1.2. Gällande rätt om militäransvar

Sedan länge finns det i vårt land en särskild straff- och processlagstiftning för det militära försvaret.

Militärstrafflagstiftningen undergick genomgripande reformer åren 1948 och 1972. Brottspåföljder och disciplinmedel för krigsmän fick då i huvud- sak sin nuvarande utformning. Föreskrifter i ämnet finns i brottsbalken och i lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän. Bestämmelser om handläggning av militära mål, om tvångsmedel och om verkställighet av disciplinstraff är intagna i militära rättegångslagen (1948:472) och kungö— relsen (1948: 691) angående den militära rättsvården.

De militära straffen och disciplinmedlen är tillämpliga endast på den personal inom försvarsmakten som anses som krigsmän.

Krigsmän är enligt brottsbalken yrkesofficerare. reservofficerare och meniga som är anställda vid försvarsmakten, kvinnor som genomgår ut- bildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten, värnplik- tiga som inte har fått tillstånd till vapenfri tjänst samt hemvärnsmän och hemvärnsrekryter, samtliga under den tid de är tjänstgöringsskyldiga i sådan egenskap. Som krigsmän räknas också sådana vid försvarsmakten anställda eller i övrigt tjänstgöringsskyldiga personer som anges i särskilda bestämmelser (förordningen 1983:481 om vad som avses med försvars- makten och krigsman). Anställd personal omfattas inte av de militärstraff- rättsliga reglerna under tjänstgöring vid civila statliga organ, vid militära organ med arbetsuppgifter som i huvudsak är av civil natur eller vid kommunala myndigheter (21 kap. 215 brottsbalken jämförd med förord- ningen 1975: 369 om undantag från ansvar enligt 21 kap. brottsbalken").

Särskilda straffbestämmelser om brott av krigsmän finns i 21 kap. brotts- balken. Där föreskrivs straff för lydnadsbrott, grovt lydnadsbrott, myteri, ohörsamhet mot vakt, missbruk av förmanskap, oskickligt beteende, upp- vigling av krigsmän, undanhållande, rymning, övergivande av post och onykterhet i tjänsten. Kapitlet innehåller vidare vissa brott som motsvaras av straffbestämmelser riktade mot var och en, nämligen våld eller hot mot krigsman samt förargelseväckande beteende. Därutöver finns brotten obe- hörig befälsutövning, missfrrmelse mot krigsman och tjänstefel. 1 22 kap. brottsbalken— krigsartiklarna — har förts samman ansvarsbestämmelser som med något undantag är tillämpliga endast under krig och beredskaps- tillstånd. De flesta bestämmelserna avser krigsmän. Vissa brott, nämligen landsförräderi, landssvek, landsskadlig vårdslöshet. ryktesspridning till

• Sida 46
•  Original

fara för rikets säkerhet och folkrättsbrott, avser emellertid inte bara krigs- män utan också andra personer.

Vid sidan av de allmänna påföljder som kan ådömas enligt brottsbalken finns disciplinstraff för krigsmän som en särskild påföljdsform. Disciplin- straffen är enligt 32 kap. 65 brottsbalken fritidsstraff och disciplinbot. Av dessa båda strafformer är fritidsstraff i princip att anse som den svårare.

Fritidsstraff innebär förbud för den som är förlagd inom ett kasernom— råde. läger eller motsvarande område att under en bestämd tid, minst 8 och högst 15 dagar. på fritid vistas utanför området eller en sådan del av detta som har upplåtits åt en viss avdelning. För den som är förlagd ombord på fartyg innebär straffet förbud att under nyss angivna tid av 8—15 dagar eller under ett visst antal särskilda dagar, minst 5 och högst 8, på fritid lämna fartyget.

Disciplinbot åläggs för minst en och högst 40 dagar samt utgörs av löneavdrag eller motsvarande betalning i pengar.

Bestämmelser om när disciplinstraff får användas finns i 2 och 3 55 lagen om disciplinstraff för krigsmän. Disciplinstraff skall åläggas. utom för brott mot bestämmelser där sådant straff är direkt utsatt, i stället för böter, när det är fråga om brott av krigsmän mot bestämmelserna i 20—22 kap. brottsbalken. Disciplinstraff skall också åläggas för andra av krigsman förövade brott som är av sådan beskaffenhet att straff för brotten kan åläggas i disciplinmål. Även om det inte är fråga om ett sådant brott, får disciplinstraff vidare åläggas i stället för böter under förutsättning dels att brottet är av den arten att målet skall handläggas som militärt mål, dels att disciplinstraff framstår som lämpligare än böter med hänsyn till den brotts- liges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Böter får i sin tur ådömas i stället för disciplinstraff, om böter är en lämpligare påföljd med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena och brottet.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff kan åläggas i disciplin- mål skall tillrättavisning användas i stället för disciplinstraff, om tillrätta- visning är lämpligare än ett sådant straff. Tillrättavisningsformerna är varning, extratjänst, utegångsförbud och landgångsförbud.

Extratjänst innebär åläggande för ett visst antal gånger, högst fyra, eller för en viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller någon annan särskild uppgift.

Utegångsförbud innebär för den som är förlagd inom ett kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under en bestämd tid. högst sju dagar. på fritid vistas utanför området eller den del av detta som har upplåtits åt en viss avdelning.

LandgångSförbud är motsvarigheten till utegångsförbud för den som är förlagd ombord på fartyg och innebär förbud att under en bestämd tid, högst sju dagar, eller under ett bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget.

Det disciplinära sanktionssystem som sålunda tillämpas inom försvars— makten skiljer sig i åtskilliga avseenden från vad som gäller för civila arbetstagare i allmänhet hos staten. Efter 1975 års omläggning av systemet med ansvar och skydd för funktionärer i offentlig verksamhet har civila statstjänstemän ett disciplinansvar som vilar på en privaträttslig syn på den

• Sida 47
•  Original

offentliga tjänsten och har således inte straffrättslig karaktär. Enligt 10 kap. lagen (1976:600) om offentlig anställning kan i enlighet med detta flertalet arbetstagare hos staten åläggas disciplinpåföljd för tjänsteför- seelse, dvs. om arbetstagaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning och felet inte är ringa. Disciplin- påföljderna är -— om inte annat följer av kollektivavtal — varning och löneavdrag under högst 30 dagar.

En arbetstagare som har begått en brottslig gärning. varigenom han har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning, får enligt 11 kap. lagen om offentlig anställning avskedas. Avskedande kan också kom- ma i fråga, om arbetstagaren på annat sätt än genom brott har gjort sig skyldig till en grov tjänsteförseelse eller ålagts disciplinpåföljd och inom två år därefter på nytt gjort sig skyldig till tjänsteförseelsc, allt under förutsättning att han därigenom har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst.

I lagen om offentlig anställning finns också särskilda regler om förfaran- det i ärenden om disciplinansvar.

Vid de civila myndigheterna handläggs ärenden om disciplinpåföljd som regel av ett kollegium. För vissa tjänstemän, bl. a. dem som innehar eller uppehåller byråchefstjänster eller högre tjänster. prövas frågan om disci- plinansvar av statens ansvarsnämnd.

Disciplinpåföljd som avses i lagen om offentlig anställning kan enligt uttrycklig föreskrift i samma lag inte åläggas krigsmän som är underkas- tade ansvar enligt 21 kap. brottsbalken. För de krigsmän som är anställda vid försvarsmakten men inte är underkastade ett militärt straffansvar gäller dock reglerna i lagen om offentlig anställning. Vad som sägs där om avskedande gäller vidare för alla anställda krigsmän.

Även i fråga om den processuella handläggningen av de militära brott- målen gäller i flera hänseenden en särreglering enligt militära rättegångsla- gen och kungörelsen angående den militära rättsvården.

Som militära brottmål anses enligt militära rättegångslagen vissa mål om ansvar för brott som har begåtts av krigsmän. Helt allmänt kan sägas att till militära brottmål hänförs mål om ansvar för sådana av krigsmän förövade brott som har samband med den militära tjänsten eller annars nära berör militära förhållanden. Till dessa brott hör förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 165 brottsbalken, om den brottslige vid gärningens begående var klädd i militär uniform. Vidare räknas dit bl.a. de i 8—10, 12 och 13 kap. brottsbalken upptagna förmögenhetsbrotten och skadegörelsebrot- ten, om brotten har angått försvarsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, de i 20 kap. 1—3 55 angivna brotten samt de brott som har upptagits i 21 och 22 kap. brottsbalken. Begreppet militära brottmål har praktisk betydelse främst i det hänseendet, att det i dessa mål i vissa fall är möjligt att ålägga disciplinstraff i stället för böter.

Militära brottmål handläggs vid allmän domstol, om de inte skall hand- läggas som disciplinmål. I disciplinmålen är det en befattningshavare vid försvarsmakten som prövar frågan om straff för brottet. Straff får åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl — från den regeln finns dock vissa undantag — och straffet finnes böra bestämmas till

• Sida 48
•  Original

disciplinstraff. Endast i fråga om vissa av de förut angivna brotten kan straff åläggas i disciplinmål.

Bestraffningsrätten i disciplinmål är i princip förbehållen sådana befatt- ningshavare vid försvarsmakten som har lägst överstelöjtnants eller kom- mendörkaptens tjänstegrad. I vissa fall får dock bestraffningsrätten anför- tros åt en befattningshavare som har lägst majors eller örlogskaptens grad. Bestraffningsrätten utövas vanligtvis av förbandscheferna eller — vid de större förbanden — av deras ställföreträdare. För att biträda de bestraff- ningsberättigade cheferna vid handläggningen av disciplinmålen samt i vissa övriga hänseenden finns auditörer. Endast den som uppfyller vill- koren för att utöva domartjänst och som har avlagt domared får tjänstgöra som auditör. Auditörema tillhör i fred försvarsmaktens civila personal. I krig är de inordnade i det militära tjänstegradssystemet.

I militära rättegångslagen och kungörelsen angående den militära rätts- vården finns vidare särskilda regler bl. a. om anmälan om militärt brott, om den bestraffningsberättigade chefens åtgärder när han får en sådan anmä- lan, om hänskjutande i vissa fall av målet till åklagare, om avskrivning av bagatellförseelser. om militärförhör, om handläggningen efter avslutat mi— litärförhör och om militärt straffregister.

Beslut i disciplinmål kan överklagas till allmän domstol. Beslut om disciplinstraff skall verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft, om inte den bestraffningsberättigade chefen förordnar något 'annat. Klagotiden är två veckor.

Den som har bestraffningsrätt i disciplinmål har också rätt att ålägga tillrättavisning. Sådan rätt har dessutom vissa lägre chefer som t. ex. kompanicheferna och motsvarande befattningshavare över underlydande personal med högst furirs tjänstegrad. Liksom i fråga om disciplinmålen finns i militära rättegångslagen bestämmelser om förfarandet i tillrättavis- ningsärenden. Det finns också regler om förteckning över tillrättavisningar och omprövning av tillrättavisningsbeslut. En ålagd tillrättavisning kan på begäran omprövas av närmast högre befattningshavare med bestraffnings- rätt. Tillrättavisningcn går i verkställighet omedelbart.

Den bestraffningsberättigade chefen kan i vissa fall också besluta om ersättningsskyldighet, när egendom som tillhör eller används av försvars- makten har gått förlorad eller blivit skadad samt förlusten eller skadan har uppstått på grund av att någon har åsidosatt en förpliktelse med anledning av tjänst vid försvarsmakten. Den förlust eller skada som skall ersättas får inte överstiga 1 500 kr. Ersättningsskyldighet kan med vissa undantag åläg- gas den som, då förlusten eller skadan har inträffat. är underkastad disci- plinär bestraffningsrätt. Vid prövning av frågor om ersättningsskyldighet tillämpas bestämmelserna i skadeståndslagen (1972:207). Behörighet att ålägga ersättningsskyldighet tillkommer den som i disciplinmål har be- straffningsrätt över den ersättningsskyldigc. Särskilda regler finns om handläggningen av dessa s.k. crsättningsmål.

Militära chefer har också under vissa förutsättningar rätt att använda särskilda tvångsmedel. En militär chef får inte förordna om häktning eller anhållande men däremot om gripande av en krigsman över vilken han har bestraffningsrätt. Detta tvångsmedel används dock sällan. Av större prak-

• Sida 49
•  Original

tisk betydelse är tagande i förvar och förvarsan-est. Av dessa båda tvångs- medel är tagande i förvar det lindrigaste. Det är avsett att användas för att omhänderta en krigsman som uppträder berusad eller ordningsstörande. medan förvarsarrest skall kunna tillgripas vid allvarligare disciplinupplö- sande brott. Tagande i förvar kan beordras av vilken förman som helst i fråga om underlydande krigsmän. Detsamma är i princip fallet beträffande förordnande om förvarsarrest. Om den som har förordnat om förvarsarrest inte själv har bestraffningsrätt över den arresterade. skall han dock ome- delbart underrätta närmaste bestraffningsberättigade chef, som fattar fort- satta beslut i ärendet. Bestraffningsberättigadc chefer har också möjlighet att med anledning av brott, för vilket en underlydande är misstänkt, under vissa förutsättningar förordna om beslag, kroppsvisitation och kroppsbe- siktning.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall, i stället för en allmän underrätt, krigsrätten vara domstol för försvarsmaktens avdelning- ar i den utsträckning som regeringen bestämmer. En krigsrätt kan också, utan att beredskapstillstånd har inträtt, enligt regeringens förordnande inrättas vid en avdelning av försvarsmakten där beredskapsövning full- görs. Krigsrätten består av en lagfaren krigsdomare som ordförande samt en nämnd med tre ledamöter. varav två är civila och en är militär. Allmän åklagare vid krigsrätten är en krigsfiskal.

2.2. Det särskilda militära disciplinsystemet 2.2.1 Krigsmannabegreppet

Mitt förslag: Begreppet krigsman bör användas också i fortsättning- en för att ange vilka som lyder under det särskilda militära disciplin- systemet.

MAKzs förslag: MAK föreslår att krigsmannabegreppet tas bort för fredstid (Betänkandet s. 122).

Remissinstanserna: Någon remissinstans anser att krigsmannabegrep- pet bör behållas med samma innebörd som f.n. Övriga remissinstanser har inte berört frågan (Remissammanställningen s. 158).

Skälen för mitt förslag: MAK: s förslag innebär att de flesta brott av krigsmän som nu finns upptagna i 21 kap. brottsbalken försvinner ur den fredstida strafflagstiftningen och att en uppdelning sker beträffande det disciplinära ansvaret mellan å ena sidan de anställda och å andra sidan de värnpliktiga och vissa andra grupper. En sådan reform medför enligt MAK: s mening att behovet av den samlande benämningen krigsman mins- kar radikalt.

Visserligen kommer med den principiella lösning av disciplinansvarsfrå- gorna som jag har förordat i det föregående behovet av ett straffrättsligt krigsmannabegrepp att minska. Enligt min mening finns det likväl behov av en benämning som sammanfattande uttrycker vilka som omfattas av det nya särskilda disciplinsystemet. I och för sig finns inga hinder mot att — såsom MAK har gjort — föreskriva att systemet gäller för värnpliktiga samt ange att vissa andra kategorier är likställda med värnpliktiga.

En nackdel med MAK: s förslag är att samhörigheten mellan dem som lyder under disciplinsystemet inte uttrycks tillräckligt klart. Inte minst från psykologiska utgångspunkter kan det vara olyckligt att en personalkategori

• Sida 57
•  Original

utpekas som huvudgrupp. Dessutom kan med MAK:s förslag det nya disciplinsystemet i alltför hög grad komma att uppfattas som om det i första hand tog sikte på värnpliktsutbildningen i fred. Jag har också den uppfattningen att regelsystemet kan formuleras klarare om de som omfat- tas av samma disciplinansvar har en gemensam benämning.

Begreppet krigsman har en lång tradition inom vårt försvar och det finns enligt min mening starka skäl för att behålla det också i fortsättningen som en benämning på dem som är underkastade ett särskilt militärt disciplinan- svar. Det innebär i det nya systemet att begreppet har en viss omfattning i fred och en annan — betydligt vidare — omfattning i krig. Om man bortser från den anställda personalen får krigsmannabegreppet följaktligen i allt väsentligt samma omfattning som f.n.

Det anförda innebär emellertid också att den nuvarande distinktionen mellan krigsmän och dem som har ansvar som krigsmän slopas.

Mitt förslag: I det särskilda militära disciplinsystemet skall påföljd för disciplinförseelse åläggas den som uppsåtligen eller av oaktsam— het åsidOSätter vad han på grund av reglementen, instruktioner. förmäns order elleri övrigt skall iaktta i tjänsten. Påföljd skall dock inte åläggas om felet är ringa.

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt (Betänkandet s. 69") Remissinstansema: Några remissinstanser anser att förslaget är för allmänt hållet. I övrigt har förslaget lämnats utan erinran (Remissamman- ställningen s. 158 f).

Skälen för mitt förslag: Enligt lagen om offentlig anställning kan disci- plinansvar åläggas en tjänsteman som åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning. Den grundläggande förutsättningen för att disciplinan- svar skall kunna åläggas någon enligt särskilda militära regler bör självfal— let också vara att den som omfattas av reglerna — krigsmannen — åsidosatt något som ålegat honom i hans tjänst. Jag delar dock MAK: s uppfattning att detta bör uttryckas på ett något annorlunda sätt än i lagen om offentlig anställning, nämligen genom en uppräkning av de olika normtyper som kan komma i fråga. Så har t. ex. skett i den nuvarande tjänstefelsbestämmelsen i 21 kap. 185 brottsbalken.

MAK tar upp som en särskild fråga hur underlåtenhet att lyda en förmans order skall bedömas. MAK förordar därvid med hänvisning till lydnadspliktens centrala roll i den militära verksamheten att det i lagregle- ringen av det nya disciplinsystemet anges uttryckligen att sådan underlå- tenhet skall kunna medföra disciplinansvar. Jag har samma uppfattning som MAK i denna fråga. Jag återkommer dock till lydnadsbrottets rättsliga natur i avsnitt 2.3.2.

Metoden att hänvisa till reglementen, instruktioner osv. för att ange vad som åligger en krigsman i tjänsten bör enligt min mening inte medföra några särskilda tillämpningsproblem. Av de nämnda regelsamlingarna

• Sida 58
•  Original

torde det främst vara Tjänstereglementet för försvarsmakten som innehål- ler grundläggande föreskrifter av betydelse (förordning med tjänsteföre— skrifter för försvarsmaktens personal samt överbefälhavarens kungörelse med vcrkställighetsföreskrifter till förordningen, Försvarets författnings- samling, FFS, 1983231 och 32). En mera utförlig redogörelse för vilka föreskrifter som avses med ifrågavarande hänvisning lämnas i specialmoti- veringen.

En förutsättning för att disciplinansvar skall kunna komma i fråga är självfallet att det finns tillfredsställande. utredning om att krigsmannen har gjort sig skyldig till förseelsen. Om han förnekar denna, måste det finnas utredning i form av t. ex. vittnesutsagor som klarlägger hans skuld. För det fall att utredningen inte kan anses tillfredsställande. får ärendet skrivas av utan att påföljd bestäms.

Enligt gällande disciplinsystem för krigsmän har den bestraffningsberät- tigade chefen möjlighet att skriva av disciplinmål, om saken är av mindre vikt. Någon motsvarande formell möjlighet att underlåta att beivra smärre förseelser finns inte i fråga om tillrättavisningarna. I praktiken lämnas dock de mest obetydliga förseelserna obeivrade.

Oavsett hur ett ansvarssystem utformas, torde det vid en tolkning efter bestämmelsernas ordalydelse komma att omfatta bagatellförseelser som det inte ligger i någons intresse att beivra. 1 den praktiska tillämpningen av sådana system visar det sig därför att de ansvariga cheferna i betydande omfattning, även om inte reglerna formellt medger det, väljer att se mellan fingrarna med åtskilliga fel och försummelser som med ett strikt synsätt borde föranleda en disciplinär åtgärd. Ett annat handlingssätt — dvs. en benägenhet att beivra varje förfarande som formellt kan uppfattas som stridande mot en föreskrift — får erfarenhetsmässigt negativa följder för verksamheten.

De värnpliktiga har genom sina företrädare krävt att bestraffningar inte skall komma i fråga för bagatellförseelser. Som jag har anfört inledningsvis hindrar hänsynen till den nödvändiga disciplinen ett generellt tillmötes- gående av detta krav. Däremot ansluter jag mig till synsättet att de berörda cheferna måste ges utrymme att i enskilda fall låta bli att ingripa discipli- närt vid småförseelser. Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om gränsdragningen mellan vad som bör beivras och vad som kan hänföras till sådana ringa fel.

Mitt förslag: -— Disciplinpåföljderna skall vara varning, extratjänst,

löneavdrag och utegångsförbud.

— Disciplinpåföljd får åläggas även dem som har ryckt ut från tjänst— göringen vid tiden för beslutet. — Disciplinpåföljd får inte åläggas senare än två år efter förseelsen, om inte krigsmannen dessförinnan har fått en särskild underrät- telse om vad som anförs mot honom eller har fått motsvarande underrättelse från riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern.

• Sida 59
•  Original

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt- (Betänkandet s. 70). Remissinstanserna: De flesta remissinstansema godtar förslaget. En remissinstans menar dock att termen ”disciplinbot” bör användas i stället för löneavdrag. Ett par andra remissinstanser anser att disciplinpåföljd inte bör kunna åläggas den vars tjänst har upphört (Remissammanställningen s. 159).

Skälen för mitt förslag: Det föreslagna nya ansvarssystemet innebär att de militära befattningshavamas rätt att ålägga straffrättsliga påföljder bort- faller. Eftersom i princip det slags förseelser som nu kan behandlas i disciplinmål kommer att vara avkriminaliserade och i stället handläggas i disciplinärenden vid myndigheten, behövs — om MAK har funnit — en utvidgning av det nuvarande tillrättavisningsinstitutet. Utgångspunkten bör enligt MAK vara att varning och extratjänst behålls som påföljder enligt nuvarande regler, medan det högsta antalet dagar för utegångsförbud och landgångsförbud (sju dagar) sätts till fritidsstraffets nuvarande maxi- mum (femton dagar). Min inställning till MAK: s förslag i denna del redovi- sas närmare i avsnitt 2.2.4.

Den nuvarande möjligheten att ålägga en felande en påföljd som är direkt ekonomiskt kännbar bör enligt min mening också behållas. MAK har som skäl för förslaget att ersätta begreppet disciplinbot med ordet löneavdrag hänvisat till att en överensstämmelse med motsvarande civila regler bör eftersträvas.

Jag har samma uppfattning som MAK i denna fråga och anser alltså inte att de invändningar som har förts fram under remissbehandlingen bör föranleda något annat ställningstagande.

Enligt MAK:s förslag skall disciplinpåföljd få åläggas även om den felande inte längre är i tjänst vid tiden för beslutet. MAK: s motiv är att det är nödvändigt för myndigheterna att kunna besluta om disciplinansvar även sedan vederbörande ryckt ut.

MAK:s förslag avviker från nuvarande ordning enligt vilket straff i disciplinmål får åläggas endast den som står under militärt befäl. Det innebär att ett mål f.n. måste hänskjutas till åklagaren, om den värnpliktige har ryckt ut vid tiden för den bestraffningsberättigade chefens prövning. Förslaget avviker också från motsvarande regler i lagen om offentlig an- ställning (14 kap. 45), som säger att disciplinpåföljd inte får åläggas sedan arbetstagaren slutat sin anställning.

Från praktiska utgångspunkter kan man — som bl.a. länsåklagaren i Östergötlands län har gjort — peka på åtskilliga svårigheter i samband med att en disciplinpåföljd skall åläggas en person som har hunnit rycka ut från tjänstgöringen. Jag anser dock att de principiella övervägandena här bör vara bestämmande. Det måste sålunda bl.a. av rättviseskäl krävas att personer som inom ett offentligrättsligt pliktsystem har gjort sig skyldiga till samma förseelse så långt det är praktiskt möjligt blir behandlade lika oberoende av om de har hunnit avsluta tjänstgöringen eller inte. Jag delar alltså MAK: s uppfattning, att disciplinpåföljd bör kunna åläggas även den som inte är i tjänst vid tiden för beslutet. I likhet med MAK anser jag dock också att intresset av att beivra förseelser av mindre allvarlig natur inte kan vara lika stort sedan personen i fråga har ryckt ut från tjänstgöringen.

• Sida 60
•  Original

En särskild avskrivningsregel bör alltså finnas för bl.a. dessa fall. Jag återkommer till detta i avsnitt 2.2.7.

Mitt förslag: — Varning innebär att den felande erinras om att han för framtiden skall iaktta sina skyldigheter i tjänsten. — Extratjänst innebär att krigsmannen vid högst fem tillfällen ut- över den vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan särskild uppgift. Vid varje tillfälle får som huvudregel högst fyra timmar tas i anspråk för uppgiften.

Löneavdrag får åläggas för högst trettio dagar och innebär avdrag på dagersättningen eller motsvarande ersättning. Om inte sådant avdrag kan ske, skall krigsmannen betala ett belopp som motsva- rar avdraget. Utegångsförbud innebär förbud för den som är förlagd inom ett kasernområde, läger eller motsvarande område att under en be- stämd tid. minst sju och högst femton dagar, på fritid vistas utanför ett sådant område som är upplåtet åt en viss avdelning eller utanför en del av ett sådant område. För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse förbud att lämna fartyget. — Löneavdrag får åläggas jämte utegångsförbud, om det särskilt krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten.

MAK: s förslag: Enligt MAK: s förslag skall extratjänsten få avse högst fyra tillfällen och utegångsförbudet gälla för en tid om 1— 15 dagar. 1 övrigt överensstämmer MAK: s förslag med mitt med undantag för att MAK inte lämnar förslag om innebörden av en varning (Betänkandet s. 70).

Remissinstanserna: JO — liksom Svea hovrätt — anser att det i lagen bör tas in ett stadgande som motsvarar nuvarande 175 lagen ( 1973: 18) om disciplinstraff för krigsmän nämligen att extratjänst inte får föranleda över- ansträngning eller fara för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

Hovrätten anser vidare att det uttryckligen bör anges att löneavdraget kan avse minst en dag. Centrala värnpliktsrådet förordar att löneavdrag används endast vid grövre förseelser och då som komplement till ett utegångsförbud.

Svea hovrätt ifrågasätter också om inte den felandes tillrättaförande bör vara ett skäl att förena löneavdrag med utegångsförbud (Remissamman- ställningen s. 160).

Skälen för mitt förslag: Extratjänsten har hittills varit enbart en form för tillrättavisning enligt lagen om disciplinstraff för krigsmän. I praktiken har det varit en påföljd som i första hand kompanicheferna kunnat tillgripa vid disciplinförseelser. Extratjänsten har härigenom kommit att uppfattas som en lindrigare påföljd än fritidsstraffet och disciplinboten. I förhållande till utegångsförbudet har extratjänsten varit en påföljd av samma svårighets- grad.

• Sida 61
•  Original

I MAK: s förslag är extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud disci- plinpåföljder av samma svårighetsgrad.

Vid den praktiska tillämpningen har skillnaden mellan extratjänst och ett kortare utegångsförbud inte alltid varit särskilt tydlig. Båda påföljderna har för den felande uppfattats som en inskränkning i rörelsefrihetcn under fritiden, låt vara i kombination med arbetsplikt i det ena fallet. MAK: s förslag innebär inte någon skillnad härvidlag.

Jag för min del ifrågasätter om det är motiverat med två påföljdsformer som till sin reella innebörd skiljer sig åt så litet som extratjänsten och det korta utegångsförbudet gör. Enligt min mening är det att föredra att kort- variga inskränkningar i rörelsefrihetcn alltid förenas med skyldighet att utföra arbete av något slag. En sådan påföljd bör benämnas extratjänst. Det rena utegångsförbudet utan någon skyldighet att utföra tjänsteupp- gifter bör då utformas efter förebild från fritidsstraffet dvs. ha en viss minsta längd. Fritidsstraffet kan f.n. avse 8— 15 dagar medan motsvarande tid för utegångsförbud är 1—7 dagar.

Hittills har ett åläggande av extratjänst inte ansetts böra avse jour- eller beredskapstjänstgöring. Som skäl har anförts att denna mycket viktiga tjänstgöring kan komma att uppfattas som en straffkommendering. Jag för min del anser den risken överdriven och vill tvärtom förorda att den som ålagts extratjänst skall kunna beordras att fullgöra denna genom att ingå i en jour- eller beredskapsstyrka. Den tidsgräns om fyra timmar som annars bör gälla för varje tillfälle då extratjänst fullgörs bör inte gälla för dessa fall. I stället bör jour- eller beredskapstjänstgöring kunna fullgöras som extra- tjänst från exempelvis tjänstens slut den ena dagen till tjänstens början nästa dag och då beaktas som ett tjänstgöringstillfälle.

En lämplig avvägning mellan de båda påföljderna är enligt min bedöm- ning att extratjänsten får avse högst fem tillfällen och att utegångsförbud får åläggas för 7— 15 dagar.

I fråga om varningen föreslår MAK endast att denna bör vara skriftlig. Något förslag om den närmare innebörden av denna påföljd lämnas inte. Det kan hävdas att det av själva ordet och i avsaknad av särskilda regler ändå framgår vad varningen innebär. Jag menar likväl att det finns skäl att också i själva lagtexten klargöra innebörden.

Däremot anser jag det överflödigt att i detta sammanhang föreskriva skriftlig form för varningen.

Att besluten om disciplinpåföljd alltid skall vara skriftligt dokumentera- de följer nämligen bl.a. av förvaltningslagen (1971: 290) och allmänna verksstadgan (1965: 600). Det kan också anses följa av kravet på att disci- plinbeslutet skall delges den felande.

MAK anför i sin specialmotivering till stadgandet i fråga att extratjänst inte får användas så att det genom överansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet. Bestämmel- sen återges inte i MAK: s författningsförslag. I och för sig kan det förefalla självklart att extratjänst inte får vara av sådant slag eller ges sådan omfatt- ning att den är skadlig. I likhet med ett par av remissinstansema anser jag dock att detta också i själva lagtexten bör anges som ett uttryckligt krav på extratjänsten.

• Sida 62
•  Original

Centrala Värnpliktsrådet tar i sitt remissyttrande upp frågan om valet av disciplinpåföljd i det enskilda fallet. Jag kan inte hålla med värnpliktsrådet om att löneavdraget endast skall få användas vid grövre förseelser och då som ett komplement till ett utegångsförbud. Löneavdrag och utegångsför- bud är i princip likvärdiga påföljder medan extratjänsten och än mera varningen får betraktas som lindrigare påföljder. Valet av påföljd i det ' enskilda fallet får göras med beaktande av detta och i övrigt med utgångs- punkt i samtliga relevanta förhållanden.

2.2.S Konkurrensen mellan disciplinansvaret och allmänna straffbestämmelser

Mitt förslag: Om en disciplinförseelse också utgör ett brott enligt straffrätten, skall förseelsen anmälas till åtal. I vissa fall får åtalsan- mälan underlåtas och disciplinpåföljd åläggas i stället.

MAK:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (Betänkandet s.70f].

Remissinstanserna: Flera av remissinstansema är tveksamma till försla- get eller motsätter sig detta.

JK, domstolsverket, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges auditörer och Föreningen Sveriges åklagare pekar sålunda på att förslaget kan leda till olikheter i rättstillämpningen.

RÅ och länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län förordar en lösning som motsvarar den som har valts i lagen om offentlig anställning, dvs. att disciplinförfarande endast kan omfatta bötesbrott.

Överåklagaren i Göteborg och åklagarmyndigheten i Linköpings åkla— gardistrikt är helt avvisande till förslaget och menar att normala åtalsregler måste gälla.

SSU avvisar förslaget med hänvisning bl. a. till att de brott som föreslås kunna medföra att åtalsanmälan får underlåtas inte är speciella för värn- pliktiga (Remissammanställningen s. 160— 163).

Skälen för mitt förslag: Militära rättegångslagen innehåller en uttöm- mande uppräkning av de militära brottmålen. Endast sådana mål får hand- läggas av bestraffningsberättigad chef som disciplinmål enligt lagens när- mare bestämmelser.

I vissa fall, som är preciserade i militära rättegångslagen (10 å), får straff inte åläggas i disciplinmål. Dessa fall gäller bl. a. om det också är fråga om att förverka egendom och denna fråga inte får prövas i disciplinmål eller om det finns någon annan målsägande än staten och den målsäganden förklarar att han avser att föra talan om enskilt anspråk.

1 militära rättegångslagen finns vidare (22 &) detaljerade föreskrifter om när mål skall hänskjutas till åklagare. Så skall ske t.ex. om straff för brottet inte får åläggas i disciplinmål. om det finns skäl att anta att straffet inte kommer att stanna vid disciplinstraff eller böter eller om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet inte skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg.

• Sida 63
•  Original

Enligt nuvarande disciplinsystem finns likväl vittgående befogenheter för den bestraffningsberättigade chefen att utdöma straff för gärningar som utgör brott enligt allmänna straffrättsliga bestämmelser. Gärningen anges därvid som olovligt förfogande, åverkan osv. och inte som något av de särskilda militära brotten i 21 kap. brottsbalken. I själva verket fungerar den bestraffningsberättigade chefen som en domstol, låt vara med skyldig- het att lämna över vissa mål till åklagaren för fortsatt handläggning.

Disciplinbestämmelserna i lagen om offentlig anställning bygger på en mera privaträttslig syn på den offentliga tjänsten och betraktar disciplinför- seelsema som avvikelser från vad som kan godtas inte bara från allmän synpunkt utan också med hänsyn till vad arbetstagaren genom sitt tjäns- teavtal har åtagit sig gentemot arbetsgivaren. I anslutning till reglerna om disciplinansvar och avskedande innehåller lagen om offentlig anställning bestämmelser om åtalsanmälan. Dessa bestämmelser är inte uttryckligen kopplade till reglerna om disciplinansvar utan kan sägas behandla åtalsan- mälan som en disciplinär åtgärd i sig. Till förebyggande av dubbla påföljder för samma gärning föreskrivs i lagen om offentlig anställning att om någon åtgärd har vidtagits för att anställa åtal mot en arbetstagare. disciplinärt förfarande inte får inledas eller fortsättas i fråga om förseelse som avses med åtgärden.

MAK: s förslag utgör en blandning av reglerna om hänskjutande av mål till åklagare enligt militära rättegångslagen och åtalsanmälan enligt lagen om offentlig anställning.

Flera remissinstanser har motsatt sig den lösning som MAK har valt. Jag vill till en början slå fast att det av mig förordade förslaget till nytt disciplinsystem — som i sina huvuddrag bygger på MAK: s förslag — utgår från att ett disciplinförfarande inte kan komma i fråga i andra fall än när någon har åsidosatt vad han på grund av reglementen, instruktioner, för— mäns order eller i övrigt skall iaktta i tjänsten. Om en krigsman under sin tjänstgöring utan att det föreligger ett åsidosättande av vad han skall iaktta i tjänsten gör sig skyldig till ett brott, får disciplinförfarande enligt den nya ordningen således inte användas.

Detta uttalas också klart av MAK, även om det inte kommit till klart uttryck i den lagtext som MAK har föreslagit.

Problemet gäller alltså hur man skall förfara då en disciplinförseelse tillika utgör ett brott enligt vår strafflagstiftning. Som exempel kan nämnas att den som har till uppgift att vakta ett militärt förråd själv tillgriper något av ringa värde ur förrådet. Han har ju gjort sig skyldig till såväl en disciplinförseelse genom att underlåta att tillse att ingenting försvinner ur förrådet som ett stöldbrott genom själva tillgreppet.

Jag delar MAK: s uppfattning att det bör finnas en möjlighet att använda sig av disciplinförfarande även i situationer då disciplinförseelsen också är ett brott. Det finns självfallet dock en gräns mellan vad som sålunda bör beivras i disciplinär ordning och vad som bör handläggas av åklagare och domstol. MAK föreslår att en principiell gräns skall dras mellan bötesbrott å ena sidan och grövre brott å den andra sidan. Disciplinförfarande skall enligt förslaget dessutom kunna användas i fråga om vissa brott för vilka föreskrivs strängare straff än böter såsom bl. a. snatteri, olovligt brukande,

• Sida 64
•  Original

svikande av försvarsplikt, lydnadsbrott och rymning. Åtalsanmälan skall enligt MAK dock alltid göras om det finns skäl att anta att straffet inte skulle stanna vid böter. Åtalsanmälan skall dessutom göras om brottet riktar sig mot någon person utanför försvarsmakten samt om målsäganden har förklarat att han avser att föra talan om enskilt anspråk.

De remissinstanser som har redovisat synpunkter på MAK: s förslag i denna del har genomgående uttryckt en tveksamhet mot att gärningar som är brott skall kunna beivras genom ett administrativt förfarande.

Jag förstår dessa remissinstansers tveksamhet och anser det för egen del angeläget att säkerställa att disciplinförfarandet inte kommer att användas vid annat än bagatellbrott. De flesta av de i MAK: s förslag uppräknade brotten för vilka strängare straff än böter är föreskrivet omfattar beteenden som måste betecknas som sådana bagatellbrott. Jag tänker t.ex. på till- grepp av egendom till några kronors värde eller en kortare avvikelse från en föreskriven färdväg som en militär bilförare gör för att uträtta ett privat ärende. I sådana situationer är det ofta helt främmande för en civil arbets- givare att koppla in polis eller åklagare. Sådana beteenden bör enligt min mening inte heller i det militära föranleda åtalsanmälan utan i stället beivras disciplinärt, om övriga förutsättningar för detta föreligger.

Över huvud taget menar jag att gränsen mellan vad som bör överlämnas till åtal och vad som bör klaras av i disciplinär ordning bör sättas låg. Genom disciplinförfarande bör inte andra gärningar beivras än dem som vid en domstolsprövning skulle föranleda endast ett lågt bötesstraff.

I militära rättegångslagen (22 &) finns en regel som ger den bestraffnings- berättigade chefen möjlighet att hänskjuta ett disciplinmål till åklagare, om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet inte skall kunna åstad- kommas genom den bestraffningsberättigades försorg. Komplicerade sak- förhållanden och svårare juridiska frågor kan alltså med stöd av denna bestämmelse lämnas över till åklagaren. om den bestraffningsberättigade inte anser sig ha resurser eller kompetens att handlägga dem själv.

MAK lämnar inte förslag om någon liknande möjlighet i det nya disci- plinsystemet. Den som skall besluta i ett diciplinärende skall enligt försla- get alltså inte kunna överlåta ett ärende till det civila rättsväsendet enbart på den grunden att ärendet är svårbedömt. Inte heller har det någon betydelse i detta sammanhang om förseelsen är erkänd eller inte.

Överbefälhavaren har invändningar mot detta och framhåller sålunda i sitt remissvar att det inte är lämpligt att de militära myndigheterna hand- lägger och beslutar i ärenden rörande trafikförseelser. Skälet till detta är att dessa förseelser inte sällan är juridiskt invecklade.

