Prop. 1948:298

('med förslag till arbetar\xad skydd slag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

1

Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till arbetar­

skydd slag m. m.; given Stockholms slott den 8 oktober 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) arbetarskyddslag, 2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols- fyndigheter m. m.,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kun­ görelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

GUSTAF.

Gustav Möller.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1948. I saml. Nr 298.

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Arbetarskyddslag.

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1 §•

Denna lag äger, med de inskränkningar nedan angivas, tillämpning å varje

rörelse, industriell eller icke, vari arbetstagare användes till arbete för ar­

betsgivares räkning, ävensom å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenav-

ledning eller annat dylikt särskilt arbetsföretag, vari arbetstagare användes

på sådant sätt.

I denna lag förstås med arbetstagare envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse såsom självständig

företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utföres

av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person, vilken

såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande.

2

§•

Utöver vad i 1 § sägs skall denna lag, där ej nedan annorlunda stadgas,

äga tillämpning å

1) arbete, som två eller flera personer för gemensam räkning utföra un­

der sådana förhållanden, att om arbetstagare funnits anställd i rörelsen

eller företaget lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå;

2) arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller av­

delning därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla;

3) arbete, som värnpliktig i denna sin egenskap utför under sådana för­

hållanden, att lagen enligt 1 § skulle ägt tillämpning därå, om arbetet ut­

förts av arbetstagare för arbetsgivares räkning; samt

4) arbete, som på fångvårds-, tvångsarbets- eller fattigvårdsanstalt, all­

män alkoholistanstalt eller sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av

sinnessjuka intagen person efter anvisning av anstaltsledningen utför på

anstalten.

I fall som här avses skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsva­

rande tillämpning å den, som utför arbetet, och vad i lagen är föreskrivet

om arbetsgivare gälla den eller dem, som driva den verksamhet, vari arbe­

tet utföres.

3 §•

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

3

Från lagens tillämpning undantagas

a) arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana för­

hållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över ar­

betets anordnande;

b) arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens familj, såframt ar­

betet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk eller

någon dess binäring, vilken icke bedrives såsom självständigt företag, eller

till byggnadsarbete för jordbruk eller sådan dess binäring, som nyss

nämnts; samt

c) arbete, som är att hänföra till skeppstjänst.

4 §•

Å jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrivas så­

som självständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk eller sådan

dess binäring, som nu nämnts, skola 22—25 och 27—33 §§ äga tillämpning

allenast i fråga om arbetstagare, som huvudsakligen användes till skogs­

arbete.

I avseende å arbete varom sägs i 2 § 1), 2) och 4) skola 17—25 och 27—

44 §§ ej äga tillämpning. Bestämmelserna i 17—25 och 27—38 §§ skola

icke gälla beträffande arbete, som utföres av medlem av arbetsgivarens

familj.

I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

skall förevarande lag äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot

annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller

radioaktivt ämne.

5 §.

Bedrives i visst fall arbete, som enligt vad ovan stadgats icke är under­

kastat denna lag och ej är att hänföra till skeppstjänst, under sådana för­

hållanden, att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för

ohälsa eller olycksfall, må Konungen förordna, att lagen skall i erforderlig

omfattning tillämpas å arbetet, ävensom meddela de föreskrifter, som där­

vid kunna erfordras.

6

§■

Såvitt angår i 45 och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande

sådana tekniska anordningar och arbetsställen, som där avses, skall denna

lag äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad

förut sagts omfattas av lagen.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och

olycksfall.

7 §•

Arbetsgivare är pliktig att, under särskilt beaktande av vad nedan sägs

eller med stöd av denna lag föreskrives, iakttaga allt som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt arbets­

tagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan

erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager

sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Arbetstagare är pliktig att använda förefintliga skyddsanordningar, noga

följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt

i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, med­

verka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

8

§■

Arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt

föreskrivet.

9 §.

I erforderlig utsträckning skola arbetstagarna, på sätt som kan anses till­

fredsställande med hänsyn till deras antal och fördelning på kön samt arbe­

tets natur och varaktighet, å eller invid arbetsstället äga tillgång till drick s-

och tvättvatten, avträden, lämplig plats för ombyte, förvaring och i före­

kommande fall torkning av kläder samt lämplig plats för intagande av

måltid.

Där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden, under vilka

arbetet bedrives, skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder

tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagares för­

fogande.

10

§.

I sluten arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme, i regel upp­

gående till minst tio kubikmeter för varje där sysselsatt arbetstagare. Till­

fredsställande luftväxling skall vara anordnad i sådan lokal ävensom, i den

mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrives.

Arbete skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så lämp­

lig värme- och fuktighetsgrad, som med hänsyn till arbetets beskaffenhet

och platsen för detsamma skäligen kan påfordras.

Lämpliga anordningar skola såvitt möjligt vidtagas för att hindra att

damm, rök, gas eller ånga sprides i en för arbetstagarna skadlig eller be­

ö

svärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för bul­

ler, skakningar eller annan liknande olägenhet.

På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttagas.

Arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt, som icke är onödigt

tröttande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

11

§•

Till förekommande av olycksfall i arbetet skola motorer, transmissioner,

arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ång­

pannor och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara för­

sedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så ut­

förda och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet.

För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande före­

mål eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta

vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva,

frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström,

kyla eller värme eller genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vid­

tagas, att fara härför i möjligaste mån undgås.

12

§.

Där till vinnande av nödigt skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åt­

gärd icke kan vidtagas eller skäligen påfordras, skall personlig skyddsut­

rustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbetstagaren. Denne är

skyldig att använda utrustningen under arbetet samt väl vårda den.

13 §.

För lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skola

sådana anordningar finnas, som kunna anses erforderliga med hänsyn till

arbetsställets storlek och belägenhet samt arbetets beskaffenhet och de

förhållanden, under vilka arbetet bedrives.

14 §.

Närmare föreskrifter i de avseenden varom förmäles i 8—13 §§ meddelas

av Konungen.

15 §.

Innefattar föreskrift, som utfärdats med stöd av 14 §, förbud mot an­

vändande av visst slag av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller mot

dess användande med eller utan viss anordning, äger Konungen jämväl

föreskriva, att föremål, vars användande sålunda är förbjudet, icke må till

annan överlåtas eller upplåtas till begagnande, med mindre sådan åtgärd

vidtagits med föremålet, atl det ej vidare är inbegripet under förbudet, eller

6

det kan antagas för visst, att föremålet uteslutande skall komina till an­

vändning, som ej avses med förbudet.

Vad i första stycket är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, där

med stöd av 14 § förbud meddelats mot användande av visst ämne eller

material.

16 §.

Konungen må föreskriva särskilda villkor för arbetstagares användande

till arbete, som finnes medföra synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall,

eller förordna att arbetstagare ej må användas därtill.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 §.

Utför arbetstagare arbete under minst sex timmar av dygnet, skall arbe­

tet i den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till dess be­

skaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas ge­

nom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Från

vad sålunda stadgats må avvikelse tillfälligtvis göras, då sjukdomsfall eller

annan oförutsedd händelse det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet

är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över

sin tid och icke är skyldig att kvarstanna på arbetsstället.

Då med hänsyn till arbetets natur och arbetsförhållandena i övrigt så

finnes oundgängligen påkallat, må rast utbytas mot ledighet för intagande

av förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet.

18 §.

Där arbete på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess

eller till följd av annat förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest

är särskilt påfrestande, skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt

avpassade och förlagda arbetspauser beredas arbetstagaren.

Med arbetspaus förstås i denna lag ett på förhand bestämt kortvarigt

uppehåll i arbetet, som anordnas i syfte att bereda arbetstagare avkoppling

från detta och som icke är att hänföra till rast eller ledighet, varom i 17 §

sågs.

19 §.

Arbetstagare skall åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila. I denna ledig­

het skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats må avvikelse ske, där visst arbete med hänsyn

till sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

7

fortgå jämväl nattetid eller eljest bedrivas å tid före klockan 5 eller efter

klockan 23. Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som

ej kunnat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande

fara för sådant avbrott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må ock

arbetstagare, i den mån det är nödigt med hänsyn till berörda förhållande,

användas till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5.

Arbetstagare i överordnad ställning må, där så finnes påkallat, användas

till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5 utan hinder av vad i första

stycket är stadgat.

20

§.

När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva

att arbetstagare användes till arbete å tid mellan klockan 23 och klockan 5

i vidare utsträckning än som följer av bestämmelserna i 19 §.

Sådant undantag må ock av arbetarskyddsstyrelsen medgivas, då det av

uttalande av arbetstagarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller

annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skulle be­

röras av undantaget, finner detsamma önskvärt, och ohälsa eller överan­

strängning ej skäligen kan befaras uppkomma därigenom.

21

§.

För varje period om sju dagar skall arbetstagare, där ej särskilt förhål­

lande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta minst tjugufyra timmars

sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skall såvitt möjligt förläggas

till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda.

Från vad sålunda stadgats må arbetarskyddsstyrelsen, efter hörande av

vederbörande sammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, medgiva

undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe.

Göres inskränkning i den i första stycket avsedda veckovilan, skall mot­

svarande frihet från arbete såvitt möjligt beredas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22

§.

Med minderårig förstås i denna lag den som icke fyllt aderton år.

23 §.

Minderårig må icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under

kalenderåret fyller fjorton år samt — där fråga ej är om arbete under ferie­

tid —- inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller däremot sva­

rande kunskaper och färdigheter eller ock erhållit behörigt tillstånd att

lämna folkskolan.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva undantag härifrån i fråga om lätt

arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderåriges hälsa

eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervis­

ningen.

24 §.

Minderårig, som ej fyllt femton år, må icke användas till hantverks- eller

industriellt arbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, stenbrott eller grustag

eller å annat dylikt arbetsställe, skogsavverknings- eller kolningsarbete eller

arbete med transport av personer eller gods eller arbete i hotell-, restaurang-

eller kaférörelse. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla uträttande av bud

eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva att minderårig, som fyllt fjorton år

eller under kalenderåret uppnår fjorton års ålder, användes till arbete som

omfattas av förbudet i första stycket, där så finnes påkallat av hänsyn till

den minderåriges yrkesutbildning eller det eljest kan anses vara till gagn

för honom.

tf

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

25 §.

Till arbete, som under jord bedrives i gruva, i stenbrott eller å annan med

gruva eller stenbrott jämförlig arbetsplats, må minderårig icke användas.

När särskilda skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen beträffande

yngling, som fyllt sexton år och som vid läkarbesiktning befunnits äga god

hälsa och kroppsutveckling, medgiva undantag från vad i första stycket är

stadgat.

26 §.

Det åligger arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande

till arbete icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller

annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling

samt att den minderårige icke användes till arbete, som innebär våda i mo­

raliskt avseende.

Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synner­

lig fara i något avseende, varom förmäles i första stycket, må Konungen

föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete

eller förordna att minderårig ej må användas därtill.

27 §.

Minderårig må icke användas till arbete utan att till arbetsgivaren av­

lämnats arbetsbok för den minderårige, innehållande, förutom uppgifter

angående den minderåriges ålder och skolförhållanden, läkarintyg angå­

ende den minderårige. Sådant intyg får vid arbetsbokens avlämnande till

9

arbetsgivaren ej vara äldre än ett år, försåvitt ej den minderåriges anställ­

ning avser kortare tid än en månad eller fråga är om arbete under ferietid.

Intyget kan utgöras av anteckning, som vid läkarbesiktning enligt 28 §

införts i arbetsboken.

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

28 §.

En gång varje kalenderår skall vid arbetsställe, där minderårig användes

till arbete, företagas läkarbesiktning å den eller de minderåriga till utrö­

nande, huruvida sysselsättning, vartill minderårig användes, är till men för

dennes hälsa eller kroppsutveckling. Vad sålunda stadgats äger dock icke

tillämpning å skogsarbete och ej heller å flottningsarbete utom såvitt angår

arbete vid skiljeställe.

Besiktning som nu sagts förrättas av läkare, som länsstyrelsen förordnar

därtill (besiktningsläkare). Kostnaden för besiktningen skall, utom såvitt

angår resekostnads- och traktamentsersättning till läkaren, bestridas av

arbetsgivaren, som ock är skyldig att sörja för att lämplig lokal för besikt­

ningen finnes att tillgå.

Finnes vid arbetsstället icke tillgång till lämplig lokal för besiktningen,

må besiktningsläkaren i samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen

till annan plats.

29 §.

Då fråga är om arbete, som medför synnerligen ringa ansträngning eller

fortgår allenast under kortare tid av året, må arbetarskyddsstyrelsen med­

giva befrielse från besiktning, varom i 28 § sägs. Har sådan befrielse med­

givits, må utan hinder av vad i 27 § stadgats minderårig användas till ar­

bete, som avses med befrielsen, ändå att det i den minderåriges arbetsbok

senast införda läkarintyget vid arbetsbokens avlämnande till arbetsgivaren

är äldre än ett år.

30 §.

Minderårig må icke användas till arbete i strid mot innehållet i läkar­

intyg, som finnes infört i den minderåriges arbetsbok, med mindre arbetar­

skyddsstyrelsen funnit skäl medgiva det.

31 §.

Angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad eljest i lag eller författ­

ning stadgas angående begränsning av arbetstiden, gälla, att minderårig

med nedan angivna undantag icke i något fall må användas till arbete mer

än tio timmar av dygnet eller femtiofyra timmar i veckan.

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kun­

nat förutses, vållat avbrott i driften eller ock medfört överhängande fara

10

för sådant avbiott eller för skada å liv, hälsa eller egendom, må minderårigs

arbetstid i den män så är nödigt överstiga tio timmar av dygnet och fem­

tiofyra tunnlar i veckan. Om arbete utöver nämnda antal timmar samt dess

anledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast

mom två dygn från dess början göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill

sökts hos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan skall beslut med­

delas ofördröjligen. Anmälan eller ansökan anses gjord, när den i betalt

brev avlämnats till posten.

Då så eljest i särskilt fall prövas nödigt, äger arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes utöver

vad i första stycket sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

32 §.

Arbetsgivare är skyldig lämna minderårig arbetstagare erforderlig ledig­

het för deltagande i kurs för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller

fortsatt skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides

av staten eller med kommunala medel.

33 §.

Minderårig arbetstagare skall för nattvila beredas oavbruten ledighet

från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna ledighet skall

ingå, om den minderårige ej fyllt sexton år, tiden mellan klockan 19 och

klockan 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och klockan 5.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må minder-

årig, som fyllt sexton år, i den mån så är nödigt användas till arbete utan

att stadgandet i första stycket härovan iakttages. Om anmälan beträffande

sådant arbete och ansökan om tillstånd att fortsätta det skall vad i först­

nämnda lagrum är stadgat äga motsvarande tillämpning.

b) Arbetarskyddsstyrelsen må, då så finnes påkallat, medgiva att minder­

årig, som ej fyllt sexton år, användes till arbete å tid mellan klockan 19

och klockan 22, dock att härigenom avvikelse ej må ske från föreskriften

att nattvilan skall omfatta minst elva timmar.

c) När särskilda skäl föranleda därtill, må arbetarskyddsstyrelsen

medgiva att yngling, som fyllt sexton år och enligt läkarintyg äger god

hälsa och kroppsutveckling, användes till arbete utan att stadgandet i första

stycket iakttages.

d) \ngling, som fyllt femton år och enligt läkarintyg äger god hälsa och

kroppsutveckling, må efter arbetarskyddsstyrelsens medgivande användas

till flottningsarbete i den mån förhållandena föranleda därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

11

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Kvinna må icke användas till arbete under jord i gruva eller stenbrott.

35 §.

Företer kvinna intyg av läkare eller barnmorska av innehåll, att hon san­

nolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor, må ledighet från arbetet

ej förvägras henne.

Kvinna, som fött barn, må icke användas till arbete, som avses med för­

budet i 24 § första stycket, under de sex första veckorna efter barnsbörden,

därest icke med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet

kan börja arbetet tidigare.

Kvinna, som ammar sitt barn, må ej förvägras erforderlig ledighet härför.

36 §.

Kvinna, som användes till hantverks- eller industriellt arbete, skall för

nattvila beredas oavbruten ledighet från arbetet under minst elva timmar

varje dygn. I denna ledighet skall ingå tiden mellan klockan 22 och kloc­

kan 5.

Föreligger omständighet, som nämnts i 31 § andra stycket, må kvinna i

den mån så är nödigt användas till arbete utan hinder av vad i första

stycket härovan sägs. Om anmälan beträffande sådant arbete och ansökan

om tillstånd att fortsätta det skall vad i förstnämnda lagrum är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

37 §.

Å arbetsställe, där på grund av verksamhetens natur under vissa tider av

året förekommer hopat arbete (säsongarbete), ävensom undantagsvis å

andra arbetsställen, då arbetet därstädes i följd av särskilda omständigheter

måste forceras, må den i 36 § första stycket föreskrivna oavbrutna ledig­

heten kunna under en tid av sammanlagt högst sextio dagar av året in­

skränkas till tio timmar av dygnet. Arbetsgivaren skall, innan sådan in­

skränkning vidtages, med angivande av anledningen därtill hos vederbörande

yrkesinspektör göra anmälan om de dagar, varunder inskränkningen är

avsedd att vidtagas.

Beträffande sådana verksamhetsgrenar, som avse förarbetande av varor,

vilka äro underkastade hastig försämring, må undantag från bestämmel­

serna i 36 § första stycket kunna meddelas av arbetarskyddsstyrelsen.

12

38 §.

Finnes visst slag av arbete medföra synnerlig fara för olycksfall, när

kvinna användes därtill, eller vara synnerligen ansträngande eller hälsofar­

ligt för kvinna, må Konungen föreskriva särskilda villkor för kvinnas använ­

dande till sådant arbete eller förordna att kvinna ej må användas därtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39 §.

Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstad­

komma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbets­

givarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat

skyddsarbete.

40 §.

A arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare,

skall, där ej särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetsta­

garna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor

rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes

påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning

av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetar-

skyddsstyrelsen medgiva att organisation som ovan sägs utser skyddsom­

bud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe ävensom meddela

de föreskrifter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder

för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare utses.

41 §.

Vid arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst femtio arbetstagare,

skall finnas en av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sam­

mansatt skyddskommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i

arbetet. Där så finnes påkallat, bör skyddskommitté tillsättas jämväl å

arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

42 §.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetstagare

må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av

hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämrade arbetsförhål­

landen, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från an­

ställningen eller försämra hans anställningsvillkor.

13

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stadgats,

är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i

vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omständigheter av

annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevål-

landes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i avseende å tvisten, ska­

dans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till om­

ständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skadeståndets belopp nedsättas;

fullständig befrielse från skadeståndsskyldighet må ock äga rum. Äro flera

ansvariga för skada, skall skadeståndsskyldigheten dem emellan fördelas

efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre

skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot

vad i första stycket är stadgat, är ogill.

43 §.

Talan på grund av 42 § skall väckas inom sex månader från avslutandet

av den åtgärd, varpå anspråket grundas. Försummas det, är talan förlorad.

44 §.

Mål, som avse tillämpningen av 42 §, upptagas och avgöras av arbets­

domstolen; dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän domstol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid

arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må

denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undandrager sig

att tala å hans vägnar. Vad som finnes stadgat om part med hänsyn till

jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sanningsförsäkran och

andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening

kärar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Tillverkare eller försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk an­

ordning ävensom den, vilken upplåter sådan anordning till begagnande,

skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom

riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med

nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet

mot ohälsa och olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens använd­

ning och skötsel erforderliga föreskrifter.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning, som

i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna

skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande

föreskrifter iakttagas.

14

Kungi. Maj. ts proposition nr 298.

46 §.

Ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är beläget, ålig­

ger att, om han mot ersättning låter någon där hämta grus eller annat

dylikt, tillse att arbetsstället hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart

skick, även om denna lag icke eljest äger tillämpning därå. Har rätt till

grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits, skall vad nu sagts om ägaren

avse nyttjanderättshavaren.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma med­

delade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess över­

inseende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kom­

munala tillsynsmän. Inspektionens befattningshavare utgöras av yrkesin-

spektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna,

att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis

av nämnda befattningshavare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

Vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör skall äga motsvarande till-

lämpning å specialinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

48 §.

Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss

tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 §. Tillsynings-

man för allmänna hälsovården är pliktig att, om han därtill förordnas,

tillika vara kommunal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersätt­

ning för uppdraget.

49 §.

Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och

kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på an-

15

nät sätt till hälsovårdsnämndens kännedom, skall nämnden vidtaga erfor­

derliga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

Underlåter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vid­

taga åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre

omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen

förordnas till kommunal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den

gottgörelse, som enligt 48 § andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50 §.

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med

stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar,

äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt

att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva

anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är pliktig

att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för

tillsynens behöriga utövande.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl

gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt

denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51 §.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller

med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid

tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkes­

hemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det

ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärs­

förhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som

har eller haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag

eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

52 §.

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om

förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av densamma med­

delad föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbörande tillsyns-

organ. Det åligger sådan läkare ävensom skolråd, skolstyrelse, hälsovårds­

nämnd, byggnadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de

upplysningar och det biträde, som av dessas tjänsteåligganden enligt denna

lag kunna påkallas.

16

liungl. Maj.ts proposition nr 298.

53 §.

Råder vid arbetsställe missförhållande i något avseende, varom förmäles

• 8—13 §§, eller som eljest utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegripes

under 7 §, och innebär missförhållandet icke överträdelse av någon sär­

skilt straffbelagd föreskrift, äger yrkesinspektören, där så prövas nödigt,

skriftligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss

åtgärd för att avhjälpa missförhållandet eller ock skriftligen förbjuda ho­

nom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss ar­

betslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material

eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande an­

givet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas, skall tillfälle att

avgiva yttrande beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträf­

fande lokal som denne fått till sig upplåten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara

lör arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att avbida veder-

börandes yttrande meddela förbud som där sägs att träda i kraft omedel­

bart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där

så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på arbetsgivarens

bekostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätt-

hålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd beträf­

fande lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesinspektören

meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för

visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven

åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspektör för­

ordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

54 §.

Åsidosätter arbetsgivare något av vad i 17—21 §§ och 26 § första stycket

stadgas, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts arbetsgivaren

att yttra sig i ärendet, meddela honom nödiga föreskrifter till tryggande

av att det åsidosatta stadgandet iakttages.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast

förflutna kalenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru

så bort ske, äger yrkesinspektören, om omständigheterna föranleda därtill,

skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den

minderårige i arbetet, med mindre denne dessförinnan undersökts av läkare

och intyg rörande undersökningen införts i arbetsboken.

17

56 §.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller

upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, utan att iakt­

taga vad i 45 § första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas

i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklam­

syfte, äger arbetarskyddsstyrelsen, efter det tillfälle beretts tillverkaren, för­

säljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna

eller utställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som styrelsen

finner erforderliga.

Om synnerliga skäl äro därtill, må arbetarskyddsstyrelsen utan att av­

bida tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud

som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare,

intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta ge­

nom polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren

eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet

upprätthålles.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

57 §.

Åsidosätter installatör, som avses i 45 § andra stycket, vad där stad­

gas, äger arbetarskyddsstyrelsen, om så finnes påkallat, föreskriva vill­

kor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller för­

bjuda honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift

eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i

ärendet.

J

58 §.

Underlåter ägare till mark, varå grustag eller liknande arbetsställe är be­

läget, eller den, till vilken rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upp­

låtits, att iakttaga vad enligt 46 § åligger honom, må ägaren eller nyttjande-

rättshavaren föreläggas att vidtaga viss skyddsåtgärd eller ock förbud med­

delas honom att utan iakttagande av visst angivet villkor låta annan mot

ersättning hämta grus eller annat dylikt i grustaget eller å arbetsstället.

Därvid skall vad i 53 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande

tillämpning.

59 §.

På anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör är arbets­

givare pliktig att, till utrönande huruvida ämne eller material som han

använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom

sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, för­

anstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla

erforderliga prov för sådan undersökning.

Den som tillverkar, försäljer eller upplåter anordning, som avses i 45 §

2 —- Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

18

första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller

yrkesinspektör föranstalta om undersökning av sådan anordning till utrö­

nande huruvida den erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycks­

fall eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkomma anmodan, som i första eller andra styc­

ket sägs, äger arbetarskyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst

ett tusen kronor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

60 §.

I fall som avses i 53 och 54 §§ skall vad där stadgats icke äga tillämp­

ning å verksamhet, som bedrives av staten. Finner arbetarskyddsstyrelsen,

i anledning av anmälan från yrkesinspektör eller eljest, i avseende å sådan

verksamhet missförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall

styrelsen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten,

påkalla erforderlig åtgärd. Vidtages ej sådan åtgärd, må styrelsen under­

ställa ärendet Konungens prövning.

61 §.

Över föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör må kla­

gan föras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två veckor från den dag klagan­

den erhöll del av detsamma. Underrättelse härom skall lämnas då föreläg­

gandet eller förbudet meddelas.

Angående klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut stadgas i 73 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62 §.

Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot

bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 §, 35 § andra stycket

eller 36 §, straffes med dagsböter.

Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till ar­

bete, vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användandet

skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till

och med femtio kronor.

63 §.

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggande eller

föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56,

57 eller 58 §, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro syn­

nerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

19

64 §.

Försummar arbetsgivare att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas

i 31, 33, 36 eller 37 §, dömes till böter från och med fem till och med tre­

hundra kronor. Har arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning

mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda

paragrafer, straffes med dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

65 §.

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkes-

inspektör oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd, varom anvisning

lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i

45 §, mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

oriktig uppgift beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift,

som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

66

§.

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 § åliggande skyldighet att sörja

för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga ar­

betstagare, straffes med dagsböter.

67 §.

Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur

bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med

tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkes­

inspektör anmält förseelsen till åtal.

68

§.

Bryter någon mot vad i 51 § är stadgat, straffes med dagsböter eller

fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse

av målsäganden.

69 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i denna lag

är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i

45 eller 46 §, gälla arbetsföreståndaren.

I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall ock vad om

arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren såvitt angår efterlevnaden

av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 § med­

delats arbetsgivaren. Samma lag vare i fråga om verksamhet, som be­

drives av annan än staten eller kommun, därest arbetarskyddsstyrelsen på

framställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsförestån­

dare i hans ställe.

71 §.

I den slutliga handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende rö­

rande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad

föreskrift skola, i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer,

deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar

av arbetsgivare och av arbetstagare.

72 §.

Arbetarskyddsstyrelsen äger i den utsträckning styrelsen finner lämpligt

överlämna åt yrkesinspektör att enligt de närmare föreskrifter styrelsen

utfärdar medgiva undantag, varom stadgas i 23 eller 29 §.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29,

30, 31, 33, 36 eller 37 §, 40 § tredje stycket eller 70 § andra stycket, må

klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omför-

mäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres ge­

nom besvär hos Konungen i den ordning, som är bestämd för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

74 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Till ledning vid tillämpningen av lagen äger arbetarskyddsstyrelsen med­

dela råd och anvisningar.

21

75 §.

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen till­

lika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i

intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949. Fråga om eftergift med stöd

av lagen må dock redan före nämnda dag behandlas av arbetarskydds-

styrelsen.

Genom denna lag upphävas lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetar­

skydd ävensom lagen den 19 februari 1926 (nr 21) angående förbud i vissa

fall mot arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas bly­

färg. Däremot skall lagen ej verka rubbning i de bestämmelser, som eljest

i lag eller författning finnas givna i ämne, varom i denna lag är stadgat.

Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Eftergift beviljad med stöd av äldre lag skall fortfarande äga giltighet,

till dess den därför bestämda tiden utgår eller, där eftergiften beviljats utan

begränsning till viss tid, vederbörande myndighet finner skäl att åter­

kalla den.

Bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande visst arbete å tid mel­

lan klockan 23 och klockan 5, må detsamma utan hinder av vad i 19 § är

stadgat fortfarande bedrivas mellan dessa klockslag under ett år efter lagens

ikraftträdande.

Vad i 23—25 och 27 §§ stadgas skall icke utgöra hinder för minderårigs

fortsatta användande till arbete, vartill den minderårige i behörig ordning

användes vid tiden för denna lags ikraftträdande.

Enligt 9 § äldre lagen om arbetarskydd utfärdad intygsbok för minder­

årig skall anses såsom arbetsbok enligt nya lagen. Läkarbesiktning enligt

35 § äldre lagen skall gälla såsom vore den verkställd jämlikt 28 § nya lagen.

Förbud eller föreskrift, som meddelats med stöd av 38, 38 a eller 39 §

äldre lagen, skall såvitt angår tid efter nya lagens ikraftträdande anses

hava meddelats jämlikt motsvarande bestämmelse i nya lagen.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314).

Härigenom förordnas, att 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 skola

erhålla följande ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

68

§.

Kommerskollegium och bergsstats-

tjänstemännen skola över gruvdrif­

ten utöva sådan tillsyn, att nödig

trygghet beredes arbetarna och att

icke genom sättet för gruvbrytning­

en fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygg­

het skall särskilt iakttagas, att lämp­

liga anstalter vidtagas till förekom­

mande av olycksfall genom ras samt

att inrättningarna för person- och

godsbefordran äro betryggande och

underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse icke må inträffa ge­

nom bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot

olycksfall och ohälsa i arbetet samt

tillsyn däröver är därjämte stadgat

i lagen om arbetarskydd.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i

gruva göres anstalt till trygghet för

arbetarna eller till förekommande

av fara för annans egendom eller

gruvans bestånd eller till betryggan­

de av tillträde till gruvans obrutna

delar eller till förhindrande av så-

(Föreslagen lydelse)

68

§.

Kommerskollegium och bergsstats-

tjänstemännen skola över gruvdrif­

ten utöva sådan tillsyn, att icke ge­

nom sättet för gruvbrytningen fara

uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot

ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad därom är

stadgat i arbetarskyddslagen.

71 §.

Finner bergmästaren nödigt att i

gruva göres anstalt till förekom­

mande av fara för gruvans bestånd

eller annans egendom eller till be­

tryggande av tillträde till gruvans

obrutna delar eller till förhindrande

av sådan misshushållning med malm

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

dan misshushållning med malm var­

om förmäles i 69 §, äger bergmästa­

ren förelägga gruvinnehavaren att

inom viss tid hava utfört sådan an­

stalt vid äventyr, om det försum­

mas, förutom ansvar enligt vad i

72 § sägs, att efter omständigheterna

anstalten varder på hans bekostnad

utförd genom bergmästarens för­

sorg eller gruvarbetet inställes, till

dess sådan anstalt blivit gjord.

Bergmästaren äge ock i syfte som

nu sagts meddela andra föreskrifter

i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda

för arbetarna, eller drives det på så­

dant sätt, att uppenbar fara för gru­

vans bestånd eller annans egendom

därigenom uppstår, äger bergmästa­

ren förbjuda gruvarbetets fortsatta

bedrivande, och skall sådant förbud

omedelbart gå i verkställighet samt

gälla intill dess på förd klagan an­

norlunda kan varda förordnat av

högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets instäl­

lande, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polis­

myndighetens biträde.

(Föreslagen lydelse)

varom förmäles i 69 §, äger berg­

mästaren förelägga gruvinnehava­

ren att inom viss tid hava utfört så­

dan anstalt vid äventyr, om det för­

summas, förutom ansvar enligt vad

i 72 § sägs, att efter omständigheter­

na anstalten varder på hans bekost­

nad utförd genom bergmästarens

försorg eller gruvarbetet inställes,

till dess sådan anstalt blivit gjord.

Bergmästaren äge ock i syfte som nu

sagts meddela andra föreskrifter i

fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans

bestånd eller annans egendom där­

igenom uppstår, äger bergmästaren

förbjuda gruvarbetets fortsatta be­

drivande, och skall sådant förbud

omedelbart gå i verkställighet samt

gälla intill dess på förd klagan an­

norlunda kan varda förordnat av

högre myndighet. Då bergmästaren

förordnat om gruvarbetets inställan­

de, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polis­

myndighetens biträde.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

Beträffande föreskrift, som med­

delats med stöd av 68 eller 71 §

äldre lydelsen, skall äldre lag fort­

farande äga tillämpning.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols-

fyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 33, 34, 36 och 37 §§ lagen den 28 maj 1886 an­

gående stenkolsfyndigheter m. in.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Gällande lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över

arbete för eftersökande och bearbe­

tande av stenkol utöva sådan till­

syn, att nödig trygghet beredes ar-

betsmanskapet, och att icke genom

sättet för arbetets drivande gruvans

framtida bestånd äventyras eller

fara för annans egendom uppstår.

Den, som —

(Föreslagen lydelse)

33 §.

Bergverksstyrelsen äger att över

arbete för eftersökande och bearbe­

tande av stenkol utöva sådan till­

syn, att icke genom sättet för arbe­

tets drivande gruvans framtida be­

stånd äventyras eller fara för an­

nans egendom uppstår.

-------- hundra kronor.

34 §.

Särskilt skall vid gruvbrytning

iakttagas, att inrättningar för vand­

ring upp och ned i gruvan samt upp­

fordring slinor ävensom de maski­

ner, vilka för gruvdriften användas,

underhållas i sådant skick, att

olyckshändelse genom bristfällighet

därå ej må inträffa.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i

stenkolsgruva anstalt göres till

trygghet för arbetsmanskapet eller

till förekommande av fara för gru-

34 §.

Om arbetstagares skyddande mot

ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad därom år

stadgat i arbetarskyddslagen.

36 §.

Finner bergmästaren nödigt, att i

stenkolsgruva anstalt göres till före­

kommande av fara för gruvans

framtida bestånd eller för annans

1 Senaste lydelse av lagens rubrik, se SFS 1933: 180.

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

(Gällande lydelse)

vans framtida bestånd eller för an­

nans egendom, äge bergmästaren

förelägga koncessionsinnehavaren

att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, förutom ansvar

enligt 33 §, att, efter omständighe­

terna, det föreskrivna arbetet varder

på hans bekostnad genom bergmäs­

tarens försorg verkställt eller arbetet

inställes, till dess sådan anstalt bli­

vit gjord.

37 §.

Medför arbete i stenkolsgruva syn­

nerlig våda för arbetsmanskapet, el­

ler drives det på sådant sätt, att up­

penbar fara för gruvans bestånd el­

ler annans egendom därigenom upp­

står, äge bergmästaren att förbjuda

arbetet; och stånde sådant förbud

vid makt intill dess, på förd klagan,

annorlunda varder av bergsöversty­

relsen förordnat.

(Föreslagen lydelse)

egendom, äge bergmästaren föreläg­

ga koncessionsinnehavaren att inom

viss tid hava utfört sådan anstalt

vid äventyr, förutom ansvar enligt

33 §, att, efter omständigheterna,

det föreskrivna arbetet varder på

hans bekostnad genom bergmästa­

rens försorg verkställt eller arbetet

inställes, till dess sådan anstalt bli­

vit gjord.

37 §.

Bedrives arbete i stenkolsgruva

på sådant sätt, att uppenbar fara för

gruvans bestånd eller annans egen­

dom därigenom uppstår, äge berg­

mästaren att förbjuda arbetet; och

stånde sådant förbud vid makt in­

till dess, på förd klagan, annorlun­

da varder av bergsöverstyrelsen för­

ordnat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1949.

Beträffande föreskrift, som med­

delats med stöd av 33, 36 eller 37 §

äldre lydelsen, skall äldre lag fort­

farande äga tillämpning.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förslag

till

Kungörelse

om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364).

Härigenom förordnas, att 83 och 137 §§ samt 143 § 1 mom. byggnads­

stadgan den 30 juni 1947 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Gällande lydelse)

83 §.

De sundhetsföreskrifter------------

Avser ansökan om byggnadslov

industriell anläggning, skall yrkes-

inspektören eller bergmästaren un­

derrättas därom.

(Föreslagen lydelse)

83 §.

särskilda författningar.

Avser ansökan om byggnadslov

fabrik eller annan industriell an­

läggning, har byggnadsnämnden att,

innan ärendet avgöres, inhämta yr-

kesinspektörens yttrande, där ej så­

dant yttrande ingivits av sökanden.

137 §.

Vid prövning av ansökan om

byggnadslov skola bestämmelserna i

78—82 §§ äga motsvarande till-

lämpning.

137 §.

Vid prövning av ansökan om

byggnadslov skola bestämmelserna i

78—82 §§ och 83 § andra stycket

äga motsvarande tillämpning.

143 §.

143 §.

1 mom. Inom område —--------122 § byggnadslagen.

Avser ansökan om sådan pröv­

ning fabrik eller annan industriell

anläggning, skall länsstyrelsen un­

derrätta yrkesinspektören därom.

Denna kungörelse träder i kraft

den 1 juli 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

27

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars

19^8.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

W

igforss

, M

öller

, S

köld

, Q

uensel

, G

jöres

, D

anielson

, V

ougt

,

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, M

ossberg

, W

eijne

, K

ock

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga angående ny ar-

betarskyddslagstiftning samt anför därvid följande.

Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1938 tillkallade

chefen för socialdepartementet den 8 juli samma år nio sakkunniga för att

verkställa en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen och framlägga

därav föranledda förslag. De sakkunniga antogo benämningen 1938 års

arbetarskyddskommitté. Genom beslut den 30 december 1939 förordnade

Kungl. Maj :t, att med fullföljandet av kommitténs utredningsarbete skulle

tills vidare anstå. Utredningsarbetet återupptogs sedermera jämlikt Kungl.

Maj :ts beslut den 9 januari 1942. År 1944 framlades inom kommittén ett

preliminärt utkast till arbetarskyddslag, över vilket på framställning av

kommittén åtskilliga myndigheter och organisationer yttrade sig. Sedan

kommittén med hänsyn till yttrandena överarbetat utkastet, avlämnade

kommittén med skrivelse den 27 juni 1946 betänkande med förslag till lag

om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag) m. m.

(SOU 1946: 60).1 Sedermera avlämnade kommittén ytterligare ett betän­

kande med förslag till organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstift­

ningen m. m. (SOU 1946: 88).

över kommitténs förslag till ny arbetarskyddslagstiftning ha efter lemiss

yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvalt­

1 Betänkandet är undertecknat av generaldirektören John Nordin, ordförande, ledamoten

av riksdagens andra kammare, pappersbruksarbetaren Gösta L. Andersson, yrkesinspektnsen

Ida Fischer, direktören i pappersmasseförbundet Gunnar Hultman, ledamoten av riksdagens

första kammare, lantbrukaren Axel Löfvander, ledamoten av andra kammaren, redaktören

Emil Olovson, dåvarande verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningen Fntiof

Söderbäck, andre ordföianden i landsorganisationen i Sverige Gustav Vahlberg och forste

provinsialläkaren C. A. Yllner ävensom av yrkesinspektören Hilding Starland, sekreterare.

28

ningen, flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets fabriksstv-

relse, arméns fortifikationsförvaltning, medicinalstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten (med bifogande av protokoll vid sammanträde med yrkesinspek-

törerna in. fl. samt yttranden av bergmästarna och specialinspektörerna),

socialstyrelsen, arbetsrådet, delegationen för det internationella socialpoli­

tiska samarbetet, arbetsdomstolens ordförande, statens institut för folk­

hälsan, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbygg­

nadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vat­

tenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, skol­

överstyrelsen (med bifogande av yttranden av Stockholms folkskoledirek-

tion, Göteborgs folkskolestyrelse och Malmö folkskolestyrelse), överstyrel­

sen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen (med bifogande

av yttrande av föreståndaren för statens maskin- och redskapsprovnings-

anstalter), skogsstyrelsen (med bifogande av yttranden från Sveriges skogs­

ägares riksförbund och nio skogsvårdsstyrelser), kommerskollegium (med

bifogande av yttranden från bergmästarna, sprängämnesinspektionen,

Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes

handelskammare), statens biografbyrå, överståthållarämbetet (med bifo­

gande av yttranden av förste stadsläkaren i Stockholm och Stockholms

stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i Uppsala län (med bifogande av

yttrande av förste provinsialläkaren i länet), länsstyrelsen i Malmöhus län

(med bifogande av yttranden av förste provinsialläkaren i länet, förste

stadsläkaren i Malmö och Malmö stads barnavårdsnämnd), länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län (med bifogande av yttranden av förste provinsial­

läkaren i länet, förste stadsläkaren i Göteborg och Göteborgs stads barna­

vårdsnämnd), länsstyrelsen i Örebro län (med bifogande av yttranden från

förste provinsialläkaren, länsarkitekten och landsfogden i länet, poliskam­

maren i Örebro samt hälsovårdsnämnderna i Örebro och Karlskoga), läns­

styrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län (med bifogande av

yttranden av förste provinsialläkarna i länen), svenska landstingsförbun­

det, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska

fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Sveriges industriförbund, Sveriges

hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, koope­

rativa förbundet, svenska arbetsgivareföreningen (med bifogande av ytt­

randen från vissa till föreningen anslutna förbund), handelns arbetsgivare­

organisation, svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges arbetsgivareför­

ening för hotell och restauranter, föreningen skogsarbeten, Sveriges skogs­

ägareförbund, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareför-

ening, Sveriges konditorförening, svenska järnvägarnas arbetsgivareför­

ening, svenska tidningsutgivareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

landsorganisationen i Sverige (med bifogande av yttranden från åtskilliga

fackförbund), tjänstemännens centralorganisation, statstjänstemännens

riksförbund, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening (med bifo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

29

gande av yttrande från skyddsavdelningen hos arbetsgivarnes ömsesidiga

olycksfallsförsäkringsbolag), försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

förste provinsialläkarnas förening, svenska provinsialläkarföreningen, Sveri­

ges läkarförbund, städernas folkskolinspektörsförbund, yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund, kvinnliga kontoristföreningen, föreningen S. A. I. A. (social­

arbetare inom industri och affärsvärld), arbetarnas samaritförbund, Sveriges

kemiska industrikontor, Fredrika-Bremer-förbundet, försäkringstjänste-

mannaförbundets skyddsombudsnämnd och samarbetskommittén för bygg­

nadsfrågor. Skrivelser i ärendet ha vidare inkommit från svenska open

doorgruppen, Sveriges fastighetsägares arbetsgivareförbund in. fl.

Med beaktande av innehållet i yttrandena har arbetarskyddskommitténs

förslag till ny arbetarskyddslagstiftning blivit föremål för överarbetning

inom socialdepartementet. I det följande lämnas en närmare redogörelse

för detta ärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

I. Grunderna för en reviderad arbetarskyddslagstiftning.

Inledning.

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra

länder med föreskrifter till skydd för minderåriga mot för tidigt användande

i arbete. Sålunda hade redan långt före industrialismens genombrott vissa

bestämmelser rörande minderåriga meddelats i en del författningar an­

gående näringarna, såsom skrå- och hallordningar. År 1881 utfärdades en

förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hant­

verk eller annan hantering. Den innehöll bl. a. föreskrifter om minimi­

ålder, förbud mot nattarbete samt begränsning av den dagliga arbetstiden.

På grund av bristen på effektiv kontroll torde bestämmelserna i stor ut­

sträckning ha stannat på papperet. Den första mera allmängiltiga lagstift­

ningen med syfte att förhindra olycksfall och ohälsa i följd av arbete kom

till stånd år 1889. Då utfärdades nämligen en lag angående skydd mot

yrkesfara, vilken lag avsåg de industriella yrkena. För tillsyn över lagens

efterlevnad inrättades en statlig yrkesinspektion. År 1900 tillkom en lag

angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt

yrke, vilken beträffande industrien ersatte 1881 års förordning. I samband

härmed utvidgades yrkesinspektionens uppgifter till att omfatta även kont­

roll över efterlevnaden av denna lag. År 1909 utfärdades en lag angående

förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag. Samtliga förut

nämnda författningar utom 1909 års lag ersattes år 1912 med den ännu

gällande Ingen (ten 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, vilken utgör

huvudförfattningen på arbetarskyddslagstiftningens område. Denna lag har

30

vid ett flertal tillfällen ändrats i vissa delar. Särskilt omfattande ändringar

skedde år 1931, i samband varmed 1909 års lag ersattes av bestämmelser i

arbetarskyddslagen. Till arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse

höra förutom arbetarskyddslagen åtskilliga specialförfattningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag.

Lagen om arbetarskydd är genom särskilda underrubriker uppdelad i

sju olika avsnitt. I det första behandlas lagens tillämpningsområde (1 och

2 §§). Därefter följa allmänna föreskrifter till förekommande av olycks­

fall och ohälsa i arbete (3—7 §§). I de två därpå följande avsnitten med­

delas en del särskilda föreskrifter rörande minderårigas och kvinnors an­

vändande i arbete (8—15 §§ respektive 16—22 §§). I det femte avsnittet

återfinnas bestämmelser om tillsyn å lagens efterlevnad m. in. (23—41 §§).

De två återstående avsnitten innehålla ansvarsbestämmelser (42—49 §§)

och en del allmänna bestämmelser angående besvär m. in. (50—53 §§).

Lagens tillämpningsområde är mycket vidsträckt. Enligt

huvudregeln äger lagen tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt å hus-,

väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt arbets­

företag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första stycket). Såsom

arbetare räknas envar, som utför arbete för annans räkning utan att i för­

hållande till denne vara att anse såsom självständig företagare (2 §). Be­

greppet arbetare omfattar sålunda enligt lagen icke endast kropps­

arbetare utan även exempelvis kontors- och butiksanställda samt arbets­

ledare i högre och lägre ställning. Lagen avser även av staten eller kom­

mun bedriven verksamhet i den mån densamma kan betraktas som rörelse

eller särskilt arbetsföretag; i dylikt fall anses arbetsföreståndaren som ar­

betsgivare (53 § första stycket). Statens och kommunernas egentliga

tjänstemannaverksamhet faller däremot utanför lagen. Från huvudregeln

angående tillämpningsområdet finnas vissa undantag (1 § andra—fjärde

styckena). Sålunda undantagas helt a) arbete, som utföres i arbetarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete, som utföres

av medlem av arbetsgivarens familj, samt c) arbete, som är att hänföra

till skeppstjänst. Beträffande skeppstjänsten gälla i stället de s. k. sjö-

fartssäkerhetsförfattningarna. I fråga om jordbruket gäller lagen endast

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid användande av maskinella

hjälpmedel eller sådana kärl under tryck, som genom explosion kunna

förorsaka olycksfall.

Lagens tillämpningsområde kan i vissa fall utvidgas genom beslut i ad­

ministrativ ordning. Om arbete, som icke är underkastat lagen och ej

31

heller är att hänföra till skeppstjänst, i visst fall bedrives under sådana

förhållanden att därmed sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för

allvarlig fara för olycksfall, äger nämligen Kungl. Maj:t förordna att lagen,

i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, skall i nödig omfattning till-

lämpas å arbetet (7 § 3 mom.).

Kapitlet föreskrifter till förekommande av olycks­

fall och ohälsa i arbete inledes med stadganden om arbetsgivares

och arbetares allmänna skyldigheter, vilka kunna betecknas som lagens

huvudbestämmelser (3 §). Sålunda föreskrives, att arbetsgivare är pliktig

iakttaga »allt, som i avseende å arbetslokaler, maskiner och redskap eller

eljest med hänsyn till arbetets natur skäligen kan anses av nöden för att

skydda hos honom sysselsatta arbetare mot olycksfall och ohälsa i arbetet».

Arbetarna å sin sida förpliktas att iakttaga tillbörlig försiktighet och jäm­

väl i övrigt låta sig angeläget vara att, i vad på dem ankommer, medverka

till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet. I 4 och 5 §§ meddelas

ett stort antal bestämmelser om vad arbetsgivare särskilt har att iakttaga

till förekommande av olycksfall resp. ohälsa i arbete. Dessa regler äro

närmast att anse som tillämpningsföreskrifter till det grundläggande stad­

gandet i 3 §. Här må närmare beröras endast bestämmelserna om raster

samt natt- och veckovila. I fråga om raster föreskrives, att arbetet, där

dess natur det medgiver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt för­

lagda raster av tillräcklig varaktighet (5 § i). Den allmänna bestämmel­

sen om nattvila innebär, att erforderlig ledighet för nattvila bör beredas

arbetarna, där ej arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omstän­

dighet skäligen kan anses kräva avvikelse (5 § k). För minderåriga och

kvinnor gälla särskilda bestämmelser om nattvila, för vilka redogörelse

kommer att lämnas senare. Beträffande veckovila stadgas, att arbetarna

för varje period av sju dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledig­

het av minst 24 timmars varaktighet, såvitt möjligt förlagd till söndag

(5 § 1). Från föreskriften om veckovila kan yrkesinspektionens chefs­

myndighet medgiva undantag. Om det för tillämpning av 3 § i avseende

å visst slag av sysselsättning eller användande av visst slag av maskin,

redskap eller arbetslokal föreligger behov av närmare föreskrifter utöver

vad lagen innehåller, äger Kungl. Maj:t utfärda sådana föreskrifter (7 §

1 inom.).

Beträffande hälsofarligt arbete meddelas vissa särskilda bestämmelser.

Sålunda stadgas i 5 § e), att tiden för arbetares användande till särskilt

hälsofarlig sysselsättning skall tillbörligen inskränkas. Finnes arbete vid

visst arbetsställe vara synnerligen hälsofarligt, äger Kungl. Maj :t utfärda

föreskrifter om läkarundersökning av arbetarna såväl före anställningen

som periodiskt under densamma (41 § andra stycket). Med stöd av detta

bemyndigande bär Kungl. Maj :t den 2 december 1938 utfärdat en kungö-

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

32

x-else (nr 711) angående läkarundersökningar och läkarbesiktningar till

förebyggande av vissa yrkessjukdomar, nämligen blyförgiftning och sten­

dammslunga.

Lagen kräver medverkan i skyddsarbetet icke endast av arbetsgivare

och arbetare utan även av tillverkare, försäljare och upplåtare av maski­

ner och dylikt. Sålunda åligger det tillverkare, försäljare och upplåtare

av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse, att sådant

föremål vid avlämnande är försett med nödiga skyddsanordningar och även

i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot olycksfall och ohälsa (6 a §).

Det må anmärkas, att denna föreskrift har ett vidsträcktare tillämp­

ningsområde än lagen i övrigt. Föreskriften gäller nämligen icke endast

då föremålet skall användas i företag, som faller under arbetarskyddslagen,

utan avser all tillverkning, försäljning eller upplåtelse av sådana föremål,

som avses i stadgandet.

Till skydd för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, inne­

håller arbetarskyddslagen åtskilliga stadganden. Dessa återfinnas dels un­

der rubriken »Särskilda bestämmelser rörande minderårigas användande

i arbete» och dels under rubriken »Om tillsyn å lagens efterlevnad in. in.».

För att minderårig skall få användas i arbete måste enligt dessa föreskrif­

ter vissa villkor vara uppfyllda, i första hand att den minderårige upp­

nått viss ålder. Den allmänna minimiåldern är 13 år (9 § första stycket).

För vissa slag av arbete är en högre åldersgräns fastställd. Beträffande

industriellt arbete, inklusive hantverk, samt byggnads-, skogsavverknings-,

kolnings- och transportarbete (vartill även flottningsarbete räknas) stadgas

sålunda i 10 § första stycket förbud mot användande av minderårig under

14 år utom då arbetet avser distribution av varor eller uträttande av bud

eller ärenden. För arbete under jord i stenbrott eller gruva är minimi­

åldern 16 år (11 §). Som ytterligare villkor för minderårigs användande

i arbete gäller — utom beträffande arbete under ferier — att den minder­

årige fullgjort sin folkskolplikt (9 § första stycket). Vidare föreskrives att

arbetsgivare ej får anställa minderårig utan att denne genom att avlämna

en i viss ordning upprättad intygsbok styrkt, att villkoren beträffande ålder

och skolgång äro uppfyllda (9 § andra stycket). För anställning i in­

dustriellt arbete eller vid arbetsställe med i regel minst 10 arbetare inom

byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportverksamhet förut-

sättes dessutom, att intygsboken innehåller läkarintyg, utvisande att den

minderårige icke företer sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveck­

ling eller, om så skulle vara fallet, att den minderårige icke kan anses

komma att lida men av sysselsättningen i fråga (10 § andra stycket). Under

vissa förutsättningar äger yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela dis­

pens från de nu återgivna bestämmelserna om minimiålder — dock ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

beträffande arbete under jord i stenbrott eller gruva — skolgång, intygs-

bok eller läkarundersökning (12 §).

Som allmän regel för minderårigs användande i arbete föreskrives, att

minderårig icke får användas på sådant sätt, som kan anses medföra fara

för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på

den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling eller innebära våda i sedligt

avseende (13 § första stycket). Om användande av minderåriga i visst slag

av sysselsättning finnes medföra synnerlig fara i något av dessa avseenden,

äger Kungl. Maj :t föreskriva vissa villkor för minderårigs användande till

sådant arbete eller förordna, att minderårig ej må användas däri (15 §).

Med stöd av detta bemyndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj:t

den 26 september 1930 utfärdat kungörelse (nr 344) angående förbud mot

minderårigs användande till vissa farliga arbeten.

Vissa minderåriga arbetare äro underkastade fortlöpande läkarkontroll.

Sålunda stadgas i 35 §, att vid arbetsställe, som omfattas av föreskriften

om läkarundersökning av minderårig före anställningen, de minderåriga

arbetarna — utom då fråga är om skogsavverknings-, kolnings- eller flott-

ningsarbete — en gång om året skola besiktigas av en utav Konungens

befallningshavande förordnad besiktningsläkare. Eftergift härifrån kan i

särskilda fall meddelas av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Föreskri­

ver besiktningsläkaren särskilda villkor för den minderåriges fortsatta an­

vändande till viss sysselsättning eller den minderåriges skiljande därifrån,

får arbetsgivaren icke i strid mot föreskriften använda den minderårige i

arbete, intill dess annorlunda kan varda av yrkesinspektionens chefsmyn­

dighet förordnat.

Arbetarskyddslagen innehåller vissa regler angående minderårigs arbets­

tid (14 § 1 inom.). Beträffande arbete varå lagen den 16 maj 1930 angå­

ende arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbetstidslagen, äger till-

lämpning hänvisar arbetarskyddslagen till sagda lag. Arbetarskyddslagen

innehåller emellertid den inskränkningen i allmänna arbetstidslagens be­

stämmelser alt — frånsett nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i

intet fall må överstiga 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.

Samma regel gäller i fråga om arbete, som ej faller under allmänna arbets­

tidslagen. Om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltar i viss under­

visning, skall arbetstiden så begränsas, att den sammanlagda undervis­

nings- och arbetstiden ej kommer att överstiga 10 timmar för dygn eller

60 timmar för vecka.

Även beträffande nattvila innehåller lagen, såsom redan berörts, särskilda

föreskrifter beträffande minderåriga (14 § 3 inom.). Minderårig skall för

nattvila åtnjuta oavbruten ledighet från arbetet minst 11 timmar varje

dygn. 1 denna ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes

till industriellt arbete eller därmed enligt It) § första stycket likställt ar­

bete, tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

33

och 5. Från dessa bestämmelser kan i viss utsträckning undantag med­

givas.

Såsom tidigare nämnts innehåller arbetarskyddslagen vissa särbe­

stämmelser rörande kvinnliga arbetstagare. Sålunda

stadgas ovillkorligt förbud mot kvinnas användande till arbete under jord

i stenbrott eller gruva (16 §). Vidare får kvinna som fött barn icke an­

vändas till industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket lik­

ställt arbete under de sex första veckorna efter barnsbörden, för såvitt icke

med läkarintyg styrkes, att hon utan men för sig eller barnet kan börja

arbetet tidigare (17 § första stycket). Därjämte är kvinna som användes

till sådant arbete berättigad till ledighet, om hon med intyg' av läkare eller

barnmorska styrker antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkoinst

inom två veckor eller att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex

veckor och med hänsyn därtill har behov av ledighet (17 § andra stycket).

Ammar kvinna sitt barn får erforderlig ledighet härför icke förvägras henne

(18 §). Kvinna som användes till industriellt arbete (hantverk däri inbe­

gripet), vilket bedrives i sådan omfattning att i regel minst 10 arbetare

sysselsättas å arbetsstället, skall för nattvila åtnjuta oavbruten ledighet

från arbetet under minst 11 timmar varje dygn, i vilken ledighet tiden mel­

lan klockan 22 och 5 skall ingå (19 § första stycket). Sistnämnda regel

är icke undantagslös, men möjligheterna att erhålla undantag äro strängt

begränsade (19 § andra stycket samt 20 och 21 §§). Om kvinnas använ­

dande i visst slag av sysselsättning finnes medföra fara för olycksfall eller

vara för kvinna synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, äger Kungl.

Maj :t föreskriva vissa villkor för kvinnas användande i sådant arbete eller

förordna, att kvinna ej må användas däri (22 §). Med stöd av detta be­

myndigande (i dess tidigare lydelse) har Kungl. Maj :t den 7 april 1916

utfärdat kungörelse (nr 114) angående förbud mot användande av kvinna

under 21 år till lastning, stuvning eller lossning av varor å vissa fartyg.

I syfte att åstadkomma en organiserad s a in verkan in e 11 a n a r-

betsgivare och arbetare till förebyggande av olycks­

fall och ohälsa i arbetet ha vissa bestämmelser upptagits i lagen

(31 §). Sålunda sägs, att å arbetsställe, där på stadigvarande sätt bedrives

industriellt arbete eller därmed enligt 10 § första stycket likställt arbete,

bland arbetarna bör utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbe­

tarna i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet. Därjämte förklaras,

att något hinder att utse ombud vid andra arbetsställen icke föreligger.

Vidare framhålles att skyddsombuden böra verka för främjande av ökad

säkerhet och sundhet å arbetsstället samt söka vinna arbetarnas medver­

kan därtill. Missförhållande böra de i första hand söka få avhjälpt genom

hänvändelse till arbetsgivaren eller arbetsledare, men om rättelse ej vinnes

därigenom böra de vända sig till vederbörande yrkesinspektör eller berg­

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

35

mästare. Ombuden få icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbetsgivare

och arbetsledare böra samråda med skyddsombuden i frågor rörande ar­

betets säkerhet och sundhet. Å större arbetsställen bör, där så lämpligen

kan ske, bildas en av skyddsombud och företrädare för arbetsledningen

sammansatt säkerhetskommitté med uppgift att verka för säkerhet och

sundhet i arbetet. Slutligen föreskrives, att inspektionsförrättare om möj­

ligt skall träda i förbindelse med skyddsombud eller säkerhetskommitté.

Tillsyn å efterlevnaden av arbetarskyddslagen och

med stöd av densamma meddelade bestämmelser utövas av statliga och

kommunala tillsynsorgan under överinseende och ledning av yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet, som numera är riksförsäkringsanstalten (23 §).

De statliga tillsynsorganen utgöras av yrkesinspektörer för tillsynstjänsten

i allmänhet, minst en yrkesinspektris för tillsyn företrädesvis å arbete, var­

till kvinnor användas, samt bergmästare för tillsyn företrädesvis å berg-

verksarbete och därmed sammanhängande arbete ävensom dem underord­

nad personal. Dessutom finnas vissa specialinspektörer. För tillsynstjäns­

ten i allmänhet är riket indelat i 11 yrkesinspektionsdistrikt, vart och ett

med en yrkesinspektör. De kommunala tillsynsorganen utgöras av hälso­

vårdsnämnderna, vilka emellertid äga uppdraga tillsynens utövande åt sär­

skilt utsedda personer (24 §).

I lagen framhålles, att tillsynsorganen böra gå arbetsgivarna tillhanda

med upplysningar, råd och anvisningar (25 §). Såsom särskild skyldighet

i sådant avseende har för yrkesinspektör och bergmästare föreskrivits, att

de på begäran av arbetsgivare kostnadsfritt skola granska och avgiva ytt­

rande över förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller ny

eller ändrad anordning för arbetets bedrivande (26 §).

Lagen innehåller vissa bestämmelser om tvångsmedel för ge­

nomförande av anvisade skyddsåtgärder. Om vid ett

arbetsställe missförhållande råder i något avseende som — utan att hän­

föra sig till de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila eller veckovila

—• behandlas i lagens särskilda skyddsföreskrifter eller i någon av Kungl.

Maj :t utfärdad, icke straffbelagd tillämpningsföreskrift eller eljest inbe-

gripes under 3 § i lagen, äger sålunda vederbörande yrkesinspektör eller

bergmästare förbjuda arbetsgivaren, sedan denne blivit i saken hörd, att

efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal,

maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha

iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Sådant förbud må

även meddelas av chefsmyndigheten (38 § 1 inom.). Medför missförhål­

landet synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa äger chefsmyndigheten

utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förhud att träda i kraft

omedelbart och gälla tills vidare intill dess annat förordnas (38 § 2 inom.).

Där missförhållande hänför sig till arbetslokal, som arbetsgivaren fått till

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

sig upplåten, äger chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av

lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vid­

tagits viss angiven åtgärd (38 § 3 mom.). Vidare äger chefsmyndigheten

under vissa förutsättningar förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare

av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att avlämna föremålet

innan de åtgärder vidtagits med detsamma, som chefsmyndigheten finner

erforderliga (38 a §). Överträdelse av förbud som meddelats med stöd av

någon av de nämnda bestämmelserna är belagd med straff (45 §). För

den händelse arbetsgivare åsidosätter lagens allmänna bestämmelser om

raster, natlvila och veckovila, äger chefsmyndigheten meddela nödiga före­

skrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande (38 § 4

mom.), och brott mot sådan föreskrift medför straffpåföljd (42 §). För

tryggande av att den i 13 § givna huvudregeln angående minderårigs an­

vändande i arbete efterleves anvisar lagen ett liknande förfarande (39 och

42 §§). Bestämmelserna i 38 och 39 §§ äga icke tillämpning å verksamhet

som bedrives av staten. I stället föreskrives att yrkesinspektören eller berg­

mästaren, om missförhållande icke avhjälpes, skall anmäla detta hos den

myndighet, som har överinseende över verksamheten. Denna myndighet

har att efter omständigheterna antingen vidtaga den påkallade åtgärden

eller underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning (53 § andra stycket b).

Beträffande lagens ansvarsbestämmelser må utöver vad som

redan nämnts följande framhållas. Arbetsgivares överträdelser av de spe­

ciella föreskrifterna beträffande minderåriga och kvinnor äro i allmänhet

direkt straffbelagda (42 och 43 §§). Då arbetsgivare i strid mot lagens

bestämmelser använt minderårig till arbete, kan straff även ådömas den

minderåriges fader eller målsman, såvida förseelsen skett med dennes vet­

skap och vilja (42 § första stycket). Arbetstagare kan straffas om han

olovligen och utan skäl borttager skyddsanordning eller försätter den ur

bruk (46 §).

Över förbud som meddelats av yrkesinspektör eller bergmästare äger ar­

betsgivaren anföra besvär hos chefsmyndigheten (38 § 1 mom.). Enligt

arbetarskyddslagen meddelade beslut av chefsmyndigheten eller Konungens

befallningshavande kunna överklagas hos Kungl. Maj:t (51 §).

Huvuddragen av kommitténs förslag.

I betänkandet framhåller kommittén inledningsvis vissa allmänna syn­

punkter, som enligt kommitténs mening borde beaktas vid en reform av

arbetarskyddslagstiftningen. I denna del anföres följande.

Arbetarskyddslagstiftningen utgör en viktig del av den sociala lagstift­

ningen. Den har till ändamål att skydda den mänskliga arbetskraften mot

de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar, vilka i

större eller mindre grad äro förbundna med arbete av olika slag. Den avser,

37

mera positivt uttryckt, att tillförsäkra arbetstagarna säkerhet och sundhet

i arbetet. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna medföra mins­

kat antal olycks- och sjukdomsfall, färre driftstörningar och förlorade ar­

betsdagar samt bidraga till trivseln på arbetsstället, omständigheter som

äro av stor betydelse ur arbets- och produktionssynpunkt. Förståelsen och

intresset för ett rationellt och effektivt arbetarskydd har också på senare

tid vuxit sig allt starkare hos arbetsmarknadens parter. Man har mera

allmänt insett och erkänt betydelsen av det förebyggande arbetet och fun­

nit, att detta måste betraktas såsom ett viktigt och naturligt led i det pro­

duktiva arbetet. Den snabba tekniska utvecklingen med i många fall meka­

nisering och rationalisering av arbetet som följd har ej sällan ställt steg­

rade fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften, och

behovet av åtgärder ur såväl skyddsteknisk som arbetshygienisk synpunkt

har härigenom måst skärpas. En sådan skärpning har även påkallats av

den kraftiga stegring av antalet olycks- och sjukdomsfall i arbete, som

förekommit under de senaste åren, och de därav föranledda, avsevärt ökade

kostnaderna. Med utvecklingen på arbetslivets område ha likaledes följt

ökade anspråk på social omvårdnad av arbetskraften.

Men hänsyn till den betydande förlust i arbetsförmåga och arbetstid, som

samhället får vidkännas på grund av olycksfall och ohälsa i arbete, och

den belastning samhället åsamkas för vården av dem, som drabbats av

olycksfall och ohälsa i arbetet, är det självfallet, att det förebyggande ar­

betet jämväl är ett samhällsintresse. Även med hänsyn härtill har krav

uppställts på en vidgad och skärpt arbetarskyddslagstiftning.

Den moderna arbetarskyddslagstiftningen syftar emellertid ej endast till

att anvisa åtgärder, som direkt avse att förebygga olycksfall och ohälsa i

arbete, utan även till att skapa sådana säkra och sunda förhållanden i

övrigt, att arbetstagare i varje slag av sysselsättning så långt möjligt skyd­

das till liv och hälsa. Detta innebär, att vid uppdragande av gränserna för

skyddslagstiftningens tillämpningsområde hänsyn ej uteslutande får tagas

till det behov av skydd, som föreligger i arbetet. Det är vidare att märka,

att arbetarskyddslagstiftningen numera ej heller tager sikte på vissa verk­

samhetsgrenar eller yrkesgrupper, utan den utformas i allmänhet så, att

den i möjligaste mån omfattar varje slag av verksamhet, oftentlig som

enskild.

Även i annat hänseende går den moderna arbetarskyddslagstiftningen

längre än vad som hittills i allmänhet varit förhållandet. Sålunda efter­

strävas numera en sådan vidgad tillämpning av skyddslagstiftningen, att

allt arbete inom en verksamhet i regel blir inbegripet under lagsliltningen.

Även i de fall, då arbetet utföres av annan än arbetstagare i egentlig mening

eller å annan plats än som arbetsgivaren bestämt eller anvisat, skall lag­

stiftningen således gälla. Som exempel härpå kan nämnas arbete, som ut­

föres av medlem av arbetsgivarens familj eller som bedrives i arbetstaga­

rens hem eller å plats, som arbetstagaren själv bestämt. Vissa slag av ar­

bete, som hittills i allmänhet icke inbegripits under lagstiftningen men som

till sin beskaffenhet äro fullt likställda med arbete, varå lagstiftningen äger

tillämpning, anses likaledes böra omfattas av denna. Till sådant arbete

hänföres exempelvis arbete, som av elever utföres vid läroanstalter för

yrkesutbildning, eller visst arbete inom försvarsväsendet, då det utföres

av värnpliktiga. Avgörande för lagstiftningens tillämpning är alltså ar­

betet som sådant och icke så mycket frågan av vem eller åt vilken arbetet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

38

utföres. Av betydelse i detta sammanhang behöver icke vara, huruvida

lagstadgad ersättning utgår åt den, som utför arbetet, därest han drabbas

av olycksfall eller yrkessjukdom.

Att under lagstiftningen inbegripa en person, som icke är part i det ar­

betsförhållande, varå lagstiftningen främst grundar sig, har ej heller an­

setts strida mot dess princip och ändamål. Det är sålunda icke ovanligt,

att lagstiftningen numera gäller även beträffande exempelvis tillverkare,

försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o. d.

Som skäl för en begränsning av tillämpningsområdet för skyddslagstift­

ningen anföres ej sällan svårigheten att kontrollera efterlevnaden av den­

samma. Givet är emellertid, att denna omständighet icke får avhålla lag­

stiftaren från att söka bereda det skydd, som i varje särskilt fall kan finnas

påkallat.

Kommittén har funnit, att de ovan anförda synpunkterna i huvudsak

böra vinna beaktande vid lagrevisionen. Med hänsyn härtill och till de syn­

punkter och önskemål, som i övrigt framförts beträffande ändringar i lag­

stiftningen, har kommittén ansett sig böra framlägga förslag till en väsent­

ligt omarbetad och i vissa delar ny arbetarskyddslagstiftning. Det är dock

att märka, att även om förslaget förutsätter en mera utsträckt tillämpning

än vad lagstiftningen nu har, därav icke följer, att den föreslagna lagstift­

ningens samtliga bestämmelser skola äga tillämpning under alla förhållan­

den. En del bestämmelser ha redan genom sin innebörd och avfattning

givits en begränsad giltighet och andra åter ha helt undantagits från till-

lämpning å vissa slag av verksamhet.

Kommittén föreslår, att gällande arbetarskyddslag ersättes med en ny,

av kommittén rubricerad »Lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i ar­

bete (arbetarskyddslag)». Vid förslagets utarbetande har kommittén fun­

nit sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen är

uppbyggd. Lagförslagets uppställning motsvarar i stort sett den gällande

lagens, dock ha vissa omgrupperingar skett och åtskilliga nya rubriker in­

förts. Till den föreslagna lagtexten har kommittén fogat anvisningar, vilka

enligt kommitténs mening skola vara lika bindande som lagbestämmelserna.

Kommittén säger sig tro, att lagen genom detta förfarande erhållit en mera

lättfattlig form. Kommittéförslaget skiljer sig från vad som nu gäller hu­

vudsakligen i följande avseenden.

Beträffande lagens tillä mpningso in r.å d e föreslås flera änd­

ringar i utvidgande riktning (1 §). Enligt huvudregeln skall lagen omfatta

varje »verksamhet», vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares

räkning; de nu använda begreppen »rörelse» och »särskilt arbetsföretag»

ha således utbytts mot »verksamhet». Detta medför bland annat den änd­

ringen att den statliga och kommunala tjänstemannaverksamheten kom­

mer att falla under lagen. Vissa av de nuvarande undantagen från huvud­

regeln ha i förslaget gjorts mindre omfattande. Sålunda skall lagen, om

än med vissa begränsningar, gälla jämväl beträffande hemindustrielit ar­

bete och arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. I fråga om jordbruket

skall lagen tillämpas i betydligt större utsträckning än för närvarande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

39

dock skola jämväl enligt förslaget åtskilliga av lagens stadganden, såsom

föreskrifterna om lokaler och de flesta bestämmelserna om minderåriga,

icke gälla för jordbruket. Arbete inom försvarsväsendet och civilförsvaret

skall falla under lagen i något större omfattning än hittills; lagen skall

sålunda, oavsett om arbetet utföres av anställd eller av värnpliktig (civil-

försvarspliktig) personal, gälla i fråga om sådant arbete, som bedrives

väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och icke

är att hänföra till militär övning (civilförsvarsövning). Slutligen skall lagen

i begränsad omfattning tillämpas å arbete av elever vid vissa läroanstalter

och å verksamhet, som två eller flera personer gemensamt bedriva utan

att sysselsätta någon arbetstagare däri. Med hänsyn till det föreslagna till-

lämpningsområdets vidsträckthet kan det enligt kommitténs mening be­

finnas nödvändigt att undantaga viss verksamhet eller del därav från alla

eller vissa av lagens bestämmelser. Kungl. Maj :t föreslås därför skola äga

att, då synnerliga skäl föreligga därtill, förordna om sådant undantag

(4 §). Den befogenhet att utsträcka lagens tillämpningsområde som för

närvarande tillkommer Kungl. Maj :t skall enligt förslaget (3 §) överflyttas

på arbetsrådet, vilket förutsättes skola bli chefsmyndighet i fråga om till­

synen å lagens efterlevnad.

Arbetsgivares ansvar för lagens efterlevnad skall under vissa förutsätt­

ningar kunna överflyttas på särskild arbetsföreståndare, dock icke i fråga

om vidtagande av åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i

arbete (2 § b tredje stycket).

Lagens bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares

allmänna skyldigheter ha förtydligats och kompletterats. Ar­

betsgivare skall sålunda vara pliktig »iakttaga allt, som med hänsyn till

arbetets natur och de förhållanden, varunder arbetet bedrives, samt arbets­

tagarens ålder, yrkesvana och andra förutsättningar för arbetet skäligen

kan erfordras för att skydda hos honom sysselsatta arbetstagare mot ohälsa

och olycksfall i arbetet». Arbetstagare skall å sin sida vara skyldig använda

förefintliga skydd, noga följa i lagen eller med stöd av densamma meddelade

föreskrifter samt i övrigt, i vad på honom ankommer, medverka till före­

kommande av ohälsa och olycksfall i arbetet. Vidare föreskrives skyldig­

het för arbetsgivare och arbetstagare att i samverkan söka skapa och vid­

makthålla ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (5 §).

För att tillsynsorganen skola få kännedom om nytillkomna arbetsställen

stadgas anmälningsskyldighet för arbetsgivare (8 §).

De särskilda b e s t ä m melserna till förebyggande av

ohälsa och olycksfall i arbete (9—25 §§) ha omarbetats och

fullständigats i åtskilliga hänseenden. Därvid har kommittén ägnat sär­

skild uppmärksamhet åt de hygieniska förhållandena på arbetsplatserna.

Obligatorisk förhandsgranskning föreskrives i fråga om förslag till nybygg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

40

nåd eller väsentlig om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum.

Arbetslokal inom särskilt riskfylld verksamhet skall icke få tagas i bruk,

förrän den blivit godkänd. Anmälningsskyldighet stadgas för hyresvärd

om upplåtelse av lokal för användning som arbetslokal eller personalrum

samt för arbetsgivare bland annat då arbetslokal tages i bruk för annat

slag av verksamhet än den tidigare använts till. I fråga om anordnande

och beskaffenhet av arbetslokaler och personalrum innehåller förslaget ett

stort antal detaljföreskrifter. Det må nämnas, att utom i vissa undantags­

fall särskilt tillstånd skall erfordras för förläggande av arbetslokal under

jord eller i berg eller till plats i byggnad, där dagsbelysning icke finnes.

Såsom tidigare berörts skola föreskrifterna om lokaler icke äga tillämp­

ning å jordbruket.

Beträffande raster föreslås skärpta bestämmelser. Arbetstagare, som sys-

selsättes i arbete av ihållande eller särskilt påfrestande art, t. ex. arbete

vid löpande band, skall utöver raster åtnjuta erforderligt antal arbetspauser.

Föreskriften om ledighet för nattvila har omarbetats. Enligt kom­

mitténs mening bör arbete icke få bedrivas nattetid utan att godtagbara

skäl föreligga därtill. Kommittén föreslår därför att beträffande annat

arbete än sådant, som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller

annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, föreskrives

att arbetstagare skall erhålla ledighet för nattvila och att tiden mellan kloc­

kan 23 och 5 skall ingå i denna ledighet. Då emellertid arbete på natten i

vissa fall kan vara påkallat även om icke något av nyssnämnda skäl före-

ligger, skall arbetsrådet äga att efter prövning i varje särskilt fall medgiva

dispens från förbudet mot nattarbete. Förbudet skall ej gälla befattnings­

havare i överordnad ställning.

Den Kungl. Maj :t nu tillkommande befogenheten att föreskriva villkor

för eller meddela förbud mot minderårigas eller kvinnors användande till

synnerligen farliga arbeten föreslås utsträckt att omfatta även manliga

arbetstagare över 18 år.

Förslagets särskilda bestämmelser rörande minderåri­

gas användande i arbete innebära åtskilliga ändringar i förhål­

lande till vad som nu gäller. Minimiåldern för minderårigs användande

till arbete höjes från 13 till 14 år. Liksom hittills skall emellertid föreskrif­

ten om minimiålder icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar.

Åldersgränsen för minderårigs sysselsättande i industriellt och därmed lik­

ställt arbete fastställes till 15 år i stället för såsom nu 14 år. Denna högre

minimiålder skall tillämpas även beträffande arbete i grustag, hotell, restau­

ranger och kaféer. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å

annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelbygge, skall minderårig icke få

användas. Liksom för närvarande skall dispens från åldersbestämmelserna

kunna medgivas (26 och 27 §§).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

41

Tillämpningsområdet för bestämmelserna om läkarundersökning före an­

ställning och årlig läkarbesiktning under anställning föreslås utsträckt att

med vissa undantag omfatta alla minderåriga arbetstagare, oberoende av

i vilken verksamhet de sysselsättas. Jordbruket med osjälvständiga binä­

ringar undantages helt från dessa föreskrifter (36 §).

Maximiarbetstiden för minderårig utgör enligt förslaget (30 §) inom

jordbrukets binäringar, detaljhandeln, hotell, restauranger och kaféer 10

timmar av dygnet och 54 timmar i veckan samt inom annan verksamhet

9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan. Den speciella arbetstids-

begränsningen för minderåriga skall icke gälla beträffande det egentliga

jordbruket. I särskilda fall skall utsträckning av arbetstiden kunna med­

givas. Om minderårig deltar i viss undervisning, skall arbetstiden begrän­

sas så, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden icke översti­

ger 10 timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Ledigheten för nattvila

(31 §) skall för alla minderåriga under 16 år omfatta tiden mellan klockan

19 och 6. För övriga minderåriga skall i ledigheten ingå tiden mellan kloc­

kan 23 (nu 22) och 5. Dispens från bestämmelserna om nattvila skall lik­

som hittills i viss utsträckning kunna lämnas. De särskilda föreskrifterna

om minderårigs nattvila skola icke äga tillämpning å det egentliga jord­

bruket.

Även i de särskilda bestämmelserna rörande kvinnors

användande i arbete föreslås vissa ändringar. Sålunda skola före­

skrifterna om ledighet före och efter barnsbörd, vilka nu avse endast in­

dustriellt och därmed likställt arbete, i princip gälla inom all verksamhet,

som omfattas av lagen. Beträffande längden av ledigheten före barnsbörd

föreslås den ändringen, att varje kvinna, utan behovsprövning i det sär­

skilda fallet, skall äga rätt att uttaga ledighet under sex veckor före den

beräknade nedkomsten (41 §).

Förbudet mot kvinnas användande till nattarbete å större arbetsställen

inom hantverk och industri skall enligt förslaget utvidgas att gälla alla

arbetsställen inom dessa verksamhetsområden. Å andra sidan inskränkes

den tid förbudet omfattar till tiden mellan klockan 23 (nu 22) och 5.

Vidare föreslås att föreskriften om att nattvilan skall omfatta minst 11

timmar i följd slopas samt att nattarbetsförbudet upphäves beträffande

kvinna i överordnad ställning. Slutligen vidgas möjligheten att erhålla dis­

pens från förbudet mot nattarbete (42 §).

Bestämmelserna om skyddsombud och säkerhetskommit-

t é e r ha kompletterats i flera avseenden. Sålunda föreslås, att skydds­

ombud i regel skola utses vid varje arbetsställe, där regelbundet minst 5

arbetstagare sysselsättas, och att säkerhetskommitté skall tillsättas vid

arbetsställe med i regel minst 100 arbetstagare. Enligt huvudregeln skall

liksom enligt gällande lag skyddsombud vara arbetstagare vid arbetsstället,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

42

men arbetsrådet skall under vissa förutsättningar kunna bevilja undantag

härifrån och medgiva lokal organisation rätt att utse skyddsombud för flera

arbetsställen a viss ort. Skyddsombudens ställning stärkes genom en före­

skrift att ombud icke på grund av sitt uppdrag får tillskyndas försämrade

arbetsförhållanden eller arbetsvillkor. Om detta stadgande åsidosättes eller

skyddsombud hindras att fullgöra sina uppgifter, inträder skadestånds-

skyldighet. Består trakasseringsåtgärd mot skyddsombud i uppsägning av

arbetsavtal, blir uppsägningen ogiltig. Mål mot arbetsgivare i anledning av-

åtgärd mot skyddsombud skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen, såvida

ej i kollektiv-avtal bestämts att det skall handläggas i särskild ordning.

Skyddsombud skall av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsför­

tjänst, som han går miste om genom deltagande i vissa förrättningar eller

undersökningar. Skyldigheten för tillsynsorgan att vid inspektion eller an­

nan förrättning å arbetsställe träda i förbindelse med skyddsombud ut­

vidgas. Bestämmelser av nu angivet innehåll ha upptagits i förslagets 44,

69 och 73 §§.

Såsom tidigare framhållits förutsättes i allmänhet ett förhållande mellan

arbetsgivare och arbetstagare för att lagen skall vara tillämplig. Förslaget

innehåller emellertid även en del allmängiltiga föreskrifter (45 och 46 §§).

I gällande lag finnes ett stadgande av denna art, enligt vilket tillverkare,

försäljare och upplåtare av maskiner och andra tek­

niska anordningar skola vidtaga vissa åtgärder till skydd för den

som skall använda anordningen. Enligt förslaget skall sådan tillverkare,

försäljare eller upplåtare utöver vad som nu åligger honom vara pliktig

bl. a. att tillhandahålla erforderliga föreskrifter för anordningens använd­

ning och skötsel. Vidare stadgas skyldighet för den som yrkesmässigt utför

installation av maskin eller annan anordning för arbetes bedrivande att

tillse att föreskrivna skyddsanordningar uppsättas och att för installationen

i övrigt gällande föreskrifter iakttagas. Då en maskin eller annan anord­

ning, som enligt lagens föreskrifter vid avlämnandet skall vara försedd

med skydd, begagnas i arbete, varå lagen i övrigt icke äger tillämpning,

skall det enligt förslaget åligga brukaren att tillse att anordningen är för­

sedd med föreskrivna skydd. Ha särskilda föreskrifter meddelats rörande

anordningens användning och skötsel, skall brukaren därjämte vara pliktig

att iaktta dessa. Genom nya allmängiltiga bestämmelser införes skyldighet

för tillverkare eller försäljare av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest far­

ligt ämne eller material att vid leverans tillhandahålla erforderliga skydds­

föreskrifter rörande ämnets eller materialets handhavande och förvaring

sarnt tillse att det är försett med föreskriven märkning eller påskrift.

Beträffande hälsofarligt ämne skall dessutom lämnas uppgift om ämnets

sammansättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

43

I fråga om organisationen av tillsynen å lagens efter­

levnad föreslås betydande ändringar, överinseendet och ledningen av-

tillsynen skall såsom redan nämnts ankomma på arbelsrådet, som övertar

de uppgifter vilka nu åvila riksförsäkringsanstalten i dess egenskap av

yrkesinspektionens chefsmyndighet. Detta förutsätter en väsentlig utbygg­

nad av det nuvarande arbetsrådet; bland annat föreslås att riksförsäkrings-

anstaltens arbetarskyddsbyrå, sprängämnesinspektionen samt yrkeshygie-

niska avdelningen vid statens institut för folkhälsan överflyttas till arbets­

rådet. Tillsynspersonalen vid yrkesinspektionen, i förslaget benämnd ar-

betsinspektionen, föreslås betydligt utökad, bland annat med två nya grup­

per av befattningshavare, nämligen yrkesläkare och socialinspektörer. De

senare skola handha de uppgifter, som för närvarande närmast åvila den

kvinnliga yrkesinspektionen. För varje arbetsinspektionsdistrikt skall så­

som distriktschef utses en yrkesinspektör, yrkesläkare eller socialinspektör.

Tillsynen vid gruvor och stenbrott, vilken nu utövas av bergmästarna, skall

ankomma på särskilda gruvinspektörer. Den kommunala tillsynen föreslås

skola begränsas till sådana kommuner, där särskild hälsovårdsnämnd fin­

nes, och ankomma endast på särskilt utsedda tillsynsmän.

I bestämmelserna om tvångsmedel för genomförande av

lagens föreskrifter (57—59 §§) föreslås följande ändringar. Om

arbetsgivare underlåter att efterkomma anmaning om vidtagande av viss

skyddsåtgärd, skall distriktschef eller arbetsrådet äga förelägga honom vite.

Befogenhet att vid synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa meddela

omedelbart ikraftträdande förbud utan arbetsgivarens hörande skall till­

komma icke endast arbetsrådet utan även distriktschef. Om minderårig ej

undergått föreskriven läkarbesiktning, skall arbetsgivaren kunna förbjudas

att använda den minderårige i arbete. Förbud skall vidare kunna meddelas

för tryggande av efterlevnaden av de tidigare omnämnda bestämmelserna

om vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare av farligt ämne eller

material samt för installatör och brukare av maskin eller annan anordning

för arbetes bedrivande. Stadgandena om vite och förbud skola äga tillämp­

ning även å verksamhet som bedrives av staten med allenast den avvikelsen

alt sådan åtgärd icke skall få vidtagas av distriktschef utan endast av ar­

betsrådet.

Ansvarsbestämmelserna ha utbyggts bland annat med slad-

ganden om straff för lämnande av oriktig uppgift om vidtagen skyddsåt­

gärd och för underlåtenhet från arbetstagares sida att följa skyddsföreskrift,

som meddelats i eller med stöd av lagen.

Vid arbetsrådets slutliga handläggning av ärenden rörande tillämpningen

av lagen eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skola represen­

tanter för arbetsgivare och arbetstagare deltaga i den omfattning och den

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ordning Kungl. Maj :t förordnar. Arbetsrådets beslut i vissa ärenden skall

ej få överklagas.

Förslaget innehåller åtskilliga övergångsbestämmelser bland

annat beträffande anmälan av verksamhet, användande av lokal under jord,

anordnande av personalrum, nattarbete samt användande av minderåriga

till arbete.

Kommitténs förslag till ny arbetarskyddslag är i stort sett enhälligt. Två

reservationer ha emellertid anförts. I den ena uttalar herr Löfvan­

der att enligt hans mening arbete vid jordbruket eller dess binäringar borde

undantagas från den föreslagna lagens tillämpningsområde och en särskild

arbetarskyddslag efter förnyad utredning utarbetas för jordbruket jämte

binäringar. I den andra reservationen framhålla herrar Hallman och Söder­

bäck, att de icke ansåge sig ha möjlighet att taga ståndpunkt till de i be­

tänkandet berörda organisatoriska frågorna, innan fullständig utredning

förelåge rörande de spörsmål, som uppstode i samband med den föreslagna

omorganisationen.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget.

I yttrandena vitsordas nästan undantagslöst att en allmän översyn och

modernisering av arbetarskyddslagstiftningen är behövlig. Endast handels­

kammaren i Göteborg är av annan mening och framhåller att den väsent­

liga frågan borde vara, huruvida man genom en ny och skärpt arbetar­

skyddslag kunde uppnå bättre förhållanden på arbetsplatserna med färre

olyckor och sjukdomsfall än som kunde ske på frivillighetens väg inom

ramen för gällande lag. Det syntes icke handelskammaren sannolikt att så

vore förhållandet.

Det sakliga innehållet i kommitténs förslag har i stort sett rönt gillande

i de flesta yttrandena. Sålunda uttalar socialstyrelsen att man på det hela

taget hade skäl att med tillfredsställelse hälsa förslagets sakliga innehåll.

Statens institut för folkhälsan anser förslaget innebära ett framsteg på vik­

tiga områden inom yrkeshygienen. Läkarförbundet betecknar förslaget som

ett glädjande framsteg, särskilt med hänsyn till att kommittén på ett på­

tagligt sätt beaktat den moderna ståndpunkten att förebyggande av ohälsa

vore en ännu betydelsefullare uppgift än den rena olycksfallsprofylaxen.

Förste provinsialläkarnas förening framhåller att förslaget kunde beräknas

komma att väsentligt förbättra de sanitära förhållandena på arbetsplatserna.

Tjänstemännens centralorganisation säger sig vilja instämma i kommitténs

allmänna uppläggning av arbetarskyddet, enligt vilken de arbetshygieniska

åtgärderna satts i förgrunden.

Landsorganisationen uttalar att förslaget i stort sett vore tillfredsstäl­

lande ur arbetarsynpunkt. Ett genomförande av detsamma skulle utgöra

45

ett stort arbetsrättsligt och socialpolitiskt framsteg. Det kunde emellertid

icke nog starkt understrykas att om den nya lagen bättre än den gamla

skulle kunna motsvara sitt syfte, detta trots allt icke i första hand vore

beroende av de materiella reglernas innehåll utan av inspektionsorganens

personal- och befogenhetsutrustning samt de enskilda befattningshavarnas

intresse, skicklighet och auktoritet. Organisationen anför vidare följande.

Att kampen mot yrkesfarorna för sin framgång är väsentligt beroende

av arbetsinspektionens effektivisering är ett omdöme som i huvudsak äger

giltighet beträffande yrkesfaror som kunna förebyggas genom teknisk pre-

vention. I fråga om faror som undandraga sig sådan prevention därför^ att

de bero av oförstånd, ovarsamhet eller andra subjektiva orsaker, måste

huvudansvaret alltjämt ligga på den lokala säkerhetstjänsten, alltså på den

för varje arbetsställe organiserade samverkan mellan arbetsgivare, arbets­

ledare och arbetare. Denna allmänna erinran är i förevarande samman­

hang på sin plats. Den är uttryck för en dyrköpt erfarenhet av lagstift­

ningens ineffektivitet i fråga om just dessa yrkesfaror. Olycksfallsfrekven-

sens skrämmande stegring under senare tid kan väl återföras på brister i

såväl lagstiftningen som i den statliga och kommunala tillsynsorganisa-

tionen. Men det är angeläget för arbetsmarknadens parter att fasthålla för

sig att en icke oväsentlig del av skulden är att tillskriva den kallsinniga

och passiva inställning till säkerhetstjänsten som de tyvärr alltför ofta lagt

i dagen. Det vore oförsvarligt om de hemfölle åt illusionen att den digra

kodex av lagregler och anvisningar som kommittén åstadkommit skulle

tillåta någon avprutning av anspråken på deras självverksamhet och själv­

ansvar.

I en del i huvudsak tillstyrkande yttranden ha vissa principiella erin­

ringar riktats mot förslaget. Därvid har man särskilt påtalat, att förslaget

utmärktes av en tendens att byråkratise ra arbetarskyd­

det. Svenska arbetsgivareföreningen — som finner det fullt förståeligt att

förslaget innefattade vissa skärpningar i förhållande till gällande lag

framhåller sålunda att förslaget medförde fara för en byråkratisering av

arbetarskyddet på grund av att det innehölle ett stort antal detaljbestäm-

melser, att avgörandet av åtskilligt fler detaljfrågor än tidigare lagts i myn­

digheternas hand och att anmälningsskyldighet stipulerats i åtskilliga av­

seenden, vartill motsvarighet f. n. saknades. Detta förhållande strede helt

mot den tendens som på senare år i allt högre grad gjort sig gällande, näm­

ligen att arbetsgivare och arbetare ute på arbetsplatserna nedlade ett stort

frivilligt arbete för arbetarskyddets effektivisering. I förslaget uttalades

visserligen en uppskattning av detta arbete, men i sak vore hela förslagets

uppläggning ägnad att försvåra och förminska betydelsen av detta frivil­

liga arbete. Liknande synpunkter uttalas av handelns arbetsgivareorgani­

sation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, lantarbetsgivareför­

eningen, kemiska industrikontoret, handelskammaren i Göteborg och sam-

arbetskommittén för byggnadsfrågor.

Kungl. Maj:ts proposition in- 298.

46

I åtskilliga yttranden göres gällande att vissa bestämmelser i förslaget —-

särskilt föreskrifterna om anmälningsskyldighet i fråga om verksamhet och

lokaler samt om förhandsgranskning av byggnadsförslag — skulle föran­

leda skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor omfatt­

ning och beröva det produktiva arbetet åtskillig arbetskraft utan motsva­

rande fördelar ur skyddssynpunkt. Icke minst syntes det vara angeläget

att besinna vad dessa förslag skulle betyda i arbetsbelastning för tillsyns-

organen själva. Man hade anledning befara att dessas viktigare uppgifter

därigenom skulle bli eftersatta. Dylika synpunkter anföras bl. a. av vatten­

fallsstyrelsen, kommerskollegium, stadsförbundet och vissa handelskamrar.

Några remissinstanser — däribland statens institut för folkhälsan, lant-

bruksstyrelsen, yrkesinspektörerna och vissa handelskamrar — anse för­

slaget utmärkas av en tendens till alltför stark centralisering, i det att av­

görandet av jämförelsevis obetydliga frågor i stor utsträckning tillkomme

arbetsrådet.

Möjligheten att för närvarande förverkliga kom­

mitténs förslag i full utsträckning har ifrågasatts av me­

dicinalstyrelsen. Styrelsen uttalar att en långt fullständigare och allsidigare

sjuk- och hälsovårdsorganisation än den nuvarande utgjorde en nödvändig

förutsättning för förslagens genomförande. I sådant hänseende åsyftades

bl. a. färdigutbyggandet av den civila tjänsteläkarorganisationen, av skol-

läkarvården och distriktsvården liksom av den allmänna hälsovårdens

hjälpkrafter och det sociala kuratorsväsendet. Med hänsyn därtill funne

sig styrelsen icke kunna förorda ett genomförande av kommitténs förslag

i full omfattning. Detta uteslöte emellertid icke att styrelsen funne det

mycket önskvärt att vissa särskilt angelägna reformer på området omedel­

bart vidtoges. Provinsialläkarföreningen finner en viss diffus slöja av

önskedröm vila över betänkandet. Med rådande knappa tillgång på arbets­

kraft, inom vilken personalgrupp det än gällde, torde det inom den när­

maste tiden föreligga ringa utsikter till reformernas framgångsrika realise­

rande — möjligen till en utbyggnad etappvis. I

I flera yttranden yrkas att en särskild arbetarskyddslag

upprättas för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Denna ståndpunkt intages av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, lant-

bruksstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, föreståndaren för statens

maskin- och redskapsprovningsanstalter, lantbruksförbundet, lantarbets-

givareföreningen och Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivare-

förening. Som skäl härför anföres att i en sådan lag större hänsyn kunde

tagas till jordbrukets och skogsbrukets speciella föx-hållanden, varjämte

man borde kunna erhålla en för arbetsgivare och arbetstagare på detta om­

råde mera överskådlig och lättfattlig lagtext. Lantbruksstyrelsen utvecklar

sin mening på följande sätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21)8.

47

Försöket att göra lagen tillämplig å jordbruket och dess icke självstän­

diga binäringar har föranlett att ett flertal bestämmelser måst givas ett

relativt obestämt innehåll genom tillfogande av förbehåll, innebärande att

bestämmelserna skola iakttagas »i den utsträckning, som i varje fall kan

anses skälig» eller »i den utsträckning, som med hänsyn till förevarande

omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras» o. s. v. Här­

igenom kommer det att ställa sig vanskligt att- avgöra i vad mån en sådan

bestämmelse i visst fall äger tillämpning eller icke. Särskilt kommer det

att bliva svårt för jordbrukarna och deras arbetstagare, av vilka många ha

föga vana vid läsning av lagtext, att tolka lagens innebörd i avseende å de

skyldigheter och rättigheter, som åläggas dem. En sådan oklarhet kan för­

väntas komma att föranleda tvister såväl mellan arbetsgivare och arbets­

tagare som mellan dessa och tillsynsorganen. Såvitt lantbruksstyrelsen kan

finna, har det av kommittén verkställda försöket att på nämnda sätt vidga

lagens tillämpningsområde visat, att lagtexten blir alltför omfattande och

tillika oklar och svåröverskådlig, om den skall avpassas för tillämpning

även å jordbruket. I likhet med reservanten inom kommittén herr Löfvan-

der får lantbruksstyrelsen därför bestämt påyrka, att en särskild arbetar­

skyddslag uppgöres för jordbruk och skogsbruk jämte binäringar.

Skogsstyrelsen är däremot av den uppfattningen att de modifikationer i

fråga om arbetarskyddet, som kunde erfordras för skogsbrukets vidkom­

mande, endast i mindre utsträckning torde behöva ske genom införande av

särskilda bestämmelser i lagen. Det torde i många fall visa sig lämpligare

att genom en smidig lagtillämpning beakta de särskilda, ofta från plats till

plats växlande förhållandena vid skogsarbete.

Kritik in o t att i förslaget upptagits bestämmelser

vilka åsyftade att skyd da även andra än arbetsta­

gare och därmed likställda — nämligen de allmängiltiga stad-

gandena i 45 och 46 §§ rörande tillverkare, försäljare och installatörer in. fl.

— har framförts av kommerskollegium, som anser detta förhållande inne­

bära att arbetarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område

vilket icke hade något med arbetarskydd att göra. 1 den mån dessa stad-

ganden icke avsåge arbetsställe, som enligt 1 § fölle under lagen, torde de

icke ha sin plats i arbetarskyddslagen. De syntes i stället mera vara att

jämföra med andra bestämmelser som åsyftade att trygga allmänheten mot

andras ovarsamhet eller andra anledningar till olycksfall. Ifrågavarande

paragrafer syntes därför böra utgå, dock borde, intill dess allmängiltiga

bestämmelser meddelats om förbud mot leverans av här avsedda anord­

ningar utan skydd, förbudet däremot kvarstå i arbetarskyddslagen, såvitt

anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning.

Den lagtekniska utfor in ningen a v förslaget kritise­

ras i åtskilliga yttranden. Sålunda anför socialstyrelsen, alt det framför allt

kunde anmärkas att den föreslagna lagtexten med därvid fogade anvis­

ningar blivit alltför vidlyftig och otymplig. Därtill komme att bestäminel-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

48

serna i åtskilliga fall erhållit en synnerligen vag avfattning. Särskilt före­

skrifterna i 11—17 §§ vore alltför detaljerade och av alltför obestämd av­

fattning för att lämpligen kunna intagas i en författning av lags karaktär.

Paragrafernas uppställning och den rent språkliga utformningen avveke

f. ö. i betydande grad från vad som hittills varit brukligt i svensk lagtext.

Detsamma gällde den särskilda anordningen med till lagen fogade anvis­

ningar av lags karaktär. Dylika anvisningar hade hittills förekommit

endast i undantagsfall, bl. a. i skatteförfattningarna, där det varit nödvän­

digt att utfärda synnerligen detaljerade föreskrifter i lagform. De före­

slagna anvisningarna vore därjämte av synnerligen varierande beskaffen­

het. Styrelsen ifrågasatte, om det icke vore lyckligare att i lag fixera endast

de grundläggande föreskrifterna och upptaga detaljföreskrifterna i en ad­

ministrativ författning, varjämte eventuellt chefsmyndigheten kunde be­

myndigas att inom vissa gränser utfärda bindande anvisningar. Vidare

kunde anmärkas, att avgränsningen mot andra författningar i åtskilliga

fall, t. ex. 11, 41 och 46 §§, icke ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Med

hänsyn till det anförda förordade styrelsen att lagförslaget måtte under­

kastas en grundlig överarbetning. Även riksförsäkringsanstalten hemställer

under åberopande av liknande synpunkter att förslaget måtte omarbetas.

Genom att överflytta detaljföreskrifter till en i administrativ ordning ut­

färdad författning skulle man vidare vinna, att bestämmelserna lättare och

med mindre tidsutdräkt kunde ändras och fullständigas med hänsyn tagen

till den ständigt fortgående tekniska utvecklingen. Vattenfallsstyrelsen ut­

talar sig i samma riktning. Stockholms handelskammare anser, att lagen

borde innehålla blott de grundläggande bestämmelserna och i fråga om

direkta åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall innefatta alle­

nast arbetsgivares allmänna skyldigheter. Behovet av förtydligande detalj­

föreskrifter för särskilda områden syntes kunna tillgodoses genom i admi­

nistrativ ordning av Kungl. Maj :t eller arbetsrådet utfärdade bestämmel­

ser. Även järnvägsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus

län, lantbruksförbundet, lantarbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivare­

organisation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation anse anord­

ningen med särskilda anvisningar till lagtexten göra förslaget invecklat och

svåröverskådligt. I några av dessa yttranden betonas att det verkade för­

virrande alt kommittén i motiveringen till en del anvisningar syntes göra

avsteg från sitt principiella uttalande att anvisningarna skulle vara lika

bindande som lagtexten.

Jämväl åtskilliga andra remissinstanser ha den uppfattningen att för­

slaget är alltför detaljerat. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att

detta förhållande till följd av lagens vidsträckta tillämpningsområde med­

förde, att man finge bestämmelser som uppenbarligen icke kunde tillämpas

inom vissa verksamhetsområden, vilket vore ägnat att minska respekten

för lagen. Läkarförbundet befarar att detaljrikedomen skulle komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

49

i viss mån klavbinda utvecklingen. Mångfalden av föreskrifter kunde vi­

dare ingiva såväl arbetsgivare som arbetstagare den uppfattningen, att la­

gens bestämmelser helt täckte de yrkeshygieniska och skyddstekniska om­

rådena och att ytterligare ej förutsedda och omnämnda åtgärder vore

obefogade.

Från några håll hävdas att den vaga avfattningen av åtskilliga bestäm­

melser kunde medföra rättsosäkerhet. I vissa yttranden, bl. a. det av lands­

organisationen avgivna, påtalas den rikliga förekomsten av till innebörden

obestämda inskränkningar i lagens regler.

Beträffande k r i t i k e n mot särskilda bestämmelser i för­

slaget må följande nämnas. I en del yttranden göres gällande att det

föreslagna tillämpningsområdet för lagen vore onödigt vidsträckt; bl. a.

ifrågasättes att lämna det hemindustriella arbetet utanför arbetarskydds­

lagen. Bestämmelserna om anmälan av nya företag och om förhandsgransk­

ning av byggnadsförslag kritiseras, delvis ganska skarpt, i ett betydande

antal yttranden. I fråga om nattarbete för vuxna arbetstagare motsätter

man sig på arbetsgivarhåll en skärpning av den nuvarande bestämmelsen,

under det att landsorganisationen vill gå längre än kommittén och anser

att nattarbete i intet fall borde få bedrivas utan dispens av arbetsrådet.

Ganska delade meningar komma till uttryck i frågan om minimiåldern för

minderårigs användande till arbete. I ett flertal yttranden yrkas kraftigare

begränsning av minderårigs arbetstid än kommittén föreslagit. Åtskilliga

remissinstanser motsätta sig förslaget att befogenhet att meddela vitesföre­

läggande skulle tillkomma distriktschef. Kommitténs förslag att vitesföre­

läggande och förbud skulle kunna meddelas även i fråga om verksamhet

som bedrives av staten har jämväl mött erinringar.

En närmare redogörelse för vad yttrandena i dessa och andra hänseenden

innehålla kommer att lämnas i samband med behandlingen i det följande

av särskilda avsnitt av kommitténs förslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Efter hand som den industriella och sociala utvecklingen fortskridit har

behovet av särskilda åtgärder för att skydda den mänskliga arbetskraften

mot de faror i form av ohälsa och olycksfall, som arbetet kan medföra,

framträtt med allt större styrka. Sedan vår första egentliga arbetarskydds­

lag, 1889 års s. k. yrkesfarelag, år 1912 ersatts av den ännu gällande lagen

om arbetarskydd, har industrialiseringen och mekaniseringen av arbetet

fortsatt i raskt tempo. Tid efter annan ha också ändringar vidtagits i arbetar-

skyddslagstiftningen, delvis av ganska omfattande karaktär. Den tid som

förflutit sedan lagens tillkomst synes emellertid i och för sig vara anledning

nog att till övervägande upptaga frågan om en allmän revision av lagen.

t Ilihang till riksdagens protokoll 19)8. 1 samt. Nr 298.

50

Den på senare år starkt stegrade frekvensen av olycks- och sjukdomsfall i

arbete synes också motivera en intensifiering av den förebyggande verk­

samhet, som arbetarskyddet innefattar.

Det av 1938 års arbetarskyddskommitté framlagda förslaget till ny ar­

betarskyddslag bygger vidare på den grund som 1912 års lag erbjuder. För­

slaget innefattar väsentliga utvidgningar och skärpningar av lagens bestäm­

melser. I stort sett har förslaget mötts med välvilja vid remissbehandlingen,

om än i fråga om förslagets detaljer åtskillig kritik riktats mot detsamma.

Behovet av en revision av arbetarskyddslagstiftningen har emellertid så

gott som undantagslöst vitsordats i yttrandena. För egen del finner jag, i

anslutning till vad jag i det föregående anfört, en revision av arbetarskydds­

lagen i utvidgande och skärpande riktning påkallad. De allmänna synpunk­

ter kommittén anfört rörande riktlinjerna för en sådan revision kan jag i

stort sett ansluta mig till. Jag vill emellertid redan här anmärka, att jag i

vissa avseenden hyser starka betänkligheter mot att i lagstiftningen införa

så vittsyftande bestämmelser som kommittén i en del fall föreslagit.

Kommittén har betonat att även om förslaget förutsatte en mera utsträckt

tillämpning än vad lagstiftningen nu har därav icke följde, att den före­

slagna lagstiftningens samtliga bestämmelser skulle äga tillämpning under

alla förhållanden. En del av de föreslagna bestämmelserna ha sålunda re­

dan genom sin innebörd och avfattning erhållit begränsad giltighet och

andra ha helt undantagits från tillämpning å vissa slag av verksamhet. Det

ligger vidare i sakens natur, att arbetarskyddet, som spänner över hela pro­

duktionslivets område, icke låter insnöra sig i allmängiltiga regler. Ett vid­

sträckt utrymme måste lämnas åt skälighetssynpunkter vid avgörande av

vad som i det enskilda fallet är lämpligt och möjligt att åstadkomma. Hur

lagstiftningen i det särskilda fallet skall tillämpas vid arbetarskyddets

praktiska utformning blir därför i väsentlig grad beroende av tillsynsor-

ganens verksamhet och de berörda parternas egna åtgöranden. Utan en aktiv

medverkan från arbetsgivare och arbetare och utan en effektiv tillsyn blir

även den bästa arbetarskyddslag en lag på papperet. Det är vid sådant för­

hållande glädjande att kunna konstatera, att förståelsen och intresset för

ett rationellt och effektivt arbetarskydd på senare tid vuxit sig allt starkare

hos arbetsmarknadens parter samt att värdet av att arbetet, även om det i

och för sig icke är förenat med särskilda vådor, bedrives under så sunda

och betryggande förhållanden som möjligt alltmera erkänts. Alltjämt torde

dock åtskilligt återstå att göra. Jag vill här i anslutning till vad landsorga­

nisationen anfört framhålla angelägenheten av att arbetsmarknadens par­

ter göra klart för sig att, om syftet med arbetarskyddslagstiftningen skall

vinnas, stora anspråk ställas på deras självverksamhet och självansvar.

Ett väl lett och organiserat lokalt skyddsarbete ute på arbetsplatserna samt

en utökad propaganda- och upplysningsverksamhet är enligt min uppfatt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2f)S.

ning av största betydelse för uppnåendet av sunda och trygga arbetsförhål­

landen.

Härutöver krävs emellertid en intensifiering av tillsynsverksamhe­

ten, icke minst för att bereda arbetsgivare och arbetstagare möjlig­

heter att vid det lokala skyddsarbetet tillgodogöra sig den sakkun­

skap på arbetarskyddets område, som tillsynsorganen representera. Ar-

betarskyddskommittén har föreslagit en mycket betydande utökning

av tillsynsorganen. Av skäl, som jag i annat sammanhang skall när­

mare utveckla, har jag icke funnit det möjligt att för närvarande ut­

bygga organisationen i den omfattning som skulle ha varit önskvärd. Bl. a.

av denna anledning har jag funnit vissa av kommittén föreslagna utvidg­

ningar av den gällande lagstiftningen icke lämpligen böra realiseras för

närvarande. De av kommittén föreslagna bestämmelserna om anmälnings­

skyldighet och obligatorisk förhandsgranskning av arbetslokaler, vilka skulle

föranleda en betydande registrerings- och granskningsverksamhet, har jag

sålunda funnit icke böra genomföras annat än i begränsad omfattning. Den

effektivisering och förbättring av tillsynsverksamheten, som en utökad or­

ganisation möjliggör, bör enligt min mening i första hand inriktas på att

åstadkomma sundare och säkrare arbetsförhållanden inom sådana verk­

samhetsgrenar, där behovet av särskilda åtgärder till skydd mot ohälsa och

olycksfall i arbete är mera framträdande. Härtill kommer att de ifråga­

satta åtgärderna skulle kunna bidraga till en icke önskvärd byråkratise-

ring av arbetarskyddet.

Av liknande skäl som de nyss anförda har det synts mig för närvarande

icke finnas anledning att under lagstiftningen inbegripa även den statliga

och kommunala förvaltningsverksamheten, som hittills fallit utanför arbe-

tarskyddslagstiftningens tillämpningsområde. Vad åter angår lagens till­

lämplighet på jordbruket finner jag det angeläget att arbetstagarna inom

denna näringsgren så långt detta är möjligt jämställas med andra arbets-

tagargrupper. Jag har därför på denna punkt funnit mig böra i allt väsent­

ligt godtaga kommitténs förslag. Även i övrigt torde i huvudsaklig över­

ensstämmelse med vad kommittén ansett den nya lagen i vissa avseenden

böra få ett vidgat tillämpningsområde. Jag är dock icke beredd att göra

lagen tillämplig å hemindustrielit arbete. Ej heller har jag kunnat i allo

ansluta mig till förslaget i vad detta angår föreskrifter, vilka skola äga till-

lämpning även utanför förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I princip har jag emellertid intet att invända mot att sådana föreskrifter

liksom hittills upptagas i arbetarskyddslagstiftningen.

En närmare utveckling av min ståndpunkt i nu nämnda hänseenden lik­

som i fråga om vad kommittén i övrigt föreslagit kommer att lämnas i det

följande. 1 detta sammanhang vill jag emellertid till övervägande upptaga

det i flera yttranden behandlade spörsmålet om den författningsmässiga ut­

formningen av arbetarskyddslagstiftningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

51

52

Den nuvarande arbetarskyddslagen har tillkommit genom en samman­

slagning och utbyggnad av två äldre lagverk, nämligen 1889 års yrkesfare-

lag samt 1900 års lag angående minderårigas och kvinnors användande till

arbete i industriellt yrke. Den innehåller åtskilliga bestämmelser, som icke

kunna anses vara av civillags karaktär, utan närmast utgöra administrativa

tillämpningsföreskrifter. I än högre grad är detta fallet med det förslag

till ny arbetarskyddslag, som arbetarskyddskommittén framlagt. Genom

den samtidigt väsentligt utökade omfattningen och specificeringen har lag­

förslaget därjämte kommit att bli av betydande omfattning. Kommittén

har i angivet syfte att underlätta förståelsen av lagtexten samt giva en när­

mare belysning av densamma till själva lagtexten fogat särskilda anvis­

ningar, vilka enligt vad kommittén uttalat skola anses vara lika bindande

som lagbestämmelserna.

I åtskilliga yttranden ha erinringar gjorts mot den utformning författ­

ningsbestämmelserna sålunda erhållit. Den kritik som i denna del riktats

mot förslaget synes mig tungt vägande. Vad till en början angår förslaget

att komplettera lagtexten med anvisningar har denna metod i svensk lag­

stiftning hittills brukats endast i skatteförfattningar. Jag är för min del

icke beredd att förorda dess användande i fråga om en författning av civil­

lags natur. I likhet med vissa av remissinstanserna finner jag vidare syste­

met med anvisningar icke ägnat att nämnvärt underlätta förståelsen av lag­

texten. På det sätt anvisningarna utformats av kommittén innehålla de

vidare å ena sidan bestämmelser som otvivelaktigt äro av den vikt, att de

böra ha sin plats i själva lagtexten, och å andra sidan föreskrifter, som när­

mast kunna karakteriseras som motivuttalanden. Huvudparten av vad an­

visningarna innehålla är sålunda till största delen sådant, som, därest det

överhuvud skall erhålla plats i en författning, bör regleras i administrativ

ordning. Såsom nyss framhållits gäller detta även om en del i den nuva­

rande arbetarskyddslagen förekommande bestämmelser, vilka ha sin mot­

svarighet i kommittéförslaget. Jag vill härvid erinra om att redan vid till­

komsten av 1912 års arbetarskyddslag vissa antydningar härom gjordes.

Såsom jag tidigare framhållit ligger det i sakens natur att ett stort antal

bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen måste få en relativt vag och

obestämd utformning såväl med hänsyn därtill att bestämmelserna skola

gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar som ock därför att till-

lämpningen bör kunna anpassas efter de från tid till annan ändrade för­

hållanden, varunder arbete bedrives. Med hänsyn härtill synas mig starka

skäl tala för att i själva lagen upptaga endast grunderna för arbetar­

skyddets utformning ävensom de rent civillagsmässiga föreskrifter som ingå

i regleringen av arbetarskyddet. Den exemplifiering av skyddsåtgärder, som

upptages i den nuvarande lagen och i starkt utvidgad form återfinnes i

arbetarskyddskommitténs förslag, bör däremot enligt min mening i huvud­

sak utgå ur lagtexten. Bestämmelser av dylikt slag böra i stället utfärdas

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

53

i administrativ ordning såsom en allmän tillämpningskungörelse till lagen.

En sådan tillämpningskungörelse kan givas väsentligt fylligare avfattning

än vad som kan anses lämpligt i fråga om en författning av civillags karak­

tär. Till kungörelsen torde med fördel kunna överflyttas detaljföreskrifter

i vissa ämnen, exempelvis angående utfärdande av arbetsbok för minder­

åriga m. in. Den här ifrågasatta metoden innebär i själva verket endast en

annan utformning av den tankegång, som torde ha legat bakom arbetar-

skyddskommitténs förslag att till lagtexten foga särskilda anvisningar.

Skillnaden blir den att enligt vad jag förordar utfärdandet av tillämpnings­

föreskrifter inom de gränser som lagstiftningen uppdrager skall ankomma

på Kungl. Maj :t, medan enligt arbetarskyddskommitténs förslag hela författ-

ningskomplexet skulle erhålla civillags karaktär. Uppenbarligen måste det

förra förfaringssättet medföra att av utvecklingen påkallade ändringar och

kompletteringar av de mera tekniskt betonade avsnitten av författnings-

kornplexen lättare och smidigare kunna genomföras.

Av dessa skäl vill jag föreslå att den föreliggande lagstiftningsfrågan

löses så, att i en författning av civillags karaktär upptagas de grundläg­

gande föreskrifterna om arbetarskyddet, medan det överlåtes åt Kungl.

Maj :t att utfärda tillämpningsföreskrifter till lagen. Härutöver bör det givet­

vis såsom hittills ankomma på det centrala tillsynsorganet att meddela er­

forderliga råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning.

Med denna lösning av frågan om arbetarskyddets lagtekniska reglering

torde de 'skäl som anförts till stöd för utfärdandet av en särskild arbetar­

skyddslag för jordbruket och dess binäringar väsentligen förlora sin bär­

kraft. Av betydelse i detta sammanhang är emellertid jämväl frågan vilka

av de föreslagna bestämmelserna som skola gälla för jordbruket. Jag åter­

kommer till detta spörsmål i det följande.

I enlighet med det anförda har på grundval av kommittéförslaget och de

däröver avgivna yttrandena inom socialdepartementet utarbetats ett för­

slag till ny arbetarskyddslag som avses skola kompletteras av en kungörelse

med allmänna tillämpningsföreskrifter till lagen. I det följande skall under

särskilda avsnitt en redogörelse lämnas för de viktigare av de frågor som

beröras av kommitténs förslag samt den omfattning i vilken dessa ansetts

kräva reglering i lag.

Innan jag övergår till en sådan redogörelse vill jag nämna att frågan

om en ändrad organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen an-

mäles av mig i annat sammanhang. Jag ämnar därvid föreslå att, i huvud­

saklig överensstämmelse med kommitténs förslag, den centrala ledningen

av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, som skall övertaga

jämväl det nuvarande arbetsrådets funktioner. För detta nya ämbetsverk

föreslår jag benämningen arbetarskyddsstyrelsen. Kommitténs förslag att

utbyta benämningen yrkesinspektionen mot arbetsinspektionen har jag ej

funnit anledning godtaga. Vad angår organisationen av yrkesinspektionen

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

54

föreslår jag att varje inspektionsdistrikt skall liksom för närvarande stå

under ledning av en yrkesinspektör, som till sitt förfogande har underord­

nad personal. De befogenheter som enligt kommitténs förslag lagts i di-

striktschefs hand böra sålunda ankomma på yrkesinspektören. Vidare

föreslås, att kommunala tillsynsorgan såsom hittills skola finnas i alla kom­

muner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

II. Särskilda frågor.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde.

Gällande lag.

Arbetarskyddslagen äger i princip tillämpning å varje rörelse, industriell

eller icke, vari arbetare användes till arbete för arbetsgivares räkning, även­

som å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt sär­

skilt arbetsföretag, vari arbetare användes på sådant sätt (1 § första styc­

ket). Såsom arbetare anses enligt lagen envar, som utför arbete för annans

räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig före­

tagare (2 §).

Angående praxis vid tolkningen av det nu återgivna stadgandet om till-

lämpningsområdet anför kommittén bl. a. följande.

Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen har stundom uppkommit fråga,

huruvida en verksamhet är att anse som rörelse eller särskilt arbetsföretag i

lagens mening. Detta har särskilt varit fallet beträffande sådan verksamhet,

som bedrives av staten eller kommun. Om dylik verksamhet varit att hän­

föra till rörelse, har den ansetts inbegripen under lagen. Men även i andra

fall, då en verksamhet, som i allmänhet ansetts böra falla under lagen, ut­

övats av staten eller kommun, har lagen som regel ansetts vara tillämplig.

