2

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Arbetarskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje

rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för ar­

betsgivares räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenav-

ledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes

på sådant sätt.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig

företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres

av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken

såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2

§•

Utöver vad i 1 § sägs skall denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas,

äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra un­

der sådana förhållanden, att om arbetstagare funnits anställd i rörelsen

eller företaget lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller av­

delning därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla;

3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana för­

hållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet ut­

förts av arbetstagare för arbetsgivares räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, all­

män alkoholistanstalt eller sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av

sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på

anstalten.

I fall som här avses skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsva­

rande tillämpning å den, som utför arbetet, och vad i lagen är föreskrivet

om arbetsgivare gälla den eller dem, som driva den verksamhet, vari arbe­

tet utföres.

3 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

3

Från lagens tillämpning undantagas

a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana för­

hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar­

betets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt ar­

betet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller

någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller

till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss

nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

4 §•

Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas så­

som självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan

dess binäring, som nu nämnts, skola 22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning

allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes till skogs­

arbete.

I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och 27—

44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna i 17—25 och 27—38 §§ skola

icke gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens

familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot

annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller

radioaktivt ämne.

5 §.

Bedrives i visst fall arbete, som enligt vad ovan stadgats icke är under­

kastat denna lag och ej är att hänföra till skeppstjänst, under sådana för­

hållanden, att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för

ohälsa eller olycksfall, må Konungen förordna, att lagen skall i erforderlig

omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som där­

vid kunna erfordras.

6

§■

Såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande

sådana tekniska anordningar och arbetsställen, som där avses, skall denna

lag äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad

förut sagts omfattas av lagen.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och

olycksfall.

7 §•

Arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad nedan sägs

eller med stöd av denna lag föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbets­

tagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan

erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager

sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar, noga

följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt

i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, med­

verka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

8

§■

Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt

föreskrivet.

9 §.

I erforderlig utsträckning skola arbetstagarna, på sätt som kan anses till­

fredsställande med hänsyn till deras antal och fördelning på kön samt arbe­

tets natur och varaktighet, å eller invid arbetsstället äga tillgång till drick s-

och tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i före­

kommande fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av

måltid.

Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden, under vilka

arbetet bedrives, skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder

tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagares för­

fogande.

10

§.

I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel upp­

gående till minst tio kubikmeter för varje där sysselsatt arbetstagare. Till­

fredsställande luftväxling skall vara anordnad i sådan lokal ävensom, i den

mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrives.

Arbete skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämp­

lig värme- och fuktighetsgrad, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet

och platsen för detsamma skäligen kan påfordras.

Lämpliga anordningar skola såvitt möjligt vidtagas för att hindra att

damm, rök, gas eller ånga sprides i en för arbetstagarna skadlig eller be­

ö

svärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för bul­

ler, skakningar eller annan liknande olägenhet.

På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas.

Arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt, som icke är onödigt

tröttande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

11

§•

Till förekommande av olycksfall i arbetet skola motorer, transmissioner,

arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ång­

pannor och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara för­

sedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så ut­

förda och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet.

För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande före­

mål eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta

vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva,

frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström,

kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vid­

tagas, att fara härför i möjligaste mån undgås.

12

§.

Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åt­

gärd icke kan vidtagas eller skäligen påfordras, skall personlig skyddsut­

rustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är

skyldig att använda utrustningen under arbetet samt väl vårda den.

13 §.

För lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola

sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga med hänsyn till

arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de

förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

14 §.

Närmare föreskrifter i de avseenden varom förmäles i 8—13 §§ meddelas

av Konungen.

15 §.

Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 14 §, förbud mot an­

vändande av visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller mot

dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl

föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till

annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre sådan åtgärd

vidtagits med föremålet, atl det ej vidare är inbegripet under förbudet, eller

6

det kan antagas för visst, att föremålet uteslutande skall komina till an­

vändning, som ej avses med förbudet.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

med stöd av 14 § förbud meddelats mot användande av visst ämne eller

material.

16 §.

Konungen må föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande

till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,

eller förordna att arbetstagare ej må användas därtill.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 §.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbe­

tet i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till dess be­

skaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas ge­

nom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Från

vad sålunda stadgats må avvikelse tillfälligtvis göras, då sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet

är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över

sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsstället.

Då med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt så

finnes oundgängligen påkallat, må rast utbytas mot ledighet för intagande

av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

18 §.

Där arbete på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess

eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest

är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt

avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren.

Med arbetspaus förstås i denna lag ett på förhand bestämt kortvarigt

uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling

från detta och som icke är att hänföra till rast eller ledighet, varom i 17 §

sågs.

19 §.

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledig­

het skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats må avvikelse ske, där visst arbete med hänsyn

till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

7

fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter

klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock

arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5.

Arbetstagare i överordnad ställning må, där så finnes påkallat, användas

till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 utan hinder av vad i första

stycket är stadgat.

20

§.

När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva

att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5

i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §.

Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen medgivas, då det av

uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle be­

röras av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa eller överan­

strängning ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

21

§.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhål­

lande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugufyra timmars

sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas

till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av

vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva

undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall mot­

svarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22

§.

Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt aderton år.

23 §.

Minderårig må icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under

kalenderåret fyller fjorton år samt — där fråga ej är om arbete under ferie­

tid —- inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot sva­

rande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att

lämna folkskolan.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag härifrån i fråga om lätt

arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderåriges hälsa

eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervis­

ningen.

24 §.

Minderårig, som ej fyllt femton år, må icke användas till hantverks- eller

industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag

eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete eller

arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurang-

eller kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla uträttande av bud

eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år

eller under kalenderåret uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som

omfattas av förbudet i första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till

den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan anses vara till gagn

för honom.

tf

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å annan med

gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, må minderårig icke användas.

När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen beträffande

yngling, som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god

hälsa och kroppsutveckling, medgiva undantag från vad i första stycket är

stadgat.

26 §.

Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande

till arbete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller

annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling

samt att den minderårige icke användes till arbete, som innebär våda i mo­

raliskt avseende.

Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synner­

lig fara i något avseende, varom förmäles i första stycket, må Konungen

föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete

eller förordna att minderårig ej må användas därtill.

27 §.

Minderårig må icke användas till arbete utan att till arbetsgivaren av­

lämnats arbetsbok för den minderårige, innehållande, förutom uppgifter

angående den minderåriges ålder och skolförhållanden, läkarintyg angå­

ende den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens avlämnande till

9

arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt ej den minderåriges anställ­

ning avser kortare tid än en månad eller fråga är om arbete under ferietid.

Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning enligt 28 §

införts i arbetsboken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

28 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes

till arbete, företagas läkarbesiktning å den eller de minderåriga till utrö­

nande, huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är till men för

dennes hälsa eller kroppsutveckling. Vad sålunda stadgats äger dock icke

tillämpning å skogsarbete och ej heller å flottningsarbete utom såvitt angår

arbete vid skiljeställe.

Besiktning som nu sagts förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar

därtill (besiktningsläkare). Kostnaden för besiktningen skall, utom såvitt

angår resekostnads- och traktamentsersättning till läkaren, bestridas av

arbetsgivaren, som ock är skyldig att sörja för att lämplig lokal för besikt­

ningen finnes att tillgå.

Finnes vid arbetsstället icke tillgång till lämplig lokal för besiktningen,

må besiktningsläkaren i samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen

till annan plats.

29 §.

Då fråga är om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller

fortgår allenast under kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen med­

giva befrielse från besiktning, varom i 28 § sägs. Har sådan befrielse med­

givits, må utan hinder av vad i 27 § stadgats minderårig användas till ar­

bete, som avses med befrielsen, ändå att det i den minderåriges arbetsbok

senast införda läkarintyget vid arbetsbokens avlämnande till arbetsgivaren

är äldre än ett år.

30 §.

Minderårig må icke användas till arbete i strid mot innehållet i läkar­

intyg, som finnes infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre arbetar­

skyddsstyrelsen funnit skäl medgiva det.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författ­

ning stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig

med nedan angivna undantag icke i något fall må användas till arbete mer

än tio timmar av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kun­

nat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara

10

för sådant avbiott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårigs

arbetstid i den män så är nödigt överstiga tio timmar av dygnet och fem­

tiofyra tunnlar i veckan. Om arbete utöver nämnda antal timmar samt dess

anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast

mom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan skall beslut med­

delas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den i betalt

brev avlämnats till posten.

Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, äger arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver

vad i första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

32 §.

Arbetsgivare är skyldig lämna minderårig arbetstagare erforderlig ledig­

het för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller

fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides

av staten eller med kommunala medel.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet

från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall

ingå, om den minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan 19 och

klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må minder-

årig, som fyllt sexton år, i den mån så är nödigt användas till arbete utan

att stadgandet i första stycket härovan iakttages. Om anmälan beträffande

sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i först­

nämnda lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning.

b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva att minder­

årig, som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19

och klockan 22, dock att härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften

att nattvilan skall omfatta minst elva timmar.

c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god

hälsa och kroppsutveckling, användes till arbete utan att stadgandet i första

stycket iakttages.

d) \ngling, som fyllt femton år och enligt läkarintyg äger god hälsa och

kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas

till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

11

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott.

35 §.

Företer kvinna intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon san­

nolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, må ledighet från arbetet

ej förvägras henne.

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som avses med för­

budet i 24 § första stycket, under de sex första veckorna efter barnsbörden,

därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet

kan börja arbetet tidigare.

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

36 §.

Kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för

nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar

varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och kloc­

kan 5.

Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må kvinna i

den mån så är nödigt användas till arbete utan hinder av vad i första

stycket härovan sägs. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan

om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

37 §.

Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av

året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å

andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter

måste forceras, må den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledig­

heten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året in­

skränkas till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan in­

skränkning vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande

yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen är

avsedd att vidtagas.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,

vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmel­

serna i 36 § första stycket kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

12

38 §.

Finnes visst slag av arbete medföra synnerlig fara för olycksfall, när

kvinna användes därtill, eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofar­

ligt för kvinna, må Konungen föreskriva särskilda villkor för kvinnas använ­

dande till sådant arbete eller förordna att kvinna ej må användas därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39 §.

Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstad­

komma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbets­

givarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat

skyddsarbete.

40 §.

A arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare,

skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetsta­

garna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor

rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes

påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning

av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetar-

skyddsstyrelsen medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsom­

bud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe ävensom meddela

de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder

för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare utses.

41 §.

Vid arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst femtio arbetstagare,

skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sam­

mansatt skyddskommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i

arbetet. Där så finnes påkallat, bör skyddskommitté tillsättas jämväl å

arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

42 §.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare

må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av

hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhål­

landen, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från an­

ställningen eller försämra hans anställningsvillkor.

13

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,

är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i

vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevål-

landes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, ska­

dans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till om­

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro flera

ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre

skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot

vad i första stycket är stadgat, är ogill.

43 §.

Talan på grund av 42 § skall väckas inom sex månader från avslutandet

av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

44 §.

Mål, som avse tillämpningen av 42 §, upptagas och avgöras av arbets­

domstolen; dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid

arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må

denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig

att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till

jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och

andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening

kärar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk an­

ordning ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande,

skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom

riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med

nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet

mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens använd­

ning och skötsel erforderliga föreskrifter.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning, som

i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna

skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande

föreskrifter iakttagas.

14

Kungi. Maj. ts proposition nr 298.

46 §.

Ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget, ålig­

ger att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat

dylikt, tillse att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart

skick, även om denna lag icke eljest äger tillämpning därå. Har rätt till

grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits, skall vad nu sagts om ägaren

avse nyttjanderättshavaren.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma med­

delade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess över­

inseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kom­

munala tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesin-

spektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,

att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis

av nämnda befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör skall äga motsvarande till-

lämpning å specialinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

48 §.

Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss

tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 §. Tillsynings-

man för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas,

tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersätt­

ning för uppdraget.

49 §.

Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och

kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på an-

15

nät sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erfor­

derliga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vid­

taga åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre

omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen

förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den

gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar,

äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt

att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva

anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig

att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för

tillsynens behöriga utövande.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl

gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt

denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkes­

hemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det

ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärs­

förhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som

har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag

eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

52 §.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om

förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av densamma med­

delad föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbörande tillsyns-

organ. Det åligger sådan läkare ävensom skolråd, skolstyrelse, hälsovårds­

nämnd, byggnadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de

upplysningar och det biträde, som av dessas tjänsteåligganden enligt denna

lag kunna påkallas.

16

liungl. Maj.ts proposition nr 298.

53 §.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles

• 8—13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegripes

under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon sär­

skilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt,

skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss

åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda ho­

nom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss ar­

betslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material

eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande an­

givet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att

avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträf­

fande lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara

lör arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida veder-

börandes yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedel­

bart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där

så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens

bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätt-

hålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträf­

fande lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesinspektören

meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för

visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven

åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspektör för­

ordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

54 §.

Åsidosätter arbetsgivare något av vad i 17—21 §§ och 26 § första stycket

stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts arbetsgivaren

att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande

av att det åsidosatta stadgandet iakttages.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast

förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru

så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill,

skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den

minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare

och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken.

17

56 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller

upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakt­

taga vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas

i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklam­

syfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts tillverkaren, för­

säljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna

eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen

finner erforderliga.

Om synnerliga skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen utan att av­

bida tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud

som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,

intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta ge­

nom polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren

eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet

upprätthålles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

57 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stad­

gas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva vill­

kor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller för­

bjuda honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift

eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i

ärendet.

J

58 §.

Underlåter ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är be­

läget, eller den, till vilken rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upp­

låtits, att iakttaga vad enligt 46 § åligger honom, må ägaren eller nyttjande-

rättshavaren föreläggas att vidtaga viss skyddsåtgärd eller ock förbud med­

delas honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot

ersättning hämta grus eller annat dylikt i grustaget eller å arbetsstället.

Därvid skall vad i 53 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande

tillämpning.

59 §.

På anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör är arbets­

givare pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material som han

använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom

sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, för­

anstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla

erforderliga prov för sådan undersökning.

Den som tillverkar, försäljer eller upplåter anordning, som avses i 45 §

2 —- Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

18

första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller

yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning till utrö­

nande huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycks­

fall eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra styc­

ket sägs, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst

ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

60 §.

I fall som avses i 53 och 54 §§ skall vad där stadgats icke äga tillämp­

ning å verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen,

i anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan

verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall

styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,

påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen under­

ställa ärendet Konungens prövning.

61 §.

Över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må kla­

gan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag klagan­

den erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas då föreläg­

gandet eller förbudet meddelas.

Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 73 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62 §.

Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot

bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 §, 35 § andra stycket

eller 36 §, straffes med dagsböter.

Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till ar­

bete, vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet

skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till

och med femtio kronor.

63 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggande eller

föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56,

57 eller 58 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

19

64 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas

i 31, 33, 36 eller 37 §, dömes till böter från och med fem till och med tre­

hundra kronor. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda

paragrafer, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

65 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkes-

inspektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning

lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i

45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,

som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

66

§.

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 § åliggande skyldighet att sörja

för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga ar­

betstagare, straffes med dagsböter.

67 §.

Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur

bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkes­

inspektör anmält förseelsen till åtal.

68

§.

Bryter någon mot vad i 51 § är stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag

är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i

45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren.

I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om

arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren såvitt angår efterlevnaden

av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § med­

delats arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som be­

drives av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på

framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsförestån­

dare i hans ställe.

71 §.

I den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rö­

rande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift skola, i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer,

deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar

av arbetsgivare och av arbetstagare.

72 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt

överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen

utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29,

30, 31, 33, 36 eller 37 §, 40 § tredje stycket eller 70 § andra stycket, må

klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omför-

mäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres ge­

nom besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

74 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen med­

dela råd och anvisningar.

21

75 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen till­

lika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i

intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd

av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskydds-

styrelsen.

Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetar­

skydd ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa

fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas bly­

färg. Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest

i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet,

till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan

begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att åter­

kalla den.

Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mel­

lan klockan 23 och klockan 5, må detsamma utan hinder av vad i 19 § är

stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under ett år efter lagens

ikraftträdande.

Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs

fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning

användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minder­

årig skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt

35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen.

Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 §

äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses

hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 skola

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

68

§.

Kommerskollegium och bergsstats-

tjänstemännen skola över gruvdrif­

ten utöva sådan tillsyn, att nödig

trygghet beredes arbetarna och att

icke genom sättet för gruvbrytning­

en fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygg­

het skall särskilt iakttagas, att lämp­

liga anstalter vidtagas till förekom­

mande av olycksfall genom ras samt

att inrättningarna för person- och

godsbefordran äro betryggande och

underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse icke må inträffa ge­

nom bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot

olycksfall och ohälsa i arbetet samt

tillsyn däröver är därjämte stadgat

i lagen om arbetarskydd.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i

gruva göres anstalt till trygghet för

arbetarna eller till förekommande

av fara för annans egendom eller

gruvans bestånd eller till betryggan­

de av tillträde till gruvans obrutna

delar eller till förhindrande av så-

(Föreslagen lydelse)

68

§.

Kommerskollegium och bergsstats-

tjänstemännen skola över gruvdrif­

ten utöva sådan tillsyn, att icke ge­

nom sättet för gruvbrytningen fara

uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot

ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad därom är

stadgat i arbetarskyddslagen.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i

gruva göres anstalt till förekom­

mande av fara för gruvans bestånd

eller annans egendom eller till be­

tryggande av tillträde till gruvans

obrutna delar eller till förhindrande

av sådan misshushållning med malm

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

dan misshushållning med malm var­

om förmäles i 69 §, äger bergmästa­

ren förelägga gruvinnehavaren att

inom viss tid hava utfört sådan an­

stalt vid äventyr, om det försum­

mas, förutom ansvar enligt vad i

72 § sägs, att efter omständigheterna

anstalten varder på hans bekostnad

utförd genom bergmästarens för­

sorg eller gruvarbetet inställes, till

dess sådan anstalt blivit gjord.

Bergmästaren äge ock i syfte som

nu sagts meddela andra föreskrifter

i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda

för arbetarna, eller drives det på så­

dant sätt, att uppenbar fara för gru­

vans bestånd eller annans egendom

därigenom uppstår, äger bergmästa­

ren förbjuda gruvarbetets fortsatta

bedrivande, och skall sådant förbud

omedelbart gå i verkställighet samt

gälla intill dess på förd klagan an­

norlunda kan varda förordnat av

högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets instäl­

lande, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polis­

myndighetens biträde.

(Föreslagen lydelse)

varom förmäles i 69 §, äger berg­

mästaren förelägga gruvinnehava­

ren att inom viss tid hava utfört så­

dan anstalt vid äventyr, om det för­

summas, förutom ansvar enligt vad

i 72 § sägs, att efter omständigheter­

na anstalten varder på hans bekost­

nad utförd genom bergmästarens

försorg eller gruvarbetet inställes,

till dess sådan anstalt blivit gjord.

Bergmästaren äge ock i syfte som nu

sagts meddela andra föreskrifter i

fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans

bestånd eller annans egendom där­

igenom uppstår, äger bergmästaren

förbjuda gruvarbetets fortsatta be­

drivande, och skall sådant förbud

omedelbart gå i verkställighet samt

gälla intill dess på förd klagan an­

norlunda kan varda förordnat av

högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets inställan­

de, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polis­

myndighetens biträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

Beträffande föreskrift, som med­

delats med stöd av 68 eller 71 §

äldre lydelsen, skall äldre lag fort­

farande äga tillämpning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols-

fyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 33, 34, 36 och 37 §§ lagen den 28 maj 1886 an­

gående stenkolsfyndigheter m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Gällande lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över

arbete för eftersökande och bearbe­

tande av stenkol utöva sådan till­

syn, att nödig trygghet beredes ar-

betsmanskapet, och att icke genom

sättet för arbetets drivande gruvans

framtida bestånd äventyras eller

fara för annans egendom uppstår.

Den, som —

(Föreslagen lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över

arbete för eftersökande och bearbe­

tande av stenkol utöva sådan till­

syn, att icke genom sättet för arbe­

tets drivande gruvans framtida be­

stånd äventyras eller fara för an­

nans egendom uppstår.

-------- hundra kronor.

34 §.

Särskilt skall vid gruvbrytning

iakttagas, att inrättningar för vand­

ring upp och ned i gruvan samt upp­

fordring slinor ävensom de maski­

ner, vilka för gruvdriften användas,

underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse genom bristfällighet

därå ej må inträffa.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i

stenkolsgruva anstalt göres till

trygghet för arbetsmanskapet eller

till förekommande av fara för gru-

34 §.

Om arbetstagares skyddande mot

ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad därom år

stadgat i arbetarskyddslagen.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i

stenkolsgruva anstalt göres till före­

kommande av fara för gruvans

framtida bestånd eller för annans

1 Senaste lydelse av lagens rubrik, se SFS 1933: 180.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

vans framtida bestånd eller för an­

nans egendom, äge bergmästaren

förelägga koncessionsinnehavaren

att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, förutom ansvar

enligt 33 §, att, efter omständighe­

terna, det föreskrivna arbetet varder

på hans bekostnad genom bergmäs­

tarens försorg verkställt eller arbetet

inställes, till dess sådan anstalt bli­

vit gjord.

37 §.

Medför arbete i stenkolsgruva syn­

nerlig våda för arbetsmanskapet, el­

ler drives det på sådant sätt, att up­

penbar fara för gruvans bestånd el­

ler annans egendom därigenom upp­

står, äge bergmästaren att förbjuda

arbetet; och stånde sådant förbud

vid makt intill dess, på förd klagan,

annorlunda varder av bergsöversty­

relsen förordnat.

(Föreslagen lydelse)

egendom, äge bergmästaren föreläg­

ga koncessionsinnehavaren att inom

viss tid hava utfört sådan anstalt

vid äventyr, förutom ansvar enligt

33 §, att, efter omständigheterna,

det föreskrivna arbetet varder på

hans bekostnad genom bergmästa­

rens försorg verkställt eller arbetet

inställes, till dess sådan anstalt bli­

vit gjord.

37 §.

Bedrives arbete i stenkolsgruva

på sådant sätt, att uppenbar fara för

gruvans bestånd eller annans egen­

dom därigenom uppstår, äge berg­

mästaren att förbjuda arbetet; och

stånde sådant förbud vid makt in­

till dess, på förd klagan, annorlun­

da varder av bergsöverstyrelsen för­

ordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

Beträffande föreskrift, som med­

delats med stöd av 33, 36 eller 37 §

äldre lydelsen, skall äldre lag fort­

farande äga tillämpning.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 83 och 137 §§ samt 143 § 1 mom. byggnads­

stadgan den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Gällande lydelse)

83 §.

De sundhetsföreskrifter------------

Avser ansökan om byggnadslov

industriell anläggning, skall yrkes-

inspektören eller bergmästaren un­

derrättas därom.

(Föreslagen lydelse)

83 §.

särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov

fabrik eller annan industriell an­

läggning, har byggnadsnämnden att,

innan ärendet avgöres, inhämta yr-

kesinspektörens yttrande, där ej så­

dant yttrande ingivits av sökanden.

137 §.

Vid prövning av ansökan om

byggnadslov skola bestämmelserna i

78—82 §§ äga motsvarande till-

lämpning.

137 §.

Vid prövning av ansökan om

byggnadslov skola bestämmelserna i

78—82 §§ och 83 § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

143 §.

143 §.

1 mom. Inom område —--------122 § byggnadslagen.

Avser ansökan om sådan pröv­

ning fabrik eller annan industriell

anläggning, skall länsstyrelsen un­

derrätta yrkesinspektören därom.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

19^8.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, D

anielson

, V

ougt

,

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, M

ossberg

, W

eijne

, K

ock

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ny ar-

betarskyddslagstiftning samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade

chefen för socialdepartementet den 8 juli samma år nio sakkunniga för att

verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och framlägga

därav föranledda förslag. De sakkunniga antogo benämningen 1938 års

arbetarskyddskommitté. Genom beslut den 30 december 1939 förordnade

Kungl. Maj :t, att med fullföljandet av kommitténs utredningsarbete skulle

tills vidare anstå. Utredningsarbetet återupptogs sedermera jämlikt Kungl.

Maj :ts beslut den 9 januari 1942. År 1944 framlades inom kommittén ett

preliminärt utkast till arbetarskyddslag, över vilket på framställning av

kommittén åtskilliga myndigheter och organisationer yttrade sig. Sedan

kommittén med hänsyn till yttrandena överarbetat utkastet, avlämnade

kommittén med skrivelse den 27 juni 1946 betänkande med förslag till lag

om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag) m. m.

(SOU 1946: 60).1 Sedermera avlämnade kommittén ytterligare ett betän­

kande med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstift­

ningen m. m. (SOU 1946: 88).

över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning ha efter lemiss

yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvalt­

1 Betänkandet är undertecknat av generaldirektören John Nordin, ordförande, ledamoten

av riksdagens andra kammare, pappersbruksarbetaren Gösta L. Andersson, yrkesinspektnsen

Ida Fischer, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander, ledamoten av andra kammaren, redaktören

Emil Olovson, dåvarande verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Fntiof

Söderbäck, andre ordföianden i landsorganisationen i Sverige Gustav Vahlberg och forste

provinsialläkaren C. A. Yllner ävensom av yrkesinspektören Hilding Starland, sekreterare.

28

ningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstv-

relse, arméns fortifikationsförvaltning, medicinalstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten (med bifogande av protokoll vid sammanträde med yrkesinspek-

törerna in. fl. samt yttranden av bergmästarna och specialinspektörerna),

socialstyrelsen, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpoli­

tiska samarbetet, arbetsdomstolens ordförande, statens institut för folk­

hälsan, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­

tenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, skol­

överstyrelsen (med bifogande av yttranden av Stockholms folkskoledirek-

tion, Göteborgs folkskolestyrelse och Malmö folkskolestyrelse), överstyrel­

sen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen (med bifogande

av yttrande av föreståndaren för statens maskin- och redskapsprovnings-

anstalter), skogsstyrelsen (med bifogande av yttranden från Sveriges skogs­

ägares riksförbund och nio skogsvårdsstyrelser), kommerskollegium (med

bifogande av yttranden från bergmästarna, sprängämnesinspektionen,

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes

handelskammare), statens biografbyrå, överståthållarämbetet (med bifo­

gande av yttranden av förste stadsläkaren i Stockholm och Stockholms

stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i Uppsala län (med bifogande av

yttrande av förste provinsialläkaren i länet), länsstyrelsen i Malmöhus län

(med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren i länet, förste

stadsläkaren i Malmö och Malmö stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden av förste provinsial­

läkaren i länet, förste stadsläkaren i Göteborg och Göteborgs stads barna­

vårdsnämnd), länsstyrelsen i Örebro län (med bifogande av yttranden från

förste provinsialläkaren, länsarkitekten och landsfogden i länet, poliskam­

maren i Örebro samt hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga), läns­

styrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län (med bifogande av

yttranden av förste provinsialläkarna i länen), svenska landstingsförbun­

det, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, koope­

rativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen (med bifogande av ytt­

randen från vissa till föreningen anslutna förbund), handelns arbetsgivare­

organisation, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareför­

ening för hotell och restauranter, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogs­

ägareförbund, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareför-

ening, Sveriges konditorförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareför­

ening, svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

landsorganisationen i Sverige (med bifogande av yttranden från åtskilliga

fackförbund), tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens

riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening (med bifo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

29

gande av yttrande från skyddsavdelningen hos arbetsgivarnes ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag), försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen, Sveri­

ges läkarförbund, städernas folkskolinspektörsförbund, yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund, kvinnliga kontoristföreningen, föreningen S. A. I. A. (social­

arbetare inom industri och affärsvärld), arbetarnas samaritförbund, Sveriges

kemiska industrikontor, Fredrika-Bremer-förbundet, försäkringstjänste-

mannaförbundets skyddsombudsnämnd och samarbetskommittén för bygg­

nadsfrågor. Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från svenska open

doorgruppen, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund in. fl.

Med beaktande av innehållet i yttrandena har arbetarskyddskommitténs

förslag till ny arbetarskyddslagstiftning blivit föremål för överarbetning

inom socialdepartementet. I det följande lämnas en närmare redogörelse

för detta ärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I. Grunderna för en reviderad arbetarskyddslagstiftning.

Inledning.

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra

länder med föreskrifter till skydd för minderåriga mot för tidigt användande

i arbete. Sålunda hade redan långt före industrialismens genombrott vissa

bestämmelser rörande minderåriga meddelats i en del författningar an­

gående näringarna, såsom skrå- och hallordningar. År 1881 utfärdades en

förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hant­

verk eller annan hantering. Den innehöll bl. a. föreskrifter om minimi­

ålder, förbud mot nattarbete samt begränsning av den dagliga arbetstiden.

På grund av bristen på effektiv kontroll torde bestämmelserna i stor ut­

sträckning ha stannat på papperet. Den första mera allmängiltiga lagstift­

ningen med syfte att förhindra olycksfall och ohälsa i följd av arbete kom

till stånd år 1889. Då utfärdades nämligen en lag angående skydd mot

yrkesfara, vilken lag avsåg de industriella yrkena. För tillsyn över lagens

efterlevnad inrättades en statlig yrkesinspektion. År 1900 tillkom en lag

angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke, vilken beträffande industrien ersatte 1881 års förordning. I samband

härmed utvidgades yrkesinspektionens uppgifter till att omfatta även kont­

roll över efterlevnaden av denna lag. År 1909 utfärdades en lag angående

förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag. Samtliga förut

nämnda författningar utom 1909 års lag ersattes år 1912 med den ännu

gällande Ingen (ten 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, vilken utgör

huvudförfattningen på arbetarskyddslagstiftningens område. Denna lag har

30

vid ett flertal tillfällen ändrats i vissa delar. Särskilt omfattande ändringar

skedde år 1931, i samband varmed 1909 års lag ersattes av bestämmelser i

arbetarskyddslagen. Till arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse

höra förutom arbetarskyddslagen åtskilliga specialförfattningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag.

Lagen om arbetarskydd är genom särskilda underrubriker uppdelad i

sju olika avsnitt. I det första behandlas lagens tillämpningsområde (1 och

2 §§). Därefter följa allmänna föreskrifter till förekommande av olycks­

fall och ohälsa i arbete (3—7 §§). I de två därpå följande avsnitten med­

delas en del särskilda föreskrifter rörande minderårigas och kvinnors an­

vändande i arbete (8—15 §§ respektive 16—22 §§). I det femte avsnittet

återfinnas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad m. in. (23—41 §§).

De två återstående avsnitten innehålla ansvarsbestämmelser (42—49 §§)

och en del allmänna bestämmelser angående besvär m. in. (50—53 §§).

Lagens tillämpningsområde är mycket vidsträckt. Enligt

huvudregeln äger lagen tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt å hus-,

väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbets­

företag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket). Såsom

arbetare räknas envar, som utför arbete för annans räkning utan att i för­

hållande till denne vara att anse såsom självständig företagare (2 §). Be­

greppet arbetare omfattar sålunda enligt lagen icke endast kropps­

arbetare utan även exempelvis kontors- och butiksanställda samt arbets­

ledare i högre och lägre ställning. Lagen avser även av staten eller kom­

mun bedriven verksamhet i den mån densamma kan betraktas som rörelse

eller särskilt arbetsföretag; i dylikt fall anses arbetsföreståndaren som ar­

betsgivare (53 § första stycket). Statens och kommunernas egentliga

tjänstemannaverksamhet faller däremot utanför lagen. Från huvudregeln

angående tillämpningsområdet finnas vissa undantag (1 § andra—fjärde

styckena). Sålunda undantagas helt a) arbete, som utföres i arbetarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som utföres

av medlem av arbetsgivarens familj, samt c) arbete, som är att hänföra

till skeppstjänst. Beträffande skeppstjänsten gälla i stället de s. k. sjö-

fartssäkerhetsförfattningarna. I fråga om jordbruket gäller lagen endast

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel eller sådana kärl under tryck, som genom explosion kunna

förorsaka olycksfall.

Lagens tillämpningsområde kan i vissa fall utvidgas genom beslut i ad­

ministrativ ordning. Om arbete, som icke är underkastat lagen och ej

31

heller är att hänföra till skeppstjänst, i visst fall bedrives under sådana

förhållanden att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för

allvarlig fara för olycksfall, äger nämligen Kungl. Maj:t förordna att lagen,

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning till-

lämpas å arbetet (7 § 3 mom.).

Kapitlet föreskrifter till förekommande av olycks­

fall och ohälsa i arbete inledes med stadganden om arbetsgivares

och arbetares allmänna skyldigheter, vilka kunna betecknas som lagens

huvudbestämmelser (3 §). Sålunda föreskrives, att arbetsgivare är pliktig

iakttaga »allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller

eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att

skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet».

Arbetarna å sin sida förpliktas att iakttaga tillbörlig försiktighet och jäm­

väl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka

till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I 4 och 5 §§ meddelas

ett stort antal bestämmelser om vad arbetsgivare särskilt har att iakttaga

till förekommande av olycksfall resp. ohälsa i arbete. Dessa regler äro

närmast att anse som tillämpningsföreskrifter till det grundläggande stad­

gandet i 3 §. Här må närmare beröras endast bestämmelserna om raster

samt natt- och veckovila. I fråga om raster föreskrives, att arbetet, där

dess natur det medgiver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt för­

lagda raster av tillräcklig varaktighet (5 § i). Den allmänna bestämmel­

sen om nattvila innebär, att erforderlig ledighet för nattvila bör beredas

arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omstän­

dighet skäligen kan anses kräva avvikelse (5 § k). För minderåriga och

kvinnor gälla särskilda bestämmelser om nattvila, för vilka redogörelse

kommer att lämnas senare. Beträffande veckovila stadgas, att arbetarna

för varje period av sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledig­

het av minst 24 timmars varaktighet, såvitt möjligt förlagd till söndag

(5 § 1). Från föreskriften om veckovila kan yrkesinspektionens chefs­

myndighet medgiva undantag. Om det för tillämpning av 3 § i avseende

å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin,

redskap eller arbetslokal föreligger behov av närmare föreskrifter utöver

vad lagen innehåller, äger Kungl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter (7 §

1 inom.).

Beträffande hälsofarligt arbete meddelas vissa särskilda bestämmelser.

Sålunda stadgas i 5 § e), att tiden för arbetares användande till särskilt

hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Finnes arbete vid

visst arbetsställe vara synnerligen hälsofarligt, äger Kungl. Maj :t utfärda

föreskrifter om läkarundersökning av arbetarna såväl före anställningen

som periodiskt under densamma (41 § andra stycket). Med stöd av detta

bemyndigande bär Kungl. Maj :t den 2 december 1938 utfärdat en kungö-

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

32

x-else (nr 711) angående läkarundersökningar och läkarbesiktningar till

förebyggande av vissa yrkessjukdomar, nämligen blyförgiftning och sten­

dammslunga.

Lagen kräver medverkan i skyddsarbetet icke endast av arbetsgivare

och arbetare utan även av tillverkare, försäljare och upplåtare av maski­

ner och dylikt. Sålunda åligger det tillverkare, försäljare och upplåtare

av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse, att sådant

föremål vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar och även

i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa (6 a §).

Det må anmärkas, att denna föreskrift har ett vidsträcktare tillämp­

ningsområde än lagen i övrigt. Föreskriften gäller nämligen icke endast

då föremålet skall användas i företag, som faller under arbetarskyddslagen,

utan avser all tillverkning, försäljning eller upplåtelse av sådana föremål,

som avses i stadgandet.

Till skydd för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, inne­

håller arbetarskyddslagen åtskilliga stadganden. Dessa återfinnas dels un­

der rubriken »Särskilda bestämmelser rörande minderårigas användande

i arbete» och dels under rubriken »Om tillsyn å lagens efterlevnad in. in.».

För att minderårig skall få användas i arbete måste enligt dessa föreskrif­

ter vissa villkor vara uppfyllda, i första hand att den minderårige upp­

nått viss ålder. Den allmänna minimiåldern är 13 år (9 § första stycket).

För vissa slag av arbete är en högre åldersgräns fastställd. Beträffande

industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnads-, skogsavverknings-,

kolnings- och transportarbete (vartill även flottningsarbete räknas) stadgas

sålunda i 10 § första stycket förbud mot användande av minderårig under

14 år utom då arbetet avser distribution av varor eller uträttande av bud

eller ärenden. För arbete under jord i stenbrott eller gruva är minimi­

åldern 16 år (11 §). Som ytterligare villkor för minderårigs användande

i arbete gäller — utom beträffande arbete under ferier — att den minder­

årige fullgjort sin folkskolplikt (9 § första stycket). Vidare föreskrives att

arbetsgivare ej får anställa minderårig utan att denne genom att avlämna

en i viss ordning upprättad intygsbok styrkt, att villkoren beträffande ålder

och skolgång äro uppfyllda (9 § andra stycket). För anställning i in­

dustriellt arbete eller vid arbetsställe med i regel minst 10 arbetare inom

byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportverksamhet förut-

sättes dessutom, att intygsboken innehåller läkarintyg, utvisande att den

minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveck­

ling eller, om så skulle vara fallet, att den minderårige icke kan anses

komma att lida men av sysselsättningen i fråga (10 § andra stycket). Under

vissa förutsättningar äger yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela dis­

pens från de nu återgivna bestämmelserna om minimiålder — dock ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

beträffande arbete under jord i stenbrott eller gruva — skolgång, intygs-

bok eller läkarundersökning (12 §).

Som allmän regel för minderårigs användande i arbete föreskrives, att

minderårig icke får användas på sådant sätt, som kan anses medföra fara

för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på

den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt

avseende (13 § första stycket). Om användande av minderåriga i visst slag

av sysselsättning finnes medföra synnerlig fara i något av dessa avseenden,

äger Kungl. Maj :t föreskriva vissa villkor för minderårigs användande till

sådant arbete eller förordna, att minderårig ej må användas däri (15 §).

Med stöd av detta bemyndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj:t

den 26 september 1930 utfärdat kungörelse (nr 344) angående förbud mot

minderårigs användande till vissa farliga arbeten.

Vissa minderåriga arbetare äro underkastade fortlöpande läkarkontroll.

Sålunda stadgas i 35 §, att vid arbetsställe, som omfattas av föreskriften

om läkarundersökning av minderårig före anställningen, de minderåriga

arbetarna — utom då fråga är om skogsavverknings-, kolnings- eller flott-

ningsarbete — en gång om året skola besiktigas av en utav Konungens

befallningshavande förordnad besiktningsläkare. Eftergift härifrån kan i

särskilda fall meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Föreskri­

ver besiktningsläkaren särskilda villkor för den minderåriges fortsatta an­

vändande till viss sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån,

får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda den minderårige i

arbete, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyn­

dighet förordnat.

Arbetarskyddslagen innehåller vissa regler angående minderårigs arbets­

tid (14 § 1 inom.). Beträffande arbete varå lagen den 16 maj 1930 angå­

ende arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen, äger till-

lämpning hänvisar arbetarskyddslagen till sagda lag. Arbetarskyddslagen

innehåller emellertid den inskränkningen i allmänna arbetstidslagens be­

stämmelser alt — frånsett nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i

intet fall må överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.

Samma regel gäller i fråga om arbete, som ej faller under allmänna arbets­

tidslagen. Om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltar i viss under­

visning, skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervis­

nings- och arbetstiden ej kommer att överstiga 10 timmar för dygn eller

60 timmar för vecka.

Även beträffande nattvila innehåller lagen, såsom redan berörts, särskilda

föreskrifter beträffande minderåriga (14 § 3 inom.). Minderårig skall för

nattvila åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet minst 11 timmar varje

dygn. 1 denna ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes

till industriellt arbete eller därmed enligt It) § första stycket likställt ar­

bete, tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

33

och 5. Från dessa bestämmelser kan i viss utsträckning undantag med­

givas.

Såsom tidigare nämnts innehåller arbetarskyddslagen vissa särbe­

stämmelser rörande kvinnliga arbetstagare. Sålunda

stadgas ovillkorligt förbud mot kvinnas användande till arbete under jord

i stenbrott eller gruva (16 §). Vidare får kvinna som fött barn icke an­

vändas till industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket lik­

ställt arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, för såvitt icke

med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja

arbetet tidigare (17 § första stycket). Därjämte är kvinna som användes

till sådant arbete berättigad till ledighet, om hon med intyg' av läkare eller

barnmorska styrker antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkoinst

inom två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex

veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet (17 § andra stycket).

Ammar kvinna sitt barn får erforderlig ledighet härför icke förvägras henne

(18 §). Kvinna som användes till industriellt arbete (hantverk däri inbe­

gripet), vilket bedrives i sådan omfattning att i regel minst 10 arbetare

sysselsättas å arbetsstället, skall för nattvila åtnjuta oavbruten ledighet

från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, i vilken ledighet tiden mel­

lan klockan 22 och 5 skall ingå (19 § första stycket). Sistnämnda regel

är icke undantagslös, men möjligheterna att erhålla undantag äro strängt

begränsade (19 § andra stycket samt 20 och 21 §§). Om kvinnas använ­

dande i visst slag av sysselsättning finnes medföra fara för olycksfall eller

vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, äger Kungl.

Maj :t föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådant arbete eller

förordna, att kvinna ej må användas däri (22 §). Med stöd av detta be­

myndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj :t den 7 april 1916

utfärdat kungörelse (nr 114) angående förbud mot användande av kvinna

under 21 år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg.

I syfte att åstadkomma en organiserad s a in verkan in e 11 a n a r-

betsgivare och arbetare till förebyggande av olycks­

fall och ohälsa i arbetet ha vissa bestämmelser upptagits i lagen

(31 §). Sålunda sägs, att å arbetsställe, där på stadigvarande sätt bedrives

industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt arbete,

bland arbetarna bör utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbe­

tarna i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Därjämte förklaras,

att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger.

Vidare framhålles att skyddsombuden böra verka för främjande av ökad

säkerhet och sundhet å arbetsstället samt söka vinna arbetarnas medver­

kan därtill. Missförhållande böra de i första hand söka få avhjälpt genom

hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare, men om rättelse ej vinnes

därigenom böra de vända sig till vederbörande yrkesinspektör eller berg­

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

35

mästare. Ombuden få icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetsgivare

och arbetsledare böra samråda med skyddsombuden i frågor rörande ar­

betets säkerhet och sundhet. Å större arbetsställen bör, där så lämpligen

kan ske, bildas en av skyddsombud och företrädare för arbetsledningen

sammansatt säkerhetskommitté med uppgift att verka för säkerhet och

sundhet i arbetet. Slutligen föreskrives, att inspektionsförrättare om möj­

ligt skall träda i förbindelse med skyddsombud eller säkerhetskommitté.

Tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och

med stöd av densamma meddelade bestämmelser utövas av statliga och

kommunala tillsynsorgan under överinseende och ledning av yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet, som numera är riksförsäkringsanstalten (23 §).