Jag återkommer till frågan om myndigheternas befattning med mera komplicerade ärenden i avsnittet 2.2.6 om beslutande myndigheter. I detta sammanhang vill jag bara framhålla att det nya disciplinsystem som jag har förordat i det föregående förutsätter ett enhetligt administrativt förfarande. Överlämnande av disciplinärenden till åtal bör därför ske endast efter en formell prövning av förutsättningarna för detta. Om ärendet är komplicerat i sak eller juridiskt eller om krigsmannen i fråga nekar till förseelsen är därvid utan betydelse.

En svårighet med MAK: s förslag som har påtalats av några remissin-

• Sida 65
•  Original

stanser gäller tolkningen av uttrycket åsidosätta vad som åligger någon i Prop. 1985/86: 9 tjänsten.

Det av MAK valda uttryckssättet bygger på ordalagen i 10 kap. l & lagen om offentlig anställning. Detta kan vara till viss ledning vid bestämningen av innebörden av uttryckssättet. Jag för min del ifrågasätter likväl om inte MAK: s förslag kan skapa onödiga tolkningsproblem. Liksom nu bör enligt min mening en reglering av frågan om åtalsanmälan för sin tillämpning förutsätta att en krigsman är misstänkt för att ha åsidosatt vad han på grund av reglementen, instruktioner eller i övrigt skall iaktta i tjänsten. Det är först om det är klart att en sådan misstanke om disciplinförseelse föreligger som det kan komma i fråga att pröva om åtalsanmälan skall göras som ett led i det särskilda militära ansvarssystemet. För att underlät- ta förståelsen av sambandet mellan de olika frågorna förordar jag att reglerna om åtalsanmälan i lagtexten placeras efter avsnitten om disciplin- förseelser och disciplinpåföljderna. Reglerna bör också utformas så att det klarare än i MAK: s förslag framgår att frågan om åtalsanmälan skall göras är ett — eventuellt sista - led i ett reguljärt disciplinförfarande.

Jag förutsätter att åtalsunderlåtelse inte annat än undantagsvis kommer i fråga efter åtalsanmälan.

Mitt förslag: — Frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan prövas av den myndighet vid vilken krigsmannen tjänstgör eller har tjänst- gjort senast. — Disciplinärendena skall på myndighetens vägnar avgöras av myn-

dighetschefen eller dennes ställföreträdare. — Ät vissa lägre chefer får överlämnas att avgöra ärenden under förutsättning bl.a. att de inte bör medföra svårare påföljd än varning eller extratjänst.

MAK:s förslag: MAK föreslår att den som på myndighetens vägnar skall pröva disciplinärendcna skall ha lägst överstelöjtnants eller motsva- rande grad. Bataljonschefer och kompanichefer bör få avgöra ärenden där det bl. a. inte bör ådömas svårare påföljd än varning, extratjänst, löneav- drag i tio dagar eller utegångsförbud i högst fem dagar (Betänkandet s. 72— 74).

Remissinstansema: Förslaget lämnas i huvudsak utan erinran (Remiss- sammanställningen s. 163 f.).

Skälen för mittförslag: Enligt lagen om offentlig anställning är det den myndighet som arbetstagaren lyder under som har att avgöra frågor om disciplinansvar. Vilken eller vilka som fattar beslutet på myndighetens vägnar framgår av särskilda föreskrifter som vanligtvis återfinns i myn- dighetens instruktion.

Dessa instruktionsbestämmelser har skiftande innehåll. Hos vissa myn- digheter prövas disciplinfrågorna sålunda av myndighetens styrelse. I and- ra myndigheter fattas beslut i disciplinfrågor av myndighetens chef tillsam-

• Sida 66
•  Original

mans med vissa andra högre befattningshavare vid myndigheten. Det förekommer också exempel på särskilda disciplinnämnder. Vid militära staber och förband är det regelmässigt chefen ensam som fattar besluten i disciplinfrågorna. Det bör därvid anmärkas att här avses uteslutande den civila personalen, eftersom den militära personalen har ansvar som krigs- män.

MAK diskuterar olika lösningar vad gäller beslutsorganet inom det nya militäransvaret. Valet står enligt MAK mellan myndigheten som sådan. auditören och en särskild disciplinnämnd. MAK kommer fram till att ärenden om disciplinansvar lämpligast bör handhas av myndigheten i dess vanliga skepnad.

Jag delar MAK: s uppfattning att den bästa lösningen är att disciplinfrå- gorna prövas av den myndighet där krigsmannen tjänstgör eller —- om han har ryckt ut — senast har tjänstgjort.

Som har framgått av min redogörelse handläggs disciplinärendena enligt lagen om offentlig anställning regelmässigt enligt en mycket kvalificerad beslutsordning. De överväganden som ligger bakom detta gör sig självfallet också gällande vid den närmare utformningen av ett särskilt militärt an- svarssystem. Samtidigt bör framhållas att systemen inte är helt jämför- bara, eftersom militäransvaret ytterst skall vara ett stöd för den nödvän- diga militära disciplinens upprätthållande. Det blir därför sannolikt åtskil- ligt flera ingripanden enligt det nya militäransvaret än enligt lagen om offentlig anställning. Redan detta talar mot att göra beslutsordningen allt- för komplicerad. Härtill kommer att ingripanden i det militära ibland är påkallade också vid förseelser som tagna för sig framstår som bagatellarta- de.

Det är likväl angeläget att disciplinfrågorna handläggs av tillräckligt kvalificerade befattningshavare. En lämplig avvägning är enligt min me- ning - som MAK också föreslagit — att det normalt är förbandschefen som beslutar i disciplinärendena.

MAK har uttryckt detta på det sättet att den som på myndighetens vägnar prövar frågor om disciplinansvar eller åtalsanmälan skall ha lägst överstelöjtnants eller motsvarande tjänstegrad.

Med hänsyn till betydelsen av en kvalificerad handläggning av disciplin- ärendena anser jag att det redan av lagtexten bör framgå att det i princip bör vara myndighetschefen som beslutar på myndighetens vägnar i dessa frågor.

Vid de större myndigheterna finns särskilda befattningar för ställföreträ- dande myndighetschef. Dessa. som normalt har överstes eller motsvaran- de grad, har ofta det direkta ansvaret för värnpliktsutbildningen. Vid vissa andra myndigheter. t.ex. Gotlands militärkommando. finns utbildningsen— heter med överstar som chefer. Enligt min mening bör det öppnas möjlig- heter att låta dessa chefer avgöra disciplinärenden. Det bör därför i lagen tas in en bestämmelse som ger regeringen rätt att uppdra åt andra tjänste- män att utöva myndighetschefens befogenheteri de hänseenden som det nu är fråga om.

Beträffande rätten för myndighetschefen att delegera innebär MAK: s förslag att kompanicheferna får i stort sett samma befogenheter som de har enligt det nuvarande tillrättavisningssystemet.

• Sida 67
•  Original

Även om kompanicheferna hittills handlagt tillrättavisningama på det hela taget väl. är jag tveksam till om de i ett nytt disciplinsystem bör ges samma befogenheter som tidigare. För det första anser jag det angeläget att vid en reformering av det militära disciplinsystemet "stärka den enskildes rättssäkerhet. För att åstadkomma detta krävs en kraftigt ökad satsning på utbildning av berörda chefer i militär rättsvård. Jag tror att det av bl. a. kostnadSSkäl inte är praktiskt möjligt att ge en tillräckligt god utbildning till alla som är eller kan bli placerade som kompanichefer. För det andra är ett av syfterna med det nya systemet att ännu fler utpräglade bagatellför- seelser inte skall behöva föranleda något disciplinförfarande alls. Belast- ningen på befattningshavarna av ärenden av rutinkaraktär kan därför antas komma att minska. Det finns också vissa andra faktorer som talar mot att kompanichefen beslutar i disciplinärenden, t.ex. att förseelsen ofta begås mot honom själv eller under utbildningsverksamhet som leds av honom.

Beslutsbefogenheterna för kompanicheferna bör enligt min mening be- gränsas till rätten att meddela varning och föreskriva extratjänst. Ytterliga- re förutsättningar för att kompanichefer skall få pröva disciplinärenden bör vara att förseelsen är erkänd och att den inte också utgör ett brott.

Enligt MAK: s förslag skall auditörerna medverka i disciplinärendena i ungefär samma omfattning som i dagens system. Mot detta har flertalet remissinstanser inte haft något att erinra. Någon remissinstans menar dock att auditören bör medverka också när lägre befattningshavare än förbands- chefen prövar disciplinförseelser. Några remissinstanser framhåller vidare att auditörerna med de ökade krav som ställs på dem i det föreslagna systemet bör rekryteras uteslutande bland domstolsjurister.

De befattningshavare som enligt förslaget har att besluta i disciplinären- den på myndigheternas vägnar saknar regelmässigt juridisk utbildning. Inom dessa myndigheter finns vidare inte heller annat än undantagsvis personer med sådan utbildning. Rättssäkerhetskravet gör därför att någon form av juristmedverkan måste säkerställas också i det nya systemet. Jag är ense med MAK om att det bästa sättet att lösa detta är att behålla den nuvarande auditörsorganisationen och ge den i huvudsak samma uppgifter som f.n.

Frågan om auditörernas medverkan i kompanichefernas handläggning av disciplinärendena har som nämnts berörts under remissbehandlingen. Jag för min del anser i huvudsaklig överensstämmelse med MAK att denna fråga bör lösas på det sättet att auditörsmedverkan görs obligatorisk utom i sådana enkla ärenden där prövningen efter delegation ankommer på eller skulle ha kunnat delegeras till någon chef under myndighetschefen eller dennes ställföreträdare.

Det är riktigt. som vissa remissinstanser understryker, att det nya syste- met kommer att ställa ökade krav på auditörerna. Det saknas dock enligt min mening skäl att sätta upp som villkor att auditören skall ha erfarenhet som domare. De kunskaper och den erfarenhet som krävs finns också hos andra jurister. I övrigt vill jag peka på det allmänna behovet av utbildning av dem som har uppgifter i det nya ansvarssystemet. Utbildning behövs inte bara vid övergången till det nya systemet utan också regelbundet i den fortsatta tillämpningen av detta.

• Sida 68
•  Original

Mittförslag: — Den som är misstänkt för en disciplinförseelse skall vid muntligt förhör beredas tillfälle att yttra sig över vad som anförs mot honom. Om det är lämpligare. får ett skriftligt förfarande använ- das.

— Vittnen och sakkunniga skall kunna höras vid domstol under

förfarandet vid myndigheten. Enligt föreläggande av domstolen skall också kunna företes skriftliga handlingar eller föremål. — Om det av särskilda skäl inte krävs någon disciplinpåföljd får ärendet avskrivas. — Centrala Värnpliktsrådet skall få medel för särskilda insatser för att stärka de värnpliktigas ställning i disciplinsystemet.

MAK:s förslag: Överensstämmer med mitt. MAK lämnar dock inte något förslag om juridisk hjälp till den som är misstänkt för en disciplinför- seelse (Betänkandet s. 78 f).

Remissinstanserna: Rättegångsutredningen och centrala Värnpliktsrå- det menar att förslaget som helhet är bristfälligt från rättssäkerhetssyn- punkt. Några andra remissinstanser pekar särskilt på den föreslagna möj- ligheten att avskriva ärenden och hävdar att den kan medföra olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt (Remissammanställningen s. 165 f.).

Skälen för mitt förslag: Flera ,av remissinstansema har kritiserat MAK:s förslag till handläggningsregler och gjort gällande att dessa inte fyller rimliga rättssäkerhetskrav. Rättegångsutredningen säger "sig sålunda avvisa alla tankar på någon form av summarisk, mindre rättssäker process ens i bagatellmål. i synnerhet om erkännande inte föreligger.

Den grundläggande skillnaden mellan det nuvarande militäransvaret och det som föreslås av MAK är att det förstnämnda har straffrättslig karaktär medan det sistnämnda utgörs av ett administrativt system som hör hemma inom förvaltningsrätten. Det finns i och för sig stora likheter mellan syste- men, främst vad gäller påföljdstyperna. Det är likväl viktigt att framhålla att MAK: s förslag innebär en avkriminalisering av flertalet av de militära disciplinförseelserna. Jämförelser kan göras med reformeringen av tjäns- teansvaret i mitten av 1970-talet.

Jag anser därför att det inte är korrekt att kritisera MAK: s förslag från den utgångspunkten att det innebär skillnader i förhållande till brottmåls- processen. MAK: s förfaranderegler bygger i huvudsak på disciplinreg- lerna i lagen om offentlig anställning. ett system som allmänt ansetts fylla kraven på rättssäkerhet, se bl.a. betänkandet (Ds Ju 1983: 7) Tjänstean- svar i offentlig verksamhet. Man kan visserligen inte dra paralleller i alla nu aktuella avseenden mellan värnpliktiga och arbetstagare. Jag menar ändå att skillnaderna är så små att likartade disciplinsystem bör kunna gälla för de båda grupperna. Enligt min uppfattning tillgodoser MAK: s förslag de rättssäkerhetskrav som bör ställas på ett disciplinförfarande. Genom de av mig i det föregående förordade reglerna om beslutsordningen vid myndigheterna har ytterligare garantier skapats för kvalitet i handlägg-

• Sida 69
•  Original

ningen. Jag återkommer i detta avsnitt med förslag också till andra åtgär- der för att stärka de värnpliktigas ställning i disciplinförfarandet.

Förfarandet i disciplinärendena bör i överensstämmelse med MAK: s förslag bygga på reglerna i förvaltningslagen (_1971: 290). Det innebär att bestämmelserna om rätt att ta del av utredningsmaterialet, krav på att motivera beslut, skyldighet att lämna underrättelse om beslut m.m. i och för sig utan vidare är tillämpliga på disciplinförfarandet. Jag delar dock MAK: s uppfattning att föreskrifter om förfarandet så långt möjligt skall hållas samlade i en lag. En upprepning av vissa regler i förvaltningslagen är därför motiverad i den lagtext som reglerar det nya militäransvaret.

Enligt min mening bör det särskilt framhållas i lagen att disciplinären- dena skall handläggas skyndsamt.

MAK: s förslag att ett ärende får avskrivas, om det av särskilda skäl inte krävs någon disciplinpåföljd har kritiserats av flera remissinstanser. Man hänvisar bl. a. till att bestämmelsen kan komma att medföra olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.

MAK motiverar sitt förslag med att det finns behov av en avskrivnings- regel för t. ex. de fall då den värnpliktige har hunnit rycka ut och det därför inte längre framstår som lika angeläget att fullfölja disciplinärendet.

Jag är av samma mening som MAK och anser alltså att det behövs en möjlighet till avskrivning av ärenden i vilka förutsättningarna för disciplin- påföljd i och för sig är uppfyllda men där särskilda skäl ändå talar för att ärendet inte drivs vidare.

Det ansvarssystem som MAK föreslår och som jag i det föregående i väsentliga delar har förordat för framtiden har som nämnts hämtat sina grunddrag från disciplinreglerna i lagen om offentlig anställning. 1 stor utsträckning har MAK därvid dragit paralleller mellan t. ex. värnpliktiga å ena sidan och statsanställda å den andra sidan.

I enskildheter innebär förslaget enligt min mening att jämförelsema mellan anställda i det militära försvaret och dem som är tjänstgöringsskyl- diga där på annan grund har gått för långt.

I ett viktigt avseende är det sålunda en avgörande skillnad mellan t. ex. en värnpliktig och en anställd. En anställd mot vilken ett disciplinärt förfarande inleds har möjlighet att få hjälp av den fackliga organisation som han tillhör. Organisationen kan också t.ex. väcka och utföra talan vid arbetsdomstolen för sin medlem. MAK: s förslag innehåller inte någon motsvarighet till detta för den som omfattas av det nya disciplinsystemet.

Man kan i och för sig hävda att MAK: s förslag i detta avseende inte innebär någon försämring i förhållande till det nuvarande militäransvaret enligt militära rättegångslagen. Mot detta kan i sin tur anföras, som jag också nyss har berört. att det nuvarande systemet bygger på straffrättslig grund med ett betydligt mera utvecklat regelsystem också till skydd för

. den misstänkte. .

En annan faktor som bör beaktas i detta sammanhang är den skillnad i ålder och därmed livserfarenhet som normalt finns mellan en anställd och en värnpliktig under grundutbildning.

Det anförda har fått mig att överväga om inte den reform som nu föreslås förutsätter en starkare ställning för den som ett disciplinförfarande inleds

• Sida 70
•  Original

mot än vad MAK: s förslag innebär. Det föreligger med andra ord ett behov av åtgärder så att t. ex. en värnpliktig under grundutbildning åtmins- tone i vissa situationer kan få biträde av någon person med större kunska- per och erfarenhet än vad han själv har.

De värnpliktigas medinflytande över sin tjänstgöring har förbättrats fortlöpande. De har numera tillgång till flera väl fungerande samverkansor- gan på de skilda nivåerna inom försvarsmaktens organisation. Genom dessa kan de komma till tals med de ansvariga cheferna. l viss utsträckning har de också t. ex. förbandsvis bildat egna sammanslutningar för att tillva- rata sina intressen gentemot myndighetssidan. De värnpliktiga förtroende- männen har här viktiga uppgifter.

Oaktat den utveckling som har skett och som kan förväntas under den närmaste tiden är det helt klart att de värnpliktigas samverkansorgan och egna sammanslutningar inte har en omfattning och stabilitet som kan mäta sig med de fackliga organisationerna. Det är därför inte en realistisk tanke att de värnpliktiga i disciplinärendena alltid kan få tillräckligt med stöd och hjälp av sina egna förtroendemän och organisationer. Det är alltså nödvän- digt att finna också andra former för hjälpen till de värnpliktiga.

Äklagarmyndigheten i Boden föreslår i sitt remissvar att den som är föremål för ett disciplinförfarande bör kunna få biträde av en jurist under utredningen. Förslaget berör frågan om rättshjälpslagens (1972: 427) tillämplighet på de militära disciplinärendena. I och för sig lämnar rätts— hjälpslagen utrymme för allmän rättshjälp åt t. ex. en värnpliktig som är föremål för ett disciplinförfarande. Det torde dock i ett disciplinärende inte komma i fråga att en värnpliktig annat än undantagsvis bedöms ha sådant behov av juridiskt bistånd som avses i rättshjälpslagen. Behovet av sak- kunnig hjälp får därför tillgodoses på något annat sätt.

En lösning är därvid att till de värnpliktigas förfogande ställa ekonomis- ka medel som kan användas för att bekosta t. ex. generella insatser för att stärka de värnpliktigas ställning i disciplinärendena. Lämpligen bör ett visst belopp kunna disponeras av de värnpliktigas centrala förtroendeor- gan, dvs. av centrala Värnpliktsrådet. Det bör ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter om användningen av beloppet.

Denna lösning är enligt mitt synsätt det lämpligaste sättet att åtminstone inledningsvis tillgodose de värnpliktigas behov av särskilda stödåtgärder. När det nya ansvarssystemet har varit i tillämpning någon tid kan det finnas anledning att på nytt ta upp denna fråga.

Mitt förslag: — Beslut om disciplinpåföljd skall verkställas så snart det kan ske sedan beslutet har vunnit laga kraft. —— Beslut om extratjänst eller utegångsförbud får verkställas fastän

beslutet inte har vunnit laga kraft, om det behövs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten eller av någon annan särskild anledning.

• Sida 71
•  Original

MAK : s förslag: Överensstämmer medmitt förslag (Betänkandet s. 79— 81).

Remissim'tansema: Flera remissinstanser anser att beslut om disciplin- påföljd alltid skall få verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft (Remissammanställningen s. 167 f).

Skälen för mitt förslag: F.n. gäller att ett beslut om disciplinstraff skall verkställas utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. Samma regel finns beträffande ålagda tillrättavisningar. Grunden för dessa bestäm- melser är dels att en snabb verkställighet i hög grad anses bidra till att upprätthålla disciplinen, dels att den felande har ett intresse av att verk- ställigheten inte skjuts framåt i tiden. De nuvarande reglerna har dock kritiserats häftigt, varvid det bl. a. har hävdats att besvärsrätten i betydan- de utsträckning saknar praktiskt värde, vilket självfallet är otillfredsstäl- lande från rättssäkerhetssynpunkt.

MAK har som motivering för sitt förslag att disciplinpåföljderna normalt får verkställas först sedan beslutet vunnit laga kraft pekat på att inskränk- ningar i de värnpliktigas fritid relativt sett har blivit mera kännbara än de var när nuvarande lagstiftning tillkom. MAK hänvisar till att de värnplikti- gas fritid genom lediga lördagar och ständig nattpermission nu är betydligt längre och därmed värdefullare än tidigare. Dessa aspekter medför enligt MAK att rättssäkerhetshänsynen när det gäller de ”fritidsinskränkande” påföljderna väger tyngre nu än vad de gjorde tidigare.

Som skäl mot en omedelbar verkställighet av disciplinbesluten anför MAK också att kunskapen om de nuvarande möjligheterna till inhibition av verkställigheten av disciplinstraff och tillrättavisningar är otillräcklig bland såväl befäl som värnpliktiga. Detta har enligt MAK lett till att möjligheterna inte utnyttjas i särskilt stor utsträckning. Med nuvarande tidsramar är det också orealistiskt att ens tänka på att pressa in en tillräck- ligt omfattande information om rättsvårdssystemet på schemat, hävdar MAK. Det är följaktligen enligt MAK: s mening nödvändigt att tillskapa särskilda rättssäkerhetsregler i stället för att förlita sig på att de inblandade har tillräckliga kunskaper för att kunna tillvarata sina egna intressen.

MAK: s förslag innebär alltså att disciplinpåföljder enligt huvudregeln inte får verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft. Klagotiden bör enligt förslaget vara fem dagar.

Remissinstansema hävdar nästan genomgående att disciplinbeslut bör kunna verkställas omedelbart. I.annat fall är risken för förhalningsförsök från t. ex. värnpliktigas sida påtaglig.

Min uppfattning är att ett militärt disciplinsystem skall avvika så litet som möjligt från motsvarande regler för samhället i övrigt. Särlösningar för de militära förhållandena bör inte väljas, om det inte finns starka skäl. Jag har inte blivit övertygad om att ett krav på lagakraftägande beslut före verkställigheten i ett disciplinärende kommer att få sådana konsekvenser som remissinstansema har uttryckt farhågor för. Jag tror tvärtom att de allra flesta som efter ett förfarande. som uppfattas som rättvist, åläggs en disciplinpåföljd för en förseelse som de vet med sig att. de har gjort är beredda att underkasta sig påföljden. Om sedan klagotiden görs kortare än vad t.ex. förvaltningslagen föreskriver, anser jag att risken för onödiga

• Sida 72
•  Original

dröjsmål med verkställigheten kan förhindras ytterligare. Dessutom finns enligt förslaget en möjlighet att förordna om omedelbar verkställighet i de fall då det finns särskilda skäl till det. Jag ställer mig alltså bakom MAK: s förslag i principfrågan när en myndighets beslut om disciplinpåföljd får verkställas. .

Några remissinstanser tar upp frågan om verkställigheten av fritidsstraff på tjänstgöringsfria dagar. Man pekar på att MAK: s förslag att kortare utegångsförbud inte får verkställas på tjänstefria dagar kan få egendomliga konsekvenser och dessutom är ägnat att minska den preventiva effekten av påföljden.

Enligt mitt förslag i avsnitt 2.2.4 kan utegångsförbud inte åläggas för kortare tid än sju dagar. Någon särskild regel som begränsar verkställighe- ten till tjänstgöringsdagar kan därför inte komma i fråga, eftersom verkstäl- ligheten skall ske i en följd.

Mitt förslag: — En krigsman som uppträder berusad eller som stör den allmänna ordningen eller ordningen inom försvarsmakten eller utgör en fara för disciplinen får omhändertas. — Alkolholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträf- fas hos den som har omhändertagits på grund av berusning skall kunna tas ifrån honom. — Krigsmän får underkastas kroppsvisitation och undersökningar med avseende på skåp och andra förvaringsutrymmcn för eftersö- kande av föremål som de olovligen bär på sig eller eljest innehar i strid mot gällande föreskrifter.

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt utom att MAK inte lämnar något förslag om kroppsvisitation och undersökning av skåp m.m. MAK föreslår även att en omhändertagen som är misstänkt för brott skall få hållas kvar under högst 24 timmar i avvaktan på överlämnande till polisen (Betänkandet s. 81—83).

Remissinstansema: Inte någon remissinstans ifrågasätter behovet av att kunna omhänderta personer som uppträder berusade eller störande på annat sätt. Ett par remissinstanser ifrågasätter om inte tvångsmedel bör kunna tillgripas också i andra fall än vad MAK föreslår (Remissamman- ställningen s. 168— 170).

Skälen för mitt förslag: I det nu förordade nya ansvarssystemet skall de militära myndigheterna inte ha några befogenheter att ålägga straffrättsliga påföljder. Enligt MAK synes det från systematiska utgångspunkter lämpli- gast att också avskaffa den särskilda rätten att tillgripa straffprocessuella tvångsmedel som tillkommer militära befattningshavare enligt militära rät- tegångslagen. MAK pekar i sammanhanget också på att ingen annan myn- dighet utanför rättsväsendet har några sådana befogenheter enligt gällande lag.

• Sida 73
•  Original

Försvarsmaktens verksamhet är av sådan natur att vissa möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder mot personer som gör sig skyldiga till allvarli- gare disciplinbrott måste finnas. Som MAK har föreslagit bör detta ske genom att vederbörande blir föremål för ett omhändertagande.

Också i enlighet med MAK: s förslag finns det alltjämt ett behov av en motsvarighet till det nuvarande institutet tagande i förvar med i huvudsak samma rekvisit som finns i 365 militära rättegångslagen.

Det av MAK föreslagna förfarandet vid omhändertagande överensstäm- mer i stora drag med vad som gäller nu vid omhändertagande enligt 13- 17 åå polislagen (1984: 387) och lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

MAK tar upp frågan om också anställd militär personal i fredstid bör omfattas av de föreslagna reglerna om omhändertagande. Med hänvisning till att det är mycket sällsynt att tvångsmedel av denna art riktas mot anställd personal och till att det också på detta område bör råda likstäl- lighet mellan anställd militär resp. civil personal har MAK stannat för att låta de föreslagna reglerna gälla endast för dem som omfattas av de nya disciplinbestämmelserna.

Domstolsverket anser att tvångsmedel bör kunna tillgripas mot all perso- nal som stör ordningen, bl. a. för att den som avser att göra ett ingripande inte skall behöva ställas inför identifikationsproblemen.

Jag delar MAK: s uppfattning att det i fredstid inte finns anledning att ge möjlighet att tillgripa tvångsmedel mot anställda inom försvarsmakten. Jag tror därvid inte att identifikationsfrågan kommer att vålla några särskilda problem.

Enligt MAK: s förslag skall endast personal i uniform kunna tas om hand på allmän plats. Ett par remissinstanser föreslår att också civilklädda värnpliktiga skall kunna tas om hand om de uppträder störande på allmän plats.

Den sistnämnda frågan har varit aktuell i åtskilliga sammanhang, bl.a. med anledning av att civilklädda värnpliktiga uppträtt störandepå t. ex. tåg och flygplan under veckoslutsresor.

" Att ge militär personal befogenhet att ingripa med tvångsmedel mot civilklädda värnpliktiga på allmän plats är förenat med åtskilliga princi- piella och praktiska svårigheter. Det främsta skälet mot en utökning av de militära befogenheterna rör identifikationsfrågan. Det är uteslutet att ut- över den mycket begränsade befogenhet som finns nu, ge militär personal rätt att på allmän plats avkräva civila medborgare legitimationshandlingar. Därigenom blir det i praktiken omöjligt för den som ingriper att skilja ut de värnpliktiga från övriga. Det är också principiellt viktigt att låta samhällets civila organ svara för ordningens upprätthållande på allmänna platser.

Jag kan därför inte ställa mig bakom kravet att ingripande skall kunna ske mot militär personal som uppträder civilklädd utanför militärt område.

MAK: s förslag att den som är misstänkt för brott, för vilket kan följa fängelse i minst ett år, får hållas kvar upp till 24 timmar för att överlämnas till polismyndigheten har föranlett en del kritik från remissinstansema.

JO menar således att man inte alltid kan utgå ifrån att en brottsmisstänkt kan överlämnas till polisen inom 24 timmar. Under krig och andra utomor-

• Sida 74
•  Original

dentliga förhållanden bör nuvarande regler om förvarsarrest därför behål— las enligt JO.

Överåklagaren i Göteborg pekar på att det enligt 24 kap. 75 andra stycket rättegångsbalken föreligger rätt för var och en att gripa den som har begått brott. på vilket det kan följa fängelse. om den brottslige anträf- fas på bar gärning eller flyende fot eller den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Någon tids- ' gräns är inte utsatt. Överåklagaren ifrågasätter på grundval av detta om MAK: s föreslagna regel om kvarhållande behövs. särskilt som den enligt överåklagaren synes utgöra en inskränkning av bestämmelsen i rättegångs- balken. Överåklagaren anser det vidare — liksom ett par andra remissin- stanser — vara stötande för rättskänslan att den som har begått ett grovt brott måste försättas på fri fot, om han t. ex. på grund av brister i samfärd- seln eller andra hinder inte kan överlämnas till polis inom 24 timmar.

Jag instämmer i den kritik som överåklagaren har fört fram beträffande den föreslagna regelns innebörd mot bakgrund av gripandereglerna i rätte- gångsbalken. Enligt min mening bör dessa sistnämnda regler täcka de situationer som avses med MAK: s förslag. Jag anser därför att den särskil- da regcl om överlämnande till polisen som MAK har föreslagit skall utgå.

JO framhåller i sitt remissvar att militära chefer under krig, beredskaps- tillstånd och även under längre övningar borde kunna besluta om beslag, kroppsvisitationer och kroppsbesiktning. Civila myndigheter finns då en- ligt JO inte alltid att tillgå med tillräckligt kort varsel.

JO berör ett problem som har uppmärksammats alltmer under senare tid, nämligen att vapen, ammunition, sprängämnen, rökfacklor m.m. olov- ligen förs ut från militära områden och därefter förorsakar skador eller risk för skador ute i samhället. I vissa fall som främst har gällt rökfacklor har också omfattande skador åstadkommits. Ett särskilt problem i samman- hanget är att sådana föremål som nu avses har medförts på allmänna färdmedel — dvs. även på flygplan — av värnpliktiga på permissions- och utryckningsresor m.m. Därvid har det uppkommit en påtaglig risk för säkerheten ombord.

Beträffande resorna har det också förekommit att enskilda värnpliktiga varit berusade efter förtäring av medförda alkoholdrycker. l åtskilliga fall . har dessa värnpliktigas beteende helt naturligt upplevts som störande av

övriga resenärer. Under främst flygresor har också i enstaka fall säkerhe- ten äventyrats av berusade värnpliktiga.

En viktig princip i vårt samhälle är att det i första hand ankommer på polisen att svara för ordning och säkerhet. Genom särskilda föreskrifter har det dessutom lagts på befälhavare på tåg, fartyg och flygplan att ha motsvarande ansvar och befogenheter vad gäller verksamheten ombord. Det är således inte någon uppgift för försvarsmakten att övervaka och vid ordningsstörande verksamhet ingripa mot värnpliktiga när de på fritid vistas utanför kaserngrindarna. Vissa undantag har dock gjorts vad gäller militär personal i uniform.

Den principiella ansvarsfördelning som gäller f.n. mellan polisen och försvarsmakten bör enligt min uppfattning inte ändras med anledning av de problem som jag nu har redovisat. Detta får dock inte innebära att för—

• Sida 75
•  Original

svarsmakten undandrar sig att inom ramen för sina uppgifter och befogen— heter medverka till att problemen bemästras. Jag vill framhålla att en hel del redan har gjorts för att förhindra att militär materiel kommer till felaktig användning. Genom sådana åtgärder har t. ex. vapenstölderna ur militära förråd reducerats avsevärt.

När det emellertid gäller att förhindra att värnpliktiga bryter mot regler- na och t.ex. tar med sig sprängmedel, rökfacklor m.m. från de militära anläggningarna har den hittillsvarande lagstiftningen inte tillåtit annat än ytliga kontrollåtgärder. Det har sålunda ansetts tillåtet för de militära cheferna att företa skåpvisitationer och att undersöka väskor i samband med in- och utpasseringar vid kasernvakten. Den rättsliga grunden för dessa åtgärder har emellertid bedömts bräcklig och inte medgett mera ingripande åtgärder. Detta har också påtalats nyligen av JO i en framställ- ning till regeringen.

Enligt mitt synsätt är det nödvändigt att ge de militära cheferna sådana befogenheter att de kan söka igenom personer som misstänks ha något föremål på sig i strid mot gällande föreskrifter. De bör också utan att någon misstanke finns i det enskilda fallet få undersöka väskor och annat handba- gage stickprovsvis elleri anslutning till större undersökning som företas av särskild anledning. Befogenheterna bör gälla bara inom militära områden och andra områden som disponeras av försvarsmakten.

Med hänsyn till det anförda bör den lag som reglerar det nya disciplinan- svaret kompletteras med regler om rätt för militära förmän att i den omfattning som jag har förordat genomföra kroppsvisitation m. m.

För att det inte skall råda någon tvekan om det rättsenliga i de visita- tioner av skåp och andra särskilda utrymmen m.m. som det av säkerhets- skäl är nödvändigt att genomföra bör också regler härom föras in i den nya '

lagen.

Mittförslag: — Myndighetens beslut om disciplinpåföljd får i vissa fall omprövas av myndigheten. — Beslut om disciplinpåföljd får i övrigt överklagas hos tingsrätten. Tingsrättens beslut får överklagas till hovrätten. Mot hovrättens beslut får talan inte föras.

— Besvärstiden vid överklagande av myndighetens beslut skall vara tio dagar. — Vid domstolarnas prövning av besvären tillämpas lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden.

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt utom att kommittén föreslår att besvär mot myndighetens beslut skall föras inom fem dagar. (Betänkan- dets. 74—78).

Remissinstansema: Flera remissinstanser förordar att besvären prövas av en särskild disciplinnämnd som är knuten till försvarsmakten. Någon remissinstans anser att besvären skall prövas av en överordnad militär

• Sida 76
•  Original

Prop. 1985/8619

myndighet. Ett par remissinstanser vänder sig mot att besvären skall handläggas enligt ärendelagen i domstolarna (Remissammanställningen s. 170—172).

Skälen för mitt förslag: Enligt nuvarande regler fullföljs talan mot beslut i disciplinmål genom besvär till allmän domstol och mot ålagd tillrättavis- ning i de flesta fall genom klagan hos högre chef. Ocksåi ett nytt system bör det självfallet finnas en rätt att överklaga myndighetens beslut om disciplinpåföljd. Jag delar den av MAK uttryckta uppfattningen att full- följdsordningen bör vara enhetlig.

Vad först gäller frågan om överprövning inom myndigheten av disciplin- besluten föreslår MAK att beslut av bataljonschefen och kompanichefen skall kunna omprövas av myndigheten.

Jag har också den uppfattningen att beslut av lägre chefer inte skall kunna överklagas direkt till ett utomstående organ utan att det i sådana fall bör finnas en möjlighet att göra en omprövning av beslutet inom myndighe— ten. Jag har dock i det föregående (avsnitt 2.2.6) förordat en enklare modell än MAK för delegering av beslutsbefogenheter inom myndigheten. Som en konsekvens av detta anser jag att en omprövning av ett disciplinbeslut skall kunna ske inom myndigheten i alla de fall då beslutet har fattats av någon annan befattningshavare än myndighetschefen eller dennes ställfö- reträdare. I praktiken torde MAK: s och mitt förslag ha samma innebörd. l omprövningsärendet bör beslutet självfallet fattas på myndighetens vägnar av myndighetschefen eller dennes ställföreträdare.

I fråga om rätten till fullföljd av talan mot myndighetens beslut anser MAK att en sådan rätt bör finnas oavsett om beslutet har fattats efter omprövning av ett tidigare beslut eller om det är sådant att omprövning inte är tillåten. Jag har samma synsätt som MAK i denna fråga.

Den principiellt viktigaste frågan i detta sammanhang gäller vilket organ utanför myndigheten som skall pröva besvären. MAK diskuterar tre olika modeller. En är att det skall finnas en lägre disciplinnämnd i varje militär- område och en högre sådan nämnd för hela landet i anslutning till försvars- staben. Den andra modellen bygger på att en högre militär myndighet är besvärsinstans. 1 den tredje modellen slutligen prövas besvären av allmän domstol.

MAK finner att de starkaste skälen talar för den tredje modellen. Man pekar särskilt på att kostnadsaspekten är av avgörande betydelse.

Flera remissinstanser anser att den första modellen, dvs. ett system med disciplinnämnder, är att föredra.

Vid en samlad bedömning av de olika fullföljdsalternativen anser jag att valet står mellan någon form av disciplinnämnd och de allmänna domsto- larna.

Det nya militäransvaret hör hemma inom förvaltningsrätten och har i viktiga avseenden likheter med anställdas disciplinansvar enligt lagen om offentlig anställning. Det partsförhållande som råder mellan arbetsgivare och anställda antas också föreligga mellan försvarsmaktens myndigheter och dem som är tjänstgöringsskyldiga där på annan grund än genom ett anställningsavtal. Det arbetsrättsliga synsättet att frågan huruvida en disci- plinpåföljd är påkallad delvis är att se som en tvist mellan arbetsgivare och

• Sida 77
•  Original

arbetstagare kan dock knappast tillämpas utanför anställningsförhållan- dena. Från sådana rättssystematiska utgångspunkter är det därför mycket som talar för diseiplinnämndsalternativet. En besvärsordning med disci- plinnämnder har också den fördelen att nämnderna kan ges en samman- sättning som är lämplig mot bakgrund av behoven av juridisk kunskap, erfarenhet av militära förhållanden, medverkan av företrädare för värn- pliktiga och andra som omfattas av militäransvaret osv.

Domstolsmodellen har den fördelen att den inte förutsätter tillskapandet av nya organ. En domstolsprövning av besvärsärendena torde också bättre än en prövning i en disciplinnämnd tillgodose de värnpliktigas önskemål att disciplinfrågorna skall handläggas av organ utanför försvaret.

Enligt min bedömning talar de starkaste skälen för att besvärsfrågorna handläggs av de allmänna domstolarna.

MAK föreslår att besvärstiden vid överklagande av myndigheters beslut skall vara fem dagar. Den korta besvärstiden får ses mot bagrunden av att disciplinbesluten som huvudregel inte får verkställas förrän de vunnit laga kraft.

Jag har i det föregående (avsnitt 2.2.8) ställt mig bakom MAK: s princi- piella syn på verkställigheten av disciplinbesluten. Jag anser emellertid att en besvärstid om endast fem dagar är för kort i många fall. Bl.a. kan det vara svårt för värnpliktiga att under fältförhållanden kunna få tid att rådgöra med en förtroendeman eller någon annan om ett disciplinbeslut bör överklagas. En alltför kort besvärstid kan därför ge upphov till onödiga överklaganden. En förlängning av besvärstiden i förhållande till MAK: s förslag bör inte heller medföra några avgörande nackdelar i fråga om möjligheterna att kunna verkställa disciplinbeslutet utan dröjsmål. Möjlig- heten till omedelbar verkställighet i vissa situationer bör framhållas i detta sammanhang. Jag förordar därför en besvärstid om tio dagar.