Således gäller lagen beträffande sådan verksamhet, som utövas av exempel­

vis statens järnvägar, statens vattenfallsverk, telegrafverket, kommunala

bad-, fattigvårds- och sjukvårdsinrättningar samt elektricitets-, gas- och

vattenledningsverk.

Sådan statens verksamhet, som avser allmän förvaltning och rättskipning,

d. v. s. den egentliga tjänstemannaverksamheten, har däremot icke inbegri­

pits under lagen. Som exempel på dylik verksamhet kan nämnas rättsväsen,

fångvård, skatteväsen, tulltjänst, lantmäteriväsen och den egentliga militär­

tjänsten. Ej heller har lagen ansetts gälla i fråga om sådan kommunal verk­

samhet, som utövas av exempelvis brand- och polisväsen, förvaltnings-,

skatte- eller andra liknande myndigheter.

Kommittén anför därjämte följande.

Vad beträffar militär verksamhet är gällande arbetarskyddslag tillämplig

på allt sådant arbete, som utföres av civila arbetare, i den mån arbetet är

hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag i lagens mening. Sålunda

gäller lagen beträffande arbete, som utföres av civila arbetare vid försvars-

Kungl. Maj:tv proposition nr 298.

55

väsendets olika verkstäder och anstalter, såsom aminunitionsfabriker, krut­

bruk, gevärsfaktori, tyg-, signal- och flygverkstäder, örlogsvarv, snickeri-,

skrädderi-, skoniakeri- och sadelmakeriverkstäder, bagerier, charkuterier,

köks- och tvättinrättningar, värme- och ångcentraler, förråd, vedgårdar,

sjukhus och marketenterier. Det arbete, som utföres av militär, civilmilitär

och värnpliktig personal vid ifrågavarande verkstäder och anstalter av olika

slag, anses däremot ej inbegripet under lagen. Med hänsyn till att lagens

tillämpning är begränsad till att gälla rörelse och särskilt arbetsföretag fal­

ler ej heller den egentliga militärtjänsten under lagen.

Lagen innehåller vissa inskränkningar i huvudregeln om tillämpnings­

området. Sålunda undantagas helt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem

eller eljest under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbets­

givaren att vaka över arbetets anordnande, arbete, som utföres av medlem

av arbetsgivarens familj, och arbete, som är att hänföra till skeppstjänst

(1 § andra stycket). Vidare äger lagen beträffande arbete inom jordbruket

tillämpning allenast i vad den åsyftar att förekomma olycksfall vid använ­

dande av maskinella hjälpmedel eller sådana ångpannor, kokare eller andra

kärl under tryck, som genom explosion kunna förorsaka olycksfall (1 §

tredje stycket). Slutligen föreskrives att lagen i fråga om arbete, som avses

i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete in. m., skall gälla allenast i vad den

angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av

röntgenstrålar eller radioaktivt ämne (1 § sista stycket).

Lagens tillämpningsområde kan under vissa förutsättningar utvidgas ge­

nom beslut i administrativ ordning. Enligt 7 § 8 mom. äger nämligen Kungl.

Maj:t, om arbete som icke är underkastat lagen och ej heller är att hänföra

till skeppstjänst i visst fall bedrives under sådana förhållanden, att därmed

sysselsatta personer uppenbarligen utsättas för allvarlig fara för olycksfall,

förordna att lagen, i vad den åsyftar att förekomma olycksfall, i nödig om­

fattning skall tillämpas å arbetet. Tillika stadgas, att Kungl. Maj :t äger

meddela de föreskrifter som kunna erfordras, då i sådant fall arbetare icke

användes till arbete för arbetsgivares räkning.

Såsom tidigare nämnts innehåller lagen vissa föreskrifter, som gälla även

utanför det nu angivna tillämpningsområdet, nämligen angående tillverkare,

försäljare och upplåtare av maskiner in. m. För dessa stadganden ävensom

kommitténs förslag till nya bestämmelser av denna art kommer redogö­

relse att lämnas i ett senare sammanhang.

Kommitténs förslag.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen för de av kommit­

tén anförda allmänna synpunkterna beträffande eu reform av arbetar-

skyddslagstiftningen har kommittén ansett, alt lagens tillämpningsområde i

åtskilliga hänseenden borde utvidgas. Detta bar skett dels genom att huvud­

regeln gjorts vidsträcktare än den nuvarande, dels genom att vissa kalego-

5(5

rier vilka icke äro att anse som arbetstagare likställts med sådana och dels

genom att vissa av de nuvarande undantagen från huvudregeln inskränkts.

Enligt huvudregeln i förslaget (1 § första stycket) skall lagen vara

tillämplig å varje verksamhet, vari arbetstagare användes till arbete för ar­

betsgivares räkning. De för tillämpningsområdets angivande nu använda ut­

trycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts mot »verk­

samhet». Härigenom kommer den statliga och kommunala förvaltningsverk -

samheten, vilken hittills fallit utanför arbetarskyddslagen, att inbegripas

under den föreslagna lagen. Ändringen motiveras med att arbetarskydds­

lagen borde bereda möjlighet att avhjälpa missförhållande med avseende å

arbetets sundhet eller säkerhet, oavsett inom vilken verksamhet det före-

komme. Beträffande innebörden av begreppet verksamhet uttalar kommit­

tén, att därunder inrymdes icke endast varje yrkesmässigt bedriven verk­

samhet utan jämväl annat slag av verksamhet eller arbete och detta även

om verksamheten eller arbetet vore av relativt tillfällig natur.

Begreppet arbetstagare har i förslaget samma innebörd som begreppet ar­

betare i gällande lag (2 § a). Verksamhet, vari icke finnes någon arbets­

tagare, faller enligt huvudregeln utanför lagen. Emellertid föreslår kommit­

tén den utvidgningen, att lagen skall äga tillämpning å verksamhet,

som två eller flera personer gemensamt bedriva utan

att däri sysselsätta arbetstagare, s. k. kooperativ

verksamhet (1 § g). Till stöd för förslaget anföres att yrkesinspek­

tionen vid skilda tillfällen påträffat missförhållanden inom verksamhet av

denna art, särskilt beträffande vissa maskiner och ångpannor, och att del

måste anses otillfredsställande att inspektionen i dylika fall icke kunde in­

gripa. Samma förhållande kunde visserligen inträffa beträffande verksam­

het, som bedreves av ensam person, men dylik verksamhet hade i regel icke

samma omfattning som den här avsedda kooperativa verksamheten. Vidare

vore i sistnämnda fall varje delägare beroende av meddelägares vilja för

rättelse av missförhållande.

Kommittén har emellertid ansett att lagen icke i sin helhet borde tilläm­

pas å verksamhet av ifrågavarande art utan endast i den begränsade om­

fattning som angives i anvisningarna till 1 § g). Bland de stadganden som

icke skola gälla beträffande sådan verksamhet må nämnas bestämmelserna

om raster, natt- och veckovila, om minderårigas och kvinnors användande i

arbete samt om skyddsombud och säkerhetskommittéer. Kommittén före­

slår vidare att i lagen föreskrives, att delägarna skola fastställa, vem av dem

som skall vara att anse såsom arbetsgivare i lagens mening samt att, om

så ej skett, varje delägare skall vara ansvarig såsom arbetsgivare i förhål­

lande till den eller de andra.

Om inom en verksamhet, vari arbetstagare sysselsättes och som alltså fal­

ler under lagen, arbete utföres även av annan än arbetstagare, gälla lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

57

bestämmelser i princip icke beträffande den sistnämndes arbete. Kommittén

föreslår emellertid, att vissa personer, vilka icke äro att hänföra till arbets­

tagare, vid lagens tillämpning skola likställas med sådana. Sålunda skall

lagen tillämpas å arbete vid läroanstalt, vilket av elev ut­

för e s för vinnande av praktisk utbildning (l§g).

Därvid likställas elev med arbetstagare och den som driver anstalten med

arbetsgivare. Som motivering för förslaget anföres, att det ur såväl skydds-

som uppfostringssynpunkt vore av betydelse att dylikt arbete inbegrepes

under arbetarskyddslagen. Kommittén framhåller att bestämmelsen, ehuru

den främst avsåge yrkes-, lärlings- och verkstadsskolor av olika slag, icke

vore inskränkt till dylika skolor utan omfattade varje läroanstalt, vid vil­

ken elev hade att för sin utbildning utföra praktiskt arbete. Såsom arbete

för vinnande av praktisk utbildning borde även räknas slöjd och husligt

arbete vid sådana skolor som folk-, fortsättnings-, flick- och realskolor,

högre folkskolor, kommunala mellanskolor, allmänna läroverk och semina­

rier. Däremot borde laboratoriearbete vid nyssnämnda skolor i allmänhet

icke betraktas som sådant arbete, varå lagen vore tillämplig, enär detsamma

vanligen finge anses ingå såsom ett led i den teoretiska utbildningen. Kom­

mittén uttalar vidare att de särskilda förhållanden, under vilka arbete av

elever vid läroanstalter i regel bedreves, motiverade en viss begränsning av

lagens tillämplighet å dylikt arbete. I anvisningarna till 1 § g) föreskrives

i enlighet härmed att bestämmelserna om raster, natt- och veckovila, min­

derårigas och kvinnors användande i arbete samt om skyddsombud och sä­

kerhetskommittéer skola gälla för dylikt arbete endast i den mån så före­

skrives av arbetsrådet.

Vidare föreslår kommittén att arbete som utföres av värnpliktig i

viss utsträckning skall falla under arbetarskyddslagen. Dylikt arbete om­

fattas icke av huvudregeln, enär värnpliktig icke är att anse som arbets­

tagare i förslagets mening. Kommittén framhåller, att det i ganska stor ut­

sträckning förekomme att värnpliktiga, särskilt icke-vapenföra och vapen­

fria, användes till arbete, som bedreves på samma eller liknande sätt som

civilt arbete av motsvarande slag. Enär de värnpliktiga därvid vore utsatta

för samma risker för ohälsa och olycksfall som civila arbetstagare i mot­

svarande sysselsättning, borde enligt kommittén dylikt arbete, som utfördes

av värnpliktiga, vara inbegripet under arbetarskyddslagen. Kommittén före­

slår därför alt värnpliktig skall vara att likställa med arbetstagare i den

mån han inom försvarsväsendet utför sådant arbete, som bedrives väsent­

ligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är

att hänföra till militär övning, eller användes till civilt arbete utom försvars­

väsendet (2 § a) andra stycket jämfört med 1 § c). Vad som gäller om

värnpliktig skall äga motsvarande tillämpning i fråga om civilförsvarsplik-

lig (anvisningarna till 2 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

58

Kommittén uttalar vidare att personer, intagna på arbetshem,

sinnessjukhus, alkoholist-, fattigvårds-, sinnesslö- eller andra vårdan­

stalter eller på straffanstalter, böra likställas med arbetstagare, i den

mån de utföra arbete å anstalten.

De bestämmelser för vilka nu redogjorts reglera yttergränserna för den

föreslagna lagens tillämpningsområde. Detta inskränkes emellertid genom

vissa undantagsbestämmelser. Undantagen äro av betydligt mindre omfatt­

ning än de som upptagits i den nuvarande lagen.

Husligt arbete, som utföres i arbetsgivarens hem, och arbete, som

är att hänföra till skeppstjänst, anses liksom f. n. böra undantagas

från arbetarskyddslagen (1 § a).

Beträffande j ordbruket innebär kommitténs förslag en väsentlig

utvidgning av arbe tar skydd slagens tillämplighet. Med anledning av att i ytt­

randen över kommitténs preliminära förslag yrkats, att en särskild arbetar­

skyddslag måtte upprättas för jordbruket och dess binäringar, uttalar kom­

mittén att tillräckliga skäl för en sådan speciallagstiftning icke anförts.

Snarare talade starka skäl för att jordbrukets arbetstagare tillförsäkrades

samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete som arbetstagarna på andra

arbetsområden, där lagen förutsattes skola gälla utan inskränkning. Som

motiv för en utsträckning av lagens tillämplighet å jordbruket åberopar

kommittén främst behovet av åtgärder för att nedbringa olycksfallens antal.

Kommittén hänvisar till vissa statistiska uppgifter (betänkandet s. 192—

194), enligt vilka större delen av olycksfallsriskerna inom jordbruket f. n.

lölle utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Enligt kommitténs

mening borde ett flertal av dessa olycksfallsrisker kunna avlägsnas eller

avsevärt minskas genom åtgärder enligt denna lag. En utsträckt tillämpning

av lagen finge även anses konsekvent ur den synpunkten, att ersättning för

skada till följd av olycksfall i arbete utginge till jordbrukets arbetstagare

utan begränsning med hänsyn till olycksfallsorsaken. Det förebyggande ar­

betet borde därför givas en räckvidd, som så långt det vore praktiskt möj­

ligt motsvarade tillämpningsområdet för olycksfallsförsäkringslagen. Kom­

mittén ville i detta sammanhang vidare erinra om den strävan efter allmän­

giltighet som vore utmärkande för modern arbetarskyddslagstiftning.

Ehuru enligt kommitténs mening något direkt hinder icke torde föreligga

att utan inskränkning tillämpa lagen å arbete inom jordbruket och dess bi­

näringar, anser kommittén en begränsning av lagens tillämplighet på detta

arbetsområde alltjämt vara motiverad med hänsyn till de speciella förhål­

landen, varunder jordbruksarbetet bedreves på grund av bland annat arbe­

tets beroende av årstid och väderlek samt andra växlande och tillfälliga om­

ständigheter. Beträffande sådan till jordbruket hörande binäring, vilken be-

drives som självständig verksamhet, anser dock kommittén lagen böra

gälla i sin helhet. Det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar till

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

59

jordbruk föreslås undantagna från vissa av lagens bestämmelser. Dessa in­

skränkningar äro mera omfattande beträffande det egentliga jordbruket än

för binäringarna.

I anvisningarna till 1 § b) angives i vad mån lagens särskilda bestämmel­

ser skola gälla för arbete inom jordbruket och dess osjälvständiga binä­

ringar. Beträffande det egentliga jordbruket — vartill kommittén hänför

även boskapsskötsel, husdjursavel och skogsbruk, som bedrivas i samband

med brukande av jord — innebär kommitténs förslag i huvudsak, att jord­

bruket undantages från bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om

arbetslokaler och personalrum, från vissa av stadgandena till förekom­

mande av ohälsa samt från de rörande minderåriga meddelade föreskrif­

terna om minimiålder, arbetsbok, arbetstid, nattvila och periodisk läkar-

besiktning m. in. Därjämte föreskrives, att vad i vissa paragrafer stadgas

skall iakttagas allenast i den utsträckning som med hänsyn till förevarande

omständigheter i varje särskilt fall skäligen kan påfordras. Osjälvständig

binäring skall vara underkastad, förutom de för det egentliga jordbruket

gällande bestämmelserna, även stadgandena om anmälan av verksamhet,

om arbetslokaler och personalrum samt om minderårigs arbetsbok, arbets­

tid och nattvila. Byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring

skall vara likställt med arbete inom osjälvständig binäring.

Arbete inom förs v ars väsendet är f. n. underkastat arbe­

tarskyddslagen endast i begränsad omfattning. Enligt den av kommittén

föreslagna huvudregeln beträffande lagens tillämpningsområde faller där­

emot den militära verksamheten i dess helhet under arbetarskyddslagen.

Kommittén anser emellertid, med hänsyn till de speciella förhållanden var­

under den militära verksamheten utövades, att lagen icke generellt kunde

tillämpas på densamma. Den egentliga militärtjänsten, som väsentligen om­

fattade den militära utbildningen och därmed sammanhängande övningar

och arbeten av olika slag, torde sålunda enligt kommitténs mening icke

lämpligen kunna inbegripas under lagen. Kommittén föreslår därför, att la­

gen beträffande av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verksam­

het skall gälla endast i fråga om sådant arbete, som bedrives väsentligen

på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag och som icke är att

hänföra till militär övning (1 § c). Till militär övning bör enligt kommit­

téns uppfattning hänföras allt sådant arbete, som kan sägas direkt sam­

manhänga med den egentliga militära utbildningen. Vad som föreslagits be­

träffande militär verksamhet skall i tillämpliga delar gälla sådan verksam­

het, som utövas av civilförsvaret.

Beträffande arbete, som arbetstagare utför i sitt hem,

innebär kommittéförslaget en betydande inskränkning i det nuvarande un­

dantagets räckvidd, i det att lagen föreslås skola äga tillämpning å hem-

industriellt arbete (1 § d). Kommittén uttalar utan närmare motivering, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

60

kommittén ansett att hemindustrielit arbete borde bli föremål för reglering

i arbetarskyddshänseende. Vid prövning av frågan huruvida sådant arbete

borde falla under arbetarskyddslagen eller regleras i särskild lag hade

kommittén funnit det förra alternativet lämpligast.

Rörande spörsmålet, i vilken omfattning lagens bestämmelser böra till-

läinpas å hemindustrielit arbete, anför kommittén följande allmänna syn­

punkter.

Beträffande frågan om genomförande av arbetarskyddslagens bestämmel­

ser på förevarande arbetsområde är det givet, att då det hemindustriella

arbetet utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, arbetsgivaren i allmänhet

ej kan förpliktas att svara för att lagens bestämmelser efterlevas. Det torde

också vara nära nog omöjligt för arbetsgivaren att tillse, att exempelvis be­

stämmelserna om minderårigas ålder och arbetstid iakttagas, när de min­

deråriga sysselsättas i sina hem. I regel torde arbetsgivaren ej heller anses

ha befogenhet att för arbetstagaren föreskriva, hur han skall anordna ar­

betet i sitt hem. Det är också givet, att arbetsgivaren ej kan åläggas att vid­

taga åtgärder beträffande en arbetslokal, som icke tillhör honom. Däremot

torde arbetsgivaren självfallet vara skyldig tillse, att maskiner och redskap,

som han tillhandahåller arbetstagaren för utförande av det hemindustriella

arbetet, äro törsedda med erforderliga skydd och i övrigt erbjuda betryg­

gande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Det torde även kunna åläggas

arbetsgivaren att för arbetstagare i hemindustrielit arbete meddela de an­

visningar, som av honom skola iakttagas för att förekomma ohälsa eller

olycksfall i arbete. I allmänhet torde det dock ankomma på vederbörande

arbetstagare att vidtaga erforderliga åtgärder till skydd mot ohälsa och

olycksfall i det hemindustriella arhetet samt tillse, att skäliga anspråk på

sundhet och säkerhet i arbetet bliva uppfyllda.

Kommittén framhåller vidare, att tillsynen å lagens efterlevnad inom

hemindustrien huvudsakligen måste bli av rådgivande karaktär och bestå

i meddelande av praktiska råd och anvisningar.

De närmare detaljerna i fråga om lagens tillämpning å hemindustrielit

arbete framgå av anvisningarna till 1 § d).

Kommittéförslaget saknar även motsvarighet till det nuvarande undan­

taget för arbete, vilket — utan att vara hänförligt till hemarbete — utfö­

res under sådana förhållanden att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande. Kommittén anför härom följande.

I gällande lags undantagsbestämmelse om arbete, som utföres i arbetarens

hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma

arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, inbegripas icke blott hem-

industriellt arbete utan även vissa andra slag av arbete. Exempel härpå

kunna erhållas från bland annat tillämpningen av allmänna arbetstidslagen,

som innehåller en liknande bestämmelse. Denna har ansetts tillämplig på

bland annat arbete vid s. k. småbrott inom stenindustrien samt arbete, som

utföres av reseinontörer hos en del företag. Då det gäller efterlevnaden av

arbetarskyddslagen och särskilt dess skyddsföreskrifter, torde det icke all­

tid behöva förutsättas, att arbetsgivaren skall vaka över hur arbetet anord­

nas. I vissa fall torde det nämligen vara tillfyllest, att arbetsgivaren genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

61

föreskrifter meddelar arbetstagaren, vad denne har att iakttaga till före­

kommande av ohälsa och olycksfall i arbetet och hur detta skall anordnas.

Med hänsyn till dessa omständigheter och då i undantagsbestämmelsen av­

sett annat arbete än hemindustrielit endast i mycket ringa omfattning torde

förekomma, synes enligt kommitténs mening behov ej föreligga att för nå­

got slag av arbete bibehålla bestämmelsen.

Under det att arbete av medlem av arbetsgivarens f a-

m i 1 j f. n. icke omfattas av arbetarskyddslagen, föreslår kommittén att

lagen i princip skall äga tillämpning å sådant arbete. Förslaget ansluter sig

till de av kommittén anförda allmänna synpunkterna på arbetarskyddslag-

stiftningens tillämpningsområde. Kommittén framhåller därjämte, att in-

spektionsförrättare f. n. icke kunde påfordra att anvisad skyddsåtgärd vid-

toges beträffande en maskin, därest arbetsgivaren förklarade, att maskinen

komme att användas endast av familjemedlem till honom. Emellertid hade

det i dylika fall ej sällan sedermera konstaterats, att även annan arbets­

tagare än familjemedlem använts till arbete vid maskinen utan att den an­

visade skyddsåtgärden dessförinnan vidtagits. Det förtjänade vidare fram­

hållas att vissa konventioner på arbetarskyddets område icke innehölle un­

dantag beträffande familjemedlem och att i andra konventioner undantagits

endast rena familjeföretag, dvs. företag vari uteslutande medlemmar av ar­

betsgivarens familj sysselsattes.

Kommittén föreslår emellertid vissa undantag och begränsningar i fråga

om lagens tillämpning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren. Lagen

skall sålunda icke gälla i de fall då dylikt arbete utföres i arbetsgivarens

bostad. Detta undantag motiveras med att en tillämpning av arbetarskydds­

lagen i dylika fall skulle komma att medföra ett intrång i hemmet. Vidare

undantages arbete av familjemedlem i jordbruk eller osjälvständig binä­

ring till jordbruk. Som skäl för sistnämnda undantag anför kommittén att

arbetet vid familjeföretag inom jordbruket med binäringar vanligen utför­

des under relativt enkla förhållanden samt att antalet familjeföretag inom

jordbruket vore så stort, att någon regelmässig tillsyn å lagens efterlevnad

vid desamma icke stode att vinna. Beträffande sådant arbete av familje­

medlem, vilket icke omfattas av dessa undantagsregler, föreslår kommit­

tén att lagen skall gälla endast i den utsträckning, som angives i anvis­

ningarna till 1 § e). Den föreslagna regleringen på detta område kan i stort

sett sägas innebära att bestämmelserna om anmälan av verksamhet, om

förhandsgranskning av byggnadsförslag, om personalrum och om det lokala

skyddsarbetet icke skola gälla beträffande rena familjeföretag samt att före­

skrifterna om raster, natt- och veckovila, minderåriga (utom 29 §) och

kvinnor icke skola tillämpas å familjemedlem till arbetsgivaren.

Beträffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt ar­

bete in. m., föreslår kommittén att den nuvarande undantagsbestämmel­

sen bibehålies (1 § f).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

62

I likhet med vad som nu gäller skall enligt förslaget ändring av la­

gens tillämpningsområde undantagsvis kunna ske genom

beslut i administrativ ordning. Enligt 3 § skall sålunda, där

i visst fall arbete, som icke är underkastat lagen och ej heller är att hän­

föra till skeppstjänst eller militär övning, bedrives under sådana förhållan­

den, att därmed sysselsatta personer utsättas för allvarlig fara för ohälsa

eller olycksfall, arbetsrådet äga föreskriva att lagen, i vad den åsyftar att

förekomma ohälsa eller olycksfall, i erforderlig omfattning skall tillämpas

å arbetet ävensom meddela de föreskrifter som därvid kunna erfordras.

Därjämte stadgas att det skall åligga arbetsrådet att underrätta Kungl.

Maj:t om dylik åtgärd.

Kommitténs förslag i denna del avviker från gällande lag främst där­

igenom att befogenheten att meddela sådant beslut överflyttats från Kungl.

Maj :t till arbetsrådet samt att utsträckt tillämpning skall kunna föreskri­

vas icke blott i fråga om bestämmelserna till förekommande av olycksfall

utan även beträffande stadgandena till förebyggande av ohälsa. Därjämte

har det i gällande lag före uttrycket »utsättas för allvarlig fara» förekom­

mande ordet »uppenbarligen» uteslutits, enär detsamma ansetts onödigtvis

begränsa stadgandets tillämpning.

I 4 § i förslaget har upptagits en bestämmelse, vartill motsvarighet sak­

nas i gällande lag. Enligt detta stadgande äger Kungl. Maj :t, på framställ­

ning av arbetsrådet eller efter dess hörande, i visst fall undantaga verksam­

het, som är underkastad lagen, eller viss del därav från lagens tillämpning.

Dylikt förordnande skall få meddelas endast då synnerliga skäl föreligga

därtill.

I motiveringen till detta stadgande anför kommittén att det med hänsyn

till den föreslagna lagens vidsträckta tillämpningsområde kunde befinnas

nödvändigt att i visst fall undantaga viss verksamhet eller del därav från

lagens tillämpning. Enär undantag förutsattes ifrågakomma allenast i extra­

ordinära fall, borde befogenhet att meddela sådant tillkomma endast Kungl.

Maj :t. Undantag borde få medgivas endast för visst arbetsställe eller del

därav. Det borde kunna avse antingen lagen i dess helhet eller vissa av la­

gens bestämmelser.

Yttrandena.

Av innehållet i yttrandena rörande frågan om lagens tillämpningsområde

må först återgivas några uttalanden av mera allmän innebörd. Länsstyrel­

sen i Malmöhus län säger sig icke vara övertygad om nödvändigheten eller

lämpligheten av en utvidgning beträffande tillämpningsområdet av så stor

omfattning som ifrågasatts. Den föreslagna utsträckningen av tillämpnings­

området måste nämligen betydligt försvåra möjligheten att åstadkomma

erforderlig kontroll av lagens efterlevnad medelst en regelbundet återkom­

mande inspektion från det allmännas sida även med en mycket kraftig ök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Klingl. Maj.ts proposition nr 21)8.

(i.‘l

ning av arbetsinspektionens personal. Förutom den ökade kostnad, som eu

dylik utvidgning torde kräva, kunde det antagas möta svårigheter att re­

krytera befattningarna med lämpliga personer till nödigt antal. Socialsty-

relsen framhåller, att lagens i princip obegränsade tillämpning på varje ar­

betsförhållande nödvändiggjorde ett avsevärt antal undantag, enär eljest

dess genomförande uppenbarligen i många fall skulle möta stora svårighe­

ter och leda till orimliga krav. Kommittén hade visserligen beaktat detta

förhållande och såväl i själva lagtexten som i anvisningarna föreslagit eu

mångfald inskränkningar och avvikelser. Huruvida dessa lindringar på ett

tillfredsställande sätt motsvarade det praktiska livets förhållanden, syntes

emellertid i en del fall ovisst, och styrelsen ifrågasatte med hänsyn därtill

vissa ändringar i lagens särskilda bestämmelser. Styrelsens tveksamhet i

fråga om utvidgningen av lagens tillämpningsområde vore kanske särskilt

föranledd av den vidsträckta anmälningsskyldighet, som skulle följa därav.

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den bestämmelse, som upptagits i

3 §, vore tillräcklig för att komma till rätta med eventuella missförhållan­

den inom åtskilliga områden, där tillämpning av lagens föreskrifter eljest

sällan skulle bli aktuell. Landsorganisationen anför att från synpunkten av

arbetstagarnas skyddsbehov ingen anledning funnes att från regeln om la­

gens giltighet för varje verksamhet göra undantag för vissa arbeten eller

arbetsområden, beträffande vilka icke ett arbetarskydd av motsvarande

effektivitet säkerställts genom speciallagstiftning.

Kommitténs förslag att bygga huvudregeln för tillämpningsområ­

det på begreppet verksamhet har i yttrandena med enstaka undantag till­

styrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ut­

vidgningen icke komme att få så stor betydelse i praktiken, enär de slag

av verksamhet, som den avsåge, sannolikt till stor del komme att ha endast

föga behov av ingripande, men att den otvivelaktigt kunde anses motive­

rad från principiell synpunkt. Landsorganisationen betecknar den före­

slagna huvudregeln såsom eu för modern uppfattning självklar bestämning

av tillämpningsområdet.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter däremot, huruvida det kunde anses till­

räckligt motiverat att göra arbetarskyddslagen tillämplig å statens egentliga

tjänstemannaverksamhet. Inom delta verksamhetsområde skulle lagens be­

stämmelser få betydelse endast i vad de avsåge anordnande av tjänsteloka-

ler samt dessas utförande och utrustning. Såvitt styrelsen kunde finna hade

ej några starkare skäl anförts för ändring av nu rådande förhållanden. För

myndigheternas vidkommande skulle en tillämpning av lagens bestämmel­

ser medföra avsevärd omgång och icke obetydlig tidsutdräkt vid handha-

vandet av frågor om anskaffning av förvaltningslokaler. Enligt styrelsens

mening borde del avsedda syftet med här berörda bestämmelser, nämligen

att bereda tjänstemännen ur hälsosynpunkt lämpliga lokaler, kunna upp­

nås även utan den kontroll och granskning från tillsynsmyndigheterna, som

64

kommitténs förslag ifrågasatte. Styrelsen finge anses besitta stor erfarenhet

i fråga om byggande och anskaffande i övrigt av förvaltningslokaler, och

detta förhållande i förening med de föreskrifter, som redan gällde på före­

varande område, måste anses utgöra en tillräcklig garanti för att berätti­

gade krav på lokalernas beskaffenhet skulle bli tillgodosedda. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser, att arbetarskyddslagen icke borde äga tillämpning på

statens egentliga tjänstemannaverksamhet. Visserligen borde även för denna

verksamhet bestämmelser av enahanda innehåll vara gällande, men länssty­

relsen ville ifrågasätta, huruvida icke dessa borde utfärdas i annan form än

som föreslagits. Enklast syntes denna fråga kunna lösas genom att erfor­

derliga föreskrifter inrycktes i de för statens olika verk utfärdade instruk­

tionerna och tjänstereglementena. Därest emellertid lagen ansåges böra äga

tillämpning på ifrågavarande verksamhet, syntes det dock knappast rim­

ligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogenheter i förhållande till andra

statliga myndigheter, som förslaget innebure. Man skulle eljest kunna tänka

sig exempelvis en sådan situation, att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss

åtgärd, men att denna sedermera av arbetsrådet förklarades icke böra

komma till stånd. Det kunde knappast anses riktigt, att dylika konflikter

löstes av någon annan än Kungl. Maj:t.

Frågan om lagens tillämplighet ås. k. kooperativa företag be-

röres endast i ett fåtal yttranden. Landsorganisationen och kooperativa för­

bundets styrelse ha intet att erinra mot förslaget att dylika företag skola

falla under lagen. Socialstyrelsen finner det tveksamt, huruvida förslaget

komme att visa sig genomförbart i praktiken. Hantverks- och småindustri­

organisationen anser förslaget betänkligt och befarar att dess genomförande

skulle kunna medföra komplikationer, särskilt i fråga om tillämpningen av

ansvarsbestämmelserna. Dessa syntes förutsätta att om den ene av två kom­

panjoner drabbades av olycksfall den andre automatiskt skulle i lagens me­

ning betraktas som arbetsgivare och såsom sådan ensam påläggas ansvar

för uraktlåtenhet, vartill han icke allena vore orsak. Sveriges konditorför­

ening uttalar, att den föreslagna bestämmelsen att den ene av två kompan­

joner skall betraktas som arbetsgivare för den andre endast skulle bli en

källa till onödiga irritationsmoment.

Kommitténs förslag att lagen skall äga tillämpning å elever vid

vissa läroanstalter tillstyrkes eller lämnas uttryckligen utan er­

inran av överstyrelsen för yrkesutbildning, landsorganisationen, tjänste­

männens centralorganisation, Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors

samarbetsförbund och föreningen SAIA. Landsorganisationen ifrågasätter

emellertid, om tillräckliga skäl funnes för att från lagens tillämpning un­

dantaga laboratoriearbete vid andra läroanstalter än anstalter för yrkes­

utbildning, särskilt som laboratoriearbetet i allmänhet torde vara förenat

med större olycksfallsrisker än det slöjd- och skolköksarbete, som enligt

förslaget skulle inrymmas under lagen, överstyrelsen för yrkesutbildning

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

65

förutsätter, att arbetsrådet icke utan att samråda med överstyrelsen komme

att föreskriva tillämpning inom yrkesskolväsendet av exempelvis bestäm­

melserna om minderåriga. Vissa stadganden syntes nämligen icke lämpli­

gen kunna tillämpas på detta område.

I ett flertal yttranden yrkas emellertid att lagen göres tillämplig å elever

i mera begränsad utsträckning än kommittén föreslagit. Längst går härvid

länsstyrelsen i Malmöhus län, som anser att lagen borde äga tillämpning en­

dast å skolor, vilka meddelade industriell eller hantverksmässig undervis­

ning och vari funnes anordningar av ungefärligen samma slag som i in­

dustri- och hantverkslokaler. Skolöverstyrelsen finner starka skäl föreligga

för tvivel om lämpligheten och nödvändigheten av att lägga läroanstalter

under överstyrelsens inseende under arbetarskydd slagens tillämpningsom­

råde. Sålunda skulle lagens bestämmelser om granskning av byggnadsären-

den innebära en för skoladministrationen mycket tyngande och onödig dub­

belkontroll. Vidare utgjorde den numera starkt utbyggda och effektivise­

rade skolhygieniska verksamheten en god garanti för att sundhetsförhål-

landena i skolorna stode under tillfredsställande övervakning. Skolmyn­

digheterna borde emellertid uppmärksamt följa arbetarskyddslagstiftning-

ens tillämpning och äga rätt att vid behov fritt samarbeta med tillsyns-

organen. Liknande synpunkter anföras av Stockholms folkskoledireklion

och städernas folkskolinspektörsförbund, vilka föreslå att lagens tillämp­

ning inskränkes till läroanstalter för direkt yrkesutbildning. Landstings­

förbundet uttalar, att tillräckliga skäl knappast syntes föreligga för att

under lagen inbegripa lantmanna- och lanthushållsskolor, husmoderssko-

lor, sömnads- och vävskolor o. d. Dessa skolor stode under kontroll av

statlig myndighet, och det torde böra åligga denna att i samråd med yrkes­

inspektionen meddela eventuellt erforderliga skyddsanvisningar. I varje fall

borde icke stadgandena om arbetsbok, läkarbesiktning och lokalt skydds­

arbete gälla i förevarande fall. Kooperativa förbundets styrelse anser det

böra klart angivas, vilka arbeten och vilka slags läroanstalter som skola

falla under lagen.

Mot kommitténs förslag att värnpliktig i viss utsträckning skall

likställas med arbetstagare har icke någon principiell erinran framställts i

yttrandena.

köislaget alt likställa på vårdanstalt intagna personer

med arbetstagare har föranlett uttalande endast från landstingsförbundet.

som finner detsamma väcka stor tveksamhet. Huvudändamålet med an-

staltsvistelsen vore erhållande av vård. Arbetsmomentet bleve i flertalet fall

av underordnad betydelse och hade närmast karaktären av arbetsterapi. Att

ifrågasätta en övervakning från yrkesinspektionens sida av denna verksam­

het syntes knappast påkallat eller ens lämpligt.

De föreslagna undantagen beträffande husligt arbete och

5 Rihang till riksdagens protokoll 194-8. 1 samt. Nr 298.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 298.

06

skeppstjänst ha allmänt lämnats utan erinran. Svenska sjöfolksför-

bundet anser emellertid sistnämnda undantag böra inskränkas till sådant

arbete som ombordanställd utför ombord på fartyget. Landsorganisationen

förutsätter, att detta spörsmål komrne att beaktas i samband med kommit­

téns behandling av frågan om arbetarskyddet ombord på fartyg.

Ett flertal remissinstanser ha yrkat att en särskild arbetarskyddslag

måtte upprättas för jordbruket och skogsbruket. Redogörelse

för vad som i denna del anföres har lämnats i det föregående.

Kommitténs åsikt att lagens tillämplighet å jordbruket bör vidgas, delas

av alla som yttrat sig i frågan utom länsstyrelsen i Malmöhus län, vilken

ifrågasätter huruvida något påtagligt behov av den föreslagna utvidgningen

kunde anses föreligga. Jordbruket och dess binäringar bedreves i allmänhet

under sådana förhållanden att de ej skäligen borde i förevarande hänse­

ende jämställas med andra arbetsgrenar som lagen omfattade. Även om

föreskrifterna komme att tillämpas på ett smidigt sätt, torde dock följden

bli, att ifrågavarande arbetsplatser ställdes under en inspektion, som

komme att verka betungande för såväl näringsutövarna som tillsynsorga-

nen. Därest utvidgningen likväl ansåges böra genomföras, syntes i varje fall

skäl föreligga att överarbeta föreskrifterna i ändamål att göra dem mera

avpassade för ifrågavarande verksamhet, vilket torde kunna ske utan att

en särskild arbetarskyddslag utarbetades för jordbruket och dess binä­

ringar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om jordbruket med

binäringar utan väsentliga olägenheter kunde underkastas arbetarskydds­

lagens föreskrifter i så stor omfattning som föreslagits.

Lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen

— vilka såsom nämnts önska en särskild arbetarskyddslag för jordbruket

med binäringar — uttala som sin mening att jordbrukets arbetstagare i möj­

ligaste mån i arbetarskyddshänseende borde likställas med arbetstagare

inom andra områden, men framhålla samtidigt vikten av att de särskilda

förhållanden, varunder jordbruksarbetet bedreves, noga beaktades. Mot

kommittéförslagets sakliga innehåll i vad angår jordbruket med binäringar

ha dessa organisationer framställt erinringar endast i några mindre detalj­

frågor.

Från några håll har gjorts gällande, att lagens bestämmelser borde er­

hålla tillämplighet å jordbruket i större utsträckning än kommittén före­

slagit. Sålunda anser svenska lantarbetareförbundet, att lagen i sin helhet

borde göras tillämplig på jordbruket. Landsorganisationen anför, att det

torde vara ogörligt att förebringa några från arbetarskyddssynpunkt håll­

bara skäl för att i fråga om jordbrukets arbetare giva lagen en snävare räck­

vidd än som föreslagits för andra arbetstagare. Att arbetets natur och lokala

förhållanden kunde betinga vissa modifikationer i tillämpningen vore in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

(57

genting för detta arbetsområde speciellt utmärkande och förutsåges för öv­

rigt redan i avseende å de bestämmelser, som enligt förslaget skulle gälla.

Landsorganisationen anslöte sig sålunda i princip till den av lantarbetare­

förbundet uttalade meningen att bärande skäl saknades för en särbehand­

ling av jordbruksarbetet. Den starkt ökade olycksfallsfrekvensen bekräftade

behovet av en effektivare reglering och tillsyn av arbetarskyddet på detta

område. En sådan effektivisering borde också ligga i jordbrukarnas intresse.

Jordbrukets arbetskraftsförsörjning kunde nämligen icke i längden säker­

ställas, om man på jordbrukarhåll hölle fast vid föreställningen om nöd­

vändigheten av en snävare behandling av jordbrukets arbetskraft i skydds-

rättsligt hänseende än som gällde för andra arbetstagare. Ej heller syntes

ekonomiska skäl kunna åberopas till stöd för eu dylik särbehandling, enär

det i varje fall icke numera kunde sägas föreligga starkare skäl att för jord­

brukets del beakta denna synpunkt än som kunde anföras för motsvarande

hänsyn till andra näringar, helst som varken olycksfallsskydd eller arbets-

hygieniska anordningar inom jordbruket vore lika kostnadskrävande som

exempelvis inom industriella verksamheter. I konsekvens med sin nu an­

givna uppfattning borde organisationen avstyrka förslaget även i vad detta

avsåge undantag för det egentliga jordbruksarbetet. Organisationen avstode

likväl därifrån, enär utsikterna att vinna gehör för krav på en över hela

området genomförd likställighet finge bedömas som skäligen ringa. Därtill

komme att förslaget innebure en icke oväsentlig utvidgning av lagens till-

lämpning även för det egentliga jordbruket.

Det må i detta sammanhang nämnas, att landsorganisationen vid behand­

lingen av vissa av lagförslagets särskilda stadganden, som enligt kommit­

téns förslag icke skola gälla för jordbruket, framställer yrkande om att be­

stämmelsen göres tillämplig även å det egentliga jordbruket. Sålunda före­

slås bl. a. att skyldighet att anmäla verksamhet stadgas för vissa större

jordbruk samt att bestämmelserna om personalrum och om minderårigs

arbetstid och nattvila skola gälla även beträffande det egentliga jordbruket.

Landsorganisationen framhåller vidare, att kommittén icke anfört någon

motivering för den olika behandlingen av självständig och osjälvständig bi­

näring till jordbruk. En sådan kunde knappast heller förebringas. För varje

undantag från lagens tillämpning måste tvingande skäl kunna åberopas och

som sådana kunde godkännas endast tillämpningshinder som berodde på ar­

betets beskaffenhet. I detta hänseende funnes ingen skillnad mellan själv­

ständigt och osjälvständigt bedrivna näringar. Enligt organisationens me­

ning borde varje vid sidan av egentligt jordbruk bedriven verksamhet av

beskaffenhet och omfattning att kunna betraktas som en binäring i allo in­

rymmas under lagen. I samband med brukande av jord bedrivet skogsbruk

borde icke hänföras till jordbruk utom i vad anginge husbehovsavverkning.

I övrigt borde sådant skogsbruk betraktas som en binäring och följaktligen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

enligt vad organisationen föreslagit beträffande binäringar, i allo vara un­

derkastat arbetarskyddslagen.

Domänstyrelsen ifrågasätter med hänsyn till att en avsevärd del av lan­

dets skogsbruk bedreves i samband med jordbruk, huruvida icke lagen i allo

borde äga tillämpning även å sådant skogsbruk. Kommittéförslaget skulle

kunna föranleda exempelvis att vid avverkningsarbeten, som utfördes un­

der samma förhållanden på ömse sidor om en rågång, lagen skulle tilläm­

pas på den ena sidan för skogsbruk som självständig näringsgren och på

den andra sidan för skogsbruk i samband med jordbruk. Skogs- och (lott­

ning snrbetareförbundet anför enahanda synpunkter.

Skogsstyrelsen anför att den för skogsbruket föreslagna kategoriklyv­

ningen icke syntes lyckad. Den skulle exempelvis medföra att helt olika

bestämmelser kunde komma att gälla vid skogsavverkningar på olika sidor

om en rågång eller till och med på samma skog — om en avverkningspost

sålts på rot — endast därför att arbetsgivaren i ena fallet samtidigt vore

brukare av jord. Den senare skulle sålunda bl. a. kunna utan inskränkning

anställa minderåriga även i tungt skogsarbete. Den intima växelverkan, som

på kombinerade brukningsenlieter rådde med avseende på personalens an­

vändning i jordbruks- resp. skogsarbete, gjorde det emellertid varken möj­

ligt eller lämpligt att för allt skogsarbete tillämpa samma lagbestämmelser,

åtminstone så länge det egentliga jordbruksarbetet intoge en särställning

inom arbetarskyddslagstiftningen. När samma arbetare omväxlande arbe­

tade i jordbruket och i skogen, vore det självfallet svårt att följa skilda reg­

ler rörande arbetarskyddet, särskilt i fråga om användandet av minderåriga.

En lämpligare lösning av frågan vore enligt styrelsens mening, att sådant

skogsarbete på kombinerade brukningsenheter, vid vilket i jordbruket mera

stadigvarande sysselsatta personer utnyttjades, inräknades under vad kom­

mittén kallat jordbrukets binäringar. I de fall då skogsbruket hade ovanligt

stor omfattning i jämförelse med jordbruket skulle det räknas som själv­

ständig binäring, medan skogsbruket i det stora flertalet fall skulle anses

som osjälvständig binäring. Vid skogsarbete, som utfördes av för ändamå­

let — fast eller mera tillfälligt — anställda arbetstagare, torde däremot icke

finnas skäl att medgiva några speciella undantag från lagens bestämmelser

därför att skogsbruket dreves i samband med jordbruk. Även den sålunda

föreslagna gränsdragningen kunde givetvis i vissa fall komma att medföra

mindre lyckliga verkningar. Om exempelvis på en awerkningstrakt syssel­

sattes såväl på gården anställda jordbruksarbetare som särskilt anställda

skogsarbetare, skulle delvis skilda bestämmelser gälla för dessa kategorier.

Sådana inadvertenser kunde icke undgås, därest jordbruksarbetet skulle bi­

behålla sin särställning i skyddslagstiftningen. Den av styrelsen föreslagna

regeln skulle emellertid troligen medföra mindre olägenheter än kommitté­

förslaget.

69

Skogs- och flottledsinspektören anser, att skogsbruk i samband med jord­

bruk borde behandlas som binäring till jordbruk.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) finner det ur lagteknisk och

framför allt ur praktisk synpunkt föga lyckligt att giva olika bestämmelser

för det egentliga jordbruket och dess osjälvständiga binäringar. Gränsdrag­

ningen mellan dessa verksamheter kunde nämligen ofta vara mycket vansk­

lig. Med hänsyn därtill syntes det vara mest rationellt att låta samma be­

stämmelser gälla för det egentliga jordbruket och för osjälvständiga binä­

ringar.

Beträffande det föreslagna undantaget i fråga om visst arbete inom

försvarsväsendet uttalar landsorganisationen, att bestämmelsen

syntes oklar på grund av det uppställda villkoret att arbetet skall väsentli­

gen bedrivas på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag. Undan­

taget borde, utan att det därigenom inskränktes, kunna angivas omfatta

arbete som vore att hänföra till militär övning. Försvarets civilförvaltning

finner det uppenbart, att arbetarskyddslagen icke kunde tillämpas på mili­

tär verksamhet under beredskaps- eller motsvarande förhållanden. Civilför-

svarsstyrelsen förutsätter att i händelse av beredskap eller krig undantag

från lagens tillämpning eller från tillämpningen av vissa av lagens bestäm­

melser jämlikt 4 § i förslaget komme att meddelas beträffande viss av

civilförsvaret utövad verksamhet.

Kommitténs förslag atthemindustriellt arbete skall falla un­

der arbetarskyddslagen tillstyrkes uttryckligen av landsorganisationen. I

motsats till kommittén anser emellertid organisationen att även bestämmel­

serna om minderårigs minimiålder, arbetstid och nattvila borde äga tillämp­

ning å dylikt arbete. Organisationen framhåller att dessa föreskrifter, även

om rättsliga sanktioner för deras efterlevnad endast undantagsvis skulle

kunna komma i fråga, syntes kunna utöva en moralbildande funktion. Även

yttrandena från kooperativa förbundets styrelse, yrkeskvinnors samarbets-

förbund och föreningen SAIA gå i tillstyrkande riktning, men de två först­

nämnda organisationerna betona samtidigt önskvärdheten av att man i till-

lämpningen ginge fram med god urskillning och med hänsyn tagen till de

särskilda förhållanden, varunder arbetet bedreves.

Övriga som yttrat sig i denna fråga ställa sig tveksamma till förslaget eller

avstyrka detsamma. Sålunda framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, att efterlevnaden av skyddsföreskrifterna torde bli svår att kontrollera

även med den starkt begränsade tillämplighet som förslaget innebure. Läns­

styrelsen i Malmöhus län anför följande.

Mot en utsträckning av lagens tillämpningsområde till hemindustriellt

arbete ha framförts åtskilliga invändningar, varvid åberopats bl. a. att svå­

righeter att utöva tillsyn å lagens efterlevnad skulle uppstå, att intrång i

den personliga friheten i hemmet komme att ske samt att iakttagandet av

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 21)8.

lagens bestämmelser endast i begränsad utsträckning kunde åläggas arbets­

givare. Dessa invändningar äro enligt länsstyrelsens mening i viss mån be­

rättigade. Med hänsyn härtill samt då utredningen enligt länsstyrelsens

mening icke visat, att verkligt behov föreligger av tillsyn å hemindustrieli

verksamhet, finner länsstyrelsen det tveksamt, om den föreslagna utvidg­

ningen härutinnan bör komma till stånd. Inom förevarande område torde

lagstiftningens syfte bättre eller åtminstone smidigare kunna ernås genom

propaganda och effektivisering av hälsovårdsstadgans bestämmelser.

Kommerskollegium ifrågasätter, om icke en övervakning av hemindustri-

ellt arbete i den utsträckning som föreslagits redan ur principiella synpunk­

ter kunde väcka betänksamhet.

Riksförsäkringsanstalten hemställer, att det hemindustriella arbetet läm­

nas utanför arbetarskyddslagen. Anstalten framhåller, att denna lag regle­

rade förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Kommittén hade

emellertid här lämnat detta område och föreskrivit att det skulle ankomma

på arbetstagaren att tillse att bestämmelserna till förekommande av ohälsa

och olycksfall i skälig utsträckning efterlevdes. Att på detta sätt inom la­

gens ram införa en reglering av ett arbetsområde, som principiellt fölle

utanför lagens tillämpningsområde i övrigt, torde varken ur praktiska eller

lagtekniska synpunkter kunna anses tillrådligt. Goda skäl kunde säkerligen

anföras för att söka ernå förbättrade arbetsförhållanden vid hemindustrielit

arbete, men om ett samhällsingripande befunnes erforderligt, borde det en­

ligt anstaltens mening ske genom särskild lagstiftning.

Yrkesinspektören i sjunde distriktet anför, att antalet hemindustriella

arbetsställen inom distriktet sannolikt torde överstiga 6 000. Arbetet torde

så gott som undantagslöst bedrivas i arbetstagarens bostad. Behovet av till­

syn över denna verksamhet vore ringa eller intet och svarade i varje fall

icke på långt när mot de kostnader, som i händelse av lagens tillämpning

på dessa arbetsställen skulle komma att åsamkas statsverket för tillsynen

å desamma. Om icke lagens tillämpning på hemindustri kunde helt slopas,

borde lagen åtminstone icke avse hemindustrielit arbete, som vore förlagt

till arbetstagarens bostad.

Hantverks- och smäindustriorganisationen säger sig icke kunna biträda

kommitténs förslag att utsträcka lagens tillämpning till hemindustriellt ar­

bete. Självfallet borde arbetsgivaren vara skyldig tillse, att maskiner och

redskap som han tillhandahölle arbetstagare vore försedda med erforderliga

skydd och i övrigt erbjöde betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall,

men därutöver syntes lagen icke böra göras tillämplig å hemindustriellt

arbete, enär möjligheterna att kontrollera förhållandena inom arbetarens

hem vore begränsade. Lagen borde vara tillämplig endast på sådana arbets­

ställen, där arbetsgivaren vore i tillfälle att utöva verklig tillsyn över ar­

betet.

Fredrika-Bremer-förbundet anför att om lagens utsträckning till hemin­

dustriellt arbete skulle bli av någon betydelse, det skulle erfordras att till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)S.

71

synsmyndigheterna sökte i arbetstagarnas hem framtvinga en verklig efter­

levnad av lagens skyddsföreskrifter. Detta skulle emellertid innebära en så

stor inskränkning i den personliga friheten, att förbundet bestämt avstyrkte

förslaget att lagen skulle gälla beträffande hemindustriellt arbete.

Skånes handelskammare anser förslaget innebära ett åsidosättande av

hemmens integritet, något som handelskammaren funne principiellt för­

kastligt. Vidare skulle tillsynen å det hemindustriella arbetet komma att

fordra en orimligt stor administrativ apparat. Handelskammaren vore med

hänsyn därtill icke övertygad om lämpligheten av kommitténs förslag i

denna del.

Kommitténs förslag beträffande arbete av familjemedlem till

arbetsgivaren tillstyrkes uttryckligen av kooperativa förbundets sty­

relse, yrkeskvinnors samarbetsförbund och föreningen SAIA.

Landsorganisationen vill däremot ytterligare utsträcka lagens tillämplig­

het å familjemedlemmar. Enligt organisationens mening saknades skäl att

stadga någon särbehandling av familjemedlemmar. Lagen borde därför gi­

vas total tillämpning på såväl blandade som rena familjeföretag. Till stöd

för sitt förslag att arbete av familjemedlem, vilket vore förlagt till arbets­

givarens bostad, helt skulle undantagas från arbetarskyddslagen hade kom­

mittén allenast anfört, att en tillämpning av lagen i dessa fall skulle med­

föra intrång i hemmet. Intrånget skulle tydligen bestå i den inspektion som

någon gång kunde ifrågakomma. Att denna säkerligen lika sporadiska som

kortvariga förrättning skulle mera allvarligt äventyra hemfriden vore föga

antagligt. Undantaget vore från arbetarskyddssynpunkt oegentligt och ej

heller påkallat av något annat legitimt skäl. Såsom grund för det av kom­

mittén föreslagna totala undantaget för familjemedlem, som sysselsattes i

jordbruk eller osjälvständig binäring till jordbruk, hade anförts att jord­

bruksarbete bedrivet av familjemedlemmar ansetts vara av enklare beskaf­

fenhet än samma arbete utfört av lejd arbetskraft ■— en tydligen ogrundad

åsikt. Däremot vore kommitténs omdöme att med hänsyn till det stora an­

talet familjeföretag inom jordbruket någon regelmässig tillsyn å lagens

efterlevnad icke stode att vinna riktigt, dock blott om det preciserades att

gälla med hänsyn till nuvarande inspektionssystem och inspektionspraxis.

Med arbetsinspektionens ökade personalresurser komme det anförda skä­

let för ett undantag — om det över huvud kunde godkännas som skäl —

att försvagas. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner ej tillräckliga skäl

föreligga att undantaga familjeföretag inom jordbruket. Åtskilliga sådana

företag dreve mycket intensifierade jordbruk med stora maskinparker.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, huruvida lagen borde omfatta

rena familjeföretag.

Hantverks- och småindustriorganisationen anser det omotiverat att ut­

sträcka lagen att omfatta även familjemedlemmar och föreslår att det nu

gällande undantaget för familjemedlemmar bibehålies.

72

I några yttranden yrkas undantag för vissa slag av verksamhet, som en­

ligt kommitténs förslag skulle falla under arbetarskyddslagen. Sålunda före­

slår luft fartsstyrelsen att den civila luftfarten undantages. Styrelsen

anför, att luftfarten liksom skeppstjänsten bedreves under så speciella för­

hållanden att de föreslagna allmänna skyddsreglerna endast i mycket be­

gränsad omfattning torde kunna tillämpas. Därtill komme, att luftfarten till

stor del vore föremål för internationell reglering. Huvuddelen av de spe­

ciella skyddsföreskrifter som erfordrades utfärdades av styrelsen i egen­

skap av luftfartsmyndighet. Bestämmelsernas efterlevnad övervakades

främst av luftfartsinspektionen och trafikavdelningen. I sin kontrollerande

verksamhet hade dessa organ att beakta icke blott trafikanternas säkerhet

utan i lika hög grad de anställdas trygghet mot ohälsa och olyckshändelser.

På grund av de speciella tekniska och andra erfarenheter samt den känne­

dom om internationella föreskrifter som erfordrades för utfärdandet av

skyddsregler på detta område vore det nödvändigt att nuvarande ordning

med styrelsen som reglerande och inspekterande myndighet bibehölles be­

träffande alla med drifttjänsten inom luftfarten sammanhängande förhål­

landen. Att den civila luftfarten undantoges från arbetarskyddslagen ute-

slöte icke att styrelsen, i den mån tekniska möjligheter därtill funnes och

internationella regler icke lade hinder i vägen, vid utövandet av nämnda

funktioner i görligaste mån beaktade de principer som uppställts i den före­

slagna lagen.

Svenska arbetsgivareföreningen, södra Sveriges stuvareförbund, Norr­

lands stuvar ef örbund och Skånes handelskammare ifrågasätta under åbe­

ropande av stuverifackets egenartade arbetsförhållanden, om icke stu-

veriverksam heten kunde utbrytas ur arbetarskyddslagen och i

stället göras till föremål för behandling i samband med frågan om arbetar­

skyddet ombord på fartyg.

Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges fastighetsägares arbetsgi­

vareförbund hävda, att arbetarskyddslagen ej borde gälla beträffande fas-

tighetsskötsel, enär arbetsgivaren därvid ej hade möjlighet att vaka

över arbetets anordnande.

Mot det sakliga innehållet i bestämmelserna om ändring av lagens

tillämpningsområde genom beslut i administrativ

ordning har erinran framställts endast av kooperativa förbundets sty­

relse, som anser att befogenhet att utsträcka lagens tillämpning icke borde

tillkomma arbetsrådet utan allenast Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

78

Departementschefen.

Den gällande arbetarskyddslagen har ett vidsträckt tillämpningsområde.

Den omfattar med några mindre betydande undantag hela näringslivet

samt i stor utsträckning även statens och kommunernas verksamhet, dock

icke den egentliga förvaltningstjänsten. För jordbruket gäller emellertid

lagen endast i vad den avser att förebygga olycksfall vid användande av

maskiner, ångpannor o. d.

Arbetarskyddskommittén har, med utgångspunkt från att arbetarskydds-

lagstiftningen i princip bör vara allmängiltig, föreslagit vissa utvidgningar

av lagstiftningens nuvarande tillämpningsområde. Enligt huvudregeln i

kommittéförslaget skall lagen äga tillämpning å varje verksamhet, vari ar­

betstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning. De i gällande lag

använda uttrycken »rörelse» och »särskilt arbetsföretag» ha sålunda utbytts

mot »verksamhet». Den föreslagna avfattningen skulle medföra främst den

utvidgningen av lagens tillämpningsområde, att lagen skulle komma att

omfatta jämväl den statliga och kommunala förvaltningsverksamheten.

Med hänsyn till kommitténs uttalanden om innebörden av begreppet verk­

samhet vill det dessutom synas, som om avsikten varit att tillfälliga arbe­

ten skulle inbegripas under lagen i större utsträckning än hittills.

Den av kommittén föreslagna huvudregeln är densamma som upptogs i

det förslag till arbetarskyddslag, vilket remitterades till lagrådet år 1911.

Vid sin granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att tillämpningsområ­

det utsträckts längre än behovet föranledde, vilket särskilt visade sig i fråga

om sådan statens verksamhet, som utövades för uppfyllandet av statens

ändamål, dvs. den egentliga tjänstemannaverksamheten. Lagrådet fram­

höll bl. a. att vid denna verksamhet i regel icke torde förekomma missför­

hållanden av den art förslaget avsåge samt att i allt fall behovet av skydd

till förekommande av tänkbara sådana missförhållanden, t. ex. ohälsa i

följd av arbetslokalers osundhet, uppenbarligen borde tillgodoses i helt

andra former än genom kontrollföreskrifter i en författning av allmän civil­

lags natur. Vidare ansåg lagrådet att det sagda i huvudsak ägde motsva­

rande tillämpning å kommunal verksamhet. Lagrådet föreslog med anled­

ning härav att tillämpningsområdet skulle anknytas till begreppen rörelse

och särskilt arbetsföretag. I enlighet med lagrådets förslag fick stadgandet

i 1912 års proposition den lydelse som ännu gäller. Vid propositionens av­

låtande uttalade föredragande departementschefen att den av lagrådet för­

ordade inskränkningen å ena sidan i huvudsak allenast medförde ett ute­

slutande av sådana slag av verksamhet, för vilka lagen ej kunde få någon

större praktisk betydelse, men å andra sidan vore ägnad att undanröja åt­

skilliga, i viss mån berättigade invändningar och betänkligheter. För min

del finner jag att lagrådets erinringar i allt väsentligt fortfarande äga giltig­

het. Lagens bestämmelser skulle, såsom byggnadsstyrelsen framhållit, i

74

fråga om förvaltningsverksamheten få betydelse huvudsakligen såvitt de

anginge anordnande av tjänstelokaler samt dessas beskaffenhet och utrust­

ning. Av skäl, som jag skall närmare utveckla i ett senare sammanhang,

anser jag i motsats till kommittén att frågan om arbetslokalers beskaffen­

het i huvudsak bör regleras icke i arbetarskyddslagen utan i byggnadsför-

fattningarna. Om lagen skulle gälla den statliga förvaltningsverksamheten,

måste man vidare enligt min mening i allt fall undantaga sådan verksam­

het från lagens bestämmelser om förelägganden och förbud, en omständig­

het som ytterligare skulle minska den praktiska betydelsen av lagens till­

lämplighet å nämnda verksamhet. Den inspektion över förvaltningsverk­

samheten som ur arbetarskyddssynpunkt kan anses erforderlig torde

kunna ordnas utan att lagen göres tillämplig å sådan verksamhet. Av nu

anförda skäl anser jag, att den statliga och kommunala egentliga tjänste­

mannaverksamheten fortfarande bör lämnas utanför arbetarskyddslagen.

Jag förutsätter därvid alt såväl statliga som kommunala förvaltningsmyn­

digheter skola låta sig angeläget vara att samråda med tillsynsorganen, så

snart behov därav kan anses föreligga.

Enligt den av kommittén avsedda tolkningen av begreppet verksamhet

skulle lagen åtminstone i viss utsträckning tillämpas å tillfälligt arbete,

även då detta icke inginge i rörelse eller vore av sådan beskaffenhet, att

det kunde betecknas som särskilt arbetsföretag. I anslutning härtill vill jag

framhålla, att det år 1911 till lagrådet remitterade förslaget — vilket så­

som nämnts byggde på begreppet verksamhet — innehöll ett stadgande,

enligt vilket från lagens tillämpning skulle undantagas arbete av tillfällig

beskaffenhet, vilket icke utfördes i någon av arbetsgivaren såsom näring

eller eljest på yrkesmässigt sätt utövad verksamhet. För min del kan jag

ej finna att den av kommittén föreslagna utvidgningen skulle kunna få

någon nämnvärd betydelse ur arbetarskyddssynpunkt; däremot skulle en

tillämpning av lagens bestämmelser å tillfälliga arbeten, särskilt föreskrif­

terna rörande minderåriga, ej sällan komma att framstå som opåkallad och

direkt obillig.

Med hänsyn till vad som nu anförts och då det ej heller i övrigt synes

föreligga något behov av att ändra den nuvarande huvudregeln angående

lagens tillämpningsområde vill jag förorda att densamma bibehålies. Lagen

bör sålunda i princip äga tillämpning å varje rörelse, industriell eller icke,

vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares räkning, ävensom å

hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt

arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt.

Enligt den nu återgivna huvudregeln faller verksamhet, vari icke finnes

någon arbetstagare, utanför lagen. Kommittén har föreslagit den utvidg­

ningen av tillämpningsområdet, att lagen skall gälla beträffande dylik

verksamhet, såframt den drives gemensamt av två eller flera personer, s. k.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

75

kooperativ verksamhet. F. n. förutsattes för ingripande mot

missförhållande inom verksamhet av detta slag ett förordnande av Kungl.

Maj :t i det särskilda fallet med stöd av 7 § 3 mom. arbetarskyddslagen.

För min del tillstyrker jag kommitténs förslag i denna del, vilket i yttran­

dena med något enstaka undantag lämnats utan erinran. Däremot vill jag i

likhet med några remissinstanser ifrågasätta lämpligheten av kommitténs

förslag att delägarna i verksamheten hland sig skulle utse en som skulle

betraktas såsom arbetsgivare samt att, om så ej skett, varje delägare skulle

vara ansvarig, som om han vore arbetsgivare i förhållande till den eller de

andra. Om man skall kunna lägga hela ansvaret på en av delägarna, måste

denne få rätt att ensam vidtaga skyddsåtgärder på samtliga delägares

bekostnad. Av flera skäl torde emellertid eu sådan regel icke vara lämplig,

bl. a. synes den strida mot de principer på vilka lagstiftningen om enkla

bolag vilar. Vissa enkla bolag äro redan f. n. underkastade arbetarskydds­

lagen, nämligen sådana, vari någon arbetstagare sysselsättes. I dylikt fall

lärer arbetsgivaransvaret åvila samtliga delägare. Även då verksamheten

drives utan biträde av arbetstagare synes den regeln böra gälla, att del­

ägarna kollektivt anses som arbetsgivare. Härav uppstår visserligen den ur

teoretisk synpunkt egendomliga konsekvensen att delägare som utför arbete

på samma gång betraktas såsom arbetsgivare och arbetstagare, men några

praktiska olägenheter torde denna konstruktion icke medföra. I likhet med

kommittén finner jag erforderligt, att sådan verksamhet, varom här är

fråga, undantages från vissa av lagens bestämmelser. Beträtfande undan­

tagens omfattning är jag i sak ense med kommittén bortsett från att en­

ligt min mening bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka möj­

liggöra inskridande mot missförhållanden i fråga om minderårigs arbete,

böra äga tillämpning i förevarande fall.

Kommittéförslaget innebär även i andra avseenden att avsteg skall göras

från principen att ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare

måste föreligga för att lagen skall vara tillämplig. Enligt förslaget skola

nämligen vissa personer, som icke äro arbetstagare, likställas med sådana.

Sålunda skall lagen äga tillämpning å arbete vid läroanstalt, vilket elev

utför för vinnande av praktisk utbildning. I yttrandena har icke någon

principiell invändning gjorts mot att lagen utsträckes till elever. Däremot

råda delade meningar om hur långt man därvid bör gå. För min del anser

jag kommitténs förslag vara onödigt vidsträckt. De flesta läroanstalterna

äro redan nu underkastade inspektion, som visserligen främst avser själva

undervisningen men även omfattar exempelvis de hygieniska förhallandena.

Något verkligt behov av att arhetarskyddslagen göres tillämplig å elever

synes knappast föreligga annat än beträffande arbete, som är förenat med

fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap

kan anses påkallad. En begränsning till för yrkesutbildning avsedda skolor

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

76

synes därför motiverad. Tillräckliga skäl synas icke heller föreligga att

utsträcka lagen till att omfatta exempelvis arbete i handelsskolor eller hus-

hållsgöromål eller kvinnlig slöjd eller enklare träslöjd. Däremot kan jag

icke utan vidare förorda att, såsom yrkats i några yttranden, alla läro­

anstalter under skolöverstyrelsens tillsyn undantagas från arbetarskydds­

lagen. Då det måste anses önskvärt att det närmare utredes, vilka läro­

anstalter och vilka arbeten som i enlighet med vad nu anförts böra om­

fattas av lagen, torde Kungl. Maj :t böra erhålla bemyndigande att med­

dela närmare föreskrifter om lagens tillämplighet å läroanstalter. Dessa

föreskrifter torde — i likhet med vad som skett vid angivandet av tillämp­

ningsområdet för 1916 års olycksfallsförsäkringslag å elever — böra få for­

men av en förteckning över anstalterna i fråga.

Vad angår frågan om undantag för arbete av elever från vissa av lagens

bestämmelser anser jag det varken behövligt eller lämpligt att, såsom

kommittén föreslagit, den centrala tillsynsmyndigheten skulle äga förordna

om tillämpning å sådant arbete av stadgandena om raster, natt- och vecko-

vila, minderårigas och kvinnors användande i arbete samt om det lokala

skyddsarbetet. Jag föreslår därför, att nämnda stadganden helt undan­

tagas, bortsett från bestämmelserna i 26 § i departementsförslaget, vilka

synas böra gälla. Att stadgandena om det lokala skyddsarbetet undantagits

hindrar självfallet icke att skyddsombud utses, om så i visst fall finnes

lämpligt.

Enligt kommitténs förslag skall värnpliktig vara likställd med

arbetstagare. Med hänsyn till vad kommittén föreslagit i fråga om lagens

tillämplighet å arbete inom försvarsväsendet skulle detta innebära, att lagen

skulle gälla, då värnpliktig utförde sådant arbete inom försvarsväsendet som

bedreves väsentligen på samma sätt som civilt arbete av motsvarande slag

och icke vore att hänföra till militär övning eller då han användes till civilt

arbete utom försvarsväsendet. I yttrandena har icke någon principiell erin­

ran framställts mot förslaget att likställa värnpliktig med arbetstagare och

jag finner för min del goda skäl tala för detsamma. Arbetarskyddslagen

bör sålunda äga tillämpning å värnpliktigs användande till arbete av sådan

beskaffenhet att det faller under lagen, om det utföres av arbetstagare. Med

den huvudregel angående lagens tillämpningsområde, som jag förordat,

skulle detta medföra, att lagen komme att gälla i den mån arbetet kunde

anses hänförligt till rörelse eller särskilt arbetsföretag. Kommittén har räk­

nat upp åtskilliga slag av verksamhet inom försvarsväsendet, som enligt

nuvarande praxis ansetts falla under arbetarskyddslagen. Denna uppräk­

ning är uppenbarligen icke avsedd att vara fullständig. Sålunda torde inom

försvarsväsendet bedrivas byggnads- och anläggningsverksamhet, som otvi­

velaktigt är att betrakta såsom särskilt arbetsföretag i lagens mening. I

detta sammanhang må nämnas att enligt vad kommittén uppgivit gällande

arbetarskyddslag icke ansetts tillämplig å arbete, som militär eller civil-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

77

militär personal utfört inom sådan verksamhet, varom här är fråga. I lik­

het med kommittén ifrågasätter jag, om denna ståndpunkt är riktig. Enär

den anställda militära och civilmilitära personalen uppenbarligen måste

betraktas som arbetstagare, bör nämligen enligt min mening arbetarskydds­

lagen anses omfatta arbete av dylik personal, vilket utföres i rörelse eller

vid särskilt arbetsföretag, exempelvis under tjänstgöring vid en till försva­

ret hörande fabrik eller verkstad. Beträffande såväl den anställda som den

värnpliktiga personalen bör emellertid beaktas att, såsom kommittén fram­

hållit, den egentliga militärtjänsten icke lämpligen lärer kunna inbegripas

under lagen. Om exempelvis ett brobyggnads- eller befästningsarbete ut­

föres såsom militär övning, bör lagen sålunda icke anses tillämplig å det­

samma. Något särskilt stadgande härom synes emellertid icke erfordras.

Enlig kommitténs förslag skulle även civilförsvarspliktig vara likställd

med arbetstagare. Med den av mig förordade huvudregeln angående lagens

tillämpningsområde kommer endast sådan verksamhet inom civilförsvaret

som kan anses utgöra rörelse eller särskilt arbetsföretag att vara under­

kastad lagen. I fredstid torde civilförsvarspliktig näppeligen användas till

sådant arbete och under beredskap eller krig lärer arbetarskyddslagen icke

lämpligen böra tillämpas å civilförsvarspliktig. Med hänsyn härtill synes

anledning saknas att likställa civilförsvarspliktig med arbetstagare.

Kommittén har vidare ansett att på vårdanstalt intagna per­

soner borde likställas med arbetstagare, då de utförde arbete å anstal­

ten. Enligt min mening synes det befogat att de intagnas arbete å vissa

vårdanstalter underkastas tillsyn från yrkesinspektionens sida. Såväl vid

vården av socialt missanpassade som inom sjukvården har på senare år

arbetsmomentet fått allt större betydelse. Åtskilliga anstalter, särskilt en

del fångvårds- och alkoholistanstalter, förfoga över en betydande maskinell

utrustning. Det synes emellertid tillräckligt att utsträcka lagens tillämplig­

het till i huvudsak sådana vårdanstalter, där de intagna kunna kvarhållas

tvångsvis. Av nu anförda skäl föreslår jag att den som är intagen på fång­

vårds- eller tvångsarbetsanstalt, allmän alkoholistanstalt eller fattigvårds-

anstalt eller å sinnessjukhus eller annan anstalt för vård av sinnessjuka

likställes med arbetstagare, i den mån han å anstalten utför arbete efter

anvisning av anstaltsledningen. Vissa av lagens särskilda bestämmelser

torde emellertid icke böra gälla beträffande sådant arbete. Undantagen

synas böra få samma omfattning som föreslagits i fråga om elever vid

läroanstalt.

Hittills har närmast behandlats frågan om yttergränserna för arbetar­

skyddslagens tillämpningsområde. Kommittéförslaget innehåller liksom gäl­

lande arbetarskyddslag undantagsbestämmelser, som inskränka detta om­

råde. Därjämte har kommittén föreslagit att vissa slag av arbete skulle un­

dantagas från en del av lagens bestämmelser. Enär husligt arbete icke faller

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

78

under departementsförslagets huvudregel angående lagens tillämpnings­

område, bortfaller kommittéförslagets undantagsbestämmelse för sådant ar­

bete. I likhet med kommittén anser jag, att det i gällande arbetarskyddslag

upptagna undantaget för arbete, som är att hänföra till skeppstjänst, bör

bibehållas. Inom kommittén pågår f. n. utredning av frågan om arbetar­

skyddet ombord på fartyg.

Såsom tidigare nämnts äger gällande arbetarskyddslag tillämpning å

jordbruket — varunder jämväl torde inbegripas skogsbruk i sam­

band med jordbruk ävensom osjälvständiga binäringar till jordbruk — en­

dast i vad den åsyftar att förebygga olycksfall vid användande av maski­

nella hjälpmedel och farliga tryckkärl. Kommitténs förslag innebär en sär­

skilt ur principiell synpunkt betydande utvidgning av lagens tillämplighet

å jordbruket, men detta skall fortfarande vara undantaget från en del av

lagens bestämmelser. Inskränkningarna äro mera omfattande beträffande

det egentliga jordbruket än för osjälvständiga binäringar.

Av remissinstanserna är det endast ett par länsstyrelser som ifrågasatt

lämpligheten av att utvidga lagens tillämplighet å jordbruket i den omfatt­

ning, som kommittén föreslagit. De organisationer, som företräda företa­

garna inom jordbruket, synas sålunda i sak knappast haft något att in­

vända mot förslaget. Däremot ha såväl dessa organisationer som åtskilliga

andra remissinstanser kritiserat förslaget ur lagteknisk synpunkt och

itrågasatt en särskild arbetarskyddslag för jordbruket.

För en utsträckning av iagens tillämplighet å jordbruket talar icke blott

att samhället såvitt möjligt i skyddsrättsligt hänseende bör likställa jord­

brukets arbetstagare med arbetstagare inom andra områden utan även ett

praktiskt behov. Olycksfallsrisken inom jordbruket är betydande; den är

större än inom vissa industrigrenar. Även om många olycksfallsanledningar

inom jordbruket äro av sådan art, att skyddsåtgärder näppeligen kunna

vidtagas mot desamma, torde det likväl bland de olycksfallsrisker, som f. n.

icke nås av arbetarskyddslagen, finnas åtskilliga vilka skulle kunna avlägs­

nas eller minskas genom dylika åtgärder, t. ex. bristfälliga skullgolv, oskyd­

dade foderluckor, bristfälliga stegar och trappor, olämpliga eller bristfäl­

liga redskap och verktyg ävensom vissa med användningen av giftiga eller

frätande ämnen eller sprängämnen förbundna faror. I stor utsträckning

torde ett fullgott skydd mot dylika olycksfallsanledningar kunna åstadkom­

mas genom relativt enkla och föga kostnadskrävande anordningar. Även i

åtskilliga andra hänseenden synes en utsträckning av lagens räckvidd i

fråga om jordbruket kunna få praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda anser jag det principiellt riktigt att jordbru­

ket i arbetarskyddshänseende jämställes med andra näringsgrenar. Med

hänsyn till att en fullständig likställighet åtminstone f. n. skulle medföra

praktiska tillämpningssvårigheter, torde det dock vara påkallat att jord­

bruket fortfarande får intaga en viss särställning. Med den utformning

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

79

själva lagen erhållit i departementsförslaget synes det emellertid knappast

kunna komma i fråga att undantaga jordbruket från mer än några få be­

stämmelser. Vid sådant förhållande torde anledning saknas att, såsom i en

del yttranden yrkats, reglera jordbrukets arbetarskydd i en särskild lag.

Även den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen bör enligt min me­

ning kunna omfatta jämväl jordbruket. För jordbrukets del komma visser­

ligen åtskilliga av kungörelsens bestämmelser att sakna betydelse, men mot­

svarande torde gälla om en hel del andra verksamhetsgrenar. Sålunda kom­

mer bl. a. inom handel, transportverksamhet och vissa slag av anläggnings-

verksamhet utrymme i allmänhet att saknas för tillämpning av de talrika

föreskrifter, som närmast taga sikte på förhållandena inom industrien. Sär­

skilt med hänsyn till de växlande förhållandena även inom en och samma

huvudgrupp av verksamhet skulle det icke innebära några nämnvärda för­

delar att utfärda särskilda allmänna tillämpningskungörelser för de olika

huvudgrupperna. Däremot skulle ett dylikt förfarande otvivelaktigt vara

förbundet med vissa nackdelar. Det syfte, som ligger bakom yrkandena om

tillskapandet av en särskild arbetarskyddslag för jordbruket, synes bäst

kunna tillgodoses genom utfärdandet av praktiska anvisningar för lagens

tillämpning på detta arbetsområde. Det torde böra ankomma på arbetar-

skyddsstyrelsen att utarbeta en sådan vägledning.

I detta sammanhang vill jag framhålla att även om i huvudsak samma

bestämmelser skola gälla för jordbruket som för andra näringsgrenar detta

givetvis icke innebär, att lika stränga krav på skyddsanordningarnas be­

skaffenhet uppställas i fråga om jordbruket som beträffande exempelvis

industrien. Att vid lagens tillämpning tillbörlig hänsyn bör tagas till de sär­

skilda förhållandena inom jordbruket följer redan av den grundsats om

skälighetsprövning, som kommit till uttryck i lagens huvudstadgande angå­

ende arbetsgivares skyldigheter. F. ö. må framhållas, att gällande arbetar­

skyddslags tillämpning å jordbrukets maskiner icke synes ha givit anled­

ning till klagomål om bristande hänsynstagande till jordbrukets förhål­

landen.

Jag övergår härefter till spörsmålet om undantag för jordbrukets del från

vissa av lagens särskilda stadganden. Enligt kommitténs förslag skulle

såsom nämnts undantagen bli något mera omfattande i fråga om det egent­

liga jordbruket än beträffande osjälvständiga binäringar till jordbruk.

Landsorganisationen har för sin del ansett att lagen i allo borde gälla för

osjälvständig binäring. Ur praktisk synpunkt synes det emellertid föga

lyckligt att på detta sätt göra en skillnad mellan det egentliga jordbruket

och osjälvständiga binäringar till jordbruk. Redan själva gränsdragningen

mellan det egentliga jordbruket och osjälvständiga binäringar torde vara

mycket vansklig. Vid jordbruksföretag med osjälvständig binäring torde

vidare de anställda ofta växelvis sysselsättas inom själva jordbruket och

i binäringen. Det skulle därför otvivelaktigt medföra vissa olägenheter om

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

.so

exempelvis den minderåriga personalen skulle vara underkastad olika be­

stämmelser beroende på om den minderårige för tillfället arbetade inom

jordbruket eller i binäringen. I detta sammanhang må erinras om att en­

ligt lantarbetstidslagen samma regler gälla för osjälvständiga binäringar

som för det egentliga jordbruket, medan självständiga binäringar falla un­

der allmänna arbetstidslagen. Om man även i arbetarskyddslagen likställde

osjälvständiga binäringar med det egentliga jordbruket, skulle bestämmel­

serna om lagens tillämplighet å jordbruket kunna göras betydligt enklare

än enligt kommitténs förslag, något som synes vara i hög grad önskvärt.

En sådan likställighet torde kunna genomföras utan några väsentliga nack­

delar ur arbetarskyddssynpunkt.

Med hänsyn till det anförda föreslår jag, att lagens bestämmelser skola

gälla för osjälvständiga binäringar i samma omfattning som för det egent-

liga jordbruket. Då enahanda skäl i huvudsak kunna åberopas för att jäm­

ställa byggnadsarbete för jordbruk eller osjälvständig binäring med det

egentliga jordbruket, finner jag mig böra förorda att så sker. Däremot an­

ser jag i likhet med kommittén att lagen i allo bör gälla i fråga om själv­

ständiga binäringar.

Jordbruket är f. n. så gott som helt undantaget från arbetarskyddslagens

föreskrifter rörande minderåriga. Enligt kommitténs förslag skulle av min-

derårighetsbestämmelserna endast 29 § i förslaget och det därtill anknutna

sanktionsstadgandet i 59 § 2 mom. äga tillämpning å det egentliga jord­

bruket. Genom dessa lagrum — vilka motsvara 13 § första stycket, 15 § och

39 § i gällande arbetarskyddslag och i departementsförslaget återfinnas

under 26 och 54 §§ — beredes möjlighet dels att i särskilda fall ingripa

mot konstaterade missförhållanden i fråga om minderårigs användande till

arbete och dels att generellt förbjuda att minderårig användes till vissa

farliga arbeten. Att dessa stadganden böra gälla även jordbruket synes

uppenbart och annat har ej heller från något håll ifrågasatts. I remissytt­

randena har med ett undantag — det av lantarbetareförbundet avgivna —

icke någon invändning rests mot kommitténs förslag att föreskrifterna om

minimiålder, fullgjord skolgång, arbetsbok och periodisk läkarbesiktning

icke skulle omfatta jordbrukets minderåriga arbetstagare. Enär det uppen­

barligen skulle medföra stora praktiska svårigheter att tillämpa dessa be­

stämmelser inom jordbruket samt risken för att minderårig skall ådraga

sig ohälsa i följd av jordbruksarbete torde vara relativt obetydlig, vill jag

för min del ansluta mig till kommitténs förslag i denna del. Vad härefter

angår föreskrifterna om minderårigs arbetstid och nattvila har förutom

lantarbetareförbundet även landsorganisationen ansett att jordbruket borde

inbegripas under dessa bestämmelser. Förhållandena inom jordbruket äro

dock i viss mån särpräglade därigenom att jordbrukets beroende av års­

tids- och väderleksförhållandena påkallar att under vissa tider av året till­

fälligtvis uttages en avsevärt längre arbetstid än eljest. Utan en närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

81

utredning är jag icke beredd att förorda att i arbetarskyddslagen införas

bestämmelser, som för jordbrukets del skulle innebära att minderåriga

icke må användas till arbete i den omfattning som lantarbetstidslagstift-

ningen tillåter. Jag kan därför icke tillstyrka, att giltigheten av arbetar­

skyddslagens stadganden om arbetstid för minderåriga utsträckes till att

omfatta även jordbruket. Beträffande reglerna om minderårigas nattarbete

vill jag anmärka, att mera regelbundet egentligt nattarbete knappast torde

förekomma inom jordbruket. Däremot torde ibland uppkomma behov av att

avvika något från bestämmelserna om minderårigs nattvila, exempelvis att

låta minderårig under 16 år börja arbetet före klockan 6. Att kräva dispens

för sådana avvikelser synes icke vara lämpligt. Då således å ena sidan något

verkligt behov av att utsträcka stadgandena om minderårigs nattvila till

jordbruket knappast torde föreligga samt å andra sidan en tillämpning av

desamma å jordbruket skulle medföra vissa praktiska olägenheter, anser

jag att jordbruket icke bör inbegripas under dessa bestämmelser.

Med den utformning arbetarskyddslagen erhållit i departementsförslaget

finner jag icke erforderligt att utöver vad nu angivits undantaga jordbru­

ket från något stadgande i lagen. Detta innebär bl. a. att jag i motsats till

kommittén anser att stadgandena om personalrum böra gälla även för jord­

bruket. Visserligen kan det i regel icke rimligen begäras att personalrum

skola inrättas vid jordbruksföretag — något större behov av sådana an­

ordningar torde i allmänhet ej finnas — men undantagsvis kunna förhål­

landena vara sådana, att det måste anses skäligt att arbetsgivaren tillhanda­

håller personalrum. Avfattningen av de i departementsförslaget upptagna

föreskrifterna om personalrum samt den för arbetarskyddslagens tillämp­

ning i allmänhet gällande skälighetsprincipen synas utgöra tillräckliga

garantier för att tillsynsorganen icke komma att ställa oskäliga krav i detta

hänseende.

Enligt kommittéförslaget skulle skogsbruk i samband med

jordbruk liksom f. n. hänföras till det egentliga jordbruket och sålunda

vara undantaget från minderårighetsbestämmelserna i förslaget, bortsett

från 29 §. Annat skogsbruk skulle däremot vara underkastat lagen i dess

helhet. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det betecknas som oegentligt att

i fråga om samma slags arbete olika bestämmelser skulle gälla, beroende

på vem som vore arbetsgivare. I yttrandena har också kommitténs förslag

i denna del utsatts för kritik. Emellertid visar exempelvis skogsstyrelsens

yttrande att vissa skäl kunna anföras även för den av kommittén föreslagna

lösningen. Mot vart och ett av de i yttrandena framkomna ändringsförsla­

gen synas invändningar kunna riktas ur skilda synpunkter. Någon fullt

tillfredsställande lösning av frågan torde emellertid icke stå att finna. För

egen del vill jag i nära anslutning till ett av skogsstyrelsen framfört upp­

slag förorda kommitténs förslag med den ändringen, att undantaget för

jordbrukets del från föreskrifterna om minderåriga icke skall omfatta så­

dana arbetstagare, som huvudsakligen användas till skogsarbete. Av prak­

ti Bihang till riksdagens protokoll 1948. t sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

82

tiska skäl synes det icke vara möjligt att låta minderårighetsbestämmel-

serna gälla i själva jordbruket anställda minderåriga, då de tillfälligt sys­

selsättas med skogsarbete eller — såsom i ett yttrande föreslagits — med

annat skogsarbete än husbehovsavverkning.

Hemindustrielit arbete faller f. n. utanför arbetarskyddslagen.

Enligt kommitténs förslag skall däremot arbetarskyddslagen äga tillämp­

ning å sådant arbete, låt vara med väsentliga modifikationer. Förslaget har

kritiserats i åtskilliga yttranden. Därvid har bl. a. åberopats att verkligt

behov av tillsyn över det hemindustriella arbetet icke visats föreligga, att

tillsynen skulle innebära ett intrång i hemmens integritet, att de praktiska

resultaten av tillsynen icke kunde väntas motsvara de därmed förenade

kostnaderna samt att förslaget ur lagteknisk synpunkt vore mindre

lämpligt.

Utmärkande för det hemindustriella arbetet är att arbetsgivaren i regel

icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstaga­

ren ordnar arbetet. Själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som

arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, saknas sålunda

på detta område. Självfallet bör det åligga arbetsgivare, som tillhandahål­

ler hemindustriell arbetstagare maskin eller redskap, att tillse att anord­

ningen är försedd med erforderliga skydd och även i övrigt erbjuder be­

tryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. För att uppnå detta behö­

ver man emellertid icke göra arbetarskyddslagen tillämplig å det hem­

industriella arbetet som sådant, utan dylik skyldighet följer redan av de

allmängiltiga bestämmelser för tillverkare, försäljare och upplåtare, vilka

i överensstämmelse med kommitténs förslag upptagits i departementsför-

slaget. Härutöver synes man knappast kunna ålägga arbetsgivare andra

förpliktelser i arbetarskyddshänseende gentemot hemindustriell arbets­

tagare än att meddela råd och anvisningar till förekommande av olycksfall

och ohälsa. Detta är i viss utsträckning tillgodosett i nyssnämnda bestäm­

melser, därigenom att vederbörande tillverkare, försäljare eller upplåtare

ålagts att tillhandahålla för maskinens eller redskapets användning och

skötsel erforderliga föreskrifter.

Utöver vad som redan följer av nyssnämnda allmängiltiga bestämmelser

i lagen innebär kommitténs förslag, att hemindustriell arbetstagare skall

vara skyldig att gentemot sig själv iakttaga vissa av de föreskrifter i lagen

som rikta sig till arbetsgivare. Ur lagteknisk synpunkt måste emellertid

detta förslag betecknas som olämpligt, och det praktiska värdet av det­

samma synes även kunna betvivlas. Då jag vidare delar de betänkligheter

som i några remissyttranden anförts mot inspektion i hemmen och den

föreslagna tillsynen med hänsyn till de för hemindustrien speciella förhål­

landena sannolikt skulle få ganska ringa praktisk betydelse, bör man en­

ligt min mening avstå från att införa inspektion av det hemindustriella ar­

betet. I stället bör man söka finna andra vägar för att nå hemarbetarna

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

83

med den upplysning som enligt kommittéförslaget skulle vara inspektions­

verksamhetens huvudsakliga ändamål. Tillsynsorganen skulle exempelvis

kunna tillställa arbetsgivarna broschyrer och andra upplysningsskrifter att

av dem utdelas till hemarbetare. Man synes kunna förvänta en sådan med­

verkan från arbetsgivarnas sida utan författningsföreskrift därom. Jag för­

utsätter i enlighet med vad som sagts att det skall ankomma på tillsyns­

organen att genom råd och anvisningar främja arbetarskyddet i fråga om

hemindustriellt arbete, även om dylikt arbete icke underkastas tillsyn en­

ligt arbetarskyddslagen.

Av det anförda framgår, att jag icke funnit tillräckliga skäl föreligga

för att arbetarskyddslagens stadganden om arbetsgivare och arbetstagare

med därtill anknutna tillsynsbestämmelser skulle erhålla tillämpning å det

hemindustriella arbetet. Det må framhållas att departementsförslaget lik­

som gällande lag ger möjlighet att å administrativ väg förordna om till-

lämpning av lagen, om i ett visst fall särskilt allvarliga missförhållanden

skulle visa sig i fråga om hemindustriellt arbete.

Enligt kommittéförslaget skall, bortsett från det hemindustriella arbetet,

från arbetarskyddslagens tillämpningsområde alltjämt undantagas arbete,

som arbetstagare utför i sitt hem eller å annan plats som av honom be­

stämmes. I gällande arbetarskyddslag undantages — förutom hemarbete —

annat arbete, vilket utföres under sådana förhållanden att det ej kan an­

ses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Då an­

ledning synes saknas att slopa detta undantag, förordar jag att den gällande

lydelsen av ifrågavarande undantagsbestämmelse bibehålies.

Kommitténs förslag att arbetarskyddslagen i princip skall äga tillämp­

ning å arbete av familjemedlem till arbetsgivaren —

vilket helt faller utanför gällande arbetarskyddslag — har med något en­

staka undantag icke mött erinran i remissyttrandena. Ett särskilt skäl som

talar för förslaget är, att det överensstämmer med tendensen i de på se­

nare år antagna internationella konventionerna och rekommendationerna

på arbetarskyddets område att i största möjliga utsträckning likställa

familjemedlemmar till arbetsgivaren med andra arbetstagare. För egen de]

vill jag ansluta mig till kommitténs principiella ståndpunkt.

I kommittéförslaget ha upptagits såväl totala som partiella undantag

från huvudregeln att arbete av familjemedlem skall vara underkastat arbe­

tarskyddslagen. Sålunda undantagas helt dels arbete i arbetsgivarens bo­

stad och dels arbete inom jordbruket med osjälvständiga binäringar. Det

första av dessa undantag torde få ganska ringa självständig betydelse, när

arbete i arbetstagarens hem undantagits från arbetarskyddslagen, men det

synes likväl böra bibehållas med hänsyn till sådana fall då arbetstagare,

som tillhör arbetsgivarens familj, icke har sitt hem hos denne. För vin­

nande av överensstämmelse med undantaget i fråga om arbete som utfö­

res i arbetstagarens hem torde det av kommittén använda uttrycket »bo­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

84

stad» böra utbytas mot »hem». De invändningar, som i ett par yttranden

rests mot undantaget för arbete av familjemedlem inom jordbruket med

osjälvständiga binäringar, föranleda mig icke att frångå kommitténs för­

slag på denna punkt, särskilt som en utsträckning av tillsynsverksamheten

till detta område åtminstone f. n. icke torde kunna genomföras. Undantaget

bör, såsom kommittén torde ha avsett, omfatta jämväl byggnadsarbete för

jordbruk eller osjälvständig binäring. Jag vill framhålla att liksom i fråga

om det hemindustriella arbetet möjlighet finnes att ingripa om i ett sär­

skilt fall skulle bli känt, att familjemedlem utsättes för allvarlig fara för

ohälsa eller olycksfall i arbetet.

Vad härefter angår familjemedlems användande till annat arbete än så­

dant, som enligt vad nu sagts helt bör falla utanför arbetarskyddslagen,

anser jag i likhet med kommittén påkallat att undantaga familjemedlem

från vissa av lagens bestämmelser. Med hänsyn till att medlem av arbets­

givarens familj undantagits från arbetstidslagarnas tillämpning torde ej

heller arbetarskyddslagens stadganden om arbetstiden och dess förläggning

böra gälla. Hit höra de allmänna bestämmelserna om raster, nattvila och

veckovila ävensom föreskrifterna om arbetstid för minderåriga samt om

nattvila för minderåriga och kvinnor. Av departeinentsförslagets övriga

stadganden rörande minderåriga och kvinnor synas endast bestämmelserna

i 26 § om rätt att i visst fall ingripa mot konstaterade missförhållanden i

fråga om minderårigs arbete samt att generellt förbjuda minderårigs an­

vändande till vissa farliga arbeten böra äga tillämpning å familjemedlem.

Enär familjebandet med enstaka undantag torde utgöra tillräcklig garanti

mot sådana olägenheter, som de sålunda undantagna stadgandena avse att

förekomma, skulle det icke utan ett visst fog kunna anses som onödigt

krångel att kringgärda allt arbete av familjemedlem med dessa ganska om­

fattande restriktioner och formföreskrifter. Det synes f. ö. vara anledning

antaga att efterlevnaden därav skulle bli mycket bristfällig.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare bl. a. bestämmelserna om per­

sonalrum och det lokala skyddsarbetet icke gälla i fråga om arbete av

familjemedlem. Med hänsyn till det sätt på vilket dessa stadganden ut­

formats i departementsförslaget synes det emellertid icke vara erforderligt

att uttryckligen undantaga familjeföretag från desamma. I

I några yttranden har yrkats, att vissa speciella verksamhetsområden,

bl. a. den civila luftfarten, måtte lämnas utanför arbetarskyddslagen. Gäl­

lande arbetarskyddslag omfattar även luftfarten och enligt min mening

föreligga icke tillräckliga skäl att göra ändring härutinnan. Däremot synes

det böra övervägas att luftfartsinspektör förordnas till specialinspektör

enligt arbetarskyddslagen i fråga om luftfarten. Detta spörsmål ämnar jag

närmare behandla i annat sammanhang.

Det i vissa yttranden framförda förslaget att bryta ut stuveriarbetet ur

arbetarskyddslagen och i stället reglera arbetarskyddet på detta område i

samband med arbetarskyddet ombord på fartyg kan jag icke tillstyrka.

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

85

Bl. a. med hänsyn därtill att arbetet i stor utsträckning är förlagt utanför

fartyget synes en sådan lösning vara olämplig. Från fastighetsägarhåll

har gjorts gällande att i fråga om fastighetsskötsel arbetsgivaren icke

hade möjlighet att vaka över arbetets anordnande och att detta arbets­

område därför borde undantagas från arbetarskyddslagen. Jag kan icke

dela denna uppfattning. Fastighetsarbetet är förenat med icke obetyd-

liga olycksfalls- och ohälsorisker, vilka åtminstone delvis äro av den art

att de kunna avlägsnas genom lämpliga skyddsåtgärder. För min del kan

jag icke anse det obilligt mot fastighetsägarna att ålägga dem tillse att

fastighetsskötarna arbeta under säkra och sunda förhållanden. Vid tillämp­

ningen av gällande arbetarskyddslag har riksförsäkringsanstalten i egen­

skap av yrkesinspektionens chefsmyndighet intagit den ståndpunkten, att

ägare av hyreshus i denna sin egenskap får anses driva rörelse i lagens

mening och att lagen sålunda är tillämplig å portvakter och eldare i hyres­

hus. Denna tolkning synes mig riktig.

Det nuvarande partiella undantaget från lagens tillämpningsområde be­

träffande arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.,

bör, såsom kommittén föreslagit, bibehållas.

I likhet med gällande arbetarskyddslag innehåller kommittéförslaget —

såsom i olika sammanhang redan berörts i det föregående — ett stadgande,

enligt vilket lagen genom beslut i administrativ ord­

ning i särskilda fall kan utsträckas till arbete, som eljest icke fal­

ler under lagens tillämpningsområde. Denna möjlighet bör bibehållas, även

om behovet därav minskats genom att i departementsförslaget kooperativ

verksamhet och arbete av familjemedlem inbegripits under lagen. Befogen­

heten att besluta om utsträckt användning av lagen har av kommittén före­

slagits skola överflyttas från Kungl. Maj :t till den centrala arbetarskydds-

myndigheten. Tillräcklig anledning till ändring av det nuvarande förfaran­

det synes emellertid icke föreligga, helst som principiella betänkligheter

kunna anföras mot kommitténs förslag. Bibehålies beslutanderätten hos

Kungl. Maj :t lärer det av kommittén föreslagna undantaget för militär

övning vara onödigt.

Den nuvarande bestämmelsen ger möjlighet att inskrida endast till före­

kommande av olycksfall. Kommitténs förslag att utvidga stadgandet till att

omfatta även sådana fall, där allvarlig risk för ohälsa föreligger, synes

lämpligt. Enligt den av kommittén föreslagna lagtexten skulle lagen kunna

erhålla utsträckt tillämpning endast »i vad den åsyftar att förekomma

ohälsa och olycksfall». Innebörden av denna begränsning synes oklar, bl. a.

enär lagen i dess helhet har det angivna syftet. De citerade orden torde

utan olägenhet kunna utgå. Däremot kan det måhända stundom vara

lämpligt att Kungl. Maj :t i det särskilda fallet i beslutet undantar vissa av

lagens bestämmelser.

Med den utformning lagen erhållit i departementsförslaget synes det

knappast föreligga något egentligt behov av den i kommittéförslaget upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Sfi

tagna fullmakten för Kungl. Maj :t att i visst fall undantaga verksamhet,

som är underkastad lagen, från alla eller vissa av lagens bestämmelser. Då

härtill kommer, att ett stadgande av denna art är betänkligt ur principiella

synpunkter, har den av kommittén föreslagna bestämmelsen uteslutits i

departementsförslaget. En annan sak är, att krig eller krigsfara eller lik­

nande utomordentliga förhållanden kunna påkalla avvikelse från vissa av

arbetarskyddslagens bestämmelser. Frågan om befogenhet för Kungl. Maj :t

att av sådana skäl medge undantag från lagen synes emellertid böra upp­

tagas i ett större sammanhang.

Såsom i det föregående antytts innehåller departementsförslaget liksom

gällande arbetarskjMdslag vissa stadganden, vilka äro allmängiltiga och så­

ledes ha ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i övrigt. För dessa

bestämmelser kommer redogörelse att lämnas under avsnittet om tillver­

kares, försäljares och upplåtares in. fl. skyldigheter. I den avdelning av

lagen, vari tillämpningsområdet behandlas, bör emellertid en hänvisning

till ifrågavarande stadganden göras.

Anmälan om nya företag.

Historik.

Gällande arbetarskyddslag innehåller icke någon föreskrift om skyldig­

het för arbetsgivare att anmäla nytillkomna företag till yrkesinspektionen.

Vid ett par tidigare tillfällen ha förslag om införande av dylik skyldighet

framlagts, men avvisats. Angående vad som i detta hänseende förekommit

torde få hänvisas till kommitténs betänkande s. 268—270.

Kommitténs förslag.

Enligt 8 § 1 mom. första stycket i förslaget skall arbetsgivare, som bedri­

ver verksamhet vilken beräknas fortgå mer än tre månader, vara skyldig

att göra skriftlig anmälan därom till vederbörande distriktschef inom 14

dagar från verksamhetens början. Av anvisningarna framgår, att kommit­

tén med detta stadgande avsett att föreskriva skyldighet att anmäla ny­

tillkomna arbetsställen. Sålunda skall å ena sidan särskild anmälan ingivas

för varje arbetsställe inom en och samma verksamhet ävensom ny anmälan

ske, om verksamhet förlägges till annat arbetsställe, samt å andra sidan nå­

gon anmälan icke fordras, om verksamhet överlåtes.

Från anmälningsskyldighet undantagas det egentliga jordbruket samt

företag, vari enbart medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas. An­

mälan behöver vidare ej ske i fall då arbetsgivaren, innan verksamheten

påbörjats, jämlikt 9 § eller 10 § 1 mom. begärt distriktschefs yttrande eller

godkännande beträffande arbetslokal eller gjort i 10 § 2 mom. föreskriven

anmälan om lokals användande för nytt ändamål (8 § 1 mom. andra styc­

ket). Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna skall anmälningsskyl­

dighet ej heller föreligga beträffande verksamhet, som påbörjats före lagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

87

ikraftträdande, utom då sedermera verksamheten förlägges till annat ar­

betsställe eller nytt arbetsställe tillkommer.

Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet föreslås skola medföra

bötespåföljd, såvida ej omständigheterna giva vid handen, att underlåten­

heten haft sin grund i tillfälligt förbiseende eller att anmälningsskyldig­

heten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid (66 §).

1 detta sammanhang må nämnas att kommittén i fråga om det hem­

industriella arbetet — vilket såsom tidigare anförts enligt min mening bör

lämnas utanför arbetarskyddslagen — föreslagit särskilda bestämmelser

om anmälningsskyldighet (8 § 2 inom.).

1 betänkandet redogör kommittén för de överväganden, som

lett till för slag et om anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare. Inledningsvis framhålles att yrkesinspektörs möjlighet att

1a kännedom om arbetsställen för närvarande väsentligen vore beroende av

den rapportskyldighet, som åvilade kommunalt tillsynsorgan. Denna upp-

giftsskyldighet hade emellertid iakttagits i mycket begränsad utsträckning.

Därtill komme att då de flesta kommunala tillsynsorganen lämnade rap­

port till yrkesinspektör endast en gång om året, ett flertal arbetsställen

kunde driva verksamhet under avsevärd tid utan att yrkesinspektören ägde

kännedom därom.

Vid behandling av frågan, på vilket sätt yrkesinspektionen bäst skall få

kunskap om nytillkomna arbetsställen, har kommittén först övervägt, huru­

vida de kommunala tillsynsorganen skulle kunna förpliktas att på ett mera

effektivt sätt fullgöra sin uppgiftsskyldighet till yrkesinspektören. Kom­

mittén anför härom följande.

Ett förslag om att genom en bestämmelse i instruktionen för yrkesinspek­

tionen ålägga de kommunala tillsynsorganen skyldighet att, så snart de er­

hållit kännedom om ett nytt arbetsställe, göra anmälan därom till vederbö­

rande yrkesinspektör, har därvid närmare dryftats inom kommittén. Då det

bristande fullgörandet av nuvarande anmälningsskyldighet enligt kommit­

téns mening knappast torde kunna tillskrivas avsaknad av bestämmelser i

ämnet utan fastmer ha sin grund i andra orsaker, anser kommittén, att nå­

gon effektiv lösning av frågan ej kan vinnas genom en bestämmelse av före­

slaget innehåll. Det kan ifrågasättas, om icke bättre resultat i fråga om an-

mälningsförfarandet i stället skulle kunna erhållas genom en effektivise-

ring av den kommunala tillsynen. I anslutning härtill vill kommittén emel­

lertid erinra om att, ehuru den kommunala tillsynen i de största städerna

i regel är ordnad på tillfredsställande sätt, uppgifter om nytillkomna arbets­

ställen ändock icke meddelas i deras rapporter till yrkesinspektörerna.

Detta har vanligtvis sin grund däri, att de kommunala tillsynsorganen

själva icke kunna förskaffa sig tillräcklig kännedom om alla nytillkomna

arbetsställen. Det torde sålunda finnas behov av att även de kommunala

tillsynsorganen erhålla kännedom om nya arbetsställen. Härtill kommer att

genom det förslag till organiserande av den kommunala tillsynen, som kom­

mittén framlägger, endast ett begränsat antal kommuner förutsättas ha

kommunala tillsynsorgan i lagens mening. Med hänsyn till vad sålunda an­

88

förts anser sig kommittén icke böra framlägga förslag i syfte att ålägga de

kommunala tillsynsorganen skyldighet att till yrkesinspektör anmäla ny­

tillkomna arbetsställen.

Kommittén diskuterar vidare ett tidigare framfört förslag att ålägga de

myndigheter, som föra aktiebolags-, förenings- och handelsregistren, att

underrätta yrkesinspektör om nya företag men avvisar även detta förslag.

Angående kommitténs skäl härför torde få hänvisas till betänkandet

s. 275.

Kommittén omnämner härefter, att vissa yrkesinspektörer ifrågasatt, om

icke polismyndighet borde kunna åläggas att till yrkesinspektör anmäla ny­

tillkomna arbetsställen. Med hänsyn till den arbetsbelastning, som redan

nu åvilade polismyndigheterna, ansåge sig kommittén emellertid icke kunna

förorda detta förslag.

Efter att sålunda ha avvisat dessa förslag uttalar kommittén, att det

måste anses nödvändigt att tillsynsorganen snarast möjligt erhölle känne­

dom om nytillkomna arbetsställen. Kommittén hade därför upptagit till

prövning ett av 1937 års arbetarskyddskommitté framlagt förslag om an­

mälningsskyldighet för varje arbetsgivare, som började verksamhet varå ar­

betarskyddslagen ägde tillämpning. En sådan skyldighet skulle visserligen

medföra visst besvär för arbetsgivare, men syntes icke behöva innebära nå­

gon större olägenhet. Det kunde jämväl erinras om att ett flertal länder i

sin arbetarskyddslagstiftning intagit bestämmelser om skyldighet för ar­

betsgivare att hos tillsynsmyndighet anmäla nya företag.

Beträffande de föreslagna undantagsbestämmelserna anför

kommittén till en början att det synts lämpligt att från anmälningsskyldig­

het undantaga sådan verksamhet, som beräknades fortgå högst tre måna­

der. Anmälan om ett relativt kortvarigt arbete torde nämligen i många fall

icke kunna föranleda inspektion. Självfallet borde liksom hittills tillsyn ut­

övas å dylik verksamhet, i den mån sådant arbetsställe komme till inspek-

tionsförrättares kännedom. I syfte att begränsa anmälningsförfarandet före­

sloge kommittén vidare, att anmälan ej skulle behöva ske i fall då arbets­

givaren i förväg begärt distriktschefs yttrande över byggnadsförslag eller

godkännande av arbetslokal. I dylika ärenden måste nämligen distrikts-

chefen ha uppgift om såväl den tilltänkta verksamhetens art som det unge­

färliga antalet arbetstagare. Dessutom erhölle han kännedom om arbets­

givarens namn och adress samt arbetsställets belägenhet.

Kommittén framhåller slutligen vikten av att arbetsgivarna upplystes om

sin anmälningsskyldighet och att därför avsedda blanketter hölles lätt till­

gängliga. I detta syfte förordades, att det ålades kommunal tillsynsman att

tillhandahålla blanketter och medverka till att skyldigheten fullgjordes

inom hans tillsynsområde (anvisningarna till 8 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

89

Yttrandena.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen berört frågan om skyldighet

för arbetsgivare att anmäla nya företag, är det endast landsorganisationen

som oreserverat tillstyrker en anmälningsplikt av den föreslagna omfatt­

ningen. Organisationen uttalar, att delade meningar icke kunde råda om

betydelsen av anmälan om nya företag. Det enda rationella vore att arbets­

givaren själv gjordes anmälningspliktig. Invändningen att denna engångs-

anmälan skulle innebära något oskäligt betungande förtjänade intet av­

seende.

Övriga som yttrat sig i frågan ha däremot anfört mer eller mindre all­

varliga betänkligheter mot kommitténs förslag. Sålunda framhåller riksför-

säkringsanstalten att enligt förslaget även småföretagare på alla områden,

bl. a. inom handeln, vore underkastade anmälningsplikt. Företagen med

1—4 anställda kunde räknas i hundratusental. Man kunde icke undgå att

ställa sig tveksam till införandet av en så vidsträckt anmälningsplikt, om

vilken man på förhand visste att den i varje fall under lång tid framåt icke

komme att fullgöras på grund av bristande kännedom därom eller av an­

nan anledning. Därtill komme att arbetsförhållandena inom en stor del av

nu berörda företag, särskilt inom handeln, vore sådana att ingripande från

yrkesinspektionens sida i regel icke torde förekomma. Man kunde därför

vara benägen att, åtminstone till en början, undantaga småföretagen från

anmälningsskyldighet. En annan utväg i begränsande syfte vore att, såsom

tidigare föreslagits, låta anmälningsskyldigheten omfatta endast hantverk

och industri samt byggnads- och transportarbete. Då kommittén varit enig

och förslaget i och för sig vore välgrundat med hänsyn till tillsynsverksam­

hetens rätta fullgörande, ville anstalten emellertid icke framställa något yr­

kande om begränsning av stadgandets räckvidd.

Kommerskollegium uttalar betänkligheter mot ett så vidsträckt anmäl-

ningssystem som det föreslagna. I praktiken torde det bli vanskligt att ge­

nomföra. Dessutom krävdes en mängd arbetskraft för uppgiftsmaterialets

bearbetning, om anmälningsskyldigheten skulle tjäna sitt syfte. Stockholms

handelskammare anför samma synpunkter och framhåller, att man borde

inrikta sig på att i första hand utnyttja den inom arbetarskyddet verk­

samma personalen för angelägna direkta arbetarskyddsuppgifter. Skånes

handelskammare anser andra vägar böra sökas för att fortlöpande hålla in-

spektionsmyndigheterna underrättade om tillkomsten av nya företag. En

framkomlig väg syntes vara att ålägga de kommunala tillsynsorganen att

insända rapport om nystartade företag. Om anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare skulle införas, borde den under alla omständigheter begränsas

till något större företag än sådana, som hade blott en arbetstagare.

Stadsförbundets stgrelse avstyrker kommitténs förslag och erinrar där­

vid om att tidigare förslag i samma riktning avvisats. De invändningar som

i dessa sammanhang framställts syntes alltjämt äga giltighet. Att märka

90

vore även, att man förut räknat med en mer begränsad tillämpning av an­

mälningsplikten än kommittén föreslagit. I övrigt anför styrelsen liknande

synpunkter som framkommit i tidigare återgivna yttranden.

Överståthållarämbetet uttalar, att ämbetet visserligen delade kommitténs

uppfattning att åtgärder borde vidtagas för att tillsynsorganen tidigare och

i större utsträckning än vad nu vore fallet erhölle kännedom om de arbets­

ställen, där tillsyn skulle utövas, men ville ifrågasätta huruvida den myc­

ket långt gående anmälningsplikt som i detta syfte föreslagits verkligen vore

nödvändig. Under alla förhållanden torde det bli svårt att i praktiken upp­

rätthålla denna anmälningsskyldighet. Enligt ämbetets mening borde i

första hand en samordning komma till stånd mellan de av kommittén före­

slagna föreskrifterna och de bestämmelser, som redan funnes meddelade i

skilda författningar angående tillstånd att driva visst slags verksamhet eller

godkännande av lokaler för verksamheten. Därvid borde eftersträvas att

anmälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.

Vidare borde arbetarskyddslagens bestämmelser om skyldighet att anmäla

verksamhet och söka godkännande av lokaler avfattas så, att som regel en­

dast en anmälan eller ansökan behövde göras i fråga om en och samma

verksamhet. I viss mån vore denna synpunkt beaktad i förslaget, men fall

av dubbel eller tredubbel anmälningsskyldighet förekomme.

Undantag från anmälningsskyldighet för småföretag ifrågasattes av so­

cialstyrelsen och kooperativa förbundets styrelse. Socialstyrelsen anför att

förslaget gåve anledning till allvarliga erinringar. Sålunda skulle exem­

pelvis en ensam företagare, som funnit påkallat anställa ett biträde, sanno­

likt endast undantagsvis komma på den tanken att han vore pliktig an­

mäla sin verksamhet. Tydligen skulle också bestämmelserna om anmäl­

ningsskyldighet medföra omfattande arbete för inspektionspersonalen. Nå­

gon minskning av nämnda olägenheter skulle givetvis kunna vinnas genom

begränsning av anmälningsskyldigheten till något större företag, t. ex. så­

dana som i regel sysselsatte minst fem arbetstagare. Därest en dylik begräns­

ning skulle anses betänklig med hänsyn till vissa slag av småföretag, kunde

arbetsrådet bemyndigas att förordna om anmälningsskyldighet för sådana

företag, när särskilda skäl så påkallade. Kooperativa förbundets styrelse

ifrågasätter, om icke det av vissa yrkesinspektörer framförda förslaget att

ålägga polismyndighet anmälningsskyldighet — vilket kommittén avvisat

under hänvisning till polismyndigheternas arbetsbelastning — borde upp­

tagas till förnyad prövning. Uppgiftslämnandet innebure en arbetsbelast­

ning vem det än åvilade. Näringslivet betungades redan i mycket hög grad

med uppgiftsskyldigheter av olika slag, och detta förhållande hade på

många håll skapat en irritation, som närmade sig leda och kunde äventyra

respekten för av myndigheterna utfärdade förordningar. Den föreslagna

anmälningsskyldigheten syntes medföra sådana olägenheter, särskilt för

mindre verksamhetsidkare, att densamma åtminstone delvis borde kunna

fullgöras genom myndigheternas försorg. I enlighet därmed ifrågasattes,

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

om ej arbetsgivares uppgiftsskyldighet borde begränsas till att omfatta

verksamhet med minst fem arbetstagare.

Inskränkning av anmälningsskyldigheten till sådana verksamhetsområ­

den, där särskilt behov av anmälan kunde anses föreligga, förordas jämväl

av byggnadsstyrelsen. Styrelsen framhåller, att allmänheten icke syntes böra

betungas med någon ny anmälningsskyldighet, såframt det icke vore fråga

om förhållanden av mera betydande vikt. Det av kommittén åberopade skä­

let för att lägga anmälningsskyldigheten på arbetsgivaren — nämligen att

de kommunala tillsynsorganen endast i begränsad omfattning fullgjort sin

uppgiftsskyldighet — vore icke hållbart. Om en myndighet bruste i sina

åligganden borde nämligen erforderliga åtgärder vidtagas mot myndigheten

i stället för att överflytta den på myndigheten ankommande uppgiften på

allmänheten. Därtill komme, att det kunde antagas att även allmänheten i

stor utsträckning komme att eftersätta anmälningsskyldigheten.

Generalpoststyrelsen anser det starkt kunna ifrågasättas, om anmälan

vore erforderlig beträffande postverkets lokala organ. En ändring av för­

slaget syntes därför böra ske. Eventuellt kunde arbetsrådet tilläggas befo­

genhet att medgiva undantag från anmälningsplikten.

Domänstyrelsen framhåller, att verksamheten inom domänverket avsåge

förvaltningsarbeten av vitt skilda slag: avverkning, virkestransporter, skogs­

odlings-, väg-, diknings-, husbyggnads- och virkesförädlingsarbeten, vilka

utfördes året runt. Anmälningsskyldighet för varje sådan verksamhet i fall,

då den beräknades fortgå mer än tre månader, skulle medföra ett tidsödande

rapportväsende av mycket stor omfattning.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att det ofta vore svårt att i förväg av­

göra, hur länge ett av styrelsens arbeten, t. ex. på bvgdenät och i tertiär-

stationer, komme att räcka. Dessa arbetsplatser vore i regel icke av perma­

nent natur, men en mindre arbetsstyrka hade ofta att göra minst tre må­

nader för att uppföra dem. Det vore därför önskvärt att för sådana arbe­

ten kunde lämnas generella regionala tillstånd.

Förslaget att från anmälningsskyldighet undantaga verksa m-

het som beräknas fortgå kortare tid än tre månader

kritiseras av samverkande byggnadsfackförbunden, vilkas yttrande biträdes

av landsorganisationen. Förbunden framhålla, att den föreslagna begräns­

ningen komme att beröra ett mycket stort antal ganska betydande arbets­

platser inom byggnadsindustrien. Av en företagare börjad verksamhet kunde

fortsättas av en annan och slutföras av en tredje. Underentreprenörer och

olika arbetargrupper, vilka ofta hade väsentligt kortare anställningstid än

tre månader, avlöste varandra. Med hänsyn till det anförda föresloges den

ändringen att, där den på arbetsplatsen anställda arbetskraften uppginge

till fler än tre arbetare, anmälningsplikt skulle föreligga, om verksamheten

beräknades fortgå längre tid än en månad.

91

92

Beträffande förslaget att från anmälningsplikt undantaga det egentliga

jordbruket förklarar lantarbetareförbundet att det principiellt ansåge

undantaget böra slopas. Där lagen helt eller delvis skulle tillämpas för visst

arbetsställe, borde nämligen yrkesinspektionen underrättas om arbetsstäl­

lets existens. Om en generell anmälningsskyldighet för jordbrukets företa­

gare skulle anses medföra alltför stora registreringssvårigheter, borde be­

stämmelsen under alla förhållanden gälla för sådana företag inom det

egentliga jordbruket, som stadigvarande sysselsatte minst fem arbetstagare.

Landsorganisationen uttalar under hänvisning till lantarbetareförbundets

yttrande att enligt organisationens mening anmälningsskyldighet borde före-

ligga åtminstone för jordbruksföretag med minst fem arbetstagare.

Undantaget för familjeföretag avstvrkes av landsorganisationen,

som anser detsamma sakna fog, enär lagen i vissa hänseenden — och sär­

skilt sådana i vilka tillsyn från arbetsinspektionens sida normalt skulle

förekomma — vore tillämplig även på rena familjeföretag.

Slutligen må nämnas att socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, yrkes-

inspektörerna, kommerskollegium, Skånes handelskammare och svenska ar­

betsgivareföreningen yrkat väsentliga inskränkningar i den beträffande

hemindustriellt arbete föreslagna särskilda anmälningsskyldig­

heten.

Departementschefen.