De statliga tillsynsorganen utgöras av yrkesinspektörer för tillsynstjänsten

i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn företrädesvis å arbete, var­

till kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn företrädesvis å berg-

verksarbete och därmed sammanhängande arbete ävensom dem underord­

nad personal. Dessutom finnas vissa specialinspektörer. För tillsynstjäns­

ten i allmänhet är riket indelat i 11 yrkesinspektionsdistrikt, vart och ett

med en yrkesinspektör. De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälso­

vårdsnämnderna, vilka emellertid äga uppdraga tillsynens utövande åt sär­

skilt utsedda personer (24 §).

I lagen framhålles, att tillsynsorganen böra gå arbetsgivarna tillhanda

med upplysningar, råd och anvisningar (25 §). Såsom särskild skyldighet

i sådant avseende har för yrkesinspektör och bergmästare föreskrivits, att

de på begäran av arbetsgivare kostnadsfritt skola granska och avgiva ytt­

rande över förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller ny

eller ändrad anordning för arbetets bedrivande (26 §).

Lagen innehåller vissa bestämmelser om tvångsmedel för ge­

nomförande av anvisade skyddsåtgärder. Om vid ett

arbetsställe missförhållande råder i något avseende som — utan att hän­

föra sig till de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila eller veckovila

—• behandlas i lagens särskilda skyddsföreskrifter eller i någon av Kungl.

Maj :t utfärdad, icke straffbelagd tillämpningsföreskrift eller eljest inbe-

gripes under 3 § i lagen, äger sålunda vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att

efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,

maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha

iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Sådant förbud må

även meddelas av chefsmyndigheten (38 § 1 inom.). Medför missförhål­

landet synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa äger chefsmyndigheten

utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förhud att träda i kraft

omedelbart och gälla tills vidare intill dess annat förordnas (38 § 2 inom.).

Där missförhållande hänför sig till arbetslokal, som arbetsgivaren fått till

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

sig upplåten, äger chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av

lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vid­

tagits viss angiven åtgärd (38 § 3 mom.). Vidare äger chefsmyndigheten

under vissa förutsättningar förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare

av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att avlämna föremålet

innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner

erforderliga (38 a §). Överträdelse av förbud som meddelats med stöd av

någon av de nämnda bestämmelserna är belagd med straff (45 §). För

den händelse arbetsgivare åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om

raster, natlvila och veckovila, äger chefsmyndigheten meddela nödiga före­

skrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande (38 § 4

mom.), och brott mot sådan föreskrift medför straffpåföljd (42 §). För

tryggande av att den i 13 § givna huvudregeln angående minderårigs an­

vändande i arbete efterleves anvisar lagen ett liknande förfarande (39 och

42 §§). Bestämmelserna i 38 och 39 §§ äga icke tillämpning å verksamhet

som bedrives av staten. I stället föreskrives att yrkesinspektören eller berg­

mästaren, om missförhållande icke avhjälpes, skall anmäla detta hos den

myndighet, som har överinseende över verksamheten. Denna myndighet

har att efter omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden

eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (53 § andra stycket b).

Beträffande lagens ansvarsbestämmelser må utöver vad som

redan nämnts följande framhållas. Arbetsgivares överträdelser av de spe­

ciella föreskrifterna beträffande minderåriga och kvinnor äro i allmänhet

direkt straffbelagda (42 och 43 §§). Då arbetsgivare i strid mot lagens

bestämmelser använt minderårig till arbete, kan straff även ådömas den

minderåriges fader eller målsman, såvida förseelsen skett med dennes vet­

skap och vilja (42 § första stycket). Arbetstagare kan straffas om han

olovligen och utan skäl borttager skyddsanordning eller försätter den ur

bruk (46 §).

Över förbud som meddelats av yrkesinspektör eller bergmästare äger ar­

betsgivaren anföra besvär hos chefsmyndigheten (38 § 1 mom.). Enligt

arbetarskyddslagen meddelade beslut av chefsmyndigheten eller Konungens

befallningshavande kunna överklagas hos Kungl. Maj:t (51 §).

Huvuddragen av kommitténs förslag.

I betänkandet framhåller kommittén inledningsvis vissa allmänna syn­

punkter, som enligt kommitténs mening borde beaktas vid en reform av

arbetarskyddslagstiftningen. I denna del anföres följande.

Arbetarskyddslagstiftningen utgör en viktig del av den sociala lagstift­

ningen. Den har till ändamål att skydda den mänskliga arbetskraften mot

de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar, vilka i

större eller mindre grad äro förbundna med arbete av olika slag. Den avser,

37

mera positivt uttryckt, att tillförsäkra arbetstagarna säkerhet och sundhet

i arbetet. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna medföra mins­

kat antal olycks- och sjukdomsfall, färre driftstörningar och förlorade ar­

betsdagar samt bidraga till trivseln på arbetsstället, omständigheter som

äro av stor betydelse ur arbets- och produktionssynpunkt. Förståelsen och

intresset för ett rationellt och effektivt arbetarskydd har också på senare

tid vuxit sig allt starkare hos arbetsmarknadens parter. Man har mera

allmänt insett och erkänt betydelsen av det förebyggande arbetet och fun­

nit, att detta måste betraktas såsom ett viktigt och naturligt led i det pro­

duktiva arbetet. Den snabba tekniska utvecklingen med i många fall meka­

nisering och rationalisering av arbetet som följd har ej sällan ställt steg­

rade fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften, och

behovet av åtgärder ur såväl skyddsteknisk som arbetshygienisk synpunkt

har härigenom måst skärpas. En sådan skärpning har även påkallats av

den kraftiga stegring av antalet olycks- och sjukdomsfall i arbete, som

förekommit under de senaste åren, och de därav föranledda, avsevärt ökade

kostnaderna. Med utvecklingen på arbetslivets område ha likaledes följt

ökade anspråk på social omvårdnad av arbetskraften.

Men hänsyn till den betydande förlust i arbetsförmåga och arbetstid, som

samhället får vidkännas på grund av olycksfall och ohälsa i arbete, och

den belastning samhället åsamkas för vården av dem, som drabbats av

olycksfall och ohälsa i arbetet, är det självfallet, att det förebyggande ar­

betet jämväl är ett samhällsintresse. Även med hänsyn härtill har krav

uppställts på en vidgad och skärpt arbetarskyddslagstiftning.

Den moderna arbetarskyddslagstiftningen syftar emellertid ej endast till

att anvisa åtgärder, som direkt avse att förebygga olycksfall och ohälsa i

arbete, utan även till att skapa sådana säkra och sunda förhållanden i

övrigt, att arbetstagare i varje slag av sysselsättning så långt möjligt skyd­

das till liv och hälsa. Detta innebär, att vid uppdragande av gränserna för

skyddslagstiftningens tillämpningsområde hänsyn ej uteslutande får tagas

till det behov av skydd, som föreligger i arbetet. Det är vidare att märka,

att arbetarskyddslagstiftningen numera ej heller tager sikte på vissa verk­

samhetsgrenar eller yrkesgrupper, utan den utformas i allmänhet så, att

den i möjligaste mån omfattar varje slag av verksamhet, oftentlig som

enskild.

Även i annat hänseende går den moderna arbetarskyddslagstiftningen

längre än vad som hittills i allmänhet varit förhållandet. Sålunda efter­

strävas numera en sådan vidgad tillämpning av skyddslagstiftningen, att

allt arbete inom en verksamhet i regel blir inbegripet under lagsliltningen.

Även i de fall, då arbetet utföres av annan än arbetstagare i egentlig mening

eller å annan plats än som arbetsgivaren bestämt eller anvisat, skall lag­

stiftningen således gälla. Som exempel härpå kan nämnas arbete, som ut­

föres av medlem av arbetsgivarens familj eller som bedrives i arbetstaga­

rens hem eller å plats, som arbetstagaren själv bestämt. Vissa slag av ar­

bete, som hittills i allmänhet icke inbegripits under lagstiftningen men som

till sin beskaffenhet äro fullt likställda med arbete, varå lagstiftningen äger

tillämpning, anses likaledes böra omfattas av denna. Till sådant arbete

hänföres exempelvis arbete, som av elever utföres vid läroanstalter för

yrkesutbildning, eller visst arbete inom försvarsväsendet, då det utföres

av värnpliktiga. Avgörande för lagstiftningens tillämpning är alltså ar­

betet som sådant och icke så mycket frågan av vem eller åt vilken arbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38

utföres. Av betydelse i detta sammanhang behöver icke vara, huruvida

lagstadgad ersättning utgår åt den, som utför arbetet, därest han drabbas

av olycksfall eller yrkessjukdom.

Att under lagstiftningen inbegripa en person, som icke är part i det ar­

betsförhållande, varå lagstiftningen främst grundar sig, har ej heller an­

setts strida mot dess princip och ändamål. Det är sålunda icke ovanligt,

att lagstiftningen numera gäller även beträffande exempelvis tillverkare,

försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o. d.

Som skäl för en begränsning av tillämpningsområdet för skyddslagstift­

ningen anföres ej sällan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av den­

samma. Givet är emellertid, att denna omständighet icke får avhålla lag­

stiftaren från att söka bereda det skydd, som i varje särskilt fall kan finnas

påkallat.

Kommittén har funnit, att de ovan anförda synpunkterna i huvudsak

böra vinna beaktande vid lagrevisionen. Med hänsyn härtill och till de syn­

punkter och önskemål, som i övrigt framförts beträffande ändringar i lag­

stiftningen, har kommittén ansett sig böra framlägga förslag till en väsent­

ligt omarbetad och i vissa delar ny arbetarskyddslagstiftning. Det är dock

att märka, att även om förslaget förutsätter en mera utsträckt tillämpning

än vad lagstiftningen nu har, därav icke följer, att den föreslagna lagstift­

ningens samtliga bestämmelser skola äga tillämpning under alla förhållan­

den. En del bestämmelser ha redan genom sin innebörd och avfattning

givits en begränsad giltighet och andra åter ha helt undantagits från till-

lämpning å vissa slag av verksamhet.

Kommittén föreslår, att gällande arbetarskyddslag ersättes med en ny,

av kommittén rubricerad »Lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i ar­

bete (arbetarskyddslag)». Vid förslagets utarbetande har kommittén fun­

nit sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen är

uppbyggd. Lagförslagets uppställning motsvarar i stort sett den gällande

lagens, dock ha vissa omgrupperingar skett och åtskilliga nya rubriker in­

förts. Till den föreslagna lagtexten har kommittén fogat anvisningar, vilka

enligt kommitténs mening skola vara lika bindande som lagbestämmelserna.

Kommittén säger sig tro, att lagen genom detta förfarande erhållit en mera

lättfattlig form. Kommittéförslaget skiljer sig från vad som nu gäller hu­

vudsakligen i följande avseenden.

Beträffande lagens tillä mpningso in r.å d e föreslås flera änd­

ringar i utvidgande riktning (1 §). Enligt huvudregeln skall lagen omfatta

varje »verksamhet», vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning; de nu använda begreppen »rörelse» och »särskilt arbetsföretag»

ha således utbytts mot »verksamhet». Detta medför bland annat den änd­

ringen att den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten kom­

mer att falla under lagen. Vissa av de nuvarande undantagen från huvud­

regeln ha i förslaget gjorts mindre omfattande. Sålunda skall lagen, om

än med vissa begränsningar, gälla jämväl beträffande hemindustrielit ar­

bete och arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. I fråga om jordbruket

skall lagen tillämpas i betydligt större utsträckning än för närvarande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

39

dock skola jämväl enligt förslaget åtskilliga av lagens stadganden, såsom

föreskrifterna om lokaler och de flesta bestämmelserna om minderåriga,

icke gälla för jordbruket. Arbete inom försvarsväsendet och civilförsvaret

skall falla under lagen i något större omfattning än hittills; lagen skall

sålunda, oavsett om arbetet utföres av anställd eller av värnpliktig (civil-

försvarspliktig) personal, gälla i fråga om sådant arbete, som bedrives

väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och icke

är att hänföra till militär övning (civilförsvarsövning). Slutligen skall lagen

i begränsad omfattning tillämpas å arbete av elever vid vissa läroanstalter

och å verksamhet, som två eller flera personer gemensamt bedriva utan

att sysselsätta någon arbetstagare däri. Med hänsyn till det föreslagna till-

lämpningsområdets vidsträckthet kan det enligt kommitténs mening be­

finnas nödvändigt att undantaga viss verksamhet eller del därav från alla

eller vissa av lagens bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslås därför skola äga

att, då synnerliga skäl föreligga därtill, förordna om sådant undantag

(4 §). Den befogenhet att utsträcka lagens tillämpningsområde som för

närvarande tillkommer Kungl. Maj :t skall enligt förslaget (3 §) överflyttas

på arbetsrådet, vilket förutsättes skola bli chefsmyndighet i fråga om till­

synen å lagens efterlevnad.

Arbetsgivares ansvar för lagens efterlevnad skall under vissa förutsätt­

ningar kunna överflyttas på särskild arbetsföreståndare, dock icke i fråga

om vidtagande av åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i

arbete (2 § b tredje stycket).

Lagens bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares

allmänna skyldigheter ha förtydligats och kompletterats. Ar­

betsgivare skall sålunda vara pliktig »iakttaga allt, som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden, varunder arbetet bedrives, samt arbets­

tagarens ålder, yrkesvana och andra förutsättningar för arbetet skäligen

kan erfordras för att skydda hos honom sysselsatta arbetstagare mot ohälsa

och olycksfall i arbetet». Arbetstagare skall å sin sida vara skyldig använda

förefintliga skydd, noga följa i lagen eller med stöd av densamma meddelade

föreskrifter samt i övrigt, i vad på honom ankommer, medverka till före­

kommande av ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare föreskrives skyldig­

het för arbetsgivare och arbetstagare att i samverkan söka skapa och vid­

makthålla ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (5 §).

För att tillsynsorganen skola få kännedom om nytillkomna arbetsställen

stadgas anmälningsskyldighet för arbetsgivare (8 §).

De särskilda b e s t ä m melserna till förebyggande av

ohälsa och olycksfall i arbete (9—25 §§) ha omarbetats och

fullständigats i åtskilliga hänseenden. Därvid har kommittén ägnat sär­

skild uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna.

Obligatorisk förhandsgranskning föreskrives i fråga om förslag till nybygg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

40

nåd eller väsentlig om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum.

Arbetslokal inom särskilt riskfylld verksamhet skall icke få tagas i bruk,

förrän den blivit godkänd. Anmälningsskyldighet stadgas för hyresvärd

om upplåtelse av lokal för användning som arbetslokal eller personalrum

samt för arbetsgivare bland annat då arbetslokal tages i bruk för annat

slag av verksamhet än den tidigare använts till. I fråga om anordnande

och beskaffenhet av arbetslokaler och personalrum innehåller förslaget ett

stort antal detaljföreskrifter. Det må nämnas, att utom i vissa undantags­

fall särskilt tillstånd skall erfordras för förläggande av arbetslokal under

jord eller i berg eller till plats i byggnad, där dagsbelysning icke finnes.

Såsom tidigare berörts skola föreskrifterna om lokaler icke äga tillämp­

ning å jordbruket.

Beträffande raster föreslås skärpta bestämmelser. Arbetstagare, som sys-

selsättes i arbete av ihållande eller särskilt påfrestande art, t. ex. arbete

vid löpande band, skall utöver raster åtnjuta erforderligt antal arbetspauser.

Föreskriften om ledighet för nattvila har omarbetats. Enligt kom­

mitténs mening bör arbete icke få bedrivas nattetid utan att godtagbara

skäl föreligga därtill. Kommittén föreslår därför att beträffande annat

arbete än sådant, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller

annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, föreskrives

att arbetstagare skall erhålla ledighet för nattvila och att tiden mellan kloc­

kan 23 och 5 skall ingå i denna ledighet. Då emellertid arbete på natten i

vissa fall kan vara påkallat även om icke något av nyssnämnda skäl före-

ligger, skall arbetsrådet äga att efter prövning i varje särskilt fall medgiva

dispens från förbudet mot nattarbete. Förbudet skall ej gälla befattnings­

havare i överordnad ställning.

Den Kungl. Maj :t nu tillkommande befogenheten att föreskriva villkor

för eller meddela förbud mot minderårigas eller kvinnors användande till

synnerligen farliga arbeten föreslås utsträckt att omfatta även manliga

arbetstagare över 18 år.

Förslagets särskilda bestämmelser rörande minderåri­

gas användande i arbete innebära åtskilliga ändringar i förhål­

lande till vad som nu gäller. Minimiåldern för minderårigs användande

till arbete höjes från 13 till 14 år. Liksom hittills skall emellertid föreskrif­

ten om minimiålder icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar.

Åldersgränsen för minderårigs sysselsättande i industriellt och därmed lik­

ställt arbete fastställes till 15 år i stället för såsom nu 14 år. Denna högre

minimiålder skall tillämpas även beträffande arbete i grustag, hotell, restau­

ranger och kaféer. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å

annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelbygge, skall minderårig icke få

användas. Liksom för närvarande skall dispens från åldersbestämmelserna

kunna medgivas (26 och 27 §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

41

Tillämpningsområdet för bestämmelserna om läkarundersökning före an­

ställning och årlig läkarbesiktning under anställning föreslås utsträckt att

med vissa undantag omfatta alla minderåriga arbetstagare, oberoende av

i vilken verksamhet de sysselsättas. Jordbruket med osjälvständiga binä­

ringar undantages helt från dessa föreskrifter (36 §).

Maximiarbetstiden för minderårig utgör enligt förslaget (30 §) inom

jordbrukets binäringar, detaljhandeln, hotell, restauranger och kaféer 10

timmar av dygnet och 54 timmar i veckan samt inom annan verksamhet

9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Den speciella arbetstids-

begränsningen för minderåriga skall icke gälla beträffande det egentliga

jordbruket. I särskilda fall skall utsträckning av arbetstiden kunna med­

givas. Om minderårig deltar i viss undervisning, skall arbetstiden begrän­

sas så, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke översti­

ger 10 timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Ledigheten för nattvila

(31 §) skall för alla minderåriga under 16 år omfatta tiden mellan klockan

19 och 6. För övriga minderåriga skall i ledigheten ingå tiden mellan kloc­

kan 23 (nu 22) och 5. Dispens från bestämmelserna om nattvila skall lik­

som hittills i viss utsträckning kunna lämnas. De särskilda föreskrifterna

om minderårigs nattvila skola icke äga tillämpning å det egentliga jord­

bruket.

Även i de särskilda bestämmelserna rörande kvinnors

användande i arbete föreslås vissa ändringar. Sålunda skola före­

skrifterna om ledighet före och efter barnsbörd, vilka nu avse endast in­

dustriellt och därmed likställt arbete, i princip gälla inom all verksamhet,

som omfattas av lagen. Beträffande längden av ledigheten före barnsbörd

föreslås den ändringen, att varje kvinna, utan behovsprövning i det sär­

skilda fallet, skall äga rätt att uttaga ledighet under sex veckor före den

beräknade nedkomsten (41 §).

Förbudet mot kvinnas användande till nattarbete å större arbetsställen

inom hantverk och industri skall enligt förslaget utvidgas att gälla alla

arbetsställen inom dessa verksamhetsområden. Å andra sidan inskränkes

den tid förbudet omfattar till tiden mellan klockan 23 (nu 22) och 5.

Vidare föreslås att föreskriften om att nattvilan skall omfatta minst 11

timmar i följd slopas samt att nattarbetsförbudet upphäves beträffande

kvinna i överordnad ställning. Slutligen vidgas möjligheten att erhålla dis­

pens från förbudet mot nattarbete (42 §).

Bestämmelserna om skyddsombud och säkerhetskommit-

t é e r ha kompletterats i flera avseenden. Sålunda föreslås, att skydds­

ombud i regel skola utses vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 5

arbetstagare sysselsättas, och att säkerhetskommitté skall tillsättas vid

arbetsställe med i regel minst 100 arbetstagare. Enligt huvudregeln skall

liksom enligt gällande lag skyddsombud vara arbetstagare vid arbetsstället,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

42

men arbetsrådet skall under vissa förutsättningar kunna bevilja undantag

härifrån och medgiva lokal organisation rätt att utse skyddsombud för flera

arbetsställen a viss ort. Skyddsombudens ställning stärkes genom en före­

skrift att ombud icke på grund av sitt uppdrag får tillskyndas försämrade

arbetsförhållanden eller arbetsvillkor. Om detta stadgande åsidosättes eller

skyddsombud hindras att fullgöra sina uppgifter, inträder skadestånds-

skyldighet. Består trakasseringsåtgärd mot skyddsombud i uppsägning av

arbetsavtal, blir uppsägningen ogiltig. Mål mot arbetsgivare i anledning av-

åtgärd mot skyddsombud skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen, såvida

ej i kollektiv-avtal bestämts att det skall handläggas i särskild ordning.

Skyddsombud skall av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsför­

tjänst, som han går miste om genom deltagande i vissa förrättningar eller

undersökningar. Skyldigheten för tillsynsorgan att vid inspektion eller an­

nan förrättning å arbetsställe träda i förbindelse med skyddsombud ut­

vidgas. Bestämmelser av nu angivet innehåll ha upptagits i förslagets 44,

69 och 73 §§.

Såsom tidigare framhållits förutsättes i allmänhet ett förhållande mellan

arbetsgivare och arbetstagare för att lagen skall vara tillämplig. Förslaget

innehåller emellertid även en del allmängiltiga föreskrifter (45 och 46 §§).

I gällande lag finnes ett stadgande av denna art, enligt vilket tillverkare,

försäljare och upplåtare av maskiner och andra tek­

niska anordningar skola vidtaga vissa åtgärder till skydd för den

som skall använda anordningen. Enligt förslaget skall sådan tillverkare,

försäljare eller upplåtare utöver vad som nu åligger honom vara pliktig

bl. a. att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens använd­

ning och skötsel. Vidare stadgas skyldighet för den som yrkesmässigt utför

installation av maskin eller annan anordning för arbetes bedrivande att

tillse att föreskrivna skyddsanordningar uppsättas och att för installationen

i övrigt gällande föreskrifter iakttagas. Då en maskin eller annan anord­

ning, som enligt lagens föreskrifter vid avlämnandet skall vara försedd

med skydd, begagnas i arbete, varå lagen i övrigt icke äger tillämpning,

skall det enligt förslaget åligga brukaren att tillse att anordningen är för­

sedd med föreskrivna skydd. Ha särskilda föreskrifter meddelats rörande

anordningens användning och skötsel, skall brukaren därjämte vara pliktig

att iaktta dessa. Genom nya allmängiltiga bestämmelser införes skyldighet

för tillverkare eller försäljare av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest far­

ligt ämne eller material att vid leverans tillhandahålla erforderliga skydds­

föreskrifter rörande ämnets eller materialets handhavande och förvaring

sarnt tillse att det är försett med föreskriven märkning eller påskrift.

Beträffande hälsofarligt ämne skall dessutom lämnas uppgift om ämnets

sammansättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

43

I fråga om organisationen av tillsynen å lagens efter­

levnad föreslås betydande ändringar, överinseendet och ledningen av-

tillsynen skall såsom redan nämnts ankomma på arbelsrådet, som övertar

de uppgifter vilka nu åvila riksförsäkringsanstalten i dess egenskap av

yrkesinspektionens chefsmyndighet. Detta förutsätter en väsentlig utbygg­

nad av det nuvarande arbetsrådet; bland annat föreslås att riksförsäkrings-

anstaltens arbetarskyddsbyrå, sprängämnesinspektionen samt yrkeshygie-

niska avdelningen vid statens institut för folkhälsan överflyttas till arbets­

rådet. Tillsynspersonalen vid yrkesinspektionen, i förslaget benämnd ar-

betsinspektionen, föreslås betydligt utökad, bland annat med två nya grup­

per av befattningshavare, nämligen yrkesläkare och socialinspektörer. De

senare skola handha de uppgifter, som för närvarande närmast åvila den

kvinnliga yrkesinspektionen. För varje arbetsinspektionsdistrikt skall så­

som distriktschef utses en yrkesinspektör, yrkesläkare eller socialinspektör.

Tillsynen vid gruvor och stenbrott, vilken nu utövas av bergmästarna, skall

ankomma på särskilda gruvinspektörer. Den kommunala tillsynen föreslås

skola begränsas till sådana kommuner, där särskild hälsovårdsnämnd fin­

nes, och ankomma endast på särskilt utsedda tillsynsmän.

I bestämmelserna om tvångsmedel för genomförande av

lagens föreskrifter (57—59 §§) föreslås följande ändringar. Om

arbetsgivare underlåter att efterkomma anmaning om vidtagande av viss

skyddsåtgärd, skall distriktschef eller arbetsrådet äga förelägga honom vite.

Befogenhet att vid synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa meddela

omedelbart ikraftträdande förbud utan arbetsgivarens hörande skall till­

komma icke endast arbetsrådet utan även distriktschef. Om minderårig ej

undergått föreskriven läkarbesiktning, skall arbetsgivaren kunna förbjudas

att använda den minderårige i arbete. Förbud skall vidare kunna meddelas

för tryggande av efterlevnaden av de tidigare omnämnda bestämmelserna

om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare av farligt ämne eller

material samt för installatör och brukare av maskin eller annan anordning

för arbetes bedrivande. Stadgandena om vite och förbud skola äga tillämp­

ning även å verksamhet som bedrives av staten med allenast den avvikelsen

alt sådan åtgärd icke skall få vidtagas av distriktschef utan endast av ar­

betsrådet.

Ansvarsbestämmelserna ha utbyggts bland annat med slad-

ganden om straff för lämnande av oriktig uppgift om vidtagen skyddsåt­

gärd och för underlåtenhet från arbetstagares sida att följa skyddsföreskrift,

som meddelats i eller med stöd av lagen.

Vid arbetsrådets slutliga handläggning av ärenden rörande tillämpningen

av lagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola represen­

tanter för arbetsgivare och arbetstagare deltaga i den omfattning och den

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning Kungl. Maj :t förordnar. Arbetsrådets beslut i vissa ärenden skall

ej få överklagas.

Förslaget innehåller åtskilliga övergångsbestämmelser bland

annat beträffande anmälan av verksamhet, användande av lokal under jord,

anordnande av personalrum, nattarbete samt användande av minderåriga

till arbete.

Kommitténs förslag till ny arbetarskyddslag är i stort sett enhälligt. Två

reservationer ha emellertid anförts. I den ena uttalar herr Löfvan­

der att enligt hans mening arbete vid jordbruket eller dess binäringar borde

undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och en särskild

arbetarskyddslag efter förnyad utredning utarbetas för jordbruket jämte

binäringar. I den andra reservationen framhålla herrar Hallman och Söder­

bäck, att de icke ansåge sig ha möjlighet att taga ståndpunkt till de i be­

tänkandet berörda organisatoriska frågorna, innan fullständig utredning

förelåge rörande de spörsmål, som uppstode i samband med den föreslagna

omorganisationen.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget.

I yttrandena vitsordas nästan undantagslöst att en allmän översyn och

modernisering av arbetarskyddslagstiftningen är behövlig. Endast handels­

kammaren i Göteborg är av annan mening och framhåller att den väsent­

liga frågan borde vara, huruvida man genom en ny och skärpt arbetar­

skyddslag kunde uppnå bättre förhållanden på arbetsplatserna med färre

olyckor och sjukdomsfall än som kunde ske på frivillighetens väg inom

ramen för gällande lag. Det syntes icke handelskammaren sannolikt att så

vore förhållandet.

Det sakliga innehållet i kommitténs förslag har i stort sett rönt gillande

i de flesta yttrandena. Sålunda uttalar socialstyrelsen att man på det hela

taget hade skäl att med tillfredsställelse hälsa förslagets sakliga innehåll.

Statens institut för folkhälsan anser förslaget innebära ett framsteg på vik­

tiga områden inom yrkeshygienen. Läkarförbundet betecknar förslaget som

ett glädjande framsteg, särskilt med hänsyn till att kommittén på ett på­

tagligt sätt beaktat den moderna ståndpunkten att förebyggande av ohälsa

vore en ännu betydelsefullare uppgift än den rena olycksfallsprofylaxen.

Förste provinsialläkarnas förening framhåller att förslaget kunde beräknas

komma att väsentligt förbättra de sanitära förhållandena på arbetsplatserna.

Tjänstemännens centralorganisation säger sig vilja instämma i kommitténs

allmänna uppläggning av arbetarskyddet, enligt vilken de arbetshygieniska

åtgärderna satts i förgrunden.

Landsorganisationen uttalar att förslaget i stort sett vore tillfredsstäl­

lande ur arbetarsynpunkt. Ett genomförande av detsamma skulle utgöra

45

ett stort arbetsrättsligt och socialpolitiskt framsteg. Det kunde emellertid

icke nog starkt understrykas att om den nya lagen bättre än den gamla

skulle kunna motsvara sitt syfte, detta trots allt icke i första hand vore

beroende av de materiella reglernas innehåll utan av inspektionsorganens

personal- och befogenhetsutrustning samt de enskilda befattningshavarnas

intresse, skicklighet och auktoritet. Organisationen anför vidare följande.

Att kampen mot yrkesfarorna för sin framgång är väsentligt beroende

av arbetsinspektionens effektivisering är ett omdöme som i huvudsak äger

giltighet beträffande yrkesfaror som kunna förebyggas genom teknisk pre-

vention. I fråga om faror som undandraga sig sådan prevention därför^ att

de bero av oförstånd, ovarsamhet eller andra subjektiva orsaker, måste

huvudansvaret alltjämt ligga på den lokala säkerhetstjänsten, alltså på den

för varje arbetsställe organiserade samverkan mellan arbetsgivare, arbets­

ledare och arbetare. Denna allmänna erinran är i förevarande samman­

hang på sin plats. Den är uttryck för en dyrköpt erfarenhet av lagstift­

ningens ineffektivitet i fråga om just dessa yrkesfaror. Olycksfallsfrekven-

sens skrämmande stegring under senare tid kan väl återföras på brister i

såväl lagstiftningen som i den statliga och kommunala tillsynsorganisa-

tionen. Men det är angeläget för arbetsmarknadens parter att fasthålla för

sig att en icke oväsentlig del av skulden är att tillskriva den kallsinniga

och passiva inställning till säkerhetstjänsten som de tyvärr alltför ofta lagt

i dagen. Det vore oförsvarligt om de hemfölle åt illusionen att den digra

kodex av lagregler och anvisningar som kommittén åstadkommit skulle

tillåta någon avprutning av anspråken på deras självverksamhet och själv­

ansvar.

I en del i huvudsak tillstyrkande yttranden ha vissa principiella erin­

ringar riktats mot förslaget. Därvid har man särskilt påtalat, att förslaget

utmärktes av en tendens att byråkratise ra arbetarskyd­

det. Svenska arbetsgivareföreningen — som finner det fullt förståeligt att

förslaget innefattade vissa skärpningar i förhållande till gällande lag

framhåller sålunda att förslaget medförde fara för en byråkratisering av

arbetarskyddet på grund av att det innehölle ett stort antal detaljbestäm-

melser, att avgörandet av åtskilligt fler detaljfrågor än tidigare lagts i myn­

digheternas hand och att anmälningsskyldighet stipulerats i åtskilliga av­

seenden, vartill motsvarighet f. n. saknades. Detta förhållande strede helt

mot den tendens som på senare år i allt högre grad gjort sig gällande, näm­

ligen att arbetsgivare och arbetare ute på arbetsplatserna nedlade ett stort

frivilligt arbete för arbetarskyddets effektivisering. I förslaget uttalades

visserligen en uppskattning av detta arbete, men i sak vore hela förslagets

uppläggning ägnad att försvåra och förminska betydelsen av detta frivil­

liga arbete. Liknande synpunkter uttalas av handelns arbetsgivareorgani­

sation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, lantarbetsgivareför­

eningen, kemiska industrikontoret, handelskammaren i Göteborg och sam-

arbetskommittén för byggnadsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition in- 298.

46

I åtskilliga yttranden göres gällande att vissa bestämmelser i förslaget —-

särskilt föreskrifterna om anmälningsskyldighet i fråga om verksamhet och

lokaler samt om förhandsgranskning av byggnadsförslag — skulle föran­

leda skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor omfatt­

ning och beröva det produktiva arbetet åtskillig arbetskraft utan motsva­

rande fördelar ur skyddssynpunkt. Icke minst syntes det vara angeläget

att besinna vad dessa förslag skulle betyda i arbetsbelastning för tillsyns-

organen själva. Man hade anledning befara att dessas viktigare uppgifter

därigenom skulle bli eftersatta. Dylika synpunkter anföras bl. a. av vatten­

fallsstyrelsen, kommerskollegium, stadsförbundet och vissa handelskamrar.

Några remissinstanser — däribland statens institut för folkhälsan, lant-

bruksstyrelsen, yrkesinspektörerna och vissa handelskamrar — anse för­

slaget utmärkas av en tendens till alltför stark centralisering, i det att av­

görandet av jämförelsevis obetydliga frågor i stor utsträckning tillkomme

arbetsrådet.

Möjligheten att för närvarande förverkliga kom­

mitténs förslag i full utsträckning har ifrågasatts av me­

dicinalstyrelsen. Styrelsen uttalar att en långt fullständigare och allsidigare

sjuk- och hälsovårdsorganisation än den nuvarande utgjorde en nödvändig

förutsättning för förslagens genomförande. I sådant hänseende åsyftades

bl. a. färdigutbyggandet av den civila tjänsteläkarorganisationen, av skol-

läkarvården och distriktsvården liksom av den allmänna hälsovårdens

hjälpkrafter och det sociala kuratorsväsendet. Med hänsyn därtill funne

sig styrelsen icke kunna förorda ett genomförande av kommitténs förslag

i full omfattning. Detta uteslöte emellertid icke att styrelsen funne det

mycket önskvärt att vissa särskilt angelägna reformer på området omedel­

bart vidtoges. Provinsialläkarföreningen finner en viss diffus slöja av

önskedröm vila över betänkandet. Med rådande knappa tillgång på arbets­

kraft, inom vilken personalgrupp det än gällde, torde det inom den när­

maste tiden föreligga ringa utsikter till reformernas framgångsrika realise­

rande — möjligen till en utbyggnad etappvis. I

I flera yttranden yrkas att en särskild arbetarskyddslag

upprättas för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, lant-

bruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, föreståndaren för statens

maskin- och redskapsprovningsanstalter, lantbruksförbundet, lantarbets-

givareföreningen och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivare-

förening. Som skäl härför anföres att i en sådan lag större hänsyn kunde

tagas till jordbrukets och skogsbrukets speciella föx-hållanden, varjämte

man borde kunna erhålla en för arbetsgivare och arbetstagare på detta om­

råde mera överskådlig och lättfattlig lagtext. Lantbruksstyrelsen utvecklar

sin mening på följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21)8.

47

Försöket att göra lagen tillämplig å jordbruket och dess icke självstän­

diga binäringar har föranlett att ett flertal bestämmelser måst givas ett

relativt obestämt innehåll genom tillfogande av förbehåll, innebärande att

bestämmelserna skola iakttagas »i den utsträckning, som i varje fall kan

anses skälig» eller »i den utsträckning, som med hänsyn till förevarande

omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras» o. s. v. Här­

igenom kommer det att ställa sig vanskligt att- avgöra i vad mån en sådan

bestämmelse i visst fall äger tillämpning eller icke. Särskilt kommer det

att bliva svårt för jordbrukarna och deras arbetstagare, av vilka många ha

föga vana vid läsning av lagtext, att tolka lagens innebörd i avseende å de

skyldigheter och rättigheter, som åläggas dem. En sådan oklarhet kan för­

väntas komma att föranleda tvister såväl mellan arbetsgivare och arbets­

tagare som mellan dessa och tillsynsorganen. Såvitt lantbruksstyrelsen kan

finna, har det av kommittén verkställda försöket att på nämnda sätt vidga

lagens tillämpningsområde visat, att lagtexten blir alltför omfattande och

tillika oklar och svåröverskådlig, om den skall avpassas för tillämpning

även å jordbruket. I likhet med reservanten inom kommittén herr Löfvan-

der får lantbruksstyrelsen därför bestämt påyrka, att en särskild arbetar­

skyddslag uppgöres för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Skogsstyrelsen är däremot av den uppfattningen att de modifikationer i

fråga om arbetarskyddet, som kunde erfordras för skogsbrukets vidkom­

mande, endast i mindre utsträckning torde behöva ske genom införande av

särskilda bestämmelser i lagen. Det torde i många fall visa sig lämpligare

att genom en smidig lagtillämpning beakta de särskilda, ofta från plats till

plats växlande förhållandena vid skogsarbete.

Kritik in o t att i förslaget upptagits bestämmelser

vilka åsyftade att skyd da även andra än arbetsta­

gare och därmed likställda — nämligen de allmängiltiga stad-

gandena i 45 och 46 §§ rörande tillverkare, försäljare och installatörer in. fl.

— har framförts av kommerskollegium, som anser detta förhållande inne­

bära att arbetarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område

vilket icke hade något med arbetarskydd att göra. 1 den mån dessa stad-

ganden icke avsåge arbetsställe, som enligt 1 § fölle under lagen, torde de

icke ha sin plats i arbetarskyddslagen. De syntes i stället mera vara att

jämföra med andra bestämmelser som åsyftade att trygga allmänheten mot

andras ovarsamhet eller andra anledningar till olycksfall. Ifrågavarande

paragrafer syntes därför böra utgå, dock borde, intill dess allmängiltiga

bestämmelser meddelats om förbud mot leverans av här avsedda anord­

ningar utan skydd, förbudet däremot kvarstå i arbetarskyddslagen, såvitt

anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning.

Den lagtekniska utfor in ningen a v förslaget kritise­

ras i åtskilliga yttranden. Sålunda anför socialstyrelsen, alt det framför allt

kunde anmärkas att den föreslagna lagtexten med därvid fogade anvis­

ningar blivit alltför vidlyftig och otymplig. Därtill komme att bestäminel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

48

serna i åtskilliga fall erhållit en synnerligen vag avfattning. Särskilt före­

skrifterna i 11—17 §§ vore alltför detaljerade och av alltför obestämd av­

fattning för att lämpligen kunna intagas i en författning av lags karaktär.

Paragrafernas uppställning och den rent språkliga utformningen avveke

f. ö. i betydande grad från vad som hittills varit brukligt i svensk lagtext.

Detsamma gällde den särskilda anordningen med till lagen fogade anvis­

ningar av lags karaktär. Dylika anvisningar hade hittills förekommit

endast i undantagsfall, bl. a. i skatteförfattningarna, där det varit nödvän­

digt att utfärda synnerligen detaljerade föreskrifter i lagform. De före­

slagna anvisningarna vore därjämte av synnerligen varierande beskaffen­

het. Styrelsen ifrågasatte, om det icke vore lyckligare att i lag fixera endast

de grundläggande föreskrifterna och upptaga detaljföreskrifterna i en ad­

ministrativ författning, varjämte eventuellt chefsmyndigheten kunde be­

myndigas att inom vissa gränser utfärda bindande anvisningar. Vidare

kunde anmärkas, att avgränsningen mot andra författningar i åtskilliga

fall, t. ex. 11, 41 och 46 §§, icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Med

hänsyn till det anförda förordade styrelsen att lagförslaget måtte under­

kastas en grundlig överarbetning. Även riksförsäkringsanstalten hemställer

under åberopande av liknande synpunkter att förslaget måtte omarbetas.

Genom att överflytta detaljföreskrifter till en i administrativ ordning ut­

färdad författning skulle man vidare vinna, att bestämmelserna lättare och

med mindre tidsutdräkt kunde ändras och fullständigas med hänsyn tagen

till den ständigt fortgående tekniska utvecklingen. Vattenfallsstyrelsen ut­

talar sig i samma riktning. Stockholms handelskammare anser, att lagen

borde innehålla blott de grundläggande bestämmelserna och i fråga om

direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall innefatta alle­

nast arbetsgivares allmänna skyldigheter. Behovet av förtydligande detalj­

föreskrifter för särskilda områden syntes kunna tillgodoses genom i admi­

nistrativ ordning av Kungl. Maj :t eller arbetsrådet utfärdade bestämmel­

ser. Även järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

län, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivare­

organisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse anord­

ningen med särskilda anvisningar till lagtexten göra förslaget invecklat och

svåröverskådligt. I några av dessa yttranden betonas att det verkade för­

virrande alt kommittén i motiveringen till en del anvisningar syntes göra

avsteg från sitt principiella uttalande att anvisningarna skulle vara lika

bindande som lagtexten.

Jämväl åtskilliga andra remissinstanser ha den uppfattningen att för­

slaget är alltför detaljerat. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att

detta förhållande till följd av lagens vidsträckta tillämpningsområde med­

förde, att man finge bestämmelser som uppenbarligen icke kunde tillämpas

inom vissa verksamhetsområden, vilket vore ägnat att minska respekten

för lagen. Läkarförbundet befarar att detaljrikedomen skulle komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

49

i viss mån klavbinda utvecklingen. Mångfalden av föreskrifter kunde vi­

dare ingiva såväl arbetsgivare som arbetstagare den uppfattningen, att la­

gens bestämmelser helt täckte de yrkeshygieniska och skyddstekniska om­

rådena och att ytterligare ej förutsedda och omnämnda åtgärder vore

obefogade.

Från några håll hävdas att den vaga avfattningen av åtskilliga bestäm­

melser kunde medföra rättsosäkerhet. I vissa yttranden, bl. a. det av lands­

organisationen avgivna, påtalas den rikliga förekomsten av till innebörden

obestämda inskränkningar i lagens regler.

Beträffande k r i t i k e n mot särskilda bestämmelser i för­

slaget må följande nämnas. I en del yttranden göres gällande att det

föreslagna tillämpningsområdet för lagen vore onödigt vidsträckt; bl. a.

ifrågasättes att lämna det hemindustriella arbetet utanför arbetarskydds­

lagen. Bestämmelserna om anmälan av nya företag och om förhandsgransk­

ning av byggnadsförslag kritiseras, delvis ganska skarpt, i ett betydande

antal yttranden. I fråga om nattarbete för vuxna arbetstagare motsätter

man sig på arbetsgivarhåll en skärpning av den nuvarande bestämmelsen,

under det att landsorganisationen vill gå längre än kommittén och anser

att nattarbete i intet fall borde få bedrivas utan dispens av arbetsrådet.

Ganska delade meningar komma till uttryck i frågan om minimiåldern för

minderårigs användande till arbete. I ett flertal yttranden yrkas kraftigare

begränsning av minderårigs arbetstid än kommittén föreslagit. Åtskilliga

remissinstanser motsätta sig förslaget att befogenhet att meddela vitesföre­

läggande skulle tillkomma distriktschef. Kommitténs förslag att vitesföre­

läggande och förbud skulle kunna meddelas även i fråga om verksamhet

som bedrives av staten har jämväl mött erinringar.

En närmare redogörelse för vad yttrandena i dessa och andra hänseenden

innehålla kommer att lämnas i samband med behandlingen i det följande

av särskilda avsnitt av kommitténs förslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Efter hand som den industriella och sociala utvecklingen fortskridit har

behovet av särskilda åtgärder för att skydda den mänskliga arbetskraften

mot de faror i form av ohälsa och olycksfall, som arbetet kan medföra,

framträtt med allt större styrka. Sedan vår första egentliga arbetarskydds­

lag, 1889 års s. k. yrkesfarelag, år 1912 ersatts av den ännu gällande lagen

om arbetarskydd, har industrialiseringen och mekaniseringen av arbetet

fortsatt i raskt tempo. Tid efter annan ha också ändringar vidtagits i arbetar-

skyddslagstiftningen, delvis av ganska omfattande karaktär. Den tid som

förflutit sedan lagens tillkomst synes emellertid i och för sig vara anledning

nog att till övervägande upptaga frågan om en allmän revision av lagen.

t Ilihang till riksdagens protokoll 19)8. 1 samt. Nr 298.

