SOU 1956:38

Strålskydd : förslag till strålskyddslagstiftning samt omorganisation av Radiofysiska institutionen

Författningsförslag

Lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strål-

skyddslng)

Lag om ändrad lydelse av 4 & arbeiarskyddslagen

Kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 %% urbetarskyddskun-

görclscn

Kungörelse angående ändrad lydelse av 5 59 allmänna läkarinstruklionen Kungörelsc med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 % strål-

skyddslagen

Kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 %% strålskyddslagen

Kommitténs uppdrag .

1 kap. Översikt över joniserande strålning och (less verkningar m. m.

A. Olika slag av joniserande strålning

. Mälmetoder för joniserande strålning B C. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

D. Slrålkällorna ur skyddssynpunkt

E. Tillåtna stråldoscr

2 kap. Radiofysiska institutionen och dess arbetsuppgifter

A. Tillkomst och utveckling B. Föreskrifter rörande institutionens ställning och. verksamhet

C. Nuvarande organisation och arbetssätt

1.

')

&.

Tillsynsvcrksnmhei

Fysikaliskt sjukvårdsarbctc för radiumhemmet a) Radiumhemmet l)) Rndiofysiskn institutionen

. Forskning och undervisning

a. Forskning . . . . b. Undervisning i radiofysik m. m.

. För institutionens verksamhet gemensamma organ

36 35) 41

43 43 46

3 kap. Strålskyddsverksamhet i utlandet samt internationellt samarbete

A. Nationell verksamhet . . . . . . . . . . . . .

B. Internationell strålskyddsverksamhet

4 kap. Strålskador och strålrisker

A. Strålskadeproblemets utveckling

B. Strålskadeproblemets nuvarande läge

C. Strålriskeridet moderna samhället . . . . . . . . . . . .

1. Allmänna synpunkter

2. Utvecklingstendenser a) b) c) d)

Röntgenapparater

Partikelacceleratorer . . . . . . . . . . Atomreaktorer

Radioaktiva ämnen

5 kap. Strålskyddsförslag .

A. Den författningsmässiga regleringen av strålskyddsverksamheten

1.Allmänna synpunkter . . . . . . .. . . . . . . . .

2. Lagens tillämpningsområde . .

3. Särskilda bestämmelser till förebyggande av strålskador a)

b) c) d) e) f) g) h) i) i) k) 1)

n)

0)

Tillstånd att bedriva radiologiskt arbete samt inneha och över- låta radioaktivt ämne Arbete med röntgenapparater . Innehav och arbete med radioaktiva ämnen . Handel med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen Arbete med aceeleratorer .

Arbete med atomreaktorer . . . .

Tillstånd att importera och förvärva radioaktiva ämnen . . Förhandsbesiktning av strålkällor m. m. Förhandsgranskning av lokalritningar m. m. . Tillståndsprövningen . . . . . . . . Installation av apparater för radiologiskt arbete Besiktning av radiologiska anläggningar Strålningsmätningar . . . . . . Läkarundersökning av personal i radiologiskt arbete Minderårigas användande i radiologiskt arbete Anmälan om strålskador m. m. .

Personalregistrering

m) Meddelande av särskilda föreskrifter

Åligganden vid ändring av förutsättningarna för meddelat till- stånd . Återkallande av tillstånd

90 90 100

103 103 107

118 118

121 121 123 124 129

132 132 132 135 147

147 149 152 154 158 159 160 164 170 174 178 180 190 192 197 199 201 202

204 209

4. Tillståndshavares allmänna skyldigheter

COWQGH

Föreståndares skyldigheter . . . a) Föreståndare i enskild verksamhet . b) Föreståndare i statlig och kommunal verksamhet

. Arbetstagares allmänna skyldigheter . Samverkan mellan tillståndshavare och arbetstagare . Ansvarsbestämmelser m. m. . . . . . . . .

. Specialmotivering till författningsförslagen .

a) Lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strålskyddslag) . b) Lag om ändrad lydelse av 4 5 arbetarskyddslagen .

c) Kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 %% arbetar- skyddskungörelsen . . . . . . . d) Kungörelse angående ändrad lydelse av % 59 allmänna läkar- instruktionen . . . . . . . . . . . . . . . .

e) Kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 %

strålskyddslagen . . . . . . f) Kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 åå strål- skyddslagen . . . . . . . . . . . . . . .

B. Undervisning i strålskyddsteknik m. 111. Upplysningsverksamhet

1. Läkare

2. Tandläkare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3. 4

. Föreståndare för veterinärmedicinska, tekniska och andra anlägg-

Sjuksköterskor

ningar..........

. övriga i radiologiskt arbete sysselsatta personer

6 kap. Organisationsförslag

A. Organisationen i allmänhet

B. Statens strålskyddsnämnd

C. Radiofysiska institutionen . . .

1.

came-com

Organisation och personalbehov för tillsynsverksamheten a) Tillsynsavdelningarna b) Hålsokontrollavdelning . .

. Organisation och personalbehov för sjukvårdsarbetet . . Radiofysisk och radiohiologisk forskning .

. Undervisningsfrågor .

. Administration och kansli m. m.

. Sammanfattning av personalstatsförslaget. Tjänstetillsättning .

214 214 219

221 224 225 230

230 248

249

249

249

249

250 251 253 254

256 258

260 260 267 272 272 272 287

289 294 299 300 303

7 kap. Lokalfrågor A. Nuvarande förhållanden . . . . . B. Utbyggnadsbehov

— C. Byggnadsförslag

8 kap. Kostnadsfrågor

A. Utgifter

1. Engångskostnadcr

2. Årliga driftskostnader B. Inkomster .

1. Avgifter för tillsynen

2. övriga inkomster 9 kap. Sammanfattning av kommitténs förslag Särskilt yttrande av M. Helde .

Bilaga 1. Sammanställning av för radiofysiska institutionen kända strål— skadefall

Bilaga II. Förslag till tillbyggnad av radiofysiska institutionen (situations- plan)

306

306 311

313 313 313 314 321 321 326

328

339

348

Till Herr Statsrådet och Chefen för

Kungl. Inrikesdepartementet

Den 1 november 1951 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för inrikesdepar— tementet att tillkalla sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag angående radiofysiska institutionens vid karolinska sjuk— huset organisation m. 111.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sak— kunniga numera direktören N. Godenius, tillika ordförande, professorn vid karolinska institutet R. Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan S. Eklund samt förste strålskyddsinspektören vici radiofysiska institutionen M. Helde.

De sakkunniga har antagit benämningen 1951 års strålskyddskommitté. Sedan Godenius erhållit begärt entledigande från sitt uppdrag, tillkalla— des den 5 oktober 1954 förre landshövdingen M. Jacobsson att vara leda— mot, tillika ordförande, i kommittén.

Att såsom experter biträda kommittén har tillkallats den 28 juni 1952 laboratorn S. Benner, den 1 juli 1953 docenten A. Hedgran samt den 5 oktober 1954 ovannämnde Godenius.

Vid utarbetandet av sitt lagförslag har kommittén biträtts av numera lagbyråchefen i ecklesia-stikdepartementet I. Ulveson.

Till sekreterare åt kommittén förordnades den 23 februari 1952 numera förste kanslisekreteraren i inrikesdepartementet G. Oloufsson.

Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får kommittén härmed vörd- samt överlämna betänkande med förslag till strålskyddslagstiftn-ing samt omorganisation av radiofysiska institutionen.

Särskilt yttrande i organisatiomsfrågan har avgivits av ledamoten Helde.

Stockholm i oktober 1956.

Malte Jacobsson ROLF SIEVERT SIGVARD EKLUND

C.-G. SUNDBERG MA TTS HELDE

/Gunnar Olofsson

::.r ' - ' .. ' .' 1. .—'_ .' 'N' , ! ' .j . ' _- lk , 1. ' -' ,1 ,, ' _ l * . I:. r .! . ,11 "A,,- ' " w.. ., |. . . '-'. .:-'-_f'.— ';.vl N'. _ ' »|. .' fr. .:,.'-4::'-.*|1:H..; .n— '. '. * [.ul .”. .. , . .I.J '!'*1"11E*'i*I " J'f'f' 'fll '... A..!" v»..5:t"'*-'n, l'. tvä—fin?. '.f . ='."*- ' Jain' f- . , . " ... _- ...; ** * ' - .. . . & Kräftan-nl NE:: *3" l ' _.. 1 ; ":* . ' r 1 '... lj I,- .. 1.1,_)-11'.,-.;u.,...1 zi'nwi' '*- .' . -, 1 " #. "c:! ." . m-i '. i i . ._ " ' ' - .. i' * . u ':' 1.5 ? I_ * 4, ..j'

J . . - . .... ' "'.'h. ”: f'ff h.!uZ'...1,.v!r';*"v (':' *-.|_'| r. .»:m 1

"_ lll ""f. & .it

. '."..gcn- 1. » ' ...n'; -.s ' g.. . _ : ,_ Mm./'

»att—il t:'t:=f Zts- ',.ifrw't -=. !' w.- |__... 1.1.1. .. . . 1».

.! _' '.:,"'5:.* .l*7 'I .r', ,lirl"

":! 59.517. i .'1.'1.' .— .!!-1 lll.

män;—u flm : . l'*vi>:'l':'-.11..Hl 1.1"!

' . . |) 1.*_;.,11r1 . ' ':h._c.»...';,f=.: ngt,":

l'h'l? " l'lf'v .h'ntwi " *1;' " ”iii."

,.. ' ' ' ': *r . , __| ,;Lfl'._14-4.--,, " .' r. '. '.(tlhh'

,'vll'j_|';vil'l_'rff.'In-'n f-u-i ." fiwtpj 31. "' ' nu;; '.'ivn—u'iv 511.511.) i "i. ' ».:wljgk

| " . ..".v'». T'*=wl-.,*£fi* ..1-,— mm!?

W Raul '. niin-t,. "vi i i ull-.

”" ". ". '.' n'!

a . . 57.11 Jil-.it '.'-fi Y id! _ -,: '-"'r"."t"i..l"" ”i?. ..

f'u', ? '-'.51 1 ..»-.f 1 .. .) grott- . 1H=Ll .'f'_'.* i : ']"thjl. n

!

j_... .4

Förslag till lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m. m. (strålskyddslag)

Inledande bestämmelser 1 5.

I denna lag förstås med joniserande strålning: röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen samt därmed till sin biologiska verkan likartad strålning;

med radiologiskt arbete: arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, arbete med anläggning för utvinning av atomenergi (atomreaktor) samt arbete med radioaktivt ämne, dock icke såvitt fråga endast är om anordning eller ämne som jämlikt 4 5 särskilt undantagits.

2 5.

Denna lag avser skydd

a) mot att person, som är sysselsatt i radiologiskt arbete samt annat ar- bete vari joniserande strålning förekommer, genom strålningen ådrager sig ohälsa eller utsättes för annan skadlig påverkan eller drabbas av olycks- fall i arbetet;

b) mot att person eller djur, som är föremål för undersökning eller be- handling 'med joniserande strålning, utsättes för dylik strålning, vilken icke av den som är ansvarig för undersökningen eller behandlingen prövas nöd- vändig för att uppnå syftet härmed; samt

0) mot att person i annat fall än ovan sägs från teknisk anordning eller radioaktivt ämne utsättes för joniserande strålning, som kan medföra skada.

3 %.

Frågor om skydd mot skada av joniserande strålning skola, enligt vad som stadgas i denna lag och med stöd därav utfärdade föreskrifter, behand- las av en särskild nämnd (statens strålskyddsnämnd ).

Strålskyddsnämnden skall bestå av fem ledamöter. Föreståndaren för karolinska mediko-kirurgiska institutets institution för radiofysik ( radio- fysiska institutionen) är självskriven ledamot av nämnden. Övriga ledamö— ter ävensom en eller flera suppleanter för envar av ledamöterna utses av Konungen på viss tid, ihögls't 'fem år.

Närmare föreskrifter angående strålskyddsnämn-dens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. 4 5.

I den utsträckning så finnes kunna ske utan att det i 2 5 angivna skyd- det äventyras äger Konungen eller, eft-er Konungens bemyndigande, statens strålskyddsnämnd föreskriva, att röntgenapparat eller annan teknisk an— ordning, avsedd att utsända joniserande strålning, eller radioaktivt ämne skall undant—agas från tillämpningen av denna lag eller viss däri meddelad bestämmelse.

Om tillstånd m. m. 5 5.

Ej må någon utan tillstånd av strålskyddsnämnden bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest innehava radioaktivt ämne, vilket icke enligt 4 & särskilt undantagits.

Vad i första stycket stadgas angående tillstånd skall icke äga avseende å radiologiskt arbete eller handel med eller innehav av radioaktivt ämne, i den mån tillstånd härför erfordras enligt atomenergilagen den 1 juni 1956.

6 5. Utan särskilt tillstånd av strå'lskyidvdsnämnden må ej annan än den, som enligt 5 5 är behörig att idka handel, till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne, vilket icke enligt 4 5 särskilt undantagits.

7 ä.

Där radiologiskt arbete hedrives av staten, kommun, bolag, förening, stif- telse eller eljest av annan än enskild person, som enligt vederbörligt till- stånd själv skall förestå verksamheten, skall för arbetet finnas en av strål- skyddsnämnden godkänd föreståndare. Strålskyddsnämnden må föreskriva, att för föreståndaren skall finnas en av nämnden godkänd vikarie.

Vad i första stycket stadgas med avseende å radiologiskt arbete skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om handelsrörelse, som avses i 5 5, och då radioaktivt ämne med vederbörligt tillstånd innehaves utan samband med radiologiskt arbete eller handel.

8 5.

Innan tillstånd enligt denna lag meddelas, skall strålskyddsnämnden i den mån så prövas erforderligt låta besiktiga arbetsställe, förvaringsplats eller lokal, som kan komma att beröras av tillståndets utnyttjande.

Konungen må förordna, att apparat eller annan teknisk anordning, som är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radio- aktivt ämne, innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklamsyfte, skall underkastas förhandsbe- siktning hos tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren.

9 5.

Tillstånd, som strålskyddsnämnden enligt denna lag meddelar, så ock tillstånd, som meddelats med stöd av atomenergilagen, skall av nämnden förbindas med de villkor och föreskrifter nämnden i varje särskilt fall fin- ner erforderliga.

När skäl därtill äro, må strålskyddsnämnden ändra de av nämnden med- delade villkoren och föreskrifterna.

Strålskyddsnämnden må återkalla tillstånd eller godkännande enligt denna lag, om gällande villkor och föreskrifter icke iakttagits eller förut- sättningarna för tillståndet eller godkännandet eljest ändrats.

10 5.

Vill tillståndshavare vid utnyttjande av tillstånd som meddelats enligt denna lag bruka annan lokal eller annan teknisk anordning eller radioak- tivt ämne av annat slag eller större mängd än som angivits i tillståndet eller lokal eller anordning, som utan stöd av tillståndet väsentligen ändrats, eller vill han eljest utnyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållanden än tillståndet avser, skall han inhämta strål- skyddsnämnden's medgivande därtill.

Vad i första stycket stadgats angående medgivande skall ock gälla där den som åtnjuter tillstånd jämlikt atomenergi'lagen vill vidtaga ändring med avseende å förhållande varom strålskyddsnämnden meddelat villkor eller föreskrift.

Beträffande medgivande enligt denna paragraf skola bestämmelserna i 8 och 9 55 i tillämpliga delar gälla.

11 5.

Upphör tillstånd-shavare att utnyttja tillståndet, åligger det honom eller, om han avlidit, den som har boet efter honom i sin vård att genast göra anmälan därom till strålskyddsnämnden.

Medförde tillståndet rätt till innehav av radioaktivt ämne, skall i än- mälan som nyss sagts uppgivas, huruvida sådant ämne finnes i behåll. Då så är fallet, skall tillståndshavaren eller den som har boet efter honom i sin vård i samband med anmälan antingen begära erforderligt tillstånd att överlåta ämnet eller ock inhämta strålskyddsnämndens anvisningar hur med ämnet skall förfaras. '

12 å.

Där så finnes påkallat till förebyggande av att den som innehar röntgen— apparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strål- ning, brukar anordningen utan att äga erforderligt tillstånd därtill, äger statens strålskyddsnämnd, efter det tillfälle beretts innehavaren att yttra sig i ärendet, låta gen-om polismyndighetens försorg försegla anordningen.

13 &.

Förekommer i fall-, då fråga ej är om radiologiskt arbete, att apparat eller annan teknisk anordning alstrar joniserande strålning, må strålskydds- nämnden ålägga anordningens innehavare att vidtaga de skyddsåtgärder och följa de föreskrifter, 'som nämnden i varje särskilt fall finner erfor- derliga till förebyggande av att någon skadas i följd av strålningen.

När synnerliga skäl därtill föreligga, må strålskyddsnämnden förbjuda att anordningen brukas. Till säkerställande av att förbudet upprätthålles må nämnden låta vidtaga åtgärd som i 12 & sägs.

Allmänna föreskrifter om åligganden för vissa tillståndshavare m. fl. 14 5.

Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beak- tande av vad i denna lag sägs eller med stöd av densamma föreskrives, iakt- taga allt som med hänsyn till det radiologiska arbetets natur och de för- hållanden, under vilka arbetet bedrives, samt i arbetet sysselsatta personers yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att åstadkomma sådant skydd som avses i 2 5.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda före- fintliga strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktig- het, och i vad på honom ankommer, medverka till att åstadkomma sådant skydd som nyss sagts.

Då för radiologiskt arbete finnes föreståndare, som avses i 7 5, skall vad i första stycket stadgas gälla föreståndaren såvitt fråga är om åtgärd, vilken det ankommer på denne att besluta.

Vad ovan i denna paragraf föreskrives med avseende å radiologiskt arbete skall äga motsvarande tillämpning, då fråga är om handelsrörelse, som avses i 5 5, och då radioaktivt ämne med vederbörligt tillstånd innehaves utan samband med radiologiskt arbete eller handel.

15 5.

Tillverkare eller försäljare av apparat eller ann-an teknisk anordning, som alstrar joniserande strålning, ävensom den, vilken upplåter sådan anord— ning till begagnande, skall tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försäljning eller i reklam- syfte, är försedd med nödiga strålskyddsanordningar och även i övrigt er- bjuder betryggande säkerhet mot skada genom strålningen, så ock tillhan- dahålla för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter.

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som i första stycket sägs, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strål- skyddsanordningar uppsättas samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttagas.

Om läkarundersökning samt om anmälan av skada m. m. 16 5.

Till radiologiskt arbete må, där strålskyddsnämnden ej annat medgiver, användas endast den som fyllt aderton år samt vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet förbundna hälsofaran.

Den som användes till radiologiskt arbete skall, i den omfattning strål- skyddsnämnden föreskriver, underkastas periodisk läkarundersökning rö— rande sitt hälsotillstånd.

17 &.

Företer person, som är anställd eller eljest stadigvarande sysselsatt hos den som bedriver radiologiskt arbete eller utan samband med radiologiskt arbete innehar radioaktivt ämne, sådant tecken å skada, som kan misstän- kas vara föranlett av joniserande strålning i samband med arbetet eller innehavet, skall han genom tillståndshavarens eller, där föreståndare som avses i 7 & finnes, genom dennes försorg ofördröjligen underkastas läkar— undersökning.

18 5.

Förekommer anledning misstänka, att någon i samband med radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne utan samband med radiologiskt arbete tillfogats skada genom joniserande strålning, åligger det tillstånds- havaren eller, där föreståndare som avses i 7 & finnes, denne att, så snart han erhållit kännedom därom, anmäla förhållandet till radiofysiska insti- tutionen.

19 5.

Har radioaktivt ämne, som någon enligt meddelat tillstånd är berättigad att innehava, stulits eller på annat sätt förkonimit, skall tillståndshavaren eller, där föreståndare som avses i 7 & finnes, denne ofördröjligen göra anmälan därom till radiofysiska institutionen.

20 &.

Utför installatör, som avses i 15 å andra stycket, installation av apparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning. och företes därvid icke erforderligt tillstånd att bedriva radiologiskt arbete med anordningen, är han pliktig att genast göra anmälan därom till radio— fysiska institutionen.

Motsvarande anmälningsplikt åligger tillverkare, försäljare eller upplå- tare av anordning, som avses i första stycket, där anordningen kan brukas utan särskild installation samt tillstånd som nyss sagts ej företes då an— ordningen avlämnas för att tagas i bruk inom riket.

Tillsyn & lagens efterlevnad 21 &.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av densamma medde- lade föreskrifter utövas under strålskyddsnämndens överinseende och led- ning, av radiofysiska institutionen och vid institutionen anställda befatt- ningshavare (tillsynsmän) .

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Konungen.

22 5.

Tillsynsman har att i den omfattning strålskyddsnämnden finner erfor- ligt besiktiga plats, där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt ämne förvaras, samt lokal som eljest kan beröras av arbetet eller förvaringen. Besiktning skall, där ej .strålskyddsnämnden annorlunda förordnar, ske med regelbundna tidsmellanrum.

Då strålskyddsnämnden så finner påkallat, må tillsynsman besiktiga jämväl apparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända jonise- rande strålning, beträffande vilken tillstånd till radiologiskt arbete ej med-- delats, samt sådan anordning som avses i 13 5.

23 5.

Tillsynsman må icke utan synnerliga skäl förvägras att i samband med besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedri- ves eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 13 5.

Vid besiktning eller eljest, då så finnes påkallat, äger tillsynsman på- fordra, att erforderliga prov och undersökningar verkställas till kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

24 &.

Tillstån-dshavare, innehavare av anordning som avses i 135 samt hos dem anställda skol-a på anfordran lämna strålskyddsnämnden eller tillsyns- mannen de upplysningar, som erfordras för tillsyn-ens behöriga utövande.

Vad nu sagts skall jämväl gälla den som beviljats tillstånd jämlikt atom- energilagen samt hos honom anställda, i den mån fråga är om radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne.

25 &.

Finner tillsynsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de av strålskyddsnämnden meddelade eller att gällande föreskrifter icke blivit iakttagna, skall tillsynsmannen anmäla förhållandet till nämnden. Tillsyns— man äger ock själv meddela ytterligare skyddsföreskrifter, därest iaktta- gandet av föreskrifterna icke medför större kostnad eller olägenhet.

Där särskilda omständigheter det påkalla, äger strålskyddsnämnden för- ordna, att anläggning för radiologiskt arbete eller anordning, som avses i 13 5, skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen.

27 å.

Där så prövas nödigt till förebyggande av att tillverkare, försäljare eller upplåtare av apparat eller annan teknisk anordning som alstrar joniserande strålning, utan att iakttaga vad i 15 5 första stycket är stadgat, avlämnar anordningen för att tagas i bruk inom riket eller här utställer densamma till försäljning eller i reklamsyfte, äger strålskyddsnämnden, efter det till- fälle beretts tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att yttra sig i ärendet, förbjuda denne att avlämna eller utstå-lla anordningen, med mindre de åtgärder vidtagas, som nämnden finner erforderliga.

Om synnerliga skäl äro därtill, må strålskyddsnämnden utan att avbida tillverkarens, försäljarens eller upplåtarens yttrande meddela förbud som i första stycket sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda förordnas, ävensom där så finnes påkallat låta genom polismyndighetens försorg på bekostnad av tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upp- rätthålles.

28 5.

Åsidosätter installatör, som avses i 15 å andra stycket, vad där stadgas, äger strålskyddsnämnden, om så finnes påkallat, föreskriva villkor att av honom iakttagas vid utförande av 'installationsarbete eller förbjuda honom att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Innan föreskrift eller förbud meddelas, skall tillfälle beredas installatören att yttra sig i ärendet.

29 å.

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksamhetens utövande eller som eljest tagit befatt— ning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehörigen ut- nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande, affärsförhållande eller omständighet av personlig natur, som sålunda blivit honom kunniga.

Ansaarsbestämmelser m. m. 30 5. Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes 1. den som i strid mot bestämmelse i 55 första stycket bedriver radio- logiskt arbete eller idkar handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne;

2. den .som i strid mot bestämmelse i 6 & till riket inför eller här förvär- var eller överlåter sådant ämne;

.3. den som åsidosätter vad med stöd av 7 eller 9 55 föreskrivits;

4. den som olovligen vidtager åtgärd som i 10 & första eller andra stycket avses;

5. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift eller förbud, som med stöd av 13, 25, 26, 27 eller 28 55 meddelats honom.

31 &.

Har någon brutit mot vad i 5 5 första stycket eller 6 5 stadgas, skall radioaktivt ämne, som i radiologiskt arbete olovligen brukats eller i sam- band med handel eller eljest olovligen innehaves eller som obehörigen in- förts till riket eller här obehörigen förvärvats, förklaras förverkat till kro- nan. Har förseelsen skett av förbiseende eller äro eljest särskilda skäl där- till, äger rätten pröva, buruvida ämnet skall vara förverkat. Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Är radioaktivt ämne för- verkat, vare ock strålskyddsanordning, vari det förvaras, förverkad till kronan.

När särskilda skäl därtill äro, må sådan anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, som olovligen brukats i radiologiskt arbete förklaras förverkad till kronan.

Tages radioaktivt ämne i beslag, skall den som verkställt beslaget ome- delbart göra anmälan därom till strålskyddsnämnden, som har att med— dela erforderliga föreskrifter om ämnets förvaring.

Med radioaktivt ämne, som genom lagakraftvunnen dom förklarats för- verkat, skall förfaras på sätt strålskyddsnämnden bestämmer. Vad nu stad- gats skall äga motsvarande tillämpning beträffande anordning som avses i andra stycket.

32 &.

Där någon i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet, varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift ålig- ger honom att lämna upplysning, mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofullständig uppgift, straffes med dagsböter.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig eller ofullständig uppgift, som avses i denna paragraf, vare ock han förfallen till ansvar som nu sagts.

33 5.

Har någon som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller annat arbete, vari joniserande strålning förekommer, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk strålskyddsanordning eller underlåtit att använda före- skriven sådan' anordning eller eljest åsidosatt meddela-d skyddsföreskrift, straffes med 'böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre strålskyddsnämnden anmält förseelsen till åtal.

34 5.

Med dagsböter straffes ock tillståndshavare eller föreståndare

1. som i strid mot vad i 16 5 första stycket stadgas använder person till radiologiskt arbete;

2. som använder person till arbete i strid mot föreskrift, som avses i 16 å andra stycket;

3. som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 17 å stadgas;

4. som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 18 eller 19 55.

Samma lag vare, där någon försummar att fullgöra anmälningsskyldig— het, som föreskrives i 11 5 första stycket eller 20 5.

35 å. Bryter någon mot vad i 29 5 är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden.

Särskilda bestämmelser

36 %.

Den som erhållit tillstånd enligt 5 % första stycket denna lag, så ock den som med stöd av atomenergilagen beviljats tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest innehava radioaktivt ämne är plik- tig att till statsverket erlägga avgift med det belopp och i den ordning Konungen bestämmer.

Erl—ägges ej avgiften å tid som sålunda föreskrives, äger strålskyddsnämn- den återkalla tillstånd som meddelats med stöd av denna lag. Har till- ståndet meddelats jämlikt atomenergilagen, skall nämnden, därest avgiften icke erlägges å föreskriven tid, härom göra anmälan till Konungen.

Undervisnings- och forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvs- syfte är fri från avgift.

På Konungen ankommer att fastställa taxa å gottgörelse för läkarunder- sökning som avses i 16 och 17 55 denna lag. Kostnaderna för undersökning enligt 16 å andra stycket och 17 & skola gäldas av den som bedriver det radiologiska arbetet eller innebar det radioaktiva ämnet.