Därest tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad skall bli

effektiv är det givetvis ett intresse, att tillsynsorganen så långt sig göra

låter erhålla kännedom om sådana arbetsställen, varå lagstiftningen är till­

lämplig. Detta är dock av betydelse främst i sådana fall då med hänsyn till

arbetets natur och andra omständigheter tillsyn är särskilt angelägen. I åt­

skilliga fall framstår behovet att vidtaga åtgärder för att bereda yrkesinspek­

tionen kännedom om arbetsstället icke lika starkt. Man måste också beakta

i vad mån sådana åtgärder leda till olägenheter, som helt eller delvis kunna

anses väga lika tungt som intresset att säkerställa att yrkesinspektionen

får kännedom om arbetsstället.

Vid övervägande av dessa synpunkter har jag funnit mig icke kunna till­

styrka kommitténs förslag att det som allmän regel skall åligga arbets­

givare att göra anmälan om nystartade företag. Såsom jag tidigare anfört

är redan den gällande arbetarskyddslagens tillämpningsområde mycket vid­

sträckt. Även om jag för min del icke ansett mig kunna f. n. biträda kom­

mitténs förslag att utvidga lagens tillämpningsområde till all verksamhet

vari arbetstagare är sysselsatt, innebär dock även departementsförslaget en

utvidgning av lagens tillämpningsområde. En anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare av den omfattning kommittén föreslagit skulle medföra att an­

mälan behövde göras för exempelvis varje nytt kontor och varje ny butik,

även om i rörelsen funnes endast en eller annan anställd. Anmälan skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

93

vidare behöva göras om varje nyuppfört hyreshus, däri portvakt, gårdskarl

eller eldare vore anställd. Såsom i ett yttrande påpekats skulle vidare anmäl­

ningsskyldighet inträda så snart en ensam företagare funne påkallat att

anställa ett biträde i sin rörelse. Det torde icke kunna förväntas att en så

vidsträckt anmälningsskyldighet skulle komma att fullgöras mer än i in­

skränkt omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfat­

tade arbetsgivare sannolikt icke komme att ha kännedom om skyldigheten.

Bestämmelserna skulle härigenom i stor utsträckning bli ineffektiva. Vidare

är att märka att enligt kommittéförslaget anmälningsskyldigheten endast

skulle gälla nytillkommande företag. Bristande kännedom hos tillsyns-

organen om redan förefintliga företag, som äro underkastade lagens be­

stämmelser, skulle sålunda icke avhjälpas genom den föreslagna anmäl­

ningsskyldigheten. Att utsträcka denna till dylika företag låter sig icke

rimligen göra med hänsyn till det registreringsarbete, som därav skulle för­

anledas. Härtill kommer, såsom i yttrandena anförts, att ett mycket stort

antal av de företag eller rörelser, som skulle omfattas av den föreslagna

allmänna anmälningsskyldigheten, äro sådana att ett ingripande från yrkes­

inspektionens sida endast mycket sällan kan anses påkallat. Då det för mig

framstår såsom synnerligen betydelsefullt, att den förstärkning av yrkes­

inspektionen, som jag i annat sammanhang ämnar föreslå, i första hand

kommer sådana verksamhetsgrenar till del, där behovet av tillsyn är störst,

kan jag alltså icke förorda kommittéförslaget i denna del.

I yttrandena har diskuterats frågan att begränsa anmälningsskyldigheten

till större företag. Mot en sålunda begränsad anmälningsskyldighet göra sig

givetvis de av mig nu anförda omständigheterna icke gällande med samma

styrka. En gränsdragning efter dessa linjer möter dock vissa betänkligheter,

då behovet av tillsyn å ett mindre företag kan vara avsevärt större än där

fråga är om ett betydligt större företag.

Enligt min mening torde det på grund av det anförda böra såsom hit­

tills åvila tillsynsorganen att själva förskaffa sig erforderlig kännedom om

arbetsställen. Effektiviseras den kommunala tillsynen på sätt arbetar-

skyddskommittén ifrågasatt, synes man också kunna påräkna en bättre

medverkan på förevarande område från dessa tillsynsorgans sida. Det synes

böra övervägas att i instruktionsväg ålägga dessa organ skyldighet att med

kortare tids mellanrum till yrkesinspektören avgiva rapport om nystartade

företag inom deras tillsynsområde. I de största städerna kan det tänkas,

att vissa svårigheter föreligga för de kommunala tillsynsmännen att i erfor­

derlig utsträckning erhålla kännedom om nya företag. Därest närmare erfa­

renheter i detta hänseende skulle giva vid handen, att en anmälningsskyl­

dighet av något slag bör införas, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t

att i administrativ väg utfärda sådana föreskrifter.

Slutligen må nämnas, att konjunkturinstitutet nyligen hos Kungl. Maj:t

gjort framställning om utredning angående inrättande av ett centralt före­

tagsregister. Om ett dylikt register skulle komma till stånd, skulle den nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

94

behandlade frågan komma i ett ändrat läge. Tillsynsorganen skulle näm­

ligen i sådant fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag

från detta register.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Förhandsgranskning av byggnadsförslag.

Gällande förhållanden.

I 26 § arbetarskyddslagen stadgas, att arbetsgivare, därest han vill under­

ställa vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare förslag till ny-, om-

eller tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för ar­

betets bedrivande, äger att till yrkesinspektören eller bergmästaren insända

förslaget, åtföljt av sådana ritningar och uppgifter, som kunna erfordras

för förslagets granskning. Därjämte ålägges yrkesinspektören resp. berg­

mästaren att utan ersättning utföra sådan granskning samt att snarast möj­

ligt återsända förslaget med det yttrande, vartill granskningen kunnat giva

anledning.

I 83 § andra stycket byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) föreskri-

ves att där ansökan om byggnadslov avser industriell anläggning i stad

yrkesinspektören eller bergmästaren skall underrättas därom. Enligt 100

och 101 §§ skall detsamma gälla även i vissa stadsliknande samhällen på

landet. Även 1931 års byggnadsstadga innehöll motsvarande bestämmelser.

Antalet av yrkesinspektörerna och bergmästarna på arbetsgivares begä­

ran granskade byggnadsförslag utgjorde under tioårsperioden 1929—1938 i

genomsnitt 300 om året. På senare år har granskning av byggnadsförslag

begärts i väsentligt större omfattning än tidigare. Sålunda granskades 2 199

förslag år 1942, 2 656 år 1943, 2 968 år 1944, 3 797 år 1945 och 4 835 år

1946.

Byggnadsnämnderna synas i stor utsträckning ha underlåtit att lämna

underrättelse om ansökningar om byggnadslov rörande industriell anlägg­

ning. Antalet sådana underrättelser har nämligen, enligt vad kommittén

inhämtat, icke uppgått till mer än några hundra om året.

Kommitténs förslag.

Kommittén redogör till en början för frågans tidigare behandling. Här-

utinnan torde få hänvisas till betänkandet s. 282—283.

Kommittén föreslår att den nuvarande rätten att få byggnadsförslag

granskade utbytes mot obligatorisk förhandsgranskning (9 §). Sålunda skall

arbetsgivare, som ämnar företaga nybyggnad eller väsentlig om- eller till-

byggnad av arbetslokal eller personalrum, som skall stadigvarande använ­

das, vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa

distriktschefen förslag däröver, åtföljt av de ritningar och uppgifter, vilka

kunna erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iakttaga denna

skyldighet skall medföra straff (66 § första stycket). Distriktschefen skall

å sin sida vara pliktig att utan dröjsmål och utan kostnad för arbetsgiva­

ren skriftligen avgiva det yttrande, vartill granskningen ur arbetarskydds-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

95

synpunkt kan giva anledning. I granskat förslag skall sådan ändring, som

är av betydelse för arbetets sundhet och säkerhet, icke få ske utan att

ändringsförslaget underställts distriktschefen. Skyldighet att tillställa

distriktschef byggnadsförslag för granskning skall även åvila den som låter

uppföra eller vidtaga väsentlig ändring av byggnad, inrymmande lokaler

som äro avsedda att på stadigvarande sätt uthyras eller eljest upplåtas så­

som arbetslokaler eller personalrum.

Bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag skola icke

gälla för jordbruket och dess osjälvständiga binäringar, hemindustriellt ar­

bete och s. k. kooperativ verksamhet, ej heller beträffande företag, vari ute­

slutande sysselsättas medlemmar av arbetsgivarens familj.

Rörande frågan om införande av obligatorisk för­

handsgranskning av byggnadsförslag anför kommittén att

det för att de fordringar, som ur arbetarskyddssynpunkt måste ställas på

en arbetslokal, skulle bli tillgodosedda otvivelaktigt vore av stort värde, att

förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal underställdes yrkes-

inspektörs granskning. Med hänsyn till de delade meningar som i yttran­

dena över kommitténs preliminära förslag framkommit i frågan om sådan

förhandsgranskning hade kommittén upptagit olika förslag till diskussion.

Av 1937 års arbetarskyddskommitté ävensom från yrkesinspektörshåll hade

föreslagits skyldighet för arbetsgivare, som ämnade uppföra eller ombygga

arbetslokal, att före arbetets påbörjande anmäla detta till yrkesinspektören.

Yrkesinspektören skulle sedan han mottagit anmälan pröva om förhands­

granskning av byggnadsförslaget behövdes, i vilket fall han skulle infordra

de ritningar och uppgifter, som krävdes för granskningen. Kommittén an-

såge emellertid detta system mindre lämpligt. I sådana fall, då yrkesinspek­

tören vid behandling av anmälan ansett det obehövligt att infordra bygg­

nadsförslag för granskning, skulle det kunna inträffa att han vid sedermera

företagen inspektion funne lokalen vara otillfredsställande ur arbetar­

skyddssynpunkt och därför ansåge sig böra giva anvisning om ändringar.

Det vore enligt kommitténs mening icke uteslutet att i dylikt fall svårig­

heter kunde uppstå att få de behövliga ändringarna genomförda, särskilt

om lokalen redan vore färdig. Såsom en alternativ lösning av förevarande

spörsmål hade kommittén övervägt frågan, huruvida icke den i 26 § gäl­

lande lag angivna förhandsgranskningen borde göras obligatorisk. Då de

praktiska fördelarna med en sådan granskning vore uppenbara, särskilt

med hänsyn till de fordringar kommittén föresloge beträffande arbetslokals

anordnande, hade kommittén funnit sig böra förorda en bestämmelse av

nämnda innebörd.

Med anledning av att från eu del håll gjorts gällande, att obligatorisk

förhandsgranskning av byggnadsförslag skulle komma att avsevärt taga

distriktschefens och den underordnade personalens lid i anspråk samt med­

96

föra eftersättande av andra mera betydelsefulla arbetsuppgifter, uttalar

kommittén att det torde höra till en av yrkesinspektionens viktigaste arbets-

uppgifter att söka få till stånd arbetslokaler, som i hygieniskt och skydds-

tekniskt hänseende motsvarade rimliga nutida krav, och att förhands­

granskning av byggnadsförslag otvivelaktigt vore av stor betydelse för för­

verkligandet av denna uppgift. Visserligen komme granskningsarbetet i

många fall att taga åtskillig tid i anspråk, men detta torde i regel bli mindre

krävande än det arbete, som yrkesinspektionen f. n. många gånger måste

nedlägga för att få sådana åtgärder genomförda, som på grund av förbise­

ende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid arbetslokalens inrättande.

Från yrkesinspektörshåll hade också uttalats, att en obligatorisk förhands­

granskning av byggnadsförslag i realiteten skulle innebära en arbetsbespa-

ring. Det vore att märka, att granskningsarbetet skulle väsentligt under­

lättas om arbetsgivarna vid upprättande av byggnadsförslag kände till

yrkesinspektionens fordringar. Anvisningar angående anordnande och be­

skaffenhet av arbetslokaler och personalrum borde därför utfärdas och till­

ställas arbetsgivare, arkitekter, byggmästare in. fl.

I anslutning till förslaget om s k y 1 d i g h e t för annan än ar­

betsgivare att i vissa fall insända byggnadsförslag

för gransk ni ng anför kommittén följande.

Ej sällan förekommer det, att en person, utan att vara arbetsgivare, låter

uppföra byggnad, vari inrymmas lokaler, som äro avsedda att för stadig­

varande användning upplåtas såsom arbetslokaler eller personalrum. Sär­

skilt gäller detta i fråga om hyreshus, som inrymma butiks- och lagerloka­

ler, mindre verkstadslokaler, bagerier, garage in. in. Även i dylikt fall är det

av vikt, att lokalerna redan vid uppförandet inrättas på sådant sätt, att de

motsvara skäliga anspråk ur skyddssynpunkt och att de krav, som härut-

innan uppställas, bliva uppfyllda. Med hänsyn härtill bör även i förevarande

fall skyldighet att tillställa distriktschef byggnadsförslag för granskning

åvila den som låter uppföra byggnaden. Visserligen kan denne icke alltid

med bestämdhet uppgiva, för vilken verksamhet lokalerna skola användas

eller vilket antal personer, som skola sysselsättas i desamma, men givet är,

att dessa omständigheter icke få utgöra avgörande skäl mot förhands­

granskning. Vad här sagts om nybyggnad bör enligt kommitténs mening

även gälla ändring av byggnad, inrymmande lokaler av ifrågavarande slag.

Beträffande samarbetet mellan yrkesinspektionen

och byggnadsnämnderna påpekar kommittén, att i 68 § byggnads­

stadgan den 20 november 1931 föreskreves att där i allmän författning

meddelats föreskrift, varigenom byggnads uppförande eller användande för

visst ändamål gjorts beroende på prövning av annan myndighet än bygg­

nadsnämnden, sagda prövning, där så lämpligen kunde ske, borde avbidas,

innan frågan om byggnadslov avgjordes.1 Kommittén framhåller, att den

föreslagna obligatoriska förhandsgranskningen finge anses utgöra sådan

prövning, som avsåges i detta stadgande. Med hänsyn till betydelsen av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

1 Samma bestämmelse finnes i 84 § 1947 års byggnadsstadga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

97

samarbete verkligen komme till stånd ifrågasatte kommittén, huruvida icke

bestämmelsen borde skärpas t. ex. genom att ordet »lämpligen» uteslötes.

Om sådan ändring skedde, torde föreskriften i byggnadsstadgan angående

underrättelse till yrkesinspektör eller bergmästare om sökt byggnadslov

kunna utgå. Kommitténs förslag innebure sålunda, att byggnadslov icke

borde meddelas, förrän byggnadsnämnden erhållit yttrande enligt 9 § i för­

slaget från vederbörande distriktschef. Enligt kommitténs mening borde re­

gelmässigt samarbete äga rum mellan distriktschef och byggnadsnämnd.

Distriktschefen borde sålunda, så snart han avgivit yttrande över ett bygg-

nadsförslag, tillställa byggnadsnämnden en avskrift, vare sig byggnadslov

sökts eller icke. Då byggnadsnämnd mottagit ansökan om byggnadslov för

byggnadsarbete, som avsåges i 9 §, borde nämnden, om den ej erhållit

distriktschefens yttrande över byggnadsförslaget, lämna denne meddelande

om ansökningen och avvakta hans yttrande. Eventuellt kunde nämnden re­

mittera sina handlingar i ärendet till distriktschefen och denne avgiva sitt

yttrande med stöd av desamma.

Kommittén framhåller vidare, att byggnadsnämnderna i vissa större stä­

der icke meddelade byggnadslov, förrän nämnden fått bekräftat att av yr­

kesinspektör lämnade anvisningar rörande vissa åtgärder i skyddshänse-

ende blivit vidtagna. Ehuru detta förfarande S

3

'ntes ändamålsenligt, kunde

det enligt kommitténs mening likväl icke stadfästas i arbetarskyddslagen.

Kommittén behandlar även frågan om skyldighet för yrkes­

inspektör att granska förslag till ny eller ändrad

anordning för arbetes bedrivande och anför därvid till en

början, att från yrkesinspektörshåll hemställts att dylik skyldighet icke

måtte föreskrivas, enär det icke kunde fordras att yrkesinspektör skulle

äga de speciella förutsättningar, som i vissa fall behövdes för granskning av

sådant förslag. Ä andra sidan hade landsorganisationen gjort gällande att

förhandsgranskning av ny eller ändrad driftanordning av större omfattning

borde vara obligatorisk. Kommittén uttalar därefter, att den icke ansett sig

böra i lagen föreskriva vare sig skyldighet för arbetsgivare att underställa

förslag till driftomläggning distriktschefs prövning eller förpliktelse för

distriktschef att granska dylikt förslag. Enligt kommitténs mening borde

dock arbetsgivare vara oförhindrad att underställa distriktschef dylikt för­

slag för prövning. En bestämmelse därom hade intagits i anvisningarna

till 9 §.

Yttrandena.

Kommitténs förslag om obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsför-

slag till styrkes uttryckligen av riksförsäkringsanstalten, landsorga­

nisationen, tjänstemännens centralorganisation och försäkringst jänste-

mannaförbnndets skyddsombndsnämnd. I detta hänseende anför riksförsäk­

ringsanstalten att eu obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag

7—Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. AV 298.

98

visserligen torde komma att föranleda ett avsevärt arbete för arbetsinspek-

tionen, men att dylik granskning finge anses vara av sådan betydelse för

arbetarskyddet att den borde genomföras. Tjänstemännens centralorganisa­

tion finner förslaget väl motiverat men betonar samtidigt att systemet med

förhandsgranskning icke finge leda till alltför stor byråkratism och bli för

tidskrävande.

I ett stort antal yttranden har emellertid kommitténs förslag utsatts för

kritik. Sålunda avstyrka kommerskollegium ävensom svenska arbets­

givareföreningen, vars yttrande åberopas av industriförbundet, obligatorisk

förhandsgranskning och förorda att den nuvarande bestämmelsen om rätt

för arbetsgivare att begära sådan granskning bibehålies. Kommerskollegium

anför i detta sammanhang, att kollegium, som redan tidigare haft anled­

ning påpeka det allvarliga hinder byggnadsärendenas behandling hos olika

nämnder och instanser utgjorde för byggnadsverksamheten, för sin del icke

kunde tillstyrka att en ytterligare fördröjande formalitet nu skulle stadgas.

Svenska arbetsgivareföreningen finner visserligen förslagets syfte i och för

sig beaktansvärt men anser sig med skäl kunna befara, att den obligato­

riska förhandsgranskningen, även om yrkesinspektionen förstärktes, komme

att få sådan omfattning att den växte inspektionsmyndigheterna över hu­

vudet. Vidare vore allmänt känt att — även om man bortsåge från den av

kristiden betingade byggnadsregleringen — de formella föreskrifter som nu

gällde för byggnadsverksamheten vore så omfattande och komplicerade, att

byggnadsärenden fördröjdes under orimlig tid.

Ett flertal remissinstanser förorda att skyldigheten att in­

hämta distriktschefs yttrande över byggnadsförslag

ålägges byggnadsnämnden i stället för den en­

skilde. I denna riktning uttala sig byggnadsstyrelsen, överståthållar-

ämbetet, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsarkitekten i Örebro län,

stadsförbundet, kooperativa förbundets styrelse, handelns arbetsgivareorga­

nisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Skånes handelskam­

mare och samarbetskommittén för byggnadsfrågor. I de flesta av dessa —

samt i åtskilliga andra — yttranden föreslås därjämte mer eller mindre

långt gående inskränkningar i tillämpningsområdet

för bestämmelserna om förhandsgranskning.

Rörande dessa frågor framhåller byggnadsstyrelsen — som föreslår att

ovillkorlig skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag

distriktschefs granskning skall föreligga endast beträffande industriella an­

läggningar — till en början, att det allmänt klagades över att byggnadsverk­

samheten hämmades och fördröjdes till följd av de många olika föreskrif­

ter, som den byggande hade att iakttaga. Bestämmelserna i 9 § av förslaget

skulle komma att ytterligare betunga de förberedande arbetena för ett

byggnadsföretags igångsättande. Styrelsen anför härefter följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Enligt byggnadsstadgan är den byggande skyldig att inhämta byggnads­

lov av byggnadsnämnd, innan han äger påbörja arbetet. Därest särskild

granskning skulle erfordras jämlikt arbetarskyddslagen, kan det i åtskil­

liga fall tänkas inträffa, att den byggande nödgas i olika sammanhang ändra

byggnadsritningarna dels till följd av distriktschefens granskning och dels

för att tillgodose krav, som byggnadsnämnden finner anledning uppställa

vid sin granskning. Ur allmänhetens synpunkt måste det anses otillfreds­

ställande, att allmänheten skall behöva ha att göra med båda dessa gran­

skande myndigheter, vilkas granskning dessutom i vissa byggnadstekniska

hänseenden sammanfaller. Byggnadsstyrelsen anser sig böra för sin del av­

styrka den ifrågasatta förhandsgranskningen av distriktschef. Enligt sty­

relsens mening bör det åligga byggnadsnämnd att vid sin granskning av

byggnadsärendena söka den kontakt med distriktschefen, som kan anses

erforderlig, liksom med de övriga myndigheter och andra, vilkas hörande

är behövligt för ett rätt bedömande av föreliggande byggnadsförslag. All­

mänheten har anledning uppställa krav på att ett byggnadsförslag, som

byggnadsnämnd ansett sig kunna godkänna ur byggnadstekniska och all­

männa sundhetssynpunkter, bör stå fast och att det icke skall behöva ånyo

granskas av annan myndighet ur delvis samma synpunkter. Den uppfatt­

ning, åt vilken styrelsen här givit uttryck, ansluter sig också till innehållet

i gällande byggnadsstadga liksom till det av stadsplaneutredningen fram­

lagda förslaget till ny byggnadsstadga. I byggnadsstadgans 67 §* föreskri-

ves sålunda: »De sundhetsföreskrifter i fråga om byggnads uppförande eller

inredande, vilka äro meddelade i eller med stöd av hälsovårdsstadgan, skola

iakttagas av byggnadsnämnden vid prövning av fråga om byggnadslov, lik­

som ock de föreskrifter angående brandskydd och andra säkerhetsanord­

ningar av byggnadsteknisk art, som i särskilda författningar äro med­

delade.»

Byggnadsstyrelsen vill även ifrågasätta, huruvida det kan anses erforder­

ligt, att varje byggnadsförslag, som berör arbetslokaler eller personalrum,

skall oberoende av verksamhetens art och omfattning behöva underställas

distriktschefs granskning. Det kan erinras, att byggnadsnämnd för närva­

rande icke är skyldig att underställa något byggnadsförslag granskning från

yrkesinspektionens sida. Enligt byggnadsstadgan åligger det nämnden en­

dast att underrätta yrkesinspektionen, då fråga är om byggnadslov för in­

dustriell anläggning. Enligt byggnadsstyrelsens mening synes det tillräck­

ligt, att skyldighet för byggnadsnämnd att underställa byggnadsförslag

distriktschefs granskning föreligger endast i fråga om industriella anlägg­

ningar. I övrigt torde det böra ankomma på nämnden att med hänsyns­

tagande till föreliggande förhållanden avgöra, huruvida underställning kan

anses behövlig eller ej. Det bör nämligen kunna förutsättas, att byggnads­

nämnderna i allmänhet besitta den sakkunskap och det omdöme, som er­

fordras för ett ställningstagande till denna fråga. I de kommuner, där bygg­

nadsnämnd saknas, bör det emellertid åligga den byggande att, då fråga är

om industriell anläggning, tillställa distriktschefen byggnadsförslaget.

Utredningen har till stöd för sitt förslag om obligatorisk förhandsgransk­

ning av byggnadsförslag även framhållit, all en dylik granskning skulle

innebära en arbetsbesparing för arbetsinspektionen. Detta arbete skulle

nämligen bliva mindre krävande än det arbete, som yrkesinspektionen nu­

mera många gånger måste nedlägga på att få sådana åtgärder genomförda. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr

2.9#.

9‘)

1 Här avses 1931 års byggnadsstadga.

100

som på grund av förbiseende eller underlåtenhet icke blivit vidtagna vid ar­

betslokalens inrättande. Styrelsen kan icke dela denna uppfattning. Därest

såsom i förslaget föreskrives alla byggnad sförslag skulle granskas, måste

detta komma att taga distriktschefs och underordnad personals tid i an­

språk i en mycket betydande omfattning och medföra antingen ett eftersät­

tande av andra mera betydelsefulla uppgifter eller också ett onormalt stort

personalbehov särskilt i vad avser kvalificerad teknisk personal. Styrelsen

vill här erinra om att tillgången på dylik personal för närvarande är myc­

ket knapp.

Överståthåliarämbetet uttalar, att det i princip borde eftersträvas att an­

mälan eller ansökan icke skulle behöva göras till mer än en myndighet.

Därest prövning av ett ärende från mer än en myndighets sida ansåges

erforderlig, syntes ett samarbete mellan de olika myndigheterna böra åväga­

bringas. I enlighet därmed syntes någon obligatorisk förhandsgranskning

av byggnadsförslag icke böra ifrågakomma, utan borde det i stället åligga

byggnadsnämnden att inhämta distriktschefens yttrande över sådana an­

sökningar om byggnadslov, som avsåge industriell anläggning eller annan

byggnad, som huvudsakligen vore avsedd för arbetslokaler, i båda fallen

dock endast såvitt det sökta byggnadslovet gällde nybyggnad eller väsent­

lig om- eller tillbyggnad. I övriga fall torde knappast någon särskild gransk­

ning från distriktschefens sida behövas. Då fråga vore exempelvis om ett

bostadshus, som även skulle inrymma butiks- och lagerlokaler eller mindre

verkstadslokaler, torde det ofta icke vara möjligt att på förhand erhålla när­

mare uppgifter om den verksamhet, som komme att bedrivas inom dessa

lokaler, och distriktschefens granskning skulle då få inskränka sig till en

kontroll över att utrymmena fyllde vissa allmänna fordringar på arbetsloka­

ler. En sådan granskning torde utan olägenhet kunna anförtros byggnads­

nämnden, särskilt om genom arbetsrådets försorg erforderliga anvisningar

utfärdades angående anordnandet och beskaffenheten av arbetslokaler. Den

nuvarande möjligheten för en arbetsgivare att själv begära yrkesinspektö-

rens förhandsgranskning av byggnadsförslag torde emellertid böra bibehål­

las. Om sådan granskning skett före ansökan om byggnadslov, bleve givet­

vis en remiss från byggnadsnämnden till distriktschefen obehövlig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att det på sådana orter, där bygg­

nadsnämnd funnes, borde vara tillräckligt med ansökan om byggnadslov.

Länsstyrelsen förutsatte, att det skulle åligga byggnadsnämnden att inhämta

distriktschefens yttrande.

Länsarkitekten i Örebro län uttalar att för orter, där tillstånd till nybygg­

nad eller därmed jämförlig åtgärd erfordrades enligt byggnadsförfattnin-

garna, en lämpligare anordning än den föreslagna syntes vara att byggnads­

nämnden, eller i förekommande fall länsstyrelsen, underställde distriktsche­

fen byggnadsförslag rörande arbetslokaler och personalrum samt avvaktade

dennes yttrande innan byggnadslov beviljades. Det vore nämligen ej säkert

att ett byggnadsförslag, som granskats av distriktschefen, sedermera kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

101

godkännas av byggnadsnämnd eller länsstyrelse utan omarbetningar. I bygg­

nadsstadgan borde föreskrivas skyldighet för de byggnadsverksamheten

övervakande myndigheterna att alltid kommunicera distriktschefen bygg-

nadsförslag, som upptoge arbetslokaler och personalrum. Ett dylikt tillvä­

gagångssätt skulle innebära en förenkling och framför allt medföra att den

byggande allmänheten finge en sammanfattning av den kritik som från

olika synpunkter kunde riktas mot ett byggnadsförslag. Endast för sådana

fall, där tillstånd till nybyggnad enligt byggnadsförfattningarna ej fordra­

des, borde sålunda den i förslagets 9 § intagna föreskriften vara tillämplig.

Stadsförbundet erinrar om att förslag i samma riktning som kommitténs

tidigare framförts men avvisats. De invändningar som i dessa sammanhang

framställts syntes alltjämt gälla. Förhandsgranskningen måste komma att

i mycket stor utsträckning avse sådana fall, då erinringar ur arbetarskydds-

synpunkt ytterligt sällan kunde tänkas ifrågakomma, t. ex. nybyggnader

med en eller annan vanlig kontorslägenhet för några få anställda. Hur önsk-

ligt det än vore att arbetarskyddskraven tillgodosåges i stort som smått,

måste det dock ligga i sakens natur, att tillsyn sorganens verksamhet främst

inriktades på de stora riskerna. Styrelsen ville icke bestrida, att åtgärder

i förslagets syfte kunde vara behövliga, men för avhjälpande av förefintliga

brister i förevarande hänseende torde man få söka sig fram på andra vägar

än kommittén anvisat. Det naturliga syntes vara att söka anknytning till

den allmänna prövning av byggnadsförslag, som jämlikt byggnadsstadgan

ankomme på byggnadsnämnd. Enligt styrelsens mening borde det kunna

förutsättas, att byggnadsnämnderna skulle äga kompetens att åtminstone

verkställa en sovring av byggnadslovsansökningarna ur arbetarskyddssyn-

punkt, så att det kunde anförtros åt dem att bedöma, i vilka fall särskild

förhandsgranskning genom tillsyn sorganisationen för arbetarskyddet er­

fordrades. Till ledning för denna bedömning kunde eventuellt anvisningar

i någon form meddelas.

Kooperativa förbundets styrelse understryker, att den samhälleliga kont­

rollen över byggnadsverksamheten borde samordnas organisatoriskt. Sam­

hällets granskning hade — bortsett från den nuvarande investeringskontrol-

Ien — hittills gått genom byggnadsnämnderna. I de fall annan myndighet,

t. ex. hälsovårdsmyndighet, granskat ritningar hade detta skett på föran­

staltande av byggnadsnämnderna. Bärande skäl för att denna ordning måste

frångås vid yrkesinspektionens inkopplande på granskningsuppgiften hade

icke förebragts. Om granskningen så långt som möjligt kunde koncentreras

till byggnadsnämnderna borde man kunna uppnå, att en mängd ärenden

av mindre vikt ej skulle komma att belasta yrkesinspektionen. Med den

sakkunskap och erfarenhet i byggnadsfrågor, som byggnadsnämnderna för­

fogade över, borde man kunna utgå från att syltet med kommitténs förslag

skulle nås även på detta sätt. Den byggande allmänheten borde dock ha möj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

102

lighet att i tveksamma fall få byggnadsförslagen bedömda av yrkesinspek­

tionen, innan byggnadslov söktes.

Skånes handelskammare framhåller att om man — i stället för att före­

skriva skyldighet för arbetsgivare att anmäla byggnadsföretag till för­

handsgranskning — ålade byggnadsnämnden att samråda med arbetsin-

spektionen, en väsentlig förenkling av förfarandet skulle uppnås och mot

varandra stridande beslut av de olika myndigheterna undvikas. Det nu

skisserade systemet praktiserades för närvarande på olika håll i landet,

bl. a. i Malmö, där det fungerade till belåtenhet icke blott för företagen

utan även för tillsynsorganen. Ytterligare vore att märka att den föreslagna

förhandsgranskningen måste komma att medföra svårigheter och kostna­

der för småföretag, särskilt på landsbygden, där ändringar i arbetsloka­

lerna ofta utfördes av företagaren och hans eget folk efter mer eller mindre

primitiva ritningar. Dessa ritningar torde merendels godtagas av de kom­

munala organen, vilka lättare än arbetsinspektionen kunde komma i ome­

delbar kontakt med företagaren. Däremot måste det ställa sig mera vansk­

ligt för dessa småföretagare att ombesörja ritningar i sådant skick att de

kunde föreläggas arbetsinspektionen. Det vore därför önskvärt att från

den obligatoriska förhandsgranskningen i varje fall undantoges företag av

viss mindre storlek. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar

beträffande småföretagen liknande synpunkter som handelskammaren.

Samarbetskommittén för byggnadsfrågor anser kommitténs förslag ut­

göra ett allvarligt steg bakåt i utvecklingen. Man strävade nämligen nu­

mera systematiskt efter en sådan ordning, att byggnadsärendena i möjli­

gaste mån skulle handläggas av en enda myndighet, till vilken sökanden

hade att vända sig. Det passade icke ihop med nutida tänkesätt att på den

byggande allmänheten övervältra ansvaret, därför att några byggnads­

nämnder icke fullgjort sin skyldighet att göra anmälan till yrkesinspektör.

För övrigt kunde det icke förväntas, att en sådan övervältring skulle leda

till en förbättring av förhållandena. Med en mycket försiktig beräkning

kunde för år 1946 antalet fall, där förhandsgranskning skulle ha skett,

om de föreslagna bestämmelserna gällt, uppskattas till minst 8 000. Uppen­

barligen koinme en betydande personal att erfordras för granskningsären-

dena, och lika uppenbart vore att för ärendenas handläggning kunde på­

räknas en avsevärd tidsutdräkt till men för den byggande. Samarbetskom-

mittén anför härefter följande.

Den byggande har rätt att fordra, att berörda frågor i största utsträck­

ning handläggas av en enda myndighet och att denna inhämtar de yttran­

den, som erfordras ur speciella synpunkter. Denna enda myndighet bör

vara byggnadsnämnden, som redan finnes inrättad och till vilken han är

van att vända sig. Denna nämnd bör ombesörja all primär granskning och

därvid skilja ut de fall, som anses böra hänskjutas till distriktschef för

granskning och yttrande. Där byggnadsnämnd saknas, bör anmälan lämp­

ligen ske till länsstyrelse eller möjligen direkt till distriktschef. Kombine­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

103

ras ett sådant förfarande med att klara och entydiga byggnadsbestämmel-

ser intagas i byggnadsstadgan eller i därtill hörande anvisningar, så för­

enklas högst väsentligt såväl den projekterandes som den byggandes ar­

bete. Även för myndigheterna bli de olika instansernas befogenheter och

skyldigheter klara och distinkta. På alla håll sparas tid, arbetskraft och

kostnader.

Såsom redan nämnts ha även åtskilliga remissinstanser, vilka icke i

princip ställt sig avvisande till förslaget att ålägga den enskilde att till

distriktschefen insända byggnadsförslag för granskning, förordat i n-

skränkningar i tillämpningsområdet för stadgandena

om förhandsgranskning. Sålunda uttalar socialstyrelsen att ett

noggrant genomförande av bestämmelserna beträffande de små arbetsstäl­

lena otvivelaktigt skulle möta betydande svårigheter och bereda tillsyns­

myndigheterna mycket och ofta skäligen onödigt arbete. Dessa olägenhe­

ter skulle kunna minskas genom att tillämpningen begränsades till något

större företag. Därest en dylik begränsning ansåges betänklig med hänsyn

till vissa slag av småföretag, kunde arbetsrådet genom en bestämmelse i

lagen bemyndigas att, där särskilda skäl så påkallade, förordna om

granskningsskyldighet för sådana företag. Möjligen skulle det också vara

lämpligt att medgiva inspektionsorgan rätt att underlåta anmälan till åtal,

där förseelse uppenbarligen vore att tillskriva okunnighet, oförstånd eller

glömska. Vattenfallsstyrelsen anser kommitténs förslag uppenbarligen

medföra risk för att vissa arbeten komine att fördröjas och finner det önsk­

värt att statens arbeten undantagas från förhandsgranskning. Generalpost­

styrelsen ifrågasätter om icke statliga rena förvaltningsbyggnader utan

olägenhet kunde undantagas från arbetsinspektionens granskning. Där­

emot kunde en dylik granskning vara motiverad för sådana byggnader,

där arbetet vore industribetonat eller verkstäder och dylikt vore inrymda.

Skolöverstyrelsen uttalar, att den granskning, som skolbyggnadsförslag

f. n. vore underkastade från överstyrelsens och andra myndigheters sida,

torde få anses fullt betryggande, även om man mätte med kommitténs för­

slag såsom måttstock. Om nu skolorna i fråga om lokaler för slöjd- och

hushållsgöromål och kanske dessutom för kemiska laborationer och gym­

nastik lades under lagens tillämpningsområde, skulle en för skoladmi-

nistrationen mycket tyngande och onödig dubbelkontroll införas, något som

överstyrelsen bestämt ville avstyrka. Landstingsförbundet anför att man

syntes böra sträva efter en sådan ordning, att i fråga om byggnader till

vilka ritningar granskades av statlig myndighet — t. ex. sjukhus och sko­

lor — ritningarna skulle behöva insändas endast till en statlig myndighet,

vilken vid sin granskning borde samråda med andra statliga myndigheter,

som kunde ha intressen att bevaka i samband med denna granskning. I

enlighet därmed borde det ankomma på den myndighet, som hade att pröva

ritningarna, att beakta jämväl arbetarskyddssynpunkter och att därvid i

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

104

tveksamma fall samråda med yrkesinspektionen. Det kunde för övrigt

ifrågasättas, om icke det av kommittén föreslagna stadgandet fått en allt­

för vid omfattning, i det att enligt förslaget exempelvis kansli- och kon­

torslokaler skulle förhandsgranskas, oavsett hur många som där skulle

arbeta. Det vore att befara, att detta skulle leda till en anhopning av ären­

den hos distriktschefen med ty åtföljande försening av ärendena. Ur denna

synpunkt syntes det vara skäl att undersöka, om icke bestämmelsen kunde

få en mera restriktiv utformning. Förste provinsialläkarnas förening an­

ser, att livsmedelslokaler borde undantagas från förhandsgranskning enligt

9 § i förslaget. Åtminstone i städerna granskades nämligen förslag till dy­

lika lokaler av hälsovårdsnämnderna och dessa hade i regel förvärvat stor

erfarenhet och vana vid bedömandet av sådana förslag. Förste stadsläkaren

i Stockholm anför liknande synpunkter och föreslår, att i vad anginge livs­

medelshanteringen bestämmelserna om förhandsgranskning av distrikts­

chefen skulle gälla endast i fråga om egentliga livsmedelsfabriker. Domän-

styrelsen anser att bestämmelserna om förhandsgranskning av praktiska

skäl icke borde tillämpas vid anordnande av förläggningsbyggnader i sko­

gen. Lantarbetsgivareföreningen är av samma mening. Föreningen skogs­

arbeten förutsätter, att föreskrifterna i 9 § icke ägde tillämpning å sådana

byggnader, som avsåges i skogs- och flottledshärbärgeslagarna. Spräng-

åmnesinspektören föreslår, att anläggning för tillverkning eller förvaring

av eldfarliga oljor eller explosiva varor undantages från den i 9 § före­

skrivna granskningen. Enligt gällande förordningar om eldfarliga oljor

och explosiva varor fordrades tillstånd av länsstyrelsen för dylik anlägg­

ning. Det ålåge länsstyrelsen att inhämta sprängämnesinspektionens ytt­

rande över ansökan om sådant tillstånd. Sprängämnesinspektionens gransk­

ning kunde mycket väl tillgodose jämväl arbetarskyddskraven. Arbetsgi­

vareföreningen för hotell och restauranter uttalar, att det torde vara till­

räckligt att byggnadsförslag insändes endast i fråga om sådan nybyggnad

eller därmed jämförlig ombyggnad, som vore av väsentlig betydelse för

arbetarskyddet. Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det inom

kemisk industri vore vanligt, att försök bedreves i s. k. halvstor skala,

d. v. s. i en omfattning som kunde sägas ligga mellan laboratorieskala och

full fabriksdrift. Dylika anläggningar — ibland benämnda »pilot plants»

— kunde drivas under avsevärd tid. Det låge i sakens natur, att de vore

av provisorisk karaktär och ofta underkastades konstruktiva förändringar.

Synnerligen önskvärt skulle det därför vara, att 9 § icke behövde katego­

riskt tillämpas för sådana anläggningar. Att t. ex. behöva inhämta tillsyns­

myndighetens yttrande vid om- eller tillbyggnad av en försöksanläggning,

skulle få en hämmande inverkan på allt sådant förhandsarbete.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för den som ämnade uppföra

eller ändra byggnad, inrymmande lokal avsedd att upplå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

105

tas som arbetslokal eller personalrum, att insända bygg-

nadsförslag för granskning uttalar svenska arbetsgivareföreningen att vär­

det av obligatorisk förhandsgranskning i dylika fall starkt kunde ifråga­

sättas, i synnerhet som en fastighetsägare mindre ofta i förväg visste, vil­

ken verksamhet som komme att bedrivas i byggnaden eller om arbetar­

skyddslagen kunde bli tillämplig på densamma. Handelns arbetsgivare­

organisation finner ur nämnda synpunkt kommitténs förslag på denna

punkt något teoretiskt.

Väg- och vattenbgggnadsstyrelsen, gencralpoststgrelsen och telegrafsty­

relsen anse, att granskningen av byggnadsförslag, som upp­

rättats av central statlig myndighet, borde utföras av

arbetsrådet i stället för av distriktschefen. Till stöd härför åberopas

att därigenom större enhetlighet i ärendenas behandling skulle vinnas och

ett bestående samarbete mellan verksstyrelsen och granskningsmyndighe-

ten kunna utveckla sig. Byggnadsförslag uppgjordes ofta såsom standard

för byggnader av ifrågavarande slag i hela landet.

F rågan om garantier för att av distriktschefen på­

yrkade ändringar i byggnads planer verkligen vidtagas

beröres av landsorganisationen, som framhåller att förslaget icke innehölle

några föreskrifter av denna art. Om formell skyldighet för arbetsgivaren

att verkställa dylika ändringar icke ansåges kunna stadgas, borde åtmins­

tone en skärpning av byggnadsstadgans bestämmelser ske, innebärande att

byggnadslov icke finge meddelas innan byggnadsnämnden erhållit del av

distriktschefens yttrande samt att nämnden vid sin prövning av frågan

om byggnadslov skulle ha att ta hänsyn till yttrandet.

Stockholms handelskammare anser det påkallat att i lagen fixera en

tidrymd inom vilken distriktschefen skall avgiva ytt­

rande, enär eljest risk förelåge att planerade byggnadsarbeten komme

att försenas.

Kommitténs förslag att distriktschefs yttrande över bygg­

nadsförslag alltid skall vara s k r i f 11 i gt kritiseras av han­

delskammaren i Göteborg, som anser att skriftligt yttrande i de flesta fall

vore onödigt och endast ägnat att komplicera granskningsförfarandet. En­

dast då så begärdes eller eljest vore påkallat borde distriktschef vara skyl­

dig att yttra sig skriftligen. Riksförsäkringsanstalten anför, att från yrkes-

inspektörshåll framhållits att granskning av ritningar till ett och samma

byggnadsföretag ofta måste utföras upprepade gånger, innan förslaget

finge sin slutliga utformning. Yrkesinspektörerna befarade med hänsyn

därtill, att den föreslagna skyldigheten för distriktschefen att avgiva skrift­

ligt yttrande i anledning av granskning skulle medföra en onödig arbets­

belastning. För sin del funne anstalten emellertid dessa farhågor i viss

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

106

mån överdrivna. Anstalten förutsatte nämligen att i de fall då förbere­

dande granskning skedde vid sammanträffande med arbetsgivaren eller

representant för denne skriftligt yttrande icke behövde avgivas förrän

granskningsarbetet avslutats och resulterat i antingen att förslaget god­

känts eller att arbetsgivaren förklarat sig icke vilja vidtaga de av distrikts-

chefen tordrade ändringarna. Vidare förutsatte anstalten att yttrandet

kunde ske i form av påskrift på den granskade ritningen.

Beträffande frågan om granskning av förslag till ny eller

ändrad anordning för arbetets bedrivande uttalar social­

styrelsen, att det syntes mindre lämpligt att den föreslagna lagtexten sak­

nade motsvarighet till det nuvarande stadgandet om skyldighet för yrkes-

inspektör att på arbetsgivares begäran granska dylikt förslag. Landsorga­

nisationen framhåller att den i yttrande över kommitténs preliminära för­

slag förordat, att även förslag till ny eller ändrad driftanordning av

väsentlig betydelse ur arbetarskyddssynpunkt obligatoriskt skulle under­

ställas yrkesinspektören. I betänkandet hade kommittén utan motivering

förklarat sig anse sådan skyldighet icke böra åläggas arbetsgivare. Ur

arbetarskyddssynpunkt torde emellertid en väsentlig driftomläggning i

regel motivera en obligatorisk förhandsgranskning minst lika starkt som

en väsentlig om- eller tillbyggnad av exempelvis ett personalrum. Det av

yrkesinspektörerna anförda argumentet mot en sådan granskning vore icke

övertygande. Om inspektörerna vore kompetenta att bedöma den färdiga

anläggningen ur skyddssynpunkt, finge de väl förutsättas vara kompetenta

att ur samma synpunkt bedöma även förslaget till anläggningen. För öv­

rigt skulle granskningen icke utmynna i några för arbetsgivaren bindande

direktiv. I första hand vidhölle organisationen sitt tidigare framställda

yrkande. I andra hand hemställdes, att den i anvisningarna till 9 § upp­

tagna bestämmelsen om rätt för arbetsgivare att underställa förslag till ny

eller ändrad driftanordning distriktschefs granskning kompletterades med

uttrycklig föreskrift om gransknings- och yttrandeplikt för distriktschefen.

Departementschefen.

Bestämmelser om byggnads yttre och inre anordnande äro meddelade i

byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390) med därtill hörande anvis­

ningar. Dessa bestämmelser avse jämväl fabriks- och andra arbetslokaler,

och i vissa hänseenden äro för sådana lokaler särskilda föreskrifter med­

delade. Till säkerställande av att arbetarskyddssynpunkterna bliva beak­

tade innan byggnadslov meddelas är i byggnadsstadgan föreskrivet, att

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare skall underrättas angående

ansökan om byggnadslov, som avser industriell anläggning i stad eller

i stadsliknande samhälle på landet. Enligt 26 § arbetarskyddslagen äger

vidare arbetsgivare underställa yrkesinspektionens befattningshavare för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

107

slag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal. Denna möjlighet har under

senare år utnyttjats i stigande omfattning.

Arbetarskyddskommittén har nu föreslagit införandet av en obligatorisk

förhandsgranskning från yrkesinspektionens sida av byggnadsförslag be­

träffande arbetslokaler. Ett liknande förslag framlades på sin tid av 1937

års arbetarskyddskommitté men jag fann mig då icke kunna tillstyrka

dess genomförande. De skäl som då anfördes för detta ståndpunktstagande

torde alltjämt äga sin giltighet. Det är att befara, att yrkesinspektionens

befattningshavare skulle bli starkt betungade av ett granskningsarbete, som

i det kanske övervägande antalet fall skulle avse lokaler, beträffande vilka

någon särskild granskning ur arbetarskyddssynpunkt icke kan anses obe­

tingat nödvändig. Såsom exempel må nämnas smärre kontors- och butiks­

lokaler o. d. Jag har tidigare anfört, att jag anser en förstärkning av

yrkesinspektionen främst böra tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn

på de verksamhetsområden, där de stora riskerna äro att vänta. Med denna

uppfattning överensstämmer icke att betunga yrkesinspektionen med en

obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad, som

ej uteslutande skall innehålla bostäder. Jag är i denna del ense med de

remissinstanser, som på nu förevarande punkt uttalat betänkligheter mot

kommittéförslaget.

I åtskilliga yttranden har vidare framhållits, att det för allmänheten är

till avsevärd olägenhet att ha med flera olika granskningsmyndigheter

att göra då fråga är om ett tillämnat byggnadsföretags tillåtlighet. Den

granskning av ett byggnadsförslag, som ur arbetarskyddssynpunkt är er­

forderlig, borde därför enligt dessa uttalanden komma till stånd genom

byggnadsnämndens förmedling. Vad till stöd härför anförts i yttrandena

synes mig tungt vägande och jag finner mig alltså även på denna grund

icke kunna godtaga kommittéförslaget.

Emellertid torde det vara riktigt att den nuvarande ordningen på detta

område icke är fullt tillfredsställande. Visserligen har, såsom tidigare

nämnts, det antal fall, i vilka förslag till ny- eller ombyggnad frivil­

ligt underställts yrkesinspektörs granskning, ökats kraftigt under senare

år. Alltjämt torde dock många arbetslokaler uppföras utan att yrkesinspek­

tionens befattningshavare fått tillfälle att granska lokalernas lämplighet

ur arbetarskyddssynpunkt. I detta sammanhang är att märka att, enligt

vad kommittén upplyst, byggnadsnämnds skyldighet att underrätta veder­

börande yrkesinspektör angående ansökan om byggnadslov, som avser in­

dustriell anläggning, på sina håll tolkats så, att det ansetts till fyllest att

lämna yrkesinspektören sådan underrättelse först då byggnadslov redan

beviljats. Syftet med denna anmälningsskyldighet har dock, såsom fram­

går av departementschefens uttalanden i propositionen nr 40/1931, varit

att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avgiva ytt­

rande i ärendet innan byggnadslov lämnades. En sådan förhandsgransk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

108

ning har även för arbetsgivaren ett betydande intresse. Uppenbarligen är

det nämligen förenat med betydligt mindre olägenheter för honom att

ändra ett byggnadsförslag än att, sedan byggnaden väl är färdig, nödgas

vidtaga de ändringar yrkesinspektionen ur arbetarskyddssynpunkt finner

sig nödsakad påfordra.

På grund av det anförda synas åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa

garanti för att byggnadsförslag beträffande arbetslokaler i skälig omfatt­

ning bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt. Med beaktande av önskvärd­

heten att icke i onödan betunga allmänheten torde frågan böra lösas på

det sättet, att byggnadsnämnd ålägges att i viss omfattning inhämta yrkes-

inspektörs yttrande innan byggnadslov ges beträffande byggnad, vari ar­

betslokal skall inrymmas. Såsom byggnadsstyrelsen yrkat, synes emeller­

tid ovillkorlig skyldighet i detta hänseende böra föreligga endast beträf­

fande industriella anläggningar. I övrigt synes det böra ankomma på bygg­

nadsnämnden att avgöra, i vilka fall särskild granskning av ett byggnads­

förslag ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad. Jag vill i detta sammanhang

förutskicka, att jag finner det självfallet att de nu gällande reglerna om

frivillig förhandsgranskning alltjämt skola finnas. Har sådan förhands­

granskning skett, erfordras uppenbarligen icke någon remiss från bygg­

nadsnämnden till yrkesinspektören.

Även om ett byggnadsförslag icke underställes yrkesinspektörs gransk­

ning, är givetvis byggnadsnämnden skyldig att själv verkställa den gransk­

ning av förslagets lämplighet ur arbetarskyddssynpunkt, som kan föran­

ledas av gällande bestämmelser på området. Frågan huruvida en erinran

härom skall, såsom fallet är beträffande hälsovårds- och brandskyddsföre­

skrifter, införas i byggnadsstadgan sammanhänger med spörsmålet, i vad

mån föreskrifter om arbetslokalers beskaffenhet skola meddelas i arbetar-

skyddslagstiftningen. Till detta spörsmål återkommer jag i ett senare avsnitt.

Det förhållandet, att tillämpningsområdet för byggnadsstadgans före­

skrifter om byggnadslov är begränsat, påkallar i detta sammanhang upp­

märksamhet. Inom område på landet, för vilket stadsplan, byggnadsplan

eller utomplansbestämmelser ej fastställts, erfordras sålunda i allmänhet

icke byggnadsnämndens lov till nybyggnad. Fabrik eller annan industriell

anläggning får emellertid icke uppföras inom sådant område utan medgi­

vande av länsstyrelsen. Med hänsyn till denna prövnings begränsade om­

fattning — den avser i regel endast att tillvarataga naturskyddets och kul­

turminnesvårdens intressen — torde remiss till yrkesinspektören icke böra

ifrågakomma. Däremot synes det lämpligt att länsstyrelsen ålägges att

underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar av detta slag. Här­

igenom skulle yrkesinspektören bli i tillfälle att sätta sig i förbindelse

med byggherren och upplysa denne om vikten av att yrkesinspektören får

taga del av byggnadsförslaget.

Vad angår de fall, där byggnadslov i fråga om allmän byggnad icke er­

fordras med hänsyn till att ritningarna prövas av statlig myndighet, förut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

109

sätter jag att samråd med yrkesinspektionen kommer att äga rum i den

utsträckning som kan anses erforderlig. Särskilt stadgande härom synes

icke vara behövligt.

I enlighet med det anförda torde i arbetarskyddslagstiftningen icke böra

upptagas några bestämmelser om obligatorisk förhandsgranskning av bygg-

nadsförslag. Föreskrifter av den innebörd jag i det föregående förordat

böra inflyta i byggnadsstadgans 83, 137 och 143 §§. Vad angår de nuva­

rande reglerna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag torde

dessa — liksom motsvarande regler i fråga om nya eller ändrade driftan­

ordningar — lämpligen böra upptagas i den allmänna tillämpningskungö-

relse till arbetarskyddslagen som jag tidigare omnämnt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m.

Kommitténs förslag.

Enligt kommitténs förslag skall lokal icke få tagas i bruk såsom arbets­

lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycks­

fall, förrän den blivit för ändamålet godkänd av vederbörande distriktschef

(10 § 1 mom., 2 mom. andra och tredje styckena samt 4 mom.). Någon

särskild påföljd för överträdelse av dessa stadganden har icke föreslagits.

Till motivering av förslaget anför kommittén att på vissa områden före-

komme så allvarlig hälso- eller olycksfallsrisk, att det måste anses vara

av vikt att innan arbetslokal toges i bruk få utrönt, huruvida den blivit

anordnad i överensstämmelse med de för dylik lokal uppställda fordrin­

garna. Detta gällde exempelvis vid arbetsprocesser, i vilka skadligt damm

eller farlig gas uppkomme i större mängd, eller beträffande verksamhet,

vari användes giftiga, eldfarliga eller explosiva ämnen eller särskilt farliga

maskiner eller apparater. För vinnande av enhetlig tillämpning av de före­

slagna bestämmelserna borde arbetsrådet meddela närmare föreskrifter om

vilka slag av verksamhet, som de avsåge. Då distriktschef yttrade sig över

byggnadsförslag för verksamhet av förevarande art, borde han samtidigt ei-

inra arbetsgivaren om att lokalen icke finge tagas i bruk förrän den blivit

godkänd.

Kommittén föreslår vidare att anmälningsskyldighet rörande ibrukta-

gande eller upplåtelse av arbetslokal införes i betydande omfattning. Så­

lunda skall lokal icke få upplåtas för stadigvarande användning såsom

arbetslokal eller personalrum utan att upplåtaren gjort anmälan därom till

distriktschefen. Finner denne nödigt att vissa åtgärder vidtagas beträffande

lokalen, innan den tillträdes alt användas för det ändamål varom är fiåga,

skall det åligga honom att ofördröjligen meddela föreskrift därom (10 §

3 inom.). Vidare föreslås att om arbetslokal, som begagnats för viss verk­

samhet, stadigvarande skall användas såsom arbetslokal för annat slag av

no

verksamhet eller om bostadslägenhet eller annan lokal, som ej varit under­

kastad bestämmelserna i arbetarskyddslagen, skall tagas i bruk såsom ar­

betslokal, arbetsgivaren skall vara pliktig att dessförinnan göra anmälan

därom till distriktschefen (10 § 2 mom. första och tredje styckena). Finner

distriktschefen att särskilda föreskrifter för lokalens användande erford­

ras, skall han ofördröjligen meddela sådana. Arbetsgivare skall emellertid

vara befriad från anmälningsplikt i fall då upplåtare enligt vad förut sagts

är skyldig att göra anmälan och denne kan lämna uppgift om den verk­

samhet, för vilken lokalen skall användas (10 § 2 mom. fjärde stycket).

Enligt anvisningarna till 10 § 2 mom. skall därjämte i fråga om lokal som

tidigare använts såsom arbetslokal anmälningsskyldighet icke föreligga, om

den nya verksamheten ur skyddssynpunkt är likartad med eller icke med­

för större risk för ohälsa eller olycksfall än den verksamhet, för vilken

lokalen tidigare använts, och ej heller om förslag till om- eller tillbyggnad

av lokalen tillställts distriktschefen för granskning med avseende å den nya

verksamheten. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet är enligt

66 § i förslaget belagd med straff, såframt ej omständigheterna giva vid

handen att underlåtenheten berott på ett tillfälligt förbiseende eller att skyl­

digheten icke kunnat fullgöras inom stadgad tid.

Nämnda bestämmelser om anmälningsskyldighet skola icke gälla för

jordbruket med osjälvständiga binäringar och, såvitt angår arbetsgivare, ej

heller beträffande företag inom annat verksamhetsområde, vari endast

medlemmar av arbetsgivarens familj sysselsättas.

Till motivering av den föreslagna anmälningsskyldigheten

för upplåtare av arbetslokal eller personalrum anför kommittén att

det vore nödvändigt att åstadkomma en mera allmän förbättring av för­

hyrda arbetslokaler. F. n. mötte det ofta betydande svårigheter att beträf­

fande dylika lokaler få nödiga åtgärder genomförda. Med det föreslagna

anmälningsförfarandet åsyftades främst att bereda distriktschefen tillfälle

att föreskriva de åtgärder, som behövde vidtagas beträffande lokalen innan

den upplätes såsom arbetslokal. Det vore här fråga om sådana åtgärder

som utan tvekan måste anses ankomma på upplåtaren och icke på arbets­

givaren. Dit borde hänföras alla åtgärder som avsåge själva fastigheten.

Av distriktschef meddelad föreskrift vore icke att betrakta som sådant för­

bud mot upplåtelse, varom stadgades i 57 § i förslaget. I

I anslutning till förslaget om anmälningsskyldighet för ar­

betsgivare anför kommittén att yrkesinspektionen ofta konstaterat att

en lokal, som varit lämplig för viss verksamhet, icke utan ändring lämpade

sig för annan verksamhet. Olägenheter förekomme även i fall då en verk­

samhet förlagts till lägenhet, som ursprungligen varit avsedd för bostads­

ändamål. Kommittén ansåge att bättre förhållanden skulle kunna åstad-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

in

kommas, om yrkesinspektör före ibruktagandet av äldre arbetslokal eller

lokal nyttjad eller avsedd för annat ändamål än som arbetslokal finge till­

fälle meddela, huruvida lokalen vore lämplig för den tillämnade verksam­

heten eller icke.

Kitngl. Maj.ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Mot de föreslagna bestämmelserna om förhandsgodkännande

av arbetslokal ha erinringar framställts endast i några få yttranden.

Sprängämnesinspektören, i vilkens yttrande kommerskollegium instäm­

mer, samt överståthållaråmbetet anse att arbetarskyddslagens bestämmel­

ser om förhandsgodkännande icke borde vara tillämpliga å anläggning för

tillverkning av eldfarliga oljor eller explosiva varor. Enligt gällande för­

fattningar finge dylik anläggning icke tagas i bruk förrän den, efter avsy­

ning i viss ordning, godkänts av länsstyrelsen. Detta förfarande borde bibe­

hållas, enär länsstyrelsens prövning hade ett vidare syfte än den som skulle

ske enligt arbetarskyddslagen.

Medicinalstyrelsen uttalar att förhandsgodkännande alltid borde krävas

i fråga om lokal, som vore belägen under jord. Styrelsen framhåller vidare

att det kunde vara svårt för en företagare eller en upplåtare av lokal att

bedöma, huruvida ifrågavarande bestämmelser i ett visst fall vore tillämp­

liga. Det borde därför stadgas, att föreskrift om förhandsgodkännande

skulle lämnas av distriktschef i samband med yttrande över byggnadsför-

slag. Förste stadsläkaren i Malmö är i sistnämnda hänseende av samma

uppfattning som medicinalstyrelsen.

Den föreslagna anmälningsskyldigheten för arbetsgivare och

upplåtare om arbetslokals tagande i bruk kritiseras i åtskilliga yttranden.

Förslaget avstyrkes helt av stadsförbundet under hänvisning till att det

skulle leda till skriveri-, expeditions- och registreringsarbete i orimligt stor

omfattning. Vad man genom det föreslagna anmälningssystemet skulle

vinna i fråga om möjlighet att uppspåra och förekomma de större riskerna

kunde bli mer än eliminerat genom att tillsynsorganen samtidigt skulle

tvingas att taga befattning med en mängd i och för sig betydelselösa an­

mälningsärenden. Socialstyrelsen uttalar, att det givetvis vore önskvärt att

åstadkomma tillfredsställande arbetslokaler, men att den föreslagna vid­

sträckta anmälningsskyldigheten, vilken knappast kunde förväntas bli nå­

gorlunda samvetsgrant iakttagen, gåve anledning till betänkligheter. Det

kunde också anmärkas att dessa åtgärder sannolikt skulle ytterligare

minska tillgången på arbetslokaler och verka fördyrande på hyrorna. Vi­

dare måste man beakta faran för att yrkesinspektionen bleve alltför betun­

gad med kontorsgöromål. Ansåge man sig ej kunna helt avstå från dessa

bestämmelser, syntes i varje fall tillämpningsområdet för desamma böra

112

begränsas. Byggnadsstyrelsen yrkar att den statliga tjänstemannaverksam-

heten undantages från ifrågavarande bestämmelser. Beträffande annan

verksamhet ifrågasätter styrelsen under hänvisning till vad styrelsen an­

fört rörande anmälan av nya företag, huruvida icke även förevarande an­

mälningsskyldighet borde kunna avsevärt begränsas.

I vad förslaget angår upplåtare avstyrkes detsamma jämväl av länssty­

relsen i Västmanlands län, kooperativa förbundets styrelse, hantverks- och

småindustriorganisationen och fastighetsägareförbundet. Därvid anför

länsstyrelsen i Västmanlands län att det borde vara tillräckligt med anmä­

lan av den arbetsgivare till vilken lokalen upplåtits. Kooperativa förbundets

styrelse finner det icke styrkt att fördelarna av förhandsanmälan uppvägde

olägenheterna därav. Upplåtaren kunde ofta antagas sakna kännedom om

anmälningsskyldigheten och det vore ej heller säkert att han bleve under­

rättad om att den tilltänkta verksamheten vore av sådan art, att arbetar­

skyddslagen ägde tillämpning å densamma. Man kunde därjämte befara att

fastighetsägarna skulle bli obenägna att uthyra lokaler till hantverk och

mindre småindustri. Hantverks- och småindustriorganisationen åberopar

främst sistnämnda synpunkt till stöd för sitt avstyrkande av förslaget.

Fastighetsägareförbundet anför bl. a. följande.

Förbundet kan icke finna, att övertygande skäl blivit förebragta för en

dylik byråkratisk ordning. I verkligheten tillgår det vid dylika uthyrningar

i regel på det sättet, att uthyrningen sker för eif visst ändamål under för­

utsättning, att hinder icke möter från någon myndighets sida. Bakom en

sådan överenskommelse ligger antingen att hyresvärden själv hört sig för

hos vederbörande myndighet och därvid fått besked om att hinder icke

föreligger för lokalens användande för det ifrågakomna ändamålet eller att

hyresvärden ställt sig på den ståndpunkten, att hyresgästen själv må göra

sig underrättad i saken hos myndigheten och i varje fall stå kostnaderna

för de anordningar, som bli nödiga för att vinna myndighetens godkän­

nande. Förbundet kan icke vitsorda, att icke ett likadant tillvägagångssätt

skulle kunna vara tillfyllest även i fortsättningen.

Även i andra yttranden anföras betänkligheter mot den föreslagna an­

mälningsskyldigheten för upplåtare. Sålunda uttalar Stockholms handels­

kammare att anmälningsskyldigheten måste bli betungande. Då anmälan

skulle ske innan lokalen finge upplåtas, kunde upplåtaren strängt taget

icke med visshet angiva, till vilken verksamhet lokalen komme att upplåtas.

Tillsynsmyndigheten borde vara skyldig att inom viss i lagen fixerad tid

lämna besked, huruvida särskilda åtgärder erfordrades för upplåtelsen i

fråga. Skånes handelskammare framhåller bl. a. att upplåtaren kunde gå

miste om en tilltänkt hyresgäst på grund av den tidsutdräkt som den före­

slagna anordningen komme att medföra. Straffsanktionen för underlåten

anmälan borde utgå. Bergmästaren i norra distriktet ifrågasätter under

åberopande av praktiska skäl, om icke vid uthyrning av bostadslägenheter

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

113

för hantverksändamål anmälningsplikten borde åläggas arbetsgivaren i

stället för hyresvärden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser alt straffsanktionen vid underlå­

ten anmälan borde borttagas för såväl arbetsgivare som upplåtare. Det

kunde nämligen i många fall vara svårt för arbetsgivaren att bedöma, när

»annat slag av verksamhet» förelåge. Vad upplåtare anginge kunde det be­

tvivlas att denne i regel kunde avgöra, huruvida arbetarskyddslagen vore

tillämplig på den verksamhet en tilltänkt hyresgäst ämnade bedriva.

Departementschefen.

Kommitténs förslag, att lokal icke skall få tagas i bruk såsom arbets­

lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycks­

fall, förrän den blivit för ändamålet godkänd ur arbetarskyddssynpunkt,

är i och för sig beaktansvärt. Ett genomförande av förslaget förutsätter att

vederbörande yrkesinspektör har tillfälle att själv eller genom underord­

nad befattningshavare verkställa erforderlig besiktning av lokalen, då fråga

uppkommer att taga densamma i bruk. När det gäller nyuppförd byggnad

torde utan särskilt stadgande sådan möjlighet kunna beredas genom det

samarbete mellan yrkesinspektören och byggnadsnämnden som i det före­

gående förutsatts skola äga rum. I andra fall skulle särskild anmälan till

yrkesinspektören behöva ske för att erforderlig besiktning skall kunna

komma till stånd. Frågan om förhandsgodkännande sammanhänger såle­

des här nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten

rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Vad sistnämnda fråga angår ha i yttrandena anförts synpunkter, vilka

i stort sett överensstämma med dem, som åberopats gentemot kommitténs

förslag om anmälningsskyldighet i fråga om nystartade företag. Liksom i

fråga om sistnämnda anmälningsskyldighet finner jag vad i yttrandena

anförts så tungt vägande, att jag icke kan förorda införandet av en allmän

anmälningsskyldighet beträffande ibruktagande eller upplåtelse av arbets­

lokal. Såsom jag tidigare betonat är det nämligen av vikt, att yrkesinspek­

tionen icke betungas med registrerings- och liknande arbete i fråga om så­

dan verksamhet, där tillsynen måste anses vara mindre betydelsefull än på

andra håll.

I enlighet med den ståndpunkt jag intagit till kommitténs förslag om

obligatorisk förhandsgranskning av byggnadsförslag anser jag anmälnings­

skyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal icke böra

ifrågasättas utom såvitt angår industriella anläggningar. Beträffande alla

nyuppförda sådana anläggningar saknar emellertid anmälningsskyldighe­

ten betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av

byggnadsförslaget erhållit kännedom om lokalens inrättande. Detsamma

torde gälla om många fall, då en verksamhet startas i en lokal, som tidigare

använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad

8 Bibang till riksdagens protokoll 10'i8. 1 samt. Kr 208.

114

av lokalen blivit erforderlig eller eljest byggnadslov erfordras. Erinras må

i detta sammanhang att enligt 76 § byggnadsstadgan byggnadslov kräves

bl. a. för användning av byggnad eller del därav till väsentligt annat ända­

mål än det, vartill den förut varit använd eller som finnes angivet å fast­

ställd ritning. Den här ifrågasatta anmälningsskyldigheten skulle följakt­

ligen enligt min mening begränsas till sådana fall, då en ny industriell verk­

samhet startas i en arbetslokal, som tidigare använts för annan verksam­

het, utan att i samband därmed byggnadslov erfordras.

Införes en på nu nämnt sätt begränsad anmälningsskyldighet, torde den

av kommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkännande av arbets­

lokal, vari skall bedrivas verksamhet som medför synnerlig fara för ohälsa

eller olycksfall, sakna större betydelse. Genom anmälningen beredes näm­

ligen yrkesinspektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av ar­

betsstället och vidtaga de åtgärder som därav kunna påkallas.

I det föregående har jag omnämnt att jag finner det självfallet att de i

gällande arbetarskyddslag upptagna reglerna om frivillig förhandsgransk­

ning av arbetslokaler alltjämt böra finnas. Detsamma gäller nuvarande be­

stämmelser om frivillig förhandsgranskning av nya eller ändrade driftan­

ordningar. Jag vill här uttala den förhoppning, att den stigande insikt om

förhandsgranskningens betydelse och värde, som de senare åren uppvisat,

skall medföra att denna ytterligare ökar i omfattning.

De föreskrifter, som av mig nu föreslagits, torde vara av den art, att de

icke behöva ingå i arbetarskyddslagen. Jag föreslår fördenskull att de

upptagas i den kungörelse med allmänna tillämpningsföreskrifter till la­

gen, varom jag i det föregående talat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m.

Kommitténs förslag.

I 11 § i förslaget ha upptagits ett stort antal föreskrifter angående arbets­

lokalers anordnande och utförande. Kommittén framhåller i anslutning

härtill att gällande arbetarskyddslag saknade närmare bestämmelser om

hur arbetslokaler skulle vara anordnade och beskaffade. Frånvaron av så­

dana föreskrifter hade medfört att man vid inrättande av dylika lokaler

vanligen ej haft klart för sig, vilka fordringar som ur arbetarskyddssyn-

punkt ställdes på en arbetslokal. De bestämmelser i byggnadsstadgan, vilka

berörde arbetslokaler, kunde ej heller anses i tillräcklig grad tillgodose de

krav, som borde uppställas ur nämnda synpunkt. Dessa omständigheter

hade obestridligen i många fall medverkat till att arbetslokaler inrättats

utan att tillbörlig hänsyn tagits till berättigade fordringar i hygieniskt och

skyddsteknislct hänseende. Vid uppgörande av förslag till ny-, till- eller

ombyggnad av arbetslokal skulle det vara av värde för såväl arbetsgivare

115

som arkitekter och byggnadsfirmor att de hade klart för sig, vilka ford­

ringar som ur arbetar skyddssynpunkt ställdes på en arbetslokal. Även för

tillsynsmyndigheterna finge det anses vara av vikt att i lagen lämnades

viss vägledning rörande tillämpningen av 5 § i avseende å arbetslokaler.

Med hänsyn till det anförda hade kommittén i lagförslaget upptagit bestäm­

melser rörande arbetslokals anordnande, beskaffenhet och utförande. Dessa

bestämmelser borde gälla för arbetslokal inom varje slag av verksamhet,

varå lagen ägde tillämpning, utom för jordbruk och hemindustrielit arbete.

Angående detalj föreskrifterna i den föreslagna It § hänvisas till betän­

kandet. Här skall närmare behandlas endast vad som föreslagits i fråga

om under jord belägna och därmed likställda arbets­

lokaler. Enligt It § 2 mom. i förslaget får arbetslokal, som är avsedd

att stadigvarande användas och i vilken arbete fortlöpande skall bedrivas,

icke utan distriktschefens medgivande vara förlagd under jord — dvs. med

golvet eller större del därav 1,4 meter eller mera under markytan — eller

i berg eller till plats i byggnad där dagsbelysning icke finnes. Som villkor

för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter arbetsrådet meddelat i så­

dant hänseende. Medgivande skoll emellertid icke erfordras beträffande för-

rådslokal ■— såvida ej ett större antal arbetstagare regelmässigt skall sys­

selsättas däri — garage, pannrum eller annan liknande arbetslokal och ej

heller beträffande arbetslokal, som på grund av särskilt förhållande måste

vara förlagd under jord i gruva eller stenbrott, eller där Kungl. Maj:t be­

träffande viss arbetslokal förordnat att den skall vara förlagd under jord

eller i berg. Även i dessa fall skola de föreskrifter, som arbetsrådet enligt

vad nyss sagts har att utfärda, gälla i tillämpliga delar. Enligt övergångs­

bestämmelserna skall vidare medgivande icke fordras beträffande lokal,

som vid tiden för lagens ikraftträdande är förlagd under jord, men distrikts-

chefen skall äga rätt att om så prövas nödigt påfordra att nyssnämnda före­

skrifter i erforderlig utsträckning skola iakttagas i fråga om dylik lokal.

Det må framhållas att det enligt förslaget icke i och för sig är belagt med

straff att utan föreskrivet medgivande förlägga arbetslokal under jord eller

i berg eller till icke dagsbelyst plats i byggnad, men arbetsgivare som gör

detta riskerar att distriktschefen med stöd av 57 § 2 mom. utfärdar straff-

sanktionerat förbud mot att lokalen användes som arbetslokal. I

I motiveringen till förslaget i förevarande del anför kommittén bl. a.

följande.

Visserligen torde det höra till regeln, att arbetslokal förlägges ovan jord,

men enligt kommitténs mening synas skäl tala för alt man i lagen under­

stryker betydelsen härav. En absolut fordran på att varje arbetslokal skall

vara förlagd ovan jord, bör dock rimligen icke ifrågakomma. Det senaste

kriget har tydligt påvisat nödvändigheten av att förlägga vissa för försvar

och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder under jord eller

insprängda i berg. Med hänsyn till de begränsade erfarenheter, som ur ar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

116

betarskyddssynpunkt föreligga beträffande dylika arbetslokaler, synes sär­

skild kontroll över desamma vara motiverad. Kommittén föreslår sålunda,

att arbetslokal får vara förlagd under jord eller i berg endast i de fall, då

vederbörande distriktschef lämnat medgivande därtill. Med sådan lokal bör

enligt kommitténs mening likställas arbetslokal förlagd till plats, där dags-

belysning icke finnes. Då särskilda fordringar i allmänhet torde få ställas

på ifrågavarande lokaler, föreslår kommittén, att såsom villkor för läm­

nande av medgivande skola gälla de föreskrifter, som arbetsrådet finner

skäl meddela för dylik arbetslokal. Sådana föreskrifter böra meddelas an­

gående bland annat golvyta, takböjd, isolering mot fukt och kyla, utrym-

ningsvägar, belysning, luftväxling och uppvärmning. I många hänseenden

torde sådan lokal kunna anordnas efter samma normer, som gälla för lokal

ovan jord. Utrymningsvägar och säkerhetsanordningar böra dock ägnas

särskild uppmärksamhet. Likaså måste på grund av frånvaron av naturligt

dagsljus särskilda krav ställas på den artificiella belysningen.

Beträffande det föreslagna undantaget för förrådslokal, garage, pannrum

eller annan liknande arbetslokal framhåller kommittén att med »annan

liknande arbetslokal» avsåges sådan lokal, som i fråga om användning vore

jämförlig med nämnda lokaler och som i likhet med dessa ofta förlädes

under jord. Till sådan lokal hänfördes icke exempelvis affärs- eller bageri­

lokal, bilreparations-, skomakeri- eller snickeriverkstad, restaurangkök e. d.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, länsarkitekten i Örebro län, sam-

arbelskommittén för byggnadsfrågor och kooperativa förbundets styrelse

yrka, under åberopande av i stort sett samma synpunkter, att inga be­

stämmelser om arbetslokalers anordnande och utfö­

rande måtte intagas i arbetarskyddslagen. Till stöd

härför anföres i huvudsak följande. Byggnadsstadgan och anvisningarna

till denna innehölle föreskrifter om de flesta av de förhållanden som be­

handlades i den föreslagna It §. På vissa punkter stode kommittéförslaget

i strid med bestämmelserna i byggnadsstadgan och anvisningarna till denna.

En del andra av de föreslagna föreskrifterna vore så vagt avfattade att de

icke gåve någon verklig ledning. Särskilt ur allmänhetens synpunkt måste

det anses olämpligt att bestämmelser av rent byggnadsteknisk natur åter-

funnes i olika författningar. Alla sådana föreskrifter borde samlas i bygg­

nadsstadgan med därtill hörande anvisningar. I den mån de föreslagna be­

stämmelserna kunde anses erforderliga och lämpliga borde de sålunda över­

föras till byggnadsförfattningarna.

Stadsförbundet anser det vara ulan gagn att belasta lagtexten med före­

skrifter om att olika till lokaler självklart hörande anordningar skulle vara

av lämplig beskaffenhet.

Ett stort antal remissinstanser har på särskilda punkter framställt erin­

ringar mot de i It § i förslaget upptagna bestämmelserna. Det synes emel­

117

lertid lämpligt att i detta sammanhang beröra endast vad som anförts rö­

rande arbetslokaler under jord eller i berg eller på

icke dagsbelyst ställe i byggnad. Landsorganisationen, som

i princip tillstyrker kommitténs förslag, säger sig förutsätta att rätten att

tillåta förläggande av arbetslokal under jord eller i berg eller till icke dags­

belyst plats i byggnad komme att utövas med största återhållsamhet. Ur

denna synpunkt och med hänsyn till fåtalet fall kunde skäl anföras för

att dispensrätten förbehölles arbetsrådet. Organisationen anför i anslutning

härtill följande.

Trots allt vad i motsatt riktning göres gällande från företagarhåll och

av de militära myndigheterna råder bland de arbetare, som sysselsättas i

hergverkstäder o. d., en ganska utbredd uppfattning om att dessa arbets­

lokaler även med den bästa hygieniska utrustning innebära specifika hälso­

risker. Utforskningen av dessa har ännu inte nått resultat, som ge säker

ledning för att bedöma behovet och beskaffenheten av betryggande skydds­

anordningar. Oavsett de rent fysiologiska riskerna är det självklart och

ofta omvittnat att arbetet i under jordslokaler är psykiskt särskilt påfres­

tande. Problemet är av så mycket större angelägenhetsgrad som förläggning

av arbetslokaler under jord icke sker endast med tanke på försvar eller

folkförsörjning under krig utan även av rent driftsekonomiska skäl. —

I fråga om lokaler av vikt för försvar eller folkförsörjning skall Kungl.

Maj :t äga förordna om förläggning under jord. Det bör angivas att sådant

förordnande skall ske efter arbetsrådets hörande.

Medicinalstgrelsen har icke annat att erinra mot förslaget än att styrel­

sen anser det böra stadgas att de i It § 2 mom. omnämnda föreskrifterna

skola meddelas av arbetsrådet i samråd med styrelsen.

I åtskilliga yttranden har emellertid kommitténs förslag avstyrkts eller

väsentliga modifikationer av detsamma påyrkats. Sålunda anför civilför-

svarsstyrelsen bl. a. följande.

Erfarenheterna från senaste stormaktskriget giva vid handen, att för för­

svar och folkförsörjning betydelsefulla fabriker och verkstäder böra i

största möjliga utsträckning vara förlagda under jord eller insprängda i

berg. I händelse av krig måste dessutom över huvud taget varje i berg redan

befintligt utrymme anses vara av största betydelse. Det enskilda initiativet

till byggande av industrianläggningar i berg bör därför ur de synpunkter,

styrelsen har att beakta, principiellt uppmuntras. Ifrågavarande bestäm­

melser kunna enligt civilförsvarsstvrelsens mening komma att verka i mot­

satt riktning. Har arbetsrådet under hänsynstagande till arbetarskyddssyn-

punkter meddelat särskilda föreskrifter att iakttagas i fråga om bergverk­

städers inredning bör enligt styrelsens mening distriktschef icke kunna för­

vägra ett företag att förlägga sina arbetslokaler i berg eller under jord. Den

beslutanderätt i fråga om förläggande av industrianläggningar under jord

eller i berg, som enligt ifrågavarande stadgande tillagts distriktschef, bör

enligt styrelsens mening, för ett allsidigt bedömande och erhållande av en

för hela riket enhetlig tillämpning, i stället — i förekommande fall efter

samråd med styrelsen —- tillkomma arbetsrådet. Beträffande möjligheten

att förlägga anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

118

under jord eller i berg bör intet särskilt medgivande härför erfordras.

— — — Föreskrifter om vilka statliga och enskilda anläggningar, som

äro av nyssnämnda beskaffenhet, synas böra meddelas av Kungl. Maj :t

efter hörande av överbefälhavaren, krigsmaterielverket, civilförsvarsstyrel-

sen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Även i fråga om

nu avsedda anläggningar höra av arbetsrådet meddelade föreskrifter rö­

rande bergverkstäders inredning gälla i tillämpliga delar.

Flygf örvaltningen framhåller att enligt kommitténs förslag militära myn­

digheter vid anordnande av arbetslokaler under jord skulle bli helt bero­

ende av de föreskrifter, som kunde komma att utfärdas av arbetsrådet.

Detta kunde medföra den konsekvensen att de militära synpunkterna icke

bleve tillräckligt beaktade. En lämpligare anordning syntes vara, att mili­

tär myndighet som ämnade förlägga arbetslokal under jord sökte samråd

med arbetsrådet. Skulle i undantagsfall den militära myndigheten och ar­

betsrådet stanna i olika meningar, syntes ärendet böra underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Marinförvaltningen betonar att de militära synpunkterna

i första hand borde vara bestämmande då det vore fråga om att förlägga

till försvarsväsendet hörande arbetslokaler under jord. Kommittén syntes

icke tillräckligt ha beaktat att med den tekniska och hygieniska utveck­

lingen i avseende å belysning, ventilation med lämpligt sammansatt luft

etc. lokaler under jord eller i berg torde kunna göras lika tillfredsställande

eller kanske bättre än många ovan jord belägna lokaler. Vidare syntes allt­

för stort avgörande ha lagts i distriktschefens händer. Denne borde vara

skyldig att godkänna lokaler som fyllde vissa villkor. Föreskriften att med­

givande fordrades för att förlägga arbetsplats till sådant ställe i byggnad,

där dagsbelysning ej funnes, komme att väsentligt försvåra ett rationellt

utnyttjande av byggnadskroppen. Det kunde icke vara lämpligt att införa

sådana bestämmelser just vid en tid, då luftkonditionerings- och belys­

ningstekniken gjort så betydande framsteg. Lagen torde därför böra med­

giva att arbetslokal förlädes under jord eller i berg eller till annan plats

utan dagsbelysning, då så funnes nödigt för viss för rikets försvar viktig

anläggning eller arbetsplats.

Telegrafstyrelsen anmärker att i förslaget icke angåves, under vilka för­

utsättningar medgivande til! att förlägga arbetslokal under jord eller i berg

skulle kunna påräknas. Vid telegrafverkets stationer borde av militära sä­

kerhetsskäl vissa lokaler med dyrbar och svårersättlig teknisk utrustning

— t. ex. väljar- och förstärkarsalar — förläggas under jord. Vidare kunde

det med hänsyn till svårigheter att skaffa för telefonstationer lämpligt be­

lägna tomter av tillräcklig storlek ofta visa sig erforderligt att placera viss

teknisk utrustning i lokaler under jord för att få plats med den behövliga

apparaturen inom det disponibla området. Under förutsättning att ur arbe-

tarskyddssynpunkt tillfredsställande anordningar vidtoges borde enligt sty­

relsens mening hinder icke möta att förlägga arbetslokal av detta eller lik­

nande slag under jord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

119

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att ifrågavarande bestämmelser

icke måtte upptagas i lagen. De skulle nämligen komma att medföra bety­

dande praktiska och ekonomiska olägenheter, ej minst inom varudistribu-

tionen. Lokalkostnaderna vore redan nu en mycket betydande kostnadspost

och det vore synnerligen angeläget att icke statsmakterna droge upp så

snäva gränser för lokalernas utnyttjande, att en ur hela samhällets syn­

punkt nödvändig rationalisering på varudistributionens område försvåra­

des. Om kravet på dagsljusbelysta arbetslokaler inom detaljhandeln skulle

ovillkorligt tillämpas t. ex. på bebyggelsen inom de centrala delarna av

Stockholm, skulle en mycket stor del av affärslokalerna, särskilt de större,

bli utdömda, något som ur ekonomisk synpunkt skulle vara fullständigt

irrationellt. Butiks- och varuhusutrymmen, som ej vore förlagda ovan jord,

torde i allmänhet med hänsyn till både kunders och anställdas trivsel pla­

neras och utrustas så, alt det vore väl sörjt för luftväxling, värme och be­

lysning. F. ö. hade det — såsom också framhållits av statens institut för

folkhälsan — icke visats, att t. ex. varuhusutrymmen utan dagsljus skulle

vara skadliga att vistas i. Enligt styrelsens mening funnes sålunda anled­

ning att gå fram med största varsamhet då det gällde att lagstifta på detta

område. Även hantverks- och småindustriorganisationen avstyrker kom­

mitténs förslag. Organisationen framhåller att det inom hantverk och små­

industri ej sällan förekommer att arbetslokal måste förläggas till ett lägre

golvplan än 1,4 meter under markytan. Några hygieniska eller andra olä­

genheter därav hade organisationen veterligt icke påvisats. Med nutida möj­

ligheter till luftkonditionering och artificiell dagsljusbelysning syntes be­

stämmelser, som förhindrade lokalers förläggning till icke traditionella

planlägen, ej motiverade. Handelns arbetsgivareorganisation anför att de

föreslagna reglerna för handelns del vore ägnade att i icke obetydlig ut­

sträckning försvåra ett rationellt utnyttjande av tillgängliga lokaler. Det

kunde ifrågasättas, om icke dessa bestämmelser kunde utgå med hänsyn

till inspektionens möjligheter att förhindra de fall, där fara verkligen före-

låge. Under alla förhållanden borde bestämmelserna givas en mera begrän­

sad räckvidd. Stockholms handelskammare betonar att det för ett effek­

tivt utnyttjande av fastigheter ofta vore önskvärt att kunna disponera käl­

larlokalerna för smärre hantverkerier eller för lager- och butiksändamål.

I moderna fastigheter kunde så ske utan olägenheter ur hälsovårdssyn-

punkt. Genom de föreslagna bestämmelserna om förhandsgranskning av

hyggnadsförslag och om anmälan av upplåtelse torde i erforderlig grad

vara sörjt för att hälsovådliga källarutrymmen kunde utmönstras som ar­

betslokaler. Skånes handelskammare och arbetsgivareföreningen för hotell

och restauranter anföra liknande synpunkter.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att distriktschefs medgivande icke

borde fordras i fråga om sådana under jord belägna lokaler, i vilka i all­

mänhet endast tillsynsarbete utfördes, även om detta förekomme tämli­

120

gen ofta och regelbundet. Ej heller borde medgivande förutsättas för att

förlägga arbete till källare eller källarliknande lokaler, då tekniska omstän­

digheter krävde att arbetet utfördes i sadana lokaler, t. ex. jäs- och lager-

rum i bryggerier.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag saknar närmare bestämmelser om hur arbets­

lokaler skola vara inrättade och beskaffade. Såsom jag tidigare anmärkt

återfinnas emellertid dylika regler i byggnadsstadgan med därtill hörande

anvisningar. Arbetarskyddskommittén har funnit dessa regler icke i till­

räcklig grad tillgodose de krav, som ur arbetarskyddssynpunkt borde upp­

ställas, och fördenskull i sitt förslag upptagit ingående, ehuru delvis myc­

ket allmänt avfattade föreskrifter i ämnet. Ett flertal remissinstanser har i

denna del riktat kritik mot förslaget och därvid bl. a. anfört att det sär­

skilt ur allmänhetens synpunkt vore olämpligt att bestämmelser av bygg-

nadsteknisk natur funnes i olika författningar. De föreslagna bestämmel­

serna borde därför, i den män de kunde anses erforderliga och lämpliga,

inflyta i byggnadsförfattningarna. Jag vill i detta sammanhang jämväl

erinra om de likartade synpunkter som i remissyttrandena anförts beträf­

fande frågan om förhandsgranskning av byggnadsförslag.

För min del är jag ense med kommittén om önskvärdheten av att bereda

arbetarskyddssynpunkterna större inflytande i fråga om arbetslokalers in­

rättande. I det föregående har jag också förordat ett ökat samarbete för

detta ändamål mellan byggnadsnämnderna och yrkesinspektionens befatt­

ningshavare. Jag är däremot icke beredd att i arbetarskyddslagstiftningen

införa regler som äro avsedda att vid sidan av byggnadsförfattningarna

gälla för uppförandet av sådana byggnader, i vilka arbetslokaler skola in­

rymmas. I enlighet med vad som anförts i vissa yttranden synas föreskrif­

ter, som angå byggnads utförande och beskaffenhet, i görligaste män böra

upptagas i byggnadsförfattningarna. För såväl vederbörande byggherre som

för arkitekter och byggnadsfirmor måste ett dylikt tillvägagångssätt inne­

bära avsevärda fördelar. För till synsorganen kan det å andra sidan icke

vålla någon nämnvärd olägenhet, att bestämmelser av den art, varom här

är fråga, icke återfinnas i arbetarskyddslagen utan i andra författningar.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vid framläggande för 1945 års

riksdag av förslag till vissa ändringar i byggnadsstadgan dåvarande chefen

för justitiedepartementet uttalade (prop. 119/1945 s. 37) att det syntes

önskvärt att de i hälsovårdsstadgan meddelade byggnadsföreskrifterna över­

flyttades till byggnadsstadgan. Vidare må erinras om att Kungl. Maj :t ge­

nom beslut den 20 februari 1948 uppdragit åt byggnadsstyrelsen att verk­

ställa en förberedande utredning angående möjligheterna att åstadkomma

förenklingar i olika avseenden i fråga om byggnadsreglerande bestämmelser

och deras tillämpning.

Kung!. Maj:ts proposition nr 21)8.

121

Kn genomgång av de i kommitténs förslag upptagna bestämmelserna om

arbetslokalers beskaffenhet ger vid handen att de flesta av dem ha mot­

svarigheter i byggnadsstadgan. Avvikelserna äro i sakligt hänseende så

ringa, att anledning ej synes föreligga att vidtaga ändringar i byggnads­

stadgans bestämmelser. Däremot torde det vara önskvärt, att en översyn

av anvisningarna till byggnadsstadgan sker till utrönande av i vad man

däri böra inflyta ytterligare föreskrifter för tillgodoseende av arbetarskydds-

synpunkter. Åtgärder härför torde böra vidtagas av byggnadsstyrelsen efter

samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet. Härutöver torde det vara

lämpligt att beträffande vissa slag av arbetslokaler, där speciella anord­

ningar för arbetarskyddet äro påkallade, nämnda chefsmyndighet utfärdai

erforderliga anvisningar. En erinran om förefintligheten av dylika sär­

skilda anvisningar synes — i likhet med vad som redan i viss mån skett —

böra göras i anvisningarna till byggnadsstadgan.

Kommittén har i sitt förslag upptagit särskilda bestämmelser om skyl­

dighet att söka tillstånd till arbetslokals förläggande under jord, i berg

eller till annan plats där dagsbelysning icke finnes. Det sålunda föreslagna

stadgandet har en vidsträckt räckvidd. Kommittén har nämligen föreslagit

att arbetslokal skall anses vara förlagd under jord så snart golvet eller

större del därav ligger 1,4 meter eller mera under markytan. Allehanda käl­

larutrymmen och liknande lokaliteter skulle följaktligen, därest kommit­

téns förslag på denna punkt godtoges, icke utan tillstånd få utnyttjas som

arbetslokaler, bortsett från att kommittén föreslagit att stadgandet icke

skulle gälla med avseende å förrådslokal, garage, pannrum eller annan lik­

nande arbetslokal. Jag är icke beredd att på denna punkt följa kommitté-

förslaget. De lokaliteter det här gäller äro så gott som alltid belägna i

byggnad, för vars uppförande byggnadslov kräves. Den särskilda gransk­

ning av lokalerna som ur arbetarskyddssynpunkt erfordras bör då i likliet

med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhands­

granskning, som skall föregå byggnadslovets meddelande. Givetvis har

byggnadsnämnden särskild anledning att i sådana tal! överväga om icke

nämnden bör höra vrkesinspektören. Liksom eljest, då arbetarskyddssyn-

punkterna kräva särskilt beaktande, synes emellertid ett ytterligare an­

söknings- och prövningsförtarande vid sidan av den granskning som skei

i byggnadsnämndens regi icke böra förekomma. Det kan ytteiligare an­

märkas, att enligt förslaget någon påföljd för underlåtenhet att inhämta

godkännande av lokalens förläggning under jord icke skulle ifrågakomma,

utan vederbörande skulle endast utsätta sig lör risken att yrkesinspektören

utfärdade förbud mot lokalens fortsatta användande till arbetslokal. Sådan

rätt har emellertid yrkesinspektören ändock, därest lokalen ur hygieniska

och andra synpunkter icke är tillfredsställande. Del av kommittén före­

slagna förfaringssättet innebär följaktligen i realiteten endast en särskild

anmälningsskyldighet rörande dessa lokaler. Av skäl som jag förut anfört

torde en sådan anmälningsskyldighet kunna undvaras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Vad jag nu anfört äger motsvarande tillämpning i fråga om sådana ar­

betslokaler i byggnad ovan jord, där erforderlig dagsbelysning ej finnes.

Även här synas arhetarskyddssynpunkterna böra kunna i tillräcklig ut­

sträckning tillgodoses i samband med byggnadsgranskningen.

Väsentligt större vikt måste tillmätas kommitténs förslag i här föreva­

rande avseende, då fråga är om att förlägga arbetslokal helt och hållet

under jord eller då sådan lokal skall insprängas i berg. Erfarenheterna från

kriget ha, såsom civilförsvarsstyrelsen anfört, givit vid handen att det för

försvar och folkförsörjning kan vara av största betydelse att viktiga in­

dustrianläggningar och andra företag äro förlagda på sådant sätt. Det är

emellertid uppenbart, att stränga krav måste ur arbetarskyddssynpunkt

uppställas på dylika anläggningar. Såsom kommittén anfört saknas ännu

tillräckliga erfarenheter om de särskilda problem, som härvid möta. Beak­

tas bör ytterligare att, såsom landsorganisationen antytt, man på arbetar-

håll allmänt hyser den uppfattningen, att arbetet i underjords- och berg­

verkstäder, trots goda arbetshygieniska förhållanden, är psykiskt påfres­

tande och på grund därav ägnat att medföra skadeverkningar, om vilkas

art man ännu icke kan yttra sig.

Det awägningsspörsmål som här möter, är mycket svårbemästrat. I av-

bidan på att närmare erfarenheter vinnas om arbetets i underjords- och

bergverkstäder inverkan på den mänskliga organismen synes det mig väl­

betänkt att, på sätt kommittén föreslagit, anläggningen av dylika verkstä-

dei underkastas särskild kontroll. Med hänsyn till spörsmålens svårighets­

grad vill jag emellertid, i enlighet med vad i vissa yttranden uttalats, före­

slå att prövningen anförtros yrkesinspektionens chefsmyndighet. Jag förut-

sättei därvid tillika, att beslut i sådant ärende skall kunna överklagas till

Kungl. Maj :t. Då fråga är om militära anläggningar eller andra ur försvars­

synpunkt betydelsefulla statliga anläggningar, bör emellertid — såsom

kommittén också förutsatt —- Kungl. Maj :t äga fria händer att besluta att

viss anläggning skall vara förlagd under jord. Självfallet bör den centrala

arbetarskyddsmyndighetens yttrande om anläggningens utförande inhäm­

tas, men jag kan icke tillstyrka kommitténs förslag att av denna myndig­

het meddelade föreskrifter skulle ovillkorligen iakttagas. Såsom flygför­

valtningen anfört skulle nämligen detta kunna medföra att militära syn­

punkter måste helt eller delvis eftersättas.

Bestämmelser av det innehåll som nu föreslagits torde få upptagas i till-

lämpningskungörelsen till arbetarskyddslagen.

Raster och arbetspauser.

Gällande lag.

I 5 § i) arbetarskyddslagen stadgas att arbetet, där dess natur det med­

giver, bör avbrytas genom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräck­

lig varaktighet. Om arbetsgivare åsidosätter detta stadgande, äger jämlikt

123

38 § 4 mom. yrkesinspektionens chefsmyndighet meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande, överträdelse av dy­

lik föreskrift är enligt 42 § belagd med straff.

Vidare innehåller lagen ett särskilt stadgande om minderårigs raster.

I 14 § 2 mom. föreskrives sålunda att den minderåriges raster skola anord­

nas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt att, där

arbetslokalen icke erbjuder en från hälsosynpunkt tilltredsställande uppe-

hållsplats, den minderårige icke må tillåtas att under rasterna vistas i loka­

len. I sistnämnda fall åligger det arbetsgivaren att anvisa annat lämpligt

rum, i vilket den minderårige kan vistas under rasterna och intaga sina

måltider, överträdelse av dessa bestämmelser är enligt 42 § direkt straff­

belagd.

Förutom i arbetarskyddslagen finnas stadganden om raster i vissa andra

författningar. Sålunda föreskrives i 9 § arbetstidslagen för detaljhandeln

att om arbetstagare utför arbete minst sex timmar av dygnet arbetet skall

avbrytas av en sammanhängande rast om minst en timme. Äro arbetsgivare

och arbetstagare ense därom, må sådan rast utbytas mot två raster om

sammanlagt minst en timme 15 minuter. Lagen medger avvikelse från

dessa bestämmelser dels i vissa angivna fall och dels efter dispens av arbets-

rådet.

Enligt 28 § 1 mom. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkes­

mässig automobiltrafik m. m. gäller vidare, att förare av bil i yrkesmässig

trafik i regel icke må utan uppehåll om minst 30 minuter i följd föra bilen

under längre tid än fem timmar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kommitténs förslag.

Kommittén har i lagtexten (2 § d andra stycket) upptagit en definition

av begreppet rast, vilken hämtats från 9 § arbetstidslagen för detaljhan­

deln. Med rast skall sålunda avses »sådant avbrott i arbetstiden, vars var­

aktighet är på förhand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt för­

fogar över sin tid och icke är skyldig kvarstanna på arbetsplatsen». Denna

definition avviker från den i kommitténs preliminära förslag intagna såtill­

vida, att det däri använda ordet »arbetsstället» utbytts mot ordet »arbets­

platsen». Av anvisningarna till 2 § framgår, att kommittén velat giva be­

greppet »arbetsplats» en mera inskränkt innebörd än begreppet »arbets­

ställe». Med arbetsplats förstås nämligen enligt kommittén sådan del av

arbetsställe, där en eller flera arbetstagare sysselsättas med arbete för ar­

betsgivares räkning. Ändringen har föranletts av en erinran från marin­

förvaltningen, som i yttrande över det preliminära förslaget framhöll att

det för marinens arbetsställen icke syntes lämpligt föreskriva att som rast

endast skulle betraktas tid, då arbetstagaren hade frihet att lämna arbets­

stället.

124

Kommittén uttalar, att anordnandet av tillfredsställande raster otvivel­

aktigt vore av väsentlig betydelse för motverkande av trötthet och därmed

risker för ohälsa och olycksfall. Med hänsyn därtill har kommittén över­

vägt frågan om skärpning av arbetarskyddslagens stadgande om raster.

Kommitténs preliminära förslag innehöll generellt tillämpliga minimibe-

stämmelser om rasternas längd, vilka bestämmelser voro direkt straffsank-

tionerade. Med anledning av den kritik, som från både arbetsgivar- och

arbetstagarhåll riktades mot dessa bestämmelser, har kommittén slutligen

stannat för ett förslag som i princip ansluter sig till föreskriften i 5 § i)

gällande arbetarskyddslag men samtidigt innebär en skärpning av detta

stadgande (18 § 1 inom.). Enligt den föreslagna huvudregeln skall arbetet i

den utsträckning, som kan anses erforderlig med hänsyn till arbetets be­

skaffenhet och varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas ge­

nom en eller flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig längd. I anvis­

ningarna sägs att denna bestämmelse innebär, att raster i regel skola vara

anordnade men att vid bestämmandet av rasternas antal, längd och förläg­

gande hänsyn skall tagas till arbetets beskaffenhet, dvs. arbetets natur och

huruvida detsamma är lätt eller tungt. Av betydelse är vidare, huruvida

arbetet är tillfälligt eller icke. Hänsyn skall även tagas till arbetsförhållan­

dena i övrigt, såsom temperaturens och väderlekens inflytande på arbetet,

vilket är av särskild betydelse vid exempelvis jordbruksarbete, skogsarbete

och annat därmed jämförligt arbete i det fria.

På grund av den avfattning huvudregeln erhållit har kommittén ansett

erforderligt att till denna foga ett undantagsstadgande. Sålunda skall be­

stämmelsen icke gälla då fråga är om arbete, som utföres under högst sex

timmar av dygnet, eller om nödfallsarbete och ej heller då sjukdomsfall

eller annan oförutsedd händelse tillfälligtvis föranleder till undantag.

I anvisningarna har ytterligare ett undantag upptagits, vilket avser ar­

bete, där arbetstagares närvaro å arbetsplatsen är nödvändig för arbetets

fortgång. I detta fall må rast utbytas mot enbart ledighet för intagande av

förtäring å arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet. Enligt vad kom­

mittén uttalar i motiveringen förutsättes för tillämpning av denna bestäm­

melse, att arbetet är av sådan beskaffenhet att det ej kan avbrytas eller

att tillsyn måste ske. Kommittén säger sig utgå från att tiden för dylik

ledighet icke borde frånräknas arbetstiden.

Kommittén framhåller vidare att svårigheter ofta förelåge att vid skift­

arbete ordna rastfrågan på tillfredsställande sätt. Ur arbetarskyddssyn-

punkt vore det av vikt, att även de arbetstagare, som sysselsattes i sådant

arbete, erhölle lämplig rast. Kunde tillfredsställande rast icke på annat

sätt ordnas eller i anvisningarna avsedd ledighet ej påräknas, borde där så

kunde ske avbytare insättas.

I anvisningarna ha vidare intagits vissa detalj föreskrifter, vilka enligt

kommittén närmast äro att anse som rekommendationer. Utför arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2:98.

125

tagare arbete under minst sex timmar av dygnet, bör sålunda den samman­

lagda tiden för rast uppgå till vid dagarbete minst en timme och vid skift­

arbete minst 30 minuter. Vidare sägs att arbete ej ulan rast bör pågå

längre tid än 4‘/2 timme.

Beträffande rast i verksamhet, som inbegripes under arbetstidslagen för

detaljhandeln, skall enligt förslaget gälla vad som stadgas i nämnda lag.

Kommittén anför vidare att det vid vissa slag av arbete vore nödvändigt

att ax-betstagare utöver rast erhölle annan tillfällig avkoppling från arbetet.

Med hänsyn härtill föreslår kommittén ett stadgande i lagen att vid arbete,

som på grund av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till

följd av annat förhållande innebär en ihållande eller eljest särskilt påfres­

tande sysselsättning, arbetstagare förutom rast skall under arbetstiden åt­

njuta erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda arbetspauser

(18 § 2 mom.).

I anvisningarna till detta stadgande meddelas därjämte vissa föreskrifter

angående arbetspaus. Sålunda sägs alt med arbetspaus förstås ett på för­

hand bestämt kortvarigt uppehåll i arbetet, under vilket arbetstagaren be-

redes tillfälle till avkoppling från arbetet och som icke är att hänföra till

rast eller sådan ledighet, som enligt det förut sagda i vissa fall kan ersätta

rast. Vidare upptagas följande föreskrifter.

Sådan paus, som bör omfatta en tid av 5—10 minuter, är främst påkallad

vid arbete, som utföres vid löpande band, men erfordras även vid vissa slag

av andra arbeten, vilka på grund av arbetets natur eller arbetsförhållan­

dena medföra särskilt stor kroppslig eller psykisk påfrestning. Arbetspaus

bör under angivna förutsättningar anordnas vid såväl dagarbete som skift­

arbete och bör icke frånräknas arbetstiden.

Som exempel på här avsett arbete nämner kommittén i motiveringen —

förutom arbete vid löpande band — vissa kontroll- och avsyningsarbeten

samt visst manuellt tvångsstyrt arbete.

På grund av att förslagets allmänna rastbestämmelser innebära eu skärp­

ning i förhållande till vad som nu gäller har kommittén icke funnit erfor­

derligt att i lagen meddela några särskilda föreskrifter angående raster

och arbetspauser för minderåriga. I anvisningarna har emel­

lertid upptagits ett påpekande att raster och arbetspauser för minderårig

skola anordnas på ett med hänsyn till den minderårige lämpligt sätt samt

att arbetsgivare där så är påkallat och arbetsförhållandena det medgiva är

pliktig anvisa lämplig lokal, varest den minderårige kan vistas under ras­

terna och intaga sina måltider.

Kommittén anser den nu gällande ordningen för tryggande av

rastbestämmelsernas efterlevnad böra tillämpas även i fort­

sättningen. Enligt 59 § 1 mom. skall sålunda arbetsrådet, om arbetsgivare

åsidosätter något av vad i 18 § är stadgat, äga meddela honom nödiga före­

Kanyl. Maj.ts proposition nr 29X.

126

skrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Först om arbetsgivaren

överträder dylik föreskrift inträder straffpåföljd (65 § första stycket).

Bestämmelserna om raster och arbetspauser skola ej gälla för familje­

medlem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hem-

industriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämp­

ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Vad angår den föreslagna definitionen av rastbegreppet

yrkar landsorganisationen att ordet »arbetsplatsen» måtte utbytas mot det

i kommitténs preliminära förslag använda ordet »arbetsstället». Den i det

definitiva förslaget upptagna definitionen innebure, att en fabriksarbetare

icke hade rätt att under rasten lämna fabriksområdet utan blott den del

av detta, som kunde sägas utgöra hans individuella arbetsplats. Även om

en sådan inskränkning i arbetstagarens rörelsefrihet skulle vara påkallad

vid marinens arbetsställen — vilket undandroge sig organisationens bedö­

mande — finge detta förhållande icke tagas till intäkt för en motsvarande

inskränkning beträffande arbetstagare i allmänhet. Inskränkningen läte

sig för övrigt knappast förlikas med det i definitionen upptagna känne­

tecknet på rast att arbetstagaren under denna fritt förfogade över sin tid.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller att det vid arbete under jord i

gruvor av praktiska skäl kunde vara mycket svårt att under raster ordna

personaltransporter upp i dagen. Föreningen förutsatte att även om arbe­

tarna i sådana fall under rasterna nödgades bli kvar under jord, rasterna

skulle räknas som sådana i lagens mening. Definitionen motsade f. ö. icke

en sådan tolkning.

Flertalet av dem som yttrat sig angående de föreslagna ras t bes täm­

melser na anser att dessa i stort sett fått en lämplig utformning. Lant-

bruksförbundet uttalar emellertid att bestämmelserna syntes vara onödiga

och lantarbetsgivareföreningen finner dem oklara. Generaltullstyrelsen ut­

vecklar vidlyftigt att de föreslagna föreskrifterna skulle medföra stora

olägenheter för tullverket samt avstyrker med hänsyn härtill kommitténs

förslag och förordar att rastfrågan ytterligare utredes.

I åtskilliga andra yttranden framställas yrkanden om uppmjukning resp.

skärpning av förslaget på särskilda punkter. Sålunda påpekar kommers­

kollegium att behovet av raster helt kunde bortfalla vid produktionspro­

cesser som icke oavbrutet påkallade arbetstagarnas biträde och där dessa

hade tillräckligt långa mellanstunder för intagande av måltider. Detta för­

hållande berördes emellertid varken i anvisningarna eller i motiveringen.

Därest icke lagtexten skulle kunna tolkas så att raster ej erfordrades i dy­

lika fall, vore en förtydligande omformulering önskvärd. Enär vissa till­

127

verkningsprocesser aldrig kunde lämnas utan tillsyn, borde vidare orden

»om möjligt» inskjutas i huvudregeln angående raster. Lantbruksförbundet

och lantarbetsgivareföreningen anser det i klarhetens intresse böra utsägas

i lagtexten, att det icke ålåge arbetsgivaren att tillse att arbetstagare vid

okontrollerat ackordsarbete uttoge rast.

I flera yttranden förordas att de i anvisningarna förekommande rekom­

mendationerna angående minimitiden för raster uppmjukas. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen åberopar som skäl för en uppmjukning att bestäm­

melsen om minst en timmes rast vid dagarbete icke kunde tillämpas vid

sådana utearbeten, som av styrelsen bedreves vintertid. Svenska arbets­

givareföreningen framhåller att företagarna lagt märke till en tilltagande

tendens från arbetstagarnas sida att begära arbetstidens förläggning inom

snävast möjliga tidsram. Att därvid rastetiden förkortades hade från ar­

betstagarnas sida icke framstått som någon nackdel. Möjligheterna att i

nuvarande läge verka för en helt motsatt tendens syntes starkt beskurna.

Rekommendationen att den sammanlagda rastetiden vid dagarbete borde

utgöra minst en timme syntes därför böra modifieras. Detta vore påkallat

även med hänsyn till gruvarbetare under jord in. fl. grupper. Även rekom­

mendationen av minst 30 minuters rast vid skiftarbete syntes vara alltför

kategorisk. Jämväl i fråga om skiftarbete hade samma tendens att begära

arbetstidens förläggning inom snävast möjliga ram gjort sig gällande. I

praktiken måste man räkna med att rastetiden vid tvåskiftsarbete regel­

mässigt begränsades till 15 minuter, och rekommendationen borde därför

utgå eller modifieras. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande

kvinnliga kontoristföreningen instämmer, anser anvisningen om en timmes

rastetid vid sex eller sju timmars dagarbete icke vara anpassad efter de

verkliga förhållandena. Valet stode exempelvis i kontorsarbete mellan en

halv timmes längre lunchrast och en halv timmes kortare arbetsdag. Arbets­

tagarna torde i många fall finna det senare alternativet vara mera vilsamt.

Statstjänstemannens riksförbund anför liknande synpunkter. Skånes han­

delskammare betonar att rekommendationen att arbete ej bör pågå längre

än 4Vs timme utan rast med hänsyn till de skiftande förhållandena inom

olika grenar av näringslivet icke passade för alla fall. I anvisningarna

borde uttryckligen framhållas, att rekommendationen ej toge sikte på om­

råden där särskilda förhållanden rådde. Handelns arbetsgivareorganisation

och Stockholms handelskammare anse det med hänsyn till vad kommittén

anfört i motiveringen vara oklart, huruvida sistnämnda rekommendation

vore avsedd att gälla även detaljhandeln. Det vore inom vida områden av

näringslivet omöjligt att tillämpa bestämmelsen, såvida ej lunchstängning

genomfördes.

Tjänstemännens centralorganisation — som finner den föreslagna lag­

texten med tillhörande anvisningar tillfredsställande — förutsätter att be­

stämmelserna icke behövde tillämpas, då arbetstagarna genom sin orga­

Kungl. Maj tis proposition nr 2!)H.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

nisation gått med på en inskränkning av rasterna och detta icke kunde an­

ses innebära fara för de anställda.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter vissa jämkningar i förslaget i skär­

pande riktning. Sålunda förordas att den i undantaget från huvudregeln

förekommande tidsgränsen »högst sex timmar» utbytes mot »högst fem

timmar». Anstalten uttalar vidare att utbyte av rast mot ledighet för in­

tagande av förtäring på arbetsplatsen borde förutsätta medgivande av ar-

betsrådet och föreslår därför att till 18 § fogas ett tredje mom. upptagande

sådan eftergiftsmöjlighet. Slutligen förordar anstalten att den i anvisning­

arna givna föreskriften att arbete icke utan rast bör pågå längre än Al/2

timme överflyttas till lagtexten. Föreningen SAIA anser det nödvändigt att

vid skiftarbete kräva minst 30 minuters rast. En bestämmelse av detta

innehåll borde därför upptagas i själva lagtexten.

Kommitténs uppfattning att i lagen borde upptagas ett stadgande om

ar betspauser delas nästan undantagslöst av dem som yttrat sig i frå­

gan. Endast Skånes handelskammare anser det mindre lämpligt att införa

en sådan föreskrift i arbetarskyddslagen. Handelskammaren framhåller

att dylika frågor hittills alltid avgjorts genom förhandlingar mellan par­

terna på arbetsmarknaden. I många fall torde det stöta på tekniska svå­

righeter att anordna arbetspauser i form av på förhand till tiden bestämda

kortvariga uppehåll i arbetet. Däremot kunde i dessa fall arbetet ofta vara

av den art, att arbetstagarna själva kunde göra en kortare paus, då driften

det medgåve.

Frågan vid vilka slag av arbete arbetspauser borde förekomma behand­

las i några yttranden. Sålunda anser svenska arbetsgivareföreningen att

tillämpningsföreskrifterna behövde ytterligare specificeras och anför

härom följande.

Att arbetspauser böra förekomma vid tvångsstyrd arbetskedja av sådan

art, att den enskilde arbetstagaren icke kan lämna sin arbetsplats utan att

rubba arbetets gång för föregående eller efterföljande arbetstagare i ked­

jan, väcker icke erinran från föreningens sida. Att däremot införa arbets­

pauser vid sådant arbete vid löpande band, exempelvis vid det s. k. hand-i-

handsystemet, som möjliggör för arbetstagaren att lämna sin arbetsplats

under någon kortare tidrymd, synes icke vara erforderligt. Vidare utsäges

i anvisningarna, att arbetspauser skola tillämpas vid visst manuellt tvångs-

styrt arbete och visst kontrollarbete. Det är av mycket stort värde att även

i detta avseende förtydliganden givas av innebörden, så att icke enbart det

förhållandet, att ett arbetsmoment är högt mekaniserat och automatiserat,

skall medföra krav på införande av arbetspauser. Det bör sålunda klar­

göras, att exempelvis vanligt sömnadsarbete utanför löpande band icke är

av den art, att bestämmelserna om arbetspauser synas tillämpliga därå.

Landsorganisationen uttalar att arbete i berglokaler finge anses tillhöra

sådan påfrestande sysselsättning, i vilken enligt 18 § arbetspaus skulle be­

redas arbetstagarna. Det vore en allmän erfarenhet på arbetarhåll att trött-

129

heten vid arbete i berglokaler väsentligt motverkades, om tillfälle under

dagens lopp erhölles till några minuters vistelse i friska luften. I anvis­

ningarna borde därför bland de omständigheter som kunde påkalla arbets-

pauser även upptagas »arbetsplatsens förläggning». Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund nämner soin exempel på arbete, vilket enligt förbundets me­

ning påkallade arbetspaus, arbete vid bokföringsmaskin, stansningsarbete

och olika slag av ensidigt manuellt kontorsarbete.

Kommerskollegium anmärker att stadgandet om arbetspauser enligt sin

avfattning syntes avse endast sådant arbete, vari raster vore obligatoriska.

Enär detta vore orimligt, borde stadgandet omredigeras.

Marinförvaltningen anser föreskriften om arbetspauser vara väl katego­

risk och förordar sådan uppmjukning av lagtexten, att arbetspauser be­

hövde anordnas endast där så lämpligen kunde ske.

Svenska gjutareförbundet anser att för undvikande av tvister viss sam­

manlagd minimitid för arbetspauserna, förslagsvis 30 minuter, borde före­

skrivas i lagen.

Beträffande den i anvisningarna upptagna föreskriften att arbetspaus

icke bör frånräknas arbetstiden yrkar landsorganisationen att ordet »bör»

måtte utbytas mot ordet »må». Som skäl härför anföres att det icke kunde

ifrågasättas att i förevarande hänseende likställa arbetspaus med rast.

Svenska arbetsgivareföreningen säger sig däremot utgå från att föreskrif­

terna om arbetspauser icke komme att kunna tagas till intäkt för krav på

ekonomisk ersättning för dylika arbetspauser.

Vad angår raster för minderåriga uttalar statens institut för

folkhälsan att anvisningarna därom borde göras tydligare. Kommittén hade

sålunda icke angivit, vilka anspråk som skäligen kunde ställas på omfånget

av de minderårigas raster, eller hur det skulle förfaras, när de minderåriga

vore bundna av medhjälparskap till vuxna arbetstagare. Föreningen SAIA

anser den i anvisningarna upptagna föreskriften om lokal för minderårigs

måltider böra utgå, enär den gåve intryck av att den allmänna bestämmel­

sen om matrum i 13 § icke vore allvarligt menad.

Departementschefen.

Den viktiga del av arbetarskydd slagstiftningen, som gäller arbetstiden,

är i vårt land i huvudsak reglerad genom de särskilda arbetstidslagarna.

Arbetarskyddslagen innehåller emellertid vissa bestämmelser angående ar­

betstiden, vilka hänföra sig till dennas förläggning eller angå minderårigas

och kvinnors arbete. Arbetarskyddskommitténs förslag innebär ingen änd­

ring härutinnan. Det nära samband som i vissa avseenden råder mellan de

av kommittén föreslagna bestämmelserna och arbetstidslagstiftningen ger

mig emellertid anledning anmärka, att den senare för närvarande är före­

mål för utredning genom särskilda sakkunniga. Det synes ej uteslutet, att

5) — Bihang till riksdagens protokoll 19t8. 1 sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

130

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

vissa av de nu i arbetarskyddslagen reglerade frågorna kunna komma att

påverkas av denna utredning. De bestämmelser om raster och arbetspau-

ser samt natt- och veckovila, som nu föreslås skola upptagas i arbetar­

skyddslagen, kunna fördenskull betraktas som i viss mån provisoriska i

avbidan på resultatet av arbetstidsutredningens arbete.

I fråga om raster för arbetstagarna har arbetarskyddskommittén före­

slagit en skärpt formulering av den nuvarande regeln. Flertalet remiss­

instanser har icke haft något att invända mot en sådan skärpning i och

för sig. Däremot ha de närmare anvisningar och rekommendationer, som

kommittén i anvisningarna till lagförslaget lämnat angående anordnandet

av raster, föranlett åtskillig kritik. Förslaget innebär i huvudsak, att vid

arbete som pågår under mera än sex timmar av dygnet en eller flera raster

av tillräcklig varaktighet skola anordnas vid lämplig tidpunkt. Kommittén

har rekommenderat en sådan fördelning av arbetstiden att den samman­

lagda tiden för rast uppgår vid dagarbete till minst en timme och vid

skiftarbete till minst en halv timme. Vidare har kommittén uttalat att ar­

bete ej bör pågå utan rast längre tid än 41/2 timme.