50

Den på senare år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i

arbete synes också motivera en intensifiering av den förebyggande verk­

samhet, som arbetarskyddet innefattar.

Det av 1938 års arbetarskyddskommitté framlagda förslaget till ny ar­

betarskyddslag bygger vidare på den grund som 1912 års lag erbjuder. För­

slaget innefattar väsentliga utvidgningar och skärpningar av lagens bestäm­

melser. I stort sett har förslaget mötts med välvilja vid remissbehandlingen,

om än i fråga om förslagets detaljer åtskillig kritik riktats mot detsamma.

Behovet av en revision av arbetarskyddslagstiftningen har emellertid så

gott som undantagslöst vitsordats i yttrandena. För egen del finner jag, i

anslutning till vad jag i det föregående anfört, en revision av arbetarskydds­

lagen i utvidgande och skärpande riktning påkallad. De allmänna synpunk­

ter kommittén anfört rörande riktlinjerna för en sådan revision kan jag i

stort sett ansluta mig till. Jag vill emellertid redan här anmärka, att jag i

vissa avseenden hyser starka betänkligheter mot att i lagstiftningen införa

så vittsyftande bestämmelser som kommittén i en del fall föreslagit.

Kommittén har betonat att även om förslaget förutsatte en mera utsträckt

tillämpning än vad lagstiftningen nu har därav icke följde, att den före­

slagna lagstiftningens samtliga bestämmelser skulle äga tillämpning under

alla förhållanden. En del av de föreslagna bestämmelserna ha sålunda re­

dan genom sin innebörd och avfattning erhållit begränsad giltighet och

andra ha helt undantagits från tillämpning å vissa slag av verksamhet. Det

ligger vidare i sakens natur, att arbetarskyddet, som spänner över hela pro­

duktionslivets område, icke låter insnöra sig i allmängiltiga regler. Ett vid­

sträckt utrymme måste lämnas åt skälighetssynpunkter vid avgörande av

vad som i det enskilda fallet är lämpligt och möjligt att åstadkomma. Hur

lagstiftningen i det särskilda fallet skall tillämpas vid arbetarskyddets

praktiska utformning blir därför i väsentlig grad beroende av tillsynsor-

ganens verksamhet och de berörda parternas egna åtgöranden. Utan en aktiv

medverkan från arbetsgivare och arbetare och utan en effektiv tillsyn blir

även den bästa arbetarskyddslag en lag på papperet. Det är vid sådant för­

hållande glädjande att kunna konstatera, att förståelsen och intresset för

ett rationellt och effektivt arbetarskydd på senare tid vuxit sig allt starkare

hos arbetsmarknadens parter samt att värdet av att arbetet, även om det i

och för sig icke är förenat med särskilda vådor, bedrives under så sunda

och betryggande förhållanden som möjligt alltmera erkänts. Alltjämt torde

dock åtskilligt återstå att göra. Jag vill här i anslutning till vad landsorga­

nisationen anfört framhålla angelägenheten av att arbetsmarknadens par­

ter göra klart för sig att, om syftet med arbetarskyddslagstiftningen skall

vinnas, stora anspråk ställas på deras självverksamhet och självansvar.

Ett väl lett och organiserat lokalt skyddsarbete ute på arbetsplatserna samt

en utökad propaganda- och upplysningsverksamhet är enligt min uppfatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2f)S.

ning av största betydelse för uppnåendet av sunda och trygga arbetsförhål­

landen.

Härutöver krävs emellertid en intensifiering av tillsynsverksamhe­

ten, icke minst för att bereda arbetsgivare och arbetstagare möjlig­

heter att vid det lokala skyddsarbetet tillgodogöra sig den sakkun­

skap på arbetarskyddets område, som tillsynsorganen representera. Ar-

betarskyddskommittén har föreslagit en mycket betydande utökning

av tillsynsorganen. Av skäl, som jag i annat sammanhang skall när­

mare utveckla, har jag icke funnit det möjligt att för närvarande ut­

bygga organisationen i den omfattning som skulle ha varit önskvärd. Bl. a.

av denna anledning har jag funnit vissa av kommittén föreslagna utvidg­

ningar av den gällande lagstiftningen icke lämpligen böra realiseras för

närvarande. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälnings­

skyldighet och obligatorisk förhandsgranskning av arbetslokaler, vilka skulle

föranleda en betydande registrerings- och granskningsverksamhet, har jag

sålunda funnit icke böra genomföras annat än i begränsad omfattning. Den

effektivisering och förbättring av tillsynsverksamheten, som en utökad or­

ganisation möjliggör, bör enligt min mening i första hand inriktas på att

åstadkomma sundare och säkrare arbetsförhållanden inom sådana verk­

samhetsgrenar, där behovet av särskilda åtgärder till skydd mot ohälsa och

olycksfall i arbete är mera framträdande. Härtill kommer att de ifråga­

satta åtgärderna skulle kunna bidraga till en icke önskvärd byråkratise-

ring av arbetarskyddet.

Av liknande skäl som de nyss anförda har det synts mig för närvarande

icke finnas anledning att under lagstiftningen inbegripa även den statliga

och kommunala förvaltningsverksamheten, som hittills fallit utanför arbe-

tarskyddslagstiftningens tillämpningsområde. Vad åter angår lagens till­

lämplighet på jordbruket finner jag det angeläget att arbetstagarna inom

denna näringsgren så långt detta är möjligt jämställas med andra arbets-

tagargrupper. Jag har därför på denna punkt funnit mig böra i allt väsent­

ligt godtaga kommitténs förslag. Även i övrigt torde i huvudsaklig över­

ensstämmelse med vad kommittén ansett den nya lagen i vissa avseenden

böra få ett vidgat tillämpningsområde. Jag är dock icke beredd att göra

lagen tillämplig å hemindustrielit arbete. Ej heller har jag kunnat i allo

ansluta mig till förslaget i vad detta angår föreskrifter, vilka skola äga till-

lämpning även utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I princip har jag emellertid intet att invända mot att sådana föreskrifter

liksom hittills upptagas i arbetarskyddslagstiftningen.

En närmare utveckling av min ståndpunkt i nu nämnda hänseenden lik­

som i fråga om vad kommittén i övrigt föreslagit kommer att lämnas i det

följande. 1 detta sammanhang vill jag emellertid till övervägande upptaga

det i flera yttranden behandlade spörsmålet om den författningsmässiga ut­

formningen av arbetarskyddslagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

51

52

Den nuvarande arbetarskyddslagen har tillkommit genom en samman­

slagning och utbyggnad av två äldre lagverk, nämligen 1889 års yrkesfare-

lag samt 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke. Den innehåller åtskilliga bestämmelser, som icke

kunna anses vara av civillags karaktär, utan närmast utgöra administrativa

tillämpningsföreskrifter. I än högre grad är detta fallet med det förslag

till ny arbetarskyddslag, som arbetarskyddskommittén framlagt. Genom

den samtidigt väsentligt utökade omfattningen och specificeringen har lag­

förslaget därjämte kommit att bli av betydande omfattning. Kommittén

har i angivet syfte att underlätta förståelsen av lagtexten samt giva en när­

mare belysning av densamma till själva lagtexten fogat särskilda anvis­

ningar, vilka enligt vad kommittén uttalat skola anses vara lika bindande

som lagbestämmelserna.

I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot den utformning författ­

ningsbestämmelserna sålunda erhållit. Den kritik som i denna del riktats

mot förslaget synes mig tungt vägande. Vad till en början angår förslaget

att komplettera lagtexten med anvisningar har denna metod i svensk lag­

stiftning hittills brukats endast i skatteförfattningar. Jag är för min del

icke beredd att förorda dess användande i fråga om en författning av civil­

lags natur. I likhet med vissa av remissinstanserna finner jag vidare syste­

met med anvisningar icke ägnat att nämnvärt underlätta förståelsen av lag­

texten. På det sätt anvisningarna utformats av kommittén innehålla de

vidare å ena sidan bestämmelser som otvivelaktigt äro av den vikt, att de

böra ha sin plats i själva lagtexten, och å andra sidan föreskrifter, som när­

mast kunna karakteriseras som motivuttalanden. Huvudparten av vad an­

visningarna innehålla är sålunda till största delen sådant, som, därest det

överhuvud skall erhålla plats i en författning, bör regleras i administrativ

ordning. Såsom nyss framhållits gäller detta även om en del i den nuva­

rande arbetarskyddslagen förekommande bestämmelser, vilka ha sin mot­

svarighet i kommittéförslaget. Jag vill härvid erinra om att redan vid till­

komsten av 1912 års arbetarskyddslag vissa antydningar härom gjordes.

Såsom jag tidigare framhållit ligger det i sakens natur att ett stort antal

bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen måste få en relativt vag och

obestämd utformning såväl med hänsyn därtill att bestämmelserna skola

gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar som ock därför att till-

lämpningen bör kunna anpassas efter de från tid till annan ändrade för­

hållanden, varunder arbete bedrives. Med hänsyn härtill synas mig starka

skäl tala för att i själva lagen upptaga endast grunderna för arbetar­

skyddets utformning ävensom de rent civillagsmässiga föreskrifter som ingå

i regleringen av arbetarskyddet. Den exemplifiering av skyddsåtgärder, som

upptages i den nuvarande lagen och i starkt utvidgad form återfinnes i

arbetarskyddskommitténs förslag, bör däremot enligt min mening i huvud­

sak utgå ur lagtexten. Bestämmelser av dylikt slag böra i stället utfärdas

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

53

i administrativ ordning såsom en allmän tillämpningskungörelse till lagen.

En sådan tillämpningskungörelse kan givas väsentligt fylligare avfattning

än vad som kan anses lämpligt i fråga om en författning av civillags karak­

tär. Till kungörelsen torde med fördel kunna överflyttas detaljföreskrifter

i vissa ämnen, exempelvis angående utfärdande av arbetsbok för minder­

åriga m. in. Den här ifrågasatta metoden innebär i själva verket endast en

annan utformning av den tankegång, som torde ha legat bakom arbetar-

skyddskommitténs förslag att till lagtexten foga särskilda anvisningar.

Skillnaden blir den att enligt vad jag förordar utfärdandet av tillämpnings­

föreskrifter inom de gränser som lagstiftningen uppdrager skall ankomma

på Kungl. Maj :t, medan enligt arbetarskyddskommitténs förslag hela författ-

ningskomplexet skulle erhålla civillags karaktär. Uppenbarligen måste det

förra förfaringssättet medföra att av utvecklingen påkallade ändringar och

kompletteringar av de mera tekniskt betonade avsnitten av författnings-

kornplexen lättare och smidigare kunna genomföras.

Av dessa skäl vill jag föreslå att den föreliggande lagstiftningsfrågan

löses så, att i en författning av civillags karaktär upptagas de grundläg­

gande föreskrifterna om arbetarskyddet, medan det överlåtes åt Kungl.

Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen. Härutöver bör det givet­

vis såsom hittills ankomma på det centrala tillsynsorganet att meddela er­

forderliga råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning.

Med denna lösning av frågan om arbetarskyddets lagtekniska reglering

torde de 'skäl som anförts till stöd för utfärdandet av en särskild arbetar­

skyddslag för jordbruket och dess binäringar väsentligen förlora sin bär­

kraft. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid jämväl frågan vilka

av de föreslagna bestämmelserna som skola gälla för jordbruket. Jag åter­

kommer till detta spörsmål i det följande.

I enlighet med det anförda har på grundval av kommittéförslaget och de

däröver avgivna yttrandena inom socialdepartementet utarbetats ett för­

slag till ny arbetarskyddslag som avses skola kompletteras av en kungörelse

med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen. I det följande skall under

särskilda avsnitt en redogörelse lämnas för de viktigare av de frågor som

beröras av kommitténs förslag samt den omfattning i vilken dessa ansetts

kräva reglering i lag.

Innan jag övergår till en sådan redogörelse vill jag nämna att frågan

om en ändrad organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen an-

mäles av mig i annat sammanhang. Jag ämnar därvid föreslå att, i huvud­

saklig överensstämmelse med kommitténs förslag, den centrala ledningen

av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, som skall övertaga

jämväl det nuvarande arbetsrådets funktioner. För detta nya ämbetsverk

föreslår jag benämningen arbetarskyddsstyrelsen. Kommitténs förslag att

utbyta benämningen yrkesinspektionen mot arbetsinspektionen har jag ej

funnit anledning godtaga. Vad angår organisationen av yrkesinspektionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

54

föreslår jag att varje inspektionsdistrikt skall liksom för närvarande stå

under ledning av en yrkesinspektör, som till sitt förfogande har underord­

nad personal. De befogenheter som enligt kommitténs förslag lagts i di-

striktschefs hand böra sålunda ankomma på yrkesinspektören. Vidare

föreslås, att kommunala tillsynsorgan såsom hittills skola finnas i alla kom­

muner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

II. Särskilda frågor.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Gällande lag.

Arbetarskyddslagen äger i princip tillämpning å varje rörelse, industriell

eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, även­

som å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt sär­

skilt arbetsföretag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första styc­

ket). Såsom arbetare anses enligt lagen envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig före­

tagare (2 §).

Angående praxis vid tolkningen av det nu återgivna stadgandet om till-

lämpningsområdet anför kommittén bl. a. följande.

Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen har stundom uppkommit fråga,

huruvida en verksamhet är att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag i

lagens mening. Detta har särskilt varit fallet beträffande sådan verksamhet,

som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet varit att hän­

föra till rörelse, har den ansetts inbegripen under lagen. Men även i andra

fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansetts böra falla under lagen, ut­

övats av staten eller kommun, har lagen som regel ansetts vara tillämplig.

Således gäller lagen beträffande sådan verksamhet, som utövas av exempel­

vis statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala

bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och

vattenledningsverk.

Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning och rättskipning,

d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, har däremot icke inbegri­

pits under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan nämnas rättsväsen,

fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militär­

tjänsten. Ej heller har lagen ansetts gälla i fråga om sådan kommunal verk­

samhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,

skatte- eller andra liknande myndigheter.

Kommittén anför därjämte följande.

Vad beträffar militär verksamhet är gällande arbetarskyddslag tillämplig

på allt sådant arbete, som utföres av civila arbetare, i den mån arbetet är

hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag i lagens mening. Sålunda

gäller lagen beträffande arbete, som utföres av civila arbetare vid försvars-

Kungl. Maj:tv proposition nr 298.

55

väsendets olika verkstäder och anstalter, såsom aminunitionsfabriker, krut­

bruk, gevärsfaktori, tyg-, signal- och flygverkstäder, örlogsvarv, snickeri-,

skrädderi-, skoniakeri- och sadelmakeriverkstäder, bagerier, charkuterier,

köks- och tvättinrättningar, värme- och ångcentraler, förråd, vedgårdar,

sjukhus och marketenterier. Det arbete, som utföres av militär, civilmilitär

och värnpliktig personal vid ifrågavarande verkstäder och anstalter av olika

slag, anses däremot ej inbegripet under lagen. Med hänsyn till att lagens

tillämpning är begränsad till att gälla rörelse och särskilt arbetsföretag fal­

ler ej heller den egentliga militärtjänsten under lagen.

Lagen innehåller vissa inskränkningar i huvudregeln om tillämpnings­

området. Sålunda undantagas helt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem

eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbets­

givaren att vaka över arbetets anordnande, arbete, som utföres av medlem

av arbetsgivarens familj, och arbete, som är att hänföra till skeppstjänst

(1 § andra stycket). Vidare äger lagen beträffande arbete inom jordbruket

tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid använ­

dande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra

kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall (1 §

tredje stycket). Slutligen föreskrives att lagen i fråga om arbete, som avses

i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m., skall gälla allenast i vad den

angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av

röntgenstrålar eller radioaktivt ämne (1 § sista stycket).

Lagens tillämpningsområde kan under vissa förutsättningar utvidgas ge­

nom beslut i administrativ ordning. Enligt 7 § 8 mom. äger nämligen Kungl.

Maj:t, om arbete som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra

till skeppstjänst i visst fall bedrives under sådana förhållanden, att därmed

sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall,

förordna att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, i nödig om­

fattning skall tillämpas å arbetet. Tillika stadgas, att Kungl. Maj :t äger

meddela de föreskrifter som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke

användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Såsom tidigare nämnts innehåller lagen vissa föreskrifter, som gälla även

utanför det nu angivna tillämpningsområdet, nämligen angående tillverkare,

försäljare och upplåtare av maskiner in. m. För dessa stadganden ävensom

kommitténs förslag till nya bestämmelser av denna art kommer redogö­

relse att lämnas i ett senare sammanhang.

Kommitténs förslag.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för de av kommit­

tén anförda allmänna synpunkterna beträffande eu reform av arbetar-

skyddslagstiftningen har kommittén ansett, alt lagens tillämpningsområde i

åtskilliga hänseenden borde utvidgas. Detta bar skett dels genom att huvud­

regeln gjorts vidsträcktare än den nuvarande, dels genom att vissa kalego-

5(5

rier vilka icke äro att anse som arbetstagare likställts med sådana och dels

genom att vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln inskränkts.

Enligt huvudregeln i förslaget (1 § första stycket) skall lagen vara

tillämplig å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för ar­

betsgivares räkning. De för tillämpningsområdets angivande nu använda ut­

trycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts mot »verk­

samhet». Härigenom kommer den statliga och kommunala förvaltningsverk -

samheten, vilken hittills fallit utanför arbetarskyddslagen, att inbegripas

under den föreslagna lagen. Ändringen motiveras med att arbetarskydds­

lagen borde bereda möjlighet att avhjälpa missförhållande med avseende å

arbetets sundhet eller säkerhet, oavsett inom vilken verksamhet det före-

komme. Beträffande innebörden av begreppet verksamhet uttalar kommit­

tén, att därunder inrymdes icke endast varje yrkesmässigt bedriven verk­

samhet utan jämväl annat slag av verksamhet eller arbete och detta även

om verksamheten eller arbetet vore av relativt tillfällig natur.

Begreppet arbetstagare har i förslaget samma innebörd som begreppet ar­

betare i gällande lag (2 § a). Verksamhet, vari icke finnes någon arbets­

tagare, faller enligt huvudregeln utanför lagen. Emellertid föreslår kommit­

tén den utvidgningen, att lagen skall äga tillämpning å verksamhet,

som två eller flera personer gemensamt bedriva utan

att däri sysselsätta arbetstagare, s. k. kooperativ

verksamhet (1 § g). Till stöd för förslaget anföres att yrkesinspek­

tionen vid skilda tillfällen påträffat missförhållanden inom verksamhet av

denna art, särskilt beträffande vissa maskiner och ångpannor, och att del

måste anses otillfredsställande att inspektionen i dylika fall icke kunde in­

gripa. Samma förhållande kunde visserligen inträffa beträffande verksam­

het, som bedreves av ensam person, men dylik verksamhet hade i regel icke

samma omfattning som den här avsedda kooperativa verksamheten. Vidare

vore i sistnämnda fall varje delägare beroende av meddelägares vilja för

rättelse av missförhållande.

Kommittén har emellertid ansett att lagen icke i sin helhet borde tilläm­

pas å verksamhet av ifrågavarande art utan endast i den begränsade om­

fattning som angives i anvisningarna till 1 § g). Bland de stadganden som

icke skola gälla beträffande sådan verksamhet må nämnas bestämmelserna

om raster, natt- och veckovila, om minderårigas och kvinnors användande i

arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer. Kommittén före­

slår vidare att i lagen föreskrives, att delägarna skola fastställa, vem av dem

som skall vara att anse såsom arbetsgivare i lagens mening samt att, om

så ej skett, varje delägare skall vara ansvarig såsom arbetsgivare i förhål­

lande till den eller de andra.

Om inom en verksamhet, vari arbetstagare sysselsättes och som alltså fal­

ler under lagen, arbete utföres även av annan än arbetstagare, gälla lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

57

bestämmelser i princip icke beträffande den sistnämndes arbete. Kommittén

föreslår emellertid, att vissa personer, vilka icke äro att hänföra till arbets­

tagare, vid lagens tillämpning skola likställas med sådana. Sålunda skall

lagen tillämpas å arbete vid läroanstalt, vilket av elev ut­

för e s för vinnande av praktisk utbildning (l§g).

Därvid likställas elev med arbetstagare och den som driver anstalten med

arbetsgivare. Som motivering för förslaget anföres, att det ur såväl skydds-

som uppfostringssynpunkt vore av betydelse att dylikt arbete inbegrepes

under arbetarskyddslagen. Kommittén framhåller att bestämmelsen, ehuru

den främst avsåge yrkes-, lärlings- och verkstadsskolor av olika slag, icke

vore inskränkt till dylika skolor utan omfattade varje läroanstalt, vid vil­

ken elev hade att för sin utbildning utföra praktiskt arbete. Såsom arbete

för vinnande av praktisk utbildning borde även räknas slöjd och husligt

arbete vid sådana skolor som folk-, fortsättnings-, flick- och realskolor,

högre folkskolor, kommunala mellanskolor, allmänna läroverk och semina­

rier. Däremot borde laboratoriearbete vid nyssnämnda skolor i allmänhet

icke betraktas som sådant arbete, varå lagen vore tillämplig, enär detsamma

vanligen finge anses ingå såsom ett led i den teoretiska utbildningen. Kom­

mittén uttalar vidare att de särskilda förhållanden, under vilka arbete av

elever vid läroanstalter i regel bedreves, motiverade en viss begränsning av

lagens tillämplighet å dylikt arbete. I anvisningarna till 1 § g) föreskrives

i enlighet härmed att bestämmelserna om raster, natt- och veckovila, min­

derårigas och kvinnors användande i arbete samt om skyddsombud och sä­

kerhetskommittéer skola gälla för dylikt arbete endast i den mån så före­

skrives av arbetsrådet.

Vidare föreslår kommittén att arbete som utföres av värnpliktig i

viss utsträckning skall falla under arbetarskyddslagen. Dylikt arbete om­

fattas icke av huvudregeln, enär värnpliktig icke är att anse som arbets­

tagare i förslagets mening. Kommittén framhåller, att det i ganska stor ut­

sträckning förekomme att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapen­

fria, användes till arbete, som bedreves på samma eller liknande sätt som

civilt arbete av motsvarande slag. Enär de värnpliktiga därvid vore utsatta

för samma risker för ohälsa och olycksfall som civila arbetstagare i mot­

svarande sysselsättning, borde enligt kommittén dylikt arbete, som utfördes

av värnpliktiga, vara inbegripet under arbetarskyddslagen. Kommittén före­

slår därför alt värnpliktig skall vara att likställa med arbetstagare i den

mån han inom försvarsväsendet utför sådant arbete, som bedrives väsent­

ligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är

att hänföra till militär övning, eller användes till civilt arbete utom försvars­

väsendet (2 § a) andra stycket jämfört med 1 § c). Vad som gäller om

värnpliktig skall äga motsvarande tillämpning i fråga om civilförsvarsplik-

lig (anvisningarna till 2 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

58

Kommittén uttalar vidare att personer, intagna på arbetshem,

sinnessjukhus, alkoholist-, fattigvårds-, sinnesslö- eller andra vårdan­

stalter eller på straffanstalter, böra likställas med arbetstagare, i den

mån de utföra arbete å anstalten.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts reglera yttergränserna för den

föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta inskränkes emellertid genom

vissa undantagsbestämmelser. Undantagen äro av betydligt mindre omfatt­

ning än de som upptagits i den nuvarande lagen.

Husligt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem, och arbete, som

är att hänföra till skeppstjänst, anses liksom f. n. böra undantagas

från arbetarskyddslagen (1 § a).

Beträffande j ordbruket innebär kommitténs förslag en väsentlig

utvidgning av arbe tar skydd slagens tillämplighet. Med anledning av att i ytt­

randen över kommitténs preliminära förslag yrkats, att en särskild arbetar­

skyddslag måtte upprättas för jordbruket och dess binäringar, uttalar kom­

mittén att tillräckliga skäl för en sådan speciallagstiftning icke anförts.

Snarare talade starka skäl för att jordbrukets arbetstagare tillförsäkrades

samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete som arbetstagarna på andra

arbetsområden, där lagen förutsattes skola gälla utan inskränkning. Som

motiv för en utsträckning av lagens tillämplighet å jordbruket åberopar

kommittén främst behovet av åtgärder för att nedbringa olycksfallens antal.

Kommittén hänvisar till vissa statistiska uppgifter (betänkandet s. 192—

194), enligt vilka större delen av olycksfallsriskerna inom jordbruket f. n.

lölle utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs

mening borde ett flertal av dessa olycksfallsrisker kunna avlägsnas eller

avsevärt minskas genom åtgärder enligt denna lag. En utsträckt tillämpning

av lagen finge även anses konsekvent ur den synpunkten, att ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete utginge till jordbrukets arbetstagare

utan begränsning med hänsyn till olycksfallsorsaken. Det förebyggande ar­

betet borde därför givas en räckvidd, som så långt det vore praktiskt möj­

ligt motsvarade tillämpningsområdet för olycksfallsförsäkringslagen. Kom­

mittén ville i detta sammanhang vidare erinra om den strävan efter allmän­

giltighet som vore utmärkande för modern arbetarskyddslagstiftning.

Ehuru enligt kommitténs mening något direkt hinder icke torde föreligga

att utan inskränkning tillämpa lagen å arbete inom jordbruket och dess bi­

näringar, anser kommittén en begränsning av lagens tillämplighet på detta

arbetsområde alltjämt vara motiverad med hänsyn till de speciella förhål­

landen, varunder jordbruksarbetet bedreves på grund av bland annat arbe­

tets beroende av årstid och väderlek samt andra växlande och tillfälliga om­

ständigheter. Beträffande sådan till jordbruket hörande binäring, vilken be-

drives som självständig verksamhet, anser dock kommittén lagen böra

gälla i sin helhet. Det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar till

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

59

jordbruk föreslås undantagna från vissa av lagens bestämmelser. Dessa in­

skränkningar äro mera omfattande beträffande det egentliga jordbruket än

för binäringarna.

I anvisningarna till 1 § b) angives i vad mån lagens särskilda bestämmel­

ser skola gälla för arbete inom jordbruket och dess osjälvständiga binä­

ringar. Beträffande det egentliga jordbruket — vartill kommittén hänför

även boskapsskötsel, husdjursavel och skogsbruk, som bedrivas i samband

med brukande av jord — innebär kommitténs förslag i huvudsak, att jord­

bruket undantages från bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om

arbetslokaler och personalrum, från vissa av stadgandena till förekom­

mande av ohälsa samt från de rörande minderåriga meddelade föreskrif­

terna om minimiålder, arbetsbok, arbetstid, nattvila och periodisk läkar-

besiktning m. in. Därjämte föreskrives, att vad i vissa paragrafer stadgas

skall iakttagas allenast i den utsträckning som med hänsyn till förevarande

omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras. Osjälvständig

binäring skall vara underkastad, förutom de för det egentliga jordbruket

gällande bestämmelserna, även stadgandena om anmälan av verksamhet,

om arbetslokaler och personalrum samt om minderårigs arbetsbok, arbets­

tid och nattvila. Byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring

skall vara likställt med arbete inom osjälvständig binäring.

Arbete inom förs v ars väsendet är f. n. underkastat arbe­

tarskyddslagen endast i begränsad omfattning. Enligt den av kommittén

föreslagna huvudregeln beträffande lagens tillämpningsområde faller där­

emot den militära verksamheten i dess helhet under arbetarskyddslagen.

Kommittén anser emellertid, med hänsyn till de speciella förhållanden var­

under den militära verksamheten utövades, att lagen icke generellt kunde

tillämpas på densamma. Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen om­

fattade den militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar

och arbeten av olika slag, torde sålunda enligt kommitténs mening icke

lämpligen kunna inbegripas under lagen. Kommittén föreslår därför, att la­

gen beträffande av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksam­

het skall gälla endast i fråga om sådant arbete, som bedrives väsentligen

på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är att

hänföra till militär övning (1 § c). Till militär övning bör enligt kommit­

téns uppfattning hänföras allt sådant arbete, som kan sägas direkt sam­

manhänga med den egentliga militära utbildningen. Vad som föreslagits be­

träffande militär verksamhet skall i tillämpliga delar gälla sådan verksam­

het, som utövas av civilförsvaret.

Beträffande arbete, som arbetstagare utför i sitt hem,

innebär kommittéförslaget en betydande inskränkning i det nuvarande un­

dantagets räckvidd, i det att lagen föreslås skola äga tillämpning å hem-

industriellt arbete (1 § d). Kommittén uttalar utan närmare motivering, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

60

kommittén ansett att hemindustrielit arbete borde bli föremål för reglering

i arbetarskyddshänseende. Vid prövning av frågan huruvida sådant arbete

borde falla under arbetarskyddslagen eller regleras i särskild lag hade

kommittén funnit det förra alternativet lämpligast.

Rörande spörsmålet, i vilken omfattning lagens bestämmelser böra till-

läinpas å hemindustrielit arbete, anför kommittén följande allmänna syn­

punkter.

Beträffande frågan om genomförande av arbetarskyddslagens bestämmel­

ser på förevarande arbetsområde är det givet, att då det hemindustriella

arbetet utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, arbetsgivaren i allmänhet

ej kan förpliktas att svara för att lagens bestämmelser efterlevas. Det torde

också vara nära nog omöjligt för arbetsgivaren att tillse, att exempelvis be­

stämmelserna om minderårigas ålder och arbetstid iakttagas, när de min­

deråriga sysselsättas i sina hem. I regel torde arbetsgivaren ej heller anses

ha befogenhet att för arbetstagaren föreskriva, hur han skall anordna ar­

betet i sitt hem. Det är också givet, att arbetsgivaren ej kan åläggas att vid­

taga åtgärder beträffande en arbetslokal, som icke tillhör honom. Däremot

torde arbetsgivaren självfallet vara skyldig tillse, att maskiner och redskap,

som han tillhandahåller arbetstagaren för utförande av det hemindustriella

arbetet, äro törsedda med erforderliga skydd och i övrigt erbjuda betryg­

gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Det torde även kunna åläggas

arbetsgivaren att för arbetstagare i hemindustrielit arbete meddela de an­

visningar, som av honom skola iakttagas för att förekomma ohälsa eller

olycksfall i arbete. I allmänhet torde det dock ankomma på vederbörande

arbetstagare att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot ohälsa och

olycksfall i det hemindustriella arhetet samt tillse, att skäliga anspråk på

sundhet och säkerhet i arbetet bliva uppfyllda.

Kommittén framhåller vidare, att tillsynen å lagens efterlevnad inom

hemindustrien huvudsakligen måste bli av rådgivande karaktär och bestå

i meddelande av praktiska råd och anvisningar.

De närmare detaljerna i fråga om lagens tillämpning å hemindustrielit

arbete framgå av anvisningarna till 1 § d).

Kommittéförslaget saknar även motsvarighet till det nuvarande undan­

taget för arbete, vilket — utan att vara hänförligt till hemarbete — utfö­

res under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande. Kommittén anför härom följande.

I gällande lags undantagsbestämmelse om arbete, som utföres i arbetarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, inbegripas icke blott hem-

industriellt arbete utan även vissa andra slag av arbete. Exempel härpå

kunna erhållas från bland annat tillämpningen av allmänna arbetstidslagen,

som innehåller en liknande bestämmelse. Denna har ansetts tillämplig på

bland annat arbete vid s. k. småbrott inom stenindustrien samt arbete, som

utföres av reseinontörer hos en del företag. Då det gäller efterlevnaden av

arbetarskyddslagen och särskilt dess skyddsföreskrifter, torde det icke all­

tid behöva förutsättas, att arbetsgivaren skall vaka över hur arbetet anord­

nas. I vissa fall torde det nämligen vara tillfyllest, att arbetsgivaren genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

61

föreskrifter meddelar arbetstagaren, vad denne har att iakttaga till före­

kommande av ohälsa och olycksfall i arbetet och hur detta skall anordnas.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då i undantagsbestämmelsen av­

sett annat arbete än hemindustrielit endast i mycket ringa omfattning torde

förekomma, synes enligt kommitténs mening behov ej föreligga att för nå­

got slag av arbete bibehålla bestämmelsen.

Under det att arbete av medlem av arbetsgivarens f a-

m i 1 j f. n. icke omfattas av arbetarskyddslagen, föreslår kommittén att

lagen i princip skall äga tillämpning å sådant arbete. Förslaget ansluter sig

till de av kommittén anförda allmänna synpunkterna på arbetarskyddslag-

stiftningens tillämpningsområde. Kommittén framhåller därjämte, att in-

spektionsförrättare f. n. icke kunde påfordra att anvisad skyddsåtgärd vid-

toges beträffande en maskin, därest arbetsgivaren förklarade, att maskinen

komme att användas endast av familjemedlem till honom. Emellertid hade

det i dylika fall ej sällan sedermera konstaterats, att även annan arbets­

tagare än familjemedlem använts till arbete vid maskinen utan att den an­

visade skyddsåtgärden dessförinnan vidtagits. Det förtjänade vidare fram­

hållas att vissa konventioner på arbetarskyddets område icke innehölle un­

dantag beträffande familjemedlem och att i andra konventioner undantagits

endast rena familjeföretag, dvs. företag vari uteslutande medlemmar av ar­

betsgivarens familj sysselsattes.

Kommittén föreslår emellertid vissa undantag och begränsningar i fråga

om lagens tillämpning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. Lagen

skall sålunda icke gälla i de fall då dylikt arbete utföres i arbetsgivarens

bostad. Detta undantag motiveras med att en tillämpning av arbetarskydds­

lagen i dylika fall skulle komma att medföra ett intrång i hemmet. Vidare

undantages arbete av familjemedlem i jordbruk eller osjälvständig binä­

ring till jordbruk. Som skäl för sistnämnda undantag anför kommittén att

arbetet vid familjeföretag inom jordbruket med binäringar vanligen utför­

des under relativt enkla förhållanden samt att antalet familjeföretag inom

jordbruket vore så stort, att någon regelmässig tillsyn å lagens efterlevnad

vid desamma icke stode att vinna. Beträffande sådant arbete av familje­

medlem, vilket icke omfattas av dessa undantagsregler, föreslår kommit­

tén att lagen skall gälla endast i den utsträckning, som angives i anvis­

ningarna till 1 § e). Den föreslagna regleringen på detta område kan i stort

sett sägas innebära att bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om

förhandsgranskning av byggnadsförslag, om personalrum och om det lokala

skyddsarbetet icke skola gälla beträffande rena familjeföretag samt att före­

skrifterna om raster, natt- och veckovila, minderåriga (utom 29 §) och

kvinnor icke skola tillämpas å familjemedlem till arbetsgivaren.

Beträffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt ar­

bete in. m., föreslår kommittén att den nuvarande undantagsbestämmel­

sen bibehålies (1 § f).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

62

I likhet med vad som nu gäller skall enligt förslaget ändring av la­

gens tillämpningsområde undantagsvis kunna ske genom

beslut i administrativ ordning. Enligt 3 § skall sålunda, där

i visst fall arbete, som icke är underkastat lagen och ej heller är att hän­

föra till skeppstjänst eller militär övning, bedrives under sådana förhållan­

den, att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för ohälsa

eller olycksfall, arbetsrådet äga föreskriva att lagen, i vad den åsyftar att

förekomma ohälsa eller olycksfall, i erforderlig omfattning skall tillämpas

å arbetet ävensom meddela de föreskrifter som därvid kunna erfordras.

Därjämte stadgas att det skall åligga arbetsrådet att underrätta Kungl.

Maj:t om dylik åtgärd.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag främst där­

igenom att befogenheten att meddela sådant beslut överflyttats från Kungl.

Maj :t till arbetsrådet samt att utsträckt tillämpning skall kunna föreskri­

vas icke blott i fråga om bestämmelserna till förekommande av olycksfall

utan även beträffande stadgandena till förebyggande av ohälsa. Därjämte

har det i gällande lag före uttrycket »utsättas för allvarlig fara» förekom­

mande ordet »uppenbarligen» uteslutits, enär detsamma ansetts onödigtvis

begränsa stadgandets tillämpning.

I 4 § i förslaget har upptagits en bestämmelse, vartill motsvarighet sak­

nas i gällande lag. Enligt detta stadgande äger Kungl. Maj :t, på framställ­

ning av arbetsrådet eller efter dess hörande, i visst fall undantaga verksam­

het, som är underkastad lagen, eller viss del därav från lagens tillämpning.

Dylikt förordnande skall få meddelas endast då synnerliga skäl föreligga

därtill.

I motiveringen till detta stadgande anför kommittén att det med hänsyn

till den föreslagna lagens vidsträckta tillämpningsområde kunde befinnas

nödvändigt att i visst fall undantaga viss verksamhet eller del därav från

lagens tillämpning. Enär undantag förutsattes ifrågakomma allenast i extra­

ordinära fall, borde befogenhet att meddela sådant tillkomma endast Kungl.

Maj :t. Undantag borde få medgivas endast för visst arbetsställe eller del

därav. Det borde kunna avse antingen lagen i dess helhet eller vissa av la­

gens bestämmelser.

Yttrandena.

Av innehållet i yttrandena rörande frågan om lagens tillämpningsområde

må först återgivas några uttalanden av mera allmän innebörd. Länsstyrel­

sen i Malmöhus län säger sig icke vara övertygad om nödvändigheten eller

lämpligheten av en utvidgning beträffande tillämpningsområdet av så stor

omfattning som ifrågasatts. Den föreslagna utsträckningen av tillämpnings­

området måste nämligen betydligt försvåra möjligheten att åstadkomma

erforderlig kontroll av lagens efterlevnad medelst en regelbundet återkom­

mande inspektion från det allmännas sida även med en mycket kraftig ök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Klingl. Maj.ts proposition nr 21)8.

(i.‘l

ning av arbetsinspektionens personal. Förutom den ökade kostnad, som eu

dylik utvidgning torde kräva, kunde det antagas möta svårigheter att re­

krytera befattningarna med lämpliga personer till nödigt antal. Socialsty-

relsen framhåller, att lagens i princip obegränsade tillämpning på varje ar­

betsförhållande nödvändiggjorde ett avsevärt antal undantag, enär eljest

dess genomförande uppenbarligen i många fall skulle möta stora svårighe­

ter och leda till orimliga krav. Kommittén hade visserligen beaktat detta

förhållande och såväl i själva lagtexten som i anvisningarna föreslagit eu

mångfald inskränkningar och avvikelser. Huruvida dessa lindringar på ett

tillfredsställande sätt motsvarade det praktiska livets förhållanden, syntes

emellertid i en del fall ovisst, och styrelsen ifrågasatte med hänsyn därtill

vissa ändringar i lagens särskilda bestämmelser. Styrelsens tveksamhet i

fråga om utvidgningen av lagens tillämpningsområde vore kanske särskilt

föranledd av den vidsträckta anmälningsskyldighet, som skulle följa därav.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den bestämmelse, som upptagits i

3 §, vore tillräcklig för att komma till rätta med eventuella missförhållan­

den inom åtskilliga områden, där tillämpning av lagens föreskrifter eljest

sällan skulle bli aktuell. Landsorganisationen anför att från synpunkten av

arbetstagarnas skyddsbehov ingen anledning funnes att från regeln om la­

gens giltighet för varje verksamhet göra undantag för vissa arbeten eller

arbetsområden, beträffande vilka icke ett arbetarskydd av motsvarande

effektivitet säkerställts genom speciallagstiftning.

Kommitténs förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområ­

det på begreppet verksamhet har i yttrandena med enstaka undantag till­

styrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ut­

vidgningen icke komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag

av verksamhet, som den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast

föga behov av ingripande, men att den otvivelaktigt kunde anses motive­

rad från principiell synpunkt. Landsorganisationen betecknar den före­

slagna huvudregeln såsom eu för modern uppfattning självklar bestämning

av tillämpningsområdet.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter däremot, huruvida det kunde anses till­

räckligt motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga

tjänstemannaverksamhet. Inom delta verksamhetsområde skulle lagens be­

stämmelser få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänsteloka-

ler samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna hade

ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden. För

myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmel­

ser medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handha-

vandet av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens

mening borde del avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen

att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna upp­

nås även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna, som

64

kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet

i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler, och

detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde på före­

varande område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för att berätti­

gade krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser, att arbetarskyddslagen icke borde äga tillämpning på

statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde även för denna

verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande, men länssty­

relsen ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas i annan form än

som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna lösas genom att erfor­

derliga föreskrifter inrycktes i de för statens olika verk utfärdade instruk­

tionerna och tjänstereglementena. Därest emellertid lagen ansåges böra äga

tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes det dock knappast rim­

ligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter i förhållande till andra

statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man skulle eljest kunna tänka

sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss

åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet förklarades icke böra

komma till stånd. Det kunde knappast anses riktigt, att dylika konflikter

löstes av någon annan än Kungl. Maj:t.

Frågan om lagens tillämplighet ås. k. kooperativa företag be-

röres endast i ett fåtal yttranden. Landsorganisationen och kooperativa för­

bundets styrelse ha intet att erinra mot förslaget att dylika företag skola

falla under lagen. Socialstyrelsen finner det tveksamt, huruvida förslaget

komme att visa sig genomförbart i praktiken. Hantverks- och småindustri­

organisationen anser förslaget betänkligt och befarar att dess genomförande

skulle kunna medföra komplikationer, särskilt i fråga om tillämpningen av

ansvarsbestämmelserna. Dessa syntes förutsätta att om den ene av två kom­

panjoner drabbades av olycksfall den andre automatiskt skulle i lagens me­

ning betraktas som arbetsgivare och såsom sådan ensam påläggas ansvar

för uraktlåtenhet, vartill han icke allena vore orsak. Sveriges konditorför­

ening uttalar, att den föreslagna bestämmelsen att den ene av två kompan­

joner skall betraktas som arbetsgivare för den andre endast skulle bli en

källa till onödiga irritationsmoment.

Kommitténs förslag att lagen skall äga tillämpning å elever vid

vissa läroanstalter tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan er­

inran av överstyrelsen för yrkesutbildning, landsorganisationen, tjänste­

männens centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors

samarbetsförbund och föreningen SAIA. Landsorganisationen ifrågasätter

emellertid, om tillräckliga skäl funnes för att från lagens tillämpning un­

dantaga laboratoriearbete vid andra läroanstalter än anstalter för yrkes­

utbildning, särskilt som laboratoriearbetet i allmänhet torde vara förenat

med större olycksfallsrisker än det slöjd- och skolköksarbete, som enligt

förslaget skulle inrymmas under lagen, överstyrelsen för yrkesutbildning

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

65

förutsätter, att arbetsrådet icke utan att samråda med överstyrelsen komme

att föreskriva tillämpning inom yrkesskolväsendet av exempelvis bestäm­

melserna om minderåriga. Vissa stadganden syntes nämligen icke lämpli­

gen kunna tillämpas på detta område.