Den som fälles till ansvar för förseelse som avs-es i 30 5 första punkten denna lag skall tillika förpliktas utgiva avgift varom i första stycket för- mäles för den tid, för vilken sådan avgift skolat erläggas men ej guldits, dock ej för tid som ligger längre tillbaka än två år från den dag åtalet an— hängiggjordes. Lag samma vare där förseelse som straffas jämlikt atom-

energilagen innefattar olovligt bedrivande av radiologiskt arbete eller olow- ligt idkande av handel med eller olovligt innehav av radioaktivt ämne.

37 5.

I ärende enligt denna lag, vilket äger samband med tillämpning av air— betarskyddslagen eller föreskrift som meddelats med stöd av sistnämndla lag, skall statens strålskyddsnämnd samråda med arbetarskyddsstyrelsem.

Då ärende enligt denna lag jämväl är beroende av tillämpningen av förte- skrift, som utfärdats rörande elektrisk starkströmsanläggnings utförande och skötsel, skall samråd äga rum med kommerskollegium.

Vid utfärdande av föreskrifter rörande läkarundersökning enligt denna lag, så ock eljest i frågor av betydelse för hälso- och sjukvården i riket skall strålskyddsnämnden samråda med medicinalstyrelsen.

I övrigt skall i ärenden enligt denna lag yttrande inhämtas från berörda myndigheter i den utsträckning så prövas erforderligt.

38 5.

Har tillsynsman meddelat förordnande enligt 25 &, må klagan härövc-r föras hos strålskyddsnämnden inom fjorton dagar från den dag delgivning skett. Vid förordnandets meddelande skall tillkännagivas vad den har att iakttaga, som vill föra sådan talan.

Över beslut av strålskyddsnämnden enligt denna lag må talan föras ge— nom besvär hos Konungen.

När tillstånd enligt denna lag återkallas eller å-läggande, föreskrift eller förbud meddelas med stöd av 13, 25 eller 26 55, äger strålskyddsnämnden förordna, att beslutet skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

39 å. Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen. Till ledning vid tillämpningen av lagen äger strålskyddsnämnden utfärda erforderliga allmänna föreskrifter samt meddela råd och anvisningar.

40 å. Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen til-lika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än fängelse i sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, men redan dessförinnan må meddelas beslut om tillstånd enligt lagen.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.; dock att tillstånd som meddelats med stöd av sistnämnda lag må gälla fortfarande tills vidare, intill dess strålskydds— nämnden annorlunda förordnar.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 5 arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 & arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 5. Å jordbruk _ — — till skogsarbete. I avseende — —— —— arbetsgivarens familj. Vad i 2—5 samt 7—10 kap. denna lag stadgas skall i fråga om arbete, som avses i lagen om skydd mot skada i följd av joniserande strålning, m. m. (strålskyddslagen) äga tillämpning allenast i vad angår skydd mot annan skada än sådan som orsakas genom inverkan av joniserande strål— ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 55 arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 (nr 208)

Härigenom förordnas, att 64 och 66 åå arbetarskyddskungörelsen den 6 maj 1949 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

64 &.

Skyddsombud, som har att skaffa sig noggrann kännedom om skydds- förhållandena inom sitt skyddsområde, skall verka för sundhet och säker- het .i arbetet samt söka vinna övriga arbetstagares medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss skyddsåtgärd bör vidtagas, har ombudet att hos ar— betsgivaren i den ordning denne föreskrivit göra framställning därom. Den som från skyddsombud mottagit sådan hänvändelse har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud i föreskriven ord- ning gjord framställning icke inom skälig tid beaktats, äger ombudet pä- kalla ingripande av yrkesinspektören eller, då fråga är om skyddsätgärd jämlikt strålskyddslagen, av statens strålskyddsnämnd.

Där skyddskommitté —— —— —— större vikt.

Skyddsombud äger — — —— bilagts inspektionsboken. 66 5.

Uppgift om —— — — skyddsombudet ersätter.

Har arbetsgivare —» —— —— underrättats därom.

Vid arbetsställe, som är underkastat tillsyn jämlikt strälskyddslagen, skall uppgift och underrättelse som nu sagts lämnas jämväl till statens

strålskyddsnämnd. Det åligger —— —— — av skyddskommitté.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av $ 59 allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 (nr 442)

Härigenom förordnas, att 5 59 allmänna läkarinstruktionen den 19 de- cember 1930 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

5 59. Varje läkare —— — —— läkarkonsten, åligger: 1:o att — — —— över dödsorsaken; 4:() att vid varje under hans behandling komm-ande sjukdomsfall, som kan vara föranlett av hälsofarligt arbet-c, därom skyndsamt göra anmälan till medicinalstyrelsen enligt formulär, som av styrelsen fastställts efter samråd med yrkesinspektionens chefsmyndighet eller, i fråga om skada i följd av joniserande strålning, statens strålskyddsnämnd ävensom riksför- säkringsanstalten, och skall sådan anmälan, sedan styrelsen tagit del av densamma, av styrelsen översändas till yrkesinspektionens chefsmyndighet eller, vid skada i följd av joniserande strålning, ti'lll strålskyddsnämnden.

53:e att — —— — utföra undersökningen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958.

Förslag till kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 & strålskyddslagen

Härigenom förordnas som följer.

1 5.

Avgift, som avses i 36 5 första stycket strålskyddslagen, skall erlägggas förskottsvis och för helt kalenderår utgå med i 2 5 av denna kungörtelse angivet belopp. Inträder skyldighet att erlägga avgift under löpande kallen- derår, skall för det året avgift utgå med belopp, motsvarande vad av avgg-if— ten för helt kalenderår belöper å det kalenderkvartal, varunder avgiftspnlikt inträtt, samt det eller de kalenderkvartal, varunder avgiftsplikt eljest fiöre-

ligger.

2 5. Avgift varom i 1 5 är fråga skall utgå med följande belopp, nämligen för 1. röntgenapparat eller annan teknisk anordning, beträffande vilken sär- skilt tillstånd jämlikt 5 5 första stycket strå'lskyddslagen utfärdats,

a) för medicinsk eller veterinärmedicinsk röntgendiagnostik 50>:—— b) för dental röntgendiagnostik ........................................................ 20 :— e) för röntgenundersökningar för tekniska ändamål samt i för- värvssyfte för undervisnings— eller forskningsändamål ............ 100:— (l) för röntgenbehandling .................................................................... 500 :—

2. a) anläggning för radiologiskt arbete med och i samband därmed för- varing av radioaktiva ämnen samt rörelse avseende handel med radioaktiva ämnen, beträffande vilken särskilt tillstånd utfärdats jämlikt 5 5 första stycket strålskyddslagen eller 15 atomenergilagen den 1 juni 1956, efter bestämmande av statens strålskyddsnämnd dock lägst .................................................................................................... 50 :— och högst .............................................................................

b) anläggning för enbart förvaring av radioaktiva ämnen, beträffande vilken särskilt tillstånd utfärdats jämlikt 55 första stycket strålskydds- lagen eller 1 & atomenergilagen ................................................................ 50:—

3. atomreaktor eller annan anläggning, som avses i 2 & atomenergilagen. efter strålskydudsnämndens bestämmande, dock lägst .................... 1 000:— Är anordning, anläggning eller rörelse som avses under 1 c) och 2) av ringa omfattning eller användes anordning som avses under 1 d) i endast

obetydlig utsträckning äger strålskyddsnämnden bevilja nedsättning i av- giften med intill 50 procent. Beträffande anläggning som avses under 1 a) och'b) äger nämnden, om synnerliga skäl därtill äro, bevilja enahanda ned- sättning.

4 5. Avgifterna uppbäras av radiofysiska institutionen. Närmare bestämmel— ser angående avgifternas erläggande meddelas av strålskyddsnämnden.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958; dock att redan dessförinnan närmare bestämmelser angående avgiftens erläggande för är 1958 må utfärdas och avgiften i enlighet därmed erläggas. Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 471) med bestäm— melser angående vissa avgifter enligt 13 5 lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete 111. m.

Förslag till kungörelse om läkarundersökning jämlikt. 16 och 17 åå strålskyddslagen

Härigenom förordnas, jämlikt 36 & fjärde stycket och 39 5 första sty'c- ket strålskyddslagen som följer.

l 5. över vad som förekommit vid läkarundersökning, som avses i 16 & förs-ta stycket strålskyddslagen, skall, efter anvisningar, som meddelas av medi- cinalstyrelsen efter samråd med statens strålskyddsnämnd, utfärdas läka r— intyg enligt av styrelsen fastställt formulär.

2 5.

För läkarundersökning, varom förmäles i 16 och 17 55 strälskyddslagen, mä ej fordras högre gottgörelse än för undersökning som avses i 16 5 första stycket och 17 5 15 kronor samt för undersökning som avses i 16 å andra stycket 10 kronor.

Omfattar läkarundersökningen icke blodundersökning, må ersättning ut- gå med högst hälften av de belopp, som i första stycket för olika fall an- givits.

Omfattar läkarundersökningen allenast blodundersökning, utgår ersätt- ning, om differentialräkning av vita blodkroppar ej sker, med 4 kronor och eljest med 6 kronor.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1958. Genom kungörelsen upphävas kungörelserna den 28 juni 1941 (nr 640) om undersökning och besiktning jämlikt 12 5 lagen om tillsyn å radiologiskt arbete 111. m. och den 9 december 1949 (nr 640) om gottgörelse för läkarundersökningar och periodiska besiktningar till förebyggande av skador i radiologiskt arbet-e.

Kommitténs uppdrag

I yttrande till statsrådsprotokollet den 1 november 1951 anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund bl. a. följande.

Radliofysisk-a institutionen vid karolinska sjukhuset har framvuxit ur behovet av fysisk och biofysisk sakkunskap vid användning av röntgenstrålar och radioaktiva substanser för medicinska ändamål, särskilt inom radioterapien. Sed'an institu- tionen år 1941 förstatliga-ts, utgör den nu karolinska institutets institution för radiofysik samt Konung Gustav V:s jubileumsk'l—inik's vid karolinska sjukhuset radiofysiska forskningsavdelning, i vilken egenskap den även står till jubileums— fondens förfogande för arbeten, som fallla inom fondens arbetsprogram, >>be- främjandet av det vetenskapliga studiet av kräftsjukdomarna». Därjämte utövar institutionen under medicinalstyrclsens överinseende och ledning tillsyn å rad-io- logiskt arbete och förvaring av radioaktiva preparat enligt lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m.

Genom den ökade användningen av röntgenstrålar och radioaktiva ämnen inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik har institutionens .tiillsynsverksamhet successivt ökat och, ehuru vissa p-ersona'lförslänkningar ägt rum, tager densamma nu persona-len så starkt i anspråk, att man, enligt vad institutionens föreståndare uppgivit, nödgas efztersätta viktiga uppgifter för sjukvården vid radiumhemmet och inom forskningen. Under det senaste året har tillsynsanbetet måst inskränkas, då det visat sig svårt att även med viss-t utnyttjande av den för forskningen av- sedda personailjen medhinna & instruktionen stadgade besiktningar.

Då tillsynsverksamheten började, hade man ännu i vissa avseenden en oful'l- ständig kännedom om den omfattning, i vilken strålrisker förelåtglo. I nuvarande läge är man i stånd att bättre bedöma dessa frågor. Efter Haugens tillkomst ha dess- utom nya apparater och nya radioaktiva ämnen framkommit, vid vilkas hand- havande avsevärd-a strårlrisker förekomma. Så påkallar exempelvis arbetet med radioaktiva isotoper, vilka i ständigt växande utsträckning användas såväl för forskning som för praktiska ändamål, åtgärder för minskandet av riskerna för patienter och personal. Vid den utredning, .som låg till gnund för 1941 års beslut angående den radiofysiska institutionens organisation och för den då beslutade lagstiftningen, kunde man ej förutse den snabba utveckling, som skulle komma att äga rum inom detta område. Tiden synes nu vara inne för en allsidig översyn av såväl de organisatoriska förhållandena som gällande :lagbestämmelser. För en sådan utredning torde särskilda sakkunniga böra tillkallas.

Vid utredningen bör beaktas, att institutionen erhåller en sådan organisation, att den kan fullgöna betydelsefulla forskningsu-ppgtifter. Härvid bör nödig hänsyn taga-s även tilll sådan forskning, som till den övervägande delen bekostas av tivlll- fälliga forskningsanslag.

Det ligger nära till hands att ifrågasätta, om en tillsynsverksamhet av den om- fattning, det här gäller, lämpligen bör vara förlagd till en institution, vill-ken

även är avsedd för forskning och medvenkan i sjulkvårdsarbeie, i synnerhett om man beaktar, att atomenergiforskning-ens utveckling kommer att föra med sig en ytterligare ökning av tillsynsverksamheten. Å andra sidan ta'la vissa skäl mod att tillsyn och övriga uppgifter skiljas från varandra. Sålunda kräves för bedöman- de av strålskyddsfrågor specialisering inom medicinsk radiofysik, då dessa frå— gors behandling förutsätter ingående kännedom om såväl biologiska strålwerk- ningar som om särskilda fysikaliska faktorer, villkra äro utslagsgivande för werk— ningarnas upp-komst. För vidmakthållandet av kompetensen hos tilllsyningsimän- nen är därför en löpande, int—im kontakt med raldli'ot-erapi samt forskning inom rad'iobiologi och radiofysik nödvändig. Med hänsyn till framtidsutsikterna innom atomenergiforskningen, där strålrisker av delvis ny karaktär uppstå, borde- det vara av största betydelse, att tuill'synsarbetet inom strålskydds'området utföres av en institution, som genom aktiv forskning har möjlighet att snabbt bilda sig en uppfattning om de grundvalar, på vilka ett bedömande av nytillträdande bestrål- ningsrisk'er bör vila. Vida—re synes det även betydelsefullt, att man inom institu- tionens forskning och arbete för sjukvården får till-fälle utnyttja de mångskiftande erfarenheter, som en omfattande tillsynsverksamhet medför, särskilt med tanke på de nya medel, som *atomen—ergiforsk-ningen redan ställt eller förväntas ställa tilll radioterap'iens förfogande. Därtill kommer, att i ett litet land som Sverige en uppdelning av det ifrågavarande arbetet på flera institutioner skulle medföra, att var och en av dessa bleve nödsakad att skaffa sig specialutbildad arbetskraft och en dyrbar specialutrustning, vilket torde stöta på såväl personella som ekono- miska hinder. Det synes därför ligga närmast till hands att i nu berört avse- ende bibehålla den nuvarande organisationsformen. De sakkunniga böra emel- lertid förutsättningslöst upptaga även denna fråga till närmare övervägande.

Beträffande tillsynsverksamheten bör man vidare bilda sig en uppfattning om angelägenhetsgraden .av tillsynen inom olika områden. Därvid bör även frågan om åtgärder för upplysning och undervisning inom strålskyddsområdet upptagas till behandling. Utredningen bör härvid träda i kontakt med med-icinalsty-re'lsen, niksförsäkningsanstalten, arbetarskyddsstyrelsen, representanter för de fackorga- ni'sationer, vilkas medlemmar äro underkastade den nuvarande strålskyddskon- trollen, och tillsyni'ngsmännen. Skulle utredningen finna, att obligatorisk under- visning bör krävas, tord-e sam—råd böra ske med 1948 års lä'karutbildnin'gsukommitté och med de anstalter eller organ, till vilka en dylik undervisning synes böra för- läggas. I vad avser s-trålsky-dsdsloontroll inom atomenergiforskningen bör samråd äga rum med atomkom-mittén och aktiebolaget Atomenergi, med det senare för att utröna i vilken omfattning radiofysiska institutionen kan förväntas bliva tagen i anspråk för strålskyddskontroll vid de anläggningar, som bolaget planerar.

Utredningen bör även ägna sin uppmärksam-het åt organisationen av de övriga arbetsuppgifter såsom undersökning av .strålskyd'dsmateriel, framställning och tillverkning av radioaktiva preparat för sjukvård, undervisning och forskning —— vilka .ankomma på institutionen i samband med tillsynsverksamheten.

Med stöd av vad som sålunda framkommer med avseende på behovet av en statlig tillsyn inom strålskyddsområ-det bör utredningen verkställa en granskning av lagen den 6 juni 1941 om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. i avsikt att bringa densamma i överensstämmelse med de behov, som numera föreligga. Det synes därvid böra övervägas, huruvida lagen bör g-ivas en mera allmän form än den nu- varande, så att den även täcker sådana fall av strållrisker, vilka kunna förutses inträffa, särskilt inom atomenergiforskningen och vid användningen av radio- aktiva isoboper, men som ännu ej 'i detalj kunna överblicka-s.

Slutligen vill jag framhålla, att utredningen jämväl torde böra tag-a i övervä- gande, huruvida ioke radiofysiska institutionen, som f. n. 'i administrativt hän-

seende närmast är jämställd med sjlulcav—d'elningarna, med hänsyn till sina spe- ciella arbetsuppgifter, bör givas en mera fristående ställning i organisatoriskt av- seende. Jag vill därvid erinra, att vissa synpunkter på institutionens ställning i admimistrativt hänseende framförts i d-ecentrajliseringsutnedmingens promemoria nr 25 angående decentraliseningsfrågor inom medicinalstyrelsens verksamhetso-m— råde samt -i de med anledning härav avgivna yttvranduena. Enligt promemorian skulle en förenkling och begränsning av arbetet kunna vinnas, om viss på medi— cinlalstyrelsen ankommande beslutanderätt i ärenden rörande radiologiskt arbete decenwtraliiserades till radiofysiska institutionen.

FÖRSTA KAPITLET

Översikt över joniserande strålning och dess verkningar m. m.

Radiofysik har såväl i Sverige som i utlandet alltmer kommit att betyda vetenskapen om s. k. joniserande strålning. Denna nya gren inom fysiken framträdde iflera länder på 1920-talet närmast som ett komplement till den medicinska radiologien. På kort tid utvecklades den till en självständig vetenskap och har under det senaste årtiondet starkt ökat i aktualitet, icke minst genom den kärnfysikaliska forskningens landvinningar.

Den praktiska användningen av radiofysikens rön är knuten dels till den medicinska radiologien, dvs. den sjukvård, vid vilken diagnostik eller behandling sker med hjälp av röntgenstrålning och strålning från radio- aktiva ämnen, dels till den strålskyddsverksamhet, som har blivit nöd— vändig genom det ökade bruket av röntgenstrålning och radioaktiva ämnen inom forskning, sjukvård och teknik.

Den joniserande strålningen omfattar en rad sinsemellan olikartade strål— slag. Gemensamt för dessa är strålarnas förmåga att på sin väg genom ma— teria frigöra elektriska laddningar (jonisation). Det är dessa frigjorda laddningar som förmedlar strålningens inverkan på materian.

En enkel och samtidigt ur vetenskaplig synpunkt uttömmande definition av begreppet joniserande strålning kan knappast uppställas på grund av de olika fysikaliska egenskaperna hos skilda strålslag. Ur de synpunkter strål- skyddskommittén har att beakta är emellertid den för all joniserande strål— ning gemensamma egenskapen att påverka levande celler, dess biologiska verkan, det väsentliga kriteriet. De mest aktuella och praktiskt utnyttjade slagen av joniserande strålning är röntgenstrålning och strålning från ra- dioaktiva ämnen. Med hänsyn härtill vill kommittén för sitt syfte definiera begreppet joniserande strålning som röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen samt därmed till sin biologiska verkan likartad strålning.

Sker jonisation i en gas, blir denna till viss grad elektriskt ledande, något som utnyttjas för strålningsmätningar och ligger till grund för den vid internationella radiologkongresser fastställda enheten för strålmängder, rönlgcnenheten (r)1.

Bestrål'ningavr med likartade strål'kvaliteter ger, om de åstadkommer sam- ma jonisation, i stort sett samma biologiska verkningar. Därför ger den i

1 1 r (röntgen) motsvarar ungefär 2 miljarder joniserade atomer per kubikcentimetcr luft.

r—enheter angivna stråldose'n förutom ett mått på jonisationen även en uppfattning av bestrålningens biologiska verkan.

A. Olika slag av joniserande strålning

De för närvarande kända slagen av joniserande strålning är elektromag— netisk, såsom röntgen- och y—strålning, och partikelstrålning, såsom elek- tronstrålning, jonstrålning och neutronstrålning.

Röntgenstrålning. Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanligen elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgenrör. Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radio- sändarrör, elektronmikroskop och televisionvsmottagare.

ltöntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras genomträngn'ingsförmåga, hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning å röntgenröret.

Då röntgenstrålar träffar materia, kommer de till viss del att påverka denna, till viss del att tränga igenom den. Påverkan innebär fysikaliskt, att en del av den energi som strålningen medför avlämnas och i materian utlöser energirika elektroner eller kommer denna att utsända ny, sekundär röntgenstrålning. DeSsa verkningar upphör ögonblickligen, då den primära strålningen tages bort, men denna kan ha *igångsatt kemiska eller biologiska reaktioner, vilka fortsätter kortare eller längre tid efter själva strålexpo— neringen. Genom att en del av strålningen absorberas, minskas den ur- sprungliga strålningens intensitet ju mera materia som genomtränges.

Förmågan att absorbera röntgenstrålning är olika stor hos olika ämnen. I stort sett ökar absorptionen med materialets täthet, ehuru betydande av— vikelser förekommer vid lägre spänningar, särskilt i tunga ämnen. Så er- hålles exempelvis vid en rörspänning av 85 kV (1 kilovolt : 1000 volt) ungefär lika absorption av 2 meter trä, 20 cm tegel, 13 cm betong, 11/2 cm järn, 8 mm mässing och 2 mm bly.

Som nämnts ökar röntgenstrålningcns genomträngningsförmåga med spänning-en å röntgenröret. Vid låga spänningar absorberas strålningen starkt redan av lältta ämnen av ringa skikttjocklek. Vid spänningar under omkring 10 kV blir absorptionen i röntgenrörerts vägg och i luften så fram— trädande, att strålningen kan undersökas och användas endast om särskilda konstgrepp tillgripes (tunna rörfönster av lätta ämnen, exempelvis beryl- lium eller litiumglas, vakuum även utanför det egentliga röntgenröret).

Vanlig röntgenstrålning är icke enhetlig utan sammansatt av en konti— nuerlig följd av komponenter av olika hårdhet, dvs. den har liksom det syn-

liga vita ljuset ett spektrum av olika våglängder. De långvågigaste, mju- kaste komponenterna förmår nätt och jämnt tränga ut genom röntgen- rörets väggar. Spektrums hårdaste strålning har en genomträngningsför- måga som ökar med rörspänningen.

Absorptionen av den hårdaste komponenten i röntgenstrålning vid låga rörspänningar framgår av tabell 1. Eftersom större delen av strålningen är mjukare, är totalabsorbtionen kraftigare än vad tabellens värden visar.

Tabell 1. Absorption av mjuk röntgenstrålning

Vägsträcka i mm innan in- tensiteten hos den mest ge- Driftsspän_ nomträngande komponenten ning vid av strålningen minskat till röntgen- hälften roret (kV) I vatten I luft (: kropps— vävnad) 10,8 1100 1,4 8,3 600 0,7 6,2 260 0,32 5,0 140 0,17 4,1 80 0,10 2,5 20 0,02 2,1 12 0,01 1,6 5 0,01 1,2 3

Vid spänning—ar högre än cirka 5 kV alstras en röntgenstrålning, som har så kraftig genomträngningsförmåga, att skyddsåtgärder som regel er- fordras för dem som arbetar med den. Detta sker vanligen genom att strål- ningen avskärmas med hjälp av något material med stor absorptionsför— måga, exempelvis bly. Hur strålningens genomträngningsförmåga ökar med rörspänningen belyses av följ-ande siffror: Om det vid 20 kV rörspänning är nödvändigt att vid en viss arbetsfrekvens med ett röntgenrör införa ett 0,1 mm tjockt hlyskydd, måste tjockleken vid 60 kV spänning vara unge- fär 1 mm och vid 250 kV ungefär 10 mm. Med ökad arbetsfrekvens fordras tjockare blyskydd.

De röntgenrör som används numera består av i glas och metall utförda högvakuumkammare, i vilka från en glödtråd utsändes elektroner, som av den elektriska spänningen accelereras mot en anod, där strålningen upp- står. Rören är i hög grad standardiserade och serietillverkas för driftspän— ningar upp till några hundra tusen volt. Utomlands används kommersiella rönltgenapp—arater för spänningar ända upp till ett par miljoner volt (kas- kadkopplingar, resonanstnanvsformatorer, van de Gr'aaff-maskiner).

För framställning av mycket hård röntgenstrålning tillverkas speciella apparater, linjäracccleratorer, betatroner och synkrotroner. För rutinmäs—

sigt arbete inom tekniken och medicinen används den linjära acceleratorn för närvarande för energier motsvarande upp till 10 MV (1 megavolt : 1 miljon volt) och betatronen upp till 30 MV. Alla dessa apparater är emel— lertid stadda i en utomordentligt snabb utveckling, varför den praktiska användningen av ännu mycket hårdare strålning torde vara att emotse i en nära framtid. Vid de högsta energierna torde man dock hellre komma att utnyttja den elektronstrålning dessa apparater kan giva än röntgenstrål— ningen.

Det bör slutligen påpekas, att absorptionen vid de extremt kortvågiga strålningar det här är frågan om visar speciella egenskaper. Sålunda stiger exempelvis genomträngningsförmågan i bly till ett maximum vid spän— ningar på några miljoner volt för att därefter avtaga, då spänningen ytter— ligare ökas.

Gmnma—strålar. y-strålar är av samma natur som röntgenstrålar. Skill- naden ligger huvudsakligen i deras ursprung: d-e uppstår vid radioaktiva processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandling-ar. Atom- slag (isotoper) som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva.

Benämningen isotop tillfaller ämnen med samma kemiska egenskaper men olika atomvikt. De i naturen förekommande grundämnena består till stor del av en blandning av flera stabila isotoper. På konstgjord väg kan man framställa grundämnen, som icke förekommer i naturen. Deras kär- nor får därvid en uppbyggnad som icke är stabil, och de sönderfaller efter en längre eller kortare tid på så sätt att energirika partiklar (oi-strålning, B-strålning) utslunga—s, varjämte i ett stort antal fall även y-strålning ut- sändes. Sedan kärnan sålunda frigjort sig från energi, blir den slutligen stabil och avger icke längre strålning. Det antal instabila, radioaktiva, atom- kärnor, som per tidsenhet omvandlas till stabila, utgör ett mått på ämnets radioaktivitetl.

Liksom för röntgenstrålning är även för strålning från radioaktiva iso- toper >>hårdheten» ett mått på genomträngningsförmåga. y-strålningen om- fattar dock till skillnad mot röntgenstrålningen endast vissa bestämda våg- längder. Under det att röntgenstrålningens hårdhet som nämnts anges i rörspänning, brukar hårdheten hos den strålning, som uppstår vid den radioaktiva processen, anges i den energi de utslungade partiklarna har. Enheten för energi är elektronvolt (eV). v-strålning med energien 1 MeV (m-egaelektronvolt : 1 miljon elektronvolt) är till sina egenskaper iden- tisk med den hårdaste komponenten i röntgenstrålningen från ett rör med spänningen 1 MV.