När det sedan gäller förfarandet vid domstolen i ett disciplinärende föreslår MAK att ärendelagens regler i huvudsak skall vara tillämpliga. Ett par remissinstanser ifrågasätter det lämpliga i detta. Rättegångsutredning- en ifrågasätter sålunda om inte förfarandet borde följa reglerna om rätte- gången i brottmål.

Rättegångsutredningen utvecklar inte närmare skälen mot att handlägga de aktuella besvärsärendena enligt ärendelagen. Utredningen gör dock gällande att ärendelagen är så konstruerad att den inte passar för straff- rättsliga frågor.

Jag vill än en gång framhålla att det föreslagna nya ansvarssystemet bygger på förvaltningsrättslig grund. Det hör alltså inte hemma inom straffrätten. Utgångspunkten bör därför också vara att disciplinärendena vid domstolsprövningen inte bör behandlas som brottmål. Givetvis kan det finnas skäl som gör att brottmålsformen likväl är den lämpligaste när domstolen prövar besvärsärendena. Sådana skäl skulle t. ex. vara att andra handläggningsformer vid en jämförelse skulle erbjuda sådana processtek- niska svårigheter att en omfattande särreglering skulle bli nödvändig.

Jag har inte övertygats om att en handläggning av besvärsärendena enligt ärendelagen kommer att vålla några principiella eller andra problem av särskild betydelse. Däremot kan jag inte finna annat än att en handlägg-

• Sida 78
•  Original

ning enligt brottmålsreglerna — bortsett från de principiella betänkligheter- na mot processformen — skulle kräva åtskilliga avvikelser från rättegångs- balkens bestämmelser. Jag vill bara erinra om reglerna för talans väck- ande, försvarare, avgörande av mål i den tilltalades utevaro, rättegångs— kostnader, formen för sakens avgörande m.m.

Jag har därför kommit till den uppfattningen att reglerna om handlägg- ning av domstolsärenden bör tillämpas vid domstolsprövningen av disci- plinförseelserna. .

Enligt MAK: s förslag får tingsrättens beslut överklagas till hovrätten. vars beslut inte får överklagas vidare.

Några remissinstanser har med hänvisning till behovet av vägledande avgöranden menat att fullföljd borde få ske också till högsta domstolen.

MAK: s förslag innebär att disciplinbesluten kan prövas av tre instanser. Om man också räknar med möjligheten till omprövning av beslut inom myndigheten, blir antalet instanser fyra. Detta torde tillräckligt väl tillgo- dose de rättssäkerhetskrav som kan ställas på förfarandet. Dessutom är behovet och värdet av vägledande avgöranden utöver dem som hovrät- terna meddelar kanske inte lika stort här som inom vissa andra rättsområ- den. Med hänsyn till det nya disciplinsystemets administrativa karaktär torde de beslutande myndigheterna också kunna ges vägledning genom föreskrifter från högre myndigheter inom försvarsmakten. Det är därför enligt min mening inte motiverat med en fullföljdsrätt till högsta domsto- len.

2.3. Det straffrättsliga ansvaret 2.3.1 Allmänna utgångspunkter

Mitt förslag: — Det nuvarande särskilda straffansvaret för militär personal behålls för krigsförhållanden enligt nuvarande principer. — Värnpliktiga skall kunna straffas för värnpliktsbrott om de på ett

allvarligt sätt åsidosätter sina skyldigheter enligt värnpliktslagen. — 1 övrigt skall endast ett fåtal särskilda straffbestämmelser gälla för den militära personalen i fredstid.

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt (Betänkandet 5. 83—116). Remissinstansema: Några invändningar riktas inte mot grunddragen i MAK: s förslag. Svea hovrätt anser dock att det lagtekniska system som MAK har valt är sväröverskådligt (Remissammanställningen s. 172).

Skälen för mitt förslag: Ett disciplinansvar av det slag som jag har förordat i det föregående minskar på ett drastiskt sätt behovet av särskilda straffbestämmelser för den militära personalen. En omfattande avkrimina- lisering kan alltså ske i fråga om de gärningar som f.n. är straffbelagda i främst 21 kap. brottsbalken.

Det är emellertid uppenbart att det med hänsyn till försvarsmaktens effektivitet är nödvändigt att under krigsförhållanden straffrättsligt kunna beivra åtminstone en del av det som i fredsverksamheten endast omfattas av disciplinansvaret.

• Sida 79
•  Original

Av likartade skäl är det också nödvändigt att kunna tillgripa en straffpå- följd när värnpliktiga inte fullgör sina grundläggande skyldigheter enligt värnpliktslagen. Jag syftar därvid såväl på det fallet att den värnpliktige utan några principiella motiv sätter sig över gällande bestämmelser som på den situationen att han — utan att frågan om vapenfri tjänst är aktuell — vägrar att fullgöra värnplikten därför att det strider mot hans religiösa eller etiska övertygelse.

Vid sidan av de bestämmelser som jag nu har berört finns det ett mycket begränsat behov av särskilda straffbestämmelser för fredsverksamheten.

Svea hovrätt har kritiserat MAK: s förslag till författningsstruktur och menat att denna är svåröverskådlig.

Jag kan delvis instämma i hovrättens synpunkter. Jag har därför över- vägt en lösning där såväl reglerna om det nya disciplinsystemet som straffbestämmelserna i fråga samlas i en lag. Avgörande principiella skäl talar emellertid mot att föra bort brott med straffskalor av det slag det här rör sig om från brottsbalken till specialstraffrätten. Flera av de brott det här är fråga om kan medföra livstids fängelse. Andra har mycket höga tidsbestämda maxima. Sådana straffbestämmelser bör, om inte mycket starka skäl talar för annat, finnas endast i brottsbalken. Den författnings- mässiga uppdelning av det militära straff— och disciplinsystemet som MAK har föreslagit är således den lämpligaste också enligt min mening.

I de följande avsnitten kommer jag att mera i detalj redovisa mina överväganden om den militära personalens straffrättsliga ansvar.

Mitt förslag: — I krig skall krigsmän kunna straffas för lydnadsbrott, grovt lydnadsbrott, rymning, våld eller hot mot förman, samröre med fienden, undergrävande av stridsviljan, försummande av krigs- förbercdelse, obehörig kapitulation, stridsförsumlighet, tjänstebrott samt för försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rymning.

— De av de nuvarande krigsartiklarna som är riktade till envar behålls med vissa justeringar.

MAK : s förslag: MAK föreslår att gärningar som f.n. utgör brottsbalks- brottet samröre med fienden i fortsättningen skall kunna beivras endast som disciplinförseelse. I övrigt överensstämmer MAK: s förslag med mitt (Betänkandet 5. 99—116).

Remissinstansema: Svea hovrätt anser att brotten övergivande av post och överlöpande till fienden bör behållas som särskilda brott. Hovrätten över Skåne och Blekinge motsätter sig MAK: s förslag att flytta förbudet mot samröre med fienden från brottsbalken till regeringens tjänsteföre- skrifter för försvarsmaktens personal. Samma hovrätt anser också att det nuvarande förbudet mot olovlig sammankomst i brottsbalken bör behållas. ÖB menar att bestämmelserna om övergivande av post bör finnas kvar. Östersunds polisdistrikt anser att brottet onykterhet i tjänsten bör behål-

• Sida 80
•  Original

las. Riksrevisionsverket ifrågasätter om brottet missbruk av förmanskap bör avskaffas (Remissammanställningen s. 175 —l78).

Skälen för mitt förslag: F.n. innehåller 21 kap. brottsbalken ett relativt stort antal bestämmelser om brott av krigsmän. Bestämmelserna är till- lämpliga både i fred och i krig. Som jag har konstaterat tidigare (avsnitt 2.3.1) kommer reglerna om disciplinansvar att i allt väsentligt fylla behovet av sanktionsmedel mot krigsmän som bryter mot givna föreskrifter osv. Dessutom kan krigsmän ådra sig straffrättsligt ansvar på samma sätt som andra. Jag återkommer till det i avsnitt 2.3.4. Kravet på särskilda straffbe- stämmelser för försvarsmaktens personal gör sig därför gällande framför allt under krigsförhållanden, då behovet av ordning. säkerhet och effektivi- tet är ännu större än annars.

MAK föreslår för krigsförhållanden att det nuvarande straffansvaret i stora delar bibehålls att gälla för all personal inom försvarsmakten. Kom- mittén föreslår därför att det i 21 kap. brottsbalken under rubriken Brott av krigsmän tas upp ett antal straffbestämmelser, vilka har det gemensamt att de endast kan tillämpas under krig, krigsfara och därmed jämställda förhål- landen. De föreslagna straffbestämmelserna upptar brotten lydnadsbrott, grovt lydnadsbrott, rymning, våld eller hot mot förman, undergrävande av stridsviljan, försummande av krigsförberedelse, obehörig kapitulation, stridsförsumlighet och tjänstebrott. En del av dessa bestämmelser finns f.n. i 22 kap. brottsbalken (Krigsartiklar).

Remissinstansema har inte några principiella invändningar mot MAK: s förslag till straffbestämmelser i krig m.m. De invändningar som har rests mot förslaget har tagit sikte på att det utelämnar vissa av de nuvarande brotten som av dessa remissinstanser anses böra finnas kvar.

Av skäl som hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört är det nödvändigt att i lag reglera förbudet mot obehörig förbindelse med fienden. I övrigt anser jag att MAK har gjort en välgrundad avvägning mellan vad disciplinsystemet bör omfatta och vad som bör beivras i straffrättslig ordning. Det finns alltså enligt min uppfattning inte någon anledning att foga ytterligare brott till MAK: s lista över straffbestämmelser för krigsför- hållanden.

Jag anser det också lämpligt att straffansvaret i krig för försvarsmaktens personal regleras samlat i 21 kap. brottsbalken.

Vad slutligen gäller de krigsartiklar som är riktade till alla och alltså inte bara till krigsmän föreslår MAK att straffbestämmelserna för landsförrä— deri, landssvek och landsskadlig vårdslöshet behålls med smärre justering- ar i 22 kap. brottsbalken. Även förbudet mot ryktesspridning till fara för rikets säkerhet föreslås bli kvari samma kapitel i brottsbalken. Detsamma bör enligt MAK gälla brottet försvarsskadlig ryktesspridning.

Beträffande folkrättsbrottet, som f.n. är reglerat i 22 kap. 11 & brottsbal- ken, ifrågasätter MAK — som i denna del har särskilt samrått med folk- rättskommitte'n (Fö 1978: 06) — om man inte numera har sprängt ramen för vad som rimligen bör omfattas av ett blankettstraffbud med livstids fängel- se i straffskalan. Bakgrunden till MAK: s uttalande är att den folkrättsliga reglering som paragrafen hänvisar till numera är alldeles för omfattande för att kunna överblickas av dem som straffbestämmelsen gäller för. MAK

• Sida 81
•  Original

pekar också på att skyldigheten för de stater som har anslutit sig till 1949 års Genévekonvention att införa straff för överträdelser av konventions- bestämmelserna är begränsad till svåra överträdelser. Beaktansvärda skäl talar därför enligt MAK för att straffansvaret enligt nuvarande 22 kap. 11 % brottsbalken också begränsas till de allvarligaste fallen. MAK anser vidare att det i paragrafen i fråga bör lämnas en exemplifiering på vad som är svåra överträdelser. I paragrafen bör också intas en bestämmelse om förmans ansvar för underlydandes handlingar, föreslår MAK.

MAK: 5 nu redovisade förslag avseende den framtida utformningen av 22 kap. brottsbalken har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Också enligt min uppfattning innebär MAK: s förslag en ändamåls- enlig reglering av det allmänna straffansvaret i krig.

Straffskalorna i brottsbalken ses f.n. över av fängelsestraffkommittén (Ju 1979: 04). För att inte föregripa kommitténs arbete har jag nu endast så långt det varit möjligt fört över gällande straffskalor till de nya straff- bestämmelserna.

Mitt förslag: — En värnpliktig skall kunna dömas för värnpliktsbrott vid allvarliga fall av åsidosättande av de grundläggande skyldighe- terna enligt värnpliktslagen. — Straffet för värnpliktsbrott skall vara böter eller fängelse i högst ett år.

MAK: s förslag: Överensstämmer med mitt utom att MAK föreslår att straffet för värnpliktsbrott skall vara fängelse i högst sex månader ( Betän- kandet s. 96—99).

Remissinstansema: Flera remissinstanser anmäler tveksamhet till MAK: s förslag. Det föreslagna maximistraffet för värnpliktsbrott anses t. ex. för lågt. Det ifrågasätts också om det inte är lämpligare att bestäm- melser om värnpliktsvägran i olika former finns i brottsbalken (Remissam- manställningen s. 172—175).

Skälen för mitt förslag: En värnpliktig som vägrar att fullgöra sin plikt att tjänstgöra enligt värnpliktslagen döms enligt gällande rätt för lydnads- brott enligt 21 kap. l & brottsbalken eller rymning enligt 21 kap. 12%? samma balk. Även ansvar för tjänstefel enligt 21 kap. 185 brottsbalken kan kom- ma i fråga.

Brottsrubriceringcn är beroende av på vilket sätt den värnpliktiges väg- ran kommer till uttryck. Om han underlåter att efter kallelse inställa sig till tjänstgöring, bedöms brottet som rymning. lnställer han sig men vägrar att lyda order om att hämta utrustning osv., blir brottet lydnadsbrott. I detta sammanhang bortses från att en värnpliktsvägran kanske inte leder till någon lagföring alls, därför att den värnpliktige i anslutning till sin vägran ansöker om vapenfri tjänst (se 65 och 66 åå kungörelsen 1969: 380 om värnpliktigas tjänstgöring m.m.).

För att ansvar för lydnadsbrott skall inträda krävs att den värnpliktige

Prop. 1985/8619

varandra. Jag vill dock förorda att hänvisningen till brottsbalken görs tydligare.

l MAK: s förslag finns inte några särskilda uttalanden om hur värnplikts- brottet förhåller sig till det föreslagna nya tjänstebrottet i brottsbalken. Av den föreslagna regeln att ansvar för värnpliktsbrott inte skall inträda om gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken kan man dock utläsa att MAK inte har ansett att någon skall kunna dömas för värnpliktsbrott i krig för att han på annat sätt än genom avvikande eller utevaro har åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten. Hänvisningen till brottsbalken bör enligt min mening därför också omfatta bestämmelserna om tjänstebrott. Att gärningar som faller under reglerna om tjänstebrott är för kvalificerade för att kunna handläggas i disciplinär ordning följer av dessa reglers utform- ning. Reglerna om åtalsanmälan är utformade i konsekvens med detta.

De olika regelsystemens förhållande till varandra behandlas närmare i specialmotiveringen.

MAK föreslår att straffet för värnpliktsbrott skall vara böter eller fängel- se i högst sex månader. Kommittén anför att det saknas skäl att bestämma ett högre maximistraff.

MAK: s förslag innebär en sänkning av det högsta straffet i förhållande till motsvarande regler enligt gällande rätt. Flera remissinstanser har också kritiserat förslaget med utgångspunkt i detta.

Värnpliktsbrottet är visserligen avsett att tillämpas endast i fred. Jag anser likväl mot bakgrund av värnpliktsutbildningens syfte att brottet är av så allvarlig natur att det av MAK föreslagna maximistraffen fängelse sex månader inte tillräckligt uttrycker samhällets syn på gärningar av det slag som omfattas av brottsbeskrivningen. Enligt min mening bör straffskalan innehålla fängelse ett år som högsta straff.

2.3.4 Straffansvaret i fred i övrigt

Mitt förslag: — Myteri och uppvigling av krigsmän behålls som särskilda militära brott. — Övriga nuvarande brott i 21 kap. brottsbalken upphävs för freds— förhållanden.

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt (Betänkandet s. 84—95). Remissinstansema: Några principiella invändningar har inte riktats mot MAK: s förslag.

Skälen för mitt förslag: 1 de närmast föregående avsnitten har jag redovisat mina förslag avseende straffansvaret för den militära personalen i krig och det särskilda straffansvaret för värnpliktiga i huvudsak i fred. Det återstår således att behandla frågan vilket särskilt straffansvar som utöver det nyss redovisade bör gälla för personal vid försvarsmakten.

MAK har gått igenom 21 kap. brottsbalken och för varje brott lämnat förslag om vad som bör gälla i fråga om detta i det nya ansvarssystemet.

När det gäller brotten lydnadsbrott (1 %) och rymning (12 å) i fred konsta-

• Sida 85
•  Original

terar kommittén att de ingår i det föreslagna Värnpliktsbrottet i den mån gärningar av ifrågavarande slag inte kan bedömas som disciplinförseelser.

Brottet oskickligt beteende (9 5). undanhållande (11 å), onykterhet i tjänsten (14 å), förargelseväckande beteende (165) och tjänstefel föreslås avskaffade med hänvisning till att beteenden av det slag som omfattas av dessa straffbestämmelser i fortsättningen bör behandlas enligt reglerna om disciplinförseelser.

I fråga om brotten ohörsamhet mot vakt (4 €), missbruk av förmansskap (5 å). obehörig befälsutövning (6 5), våld eller hot mot krigsman (7 %$), missfrrmelse mot krigsman (8 5) och övergivande av post (13 &) anser MAK att de gärningar som omfattas av dessa bestämmelser alltjämt är straff- värda i den mån de inte är av sådant slag att de kan betraktas endast som disciplinförseelser. Gärningarna i fråga träffas dock enligt MAK: s mening av allmänna straffbestämmelser. Då det enligt MAK: s mening saknas skäl för en särskild reglering för det militära bör dessa bestämmelser upphävas.

Vad slutligen gäller brotten myteri (3 &) och uppvigling av krigsmän ( 10 &) anser MAK att det fortfarande finns behov av särskilda straffbestäm- melser för den militära personalen. MAK har dock kommit till att dessa bestämmelser med vissa redaktionella ändringar bör flyttas från nuvarande 21 kap. brottsbalken till 16kap. i samma balk.

MAK: s förslag har i allt väsentligt lämnats utan erinran av remissinstan- serna. Också jag anser att MAK: 5 nu redovisade förslag innebär en lämp- lig avvägning mellan vad som bör omfattas av det nya disciplinansvaret. å ena sidan, och vad som under fredsförhållanden bör beivras straffrättsligt, å den andra sidan.

2.3.5 Straffrättsliga påföljder

Mitt förslag: Disciplinstraffet utmönstras som brottspåföljd.

MAK: sförslag: Överensstämmer med mitt (Betänkandet s. 116—118). Remissinstansema: Ingen remissinstans har haft några invändningar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: Genom att alla rent disciplinära förseelser under militärtjänstgöring blir avkriminaliserade i det föreslagna systemet och även bestridda ärenden skall handläggas inom försvarsmakten kommer de fall där domstol kan ha anledning att döma till disciplinstraff i brottmål att bli avsevärt färre än nu. De mål av disciplinär natur som återstår är dels sådana som på grund av reglerna om åtalsanmälan har kommit att överläm- nas till åklagare och dels sådana som i och för sig skulle kunna handläggas inom disciplinansvarssystemet men där brottet har polisanmälts. Redan detta är — som MAK konstaterar - ett starkt skäl för att ta bort domstolar- nas möjlighet att döma ut disciplinstraff i brottmål.

Ett annat skäl som talar för att avskaffa de särskilda straffrättsliga påföljderna för krigsmän är att den anställda militära personalen med det föreslagna nya systemet under alla omständigheter inte längre kan ådömas

• Sida 86
•  Original

sådana påföljder för förseelser som helt faller under lagen om offentlig anställnings regelsyst'em.

MAK kommer fram till att en fortsatt rätt för domstolarna att döma till disciplinstraff i brottmål knappast skulle ha någon praktisk betydelse och att en sådan rätt från principiella och systematiska utgångspunkter knap- past kan försvaras.

Jag har samma uppfattning som MAK och anser alltså att 32 kap. brotts- balken om disciplinstraff för krigsmän och lagen (1973: 18) om disciplin- straff för krigsmän bör upphävas.

2.4 Skadeståndsansvaret för försvarsmaktens personal

Mitt förslag: — Nuvarande skadeståndsregler behålls för försvars- maktens personal. — Nuvarande bestämmelser om åläggande av ersättningsskyldighet i ersättningsmål upphävs.

MAK : s förslag: MAK föreslår en skärpning av Skadeståndsansvaret för värnpliktiga och för kvinnor under militär grundutbildning. Det nuvarande kravet på synnerliga skäl för åläggande av skadeståndsskyldighet bör sålunda inte behållas när det gäller förlust av eller skada på personlig utrustning, menar MAK. I dessa fall skall myndigheten enligt MAK få rätt att besluta om ersättningsskyldighet. Besluten skall kunna överklagas till försvarets civilförvaltning (Betänkandet s. 136— 142).

Ledamoten av MAK Helge Hagberg motsätter sig ett ökat skadestånds- ansvar (Betänkandet s. 195).

Remissinstansema: MAK:s förslag har fått ett blandat mottagande. Vissa remissinstanser menar att förslaget rör en resurssvag grupp och att det därför är diskutabelt med ett utvidgat skadeståndsansvar. Andra re- missinstanser tillstyrker förslaget. Ett par remissinstanser anser att det utvidgade Skadeståndsansvaret inte bara skall avse egendom utlämnad för personligt bruk utan också t.ex. förbandsutrustning (Remissammanställ- ningen s. 178—180).

Skälen för mitt förslag: Frågan om att ålägga en arbetstagare ansvar för skador som han vållar i tjänsten uppkommeri tre typsituationer, nämligen dels när en arbetsgivare riktar återkrav mot en skadevållande arbetstagare för skadestånd som arbetsgivaren har utgett till tredje man, dels när en skadelidande tredje man direkt vänder sig med ersättningsanspråk mot en arbetstagare och dels när arbetsgivaren kräver ersättning för skada som arbetstagaren direkt har tillfogat honom eller hans egendom. Ersättnings- kravet kan i vart och ett av dessa fall avse antingen person- eller sakskada eller ren förmögenhetsskada. Skadeståndsfrågor av detta slag kan aktuali- seras både för arbetstagare i enskild tjänst och för befattningshavare i det allmännas tjänst.

Nuvarande bestämmelser om arbetstagares skadeståndsansvar infördes genom skadeståndslagen (1972: 207). vilken trädde i kraft den 1 juli 1972. Dessförinnan inträdde normalt fullt skadeståndsansvar för arbetstagare

• Sida 87
•  Original

som genom fel eller försummelse i sin tjänst vållade arbetsgivaren eller tredje man skada. På särskilda områden, bl. a. inom kommunikationsvä- sendet, fanns dock regler om begränsning av Skadeståndsansvaret eller om möjlighet att jämka skadeståndet med hänsyn till beskaffenheten av felet eller försummelsen och andra omständigheter.

Skadeståndslagen innebar att arbetstagarens skadeståndsansvar begrän- sades kraftigt. Enligt 4 kap. 1 5 är arbetstagaren sålunda ansvarig för skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, ar- betstagarens ställning. den skadelidandes intresse och övriga omständighe- ter.

Med arbetstagare likställs i skadeståndshänseende värnpliktiga och and- ra som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt kvinnor som genomgår utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten. De skador och förluster som vederbörande åsamkar försvarsmakten under tjänstgöringen ansvarar han eller hon således för endast i begränsad ut- sträckning.

MAK anser att det inte finns tillräckliga skäl för att skärpa skadestånds- reglerna för anställd personal inom försvaret. I vart fall menar MAK att det saknas anledning till antagande att behovet av särregler skulle vara större för anställd personal inom försvarsmakten än för anställda i allmänhet. MAK begränsar därför för sin del frågan om en förändring av skadestånds- reglerna till att avse värnpliktiga och annan personal som inte är anställd.

Också enligt min mening bör en sådan begränsning göras. MAK begränsar också sina överväganden till materiel som har lämnats ut för personligt bruk. MAK har således inte övervägt några förändringar beträffande ansvaret för personskador eller för skador på gemensam mate- riel. Jag har också här samma uppfattning som MAK. Frågan blir då alltså om värnpliktiga och vissa andra som inte heller är anställda skall åläggas ett strängare skadeståndsansvar än f.n. för skador på och förlust av personlig utrustning.

Som har framhållits i åtskilliga sammanhang tillfogas försvarsmakten fortlöpande betydande förluster på grund av att materiel som lämnas ut till de värnpliktiga skadas eller försvinner. Den materiel som försvinner utgörs till betydande del av egendom som kan betecknas som särskilt begärlig, såsom vindrockar, persedelpåsar, mössor, skjortor, sovsäckar, bajonetter, kompasser och kikare. En anledning till att materielen inte återställs har angetts vara de begränsade möjligheterna att kräva ersättning av den värnpliktige som ansvarar för materielen.

Det är enligt min mening av största vikt att materielförlustema inom försvarsmakten hålls nere. Framför allt är det självfallet angeläget att undvika onödiga kostnader för vårt försvar. Men det är också viktigt med en god materieldisciplin av den anledningen att brister i utrustningen ofta återverkar på de enskilda soldaternas och förbandens förmåga att lösa sina uppgifter.

Jag kan inte bortse från att de relativt liberala ersättningsregler som gäller bl. a. för de värnpliktiga har lett till att materielförlustema åtminsto- ne i viss utsträckning har blivit onödigt stora. Materielkostnaderna skulle

• Sida 88
•  Original

alltså kunna nedbringas genom en skärpning av lagstiftningen om skade- ståndsansvaret i enlighet med MAK: s förslag.

Det är dock - som MAK också framhåller — så att en särlagstiftning för värnpliktiga är förenad med såväl praktiska sorn principiella nackdelar. Det är t. ex. diskutabelt med skilda ansvarsregler för anställd resp. väm- pliktig personal. Detta gäller inte minst mot bakgrunden av att den värn- pliktige inte har någon möjlighet att själv avgöra vilken utrustning han skall ta emot och att han ekonomiskt sett ofta är sämre ställd än den anställde. Man kan också ifrågasätta om en skärpning av Skadeståndsansvaret kom- mer att få den effekt som har hävdats.

Jag för min del har den uppfattningen att den absolut övervägande delen av våra värnpliktiga — som ju för övrigt utgörs av majoriteten av landets manliga vuxna befolkning — känner ett ansvar för försvarsmaktens materi- el. Om denna ansvarskänsla ges stöd i form av t. ex. klara anvisningar för materielens handhavande och täta materielkontroller, är jag övertygad om att resultatet blir lika bra som efter ett utvidgat skadeståndsansvar. Jag vill också i detta sammanhang peka på att åtskilligt i den riktningen har gjorts inom försvarsmakten för att få ned materielförlustema. Andra verksamma åtgärder som har vidtagits är försök med försäljning till de värnpliktiga av populära klädesplagg m.m. samt regler om att materielförlustema skall belasta de enskilda förbandens kostnadsbudgetar.

Jag har alltså kommit till den uppfattningen att motiven för en skärpning av reglerna om värnpliktigas skadeståndsansvar inte är tillräckligt starka vid en jämförelse med nackdelarna med en sådan reform. De krav på synnerliga skäl som nuvarande lagstiftning innehåller som förutsättning för skadeståndsskyldighetens inträdande bör följaktligen finnas kvar.

Enligt gällande rätt kan krigsmän —- såväl anställda som värnpliktiga och andra — åläggas ersättningsansvari ersättningsmål, dvs. efter ett förfaran— de vid den militära myndigheten. Något motsvarande förfarande när det gäller att pröva ersättningsfrågor rörande civilanställd personal inom för- svarsmakten eller eljest offentliganställd personal finns inte.

MAK anser att behovet av ett särskilt förfarande när det gäller den anställda militära personalen inte är större än vad som är fallet beträffande övriga offentliganställda. Med denna motivering föreslår MAK att de nu- varande reglerna om ersättningsmål rörande anställda upphävs.

Ifråga om de värnpliktiga konstaterar MAK att reglerna om ersättnings— mål har väsentligt större betydelse än när det gäller anställda. De värnplik- tiga utgör den största personalkategorien inom försvarsmakten och flerta- let mål om ersättningsskyldighet avser dessa. MAK konstaterar dock vidare att skadeståndslagens krav på att synnerliga skäl skall föreligga har starkt begränsat förutsättningarna för åläggande av ersättningsskyldighet. Detta har i sin tur medfört att målen om ersättningsskyldighet har blivit svårbedömda för myndigheterna. Utredningsförfarandet i ersättningsmå- len har därigenom blivit alltmera komplicerat samtidigt som ersättnings- skyldighet har kunnat åläggas endast i ett mycket litet antal fall. MAK föreslår därför att det särskilda förfarandet i ersättningsmål avskaffas helt såvitt avser sådan materiel där ersättningsansvaret med MAK:s förslag även i fortsättningen skulle grundas på skadeståndslagens regel i 4kap. 1 5 om att synnerliga skäl skall föreligga.

• Sida 89
•  Original

I de fall där värnpliktigas skadeståndsansvar skall bedömas enligt de av MAK föreslagna nya reglerna bör däremot enligt MAK myndigheten ha en formell rätt att besluta om ersättningsansvar. Myndighetens beslut, som skall kunna överklagas till försvarets civilförvaltning, skall i MAK: 5 för— slag kunna verkställas på samma sätt som en domstolsdom i'tvistemål.

Jag instämmer i MAK:s uppfattning att det inte finns anledning att behålla förfarandet med ersättningsmål vare sig för anställd personal eller för värnpliktiga när deras skadeståndsskyldighet skall bedömas enligt de nuvarande reglerna i 4kap. l & skadeståndslagen.

Mitt ställningstagande till MAK: s förslag om en utvidgning av de värn- pliktigas skadeståndsansvar i vissa fall får då som konsekvens att de militära myndigheternas rätt att besluta om skadeståndsskyldighet bör upphöra helt. Jag förordar således att försvarsmaktens krav på personalen för skador på och förlust av materiel i fortsättningen handläggs på samma sätt som andra anspråk på ersättning som staten anser sig ha. Myndighe- terna får alltså göra en bedömning huruvida det föreligger synnerliga skäl för att anse en person skadeståndsskyldig och i sådant fall söka få ut beloppet i vanlig ordning. dvs. efter krav mot personen och ytterst efter ett domstolsförfarande.

2.5 Handläggningen vid domstol av mål med militär anknytning

Mitt förslag: — Särbestämmelserna för militära tvistemål och militä- ra brottmål upphävs. — Krigsrättsorganisationen upphör.

MAK : s förslag: Överensstämmer med mitt (Betänkandet s. 142—152). Remissinstansema: Några remissinstanser ställer sig bakom MAK:s förslag om avskaffande av krigsrätterna. Andra hävdar att det fortfarande finns ett behov av en särskild krigsrättsorganisation. Ingen remissinstans har invänt något mot förslaget att Särbestämmelserna för militära mål skall upphävas (Remissammanställningen s. 180— 182).

Skälen för mitt förslag: Till militära tvistemål hör enligt Så militära rättegångslagen— förutom ersättningsmål — vissa mål om skadeståndsan- språk på grund av brott eller förlust av eller skada på försvarsmaktens egendom. Dessa mål skall alltid handläggas vid allmän domstol och för- farandet där följer i allt väsentligt rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i tvistemål eller i fråga om smärre anspråk förfarandet enligt lagen (1974: 8) om rättegången i tvistemål om mindre värden. Särbestäm- melser orn militära tvistemål finns i militära rättegångslagen (76 och 97 åå). varav strängt taget endast vissa regler om behörig domstol innefattar någon avvikelse från rättegångsbalkens regler.

Med hänvisning till den ringa betydelsen av denna särbestämmelse och det obetydliga antalet militära tvistemål kommer MAK fram till att begrep- pet militära tvistemål synes kunna undvaras i framtiden, såväl i fredstid som under beredskapstillstånd och krig.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1985/86: 9 Jag instämmer i MAK: s bedömning. Vad som avses med militära brottmål anges i 3å militära rättegångsla- gen. Allmänt kan sägas att till militära brottmål främst är att hänföra mål om ansvar för sådana brott av krigsmän som har samband med den militära tjänsten eller i övrigt nära berör militära förhållanden. Till militära brott- mål räknas även mål om ansvar för brott varigenom någon som inte är krigsman men innehar en tjänst vid försvarsmakten har åsidosatt sin tjäns- teplikt.

Begreppet militära brottmål har praktisk betydelse främst därigenom att det i dessa mål är möjligt att ålägga disciplinstraff i stället för böter och att reglerna i militära rättegångslagen om behörig domstol och andra proces- suella bestämmelser blir tillämpliga. Det finns sålunda särskilda bestäm- melser om vem som skall vara allmän åklagare samt om förundersökning— en, behörig domstol och domstolsförfarandet m.m.

När det gäller försvarsmaktens anställda personal föreslår MAK att begreppet militära brottmål avskaffas. Som motiv anför kommittén att de försvarsanställdas ansvarsförhållanden så långt som möjligt bör vara de- samma som för offentligt anställda i allmänhet. .

Vad sedan beträffar de värnpliktiga pekar MAK på att den av kommittén föreslagna avkriminaliseringen av militära brott och utformningen av reg- lerna om åtalsanmälan sannolikt kommer att medföra att antalet brott som handläggs av åklagare och domstol minskar väsentligt. Efter en grundlig genomgång av behovet av särregler för dessa brott kommer MAK fram till att begreppet militära brottmål bör kunna avskaffas också i fråga om de värnpliktiga. Kommittén begränsar dock sitt uttalande till fredstid. Be- greppets användning i krig är beroende av övervägandena om krigsrättsor- ganisationen.

Jag delar MAK: s synsätt också i fråga om behovet av begreppet militära brottmål.

I detta avsnitt återstår så att behandla frågan om handläggningen av militära brottmål under krigsförhållanden.

De särskilda förhållanden som råder under krigsförhållanden har hittills ansetts motivera tämligen utförliga särbestämmelser särskilt i fråga om organisationen av domstolsväsendet.

De nuvarande bestämmelserna om krigsrätterna tillkom genom lagstift- ning år 1948. Ipropositionen till denna lagstiftning (prop. 1948: 216, s. 199) uttalade departementschefen att det såvitt angick rättskipningen i första instans låg i öppen dag att man i krig måste ha tillgång till rörliga krigsdom- stolar som kunde följa de operativa förbanden.

Enligt kungörelsen (1954: 493) angående krigsrätter m.m. skall krigsrätt vara inrättad vid militära staber och vara domstol för de avdelningar som bestäms av överbefälhavaren eller, efter överbefälhavarens förordnande och i enlighet med dennes anvisningar, av vederbörande armékårchef eller militärbefälhavare. Överbefälhavaren har i order rörande krigsplanlägg- ning (operationsorder) reglerat krigsrätternas fördelning samt därvid med- delat anvisningar om samordning mellan de krigsrätter som ställs till mili- tärbefälhavarens eller en annan chefs förfogande.

När det gäller krigsplanläggningen av det civila rättsväsendet svarar

• Sida 91
•  Original

domstolsverket bl.a. för de allmänna domstolarnas planering. Enligt de beräkningar som har gjorts kommer mål- och ärendeantalet vid domstolar— na att med några enstaka undantag minska kraftigt under krig. Detta betyder att endast en del av domarpersonalen behövs vid de krigsorgani- serade domstolarna. En betydande del av övrig domarpersonal disponeras enligt nuvarande planläggning av försvarsmakten som krigsdomare, vice krigsdomare eller krigsauditörer. Slutligen finns det också domare med krigsplacering i en vanlig militär befattning.

En motsvarande ordning finns inom åklagarväsendet. MAK framhåller att nuvarande lagstiftning i väsentliga delar synes vara uppbyggd efter ett inkvisitoriskt synsätt så till vida som åklagaren närmast anses vara knuten till krigsrätten och att Utredningsförfarandet till stor del förutsätts ske vid krigsrätten. En sådan organisation'påminner enligt MAK i stora drag om det rättegångsförfarande som fanns innan nuvarande rätte- gångsbalken trädde i kraft.

MAK pekar vidare på att den militära krigsrättsorganisationcn till stora delar är föråldrad och ifrågasätter om den är ändamålsenlig. MAK menar t. ex. att de krav som ställs på den brottsutredande verksamheten knappast torde kunna tillgodoses inom ramen för den nu gällande militära rätts- vårdsorganisationen. Kommittén frågar sig också om den gällande krigs- rättsorganisationcn är förenlig med principen om domstolarnas självstän- dighet och oberoende. MAK hävdar som sin uppfattning att det onekligen skulle inge allmänheten större förtroende om rättsväsendet även — ja kanske särskilt — under orostider låg i händerna på de ordinarie rättsvår- dande instanserna.

Kommitténs slutsats blir att den särskilda domstolsorganisationen enligt 15 kap. militära rättegångslagen bör avskaffas. Med en sådan lösning kom- mer lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. att gälla fullt ut även för de militära brottmålen, konstaterar MAK. Kommittén förutsätter att man i det pågående översynsarbetet med 1957 års lag beaktar de behov av speciella bestämmelser som kan uppstå till följd av att man avskaffar krigsrättsorganisationcn. .

Svea hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge kan inte tillstyrka att krigsrättsorganisationen avskaffas. Man pekar därvid på att det i sam- band med den nuvarande lagstiftningens tillkomst år 1948 ansågs ligga i öppen dag att man i krig måste ha tillgång till rörliga krigsdomstolar. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att de moderna krigsför- bandens ökade rörlighet och den betydande flexibiliteten i nutidens opera- tiva planläggning snarare har understrukit behovet av sådana domstolar.

Också överbefälhavaren motsätter sig förslaget att avskaffa krigsrättsor- ganisationcn. Han hänvisar till vikten av en skyndsam handläggning av brottmålen med hänsyn till disciplinen och ordningen inom försvarsmak- ten. Ur allmänpreventiv synvinkel är det enligt överbefälhavaren också viktigt att vissa former av brottslighet åtgärdas så snabbt som möjligt. Han påpekar också att det från kommunikationssynpunkt måste vara enkelt att nå domstolen eftersom förbandens transportresurser är begränsade. För det fall att övervägande skäl ändå anses tala för MAK: s förslag hävdar

• Sida 92
•  Original

överbefälhavaren som ett bestämt krav att krigsorganisationen för dom- stols-, åklagar- och polisväsendet ses över.

Domstolsverket biträder i huvudsak MAK:s förslag angående krigs- rättsorganisationcn. Verket förordar dock att tingsrättsorganisationens funktion planeras redan i fredstid och att man med utgångspunkt i nuvaran- de antal krigsrätter organiserar förstärkningsenheter. som i krigstid ingår i vissa tingsrätter. När det gäller den brottsutredande verksamheten talar starka skäl enligt domstolsverket för att det i en framtida krigsorganisation måste finnas polis- och åklagarresurser direkt kopplade till fältförbanden.

Principen om att rättsväsendet och särskilt domstolarna skall vara själv- ständiga och oberoende i sin verksamhet är allmänt erkänd i vårt land och har på olika sätt kommit till uttryck i regeringsformen. Det kan enligt min uppfattning dock inte hävdas att föreskrifterna i militära rättegångslagen om krigsrätt m.m. strider mot de grundläggande bestämmelserna i rege- ringsformen. Men man kan ändå liksom MAK fråga sig om den gällande krigsrättsorganisationcn på ett lämpligt sätt tillgodoser kravet på självstän- diga och oberoende domstolar. Att organisationen strider mot principen i totalförsvarsplaneringen att det samhällsorgan som har en viss uppgift i fred skall ha samma uppgift i krig är mera klart.