I ett flertal yttranden yrkas emellertid att lagen göres tillämplig å elever

i mera begränsad utsträckning än kommittén föreslagit. Längst går härvid

länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser att lagen borde äga tillämpning en­

dast å skolor, vilka meddelade industriell eller hantverksmässig undervis­

ning och vari funnes anordningar av ungefärligen samma slag som i in­

dustri- och hantverkslokaler. Skolöverstyrelsen finner starka skäl föreligga

för tvivel om lämpligheten och nödvändigheten av att lägga läroanstalter

under överstyrelsens inseende under arbetarskydd slagens tillämpningsom­

råde. Sålunda skulle lagens bestämmelser om granskning av byggnadsären-

den innebära en för skoladministrationen mycket tyngande och onödig dub­

belkontroll. Vidare utgjorde den numera starkt utbyggda och effektivise­

rade skolhygieniska verksamheten en god garanti för att sundhetsförhål-

landena i skolorna stode under tillfredsställande övervakning. Skolmyn­

digheterna borde emellertid uppmärksamt följa arbetarskyddslagstiftning-

ens tillämpning och äga rätt att vid behov fritt samarbeta med tillsyns-

organen. Liknande synpunkter anföras av Stockholms folkskoledireklion

och städernas folkskolinspektörsförbund, vilka föreslå att lagens tillämp­

ning inskränkes till läroanstalter för direkt yrkesutbildning. Landstings­

förbundet uttalar, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att

under lagen inbegripa lantmanna- och lanthushållsskolor, husmoderssko-

lor, sömnads- och vävskolor o. d. Dessa skolor stode under kontroll av

statlig myndighet, och det torde böra åligga denna att i samråd med yrkes­

inspektionen meddela eventuellt erforderliga skyddsanvisningar. I varje fall

borde icke stadgandena om arbetsbok, läkarbesiktning och lokalt skydds­

arbete gälla i förevarande fall. Kooperativa förbundets styrelse anser det

böra klart angivas, vilka arbeten och vilka slags läroanstalter som skola

falla under lagen.

Mot kommitténs förslag att värnpliktig i viss utsträckning skall

likställas med arbetstagare har icke någon principiell erinran framställts i

yttrandena.

köislaget alt likställa på vårdanstalt intagna personer

med arbetstagare har föranlett uttalande endast från landstingsförbundet.

som finner detsamma väcka stor tveksamhet. Huvudändamålet med an-

staltsvistelsen vore erhållande av vård. Arbetsmomentet bleve i flertalet fall

av underordnad betydelse och hade närmast karaktären av arbetsterapi. Att

ifrågasätta en övervakning från yrkesinspektionens sida av denna verksam­

het syntes knappast påkallat eller ens lämpligt.

De föreslagna undantagen beträffande husligt arbete och

5 Rihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 samt. Nr 298.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 298.

06

skeppstjänst ha allmänt lämnats utan erinran. Svenska sjöfolksför-

bundet anser emellertid sistnämnda undantag böra inskränkas till sådant

arbete som ombordanställd utför ombord på fartyget. Landsorganisationen

förutsätter, att detta spörsmål komrne att beaktas i samband med kommit­

téns behandling av frågan om arbetarskyddet ombord på fartyg.

Ett flertal remissinstanser ha yrkat att en särskild arbetarskyddslag

måtte upprättas för jordbruket och skogsbruket. Redogörelse

för vad som i denna del anföres har lämnats i det föregående.

Kommitténs åsikt att lagens tillämplighet å jordbruket bör vidgas, delas

av alla som yttrat sig i frågan utom länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken

ifrågasätter huruvida något påtagligt behov av den föreslagna utvidgningen

kunde anses föreligga. Jordbruket och dess binäringar bedreves i allmänhet

under sådana förhållanden att de ej skäligen borde i förevarande hänse­

ende jämställas med andra arbetsgrenar som lagen omfattade. Även om

föreskrifterna komme att tillämpas på ett smidigt sätt, torde dock följden

bli, att ifrågavarande arbetsplatser ställdes under en inspektion, som

komme att verka betungande för såväl näringsutövarna som tillsynsorga-

nen. Därest utvidgningen likväl ansåges böra genomföras, syntes i varje fall

skäl föreligga att överarbeta föreskrifterna i ändamål att göra dem mera

avpassade för ifrågavarande verksamhet, vilket torde kunna ske utan att

en särskild arbetarskyddslag utarbetades för jordbruket och dess binä­

ringar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om jordbruket med

binäringar utan väsentliga olägenheter kunde underkastas arbetarskydds­

lagens föreskrifter i så stor omfattning som föreslagits.

Lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen

— vilka såsom nämnts önska en särskild arbetarskyddslag för jordbruket

med binäringar — uttala som sin mening att jordbrukets arbetstagare i möj­

ligaste mån i arbetarskyddshänseende borde likställas med arbetstagare

inom andra områden, men framhålla samtidigt vikten av att de särskilda

förhållanden, varunder jordbruksarbetet bedreves, noga beaktades. Mot

kommittéförslagets sakliga innehåll i vad angår jordbruket med binäringar

ha dessa organisationer framställt erinringar endast i några mindre detalj­

frågor.

Från några håll har gjorts gällande, att lagens bestämmelser borde er­

hålla tillämplighet å jordbruket i större utsträckning än kommittén före­

slagit. Sålunda anser svenska lantarbetareförbundet, att lagen i sin helhet

borde göras tillämplig på jordbruket. Landsorganisationen anför, att det

torde vara ogörligt att förebringa några från arbetarskyddssynpunkt håll­

bara skäl för att i fråga om jordbrukets arbetare giva lagen en snävare räck­

vidd än som föreslagits för andra arbetstagare. Att arbetets natur och lokala

förhållanden kunde betinga vissa modifikationer i tillämpningen vore in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(57

genting för detta arbetsområde speciellt utmärkande och förutsåges för öv­

rigt redan i avseende å de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla.

Landsorganisationen anslöte sig sålunda i princip till den av lantarbetare­

förbundet uttalade meningen att bärande skäl saknades för en särbehand­

ling av jordbruksarbetet. Den starkt ökade olycksfallsfrekvensen bekräftade

behovet av en effektivare reglering och tillsyn av arbetarskyddet på detta

område. En sådan effektivisering borde också ligga i jordbrukarnas intresse.

Jordbrukets arbetskraftsförsörjning kunde nämligen icke i längden säker­

ställas, om man på jordbrukarhåll hölle fast vid föreställningen om nöd­

vändigheten av en snävare behandling av jordbrukets arbetskraft i skydds-

rättsligt hänseende än som gällde för andra arbetstagare. Ej heller syntes

ekonomiska skäl kunna åberopas till stöd för eu dylik särbehandling, enär

det i varje fall icke numera kunde sägas föreligga starkare skäl att för jord­

brukets del beakta denna synpunkt än som kunde anföras för motsvarande

hänsyn till andra näringar, helst som varken olycksfallsskydd eller arbets-

hygieniska anordningar inom jordbruket vore lika kostnadskrävande som

exempelvis inom industriella verksamheter. I konsekvens med sin nu an­

givna uppfattning borde organisationen avstyrka förslaget även i vad detta

avsåge undantag för det egentliga jordbruksarbetet. Organisationen avstode

likväl därifrån, enär utsikterna att vinna gehör för krav på en över hela

området genomförd likställighet finge bedömas som skäligen ringa. Därtill

komme att förslaget innebure en icke oväsentlig utvidgning av lagens till-

lämpning även för det egentliga jordbruket.

Det må i detta sammanhang nämnas, att landsorganisationen vid behand­

lingen av vissa av lagförslagets särskilda stadganden, som enligt kommit­

téns förslag icke skola gälla för jordbruket, framställer yrkande om att be­

stämmelsen göres tillämplig även å det egentliga jordbruket. Sålunda före­

slås bl. a. att skyldighet att anmäla verksamhet stadgas för vissa större

jordbruk samt att bestämmelserna om personalrum och om minderårigs

arbetstid och nattvila skola gälla även beträffande det egentliga jordbruket.

Landsorganisationen framhåller vidare, att kommittén icke anfört någon

motivering för den olika behandlingen av självständig och osjälvständig bi­

näring till jordbruk. En sådan kunde knappast heller förebringas. För varje

undantag från lagens tillämpning måste tvingande skäl kunna åberopas och

som sådana kunde godkännas endast tillämpningshinder som berodde på ar­

betets beskaffenhet. I detta hänseende funnes ingen skillnad mellan själv­

ständigt och osjälvständigt bedrivna näringar. Enligt organisationens me­

ning borde varje vid sidan av egentligt jordbruk bedriven verksamhet av

beskaffenhet och omfattning att kunna betraktas som en binäring i allo in­

rymmas under lagen. I samband med brukande av jord bedrivet skogsbruk

borde icke hänföras till jordbruk utom i vad anginge husbehovsavverkning.

I övrigt borde sådant skogsbruk betraktas som en binäring och följaktligen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt vad organisationen föreslagit beträffande binäringar, i allo vara un­

derkastat arbetarskyddslagen.

Domänstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till att en avsevärd del av lan­

dets skogsbruk bedreves i samband med jordbruk, huruvida icke lagen i allo

borde äga tillämpning även å sådant skogsbruk. Kommittéförslaget skulle

kunna föranleda exempelvis att vid avverkningsarbeten, som utfördes un­

der samma förhållanden på ömse sidor om en rågång, lagen skulle tilläm­

pas på den ena sidan för skogsbruk som självständig näringsgren och på

den andra sidan för skogsbruk i samband med jordbruk. Skogs- och (lott­

ning snrbetareförbundet anför enahanda synpunkter.

Skogsstyrelsen anför att den för skogsbruket föreslagna kategoriklyv­

ningen icke syntes lyckad. Den skulle exempelvis medföra att helt olika

bestämmelser kunde komma att gälla vid skogsavverkningar på olika sidor

om en rågång eller till och med på samma skog — om en avverkningspost

sålts på rot — endast därför att arbetsgivaren i ena fallet samtidigt vore

brukare av jord. Den senare skulle sålunda bl. a. kunna utan inskränkning

anställa minderåriga även i tungt skogsarbete. Den intima växelverkan, som

på kombinerade brukningsenlieter rådde med avseende på personalens an­

vändning i jordbruks- resp. skogsarbete, gjorde det emellertid varken möj­

ligt eller lämpligt att för allt skogsarbete tillämpa samma lagbestämmelser,

åtminstone så länge det egentliga jordbruksarbetet intoge en särställning

inom arbetarskyddslagstiftningen. När samma arbetare omväxlande arbe­

tade i jordbruket och i skogen, vore det självfallet svårt att följa skilda reg­

ler rörande arbetarskyddet, särskilt i fråga om användandet av minderåriga.

En lämpligare lösning av frågan vore enligt styrelsens mening, att sådant

skogsarbete på kombinerade brukningsenheter, vid vilket i jordbruket mera

stadigvarande sysselsatta personer utnyttjades, inräknades under vad kom­

mittén kallat jordbrukets binäringar. I de fall då skogsbruket hade ovanligt

stor omfattning i jämförelse med jordbruket skulle det räknas som själv­

ständig binäring, medan skogsbruket i det stora flertalet fall skulle anses

som osjälvständig binäring. Vid skogsarbete, som utfördes av för ändamå­

let — fast eller mera tillfälligt — anställda arbetstagare, torde däremot icke

finnas skäl att medgiva några speciella undantag från lagens bestämmelser

därför att skogsbruket dreves i samband med jordbruk. Även den sålunda

föreslagna gränsdragningen kunde givetvis i vissa fall komma att medföra

mindre lyckliga verkningar. Om exempelvis på en awerkningstrakt syssel­

sattes såväl på gården anställda jordbruksarbetare som särskilt anställda

skogsarbetare, skulle delvis skilda bestämmelser gälla för dessa kategorier.

Sådana inadvertenser kunde icke undgås, därest jordbruksarbetet skulle bi­

behålla sin särställning i skyddslagstiftningen. Den av styrelsen föreslagna

regeln skulle emellertid troligen medföra mindre olägenheter än kommitté­

förslaget.

69

Skogs- och flottledsinspektören anser, att skogsbruk i samband med jord­

bruk borde behandlas som binäring till jordbruk.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) finner det ur lagteknisk och

framför allt ur praktisk synpunkt föga lyckligt att giva olika bestämmelser

för det egentliga jordbruket och dess osjälvständiga binäringar. Gränsdrag­

ningen mellan dessa verksamheter kunde nämligen ofta vara mycket vansk­

lig. Med hänsyn därtill syntes det vara mest rationellt att låta samma be­

stämmelser gälla för det egentliga jordbruket och för osjälvständiga binä­

ringar.

Beträffande det föreslagna undantaget i fråga om visst arbete inom

försvarsväsendet uttalar landsorganisationen, att bestämmelsen

syntes oklar på grund av det uppställda villkoret att arbetet skall väsentli­

gen bedrivas på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Undan­

taget borde, utan att det därigenom inskränktes, kunna angivas omfatta

arbete som vore att hänföra till militär övning. Försvarets civilförvaltning

finner det uppenbart, att arbetarskyddslagen icke kunde tillämpas på mili­

tär verksamhet under beredskaps- eller motsvarande förhållanden. Civilför-

svarsstyrelsen förutsätter att i händelse av beredskap eller krig undantag

från lagens tillämpning eller från tillämpningen av vissa av lagens bestäm­

melser jämlikt 4 § i förslaget komme att meddelas beträffande viss av

civilförsvaret utövad verksamhet.

Kommitténs förslag atthemindustriellt arbete skall falla un­

der arbetarskyddslagen tillstyrkes uttryckligen av landsorganisationen. I

motsats till kommittén anser emellertid organisationen att även bestämmel­

serna om minderårigs minimiålder, arbetstid och nattvila borde äga tillämp­

ning å dylikt arbete. Organisationen framhåller att dessa föreskrifter, även

om rättsliga sanktioner för deras efterlevnad endast undantagsvis skulle

kunna komma i fråga, syntes kunna utöva en moralbildande funktion. Även

yttrandena från kooperativa förbundets styrelse, yrkeskvinnors samarbets-

förbund och föreningen SAIA gå i tillstyrkande riktning, men de två först­

nämnda organisationerna betona samtidigt önskvärdheten av att man i till-

lämpningen ginge fram med god urskillning och med hänsyn tagen till de

särskilda förhållanden, varunder arbetet bedreves.

Övriga som yttrat sig i denna fråga ställa sig tveksamma till förslaget eller

avstyrka detsamma. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, att efterlevnaden av skyddsföreskrifterna torde bli svår att kontrollera

även med den starkt begränsade tillämplighet som förslaget innebure. Läns­

styrelsen i Malmöhus län anför följande.

Mot en utsträckning av lagens tillämpningsområde till hemindustriellt

arbete ha framförts åtskilliga invändningar, varvid åberopats bl. a. att svå­

righeter att utöva tillsyn å lagens efterlevnad skulle uppstå, att intrång i

den personliga friheten i hemmet komme att ske samt att iakttagandet av

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 21)8.

lagens bestämmelser endast i begränsad utsträckning kunde åläggas arbets­

givare. Dessa invändningar äro enligt länsstyrelsens mening i viss mån be­

rättigade. Med hänsyn härtill samt då utredningen enligt länsstyrelsens

mening icke visat, att verkligt behov föreligger av tillsyn å hemindustrieli

verksamhet, finner länsstyrelsen det tveksamt, om den föreslagna utvidg­

ningen härutinnan bör komma till stånd. Inom förevarande område torde

lagstiftningens syfte bättre eller åtminstone smidigare kunna ernås genom

propaganda och effektivisering av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Kommerskollegium ifrågasätter, om icke en övervakning av hemindustri-

ellt arbete i den utsträckning som föreslagits redan ur principiella synpunk­

ter kunde väcka betänksamhet.

Riksförsäkringsanstalten hemställer, att det hemindustriella arbetet läm­

nas utanför arbetarskyddslagen. Anstalten framhåller, att denna lag regle­

rade förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén hade

emellertid här lämnat detta område och föreskrivit att det skulle ankomma

på arbetstagaren att tillse att bestämmelserna till förekommande av ohälsa

och olycksfall i skälig utsträckning efterlevdes. Att på detta sätt inom la­

gens ram införa en reglering av ett arbetsområde, som principiellt fölle

utanför lagens tillämpningsområde i övrigt, torde varken ur praktiska eller

lagtekniska synpunkter kunna anses tillrådligt. Goda skäl kunde säkerligen

anföras för att söka ernå förbättrade arbetsförhållanden vid hemindustrielit

arbete, men om ett samhällsingripande befunnes erforderligt, borde det en­

ligt anstaltens mening ske genom särskild lagstiftning.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet anför, att antalet hemindustriella

arbetsställen inom distriktet sannolikt torde överstiga 6 000. Arbetet torde

så gott som undantagslöst bedrivas i arbetstagarens bostad. Behovet av till­

syn över denna verksamhet vore ringa eller intet och svarade i varje fall

icke på långt när mot de kostnader, som i händelse av lagens tillämpning

på dessa arbetsställen skulle komma att åsamkas statsverket för tillsynen

å desamma. Om icke lagens tillämpning på hemindustri kunde helt slopas,

borde lagen åtminstone icke avse hemindustrielit arbete, som vore förlagt

till arbetstagarens bostad.

Hantverks- och smäindustriorganisationen säger sig icke kunna biträda

kommitténs förslag att utsträcka lagens tillämpning till hemindustriellt ar­

bete. Självfallet borde arbetsgivaren vara skyldig tillse, att maskiner och

redskap som han tillhandahölle arbetstagare vore försedda med erforderliga

skydd och i övrigt erbjöde betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall,

men därutöver syntes lagen icke böra göras tillämplig å hemindustriellt

arbete, enär möjligheterna att kontrollera förhållandena inom arbetarens

hem vore begränsade. Lagen borde vara tillämplig endast på sådana arbets­

ställen, där arbetsgivaren vore i tillfälle att utöva verklig tillsyn över ar­

betet.

Fredrika-Bremer-förbundet anför att om lagens utsträckning till hemin­

dustriellt arbete skulle bli av någon betydelse, det skulle erfordras att till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)S.

71

synsmyndigheterna sökte i arbetstagarnas hem framtvinga en verklig efter­

levnad av lagens skyddsföreskrifter. Detta skulle emellertid innebära en så

stor inskränkning i den personliga friheten, att förbundet bestämt avstyrkte

förslaget att lagen skulle gälla beträffande hemindustriellt arbete.

Skånes handelskammare anser förslaget innebära ett åsidosättande av

hemmens integritet, något som handelskammaren funne principiellt för­

kastligt. Vidare skulle tillsynen å det hemindustriella arbetet komma att

fordra en orimligt stor administrativ apparat. Handelskammaren vore med

hänsyn därtill icke övertygad om lämpligheten av kommitténs förslag i

denna del.

Kommitténs förslag beträffande arbete av familjemedlem till

arbetsgivaren tillstyrkes uttryckligen av kooperativa förbundets sty­

relse, yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA.

Landsorganisationen vill däremot ytterligare utsträcka lagens tillämplig­

het å familjemedlemmar. Enligt organisationens mening saknades skäl att

stadga någon särbehandling av familjemedlemmar. Lagen borde därför gi­

vas total tillämpning på såväl blandade som rena familjeföretag. Till stöd

för sitt förslag att arbete av familjemedlem, vilket vore förlagt till arbets­

givarens bostad, helt skulle undantagas från arbetarskyddslagen hade kom­

mittén allenast anfört, att en tillämpning av lagen i dessa fall skulle med­

föra intrång i hemmet. Intrånget skulle tydligen bestå i den inspektion som

någon gång kunde ifrågakomma. Att denna säkerligen lika sporadiska som

kortvariga förrättning skulle mera allvarligt äventyra hemfriden vore föga

antagligt. Undantaget vore från arbetarskyddssynpunkt oegentligt och ej

heller påkallat av något annat legitimt skäl. Såsom grund för det av kom­

mittén föreslagna totala undantaget för familjemedlem, som sysselsattes i

jordbruk eller osjälvständig binäring till jordbruk, hade anförts att jord­

bruksarbete bedrivet av familjemedlemmar ansetts vara av enklare beskaf­

fenhet än samma arbete utfört av lejd arbetskraft ■— en tydligen ogrundad

åsikt. Däremot vore kommitténs omdöme att med hänsyn till det stora an­

talet familjeföretag inom jordbruket någon regelmässig tillsyn å lagens

efterlevnad icke stode att vinna riktigt, dock blott om det preciserades att

gälla med hänsyn till nuvarande inspektionssystem och inspektionspraxis.

Med arbetsinspektionens ökade personalresurser komme det anförda skä­

let för ett undantag — om det över huvud kunde godkännas som skäl —

att försvagas. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ej tillräckliga skäl

föreligga att undantaga familjeföretag inom jordbruket. Åtskilliga sådana

företag dreve mycket intensifierade jordbruk med stora maskinparker.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida lagen borde omfatta

rena familjeföretag.

Hantverks- och småindustriorganisationen anser det omotiverat att ut­

sträcka lagen att omfatta även familjemedlemmar och föreslår att det nu

gällande undantaget för familjemedlemmar bibehålies.

72

I några yttranden yrkas undantag för vissa slag av verksamhet, som en­

ligt kommitténs förslag skulle falla under arbetarskyddslagen. Sålunda före­

slår luft fartsstyrelsen att den civila luftfarten undantages. Styrelsen

anför, att luftfarten liksom skeppstjänsten bedreves under så speciella för­

hållanden att de föreslagna allmänna skyddsreglerna endast i mycket be­

gränsad omfattning torde kunna tillämpas. Därtill komme, att luftfarten till

stor del vore föremål för internationell reglering. Huvuddelen av de spe­

ciella skyddsföreskrifter som erfordrades utfärdades av styrelsen i egen­

skap av luftfartsmyndighet. Bestämmelsernas efterlevnad övervakades

främst av luftfartsinspektionen och trafikavdelningen. I sin kontrollerande

verksamhet hade dessa organ att beakta icke blott trafikanternas säkerhet

utan i lika hög grad de anställdas trygghet mot ohälsa och olyckshändelser.

På grund av de speciella tekniska och andra erfarenheter samt den känne­

dom om internationella föreskrifter som erfordrades för utfärdandet av

skyddsregler på detta område vore det nödvändigt att nuvarande ordning

med styrelsen som reglerande och inspekterande myndighet bibehölles be­

träffande alla med drifttjänsten inom luftfarten sammanhängande förhål­

landen. Att den civila luftfarten undantoges från arbetarskyddslagen ute-

slöte icke att styrelsen, i den mån tekniska möjligheter därtill funnes och

internationella regler icke lade hinder i vägen, vid utövandet av nämnda

funktioner i görligaste mån beaktade de principer som uppställts i den före­

slagna lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen, södra Sveriges stuvareförbund, Norr­

lands stuvar ef örbund och Skånes handelskammare ifrågasätta under åbe­

ropande av stuverifackets egenartade arbetsförhållanden, om icke stu-

veriverksam heten kunde utbrytas ur arbetarskyddslagen och i

stället göras till föremål för behandling i samband med frågan om arbetar­

skyddet ombord på fartyg.

Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsägares arbetsgi­

vareförbund hävda, att arbetarskyddslagen ej borde gälla beträffande fas-

tighetsskötsel, enär arbetsgivaren därvid ej hade möjlighet att vaka

över arbetets anordnande.

Mot det sakliga innehållet i bestämmelserna om ändring av lagens

tillämpningsområde genom beslut i administrativ

ordning har erinran framställts endast av kooperativa förbundets sty­

relse, som anser att befogenhet att utsträcka lagens tillämpning icke borde

tillkomma arbetsrådet utan allenast Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

78

Departementschefen.

Den gällande arbetarskyddslagen har ett vidsträckt tillämpningsområde.

Den omfattar med några mindre betydande undantag hela näringslivet

samt i stor utsträckning även statens och kommunernas verksamhet, dock

icke den egentliga förvaltningstjänsten. För jordbruket gäller emellertid

lagen endast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av

maskiner, ångpannor o. d.

Arbetarskyddskommittén har, med utgångspunkt från att arbetarskydds-

lagstiftningen i princip bör vara allmängiltig, föreslagit vissa utvidgningar

av lagstiftningens nuvarande tillämpningsområde. Enligt huvudregeln i

kommittéförslaget skall lagen äga tillämpning å varje verksamhet, vari ar­

betstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. De i gällande lag

använda uttrycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts

mot »verksamhet». Den föreslagna avfattningen skulle medföra främst den

utvidgningen av lagens tillämpningsområde, att lagen skulle komma att

omfatta jämväl den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten.

Med hänsyn till kommitténs uttalanden om innebörden av begreppet verk­

samhet vill det dessutom synas, som om avsikten varit att tillfälliga arbe­

ten skulle inbegripas under lagen i större utsträckning än hittills.

Den av kommittén föreslagna huvudregeln är densamma som upptogs i

det förslag till arbetarskyddslag, vilket remitterades till lagrådet år 1911.

Vid sin granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att tillämpningsområ­

det utsträckts längre än behovet föranledde, vilket särskilt visade sig i fråga

om sådan statens verksamhet, som utövades för uppfyllandet av statens

ändamål, dvs. den egentliga tjänstemannaverksamheten. Lagrådet fram­

höll bl. a. att vid denna verksamhet i regel icke torde förekomma missför­

hållanden av den art förslaget avsåge samt att i allt fall behovet av skydd

till förekommande av tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa i

följd av arbetslokalers osundhet, uppenbarligen borde tillgodoses i helt

andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civil­

lags natur. Vidare ansåg lagrådet att det sagda i huvudsak ägde motsva­

rande tillämpning å kommunal verksamhet. Lagrådet föreslog med anled­

ning härav att tillämpningsområdet skulle anknytas till begreppen rörelse

och särskilt arbetsföretag. I enlighet med lagrådets förslag fick stadgandet

i 1912 års proposition den lydelse som ännu gäller. Vid propositionens av­

låtande uttalade föredragande departementschefen att den av lagrådet för­

ordade inskränkningen å ena sidan i huvudsak allenast medförde ett ute­

slutande av sådana slag av verksamhet, för vilka lagen ej kunde få någon

större praktisk betydelse, men å andra sidan vore ägnad att undanröja åt­

skilliga, i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter. För min

del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande äga giltig­

het. Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i

74

fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen såvitt de

anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet och utrust­

ning. Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare sammanhang,

anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers beskaffen­

het i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i byggnadsför-

fattningarna. Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,

måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga sådan verksam­

het från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud, en omständig­

het som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av lagens till­

lämplighet å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverk­

samheten som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig torde

kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av nu

anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänste­

mannaverksamheten fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.

Jag förutsätter därvid alt såväl statliga som kommunala förvaltningsmyn­

digheter skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så

snart behov därav kan anses föreligga.

Enligt den av kommittén avsedda tolkningen av begreppet verksamhet

skulle lagen åtminstone i viss utsträckning tillämpas å tillfälligt arbete,

även då detta icke inginge i rörelse eller vore av sådan beskaffenhet, att

det kunde betecknas som särskilt arbetsföretag. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget — vilket så­

som nämnts byggde på begreppet verksamhet — innehöll ett stadgande,

enligt vilket från lagens tillämpning skulle undantagas arbete av tillfällig

beskaffenhet, vilket icke utfördes i någon av arbetsgivaren såsom näring

eller eljest på yrkesmässigt sätt utövad verksamhet. För min del kan jag

ej finna att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle kunna få

någon nämnvärd betydelse ur arbetarskyddssynpunkt; däremot skulle en

tillämpning av lagens bestämmelser å tillfälliga arbeten, särskilt föreskrif­

terna rörande minderåriga, ej sällan komma att framstå som opåkallad och

direkt obillig.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes

föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående

lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies. Lagen

bör sålunda i princip äga tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å

hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt

arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

Enligt den nu återgivna huvudregeln faller verksamhet, vari icke finnes

någon arbetstagare, utanför lagen. Kommittén har föreslagit den utvidg­

ningen av tillämpningsområdet, att lagen skall gälla beträffande dylik

verksamhet, såframt den drives gemensamt av två eller flera personer, s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

75

kooperativ verksamhet. F. n. förutsattes för ingripande mot

missförhållande inom verksamhet av detta slag ett förordnande av Kungl.

Maj :t i det särskilda fallet med stöd av 7 § 3 mom. arbetarskyddslagen.

För min del tillstyrker jag kommitténs förslag i denna del, vilket i yttran­

dena med något enstaka undantag lämnats utan erinran. Däremot vill jag i

likhet med några remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av kommitténs

förslag att delägarna i verksamheten hland sig skulle utse en som skulle

betraktas såsom arbetsgivare samt att, om så ej skett, varje delägare skulle

vara ansvarig, som om han vore arbetsgivare i förhållande till den eller de

andra. Om man skall kunna lägga hela ansvaret på en av delägarna, måste

denne få rätt att ensam vidtaga skyddsåtgärder på samtliga delägares

bekostnad. Av flera skäl torde emellertid eu sådan regel icke vara lämplig,

bl. a. synes den strida mot de principer på vilka lagstiftningen om enkla

bolag vilar. Vissa enkla bolag äro redan f. n. underkastade arbetarskydds­

lagen, nämligen sådana, vari någon arbetstagare sysselsättes. I dylikt fall

lärer arbetsgivaransvaret åvila samtliga delägare. Även då verksamheten

drives utan biträde av arbetstagare synes den regeln böra gälla, att del­

ägarna kollektivt anses som arbetsgivare. Härav uppstår visserligen den ur

teoretisk synpunkt egendomliga konsekvensen att delägare som utför arbete

på samma gång betraktas såsom arbetsgivare och arbetstagare, men några

praktiska olägenheter torde denna konstruktion icke medföra. I likhet med

kommittén finner jag erforderligt, att sådan verksamhet, varom här är

fråga, undantages från vissa av lagens bestämmelser. Beträtfande undan­

tagens omfattning är jag i sak ense med kommittén bortsett från att en­

ligt min mening bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka möj­

liggöra inskridande mot missförhållanden i fråga om minderårigs arbete,

böra äga tillämpning i förevarande fall.

Kommittéförslaget innebär även i andra avseenden att avsteg skall göras

från principen att ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare

måste föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Enligt förslaget skola

nämligen vissa personer, som icke äro arbetstagare, likställas med sådana.

Sålunda skall lagen äga tillämpning å arbete vid läroanstalt, vilket elev

utför för vinnande av praktisk utbildning. I yttrandena har icke någon

principiell invändning gjorts mot att lagen utsträckes till elever. Däremot

råda delade meningar om hur långt man därvid bör gå. För min del anser

jag kommitténs förslag vara onödigt vidsträckt. De flesta läroanstalterna

äro redan nu underkastade inspektion, som visserligen främst avser själva

undervisningen men även omfattar exempelvis de hygieniska förhallandena.

Något verkligt behov av att arhetarskyddslagen göres tillämplig å elever

synes knappast föreligga annat än beträffande arbete, som är förenat med

fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap

kan anses påkallad. En begränsning till för yrkesutbildning avsedda skolor

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

76

synes därför motiverad. Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att

utsträcka lagen till att omfatta exempelvis arbete i handelsskolor eller hus-

hållsgöromål eller kvinnlig slöjd eller enklare träslöjd. Däremot kan jag

icke utan vidare förorda att, såsom yrkats i några yttranden, alla läro­

anstalter under skolöverstyrelsens tillsyn undantagas från arbetarskydds­

lagen. Då det måste anses önskvärt att det närmare utredes, vilka läro­

anstalter och vilka arbeten som i enlighet med vad nu anförts böra om­

fattas av lagen, torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att med­

dela närmare föreskrifter om lagens tillämplighet å läroanstalter. Dessa

föreskrifter torde — i likhet med vad som skett vid angivandet av tillämp­

ningsområdet för 1916 års olycksfallsförsäkringslag å elever — böra få for­

men av en förteckning över anstalterna i fråga.

Vad angår frågan om undantag för arbete av elever från vissa av lagens

bestämmelser anser jag det varken behövligt eller lämpligt att, såsom

kommittén föreslagit, den centrala tillsynsmyndigheten skulle äga förordna

om tillämpning å sådant arbete av stadgandena om raster, natt- och vecko-

vila, minderårigas och kvinnors användande i arbete samt om det lokala

skyddsarbetet. Jag föreslår därför, att nämnda stadganden helt undan­

tagas, bortsett från bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka

synas böra gälla. Att stadgandena om det lokala skyddsarbetet undantagits

hindrar självfallet icke att skyddsombud utses, om så i visst fall finnes

lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skall värnpliktig vara likställd med

arbetstagare. Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om lagens

tillämplighet å arbete inom försvarsväsendet skulle detta innebära, att lagen

skulle gälla, då värnpliktig utförde sådant arbete inom försvarsväsendet som

bedreves väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag

och icke vore att hänföra till militär övning eller då han användes till civilt

arbete utom försvarsväsendet. I yttrandena har icke någon principiell erin­

ran framställts mot förslaget att likställa värnpliktig med arbetstagare och

jag finner för min del goda skäl tala för detsamma. Arbetarskyddslagen

bör sålunda äga tillämpning å värnpliktigs användande till arbete av sådan

beskaffenhet att det faller under lagen, om det utföres av arbetstagare. Med

den huvudregel angående lagens tillämpningsområde, som jag förordat,

skulle detta medföra, att lagen komme att gälla i den mån arbetet kunde

anses hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag. Kommittén har räk­

nat upp åtskilliga slag av verksamhet inom försvarsväsendet, som enligt

nuvarande praxis ansetts falla under arbetarskyddslagen. Denna uppräk­

ning är uppenbarligen icke avsedd att vara fullständig. Sålunda torde inom

försvarsväsendet bedrivas byggnads- och anläggningsverksamhet, som otvi­

velaktigt är att betrakta såsom särskilt arbetsföretag i lagens mening. I

detta sammanhang må nämnas att enligt vad kommittén uppgivit gällande

arbetarskyddslag icke ansetts tillämplig å arbete, som militär eller civil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

77

militär personal utfört inom sådan verksamhet, varom här är fråga. I lik­

het med kommittén ifrågasätter jag, om denna ståndpunkt är riktig. Enär

den anställda militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste

betraktas som arbetstagare, bör nämligen enligt min mening arbetarskydds­

lagen anses omfatta arbete av dylik personal, vilket utföres i rörelse eller

vid särskilt arbetsföretag, exempelvis under tjänstgöring vid en till försva­

ret hörande fabrik eller verkstad. Beträffande såväl den anställda som den

värnpliktiga personalen bör emellertid beaktas att, såsom kommittén fram­

hållit, den egentliga militärtjänsten icke lämpligen lärer kunna inbegripas

under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete ut­

föres såsom militär övning, bör lagen sålunda icke anses tillämplig å det­

samma. Något särskilt stadgande härom synes emellertid icke erfordras.

Enlig kommitténs förslag skulle även civilförsvarspliktig vara likställd

med arbetstagare. Med den av mig förordade huvudregeln angående lagens

tillämpningsområde kommer endast sådan verksamhet inom civilförsvaret

som kan anses utgöra rörelse eller särskilt arbetsföretag att vara under­

kastad lagen. I fredstid torde civilförsvarspliktig näppeligen användas till

sådant arbete och under beredskap eller krig lärer arbetarskyddslagen icke

lämpligen böra tillämpas å civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill synes

anledning saknas att likställa civilförsvarspliktig med arbetstagare.

Kommittén har vidare ansett att på vårdanstalt intagna per­

soner borde likställas med arbetstagare, då de utförde arbete å anstal­

ten. Enligt min mening synes det befogat att de intagnas arbete å vissa

vårdanstalter underkastas tillsyn från yrkesinspektionens sida. Såväl vid

vården av socialt missanpassade som inom sjukvården har på senare år

arbetsmomentet fått allt större betydelse. Åtskilliga anstalter, särskilt en

del fångvårds- och alkoholistanstalter, förfoga över en betydande maskinell

utrustning. Det synes emellertid tillräckligt att utsträcka lagens tillämplig­

het till i huvudsak sådana vårdanstalter, där de intagna kunna kvarhållas

tvångsvis. Av nu anförda skäl föreslår jag att den som är intagen på fång­

vårds- eller tvångsarbetsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller fattigvårds-

anstalt eller å sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka

likställes med arbetstagare, i den mån han å anstalten utför arbete efter

anvisning av anstaltsledningen. Vissa av lagens särskilda bestämmelser

torde emellertid icke böra gälla beträffande sådant arbete. Undantagen

synas böra få samma omfattning som föreslagits i fråga om elever vid

läroanstalt.

Hittills har närmast behandlats frågan om yttergränserna för arbetar­

skyddslagens tillämpningsområde. Kommittéförslaget innehåller liksom gäl­

lande arbetarskyddslag undantagsbestämmelser, som inskränka detta om­

råde. Därjämte har kommittén föreslagit att vissa slag av arbete skulle un­

dantagas från en del av lagens bestämmelser. Enär husligt arbete icke faller

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

78

under departementsförslagets huvudregel angående lagens tillämpnings­

område, bortfaller kommittéförslagets undantagsbestämmelse för sådant ar­

bete. I likhet med kommittén anser jag, att det i gällande arbetarskyddslag

upptagna undantaget för arbete, som är att hänföra till skeppstjänst, bör

bibehållas. Inom kommittén pågår f. n. utredning av frågan om arbetar­

skyddet ombord på fartyg.

Såsom tidigare nämnts äger gällande arbetarskyddslag tillämpning å

jordbruket — varunder jämväl torde inbegripas skogsbruk i sam­

band med jordbruk ävensom osjälvständiga binäringar till jordbruk — en­

dast i vad den åsyftar att förebygga olycksfall vid användande av maski­

nella hjälpmedel och farliga tryckkärl. Kommitténs förslag innebär en sär­

skilt ur principiell synpunkt betydande utvidgning av lagens tillämplighet

å jordbruket, men detta skall fortfarande vara undantaget från en del av

lagens bestämmelser. Inskränkningarna äro mera omfattande beträffande

det egentliga jordbruket än för osjälvständiga binäringar.

Av remissinstanserna är det endast ett par länsstyrelser som ifrågasatt

lämpligheten av att utvidga lagens tillämplighet å jordbruket i den omfatt­

ning, som kommittén föreslagit. De organisationer, som företräda företa­

garna inom jordbruket, synas sålunda i sak knappast haft något att in­

vända mot förslaget. Däremot ha såväl dessa organisationer som åtskilliga

andra remissinstanser kritiserat förslaget ur lagteknisk synpunkt och

itrågasatt en särskild arbetarskyddslag för jordbruket.

För en utsträckning av iagens tillämplighet å jordbruket talar icke blott

att samhället såvitt möjligt i skyddsrättsligt hänseende bör likställa jord­

brukets arbetstagare med arbetstagare inom andra områden utan även ett

praktiskt behov. Olycksfallsrisken inom jordbruket är betydande; den är

större än inom vissa industrigrenar. Även om många olycksfallsanledningar

inom jordbruket äro av sådan art, att skyddsåtgärder näppeligen kunna

vidtagas mot desamma, torde det likväl bland de olycksfallsrisker, som f. n.

icke nås av arbetarskyddslagen, finnas åtskilliga vilka skulle kunna avlägs­

nas eller minskas genom dylika åtgärder, t. ex. bristfälliga skullgolv, oskyd­

dade foderluckor, bristfälliga stegar och trappor, olämpliga eller bristfäl­

liga redskap och verktyg ävensom vissa med användningen av giftiga eller

frätande ämnen eller sprängämnen förbundna faror. I stor utsträckning

torde ett fullgott skydd mot dylika olycksfallsanledningar kunna åstadkom­

mas genom relativt enkla och föga kostnadskrävande anordningar. Även i

åtskilliga andra hänseenden synes en utsträckning av lagens räckvidd i

fråga om jordbruket kunna få praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda anser jag det principiellt riktigt att jordbru­

ket i arbetarskyddshänseende jämställes med andra näringsgrenar. Med

hänsyn till att en fullständig likställighet åtminstone f. n. skulle medföra

praktiska tillämpningssvårigheter, torde det dock vara påkallat att jord­

bruket fortfarande får intaga en viss särställning. Med den utformning

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

79

själva lagen erhållit i departementsförslaget synes det emellertid knappast

kunna komma i fråga att undantaga jordbruket från mer än några få be­

stämmelser. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att, såsom i en

del yttranden yrkats, reglera jordbrukets arbetarskydd i en särskild lag.

Även den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen bör enligt min me­

ning kunna omfatta jämväl jordbruket. För jordbrukets del komma visser­

ligen åtskilliga av kungörelsens bestämmelser att sakna betydelse, men mot­

svarande torde gälla om en hel del andra verksamhetsgrenar. Sålunda kom­

mer bl. a. inom handel, transportverksamhet och vissa slag av anläggnings-

verksamhet utrymme i allmänhet att saknas för tillämpning av de talrika

föreskrifter, som närmast taga sikte på förhållandena inom industrien. Sär­

skilt med hänsyn till de växlande förhållandena även inom en och samma

huvudgrupp av verksamhet skulle det icke innebära några nämnvärda för­

delar att utfärda särskilda allmänna tillämpningskungörelser för de olika

huvudgrupperna. Däremot skulle ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara

förbundet med vissa nackdelar. Det syfte, som ligger bakom yrkandena om

tillskapandet av en särskild arbetarskyddslag för jordbruket, synes bäst

kunna tillgodoses genom utfärdandet av praktiska anvisningar för lagens

tillämpning på detta arbetsområde. Det torde böra ankomma på arbetar-

skyddsstyrelsen att utarbeta en sådan vägledning.

I detta sammanhang vill jag framhålla att även om i huvudsak samma

bestämmelser skola gälla för jordbruket som för andra näringsgrenar detta

givetvis icke innebär, att lika stränga krav på skyddsanordningarnas be­

skaffenhet uppställas i fråga om jordbruket som beträffande exempelvis

industrien. Att vid lagens tillämpning tillbörlig hänsyn bör tagas till de sär­

skilda förhållandena inom jordbruket följer redan av den grundsats om

skälighetsprövning, som kommit till uttryck i lagens huvudstadgande angå­

ende arbetsgivares skyldigheter. F. ö. må framhållas, att gällande arbetar­

skyddslags tillämpning å jordbrukets maskiner icke synes ha givit anled­

ning till klagomål om bristande hänsynstagande till jordbrukets förhål­

landen.

Jag övergår härefter till spörsmålet om undantag för jordbrukets del från

vissa av lagens särskilda stadganden. Enligt kommitténs förslag skulle

såsom nämnts undantagen bli något mera omfattande i fråga om det egent­

liga jordbruket än beträffande osjälvständiga binäringar till jordbruk.

Landsorganisationen har för sin del ansett att lagen i allo borde gälla för

osjälvständig binäring. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid föga

lyckligt att på detta sätt göra en skillnad mellan det egentliga jordbruket

och osjälvständiga binäringar till jordbruk. Redan själva gränsdragningen

mellan det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar torde vara

mycket vansklig. Vid jordbruksföretag med osjälvständig binäring torde

vidare de anställda ofta växelvis sysselsättas inom själva jordbruket och

i binäringen. Det skulle därför otvivelaktigt medföra vissa olägenheter om

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

.so

exempelvis den minderåriga personalen skulle vara underkastad olika be­

stämmelser beroende på om den minderårige för tillfället arbetade inom

jordbruket eller i binäringen. I detta sammanhang må erinras om att en­

ligt lantarbetstidslagen samma regler gälla för osjälvständiga binäringar

som för det egentliga jordbruket, medan självständiga binäringar falla un­

der allmänna arbetstidslagen. Om man även i arbetarskyddslagen likställde

osjälvständiga binäringar med det egentliga jordbruket, skulle bestämmel­

serna om lagens tillämplighet å jordbruket kunna göras betydligt enklare

än enligt kommitténs förslag, något som synes vara i hög grad önskvärt.