I naturen förekommer y-strålande ämnen tillhörande de 5. k. radium-, torium- och actiniumserierna, men även den i obetydliga kvantiteter i

1 Enheten för radioaktivitet är 1 curie, som innebär att 3.7)(1010 atomkärnor omvandlas varje sekund. 1 millicurie (mc) är 1/1000 curie.

grundämnet kalium ingående isotopen K 40 samt några få mera sällsynta grundämnen utsänder y-strålar. På konstgjord väg kan numera, framförallt i atomreaktorerl, stora kvantiteter radioaktiva ämnen framställas, alltifrån sådana som praktiskt taget omedelbart övergår till stabila ämnen till så- dana som utan märkbart avtagande utsänder strålning i åratal.

Elektronstrålar och beta-strålar. Elektronstrålar kan erhållas med sam- ma apparater som används för framställning av röntgenstrålar. Man låter härvid elektronstrålen gå ut ur röret genom något lämpligt >>fönster>, i stället för att den bromsas upp i en anod.

Benämningen ,B—strålning användes för sådan elektronstrålning, som upp— står vid radioaktiva processer (jämför y-strålning). lit—strålning avgives av åtskilliga av de i naturen förekommande och flertalet av de konstgjorda radioaktiva ämnena. Uppgifter om några mera allmänt använda radioaktiva isotoper återfinnes i tabell 2.

Tabell 2. Radioaktiva isotoper av speciellt medicinskt och tekniskt intresse.

_, .. . y-strål-

Maximal Y stralnmg ningens

Fl t Iso- Halverings- St ,] 1 elektron- y—energi rnlfåiiånål' halvvär-

' emen top tid1 N s ag energi (MeV) ." ' desskikt

, tim. på 1 . (Met) 1 bly2 :m avstånd

(cm) Fosfor P32 14 dygn ,8 1,7 — — _ Kol C14 5 600 år ,8 0,15 # _ Cesium (35137 33 är ,B, 7 1,2 0,67 3,0 0,7 Guld AulOS 2,7 dygn ,8, 7 0,97 0,41 2,4 0,3 Jod 1131 8 dygn ,8, 7 0,5 0,86 2,65 0,3 Järn Må” 46 dygn ,8, 7 - 0,46 1,1, 1,3 6,55 1,4 Kalium lt40 1.3—109 är B, 7 1,3 1,5 0,87 1,5 Kalium K42 12,4 tim. B, 7 3,6 1,5 1,95 1,5 Kobolt (1000 5,3 är B, 7 0,31 1,16, 1,32 13,5 1,4 Natrium Nai-*4 15,1 tim. ,B, 7 1,4 1,88, 2,76 19,1 1,7 Radium3 Ra226 1 600 är a, ,B, 7 3,2 0,61, 1,1, 1,8 8,4 1,2

'—-2 Tider respektive skikttjocklekar efter vilka strålningen nedgått till hälften. 3 Inklusive dotterprodukter.

Elektronstrå-lning har avsevärt mindre genomträngningsförmåga än rönt— genstrålning eller y—strålning med motsvarande energi. Den hårdaste 5- strålningen från de vanligaste radioaktiva 'isotoperna når icke djupare än några mm i vävnad eller några meter luft. Den mycket energirika elek- tronstrålningen från exempelvis en betatron kan dock tränga in åtskilliga centimeter i vävnad.

Jonstrålning. Jonstrålning kan på konstlad väg erhållas genom att joner acoelereras i speciella apparater, exempelvis linjäracceleratorer eller cyk-

1 Beträffande atomreaktorer hänvisas till 1955 års atomenergiutrednings betänkande angående atomenergien (SOU 1956:11), sid. 12 ff.

lotroner. Dessa jonstrål-ar används huvudsakligen för kära-fysikaliska ex- periment samt för framställning av radioaktiva isotoper. För speciella forsk- ningsändamål byggs apparater (synkro-cyklotroner etc.) för åstadkomman- de av joner med energier upp till många miljarder elektronvolt.

a-strålning är den jonstrålning (bestående av heliumatomkärnor) som erhålles från tunga radioaktiva isotoper, särskilt sådana tillhörande radium-, torium- och actiniumserierna. a—strålningen har energier av stor- leksordningen några miljoner elektronvolt. Den absorberas mycket snabbt i materia och förmår icke genomtränga mer än några centimeter luft.

Neutronstrålning. Neutroner är elektriskt oladdade partiklar av ungefär samma massa som väteatomen. Neutroner med stor rörelseenergi, dvs. neutronstrålning, kan erhållas då lämpliga ämnen utsätts för jonstrålar av hög energi. Neutronstrålning erhålles också i atomreaktorer, där kedjereak- tioner ger upphov till utomordentligt intensiva neutronflöden. Neutron— flödet i en reaktor kan användas för framställning av radioaktiva isotoper.

Snabba neutroner bromsas upp i materia genom stötar mot atomkärnor, vilka därigenom övertager en del av neutronernas rörelseenergi och på grund 'av sin kärnladdning, till skillnad mot neutronerna själva, i sin tur avger energien genom jonisation. Uppbromsningen är särskilt effektiv i lätta ämnen (vatten, paraffin, grafit). Tunga ämnen såsom bly erbjuder däremot föga hinder för neutronstråln'ingen.

Sedan neutronerna genom uppbromsning förlorat sin höga rörelseenergi, kallas de termiska neutroner. De rör sig då med samma hastighet som exempelvis molekylerna i luft vid normal "temperatur och diffunderar genom materian, tills de reagerar med någon atomkärna. En del ämnen, t. ex. kadmium, har mycket stor benägenhet att absorbera termiska neutroner och erbjuder således ett effektivt hinder för dylika. Vid dessa reaktioner upp- står i allmänhet instabila atomkärnor, vilkas sönderfall ger upphov till joniserande strålning.

I tabell 3 ges en översikt över olika slag av joniserande strålning, deras uppkomst och användning.

B. Mätmetoder för joniserande strålning

För mätning av joniserande strålning användes huvudsakligen följande principiellt olika metoder.

Jonisationsmätningar. Såsom tidigare nämnts står den jon-isation, som strålningen åstadkommer, ofta i känd relation till den biologiska verkan. För mätning av jonisationen i den internationella r-enheten användes myc- ket stora jonisationskammare, i vilka luftjonisationen mätes utan störande inverkan av kammarens väggar. Dylika standardinstrument finns vid ett fåtal centrallaboratorier för medicinsk radiofysik, i Sverige vid radio-

och användning.

Elektronstrål- ning

0,08—2

0,5—30

över 30

Olika radioaktiva isotoper

Kaskadkopplingar, resonanstransfor- matorer, van de Graaffmaskiner, linjära accelerato— rer, betatroner, synkrotroner

Synkrotroner

Accelerations- Strålningens spannmg _eller Strålkälla Användning art energi (MV resp. MeV) Röntgenstrål- under 0,010 Röntgenapparater Behandling av vissa hudsjuk- ning domar

under 0,050 » Behandling av ytliga åkommor

med s. k. närbestrålning

>> » Undervisning i skolor

» » Forskning och tekniska under- sökningar (spektroskopi och finstrukturanalys)

0,040—0,060 » Tandröntgen

0,040—0,150 » Allmän medicinsk diagnostik

samt vissa tekniska undersök- ningar

0,100—0,400 >> Allmän medicinsk strålbehand—

ling samt tekniska grovstruktur- undersökningar (även djuptera- pi)

0,400—4 Kaskadkopplingar, Medicinsk behandling av djupt resonanstransfor- liggande tumörer samt tekniska matorer, van de grovstrukturundersökningar Graaffmaskiner

4—12 Linjära accelerato— Forskning och medicinsk strål- rer behandling 12—30 Betatroner, syn- Forskning, medicinsk strålbe- krotroner handling och tekniska grov-

strukturundersökningar

över 30 Synkrotroner Uteslutande forskning

y-strålning 175 _ Kalium 40 __ I naturen förekommande 'y- uPP "11 2'2 Radium (sonden strålning härrör i ungefär lika fallsprodukter) delar från kalium, radium och

UPP till 2,6 lorlum (sonder- torium. Radium (och torium) fallsprodukter) används för behandling av tu—

mörer samt för tekniska under- sökningar

Inom medicin-en för diagnostik och strålningsbehandling (ex- tern och intern) samt inom tek- niken

Vid högre energier för medi- cinsk strålbehandling och för sterilisering av vissa produkter, i övrigt för forskning

Forskningsändamål. En synkro- tron för 70 MeV i U.S.A. an— vänds för medicinsk strålbe- handling

Strålningens art

Accelerations- spänning eller energi (MV resp. MeV)

Strålkälla

Användning

Olika radioaktiva isotoper

av jonsträlning i vissa ämnen) Reaktorer

B-strålning 0,65, 3,2 Radium (sönder- Se ovan under y-strålning. p- fallsprodukter) strålning används även för me- upp till 2,25 Torium (sönder— dicinsk strålbehandling av ytli-

fallsproduktcr) ga åkommor.

Inom medicinen för diagnostik och för strålbehandling. Inom tekniken bl. a. för tjockleksmä— tare och för avlägsnandet av elektriska laddningar å papper, textilier m. m.

Jonstrålning: protoner upptill 1000— Aeceleratorer före- Framställning av radioaktiva deutroner tals MeV trädesvis cyklotro- isotoper (se dessa) men anses ner (betatroner, även kunna komma att använ— cosmotroner) das för medicinsk strålbehand— ling, elj'est huvudsakligen för forskningsändamål. ran-strålning 4,6—7,7 Radium (sönder- Inom medicinen för vissa strål- fallsprodukter) behandlingar. För medicinsk Radon (sönder— diagnostik samt inom tekniken fallsprodukter) för avlägsnande av elektriska 4,0—8,8 Torium (sönder- laddningar och i radioaktiv lys- fallsprodnkter) färg m. m. Jonstrålning uppstår även vid den kosmiska strålningens ver- kan på materia Neutronstrål- Acceleratorer Framställning av radioaktiva ning (Vid inbromsning isotoper

Utnyttjandet av atomenergi för uppvärmning, framställning av processånga, kraftproduktion, drift av fartyg m. m. Framställning av radioaktiva isotoper samt material till atombomber. Atomenergit'orsk- ning

fysiska institutionen. Standardkam'maren användes i första rummet för kalibrering av andra mätinstrument i r-enheter.

Vid mätningar för biologiska och medicinska ändamål samt för strål— skyddsmätningar används i stor utsträckning s. k. kondensvatorkrammare, vilka består av jonisationskammare som är helt skilda från mätapparaten, till vilken de anslutes endast för avläsning av den erhållna stråldosen. Mät- kammare av detta slag kan göras mycket små (ned till mm-dimensioner) och möjliggör mätningar inuti kroppens kaviteter och vävnader.

För mätning av mycket små intensiteter y-strålning lämpar sig joni- sationskammare fyllda med gas under högt tryck.

Räkn-emetoder. Med hjälp av s. k. Geiger-Miiller-rör kan man med större eller mindre verkningsgrad erhålla ett mått på det antal partiklar, som träffar mätröret. Dessa apparater är mycket känsliga, särskilt för partikel- strålning där verkningsgraden är hög, men de lämpar sig som regel bäst för jämförande mätning av t. ex. aktiviteten hos radioaktiva isotoper. Spe— ciella fördelar har scintillationsräknarna, vilka räknar de ljusblixtar strål- ningen kan åstadkomma i vissa fluorescerande ämnen.

Fluoroskopiska metoder bygger i regel på direkt observation av fluore- scensljus från vissa material och lämpar sig särskilt då man vid strål— skyddsmätningar söker efter läckor i befintliga skydd.

Fotokemiska, företrädesvis fotografiska metoder utnyttjar strålningens förmåga att svärta fotografisk film. Särskilt vid omfattande strålskydds— mätningar på personal kan det vara lämpligt att använda den fotografiska metoden, varvid små filmpaket (»film badges») bäres i kläderna eller på kroppen under viss stipulerad tid. Av svärtningen på filmen kan avläsas de strålkvantiteter bäraren utsatts för. Genom särskild konstruktion av film- dosimetrarna kan även olika strålslag och strålkvaliteter särskiljas.

C. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

Vid bestrålning av levande celler uppstår förändringar bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska förändringar i cellens struktur.

De senaste årens strålningsbiologiska forskning har bl. &. visat, dels att den biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma stråldos, dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strål- känslighet genom att tillföra vissa »skyddsubstanser».

När det gäller verkan av joniserande strålning på människor, finns det av naturliga skäl endast mycket begränsade observationsmöjligheter, och det är svårt att få material stora nog att ge tillförlitliga upplysningar. Försök med däggdjur har gjorts i stor utsträckning, och de resultat man därvid uppnått kan med viss försiktighet överföras att gälla människor.

Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom visar sig strålningen ha en kumulaliv verkan, dvs. verkningarna av upp- repade bestrålningar adderar sig i viss mån till varandra. t. o. m. om be- strålningarna är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt återställts. Med undantag för genetiska skador är kumulationen emel- lertid icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den

har utportionerats över en lång tid än om den har givits såsom en engångs- bestrålning. Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en förmåga till återhämtning.

Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkrop- par. Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor. Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning.

Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radium- terapiens begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par hundra r-enheter och ungefär 1000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och y—strål— ning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag brunpig- mentering. Den ungefärlig—a latenstiden är ett par veckor. Större doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och pig—mente- ring upp till blåshildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna sår. De svåraste hudskadorna är omöjliga att bringa till varaktig läkning.

Om bestrålningen fördelas på lika stora dagliga doser över en längre tid, fordras på grund av den ofullständiga kumulationen allt större total- doser för samma reaktion. Det förefaller sannolikt, att gränsen för den strålningsintensitet som ännu förmår ge en tydlig hudförändring ligger någonstädes mellan 1 och 5 r per dag, varvid dock bestrålning under många år torde vara erforderlig.

Strålningens inverkan på blodet och de blodbildande organen. Såsom re_- dan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a. benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som viktigaste biolo- giska indikator vid bestrålning med små doser använder man därför blod— bilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av blodkroppar.

De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar (leukocytopeni) samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar ändras. Sålunda är en vanlig reaktion att det relativa antalet lymfocyter ökar (relativ Iymfocytos) eller att vissa icke helt mogna celler släpps ut i blodcirkulationen (s. k. vänsterförskjutning). Det förekommer även, att celler på grund av strålningen påverkas till sin inre struktur (hypersegmentalion etc.). Även vissa typer av leukemier (»blod- kräfta») synes kunna framkallas av strålningen.. Vid kraftig bestrålning under längre tid minskar även det totala antalet röda blodkroppar (ane- mier). Det bör observeras att liknande blodförändringar även förekommer vid en del andra sjukdomstillstånd, varför det ofta är vanskligt att i det enskilda fallet avgöra huruvida en strålpåverkan föreligger eller ej.

Blodbilden varierar starkt med diet, årstid och t. o. m. tidpunkt på dygnet. Enstaka prov ger därför ej signifikativa värden, och först när blod- undersökningarna utsträckes över grupper omfattande ett stort antal per-

soner, ger frekvensen av onormala blodbilder ett verkligt värdefullt material för bedömande av den av gruppen i genomsnitt erhållna bcstrålningen. Man har också att taga hänsyn till att bestrålningar med olika fördelning i tiden synes ha olika inverkan på blodbilden. Så har man vid jämförelse av blodsbilden hos tandläkare med och utan röntgenarbete funnit, att cirka 20 procent av de förra företer blodförändringar, trots att de erhåller mycket små veckodoser, som i andra yrkesgrupper ej synes resultera i några påvis- bara blodanomalier. Förklaringen torde vara att de som arbetar med tand— röntgen utsättes för stora s*trålint—ensiteter, dvs. erhåller sina veckodoser under kort tid vid ett fåtal tillfällen.

Strålningens inverkan på könskörtlarna samt dess genetiska verkningar. Bestrålning av könskörtlarna medför i regel temporär sterilitet vid doser mellan 200—400 r. Ökas dosen med ytterligare ett par hundra r-enheter måste man räkna med att steriliteten kan bli permanent. Även vid be— strålning med utanför kroppen befintliga strålkällor kan således, särskilt när det gäller män, en steriliseringsdos erhållas utan att någon hudreaktion kan iakttagas. I dessa fall förutsättes att bcstrålningen är lokal; vid all- mänbestrålning blir övriga strålskadevcrkningar katastrofala långt innan en steriliseringsdos uppnåtts.

Den joniserande strålningens genetiska verkningar är av stor betydelse och har särskilt under senare år tilldragit sig växande intresse. Vid bc- strålning av en cell uppstår skador på kromosomerna. Emedan kromoso— merna är bärare av arvsanlagen, generna, kan en kromosomskada förändra egenskaperna ej blott hos den bcstrålade cellen utan även hos de nya celler, som denna ger upphov till. Kromosomskador 'i en cell, som icke deltager i bildandet av en ny individ, kan tänkas resultera i sjukliga för— ändringar av det organ, i vilket cellen ingår. Den joniserande strålningens förmåga att under vissa betingelser framkalla cancer kan exempelvis bero på dylika verkningar.

Om kromosomskadan inträffar i en könscell, som senare ger upphov till en ny individ, blir denna bärare av nya arvsanlag, vilka i en kommande generation kan resultera i en i något avseende förändrad individ. Dylika ändringar av arvsanlagen, mutationer, uppstår också på grund av spontana kromosomförändringar, ehuru även härvid en yttre påverkan ofta kan spåras, t. ex. i form av jonisation härrörande från den i naturen normalt förekommande strålningen eller genom kemisk påverkan.

Ledande genetiker anser, att en ökning av bcstrålningen på större befolk- ningsskikt med redan så små totaldoser som några tiotal r under de frukt- samma åren kan beräknas i framtiden komma att bidraga till en försäm- ring av det allmänna hälsotillståndet genom ökad förekomst av allergier, anemier, ämnesomsättningsru-bbningar och störningar i de endokrina funk- tionerna.

I tabell 4 lämnas som en sammanfattning av den joniserande strål- ningens biologiska verkningar en översikt av strålverkningar vid olika dags- doser.

Tabell 4. Biologiska strålverkningar vid olika dagsdoser

Dos per dag i Strålning eller biologisk effekt

r-enheter

0,0001 ............... Kosmisk strålning vid havsytan. Ingen påvisbar strålverkan. 0,001 ............... Strålning på grund av den normala halten av radioaktiva sub- stanser i naturen; kosmisk strålning på cirka 4 000 m höjd. Verkningar på olika biologiska objekt upprepade gånger konsta- terade.

0,01 .................. Vid allmänbestrålning blodförändringar sannolika efter avse- värd tid.

0,1 .................. Ett flertal biologiska verkningar konstaterade. Vid allmänhe- strålning blodförändringar efter relativt kort tid. 1 ..................... Iakttagbar hudförändring (håravfall) först efter mycket lång tid.

10 ..................... Vid allmänbestrålning kan redan efter några dagars bestrål-

ning allvarliga skador uppstå. En engångsdos på 25 r anses under krig i nödfall tillåten.

100 ..................... Bestrålning under en dag förorsakar vid lokal bestrålning nätt och jämnt synlig hudreaktion. Håravfall med cirka en månads latenstid. En dags allmänbcstrålning med 400 r ger cirka. 50 procent dödlighet. 1000 ..................... En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning hudreak- tion med rodnad och senare pigmentering (latenstid cirka två veckor). Vid allmänbcstrålning ger en bestrålningsdag 100 pro- cent dödlighet. 10 000 ..................... En bestrålningsdlag förorsakar vid lokal bestrålning ytterst all- varliga hudskador, som aldrig helt läkes.

D. Strålkällorna ur skyddssynpunkt

Omfattningen och dimensioneringen av erforderliga strålskydd är i hög grad beroende av strålningens och arbetets art samt av arbetsfrekvensen. I praktiken framtvingar ofta frågan på vad sätt och i vad mån effektivt skydd skall tillförsäkras de i arbetet sysselsatta en kompromiss mellan säkerhetens och arbets'upfpgifternas krav. Detta gäller mest utpräglat inom den medicinska radiologien, där etiska synpunkter kan rättfärdiggöra, att de arbetandes säkerhet åsidosättes till förmån för medmänniskors liv och hälsa. Inom arbetsområden däremot, där endast sakvärden kan ställas upp gentemot säkerheten för de arbetande, föreligger givetvis inga principiella etiska hinder att ge kategoriska föreskrifter om skyddsanordningar, som tillförsäkrar de arbetande ett under alla omständigheter betryggande skydd. Vid bedömande av strålskyddsfrågor måste man taga hänsyn till att även ett enstaka eller sällan förekommande åsidosättande av strålskydden kan medföra avsevärda risker och att ett sådant åsidosättande endast behöver utgöras av en obetydlig avvikelse från det normala arbetssättet.

Som regel skall strålkällan vara i möjligaste grad inbyggd i strålskydd. Röntgenrör skall utanför det för arbetet nyttjade strålknippet vara helt omgivet av en strålskyddande kåpa. Vid röntgenapparater skall strålknip- pet kunna begränsas med hjälp av till kåpskyddct anslutet bländarsystem. I strålknippet skall som regel anbringas filtra, som i möjligaste mån för- hindrar utträde av icke önskade strålningskomponenter.

Radioaktiva preparat skall vid förvaring vara inneslutna inom strålskydd. De skall, där exempelvis användning av enbart y-strålning avses, i regel vara omslutna av tät kapsel, som tillräckligt avskärmar a— och B-strål- ningen.

Lokaler, i vilka radiologiskt arbete bedrives i större omfattning, skall genom strålskydd i väggar, dörrar, observationsfönster, golv och tak vara helt avskärmade från omgivande utrymmen. Med undantag för exempelvis undersökaren vid medicinskt genomlysningsarbete skall som regel i arbetet sysselsatta personer uppehålla sig utanför nämnda strålskydd. Där radio- logiskt arbete bedrives i mindre omfattning, såsom ofta är fallet vid odon- tologiska röntgenanläggningar och mindre medicinskt-diagnostiska anlägg- ningar, fordras inga eller endast begränsade fasta strålskydd. Dock skall härvid sådana åtgärder vidtagas, att ingen i arbetet sysselsatt eller utom— stående person utsättes för den direkta strålningen eller befinner sig allt- för nära röntgenröret eller sektundärstrålande föremål (patienten, apparat— delar etc.). Vid strålkällor, vilka t. ex. i verkstadshallar eller i det fria nytt- jas för undersökning av större konstruktioner, är man i regel hänvisad till uteslutande det skydd som ges av lösa skyddsskärmar eller stora avstånd (10—100 in eller mera) från strålkällan.

Vid arbete med acceleratorer och alomreaktorer krävs i stort sett samma åtgärder som de nu angivna men av helt annan omfattning. Förutom de risker, som den primära partikelstrålningen och dess sekundärstrålar er- bjuder måste man räkna med att acceleratorarbetet ofta innebär hand- havande av stora mängder stundom okända radioaktiva isotoper i det material som bestrålats. Vid reaktorerna är givetvis radioaktivitetsproble- met än större. En reaktor av ordinär storlek, exempelvis på 10 000 kilowatt, innehåller efter en tids drift ungefär 100 miljoner curie eller i strålnings- hänseendc en kvantitet motsvarande 100 ton radium. Som jämförelse kan nämnas, att vid världens alla sjukhus för behandling nyttjade radium- preparat innehåller sammanlagt några kilo radium. Storleken av en reak- toranläggnings strålskydd åskådliggöres av att dess vikt kan uppgå till tiotusentals ton.

Neutronstrålningen vid kärnreaktioner ställer nya krav på strålskyddens sammansättning; bly utgör ju såsom tidigare nämnts föga hinder för vare sig snabba eller långsamma neutroner.

Där arbetet nödvändiggör ett åsidosättande eller begränsat utnyttjande av ovannämnda strålskyddsanordningar eller strålskyddsåtgärder, kan ris—

kerna ibland avsevärt nedbringas genom användande av kompletterande skydd, såsom vid röntgenarbete strålskyddsförkläden, strålskyddshandskar etc.

Vid arbete med radioaktiva ämnen måste man beakta den stora risken för strålskador på fingrarna, om man tar direkt i preparaten i stället för att utnyttja gripverktyg såsom långa tänger eller pincetter. Eftersom hård y—strålning är mycket genomträngande, blir lösa s-kyddsanordningar i form av exempelvis blyskärmar på grund av den erforderliga tjockleken ofta så besvärande för arbetet, att deras värde blir illusoriskt. Den längre tid, som ett arbete kräver om skyddsskärmar används, kan rent av medföra ökade strålskaderisker.

Speciella risker föreligger vid arbete med icke inneslutna radioaktiva ämnen, vilka om de kommer in i kroppen, t. ex. genom inandning eller med föda, kan upplagras där och medföra långvarig invärtes bestrålning. En radiumsalt-mängd av storleksordningen 0,05 milligram, dvs. knappt skönjbar för blotta ögat, som har upptagits av kroppen, kan innan den ut- söndras avsätta några miljondels gram radium i skelettet och därmed få livshotande verkan. Radioaktiv lysfärg innehåller i allmänhet cirka 0,01 procent radium, varför en arbetare, som under några få års tid dagligen sväljer endast en kubikmillimeter lysfärg, upplagrar en dödlig kvantitet. Vid arbete med :>öppna» radioaktiva preparat erfordras alltså största nog- grannhet och renlighet samt goda ventilationsanordningar. Mätapparater exempelvis små batteridrivna Geiger-VIiiller-apparater kan användas för kontroll av att inga radioaktiva substanser fastnat i kläder etc.

Ett mycket diskuterat problem i detta sammanhang är hur man skall förfara med radioaktiva avfallsprodukter från såväl laboratorier som in- dustriella anläggningar för utvinning av atomenergi. Särskilt är frågan om reaktoravfallet aktuell äveni Sverige (se sid. 124 ff).

E. Tillåtna stråldoser

Vid behandling och undersökning av människor med hjälp av joniserande strålning måste man göra en kompromiss mellan risken för strålskador och möjligheten att tack vare bestrålningen förbättra patientens hälsotillstånd.

Att man lokalt ger stråldoser på flera tusen r vid behandling av elakar— tade tumörer, där bestrålning kanske utgör enda möjligheten att rädda patientens liv, behöver icke innebära någon avskräckande risk, eftersom det sker under sakkunnig läkares kontroll. En parallell härtill utgör exem— pelvis omfattande kirurgiska ingrepp eller användningen av stora doser giftiga läkemedel. Vid alla dylika tillfällen skall läkarens kunskap och omdöme utgöra garantien för att ingen onödig skada sker, dvs. att de tagna riskerna står i riktig proportion till det förväntade resultatet.

Vid all strålbehandling är det viktigt att såväl över- som underdosering

undvikes. Detta förutsätter 'främst, att läkaren har kännedom om den er- forderliga dosen men också att han vet vilka doser han under föreliggande betingelser kan erhålla från den strålkälla han använder. Därför är det nöd— vändigt med en noggrann och regelbunden fysikalisk kontroll av denna.

Även vid röntgendiagnostik måste patienterna stundom utsättas för av- sevärd bestrålning. Huddoser på några tiotal r inom bestrålningsfältet är vanliga, i undantagsfall —— t. ex. vid långvarig genomlysning kan doserna bli högre. Detta får dock ses mot bakgrunden av att varje individ under sin livstid undersökes ett relativt begränsat antal gånger samt att undersök- ningen varje gång innebär en för honom själv ur hälsosynpunkt nödvändig åtgärd och endast omfattar en mindre del av kroppen.