Krigsrätterna kommer med nuvarande reglering att få handlägga mycket allvarliga och komplicerade militära brottmål. Jag delar MAK: s uppfatt- ning att det är tveksamt om ansvaret för denna typ av mål bör ligga på en tillfällig domstolsorganisation.

Som har framkommit genom såväl MAK: s analys som remissförfaran- det finns det betydande fördelar med den nuvarande krigsrättsorganisa- tionen. Jag tänker främst på att kraven på snabb handläggning nära fältför- bandcn lätt tillgodoses med denna organisation. Det är fullt klart att vissa av dessa fördelar inte utan vidare kan uppnås med en ny ordning där det civila samhällets rättsväsende har tagit över krigsrätternas uppgifter. En- ligt min mening är det dock från främst principiella utgångspunkter att föredra att brottmålen även när de har anknytning till militära förhållanden handläggs av ordinarie civila organ. Jag förordar därför att krigsrättsor- ganisationcn avskaffas. .

Som har påpekats från flera håll aktualiserar en sådan reform åtskilliga frågor. Den kommer t. ex. att ställa särskilda krav på krigsplanläggningen av vårt civila rättsväsende.

Vid ett avskaffande av den särskilda domstolsorganisationen m.m. en- ligt 15 kap. militära rättegångslagen kommer i princip samma regler att gälla under fredstid som under krigsförhållanden i fråga om förundersök- ning, åtalsförfarande och domstolshandläggning. Med hänvisning till detta anför MAK att något behov av det särskilda begreppet militära brottmål inte heller då synes föreligga.

Jag har inte någon annan uppfattning än MAK i denna fråga.

• Sida 93
•  Original

2.6 Rättsvården vid de svenska FN-förbanden

Mitt förslag: — Personalen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst skall under tjänstgöring utomlands omfattas av det nya särskilda militäransvaret.

— Den svenska straffrättsliga kompetensen bör utsträckas till att

generellt gälla brott som begås av någon som tillhör beredskaps- styrkan under sådan tjänstgöring.

MAK:s förslag: Överensstämmer med mitt (Betänkandet s. 156—158). Remissinstansema: Ingen remissinstans har något att invända mot för— slaget (Remissammanställningen s. 182).

Skälen för mitt förslag: Den militära rättsvården vid de svenska F N-för— banden har sedan lång tid varit föremål för överväganden i regeringskans- liet. MAK har enligt sina direktiv haft att beakta de problem som kan uppkomma i dessa sammanhang och föreslå sådana särskilda regler för denna del av den militära verksamheten som kan visa sig behövliga till följd av vad kommittén avser att föreslå beträffande systemet för beiv- rande av förseelser begångna inom landet.

Enligt lagen (19741614) om beredskapsstyrka för FN-tjänst skall det inom försvarsmakten finnas en militär styrka organiserad som beredskaps- styrka. Regeringen får efter framställning från FN ställa beredskapsstyr- kan till FN: 5 förfogande för fredsbevarande verksamhet. Beredskapsstyr- kan består ä'v för ändamålet anställd personal och får omfatta högst två bataljoner samt specialenheter om tillsammans högst en bataljons styrka.

1 förordningen (1984: 309) om beredskapsstyrkan för FN-tjänst ges när— mare föreskrifter om utbildning, anställning m.m. Enligt förordningen är den som anställs i beredskapsstyrkan under utbildning och beredskaps- tjänstgöring att anse som krigsman enligt 21 kap. 20% brottsbalken. Detta gäller dock inte den som anställs i en specialenhet under viss tjänstgöring.

Militär FN-personal är i brottmål inte underkastad någon annan doms- rätt än sitt hemlands. Detta gäller för alla brott. oavsett om de begåtts i tjänsten eller t.ex. under permission. De stater som ställer personal till FN:s förfogande har genom FN förbundit sig att utöva en bestämd och effektiv domsrätt beträffande varje brott eller förseelse som kan begås av en medlem av resp. stats kontingent.

Bestraffningsrätt i disciplinmål tillkommer bataljonscheferna och che- ferna för andra självständiga enheter ur beredskapsstyrkan. Den bestraff- ningsberättigade chefen biträds av en heltidsanställd auditör. För bered- skapsstyrkan är Stockholms tingsrätt domstol enligt militära rättegångsla- gen.

Den militära rättsvården vid FN-förbanden uppmärksammades av mili- tieombudsmannen i början av 1960-talet. Efter en inspektion av den svens— ka militära FN-kontingcnten i Främre Orienten upprättades inom mili- tieombudsmannaexpeditionen en särskild promemoria angående rättskip- ningen vid den svenska FN-kontingenten i utlandet. Promemorian gavs in till justitiedepartementet.

Prop. 1985/8619

• Sida 94
•  Original

I promemorian redovisades vissa nackdelar med den rådande ordningen för handläggning av militära brottmål. Bland annat framhölls att det kunde ta mycket lång tid vid handläggningen av målen. Den möjlighet som fanns att sända hem misskötsamma FN-soldater kunde vidare innebära en fara för den misstänktes rättssäkerhet. Det rådande systemet kunde inte heller anses tillräckligt effektivt. Särskilt bevissvån'gheterna framhölls.

Militieombudsmannens förslag innebar i korthet att det borde öppnas en möjlighet för svensk domstol att handlägga mål på platsen och att de bestraffningsberättigade befattningshavarna vid beredskapsstyrkan skulle få använda tvångsmedel i vidgad omfattning.

Militieombudsmannens promemoria med förslag lämnades över till MAK.

Som har framhållits är de som ingår i den svenska beredskapsstyrkan anställda. Det ligger därföri och för sig nära till hands att låta dem omfattas av disciplinansvarssystemet i lagen om offentlig anställning.

Om detta system får gälla för den svenska beredskapsstyrkan, kommer färre typer av brott att kunna handläggas i disciplinär ordning jämfört med såväl nuvarande ordning som det nya disciplinansvaret för krigsmän. Detta skulle innebära en utveckling i motsatt riktning mot de reformkrav som har rests beträffande den militära rättsvården vid de svenska FN-förbanden.

MAK har med denna motivering samt också med åberopande av beho- vet av att kunna använda extratjänst och utegångsförbud som disciplinpå- följder valt att förorda att personalen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst undantas från tillämpningsområdet för lagen om offentlig anställning såvitt avser disciplinansvaret. Personalen bör i stället enligt MAK: s förslag lyda under det föreslagna särskilda militära disciplinsyste- met.

Remissinstansema har lämnat MAK: s förslag utan erinran. Jag anser MAK: s förslag i denna del lämpligt. Det har påpekats som en brist i detta sammanhang att MAK: s förslag inte innehåller någon motsvarighet till regeln i 23 & militära rättegångslagen att den bestraffningsberättigade chefen skall företa utredning i vissa fall även då målet skall överlämnas till åklagare.

Jag delar uppfattningen att det i många fall blir svårt för åklagare i Sverige att utreda brott begångna utomlands som har anmälts till åtal av en militär myndighet. Det bör därför ankomma på chefen för en FN-kontin- gent att företa den utredning som han lämpligen kan göra och som inte utan särskilda svårigheter kan göras från Sverige, innan han anmäler ett brott till åtal enligt reglerna för det nya disciplinsystemet. Jag avser att åter- komma till denna fråga i förslag till regeringen om verkställighetsföreskrif— ter till de nya lagreglerna om militäransvaret.

MAK föreslår också att den straffrättsliga kompetensen enligt brottsbal- ken bör utsträckas till att generellt gälla brott som begås av någon som tillhör svensk beredskapsstyrka för FN-tjånst vid tjänstgöring utom riket. Några invändningar från remissinstansema finns inte mot detta förslag.

Som jag har framhållit ankommer det på den nation som ställer en beredskapsstyrka till FN:s förfogande att utöva domsrätt över dem som ingår i styrkan. Sverige avses alltså ha exklusiv straffrättslig kompetens

• Sida 95
•  Original

såvitt avser svensk personal som ingår i beredskapsstyrkan. Denna kom- petens har inte avsetts vara inskränkt till brott som begås inom avdelning- ens område eller liknande utan gäller varhelst i värdlandet ett brott begås och även om det inte sker direkt i tjänsten.

Också enligt min mening bör därför den straffrättsliga kompetensen enligt brottsbalken i dessa fall uttryckligen utsträckas till att generellt gälla brott som begås av någon som tillhör en svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket.

Jag delar MAK: s uppfattning att några särbestämmelser rörande dom- stolens handläggning av brottmål i dessa fall inte är påkallade. Detsamma gäller frågan om särskilda tvångsmedel för FN-personalen.

2.7 Ikraftträdande m.m.

Mitt förslag: — Det nya ansvarssystemet träder i kraft den 1 juli 1986. — Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om verkställighet av disci- plinstraff eller tillrättavisning som har ålagts före ikraftträdandet.

MAK:s förslag: MAK lämnar inte något förslag om tidpunkten för ikraftträdandet. I övrigt överensstämmer MAK: s förslag med mitt ( Betän- kandet s. 181).

Remissinstansema: Ingen av remissinstansema har haft några invänd- ningar mot förslaget till övergångsbestämmelser.

Skälen för mitt förslag: MAK: s förslag lämnades i början av år 1983. Alltsedan dess har det hos de berörda myndigheterna rått osäkerhet om vilket ansvarssystem som skall gälla i framtiden. Detta hari sin tur medfört en osäkerhet vad gäller verksamhetsplanering i allmänhet och t. ex. ge- nomförande av den löpande utbildningen av rättsvårdspersonalen. Mot bl. a. denna bakgrund är det angeläget att det nya systemet kan komma i tillämpning så snart som möjligt. Innan de nya reglerna kan börja tillämpas erfordras dock en omfattande personalutbildning främst inom försvars- makten. Därutöver måste behovet av verkställighetsföreskrifter tillgo- doses. Det kommer säkerligen också att uppkomma behov av blanketter m.m. för att säkerställa en korrekt och effektiv handläggning. Också i andra avseenden behöver övergången till ett nytt ansvarssystem förbere- das.

Enligt min mening är den 1 juli 1986 ett lämpligt datum för reformens ikraftträdande. Detta datum utgör inte bara början på budgetåret utan det inleder också det militära utbildningsåret.

MAK: s förslag bygger på att den nya lagstiftningen skall tillämpas även på förseelser som har begåtts före dagen för lagstiftningens ikraftträdande. Om ett förfarande i ett disciplinmål har inletts enligt militära rättegångsla- gen. bör alltså de nya reglerna om förfarandet tillämpas efter ikraftträdan- det. Detsamma bör enligt MAK gälla tillrättavisningsärendena.

Enligt MAK bör de nya disciplinpåföljderna tillämpas på äldre för-

• Sida 96
•  Original

seelser. I fråga om verkställighet av disciplinstraff eller tillrättavisning, som har ålagst före ikraftträdandet, bör dock äldre bestämmelser gälla, anser MAK.

Som jag ser det innebär MAK: s förslag en enkel och klar reglering av övergången från ett ansvarssystem till ett annat. Ingen av remissinstanser- na har heller haft något att invända mot förslaget i denna del. Jag instäm- mer därför i MAK: s förslag.

Beträffande detaljutformningen av övergångsbestämmelserna vill jag hänvisa till specialmotiveringen.

4.1. Förslaget till lag om disciplinförseelser av krigsmän

15 Denna lag är tillämplig på krigsmän.

MAK: s förslag till lag om disciplinansvar för värnpliktiga (disciplinla- gen) är tillämplig på värnpliktiga under den tid då de är tjänstgöringsskyl- diga. I förslaget likställs sedan vissa andra angivna grupper med värnplik- tiga. Med denna teknik har lagen då riket är i krig gjorts tillämplig på var och en som tjänstgör vid försvarsmakten.

Av skäl som har framgått av den allmänna motiveringen har jag funnit det lämpligare att behålla krigsmannabegreppet samt ha det som utgångs- punkt för bestämmelserna om lagens tillämpningsområde.

25 Följande personal är krigsmän:

1. värnpliktiga under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga enligt värn- pliktslagen (1941 : 969),

2. kvinnor som genomgår utbildning enligt lagen (1980: 1021) om militär grundutbildning för kvinnor,

3. de som genomgår utbildning vid förberedande offrcersskola eller annan utbildning för att få anställning som officerare vid försvarsmakten,

4. hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga,

5. de som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal åtagit sig att tjänst- göra frivilligt i befattningar i försvarsmaktens krigsorganisation. under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga,

6. anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst. när de tjänstgör utomlands.

Paragrafen har sin närmaste motsvarighet i nuvarande 21 kap. 205 brottsbalken. I MAK: s förslag finns regler av samma innebörd i 25 disci- plinlagen.

Bestämmelser om försvarsmaktens personalindelning finns i förordning- en (försvarets författningssamling, FFS, 1983: 50) om försvarsmaktens personal. I förordningen anges vilka grupper som hör till den militära personalen resp. till den civila personalen. Förevarande paragraf knyter an till indelningen av den militära personalen, dock att den anställda persona- len inte omfattas av förevarande paragraf.

1 p. 1 i paragrafen anges att värnpliktiga år krigsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga enligt värnpliktslagen. Under fredstid är värnplik-

(1) Bilagan ej med här. Se anmärkning vid redovisningen av propositionens huvud- sakliga innehåll (s. 2).

7 Riksdagen 1985/86. ! saml. Nr 9

• Sida 98
•  Original

tiga skyldiga att genomgå grundutbildning och delta i repetitionsutbildning. Grundutbildningen är olika lång för olika kategorier värnpliktiga. Kortaste grundutbildningstiden är 227 dagar. Den längsta obligatoriska tiden är 450 dagar, som fullgörs av kompanibefälsuttagna värnpliktiga. Repetitionsut- bildningen, som utgörs av krigsförbandsövningar, särskilda övningar. fackövningar, särskilda fackövningar och mobiliseringsövningar. är jämnt fördelad över värnpliktstiden. Värnpliktiga kan också åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar om sammanlagt högst 180 dagar. För att kalla in värnpliktiga till beredskapsövningar krävs att regeringen bedömer att det är nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen.

Enligt 285 värnpliktslagen kan regeringen kalla in samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal som behövs, om rikets försvar eller dess säkerhet i övrigt kräver det. Även under sådan tjänstgö— ring är de värnpliktiga krigsmän. Det skall anmärkas att alla som är tjänstgöringsskyldiga inom försvarsmakten enligt 3å kan vara krigsmän under sådana förhållanden. Enligt 585 kungörelsen (1969: 380) om värn- pliktigas tjänstgöring m. ni. skall fast anställd militär personal vid försvars- makten inte under anställningstiden fullgöra tjänstgöring enligt 27 ä 1 mom. värnpliktslagen, om inte annat följer av 62% i samma lag.

Den i 625 angivna undantagsregeln avser den som innehar en tjänst som yrkesofficer vid försvarsmakten och som tillika är värnpliktig och dessut- om är tjänstledig för att inneha en civil tjänst. En sådan anställd skall fullgöra repetitionsutbildning i viss omfattning. varvid det skall anses som om anställningen upphörde den dag tjänstledigheten började. I detta un- dantagsfall blir således den anställde att anse som värnpliktig och därige- nom också krigsman i den nya lagens bemärkelse.

Till värnpliktiga hänförs också annan anställd personal vid försvarsmak- ten, t. ex. civilanställda vid försvarsmakten som fullgör tjänstgöring enligt värnpliktslagen. Denna grupp får förmåner enligt värnpliktsförmånsförord- ningen (1976: 1008) när de är inkallade som värnpliktiga.

Ifråga om lagens tillämpningsområde kan också följande nämnas. Enligt gällande rätt föreligger krigsmannaansvar under den tid tjänstgöringsskyl— dighet föreligger. Det är alltså inte den faktiska tjänstgöringen som är avgörande för om krigsmannaansvar föreligger utan skyldigheten att tjänstgöra. Detta har störst betydelse när någon underlåter att inställa sig.

I den nya lagen föreslås en motsvarande reglering. I lagen anges ett antal personalkategorier som är eller kan vara krigsmän. Bestämmelserna är i vissa delar utformade så att det också framgår under vilket slag av tjänst— göring som lagen är tillämplig. Härmed år inte avsett att göra någon tidsmässig avgränsning till tid då tjänstgöring faktiskt sker. Lagens be- stämmelser blir givetvis tillämpliga redan från den tid då tjänstgöringsskyl- digheten inträder.

1 punkt 2 nämns kvinnor som utbildas enligt lagen om militär grundut- bildning för kvinnor. Kvinnor som vill få anställning som officerare vid försvarsmakten måste genomgå militär grundutbildning enligt den lagen. En sådan grundutbildning skall till längd och innehåll motsvara den utbild- ning som en jämförbar kategori värnpliktiga fullgör enligt värnpliktslagen. En kvinna som antagits till grundutbildningen är skyldig att inställa sig till

• Sida 99
•  Original

utbildningen och fullgöra denna i enlighet med meddelade föreskrifter. Vid Prop. 1985/86: 9 överträdelser av sådana föreskrifter kan alltså disciplinansvar komma i fråga.

Enligt punkt 3 skall de som utbildas vid förberedande officersskola eller genomgår annan utbildning för att få anställning som officerare eller yrkes- officersaspiranter vid försvarsmakten vara krigsmän. Denna utbildning sker utan att något anställningsförhållande föreligger och de som genomgår utbildningen får förmåner enligt värnpliktsförmånsförordningen. Även vid annan utbildning inom försvaret med syfte att vinna anställning som officer vid försvarsmakten, t.ex. kompletterande utbildning av olika slag, avses eleverna bli underkastade disciplinlagens regelsystem.

I punkt 4 nämns hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyl- diga. Hemvärnet består även av annan personal, såsom hemvärnsungdom, B-personal enligt kungörelsen (1970: 301) om frivillig försvarsverksamhet samt av den fast anställda personal vid försvarsmakten som är krigspla- cerad i hemvärnet.

Tjänstgöringsskyldighet föreligger för hemvärnsmännen i första hand när de genomgår utbildning eller deltar i annan verksamhet som de har att fullgöra enligt kontrakt som har slutits i enlighet med föreskrifterna i hemvärnskungörelsen (1970: 304). De är dock tjänstgöringsskyldiga i la- gens mening också när de fullgör särskilda uppgifter som de har åtagit sig enligt andra föreskrifter, t.ex. enligt förordningen (FFS 1985: 3) om hem- värnsmäns medverkan vid bevakning och efterspaning m.m.

I punkt 5 anges dem som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning inom försvarsmaktens krigsorganisa- tion, under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga. Härmed avses sådan personal som med stöd av särskilda bestämmelser har antagits som krigs- frivilliga i militära befattningar. Vidare avses s. k. A-personal. Beträffande frågan när tjänstgöringsskyldighet föreligger för denna personalkategori kan hänvisas till förarbetena till nu gällande 21 kap. 205 brottsbalken.

Av punkt 6 framgår slutligen att de som är tjänstgöringsskyldiga som anställda i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket också faller in under lagens tillämpningsområde. Det är här fråga om all personal som räknas in i beredskapsstyrkan således även t. ex. de civilpoliser som f.n. tjänstgör på Cypern och den personal som ingår i specialenheterna.

Av paragrafens utformning följer att den anställda personalen i övrigt är undantagen från disciplinsystemets tillämpning i fred.

Lagens bestämmelser om disciplinförfarande, tvångsmedel osv. skall alltså inte tillämpas på dem som är tjänstgöringsskyldiga på grund av anställning vid försvarsmakten, om inte riket är i krig eller regeringen med stöd av 45 har satt lagen i tillämpning för denna kategori.

Med anställd militär personal avses yrkesofficerare, officerare på re- servstat och reservofficerare. Detta framgår av 25 förordningen (FFS 1983: 50) om försvarsmaktens personal.

Den personal som sålunda är undantagen från lagens tillämpningsområ- de är i stället under motsvarande tid underkastad disciplinbestämmelserna i lagen (1976: 600) om offentlig anställning. Se lOkap. 45 nämnda lag.

• Sida 100
•  Original

35 När riket är i krig, är följande personal krigsmän: I. alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten.

2. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar,

3. skyddsvakter som förordnats med stöd av 105 lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret rn. rn. ,

4. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten, när avdel- ningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden, 5. medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

Denna paragraf motsvarar närmast 3 5 i MAK: s förslag till disciplinlag. Enligt paragrafen får krigsmannakretsen en betydligt större omfattning i krig. De kategorier som då blir krigsmän anges i fem punkter. Beträffande innebörden av begreppet krig hänvisas till specialmotiveringen till 21 kap. 1 5 brottsbalken.

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 22 kap. 145 brottsbalken.

Punkt 1 i paragrafen innebär att också de som tillhör den militära personalen i egenskap av anställda blir krigsmän när de är tjänstgörings- skyldiga till följd av sitt anställningsavtal. Anställda är yrkesofficerare, officerare på reservstat, reservpersonal samt yrkesofficersaspiranter. Yr- kesofficerarna indelas i undergrupperna officerare, högskoleingenjörer, försvarsläkare, försvarsveterinärer, försvarstandläkare, försvarsapotekare och försvarsmeteorologer. Fram till den 1 juni 1983 var det bara officerarna av de nämnda undergrupperna som tillhörde den militära personalen. Övriga benämndes civilmilitär personal.

Krigsmän i krig är enligt paragrafen också medlemmar av den organise- rade motståndsrörelsen. Bakgrunden till detta är att Sverige har ratificerat första tilläggsprotokollet till 1949 års Genevekonventioner. I detta tilläggs- protokoll finns bl. a. regler om folkrättsligt skydd åt medlemmar i organi- serad motståndsrörelse. För att sådana personer skall kunna anses som kombattanter krävs att de tillhör väpnade styrkor enligt särskild definition och att styrkorna är underkastade ett internt, disciplinärt system, som bl.a. säkerställer att folkrättens regler iakttas. Det sistnämnda kravet är tillgodosett genom att medlemmarna i den organiserade motståndsrörelsen är krigsmän när riket är i krig.

Med den organiserade motståndsrörelsen avses den väpnade motstånds- rörelsen. Personer som i organiserad form utövar motstånd av annat slag mot en ockupant, t. ex. civilmotstånd, räknas alltså inte hit.

45 Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen föreskriva att den personal som anges i 35 skall vara krigsmän.

Paragrafen motsvarar 45 i MAK: s förslag till disciplinlag. Om de nämnda reglerna i 35 om utvidgning av krigsmannabegreppet skall tillämpas redan vid krigsfara m. rn. krävs ett särskilt regeringsbeslut. 3 5 anger detta.

• Sida 101
•  Original

55 När det inte längre föreligger förhållanden som avses i 3 eller 4 5, skall regeringen föreskriva att tillämpningen av dessa paragrafer skall upphöra.

Paragrafen motsvarar 65 i MAK: s förslag till disciplinlag. Den innebär att 3 och 455, när de en gång trätt i tillämpning, gäller tills regeringen förordnar att tillämpningen skall upphöra.

65 Föreskrifterna i denna lag om krigsmän skall tillämpas på ]. krigsfångar, 2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neu-

tralt, 3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdelta- gare för att utöva sjukvård eller andlig vård.

Paragrafen har i MAK: s förslag till disciplinlag sin närmaste motsvarig- het i 55. Bestämmelser av samma innebörd finns f.n. i 22 kap. 145 tredje stycket brottsbalken. Se även förslaget till 21 kap. 45 brottsbalken.

7 5 En krigsman som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter vad han på grund av reglementen, instruktioner eller förmäns order eller i övrigt skall iaktta i tjänsten skall åläggas disciplinpåföljd för disciplinförseelse. Någon påföljd skall dock inte åläggas. om felet är ringa.

Paragrafen motsvarar 95 i MAK: s förslag till disciplinlag. Paragrafen har utformats delvis efter mönster av den nuvarande tjänste- felsbestämmelsen i 21 kap. 185 brottsbalken och delvis i enlighet med regeln om tjänsteförseelse i 10 kap. 1 5 lagen om offentlig anställning.

Den grundläggande förutsättningen för att disciplinansvar skall kunna komma i fråga är att den värnpliktige har åsidosatt någon av sina skyldig- heter i tjänsten. Dessa skyldigheter kan framgå av reglementen, instruk- tioner eller andra föreskrifter. Hit kan i vissa fall räknas skyldigheter som finns enligt lagar eller författningar av allmän karaktär. Reglerna om åtals- anmälan i 16—1855 sätter dock gränser för i vilka fall man kan använda disciplinansvar när det gäller förseelser med straffrättsliga inslag.

Jag har i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) framhållit det i och för sig självklara att krigsmannens skuld måste vara tillfredsställande utredd för att en disciplinpåföljd skall kunna komma i fråga. Detta förutsät- ter inte att förseelsen är erkänd. Men är den förnekad, så måste det under handläggningen framläggas bevisning — t.ex. vittnesmål — om klarlägger krigsmannens skuld. Om bevisningen inte är tillräcklig, skall ärendet av- skrivas.

Förmäns order har tagits med som särskilt uppräknat rekvisit. Anled- ningen härtill är närmast att understryka lydnadspliktens betydelse även i de fall den enligt förslaget inte är förenad med straffansvar.

Självfallet gäller som allmän begränsning att ett åsidosättande av en skyldighet som inte har direkt anknytning till utbildningen eller tjänsten faller utanför paragrafens tillämpningsområde. För att förseelsen skall kunna föranleda disciplinpåföljd måste det med andra ord vara fråga om ett tjänsteåliggande som åsidosatts. De gränsdragningsproblem som kan upp-

• Sida 102
•  Original

komma torde i stor utsträckning kunna lösas i enlighet med den praxis som f.n. gäller.

Vad som är ett åliggande i tjänsten torde också få bedömas med utgångs- punkt i vissa allmänna förhållanden. För personalen vid svenska bered— skapsstyrkor för FN-tjänst måste det t. ex. ofta betraktas som ett åliggande i tjänsten att vid tjänstgöring utomlands följa landets lagar. Detta moti- veras av att personalen i fråga ständigt äri tjänst under sådan tjänstgöring.

I överensstämmelse med vad som gäller om disciplinpåföljd enligt lagen om offentlig anställning anges att någon påföljd inte får åläggas om felet är ringa.

Enligt gällande rätt kan den bestraffningsberättigade chefen skriva av ett disciplinmål om saken är av mindre vikt. Vad beträffar tillrättavisningarna finns inte denna formella möjlighet. I praxis torde dock de mest obetydliga förseelserna lämnas obeivrade. Någon avgörande förändring i förhållande till gällande praxis ärinte avsedd.

Vid bedömningen av om ett fel är ringa kan olika omständigheter beak- tas. I viss mån kan hänsyn tas t. ex. till vilket stadium av militärutbildning- en den felande befinner sig i. I början av en vämpliktsutbildning när omställningen från civilt liv till förhållandena under tjänstgöringen pågår och när inlärandet av de olika ordnings- och säkerhetsreglerna sker är det motiverat med en generösare attityd. Dessutom torde det knappast vara meningsfullt att ålägga ansvar för alla de förseelser mot bl. a. ordningsföre- skrifter som dagligen förekommer. Om det emellertid visar sig att den felande trots tillsägelser upprepar förseelsen, kanske flera gånger, minskar utrymmet för att bedöma senare förseelser som ringa. Vid brott mot säkerhetsinstruktioner kan det finnas anledning att se restriktivt på möjlig- heterna att bedöma förseelsen som ringa. Men också i sådana fall kan det givetvis vara fråga om så bagatellartade fel att de rimligen inte bör föranle- da ansvar.

Motsvarande synsätt som i fråga om säkerhetsbestämmelser torde man kunna lägga på förseelser mot lydnadsplikten. Denna skyldighet är av väsentlig betydelse för att verksamheten inom försvaret skall kunna funge- ra smidigt och effektivt.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att åsidosättande av bestämmel- ser som är av väsentlig betydelse för ordningen, disciplinen och säkerheten inom försvarsmakten vanligtvis inte bör bedömas som ringa fel även om de i de enskilda fallen ter sig obetydliga.

Allmänt måste vidare framhållas att ett disciplinförfarande inte skall inledas, om man kan nå samma resultat genom en tillsägelse eller någon annan mindre ingripande åtgärd. Disciplinsystemet får. som MAK har understrukit, inte bli ett självändamål.

Det är dock av rättvise— och rättssäkerhetsskäl angeläget att man i praxis försöker att upprätthålla en så jämn tillämpning av begreppet ringa fel som möjligt. Detta är särskilt viktigt eftersom förevarande paragraf ålägger myndigheten att ingripa med disciplinpåföljd, om felet inte är ringa. Till skillnad från motsvarande bestämmelse i lagen om offentlig anställning, som använder verbet "får", sägs i denna bestämmelse att disciplinpåföljd "skall” åläggas.

• Sida 103
•  Original

I subjektivt hänseende krävs för disciplinansvar uppsåt eller oaktsam- het.

Allvarliga fel av värnpliktiga inryms också i det föreslagna nya brottet värnpliktsbrott. I fråga om gränsdragningen mellan detta brott och disci- plinförseelsen hänvisas till specialmotiveringen till 395 värnpliktslagen.

85 Disciplinpåföljd får åläggas även den som vid tiden för beslutet inte längre är krigsman.

Paragrafen motsvarar 105 i MAK: s förslag till disciplinlag. Enligt gällande ordning får straff i disciplinmål åläggas endast den som står under militärt befäl. Detta innebär att, om en värnpliktig har ryckt ut vid tiden för beslutet, målet måste hänskjutas till åklagaren, såvitt man inte utnyttjar möjligheten att avskriva ärendet.

Möjlighet att hänskjuta ett disciplinärende till civil myndighet finns inte i den nya lagen. Enligt lagen om offentlig anställning får någon disciplinpå- följd inte åläggas sedan arbetstagaren slutat sin anställning. Detta har dock delvis sin förklaring i det privaträttsliga synsätt som ligger till grund för disciplinansvarssystemet i lagen om offentlig anställning. Det måste emel- lertid anses nödvändigt att det i ett militärt disciplinsystem för värnpliktiga m.fl. finns en möjlighet för myndigheten att besluta om disciplinansvar även sedan vederbörande ryckt ut. Å andra sidan kan man dock säga att intresset av att beivra förseelser av mindre allvarlig natur inte kan vara lika stort sedan t. ex. utryckning skett. I 31 5 föreslås en särskild avskrivnings- regel bl. a. för dessa fall.

95 Disciplinpåföljd får inte åläggas någon, om han inte inom två år från förseelsen har underrättats enligt 25 5 om vad som anförs mot honom eller fått motsvarande underrättelse från riksdagens ombudsman eller justitie- kanslern.

Paragrafen motsvarar 125 i MAK: s förslag till disciplinlag. Paragrafen innehåller en preskriptionsbestämmelse motsvarande vad som f. n. gäller enligt 14 kap. 55 lagen om offentlig anställning. Beträffande utformningen och den närmare innebörden av underrättelsen hänvisas till motiven till 255. Anmaning av JO eller JK kan endast komma i fråga beträffande den som står under JO: 5 eller JK: s tillsyn. Omfattningen av denna personkrets framgår av 25 lagen (1975: 1057) med instruktion för justitieombudsmännen och 2 och 3 55 lagen (1975: 1339) om justitiekans- lerns tillsyn samt 45 förordningen (1975 : 1345) med instruktion för justitie- kanslern.

105 Disciplinpåföljderna är varning, extratjänst. löneavdrag och utegångs- förbud.

I denna paragraf, som motsvarar 135 i MAK: s förslag till disciplinlag, anges de olika disciplinpåföljder som kan användas gentemot den som gjort sig skyldig till en disciplinförseelse. Den närmare innebörden av de olika disciplinpåföljderna framgår av 11— 14 55.

• Sida 104
•  Original

11 5 Varning innebär att den felande erinras om att han för framtiden skall iaktta sina skyldigheter i tjänsten.

Paragrafen har ingen motsvarighet i MAK: s förslag till disciplinlag. Se dock förslaget till 14 5.

Varning är den lindrigaste disciplinpåföljd som kan användas. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen anser jag att innebörden av varningen bör klarläggas i lagtexten. Varningen innebär alltså en uppma— ning till den felande att inte upprepa felet. Det behöver inte utsägas att påföljden för en likartad förseelse kan skärpas vid en upprepning.

Enligt gällande rätt kan varning antingen vara muntlig eller skriftlig. I likhet med MAK anser jag att varning som disciplinpåföljd bör vara skrift- lig för att därmed skilja den från mera formlösa erinringar och andra påpekanden. Behovet av skriftlighet sammanhänger också med kravet på att alla beslut om disciplinpåföljder skall delges den skyldige. Att besluten i disciplinärendena skall vara skriftligt dokumenterade följer också av 17 och 1855 förvaltningslagen (19712290) samt 115 allmänna verksstadgan (1965: 600). Den skriftliga formen behöver därför inte anges också i före— varande lag.

125 Extratjänst innebär att den felande vid högst fem tillfällen utöver den vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller någon annan särskild upp- gift. Vid varje tillfälle får högst fyra timmar tas i anspråk för uppgiften. Om extratjänsten inte avser annat än jour- eller beredskapstjänstgöring, får dock tiden fram till den vanliga tjänstens början nästa dag tas i anspråk. Extratjänsten får inte vara sådan så att den inverkar skadligt på den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

Paragrafen motsvarar 155 i förslaget till disciplinlag. Bestämmelsen om extratjänst överensstämmer i stora drag med motsva- rande bestämmelse i 175 lagen om disciplinstraff för krigsmän. Dock har regeln preciserats så att det anges att högst fyra timmar får tas i anspråk vid varje tillfälle. När det gäller extratjänst i form av deltagande i jour eller beredskap får dock vid varje tillfälle tiden fram till den vanliga tjänstens början nästa dag tas i anspråk.

I likhet med vad som f.n. gäller enligt disciplinlagen får extratjänst inte användas så att det genom överansträngning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet. Detta har före- skrivits i paragrafens andra stycke. Av 33 5 framgår att extratjänst inte får verkställas på tjänstefria dagar. Verkställighet av extratjänst i form av t. ex. jourtjänst måste alltså avbrytas vid midnatt, om påföljande dag är tjänstefri.

135 Löneavdrag får bestämmas för högst trettio dagar och innebär avdrag på dagersättning eller motsvarande ersättning. Om något sådant avdrag inte kan göras, skall den felande betala ett belopp som motsvarar avdraget. Om löneavdragets storlek föreskriver regeringen.

Enligt paragrafen. som motsvarar 165 i MAK: s förslag till disciplinlag, åläggs löneavdrag för högst trettio dagar. Påföljden löneavdrag innebär i

• Sida 105
•  Original

första hand avdrag på dagersättning eller motsvarande. För värnpliktig Prop. 1985/86: 9 som genomgår grundutbildning och viss annan utbildning utgår dagersätt- ning enligt bestämmelserna i värnpliktsförmånsförordningen (1976: 1008). Under annan tjänstgöring enligt värnpliktslagen utgår dagpenning. Löne- avdrag får i sådant fall ske från dagpenningen. Också denna ersättnings- form regleras i värnpliktsförmånsförordningen. Bestämmelserna i värn- pliktsförmånsförordningen är också tillämpliga på kvinnor som genomgår militär grundutbildning samt på frivilliga m.fl. enligt särskilda föreskrifter. För anställda får löneavdraget ske på den lön som utgår.

I åtskilliga fall kan inte något löneavdrag verkställas därför att den betalningsskyldige t. ex. ryckt ut. I sådant fall bortfaller inte påföljden. I stället gäller att den som har ålagts löneavdrag skall betala motsvarande belopp.

Om storleken av löneavdragen ankommer det enligt paragrafen på rege- ringen att bestämma.

Ilikhet med vad som f.n. sker i disciplinmål skall redan i beslutet anges löneavdragets storlek.

145 Utegångsförbud innebär förbud för den som är förlagd inom ett kasernområde, läger eller motsvarande område att under en bestämd tid, minst sju och högst femton dagar, på fritid vistas utanför det område som är upplåtet åt en viss avdelning eller utanför en del av ett sådant område. För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse förbud att lämna fartyget.

Paragrafen motsvarar 175 i förslaget till disciplinlag. I första stycket anges närmare vad som avses med utegångsförbud. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad som f. n. gäller om utegångsför- bud enligt 175 lagen om disciplinstraff för krigsmän och fritidsstraff enligt 32 kap. 65 brottsbalken. Paragrafen innebär att det införs en enhetlig beteckning utegångsförbud som omfattar från sju till och med femton dagar.

Vad som är fritid framgår av förordningen (FF S 1983: 31) med tjänstefö- reskrifter för försvarsmaktens personal. I samma förordning anges också vilken personal som skall vara förlagd inom kasernområdet osv.

Andra stycket innebär att det nuvarande landgångsförbudet inordnas under beteckningen utegångsförbud.

155 Löneavdrag får åläggas tillsammans med utegångsförbud, om det krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten.

Paragrafen motsvarar 185 i MAK: s förslag till disciplinlag. Enligt paragrafen får löneavdrag åläggas jämte utegångsförbud om det krävs av hänsyn till ordningen inom försvarsmakten. I princip gäller att endast en påföljd skall åläggas för en disciplinförseelse. Vid lindrigare förseelser skall i första hand varning och extratjänst komma i fråga. Vid allvarligare förseelser har man att välja mellan löneavdrag eller utegångsförbud. I princip bör löneavdrag anses som en lindrigare påföljd än utegångsförbud. Gränserna är dock flytande och ett stort antal dagars 105

• Sida 106
•  Original

Prop. 1985/8619

löneavdrag kan anses vara svårare än t.ex. sju dagars utegångsförbud. Myndigheten får anses ha relativt stor frihet att i de enskilda fallen välja mellan dessa två olika slag av disciplinpåföljder. Valet kan betingas inte endast av förseelsens svårhetsgrad utan även av andra omständigheter som t. ex. lämpligheten. att under vissa förhållanden inskränka rörelsefrihe- ten.

Vid förseelser som är så allvarliga att man närmar sig det obligatoriskt straffbara området ges genom denna bestämmelse en möjlighet att kombi- nera löneavdrag och utegångsförbud.

165 Om en disciplinförseelse också utgör ett brott, skall krigsmannen anmälas till åtal för brottet, om inte annat följer av 17 5.

Paragrafen motsvarar 75 i MAK: s förslag till disciplinlag. Den har en förebild i 12 kap. 1 5 lagen om offentlig anställning.

Ett villkor för att åtalsanmälan enligt paragrafen skall kunna övervägas är att förutsättningarna för att ålägga krigsmannen en disciplinpåföljd föreligger i och för sig. Han måste alltså ha gjort sig skyldig till något som enligt 75 utgör en disciplinförseelse. I MAK: s förslag anges detta på så sätt att personen i fråga skall ha åsidosatt vad som åligger honom i tjäns- ten.

Paragrafen är alltså inte tillämplig vid varje brott som en krigsman förövar under tjänstgöringen. Detta gäller oavsett om brottet riktar sig mot försvarsmakten eller inte.

Åtalsanmälan enligt paragrafen skall göras, om det vid prövning av en disciplinförseelse konstateras att denna också utgör t. ex. något av brotten som avses i 20 kap. 1—3 55 brottsbalken, dvs. myndighetsmissbruk, vårds- lös myndighetsutövning, mutbrott eller brott mot tystnadsplikt, eller något annat brott enligt brottsbalken eller en annan straffbestämmelse. Undantag från denna huvudregel finns i 17 5.