En sådan likställighet torde kunna genomföras utan några väsentliga nack­

delar ur arbetarskyddssynpunkt.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagens bestämmelser skola

gälla för osjälvständiga binäringar i samma omfattning som för det egent-

liga jordbruket. Då enahanda skäl i huvudsak kunna åberopas för att jäm­

ställa byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring med det

egentliga jordbruket, finner jag mig böra förorda att så sker. Däremot an­

ser jag i likhet med kommittén att lagen i allo bör gälla i fråga om själv­

ständiga binäringar.

Jordbruket är f. n. så gott som helt undantaget från arbetarskyddslagens

föreskrifter rörande minderåriga. Enligt kommitténs förslag skulle av min-

derårighetsbestämmelserna endast 29 § i förslaget och det därtill anknutna

sanktionsstadgandet i 59 § 2 mom. äga tillämpning å det egentliga jord­

bruket. Genom dessa lagrum — vilka motsvara 13 § första stycket, 15 § och

39 § i gällande arbetarskyddslag och i departementsförslaget återfinnas

under 26 och 54 §§ — beredes möjlighet dels att i särskilda fall ingripa

mot konstaterade missförhållanden i fråga om minderårigs användande till

arbete och dels att generellt förbjuda att minderårig användes till vissa

farliga arbeten. Att dessa stadganden böra gälla även jordbruket synes

uppenbart och annat har ej heller från något håll ifrågasatts. I remissytt­

randena har med ett undantag — det av lantarbetareförbundet avgivna —

icke någon invändning rests mot kommitténs förslag att föreskrifterna om

minimiålder, fullgjord skolgång, arbetsbok och periodisk läkarbesiktning

icke skulle omfatta jordbrukets minderåriga arbetstagare. Enär det uppen­

barligen skulle medföra stora praktiska svårigheter att tillämpa dessa be­

stämmelser inom jordbruket samt risken för att minderårig skall ådraga

sig ohälsa i följd av jordbruksarbete torde vara relativt obetydlig, vill jag

för min del ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. Vad härefter

angår föreskrifterna om minderårigs arbetstid och nattvila har förutom

lantarbetareförbundet även landsorganisationen ansett att jordbruket borde

inbegripas under dessa bestämmelser. Förhållandena inom jordbruket äro

dock i viss mån särpräglade därigenom att jordbrukets beroende av års­

tids- och väderleksförhållandena påkallar att under vissa tider av året till­

fälligtvis uttages en avsevärt längre arbetstid än eljest. Utan en närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

81

utredning är jag icke beredd att förorda att i arbetarskyddslagen införas

bestämmelser, som för jordbrukets del skulle innebära att minderåriga

icke må användas till arbete i den omfattning som lantarbetstidslagstift-

ningen tillåter. Jag kan därför icke tillstyrka, att giltigheten av arbetar­

skyddslagens stadganden om arbetstid för minderåriga utsträckes till att

omfatta även jordbruket. Beträffande reglerna om minderårigas nattarbete

vill jag anmärka, att mera regelbundet egentligt nattarbete knappast torde

förekomma inom jordbruket. Däremot torde ibland uppkomma behov av att

avvika något från bestämmelserna om minderårigs nattvila, exempelvis att

låta minderårig under 16 år börja arbetet före klockan 6. Att kräva dispens

för sådana avvikelser synes icke vara lämpligt. Då således å ena sidan något

verkligt behov av att utsträcka stadgandena om minderårigs nattvila till

jordbruket knappast torde föreligga samt å andra sidan en tillämpning av

desamma å jordbruket skulle medföra vissa praktiska olägenheter, anser

jag att jordbruket icke bör inbegripas under dessa bestämmelser.

Med den utformning arbetarskyddslagen erhållit i departementsförslaget

finner jag icke erforderligt att utöver vad nu angivits undantaga jordbru­

ket från något stadgande i lagen. Detta innebär bl. a. att jag i motsats till

kommittén anser att stadgandena om personalrum böra gälla även för jord­

bruket. Visserligen kan det i regel icke rimligen begäras att personalrum

skola inrättas vid jordbruksföretag — något större behov av sådana an­

ordningar torde i allmänhet ej finnas — men undantagsvis kunna förhål­

landena vara sådana, att det måste anses skäligt att arbetsgivaren tillhanda­

håller personalrum. Avfattningen av de i departementsförslaget upptagna

föreskrifterna om personalrum samt den för arbetarskyddslagens tillämp­

ning i allmänhet gällande skälighetsprincipen synas utgöra tillräckliga

garantier för att tillsynsorganen icke komma att ställa oskäliga krav i detta

hänseende.

Enligt kommittéförslaget skulle skogsbruk i samband med

jordbruk liksom f. n. hänföras till det egentliga jordbruket och sålunda

vara undantaget från minderårighetsbestämmelserna i förslaget, bortsett

från 29 §. Annat skogsbruk skulle däremot vara underkastat lagen i dess

helhet. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det betecknas som oegentligt att

i fråga om samma slags arbete olika bestämmelser skulle gälla, beroende

på vem som vore arbetsgivare. I yttrandena har också kommitténs förslag

i denna del utsatts för kritik. Emellertid visar exempelvis skogsstyrelsens

yttrande att vissa skäl kunna anföras även för den av kommittén föreslagna

lösningen. Mot vart och ett av de i yttrandena framkomna ändringsförsla­

gen synas invändningar kunna riktas ur skilda synpunkter. Någon fullt

tillfredsställande lösning av frågan torde emellertid icke stå att finna. För

egen del vill jag i nära anslutning till ett av skogsstyrelsen framfört upp­

slag förorda kommitténs förslag med den ändringen, att undantaget för

jordbrukets del från föreskrifterna om minderåriga icke skall omfatta så­

dana arbetstagare, som huvudsakligen användas till skogsarbete. Av prak­

ti Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

82

tiska skäl synes det icke vara möjligt att låta minderårighetsbestämmel-

serna gälla i själva jordbruket anställda minderåriga, då de tillfälligt sys­

selsättas med skogsarbete eller — såsom i ett yttrande föreslagits — med

annat skogsarbete än husbehovsavverkning.

Hemindustrielit arbete faller f. n. utanför arbetarskyddslagen.

Enligt kommitténs förslag skall däremot arbetarskyddslagen äga tillämp­

ning å sådant arbete, låt vara med väsentliga modifikationer. Förslaget har

kritiserats i åtskilliga yttranden. Därvid har bl. a. åberopats att verkligt

behov av tillsyn över det hemindustriella arbetet icke visats föreligga, att

tillsynen skulle innebära ett intrång i hemmens integritet, att de praktiska

resultaten av tillsynen icke kunde väntas motsvara de därmed förenade

kostnaderna samt att förslaget ur lagteknisk synpunkt vore mindre

lämpligt.

Utmärkande för det hemindustriella arbetet är att arbetsgivaren i regel

icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstaga­

ren ordnar arbetet. Själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som

arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, saknas sålunda

på detta område. Självfallet bör det åligga arbetsgivare, som tillhandahål­

ler hemindustriell arbetstagare maskin eller redskap, att tillse att anord­

ningen är försedd med erforderliga skydd och även i övrigt erbjuder be­

tryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. För att uppnå detta behö­

ver man emellertid icke göra arbetarskyddslagen tillämplig å det hem­

industriella arbetet som sådant, utan dylik skyldighet följer redan av de

allmängiltiga bestämmelser för tillverkare, försäljare och upplåtare, vilka

i överensstämmelse med kommitténs förslag upptagits i departementsför-

slaget. Härutöver synes man knappast kunna ålägga arbetsgivare andra

förpliktelser i arbetarskyddshänseende gentemot hemindustriell arbets­

tagare än att meddela råd och anvisningar till förekommande av olycksfall

och ohälsa. Detta är i viss utsträckning tillgodosett i nyssnämnda bestäm­

melser, därigenom att vederbörande tillverkare, försäljare eller upplåtare

ålagts att tillhandahålla för maskinens eller redskapets användning och

skötsel erforderliga föreskrifter.

Utöver vad som redan följer av nyssnämnda allmängiltiga bestämmelser

i lagen innebär kommitténs förslag, att hemindustriell arbetstagare skall

vara skyldig att gentemot sig själv iakttaga vissa av de föreskrifter i lagen

som rikta sig till arbetsgivare. Ur lagteknisk synpunkt måste emellertid

detta förslag betecknas som olämpligt, och det praktiska värdet av det­

samma synes även kunna betvivlas. Då jag vidare delar de betänkligheter

som i några remissyttranden anförts mot inspektion i hemmen och den

föreslagna tillsynen med hänsyn till de för hemindustrien speciella förhål­

landena sannolikt skulle få ganska ringa praktisk betydelse, bör man en­

ligt min mening avstå från att införa inspektion av det hemindustriella ar­

betet. I stället bör man söka finna andra vägar för att nå hemarbetarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

83

med den upplysning som enligt kommittéförslaget skulle vara inspektions­

verksamhetens huvudsakliga ändamål. Tillsynsorganen skulle exempelvis

kunna tillställa arbetsgivarna broschyrer och andra upplysningsskrifter att

av dem utdelas till hemarbetare. Man synes kunna förvänta en sådan med­

verkan från arbetsgivarnas sida utan författningsföreskrift därom. Jag för­

utsätter i enlighet med vad som sagts att det skall ankomma på tillsyns­

organen att genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet i fråga om

hemindustriellt arbete, även om dylikt arbete icke underkastas tillsyn en­

ligt arbetarskyddslagen.

Av det anförda framgår, att jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga

för att arbetarskyddslagens stadganden om arbetsgivare och arbetstagare

med därtill anknutna tillsynsbestämmelser skulle erhålla tillämpning å det

hemindustriella arbetet. Det må framhållas att departementsförslaget lik­

som gällande lag ger möjlighet att å administrativ väg förordna om till-

lämpning av lagen, om i ett visst fall särskilt allvarliga missförhållanden

skulle visa sig i fråga om hemindustriellt arbete.

Enligt kommittéförslaget skall, bortsett från det hemindustriella arbetet,

från arbetarskyddslagens tillämpningsområde alltjämt undantagas arbete,

som arbetstagare utför i sitt hem eller å annan plats som av honom be­

stämmes. I gällande arbetarskyddslag undantages — förutom hemarbete —

annat arbete, vilket utföres under sådana förhållanden att det ej kan an­

ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Då an­

ledning synes saknas att slopa detta undantag, förordar jag att den gällande

lydelsen av ifrågavarande undantagsbestämmelse bibehålies.

Kommitténs förslag att arbetarskyddslagen i princip skall äga tillämp­

ning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren —

vilket helt faller utanför gällande arbetarskyddslag — har med något en­

staka undantag icke mött erinran i remissyttrandena. Ett särskilt skäl som

talar för förslaget är, att det överensstämmer med tendensen i de på se­

nare år antagna internationella konventionerna och rekommendationerna

på arbetarskyddets område att i största möjliga utsträckning likställa

familjemedlemmar till arbetsgivaren med andra arbetstagare. För egen de]

vill jag ansluta mig till kommitténs principiella ståndpunkt.

I kommittéförslaget ha upptagits såväl totala som partiella undantag

från huvudregeln att arbete av familjemedlem skall vara underkastat arbe­

tarskyddslagen. Sålunda undantagas helt dels arbete i arbetsgivarens bo­

stad och dels arbete inom jordbruket med osjälvständiga binäringar. Det

första av dessa undantag torde få ganska ringa självständig betydelse, när

arbete i arbetstagarens hem undantagits från arbetarskyddslagen, men det

synes likväl böra bibehållas med hänsyn till sådana fall då arbetstagare,

som tillhör arbetsgivarens familj, icke har sitt hem hos denne. För vin­

nande av överensstämmelse med undantaget i fråga om arbete som utfö­

res i arbetstagarens hem torde det av kommittén använda uttrycket »bo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

84

stad» böra utbytas mot »hem». De invändningar, som i ett par yttranden

rests mot undantaget för arbete av familjemedlem inom jordbruket med

osjälvständiga binäringar, föranleda mig icke att frångå kommitténs för­

slag på denna punkt, särskilt som en utsträckning av tillsynsverksamheten

till detta område åtminstone f. n. icke torde kunna genomföras. Undantaget

bör, såsom kommittén torde ha avsett, omfatta jämväl byggnadsarbete för

jordbruk eller osjälvständig binäring. Jag vill framhålla att liksom i fråga

om det hemindustriella arbetet möjlighet finnes att ingripa om i ett sär­

skilt fall skulle bli känt, att familjemedlem utsättes för allvarlig fara för

ohälsa eller olycksfall i arbetet.

Vad härefter angår familjemedlems användande till annat arbete än så­

dant, som enligt vad nu sagts helt bör falla utanför arbetarskyddslagen,

anser jag i likhet med kommittén påkallat att undantaga familjemedlem

från vissa av lagens bestämmelser. Med hänsyn till att medlem av arbets­

givarens familj undantagits från arbetstidslagarnas tillämpning torde ej

heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden och dess förläggning

böra gälla. Hit höra de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila och

veckovila ävensom föreskrifterna om arbetstid för minderåriga samt om

nattvila för minderåriga och kvinnor. Av departeinentsförslagets övriga

stadganden rörande minderåriga och kvinnor synas endast bestämmelserna

i 26 § om rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i

fråga om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda minderårigs an­

vändande till vissa farliga arbeten böra äga tillämpning å familjemedlem.

Enär familjebandet med enstaka undantag torde utgöra tillräcklig garanti

mot sådana olägenheter, som de sålunda undantagna stadgandena avse att

förekomma, skulle det icke utan ett visst fog kunna anses som onödigt

krångel att kringgärda allt arbete av familjemedlem med dessa ganska om­

fattande restriktioner och formföreskrifter. Det synes f. ö. vara anledning

antaga att efterlevnaden därav skulle bli mycket bristfällig.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare bl. a. bestämmelserna om per­

sonalrum och det lokala skyddsarbetet icke gälla i fråga om arbete av

familjemedlem. Med hänsyn till det sätt på vilket dessa stadganden ut­

formats i departementsförslaget synes det emellertid icke vara erforderligt

att uttryckligen undantaga familjeföretag från desamma. I

I några yttranden har yrkats, att vissa speciella verksamhetsområden,

bl. a. den civila luftfarten, måtte lämnas utanför arbetarskyddslagen. Gäl­

lande arbetarskyddslag omfattar även luftfarten och enligt min mening

föreligga icke tillräckliga skäl att göra ändring härutinnan. Däremot synes

det böra övervägas att luftfartsinspektör förordnas till specialinspektör

enligt arbetarskyddslagen i fråga om luftfarten. Detta spörsmål ämnar jag

närmare behandla i annat sammanhang.

Det i vissa yttranden framförda förslaget att bryta ut stuveriarbetet ur

arbetarskyddslagen och i stället reglera arbetarskyddet på detta område i

samband med arbetarskyddet ombord på fartyg kan jag icke tillstyrka.

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

85

Bl. a. med hänsyn därtill att arbetet i stor utsträckning är förlagt utanför

fartyget synes en sådan lösning vara olämplig. Från fastighetsägarhåll

har gjorts gällande att i fråga om fastighetsskötsel arbetsgivaren icke

hade möjlighet att vaka över arbetets anordnande och att detta arbets­

område därför borde undantagas från arbetarskyddslagen. Jag kan icke

dela denna uppfattning. Fastighetsarbetet är förenat med icke obetyd-

liga olycksfalls- och ohälsorisker, vilka åtminstone delvis äro av den art

att de kunna avlägsnas genom lämpliga skyddsåtgärder. För min del kan

jag icke anse det obilligt mot fastighetsägarna att ålägga dem tillse att

fastighetsskötarna arbeta under säkra och sunda förhållanden. Vid tillämp­

ningen av gällande arbetarskyddslag har riksförsäkringsanstalten i egen­

skap av yrkesinspektionens chefsmyndighet intagit den ståndpunkten, att

ägare av hyreshus i denna sin egenskap får anses driva rörelse i lagens

mening och att lagen sålunda är tillämplig å portvakter och eldare i hyres­

hus. Denna tolkning synes mig riktig.

Det nuvarande partiella undantaget från lagens tillämpningsområde be­

träffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

bör, såsom kommittén föreslagit, bibehållas.

I likhet med gällande arbetarskyddslag innehåller kommittéförslaget —

såsom i olika sammanhang redan berörts i det föregående — ett stadgande,

enligt vilket lagen genom beslut i administrativ ord­

ning i särskilda fall kan utsträckas till arbete, som eljest icke fal­

ler under lagens tillämpningsområde. Denna möjlighet bör bibehållas, även

om behovet därav minskats genom att i departementsförslaget kooperativ

verksamhet och arbete av familjemedlem inbegripits under lagen. Befogen­

heten att besluta om utsträckt användning av lagen har av kommittén före­

slagits skola överflyttas från Kungl. Maj :t till den centrala arbetarskydds-

myndigheten. Tillräcklig anledning till ändring av det nuvarande förfaran­

det synes emellertid icke föreligga, helst som principiella betänkligheter

kunna anföras mot kommitténs förslag. Bibehålies beslutanderätten hos

Kungl. Maj :t lärer det av kommittén föreslagna undantaget för militär

övning vara onödigt.

Den nuvarande bestämmelsen ger möjlighet att inskrida endast till före­

kommande av olycksfall. Kommitténs förslag att utvidga stadgandet till att

omfatta även sådana fall, där allvarlig risk för ohälsa föreligger, synes

lämpligt. Enligt den av kommittén föreslagna lagtexten skulle lagen kunna

erhålla utsträckt tillämpning endast »i vad den åsyftar att förekomma

ohälsa och olycksfall». Innebörden av denna begränsning synes oklar, bl. a.

enär lagen i dess helhet har det angivna syftet. De citerade orden torde

utan olägenhet kunna utgå. Däremot kan det måhända stundom vara

lämpligt att Kungl. Maj :t i det särskilda fallet i beslutet undantar vissa av

lagens bestämmelser.

Med den utformning lagen erhållit i departementsförslaget synes det

knappast föreligga något egentligt behov av den i kommittéförslaget upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Sfi

tagna fullmakten för Kungl. Maj :t att i visst fall undantaga verksamhet,

som är underkastad lagen, från alla eller vissa av lagens bestämmelser. Då

härtill kommer, att ett stadgande av denna art är betänkligt ur principiella

synpunkter, har den av kommittén föreslagna bestämmelsen uteslutits i

departementsförslaget. En annan sak är, att krig eller krigsfara eller lik­

nande utomordentliga förhållanden kunna påkalla avvikelse från vissa av

arbetarskyddslagens bestämmelser. Frågan om befogenhet för Kungl. Maj :t

att av sådana skäl medge undantag från lagen synes emellertid böra upp­

tagas i ett större sammanhang.

Såsom i det föregående antytts innehåller departementsförslaget liksom

gällande arbetarskjMdslag vissa stadganden, vilka äro allmängiltiga och så­

ledes ha ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt. För dessa

bestämmelser kommer redogörelse att lämnas under avsnittet om tillver­

kares, försäljares och upplåtares in. fl. skyldigheter. I den avdelning av

lagen, vari tillämpningsområdet behandlas, bör emellertid en hänvisning

till ifrågavarande stadganden göras.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Gällande arbetarskyddslag innehåller icke någon föreskrift om skyldig­

het för arbetsgivare att anmäla nytillkomna företag till yrkesinspektionen.

Vid ett par tidigare tillfällen ha förslag om införande av dylik skyldighet

framlagts, men avvisats. Angående vad som i detta hänseende förekommit

torde få hänvisas till kommitténs betänkande s. 268—270.

Kommitténs förslag.

Enligt 8 § 1 mom. första stycket i förslaget skall arbetsgivare, som bedri­

ver verksamhet vilken beräknas fortgå mer än tre månader, vara skyldig

att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande distriktschef inom 14

dagar från verksamhetens början. Av anvisningarna framgår, att kommit­

tén med detta stadgande avsett att föreskriva skyldighet att anmäla ny­

tillkomna arbetsställen. Sålunda skall å ena sidan särskild anmälan ingivas

för varje arbetsställe inom en och samma verksamhet ävensom ny anmälan

ske, om verksamhet förlägges till annat arbetsställe, samt å andra sidan nå­

gon anmälan icke fordras, om verksamhet överlåtes.

Från anmälningsskyldighet undantagas det egentliga jordbruket samt

företag, vari enbart medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas. An­

mälan behöver vidare ej ske i fall då arbetsgivaren, innan verksamheten

påbörjats, jämlikt 9 § eller 10 § 1 mom. begärt distriktschefs yttrande eller

godkännande beträffande arbetslokal eller gjort i 10 § 2 mom. föreskriven

anmälan om lokals användande för nytt ändamål (8 § 1 mom. andra styc­

ket). Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall anmälningsskyl­

dighet ej heller föreligga beträffande verksamhet, som påbörjats före lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

87

ikraftträdande, utom då sedermera verksamheten förlägges till annat ar­

betsställe eller nytt arbetsställe tillkommer.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet föreslås skola medföra

bötespåföljd, såvida ej omständigheterna giva vid handen, att underlåten­

heten haft sin grund i tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldig­

heten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid (66 §).

1 detta sammanhang må nämnas att kommittén i fråga om det hem­

industriella arbetet — vilket såsom tidigare anförts enligt min mening bör

lämnas utanför arbetarskyddslagen — föreslagit särskilda bestämmelser

om anmälningsskyldighet (8 § 2 inom.).

1 betänkandet redogör kommittén för de överväganden, som

lett till för slag et om anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare. Inledningsvis framhålles att yrkesinspektörs möjlighet att

1a kännedom om arbetsställen för närvarande väsentligen vore beroende av

den rapportskyldighet, som åvilade kommunalt tillsynsorgan. Denna upp-

giftsskyldighet hade emellertid iakttagits i mycket begränsad utsträckning.

Därtill komme att då de flesta kommunala tillsynsorganen lämnade rap­

port till yrkesinspektör endast en gång om året, ett flertal arbetsställen

kunde driva verksamhet under avsevärd tid utan att yrkesinspektören ägde

kännedom därom.

Vid behandling av frågan, på vilket sätt yrkesinspektionen bäst skall få

kunskap om nytillkomna arbetsställen, har kommittén först övervägt, huru­

vida de kommunala tillsynsorganen skulle kunna förpliktas att på ett mera

effektivt sätt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till yrkesinspektören. Kom­

mittén anför härom följande.

Ett förslag om att genom en bestämmelse i instruktionen för yrkesinspek­

tionen ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet att, så snart de er­

hållit kännedom om ett nytt arbetsställe, göra anmälan därom till vederbö­

rande yrkesinspektör, har därvid närmare dryftats inom kommittén. Då det

bristande fullgörandet av nuvarande anmälningsskyldighet enligt kommit­

téns mening knappast torde kunna tillskrivas avsaknad av bestämmelser i

ämnet utan fastmer ha sin grund i andra orsaker, anser kommittén, att nå­

gon effektiv lösning av frågan ej kan vinnas genom en bestämmelse av före­

slaget innehåll. Det kan ifrågasättas, om icke bättre resultat i fråga om an-

mälningsförfarandet i stället skulle kunna erhållas genom en effektivise-

ring av den kommunala tillsynen. I anslutning härtill vill kommittén emel­

lertid erinra om att, ehuru den kommunala tillsynen i de största städerna

i regel är ordnad på tillfredsställande sätt, uppgifter om nytillkomna arbets­

ställen ändock icke meddelas i deras rapporter till yrkesinspektörerna.

Detta har vanligtvis sin grund däri, att de kommunala tillsynsorganen

själva icke kunna förskaffa sig tillräcklig kännedom om alla nytillkomna

arbetsställen. Det torde sålunda finnas behov av att även de kommunala

tillsynsorganen erhålla kännedom om nya arbetsställen. Härtill kommer att

genom det förslag till organiserande av den kommunala tillsynen, som kom­

mittén framlägger, endast ett begränsat antal kommuner förutsättas ha

kommunala tillsynsorgan i lagens mening. Med hänsyn till vad sålunda an­

88

förts anser sig kommittén icke böra framlägga förslag i syfte att ålägga de

kommunala tillsynsorganen skyldighet att till yrkesinspektör anmäla ny­

tillkomna arbetsställen.

Kommittén diskuterar vidare ett tidigare framfört förslag att ålägga de

myndigheter, som föra aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, att

underrätta yrkesinspektör om nya företag men avvisar även detta förslag.

Angående kommitténs skäl härför torde få hänvisas till betänkandet

s. 275.

Kommittén omnämner härefter, att vissa yrkesinspektörer ifrågasatt, om

icke polismyndighet borde kunna åläggas att till yrkesinspektör anmäla ny­

tillkomna arbetsställen. Med hänsyn till den arbetsbelastning, som redan

nu åvilade polismyndigheterna, ansåge sig kommittén emellertid icke kunna

förorda detta förslag.

Efter att sålunda ha avvisat dessa förslag uttalar kommittén, att det

måste anses nödvändigt att tillsynsorganen snarast möjligt erhölle känne­

dom om nytillkomna arbetsställen. Kommittén hade därför upptagit till

prövning ett av 1937 års arbetarskyddskommitté framlagt förslag om an­

mälningsskyldighet för varje arbetsgivare, som började verksamhet varå ar­

betarskyddslagen ägde tillämpning. En sådan skyldighet skulle visserligen

medföra visst besvär för arbetsgivare, men syntes icke behöva innebära nå­

gon större olägenhet. Det kunde jämväl erinras om att ett flertal länder i

sin arbetarskyddslagstiftning intagit bestämmelser om skyldighet för ar­

betsgivare att hos tillsynsmyndighet anmäla nya företag.

Beträffande de föreslagna undantagsbestämmelserna anför

kommittén till en början att det synts lämpligt att från anmälningsskyldig­

het undantaga sådan verksamhet, som beräknades fortgå högst tre måna­

der. Anmälan om ett relativt kortvarigt arbete torde nämligen i många fall

icke kunna föranleda inspektion. Självfallet borde liksom hittills tillsyn ut­

övas å dylik verksamhet, i den mån sådant arbetsställe komme till inspek-

tionsförrättares kännedom. I syfte att begränsa anmälningsförfarandet före­

sloge kommittén vidare, att anmälan ej skulle behöva ske i fall då arbets­

givaren i förväg begärt distriktschefs yttrande över byggnadsförslag eller

godkännande av arbetslokal. I dylika ärenden måste nämligen distrikts-

chefen ha uppgift om såväl den tilltänkta verksamhetens art som det unge­

färliga antalet arbetstagare. Dessutom erhölle han kännedom om arbets­

givarens namn och adress samt arbetsställets belägenhet.

Kommittén framhåller slutligen vikten av att arbetsgivarna upplystes om

sin anmälningsskyldighet och att därför avsedda blanketter hölles lätt till­

gängliga. I detta syfte förordades, att det ålades kommunal tillsynsman att

tillhandahålla blanketter och medverka till att skyldigheten fullgjordes

inom hans tillsynsområde (anvisningarna till 8 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

89

Yttrandena.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen berört frågan om skyldighet

för arbetsgivare att anmäla nya företag, är det endast landsorganisationen

som oreserverat tillstyrker en anmälningsplikt av den föreslagna omfatt­

ningen. Organisationen uttalar, att delade meningar icke kunde råda om

betydelsen av anmälan om nya företag. Det enda rationella vore att arbets­

givaren själv gjordes anmälningspliktig. Invändningen att denna engångs-

anmälan skulle innebära något oskäligt betungande förtjänade intet av­

seende.

Övriga som yttrat sig i frågan ha däremot anfört mer eller mindre all­

varliga betänkligheter mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller riksför-

säkringsanstalten att enligt förslaget även småföretagare på alla områden,

bl. a. inom handeln, vore underkastade anmälningsplikt. Företagen med

1—4 anställda kunde räknas i hundratusental. Man kunde icke undgå att

ställa sig tveksam till införandet av en så vidsträckt anmälningsplikt, om

vilken man på förhand visste att den i varje fall under lång tid framåt icke

komme att fullgöras på grund av bristande kännedom därom eller av an­

nan anledning. Därtill komme att arbetsförhållandena inom en stor del av

nu berörda företag, särskilt inom handeln, vore sådana att ingripande från

yrkesinspektionens sida i regel icke torde förekomma. Man kunde därför

vara benägen att, åtminstone till en början, undantaga småföretagen från

anmälningsskyldighet. En annan utväg i begränsande syfte vore att, såsom

tidigare föreslagits, låta anmälningsskyldigheten omfatta endast hantverk

och industri samt byggnads- och transportarbete. Då kommittén varit enig

och förslaget i och för sig vore välgrundat med hänsyn till tillsynsverksam­

hetens rätta fullgörande, ville anstalten emellertid icke framställa något yr­

kande om begränsning av stadgandets räckvidd.

Kommerskollegium uttalar betänkligheter mot ett så vidsträckt anmäl-

ningssystem som det föreslagna. I praktiken torde det bli vanskligt att ge­

nomföra. Dessutom krävdes en mängd arbetskraft för uppgiftsmaterialets

bearbetning, om anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte. Stockholms

handelskammare anför samma synpunkter och framhåller, att man borde

inrikta sig på att i första hand utnyttja den inom arbetarskyddet verk­

samma personalen för angelägna direkta arbetarskyddsuppgifter. Skånes

handelskammare anser andra vägar böra sökas för att fortlöpande hålla in-

spektionsmyndigheterna underrättade om tillkomsten av nya företag. En

framkomlig väg syntes vara att ålägga de kommunala tillsynsorganen att

insända rapport om nystartade företag. Om anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare skulle införas, borde den under alla omständigheter begränsas

till något större företag än sådana, som hade blott en arbetstagare.

Stadsförbundets stgrelse avstyrker kommitténs förslag och erinrar där­

vid om att tidigare förslag i samma riktning avvisats. De invändningar som

i dessa sammanhang framställts syntes alltjämt äga giltighet. Att märka

90

vore även, att man förut räknat med en mer begränsad tillämpning av an­

mälningsplikten än kommittén föreslagit. I övrigt anför styrelsen liknande

synpunkter som framkommit i tidigare återgivna yttranden.

Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet visserligen delade kommitténs

uppfattning att åtgärder borde vidtagas för att tillsynsorganen tidigare och

i större utsträckning än vad nu vore fallet erhölle kännedom om de arbets­

ställen, där tillsyn skulle utövas, men ville ifrågasätta huruvida den myc­

ket långt gående anmälningsplikt som i detta syfte föreslagits verkligen vore

nödvändig. Under alla förhållanden torde det bli svårt att i praktiken upp­

rätthålla denna anmälningsskyldighet. Enligt ämbetets mening borde i

första hand en samordning komma till stånd mellan de av kommittén före­

slagna föreskrifterna och de bestämmelser, som redan funnes meddelade i

skilda författningar angående tillstånd att driva visst slags verksamhet eller

godkännande av lokaler för verksamheten. Därvid borde eftersträvas att

anmälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.

Vidare borde arbetarskyddslagens bestämmelser om skyldighet att anmäla

verksamhet och söka godkännande av lokaler avfattas så, att som regel en­

dast en anmälan eller ansökan behövde göras i fråga om en och samma

verksamhet. I viss mån vore denna synpunkt beaktad i förslaget, men fall

av dubbel eller tredubbel anmälningsskyldighet förekomme.

Undantag från anmälningsskyldighet för småföretag ifrågasattes av so­

cialstyrelsen och kooperativa förbundets styrelse. Socialstyrelsen anför att

förslaget gåve anledning till allvarliga erinringar. Sålunda skulle exem­

pelvis en ensam företagare, som funnit påkallat anställa ett biträde, sanno­

likt endast undantagsvis komma på den tanken att han vore pliktig an­

mäla sin verksamhet. Tydligen skulle också bestämmelserna om anmäl­

ningsskyldighet medföra omfattande arbete för inspektionspersonalen. Nå­

gon minskning av nämnda olägenheter skulle givetvis kunna vinnas genom

begränsning av anmälningsskyldigheten till något större företag, t. ex. så­

dana som i regel sysselsatte minst fem arbetstagare. Därest en dylik begräns­

ning skulle anses betänklig med hänsyn till vissa slag av småföretag, kunde

arbetsrådet bemyndigas att förordna om anmälningsskyldighet för sådana

företag, när särskilda skäl så påkallade. Kooperativa förbundets styrelse

ifrågasätter, om icke det av vissa yrkesinspektörer framförda förslaget att

ålägga polismyndighet anmälningsskyldighet — vilket kommittén avvisat

under hänvisning till polismyndigheternas arbetsbelastning — borde upp­

tagas till förnyad prövning. Uppgiftslämnandet innebure en arbetsbelast­

ning vem det än åvilade. Näringslivet betungades redan i mycket hög grad

med uppgiftsskyldigheter av olika slag, och detta förhållande hade på

många håll skapat en irritation, som närmade sig leda och kunde äventyra

respekten för av myndigheterna utfärdade förordningar. Den föreslagna

anmälningsskyldigheten syntes medföra sådana olägenheter, särskilt för

mindre verksamhetsidkare, att densamma åtminstone delvis borde kunna

fullgöras genom myndigheternas försorg. I enlighet därmed ifrågasattes,

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

om ej arbetsgivares uppgiftsskyldighet borde begränsas till att omfatta

verksamhet med minst fem arbetstagare.

Inskränkning av anmälningsskyldigheten till sådana verksamhetsområ­

den, där särskilt behov av anmälan kunde anses föreligga, förordas jämväl

av byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller, att allmänheten icke syntes böra

betungas med någon ny anmälningsskyldighet, såframt det icke vore fråga

om förhållanden av mera betydande vikt. Det av kommittén åberopade skä­

let för att lägga anmälningsskyldigheten på arbetsgivaren — nämligen att

de kommunala tillsynsorganen endast i begränsad omfattning fullgjort sin

uppgiftsskyldighet — vore icke hållbart. Om en myndighet bruste i sina

åligganden borde nämligen erforderliga åtgärder vidtagas mot myndigheten

i stället för att överflytta den på myndigheten ankommande uppgiften på

allmänheten. Därtill komme, att det kunde antagas att även allmänheten i

stor utsträckning komme att eftersätta anmälningsskyldigheten.

Generalpoststyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, om anmälan

vore erforderlig beträffande postverkets lokala organ. En ändring av för­

slaget syntes därför böra ske. Eventuellt kunde arbetsrådet tilläggas befo­

genhet att medgiva undantag från anmälningsplikten.

Domänstyrelsen framhåller, att verksamheten inom domänverket avsåge

förvaltningsarbeten av vitt skilda slag: avverkning, virkestransporter, skogs­

odlings-, väg-, diknings-, husbyggnads- och virkesförädlingsarbeten, vilka

utfördes året runt. Anmälningsskyldighet för varje sådan verksamhet i fall,

då den beräknades fortgå mer än tre månader, skulle medföra ett tidsödande

rapportväsende av mycket stor omfattning.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det ofta vore svårt att i förväg av­

göra, hur länge ett av styrelsens arbeten, t. ex. på bvgdenät och i tertiär-

stationer, komme att räcka. Dessa arbetsplatser vore i regel icke av perma­

nent natur, men en mindre arbetsstyrka hade ofta att göra minst tre må­

nader för att uppföra dem. Det vore därför önskvärt att för sådana arbe­

ten kunde lämnas generella regionala tillstånd.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undantaga verksa m-

het som beräknas fortgå kortare tid än tre månader

kritiseras av samverkande byggnadsfackförbunden, vilkas yttrande biträdes

av landsorganisationen. Förbunden framhålla, att den föreslagna begräns­

ningen komme att beröra ett mycket stort antal ganska betydande arbets­

platser inom byggnadsindustrien. Av en företagare börjad verksamhet kunde

fortsättas av en annan och slutföras av en tredje. Underentreprenörer och

olika arbetargrupper, vilka ofta hade väsentligt kortare anställningstid än

tre månader, avlöste varandra. Med hänsyn till det anförda föresloges den

ändringen att, där den på arbetsplatsen anställda arbetskraften uppginge

till fler än tre arbetare, anmälningsplikt skulle föreligga, om verksamheten

beräknades fortgå längre tid än en månad.

91

92

Beträffande förslaget att från anmälningsplikt undantaga det egentliga

jordbruket förklarar lantarbetareförbundet att det principiellt ansåge

undantaget böra slopas. Där lagen helt eller delvis skulle tillämpas för visst

arbetsställe, borde nämligen yrkesinspektionen underrättas om arbetsstäl­

lets existens. Om en generell anmälningsskyldighet för jordbrukets företa­

gare skulle anses medföra alltför stora registreringssvårigheter, borde be­

stämmelsen under alla förhållanden gälla för sådana företag inom det

egentliga jordbruket, som stadigvarande sysselsatte minst fem arbetstagare.

Landsorganisationen uttalar under hänvisning till lantarbetareförbundets

yttrande att enligt organisationens mening anmälningsskyldighet borde före-

ligga åtminstone för jordbruksföretag med minst fem arbetstagare.

Undantaget för familjeföretag avstvrkes av landsorganisationen,

som anser detsamma sakna fog, enär lagen i vissa hänseenden — och sär­

skilt sådana i vilka tillsyn från arbetsinspektionens sida normalt skulle

förekomma — vore tillämplig även på rena familjeföretag.

Slutligen må nämnas att socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, yrkes-

inspektörerna, kommerskollegium, Skånes handelskammare och svenska ar­

betsgivareföreningen yrkat väsentliga inskränkningar i den beträffande

hemindustriellt arbete föreslagna särskilda anmälningsskyldig­

heten.

Departementschefen.

Därest tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad skall bli

effektiv är det givetvis ett intresse, att tillsynsorganen så långt sig göra

låter erhålla kännedom om sådana arbetsställen, varå lagstiftningen är till­

lämplig. Detta är dock av betydelse främst i sådana fall då med hänsyn till

arbetets natur och andra omständigheter tillsyn är särskilt angelägen. I åt­

skilliga fall framstår behovet att vidtaga åtgärder för att bereda yrkesinspek­

tionen kännedom om arbetsstället icke lika starkt. Man måste också beakta

i vad mån sådana åtgärder leda till olägenheter, som helt eller delvis kunna

anses väga lika tungt som intresset att säkerställa att yrkesinspektionen

får kännedom om arbetsstället.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag funnit mig icke kunna till­

styrka kommitténs förslag att det som allmän regel skall åligga arbets­

givare att göra anmälan om nystartade företag. Såsom jag tidigare anfört

är redan den gällande arbetarskyddslagens tillämpningsområde mycket vid­

sträckt. Även om jag för min del icke ansett mig kunna f. n. biträda kom­

mitténs förslag att utvidga lagens tillämpningsområde till all verksamhet

vari arbetstagare är sysselsatt, innebär dock även departementsförslaget en

utvidgning av lagens tillämpningsområde. En anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare av den omfattning kommittén föreslagit skulle medföra att an­

mälan behövde göras för exempelvis varje nytt kontor och varje ny butik,

även om i rörelsen funnes endast en eller annan anställd. Anmälan skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

93

vidare behöva göras om varje nyuppfört hyreshus, däri portvakt, gårdskarl

eller eldare vore anställd. Såsom i ett yttrande påpekats skulle vidare anmäl­

ningsskyldighet inträda så snart en ensam företagare funne påkallat att

anställa ett biträde i sin rörelse. Det torde icke kunna förväntas att en så

vidsträckt anmälningsskyldighet skulle komma att fullgöras mer än i in­

skränkt omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfat­

tade arbetsgivare sannolikt icke komme att ha kännedom om skyldigheten.

Bestämmelserna skulle härigenom i stor utsträckning bli ineffektiva. Vidare

är att märka att enligt kommittéförslaget anmälningsskyldigheten endast

skulle gälla nytillkommande företag. Bristande kännedom hos tillsyns-

organen om redan förefintliga företag, som äro underkastade lagens be­

stämmelser, skulle sålunda icke avhjälpas genom den föreslagna anmäl­

ningsskyldigheten. Att utsträcka denna till dylika företag låter sig icke

rimligen göra med hänsyn till det registreringsarbete, som därav skulle för­

anledas. Härtill kommer, såsom i yttrandena anförts, att ett mycket stort

antal av de företag eller rörelser, som skulle omfattas av den föreslagna

allmänna anmälningsskyldigheten, äro sådana att ett ingripande från yrkes­

inspektionens sida endast mycket sällan kan anses påkallat. Då det för mig

framstår såsom synnerligen betydelsefullt, att den förstärkning av yrkes­

inspektionen, som jag i annat sammanhang ämnar föreslå, i första hand

kommer sådana verksamhetsgrenar till del, där behovet av tillsyn är störst,

kan jag alltså icke förorda kommittéförslaget i denna del.

I yttrandena har diskuterats frågan att begränsa anmälningsskyldigheten

till större företag. Mot en sålunda begränsad anmälningsskyldighet göra sig

givetvis de av mig nu anförda omständigheterna icke gällande med samma

styrka. En gränsdragning efter dessa linjer möter dock vissa betänkligheter,

då behovet av tillsyn å ett mindre företag kan vara avsevärt större än där

fråga är om ett betydligt större företag.

Enligt min mening torde det på grund av det anförda böra såsom hit­

tills åvila tillsynsorganen att själva förskaffa sig erforderlig kännedom om

arbetsställen. Effektiviseras den kommunala tillsynen på sätt arbetar-

skyddskommittén ifrågasatt, synes man också kunna påräkna en bättre

medverkan på förevarande område från dessa tillsynsorgans sida. Det synes

böra övervägas att i instruktionsväg ålägga dessa organ skyldighet att med

kortare tids mellanrum till yrkesinspektören avgiva rapport om nystartade

företag inom deras tillsynsområde. I de största städerna kan det tänkas,

att vissa svårigheter föreligga för de kommunala tillsynsmännen att i erfor­

derlig utsträckning erhålla kännedom om nya företag. Därest närmare erfa­

renheter i detta hänseende skulle giva vid handen, att en anmälningsskyl­

dighet av något slag bör införas, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t

att i administrativ väg utfärda sådana föreskrifter.

Slutligen må nämnas, att konjunkturinstitutet nyligen hos Kungl. Maj:t

gjort framställning om utredning angående inrättande av ett centralt före­

tagsregister. Om ett dylikt register skulle komma till stånd, skulle den nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

94

behandlade frågan komma i ett ändrat läge. Tillsynsorganen skulle näm­

ligen i sådant fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag

från detta register.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förhandsgranskning av byggnadsförslag.

Gällande förhållanden.

I 26 § arbetarskyddslagen stadgas, att arbetsgivare, därest han vill under­

ställa vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, om-

eller tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för ar­

betets bedrivande, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren insända

förslaget, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som kunna erfordras

för förslagets granskning. Därjämte ålägges yrkesinspektören resp. berg­

mästaren att utan ersättning utföra sådan granskning samt att snarast möj­

ligt återsända förslaget med det yttrande, vartill granskningen kunnat giva

anledning.