För personer, som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning, har utvecklingen gått mot ökad försiktighet. Under 1920—talet ansågs i regel, att den dagliga dosen utan större risk kunde få uppgå till 0,25 r, motsvarande cirka 1,5 r per vecka. I de internationella strålskyddsrekommendationerna anges numera 0,3 r såsom den högsta veckodos som kan tillåtas under längre tid. I Sverige har sedan ett antal år tillbaka som »säkerhetstS» tillämpats 0,1 r per vecka, varvid man velat beakta behovet av en viss säker- hetsmarginal. '

För befolkningen i dess helhet ligger frågan om tillåten stråldos på ett annat plan än för individen, eftersom risken för skador på kommande generationer här spelar en dominerande roll. Eftersom de genetiska verk- ningarna adderas till varandra generation efter generation och sprids ut över befolkningen, är det icke uteslutande individens ensak, om han ut- sättes för bestrålning.

På senaste tid gjorda uppskattningar av de stråldoser, som befolkningen i Sverige för närvarande erhåller å könskörtlarna genom artificiell bestrål— ning, ger en medeldos per individ som synes vara av samma storleksordning som den som erhålles från den naturliga strålningen. Detta innebär en mar- kant ökning i förhållande till vad som ansågs sannolikt för endast några år sedan. Oaktat den ringa omfattningen av tillgängliga data beträffande genetiska strålverkningar, anses på många, framförallt i de anglosach- siska länderna, att det finns anledning att med hänsyn härtill fastställa en bestämd [högsta tillåtna dos per individ för befolkningen i dess helhet. Den kännedom man har beträffande de genetiska verkningarna av joniserande strålning talar i varje fall för att det vid sådana tillfällen, då stora grupper av befolkningen utsättes för annan strålning än den naturliga, är nödvän- digt att räkna med en säkerhetsfaktor, som avsevärt minskar den förut nämnda maximumdosen per vecka. Det må i detta sammanhang framhållas, att den totaldos, som erfordras för att fördubbla de spontana mutationer- nas antal, är av storleken 30 r, dvs. den erhålles med 0,3 r per vecka efter två år.

ANDRA KAPITLET

Radiofysiska institutionen och dess arbetsuppgifter

A. Tillkomst och utveckling

Den nuvarande radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset har, såsom inledningsvis framgår av direktiven till förevarande utredning, fram- vuxit ur behovet av fysisk och biofysisk sakkunskap vid användning av röntgenstrålar och radioaktiva substanser för medicinska ändamål, särskilt inom radioterapien. .

Sedan cancerföreningens radiumhem år 1920 inlett tillfälligt samarbete med en fysiker, blev behovet inom radiumhemmet av en fysiker, som helt kunde ägna sig åt den medicinska radiologiens problem, snart alltmer på— tagligt, varför år 1922 ett mindre fysiskt laboratorium iordningställdes i radiumhemmets dåvarande byggnad vid Fjällgatan i Stockholm.

Då nödvändigheten av en mera allmän fysisk kontroll gjorde sig allt starkare gällande, flyttades laboratoriet år 1924 till större lokaler i en till- byggnad till radiumhemmet. Laboratoriet fick huvudsakligen till uppgift att omhänderha den fysikaliska doseringen av röntgen— och radiumstrål- ning samt att medverka vid utexperimenterandet av nya metoder för be- handling med sådan strålning ävensom att utarbeta förslag till strålskydds- anordningar för patienter och personal.

Av en är 1925 verkställd undersökning över doseringen av röntgenstrål— ning vid landets röntgenterapianläggningar framgick, att den då använda s.k. huderythemdosen starkt varierade mellan olika röntgenavdelningar, vilket befanns innebära avsevärda risker'för patienterna. På grund härav utvidgades år 1926 det fysiska laboratoriet med en ambulerande mätavdel- ning för doseringskontroll. Härigenom lyckades man inom kort ernå en i stort sett enhetlig dosering vid samtliga röntgenavdelningar i landet. I sam- band härmed upptogs även strälskyddsfrågor till behandling och utfördes standardmätningar av radiumpreparat.

År 1929 erhöll laboratoriet rymligare och lämpligare lokaler i ett annex till radiumhemmet. Såväl den vetenskapliga verksamheten som det löpande arbetet för radiumhemmet kom härigenom att alltmer öka i omfattning. Nya metoder för behandling och strålningsmätning utarbetades. Det veten- skapliga forskningsarbetet utvidgades än ytterligare, sedan ett antal till— fälliga assistenter kunnat anställas med anlitande av anslag från privat— personer och fonder. Genom denna utveckling kom laboratoriet att intaga

en central ställning inom den svenska radiologien. Även i utlandet upp— märksammades laboratoriets arbete.

Sedan 1930 års riksdag fattat beslut om uppförande av karolinska sjuk— huset, beslöt följande års riksdag att med sjukhusets blivande radiotera- peutiska klinik skulle sammanföras cancerföreningens vårdanstalt för kräft— sjuka (radiumhemmet) och föreningens forskningsavdelningar. Den 8 juni 1934 träffades mellan Kungl. Maj:t och kronan samt styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond och cancerföreningen i Stockholm överenskom— melse angående uppförandet vid karolinska sjukhuset, med bidrag från bland andra jubileumsfonden och cancerföreningen, av den radioterapeu- tiska kliniken, benämnd Konung Gustaf V:s jubileumsklinik. Enligt över- enskommelsen skulle jubileumskliniken bestå dels av en klinisk avdelning —— radiumhemmet -— dels av forskningsavdelningar, nämligen en fysisk av- delning och en svulstpatologisk avdelning. Forskningsavdelningarna skulle stå till jubileumsfondens förfogande för utförande av arbeten, som fölle inom fondens arbetsprogram: >>befrämjandet av det vetenskapliga studiet av kräftsjukdomarna». Därjämte skulle avdelningarna stå till radiumhem- mets förfogande för arbeten i samband med sjukvården samt för under- visning och forskning. Den fysiska avdelningens mät- och kontrollsektioner skulle stå till förfogande för karolinska sjukhusets övriga röntgenterapeu- tiska och röntgendiagnostiska avdelningar. Avdelningarna skulle lyda under styrelsen för jubileumsfonden och den närmaste tillsynen utövas av en nämnd, bestående av en av jubileumsfondens styrelse utsedd ordförande, en av karolinska institutets lärarkollegium bland dess medlemmar utsedd representant för institutet samt föreståndaren för radiumhemmet och före- ståndarna för forskningsavdelningarna. Under det att staten enligt över- enskommelsen till viss del iklädde sig kostnaderna för uppförandet och utrustningen av radiumhemmet, skulle motsvarande kostnader för forsk— ningsavdelningarna helt bestridas av jubileumsfonden och cancerföreningen. Driften av radiumhemmet skulle bekostas av staten, medan de huvudsakliga kostnaderna för driften av forskningsavdelningarna skulle bäras av jubi- leumsfonden. Föreståndarna för forskningsavdelningarna och övrig av fonden avlönad personal skulle tillsättas av fondens styrelse.

Åren 1937—1938 flyttades radiumhemmet och dess forskningsavdelningar över till de för dem avsedda, nyuppförda byggnaderna vid karolinska sjuk- huset. Radiumhemmets förutvarande fysiska laboratorium —— genom 1934 års överenskommelse ombildad till att utgöra Konung Gustaf V:s jubileums- kliniks vid karolinska sjukhuset radiofysiska forskningsavdelning (fr.o.m. år 1938 i allmänhet benämnd radiofysiska institutionen) _— erhöll därvid egna lokaler och utrustning. Därmed var i huvudsak den etapp fullbordad, som på få år förvandlade det ursprungliga radiumhemmets fysiska labo- ratorium till en centralanstalt för medicinsk radiofysik, verksam inom forskning, undervisning, sjukvård och strålskyddskontroll.

Den på grundval av 1934 års överenskommelse genomförda organisa- tionen av jubileumsklinikens forskningsavdelningar visade sig emellertid snart förenad med vissa olägenheter. Sålunda tillsattes, såsom förut nämnts, forskningsavdelningarnas föreståndare av jubileumsfondens styrelse. Före- ståndarna var således privatanställda, medan den del av personalen, som utförde det löpande arbetet åt radiumhemmet, var statsanställd. Till följd därav hade sistnämnda personal i år 1937 framlagt förslag till reglemente för karolinska sjukhuset underordnats, icke föreståndaren för den insti- tution, där de hade sitt arbete, utan överläkaren vid radiumhemmet.

I underdånig skrivelse den 10 februari 1938 meddelade direktionen för karolinska sjukhuset, att direktionen bedrivit förhandlingar med styrel- serna för jubileumskliniken och cancerföreningen angående 1934 års över— enskommelse, i vad den avsåg föreståndarbefattningarna vid klinikens forskningsavdelningar, samt att förhandlingarna utmynnat i ett förslag av huvudsaklig innebörd, att dessa två befattningar skulle ombildas till profes- sorsbefattningar, vilkas innehavare helt skulle avlönas av statsmedel, me- dan staten i gengäld skulle erhålla bl. a. ett kontant belopp av 500 000 kro- nor. I propositionen nr 206 till 1939 års lagtima riksdag förklarade emeller- tid föredragande departementschefen sig icke kunna på grundval av den föreliggande utredningen biträda den ifrågasatta ombildningen av förestån- darbefattningarna.

Nämnden för forskningsavdelningarna ansåg sig med anledning av vad sålunda förekommit böra till omprövning upptaga frågan om forsknings- avdelningarnas organisation, varvid icke blott föreståndarbefattningarnas utan jämväl övriga befattningshavares uppgifter och ställning blev föremål för granskning.

I skrivelse den 9 november 1939 till styrelsen för jubileumsfonden an- förde nämnden bl.a., att den efter ingående diskussion kommit till den upp- fattningen, att de båda forskningsavdelningarna måste anses så helt tjäna det allmänna och beträffande alla sina verksamhetsgrenar så tillgodose sta- tens intressen, att ett omhildande av forskningsavdelningarna till statsinsti- tutioner framstode som fullt motiverat. Under hänvisning till av förestån- darna för forskningsavdelningarna verkställda utredningar framlade nämn- den förslag dels till omorganisation och förstatligande av avdelningarna, dels till införande av obligatorisk statlig kontroll över samtliga röntgenan- läggningar i riket samt över användandet av radioaktiva preparat. Jubi- leumsfondens styrelse hemställde därefter, att Kungl. Maj :t ville till 1940 års riksdag avlåta proposition rörande omorganisation av jubileumsklini— kens forskningsavdelningar på grundval av de förslag, som framlagts i de nämndens skrivelse bifogade utredningarna.

Beträffande omorganisationsfrågan innebar det framlagda förslaget, att verksamheten vid forskningsavdelningarna helt skulle övertagas av staten. Avdelningarna skulle anknytas till karolinska institutet och karolinska

sjukhuset såsom särskilda institutioner under namn av radiopatologiska respektive radiofysiska institutionen. Jämsides med forskning, undervis- ning och sjukvårdande verksamhet skulle den radiofysiska institutionen därjämte närmast under medicinalstyrelsen utöva statlig kontroll över rönt- genanläggningar och användningen av radioaktiva preparat m. 111. För verk— ställda kontrollundersökningar skulle erläggas ersättning enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Taxan för kontrollundersökningarna borde beräknas så, att inkomsterna täckte bl.a. kostnaderna för den för kontrollverksam— heten nödvändiga personalen och de rese— och övriga omkostnader, som sammanhängde med verksamheten. Slutligen framlades förslag till lag om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. samt förslag till lag angående ändrad ly- delse av 1 & lagen den 29 juni 1912 (SFS 206/1912) om arbetarskydd.

I propositionen nr 74/1941 biträdde föredragande departementschefen ju— bileumsfondsstyrelsens omorganisationsförslag i allt väsentligt och till- styrkte, att såväl den radiofysiska som den svulstpatologiska avdelningen omorganiserades till statsinstitutioner fr.o.m. den 1 juli 1941. Vidare före— slogs, att 1934 års överenskommelse skulle ersättas med en ny överenskom- melse. Riksdagen fattade beslut i ärendet i huvudsaklig överensstämmelse med den framlagda propositionen (riksdagens skrivelse nr 281/1941).

Det av.jubileumsfondsstyrelsen framlagda förslaget till lagstiftning om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. överarbetades inom socialdepartementet, varefter förslag i ämnet framlades i propositionen nr 73/1941. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 259/1941). Den 6 juni 1941 utfärdades lag om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. och lag angående ändrad lydelse av 1 5 lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd.

B. Föreskrifter rörande institutionens ställning och verksamhet

Radiofysiska institutionens nuvarande ställning och verksamhet regleras i huvudsak i en på 1941 års riksdagsbeslut grundad överenskommelse den 28 juni 1941 mellan Kungl. Maj:t och kronan samt jubileumsfonden och cancerföreningen angående Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid karo- linska sjukhuset. Enligt denna överenskommelse tillhör jubileumskliniken Kungl. Maj:t och kronan samt består dels av en klinisk avdelning, benämnd radiumhemmet, dels av forskningsavdelningar, nämligen en radiofysisk av- delning, benämnd radiopatologiska institutionen. Jubileuxmskliniken står i huvudsak under direktionens för karolinska sjukhuset ledning och förvalt- ning. Jubileumsfondens styrelse äger dock att utse en representant att del- taga i direktionens överläggningar och beslut i ärenden, som berör jubi- leumskliniken. Nämnde representant äger även påkalla, att dylika beslut skall jämte yttrande av styrelsen underställas Kungl. Maj:t.

De båda forskningsavdelningarna, som drives av Kungl. Maj:t och kro-

nan, utgör Vidare enligt överenskommelsen karolinska institutets institu- tioner för radiofysik respektive radiopatologi samt står till förfogande för undervisning och forskning vid karolinska institutet, för arbeten i samband med sjukvården vid radiumhemmet samt för arbeten, som faller inom ju— bileumsfondens uppgift att befrämja det vetenskapliga studiet av kräftsjuk- domarna. Därjämte utövar radiofysiska institutionen i enlighet med vad särskilt är stadgat under medicinalstyrelsens överinseende och ledning till— syn å radiologiskt arbete och förvaring av radioaktiva preparat. Dess mät- och kontrollsektioner står utan ersättning till förfogande för de radiotera— peutiska och röntgendiagnostiska avdelningarna vid de under direktionen för karolinska sjukhuset lydande sjukvårdsanstalterna. Närmaste tillsynen över den forskningsverksamhet, som bedrives vid forskningsavdelningarna i samarbete med radiumhemmet, utövas av en nämnd bestående av en av jubileumsfondens styrelse utsedd ordförande, överläkarna för radiumhem- mets avdelningar samt föreståndarna för forskningsavdelningarna.

överenskommelsen, som trädde i kraft den 1 juli 1941, reglerade jämväl de ekonomiska villkoren för statens övertagande av forskningsavdelningar— na. Sålunda överenskoms, att forskningsavdelningarnas dåvarande inven- tarier och utrustning utan ersättning skulle överlåtas till Kungl. Maj :t och kronan samt att jubileumsfonden skulle uppföra tillbyggnad till radiofy— siska institutionen och dessutom bestrida kostnaderna för inredning och utrustning av densamma. Jubileumsfonden och cancerföreningen förband sig vidare att till statsverket överlämna 1 120 000 kronor sam att under- stödja forskningen vid institutionerna dels med ränteavkastningen från föreningens för det dåvarande till 500 000 kronor uppgående Forsgrénska fond, sedan en tiondel av den årliga räntan lagts till kapitalet, dels tills vidare med ett årligt bidrag till materielkostnader vid institutionerna av sammanlagt 2 000 kronor.

Den vid forskningsavdelningarna av jubileumsfonden anställda perso- nalen skulle därjämte överföras till statstjänst i den omfattning och på de villkor, som komme att bestämmas av Kungl. Maj :t i överensstämmelse med av 1941 års riksdag godkända grunder. Slutligen skulle av ränteavkast- ningen å Forsgrénska fonden tills vidare bestridas bl. a. avlöningskostnader till en medicinsk expert vid radiofysiska institutionen samt till tillfälliga biträden vid nämnda institution.

Samtidigt med här återgivna överenskommelse utfärdades även vissa be- stämmelser angående av jubileumsfonden till jubileumskliniken utlånade radiumpreparat, vilka bestämmelser intogs såsom bilaga till överenskom- melsen.

Närmare föreskrifter rörande överförandet i statstjänst av den vid forsk- ningsavdelningarna av jubileumsfonden anställda personalen gavs i nådigt brev den 28 juni 1941 till direktionen för karolinska sjukhuset. Därvid överfördes fr.o.m. budgetåret 1941/42 viss personal dels till karolinska insti-

tutets stat (föreståndaren för radiofysiska institutionen såsom professor i radiofysik och föreståndaren för radiopatologiska institutionen såsom pro- fessor i radiopatologi), dels till karolinska sjukhusets stat (den övriga till statstjänst överförda personalen) samt meddelades vissa bestämmelser be- träffande den sålunda överförda personalen.

Såsom anförts utfärdades den 6 juni 1941 lag om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. (SFS 334/1941; ändrad 267/1945). Jämlikt 6 & nämnda lag ut- övas tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma meddelade föreskrifter under medicinalstyrelsens överinseende och ledning av radio- fysiska institutionen och vid institutionen anställda befattningshavare (till- syningsmän ) .

I kungörelse den 29 juni 1945 (SFS 471; ändrad 31/1952) har Kungl. Maj:t meddelat bestämmelser angående avgifter för tillsynen enligt 1941 års lag.

Den 6 juni 1941 utfärdade Kungl. Maj:t instruktion för radiofysiska insti- tutionen, såvitt angår dess jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. bedrivna verksamhet. Instruktionen har i vissa delar ändrats den 30 oktober 1942 och den 29 juni 1945. Enligt 1 % instruktionen åligger det insti- tutionen —— i hänseende till institutionens uppgift att utöva tillsyn å efter- levnaden av ifrågavarande lag —— särskilt »att förskaffa sig noggrann kän- nedom om arbetsförhållandena inom sitt verksamhetsområde samt med uppmärksamhet följa utvecklingen inom strålskyddsteknik och därmed sammanhängande forskningsområden; att på anmodan av medicinalsty- relsen avgiva utlåtande rörande ansökan om tillstånd att bedriva radiolo- giskt arbete eller inneha radioaktivt ämne samt rörande anmälan om för— ändring, som skett efter meddelandet av sådant tillstånd; att utföra be- siktning av anläggning för radiologiskt arbete eller förvaringsplats för ra- dioaktivt ämne och därvid jämväl ägna uppmärksamhet åt den använda ar- betsmetodiken; att, då ärende enligt ovannämnda lag jämväl avser tillämp— ningen av föreskrift, som utfärdats rörande elektrisk starkströmsanlägg- nings utförande och skötsel, samråda med kommerskollegium; att verkställa undersökningar å material och anordningar, avsedda för skydd mot rönt— genstrålar och strålning från radioaktiva preparat, samt utföra radioakti- vitetsbestämningar och montering av radioaktiva preparat i den utsträck- ning, som är förenlig med institutionens övriga arbetsuppgifter; att biträda medicinalstyrelsen vid utarbetandet av föreskrifter till förekommande av skada genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne samt verk— ställa de utredningar, som kunna erfordras i samband därmed; samt att i den omfattning tillgängliga medel medgiva upptaga vetenskapliga forsk- ningsuppgifter inom de områden av radiofysik och biofysik, som är av betydelse för institutionens verksamhet».

Å institutionens laboratorium bör vidare, i den mån det lämpligen kan ske, tillfälle till vetenskaplig forskning beredas där anställda vetenskapsidkare.

Enligt instruktionens 2 5 skall institutionen med avseende å tillsynings- verksamheten omfatta dels en avdelning för kontroll av röntgenanlägg- ningar för diagnostik samt tekniska och vetenskapliga ändamål m.m., dels en avdelning för kontroll av röntgenbehandlingsanläggningar, dels oclc en avdelning för kontroll av skyddsanordningar för radioaktiva preparat samt för undersökning och montering av sådana preparat.

I övrigt innehåller instruktionen närmare bestämmelser om tillsynsverk- samhetens utövande genom periodisk besiktning, befattningshavarnas ålig- ganden m.m. (3—17 55). Enligt 18 & slutligen gäller beträffande den av institutionen bedrivna tillsynsverksamheten i övrigt i tillämpliga delar vad i reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet är stadgat.

Till följd av tillkomsten av anförda författningsbestämmelser rörande radiofysiska institutionens uppgifter i fråga om tillsyn å radiologiskt ar— bete m.m. företogs den 28 juni 1941 (SFS 639/1941) vissa ändringar i in- struktionen för medicinalstyrelsen. Enligt 33 5 i styrelsens nu gällande in— struktion (SFS 573/1947) åligger det föreståndaren för radiofysiska insti- tutionen att i fråga om ärende, vid vars behandling inom styrelsen han del- tager, meddela upplysningar och råd, uttala sin mening samt, om styrelsen fattar därifrån avvikande beslut, låta anteckna sin skiljaktiga mening till protokollet.

Utöver nu anförda bestämmelser regleras institutionens ställning och verksamhet i tillämpliga delar av dels stadgarna den 28 januari 1916 (SFS 67/1916) för karolinska mediko—kirurgiska institutet, dels reglementet den 16 januari 1953 för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, med däri den 30 juni 1953, den 30 juni och den 22 oktober 1954 samt den 29 juni 1956 gjorda ändringar.

Enligt 5 5 stadgarna för karolinska institutet äger professorn i radio- fysik i institutets lärarkollegium ej deltaga i handläggningen av andra ärenden än sådana, som berör hans egen institution och ämnesområde.

Utöver berörda särbestämmelse ävensom en föreskrift beträffande pro- fessorns i radiofysik rätt till semester har icke några särskilda bestäm- melser meddelats i institutets stadgar beträffande nämnde professor eller radiofysiska institutionen i övrigt.

En översyn av stadgarna i anslutning till de nya universitetsstatuterna (SFS 117/1956) pågår för närvarande inom universitetskanslersämbetet.

Professorns undervisningsskyldighet har fastställts senast i nådigt brev den 4 februari 1944 till kanslern för rikets universitet. Den årliga under- visningsskyldigheten i radiofysik skall i huvudsak omfatta minst 20 före— läsningstimmar och minst 20 timmars praktiska tillämpningsövningar.

I reglementet för karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet har i till- lämpliga delar intagits de i överenskommelsen den 28 juni 1941 fastställda allmänna grundsatserna beträffande radiofysiska institutionens ställning

och verksamhet. I 55 & reglementet angives sålunda de institutionen åvilan- de uppgifterna i enlighet med vad i överenskommelsen fastslagits, varjämte i 61 å en direkt hänvisning till föreskrifterna i överenskommelsen gjorts.

Styrelsen för jubileumsfonden äger, såsom framgår av överenskommelsen, utse en representant att såsom ledamot deltaga i direktionens för karolinska sjukhuset överläggningar och beslut i ärenden, som berör jubileumskliniken vid sjukhuset (3 5 2 mom. fjärde stycket). Likaså äger medicinalstyrelsen utse en representant att deltaga i direktionens överläggningar och beslut i ärenden, som berör den vid radiofysiska institutionen enligt lagen om till— syn å radiologiskt arbete m.m. utövade tillsynsverksamheten (3 5 2 mom. femte stycket).

I övrigt innehåller reglementet i avseende å radiofysiska institutionen bestämmelser angående institutionsföreståndarens rättigheter och arbets— uppgifter (11, 12, 57 och 60 Så) samt rörande institutionens personal i övrigt (58—60 åå). Bestämmelser angående tillsättningsförfarandet åter- finnes i fråga om institutionens högre befattningshavare (avdelningsföre- ståndare, laborator och förste strålskyddsinspektör) i 89—93 55, beträf- fande strålskyddsinspektör i 97 5 samt beträffande övriga befattningshavare i 98—101 55. Vidare finns semesterbestämmelser m.m. intagna i 108, 109 och 113 åå. Ändring i beslut av institutionsföreståndaren må sökas hos di- rektionen (121 5). över direktionens beslut må besvär i Vissa fall föras hos Kungl. Maj:t i inrikesdepartementet (120 5).

C. Nuvarande organisation och arbetssätt 1. Tillsynsverksamhet

Till'synsmyndighet jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. är medicinalstyrelsen. Ärenden rörande tillstånd, anmälningar m. ni., som avses i nämnda lag, han-dlägges på styrelsens sjukvhusbyrå, ärenden beträf- fande dentalröntgen handlägges även på tandvård—sbyrån. Innan ärendena avgöres inom styrelsen, remitteras de alltid till radiofysiska institutionen för yttrande.

Någon föredragning för general-direktören och chefen för medicinalstyrel- sen förekommer vanligtvis icke i dessa slag av ärenden, utan de handlägges av styrelsens föredragande i tuberkulosärenden, vilken avgör dem på egen hand. Vid mera svårbedömda medicinska ställningst—aganden infordrar sty- relsen yttranden från vederbörande vetenskapliga råd. I praktiken följer dock styrelsen nästan undantagslöst de förslag, som radiofysiska institu- tionen avgivit. Från styrelsens sida har framhållits, att styrelsen i verklig— heten blivit ett rent expedierande organ för radiofysiska institutionens för- slag.

Radliofysiska institutionen är för sin-a uppgifter inom tillsynsverksamheten uppdelad på tre avdelningar, nämligen avdelning A för kontroll av röntgen-

diagnostik, tekniskt och vetenskapligt röntgenarbete jämte röntgenarbete i samband med undervisning m. m., avdelning B för kontroll av anläggningar för röntgenbehandling och avdelning C för kontroll av arbete med och för- varing av radioaktiva ämnen.

Tillsynsverksamheten ledes av institutionens föreståndare, vilken härför åtnjuter särskilt arvode med 1 500 kronor för år. Under honom tjänstgör fr. o. m. budgetåret 1956/57 följande, å karolinska sjukhusets stat avlönade personal.

Avdelning A

1 avdelningsföreståndare Ca 33 1 förste strålskyddsinspektör Ca 31 2 strålskyddsinspektörer Ce 29 1 förste assistent arvode 13 596 Avdelning B

1 avdelningsföreståndare Ca 33 1 strålskyddsinspektör1 Cg 29 1 assistent Ca 19 1 fysiker arvode 17 532 1 assistent arvode 9 168 Avdelning C

1 avdelningsföreståndare Ca 33 1 förste assistent Cg 15 Blodlaboratoriet

1 assistent arvode 9 168

1 Avlönas genom besparingar, som uppstår på grund av att vikariat å lägre tjänst än motsvarande lönegrad 31 i regel icke meddelas under semestrar o. (1. F. 11. delvis anlitad för arbete åt radiumhemmet.

Härutöver användes inom tillsynsverksamheten viss personal, som avlö- nas med särskilda anslagsmedel. Sålunda tjänstgör en teknisk assistent (arvode motsvarande 16 lönegraden) , för närvarande avlönad av medel från cancerföreningen, inom tillsynsverksamheten på avdelning B, varigenom föreståndaren och strålskyddsinspektören på denna avdelning delvis kun- nat frigöras för Vissa forskningsbetonlade utvecklingsarbeten för radium- hemmets räkning.

Å avdelning C har sedan hösten 1954 varit anställd en assistent med ar- vode motsvarande 15 lönegraden, för vilken kostnad atomkommittén svarat. Även för budgetåret 1956/57 har atomkommittémedel beviljats för denne, oaktat en förstärkning av avdelningens personal skett fr. o. m. nämnda budgetår.

Sedan hösten 1954 har av ans-lag från Aktiebolaget Atomenergi avlönats ett laboratoriebiträde med [deltidstjänstgöring för vissa särskilda uppgifter på blodlaboratoriet. Detta biträde har i viss omfattning kunnat utnyttjas även för löpande blodkontrollarbete.