För min del finner jag det i likhet med kommittén angeläget, att rast-

frågan ägnas större omsorg än hittills stundom skett. Erfarenheten visar,

att procentuellt ett stort antal olycksfall inträffa mot slutet av arbetstiden,

då arbetstagarnas uppmärksamhet och omtanke helt naturligt slappats av

den begynnande tröttheten. Det är därför av vikt att raster i tillräckligt

antal och av tillräcklig längd anordnas. Jag är väl medveten om att, såsom

svenska arbetsgivareföreningen anfört, arbetstagarna ofta finna det önsk­

värt att arbetstiden förlägges inom snävast möjliga ram. En sådan inställ­

ning är förklarlig, då genom en avkortning av rasterna under arbetstiden

den sammanhängande fritiden blir längre. Vill man försöka nedbringa

antalet olycksfall i arbete är det emellertid angeläget att motarbeta en

dylik inställning. På grund härav ansluter jag mig till kommitténs förslag

om en principiell skärpning av föreskrifterna om raster. Anledning synes

mig dock icke föreligga att, såsom riksförsäkringsanstalten yrkat, gå längre

i detta hänseende än kommittén föreslagit. De av kommittén meddelade

rekommendationerna synas mig ock för många fall väl avpassade. Då, så­

som i yttrandena anförts, förhållandena inom näringslivet äro mycket skif­

tande, torde de dock icke passa för alla fall. Särskilt är att märka, att vid

skiftarbete svårigheter kunna föreligga att följa kommitténs rekommenda­

tioner. Några författningsbestämmelser i dessa hänseenden synas mig där­

för icke lämpligen böra meddelas. I den mån så är möjligt torde emeller­

tid kommitténs uttalanden böra tjäna till ledning vid bestämmande av ras­

ternas längd.

Rörande innebörden av rastbegreppet har landsorganisationen framfört

viss anmärkning mot kommitténs förslag. Jag är ense med landsorganisa­

tionen därom att föreskriften att arbetstagare under rasten fritt förfogar

131

över sin tid måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott

den plats, där arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Å andra sidan

kan det, såsom svenska arbetsgivareföreningen påpekat beträffande under-

jordsarbete i gruvor, på grund av arbetsställets belägenhet eller dess ut­

sträckning eller andra särskilda förhållanden stöta på svårigheter för ar­

betsgivaren alt bereda arbetarna möjlighet härtill. Frågan i vad mån skyl­

dighet i detta hänseende skall åvila arbetsgivaren får emellertid bli be­

roende av överenskommelse mellan parterna. Ur arbetarskyddssynpunkt

finner jag anledning saknas att i här förevarande hänseende göra någon

ändring i förslaget.

Vad kommittén föreslagit om införande av arbetspauser vid vissa

arbeten av enformig och ihållande natur har så gott som undantagslöst

gillats i yttrandena och jag kan för min del i huvudsak ansluta mig till

förslaget i denna del. Såsom kommerskollegium anfört böra bestämmelserna

om arbetspauser icke knytas till förutsättningen att rastbestämmelserna

äro tillämpliga utan avse jämväl arbete som förrättas under kortare tid av

dygnet än sex timmar. Närmare föreskrifter om vid vilka slag av arbeten ar-

betspaus lämpligen bör anordnas synas böra meddelas av yrkesinspektio­

nens chefsmyndighet. I övrigt torde det böra överlåtas åt parterna på ar­

betsmarknaden att avtalsvägen reglera frågan om arbetspauser. Anmärkas

må, att behovet av sådana pauser givetvis påverkas av antalet raster under

ett arbetspass. Frågan huruvida arbetspaus skall frånräknas arbetstiden

eller icke sammanhänger med spörsmålet om arbetspaus skall anses som

rast i arbetstidslagarnas mening. Då så enligt min uppfattning icke bör

vara fallet, kommer alltså arbetspaus icke att frånräknas arbetstiden.

I vad mån detta bör inverka på avlöningsförmånernas storlek är en fråga

som får lösas avtalsvägen.

Då kommittén föreslagit skärpning av de allmänna rastbestämmelserna

har kommittén funnit anledning saknas att bibehålla särskilda rastbestäm-

melser för minderåriga. Till denna kommitténs uppfattning ansluter jag

mig. Liksom kommittén förutsätter jag att de nuvarande reglerna därom

även i fortsättningen skola bli normerande utan särskilt stadgande.

Föreskrifter om raster och arbetspauser torde, liksom andra bestämmel­

ser angående arbetstiden och dess förläggning, böra inflyta i arbetarskydds-

lagen. I departementsförslaget återfinnas de här föreslagna bestämmelserna

såsom 17 och 18 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S.

Ledighet för nattvila.

Såväl gällande arbetarskyddslag som kommitténs förslag innehålla rö­

rande ledighet för nattvila dels allmänna bestämmelser, dels särskilda be­

stämmelser för minderåriga, d. v. s. personer under 18 år, och dels sär­

skilda bestämmelser för kvinnor.

132

A. Allmänna bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Gällande lag.

I 5 § k) arbetarskyddslagen stadgas, att åt arbetarna bör, där ej arbetets

natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen kan anses

kräva avvikelse, beredas erforderlig ledighet för nattvila. Om yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet finner att arbetsgivare åsidosätter denna bestäm­

melse, äger enligt 38 § 4 mom. chefsmyndigheten meddela honom nödiga

föreskrifter, överträdelse av dylik föreskrift är enligt 42 § straffbelagd.

Något ingripande enligt 38 § 4 mom. har enligt vad kommittén inhämtat

aldrig skett.

Förekomsten av nattarbete.

Kommittén har verkställt en statistisk undersökning rörande förekoms­

ten av två- och treskiftsarbete samt nattarbete utan samband med skift­

arbete vid de arbetsställen inom industriell och därmed likställd verksam­

het, som år 1939 voro registrerade hos yrkesinspektionen och bergmäs­

tarna. Utredningen bygger på från arbetsgivarna införskaffade uppgifter,

vilka i allmänhet avse förhållandena under år 1938. En närmare redogö­

relse för undersökningen lämnas i bilaga A till kommitténs betänkande. Av

undersökningen framgår i huvudsak följande.

Undersökningen omfattade 24 216 arbetsställen med 634 084 arbetstagare,

varav 505 948 manliga och 128 136 kvinnliga.

Tvåskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 473 arbetsställen,

av vilka 850 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som

sysselsattes i tvåskiftsarbete, utgjorde 62 288, varav 46 396 män och 12 995

kvinnor över 18 år samt 2 897 minderåriga. Av det totala antalet arbets­

tagare, som berördes av undersökningen, sysselsattes salunda i runt tal

10 %, helt eller delvis, i tvåskiftsarbete. Arbetet började tidigast klockan 5

och slutade senast klockan 22 för 39 % av samtliga tvåskiftsarbetare. För

19 % började arbetet tidigast klockan 5 och slutade mellan klockan 22 och

23. För 36 % började arbetet före klockan 5 eller/och slutade efter klockan

23. Beträffande 6 % saknas uppgift om skiftarbetets förläggning på dygnet.

Treskiftsarbete förekom under år 1938 vid 1 235 arbetsställen, av

vilka 863 bedrevo sådant arbete hela året. Antalet arbetstagare, som syssel­

sattes i treskiftsarbete, utgjorde 51 583, varav 50 860 män och 74 kvinnor

över 18 år samt 649 minderåriga. Av det totala antalet arbetstagare, som

berördes av undersökningen, sysselsattes sålunda i runt tal 8 %, helt eller

delvis, i treskiftsarbete. Av treskiftsarbetarna kommo 11 103 på järnverk,

9 976 på pappersmassefabriker, 6 416 på pappersbruk och pappfabriker,

3 744 på råsockerbruk, 2 344 på järn- och stålmanufaktur, 2 174 på meka­

niska verkstäder, 2 025 på textil- och beklädnadsindustri samt 1 886 på

kraft-, belysnings- och vattenverk. Rörande orsakerna till att treskifts-

133

arbete tillämpats lämnades uppgifter från 1 199 arbetsställen. Det största

antalet eller 674 anförde arbetsprocessens tekniska natur som skäl för tre-

skiftsarbetet. Anläggningens dyrbarhet och räntabilitetshänsyn åberopades

av 61 och konsumenternas eller kundernas särskilda behov av 215. Kombi­

nationer av de nämnda orsakerna angåvos av 130, medan 119 anförde andra

skäl än de förut berörda.

Nattarbete utan samband med skiftarbete förekom vid

483 arbetsställen och berörde 3 397 arbetstagare. Kommittén framhåller

emellertid att undersökningen i detta hänseende icke torde kunna anses

såsom fullständig. Huvudparten av dessa arbetstagare kom på mekaniska

verkstäder, tegelbruk, tidningstryckerier, konservfabriker, sömnadsfabri-

ker samt elektricitets-, vattenlednings- och renhållningsverk. Bland upp­

givna orsaker till nattarbetet må nämnas reparationsarbete, allmänhetens

eller kundernas behov, vakttjänst, städningsarbete, uppslagningsarbete i

gjuterier samt eldning.

Undersökningen omfattade ej handeln. I syfte att få klarlagt, huruvida

nattarbete i större utsträckning förekomme inom handeln, har kommittén

inhämtat upplysningar från vederbörande organisationer. Därvid medde­

lades, att vissa spannmålsföretag tidvis bedreve skiftarbete för torkning,

rensning och luftning av spannmål, men att treskiftsarbete i övrigt icke

förekomme inom handeln. Arbete å tid mellan klockan 22 och 5 utan sam­

band med skiftarbete uppgavs förekomma huvudsakligen i samband med

julförsäljningen.

Kommittén hemställde år 1939 hos statens institut för folkhälsan om

undersökning angående verkningarna på den mänskliga organismen såväl

av nattarbete i allmänhet som av treskiftsarbete. På grund av att de av

kriget framkallade förhållandena avsevärt ändrat förutsättningarna och

även i hög grad försvårat möjligheterna att utföra undersökningen ansåg

sig institutet emellertid icke i stånd att verkställa den begärda utredningen.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att i lagen upptages eu allmän bestämmelse av inne­

håll att arbetstagare skall beredas ledighet för nattvila och att i denna

ledighet skall ingå tiden mellan klockan 23 och 5 (19 §). Från denna regel

undantages emellertid sådant arbete, som på grund av sin natur, allmän­

hetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid. Därjämte föreslår kommittén vissa dispensbestämmelser, till vilka

jag återkommer senare. Det nu tillämpade förfarandet vid åsidosättande

av arbetarskyddslagens bestämmelser om nattvila har bibehållits i försla­

get. Om arbetsgivare åsidosätter lagens bestämmelser om nattvila skall så­

lunda arbetsrådet äga meddela nödiga föreskrifter till tryggande av att be­

stämmelserna iakttagas (59 § 1 inom.). Först om arbetsgivaren icke rättar

sig efter dylik av arbetsrådet meddelad föreskrift inträder straff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Rörande behovet av en skärpt laglig reglering av natt­

arbetet anför kommittén följande.

Det kan icke bestridas, att nattarbete i allmänhet är mera betungande än

arbete på dagen. Detta har särskilt framhållits beträffande skiftarbetet.

Därvid har hänvisats till de ständiga omställningar i kroppens funktioner,

som äro en följd av de ofta återkommande skiftväxlingarna. Dessutom kan

i regel ej erhållas lika ostörd vila på dagen som om natten. Med skiftarbe­

tet följa också oregelbundna måltidsförhållanden, och hemlivet utsättes ej

sällan för störningar i olika former. Alldeles särskilt är detta fallet, där

familjemedlemmarna sysselsättas i arbete på olika tider av dygnet. Även

om vissa med nattarbete förenade olägenheter kunna — där detsamma be-

drives regelbundet — minskas genom åtgärder från arbetsgivarens sida,

kunna de dock icke helt elimineras. Med hänsyn till de olägenheter, som

nattarbetet otvivelaktigt medför, är det ett allmänt önskemål, att det be­

gränsas, där detta låter sig göra. Det är dock uppenbart, att nattarbete inom

vissa verksamhetsområden icke kan undvikas. För att visst arbete skall få

bedrivas på natten måste enligt kommitténs mening godtagbart skäl här­

för föreligga. Den nuvarande bestämmelsen i 5 § k) är dock icke tillfyllest

för att sådan begränsning av nattarbetet skall kunna ernås, utan härför

fordras mera detaljerade bestämmelser.

Kommittén framhåller härefter, att den övervägt andra alternativ innan

den stannat för den föreslagna lösningen av frågan. Enligt ett av dessa

skulle nattarbete ej få förekomma inom något slag av verksamhet utan att

vederbörande myndighet lämnat medgivande därtill. Då emellertid natt­

arbete vore oundvikligt inom ett flertal verksamhetsområden, syntes en

sådan lösning komma att medföra ett formellt ansökningsförfarande av

alltför stor omfattning. Förslaget hade därför ej kunnat förordas. Vidare

hade diskuterats ett förslag av innebörd att man i lagen skulle införa ett

allmänt förbud mot nattarbete jämte undantagsbestämmelser som avsåge

dels att direkt i lagen undantaga vissa uppräknade slag av verksamhet och

dels möjlighet att medgiva dispens i särskilda fall. Enär en dylik uppräk­

ning vore svår att åstadkomma och dessutom förenad med lagtekniska

olägenheter, hade kommittén icke ansett sig böra förorda detta förslag. En

begränsning av stadgandet därhän, att det skulle gälla enbart industriellt

och därmed likställt arbete, hade ej heller befunnits utgöra en lämplig lös­

ning av frågan.

Beträffande frågan, vilken tid av dygnet nattarbetsför­

budet borde omfatta, framhåller kommittén att denna självfallet

kunde vara föremål för olika meningar. I gällande arbetarskyddslag hade

sålunda den tid av dygnet, som enligt de särskilda bestämmelserna rörande

minderåriga och kvinnor alltid skall ingå i ledigheten för nattvila, i anslut­

ning till vissa internationella konventioner bestämts till tiden mellan kloc­

kan 22 och 5. Dessa tidpunkter hade emellertid vid tvåskiftsarbete visat

sig vara mindre lämpliga, enär rastbehovet ofta ej bleve tillgodosett på ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

135

tillfredsställande sätt, särskilt i de fall då kortare arbetstid uttoges på lör-

dagsskiften. I syfte att åstadkomma en bättre lösning av rastfrågan vid

tvåskiftsarbete hade kommittén stannat för att föreslå tiden mellan kloc­

kan 23 och 5, vilken tid även ur andra synpunkter ansetts vara den mest

ändamålsenliga. Såsom framginge av den av kommittén verkställda statis­

tiska undersökningen förekomme vid ett icke ringa antal arbetsställen två­

skiftsarbete, som började före klockan 5 eller slutade efter klockan 23. Om

kommitténs förslag genomfördes, måste i sådana fall i regel ändring av

skifttiderna genomföras, försåvitt icke arbetet vore sådant att det på grund

av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet finge

pågå någon del av tiden mellan klockan 23 och 5. För arbete, som finge

bedrivas i form av treskiftsarbete dygnet om, hade fastställandet av de

nämnda tidpunkterna däremot ingen större betydelse.

Rörande den närmare innebörden av undantaget för arbete,

som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller

annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl

nattetid, anför kommittén följande.

Till arbete, som på grund av sin natur måste bedrivas jämväl nattetid,

anser kommittén böra hänföras sådant arbete, som till följd av arbetspro­

cessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt, exempelvis på grund

av ugnsdrift eller kemiska processer. Hit hör i första hand vissa slag av

arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, pappersmassefabriker och

pappersbruk samt olika kemiskt-tekniska fabriker. Även kolnings- och

flottningsarbete bör enligt kommitténs mening likställas med arbete av

nyssnämnda slag. Emellertid är det givet, att alla arbeten inom angivna

verksamhetsgrenar ej äro av sådan natur, att desamma av tekniska skäl

måste försiggå kontinuerligt och således bedrivas nattetid. Vid exempelvis

ett järnverk föreligga tekniska skäl för nattarbete vid hyttor, elektriska

smältugnar, bessemerugnar och martinugnar, enär i dessa fall arbetspro­

cessen ej kan avbrytas varje natt, utan att materialet förstöres, den fram­

ställda produkten försämras eller att ugnar eller andra apparater utsättas

för skada. Däremot kunna sådana skäl ej åberopas i fråga om arbete vid

elt järnverks byggnadsavdelning, mekaniska verkstad, snickeriverkstad

in. fl. avdelningar. Även inom andra industrier förekomma arbetsproces­

ser, som av nyss angivna skäl ej kunna avbrytas varje natt, men det inne­

bär dock icke, alt alla andra arbeten, som förekomma vid dessa industrier,

behöva utföras nattetid. Emellertid bör vid bedömandet av frågan, huru­

vida ett arbete är av sådan natur, att det måste försiggå även nattetid, en

begränsning till arbetsprocessens tekniska natur ej vara enbart bestäm­

mande. Stundom kan det vara tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje

natt, men detta kan vara förenat med sådana konsekvenser ur tckniskt-

ekonomisk eller driftsekonomisk synpunkt, att det icke bör ifrågakomma.

Det kan sålunda förekomma, alt arbete måste bedrivas nattetid, även om

arbetsprocessens natur icke med nödvändighet så påkallar.

Som skäl för nattarbete uppställes i den föreslagna bestämmelsen jämväl

det villkoret, alt arbetet skall vara betingat av allmänhetens behov. Hit hör

enligt kommitténs mening vissa arbeten vid trafikföretag av olika slag, post,

136

telegraf och telefon, hotell, restauranger och kaféer, apotek, sjukhus, gas-,

elektricitets- och vattenledningsverk, vissa tidningstryckerier o. s. v. Givet

är, att det inom ifrågavarande verksamhetsgrenar förekommer arbete, som

ej kan direkt hänföras till arbete för allmänhetens behov och som därför

ej bör tillåtas pågå nattetid.

Förutom de ovan angivna kunna också andra bärande skäl för natt­

arbete andragas. Kommittén föreslår därför, att hänsyn får tagas även till

annan särskild omständighet. Såsom dylik omständighet anser sig kom­

mittén bland annat böra nämna djurskötsel och vakttjänst samt sådana

förberedelse- och avslutningsarbeten, som avses i gällande arbetstidslagar.

Till vakttjänst hänföres i första hand sådant arbete, som normalt utföres

av vaktpersonal, såsom portvakter, nattvakter, kraftstations-, damm- och

slussvakter. Men även tillfällig vakttjänst, såsom vid utställningar, lant-

bruksmöten, biografer, teatrar och andra tillställningar, bör inbegripas

under förevarande undantag. Med förberedelse- och avslutningsarbeten

förstås sådana arbeten, som inleda eller avsluta det egentliga driftsarbetet

och regelbundet återkomma. Vad härmed avses framgår av de utlåtanden,

arbetsrådet avgivit rörande arbetstidslagarnas tillämpning i berörda av­

seende.

Till arbete, som på grund av särskild omständighet måste försiggå natte­

tid, bör jämväl hänföras arbete, som avser förarbetande av varor, under­

kastade hastig försämring. Till sådana varor äro företrädesvis att hänföra

frukt och grönsaker samt fisk och skaldjur. Kommittén anser dessutom,

att till annan särskild omständighet bör hänföras sjukdomsfall eller annan

oförutsedd händelse, som tillfälligtvis föranleder till undantag.

Inom jordbruket förekomma en del arbeten, som av särskilda skäl böra

utföras å tid mellan klockan 23 och 5. Hit höra skörd av vissa oljeväxter,

torkning av spannmål i samband med tröskning m. in. Dessa och andra

liknande jordbruksarbeten böra enligt kommitténs mening hänföras till

arbete, vilket på grund av särskild omständighet måste bedrivas som natt­

arbete. Ej sällan förekommer det, att fartyg måste snabbt lastas eller lossas

och att detta arbete därför måste utföras nattetid. Även i sådant fall torde

förutsättningen »annan särskild omständighet» vara uppfylld.

Den föreslagna bestämmelsen om ledighet för nattvila skall icke gälla

beträffande sådan arbetstagare i överordnad ställning, som

icke eller endast undantagsvis deltar i arbete vilket står under hans tillsyn

(19 § andra stycket). Kommittén motiverar detta undantag med att det

säkerligen i många fall skulle medföra avsevärda svårigheter, om dylika

arbetstagare inbegrepes under förbudet mot nattarbete, och att det icke

syntes lämpligt att i sådana fall fordra dispens.

Kommittén föreslår därjämte vissa undantagsbestämmelser,

enligt vilka arbetsrådet bemyndigas medgiva dispens

från förbudet mot nattarbete (20 §). Undantag skall sålunda

enligt 20 § a), i den mån så prövas påkallat, kunna medgivas dels beträf­

fande arbete, som på grund av sin natur försiggår endast under viss del av

året (säsongarbete), och dels beträffande arbete, som under viss tid till

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

137

följd av särskilda omständigheter måste påskyndas. Kommittén nämner

som exempel på arbete av förstnämnda slag upptagning, vändning och

stackning av torv samt på arbete av sistnämnda slag reparationsarbete,

visst lastnings- och lossningsarbete ävensom annat arbete som snabbt måste

slutföras, såsom arbete i samband med utställningar, brådskande leveran­

ser och dylikt. Vidare föreslås i 20 § b) att arbetsrådet erhåller befogenhet

att beträffande arbete, »som av särskilda skäl finnes böra fortgå även

nattetid», efter prövning från fall till fall medgiva erforderligt undantag

från nattarbetsförbudet. Till motivering av denna allmänna dispensmöj­

lighet framhåller kommittén till en början att nattarbete kunde vara på­

kallat i andra fall än de förut angivna och anför härefter följande.

Det gäller exempelvis att tillgodose ett sådant allmänt intresse som för­

svar och folkförsörjning. Likaså kan det vara nödvändigt att bedriva natt­

arbete för att undvika avsevärda olägenheter av teknisk, ekonomisk eller

social natur. Sålunda kan det exempelvis föreligga starkt behov av att ut­

nyttja en dyrbar produktionsapparat eller att eljest på ett rationellt sätt

tillgodogöra sig förefintliga resurser. Kommittén anser, att även i dylika

fall möjlighet bör finnas att meddela undantag från det i lagförslaget upp­

tagna nattarbetsförbudet. Ett stadgande i sådant syfte har upptagits i lag­

förslagets 20 § b). Genom den avfattning detta stadgande givits, erhåller

arbetsrådet generell befogenhet att bevilja undantag från nattarbetsförbu­

det. Bestämmelsens största betydelse ligger däri, att det erbjudes möjlighet

till dispens av tekniska, ekonomiska och sociala hänsyn. Det är givet, att

ett förbud mot nattarbete i enlighet med bestämmelsen i 19 § kan medföra

stora olägenheter i nu angivna avseenden. Sålunda kan ett förbud mot natt­

arbete — särskilt med hänsyn till förhandenvaron av utländsk konkurrens

— medföra, att en viss tillverkning, som kan vara för landet betydelsefull,

icke kan bedrivas. Vidare kan en övergång från tre- till tvåskiftsarbete

medföra arbetslöshet bland de vid företaget anställda. För att undvika att

missförhållanden i sådana hänseenden uppkomma till följd av nattarbets­

förbud, anser kommittén dispensmöjlighet befogad. Det förutsättes emel­

lertid, att dispens meddelas endast i de fall, då särskilda skäl därtill före­

ligga. Vid avgörandet av dylika dispensärenden bör hänsyn tagas till huru­

vida förutsättningar finnas för framtida omläggning av arbetet, så att detta

ej behöver försiggå nattetid. Dispens bör kunna meddelas individuellt eller

generellt för visst slag av arbete och, där så finnes påkallat, avse en rela­

tivt lång tidsperiod.

I 20 § c) bär kommittén upptagit ytterligare en dispensmöjlighet. Enligt

detta stadgande må undantag meddelas, då det av uttalande av arbetstagar­

nas organisation eller annorledes framgår, alt flertalet av de arbetstagare

som skulle beröras av undantaget finner detsamma önskvärt och arbets­

tagarna icke därigenom utsättas för ohälsa eller överansträngning.

Enligt 21 § skall hinder ej föreligga alt använda arbetstagare till s. k.

nödfalls arbete å tid mellan klockan 23 och 5. I likhet med vad som

gäller enligt arbetstidslagarna föreslår kommittén, att anmälan rörande

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

138

nödfallsarbete skall göras till arbetsrådet senast inom två dygn från arbe­

teis början samt att, om arbetet måste fortsätta utöver denna tid, tillstånd

därtill skall sökas hos arbetsrådet.

Bestämmelserna om ledighet för nattvila skola icke gälla för familjemed­

lem till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hem-

industriell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämp­

ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför slutligen, att det på sina håll säkerligen skulle medföra

betydande svårigheter ur såväl tekniska, ekonomiska och sociala som andra

synpunkter att vid lagens ikraftträdande omedelbart inställa nattarbetet i

de iall, där sådant arbete icke vore tillåtet enligt de föreslagna bestämmel­

serna. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att i lagens övergångs­

bestämmelser upptages ett stadgande av innehåll att arbete, som vid

lagens ikraftträdande bedrives å tid mellan klockan 23 och 5, fortfarande

skall få bedrivas mellan dessa klockslag under högst ett år från ikraftträ­

dandet. Tillika föreslås att om nattarbetet på grund av omställningssvårig­

heter skulle behöva fortsätta därefter, arbetsrådet skall äga meddela till­

stånd därtill under ytterligare högst ett år. Kommittén framhåller, att be­

stämmelserna utformats på detta sätt i syfte att undvika att arbetsrådet vid

lagens ikraftträdande skulle belastas med en mängd ansökningar om

dispens från nattarbetsförbudet.

Yttrandena.

Kommitténs förslag att i princip förbjuda nattarbete tillstyrkes

eller lämnas uttryckligen utan erinran av medicinalstyrel­

sen, socialstyrelsen, riksförsåkringsanstalten, länsstyrelsen i Malmöhus

län, landsorganisationen, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bre-

mer-förbundet och föreningen SAIA.

Landsorganisationen anser emellertid att nattarbete — bortsett från de

två tillståndsfria dygnen vid nödfallsarbete — i intet fall borde få före­

komma utan särskilt medgivande av arbetsrådet. Organisationen anför

härom följande.

Det ligger i sakens natur att ett undantagslöst nattarbetsförbud icke kan

genomföras. Men det är ej utan betydelse hur undantagsregleringen kon­

strueras. I den mån myndigheternas inflytande utövas först genom en

elterhandskontroll, är det antagligt att man icke erhåller en lika restriktiv

reglering som om rätten till undantag gjordes beroende av en förhands-

prövning. Det är betecknande att, ehuru redan gällande lag medger chefs­

myndigheten rätt att ingripa mot missbruk av nattarbete, hittills intet så­

dant ingripande skett. Det kan ej undgås, att förutsättningarna för undan­

tag givas en mycket allmän formulering, men just denna nödvändighet är

en anledning att redan från början pröva, om dessa förutsättningar före-

ligga i de särskilda fallen. Särskilt gäller detta beträffande arbete, som på

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

139

grund av arbetsprocessens tekniska natur anses kräva kontinuerlig drift;

det är nämligen att observera att härmed enligt förslaget kan likställas det

fall alt arbetets utförande nattetid är påkallat av driftsekonomiska skäl.

Skulle likväl de anförda hänsynen till chefsmyndighetens arbetsbelastning

— vid vilkas bedömande dock bör beaktas den förhållandevis långa över­

gångstiden — anses vara avgörande skäl mot ett genomgående dispensför­

farande, bör åtminstone i lagtexten krav ställas på att arbetet på grund av

sin natur etc. uppenbarligen måste bedrivas jämväl nattetid. »Särskild om­

ständighet» bör skärpas till »tvingande omständighet».

Även länsstyrelsen i Malmöhus län synes anse att dispens borde förut­

sättas för allt nattarbete.

Medicinalstyrelsen meddelar, att vid statens institut för folkhälsan ut­

redning påginge rörande skiftarbetets hälsorisker. Styrelsen förutsatte att

då resultaten av denna utredning förelåge en översyn av bestämmelserna

om nattvila komme till stånd.

Förslaget att införa principiellt förbud mot nattarbete avstyr k es av

svenska arbetsgivareföreningen, i vars yttrande industriförbundet instäm­

mer, samt av Stockholms och Skånes handelskamrar, varjämte koopera­

tiva förbundets styrelse ifrågasätter lämpligheten av att f. n. genom­

föra förslaget. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar inledningsvis, att

frågan om införande av principiellt nattarbetsförbud vore av utomordentlig

storleksordning och väl förtjänt av ett förnyat övervägande, särskilt i be­

lysning av efterkrigstidens ekonomiska utsikter, samt hänvisar till yttran­

den från järnbruksförbundet, mellansvenska gruvförbundet, sågverksför-

bundet, Sveriges pappersbruksförbund och pappersmasseförbundet, i vilka

yttranden förslagets konsekvenser för de industrigrenar, som dessa för­

bund företräda, närmare utvecklas. Härefter anför föreningen följande.

Om ett nattarbetsförbud infördes och strikt tillämpades, skulle det inne­

bära en beskärning av vår produktionskapacitet med 1/3 på mycket viktiga

områden. Detta ter sig särskilt betänkligt i en tid som den nuvarande, då

industrins produktionskapacitet redan är hårt ansträngd och då man kan

förutse att ytterligare stora krav komma att ställas på densamma genom

de förpliktelser, som vårt land genom handelsavtal åtagit sig mot andra

länder. Följden skulle bliva varubrist och avsevärda prishöjningar på vissa

produkter, prishöjningar som skulle verka synnerligen olyckligt på den in­

hemska marknaden och kanske icke kunna genomdrivas på exportmark­

naden. Man måste nämligen hålla i minnet, att de stora industriländerna

icke känna något allmänt nattarbetsförbud. Man kan icke förutsätta att

under överskådlig tid framåt en utbyggnad kan ske av anläggningar, som

nu äro gjorda för treskiftsarbete, så att motsvarande produktionsresultat

skulle kunna uppnås på två skift. Vår tillgång på arbetskraft och material

är icke sådan, att vi nu skulle kunna ha möjlighet till sådana investeringar.

Mot ett sådant resonemang komme, framhåller arbetsgivareföreningen

vidare, säkerligen att invändas, att det ej vore säkert att exempelvis de

betydelsefulla industrier, varom tidigare talats, komme att drabbas av natt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

140

arbetsförbudet. För det första hade nämligen kommittén i sin utveckling

av den närmare innebörden av undantaget för arbete som på grund av sin

natur måste bedrivas jämväl nattetid utsagt, att det stundom kunde vara

tekniskt möjligt att avbryta ett arbete varje natt men att detta kunde vara

förenat med sådana konsekvenser ur tekniskt-ekonomisk eller driftseko­

nomisk synpunkt, att det icke borde ifrågakomma. För det andra funnes

ju, kunde det invändas, möjlighet till dispens. Föreningen anför härefter

följande.

Ingen kan i dagens läge säga, vilka driftsekonomiska skäl som kunna

motivera, att en viss verksamhet föres in under 19 § och ej heller beträf­

fande vilka industrier dispens kan erhållas enligt 20 § b). Ett sådant osä-

kerhetstillstånd kan icke rimligen få råda i sådana för hela landet viktiga

produktionsfrågor. Det är därför nödvändigt, att bestämmelserna om natt-

vila grundligt omarbetas. Detta är motiverat också av att man f. n. vet

alltför litet om skiftarbetets eventuella skadeverkningar och sättet att mot­

arbeta dessa. En utredning härom pågår ju vid statens institut för folk­

hälsan. Man får icke utesluta den möjligheten att denna utredning kan ge

till resultat, att skiftarbetets eventuella nackdelar kunna hävas exempelvis

genom särskilda bostadsarrangemang och en annan förläggning av arbets­

tiden än den nu tillämpade. I varje fall i dagens läge måste man därför

enligt föreningens mening uppgiva tanken på att införa ett principiellt

nattarbetsförbud — något som för övrigt icke ens ifrågasatts i direktiven

för utredningen — och i stället nöja sig med en allmänt hållen befogenhet

för arbetsrådet att ingripa, om missbruk av nattarbete konstateras, alltså

en reglering i praktiken motsvarande den som finnes i nuvarande lag.

För den händelse ett principiellt nattarbetsförbud likväl skulle införas

yrkar arbetsgivareföreningen, att den övergångstid under vilken nattarbete

skall få bedrivas utan dispens förlänges till åtminstone fem år.

Stockholms handelskammare anför följande.

Det måste anses självklart, att nattarbete bör så vitt möjligt undvikas.

Sådant arbete torde i vårt land icke heller förekomma i större utsträck­

ning, än vad som är av behovet påkallat. De nu föreslagna bestämmelserna

synas icke i erforderlig grad beakta de ekonomiska betingelser, som vid

vissa produktionsförlopp tala för skiftarbete. En alltför långt gående legal

inskränkning härvidlag är otvivelaktigt ägnad att minska produktionskapa­

citeten och verka kostnadsökande. Ett förbud mot allt ur enbart ekono­

miska synpunkter motiverat nattarbete skulle alltså få skadliga följder för

folkhushållet i dess helhet. I varje fall bör man icke härvidlag genomföra

några legala inskränkningar utöver dem som redan nu förekomma jämlikt

gällande lagstiftning och enligt kollektiva avtalsbestämmelser, förrän det

verkligen klarlagts, att skiftarbete medför skadliga verkningar för arbets­

tagarnas hälsa. Då en dylik utredning rörande skiftarbetets verkningar ny­

ligen igångsatts, måste det anses som ett rimligt krav, att ett ståndpunkts-

tagande i förevarande hänseende får anstå, till dess resultatet härav före­

ligger.

Skånes handelskammare betonar, att ett förbud mot huvudsakligen av

ekonomiska skäl bedrivet nattarbete skulle komma att avsevärt minska

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

141

vederbörande industrigrens konkurrenskraft gentemot utlandet. Detta

borde utgöra tillräckligt skäl för att det ifrågasatta förbudet mot nattarbete

finge anstå tills vidare. Det torde icke med fog kunna göras gällande att

de yrkeshygieniska synpunkter, som ansåges påfordra nattarbetets avveck­

ling, vore av sådan natur att förbudet mot nattarbete skulle behöva for­

ceras fram på sätt kommittén ifrågasatt.

Kooperativa förbundets styrelse anför följande.

Styrelsen vill ifrågasätta lämpligheten av att införa ett allmänt natt­

arbetsförbud i vårt land, när de industriländer med vilka våra industri­

företag ha att konkurrera såväl på den inhemska marknaden som på

exportmarknaden icke ha liknande bestämmelser. Det framstår för styrel­

sen såsom mycket tveksamt, huruvida man med hänsyn till nu anförda

omständigheter hör vidtaga en dylik skärpning av gällande bestämmelser.

Särskilt gäller detta vid nuvarande tidpunkt, då det är svårt att överblicka

den framtida utvecklingen för vårt lands industriella verksamhet och då

brist på arbetskraft och material torde omöjliggöra en omläggning utan för­

sämrade produktionsresultat. Av värde vore även att avvakta resultatet av

den pågående undersökningen om nattarbetets fysiologiska verkningar, vil­

ken utföres vid statens institut för folkhälsan. I detta sammanhang bör

observeras, att redan gällande lag 38 § 4 mom. bereder yrkesinspektionen

möjlighet att ingripa i de fall, då missbruk beträffande nattarbete före­

kommer.

Kommer skollegium uttalar i anledning av kommitténs förslag angående

ledighet för nattvila allenast, att det syntes böra inskärpas att arbetsin-

spektionen särskilt vid behandlingen av hithörande frågor skulle ha att

iakttaga vederbörlig varsamhet med hänsyn till deras ekonomiska följder.

Det av kommittén föreslagna undantaget för arbete, som på

grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan sär­

skild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid, har

föranlett uttalanden i åtskilliga yttranden. Svenska arbetsgivareföreningen

anser att kommitténs i motiveringen till 19 § gjorda uttalande angående

tekniskt-ekonomiska och driftsekonomiska skäl till att arbete finge be­

drivas jämväl nattetid borde närmare utvecklas. Vidare borde som exempel

på fall, då arbete av tekniska eller driftsekonomiska skäl utan särskilt till­

stånd kunde bedrivas nattetid, utan någon som helst reservation upptagas

bland annat arbete vid järnverk, glas-, kalk- och tegelbruk, olika kemiskt-

tekniska fabriker, råsockerbruk och raffinaderier. Därjämte borde repara­

tionsarbete, som vore nödvändigt för driftens normala upprätthållande in­

tagas bland exemplen på arbete, som på grund av »annan särskild om­

ständighet» måste bedrivas jämväl nattetid. Föreningen ansåge det näm­

ligen självklart att sådana reparationer, där så erfordrades, utan alla for­

maliteter skulle få utföras jämväl å tid mellan klockan 23 och 5. Jurn-

bruksförbundet framhåller att det ej klart framginge, huruvida kommittén

ansett att järnverkens valsverksavdelningar omfattades av undantagsbe­

stämmelsen, och anför i anslutning härtill följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

142

I syfte att få en flytande tillverkning och spara bränsle är det utomlands

praxis, att de i stålverken framställda göten utvalsas med bibehållande av

tappningsvärmen. I vårt bränslefattiga land är detta ännu mera nödvän­

digt, om vi skola kunna hävda oss i konkurrensen. Då enligt motiveringen

till lagen det är odisputabelt, att martinugnarna måste drivas även natte­

tid, följer som konsekvens av ovanstående, att götvalsningen måste bedrivas

på samma tider som martinugnarna äro i gång. Det kan icke, vare sig tek­

niskt eller ekonomiskt eller i fråga om arbetskraftens utnyttjande, anses

försvarligt, att bygga ett modernt stålverk, som går i treskift, för att detta

sedan skall mata ett götvalsverk, som går i tvåskift. Dessutom måste de

valsverk, som komma efter götvalsverket, också kombineras på ett sådant

sätt med detsamma, att treskift även här kan bli nödvändigt.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anför att bestämmelsen om nattvila

mellan klockan 23 och 5 inom styrelsens verksamhetsområde icke kunde

tillämpas exempelvis vid snöplogning, sändning mot ishalka samt arbeten

vid mudderverk och betonggjutningar. Den av kommittén gjorda exempli­

fieringen torde därför böra utökas åtminstone med avseende å dylika

arbeten. Försvarets fabriksstgrelse anser, att de fall då undantag från natt­

arbetsförbudet medgåves utan särskilt tillstånd borde utvidgas att avse

exempelvis även det fallet att tillverkningen vid en avdelning inom en

fabrik utan att det kunnat förutses måste intensifieras för att icke annan

avdelning på grund därav skulle behöva bli stillastående under någon tid

med personalpermitteringar som följd eller då av andra trängande, icke

förutsebara ekonomiska eller sociala skäl tillverkningen måste forceras.

Bergmästaren i västra distriktet föreslår, att anrikningsverk enligt flota-

tionsmetoden medtagas i uppräkningen av industrier, som måste pågå dyg­

net runt. Skånes handelskammare gör gällande att till arbete som på grund

av arbetsprocessens tekniska natur måste försiggå kontinuerligt hörde bl. a.

arbete i råsockerfabriker samt cement- och siporexfabriker. Handelns

arbetsgivareorganisation förutsätter att filminspelningsarbete vore att hän­

föra till någondera av de föreslagna undantagsgrupperna samt att arbete,

som med hänsyn till allmänhetens behov måste bedrivas jämväl nattetid,

omfattade även teater- och biograf föreställningar. Tidningsutgivareför-

eningen framhåller, att nattarbete vid tidningstryckerier undantagsvis

kunde vara föranlett av annat än allmänhetens direkta behov. Då det upp-

stode s. k. spilltid på nätterna, brukade denna ofta begagnas till annat

arbete än som direkt hänförde sig till framställandet av en morgontidning.

I andra fall, exempelvis när trycktiden för tidningen på natten vore myc­

ket kort, hände det även att annat arbete finge utföras för att arbetaren

skulle bli sysselsatt såsom heltidsanställd. Föreningen förutsatte att nu

nämnda arbetsuppgifter finge utföras i samband med tidningsfrainställ-

ningen utan hinder av lagens föreskrifter.

I ett par yttranden yrkas införande av ytterligare undantag

direkt i lagen från nattarbetsförbudet. Sålunda föreslår

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

143

marinförvaltningen ett särskilt undantag för arbeten för försvarets räk­

ning. Brådskande militära arbeten krävde nämligen ofta ett omedelbart

igångsättande även av nattarbete. Att i dessa fall underställa frågan ar-

betsrådets prövning måste framstå såsom olämpligt fördröjande. Järn-

bruksförbundet framhåller att vid tvåskiftsarbete det ena Jördagsskiftet all­

mänt förlädes till natten mellan fredag och lördag för att arbetarna skulle

kunna sluta arbetet tidigt på lördagen. Nattarbetsförbudet kunde visser­

ligen i dylikt fall hävas dispensvägen, men riktigare och rationellare vore

dock att lagen direkt lämnade möjlighet till sådan arbetstidsförläggning.

Tidningsutgivareföreningen ifrågasätter, om icke i lagen borde införas

generellt undantag beträffande tvåskiftsarbete från bestämmelsen att ar­

bete icke finge fortgå efter klockan 23. Eljest tvingades arbetsgivaren an­

tingen att inskränka på måltidsrastens längd eller också att låta arbetet

börja tidigare på morgonen än för närvarande. Vidare skulle nuvarande

inarbetning av lördagsskiftet omöjliggöras, vilket allt torde vara mindre

tillfredsställande för arbetarna än nuvarande ordning. Visserligen skulle

arbetsrådet kunna medgiva undantag i dylika fall, men föreningen ifråga­

satte, om det ej vore bättre att intaga ett direkt stadgande därom i lagen.

Beträffande det föreslagna undantaget för arbetstagare i

överordnad ställning anför statstjänstemännens riksförbund att

detta borde ha erhållit en mindre kategorisk formulering, t. ex. genom att

inskränka bestämmelsen till sådana fall då undantag med hänsyn till för­

hållandena befunnes särskilt angeläget.

Rörande de föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att med­

giva dispens från nattarbetsförbudet uttalar landsorganisa­

tionen utan att framställa något yrkande att förutsättningarna för dispens

angivits mycket allmänt. Flertalet yrkesinspektörer anse, att dispensmöj­

ligheten lämpligen borde omhänderhas av distriktschefen, som efter den

officiella tjänstgöringstidens slut vore lättare anträffbar än arbetsrådet och

även lättare kunde sätta sig in i det förevarande fallet. I

I några yttranden förordas att anmälningsskyldigheten rö­

rande nödfallsarbete inskränkes eller helt slopas. Sålunda anför

vattenfallsstyrelsen, att anmälan icke syntes ha någon omedelbar uppgift

att fylla utan endast vara av statistiskt värde. Järnvägsstyrelsen uttalar

att, till förebyggande av skriverier för deras egen skull, statens järnvägar

borde undantagas från den stadgade anmälningsskyldigheten beträffande

nödfallsarbete. Sådant arbete förekomme så ofta och vore eu för järnvägs-

förhållanden så naturlig företeelse, att det också med hänsyn därtill vore

orimligt att föreskriva anmälningsskyldighet. Svenska arbetsgivareför­

eningen anser att anmälningsskyldighet icke borde föreligga för nödfalls­

arbete av kortare varaktighet. Anmälningsplikten måste bli betungande

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

144

för företagarna och det syntes icke rationellt att onödigtvis belasta

arbetsrådet med bagatellärenden. Föreningen föresloge därför, att anmäl­

ningsplikten slopades eller att bestämmelsen ändrades så att nödfallsarbete

exempelvis under ett dygn alltid kunde anordnas utan anmälnings­

skyldighet.

Vad angår den föreslagna övergångsbestämmelsen har redan

nämnts att svenska arbetsgivareföreningen yrkar en dispensfri övergångs­

tid om åtminstone fem år. Järnbruksförbundet åberopar i detta samman­

hang, att de nuvarande långa leveranstiderna för viss maskinell och elekt­

risk utrustning omöjliggjorde att på två år genomföra en erforderlig

omställning utan avsevärd produktionsminskning. Landsorganisationen

ifrågasätter däremot, om behov förelåge av den särskilda regeln att arbets­

rådet på grund av omställningssvårigheter skulle kunna bevilja anstånd

med ikraftträdandet av föreskrifterna om nattvila intill ett år utöver det

föreslagna dispensfria året. Sistnämnda anståndstid vore så rundligt till­

tagen, att det icke behövde uttryckligen förutses att den komme att över­

skridas. För övrigt kunde väl här ej bli fråga om andra fall än sådana,

som antingen ginge in under undantaget i 19 § första stycket eller kunde

bli föremål för dispens enligt 20 § b).

Slutligen må nämnas, att Fredrika-Bremer-förbundet framhåller önsk­

värdheten av att läkarundersökning gjordes obligatorisk för ar­

betstagare som skulle användas till nattarbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Gällande arbetarskyddslag stadgar principiellt förbud mot att minder­

åriga arbetstagare och inom industrien anställda kvinnor användas till natt­

arbete. Beträffande övriga kategorier av arbetstagare innehåller lagen där­

emot endast en vagt avfattad föreskrift om begränsning av nattarbetet. Vid

detta stadgandes tillkomst år 1931 gjorde vidare såväl föredragande departe­

mentschefen som riksdagen vissa uttalanden om en mjuk tillämpning av

stadgandet, vilka medfört att detta i realiteten ger mycket ringa möjlighet

att ingripa mot förekomsten av nattarbete.

Kommitténs förslag innebär en skärpning av den gällande bestämmelsen

om nattvila. Såsom huvudregel har föreslagits att nattarbete skall vara för­

bjudet. Med natt avses därvid tiden mellan klockan 23 och 5. Från förbudet

har undantagits sådant arbete, som på grund av sin natur, allmänhetens

behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jämväl nattetid.

Därjämte skall möjlighet finnas att i särskilda fall erhålla dispens från

nattarbetsförbudet. De föreslagna bestämmelserna äro icke direkt straff-

sanktionerade; för straffbarhet förutsättes — liksom enligt gällande ar­

betarskyddslag — att arbetsgivaren överträtt en av yrkesinspektionens

145

chefsmyndighet i det särskilda fallet meddelad föreskrift till tryggande av

att stadgandet iakttages.

Något mera utbrett missbruk av nattarbete torde icke förekomma i vårt

land. I en del fall lärer dock nattarbete tillgripas utan att de skäl som för­

anlett detta kunna anses uppväga de nackdelar som äro förbundna därmed.

Det torde nämligen få anses obestridligt, att nattarbetet i allmänhet är för­

enat med sådana olägenheter för arbetstagarna, att det ur samhällelig syn­

punkt är önskvärt att sådant arbete i möjligaste mån undvikes. Jag finner

det därför angeläget att man på ett effektivare sätt än hittills bringar natt­

arbetet under kontroll. Anledning synes mig icke föreligga att — såsom i

vissa yttranden ifrågasatts — uppskjuta ställningstagandet till kommit­

téns förslag i denna del tills den vid statens institut för folkhälsan pågående

utredningen om hälsoriskerna vid skiftarbete avslutats.

Det övervägande antalet av remissinstanserna bar icke haft något att

erinra mot kommitténs förslag till reglering av nattarbetet. Från arbets­

givarhåll ha dock anförts betänkligheter mot detsamma och särskilt mot

att genomföra det under nu rådande förhållanden. De yppade farhågorna

synas emellertid vara överdrivna. Godtages förslaget, torde det mesta

av det nattarbete, som nu bedrives, komma att omfattas av den av kom­

mittén föreslagna generella undantagsregeln, och i vissa andra fall torde

förutsättningar för dispens från nattarbetsförbudet föreligga. Den begräns­

ning av nattarbetet, som förslagets genomförande skulle medföra, torde

sålunda komma att beröra endast en ringa del av näringslivet. I en del

fall kunna måhända vissa nackdelar härav befaras i form av kostnads­

ökningar eller produktionsminskning, men en inskränkning av nattarbetet

måste enligt min mening anses så värdefull ur allmän synpunkt, att den

bör genomföras även om den skulle kräva vissa uppoffringar. Gentemot

betänkligheterna att i nu rådande läge genomföra en reform av det inne­

håll kommittén föreslagit vill jag ytterligare framhålla, att enligt försla­

get nattarbete utan dispens skall få fortsätta under ett år från lagens ikraft­

trädande samt att jag förutsätter att dispens för tid därefter skall kunna

beviljas exempelvis om i ett visst fall av krisförhållandena föranledd omöj­

lighet att bygga ut produktionsapparaten skulle medföra, att nattarbets-

förbudet icke kan genomföras utan en mera betydande minskning av pro­

duktionen av en för landet viktig vara. Då förslaget medger tillbörligt hän­

synstagande till den nuvarande situationen, synes denna icke kunna åbe­

ropas som skäl för att ställa hela frågan på framtiden. För min del kan

jag i allt väsentligt ansluta mig till kommitténs förslag.

Landsorganisationen bär ansett, att dispens borde krävas för allt natt­

arbete. Enligt kommittéförslaget är det i första hand arbetsgivaren själv

som bedömer, huruvida ett arbete är sådant att det faller under den gene­

rella undantagsbestämmelsen. Man synes knappast ha anledning befara,

att denna ordning i någon större utsträckning skall medföra en icke avsedd

10

Bihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 samt. AV 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

tillämpning av stadgandet i fråga. Beträffande en mycket stor del av det

nattarbete som nu förekommer lärer det vara alldeles klart, att undantaget

gäller, och vad de tveksamma fallen angår bör man kunna räkna med att

yrkesinspektionens befattningshavare och arbetstagarnas organisationer

komma att se till att dessa bringas under chefsmyndighetens prövning. Med

hänsyn till de olägenheter som otvivelaktigt äro förbundna med ett dispens-

förfarande av den omfattning, som landsorganisationen ifrågasatt, anser

jag detta system icke böra genomföras med mindre det i praktiken visat sig

vara behövligt. Skulle erfarenheten visa, att den av kommittén föreslagna

ordningen icke leder till tillfredsställande resultat, synes frågan om infö­

rande av dispens för allt nattarbete böra tagas under förnyat övervägande.

Kommitténs förslag att nattarbetsförbudet skall omfatta tiden mellan

klockan 23 och 5 har i yttrandena lämnats utan erinran och för egen del

ansluter jag mig därtill. Kommittén har framhållit att tvåskiftsarbetet vid

ett icke ringa antal arbetsställen f. n. började före klockan 5 eller slutade

efter klockan 23. I den mån detta icke beror på arbetets natur, allmän­

hetens behov eller annan särskild omständighet, som enligt förslaget be­

rättigar till undantag, måste sålunda skifttiderna ändras, för såvitt icke

dispens kan erhållas. I många fall torde en sådan omläggning kunna ske

utan större olägenhet. Skulle arbetstagarna anse den nuvarande skiftindel­

ningen fördelaktigare — exempelvis enär den möjliggör längre veck ovila

eller längre raster eller att första skiftet icke behöver börja så tidigt som

klockan 5 — synes i allmänhet dispens böra beviljas. Därest i ett kollektiv­

avtal träffats överenskommelse om annan förläggning av arbetstiden, t. ex.

mellan klockan 6 och 24, bör generell dispens kunna meddelas för alla

företag, som beröras av avtalet. Att såsom i något yttrande ifrågasatts i

lagen införa ett speciellt undantag beträffande tvåskiftsarbete kan jag icke

finna erforderligt.

Såsom framgår av det föregående föreslår kommittén, att avvikelse från

nattarbetsförbudet utan särskilt tillstånd skall få ske i fråga om arbete,

som på grund av sin natur, allmänhetens behov eller annan särskild om­

ständighet måste bedrivas jämväl nattetid. I motiveringen har kommittén

närmare utvecklat innebörden av denna undantagsregel. Mot det föreslagna

stadgandet — som anknyter till lydelsen av motsvarande föreskrift i gäl­

lande arbetarskyddslag — kan med visst fog anmärkas att det fått en

ganska vag avfattning. Detta torde dock icke kunna undgås, om man ej

vill använda uppräkningsmetoden. Det må i detta sammanhang framhållas,

att överträdelse av nattarbetsbestämmelserna icke är omedelbart belagd

med straff. För min del anser jag den av kommittén föreslagna lydelsen

kunna godtagas. En viss formell jämkning torde böra vidtagas med hän­

syn därtill att stadgandet åsyftar icke blott arbete, som bedrives kontinuer­

ligt, utan även arbete, som enbart utföres nattetid eller endast till en mindre

147

del behöver bedrivas å tid mellan klockan 23 och klockan 5, t. ex. natt-

vaktsarbete, djurskötsel, förberedelse- och avslutningsarbeten vid tvåskifls-

arbete in. in.

Åtskilliga remissinstanser ha i sina yttranden ingått på spörsmål angå­

ende innebörden i särskilda fall av den av kommittén föreslagna generella

undantagsregeln. Utan närmare kännedom om samtliga för bedömningen

betydelsefulla faktorer kan jag icke här taga ställning till dessa frågor,

utan synes det böra ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att på grundval

av förebragt utredning avgöra desamma. Därvid lärer vad kommittén i sin

motivering anfört kunna tjäna till ledning.

I detta sammanhang vill jag beröra ett tolkningsspörsmål av mera prin­

cipiell innebörd, nämligen frågan huruvida enbart driftsekonomiska skäl

kunna motivera att en verksamhet hänföres till sådant arbete som måste

fortgå jämväl nattetid. En dylik tolkning överensstämmer icke med min

uppfattning. För att driftsekonomiska skäl skola kunna motivera ett avsteg

från nattarbetsförbudet böra de sammanhänga med arbetsprocessens tek­

niska natur, exempelvis på det sätt att igångsättningsprocessen kräver så

lång tid, att det icke skulle vara ekonomiskt möjligt att driva verksamheten

i fråga, om driften skulle avbrytas varje natt. Undantagsbestämmelsen bör

sålunda icke anses omfatta fall, där på grund av att den maskinella ut­

rustningen är mycket dyrbar treskiftsarbete utgör en förutsättning för att

verksamheten skall bli lönande. I dylikt fall kan däremot möjligen dispens

ifrågakomma efter prövning av de föreliggande omständigheterna.

Vid planerandet av nya anläggningar kan självfallet nattarbetsfrågan

stundom ha avgörande betydelse. Chefsmyndigheten bör därför vara skyldig

att lämna bindande förhandsbesked, huruvida en tilltänkt verksamhet fal­

ler under den generella undantagsbestämmelsen eller icke. Den som ämnar

starta eu verksamhet bör även vara berättigad att i förväg få en dispens­

ansökan prövad.

Enligt kommittén skall för s. k. nödfallsarbete fordras anmälan och, där

sådant arbete varar mer än två dygn, ansökan om tillstånd. Den kritik,

som i yttrandena riktats mot förslaget på denna punkt, synes mig befogad.

För min del finner jag det föga konsekvent att underkasta nödfallsarbetet

strängare kontroll än som föreslagits i fråga om tillämpningen av det all­

männa undantagsstadgandet. Jag förordar därför, att nödfallsarbete tillätes

utan några formaliteter. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid nöd­

fallsarbete uttryckligen undantagas från nattarbetsförbudet, då det knap­

past torde kunna inbegripas under den generella undantagsregeln.

I kommittéförslaget har arbetstagare i överordnad ställning helt undan-

tagits från bestämmelserna om ledighet för nattvila. Huvudregeln om ledig­

het för nattvila bör emellertid äga tillämpning även å sådana arbetstagare.

Däremot synes det icke vara lämpligt att i dessa fall kräva dispens för alt

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

148

avvikelse från huvudregeln skall få äga rum. Om i något fall rätten att an­

vända överordnad befattningshavare till nattarbete skulle uppenbart miss­

brukas, bör arbetarskyddsstyrelsen kunna ingripa.

I sak har jag icke något att erinra mot vad kommittén föreslagit i fråga

om förutsättningarna för dispens från det principiella nattarbetsförbudet.

De två i kommittéförslaget först upptagna dispensreglerna synas dock utan

olägenhet kunna sammanslås till en enda av innehåll att arbetarskyddssty­

relsen äger medgiva undantag från nattarbetsförbudet, när särskilda skäl

föreligga därtill. Kommitténs i motiveringen gjorda uttalanden rörande

innebörden av dessa bestämmelser har i yttrandena icke mött några in­

vändningar och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén anfört.

»Brådskande leveranser» synas dock ingalunda alltid böra utgöra tillräck­

ligt skäl för dispens. En företagare, som åtagit sig så stora leveranser, att

han på förhand bort inse att dessa icke skulle kunna fullgöras utan till­

gripande av nattarbete, bör i allmänhet icke kunna påräkna dispens, så­

framt icke sådan kan anses motiverad av andra skäl. Eljest skulle natt­

arbetsförbudet lätt kunna göras illusoriskt.

I likhet med kommittén anser jag befogenhet att medgiva dispens böra

tillkomma endast chefsmyndigheten.

Såsom tidigare berörts innehåller kommittéförslaget en övergångsbestäm­

melse, enligt vilken arbete som vid lagens ikraftträdande bedrives å tid

mellan klockan 23 och 5 utan dispens skall få fortsätta under högst ett

år från lagens ikraftträdande. Jag finner detta stadgande vara lämpligt.

Däremot anser jag i likhet med landsorganisationen icke erforderligt att,

såsom kommittén föreslagit, i lagen upptaga en särskild bestämmelse om

befogenhet för den centrala arbetarskyddsmyndigheten att på grund av

omställningssvårigheter bevilja ytterligare anstånd under högst ett år. I

den mån dylikt anstånd skulle behövas, ger nämligen den allmänna dispens­

bestämmelsen möjlighet att medgiva detta.

I ett remissyttrande har ifrågasatts obligatorisk läkarundersökning av

alla arbetstagare som användas till nattarbete. Att utan närmare utredning

införa en så vidsträckt undersökningsplikt torde emellertid icke böra ifråga-

komma. Innan någon åtgärd i denna riktning vidtages, synes man i varje

fall böra avvakta resultatet av den vid statens institut för folkhälsan på­

gående utredningen om skiftarbetets hälsorisker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga.

Gällande lag.

Enligt 14 § 3 mom. arbetarskyddslagen skall varje minderårig åtnjuta

oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn. I denna

ledighet skall ingå, där minderårig under 16 år användes till industriellt

arbete eller byggnads-, skogsavverknings-, kolnings- eller transportarbete,

149

tiden mellan klockan 19 och 6 samt eljest tiden mellan klockan 22 och 5.

För yngling, som fyllt 16 år, kan undantag från dessa regler medgivas av

vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare i de fall, då den minder­

åriges arbetstid är begränsad till högst 8 timmar av dygnet och arbetet an­

tingen icke oftare än var tredje vecka infaller å tid mellan klockan 22 och

5 eller i fråga om tider på dygnet, då det skall utföras, är fördelat på sätt,

som kan anses likvärdigt med nämnda förläggning av arbetstiden. Härut­

över kan yrkesinspektionens chefsmyndighet medgiva, att yngling, som

fyllt 16 år, deltager i arbete, som på grund av särskilda omständigheter

måste bedrivas med skiftindelning eller eljest forceras, ävensom att yng­

ling, vilken fyllt 14 år, användes till flottningsarbete. Bestämmelserna om

minderårigs nattvila äga icke tillämpning å jordbruket.

Internationella överenskommelser.

I konventionen angående barns nattarbete inom industrien (Washington

1919), vilken konvention icke ratificerats av vårt land, är huvudregeln, att

minderåriga under 18 år icke få användas nattetid i industriella företag

eller i någon gren därav med undantag av företag, där endast medlemmar

av samma familj sysselsättas. Med »natt» förstås i konventionen en tid av

minst elva på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan kloc­

kan 22 och 5. Där lagstiftningen förbjuder nattarbete i bagerier för alla

arbetare, må inom denna industri tiden mellan klockan 21 och 4 träda i

stället för ovannämnda tid.

I konventionen meddelas vissa undantag. Sålunda må i stenkols- och

brunkolsgruvor arbete pågå mellan klockan 22 och 5, om mellantiden mel­

lan två arbetsperioder i regel uppgår till 15 timmar och i intet fall utgör

mindre än 13 timmar. Vidare få minderåriga över 16 år användas till arbete

nattetid inom vissa angivna industriföretag med kontinuerlig drift, såsom

järnverk, glasbruk, pappersbruk och råsockerbruk. Minderåriga mellan 16

och 18 år få därjämte användas till nattarbete, då fråga är om nödfalls-

arbete. Likaså må offentlig myndighet medgiva, att minderåriga mellan 16

och 18 år användas till nattarbete, då med hänsyn till särskilt allvarliga

förhållanden det allmänna intresset så kräver.

Efter det kommittén framlagt sitt förslag har vid internationella arbets­

organisationens konferens i Montreal hösten 1946 antagits en konvention

angående begränsning av nattarbete för barn och minderåriga i icke-indu-

striell verksamhet. Konventionen äger i princip tillämpning å allt arbete

utom industriellt arbete, jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Den

nationella lagstiftningen må dock undantaga husligt arbete i enskilda hus­

håll ävensom, under förutsättning alt arbetet icke anses menligt för de min­

deråriga, familjeföretag, i vilka endast föräldrarna och deras barn eller

myndlingar äro sysselsatta. Barn under 14 år samt minderåriga över 14 år,

vilka alltjämt äro underkastade hel skolplikt skola enligt huvudregeln er­

hålla sammanhängande ledighet för nattvila om minst 14 timmar varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

150

dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 20 och klockan 8. I den natio­

nella lagstiftningen må emellertid ledigheten inskränkas till en tidrymd av

12 timmar, vilken dock icke får börja senare än klockan 20.30 och icke

sluta tidigare än klockan 6. Övriga minderåriga under 18 år få icke ut­

föra arbete under en sammanhängande tidrymd om minst 12 timmar varje

dygn, vari skall ingå tiden mellan klockan 22 och klockan 6. Under vissa

förutsättningar kunna emellertid nämnda klockslag utbytas mot klockan

23 och klockan 7.

Vid nämnda konferens antogs därjämte en rekommendation angående

begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verk­

samhet.

Rörande detaljerna i konventionen samt innehållet i rekommendationen

och i de yttranden, som avgivits över konventionen och rekommendationen,

torde få hänvisas till propositionen nr 240/1947. I samband med avlåtandet

av nämnda proposition, varigenom riksdagens yttrande inhämtades över

bl. a. ifrågavarande konvention och rekommendation, anförde föredragan­

den, statsrådet Mossberg, att ganska avsevärda jämkningar i den svenska

lagstiftningen uppenbarligen erfordrades för att skapa förutsättningar för

ratificering från svensk sida av konventionen. Huruvida och i vad mån så­

dana jämkningar lämpligen läte sig genomföras borde övervägas vid de

fortsatta förberedelserna till reviderad arbetarskyddslagstiftning, och slut­

ligt ställningstagande till ratifikationsfrågan torde sålunda böra anstå till

dess förslag om sådan reviderad lagstiftning förelädes riksdagen. Givetvis

borde därvid jämväl beaktas den i anslutning till konventionen antagna

rekommendationen. Riksdagen anslöt sig till den av föredragande stats­

rådet uttalade uppfattningen (skriv, nr 311/1947).

Kommitténs förslag.

Den nuvarande regeln att minderårig för nattvila skall beredas oavbru­

ten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn har bibehål­

lits i kommittéförslaget. Kommittén föreslår vidare att i denna ledighet

skall ingå för minderårig under 16 år, oavsett inom vilket slag av verk­

samhet han sysselsättes, tiden mellan klockan 19 och 6 samt för minder­

årig, som fyllt 16 år, tiden mellan klockan 23 och 5 (31 § första stycket).

Emellertid skall liksom hittills dispens från dessa bestämmelser kunna

medgivas under vissa förutsättningar (31 § andra stycket).

Stadgandena om minderårigs nattvila skola icke gälla beträffande det

egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar — hem-

industriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet samt ej heller för fa­

miljemedlem till arbetsgivaren. Å elev vid läroanstalt skola de äga tillämp­

ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande minderåriga under 16 år innebär förslaget den

skärpningen i förhållande till vad som nu gäller, att den tid som skall ingå

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:Is proposition nr 29S.

151

i nattvilan vid annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete be­

stämts till tiden mellan klockan 19 och 6 i stället för mellan klockan 22

och 5. Kommittén anför i anslutning härtill att lämpligheten av att låta

minderåriga under 16 år börja arbetet klockan 5 eller sluta detsamma

klockan 22 kunde ifrågasättas även då fråga vore om annat än industriellt

och därmed jämställt arbete. De olägenheter, som vore förbundna med att

börja resp. sluta arbetet vid nämnda tider, förelåge nämligen i regel, oav­

sett i vilket arbete den minderårige sysselsattes. Att låta minderåriga i den

ömtåliga uppväxtåldern börja sin arbetsdag klockan 5 eller sluta den kloc­

kan 22 torde dessutom ej vara tillrådligt ur medicinsk synpunkt. Den min­

deråriges nattvila bleve i sådant fall betydligt inskränkt, och den avkor­

tades än mer i de fall, då den minderårige hade lång väg till och från arbe­

tet. Även det förhållandet att kommittén föresloge en skärpning av lagens

allmänna stadgande om ledighet för nattvila syntes motivera en ompröv­

ning av gällande bestämmelser rörande minderårigs ledighet för nattvila.

Därjämte kunde erinras om att den utländska lagstiftningen i regel upp­

ställde strängare villkor än vår nuvarande arbetarskyddslag.

Kommitténs förslag om nattvila för minderåriga som fyllt 16

å r innebär den ändringen i förhållande till vad som nu gäller, att den tid­

punkt då arbetet senast skall sluta bestämts till klockan 23 i stället för

klockan 22. Kommittén framhåller att gällande lags bestämmelse öppnade

möjlighet att använda minderåriga över 16 år till tvåskiftsarbete å tid mel­

lan klockan 5 och 22, vilket också medfört att minderåriga i tämligen stor

utsträckning användes till dylikt arbete. Användandet av minderåriga till

skiftarbete ingåve vissa betänkligheter. De ständiga växlingarna i skift-

tider medförde bland annat oregelbundenhet i fråga om såväl måltider som

sömn. Därtill komme, att rasterna i arbetet ofta bleve otillräckliga. Trots

dessa olägenheter ansåge sig kommittén icke böra tillråda en skärpning av

bestämmelserna om nattvila för minderåriga över 16 år. En sådan åtgärd

skulle måhända betaga de minderåriga möjlighet till såväl arbetsförtjänst

som yrkesutbildning inom verksamhet, där arbetet bedreves som skiftarbete

eller av annan anledning måste vara förlagt till en tidigare eller senare del

av dygnet. Av besiktningsläkare hade ej heller anmälts sådana missförhål­

landen i fråga om minderårigas användande i skiftarbete, att en skärpning

av nattarbetsförbudet för minderåriga skulle vara påkallad. Kommittén

anför därjämte följande.

I den mån man vid tvåskiftsarbete bedriver arbetet i 8-tiinmarsskift, fin­

nes inom den för minderåriga arbetstagare tillåtna arbetstiden mellan kloc­

kan 5 och 22 i regel utrymme för en V

2

timmes rast per skift. I syfte att

erhålla eu kortare arbetstid på lördagar är det dock icke ovanligt, att två-

skiftsarbetet förlägges så, att under tiden måndag—fredag uttages 8l/2 timme

per skift och på lördag endast 51/2 timme per skift. Vid en sådan ar-

betstidsfördelning gives icke möjlighet till rast, om de båda skiften skola

utlagas å tid mellan klockan 5 och 22. I dylikt fall erhålla de minderåriga

152

vanligen blott en rast på 15 minuter. Liknande förhållanden förefinnas i

allmänhet även vid treskiftsarbete. Därest en förkortning av arbetstiden per

skift och vecka kunde ske, skulle dock tillfredsställande raster kunna an­

ordnas även vid skiftarbete. Största hindret häremot är emellertid den

minskade arbetsförtjänsten. Enligt kommitténs mening är det av vikt,

att bestämmelserna om minderårigas ledighet för nattvila icke lägga hin­

der i vägen för anordnandet av tillräckliga raster för de minderåriga. Då

dessa ofta arbeta som hjälpare åt vuxna arbetstagare, är det dessutom

önskvärt, att för de minderåriga kunna hållas samma arbets- och rasttider

som för de vuxna arbetstagarna. Med hänsyn härtill finner kommittén sig

böra föreslå, att i ledigheten för nattvila skall för minderåriga över 16 år

ingå tiden mellan klockan 23 och 5. Härigenom vinnes också överens­

stämmelse med de bestämmelser om nattvila, som föreslås beträffande

vuxna arbetstagare.

Såsom tidigare nämnts föreslår kommittén att dispens från be­

stämmelserna om nattvila för minderåriga skall kunna med­

givas i vissa fall. I syfte att vinna en enhetlig tillämpning av undantags­

bestämmelserna föreslås, att undantag skall kunna meddelas endast av ar-

betsrådet. Enligt 31 § andra stycket a) skall arbetsrådet, där så prövas på­

kallat, äga medgiva att minderårig under 16 år användes till arbete å tid

mellan klockan 19 och 23. Möjlighet att låta minderårig under 16 år börja

arbetet före klockan 6 har icke ansetts böra beredas utom beträffande flott-

ningsarbete. 1 31 § andra stycket d) föreskrives sålunda att, då så prövas

nödigt, yngling, som fyllt 15 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god

hälsa och kroppsutveckling, må användas till flottningsarbete jämväl å tid

mellan klockan 19 och klockan 6. I motsvarande undantagsbestämmelse

enligt gällande lag är åldersgränsen 14 år. Kommittén motiverar höjningen

av åldersgränsen med att minimiåldern för minderårigs användande till

flottningsarbete föreslagits höjd till 15 år (26 §). I anvisningarna till 31 §

framhålles att vid meddelande av undantag bör tillses, att det arbete vartill

den minderårige skall användas är av lätt slag samt att den minderårige i

intet fall får sysselsättas med arbete, som är förenat med särskild fara,

exempelvis brötlossningsarbete.

Kommittén föreslår vidare, att, då så anses påkallat, tillstånd skall kunna

lämnas att använda minderårig som fyllt 16 år till nödfallsarbete å tid mel­

lan klockan 23 och 5 (31 § andra stycket b). Enligt gällande lag kan sådant

tillstånd ej meddelas för flickor. Kommittén motiverar den föreslagna änd­

ringen med att konventionen angående barns nattarbete inom industrien

tilläte, att även flickor mellan 16 och 18 år användes till nödfallsarbete å

tid mellan klockan 22 och 5.

Som motsvarighet till vad som nu gäller föreslår kommittén slutligen en

allmängiltig undantagsbestämmelse, 31 § andra stycket c), varigenom ar­

betsrådet bemyndigas att medgiva, att yngling som fyllt 16 år användes till

arbete, vilket på grund av sin natur, arbetsbrådska eller annan tvingande

omständighet måste bedrivas å tid mellan klockan 23 och 5. För sådan dis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

153

pens förutsättes att den minderårige vid läkarbesiktning visat sig äga god

hälsa och kroppsutveckling. I anvisningarna till 31 § nämnes såsom ex­

empel på arbete, varom här är fråga, arbete som bedrives med skiftindel­

ning eller som eljest måste påskyndas. Kommittén uttalar, att man därav

icke finge draga den slutsatsen att tillstånd att använda 16- och 17-åringar

till nattarbete alltid komme alt lämnas, så snart arbetet bedreves med skift­

indelning. Ett verkligt behov av sådant tillstånd måste förutsättas före­

ligga. Medgivande borde företrädesvis lämnas i de fall, då den minderåri­

ges arbetstid vore begränsad till högst åtta timmar av dygnet och arbetet

antingen icke oftare än var tredje vecka infölle å tid mellan klockan 23

och 5 eller i fråga om de tider på dygnet, då det skulle utföras, vore för­

delat på sätt som kunde anses likvärdigt med denna anordning.

Beträffande samtliga dessa undantagsbestämmelser framhålles i anvis­

ningarna till 31 §, att undantag kunde meddelas såväl från stadgandet om

att ledigheten för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i följd som från

bestämmelsen om hur nattvilan skall vara förlagd. Kommittén uttalar emel­

lertid i motiveringen, att inskränkning av nattvilans längd för minderårig

under 16 år borde ifrågakomma endast då synnerliga skäl förelåge därtill.

Angående undantaget vid nödfallsarbete framhålles att då ifrågavarande ar­

bete förutsattes vara av mycket kort varaktighet hinder ej syntes böra före­

ligga att tillfälligt medgiva en inskränkning av nattledigheten. Vid med­

delande av dispens enligt 31 § andra stycket c) borde enligt kommitténs

mening tillses att inskränkning i nattvilans längd gjordes endast i undan­

tagsfall. Ett beaktansvärt behov av en sådan inskränkning kunde föreligga,

exempelvis då minderårig deltoge i tvåskiftsarbete och en kortare arbetstid

på lördagar vore önskvärd.

Kommittén framhåller att den föreslagna skärpningen av bestämmelserna

rörande nattvila för minderåriga under 16 år bland annat komme att med­

föra, att i fortsättningen 14- och 15-åringar icke utan arbetsrådets tillstånd

finge användas till arbete i butik till klockan 20 under den tid av året (den

10—den 23 december), då enligt butikstängningslagen butik finge hållas

öppen till nämnda klockslag. Till följd därav komme arbetsrådet otvivel­

aktigt att belastas med ett stort antal framställningar om sådant tillstånd.

Att med hänsyn därtill i lagen införa ett särskilt undantagsstadgande ville

kommittén emellertid icke förorda. För att undvika ett ansökningsförfa-

rande av alltför stor omfattning borde möjlighet beredas till kollektiv an­

sökan.

Slutligen anför kommittén, att ett särskilt över gångsstad­

gande ifrågasatts för att ändringen av tiden för nattvilans förlägg­

ning för minderåriga under 16 år, vilka användes till icke-industriellt ar­

bete, ej skulle leda till rubbning i redan bestående arbetsförhållanden. Det

torde emellertid endast i mycket begränsad omfattning förekomma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

154

minderåriga inom icke-industriell verksamhet användas till arbete å tid före

klockan 6 eller efter klockan 19. Kommittén ansåge därför en särskild över­

gångsbestämmelse icke vara erforderlig, helst som i förevarande fall dis­

pens kunde meddelas av arbetsrådet jämlikt 31 § andra stycket a).

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Yttrandena.

Kommitténs förslag har i det stora flertalet yttranden lämnats utan er­

inran. En del remissinstanser rikta emellertid i olika avseenden kritik mot

detsamma, särskilt beträffande det ifrågasatta utbytet av klockslaget 22

mot 23.

Skånes handelskammare anser, att föreskriften om minst 11

timmars sammanhängande ledighet för nattvila borde

kunna utgå beträffande minderåriga, som fyllt 16 år.

Angående den föreslagna förläggningen av nattvilan för

minderåriga under 16 år uttala arbetsgivareföreningen för hotell

och restauranter och konditorföreningen att fastställande av klockan 19 i

stället för 22 som det klockslag, då sådana minderåriga senast måste sluta

arbetet, skulle medföra synnerligen allvarliga olägenheter för såväl hotell

och restauranger som konditorier och kaféer. Förstnämnda organisation

anför härom följande.

Kvällsarbete ingår regelmässigt i sådana rörelser, och i vissa fall är arbe­

tet helt koncentrerat till kvällen. Det finnes sålunda företag, som öppna

för allmänheten först sent på eftermiddagen. Förbudet skulle därför med­

föra en betydande inskränkning i möjligheten att använda minderårig un­

der 16 år till arbete inom facket, och detta måste i sin tur komma att in­

verka menligt på yrkesrekryteringen. Vidare skulle förbudet givetvis komma

att inverka hämmande på rörelsernas drift, då ju de minderåriga ofta sys­

selsättas som hjälpare åt vuxna arbetare.

Kooperativa förbundets stgrelse ifrågasätter — under framhållande av

att i förslaget minimiåldern för användande i arbete höjts och arbetstiden

begränsats ävensom att de minderåriga enligt semesterlagen tillerkänts

längre semester — om det icke vore möjligt att företaga viss jämkning av

den föreslagna tidsbegränsningen för sådana minderåriga som avsåges i

de speciella arbetstidslagarna.

Förslaget att framflytta den tidpunkt då arbetet för min­

deråriga över 16 år senast skall sluta från klockan 22

till klockan 23 avstyrkes av landsorganisationen, svenska textilarbetareför­

bundet, svenska typograf förbundet och kooperativa förbundets styrelse var­

jämte fattigvårds- och barnavårdsförbundet ställer sig tveksamt till försla­

gets lämplighet. Till utveckling av sin mening anför landsorganisationen

följande.

155

Att kommitténs förslag om minderårigs ledighet för nattvila såväl i denna

del som i fråga om de generöst tilltagna dispensmöjligheterna står i strid

mot 1919 års konvention om barns nattarbete inom industrin och ytterli­

gare fjärmar oss från denna är i och för sig betänkligt. Avgörande är emel­

lertid att de skäl, som från skyddssynpunkt kunna anföras mot en redu­

cering, överväga de skäl, som från samma synpunkt eventuellt kunna åbe­

ropas därför (rastbehovet), samt att det legitima behov av minderårigs ut­

nyttjande till arbete under tiden klockan 22—klockan 23, som i särskilda

fall kan föreligga, dock kan tillgodoses genom dispens och icke kräver nå­

gon ändring av huvudregeln. Landsorganisationen kan av nu anförda skäl

icke tillstyrka kommitténs här ifrågavarande förslag.

Kooperativa förbundets styrelse säger sig icke kunna finna att kommit­

tén förebragt tillräckligt bärande skäl för den föreslagna ändringen. Sty­

relsen erinrar i detta sammanhang om den möjlighet att erhålla dispens

som funnes enligt förslaget.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet uttalar, alt det för förbundet vore

svårt att avgöra, vilket som vore mest betydelsefullt, att möjlighet till raster

funnes eller att arbetet slutade en timme tidigare på kvällen. Förslaget om

framflyttning av tidpunkten för arbetets slut till klockan 23 skilde sig emel­

lertid från konventionen på förevarande område, vilket i detta fall icke

syntes tillfredsställande.

I några yttranden framställas erinringar mot de av kommittén föreslagna

dispensmöjligheterna. Sålunda uttalar landsorganisationen, att

undantaget i 31 § andra stycket a) beträffande användande av minderårig

under 16 år till arbete mellan klockan 19 och 23 vore för generellt formu­

lerat. Om överhuvud ett undantag av detta slag skulle ingå i lagen, vore det

nödvändigt att detsamma inskränktes till icke-industriellt arbete samt att

villkoret »prövas påkallat» skärptes till att avse oundgängligen erforder­

ligt arbete. Vidare borde dispensmöjligheten begränsas till att omfatta tiden

mellan klockan 19 och 22. Även kooperativa förbundets styrelse föreslår,

att klockslaget 23 utbytes mot 22. Medicinalstyrelsen anför beträffande detta

undantag att i lagen borde föreskrivas det villkoret, att den minderårige

genom i arbetsboken infört läkarintyg visat sig äga god hälsa och för åldern

god kroppsutveckling.

Mot undantagsbestämmelsen i 31 § andra stycket c) anmärker landsorga­

nisationen, att dess avfattning icke hindrade att dispens beviljades för natt­

arbete varannan vecka. Det i anvisningarna rekommenderade villkoret

borde därför göras obligatoriskt.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det böra klargöras, att dispens

kunde erhållas även enbart från föreskriften att nattvilan skall omfatta

minst 11 timmar, och anför härom följande.

Vissa större företag inom exempelvis textilindustrin, som hysa intresse

för möjligheterna att utforma arbetstiden för kvinnor på sådant sätt, att

kvinnan förmår anpassa sig till såväl hemarbetets som förvärvsarbetets

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

156

krav, överväga att förlägga kvinnornas arbetstid efter systemet svängande

skift. En kvinna, som en dag haft eftermiddagsskift, skulle enligt detta

nästa dag få förmiddagsskift. Vissa experiment tyda på att ett sådant

arrangemang starkt uppskattas av kvinnorna. Nu är emellertid förhållan­

det det, att i textilindustrins tvåskiftsarbete kvinnor och minderåriga ofta

arbeta sida vid sida. Det måste därför för minderåriga över 16 år finnas

möjlighet till dispens från regeln om 11 timmars nattvila. I anvisningarna

till 31 § antydes, att det finnes möjlighet att erhålla sådan dispens »i de

avseenden, som angivas i a)—d)». Emellertid finnes det faktiskt i lagtex­

ten ingen regel, enligt vilken man kan erhålla dispens från bestämmelsen

om 11 timmars nattvila, om man icke samtidigt söker dispens från be­

stämmelsen om själva förläggningen av nattvilan.

Handelskammaren i Göteborg och en grkesinspektör anse att det vore

mest praktiskt att lägga dispensbefogenheten på distriktschefen. Därige­

nom skulle ärendenas behandling säkerligen vinna i enkelhet och snabbhet.

I yttranden av handelns arbetsgivareorganisation samt Stockholms och

Skånes handelskamrar yrkas, att i lagen upptages en undantagsbestäm­

melse enligt vilken minderårig, som ej fyllt 16 år, under julhandeln skulle

få användas till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Som skäl här­

för anföres att då kommittén förutsatt att dispens i dessa fall regelmäs­

sigt måste lämnas det syntes lämpligare att låta detta komma till uttryck

i lagtexten än att upprätthålla ett ansökningsförfarande, som blott vore av

formell natur och ägnat att förorsaka såväl arbetsgivare som arbetsrådet

onödigt besvär.

Generalpoststgrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbets­

förhållandena inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen

lämnade postverket möjlighet att självt vidtaga de mindre avvikelser från

föreskrifterna om minderårigs nattvila som arbetets behöriga gång ansåges

kräva.

Kommitténs förslag att undantaga det egentliga jordbruket och

arbete av familjemedlem från tillämpningen av bestämmelserna

om nattvila kritiseras i ett par yttranden. Sålunda framhåller lantarbetare­

förbundet, att den ökade rationaliseringen och mekaniseringen inom jord­

bruket medfört att det egentliga jordbruksarbetet ofta bedreves på skift.

Jordbrukets minderåriga arbetskraft borde därför tillerkännas samma rätt

till ledighet för nattvila som minderåriga arbetstagare inom andra yrkes­

områden. Landsorganisationen uttalar att reglerna om minderårigs nattvila

med hänsyn till dispensrätten borde kunna tillämpas jämväl inom den

egentliga jordbruksdriften. Enligt organisationens mening borde bestäm­

melserna även gälla för minderåriga i familjeföretag.

Departementschefen.

I fråga om minderårigs ledighet för nattvila avviker kommittéförslaget

i två viktigare hänseenden från vad som nu gäller. Den ena ändringen,

Kungi. Maj.ts proposition nr 2U8.

157

som går i skärpande riktning, avser minderåriga under 16 år. Den tid av

dygnet, under vilken det skall vara förbjudet att använda sådan minder­

årig till arbete, har i förslaget beträffande alla slag av verksamhet bestämts

till tiden mellan klockan 19 och 6, under det att förbudet f. n. i fråga om

annat arbete än industriellt och därmed likställt arbete omfattar allenast

tiden mellan klockan 22 och 5. De invändningar, som i ett par yttranden

rests mot förslaget på denna punkt, torde icke kunna tillmätas utslags­

givande betydelse. Över huvud synes något hållbart skäl för att bibehålla

den nuvarande kategoriklyvningen på detta område knappast kunna åbe­

ropas. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

Den andra ändringen, vilken innebär en uppmjukning, avser minder­

åriga som fyllt 16 år. Ifråga om sådan minderårig skall f. n. tiden mellan

klockan 22 och 5 alltid ingå i ledigheten för nattvila. Kommittén har före­

slagit att den tidpunkt, då arbetet senast skall sluta, framflyttas till kloc­

kan 23. I likhet med en del remissinstanser, däribland landsorganisationen

och kooperativa förbundet, kan jag icke finna att tillräckliga skäl anförts

för den föreslagna ändringen. En generell framflyttning av ifrågavarande

tidpunkt synes kunna giva anledning till missbruk. Såsom i yttrandena

framhållits erbjuda de föreslagna dispensbestämmelserna möjlighet att till­

godose det legitima behov att använda minderårig till ax-bete mellan kloc­

kan 22 och 23, vilket i särskilda fall kan föreligga. Det må vidare fram­

hållas, att förslaget strider mot — den visserligen icke av vårt land rati­

ficerade — konventionen angående barns nattarbete inom industrien. Frå­

gan om revision av denna konvention har upptagits på dagordningen för

den internationella arbetslconferensens sammanträde i San Francisco inne­

varande år. Denna omständighet synes utgöra ett ytterligare skäl att icke

f. n. ändra den gällande bestämmelsen.

Den nuvarande regeln att minderårigs ledighet för nattvila skall omfatta

minst 11 timmar i följd har bibehållits i kommittéförslaget. Någon anled­

ning att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, slopa denna föreskrift beträf­

fande minderårig som fyllt 16 år synes icke föreligga.

De av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna föranleda i sak en­

dast några smärre erinringar från min sida. Enligt förslaget skall liksom

hittills minderårig få användas till s. k. nödfallsarbete först efter det att

dispens erhållits. En dylik bestämmelse torde knappast kunna efterlevas.

Enligt min mening synes man utan risk för missbruk kunna tillåta att

minderårig som fyllt 16 år användes till nödfallsarbete under samma för­

utsättningar som i allmänhet gälla i fråga om sådant arbete. Detta skulle

innebära att ansökan om dispens skulle erfordras endast om arbetet ut-

sträckes utöver två dygn, medan för övriga fall allenast eu enkel anmälan

skulle krävas.

I likhet med ett par remissinstanser anser jag vidare att beträffande an­

nat arbete än flottningsarbete möjligheten att bevilja dispens för minder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 'JOS.

årig under 16 år bör begränsas till tiden mellan klockan 19 och 22. Jag

delar även landsorganisationens uppfattning att beträffande sådan minder­

årig dispens bör ifrågakomma endast för icke-industriellt arbete, men det

synes icke vara nödvändigt att tynga lagtexten med ett stadgande därom.

F. n. kan i fråga om minderårig som ej fyllt 16 år undantag från före­

skriften att ledigheten skall omfatta minst 11 timmar icke medgivas utom

beträffande flottningsarbete. Tillräckliga skäl för den av kommittén på

denna punkt föreslagna ändringen synas icke föreligga.

I några yttranden har förordats en undantagsbestämmelse, enligt vilken

minderårig som ej fyllt 16 år utan dispens under julhandeln skulle få an­

vändas till arbete inom detaljhandeln efter klockan 19. Det synes emeller­

tid icke lämpligt att i lagen upptaga ett så speciellt stadgande. I den mån

avvikelse från huvudregeln i detta fall kan anses berättigad, bör enligt min

mening generell dispens kunna ifrågakomma.

Vad angår den i kommittéförslaget upptagna undantagsbestämmelsen

för minderårig som fyllt 16 år anser jag i likhet med kommittén, att dispens

bör få beviljas endast då särskilda skäl föranleda därtill. Jag förutsätter

sålunda, att dispensgivningen kommer att utövas med stor återhållsamhet.

De av kommittén från motsvarande stadgande i gällande lag hämtade ytter­

ligare förutsättningarna för att dispens skall få medgivas synas däremot

mindre lämpliga med hänsyn till den begränsning av nattarbetet för arbets­

tagare i allmänhet, som jag i det föregående förordat. Över huvud lärer det

vara svårt att i lagen närmare angiva, vilka skäl som skola anses väga så

tungt att dispens bör kunna beviljas. Det synes ej heller erforderligt att

göra delta. Ehuru jag har den uppfattningen, att dispens i allmänhet icke

bör avse mer än var tredje vecka, är jag icke utan närmare utredning be­

redd att, såsom landsorganisationen yrkat, förorda absolut förbud mot

minderårigs användande till nattarbete varannan vecka.

Slutligen synas de av kommittén föreslagna undantagsbestämmelserna

— bortsett från den allmänna rörande minderårig under 16 år — böra un­

dergå sådan redaktionell jämkning, att det tydligt framgår att de liksom

motsvarande stadganden i gällande lag omfatta även föreskriften om 11

timmars sammanhängande ledighet.

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor.

Gällande lag.

I 19 § arbetarskyddslagen stadgas, att kvinna som användes till indu­

striellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel

sysselsättas minst tio arbetare, skall för nattvila beredas oavbruten ledighet

från arbetet under minst 11 timmar varje dygn och att tiden mellan kloc­

kan 22 och 5 skall ingå i denna ledighet. Från denna huvudregel meddelas

vissa undantag i nämnda paragraf samt i 20 och 21 §§. Vid nödfallsarbete

159

får sålunda kvinna användas till arbete jämväl å sagda tid, om blott an­

mälan därom göres till vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare eller,

då fråga är om dylikt arbete mer än två dygn, tillstånd därtill beviljats,

av yrkesinspektör eller bergmästare för ytterligare högst en månad och av

yrkesinspektionens chefsmyndighet för längre tid. Vid säsongarbete eller

eljest vid undantagsvis forcerat arbete kan den oavbrutna 11-timmarsledig-

heten under högst sextio dagar om året inskränkas till 10 timmar av

dygnet. Beträffande slutligen sådana verksamhetsgrenar, som avse för­

arbetande av varor, vilka äro underkastade hastig försämring, kan undan­

tag från nattarbetsförbudet beviljas av yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Dessa bestämmelser grunda sig på 1906 års Bernkonvention i ämnet, vil­

ken konvention för Sveriges del tillträtts enligt Kungl. Maj :ts beslut den

14 januari 1910.

Konventioner.

År 1919 antogs i Washington en ny konvention angående kvinnors natt­

arbete. Enligt denna konvention få inga kvinnor sysselsättas under natten

inom något industriellt företag, offentligt eller enskilt, eller inom någon

gren därav, med undantag av företag, där endast medlemmar av samma

familj sysselsättas. Med beteckningen »natt» skall förstås en tidrymd av

minst 11 på varandra följande timmar, vari skall ingå tiden mellan klockan

22 och 5. Vad sålunda stadgats skall dock icke äga tillämpning vid nödfalls-

arbete eller då arbetet avser tillvaratagande av ämnen, som äro utsatta för

snabb försämring. Vidare bestämmes, att i industriella företag, som äro

underkastade inverkan av årstiderna, samt i varje fall, där särskilda om­

ständigheter undantagsvis kräva det, den såsom natt angivna tidrymden

må inskränkas till 10 timmar under sextio dagar om året.

I den proposition (nr 40) med förslag till ändring i vissa delar av arbe­

tarskyddslagen som förelädes 1931 års riksdag anförde föredragande de­

partementschefen (s. 111), att prövningen av förutsättningarna för an­

slutning till Washingtonkonventionen borde anstå, till dess frågan om vissa

jämkningar i konventionen blivit slutligen avgjord. Riksdagen delade denna

uppfattning.

Washingtonkonventionen reviderades i Geneve 1934. Ändringarna be-

stodo däri, att konventionen icke skulle äga tillämpning å kvinnor, som

intoge med ansvar förenade, ledande befattningar och i vanliga fall ej ut­

förde manuellt arbete, samt att i fall av exceptionella förhållanden, som

berörde arbetarna i en viss industri eller trakt, vederbörande myndighet

skulle äga att efter hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer

saken kunde angå besluta, att i fråga om kvinnor, som sysselsattes i åsyf­

tade industri eller trakt, tidrymden mellan klockan 23 och 6 skulle kunna

träda i stället för tidrymden mellan klockan 22 och 5.

I samband med att Kungl. Maj:t inhämtade riksdagens yttrande över den

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

160

reviderade konventionen (prop. nr 84/1935) uttalade jag i egenskap av före­

dragande departementschef att frågan om konventionens ratificering tills­

vidare borde anstå med hänsyn till det förberedande skick, vari ärendet

befunne sig. Riksdagen anslöt sig till denna uppfattning (skriv, nr 87/1935).

Kommitténs förslag.

Kommittén behandlar först frågan, huruvida ett särskilt

nattarbetsförbud för kvinnor bör bibehållas, och an­

för därvid att vissa kvinnoorganisationer i yttranden över kommitténs pre­

liminära förslag gjort gällande, att särskilda bestämmelser för kvinnor icke

vore påkallade, då ett allmängiltigt förbud mot nattarbete infördes i lagen.

Ett slopande av det speciella nattarbetsförbudet för kvinnor skulle emeller­

tid enligt kommitténs mening förutsätta, att man i lagen stadgade ett all­

mänt förbud mot nattarbete inom varje slag av verksamhet som omfatta­

des av lagen och att särskilt tillstånd alltid skulle fordras för undantag från

förbudet. Såsom förut framhållits hade kommittén icke ansett sig kunna

förorda en sådan lösning utan i stället föreslagit bestämmelser, enligt vilka

vissa slag av arbete generellt undantoges från det allmänna förbudet mot

nattarbete. Om nattarbetet skulle regleras endast av dessa stadganden,

skulle möjlighet uppkomma att i ett flertal fall använda kvinnor till sådant

nattarbete, som för närvarande ej vore tillåtet. Kommittén ansåge därför

att det särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor alltjämt borde bibehållas.

Kommitténs förslag angående kvinnors nattarbete (42 §) innebär vissa

ändringar i förhållande till vad som nu gäller. Så­

lunda föreslås, att nattarbetsförbudet utsträckes att i princip omfatta alla

kvinnor som användas till hantverks- eller industriellt arbete, oberoende av

antalet arbetstagare vid arbetsstället. Den nuvarande bestämmelsen att le­

digheten skall omfatta minst 11 timmar i följd saknar motsvarighet i för­

slaget. Den del av dygnet som nattarbetsförbudet avser föreslås bestämd

till tiden mellan klockan 23 och 5 i stället för tiden mellan klockan 22

och 5. Förbudet skall icke gälla beträffande kvinna i överordnad ställning.

Därjämte föreslås, att möjligheten att erhålla dispens från förbudet väsent­

ligt vidgas.

Nattarbetsförbudet skall icke gälla för familjemedlem till arbetsgivaren,

delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell arbetstagare.

Å elever vid läroanstalter skall det äga tillämpning endast i den mån så

föreskrives av arbetsrådet.

Beträffande utsträckningen av nattarbetsförbudet till

mindre arbetsställen inom industrien och hantver­

ket anför kommittén, att en anslutning till den reviderade konventionen

först och främst förutsatte att den i gällande lag stadgade begränsningen

till arbetsställen med minst tio arbetare slopades. Några sakliga skäl för

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

161

att nattarbete av kvinnor skulle vara förbjudet i större industriföretag men

tillåtet i mindre torde numera knappast kunna andragas. De större före­

tagen vore i regel vida bättre utrustade i hygieniskt och skvddstekniskt

hänseende än de mindre arbetsställena. Det torde ej heller kunna påstås,

att nattarbetet vid ett större arbetsställe vore mera påfrestande än natt­

arbetet i ett mindre företag och att förbud därför skulle vara särskilt på­

kallat i förra fallet. Den nuvarande begränsningen måste därjämte ur så­

väl arbetsgivar- som arbetstagarsynpunkt te sig egendomlig och orättvis.

Kommittén refererar vissa utredningar angående verkningarna av den

ifrågasatta utsträckningen av nattarbetsförbudet (betänkandet s. 488—489,

492 och 497—498). Härefter anför kommittén att en utvidgning av natt­

arbetsförbudet till att gälla allt hantverks- och industriellt arbete oavsett

arbetsställets storlek borde kunna genomföras utan större olägenheter, i

synnerhet om ökad möjlighet skapades för undantag vid säsongarbete och

gällande regel om minst 11 timmars sammanhängande ledighet slopades.

Kommittén har även övervägt frågan om utsträckning av nattarbetsför­

budet till icke-industriellt arbete i industriella företag men avvisat tanken

därpå. Beträffande detta spörsmål framhåller kommittén att anslutning till

nämnda konvention skulle medföra, att kvinna ej finge användas till något

slag av arbete nattetid i industriella företag. Förbudet skulle sålunda drabba

bland annat städnings-, vakt-, kontors-, sjukvårds- och marketenteriperso-

nal i industriföretag (betänkandet s. 498—500). Olägenheterna av ett dy­

likt förbud syntes vara så stora i förhållande till den nytta, som därigenom

torde vinnas, att kommittén icke ansåge sig kunna förorda en sådan ut­

vidgning.

Förslaget att slopa den nuvarande regeln att ledighe­

ten för nattvila skall omfatta minst 11 timmar i

följd motiverar kommittén på följande sätt.

Denna bestämmelse står enligt kommitténs mening icke i överensstäm­

melse med nutida uppfattning om kvinnas rätt till arbete eller arbetsfrihet.

Ur denna synpunkt kan det ej heller anses riktigt att för kvinnliga arbets­

tagare över 18 år, som sysselsättas i hantverks- eller industriellt arbete,

uppställa en strängare fordran beträffande ledighet för nattvila än för kvin­

nor i annat arbete. Det torde ur arbetarskyddssynpunkt dessutom ej vara

motiverat att för nyssnämnda arbetstagare över 18 år under alla förhållan­

den — oberoende av åldern i övrigt eller civilstånd — fordra, att de skola

beredas eller ha rätt till en nattlcdighet om minst 11 timmar i följd eller

vara skyldiga att under denna tidrymd ovillkorligen avhålla sig från arbe­

tet. Det må här erinras om att, då delegationen för det internationella social­

politiska samarbetet yttrade sig över den reviderade konventionen, denna

bland annat framhöll, att det knappast funnes några hållbara skäl för att

i fråga om användande till nattarbete försätta äldre ogifta kvinnor i annan

ställning än männen. På grund av vad som ovan anförts anser sig kommit­

tén icke böra i lagförslaget upptaga ifrågavarande bestämmelse. Genom

denna ändring av bestämmelsen minskas i viss mån även de olägenheter

1 1 llihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 smnl. AV 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

162

som uppstå, därest bestämmelsen, såsom föreslås, utsträckes att gälla jäm­

väl småindustrien. Sålunda beredes bland annat möjlighet att börja arbetet

tidigare påföljande dag, även om detta föregående dag fortgått till klockan

23 (enligt förslaget). Förslaget, som nödvändiggör uppsägning av Bern-

konventionen, får givetvis icke anses innebära, att fordran på tillräcklig

ledighet för nattvila eftersättes eller att rätten till sådan ledighet slopas.

Enligt kommitténs mening åvilar det arbetsgivaren att tillse, att arbets­

tagare erhåller tillräcklig nattledighet, även om ledighetens längd icke fasl-

ställes för vuxna arbetstagare.

I fråga om förslaget att förskjuta den tidpunkt då arbe­

tet senast skall sluta från klockan 22 till klockan

2 3 anför kommittén att den funnit denna ändring nödvändig för att större

möjlighet skulle ernås att anordna raster vid tvåskiftsarbete. Att detta vore

påkallat framginge icke minst av kommitténs undersökning rörande arbets­

förhållandena å industriella och därmed likställda arbetsställen. Denna ut­

visade sålunda (betänkandet s. 793), att inom textil- och beklädnadsindu­

strien över 4 200 kvinnliga arbetstagare hade blott eu rast om högst 15

minuter per skift, vilket måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Förhållandet sammanhängde emellertid med arbetstagarnas önskemål om

en kortare arbetstid på lördagar. En bidragande orsak till att skiftarbetet

verkade tröttande på arbetstagaren vore otvivelaktigt bristen på ordentliga

raster. Kommittén hade med sitt förslag på denna punkt velat åstadkomma

överensstämmelse med de föreslagna allmänna reglerna beträffande natt­

arbete. Ändringen komme även att möjliggöra en sådan fördelning av ar­

betet under veckans dagar vid skiftarbete, att en kortare arbetstid erhöl-

les på lördagar. Kommittén ansåge sig icke böra föreslå att tidpunkten för

arbetets början i enlighet med konventionen skulle framflyttas från kloc­

kan 5 till klockan 6, enär man i så fall icke skulle nå det syfte man velat

vinna genom att utbyta tidpunkten klockan 22 mot klockan 23.

Angående undantaget från nattarbetsförbudet för

kvinna i överordnad ställning uttalar kommittén, att en pröv­

ning i varje särskilt fall av en dylik arbetstagares rätt ej borde ske utan

att kvinna i överordnad ställning likaväl som en manlig arbetstagare i så­

dan ställning borde äga deltaga i nattarbete, då så vore påkallat. Genom

det föreslagna undantaget vunnes också överensstämmelse med 19 § andra

stycket i förslaget och med den reviderade konventionen.

Enligt kommitténs förslag skall i vissa fall dispens från natt­

arbetsförbudet för kvinnor kunna meddelas av arbetsrådet.

Sålunda föreslås att arbetsrådet, då så prövas nödigt, må tillåta att kvinna

användes till sådant arbete, som i 19 § första stycket undantagits från det

allmänna nattarbetsförbudet, dvs. arbete som på grund av sin natur, all­

mänhetens behov eller annan särskild omständighet måste bedrivas jäm­

väl nattetid. Undantag skall vidare kunna medgivas i sådana fall, då enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 29S-.

163

20 § dispens kan meddelas från det allmänna nattarbetsförbudet. Därjämte

föreslås att kvinna liksom hittills skall få användas till nödfallsarbete. Be­

träffande anmälan och ansökan om tillstånd skola i sådant fall gälla samma

föreskrifter som för arbetstagare i allmänhet. Kommittén uttalar, att den

förutsatte att dispens i allmänhet komme att avse endast en inskränkning

i den för nattvila obligatoriskt föreskrivna tiden och att sålunda tillstånd

att använda kvinna till arbete hela tiden mellan klockan 23 och 5 komme

att lämnas allenast i undantagsfall.

Yttrandena.

I yttranden från några kvinnoorganisationer yrkas, att de speciella

bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte utgå

ur förslaget. Sålunda anför yrkeskvinnors smnnrbetsförbund följande.

Vi taga i princip avstånd från allt nattarbete, men i den mån sådant

måste förekomma böra bestämmelserna härom vara desamma för såväl

manliga som kvinnliga arbetstagare. Det allmänna nattarbetsförbudet torde

sålunda vara tillfyllest. Det kan även påpekas, att de övriga nordiska län­

dernas arbetarskyddslagstiftning icke innehåller några särbestämmelser för

kvinnor i detta avseende. Ytterligare kan anföras, att särbestämmelser med

förbud rörande hantverks- och industriellt arbete framstå som menings­

lösa, då förbudet icke kan utsträckas till övriga för den kvinnliga arbets­

kraften betydligt viktigare områden, inom vilka nattarbete förekommer i

större utsträckning än inom industrien. Som exempel på sådana områden

kan nämnas arbete vid post, telegraf, apotek, inom sjukvården och i restau­

rangbranschen.

Liknande synpunkter åberopas av Fredrika-Bremer-förbundet och sven­

ska open doorgruppen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att de speciella bestämmelserna om

kvinnors nattarbete borde kunna utgå, för den händelse länsstyrelsens för­

slag att dispens skulle krävas för allt nattarbete bifölles.

Föreningen SAIA uttrycker den förhoppningen, att det allmänna natt­

arbetsförbudet i praktiken komme att få en sådan styrka och tillämpas

så restriktivt, att man inom en snar framtid kunde komma ifrån oegentlig-

heten med det speciella förbudet mot att använda kvinna till hantverks-

och industriellt arbete på natten.

Å andra sidan framhåller landsorganisationen, att det från vissa håll

framförda kravet på slopande av nattarbetsförbudet för kvinnor icke upp-

bures av de berörda, i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna själva och

ej heller av deras fackliga organisationer.

Riksförsäkringsanstalten ifrågasätter — under åberopande av att det

egentliga syftet med nattarbetsförbudet för kvinnor torde vara att bereda

kvinnan särskilt skydd i egenskap av maka eller moder eller blivande så­

dan — huruvida icke kvinna som fyllt 45 år kunde undantagas från natt­

arbetsförbudet.

164

Kommitténs förslag om utsträckning av nattarbetsför­

budet till mindre företag inom industrien och

hantverket har icke föranlett erinran i något yttrande.

Även förslaget om slopande av den nuvarande regeln

o in minst 11 timmars oavbruten ledighet har allmänt

tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Däremot äro meningarna delade om lämpligheten av kommitténs förslag

att inskränka den tidrymd som nattarbetsförbudet

avser till tiden mellan klockan 23 och 5. Förslaget till-

styrkes uttryckligen av socialstyrelsen, fattigvårds- och barnavårdsförbun-

det och föreningen SA1A, men avstyrkes av landsorganisationen och koope­

rativa förbundets styrelse. Landsorganisationen meddelar, att textilarbetare­

förbundet i yttrande över förslaget mycket kraftigt motsatt sig den ifråga­

satta inskränkningen samt framhåller vidare, att det av kommittén an­

förda skälet för ändring vore detsamma som åberopats för motsvarande in­

skränkning av tiden för minderårigs nattvila, nämligen rastbehovet vid

skiftarbete. Lika litet som beträffande sistnämnda kategori kunde lands­

organisationen för de kvinnliga arbetstagarnas del —- och mot dessas av­

styrkande — tillmäta det anförda motivet utslagsgivande betydelse. För

övrigt hade denna hänsyn till arbetstagarnas intresse ingalunda varit det

ursprungliga och kraftigast verksamma motivet vid aktualiserandet av

denna fråga. Det funnes så mycket mindre anledning att inskränka natt-

arbetsförbudet som kommittén föreslagit mycket vidsträckta dispensmöj­

ligheter.

Det föreslagna undantaget för arbetstagare i överord­

nad ställning har lämnats utan erinran.

Beträffande dispensbestäm melserna uttalar statens institut

för folkhälsan att vid undantags beviljande hänsyn borde tagas till att

yrkesarbetande kvinnor, som samtidigt skötte hem och hushåll för make

och barn, ofta hade en orimligt stor arbetsbörda och därför icke lämpligen

borde ha nattarbete. Landsorganisationen säger sig ehuru med viss tvekan

kunna acceptera den föreslagna utvidgningen av dispensmöjligheterna.

Föreningen SAIA anser de föreslagna undantagsbestämmelserna möjliggöra

en bättre anpassning för kvinnorna på arbetsfältet. Yrkeskvinnors sam-

arbetsförbund — som i första hand avstyrker det särskilda nattarbetsför­

budet för kvinnor — anför som exempel på fall, där dispens under alla

förhållanden borde kunna beviljas, rundgång vid tvåskiftsarbete. Kvinnorna

borde nämligen ha samma möjlighet som männen att genom rundgång

skaffa sig längre sammanhängande ledighet. Om båda makarna arbetade,

vore det dessutom av vikt, att deras ledigheter kunde uttagas inom samma

tidrymd. Handelskammaren i Göteborg förordar att befogenheten att med­

giva undantag tillägges distriktschefen i stället för arbetsrådet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. I\Iaj:ta proposition nr 298.

165

Departementschefen.

Ehuru kommittén föreslagit en skärpning av det allmänna stadgandet

om nattvila, har kommittén ansett det påkallat att alltjämt bibehålla det

särskilda nattarbetsförbudet för kvinnor. I yttranden från Fredrika-Bremer-

förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund och svenska open doorgruppen

har yrkats att bestämmelserna om kvinnors nattarbete måtte slopas. Lands­

organisationen har emellertid framhållit att detta krav icke stöddes av de

i industriellt arbete sysselsatta kvinnorna och ej heller av deras fackliga

organisationer. Enligt min mening utgör detta ett kraftigt belägg för att

behov av ifrågavarande skyddslagstiftning fortfarande måste anses före­

ligga-

Kommittén har — förutom en utvidgning av tillämpningsområdet — före­

slagit vissa uppmjukningar av de nuvarande bestämmelserna. Det är emel­

lertid att märka, att gällande arbetarskyddslags föreskrifter om kvinnors

nattarbete bygga på den av Sverige år 1910 ratificerade Bernkonventionen

av år 1906. Därest de av kommittén föreslagna uppmjukningarna skulle

genomföras, måste konventionen uppsägas. En dylik åtgärd synes icke

böra vidtagas utan att starka skäl tala därför. Det må i detta sammanhang

framhållas, att kommitténs förslag om slopande av bestämmelsen att natt­

vilan skall omfatta minst 11 timmar i följd, inskränkning av den förbjudna

perioden till tidrymden mellan klockan 23 och 5 samt utvidgning av dis­

pensmöjligheterna jämväl strider mot den år 1934 reviderade konventionen

angående kvinnors nattarbete, vilken icke ratificerats av vårt land. Frågan

om revision av sistnämnda konvention har upptagits på dagordningen för

det sammanträde med internationella arbetskonferensen, som skall äga rum

innevarande år. Ett huvudsyfte med den planerade revisionen är att åstad­

komma större smidighet beträffande den förbjudna perioden för att under­

lätta användningen av tvåskiftsarbete. Med hänsyn härtill synes mig anled­

ning icke föreligga att nu genomföra de av kommittén föreslagna uppmjuk­

ningarna utan torde det slutliga ställningstagandet till dessa spörsmål böra

anstå, tills revisionsfrågan avgjorts.

Gällande nattarbetsförbud för kvinnor avser endast industriellt arbete,

som bedrives i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas

minst 10 arbetare. Enligt kommitténs förslag skall förbudet utsträckas

lill mindre arbetsställen inom industrien och hantverket. I yttrandena har

icke någon invändning häremot gjorts. På denna punkt innebär förslaget

ett närmande till 1934 års konvention. Enligt min mening har kommittén

anfört vägande skäl för eu dylik utvidgning. Förslaget synes kunna genom­

föras utan hinder av all de av kommittén förordade uppmjukningarna av

nattarbetsförbudet ställts på framtiden.

1 enlighet med det anförda föreslår jag ingen annan saklig ändring i de

nuvarande bestämmelserna om kvinnors användande till nattarbete än att

nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta samtliga arbetsställen inom in­

dustrien och hantverket. Härjämte förordar jag, att i fråga om nödfalls-

1CG

arbete anmälnings- och ansökningsförfarandet ordnas på samma sätt som

i fråga om minderårigs användande till sådant arbete.

Veckovila.

Gällande lag.

I 5 § 1) arbetarskyddslagen stadgas att arbetarna för varje period om sju

dagar i regel skola åtnjuta sammanhängande ledighet av minst tjugofyra

timmars varaktighet samt att sådan veckovila såvitt möjligt bör förläggas

till söndag och till samma tider för alla vid ett arbetsställe anställda. Från

vad sålunda föreskrivits äger emellertid yrkesinspektionens chefsmyndig­

het, efter hörande av vederbörande organisationer av arbetsgivare och arbe­

tare, medgiva undantag för visst slag av sysselsättning eller visst arbets­

ställe. Om inskränkning göres i veckovilan bör motsvarande frihet från

arbete såvitt möjligt beredas.

Enligt 38 § 4 mom. äger chefsmyndigheten, om den finner att arbets­

givare åsidosätter vad som stadgas om veckovila, meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av stadgandets iakttagande. Överträdelse av så­

dan föreskrift är jämlikt 42 § straffbelagd.

Dessa bestämmelser infördes i arbetarskyddslagen genom lag den 12 juni

1931, som trädde i kraft den 1 januari 1932. Därvid meddelades en över­

gångsbestämmelse, enligt vilken den i 5 § 1) föreskrivna skyldigheten att

bereda arbetarna veckovila icke skulle gälla för sådant slag av sysselsätt­

ning eller sådant arbetsställe, där vid tiden för lagens ikraftträdande vecko­

vila icke tillämpades; dock borde sådan ledighet beredas arbetarna, där ej

arbetets natur, allmänhetens behov eller annan omständighet skäligen

kunde anses kräva avvikelse, och skulle stadgandet om chefsmyndighetens

befogenhet att meddela föreskrifter äga motsvarande tillämpning. Vidare

föreskrevs att, där undantag från vad i 5 § 1) stadgades ägde ruin, arbets­

givaren borde underrätta chefsmyndigheten därom.

Vidare föreskrives i 37 § andra stycket, att å varje arbetsställe, som icke

helt är undantaget från föreskriften i 5 § 1) om veckovila, skall på lämplig

plats finnas anslagen uppgift angående tiden för veckovila för arbetarna

eller, där tiden icke är densamma för alla arbetare eller grupper av dem,

för envar grupp eller arbetare. Särskilt anslag erfordras dock ej, om i all­

männa arbetstidslagen föreskrivet arbetstidsschema innehåller uppgift i

dessa hänseenden.

Konvention.

Vid internationella arbetskonferensen i Geneve år 1921 antogs en kon­

vention angående tillämpningen av veckovila i industriella företag, vilken

konvention ratificerats av Sverige den 27 november 1931. Konventionen,

som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 198/1923 s. 28 ff„ inne­

håller i huvudsak följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

167

Hela den personal, som sysselsättes i ett industriellt företag — vartill

även byggnads- och transportföretag hänföras — skall med vissa angivna

undantag under loppet av varje tidrymd om sju dagar åtnjuta en vilotid

om minst tjugofyra timmar i följd. Denna vilotid skall såvitt möjligt be­

redas varje företags hela personal samtidigt. Där så är möjligt skall vilo­

tiden infalla å de dagar, som enligt landets eller traktens tradition eller

sedvänja ägnas åt vila.

Undantagsmöjligheterna äro i huvudsak följande. Rena familjeföretag

kunna helt undantagas från regleringen. Dessutom äger varje stat att med

beaktande särskilt av alla tillbörliga ekonomiska och humanitära synpunk­

ter och efter samråd med kompetenta arbetsgivar- och arbetarorganisatio­

ner, där sådana finnas, medgiva undantag från eller avkortning i vecko-

vilan. Det föreskrivna samrådet erfordras icke beträffande sådana undan­

tag, som före konventionens biträdande beviljats med tillämpning av gäl­

lande lagstiftning. Varje stat bör såvitt möjligt meddela bestämmelser om

kompensationsledighet i fall då undantag medgivits, såframt ej genom över­

enskommelse eller sedvänja redan är sörjt för dylik ledighet.

Dessutom föreskrives bl. a. att det skall åligga varje arbetsgivare att, där

veckovila gives samfällt åt hela personalen, tillkännagiva tiden för den­

samma antingen medelst anslag på arbetsstället eller å annan lämplig plats

eller ock på annat av regeringen godkänt sätt samt, där så icke är fallet,

medelst ett register, upprättat på sätt som godkänts genom lagstiftning eller

genom ett av vederbörande myndighet utfärdat reglemente, angiva de an­

ställda, för vilka särskilda föreskrifter gälla beträffande veckovila ävensom

innehållet i dessa föreskrifter.

Kommitténs förslag.

Det av kommittén föreslagna stadgandet om veckovila (22 §) överens­

stämmer med 5 § 1) i gällande arbetarskyddslag med endast den ändringen

att ordet »bör» i första styckets andra punkt och i tredje stycket utbytts

mot ordet »skall». Kommittéförslaget saknar emellertid motsvarighet till

den i gällande lag förekommande övergångsbestämmelsen, enär enligt kom­

mitténs mening denna begränsning av huvudregelns tillämpning icke syn­

tes böra bibehållas.

Bestämmelserna om veckovila skola icke gälla för familjemedlem till

arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindustriell

arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning endast i

den mån så föreskrives av arbelsrådet.

Kommittén framhåller att slopandet av övergångsbestämmelsen komme

att medföra bl. a. att i och med den nya lagens ikraftträdande skyldighet

inträdde att även vid arbete med flottning och utskiljning av trävaror i

flottleder tillämpa stadgandet om veckovila. I anslutning härtill anför kom­

mittén följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

168

Att med hänsyn till detta förhållande införa ett särskilt undantagsstad-

gande i lagen synes icke lämpligt. Det torde nämligen i allmänhet få förut­

sättas, att i den mån dylikt arbete försiggår på söndag, detta sker mesta­

dels blott under en del av söndagsdygnet och endast i särskilda fall under

hela dygnet. I det förstnämnda fallet torde det således endast vara fråga

om en viss inskränkning av den för veckovilan bestämda tidrymden om

24 timmar, och en inskränkning härvidlag torde såsom huvudregeln om

veckovila utformats utan hinder kunna göras. I de fall åter, då vid arbete

av nämnda slag hinder föreligger att uttaga den föreskrivna veckovilan,

torde enligt kommitténs mening undantag från huvudregeln kunna med­

delas jämlikt 22 § andra stycket. Sådant undantag, som kan avse antingen

visst slag av arbete eller visst arbetsställe, bör kunna meddelas för relativt

lång tid. Framställning om undantag bör kunna göras av flottningsför-

ening, till vilken vederbörande arbetsgivare äro anslutna.

Med anledning av att lantarbetsgivareföreningen i yttrande över kom­

mitténs preliminära förslag gjort gällande, att föreskriften om veckovila

icke kunde tillämpas på djurskötsel, anför kommittén att jämlikt huvud­

regelns avfattning hinder icke förelåge att i fråga om dylikt arbete företaga

erforderlig inskränkning i veckovilan. Det finge dock anses önskvärt att

även djurskötare så långt möjligt erhölle den föreskrivna ledigheten. En

inskränkning av veckovilan kunde stundom vara påkallad även beträffande

en del andra arbeten inom jordbruket, t. ex. vid skördearbete. Enligt kom­

mitténs mening skulle också i dylikt särskilt fall inskränkning i veckovilan

kunna ske.

Kommittén uttalar vidare att bestämmelsen om veckovila gällde även

fastighetsarbetare, men att enligt kommitténs mening hinder icke skulle

föreligga att jämväl på detta område göra inskränkning i den angivna tid­

rymden för veckovila, om så skulle finnas påkallat med hänsyn till arbetets

natur, allmänhetens behov eller annan särskild omständighet.

Kommittén framhåller slutligen att gällande bestämmelse angående an­

slag om tiden för veckovila icke upptagits i lagförslaget, enär den finge

anses sakna praktisk betydelse. Slopandet av denna föreskrift innebure

emellertid en sådan avvikelse från konventionens bestämmelser, att det

syntes nödvändigt att frånträda konventionen, därest ej tillkännagivandet

av veckovilan skedde på annat av Kungl. Maj :t godkänt sätt.

Yttrandena.