MAK har när det gäller den närmare tolkningen av huvudregeln om åtalsanmälan hänvisat till undantagsbestämmelserna i 175. Undantagsbe- ståmmelsen förutsätter, enligt MAK, att begreppet "åliggande i tjänsten" ges en vid tolkning. MAK framhåller vidare att en viss utvidgning jämfört med gällande rätt är avsedd. MAK anser alltså att flera brott än f.n. bör leda till disciplinpåföljd efter beslut av en militär myndighet i stället för åtgärder av åklagare och domstol.

Jag vill här anmäla att jag i denna fråga har en annan uppfattning än MAK. Som jag har framhållit är det ett absolut krav för åtalsanmälan enligt paragrafen att det föreligger en disciplinförseelse som sådan. Det kan inte göras gällande att det i en krigsmans skyldigheter i tjänsten ingår att följa varje föreskrift som gäller för honom som medborgare i allmänhet. Disci— plinförfarandet skall alltså inte för krigsmännens del träda i stället för en brottmålsprocess. Det paragrafen avser att reglera är endast förfarandet då det vid handläggningen av ett reguljärt disciplinärende visar sig att förseel- sen också utgör ett brott.

Det anförda leder till att området för vad som kan handläggas som ett militärt disciplinärende blir mindre än vad MAK har förutsatt med sitt förslag.

• Sida 107
•  Original

Beträffande frågan om vad som utgör disciplinförseelse kan också hänvi- sas till motiven till 35 militära rättegångslagen (Se Handbok i militär rättsvård, 1975, s. 16).

Av 19 och 23 55 framgår att det är vederbörande myndighet som efter hörande av auditören har att pröva frågan om åtalsanmälan.

Som har understrukits upprepade gånger reglerar paragrafen endast åtalsanmälan vid disciplinförseelser av krigsmän. Paragrafen anger följakt- ligen inte hur myndigheterna skall förfara vid brottslighet av krigsmän i andra sammanhang oavsett om det finns anknytning till krigsmannens tjänstgöring eller myndighetens verksamhet.

4.2. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

1 kap.

35 Med påföljd för brott förstås i denna balk: de allmänna straffen böter och fängelse samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild värd.

45 Om användningen av straffen gäller i allmänhet vad i bestämmelserna om de särskilda brotten är stadgat. Övriga påföljder må, enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas ändå att de ej äro nämnda i dessa bestämmelser. Fängelse är att anse som svårare påföljd än böter.

Ändringarna i 1 kap. 3 och 455 brottsbalken är föranledda av att disci- plinstraffen för krigsmän föreslås bli avskaffade som straffrättsliga på- följder.

• Sida 127
•  Original

2 kap.

3 5 För brott som begåtts utom riket dömes även i annat fall än som avses i 25 efter svensk lag och vid svensk domstol,

1. om brottet förövats å svenskt fartyg eller luftfartyg, så ock eljest om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättning- en å sådant fartyg.

2. om brottet begåtts av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning av försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,

3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN -tjänst,

4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menig- het eller svensk allmän inrättning,

5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,

6. om brottet är kapning av luftfartyg, luftfartssabotage eller folkrätts- brott eller försök till kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage, eller

7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.

[ denna paragraf finns kompletterande regler till 2 kap. 25 angående tillämpligheten av svensk lag beträffande brott begångna utom riket.

Som närmare framgått av den allmänna motiveringen under avsnittet om svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst (2.6) förordar jag, att det i 3 5 tas in en särskild punkt som utvidgar svensk lags tillämplighet, om brottet be- gåtts av någon som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst vid tjänstgöring utom riket. Den särskilda bestämmelsen om detta upptas i punkt 3.

Nuvarande punkt 2 kan i stort sett oförändrad vara kvar. Den kommeri huvudsak att bli tillämplig under krigsförhållanden.

55 Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse. må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill. Åtal för brott, som förövats utom riket, må väckas allenast efter förord- nande som i första stycket sägs. Utan dylikt förordnande må dock åtal väckas, om brottet förövats

1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg.

2. av någon som tillhör försvarsmakten på ett område där en avdelning av försvarsmakten befann sig.

3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i svensk bered- skapsstyrka för FN-tjänst ,

4. i Danmark, Finland, Island eller .Norge eller å fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater. eller

5. av svensk. dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse. .

I denna paragraf föreslås samma ändringar som i 3 5.

• Sida 128
•  Original

16 kap.

55 Den som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänhe- ten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet. dömes för upp- vigling till böter eller fängelse i högst sex månader. För uppvigling skall dömas även den som muntligen inför en samling av krigsmän eller i annat meddelande till krigsmän uppmanar eller på annat sätt söker förleda dem till en handling eller underlåtenhet som innebär att de åsidosätter vad som åligger dem i tjänsten. I ringa fall skall ej dömas till ansvar. Vid bedömande huruvida ringa fall föreliggger skall särskilt beaktas. om det förelegat endast obetydlig fara för att uppmaningen eller försöket skulle leda till efterföljd. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen sökt förleda till allvarligt brott eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

Som ett andra stycke i denna paragraf har intagits den nuvarande be- stämmelsen i 21 kap. 105 om uppvigling av krigsmän, dock med en något utvidgad innebörd.

65 Om en samling av krigsmän gemensamt hotar att med våld sätta sig upp mot förman. skall dömas för myteri till böter eller fängelse i högst fyra år. Anstiftare och anförare skall dock dömas till fängelse i högst sex år. Har deltagarna i ett myteri gemensamt brukat våld mot person eller egendom, skall deltagarna dömas till fängelse i högst sex år. Anstiftare och anförare skall dock dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Om brottet annars är att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydna- den annars medför särskild fara.

Till denna paragraf har, efter en språklig modernisering, flyttats den nuvarande bestämmelsen om myteri i 2] kap. 35 brottsbalken.

I paragrafens tredje stycke har begränsningen i lagtexten till tid då riket är i krig tagits bort. Av innehållet i övrigt framgår dock att bestämmelsen i praktiken bara kommer till användning under krigsförhållanden.

175 För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri dömes till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller förberedelse till grovt dobbleri.

[ denna paragraf har tillagts att förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri är straffbart. Bestämmelsen har en mot- svarighet i 21 kap. 195 brottsbalken i dess nuvarande lydelse.

20 kap

25 Arbetstagare som mottaget, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter det han slutat densamma. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex år.

• Sida 129
•  Original

Vad i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning Prop. 1985/86: 9 pa

]. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myn- dighet som hör till staten eller till kommun. landstingskommun. kommu- nalförbund, kyrklig samfällighet, allmän försäkringskassa eller till någon sådan arbetsgivare som avses i 1 kap. 1 5 3 lagen (1976:600) om offentlig anställning,

2. den som utövar uppdrag som är reglerat i författning,

3. den som är krigsman enligt lagen (1985:00) om disciplinförseelser av krigsmän eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än som avses i 1—4 på grund av förtroendeställ- ning såsom sysslomän eller eljest fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

I paragrafen har endast gjorts den ändringen att i ordet krigsman i punkt 3. kompletterats med en hänvisning till lagen om disciplinförseelser av krigsmän. Eftersom punkten i fråga avser personal som inte är arbetstaga- re gäller hänvisningen 25 i den nämnda lagen.

21 kap.

15 Detta kapitel träder i tillämpning när riket kommer i krig. Om riket är i krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhål- landen som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, får regeringen föreskriva att kapitlet skall tillämpas.

I denna paragraf anges när straffbestämmelserna i kapitlet är tillämpliga. Paragrafen har delvis en motsvarighet i nuvarande 22 kap. 165 brottsbal- ken.

I första stycket sägs att bestämmelserna i kapitlet skall tillämpas när riket är i krig. Begreppet krig definieras inte i lagtexten, men vad som avses därmed berörs bl.a. i förarbetena till 1948 års militärlagstiftning (prop. 1948: 144 s. 180). Se vidare prop. 1973:90 5.447 och SOU 1972: 15, bilaga 4, samt SOU 1984:56 5.48 f. Om landet skulle bli helt eller delvis ockuperat, föreligger krig. Kapitlet är alltså tillämpligt i en sådan situation.

1 andra stycket föreskrivs att regeringen får förordna om att bestämmel- serna skall tillämpas om riket är i krigsfara m.m.

25 När det inte längre föreligger sådana förhållanden som avses i 1 5, skall regeringen föreSkriva att tillämpningen av kapitlet skall upphöra.

Enligt paragrafen skall regeringen förordna om att tillämpningen av dessa bestämmelser skall upphöra när sådant förhållande som sägs i 15 inte längre föreligger.

35 Vid tillämpningen av detta kapitel avses med krigsmän alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten. Krigsmän är dessutom l. polismän som utan att vara tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten är skyldiga att delta i rikets försvar, 127 '

• Sida 130
•  Original

2. skyddsvakter som förordnats med stöd av 105 lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

3. alla som annars vistas vid avdelningar av försvarsmakten, när avdel- ningarna är i fält eller verkar under liknande förhållanden, 4. medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen.

Straffbestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på krigsmän. Av förevarande paragraf framgår vilka som är krigsmän.

De kategorier av personal som anges i paragrafen äri stort sett desamma som anses som krigsmän enligt nuvarande 21 kap. 205 och 22 kap. 145 första och andra styckena brottsbalken och med stöd därav utfärdade bestämmelser. T ill uppräkningen har dock fogats medlemmar av den orga- niserade motståndsrörelsen. Beträffande denna kategori hänvisas till spe- cialmotiveringen till 35 lagen om disciplinförseelser av krigsmän.

4 5 Föreskrifterna i detta kapitel om krigsmän skall också tillämpas på 1. krigsfångar,

2. krigsdeltagare som har internerats vid krig under vilket riket är neu- tralt,

3. utlänningar som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdelta- gare för att utöva sjukvård eller andlig vård.

Paragrafen motsvarar utan någon ändring i sak nuvarande 22 kap. 145 tredje stycket brottsbalken.

55 Vägrar eller underlåter en krigsman att lyda en förmans order eller dröjer han otillbörligen med att fullgöra ordern, skall dömas för lydnads- brott till böter eller fängelse i högst två år. Till ansvar skall dock inte dömas, om det är uppenbart att ordern inte angår tjänsten.

Paragrafen motsvarar nuvarande 21 kap. 1 5 brottsbalken. Av 1 5 i detta kapitel framgår att paragrafen är tillämplig endast i krig och, efter regeringens förordnande, under krigsfara m.m. När paragrafen inte är tillämplig kan brott mot lydnaden beivras som disciplinförseelse enligt 75 lagen om disciplinförseelser av krigsmän. För värnpliktiga finns under fredstid dessutom, som framgår av det föregående, särskilda straff— bestämmelser som omfattar kvalificerade fall av vägran eller underlåtenhet att lyda order 1 395 värnpliktslagen.

Brott mot lydnadsplikten under krigsförhållanden är, som MAK anför. alltid av allvarlig natur. Dock bör man även under sådana förhållanden kunna se mindre allvarligt på lydnadsbrott som inte har direkt anknytning till stridsverksamheten, bevakningstjänsten eller liknande. För lydnads- brott bör därför finnas också böter i straffskalan.

Uttrycket befallning har i överensstämmelse med MAK: s förslag bytts ut mot order. Någon saklig ändring är dock inte avsedd.

65 Är ett brott som avses i 55 att anse som grovt, skall dömas för grovt lydnadsbrott till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid elleri övrigt medfört särskild fara för krigslydnaden.

• Sida 131
•  Original

I denna paragraf upptas straffbestämmelsen för grovt lydnadsbrott. Be- stämmelsen är till sitt innehåll något förändrad jämfört med nuvarande 21 kap. 25 brottsbalken. De särskilda rekvisiten för bedömning av om brottet är att anse som grovt har delvis tagits bort med hänsyn till att straffbestäm- melsen endast kan tillämpas under krigsförhållanden. Någon saklig änd- ring vid bedömningen av vad som skall anses vara grovt brott är dock inte avsedd.

För brott av värnpliktiga under fredstid gäller 395 värnpliktslagen.

75 Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden eller i övrigt överlämnat sig frivilligt till denne.

Denna paragraf innehåller straffbestämmelsen för olovlig utevaro. Den motsvarar nuvarande 21 kap. 1 1 och 12 55 samt delvis 22 kap. 3 5 brottsbal- ken.

Enligt första stycket döms en krigsman som olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringsstället för rymning till böter eller fängelse i högst två år. '

I andra stycket föreskrivs att om brottet är att anse som grovt skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid.

Två särskilda omständigheter bör beaktas vid bedömningen om brottet skall anses grovt. Det ena fallet är om gärningsmannen avvikit under elleri anslutning till strid. Det andra fallet är om gärningsmannen har gått över till fienden eller annars frivilligt överlämnat sig till denne. Det senare motsvaras delvis av nu gällande straffbestämmelse i 22 kap. 35 brottsbal- ken om överlöpande till fienden.

För hithörande gärningar som begås av värnpliktiga under fredstid före- skrivs straffansvar i 395 värnpliktslagen.

85 Förgriper sig en krigsman med våld eller hot om våld mot en förman i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att utföra en tjänsteåtgärd eller annars med anledning av hans tjänst, skall dömas för våld eller hot mot förman till böter eller fängelse i högst två ar. Med förmän likställs vaktposter och andra krigsmän som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning. Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst sex år. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen har begåtts under strid eller då brott mot krigslydnaden annars medför särskild fara.

I denna paragraf finns straffbestämmelsen om våld eller hot mot förman. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande straffbestämmelsen i 21 kap. 75 andra stycket brottsbalken. '

Bestämmelsen i nuvarande 21 kap. 75 om våld eller hot mot krigsman föreslås avskaffad i fredstid. De allmänna bestämmelserna i brottsbalken

Övergångsbestämmelser

Bland övergångsbestämmelsema har upptagits, att det inte får dömas till disciplinstraff sedan de föreslagna ändringarna i brottsbalken trätt i kraft. För gärningar som ligger i tiden före ikraftträdandet och som är straffbara även efter ikraftträdandet skall alltså i stället för disciplinstraff dömas till böter.

• Sida 139
•  Original

En särskild övergångsbestämmelse föreslås också för att den tid under Pr0p. 1985/86: 9 vilken någon enligt äldre bestämmelser varit tagen i förvarsarrest även efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande skall kunna få avräknas som verkställighetstid vid dom på fängelse m.m.

Härutöver gäller bestämmelserna i 55 första och andra stycket lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken. I nämnda 55 är intagen den grundläggande princip som även tidigare gällt i svensk rätt, nämligen att ny strafflag inte skall äga tillbakaverkande kraft om inte den nya lagen är lindrigare eller leder till frihet från straff jämfört med den gamla lagen.

I fråga om verkställighet av disciplinstraff som utdömts före ikraftträ- dandet framgår av övergångsbestämmelserna till lagen om disciplinför- seelser av krigsmän att sådan verkställighet skall ske enligt äldre lag.

4.3 Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen (1941 : 967)

315 Värnpliktig inkallas till tjänstgöring genom personlig order. Inkallelse må dock, där regeringen så förordnar, ske på annat ändamålsenligt sätt. Värnpliktig är skyldig att inställa sig till tjänstgöring enligt inkallelseor- dern. Är han av laga förfall förhindrad att inställa sig, skall han så snart som möjligt anmäla sitt förhinder till den som utfärdat kallelsen.

Som ett nytt andra stycke i denna paragraf har med en viss språklig modernisering intagits vad som nu sägs i 325 första stycket. '

325 Värnpliktig skall lyda en förmans order, om det inte är uppenbart att ordern inte angår tjänsten. Värnpliktig skall även i övrigt rätta sig efter de tjänstgöringsföreskrifter som gäller för honom.

Som första stycke i denna paragraf har intagits en regel om lydnadsplikt för värnpliktiga. Med hänsyn till att straffbestämmelsen om lydnadsbrott i 21 kap. 15 brottsbalken föreslås avskaffad behövs det, som MAK har föreslagit, ett grundläggande stadgande om värnpliktigas lydnadsplikt. Omfattningen av lydnadsplikten enligt denna paragraf är densamma som nu anges i 21 kap. 1 5 brottsbalken. Underlåtenhet att iaktta lydnadsplikten enligt bestämmelsen i värnpliktslagen kan föranleda ansvar i disciplinär ordning enligt den föreslagna lagen om disciplinförseelser av krigsmän eller' 1 svårare fall enligt 395 värnpliktslagen.

I andra stycket har bestämmelsen om att värnpliktig skall ställa sig till efterrättelse de tjänstgöringsföreskrifter som meddelas honom jämkats med hänsyn till innehållet i första stycket.

385 Värnpliktig, som av oaktsamhet underlåter att enligt inkallelseorder inställa sig till tjänstgöring eller som underlåter att anmäla laga förfall enligt 31 5 döms till böter.

I denna paragraf har intagits en straffbestämmelse för värnpliktiga som av oaktsamhet underlåter att inställa sig till tjänstgöring eller som under- låter skyldigheten att anmäla laga förfall enligt 31 5. Enligt gällande rätt kan i sådana fall dömas till ansvar för tjänstefel. I flertalet fall avgörs sådana 137

• Sida 140
•  Original

förseelser genom beslut i disciplinmål. I vissa fall t. ex. vid korta repeti- tionsövningar kan det dock bli så att den värnpliktige inte inställer sig innan tiden för hemförlovning inträtt eller övningen är slutförd. Enligt nuvarande regler hänskjuts dessa fall till åklagarmyndigheten.

Enligt det föreslagna ansvarssystemet skall förseelser av detta slag re- gelmässigt handläggas i disciplinär ordning. 1 de fall då den_värnpliktige aldrig hinner inställa sig, är det dock omständligt att inleda och fullfölja ett disciplinärt förfarande. Av detta skäl införs här en straffbestämmelse, som skall kunna användas när den värnpliktige inte har inställt sig till tjänstgö- ringen. Dessa brott bör inte sällan kunna handläggas i förenklad ordning t. ex. genom strafföreläggande.

395 Värnpliktig, som olovligen avviker eller i annat fall än som avses i 385 uteblir från tjänstgöringen vägrar eller underlåter att lyda en förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom döms, om gärningen är ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt, för värnpliktsbrott till böter eller fängelse i högst ett år. Ansvar enligt första stycket inträder inte, om straff för gärningen är föreskrivet i 21 kap. brottsbalken.

I denna paragraf har upptagits en straffbestämmelse om värnpliktsbrott. Bestämmelsen motsvarar delvis nuvarande bestämmelser om lydnads- brott, rymning och tjänstefel.

I det nya ansvarssystemet är disciplinförfarandet avsett att vara det vanliga korrektionsmedlet när värnpliktiga överträder tjänsteföreskrif- tema. För sen ankomst, underlåtenhet att fullgöra givna order osv. skall därför i normalfallet föranleda disciplinpåföljd, t.ex. utegångsförbud. I vissa fall är överträdelsen så allvarlig att ett disciplinförfarande framstår som otillräckligt. Straffbestämmelsen i förevarande paragraf är avsedd för sådana situationer. I lagtexten har detta uttryckts genom kravet att gär- ningen skall vara ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt.

Förutom de allvarligare rymnings- och lydnadsbrottssituationema kan också andra brott mot tjänsteföreskrifter medföra avsevärt men för utbild- ningen eller tjänsten i övrigt. Oftast lär dock sådana förseelser utgöra allmänna brott enligt brottsbalken. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan underlåtenhet att rätta sig efter beslut om åläggande av disciplinpåföljd anses medföra sådant men. Det typiska fallet är att den som fått utegångsförbud inte rättar sig efter föreskriften utan avviker. Om det sker vid upprepade tillfällen, är det enligt min mening helt klart att detta får avses vara ägnat att medföra avsevärt men för tjänsten. Men också vid enstaka avvikelser kan omständigheterna vara sådana att be- stämmelserna om värnpliktsbrott aktualiseras. I annat fall riskerar det nya disciplinansvarssystemet att bli urholkat.

När det gäller gränsen mellan brott och disciplinförseelser vid olovlig utevaro hänvisar MAK till rättspraxis i fråga om det nuvarande rymnings— brottet. MAK anför därvid att den nuvarande gränsen vid tre dagars utevaro för att ansvar för rymning skall ifrågakomma bör kunna vidgas i det nya systemet. MAK anser att utevaro under fem dagar eller kortare tid

• Sida 141
•  Original

synes väl kunna rymmas inom den kategofi äv förseelser som handläggs enligt disciplinansvarsreglerna. medan en längre tids utevaro generellt bör kunna anses vålla ett avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt och följaktligen böra bli föremål för domstolsprövning.

Jag måste anmäla en viss tveksamhet gentemot MAK: 5 sätt att se på den olovliga utevaron. Enligt min uppfattning måste en värnpliktigs frånvaro under i praktiken en hel tjänstgöringsvecka som regel anses ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten iövrigt. En olovlig frånvaro under så lång tid bör således prövas av domstol.

Det är svårt att mera exakt ange var gränsen går mellan disciplinför- seelse och värnpliktsbrott. Ytterst får detta avgöras genom rättstillämp- ningen. Något som därvid komplicerar bilden är att prövningen till stor del kommer att ske vid de militära myndigheterna i samband med övervägan- den om förseelsen skall anmälas till åtal eller behandlas genom disciplin- - förfarande vid myndigheten.

För att brott mot lydnadsplikten skall medföra straff enligt paragrafen måste det således krävas att åklagaren kan visa att den tjänstgöringsuppgift som den felande har vägrat att fullgöra har varit av sådan betydelse att det enligt allmän erfarenhet har varit sannolikt att avsevärt men för utbildning- en eller för tjänsten i övrigt har orsakats. Som exempel kan nämnas vägran att delta i viktigare tillämpningsövningar. Motsvarande betraktelsesätt kan tillämpas på den som avviker eller uteblir.

Ett fall av brott mot lydnadsplikten som i alla tider har ansetts vara särskilt allvarligt är när ordervägran sker inför trupp. Faran för disciplinen har bedömts vara särskilt stor i dessa fall, eftersom befälets auktoritet sätts på spel. Enbart det förhållandet att ordervägran har skett mer offentligt synes emellertid inte vara tillräckligt för att en konkret fara för avsevärt men för tjänsten skall anses föreligga. Vad som i stället bör vara avgörande är på vilket sätt vägran sker och det syfte den kan antas ha. Straffbara fall synes vara de som närmar sig uppvigling, således de klart provocerande fallen där den felande uppenbarligen sätter sig upp mot förman i obstrue- rande syfte och där han indirekt försöker få sina kamrater med sig.

Av paragrafens andra stycke följer att det i praktiken knappast kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna om värnpliktsbrott i krig. De förfaran- den som inryms i detta brott kommer då normalt att bedömas som lydnads- brott, grovt lydnadsbrott, rymning eller tjänstebrott.

Beträffande Värnpliktsbrottet i övrigt får jag hänvisa till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.2).

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1976: 600) om offentlig anställning

7 kap.

85 En arbetstagare hos staten som är anställd med fullmakt får förflyttas till en annan statlig tjänst, som tillsätts med fullmakt. Inom försvarsmakten får dessutom en arbetstagare, som har en militär tjänst och som är anställd med förordnande tills vidare, förflyttas till en annan militär tjänst enligt de närmare föreskrifter som regeringen meddelar.

Prop. 1985/86: 9

• Sida 142
•  Original

Förflyttning enligt första stycket till en anställning hos en myndighet inom något annat verksamhetsområde får endast ske om arbetsuppgifterna är likartade eller arbetstagaren i allt fall med hänsyn till sin utbildning är lämpad för anställningen.

Om förflyttning av den som är utnämnd till ordinarie domare föreskrivs i regeringsformen.

I denna paragraf har begreppet krigsman utbytts mot arbetstagare, som har militär tjänst. Ändringen är föranledd av att krigsmannabegreppet bör förbehållas disciplin- och straffrätten. Tjänsterna vid försvarsmaktens myndigheter är civila eller militära. De är således inte knutna till innehava- rens ställning av krigsman. Ändringen i paragrafen är uteslutande av for- mell natur.

10 kap.

45 Disciplinpåföljd som avses i 1—3 55 får inte åläggas 1. dem som kan åläggas disciplinpåföljd enligt lagen (1985: 00) om disci- plinförseelser av krigsmän,

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i denna yrkesutövning av sådan be- skaffenhet att den skall prövas av hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd,

3. veterinärer, som står under lantbruksstyrelsens inseende, om förseel— sen har skett i utövning av veterinäryrket.

I denna paragraf föreskrivs f.n. att disciplinpåföljd som avses i 1—3 55 inte får åläggas krigsman, som är underkastad ansvar enligt 21 kap. brotts- balken. För att det inte skall finnas någon tvekan om att den anställda personalen är underkastad LOA: s disciplinregler när det särskilda militära disciplinsystemet inte gäller för dem har en smärre justering av texten gjorts.

Ändringarna i övrigt i paragrafen är enbart språkliga. Några särskilda övergångsbestämmelser till de nya bestämmelserna i lagen har inte bedömts erforderliga. Förslaget innebär för den som inte längre är krigsman att disciplinreglerna i lagen om offentlig anställning blir tillämpliga även på gärningar begångna före ikraftträdandet. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser.

4.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (1980: 1021) om militär grundutbildning för kvinnor

65 Sedan en kvinna antagits till grundutbildningen gäller 32, 34, 35 och 37 55 värnpliktslagen ( 1941: 967) för henne tills utbildningen slutar.

I denna paragraf har tillagts att 325 värnpliktslagen gäller för kvinnor som genomgått militär grundutbildning. Detta innebär att bestämmelserna om lydnadsplikt i värnpliktslagen är tillämpliga på dessa kvinnor.

• Sida 143
•  Original

4.6. Förslaget till följdändringar m.m. PrOP- 1985/86:9

Rättegångsbalken 2 kap.

25 Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott som i "utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i allmän underrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyndighet har förord- nats att handlägga inskrivningsärende. Hovrätt är i övrigt första domstol i mål, beträffande vilka så föreskrives i lag.

I denna paragraf anges i vilka fall det tillkommer hovrätt att som första domstol uppta vissa mål. F. n. nämns bl.a. mål från krigsrätt. Som en följd av förslaget att krigsrätterna skall avskaffas har begreppet utmönstrats ur lagtexten.

24 kap.

225 Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen. eller ett annat brott, för vilket han miss- tänks, förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han över- förts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet. Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

I denna paragraf anges f.n. att den som är häktad skall föras till allmänt häkte utan dröjsmål. Häktad krigsman måi stället föras till militärhäkte.

Bestämmelserna om militärhäkte finns i 33—38 55 kungörelsen (1948: 691) angående den militära rättsvården. Jag delar MAK: s uppfatt- ning att några särskilda militärhäkten inte behövs i framtiden bl.a. mot bakgrund av att militära chefer inte längre skall få besluta om straffproces- suella tvångsmedel. Något behov av särskilt militärhäkte kvarstår då knap— past. Bestämmelsen i denna paragraf om att häktad krigsman får föras till militärhäkte har därför tagits bort.

48 kap.

55 Strafföreläggande får icke utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning, om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att äta] skall väckas.

I paragrafens första stycke anges i vilka fall Strafföreläggande inte får utfärdas. I andra stycket sägs att i fråga om villkor för användning av 141

• Sida 144
•  Original

strafföreläggandc i militärt brottmål gäller särskilda bestämmelser. Hän- visningen syftar på 845 militära rättegångslagen, där förutsättningar för användning av strafföreläggande i militära brottmål anges. Det nya an- svarssystemet innebär att begreppet militära brottmål avskaffas och att några särbestämmelser för denna typ av mål inte behövs. Som en följd härav kan Strafföreläggande användas utan några särskilda inskränkningar på det militära området. Någon motsvarighet till 845 militära rättegångsla- gen föreslås därför inte. Hänvisningen i denna paragraf till bestämmelserna i fråga bör därför utgå.

155 Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas, om den misstänkte förnekar gärningen, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap föreligga till bedömning, eller om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras. Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare prövar fråga om Strafföreläggande eller åtal för brot- tet.

I denna paragraf anges i vilka fall föreläggande om ordningsbot inte får utfärdas. I paragrafens hittillsvarande lydelse anges bl.a. att ett sådant föreläggande inte får utfärdas om det föreligger anledning att anta att brottet bör föranleda disciplinstraff för krigsmän. Då disciplinstraffet före- slås avskaffat bör denna passus utgå.

Skadeståndslagen (1972:207) 3 kap.

105 Talan om ersättning enligt 25 med anledning av dom eller beslut av högsta domstolen, regeringsrätten, hovrätt eller allmän underrätt väckes vid den domstol som enligt 2 kap. 25 eller 3 kap. 35 rättegångsbalken är behörig att upptaga där angivna mål på grund av brott av domare vid den domstol som meddelat domen eller beslutet. Motsvarande gäller i fråga om ersättningstalan enligt 25 med anledning av beslut eller åtgärd av någon som anges i nämnda lagrum i rättegångsbal- ken. Sådan talan med anledning av beslut av riksdagen eller regeringen väckes i högsta domstolen.

I denna paragraf, som anger behörig domstol vid talan om ersättning i vissa fall, finns krigsrätt f.n. med i uppräkningen. Som en följd av förslaget att avskaffa krigsrätterna har krigsrätt här tagits bort i uppräkningen.

Lagen (] 974:515 ) om ersättning vid frihetsinskränkning

1 5 Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet,intagen på rättspsykiatrisk klinik eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten om

• Sida 145
•  Original

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller av skrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställ- ning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns i första stycket 1—3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbe- stämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.

I denna paragraf uppräknas de slag av frihetsberövanden som berättigar till ersättning vid frikännande dom och dylikt. I uppräkningen finns för- varsarrest med. Med anledning av förslaget att avskaffa förvarsarresten har denna term jämte en följdmening i punkt 3 mönstrats ut. Vid felaktiga omhändertaganden enligt 395 lagen om disciplinförseelser av krigsmän kan 35 förevarande lag tillämpas.

25 Den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller ute- gångsförbud enligt lagen (1985 : 00) om disciplinförseelser av krigsmän har rätt till ersättning av staten, om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkställighe- ten undanröjes utan förordnande av om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 35 brottsbalken har undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

Enligt denna paragraf har f.n. den som undergått bl.a. fritidsstraff rätt till ersättning av staten i vissa fall. Med anledning av att fritidsstraffet föreslås avskaffat har detta uttryck tagits bort i lagtexten. Den i förslaget till lag om disciplinförseelser av krigsmän reglerade disciplinpåföljden utegångsförbud skiljer sig formellt från fritidsstraffet därigenom att den inte är av straffrättslig natur. Påföljden är dock till sin innebörd i allt väsentligt att likställa med det nuvarande fritidsstraffet. Ändringen innebär alltså att 2 5 görs tillämplig också på disciplinpåföljden utegångsförbud.

Lagen (1940:.358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

115 Personal inom försvarsmakten och polismän som bevakar skydds- föremål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevak- ningsuppgiften skall kunna fullgöras, 1, begära att var och en som försöker få tillträde till eller uppehåller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn. födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling,

Prop. 1985/86: 9

• Sida 146
•  Original

2. avvisa eller avlägsna eller. om en sådan åtgärd ej är tillräcklig, tillfäl- ligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne medför om han

a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag, b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig,

c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av med- förd egendom.

Sådan personal inom försvarsmakten som avses i första stycket och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet sam- ma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979: 1088) om gränsövervak- ning i krig m. m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet.

Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall friges så snart ändamålet med omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet.

I denna paragraf regleras de befogenheter som f. n. tillkommer krigsmän och polismän som bevakar skyddsföremål samt skyddsvakter. Begreppet krigsmän har här ersatts med uttrycket personal inom försvarsmakten. Härigenom utvidgas möjligen personkretsen något jämfört med paragra- fens nuvarande lydelse. I den mån andra av försvarsmaktens personal än de som f.n. är krigsmän får till uppgift att bevaka skyddsföremål bör de dock ha samma befogenheter.

Lagen (1974:202) om beräkning av stragtid m.m.

45 Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykiatriska klinik där han förvaras. Är den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej närvarande, får "förklaringen avges inför den som är i hans ställe. I fråga om häktad som förvaras på rättspsy- kiatrisk klinik kan regeringen förordna att nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet. Nöjdförklaring som aVSes i första stycket gäller endast om den som mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänketid till andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller på annat sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare. Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring samt upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare att den dag, då nöjdförklaring först kan avges, efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.

• Sida 147
•  Original

Denna paragraf innehåller f.n. en regel av innebörd att den som hålls i militärhäkte får avge nöjdförklaring inför den befattningshavare som har uppsikt över häktet. Som en följd av förslaget att avskaffa militärhäktena har denna bestämmelse tagits bort.

6å Den som icke är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt får avge nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanstalt eller föreståndare för allmänt häkte eller den som är i sådan befattningshavares ställe eller inför polismyndighet.

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill avge förklaringar överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga emot förklaringen.

I denna paragraf sägs bl.a. att den som fullgör militärtjänstgöring får avge nöjdförklaring inför befattningshavare vid försvarsmakten som har bestraffningsrätt över honom i disciplinmål. _

Denna möjlighet till nöjdförklaring inför bestraffningsberättigad chef torde utnyttjas ytterst sällan. Med hänsyn härtill och då något skäl i övrigt för att kunna avge nöjdförklaring inför militär chef knappast föreligger bör möjligheten härtill avskaffas. Självfallet är avsikten att man från försvars- maktens sida i förekommande fall skall sörja för att den som fullgör militärtjänstgöring och som vill avge nöjdförklaring inför behörig myndig- het får tillfälle till detta.

9å Är den som skall undergå fängelse häktad eller är han intagen i krimi- nalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas, skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsykia- triska klinik där han förvaras omedelbart befordra domen till verkstäl- lighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt, skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt, får verkställigheten påbörjas där han förva- ras.

10 & Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminal- vårdsanstalt när domen enligt 2 & första stycket får verkställas, skall krimi- nalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt. där domen skall verkställas.

Om den dömde inte efterkommer eller inte kan nås av föreläggande enligt första stycket eller om fara för detta föreligger, skall polismyndighe- ten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsan- stalt eller föreståndare för allmänt häkte, skall den som tager emot förkla- ringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet, skall den som tager emot förklaringen låta förpassa den dömde till kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar.

Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanstalt eller som annars enligt särskilt beslut skall återföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt

• Sida 148
•  Original

verkställighet av ett fängelsestraff, skall polismyndigheten förpassa honom till sådan anstalt.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstal— ten i stället för att förpassa honom dit.

135 Visar den som har dömts till fängelse att en ansökan om att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård har getts in till regering- en sist den dag då han enligt 10?) första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt, skall' verkställigheten anstå i avvaktan på rege- ringens beSIut med anledning av ansökningen. Detta gäller dock inte om den dömde är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

I dessa paragrafer, som handlar om befordran av dom till verkställighet, har vissa följdändringar gjorts.

Lagen ( I 975: 688) om skydd för viss tjänsteutövning

Skydd som avses i 17 kap. 55 brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller jämvägsanläggning eller allmän flygplats eller godkänd enskild flygplats; '

2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Den som är krigsman åtnjuter enligt gällande rätt skydd i sin tjänsteut- övning främst enligt 21 kap. 75 brottsbalken (våld eller hot mot krigsman) men också i den mån det är fråga om myndighetsutövning genom bestäm- melserna i 17 kap. 2 och 4 55 brottsbalken (förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd).

[ 17 kap. Så brottsbalken sägs att det skydd som enligt 1, 2 och 4 && är förenat med myndighetsutövning också skall gälla den som enligt särskild föreskrift skall åtnjuta samma skydd.

Enligt lagen om skydd för viss tjänsteutövning tillkommer sådant skydd som avses i 17 kap. 5 % brottsbalken bl. a. den som utan att vara krigsman för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uni- form eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Som följd av det nya ansvarssystemet kommer skyddet i tjänsteutövning för all personal inom försvaret att vara reglerat i 17 kap. brottsbalken och således knutet till enbart myndighetsutövning för dem som inte omfattas av lagen om skydd för viss tjänsteutövning. För att uppnå likställighet mellan olika kategorier som fullgör bevaknings- eller ordningsuppgifter för försvaret bör lagen utvidgas till att avse alla som fullgör sådana uppgifter. Ordet ”utan att vara krigsman” bör således utgå i punkt 2.

Lagen ()958:205 ) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. lå Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som brutit mot 45 lagen (1951 : 649) om straff för vissa trafikbrott,

• Sida 149
•  Original

13 kap. 65 luftfartslagen (1957: 297) eller 3255 sjölagen (1891:35 s. 1) skall vara förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot detta.

Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträffas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.

Medför någon i strid mot gällande bestämmelser spritdrycker, vin eller starköl vid offentlig tillställning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.

Paragrafen har arbetats om som följd av förslaget att upphäva straffbe- stämmelserna i 21 kap. 13 och 14% brottsbalken om övergivande av post resp. onykterhet i tjänsten.

Polislagen( 1984 : 387)

23% Vad som föreskrivs i 10% första stycket 1, 2 och 4 gäller även sådan vaktpost eller annan som vid försvarsmakten tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning och föreskrifterna i 10% första stycket 1—4 även tjänsteman vid tullverkets kustbevakning som enligt särskilda be- stämmelser medverkar vid polisiär övervakning. Bestämmelsen i 105 förs- ta stycket 2 gäller dessutom den som annars med laga stöd skall verkställa ett frihetsberövande och bestämmelsen i samma paragraf första stycket 4 den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa någon sådan åtgärd som där anges. Vid ingripande med stöd av 105 första stycket 4 tillämpas också andra stycket samma paragraf.

När den som avses i första stycket mcd laga stöd berövar någon friheten eller avlägsnar någon, tillämpas också 195 1.

Bestämmelserna i 135 gäller också en ordningsvakt, om inte annat framgår av hans förordnande. Har en ordningsvakt omhändertagit någon. gäller dock att den omhändertagne skyndsamt skall överlämnas till när- maste polisman. I fråga om befogenhet för en tjänsteman vid tullverkets kustbevakning att tillämpa 135 finns bestämmelser.

23 5 har ändrats som en konsekvens av att krigsmannabegreppet har fått en annan innebörd.

Rättshjälpslagen (1972.-429)

5 b 5. Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvaltnings- domstol, bostadsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrätt, mark- nadsdomstolen, patentbesvärsrätten och arbetsdomstolen. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyresnämnd och statens va-nämnd.

245 1 den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevis- ning i mål eller ärende vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknads- domstolen eller arbetsdomstolen med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

25%; 1 angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdom- stolen, marknadsdomstolen eller arbetsdomstolen, beslutar rättshjälps- nämnden om utredning. Utan hinder härav får biträde besluta om utred- ning av mindre omfattning. Samma befogenhet tillkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

• Sida 150
•  Original

Prop. 1985/8619

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättning- en av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämn— den.

I 5 b, 24 och 25 55 har termen krigsrätt tagits bort.

Lagen ( 1 95 7: 668) om utlämning för brott

55 För gärningar som nämns i de föreskrifter i 16 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman eller i 21 kap. brottsbalken eller i värnpliktslagen (1941: 967) får utlämning inte medges. Vad nu sagts utgör ej hinder att, om gärningen innefattar jämväl brott för vilket utlämning eljest må ske. utlämna personen för det brottet.