Vidare bestridas från den tidigare nämnda Forsgrénska fonden arvode å 3.000 kronor per år åt en medicinsk expert, vilken har till uppgift att granska till institutionen inkommande läkarintyg, blodundersökningsresultat, miss- tänkta blodutstryk etc. för blodl'aboratworiets räkning och att närmare del- taga i förekommande utredningar om strålskador och andra medicinska frågor i samband med tillsynsverksamheten.

Tillståndsärenden samt remissärenden som underskrives av institutions- föreståndaren jämte vissa andra ärenden av principiell betydelse för till— synsverksamheten behandlas vid s. k. tillsynssammanträde. Sådant sain- manträde hålles vanligen en gång i veckan under ordförandeskap av insti- tutionsföreståndaren. Samtliga avdelningsförestånvdare, som icke på grund av besiktningsresor o. d. har förhinder, deltager i dessa sammanträden så- som föredragande. Institutionsföreståndaren är ensam beslutmässig. Ärende— register föres vid sammanträdena. I dessa antecknas de närvarande, före- draganden samt fattat beslut.

I övrigt har vederbörande tillsynsman jämlikt lagen om tillsyn å radio— logiskt arbete m. m. att själv meddela föreskrifter som föranledes av be- siktningarna eller att hos medicinalstyrelsen föreslå att föreskrifter med- delas.

Såsom hjälpmedel i tillsynsverksamheten föres följande register m. m. över de meddelade tillstånden:

1) Kardexregister med ett kort för varje anläggning. Detta register utgör även diarium för tillståndsärenden, besiktningsrapporter och övrig korrespondens med anläggningarna. Varje anläggning tilldelas en beteckning innehållande två bok- stäver och ett nummer. Den ena bokstaven anger vilken avdelning ärendet sorterar under (A, B eller C), den andra utmärker anläggningens användningsändamål, varvid m avser medicinskt, o odontologiskt, u undervisnings-, t tekniskt och v Vieterinänt ändamål. Anläggning, som ej kan redovisas under dessa bokstäver, redo- visas under d (diverse). Registerkorten är ordnade efter beteckningarna och in- om dessa alfabetiskt efter anläggningens benämning. Beteckningarna används till- sammans med ett för varje anläggning löpande nummer såsom handlingsnrumm—er.

Som tillhörande en anläggning räknas alla av en och samma tillståndshavare och inom samma inrättning brukade och för samma ändamål nyttjade apparater, som står under samma föreståndares ansvar, även om de är fördelade på ett flertal röntgenlaboratorier inom skilda lokaler.

På kar-dexkorten införe-s vbesikrtnizngsdzatum.

2) Nummerregister, bestående av maskinskrivna vertikalkort innehållande an- läggningens diarienummer, namn och adress samt debiterad avgift. Korten är ord- nade efter diarienummer.

3) Geografiskt register. Dessa kort utgöres av maskinskrivna vertikalkort inne- hållande diarienummer, namn och adress. Korten är alfabetiskt ordnade efter geografisk ort och inom samma ort alfabetiskt efter lokaladress.

4) Plåtregister. Detta utgöres av adresseringsplåtar, system Citograf. Plåtarna innehåller samma uppgifter som nummerkorten, är uppställda som dessa samt utgör den tekniska grundvalen för niln'kasserinlgen av de årliga avgifterna för till- synen.

5) Anläggningar tillhörande de olika avdelningarna är dessutom markerade på översiktskartor, som utgör underlaget för fastställande av lämpligaste besiktnings- router. Undantag utgör anläggningarna i Stockholm, inom vars tätbebyggelse till- räcklig överblick för besiktningsprogrammen erhålles ur det geografiska registrets efter gatunamn ordnade adresskort.

Behandlingen av tillståndsansökningarna

Ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller att utan sam- band med arbete inneha radioaktivt ämne skall insändas i tre exemplar till medicinalstyrelsen. Ansökan skall vara avfattad på av medicinalstyrelsen fastställt formulär och skall bl. a. innehålla specifikation över anläggningen samt vissa upplysningar om den lokal, i vilken verksamheten skall bedrivas. Ritning över lokalen behöver däremot ej bifogas. Efter diarieföring över- sändes ansökningen för yttrande till radiofysiska institutionen. Här sker diarieföring av ärendet i kardexregi-stret samt markeras anläggning-en på huvudkartan. Ofta känner anläggningshavaren icke till att tillstånds- skyldighet föreligger. När radiofysiska institutionen erhåller kännedom om sådant fall, anmanas vederbörande att inkomma med ansökan, och minnes- anteekning om anmaningen göres.

Ansökningen förhandsgranskas för beslut om närmast erforderliga åtgär— der. Anläggning tillhörande avdelning A:s verksamhetsområde införes i en. registerbok för anläggningar, som av särskilda anledningar skall besiktigas snarast möjligt, och markeras på en särskild karta för sådana anläggningar. Sedan besiktning gjorts, strykes anläggningen i register-boken och borttages markeringen på denna karta.

Innan yttrande till medicinalstyrelsen avgives, blir ärendet föremål för behandling vid avdelningssammanträde, varefter vid till-_synssammanträde fattas beslut. Yttrandet, som påtecknxas ansökningshandlingen samt kontra- signeras av tjänstgörande avdeln-ingsförestånd'aren och signeras av institu— tionsföreståndaren, översändes till medicinalstyrelsen, som utfärdar till— stånd—sbevis å ansökningsblanketten. Ett exemplar av denna tillsutäl'les ra- diofysiska institutionen, varefter den t'ill-synsmlan, som besiktigat anlägg— ningen utfärdar besiktningsbok för tillståndshavaren. I boken införes råd och anvisningar samt föreskrifter beträffande anläggningen och arbetet. Då yttrande till medicinalstyrelsen vanligtvis icke avgives förrän efter an- läggningens besiktning och då sådan besiktning som regel utföres i sam-' band med ordinarie besiktningsresa, kan det dröja upp till två år innan sökande erhåller begärt tillstånd.

Över varje anläggning utskrives två sökregisterkort, det ena avsett för nu—m-merregistret och det andra för det geografiska registret. Å nummer- registerkortet påföres den årsavgift anläggningsinnehavaren enligt vad där- om finns stadgat har att erlägga till statsverket. Med ledning av nummerkor- tet sker därefter prägling av adressplåt.

Handlingar rörande anmälan om förändring av radiologiska anläggningar registreras och behandlas i huvudsak på samma sätt som ansökningshand- lingarna. Det förhållandet, att vid större röntgenanläggningar oftast ett relativt stort antal apparater uppförts på en gemensam ansökan och där- igenom erhållit gemensamt til-lståndsbev'is, medför emellertid ofta expedi- tionella svårigheter, då förändringar anmäles beträffande sådana anlägg- ningar. Orsaken härtill är bl. a. att tillståndshavaren icke alltid har sådan överblick över apparatbestån'det att en inkommen anmälan om ändring ger en klar bild av vad förändringen avser. En [arbetskrävande utredning blir därför ofta nödvändig vid institutionen. Dessutom måste vid varje föränd— rfing hela det gemensamma tillståndet med specificering av samtliga appana- ter omprövas.

Antalet årligen vid radiofysiska institutionen handlla-gda ansöknings- och anmälningsärenden framgår av tabell 5. I tabell 6 har en fördelning efter anläggningarnas användningsändamål gjorts beträffande de under åren 1951—1955 inkomna ärenden-a.

Hälsokontroll

Huvuddelen av det arbete för hälsokontroll, som bedrives i samband med tillsynsverksamheten, utgöres av kontroll av läkarintyg samt specialunder- sökningar av blod från personal i radiologiskt arbete.

Tabell 5. Ansökningar, anmälningar om förändringar av anläggningar, besiktningar och avgivna yttranden.

Ansökningar Anmälningar Besiktningar Avgivna yttranden Ar Avd. A Avd. B Avd. C Avd. A Avd. B Avd. C Avd. A Avd. B Avd. C Avd. A Avd. B Avd. C

1941 2 033 57 37 — — — 187 107 0 26 0 0 42 416 3 4 24 4 1 893 148 8 532 18 7 43 127 3 2 18 2 1 498 149 9 826 26 14 44 129 1 3 50 2 0 1 068 128 10 764 15 8 45 227 5 8 28 0 1 545 129 30 635 7 18 46 176 1 7 167 10 0 1 031 133 12 456 4 8 47 245 5 15 144 2 5 1 238 141 37 559 11 16 43 220 0 1 127 0 3 933 138 23 610 4 6 49 270 8 11 164 4 5 904 167 71 595 9 17 50 234 10 32 170 3 2 907 163 87 530 6 29 51 254 8 47 131 4 20 842 166 114 397 21 65 52 203 9 24 110 1 15 360 128 149 228 11 36 53 273 12 18 172 1 7 1 114 136 47 465 16 23 54 297 18 19 174 2 12 1 107 137 73 469 9 31 155 276 3 39 99 1 13 707 138 64 358 10 35

1 Uppgifterna är särskilt för avdelning A:s del låga på grund av att fullständig redo- visning beträffande nyanläggningar och förändringar av anläggningar ej förelåg vid årets utgång. Det minskade antalet besiktningar för avdelning A beror även på att överflyttande av personal från avdelningen nödvändiggjort tillfälliga inskränkningar i besiktningsverk- samheten.

Tabell 6. Under 1951—1955 inkomna ansökningar och anmälningar.

1951 1952 1953 1954 1955

Ändamål Ansök— Anmäl— Ansök- Anmäl— Ansök- Anmäl- Ansök— Anmäl— Ansök- Anmäl- ningar ningar ningar ningar ningar ningar ningar ningar ningar ningar

ABCABCABCABCABCABCABCABCABCABC

Medicinskt ......... 84 8 8 60 4 10 66 9 1 56 1 3 65 12 1 88 1 1 8818 5 85 2 1 73 3 7 42 1 4 Odontologiskt 149 — —— 55 — — 123 — — 44 — — 183 — 68 —— — 184 — —— 73 — -— 169 — — 46 — — Veterinärmedm _1————-—— 1—-————— 3————— 2————— 3——————- Undervisnings-, vetenskapligt 9 22 3 — 4 5 — 9 —— 5 10 — 4 1 — 3 10 — 5 5 Tekniskt ...... 10 -— 12 13 — 4 8 — 13 10 7 12 13 15 —— 3 13 —— 9 14 -— 6 23 — 25 10 —— 4 DiVerse .......... ..1—————-—-—-—————————————————————— 2————— Innehav av radi—

um. ............ ..——o——2——1———___—_.—___________1____.______

Summa 254 8 47 131 4 20 203 9 24 110 1 15 27312 18 172 1 7 297 18 19 174 2 12 276 3 39 100 1 13

Författning-senligt skall läkarintyg och blodutstryk insändas vid anställ- ning i radiologiskt arbete och därefter i normala fall en gång årligen för personal sysselsatt i sådant arbete. Senast den 15 mars skall de blodutstryk och intyg, som årligen insändes, vara radiofysiska institutionen tillhanda. Till institutionen inkommer då cirka 2 500 läkarintyg och blodutstryk.

, Utöver undersökningarna av dessa blodutstryk tillkommer ett väsentligt antal på grund av att den medicinska prövningen i cirka 30 procent av fal- len nödvändiggör, att kontrollprover infordras för vidare undersökning, samt att vanligen 5—10 procent av de inkomna blodutstryken är tekniskt så utförda att nya mäste begäras för att man skall kunna avgiva ett tillförlit- ligt omdöme om provet. Vid besiktning av arbetsplatserna finner vidare till- synsmännen ej sällan, att särskild blodkontroll för någon eller några ar- betstagare är befogad av säkerhetsskäl eller för att vidga erfarenheten om riskerna i komplicerade fall. Likaså måste vid inträffade olyckstillbud den utsatta personalen allt efter förhållandena underkastas kontroll under kor— tare eller längre tid.

Allt som allt uppgick det totala antalet undersökta blodutstryk under år 1955 till något mer än 3 500.

Någon kontroll över att de reguljära intygen och blodutstryken insändes för all berörd personal utövas icke. Från institutionens sida är man väl medveten om att tillståndshavarna i relativt stor utsträckning underlåter att insända uppgifter och blodutstryk. Kontrollens ofullständighet beror på flera omständigheter. Sålunda har blo'dkontrollen endast långsamt kunnat byggas upp, enär från början icke funnits några normer för det inkomna materialets behandling _ först under senare tid har mera tillförlitliga be- dömningsnormer kunnat fixeras. Dessutom har blodlaboratoriets kapa— citet icke medgivit en ökning av undersökningsvolymen utöver den hittills— varande. På grund av blodlaboratoriets otillräckliga resurser har man även tvingats avstå från att infordra kontrollprover i åtskilliga fall, där detta i och för sig bedömts motiverat.

Då läkarintyg och blodutstryk inkommer, blir dessa föremål för registre— ring. Härvid kontrolleras först i ett namnregister, huruvida vederbörande personal förut blivit föremål för undersökning. I de fall, då intyg och blo-diutstryk första gången insändes för en person, uppläggs namnregister- och nummerregisterkort samt kardexkort för vederbörande.

I samband med registreringen antecknas på kardexkortet uppgift om ve— derbörandes blodstatus enligt läkarintyget. Dett-a överlämnas därefter till vederbörande avdelningsföreståndare för granskning. Samtidigt upprättas en arbetsblankett, Vilken förses med uppgift om arbetsplats samt namn- och personnummer och vilken åtföljer blo-dutstryket till blodlaboratoriet.

Vild bl'od'laboratoriet, som är gemensamt för alla avdelningarna och vars arbete även måste taga sikte på vissa arbeten av betydelse för den vidare utvecklingen av den medicinska kontrollen, finns för närvarande endast ett

fast statsanställt laboratoricb-iträde med utbildning i blodundersökning. Det deltidsanställda biträde, för Vilket Aktiebolaget Atomenergi bestrider kost- naden, anlitas dock i viss omfattning även för löpande blodkontrollarbete. Vartdera biträdet kan med hänsyn till det för ögonen ansträngande arbetet undersöka endast cirka 15 blodutstryk per dag.

Avde'lningszföreståndarens granskning av läkarintyg innebär i första hand en grovsortering på grundval av de insända blodvärdena. I de fall, då dessa verkar misstänkta, uttages blodutstryket på blodlaboratoriet och undersö- kes med förtursrätt. Bestyrkes misstanken om strålpåverkan, anmanas ve- derbörande att insända nya blodutstryk.

I samband med undersökningarna på blodlaboratoriet antecknas fram- kommen blodstatus på arbetsblanketten. Denna utgör sedan underlag för anteckning å kardexkortet samt för preliminär statistisk bearbetning.

Tvivelaktiga fall förelägges den medicinska experten. Då sådana blodför- ändringar konstateras, som kan ha orsakats genom strålning, undersökes underlaget för dessa genom att omfattningen av och sättet för vederbörandes deltagande i det radiologiska arbetet utredes. Detta sker i första hand genom granskning av besiktningsprotokoll från arbetsplats-er, där vederbörande deltagit i radio-logiskt arbete, eller genom att uppgifter inforldras från den arbetsplats, där avgörande strålpåverka-n förmodas ha ägt rum. Eventuellt företages särskild besiktning av anläggningen, speciellt om anledning finnes att befara tekniska defekter i skyddsanordningarn—a eller särskilda riskmo- ment med hänsyn till arbetssättet på platsen.

I vissa fall, då allvarligt grundad misstanke om strålpåverkan förelig- ger, anmodas arbetsföreståndaren att föranstalta om noggrannare klinisk undersökning av fallet.

Besiktningsverksamheten

Besiktning av radiologiska anläggningar sker dels i samband med till- stån-dsprövningen för nya anläggningar, dels efter anmälan om ändring be— träffande befintliga anläggningar. Dessutom skall enligt 4 5 instruktionen för radiofysiska institutionen periodisk besiktning ske av flertalet anlägg- ningar med vissa angivna tidsintervaller. Såsom i annat sammanhang framhåll'es har emellertid Kungl. Maj:t, på grund av svårigheter för insti- tutionen att medhinna besiktning-arna i föreskriven omfattning under se- nare år vid upprepade tillfällen medgivit, att sådana avvikelser i fråga om de periodiska besiktningarna finge göras, vilka efter instituionsförestån- darens prövning i varje särskilt fall befunnes kunna och höra äga rum. På grund härav har en inskränkning av besiktningarna gjorts.

Besiktningsresorna göres vanligen med allmänna kommunikationsmedel men i vissa fall även med tillsynsmännen tillhöriga bilar. Då allmänna kommunikationsmedel användes, erfordras en noggrann planering med

hänsynstagande till buss- och tågtider samt till omfattningen av de besikt- ningar, som skall företagas på de olika orterna. Ofta är det omöjligt att utan avsevärd tidsspillan anpassa resorna till tåg- och busstidtabellerna, och resor mellan närbelägna orter måste därför ofta enligt den uppgjorda planen företagas med taxibil.

Planläggningsarbetet inklusive genomgång av registren utföres som re- gel av vederbörande tillsynsman. På grundval av resplanen utsändes ge- nom kontorspersonalens försorg aviseringskort till tillståndshavarna. På dessa kort angives beräknad besiktningstid. Före resan genomgår till- synsmannen blodkartoteket för de anläggningar som skall besiktigas och antecknar sådana fall, där blodbilden kan ge anledning till misstanke om strålpåverkvan. På besiktningsresorna medföras som regel hela akterna för ifrågavarande anläggningar. Den använda mättekniken nödvändiggör. att besiktningar av alla större anläggningar utföres av två tillsynsmän tillsam- mans.

Efter själva besikrtnvingarnsa, för vilka redogör-es i det följande i samband med de för de olika tillsynsavdelningarna varierande arbetena, företages en efterbearbetning av det inhämtade besi'ktn-ingsmaterialet.

Dessa avslutningsanbeten utgöres av dels utarbetande av förslag till ytt- randen eller anmälan, då sådana skall avgivas till medicinalstyrelsen, och dels vissa göromål av mera expeditionell natur. Till de förra 'hör i första hand yttranden, som skall avgivas beträffande ny eller förändrad anlägg- ning. Hit räknas även sådana fall, då medicinalstyrelsen måste underrättas på grund av att givna föreskrifter icke följts. Anmälan göres dock endast då större vårdslöshet konstateras eller då rättelse ej på annat sätt kan vinnas. Eljest införes som regel endast ett förnyat skärpt påpekande i besiktnings— boken, oftla följt av ett föreläggande att anmäla till radiofysiska institut—io- nen, då den föreskrivna förändringen vidtagits. Sådan anmälningsskyldigvhet föreskrives även i vissa fall första gången en föreskrift gives.

Till de expeditionella göromålen räknas i första hand införande av före— skrifter i b'esifktningsboken i fall, då detta sker först sedan tillsynsmannen återkommit från besiktningarn'a. Anledningen härtill kan vara att ny be- siktningsbok måste utfärdas, att tillsynsmannen vill rådgöra med den som utfört tidigare besiktning eller att han anser, att ärendet på grund av sär- skilda omständigheter först bör diskuteras vid avdelnings- eller institu- tionssammanträde. Till det expeditionella efterarbetet kan även hänföras bevakning av att sådana blodutstryk, anmälningar o. d. som tillsynsman— nen i samband med besiktningarna föreskrivit kommer radiofysiska in- stitutionen tiillhanda. För detta ändamål finns ett för tillsynsmännen ge- mensamt bevakningsregister, vilket dock användes enda-st undantagsvis. Var och en av tillsynsmännen sköter som regel sina bevakningar och utfär- dar erforderliga påminnelser. Tillsynsmännens efterarbete efter en besikt- ningsresa omfattar 10 a 20 procent av tiden .för besiktningsresan. 1 efter-

arbetet inräknas härvid ej den tid, som åtgår för ärendenas behandling vid institutionssammanträde.

Samtliga besiktningar antecknas å kardexkorten. Detta arbete utföres av biträdes-personalen.

Själva besiktningsarbetet bedrives efter olika linjer för olika slag av anläggningar. De olika anläggningstyperna betingar också en viss olikhet i till'synsavdvelningarnas interna arbetssätt. Tillsynsavdelningarna behandlas därför i det följande var för sig.

Avdelning A. Av det totala antalet radiologiska anläggningar, över vilka radiofysiska institutionen utövar tillsyn, faller såsom framgår av tabell 7 mer än 90 procent inom avdelning A:s tillsynsområde. Som en följd härav utföres huvudparten, i genomsnitt mer än 75 procent av det totala antalet ärlig-a besiktningar, av nämnda avdelning. Detta framgår av tabell 5.

Med hänsyn till det stora antalet anläggningar under avdelningens till- syn har landet uppdelats i sex besiktningsdistrikt, vilka genomreses i så- dan ordning, att varje distrikt blir besökt två gånger var treårsperiod. Som regel nyförd-elas distrikten på tillsynsmännen varje år för att undvika slen- trian.

Vid besiktningen sker dels en kontroll av föreliggande strålskydd —— så- väl mot omgivande lokaler och utrymmen som hos apparaterna och till dessa hörande und-ersökningsstativ etc. dels ock en kontroll av arbets- teknik-en med avseende å säkerheten för personal och patienter. På grund av de starkt varierande betingelser, under Vilka de skilda slagen av röntgen- arbete bedrivs, är det praktiskt taget omöjligt att utfärda besiktningsm- struktioner för tillsynsp'ersonalen annat än i fråga om helt rutinmässiga tillsynsobjekt. I stället måste tillsynsmännen, innan de ålägges att före- taga självständiga resor, bibringas en allsidig och solid besiktningserfaren- het med hänsyn till att besiktningsresorna som regel måst-e omfatta alla slag av röntgenarbete, vilka tillhör avdelningens kontrollområde.

Olika typer av röntgenarbete kräver sinsemellan starkt varierande ar- betsinsatser vid besiktningen. Besiktningarna av tandläkares och privatprak- tiserande läkares röntgenapparater och röntgenarbeten kan så gott som undantagslöst utföras på mycket kort tid, medan tiden för besiktning av en sjukvårdsinrättn-ings röntgenanläggning och vissa anläggningar för tek- niskt ändamål nor-malt varierar från någon eller några timmar upp till två arbetsdagar. Vid införandet av ny arbetsteknik kan enbart studiet av strål- riskerna i samband med denna föranleda t. o. m. månadslånga specialstu- dier. '

Bristerna vid de ur besiktningssynpunkt enklare anläggningarna, vilka endast kräver kontroll av okomplicerade strålskyddsanordningar och av tekniken vid ett ensartat röntgenarbete, kan vanligen lätt avhjälpas med några få anvisningar. Härutöver 'har det emellertid visat sig nödvändigt, att

tillsynsmännen vid dessa besiktningar meddelar upplysning om elementära allmänna strålskyddsregler samt övertygar sig om att personalen verkligen fattat innebörden av dessa. Ifrågavarande personal varierar ofta starkt och saknar som regel från början strålskyddsutbildning.

Vid de större röntgenanläggningarna är apparaterna ofta ej av standard- typ, beroende på speciella önskemål från den som bedriver arbetet och på det ständiga kravet på utbyggnad och omändring av röntgenapparaturen till följd av den snabba utvecklingen av röntgenrarbetet. En ingående granskning av apparaturen måste företagas vid dessa anläggningar, varvid bl. a. strål- mängderna bakom skydden måste uppmätas vid olika arbetsbetingel-ser och arbetstempon. Vidare måste förekomsten av strålläckage undersökas vid exempelvis genomlysningsskärmar och andra fasta eller tillfälliga strål- skydd.

Den starkt s—tegrade utvecklingen av den medicinska röntgendiagnostiken, som medfört nya och mera omfattande undersökningar med åtföljande större risker för personal och patienter, samt den inom röntgendiagnostiken starkt heterogena strålmiljön och svårigheten att rekonstruktivt eller me- delst fantomförsök framställa de verkliga undersökningsomständigheterna medför, att tillsynsmannen vid besiktning av större anläggningar i rätt stor utsträckning måste närvara vid pågående arbete för att bilda sig en uppfatt- ning av de använda arbetsmetod-erna. Daboratoriemässiga strålmätningar skulle i många fall med fördel kunna utföras på radiofysiska institutionen. Utvecklingen mot allt högre rörspänningar inom avdelning A:s kontroll- område har emellertid medfört, att avdelningen saknat tekniska resurser att utföra modellmätningar vid dessa högre rörspänningar. Följden härav har varit att besiktningsm'ännen icke på ett så rationellt sätt som varit önskvärt kunnat vinna erfarenhet av strå'lriskerna i dessa fall.

Vid sidan av mätningar tillämpas vid besiktning i stor utsträckning ett intervjuförfarande, för att tillsynsmannen på den relativt korta tid som står till förfogande för en besiktning skall kunna skapa sig en uppfattning om råd-ande arbetsförhållanden. Härvid inhämtas upplysning från och diskute- ras arbetsproblemen med såväl den för arbetet ansvarige föreståndaren som personalen i övrigt för 'att genom samråd med alla parter sökta utforma så- dana föreskrifter och förelägganden beträffande arbet-et, som var och en med minsta möjliga avsteg skall kunna följa med tillfredsställande säkerhet vid sin speciella arbetsinsats.

Som framgår av tabell 5 över antalet utförda besiktningar har för avdel- ning A:s vidkommande den av Kungl. Maj :t under 'de sista fem åren med- givna inskränkningen av besiktningsverksamheten om man bortser från år 1952 icke medfört någon nämnvärd minskning av antalet besiktningar. Or- saken härtill är främst den avsevärda ökningen av antalet anläggningar och det av röntgenarbetets utveckling föranledda stora antalet förändringar å äldre anläggningar. Det stora antalet anläggningar och det varierande rönt-

genarbetet har medfört, att avdelningens personal för lösande av allmänna, större strålskyddsfrågor var och en måst specialisera sig på någon ell-er ett fåtal av dess-a. Som exempel på sådana grundläggande arbetsuppgifter som upptagits inom avdelningen må anföras undersökningar av korrelationen mellan blodbild och stråldos, utarbetande av allmänna sträl—skyddsföreskrif— ter samt råd och anvisningar beträffande erforderliga strålskydd under va- rierande betingelser, undersökningar av strålbelastningen på patienter och personal vid modernt röntgendiagnostikarbete, standardisering av olika slag av strålskydd samt genomgång av det stora besiktningsmaterialet för utrö- nande av ur strålskyddssynpunkt gynnsamma eller ogynnsamma faktorer i röntgenarbete. Hit hör också räknas vissa mera speciella utredningar, exem- pelvis beträffande risker ur strålskyddssynpunkt vid television.

Med fabrikanter av röntgenapparater har avdelning A under senare är etablerat ett samarbete, som ur strålskyddssynpunkt visat sig värdefullt för att snabbt tillgodose erforderliga strålskyddskrav vid nykonstruktioner.

Avdelning B. Antalet röntgenterapiavdelningari landet, som år 1941 upp- gick till 55 med til'lhopa 89 behandlingsplatser, har successivt stigit. Vid slu- tet av år 1955 utgjorde antalet avdelningar 84, omfattande sammanlagt 183 behandlingsplatser (tabell 7).

Tillsynsverksamheten avser dels strålskydd och dels doseringskontroll. Besiktning skall ske då ny anläggning anmäles och därefter enligt gällande föreskrifter två gånger om året å varje i drift varande röntgenbehandlings- apparat samt erfordras i regel vid byte av röntgenrör eller annan motsva— rande förändring.