I 83 § andra stycket byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) föreskri-

ves att där ansökan om byggnadslov avser industriell anläggning i stad

yrkesinspektören eller bergmästaren skall underrättas därom. Enligt 100

och 101 §§ skall detsamma gälla även i vissa stadsliknande samhällen på

landet. Även 1931 års byggnadsstadga innehöll motsvarande bestämmelser.

Antalet av yrkesinspektörerna och bergmästarna på arbetsgivares begä­

ran granskade byggnadsförslag utgjorde under tioårsperioden 1929—1938 i

genomsnitt 300 om året. På senare år har granskning av byggnadsförslag

begärts i väsentligt större omfattning än tidigare. Sålunda granskades 2 199

förslag år 1942, 2 656 år 1943, 2 968 år 1944, 3 797 år 1945 och 4 835 år

1946.

Byggnadsnämnderna synas i stor utsträckning ha underlåtit att lämna

underrättelse om ansökningar om byggnadslov rörande industriell anlägg­

ning. Antalet sådana underrättelser har nämligen, enligt vad kommittén

inhämtat, icke uppgått till mer än några hundra om året.

Kommitténs förslag.

Kommittén redogör till en början för frågans tidigare behandling. Här-

utinnan torde få hänvisas till betänkandet s. 282—283.

Kommittén föreslår att den nuvarande rätten att få byggnadsförslag

granskade utbytes mot obligatorisk förhandsgranskning (9 §). Sålunda skall

arbetsgivare, som ämnar företaga nybyggnad eller väsentlig om- eller till-

byggnad av arbetslokal eller personalrum, som skall stadigvarande använ­

das, vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa

distriktschefen förslag däröver, åtföljt av de ritningar och uppgifter, vilka

kunna erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iakttaga denna

skyldighet skall medföra straff (66 § första stycket). Distriktschefen skall

å sin sida vara pliktig att utan dröjsmål och utan kostnad för arbetsgiva­

ren skriftligen avgiva det yttrande, vartill granskningen ur arbetarskydds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

95

synpunkt kan giva anledning. I granskat förslag skall sådan ändring, som

är av betydelse för arbetets sundhet och säkerhet, icke få ske utan att

ändringsförslaget underställts distriktschefen. Skyldighet att tillställa

distriktschef byggnadsförslag för granskning skall även åvila den som låter

uppföra eller vidtaga väsentlig ändring av byggnad, inrymmande lokaler

som äro avsedda att på stadigvarande sätt uthyras eller eljest upplåtas så­

som arbetslokaler eller personalrum.

Bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag skola icke

gälla för jordbruket och dess osjälvständiga binäringar, hemindustriellt ar­

bete och s. k. kooperativ verksamhet, ej heller beträffande företag, vari ute­

slutande sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

Rörande frågan om införande av obligatorisk för­

handsgranskning av byggnadsförslag anför kommittén att

det för att de fordringar, som ur arbetarskyddssynpunkt måste ställas på

en arbetslokal, skulle bli tillgodosedda otvivelaktigt vore av stort värde, att

förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal underställdes yrkes-

inspektörs granskning. Med hänsyn till de delade meningar som i yttran­

dena över kommitténs preliminära förslag framkommit i frågan om sådan

förhandsgranskning hade kommittén upptagit olika förslag till diskussion.

Av 1937 års arbetarskyddskommitté ävensom från yrkesinspektörshåll hade

föreslagits skyldighet för arbetsgivare, som ämnade uppföra eller ombygga

arbetslokal, att före arbetets påbörjande anmäla detta till yrkesinspektören.

Yrkesinspektören skulle sedan han mottagit anmälan pröva om förhands­

granskning av byggnadsförslaget behövdes, i vilket fall han skulle infordra

de ritningar och uppgifter, som krävdes för granskningen. Kommittén an-

såge emellertid detta system mindre lämpligt. I sådana fall, då yrkesinspek­

tören vid behandling av anmälan ansett det obehövligt att infordra bygg­

nadsförslag för granskning, skulle det kunna inträffa att han vid sedermera

företagen inspektion funne lokalen vara otillfredsställande ur arbetar­

skyddssynpunkt och därför ansåge sig böra giva anvisning om ändringar.

Det vore enligt kommitténs mening icke uteslutet att i dylikt fall svårig­

heter kunde uppstå att få de behövliga ändringarna genomförda, särskilt

om lokalen redan vore färdig. Såsom en alternativ lösning av förevarande

spörsmål hade kommittén övervägt frågan, huruvida icke den i 26 § gäl­

lande lag angivna förhandsgranskningen borde göras obligatorisk. Då de

praktiska fördelarna med en sådan granskning vore uppenbara, särskilt

med hänsyn till de fordringar kommittén föresloge beträffande arbetslokals

anordnande, hade kommittén funnit sig böra förorda en bestämmelse av

nämnda innebörd.

Med anledning av att från eu del håll gjorts gällande, att obligatorisk

förhandsgranskning av byggnadsförslag skulle komma att avsevärt taga

distriktschefens och den underordnade personalens lid i anspråk samt med­

96

föra eftersättande av andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter, uttalar

kommittén att det torde höra till en av yrkesinspektionens viktigaste arbets-

uppgifter att söka få till stånd arbetslokaler, som i hygieniskt och skydds-

tekniskt hänseende motsvarade rimliga nutida krav, och att förhands­

granskning av byggnadsförslag otvivelaktigt vore av stor betydelse för för­

verkligandet av denna uppgift. Visserligen komme granskningsarbetet i

många fall att taga åtskillig tid i anspråk, men detta torde i regel bli mindre

krävande än det arbete, som yrkesinspektionen f. n. många gånger måste

nedlägga för att få sådana åtgärder genomförda, som på grund av förbise­

ende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens inrättande.

Från yrkesinspektörshåll hade också uttalats, att en obligatorisk förhands­

granskning av byggnadsförslag i realiteten skulle innebära en arbetsbespa-

ring. Det vore att märka, att granskningsarbetet skulle väsentligt under­

lättas om arbetsgivarna vid upprättande av byggnadsförslag kände till

yrkesinspektionens fordringar. Anvisningar angående anordnande och be­

skaffenhet av arbetslokaler och personalrum borde därför utfärdas och till­

ställas arbetsgivare, arkitekter, byggmästare in. fl.

I anslutning till förslaget om s k y 1 d i g h e t för annan än ar­

betsgivare att i vissa fall insända byggnadsförslag

för gransk ni ng anför kommittén följande.

Ej sällan förekommer det, att en person, utan att vara arbetsgivare, låter

uppföra byggnad, vari inrymmas lokaler, som äro avsedda att för stadig­

varande användning upplåtas såsom arbetslokaler eller personalrum. Sär­

skilt gäller detta i fråga om hyreshus, som inrymma butiks- och lagerloka­

ler, mindre verkstadslokaler, bagerier, garage in. in. Även i dylikt fall är det

av vikt, att lokalerna redan vid uppförandet inrättas på sådant sätt, att de

motsvara skäliga anspråk ur skyddssynpunkt och att de krav, som härut-

innan uppställas, bliva uppfyllda. Med hänsyn härtill bör även i förevarande

fall skyldighet att tillställa distriktschef byggnadsförslag för granskning

åvila den som låter uppföra byggnaden. Visserligen kan denne icke alltid

med bestämdhet uppgiva, för vilken verksamhet lokalerna skola användas

eller vilket antal personer, som skola sysselsättas i desamma, men givet är,

att dessa omständigheter icke få utgöra avgörande skäl mot förhands­

granskning. Vad här sagts om nybyggnad bör enligt kommitténs mening

även gälla ändring av byggnad, inrymmande lokaler av ifrågavarande slag.

Beträffande samarbetet mellan yrkesinspektionen

och byggnadsnämnderna påpekar kommittén, att i 68 § byggnads­

stadgan den 20 november 1931 föreskreves att där i allmän författning

meddelats föreskrift, varigenom byggnads uppförande eller användande för

visst ändamål gjorts beroende på prövning av annan myndighet än bygg­

nadsnämnden, sagda prövning, där så lämpligen kunde ske, borde avbidas,

innan frågan om byggnadslov avgjordes.1 Kommittén framhåller, att den

föreslagna obligatoriska förhandsgranskningen finge anses utgöra sådan

prövning, som avsåges i detta stadgande. Med hänsyn till betydelsen av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

1 Samma bestämmelse finnes i 84 § 1947 års byggnadsstadga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

97

samarbete verkligen komme till stånd ifrågasatte kommittén, huruvida icke

bestämmelsen borde skärpas t. ex. genom att ordet »lämpligen» uteslötes.

Om sådan ändring skedde, torde föreskriften i byggnadsstadgan angående

underrättelse till yrkesinspektör eller bergmästare om sökt byggnadslov

kunna utgå. Kommitténs förslag innebure sålunda, att byggnadslov icke

borde meddelas, förrän byggnadsnämnden erhållit yttrande enligt 9 § i för­

slaget från vederbörande distriktschef. Enligt kommitténs mening borde re­

gelmässigt samarbete äga rum mellan distriktschef och byggnadsnämnd.

Distriktschefen borde sålunda, så snart han avgivit yttrande över ett bygg-

nadsförslag, tillställa byggnadsnämnden en avskrift, vare sig byggnadslov

sökts eller icke. Då byggnadsnämnd mottagit ansökan om byggnadslov för

byggnadsarbete, som avsåges i 9 §, borde nämnden, om den ej erhållit

distriktschefens yttrande över byggnadsförslaget, lämna denne meddelande

om ansökningen och avvakta hans yttrande. Eventuellt kunde nämnden re­

mittera sina handlingar i ärendet till distriktschefen och denne avgiva sitt

yttrande med stöd av desamma.

Kommittén framhåller vidare, att byggnadsnämnderna i vissa större stä­

der icke meddelade byggnadslov, förrän nämnden fått bekräftat att av yr­

kesinspektör lämnade anvisningar rörande vissa åtgärder i skyddshänse-

ende blivit vidtagna. Ehuru detta förfarande S

3

'ntes ändamålsenligt, kunde

det enligt kommitténs mening likväl icke stadfästas i arbetarskyddslagen.

Kommittén behandlar även frågan om skyldighet för yrkes­

inspektör att granska förslag till ny eller ändrad

anordning för arbetes bedrivande och anför därvid till en

början, att från yrkesinspektörshåll hemställts att dylik skyldighet icke

måtte föreskrivas, enär det icke kunde fordras att yrkesinspektör skulle

äga de speciella förutsättningar, som i vissa fall behövdes för granskning av

sådant förslag. Ä andra sidan hade landsorganisationen gjort gällande att

förhandsgranskning av ny eller ändrad driftanordning av större omfattning

borde vara obligatorisk. Kommittén uttalar därefter, att den icke ansett sig

böra i lagen föreskriva vare sig skyldighet för arbetsgivare att underställa

förslag till driftomläggning distriktschefs prövning eller förpliktelse för

distriktschef att granska dylikt förslag. Enligt kommitténs mening borde

dock arbetsgivare vara oförhindrad att underställa distriktschef dylikt för­

slag för prövning. En bestämmelse därom hade intagits i anvisningarna

till 9 §.

Yttrandena.

Kommitténs förslag om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsför-

slag till styrkes uttryckligen av riksförsäkringsanstalten, landsorga­

nisationen, tjänstemännens centralorganisation och försäkringst jänste-

mannaförbnndets skyddsombndsnämnd. I detta hänseende anför riksförsäk­

ringsanstalten att eu obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag

7—Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. AV 298.

98

visserligen torde komma att föranleda ett avsevärt arbete för arbetsinspek-

tionen, men att dylik granskning finge anses vara av sådan betydelse för

arbetarskyddet att den borde genomföras. Tjänstemännens centralorganisa­

tion finner förslaget väl motiverat men betonar samtidigt att systemet med

förhandsgranskning icke finge leda till alltför stor byråkratism och bli för

tidskrävande.

I ett stort antal yttranden har emellertid kommitténs förslag utsatts för

kritik. Sålunda avstyrka kommerskollegium ävensom svenska arbets­

givareföreningen, vars yttrande åberopas av industriförbundet, obligatorisk

förhandsgranskning och förorda att den nuvarande bestämmelsen om rätt

för arbetsgivare att begära sådan granskning bibehålies. Kommerskollegium

anför i detta sammanhang, att kollegium, som redan tidigare haft anled­

ning påpeka det allvarliga hinder byggnadsärendenas behandling hos olika

nämnder och instanser utgjorde för byggnadsverksamheten, för sin del icke

kunde tillstyrka att en ytterligare fördröjande formalitet nu skulle stadgas.

Svenska arbetsgivareföreningen finner visserligen förslagets syfte i och för

sig beaktansvärt men anser sig med skäl kunna befara, att den obligato­

riska förhandsgranskningen, även om yrkesinspektionen förstärktes, komme

att få sådan omfattning att den växte inspektionsmyndigheterna över hu­

vudet. Vidare vore allmänt känt att — även om man bortsåge från den av

kristiden betingade byggnadsregleringen — de formella föreskrifter som nu

gällde för byggnadsverksamheten vore så omfattande och komplicerade, att

byggnadsärenden fördröjdes under orimlig tid.

Ett flertal remissinstanser förorda att skyldigheten att in­

hämta distriktschefs yttrande över byggnadsförslag

ålägges byggnadsnämnden i stället för den en­

skilde. I denna riktning uttala sig byggnadsstyrelsen, överståthållar-

ämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsarkitekten i Örebro län,

stadsförbundet, kooperativa förbundets styrelse, handelns arbetsgivareorga­

nisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Skånes handelskam­

mare och samarbetskommittén för byggnadsfrågor. I de flesta av dessa —

samt i åtskilliga andra — yttranden föreslås därjämte mer eller mindre

långt gående inskränkningar i tillämpningsområdet

för bestämmelserna om förhandsgranskning.

Rörande dessa frågor framhåller byggnadsstyrelsen — som föreslår att

ovillkorlig skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag

distriktschefs granskning skall föreligga endast beträffande industriella an­

läggningar — till en början, att det allmänt klagades över att byggnadsverk­

samheten hämmades och fördröjdes till följd av de många olika föreskrif­

ter, som den byggande hade att iakttaga. Bestämmelserna i 9 § av förslaget

skulle komma att ytterligare betunga de förberedande arbetena för ett

byggnadsföretags igångsättande. Styrelsen anför härefter följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Enligt byggnadsstadgan är den byggande skyldig att inhämta byggnads­

lov av byggnadsnämnd, innan han äger påbörja arbetet. Därest särskild

granskning skulle erfordras jämlikt arbetarskyddslagen, kan det i åtskil­

liga fall tänkas inträffa, att den byggande nödgas i olika sammanhang ändra

byggnadsritningarna dels till följd av distriktschefens granskning och dels

för att tillgodose krav, som byggnadsnämnden finner anledning uppställa

vid sin granskning. Ur allmänhetens synpunkt måste det anses otillfreds­

ställande, att allmänheten skall behöva ha att göra med båda dessa gran­

skande myndigheter, vilkas granskning dessutom i vissa byggnadstekniska

hänseenden sammanfaller. Byggnadsstyrelsen anser sig böra för sin del av­

styrka den ifrågasatta förhandsgranskningen av distriktschef. Enligt sty­

relsens mening bör det åligga byggnadsnämnd att vid sin granskning av

byggnadsärendena söka den kontakt med distriktschefen, som kan anses

erforderlig, liksom med de övriga myndigheter och andra, vilkas hörande

är behövligt för ett rätt bedömande av föreliggande byggnadsförslag. All­

mänheten har anledning uppställa krav på att ett byggnadsförslag, som

byggnadsnämnd ansett sig kunna godkänna ur byggnadstekniska och all­

männa sundhetssynpunkter, bör stå fast och att det icke skall behöva ånyo

granskas av annan myndighet ur delvis samma synpunkter. Den uppfatt­

ning, åt vilken styrelsen här givit uttryck, ansluter sig också till innehållet

i gällande byggnadsstadga liksom till det av stadsplaneutredningen fram­

lagda förslaget till ny byggnadsstadga. I byggnadsstadgans 67 §* föreskri-

ves sålunda: »De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller

inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola

iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, lik­

som ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanord­

ningar av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro med­

delade.»

Byggnadsstyrelsen vill även ifrågasätta, huruvida det kan anses erforder­

ligt, att varje byggnadsförslag, som berör arbetslokaler eller personalrum,

skall oberoende av verksamhetens art och omfattning behöva underställas

distriktschefs granskning. Det kan erinras, att byggnadsnämnd för närva­

rande icke är skyldig att underställa något byggnadsförslag granskning från

yrkesinspektionens sida. Enligt byggnadsstadgan åligger det nämnden en­

dast att underrätta yrkesinspektionen, då fråga är om byggnadslov för in­

dustriell anläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening synes det tillräck­

ligt, att skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag

distriktschefs granskning föreligger endast i fråga om industriella anlägg­

ningar. I övrigt torde det böra ankomma på nämnden att med hänsyns­

tagande till föreliggande förhållanden avgöra, huruvida underställning kan

anses behövlig eller ej. Det bör nämligen kunna förutsättas, att byggnads­

nämnderna i allmänhet besitta den sakkunskap och det omdöme, som er­

fordras för ett ställningstagande till denna fråga. I de kommuner, där bygg­

nadsnämnd saknas, bör det emellertid åligga den byggande att, då fråga är

om industriell anläggning, tillställa distriktschefen byggnadsförslaget.

Utredningen har till stöd för sitt förslag om obligatorisk förhandsgransk­

ning av byggnadsförslag även framhållit, all en dylik granskning skulle

innebära en arbetsbesparing för arbetsinspektionen. Detta arbete skulle

nämligen bliva mindre krävande än det arbete, som yrkesinspektionen nu­

mera många gånger måste nedlägga på att få sådana åtgärder genomförda. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr

2.9#.

9‘)

1 Här avses 1931 års byggnadsstadga.

100

som på grund av förbiseende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid ar­

betslokalens inrättande. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Därest

såsom i förslaget föreskrives alla byggnad sförslag skulle granskas, måste

detta komma att taga distriktschefs och underordnad personals tid i an­

språk i en mycket betydande omfattning och medföra antingen ett eftersät­

tande av andra mera betydelsefulla uppgifter eller också ett onormalt stort

personalbehov särskilt i vad avser kvalificerad teknisk personal. Styrelsen

vill här erinra om att tillgången på dylik personal för närvarande är myc­

ket knapp.

Överståthåliarämbetet uttalar, att det i princip borde eftersträvas att an­

mälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.

Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida ansåges

erforderlig, syntes ett samarbete mellan de olika myndigheterna böra åväga­

bringas. I enlighet därmed syntes någon obligatorisk förhandsgranskning

av byggnadsförslag icke böra ifrågakomma, utan borde det i stället åligga

byggnadsnämnden att inhämta distriktschefens yttrande över sådana an­

sökningar om byggnadslov, som avsåge industriell anläggning eller annan

byggnad, som huvudsakligen vore avsedd för arbetslokaler, i båda fallen

dock endast såvitt det sökta byggnadslovet gällde nybyggnad eller väsent­

lig om- eller tillbyggnad. I övriga fall torde knappast någon särskild gransk­

ning från distriktschefens sida behövas. Då fråga vore exempelvis om ett

bostadshus, som även skulle inrymma butiks- och lagerlokaler eller mindre

verkstadslokaler, torde det ofta icke vara möjligt att på förhand erhålla när­

mare uppgifter om den verksamhet, som komme att bedrivas inom dessa

lokaler, och distriktschefens granskning skulle då få inskränka sig till en

kontroll över att utrymmena fyllde vissa allmänna fordringar på arbetsloka­

ler. En sådan granskning torde utan olägenhet kunna anförtros byggnads­

nämnden, särskilt om genom arbetsrådets försorg erforderliga anvisningar

utfärdades angående anordnandet och beskaffenheten av arbetslokaler. Den

nuvarande möjligheten för en arbetsgivare att själv begära yrkesinspektö-

rens förhandsgranskning av byggnadsförslag torde emellertid böra bibehål­

las. Om sådan granskning skett före ansökan om byggnadslov, bleve givet­

vis en remiss från byggnadsnämnden till distriktschefen obehövlig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det på sådana orter, där bygg­

nadsnämnd funnes, borde vara tillräckligt med ansökan om byggnadslov.

Länsstyrelsen förutsatte, att det skulle åligga byggnadsnämnden att inhämta

distriktschefens yttrande.

Länsarkitekten i Örebro län uttalar att för orter, där tillstånd till nybygg­

nad eller därmed jämförlig åtgärd erfordrades enligt byggnadsförfattnin-

garna, en lämpligare anordning än den föreslagna syntes vara att byggnads­

nämnden, eller i förekommande fall länsstyrelsen, underställde distriktsche­

fen byggnadsförslag rörande arbetslokaler och personalrum samt avvaktade

dennes yttrande innan byggnadslov beviljades. Det vore nämligen ej säkert

att ett byggnadsförslag, som granskats av distriktschefen, sedermera kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

101

godkännas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse utan omarbetningar. I bygg­

nadsstadgan borde föreskrivas skyldighet för de byggnadsverksamheten

övervakande myndigheterna att alltid kommunicera distriktschefen bygg-

nadsförslag, som upptoge arbetslokaler och personalrum. Ett dylikt tillvä­

gagångssätt skulle innebära en förenkling och framför allt medföra att den

byggande allmänheten finge en sammanfattning av den kritik som från

olika synpunkter kunde riktas mot ett byggnadsförslag. Endast för sådana

fall, där tillstånd till nybyggnad enligt byggnadsförfattningarna ej fordra­

des, borde sålunda den i förslagets 9 § intagna föreskriften vara tillämplig.

Stadsförbundet erinrar om att förslag i samma riktning som kommitténs

tidigare framförts men avvisats. De invändningar som i dessa sammanhang

framställts syntes alltjämt gälla. Förhandsgranskningen måste komma att

i mycket stor utsträckning avse sådana fall, då erinringar ur arbetarskydds-

synpunkt ytterligt sällan kunde tänkas ifrågakomma, t. ex. nybyggnader

med en eller annan vanlig kontorslägenhet för några få anställda. Hur önsk-

ligt det än vore att arbetarskyddskraven tillgodosåges i stort som smått,

måste det dock ligga i sakens natur, att tillsyn sorganens verksamhet främst

inriktades på de stora riskerna. Styrelsen ville icke bestrida, att åtgärder

i förslagets syfte kunde vara behövliga, men för avhjälpande av förefintliga

brister i förevarande hänseende torde man få söka sig fram på andra vägar

än kommittén anvisat. Det naturliga syntes vara att söka anknytning till

den allmänna prövning av byggnadsförslag, som jämlikt byggnadsstadgan

ankomme på byggnadsnämnd. Enligt styrelsens mening borde det kunna

förutsättas, att byggnadsnämnderna skulle äga kompetens att åtminstone

verkställa en sovring av byggnadslovsansökningarna ur arbetarskyddssyn-

punkt, så att det kunde anförtros åt dem att bedöma, i vilka fall särskild

förhandsgranskning genom tillsyn sorganisationen för arbetarskyddet er­

fordrades. Till ledning för denna bedömning kunde eventuellt anvisningar

i någon form meddelas.

Kooperativa förbundets styrelse understryker, att den samhälleliga kont­

rollen över byggnadsverksamheten borde samordnas organisatoriskt. Sam­

hällets granskning hade — bortsett från den nuvarande investeringskontrol-

Ien — hittills gått genom byggnadsnämnderna. I de fall annan myndighet,

t. ex. hälsovårdsmyndighet, granskat ritningar hade detta skett på föran­

staltande av byggnadsnämnderna. Bärande skäl för att denna ordning måste

frångås vid yrkesinspektionens inkopplande på granskningsuppgiften hade

icke förebragts. Om granskningen så långt som möjligt kunde koncentreras

till byggnadsnämnderna borde man kunna uppnå, att en mängd ärenden

av mindre vikt ej skulle komma att belasta yrkesinspektionen. Med den

sakkunskap och erfarenhet i byggnadsfrågor, som byggnadsnämnderna för­

fogade över, borde man kunna utgå från att syltet med kommitténs förslag

skulle nås även på detta sätt. Den byggande allmänheten borde dock ha möj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

102

lighet att i tveksamma fall få byggnadsförslagen bedömda av yrkesinspek­

tionen, innan byggnadslov söktes.

Skånes handelskammare framhåller att om man — i stället för att före­

skriva skyldighet för arbetsgivare att anmäla byggnadsföretag till för­

handsgranskning — ålade byggnadsnämnden att samråda med arbetsin-

spektionen, en väsentlig förenkling av förfarandet skulle uppnås och mot

varandra stridande beslut av de olika myndigheterna undvikas. Det nu

skisserade systemet praktiserades för närvarande på olika håll i landet,

bl. a. i Malmö, där det fungerade till belåtenhet icke blott för företagen

utan även för tillsynsorganen. Ytterligare vore att märka att den föreslagna

förhandsgranskningen måste komma att medföra svårigheter och kostna­

der för småföretag, särskilt på landsbygden, där ändringar i arbetsloka­

lerna ofta utfördes av företagaren och hans eget folk efter mer eller mindre

primitiva ritningar. Dessa ritningar torde merendels godtagas av de kom­

munala organen, vilka lättare än arbetsinspektionen kunde komma i ome­

delbar kontakt med företagaren. Däremot måste det ställa sig mera vansk­

ligt för dessa småföretagare att ombesörja ritningar i sådant skick att de

kunde föreläggas arbetsinspektionen. Det vore därför önskvärt att från

den obligatoriska förhandsgranskningen i varje fall undantoges företag av

viss mindre storlek. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar

beträffande småföretagen liknande synpunkter som handelskammaren.

Samarbetskommittén för byggnadsfrågor anser kommitténs förslag ut­

göra ett allvarligt steg bakåt i utvecklingen. Man strävade nämligen nu­

mera systematiskt efter en sådan ordning, att byggnadsärendena i möjli­

gaste mån skulle handläggas av en enda myndighet, till vilken sökanden

hade att vända sig. Det passade icke ihop med nutida tänkesätt att på den

byggande allmänheten övervältra ansvaret, därför att några byggnads­

nämnder icke fullgjort sin skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektör.

För övrigt kunde det icke förväntas, att en sådan övervältring skulle leda

till en förbättring av förhållandena. Med en mycket försiktig beräkning

kunde för år 1946 antalet fall, där förhandsgranskning skulle ha skett,

om de föreslagna bestämmelserna gällt, uppskattas till minst 8 000. Uppen­

barligen koinme en betydande personal att erfordras för granskningsären-

dena, och lika uppenbart vore att för ärendenas handläggning kunde på­

räknas en avsevärd tidsutdräkt till men för den byggande. Samarbetskom-

mittén anför härefter följande.

Den byggande har rätt att fordra, att berörda frågor i största utsträck­

ning handläggas av en enda myndighet och att denna inhämtar de yttran­

den, som erfordras ur speciella synpunkter. Denna enda myndighet bör

vara byggnadsnämnden, som redan finnes inrättad och till vilken han är

van att vända sig. Denna nämnd bör ombesörja all primär granskning och

därvid skilja ut de fall, som anses böra hänskjutas till distriktschef för

granskning och yttrande. Där byggnadsnämnd saknas, bör anmälan lämp­

ligen ske till länsstyrelse eller möjligen direkt till distriktschef. Kombine­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

103

ras ett sådant förfarande med att klara och entydiga byggnadsbestämmel-

ser intagas i byggnadsstadgan eller i därtill hörande anvisningar, så för­

enklas högst väsentligt såväl den projekterandes som den byggandes ar­

bete. Även för myndigheterna bli de olika instansernas befogenheter och

skyldigheter klara och distinkta. På alla håll sparas tid, arbetskraft och

kostnader.

Såsom redan nämnts ha även åtskilliga remissinstanser, vilka icke i

princip ställt sig avvisande till förslaget att ålägga den enskilde att till

distriktschefen insända byggnadsförslag för granskning, förordat i n-

skränkningar i tillämpningsområdet för stadgandena

om förhandsgranskning. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ett

noggrant genomförande av bestämmelserna beträffande de små arbetsstäl­

lena otvivelaktigt skulle möta betydande svårigheter och bereda tillsyns­

myndigheterna mycket och ofta skäligen onödigt arbete. Dessa olägenhe­

ter skulle kunna minskas genom att tillämpningen begränsades till något

större företag. Därest en dylik begränsning ansåges betänklig med hänsyn

till vissa slag av småföretag, kunde arbetsrådet genom en bestämmelse i

lagen bemyndigas att, där särskilda skäl så påkallade, förordna om

granskningsskyldighet för sådana företag. Möjligen skulle det också vara

lämpligt att medgiva inspektionsorgan rätt att underlåta anmälan till åtal,

där förseelse uppenbarligen vore att tillskriva okunnighet, oförstånd eller

glömska. Vattenfallsstyrelsen anser kommitténs förslag uppenbarligen

medföra risk för att vissa arbeten komine att fördröjas och finner det önsk­

värt att statens arbeten undantagas från förhandsgranskning. Generalpost­

styrelsen ifrågasätter om icke statliga rena förvaltningsbyggnader utan

olägenhet kunde undantagas från arbetsinspektionens granskning. Där­

emot kunde en dylik granskning vara motiverad för sådana byggnader,

där arbetet vore industribetonat eller verkstäder och dylikt vore inrymda.

Skolöverstyrelsen uttalar, att den granskning, som skolbyggnadsförslag

f. n. vore underkastade från överstyrelsens och andra myndigheters sida,

torde få anses fullt betryggande, även om man mätte med kommitténs för­

slag såsom måttstock. Om nu skolorna i fråga om lokaler för slöjd- och

hushållsgöromål och kanske dessutom för kemiska laborationer och gym­

nastik lades under lagens tillämpningsområde, skulle en för skoladmi-

nistrationen mycket tyngande och onödig dubbelkontroll införas, något som

överstyrelsen bestämt ville avstyrka. Landstingsförbundet anför att man

syntes böra sträva efter en sådan ordning, att i fråga om byggnader till

vilka ritningar granskades av statlig myndighet — t. ex. sjukhus och sko­

lor — ritningarna skulle behöva insändas endast till en statlig myndighet,

vilken vid sin granskning borde samråda med andra statliga myndigheter,

som kunde ha intressen att bevaka i samband med denna granskning. I

enlighet därmed borde det ankomma på den myndighet, som hade att pröva

ritningarna, att beakta jämväl arbetarskyddssynpunkter och att därvid i

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

104

tveksamma fall samråda med yrkesinspektionen. Det kunde för övrigt

ifrågasättas, om icke det av kommittén föreslagna stadgandet fått en allt­

för vid omfattning, i det att enligt förslaget exempelvis kansli- och kon­

torslokaler skulle förhandsgranskas, oavsett hur många som där skulle

arbeta. Det vore att befara, att detta skulle leda till en anhopning av ären­

den hos distriktschefen med ty åtföljande försening av ärendena. Ur denna

synpunkt syntes det vara skäl att undersöka, om icke bestämmelsen kunde

få en mera restriktiv utformning. Förste provinsialläkarnas förening an­

ser, att livsmedelslokaler borde undantagas från förhandsgranskning enligt

9 § i förslaget. Åtminstone i städerna granskades nämligen förslag till dy­

lika lokaler av hälsovårdsnämnderna och dessa hade i regel förvärvat stor

erfarenhet och vana vid bedömandet av sådana förslag. Förste stadsläkaren

i Stockholm anför liknande synpunkter och föreslår, att i vad anginge livs­

medelshanteringen bestämmelserna om förhandsgranskning av distrikts­

chefen skulle gälla endast i fråga om egentliga livsmedelsfabriker. Domän-

styrelsen anser att bestämmelserna om förhandsgranskning av praktiska

skäl icke borde tillämpas vid anordnande av förläggningsbyggnader i sko­

gen. Lantarbetsgivareföreningen är av samma mening. Föreningen skogs­

arbeten förutsätter, att föreskrifterna i 9 § icke ägde tillämpning å sådana

byggnader, som avsåges i skogs- och flottledshärbärgeslagarna. Spräng-

åmnesinspektören föreslår, att anläggning för tillverkning eller förvaring

av eldfarliga oljor eller explosiva varor undantages från den i 9 § före­

skrivna granskningen. Enligt gällande förordningar om eldfarliga oljor

och explosiva varor fordrades tillstånd av länsstyrelsen för dylik anlägg­

ning. Det ålåge länsstyrelsen att inhämta sprängämnesinspektionens ytt­

rande över ansökan om sådant tillstånd. Sprängämnesinspektionens gransk­

ning kunde mycket väl tillgodose jämväl arbetarskyddskraven. Arbetsgi­

vareföreningen för hotell och restauranter uttalar, att det torde vara till­

räckligt att byggnadsförslag insändes endast i fråga om sådan nybyggnad

eller därmed jämförlig ombyggnad, som vore av väsentlig betydelse för

arbetarskyddet. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det inom

kemisk industri vore vanligt, att försök bedreves i s. k. halvstor skala,

d. v. s. i en omfattning som kunde sägas ligga mellan laboratorieskala och

full fabriksdrift. Dylika anläggningar — ibland benämnda »pilot plants»

— kunde drivas under avsevärd tid. Det låge i sakens natur, att de vore

av provisorisk karaktär och ofta underkastades konstruktiva förändringar.

Synnerligen önskvärt skulle det därför vara, att 9 § icke behövde katego­

riskt tillämpas för sådana anläggningar. Att t. ex. behöva inhämta tillsyns­

myndighetens yttrande vid om- eller tillbyggnad av en försöksanläggning,

skulle få en hämmande inverkan på allt sådant förhandsarbete.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för den som ämnade uppföra

eller ändra byggnad, inrymmande lokal avsedd att upplå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

105

tas som arbetslokal eller personalrum, att insända bygg-

nadsförslag för granskning uttalar svenska arbetsgivareföreningen att vär­

det av obligatorisk förhandsgranskning i dylika fall starkt kunde ifråga­

sättas, i synnerhet som en fastighetsägare mindre ofta i förväg visste, vil­

ken verksamhet som komme att bedrivas i byggnaden eller om arbetar­

skyddslagen kunde bli tillämplig på densamma. Handelns arbetsgivare­

organisation finner ur nämnda synpunkt kommitténs förslag på denna

punkt något teoretiskt.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, gencralpoststgrelsen och telegrafsty­

relsen anse, att granskningen av byggnadsförslag, som upp­

rättats av central statlig myndighet, borde utföras av

arbetsrådet i stället för av distriktschefen. Till stöd härför åberopas

att därigenom större enhetlighet i ärendenas behandling skulle vinnas och

ett bestående samarbete mellan verksstyrelsen och granskningsmyndighe-

ten kunna utveckla sig. Byggnadsförslag uppgjordes ofta såsom standard

för byggnader av ifrågavarande slag i hela landet.

F rågan om garantier för att av distriktschefen på­

yrkade ändringar i byggnads planer verkligen vidtagas

beröres av landsorganisationen, som framhåller att förslaget icke innehölle

några föreskrifter av denna art. Om formell skyldighet för arbetsgivaren

att verkställa dylika ändringar icke ansåges kunna stadgas, borde åtmins­

tone en skärpning av byggnadsstadgans bestämmelser ske, innebärande att

byggnadslov icke finge meddelas innan byggnadsnämnden erhållit del av

distriktschefens yttrande samt att nämnden vid sin prövning av frågan

om byggnadslov skulle ha att ta hänsyn till yttrandet.

Stockholms handelskammare anser det påkallat att i lagen fixera en

tidrymd inom vilken distriktschefen skall avgiva ytt­

rande, enär eljest risk förelåge att planerade byggnadsarbeten komme

att försenas.

Kommitténs förslag att distriktschefs yttrande över bygg­

nadsförslag alltid skall vara s k r i f 11 i gt kritiseras av han­

delskammaren i Göteborg, som anser att skriftligt yttrande i de flesta fall

vore onödigt och endast ägnat att komplicera granskningsförfarandet. En­

dast då så begärdes eller eljest vore påkallat borde distriktschef vara skyl­

dig att yttra sig skriftligen. Riksförsäkringsanstalten anför, att från yrkes-

inspektörshåll framhållits att granskning av ritningar till ett och samma

byggnadsföretag ofta måste utföras upprepade gånger, innan förslaget

finge sin slutliga utformning. Yrkesinspektörerna befarade med hänsyn

därtill, att den föreslagna skyldigheten för distriktschefen att avgiva skrift­

ligt yttrande i anledning av granskning skulle medföra en onödig arbets­

belastning. För sin del funne anstalten emellertid dessa farhågor i viss

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

106

mån överdrivna. Anstalten förutsatte nämligen att i de fall då förbere­

dande granskning skedde vid sammanträffande med arbetsgivaren eller

representant för denne skriftligt yttrande icke behövde avgivas förrän

granskningsarbetet avslutats och resulterat i antingen att förslaget god­

känts eller att arbetsgivaren förklarat sig icke vilja vidtaga de av distrikts-

chefen tordrade ändringarna. Vidare förutsatte anstalten att yttrandet

kunde ske i form av påskrift på den granskade ritningen.

Beträffande frågan om granskning av förslag till ny eller

ändrad anordning för arbetets bedrivande uttalar social­

styrelsen, att det syntes mindre lämpligt att den föreslagna lagtexten sak­

nade motsvarighet till det nuvarande stadgandet om skyldighet för yrkes-

inspektör att på arbetsgivares begäran granska dylikt förslag. Landsorga­

nisationen framhåller att den i yttrande över kommitténs preliminära för­

slag förordat, att även förslag till ny eller ändrad driftanordning av

väsentlig betydelse ur arbetarskyddssynpunkt obligatoriskt skulle under­

ställas yrkesinspektören. I betänkandet hade kommittén utan motivering

förklarat sig anse sådan skyldighet icke böra åläggas arbetsgivare. Ur

arbetarskyddssynpunkt torde emellertid en väsentlig driftomläggning i

regel motivera en obligatorisk förhandsgranskning minst lika starkt som

en väsentlig om- eller tillbyggnad av exempelvis ett personalrum. Det av

yrkesinspektörerna anförda argumentet mot en sådan granskning vore icke

övertygande. Om inspektörerna vore kompetenta att bedöma den färdiga

anläggningen ur skyddssynpunkt, finge de väl förutsättas vara kompetenta

att ur samma synpunkt bedöma även förslaget till anläggningen. För öv­

rigt skulle granskningen icke utmynna i några för arbetsgivaren bindande

direktiv. I första hand vidhölle organisationen sitt tidigare framställda

yrkande. I andra hand hemställdes, att den i anvisningarna till 9 § upp­

tagna bestämmelsen om rätt för arbetsgivare att underställa förslag till ny

eller ändrad driftanordning distriktschefs granskning kompletterades med

uttrycklig föreskrift om gransknings- och yttrandeplikt för distriktschefen.

Departementschefen.

Bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande äro meddelade i

byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) med därtill hörande anvis­

ningar. Dessa bestämmelser avse jämväl fabriks- och andra arbetslokaler,

och i vissa hänseenden äro för sådana lokaler särskilda föreskrifter med­

delade. Till säkerställande av att arbetarskyddssynpunkterna bliva beak­

tade innan byggnadslov meddelas är i byggnadsstadgan föreskrivet, att

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare skall underrättas angående

ansökan om byggnadslov, som avser industriell anläggning i stad eller

i stadsliknande samhälle på landet. Enligt 26 § arbetarskyddslagen äger

vidare arbetsgivare underställa yrkesinspektionens befattningshavare för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

107

slag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal. Denna möjlighet har under

senare år utnyttjats i stigande omfattning.

Arbetarskyddskommittén har nu föreslagit införandet av en obligatorisk

förhandsgranskning från yrkesinspektionens sida av byggnadsförslag be­

träffande arbetslokaler. Ett liknande förslag framlades på sin tid av 1937

års arbetarskyddskommitté men jag fann mig då icke kunna tillstyrka

dess genomförande. De skäl som då anfördes för detta ståndpunktstagande

torde alltjämt äga sin giltighet. Det är att befara, att yrkesinspektionens

befattningshavare skulle bli starkt betungade av ett granskningsarbete, som

i det kanske övervägande antalet fall skulle avse lokaler, beträffande vilka

någon särskild granskning ur arbetarskyddssynpunkt icke kan anses obe­

tingat nödvändig. Såsom exempel må nämnas smärre kontors- och butiks­

lokaler o. d. Jag har tidigare anfört, att jag anser en förstärkning av

yrkesinspektionen främst böra tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn

på de verksamhetsområden, där de stora riskerna äro att vänta. Med denna

uppfattning överensstämmer icke att betunga yrkesinspektionen med en

obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad, som

ej uteslutande skall innehålla bostäder. Jag är i denna del ense med de

remissinstanser, som på nu förevarande punkt uttalat betänkligheter mot

kommittéförslaget.

I åtskilliga yttranden har vidare framhållits, att det för allmänheten är

till avsevärd olägenhet att ha med flera olika granskningsmyndigheter

att göra då fråga är om ett tillämnat byggnadsföretags tillåtlighet. Den

granskning av ett byggnadsförslag, som ur arbetarskyddssynpunkt är er­

forderlig, borde därför enligt dessa uttalanden komma till stånd genom

byggnadsnämndens förmedling. Vad till stöd härför anförts i yttrandena

synes mig tungt vägande och jag finner mig alltså även på denna grund

icke kunna godtaga kommittéförslaget.

Emellertid torde det vara riktigt att den nuvarande ordningen på detta

område icke är fullt tillfredsställande. Visserligen har, såsom tidigare

nämnts, det antal fall, i vilka förslag till ny- eller ombyggnad frivil­

ligt underställts yrkesinspektörs granskning, ökats kraftigt under senare

år. Alltjämt torde dock många arbetslokaler uppföras utan att yrkesinspek­

tionens befattningshavare fått tillfälle att granska lokalernas lämplighet

ur arbetarskyddssynpunkt. I detta sammanhang är att märka att, enligt

vad kommittén upplyst, byggnadsnämnds skyldighet att underrätta veder­

börande yrkesinspektör angående ansökan om byggnadslov, som avser in­

dustriell anläggning, på sina håll tolkats så, att det ansetts till fyllest att

lämna yrkesinspektören sådan underrättelse först då byggnadslov redan

beviljats. Syftet med denna anmälningsskyldighet har dock, såsom fram­

går av departementschefens uttalanden i propositionen nr 40/1931, varit

att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avgiva ytt­

rande i ärendet innan byggnadslov lämnades. En sådan förhandsgransk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

108

ning har även för arbetsgivaren ett betydande intresse. Uppenbarligen är

det nämligen förenat med betydligt mindre olägenheter för honom att

ändra ett byggnadsförslag än att, sedan byggnaden väl är färdig, nödgas

vidtaga de ändringar yrkesinspektionen ur arbetarskyddssynpunkt finner

sig nödsakad påfordra.

På grund av det anförda synas åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa

garanti för att byggnadsförslag beträffande arbetslokaler i skälig omfatt­

ning bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt. Med beaktande av önskvärd­

heten att icke i onödan betunga allmänheten torde frågan böra lösas på

det sättet, att byggnadsnämnd ålägges att i viss omfattning inhämta yrkes-

inspektörs yttrande innan byggnadslov ges beträffande byggnad, vari ar­

betslokal skall inrymmas. Såsom byggnadsstyrelsen yrkat, synes emeller­

tid ovillkorlig skyldighet i detta hänseende böra föreligga endast beträf­

fande industriella anläggningar. I övrigt synes det böra ankomma på bygg­

nadsnämnden att avgöra, i vilka fall särskild granskning av ett byggnads­

förslag ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad. Jag vill i detta sammanhang

förutskicka, att jag finner det självfallet att de nu gällande reglerna om

frivillig förhandsgranskning alltjämt skola finnas. Har sådan förhands­

granskning skett, erfordras uppenbarligen icke någon remiss från bygg­

nadsnämnden till yrkesinspektören.