55 har ändrats i överensstämmelse med straffbestämmelserna i det nya ansvarssystemet.

Lagen (1953: 770) om folkrättsliga reglers iakttagande ifråga om ansvar för bra!? av vissa utlänningar Är någon, som avses i 21 kap. 45 brottsbalken, eller annan utlänning, som internerats då riket är i krig, misstänkt för brott, skall vid rättsligt förfaran- de med anledning därav samt vid påföljds ådömande och verkställande iakttagas vad som bestämts i gällande avtal med främmande makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

I denna lag har hänvisningen till strafflagen ändrats till brottsbalken.

Lagen ( 1 95 7 : 132 ) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m.

95 Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall iakttagas för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses inne- fatta dylikt förordnande för en tid av två veckor från kungörelsens utfär- dande, om ej Konungen bestämmer annorlunda.

I 9 & finns regler som medger förlängning av tidsfrister i vissa fall. Enligt andra stycket skall detta dock inte gälla vid fullföljd av talan mot beslut i militära disciplinmål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära brottmål.

Det nya ansvarssystemet innebär att det inte ens i krigstid kommer att finnas några olikheter i handläggningen av civila och militära brottmål. Med hänsyn härtill bör undantagsregeln i andra stycket utgå.

• Sida 151
•  Original

Lagen ( I942:87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalrnyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m.m.

15 Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—1355 äga tillämp- ning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentli- ga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda bestämmelser skola tillämpas. Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall det- samma vara förfallet. Under tid, då bestämmelserna i 2— 13 55 äga tillämpning, gälla icke i lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma bestämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet. Denna lag äger ej tillämpning beträffande riksdagen eller allmänna kyrkomötet, deras avdelningar, utskott, nämnder, deputerade. revisorer, ombudsmän och verk eller i fråga om myndigheter, som avses i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rätte- gången vid krig eller krigsfara m.m., eller beträffande mål eller ärende varom stadgats i nämnda lag. Med den begränsning, som framgår av näst föregående stycke, förstås i denna lag med statsmyndighet: alla till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar, nämnder, kommissioner och kommittéer: samt med kommunalmyndighet: alla till kommunal styrelse eller förvaltning hörande stämmor och representationer, myndigheter, styrelser, kollegier, nämnder, råd, kommissioner, revisorer, utskott och kommittéer jämte underlydande verk och inrättningar.

I l 5 har uttrycket krigsrätter tagits bort.

Lagen (1975 : 1057) med instruktion förjustitieombudsmännen

MAK:s sammanfattning av betänkandet

Kommittén har haft till uppgift att göra en översyn av den gällande militära straff- och processlagstiftningen. Målsättningen har i enlighet med direkti- ven varit att mer än vad som nu gäller anpassa det militära ansvarssyste- met till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt.

Kommitténs förslag innebär en genomgripande förändring av det militä- ra ansvarssystemet från såväl materiell som lagteknisk och formell syn- punkt. Det militära straffrättsliga ansvarssystemet föreslås i avgörande hänseenden bli ersatt av ett utomstraffrättsligt disciplinsystem. Detta inne- bär bl.a. att flertalet straffbestämmelser rörande brott av krigsmän upp— hävs och att de särskilda disciplinstraffen i brottsbalken avskaffas. Äter- stoden av den militära straff— och processrätten föreslås bli ytterligare inordnad i den allmänna straff— och processlagstiftningen.

Kommittén föreslår att alla anställda vid försvarsmakten i fredstid skall följa samma regelsystem som gäller för offentligt anställda i allmänhet. Detta innebär att reglerna om disciplinansvar i lagen om offentlig anställ- ning (LOA) blir tillämpliga på all sådan personal inom försvarsmakten med undantag för personalen vid den svenska beredskapsstyrkan för FN-tjänst.

Kommittén föreslår vidare att det för värnpliktiga införs ett helt nytt utomstraffrättsligt disciplinsystem. Bestämmelserna finns i ett förslag till disciplinlag för värnpliktiga, vilken lag skall ersätta bl.a. militära rätte- gångslagen och lagen om disciplinstraff för krigsmän. Disciplinlagen före- slås i fredstid omfatta också vissa andra kategorier av personal inom försvarsmakten, t. ex. kvinnor som genomgår militär grundutbildning, hemvärnsmän och viss annan frivillig personal samt dem som är anställdai svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst. Under krigsförhållanden föreslås lagen få ett väsentligt utvidgat tillämpningsområde. Sålunda kommer alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten inklusive den anställda personalen enligt förslaget att då omfattas av lagen.

Enligt den grundläggande regeln om disciplinansvar i den föreslagna lagen skall disciplinpåföljd åläggas om den värnpliktige uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som åligger honom i tjänsten. om förseelsen ej är ringa. En värnpliktigs skyldigheter i tjänsten framgår vanligen av regle- menten, instruktioner o.d. I lagtexten anges också uttryckligen förmäns order. Härutöver får enligt lagen disciplinförfarande användas i fråga om vissa lindrigare brott, såsom snatteri, bedrägligt beteende. olovligt bru- kande m.m. Vid misstanke om annan brottslighet i tjänsten skall åtalsan- mälan ske.

De föreslagna disciplinpåföljderna är varning, extratjänst. löneavdrag och utegångsförbud. Utegångsförbudet kan bestämmas till högst femton dagar. Enligt förslaget får utegångsförbud under högst fem dagar cj verk- ställas på tjänstefria dagar. Vidare gäller, till skillnad från vad som nu är fallet, enligt huvudregeln att en disciplinpåföljd ej får verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft. I vissa fall ges dock möjlighet till omedelbar verkställighet.

• Sida 155
•  Original

Beslutanderätten i disciplinärenden föres'låsligga hos den myndighet vid Prop. 1985/86: 9 vilken den värnpliktige tjänstgör eller senast tjänstgjort. Den beslutande skall inneha lägst överstelöjtnants eller kommendörkaptens grad eller tjänsteklass. Vid prövning av disciplinärenden skall myndigheten biträdas av en juridisk rådgivare, auditören. I enklare disciplinärenden får kompa- nichefen beslutsrätt. Till skillnad från vad som nu gäller föreslås kompani- cheferna få rätt att besluta om löneavdrag.

Förfarandet i disciplinärenden föreslås vara muntligt. varvid den värn- pliktige och andra som kan lämna uppgifteri saken skall höras. Möjlighet till vittnesförhör vid domstol skall finnas. Vidare föreslås regler om kom- munikation, beslutsmotivering och delgivning av beslut.

Beslut om disciplinpåföljder föreslås kunna överklagas till tingsrätt och vidare till hovrätt, som är slutinstans.

I den föreslagna disciplinlagen upptas särskilda regler om omhänderta- gande av värnpliktiga som stör allmän ordning m.m. Omhändertagandet får som regel vara högst åtta timmar. De nuvarande möjligheterna att använda förvarsarrest och andra straffprocessuella tvångsmedel bör enligt kommitténs förslag avskaffas.

Kommittén föreslår en omfattande avkriminalisering i fråga om de straff- bestämmelser i brottsbalken (BrB) som f.n. gäller i fredstid för krigsmän. I fråga om vissa straffbestämmelser i 21 kap. BrB innebär förslaget en ren avkriminalisering. Detta gäller för brotten oskickligt beteende, undanhål- lande, onykterhet i tjänsten, förargelseväckande beteende och tjänstefel. Beträffande dessa gärningar innebär förslaget att de i framtiden endast kan föranleda disciplinpåföljder.

För vissa andra brott innebär förslaget att allmänna straffbestämmelser i stället kan bli tillämpliga. Så är fallet beträffande missbruk av förmanskap, obehörig befälsutövning och våld eller hot mot krigsman. Dessa straffbe- stämmelser föreslås bli upphävda. I dessa fall kan det i stället bli fråga om myndighetsmissbruk, föregivande av allmän ställning och våld eller hot mot tjänsteman. I fråga om straffbestämmelserna för lydnadsbrott och rymning innebär förslaget att dessa gärningar blir helt avkriminaliserade i fredstid för anställd personal. I stället kan påföljder inom ramen för LOA komma i fråga. För värnpliktiga föreslås att det i värnpliktslagen införs en särskild straffbestämmelse för allvarligare fall av lydnadsbrott och olovlig utevaro. Vad slutligen gäller straffbestämmelserna om myteri och uppvig- ling föreslås dessa övertlyttade till andra kapitel i BrB.

För krigsförhållanden föreslås att det nuvarande straffansvaret i stora delar bibehålls att gälla för all personal inom försvarsmakten, varvid krigs- mannabegreppet blir kvar till skillnad från vad som är fallet i fred. Kom- mittén föreslår att det i 21 kap. BrB under rubriken Brott av krigsmän upptas ett antal straffbestämmelser, vilka alla har det gemensamt att de endast kan tillämpas under krig, krigsfara och därmed jämställda förhållan- de. De föreslagna straffbestämmelserna upptar brotten lydnadsbrott, grovt lydnadsbrott, rymning, våld eller hot mot förman, undergrävande av stridsviljan, försummande av krigsförberedelse, obehörig kapitulation, stridsförsumlighet och tjänstebrott. En del av dessa straffbestämmelser finns f.n. i 22 kap. BrB under rubriken Krigsartiklar. 153

• Sida 156
•  Original

Kommittén har gjort en översyn av de kvarstående straffbestämmel- serna i 22 kap. om landsförräderi m.m. De särskilda straffbestämmelserna om överlöpande till fienden, samröre med fienden och försvarsskadlig ryktesspridning föreslås bli upphävda. En delav de gärningar som upptas i dessa bestämmelser skall enligt förslaget bli inrymda under andra straff— bestämmelser.

Bestämmelsen om folkrättsbrottet föreslås få ett helt nytt innehåll, som i huvudsak tar sikte på de allvarligare överträdelserna. I övrigt föreslås endast smärre ändringar beträffande straffbestämmelserna i nuvarande 22 kap.

Härutöver föreslår kommittén i fråga om BrB att de särskilda disciplin- straffen för krigsmän (disciplinbot och fritidsstraff) avskaffas.

Kommittén föreslår att skadeståndsansvaret delvis utvidgas för värn- pliktiga och kvinnor som genomgår militär grundutbildning. Det gäller egendom som utlämnats för personligt bruk. I fråga om skada på eller förlust av sådan egendom föreslås att ersättningsskyldighet skall föreligga om den värnpliktige uppsåtligen eller av oaktsamhet vållat skadan eller förlusten. Det föreslås vidare att myndigheten får rätt att besluta om ersättningsskyldighet i dessa fall. Kompanichefer ges rätt att besluta om ersättningsskyldighet i vissa fall, vilket är en nyhet. Besluten skall kunna överklagas till försvarets civilförvaltning. Det nu gällande förfarandet i ersättningsmål föreslås avskaffat.

Kommittén föreslår vidare att de särbestämmelser som finns för hand- läggning av militära mål upphävs. Begreppen militära tviste- och brottmål föreslås avskaffade. Innebörden härav är att allmänna regler i framtiden skall gälla för handläggningen av tviste- och brottmål rörande försvarsmak- tens personal. Även särbestämmelserna för handläggning av militära brott- mål under krigsförhållanden föreslås bli upphävda. Kommittén föreslår sålunda att det särskilda rättegångsförfarandet med krigsrätter helt utgår.

I fråga om den militära rättsvården vid svenska FN-förband föreslår kommittén att reglerna i disciplinlagen för värnpliktiga blir tillämpliga. 1 övrigt föreslås att den svenska straffrättsliga kompetensen utvidgas såvitt avser brott av sådan personal utom riket.

Bestämmelserna om militärt straffregister föreslås bli upphävda. Möjlig- heten att avge nöjdförklaring inför militär befattningshavare föreslås också avskaffad. I övrigt föreslås ett antal lagändringar som närmast har karaktä- ren av följdändringar.

Enligt kommitténs beräkningar bör de föreslagna ändringarna totalt sett ej medföra några ökade kostnader för försvarsmakten eller för statsverket i övrigt.

• Sida 157
•  Original

Bilaga2 Prop. 1985/86: 9

Sammanställning av remissyttrandena 1.1 Principiella synpunkter på militäransvaret

1.1.1 Behovet av ett nytt disciplinärt system '

JO säger sig inte ha något att erinra mot den allmänna inriktning som MAK vill ge reformen.

JK anser att reformförslaget synes vara väl förenligt med målsättningen att anpassa det militära ansvarssystemet till de regler som gäller inom samhället i övrigt.

Svea hovrätt hävdar att den gällande lagstiftningen på det militära områ— det har fungerat väl och att föreskrifterna har kommit att tillämpas i huvudsak enhetligt. Bestämda handläggningsrutiner har enligt hovrättens uppfattning utbildats hos såväl de militära befattningshavarna som hos domstolarna. Det gällande systemet torde också, menar hovrätten väl tillgodose kravet på rättssäkerhet. Hovrätten säger sig emellertid dela den i direktiven framförda principiella uppfattningen att lagstiftningen för för- svarsmakten inte bör avvika från vad som gäller på andra områden i vidare mån än vad som är nödvändigt för att säkerställa försvarsmaktens effekti- vitet. Hovrätten kan därför tillstyrka en reform. Hovrätten ifrågasätter emellertid om inte nackdelarna med en lagstiftning enligt förslaget väger tyngre än de principiella fördelar som står att vinna. Enligt hovrättens mening bör det övervägas om inte syftet med reformen kan nås genom en överarbetning av gällande lagstiftning.

RÅ ansluter sig till en förändring av det militära ansvarssystemet efter de huvudlinjer som MAK: s direktiv anger och som varit vägledande för kommittén.

Rikspolisstyrelsen anser att MAK har presenterat ett förslag som torde vara väl lämpat att ligga till grund för en lagstiftning som anpassar det militära ansvarssystemet till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt.

Försvarets civilförvaltning anser att MAK: s förslag till hur det militära ansvarssystemet bättre skall anpassas till det regelsystem som gäller inom samhället i övrigt i huvudsak är ändamålsenligt.

Riksrevisionsverket erinrar om att man i olika sammanhang framhållit att den militära verksamheten bör styras av samma regler som gäller för annan statlig verksamhet, såvitt inte särskilda skäl motiverar avsteg från denna princip. Verket kan mot denna bakgrund i allt väsentligt ansluta sig till den allmänna inriktningen av MAK: s förslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förslaget är bra och anslu- ter sig väsentligen till de bärande principerna i detta.

Skövde tingsrätt och Sollefteå tingsrätt anför att de kan ansluta sig till MAK: s övervägande och förslag.

Hässleholms polisdistrikt ger uttryck åt samma uppfattning. Östersunds polisdistrikt framhåller att det, som MAK funnit, föreligger ett behov av att ersätta det militära straffrättsliga ansvarssystemet med ett 155

• Sida 158
•  Original

utomstraffrättsligt. Det föreslagna systemet förefaller vara ändamålsenligt och väl anpassat till de krav som dagens samhälle finner rimligt.

Föreningen Sveriges auditörer kan i stort ansluta sig till de förslag som kommittén lagt fram.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer accepterar i huvudsak förslagen i MAK: s betänkande.

Svenska officersförbundet anser att det framlagda förslaget till reforme- ring av det militära ansvarssystemet är väl balanserat och tillstyrker att det läggs till grund för ett genomförande.

JUSEK framhåller att förslaget rent allmänt synes väl ägnat att genomfö- ras och att det i huvudsak innebär en bättre ordning än vad som nu gäller.

TCO:s statstjänstemannasektion anför att man inte har något att erinra mot MAK: s förslag.

Frivilligorganisationernas Samarbetskommitté säger också i sitt yttran- de att man inte har något att erinra mot förslaget.

Kustartilleriets reservofficersförbund uttrycker som sin uppfattning att den reformering av det militära ansvarssystemet som MAK föreslår är välkommen. Dagens förändrade synsätt på vad som bör betraktas som särskilt straffvärda handlingar gör det angeläget att i första hand utmönstra det militära disciplinansvaret ur straffrätten.

1.1.2 Den anställda personalens ansvar

Flertalet remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget att de anställda vid försvarsmakten i fredstid skall omfattas av samma ansvars- system som övriga offentligt anställda.

JK pekar dock på att en följd av förslaget är att olika ansvarssystem kommer att tillämpas beträffande anställd personal och värnpliktiga för samma förseelse. JK ifrågasätter om dessa olikheter i rättstillämpningen är tillfredsställande men anför för sin del att fördelarna med den föreslagna ordningen är så uppenbara att olikheter bör kunna accepteras.

Också RÅ redovisar en viss tveksamhet till förslaget att alla anställda i fredstid skall följa samma regelsystem som gäller för offentligt anställda. Även under fredstid, menar RÅ, kan förhållandena vara sådana att skill- nader i behandlingen av anställda och värnpliktiga i disciplinärt hänseende ter sig diskutabla. RÅ tar som exempel vissa militära övningar. RÅ menar också att den föreslagna skillnaden i ansvarssystem kan medföra svårighe- ter vid tillämpningen av reglerna om tvångsmedel. Enligt RÅ: s uppfattning finns det därför möjligen behov av en särreglering för vissa förhållanden.

Domstolsverket anser att det bör vara en naturlig strävan att anställda vid försvarsmakten i största möjliga utsträckning'skall omfattas av samma disciplinära regelsystem som gäller för övriga offentligt anställda. När det gäller anställda i militära befattningar vill dock domstolsverket ifrågasätta om inte försvarsmaktens verksamhet är av sådan specifik art att starka skäl talar för att denna grupp av anställda bör vara underkastade samma disciplinansvarssystem som de värnpliktiga. Domstolsverket föreslår där- för att man i det fortsatta beredningsarbctet överväger lösningar som inriktas på en enhetlig behandling av disciplinärendena för värnpliktiga och

• Sida 159
•  Original

anställda i militära befattningar. Som skäl 'anges att principen om likhet inför lagen inte skall ifrågasättas.

Försvarets civilförvaltning föreslår att disciplinansvarslagen tilllämpas på alla som tjänstgör i krigsförbandsövningar liksom under beredskapsöv- ningar och krig. Civilförvaltningen anser att det inte är konsekvent eller motiverat att då ha olika ansvarsregler. Alla bör då behandlas lika.

Riksrevisionsverket anser att skilda disciplinsystem tillämpade inom samma militära enhet under repetitionsutbildning kan medföra besvärande konsekvenser. Förhållanden kan enligt verkets mening undvikas om all personal under tjänstgöring vid krigsorganiserade förband lyder under samma regler. Även ur beredskapssynpunkt bör det vara fördelaktigt att ' rättsreglerna vid ett krigsförband år enhetliga, anför verket. Hovrätten tillägger dock att psykologiska skäl synes tala för att befälen skall vara underkastade samma ansvarsbestämmelser som de värnpliktiga som de är satta att utbilda.

Stockholms tingsrätt anser det mycket tveksamt om den rent principiella synpunkten, att anställda inom försvarsmakten bör följa samma regler som gäller för offentligt anställda i allmänhet, skall få vara avgörande vid val av disciplinsystem för försvarsmakten.

Sveriges domareförbund tillstyrker förslaget att alla anställda vid för- svarsmakten i fredstid skall följa det regelsystem som gäller för offentligan- ställda i allmänhet. Förbundet säger sig dock inte vara övertygat om att detta system bör gälla vid krigsorganiserade förband, t. ex. under krigsför- bands- och beredskapsövningar. Vad som gäller disciplinärt inom förban- den vid inkallelse i samband med beredskapshöjande åtgärder och mobili- sering bör vidare, enligt förbundet, vara fullständigt klart och inte beroen- de av regeringens eventuella förordnande med stöd av 13 kap. Gå rege- ringsformen.

SACO/SR hävdar att problemen med en särskild lagstifning i fred och en annan i krig kan behöva ytterligare analyseras bl. a. vad gäller förhållan- dena under krigsliknande förhållanden och i insatsberedskapen. Det synes inte tillräckligt. enligt SACO/SR, att regeringen har möjligheter att sätta i kraft disciplinlagen för värnpliktiga för att bemäStra samtliga problem i det s.k. skymningsläget.

1.1.3 Värnpliktigas ansvar

MAK: s förslag till ett nytt disciplinsystem för de värnpliktiga har fått ett blandat mottagande.

Flera remissinstanser har sålunda ingenting att erinra mot förslaget. Åtskilliga remissinstanser, å andra sidan, är i varierande grad kritiska.

Domstolsverket anser i konsekvens med sin inställning till MAK: 5 för- slag som helhet att man bör överväga lösningar som inriktas på en enhetlig hantering av disciplinärendena för värnpliktiga och anställda i militära befattningar.

Svea hovrätt menar att det bör överväga om inte syftet med reformen kan nås genom en översyn av gällande lagstiftning.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om något reformbehov över hu-

Prop. 1985/86: 9

• Sida 160
•  Original

vud taget föreligger inom rättsområdet. Mot bakgrund bl.a. av att nuva- rande system präglas av snabbhet och tillgodoser rättssäkerhetens krav inger det framlagda förslaget betänkligheter i olika avseenden. Samfundet avstyrker förslaget och förordar att det nuvarande systemet bibehålls.

Sveriges domareförbund avstyrker också det framlagda förslaget beträf- fande disciplinansvar för värnpliktiga. Det särskilda regelsystem som gäl- ler f.n. är i högre grad än det föreslagna ägnat att upprätthålla den militära disciplinen, anser förbundet. Det är nödvändigt att under fredstid vidmakt- hålla ett disciplinärt system med möjlighet till kraftfulla straffrättsliga sanktioner, som i krigstid ger alla befälspersoner stöd och åtminstone formell auktoritet, anför förbundet.

SSU framhåller att man på ett ansvarssystem för värnpliktiga måste ställa kraven, dels att den enskildes rättssäkerhet skall vara tryggad, dels att värnpliktiga och civila måste vara lika inför lagen, dvs. en och samma gärning måste ges samma rättsliga bedömning då den utförs av en värnplik- tig som då den utförs av en civil person. SSU kan inte finna att MAK på tillfredsställande sätt tillgodosett något av dessa krav. SSU avvisar därför förslaget till disciplinlag för värnpliktiga. SSU anser att en ny utredning bör tillsättas för att lösa frågan om ansvarssystem för värnpliktiga. Det lämpligaste sättet att sätta den enskildes rättssäkerhet i främsta rummet torde vara att låta det prövande organet vara en civil myndighet.

1.1.4 Disciplinansvaret för vissa andra personalkategorier

Östersunds polisdistrikt anser att den föreslagna lagen om disciplinansvar för värnpliktiga bör förtydligas så att det klart framgår att rekvirerad polispersonal eller polispersonal som krigsplacerats i militära befattningar lyderlunder lagen.

1.2 Det särskilda disciplinsystemet

1.2.1 Krigsmannabegreppet

Svea hovrätt anför att förslaget att ersätta det väl etablerade och praktiska begreppet krigsman med uttrycket försvarsmaktens militära personal är en onödig och komplicerad terminologisk nydaning. Den militära utbildning- en tar ju ytterst sikte på krigsförhållanden, framhåller hovrätten. Hovrät- ten säger sig ha svårt att förstå att ordet krigsman skulle vara så värdelad- dat att det måste tas bort i fredstid.

1.2.2 Disciplinansvar

Föreningen Sveriges åklagare anser att MAK:s förslag till bestämmelse om disciplinansvar är alltför allmänt hållet. Enligt föreningen är det särskilt angeläget inte minst från pedagogisk synpunkt att dra en skarpare gräns mellan vad som är tillåtet och otillåtet. Om förslaget genomförs kommer man, enligt föreningen, att bli tvungen att söka ledning i den tidigare lagstiftningen i 21 kap. brottsbalken när det gäller att avgöra vilka gärning- ar som skall föranleda disciplinansvar.

• Sida 161
•  Original

JUSEK föreslår att regeln om discipliiia'nisvar kompletteras med ett tillägg av innehåll att det vid bedömningen av om ett fel är ringa skall beaktas de särskilda krav som måste gälla i fråga om ordning och disciplin, för att syftet med vämpliktsutbildningen skall uppnås.

SSU ställer sig avvisande till förslaget, då det enligt förbundet innebär att det godtycke som förekommer vid bedömningen av värnpliktigas för- seelser i dag kommer att få ökat spelrum.

Överåklagaren i Stockholm pekar på att uttrycket ”ej är i tjänst” i förslaget till 10å disciplinansvarslagen normalt borde användas när det gäller faktisk tjänstgöring, t.ex. för det fall den värnpliktige har permis- sion. Även om en missuppfattning inte kan leda till fel i praktiken bör enligt överåklagaren ett adekvatare uttryck användas som t.ex. "efter utryck- ning”.

Länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län framhåller det ringa in- tresse som torde finnas att ålägga disciplinpåföljd då tjänsten upphört. Utformningen av de särskilda disciplinpåföljderna gör också att de inte lämpligen kan åläggas efter utryckning. Enligt förslaget bortfaller ju extra- tjänst och utegångsförbud om de inte verkställts innan den värnpliktiges tjänstgöringsskyldighet upphör. Att ålägga varning efter utryckning före- faller meningslöst anför länsåklagaren. Kvar står således enligt länsåkla- garen att ålägga löneavdrag retroaktivt, dvs. i praktiken ett åläggande om återbetalning av redan utbetald lön. Verkställigheten av detta blir svårad- ministrerad.

Enligt länsåklagaren bör disciplinpåföljd därför inte kunna åläggas sedan den värnpliktiges tjänst upphört. Det bör däremot vara möjligt att verkstäl- la påföljder ålagda i form av löneavdrag och utegångsförbund (genom omvandling till löneavdrag) efter tjänstgöringens upphörande.

Äklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt anför vissa princi- piella betänkligheter mot att en militär myndighet skall kunna besluta om disciplinpåföljd mot den som inte längre fullgör värnpliktstjänstgöring. Äklagarmyndigheten pekar också på svårigheter rörande verkställigheten men godtar likväl förslaget i denna del.

Rättegångsutredningen påpekar att 11 å i förslaget till disciplinansvars- lag lagtekniskt har en del brister i processuellt hänseende, t.ex. vilka åtgärder som avses, räcker det med Strafföreläggande, får disciplinförfa- rande äga rum, när åtal ogillas. Rättegångsutredningen konstaterar dock att lagrummet överensstämmer med motsvarande bestämmelser i lagen om offentlig anställning.

1.2.3 Principiella frågor om disciplinpåföljderna

JO ifrågasätter om termen löneavdrag är lämplig. Enligt JO ter det sig främmande att kalla den dagsersättning eller motsvarande som utgår till den värnpliktige för lön. Vidare kommer — enligt förslaget — den värnplik- tige att få betala in det utdömda beloppet i de fall då avdrag inte kan göras. något som kan antas bli inte alltför sällsynt. Enligt JO bör därför termen disciplinbot behållas.

Överåklagaren i Stockholm vänder sig mot uttrycket "ej är i tjänst",

Prop. 1985/86: 9

• Sida 162
•  Original

förslaget till 105. Överåklagaren anser det lämpligare att säga "efter ut— ryckning”. Länsåklagaren i Östergötlands län anför att disciplinpåföljd inte bör kunna åläggas sedan den värnpliktiges tjänst har upphört. Äklagarmyndigheten i Linköping för fram samma invändning mot MAK: s förslag.

1.2.4 Disciplinpåföljdernas närmare utformning

JO framhåller att det i den nu gällande lagen om disciplinstraff för krigs- män föreskrivs att extratjänst inte får användas så att det genom överan- strängning eller av annan orsak kan uppkomma men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet. Enligt J 0 bör ett motsvarande stadgande tas ini den nya lagen.

Svea hovrätt instämmer i JO: s krav. Hovrätten anför vidare att lagen i överensstämmelse med 10 kap. 2 5 lagen om offentlig anställning bör förses med det förtydligandet att löneavdraget skall avse minst en dag. Hovrätten ifrågasätter också om det finns tillräckliga skäl att slopa den värnpliktiges tillrättaförande som en förutsättning för dubbla disciplinpåföljder.

ÖB pekar på förslaget att utegångsförbud för den som är förlagd ombord på fartyg skall avse förbud att lämna fartyget. Denna bestämmelse sam- manställd med förslaget till 345 synes enligt ÖB innebära att landgångsför- bud särskilda dagar inte kan åläggas. Ett kortare utegångsförbud kan under sådana förhållanden bli tämligen meningslöst. ÖB föreslår därför en regel i överensstämmelse med den som nu finns i 32 kap. 6å brottsbalken, nämli- gen förbud att under högst åtta särskilda dagar på fritid lämna fartyget.

Centrala värnpliktsrådet förordar att löneavdrag endast skall användas vid grövre förseelser och då som komplement till utegångsförbud, i syfte att skärpa ett straff. Löneavdrag skall enligt Värnpliktsrådet inte ha till syfte att ersätta eller inskränka ett utegångsförbud. Som skäl anför väm- pliktsrådet att det kommer att drabba de värnpliktiga som har det sämst ställt ekonomiskt och i regel även socialt.

1.2.5 Konkurrens mellan disciplinansvaret och allmänna straffbestämmelser

JO anser att MAK:s förslag i denna del är godtagbart men anser att ytterligare brott bör kunna handläggas i disciplinär ordning. JO nämner som exempel förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

JK pekar på de olikheter i rättstillämpningen som förslaget kan leda till. Sålunda föreligger möjligheter att inleda disciplinförfarande medan mot- svarande gärning som begås av en anställd obligatoriskt leder till åtalsan- mälan. Enligt JK är fördelarna med den föreslagna ordningen emellertid så uppenbara att olikheterna bör kunna accepteras.

RÅ ifrågasätter lämpligheten av att allmänna brott kan medföra alterna- tiva handläggningsförfaranden och påföljder dvs. antingen enligt brottsbal- ken eller enligt den föreslagna disciplinlagen.

Vidare kan enligt RÅ den som har beslutanderätten ställas inför svåra

• Sida 163
•  Original

bedömningsfrågor som knappast löses bäst inom ramen för ett summariskt förfarande. RÅ noterar att allmänna åtalsregler kommer att sättas ur spel vid en sådan handläggning. Han nämner särskilt reglerna i 20 kap. 75 och 23 kap. 4 aå rättegångsbalken samt åtalsreglerna i 9 kap. 12 å andra stycket och 10 kap. lOå andra stycket brottsbalken.

RÅ anser vidare att de brottsbalksbrott som enligt MAK: s förslag skall kunna beivras i disciplinär ordning inte är av övervägande disciplinär natur. Dessutom torde förslaget enligt RÄ närmast ståi strid med syftet att anpassa det militära ansvarssystemet till samhället i övrigt. RÅ förordar i stället en regel motsvarande 12 kap. lå lagen om offentlig anställning. Disciplinförfarandet skulle därigenom komma att omfatta endast bötes— brott med den begränsningen att åtalsanmälan ändock skall göras, om brottet riktar sig mot någon person utanför försvarsmakten eller målsägan- deanspråk föreligger.

Svea hovrätt avstyrker förslaget om åtalsanmälan i den mån det innebär en avkriminalisering utöver vad som nu gäller. Enligt hovrättens mening är de nuvarande reglerna i militära rättegångslagen att föredra. Som skäl anför hovrätten att det kan bli en vansklig uppgift att avgöra huruvida brottet rör den värnpliktiges tjänst eller inte. Förslaget överskrider enligt hovrätten syftet att anpassa det militära regelsystemet till det regelsystem som gäller i samhället i övrigt. Brottet svikande av försvarsplikt bör vidare enligt hovrättens mening aldrig kunna bedömas som en disciplinär förseel- se.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller behovet av tydliga motiv- uttalanden rörande begreppet "åliggande i tjänsten", inte minst med hän- syn till att disciplinärenden inte skall kunna överklagas till någon gemen— sam prejudikatbildande slutinstans. Hovrätten säger sig utgå från att det disciplinära förfarandet skall kunna avbrytas och ersättas med åtalsanmä- lan på vilket stadium som helst. Detta kan bli nödvändigt om exempelvis det visar sig att utredningen blir alltför omfattande för att kunna inrymmas under förfarandet vid den militära myndigheten. eller då brottet visar sig ha samband med annan brottslighet som inte kan beivras i disciplinär ordning.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt ställer sig helt avvisande till förslaget att låta vissa civila brott få prövas i ett disciplinmålsförfarande. Normala åtalsregler måste gälla, anser överåklagaren. Mot förslaget talar också att anställd personal och värnpliktiga kommer att behandlas olika. Reglerna bör utformas med lagen om offentlig anställning som mönster.

Länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län hävdar att förslaget med- för att vissa allmänna brott av värnpliktiga fortfarande kommer att special- behandlas. Länsåklagaren föreslår att disciplinförfarandet begränsas till rena disciplinförseelser.

Äklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt ställer sig också avvis- ande till att låta brottsbalksbrott avgöras genom disciplinärt förfarande. Från rättviscsynpunkt bör en värnpliktig enligt åklagarmyndigheten, ha rätt att få sitt fall prövat på samma sätt som andra medborgare. Åklagar- myndigheten nämner som exempel att snatteri och bedrägligt beteende ofta medför åtalsunderlåtclse. Om lagföring sker kommer dagsböter att

• Sida 164
•  Original

föreläggas eller ådömas till ett belopp som vanligen är väsentligt lägre än den värnpliktiges dagsersättning. Vid disciplinförfarande kan man emeller— tid anta att löneavdraget motsvarar hela dagsersättningen hävdar åklagar- myndigheten.

Länsåklagarmyndigheten iSkaraborgs län anser — trots vissa betänklig- heter — förslaget godtagbart. Bland annat avlastas åklagarna från bagatell- artade mål menar länsåklagarmyndigheten.

Äklagarmyndigheten i Skövde åklagardistrikt ställer sig tveksam till förslaget att utöka disciplinansvaret till att omfatta även brottsbalksbrotten ofredande. snatteri, egenmäktigt förfarande och bedrägligt beteende. För en enhetlig rättstillämpning torde det vara bäst med lagstadgad åtalsanmä- lan beträffande sådana brott. En särbehandling av de nämnda brotten synes för övrigt inte ligga i linje med syftet att låta det civila och militära regelsystemet närma sig varandra.

Länsäklagarmyndigheten i Norrbottens län godtar MAK: s förslag om åtalsanmälan.

Äklagarmyndigheten iBodens åklagardistrikt biträder förslaget till fullo. ÖB ifrågasätter om det vid åtalsanmälan finns behov av att gradera misstankens styrka till ”skälig misstanke". Det torde enligt ÖB vara svårt att konstatera huruvida sådan misstanke föreligger utan föregående utred- ning. Men hänsyn härtill bör det vara tillräckligt att ”misstanke” förelig- ger, hävdar ÖB.

Han anser det vidare inte lämpligt att militära myndigheter handlägger och beslutar i ärenden rörande trafikförseelser. Dessa bör undantas i förslaget till 8 5, då åklagarna är mer lämpade att bedöma det straffrättsliga ansvaret.

ÖB anser också att behandlingen av brott i disciplinär ordning bör begränsas till vad som nu gäller enligt 9.5 2 militära rättegångslagen.

Brottet övergivande av post bör enligt ÖB finnas också i fortsättningen och därvid tas med i uppräkningen av brott som får beivras i disciplinär ordning.

ÖB finner det vidare otillfredsställande från likformighets- och rättvise- synpunkt att olika regler kommer att gälla för värnpliktiga resp. för an- ställd personal.

Hässleholms polisdistrikt kritiserar förslaget då det inte överensstäm- mer med reformens grundtanke att så långt möjligt anpassa systemet till vad som gäller samhället i övrigt. Dessutom är det enligt polisdistriktct ingalunda så att de föreslagna undantagen från skyldigheten att göra åtals- anmälan huvudsakligen kan betraktas som brott mot disciplinen inom försvarsmakten. Som exempel nämner polisdistriktct att ett snatteri ofta bara är ett av många brott som den värnpliktige kan ha gjort sig skyldig till. Att vid beivrandet av en sådan brottsserie särbehandla snatteri genom att handlägga detta som ett disciplinärende medan övriga brott handläggs på traditionell väg via polis/åklagare förefaller, enligt vad polisdistriktct an- för. mindre välbetänkt. Krav på samordning av ärenden, godsspaning och gemensam handläggning kan inte tillgodoses då den militära myndigheten saknar kännedom om brott begångna utom förbandet. Frågan om straff- rättsligt överskott har vidare enligt polismyndigheten inte belysts tillräck-

• Sida 165
•  Original

ligt i kommitténs förslag. Även om den beslutande myndigheten inte finner tillräckliga skäl föreligga för åläggande av diciplinpåföljd kan det tänkas fall där åklagare skulle funnit åtal påkallat ur allmän synpunkt. Polismyn- digheten föreslår att obligatorisk åtalsanmälan i stället skall införas, kom- pletterad med en regel att åklagaren — om han inte finner det påkallat ur allmän synpunkt — får överlämna anmälan för disciplinärt förfarande.

Sveriges advokatsamfund framhåller att tillfälligheter kan komma att avgöra vilken påföljdsform som kommer till användning i ett enskilt fall. En sådan tillfällighet kan t. ex. föreligga när en värnpliktig blir upptäckt av militär myndighet —- och inte av polis — efter att ha begått ett bötesbrott. I sådant fall kommer kanske disciplinpåföljd att åläggas. Om gärningen innefattar trafikbrott, blir han antagligen inte rapporterad till körkortsre- gistret. Om den värnpliktige i stället blir upptäckt av polis, kommer troli- gen både åtalsanmälan och inrapportering till körkortsregistret att bli följ- den. Enligt advokatsamfundet möjliggör nuvarande system inte sådana olikheter och tillgodoser därför bättre än förslaget kravet på likhet inför lagen.

Föreningen Sveriges auditörer anser att det från rättvisesynpunkt är mindre tillfredsställande att skilda åtalsanmälningsregler gäller för värn- pliktiga resp. för anställda. Denna olikhet kan dock föreningen acceptera då skillnaderna inte medför några nackdelar. Däremot är det enligt för- eningen olämpligt att militära myndigheter utdömer disciplinansvar för trafikbrott och trafikförseelser.

Föreningen Sveriges åklagare anser att ett genomförande av systemet medför att slumpen avgör vilket påföljdssystem som blir tillämpligt. Enligt föreningens uppfattning tillgodoser nuvarande system bättre än förslaget kravet på likhet inför lagen.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer accepterar kommitténs förslag.

Svenska värnplikrsoUicersförbundet föreslår att samma regler skall gälla för anställd och värnpliktig personal.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framhåller att de brott som skall kunna bedömas som disciplinförseelser inte är speciella för värnpliktiga.

1.2.6 Beslutande myndigheter

JO noterar att det för en kompanichef — som inte har tillgång till auditör — ibland kan vara svårt att avgöra om en förseelse utgör brott eller inte. JO föreslår därför att förslaget kompletteras med en föreskrift att kompani- chefen vid tveksamhct om en förseelse utgör brott eller inte skall hänskjuta ärendet till myndigheten.

Rättegångsutredningen menar att MAK tagit alltför lätt på frågan om kompetensen hos det organ som skall utöva den disciplinära befogenheten. Det är ibland mycket kvalificerat sammansatt medan ibland nästan all kompetens för uppgiften saknas. Kompetensfrågan får särskilt aktualitet genom att disciplinförfarande enligt förslaget kan användas även när den misstänkte nekar.