Beträffande det fasta strålskyddet gäller att detta vid terapianlägg- ningar som regel skall vara fullständigt, vilket innebär att skyddsväggar och bjälklag skall vara utförda i överensstämmelse med fastställda normer, som anses erbjuda betryggande strålsäkerhet. Såsom huvudregel för arbetet gäller vidare, att personalen icke skall behöva biträda i arbetet inom det sålunda avskärmad-e bestrålningsrummet. I dessa avseenden utgör dock vissa s. k. närbestrålningsapparater ett undantag. Kontroll av de fasta skyd- den behöver av naturliga skäl ske endast i samband med nyb'esiktning av anläggning eller efter ändringar men upprepas av säkerhetsskäl vid en på- följande besiktning, vilken om möjligt företages av en annan besiktnings- man. Vid dessa besiktningar kontrolleras, att inga läckage i strålskydds- väggar eller övriga skydd förekommer. Antalet nybesiktningar är end-ast 5—10 per år och antalet »för granskning insända strålskyddsförslag av sam- ma storlek, varför denna del av verksamheten ur arbetssynpunkt är av r-e- lativt underordnad betydelse.

Doseringskontrollen avser kontroll av driftsbetingelserna, allmän kon- troll av apparaturens funktionsdugligh—et med instrumentkontroll samt upp-

Tab. 7. Antal arbetsenheter (anläggningar, avdelningar, behandlingsplatser, arbets- eller förvaringsplalser samt antal apparater.

Avdelning A Avdelning B Avdelning

C Slutet ' Arbets- av år Medicinska Odontolog. Veterinär Tekniska 53:32:25 Diverse Totalt avd.A Av- thll och för- ' an .- . varings-

platser

deln.

platser

anl. | app. anl. lapp. anl. lapp. anl. app. anl. lapp. anl. app. anl. lapp.

11941 (348) (553) (1 474) (1 499) (16) (16) (22) (33) (175) (180) (8) (8) (2 033) (2 289) 55 89 37 1/7 1942 486 647 1 519 1 530 26 30 6 8 218 252 8 8 2 263 2 475 55 92 39 1945 656 960 1 712 1 729 17 19 48 58 195 208 20 20 2 648 2 994 60 112 54 1949 817 1 240 2 085 2 138 18 20 64 76 208 241 25 25 3 217 3 740 68 138 91 1950 857 1 315 2 165 2 221 19 21 71 83 217 252 25 25 3 354 3 917 74 151 118 1951 908 1 395 2 281 2 340 19 22 78 97 224 261 26 26 3 536 4 141 76 153 174 1953 998 1 505 2 530 2 592 22 25 88 107 236 277 26 26 3 900 4 532 81 168 187 . 1954 1 027 1 577 2 679 2 747 23 25 98 120 240 291 26 26 4 093 4 786 83 181 199 1955 1 092 1 660 2 846 2 918 26 28 119 144 244 300 28 28 4 355 5 078 84 183 229

1 Uppgifterna inom parentes för år 1941 är baserade på uppgifterna angående inkomna ansökningshandlingar vid ikraftträ- dandet av 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. Missuppfattningar beträffande uppgifternas innebördidessa hand— lingar har lett till missvisande registreringar angående anläggningarnas art. Uppgifterna från 1/7 1942 ger på grund av verk- ställda granskningar av ansökningshandlingarna en riktigare bild av verkliga förhållandet vid årsskiftet 1941/42.

mätning av 'det strålutbyte, som erhålles från apparaterna (: den egentliga doskontrollen). _

Vid nybesiktning monteras och inprovas av radiofysiska institutionen till- h'andahållen kontrollintensimeter. Med detta instrument skall sedan be- handlingspersonalen regelbundet kontrollera, att apparaternas strålnings- intensitet är konstant. De på instrumentet avlästa värdena skall antecknas på kort, vilka insändes till avdelningen varje månad för granskning.

I samband med nybesiktning samt då ändring av apparater eller drifts- betingelser skett, skall dessutom behandlingstabeller, s. k. tidkort, utarbe— tas eller ändras.

Kontroll av driftsbetingelserna avser kontroll av spänning, strömstyrka och filter. Mätningarna utföres med hjälp av medhavda mätinstrument. In- till senaste tid har en tung och skrymmande instrumentutrustning använts, vilken försvårat tillsynsmännens resor. På grund härav har det hittills icke ansetts lämpligt att förena t-era-pibesiktningarna med besiktning av de mera vi'tt spridda di'agnostikanläggningarna. Vid radiofysiska institutionen har emellertid på sista tiden gjorts försök med en 'lättare instrumentering, vil- ken visat sig användbar för ändamålet.

Instrumentkontrollen omfattar kontroll av manöverinstrument (kilovolt- meter, milliampéremeter o. d.), kontroll av dosim'eter där sådan finnes samt kontroll 'av den genom radiofysiska institutionen uppsatta kontrollintensi- metern.

Den egentliga doskontrollen avser uppmätning av strålutbytet vid de använda kombinationerna av driftsbetingelser, och på grundval av dessa mätning-ar utlämnas de för behandlingen gällande tidkorten.

Av avdelningens båda huvuduppgifter är doseringskontrollen såväl den mest omfattande som den ansvarsfullaste. De utförda strålmätningarna och de därpå baserade anvisningarna angående behandlingstider m. m. utgör grunden för varje behandlings riktiga utförande, framför allt i vad det gäl- ler att erhålla den av röntgenläkaren ordinerade stråldosen. Till följd här- av måste de av besiktningsmännen använda instrumenten i regel två gånger om året underkastas omfattande provningar. Desemellan företages kon- stanskontroll med gamma-*strålpreparat varannan månad.

Ordinarie besiktningar vid avdelning B utföres av en fysiker med biträde av en assistent. Denna kombination har visat sig rationell och praktisk. En förstagångsbesiktning av en anläggning med en behandlingsplats tager i re- gel en arbetstid av närmare två dagar, en andragångsbesiktning 6 a 8 tim- mar. En period-isk efterbesiktniug kan sällan genomföras på kortare tid än 4 timmar per behandlingsplats. Med nuvarande antal behandlingsplatser och föreskriven besiktningsfrekvens skull-e det normala antalet periodiska besiktningar vara cirka 360 per år. Under budgetåret 1950/51 åtgick här- för 251 normala arbetsdagar. Sedan den 1 juli 1951 har emellertid besikt- ningsfrekvensen inskränkt-s till endast en besiktning per år och behand-

lingsplats. I gengäld har det årliga antalet extra besiktningar, påkallade av exempelvis röntgenrörsbyte eller driftstörningar, ölkat något. Det har emel- lertid konstaterats, att många okomplicerade extra besiktningar kan utföras av en erfaren assistent, som vid återkomsten redovisar mätresultaten för 'av- delningsföreståndaren. Enligt besiktningsmännens uppfattning har det nu- varande systemet med ordinarie besiktning en gång årligen och med må— nadsrapporter beträffande kontrollvärdena för varje behandlingsplats under den tid det varit i bruk visat sig fungera helt tillfredsställande och t. o. m. giva en bättre fortlöpande kontroll med en beräknad tidsbesparing av 30—— 35 procenti besiktningsarbetet.

Med hänsyn till det ansvarsfulla arbetet har avdelningsföreståndaren ut- arbetat en utförlig instruktion för personal vid röntgen'behlan'dlingsanlägg- ningar och en annan för användning av kontrollintensimetern. Därjämte har en särskild arbetsinstruktion utfärdats för besiktningsmän och assistenter vid avdelning B.

De kontrol'lint-enrsimetrar, som tillhandahålles, Isammansätts vid radiofy- siska institutionen av delar, som inköpes eller beställes i öppna marknaden. Det beräknade årsbehovet monteras därvid i en serie. Detta arbete beräk- nats sysselsätta en man under cirka tre veckor. Instrumenten säljes till till- ståndshavare mot ett pris, som täcker "institutionens direkta kostnader.

Institutionens verkstad behöver icke tagas i anspråk för nämnda tillverk- ning. Däremot erfordras ofta verkstadens bistånd vid vissa av avdelningens övriga arbetsuppgifter. Stundom har emellertid verkstadens starkt begrän— sade kapacitet icke medgivit omedelbar medverkan, vilket försenat det ifrå- gavarande arbetet.

Som bas för den egentliga doskontrollen har avdelning B till sitt förfo- gande det s. k. standardlaboratoriet. Detta står under avdelningsförestånda- rens ledning och innehåller den inom avdelningen konstruerade svenska lik'aren, den s. k. standardjonisationskammaren, för mätning av röntgen- strålning enligt den internationella r-enheten. Till denna mätutrustning hör en noggrant kalibrerad och kontrollerad röntgenapparat för driftspänningar mellan 6 000 och 200 000 volt. Med ekonomiskt stöd av riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande har under de sista åren standardlaborato- riets mätutrustning ökats med en speciell, för mycket mjuk röntgenstrålning avsedd standardkammare samt ett därför särskilt avsett röntgenrör. Denna nya utrustning skall undergå omfattande provning. Genom att en röntgen- firma tillfälligt ställt en röntgenapparat för högre spänning till förfogande har standvardlaboratoriets arbetsområde under år 1955 kunnat utvidgas från tidigare högst 200 000 'till 300 000 volt.

Stand-ardlaboratoriet och dess utrustning är av grundläggande betydelse för kalibrering och provning av de för transportabelt bruk avsedda strålmät- ningsinstrumenten, däribland särskilt dem som används i doseringskon- trollen.

Avdelning C. Avdelningens uppgift inom tillsynsverksamheten är att ut- öva kontroll över skyddsanordningar för radioaktiva ämnen och över kärn— fysiska och kärn'kemiska anläggningar samt 'att företaga montering och undersökning av radioaktiva preparat. Föreståndaren för avdelningen har att med biträde av en fysiker och en assistent utföra avdelningens arbets— uppgifter.

Antalet tillstånd till innehav av eller arbete med radioaktiva ämnen har stigit starkt und-er de senaste åren på grund av den ökade användningen av radioaktiva isotoper. I stort sett har en fördubbling inträffat under den se- naste femårsperioden. Utvecklingen, som framgår av tabell 7, har emellertid varit snabbare än vad ökningen av antalet tillstånd utvisar, dels på grund av en samtidig ökning av de myckenheter radioaktiva ämnen som innehas och dels genom att en mera differentierad användning av radioisotoper upp- stått.

Det årliga antalet utförda besiktningar för avdelning C:s del redovisas i tabell 5. Av denna framgår, att de flesta besiktningarna utfördes år 1952, då antal-et uppgick till 149. Härefter har en kraftig nedgång skett, beroende på de inskränkningar 'i besiktningsfrekvensen, som blivit nödvändig bl. a. till följd av brist på personal och t'il'lkomsten av nya arbetsuppgifter.

Den största användningen av radiumpreparat förekommer vid radium- hemmet samt vid jubileumsklinikerna i Lund och Göteborg. Strålskydds- problemen vid dessa arbetsplatser är svårbemästrade, och avdelningen sam- arbetar med de lokala rad-iofysikerna för att åstadkomma bästa resultat. Besiktning sker för närvarande varje år i sam-band med 'den beställda kon- trollmätningen av radiumförråwdet och dessutom när särskild anledning fö- religger. I övrigt har åtskilliga anläggningar med små innehav av radio- aktivt ämne och låg arbet-sfrekvens på senare år gjorts till föremål för be- siktning i mycket begränsad omfattning.

Vid besiktningsbvesöken kontrolleras att de radioaktiva preparaten förva- ras på betryggande sätt. Det väsentligaste intresset ägnas emellertid arbets- tekniken och de tekniska hjälpmedel som används i arbetet, ventilationsför- hållanden, dispositionen av radioaktivt avfall 0. s. v. Vid de flesta former av isotoparbete bygger strålskyddet i stor utsträckning på användningen av lösa skydd, och arbetet har överhuvudtaget en växlande karaktär. Man kan därför ej alltid räkna med att situationen vid besi'ktningstillfället är repre— sentativ för förhållandena i allmänhet, och besiktningarna måste till följd härav i stor utsträckning inskränkas till att avse kontroll av att de tekniska möjligheterna finns för att arbetet skall kunna bedrivas på ett invändnings- fritt sätt. Som regel krävs att tillståndshavaren själv skall inneha lämpliga strålskyddlsinstrument. Dessa kontrolleras vid besiktningarna och dess- utom göres i allmänhet kontamineringsmätning. Vid besiktning av appara- ter med fast monterat preparat är det i huvudsak fråga om en ren apparat- kontroll och utfärdande av enkla skyddsföreskrifter.

Under år 1954 infördes filmdosimeterkontr-oll av personal med isotop- arbete. Granskningen av filmerna, vilka var fjortonde dag insändes till radiofysiska institutionen, medför ett ökat arbete för avdelning C men ger i gengäld avdelningen en långt större möjlighet att bedöma strålriskerna vid anläggningar med växlande arbete än vad en besiktning kan ge. Vid års— skiftet 1955/56 övervakades 25 anläggningar kontinuerligt medelst film- dosimetrar. Härjämte utföres dosmätningar vid tillfälliga isot-oparbeten. Un— der 1955 gjordes cirka 4 000 dosmätningar medelst utsänd film.

Kärnfysikaliska anläggningar kräver en mer eller mindre fortlöpande kon- troll, som fordrar ständig kontakt mellan föreståndaren för avdelning C och anläggningarnas fysiker. Tillsynen får här till stor del karaktären av överläggningar och diskussioner med dessa, syftande till att i samråd lösa strålskyddsproblemen. Som regel finnes vid varje sådan anläggning ett »skyddsombud», vilket fungerar som kontaktman med radiofysiska insti- tutionen och som vid sidan av sitt vanliga arbete ägnar strålskyddsfrågorna inom hela anläggningen ett kontinuerligt intresse. K—ontaktmannen distri— buerar exempelvis radiofysiska institutionens filmdosimetrar inom anlägg- ningen, utreder orsakerna till de överexponeringar som iakttage—s o.s.v. Några fastställda krav på kontaktmannens kompetens i strålskyddsfrågor finns ej, men radiofysiska institutionen har funnit, att konta'ktmännen i allmän- het lagt ned ett berömvärt arbete på att sätta sig in i anläggningens strål- skyddsprobl—em och på att åstadkomma säkrare arbets-förhållanden. Flera av dessa kontaktmän deltog i en kurs i strålskyd-dsfysik med utländska lärare, som anordnades vid radiofysiska institutionen hösten 1955. Det har ofta vi- sat sig lämpligt, att lokala strålskyd-dsföreskri-fter utarbetas av kontakt- männen och att radiofysiska institutionen inskränker sig till att granska och godkänna föreskrifterna.

Aktiebolaget Atomenergi intar en särställning såsom den för närvarande enda institution som driver en atomreaktor. Företaget har en avdelning som uteslutande ägnar sig åt strålskyddsfrågor. Denna samarbetar intimt med radiofysiska institutionen i huvudsak på så sätt att den dels informerar instititionen om resultaten av strålskyddsmätningar (bolaget har egen filmdosimetritjänst), och dels inhämtar radiofysiska institutionens god- kännande för arbeten, som kan innebära en tänkbar fara. Bolaget sän— der kvartalsvis rapporter till radiofysiska institutionen om personalens strålexponering, uranexponering (denna bestämmes genom urin-undersök— ningar som utföres vid institutionen) och utsläppen av vätskeformigt radio- aktivt avfall. Som exempel på förslag som underställts radiofysiska institu— tionen för godkännande kan nämnas: högsta tillåten reaktoreffekt, maxi- mala aktivitetsutsläp-p i allmänna avloppet, förslag till dispo-nering av fast radioaktivt avfall, normer för utsändande av svagt radioaktiva arbetskläder till allmän tvättinrättning o. s. v. Det bör emellertid framhållas, att många skyddsfrågor inom atomenergio—mrådet står obesvarade och att det hittills

icke förelegat tillräckligt erfarenhetsmaterial för att mera detaljerat fast- ställa, hur ett centralt tillsynsorgan bäst skall utöva sin kontroll inom detta område.

lsotopmetodik förekommer även vid vissa arbeten av engångskaraktär. Såsom exempel 'härpå må nämnas undersökningar av avloppssystem genom märkning av avloppsvatten, undersökning av ventilation eller kontroll av läckage med hjälp av radioaktiva gaser och kontroll av industriella pro- cesser vid normal drift. Bedömningen av strål'skyddsfrågorna är här ofta avgörande för om försöken kan utföras eller ej och är ofta ganska kom- plicerad. Då förslagsställlaren som regel saknar den kompetens på områ- det, som kräves i dessa fall, är han i allmänhet hänvisad till att från en institution eller firma, som med hjälp av erfaren personal åtaager sig dylika uppdrag, erhålla ett genomarbetat förslag att underställas radiofysiska in- stitutionens granskning. Om detta förslag godkännes, får det genomföras under överinseende av vederbörande institution eller firma och på dennas tillstånd att bedriva radiologiskt arbete.

Det har hittills ej varit möjligt att utfärda mera generella föreskrifter eller råd och anvisningar rörande strålskyd—det vid arbete med radioaktiva ämnen. Däremot har föreskrifter utarbetats för speciella typer av verksamhet, t. ex. gain—maradiografiarbete, lysfärgsarhet-e och användning av radioaktiva tj ock- !eksmätare. Dessutom har avdelningen biträtt med utarbetande av föreskrif- ter för transport av radioaktiva ämnen och anvisningar för brandpersonal i samband med brand, som berör radioaktiva ämnen.

Övriga arbetsuppgifter inom tillsynsverksamheten

Institutionen åligger att på begäran undersöka strålskyddsegenskaperna hos olika material samt att biträda med upprättande och granskning av st-råls'kyddsförslag för radiologiska anläggningar. På grund av att tillsyn-s- männen icke i erforderlig utsträckning disponerat tid härför samt tillräck— liga laboratorieutrymmen saknats, har den förstnämnda verksamheten emel— lertid hittills varit av obetydlig omfattning. Endast i ett par fall per år har undersökning av strålskyddsegenskaper gjorts. Även tillsynsverksamhetens egna behov av materialundersökningar har av samma skäl måst anstå, ehu— ru man haft klart för sig, att de publicerade uppgifter man i stället måst an- vända sig av stundom vilat på icke helt godtagbara förutsättningar.

Biträde med upprättande och granskning av strålslcyddsförslag har där- emot lämnats i ständigt stegrad omfattning såsom framgår av tabell 8. Tabel'len ger emellertid icke en fullständig bild av utvecklingen av denna konsultativa verksamhet. De ofta mycket stora ekonomiska värden, som står på spel vid utformandet av strålskydd, exempelvis vid uppbyggnad av en röntgenavdelning, ansågs till en början motivera skriftlig handläggning av

sådana ärenden. Samma skäl krävde emellertid samtidigt en särskilt minu- tiös utformning av korrespondensen med tillhörande ritningar och detalj- ritningar, ändringar etc. I längden visade det sig outförbart, särskilt vid den ihärutinnan hårdast belastade avdelningen A med där rådande personal- brist, att vidhålla principen med enbart skriftlig konsultation. I synnerhet vid större ärenden har det blivit allt vanligare, att byggherren önskar lösa problemställningarna diskussionsledes vid besök på institutionen. Det är numera icke heller ovanligt, att en tillsynsman vid avdelningen i samband med rutinmässig besiktning av en större anläggning, där byggnads-arbete på- går eller förestår, infogar en överläggning med den fungerande byggnadssak- kunnige på platsen för att preliminärt utforma eller bedöma ett strålskydds- projekt. Endast i den mån skriftlig verifiering önskas av den slutliga planen, b'l'ir ärendet »diariefört på institutionen. Skriftliga granskningar godkännes av avdelningsförest-åndaren. Det muntliga förfarandet minskar avsevärt arbetet för båda berörda parter och medför vid insynan'det av anläggningen också en avsevärd tidsbesparing. Antalet strålskyddsförslag och gransk- ningar, som utföres vid avdelning A genom detta underhan—dsförfarande, är något större än det diarieförda, skriftligt effektuera'd-e. Även vid avdel— ning C har metoden börja-t användas i växande omfattning.

Tabell 8. Antal ärenden beträffande upprättande eller granskning av strålskyddsförslag.

År Avd. A Avd. B Avd. C Summa 1941—42 .................................... 27 4 1 32 43—44 .................................... 47 1 ——— 48 45—46 .................................... 65 3 68 47-—28 .................................... 67 5 — 72 49—50 .................................... (57 11 —— 78 51—52 .................................... 64 28 4 96 53—54 .................................... 83 19 2 104 55—30/6 -56 ........................... 79 13 1 93

På institutionen ankommer ej sällan att avgiva yttrande 1 dit remitte- rade ärenden angående förlängd semester för personer, anställda i radiolo- giskt arbete. Utredningen i dessa ärenden är vanligen ganska tidsödande, enär bedömningen förutsätter ingående kännedom om den anställdes ar- betsförhålland-en och strålriskerna i det enskilda fallet. Institutionens kän- nedom om de allmänna strålningsförhållandena på vederbörande arbetsplats måste därför som regel kompletteras med speciella uppgifter om arten och omfattningen av de arbetsinsatser, som kan berättiga till en semesterför- längning. Antalet till radiofysiska institutionen remitterade semesterären- den har såsom framgår av tabell 9 på sistone kraftigt ökat.

Tabell 9. Antal ärenden beträffande förlängning av semester. (Remisser efter ilu'aftträdand-et av lagen den 29 juni 1946 om förlängd semester.)

År 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955

Antal .................. 2 5 24 11 32 40 55 41 84 86

Åren—dena fördelar sig genomsnittligt med tre fjärdedelar på avdelning A samt resterande med lika delar på avdelningarna B och C.

Av de år 1955 bedömda 86 ärendena har 49 remitterats av karolinska sjukhusets direktion beträffande personal underställd denna, 19 av medi- cinalstyrelsen avseende övrig sta'tsanställ'd personal, 14 av arbetars'kyddssty- relsen för annan i radiologiskt arbete sysselsatt personal samt 4 av andra organ.

Slutligen må nämnas, att radiofysiska institutionen på begäran av riks- t'örsäkringsanstalten under en följd av år företagit tekniska utredningar med anledning av anmälningar om yrkessjukdom. Sådana utredningar har dock endast begärts i ringa iom-fattning; icke något år har antalet fall över- stigit 10. De allra flesta utredningarna har utförts av avdelning A tillsam- mans med institutionens medicinske expert. Den tekniska utredningen inne- bär principiellt ett undersökningsförfarande av fallet på samma sätt, som tidigare angivits angående tvivelaktiga fall i häl'sok-ontrollen. Undersökning- en vid anmäld strålskada måste emellertid för ful—lständigast möjliga klar- iäggande ske avsevärt mera minutiöst än vad som med nuvarande personal- brlist är möjligt vid den rutinmässiga hä'lsokontrollen.

Det må till sist framhållas, att under år 1955 på detta sätt icke inkom- mit mer än ett egentligt skadefall för teknisk utredning. Anledningen härtill kan icke tillskrivas någon verklig nedgång av skadefallen utan torde sam- manhänga med den sedan den 1 januari 1955 genomförda (samordningen mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. De handlingar, som berör strålskador, synes nu icke bli lika uppmärksamma-de vid ärendets behand- ling hos den lokala sjukkassan som tidigare vid den centrala behandlingen hos riksförsäkringsansta'lt-en, *dit de som regel kommer först så småningom, närmast för statistisk behandling.

Montering, kontroll och standardisering av radioaktiva preparat

Delvis vid sidan av tillsynsverksamheten har radiofysiska institutionen vissa mera servicebetonade arbetsuppgifter i fråga om radioaktiva preparat, vilka uppgifter ursprungligen av strålskyddsmässiga hänsyn förlagts till institutionen.

Mont-ering av radiumpr-eparat har tidigare utförts mot avgift i ganska stor omfattning vid avdelning C, och särskild lokal finns för detta ändamål.

Under senare år har denna verksamhet legat nere på grund av brist på lämplig personal, och aktuella arbeten har utförts utomlands.

Under avdelning C sorterar också en anläggning innehållande % g ra- dium, ur vilken radonpreparait (preparat med kort halveringstid) rutinmäs- sigt kan framställas. Sedan den medicinska användningen av radon upp- hörde för några år sedan, levereras numera preparat endast för teknisk och vetenskaplig användning. Arbetet vid anläggningen uppgår ej till mer än cirka en dag per månad och utföres av tillfällig arbetskraft. Atomkommittén svarar för kostnaderna för anläggningen, bl. a. arvode med 600 kronor per år åt föreståndaren för avdelning C, och erhåller också avgifterna för levere- rade preparat.

För intern användning å patienter nyttja-s uteslutande isotop—er med kort halveringstid, och det är av vikt att strålintensiteten hos de använda radioaktiva preparaten vid behandlingstillfället är känd. I enlighet med ett av medicinalstyrelsen den 22 juni 1951 utfärdat cirkulär har tillstånden till medicinsk användning av radioaktiva isotoper numera begränsats till vissa större sjukvårdsanstalter, vilka har tillgång till radiofysisk expertis som kan verkställa mätningar av isotopernas aktivitet m. m. Någon kontroll från radiofysiska institutionens sida av sådana mätningar förekommer ej. Av radiumpreparatet göres däremot regelbundna kontrollmätningar, men detta sker endast på uppdrag av vederbörande sjukhus. Kungl. Maj:t har den 10 oktober 1941 fastställt taxa för dylika mätningar, men denna är numera delvis föråldrad.

2. Fysikaliskt sjukvårdsarbete för radiumhemmet

Av kommitténs redogörelse för radiofysiska institutionens tillkomst och utveckling framgår, att institutionen ursprungligen tillkommit på grund av behovet av assistens av fysiker i sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet. Denna arbetsuppgift utgör alltjämt enligt 1941 års överenskommelse angående Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid karolinska sjukhuset ett av institu- tionens huvudåligganden.

Ett fortlöpande samarbete mellan läkare och fysiker är en nödvändig förutsättning för att en radioterapeutisk klinik skall kunna erbjuda pa- tienterna bästa möjliga vård. Detta samarbete innefattar dels vissa mera rutinmässiga kontroll- och mätuppgifter, som hänför sig till den befintliga apparaturen och de använda behandlingsmetoderna, dels ett mera forsk- ningshetonat utvecklings— och konstruktionsarbete i syfte att förbättra ap— parater, samt behandlings- och dosmätmetoder ävensom skapa nya möjlig— heter för det praktiska sjukvårdsarbetet. I det förra avseendet skall fysikern svara för att av läkarna ordinerade stråldoser gives med den noggrannhet. som är förutsättningen för ett gott behandlingsresultat och att patienter och personal ej utsätts för risken att skadas av strålningen. Härvidlag kan

verksamheten sägas utgöra en kontinuerlig tillsyn å det radiologiska arbe- te, som bedrives vid radiumhemmet.

I praktiken kan någon klar skiljelinje mellan de rutinmässiga, och de mera forskningsbetonade delarna av fysikarbetet för radiumhemmets räk— ning icke dragas. Vanligen börjar fysikerns arbete med att från läkarens eller fysikerns sida framföres önskemål eller förslag avseende en ny be- handlingsmetod, en klinisk strålmätmetod eller en metod för minskning av bestrålningsriskerna för patienter eller personal. Om förslaget efter litte- raturstudier och teoretiska överväganden bedömes ur tekniska och ekono- miska synpunkter värt att realisera, inköpes eller konstrueras och tillverkas den erforderliga apparaturen, och denna underkastas härefter praktiska prov.