I flera yttranden yrkas att vissa slag av verksamhet måtte undantagas

från föreskrifterna om veckovila. Sålunda anför lantbruksstyrelsen att den

föreslagna huvudregeln även om den syntes medgiva en viss inskränkning

av ledighetens längd svårligen torde kunna tillämpas inom jordbruket,

där särskilt djurskötseln krävde ett kontinuerligt arbete. Framför allt syn­

tes nu rådande brist på arbetskraft inom jordbruket lägga hinder i vägen

för en sådan tillämpning. Bestämmelserna om veckovila borde därför icke

gälla arbetstagare, varom bär vore fråga. Lantarbetsgivareföreningen anser

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

Kurigl. Maj:ts proposition nr 298.

169

det nödvändigt att undantaga djurskötsel. Till stöd härför anför föreningen

följande.

Redan under nuvarande förhållanden, då djurskötarna åtnjuta 24 tim­

mars ledighet i regel blott varannan vecka, möter det stora svårigheter att

få utearbetarna att fullgöra ersättartjänst i stall och ladugård. Genom­

förandet av bestämmelsen i det nu framlagda förslagets 22 § skulle skärpa

dessa svårigheter därhän att de i många fall bleve oöverstigliga. På en gård

med stallare och kreatursskötare samt två utearbetare skulle dessa senare

få göra ersättartjänst praktiskt taget varje söndag eller i vart fall en dag

i veckan. Genom att också utearbetarna tillförsäkrats samma rätt till

veckovila, skulle de, oavsett om de göra ersättartjänst på söndag eller var­

dag, undandragas sitt egentliga arbete vardera en dag i veckan. Olägen­

heterna av en sådan upprepad splittring av arbetslaget äro uppenbara. Här­

till kommer att bestämmelsen icke står i samklang med lantarbetstidslagen,

som medger utökad veckoarbetstid vid ersättareänstgöring bl. a. just för

att möjliggöra för en utearbetare att göra ersättartjänst på söndag utan att

därför behöva beredas ledighet å en av veckans vardagar.

Lantbruks förbundet framhåller att ledighet av minst 24 timmars var­

aktighet för varje period av 7 dagar icke alltid kunde beredas arbetstagare,

som sysslade med djurskötsel. Kommittén hade visserligen uttalat att hin­

der icke förelåge att för dylika arbetstagare göra erforderlig inskränkning

i veckovilan, men detta borde klarare återgivas i lagtexten.

Föreningen skogsarbeten befarar att de föreslagna bestämmelserna

komme att hindra arbetets rationella anordnande inom vissa verksamhets­

områden. Särskilt gällde detta flottningen, där generella undantag

måste medgivas med hänsyn till att arbetet i väsentlig grad måste anpassas

till sådana opåverkbara betingelser som vattentillgång, vindförhållanden

o. d. Kommittén hade uppmärksammat detta förhållande och i motive­

ringen uttalat sig för ett förenklat, summariskt dispensförfarande. En be­

stämmelse av denna innebörd syntes lämpligen böra intagas i anvisning­

arna till 22 §.

Generaltullstyrelsen föreslår att tullverkets personal undantages

från bestämmelserna om veckovila.

Fastighetsägarnas arbetsgivareförbund hemställer att fastig hets­

ar be t ar na undantagas från bestämmelserna om veckovila. Förbundet

framhåller att gällande arbetarskyddslags föreskrifter icke ägde tillämplig­

het å ifrågavarande arbetsområde. Enär eldningen för värme och varm­

vatten icke kunde avbrytas, skulle införande av veckovila för fastighets-

arbetare innebära alt andra arbetstagare måste utföra arbetet i deras ställe,

och om veckovilan regelmässigt skulle förläggas till söndagar, komme andra

arbetstagare att få sin ledighet splittrad. Enligt förbundets förmenande

torde det bli svårt för fastighetsägarna att skaffa ersättare för fastighets-

arbetarna. Jämlikt kollektivavtal ägde arbetstagare, därest han önskade

ledighet på grund av sjukdom eller andra särskilda omständigheter, sätta

annan av arbetsgivaren godtagen person i sitt ställe. Denna bestämmelse

170

finge anses tillfyllest. Möjligheten för arbetstagarna att på detta sätt få

ledigt från fastighetsarbetet hade emellertid utnyttjats endast i enstaka

undantagsfall, vilket syntes visa att behov av ledighet icke förelåge. Vidare

hade fastighetsarbetare enligt kollektivavtalet rätt att låta sina familje­

medlemmar biträda med arbetet.

Tidningsutgivareföreningen föreslår ett undantagsstadgande av innehåll

att arbete under kortare tid än tre timmar per dag skall få

äga rum under sju dagar i veckan utan arbetsrådets medgivande. För­

eningen framhåller, att det f. n. förekomme att tidningsbud vid sjudagars-

tidningar icke hade ordnad veck o vila. Av tidningarna upprepade gånger

gjorda försök att införa vissa ledighetsdagar för sådana tidningsbud hade

strandat på organisatoriska svårigheter, vilka till följd av rådande brist

på arbetskraft nu vore ännu större än tidigare. Sedan ett år tillbaka finge

tidningsbilden emellertid som kompensation för de uteblivna ledighetsda-

garna en ledighetsvecka extra för år utöver den lagenliga semestern. Då

det närmast syntes kunna antagas, att det varit kommitténs mening att

även ett arbete, som varade endast ett par timmar om dagen, skulle be­

rättiga till veckovila på söndagar, förordade föreningen en bestämmelse om

undantag för sådant arbete.

Föreningen framhåller vidare att enligt gällande kollektivavtal för tid­

ningarna nattveckorna vid sjudagars morgontidningar omfattade sju dygn

i följd samt dagveckorna fem arbetsdygn och två ledighetsdygn. Då denna

arbetsindelning vore av vital betydelse för framställning av sjudagar stid­

ningar, förutsatte föreningen att möjlighet skulle föreligga att även i fort­

sättningen förlägga arbetet på samma sätt. Av förslaget framginge emel­

lertid icke, huruvida arbetsrådets tillstånd erfordrades därtill. I anvisning­

arna borde därför intagas eu klarläggande föreskrift, enligt vilken arbets­

vecka finge omfatta sju dygn därest arbetet under föregående eller följande

vecka begränsades till fem dygn.

Gencralpoststyrelsen anför att i den mån förhållandena så medgåve allt

gjordes för att befria personalen vid postverkets lokalförvaltningar från

söndagstjänstgöring — bl. a. genom att anlita tillfälliga vikarier — men

att denna personal likväl i regel måste tjänstgöra varannan eller var tredje

söndag, i flertalet fall dock endast några morgontimmar. Då veckovilan

på grund av arbetsförhållandena och tillgången på vikarier icke lämpligen

kunde förläggas till annan veckodag, erhölle dessa tjänstemän sålunda ej

minst 24 timmars sammanhängande vila den vecka, under vilken de full­

gjorde söndagstjänstgöring. I samband med tjänstfri söndag kompensera­

des de emellertid, då så läte sig göra, genom avkortad tjänstgöring före­

gående lördagsmiddag och i många fall även följande måndagsmorgon. Om

den föreslagna paragrafens formulering icke skulle anses giva styrelsen

befogenhet att ordna personalens veckovila efter dessa nu tillämpade rikt­

linjer, funne sig styrelsen böra anhålla om generellt medgivande att göra

Kungl. Maj.ts proposition nr 2‘JS.

171

de undantag från bestämmelserna, som vore oundgängligen nödvändiga

med hänsyn till postarbetets behöriga gång.

Vattenfallsstyrelsen uttalar att det förefölle, som om kommitténs mening

vore den, att tillstånd av arbetsrådet skulle erfordras exempelvis för att

under söndag utföra betonggjutning vid ett kraftstationsbygge, som av tek­

niska skäl icke kunde avbrytas, eller andra arbeten som icke kunde för­

läggas till annan tid, såsom vissa arbeten på kraftledningar. Vad som f. n.

gällde i fråga om begränsning av övertidens omfattning borde emellertid

enligt styrelsens uppfattning vara tillräckligt.

I vissa yttranden föreslås skärpning av förslagets bestäm­

melser om veckovila. Sålunda anser riksförsäkringsanstalten att fordran

på veckovila borde uppställas som en allmän regel, från vilken generella

undantag för visst slag av arbete eller visst arbetsställe icke skulle få före­

komma annat än efter medgivande av arbetsrådet. Utan sådant medgivande

borde föreskriften om veckovila få eftersättas endast då någon oförutsedd

händelse föranledde därtill.

Landsorganisationen framhåller i anledning av den i huvudregeln före­

kommande inskränkningen »i regel» att möjligheten till undantag borde

angivas på ett bestämdare sätt och t. ex. göras beroende av gitt särskilt hin­

der mötte för tillämpning av huvudregeln. Med förslagets avfattning måste

det te sig svårt att bedöma, i vilka fall dispens över huvud erfordrades.

Därjämte borde dispens kunna förbindas med föreskrift om kompensations-

ledighet enligt tredje stycket.

Departementschefen.

Den av arbetarskyddskommittén föreslagna regleringen av arbetstagar­

nas rätt till veckovila avviker från nu gällande bestämmelser i samma ämne

egentligen endast därutinnan att det hittillsvarande undantaget för äldre

sedvana ej upptagits. Kommittén har ansett att i vissa angivna fall den

föreslagna huvudregeln icke lade hinder i vägen för att utan dispens regel­

bundet göra erforderlig inskränkning i veckovilan. En sådan tolkning av

stadgandet synes emellertid vara utesluten. I likhet med riksförsäkrings­

anstalten anser jag alt det icke utan arbetarskyddsstyrelsens medgivande

bör vara tillåtet att inom visst slag av verksamhet eller inom visst företag

mer eller mindre regelbundet tillämpa kortare veckovila än 24 timmar i

följd. Å andra sidan torde det icke vara lämpligt alt kräva dispens för

inskränkning i veckovilan vid ett eller annat enstaka tillfälle. För att den

sålunda angivna innebörden av undantaget klarare skall komma till uttryck

synas orden »i regel» böra utbytas mot »där ej särskilt förhållande tillfäl­

ligtvis påkallar undantag». Att såsom i några yttranden ifrågasatts i lagen

generellt undantaga vissa slag av sysselsättning från föreskrifterna om

veckovila kan jag icke finna lämpligt. Det sagda innebär, att dispens kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

172

mer att erfordras exempelvis för sådan inskränkning av veckovilan för

flottningsarbetare, djurskötare och fastighetsarbetare, som kommittén för­

utsatt kunna ske utan särskilt tillstånd. Den av mig förordade lösningen

kan visserligen väntas medföra en ökning av antalet dispensärenden, men

dispensförfarandet torde icke behöva bli särskilt betungande. Jag förutsät­

ter nämligen, att arbetarskyddsstyrelsen i uppenbara fall för viss tid eller

tills vidare beviljar generell dispens för visst slag av arbete, gällande även

företag, vilka icke äro medlemmar i den organisation som gjort ansök­

ningen. I allmänhet torde icke erfordras total befrielse utan endast viss av­

vikelse från föreskrifterna om veckovila. Självfallet bör dispensbeslut kunna

förbindas med villkor, exempelvis om kompensationsledighet.

I anledning av vad vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande anfört vill jag

framhålla, att dispens icke erfordras för att, där så kan anses påkallat,

veckovilan förlägges till annan dag än söndag.

Enligt en av Sverige ratificerad konvention på förevarande område —-

vilken dock endast avser industriella företag, däri inräknat byggnads- och

transportföretag — skall anslag om tiden för veckovilan finnas på arbets­

stället eller annan lämplig plats eller ock tiden angivas på annat lämpligt

sätt. Föreskrifter i detta hänseende synas fördenskull böra meddelas i

administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Minimiålder för användande i arbete.

Gällande lag.

Enligt 9 § arbetarskyddslagen får minderårig icke användas till arbete,

förrän den minderårige fyllt 13 år och — där ej fråga är om arbete allenast

under ferietid — inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller

däremot svarande kunskaper eller färdigheter eller ock erhållit behörigt

tillstånd att lämna folkskolan. För vissa slag av arbete föreskrives en högre

åldersgräns. Beträffande bergverks-, bruks-, fabriks-, hantverks- och annat

industriellt arbete, byggnads-, skogsavverknings- och kolningsarbete samt

arbete med transport av personer eller gods gäller sålunda enligt 10 § första

stycket förbud mot användande av minderårig under 14 år, såvida ej fråga

är om distribution av varor eller uträttande av bud eller ärenden. Vidare

stadgas i 11 §, att minderårig under 16 år icke må användas till arbete

under jord i stenbrott eller gruva.

I fråga om lätt arbete, som bedrives i fria luften och fortgår allenast kor­

tare tid av året samt icke regleras av samband med mekaniskt driven ar­

betsprocess, äger enligt 12 § första stycket yrkesinspektionens chefsmyn­

dighet bevilja eftergift från de i 9 § och 10 § första stycket meddelade för­

buden, när skäl därtill äro. Enligt 12 § andra stycket äger därjämte chefs­

myndigheten i särskilda fall meddela eftergift från förbudet i 10 § första

stycket, där så prövas nödigt till förekommande av sysslolöshet eller annat

17.‘i

allvarligt inen för den minderårige. Någon möjlighet att erhålla dispens

från förbudet i 11 § finnes däremot icke.

I detta sammanhang må erinras om att, såsom tidigare nämnts, lagens

bestämmelser om minderåriga icke äga tillämpning å jordbruket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!/S.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetsorganisationens generalkonferens i Geneve år

1937 antogos förslag till konventioner rörande minimiålder för barns an­

vändande till industriellt resp. icke-industriellt arbete. Dessa båda konven­

tioner utgöra revisioner av två 1919 resp. 1932 av arbetsorganisationens

konferens antagna konventioner i ämnet. Den huvudsakliga innebörden av

revisionen är, att minimiåldern böjts från 14 till 15 år. Varken de ur­

sprungliga eller de reviderade konventionerna ha ratificerats av Sverige.

De reviderade konventionerna, vilka i översättning finnas återgivna i pro­

positionen nr 45/1938 s. 22—30, innehålla i huvudsak följande.

Enligt den reviderade konventionen angående minimiålder för barns an­

vändande i industriellt arbete få barn under 15 år icke användas i indu­

striella företag eller någon gren av sådant företag. Undantag medgives blott

för företag, vari sysselsättas endast medlemmar av arbetsgivarens familj,

och detta allenast såframt sysselsättningen icke är farlig för liv, hälsa eller

moral. I en samtidigt antagen rekommendation angående minimiålder för

barns användande i familjeföretag hemställes, att medlemmarna av orga­

nisationen måtte sträva efter att tillämpa sin lagstiftning angående minimi­

ålder för användande till arbete å alla industriella företag, familjeföretagen

därunder inbegripna.

Den reviderade konventionen angående minimiålder för barns använ­

dande till icke-industriellt arbete äger tillämpning å varje arbete, som icke

regleras i konventionen angående industriellt arbete eller i konventionerna

angående minimiålder för barns användande i jordbruket (1921) respek­

tive till sjöss (1936), med undantag för fiske till havs och arbete i vissa

skolor. Efter beslut av vederbörande nationella myndighet må dock från

konventionen undantagas dels företag, vari sysselsättas endast medlemmar

av arbetsgivarens familj, under villkor att arbetet icke är skadligt eller far­

ligt och dels husligt arbete i familj, vilket utföres av medlemmar av famil­

jen. Enligt huvudregeln i konventionen må barn under 15 år eller barn,

som fyllt 15 år men ännu äro underkastade primär skolplikt, icke användas

till sådant arbete, varå densamma äger tillämpning. Konventionen innehål­

ler emellertid det undantaget från huvudregeln att barn som fyllt 13 år i

viss utsträckning och på vissa villkor må användas till lätt arbete.

Genom proposition nr 45/1938 inhämtades riksdagens yttrande över kon­

ventionerna och rekommendationen. Därvid anförde jag i egenskap av

föredragande departementschef, att jag icke till ratificering kunde förorda

174

konventionen angående minimiålder för barns användande till ickc-indu-

striellt arbete, att frågan om ratifikation av konventionen angående mi­

nimiålder för barns användande till industriellt arbete lämpligen borde an­

stå, till dess en allmän revision av arbetarskyddslagen komme till stånd

samt att av enahanda skäl rekommendationen icke för det dåvarande

borde giva anledning till åtgärder. Riksdagen anslöt sig till denna upp­

fattning (skriv, nr 98/1938).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att minimiåldern för minderårigs användande till

arbete höjes från 13 till 14 år samt att den för minderårigs sysselsättande

i industriellt och därmed likställt arbete gällande åldersgränsen höjes från

14 till 15 år (26 §). Sistnämnda åldersgräns skall tillämpas beträffande

industriellt arbete, hantverksarbete, byggnadsarbete, arbete i gruva, sten­

brott och grustag och därmed jämförligt arbete, skogsavverknings- och kol-

ningsarbete, arbete med transport av personer eller gods samt arbete i

hotell, restauranger och kaféer, dock skall den högre åldersgränsen icke

gälla för uträttande av bud eller ärenden eller lättare distributionsarbete.

Förslaget innebär sålunda även den skärpningen att arbete i grustag, hotell,

restauranger och kaféer, för vilket nu den allmänna lägsta åldersgränsen

gäller, likställes med industriellt arbete. Vidare föreslås förbud mot min­

derårigs användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott eller å

annan liknande arbetsplats, t. ex. tunnelarbete. Såsom ytterligare villkor

för minderårigs användande i annat arbete än ferieai'bete uppställer för­

slaget liksom gällande lag att den minderårige fullgjort sin folkskolplikt.

I likhet med vad som f. n. är fallet skall dispens från dessa bestämmelser

i viss utsträckning kunna meddelas.

Bestämmelserna om minimiålder och fullgjord skolgång skola enligt för­

slaget icke gälla för jordbruket med osjälvständiga binäringar, hemindu­

strielit arbete, arbete av familjemedlem och s. k. kooperativ verksamhet.

Å arbete av elev vid läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån

så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén anför icke någon egentlig motivering till förslaget om höj­

ning av åldersgränserna för minderårigs användande i arbete men redo­

visar i betänkandet vissa synpunkter ur vilka frågan övervägts. Till en

början framhålles sålunda att kommittén enligt de för utredningsuppdraget

lämnade direktiven hade att pröva frågan om ratificering av de förut om­

nämnda konventionsförslagen. En höjning av minimiåldern till 15 år för

varje slag av arbete — vilket utgjorde en förutsättning för att konventions­

förslagen skulle kunna ratificeras — ansåge sig kommittén emellertid icke

kunna föreslå. Frågan sammanhängde med ett flertal andra spörsmål. Så­

lunda syntes hänsyn böra tagas dels till den ålder, vid vilken de minder­

Kungl. Maj:Is proposition nr 298.

17.')

åriga i regel fullgjort sin skolplikt och i vilken omfattning yrkesundervis­

ning kunde erhållas efter folkskolans slut, och dels till frågan huruvida

olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än för äldre. Vidare borde

det klarläggas, om det med hänsyn till den minderåriges hälsa och kropps­

utveckling kunde anses påkallat att höja åldersgränsen.

Beträffande frågan vid vilken ålder den primära skolplikten i regel vore

fullgjord, anför kommittén till en början att av de barn som under läsåret

1935—36 slutade folkskolan 56 CU avgingo vid 13 års ålder. Även om den

genomsnittliga avgångsåldern konime att höjas till något över 14 år till

följd av den sjuåriga folkskolans genomförande, torde man likväl alltjämt

få förutsätta, att det största antalet barn komme att lämna skolan vid 14

års ålder. För närvarande kunde efter avslutad folkskola endast ett myc­

ket begränsat antal barn beredas yrkesundervisning före inträdet i för­

värvslivet. En höjning av minimiåldern till 15 år för barns användande till

industriellt arbete och i viss omfattning även till icke-industriellt arbete

skulle följaktligen under nuvarande förhållanden för många barn medföra

sysslolöshet under ett år eller mera mellan skolgångens slut och inträdet

i arbetet. Anledningen till att minimiåldern höjts i konventionsförslagen

hade främst varit att motverka ungdomsarbetslösheten. Den ifrågasatta

höjningen av åldersgränsen skulle emellertid för vårt iands vidkommande

i stället skapa viss sysslolöshet bland de minderåriga. För industriens del

torde dock en höjning av åldersgränsen till 15 år icke bli av särskilt in­

gripande natur. Av den av kommittén verkställda statistiska undersök­

ningen framginge nämligen, att år 1938 i industriellt arbete samt bygg­

nads- och transportarbete (utom flottningsarbete) sysselsatts endast 175

trettonåringar och 3 264 fjortonåringar (bilaga A till betänkandet s. 774).

Frågan huruvida olycksfallsfrekvensen vore högre för minderåriga än

för arbetstagare över 18 år vore, uttalar kommittén, svår att besvara. En

bearbetning av tillgängligt statistiskt material, vilken kommittén låtit verk­

ställa, utvisade att olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga vore något,

ehuru obetydligt, högre än bland vuxna arbetare. Skillnaden vore dock icke

så stor att den motiverade en höjning av minimiåldern. För att nedbringa

olycksfallsfrekvensen bland de minderåriga syntes snarare böra tillgripas

den utvägen att skärpa eller utvidga bestämmelserna om förbud mot min­

derårigas användande till vissa farliga arbeten.

Beträffande frågan om det med hänsyn til! de minderårigas hälsa och

kroppsutveckling kunde anses påkallat att höja åldersgränsen framhåller

kommittén inledningsvis, att spörsmålet svårligen läte lösa sig generellt,

och anför vidare följande.

I det särskilda fallet får hänsyn tagas till å ena sidan hur utvecklad och

stark den minderårige är, och å andra sidan arten av det arbete, vartill den

minderårige skall användas. En utväg att utan höjning av gällande ålders­

gränser komma till rätta med här ifrågavarande problem torde vara att i

Kniu/I. Maj:ts proposition nr 298.

170

lagen uttryckligen angiva, till vilka slag av arbete den minderårige får an­

vändas. Lagen skulle emellertid härigenom bliva oöverskådlig och alltför

detaljerad. Dessutom skulle det bliva svårt att på ett tillfredsställande och

uttömmande sätt verkställa en uppräkning av ifrågavarande arbeten. Frå­

gan blir därför, om man icke lättare kan nå det åsyftade målet genom att

medelst läkarundersökning söka utröna, huruvida den minderåriges hälsa

och kroppsutveckling är sådan, att den minderårige med hänsyn härtill

utan fara kan användas till visst angivet arbete. Även om läkarundersök­

ning uppställes som villkor för minderårigas inträde i förvärvsarbete, måste

det emellertid i allmänhet för deras hälsa och kroppsutveckling vara av

betydelse, att de icke anställas i arbete vid alltför tidig ålder. Å andra sidan

måste jämväl beaktas den sysslolöshet, som kan uppkomma för de minder­

åriga, om åldersgränsen höjes, och de vådor av olika slag, som därmed

kunna följa. Genom en förhöjd skolplikt (7-årig eller högre) och vidgade

möjligheter till yrkesutbildning omedelbart efter avgången från skola lär

någon mera omfattande sysslolöshet dock icke behöva ifrågasättas bland

de minderåriga.

Kommittén föreslår såsom nämnts att i likhet med vad som nu gäller

dispens under vissa förutsättningar skall kunna medgivas från be­

stämmelserna om minimiålder och fullgjord skolplikt

(27 §). Befogenheten att meddela dispens skall tillkomma arbetsrådet,

dock skall rådet jämlikt 62 § i viss utsträckning äga delegera densamma

till distriktschefen. Eftergift skall enligt 27 § kunna beviljas under föl­

jande förutsättningar.

a) När särskilda skäl därtill äro, må minderårig, oaktat han icke fyllt

14 år eller fullgjort sin folkskolplikt, användas till lätt arbete, under förut­

sättning att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt inverka på hans

hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skol­

undervisningen. Kommittén säger sig förutsätta, att undantag komme att

lämnas företrädesvis för minderårig, som fyllt 13 år, och blott sällan för

annan minderårig. Enligt anvisningarna till detta stadgande hänföres till

lätt arbete främst budskickning, vakthållning samt vändning och stackning

av torv och andra liknande arbeten i fria luften, som fortgå endast under

kortare tid av året och icke regleras av samband med mekaniskt driven

arbetsprocess.

b) Minderårig, som fyllt 14 år, må användas till industriellt och därmed

likställt arbete, där så prövas nödigt med hänsyn till den minderåriges

yrkesutbildning eller av andra särskilda skäl.

c) Yngling, som fyllt 16 år och vid läkarbesiktning visat sig äga god

hälsa och kroppsutveckling må, när särskilda skäl därtill äro, användas

till arbete under jord i gruva, i stenbrott eller å annan liknande arbetsplats.

Kommittén anför att sistnämnda undantagsmöjlighet närmast avsåge kol­

gruvorna, där f. n. 16- och 17-åringar i viss utsträckning användes till

arbete under jord. För kommittén hade framhållits, att det vore av bety­

delse att även i fortsättningen möjlighet funnes att använda minderåriga

KimgJ. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

177

till arbete i dessa gruvor, enär de därigenom bl. a. finge tillfälle att vänja

sig vid gruvarbetet.

Kommittén säger sig förutsätta att, ehuru detta icke angivits i lagtexten,

det för fallet a) uppställda villkoret att arbetet icke vore av beskaffenhet

att menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling skulle

gälla även för fallen b) och c).

Yttrandena.

I remissyttrandena äro meningarna om lämpligheten av kommitténs för­

slag att höja åldersgränserna mycket delade. Förslaget t ill styrkes

uttryckligen av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, landsorganisationen,

kooperativa förbundets styrelse, fattigvårds- och barnavårdsförbundet,

Fredrika-Bremer-förbundet, yrkeskvinnors samarbetsförbund, Stockholms

folkskoledirektion, folkskolestyrelserna i Göteborg och Malmö samt barna­

vårdsnämnderna i nämnda tre städer.

I några yttranden anföres, att det syntes lämpligare att fast­

ställa vissa minimimått med avseende å den kroppsliga

utvecklingen än att höja minimiåldern. I denna riktning

uttala sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt förste stads­

läkarna i Stockholm och Göteborg. Den sistnämnde framhåller i detta sam­

manhang, att kroppsutvecklingen under pubertetsåldern av fysiologiska

skäl växlade oerhört; det kunde inträffa att av två fullt friska 16-åringar

den ene vägde i det närmaste dubbelt så mycket som den andre. Inom det

militära bedömandet tillämpades alltid vissa minimisiffror.

Riksförsäkringsanstalten ställer sig synnerligen tveksam till försla­

get om höjning av åldersgränserna och uttalar, att några olägenheter ur

skyddssynpunkt vilka kunde sättas i samband med de nu gällande ålders­

gränserna icke försports. Stadgandet om fullgjord skolplikt torde få be­

traktas som den grundläggande bestämmelsen i detta hänseende, och denna

verkade automatiskt så, att en utsträckning av skolplikten medförde höjd

begynnelseålder för inträde i arbete. Det skulle vara beklagligt, om be­

stämmelser beslutades som medförde att minderåriga i stor utsträckning

finge gå sysslolösa under någon längre tid efter det de lämnat skolan.

Önskemålet om anslutning till internationella konventioner kunde icke få

tillmätas avgörande betydelse vid frågans bedömande. Att anstalten likväl,

ehuru efter stor tvekan, icke yrkade bibehållande av nuvarande åldersgrän­

ser, berodde uteslutande på de undantagsbestämmelser som upptagits i 27 §

i förslaget. I

I ett flertal yttranden avstyr k es varje höjning av de nuvarande

åldersgränserna. I denna riktning uttala sig alla yrkesinspektörerna utom

en, länsstyrelserna i Örebro och Västernorrlands län, förste provinsial­

läkarna i Uppsala, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt

12 Ilihang till riksdagens protokoll I9'i8. 1 samt. AV 298.

178

förste stadsläkaren i Malmö. Som skäl för denna ståndpunkt anföres

främst, att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur

hälsosynpunkt; i läkarnas yttranden åberopas i detta sammanhang egna

erfarenheter såsom besiktningsläkare. Vidare framhålles, att det torde bli

mycket svårt att få allmänheten att acceptera de föreslagna höjningarna,

enär efterlevnaden redan av de nuvarande åldersbestämmelserna vore myc­

ket bristfällig till följd av att dessa icke överensstämde med föräldraopi-

nionen. Slutligen pekas på att höjningarna skulle förvärra den rådande

bristen på arbetskraft. I ett av ifrågavarande yttranden anföres därjämte

att spörsmålet om höjning av minimiåldern komrne att lösas automatiskt

då den planerade utsträckningen av skoltiden genomförts, något som emel­

lertid torde komma att dröja åtskilliga år. Innan så skett skulle de före­

slagna höjningarna medföra sysslolöshet för många minderåriga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län avstyrker den föreslagna höjningen av

den lägsta åldersgränsen för minderårigs användande i arbete från 13 till

14 år, enär det ur skilda synpunkter syntes vara av synnerlig vikt, att min­

deråriga insattes i produktivt arbete, så snart skolförhållandena det

medgåve.

I ett par yttranden ifrågasättes slopande av den särskilda ålders­

gränsen för industriellt och därmed likställt arbete. Så­

lunda anser svenska arbetsgivareföreningen —• som tillstyrker förslaget

om höjning av den allmänna minimiåldern till 14 år — att bärande motiv

saknades för att höja åldersgränsen för industriellt och därmed likställt

arbete till 15 år, i synnerhet som bättre rekreationsmöjligheter nu beretts

ungdomen genom semesterlagstiftningen. Det vore ett samhällsintresse att

ungdomen utan onödigt dröjsmål finge påbörja yrkesutbildning eller eljest

komma i produktivt arbete. Ett bibehållande av den nuvarande anord­

ningen med skilda åldersgränser syntes så mycket mindre motiverat som

kommittén föreslagit skärpt läkarkontroll för minderårig arbetskraft. Att

14-åringar endast efter dispens skulle kunna sysselsättas i industriellt och

därmed likställt arbete, skulle leda till onödig omgång och utgöra en fara

för byråkratisering. Industriförbundet instämmer i arbetsgivareföreningens

yttrande. Förste stadsläkaren i Malmö uttalar, att berättigandet av en

högre minimiålder för industriarbete än för annat arbete, d. v. s. i huvud­

sak budskickning, kunde diskuteras. Ofta hade minderåriga, som övergått

från arbete som springpojke eller springflicka till industriellt arbete, sagt

honom att de genom övergången fått betydligt mindre ansträngande arbete

än förut. Huvudskälet för att högre minimiålder stadgats för industriellt

arbete torde ha varit en uppgiven större olycksfallsrisk i industriellt arbete.

Å andra sidan förelåge icke någon statistik över olycksfallsrisken vid bud­

sändning. Med hänsyn till den alltmer tilltagande trafiken vore denna risk

emellertid troligen betydligt större än man antagit. Arbetsgivarnes ömse-

Kungl. Maj ris proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2!)S.

179

sidiga olycksfalls försök ringsbolag anser förslaget om höjning av den tidi­

gare 14-årsgränsen till 15 år utgöra en relativt onödig komplicering av

lagen. Med hänsyn till den utökade läkartillsynen av minderåriga samt med

tanke på de minderårigas olika utveckling och den i allmänhet föga mar­

kanta skillnaden mellan 14-åringar och 15-åringar förefölle det vara en

praktisk och försvarbar åtgärd att slopa den särskilda åldersgränsen för

industriellt och därmed likställt arbete.

Förslaget om införande av 15 år som åldersgräns för arbete i hotell,

restauranger och kaféer avstyrkes av hantverks- och småindustriorganisa­

tionen, arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter och konditor­

föreningen under åberopande av att sådant arbete icke kunde jämföras med

det tyngre rent industriella arbetet. Malmö folkskolestyrelse hälsar där­

emot förslaget i denna del med tillfredsställelse.

En utvidgning av tillämpningsområdet för 15-årsgränsen ifrågasättes av

landsorganisationen, som — för den händelse familjeföretag och osjälvstän­

diga binäringar till jordbruk icke helt lades under lagstiftningen — yrkar

att en minimiålder av 15 år måtte fastställas för industriellt och därmed

likställt arbete i sådana företag.

I ett par yttranden förordas, att åldersgränserna hänföras

till kalenderåret i stället för födelsedagen. Sålunda anser

förste provinsialläkaren i Malmöhus län det av flera skäl vara lämpligare

att tillåta minderårigs användande till arbete i allmänhet från och med

det kalenderår, under vilket den minderårige fyller 14 år. Hantverks- och

småindustriorganisationen föreslår, att såväl 14-årsgränsen som 15-års­

gränsen anknytas till kalenderåret. Organisationen framhåller, att då skol­

plikten började det kalenderår, under vilket barnet fyllde 7 år, den min­

derårige vid åttaårig skolgång normalt komme att sluta skolan det kalen­

derår, under vilket han fyllde 15 år. Det syntes vara en fördel, om den

minderårige då också hade rätt att omedelbart inträda i industriellt arbete.

Några remissinstanser föreslå att vissa slag av arbeten gene­

rellt undantagas från förbudet att använda minderårig som icke

fyllt 14 år. Sålunda anför socialstyrelsen att det i betraktande bland annat

av den rådande bristen på arbetskraft kunde ifrågasättas, om det icke vore

lämpligt att införa ett generellt undantag från detta förbud. Om arbets­

tiden för minderårig under 15 år, såsom styrelsen förordade, begränsades

till G timmar av dygnet och .'}(> timmar i veckan samt arbetet bestode i ut­

rättande av bud eller ärenden, lätt distributionsarbete eller annan därmed

jämförlig lätt sysselsättning, ville del synas, som om åldersgränsen skulle

kunna sättas till 12 år. Dylikt arbete skulle dock tillåtas endast under

ferier eller efter avslutad skolgång. Yrkeskvinnors samarbetsförbund för­

ordar, att generellt tillstånd lämnas för minderårig som ej fyllt 14 år att

under ferietid deltaga i lättare arbete såsom trädgårdsarbete och hudskick-

180

ning. Sådant lättare arbete utfördes ofta för familjens räkning, och för­

bundet kunde icke finna annat än att den minderårige lika väl borde få

tillfälle att skaffa sig en extra inkomst genom att utföra samma arbete hos

annan arbetsgivare. Om dylikt undantag ej medgåves, kunde befaras, att

åldersgränsens höjande skulle medföra att man i stor utsträckning utan

att iakttaga lagens bestämmelser om sökande av dispens komme att an­

vända minderåriga för arbeten av ifrågavarande slag.

Göteborgs folkskolestyrelse föreslår, att eftermiddagsarbete av skolbarn

i viss utsträckning och på vissa villkor skall vara tillåtet. Styrelsen fram­

håller, att redan gällande lags bestämmelse om minimiålder för barns an­

vändande i arbete överträddes i mycket stor omfattning. En höjning av

åldersgränsen kunde befaras medföra ökning av lagöverträdelsernas antal.

Enligt styrelsens mening kunde ett kontrollerat och efter varje barns för­

måga avvägt eftermiddagsarbete icke anses mer påfrestande än annan sys­

selsättning på fritid. Därför syntes rådande förhållanden inom arbetslivet

med avseende på barnens eftermiddagsarbete böra vinna sanktion genom

den nya lagen. Detta kunde ske genom att lagen kompletterades med en

föreskrift att eftermiddagsarbete för barn vore tillåtet under villkor a) att

barnet uppnått 13 års ålder, b) att arbetstiden icke överstege 10 timmar i

veckan, c) att arbetet anmäldes till barnets lärare och d) att från hemmet

lämnades garanti att barnets avlöning eller lämplig del därav överlämnades

till målsman. Därigenom skulle det nu starkt florerande barnarbetet efter

slutad skoldag komma under kontroll.

I några yttranden ifrågasättes generellt undantag för vissa slag av lät­

tare arbeten inom skogsbruket. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att vid

skogsodlings- och plantskolearbete inginge vissa arbeten av utpräglat lätt

slag. Då det syntes vara alltför betungande att för varje särskilt fall in­

hämta arbetsrådets medgivande, innan minderårig användes till dylikt ar­

bete, ifrågasatte styrelsen, huruvida ej generellt undantag skulle kunna

medgivas. Föreningen skogsarbeten anser det rimligt och lämpligt med en

undantagsbestämmelse om rätt att vid skogssådd och skogsplantering an­

vända minderårig under 14 år. Dylikt arbete vore icke av beskaffenhet att

menligt inverka på den minderåriges hälsa och kroppsutveckling. Ofta an­

vändes hela skolklasser till skogsplantering. Om principiella hinder mot

ett sådant undantag ansåges föreligga, borde i varje fall ett förenklat, sum­

mariskt dispensförfarande medgivas. Fyra skogsvårdsstyrelser förorda, att

förslagets bestämmelse om minimiålder mildras beträffande lätt arbete i

plantskolor, varjämte två av dessa styrelser föreslå en uppmjukning även

i fråga om lättare arbete vid skogskulturer. Skogsstyrelsen — som utgår

från att dispens jämlikt 27 § a) kunde erhållas för arbeten av nämnda slag

— lämnar däremot under denna förutsättning kommitténs förslag utan

erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

181

De av kommittén föreslagna dispensreglerna behandlas i en del

yttranden. Malmö barnavårdsnämnd anför, att den för sin del helst skulle

ha sett att möjligheterna att erhålla dispens ytterligare begränsats. I varje

fall ifrågasatte nämnden ett absolut förbud mot minderårigs användande

under jord. Malmö folkskolcstyrelse ansluter sig i princip närmast till

den uppfattningen att fullgjord primär skolplikt borde vara en förutsätt­

ning för minderårigs användande i arbete överhuvud taget. En sådan re­

form vore dock måhända icke möjlig att genomdriva för närvarande. En

rimlig kompromiss mellan arbetsmarknadens och skolans krav skulle

möjligen kunna vinnas, om beviljande av undantag gjordes beroende av

den minderåriges återstående skolplikt, t. ex. så att arbetstillstånd bevil­

jades endast under det sista av de obligatoriska skolåren. Skolöversty­

relsen och Stockholms folkskoledirektion anse det önskvärt att i lagen fixe­

rades en lägsta åldersgräns, under vilken arbetstillstånd icke finge med­

delas. Som lämplig sådan gräns föresloges 12 eller helst 13 år. Städernas

folkskolinspektörsförbund förordar, att 13 år bestämmes såsom lägsta

åldersgräns för erhållande av dispens. Medicinalstyrelsen och statens

institut för folkhälsan anse det även i fallen a) och b) böra styrkas att den

minderårige äger god hälsa och kroppsutveckling. Landsorganisationen

föreslår att i fallet b) dispensvillkoret ändras till »där så prövas nödvän­

digt med hänsyn till den minderåriges yrkesutbildning eller eljest vara till

gagn för honom» samt att i lagtexten angives att det för fallet a) uppställda

villkoret att arbetet icke är av beskaffenhet att menligt påverka den min­

deråriges hälsa eller kroppsutveckling skall gälla även för fallen b) och c).

Organisationen understryker därjämte angelägenheten av att arbetsrådets

befogenhet att lämna dispens komme att utövas med största återhållsam­

het och urskillning. Riksförsäkringsanstalten och alla yrkesinspektörerna

utom en yrka, att distriktscheferna direkt i lagen — alltså utan delegation

från arbetsrådet enligt 62 § — måtte tilläggas befogenhet att medgiva

dispens från åldersbestämmelserna. Befogenheten att dispensera innebure

nämligen väsentligen ej annat än rätt att medgiva vad som vore tillåtet en­

ligt gällande lag. Det skulle medföra omgång och ökat arbete, om arbets­

rådet bleve undantagsbeviljande myndighet.

Departementschefen.

Minimiåldern för minderårigs användande till arbete är för närvarande

13 år med möjlighet till dispens i viss utsträckning. I fråga om industriellt

och därmed likställt arbete är minimiåldern 14 år, även här med möjlig­

het till dispens. Till arbete under jord i gruva eller stenbrott må minder­

årig icke användas förrän han fyllt 16 år. Såsom ytterligare villkor för

minderårigs användande i arbete gäller att den minderårige skall — utom

då fråga är om feriearbete — ha fullgjort sin folkskolplikt.

Kungl. Moj.ts proposition nr 298.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit en genomgående höjning av de

angivna åldersgränserna. Härigenom skulle den svenska lagstiftningen

komma att närmare ansluta sig till de internationella överenskommelser

på området, som föreligga. Någon ratificering från svensk sida av konven­

tionerna skulle dock icke ett genomförande av kommitténs förslag möjlig­

göra. Även om det i och för sig vore önskvärt att så kunde ske, har jag i

likhet med kommittén icke funnit det möjligt att gå så långt i fråga om

förbud mot minderårigas användande till arbete som konventionernas be­

stämmelser förutsätta.

Kommitténs förslag att höja åldersgränserna för minderårigas använ­

dande till arbete har i åtskilliga yttranden avstyrkts under åberopande av

dels att de nuvarande åldersgränserna icke visat sig medföra vådor ur

hälsosynpunkt och dels att efterlevnaden av åldersbestämmelserna vore

mycket bristfällig. Vad sålunda anförts synes mig dock icke utgöra till­

räckliga skäl mot att åldersgränserna i princip justeras uppåt, vilket jag

i och för sig finner önskvärt. I några yttranden har uttalats, att man i stäl­

let för viss minimiålder borde kräva att den minderåriges kroppsutveck­

ling nått vissa mått, innan han finge användas till arbete. Denna tanke är

i och för sig beaktansvärd, men det torde stöta på stora svårigheter att

genomföra densamma på ett tillfredsställande sätt. Då jag — på sätt i det

följande skall närmare utvecklas — i likhet med kommittén anser att

läkarundersökning alltid bör föregå minderårigs anställande i arbete, torde

icke behöva befaras att alltför outvecklade eller svaga minderåriga komma

att användas till arbete, för vilket de ej äro lämpade. Med hänsyn härtill

synes mig lagstiftningen i förevarande hänseende alltjämt böra bygga på

vissa åldersgränser.

Vad angår den allmänna minimiåldern synes kommittén i viss mån ha

byggt sitt förslag om en höjning av åldersgränsen från 13 till 14 år på

tanken, att sistnämnda åldersgräns sammanfölle med den tid, då skolplik­

ten fullgjorts. Vid en sjuårig skolplikt, som löper från det år under vilket

den minderårige fyller sju år, kommer emellertid skolgången normalt att

avslutas på försommaren det kalenderår, under vilket den minderårige

fyller 14 år. Omkring hälften av de minderåriga skulle följaktligen

icke kunna inträda i förvärvslivet omedelbart efter fullgjord skol­

gång utan först en eller flera månader senare. Mot en sådan ord­

ning talar det skäl, som kommittén själv anfört mot en höjning av

åldersgränsen till 15 år, nämligen att en period av sysslolöshet kunde be­

faras mellan skolgångens slut och inträdet i arbetet. AU för alla dessa fall

anlita dispensvägen synes mindre tilltalande. Av nu anförda skäl finner

jag mig icke f. n. kunna biträda kommitténs förslag på denna punkt.

I viss anslutning till vad i några yttranden anförts därom att åldersgrän­

serna borde hänföras icke till levnadsår utan till kalenderår vill jag för

min del i stället föreslå, att minderårig får användas till arbete om han

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Muj.ts proposition nr 298.

183

fyllt 14 år eller under kalenderåret fyller 14 år. Härigenom torde de nyss

berörda olägenheterna av att genomföra kommitténs förslag undgås. Den nu

förordade regeln innebär i förhållande till kommitténs förslag även den lätt­

naden att minderårig må utan dispens utföra feriearbete året efter det var­

under han fyllt 13 år. Då feriearbete huvudsakligen torde förekomma un­

der sådana former att vid ett genomförande av kommitténs förslag dispens

regelmässigt skulle komma att beviljas i dessa fall, synes den av mig för­

ordade uppmjukningen av kommittéförslaget på denna punkt snarare inne­

bära fördelar.

Beträffande frågan om en högre åldersgräns för minderårigas använ­

dande till industriellt och därmed likställt arbete har i en del yttranden

gjorts gällande, att något bärande skäl för en höjning av den nuvarande

åldersgränsen i detta hänseende ej förelåge, och att följaktligen 14-års-

åldern borde fastställas som en gemensam åldersgräns för industriellt och

annat arbete. För min del är jag dock av den uppfattningen att en höjning

av minimiåldern är mera påkallad i fråga om industriellt arbete än eljest.

Den enda vägande invändning som kan göras mot kommitténs förslag i

denna del är att bestämmelserna skulle kunna lägga vissa hinder i vägen

för att den minderårige får snarast möjligt påbörja en yrkesutbildning.

Vad riksförsäkringsanstalten anfört i denna del synes emellertid giva vid

handen, att med de av kommittén föreslagna dispensbestämmelserna dessa

omständigheter icke böra tillmätas någon större betydelse. Jag tillstyrker

fördenskull att minimiåldern liöjes till femton år. Anledning synes icke

föreligga att anknyta åldersgränsen jämväl till kalenderåret på sätt före­

slagits beträffande den allmänna minimiåldern. Kommitténs förslag att

med industriellt arbete skall jämställas även arbete i hotell, restauranger

och kaféer synes mig välmotiverat, då sådant arbete ofta är jäktigt och

kan vara fysiskt ansträngande.

Mot förslaget att höja minimiåldern för arbetstagares användande till

arbete under jord i stenbrott eller gruva eller å annan liknande arbetsplats

till 18 år har erinran ej gjorts. Förslaget synes böra genomföras.

Vad härefter angår de av kommittén föreslagna dispensreglerna har

kommittén förutsatt att dispens från det av kommittén föreslagna för­

budet mot minderårigas användande till arbete före fyllda 14 år skulle

komma alt endast mera sällan lämnas för den som icke fyllt 13 år. Detta

innebär eu skärpning i förhållande till vad nu tillämpas. Ehuru jag i det

föregående förordat eu mindre långt gående höjning av åldersgränsen än

kommittén föreslagit, har jag för min del intet att invända mot att dispens­

reglerna tillämpas snävare än för närvarande. .lag kan icke finna alt,

såsom socialstyrelsen ifrågasatt, bristen på arbetskraft kan anses motivera

införande av ett omfattande undantag i fråga om minderåriga som fyllt

12 år. Geni emot vad kommittén anfört vill jag dock uttala, att fullgjord

skolplikt synes böra kunna medföra dispens i något större utsträckning

184

än kommittén torde ha avsett. Att såsom i några yttranden förordats i

lagen fastslå en åldersgräns, under vilken dispens icke skulle få meddelas

synes mig däremot, bl. a. med hänsyn till att dispens erfordras jämväl för

feriearbete, icke vara lämpligt.

Beträffande de arbeten, för vilka dispens skall kunna medgivas, är jag

ense med kommittén. Med anledning av vad i några yttranden anförts om

minderårigas användande vid skogssådd och skogsplantering vill jag an­

märka, att dylika arbeten omfattas av de föreslagna dispensreglerna.

Jämväl i fråga om de dispensregler, som kommittén föreslagit beträf­

fande minderårigas användande till industriellt och därmed jämförligt ar­

bete eller till underjordsarbete, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommittén. I förstnämnda fall torde dock dispens böra vara möjlig, när

den minderårige uppnått den allmänna minimiålder för användande i ar­

bete, som jag förordat. I anledning av vad landsorganisationen anfört

synes vidare en något strängare formulering av denna dispensregel vara

önskvärd för att inskärpa att vid dispensgivningen hänsyn skall tagas en­

dast till den minderåriges förhållanden.

Beträffande dispens från den allmänna minimiåldersgränsen har kom­

mittén uppställt krav på alt arbetet icke skall vara av beskaffenhet att

menligt inverka på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling, och

kommittén har förutsatt att detta villkor skall gälla även för övriga dis­

pensfall. Landsorganisationen har påyrkat att detta skulle komma till ut­

tryck i lagtexten. Med hänsyn till de övriga förutsättningar för dispens,

som i dessa fall gälla, torde detta dock icke vara erforderligt. Ej heller

torde något större behov föreligga av att, såsom medicinalstyrelsen påford­

rat, för samtliga dispensfall därjämte angiva att den minderårige skall

äga god hälsa och kroppsutveckling.

Enligt kommittéförslaget skall dispensrätten kunna delegeras å distrikts-

chef (yrkesinspektör). Mot en sådan delegationsrätt torde några befogade

invändningar ej kunna göras under förutsättning att densamma begränsas

på lämpligt sätt. Av skäl, som komma att närmare angivas i special­

motiveringen till departementsförslaget, är jag för min del icke beredd att

medgiva delegation av dispensrätten i så stor omfattning som kommittén

förutsatt. Jag kan följaktligen så mycket mindre ansluta mig till riksför-

säkringsanstaltens och flertalet yrkesinspektörers åsikt, att dispensrätten

helt borde läggas i yrkesinspektörernas händer.

Minderårigs arbetstid.

Gällande bestämmelser.

Enligt 14 § 1 mom. första stycket arbetarskyddslagen gäller i fråga om

minderårigs arbetstid i arbete, varå lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens

begränsning — den s. k. allmänna arbetstidslagen — äger tillämpning, vad

i sistnämnda lag är stadgat. Arbetarskyddslagen innehåller emellertid den

Kungl. Maj:ts proposition nr

29

8.

185

inskränkningen i allmänna arbetstidslagens bestämmelser att — frånsett

nödfallsarbete — arbetstiden för minderårig i intet fall får överstiga 10

timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan. Samma regel gäller enligt

andra stycket i fråga om arbete, som icke faller under allmänna arbets­

tidslagen. I samma moments andra stycke meddelas vissa bestämmelser

om anmälan rörande nödfallsarbete och ansökan om tillstånd att fortsätta

dylikt arbete utöver två dygn.

I 13 § andra stycket stadgas, att minderårig skall lämnas erforderlig

ledighet för deltagande i kurs för religions- eller sådan yrkes- eller fortsatt

skolundervisning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten

eller med kommunala medel. Därjämte föreskrives i 14 § 1 mom. tredje

stycket, att om minderårig med arbetsgivarens vetskap deltager i kurs för

dylik undervisning, arbetsgivaren är skyldig att så begränsa den minder­

åriges arbetstid, att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden ej

överskrider 10 timmar av dygnet eller 60 timmar i veckan.

I detta sammanhang torde även böra lämnas en redogörelse för huvud­

dragen av den begränsning av arbetstiden, som arbetstidslagarna påbjuda.

Allmänna arbetstidslagen stadgar som huvudregel beträffande ordinarie

arbetstid, att arbetsgivare icke får använda arbetare till arbete mer än 48

timmar i veckan. Inom denna ram kan arbetstiden variera för olika vecko­

dagar men får icke något dygn uppgå till mer än 9 timmar. Beträffande

skiftarbete gäller det undantaget, att arbetet under olika dygn och veckor

kan variera, blott icke den sammanlagda arbetstiden för tre veckor blir

längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan. Vidare medgiver lagen,

att arbete i viss omfattning får förekomma å övertid, dvs. å arbetstid ut­

över den ordinarie. Här märkes först nödfallsarbete. För dylikt arbete

under högst två dygn fordras ej tillstånd, men om arbetet skall fortgå

länsre tid förutsättes arbetsrådets tillstånd. Annat övertidsarbete, s. k.

vanligt övertidsarbete, kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslut-

ningsarbete eller s. k. allmänt övertidsarbete. Arbetare under 16 år får

aldrig användas till vanligt övertidsarbete, och arbetare som fyllt 16 men

ej 18 år får användas till sådant arbete endast efter arbetsrådets tillstånd.

— Enligt den nu gällande lantarbetstidslagen den 8 juni 1945 — vars gil­

tighetstid utlöper den 31 oktober 1948 —-varierar den ordinarie arbetstiden

under olika årstider och för skilda kategorier av arbetare. För vanligt jord­

bruksarbete och för arbete i självständigt trädgårdsföretag får arbetstiden

för dygn icke vara längre än 10 timmar; begränsningen för vecka varierar

mellan 43 och 52 timmar under olika årstider. Beträffande djurskötsel

gälla i viss mån avvikande regler. Reglerna om nödfallsarbete överens­

stämma med allmänna arbetstidslagens. I fråga om vanligt övertidsarbete

gälla enligt lantarbetstidslagen samma regler för minderåriga som för

vuxna arbetstagare. Till nödvändiga förberedelse- och avslutningsarbeten

får nödigt antal arbetare användas på övertid under högst 7 timmar för

Kiaujl. Maj.ts proposition nr 298.

186

arbetsvecka. Allmänt övertidsarbete får förekomma dels i viss omfattning

utan särskilt tillstånd och dels därutöver efter medgivande av arbetsrådet.

— Enligt arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 är den ordi­

narie arbetstiden högst 48 timmar i veckan. Arbetstiden för dygn får ej

överstiga 10 timmar. Å arbetsställe, som i regel icke sysselsätter mer än en

arbetstagare, må dock arbetstiden under högst två av veckans dygn ut­

sträckas till 11 timmar. Beträffande försäljningsställe som i regel hålles

öppet även å sön- och helgdagar gäller i stället, att arbetstiden icke får

överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd 96 timmar. Reglerna

om övertid överensstämma i huvudsak med lantarbetstidslagens, och i lik­

het med denna innehåller arbetstidslagen för detaljhandeln icke några sär­

skilda bestämmelser angående minderårigs användande till övertidsarbete.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 23 maj 1947

stadgar, att den ordinarie arbetstiden icke får överstiga 144 timmar under

tre kalenderveckor och 11 timmar under en tidrymd av tjugufyra timmar,

räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande

dag. Beträffande nödfallsarbete gälla samma regler som enligt allmänna

arbetstidslagen. Den som är under 16 år får ej användas till allmänt över­

tidsarbete, och för användande av minderårig, som fyllt 16 år, till sådant

arbete fordras tillstånd av arbetsrådet. Beträffande förberedelse- och av-

slutningsarbeten gälla däremot samma bestämmelser för minderåriga som

för vuxna. Tiden för dylikt arbete är maximerad till 21 timmar under tre

kalenderveckor. — Slutligen må nämnas att enligt samtliga arbetstidslagar

arbetsrådet under vissa förutsättningar äger medgiva annan fördelning av

den ordinarie arbetstiden, blott den ej förlänges för år räknat, eller ut­

sträckning av den ordinarie arbetstiden.

Konvention.

Den förut omnämnda konventionen angående minimiålder för barns an­

vändande till icke-industriellt arbete innehåller vissa begränsningar beträf­

fande arbetstiden för minderåriga under 15 år. Sålunda må barn, som fyllt

13 men ej 14 år, endast användas till lätt arbete och ej mer än 2 timmar om

dagen, vare sig å skol- eller lovdagar, samt icke ägna mer än sammanlagt

7 timmar om dagen åt skolan jämte lätt arbete. Beträffande barn i åldern

14—15 år skall den nationella lagstiftningen bestämma det antal timmar

om dagen, varunder sådana barn få användas till arbete. Dessutom skall

det vara förbjudet att använda barn under 15 år till arbete å söndagar och

lagstadgade allmänna högtidsdagar.

Kommitténs förslag.

De av

kommittén föreslagna bestämmelserna om minderårigs arbetstid

(30 §) innebära vissa skärpningar i förhållande till vad som nu gäller.

Såsom huvudregel föreslås, att minderårig icke må användas till arbete mer

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

187

än 9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande arbete, som

avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbets­

tidslagen för hotell, restauranger och kaféer, föreslås det undantaget från

huvudregeln, att maximiarbetstiden skall utgöra 10 timmar av dygnet och

54 timmar i veckan. Arbetsrådet skall i särskilda fall äga medgiva utsträck­

ning av minderårigs arbetstid. Vidare skall minderårig som hittills under

vissa förutsättningar kunna användas till nödfallsarbete.

Den sålunda föreslagna arbetstidsbegränsningen skall icke gälla beträf­

fande det egentliga jordbruket — men däremot för jordbrukets binäringar

__och ej heller i fråga om hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verk­

samhet eller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid läro­

anstalt skola bestämmelserna äga tillämpning endast i den mån så före-

skrives av arbetsrådet.

Som skäl för eu skärpning av huvudregeln angående min­

derårigs arbetstid anför kommittén till en början att det inom kommittén

anmärkts på att enligt arbetarskyddslagen minderåriga för närvarande

finge användas till arbete, som icke reglerades av arbetstidslagstiftningen,

längre tid än som i allmänhet tillätes för vuxna arbetstagaie. Kommittén

framhåller vidare att i den utländska arbetarskyddslagstiftningen vanligt­

vis fastställts en kortare arbetstid för minderåriga än enligt gällande

svenska arbetarskyddslag. Med hänsyn till den räckvidd som allmänna

arbetstidslagen hade och då densamma i stor utsträckning tillämpades även

där den icke vore obligatorisk samt i betraktande av att enligt denna lag

minderårig ej utan särskilt tillstånd finge användas till arbete mer än 9

timmar per dygn eller 48 timmar i veckan ansåge sig kommittén böra före­

slå att den sålunda fastställda arbetstidsbegränsningen lades till grund

jämväl för arbetarskyddslagens stadgande om minderårigs arbetstid. En­

ligt kommitténs mening borde dock vissa undantag göras från denna

huvudregel.

Kommittén har även övervägt, huruvida icke arbetstiden för vissa min­

deråriga borde ytterligare begränsas, och anför härom följande.

Det torde icke kunna bestridas, att för de minderåriga, som efter avslutad

skolgång inträda i förvärvslivet, även en arbetstid om 9 timmar per dygn

och 48 timmar i veckan måste anses vara förhållandevis lång. Särskilt gäl­

ler detta minderåriga i åldern 14—16 år. För dessa medför övergången från

skolarbetet till förvärvslivet helt naturligt en viss påfrestning, ej minst

genom den omställning av levnadsvanor som påkallas av aibetet och arbets­

förhållandena. De minderåriga kunna dessutom erhålla ett mera ihållande

arbete än vad de tidigare varit vana vid. Därtill kommer, att de minder­

åriga i sina unga år i regel äro mera mottagliga för skadlig inverkan av

arbetet eller de förhållanden, varunder detta bedrives. Eu kortare arbets­

tid för 14- och 15-åringar än den föreslagna skulle även vara påkallad med

hänsyn till deras behov av yrkesutbildning, vilken på grund av begränsade

utbildnings- och utkomstmöjligheter ej sällan måste bedrivas vid sidan om

Kungl. Maj:ts proposition nr 2V8.

188

arbetet. Här nämnda omständigheter ha föranlett kommittén att jämväl

pröva frågan om ytterligare begränsning av arbetstiden för vissa minder­

åriga. Därvid har ifrågasatts, huruvida icke arbetstiden för minderåriga

under 16 år, vilka sysselsattes i industriellt arbete, borde begränsas till 6

timmar av dygnet och 36 timmar i veckan. Ehuru eu dylik arbetstidsbe-

gränsning för 14- och 15-åringar av här anförda skäl i många fall vore be­

fogad, har kommittén icke ansett sig kunna förorda en sådan reform.

Denna skulle nämligen i det praktiska livet bliva svår att genomföra, sär­

skilt i de fall där minderåriga gå såsom hjälpare åt vuxna arbetare. Den

skulle även kunna medföra, att minderåriga användas endast till sådant

arbete inom industrien, som möjliggjorde tillämpning av en kortare arbets­

tid, vilket i sin tur skulle kunna bliva till förfång för de minderårigas

vrkesutbildning.

Till motivering av undantagsbestämmelsen för sådant arbete, som

avses i lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för de­

taljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restau­

ranger och kaféer, anför kommittén att det icke kunde anses lämp­

ligt att oberoende av vad som stadgades i dessa lagar fastställa en maximi-

arbetsdag av 9 timmar och en maximiarbetsvecka om 48 timmar för min­

deråriga, vilka sysselsattes inom sådana slag av verksamhet, varå lagarna

ägde tillämpning. Gjorde man det, skulle nämligen möjligheterna att an­

vända minderårig arbetskraft inom ifrågavarande verksamhetsgrenar be­

skäras på ett sätt, vilket icke överensstämde med den uppfattning, som

kommit till uttryck i nämnda lagar.

Då det egentliga jordbruket såsom nämnts undantagits från arbetar­

skyddslagens bestämmelser om minderårigs arbetstid, kommer hänvisnin­

gen till lantarbetstidslagen att avse osjälvständiga binäringar, byggnads­

arbete för jordbruk och osjälvständiga binäringar samt trädgårdsskötsel.

Enligt uttalande i anvisningarna skall ifrågavarande stadgande även gälla

självständig binäring till jordbruk, förutsatt att den icke är underkastad

allmänna arbetstidslagen, i vilket fall huvudregeln i 30 § första stycket

skall tillämpas. I anvisningarna sägs vidare att förevarande undantags­

bestämmelse avsåge icke blott sådana företag, varå de speciella arbetstids­

lagarna ägde tillämpning, utan även sådant arbete inom ifrågavarande

verksamhetsområden, som vore undantaget från dessa lagars tillämpning;

den gällde sålunda även för sådana företag, som på grund av sin ringa stor­

lek icke omfattades av nämnda lagar, och för arbete, som särskilt undan­

tagits, t. ex. statlig verksamhet.

Kommittén framhåller vidare att enligt nämnda lagar i vissa fall intet

hinder förelåge att använda minderårig till arbete längre tid än 10 timmar

av dygnet resp. 54 timmar i veckan, särskilt då fråga vore om övertids­

arbete. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att arbetsrådet tillägges be­

fogenhet att i särskilda fall medgiva att arbetstiden för minderårig, som

sysselsättes i arbete av ifrågavarande slag, utsträckes utöver nämnda antal

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

189

timmar. Kommittén uttalar att dylikt medgivande borde lämnas endast då

särskilda skäl förelåge därtill.

Kommittén erinrar vidare om att arbetsrådet enligt allmänna arbetstids­

lagen ägde medgiva att minderårig, som fyllt 16 år, användes till övertids­

arbete. För att icke den i 30 § 1 mom. första stycket föreslagna huvudregeln

om minderårigs arbetstid skulle omöjliggöra dylik dispens föreslår

kommittén, att arbetsrådet bemyndigas att då så prövas nödigt i särskilt

fall medgiva att arbetstiden för minderårig under kortare tid utsträckes.

Kommittén anför, att med denna bestämmelse jämväl avsåges att bereda

möjlighet till undantag från huvudregeln i andra fall, t. ex. då allmänna

arbetstidslagen icke vore tillämplig eller då fråga vore att tillämpa bestäm­

melserna i dess 5 § eller att vid skiftarbete förlägga skiften så att arbetet

kunde sluta tidigare på lördagar.

Även beträffande minderårigs sammanlagda undervis­

nings- och arbetstid innebär kommitténs förslag (30 § 2 mom.)

en skärpning i förhållande till vad som nu gäller. Sålunda föreslås, att den

sammanlagda undervisnings- och arbetstiden begränsas till 54 timmar i vec­

kan mot f. n. 60 timmar. Begränsningen för dygn skall fortfarande utgöra

10 timmar. Därjämte har bland de kurser, till vilka hänsyn skall tagas i

detta sammanhang, även medtagits kurs för yrkesutbildning som är anbe­

falld av arbetsgivaren. Kommittén uttalar i anslutning härtill, att den icke

ansett sig kunna föreslå en begränsning av den sammanlagda undervis­

nings- och arbetstiden till 9 timmar per dygn och 48 timmar i veckan, enär

det icke vore uteslutet att ett sådant stadgande kunde medföra, att arbets­

givare undveke att anställa minderårig, så länge denne deltoge i sådan un­

dervisning som här avsåges. Med en sådan arbetstidsbegränsning skulle vi­

dare många minderåriga, som bevistade aftonkurser få sin arbetstid så av­

kortad, att de ej erhölle den arbetsförtjänst, som de vore i behov av för

att kunna deltaga i dylik kurs.

Yttrandena.

Frågan om minderårigs arbetstid har tilldragit sig stort intresse, och i

yttrandena ha vitt skilda åsikter kommit till uttryck.

Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse tillstyrka

i huvudsak kommitténs förslag, men framställa i ett par detaljfrågor vissa

erinringar, till vilka jag senare återkommer.

Ett flertal remissinstanser ifrågasätta ytterligare begräns­

ning av arbetstiden för minderåriga. Sålunda föreslå medicinal­

styrelsen, statens institut för folkhälsan, Fredrika-Bremer-förbundet och

föreningen SAIA att maximiarbetstiden även för arbete som avses i de spe­

ciella arbetstidslagarna fastställes till 9 timmar för dygn och 48 timmar i

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

190

veckan. Till stöd för detta yrkande anför medicinalstyrelsen att ifrågava­

rande arbeten ej sällan vore tunga med hänsyn till de minderårigas kropps­

utveckling och helt eller i stor utsträckning innebure arbete i stående eller

gående ställning. En arbetstid i dylikt arbete utöver 9 timmar av dygnet

och 48 timmar i veckan kunde för många ungdomar i uppväxtåldern inne­

bära skadliga påfrestningar, ej minst för hållnings- och rörelseorganen

(risk för plattfot, rygginsufficiens in. in.). Även folkhälsoinstitatet åbero­

par hygieniska synpunkter mot kommitténs förslag i denna del.

Stockholms barnavårdsnämnd anför, att nämndens överläkare visserli­

gen förklarat att han ur medicinsk synpunkt icke hade något att erinra

mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande minderåriga, men

att det ville synas nämnden som om den föreslagna maximiarbetstiden vore

alltför lång. Då nämnden icke kände sig övertygad om hållbarheten av de

skäl kommittén anfört till stöd för sitt förslag, ville nämnden uttala, att

den ansåge att arbetstiden för minderåriga borde begränsas till 40 timmar

i veckan.

En efter de minderårigas ålder varierande ar bets­

tids b eg ränsning ifrågasättes av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt Stockholms folkskoledirektion.

Sålunda uttalar socialstyrelsen att de i kommitténs förslag upptagna arbets­

tiderna enligt styrelsens mening måste anses för långa för de yngsta års­

klasserna, dvs. barn under 15 år. Dessa minderåriga befunne sig i en öm­

tålig övergångsålder och måste såvitt möjligt skyddas mot överansträng­

ning. Styrelsen funne sig därför böra föreslå, att arbetstiden för minder­

åriga under 15 år begränsades till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i

veckan. För övriga minderåriga borde arbetstiden begränsas till 9 timmar

av dygnet och 48 timmar i veckan. Skolöverstyrelsen anser, med hänsyn till

den påfrestning som springpojksarbete in. in. brukade innebära för min­

deråriga i åldern 14—16 år, att arbetstiden för ungdom under 16 år borde

begränsas till 8 timmar per dygn och 45 timmar i veckan. Fattigvårds- och

barnavårdsförbundet ifrågasätter, huruvida de svårigheter och risker, som

enligt kommitténs mening skulle vara förbundna med en ytterligare be­

gränsning av arbetstiden för åldern 14—16 år, vore så betydande, att de

kunde anses utgöra tillräckligt skäl för att hindra en ur medicinsk syn­

punkt lämplig reduktion av arbetstiden för minderåriga under 16 år till

6 timmar om dagen och 36 timmar i veckan. Förbundet vore vidare för sin

del icke övertygat om lämpligheten av så lång arbetstid som kommittén

föreslagit beträffande arbete som avsåges i de särskilda arbetstidslagarna,

i varje fall för minderåriga under 16 år. Stockholms folkskoledirektion

vill allvarligt ifrågasätta, om icke arbetstiden för minderåriga under 16 år

borde ytterligare begränsas. Direktionen hade därvid närmast i tankarna

de s. k. springpojkarna, vilka i många fall hade synnerligen ansträngande

arbete under påfrestande omständigheter — regn och snö, blåst, dåligt väg­

Kungl. Maj:ts proposition nr

2,9<S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

191

lag — utan att äga den fysiska styrka och motståndskraft, som borde vara

en förutsättning för 9 timmars dagligt arbete av sådant slag.

Riksförsäkringsnnstalten uttalar, att de av kommittén föreslagna bestäm­

melserna syntes alltför invecklade. En högst väsentlig och synnerligen önsk­

värd förenkling kunde vinnas, utan att det huvudsakliga skyddssyftet bleve

lidande, genom att huvudbestämmelsen gåves det innehållet, att minderårig

icke finge användas till arbete mer än 10 timmar av dygnet eller 54 tim­

mar i veckan. Därtill borde fogas det tillägget att, där i lag eller annan för­

fattning ytterligare begränsning stadgats, sådan begränsning skulle lända

till efterrättelse samt att arbetsrådet ägde att i särskilt fall medgiva, att

arbetstiden för minderårig, som fyllt 16 år, under kortare tid utsträcktes

utöver vad nyss nämnts. Arbetsrådet (majoriteten) instämmer i riksförsäk-

ringsanstaltens förslag på denna punkt, därvid en ledamot (herr Rune) ut­

över vad anstalten anfört till förmån för den föreslagna regeln framhål­

ler, att densamma sakligt sett nära överensstämde med kommitténs mera

invecklade bestämmelse. Den praktiskt betydelselösa skillnaden vore endast

den, att företag i princip fallande under allmänna arbetstidslagen, vilka

sysselsatte färre arbetstagare än fyra, av minderåriga kunde uttaga en ar­

betstid för vecka av 54 timmar mot 48 timmar enligt kommitténs förslag.

Konditorföreningen anser gällande arbetarskyddslags bestämmelser om

minderårigs arbetstid böra bibehållas.

F rågan om ar betstidsbestämmelsernas tillämplighet

å jordbruket behandlas av lantarbetareförbundet, vars yttrande åbe­

ropas av landsorganisationen. Förbundet anser, att minderårigs arbetstid

även inom det egentliga jordbruket borde regleras i arbetarskyddslagen.

Därvid borde veckoarbetstiden för minderåriga i jordbruket och dess binä­

ringar fastställas till högst det antal timmar lantarbetstidslagen föreskreve

eller alternativt till 48 timmar i veckan i genomsnitt eller det antal arbets­

timmar per vecka, som för olika perioder angåves i sistnämnda lag.

Bestämmelserna om nödf allsarbete ha föranlett uttalande endast

av riksförsäkringsnnstalten som föreslår att desamma begränsas till att

gälla minderårig som fyllt 16 år.

De föreslagna bestämmelserna om rätt för arbetsrådet att i vissa fall med­

giva dispens från bestämmelserna om minderårigs

arbetstid ha mött kritik i några yttranden. Yrkeskvinnors samarbets-

förbund, Fredrika-Bremer-förbundet och föreningen SAIA anse sålunda att

ingen som helst dispensmöjlighet borde finnas. Landsorganisationen yrkar

den skärpningen av dispensförutsättningarna, att undantag skall få med­

delas endast då så oundgängligen betingas av särskilda omständigheter.

Organisationen framhåller, att en dylik skärpning icke förhindrade att

dispensrätten utnyttjades för att möjliggöra övertidsdispenser enligt all­

192

männa arbetstidslagen eller för att tillgodose andra legitima behov av att

i särskilda fall överskrida maximiarbetstiden. Svenska arbetsgivareförenin­

gen anser däremot förslagets bestämmelser för snäva, särskilt med hänsyn

till att minderåriga ofta arbetade i lag med äldre. Stadgandet i 30 § 1 mom.

andra stycket borde mildras så att en smidigare och mera verklighetsbeto-

nad användning av dispensmöjligheterna kunde väntas.

Generalpoststyrelsen framhåller under hänvisning till de speciella arbets­

förhållandena inom postverket angelägenheten av att arbetarskyddslagen

lämnade postverket möjlighet alt självt vidtaga de mindre avvikelser från

bestämmelserna om minderårigs arbetstid som arbetets behöriga gång an-

såges kräva.

Frågan om begränsning av den sammanlagda undervi s-

nings- och arbetstiden för minderåriga som deltaga i viss under­

visning behandlas i ett flertal yttranden, därvid några remissinstanser

hävda att förslagets bestämmelser vore för snäva, under det att andra anse

föreskrifterna böra skärpas.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har intet att erinra mot att den sam­

manlagda undervisnings- och arbetstiden inskränkes till 54 timmar i vec­

kan men anser att någon begränsning av den sammanlagda undervisnings-

och arbetstiden per dygn icke borde ske. Till motivering av sin ståndpunkt

anför överstyrelsen bl. a. följande.

Det hade onekligen varit av intresse, om utredningen haft tillfälle att

undersöka i vad mån nuvarande bestämmelser angående begränsning av

den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden för minderåriga verkligen

kunnat få avsedd effekt i avseende å arbetstidens begränsning. Av särskilt

intresse hade varit att få belyst tillämpningen av gällande bestämmelser om

begränsning av undervisnings- och arbetstiden till 10 timmar av dygnet,

vilket timantal föreslås skola gälla även i fortsättningen. Ett icke ovanligt

förhållande är, att minderåriga deltaga i yrkesundervisning under två

kvällstimmar vid sidan av förvärvsarbete under 8j/o timmar, varigenom de­

ras sammanlagda undervisnings- och arbetstid överskrider 10 timmar av

dygnet.-------------

Den omständigheten att ifrågavarande begränsning göres beroende av

att arbetsgivaren har vetskap om den minderåriges deltagande i undervis­

ningen kan tänkas medföra, att arbetsgivaren i vissa fall icke visar större

intresse för att den anställde använder sig av de möjligheter till yrkesut­

bildning, som kunna erbjudas. En dylik konsekvens skulle enligt översty­

relsens uppfattning vara att beklaga, då det är ytterst värdefullt om arbets­

givaren intresserar sig för sina anställdas yrkesutbildning. Det bör vidare

bemärkas, att begränsningen icke gäller i fråga om sådan yrkesundervis­

ning, till vilken varken statligt eller kommunalt understöd utgår. Kommit­

tén föreslår härutinnan endast den utvidgningen, att bestämmelsen skall

gälla även för yrkesutbildningskurs, som är av arbetsgivaren anbefalld.

I och för sig synes emellertid icke större men kunna uppkomma för en

minderårig av att han överskrider nämnda timantal genom att deltaga i

av stat eller kommun helt eller delvis bekostad undervisning än om han

övergår till annan undervisning. Över huvud taget torde icke några mera

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

193

allvarliga risker för överansträngning behöva uppkomma på grund av att

den minderårige under en eller annan kväll efter en daglig arbetstid på

8i/2 timmar deltager exempelvis i två timmars undervisning i en yrkesskola

under förutsättning att den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden

per vecka på lämpligt sätt begränsas. Som ovan framhållits kan emellertid

bestämmelsen om begränsning av den sammanlagda undervisnings- och

arbetstiden till 10 timmar av dygnet under vissa förhållanden medföra olä­

genheter för den minderårige i avseende på dennes möjligheter att för­

skaffa sig yrkesutbildning. Enligt överstyrelsens uppfattning är begräns­

ningen av undervisnings- och arbetstiden till visst antal timmar i veckan av

större vikt än begränsningen till visst timantal per dygn.

Kooperativa förbundets styrelse yrkar att timantalet per vecka bestäm­

mes till 60 i stället för 54 och att av arbetsgivaren anbefalld kurs för yrkes­

utbildning icke skall omfattas av stadgandet. Förbundet uttalar i anslut­

ning härtill att kommitténs förslag i denna del syntes mindre välbetänkt

med hänsyn till de minderårigas eget intresse. Förbundet och konsumtions­

föreningarna hade alltsedan sin tillblivelse fäst största vikt vid utbildnin­

gen av de inom rörelsen anställda. Såväl vid förbundets huvudkontor som

hos flera konsumtionsföreningar deltoge den minderåriga personalen i stor

utsträckning i den yrkesutbildning som vore ordnad för de anställda un­

der arbetstid och på fritid. Fritidsutbildningen skedde ofta i anslutning till

statlig eller kommunal yrkesskola eller läroanstalt. Personalen uppmuntra­

des deltaga i utbildningen och åtnjöte i allmänhet ekonomiskt bidrag där­

för. Liknande verksamhet förekomme inom andra företag och organisatio­

ner. Det skulle vara till skada, om denna utveckling skulle hindras genom

den av kommittén föreslagna bestämmelsen, vilken ju i och för sig syftade

till de minderårigas bästa. Att stadgandet i dess föreslagna utformning

skulle tvinga förbundet och flera av konsumtionsföreningarna att begränsa

bidragen till de minderårigas utbildning syntes ofrånkomligt. Om fritids­

utbildningen inräknades i arbetstiden på föreslaget sätt, torde nämligen

tidsmarginalen vara för knapp och en inskränkning av arbetstiden erford­

ras. Detta skulle ställa sådana arbetsgivare, som beflitade sig om att hjälpa

personalen till en god utbildning i sämre läge än de arbetsgivare, som intet

intresse ägnade åt den minderåriga arbetskraftens förkovran.

Konditorföreningen anser att gällande arbetarskyddslags bestämmelse i

denna punkt borde bibehållas, enär den av kommittén föreslagna begräns­

ningen skulle innebära en betungande olägenhet för de arbetsgivare, vilkas

minderåriga anställda besökte yrkesskolor.

Begränsning av den sammanlagda undervisnings- och arbetstiden till 9

timmar för dygn och 48 timmar i veckan ifrågasättes av länsstyrelsen i

Malmöhus län, Fredrika-Bremer-förbundet, föreningen SAIA och försäk­

ringst jänslemannaförbundets skijddsombudsnåmnd. Sistnämnda organisa­

tion hänvisar i detta sammanhang till att i SOU 1943: 7 angående hygie­

niska förutsättningar för skolarbetet såsom tillåten arbetstid per vecka för

13 Bihang till riksdagens protokoll 19'i8. 1 sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts propisition ru■ 298.

194

Kungl. Maj.ts propisition nr 298.

åldrarna 16—19 år angivits 42 timmar, vilken tid avsåge såväl arbetet i sko­

lan som hemarbetet.

Fattigvårds- och barnavårdsförbundet anser den av kommittén före­

slagna sammanlagda undervisnings- och arbetstiden, 54 timmar i veckan,

vara väl lång, i synnerhet för minderåriga i åldern 14—16 år. Om arbets­

tiden för dessa åldersgrupper kunde nedbringas i enlighet med vad förbun­

det förordat, vore det önskvärt, att den sammanlagda undervisnings- och

arbetstiden för desamma begränsades till 48 timmar i veckan. Förbundet

insåge emellertid den fara som låge däri att arbetsgivare undveke att an­

ställa sådana minderåriga, som genomginge viss kurs eller undervisning,

och insåge även, att reduktionen i arbetsförtjänst kunde bli kännbar för

många av ungdomarna.

Socialstyrelsen — vilken såsom tidigare nämnts förordat en begränsning

av arbetstiden till 6 timmar av dygnet och 36 timmar i veckan för minder­

åriga under 15 år och till 9 timmar av dygnet och 48 timmar i veckan för

övriga minderåriga — föreslår att den sammanlagda undervisnings- och

arbetstiden skall få överskrida respektive begränsningar av arbetstiden för

dygn med högst 1 timme.

Departementschefen.

Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om minderårigs arbetstid ha

karaktären av maximiregler, som supplera arbetstidslagstiftningens före­

skrifter. De bliva sålunda tillämpliga dels i fråga om företag, vilka icke

omfattas av arbetstidslagstiftningen, och dels då nämnda lagstiftning till­

låter en arbetstid, som överstiger den i arbetarskyddslagstiftningen med­

givna.

Enligt arbetarskyddslagen gäller om minderårigs arbetstid i arbete, varå

allmänna arbetstidslagen är tillämplig, vad i nämnda lag är stadgat. Detta

innebär att den minderårige i regel icke må användas till arbete mera än

9 timmar av dygnet eller 48 timmar i veckan. Efter dispens kan dock min­

derårig som fyllt 16 år få användas till övertidsarbete.

Arbetarskyddskommittén har föreslagit att vad sålunda gäller skall stad­

fästas som allmän regel även för arbete, som icke omfattas av allmänna

arbetstidslagen. Förslaget innebär i denna del en väsentlig skärpning av

gällande lag, som för sådant fall stadgar en maximiarbetstid om 10 tim­

mar av dygnet och 60 timmar i veckan. Såvitt angår arbete, som avses i de

särskilda arbetstidslagarna (lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detalj­

handeln och hotellarbetstidslagen) skall enligt förslaget arbetstiden för

minderårig få utgöra högst 10 timmar av dygnet och 54 timmar i veckan.

Även här föreslås att arbetsrådet skall ha möjlighet att medgiva dispens.

I åtskilliga yttranden har påyrkats en ytterligare begränsning av arbets­

tiden för minderåriga. Bl. a. har för minderåriga under 16 år förordats en

kortare arbetstid än den enligt allmänna arbetstidslagen medgivna. Av skäl

195

som kommittén anfört anser jag det emellertid icke lämpligt att för dessa

minderåriga föreskriva en längsta arbetstid som understiger normalarbets­

dagen. Detta kan leda till svårigheter för sådana minderåriga att vinna an­

ställning och därigenom vara till nackdel för deras yrkesutbildning. Av

enahanda skäl synes det mig icke heller böra ifrågakomma att, såsom i

några yttranden ifrågasatts, som allmän regel med giltighet även för de

arbetsområden, där arbetstiden eljest regleras av särskilda arbetstidslagar,

föreskriva att minderårig icke får användas till arbete mera än 9 timmar

av dygnet eller 48 timmar i veckan. Beträffande såväl arbetstidslagen för

detaljhandeln som hotellarbetstidslagen gäller numera, att de avse varje

företag inom det av lagen berörda området, i vilket i regel finnes anställd

minst en arbetstagare. I fråga om lantarbetstidslagen gäller sedan länge

motsvarande regel såvitt angår trädgårdsskötseln, och förslag föreligger

att även i övrigt utsträcka lagens tillämpningsområde till företag med i

regel minst en anställd. Genomföres sistnämnda förslag, kommer arbets-

tidslagstiftningen på samtliga här ifrågavarande områden att omfatta alla

företag utom dem som endast tillfälligtvis sysselsätta främmande arbets­

kraft. Den reglering av normalarbetstiden, som innefattas i nämnda spe­

ciallagar, synes böra vara normerande även för minderåriga arbetstagare.

Arbetarskyddslagen bör i detta hänseende såsom hittills i huvudsak en­

dast ha supplerande karaktär. Dess främsta uppgift blir då att medverka

till en beskärning av övertidsarbetet för minderåriga. I sådant hänse­

ende synes mig kommitténs förslag att bibehålla den nuvarande dygns-

maximeringen 10 timmar och sänka maximeringen av veckoarbetstiden

från 60 till 54 timmar vara väl avvägt. Såsom tidigare nämnts har jag

dock ansett, att bestämmelserna i arbetarskyddslagen om minderårigas ar­

betstid icke nu böra utsträckas till jordbruket och dess osjälvständiga bi­

näringar.

Vad härefter angår allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde torde

det nyss anförda äga motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i nämnda

lag böra i princip vara normerande även för minderårigas arbete. I fråga

om arbete på övertid innehåller allmänna arbetstidslagen en dispensregel,

som möjliggör att minderåriga över 16 år användas till sådant arbete. I

kommittéförslaget har upptagits en liknande dispensregel, ehuru denna

erhållit eu snävare avfattning än allmänna arbetstidslagens motsvarande

regel. .lag kan icke finna det lämpligt att på delta sätt två olika regler skola

samtidigt äga tillämpning. Den dispensprövning som sker enligt allmänna

arbetstidslagen bör vara till fyllest och arbetarskyddslagen bör endast sätta

en maximigräns för övertidsarbetets omfattning. Därvid synes man lämp­

ligen böra välja den av kommittén för de särskilda arbetstidslagarnas till-

lämpningsområde föreslagna begränsningen till 10 timmar av dygnet och

54 timmar i veckan.

På grund av vad nu anförts torde, i enlighet med vad riksförsäkrings-

Kangl. Maj.ts proposition nr 298.

196

anstalten och arbetsrådet föreslagit, kommitténs ganska invecklade bestäm­

melser angående minderårigas arbetstid böra ersättas med en enhetlig be­

stämmelse av innehåll att angående minderårigs arbetstid skall, utöver vad

eljest i lag eller författning stadgas angående begränsning av arbetstiden,

gälla att minderårig icke i något fall må användas till arbete mera än 10

timmar av dygnet eller 54 timmar i veckan. Såsom en ledamot av arbets­

rådet påpekat torde denna avvikelse från kommitténs förslag, i praktiken

vara relativt betydelselös. Allmänna arbetstidslagen torde nämligen på

grund av kollektivavtal eller av andra skäl i stor utsträckning tillämpas

även inom företag, vilka icke omfattas av densamma. De av mig nu

förordade bestämmelsernas relativa enkelhet synes mig vara en fördel

vid jämförelse med kommittéförslaget. Som ett ytterligare skäl för de­

samma vill jag anföra, att en enkel och schematisk utformning av reg­

lerna synes minst ägnad att föregripa det förnyade ställningstagande till

de här berörda frågorna som kan förväntas bli erforderligt sedan arbets-

tidsutredningen slutfört sitt arbete. Det synes mig nämligen förtjäna över­

vägas, huruvida icke hela frågan om minderårigas arbetstid bör regleras i

arbetstidslagstiftningen. Här föreslagna bestämmelser böra alltså betrak­

tas såsom provisoriska i avbidan på den blivande översynen av arbetstids­

lagstiftningen i dess helhet.

Till den angivna huvudregeln torde i enlighet med vad kommittén före­

slagit böra knytas vissa dispensregler. Sålunda är en undantagsbestäm­

melse för s. k. nödfallsarbete påkallad. Därutöver bör finnas en allmän

dispensregel, vilken torde kunna avfattas i huvudsaklig överensstämmelse

med kommittéförslaget.

1 likhet med gällande lag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om

begränsning av den minderåriges arbetstid för det fall att denne åtnjuter

undervisning eller utbildning. I denna del innebär förslaget en sänkning av

den sammanlagda arbets- och undervisningstiden från 60 till 54 timmar

i veckan. Kommittén har däremot bibehållit den gällande föreskriften att

den sammanlagda arbets- och undervisningstiden icke får överskrida 10

timmar per dygn. På sätt överstyrelsen för yrkesutbildning anfört synas

emellertid skäl föreligga att slopa denna begränsning. I fråga om den sam­

manlagda arbets- och undervisningstiden per vecka har i vissa yttranden

förordats en ytterligare begränsning, medan i andra uttalats att det i gäl­

lande lag upptagna timantalet 60 per vecka borde bibehållas. Kooperativa

förbundets styrelse har såsom skäl härför åberopat, att en sänkning av

timantalet kunde befaras inverka menligt på arbetsgivarnas intresse att

understödja de minderårigas utbildning. Såsom fattigvårds- och barna-

vårdsförbundet anfört kan också ett alltför knappt tillmätt timantal med­

föra att arbetsgivarna bli obenägna att anställa minderåriga, som del­

taga i kurser för yrkesutbildning eller åtnjuta annan undervisning. För

egen del vill jag tillägga, att även den minderårige själv kan finna det

mindre lockande att fortbilda sig, om detta skall medföra att han nödgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

197

avstå från arbetsförtjänst för att icke den sammanlagda arbets- och un­

dervisningstiden skall bli för lång. Med hänsyn till vikten av att lagstift­

ningen icke motverkar de minderårigas intresse för en fortsatt utbildning

vill jag för min del föreslå att den nuvarande begränsningen i här ifråga­

varande hänseende helt slopas. Jag förutsätter härvid såsom självfallet att,

där dispens erfordras för den minderåriges användande till arbete, nödig

begränsning av den sammanlagda arbets- och undervisningstiden uppstäl­

les såsom villkor för dispensen.

Emellertid erfordras regler för att säkerställa den minderåriges rätt till

ledighet, då han åtnjuter undervisning av det slag varom här är fråga. I

detta hänseende torde, i anslutning till vad som nu gäller, böra stadgas att

den minderårige skall beviljas erforderlig ledighet för deltagande i kurs

för religionsundervisning eller sådan yrkes- eller fortsatt skolundervis­

ning, för vilken kostnaden helt eller delvis bestrides av staten eller med

kommunala medel. Att såsom kommittén föreslagit härutöver föreskriva

att den minderårige skall åtnjuta erforderlig ledighet för deltagande i kurs

för yrkesutbildning som är av arbetsgivaren anbefalld lärer icke vara be­

hövligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2i)H.

Läkarkontroll över minderåriga.

Gällande lag.

Minderårig får enligt arbetarskyddslagen icke användas till arbete, utan

att till arbetsgivaren avlämnats en i viss ordning upprättad intygsbok —

i regel utfärdad av pastor — innehållande uppgift om den minderåriges

namn och ålder samt, där ej fråga är om feriearbete, om hans skolförhål-

landen (9 § andra stycket).

För att minderårig skall få användas till industriellt arbete (hantverks­

arbete däri inbegripet) kräves dessutom enligt 10 § andra stycket att hans

intygsbok innehåller läkarintyg, utvisande att han icke företer sjuk­

lighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så är förhållan­

det, att han icke kan anses komma att lida men av den ifrågavarande sys­

selsättningen. Samma villkor gäller beträffande byggnads-, skogsavverk­

nings-, kolnings- och transportarbete under förutsättning att arbetet bedri-

ves i sådan omfattning att å arbetsstället i regel sysselsättas minst 10 arbe­

tare. Läkarintyg fordras dock icke för minderårig, som användes till distri­

bution av varor eller uträttande av bud och ärenden. Intyget får, utom vid

skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete, icke vara äldre än ett

år, då intygsboken lämnas till arbetsgivaren. Enligt 12 § äger yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet meddela eftergift från föreskrifterna om läkar­

intyg dels, när skäl därtill äro, i fråga om lätt arbete, som bedrives i fria

luften och fortgår allenast under kortare tid av året samt icke regleras av

samband med mekaniskt driven arbetsprocess, dels ock, när synnerliga skäl

därtill äro, beträffande minderårig, som användes till ett under kortare tid

fortgående arbete, vilket ej är att anse såsom tungt.

198

Enligt 35 § skall vid arbetsställe, där minderåriga användas till sådant

arbete, att enligt 10 § andra stycket läkarintyg fordras för anställning, en

gång varje kalenderår företagas läk ar besiktning åde minderåriga

till utrönande av huruvida minderårigs sysselsättning är menlig för hans

hälsa eller kroppsutveckling. Dylik besiktning kan även eljest företagas å

viss eller vissa av de minderåriga, därest länsstyrelsen finner särskilda skäl

föreligga därtill. Från besiktningsskyldighet undantagas emellertid sådana

minderåriga, som sysselsättas i skogsavverknings-, kolnings- eller flott-

ningsarbete. Vidare äger chefsmyndigheten att i samband med beviljande

av eftergift jämlikt 12 § tillika medgiva befrielse från läkarbesiktning. Vid

besiktning har läkaren att i varje minderårigs arbetsbok göra anteckning

om dennes hälsotillstånd och kroppsutveckling ävensom, då så finnes nö­

digt, föreskriva särskilda villkor för den minderåriges fortsatta användande

till viss sysselsättning eller hans skiljande därifrån. Arbetsgivaren äger un­

derställa dylik föreskrift chefsmyndighetens prövning men får intill dess

chefsmyndigheten annorlunda förordnar icke i strid mot föreskriften an­

vända minderårig i arbete. Besiktningsläkares anteckning i intygsbok gäl­

ler som sådant läkarintyg, varom stadgas i 10 § andra stycket. — Besikt-

ningsläkare förordnas av länsstyrelsen. Därtill skall utses legitimerad lä­

kare, som icke har anställning hos arbetsgivaren. — Läkarbesiktning skall

företagas vid arbetsstället. Användes å ett arbetsställe i regel ej mer än

10 minderåriga, kan dock chefsmyndigheten på ansökan av arbetsgivaren

medgiva att besiktning må äga rum annorstädes.

Jämlikt 36 § åligger det arbetsgivare eller hans ställföreträdare å arbets­

stället att föranstalta om att för besiktningen lämplig lokal finnes att till­

gå vid arbetsstället ävensom, såvitt på honom ankommer, att samtliga min­

deråriga, å vilka besiktning skall företagas, infinna sig vid förrättningen.

Kostnaden för besiktningsförrättning skall i vad den avser resekostnad

bestridas av statsmedel men i övrigt av arbetsgivaren (40 §).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att arbetsbok —- vilken motsvarar den nuvarande

intygsboken — regelmässigt skall tillhandahållas minderårig genom skolans

försorg och endast undantagsvis genom pastor (32 § 1 mom.). Vidare före­

slås, att arbetsboken alltid skall innehålla läkarintyg (28 §). Av

detta skall framgå antingen att den minderårige icke företer sjuklighet,

svaghet eller bristande kroppsutveckling eller, om så skulle vara förhål­

landet, att den minderårige med hänsyn därtill icke eller endast under

vissa angivna villkor må användas till visst slag av arbete. Intyget skall

vara utfärdat av skolläkare eller eljest av i statens eller kommuns tjänst

anställd läkare. Läkarintyget får, utom då anställningen avser kortare tid

än en månad eller endast ferietid eller då arbetsrådet så medgivit i sam­

band med dispens från periodisk läkarbesiktning, icke vara äldre än ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

199

år, när arbetsboken avlämnas till arbetsgivaren. Den nuvarande bestäm­

melsen om möjlighet alt erhålla eftergift från kravet på läkarintyg saknar

motsvarighet i förslaget.

Vidare föreslår kommittén (36 §), att obligatorisk årlig läkarbesikt-

ning i princip föreskrives för alla minderåriga arbetstagare, oavsett i

vilket slag av arbete de sysselsättas. Besiktningsskyldighet skall dock ej

föreligga i det fall, att vid ett arbetsställe minderårig arbetskraft användes

högst en månad. Därjämte föreslås, att arbetsrådet tillägges befogenhet att

medgiva befrielse från läkarbesiktning, då minderårig användes till arbete,

som medför synnerligen ringa ansträngning eller fortgår allenast under

kortare tid av året. Kommittéförslaget innehåller icke någon motsvarighet

till det nuvarande stadgandet om rätt för länsstyrelse att förordna om

läkarbesiktning utöver den årligen återkommande.

Föreskrifterna om läkarintyg och läkarbesiktning skola icke gälla beträf­

fande jordbruket, hemindustriellt arbete och s. k. kooperativ verksamhet

samt ej heller för familjemedlem till arbetsgivaren. Å arbete av elev vid

läroanstalt skola de äga tillämpning endast i den mån så föreskrives av

arbetsrådet. I fråga om osjälvständig binäring till jordbruk skola bestäm­

melserna om läkarintyg i arbetsboken gälla men däremot icke föreskrif­

terna om periodisk läkarbesiktning.

Enligt 59 § 3 mom. i förslaget skall distriktschef kunna förbjuda arbets­

givare att använda minderårig i arbete, därest denne icke inom fastställd

tid undergått föreskriven läkarbesiktning.

Kommittén föreslår, att uppgiften att förordna besiktningsläkare över­

flyttas från länsstyrelsen till medicinalstyrelsen (38 §). Till besiktnings­

läkare skall endast få utses i statens eller kommuns tjänst anställd läkare,

som icke har anställning hos arbetsgivaren.

Även enligt förslaget skall besiktning i första hand äga rum vid arbets­

stället. Om lämplig lokal ej finnes där, skall besiktningsläkaren efter sam­

råd med arbetsgivaren äga förlägga besiktningen till annan plats (37 §).

I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i huvudsak med vad som

nu gäller.

Till motivering av den föreslagna utsträckningen av tillämp­

ningsområdet för bestämmelserna om läkarunder­

sökning före anställning till att i princip omfatta

a 1 1 a in inderåriga, oavsett arbetets art, anför kommittén följande.

Enligt gällande lag fordras, att den minderåriges intygsbok innehåller

läkarintyg endast då fråga är om industriellt och visst därmed likställt

arbete. Denna begränsning av lagens bestämmelser om läkarundersökning

före inträde i förvärvsarbete medför den oegentligheten, att minderåriga,

som på grund av påfrestande arbete bort underkastas läkarundersökning,

exempelvis tidnings- och varubud, icke behöva undergå sådan, medan min­

deråriga i industriellt arbete av lätt art, vilket dessutom måhända utföres

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

200

under i hygieniskt avseende särskilt goda arbetsförhållanden, måste under­

kastas läkarundersökning. Ur arbetarskyddssynpunkt måste det anses vara

av stor betydelse, att de minderåriga, innan de över huvud taget sysselsät­

tas i förvärvsarbete, undergå läkarundersökning för utrönande av om deras

hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet tillåta, att de användas till det ar­

bete, varom fråga är.

Angående förslaget att begränsa befogenheten att utfärda

ifrågavarande intyg till vis sa läkare uttalas, att kom­

mittén med hänsyn till den numera utvidgade skolhygieniska övervaknin­

gen av barnens hälsotillstånd ansåge att intyget borde vara utfärdat av ve­

derbörande skolläkare. Denne torde nämligen vara den läkare som bäst

kände den minderåriges kroppsliga och psykiska utveckling, anlag och

egenheter. Kommittén förutsatte att de minderårigas arbetsböcker skulle

tillhandahållas genom skolans försorg och att läkarintyget i regel finge

grundas på den i avgångsklassen verkställda läkarundersökningen. Att un­

der alla förhållanden fordra att läkarintyget skulle vara utfärdat av skol­

läkaren torde dock icke vara möjligt. Stundom kunde det finnas behov av

att anlita annan läkare, exempelvis då fråga vore om förnyat intyg på grund

av att tidigare utfärdat intyg vore äldre än ett år. Kommittén föresloge där­

för, att befogenhet att utfärda intyg skulle tillkomma varje läkare som vore

anställd i statens eller kommuns tjänst. Det vore att märka, att skolläkare

enligt förslaget skulle äga utfärda här avsett intyg, även om han icke vore

tjänsteläkare, vilket sammanhängde med att arbetsbok skulle kunna utfär­

das även vid privatskola. Den minderårige, finge själv bestrida kostnaden

för läkarintyget, såvida ej detta tillhandahölles kostnadsfritt vid den skola,

där den minderårige åtnjöte undervisning, eller arbetsgivaren godvilligt

åtagit sig att betala intyget.

Beträffande läkarintygets innehåll framhåller kommittén

att enligt gällande lag sådant intyg, därest den minderårige företedde sjuk­

lighet, svaghet eller bristande kroppsutveckling, skulle utvisa att han icke

kunde anses komma att lida men av den sysselsättning, varom vore fråga.

I förslaget förutsattes att läkarintyg i regel skulle utfärdas av skolläkaren.

Ofta torde det icke vara möjligt för denne att i intyget göra en sådan an­

teckning, enär i många fall den minderårige vid läkarundersökningen i av­

gångsklassen icke torde kunna lämna upplysning om det arbete, varmed

han komme att sysselsättas efter slutad skolgång. Även då minderårig

vände sig till annan läkare för erhållande av intyg kunde det stundom vara

omöjligt för honom att lämna uppgift om sitt blivande arbete. Befunnes

den minderårige förete sjuklighet, svaghet eller bristande kroppsutveck­

ling, finge läkaren därför begränsa sitt uttalande i intyget till en allmänt

hållen föreskrift att den minderårige icke eller blott under vissa angivna

villkor finge användas till visst slag av arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

201

Vid behandlingen av frågan om tillämpningsområdet för

bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning anför

kommittén för att belysa betydelsen av dylika besiktningar vissa statistiska

uppgifter (betänkandet s. 435). Av uppgifterna framgår, att under tioårs­

perioden 1935—1944 besiktningsläkare gjort anteckning om missförhållande

med avseende på hälsotillstånd eller kroppsbeskaffenhet hos i medeltal

9 308 minderåriga om året eller 24,8 % av antalet besiktigade. Av dessa an­

märkta fall hade i medeltal per år 2 130 eller 5,7 % av hela antalet besikti­

gade varit av den beskaffenheten att läkaren meddelat föreskrift om ändrad

sysselsättning eller villkor för den minderåriges användande i arbete. An­

talet fall, där den minderåriges fortsatta användande i arbete förbjudits,

hade i genomsnitt utgjort 49 om året eller omkring 0,13 % av hela antalet

besiktigade minderåriga. Kommittén anför härefter till stöd för förslaget

att utsträcka den fortlöpande läkarkontrollen till att i princip omfatta alla

minderåriga arbetstagare att den nuvarande uppdelningen av de minder­

åriga arbetstagarna i två kategorier, varav den ena årligen skall läkar-

besiktigas, den andra icke, stode i mindre god överensstämmelse med det

allmänna önskemålet att ställa de minderåriga i uppväxtåldern under viss

fortlöpande läkartillsyn. Ett arbete, som bedreves under till synes goda

hygieniska betingelser, kunde likväl för en minderårig medföra eu psykisk

påfrestning, som menligt inverkade på hans hälsotillstånd. Detta kunde

vara fallet inom vilket slag av verksamhet som helst.

Härefter anför kommittén följande.

Den obligatoriska läkarbesiktningen har ej endast til! syfte att konsta­

tera missförhållanden i avseende på de minderårigas hälsotillstånd och

kroppsutveckling. Dess främsta uppgift är av förebyggande natur, och i

detta hänseende lämnas vid besiktningarna icke blott föreskrifter, som avse

de minderårigas användande i arbete, utan jämväl råd och anvisningar an­

gående föda, sömn, behov av kroppsövningar eller hållningsgymnastik samt

remisser till specialläkare och sjukvårdsanstalter. Sistnämnda råd och an­

visningar äro otvivelaktigt av stor betydelse för de minderårigas hälsa och

kroppsutveckling samt följaktligen även för deras arbetsförmåga. Det lär

icke kunna bestridas, att behov av dylika råd och anvisningar förefinnes

bland minderåriga inom varje slag av verksamhet.

Med anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära för­

slag starkt betonats, att eu utsträckning av besiktningsplikten till minder­

åriga, som sysselsattes i skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete

skulle medföra särskilda svårigheter, framhåller kommittén härefter föl-

j ande.

Med hänsyn till det allmänna önskemålet att få till stånd eu fortlöpande

läkarkontroll över alla minderåriga arbetstagare, anser kommittén, att be­

stämmelserna om årlig läkarbesiktning böra utsträckas att gälla även min­

deråriga, som [invändas till skogsavverknings-, kolnings- och flottnings­

arbete. För en sådan utvidgning av besiktningsplikten uttala sig såväl lä­

kare som vederbörande arbetarorganisationer. Tydligt är, att man alltid

202

niaste räkna med vissa svårigheter, då det gäller att genomföra de årliga

läkarbesiktningarna pa sadana verksamhetsområden som de ifrågavarande.

En del svårigheter torde dock elimineras därigenom, att läkarbesiktning ej

behöver företagas i de fall, då minderårig användes till arbete kortare tid än

en månad. De arbeten, vartill minderåriga användas inom skogsbruk och

flottning, äro ju ofta av kortvarig natur. I fråga om arbete, som bedrives

under kortare tid av året, är därjämte att märka, att jämlikt förslagets

36 § 1 mom. andra stycket arbetsrådet i särskilda fall kan meddela befri­

else från läkarbesiktning. Med hänsyn till skogsbrukets speciella arbets­

förhållanden anser kommittén, att sådan eftergift bör kunna meddelas ge­

nerellt för viss arbetsgivare eller flottningsförening och avse en icke alltför

kort tidsperiod. I fråga om minderåriga, som sysselsättas vid flottleds

skiljeställe, föreligga ej sådana svårigheter att anordna läkarbesiktning som

vid flottningsarbetet i övrigt. Kommittén förutsätter därför, att dessa min­

deråriga bliva läkarbesiktigade i den ordning lagen föreskriver.

I anslutning till förslaget om befogenhet för arbetsrådet

att medgiva befrielse från läkarbesiktning i de fall,

då minderårig användes till arbete som medför synnerligen ringa ansträng­

ning eller fortgår allenast under kortare tid av året, anför kommittén, att

till den förra gruppen borde hänföras exempelvis vakthållning. Däremot

borde ej kontorsarbete i egentlig mening anses såsom dylikt arbete. Vilka

slag av arbete, som i övrigt kunde hänföras dit, torde få ankomma på rätts­

tillämpningen att avgöra. Med uttrycket kortare tid av året ansåge kommit­

tén böra avses en tidrymd, som i regel ej överstege tre månader i följd.

Kommittén uttalar vidare, att om en minderårig under kalenderåret un­

derkastats läkarundersökning för erhållande av intyg, som avsåges i 28 §

c), eller på grund av anställning vid annat arbetsställe undergått läkar­

besiktning, sådan besiktning icke ånyo behövde företagas under året, för

såvitt ej besiktningsläkaren funne skäl därtill med hänsyn till den minder­

åriges sysselsättning.

I detta sammanhang erinrar kommittén om att enligt gällande lag läns­

styrelsen ägde förordna om läkarbesiktning utöver den årligen återkom­

mande, om särskilda skäl därtill förelåge. Enligt vad kommittén inhämtat

torde denna bestämmelse icke i något fall ha tillämpats. Enär länsstyrel­

serna lämpligen borde befrias från ärenden som icke kunde anses tillhöra

deras egentliga arbetsuppgifter, hade kommittén icke upptagit någon mot­

svarighet till detta stadgande i förslaget. Skulle det i särskilt fall finnas be­

hov av att underkasta viss eller vissa av de minderåriga vid ett arbetsställe

läkarbesiktning utöver den årliga, kunde arbetsrådet jämlikt 59 § 2 mom.

i förslaget föreskriva därom. I detta moment omnämnda villkor kunde

nämligen bland annat innefatta åläggande för arbetsgivare att låta de min­

deråriga undergå läkarbesiktning oftare än en gång om året.

Kommittén lämnar vissa uppgifter, av vilka framgår att det i ganska be­

tydande omfattning förekomme att föreskrifterna om läkarbesiktning icke

Kungi. Maj.ts proposition nr 298.

203

iakttoges. Beträffande spörsmålet om åtgärder för framtvin­

gande av en bättre efterlevnad av bestämmelserna

anför kommittén följande.

Skall syftet med ifrågavarande bestämmelser om läkarbesiktning bliva

det avsedda, är det givet, att såväl arbetsgivare som besiktningsläkare måste

tillse, att besiktning blir verkställd i den ordning lagen föreskriver, d. v. s.

en gång varje kalenderår. Gällande bestämmelser äro icke avfattade så, att

någon direkt uttalad skyldighet härutinnan föreligger vare sig för arbets­

givaren eller besiktningsläkaren. Ha de minderåriga icke läkarbesiktigats i

laga ordning, kan arbetsgivaren i varje fall icke göras ansvarig härför.

Detta förhållande har också från yrkesinspektörshåll påtalats såsom otill­

fredsställande. Vid införande i lagen av en så allmän föreskrift om läkar­

besiktning som den av kommittén föreslagna har emellertid ifrågasatts,

huruvida icke uraktlåtenhet att iakttaga densamma borde föranleda på­

följd. Att lägga ansvaret helt på arbetsgivaren torde dock icke vara rimligt,

alldenstund han ej gärna kan göras ansvarig i de fall, då besiktningsläka­

ren icke har tillfälle företaga besiktning å de minderåriga. Emellertid bör

arbetsgivaren i första hand vara skyldig tillse, att de minderåriga bliva

läkarbesiktigade. Därför föreslås dels i 37 § liksom nu skyldighet för ar­

betsgivare att tillse, att minderåriga arbetstagare infinna sig vid besikt-

ningsförrättning, dels ock i 59 § 3 mom. en ny bestämmelse om befogenhet

för distriktschef att meddela förbud mot minderårigs användande till ar­

bete, intill dess han undergått besiktning. Såväl förseelse mot nämnda be­

stämmelse i 37 § som brytande av angivna förbud föreslås straffbelagda.

Rörande den ifrågasatta överflyttningen till medicinal­

styrelsen av uppdraget att förordna besiktningslä­

kare har kommittén inhämtat länsstyrelsernas yttrande. Sju länsstyrel­

ser förklarade sig icke ha något att erinra mot den föreslagna ändringen,

femton länsstyrelser avstyrkte förslaget och tre länsstyrelser ansågo sig

icke kunna göra något bestämt uttalande i frågan. Sitt eget ställningsta­

gande motiverar kommittén på följande sätt.

Enligt kommitténs mening tala flera skäl för en överflyttning till medi­

cinalstyrelsen av uppdraget alt utse besiktningsläkare. Först och främst är

medicinalstyrelsen den myndighet, som har det allmänna överinseendet

över läkarna och som vid tillsättande av läkartjänster närmast har att

pröva och avgiva utlåtande om vederbörandes lämplighet och skicklighet

för en viss tjänst. Då fråga är om förordnande av läkare på viss tjänst eller

för visst uppdrag, tillkommer det likaledes i allmänhet medicinalstyrelsen

att meddela sådant förordnande. Genom överflyttning av ifrågavarande

uppdrag till medicinalstyrelsen torde ernås en större enhetlighet i förord­

nandena. På grund härav föreslår kommittén, att uppdraget att förordna

besiktningsläkare för minderåriga överflyttas från länsstyrelsen till medi­

cinalstyrelsen. En bestämmelse härom har upptagits i lagförslagets 38 §.

Den orts- och personkännedom, som länsstyrelsen innehar, synes dock böra

i görligaste män utnyttjas. Kommittén anser därför, att vid förordnande av

besiktningsläkare medicinalstyrelsen bör samråda med vederbörande läns­

styrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

204

Beträffande spörsmålet från vilka kategorier av lä­

kare besiktningsläkare böra utses anför kommittén bl. a.

att det av flera skäl syntes vara till fördel om besiktningarna kunde kon­

centreras till ett begränsat antal läkare. Till besiktningsläkare borde en­

ligt kommitténs mening i första hand förordnas förste provinsialläkarna.

Vidare borde de av kommittén föreslagna yrkesläkarna kunna utses till

besiktningsläkare. På grund av den utvidgning av läkarkontrollen, som en­

ligt förslaget skulle äga rum, vore det icke uteslutet att även andra tjänste­

läkare behövde anlitas. Därvid syntes närmast provinsial- och stadsläkare

samt vissa med dem likställda läkare böra ifrågakomma.

Den av kommittén föreslagna lagtexten innehåller icke någon föreskrift

om längden av förordnande såsom besiktningsläkare,

men kommittén uttalar, att förordnande lämpligen borde avse en tid av

tre år. Då till följd av den vidgade besiktningsplikten behovet av besikt­

ningsläkare icke omedelbart kunde överblickas, borde dock under den

första tiden efter lagens ikraftträdande förordnande kunna meddelas även

för kortare tid än tre år.

I fråga om platsen för läkar besiktning framhåller kom­

mittén att vid ett stort antal arbetsställen, särskilt mindre sådana, icke

funnes någon lämplig lokal för besiktning. Syftet med den nuvarande före­

skriften att besiktningen skulle äga rum vid arbetsstället vore närmast att

bereda läkaren tillfälle att, då så vore påkallat, taga del av de förhållanden

under vilka de minderåriga sysselsattes. Möjlighet därtill funnes självfallet

även om besiktningen icke förrättades å själva arbetsstället men väl i dess

närhet. Med hänsyn till den betydelse läkarbesiktningen borde tillmätas

för bedömande av de minderårigas användande i arbete ansåge emellertid

kommittén, att besiktningen i första hand borde äga rum å arbetsstället.

Om vid arbetsstället icke funnes lämplig lokal, borde dock besiktningsläka-

ren äga rätt att efter samråd med arbetsgivaren förlägga besiktningen till

annan plats. Liksom hittills borde det åligga arbetsgivaren att anskaffa

lokal. Besiktningsläkaren borde å sin sida vara skyldig att åtminstone då

han första gången besiktigade de vid ett arbetsställe sysselsatta minder­

åriga såvitt möjligt företaga besiktningen vid arbetsstället. Även då besikt­

ningen icke ägde rum vid arbetsstället, borde det åligga besiktningsläkaren

att taga del av de minderårigas arbetsförhållanden, när särskilda skäl före-

låge därtill, t. ex. då beträffande minderårigs hälsotillstånd konstaterades

missförhållande, som finge anses sammanhänga med arbetet.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetsorganisationens konferens i Montreal hösten

1946 — alltså efter det kommittén framlagt sitt förslag — antogos två kon­

ventioner och en rekommendation angående läkarundersökning av minder­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

205

åriga arbetstagare. Konventionen angående läkarundersökning av barn och

minderåriga för utrönande av deras lämplighet för industriellt arbete äger

tillämpning å alla industriföretag, såväl offentliga som enskilda. Till indu­

striföretag hänföras även byggnads- och anläggningsverksamhet samt trans­

portverksamhet. Den andra konventionen, angående läkarundersökning av

barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för icke-indu-

striellt arbete, omfattar i princip allt annat arbete än industriellt arbete,

jordbruksarbete och arbete ombord på fartyg. Enligt denna konvention må

emellertid den nationella lagstiftningen undantaga familjeföretag, i vilka

endast föräldrarna och deras barn eller myndlingar äro sysselsatta, dock

allenast för såvitt arbetet befunnits icke medföra fara för de minderårigas

hälsa. I båda konventionerna stadgas, att minderåriga under 18 år icke få

taga anställning med mindre de vid ingående läkarundersökning befunnits

lämpliga för det arbete, varmed de skola sysselsättas. Undersökningen skall

verkställas av legitimerad, av vederbörande myndighet godkänd läkare.

Handling varigenom lämplighet för arbetsanställning vitsordas må utfärdas

för visst angivet arbete eller för viss grupp av arbeten, vilka anses innesluta

jämförliga hälsorisker. Vidare föreskrives, att minderårigas lämplighet för

det arbete, varmed de sysselsättas, skall underkastas fortlöpande läkar­

kontroll tills de fyllt 18 år. Läkarundersökning skall ske minst en gång

om året. Beträffande ur hälsosynpunkt särskilt riskfyllt arbete skall läkar­

undersökning för utrönande av lämplighet för arbetsanställning samt perio­

diskt upprepande av sådan undersökning krävas åtminstone till dess veder­

börande uppnått 21 års ålder. Enligt konventionerna medgives ej något un­

dantag från föreskrifterna om läkarundersökning. Vidare stadgas att så­

dan undersökning icke må medföra kostnad för den minderårige eller för­

äldrarna. 1 den vid nämnda konferens antagna rekommendationen angå­

ende läkarundersökning av barn och minderåriga för utrönande av deras

lämplighet för arbetsanställning förordas, att regeringarna måtte efter­

sträva att vidga tillämpningen av bestämmelserna om läkarundersökning

till att omfatta även rena familjeföretag. Därjämte behandlas bl. a. vissa

detalj spörsmål angående de i konventionerna föreskrivna läkarundersök­

ningarna.

Rörande de närmare detaljerna i konventionerna och rekommendationen

samt innehållet i de över desamma avgivna yttrandena torde få hänvisas

till propositionen nr 240/1947.

I samband med avlåtandet av nyssnämnda proposition, varigenom riks­

dagens yttrande inhämtades över bl. a. ifrågavarande konventioner och

rekommendation, anförde föredraganden, statsrådet Mossberg, att ganska

avsevärda jämkningar i den svenska lagstiftningen uppenbarligen erfordra­

des för att skapa förutsättningar för ratificering från svensk sida av kon­

ventionerna. Huruvida och i vad mån sådana jämkningar lämpligen läte sig

genomföras, borde övervägas vid de fortsatta förberedelserna till reviderad

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S

206

arbetarskyddslagstiftning, och slutligt ställningstagande till ratifikations-

frågan torde sålunda böra anstå till dess förslag om sådan reviderad lag­

stiftning förelädes riksdagen. Givetvis borde därvid jämväl beaktas den i

anslutning till konventionerna antagna rekommendationen. Riksdagen an­

slöt sig till den av föredragande statsrådet uttalade uppfattningen (skr.

nr 311/1947).

Yttrandena över kommitténs förslag.

Kommitténs förslag i fråga om utfärdande av arbetsbok genom skolans

försorg har tillstyrkts av skolöverstyrelsen och även i övrigt lämnats utan

erinran. Jämväl vad kommittén föreslagit i fråga om läkarkontroll över

minderåriga har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. I vissa detaljfrågor ha emellertid avvikande meningar utta­

lats, särskilt rörande årlig läkarbesmitning inom skogsbruket och angående

vilken myndighet som skall förordna besiktningsläkare.

I anledning av kommitténs förslag att minderårigs arbetsbok

alltid skall innehålla läkarintyg framhåller skogsägareför­

bundet att det med hänsyn till de oregelbundna arbetstider, som minder­

åriga arbetstagare vanligen hölle inom skogsbruket, och de blott periodiska

besök, som arbetsgivarnas förmän gjorde på arbetsplatserna, mötte betv-

dande svårigheter för arbetsgivarna att kontrollera att de minderårigas

arbetsböcker verkligen bleve regelbundet insamlade och att vederbörliga an­

teckningar skedde i desamma.

I ett par yttranden ifrågasättas vissa undantag från föreskrifterna om

arbetsbok och därmed även från bestämmelserna om läkarintyg. Sålunda

anser lantbruksförbundet, att arbetsbok icke borde fordras för tillfälligt

arbete av minderårig i binäring till jordbruk. Yrkeskvinnors samarbetsför-

bund uttalar, att föreskrifterna om arbetsbok och läkarintyg icke borde

gälla för lättare arbete under ferietid. Göteborgs folkskolestyrelse ifråga­

sätter nödvändigheten av att fordra arbetsbok för feriearbete. Ett enkelt

intyg från skolläkaren syntes kunna ersätta det mera fullständiga läkar­

intyg, som arbetsbok skulle innehålla.