• Sida 166
•  Original

Äklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt pekar på de risker som kan komma att uppstå när en militär myndighet skall bedöma de objektiva och subjektiva rekvisit som måste föreligga för att ett brott skall anses vara för handen. En förhörsberättelse kan enligt åklagarmyndigheten utformas så att inte heller auditören upptäcker det bristande rekvisitet.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt föreslår att auditören skall yttra sig i samtliga fall där disciplinförfarande har inletts.

Domstolsverket framhåller att auditörerna bör rekryteras från domar- kåren tillhörande de allmänna domstolarna samt åklagarkåren.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att en regel om jäv för auditörer införs. Detta motiveras med att disciplinlagen avses ge en såvitt möjligt fullständig vägledning rörande förfarandet. Härigenom inskärps också. enligt hovrätten. vikten av ett noggrant iakttagande av jävsbestäm- melserna. Men hänsyn till att även förnekade förseelser föreslås kunna handläggas i disciplinär ordning föreslår hovrätten också att auditörstjän- sterna företrädesvis anförtros jurister med domstolserfarenhet.

Skövde tingsrätt föreslår att kompetenskravet för auditörer skärps till att avse också erfarenhet av tjänstgöring som domare samt att auditörerna förordnas av regeringen eller. i andra hand,. av regeringen eller civil myn- dighet som regeringen bestämmer.

Sollefteå tingsrätt föreslår att auditören förutom juridisk examen även skall ha erfarenhet från tjänstgöring som domare och då helst vid domstol som har handlagt mål av nu aktuellt slag.

Östersunds polisdistrikt tycker att auditörens roll bör bibehållas som den är i dag. Enligt polismyndigheten faller tanken på en militärjurist inom t. ex. varje försvarsområde, då en sådan befattningshavare skulle komma att förlora kontakten med det civila rättsväsendet.

Överbefälhavaren anser det viktigt att det av motiven till den nya lag- stiftningen framgår att myndighetens chef normalt fattar besluten. Vidare kan ifrågasättas om det inte av lagtexten bör framgå vem som förordnar befattningshavare, med lägre grad än överstelöjtnant eller kommendörkap- ten, att pröva ärenden då personer med sådan grad saknas.

Svea hovrätt befarar att regeln om att bataljonschefer och kompani- chefer får pröva förseelser som inte utgör brott kan komma att vålla tillämpningssvårigheter på förbanden. Lagtexten är enligt hovrättens me- ning inte heller tillräckligt klar beträffande frågan vem som ansvarar för bedömningen av om ett ärende är sådant att det får handläggas av de nämnda befattningshavarna.

Hovrätten pekar också på att MAK i specialmotiveringen till 21 & 2 anför att med erkännande avses att den felande vitsordar de faktiska omständig- heterna. Hovrätten framhåller att uttrycket "erkännande" och ”vitsor- dande" inte är synonyma. Enligt hovrätten bör därför bestämmelsen ut- tryckligen ange att ett vitsordande är tillräckligt.

Föreningen Sveriges auditörer förutsätter att auditörorganisationen ses över, om den nya ordningen genomförs. Som skäl anförs att även bestridda förseelser kommer att prövas av disciplinmyndigheten, vilket kommer att medföra en ökad arbetsbelastning för auditören.

• Sida 167
•  Original

1.2.7 Handläggningen av disciplinärenden

JO anför inga invändningar mot kommitténs förslag i denna del men påpekar att om det i ett ärende fordras vittnesförhör eller annan bevisupp- tagning vid domstol. detta i brottsfallen i regel är en stark indikation på att ärendet inte bör handläggas i disciplinär ordning utan att åtalsanmälan bör göras. JO nämner det fall att vittnesförhör vid tingsrätt sker i ett disciplin- ärende och att ärendet sedan fullföljs till tingsrätten. Det kan då inträffa att vittnet hörs två gånger i samma ärende vid samma domstol.

JK anser det viktigt att den berörda personalen ges möjlighet till ökad utbildning på området.

Äklagarmyndigheten [ Bodens åklagardistrikt föreslår att den värnplik- tige får möjlighet att biträdas av lagfaren försvarare under utredningens gång.

Överbefälhavaren framhåller att särskilda bestämmelser bör utfärdas om utredningens bedrivande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge hävdar att stora krav kommer att ställas på förhörsledaren, då även bestridda förseelser kommer att hand-. läggas av den militära myndigheten. Därför bör enligt hovrätten förhörsle- darens formella kompetens regleras genom tillämpningsföreskrifter till la- gen. Hovrätten pekar också på vikten av välutformade och fylliga förhörs- protokoll. Enligt hovrätten har sådana protokoll haft stor betydelse för den fortsatta handläggningen vid allmän domstol. I framtiden kommer förhörs- protokollen att få än större betydelse med hänsyn bl. a. till att åklagarens möjlighet att fullständiga utredningen med nya förhör bortfaller med det nya systemet, anser hovrätten. Protokollföringen bör regleras närmare genom tillämpningsföreskrifter. Hovrätten föreslår också att den värnplik- tige ges rätt att utse förhörsvittne. Som vittne bör då inte kunna komma i fråga annan än den som kan infinna sig utan tidsutdräkt som t. ex. värnplik- tiga personalvårdsassistenter, kompaniassistenter och andra förtroende- män. Hovrätten föreslår vidare en kompletterande föreskrift att kostnaden för bevisupptagning skall utgå av allmänna medel. Hovrätten pekar dessut- om på att uttrycket allmän underrätt i MAK: s förslag bör bytas ut mot tingsrätt.

Stockholms tingsrätt anser att olägenheter kommer att uppstå om nuva- rande möjlighet att hänskjuta ett disciplinärende till civil myndighet efter den värnpliktiges utryckning tas bort. Det kan enligt tingsrätten bli mycket tidsödande och opraktiskt för de militära myndigheterna att söka gärnings- män och vittnen, som efter utryckningen är spridda över hela landet och då åstadkomma tillfredsställande utredningar. [ det läget kan det enligt tings- rätten ligga nära till hands att avskriva ärendet därför att det inte längre framstår som lika angeläget att fullfölja disciplinärendet.

Enligt tingsrättens mening föreligger det således en viss risk för att möjligheten att avskriva ärenden i praktiken kan komma att medföra olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Skövde tingsrätt anser det motiverat att i disciplinlagen ta med en bestämmelse av innebörd att utredningsförhör i bestridda disciplinärenden skall ledas av auditören eller att förhören i vart fall skall äga rum i närvaro

• Sida 168
•  Original

av denne. En fördel vore också om sådana förhör kunde hållas i ett sammanhang, menar tingsrätten.

Sveriges advokatsamfund riktar kritik mot förslaget om avskrivning av ärenden. Som exempel nämns disciplinförseelser som begås i samband med krigsförbandsövningar. Anmälningar om sådana förseelser kommer ofta till militärmyndigheternas kännedom först sedan övningarna avslutats och de värnpliktiga ryckt ut. Advokatsamfundet befarar att förseelser av angivet slag kommer att avskrivas, då det är mycket svårt att åstadkomma en tillfred sställande utredning med förhörspersonerna spridda över landet.

Föreningen Sveriges auditörer framhåller att det inte finns något behov av att föra protokoll över erkända förseelser. Det är tillräckligt att anteck- ning görs på samma sätt som sker i fråga om tillrättavisningar. Enligt föreningen behöver den hörde inte underteckna sin redogörelse. Namn- teckning saknar bevisvärde och torde inte heller fylla någon annan viktig funktion. Föreningen anser det vidare angeläget att ärenden med vittnes- förhör och sakkunnigförhör handläggs skyndsamt.

Föreningen Sveriges åklagare kritiserar förslaget om aVSkrivning av ärendet, då det inte i tillräcklig mån tar hänsyn till behovet av likhet inför lagen.

Föreningen Sveriges åklagare har i denna del inget att erinra mot försla- get. Föreningen anser emellertid att ett genomförande av förslaget kan komma att medföra att avgöranden träffas på grundval av utredningsma- terial som är sämre än i dag.

JUSEK påpekar att det är bättre att använda formuleringen att myndig- heten får besluta att påföljd inte skall åläggas eller liknande. Detta för att undvika de missförstånd som kan uppstå om uttrycket "avskrivning av ärendet” används. '

Centrala värnpliktsrådet anser det oacceptabelt från säkerhetssynpunkt att myndigheternas handläggning av disciplinärendena inte styrs av normer. MAK: s förslag kommer att medföra att lokala schabloner upprät- tas utan officiell status. De värnpliktiga känner inte till innehållet och än mindre förekommer någon insyn i upprättandet av schablonerna. Dessut- om finns det enligt Värnpliktsrådet en risk att myndigheten fattar beslut efter sitt eget skön. Som exempel nämner Värnpliktsrådet att påföljden kan komma att bestämmas efter den enskildes förmåga att föra sin egen talan samt den personliga relationen mellan den värnpliktige och dess befäl..

Rättegångsutredningen avvisar alla tankar på någon form av summa- risk, mindre rättssäker process ens i bagatellmål, i synnerhet om erkännan- de inte föreligger. En sådan process bör enligt utredningen inte införas bakvägen via ett disciplinärt ansvarssystem. Som exempel på brister räk- nar rättegångsutredningen upp att förfarandet inte är kontradiktoriskt, att den värnpliktige inte har rätt att anlita en offentlig försvarare, att disciplin— ansvar kan ådömas för annan gärning än den som lagts den värnpliktige till last under själva förfarandet, att det inte finns någon insyn i processen, att den som beslutar inte är jurist, att rätt till allmän rättshjälp med biträdes- förordnande inte heller föreligger för dcn värnpliktige.

• Sida 169
•  Original

1.2.8 Verkställighet av disciplinpåföljd

JO ifrågasätter om det finns tillräckliga skäl att frångå nuvarande huvudre- gel om att disciplinär påföljd skall verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft. Som skäl anför J 0 att det är den militära verksamhe- tens natur att givna order i allmänhet måste verkställas omedelbart. Om man nu inte vill behålla nuvarande ordning föreslår JO att möjligheten närmare övervägs att låta beslut om disciplinpåföljd bli verkställbara efter en kortare tidsfrist. En sådan ordning skulle ge överinstansema bättre möjlighet att inhibera verkställigheten innan den hunnit påbörjas. Dessut- om leder det i regel till en snabbare verkställighet än vad MAK: s förslag innebär. Om man vill ha en regel att utegångsförbud om högst fem dagar inte får verkställas på tjänstgöringsfria dagar, bör — enligt JO —- regeln utformas så att utegångsförbud får verkställas under tjänstgöringsfria da- gar endast till den del det överstiger fem dagar. Man får annars ett egen- domligt och omotiverat trappsteg i påföljdssystemet mellan fem dagars utegångsförbud, som endast får verkställas på tjänstgöringsdagar, och sex dagars utegångsförbud, som i sin helhet får verkställas på tjänstgöringsfria dagar, menar JO.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt avstyrker förslaget att beslut om disciplinpåföljder inte får verkställas innan beslutet vunnit laga kraft. Överåklagaren menar att risken är stor för att verkställighet inte hinner ske före utryckningen till följd av okynnesöverklaganden med tyngdpunkten förlagd till tjänstgöringens senare del. Om någon ändring anses böra ske, föreslår överåklagaren att tingsrättens beslut får verkställas utan att laga kraft är för handen.

Äklagarmyndigheten i Skövde åklagardistrikt anser att det föreslagna undantaget från regeln om att disciplinpåföljd skall verkställas först efter det beslutet vunnit laga kraft är diskutabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. Enligt myndigheten bör — då krigs- och beredskapsförhållanden inte råder — verkställighetsreglerna motsvara dem som gäller samhället i övrigt.

Rikspolisstyrelsen befarar att den föreslagna utformningen av verkstäl- lighetsregeln medför att snabbheten i förfarandet går förlorad. Rikspolis- styrelsens uppfattning är därför att extratjänst och utegångsförbud som huvudregel bör kunna verkställas fastän beslutet inte har vunnit laga kraft.

Överbefälhavaren biträder inte kommitténs förslag att extratjänst och utegångsförbud inte får verkställas på tjänstgöringsfria dagar. Som skäl anförs att det i praktiken kan bli omöjligt att tilldela den värnpliktige sådan disciplinpåföljd om han har en förhållandevis kort men effektiv tjänstgö- ring med efterföljande lång tjänstefrihet.

Svea havrätt tar fasta på vad MAK anfört om förlusten av den preven- tiva eifekten vid verkställighetsförbud under tjänstgöringsfria dagar. Hov- rätten framhåller också att förslaget till regler om uppskjutande av eller avbrott i verkställigheten innehåller en — möjligen omotiverad — avvikelse från innehållet i motsvarande regel i disciplinstrafflagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att nu gällande ordning om omedelbar verkställighet bibehålls. Samtidigt bör högre chefer eller dom- stolarna ges möjlighet att förordna om inhibition. Som skäl pekar hovrät-

• Sida 170
•  Original

ten på risken för disciplinens upprätthållande vid missbruk av besvärsrät- ten samt de svårigheter som kan uppstå då det gäller att utröna om sådant missbruk föreligger.

Föreningen Sveriges åklagare avstyrker förslaget att beslut om disci- plinpåföljder enligt huvudregeln inte får verkställas förrän beslutet vunnit laga kraft. Enligt föreningens uppfattning skulle ett genomförande av för- slaget medföra risk för att disciplinärenden i vilka utegångsförbud ålagts fördröjs genom överklaganden och i vissa fall inte kan verkställas före utryckningen. Risk för okynnesöverklaganden under tjänstgöringens sena- re del är enligt föreningen påtaglig. Möjligheterna att förordna om omedel- bar verkställighet är alltför kringskurna och enligt föreningen borde i vart fall tingsrättens beslut få verkställas oberoende av laga kraft.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer anser att det inte finns skäl att begränsa verkställigheten av ute- gångsförbud till endast tjänstgöringsdagar. Enligt föreningarna torde den av kommittén föreslagna begränsningen av verkställigheten avsevärt be- gränsa förbudets preventiva effekt.

1.2.9 Tvångsmedel

JO föreslår att nuvarande regler om förvarsarrest behålls under krig och andra utomordentliga förhållanden, då man inte kan utgå ifrån att en brottsmisstänkt alltid kan överlämnas till polisen inom 24 timmar. JO påpekar att det under krig, beredskapstillstånd och även under längre övningar borde finnas behov av behörighet för militär chef att besluta om beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. JO anför som stöd att för- svarsmaktens verksamhet och den materiel som där brukas är av den art att snabba ingripanden kan bli nödvändiga. Civila myndigheter finns då inte alltid att tillgå med kort varsel.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt påpekar att det i 24 kap. 7å andra stycket rättegångsbalken stadgas att var och en får gripa den som har begått brott, på vilket det kan följa fängelse, om den brottslige anträffas på bar gärning eller flyende fot eller är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Någon tidsgräns är inte utsatt. Denna bestämmelse gäller även för militär personal. Överåklagaren ifrågasätter på grundval av detta om tidsgränsen 24 timmar för kvarhål- lande behövs, särskilt som den synes utgöra en inskränkning av bestäm- melsen i rättegångsbalken. Överåklagaren anser det vidare vara stötande för rättskänslan att en värnpliktig som begått ett grovt brott måste försättas på fri fot. om han t. ex. på grund av brister i samfärdseln eller andra hinder inte kan överlämnas till polis inom 24 timmar.

Domstolsverket föreslår att omhändertagande bör kunna ske i fråga om all personal som stör ordningen. Enligt domstolsverket är det stötande att omhändertagande inte kan göras av militär personal i vissa fall utan att polis måste tillkallas.

Rikspolisstyrelsen anser det vara verklighetsfrämmande att kunna upp- rätthålla en tidsfrist på 24 timmar under krigsförhållanden. Möjlighet till längre kvarhållande bör föreskrivas för det fall att ett överlämnande inom

• Sida 171
•  Original

fristen inte kan äga rum på grund av särskilda förhållanden. Rikspolissty— relsen anför vidare att kommittén när det gäller omhändertagande av en berusad eller ordningsstörande person inte synes ha beaktat det förslag som framlagts av LTO/LOB-utredningen (SOU 1982: 64). Rikspolisstyrel- sen anser att de militära reglerna om omhändertagande anpassas till mot- svarande regler på det civila området, vilket torde ligga i linje med kommit- téns direktiv.

Överbefälhavaren frågar efter vissa kompletterande bestämmelser t. ex. beträffande vilka tvångsåtgärder som får vidtas när egendom som kan ha åtkommits genom brott anträffas hos den misstänkte. En tänkbar lösning kan enligt ÖB vara att det i nämnda fall föreskrivs en obligatorisk anmäl— ningsskyldighet till åklagare. ÖB reagerar också mot att de föreslagna reglerna om fråntagande av alkoholhaltiga drycker m. rn. endast är tillämp- liga då den omhändertagne är förhållandevis höggradigt berusad. Vidare finns det enligt ÖB f. n. inte några regler om fråntagande av andra berus- ningsmedel än alkohol. ÖB finner detta otillfredsställande och föreslår att kompletterande bestämmelser meddelas i lag.

Stockholms tingsrätt påpekar att det kan finnas behov av att klargöra om reglerna om omhändertagande kan användas för att omhänderta en värn- pliktig som efter rymning ämnar avvika från förbandet.

Hässleholms polisdistrikt påpekar att förmän har rätt att omhänderta värnpliktiga på allmän plats endast under den förutsättningen att den värnpliktige är uniformerad och stör allmän ordning. Polisen får bara ingripa då den värnpliktige står i begrepp att begå brott. Intresset av att upprätthålla den allmänna ordningen framstår för polisstyrelsen som lika stark oavsett om en uniformerad eller en civilklädd värnpliktig hotar denna och oavsett om vederbörande står i begrepp att begå brott eller inte. Polisstyrelsen föreslår att en samordning sker med LTO/LOB-utredning- ens förslag så att omhändertaganderekvisiten blir lika.

Östersunds polisdistrikt föreslår att en militär förmans jurisdiktion ut- ökas till att omfatta civila värnpliktiga på allmän plats. Denna utökning skulle innebära en stor hjälp för den lokala polismyndigheten i garnisons- städerna, där de värnpliktiga utgör en stor belastning. Om en värnpliktig omhändertagits enligt lagen om tillfälligt omhändertagande eller lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. skulle man i det föreslagna systemet kunna överlämna honom till förbandet. På samma sätt skulle militära förmän kunna utnyttjas vid särskilt bråkiga tillfällen, t. ex. vid in- och utryckningsresor.

Föreningen Sveriges auditörer pekar på att man från militärt håll upple- ver det som otillfredsställande att inte ha möjlighet att ingripa omedelbart då en värnpliktig öppet sätter sig över givna order, t. ex. lämnar förbandet trots ålagt utegångsförbud.

Föreningen Sveriges åklagare avstyrker förslaget om förlängt omhän- dertagande på militärmyndighetens ansvar. 1 sådana fall bör polis och åklagare inkopplas och överta ansvaret för tvångsåtgärden, vilket inte utesluter att den omhändertagne förvaras hos militärrnyndigheten tills han transporteras därifrån. ] övrigt förutsätter föreningen att förfarandereg- lema i stort kommer att överensstämma med vad som gäller omhänderta-

Prop. 1985/86: 9

• Sida 172
•  Original

gande enligt lagen om tillfälligt omhändertagande och lagen om omhänder- tagande av berusade personer m.m.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer påpekar att det under krigsförhållanden torde vara svårt, särskilt i övre Norrland, att tillämpa den föreslagna 24-timmarsregeln. Bestämmel- serna om överlämnandeskyldigheten bör där utformas på annat sätt.

1.2.10 Klagan över beslut om disciplinpåföljd

JO ifrågasätter om något av MAK: s alternativ till fullföljd bör genomföras. JO menar att det finns skäl att i stället göra en åtskillnad mellan gärningar som utgör brott och övriga gärningar. För den förra typen av gärningar skulle man kunna medge fullföljdsrätt till allmän domstol medan man skulle kunna låta övriga gärningar överprövas enbart inom ett rent militärt fullföljdssystem. När det gäller fullföljden till domstol skulle man i så fall kunna i huvudsak följa kommitténs förslag. Fullföljden inom den militära hierarkin skulle kunna gå via militärbefälhavaren till överbefälhavaren. JO föreslår att en ensamdomare bör kunna pröva alla disciplinärenden som förs till domstol. JO förordar också möjligheten att överklaga ett beslut om disciplinpåföljd — som ju kan innebära ett visst mått av frihetsberövande — till högsta domstolen.

RÅ anser att det är möjligt att inom det militära systemet skapa ett enkelt och samtidigt rättssäkert system för överklaganden av disciplinära för- seelser.

Länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län anser att kommitténs disciplinnämndsförslag med en nämnd i varje militärområde och en sista instans i försvarsstaben är att föredra.

Äklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt förordar också kom- mitténs diciplinnämndsalternativ.

Länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län anser att den föreslagna lösningen med allmän domstol och begränsad öve'rklagningsrätt är lämpli- gast.

Domstolsverket framhåller att det bör vara möjligt att flytta över ett överklagat beslut till en annan domstol än den som normalt Skall vara rätt domstol för förbandet. Domstolsverket föreslår vidare att åklagare skall vara berättigad fullfölja talan mot beslut i disciplinmål.

Försvarets civilförvaltning finner att vid valet av fullföljdsalternativ nämndorganet är att föredra. Som skäl anförs att kommittén inte visat att kostnaderna är högre för nämnd än för domstolsalternativet. Också från rättssystematisk synpunkt är det enligt Civilförvaltningen mer följdriktigt att fullföljdsorganet i ett förvaltningsrättsligt systern utgörs av nämnd. Vidare tillgodoser även disciplinnämnden höga krav på rättssäkerhet. Till slut bedömer Civilförvaltningen att möjligheterna att få fram vägledande auktoritativa avgörande i högre instans är större i ett nämndsystem.

Svea hovrätt avstyrker förslaget att även mindre disciplinärenden skall få fullföljas till allmän domstol. För att minska de allmänna domstolarnas arbetsbörda bör det enligt hovrätten övervägas att som enda fullföljdsin- stans inrätta en central disciplinnämnd.

• Sida 173
•  Original

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att orden "beslut om disci— plinpåföljd” i förslaget till inhibitionsbestämmelse byts ut mot ”beslutet” för att det lättare skall framgå att paragrafen endast avser beslut av chefer. Hovrätten anser också att det inte kommit till tydligt uttryck i förslaget till lagtext att beslut av bataljons- och kompanichefer inte skall kunna överkla- gas direkt vid tingsrätt.

Hovrätten föreslår att uttrycket "med nämnd” byts ut mot "och nämn- demän" i förslaget till domförhetsregler för tingsrätten.

Sveriges domareförbund anser inte att lagen om handläggning av dom- stolsärenden är ändamålsenlig vid klagan över beslut om disciplinpåföljd. För gärningar som ligger på gränsen mellan disciplinär och straffrättslig hantering kan det uppstå olägenheter om domstolen inte har tillgång till disciplinpåföljderna. Domstolen kan t.ex. finna sig vara tvungen att döma till fängelse i stället för ett kraftigt verkande utegångsförbud, vilken påföljd hade kunnat tillgripas om handläggningen varit disciplinär. En liknande situation kan enligt förbundet uppkomma vid åtal för en relativt lång utevaro. I vissa sådana fall torde tjänstgöringsförhållandena eller omstän- digheterna i övrigt vara sådana att den långa utevaron inte kan anses vara ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt. Ansvar kan då inte komma i fråga. eftersom domstolen inte kan ålägga påföljd för vad som nu betecknas som undanhållande. Denna gränszon har enligt domareförbundet inte behandlats av utredningen.

Rättegångsutredningen föreslår att det militära disciplinansvaret i dom- stolarna hanteras efter de straffrättsliga reglerna och inte enligt ärendela- gen. Ärendelagen är enligt utredningen så konstruerad att den inte passar straffrättsliga frågor. Rättegångsutredningen medger att ärendelagen erbju- der vissa fördelar jämfört med rättegångsbalken. Utredningen erinrar om att man föreslagit vissa ändringar i rättegångsbalken som innebär att man kan uppnå i stort sett samma fördelar vid en hantering enligt rättegångsbal- ken. I fråga om rätten till fullföljd anser utredningen att betydande fördelar kan nås om högsta domstolen görs till slutinstans. Bland fördelarna näm- ner utredningen möjligheterna till enhetlig rättstillämpning och en enklare hantering av svårbedömda fall.

Föreningen Sveriges auditörer delar MAK:s uppfattning att det kan vara lämpligt att det i omprövningsärendet finns möjlighet göra avsteg från de formella handläggningsrutinerna. Enligt föreningen bör emellertid den- na möjlighet komma till direkt uttryck i lagtexten.

Föreningar: Sveriges åklagare påpekar att utredningen inte konsekvent förmått göra disciplinförfarandet till ett rent förvaltningsförfarande, enär allmän domstol enligt förslaget skall bli fullföljdsinstans. Föreningen frågar sig varför inte åklagare och domstol redan från böljan skall få ta hand om de bestridda målen. Därigenom skulle man enligt föreningen sannolikt kunna nedbringa antalet fullföljda mål och öka rättssäkerheten.

JUSEK anser att det bör övervägas om inte rättegångskostnadsregler behövs motsvarande dem som nu gäller i militära rättegångslagen. Det bör enligt JUSEK också göras möjligt för åklagare att med polismyndighetens hjälp komplettera utredningen så att ärendet kan beredas för avgörande i ett sammanhang utan att uppskov skall behöva meddelas. Domstolens roll som rättsskipande instans renodlas därvid.

• Sida 174
•  Original

Kustartilleriets reservofficersförbund anser att det klart skall framgå att ett beslut av kompanichefen i ett disciplinärende av enklare beskaffenhet bör, vid ett överklagande. först prövas av bataljonschefen, innan den värnpliktige tillåts att klaga hos myndigheten. Detta torde enligt förbundet föra med sig en jämn rättstillämpning och en avlastning i fråga om besvär över beslut av enklare beskaffenhet.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund hävdar att överklagnings- tiden gjorts orimligt kort. De speciella regler som gäller under värnplikten gör att den värnpliktige behöver möjlighet att studera gällande regler och konsultera sakkunniga innan han avgör om han vill överklaga. Att verk- ställigheten ändock skall kunna ske efter två dagar är enligt förbundet märkligt.

1.3 Det straffrättsliga ansvaret

1.3.1 Allmänna utgångspunkter

Några remissinstanser ifrågasätter om inte vissa ytterligare gärningstyper bör vara straftbelagda i fredstid.

Svea hovrätt anser sig sålunda ha svårt att bedöma konsekvenserna av en avkriminalisering i fredstid av brotten ohörsamhet mot vakt, missbruk av förmanskap (utom grova fall), obehörig befälsutövning, våld eller hot mot krigsman, missfrrmelse mot krigsman, oskickligt beteende, undanhål- lande, övergivande av post, onykterhet i tjänsten, förargelseväckande beteende och tjänstefel (utom grova fall). Det hade enligt hovrätten varit värdefullt, om utredningen lagt fram statistik utvisande i vilken omfattning de nuvarande straffbestämmelserna tillämpas. Utredningens motiv är i denna del också ganska kortfattade påpekar hovrätten. Det är enligt hov- rättens mening inte uteslutet att de principiella ställningstaganden som utredningen gjort här har lett till förslag till ändring som blivit alltför långtgående och som i praktiken kan medföra negativa konsekvenser för disciplinen och effektiviteten inom försvarsmakten. Hovrätten anser också att det lagtekniska system som MAK valt är svåröverskådligt.

1.3.2 Straffansvaret i fred

RÅ ställer sig tveksam till att rubricera svårare vägrans- och utevarobrott som värnpliktsbrott. Enligt RÅ: s mening bör en mer adekvat och beskri- vande benämning övervägas. RÅ ifrågasätter även lämpligheten av att sänka straffmaximum för värnpliktsvägran. En följd kan bli att ett mildare synsätt läggs på ifrågavarande brott utan att några direktiv getts i en' sådan riktning.

Överåklagaren [ Göteborgs åklagara'istrr'kr påpekar att MAK: s förslag innebär att de som vägrar vapenfri tjänst kan dömas till längre straff än de som vägrar värnplikt. Vidare påpekar överåklagaren att enligt nu gällande regler i rättegångsbalken kan brott för vilka är stadgat fängelse i högst sex månader avgöras av ensamdomare. Enligt överåklagaren kan det knappast vara meningen att så allvarliga brott som vägran att göra värnplikt skall

• Sida 175
•  Original

kunna avgöras av en person. Med hänsyn härtill och till att straffmaximum bör vara samma som i 165 lagen (l966:4l3) om vapenfri tjänst föreslår överåklagaren att värnpliktsbrott bestraffas med böter eller fängelse i högst ett år.

Länsåklagarmyndigheten i Östergötlands län ställer sig tveksam till den i 395 värnpliktslagen föreslagna allmänna bestämmelsen ”eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten". Formuleringen är enligt åklagarmyndigheten allför svepande och borde helt kunna uteslutas. För att komma till rätta med underlåtenhet att rätta sig efter beslut om åläg- gande av disciplinpåföljd bör enligt myndigheten istället Särskild påföljd stadgas. Äklagarmyndigheten diskuterar också om brottsbenämningen värnpliktsbrott är lämplig. Länsåklagarmyndigheten kan i stället tänka sig beteckningen orderbrott.

Äklagarmyndigheten i Linköpings åklagardistrikt förordar att brotten rymning och lydnadsbrott står kvar i brottsbalken, särskilt som samma brott i krigstid föreslås stå kvar där. Benämningarna rymning och lydnads- brott bör kvarstå, då beteckningen värnpliktsbrott enligt åklagarmyndighe- ten är intetsägande och kanske missvisande. Äklagarmyndigheten noterar att i den föreslagna 395 värnpliktslagen straffbeläggs även fall då den värnpliktige ”på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten". En så allvarlig uppsåtlig gärning att den är ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller för tjänsten i övrigt skall enligt åklagarmyndigheten vara definierad i lagtexten. Denna föreskrift föreslås utgå då det är angelä- get att det klart finns utsagt vad som är otillåtet, särskilt för de i regel unga värnpliktiga utan större livserfarenhet.

Östersunds polisdistrikt anser att orden ”är ägnad" i förslaget till 395 värnpliktslagen bör ersättas med begreppet "medfört eller kunnat medfö- ra", eftersom sistnämnda uttryck på ett bättre sätt omfattar de beskrivna gärningama. Orden "är ägnad" implicerar ett uppsåt hos den värnpliktige och polisdistriktct frågar sig om det varit lagstiftarens avsikt.

Svea hovrätt avstyrker förslaget att sätta ner straffmaximum för de svåra lydnads- och rymningsbrotten. Under inga omständigheter bör straffmaximun sättas lägre än ett års fängelse anser hovrätten. Det bör beaktas vid bestämmande av strafflatituderna att häktningsmöjlighet måste finnas vid upprepade rymningar framhåller hovrätten. Om de föreslagna sanktionerna för vägran att lyda förmans order införs anser hovrätten att motsvarande bestämmelser i vapenfritjänstlagen och civilförsvarslagen bör ses över.

Också hovrätten över Skåne och Blekinge anser att den föreslagna straffskalan för värnpliktsbrott ger en felaktig bild av brottets straffvärde. Straffskalan för värnpliktsbrott bör i stället enligt hovrätten uppta böter och fängelse i högst två är.

Sveriges advokatsamfund noterar att straffbarheten föreslås bli av- hängig av om gärningen "är ägnad att medföra avsevärt men för utbild- ningen eller för tjänsten i övrigt". Detta kommer enligt advokatsamfundet att leda till att gränsen mellan det straffbara och det straffria området blir oklart. Samfundet avstyrker förslaget i sin helhet och förordar att det nuvarande systemet bibehålls.

• Sida 176
•  Original

' 174

Sveriges domareförbund framhåller att placeringen av reglerna om straffansvar för brott under militärtjänstgöringen i en samlingsparagraf i värnpliktslagen inte är tillfredsställande. Regleringen är enligt förbundet så central att dess plats alltjämt bör vara i brottsbalken. Vidare är förslaget i denna del olämpligt ur pedagogisk synvinkel och möjlighet ges inte till en tillfredsställande nyansering av påföljderna. Förbundet föreslår att i vart fall nuvarande tjänstefel bör brytas ut till särbehandling.

Överbefälhavaren ifrågasätter om inte den föreslagna bestämmelsen i 395 värnpliktslagen bör göras tillämplig på kvinnor som genomgår militär grundutbildning.

Värnpliktsverket anser att det bör övervägas att i 365 värnpliktslagen tillföra en bestämmelse om påföljd i de fall då en värnpliktig underlåter att anmäla hinder som utgör laga förfall för honom att inställa sig till tjänstgö- ring. I anslutning till förslaget rörande 38ä värnpliktslagen påpekar verket att det inte finns någon saklig grund för att uppsåtlig utevaro från en inskrivningsförrättning skall vara mindre klandervärd än oaktsam utevaro från en kortare tids tjänstgöring. Verket påminner om att det inte anses möjligt att till tjänstgöring — i varje fall inte till vämpliktsutbildning — kalla in en värnpliktig som inte blivit inskriven. Det finns följaktligen risk för att den som vill komma ifrån tjänstgöringen ser det som fördelaktigt att utebli från inskrivningsförrättningen. Därför bör det enligt verket övervägas att i påföljdsavseende likställa underlåtelse att inställa sig i de båda fallen och föreskriva dagsböter även för den som inte efterkommer kallelse till in- skrivningsförrättning.

JO föreslår som alternativ till kommittéförslaget att brotten lydnads- brott, grovt lydnadsbrott och rymning behålls i fredstid. JO påpekar att även ett passivt lydnadsbrott som begås gemensamt av flera krigsmän blir straffbart som myteri då uttrycket med förenat våld fått utgå ur bestämmel- sen. JO ifrågasätter om en sådan ändring har varit avsedd. JO ställer sig tveksam till förslaget att för krigsförhållanden införa ett särskilt straffstad- gande för våld eller hot mot krigsman när brotten är riktade mot förman eller vaktpost. JO föreslår i stället att de straffskärpningsgrunder som framgår av tredje stycket i förslaget till 21 kap. 65 brottsbalken kommer till uttryck i 17 kap. 1 & samma balk. JO ifrågasätter vidare om inte bestämmel- serna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och om försummande av krigsförberedelse bör vara tillämpliga även under beredskapstillstånd. Slutligen anser JO att 22 kap. brottsbalken bör reserveras för straffbud som skall tillämpas under beredskaps- eller krigstillstånd. Bland annat bör alltså de straffbestämmelser som inte föreslås upphävda finnas kvar i 22 kap. brottsbalken.

Hovrätten över Skärte och Blekinge påpekar Oekså att den språkliga moderniseringen av myteribestämmelsen i förslaget till 16 kap. 2 aå brotts- balken får till följd att det inte klart framgår av lagtexten att uppsåtet skall avse samfälld våldsutövning. Orden ”med våld” bör därför inskjutas mel- lan ”hotar att” och ”sätta sig upp”. Enligt hovrättens mening bör för brottet våld eller hot mot förman enligt 21 kap. 6?) brottsbalken stadgas strängare straff än för motsvarande brott mot tjänsteman enligt 17 kap. l % brottsbalken, vilket lagrum föreslås bli tillämpligt på våld eller hot mot

• Sida 177
•  Original

militära förmän under fredsförhållanden. Vid bedömande av huruvida grovt brott föreligger skall — liksom i fråga om grovt lydnadsbrott — särskilt beaktas, om gärningen begåtts under strid eller i övrigt medfört särskild fara för krigslydnaden. Att under sådana förhållanden bruka våld mot förman eller hota därmed framstår för hovrätten som minst lika straffvärt som ordervägran i dylika fall. Fängelse på livstid bör ingå i straffskalan för grovt brott, i överensstämmelse med vad som föreslås beträffande lydnadsbrott. Hovrätten anser vidare att avkriminaliseringen av försök, förberedelse och stämpling till våld eller hot mot förman fram- står som egendomlig mot bakgrund av att försök och förberedelse till de närbesläktade brotten misshandel och våld eller hot mot tjänsteman är straffbelagda enligt 3 kap. 105 resp. 17 kap. 165 brottSbalken. Hovrätten anför att det inte förefaller rimligt att se mildare på gärningar som under krigstid begås mot överordnade än på motsvarande gärningar som förövas under fredsförhållanden eller som riktar sig mot vederlikar eller underly- dande. Hovrätten anser att i vart fall försök och förberedelse till våld eller hot mot förman bör straffbeläggas i 21 kap. 12?) brottsbalken.

Övergivande av post i 21 kap. 13% brottsbalken bör enligt hovrätten bibehållas då straffskalan för tjänstebrott — fängelse i högst 2 år — inte kan anses tillräckligt. Beträffande ryktesspridning till fara för rikets säkerhet i 22 kap. 55 påpekar hovrätten att paragrafen har jämkats i redaktionellt hänseende utan att någon saklig ändring varit åsyftad. Att orden rykte och påstående skrivits i pluralis, kan emellertid enligt hovrätten lätt tolkas så att spridande av enstaka falska rykten inte träffas av kriminaliseringen. Singularformcn bör därför bibehållas.

Svenska ogicersförbundet anser att den föreslagna avkriminaliseringen av undanhållande kan vara till nackdel om en värnpliktig sätter upprepade kortare undanhållanden i system. Utbildningen kan spolieras inte bara för den värnpliktige utan även för utbildningsenheten. om han har en nyckel- position. Gränsdragningen till straffbelagd olovlig utevaro bör klarläggas så att missbruk av undanhållande kan ses som sådan eller t.ex. som allvarligare lydnadsbrott.

1.3.3 Straffansvaret i krig

Svea hovrätt anser att brotten övergivande av post och överlöpande till fienden bör behållas som särskilda brott liksom det särskilda stadgandet för svensk medborgare i 22 kap. 3 åandra stycket brottsbalken.

Hovrätten över Skåne och Blekinge motsätter sig att förbudet mot 5 & m - rö re m e (1 fi e n d e n flyttas till tjänstereglemcntet för försvarsmakten. Som skäl anförs att det nuvarande i brottsbalken intagna förbudet mot sådant samröre innebär en inskränkning av den yttrandefrihet och informa- tionsfrihet som 2 kap. ] & 1 och 2 regeringsformen tillförsäkrar varje medborgare gentemot det allmänna. Denna frihet får — med vissa undan- tag som inte är berörda här — begränsas endast genom lag, framhåller hovrätten. Straflbestämmelsen i 22 kap. 4ä brottsbalken kan alltså enligt hovrättens mening inte ersättas av reglementariska föreskrifter.