Gäller det behandlingsmetoder, vidtager härefter mer eller mindre om- fattande modellförsök, varvid strålningsmätningar utföres på en ur strål- ningssynpunkt så nära som möjligt korrekt modell av den del av människo- kroppen, som behandlingen avser. De doser, som erhålles i det bestrålade området, kartlägges, så att man innan behandling av patienter påbörjas, äger tillräckliga utgångspunkter för bedömandet av de stråldoser, som er— hålles i tumörer av olika storlek och läge. Särskilda utredningar och be- räkningar göres även för att kontrollera, att strålningen icke kan skada omkringliggande organ eller förorsaka en överdosering på huden. När se- dermera behandlingen av patienter begynner, kräves först under viss tid kontinuerlig övervakning och dosplanering i samarbete mellan läkaren och fysikern. Först efter mer eller mindre lång tid _— månader eller är —— över- går doseringsarbetet till att bli av mera rutinmässig karaktär och kan då överlåtas på mindre kvalificerad arbetskraft, som arbetar under fysikern-s överinseende.

Om fråga är om en strålmätmetod, måste denna underkastas omfattande prov och apparaturen kalibreras, innan den kan sättas in för kliniska mät- ningar. När den nya mätmetoden sedan skall tagas i bruk för mätning på patienter, måste fysikern under kortare eller längre tid själv leda under— sökningarna. Först så smäningom, då erfarenhet nåtts och eventuella brister bortarbetats, kan större delen av mätarbetet överlåtas på mindre kvalifi— cerad kraft.

För kontroll av effektiviteten hos strålskyddsåtgärder och strålskydds- anordningar krävs att fysikern verifierar stråldoserna i arbetet och utövar en viss löpande övervakning. Vid så omfattande radiologiskt arbete som det vid radiumhemmet bedrivna kan endast en ringa del av erforderliga strål- skyddsmätningar utföras inom ramen för den av radiofysiska institutionen bedrivna tillsynen å radiologiskt arbete.

Av det anförda framgår, att radiofysikernas löpande arbete för sjukvår— den består av ett ständigt upptagande av nya praktiskt-kliniska problem,

som efter bearbetning och viss standardisering i regel leder fram till mer eller mindre rutinmässiga arbetsmetoder.

Samtliga tre här anförda huvudslag av arbetsuppgifter fordrar dock, även sedan de övergått till ett rutinmässigt stadium kontinuerlig övervakning av erfarna, specialutbildade radiofysiker. Skulle så ej ske, uppstår betydande risker för patienterna och i vissa fall även för personalen, ty de allra flesta av de metoder som tillämpas är av sådan natur, att säkerhet mot felaktig- heter endast kan ernås genom löpande sakkunnig kontroll.

De skiftande arbetsuppgifterna för radiofysikerna i deras verksamhet för sjukvården vid radiumhemmet medför, att arbetet i de mera praktiskt- kliniskt betonade delarna, som fordrar löpande samarbete med läkarna. måste bedrivas på radiumhemmet i direkt anslutning till den där lämnade vården, under det att de mera forskningsbetonade uppgifterna för utnytt— jande av radiofysiska institutionens laboratorieutrustning och verkstads- resurser till stor del mäste förläggas till institutionens lokaler. Såväl ra- diumhemmets som radiofysiska institutionens organisation och arbetsför- hållanden torde därför beaktas i förevarande sammanhang.

a. Radiumhemmet

Radiumhemmet omfattar för närvarande en allmän avdelning med poli- klinik 5 dagar per vecka och cirka 100 vårdplatser samt en gynekologisk avdelning med poliklinik 3 dagar per vecka och cirka 50 vårdplatser.

För undersökning, kirurgisk behandling och strålbehandling av patienter vid de båda nämnda avdelningarna finns följande behandlingsavdelningar m.m.

röntgenavdelningen omfattande 11 behandlingsplatser för 200 kV-röntgen, 1 behandlingsplats » 400 » >> , 3 behandlingsplatser >> närbestrålning,

1 behandlingsplats » rotationsbestrålning, 1 >> >> konvergensbestrålning, 1 » » pcndclbestrålning;

operationsavdelningen omfattande två fullt utrustade operationssalar för kirurgiska ingrepp och elektrodiatermi samt behandlingsplatser för appli- kation med radium och isotoper;

brachyradiumavdelningen för lokalbestrålning med radium; telegammaavdelningen med tre behandlingsplatser för telegammabestrål- ning, en med 5 gram radium, de båda andra med radiokobolt med en ak- tivitet motsvarande cirka 10 respektive 20 gram radium;

isotoplaboraloriet med utrustning för diagnostiskt och terapeutiskt arbete med isotoper;

kliniska laboratoriet med utrustning för den kliniska laboratorieunder- sökningen och kontrollen av radiumhemmets patienter samt

statistikavdelningen för löpande registrering av bl.a. behandlingsresul- taten.

Läkarpersonalen vid radiumhemmet har fr.o.m. budgetåret 1956/57 föl- jande sammansättning.

Professorn i radioterapi vid karolinska institutet är överläkare för den allmänna avdelningen samt tillika föreståndare för radiumhemmet.

Vid allmänna avdelningen finns dessutom 2 biträdande överläkare, 9 förste underläkare och 1 andre underläkare.

Den gynekologiska avdelningen förestås av en överläkare, som till sitt förfogande har 1 biträdande överläkare och 3 förste underläkare.

Efter frivilligt åtagande tjänstgör för viss tid några bland radiumhemmets radioterapeutiskt specialiserade läkare såsom föreståndare för röntgenav- delningen, isotoplaboratoriet, kliniska laboratoriet och allmänna polikli- niken.

Övriga underläkare alternerar i tjänst på de olika avdelningarna under den cirka ettåriga utbildningstiden vid radiumhemmet.

Behandlingsfrekvensen vid de olika avdelningarna under den sista 14— årsperioden framgår av tabell 10.

Tabell 10. Behandlingsfrekuensen vid radiumhemmet åren 1942—1955.

Telegammag brachy- . Antal Antal Röntgenbehandling radium- och isotop- År Antal mnel. pol.- pol.- behandlingar pat. .. pat. besok totalt medeltal/dag totalt medeltal/dag

1942 4 103 15 732 37 903 36 106 120 9 962 27 1943 4 154 18 012 41349 38 090 127 11 134 31 1944 4 353 20 031 44 023 43 497 145 10 724 29 1945 4 517 21 258 49 605 41 913 140 11 195 31 1946 4 304 22 115 51 585 44 346 148 10 107 28 1947 4 170 21 729 50 506 44 004 . 147 8 510 23 1948 4 415 22 182 50 182 47 531 158 9 550 26 1949 4 588 22 264 49 983 46 435 155 7 131 20 1950 4 748 24 332 54 528 45 493 152 7 723 21 1951 4 806 22 899 52 612 42 905 143 7 132 20 1952 4 799 23 863 56 855 44 184 147 6 786 19 1953 4 618 24 540 60 379 45 763 153 6 424 18 1954 4 690 25 067 61 374 46 607 155 6 622 18 1955 4 572 24 248 58 163 46 403 155 8 088 22

Den starka nedgången i antalet radiumbehandlingar omkring år 1946 he- ror på att tidigare förekom ett stort antal behandlingar av vårtor med ra— dium men att dessa behandlingar helt avvecklats. Beträffande röntgenbe- handlingarna må framhållas, att behandlingstekniken förfinats och dosen per behandling i viss omfattning ökats på senare år, vilket bidragit till att

antalet röntgenbehandlingar i förhållande till patientfrekvensen sjunkit. Så- som tabellen visar har antalet patienter ökat med cirka 50 procent trots vårtbehandlingens avveckling. Det sista årets minskning av antalet polikli- nikpatienter och poliklinikbesök beror på ett växande behov att ägna mera tid åt svårartade tumörfall, varför mera godartade fall hänvisats till lämp- lig behandling på annat håll.

På operationsavdelningen utfördes år 1955 för allmänna avdelningen 2459 kirurgiska ingrepp och 191 elektroendotermier samt för gynekolo- giska avdelningen 218 kirurgiska ingrepp, varav ett femtiotal större, och 1 677 radium-applikationer.

lsotoplaboratoriet, som startade verksamheten så sent som i slutet av år 1950, arbetar för närvarande för den kliniska verksamheten med 1 läkare, 1 fysiker, 1 ingenjör, 1 sjuksköterska, 1 laboratoriebiträde, 1 kanslibiträde. 1 biträde med kombinerat laboratorie- och skrivarbete samt 1 halvtidsan— ställd biokemist. Arbetet, vars omfattning visat en markant stegring, be— drives nu med den intensitet som personalresurserna och utrustningen med— ger. Antalet besök vid denna isotoppoliklinik uppgick under år 1955 till 7 323. Ett jämförelsevis stort antal patienter, som remitterats till labora- toriet för diagnostiska prov och som ansetts med sannolikhet icke komma att behöva behandling, har man emellertid nödgats hänvisa till annat sjuk- hus på grund av isotoplaboratoriets begränsade kapacitet. Antalet under- sökningar, behandlingar och mätningar under 1955 framgår av tabell 11.

Tabell 11. Antalet undersökningar, behandlingar och mätningar vid isotoplaboratoriet år 1955.

Total ak- Antal Antal tivitet för diagnos- be- behand-

Antal radioaktivitetsmätningar

Isotop tiska hand— ling i Upptags- Lokalisa- Opera- prov lingar milli- mät- tionsmät- Urin Blod tions- Totalt curie ningar ning preparat Jod 131 2 598 616 10 175 3 624 291 3 252 374 11 7 552 Guld 198 7 71 5 094 — 16 21 13 12 62 Fosfor 32 3 45 222 5 — — —— —— 5 Summa 2 608 732 15 491 3 629 307 3 273 387 23 7 619

I samarbete med brachyradiumavdelningen har utförts lokala applika- tioner av beta- och gammastrålande isotoper i följande omfattning:

Antal behandlingar

Isotop 1954 1955 Fosfor 32 133 335 Guld 198 _ 17 Strontium 90 83 Brom 82 2 2 Guldstift 1

Summa 218 355

b. Radiofysiska institutionen

Innan driften av radiofysiska institutionen år 1941 helt övertogs av sta- ten, fanns vid institutionen en med statsmedel avlönad laborator i radio- fysik och ett tekniskt biträde, vilkas huvudsakliga arbete var att omhänder— ha sjukhusfysiken vid radiumhemmet. Vid omorganisationen 1941 förde- lades nämnde laborators arbetsuppgifter på flera olika fysiker, vilka även skulle vara sysselsatta inom tillsynsverksamheten. Detta visade sig emeller- tid närmast medföra en minskning av arbetsinsatsen för radiumhemmet, på grund av att den hastiga utvecklingen av tillsynsverksamheten ställde växande krav på institutionens personalresurser.

Radiofysiska institutionens arbete för sjukvården faller huvudsakligen inom avdelning B, som handhar kontrollen av röntgenbehandlingsanlägg— ningar, och avdelning C, som har till uppgift att kontrollera skyddsanord- ningar för radioaktiva preparat samt utföra undersökning och montering av sådana preparat.

Kontrollen av doseringen vid radiumhemmet utföres av rutinlaboratoriet, vars huvuduppgift är att iordningställa mätkammare för mätning av be— handlingsdoser vid radiumhemmets röntgenbehandlingar samt att mäta och registrera dessa doser. Beräkningarna kontrollräknas av en jourhavande fysiker.

Omfattningen av rutinlaboratoriets arbete framgår av tabell 12.

Tabell 12. Antal mätningar vid rutinlaboratoriet.

Mätning av röntgen- och År radiumstrålning på pati- cntcr. Antal dosvärden

5 895 6 253 8 086 9 216 12 210 12 015 11 558 11 875 13 185 14 503 16 868 12 620 14 714 13 889 13 865 14 046 14 542 15 587

Intill år 1952 utfördes också ehuru i rätt blygsam omfattning vid rutinlaboratoriet en viss mätverksamhet med avseende på personal i radio—

logiskt arbete vid radiumhemmet. Dessa persondoskontroller, som därefter starkt utökats och under åren 1953, 1954 och 1955 omfattade 5 354, 7 585 respektive 6 684 mätningar, utföres numera under överinseende av den av radiofysiska institutionens fysiker som utför dosplaneringsarbeten för tele- gammaavdelningen på radiumhemmet.

Det må framhållas, att även det fysikaliska arbetet vid radiumhemmets isotoplaboratorium för närvarande är delvis underställt radiofysiska insti- tutionen, ehuru laboratoriets med statsmedel avlönade personal är uppförd på radiumhemmets stat.

På grund av föreskrift-erna i 585 reglementet för karolinska sjukhuset skall avdelningsföreståndare, laborator, förste strålskyddsinspektör och strålskyddsinspektör vid radiofysiska institutionen under ledning av insti- tutionsföreståndaren biträda såväl vid arbeten för sjukvården vid radium- hemmet som vid undervisning och forskning vid jubileumskliniken i den omfattning, som är förenlig med dessa befattningshavares åligganden med avseende på tillsynsverksamheten. En av institutionens fysiker _— numera i regel från kontrollavdelning B tjänstgör som jourhavande för det lö— pande arbetet för sjukvården vid radiumhemmet. En lista över jourhavande fysiker upprättas månadsvis av institutionsföreståndaren.

Den snabbt ökande omfattningen av tillsynsverksamheten har medfört, att den jourhavande fysikern tidigare under vissa perioder i praktiken varit den ende av den med statsmedel avlönade fysikerpersonalen vid insti— tutionen, som kunnat utnyttjas för arbetet vid radiumhemmet. Även denne" kunde emellertid tidvis ägna endast en begränsad del av sin tid härför.

Icke minst på grund av de många nya behandlingsmetoder, som under det sista årtiondet ställts till radiologiens förfogande och för vilkas ändamåls— enliga och riskfria användning fysikalisk sakkunskap ofta är oundgäng- ligen nödvändig, har kraven på radiofysiska institutionens assistens åt ra- diumhemmet oavbrutet ökat. Då tidigare gjorda framställningar om perso- nalförstärkning vid institutionen för detta ändamål ej bifölls, nödgades institutionen i viss utsträckning att för arbeten åt radiumhemmet anlita personal, för vilkas anställande forskningsanslag anvisats av bl. a. cancer- föreningen, jubileumsfonden och riksföreningen för kräftsjukdomarnas be- kämpande.

Användningen av forskningsmedel för nämnda ändamål ansågs av radio- fysiska institutionen motiverat av att den första etappen av ifrågavarande arbeten kunde rubriceras som forskning. Hösten 1953 förklarade sig emel- lertid cancerföreningen och riksföreningen icke längre villiga att med forskningsmedel stödja det ifrågavarande arbetet, enär arbetsuppgifterna ansågs falla inom det löpande arbete för sjukvården, som enligt överens- kommelsen den 28 juni 1941 skulle åvila staten. Då institutionen sålunda ställdes inför hotet att förlora större delen av den personal, som var syssel- satt för radiumhemmets räkning, fann sig strålskyddskommittén efter fram-

ställning av institutionsföreståndaren böra hos Kungl. Maj:t hemställa, att statsmedel ställdes till förfogande fr.o.m. budgetåret 1954/55 för avlö— nande av den berörda personalen. Framställningen bifölls endast delvis, i det att medel anvisades för anställning av en fysiker med arvode motsva- rande 24 lönegraden. Denne befattningshavare insattes i löpande arbeten, huvudsakligen å telegammaavdelningen.

Fr.o. m. budgetåret 1955/56 anvisades efter hemställan av direktionen för karolinska sjukhuset medel för anställande av ytterligare en fysiker med arvode, numera motsvarande 24 lönegraden. Denne befattningshavare in- sattes i tillsynsverksamheten för att i lämpliga delar frigöra avdelningsföre- ståndaren och strålskyddsinspektören vid kontrollavdelning B för arbeten åt radiumhemmet. Vidare erhöll en fysiker vid isotoplaboratoriet, till vilkens avlöning tidigare av statsmedel utgick hälften av lönegraden Cg 26, heltids- tjänst i samma lönegrad.

I övrigt avlönas emellertid den för det fysikaliska arbetet vid radium- hemmet nyttjade personalen alltjämt till övervägande delen av olika mer eller mindre tillfälliga forskningsanslag.

Den personal, som sålunda för närvarande disponeras för det fysikaliska arbetet för sjukvården vid radiumhemmet, fördelar sig på följande sätt.

Personal. Arbetsuppgifter. Slatsanställda. 1 jourhavande fysiker i 29—33 löne- Utvecklingsarbeten för röntgenavdel— gra-den1 ningen. Övervakning av rutinlaborato- riets dosmätningar. 1 fysiker Cg 26 Strålningsmätningar m.m. å isotopla- 1/: laboratoriebiträde Cg 11 boratoriet. 1 fysiker, arvode motsvarande Cg 24 Löpande arbeten (huvudsakligen dos- , planeringar) vid telegammaavdclningen 1 förste laboratoriebiträdie Ce 15 Löpande mätningar å rutinlaboratoriet. 1 laboratoricbiträde Ce 13

Med forskningsmedel avlönade. 1 ingenjör, arvode motsvarande Cg 15 Löpande arbeten för huvudsakligen te- (Canccrföreningcn) legammaavdclningen. 1 tekniskt biträde, arvode 7 800 kr (bl. a. Cazncerföreningen) 1 ingenjör, arvode motsvarande 16 lgr Löpande arbeten för röntgenavdelning-

(Canccrföreningcn) en, 1 ingenjör, arvode motsvarande 23 lgr Löpande arbeten å isoto—plaboratoriet. (Jubileumsfonden) V.- laboratoricbiträdwc, arvode motsva- rande 12 lgr (Jubileumsfonden)

1 För denne finns ingen särskild tjänst. Tjänstgöringen som jourhavande fysiker för— delas bland institutionens fysiker, företrädesvis avdelningsföreståndaren och andra fysi- ker vid avdelning B.

(1. Forskning

Det första samarbetet i Sverige mellan fysik och medicin inom radiolo- giens område, som begynte 1920, blev av naturliga skäl i hög grad inriktat på forskning och utvecklingsarbete. Man hade vid denna tid ännu inga till- förlitliga mätmetoder eller enheter för joniserande strålning lämpliga för medicinska ändamål, varför utarbetandet av sådana var oundgängligen nöd- vändigt för att strålterapiens doseringsfrågor överhuvudtaget skulle kunna göras till föremål för objektiv behandling. Därtill kom, att den snabba ut- vecklingen under 1910- och 1920—talen av fysik och teknik inom området för röntgenstrålning och radioaktiva ämnen medförde ständigt nya kunskaper, erfarenheter och apparater, vilka krävde en viss forskningsinsats, innan de kunde nyttiggöras för radiologiens behov.

Av naturliga skäl kom den radiofysiska forskningen sålunda att under sitt första utvecklingsskede huvudsakligen inriktas på problem inom den kliniska radiofysiken, vilken behandlar den joniserande strålningens an- vändning inom medicinen för undersökning och behandling av patienter. På grund av de redan tidigt konstaterade skadliga verkningarna av strål- ningen på människan och nödvändigheten att skydda dem som sysslade med strålningen mot skador utvecklades parallellt härmed en strålskydds— fysisk forskning.

Såsom tidigare framhållits är det icke möjligt att draga en skarp gräns mellan forskning och rutinarbete inom klinisk radiofysik och strålskydds— fysik. Detta har också beaktats vid fastställandet av den nuvarande orga- nisationen för radiofysiska institutionen, då det förutsatts att tillsynsavdel— ningarnas fysiker skall biträda vid undervisning och forskning vid Gustaf V:s jubileumsklinik i den omfattning, som är förenlig med deras åliggan- den inom tillsynsverksamheten.

Den starka tillväxten av arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten har emellertid haft till resultat, att en ytterst begränsad del av de med statsmedel avlönade fysikernas arbetstid kunnat utnyttjas för forsknings— arbete. Inom tillsynsavdelningarna A och C har de arbetsuppgifter för den statsanställda personalen, vilka överhuvudtaget kan rubriceras som forsk— ning, fått koncentreras till att lösa smärre i den löpande verksamheten upp— kommande problem, som närmast haft karaktären av teknisk utveckling av redan befintlig apparatur och i bruk varande mätmetoder. För avdelning B:s del har däremot den förstärkning av fysiker-personalen som kommit till stånd under de senaste budgetåren såsom nämnts öppnat ökade möjligheter för avdelningsföreståndaren och en strålskyddsinspektör att ägna viss tid åt mera forskningsbetonade arbetsuppgifter inom klinisk radiofysik. I hu—

vudsak har emellertid som förut visats detta arbete utförts av personal som avlönats med forskningsanslag.

Vid sidan av det mera omedelbart för den löpande verksamheten inrik— tade forskningsarbete, som sålunda i begränsad omfattning bedrives inom tillsynsavdelningarnas arbetsområden, förekommer en sektor av allmän radiofysisk forskning vilken står under direkt ledning av institutionsföre— ståndaren. Denna forskning, som helt bestrides med forskningsanslag, fram- för allt från atomkommittén, cancerföreningen, Konung Gustaf V:s jubi- leumsfond och riksföreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande, är för- lagd dels till institutionsbyggnaden på karolinska sjukhusets område och ett i anslutning härtill, huvudsakligen av medel från atomkommittén upp- fört laboratorium för åstadkommande av ytterst kortvarig intensiv rönt— genstrålning, den s.k. högspänningshallen, dels till institutionens special- laboratorium för mätningar av radioaktivitet i människokroppen, förlagt i berg vid Henriksdal utanför Stockholm samt bekostat av atomkommitté- medel och privata donationsmedel.

Förutom det forskningsarbete, som bedrives vid institutionens labora- torier, har sedan år 1950 under institutionsföreståndarens ledning löpande registreringar utförts vid ett antal mätstationer ute i landet beträffande y-strålningen från markytan och [))-strålningen från i luften förekommande radioaktivt stoft. Ursprungligen var antalet stationer fyra, men sedan 1953 finns sex mätstationer jämnt fördelade över landet från övre Norrland till Skåne.

Det ligger i sakens natur, att forskningsarbetet vid radiofysiska insti- tutionen liksom vid andra vetenskapliga institutioner i stor utsträckning består i upptagande av särskilda, ofta begränsade problem, för vilkas lö— sande tillfällig personal anställes för kortare tid. På grund av att relativt stora forskningsanslag under längre tider stått till institutionens förfogande utan att vara alltför hårt bundna i fråga om användningen, har det emeller- tid blivit möjligt att härutöver bereda viss för forskning avsedd personal mera stadigvarande anställning.

Alltsedan högspänningshallens tillkomst år 1948 har sålunda för arbetet i denna varit anställda en civilingenjör och en ingenjör med lägre teknisk examen, vilka åtnjuter arvoden motsvarande ungefär 27 respektive 25 löne— graden. Vidare förestås det löpande arbetet vid laboratoriet i Henriksdal av en ingenjör med arvode motsvarande Cg 15 jämte ett lönetillägg av 150 kronor för månad. Vid detta laboratorium films vidare ett deltidstjänst- görande tekniskt biträde med arvode. För tillsyn av mätstationerna och där- med sammanhängande arbeten är anställd en ingenjör med arvode enligt Cg 15. Samtlig här nämnd personal avlönas i huvudsak av medel från atom- kommittén.

Det är givetvis icke möjligt att här ens i stora drag angiva några former för hur det radiofysiska forskningsarbetet vid radiofysiska institutionen

bedrives. För den kliniska radiofysikens del har kommittén dock vid redo- görelsen för det fysikaliska sjukvårdsarbetet fför radiumhemmet (sid. 71) givit vissa generella synpunkter på hur forskningsuppgifter upptages och löses för att så småningom föras över till rutinarbete.

Helt allmänt gäller att den radiofysiska forskningen vid institutionen varit och fortfarande är av starkt målbunden karaktär. En av dess viktigaste uppgifter har varit och torde även under den närmaste framtiden komma att förbli utvecklandet av mätmetoder, som möjliggör bestämning av strål- kvantiteter på sådant sätt och i sådana enheter att de kvantiteter, som ob- serveras, lämpar sig för att bedöma de biologiska verkningarna av strål- ningen. Utan dylika metoder och på dem baserade instrument, beträffande vilka kravet på funktionsduglighet även under ogynnsamma arbetsförhål- landen ofta är av utslagsgivande betydelse, kan vare sig forskning eller rutinarbete inom radiofysiken bedrivas med framgång. Här är ett av de många områden, där den kliniska radiofysiken och strålskyddsverksam— heten har gemensamma intressen. Erfarenheten har nämligen visat, att nästan varje ny metod avsedd att för biologiska ändamål mäta joniserande strålning får sin användning både för kliniska ändamål och för [strålskydds- ändamål.

Man torde kunna säga, att en mångfald, kanske de flesta av den radio- fysiska forskningens problem för närvarande är relativt enkla till sin natur men att de för sin behandling kräver högt utvecklade speciella strålmät- metoder. Problemen ligger alltså i huvudsak inom experimentalfysikens område.

Därmed är dock icke sagt, att ej även mera teoretiska problem ingår i den radiofysiska forskningen. Särskilt arbetet för att nå fram till dosenheter och principer för mätförfaranden inom området för högenergetisk strålning samt vissa förhållanden rörande de primära händelserna vid joniserande strålnings verkningar på levande celler tillhör detta område. Sådan forsk— ning har i Sverige bedrivits endast i ringa omfattning, främst på grund av att man icke haft tillgång till tillräckligt många forskare och erforderlig hjälppersonal. I första hand har man därför nödgats ägna sig åt uppgifter, som varit av mera direkt betydelse för strålterapien och strålskyddsverk— samheten.

Den radiobiologiska forskningen vid radiofysiska institutionen daterar sig från 1930—talet. De första trevande bestrålningsförsöken på biologiska objekt, som gjordes i samarbete mellan fysiker och biologer eller medicinare, ledde först under 1940-talet till mera systematiskt planlagd forskning.

Vid institutionens strålningsbiologiska laboratorium har, alltsedan insti- tutionen förstatligades år 1941, två befattningar varit uppförda på karo- linska sjukhusets stat, nämligen en befattning som laborator i strålnings- biologi (tillika kemist) och en preparatorstjänst. Laboratorstjänsten är nu-

mera placerad i lönegraden Ca 33, preparatorstjänsten i Ca 14. Tjänsternas inrättande får ses mot bakgrunden av att forskningen inom strålningsbio- logien är ett nödvändigt komplement till forskningen inom radiofysiken i arbetet såväl för sjukvården vid radiumhemmet som för tillsynsverksam— heten. Strålningsbiologien tillför sålunda radiofysiken viktiga biologiska synpunkter rörande strålningens verkningar samtidigt som radiofysiken ut— gör ett viktigt underlag för lösande av radiobiologiens strålm'ätproblem och frågor rörande joniserande strålnings växelverkan med materia.

Förutom de båda statsanställda befattningshavarna är för närvarande till det strålningsbiologiska laboratoriet knutna två assistenter med arvoden motsvarande 11 lönegraden, vilka avlönas av forskningsmedel från riks- föreningen för kräftsjukdomarnas bekämpande.

Vad härefter angår den radiobiologiska forskningens inriktning och ar— betssätt har denna forskning _ kanske främst till följd av att det strål- ningsbiologiska laboratoriet icke haft omedelbar anknytning till det löpande praktiska arbetet vid tillsynsavdelningarna — kunnat utvecklas mindre målbundet än den radiofysiska och som en relativt väl avgränsad vetenskap. Huvudproblemet inom den radiobiologiska forskningen är att klarlägga de biologiska strålverkningarnas mekanism. Härvid har särskilt biokemiska metoder komlnit till stor användning. Under de senaste åren har möjlig— heterna att med kemiska substanser öka eller minska strålverkan på orga- nismen tillvunnit sig allt större intresse. Detta problem är av naturliga skäl av väsentlig betydelse såväl för strålskyddsverksamheten som för radio- terapien.