Frågan av vem läkarintyget skall utfärdas behandlas

i några yttranden. Läkarförbundet understryker betydelsen av att läkar­

intyg i arbetsbok så långt ske kan ombesörjes av skolläkaren, enär man

därigenom kunde tillgodogöra sig den fortlöpande kännedom om den min­

derårige, som denne i regel besutte. Statens institut för folkhälsan anför,

att resultaten av de läkarundersökningar, som den minderårige undergått

under skoltiden, samt skolläkarens uppgifter över huvud taget torde ha så

stor betydelse, att läkarintyget i arbetsboken under alla förhållanden borde

utfärdas av skolläkaren. För de fall då sådant intyg icke utan omgång

kunde erhållas torde böra föreskrivas, att arbetsboken snarast skulle kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

207

pletteras i detta avseende. Medicinalstyrelsen avstyrker kommitténs förslag

att endast skolläkare eller annan tjänsteläkare skall äga utfärda intyg i

arbetsbok. Styrelsen anför härom följande.

Då det kan förutses att under ännu någon tid framåt åtskilliga skolor

komma att sakna skolläkare, synes det tveksamt huruvida minderårig, som

ej genom dylik läkare kan erhålla här avsett läkarintyg, i stället skall vara

skyldig att vända sig till läkare anställd i statens eller kommuns tjänst.

Enligt medicinalstyrelsens mening finnas icke tillräckliga skäl för en dylik

bestämmelse, som i åtskilliga fall skulle omöjliggöra undersökning av an-

ställningssökande minderårig t. ex. genom av företaget anställd läkare

och dessutom ej sällan vålla den minderårige eljest onödiga merkostnader

för resor in. in.

Även kommer skollegium, handelskammaren i Göteborg och en yrkes-

inspektör förorda, att läkarintyg i arbetsbok skall få utfärdas av vilken

legitimerad läkare som helst. Kommerskollegium framhåller i detta sam­

manhang att kommittén icke anfört någon motivering för sitt förslag på

denna punkt.

Vad angår tillämpningsområdet för bestämmelserna

o in årlig läkarbesiktning ha i några yttranden betänkligheter

anförts mot att föreskriva dylik besiktning beträffande minderårig, som

användes till skogsavverknings-, kolnings- eller flottningsarbete. Sålunda

anser riksförsäkringsanstalten, att sådant arbete liksom för närvarande

borde undantagas från bestämmelserna om periodisk läkarbesiktning. Till

stöd för detta yrkande framhåller anstalten i första hand att det med hän­

syn till skogsarbetsställenas stora antal och spridda belägenhet samt de ofta

svåra framkomstmöjligheterna icke gärna kunde ifrågakomma att läkarna

skulle färdas omkring i skogen för besiktning av minderåriga. Därtill

komme att skogs- och även flottningsarbetarna ofta medtoge sina söner eller

andra anförvanter till arbetet utan att arbetsgivaren erhölle kännedom

därom förrän efter lång tid. Skogs- och flottledsinspektören uttalar under

åberopande av samma synpunkter som riksförsäkringsanstalten att kom­

mitténs förslag skulle medföra avsevärda olägenheter. Skogsägareförbundet

framhåller att det med hänsyn till skogsarbetets speciella art och de

obundna och okontrollerade former, varunder det ägde rum, skulle möta

mycket stora svårigheter för arbetsgivarna att övervaka att lagens föreskrif­

ter efterlevdes. Då de minderårigas arbetstider vore intermittenta, vore det

därjämte ofta vanskligt att avgöra, när den arbetstid av en månad förflu­

tit, som enligt förslaget medförde besiktningsskyldighet. Även föreningen

skogsarbeten anser att det skulle vara förenat med mycket stora svårig­

heter att tillämpa de föreslagna bestämmelserna på arbetsplatserna ute i

skogarna. Skulle önskemålet om årlig besiktning anses böra upprätthållas,

torde syftet därmed bäst uppnås, om vårdnadshavaren ålades tillse att

årlig läkarbesiktning av den minderårige verkställdes. För att sådana min­

deråriga icke skulle sättas i en oförmånligare ställning än andra borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

208

därvid ordnas så, att kostnaden för besiktningen icke drabbade den min­

derårige eller vårdnadshavaren. Å andra sidan förklarar skogsstyrelsen

att den med hänsyn till vad kommittén uttalat angående möjligheten att

erhålla eftergift från årlig läkarbesiktning icke funnit skäl framställa nå­

gon erinran mot förslaget i vad det avser sådan besiktning. Vidare må näm­

nas, att skogs- och flottningsarbetareförbundet livligt tillstyrker kommit­

téns förslag att utsträcka bestämmelserna om årlig läkarbesiktning att

gälla även beträffande skogsavverknings-, kolnings- och flottningsarbete.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter ifrågasätter nödvän­

digheten av obligatorisk årlig läkarundersökning inom hotell- och restau­

rangfacket. Det syntes räcka med undersökning före anställnings början.

I övrigt torde de bestämmelser om läkarvård m. m. som funnes i gällande

kollektivavtal få anses fullt betryggande även för de minderåriga.

En fullständig omläggning av syste in et för periodisk

läkarbesiktning ifrågasättes av Stockholms handelskammare, som

anser det böra övervägas att ersätta den med anställningsförhållandet sam­

manhängande undersökningsplikten med en självständig undersöknings­

plikt för varje minderårig. Då läkarundersökningen vore motiverad ur all­

män folkhälsosynpunkt och icke betingad av den större eller mindre far-

lighetsgraden i en viss arbetsgivares verksamhet, borde kostnaderna där­

för bäras icke av arbetsgivaren utan av staten.

Frågan vilken myndighet som skall förordna b e-

siktningsläkare är föremål för starkt delade meningar. Kommitténs

förslag att överflytta uppgiften till medicinalstyrelsen tillstyrkes uttryck­

ligen av länsstyrelsen i Västmanlands län och av läkarförbundet. Överståt-

hållarämbetet säger sig icke vilja motsätta sig kommitténs förslag, men

ifrågasätter samtidigt huruvida några egentliga fördelar stode att vinna

därmed.

Medicinalstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, alla yrkesinspektörerna

utom en samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anse däremot att

länsstyrelserna borde bibehållas vid uppdraget att förordna besiktnings-

läkare. Till närmare utveckling av sin ståndpunkt anför medicinalstyrelsen

till en början att det förhållandet att endast tjänsteläkare skulle få utses

till besiktningsläkare i allmänhet torde utgöra nödig garanti för att lämp­

lig läkare bleve utsedd. Ett av de av kommittén anförda skälen för att för­

ordnande borde utfärdas av medicinalstyrelsen miste därigenom en del av

sin tyngd. Styrelsen yttrar härefter följande.

Med hänsyn till det stora antal besiktningsställen, som på grund av lag­

förslagets vidgade tillämpningsområde kunna väntas tillkomma, kan skyl­

digheten att förordna besiktningsläkare, därest denna skyldighet skall avse

hela riket, förutses bli mycket betungande, dels genom antalet förordnan­

den, dels ock genom nödvändigheten att i stor utsträckning samråda med

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

209

länsstyrelserna och med lokala organ. Medicinalstyrelsen förutsätter att,

därest ifrågavarande skyldighet skall kvarbliva hos länsstyrelserna, dessa

i de säkerligen få fall, där tvekan om viss läkares lämplighet för uppdra­

get kan föreligga, samråda med medicinalstyrelsen. Med beaktande av vad

sålunda anförts anser styrelsen övervägande skäl tala för bibehållandet av

nuvarande ordning på detta område. Det kan ej undvikas att med hänsyn

till länens olikheter i fråga om storlek och kommunikationer, antalet ar­

betsställen in. in. förhållandena måste bliva olikartade; dock kan och bör

enligt medicinalstyrelsens mening viss enhetlighet ändock eftersträvas ge­

nom anvisningar från arbetsrådet, i all synnerhet sedan några års erfaren­

het vunnits av tillämpningen av de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att kännedomen om lo­

kala förhållanden och behov torde vara av den betydelsen, att en naturli­

gare ordning än den av kommittén föreslagna syntes vara att länsstyrelsen

meddelade förordnandena efter att från medicinalstyrelsen ha inhämtat att

hinder för viss läkares anlitande som besiktningsläkare icke förelåge.

Statens institut för folkhälsan anser det böra ankomma på arbetsrådet

att förordna besiktningsläkare. Som skäl härför åberopas att arbetsrådet

torde komma att få större möjlighet att känna till lämpliga läkare, enär

man torde kunna förutsätta att i framtiden samtliga läkare, som ägnade

sig åt yrkeshygieniskt arbete, åtminstone under någon tid komme att tjänst­

göra där i utbildningssyfte.

Kommitténs förslag att till besiktningsläkare skall kunna utses endast

tjänsteläkare, som icke har anställning hos arbets­

givaren, har mött kritik i några yttranden. Sålunda uttalar läkarför­

bundet att den nya föreskriften att besiktningsläkare skall vara tjänste­

läkare icke syntes vara motiverad. Någon ökad grad av objektivitet torde

knappast kunna uppnås genom att endast utnyttja tjänsteläkarna. Förbun­

det föresloge därför att bestämmelsen måtte utgå såsom obehövlig och di­

rekt olämplig. Stadgandet att besiktningsläkare icke finge vara anställd hos

arbetsgivaren funnes visserligen i nu gällande lag, men efter bestämmelsens

tillkomst hade det blivit allt vanligare att större företag anställde läkare

såväl för vård av olycksfall och sjukdom bland de anställda som för före­

byggande medicinsk kontroll av arbetare och arbetsförhållanden. Nämnda

läkare besutle ofta hög kompetens, varav även torde följa att de hade större

möjligheter än mindre kvalificerade läkare att få rent medicinska synpunk­

ter genomförda. En sådan läkare ägde stora förutsättningar att bedöma de

anställdas hälsotillstånd i beaktande av arbetsförhållandena; ofta vore han

den ende som överhuvud utan särskild lidsutdräkt kunde i ett aktuellt fall

mobilisera tillräcklig kunskap därom. Man kunde fråga sig om risk före-

funnes att eu hos arbetsgivaren anställd läkare av omtanke om sin ekono­

miska ställning skulle mer eller mindre medvetet göra avkall på ett sak­

ligt motiverat förslag eller förbud rörande vissa minderårigas användande

till arbete, som kunde medföra fara.

14— Bihang till riksdagens protokoll 19MS. / sand. Nr 298.

210

Statens institut för folkhälsan anför följande.

I de fall där en industri har läkare anställd för det hygieniska arbetet

och i dennes arbetsuppgifter även ingår undersökning av minderåriga i

samma eller större omfattning, än vad föreskrives åligga besiktningsläka-

ren, synes hälsovårdsarbetet, vad beträffar de minderåriga, med fördel

kunna påläggas denne läkare. En förutsättning härför torde emellertid

vara, att denne industriläkare på något sätt har erhållit offentlig sanktion

i sin tjänsteutövning.

Hälsovårdsnämnden i Karlskoga påpekar att kommittén helt bortsett

från den nya kåren av yrkeshygieniker, nämligen specialutbildade industri­

läkare. Dessa yrkeshygieniker, som inom en snar framtid komme att in­

taga de nuvarande bruks- och industriläkarnas plats, i den mån så ej redan

skett, komme bättre än någon annan tjänsteläkargrupp att kunna bedöma

de hygieniska förhållandena på sina skilda arbetsplatser och komme sanno­

likt även att med sin ställning ha bättre och smidigare möjligheter att

åvägabringa rättelse. Räddhågan för att överlåta den hygieniska tillsynen

åt en av arbetsgivaren anställd läkare och låta denne därvid arbeta under

tjänstemannaansvar vore uppenbart överdriven.

Beträffande frågan inom vilka kategorier av tjänste­

läkare besiktningsläkare böra utses anför medicinalsty­

relsen följande.

Med hänsyn till det stora antalet besiktningsställen anser styrelsen sanno­

likt att förste provinsialläkarna — åtminstone i det stora flertalet län —

icke komma att medhinna besiktningsarbetet i mer än viss del av länet.

I somliga län komma de föreslagna yrkesläkarna att kunna åtaga sig upp­

draget i viss omfattning. I icke ringa utsträckning torde det dock bliva nöd­

vändigt att förordna även provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och

municipalläkare för detta uppdrag. Såsom en lämplig norm vid fördelning

av besiktningsuppdragen vill styrelsen föreslå, att för mindre arbetsställen

— med förslagsvis upp till i allmänhet omkring 8 arbetare —- som besikt­

ningsläkare förordnas vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra pro­

vinsial-, stads-, köpings- eller municipalläkare), under det att för större

arbetsställen förordnas förste provinsialläkaren och yrkesläkaren med

lämplig, efter förhållandena avvägd fördelning dem emellan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommitténs förslag innebär en betydande utvidgning av

den enligt gällande lag föreskrivna läkarkontrollen över minderåriga ar­

betstagare. Om önskvärdheten av en dylik utvidgning synas med något

enstaka undantag icke råda delade meningar. Förslaget står i denna del

i samklang med de synpunkter, som kommit till uttryck i de i det före­

gående omnämnda, av internationella arbetsorganisationens konferens an­

tagna konventionerna i ämnet. För egen del kan jag i stort sett ansluta

211

mig till vad kommittén föreslagit angående den omfattning, i vilken min­

deråriga arbetstagare skola underkastas läkarkontroll. Jag är sålunda ense

med kommittén därom, att bestämmelserna om läkarundersökning av min­

derårig före hans anställande i arbete böra utvidgas att i princip omfatta

alla minderåriga, oavsett arten av den anställning varom fråga är. Lika­

ledes finner jag kommitténs förslag att minderårig arbetstagare skall i

större utsträckning än för närvarande undergå periodisk läkarbesiktning

vara i allt väsentligt välgrundat. Såsom kommittén framhållit är det ett

allmänt önskemål att alla minderåriga ställas under fortlöpande läkartill-

syn. För minderåriga, vilka redan inträtt i förvärvslivet, är detta av sär­

skild betydelse. I enlighet med vad kommittén anfört bör läkarkontrollen

icke enbart taga sikte på de vådor för hälsan som kunna vara förbundna

med själva arbetet. Råd och anvisningar rörande allmänna hygieniska för­

hållanden och livsföringen i övrigt äro av betydelse för att vidmakthålla

den minderåriges hälsa och trygga honom mot att arbetet medför risk för

hämmad kroppsutveckling och därmed kanske nedsatt framtida arbetsför­

måga.

Kommittéförslaget bygger liksom gällande lag på att den löpande läkar­

kontrollen av minderåriga skall verkställas genom besiktningar på arbets­

ställena. I ett yttrande har ifrågasatts, att man i stället borde införa en

individuell undersökningsplikt för de minderåriga. En sådan omläggning

är jag icke beredd att förorda, då det nuvarande systemet innebär åtskil­

liga fördelar, bl. a. såtillvida att läkaren får tillfälle att beakta de förhål­

landen, under vilka den minderårige utför sitt arbete.

Beträffande de föreslagna reglerna om årlig läkarbesiktning ha i flera

yttranden påpekats de praktiska svårigheter, som i fråga om skogsavverk­

nings-, kolnings- och flottningsarbete föreligga att anordna en sådan be­

siktning. Kommittén, som i anledning av yttranden över kommitténs pre­

liminära förslag haft anledning att beakta dessa svårigheter, har funnit

dessa icke böra lägga hinder i vägen för att göra bestämmelserna tillämp­

liga även i fråga om arbete som nu nämnts. Kommittén har därvid förut­

satt att dispens från föreskrifterna skulle kunna beviljas i relativt stor

omfattning.

Den vidsträckta dispensgivning kommittén sålunda ifrågasatt synes

kunna medföra, att bestämmelserna i stor utsträckning skulle komma att

sakna praktisk betydelse. Svårigheterna att anordna årligen återkommande

läkarbesiktning av minderåriga på de tillfälliga arbetsplatserna i skogarna

och vid flottlederna torde nämligen leda till att dispens regelmässigt måste

beviljas. Härtill kommer att under avverkningsperioden skogsarbetarna i

stor utsträckning ha sysselsättning hos flera arbetsgivare efter varandra.

Vid det egentliga flottningsarbetet förekommer det mera sällan att min­

deråriga sysselsättas under längre tid. För sådana kortvariga anställningar

äro föreskrifterna om läkarbesiktning å arbetsstället ej lämpade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

212

På grund av det anförda synas andra vägar böra sökas för att ordna en

fortlöpande läkarkontroll av minderåriga som användas till skogs- och

flottningsarbete. Bestämmelsen om årlig läkarbesiktning vid arbetsstället

bör ej göras tillämplig å sådant arbete. Kolningsarbete torde därvid ej be­

höva nämnas särskilt, då beträffande sådant kolningsarbete som ej är att

hänföra till skogsarbete skäl för det ifrågasatta undantaget icke torde före­

ligga. Däremot synes den begränsning böra göras, att arbete vid flottleds

skiljeställe skall vara inbegripet under föreskriften om årlig läkarbesikt­

ning vid arbetsstället. För att i övrigt möjliggöra en fortlöpande läkar­

kontroll av minderåriga skogs- och floltningsarbetare bör föreskriften att

det i den minderåriges arbetsbok senast införda läkarintyget icke får vara

äldre än ett år gälla även i fråga om skogs- och flottningsarbete. En sådan

bestämmelse medför, att den minderårige själv eller hans målsman har

att sörja för att den minderårige en gång om året underkastas läkarbe­

siktning. Svårigheter att förnya läkarintyget varje år torde ej föreligga, då

det torde vara regel att den minderårige en eller flera gånger om året be­

söker ort, där tjänsteläkare har sin mottagning. Till undvikande av att

arbetstagare som här avses komma i en oförmånligare ställning än andra

minderåriga arbetstagare bör sådan läkarbesiktning, som nu förordats, vara

kostnadsfri för den minderårige och kostnaden för läkarintygets anskaf­

fande bestridas av statsmedel. Frågan om beviljande av medel härför torde

få anmälas i annat sammanhang.

Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter har ansett att hotell-

och restaurangfacket borde undantagas från föreskrifterna om årlig läkar­

besiktning av minderåriga. Anledning att medgiva ett sådant undantag

synes mig icke föreligga.

Kommittéförslaget innehåller vissa undantag från huvudreglerna angå­

ende läkarkontrollen över minderåriga, dock icke såvitt angår det före­

slagna stadgandet att arbetsboken skall innehålla läkarintyg. I likhet med

kommittén anser jag att detta stadgande bör vara ovillkorligt. Jag biträder

även kommitténs uppfattning att dispens däremot undantagsvis bör kunna

beviljas från den föreskrivna periodiska läkarbesiktningen. I fråga om

förutsättningarna för sådan dispens är jag ense med kommittén. Dispens­

regeln medför som en nödvändig konsekvens att dispens skall kunna erhål­

las även från bestämmelsen att läkarintyget i arbetsboken vid anställnin­

gens början icke får vara äldre än ett år. I enlighet med vad kommittén

föreslagit synes vidare sistnämnda krav icke böra uppställas i fråga om

anställning, som avser kortare tid än en månad, eller då fråga är om

feriearbete.

Jag övergår härefter till vissa organisatoriska spörsmål. Kommitténs

förslag att arbetsbok i regel skall tillhandahållas genom skolans försorg

har i remissyttrandena lämnats utan erinran och jag kan för min del an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

213

sluta mig till detsamma. Skyldighet härutinnan synes dock icke, såsom

kommittén förutsatt, böra åvila jämväl privatskolor. BI. a. med hänsyn

härtill bör pastor vara subsidiärt skyldig att liksom f. n. utfärda arbetsbok.

Vad härefter angår införandet i arbetsboken av läkarintyg anser jag i

likhet med kommittén och remissinstanserna att det i första hand bör an­

komma på skolläkare att svara härför. Av skäl som medicinalstyrelsen an­

fört kan jag däremot icke biträda kommitténs förslag att annan läkare än

tjänsteläkare icke skulle vara behörig att utfärda sådant intyg. Beträf­

fande de periodiska läkarbesiktningarna vill jag med hänsyn till vad i ytt­

randena anförts förorda att det alltjämt skall tillkomma länsstyrelserna

att förordna besiktningsläkare samt att därtill skall kunna förordnas även

annan läkare än tjänsteläkare. Det måste enligt min uppfattning anses

som en fördel att kunna till besiktningsläkare utse icke-tjänsteläkare, som

har särskild yrkeshygienisk utbildning och erfarenhet. I undantagsfall

synes hinder ej heller böra föreligga att förordna en hos arbetsgivaren an­

ställd speciell industriläkare att vara besiktningsläkare, då han i denna sin

egenskap blir underkastad ämbetsansvar. Såsom allmän regel bör dock

gälla att till besiktningsläkare utses tjänsteläkare.

Vad angår den författningsmässiga regleringen av läkarkontrollen över

minderåriga böra enligt min mening endast huvudgrunderna upptagas i

lag och övriga för ändamålet erforderliga föreskrifter, exempelvis om ut­

färdande av arbetsbok med tillhörande läkarintyg, om skyldighet för arbets­

givare, som använder minderårig arbetskraft, att göra anmälan därom

samt om läkarbesiktningarnas anordnande, utfärdas i administrativ ord­

ning. De bestämmelser som ansetts böra inflyta i lagen återfinnas i 27—30

§§ i departementsförslaget.

Kvinnas ledighet vid barnsbörd.

Gällande bestämmelser.

I arbetarskyddslagens 17 § stadgas, att kvinna, som fött barn, icke må

användas till industriellt eller därmed likställt arbete under de sex första

veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarintyg styrkes, att hon

utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidigare. Om kvinna, som

användes till dylikt arbete, företer intyg av läkare eller barnmorska av inne­

håll, antingen att hon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom två veckor

eller ock att bon sannolikt kan vänta sin nedkomst inom sex veckor och

med hänsyn därtill har behov av ledighet från arbetet, må sådan ledighet

ej förvägras henne. I 18 § föreskrives, att kvinna, som ammar sitt barn,

icke får förvägras erforderlig ledighet härför.

Bestämmelser om kvinnas rätt till ledighet vid havandeskap finnas vidare

i lagen den 21 december 1945 (nr 844) om förbud mot arbetstagares av­

214

skedande i anledning av äktenskap eller havandeskap m. m. Enligt 2 §

nämnda lag får kvinnlig arbetstagare, som sedan minst ett år haft stadig­

varande anställning hos arbetsgivaren, icke skiljas från anställningen på

den grund av hon blivit havande eller fött barn. Ej heller må arbetsgivaren,

där han har vetskap om havandeskapet eller barnsbörden, skilja arbets­

tagaren från anställningen på den grund att hon i samband med havande­

skapet eller barnsbörden avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst

sex månader, såframt ej arbetstagaren underlåter att på förfrågan från

arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta denne om att hon önskar återin­

träda i arbetet efter bortovaron. Om arbetsgivare i strid mot dessa bestäm­

melser skiljer arbetstagare från anställningen, blir enligt 4 § andra stycket

åtgärden ogiltig och arbetsgivaren skadeståndsskyldig. Efter tillkomsten av

förevarande lag torde arbetarskyddslagens föreskrift om havande kvinnas

rätt till ledighet ha betydelse väsentligen för sådana fall där på grund av

karenstidsregeln 1945 års lag icke är tillämplig.

Internationella överenskommelser.

Vid internationella arbetskonferensen i Washington år 1919 antogs ett

förslag till konvention angående kvinnors användande till arbete före och

efter barnsbörd. Denna konvention har ännu icke ratificerats av Sverige.

Konventionen — som i svensk översättning återfinnes i prop. nr 361/1921

s. 22 ff. — innehåller i huvudsak följande.

Konventionen äger tillämpning å alla industriella och kommersiella före­

tag med undantag av sådana företag, vari endast medlemmar av samma

familj sysselsättas. Till industriella företag hänföras även hantverksföre-

tag samt byggnads- och transportföretag. Enligt konventionen skall kvinna,

som är anställd i företag varå densamma äger tillämpning, icke äga rätt

att arbeta under en tidrymd av sex veckor efter sin nedkomst, vara berät­

tigad att lämna arbetet efter företeende av läkarintyg att hennes nedkomst

antagligen kommer att äga rum inom sex veckor samt under hela den tid

hon av nämnda skäl är frånvarande från arbetet åtnjuta tillräckligt under­

stöd för sitt och barnets uppehälle under hygieniskt tillfredsställande för­

hållanden. Understödet skall utgå av allmänna medel eller ock anskaffas

genom ett försäkringssystem. Kvinnan skall därjämte vara berättigad till

fri vård av läkare eller barnmorska. Vidare skall kvinna, som ammar sitt

barn, äga rätt att för detta ändamål erhålla en halvtimmes rast två gånger

dagligen under arbetstiden.

I konventionen föreskrives slutligen att det skall vara förbjudet för ar­

betsgivare att, förrän kvinnans frånvaro i anledning av havandeskap eller

barnsbörd överskridit en av vederbörande myndighet i varje land fastställd

maximitid, uppsäga henne vare sig under sådan frånvaro eller å sådan tid­

punkt att uppsägningstiden utlöper under nämnda frånvaro.

I detta sammanhang må även nämnas att i en vid internationella arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

215

konferensen i Geneve år 1921 antagen rekommendation kemställes, att

varje land måtte vidtaga åtgärder för att bereda kvinnliga lönearbetare i

jordbruksföretag skydd före och efter barnsbörd, likartat med det som

genom nyssnämnda konvention tillerkänts kvinnor, sysselsatta inom in­

dustri och handel (se prop. nr 198/1923 s. 16).

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår, att den nuvarande begränsningen av tillämpnings­

området för stadgandena om ledighet vid barnsbörd till industriellt och

därmed likställt arbete slopas och att dessa bestämmelser sålunda i princip

skola gälla för alla kvinnor, som sysselsättas i arbete, varå arbetarskydds­

lagen äger tillämpning. Några undantag av mindre räckvidd föreslås emel­

lertid. Bestämmelserna skola sålunda icke gälla beträffande familjemedlem

till arbetsgivaren, delägare i s. k. kooperativ verksamhet eller hemindu-

striell arbetstagare. Å elever vid läroanstalter skola de äga tillämpning

endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet. I fråga om längden av

ledigheten före barnsbörd föreslås den ändringen, att varje kvinna utan

behovsprövning i det särskilda fallet skall ha rätt att erhålla ledighet under

sex veckor före den beräknade nedkomsten (41 § första stycket). Liksom

hittills skall förbudet att använda kvinna till arbete efter barnsbörd om­

fatta de första sex veckorna efter nedkomsten, såframt hon icke med läkar­

intyg styrker att hon utan men för sig eller barnet kan börja arbetet tidi­

gare (41 § andra stycket). Bestämmelsen om rätt till ledighet för amning

har oförändrad upptagits i förslaget (41 § tredje stycket).

Angående tillämpningsområdet för stadgandena om le­

dighet vid barnsbörd anför kommittén att det ur arbetarskydds-

synpunkt vore av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande

kvinnor erforderlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Sär­

skilt hade det framhållits att butiksbiträden samt serverings- och köksper-

sonal vid restauranger och kaféer måste anses vara i lika stort behov av

den i lagen föreskrivna ledigheten som arbetstagare inom industrien. Ett

annat område, där förevarande bestämmelser även borde vara tillämpliga,

vore jordbruket, något som understrukits i den förut omnämnda rekom­

mendationen angående skydd för kvinnliga jordbruksarbetare före och

efter barnsbörd. Det kunde vidare framhållas att 1945 års lag om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap

in. in. ägde tillämpning ä varje verksamhet, där arbetstagare funnes an­

ställd. Vad anginge rätten till ledighet före barnsbörd torde några vägande

erinringar knappast kunna göras mot att sådan rätt tillförsäkrades alla

kvinnor, för vilka arbetarskyddslagen gällde. Mot en utsträckt tillämpning

av förbudet att arbeta den närmaste tiden efter barnsbörd kunde främst

åberopas att frågan om ersättning under bortovaron från arbetet icke vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

216

löst. Att utan att beakta detta förhållande utsträcka tillämpningsområdet

vore enligt kommitténs mening icke tillrådligt. Förslaget om vidgad till­

lämplighet byggde därför på den förutsättningen, att ersättningsfrågan

samtidigt löstes på ett tillfredsställande sätt. Med hänsyn till att social-

vårdskommittén år 1946 framlagt förslag angående moderskapsbidrag an-

såge sig kommittén icke vidare behöva ingå på denna fråga.

I fråga om längden av ledigheten före barnsbörd fram­

håller kommittén att förslaget på denna punkt överensstämde med kon­

ventionen på området.

Kommittén anför vidare att ledigheten efter barnsbörd givet­

vis stundom kunde behöva utsträckas utöver den föreslagna minimitiden

av sex veckor. Kommittén hade dock icke ansett sig böra i förslaget upp­

taga någon bestämmelse om rätt till utsträckt sådan ledighet. Kvinna, som

vore i behov av längre ledighet, kunde i allmänhet erhålla sådan med stöd

av bestämmelserna i den förut omnämnda 1945 års lag.

Yttrandena.

Förslaget att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna om

ledighet vid barnsbörd har i allmänhet lämnats utan erinran. Svenska open

doorgruppen yrkar emellertid att bestämmelserna om ledighet vid barns­

börd måtte utgå ur lagen. Socialstyrelsen framhåller att beträffande jord­

bruket med dess ständiga brist på kvinnlig arbetskraft ett noggrant genom­

förande av förbudet mot kvinnors användande i arbete efter barnsbörd

otvivelaktigt komme att vålla avsevärda svårigheter. Vidare betona yrkes­

kvinnors samarbetsförbund, i vars yttrande kvinnliga kontoristföreningen

instämmer, samt fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika Bremer-

förbundet och föreningen SAIA att förslaget om utvidgning av nämnda för­

bud kunde tillstyrkas endast under förutsättning att frågan om ersättning

för förlorad arbetsförtjänst vid barnsbörd samtidigt reglerades på ett till­

fredsställande sätt. I vissa av dessa yttranden framhålles, att det nu gäl­

lande förbudet mot industriellt arbete under de sex första veckorna efter

barnsbörden ej sällan medförde att kvinnan under denna tid nödgades taga

annat arbete. Därest förbudet utvidgades att avse arbetarskyddslagens hela

tillämpningsområde minskades möjligheterna att finna annat arbete i de

fall då kvinnan icke kunde återgå till sin ordinarie plats på grund av att

erforderligt läkarintyg icke kunnat anskaffas.

Vidare anmärker socialstyrelsen att det syntes uppenbart olämpligt att

rätten till ledighet vid barnsbörd reglerades på olika sätt i arbetarskydds­

lagen och 1945 års lag. Det vore därför lämpligast att endast det uttryck­

liga förbudet mot kvinnas användande till arbete upptoges i arbetarskydds­

lagen och rätten till ledighet utan risk för avsked från anställningen regle­

rades i annan ordning.

■Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 2!)S.

217

Departementschefen.

Såsom arbetarskyddskommittén anfört är det ur arbetarskyddssynpunkt

av vikt att såvitt möjligt tillförsäkra alla förvärvsarbetande kvinnor erfor­

derlig ledighet vid barnsbörd oavsett verksamhetens art. Jag är därför i

princip ense med kommittén därom att den i gällande lag stadgade be­

gränsningen av bestämmelserna på detta område till industriellt och där­

med likställt arbete bör slopas.

Vad angår frågan om förbud mot kvinnas användande till arbete efter

barnsbörd har kommittén uttalat, att den av kommittén föreslagna utvidg­

ningen av bestämmelsernas tillämpningsområde byggde på den förutsätt­

ningen att ersättningsfrågan samtidigt bleve löst. I flera yttranden har för­

klarats, att förslaget kunde tillstyrkas endast under denna förutsättning.

Otvivelaktigt tala också starka skäl för att icke utsträcka förbudet att

avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde utan att frågan om

kompensation i någon form för inkomstbortfallet samtidigt löses. Kom­

mittén har för sin del hänvisat till att socialvårdskommittén år 1946 fram­

lagt förslag angående moderskapsbidrag. Detta förslag har, till följd av

omständigheter som jag i detta sammanhang icke har anledning att när­

mare beröra, ännu icke lett till ändrade regler för samhällets hjälp åt

nyblivna mödrar. Med hänsyn härtill bör enligt min mening ej heller

kommitténs förslag att slopa begränsningen av förbudets tillämpningsom­

råde nu genomföras, utan bör lösningen av denna fråga ske i samband med

en omläggning av de samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och

barnsbörd.

Vad angår rätten för havande kvinnor att på begäran erhålla ledighet

från arbetet viss tid före barnsbörden avviker kommittéförslaget från vad

som nu gäller. Stadgandet härom föreslås utvidgat att med några obetyd­

liga undantag avse arbetarskyddslagens hela tillämpningsområde och rät­

ten till ledighet föreslås för alla fall skola omfatta sex veckor. I yttran­

dena har mot kommitténs förslag endast riktats den formella anmärknin­

gen, att bestämmelser av liknande art återfinnas i 1945 års lag om förbud

mot arbetstagares avskedande i anledning av havandeskap eller barnsbörd,

och att det fördenskull vore oegentligt att ha särskilda bestämmelser i äm­

net i arbetarskyddslagen. 1945 års lag har emellertid tillkommit från del­

vis andra utgångspunkter och det bör vid sådant förhållande icke möta

hinder att de bestämmelser i förevarande hänseende som ur arbetarskydds­

synpunkt finnas nödiga upptagas i arbetarskyddslagen. Med hänsyn till

förefintligheten av 1945 års lag synas dock dessa bestämmelser ha bety­

delse väsentligen för det område, där 1945 års lag ej gäller. Emot den

föreslagna utvidgningen av stadgandets tillämpningsområde torde någon

erinran ej kunna göras. Såsom kommittén föreslagit synes vidare ledig­

hetens längd böra utsträckas till sex veckor, utan behovsprövning i det sär­

skilda fallet.

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Gällande lag.

I 31 § gällande arbetarskyddslag, vilken paragraf erhållit sin nuvarande

lydelse år 1938, meddelas vissa föreskrifter i syfte att åstadkomma en orga­

niserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare till förebyggande

av olycksfall och ohälsa i arbetet. Sålunda »bör» å arbetsställe, varest på

stadigvarande sätt bedrives industriellt arbete eller byggnads-, skogsavverk­

nings-, kolnings- eller transportarbete, bland arbetarna utses ett eller flera

skyddsombud att företräda arbetarna i frågor rörande arbetets sä­

kerhet eller sundhet. Även å annat arbetsställe må skyddsombud kunna

utses. Val av skyddsombud förrättas av arbetarna eller, på framställning

av dem, av facklig organisation, genom vilken de kunna anses företrädda.

Beträffande skyddsombudens åligganden föreskrives att ombuden ha att

göra sig noga underrättade om de beträffande arbetets säkerhet och sund­

het rådande förhållandena och böra verka för främjande av ökad säkerhet

och sundhet ävensom söka vinna arbetarnas medverkan. För avhjälpande

av missförhållande böra de hänvända sig till arbetsgivaren eller arbets­

ledare eller, om rättelse på sådant sätt ej vinnes, till yrkesinspektören eller

bergmästaren. Därjämte stadgas, att skyddsombuden icke må hindras att

fullgöra sina uppgifter.

I fråga om arbetsgivares och arbetsledares förhållande till skyddsom­

buden föreskrives, att arbetsgivare och arbetsledare böra söka samråd med

skyddsombuden i frågor rörande arbetets säkerhet och sundhet samt att

de, om skyddsombud gjort hänvändelse i dylik fråga, inom skälig tid ha

att giva ombudet besked.

Vidare stadgas att å större arbetsställe, där så lämpligen kan ske, »bör»

bildas en av skyddsombud och en eller flera representanter för arbetsled­

ningen sammansatt s ä k e r h e t s k o in in i 11 é, som har att verka för

säkerhet och sundhet i arbetet.

Skyddsombud eller ledamot av säkerhetskommitté äger rätt att taga del

av innehållet i inspektionsförrättares anteckningar i inspektionsbok.

Beträffande tillsynsorganens åligganden gentemot skyddsombud och

säkerhetskommittéer föreskrives, att inspektionsförrättare vid inspektion

å arbetsställe, där sådant organ finnes, om möjligt skall träda i förbindelse

med ombudet eller kommittén. Dessutom är tillsynsorgan pliktigt att kost­

nadsfritt tillställa skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skrift­

ligt meddelande, som avlåtits rörande arbetets säkerhet eller sundhet å

arbetsstället.

Slutligen må nämnas, att anmälningsskyldighet föreskrives i vissa hän­

seenden, nämligen beträffande utseende av ställföreträdare för arbetsgiva­

ren i skyddsfrågor eller av skyddsombud eller säkerhetskommitté.

219

överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

År 1942 träffade svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen

en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens

organisation. Angående innehållet i dessa regler torde få hänvisas till bi­

laga D till betänkandet. Kommittén uppger, att reglerna tillämpades icke

endast å arbetsställen, vid vilka arbetsgivare och arbetare vore anslutna till

nämnda organisationer, utan även i stor utsträckning å andra arbetsställen

inom såväl statlig och kommunal som enskild verksamhet.

Statistiska uppgifter.

Antalet arbetsställen, beträffande vilka till yrkesinspektör anmälts att

skyddsombud utsetts, utgjorde:

År 1920

1930

1935

1940

1944

1945

1946

Antal arbetsställen 335

861

1 872

4 066

8 314

11 693

13 965

Enligt vad som anmälts till yrkesinspektör fanns säkerhetskom­

mitté vid följande antal arbetsställen:

År 1940

1941

1942

1943

1944

1945

1946

Antal arbetsställen 311

326

370

443

478

561

726

Kommitténs förslag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna på förevarande område in­

ledas med ett allmänt stadgande att arbetsgivare till främjande av sundhet

och säkerhet i arbetet på lämpligt sätt skall ordna och leda skyddsarbetet

på arbetsstället (44 § 1 mom.).

Kommittén föreslår, att skyddsombud — jämte ersättare — obe­

roende av verksamhetens art »skall» utses vid varje arbetsställe, där minst

fem arbetstagare regelbundet sysselsättas, såvida ej särskilt förhållande

berättigar till undantag (44 § 2 mom. första stycket). Någon påföljd för

undexdåtenhet att tillsätta skyddsombud föreslås emellertid icke. Lagtexten

innehåller därjämte en anvisning om att, där så är påkallat, skyddsombud

bör utses även å arbetsställe med mindre antal arbetstagare.

Val av skyddsombud skall liksom f. n. förrättas av arbetstagarna på ar­

betsstället eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom

vilken de kunna anses företrädda (44 § 2 mom. andra stycket). I anvis­

ningarna gör kommittén vissa uttalanden om skyddsombuds kvalifikatio­

ner och om antalet skyddsombud. Enligt huvudregeln (44 § 2 mom. första

stycket) skall i likhet med vad som nu gäller till skyddsombud kunna utses

endast arbetstagare å arbetsstället. Emellertid föreslår kommittén att, där

förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från denna

regel, arbetsrådet må kunna bevilja undantag från densamma samt med­

dela de föreskrifter, som därvid skola särskilt iakttagas (44 § 6 inom.).

Enligt anvisningarna till stadgandet skall arbetsrådet i dylikt fall kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

220

medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna kunna anses före­

trädda, rätt att utse lämplig person att vara skyddsombud för flera arbets­

ställen å viss ort.

Beträffande skyddsombuds rättigheter och skyldigheter föreslås — för­

utom bestämmelser som i huvudsak överensstämma med de nuvarande —

ett uttryckligt stadgande att skyddsombud äger att inom sitt skyddsom­

råde närvara vid tillsynsorgans förrättning och, då så finnes påkallat, del­

taga i undersökning, som av arbetsgivare verkställes i avseende å ohälsa

eller olycksfall i arbete ävensom i undersökning eller annan förrättning,

som företages av säkerhetskommitté. Efter kallelse skall skyddsombud

vara skyldigt att infinna sig till förrättning eller undersökning av angivet

slag. Vidare föreskrives att skyddsombud skall erhålla ersättning för ar­

betsförtjänst som han förlorar genom att deltaga i dylik förrättning eller

undersökning. Skyldigheten att utgiva ersättning skall dock gälla endast

beträffande skyddsombud som är anställt å arbetsstället (44 § 2 mom.

femte stycket).

I syfte att stärka skyddsombudens ställning föreslås vissa bestämmelser.

Förslaget innebär att skyddsombud icke må hindras att fullgöra sina

uppgifter eller på grund av sitt uppdrag tillskyndas försämrade arbetsför­

hållanden — varunder inbegripes även permittering eller avsked — eller

arbetsvillkor (44 § 2 mom. sista stycket). Om arbetsgivare eller arbets­

tagare bryter mot denna bestämmelse, blir han skadeståndsskyldig (69 §

första stycket). Skadeståndsskyldigheten omfattar även s. k. ideell skada

(69 § andra stycket). Har åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsupp-

sägning eller annan dylik rättshandling, skall denna vara ogiltig (69 § sista

stycket). Talan av skyddsombud mot arbetsgivare skall anhängiggöras

vid arbetsdomstolen, där ej i kollektivavtal stadgats att sådan tvist skall

handläggas i särskild ordning (73 § första stycket). Mål om skadestånd

på grund av arbetstagares åtgärd mot skyddsombud skola däremot hand­

läggas vid allmän domstol. För talan som här avses skall gälla en pre­

skriptionstid av sex månader från det åtgärden avslutades (70 §).

Enligt kommitténs förslag »skall» säkerhetskommitté finnas vid

varje arbetsställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas (44 §

3 mom. första stycket). Någon påföljd för underlåtenhet att tillsätta sådan

kommitté föreslås icke. Vidare sägs att säkerhetskommitté må tillsättas

vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare. Beträffande säkerhets­

kommittés sammansättning innehåller förslaget liksom gällande lag endast

att kommittén skall vara sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och

av skyddsombud.

Beträffande tillsynsorgans åligganden gentemot skyddsombud och säker­

hetskommittéer föreslår kommittén att tillsynsorgan vid inspektion alltid

skall vara skyldigt att träda i förbindelse med på arbetsstället anträffbart

skyddsombud och dessutom om möjligt vid annan förrättning (44 § 5 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

221

första stycket). Däremot innehåller förslaget ingen motsvarighet till den

nuvarande bestämmelsen att tillsynsorgan såvitt möjligt skall träda i för­

bindelse med säkerhetskommitté. Skyldigheten för tillsynsorgan att till­

ställa skyddsombud eller säkerhetskommitté avskrift av skriftliga medde­

landen i skyddsfrågor föreslås skola begränsas till sådana fall då avskrift

begärts (44 § 5 mom. tredje stycket).

Dessutom upptager förslaget liksom gällande lag vissa föreskrifter om

skyldighet att anmäla utseende av ställföreträdare för arbetsgivaren i

skyddsfrågor samt val av skyddsombud eller säkerhetskommitté (44 §

4 inom.).

Bestämmelserna om det lokala skyddsarbetet skola icke gälla för arbete

av familjemedlem till arbetsgivaren, hemindustrielit arbete eller s. k. koope­

rativ verksamhet. Å arbete av elever vid läroanstalt skola de äga tillämp­

ning endast i den mån så föreskrives av arbetsrådet.

Kommittén framhåller inledningsvis att den enligt de för utredningen

meddelade direktiven hade att pröva huruvida skyddsombuds­

institution en kunde göras obligatorisk. Rörande detta spörs­

mål anför kommittén följande.

Vid prövning av frågan om införande i lagen av obligatorisk skyldighet

att tillsätta skyddsombud har kommittén funnit, att sådan skyldighet icke

kan föreskrivas för varje arbetsställe, utan hänsyn måste tagas till såväl

arbetsställets storlek, d. v. s. antalet arbetstagare, som verksamhetens art.

Även om så sker, kan det emellertid ifrågasättas, huruvida ett stadgande

om skyldighet att utse skyddsombud kan göras obligatoriskt. Detta förut­

sätter, att om skyddsombud ej tillsättes vid ett arbetsställe, sådan urakt­

låtenhet kan föranleda viss åtgärd eller påföljd. Nämnas kan, att i kom­

mitténs preliminära lagutkast upptogs en bestämmelse om att, därest

skyddsombud ej utsetts vid visst arbetsställe, vederbörande yrkesinspektör

skulle äga utse ombud, där så funnes nödigt. Detta förslag avstyrktes dock

i flera remissyttranden och har därför ej ansetts höra upptagas i förelig­

gande lagförslag. Att stadga straffpåföljd, därest omnämnda skyldighet ej

iakttages, synes icke lämpligen kunna ske. Skulle den i lagen föreskrivna

skyldigheten att utse skyddsombud ej bliva iakttagen, får det emellertid

enligt kommitténs mening anses åvila vederbörande tillsynsorgan att —

utan att därom är särskilt stadgat — söka förmå arbetstagarna vid arbets­

stället att utse skyddsombud, om detta befinnes påkallat.

Beträffande t i 11 ä m p n i n g s o in rådet för bestämmelserna

om skyddsombud anför kommittén, att detta icke såsom nu borde

vara begränsat till företrädesvis vissa slag av verksamhet. Fara för ohälsa

funnes inom praktiskt taget varje slag av verksamhet, och skyddsombuden

hade en viktig uppgift att fylla även då det gällde att förebygga sådan fara.

Kommittén ansåge därför, all skyddsombud borde tillsättas i så stor ut­

sträckning som möjligt. En viss begränsning med hänsyn till arbetsställets

storlek vore dock att förorda. Kommittén föresloge sålunda, att skydds­

ombud skulle tillsättas vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare

Kungl. Maj:Is proposition nr 2!)S.

222

regelbundet sysselsattes, såvida ej särskilt förhållande berättigade till un­

dantag. Sistnämnda inskränkning avsåge sådana arbetsställen, där på

grund av arbetets natur eller arbetsförhållandena behov av skyddsombud

icke kunde anses föreligga. Sådana förhållanden torde i vissa fall före­

ligga t- ex. inom av försvarsväsendet för militärt ändamål bedriven verk­

samhet. I vissa fall kunde det vara behövligt eller lämpligt att ha skydds­

ombud även vid arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem. Med

hänsyn därtill föresloge kommittén den bestämmelsen att skyddsombud

borde utses jämväl vid mindre arbetsställe, där så vore påkallat.

Kommittén framhåller vikten av att den som utsåges till skyddsombud

vore lämplig för uppdraget. Med hänsyn därtill hade kommittén i anvis­

ningarna till 44 § 2 mom. angivit de fordringar man i allmän­

het borde ställa på person, som valdes till skyddsombud,

nämligen gott omdöme, nödig insikt i och intresse för frågor rörande arbe­

tets sundhet och säkerhet samt förtrogenhet med arbetsförhållandena inom

skyddsområdet. Skulle det i visst fall visa sig att till skyddsombud utsedd

person icke vore lämplig för uppdraget, torde det enligt kommitténs mening

böra ankomma på arbetsgivaren eller i sista hand distriktschefen att söka

förmå arbetstagarna eller den lokala organisationen att förrätta nytt val

av ombud.

Rörande antalet skyddsombud uttalar kommittén att detta finge

fastställas efter vad som i varje särskilt fall vore lämpligt. I anvisningarna

till 44 § 2 mom. hade emellertid upptagits vissa bestämmelser till ledning

för frågans bedömande. Dessa föreskrifter ha följande lydelse.

Vid arbetsställe, där flera skyddsombud skola utses, bestämmes antalet

skyddsombud efter arbetsställets storlek, arbete'ts natur och arbetsförhål­

landena, dock att antalet skyddsombud begränsas till vad som för arbets­

stället kan anses lämpligt. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket

antal skyddsombud, som böra utses vid ett arbetsställe, eller om arbets­

ställets indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbets­

givaren och vederbörande tillsynsorgan. Vid arbetsställe med flera avdel­

ningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdel­

ningar med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag

med flera arbetstagare skyddsombud såvitt möjligt finnas bland arbets­

tagarna på varje skift. För skyddsombud bör finnas ersättare. Där kvinn­

liga arbetstagare sysselsättas, böra skyddsombud i erforderlig utsträckning

finnas även bland dessa.

Inom verksamhet, där arbete utföres av arbetstagare tillhörande olika

yrkesgrupper, såsom inom byggnadsverksamhet, må skyddsombud utses

inom varje grupp av arbetstagare vid arbetsstället. Där arbetstagare inom

en verksamhet äro fördelade på flera arbetsplatser, såsom i fråga om last­

nings- och lossningsarbete, skogsavverknings- eller flottningsarbete eller

andra därmed jämförliga arbeten, må skyddsombud utses för varje sär­

skild arbetsplats, där ett flertal arbetstagare samtidigt sysselsättas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

223

Kommittén uppger att vid arbetsställen med flera skyddsombud ibland

utsåges ett huvudskyddsombud, som hade att i förhållande till arbetsgiva­

ren representera skyddsombuden. Kommittén hade icke upptagit någon

bestämmelse om huvudombud men funne lämpligt att sådant ombud ut­

såges vid arbetsställe med ett större antal skyddsombud.

Vid behandlingen av frågan huruvida möjlighet bör bere­

das att till skyddsombud utse annan än arbetstagare

vid arbetsstället erinrar kommittén till en början om att lands­

organisationens kommitté för olycksfallsförsäkrings- och arbetarskydds-

frågor m. fl. i en till chefen för socialdepartementet ingiven skrivelse —

vilken överlämnats till arbetarskyddskommittén — hemställt om så­

dan ändring i arbetarskyddslagen, att lokal facklig organisation finge rätt

att utse skyddsombud icke endast vid visst arbetsställe utan även för visst

geografiskt område. Som skäl för förslaget hade åberopats de speciella för­

hållandena inom byggnadsindustrien och därmed närbesläktade verksam­

hetsområden. Anställningarna vore sålunda mestadels kortvariga. Enär

arbetare som krävde bätlre skyddsåtgärder kunde riskera att icke bli åter-

anställd vid kommande arbeten, vore det ofta svårt att få fram skydds­

ombud inom ifrågavarande verksamhetsgrenar.

Arbetarskyddskommittén anför härom, att det otvivelaktigt vore ett

huvudvillkor för ett effektivt skyddsarbete att till skyddsombud utsåges

personer, som vore anställda vid arbetsstället. Ett skyddsombud måste

nämligen vara förtroget med arbetsförhållandena på arbetsstället och ha

tillfälle att någorlunda regelbundet följa desamma. För att arbetstagarna

utan större besvär och tidsutdräkt skulle kunna framföra sina önskemål

i skyddsfrågor till skyddsombudet, vore det av betydelse att ombudet fun­

nes på arbetsstället. Inom verksamhet där arbetsförhållandena ofta väx­

lade, såsom byggnads- och anläggningsverksamhet, torde det få anses sär­

skilt viktigt att skyddsombudet regelbundet vore tillstädes.

I anledning av att i nyssnämnda skrivelse gjorts gällande att det ofta

vore svårt alt få fram skyddsombud inom byggnadsindustrien framhåller

kommittén, att även på detta område en icke oväsentlig ökning av antalet

skyddsombud inträtt under de senaste åren. Enligt vad som anmälts till

yrkesinspektionen utgjorde sålunda antalet arbetsställen med skyddsom­

bud inom yrkesgruppen byggnadsverksamhet 279 år 19441 mot 131 år 1938.

I den mån lagförslagets bestämmelser om skyddsombud komme i tillämp­

ning och arbetsmarknadens parter gåve ytterligare stöd åt skyddsombuds-

institutionen, torde man enligt kommitténs mening kunna vänta, att

skyddsoinbudsfrågan även inom byggnadsindustrien och andra liknande

verksamhetsområden komme alt lösas på sätt i lagen avsåges, dvs. så att

1 Enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten hade år 1945 antalet stigit till 593 och år

1946 till 775.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

224

skyddsombud utsåges vid varje arbetsställe, där minst fem arbetstagare

regelbundet sysselsattes. På grund av de vanligen kortvariga anställ­

ningarna inom byggnads- och anläggningsverksamhet kunde det naturligt­

vis uppstå fall, då arbetstagare, som varit skyddsombud, av viss anledning

icke bleve återanställd vid ett kommande arbete. I dylika fall kunde icke

bestämmelserna i 44 § 2 inom. sista stycket åberopas. Kommittén hade med

beaktande därav funnit sig böra upptaga det stadgandet att, om förhållan­

dena inom viss verksamhet nödvändiggjorde avvikelse från huvudregeln

att skyddsombud skulle utses bland arbetstagarna vid arbetsstället, arbets-

rådet ägde bevilja undantag från denna regel. I berörda fall skulle sålunda

arbetsrådet äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna

kunde anses företrädda, rätt att utse lämplig person att å viss ort vara

skyddsombud för flera arbetsställen inom ifrågavarande verksamhetsom­

råde. För att vinna enhetlig tillämpning av förevarande undantagsbestäm­

melse vore det av vikt att befogenhet att medgiva undantag icke tillerkän­

des distriktschef utan endast arbetsrådet. Vid meddelande av undantag

torde det böra ankomma på arbetsrådet att även angiva, huruvida och i

vad mån de i 44 § och därtill hörande anvisningar meddelade bestämmel­

serna skulle gälla för sådant skyddsombud, ävensom att därutöver med­

dela de särskilda föreskrifter som kunde erfordras.

I anvisningarna till 44 § 6 mom. har angivits att nämnda stadgande av-

såge sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande växlingar i

fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet före-

låge att utse skyddsombud bland arbetstagarna.

1 fråga om ordningen för skyddsombuds framställning

i skyddsfråga föreslår kommittén att i lagen icke fastställes någon

bestämd instansordning utan endast föreskrives att hänvändelse skall göras

i den ordning arbetsgivaren föreskrivit. I de fall då säkerhetskommitté

tunnes å arbetsstället borde skyddsombud, oavsett den ordning som eljest

föreskrivits, kunna direkt påkalla kommitténs behandling av särskilt be­

tydelsefull skyddsfråga. På grund av att det ej sällan anmärkts på att

skyddsombud, som gjort hänvändelse i skyddsfråga, fått vänta på besked

avsevärd tid föresloges den skärpningen, att besked skulle lämnas »utan

dröjsmål» i stället för, såsom f. n. stadgades, »inom skälig tid». Om av

skyddsombud gjord framställning icke beaktades inom skälig tid, skulle

ombudet äga påkalla distriktschefens ingripande.

Rörande förslaget om skyldighet för arbetsgivare att er­

sätta skyddsombud för förlorad arbetsförtjänst anför

kommittén att arbetarskyddslagen visserligen icke eljest inginge på arbets­

givares och arbetstagares ekonomiska mellanhavanden, men att föreva­

rande fråga syntes vara av sådan beskaffenhet att den lämpligen borde bli

föremål för en lagbestämmelse. Ersättningsskyldighet borde föreligga en-

Kanyl. Maj.ts proposition nr 2i)8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

225

dast då fråga vore om förrättning eller undersökning som verkställdes av

arbetsgivaren (arbetsledningen), tillsynsorgan eller säkerhetskommitté.

Ersättning borde sålunda icke utgå exempelvis för tid som skyddsombud

använde för enskild överläggning med arbetstagare. Kommittén hade icke

ansett sig i lagen böra angiva några närmare regler, efter vilka ersättningen

skulle utgå, utan allenast föreslagit en allmän bestämmelse om att skydds­

ombud skulle av arbetsgivaren äga åtnjuta ersättning för arbetsförtjänst,

som han förlorade vid deltagande i förrättning eller undersökning som av-

såges i 44 § 2 mom.

Beträffande spörsmålet att genom lagbestämmelser trygga skydds­

ombud mot trakasseri anför kommittén inledningsvis att gällande

arbetarskyddslags stadgande att skyddsombud icke må hindras att full­

göra sina uppgifter torde åsyfta icke blott förfarande i syfte att minska

skyddsombuds handlingsfrihet utan även repressalier mot skyddsombud i

anledning av åtgärd som han vidtagit. Såsom exempel på förfaranden av

sistnämnda slag kunde nämnas förflyttning med bibehållen lön till arbete

som med hänsyn till arbetstidens förläggning vore mera ofördelaktigt än

det tidigare arbetet. Vidare kunde skyddsombud sättas till arbete, som gåve

mindre ackordsförtjänst än han förut haft. Det kunde även hända, att

skyddsombud permitterades på viss tid eller avskedades. Kommittén an-

såge, att skyddsombud borde skyddas även mot åtgärder av berörda slag.

Då dessa måhända icke kunde anses som »hinder» föresloges ett tillägg till

det nuvarande stadgandet av innehåll att skyddsombud icke på grund av

sitt uppdrag finge tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbets­

villkor. I sitt yttrande över kommitténs preliminära förslag hade lands­

organisationen yrkat att orden »eller annat men» måtte fogas till den av

kommittén föreslagna lydelsen. Självfallet kunde skyddsombud på grund

av sitt uppdrag tillskyndas även obehag av annat slag än som antytts, t. ex.

olämpligt bemötande eller uppenbart nonchalerande från arbetsgivarens

eller arbetstagares sida, vilket kunde psykiskt påverka ombudet. Med hän­

syn till svårigheten att bestämma vad som borde innefattas i »annat men»

ansåge sig kommittén icke kunna föreslå att det ifrågasatta tillägget gjor­

des i lagtexten. I stället förordades att i anvisningarna till 44 § 2 mom.

angåves, att med försämrade arbetsförhållanden borde förstås även åt­

gärd, varigenom skyddsombud tillskyndades särskilt men, t. ex. av psy­

kisk art.

Kommittén påpekar, att de föreslagna bestämmelserna icke riktade sig

enbart till arbetsgivare utan även till arbetstagare, varunder jämväl arbets­

ledare inbegrepes. Där trakasseri mot skyddsombud förekommit, torde

detta i många fall ha utövats icke av arbetsgivaren ulan av verkmästare,

förman eller arbetskamrat.

Kommittén framhåller vidare att gällande arbetarskyddslags stadgande

att skyddsombud icke finge hindras att fullgöra sina uppgifter ej vore för­

lä— Bihnng till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 208.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bundet med någon påföljdsbestämmelse. Enligt de för kommittén givna

direktiven hade kommittén att pröva frågan om införande av lagreglerat

skydd för skyddsombud mot trakasseri från arbetsgivarnas sida. Efter ut­

redningsuppdragets meddelande hade spörsmålet delvis bragts till sin lös­

ning genom den tidigare omnämnda överenskommelsen mellan svenska

arbetsgivareföreningen och landsorganisationen om allmänna regler för

den lokala säkerhetstjänstens organisation, i det att punkt 3 i reglerna

(betänkandet s. 827) innehölle föreskrifter i detta hänseende. Det vore dock

att märka att överenskommelsen blott berörde de till nämnda organisatio­

ner anslutna förbunden. Därtill komme att den icke behandlade hinder

mot skyddsombud från arbetstagares sida. Med hänsyn därtill förelåge

alltjämt behov att genom lagstiftning söka trygga skyddsombudens ställ­

ning. Skyddsombudens arbete borde icke få äventyras genom avsaknaden

av erforderligt skydd. Givetvis kunde sådant skydd tillförsäkras skydds­

ombud genom bestämmelser i kollektivavtal, men långt ifrån alla anställ­

ningsförhållanden vore reglerade genom kollektivavtal. Med hänsyn till det

anförda ansåge kommittén påkallat att i lagen upptoges en bestämmelse,

varigenom åsyftat skydd bereddes varje skyddsombud. Enligt kommitténs

preliminära förslag skulle åtgärd mot skyddsombud kunna medföra såväl

skadestånd som straff. Vid det slutliga övervägandet av frågan hade kom­

mittén emellertid med hänsyn till vad som i remissyttrandena anförts an­

sett sig böra frångå förslaget att införa straff för åtgärder mot skyddsom­

bud och föreslå endast skadestånd såsom påföljd. Förslaget överens­

stämde i denna del bl. a. med lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

För att skadeståndsbestämmelsen skulle få effektivitet även i sådana fall,

då skyddsombudet icke lede ekonomisk skada, föresloge kommittén att vid

bedömandet om och i vad mån skada uppstått hänsyn skulle tagas jämväl

till omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Även detta stad­

gande anslöte sig till bestämmelserna i lagen om förenings- och förhand­

lingsrätt. I analogi med föreskrifterna i sistnämnda lag föresloges vidare

att, där åtgärd mot skyddsombud bestått i avtalsuppsägning eller annan

dylik rättshandling, denna skulle vara ogill.

Beträffande frågan om särskilda forumregler för mål som grunda sig på

åtgärd mot skyddsombud uttalar kommittén att då enhetlig handläggning

och tillämpning i mål av ifrågavarande art måste anses vara av stor bety­

delse, särskilt då det gällde förhållandet mellan skyddsombud och arbets­

givare, dylika mål borde anhängiggöras vid arbetsdomstolen när talan rik­

tade sig mot arbetsgivaren. Denna regel borde gälla, även om kollektivavtal

icke förelåge eller skyddsombudet icke ens tillhörde någon förening av

arbetstagare. Undantag borde dock gälla, om kollektivavtal med skilje­

domsklausul förefunnes. I detta sammanhang vore att märka, att den av

arbetsmarknadens huvudorganisationer inrättade arbetsmarknadsnämn­

den, som enligt de förutnämnda allmänna reglerna för den lokala säker­

227

hetstjänstens organisation hade att handlägga ärenden av förevarande art,

icke torde kunna anses såsom skiljenämnd. Emellertid torde enligt kom­

mitténs mening arbetsmarknadsnämnden få anses äga goda förutsättningar

att kunna åstadkomma ett sakligt riktigt avgörande i tvist, som här av-

såges, och nämnden borde därför kunna godtagas såsom slutlig instans i

dylika frågor. Med hänsyn därtill föresloges att om i kollektivavtal stadgats

att tvist, som enligt det förut sagda skulle höra under arbetsdomstolen,

skulle handläggas i särskild ordning, vad sålunda överenskommits skulle

gälla. Vad nu sagts gällde mål av skyddsombud mot arbetsgivaren. Då

fråga åter vore om åtgärd mot skyddsombud från annan arbetstagares sida,

finge skyddsombudet efter vanliga regler föra talan vid allmän domstol.

Kommittén anför vidare att det lokala skyddsarbete, som bedreves av

vid vissa större arbetsställen inrättade säkerhetskommittéer, i

allmänhet visat sig giva gott resultat. Denna form av den lokala säker­

hetstjänsten borde därför ytterligare utvecklas och stödjas. I detta syfte

föresloge kommittén att säkerhetskommitté skulle finnas vid varje arbets­

ställe, där regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsattes. Förslaget över­

ensstämde i denna del med de av arbetsmarknadens huvudorganisationer

antagna reglerna om säkerhetstjänsten på arbetsplatserna. Det föreslagna

stadgandet vore icke garanterat genom straffpåföljd. Det finge emellertid

enligt kommitténs mening förutsättas att om säkerhetskommitté icke till­

satts vid arbetsställe, där sådan enligt bestämmelsen skulle finnas, veder­

börande distriktschef hade att söka förmå arbetsgivaren att bilda dylik

kommitté. Hinder borde icke föreligga att tillsätta säkerhetskommitté även

vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om så funnes lämpligt eller

påkallades av arbetets natur eller arbetsförhållandena. Kommittén hade

icke ansett sig böra ingå på frågorna om säkerhetskommittés sammansätt­

ning och antalet ledamöter i sådan kommitté, utan finge dessa spörsmål

avgöras från fall till fall beroende på antalet arbetstagare vid arbetsstället

samt arbetets natur och arbetsförhållandena.

Kommittén framhåller vidare att enär arbetstagarnas representanter i

säkerhetskommitté skulle vara skyddsombud vad som förut sagts om skydd

för skyddsombud mot trakasseri även gällde beträffande sådan ledamot av

säkerhetskommitté.

Rörande frågan om tillsyn sorgans skyldighet att träda i

förbindelse med skyddsombud uttalar kommittén till en bör­

jan att det för skyddsarbetets effektivitet liksom även för vidmakthållandet

av skyddsombudens intresse för detta arbete vore av största betydelse att

tillsynsorgan sammanträffade med skyddsombuden. Enligt vad som för

kommittén uppgivits hade inspektionsförrättare stundom visat sig obe­

nägna därtill. Tillsynsorgan borde enligt kommitténs mening vid varje in­

spektion av arbetsstället och om möjligt även vid annan förrättning där —-

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

228

t. ex. för undersökning av inträffat olycks- eller sjukdomsfall eller vid

överläggning om viss skyddsåtgärd — träda i förbindelse med vederbö­

rande skyddsombud. Såsom villkor förutsattes emellertid att skyddsombu­

det vore anträffbart å arbetsstället.

Förslaget att begränsa tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsom­

bud resp. säkerhetskommitté avskrift av skriftligt meddelande till arbets­

stället i skyddsfråga till sådana fall då begäran därom framställts motive­

ras med att den nuvarande bestämmelsen medfört en arbetsbelastning för

yrkesinspektionen, vilken icke ansetts giva motsvarande utbyte.

Yttrandena.

Kommitténs förslag har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I flera yttranden betonas att en förtroendefull samverkan mellan arbets­

givare och arbetstagare och ett gemensamt positivt intresse för arbetar­

skyddet vore den viktigaste förutsättningen för att säkrare och sundare

arbetsförhållanden skulle kunna uppnås. I detta sammanhang framhåller

socialstyrelsen att den lokala säkerhetstjänsten torde vara av särskild be­

tydelse för arbetstagarnas fostran till uppmärksamhet, omtanke och för­

siktighet i arbetet. I särskilda frågor ha emellertid åtskilliga remissinstan­

ser framställt erinringar mot kommitténs förslag.

Sålunda kritiseras i några yttranden förslaget att utbyta an­

visningen att skyddsombud »bör» utses mot en före­

skrift att sådant ombud »skall» utses. Kommerskollegium

framhåller att lämpligheten av omformuleringen syntes tvivelaktig, enär

kommittén ej vidtagit någon effektiv åtgärd för att framtvinga åtlydnad

av bestämmelsen. Kooperativa förbundets styrelse anför att det visserligen

vore att hälsa med tillfredsställelse att bestämmelserna om skyddsombud

icke inskränkts till industriell och liknande verksamhet utan gjorts all­

mängiltiga, men att detta förhållande föranledde tvekan om lämpligheten

av att föreskriva skyldighet att vid varje arbetsställe med minst fem arbets­

tagare utse skyddsombud. Lagen komme att gripa in på verksamhetsom­

råden, där faran för ohälsa och olycksfall måste bedömas som ringa och

där skyddsombuden följaktligen ofta skulle få ytterst begränsade uppgif­

ter. Man finge därför icke blunda för att skyddsombudsinstitutionen på

många arbetsställen kunde komma att finnas endast på papperet. Vid sin

prövning av bestämmelsen hade styrelsen ifrågasatt en begränsning av

stadgandet till arbetsställen med minst tio arbetstagare, men stannat för

att föreslå att ordet »skall» i 44 § 2 mom. första stycket utbyttes mot ordet

»bör». En dylik ändring syntes även bättre överensstämma med att under­

låtenhet att utse skyddsombud enligt kommitténs förslag icke skulle med­

föra någon påföljd. Gentemot kommitténs uttalande att det, om skydds­

ombud ej utsetts, finge anses åvila vederbörande tillsynsorgan att söka

förmå arbetstagarna att tillsätta skyddsombud ville styrelsen framhålla,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

229

att ett sålunda valt ombud, som mer eller mindre motvilligt åtoge sig upp­

giften, knappast kunde förväntas fylla förslagets krav på intresse för arbe-

tarskyddsfrågorna. Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranter an­

ser det obehövligt att göra bestämmelserna om skyddsombud tvingande för

hotell- och restaurangfacket, enär frågan lämpligast syntes böra lösas ge­

nom avtal.

Vidare ifrågasätta några remissinstanser, om ej det antal arbets­

tagare som — där ej särskilt förhållande berättigade till undantag —

skall medföra skyldighet att utse skyddsombud borde

höjas från fem till tio. Socialstyrelsen, som uttalar sig i denna

riktning, anser att i samband därmed borde föreskrivas en ovillkorlig rätt

för arbetstagarna å mindre arbetsställen att utse skyddsombud. Tidnings-

utgivareföreningen föreslår — med instämmande från pressens båda ar­

betsgivarorganisationer, tidningarnas arbetsgivareförening och aktiebolaget

Samorganisationen — att orden »fem arbetstagare» i 44 § 2 mom. första

stycket ändras till »tio arbetare». Föreningen framhåller att sistnämnda

gräns vore fastställd i den mellan arbetsmarknadens topporganisationer

träffade överenskommelsen om den lokala säkerhetstjänsten. Denna gräns­

dragning, vilken tillkommit efter ingående förhandlingar mellan organisa­

tionerna, måste enligt föreningens uppfattning alltjämt vara den lämpli­

gaste. Kommittén hade icke förebragt några bärande skäl för ändring av

nuvarande praxis. Beträffande kommitténs förslag att icke antalet »arbe­

tare» utan antalet »arbetstagare» skulle vara avgörande för skyldigheten att

utse skyddsombud ville föreningen framhålla att skyddsarbetet huvudsak­

ligen toge sikte på de risker, som vore förbundna med kroppsarbete. Det

syntes icke vara av behovet påkallat att utvidga detta att omfatta även

tjänstemän. Kommitténs förslag skulle exempelvis leda till att skydds­

ombud måste utses även vid de allra minsta tidningsföretagen med 3 å 4

typografer och ungefär lika många tjänstemän. Det torde endast i undan­

tagsfall kunna anses önskvärt att tillsätta skyddsombud på dylika små

arbetsplatser. Konditorföreningen anser det obehövligt med särskilda

skyddsombud på arbetsplatser med så få anställda som fem.

Generalpoststyrelsen anser att skyddsombud knappast torde ha någon

uppgift att fylla vid statliga förvaltningsorgan eller trafikanstalter med så

få arbetstagare som fem. Styrelsen ville därför föreslå att inom sådan

verksamhet skyddsombud skulle utses vid arbetsställen, där minst tio

arbetstagare regelbundet sysselsattes. Ur praktisk synpunkt vore det en­

ligt styrelsens mening vidare önskvärt att bestämmelserna erhölle en av­

fattning, som möjliggjorde att skyddsombud utsåges gemensamt för samt­

liga tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkontors-

område eller annat administrativt område av begränsad omfattning).

Järnvägsstyrelsen meddelar att beträffande banpersonalen f. n. gällde,

att skyddsombud utsåges vid varje banmästaravdelning. Någon ändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

230

därutinnan syntes icke påkallad. Om lagtextens formulering »där ej sär­

skilt förhållande berättigar till undantag» ansåges medgiva att nuvarande

ordning bibehölles, syntes anledning till erinran mot förslaget icke före­

ligga.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen anser att i fråga om vägunderhålls-

arbeten vägmästarområdet principiellt borde betraktas som skyddsområde,

inom vilket ett eller flera skyddsombud skulle utses. Styrelsen förutsatte

att denna princip kunde genomföras med stöd av bestämmelsen i 44 §

6 mom.

Landsorganisationen anser det böra understrykas att bedömandet huru­

vida särskilt förhållande berättigade till undantag från skyldigheten att

utse skyddsombud tydligen icke tillkomme arbetsgivaren, så att denne

under åberopande av arbetets natur e. d. skulle kunna motsätta sig att

skyddsombud tillsattes. Beträffande förslaget att skyddsombud borde ut­

ses å mindre arbetsplatser »där så är påkallat» ville organisationen fram­

hålla att den citerade satsen vore omotiverad och därför borde utgå.

Kommerskollegium anser däremot att för undvikande av missbruk val

av skyddsombud vid arbetsställen med högst fyra arbetstagare icke borde

få ske utan distriktschefens medgivande.

Vad angår skyddsombuds kvalifikationer uttalar kommers­

kollegium att de i anvisningarna uppställda kraven borde inflyta i lagtex­

ten. I anledning av kommitténs uttalande att därest olämplig person ut­

setts till skyddsombud det borde ankomma på arbetsgivaren eller i sista

hand distriktschefen att söka förmå arbetstagarna att förrätta nytt val av

ombud framhåller kooperativa förbundets styrelse att det torde kunna vålla

irritation och komma att betraktas som ett orättmätigt ingripande, om ar­

betsgivaren försökte förmå arbetstagarna att utbyta en av dem vald för­

troendeman. Styrelsen ansåge att i anvisningarna borde upptagas en be­

stämmelse att det i nämnda fall borde ankomma på distriktschefen att för­

söka förmå arbetstagarna att förrätta nytt val.

Kommerskollegium anser att distriktschefen borde äga ingripa regle­

rande beträffande antalet skyddsombud.

Riksförsäkringsanstalten föreslår att i lagtexten angives att där flera

skyddsombud finnas dessa bland sig böra utse någon att vara huvudskydds­

ombud. Erfarenheten visade nämligen att det vore synnerligen lämpligt att

ett av skyddsombuden kunde representera dessa i förhållande till såväl

arbetsledningen som yrkesinspektionen.

Kommitténs förslag att i vissa fall till skyddsombud skall

kunna utses annan än arbetstagare vid arbetsstället

avstyrkes av svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorgani­

sation och försäkringsbolagens förhandlingsorganisation. Till motivering

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

231

av sin ståndpunkt erinrar arbetsgivareföreningen till en början om att

arbetsmarknadens organisationers skyddskommitté i sitt år 1941 fram­

lagda betänkande funnit övervägande skäl tala mot att till skyddsombud

utse person utanför kretsen av arbetarna på arbetsstället. Därvid hade

åberopats att det för en effektiv skyddstjänst vore nödvändigt att till

skyddsombud utsåges person, som hade sin dagliga sysselsättning på arbets­

stället, enär ombudet borde vara fullt förtroget med anordningarna på

arbetsplatsen och stadigvarande vara tillgängligt därstädes. Föreningen

ville vidare framhålla att avsikten med den föreslagna bestämmelsen uppen­

barligen vore, att t. ex. en fackföreningsombudsman skulle kunna utses

till skyddsombud. Det vore emellertid icke lämpligt, att de som i vanliga

intressefrågor hade att företräda arbetstagarna gentemot arbetsgivarna på

detta sätt inkopplades i skyddsarbetet. En tillfredsställande rekrytering av

skyddsombud inom byggnadsindustrien, som förslaget i främsta rummet

åsyftade, skulle så småningom kunna erhållas, om man från arbetarhåll

med energi ginge in för att välja och utbilda skyddsombud även inom

denna industri. Handelns arbetsgivareorganisation och försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation anse det strida mot själva den tankegång, på vil­

ken skyddsombudsinstitutionen byggde, att en utomstående som icke vore

tjänsteman i arbetsinspektionen skulle erhålla befogenheter med avseende

på företagets interna förhållanden.

Flera fackförbund anse däremot förslagets bestämmelser om s. k. regio­

nala skyddsombud alltför snäva. Sålunda yrka samverkande byggnads­

fackförbunden att lagen måtte tillerkänna de lokala organisationerna inom

byggnadsindustrien en ovillkorlig rätt att utse regionala skyddsombud utan

anknytning till vederbörande arbetsplats. Förbunden hade emellertid intet

att erinra mot att på detta sätt utsedda ombud skulle godkännas av yrkes-

inspektören i distriktet. Skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar

under hänvisning till de speciella förhållandena inom skogs- och flottnings-

arbetet att det syntes mest ändamålsenligt att skyddsombuden utsåges av

arbetarnas fackliga organisationer och finge till uppgift att ansvara för

visst geografiskt område, vissa basvägar, flottleder eller delar därav. Med

hänsyn till det stora antalet arbetsplatser inom skogsbruket syntes försla­

get om att dispens av arbetsrådet skulle krävas för tillsättande av regionala

skyddsombud vara alltför invecklat och opraktiskt. Om dispenskravet icke

kunde slopas, borde en generell dispens för skogsbruket eftersträvas.

Fastighctsarbetareförbundct önskar att det klargöres att bestämmelsen om

regionala skyddsombud ägde tillämpning även å fastighetsarbete. Inom

förbundets verksamhetsområde sysselsattes i regel en eller i vart fall

mindre än fem arbetstagare på varje arbetsställe. Behovet av skyddsom-

budsverksamhet vore emellertid mycket stort. IAvsmcdclsarbctareförbundet

yrkar — under framhållande att inom förbundets område funnes många

arbetsställen med mindre än fem arbetstagare där behov av skyddsombud

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

visat sig föreligga — att regionalt skyddsombud skulle få utses för alla

arbetsställen med mindre än nämnda antal arbetstagare.

Landsorganisationen vill icke motsätta sig förslaget om dispens såsom

förutsättning för rätt att utse regionala skyddsombud. Organisationen an­

för vidare att dispens syntes kunna avse såväl ett helt verksamhetsområde

som eu geografiskt bestämd del därav. För förstnämnda fall vore det rik­

tigt att dispensrätten förbehölles arbetsrådet, men därest i senare fall om­

rådet helt fölle inom visst inspektionsdistrikt syntes det vara praktiskt

enklare och riktigare att dispens meddelades av distriktschefen. Intet av de

av fastighetsarbetare- och livsmedelsarbetareförbunden framställda önske­

målen syntes kunna inpassas inom den i anvisningarna fastställda ramen

för dispensbefogenheten. Yrkandena hade nämligen motiverats med före­

tagets ringa arbetarantal. Enligt organisationens mening borde i princip

arbetarantalet icke tilläggas betydelse i förevarande hänseende, då fråga

vore om fasta arbetsplatser med relativt stationär arbetskraft. Eljest skulle

man inom en verksamhet få ett dubbelt oinbudssystem och systemet

komma att växla vid ett och samma företag alltefter variationer i arbetar­

antalet. F. ö. hade arbetstagarna rätt att bland sig utse skyddsombud även

om de ej vore minst fem. Vad nu anförts gällde visserligen formellt även

fastighetsarbetareförbundets verksamhetsområde, men i allmänhet funnes

där en enda arbetstagare på varje arbetsplats, ett för detta område typiskt

förhållande. Det vore därför motiverat att giva bestämmelsen om regionala

skyddsombud tillämpning även för denna verksamhet. Hälsoriskerna inom

fastighetsarbetet torde också vara beaktansvärda. För att tillmötesgå

fastighetsarbetareförbundets önskemål fordrades ingen ändring av lagtex­

ten utan endast en komplettering av anvisningarna. Vad anginge skogs-

och flottningsarbetet ansåge organisationen, som förutsatte att generell

dispens för helt verksamhetsområde skulle kunna beviljas, att dispens tyd­

ligen borde kunna ifrågakomma för nämnda slag av arbete eller åtminstone

huvuddelen därav. Detsamma gällde byggnadsindustrien och anläggnings-

verksamheterna. Enligt anvisningarna skulle regionala ombud utses för

viss ort. Då det ofta kunde vara lämpligt att låta verksamhetsområdet

sammanfalla med avtalsområde eller annat geografiskt bestämt distrikt

som ej utgjorde »ort» i vanlig mening, hemställdes att detta ord måtte ut­

bytas mot »område». Organisationen ville slutligen understryka att till­

sättandet av regionala skyddsombud givetvis icke borde hindra att på visst

arbetsställe, där så kunde komma i fråga, skyddsombud utsåges även bland

arbetarna själva. Det låge i sakens natur att ett regionalt ombud icke

kunde utöva en fortlöpande tillsyn över de särskilda arbetsställena. Någon

lagreglering av det inbördes förhållandet mellan de båda ombuden resp.

mellan dem och arbetsgivaren torde icke behövas.

Beträffande skyddsombuds rätt och skyldighet att när­

vara vid undersökningar och andra förrättningar för­

233

klarar svenska arbetsgivareföreningen att förslagets bestämmelser närmare

borde anpassas till 10 punkten i överenskommelsen mellan föreningen och

landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten. Landsorganisationen

anser att det av kommittén angivna villkoret »då så finnes påkallat» för

skyddsombuds rätt att deltaga i undersökning i anledning av olycks- eller

sjukdomsfall med hänsyn till villkorets svårbedömlighet icke borde inflyta

i lagen. Om över huvud en formlig undersökning i dylika fall företoges av

tillsynsorgan, arbetsgivaren eller säkerhetskommitté, borde det väl anses

naturligt att skyddsombudet inom skyddsområdet ägde närvara.

Vad angår ordningen för skyddsombuds framställning

i skyddsfråga ha i yttrandena framställts några detaljanmärkningar

mot kommitténs förslag. Sålunda anser handelskammaren i Göteborg det

böra stadgas att skyddsombud i förväg skulle underrätta arbetsgivaren om

att han ämnade påkalla distriktschefens ingripande. Avsikten med det

föreslagna tillägget vore att förhindra onödiga hänvändelser till distrikts-

chefen, framkallade t. ex. av missförstånd eller otillräckliga informationer.

Svenska arbetsgivareföreningen föreslår, i syfte att inskärpa betydelsen av

att den av arbetsgivaren föreskrivna ordningen för anmärkningars fram­

ställande iakttoges, att såsom villkor för skyddsombuds rätt att vända sig

till distriktschefen måtte föreskrivas att av skyddsombudet »i vederbörlig

ordning gjord framställning» icke inom skälig tid beaktats. Landsorgani­

sationen framhåller att enligt anvisningarna rätten för skyddsombud att

direkt hänskjuta fråga till säkerhetskommitté gjorts beroende av att frå­

gan objektivt kunde anses vara särskilt betydelsefull. Detta villkor kunde

föranleda onödiga tvister; det borde vara tillräckligt att ombudet självt an-

såge frågan vara av större vikt. I avtalet om säkerhetstjänsten funnes en

motsvarande bestämmelse. Med hänsyn till 44 § 2 mom. fjärde stycket

borde regeln placeras i lagtexten.

Rörande frågan om skyddsombuds rätt till ersättning för

in istad arbetsförtjänst uttalar landsorganisationen, att det vore

självklart att ombudet icke på grund av fullgörande av någon honom en­

ligt lagen åvilande uppgift — vare sig den avsåge av kommittén åsyftad

förrättning eller undersökning eller något annat, t. ex. konferenser med

arbetsledningen, ingripande vid olyckstillbud e. d. —- skulle behöva räkna

med att gå förlustig arbetsförtjänst. Försvarets fabriksstgrclse anser orden

»arbetsförtjänst som han förlorar» för entydighetens skull böra ersättas

med orden »arbetsförtjänst som han under ordinarie arbetstid förlorar».

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen föreslår att bestämmelsen om ersättning

till skyddsombud förtydligas genom angivande av att ersättningen avsåge

den avtalsenliga tidlön, som arbetstagaren förlorade under ordinarie

arbetstid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

I anslutning till förslagets bestämmelser om skyddsombuds rätts­

skydd erinrar landsorganisationen om att den i yttrande över kommit­

téns preliminära förslag framhållit att repressalier kunde förekomma även

av annan art, t. ex. psykisk, än »försämrade arbetsförhållanden eller ar­

betsvillkor» samt föreslagit att detta skulle angivas genom uttrycket »eller

annat men». Kommittén hade infört nämnda tillägg i anvisningarna till

44 § 2 inom., men då det icke utgjorde en tolkning utan en komplettering

hade det sin naturliga plats i lagtexten. — I skadeståndsregeln i 69 § första

stycket talades endast om arbetsgivare och arbetstagare, till vilken senare

grupp alltså även arbetsledarna hänfördes. Kommitténs terminologi vore

visserligen teoretiskt oantastlig men praktiskt mindre lämplig. Organisa­

tionen hemställde därför alt arbetsledare uttryckligen måtte nämnas i be­

stämmelsen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser sistnämnda lagrum

oklart, enär det icke framginge vem som skulle anses såsom skadelidande.

I första hand vore det givetvis fråga om skyddsombud, men även den möj­

ligheten kunde tänkas föreligga att en arbetare skadades till följd av att

skyddsombudet hindrats föreslå erforderligt skydd. Därest stadgandet av-

såge jämväl sådan arbetare, borde detta tydligt utsägas. Uttrycket »annan

dylik rättshandling» i samma paragrafs sista stycke förefölle alltför obe­

stämt och borde därför närmare preciseras, därvid jämväl borde angivas,

huruvida därmed avsåges även benefika rättshandlingar, t. ex. frivilliga

utfästelser om blivande pension. — Vad angår den föreslagna preskrip-

tionsbestämmelsen anser landsorganisationen att preskriptionstiden bör

utsträckas till två år, under det att tjänstemännens centralorganisation

finner en tid av två månader vara tillräcklig.

De föreslagna föreskrifterna om säkerhetskommittéer ha för­

anlett vissa uttalanden. Sålunda yrka landsorganisationen och kooperativa

förbundets styrelse att det antal arbetstagare, som skall medföra skyldighet

att tillsätta säkerhetskommitté, måtte nedsättas till 50. Landsorganisationen

framhåller därvid att en dylik nedsättning förordats av åtskilliga fackför­

bund. Organisationen ansåge sig böra tillstyrka en nedsättning, ehuru

kommitténs förslag på denna punkt överensstämde med avtalet angående

den lokala säkerhetstjänsten. Det vore nämligen erfarenhetsmässigt be­

kräftat, bl. a. under arbetarskyddsnämndens verksamhet, att säkerhets­

tjänstens organisering i kommittéform vore avgjort effektivare än enbart

skyddsombudsinstitutionen vid arbetsplatser av motsvarande storlek. Med

siffran 100 komme ett betydande antal stora och ur skyddssynpunkt krä­

vande arbetsställen att undantagas. Det kunde anmärkas att de företags­

nämnder, vilka enligt avtal mellan svenska arbetsgivareföreningen, lands­

organisationen och tjänstemännens centralorganisation skulle inrättas,

knutits till företag med minst 25 arbetstagare. Dessa organ hade enligt

avtalet även att verka för olycksfallsskydd och arbetshygien. — Enligt för­

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

235

slaget små» säkerhetskommitté inrättas vid arbetsställen, där sådan kom­

mitté icke vore obligatorisk. Bestämmelsen borde ej innehålla ett med­

givande — vilket icke behövdes — utan en rekommendation att tillsätta

säkerhetskommitté i de i anvisningarna angivna fallen. Även kooperativa

förbundets styrelse uttalar att säkerhetstjänsten sköttes effektivare av en

säkerhetskommitté än genom skyddsombudsinstitutionen. Den av styrel­

sen förordade gränsen 50 arbetstagare torde icke kunna anses för låg.

Å andra sidan föreslår tidningsutgivareföreningen att gränsen 100 »ar­

betstagare» ändras till 100 heltidsanställda arbetare» samt att bestämmel­

sen om säkerhetskommittéer får formen av en rekommendation. Kommit­

téns förslag skulle för tidningarnas vidkommande — med hänsyn till att

antalet tjänstemän i regel vore ungefär lika stort som antalet arbetare och

antalet deltidsanställda tidningsbud ofta vore mer än dubbelt så stort som

antalet arbetare — medföra att säkerhetskommitté måste tillsättas även

vid företag med ett 20-tal heltidsanställda arbetare. Föreningen ville vidare

framhålla att gällande regler angående säkerhetstjänsten vid tidningarna

efter förhandlingar mellan partsorganisationerna fått det från normalav­

talet avvikande innehållet, att säkerhetskommittéer över huvud icke be­

hövde inrättas vid tidningsföretag. Enär det sålunda varken från arbets-

givar- eller arbetarhåll ansetts nödvändigt att vid tidningsföretagen, vilka

ej vore på samma sätt industribetonade som andra större företag, införa

tvingande föreskrifter om säkerhetskommittéer, ansåge föreningen att även

lagbestämmelsen om sådana kommittéer endast borde vara vägledande.

Telegrafstyrelsen anser förslaget böra kompletteras med en föreskrift

om att gemensam säkerhetskommitté borde inrättas, därest arbetsgivaren

på samma ort eller på flera orter inom ett enhetligt förvaltningsområde

hade flera arbetsställen av ifrågavarande storlek. Generalpoststyrelsen för­

klarar att det ur praktisk synpunkt vore önskvärt att bestämmelserna finge

en avfattning, som möjliggjorde att gemensam säkerhetskommitté tillsattes

för alla tjänsteställen inom ett och samma förvaltningsområde (postkon-

torsområde eller annat administrativt område av begränsad omfattning).

Beträffande säkerhetskommittés sammansättning förordar statens insti­

tut för folkhälsan en föreskrift om att läkare, som vore särskilt anställd

för det hygieniska arbetet vid ett företag, skulle vara medlem av sådan

kommitté. Förste provinsialläkaren i Västmanlands län ultalar att det

syntes vara av vikt att jämväl läkaren vid företaget inkopplades på den

lokala säkerhetstjänsten. Detta borde gälla icke blott heltidsanställda in­

dustriläkare utan även läkare som inom ett företag åtnjöte arvode för sani­

tära, socialmedicinska eller sjukvårdande uppgifter.

Riksförsäkringsanstalten anser benämningen »säkerhetskommitté» böra

utbytas mot »skyddskommitté», enär man av den förra benämningen kunde

få den uppfattningen att kommitténs uppgifter skulle vara begränsade till

säkerhetsfrågor, dvs. olycksfallsskydd. Visserligen utsädes i sista stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

236

av 44 § 3 mom. att även sundhetsintressena skulle tillvaratagas av dylik

kommitté, men benämningen avveke i varje fall anmärkningsvärt från de

i lagen använda uttrycken »skyddsombud», »skyddsfrågor» och »skydds­

område». Även om vid en del arbetsställen benämningen säkerhetskom­

mitté redan kommit till användning, vore enligt anstaltens mening benäm­

ningen skyddskommitté, vilken redan mångenstädes brukades, avgjort att

föredraga. Arbetsrudet (majoriteten) är av samma mening.

Rörande det föreslagna stadgandet om skyldighet för tillsyns-

organ att träda i förbindelse med skyddsombud anför

riksförsäkringsanstalten följande.

Anstalten anser, att inspektionsförrättare i största möjliga utsträckning

bör söka kontakt med skyddsombuden och att dessa inom sina verksam­

hetsområden böra deltaga i inspektionerna. Detta är betydelsefullt för

skyddsombudens utbildning och för vidmakthållande av deras intresse för

skyddsverksamheten liksom även för utnyttjande i denna yerksamhet av

deras praktiska kunskaper och erfarenheter. Emellertid bör lagtexten icke

tormuleras så att den direkt föranleder skyddsombuden till krav på kon­

takt från yrkesinspektionens sida även i sådana fall, då ett sammanträf­

fande med skyddsombud icke är påkallat av den aktuella förrättningen

(t. ex. vid enbart ångpannestämpling eller då besöket gäller granskning av

viss tillverkningsprodukt beträffande skyddsfråga, som ej berör just detta

arbetsställe). Även om avsikten med formuleringen av första stycket i

5 mom. varit, att inspektionsförrättare icke skulle vara skyldig att vid varje

förrättning träda i förbindelse med skyddsombuden, är dock avfattningen

sådan, att den kan inbjuda till obefogade anmärkningar mot inspektions-

förrättaren för underlåtenhet att söka kontakt med skyddsombud. Det

låter sig nämligen sägas, att det alltid är möjligt att träda i förbindelse med

på arbetsstället anträffbart skyddsombud. Med anledning av det anförda

får anstalten i anslutning till uttalande av samtliga yrkesinspektörer före­

slå, att 5 mom:s första stycke inledes med orden: »Vid inspektion och,

då så finnes påkallat, även vid annan förrättning å arbetsställe skall till-

synsorgan träda i förbindelse------------ .»

Landsorganisationen anser att den i fråga om tillsynsorgans skyldighet

att träda i förbindelse med skyddsombud föreslagna begränsningen »om

möjligt» borde utgå. Dylik möjlighet förelåge alltid, om ombudet vore an­

träffbart. Alla inspektörens förrättningar vore av den vikt för skyddsar­

betet att förrättningsmannen alltid borde vara skyldig att tillkalla skydds­

ombud, som befunne sig på arbetsstället, i fråga om ärenden som hänförde

sig till skyddsområdet.

Förslaget att tillsynsorgans skyldighet att tillställa skyddsombud resp.

säkerhetskommitté avskrift av meddelande till arbetsstället i skyddsfråga

skulle vara beroende av att avskrift begärts avstyrkes av landsorganisatio­

nen, som anser denna inskränkning vara både olämplig och oegentlig. Gent­

emot vad kommittén anfört framhåller organisationen att det väl knappast

kunde innebära någon större arbetsbelastning för inspektionsmyndigheten

att översända en genomslagskopia.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

237

Departementschefen.

En förtroendefull samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare på

arbetarskyddets område är, såsom jag tidigare framhållit, en av de vikti­

gaste förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden skola

kunna uppnås. På senare år —■ särskilt efter tillkomsten år 1942 av

överenskommelsen mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorga­

nisationen om den lokala säkerhetstjänsten — synes man också alltmer ha

kommit till insikt om det lokala skyddsarbetets betydelse. Ännu torde emel­

lertid förhållandena i detta hänseende på ett betydande antal arbetsplatser

icke vara tillfredsställande ordnade. Möjligheten att genom lagstiftning

uppnå en önskvärd intensifiering av det lokala skyddsarbetet är självfallet

ganska begränsad, men icke minst av psykologiska skäl måste det likväl

anses vara av vikt att lagstiftningen ger ökat stöd åt detta arbete.

Vid övervägande hur ett sådant ökat stöd skall åstadkommas uppställer

sig till besvarande frågan om det är möjligt att göra skyddsombudsinsti-

tutionen obligatorisk. Att införa något slag av påföljd för underlåtenhet

att utse skyddsombud är dock enligt min mening uteslutet. I stället synes

man böra inrikta sig på att genom en på lämpligt sätt bedriven upplys­

ningsverksamhet söka väcka arbetstagarnas intresse för att tillsätta skydds­

ombud. Värdefull medverkan lärer härvid kunna lämnas av arbetstagarnas

organisationer och av arbetarskyddsnämnden. Såsom kommittén fram­

hållit bör det även ankomma på tillsynsorganen att vara verksamma i detta

hänseende.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att skyddsombud skall utses

vid varje arbetsställe, där regelbundet minst fem arbetstagare sysselsättas,

såframt ej särskilt förhållande berättigar till undantag, har kritiserats i

några yttranden. Ett par remissinstanser ha sålunda yrkat att ordet »skall»

måtte utbytas mot »bör», andra åter ha ifrågasatt en höjning av gränsen

fem arbetstagare till tio arbetstagare. Vad i yttrandena anförts föranleder

mig icke att frångå kommitténs förslag. Enligt min mening medger den av

kommittén föreslagna lydelsen tillräckligt hänsynstagande till de skiftande

förhållandena på olika områden. Att i förslaget icke upptagits någon på­

följd för underlåtenhet att utse skyddsombud synes icke utgöra något hin­

der mot att i lagtexten använda ordet »skall». Om på ett visst arbetsställe

arbetstagarna med hänsyn till arbetets art och arbetsförhållandena skulle

finna, att utrymme saknas för skyddsombudsverksamhet, lärer en sådan

omständighet föreligga, som berättigar till undantag från huvudregeln att

skyddsombud skall utses. Det nu sagda torde särskilt gälla vissa mindre

kontor och butiker. I detta sammanhang vill jag framhålla att — såsom

landsorganisationen anfört — bedömandet huruvida särskilt förhållande

berättigar till undantag från huvudregeln icke tillkommer arbetsgivaren

utan arbetstagarna själva. Att exempelvis en verksamhet bedrives för mili­

tärt ändamål är sålunda i och för sig icke avgörande. Vad angår arbets­

238

ställen med mindre än fem arbetstagare synes anledning saknas att, såsom

kommerskollegium ansett lämpligt, kräva medgivande av yrkesinspektör

för att skyddsombud skall kunna utses, om arbetstagarna finna det på­

kallat. Vad tidningsutgivareföreningen anfört om att endast kroppsarbe­

tare skulle få inräknas i antalet arbetstagare finner jag icke förtjäna av­

seende.

I yttranden från ett par statliga myndigheter ha berörts vissa speciella

frågor rörande det område, inom vilket skyddsombud skall utses. Vad först

angår det av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen behandlade spörsmålet om

skyddsombud vid vägunderhållsarbete synes vägmästarområdet regelmäs­

sigt utgöra en sådan arbetsenhet att det bör betraktas som ett enda arbets­

ställe i lagens mening. Något hinder att utse ett skyddsombud för hela

vägmästarområdet föreligger därför icke. Inom statens affärsdrivande

verksamhet kan det stundom vara tveksamt vad som bör anses utgöra ett

arbetsställe. Begreppet arbetsställe bör enligt min mening ej fattas i så

strängt lokal bemärkelse att skyddsombud icke skulle kunna utses för

exempelvis ett helt banmästarområde, om så skulle finnas lämpligt. Det

må emellertid i detta sammanhang framhållas, att ett skyddsombuds

skyddsområde icke får vara större än att ombudet kan uppfylla det av

kommittén uppställda kravet på förtrogenhet med arbetsförhållandena

inom området.

Rörande frågan om skyddsombudens antal har jag icke något att erinra

mot vad kommittén anfört. Såsom kommittén framhållit kan det vara

lämpligt att vid arbetsställen med flera skyddsombud utse ett huvudskydds­

ombud. Någon särskild föreskrift härom synes emellertid icke erfordras.

Liksom f. n. böra skyddsombuden väljas antingen av arbetstagarna på

arbetsstället eller, på framställning av dem, av lokal organisation, genom

vilken de kunna anses företrädda. Det ligger i sakens natur att som huvud­

regel bör gälla, att till skyddsombud skall utses någon som är anställd vid

arbetsstället i fråga. Kommittén har emellertid ansett att under vissa förut­

sättningar möjlighet borde finnas att å en viss ort utse ett skyddsombud

för flera arbetsställen inom ett och samma verksamhetsområde, s. k. regio­

nalt skyddsombud. Enligt kommittéförslaget skall sålunda arbetsrådet,

där förhållandena inom viss verksamhet nödvändiggöra avvikelse från

huvudregeln, äga medgiva lokal organisation, genom vilken arbetstagarna

kunna anses företrädda, att utse dylikt ombud. Detta stadgande avser en­

ligt kommittén sådan verksamhet, där på grund av ofta förekommande

växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svå­

righet föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna. Till stöd för

förslaget ha åberopats de speciella förhållandena inom byggnads- och an-

läggningsverksamhet. I remissyttrandena har från arbetsgivarhåll yrkats,

att stadgandet om regionala skyddsombud måtte utgå. Även om från strängt

principiell synpunkt erinringar kunna riktas mot förslaget talar dock ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

239

praktiskt behov för detsamma. För arbetsgivarnas del kan förslagets ge­

nomförande näppeligen medföra några beaktansvärda olägenheter. Jag till­

styrker fördenskull införandet av ett system med regionala skyddsombud.

Sådant ombud bör dock icke få tillsättas utan att myndighet funnit behov

föreligga att avvika från huvudregeln. I likhet med kommittén finner jag

att, för vinnande av enhetlig tillämpning, befogenhet att lämna dylikt med­

givande bör tillkomma endast chefsmyndigheten. Det synes icke böra vara

uteslutet att medgiva generell dispens för visst slag av verksamhet. Att

regionalt skyddsombud tillsatts bör icke hindra arbetstagarna vid visst ar­

betsställe inom ombudets verksamhetsområde att bland sig utse skydds­

ombud enligt huvudregeln. Det synes tvärtom vara önskvärt, att så sker

i största möjliga utsträckning. Frågan om det inbördes förhållandet mel­

lan de båda ombuden torde, såsom landsorganisationen anfört, icke behöva

regleras i författningsväg.

Vad angår förutsättningarna för lämnande av medgivande att regionalt

skyddsombud tillsättes ansluter jag mig till vad kommittén anfört. I mot­

sats till några remissinstanser anser jag sålunda det förhållandet att inom

ett verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare syssel­

sättas på varje arbetsställe icke i och för sig utgöra tillräcklig anledning

att medgiva utseende av regionalt ombud.

Kommittén har i sitt förslag upptagit en bestämmelse om rätt för skydds­

ombud — dock icke för regionalt ombud — att av arbetsgivaren erhålla

gottgörelse för förlorad arbetsförtjänst. För min del anser jag emellertid, att

liksom hittills arbetarskyddslagen icke bör ingå på frågor om arbetsgivares

och arbetares ekonomiska mellanhavanden. Även om stadgandet uteslutes

synes man ha berättigad anledning räkna med att skyddsombud icke skall

behöva lida ekonomiskt men på grund av sitt uppdrag. I detta samman­

hang må framhållas att överenskommelsen mellan svenska arbetsgivare­

föreningen och landsorganisationen om den lokala säkerhetstjänsten inne­

håller en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att ersätta skydds­

ombud för förlorad arbetsförtjänst.

Ehuru trakasseri mot skyddsombud torde vara sällsynt, synes det önsk­

värt att, såsom kommittén föreslagit, i arbetarskyddslagen upptagas stad-

ganden som åsyfta att bereda skyddsombuden ökad trygghet i detta hän­

seende. Enligt den av kommittén föreslagna huvudbestämmelsen må

skyddsombud icke hindras att fullgöra sina uppgifter eller på grund av sitt

uppdrag tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller arbetsvillkor.

Kommittén har framhållit, att under uttrycket »försämrade arbetsförhål­

landen» jämväl borde inbegripas permittering eller avsked ävensom »åtgärd

varigenom skyddsombudet tillskyndas särskilt men, exempelvis av psy­

kisk art». Landsorganisationen har för sin del hemställt att orden »eller

annat men» måtte fogas till den av kommittén föreslagna bestämmelsen.

Ett dylikt tillägg synes dock ha en så pass obestämd innebörd att det ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

240

kan anses lämpligt att upptaga detsamma i lagtexten. Åtgärder av här åsyf­

tat slag torde därför böra tagas i betraktande endast om man kan säga, att

de medfört försämrade arbetsförhållanden. Däremot anser jag att i tyd­

lighetens intresse skiljande från anställning uttryckligen bör nämnas i

lagtexten.

Såsom påföljder av åsidosättande av ifrågavarande stadgande har kom­

mittén föreslagit dels skadeståndsskyldighet, omfattande även annan skada

än rent ekonomisk, och dels ogiltighet av avtalsuppsägning eller annan dy­

lik rättshandling. Jag tillstyrker detta förslag, vilket i yttrandena lämnats

utan principiell erinran. Med anledning av vad i ett yttrande anförts vill

jag framhålla, att ifrågavarande skadeståndsbestämmelser icke omfatta

skada genom olycksfall i följd av att skyddsombud hindrats att föreslå

skyddsåtgärd. I dylikt fall gälla allmänna skadeståndsregler. Att uttrycket

»annan dylik rättshandling» i sig innesluter exempelvis återkallande av en

utfästelse om pension eller annan förmån synes mig otvivelaktigt.

Talan från skyddsombuds sida mot arbetsgivare om skadestånd eller

ogiltighet av rättshandling synes såsom kommittén föreslagit böra upptagas

av arbetsdomstolen. Emellertid bör hinder icke föreligga att genom kol­

lektivavtal eller annat avtal överenskomma att dylik tvist i stället skall av­

göras av skiljemän. Då detta icke innebär någon avvikelse från vad som

i allmänhet gäller, erfordras icke något stadgande härom. För att möjlig­

göra att tvist hänskjutes till avgörande av den av huvudorganisationerna

på arbetsmarknaden inrättade arbetsmarknadsnämnden lärer heller icke

behövas någon särskild bestämmelse, enär nämnden — i motsats till vad

kommittén antagit — torde kunna utses till skiljenämnd. Det må i detta

sammanhang erinras om att såväl enligt huvudavtalet mellan svenska ar­

betsgivareföreningen och landsorganisationen som enligt det mellan samma

parter träffade avtalet om företagsnämnder vissa tvister skola avgöras av

arbetsmarknadsnämnden såsom skiljenämnd. Vad angår skyddsombuds

talan mot arbetstagare, t. ex. arbetsledare, anser jag i likhet med kommit­

tén, att sådan tvist bör handläggas av allmän domstol.

Kommittén har i fråga om skyddsombuds rätt att erhålla skadestånd

och ogiltigförklaring av rättshandling föreslagit en särskild preskriptions­

regel av innehåll att ombudet förlorar sin rätt, om icke talan anhängig-

göres inom sex månader från åtgärdens avslutande. Denna preskriptions­

tid har av landsorganisationen ansetts vara för kort och av tjänstemännens

centralorganisation för lång. För min del finner jag kommitténs förslag

vara väl avvägt.

I gällande arbetarskyddslag framhålles lämpligheten av att vid större

arbetsställen tillsätta en säkerhetskommitté, bestående av skyddsombud

och representanter för arbetsgivaren. Intresset för att bilda sådana kom­

mittéer har för varje år ökat. Då det i denna form bedrivna lokala skydds­

arbetet i allmänhet visat mycket goda resultat, synes det önskvärt, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

241

denna organisationsform vinner ytterligare utbredning. Kommittén har

föreslagit, att säkerhetskommitté skall tillsättas vid varje arbetsställe, där

regelbundet minst 100 arbetstagare sysselsättas. Från landsorganisationens

och kooperativa förbundets sida har yrkats att gränsen måtte sänkas till

50 arbetstagare. Med hänsyn till de gynnsamma erfarenheterna av skydds­

arbetets bedrivande i kommittéform förordar jag i enlighet med dessa yr­

kanden, att skyddskommitté — vilket synes vara en lämpligare benäm­

ning än säkerhetskommitté — skall tillsättas vid arbetsställe med minst

50 arbetstagare. Såsom kommittén funnit synes stadgandet i fråga icke lämp­

ligen kunna förbindas med någon påföljd. Det bör emellertid åligga till-

synsorganen att genom upplysningsverksamhet söka åstadkomma att be­

stämmelsen iakttages. I fråga om arbetsställen med mindre antal arbets­

tagare än 50 synes i lagen böra intagas en uppmaning att tillsätta skydds­

kommitté, där så kan anses påkallat.

Några av statens affärsdrivande verk ha föreslagit att gemensam skydds­

kommitté skall kunna utses för en arbetsgivares samtliga arbetsställen å

en viss ort eller inom ett visst förvaltningsområde. Undantagsvis förekom­

mer det redan nu att för en arbetsgivares samtliga arbetsställen inrättas en

central skyddskommitté såsom en påbyggnad på de särskilda kommit­

téerna vid varje arbetsställe. För att möjliggöra en sådan anordning be­

hövs icke något särskilt stadgande. Jag är icke f. n. beredd tillstyrka att

tillsättande av central kommitté skulle kunna upphäva skyldigheten att

inrätta kommittéer på de olika arbetsställena.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om det lokala skyddsarbetet

synes böra godtagas med några smärre jämkningar. De stadganden på

förevarande område, vilka ansetts böra upptagas i själva lagen, återfinnas

i 39—44 §§ i departementsförslaget. Övriga bestämmelser torde böra inflyta

i den allmänna tillämpningskungörelsen till lagen. Vad landsorganisationen

anfört angående utformningen av bestämmelserna om skyldighet för till-

synsorgan att träda i förbindelse med skyddsombud synes böra beaktas

vid kungörelsens upprättande. Av riksförsäkringsanstalten framställda erin­

ringar i detta hänseende är jag däremot icke beredd att tillstyrka, då största

möjliga kontakt bör upprätthållas mellan tillsynsorganen och skyddsom­

buden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2'J8.

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av

maskiner m. m.

Gällande lag.

Såsom i annat sammanhang berörts innehåller gällande arbetarskydds­

lag — utöver de bestämmelser som rikta sig till parterna i arbetsförhållan­

det — vissa föreskrifter om skyldighet för tillverkare, försäljare och upp­

låtare av maskiner o. d. att medverka i skyddsarbetet. I sin ursprungliga

lydelse saknade lagen stadganden av sistnämnda art. Vid internationella

16 — Bilmng till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 298.

242

arbetskonferensens sammanträde år 1929 antogs en rekommendation an­

gående ansvarighet i fråga om säkerhetsanordningar å motordrivna ma­

skiner, vari hemställdes, att medlemsstaterna måtte godtaga och tillämpa

den principen, att det borde vara genom lag förbjudet att leverera eller

installera motordrivna maskiner, avsedda att användas inom vederbörande

land, med mindre de vore försedda med sådana skyddsanordningar, som

fordrades av den nationella lagstiftningen, då dessa maskiner vore i bruk.

I enlighet med denna rekommendation infördes vid 1938 års revision av

arbetarskyddslagen ett stadgande, 6 a §, om skyldighet för maskintillver­

kare m. fl. att beakta arbetarskyddssynpunkter. Enligt denna paragraf ■—

såsom den lyder efter en år 1944 vidtagen ändring — åligger det tillver­

kare, försäljax-e och upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk an­

ordning att tillse att föremålet vid avlämnande är försett med nödiga

skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot

olycksfall och ohälsa. Bestämmelsen avser icke endast sådana fall då leve­

rans sker till arbetsföretag, varå arbetarskyddslagen äger tillämpning, utan

är allmängiltig. I syfte att trygga stadgandets efterlevnad infördes år 1944

möjlighet att tillämpa ett förbudsförfarande med straff såsom påföljd för

överträdelse av förbudet (38 a § och 45 §).

Kommitténs förslag.

I kommitténs förslag har den nuvarande 6 a § kompletterats i vissa hän­

seenden (45 § 1 inom.). Därjämte har kommittén föreslagit flera nya be­

stämmelser (45 § 2 och 3 mom. samt 46 §), som likaledes skola gälla även

utanför det eljest stadgade tillämpningsområdet för arbetarskyddslagen.

Enligt 45 § 1 mom. första stycket i förslaget skola tillverkare, för­

säljare och upplåtare av maskiner, redskap o. d. liksom

f. n. vara skyldiga tillse att anordningen vid avlämnande är försedd med

nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet

mot ohälsa och olycksfall. Därjämte föreslås att vederbörande tillverkare,

försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhandahålla för anord­

ningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter samt förse an­

ordningen med skylt eller ^stämpling angivande tillverkarens namn även­

som annan uppgift, som arbetsrådet föreskriver. I 58 § 2 mom. ha upp­

tagits bestämmelser om förbud, vilka motsvara 38 a § i gällande lag.

Kommittén framhåller att den icke ansett det påkallat att, såsom ifråga­

satts, i förslaget införa ett särskilt stadgande om skyldighet för utställare

att iakttaga bestämmelserna i 45 § 1 mom. Enligt kommitténs mening

borde nämligen detta lagrum anses gälla även i de fall, då tillverkare eller

försäljare avlämnade maskiner o. d. till utställning, och vad anginge upp­

låtare torde det mera sällan förekomma att sådan deltoge i utställning.

Kommittén föreslår ett särskilt stadgande om installatörs skyl­

digheter. Enligt 45 § 2 mom. skall sålunda den som yrkesmässigt utför

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 298.

243

installation av maskin, redskap, apparat, ångpanna eller annan särskild

anordning för arbetes bedrivande vara skyldig tillse att föreskrivna skydds­

anordningar uppsättas och att för installationen i övrigt gällande föreskrif­

ter iakttagas. För att tvångsvis genomföra detta stadgande skall förbud

kunna tillgripas (58 § 4 mom.).

I motiveringen framhåller kommittén att installatörer av maskiner, red­

skap o. d. i väsentlig mån kunde medverka till skyddsföreskrifternas prak­

tiska genomförande. Visserligen vore tillverkare, försäljare och upplåtare

pliktiga att vid avlämnande av maskiner tillse att dessa vore försedda med

nödiga skydd, men ofta måste en maskin monteras först på uppställnings­

platsen och någon garanti för att därvid samtliga skydd bleve uppsatta på

maskinen funnes icke. Väl ålåge det arbetsgivare att innan en maskin toges

i bruk kontrollera att densamma vore försedd med erforderliga skyddsan­

ordningar, men det borde fordras att även den som installerade maskinen

tillsåge att de levererade skydden bleve uppsatta. Installatören vore oftast

den som bäst kände till var och hur de till maskinen hörande skydden

skulle anbringas. Installatörs förpliktelser borde emellertid icke begränsas

till en skyldighet att tillse att levererade skydd uppsattes, utan installatör

borde tillika ha att svara för att de föreskrifter som i övrigt gällde för

installationen bleve iakttagna. Det kunde t. ex. vara fråga om att placera

en viss detalj på bestämd plats eller att ansluta en rörledning eller elekt­

risk ledning på ett riktigt sätt. Felaktigheter som begåtts vid installation

av maskiner, hissar, tryckkärl o. d. hade medfört svåra olycksfall. Det vore

givetvis önskvärt att varje installatör av maskin, redskap o. d. medverkade

i angivna hänseenden, men kommittén ansåge en viss begränsning av stad­

gandets tillämplighet nödvändig och föresloge därför att det skulle gälla

endast sådan installatör som självständigt och yrkesmässigt åtoge sig in­

stallationsarbete. Den som vore anställd hos dylik yrkesutövare torde icke

ha sådan självständig ställning, att ansvar i förevarande hänseende borde

åläggas honom.

I specialmotiveringen uttalar kommittén att med »för installationen i

övrigt gällande föreskrifter» bl. a. avsåges av yrkesinspektionens chefs­

myndighet meddelade bestämmelser angående exempelvis ångpannors ut­

rustning och hissars anordnande samt kommerskollegii föreskrifter angå­

ende utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar, i vad

anginge sådan anläggnings utförande.

Kommittén framhåller, att det förhållandet att ett visst ansvar i skydds-

hänseende ålagts tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer icke

medförde någon förändring i arbetsgivarens ansvarighet

gentemot arbetstagarna. För att någon tvekan därom icke skulle

uppstå, hade kommittén i 45 § 4 mom. upptagit ett uttryckligt stadgande

av denna innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

244

Såsom ett tredje moment i 45 § har upptagits en bestämmelse, vilken

riktar sig till den som begagnar maskin eller annan arbets-

anordning i arbete som eljest icke faller under arbetar­

skyddslagen. Enligt detta stadgande skall det i dylikt fall åligga bru­

kare av sådan anordning, som jämlikt 1 mom. vid avlämnande skall vara

försedd med skydd och åtföljas av där omnämnda föreskrifter, att tillse

att anordningen vid användandet är försedd med skydd samt att berörda

föreskrifter iakttagas. Härtill ansluter sig en bestämmelse, enligt vilken

distriktschefen i fall av synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall skall

kunna förbjuda att anordningen begagnas (58 § 5 mom.).

I motiveringen framhåller kommittén att det f. n. ej funnes garanti för

att de skydd som anbragts på eller levererats med en maskin komme till

användning i de fall då maskinen begagnades i arbete vilket icke inbegre-

pes under arbetarskyddslagen. Ur samhällets synpunkt vore det av vikt

att även den enskilde individen skyddades mot farorna i arbetet, i synner­

het vid användande av maskiner och andra farliga arbetsanordningar.

Detta hade också delvis beaktats i det att de bestämmelser, varigenom till­

verkare, försäljare och upplåtare ålades att medverka i skyddsarbetet,

givits generell tillämplighet. Enligt kommitténs mening borde mot till­

verkares, försäljares och upplåtares förpliktelser svara en allmän skyldig­

het för brukare av maskin eller annan i 45 § 1 mom. avsedd arbetsanord-

ning att tillse att de skydd, som tillhörde och åtföljde anordningen, komme

till användning och att de föreskrifter, som meddelats för densamma bleve

iakttagna. Att så skedde kunde vara av betydelse icke blott för brukaren

själv utan även med hänsyn till allmänhetens skyddande mot olycksfalls-

risker, t. ex. då en kapsåg uppställdes på gata eller annan allmän plats för

kapning av ved.

Kommitténs förslag innehåller även ett nytt allmängiltigt stadgande, som

riktar sig till tillverkare och försäljare av farliga ämnen

och material (46 §). Sålunda skall det åligga tillverkare eller försäl­

jare av eldfärligt, explosivt, giftigt eller eljest farligt ämne eller material

att tillse att detta vid avlämnande åtföljes av för dess handhavande och

förvaring erforderliga skyddsföreskrifter, som skola vara godkända av

arbetsrådet, samt att detsamma på lämpligt sätt är försett med föreskriven

märkning eller påskrift. För giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skall av

tillverkaren eller försäljaren därjämte lämnas tydlig uppgift om ämnets

sammansättning. Dessa bestämmelser skola emellertid icke gälla beträf­

fande apoteksvara. Efterlevnaden av förevarande stadganden avses skola

tryggas genom ett förbudsförfarande (58 § 3 mom.).

I motiveringen anför kommittén i huvudsak följande. De risker, som

vore förenade med användandet av eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen

kunde avsevärt minskas, därest man kände till ämnets farlighetsgrad och

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

245

hur det finge handhavas och förvaras. Föreskrifter därom meddelades

väsentligen i förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor samt

i giftstadgan. Vissa slag av farliga ämnen upptoges dock ej i dessa för­

fattningar, och i en del fall vore de föreskrifter, som däri meddelades, ej

tillfyllest ur arbetarskyddssynpunkt. Särskilt gällde detta vid mera regel­

mässig användning av farliga ämnen. Enligt kommitténs mening förelåge

stort behov av förebyggande åtgärder på detta område, och en betydelse­

full insats syntes därvid kunna påräknas av tillverkare och försäljare. Det

kunde icke vara tillfredsställande, att arbetsgivare och arbetstagare skulle

sväva i okunnighet om de risker, som vore förbundna med användandet av

visst ämne, intill dess måhända tillsynsorgan fäst deras uppmärksamhet

därpå eller hunnit införskaffa upplysningar därom eller olycks- eller sjuk­

domsfall inträffat. Kommittén ansåge därför att tillverkare och försäljare

av eldfarligt, explosivt, giftigt eller eljest hälsofarligt ämne eller material

borde vara skyldiga tillse att detta vid avlämnandet åtföljdes av för dess

handhavande och förvaring erforderliga skyddsföreskrifter. Det villkoret

borde uppställas, att föreskrifterna skulle vara godkända av arbetsrådet,

enär det icke kunde anses tillfredsställande att varje tillverkare och för­

säljare själv bestämde innehållet i desamma. Tillverkare och försäljare

borde vidare vara skyldiga att på lämpligt sätt förse sådant ämne eller

material med föreskriven märkning eller påskrift. För att bedöma ett gif­

tigt eller eljest hälsovådligt ämnes farlighetsgrad och träffa avgörande om

erforderliga skyddsåtgärder vid dess handhavande fordrades kännedom

om ämnets sammansättning. Kommittén föresloge därför, att det skulle

åligga tillverkare och försäljare att lämna tydlig uppgift om dylika ämnens

sammansättning. Tillverkare och försäljare vore på grund av konkurrens­

skäl vanligen icke villiga att till köpare lämna uppgift om ett ämnes sam­

mansättning. Detta motiv borde emellertid icke få vara avgörande för en

så viktig fråga som arbetstagarnas skyddande mot ohälsa och olycksfall i

arbete. Det skydd, som tillverkare och försäljare i sådant hänseende be­

hövde, finge tillförsäkras dem i annan ordning. I detta sammanhang vore

att märka, att det föreslagna stadgandet icke medförde skyldighet att

lämna fullständig uppgift om ett ämnes sammansättning. Ansåge sig en

tillverkare av konkurrensskäl förhindrad att lämna viss uppgift om ett

ämne, finge stadgandet likväl anses iakttaget, därest han lämnade tydlig

uppgift om ämnets huvudsakliga beståndsdelar samt om sådan ej huvud­

saklig beståndsdel, som kunde medföra förgiftnings- eller annan hälsofara.