Även om ett byggnadsförslag icke underställes yrkesinspektörs gransk­

ning, är givetvis byggnadsnämnden skyldig att själv verkställa den gransk­

ning av förslagets lämplighet ur arbetarskyddssynpunkt, som kan föran­

ledas av gällande bestämmelser på området. Frågan huruvida en erinran

härom skall, såsom fallet är beträffande hälsovårds- och brandskyddsföre­

skrifter, införas i byggnadsstadgan sammanhänger med spörsmålet, i vad

mån föreskrifter om arbetslokalers beskaffenhet skola meddelas i arbetar-

skyddslagstiftningen. Till detta spörsmål återkommer jag i ett senare avsnitt.

Det förhållandet, att tillämpningsområdet för byggnadsstadgans före­

skrifter om byggnadslov är begränsat, påkallar i detta sammanhang upp­

märksamhet. Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser ej fastställts, erfordras sålunda i allmänhet

icke byggnadsnämndens lov till nybyggnad. Fabrik eller annan industriell

anläggning får emellertid icke uppföras inom sådant område utan medgi­

vande av länsstyrelsen. Med hänsyn till denna prövnings begränsade om­

fattning — den avser i regel endast att tillvarataga naturskyddets och kul­

turminnesvårdens intressen — torde remiss till yrkesinspektören icke böra

ifrågakomma. Däremot synes det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att

underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar av detta slag. Här­

igenom skulle yrkesinspektören bli i tillfälle att sätta sig i förbindelse

med byggherren och upplysa denne om vikten av att yrkesinspektören får

taga del av byggnadsförslaget.

Vad angår de fall, där byggnadslov i fråga om allmän byggnad icke er­

fordras med hänsyn till att ritningarna prövas av statlig myndighet, förut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

109

sätter jag att samråd med yrkesinspektionen kommer att äga rum i den

utsträckning som kan anses erforderlig. Särskilt stadgande härom synes

icke vara behövligt.

I enlighet med det anförda torde i arbetarskyddslagstiftningen icke böra

upptagas några bestämmelser om obligatorisk förhandsgranskning av bygg-

nadsförslag. Föreskrifter av den innebörd jag i det föregående förordat

böra inflyta i byggnadsstadgans 83, 137 och 143 §§. Vad angår de nuva­

rande reglerna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag torde

dessa — liksom motsvarande regler i fråga om nya eller ändrade driftan­

ordningar — lämpligen böra upptagas i den allmänna tillämpningskungö-

relse till arbetarskyddslagen som jag tidigare omnämnt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m.

Kommitténs förslag.

Enligt kommitténs förslag skall lokal icke få tagas i bruk såsom arbets­

lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycks­

fall, förrän den blivit för ändamålet godkänd av vederbörande distriktschef

(10 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 4 mom.). Någon

särskild påföljd för överträdelse av dessa stadganden har icke föreslagits.

Till motivering av förslaget anför kommittén att på vissa områden före-

komme så allvarlig hälso- eller olycksfallsrisk, att det måste anses vara

av vikt att innan arbetslokal toges i bruk få utrönt, huruvida den blivit

anordnad i överensstämmelse med de för dylik lokal uppställda fordrin­

garna. Detta gällde exempelvis vid arbetsprocesser, i vilka skadligt damm

eller farlig gas uppkomme i större mängd, eller beträffande verksamhet,

vari användes giftiga, eldfarliga eller explosiva ämnen eller särskilt farliga

maskiner eller apparater. För vinnande av enhetlig tillämpning av de före­

slagna bestämmelserna borde arbetsrådet meddela närmare föreskrifter om

vilka slag av verksamhet, som de avsåge. Då distriktschef yttrade sig över

byggnadsförslag för verksamhet av förevarande art, borde han samtidigt ei-

inra arbetsgivaren om att lokalen icke finge tagas i bruk förrän den blivit

godkänd.

Kommittén föreslår vidare att anmälningsskyldighet rörande ibrukta-

gande eller upplåtelse av arbetslokal införes i betydande omfattning. Så­

lunda skall lokal icke få upplåtas för stadigvarande användning såsom

arbetslokal eller personalrum utan att upplåtaren gjort anmälan därom till

distriktschefen. Finner denne nödigt att vissa åtgärder vidtagas beträffande

lokalen, innan den tillträdes alt användas för det ändamål varom är fiåga,

skall det åligga honom att ofördröjligen meddela föreskrift därom (10 §

3 inom.). Vidare föreslås att om arbetslokal, som begagnats för viss verk­

samhet, stadigvarande skall användas såsom arbetslokal för annat slag av

no

verksamhet eller om bostadslägenhet eller annan lokal, som ej varit under­

kastad bestämmelserna i arbetarskyddslagen, skall tagas i bruk såsom ar­

betslokal, arbetsgivaren skall vara pliktig att dessförinnan göra anmälan

därom till distriktschefen (10 § 2 mom. första och tredje styckena). Finner

distriktschefen att särskilda föreskrifter för lokalens användande erford­

ras, skall han ofördröjligen meddela sådana. Arbetsgivare skall emellertid

vara befriad från anmälningsplikt i fall då upplåtare enligt vad förut sagts

är skyldig att göra anmälan och denne kan lämna uppgift om den verk­

samhet, för vilken lokalen skall användas (10 § 2 mom. fjärde stycket).

Enligt anvisningarna till 10 § 2 mom. skall därjämte i fråga om lokal som

tidigare använts såsom arbetslokal anmälningsskyldighet icke föreligga, om

den nya verksamheten ur skyddssynpunkt är likartad med eller icke med­

för större risk för ohälsa eller olycksfall än den verksamhet, för vilken

lokalen tidigare använts, och ej heller om förslag till om- eller tillbyggnad

av lokalen tillställts distriktschefen för granskning med avseende å den nya

verksamheten. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt

66 § i förslaget belagd med straff, såframt ej omständigheterna giva vid

handen att underlåtenheten berott på ett tillfälligt förbiseende eller att skyl­

digheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

Nämnda bestämmelser om anmälningsskyldighet skola icke gälla för

jordbruket med osjälvständiga binäringar och, såvitt angår arbetsgivare, ej

heller beträffande företag inom annat verksamhetsområde, vari endast

medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas.

Till motivering av den föreslagna anmälningsskyldigheten

för upplåtare av arbetslokal eller personalrum anför kommittén att

det vore nödvändigt att åstadkomma en mera allmän förbättring av för­

hyrda arbetslokaler. F. n. mötte det ofta betydande svårigheter att beträf­

fande dylika lokaler få nödiga åtgärder genomförda. Med det föreslagna

anmälningsförfarandet åsyftades främst att bereda distriktschefen tillfälle

att föreskriva de åtgärder, som behövde vidtagas beträffande lokalen innan

den upplätes såsom arbetslokal. Det vore här fråga om sådana åtgärder

som utan tvekan måste anses ankomma på upplåtaren och icke på arbets­

givaren. Dit borde hänföras alla åtgärder som avsåge själva fastigheten.

Av distriktschef meddelad föreskrift vore icke att betrakta som sådant för­

bud mot upplåtelse, varom stadgades i 57 § i förslaget. I

I anslutning till förslaget om anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare anför kommittén att yrkesinspektionen ofta konstaterat att

en lokal, som varit lämplig för viss verksamhet, icke utan ändring lämpade

sig för annan verksamhet. Olägenheter förekomme även i fall då en verk­

samhet förlagts till lägenhet, som ursprungligen varit avsedd för bostads­

ändamål. Kommittén ansåge att bättre förhållanden skulle kunna åstad-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

in

kommas, om yrkesinspektör före ibruktagandet av äldre arbetslokal eller

lokal nyttjad eller avsedd för annat ändamål än som arbetslokal finge till­

fälle meddela, huruvida lokalen vore lämplig för den tillämnade verksam­

heten eller icke.

Kitngl. Maj.ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Mot de föreslagna bestämmelserna om förhandsgodkännande

av arbetslokal ha erinringar framställts endast i några få yttranden.

Sprängämnesinspektören, i vilkens yttrande kommerskollegium instäm­

mer, samt överståthållaråmbetet anse att arbetarskyddslagens bestämmel­

ser om förhandsgodkännande icke borde vara tillämpliga å anläggning för

tillverkning av eldfarliga oljor eller explosiva varor. Enligt gällande för­

fattningar finge dylik anläggning icke tagas i bruk förrän den, efter avsy­

ning i viss ordning, godkänts av länsstyrelsen. Detta förfarande borde bibe­

hållas, enär länsstyrelsens prövning hade ett vidare syfte än den som skulle

ske enligt arbetarskyddslagen.

Medicinalstyrelsen uttalar att förhandsgodkännande alltid borde krävas

i fråga om lokal, som vore belägen under jord. Styrelsen framhåller vidare

att det kunde vara svårt för en företagare eller en upplåtare av lokal att

bedöma, huruvida ifrågavarande bestämmelser i ett visst fall vore tillämp­

liga. Det borde därför stadgas, att föreskrift om förhandsgodkännande

skulle lämnas av distriktschef i samband med yttrande över byggnadsför-

slag. Förste stadsläkaren i Malmö är i sistnämnda hänseende av samma

uppfattning som medicinalstyrelsen.

Den föreslagna anmälningsskyldigheten för arbetsgivare och

upplåtare om arbetslokals tagande i bruk kritiseras i åtskilliga yttranden.

Förslaget avstyrkes helt av stadsförbundet under hänvisning till att det

skulle leda till skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor

omfattning. Vad man genom det föreslagna anmälningssystemet skulle

vinna i fråga om möjlighet att uppspåra och förekomma de större riskerna

kunde bli mer än eliminerat genom att tillsynsorganen samtidigt skulle

tvingas att taga befattning med en mängd i och för sig betydelselösa an­

mälningsärenden. Socialstyrelsen uttalar, att det givetvis vore önskvärt att

åstadkomma tillfredsställande arbetslokaler, men att den föreslagna vid­

sträckta anmälningsskyldigheten, vilken knappast kunde förväntas bli nå­

gorlunda samvetsgrant iakttagen, gåve anledning till betänkligheter. Det

kunde också anmärkas att dessa åtgärder sannolikt skulle ytterligare

minska tillgången på arbetslokaler och verka fördyrande på hyrorna. Vi­

dare måste man beakta faran för att yrkesinspektionen bleve alltför betun­

gad med kontorsgöromål. Ansåge man sig ej kunna helt avstå från dessa

bestämmelser, syntes i varje fall tillämpningsområdet för desamma böra

112

begränsas. Byggnadsstyrelsen yrkar att den statliga tjänstemannaverksam-

heten undantages från ifrågavarande bestämmelser. Beträffande annan

verksamhet ifrågasätter styrelsen under hänvisning till vad styrelsen an­

fört rörande anmälan av nya företag, huruvida icke även förevarande an­

mälningsskyldighet borde kunna avsevärt begränsas.

I vad förslaget angår upplåtare avstyrkes detsamma jämväl av länssty­

relsen i Västmanlands län, kooperativa förbundets styrelse, hantverks- och

småindustriorganisationen och fastighetsägareförbundet. Därvid anför

länsstyrelsen i Västmanlands län att det borde vara tillräckligt med anmä­

lan av den arbetsgivare till vilken lokalen upplåtits. Kooperativa förbundets

styrelse finner det icke styrkt att fördelarna av förhandsanmälan uppvägde

olägenheterna därav. Upplåtaren kunde ofta antagas sakna kännedom om

anmälningsskyldigheten och det vore ej heller säkert att han bleve under­

rättad om att den tilltänkta verksamheten vore av sådan art, att arbetar­

skyddslagen ägde tillämpning å densamma. Man kunde därjämte befara att

fastighetsägarna skulle bli obenägna att uthyra lokaler till hantverk och

mindre småindustri. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar

främst sistnämnda synpunkt till stöd för sitt avstyrkande av förslaget.

Fastighetsägareförbundet anför bl. a. följande.

Förbundet kan icke finna, att övertygande skäl blivit förebragta för en

dylik byråkratisk ordning. I verkligheten tillgår det vid dylika uthyrningar

i regel på det sättet, att uthyrningen sker för eif visst ändamål under för­

utsättning, att hinder icke möter från någon myndighets sida. Bakom en

sådan överenskommelse ligger antingen att hyresvärden själv hört sig för

hos vederbörande myndighet och därvid fått besked om att hinder icke

föreligger för lokalens användande för det ifrågakomna ändamålet eller att

hyresvärden ställt sig på den ståndpunkten, att hyresgästen själv må göra

sig underrättad i saken hos myndigheten och i varje fall stå kostnaderna

för de anordningar, som bli nödiga för att vinna myndighetens godkän­

nande. Förbundet kan icke vitsorda, att icke ett likadant tillvägagångssätt

skulle kunna vara tillfyllest även i fortsättningen.

Även i andra yttranden anföras betänkligheter mot den föreslagna an­

mälningsskyldigheten för upplåtare. Sålunda uttalar Stockholms handels­

kammare att anmälningsskyldigheten måste bli betungande. Då anmälan

skulle ske innan lokalen finge upplåtas, kunde upplåtaren strängt taget

icke med visshet angiva, till vilken verksamhet lokalen komme att upplåtas.

Tillsynsmyndigheten borde vara skyldig att inom viss i lagen fixerad tid

lämna besked, huruvida särskilda åtgärder erfordrades för upplåtelsen i

fråga. Skånes handelskammare framhåller bl. a. att upplåtaren kunde gå

miste om en tilltänkt hyresgäst på grund av den tidsutdräkt som den före­

slagna anordningen komme att medföra. Straffsanktionen för underlåten

anmälan borde utgå. Bergmästaren i norra distriktet ifrågasätter under

åberopande av praktiska skäl, om icke vid uthyrning av bostadslägenheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

113

för hantverksändamål anmälningsplikten borde åläggas arbetsgivaren i

stället för hyresvärden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser alt straffsanktionen vid underlå­

ten anmälan borde borttagas för såväl arbetsgivare som upplåtare. Det

kunde nämligen i många fall vara svårt för arbetsgivaren att bedöma, när

»annat slag av verksamhet» förelåge. Vad upplåtare anginge kunde det be­

tvivlas att denne i regel kunde avgöra, huruvida arbetarskyddslagen vore

tillämplig på den verksamhet en tilltänkt hyresgäst ämnade bedriva.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att lokal icke skall få tagas i bruk såsom arbets­

lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycks­

fall, förrän den blivit för ändamålet godkänd ur arbetarskyddssynpunkt,

är i och för sig beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget förutsätter att

vederbörande yrkesinspektör har tillfälle att själv eller genom underord­

nad befattningshavare verkställa erforderlig besiktning av lokalen, då fråga

uppkommer att taga densamma i bruk. När det gäller nyuppförd byggnad

torde utan särskilt stadgande sådan möjlighet kunna beredas genom det

samarbete mellan yrkesinspektören och byggnadsnämnden som i det före­

gående förutsatts skola äga rum. I andra fall skulle särskild anmälan till

yrkesinspektören behöva ske för att erforderlig besiktning skall kunna

komma till stånd. Frågan om förhandsgodkännande sammanhänger såle­

des här nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten

rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Vad sistnämnda fråga angår ha i yttrandena anförts synpunkter, vilka

i stort sett överensstämma med dem, som åberopats gentemot kommitténs

förslag om anmälningsskyldighet i fråga om nystartade företag. Liksom i

fråga om sistnämnda anmälningsskyldighet finner jag vad i yttrandena

anförts så tungt vägande, att jag icke kan förorda införandet av en allmän

anmälningsskyldighet beträffande ibruktagande eller upplåtelse av arbets­

lokal. Såsom jag tidigare betonat är det nämligen av vikt, att yrkesinspek­

tionen icke betungas med registrerings- och liknande arbete i fråga om så­

dan verksamhet, där tillsynen måste anses vara mindre betydelsefull än på

andra håll.

I enlighet med den ståndpunkt jag intagit till kommitténs förslag om

obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag anser jag anmälnings­

skyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal icke böra

ifrågasättas utom såvitt angår industriella anläggningar. Beträffande alla

nyuppförda sådana anläggningar saknar emellertid anmälningsskyldighe­

ten betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av

byggnadsförslaget erhållit kännedom om lokalens inrättande. Detsamma

torde gälla om många fall, då en verksamhet startas i en lokal, som tidigare

använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad

8 Bibang till riksdagens protokoll 10'i8. 1 samt. Kr 208.

114

av lokalen blivit erforderlig eller eljest byggnadslov erfordras. Erinras må

i detta sammanhang att enligt 76 § byggnadsstadgan byggnadslov kräves

bl. a. för användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ända­

mål än det, vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fast­

ställd ritning. Den här ifrågasatta anmälningsskyldigheten skulle följakt­

ligen enligt min mening begränsas till sådana fall, då en ny industriell verk­

samhet startas i en arbetslokal, som tidigare använts för annan verksam­

het, utan att i samband därmed byggnadslov erfordras.

Införes en på nu nämnt sätt begränsad anmälningsskyldighet, torde den

av kommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkännande av arbets­

lokal, vari skall bedrivas verksamhet som medför synnerlig fara för ohälsa

eller olycksfall, sakna större betydelse. Genom anmälningen beredes näm­

ligen yrkesinspektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av ar­

betsstället och vidtaga de åtgärder som därav kunna påkallas.

I det föregående har jag omnämnt att jag finner det självfallet att de i

gällande arbetarskyddslag upptagna reglerna om frivillig förhandsgransk­

ning av arbetslokaler alltjämt böra finnas. Detsamma gäller nuvarande be­

stämmelser om frivillig förhandsgranskning av nya eller ändrade driftan­

ordningar. Jag vill här uttala den förhoppning, att den stigande insikt om

förhandsgranskningens betydelse och värde, som de senare åren uppvisat,

skall medföra att denna ytterligare ökar i omfattning.

De föreskrifter, som av mig nu föreslagits, torde vara av den art, att de

icke behöva ingå i arbetarskyddslagen. Jag föreslår fördenskull att de

upptagas i den kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter till la­

gen, varom jag i det föregående talat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m.

Kommitténs förslag.

I 11 § i förslaget ha upptagits ett stort antal föreskrifter angående arbets­

lokalers anordnande och utförande. Kommittén framhåller i anslutning

härtill att gällande arbetarskyddslag saknade närmare bestämmelser om

hur arbetslokaler skulle vara anordnade och beskaffade. Frånvaron av så­

dana föreskrifter hade medfört att man vid inrättande av dylika lokaler

vanligen ej haft klart för sig, vilka fordringar som ur arbetarskyddssyn-

punkt ställdes på en arbetslokal. De bestämmelser i byggnadsstadgan, vilka

berörde arbetslokaler, kunde ej heller anses i tillräcklig grad tillgodose de

krav, som borde uppställas ur nämnda synpunkt. Dessa omständigheter

hade obestridligen i många fall medverkat till att arbetslokaler inrättats

utan att tillbörlig hänsyn tagits till berättigade fordringar i hygieniskt och

skyddsteknislct hänseende. Vid uppgörande av förslag till ny-, till- eller

ombyggnad av arbetslokal skulle det vara av värde för såväl arbetsgivare

115

som arkitekter och byggnadsfirmor att de hade klart för sig, vilka ford­

ringar som ur arbetar skyddssynpunkt ställdes på en arbetslokal. Även för

tillsynsmyndigheterna finge det anses vara av vikt att i lagen lämnades

viss vägledning rörande tillämpningen av 5 § i avseende å arbetslokaler.

Med hänsyn till det anförda hade kommittén i lagförslaget upptagit bestäm­

melser rörande arbetslokals anordnande, beskaffenhet och utförande. Dessa

bestämmelser borde gälla för arbetslokal inom varje slag av verksamhet,

varå lagen ägde tillämpning, utom för jordbruk och hemindustrielit arbete.

Angående detalj föreskrifterna i den föreslagna It § hänvisas till betän­

kandet. Här skall närmare behandlas endast vad som föreslagits i fråga

om under jord belägna och därmed likställda arbets­

lokaler. Enligt It § 2 mom. i förslaget får arbetslokal, som är avsedd

att stadigvarande användas och i vilken arbete fortlöpande skall bedrivas,

icke utan distriktschefens medgivande vara förlagd under jord — dvs. med

golvet eller större del därav 1,4 meter eller mera under markytan — eller

i berg eller till plats i byggnad där dagsbelysning icke finnes. Som villkor

för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter arbetsrådet meddelat i så­

dant hänseende. Medgivande skoll emellertid icke erfordras beträffande för-

rådslokal ■— såvida ej ett större antal arbetstagare regelmässigt skall sys­

selsättas däri — garage, pannrum eller annan liknande arbetslokal och ej

heller beträffande arbetslokal, som på grund av särskilt förhållande måste

vara förlagd under jord i gruva eller stenbrott, eller där Kungl. Maj:t be­

träffande viss arbetslokal förordnat att den skall vara förlagd under jord

eller i berg. Även i dessa fall skola de föreskrifter, som arbetsrådet enligt

vad nyss sagts har att utfärda, gälla i tillämpliga delar. Enligt övergångs­

bestämmelserna skall vidare medgivande icke fordras beträffande lokal,

som vid tiden för lagens ikraftträdande är förlagd under jord, men distrikts-

chefen skall äga rätt att om så prövas nödigt påfordra att nyssnämnda före­

skrifter i erforderlig utsträckning skola iakttagas i fråga om dylik lokal.

Det må framhållas att det enligt förslaget icke i och för sig är belagt med

straff att utan föreskrivet medgivande förlägga arbetslokal under jord eller

i berg eller till icke dagsbelyst plats i byggnad, men arbetsgivare som gör

detta riskerar att distriktschefen med stöd av 57 § 2 mom. utfärdar straff-

sanktionerat förbud mot att lokalen användes som arbetslokal. I

I motiveringen till förslaget i förevarande del anför kommittén bl. a.

följande.

Visserligen torde det höra till regeln, att arbetslokal förlägges ovan jord,

men enligt kommitténs mening synas skäl tala för alt man i lagen under­

stryker betydelsen härav. En absolut fordran på att varje arbetslokal skall

vara förlagd ovan jord, bör dock rimligen icke ifrågakomma. Det senaste

kriget har tydligt påvisat nödvändigheten av att förlägga vissa för försvar

och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder under jord eller

insprängda i berg. Med hänsyn till de begränsade erfarenheter, som ur ar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

116

betarskyddssynpunkt föreligga beträffande dylika arbetslokaler, synes sär­

skild kontroll över desamma vara motiverad. Kommittén föreslår sålunda,

att arbetslokal får vara förlagd under jord eller i berg endast i de fall, då

vederbörande distriktschef lämnat medgivande därtill. Med sådan lokal bör

enligt kommitténs mening likställas arbetslokal förlagd till plats, där dags-

belysning icke finnes. Då särskilda fordringar i allmänhet torde få ställas

på ifrågavarande lokaler, föreslår kommittén, att såsom villkor för läm­

nande av medgivande skola gälla de föreskrifter, som arbetsrådet finner

skäl meddela för dylik arbetslokal. Sådana föreskrifter böra meddelas an­

gående bland annat golvyta, takböjd, isolering mot fukt och kyla, utrym-

ningsvägar, belysning, luftväxling och uppvärmning. I många hänseenden

torde sådan lokal kunna anordnas efter samma normer, som gälla för lokal

ovan jord. Utrymningsvägar och säkerhetsanordningar böra dock ägnas

särskild uppmärksamhet. Likaså måste på grund av frånvaron av naturligt

dagsljus särskilda krav ställas på den artificiella belysningen.

Beträffande det föreslagna undantaget för förrådslokal, garage, pannrum

eller annan liknande arbetslokal framhåller kommittén att med »annan

liknande arbetslokal» avsåges sådan lokal, som i fråga om användning vore

jämförlig med nämnda lokaler och som i likhet med dessa ofta förlädes

under jord. Till sådan lokal hänfördes icke exempelvis affärs- eller bageri­

lokal, bilreparations-, skomakeri- eller snickeriverkstad, restaurangkök e. d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Örebro län, sam-

arbelskommittén för byggnadsfrågor och kooperativa förbundets styrelse

yrka, under åberopande av i stort sett samma synpunkter, att inga be­

stämmelser om arbetslokalers anordnande och utfö­

rande måtte intagas i arbetarskyddslagen. Till stöd

härför anföres i huvudsak följande. Byggnadsstadgan och anvisningarna

till denna innehölle föreskrifter om de flesta av de förhållanden som be­

handlades i den föreslagna It §. På vissa punkter stode kommittéförslaget

i strid med bestämmelserna i byggnadsstadgan och anvisningarna till denna.

En del andra av de föreslagna föreskrifterna vore så vagt avfattade att de

icke gåve någon verklig ledning. Särskilt ur allmänhetens synpunkt måste

det anses olämpligt att bestämmelser av rent byggnadsteknisk natur åter-

funnes i olika författningar. Alla sådana föreskrifter borde samlas i bygg­

nadsstadgan med därtill hörande anvisningar. I den mån de föreslagna be­

stämmelserna kunde anses erforderliga och lämpliga borde de sålunda över­

föras till byggnadsförfattningarna.

Stadsförbundet anser det vara ulan gagn att belasta lagtexten med före­

skrifter om att olika till lokaler självklart hörande anordningar skulle vara

av lämplig beskaffenhet.

Ett stort antal remissinstanser har på särskilda punkter framställt erin­

ringar mot de i It § i förslaget upptagna bestämmelserna. Det synes emel­

117

lertid lämpligt att i detta sammanhang beröra endast vad som anförts rö­

rande arbetslokaler under jord eller i berg eller på

icke dagsbelyst ställe i byggnad. Landsorganisationen, som

i princip tillstyrker kommitténs förslag, säger sig förutsätta att rätten att

tillåta förläggande av arbetslokal under jord eller i berg eller till icke dags­

belyst plats i byggnad komme att utövas med största återhållsamhet. Ur

denna synpunkt och med hänsyn till fåtalet fall kunde skäl anföras för

att dispensrätten förbehölles arbetsrådet. Organisationen anför i anslutning

härtill följande.

Trots allt vad i motsatt riktning göres gällande från företagarhåll och

av de militära myndigheterna råder bland de arbetare, som sysselsättas i

hergverkstäder o. d., en ganska utbredd uppfattning om att dessa arbets­

lokaler även med den bästa hygieniska utrustning innebära specifika hälso­

risker. Utforskningen av dessa har ännu inte nått resultat, som ge säker

ledning för att bedöma behovet och beskaffenheten av betryggande skydds­

anordningar. Oavsett de rent fysiologiska riskerna är det självklart och

ofta omvittnat att arbetet i under jordslokaler är psykiskt särskilt påfres­

tande. Problemet är av så mycket större angelägenhetsgrad som förläggning

av arbetslokaler under jord icke sker endast med tanke på försvar eller

folkförsörjning under krig utan även av rent driftsekonomiska skäl. —

I fråga om lokaler av vikt för försvar eller folkförsörjning skall Kungl.

Maj :t äga förordna om förläggning under jord. Det bör angivas att sådant

förordnande skall ske efter arbetsrådets hörande.

Medicinalstgrelsen har icke annat att erinra mot förslaget än att styrel­

sen anser det böra stadgas att de i It § 2 mom. omnämnda föreskrifterna

skola meddelas av arbetsrådet i samråd med styrelsen.

I åtskilliga yttranden har emellertid kommitténs förslag avstyrkts eller

väsentliga modifikationer av detsamma påyrkats. Sålunda anför civilför-

svarsstyrelsen bl. a. följande.

Erfarenheterna från senaste stormaktskriget giva vid handen, att för för­

svar och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder böra i

största möjliga utsträckning vara förlagda under jord eller insprängda i

berg. I händelse av krig måste dessutom över huvud taget varje i berg redan

befintligt utrymme anses vara av största betydelse. Det enskilda initiativet

till byggande av industrianläggningar i berg bör därför ur de synpunkter,

styrelsen har att beakta, principiellt uppmuntras. Ifrågavarande bestäm­

melser kunna enligt civilförsvarsstvrelsens mening komma att verka i mot­

satt riktning. Har arbetsrådet under hänsynstagande till arbetarskyddssyn-

punkter meddelat särskilda föreskrifter att iakttagas i fråga om bergverk­

städers inredning bör enligt styrelsens mening distriktschef icke kunna för­

vägra ett företag att förlägga sina arbetslokaler i berg eller under jord. Den

beslutanderätt i fråga om förläggande av industrianläggningar under jord

eller i berg, som enligt ifrågavarande stadgande tillagts distriktschef, bör

enligt styrelsens mening, för ett allsidigt bedömande och erhållande av en

för hela riket enhetlig tillämpning, i stället — i förekommande fall efter

samråd med styrelsen —- tillkomma arbetsrådet. Beträffande möjligheten

att förlägga anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

118

under jord eller i berg bör intet särskilt medgivande härför erfordras.

— — — Föreskrifter om vilka statliga och enskilda anläggningar, som

äro av nyssnämnda beskaffenhet, synas böra meddelas av Kungl. Maj :t

efter hörande av överbefälhavaren, krigsmaterielverket, civilförsvarsstyrel-

sen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även i fråga om

nu avsedda anläggningar höra av arbetsrådet meddelade föreskrifter rö­

rande bergverkstäders inredning gälla i tillämpliga delar.

Flygf örvaltningen framhåller att enligt kommitténs förslag militära myn­

digheter vid anordnande av arbetslokaler under jord skulle bli helt bero­

ende av de föreskrifter, som kunde komma att utfärdas av arbetsrådet.

Detta kunde medföra den konsekvensen att de militära synpunkterna icke

bleve tillräckligt beaktade. En lämpligare anordning syntes vara, att mili­

tär myndighet som ämnade förlägga arbetslokal under jord sökte samråd

med arbetsrådet. Skulle i undantagsfall den militära myndigheten och ar­

betsrådet stanna i olika meningar, syntes ärendet böra underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Marinförvaltningen betonar att de militära synpunkterna

i första hand borde vara bestämmande då det vore fråga om att förlägga

till försvarsväsendet hörande arbetslokaler under jord. Kommittén syntes

icke tillräckligt ha beaktat att med den tekniska och hygieniska utveck­

lingen i avseende å belysning, ventilation med lämpligt sammansatt luft

etc. lokaler under jord eller i berg torde kunna göras lika tillfredsställande

eller kanske bättre än många ovan jord belägna lokaler. Vidare syntes allt­

för stort avgörande ha lagts i distriktschefens händer. Denne borde vara

skyldig att godkänna lokaler som fyllde vissa villkor. Föreskriften att med­

givande fordrades för att förlägga arbetsplats till sådant ställe i byggnad,

där dagsbelysning ej funnes, komme att väsentligt försvåra ett rationellt

utnyttjande av byggnadskroppen. Det kunde icke vara lämpligt att införa

sådana bestämmelser just vid en tid, då luftkonditionerings- och belys­

ningstekniken gjort så betydande framsteg. Lagen torde därför böra med­

giva att arbetslokal förlädes under jord eller i berg eller till annan plats

utan dagsbelysning, då så funnes nödigt för viss för rikets försvar viktig

anläggning eller arbetsplats.

Telegrafstyrelsen anmärker att i förslaget icke angåves, under vilka för­

utsättningar medgivande til! att förlägga arbetslokal under jord eller i berg

skulle kunna påräknas. Vid telegrafverkets stationer borde av militära sä­

kerhetsskäl vissa lokaler med dyrbar och svårersättlig teknisk utrustning

— t. ex. väljar- och förstärkarsalar — förläggas under jord. Vidare kunde

det med hänsyn till svårigheter att skaffa för telefonstationer lämpligt be­

lägna tomter av tillräcklig storlek ofta visa sig erforderligt att placera viss

teknisk utrustning i lokaler under jord för att få plats med den behövliga

apparaturen inom det disponibla området. Under förutsättning att ur arbe-

tarskyddssynpunkt tillfredsställande anordningar vidtoges borde enligt sty­

relsens mening hinder icke möta att förlägga arbetslokal av detta eller lik­

nande slag under jord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

119

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att ifrågavarande bestämmelser

icke måtte upptagas i lagen. De skulle nämligen komma att medföra bety­

dande praktiska och ekonomiska olägenheter, ej minst inom varudistribu-

tionen. Lokalkostnaderna vore redan nu en mycket betydande kostnadspost

och det vore synnerligen angeläget att icke statsmakterna droge upp så

snäva gränser för lokalernas utnyttjande, att en ur hela samhällets syn­

punkt nödvändig rationalisering på varudistributionens område försvåra­

des. Om kravet på dagsljusbelysta arbetslokaler inom detaljhandeln skulle

ovillkorligt tillämpas t. ex. på bebyggelsen inom de centrala delarna av

Stockholm, skulle en mycket stor del av affärslokalerna, särskilt de större,

bli utdömda, något som ur ekonomisk synpunkt skulle vara fullständigt

irrationellt. Butiks- och varuhusutrymmen, som ej vore förlagda ovan jord,

torde i allmänhet med hänsyn till både kunders och anställdas trivsel pla­

neras och utrustas så, alt det vore väl sörjt för luftväxling, värme och be­

lysning. F. ö. hade det — såsom också framhållits av statens institut för

folkhälsan — icke visats, att t. ex. varuhusutrymmen utan dagsljus skulle

vara skadliga att vistas i. Enligt styrelsens mening funnes sålunda anled­

ning att gå fram med största varsamhet då det gällde att lagstifta på detta

område. Även hantverks- och småindustriorganisationen avstyrker kom­

mitténs förslag. Organisationen framhåller att det inom hantverk och små­

industri ej sällan förekommer att arbetslokal måste förläggas till ett lägre

golvplan än 1,4 meter under markytan. Några hygieniska eller andra olä­

genheter därav hade organisationen veterligt icke påvisats. Med nutida möj­

ligheter till luftkonditionering och artificiell dagsljusbelysning syntes be­

stämmelser, som förhindrade lokalers förläggning till icke traditionella

planlägen, ej motiverade. Handelns arbetsgivareorganisation anför att de

föreslagna reglerna för handelns del vore ägnade att i icke obetydlig ut­

sträckning försvåra ett rationellt utnyttjande av tillgängliga lokaler. Det

kunde ifrågasättas, om icke dessa bestämmelser kunde utgå med hänsyn

till inspektionens möjligheter att förhindra de fall, där fara verkligen före-

låge. Under alla förhållanden borde bestämmelserna givas en mera begrän­

sad räckvidd. Stockholms handelskammare betonar att det för ett effek­

tivt utnyttjande av fastigheter ofta vore önskvärt att kunna disponera käl­

larlokalerna för smärre hantverkerier eller för lager- och butiksändamål.

I moderna fastigheter kunde så ske utan olägenheter ur hälsovårdssyn-

punkt. Genom de föreslagna bestämmelserna om förhandsgranskning av

hyggnadsförslag och om anmälan av upplåtelse torde i erforderlig grad

vara sörjt för att hälsovådliga källarutrymmen kunde utmönstras som ar­

betslokaler. Skånes handelskammare och arbetsgivareföreningen för hotell

och restauranter anföra liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att distriktschefs medgivande icke

borde fordras i fråga om sådana under jord belägna lokaler, i vilka i all­

mänhet endast tillsynsarbete utfördes, även om detta förekomme tämli­

120

gen ofta och regelbundet. Ej heller borde medgivande förutsättas för att

förlägga arbete till källare eller källarliknande lokaler, då tekniska omstän­

digheter krävde att arbetet utfördes i sadana lokaler, t. ex. jäs- och lager-

rum i bryggerier.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag saknar närmare bestämmelser om hur arbets­

lokaler skola vara inrättade och beskaffade. Såsom jag tidigare anmärkt

återfinnas emellertid dylika regler i byggnadsstadgan med därtill hörande

anvisningar. Arbetarskyddskommittén har funnit dessa regler icke i till­

räcklig grad tillgodose de krav, som ur arbetarskyddssynpunkt borde upp­

ställas, och fördenskull i sitt förslag upptagit ingående, ehuru delvis myc­

ket allmänt avfattade föreskrifter i ämnet. Ett flertal remissinstanser har i

denna del riktat kritik mot förslaget och därvid bl. a. anfört att det sär­

skilt ur allmänhetens synpunkt vore olämpligt att bestämmelser av bygg-

nadsteknisk natur funnes i olika författningar. De föreslagna bestämmel­

serna borde därför, i den män de kunde anses erforderliga och lämpliga,

inflyta i byggnadsförfattningarna. Jag vill i detta sammanhang jämväl

erinra om de likartade synpunkter som i remissyttrandena anförts beträf­

fande frågan om förhandsgranskning av byggnadsförslag.

För min del är jag ense med kommittén om önskvärdheten av att bereda

arbetarskyddssynpunkterna större inflytande i fråga om arbetslokalers in­

rättande. I det föregående har jag också förordat ett ökat samarbete för

detta ändamål mellan byggnadsnämnderna och yrkesinspektionens befatt­

ningshavare. Jag är däremot icke beredd att i arbetarskyddslagstiftningen

införa regler som äro avsedda att vid sidan av byggnadsförfattningarna

gälla för uppförandet av sådana byggnader, i vilka arbetslokaler skola in­

rymmas. I enlighet med vad som anförts i vissa yttranden synas föreskrif­

ter, som angå byggnads utförande och beskaffenhet, i görligaste män böra

upptagas i byggnadsförfattningarna. För såväl vederbörande byggherre som

för arkitekter och byggnadsfirmor måste ett dylikt tillvägagångssätt inne­

bära avsevärda fördelar. För till synsorganen kan det å andra sidan icke

vålla någon nämnvärd olägenhet, att bestämmelser av den art, varom här

är fråga, icke återfinnas i arbetarskyddslagen utan i andra författningar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid framläggande för 1945 års

riksdag av förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan dåvarande chefen

för justitiedepartementet uttalade (prop. 119/1945 s. 37) att det syntes

önskvärt att de i hälsovårdsstadgan meddelade byggnadsföreskrifterna över­

flyttades till byggnadsstadgan. Vidare må erinras om att Kungl. Maj :t ge­

nom beslut den 20 februari 1948 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att verk­

ställa en förberedande utredning angående möjligheterna att åstadkomma

förenklingar i olika avseenden i fråga om byggnadsreglerande bestämmelser

och deras tillämpning.

Kung!. Maj:ts proposition nr 21)8.

121

Kn genomgång av de i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om

arbetslokalers beskaffenhet ger vid handen att de flesta av dem ha mot­

svarigheter i byggnadsstadgan. Avvikelserna äro i sakligt hänseende så

ringa, att anledning ej synes föreligga att vidtaga ändringar i byggnads­

stadgans bestämmelser. Däremot torde det vara önskvärt, att en översyn

av anvisningarna till byggnadsstadgan sker till utrönande av i vad man

däri böra inflyta ytterligare föreskrifter för tillgodoseende av arbetarskydds-

synpunkter. Åtgärder härför torde böra vidtagas av byggnadsstyrelsen efter

samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet. Härutöver torde det vara

lämpligt att beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anord­

ningar för arbetarskyddet äro påkallade, nämnda chefsmyndighet utfärdai

erforderliga anvisningar. En erinran om förefintligheten av dylika sär­

skilda anvisningar synes — i likhet med vad som redan i viss mån skett —

böra göras i anvisningarna till byggnadsstadgan.

Kommittén har i sitt förslag upptagit särskilda bestämmelser om skyl­

dighet att söka tillstånd till arbetslokals förläggande under jord, i berg

eller till annan plats där dagsbelysning icke finnes. Det sålunda föreslagna

stadgandet har en vidsträckt räckvidd. Kommittén har nämligen föreslagit

att arbetslokal skall anses vara förlagd under jord så snart golvet eller

större del därav ligger 1,4 meter eller mera under markytan. Allehanda käl­

larutrymmen och liknande lokaliteter skulle följaktligen, därest kommit­

téns förslag på denna punkt godtoges, icke utan tillstånd få utnyttjas som

arbetslokaler, bortsett från att kommittén föreslagit att stadgandet icke

skulle gälla med avseende å förrådslokal, garage, pannrum eller annan lik­

nande arbetslokal. Jag är icke beredd att på denna punkt följa kommitté-

förslaget. De lokaliteter det här gäller äro så gott som alltid belägna i

byggnad, för vars uppförande byggnadslov kräves. Den särskilda gransk­

ning av lokalerna som ur arbetarskyddssynpunkt erfordras bör då i likliet

med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhands­

granskning, som skall föregå byggnadslovets meddelande. Givetvis har

byggnadsnämnden särskild anledning att i sådana tal! överväga om icke

nämnden bör höra vrkesinspektören. Liksom eljest, då arbetarskyddssyn-

punkterna kräva särskilt beaktande, synes emellertid ett ytterligare an­

söknings- och prövningsförtarande vid sidan av den granskning som skei

i byggnadsnämndens regi icke böra förekomma. Det kan ytteiligare an­

märkas, att enligt förslaget någon påföljd för underlåtenhet att inhämta

godkännande av lokalens förläggning under jord icke skulle ifrågakomma,

utan vederbörande skulle endast utsätta sig lör risken att yrkesinspektören

utfärdade förbud mot lokalens fortsatta användande till arbetslokal. Sådan

rätt har emellertid yrkesinspektören ändock, därest lokalen ur hygieniska

och andra synpunkter icke är tillfredsställande. Del av kommittén före­

slagna förfaringssättet innebär följaktligen i realiteten endast en särskild

anmälningsskyldighet rörande dessa lokaler. Av skäl som jag förut anfört

torde en sådan anmälningsskyldighet kunna undvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Vad jag nu anfört äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana ar­

betslokaler i byggnad ovan jord, där erforderlig dagsbelysning ej finnes.

Även här synas arhetarskyddssynpunkterna böra kunna i tillräcklig ut­

sträckning tillgodoses i samband med byggnadsgranskningen.

Väsentligt större vikt måste tillmätas kommitténs förslag i här föreva­

rande avseende, då fråga är om att förlägga arbetslokal helt och hållet

under jord eller då sådan lokal skall insprängas i berg. Erfarenheterna från

kriget ha, såsom civilförsvarsstyrelsen anfört, givit vid handen att det för

försvar och folkförsörjning kan vara av största betydelse att viktiga in­

dustrianläggningar och andra företag äro förlagda på sådant sätt. Det är

emellertid uppenbart, att stränga krav måste ur arbetarskyddssynpunkt

uppställas på dylika anläggningar. Såsom kommittén anfört saknas ännu

tillräckliga erfarenheter om de särskilda problem, som härvid möta. Beak­

tas bör ytterligare att, såsom landsorganisationen antytt, man på arbetar-

håll allmänt hyser den uppfattningen, att arbetet i underjords- och berg­

verkstäder, trots goda arbetshygieniska förhållanden, är psykiskt påfres­

tande och på grund därav ägnat att medföra skadeverkningar, om vilkas

art man ännu icke kan yttra sig.