De i betänkandet anförda skälen för upphävande av stadgande rörande

• Sida 178
•  Original

o 1 o vl ig s a m m a n k 0 m st verkar inte övertygande, hävdar hovrätten vidare. Att man utan särskilt författningsstöd kan ingripa mot samman- komster inom de militära förbanden, innebär inte enligt hovrättens uppfatt- ning att ifrågavarande bestämmelse är obehövlig. Möjlighet måste nämli- gen finnas att hindra dylika sammankomster också utanför de militära anläggningarna, anser hovrätten. Den under rådande fredsförhållanden mer öppna attityden till mötesverksamhet inom förbanden kan inte gärna tas till intäkt för att man bör avhända sig möjligheten att i krigstid utnyttja straffhot som ett medel att stävja skadlig mötesverksamhet. Hovrätten avstyrker sålunda förslaget att avskaffa bestämmelsen om olovlig samman- komst. Hovrätten framhåller dock att det kan finnas skäl att se över stadgandet i syfte att utmejsla brottsrekvisiten tydligare.

Hovrätten tillstyrker att brottsbeteckningen dagtingan ändras till obehörig kapitulation. I den nya lydelsen har emellertid ordet obe- hörigen fått en sådan placering att det enligt den närmast till hands liggande språkliga tolkningen inte syftar på det andra ledet av villkorsbisatsen (”ger sig och sin avdelning åt fienden") hävdar hovrätten. [ tydlighetens intresse bör därför enligt hovrätten den nuvarande avfattningen av stadgandet bibehållas eller ordet obehörigen upprepas i beskrivningen av den andra gärningsformen. '

Bestämmelsen om förmans ansvar för folkrättsbrott begånget av underlydande har enligt hovrättens mening i MAK: s förslag fått ett i olika hänseenden alltför begränsat tillämpningsområde. För det första tar stad- gandet sikte endast på brott av underordnade krigsmän. Härigenom ute- sluts från det straffbara området underlåtenhet av utländska krigsdeltagare att hindra underlydande folkrättsstridiga handlingar. Med krigsman torde nämligen enligt definitionen i förslaget till 21 kap. 25 brottsbalken avses endast den som är tjänstgöringsskyldig vid den svenska försvarsmakten. Från krigsfångar och därmed jämställda kan bortses, menar hovrätten. I första och andra styckena kriminaliseras bl.a. utländska krigsdeltagares folkrättskränkningar. Det bör därför enligt hovrättens uppfattning finnas möjlighet att utdöma ansvar också av de utländska gärningsmännens över- ordnade.

För det andra — anser hovrätten — bör inte bara underlåtenhet att förhindra folkrättsbrott straffbeläggas utan också underlåtenhet att beivra sådant brott. Visserligen kan enligt den av kommittén föreslagna ordning- en svenska militära befattningshavare inskrida med påföljder endast mot sådana folkrättskränkningar som faller utanför det kriminaliserade områ- det. Enligt vad hovrätten utvecklat i det föregående bör stadgandet i tredje stycket dock utvidgas att gälla också för medlemmar av främmande krigs- makt med ett till äventyrs annorlunda utformat militärt ansvarssystem. För det tredje innebär kravet att förmannen skall ha haft möjlighet att förutse brottet en alltför kraftig inskränkning av ansvarsområdet. Som en alterna- tiv ansvarsgrund bör upptas att vederbörande känt till att brottet begicks anser hovrätten. För det fjärde framstår uttrycket "vad som ankommit på honom" som alltför begränsande. hävdar hovrätten. Det förefaller närmast ta sikte på rent formella tjänsteåligganden och bör lämpligen utbytas mot

”vad som stått i hans makt”, vilket uttryck nära ansluter till konventions- texten.

• Sida 179
•  Original

Hovrätten föreslår därför att tredje stycket får följande lydelse: "Har folkrättsbrott förövats, skall också gärningsmannens överordnade dömas, i den mån denne känt till eller kunnat förutse brottet men icke gjort vad som stått i hans makt för att hindra eller beivra detta."

Beträffande förslagen rörande 21 kap. ! å och 22 kap. må brottsbalken påpekar hovrätten att dessa lagrum delvis motsvarar nuvarande 22 kap. 16%. Av formuleringen av det sistnämnda lagrummet framgår, att vid krigsfara eller motsvarande förhållanden inte samtliga bestämmelser i resp. kapitel behöver sättas i kraft på en gång. Det möter alltså inte hinder att regeringen meddelar förordnande angående endast visst eller vissa av stadgandena. Denna nyans har inte kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten framhåller hovrätten.

I andra stycket i förslaget till 22 kap. 105 bör enligt hovrättens mening orden ”krigsfara enligt" bytas ut mot det adekvata uttrycket ”föreligger sådana förhållanden som avses i". Hovrätten hänvisar därvid till 21 kap. 1 f; tredje stycket brottsbalken.

Länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län ifrågasätter om en särskild bestämmelse behövs vid våld ellerlhot om våld under krigsförhållanden. Straffskalan i 17 kap. 1 & brottsbalken med ett maximum av fyra års fängelse synes tillräcklig även under krigsförhållanden, anser länsåklagar- myndigheten. Hänsynen till försvarsmaktens effektivitet motiverar enligt myndighetens mening inte heller en särbestämmelse under krig.

ÖB anför att det med hänsyn till den stora betydelse posttjänsten har under krigsförhållanden och med särskilt beaktande av de allvarliga verk- ningar som kan uppkomma med avseende på såväl personal som egendom det är helt nödvändigt att i framtiden behålla övergivande av post som ett självständigt brott. En bestämmelse motsvarande den som nu finns i 21 kap. 13 & brottsbalken bör sålunda finnas kvar anser ÖB.

Östersunds polisdistrikt påpekar att den föreslagna utformningen av paragrafen om våld eller hot mot förman i motsats till den gamla inte anger vad som bör gälla vid fall av våld eller hot mot likvärdig krigsman. Vad avser brottet onykterhet i tjänsten kan polisstyrelsen inte dela kommitténs uppfattning. Den militära situationen är så specifik att straffsanktioner är starkt motiverade, hävdar polisstyrelsen.

Föreningen Sveriges åklagare motsätter sig den föreslagna sänkningen av straffmaximum för rymning och lydnadsbrott, på grund av att den inte återspeglar någon ändrad syn på straffvärdet hos dessa brottstyper. För- slaget skulle försvaga möjligheterna att använda straffprocessuella tvångs- medel för ett effektivt ingripande emot sådana brott.

Riksrevisionsverket ifrågasätter kommitténs förslag att avskaffa av brot- tet missbruk av förmanskap i 21 kap. 55 brottsbalken. Verket anför att de värnpliktiga intar en svagare ställning i förhållande till sina chefer än anställd personal. Genom kommitténs förslag skulle de värnpliktigas ställ- ning försämras. Den nuvarande fylliga gärningsbeskrivningen kan enligt verket antas avhålla från missbruk av förmanskap.

Svea hovrätt tar upp frågan om den författningsmässiga regleringen av MAK: s förslag. Hovrätten hävdar att det lagtekniska system som utred— ningen valt är svåröverskådligt. Hovrätten nämner som exempel bestäm—

• Sida 180
•  Original

melsen om lydnadsbrott. Genom den stränga boskillnad som utredningen gjort mellan brott och förseelser — en distinktion som inte är alldeles klar och som saknar motsvarighet inom specialstraffrätten — och genom att utredningen velat utmönstra de fredstida militära brotten ur brottsbalken, har sanktionen för vägran att i fred lyda förmans order införts såväl i disciplinansvarslagen som i värnpliktslagen. Samtidigt har utredningen ansett det nödvändigt att behålla det militära brottsbegreppet för krigsför- hållanden, vilket beträffande lydnadsbrottct medfört en hänvisning till brottsbalken i disciplinansvarslagen. Bestämmelserna ärinte alldeles lätta att genomskåda för den som förväntas ta ställning till om en ordervägran är ett brott eller en disciplinförseelse, anför hovrätten. Hovrätten tillfogar att det knappast förefaller motiverat att ha två kapitel i brottsbalken som hänför sig till brott av krigsmän under krigsförhållanden. Om utredningens förslag anses skola genomföras föreslår hovrätten att alla bestämmelser om brott och förseelser, även de processuella, samlas i en särskild lag.

1.3.4 Straffrättsliga påföljder

Ingen remissinstans kommenterar särskilt MAK:s förslag att disciplin- straffet för krigsmän skall utmönstras som brottspåföljd.

1.4 Skadeståndsansvaret för försvarsmaktens personal

JO anser att kommitténs förslag om särbehandling av värnpliktiga i skade- ståndshänseende är diskutabelt. Som skäl anför JO att de värnpliktiga arbetar under speciella förhållanden samt utgör en resurssvag grupp i detta sammanhang. Enligt JO bör möjligheten att förbättra materieldisciplinen genom disciplinära ingripanden undersökas närmare innan man slutligt bestämmer sig för en särlagstiftning.

Skövde tingsrätt anser att en särreglering i skadeståndshänseende av de värnpliktiga år stötande med tanke på att den riktar sig mot personer som under tvång har att fullgöra en tjänstgöring under inte obetydliga umbäran- den i bl.a. ekonomiskt hänseende. Ett tillräckligt verksamt medel för ändamålet torde vara att ålägga ansvar för disciplinförseelse vid försum- melse. I fråga om kommitténs hänvisning till en förväntad kostnadsbe- sparing pekar tingsrätten på att vissa av ÖB redan beordrade åtgärder torde verksamt bidra till en reducering av materielförlustema. För den händelse att det anses påkallat att skärpa Skadeståndsansvaret bör en lagändring omfatta arbetstagare överlag, framhåller tingsrätten. Beträffan— de kommitténs förslag till lydelse av 32a5 värnpliktslagen anmärker tings- rätten att det i betänkandet angivna undantaget för ringa oaktsamhet bör uttryckas i lagtexten.

SSU motsätter sig också kommitténs förslag till skärpt skadeståndsan- svar för värnpliktiga och ställer sig uttryckligen bakom reservationen i kommittébetänkandet.

Svea hovrätt tillstyrker utredningens förslag att utvidga skadeståndsan- svaret för värnpliktiga. Med värnpliktiga bör enligt hovrätten jämställas de

• Sida 181
•  Original

personalkategorier som avses i förslaget till 25 disciplinansvarslagen, var— vid reglerna om skadeståndsansvar kan samlas i en enda lag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge tillstyrker också förslaget om utvid- gat skadeståndsansvar för värnpliktiga.

Sveriges domareförbund tillstyrker i princip förslaget beträffande skade- ståndsansvar för militär personal, men har invändningar mot att ansvaret endast omfattar materiel som har utlämnats till den värnpliktige för person- ligt bruk. Den lagtekniska utformningen av de föreslagna bestämmelserna är enligt förbundet otillfredsställande. Avsikten är att ansvar enligt den föreslagna 32as' värnpliktslagen skall gälla vid sidan av ansvar enligt 4 kap. lä jämförd med 6 kap. 4å 1 skadeståndslagen. Den föreslagna 32aå kan enligt förbundet tolkas som om den exklusivt reglerade ansvaret för värnpliktiga. Förbundet anser vidare att det är olyckligt att värnpliktigas skadeståndsansvar regleras i två olika lagar.

Polisstyrelsen i Östersunds polisdistrikt anser att även s.k. gemensam utrustning. t. ex. förbandsutrustning, som lämnats ut mot personlig kvit- tens bör omfattas av det utvidgade Skadeståndsansvaret.

JUSEK anser att det bör komma till uttryck i lagtexten att ansvar inte skall inträda vid ringa oaktsamhet.

Försvarets civilförvaltning är positiv till kommitténs förslag rörande de värnpliktigas skadeståndsansvar. Civilförvaltningen påpekar emellertid att klara och entydiga bestämmelser måste utfärdas om vilken materiel som omfattas av det utvidgade Skadeståndsansvaret. Därigenom uppfylls kra- vet på rättssäkerhet bättre, anser civilförvaltningen. Civilförvaltningen ansluter sig till förslaget att förvaltningen skall vara fullföljdsinstans i ersättningsärendena.

JK avstyrker förslaget att göra försvarets civilförvaltning till fullföljdsin- stans i ersättningsmålen. JK pekar också på att de nya ersättningsreglerna kan kritiseras då de endast omfattar värnpliktig personal. Detta intryck av ojämlikhet kan enligt JK för en utomstående förstärkas av att ärendena överprövas av Civilförvaltningen, som i den värnpliktiges ögon kommer att uppfattas som en företrädare för disciplinmyndighetcn. JK föreslår i stället att allmän domstol görs till klagoinstans enligt den ordning som föreskrivs för s.k. förenklade tvistemål.

Överåklagaren i Stockholm föreslår att den som har ålagts ersättnings- skyldighet ges möjlighet att få sin sak prövad av allmän domstol med Civilförvaltningen som eventuell motpart.

Äklagarmyndigheten i Bodens åklagardistrikt anser att det kan ifrågasät- tas om Civilförvaltningen bör vara besvärsinstans i ersättningsmålen då förvaltningen har att föra statens talan i samma mål.

ÖB ställer sig bakom förslaget om ett utvidgat skadeståndsansvar för de värnpliktiga. Han framhåller dock att det av lagtexten bör framgå att ersättningsskyldighet inte skall åläggas, 'om det varit fråga om ringa oakt- samhet. ÖB föreslår också att bestämmelser utfärdas om handläggning vid myndigheten med avseende på utredning, avskrivning, överlämnande till central myndighet och beloppsgränser. ÖB föreslår vidare att det i lag bör läggas fast vilken bcloppsgräns som gäller för de lägre chefernas rätt att handlägga ersättningsärenden. ÖB ifrågasätter om inte en regel motsvaran-

• Sida 182
•  Original

de den som föreslås angående omprövning av bataljons- och kompanichefs beslut i disciplinärendena bör finnas även beträffande ersättningsären- dena.

Riksrevisionsverket ifrågasätter om det föreslagna förfarandet i ersätt- ningsärendena kommer att fungera tillfredsställande. Riksrevisionsverket pekar också på att Civilförvaltningen uppfattas som företrädare för staten. Verket föreslår att man vid den fortsatta beredningen överväger om inte möjligheten att överklaga till domstol bör behållas. Alternativt kan det enligt verket övervägas om kommitténs förslag kan kompletteras med en möjlighet för den värnpliktige att på ett enkelt sätt genom ansökan inom viss tid från det utmätning ägt rum eller betalning under förbehåll skedde få ersättningsfrågan hänskjuten till prövning av domstol utan att förfarandet med fastställesetalan behöver tillgripas.

Hovrätten över Skåne och Blekinge föreslår att en möjlighet till ompröv- ning av ett ersättningsärende bör finnas, dels i syfte att främja en jämn rättstillämpning inom förbanden. dels för att fullföljdsordningen skall över- ensstämma med vad som gäller i fråga om disciplinpåföljder.

Stockholms tingsrätt påpekar att Civilförvaltningen agerar både som företrädare för staten och som domare. Tingsrätten förordar att den värn- pliktige får möjlighet att begära domstolsprövning utan att behöva använda sig av det invecklade fastställelseinstitutet.

Skövde tingsrätt anser att de allmänna domstolarna bör bli fullföljdsor- gani stället för försvarets civilförvaltning, varvid talan bör behandlas som tvistemål. Som skäl anförs att det är en fördel att enhetliga regler gäller för disciplin- och ersättningsmål. Vidare är det också ur rättssäkerhetssyn- punkt av värde att klaganden bereds möjlighet att framföra sin sak muntligt och att han får den prövad av en fristående instans.

Sollefteå tingsrätt anser det också olämpligt att försvarets civilförvalt- ning blir fullföljdsinstans i ersättningsmål.

Föreningen Sveriges auditörer anser att det i lagtexten bör anges att rätten för den värnpliktige att väcka talan vid domstol skall avse den domstol inom vars domkrets den myndighet som ålagt ersättningsskyldig- heten är lokaliserad med möjlighet att flytta över ersättningsmålet till en annan domstol.

1.5 Handläggningen vid domstol av mål med militär anknytning

RÅ biträder kommitténs förslag att avskaffa den särskilda krigsrättsorgani- sationcn. En eventuell lagstiftning bör emellertid enligt RÅ föregås av en genomgripande översyn av de allmänna domstolarnas organisation, i syfte att skapa förutsättningar för ett effektivt domstolsväsende i krig. Den föreslagna förändringen förutsätter enligt RÅ likaså en öVersyn av krigsor- ganisationen för polis och åklagare. Särskild uppmärksamhet måste därvid ägnas förundersökningsförfarandet.

Domstolsverket biträder i huvudsak kommitténs förslag. Man förordar dock att tingsrättsorganisationens funktion planeras redan i fredstid samt föreslår att förstärkningsenheter organiseras för att i krigstid ingå i vissa

• Sida 183
•  Original

tingsrättens organisationer. Enheterna kan enligt domstolsverket förmo- das fylla vissa krav på rörlighet utan att för den skull behov föreligger av en organiserad anknytning till fältförbanden.

Bristerna i kommitténs förslag är enligt domstolsverket påtagliga. då det gäller den brottsutredande verksamheten med anknytning till fältförhållan- den. Enligt verket framstår det som en helt otillräcklig lösning att den brottsutredande verksamheten i krig skulle ske inom ramen för ett krigsor— ganiserat civilt polis- och åklagarväsende. Starka skäl. såsom möjligheter— na till förhör, säkrande av bevisning m.m. talar med styrka för att det i en framtida krigsorganisation måste finnas polis- och åklagarresurser direkt kopplade till fältförbanden. Om en sådan lösning kommer att övervägas i den fortsatta beredningen av kommitténs förslag, vill domstolsverket även peka på att fördelar ur personalbesparingssynpunkt torde stå att finna genom att åklagare regelmässigt förordnas till krigsauditörer vid fältför- banden. Domstolsverket menar också att kommittén inte närmare har behandlat de frågor ur rättssäkerhetssynpunkt som kan uppkomma för s. k. detacherade avdelningar. Enligt verket bör dessa frågor uppmärksam— mas i det fortsatta beredningsarbetet av kommitténs förslag. Vad angår det processuella förfarandet i krigstid pekar domstolsverket på att MAK i betänkandet har angett att vissa särskilda bestämmelser i stora delar torde ersätta vissa Specialbestämmelser som nu finns i 15 kap. militära rätte— gångslagen. Enligt domstolsverket hade det varit önskvärt med närmare analys av de följder som är förenade med upphävandet av bl. a. 14 och 15 kap. militära rättegångslagen.

ÖB motsätter sig kommitténs förslag att avskaffa krigsrättsorganisa- tionen. Han anser att krigsrättsorganisationen, med förstärkning på utred- ningssidan och mindre justeringar i övrigt, har goda förutsättningar att fungera i ett krigsläge. ÖB framhåller vikten av en skyndsam handläggning av brottmålen med hänsyn till disciplinen och ordningen inom försvars— makten. Ur allmänpreventiv synvinkel är det också viktigt att vissa former av brottslighet åtgärdas så snabbt som möjligt, anför ÖB. Han påpekar vidare att det ur kommunikationssynpunkt måste vara enkelt att nå dom- stolen eftersom förbandens transportresurser är begränsade.

Om statsmakterna ändå Skulle finna att övervägande skäl talar för den föreslagna förändringen är det ett bestämt krav från överbefälhavarens sida att man ser över krigsorganisationen för domstols-, åklagar- och polisväsendet. En sådan översyn måste innebära att planering och samord- ning mellan berörda myndigheter sker i fredstid. framhåller ÖB. Han hävdar också att en förändring nödvändigtvis måste innebära, att personal från de rättsvårdande myndigheterna måste kunna disponeras inom de delar av landet där befolkningsunderlaget genom militära truppkoncentra— tioner kan förväntas öka i förhållandevis stor omfattning. Det krävs vidare att polis- och. åklagarpersonal förses med sådana resurser att de har möjlig- het att snabbt och effektivt verka inom stridsområdena. Vid domstolarna måste finnas en i förväg organiserad avdelning som med kort varsel kan förflytta sig och hålla förhandling utom kansliorten.

Svea hovrätt erinrar om att det i samband med 1948 års lagstiftning om krigsrätterna ansågs ligga i öppen dag att man i krig måste ha tillgång till

• Sida 184
•  Original

rörliga krigsdomstolar. Hovrätten framhåller att det inte kan utläsas av MAK:s betänkande huruvida detta uttalande har förlorat sin giltighet. Hovrätten ställer sig därför mycket tveksam till förslaget om krigsrättens avskaffande. .

Hovrätten över Skåne och Blekinge påminner också om departements- chefens yttrande i 1948 års lagstiftningsärende rörande vikten av rörliga krigsdomstolar. Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser att man inte kan lämna dessa yttranden utan beaktande. De moderna krigsförban- dens ökade rörlighet och den betydande flexibiliteten i nutidens operativa planläggning har enligt hovrättens mening snarare understrukit behovet av dylika domstolar. Hovrätten pekar på de problem som kan uppstå då de militära förbanden koncentreras till delar av Sverige med oförberedd och dåligt utbyggd domstolsorganisation. En domstolsorganisation som dess- utom har kvar en betydande del av sina fredsmässiga uppgifter. Handlägg— ningen av de därutöver tillkommande militära målen kan, befarar hovrät- ten, bli lika summarisk och mindre skyndsam än vid en krigsrätt. Hovrät- ten anser det inte vara lämpligt att låta den dömande verksamheten anstå till stridshandlingarna upphört. En sådan lösning skulle enligt hovrättens mening inge starka betänkligheter från såväl rättssäkerhets- som effektivi- tetssynpunkt. Hovrätten finner sig alltså inte kunna tillstyrka förslaget att avskaffa krigsrätterna. Däremot bör enligt hovrätten dessas sammansätt— ning och arbetsformer ses över med beaktande av de i betänkandet fram- förda synpunkterna.

Sveriges domareförbund tillstyrker MAK: s förslag men föreslår att domstolarna i krig tillförsäkras militär sakkunskap.

1.6 Rättsvården vid de svenska FN-förbanden

Österunds polisdistrikt framhåller särskilt att den av MAK förordade lös- ningen rörande den militära rättsvården vid de svenska FN—förbanden är ändamålsenlig.

• Sida 185
•  Original

Bilaga-1 Prop. 1985/86:9

MAK: s lagförslag

] Förslag till Lag om disciplinansvar för värnpliktiga

Härigenom föreskrivs följande

Lagens tillämpningsområde

1 5 Denna lag tillämpas på värnpliktiga under den tid då de är t jänstgörings- skyldiga enligt värnpliktslagen (1941:967.).

Föreslagen lydelse

lelse må dock, där regeringen så förordnar. ske på annat ändamålsen- ligt sätt.

Värnpliktig skall efterkomma kal- lelse till tjänstgöring. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig. skall han så snart det kan ske anmäla förfallet till den som utfärdat kallel-

sen.

32 å'

Värnpliktig skall efterkomma kal- lelse till tjänstgöring. Är han av laga förfall hindrad att inställa sig, skall han så snart det kan ske anmäla förfallet till den som utfärdat kallel- sen. Värnpliktig skall ställa sig till efter- rättelse de tjänstgöringsföreskrifter som meddelas honom.

Värnpliktig skall lyda de order som en förman ger honom, om det ej är uppenbart att ordern inte angår tjänsten.

Värnpliktig skall även iövrigt rätta sig efter de tjänstgöringsföreskrifter som gäller för honom.

32a &

Värnpliktig skall vårda och ansvara för materiel som han har hand om. Han är skyldig att ersätta förlust eller annan skada som han uppsåtligen eller av oaktsamhet vål- lar i fråga om materiel, som har utlämnats till honom för personligt bruk.

38 52

Värnpliktig. som av oaktsamhet underlåter att efterkomma kallelse till tjänstgöring, döms till böter.

.39 93

' Senaste lydelse 19692378.

Värnpliktig, som olovligen avviker eller uteblir från tjänsten. vägrar eller underlåter att lyda en förmans order eller på annat sätt åsidosätter vad som åligger honom i tjänsten, döms, om gärningen är ägnad att medföra avse-

2 Förutvarande 38 & upphävd genom 1969z378. 3 Förutvarande 39 & upphävd genom 1969:378.

• Sida 212
•  Original

Prop. 1985/8619 Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den .

anställningen. Om förflyttning av den som är utnämnd till ordinarie domare föreskrives i regeringsformen. 10 kap. 4 51 Disciplinpåföljd som avses i Disciplinpåföljd som avses i

1—3 55 får ej åläggas 1. krigsman, som är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken,

' Senaste lydelse 1980118.

1—3 55 får ej åläggas

1. den som lyder under lagen (I900:0000) om disciplinansvar för värnpliktiga,

• Sida 213
•  Original

Nuvarande lydelse

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i denna yrkesutövning av sådan be- skaffenhet att den skall prövas av hälso- och sjukvårdens ansvars- nämnd.

3. veterinär. som står under lant- bruksstyrelsens inseende, om förse- elsen har skett i utövning av veteri- näryrket.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

2. hälso- och sjukvårdspersonal, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens tillsyn, för förseelse i denna yrkesutövning av sådan be- skaffenhet att den skall prövas av hälso- Och sjukvårdens ansvars- nämnd.

3. veterinär. som står under lant- bruksstyrelsens inseende, om förse- elsen har skett i utövning av veteri- näryrket.

Lag om ändring i lagen (1980:]021) om militär grundutbildning för kvinnor

Härigenom föreskrivs att 6 & lagen (1980:1021) om militär grundutbildning för kvinnor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Sedan en kvinna har antagits till grundutbildningen gäller 34, 35 och 37 55 värnpliktslagen (1941:967) för henne tills utbildningen slutar.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Sedan en kvinna har antagits till grundutbildningen gäller 32. 32a. 34. 35 och 37 55 värnpliktslagen (1941:967) för henne tills utbildning- en slutar.

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 5. 24 kap. 22 5 samt 48 kap. 5 och 15 55 rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

25'

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller

• Sida 214
•  Original

Prop. [985/86: 9 Nuvarande lydelse

enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i all- män underrätt eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdoma- re eller annan som vid inskrivnings- myndighet har förordnats att hand- lägga inskrivningsärende.

Föreslagen lydelse

enskilt anspråk på grund av brott som i utövningen av tjänsten eller uppdraget begåtts av domare i all- män underrätt eller av konkursdo- mare, inskrivningsdomare eller an- nan som vid inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga inskriv- ningsärende.

Hovrätt är i övrigt första domstol i mål. beträffande vilka så föreskrives i

lag.

24 kap. 22 å'

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras till militärhäkte.

Den som är häktad skall utan

dröjsmål föras till allmänt häkte.

Är det av synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett häktningen. eller ett annat brott, för vilket han misstänks. förvaras på annan plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare skall anstå.

Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade. sedan han överförts till häkte. skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått rättspsykiatrisk undersökning gäller särskilda bestämmelser.

48 kap.

5 52 Strafföreläggande får icke utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning.

om målsägande förklarat. att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas.

I fråga om villkor för användning av strafföreläggande i militärt brott- mål gälla särskilda bestämmelser.

15 52

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär- ningen,

1 Senaste lydelse 1981:1294. 2 Senaste lydelse 1975:670.

Föreläggande av ordningsbot får icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär- ningen,

• Sida 215
•  Original

Nuvarande lydelse

om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt polismannens vetskap förelig- ga till bedömning,

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att antaga att brottet bör föranleda disci- plinstraff för krigsman.

Föreslagen lydelse

om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte. vilka enligt polismannens vetskap förelig- ga till bedömning, eller

om det föreligger anledning att antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras.

Föreläggande bör ej utfärdas. om det i annat fall kan antagas vara påkallat att åklagare prövar fråga om Strafföreläggande eller åtal för brottet.

Denna lag träder i kraft den

inskränkning

Härigenom föreskrivs att 1 och 2 åå lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkas- tad reseförbud, intagen på rättspsy- kiatrisk klinik, tagen i förvarsarrest eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten, om

1. frikännande dom meddelas,

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller. såvitt gäller förvarsarrest, beslutet härom upp- hävs utan att målet hänskjuts till rättegång eller disciplinstraff åläggs, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställ- ning eller efter överprövning, full- följd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingri- pande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Föreslagen lydelse

lål

Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkas- tad reseförbud, intagen på rättspsy- kiatrisk klinik eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på far- tyg eller luftfartyg eller av beskick- ning eller konsulat har rätt till ersätt- ning av staten, om

1. frikännande dom meddelas.

2. åtalet avvisas eller avskrivs,

3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks, eller

4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställ- ning eller efter överprövning. full- följd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingri— pande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning.

Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämnts i första stycket 1—3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten.

Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning. om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare

' Senaste lydelse 1980:—122.

• Sida 217
•  Original

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats.

2 5'

Den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller fri- tidsstraff har rätt till ersättning av staten. om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undanrö- jes utan förordnande om ny hand- läggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 & brottsbalken har under- gått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda.

Den som har undergått fängelse. förvandlingsstraff för böter eller ute- gångsförbud har rätt till ersättning av staten. om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådömes eller dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undanrö- jes utan förordnande om ny hand- läggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 35 brottsbalken har under- gått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utveck- lingsstörda.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

1152

Krigsmän och polismän som beva- kar skyddsföremål samt skyddsvak- ter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,

1. begära att var och en som försöker få tillträde till eller uppe-

' Senaste lydelse l981:220. 2 Senaste lydelse 1980z585.

Personal inom försvarsmakten och polismän som bevakar skyddsföre- mål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,

1. begära att var och en som försöker få tillträde till eller uppe-

• Sida 218
•  Original

Nuvarande lydelse

håller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn. födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling,

2. avvisa eller avlägsna eller. om en sådan åtgärd ej är tillräcklig. tillfälligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne medför. om han

a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag,

b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn. födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara orik- tig.

c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medförd egendom.

Krigsmän som avses i första styck- et och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet samma befogenhet som polis- män att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri. sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

Föreslagen lydelse

håller sig vid skyddsföremålet skall lämna uppgift om namn, födelsetid och hemvist samt kroppsvisitera denne och undersöka egendom som han för med sig och som inte utgör brev eller annan enskild handling,

2. awisa eller avlägsna eller, om en sådan åtgärd ej är tillräcklig, tillfälligt omhänderta en person vid skyddsföremålet eller egendom som denne medför, om han _

a. överträder något förbud som har meddelats med stöd av denna lag,

b. vägrar att på begäran lämna uppgift om namn, födelsetid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara orik- tig.

c. vägrar att underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medförd egendom.

Sådan personal inom försvars- makten som avses i första stycket och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet samma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gränsövervakningi krig m. m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet.

Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall friges så snart ändamålet med omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 219
•  Original

Föreslagen lydelse

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill avge förklaringen överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga emot

förklaringen.

951

Är den som skall undergå fängelse häktad eller är han intagen i krimi- nalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas. skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsy- kiatriska klinik där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befattningshavare som har upp- sikt över häkte! omedelbart befordra domen till verkställighet.

Är den som skall undergå fängelse häktad eller är han intagen i krimi- nalvårdsanstalt för undergående av påföljd i annat mål när domen får verkställas. skall styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är intagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rättspsy- kiatriska klinik där han förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet.

Förvaras den som är häktad i målet ej i kriminalvårdsanstalt. skall han för verkställighet förpassas till sådan anstalt.

Är den dömde häktad i annat mål när domen får verkställas och förvaras han ej i kriminalvårdsanstalt. får verkställigheten påbörjas där han förvaras.

10 å' Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminal- vårdsanstalt när domen enligt 2 5 första stycket får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.

Kan det befaras att den dömde avviker eller efterkommer han icke föreläggande enligt första stycket. skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom till anstalten.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds- anstalt eller föreståndare för allmänt häkte. skall den som tager emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den

' Senaste lydelse 1981:212.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårds- anstalt eller föreståndare för allmänt häkte. skall den som tager emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den

• Sida 221
•  Original

Nuvarande lydelse

dömde nöjdförklaring inför polis- myndighet eller befattningshavare vid försvarsmakten, skall den som tager emot förklaringen låta förpas- sa den dömde till kriminalvårdsan- stalt enligt bestämmelser som krimi- nalvårdsstyrelsen meddelar. Befatt- ningshavare vid försvarsmakten skall begära biträde av polismyndigheten i orten för att verkställa förpassning- en.

Föreslagen lydelse

dömde nöjdförklaring inför polis- myndighet, skall den som tager emot förklaringen låta förpassa den döm- de till kriminalvårdsanstalt enligt bestämmelser som kriminalvårdssty- relsen meddelar.

Om det bedöms kunna ske utan fara för att den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanstalten i stället för att förpassa honom dit.

13 å'

Visar den som har dömts till fäng- else att en ansökan om att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter eller disciplin- straff, villkorlig dom. skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård har getts in till regeringen sist den dag då han enligt 10 5 första stycket senast skulle ha inställt sig vid krimi- nalvårdsanstalt. skall verkställighe- ten anstå i avvaktan på regeringens beslut med anledning av ansökning- en. Detta gäller dock inte om den dömde är intagen i häkte eller krimi- nalvårdsanstalt, om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

Denna lag träder i kraft den

' Senaste lydelse l982:364.

Visar den som har dömts till fäng- else att en ansökan om att han av nåd skall befrias från straffet eller få detta utbytt mot böter. villkorlig dom. skyddstillsyn eller överläm- nade till särskild vård har getts in till regeringen sist den dag då han enligt 105 första stycket senast skulle ha inställt sig vid kriminalvårdsanstalt. skall verkställigheten anstå i avvak- tan på regeringens beslut med anled- ning av ansökningen. Detta gäller dock inte om den dömde är intagen i häkte eller kriminalvårdsanstalt. om nåd tidigare har sökts i målet eller om det finns skälig anledning antaga att den dömde avviker.

• Sida 222
•  Original

11 Förslag till Lag om ändring i lagen (l975:688) om skydd för viss tjänste-

utövning

Härigenom föreskrivs att lagen (1975:688) om skydd för viss tjänsteutöv- ning skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Skydd som avses i 17 kap. 55 brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets— eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller järnvägs- anläggning eller allmän flygplats eller godkänd enskild flygplats;

2. den som utan att vara krigsman för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

Skydd som avses i 17 kap. 55 brottsbalken skall tillkomma

1. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid kanal- eller slussverk eller järnvägs— anläggning eller allmän flygplats eller godkänd enskild flygplats:

2. den som för försvaret fullgör bevaknings- eller ordningsuppgift och därvid bär uniform eller märke som tydligt utvisar denna uppgift.

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alko- holhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs att 1 & lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15'

Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel. vilka påträffas hos den som gör sig skyldig till gärning som avses i 21 kap. 13 eller I 4 & brottsbalken och därvid är beru- sad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förver— kade. om ej särskilda skäl äro däre- mot.

1 Senaste lydelse l977:297.

Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel. vilka påträffas hos den som brutit mot 4 5 lagen om straff för vissa trafikbrott, 13 kap. 6 # luftfartslagen eller 325 .5 sjölagen skall vara föreverkade om det inte finns särskilda skäl mot detta.

• Sida 223
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 51

l angelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomsto- len, marknadsdomstolen, arbets- domstolen eller krigsrätt. beslutar rättshjälpsnämnden om utredning av mindre omfattning. Samma befo- genhet tillkommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

langelägenhet, som ej handlägges vid allmän domstol, bostadsdomsto— len, marknadsdomstolen eller ar- betsdomstolen. beslutar rättshjälps- nämnden om utredning av mindre omfattning. Samma befogenhet till- kommer skiftesman som förordnats i ärende om bodelning.

Den som medverkat vid utredning som avses i första stycket har rätt till ersättning enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Ingår utredningen i mål eller ärende som har anhängiggjorts vid domstol fastställes ersättningen av domstolen. I annat fall bestämmes ersättningen av rättshjälpsnämn- den.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

5b ä'

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt- ningsdomstol. bostadsdomstolen. försäkringsöverdomstolen, försäk- ringsrätt. marknadsdomstolen, pa- tentbesvärsrätten . arbetsdomstolen, mellankommunala skatterätten och krigsrätt. Vad i lagen sägs om dom- stol skall även gälla arrendenämnd. hyresnämnd och statens va-nämnd.

Med domstol förstås i denna lag allmän domstol, allmän förvalt- ningsdomstol. bostadsdomstolen, försäkringsöverdomstolen. försäk- ringsrätt, marknadsdomstolen. pa- tentbesvärsrätten. arbetsdomstolen och mellankommunala skatterätten. Vad i lagen sägs om domstol skall även gälla arrendenämnd, hyres- nämnd och statens va-nämnd.

24 52

I den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän dom- stol, bostadsdomstolen. marknads- domstolen. arbetsdomstolen eller krigsrätt med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande.

' Senaste lydelse 1981:830. 2 Senaste lydelse 1979z240.

[ den mån ej särskilda föreskrifter gäller, utgår ersättning för bevisning i mål eller ärende vid allmän dom- stol, bostadsdomstolen. marknads- domstolen eller arbetsdomstolen med skäligt belopp enligt dom- stolens bestämmande.

• Sida 225
•  Original

Nuvarande lydelse

Är någon, som avses i27 kap. 14 5 tredje stycket strafflagen, eller annan utlänning, som internerats då riket äri krig, misstänkt för brott, skall vid rättsligt förfarande med anledning därav samt vid påföljds ådömande och verkställande iakttagas vad som bestämts i gällande avtal med främ- mande makt eller följer av allmänt

Föreslagen lydelse

Är någon. som avses i 21 kap. 2 & tredje stycket brottsbalken, eller annan utlänning, som internerats då riket är i krig, misstänkt för brott, skall vid rättsligt förfarande med anledning därav samt vid påföljds ådömande och verkställande iaktta- gas vad som bestämts i gällande avtal med främmande makt eller följer av

erkända folkrättsliga grundsatser. allmänt erkända folkrättsliga grund-

satser.

Denna lag träder i kraft den

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 &

Konungen äger beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna om förlängning av tidsfrist. som enligt lag eller författning skall iakttagas för ingivande av inlaga eller vidtagande av annan åtgärd för bevakande eller fullföljd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta dylikt förord- nande för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande. om ej Konungen bestämmer annorlunda.

Vad i denna paragraf är stadgat äger icke tillämpning vid fullföljd av

Prop. 1985/8619

• Sida 226
•  Original

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

talan mot beslut i militära disciplin- mål eller mot dom eller beslut av krigsrätt i militära brottmål.

Denna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

21 ål Ombudsman skall verkställa de utredningsåtgärder som fordras för prövning av klagomål och andra ärenden. När ombudsman enligt regeringsformens föreskrifter begär upplysningar och yttranden. får han förelägga vite om högst 1 000 kronor. Ombudsman får utdöma försuttet vite.

Kan det misstänkas att befatt- ningshavare som sägs i 7 & gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disci- plinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 5 första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen, får ombudsman utfärda sådan anmaning. Anmaning som nu har sagts gäller även som underättelse enligt 29 5 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl.

Kan det misstänkas att befatt- ningshavare som sägs i 7 & gjort sig skyldig till förseelse, för vilken disci- plinpåföljd bör åläggas, och kan det befaras att skriftlig anmaning enligt 14 kap. 1 5 första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning ej kan tillställas honom inom två år efter förseelsen. får ombudsman utfärda sådan anmaning. Anmaning som nu har sagts gäller även som underrättelse enligt 29 5 lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. och enligt 25 5 lagen ( ] 900.'0000) om disciplin- ansvar för värnpliktiga.

När ombudsman är närvarande vid domstols eller myndighets överlägg- ningar har han ej rätt att yttra sin mening.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse 1980:15.

• Sida 229
•  Original

Bilaga5 Prop. 1985/8629

21 och 22 kap. brottsbalken i nu gällande lydelse