I anledning av att i vissa yttranden över kommitténs preliminära förslag

gjorts gällande att det föreslagna stadgandet icke läte sig förenas med gäl­

lande författningar om eldfarliga oljor, explosiva varor samt gifter anför

kommittén följande.

De föreslagna bestämmelserna i 46 § medföra icke inskränkning eller

mildring av bestämmelserna i nyssnämnda författningar, och de kunna så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

246

ledes ej anses stå i strid med dessa. Föreskrifterna innebära i stäilet en

skärpning, i det att de främst avse frågan om handhavande av visst farligt

ämne, vilken fråga ej i tillräcklig grad kan anses tillgodosedd i åsyftade

författningar. Det torde ej heller vara möjligt att i en allmän författning

gå in på denna fråga på det sätt, som är betingat ur arbetarskyddssyn-

punkt. Det har jämväl ifrågasatts, huruvida icke de i ovanberörda författ­

ningar angivna föreskrifterna kunde kompletteras i de avseenden, som i

46 § omförmälas. Ehuru detta givetvis är möjligt, synes det kommittén

konsekvent att i lagen fullfölja den princip, som kommit till uttryck i 45 §,

nämligen att med hänsyn till lagens syftemål utsträcka dess tillämpning

till tillverkare och försäljare. Därtill kommer, att föreskrifter för berörda

slag av ämnen meddelas i lagen jämväl i andra sammanhang. Lagens be­

stämmelser avse dessutom vissa farliga ämnen, som icke äro upptagna i

förevarande författningar. Det synes kommittén dessutom betydelsefullt,

att det uppdrages åt arbetsrådet att godkänna de föreskrifter, som skola

åtfölja ifrågavarande slag av ämnen. Rådet torde nämligen äga de största

förutsättningar härför, om det utbygges på sätt kommittén föreslår.

I detta sammanhang torde även böra behandlas ett annat stadgande i

förslaget, vilket likaledes avser person som icke är part i ett arbetsförhål­

lande. Kommittén föreslår att vad i lagen sägs om arbetsgivare i viss ut­

sträckning skall gälla om ägare eller nyttjanderättshavare

till grustag o. d., även då denne icke har någon arbetstagare på

arbetsplatsen. Enligt 2 § c) 2. skall sålunda, såframt ej annan överens­

kommelse därom träffats, ägare resp. innehavare av nyttj anderätten till

mark, varå grustag eller annat därmed likställt arbetsställe där arbete ut-

föres för flera arbetsgivares räkning är beläget, vara skyldig tillse att det­

samma hålles i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick. Anvisningarna till

detta stadgande ha följande lydelse.

Här stadgad skyldighet för ägare eller innehavare av nyttjanderätt till

grustag att, för såvitt ej annan överenskommelse träffats med vederbörande

arbetsgivare, hålla detta i ett ur skyddssynpunkt godtagbart skick avser

huvudsakligen skötseln av själva grustaget samt till detta hörande anord­

ningar, såsom ställningar, bi’yggor, lastfickor och maskiner. Bestämmelsen

skall däremot icke medföra skyldighet för ägaren eller nyttjanderättshava-

ren att vidtaga skyddsåtgärder beträffande maskiner eller andra anord­

ningar, som arbetsgivare låtit uppställa i grustaget. Bedrives arbete i ett

grustag icke av flera arbetsgivare samtidigt utan av olika arbetsgivare på

skilda tider av året, åvilar det varje arbetsgivare att tillse, att arbetet ut-

föres på betryggande sätt. Till arbetsställe likställt med grustag hänföras

bland annat ler- och pinnmotag, stenbrott och vissa materialupplag.

Till motivering av förslaget anför kommittén i huvudsak följande. Det

vore vanligt att ägare eller nyttjanderättshavare till grustag tilläte annan

att hämta grus utan att själv sysselsätta arbetstagare i grustaget. I dylika

fall bedreves arbetet ej sällan på sådant sätt att avsevärd risk för ras upp-

stode. När ett flertal arbetsgivare genom sina resp. arbetstagare hämtade

grus från ett och samma grustag, vore det för yrkesinspektionen i allmän­

Kuncjl. Maj:Is proposition nr 298.

247

het förenat med betydande svårigheter dels att taga reda på samtliga ar­

betsgivare och dels att meddela dessa erforderliga anvisningar och få dem

att iakttaga desamma. Med hänsyn därtill syntes det motiverat att i viss

mån överflytta arbetsgivaransvaret på ägare eller nyttjanderättshavare till

grustag. Bestämmelsen därom förutsattes skola gälla endast såframt ej

ägaren eller nyttj anderättshavaren träffat annan överenskommelse med

den som hämtade grus. Som ytterligare villkor hade upptagits att flera

arbetsgivare samtidigt hämtade grus ur grustaget. Enligt kommitténs me­

ning borde man därvid utgå från ett minimiantal av tre. Hämtade två ar­

betsgivare grus samtidigt, torde anvisningar om arbetets bedrivande i regel

kunna utan svårighet lämnas till var och en av dem. Om arbetet icke be-

dreves samtidigt av flera arbetsgivare utan av olika arbetsgivare på skilda

tider av året, borde det enligt kommitténs mening åvila varje arbetsgivare

att tillse, att arbetet utfördes på betryggande sätt. Arbete i ler- och pinn-

motag, stenbrott samt spån- och slaggupplag bedreves ofta under förhål­

landen som motsvarade de vid grustag förekommande. Sålunda finge ej

sällan olika arbetsgivare hämta lera, spån o. d. från annan tillhörigt lertag

eller spånupplag. Vidare förekomme det stundom att olika personer bröte

sten ur berg, som ägdes av annan. Även i nu nämnda fall förelåge behov

av att i viss utsträckning påkalla ägarens eller nyttjanderättshavarens

medverkan i skyddsarbetet. Kommittén föresloge därför att ifrågavarande

bestämmelse gjordes tillämplig jämväl å arbetsställe, som kunde anses lik­

ställt med grustag.

Kommittén understryker, att det föreslagna stadgandet icke finge anses

innebära att de olika arbetsgivarna fritoges från ansvar i de hänseenden

bestämmelsen avsåge.

Yttrandena.

I annat sammanhang har nämnts att kommerskollegium ansett att de

föreslagna 45 och 46 §§ icke hörde hemma i arbetarskyddslagen, men att

intill dess allmängiltiga bestämmelser meddelats om förbud mot leverans

av maskiner o. d. utan skydd, förbudet däremot borde kvarstå i denna lag,

såvitt anginge arbetsplatser varå 1 § ägde tillämpning. Från några andra

håll har yrkats att de bestämmelser som rikta sig till brukare av maskiner

o. d. (45 § 3 inom.), tillverkare och försäljare av farliga ämnen och mate­

rial (46 §) samt ägare och nyttj anderättshavare till grustag (2 § c 2.)

måtte utgå ur förslaget. Därjämte ha i en del yttranden erinringar fram­

ställts i vissa detaljfrågor.

Vad angår de föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare, för­

säljare och upplåta re av maskiner o. d. anser riksförsäkrings-

anstnltcn att desamma, i vad de avsåge upplåtare, borde begränsas till att

omfatta upplåtelse till yrkesmässigt begagnande, enär stadgandena ej torde

Kungl. Maj.ts proposition nr 2!)8.

248

kunna få praktisk betydelse för andra fall. — Anstalten anför vidare, att

granskning av tekniska anordningar, som utställdes på mässor, offentliga

utställningar o. d., vore synnerligen påkallad. Det hade nämligen visat sig

att brister i skyddstekniskt avseende i icke obetydlig utsträckning före-

komme å utställda föremål. Detta förhållande hade medfört avsevärda

olägenheter dels därigenom att allmänheten ofta bibringats den uppfatt-

ningen att föremålen trots felaktigheterna uppfyllt gällande fordringar i

arbetarskyddshänseende och dels därigenom att, till nackdel för sådana

utställare som lojalt följt föreskrifterna, billigare utförda eller utrustade

maskiner lättare kunnat hävda sig i konkurrensen. Även å enskilda ut­

ställningar, som upprätthölles av tillverkare, försäljare och agenter, hade

de utställda föremålen i stor utsträckning visat sig behäftade med brister

i skyddstekniskt hänseende. Anstalten kunde icke dela kommitténs upp­

fattning att ett föremål, som utställdes på en offentlig utställning, av ut­

ställaren avlämnades till utställningen. Tillverkare eller försäljare hyrde

nämligen i regel ett visst golvutrymme å utställningen, vilket han sedan

fritt disponerade. Han avlämnade sålunda icke de utställda föremålen till

någon. Detsamma vore förhållandet vid enskild utställning, som anord­

nades av tillverkare eller försäljare. På grund av det anförda ansåge an­

stalten att i lagen borde införas en bestämmelse, som medförde förplik­

telse att då maskin, redskap e. d. utställdes till försäljning eller i reklam­

syfte iakttaga vad som stadgades i 45 § 1 mom. Till denna bestämmelse

borde anknytas befogenhet för arbetsrådet att förbjuda dylikt utställande,

innan de åtgärder vidtagits som arbetsrådet funnit skäl föreskriva. Som

villkor för meddelande av sådant förbud borde icke föreskrivas att utstäl­

laren »blivit i saken hörd». Ett förbud berörande en utställning måste

nämligen, bl. a. på grund av den korta tid som en sådan ofta varade, i regel

meddelas omedelbart, om det skulle få avsedd verkan. Vidare komme ett

förbud alltid att föregås av en ingående diskussion mellan den till arbets­

rådet anknutne granskaren och utställaren eller dennes representant. Något

behov av ytterligare hörande kunde därför icke anses föreligga.

Socialstyrelsen anser det möjligen kunna ifrågasättas, om icke tillämp­

ningen av 45 § 1 mom. — i likhet med vad kommittén föreslagit beträf­

fande 2 mom. — kunde inskränkas till fall då förfarandet ägde rum i

yrkesmässig verksamhet. Det kunde måhända även ifrågasättas att undan­

taga sådana fall då vederbörande avlämnat anordningen i vetskap om att

den ej skulle komma till sådan användning att skada kunde befaras, t. ex.

för nedskrotning. Handelskammaren i Göteborg uttalar att det borde klar­

göras att bestämmelserna om utlåning icke avsåge gratis utlåning av red­

skap e. d., exempelvis grannar emellan, utan fastmera utlåning mot ersätt­

ning och arbetsgivares utlåning av maskiner in. in. till arbetstagare i hem-

industriellt arbete. Även i ett par andra yttranden förordas inskränkningar

i bestämmelsernas tillämplighet på utlåning av maskiner o. d. Därvid åbe­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

249

ropas bl. a. att långivare i flertalet fall icke vore kompetenta att bedöma,

huruvida ett föremål som utlånades uppfyllde lagens krav.

Kommerskollegium påpekar att på det elektriska starkströmsområdet

gällde specialbestämmelser om kontroll av elektrisk materiel med därtill

knutet förbud mot saluförande, försäljning och användning av icke god­

känd materiel samt om installatörer.

Stockholms handelskammare erinrar om att ett stort antal i industrien

använda maskiner tillverkades i utlandet under beaktande av där gällande

arbetarskyddsbestämmelser. Handelskammaren ansåge sig med anledning

därav böra framhålla vikten av att arbetsrådet vid granskning av skydds­

anordningarna på utomlands framställda maskiner icke utan tvingande

skäl ställde högre krav på dessa än vad motsvarande kontrollmyndighet i

utlandet gjort.

Det föreslagna stadgandet angående installatörs skyldigheter

tillstyrkes uttryckligen av Stockholms handelskammare, som anser det­

samma vara i hög grad av behovet påkallat.

Riksförsäkringsanstalten anför i anledning av att ifrågavarande stad­

gande begränsats till att gälla den som »yrkesmässigt» utförde installation,

att enskilda personer eller firmor ej sällan tillfälligtvis åtoge sig sådant

arbete utan att besitta erforderlig kompetens därför eller besitta tillräcklig

ansvarskänsla. Sådan tillfällig installatör kunde emellertid icke anses

yrkesmässigt utföra installationer och bestämmelsen syntes således ej

kunna tillämpas gentemot honom. Anstalten föresloge därför, att ordet

»yrkesmässigt» utbyttes mot »självständigt». Den som vore anställd hos

person eller firma som åtagit sig ett installationsarbete torde icke kunna

anses självständigt utföra det arbete hans arbetsgivare ålade honom. —

Den föreslagna bestämmelsen att installatör skulle tillse att »föreskrivna

skyddsanordningar» bleve uppsatta samt att »för installationen i övrigt

gällande föreskrifter» bleve iakttagna torde åsyfta sådana skyddsanord­

ningar och föreskrifter som återfunnes i anvisningar, skyddsbilder in. m.,

utfärdade av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Installatör borde emel­

lertid vara skyldig att även i övrigt iakttaga i arbetarskyddslagen medde­

lade bestämmelser, varför följande tillägg borde göras till det föreslagna

stadgandet: »Han har ock att svara för att det av honom åtagna installa­

tionsarbetet även i övrigt blir så utfört, att anläggningen i vad på hans

befattning med densamma ankommer erbjuder betryggande säkerhet.»

Anstalten föreslår vidare ett särskilt stadgande, enligt vilket det skall

åligga den som avlämnar av honom eller på hans uppdrag upprättad rit­

ning, beskrivning eller annan handling till ledning vid installation att tillse

att handlingen innehåller i skyddstekniskt hänseende erforderliga upp­

gifter. Till stöd härför anför anstalten följande.

Ofta förekommer, att leverantör till köpare överlämnar ritning, beskriv­

ning eller annan handling avsedd till ledning vid installation av sådan an­

250

ordning, som i detta lagrum avses, och överlåtes därvid helt på köparen

att utföra installationen. Även annan än leverantör, t. ex. firma eller en­

skild person med konsulterande verksamhet, utför sådana i-itningar, be-

skrivningar eller andra handlingar, som överlämnas till uppdragsgivaren.

Dessa handlingar äro i skyddstekniskt hänseende ofta ofullständiga eller

felaktiga eller lämna icke erforderlig vägledning i detta avseende. Den som

tillhandahållit handlingarna har ej ansett sig skyldig meddela några sådana

uppgifter, och mottagaren äger i många fall ej tillräcklig kännedom om de

faror, som kunna sammanhänga med anordningens begagnande, än mindre

vilka åtgärder som böra vidtagas till förebyggande av ohälsa eller olycks­

fall. Under sådana förhållanden ha på arbetsplatser uppstått riskmoment,

som föranlett ohälsa eller olycksfall. Anstalten anser därför, att en be­

stämmelse bör införas om skyldighet för den, som avlämnar av honom

eller på hans uppdrag upprättad ritning, beskrivning eller annan handling

avsedd till ledning vid installation av sådan anordning, som i 2 mom. första

stycket avses, att tillse, att handlingen i skyddstekniskt avseende innehåller

erforderliga uppgifter. Vid underlåtenhet att följa denna bestämmelse bör

förbud kunna utfärdas av arbetsrådet.

Landsorganisationen anser stadgandet angående installatörs skyldigheter

böra hänföras till den som yrkesmässigt bedreve verksamhet med instal­

lation. Genom en sådan formulering angåves tydligare att man syftade på

installationsfirmans innehavare. Organisationen säger sig vidare förutsätta

att ombyggnad och väsentlig reparation vore att likställa med installation.

I fråga om det föreslagna stadgandet rörande brukare av maskin

eller annan ar betsanordning i arbete som eljest icke faller

under ai-betarskyddslagen uttalar riksförsäkringsanstalten att ett visst be­

hov av en föreskrift i angivna syfte otvivelaktigt förelåge. Det oaktat an-

såge anstalten emellertid att eu dylik bestämmelse icke borde införas i

arbetarskyddslagen, enär den måste anses helt falla utanför dess tillämp-

ningsområde.

Även två bergmästare anse denna bestämmelse icke höra hemma i

arbetarskyddslagen.

En ledamot av arbetsrådet (herr Rune) framhåller att bestämmelsen

torde sakna praktisk betydelse ur axbetarskyddssynpunkt men att den

kunde giva anledning till måhända berättigad irritation. Den syntes där­

för böra utgå.

De föreslagna bestämmelserna rörande tillverkare och försäl­

jare av farliga ämnen och material tillstyrkas uttryckligen av

riksförsäkringsanstalten, som anser att behov därav länge gjort sig gäl­

lande. Överstuthållarämbetet uttalar att bestämmelserna syntes lämpliga

och att de utan olägenhet torde kunna förenas med föreskrifterna i gäl­

lande författningar angående eldfarliga oljor, explosiva varor och gifter.

Vid sin tillståndsgivning jämlikt dessa författningar torde länsstyrelserna

lämpligen kunna i utfärdade resolutioner intaga en erinran om dessa

bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

251

Socialstyrelsen, kommerskollegium, Stockholms handelskammare, sven­

ska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och kemiska

industrikontoret anse däremot att ifrågavarande bestämmelser borde utgå

ur förslaget. Till stöd för detta yrkande ha flera av dessa remissinstanser

åberopat en vidlyftig argumentering. Kritiken mot kommitténs förslag

synes kunna sammanfattas på följande sätt. Förslaget innebure att arbe­

tarskyddslagen skulle bli tillämplig på ett vidsträckt område som icke hade

något med arbetarskydd att göra, i det att arbetsrådet skulle få befogenhet

att föreskriva åtgärder till den stora allmänhetens skydd och detta även

om ämnet i fråga huvudsakligen användes annorstädes än på arbetsplatser,

som fölle under arbetarskyddslagen. Om — såsom kommittén hävdat —

gällande författningar om eldfarliga, explosiva och giftiga ämnen icke vore

tillräckligt uttömmande, borde man i stället för att slå in på den av kom­

mittén föreslagna vägen söka komplettera dessa författningar i erforderlig

utsträckning. Därjämte borde arbetsrådet utnyttja den i 14, 10 och 60 §§

givna möjligheten att meddela föreskrifter för arbetsgivare om sådana

ytterligare skyddsåtgärder på arbetsplats, vilka kunde vara motiverade ur

arbetarskyddssynpunkt men som icke vore av den arten att de lämpligen

kunde inrymmas i nämnda författningar. Kommitténs förslag skulle med­

föra det högst otillfredsställande förhållandet att föreskrifter om innehållet

i etiketten för en och samma vara komme att meddelas i olika författ­

ningar. Vidare kunde anmärkas att det i lagtexten använda uttrycket

»eljest farligt ämne» medförde att tillämpningsområdet bleve synnerligen

obestämt. Kommittén hade f. ö. icke ens angivit på vilket sätt alla därav

berörda tillverkare och försäljare — däribland alla färghandlare och de

flesta lanthandlare — skulle kunna få kännedom om arbetsrådets före­

skrifter.

Ur yttrandena i förevarande fråga må därjämte nämnas följande. Social­

styrelsen anser det böra övervägas att i arbetsrådets instruktion införa

skyldighet för rådet att hos Kungl. Maj :t göra framställning om komplet­

tering av gällande specialförfattningar på de områden, där detta funnes

erforderligt. Kemiska industrikontoret förordar att arbetsrådet insättes

som en av de myndigheter, med vilka medicinalstyrelsen skall samråda vid

revision av bilagorna till giftstadgan.

Lantbruksförbundet och lantarbetsgivareföreningen yrka att det före­

slagna stadgandet beträffande ägare och nyttjanderättshavare

till grustag o. d. måtte utgå. Som skäl härför åberopas att bestäm­

melsen i flertalet fall skulle medföra att jordägaren eller nyttjanderätts-

liavaren nödgades hålla ständig kontroll över arbetsstället, vilket mången

gång vore ogörligt utan stora kostnader. Vidare framhålles, att därest stad­

gandet bleve tillräckligt känt ägaren eller innehavaren säkerligen komme

att hegagna sig av den möjlighet förslaget erbjöde att träffa överenskom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

252

melse med arbetsgivaren att denne skulle övertaga ansvaret för skydds­

åtgärderna. Därvid uppstode samma läge, som om bestämmelsen icke fun­

nits. Om dylik överenskommelse icke träffades, komme det i allmänhet

att bero på att ägaren eller innehavaren vore okunnig om det ansvar som

åvilade honom. I sådana fall medförde regeln ingen förbättring i skydds-

hänseende utan snarare motsatsen. Arbetsgivarna kunde nämligen hellre

förmodas känna till stadgandet och kunde då tänkas underlåta en del

skyddsåtgärder som de, därest regeln saknats, skulle funnit sig föranlåtna

att vidtaga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan om arbetsgivaransvaret

vid grustag och därmed likställda arbetsställen icke tillfredsställande ut­

retts. Anläggningar av detta slag låge ofta å allmänningar med ett stort

antal delägare. För dylika fall lämnade lagen icke någon anvisning på vem

som vore ansvarig för anläggningens behöriga skötsel.

Landsorganisationen, som icke har något att erinra mot principen att

lägga ansvaret på ägaren eller nyttjanderättshavaren, finner den föreslagna

begränsningen av stadgandets tillämplighet till grustag med minst tre sam­

tidiga grushämtare vara sakligt oegentlig. Vidare borde ägaren eller nytt­

janderättshavaren icke kunna fritaga sig från ansvar enbart genom att

hänvisa till en med arbetsgivaren träffad överenskommelse, oavsett om

skyddsåtgärderna sedermera faktiskt vidtagits av denne. Enligt organisa­

tionens mening borde därför ansvaret för att ett grustag med tillhörande

varaktiga anordningar befunne sig i betryggande skick, därest anordning­

arna ej efter överenskommelse vidtagits av arbetsgivaren, åvila ägaren eller

nyttjanderättshavaren oberoende av antalet grushämtare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

I det föregående har jag påpekat, att de i gällande arbetarskyddslag upp­

tagna stadgandena om vissa skyldigheter för tillverkare, försäljare och upp-

låtare av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar såtillvida

sträcka sig utöver ramen för arbetarskyddslagstiftningen, som de äga till­

lämplighet även om anordningen skall användas i arbete, varå lagen eljest

icke äger tillämpning. Arbetarskyddskommittén har byggt vidare på denna

linje och förutom en viss komplettering av de nuvarande bestämmelserna

föreslagit flera nya bestämmelser av liknande art. Beträffande frågan om

dessa bestämmelsers tillämplighet utom det område som eljest omfattas av

arbetarskyddslagen har kommerskollegium anmält en annan mening än

kommittén. Såsom jag tidigare nämnt har jag i princip intet att erinra mot

att arbetarskyddslagstiftningen på detta sätt vidgas. Anledning saknas en-

ligt min mening att avstå från den möjlighet som härigenom erbjudes att

utöva kontroll över tillförlitligheten och lämpligheten av sådana anord­

ningar som här avses.

Kungl. Maj:ts propositionr nr 298.

253

Beträffande de av kommittén föreslagna kompletteringarna av de nuva­

rande bestämmelserna har jag intet att erinra mot förslaget att vederbö­

rande tillverkare, försäljare eller upplåtare skall vara skyldig att tillhanda­

hålla för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Den

föreslagna skyldigheten att förse anordningen med skylt eller instämpling

angående tillverkarens namn m. in. torde däremot vara alltför allmänt

hållen för att kunna utan begränsning godtagas. Bestämmelser i detta hän­

seende torde kunna meddelas i administrativ ordning.

Riksförsäkringsanstalten har i motsats till kommittén ansett det böra

i lagtexten uttryckligen angivas, att bestämmelserna avsåge jämväl anord­

ning, som utställdes till försäljning eller i reklamsyfte. Att detta fall bör

omfattas av bestämmelserna synes mig med hänsyn till vad såväl kommit­

tén som riksförsäkringsanstalten anfört vara ställt utom tvivel. Då viss

tvekan torde kunna råda, huruvida utställandet innefattar ett avlämnande,

synes ett särskilt stadgande om lagens tillämplighet i dessa fall böra upp­

tagas i lagtexten. Vad riksförsäkringsanstalten anfört om förfarandet vid

meddelande av förbud i hithörande fall torde icke behöva särskilt beaktas

med hänsyn till den utformning förbudsbestämmelserna erhållit i departe-

mentsförslaget.

I anledning av vad i övrigt anförts i yttrandena vill jag anmärka följande.

De föreslagna bestämmelserna ha givetvis sin främsta betjxlelse då fråga är

om yrkesmässigt bedriven tillverkning, försäljning eller upplåtelse och då

anordningen avlämnas för yrkesmässigt begagnande. Gällande arbetar­

skyddslag innehåller dock inga begränsningar av denna art, och anledning

att frångå denna inställning synes mig ej föreligga. Att det kan förutses att

bestämmelserna i viss omfattning ej komma att efterföljas i fråga om

exempelvis mera tillfällig utlåning av redskap o. d. synes mig icke vara

något skäl att göra undantag från bestämmelserna. Något ingripande i

dylika fall lärer ändock mestadels icke komma till stånd, men möjlighet

att ingripa synes böra finnas. I fråga om importerade maskiner vill jag

i anledning av vad Stockholms handelskammare anfört uttala, att den

omständigheten att i tillverkningslandet ställas mindre krav på skyddssyn­

punkternas tillgodoseende icke bör få medföra, att de i vårt land tillämpade

grunderna i sådant hänseende åsidosättas. Vad slutligen angår anordningar,

beträffande vilka speciella kontrollbestämmelser gälla — exempelvis viss

elektrisk materiel — synes man böra förutsätta, att några ytterligare krav

ur arbetarskyddssynpunkt icke uppställas för att tillgodose sådana säker­

hetssynpunkter som föranlett kontrollbestäminelserna. Något särskilt stad­

gande härom torde icke vara nödigt.

Kommitténs förslag om utfärdande av särskilda bestämmelser angående

installatörs skyldighet att medverka vid arbetarskyddet har i sak icke föran­

lett erinringar i yttrandena i vidare mån än att riksförsäkringsanstalten

funnit ytterligare föreskrifter i ämnet böra meddelas. Det av anstalten före­

254

Kungl. Maj:is proposition!' nr 298.

slagna tillägget angående skyldighet för installatör att mera allmänt tillse

att anläggningen, i vad på hans befattning med densamma ankommer, erbju­

der betryggande säkerhet synes mig dock gå längre än vad omständigheterna

påkalla. Frågan huruvida anläggningen efter installationen erbjuder be­

tryggande säkerhet måste mången gång bedömas med beaktande av arbets­

förhållandena och andra omständigheter, över vilka installatören icke

råder. På grund härav torde icke f. n. böra införas någon generell föreskrift

i detta hänseende. Såsom kommittén föreslagit torde den installatör åvilande

skyldigheten höra begränsas att avse uppsättande av föreskrivna skydds­

anordningar och iakttagande av för installationen i övrigt gällande före­

skrifter. Med föreskrivna skyddsanordningar torde härvid få avses anord­

ningar, som enligt meddelade föreskrifter skola åtfölja installationsföre-

målet, då det avlämnas av tillverkare, försäljare eller upplåtare.

Det är givetvis ett önskemål, att ritningar för installation och liknande

handlingar uppfylla de krav som i skyddstekniskt hänseende böra upp­

ställas. Skyldigheten för tillverkare och försäljare att tillhandahålla för an­

ordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter torde dock i

allt väsentligt tillgodose dessa synpunkter. Vad riksförsäkringsanstalten i

detta hänseende anfört synes därför icke böra föranleda någon åtgärd.

I anledning av vad riksförsäkringsanstalten ytterligare anfört torde be­

stämmelserna om installatörs skyldigheter icke böra begränsas att avse en­

bart yrkesmässigt bedriven installationsverksamhet utan omfatta jämväl den

som mera tillfälligt åtager sig att såsom självständig företagare utföra

sådan. I enlighet med vad landsorganisationen uttalat torde bestämmelsen

böra givas sådan avfattning, att någon tvekan icke behöver råda om att

den som är anställd i det företag, som åtagit sig installationen, icke om­

fattas av stadgandet.

Arbetarskyddskommittén har på anförda skäl föreslagit, att den som

använder maskin eller annan arbetsanordning i arbete, varå arbetarskydds­

lagen eljest icke äger tillämpning, skall vara skyldig tillse, att anordningen

är försedd med sådana skydd, som vid maskinens avlämnande skola finnas,

ävensom att därvid meddelade föreskrifter iakttagas. Såsom i vissa yttran­

den anförts torde emellertid en dylik bestämmelse icke höra hemma i arbe­

tarskyddslagen. Att åstadkomma någon tillsyn i fall av denna art möter

uppenbarligen betydande svårigheter, och det kan jämväl befaras att, såsom

i ett yttrande påpekats, bestämmelsens tillämpning skulle kunna vålla

irritation. Jag kan därför ej tillstyrka att bestämmelsen upptages i lagen.

Jämväl de av kommittén föreslagna bestämmelserna rörande skyldighet för

tillverkare och försäljare av farliga ämnen och material att iakttaga vissa

föreskrifter finner jag höra utgå. De skäl, som i åtskilliga yttranden anförts

mot ett upptagande i arbetarskyddslagen av dylika stadganden, synas mig

tungt vägande. Då i särskilda författningar upptagits de föreskrifter, som

ur säkerhetssynpunkt ansetts påkallade för tillverkning och försäljning av

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

255

ämnen som här avses, kan det icke anses lämpligt, att yrkesinspektionens

chefsmyndighet bemyndigas att utfärda de ytterligare föreskrifter, som

myndigheten från sina speciella utgångspunkter finner böra meddelas.

Arbetarskyddssynpunkterna torde i stället böra bevakas genom framställ­

ningar om erforderliga författningsändringar samt utfärdande av anvis­

ningar för arbetsgivare och arbetstagare rörande användningen av farliga

ämnen och material på arbetsplatser, där arbetarskyddslagen äger till-

lämpning.

Vad härefter angår kommitténs förslag att ägare eller innehavare av

grustag o. d. i denna sin egenskap skall ha vissa skyldigheter i arbetar-

skyddshänseende delar jag kommitténs uppfattning, att särskilda regler

på detta område äro motiverade. Även då den verksamhet, som bedrives

i ett grustag eller å annan liknande arbetsplats, icke är att anse som ett

särskilt arbetsföretag ligger det nära till hands att ur arbetarskyddssyn-

punkt jämställa ägaren eller innehavaren med en arbetsgivare och alltså

kräva av honom att han tillser, att grustaget eller arbetsstället hålles i ett

ur skyddssynpunkt godtagbart skick. De kontrollåtgärder, som för detta

ändamål erfordras från jordägarens eller nyttjanderättshavarens sida, torde

icke vara alltför betungande. Med nu angivna betraktelsesätt synes anled­

ning saknas att begränsa stadgandet på sätt kommittén föreslagit, utan

torde detsamma böra vara tillämpligt så snart ägaren eller nyttjanderätts-

havaren låter annan utföra arbete i grustaget eller å arbetsstället. Rimligen

synes detta dock böra gälla endast om ersättning skall utgå för rätten att

hämta grus eller annat, som avses med stadgandet, exempelvis lera, slagg

e. d. Bestämmelsen bör utformas så, att om ägaren upplåtit rätten till grus-

täkt eller annan nyttjanderätt, hans förpliktelser i här ifrågavarande hän­

seende övergå på nyttjanderättshavaren. I likhet med landsorganisationen

anser jag, att ägaren eller nyttjanderättshavaren icke skall kunna fritaga

sig från ansvar enbart genom en med arbetsgivare träffad överenskommelse,

utan torde han och arbetsgivaren böra anses gemensamt ansvariga för att

erforderliga skyddsåtgärder bli vidtagna. Däremot kan självfallet dem

emellan träffas överenskommelse angående kostnaderna för eventuellt

erforderliga särskilda anordningar.

Vite och förbud in. m.

Gällande lag.

Arbetsgivares underlåtenhet att följa arbetarskyddslagens bestämmelser

om åtgärder till skydd mot ohälsa eller olycksfall är såsom tidigare nämnts

icke direkt straffbelagd. För att straff skall inträda förutsättes att arbets­

givaren överträtt ett av vederbörande tillsynsorgan i det särskilda fallet

utfärdat förbud. Enligt 38 § 1 mom. arbetarskyddslagen äger vederbörande

256

yrkesinspektör eller bergmästare där så prövas nödigt för avhjälpande av

missförhållande vid arbetsställe i något avseende, varom förmäles i 4 §,

5 § a)—h) eller 6 § eller i någon av Konungen med stöd av 7 § 1 mom.

utfärdad ej särskilt straffbelagd föreskrift, eller som eljest, utan att hän­

föra sig till bestämmelserna om raster, nattvila och veckovila, inbegripes

under 3 §, skriftligen förbjuda arbetsgivaren att efter utsatt skälig tid be­

driva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller an­

nat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst vid för­

budets meddelande angivet villkor. Även yrkesinspektionens chefsmyndig­

het äger meddela sådant förbud. Underlåtenhet att efterkomma förbud är

jämlikt 45 § belagd med straff. Ett förbud av detta slag innebär med andra

ord ett föreläggande att, vid äventyr av straff, inom angiven tid avhjälpa

visst missförhållande, därvid det emellertid står arbetsgivaren fritt att i

stället för att efterkomma föreläggandet upphöra med det arbete, som detta

avser. Enligt huvudregeln skall arbetsgivaren höras i saken innan förbud

utfärdas. Därjämte föreskrives att upplåtaren bör höras då fråga är om

åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten

(38 § 3 mom. första punkten). Om missförhållandet medför synnerlig fara

för arbetares liv eller hälsa, äger emellertid jämlikt 38 § 2 mom. chefsmyn­

digheten utan att avbida arbetsgivarens yttrande meddela förbud att träda

i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess annorlunda förordnas

ävensom, där så finnes påkallat, låta genom polismyndighetens försorg på

arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödig anordning till säkerställande av

förbudets upprätthållande.

I vissa fall kan förbud riktas mot annan än arbetsgivare. Då fråga är

om åtgärd beträffande arbetslokal, som arbetsgivare fått till sig upplåten,

äger sålunda chefsmyndigheten meddela förbud mot upplåtande av lokalen

till arbetslokal eller lokal för visst arbete utan att med lokalen vidtagits

viss angiven åtgärd (38 § 3 mom. andra punkten). Enligt ett år 1944 in­

fört stadgande (38 a §) äger chefsmyndigheten vidare förbjuda tillverkare,

försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anord­

ning att avlämna föremålet, innan de åtgärder vidtagits med detsamma,

som chefsmyndigheten finner erforderliga. För dylikt förbud förutsättes

att det finnes nödigt till förebyggande av att föremålet kommer till använd­

ning inom riket utan att erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall och

ohälsa. Enligt huvudregeln skall tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren

höras i ärendet, innan förbud utfärdas. Om synnerliga skäl äro därtill,

äger emellertid chefsmyndigheten utan att avbida vederbörandes yttrande

meddela förbud att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare intill dess

annorlunda förordnas. I dylikt fall kan chefsmyndigheten även låta genom

polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller

upplåtaren vidtaga nödig anordning till säkerställande av förbudets upp­

rätthållande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

257

Beträffande vissa stadganden i lagen föreskrives ett speciellt sanktions-

förfarande. Enligt 38 § 4 mom. äger sålunda chefsmyndigheten, om arbets­

givare åsidosätter någon av de allmänna bestämmelserna om raster samt

natt- och veckovila, efter arbetsgivarens hörande meddela honom nödiga

föreskrifter till tryggande av det åsidosatta stadgandets iakttagande. Vid

avgörande av dylikt ärende har chefsmyndigheten, att där så finnes lämp­

ligt, samråda med arbetsrådet. För tryggande av efterlevnaden av de i 13 §

givna allmänna bestämmelserna angående minderårigas användande till

arbete anvisar lagen ett liknande förfarande. Om arbetsgivare åsidosätter

vad som stadgas i 13 §, äger sålunda jämlikt 39 § chefsmyndigheten efter

arbetsgivarens hörande föreskriva vissa villkor för minderårigs användande

i ifrågavarande arbete eller förordna att minderårig icke vidare må använ­

das däri. Överträdelse av föreskrift, som meddelats med stöd av 38 §

4 mom. eller 39 § är belagd med straff (42 §).

Bestämmelserna i 38 och 39 §§ om meddelande av förbud och föreskrif­

ter äga icke tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. I stället

gäller enligt 53 § andra stycket att yrkesinspektör eller bergmästare, som

finner förhållande å visst arbetsställe påkalla i 38 eller 39 § avsedd åtgärd,

skall göra anmälan därom hos den myndighet, vilken har överinseende

över verksamheten. Denna myndighet har att efter omständigheterna an­

tingen vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl.

Maj :ts prövning. Anmärkas må, att några motsvarande särbestämmelser

icke finnas för tillämpningen av 38 a §.

Bestämmelserna om förbud ha tillämpats i ganska liten utsträckning.

Under åren 1939—45 meddelades sålunda förbud sammanlagt i 121 fall

jämlikt 38 § 1 mom. och i 6 fall jämlikt 38 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kommitténs förslag.

Kommittén föreslår att ett vitesförfarande införes vid sidan av det i gäl­

lande arbetarskyddslag stadgade förbudsförfarandet. Enligt 57 § 1 mom.

skall sålunda distriktschef äga befogenhet att förelägga arbetsgivare vid

vite att inom skälig tid vidtaga viss åtgärd till förekommande av ohälsa

eller olycksfall i arbete. Vitesföreläggande skall även kunna komma till

användning för att framtvinga iakttagande av bestämmelserna om för-

bandsmateriel och utrustning i 17 § samt om undersökning av ämne eller

material i 23 §. Där arbetsgivarens underlåtenhet är belagd med straff i

arbetarskyddslagen eller i föreskrift, som utfärdats med stöd av densamma,

får emellertid vitesföreläggande icke ske. Vite skall icke få överstiga 1 000

kronor. Föreläggande skall föregås av anmaning till arbetsgivaren att vid­

taga åtgärden i fråga. Innan föreläggande meddelas skall vidare arbets­

givaren höras i saken. Där fråga är om åtgärd beträffande lokal, som ar-

17 — Iiilmng till riksdagens protokoll t!)'i8. 1 samt. Nr 298.

258

betsgivaren fått till sig upplåten, eller beträffande grustag eller annat där­

med likställt arbetsställe, som upplåtits till begagnande, skall även upp­

låtaren höras (57 § 4 och 6 mom.). Befogenhet att meddela vitesföreläg­

gande skall tillkomma även arbetsrådet (57 § 8 inom.).

Bestämmelsen i 38 § 1 mom. gällande arbetarskyddslag om rätt för yrkes-

inspektör och bergmästare att meddela arbetsgivare föreläggande i form av

förbud har upptagits i 57 § 2 mom. i förslaget med endast de ändringarna

att befogenheten i fråga tillagts distriktschefen samt att underlåtenhet att

följa förslagets föreskrifter om skyddsanslag å arbetsställe (7 §), inskränk­

ning av arbetstiden vid särskilt hälsofarligt arbete (15 § 1 mom.) och åt­

gärder för att lämna första hjälpen vid olycksfall (17 §) icke skall kunna

föranleda förbud. Enligt förslaget skall vidare behörighet att då synnerlig

fara för arbetstagares liv eller hälsa föreligger utfärda omedelbart ikraft­

trädande förbud och påkalla ingripande av polismyndigheten för att säkra

förbudets upprätthållande tillkomma icke endast arbetsrådet utan även

distriktschefen (58 § 3 inom.).

Enligt förslaget kan vitesföreläggande och förbud i vissa fall riktas mot

annan än arbetsgivare. Den i gällande lag upptagna möjligheten att med­

dela förbud mot upplåtande av lokal till arbetslokal eller lokal för visst

arbete har bibehållits i förslaget (57 § 5 inom.). Befogenhet att utfärda

dylikt förbud skall icke såsom f. n. tillkomma endast chefsmyndigheten

utan även distriktschef. Stadgandet har utsträckts till att omfatta jämväl

lokal, som användes för annat ändamål än såsom arbetslokal, t. ex. per­

sonalrum. I förslaget har därjämte upptagits en särskild bestämmelse, en­

ligt vilken förbud mot upplåtelse skall kunna riktas mot ägare eller inne­

havare av nyttjanderätten till mark, varå grustag eller annat därmed lik­

ställt arbetsställe är beläget (57 § 6 inom.).

Kommittén föreslår vidare, att vitesföreläggande skall kunna begagnas

för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna i 45 § 1 mom. tredje

stycket och 46 § andra stycket om skyldighet för tillverkare, försäljare och

upplåtare av maskiner och därmed jämställda anordningar resp. tillverkare

och försäljare av farliga ämnen eller material att föranstalta om under­

sökning och att tillhandahålla prov (57 § 1 inom.). Befogenhet att med­

dela sådant vitesföreläggande skall tillkomma endast arbetsrådet. I fråga

om förbud för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner och där­

med jämställda anordningar överensstämmer förslaget med vad som f. n.

gäller, dock skall förbud kunna meddelas även i det fall att vederbörande

uraktlåter att vid anordningens avlämnande tillhandahålla i 45 § 1 mom.

första stycket angivna föreskrifter (58 § 2 inom.). Vidare föreslås att ar­

betsrådet skall äga utfärda förbud för tillverkare eller försäljare av farligt

ämne eller material, som är avsett att brukas inom riket, att avlämna det­

samma utan att iakttaga bestämmelserna i 46 § första stycket (58 §

3 mom.). Även mot installatör skall ett förbudsförfarande kunna tilläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

259

pas. Om en installatör åsidosätter vad som stadgas i 45 § 2 mom., skall

sålunda arbetsrådet äga föreskriva vissa villkor för utförande av installa­

tionsarbete eller förbjuda installatören att vidare utföra visst slag av så­

dant arbete (58 § 4 inom.).

För tryggande av efterlevnaden av de allmänna bestämmelserna om ras­

ter samt natt- och veckovila skall enligt förslaget samma förfarande till-

lämpas som hittills, dvs. arbetsrådet skall äga meddela vederbörande arbets­

givare nödiga föreskrifter, som denne har att följa vid äventyr av straff­

påföljd (59 § 1 inom.). Åsidosättande av den allmänna bestämmelsen om

minderårigs användande till arbete (29 § första stycket) skall liksom f. n.

kunna leda till att chefsmyndigheten föreskriver vissa villkor för minder­

årigs användande till arbetet i fråga eller förordnar, att minderårig icke

vidare får användas däri (59 § 2 inom.). Överträdelse av dylik föreskrift

är straffbelagd. En nyhet i förslaget är däremot att — såsom berörts i av­

snittet om läkarkontroll över minderåriga — förbud skall kunna tillgripas

för att framtvinga efterlevnad av bestämmelserna om periodisk läkarbesikt-

ning av minderåriga. Om arbetsgivare använder minderårig till arbete utan

att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 36 § föreskriven

läkarbesiktning, skall sålunda vederbörande distriktschef äga förbjuda ar­

betsgivaren att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet,

intill dess denne underkastats sådan besiktning (59 § 3 inom.). Om sådant

förbud åsidosättes, inträder straff.

I motsats till vad som nu gäller skola samtliga bestämmelser om förbud

äga tillämpning jämväl å verksamhet, som bedrives av staten. Befogenhet

att i fråga om sådan verksamhet meddela förbud eller vitesföreläggande

skall emellertid — bortsett från förbud jämlikt 59 § 3 mom. — icke till­

komma distriktschef ulan endast arbetsrådet (57 § 9 inom.). Även stad-

gandena i 59 § 1 och 2 mom. om meddelande av föreskrifter för det fall

att vissa angivna bestämmelser åsidosättas skola äga tillämpning å statlig

verksamhet.

För att arbetsrådet skall få tillfälle att följa tillämpningen av bestäm­

melserna om vite och förbud föreslås, att distriktschef skall vara skyldig

att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om av honom meddelat vitesföre-

kiggande och förbud (57 § 7 inom.). Det sagda gäller dock ej i fråga om

förbud jämlikt 59 § 3 mom.

Till motivering av förslaget att såsom tvångsmedel införa vite anför

kommittén till en början att det i gällande lag anvisade förbudsförfarandet

vore av sådan ingripande natur, att det ej gärna tillgrepes annat än i

yttersta nödfall. Ett förbud drabbade icke blott arbetsgivaren utan även

mer eller mindre arbetstagarna; stundom kunde det t. o. in. medföra större

olägenheter för arbetstagarna än för arbetsgivaren. I vissa fall då ett miss­

förhållande vore av sådan beskaffenhet, att förbud icke ansåges kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

komma i fråga, kunde det dock ur skyddssynpunkt vara av största bety­

delse att rättelse skedde, t. ex. då det gällde förbättring av ventilationen

i en arbetslokal eller anordnande av kläd- och tvättrum. Med hänsyn till

det anförda hade inom kommittén ifrågasatts, om icke ett något smidigare

förfarande än förbud borde införas i lagen för att skapa ökad möjlighet för

distriktschef att påfordra rättelse av missförhållande. I kommitténs preli­

minära förslag hade därför upptagits en bestämmelse om rätt för yrkes-

inspektör att meddela vitesföreläggande. Mot detta förslag hade i åtskil­

liga yttranden, särskilt från arbetsgivarhåll, betänkligheter uttalats. Kom­

mittén funne emellertid invändningarna icke vara av sådan beskaffenhet,

att de uppvägde de fördelar, som ett vitesförfarande otvivelaktigt innebure

för effektiviteten av yrkesinspektionens arbete. Några betänkligheter mot

att giva distriktschef befogenhet att förelägga vite syntes icke behöva fin­

nas, enär vida större befogenhet, nämligen att meddela förbud, i gällande

lag tillerkänts yrkesinspektör och bergmästare. En annan uppfattning

skulle innebära, att man fordrade större kvalifikationer av en person, som

skulle meddela vitesföreläggande, än av den som ägde meddela förbud.

Det kunde vidare erinras om att enligt gruvlagen bergmästare i vissa fall

kunde giva vitesföreläggande (75 och 77 §§). I syfte att undvika oskäliga

viten förordade kommittén en begränsning av vitesbeloppet till 1 000 kro­

nor. Därigenom torde de i vissa yttranden framförda betänkligheterna

reduceras. I detta sammanhang ville kommittén framhålla, att frågan om

vites utdömande fölle under allmän domstol. Denna torde därvid äga

pröva icke blott om förutsättningarna för vitesföreläggande varit för han­

den utan även huruvida förutsättningarna i övrigt för vitets utdömande

förelåge samt om vitet vore av rimlig storlek. Skulle domstolen finna det

i föreläggandet angivna beloppet oskäligt högt, torde sålunda domstolen

kunna reducera vitesbeloppet. Med hänsyn till vikten av att de föreslagna

bestämmelserna om vitesföreläggande bleve enhetligt tillämpade ansåge

kommittén att tillfälle borde beredas arbetsrådet att följa tillämpningen av

desamma. Kommittén föresloge därför en föreskrift om skyldighet för

distriktschef att ofördröjligen underrätta arbetsrådet om meddelat före­

läggande. Ehuru det i främsta rummet vore av betydelse att distriktschef

ägde giva vitesföreläggande, ansåge kommittén att sådan befogenhet borde

tillkomma jämväl arbetsrådet. Detta vore även motiverat med hänsyn till

bl. a. bestämmelsen i 23 §, enligt vilken arbetsrådet kunde föreskriva viss

undersökning.

Kommittén framhåller att i många situationer fråga kunde uppkomma,

huruvida vite eller förbud borde användas. Denna fråga finge givetvis av­

göras efter lämplighetsprövning i varje särskilt fall. Ofta kunde det vara

naturligast, att i första hand meddela vitesföreläggande och att, om detta

ej medförde åsyftat resultat, tillgripa förbudsförfarande. I andra fall

kunde det vara lämpligt att direkt meddela förbud.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

261

Rörande frågan om befogenhet för distriktschef att i fall

av synnerlig fara för arbetares liv eller hälsa meddela

omedelbart verkande förbud anför kommittén följande.

I fall, som nyss nämnts, är det av vikt, att ett ingripande snabbt kan ske.

Detta förutsätter enligt kommitténs mening, att även de lokala tillsynsorga-

nen givas befogenhet att meddela förbud med omedelbar verkan. Starka

skäl tala också för en vidgad befogenhet för distriktschef i här nämnda

hänseende. Först och främst har distriktschef större kännedom än chefs­

myndigheten om förhållandena vid de arbetsställen, som stå under hans

tillsyn. Han har på grund härav större möjlighet att snabbt fatta beslut.

Chefsmyndigheten däremot måste i regel grunda sitt beslut på de upplys­

ningar distriktschefen lämnar i ärendet. Denna omgång kan medföra ett

onödigt dröjsmål i meddelandet av beslut. Det är vidare att beakta, att frå­

gan om förbud ej sällan aktualiseras i samband med inspektion av arbets­

ställe. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, såsom fram­

går av 57 § 3 inom., att distriktschef tillerkännes befogenhet att jämväl i

fall, då missförhållande medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller

hälsa, meddela förbud, som träder i kraft omedelbart och gäller tills vidare,

intill dess annorlunda förordnas. Enligt kommitténs mening torde förslaget

icke behöva inge några allvarliga betänkligheter eller innebära någon fara

för arbetsgivares rättssäkerhet. Skulle arbetsgivaren icke låta sig nöja med

ett i denna ordning meddelat förbud, äger han klaga hos arbetsrådet (lag­

förslagets 64 §). För övrigt torde få förutsättas, att det förbudsförfarande,

som anvisas i lagen, ej tillgripes annat än i trängande fall för skyddsföre­

skrifternas genomförande. Med hänsyn till att förbud enligt 57 § 3 mom.

skall träda i kraft omedelbart förutsättes, att det skall kunna meddelas

utan att arbetsgivaren blivit i saken hörd. Detta har ej ansetts böra sär­

skilt angivas i lagtexten. Ett påpekande härom göres dock i de till 57 §

3 mom. hörande anvisningarna.

Vid behandling av frågan huruvida statlig verksamhet

fortfarande borde intaga en särställning med avseende

å tvångsbestämmelserna i lagen uttalar kommittén till en bör­

jan att den nuvarande ordningen icke vore helt tillfredsställande, i det att

det överlämnats åt vederbörande myndighet att själv i första hand avgöra,

huruvida anvisad skyddsåtgärd skulle vidtagas eller icke. Detta kunde

medföra, att dylikt ärende komme att avgöras utan erforderlig insikt i

arbetarskyddsfrågor. Kommittén ansåge sig i detta sammanhang böra er­

inra om att kommerskollegium i sitt år 1911 avgivna yttrande över då före­

liggande förslag till arbetarskyddslag framhållit att liksom rådhusrätten i

den minsta stad ägde handlägga mål mot olika myndigheter, ja t. o. m.

mot Kungl. Maj :t, borde vederbörande inspektionsmyndighet i regel ha

samma befogenhet mot statens institutioner som mot företag av enskild

natur. På grund av det anförda och med hänsyn till den omfattning och

betydelse arbetarskyddet enligt den föreslagna lagstiftningen komme att

få, ansåge kommittén att här åsyftade frågor icke såsom nu borde avgöras

av varje statlig myndighet, som berördes därav, utan att det i stället borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

262

tillkomma den statliga myndighet, som hade till uppgift att svara för arbe­

tarskyddslagens efterlevnad och tillämpning, att träffa avgörandet. I hän­

delse av missnöje med dess beslut borde liksom i fråga om enskild verk­

samhet klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t. Med hänsyn till bl. a. att

lagen föreslagits skola erhålla vidgad tillämpning å statlig verksamhet

ansåge kommittén att befogenhet att meddela vitesföreläggande eller förbud

i fråga om sådan verksamhet icke lämpligen borde tillkomma distrilctschef.

I förhållande till många av de ämbetsverk och myndigheter, som komme att

inbegripas under lagen, finge nämligen distriktschefen anses intaga en

sådan tjänsteställning, att sådan befogenhet icke borde tillerkännas honom.

Samma invändning kunde givetvis göras beträffande arbetsrådet, men dess

ställning i förhållande till de flesta ämbetsverk och myndigheter bleve lik­

väl en helt annan än distriktschefens. Vad anginge arbetsrådets behandling

av ärende av förevarande art torde rådet i första hand böra hos vederbö­

rande myndighet påfordra, att åtgärd vidtoges för att avhjälpa missförhål­

landet i fråga på sätt som antingen distriktschefen föreslagit eller arbets­

rådet vid ärendets prövning funnit sig böra föreslå. I stället för att vid­

taga tvångsåtgärd för vinnande av rättelse kunde arbetsrådet givetvis även

underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Yttrandena.

Förslaget att i arbetarskyddslagen införa ett vitesförfarande har i fler­

talet yttranden lämnats utan erinran. I åtskilliga yttranden uttalas emel­

lertid betänkligheter mot att vitesföreläggande skulle

kunna meddelas av distriktschef. Sålunda anse domänstyrel-

sen, länsstyrelsen i Västmanlands län, svenska arbetsgivareföreningen,

handelns arbetsgivareorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorgani­

sation och kooperativa förbundets styrelse att befogenheten att förelägga

vite i varje fall borde förbehållas arbetsrådet. Till motivering av sin stånd­

punkt anför länsstyrelsen i Västmanlands län följande.

Väl kan det vara sant, att rättigheten att meddela förbud i realiteten är

ett långt större ingrepp, men å andra sidan tillgripes detta endast i yttersta

nödfall. Däremot torde det nog finnas anledning att förmoda att vitesföre­

lägganden komma att tillgripas rätt ofta, och kanske även i sådana fall,

där vederbörande distriktschef icke sökt att övertyga vederbörande arbets­

givare om nödvändigheten av ifrågasatta skyddsåtgärder. Då emellertid det

åligger distriktschef att vid utövande av tillsyn tillhandagå med upplys­

ningar, råd och anvisningar i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet

och då lagens bestämmelser, såsom de måst avfattas, i många fall förut­

sätta en skälighetsprövning som grund för tillämpningen av dess föreskrif­

ter, torde det bästa resultatet nås om tillsynsorganet fortfarande får intaga

ställning som rådgivande och icke dömande myndighet. Härtill kommer,

att domstol vid utdömandet av ett vite kan komma att sänka av distrikts­

chef bestämt vitesbelopp, något som icke heller torde stärka en distrikts-

chefs ställning gentemot en arbetsgivare. Befogenheten att meddela vites­

föreläggande bör i stället tillkomma arbetsrådet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

263

Kooperativa förbundets styrelse säger sig i likhet med 1937 års arbetar-

skyddskommitté anse det olämpligt att den som meddelade föreskrift även

hade att förelägga vite, särskilt som lagens bestämmelser vore så avfattade

att de gåve rum för olika tillämpning. Även svenska arbetsgivareföreningen

erinrar om att 1937 års arbetarskyddskommitté motsatt sig införande av

befogenhet för yrkesinspektör att meddela vitesföreläggande.

Att befogenheten att giva vitesföreläggande borde anförtros åt länssty­

relsen förordas av överståthållarämbetet, som anser det starkt kunna

ifrågasättas, huruvida de blivande distriktscheferna verkligen konnne att

äga kompetens för denna uppgift. Avsåge man att genom vitesföreläggan­

det framtvinga viss positiv åtgärd från arbetsgivarens sida kunde frågan

icke uteslutande bedömas med utgångspunkt från åtgärdens behövlighet

ur arbetarskyddssynpunkt utan hänsyn måste även tagas till arbetsgiva­

rens rättsliga möjligheter att vidtaga den anvisade åtgärden. Dessa möjlig­

heter kunde av olika skäl vara begränsade, t. ex. på grund av att han icke

ägde fastigheten eller på grund av bestämmelser i byggnadslagstiftningen.

Det kunde i detta sammanhang erinras om att det enligt brandlagen an-

komme på länsstyrelsen att förelägga vite.

I ytterligare några yttranden uttalas ur olika synpunkter betänkligheter

mot att distriktschef skulle äga förelägga vite. Sålunda anser förste stads­

läkaren i Stockholm det kunna ifrågasättas, om en tjänsteman, som icke

vore jurist, borde erhålla dylik befogenhet. I varje fall måste distriktsche-

fen tillförsäkras tillgång till juridisk sakkunskap vid handläggning av dy­

lika ärenden. Samarbetskommittén för byggnadsfrågor gör gällande, att

en sådan befogenhet för en enda person hittills torde vara okänd inom

svensk administration.

I anledning av kommitténs uttalande att oskäliga viten skulle kunna

rättas till av den domstol, som hade att utdöma vitet, ifrågasätter kommers­

kollegium om denna möjlighet till rättelse verkligen stode öppen. Visser­

ligen ägde domstolen pröva, huruvida den vitesföreläggande myndigheten

haft rätt att besluta föreläggandet, men prövningen, huruvida vitets belopp

rätt avvägts, syntes närmast vara eu fråga av administrativ natur. Kolle­

gium, som icke ville göra någon erinran mot införandet att rätt för

distriktscheferna att förelägga vite, utginge från att arbetsrådet, dit vites­

föreläggande skulle anmälas, komme att upptaga dessa anmälningar till

omedelbar behandling och därvid tillse, att föreläggandena vid behov rät­

tades, även om besvär ej anförts.

Föreskriften att arbetsgivaren skall höras i saken innan

vitesföreläggande meddelas kritiseras av landsorganisationen,

som anser densamma vara ganska omotiverad. Situationen vore ju den att

arbetsgivaren tidigare fått en uttrycklig anmaning att vidtaga eu viss

skyddsåtgärd men underlåtit att efterkomma anmaningen. Innan föreläg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

264

gande meddelades, måste distriktschefen ha konstaterat sistnämnda för­

hållande och »prövat nödigt» att giva vitesföreläggande, i vilken prövning

tydligen inginge att han måste förvissa sig om att uraktlåtenheten icke be­

rodde på objektiv omöjlighet. Under sådana förhållanden och då arbets­

givaren för övrigt ägde besvärsrätt funnes i regel ej anledning att upp­

skjuta föreläggandet för att bereda arbetsgivaren tillfälle att inkomma

med skriftligt yttrande i saken. Distriktschefen borde ha rätt men icke

ovillkorlig plikt att inhämta yttrande.

I flera yttranden, bl. a. det av riksförsäkringsanstalten avgivna, hem­

ställes att uttrycket »sedan denne blivit i saken hörd» i syfte att förtydliga

lagtexten måtte utbytas mot uttrycket »sedan denne beretts tillfälle att

inom skälig tid inkomma med yttrande». Av kommitténs motivering fram-

ginge nämligen att det av kommittén använda uttrycket avsetts skola äga

denna innebörd.

De föreslagna bestämmelserna om förbud ha föranlett erin­

ringar endast i ett fåtal yttranden. Kooperativa förbundets styrelse anser

att förbud borde få meddelas av distriktschefen allenast då synnerlig fara

för arbetstagarnas liv eller hälsa förelåge. I övriga fall borde befogenheten

att utfärda förbud tillkomma arbetsrådet.

Svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation och

försäkringsbolagens förhandlingsorganisation yrka att befogenheten att

utan arbetsgivarens hörande meddela omedelbart ikraftträdande förbud

liksom f. n. förbehålles chefsmyndigheten. I anslutning härtill framhålles

att bedömandet av huruvida synnerlig fara förelåge kunde vara synner­

ligen subjektivt. Distriktschefen kunde f. ö. genom det av kommittén

ifrågasatta stadgandet lätt komma i en ömtålig situation. Riksförsäkrings­

anstalten uttalar att det föreslagna stadgandet om befogenhet för distrikts-

chef att meddela omedelbart ikraftträdande förbud kunde vara ägnat att

ingiva betänkligheter. Då emellertid arbetsrådet ofördröjligen skulle under­

rättas om sådant förbuds utfärdande, hade anstalten icke funnit skäl på­

yrka någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Landsorganisationen anser det uttryckligen böra angivas i lagtexten att

förbud i fall av synnerlig fara kunde meddelas utan arbetsgivarens hörande.

Socialstyrelsen finner regler angående valet mellan vite och förbud önsk­

värda. Kunde tillfredsställande sådana ej uppställas, finge det väl över­

lämnas åt distriktschefen att handla på sätt som med hänsyn till omstän­

digheterna i varje särskilt fall syntes mest lämpligt. Sannolikt torde vites­

förfarandet vanligen vara att föredraga i fall av mindre betydelse, under

det att förbudsförfarandet oftast måste anlitas då allvarlig och trängande

fara vore för handen.

Stockholms och Skånes handelskamrar ifrågasätta, huruvida icke den

enligt 58 § 4 mom. arbetsrådet tillagda befogenheten att meddela förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

265

för installatör, som åsidosatt för monteringen gällande föreskrifter,

att vidare utföra visst slag av sådant arbete lämpligen borde anförtros åt

allmän domstol. Ett ingripande från samhällets sida av denna exceptio­

nella karaktär, vilket medförde sådana konsekvenser för den enskilde i

hans näringsverksamhet, borde nämligen principiellt icke ske i administra­

tiv ordning.

Rörande frågan om tvångsbestämmelsernas tillämp­

ning på statlig verksamhet anför länsstyrelsen i Malmöhus län

att det knappast syntes rimligt att giva arbetsrådet så vidsträckta befogen­

heter i förhållande till andra statliga myndigheter, som kommitténs förslag

innebure. Man skulle eljest kunna tänka sig exempelvis en sådan situation,

som att ett ämbetsverk beslutat vidtaga viss åtgärd, men att denna seder­

mera av arbetsrådet förklarades icke böra komma till stånd. Det kunde

knappast anses riktigt, att dylika konflikter löstes av någon annan än

Kungl. Maj :t. Marinförvaltningen anmärker att om distriktschef å ett stat­

ligt arbetsställe anbefallt åtgärd, som droge med sig ekonomiska konse­

kvenser, någon bestämd tid för åtgärdens verkställande icke kunde fast­

ställas på grund av att den tid det kunde taga innan erforderliga medel

ställts till förfogande varierade. Beroende på åtgärdens omfattning kunde

det dröja från någon månad upp till ett par år, det senare om medlen skulle

beviljas av riksdagen.

Landsorganisationen och kooperativa förbundets styrelse avstyrka den

av kommittén föreslagna inskränkningen i distriktschefs befogenheter att

vite och förbud i fråga om statlig verksamhet skulle kunna meddelas endast

av arbetsrådet. Landsorganisationen åberopar ett yttrande av telegraf- och

telefonmannaförbundet, vari framhålles att erfarenheten icke utvisade att

förhållandena i arbetarskyddshänseende vore bättre vid statens företag än

vid privata, varför distriktschef borde ha samma befogenheter mot statens

verk som mot enskilda företagare. För egen del uttalar landsorganisationen

härefter att inskränkningen vore sakligt ogrundad. Det kunde i föreva­

rande hänseende icke rimligen tilläggas någon betydelse att arbetsgivaren

vore en statlig myndighet, med mindre man utginge från att man av eu

sådan arbetsgivare icke kunde förvänta samma respekt för de statliga till-

synsorganen, som man förutsatte hos en kommunal myndighet eller en­

skild företagare. Kooperativa förbundets styrelse — vilken såsom nämnts

anser att befogenhet att meddela förbud borde tillkomma distriktschef alle­

nast då synnerlig fara förelåge — hävdar att det i sådana fall icke finge

göras skillnad mellan statligt anställda och andra arbetstagare. Undantags-

föreskriften borde såsom sakligt ogrundad utgå.

Departementschefen.

Såsom i ett tidigare sammanhang nämnts är överträdelse av de i arbetar­

skyddslagen meddelade föreskrifterna i allmänhet icke direkt straffbelagd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

266

För att framtvinga lagens efterlevnad i det särskilda fallet äga emellertid

tillsynsorganen förbjuda arbetsgivare att bedriva visst arbete eller använda

viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbets­

metod utan att ha iakttagit visst vid förbudets meddelande angivet villkor.

Arbetarskyddskoinmittén har icke ifrågasatt någon principiell ändring på

denna punkt. Kommittén har emellertid föreslagit att utöver förbudsför-

farandet tillsynsorganen skola till sitt förfogande få jämväl en annan möj­

lighet att framtvinga åtgärd, som ur arbetarskyddssynpunkt är påkallad.

För sådant ändamål skall nämligen enligt förslaget ett vitesföreläggande

kunna utfärdas, dock endast där underlåtenhet att vidtaga viss åtgärd ej

är direkt straffbelagd.

Till motivering för nämnda förslag har kommittén i huvudsak åberopat,

att förbudsförfarandet vore av så ingripande natur, att behov förelåge av

en möjlighet till ett smidigare förfarande. Härvid har dock kommittén

enligt min mening överbetonat förbudsförfarandets innebörd. Ett med

stöd av arbetarskyddslagen meddelat förbud innebär icke att vederbörande

arbetsgivare är skyldig att stoppa driften, med mindre han underlåter att

ställa sig till efterrättelse de villkor som i samband med förbudet före­

skrivits. Iakttagas föreskrifterna, träder förbudet aldrig i funktion. Vid

sådant förhållande är skillnaden mellan förbudsförfarandet och det av kom­

mittén föreslagna vitesförfarandet endast den, att i det förra fallet en under­

låtenhet att vidtaga föreskriven åtgärd kan medföra straffpåföljd, medan

i det senare fallet underlåtenheten resulterar i utdömande av vitet. I båda

fallen kräves ett domstolsförfarande. Kommittén har förutsatt, att dom­

stolen skulle äga pröva icke blott huruvida förutsättningar för vitesföreläg­

gandet varit för handen utan även skäligheten av vitesbeloppet. De båda

förfaringssätten komma därför i realiteten icke att uppvisa någon egentlig

skillnad utom i det avseendet, att vid vitesförfarandet vederbörande yrkes-

inspektör skall på förhand angiva den påföljd, som enligt hans mening bör

inträda för arbetsgivaren, om den påfordrade åtgärden icke vidtages. Ur

vissa synpunkter kan man hysa tvekan om lämpligheten av att giva yrkes-

inspektören en dylik befogenhet.

På grund av det anförda anser jag, att någon anledning icke föreligger

att införa ett vitesförfarande som ett alternativ till förbudsförfarandet.

Medgivas måste dock, att det stundom kan synas mindre lämpligt att såsom

påföljd för underlåtenhet att vidtaga en relativt obetydlig åtgärd stadga ett

förbud, som kan te sig orimligt vid jämförelse med den ifrågasatta åtgär­

den. Vid sidan av förbudsförfarandet synes därför böra införas en rätt för

yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidtaga viss åtgärd till före­

kommande av ohälsa eller olycksfall. Underlåtenhet att efterkomma sådant

föreläggande bör medföra straff på samma sätt som överträdelse av med­

delat förbud straffbelägges. I sak innebär detta förslag i förhållande till

kommittéförslaget ingen annan skillnad än att påföljden vid underlåtenhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

267

att efterkomma föreläggandet icke på förhand fixeras av vederbörande

yrkesinspektör. Den psykologiska effekt, som ett sådant förhandsangivande

kan tänkas ha, synes lika väl kunna vinnas genom att yrkesinspektören i

ett föreläggande angiver att åsidosättande av detsamma kan medföra åtal

och straff.

Kommittén har ansett, att det av kommittén förordade vitesförfarandet

skulle kunna komma till användning även i vissa fall, då ett förbudsför-

farande icke är möjligt. Regleras föreskrifterna i ämnet på sätt jag här för­

ordat, torde anledning saknas att göra någon skillnad mellan förbudsför-

farandets tillämpningsområde och det område, inom vilket endast föreläg­

gande skall kunna ske. Eventuellt erforderliga riktlinjer för valet mellan

föreläggande och förbud torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

För ett särskilt fall, där fråga ej är om omedelbart tillgodoseende av

arbetarskyddssynpunkten, synes emellertid ett vitesförfarande lämpligt. Jag

syftar här på ett av kommittén föreslaget stadgande om skyldighet för

arbetsgivare ävensom tillverkare och försäljare av maskiner in. fl. att för­

anstalta om undersökning av visst ämne eller material eller maskin, red­

skap eller annan teknisk anordning eller att tillhandahålla erforderliga

prov för sådan undersökning. Då det här gäller en åtgärd, som i första

hand endast avser att få konstaterat huruvida särskild åtgärd ur arbetar-

skyddssynpunkt är påkallad, synes något föreläggande eller förbud av förut

nämnd art icke böra komma i fråga. I stället vill jag föreslå, att för detta

fall vitesföreläggande skall kunna tillgripas för att möjliggöra den erforder­

liga undersökningen. Befogenhet att meddela dylikt vitesföreläggande torde

lämpligen böra förbehållas arbetarskyddsstyrelsen.

I fråga om förbudsförfarandet har kommittén föreslagit den ändringen,

att befogenhet att meddela omedelbart ikraftträdande förbud skall till­

komma icke blott chefsmyndigheten utan jämväl vederbörande yrkesinspek­

tör. Häremot ha i några yttranden gjorts invändningar under åberopande av

bl. a. att bedömandet av huruvida synnerlig fara för arbetstagarnas liv eller

hälsa förelåge kunde vara synnerligen subjektivt. Med hänsyn till vikten av

ett snabbt ingripande i fall av förevarande art synes emellertid vad sålunda

anförts icke utgöra skäl att frångå kommitténs förslag på denna punkt.

I likhet med landsorganisationen finner jag det böra i lagtexten uttryckligen

angivas, att sådant förbud som här avses må meddelas utan avbidan på

vederbörande arbetsgivares yttrande. I andra fall anser jag däremot före­

läggande eller förbud icke böra meddelas utan att arbetsgivaren erhållit till­

fälle att yttra sig i ärendet. Det torde dock icke vara ofrånkomligen nöd­

vändigt att alltid kräva skriftligt yttrande.

En betydande avvikelse från gällande ordning innebär arbetarskydds-

kommitténs förslag att tvångsmedel enligt lagen skola kunna tillgripas även

då fråga är om verksamhet, som bedrives av staten. F. n. ankommer det på

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

268

Kungl. Maj :t att, om vederbörande statliga myndighet icke finner sig

kunna vidtaga av yrkesinspektionen anbefalld åtgärd, taga ståndpunkt till

frågan. Detta sammanhänger givetvis därmed, att åtgärdens vidtagande

kan vara förenad med utgifter, som icke kunna täckas med de till myn­

dighetens förfogande stående medlen. Kommittén har såsom ett skäl för

sitt förslag i denna del åberopat att, liksom domstol ägde handlägga mål

jämväl mot staten, vederbörande inspektionsmyndighet borde ha samma

befogenhet mot statens institutioner som mot enskilda företag. I arbetar­

skyddslagen är det emellertid fråga om att vid straffpåföljd vidtaga viss

åtgärd. Ett strafförfarande kan tydligen icke riktas mot staten såsom

sådan och även om straffansvaret lägges på vederbörande arbetsförestån­

dare, torde det vara uteslutet att ådöma honom straff, om han icke av

statsmakterna satts i tillfälle att vidtaga åtgärden.

Av nu anförda skäl kan jag icke ansluta mig till kommittéförslaget i

denna del. Vad kommittén anfört till stöd för att befogenheten att utfärda

förbud i förevarande fall icke borde tillkomma distriktschef utan endast

arbetsrådet har emellertid föranlett mig att till övervägande upptaga frågan

om ändring av det förfaringssätt, som nu är föreskrivet för den händelse

åtgärd ur arbetarskyddssynpunkt finnes påkallad i fråga om verksamhet

som bedrives av staten. Såsom kommittén anfört har yrkesinspektionens

chefsmyndighet en helt annan ställning i förhållande till andra ämbetsverk

och myndigheter än vederbörande yrkesinspektör. Det torde därför kunna

förväntas, att framställningar i arbetarskyddsfrågor, som från chefsmyndig­

heten riktas till viss annan statlig myndighet, ha större effekt än av yrkes-

inspektören gjorda anmaningar. En framställning, som av chefsmyndig­

heten göres hos Kungl. Maj :t, är vidare ägnad att belysa en arbetarskydds-

fråga på ett mera ingående sätt än en framställning från den berörda

myndigheten själv. På grund härav har jag funnit det av kommittén

rekommenderade förfaringssättet i sådana ärenden, varom här är fråga,

vara att föredraga framför nuvarande ordning, bortsett därifrån att -—

såsom tidigare nämnts — några tvångsmedel icke böra kunna tillgripas av

chefsmyndigheten. I enlighet härmed bör sålunda yrkesinspektör, som fin­

ner ingripande påkallat i fråga om verksamhet som bedrives av staten,

göra anmälan därom till arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen bör därefter

i första hand hos vederbörande myndighet påfordra, att åtgärd vidtages i

enlighet med vad yrkesinspektören förordat eller på annat av styrelsen

anvisat sätt. Finner sig myndigheten icke kunna tillmötesgå en sådan hem­

ställan, bör underrättelse därom meddelas arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen

kan då, om den finner anledning därtill föreligga, underställa frågan Kungl.

Maj :ts prövning. Hinder bör givetvis icke föreligga för att styrelsen i sär­

skilt fall vänder sig direkt till Kungl. Maj:t.

Det nu anförda äger icke motsvarande tillämpning i fråga om det av mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

269

förut omnämnda vitesförfarandet för framtvingande av undersökning av

ämne eller material. Sådan undersökning torde nämligen regelmässigt icke

kräva utgifter av den omfattning, att anledning föreligger att undantaga

statlig verksamhet från bestämmelserna därom. Vitesföreläggandet kom­

mer att rikta sig mot vederbörande arbetsföreståndare, då jag förutsätter

att arbetsföreståndaren skall vara att anse såsom arbetsgivare i föreva­

rande fall.

Efterlevnaden av bestämmelserna om raster samt natt- och veckovila

skall enligt kommittéförslaget liksom enligt gällande lag tryggas därige­

nom att den centrala arbetarskyddsmyndigheten vid behov skall äga med­

dela arbetsgivare särskilda föreskrifter, vilkas åsidosättande medför straff­

påföljd. Enligt förslaget skola dock sådana föreskrifter kunna meddelas

även i fråga om verksamhet som bedrives av staten. På denna punkt anser

jag emellertid, av enahanda skäl som i det föregående anförts beträffande

förbudsförfaranaet, att såsom hittills sådan verksamhet bör vara undan­

tagen från här ifrågavarande sanktionsförfarande. Såsom ett ytterligare

skäl härför må anföras, att arbetstidslagstiftningen icke omfattar den stat­

liga verksamheten, utan ankommer det på Kungl. Maj :t att utfärda erfor­

derliga föreskrifter angående arbetstiden. I övrigt ansluter jag mig till

kommittéförslaget i denna del. Vad nu sagts bör äga motsvarande tillämp­

ning, om arbetsgivare åsidosätter den allmänna föreskriften i 26 § första

stycket i departementsförslaget angående minderårigs användande till

arbete.

Kommitténs förslag upptager i likhet med gällande lag särskilda förbuds-

bestämmelser för tillverkare och försäljare av maskiner m. m. samt upp-

låtare av lokal. I dessa hänseenden ansluter jag mig till förslaget. Vad angår

installatörsverksamhet har i yttrandena uttalats tvekan om lämpligheten att

låta administrativ myndighet utfärda förbud att vidare utföra installationer

av visst slag. Med den sammansättning arbetarskyddsstyrelsen avses skola

erhålla vid prövningen av dylika ärenden torde dock denna invändning

sakna fog. På sätt kommittén föreslagit bör vidare genom ett förbudsför-

farande garantier skapas för att de särskilda reglerna om arbetarskyddet

i grustag och å liknande arbetsställen bliva efterföljda. Likaså bör i enlighet

med kommitténs förslag förbud kunna meddelas mot minderårigs använ­

dande i arbete, då föreskrifterna om läkarbesiktning av minderåriga icke

iakttagits.

I gällande lag äro förbudsbestämmelserna för tillverkare m. fl. icke

nämnda i det stadgande, enligt vilket statlig verksamhet icke omfattas av

förbudsförfarandet. Anledning torde icke heller föreligga att låta staten

intaga någon särställning på detta område. Jag förordar därför att här

ifrågavarande förbudsbestäminelser göras tillämpliga även i fråga om verk­

samhet, som bedrives av staten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Gällande lag.

Gällande arbetarskyddslag intar principiellt den ståndpunkten att, där

ej annat angives, arbetsgivaren är den som bär ansvaret för att lagens före­

skrifter iakttagas på arbetsstället. Enligt 53 § skall emellertid i fråga om

verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, vad i lagen stadgas om

arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren. Det må i detta sammanhang er­

inras om att lagens stadganden om förbud med tillhörande straffbestäm­

melser icke äga tillämpning å verksamhet, som bedrives av staten. Beträf­

fande andra juridiska personer än staten och kommunerna, t. ex. bolag och

föreningar, gäller däremot huvudregeln att det är arbetsgivaren som är

ansvarig för lagens efterlevnad. Frågan av vilken eller vilka fysiska per­

soner detta ansvar skall utkrävas får avgöras med ledning av allmänna

straffrättsliga grundsatser.

Begäran om utredning m. m.

I anledning av en vid 1943 års riksdag väckt motion (I: 60) anhöll riks­

dagen, på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 25), i skrivelse

till Kungl. Maj :t den 29 maj 1943 (nr 250) att vid kommitténs utredning

måtte tagas under övervägande, huruvida och i vad mån möjlighet borde

beredas till överflyttning av ansvaret för iakttagande av arbetarskyddslag-

stiftningen från arbetsgivare till särskild arbetsföreståndare. I skrivelse

den 30 juni 1943 anmodade Kungl. Maj :t kommittén att överväga detta

spörsmål i samband med fullgörandet av dess uppdrag.

Det må i detta sammanhang nämnas att i arbetstidslagarna möjlighet

skapats för arbetsgivare att få ansvaret för lagarnas efterlevnad överflyttat

till särskild arbetsföreståndare. Enligt föreskrift i lagarna skall nämligen,

där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit viss person

såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe, vad i lagen är stadgat an­

gående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren (se bl. a. 15 § andra stycket

allmänna arbetstidslagen).

Kommitténs förslag.

Enligt kommittéförslaget skall liksom f. n. arbetsföreståndaren anses

som arbetsgivare i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kom­

mun. Därjämte föreslår kommittén att beträffande annan verksamhet

arbetsgivaransvaret i viss utsträckning skall kunna överflyttas till arbets­

föreståndare (2 § b tredje stycket). För sådan överflyttning skall fordras

arbetsrådets godkännande, överflyttning skall kunna medgivas endast i

vad angår bestämmelserna i 7—9 §§, 10 § 2 mom., 15, 18—22, 24, 26—37,

40—42, 50, 55 och 56 §§ (anvisningarna till 2 §). Denna gränsdragning

innebär i stort sett att ansvaret kan överflyttas beträffande bestämmel­

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

271

serna om minderåriga, kvinnor, raster, natt- och veckovila ävensom rö­

rande anmälningsskyldighet o. d. men icke i fråga om de stadganden, som

ålägga arbetsgivaren att vidtaga åtgärder för att förebygga ohälsa och

olycksfall i arbetet.

I motiveringen till de föreslagna bestämmelserna om överflyttning av

arbetsgivaransvaret inom andra företag än statliga och kommunala fram­

håller kommittén inledningsvis att den funnit skäl tala såväl för som mot

en dylik överflyttning. Såsom skäl för att en överflyttning borde kunna ske

anför kommittén följande.

Då en verksamhet bedrives av bolag eller annan enskild juridisk person,

är det ofta icke möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar att äga sådan

kännedom om eller på sådant sätt bestämma över arbetets anordnande och

.bedrivande inom verksamheten, att de med hänsyn härtill kunna ikläda

sig ansvaret för efterlevnaden av lagens bestämmelser. Därtill kommer, att

delägarna eller styrelsemedlemmarna ofta äro bosatta på annan ort än den,

där verksamheten bedrives. I sådant fall kan det synas önskvärt och jäm­

väl anses naturligt, att ansvaret för lagens efterlevnad lägges på den, som

utövar den direkta ledningen av verksamheten. Det förekommer också,

att en arbetsgivare bedriver verksamhet på flera olika platser i landet. Ej

minst gäller detta beträffande byggnads- och anläggningsverksamhet. Även

i dylika fall synes önskvärt, att det ansvar, varom här är fråga, ålägges den

person, som närmast har hand om ledningen av arbetet på respektive plats.

En arbetsgivare, som bor på annan ort än den, där verksamheten utövas,

saknar ofta möjlighet att närmare övervaka, hur arbetet anordnas och be­

drives. Även denna omständighet kan motivera ett överflyttande av arbets­

givaransvaret. Detsamma gäller vid allmänt uppdrag, sjukdom, hög ålder

eller annan liknande orsak, varigenom arbetsgivaren är förhindrad att del­

taga i verksamheten eller närmare övervaka arbetets anordnande och be­

drivande.

Kommittén anför härjämte följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida de förpliktelser att vidtaga åtgärder till

förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete, vilka jämlikt arbetar­

skyddslagen åvila arbetsgivare, verkligen kunna överflyttas på särskild

person såsom arbetsföreståndare. Detta förutsätter, att dylik person inne­

har sådan ställning eller är tillerkänd sådan befogenhet, att han, då han

i arbetsgivarens ställe övertager ledningen och ansvaret för verksamheten

i här berörda hänseende, kan inverka på samtliga de förhållanden, som

beröras av arbetarskyddslagstiftningen. Det gäller härvid icke endast att

bestämma om hur själva arbetet skall anordnas och bedrivas utan även att

ombesörja, att arbetstagarna tillförsäkras sunda och säkra arbetsförhål­

landen. Detta innebär hland annat, att han skall besluta och föranstalta

om vidtagande av åtgärder, som avse exempelvis arbetslokalens anordning,

belysning, uppvärmning och ventilation, maskiners anordnande och in-

skyddande, olika materials och ämnens användning i verksamheten, inrät­

tande av hygieniska anordningar in. in. Vidtagandet av åtgärder i nu

nämnda hänseenden är emellertid ofta eu fråga av betydande ekonomisk

innebörd. Även härutinnan måste dock arbetsföreståndaren äga beslutande­

rätt, om han skall kunna bära arbetsgivarens fulla ansvar för lagens efter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

272

levnad. Det är heller icke uteslutet, att arbetsgivaren kan genom direktiv

eller på annat sätt ålägga arbetsföreståndaren att iakttaga sådan återhåll­

samhet i fråga om vidtagande av skyddsåtgärder, att sundheten och säker­

heten i arbetet kan i hög grad äventyras. Att arbetsföreståndaren under

sådana förhållanden ändock skall taga ansvar i stället för arbetsgivaren

synes oskäligt.

Det är vidare att märka, att därest en arbetsgivare underlåter att vidtaga

viss skyddsåtgärd, han kan av yrkesinspektör förbjudas att exempelvis an­

vända viss lokal eller bedriva visst arbete. Därest arbetsgivaransvaret jäm­

likt arbetarskyddslagen överflyttades till särskild arbetsföreståndare, skulle

dylikt förbud riktas mot denne. Då det emellertid är arbetsgivaren, som

driver verksamheten, synes ett dylikt förbud näppeligen kunna riktas mot

arbetsföreståndaren.

Det måste också anses naturligt, att när arbetsgivare ålagts vissa för­

pliktelser i skyddshänseende, dessa förpliktelser också skola åvila den som

är den verklige företagaren, d. v. s. den för vars räkning arbetet ytterst sker.

Det är denne som skall tillse, att sådana åtgärder vidtagas, att arbetstagaren

ej utsättes för skada i arbetet, och från denna skyldighet skall han ej kunna

fritaga sig genom att av organisatoriska eller andra skäl i förhållande till

arbetstagaren inskjuta en mer eller mindre osjälvständig mellanman. Ett

annat betraktelsesätt skulle kunna medföra risk för att rätten till den för­

mån man velat bereda arbetstagarna genom skyddslagstiftningen bleve

illusorisk.

Kommittén uttalar härefter att med hänsyn till de nu anförda skälen en

överflyttning av ansvaret icke borde kunna ske i vad anginge åtgärder som

avsåge att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Saken ställde sig nå­

got annorlunda, när det gällde lagens ordningsföreskrifter och därmed jäm­

förliga bestämmelser. Iakttagandet av dessa hörde nära samman med de

förpliktelser, som vanligen åvilade en arbetsledare, och vore ej heller för­

enat med utgifter av nämnvärd storlek. Ifrågavarande bestämmelser vore

också jämförbara med bestämmelserna i arbetstidslagarna, där överflytt­

ning av arbetsgivarens ansvar kunde ske. Med hänsyn till det anförda an-

såge kommittén att möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret å arbets­

föreståndare borde beredas beträffande vissa av arbetarskyddslagens be­

stämmelser. Rörande frågan vilka bestämmelser som borde hänföras till

den grupp, där överflyttning skulle kunna äga rum, anför kommittén

följande.

En överflyttning av arbetsgivaransvaret synes böra möjliggöras huvud­

sakligen i vad avser de egentliga ordningsföreskrifterna i lagen, såsom be­

träffande uppsättande av vissa anslag, fullgörande av viss anmälnings­

skyldighet och insändande av byggnadsförslag för granskning. Vidare bör

det lämpligen kunna åläggas arbetsföreståndare att iakttaga vad i lagen

stadgas om begränsning av arbetstiden för och om läkarkontroll över ar­

betstagare, som sysselsättas i hälsofarligt arbete. Åt arbetsföreståndare bör

jämväl kunna uppdragas att övervaka, att lagens bestämmelser om raster,

natt- och veckovila iakttagas liksom även att flertalet av de bestämmelser,

som avse minderårigas och kvinnors användande i arbete, efterlevas. Slut­

ligen bör till särskild arbetsföreståndare kunna överflyttas ansvaret för att

Kungl. Mnj:ts proposition nr 2!)8.

273

de skyldigheter, som åvila arbetsgivare att bereda tillsynsorgan tillträde

till arbetsställe, tillhandagå dessa med erforderliga upplysningar samt till­

handahålla inspektionsbok och författningar vid arbetsstället, bliva iakt­

tagna. Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att en överflyttning av

arbetsgivaransvaret enligt kommitténs mening bör kunna ske i fråga om

alla sådana bestämmelser i lagen, som i regel äro direkt straffbelagda.

Kommittén anför vidare att för överflyttning av arbetsgivaransvaret å

arbetsföreståndare borde — i likhet med vad som gällde enligt arbetstids­

lagarna — krävas medgivande av arbetsrådet i det särskilda fallet. Såsom

allmänna riktlinjer för arbetsrådets prövning av frågan, vem som borde

godtagas såsom arbetsföreståndare, borde enligt kommitténs mening bl. a.

gälla att vederbörande själv förklarat sig villig att ikläda sig ifrågavarande

ansvar, att han hade rätt att anställa och avskeda arbetstagare samt att

han omhänderhade den direkta ledningen av arbetet och i fråga om dess

anordnande och bedrivande intoge en relativt självständig ställning gent­

emot arbetsgivaren. Kommittén fortsätter härefter.

Bland personer, som i främsta rummet torde böra ifrågakoimna såsom

arbetsföreståndare, anser kommittén böra nämnas ett bolags verkställande

direktör samt fabriks- eller platschef vid anläggning, som tillhör ett större

företag eller som är belägen på avsevärt avstånd från bolagets huvudkon­

tor eller arbetsgivarens hemvist. Vidare kunna nämnas filialchefer vid

större affärsföretag, särskilt där dessa ha filialer på olika platser i landet.

Såsom arbetsföreståndare vid jordbruk torde företrädesvis böra godtagas

förvaltare eller inspektörer. Inom byggnads- och anläggningsverksamhet,

som av ett och samma företag bedrives på olika arbetsplatser samtidigt och

där fördenskull en överflyttning av arbetsgivaransvaret till särskild arbets­

föreståndare är önskvärd, synes högste arbetsledaren på respektive arbets­

plats böra kunna ifrågakomma.

Kommittén framhåller att den föreslagna överflyttningen av arbetsgivar­

ansvaret medförde att lagens straffbestämmelser på de områden som över­

flyttningen avsåge komme att gälla arbetsföreståndaren i stället för arbets­

givaren. Därvid vore emellertid att märka att om arbetsföreståndaren före­

tagit eller underlåtit något på uttrycklig order av arbetsgivaren, ansvaret

jämlikt arbetarskyddslagen torde åvila arbetsgivaren. Därmed vore emel­

lertid icke sagt, att arbetsföreståndaren i sådant fall vore fritagen från

straff enligt allmän lag. Kommittén påpekar i detta sammanhang att

bestämmelserna om överflyttning icke avsåge att reglera frågan, huruvida

skadeståndsanspråk kunde göras gällande mot arbetsgivare i anledning av

skada, som tillskyndats arbetstagare genom arbetet hos arbetsgivaren.

Vad angår verksamhet, som bedrives av staten eller

k o in in u n, har för kommittén framhållits, att det stundom vore svårt

att avgöra vem som kunde anses såsom arbetsföreståndare i lagens mening.

Kommittén anför i denna fråga följande.

18 Bihang titt riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Att giva eu tillfredsställande allmängiltig definition på begreppet arbets­

föreståndare erbjuder stora svårigheter. Med arbetsföreståndare för viss

verksamhet (företag) torde i allmänhet böra förstås person, som antor-

trotts den direkta ledningen och förvaltningen av verksamheten. Förutom

att övervaka och bestämma om arbetets anordnande och bedrivande synes

han sålunda i regel böra ha att svara för förvaltning och vård av alla för

verksamhetens drift erforderliga byggnader, maskiner och andra anord­

ningar. Har av organisatoriska eller andra skäl handläggningen av de i en

och samma verksamhet förekommande ärendena fördelats på flera perso­

ner med viss beslutanderätt hos var och en med hänsyn till ärendenas om­

fattning och beskaffenhet, synes detta enligt kommitténs mening få be­

traktas som en för verksamheten intern angelägenhet och följaktligen icke

medföra ändring i det fulla ansvar, som jämlikt den föreslagna lagen bör

åvila den som enligt vad ovan angivits är att betrakta som verksamhetens

arbetsföreståndare.

Yttrandena.

Frågan om överflyttning av arbetsgivaransvaret inom annan verksamhet

än statlig och kommunal sådan behandlas i ganska få yttranden. Social­

styrelsen uttalar att anmärkningar visserligen kunde framställas mot för­

slaget — bl. a. att uppdelningen av ansvaret stundom torde kunna leda

till en viss osäkerhet om ansvarets bärare i särskilda fall — men att be­

hovet av en möjlighet att frigöra arbetsgivare från ett oskäligt ansvar syn­

tes så starkt, att det borde tillgodoses. Förslagets begränsning av ifråga­

varande möjlighet torde även få anses lämplig. Landsorganisationen finner

de skäl som kommittén anfört för en begränsning av möjligheten att över­

flytta ansvaret vara övertygande och har ingen annan erinran mot den före­

slagna gränsdragningen än att 7 § i kommittéförslaget enligt organisatio­

nens mening borde hänföras till de bestämmelser, beträffande vilka ansva­

ret icke kunde överflyttas. Svenska arbetsgivareföreningen berör i sitt ytt­

rande icke bestämmelserna om överflyttning av arbetsgivaransvaret.

Vidsträcktare möjlighet att överflytta arbetsgivar­

ansvaret än kommittén föreslagit ifrågasättes i några yttranden. Så­

lunda uttalar Stockholms handelskammare att varken de i delegationsrät­

ten företagna begränsningarna eller den motivering för bibehållande av

objektivt arbetsgivaransvar överhuvud taget, som kommittén anfört, vore

bärande ur praktiska eller ens rent teoretiskt straffrättsliga synpunkter.

För att straffhotet och straffpåföljden för det allmänna rättsmedvetandet

skulle framstå såsom berättigade och därmed överhuvud taget kunna fylla

sina funktioner, syntes det icke blott naturligt utan även nödvändigt, att

ansvaret i arbetarskyddshänseende finge överföras på sådan arbetsföre­

ståndare, som hade möjlighet att praktiskt utöva den tillsyn och vidtaga

de åtgärder, som lagen föreskreve. Om nämnde arbetsföreståndare intoge

en tillräckligt självständig ställning, borde han kunna bära hela ansvaret

i skyddshänseende och icke, som kommittén föreslagit, allenast för iakt-

275

lagandet av rena ordningsföreskrifter. Handelskammaren kunde icke finna

något bärande skäl varför icke i dylika fall den av arbetsrådet godkände

arbetsföreståndaren skulle i straffrättsligt hänseende lika väl kunna svara

för brott mot sådana förbud eller föreskrifter, vilka på förekommen an­

ledning utfärdats av tillsynsmyndigheten, som för förseelser mot de i lagen

direkt straffbara handlingarna.

Handelskammaren erinrar i detta sammanhang om att den jämte andra

näringsorganisationer i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1943 hemställt om

utredning för åstadkommande av en efter nutida förhållanden avpassad

reglering inom näringslagstiftningen dels av frågan om näringsidkares och

därmed jämförliga personers straffrättsliga ansvar och dels av frågan om

vem som skulle bära det straffrättsliga ansvaret för juridiska personers

handlingar. Dessa spörsmål vore alltjämt olösta, och de nuvarande förhål­

landena måste anses vara i hög grad otillfredsställande.

Skånes handelskammare anser skäl icke föreligga att begränsa rätten att

delegera arbetsgivaransvaret så snävt som skett. Ett mycket stort antal

företag vore nämligen numera av sådan storlek att företagsledaren meren­

dels saknade möjlighet att personligen kontrollera lagens efterlevnad å

olika arbetsplatser. Handelskammaren ville i detta sammanhang erinra

om den av Stockholms handelskammare omnämnda framställningen. Det

vore ytterligt angeläget att frågan om det straffrättsliga ansvaret för juri­

diska personers handlingar bleve löst.

Kommerskollegium, som finner sistnämnda fråga böra göras till föremål

för ytterligare beaktande, framhåller att de av kommittén åberopade skälen

mot överflyttning av ansvaret på arbetsföreståndare i enskild tjänst även

kunde anföras i avseende å allmän tjänst. Arbetsföreståndare i sådan tjänst

hade emellertid utan vidare förklarats skola anses som arbetsgivare. De

anförda motiven mot en ytterligare utsträckning av den i enskild tjänst

anställde arbetsföreståndarens ansvarighet syntes alltså knappast vara

generellt hållbara. Det ifrågasattes därför, om icke redan av detta skäl

arbetsrådet borde få friare händer än enligt förslaget.

Kooperativa förbundets stgrelse anför, att det syntes önskvärt och lämp­

ligt, att överflyttning av arbetsgivaransvaret på arbetsföreståndare skulle

kunna ske även beträffande bestämmelser som rörde förekommande av

ohälsa och olycksfall i arbete samt lokaler in. m. I motsats till kommittén

hade styrelsen den uppfattningen att, om ansvaret lades på den som hade

den direkta ledningen av verksamheten, all anledning funnes förutsätta

att arbetsgivarens förpliktelser i nämnda avseenden bättre uppmärksam­

mades än om ansvaret lades på delägare eller styrelseledamot, som kanske

befunne sig på annan ort än där verksamheten bedreves och som icke be-

sutte erforderliga kunskaper angående lagstiftningen och kännedom om

de lokala förhållandena. Arbetsrådets godkännande av föreslagen arbets­

föreståndare borde under alla förhållanden vara eu tillräcklig spärr mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

276

befarat bulvanförhållande. Styrelsen föresloge med hänsyn till det anförda

att bestämmelserna angående överflyttning av arbetsgivaransvaret erhölle

en mera vidsträckt omfattning.

Kommitténs förslag om överflyttning av arbetsgivaransvaret avstyr-

kes helt av tjänstemännens centralorganisation, som inledningsvis erinrar

om att Daco i yttrande över en motion vid 1943 års riksdag i samma fråga

avvisat tanken på en överflyttningsrätt. Den av kommittén föreslagna ut­

formningen gåve visserligen icke anledning till samma farhågor som fram­

förts i anledning av nämnda motion, men en viss oklarhet om vad bestäm­

melsen kunde medföra föreiåge alltjämt, och organisationen ansåge sig där­

för principiellt böra intaga samma ståndpunkt som Daco tidigare givit ut­

tryck åt. Bestämmelsen syntes ingalunda nödvändig, utan frågan borde

kunna regleras på samma sätt som hittills.

I yttranden av armé-, marin- och flggförvaltningarna, försvarets fabriks-

stgrelse, väg- och vattenbijggnadsstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län

och landstingsförbundet hemställes att innebörden av arbetsföre-

ståndarbegreppet inom statlig och kommunal verk­

samhet måtte närmare klargöras. Marinförvaltningen erinrar härvid

om att inom den statliga verksamheten befogenheterna i ekonomiskt av­

seende vore begränsade för de personer, som kunde ifrågakomma såsom

arbetsföreståndare. Förvaltningen uttalar vidare att arbetsföreståndarska-

pet inom statens verksamhet borde bindas vid särskilda befattningar och

att det borde tillkomma Kungl. Maj :t att bestämma, med vilka befattningar

arbetsföreståndarskapet för viss verksamhet skulle vara förenat.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommittén har bibehållit den i gällande lag upptagna före­

skriften att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommun

arbetsföreståndaren skall anses såsom arbetsgivare. Efter mönster av arbets­

tidslagarna har kommittén därjämte föreslagit att även i andra fall arbets­

givaransvaret skall kunna i viss utsträckning överflyttas å särskild arbets­

föreståndare. Tanken att öppna eu sådan möjlighet har föranlett invänd­

ningar endast från tjänstemännens centralorganisation, som ansett en viss

oklarhet föreligga om vad bestämmelsen kunde medföra och ansett frågan

böra kunna regleras på samma sätt som hittills. Vad kommittén anfört till

stöd för att möjlighet bör finnas att i viss omfattning överflytta arbets­

givaransvaret synes mig emellertid ådagalägga att ett behov av bestämmel­

ser i ämnet föreligger.

Vad beträffar den omfattning, i vilken arbetsgivaransvaret skall kunna

överflyttas, råda i viss mån delade meningar. Kommittén har ansett, att en

överflyttning borde kunna medgivas endast i fråga om mera ordningsbeto-

nade föreskrifter i lagen, medan däremot ansvaret för vidtagande av åt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

277

gärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall alltid borde falla å arbets­

givaren. I åtskilliga yttranden har påyrkats, alt även i sistnämnda avseende

en överflyttning av arbetsgivaransvaret borde få ske. Därvid har bl. a.

påpekats, att i fråga om verksamhet som bedrives av staten eller kommunen

någon som helst begränsning i arbetsföreståndarens ansvar icke gjorts i

lagen.

I anledning av sistnämnda påpekande vill jag till en början erinra, att

enligt den nu gällande lagen tvångsåtgärder mot statlig myndighet för att

framtvinga åtgärder av nu avsedd art icke kunna tillgripas. I det före­

gående har jag närmare utvecklat skälen för att ett sådant undantag allt­

jämt bör gälla. Att i fråga om verksamhet som bedrives av staten ansva­

ret för lagens efterlevnad lägges å vederbörande arbetsföreståndare inne­

bär därför väsentligen att denne utsätter sig för straffpåföljd, om han

åsidosätter direkt straffbelagda arbetarskyddsföreskrifter. Det motsva­

rande borde rätteligen gälla i fråga om verksamhet som bedrives av kom­

mun. Här synes mig den gällande lagen innebära en viss inkonsekvens.

Lagen förutsätter, att ett förbudsförfarande skall kunna tillgripas i fråga

om sådan verksamhet. Såsom lagen är uppbyggd måste detta förbud riktas

mot arbetsföreståndaren och icke mot kommunen såsom sådan. I den mån

förbudet är förenat med villkor om vidtagande av viss åtgärd kan emeller­

tid situationen vara den, att för åtgärdens vidtagande behöves ett beslut

av kommunens beslutande organ. Vid sådant förhållande synes det mig

oegentligt att förbudet riktas mot arbetsföreståndaren. Jag finner förden­

skull påkallat att den nuvarande bestämmelsen i detta hänseende ändras

i sådan riktning att i fråga om verksamhet som bedrives av kommun om­

fattningen av arbetsföreståndares ansvar för arbetarskyddslagens efter­

levnad regleras efter samma linjer som beträffande enskilda arbetsgivare.

Den av kommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken

arbetsgivaransvaret skall kunna överflyttas å särskild arbetsföreståndare

finner jag i allt väsentligt vara tillfredsställande. Samma skäl som jag

nyss anfört beträffande verksamhet, som drives av kommun, tala för att

föreläggande eller förbud, som avser åtgärder i fråga om exempelvis arbets­

lokaler, maskiner och dylikt, bör riktas mot arbetsgivaren själv. Visserli­

gen är det givet, att i många fall vederbörande arbetsföreståndare har så­

dan ställningsfullmakt, alt han själv äger alt vidtaga den åtgärd, som på­

fordrats av vederbörande tillsynsorgan, men det torde vara ogörligt att upp­

ställa några normer, som på ett tillfredsställande sätt avgränsa de fall, då

föreläggandet eller förbudet rimligen borde kunna rikta sig mot arbets­

föreståndaren. Möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret torde därför icke

böra införas för nu avsedda fall. I överensstämmelse med kommittéför­

slaget torde överflyttning böra få ske endast i begränsad utsträckning.

Därvid torde av de i dcparteinenlsförslaget upptagna stadgandena böra

komma i fråga de bestämmelser, som gälla arbetstiden och dess förlägg­

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ning, ävensom föreskrifter som angå minderårigas och kvinnors använ­

dande till arbete. Härjämte bör ansvaret för efterlevnaden av sådana ad­

ministrativa tillämpningsföreskrifter, vilka äro av liknande karaktär som

nyssnämnda stadganden eller mera äro att betrakta som ordningsföreskrif­

ter, böra kunna överflyttas å särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestäm­

melser i sistnämnda hänseende synas kunna meddelas i administrativ

ordning.

Såsom kommittén föreslagit torde i fråga om verksamhet som bedrives av

annan än staten eller kommun överflyttning av arbetsgivaransvaret böra

förutsätta ett medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i det särskilda fallet.

Vid denna prövning synas de av kommittén gjorda uttalandena angående

vem som bör kunna godtagas som arbetsföreståndare böra tjäna till led­

ning. Vad angår spörsmålet om vem som i fråga om statlig eller kommu­

nal verksamhet skall vara att anse såsom arbetsföreståndare torde några

generella regler icke kunna meddelas. I anslutning till vad i ett yttrande

anförts synes det böra övervägas att i instruktioner, reglementen o. d. in­

föra föreskrifter om till vilka befattningar skyldigheten att ansvara fao*

arbetarskyddslagens efterlevnad inom visst verksamhetsområde skall vara

knuten.

Frågan om det straffrättsliga ansvaret i fall där arbetsföreståndare vid­

tagit eller underlåtit en åtgärd på order av arbetsgivaren torde få bedömas

efter samma grundsatser som eljest tillämpas i motsvarande fall.

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.

Kommittén.

Enligt de för kommitténs arbete meddelade direktiven skulle kommittén

ha att pröva, om och i vad mån den svenska arbetarskyddslagstiftningen

borde bringas till närmare överensstämmelse med de av internationella ar­

betsorganisationens konferens antagna konventionsförslagen angående

kvinnors arbete före och efter barnsbörd (Washington, 1919), barns natt­

arbete inom industrien (Washington, 1919), kvinnors nattarbete (reviderad,

Geneve, 1934), minimiålder för barns användande till industriellt arbete

(reviderad, Genéve, 1937), minimiålder för barns användande till icke­

industriellt arbete (reviderad, Genéve, 1937) samt säkerhetsföreskrifter i

byggnadsindustrien (Genéve, 1937). Därjämte framhölls, att kommittén

tillika borde överväga, huruvida några för den svenska lagstiftningen värde­

fulla anvisningar vore att hämta ur vissa angivna av arbetskonferensen an­

tagna rekommendationer.

Kommittéförslaget innebär i åtskilliga hänseenden ett närmande av den

svenska lagstiftningen till ifrågavarande internationella reglering. Kom­

mittén har dock icke ansett sig kunna föreslå så långt gående ändringar,

som skulle erfordras för att möjliggöra ratifikation för Sveriges del av de

279

fem förstnämnda konventionerna. Angående skiljaktigheterna mellan kom­

mittéförslaget och konventionerna torde få hänvisas till betänkandet

s. 391—392, 418, 485, 506 och 722—723. Vad beträffar konventionen

angående säkerhetsföreskrifter i byggnadsindustrien uttalar kommittén, att

den hade för avsikt att taga ställning till ratifikationsfrågan i samband

med ett författningsförslag på detta område, som kommittén sedermera

komme att framlägga.

Yttrandena.

Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet förklarar,

att den ansett sig särskilt böra överväga, om icke genom erforderlig jämk­

ning av kommittéförslaget ratifikation av förevarande konventioner skulle

kunna ske. Dessa överväganden hade emellertid givit negativt resultat, i

det att delegationen icke funnit tillrådligt att påyrka längre gående skydds­

åtgärder än kommittén förordat. Onekligen framstode det såsom anmärk­

ningsvärt, att icke ens en så genomgripande modernisering av arbetar-

skyddslagstiftningen i vårt land, som kommitténs förslag innebure, skulle

möjliggöra ratificering av internationella konventioner på ifrågavarande

område. Huvudanledningen därtill måste enligt delegationens mening sökas

däri, att konventionsförslagen erhållit en alltför detaljerad och, delvis i följd

därav, osmidig avfattning. I detta sammanhang ville delegationen fram­

hålla att det enligt en år 1946 antagen ändring i internationella arbets­

organisationens stadga skulle åligga medlem att till internationella arbets-

byrån avgiva redogörelser bl. a. för de omständigheter som förhindrade eller

fördröjde ratificeringen av en viss konvention. Genom denna bestämmelse

syntes en möjlighet öppna sig att inför organisationen klargöra de om­

ständigheter — ofta av mera bagatellartad beskaffenhet — som hindrade

ett i socialt avseende högt utvecklat land att giva organisationen det stöd,

som en ratifikation innebure. Uteslutas kunde ej heller att genom det

åsyftade stadgandet förutsättningar skulle kunna föreligga för ratificering

av en konvention, även om den nationella lagstiftningen i någon mindre

väsentlig punkt avveke från konventionens bestämmelser.

Ytterligare konventioner.

Efter det kommittén avlämnat sitt betänkande har, såsom i det föregående

berörts, vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Montreal

hösten 1946 antagits tre konventionsförslag, nämligen angående läkarunder­

sökning av barn och minderåriga för utrönande av deras lämplighet för

industriellt arbete, angående läkarundersökning av barn och minderåriga

för utrönande av deras lämplighet för ieke-industriellt arbete och angående

begränsning av barns och minderårigas nattarbete i icke-industriell verk­

samhet. Vid 1947 års riksdag inhämtades riksdagens yttrande över dessa

konventioner. Såsom tidigare nämnts anslöt sig riksdagen därvid till före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

280

dragande statsrådets uttalande, att slutligt ställningstagande till frågan om

ratificering borde anstå, till dess förslag om reviderad arbetarskyddslag-

stiftning komme att föreläggas riksdagen.

Departementschefen.

Arbetarskyddskommittén har icke ansett sig kunna föreslå så avsevärda

jämkningar i den svenska arbetarskyddslagstiftningen, som skulle krävas

för att möjliggöra ratifikation av de i kommitténs direktiv angivna kon­

ventionerna. I yttrande över kommittéförslaget har delegationen för det

internationella socialpolitiska samarbetet förklarat, att den icke funnit till­

rådligt påyrka längre gående åtgärder än kommittén förordat. Även de-

partementsförslaget företer sådana avvikelser från samtliga dessa konven­

tioner, att hinder för ratifikation torde föreligga. På åtskilliga punkter har

jag nämligen funnit, att det skulle medföra bestämda olägenheter att ge­

nomföra sådan ändring i den svenska lagstiftningen, som skulle erfordras

för att bringa densamma i fullständig överensstämmelse med konven­

tionerna. Det nu sagda gäller även beträffande de vid 1946 års konferens

antagna konventionsförslagen. Att Sverige nödgas avstå från det stöd åt

det internationella samarbetet på arbetarskyddets område, som en ratifika­

tion skulle innebära, är självfallet att beklaga. I flertalet fall bottna emel­

lertid hindren för ratifikation icke i att konventionernas huvudprinciper

ej skulle kunna accepteras av vårt land utan sammanhänga närmast med

det detaljerade och alltför osinidiga sätt, på vilket konventionerna utfor­

mats. Sålunda omfatta vissa konventioner även husligt arbete och arbete,

som utföres i arbetstagarens hem, under det att i vårt land arbetarskydds­

lagens bestämmelser om minderåriga och kvinnor icke synts böra utsträckas

till dessa och andra områden, där lagens efterlevnad icke kan verksamt

kontrolleras. Vidare har det allmänt ansetts, att de skiftande förhållandena

inom arbetarskyddslagens vidsträckta tillämpningsområde motiverade möj­

lighet till dispens i större utsträckning än flertalet konventioner medgiva.

Såsom riksdagen år 1947 uttalade skulle säkerligen en bättre uppslutning

kring internationella arbetsorganisationens konventioner kunna åstadkom­

mas, om i dessa inskreves endast de principiellt betydelsefulla stadgandena

och större utrymme lämnades de olika länderna att allt efter rådande för­

hållanden utforma detaljbestämmelserna. Det är att hoppas, att de nyligen

beslutade ändringarna i organisationens stadga skola möjliggöra en sådan

utveckling. III.

III. Specialmotivering till departementsförslaget till arbetarskyddslag

Arbetarskyddskommitténs lagförslag har såsom tidigare nämnts rubriken

»lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (arbetarskyddslag)».

Socialstyrelsen har ställt sig tveksam till lämpligheten av denna rubrik

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

281

och anfört, att det syntes ligga närmast till hands att till officiell rubrik

upphöja den allmänt använda och även av kommittén, ehuru inom paren­

tes, godtagna förkortningen »arbetarskyddslag». Försäkringstjänstemanna-

förbundets skgddsombudsnåmnd har med hänsyn till att lagen i stor ut­

sträckning skulle äga tillämpning å andra än sådana, som brukade beteck­

nas arbetare, ifrågasatt om icke lagen borde rubriceras »lag om arbets-

skydd» eller »arbetsskyddslag».

Departementschefen.

Enligt min mening är det önskvärt, att lagen får en kort rubrik. Det

torde vara svårt att finna en dylik, som helt täcker lagens innehåll. Ehuru

vissa invändningar kunna riktas mot beteckningen »arbetarskyddslag», har

jag ansett densamma kunna godtagas som rubrik, helst som gällande lag

i ämnet i praktiken allmänt går under denna benämning.

Departementsförslagets disposition överensstämmer i huvudsak med

kommitténs förslag. Lagen är indelad i tio kapitel. Efter det inledande

kapitlet om »Lagens tillämpningsområde» följa två kapitel som rubricerats

»Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycks­

fall» och »Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning». I

fjärde och femte kapitlen ha upptagits särskilda bestämmelser angående

minderårigas resp. kvinnors användande i arbete. Sjätte kapitlet innehåller

föreskrifter om »Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare». Det

därpå följande kapitlet har rubriken »Vissa skyldigheter för tillverkare

och försäljare in. fl.». Under rubriken »Tillsyn å lagens efterlevnad» ha

som ett åttonde kapitel sammanförts bestämmelser om tillsynens organisa­

tion samt om tvångsmedel in. in. Nionde kapitlet innehåller ansvarsbestäm­

melser, och i tionde kapitlet, vilket har rubriken »Vissa särskilda bestäm­

melser», ha upptagits stadganden, som icke lämpligen synts böra ingå i

de tidigare kapitlen. Därefter följa slutligen ikraftträdelse- och övergångs­

bestämmelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2US.

1 KAP.

Lagens tillämpningsområde.

1—6

§§.

1 gällande arbetarskyddslag behandlas lagens tillämpningsområde i 1 och

2 §§ samt 7 § 3 mom. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i detta

ämne återfinnas i 1—4 §§ i kommittéförslaget med tillhörande anvisningar.

I departementsförslaget ha de av kommittén föreslagna stadgandena full­

ständigt omarbetats. Därvid ha vissa av de i förslaget under förevarande

rubrik upptagna bestämmelserna överflyttats till andra avsnitt av lagen.

Sålunda ha 2 § b) tredje stycket, 2 § c) 2., 2 § d) andra stycket och 2 § e)

i kommittéförslaget sin motsvarighet i resp. 70 §, 46 §, 17 § andra styc­

282

ket och 22 § i departementsförslaget. Stadgandet i 2 § c) 1. angående hus­

ägares skyldighet att vidtaga vissa skyddsanordningar å byggnad har icke

upptagits i departementsförslaget, enär denna fråga ansetts böra liksom

hittills regleras i byggnadsförfattningarna. Såsom förut nämnts saknar de­

partementsförslaget även motsvarighet till 4 § i kommittéförslaget.

Angående 1—6 §§ i departementsförslaget hänvisas till vad som anförts

i det avsnitt, vari lagens tillämpningsområde behandlats.

I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att arbetstagar-

begreppet närmare ldarlägges i lagen. I likhet med kommittén finner

jag det icke vara möjligt att uttömmande angiva innebörden av detta be­

grepp, helst som frågan i viss utsträckning måste bedömas med hänsyn till

de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. Det får därför lik­

som hittills ankomma på rättstillämpningen att närmare utforma begrep­

pets innebörd. Därvid synes praxis i fråga om tillämpningen av arbetstids-

och olycksfallsförsäkringslagstiftningen kunna tjäna till god ledning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

2 KAP.

Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall.

7 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna om arbetsgivares och ar­

betstagares allmänna skyldigheter kunna betecknas som lagens huvudstad-

ganden. Paragrafen, som motsvarar 3 § i gällande lag, återger med vissa

jämkningar av formell natur innehållet i 5 § första och andra stycket i

kommittéförslaget. Föreskriften i 5 § tredje stycket återfinnes i 39 § i

departementsförslaget.

Vad kommittén i motiveringen anfört om att vissa förpliktelser att vid-

taga hygieniska och sociala anordningar utom arbets­

stället finge anses åvila arbetsgivare har föranlett uttalanden i åtskilliga

yttranden. Sålunda anser kommerskollegium att det förhållandet att främ­

jandet av sådana anordningar kunde anses ligga inom yrkesinspektionens

intressesfär icke finge medföra, att inrättandet av anstalter av allmän

social natur på den ort, där ett arbetsställe vore beläget, skulle få anses

utgöra åtgärder, som ålåge arbetsgivaren på grund av arbetarskyddslagen.

Ett tillmötesgående av en framställning från inspektionens sida om dylika

åtgärder borde, så länge andra lagbestämmelser ej annat föranledde, helt

få bero på arbetsgivarens välvilja och intresse. Svenska arbetsgivareför­

eningen anför att kommittén, enligt vad som för föreningen upplysts, icke

avsett att föreläggande jämlikt 57 § i kommittéförslaget skulle kunna

ifrågakomma beträffande hygieniska eller sociala anordningar utom arbets­

stället. Detta borde på något sätt komma till uttryck i motiveringen till

lagen.

283

Kooperativa förbundets styrelse framhåller i anledning av kommitténs

uttalande att arbetsgivare skulle kunna förpliktas anordna badhus och

barnkrubba utom arbetsstället, att sådan förpliktelse enligt styrelsens me­

ning i första hand borde åvila kommunen. Endast då behovet av anord­

ningen vore ovillkorligen betingat av förhållanden, som vore direkt för­

bundna med själva verksamheten, borde skyldigheten kunna anses åvila

arbetsgivaren.

ih. i -gl

Riksförsäkringsanstalten uttalar att den av kommittén föreslagna lag­

texten icke kunde anses täcka vad i motiveringen anförts om sociala an­

ordningar utanför själva arbetsplatsen. Till 5 § första stycket i kommitté­

förslaget syntes böra fogas en punkt av innehåll att arbetsgivaren hade att

tillgodose arbetstagarnas behov av sociala anordningar utanför arbetsplat­

sen, i den män sådana anordningar kunde anses betingade av arbetet eller

av förhållanden, som vore förbundna med den av arbetsgivaren bedrivna

verksamheten. Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbun-

det, föreningen SAIA och försäkringstjänstemannaförbundcts skyddsom-

budsnämnd anse, att arbetsgivares förpliktelser att vidtaga sociala och hy­

gieniska anordningar borde komma till uttryck i lagtexten. Föreningen

SAIA förordar i detta hänseende ett stadgande av innehåll att arbetsgivaren

även i övrigt skulle ägna uppmärksamhet åt sociala anordningar, som vore

betingade av arbetsförhållandena. Stockholms stads barnavårdsnämnd på­

yrkar införande av skyldighet för arbetsgivare att inskrida i fråga om de

minderåriga arbetstagarnas bostads- och kostförhållanden, att ägna upp­

märksamhet åt deras yrkesutbildning och fritidssysselsättning ävensom att

över huvud främja åtgärder för ungdomens sociala välfärd. Tjänstemän­

nens centralorganisation anser vad kommittén anfört om inrättande av

marketenteri och barnkrubba förtjäna den största uppmärksamhet.