Det awägningsspörsmål som här möter, är mycket svårbemästrat. I av-

bidan på att närmare erfarenheter vinnas om arbetets i underjords- och

bergverkstäder inverkan på den mänskliga organismen synes det mig väl­

betänkt att, på sätt kommittén föreslagit, anläggningen av dylika verkstä-

dei underkastas särskild kontroll. Med hänsyn till spörsmålens svårighets­

grad vill jag emellertid, i enlighet med vad i vissa yttranden uttalats, före­

slå att prövningen anförtros yrkesinspektionens chefsmyndighet. Jag förut-

sättei därvid tillika, att beslut i sådant ärende skall kunna överklagas till

Kungl. Maj :t. Då fråga är om militära anläggningar eller andra ur försvars­

synpunkt betydelsefulla statliga anläggningar, bör emellertid — såsom

kommittén också förutsatt —- Kungl. Maj :t äga fria händer att besluta att

viss anläggning skall vara förlagd under jord. Självfallet bör den centrala

arbetarskyddsmyndighetens yttrande om anläggningens utförande inhäm­

tas, men jag kan icke tillstyrka kommitténs förslag att av denna myndig­

het meddelade föreskrifter skulle ovillkorligen iakttagas. Såsom flygför­

valtningen anfört skulle nämligen detta kunna medföra att militära syn­

punkter måste helt eller delvis eftersättas.

Bestämmelser av det innehåll som nu föreslagits torde få upptagas i till-

lämpningskungörelsen till arbetarskyddslagen.

Raster och arbetspauser.

Gällande lag.

I 5 § i) arbetarskyddslagen stadgas att arbetet, där dess natur det med­

giver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräck­

lig varaktighet. Om arbetsgivare åsidosätter detta stadgande, äger jämlikt

123

38 § 4 mom. yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av dy­

lik föreskrift är enligt 42 § belagd med straff.

Vidare innehåller lagen ett särskilt stadgande om minderårigs raster.

I 14 § 2 mom. föreskrives sålunda att den minderåriges raster skola anord­

nas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt att, där

arbetslokalen icke erbjuder en från hälsosynpunkt tilltredsställande uppe-

hållsplats, den minderårige icke må tillåtas att under rasterna vistas i loka­

len. I sistnämnda fall åligger det arbetsgivaren att anvisa annat lämpligt

rum, i vilket den minderårige kan vistas under rasterna och intaga sina

måltider, överträdelse av dessa bestämmelser är enligt 42 § direkt straff­

belagd.

Förutom i arbetarskyddslagen finnas stadganden om raster i vissa andra

författningar. Sålunda föreskrives i 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln

att om arbetstagare utför arbete minst sex timmar av dygnet arbetet skall

avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. Äro arbetsgivare

och arbetstagare ense därom, må sådan rast utbytas mot två raster om

sammanlagt minst en timme 15 minuter. Lagen medger avvikelse från

dessa bestämmelser dels i vissa angivna fall och dels efter dispens av arbets-

rådet.

Enligt 28 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkes­

mässig automobiltrafik m. m. gäller vidare, att förare av bil i yrkesmässig

trafik i regel icke må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd föra bilen

under längre tid än fem timmar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kommitténs förslag.

Kommittén har i lagtexten (2 § d andra stycket) upptagit en definition

av begreppet rast, vilken hämtats från 9 § arbetstidslagen för detaljhan­

deln. Med rast skall sålunda avses »sådant avbrott i arbetstiden, vars var­

aktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt för­

fogar över sin tid och icke är skyldig kvarstanna på arbetsplatsen». Denna

definition avviker från den i kommitténs preliminära förslag intagna såtill­

vida, att det däri använda ordet »arbetsstället» utbytts mot ordet »arbets­

platsen». Av anvisningarna till 2 § framgår, att kommittén velat giva be­

greppet »arbetsplats» en mera inskränkt innebörd än begreppet »arbets­

ställe». Med arbetsplats förstås nämligen enligt kommittén sådan del av

arbetsställe, där en eller flera arbetstagare sysselsättas med arbete för ar­

betsgivares räkning. Ändringen har föranletts av en erinran från marin­

förvaltningen, som i yttrande över det preliminära förslaget framhöll att

det för marinens arbetsställen icke syntes lämpligt föreskriva att som rast

endast skulle betraktas tid, då arbetstagaren hade frihet att lämna arbets­

stället.

124

Kommittén uttalar, att anordnandet av tillfredsställande raster otvivel­

aktigt vore av väsentlig betydelse för motverkande av trötthet och därmed

risker för ohälsa och olycksfall. Med hänsyn därtill har kommittén över­

vägt frågan om skärpning av arbetarskyddslagens stadgande om raster.

Kommitténs preliminära förslag innehöll generellt tillämpliga minimibe-

stämmelser om rasternas längd, vilka bestämmelser voro direkt straffsank-

tionerade. Med anledning av den kritik, som från både arbetsgivar- och

arbetstagarhåll riktades mot dessa bestämmelser, har kommittén slutligen

stannat för ett förslag som i princip ansluter sig till föreskriften i 5 § i)

gällande arbetarskyddslag men samtidigt innebär en skärpning av detta

stadgande (18 § 1 inom.). Enligt den föreslagna huvudregeln skall arbetet i

den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till arbetets be­

skaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas ge­

nom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig längd. I anvis­

ningarna sägs att denna bestämmelse innebär, att raster i regel skola vara

anordnade men att vid bestämmandet av rasternas antal, längd och förläg­

gande hänsyn skall tagas till arbetets beskaffenhet, dvs. arbetets natur och

huruvida detsamma är lätt eller tungt. Av betydelse är vidare, huruvida

arbetet är tillfälligt eller icke. Hänsyn skall även tagas till arbetsförhållan­

dena i övrigt, såsom temperaturens och väderlekens inflytande på arbetet,

vilket är av särskild betydelse vid exempelvis jordbruksarbete, skogsarbete

och annat därmed jämförligt arbete i det fria.

På grund av den avfattning huvudregeln erhållit har kommittén ansett

erforderligt att till denna foga ett undantagsstadgande. Sålunda skall be­

stämmelsen icke gälla då fråga är om arbete, som utföres under högst sex

timmar av dygnet, eller om nödfallsarbete och ej heller då sjukdomsfall

eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag.

I anvisningarna har ytterligare ett undantag upptagits, vilket avser ar­

bete, där arbetstagares närvaro å arbetsplatsen är nödvändig för arbetets

fortgång. I detta fall må rast utbytas mot enbart ledighet för intagande av

förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Enligt vad kom­

mittén uttalar i motiveringen förutsättes för tillämpning av denna bestäm­

melse, att arbetet är av sådan beskaffenhet att det ej kan avbrytas eller

att tillsyn måste ske. Kommittén säger sig utgå från att tiden för dylik

ledighet icke borde frånräknas arbetstiden.

Kommittén framhåller vidare att svårigheter ofta förelåge att vid skift­

arbete ordna rastfrågan på tillfredsställande sätt. Ur arbetarskyddssyn-

punkt vore det av vikt, att även de arbetstagare, som sysselsattes i sådant

arbete, erhölle lämplig rast. Kunde tillfredsställande rast icke på annat

sätt ordnas eller i anvisningarna avsedd ledighet ej påräknas, borde där så

kunde ske avbytare insättas.

I anvisningarna ha vidare intagits vissa detalj föreskrifter, vilka enligt

kommittén närmast äro att anse som rekommendationer. Utför arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2:98.

125

tagare arbete under minst sex timmar av dygnet, bör sålunda den samman­

lagda tiden för rast uppgå till vid dagarbete minst en timme och vid skift­

arbete minst 30 minuter. Vidare sägs att arbete ej ulan rast bör pågå

längre tid än 4‘/2 timme.

Beträffande rast i verksamhet, som inbegripes under arbetstidslagen för

detaljhandeln, skall enligt förslaget gälla vad som stadgas i nämnda lag.

Kommittén anför vidare att det vid vissa slag av arbete vore nödvändigt

att ax-betstagare utöver rast erhölle annan tillfällig avkoppling från arbetet.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén ett stadgande i lagen att vid arbete,

som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till

följd av annat förhållande innebär en ihållande eller eljest särskilt påfres­

tande sysselsättning, arbetstagare förutom rast skall under arbetstiden åt­

njuta erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser

(18 § 2 mom.).

I anvisningarna till detta stadgande meddelas därjämte vissa föreskrifter

angående arbetspaus. Sålunda sägs alt med arbetspaus förstås ett på för­

hand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren be-

redes tillfälle till avkoppling från arbetet och som icke är att hänföra till

rast eller sådan ledighet, som enligt det förut sagda i vissa fall kan ersätta

rast. Vidare upptagas följande föreskrifter.

Sådan paus, som bör omfatta en tid av 5—10 minuter, är främst påkallad

vid arbete, som utföres vid löpande band, men erfordras även vid vissa slag

av andra arbeten, vilka på grund av arbetets natur eller arbetsförhållan­

dena medföra särskilt stor kroppslig eller psykisk påfrestning. Arbetspaus

bör under angivna förutsättningar anordnas vid såväl dagarbete som skift­

arbete och bör icke frånräknas arbetstiden.

Som exempel på här avsett arbete nämner kommittén i motiveringen —

förutom arbete vid löpande band — vissa kontroll- och avsyningsarbeten

samt visst manuellt tvångsstyrt arbete.

På grund av att förslagets allmänna rastbestämmelser innebära eu skärp­

ning i förhållande till vad som nu gäller har kommittén icke funnit erfor­

derligt att i lagen meddela några särskilda föreskrifter angående raster

och arbetspauser för minderåriga. I anvisningarna har emel­

lertid upptagits ett påpekande att raster och arbetspauser för minderårig

skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt

att arbetsgivare där så är påkallat och arbetsförhållandena det medgiva är

pliktig anvisa lämplig lokal, varest den minderårige kan vistas under ras­

terna och intaga sina måltider.

Kommittén anser den nu gällande ordningen för tryggande av

rastbestämmelsernas efterlevnad böra tillämpas även i fort­

sättningen. Enligt 59 § 1 mom. skall sålunda arbetsrådet, om arbetsgivare

åsidosätter något av vad i 18 § är stadgat, äga meddela honom nödiga före­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 29X.

126

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Först om arbetsgivaren

överträder dylik föreskrift inträder straffpåföljd (65 § första stycket).

Bestämmelserna om raster och arbetspauser skola ej gälla för familje­

medlem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hem-

industriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämp­

ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Vad angår den föreslagna definitionen av rastbegreppet

yrkar landsorganisationen att ordet »arbetsplatsen» måtte utbytas mot det

i kommitténs preliminära förslag använda ordet »arbetsstället». Den i det

definitiva förslaget upptagna definitionen innebure, att en fabriksarbetare

icke hade rätt att under rasten lämna fabriksområdet utan blott den del

av detta, som kunde sägas utgöra hans individuella arbetsplats. Även om

en sådan inskränkning i arbetstagarens rörelsefrihet skulle vara påkallad

vid marinens arbetsställen — vilket undandroge sig organisationens bedö­

mande — finge detta förhållande icke tagas till intäkt för en motsvarande

inskränkning beträffande arbetstagare i allmänhet. Inskränkningen läte

sig för övrigt knappast förlikas med det i definitionen upptagna känne­

tecknet på rast att arbetstagaren under denna fritt förfogade över sin tid.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det vid arbete under jord i

gruvor av praktiska skäl kunde vara mycket svårt att under raster ordna

personaltransporter upp i dagen. Föreningen förutsatte att även om arbe­

tarna i sådana fall under rasterna nödgades bli kvar under jord, rasterna

skulle räknas som sådana i lagens mening. Definitionen motsade f. ö. icke

en sådan tolkning.

Flertalet av dem som yttrat sig angående de föreslagna ras t bes täm­

melser na anser att dessa i stort sett fått en lämplig utformning. Lant-

bruksförbundet uttalar emellertid att bestämmelserna syntes vara onödiga

och lantarbetsgivareföreningen finner dem oklara. Generaltullstyrelsen ut­

vecklar vidlyftigt att de föreslagna föreskrifterna skulle medföra stora

olägenheter för tullverket samt avstyrker med hänsyn härtill kommitténs

förslag och förordar att rastfrågan ytterligare utredes.

I åtskilliga andra yttranden framställas yrkanden om uppmjukning resp.

skärpning av förslaget på särskilda punkter. Sålunda påpekar kommers­

kollegium att behovet av raster helt kunde bortfalla vid produktionspro­

cesser som icke oavbrutet påkallade arbetstagarnas biträde och där dessa

hade tillräckligt långa mellanstunder för intagande av måltider. Detta för­

hållande berördes emellertid varken i anvisningarna eller i motiveringen.

Därest icke lagtexten skulle kunna tolkas så att raster ej erfordrades i dy­

lika fall, vore en förtydligande omformulering önskvärd. Enär vissa till­

127

verkningsprocesser aldrig kunde lämnas utan tillsyn, borde vidare orden

»om möjligt» inskjutas i huvudregeln angående raster. Lantbruksförbundet

och lantarbetsgivareföreningen anser det i klarhetens intresse böra utsägas

i lagtexten, att det icke ålåge arbetsgivaren att tillse att arbetstagare vid

okontrollerat ackordsarbete uttoge rast.

I flera yttranden förordas att de i anvisningarna förekommande rekom­

mendationerna angående minimitiden för raster uppmjukas. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen åberopar som skäl för en uppmjukning att bestäm­

melsen om minst en timmes rast vid dagarbete icke kunde tillämpas vid

sådana utearbeten, som av styrelsen bedreves vintertid. Svenska arbets­

givareföreningen framhåller att företagarna lagt märke till en tilltagande

tendens från arbetstagarnas sida att begära arbetstidens förläggning inom

snävast möjliga tidsram. Att därvid rastetiden förkortades hade från ar­

betstagarnas sida icke framstått som någon nackdel. Möjligheterna att i

nuvarande läge verka för en helt motsatt tendens syntes starkt beskurna.

Rekommendationen att den sammanlagda rastetiden vid dagarbete borde

utgöra minst en timme syntes därför böra modifieras. Detta vore påkallat

även med hänsyn till gruvarbetare under jord in. fl. grupper. Även rekom­

mendationen av minst 30 minuters rast vid skiftarbete syntes vara alltför

kategorisk. Jämväl i fråga om skiftarbete hade samma tendens att begära

arbetstidens förläggning inom snävast möjliga ram gjort sig gällande. I

praktiken måste man räkna med att rastetiden vid tvåskiftsarbete regel­

mässigt begränsades till 15 minuter, och rekommendationen borde därför

utgå eller modifieras. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande

kvinnliga kontoristföreningen instämmer, anser anvisningen om en timmes

rastetid vid sex eller sju timmars dagarbete icke vara anpassad efter de

verkliga förhållandena. Valet stode exempelvis i kontorsarbete mellan en

halv timmes längre lunchrast och en halv timmes kortare arbetsdag. Arbets­

tagarna torde i många fall finna det senare alternativet vara mera vilsamt.

Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter. Skånes han­

delskammare betonar att rekommendationen att arbete ej bör pågå längre

än 4Vs timme utan rast med hänsyn till de skiftande förhållandena inom

olika grenar av näringslivet icke passade för alla fall. I anvisningarna

borde uttryckligen framhållas, att rekommendationen ej toge sikte på om­

råden där särskilda förhållanden rådde. Handelns arbetsgivareorganisation

och Stockholms handelskammare anse det med hänsyn till vad kommittén

anfört i motiveringen vara oklart, huruvida sistnämnda rekommendation

vore avsedd att gälla även detaljhandeln. Det vore inom vida områden av

näringslivet omöjligt att tillämpa bestämmelsen, såvida ej lunchstängning

genomfördes.

Tjänstemännens centralorganisation — som finner den föreslagna lag­

texten med tillhörande anvisningar tillfredsställande — förutsätter att be­

stämmelserna icke behövde tillämpas, då arbetstagarna genom sin orga­

Kungl. Maj tis proposition nr 2!)H.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

nisation gått med på en inskränkning av rasterna och detta icke kunde an­

ses innebära fara för de anställda.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter vissa jämkningar i förslaget i skär­

pande riktning. Sålunda förordas att den i undantaget från huvudregeln

förekommande tidsgränsen »högst sex timmar» utbytes mot »högst fem

timmar». Anstalten uttalar vidare att utbyte av rast mot ledighet för in­

tagande av förtäring på arbetsplatsen borde förutsätta medgivande av ar-

betsrådet och föreslår därför att till 18 § fogas ett tredje mom. upptagande

sådan eftergiftsmöjlighet. Slutligen förordar anstalten att den i anvisning­

arna givna föreskriften att arbete icke utan rast bör pågå längre än Al/2

timme överflyttas till lagtexten. Föreningen SAIA anser det nödvändigt att

vid skiftarbete kräva minst 30 minuters rast. En bestämmelse av detta

innehåll borde därför upptagas i själva lagtexten.

Kommitténs uppfattning att i lagen borde upptagas ett stadgande om

ar betspauser delas nästan undantagslöst av dem som yttrat sig i frå­

gan. Endast Skånes handelskammare anser det mindre lämpligt att införa

en sådan föreskrift i arbetarskyddslagen. Handelskammaren framhåller

att dylika frågor hittills alltid avgjorts genom förhandlingar mellan par­

terna på arbetsmarknaden. I många fall torde det stöta på tekniska svå­

righeter att anordna arbetspauser i form av på förhand till tiden bestämda

kortvariga uppehåll i arbetet. Däremot kunde i dessa fall arbetet ofta vara

av den art, att arbetstagarna själva kunde göra en kortare paus, då driften

det medgåve.

Frågan vid vilka slag av arbete arbetspauser borde förekomma behand­

las i några yttranden. Sålunda anser svenska arbetsgivareföreningen att

tillämpningsföreskrifterna behövde ytterligare specificeras och anför

härom följande.

Att arbetspauser böra förekomma vid tvångsstyrd arbetskedja av sådan

art, att den enskilde arbetstagaren icke kan lämna sin arbetsplats utan att

rubba arbetets gång för föregående eller efterföljande arbetstagare i ked­

jan, väcker icke erinran från föreningens sida. Att däremot införa arbets­

pauser vid sådant arbete vid löpande band, exempelvis vid det s. k. hand-i-

handsystemet, som möjliggör för arbetstagaren att lämna sin arbetsplats

under någon kortare tidrymd, synes icke vara erforderligt. Vidare utsäges

i anvisningarna, att arbetspauser skola tillämpas vid visst manuellt tvångs-

styrt arbete och visst kontrollarbete. Det är av mycket stort värde att även

i detta avseende förtydliganden givas av innebörden, så att icke enbart det

förhållandet, att ett arbetsmoment är högt mekaniserat och automatiserat,

skall medföra krav på införande av arbetspauser. Det bör sålunda klar­

göras, att exempelvis vanligt sömnadsarbete utanför löpande band icke är

av den art, att bestämmelserna om arbetspauser synas tillämpliga därå.

Landsorganisationen uttalar att arbete i berglokaler finge anses tillhöra

sådan påfrestande sysselsättning, i vilken enligt 18 § arbetspaus skulle be­

redas arbetstagarna. Det vore en allmän erfarenhet på arbetarhåll att trött-

129

heten vid arbete i berglokaler väsentligt motverkades, om tillfälle under

dagens lopp erhölles till några minuters vistelse i friska luften. I anvis­

ningarna borde därför bland de omständigheter som kunde påkalla arbets-

pauser även upptagas »arbetsplatsens förläggning». Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund nämner soin exempel på arbete, vilket enligt förbundets me­

ning påkallade arbetspaus, arbete vid bokföringsmaskin, stansningsarbete

och olika slag av ensidigt manuellt kontorsarbete.

Kommerskollegium anmärker att stadgandet om arbetspauser enligt sin

avfattning syntes avse endast sådant arbete, vari raster vore obligatoriska.

Enär detta vore orimligt, borde stadgandet omredigeras.

Marinförvaltningen anser föreskriften om arbetspauser vara väl katego­

risk och förordar sådan uppmjukning av lagtexten, att arbetspauser be­

hövde anordnas endast där så lämpligen kunde ske.

Svenska gjutareförbundet anser att för undvikande av tvister viss sam­

manlagd minimitid för arbetspauserna, förslagsvis 30 minuter, borde före­

skrivas i lagen.

Beträffande den i anvisningarna upptagna föreskriften att arbetspaus

icke bör frånräknas arbetstiden yrkar landsorganisationen att ordet »bör»

måtte utbytas mot ordet »må». Som skäl härför anföres att det icke kunde

ifrågasättas att i förevarande hänseende likställa arbetspaus med rast.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig däremot utgå från att föreskrif­

terna om arbetspauser icke komme att kunna tagas till intäkt för krav på

ekonomisk ersättning för dylika arbetspauser.

Vad angår raster för minderåriga uttalar statens institut för

folkhälsan att anvisningarna därom borde göras tydligare. Kommittén hade

sålunda icke angivit, vilka anspråk som skäligen kunde ställas på omfånget

av de minderårigas raster, eller hur det skulle förfaras, när de minderåriga

vore bundna av medhjälparskap till vuxna arbetstagare. Föreningen SAIA

anser den i anvisningarna upptagna föreskriften om lokal för minderårigs

måltider böra utgå, enär den gåve intryck av att den allmänna bestämmel­

sen om matrum i 13 § icke vore allvarligt menad.

Departementschefen.

Den viktiga del av arbetarskydd slagstiftningen, som gäller arbetstiden,

är i vårt land i huvudsak reglerad genom de särskilda arbetstidslagarna.

Arbetarskyddslagen innehåller emellertid vissa bestämmelser angående ar­

betstiden, vilka hänföra sig till dennas förläggning eller angå minderårigas

och kvinnors arbete. Arbetarskyddskommitténs förslag innebär ingen änd­

ring härutinnan. Det nära samband som i vissa avseenden råder mellan de

av kommittén föreslagna bestämmelserna och arbetstidslagstiftningen ger

mig emellertid anledning anmärka, att den senare för närvarande är före­

mål för utredning genom särskilda sakkunniga. Det synes ej uteslutet, att

5) — Bihang till riksdagens protokoll 19t8. 1 sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

130

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

vissa av de nu i arbetarskyddslagen reglerade frågorna kunna komma att

påverkas av denna utredning. De bestämmelser om raster och arbetspau-

ser samt natt- och veckovila, som nu föreslås skola upptagas i arbetar­

skyddslagen, kunna fördenskull betraktas som i viss mån provisoriska i

avbidan på resultatet av arbetstidsutredningens arbete.

I fråga om raster för arbetstagarna har arbetarskyddskommittén före­

slagit en skärpt formulering av den nuvarande regeln. Flertalet remiss­

instanser har icke haft något att invända mot en sådan skärpning i och

för sig. Däremot ha de närmare anvisningar och rekommendationer, som

kommittén i anvisningarna till lagförslaget lämnat angående anordnandet

av raster, föranlett åtskillig kritik. Förslaget innebär i huvudsak, att vid

arbete som pågår under mera än sex timmar av dygnet en eller flera raster

av tillräcklig varaktighet skola anordnas vid lämplig tidpunkt. Kommittén

har rekommenderat en sådan fördelning av arbetstiden att den samman­

lagda tiden för rast uppgår vid dagarbete till minst en timme och vid

skiftarbete till minst en halv timme. Vidare har kommittén uttalat att ar­

bete ej bör pågå utan rast längre tid än 41/2 timme.

För min del finner jag det i likhet med kommittén angeläget, att rast-

frågan ägnas större omsorg än hittills stundom skett. Erfarenheten visar,

att procentuellt ett stort antal olycksfall inträffa mot slutet av arbetstiden,

då arbetstagarnas uppmärksamhet och omtanke helt naturligt slappats av

den begynnande tröttheten. Det är därför av vikt att raster i tillräckligt

antal och av tillräcklig längd anordnas. Jag är väl medveten om att, såsom

svenska arbetsgivareföreningen anfört, arbetstagarna ofta finna det önsk­

värt att arbetstiden förlägges inom snävast möjliga ram. En sådan inställ­

ning är förklarlig, då genom en avkortning av rasterna under arbetstiden

den sammanhängande fritiden blir längre. Vill man försöka nedbringa

antalet olycksfall i arbete är det emellertid angeläget att motarbeta en

dylik inställning. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag

om en principiell skärpning av föreskrifterna om raster. Anledning synes

mig dock icke föreligga att, såsom riksförsäkringsanstalten yrkat, gå längre

i detta hänseende än kommittén föreslagit. De av kommittén meddelade

rekommendationerna synas mig ock för många fall väl avpassade. Då, så­

som i yttrandena anförts, förhållandena inom näringslivet äro mycket skif­

tande, torde de dock icke passa för alla fall. Särskilt är att märka, att vid

skiftarbete svårigheter kunna föreligga att följa kommitténs rekommenda­

tioner. Några författningsbestämmelser i dessa hänseenden synas mig där­

för icke lämpligen böra meddelas. I den mån så är möjligt torde emeller­

tid kommitténs uttalanden böra tjäna till ledning vid bestämmande av ras­

ternas längd.

Rörande innebörden av rastbegreppet har landsorganisationen framfört

viss anmärkning mot kommitténs förslag. Jag är ense med landsorganisa­

tionen därom att föreskriften att arbetstagare under rasten fritt förfogar

131

över sin tid måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott

den plats, där arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Å andra sidan

kan det, såsom svenska arbetsgivareföreningen påpekat beträffande under-

jordsarbete i gruvor, på grund av arbetsställets belägenhet eller dess ut­

sträckning eller andra särskilda förhållanden stöta på svårigheter för ar­

betsgivaren alt bereda arbetarna möjlighet härtill. Frågan i vad mån skyl­

dighet i detta hänseende skall åvila arbetsgivaren får emellertid bli be­

roende av överenskommelse mellan parterna. Ur arbetarskyddssynpunkt

finner jag anledning saknas att i här förevarande hänseende göra någon

ändring i förslaget.

Vad kommittén föreslagit om införande av arbetspauser vid vissa

arbeten av enformig och ihållande natur har så gott som undantagslöst

gillats i yttrandena och jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till

förslaget i denna del. Såsom kommerskollegium anfört böra bestämmelserna

om arbetspauser icke knytas till förutsättningen att rastbestämmelserna

äro tillämpliga utan avse jämväl arbete som förrättas under kortare tid av

dygnet än sex timmar. Närmare föreskrifter om vid vilka slag av arbeten ar-

betspaus lämpligen bör anordnas synas böra meddelas av yrkesinspektio­

nens chefsmyndighet. I övrigt torde det böra överlåtas åt parterna på ar­

betsmarknaden att avtalsvägen reglera frågan om arbetspauser. Anmärkas

må, att behovet av sådana pauser givetvis påverkas av antalet raster under

ett arbetspass. Frågan huruvida arbetspaus skall frånräknas arbetstiden

eller icke sammanhänger med spörsmålet om arbetspaus skall anses som

rast i arbetstidslagarnas mening. Då så enligt min uppfattning icke bör

vara fallet, kommer alltså arbetspaus icke att frånräknas arbetstiden.

I vad mån detta bör inverka på avlöningsförmånernas storlek är en fråga

som får lösas avtalsvägen.

Då kommittén föreslagit skärpning av de allmänna rastbestämmelserna

har kommittén funnit anledning saknas att bibehålla särskilda rastbestäm-

melser för minderåriga. Till denna kommitténs uppfattning ansluter jag

mig. Liksom kommittén förutsätter jag att de nuvarande reglerna därom

även i fortsättningen skola bli normerande utan särskilt stadgande.

Föreskrifter om raster och arbetspauser torde, liksom andra bestämmel­

ser angående arbetstiden och dess förläggning, böra inflyta i arbetarskydds-

lagen. I departementsförslaget återfinnas de här föreslagna bestämmelserna

såsom 17 och 18 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S.

Ledighet för nattvila.

Såväl gällande arbetarskyddslag som kommitténs förslag innehålla rö­

rande ledighet för nattvila dels allmänna bestämmelser, dels särskilda be­

stämmelser för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och dels sär­

skilda bestämmelser för kvinnor.

132

A. Allmänna bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Gällande lag.

I 5 § k) arbetarskyddslagen stadgas, att åt arbetarna bör, där ej arbetets

natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses

kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. Om yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet finner att arbetsgivare åsidosätter denna bestäm­

melse, äger enligt 38 § 4 mom. chefsmyndigheten meddela honom nödiga

föreskrifter, överträdelse av dylik föreskrift är enligt 42 § straffbelagd.

Något ingripande enligt 38 § 4 mom. har enligt vad kommittén inhämtat

aldrig skett.

Förekomsten av nattarbete.

Kommittén har verkställt en statistisk undersökning rörande förekoms­

ten av två- och treskiftsarbete samt nattarbete utan samband med skift­

arbete vid de arbetsställen inom industriell och därmed likställd verksam­

het, som år 1939 voro registrerade hos yrkesinspektionen och bergmäs­

tarna. Utredningen bygger på från arbetsgivarna införskaffade uppgifter,

vilka i allmänhet avse förhållandena under år 1938. En närmare redogö­

relse för undersökningen lämnas i bilaga A till kommitténs betänkande. Av

undersökningen framgår i huvudsak följande.

Undersökningen omfattade 24 216 arbetsställen med 634 084 arbetstagare,

varav 505 948 manliga och 128 136 kvinnliga.

Tvåskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 473 arbetsställen,

av vilka 850 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som

sysselsattes i tvåskiftsarbete, utgjorde 62 288, varav 46 396 män och 12 995

kvinnor över 18 år samt 2 897 minderåriga. Av det totala antalet arbets­

tagare, som berördes av undersökningen, sysselsattes salunda i runt tal

10 %, helt eller delvis, i tvåskiftsarbete. Arbetet började tidigast klockan 5

och slutade senast klockan 22 för 39 % av samtliga tvåskiftsarbetare. För

19 % började arbetet tidigast klockan 5 och slutade mellan klockan 22 och

23. För 36 % började arbetet före klockan 5 eller/och slutade efter klockan

23. Beträffande 6 % saknas uppgift om skiftarbetets förläggning på dygnet.

Treskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 235 arbetsställen, av

vilka 863 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som syssel­

sattes i treskiftsarbete, utgjorde 51 583, varav 50 860 män och 74 kvinnor

över 18 år samt 649 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare, som

berördes av undersökningen, sysselsattes sålunda i runt tal 8 %, helt eller

delvis, i treskiftsarbete. Av treskiftsarbetarna kommo 11 103 på järnverk,

9 976 på pappersmassefabriker, 6 416 på pappersbruk och pappfabriker,

3 744 på råsockerbruk, 2 344 på järn- och stålmanufaktur, 2 174 på meka­

niska verkstäder, 2 025 på textil- och beklädnadsindustri samt 1 886 på

kraft-, belysnings- och vattenverk. Rörande orsakerna till att treskifts-

133

arbete tillämpats lämnades uppgifter från 1 199 arbetsställen. Det största

antalet eller 674 anförde arbetsprocessens tekniska natur som skäl för tre-

skiftsarbetet. Anläggningens dyrbarhet och räntabilitetshänsyn åberopades

av 61 och konsumenternas eller kundernas särskilda behov av 215. Kombi­

nationer av de nämnda orsakerna angåvos av 130, medan 119 anförde andra

skäl än de förut berörda.

Nattarbete utan samband med skiftarbete förekom vid

483 arbetsställen och berörde 3 397 arbetstagare. Kommittén framhåller

emellertid att undersökningen i detta hänseende icke torde kunna anses

såsom fullständig. Huvudparten av dessa arbetstagare kom på mekaniska

verkstäder, tegelbruk, tidningstryckerier, konservfabriker, sömnadsfabri-

ker samt elektricitets-, vattenlednings- och renhållningsverk. Bland upp­

givna orsaker till nattarbetet må nämnas reparationsarbete, allmänhetens

eller kundernas behov, vakttjänst, städningsarbete, uppslagningsarbete i

gjuterier samt eldning.

Undersökningen omfattade ej handeln. I syfte att få klarlagt, huruvida

nattarbete i större utsträckning förekomme inom handeln, har kommittén

inhämtat upplysningar från vederbörande organisationer. Därvid medde­

lades, att vissa spannmålsföretag tidvis bedreve skiftarbete för torkning,

rensning och luftning av spannmål, men att treskiftsarbete i övrigt icke

förekomme inom handeln. Arbete å tid mellan klockan 22 och 5 utan sam­

band med skiftarbete uppgavs förekomma huvudsakligen i samband med

julförsäljningen.

Kommittén hemställde år 1939 hos statens institut för folkhälsan om

undersökning angående verkningarna på den mänskliga organismen såväl

av nattarbete i allmänhet som av treskiftsarbete. På grund av att de av

kriget framkallade förhållandena avsevärt ändrat förutsättningarna och

även i hög grad försvårat möjligheterna att utföra undersökningen ansåg

sig institutet emellertid icke i stånd att verkställa den begärda utredningen.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att i lagen upptages eu allmän bestämmelse av inne­

håll att arbetstagare skall beredas ledighet för nattvila och att i denna

ledighet skall ingå tiden mellan klockan 23 och 5 (19 §). Från denna regel

undantages emellertid sådant arbete, som på grund av sin natur, allmän­

hetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid. Därjämte föreslår kommittén vissa dispensbestämmelser, till vilka

jag återkommer senare. Det nu tillämpade förfarandet vid åsidosättande

av arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila har bibehållits i försla­

get. Om arbetsgivare åsidosätter lagens bestämmelser om nattvila skall så­

lunda arbetsrådet äga meddela nödiga föreskrifter till tryggande av att be­

stämmelserna iakttagas (59 § 1 inom.). Först om arbetsgivaren icke rättar

sig efter dylik av arbetsrådet meddelad föreskrift inträder straff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande behovet av en skärpt laglig reglering av natt­

arbetet anför kommittén följande.

Det kan icke bestridas, att nattarbete i allmänhet är mera betungande än

arbete på dagen. Detta har särskilt framhållits beträffande skiftarbetet.

Därvid har hänvisats till de ständiga omställningar i kroppens funktioner,

som äro en följd av de ofta återkommande skiftväxlingarna. Dessutom kan

i regel ej erhållas lika ostörd vila på dagen som om natten. Med skiftarbe­

tet följa också oregelbundna måltidsförhållanden, och hemlivet utsättes ej

sällan för störningar i olika former. Alldeles särskilt är detta fallet, där

familjemedlemmarna sysselsättas i arbete på olika tider av dygnet. Även

om vissa med nattarbete förenade olägenheter kunna — där detsamma be-

drives regelbundet — minskas genom åtgärder från arbetsgivarens sida,

kunna de dock icke helt elimineras. Med hänsyn till de olägenheter, som

nattarbetet otvivelaktigt medför, är det ett allmänt önskemål, att det be­

gränsas, där detta låter sig göra. Det är dock uppenbart, att nattarbete inom

vissa verksamhetsområden icke kan undvikas. För att visst arbete skall få

bedrivas på natten måste enligt kommitténs mening godtagbart skäl här­

för föreligga. Den nuvarande bestämmelsen i 5 § k) är dock icke tillfyllest

för att sådan begränsning av nattarbetet skall kunna ernås, utan härför

fordras mera detaljerade bestämmelser.

Kommittén framhåller härefter, att den övervägt andra alternativ innan

den stannat för den föreslagna lösningen av frågan. Enligt ett av dessa

skulle nattarbete ej få förekomma inom något slag av verksamhet utan att

vederbörande myndighet lämnat medgivande därtill. Då emellertid natt­

arbete vore oundvikligt inom ett flertal verksamhetsområden, syntes en

sådan lösning komma att medföra ett formellt ansökningsförfarande av

alltför stor omfattning. Förslaget hade därför ej kunnat förordas. Vidare

hade diskuterats ett förslag av innebörd att man i lagen skulle införa ett

allmänt förbud mot nattarbete jämte undantagsbestämmelser som avsåge

dels att direkt i lagen undantaga vissa uppräknade slag av verksamhet och

dels möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall. Enär en dylik uppräk­

ning vore svår att åstadkomma och dessutom förenad med lagtekniska

olägenheter, hade kommittén icke ansett sig böra förorda detta förslag. En

begränsning av stadgandet därhän, att det skulle gälla enbart industriellt

och därmed likställt arbete, hade ej heller befunnits utgöra en lämplig lös­

ning av frågan.

Beträffande frågan, vilken tid av dygnet nattarbetsför­

budet borde omfatta, framhåller kommittén att denna självfallet

kunde vara föremål för olika meningar. I gällande arbetarskyddslag hade

sålunda den tid av dygnet, som enligt de särskilda bestämmelserna rörande

minderåriga och kvinnor alltid skall ingå i ledigheten för nattvila, i anslut­

ning till vissa internationella konventioner bestämts till tiden mellan kloc­

kan 22 och 5. Dessa tidpunkter hade emellertid vid tvåskiftsarbete visat

sig vara mindre lämpliga, enär rastbehovet ofta ej bleve tillgodosett på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

135

tillfredsställande sätt, särskilt i de fall då kortare arbetstid uttoges på lör-

dagsskiften. I syfte att åstadkomma en bättre lösning av rastfrågan vid

tvåskiftsarbete hade kommittén stannat för att föreslå tiden mellan kloc­

kan 23 och 5, vilken tid även ur andra synpunkter ansetts vara den mest

ändamålsenliga. Såsom framginge av den av kommittén verkställda statis­

tiska undersökningen förekomme vid ett icke ringa antal arbetsställen två­

skiftsarbete, som började före klockan 5 eller slutade efter klockan 23. Om

kommitténs förslag genomfördes, måste i sådana fall i regel ändring av

skifttiderna genomföras, försåvitt icke arbetet vore sådant att det på grund

av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet finge

pågå någon del av tiden mellan klockan 23 och 5. För arbete, som finge

bedrivas i form av treskiftsarbete dygnet om, hade fastställandet av de

nämnda tidpunkterna däremot ingen större betydelse.

Rörande den närmare innebörden av undantaget för arbete,

som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller

annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid, anför kommittén följande.

Till arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid,

anser kommittén böra hänföras sådant arbete, som till följd av arbetspro­

cessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt, exempelvis på grund

av ugnsdrift eller kemiska processer. Hit hör i första hand vissa slag av

arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, pappersmassefabriker och

pappersbruk samt olika kemiskt-tekniska fabriker. Även kolnings- och

flottningsarbete bör enligt kommitténs mening likställas med arbete av

nyssnämnda slag. Emellertid är det givet, att alla arbeten inom angivna

verksamhetsgrenar ej äro av sådan natur, att desamma av tekniska skäl

måste försiggå kontinuerligt och således bedrivas nattetid. Vid exempelvis

ett järnverk föreligga tekniska skäl för nattarbete vid hyttor, elektriska

smältugnar, bessemerugnar och martinugnar, enär i dessa fall arbetspro­

cessen ej kan avbrytas varje natt, utan att materialet förstöres, den fram­

ställda produkten försämras eller att ugnar eller andra apparater utsättas

för skada. Däremot kunna sådana skäl ej åberopas i fråga om arbete vid

elt järnverks byggnadsavdelning, mekaniska verkstad, snickeriverkstad

in. fl. avdelningar. Även inom andra industrier förekomma arbetsproces­

ser, som av nyss angivna skäl ej kunna avbrytas varje natt, men det inne­

bär dock icke, alt alla andra arbeten, som förekomma vid dessa industrier,

behöva utföras nattetid. Emellertid bör vid bedömandet av frågan, huru­

vida ett arbete är av sådan natur, att det måste försiggå även nattetid, en

begränsning till arbetsprocessens tekniska natur ej vara enbart bestäm­

mande. Stundom kan det vara tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje

natt, men detta kan vara förenat med sådana konsekvenser ur tckniskt-

ekonomisk eller driftsekonomisk synpunkt, att det icke bör ifrågakomma.

Det kan sålunda förekomma, alt arbete måste bedrivas nattetid, även om

arbetsprocessens natur icke med nödvändighet så påkallar.

Som skäl för nattarbete uppställes i den föreslagna bestämmelsen jämväl

det villkoret, alt arbetet skall vara betingat av allmänhetens behov. Hit hör

enligt kommitténs mening vissa arbeten vid trafikföretag av olika slag, post,

136

telegraf och telefon, hotell, restauranger och kaféer, apotek, sjukhus, gas-,

elektricitets- och vattenledningsverk, vissa tidningstryckerier o. s. v. Givet

är, att det inom ifrågavarande verksamhetsgrenar förekommer arbete, som

ej kan direkt hänföras till arbete för allmänhetens behov och som därför

ej bör tillåtas pågå nattetid.

Förutom de ovan angivna kunna också andra bärande skäl för natt­

arbete andragas. Kommittén föreslår därför, att hänsyn får tagas även till

annan särskild omständighet. Såsom dylik omständighet anser sig kom­

mittén bland annat böra nämna djurskötsel och vakttjänst samt sådana

förberedelse- och avslutningsarbeten, som avses i gällande arbetstidslagar.

Till vakttjänst hänföres i första hand sådant arbete, som normalt utföres

av vaktpersonal, såsom portvakter, nattvakter, kraftstations-, damm- och

slussvakter. Men även tillfällig vakttjänst, såsom vid utställningar, lant-

bruksmöten, biografer, teatrar och andra tillställningar, bör inbegripas

under förevarande undantag. Med förberedelse- och avslutningsarbeten

förstås sådana arbeten, som inleda eller avsluta det egentliga driftsarbetet

och regelbundet återkomma. Vad härmed avses framgår av de utlåtanden,

arbetsrådet avgivit rörande arbetstidslagarnas tillämpning i berörda av­

seende.

Till arbete, som på grund av särskild omständighet måste försiggå natte­

tid, bör jämväl hänföras arbete, som avser förarbetande av varor, under­

kastade hastig försämring. Till sådana varor äro företrädesvis att hänföra

frukt och grönsaker samt fisk och skaldjur. Kommittén anser dessutom,

att till annan särskild omständighet bör hänföras sjukdomsfall eller annan

oförutsedd händelse, som tillfälligtvis föranleder till undantag.

Inom jordbruket förekomma en del arbeten, som av särskilda skäl böra

utföras å tid mellan klockan 23 och 5. Hit höra skörd av vissa oljeväxter,

torkning av spannmål i samband med tröskning m. in. Dessa och andra

liknande jordbruksarbeten böra enligt kommitténs mening hänföras till

arbete, vilket på grund av särskild omständighet måste bedrivas som natt­

arbete. Ej sällan förekommer det, att fartyg måste snabbt lastas eller lossas

och att detta arbete därför måste utföras nattetid. Även i sådant fall torde

förutsättningen »annan särskild omständighet» vara uppfylld.

Den föreslagna bestämmelsen om ledighet för nattvila skall icke gälla

beträffande sådan arbetstagare i överordnad ställning, som

icke eller endast undantagsvis deltar i arbete vilket står under hans tillsyn

(19 § andra stycket). Kommittén motiverar detta undantag med att det

säkerligen i många fall skulle medföra avsevärda svårigheter, om dylika

arbetstagare inbegrepes under förbudet mot nattarbete, och att det icke

syntes lämpligt att i sådana fall fordra dispens.

Kommittén föreslår därjämte vissa undantagsbestämmelser,

enligt vilka arbetsrådet bemyndigas medgiva dispens

från förbudet mot nattarbete (20 §). Undantag skall sålunda

enligt 20 § a), i den mån så prövas påkallat, kunna medgivas dels beträf­

fande arbete, som på grund av sin natur försiggår endast under viss del av

året (säsongarbete), och dels beträffande arbete, som under viss tid till

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.