Ett särskilt stadgande om arbetsledares skyldigheter för­

ordas av landsorganisationen, som framhåller att detta yrkande vore moti­

verat främst av psykologiska skäl. Det vore angeläget att aktivera arbets-

ledarnas medverkan i skyddsarbetet. Bestämmelsen i 5 § andra stycket

kommittéförslaget hade utformats främst med tanke på de egentliga arbe­

tarna. Enligt organisationens mening borde i paragrafen om parternas all­

männa skyldigheter upptagas en föreskrift av innehåll att arbetsledare vore

skyldig att i vad på honom ankomme övervaka efterlevnaden av lagens be­

stämmelser och med stöd av dessa meddelade föreskrifter samt att till-

handagå den honom underställda personalen med vägledning, råd och an­

visning.

Mot den av kommittén föreslagna bestämmelsen om arbetstagares

skyldigheter anmärker riksförsäkringsanstalten, att det syntes önsk­

värt att stadgandet kompletterades med den i gällande lag förekommande

föreskriften om skyldighet för arbetare att iaktta tillbörlig försiktighet.

Landsorganisationen anser att i förevarande bestämmelse — i analogi med

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

284

avfattningen av stadgandet för arbetsgivare — ordet »skäligen» borde in­

skjutas före ordet »ankommer». Mot en allmän bestämmelse om skyldighet

för arbetstagare att noga följa meddelade föreskrifter vore eljest intet att

invända. En annan fråga vore i vad mån underlåtenhet därutinnan skulle

medföra straff. Kooperativa förbundets styrelse föreslår att i anvisningarna

till stadgandet angives, att arbetstagare skall vara skyldig att följa även av

arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter, samt att samråd mellan ar­

betsgivare och arbetstagare bör äga rum vid utfärdande av sådana före­

skrifter.

Departementschefen.

Det i första stycket av förevarande paragraf upptagna, med kommitté­

förslagets 5 § första stycket nära överensstämmande stadgandet om arbets­

givares allmänna skyldigheter torde i sak knappast skilja sig från vad som

f. n. gäller. I likhet med kommittén har jag emellertid ansett det böra ut­

tryckligen framhållas att hänsyn skall tagas jämväl till de förhållanden,

varunder arbetet bedrives, och till arbetstagarens personliga kvalifikationer

för arbetet i fråga.

Enighet råder därom att arbetsgivaren bör vara skyldig vidtaga erforder­

liga hygieniska och sociala anordningar på arbetsstället. Däremot äro me­

ningarna delade, huruvida hans förpliktelser i detta hänseende böra sträcka

sig även utanför arbetsstället. Vad kommittén och vissa remissinstanser

anfört om att sådan skyldighet i viss utsträckning bör anses föreligga

synes visserligen i och för sig vara beaktansvärt, men enligt min mening

kan det icke anses lämpligt att i arbetarskyddslagen ålägga arbetsgivare

uttryckliga förpliktelser i detta hänseende. Detta ståndpunktstagande ute­

sluter ingalunda att tillsynsorganen, särskilt socialinspektörerna, böra ägna

uppmärksamhet åt sådana frågor och i den mån det finnes erforderligt

söka väcka arbetsgivarnas intresse för att inrätta anordningar av föreva­

rande art.

Vad angår stadgandet om arbetstagares allmänna skyldigheter delar jag

riksförsäkringsanstaltens mening att det liksom i gällande lag bör utsägas,

att arbetstagare skall iakttaga tillbörlig försiktighet. Däremot torde det

vara överflödigt att, såsom landsorganisationen ifrågasatt, inskjuta ordet

»skäligen» före ordet »ankommer», enär det ligger i sakens natur att av­

görandet av vad som ankommer på arbetstagarna måste grundas på ett

skälighetsbedömande. Ej heller synes det behöva uttryckligen nämnas att

arbetstagare skall följa av arbetsgivaren meddelade skyddsföreskrifter. I

detta sammanhang vill jag framhålla, att det icke minst av psykologiska

skäl torde vara av stor betydelse att arbetsgivaren före utfärdandet av så­

dana föreskrifter i största möjliga utsträckning samråder med represen­

tanter för arbetstagarna.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna avse även sådana arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

285

tagare, som intaga ställning såsom arbetsledare. I viss mån äro dessa att

anse som ställföreträdare för arbetsgivaren. Därav följer, att det i viss ut­

sträckning ingår i deras tjänsteåligganden att beakta de till arbetsgivare

riktade föreskrifterna. Den i andra stycket upptagna bestämmelsen om att

arbetstagare har att iakttaga vad på honom ankommer till förekommande

av ohälsa och olycksfall har givetvis en betydligt vidsträcktare innebörd

för arbetstagare med arbetsledande funktioner. För min del finner jag de

föreslagna bestämmelserna tillfyllest för att markera arbetsledarnas an­

svar för arbetarskyddets tillgodoseende och det synes knappast vara lämp­

ligt att, såsom ifrågasatts, i lagen införa arbetsledarna som en särskild

kategori mellan arbetsgivaren och övriga arbetstagare.

Det ligger i sakens natur, att bestämmelser av den art, som förevarande

paragraf innehåller, måste få en mycket allmän avfattning. Bestämmel­

serna i 8—13 §§ avse att närmare antyda omfånget av arbetsgivares och

arbetstagares skyldigheter och att tjäna till ledning vid utfärdandet av

tillämpningsföreskrifter till lagen. De ha därjämte till syfte att i själva

lagen fästa arbetsgivarnas och tillsynsorganens uppmärksamhet på en del

förhållanden, som det är av särskild vikt att beakta.

8

§•

Såsom framgår av vad jag i det föregående anfört har jag ansett, att

bestämmelser om byggnaders utförande och beskaffenhet icke böra inflyta

i arbetarskyddslagen. Det har emellertid synts lämpligt att i lagen upp­

taga en erinran om att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad

därom må vara särskilt föreskrivet. Denna hänvisning avser i första hand

byggnadsstadgan med tillhörande anvisningar. Det må framhållas, att den

omständigheten att en byggnad uppförts enligt ritningar, som godkänts av

byggnadsnämnden, icke kan anses betaga yrkesinspektören rätten att med

stöd av arbetarskyddslagen ingripa mot missförhållande i fråga om arbets­

lokal, exempelvis om nämnden av förbiseende beviljat byggnadslov, ehuru

byggnaden icke uppfyller de i byggnadsförfattningarna uppställda kraven.

9 §•

Denna paragraf, som motsvarar 5 § g) i gällande lag och 13 § 1 mom.

första stycket i kommitténs förslag, innehåller föreskrifter om personal­

rum och vissa hygieniska anordningar. Frågan om inrättande av förhands-

och sjukrum behandlas vid 13 § i departementsförslaget.

Kommitténs förslag har föranlett vissa påpekanden i remissyttrandena.

Sålunda understryker svenska arbetsgivareföreningen vikten av att vid para­

grafens tillämpning hölles i minnet kommitténs uttalande alt uttrycket »i

erforderlig utsträckning» innebure, att de anordningar, som i stadgandet

avsåges, skäligen kunde anses påkallade med hänsyn till den i 5 § första

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

286

stycket i kommittéförslaget inskrivna skälighetsprincipen. Såsom fram­

hållits i åtskilliga till föreningen inkomna yttranden kunde nämligen så­

dana anordningar endast i mycket begränsad utsträckning påfordras i

mindre företag och i vissa fall icke alls, exempelvis vid vissa anläggnings­

arbeten och vid stenbrytning i s. k. småbrott. Försvarets fabriksstyrelse

anser föreskriften om plats för måltid böra uppmjukas. I de större stä­

derna funnes vanligen i omedelbar närhet av arbetsplatserna god tillgång

till restauranger och matställen. Att i sådana fall för mindre kontor och

verkstäder införa en i det närmaste obligatorisk skyldighet att anordna

matrum syntes väl strängt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att

vid vägunderhållsarbete vägmästarområdet finge anses som arbetsställe i

lagens mening. Med denna tolkning syntes förevarande bestämmelser icke

böra äga tillämpning å varje särskilt arbete av vägunderhålls natur, något

som ej heller vore möjligt i praktiken. Lantarbetsgivareföreningen finner

det motiverat att i anvisningarna påpekas att flertalet av här avsedda an­

ordningar icke kunde tänkas förekomma inom jordbrukets binäringar.

Härjämte må nämnas, att de i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom.

i kommittéförslaget upptagna föreskrifterna i ett stort antal yttranden

utsatts för kritik på olika punkter. Från några håll har i detta samman­

hang ifrågasatts lämpligheten av att intaga ifrågavarande bestämmelser i

en författning av lags karaktär. Kooperativa förbundets styrelse har sålunda

förordat, att föreskrifter i dessa hänseenden meddelas i form av anvis­

ningar.

Departementschefen.

De av kommittén föreslagna allmänna föreskrifterna om personalrum

och hygieniska anordningar ha i departementsförslaget undergått vissa

jämkningar, huvudsakligen av redaktionell natur. Bestämmelserna skilja

sig från vad som f. n. gäller främst därigenom att den nuvarande begräns­

ningen till större arbetsställen slopats. Därjämte ha stadgandena under­

gått vissa andra skärpningar. Förslaget innebär icke att skyldighet skall

föreligga att vid varje arbetsställe vidtaga alla de anordningar, som näm­

nas i paragrafen. Det förutsättes nämligen, att anordningen i fråga kan

anses erforderlig — beträffande vissa här avsedda anordningar lärer så i

regel vara fallet — och att det med hänsyn till förhållandena icke kan an­

ses oskäligt att ålägga arbetsgivaren att vidtaga anordningen. Jag vill emel­

lertid understryka, att förslaget avser att innebära en skärpning av arbets­

givarens förpliktelser i förevarande hänseende. Självfallet böra de krav,

som i det särskilda fallet uppställas på anordningarnas beskaffenhet, vara

beroende av sådana förhållanden som antalet arbetstagare samt arbetets

natur och varaktighet.

Föreskrifterna i 13 § 1 mom. tredje stycket och 2—4 mom. i kommitté­

förslaget ha ansetts vara av den art att de icke böra inflyta i lagen. Med

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

287

hänsyn till det i övergångsbestämmelserna upptagna stadgandet att den

nya lagen icke skall verka rubbning i de bestämmelser, som eljesl i lag

eller författning meddelats i arbetarskyddshänseende, synes hänvisningen

i 13 § 1 mom. andra stycket kommittéförslaget till skogs- och flottleds-

härbärgeslagarna icke vara erforderlig.

10 och 11 §§.

Dessa paragrafer, vilka närmast motsvara 4 och 5 §§ i gällande lag, inne­

hålla vissa föreskrifter om vad som särskilt skall iakttagas till förebyg­

gande av ohälsa och olycksfall. Paragraferna bygga huvudsakligen på 14

och 16 §§ i konmiittéförslaget. Övriga i sistnämnda paragrafer upptagna

bestämmelser ha — bortsett från 14 § 1) och 16 § 13 mom. som motsvaras

av 12 § i departementsförslaget — icke ansetts böra inflyta i själva lagen.

Däremot synas de med några mindre jämkningar böra upptagas i den all­

männa tillämpningskungörelsen till lagen.

Av de i 10 och 11 §§ intagna stadgandena har 10 § första stycket sin

närmaste motsvarighet i 11 § 1 mom. a) andra stycket och 14 § c) i kom­

mittéförslaget. 10 § andra stycket motsvarar 14 § a) och b) samt 16 §

12 mom. i kommittéförslaget. Innehållet i 10 § tredje stycket anknyter till

kommittéförslagets 14 § d) och g). 10 § fjärde stycket motsvaras av 11 §

4 inom., 13 § 3 mom. och 14 § k) i kommittéförslaget, 10 § femte stycket

av 14 § i), 11 § första stycket av 16 § 1, 2, 4 och 5 mom. samt 11 § andra

stycket av 16 § 3 och 9—11 mom. ävensom 14 § e) i kommittéförslaget.

Utöver de mera allmänna föreskrifter, som avses skola upptagas i den

allmänna tillämpningskungörelsen, torde i viss utsträckning särskilda före­

skrifter vara erforderliga beträffande vissa maskiner, tryckkärl o. d. även­

som i fråga om vissa slag av arbeten. Härom hänvisas till 14 § departements­

förslaget.

12

§.

Paragrafen, som innehåller föreskrifter om personlig skyddsutrustning,

motsvarar 14 § 1) och 16 § 13 mom. i kommittéförslaget.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha berörts i åtskilliga ytt­

randen. Stötens institut för folkhälsan anser sålunda uttrycket »speciell

skyddsutrustning» för undvikande av missförstånd böra utbytas mot »per­

sonlig skyddsutrustning». Svenska arbetsgivareföreningen finner det ange­

läget att i anvisningarna utsäges att förevarande bestämmelser icke avse

sådana persedlar, som kunna räknas till den personliga klädseln. Värm­

lands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening anser förslaget

medföra risk för att exempelvis skogsarbetarna komrne att resa krav på

att arbetsgivarna skulle hålla dem med en del av den personliga utrust­

ning, som det enligt gängse praxis hittills alltid ankommit på arbetaren

att själv hålla. Lantbruks förbundet och lantarbetsgivaref öreningen uttala,

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

288

att ifrågavarande bestämmelser icke borde äga tillämpning å jordbruket

med binäringar. Sistnämnda organisation anför härjämte att kommitténs

uttalande i anvisningarna, att vissa slag av skodon vore att hänföra till

personlig skyddsutrustning, kunde komma att av arbetstagarna tagas till

intäkt för krav på att arbetsgivaren skulle hålla dem med vattentäta sko­

don vid dikningsarbete eller blött arbete på åkern, något som skulle strida

mot all sedvänja och väl ej heller avsetts av kommittén.

Svenska gruvföreningen anser att frågan om vem som skall bekosta ut­

rustningen icke borde regleras i lag utan genom avtal. Landsorganisatio­

nen yrkar å sin sida att uttrycket »såvida ej annan överenskommelse

därom träffats» måtte uteslutas. Självfallet borde avtal kunna träffas i

förevarande hänseende, men det behövde icke angivas i lagen att, om så

skett, arbetsgivaren icke svarade för utrustningen.

Förslaget om införande av kontroll över sådan utrustnings beskaffen­

het hälsas med tillfredsställelse av landsorganisationen, som emellertid an­

ser att förbudet mot att, där godkännande föreskrivits, tillhandahålla ut­

rustning av icke godkänd typ borde göras direkt straffsanktionerat. Orga­

nisationen framhåller vidare, att den icke hade något att erinra mot en

bestämmelse om skyldighet att använda skyddsutrustning, men att stad­

gandet borde begränsas till föreskriven sådan utrustning.

Departementschefen.

I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i lagen upptages ett

särskilt stadgande om arbetsgivares skyldighet att tillhandahålla sådan

speciell skyddsutrustning, som är avsedd att bäras av arbetstagare. I en­

lighet med vad i ett yttrande föreslagits synes dylik utrustning böra be­

nämnas personlig skyddsutrustning. Stadgandet omfattar endast sådan ut­

rustning, som är speciellt avsedd till skydd mot ohälsa eller olycksfall i

arbete. Hit höra sålunda exempelvis icke sådana persedlar som sedvanliga

regnplagg, pälsar, pjäxor, stövlar eller vanliga handskar. Förslaget inne­

bär att arbetsgivaren, då personlig skyddsutrustning erfordras, är ansvarig

för att arbetstagare äger tillgång därtill. Något hinder föreligger ej att par­

terna överenskomma att arbetstagaren skall betala ersättning för denna

förmån. Arbetsgivarens skyldighet att tillhandahålla utrustningen bör

emellertid vara oberoende av, huruvida den ersättning, som kan ha avta­

lats, erlägges eller icke.

Med hänsyn till vikten av att tillhandahållen skyddsutrustning erbjuder

betryggande skydd och även i övrigt är lämplig, finner jag i likhet med

kommittén särskild kontroll över sådan utrustnings beskaffenhet vara på­

kallad. Såsom kommittén föreslagit bör kontrollen ankomma på arbetar-

skyddsstyrelsen, som bör ha befogenhet föreskriva att visst slag av skydds­

utrustning skall vara av godkänd typ. Bestämmelser härom torde böra ut­

färdas i administrativ ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

289

Någon anledning att, såsom i ett par yttranden ifrågasatts, undantaga

jordbruket med binäringar från föreskrifterna om personlig skyddsutrust­

ning synes icke föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208.

13 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om åtgärder för den första hjäl­

pen vid olycks- och sjukdomsfall. Paragrafen motsvarar 5 § h) i gällande

lag samt 13 § 1 mom. tredje punkten och 17 § i kommitténs förslag.

Vad kommittén föreslagit har föranlett erinringar i åtskilliga yttranden.

Förste provinsialläkarna i Uppsala och Västernorrlands län anse att, i

överensstämmelse med vad som gäller inom handelsflottan, bestämmelser

borde införas om att en industri av viss storlek och karaktär skulle ha en

viss typ av utrustning och att, där icke någon förbandskunnig funnes an­

ställd, viss person skulle utses att handha utrustningen och ansvara för

att den vore i gott stånd.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet, vars yttrande i denna del åbe­

ropas av landsorganisationen, ifrågasätter, om icke i lagen eller i anvis­

ningarna borde föreskrivas att arbetsgivare skulle vara skyldig att utrusta

varje enskild skogsarbetare med första förband i de fall arbetaren syssel­

sattes långt borta från förläggningen.

Riksförsäkringsanstalten påpekar, att enligt den av kommittén föreslagna

lydelsen av 17 § någon skyldighet för arbetsgivaren att tillse att tillgäng­

lig' förbandsmateriel på lämpligt sätt kunde komma till användning icke

förelåge vid de mindre arbetsställena. Enligt anstaltens mening borde

emellertid vid varje arbetsställe, förutom erforderlig utrustning, finnas

någon person, som på nöjaktigt sätt kunde använda inaterielen och lämna

en första hjälp vid sjukdoms- och olycksfall. Stadgandet syntes därför böra

omredigeras. Även statens institut för folkhälsan och föreningen SAIA

anse, att vid samtliga arbetsplatser borde finnas någon som kunde lämna

första hjälp, även om man vid de mindre företagen icke kunde ställa lika

stora krav på kunnighet i berörda hänseende som vid de större.

Några yrkesinspektörer uttala att det i 17 § andra stycket förekom­

mande uttrycket »där ett större antal arbetstagare sysselsättas» borde utgå,

enär arbetets farlighet mera än arbetarantalet borde vara bestämmande

för kravet på förbandskunnig personal. Lantarbetsgivareföreningen och

föreningen skogsarbeten framhålla att det ofta torde ställa sig svårt att

uppfylla föreskriften om förbandskunnig personal inom jordbruket och

skogsbruket. Ordet »skall» syntes därför lämpligen böra utbytas mot »bör».

Svenska arbetsgivareföreningen anser att i anvisningarna borde intagas ett

påpekande alt arbetstagare vore skyldig all underkasta sig sådan utbild­

ning, som kunde erfordras för att stadgandet skulle kunna uppfyllas. Sta­

tens institut för folkhälsan, landsorganisationen och arbetarnas samarit

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1048. 1 sand. Nr 208.

290

förbund föreslå att uttrycket »sjukvårdskunnig» införes i stället för »för-

bandskunnig». Sistnämnda organisation anser det böra uttalas i motive­

ringen till lagen, att den som skulle handha sjukvården på eu arbetsplats

borde ha genomgått sådan samaritutbildning, som godkänts av Sveriges

läkarförbund eller medicinalstyrelsen. Landsorganisationen uttalar, att åt­

minstone i anvisningarna borde stadgas, att det ålåge arbetsgivare att, där

ej särskild personal funnes anställd för ändamålet, verka för att utbild­

ning skedde av erforderligt antal arbetstagare. Riksförsäkringsanstalten

förordar en föreskrift om att personal, som kunde utföra konstgjord and­

ning, borde finnas vid större arbetsställen.

Slutligen må nämnas att i några yttranden föreslås begränsning av den

i 17 § tredje stycket i kommittéförslaget föreskrivna skyldigheten att upp­

sätta anslag. Därjämte framhålles att det ibland kunde vara lämpligare

att såsom ansvarig för utrustningen angiva innehavaren av viss befattning

än namnet på viss person.

Departementschefen.

Då det icke synts erforderligt att i lagen upptaga detalj föreskrifter i före­

varande ämne, har i nära anslutning till gällande lag denna paragraf i

departementsförslaget erhållit en mera allmänt hållen avfattning än i kom­

mittéförslaget. Innebörden av de förpliktelser som härigenom ålagts ar­

betsgivare torde böra närmare utvecklas i den allmänna tillämpningskun-

görelsen till lagen. Därvid synes till en början böra upptagas en föreskrift

om förbandsmateriel och annan utrustning av ungefär sannna innehåll som

17 § första stycket i kommittéförslaget. Beträffande vissa slag av verksam­

het kan det måhända vara lämpligt att arbetarskyddsstyrelsen i anvisnings-

form utfärdar normalföreskrifter angående utrustningens omfattning och

beskaffenhet. Därvid synes vad i yttrandena anförts om skyldighet för ar­

betsgivare att i vissa fall utrusta varje enskild skogsarbetare med första

förband förtjäna att övervägas. Ehuru starka skäl onekligen tala för den

av riksförsäkringsanstalten och ett par andra remissinstanser uttalade me­

ningen att vid varje arbetsställe borde finnas någon som på nöjaktigt sätt

kunde använda materielen, kan jag icke förorda en föreskrift av detta

innehåll, enär ett dylikt krav lärer vara omöjligt att upprätthålla i prak­

tiken. I tillämpningskungörelsen synes emellertid i huvudsaklig överens­

stämmelse med vad kommittén föreslagit böra stadgas att personal med

för ändamålet erforderlig sjukvårdskunnighet skall vara att tillgå vid ar­

betsställe, där ett större antal arbetstagare sysselsättes eller där eljest sär­

skilda omständigheter så påkalla. Hur omfattande sjukvårdskunnighet som

skall krävas blir självfallet beroende av de risker, som äro förbundna med

arbetet, och av arbetsställets storlek. I flertalet fall lärer en enklare sama­

ritutbildning vara tillräcklig. Kungörelsen torde vidare böra innehålla bl. o.

en föreskrift om att lämpligt förbands- eller sjukrum skall finnas vid ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

betsställe med ett större antal arbetstagare, om förhållandena föranleda

därtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

291

14 §.

I denna paragraf stadgas, att närmare föreskrifter i de ämnen, som be­

handlas i 8—13 §§, meddelas av Kungl. Maj:t. Här åsyftas dels allmänna

föreskrifter, som avses skola inflyta i den allmänna tillämpningskungörel-

sen, och dels speciella föreskrifter, som angå visst slag av arbete, visst slag

av maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller visst ämne eller material.

15 §.

Denna paragraf, som motsvarar 25 § 2 mom. i kommitténs förslag och

7 § 2 mom. i gällande lag, innehåller såsom ett komplement till 14 § be­

myndigande för Kungl. Maj :t att under vissa förutsättningar förbjuda över­

låtelse och upplåtelse av maskiner in. in. Paragrafen har avfattats i nära

anslutning till motsvarande stadgande i gällande lag med den avvikelsen

att bemyndigandet i enlighet med vad kommittén föreslagit utsträckts att

omfatta även ämne och material.

16 §.

I denna paragraf, vilken ersätter 15 § 2 mom. och 25 § 3 mom. i kom­

mitténs förslag samt 41 § andra stycket i gällande lag, bemyndigas Kungl.

Maj:t att föreskriva villkor för eller förbjuda arbetstagares användande

till synnerligen farliga arbeten. Paragrafen åsyftar främst att bereda möj­

lighet att i fråga om synnerligen hälsofarliga arbeten föreskriva obligato­

risk läkarundersökning före anställningen och periodiskt under anställ­

ningen. Den med stöd av motsvarande stadgande i gällande lag utfärdade

kungörelsen den 2 december 1938 (nr 711) omfattar arbete som medför

synnerlig fara för uppkomst av blyförgiftning eller stendammslunga. Pröv­

ningen av frågan, vid vilka arbetsställen sådan fara föreligger, har därvid

överlämnats till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I enlighet med vad

kommittén torde ha avsett anser jag att ett liknande förfarande bör kunna

tillämpas även i fortsättningen. För att möjliggöra detta har paragrafens

avfattning jämkats i förhållande till 25 § 2 mom. i kommittéförslaget. Då

16 § i departementsförslaget lärer inrymma befogenhet för Kungl. Maj:t

att utfärda bestämmelser av den art som upptagits i 15 § 2 mom. i kom­

mittéförslaget, har sistnämnda stadgande icke ansetts behöva inflyta i

lagen.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.

17 och 18 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 18 § i kommittéförslaget, innehålla före­

skrifter om raster och arbetspauser. I gällande lag finnes ett stadgande om

raster i 5 § i) men icke någon föreskrift om arbetspauser. Angående inne­

börden av departementsförslaget hänvisas till vad som tidigare anförts i

avsnittet om raster och arbetspauser. I fråga om stadgandet i 17 § tredje

stycket må tilläggas, att enligt min mening den omständigheten att arbe­

tet är av sådan beskaffenhet, att det icke kan avbrytas, icke ensam utgör

tillräckligt skäl för att utbyta rast mot ledighet av förevarande slag. I dylika

fall är det nämligen i viss utsträckning möjligt att bereda arbetstagarna

rast genom att insätta avbytare. Endast om avlösning icke kan ordnas eller

icke skäligen påfordras bör utbyte av rast mot annan ledighet få äga rum.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande be­

stämmelser rörande raster finnas i vissa författningar särskilda stadgan-

den i detta ämne. Dessa stadganden torde böra bibehållas.

19 och 20 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvara 19—21 §§ i kommitténs förslag och

5 § k) i gällande lag, meddelas bestämmelser om ledighet för nattvila.

Beträffande bestämmelsernas innehåll hänvisas till den tidigare lämnade

redogörelsen.

21

§.

Angående de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om veckovila,

vilka nära överensstämma med 22 § i kommitténs förslag och 5 § 1) i gäl­

lande lag, hänvisas till vad som förut anförts.

4 KAP.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete.

22

§.

I denna paragraf föreskrives — liksom i 2 § e) i kommitténs förslag

och 8 § i gällande lag -— att med minderårig förstås den som ej fyllt 18 år.

Det har icke synts erforderligt att i lagen upptaga den i gällande lag före­

kommande definitionen av begreppet arbetstid.

293

23—25 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 26 och 27 §§ i kommitténs förslag samt

9 § första stycket, 10 § första stycket, 11 § och 12 § första och andra

styckena i gällande lag, innehålla bestämmelser om minimiålder för an­

vändande i arbete.

Utöver vad som tidigare anförts rörande dessa bestämmelser må beträf­

fande 25 § i departementsförslaget framhållas, att kommittén såsom exem­

pel på underjordsarbete, som borde likställas med arbete under jord i

gruva och stenbrott, nämnt tunnelarbete vid kraftstationsbyggen, arbete

med anordnande av arbets- och förrådslokaler i berg samt brunnsgrävning.

För min del finner jag det vara något tveksamt, om brunnsgrävning bör

hänföras till denna grupp, men då dylikt arbete åtminstone i vissa fall

torde kunna vara förenat med risker, vilka äro likartade med dem som

föreligga vid gruvarbete under jord, samt enhetliga regler såvitt möjligt

böra gälla, har jag icke något att erinra mot kommitténs uttalande på

denna punkt. Jag är likaledes ense med kommittén därom att arbete i berg­

verkstäder icke bör jämställas med arbete av ifrågavarande slag.

26 §.

Denna paragraf, som motsvarar 29 § i kommittéförslaget samt 13 §

första stycket och 15 § i gällande lag, innehåller dels en allmän föreskrift

angående minderårigs användande till arbete och dels bemyndigande för

Kungl. Maj:t att föreskriva villkor för eller helt förbjuda minderårigs an­

vändande till synnerligen farliga arbeten. Bestämmelserna överensstämma,

bortsett från några smärre formella jämkningar, helt med de nu gällande

stadgandena. Kommittén har föreslagit att den med stöd av motsvarande

bemyndigande i gällande lag utfärdade kungörelsen den 26 september 1930

(nr 344) angående förbud mot minderårigs användande till vissa farliga

arbeten skall ersättas av en ny kungörelse i ämnet. Denna fråga torde få

anmälas i sinom tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

27—30 §§.

I dessa paragrafer, vilka anknyta till 28 och 36—39 §§ i kommittéför­

slaget samt 9 § andra stycket, 10 § andra stycket, 12 § tredje stycket, 35 §,

36 § andra stycket och 40 § i gällande lag, meddelas föreskrifter om min­

derårigs arbetsbok och om läkarkontroll över minderåriga. Såsom fram­

går av vad jag tidigare anfört har jag ansett, att endast huvudgrunderna

på förevarande områden böra upptagas i själva lagen och att övriga be­

stämmelser, vilka erfordras, böra utfärdas i administrativ ordning.

I den tidigare lämnade redogörelsen har icke berörts en av kommittén

föreslagen ändring i fråga om gottgörelse till besiktningsläkare. Enligt gäl­

lande bestämmelser äger besiktningsläkare uppbära arvode för själva be­

294

siktningen, ersättning för resekostnader samt gottgörelse för färd till och

från besiktningen. Resekostnaden bestrides av statsmedel, men arvodet

och färdgottgörelsen skola erläggas av arbetsgivaren. Kommittén har före­

slagit att den nuvarande färdgottgörelsen skall utbytas mot traktaments-

ersättning av allmänna medel enligt allmänna resereglementets bestäm­

melser. Som skäl härför har främst åberopats att gällande föreskrifter om

färdgottgörelse medförde den olägenheten, att arbetsgivarnas kostnader för

läkarbesiktningarna i hög grad varierade, beroende på avståndet mellan

läkarens stationeringsort och arbetsstället. Kommittén framhåller i anslut­

ning härtill, att det för genomförandet av den av kommittén förordade ut­

sträckningen av läkarkontrollen vore av vikt, att kostnaden för besiktning

av varje minderårig såvitt möjligt bleve ungefär lika stor för alla arbets­

givare. Kommitténs förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan er­

inran och jag har för min del ansett, att det bör genomföras. Frågan om

anslag för ändamålet torde få anmälas i annat sammanhang.

Stadgandet i 30 § avviker i sak från såväl gällande lag som kommitté­

förslaget därutinnan, att möjlighet synts böra beredas att underställa även

föreskrifterna i det första läkarintyget i arbetsboken — vilket i regel av­

ses skola utfärdas av skolläkaren — arbetarskyddsstyrelsens prövning.

31 §.

För innehållet i de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om min­

derårigs arbetstid —- vilka motsvara 30 § 1 mom. i kommittéförslaget samt

14 § 1 mom. första och andra styckena i gällande lag — har redogörelse

tidigare lämnats i avsnittet om minderårigs arbetstid. Av skäl som därvid

anförts har i departementsförslaget uteslutits den i 30 § 2 mom. kommitté­

förslaget intagna motsvarigheten till stadgandet i 14 § 1 mom. tredje styc­

ket i gällande lag angående begränsning av minderårigs sammanlagda

undervisnings- och arbetstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

32 §.

Denna paragraf, vari stadgas skyldighet för arbetsgivare att lämna min­

derårig ledighet för deltagande i viss undervisning, överensstämmer, bort­

sett från några mindre jämkningar av redaktionell natur, helt med 13 §

andra stycket i gällande lag. I kommittéförslaget återfinnes motsvarande

bestämmelse i 30 § 2 inom. Angående de i kommitténs förslag företagna

jämkningarna hänvisas till avsnittet om minderårigs arbetstid.

33 §.

I denna paragraf, som motsvarar 31 § i kommitténs förslag och 14 §

3 mom. i gällande lag, meddelas föreskrifter om minderårigs ledighet för

nattvila. Redogörelse för innehållet i dessa bestämmelser bär lämnats i av->

snittet om ledighet för nattvila.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

295

5 KAP.

Särskilda bestämmelser om kvinnors användande i arbete.

34 §.

Denna paragraf, som innehåller förbud mot kvinnas användande till

arbete under jord i gruva eller stenbrott, är ordagrant hämtad från 40 §

i kommittéförslaget och företer den avvikelsen från 16 § i gällande lag att

gruva nämnes före stenbrott.

Fredrika Bremer-förbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund ha an­

sett förbudet äga så ringa praktisk betydelse, att det utan vidare kunde

slopas. Om stadgandet skulle stå kvar, borde det ej omfatta personer i

ledande ställning eller sysselsatta med annat arbete än rent gruvarbete,

t. ex. gruvingenjörer och läkare.

Departementschefen.

Även om förbudet mot att använda kvinna till underjordsarbete i gruva

eller stenbrott icke torde ha någon större betydelse, bör det likväl enligt

min mening bibehållas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sve­

rige den 19 juni 1936 ratificerat den av internationella arbetskonferensen

år 1935 antagna konventionen angående användande av kvinnor till arbete

under jord i gruvor av alla slag. Enligt denna konvention får kvinna med

några undantag av ringa räckvidd icke användas till arbete under jord i

gruva. De av vissa kvinnoorganisationer i andra hand förordade undan­

tagen från förbudet synas visserligen icke strida mot konventionen, men

något verkligt behov att genomföra desamma torde knappast föreligga. Jag

finner därför ej anledning frångå kommitténs förslag.

35 §.

I denna paragraf, som motsvarar 41 § i kommitténs förslag samt 17 och

18 §§ i gällande lag, meddelas föreskrifter om ledighet för kvinna i sam­

band med barnsbörd. Beträffande paragrafens innehåll hänvisas till den

i ett särskilt avsnitt tidigare lämnade redogörelsen.

36 och 37 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om kvinnors nattarbete

överensstämma, bortsett från några mindre ändringar, med 19—21 §§ i

gällande lag. Om anledningen till att övriga i 42 § i kommittéförslaget

upptagna ändringsförslag icke ansetts böra genomföras hänvisas till av­

snittet om ledighet för nattvila.

296

38 §.

Denna paragraf innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att föreskriva

villkor för eller förbjuda kvinnors användande till särskilt farliga arbeten.

Paragrafen överensstämmer i sakligt hänseende helt med 43 § i kommitté­

förslaget och 22 § i gällande lag.

6 KAP.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare.

39—44 §§.

Dessa paragrafer, vilka innehålla föreskrifter om lokalt skyddsarbete

genom skyddsombud och skyddskommittéer, motsvara 5 § tredje stycket

samt 44, 69, 70 och 73 §§ i kommittéförslaget ävensom 31 § i gällande lag.

Såsom tidigare anförts i avsnittet om samverkan mellan arbetsgivare och

arbetstagare har jag emellertid ansett att endast huvudgrunderna böra upp­

tagas i själva lagen och att de bestämmelser, som i övrigt erfordras, böra

utfärdas såsom tillämpningsföreskrifter till lagen.

Ett par av de i dessa paragrafer upptagna detaljföreskrifterna ha icke

berörts i den förut lämnade redogörelsen. Sålunda ha i de två sista punk­

terna av 42 § andra stycket intagits stadganden om nedsättning av eller

befrielse från skadeståndsskyldighet och om fördelning av skadestånd mel­

lan flera skadeståndsskyldiga. Dessa stadganden ansluta sig nära till mot­

svarande bestämmelser i kommittéförslaget, vilka i sin tur hämtats från

lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

I överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i fråga om mål, vilka

handläggas av arbetsdomstolen, har kommittén föreslagit att kärandetalan

mot arbetsgivare i anledning av trakasseri mot skyddsombud, som är med­

lem av arbetstagarorganisation, i första hand skall utföras av organisa­

tionen, oavsett om kollektivavtal föreligger eller icke. Då förslaget synes

välgrundat, har ett stadgande av detta innehåll intagits i 44 § andra styc­

ket i departementsförslaget. Den av kommittén föreslagna, från 29 § andra

stycket lagen om förenings- och förhandlingsrätt hämtade bestämmelsen,

att där huvudorganisation finnes vad som sägs om förening skall gälla

huvudorganisationen, har emellertid ansetts böra utgå. De skäl, som för­

anlett att bestämmelsen i fråga intagits i förenings- och förhandlings­

rättslagen, föreligga nämligen icke i förevarande fall. En annan sak är, att

det ej sällan kan vara lämpligt att föreningen i rättegången företrädes av

ett ombud från huvudorganisationen. Efter förebild av 13 § första stycket

andra punkten lagen om arbetsdomstol har i 44 § andra stycket därjämte

intagits ett stadgande av innehåll att medlem, för vilken förening kärar,

skall betraktas som part, såvitt angår jävsförhållande, personlig instäl­

lelse, hörande under sanningsförsäkran och andra frågor som röra bevis­

ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

297

7 KAP.

Vissa skyldigheter för tillverkare och försäljare m. fl.

45 §.

Denna paragraf, som motsvarar 45 § 1 mom. första stycket första punk­

ten och 2 mom. i kommittéförslaget, stadgar vissa skyldigheter för till­

verkare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. I gäl­

lande lag återfinnes motsvarande bestämmelse rörande tillverkare, försäl­

jare och upplåtare i 6 a §. Såsom framgår av 6 § i departementsförslaget

äro bestämmelserna i förevarande paragraf allmängiltiga. De i 45 § 1 mom.

tredje—femte styckena i kommittéförslaget upptagna stadgandena ha sin

motsvarighet i 59 § andra stycket i departementsförslaget. Föreskrifter i

de hänseenden, som behandlas i 45 § 1 mom. första stycket andra punk­

ten och andra stycket, ha icke influtit i departementsförslaget, enär even­

tuellt erforderliga sådana föreskrifter ansetts böra utfärdas i administrativ

ordning. I enlighet med vad som tidigare anförts har någon motsvarighet

till 45 § 3 mom. och 46 § i kommittéförslaget icke upptagits i departements­

förslaget. Stadgandet i 45 § 4 mom. i kommittéförslaget har uteslutits, enär

det ansetts obehövligt.

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 45 § i kommitténs för­

slag må nämnas, att riksförsäkringsanstalten motsatt sig det av kommittén

föreslagna utbytet av det i gällande lag använda uttrycket »teknisk anord­

ning» mot »särskild anordning för arbetes bedrivande». Enligt anstaltens

mening skulle en dylik ändring medföra en opåkallad inskränkning av den

omfattning, som 6 a § i praxis ansetts äga. För att tveksamhet icke skulle

kunna uppkomma om stadgandets tillämplighet å byggnadsställning, last-

brygga, spårbana o. d. syntes det emellertid önskvärt att införa begreppet

»anordning för arbetes bedrivande» som ett komplement till uttrycket »tek­

nisk anordning».

Departementschefen.

Beträffande innehållet i förevarande paragraf kan jag i allt väsentligt

hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen. Såsom riksförsäkrings­

anstalten anfört synes tillräcklig anledning icke föreligga att utbyta det i

gällande lag förekommande uttrycket »teknisk anordning» mot »särskild

anordning för arbetes bedrivande». Enär förstnämnda begrepp måste anses

omfatta även exempelvis byggnadsställning, lastbrygga, spårbana o. d., kan

det icke anses erforderligt att vid sidan av detta begrepp införa »anord­

ning för arbetes bedrivande», vilket uttryck f. ö. knappast synes täcka de

åsyftade anordningarna. Likaledes lärer det vara onödigt att särskilt

nämna »apparat» och »ångpanna», enär sådana föremål otvivelaktigt äro

tekniska anordningar.

298

46 §.

De i denna paragraf upptagna bestämmelserna rikta sig till ägare resp.

nyttjanderättshavare till grustag och liknande arbetsställen. Paragrafen,

som är helt ny, anknyter till 2 § c) 2. i kommitténs förslag, men skiljer

sig därifrån i vissa avseenden. Redogörelse för bestämmelsernas innehåll

har lämnats i slutet av avsnittet om skyldigheter för tillverkare, försäl­

jare och upplåtare av maskiner m. in. Det må framhållas att förevarande

paragraf icke avser ägarens resp. nyttjanderättshavarens förhållande till

arbetstagare, som han eventuellt sysselsätter på arbetsstället. I dylikt hän­

seende gälla de allmänna bestämmelserna i 2—6 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

8 KAP.

Tillsyn å lagens efterlevnad.

47 §.

Denna paragraf, som motsvarar 47 § i kommitténs förslag och 23 § i

gällande lag, innehåller huvudgrunderna för organisationen av tillsynen

över lagens efterlevnad.

De ändringar, som i departementsförslaget företagits i de nuvarande be­

stämmelserna på förevarande område, äro betingade av det förslag till änd­

rad organisation av tillsynen, vilket jag senare i dag kommer att fram­

lägga. Därvid ämnar jag, såsom tidigare nämnts, föreslå att den centrala

ledningen av tillsynsverksamheten anförtros ett nytt ämbetsverk, benämnt

arbetarskyddsstyrelsen. Med anledning härav har uttrycket »yrkesinspek­

tionens chefsmyndighet» utbytts mot »arbetarskyddsstyrelsen». Då den sär­

skilda kvinnliga yrkesinspektionen avses skola ersättas av socialinspektö­

rer, vilka skola vara underställda vederbörande yrlcesinspektör, har vad

som sägs om yrkesinspektrisen uteslutits. Vad bergmästarna angår anser

jag att dessa böra få ställningen av specialinspektörer för underjordsarbete

i gruvorna. Anledning saknas därför att i lagen särskilt nämna denna kate­

gori. Av skäl, som jag närmare ämnar utveckla i ärendet angående ändrad

organisation av tillsynen, har jag icke kunnat biträda kommitténs förslag

att inskränka den kommunala tillsynen till att avse sådana kommuner

och samhällen, där särskild hälsovårdsnämnd finnes. Däremot har jag i

likhet med kommittén ansett, att den kommunala tillsynen bör ankomma

icke såsom f. n. på hälsovårdsnämnden utan på en eller flera kommunala

tillsynsmän.

Såsom jag i annat sammanhang nämnt torde chefskapet i ett inspek­

tionsdistrikt böra tillkomma yrkesinspektören, varför anledning saknas att

införa det av kommittén föreslagna begreppet distriktschef.

48 och 49 §§.

Dessa paragrafer motsvara 48 § i kommittéförslaget och 24 § i gäl­

lande lag.

I ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetarskydds­

lagens efterlevnad kommer jag att närmare ingå på en del frågor rörande

den kommunala tillsynen. Jag ämnar därvid, i huvudsaklig överensstäm­

melse med kommitténs förslag, förorda bl. a. följande. Hälsovårdsnämnd

skall vara skyldig att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den

kommunala tillsynen. Tillsyningsman för allmänna hälsovården skall vara

pliktig åtaga sig att vara kommunal tillsynsman enligt arbetarskyddslagen.

Tillsynsman skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som utfärdas

av yrkesinspektionen. Hälsovårdsnämnden skall dock vara ansvarig såtill­

vida, att nämnden skall vara skyldig ingripa, om tillsynsmannen icke full­

gör vad som åligger honom. Kommunal tillsynsman skall äga åtnjuta skä­

lig ersättning av kommunala medel.

I förevarande paragrafer ha bestämmelser upptagits i nämnda hänseen­

den, utom såvitt angår tillsynsmans skyldighet att följa yrkesinspektio­

nens anvisningar, varom föreskrift ansetts böra inflyta i vederbörande in­

struktion. Det må framhållas, att stadgandet om att kommunal tillsyns­

man skall åtnjuta ersättning icke innebär att särskild ersättning för

liälsovårdstillsyningsmans befattning med arbetarskyddsärenden skall be­

höva utgå, om denne eljest av kommunala medel åtnjuter lön och andra

förmåner i skälig omfattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

299

50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om rätt för tillsynsorganen att

erhålla tillträde till arbetsställe m. in. Paragrafen motsvarar 50 § i kom­

mitténs förslag samt 29 § och 36 § första stycket i gällande lag.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden i

några yttranden.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda rätten för tillsynsperso-

nal att erhålla tillträde till arbetsplats böra begränsas till att avse ordi­

narie arbetstid. Man kunde nämligen icke begära, att arbetsgivare eller

hans representant och skyddsombud utan förvarning skulle infinna sig

efter arbetstiden för att närvara vid en inspektion och ej heller att förrält-

ningsman ensam och utan närvaro av arbetsledning och skyddsombud

skulle utöva sådan. Lantbruksförbundet anför, att motivuttalandet att in­

spektion skall kunna företagas, även om arbetsgivaren ej är tillstädes, icke

syntes överensstämma med lagens uttryck, att arbetsgivaren skall ha un­

derrättats om den inspekterandes närvaro.

Armé- och marinförvaltningarna anse militära förhållanden av hemlig

300

natur böra likställas med yrkeshemlighet. Landsorganisationen uttalar, att

med hänsyn till inspektionsförrättares tystnadsplikt verkliga skäl sakna­

des för att från inspektion undantaga någon del av ett arbetsställe. Stad­

gandet om undantag för bevarande av yrkeshemlighet borde därför utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Senare i dag kommer jag att anmäla frågan om inhämtande av riks­

dagens yttrande över en av internationella arbetsorganisationens konferens

i Geneve år 1947 antagen konvention angående arbetsinspektion. Föreskrif­

terna i kommittéförslaget att arbetsgivaren eller dennes ställföreträdare

ovillkorligen skall underrättas om inspektörens närvaro samt att för beva­

rande av yrkeshemlighet viss del av arbetsställe må undantagas från in­

spektion torde hindra en eljest möjlig ratificering av konventionen. Då

det är synnerligen önskvärt att vårt land i största möjliga utsträckning

skänker sitt stöd åt det internationella samarbetet på arbetarskyddets om­

råde, har jag ansett det böra övervägas, om icke dessa hinder mot ratifi­

kation kunna undanröjas. Vad den förstnämnda föreskriften angår synes

densamma utan olägenhet kunna utgå ur lagen och ersättas med en i

överensstämmelse med konventionen avfattad instruktionsföreskrift av

innehåll att inspektören skall underrätta arbetsgivaren eller dennes repre­

sentant om sin närvaro, såvida icke inspektören anser att dylik anmälan

skulle vara till förfång för tjänstens utövande. Kommittén har uttalat, att

den för bevarande av yrkeshemlighet föreskrivna inskränkningen i inspek-

tionsrätten icke torde ha någon större praktisk betydelse. För min del an­

ser jag att detta stadgande med hänsyn till de allvarliga påföljder, vilka

drabba yrkesinspektör som röjer yrkeshemlighet, utan risk kan slopas.

Att såsom svenska arbetsgivareföreningen ifrågasatt begränsa rätten för

tillsynsorgan att erhålla tillträde till arbetsställe till att avse ordinarie

arbetstid bör uppenbarligen icke ifrågakomma. I instruktionen för yrkes­

inspektionen torde emellertid liksom f. n. böra föreskrivas, att inspektion

icke må företagas nattetid, där ej skäl finnes antaga att arbetet då pågår.

Stadgandet i 50 § sista stycket i kommittéförslaget har uteslutits med

hänsyn till att nya rättegångsbalken numera trätt i kraft.

51 §.

I denna paragraf, som motsvarar 51 § i kommittéförslaget samt 47 §

första stycket första punkten och andra stycket i gällande lag, stadgas

tystnadsplikt för tillsynsorgan, besiktningsläkare m. fl. Bestämmelserna

överensstämma i sak med vad kommittén föreslagit och avvika från vad

som nu gäller huvudsakligen därutinnan, att de utsträckts att omfatta

även av tillsynsorganen anlitade biträden.

301

52 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om anmälningsplikt för tjänste­

läkare samt om skyldighet för sådan läkare ävensom för polismyndighet

och vissa kommunala organ att biträda tillsynsorganen. Paragrafen mot­

svarar 27 § i gällande lag och 53 § i kommittéförslaget.

I yttrandena ha vissa erinringar framställts mot kommitténs förslag.

Sålunda anser landskommunernas förbund det vara direkt olämpligt att,

såsom kommittén föreslagit, ställa samtliga kommunala myndigheter i ett

lydnadsförhållande till ett centralt statligt ämbetsverk och dettas under­

organ. Landsfogden i Örebro län och poliskammaren i Örebro uttala att

stadgandets avfattning medgåve en så vidsträckt tolkning att det kunde

missbrukas. Landsorganisationen föreslår, att det ålägges polismyndighet

att till tillsynsorgan anmäla förhållande, som myndigheten anser strida mot

arbetarskyddslagen eller på densamma grundade föreskrifter. Organisatio­

nen uttalar vidare, att den i 24 § i kommittéförslaget föreskrivna anmäl­

ningsskyldigheten för läkare icke motiverade att den nuvarande vidsträck­

tare anmälningsplikten för tjänsteläkare slopades.

Departementschefen.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha i departementsförslaget

undergått vissa ändringar. Sålunda har i enlighet med landsorganisatio­

nens förslag anmälningsskyldighet föreskrivits för tjänsteläkare, som fått

kännedom om missförhållande i arbetarskyddshänseende. Däremot har det

icke ansetts erforderligt att stadga anmälningsplikt även för polismyndig­

het. Då skyldigheten för kommunala myndigheter att lämna tillsynsorga­

nen biträde icke synts böra utsträckas längre än som föranledes av ett

verkligt behov, har skyldigheten begränsats till att avse vissa uppräknade

myndigheter. Att i lagen föreskriva att statliga myndigheter skola biträda

tillsynsorganen lärer vara onödigt. Jag vill i detta sammanhang framhålla

att värdefull medverkan vid kontrollen av att bestämmelserna om minimi­

ålder och arbetsbok efterlevas torde kunna lämnas av arbetsförmedlings­

organen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

53 och 54 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 57 § 2—5 och 8 mom. och 59 § 1 och

2 mom. i kommitténs förslag samt 38 och 39 §§ i gällande lag, innehålla

bestämmelser, vilka möjliggöra ingripande mot arbetsgivare och lokalupp-

låtare i form av föreläggande, förbud eller föreskrifter i händelse av miss­

förhållande i skyddshänseende eller i fråga om raster, natt- och veckovila

in. in. Paragraferna torde icke erfordra någon motivering utöver vad som

tidigare anförts.

302

55 §.

I denna paragraf har upptagits ett stadgande om befogenhet för yrkes-

inspektör att förbjuda arbetsgivare att använda minderårig som icke un­

dergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning. Paragrafen, som är ny, mot­

svarar 59 § 3 mom. i kommittéförslaget. Förbudsförfarandet synes böra

användas främst i sådana fall, där det kan antagas bero på tredska från

den minderåriges eller arbetsgivarens sida att besiktning ej skett. Såsom

kommittén framhållit lärer förbud icke böra tillgripas, då besiktnings-

lakaren under föregående år icke hunnit med att besiktiga de minderåriga

vid arbetsstället. Om en minderårig fått anställning först efter det årets

besiktning vid arbetsstället ägt rum, torde särskild besiktning av denne

minderårige före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i

regel icke böra framtvingas. Med hänsyn till de nu anförda synpunkterna

har den av kommittén föreslagna bestämmelsen i departementsförslaget

undergått viss jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

56 och 57 §§.

Dessa paragrafer, som motsvara 58 § 2 och 4 mom. i kommittéförsla­

get, innehålla föreskrifter som åsyfta att trygga efterlevnaden av de för

tillveikare, försäljare, upplåtare och installatörer av maskiner o. d. med­

delade bestämmelserna. Bortsett från de jämkningar, som föranletts av

vissa nya föreskrifter i 45 § första stycket, överensstämmer 56 § med 38 a §

i gällande lag. Den av kommittén föreslagna avfattningen av de bestäm­

melser, som intagits i 57 §, har i förtydligande syfte jämkats.

58 §.

Denna paragraf, som motsvarar 57 § 6 mom. i kommitténs förslag, har

utformats i anknytning till de i 46 § i departementsförslaget upptagna stad-

gandena om vissa skyldigheter för ägare resp. nyttjanderättshavare till

grustag och liknande arbetsställen. Den i andra punkten förekommande

hänvisningen till 53 § innebär bl. a., att föreläggande eller förbud kan med-

delas antingen av yrkesinspektören eller av arbetarskyddsstyrelsen, att

sådan åtgärd, såframt ej synnerlig fara föreligger, icke får vidtagas utan

att ägaren och nyttjanderättshavaren fått tillfälle att yttra sig, samt att,

utom i nyssnämnda undantagsfall, skäligt rådrum skall medgivas.

59 §.

I denna paragraf stadgas skyldighet för arbetsgivare in. fl. att föranstalta

om undersökning av ämne eller material m. m. Paragrafen, som saknar

motsvarighet i gällande lag, anknyter till 23 §, 45 § 1 mom. tredje—femte

styckena, 57 § 1 mom. andra stycket och 58 § 1 mom. i kommitténs förslag.

303

Bestämmelserna i 23 § i kommittéförslaget ha föranlett uttalanden i några

remissyttranden. Sålunda anför socialstyrelsen att det — med hänsyn till

att detta lagrum sannolikt endast mera sällan skulle komma att tillämpas

och till de möjligheter 57 § erbjöde att framtvinga här åsyftade undersök­

ningar — syntes kunna ifrågasättas om stadgandet vore av behovet på­

kallat. Det kunde vidare anmärkas, att stadgandets avfattning skulle be­

reda vederbörande myndighet en alltför vidsträckt befogenhet att påfordra

undersökningar, som stundom skulle kunna medföra betungande kostna­

der. Om paragrafen skulle kvarstå, borde dess tillämpning inskränkas till

sådana fall, där myndigheten funnit skälig anledning misstänka att an­

vändningen av visst ämne eller material medförde allvarlig fara för ohälsa

eller olycksfall i arbetet e. d. Marinförvaltningen anser att med hänsyn till

den militära sekretessen särskilt förbehåll borde göras beträffande ämne

eller material avsett för användning inom försvaret. Riksförsäkringsanstal-

ten anför att från yrkesinspektörshåll ifrågasatts att i arbetarskyddslagen

införa föreskrift om att resultatet av här avsedd undersökning icke finge

offentliggöras utan arbetsgivarens medgivande. Med hänsyn till bestäm­

melsen i 19 § andra stycket lagen den 28 maj 1937 om inskränkning i rät­

ten att utbekomma allmänna handlingar syntes emellertid något sådant

stadgande icke erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Departementschefen.

I motsats till socialstyrelsen anser jag behov av ifrågavarande bestäm­

melser föreligga. Särskild undersökning kan stundom vara påkallad för att

få konstaterat, huruvida ett ämne eller material är farligt. I sådant fall kan

53 § i departementsförslaget icke användas för att framtvinga undersök­

ningen. I förtydligande syfte ha vissa jämkningar företagits i de av kom­

mittén föreslagna bestämmelserna. Därjämte har, såsom i avsnittet om

vite och förbud anförts, befogenheten att förelägga vite förbehållits arbe-

tarskyddsstyrelsen. I likhet med kommittén anser jag, att det i vissa fall

kan vara skäligt att kostnaden för sådan undersökning, som här avses,

bestrides av statsmedel. Några författningsföreskrifter härom synas icke

behövas. Frågan om anslag för delta ändamål torde få upptagas i anuat

sammanhang.

BO §■

Denna paragraf ersätter 57 § 9 mom. i kommitténs förslag och 53 §

andra stycket i gällande lag. I paragrafen ha upptagits de särskilda be­

stämmelser i fråga om statlig verksamhet, för vilka redogörelse lämnats

i avsnittet om vite och förbud.

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

61 §.

I denna paragraf, som motsvarar 64 § första stycket i kommittéförsla­

get och 38 § 1 mom. andra stycket i gällande lag, regleras klagan över

föreläggande eller förbud som meddelats av yrkesinspektör.

Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda

anför lantbruksförbundet att det icke klart framginge, huruvida vitesföre­

läggande eller förbud finge träda i tillämpning före klagotidens utgång.

I varje fall syntes det ändamålsenligt ålägga arbetsrådet att, om föreläg­

gandets eller förbudets riktighet kunde ifrågasättas, i avbidan på arbets-

rådets slutliga beslut omedelbart upphäva föreläggandet eller utsträcka

liden för förbudets ikraftträdande.

Med anledning av kommitténs i motiveringen gjorda uttalande att arbets­

rådet utan särskilt stadgande finge anses äga befogenhet att ändra under­

ordnad myndighets beslut, även om det ej överklagats, anför statskontoret,

att det syntes tveksamt, huruvida överordnad myndighet i sådana fall,

varom här vore fråga, redan på grund av allmänna förvaltningsrättsliga

principer kunde anses ha rätt att vidtaga ändringar i underordnad myn­

dighets beslut. Statskontoret kunde icke heller tillråda, att bestämmelse i

detta hänseende infördes i lagen. Ett sådant stadgande syntes nämligen

vara icke blott olämpligt med hänsyn till den skadliga inverkan det kunde

få på den underordnade myndighetens auktoritet utan även vid sidan om

klagorätten onödigt för den enskildes skydd.

Departementschefen.

Paragrafen överensstämmer i sak med kommitténs förslag. I andra styc­

ket har beträffande klagan över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende

angående föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 8 kap. intagits en

hänvisning till 73 §. Med anledning av vad lantbruksförbundet anfört må

framhållas, att föreläggande eller törbud — utom i de fall som avses i

53 § andra stycket och 56 § andra stycket — icke träder i tillämpning,

förrän det vunnit laga kraft. Då omedelbart verkande förbud jämlikt nyss­

nämnda lagrum gäller allenast intill dess annorlunda förordnas, lärer myn­

dighet, hos vilken sådant förbud överklagats, kunna omedelbart förordna,

att beslutet tills vidare icke skall lända till efterrättelse.

I likhet med statskontoret anser jag det vara synnerligen tvivelaktigt,

huruvida överordnad myndighet — såsom kommittén gjort gällande —

utan särskilt stadgande kan anses äga befogenhet att ändra underordnad

myndighets beslut, även om detsamma icke överklagats. På här förevarande

område synes i vart fall sådan befogenhet icke böra föreligga och någon be­

stämmelse av denna innebörd bör därför enligt min mening icke införas

i lagen.

Kungl. Maj ds proposition nr 298.

305

9 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

62—66 §§.

De i dessa paragrafer upptagna ansvarsbestämmelserna motsvara 65

—68 §§ i kommitténs förslag och 42—45 §§ i gällande lag. Åtskilliga av

kommittén föreslagna ansvarsbestämmelser ha utgått, enär de föreskrifter,

till vilka de anknutits, icke upptagits i departementsförslaget.

I några yttranden ha erinringar framställts mot de av kommittén före­

slagna bestämmelserna. Sålunda ifrågasätter poliskammaren i Örebro

höjning av straffmaximum i 65 §. Domänstyrelsen påpekar, att det inom

skogsbruket ofta inträffade att arbetstagare biträddes av minderårig son.

Om så skedde utan att arbetsgivaren förut underrättas därom, vilket kunde

vara förhållandet även vid en väl ordnad avverkning, syntes ansvaret där­

för böra åvila den minderåriges målsman. Föreningen skogsarbeten uttalar

samma uppfattning. Skogsägareförbundet framhåller att det knappast stode

i arbetsgivarens makt att hindra att minderåriga under 15 år medföljde

sina fäder eller äldre bröder till skogen för att vara dessas medhjälpare i

arbetet.

Beträffande 66 § andra stycket påpeka lantbruksförbundet och lant-

arbetsgivar ef öreningen att enligt särskilda böteslagen dagsböter skulle ådö-

mas om bötesmaximum överstege 300 kronor. Enär kommittén i föreva­

rande fall avsett att penningböter skulle tillämpas, borde därför bötes­

maximum sänkas till 300 kronor.

Departementschefen.

I departementsförslaget ha, förutom åtskilliga redaktionella jämkningar,

företagits flera sakliga ändringar i de av kommittén föreslagna bestämmel­

serna. Sålunda har jag ansett, att åsidosättande av jämlikt 54 § meddelad

föreskrift angående nattvila, veckovila, raster eller minderårigs användande

till arbete ävensom av föreskrift eller förbud, som med stöd av 57 § med­

delats installatör, bör kunna medföra fängelsestraff, där omständigheterna

äro synnerligen försvårande. Däremot synes tillräcklig anledning icke före­

ligga att, såsom ifrågasatts i ett yttrande, höja straffmaximum för brott

mot lagens särskilda bestämmelser rörande minderåriga och kvinnor. Ej

heller synes det lämpligt att enligt vad som förordats i ett par yttranden

stadga straff för det fall att arbetstagare utan arbetsgivarens vetskap

använder minderårig under 15 år, som står under hans vårdnad, såsom

biträde i skogsarbete. Underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet i

fråga om nödfallsarbete, som enligt kommittéförslaget skulle straffas med

dagsböter, har ansetts böra förskylla endast penningböter, högst 300 kro­

nor. Det i 66 § tredje stycket i kommittéförslaget upptagna stadgandet om

20 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

306

straffrihet under vissa omständigheter för underlåten anmälan har uteslu­

tits med hänsyn till den ringa utsträckning, i vilken anmälningsskyldighet

föreskrivits i departementsförslaget. Anledning har icke synts föreligga att,

såsom kommittén föreslagit, i vissa fall stadga ett bötesminimum av fem

dagsböter. Stadgandet i 65 § första stycket i departementsförslaget har an­

setts böra omfatta icke endast arbetsgivare och upplåtare utan envar, mot

vilken åtgärd enligt 53—58 §§ kan riktas. Det må i detta sammanhang

nämnas, att det icke ansetts erforderligt att straffbelägga underlåtenhet

att besvara sådan förfrågan som avses i 65 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

67 §.

Denna paragraf innehåller dels ett stadgande om straff för arbetstagare

som olovligen och utan giltigt skäl borttager skyddsanordning eller försät­

ter den ur bruk och dels en åtalsregel beträffande sådan förseelse. Para­

grafen motsvarar 71 § och 74 § första stycket i kommitténs förslag samt

46 § och 48 § första stycket i gällande lag.

Kommitténs förslag har i flera yttranden utsatts för kritik. Beträffande

bestämmelsen i 71 § andra stycket anför sålunda riksförsäkringsanstalten,

att anstalten icke kunde godtaga förslaget att åsidosättande av föreskrift,

som avsåges i stadgandet, alltid skulle medföra straff, om det skett upp-

såtligen. Föreskriften kunde exempelvis ha varit obehövlig eller av mycket

ringa nytta eller också kunde den i regel förekommande faran ha varit

utesluten i det särskilda fallet. För straffbarhet borde enligt anstaltens

mening därför krävas, att den som åsidosatt föreskriften därigenom måste

anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Vidare syntes bestäm­

ningen »gällande» böra utgå ur lagtexten såsom obehövlig. Tvekan kunde

råda, huruvida överträdelse av en av arbetsgivaren meddelad föreskrift

skulle medföra ansvar. Därest den av anstalten förordade begränsningen

av straffbarheten genomfördes och, såsom kommittén föreslagit, åtal ej

finge ske utan att distriktschefen hörts, syntes man emellertid icke behöva

hysa betänkligheter mot att låta straffbestämmelsen omfatta även sådana

föreskrifter. Anstalten ansåge sig böra föreslå den utvidgningen av stad­

gandet, att straff skulle inträda där arbetstagare, utan att ha överträtt viss

föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig

till grov vårdslöshet. Anledningen till att icke någon föreskrift utfärdats

kunde exempelvis ha varit, att man icke kunnat föreställa sig att någon

yrkeskunnig arbetare skulle kunna gå tillväga på det sättet. Det måste an­

ses som en brist, om icke straff skulle kunna ifrågakomma i dylika fall. -—

Med anledning av att kommittén ansett det böra övervägas, huruvida icke

de föreslagna straffbestämmelserna kunde ersätta stadgandet i 25 § olycks­

fallsförsäkringslagen i vad detta avsåge åsidosättande av gällande anord­

ning eller föreskrift uttalar anstalten, att stadgandet visat sig vara av stort

praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande

307

av detta stadgande borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig

erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straffbe­

stämmelserna.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att det syn­

tes stötande för rättskänslan att en handling, som innebure den allra

grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en

föreskrift, enligt förslaget icke medförde straff, medan åter ett mindre

vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot

föreskrift. Bestämmelsen borde därför utformas så, att grov vårdslöshet

bestraffades, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. Det

borde även övervägas, om ej ordet »uppsåtligen» borde utgå. Enär de före­

slagna straffbestämmelserna enligt föreningens mening icke komme att

innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna föreskrifter, ansåge

föreningen det vara av den största betydelse, att det berörda stadgandet i

25 § olycksfallsförsäkringslagen bibehölles. Detta stadgande hade nämligen

visat sig vara av stort värde i det olycksfallsförebyggande arbetet.

Landsorganisationen kritiserar ingående 71 § i kommittéförslaget och

anför därvid bl. a. följande. Frågan om ansvar för borttagande av skydds­

anordning och åsidosättande av skyddsföreskrift borde regleras av en

gemensam bestämmelse, som riktade sig till envar och icke blott till arbets­

tagare. Samma subjektiva rekvisit borde gälla i båda fallen. Organisationen

kunde biträda förslaget om kriminalisering av åsidosättande av skyddsföre­

skrift, som meddelats av arbetsgivare, allenast såvitt anginge föreskrift,

som godkänts av distriktschefen, utfärdats i skriftlig form med bevis om

godkännandet och anslagits å arbetsstället eller bevisligen delgivits arbets­

tagarna på annat sätt. Det vore vidare icke möjligt för organisationen att

acceptera kommitténs uppfattning att straff för åsidosättande av skydds­

föreskrift skulle kunna inträda även om arbetstagaren endast utsatt sig

själv för fara, ja t. o. in. oberoende av om förseelsen inneburit någon fara

i det särskilda fallet. Organisationen ansåge det rekvisitet böra uppställas,

att arbetstagarens förfarande uppenbarligen utsatt annan för allvarlig fara.

Med anledning av kommitténs enligt organisationens mening märkliga ut­

talanden angående innebörden av begreppet grov vårdslöshet yrkade orga­

nisationen att i anvisningarna måtte klargöras att förutsättning för straff­

barhet i hithörande fall bl. a. vore dels att arbetstagaren ägt vetskap om

föreskriften och dennas fortvarande giltighet och dels att han insett den

fara för annans liv eller hälsa som föreskriftens åsidosättande inneburit.

Anledning saknades att, såsom kommittén föreslagit, höja bötesminimum

från 5 till 10 kronor, helst som kommittén beträffande med penningböter

belagda förseelser av arbetsgivare bibehållit 5 kronor som lägsta bötes­

belopp.

Vad angår åtalsregeln i 74 § första stycket i kommittéförslaget anser

landsorganisationen, att förseelse mot 71 § borde få åtalas endast efter till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

308

stånd av arbetsrådet. Skulle prövningen av åtalsfrågan icke förläggas till

arbetsrådet, borde den nuvarande ordningen bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Departementschefen.

Den i 67 § första stycket i departeraentsförslaget upptagna bestämmelsen

överensstämmer helt med 46 § i gällande lag, bortsett från att ordet arbe­

tare utbytts mot arbetstagare. Tillräcklig anledning har nämligen icke synts

föreligga att vidtaga de av kommittén föreslagna ändringarna i detta

stadgande.

Angående bestämmelsen i 71 § andra stycket i kommitténs förslag om

straff för arbetstagare som underlåter att iakttaga skyddsföreskrift ha i

remissyttrandena delade meningar kommit till uttryck. Den avfattning det

föreslagna stadgandet erhållit synes vara mindre lycklig; bl. a. omfattar

det efter orden även den allmänna föreskriften i 5 § andra stycket i kom­

mittéförslaget. För min del ställer jag mig tvivlande till att ett stadgande

av föreslagen art skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. Vidare må

framhållas, att arbetstagare, som genom vårdslöshet allvarligt skadar

arbetskamrat, drabbas av straff enligt 14 kap. strafflagen, samt att enligt

det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen den som

av vårdslöshet utsätter annan för allvarlig fara i vissa fall blir förfallen

till ansvar jämlikt 19 kap. Av nu anförda skäl har i departementsförsla-

get icke upptagits någon motsvarighet till 71 § andra stycket i kommitté­

förslaget. Om det undantagsvis skulle befinnas lämpligt att förbinda en av

Kungl. Maj:t utfärdad skyddsbestämmelse med straffsanktion, erbjuder

75 § i departementsförslaget möjlighet därtill.

Vad angår åtalsrätten för förseelse mot 67 § första stycket i departe­

mentsförslaget synes det mest lämpligt att bibehålla den nuvarande regeln

att sådan förseelse får åtalas av allmän åklagare endast efter anmälan av

yrkesinspektören. Ett stadgande av detta innehåll har upptagits såsom ett

andra stycke i denna paragraf.

68

§.

I denna paragraf behandlas brott mot tystnadsplikt. Paragrafen mot­

svarar 72 § och 74 § andra stycket i kommittéförslaget samt 47 § och 48 §

andra stycket i gällande lag.

Kommitténs förslag i denna del har berörts i ett par yttranden. Sålunda

anser länsstyrelsen i Malmöhus län att straffarbete borde ingå i straffskalan

för förrådande av yrkeshemlighet. Landsfogden i Örebro län har som sin

mening uttalat att åtal mot tjänsteman för förbrytelse i tjänsten icke syn­

tes böra göras beroende av angivelse.

309

Departementschefen.

Anledning har icke synts föreligga att, såsom i ett yttrande ifrågasatts,

införa straffarbete i straffskalan. I detta sammanhang må framhållas, att

enligt det för riksdagen framlagda förslaget till ändringar i strafflagen äm­

betsmans brott mot tystnadsplikt icke är belagt med strängare straff än

fängelse. Jag har ansett det obehövligt att i lagen angiva särskilda rekvisit

för att fängelsestraff skall kunna tillämpas. Såväl enligt gällande lag som

jämlikt kommittéförslaget inträder straffrihet, om yppandet av driftanord­

ningen eller affärsförhållandet ej kunnat medföra skada. Enligt min me­

ning saknas emellertid skäl att bibehålla denna bestämmelse, som avviker

från vad som i allmänhet gäller beträffande tjänstemans brott mot tyst­

nadsplikt.

Brott mot tystnadsplikt synes liksom f. n. böra få åtalas av allmän åkla­

gare endast efter angivelse av målsäganden. Med anledning av vad lands­

fogden i Örebro län anfört må erinras om att i det tidigare omnämnda för­

slaget till ändringar i strafflagen intagits den ståndpunkten, att i särskilda

författningar stadgade inskränkningar i allmän åklagares rätt att åtala

ämbetsmans brott mot tystnadsplikt skola lända till efterrättelse.

69 §.

I denna paragraf föreskrives att böter och viten skola tillfalla kronan.

Paragrafen motsvarar 74 § sista stycket i kommitténs förslag och 49 §

första stycket i gällande lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

10 KAP.

Vissa särskilda bestämmelser.

70 §.

Denna paragraf innehåller föreskrifter om att vad i lagen stadgas om

arbetsgivare i vissa fall i stället skall avse arbetsföreståndaren. Paragrafen

motsvarar 2 § b) tredje stycket i kommitténs förslag. Det i 53 § första

stycket i gällande lag upptagna stadgandet om arbetsföreståndare avser

endast verksamhet, som bedrives av staten eller kommun. Redogörelse för

innehållet i de föreslagna bestämmelserna har lämnats i avsnittet om över­

flyttning av arbetsgivaransvaret.

71 §.

I denna paragraf, som med viss redaktionell jämkning överensstämmer

med 61 § i kommitténs förslag, har upptagits ett stadgande angående parts­

representanter i arbetarskyddsstyrelsen. Denna fråga kommer att närmare

beröras i samband med anmälan av förslag till lagstiftning om överflyt­

tande på arbetarskyddsstyrelsen av arbetsrådets uppgifter och befogenheter.

310

72 §.

Denna paragraf, som motsvarar 62 § i kommitténs förslag, innehåller

bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att uppdraga åt yrkesinspektör

att medgiva dispens från vissa bestämmelser i lagen.

Kommitténs förslag har rönt kritik i ett par yttranden. Sålunda fram­

håller kommerskollegium att någon motivering till att arbetsrådets delega­

tionsrätt begränsats på sätt som skett icke förebragts. Från handelskam-

marhåll hade yrkats, att möjlighet att delegera dispensbefogenheten enligt

31 och 42 § g borde införas.

Landsorganisationen säger sig i varje fall icke kunna tillstyrka att arbets-

rådet skulle äga delegera befogenheten att bevilja dispens från bestämmel­

serna om minimiålder, speciellt i vad dessa avsåge industriellt arbete eller

under jordsarbete i gruva, stenbrott o. d., resp. från bestämmelserna om

minderårigs arbetstid.

Departementschefen.

I syfte att befria arbetarskyddsstyrelsen från en del ärenden av rutin­

mässig art synes styrelsen böra erhålla befogenhet att i viss utsträckning

uppdraga åt yrkesinspektör att bevilja dispens. Att utvidga delegations­

rätten utöver vad kommittén föreslagit bör enligt min mening icke ifråga-

komma; tvärtom är jag icke beredd att i detta hänseende gå så långt som

kommittén. Sålunda anser jag, att befogenheten att medgiva dispens från

de särskilda åldersgränserna för industriellt och därmed likställt arbete och

för under jordsarbete i gruva och på liknande arbetsställen icke bör få dele­

geras. Detsamma gäller dispens från bestämmelserna om minderårigs ar­

betstid, helst som delegation icke kan ske enligt arbetstidslagarna. Det i

departementsförslaget upptagna stadgandet om rätt att delegera dispens-

befogenheten avser i enlighet med det anförda endast dispens från den

lägsta åldersgränsen samt föreskrifterna om fullgjord folkskolplikt och om

periodisk läkarbesiktning. Arbetarskyddsstyrelsen får icke giva yrkes-

inspektören fria händer att bevilja dispens från nämnda bestämmelser,

utan yrkesinspektörens befogenhet bör klart begränsas och förutsättning­

arna för rätten att medgiva dispens noga angivas. Som exempel på dispens­

ärenden, som lämpligen torde kunna överlämnas till yrkesinspektören, må

nämnas beviljande av tillstånd att skolelev, som uppnått viss ålder, vid

sidan av skolarbetet användes till springpojksarbete ett visst antal timmar

i veckan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

73 §.

Denna paragraf, som motsvarar 64 § andra och tredje styckena i kom­

mitténs förslag och 51 § i gällande lag, innehåller bestämmelser om klagan

över arbetarskyddsstyrelsens och länsstyrelses beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

311

De av kommittén föreslagna bestämmelserna ha föranlett uttalanden en­

dast i några enstaka yttranden.

Socialstyrelsen uttalar att man möjligen kunde vara något tveksam i

fråga om urvalet av de slag av ärenden, i vilka klagan över arbetsrådets

beslut icke skulle få föras. Vikten av ett beslut berodde ej endast av be­

slutets art utan även av andra omständigheter, såsom antalet av beslutet

berörda arbetstagare, ett undantags mer eller mindre långtgående beskaf­

fenhet eller tillämpning av en ny princip. Vidare kunde anmärkas att ar­

betsrådets befogenhet att meddela slutgiltiga beslut enligt arbetstidslagarna

väsentligen torde vara motiverad av att arbetstidsärenden i regel krävde

skyndsamt avgörande, något som väl icke i samma mån gällde beträffande

arbetarskyddsärenden. Svenska arbetsgivareföreningen anser att — om icke

bestämmelserna om regionala skyddsombud utginge — arbetsrådets beslut

i ärende som avsåges i 44 § 6 mom. i kommittéförslaget borde kunna över­

klagas.

Departementschefen.

Såsom kommittén föreslagit synes klagorätten över arbetarskyddsstyrel-

sens beslut böra begränsas. Enligt kommittéförslaget skulle begränsningen

avse endast ärenden, som avgjorts i den särskilda sammansättningen med

partsrepresentanter. Detta skulle medföra den otillfredsställande konse­

kvensen, att klagan skulle bli tillåten i sådana ärenden, som icke vore av

den vikt att de skulle handläggas med deltagande av partsrepresentanter,

medan beslut i viktigare ärenden icke skulle få överklagas. För min del

anser jag därför att den ordning i vilken ärendet avgjorts icke bör inverka

på frågan om klagorätten. Vad angår spörsmålet vilka slag av ärenden för­

budet mot överklagande skall avse kan jag i allt väsentligt ansluta mig till

kommittén. Jag kan sålunda icke dela svenska arbetsgivareföreningens

uppfattning att beslut, varigenom tillsättande av regionalt skyddsombud

medgivits, bör få överklagas. Enligt departementsförslaget är klagan ute­

sluten i ärenden angående dispens från bestämmelserna om minimiålder

och fullgjord skolplikt (23—25 §§), läkarbesiktning av minderårig (29 och

30 §§), minderårigs arbetstid (31 §) och nattvila (33 §) och kvinnors natt-

vila (36 och 37 §§) ävensom i frågor rörande tillsättande av regionalt

skyddsombud (40 § andra stycket) och överflyttning av arbetsgivaransva­

ret (70 § andra stycket).

74 §.

Första stycket innehåller bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela

närmare föreskrifter angående lagens tillämpning.

I andra stycket, vilket motsvarar 60 § första stycket i kommitténs för­

slag, har upptagits en föreskrift av innehåll att arbetarskyddsstyrelsen äger

meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning. Det har

312

icke synts lämpligt att, såsom kommittén föreslagit, begränsa arbetar-

skyddsstyrelsens befogenhet i detta hänseende till att avse endast sådana

ämnen, som behandlas i vissa uppräknade paragrafer.

75 §.

I denna paragraf, som motsvarar 75 § i kommitténs förslag och 52 § i

gällande lag, stadgas att Kungl. Maj :t vid meddelande av föreskrift med

stöd av lagen äger utsätta straff för överträdelse av föreskriften, dock högst

fängelse i sex månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Övergångsbestämmelser.

Den nya organisation av tillsynen å arbetarskyddslagstiftningen, som jag

ämnar föreslå, avses skola genomföras den 1 januari 1949. Då det synes

lämpligt att den föreslagna arbetarskyddslagen icke träder i kraft, förrän

arbetarskyddsstyrelsen varit i verksamhet någon tid, förordar jag, att tid­

punkten för lagens ikraftträdande bestämmes till den 1 juli 1949. Av prak­

tiska skäl torde emellertid arbetarskyddsstyrelsen böra erhålla befogenhet

att redan före sistnämnda dag avgöra framställningar om dispens enligt

den nya lagen.

Kommittén har föreslagit att förutom gällande arbetarskyddslag vissa

andra författningar skola upphävas genom den nya lagen. Sålunda anser

kommittén, att lagen den 19 februari 1926 angående förbud i vissa fall mot

arbetares användande till målningsarbete, vid vilket nyttjas blyfärg, bör

upphöra att gälla i och med den nya arbetarskyddslagens ikraftträdande

och ersättas av en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse med delvis ändrat

innehåll. Då bestämmelser av förevarande art lämpligen torde böra utfär­

das i administrativ ordning samt så kan ske med stöd av 14 § i den före­

slagna arbetarskyddslagen, biträder jag kommitténs förslag på denna punkt.

Däremot anser jag det icke lämpligt att genom nya lagen upphäva de kun­

görelser, som angivits i de av kommittén föreslagna övergångsbestämmel­

serna. Det synes i stället böra ankomma på Kungl. Maj :t att på framställ­

ning av arbetarskyddsstyrelsen upphäva desamma, då så kan anses

lämpligt.

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i departementsförslaget

upptagits en föreskrift att den nya lagen icke skall verka rubbning i de

bestämmelser, som eljest i lag eller författning äro givna i ämne, varom i

lagen är stadgat. Detta stadgande avser bl. a. lagen om vissa inskränk­

ningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,

skogs- och flottledshärbärgeslagarna, rastbestämmelserna i arbetstidslagen

för detaljhandeln och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

313

ävensom sådana kungörelser som utfärdats med stöd av nu gällande arbe­

tarskyddslag.

Bland övergångsbestämmelserna har vidare upptagits ett stadgande att,

där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, denna bestämmelse i stället skall tilläm­

pas. Sådana hänvisningar finnas exempelvis i allmänna arbetstidslagen,

flottledshärbärgeslagen och den förut omnämnda bagerilagen.

Liksom i kommittéförslaget har föreskrift meddelats rörande giltighet av

eftergift, som beviljats med stöd av äldre lag.

På sätt angivits i avsnittet om ledighet för nattvila har i övergångsbe­

stämmelserna även intagits en bestämmelse att nattarbete utan hinder av

nya lagen skall få fortsätta under ett år från lagens ikraftträdande.

De vidtagna höjningarna av åldersgränserna för minderårigs användande

i arbete torde icke böra föranleda att minderårig nödgas sluta arbete, var­

till han användes vid tiden för lagens ikraftträdande. Det synes icke böra

krävas, att minderårig, som vid nämnda tid användes till sådant arbete, för

vilket enligt äldre lag läkarintyg i intygsboken icke är obligatoriskt, skall

skaffa läkarintyg för att få fortsätta arbetet. Dylikt intyg lärer i stället få

införas i boken vid den första efter lagens ikraftträdande verkställda läkar -

besiktningen. Vidare torde enligt äldre lagen utfärdad intygsbok böra anses

som arbetsbok enligt nya lagen. Vid arbetsställe, där läkarbesiktning enligt

äldre lagen ägt rum under första halvåret 1949, bör självfallet icke under

andra halvåret företagas besiktning enligt nya lagen. Stadganden i nu

nämnda hänseenden ha jämväl upptagits bland övergångsbestämmelserna.

Slutligen har intagits en övergångsbestämmelse, enligt vilken förbud eller

föreskrift, som meddelats med stöd av äldre lagen, skall beträffande tid

efter nya lagens ikraftträdande anses ha meddelats med stöd av motsva­

rande bestämmelse i nya lagen. Detta innebär bl. a. att förbudet eller före­

skriften fortfarande blir gällande och att överträdelse av förbudet eller

föreskriften, som sker efter nya lagens ikraftträdande, straffas enligt nya

lagen.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen att enligt äldre lagen med­

delat förordnande av besiktningsläkare fortfarande skall äga giltighet till

dess annorlunda förordnas har icke upptagits i departementsförslaget. Med

hänsyn till den väsentliga utvidgning av besiktningsskyldigheten som före­

slagits torde nämligen distriktsindelningen i stor utsträckning behöva änd­

ras. Det synes därför lämpligt, att länsstyrelsen i samband med nya lagens

ikraftträdande upptager detta spörsmål till behandling och utfärdar nya

förordnanden. Åtskilliga andra av kommittén föreslagna övergångsbestäm­

melser ha uteslutits i departementsförslaget, somliga enär det stadgande, till

vilket bestämmelsen anknutits, icke upptagits i departementsförslaget och

andra enär de ansetts obehövliga.

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

IV. Ändringar i vissa andra författningar.

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Arbetarskyddet inom gruvarbetet regleras f. n. dels i arbetarskyddslagen

och dels i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) resp. lagen den 28 maj 1886

(nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m. (i fortsättningen kallad sten­

kolslagen).

Enligt 68 § första stycket gruvlagen skola kommerskollegium och bergs­

statst jänstemännen öva sådan tillsyn över gruvdriften, att nödig trygghet

beredes arbetarna. Andra stycket innehåller ett stadgande om vad som

särskilt skall iakttagas i detta avseende. I tredje stycket sägs, att om arbe­

tarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbete samt tillsyn däröver

därjämte är stadgat i arbetarskyddslagen. Enligt 71 § äger bergmästare,

om han finner nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbetarna,

förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid ha utfört sådan anstalt, vid

äventyr, förutom ansvar, att anstalten på hans bekostnad utföres genom

bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes, tills anstalten vid­

tagits. Bergmästaren äger i syfte att trygga arbetarna även meddela andra

föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Om gruvarbete medför

synnerlig våda för arbetarna, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fort­

satta bedrivande. Sådant förbud går omedelbart i verkställighet och gäller

intill dess högre myndighet annorlunda förordnar. För verkställighet av

beslut om gruvarbetets inställande äger bergmästaren anlita polismyndig­

hetens biträde. Enligt 80 § må klagan över bergmästares beslut föras hos

kommerskollegium.

Stenkolslagen innehåller i 33, 34, 36, 37 och 48 §§ föreskrifter av i huvud­

sak samma innehåll som de nu återgivna stadgandena i gruvlagen.

Enligt arbetarskyddslagen har bergmästare i fråga om bergverksarbete

samma befogenheter som på andra arbetsområden tillkomma yrkesinspek-

tör. Bergmästarna intaga sålunda f. n. en dubbelställning i fråga om arbe­

tarskyddet i gruvorna. En bergmästare kan efter fritt val handla, i ett fall

med stöd av gruvlagen resp. stenkolslagen och i ett annat, alldeles likartat

fall med stöd av arbetarskyddslagen. Tillämpar bergmästaren gruvlagen

eller stenkolslagen, sorterar han under kommerskollegium, men handlar

han enligt arbetarskyddslagen är riksförsäkringsanstalten besvärsinstans.

Den befogenhet, som tillkommer honom enligt gruv- och stenkolslagarna,

är något vidsträcktare än befogenheten enligt arbetarskyddslagen. Med stöd

av sistnämnda lag kan han sålunda icke meddela omedelbart ikraftträdande

förbud mot att arbetet fortsättes. Vidare kan enligt arbetarskyddslagen en

föreskrift att vidtaga viss åtgärd icke förbindas med den påföljden att, om

föreskriften åsidosättes, åtgärden kommer att på arbetsgivarens bekostnad

utföras genom tillsynsorganets försorg.

315

Arbetarskyddskommittén har ansett, att den nuvarande dubbla regle­

ringen av arbetarskyddet inom gruvindustrien borde avskaffas. Kommit­

tén har därför föreslagit, att de bestämmelser i gruvlagen och stenkols­

lagen, som angå arbetstagarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa, skola

utgå och ersättas av en föreskrift av innehåll att i fråga om arbetstagarnas

skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbete samt tillsyn däröver skall

gälla vad som stadgas i arbetarskyddslagen.

För min del ansluter jag mig till vad kommittén sålunda föreslagit. För

förslaget talar även det förhållandet att — såsom närmare kommer att ut­

vecklas i ärendet angående ändrad organisation av tillsynen över arbetar-

skyddslagstiftningens efterlevnad — tillsynen över gruvarbete ovan jord

enligt min mening bör överflyttas från bergmästarna till yrkesinspektö-

rerna. Såsom tidigare nämnts ämnar jag även föreslå, att bergmästarna

förordnas till specialinspektörer inom yrkesinspektionen, såvitt angår un-

derjordsarbete i gruvor. Genomföres departementsförslaget till ny arbetar­

skyddslag, kommer bergmästare därvid att på detta område erhålla samma

befogenheter i arbetarskyddshänseende, som f. n. tillkommer honom enligt

gruv- och stenkolslagarna, bortsett från att han icke vidare får möjlighet

att själv låta vidtaga föreskriven skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekost­

nad. Denna ändring torde emellertid sakna praktisk betydelse.

I enlighet med det anförda har, i huvudsaklig anslutning till vad

kommittén föreslagit, inom departementet upprättats förslag till lag om

ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen och till lag om ändring i sten­

kolslagen. Ändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1949. I båda

dessa lagar har upptagits en övergångsbestämmelse av innehåll att äldre

lag fortfarande skall äga tillämpning beträffande föreskrift, som meddelats

med stöd av den äldre lydelsen av de paragrafer, i vilka ändring föreslagits.

Denna bestämmelse innebär bl. a. att med stöd av gruvlagen resp. stenkols­

lagen till arbetstagarnas tryggande meddelade föreskrifter fortfarande skola

gälla, att överträdelse av dylik föreskrift även efter lagarnas ikraftträdande

skall straffas enligt gruvlagen resp. stenkolslagen samt att klagan över så­

dant beslut av bergmästare, som meddelats före ikraftträdandet, skall föras

hos kommerskollegium.

Kungl. Maj:ts propisition nr 298.

B. Ändringar i byggnadsstadgan.

I avsnittet om förhandsgranskning av byggnadsförslag har jag, i syfte

att skapa bättre garantier för att byggnadsförslag rörande industriella an­

läggningar skola bli granskade ur arbetarskyddssynpunkt, förordat vissa

ändringar i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 390). I enlighet härmed

har inom departementet upprättats förslag till kungörelse om ändring i

byggnadsstadgan. Förslaget torde icke kräva någon motivering utöver vad

som tidigare anförts.

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

V. Departementschefens hemställan m. m.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

förslagen till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938

(nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols-

fyndigheter m. m.; samt

4) kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947 (nr 364)

äro de under 1)—3) omnämnda förslagen av den natur, att lagrådets

utlåtande över dem bör inhämtas.

Jag hemställer fördenskull att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­

förslag, vilka torde såsom bilagor1 böra fogas till statsrådsprotokollet, måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Statsrådet Kock anförde:

De i 36 och 37 §§ förslaget till arbetarskyddslag upptagna bestämmelserna

om kvinnors användande till nattarbete i hantverks- eller industriellt arbete

innebära att de nuvarande förbudsreglerna på detta område bibehållas och

såtillvida skärpas, att nattarbetsförbudet utsträckes att omfatta även

mindre företag. Enligt min mening bör man tvärtom, i enlighet med vad

som anförts i vissa yttranden över arbetarskyddskommitténs förslag, sträva

att jämställa manliga och kvinnliga arbetstagare i förevarande hänseende.

Arbetarskyddskommitténs förslag att uppmjuka förbudsbestämmelserna

innebär ett steg i riktning mot ett sådant jämställande av manliga och

kvinnliga arbetstagare. Då departementsförslaget i likhet med kommitténs

förslag upptager skärpta bestämmelser rörande nattarbete över huvud,

synes man emellertid böra taga steget fullt ut och slopa de särskilda be­

stämmelserna om förbud mot nattarbete för kvinnor. Jag förordar förden­

skull att — innan lagrådets utlåtande inhämtas — 36 och 37 §§ få utgå ur

förslaget till arbetarskyddslag och att därav föranledda formella jämk­

ningar i förslaget i övrigt vidtagas.

Statsrådets övriga ledamöter biträdde föredragande departementschefens

hemställan.

Till denna hemställan behagar Hans Maj :t

Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

1 Dessa bilagor ha här utelämnats, då de i huvudsak äro av samma lydelse som de

vid propositionen fogade författningsförslagen. Det genom propositionen framlagda för-

317

slaget till arbetarskyddslag skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtill­

vida att i det senare gjorts vissa redaktionella jämkningar — därutinnan att 6 §, 17 §

andra stycket, 40, 47, 51, 55, 65 och 73 §§ i anledning av anmärkningar av lagrådet

ändrats i vissa hänseenden. Dessa stadganden hade i det remitterade förslaget följande

lydelse.

6

§.

Såvitt angår vad i 45 och 46 §§ föreskrives skola de begränsningar av lagens till-

lämpningsområde, som följa av vad i 1—4 §§ är stadgat, icke gälla.

17 §.

Utför arbetstagare -—• — — det kräver.

Med rast förstås i denna lag sådant avbrott i arbetstiden, vars varaktighet är på för­

hand bestämd och under vilket arbetstagaren fritt förfogar över sin tid och icke är

skyldig att kvarstanna på arbetsplatsen.

Då med-------------omedelbara närhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

40 §.

Å arbetsställe, varest regelbundet sysselsättas minst fem arbetstagare, skall, där ej

särskilt förhållande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera

skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande arbetets sundhet och säkerhet.

Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än

fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av

lokal organisation, genom vilken de kunna anses företrädda. Där förhållandena inom

visst slag av verksamhet det påkalla, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva alt organisa­

tion som nu nämnts utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst ar­

betsställe ävensom meddela de föreskrifter, som därvid skola iakttagas.

För skyddsombud bör ersättare utses.

47 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma meddelade före­

skrifter utövas, under överinseende och ledning av arbetarskyddsstyrelsen, av yrkesin­

spektionens befattningshavare samt kommunala tillsynsmän. Nämnda befattningshavare

utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte

förordna, att tillsynen å visst slag av verksamhet skall, med fritagande helt eller delvis

av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

Beträffande specialinspektör skall vad i lagen stadgas rörande yrkesinspektör äga

motsvarande tillämpning.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation och fördelning på olika tillsyns­

organ meddelas av Konungen.

51 §.

Den som har eller haft att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag

eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande må ej röja eller obehö­

rigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där

det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhål­

lande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om läkare, som har eller

haft att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av

densamma meddelad föreskrift.

55 §.

Använder arbetsgivare minderårig till arbete utan att denne under senast förflutna ka­

lenderår undergått i 28 § föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, äger yrkes-

inspektören, om omständigheterna föranleda därtill, skriftligen förbjuda arbetsgivaren

att efter utsatt skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dess­

förinnan undersökts av besiktningsläkare.

65 §.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid besvarande av förfrågan från

arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör angående vidtagande av åtgärd, varom an­

318

visning lämnats honom jämlikt denna lag eller med stöd av densamma meddelad före­

skrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som avses i 45 §, mot

bättre vetande lämnar oriktig uppgift till arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

beträffande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning lämnat uppgift, som avses i denna paragraf, vare

ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

73 §.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende, som avses i 23—25, 29—31, 33, 36 eller

37 §, 40 § andra stycket eller 70 § andra stycket, må klagan ej föras.

Talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna

lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen i

den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och äm­

betsverks beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

319*

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 juni

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

G

yllenswärd

,

N

issen

,

regeringsrådet K

uylenstierna

.

Enligt lagrådet den 30 april 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

5 mars 1948, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938

(nr 314); samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols-

fyndigheter m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn T. Nordström.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till arbetarskyddslag.

6

§•

Justitierådet Nissen och regeringsrådet Kuylenstierna:

Tillämpning av bestämmelserna i förslagets 2—6 kap., vilkas syftemål

är att förebygga, att arbetare ådraga sig ohälsa i följd av arbete eller drab­

bas av olycksfall däri, förutsätter att två parter till varandra stå i förhål­

lande av arbetsgivare och arbetstagare eller, i fall som avses i 2 §, i något

därmed likställt förhållande. På denna förutsättning för bestämmelsernas

tillämpning bygga de regler i 1 kap., som innefatta begränsningar av lagens

tillämpningsområde. Helt annorlunda konstruerade än förstnämnda be­

320

stämmelser äro stadgandena i 7 kap., vilka innefatta vissa föreskrifter till

skydd mot ohälsa eller olycksfall, framkallade genom användningen av tek­

niska anordningar eller på grund av beskaffenheten hos vissa arbetsställen.

Dessa stadganden vila ej på någon dylik förutsättning utan äro av allmän­

giltig natur. Berörda regler i 1 kap. torde därför ej kunna ha avseende å

stadgandena i 7 kap. med därtill knutna straffbestämmelser. Hade man

velat inskränka verkningsområdet för någon i 7 kap. upptagen föreskrift,

exempelvis låta de i 45 § omförmälda skyldigheterna gälla endast beträf­

fande sådan teknisk anordning som är avsedd att användas i arbete varå

2—6 kap. äga tillämpning, lärer det ha varit nödvändigt att meddela en

uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd. Den i förevarande paragraf

upptagna regeln synes därför böra utgå. Emellertid torde det vara lämp­

ligt att i 1 kap., som enligt sin rubrik skall angiva lagens tillämpningsom­

råde, göres en erinran om stadgandena i 7 kap. En sådan erinran, vilken

kan upptagas i förevarande paragraf, torde icke behöva innehålla annat än

att om skyldigheter i särskilda fall beträffande tekniska anordningar samt

arbetsställen stadgas i 7 kap.

Justitieråden Lawski och Gyllenswärd:

Vad som åsyftas med bestämmelsen i förevarande paragraf synes bättre

och i större överensstämmelse med förslagets uppställning kunna uttryckas

genom en föreskrift att vad i denna lag stadgas om skyldigheter i särskilda

fall beträffande sådana tekniska anordningar och arbetsställen som avses

i 7 kap. skall äga tillämpning, ändå att fråga ej är om verksamhet som en­

ligt vad förut sagts omfattas av lagen.

17 §.

Lagrådet:

Beträffande innebörden av begreppet rast har departementschefen uttalat

att föreskriften, att arbetstagare under rasten fritt förfogar över sin tid,

måste anses innebära att han äger rätt att lämna icke blott den plats, där

arbetet utföres, utan också själva arbetsstället. Lagrådet vill för sin del

ifrågasätta om en sådan tolkning av ifrågavarande stadgande — vilket har

sin motsvarighet i 9 § 1 mom. arbetstidslagen för detaljhandeln — är för­

enlig med stadgandets avfattning. Det må exempelvis framhållas att, om

uttrycket »fritt förfogar över sin tid» hade den vidsträckta innebörd som

departementschefen förutsatt, tillägget »och icke är skyldig att kvarstanna

på arbetsplatsen» vore helt överflödigt. Har arbetsstället större omfattning

än arbetsplatsen, bör, såsom stadgandet lyder, rast anses vara för handen

även om arbetstagare ej får avlägsna sig från arbetsstället. Det synes emel-

tid kunna antagas att det endast undantagsvis skall behöva förekomma att

arbetstagarna under rast bliva bundna vid arbetsstället.

Kungi. Maj:ts proposition nr 298.

321

40 §.

Justitieråden Lawski, Gyllenswärd och Nissen:

Av remissen framgår att, då jämlikt det särskilda stadgandet i andra

punkten av paragrafens andra stycke där omförmäld organisation å viss

ort tillsatt skyddsombud för flera arbetsställen inom ett och samma verk­

samhetsområde, s. k. regionalt skyddsombud — vilket organisationen enligt

förslaget uppenbarligen skall kunna göra utan något uppdrag från arbets­

tagarnas sida —■ hinder avsetts icke skola föreligga för arbetstagarna vid

visst arbetsställe inom dylikt ombuds verksamhetsområde att bland sig utse

skyddsombud enligt huvudregeln i styckets första punkt. Att möjlighet

härtill alltid skall finnas har dock näppeligen kommit till uttryck i lag­

texten. Den lucka förslaget i detta hänseende företer torde lämpligen kunna

utfyllas sålunda att andra styckets andra punkt —- med någon redaktionell

jämkning — utbrytes till en första punkt i ett nytt tredje stycke samt att

såsom en andra punkt i detta nya stycke upptages föreskrift att vad som

stadgats i dess första punkt ej utgör hinder för att skyddsombud tillika

utses enligt andra stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

41 §.

Regeringsrådet Kmjlenstierna:

Enligt det stadgande som i gällande lag svarar mot det förevarande var

det ej obligatoriskt att skyddskommitté skulle utses vid någon arbetsplats.

Det kunde då få bero på omständigheterna hur en sådan kommitté blev

till. Enligt förslaget »skall» skyddskommitté utses på vissa arbetsplatser,

och det vore väl då naturligt att åtminstone giva en antydan hur stadgan­

det skall omsättas i verklighet. Emellertid framgår det ej vare sig vem

initiativet till kommitténs bildande tillkommer eller vem som skall utse de

skyddsombud som skola tillhöra kommittén. Därest det stadgades att kom­

mittén skall bestå av »företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombuden

eller bland skyddsombuden utsedda företrädare för dem», torde det bliva

klart att skyddsombuden skola utse sina egna representanter och framstå

som naturligt att vardera parten kan vända sig till den andra med fram­

ställning om kommitténs bildande.

47 §.

Lagrådet:

Liksom 23 § gällande lag upptar förevarande paragraf endast yrkes­

inspektionens befattningshavare och kommunala tillsynsmyndigheter så­

som tillsynsorgan. Om arbetarskyddsstyrelsen, som enligt förslaget utgör

yrkesinspektionens chefsmyndighet, säges blott att den har överinseende och

ledning över tillsynen. Denna karakteristik av arbetarskyddsstyrelsens

uppgift täcker knappast vad som stadgas om styrelsen. Denna är sålunda

enligt förslaget (61 §) liksom den nuvarande chefsmyndigheten enligt gäl­

lande lag (38 §) besvärsinstans i förhållande till yrkesinspektörerna och

21—Ritning till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 298.

måste redan på grund därav betraktas såsom tillsynsorgan. Styrelsen äger

dessutom i åtskilliga fall att även utan föregående beslut av yrkesinspektör

vidtaga tillsynsåtgärd (se t. ex. 53 § fjärde stycket och 56 §). Förslaget är

för övrigt ej fullt konsekvent; i 50 § inbegripas nämligen styrelsen och dess

befattningshavare bland dem som hava att utöva tillsyn å efterlevnaden

av lagen.

Enligt lagrådets mening bör i paragrafen angivas, alt tillsyn å efterlev­

naden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter utövas

av styrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektio­

nens befattningshavare och kommunala tillsynsmän. Av en sådan ändring

skulle föranledas vissa redaktionella jämkningar i paragrafens första och

tredje stycken.

51 §•

Justitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen:

Därest 47 § ändras i enlighet med vad lagrådet förordat, torde föreva­

rande paragraf böra jämkas så att den, i principiell överensstämmelse med

50 §, får avseende å den som bär eller haft att utöva tillsyn å efterlevna­

den av lagen och ej å den som har eller haft att taga befattning med till­

syn å efterlevnaden av lagen.

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 2DS.

55 §.

Jnstitieråden Lawski, Gijllenswärd och Nissen:

Enligt denna paragraf kan arbetsgivare, som använder minderårig till

arbete utan att denne under senast förflutna kalenderår undergått i 28 §

föreskriven läkarbesiktning, ehuru så bort ske, förbjudas att efter utsatt

skälig tid använda den minderårige i arbetet, med mindre denne dessförin­

nan undersökts av besiktningsläkare. Ehuru således denna undersökning

skall ersätta besiktning enligt 28 §, torde det icke vara av behovet påkal­

lat, att den företages av besiktningsläkare, utan man synes kunna nöja sig

med undersökning genom annan läkare. Att märka är att förevarande pa­

ragraf icke förutsätter, att undersökningen, på sätt enligt 28 § bör vara

regel, sker vid arbetsstället, och det kan föranleda avsevärda olägenheter

för arbetsgivaren eller den minderårige om besiktningsläkare skall anlitas.

En förutsättning för att den minderårige, sedan den undersökning varom

här är fråga ägt rum, skall få användas i arbete är naturligtvis, att under­

sökningens resultat medger det. Detta skall framgå av 30 §. Denna para­

graf är emellertid ej tillämplig, om icke intyg om undersökningen införts

i den minderåriges arbetsbok. Någon komplettering av föreskrifterna synes

därför erforderlig. Beträffande undersökning genom besiktningsläkare

kunde visserligen i administrativ ordning stadgas, att intyg därom skall

införas i arbetsboken, men om i enlighet med vårt förslag undersökning

genom annan läkare skall godtagas, lärer själva lagförslaget böra fullstän­

digas i nu berörda hänseende. Detta kan lämpligen ske genom att i slutet

323

av förevarande paragraf tillfogas orden »och intyg rörande undersökningen

införts i arbetsboken».

I remissprotokollet uttalas att, om eu minderårig fått anställning först

efter det årets besiktning vid arbetsstället ägt rum, särskild besiktning av

honom före påföljande års ordinarie besiktning vid arbetsstället i regel icke

torde böra framtvingas. I anledning härav må erinras att, om sådan min­

derårig icke tidigare under året varit skyldig undergå besiktning enligt

28 §, avfattningen av förevarande paragraf medför att den icke i något

fall kan vinna tillämpning.

65 §.

Lagrådet:

Straffsanktionen i första stycket av denna paragraf avser den som vid

besvarande av förfrågan från arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör

mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift angående vidtagande av åtgärd,

varom anvisning lämnats honom jämlikt ifrågavarande lag eller med stöd

av densamma meddelad föreskrift. Då det ej torde vara anledning att göra

skillnad mellan de fall då uppgift som nu sagts lämnas som svar å förfrå­

gan och dem då någon lämnar sådan uppgift av egen drift, föreslås, att

orden »vid besvarande av förfrågan från» få utgå och att därav betingad

redaktionell jämkning av stycket vidtages.

Tredje stycket torde böra så förtydligas att det där liksom i de två före­

gående styckena utsäges att ansvar skall inträda om uppgiften i fråga är

oriktig och lämnats mot bättre vetande.

68

§.

Lagrådet:

I det genom proposition den 20 februari 1948, nr 80, framlagda förslaget

till lag om ändring i strafflagen har såsom 25 kap. 3 § upptagits ett gene­

rellt stadgande om straff för ämbetsman eller förutvarande ämbetsman,

som yppar vad han är pliktig hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan

hemlighet. Någon anledning synes ej föreligga att för sådana i förevarande

paragraf avsedda fall, som därest denna ej funnes skulle hänföras under

förstnämnda stadgande, låta straffet bestämmas annorledes än med till-

lämpning av där angivna straffsatser, i vilka även ingå suspension och av­

sättning. På grund härav hemställes, att åt första stycket av 68 § måtte

givas sådant innehåll att straffet för där omförmält brott blir all bestämma,

i första hand enligt allmänna strafflagen och, om brottet ej är där belagt

med straff, enligt det särskilda straffstadgandet i stycket.

73 §.

Justitieråden Lawslci, Ggllenswärd och Nissen:

Därest 40 § ändras på sätt vi i det föregående tillstyrkt, bör den i före­

varande paragraf gjorda hänvisningen till 40 § andra stycket jämkas till

att i stället avse samma paragrafs tredje stycke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

324

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

Lagrådet:

I remissen behandlas ej frågan huruvida besvär som enligt förslaget skola

anföras hos Konungen skola handläggas i statsrådet eller av regeringsrät­

ten. Därav kan närmast den slutsatsen dragas att frågan ansetts klar redan

enligt gällande rätt. Riktigheten av en sådan mening kan emellertid ifråga­

sättas. Uttryckliga bestämmelser i ämnet saknas i regeringsrättslagen. Emel­

lertid har regeringsrätten enligt äldre praxis upptagit mål angående besvär

över beslut, som av länsstyrelse meddelats med stöd av 38 § i 1912 års lag

om arbetarskydd i dess lydelse före ikraftträdandet av lagen den 12 juni

1931. Sådana mål — vilka avsett förbud att utan vidtagande av särskilda åt­

gärder bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap

eller arbetsmetod — ha uppenbarligen hänförts till mål om meddelande i

särskilda fall av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar

och föreskrifter rörande den allmänna hälsovården, vilka mål enligt 2 §

16 :o) regeringsrättslagen skola handläggas av regeringsrätten. I yttrande

över det förslag till ändringar i 1912 års arbetarskyddslag, vilket ligger till

grund för 1931 års ändringar i bland annat 38 och 39 §§ nämnda lag (se

proposition den 23 januari 1931, nr 40) uttalade sig lagrådet i ämnet. Under

hänvisning till nämnda praxis yttrade lagrådet, att någon ändring i avse­

ende å regeringsrättens befogenhet tydligen icke föranleddes av att, på sätt

i remissen till lagrådet föresloges, länsstyrelsens beslutanderätt överginge

å yrkesinspektionens chefsmyndighet. Efter granskning av de föreslagna

ändringarna i 38 och 39 §§ fann lagrådet samtliga de i dessa paragrafer

omförmälda besluten av yrkesinspektionens chefsmyndighet vara av beskaf­

fenhet att med avseende å dem regeringsrätten borde vara besvärsinstans,

och lagrådet ansåg sig kunna utgå ifrån att för detta ändamål icke erford­

rades någon ändring i regeringsrättslagen. Till lagrådets uppfattning an­

slöt sig föredragande departementschefen. Såvitt kunnat utrönas har emel­

lertid, sedan 1931 års lagändringar trätt i kraft, ej något enda mål av

ifrågavarande slag fullföljts hos Kungl. Maj :t. 1912 års arbetarskyddslag

har efter år 1931 i åtskilliga avseenden ändrats, och det torde även med

de utgångspunkter som angåvos av lagrådet i dess nämnda uttalande nu­

mera vara oklart i vilken utsträckning regeringsrätten är rätt besvärsin­

stans. Då det nu föreslås att en helt ny arbetarskyddslag med delvis annat

innehåll än den hittills gällande lagen skall ersätta denna, synes kompetens­

frågan böra tagas under förnyat övervägande.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

325

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 oktober

1948.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

V

ougt

, Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

, K

ock

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 28 juni

1948 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 mars 1948 remitterade

förslagen till

1) arbetarskyddslag;

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr

314) samt

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols-

fyndigheter m. in.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

De erinringar från lagrådets och dess enskilda ledamöters sida, som för­

anletts av det remitterade förslaget till arbetarskyddslag, äro väsentligen av

formell natur. Vid 6 § i förslaget ha lagrådets ledamöter stannat i delade

meningar angående lämpligaste sättet att i det kapitel, som avhandlar den

föreslagna lagens tillämpningsområde, göra en hänvisning till de stadgan-

den som avses skola få ett vidsträcktare tillämpningsområde än lagen i

övrigt. Med hänsyn därtill att 1 § i förslaget — i likhet med 1 § gällande

arbetarskyddslag — innefattar den begränsning av tillämpningsområdet, att

endast rörelse eller företag, vari arbetstagare användes till arbete för arbets­

givares räkning, omfattas av lagen, synes det mig till undvikande av miss­

tolkning erforderligt att det i lagen uttryckligen angives, att någon sådan

begränsning icke gäller beträffande de skyldigheter som avses i 45 och

40 §§. Positivt kan detta — i huvudsaklig överensstämmelse med vad lag­

rådets båda äldsta ledamöter förordat — angivas så, att såvitt angår i 45

och 46 §§ föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska

anordningar och arbetsställen som där avses lagen skall äga tillämpning,

ändå att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagt omfattas av

lagen. Det remitterade förslaget har jämkats i enlighet härmed.

Beträffande innebörden av begreppet rast har lagrådet vid 17 § gjort vissa

anmärkningar. Den i det remitterade förslaget upptagna definitionen av

rastbegreppet överensstämmer, såsom lagrådet påpekat, med 9 § 1 mom.

arbetstidslagen för detaljhandeln. Det i sistnämnda lagrum upptagna stad­

gandet om vad med rast skall förslås infördes i samband med 1942 års

32fi

förlängning av arbetstidslagen för detaljhandeln. Formuleringen av det­

samma ansluter sig helt till av arbetsrådet tidigare avgivna utlåtanden rö­

rande tolkningen av begreppet rast i allmänna arbetstidslagen. Därvid torde

någon sådan skillnad mellan begreppen arbetsplats och arbetsställe, som

arbetarskyddskommittén nu gjort, icke ha ansetts föreligga. Göres en sådan

åtskillnad — och skäl därför synas mig föreligga här liksom beträffande

tolkningen av allmänna arbetstidslagen — torde det med hänsyn till vad

lagrådet anfört vara önskvärt att stadgandet erhåller en annan avfattning

än i det remitterade förslaget. Vad man där avsett att uttrycka har varit,

att arbetslagarnas rätt att lämna arbetsstället under rast icke borde medföra

någon skyldighet för arbetsgivaren att utan därom träffat avtal vidtaga

särskilda anordningar för att möjliggöra för arbetarna att begagna sig av

denna rätt, exempelvis i fråga om tillhandahållande av transportmedel. Då,

såsom lagrådet påpekat, tillägget att arbetstagare icke är skyldig att kvar-

stanna på arbetsplatsen, kan läsas så att därigenom uttrycket »fritt förfoga

över sin tid» erhåller en mera begränsad innebörd än vad av mig avsetts,

men tillägget å andra sidan enligt min mening bör finnas för tydlighetens

skull, torde ordet »arbetsplatsen» böra utbytas mot »arbetsstället».

Tre av lagrådets ledamöter ha vid 40 § föreslagit ett förtydligande av lag­

texten, som synes mig böra godtagas. Däremot finner jag anledning saknas

att i 41 § vidtaga sådan ändring, som av en lagrådsledamot ifrågasatts.

Vad angår 47 § har lagrådet påpekat, att jämväl arbetarskyddsstyrelsen

borde uttryckligen upptagas såsom tillsynsorgan enligt lagen. Denna an­

märkning har jag funnit böra godtagas, och i följd därav har jämväl lydel­

sen av 51 och 73 § § jämkats i enlighet med vad lagrådets majoritet förordat.

Beträffande 55 § har jag, i enlighet med vad tre av lagrådets ledamöter

förordat, vid förnyat övervägande funnit att sådan undersökning som i para­

grafen avses torde kunna utföras även av annan läkare än besiktnings-

läkare. Vad dessa ledamöter påpekat om komplettering av paragrafen med

föreskrift om att intyg rörande undersökningen skall ha införts i arbets­

boken, innan den minderårige på nytt får användas till arbete, har jag

likaledes funnit böra godtagas.

Lagrådets anmärkningar beträffande 65 § ha jämväl beaktats.

Den av lagrådet föreslagna avfattningen av 68 § synes med hänsyn till

6 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i straff­

lagen in. in. kunna giva anledning till tvekan angående åtalsrätten. Då

vidare, även med den lydelse 68 § har i det remitterade förslaget, möjlig­

het finnes att, jämlikt 25 kap. 7 § strafflagen, döma till suspension eller

avsättning, har jag icke funnit anledning att på denna punkt göra ändring

i det remitterade förslaget.

Vad slutligen angår den av lagrådet väckta frågan huruvida besvär hos

Konungen över arbetarskyddsstyrelsens beslut skola handläggas i statsrådet

eller av regeringsrätten synes vad lagrådet anfört kunna åberopas till stöd

för att uttryckligen reglera detta spörsmål i regeringsrättslagen. I huvud­

Kungl. Maj. ts proposition nr 298.

327

saklig anslutning till tidigare praxis torde därvid mål, som röra föreläggande

eller förbud enligt arbetarskyddslagen, böra hänvisas till regeringsrättens

avgörande, medan övriga besvärsärenden, såsom angående dispens från

bestämmelserna om arbetstidens förläggning, utseende av besiktningsläkare

m. fl. ärenden böra handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Fråga om

härav påkallad ändring i regeringsrättslagen torde i sinom tid få anmälas

av chefen för justitiedepartementet.

Utöver vad som framgår av det sagda har i förslaget till arbetarskydds­

lag gjorts vissa redaktionella jämkningar. Detsamma gäller de två övriga

till lagrådet remitterade lagförslagen, vilka av lagrådet lämnats utan er­

inran.

Den föreslagna nya arbetarskyddslagen avses, såsom jag i samband med

lagrådsremissen omnämnde, skola kompletteras med en i administrativ ord­

ning utfärdad allmän tillämpningskungörelse till lagen. Utkast till en dylik

kungörelse har på grundval av innehållet i arbetarskyddskommitténs be­

tänkande och remissyttrandena utarbetats inom socialdepartementet. Den

nya lagstiftningen måste därutöver i administrativ väg kompletteras med

åtskilliga andra författningar. Exempelvis vill jag nämna, att kungörelse

bör utfärdas angående förbud i vissa fall mot arbetstagares användande

till målningsarbete vid vilket nyttjas blyfärg, varjämte föreskrifter erford­

ras angående läkarundersökningar m. m. Jag vill slutligen erinra därom,

att arbetarskyddskommittén framlagt förslag till ny lagstiftning beträffande

barns och minderårigas deltagande i offentliga föreställningar m. in. Denna

fråga avser jag att anmäla vid ett senare tillfälle.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom pro­

position dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga

förenämnda förslag till

1) arbetar skyddslag,

2) lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 (nr

314) och

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkols-

fyndigheter in. m.

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det vid statsrådsprotokollet

för den 5 mars 1948 fogade förslaget till kungörelse om ändring i byggnads­

stadgan den 30 juni 1047 (nr 364).

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­

möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t

Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse bilaga till delta protokoll ut­

visar.

Ur protokollet:

Lars Lcmnc.

Knngl. Maj.ts proposition nr 298.

328

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 298.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ................................................................................................................... 1

Förslag till arbetarskyddslag........................................................................... 2

Förslag till lag om ändrad lydelse av 68 och 71 §§ gruvlagen den 3 juni

1938 (nr 314)................................................................................................. 22

Förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m............................................................................ 24

Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan den 30 juni 1947

(nr 364).......................................................................................................... 26

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 5 mars 1948........................................... 27

Inledning ........................................................................................................................ 27

7. Grunderna för en reviderad arbelarskyddslagstiftning...................................... 29

Inledning .......................................................................................................... 29

Huvuddragen av gällande arbetarskyddslag................................................ 30

Huvuddragen av kommitténs förslag ........................................................ 36

Allmänna synpunkter i yttrandena över kommittéförslaget ............... 44

Departementschefen........................................................................................ 49

II.

Särskilda frågor...................................................................................................... 54

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde.................................................... 54

Anmälan om nya företag ............................................................................... 86

Förhandsgranskning av byggnadsförslag.................................................... 94

Förhandsgodkännande av arbetslokal m. m................................................ 109

Föreskrifter angående arbetslokalers beskaffenhet m. m.......................... 114

Raster och arbetspauser ............................................................................... 122

Ledighet för nattvila........................................................................................ 131

A. Allmänna bestämmelser ...................................................................... 132

B. Särskilda bestämmelser rörande minderåriga.................................. 148

C. Särskilda bestämmelser rörande kvinnor........................................... 158

Veckovila ............................................................................ 166

Minimiålder för användande i arbete ......................................................... 172

Minderårigs arbetstid........................................................................................ 184

Läkarkontroll över minderåriga .................................................................. 197

Kvinnas ledighet vid barnsbörd .................................................................. 213

Samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare....................................... 218

Skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner m. m. 241

Vite och förbud m. m........................................................................................ 255

Överflyttning av arbetsgivaransvaret ........................................................ 270

Departementsförslagets förhållande till vissa konventioner.................... 278

III. Specialmotivering till departementsförslagel till arbetarskyddslag ................ 280

7V. Ändringar i vissa andra författningar ............................................................. 314

A. Ändringar i gruvlagen och lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. 314

B. Ändringar i byggnadsstadgan.................................................................. 315

V. Departementschefens hemställan m. m............................................................... 316

Utdrag av lagrådets protokoll för den 28 juni 1948 ........................................... 319

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 8 oktober 1948 .................................... 325

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1948

717983