Inom det radiobiologiska forskningsområdet faller vidare vissa frågor, som ligger på gränsen till radiofysiken, nämligen sådana som avser de pri- mära fysikaliska processer, vilka ger upphov till biologiska verkningar, samt utrönandet hur dessa verkningar i princip varierar med strålningens fysi- kaliska egenskaper och med den bestrålningsteknik som användes.

För att belysa arten av de forskningsproblem, som hittills varit föremål för behandling av radiumhemmets fysiska laboratorium (åren 1920—1937) respektive radiofysiska institutionen (1938—1955), vill kommittén här re— dovisa en av föreståndaren för radiofysiska institutionen till kommittén lämnad översikt härutinnan.

Forskningsproblemen vid radiofysiska institutionen

Radiofysik. Under åren före 1920 hade man i Sverige utarbetat en teknik för radiumbehandling av ytliga tumörer, vid vilken tuber eller plattor innehållande radium placerades i en beekartad massa, vilken täckte tumörens yta. Doseringen var helt baserad på erfarenheterna från tidigare behandlingar och kunde därför upprepas endast av dem som länge arbetat med denna metodik. Från fysikaliskt håll gjordes nu matematiska beräkningar av stråldoserna vid olika slag av en-

staka radiumpreparat och för olika kombinationer av preparat. Erhållna resultat blev fönemål för kontrollmätningar med för ändamålet särskilt utexperimenterade instrument, vilka även användes för utredningar rörande sekundärstrålningens betydelse.

Dessa arbeten fortsatte ända fram på 1930-talet och ledde bl. a. till upprättande av doseringstabeller, som än i dag är i bruk, särskilt i utlandet. Efter vidare ut- veckling av dessa metoder kan man nu med tämligen stor noggrannhet beräkna y-stråldoserna omkring kombinationer av radioaktiva preparat av olika form, vilket i synnerhet vid gynekologiska radi-umbehandlingar visat sig värdefullt.

Standardmätning av radiumpreparat och utfärdandet av certifikat för sådana organiserades 1924 på basis av för ändamålet särskilt utarbeta-de metoder.

De första undersökningarna över strålskyddet vid röntgendiagnostikanläggning- ar i Sverige gjordes 1924—1925. Man fann s*kyddsfönhållan-dena i stort sett till- fredsställande men konstaterade, att sekundärstrålningen från röntgenrummets väggar, golv och tak måste beaktas. Vid publikation av resultaten 1925 nämn-des den naturliga strålningen som en betydelsefull utgångspunkt för bedömandet av en eventuell skadlig verkan av svag strålning. Åren 1925f1927 gjordes en under- sökning av skyddsförmågan hos olika byggnadsmaterial med avseende på rönt- genstrålning. 1930 utfördes de första strålskyddsmätningarna vid distansbehand- ling med stora kvantiteter radium.

En undersökning av doseringen vid przdttiskt taget samtliga röntgenbehandlings- avdelningar i Sverige under införande av den då nyligen antagna r-enheten ut- fördes 1924. Undersökningen gav vid handen, att hwde-rythemdosen, som då låg till grund för doseringstekniken, varierade från %> till 2 gånger det medelvärde, som kunde anses motsvara den biologiskt riktiga dosnivän, och ledde till inrättandet av den tidigare omnämnda ambulerande mätavdelningcn, som trädde i funktion 1925.

1928 utexperimenterades ett spccialfilter för djupterapi, baserat på teoretiska beräkningar. Tack vare detta filter kunde man bättre än tidigare nå tillräckliga stråldoser på tumörer utan att huden skadades alltför mycket. Detta filter, som fick stor spridning även i utlandet, är fortfarande i bruk.

En undersökning av sekundärstrålning från oli-ka ämnen utförd 1923 hade visat, att man med fördel kunde använda medeltunga metaller för att skona hu- den vid radiumdistansbehandling, numera kallad telegammaterapi, Denna prin- cip tillämpades vid de tclegammaapparater, som konstruerades vid radiumhem— mets fysiska laboratorium åren 1930—1932 och som fick användning förutom vid julbaileumsklinikerna i Sverige även vid ett tiotal utländska sjukhus. Principen tillämpas alltjämt.

En i princip ny strålmätmetod angavs och prövades 1926 vid radiumhemmets fysiska laboratorium. Den känsliga apparatdelen kunde avskiljas från mätinstru- mentet och bestrålas separat. 1931/ 1932 utvecklades denna s. k. kondensator'kam- marmetod vidare, så att den strålkänsliga delen kunde göras mycket liten. Härige- nom fick man för första gången en praktiskt genomförbar metod för strålmät- ningar på personal i radiologiskt arbete samt i kroppskaviteter och vävnader på patienter under bestrålning. Denna metod har fått vidsträckt använd-ning såväl i Sverige som i utlandet.

En s.k, stand-ardkammare för mätning av röntgenstrålning i internationella r- enheter byggdes 1931. Detta instrument är ännu i bruk vid radiofysiska institu- tionen och har vid nyligen (1955—1956) gjorda komparationer visat sig vara av samma klass som liknande instrument vid Bureau of Standards i U.S.A., National Physical Laboratory i England och Physikalisch-Technische Bundesanstalt i Tysk- land.

1933 lät radiumhemmets fysiska laboratorium utföra noggranna hållfasthetsprov med järnmalmsbetong och föreslog detta material för skyddsväggar.

I en kort publikation angavs 1935—4936 i allt väsentligt principerna för rönt- genmikrofotografien och dess möjligheter för undersökning av biologiska objekt.

Sedan radiumhemmets fysiska laboratorium 1938 flyttats till karolinska sjuk- huset såsom jubilweumsklinikens radiofysiska institution, företogs en del utred- ningar av teoretisk natur angående stråldosering och strålverkningar. I början av 1940-talet utarbetades i samarbete med radiumhemmets läkare den s.k. pack- ningsmetoden vid gynekologisk radium-behandling, vilken metod blev föremål. för ingående dosmätningar.

1939—1945 var institutionen starkt engagerad i militära arbeten, vilket verkade mycket hämmande på forskningen. Efter fredsslutet kom så den stora upprustning- en inom svensk forskning. Det dröjde emellertid inemot fem år, innan institutionen kunde återhämta vad som förlorats genom att aktuella forskningsproblem fått stå tillbaka för de militära uppgifterna. Åren 1945—1950 åtgick till stor del för uppbyggnad av nya tekniska anordningar. Bland de undersökningar, som utför— des under nämnda period, kan särs'k'iLt nämnas arbeten över blodförändringar typiska för personal i radiologiskt arbete samt över korrelationen mellan blod'bild och bestrålningsris—ker vid röntgenarbete. En ny telegammaapparat konstruera- des även.

Efter 1950 har radiofysiska institutionens forskningsverksamhet utvecklats i allt hastigare takt. För sjukvården vid radiumhemmet har omfattande konstruk- tioner och dosmätarbeten utförts. Bl.a. har konstruerats en anordning för s.k. rotationsbestrålning. Vid denna bvehandlingstyp roterar patient elller strålkällan med tumören som centrum, så att denna kontinuerligt bestrålas, medan andra delar av kroppen belyses intermittent och härigenom får väsentligt mindre strål- doser. Dessutom har andra liknande former för s. k. rörelsebestrål-ning blivit föremål för fysikaliska undersökningar liksom även s.k. närbestrålning, som an- vändes bl.a. för ytligt på hud eller slemhinnor belägna cancrar. Dosplanering för olika lokalisationer av cancer ingår i detta arbete. Ett antal modeller, som i absorptionr— och andra hänseenden i möjligaste mån liknar människokroppen, har utförts för mätning av dosfördelningen.

Ytterligare. en ny tclegammaapparat har konstruerats vid radiofysiska institu- tionen och är nu i bruk med 8 curie radiokobolt. En liknande apparat för radio- cesium är under konstruktion. Institutionen har även biträtt vid den konstruktion av en 1000 curie telegammaapparat, som för radiumhemmets räkning tillverkas av en tysk firma. En ny dosplaneringsmetod för telegamm-aterapi har utarbetats, vilken är i bruk sedan tre år tillbaka.

För löpande undersökningar av patienter vid isotopbehandling och därmed sammanhängande andra strålmätningar har ett flertal metoder och instrument- konstruktioner utarbetats tack vara vilka denna behandlingsform vid radium- hemmet kunnat utvecklas gynnsamt.

För strålskyddsmätningar med kondensatorkammare har ett halvautomatiskt registnerande mätinstrument konstruerats, och löpande 'strålstkydtdsmätn'intgar 'Ult- föres .nu på viss personal vid radiumhemmet. Ett Por'tabelt instrument för samma ändamål har även utvecklats bl. a. för strålskyddsinspektörernas mätningar ute i landet. Med detta har en undersökning påbörjats för att få klarhet i storleken av de stråldoser, som vid röntgendiagnostik träffar patienternas könskörtlar.

För undersökning av ytterst små mängder y—strålande radioisotoper i kroppen har är 1948 vid Henriksdals-laboratoriet utarbetats en metod, som även möjlig- gör observationer av människans normala radioaktivitet. Hittills har cirka 700 personer blivit undersökta enligt denna metod, som är avsedd att på ett tidigt

stadium indikera upptagning i kroppen av vissa radioaktiva ämnen. Sverige var det första land, som utvecklade apparatur för dessa ändamål.

Vid radiofysiska institutionens högspänningshall har utförts genetiska under- sökningar i samarbete med Stockholms högskolas genetiska institut. För närva- rande utföres bestrålningsförsök på djur i samarbete med jubileumsklinik-ens radiopatologiska institution.

Den naturliga överallt i naturen förekommande radioaktiva strålningen är nu föremål för undersökning med hjälp av en särskilt härför vid radiofysiska institutionen utrustad laboratoriebil, i vilken mätning av radioaktiv strålning från luft-, vatten- och markprover göres enligt en ny metod. Med hjälp av denna appa— ratur har strålningen i svenska bostäder blivit föremål för en omfattande gransk- ning 'i samband med 'hälsoundersökningar. Den naturliga radioaktiviteten och dess variationer är ur strålskyddssynpunkt synnerligen betydelsefull dels som ut- gångspunkt för genetiska överväganden angående strålrisker, dels för att man på tröskeln till atomåldern skall få kännedom om utgångsläget, innan artificiell radioaktivitet har medfört en strålningsökning. Undersökning av radiumhalten i dricksvattnet från svenska städer ingår i detta arbete.

Laboratoriebil-en är avsedd även för praktiska uppgifter i samband med strål- skyddsverksamheten, Vid (less utrustning har nämligen hänsyn tagits till behovet av att vid tillfällen, då radioaktiva preparat förkommit eller då radioaktivitet ge- nom olyckshändelse eller annorledes utspritts i lokaler eller i naturen, snabbt kunna fastställa, om farlig strålning förekommer och upptäcka var strålkällor finns. Även mätning av i människor eller djur inkomna små mängder radioaktiva ämnen utföres i laboratoriebilen. För fission-sprodukter upp till någon veckas ålder är undersökningskapaciteten därvid några hundratal personer per timme.

De löpande registreringarna vid institutionens mätstationer ute i landet tog från början sikte på att fastställa förekomsten av atombombsprov på nordliga latituder. Sedermera, (lå försvarets forskningsanstalt tagit upp liknande under- sökningar, har stationerna fått sitt intresse huvudsakligen för övervakning av de ändringar i den allmänna strålnivån, som inträffar i omedelbart samband med ej alltför avlägsna atombombsprov.

Ifadiobiologi. Den radiobiologiska forskningen vid radiumhemmets fysiska la- boratorium upptog under 1930-talet undersökningar av den s.k. tidsfaktorn vid röntgenbestrålning. Olika biologiska objekt, såsom bananflugans ägg och puppa samt olika slag av alger, blev föremål för relativt omfattande försök i avsikt att utröna variationerna i verkan av en och samma dos given under olika långa tider. En del av dessa försök fortsattes sedermera med mycket korta bestrålningstider, ned till bråkdelar av en sekund, Även arbeten över bestrålning med y-strålar under olika temperatur- och ljusförhållanden utfördes vid denna tid.

Under början av 1940-talet studerades ingående de variationer i reaktionen efter bestrålning som hos en strålkänslig mögelsvamp kunde påvisas redan efter mycket små doser.

Biokemiska metoder för undersökning av strålverkningar upptogs 1944 och gällde då närmast olika enzymsystem. 1947 gjordes försök över radiofosfor's in- verkan på tillväxten av tumörer hos möss. Under slutet av 1940-talet påbörjades undersökningar av vissa svavelhaltiga äggviteämnens förmåga att nedsätta cel- lens strålkänslighet.

I en publikation år 1950 visades, att man genom införande av cystein i baktterie- kulturer och i huden på marsvin kunde minska känsligheten för röntgenstrålning.

De strålningsbiologiska undersökningarna har under de senaste åren utvitdgats att omfatta analys av ett flertal olika biokemiska substanser i cellen för att klar- lägga, hur dessa varierar under tiden närmast efter en bestrålning. Därvidl har

sedan 1952 i .stor utsträckning använts s.k. ascitestumörceller, vilka genom att de utvecklas friliggande i försöksdjurens kroppsvätskor är synnerligen användbara för biokemiska analyser. Studier av fördelningen av olika med radioaktivt kol märkta ämnen, särskilt nukleinsyror, har bidragit till att giva en fördjupad inblick i cellernas biokemi efter bestrålning, Vissa försök med totalbestrålade möss har visat, att strålverkningarna även regleras via hormonell påverkan i de bestrålade djuren.

Försöken med kombination av kemisk påverkan och strålpåverkan på ascites- tumörceller har givit lovande resulta-t. Samma gäller försök med ämnen av strål- skyddsrnatur, vilkza gynnsamt påverkar strålskadornas läkning. En av de prövade substanserna har sålunda visat sig vara verksam, även om den ges efter bestrål- ningen.

Några arbetsområden, inom Vilka den radiobiologiska forskningen vid institu- tionen för närvarande är koncentrerad, må sll'utl'igen här i korthet omnämnas.

Försök att på experimentell väg öka eller minska strålverkan på organismen huvudsakligen genom kemiska åtgärder utgör ett dominerande inslag i de senaste årens radiobiologiska forskning. Den omständighet-en att syrgashaJten i cellerna till en betydande del bestämmer strålskadans omfattning har sedan länge varit känd. men först under senare tid har en del praktiska konsekvenser härav prövats. Det är möjligt att på kemiska vägar i cellerna framkalla såväl syrgasbrist som en syrgashalt högre än den normala. I samarbete med läkare vid radiumhemmet har visats, att inhalation av ren syrgas under en tumörsbesträlning avsevärt ökar verkan på tumören utan att skadan på omkringliggande frisk vävnad samtidigt nämnvärt ökar. Denna form av tumörterapi har med framgång prövats i England i ett stort antal! fall vid 3 atwmost'ärers syrgastrycuk i högtryckskamanare. Vid vin- stitutionen pågår för närvarande djurförsök i avsikt att tillföra syrgas til-l tumö- rer på andra vägar än genom inandning,

Inom området för kemiskt strålskydd har under det senaste året i samarbete med en forskargrupp från en ann-an institution prövats en nyligen renfra-mställd substans, som bl. a. visat sig ha strålskyddande egenskaper. De principer, enligt villka— detta ämne verkar, avviker helt från tidigare pröva-de vägar. Dessa arbeten avses att bedrivas i ökad omfattning sedan en del svårigheter vid ämnets dose- ring nu synes ha övervunnits.

Vid undersökningar över en del biokemiska processer i bestrålade tumörceller har kunnat visas, att vissa reaktioner i dessa celler är starkt påverkade av be- strålningen, medan vissa av organismens samtidigt bestrålade org-an, t.ex. lever och inälvor, ej reagerar på samma sätt. Enär detta i viss mån innebär en specifik verkan av strålningen på tumörcellerna, är dessa reaktioner föremål för ingående studier.

i). Undervisning i radiofysik m. m.

Undervisning i ämnet radiofysik har hittills icke förekommit vid de filosofiska fakulteterna vid rikets universitet och högskolor. Däremot med- delas undervisning i radiofysik vid de medicinska undervisningsanstalter- nas radiofysiska institutioner i Stockholm, Lund och Göteborg. I Stockholm meddelas undervisningen av professorn i radiofysik vid karolinska insti- tutet, i Lund av en laborator i radiofysik och i Göteborg av en laborator i medicinsk radiofysik.

Den undervisningsskyldighet, som hittills åvilat professorn i radiofysik

vid karolinska institutet, har närmast varit avsedd som komplement till den specialutbildning i strälterapi för läkare, vilken meddelas vid radium- hemmets allmänna och gynekologiska avdelningar. I enlighet med vad som föreskrives i 58 5 reglementet för karolinska sjukhuset har laboratorn i strålningsbiologi vid radiofysiska institutionen samt tillsynsavdelningarnas föreståndare biträtt i undervisningen.

Undervisningen i radiofysik omfattar för närvarande dels en allmän kurs om minst 10 före-läsningar, dels minst 10 timmar föreläsningar eller de- monstrationer avseende arbeten vid radiofysiska institutionen eller därmed sammanhängande arbeten, dels ock minst 20 timmar praktiska tillämp- ningsövningar, avseende inom medicinsk radiofysik förekommande arbets- metoder. Då den hittills bedrivna undervisningen icke är obligatorisk, har anslutningen till densamma varierat starkt. Under vissa år har sålunda deltagarantalet på grund av det krävande sjukvårdsarbetet vid radiumhem- met och läkarpersonalens otillräcklighet varit mycket ringa. Särskilt har svårigheter förelegat att finna lämpliga tider för de praktiska övningarna, vilka upprepade gånger fått lov att inställas.

Härtill har kommit, att radiofysiska institutionens föreståndare liksom även de medhjälpare i undervisningen som denne enligt vad nyss sagts har att räkna med blivit belastade med väsentligt ökat arbete på grund av den starka ansvällningen av såväl uppgifterna för radiumhemmet som för tillsynsverksamheten. På grund av omfattande och brådskande forsknings- uppgifter samt praktiskt arbete har föreståndaren under flera år nödgats taga partiell tjänstledighet för att kunna överlåta undervisningen, vilken särskilt vad föreläsningar och övningar beträffar är av elementär natur, på en eller flera vikarier. Föreläsningarna omfattar en översikt över de för röntgenbehandling och behandling med radioaktiva ämnen viktigaste de- larna av radiofysiken. Demonstrationerna har antingen varit inarbetade i föreläsningarna eller givits i fristående form, varvid vid radiofysiska insti— tutionen pågående utvecklingsarbete inom olika områden av radiofysiken varit föremål för behandling. De praktiska övningarna har i första hand avsett att giva läkarna en uppfattning om olika strålmätmetoder och deras användning inom forskning, klinisk radiofysik och strålskyddsverksamhet.

I sitt betänkande med förslag rörande läkarutbildningen (SOU 1953:7 sid 357 f.) upptog 1948 års läkarutbildningskommitté frågan om anord- nande av särskild undervisning i radiofysik för blivande röntgenologer och radioterapeuter. Kommittén framhöll härvid, under åberopande av en skrivelse från professorn i radiofysik vid karolinska institutet R. M. Sievert, vikten av att specialundervisning av radiofysiker meddelades till de läkare, som i sitt arbete kommer att syssla med röntgen och radioaktiva ämnen, samt föreslog, att en sådan undervisning icke blott skulle taga sikte på de blivande radioterapeutiska specialisterna utan även på röntgenologerna. Vi- dare ifrågasattes, om icke genomgången sådan undervisning borde uppstäl—

las som ett behörighetskrav för överläkartjänster vid röntgenologiska och radioterapeutiska avdelningar. Med hänsyn bl. a. till den ganska omfat- tande utbildningen av röntgenologer och radioterapeuter i landet föreslogs, att de diskuterade kurserna i radiofysik skulle anordnas en gång årligen vid de medicinsk-a lärosätena i Lund, Stockholm och Göteborg och få en omfattning av 10 timmars föreläsningar. De skulle vartannat år beröra röntgenstrålningen och vartannat år de radioaktiva ämnena.

Detta förslag biträddes av departementschefen i propositionen nr 212/1954 (sid. 354) samt lämnades utan erinran av riksdagen.

Först helt nyligen har frågan om anordnande av undervisning i radio- fysik för fysiker vid de filosofiska fakulteterna funnit en lösning, i det uni- versitetskan—s-lern under år 1956 fastställt studieplaner för ämnet vid [de filosofiska fakulteterna i Uppsala och Lund samt vid Stockholms högskolas matematisk-naturvetenskapliga avdelning. Studieplanerna, som är i huvud- sak likalydande, har vid Stockholms högskola följande utformning.

Strålkällorna, deras fysik och teknik. Strålningens absorption och sekundär- strålning. Inom radiologien använda doseringsenheter. Beräkning av stråldoser. Strålmätmetoder och mätinstrument.

Teorierna för biologisk strålverkan. De biologiska verkningarna av olika slag av strålning och dess beroende av dos, doshastighet och bestrålningstid. Jontäthe- ten och dess betydelse ur biofysisk synpunkt. Strålningsbiofysiska undersöknings- metoder.

Mcdicinska röntgenanläggningar av olika slag. Kliniska dosmätmetoder. Strål- reaktioner. Principerna för behandling med joniserande strålning (röntgen- och gammastrålning, radioaktiva isotoper). Planering av strålbehandling ur fysikalisk synpunkt, särskilt med hänsyn till dosfördelnin-gen. Principerna för röntgendiag- nostik. Spårmetodver med radioaktiva isotoper.

Toleransdosbcgreppets utveckling samt und-er olika omständigheter tillåtna stråldoser. Principerna för strålskydd. Metoder för strälskyddsmätningar. Den svenska strålskyddsverksamheten och den svenska lagstiftningen rörande strål- skydd. Internationella strålskyddsrekommendationer,

Nödvändig praktisk erfarenhet för att ernå kompetens som klinisk radio- fysiker eller strålskyddsfysiker förutsättes kunna erhållas genom tjänstgö- ring vid de radiofysiska institutionerna inom det område, för vilket den studerande önskar specialisera sig. För strålskyddsfysiker vid reaktoran- läggningar och andra större kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningar bör komplettering ske genom tjänstgöring vid sådan anläggning.

Vid sidan av den nu berörda undervisningen i radiofysik kommer fr. o. m. vår-en 1957 att i den allmänna lä-karutbildningen ingå viss obligatorisk utbildning rörande strålskydd. Initiativ härtill togs av strålskyddskommit- tén, som i skrivelse den 9 april 1952 till 1948 års läkarutbildningskommitté anhöll, att läkarutbildningskommittén i sitt förslag till undervisningspro— gram mätte upptaga en kurs i strålskydd, omfattande cirka 8 föreläsnings—

timmar och ett slutförhör, varvid strälskyddskommittén även framlade en plan för kursens huvudsakliga innehåll.

Med beaktande av strålskyddskommitténs framställning anförde läkar- utbildningskommittén i sitt betänkande med förslag rörande läkarutbild- ”ningen (SOU 1953:7 sid. 86) bl. a.

Den medicinska fysik, som är av betydelse för radiologien, torde vara ganska speciell, varför undervisningen här erbjuder särskilda problem. Specialister i radiofysik finns redan vid karolinska institutet, där föreståndaren för radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset är professor i radiofysik vid karolinska institutet. I Lund finns en laboratur i radiofysik, och inrättandet av en dylik tjänst torde vara förestående i Göteborg. Kommittén finner det lämpligt, att dessa lärare mot arvode ger en viss undervisning åt de medicine studerande. Med hän- syn till den alltmer vidgade användningen av radioaktiva ämnen för dia-gnos- tiska och tcrapeutiska ändamål torde en viss undervisning i biologiska strålnings- cffekter, strålningsrisker och strålskydd lämpligen böra förekomma. En obliga- torisk undervisning rörande strålskydd vid arbete med röntgenstrålar och radio- aktiva ämnen bör enligt 1951 års strålskyddskommitté, som i denna fråga riktat en särskild skrivelse till läkarutbildningskommittén, infogas i allmänna läkarut- bildningen. Kommittén vill därför föreslå, att en radiofysiker meddelar sådan un- dervisning under 2 timmar i samband med den propedeutiska röntgenkursen samt under 2 timmar i samband med undervisningen i radioterapi under kirurgikursen. I Uppsala torde denna undervisning tills vidare kunna ges av någon av radiofy- sikerna vid radiofysiska institutionen i Stockholm.

lunderdånigt utlåtande över läkarutbildningskommitténs betänkande hemställde sedermera strålskyddskommittén, som fann den av läkarutbild- ningskommittén föreslagna undervisningen i strålskydd otillräcklig, att undervisningen måtte utvidgas att omfatta 8 timmar och avslutas med ett förhör. Med hänsyn till att den av läkarntbildningskommittén föreslagna uppdelningen av undervisningen måste verka splittrande och minska ut- sikterna till största möjliga utbyte av undervisningen, föreslog strålskydds- kommittén vidare, att utbildningen skulle meddelas såsom en samman— hängande fristående kurs i anslutning till undervisningen i röntgendiagnos- tik och radioterapi.

Vid anmälan av förevarande spörsmål i propositionen nr 212/1954 utta- lade föredragande departementschefen (sid. 105), att ett realiserande av läkarutbildningskommitténs förslag tills vidare torde vara tillfyllest för den allmänna läkarutbildningen. I likhet med kanslern för rikets universi- tet ansåg departementschefen vidare, att ifrågavarande undervisning i Stockholm borde kunna meddelas av professorn eller laboratorn i radio- fysik inom ramen för dessa lärares undervisningsskyldighet. Särskilt ar— vode för denna undervisning syntes endast böra beräknas i Uppsala med 400 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med departementschefens förslag (statsutsk. utl. nr 191, riksd. skr. nr 395),

4. För institutionens verksamhet gemensamma organ

För de administrativa och kamerala göromålen vid radiofysiska institu- tionen finns ett för institutionens avdelningar och laboratorier gemensamt kansli. Huvuddelen av dess arbete faller inom tillsynsverksamheten och omfattar härutinnan registrerings- och kartoteksarbete, utskrift och expe— diering av skriftväxling med tillståndssökandc och tillståndshavare samt med medicinalstyrelsen och andra myndigheter i tillsynsärenden, arbete i samband med inkassering av avgifter för tillsynen, statistikarbete m.m. I övrigt anlitas kansliet främst för utskrift av avhandlingar, in- och utländsk korrespondens för institutionsföreståndaren och avdelningsföreståndarna, bokföring och redovisning av till institutionens eller dess akademiska per- sonals förfogande ställda forskningsanslag samt hela institutionen berö— rande expeditionsgöromål.

På karolinska sjukhusets stat är för närvarande uppförda en befattning som kontorist i lönegraden Ce 13 och en kanslibiträdestjänst i Ce 11.

På grund av den starka ökningen av antalet anläggningar som omfattas av tillsynen över radiologiskt arbete har den av statsmedel avlönade kansli- personalen blivit otillräcklig. Trots att tillsynsmännen själva i icke ringa utsträckning ombesörjt expeditionella göromål av rutinmässig karaktär i tillsynsärendena, har därför sedan flera år tillbaka för tillsynsarbetet måst anlitas ett skrivbiträde med arvode motsvarande 9 lönegraden, vilket av- lönats av medel som ställts till förfogande för institutionens verksamhet av cancerföreningen och Konung Gustaf V:s jubileumsfond gemensamt.

Institutionens verkstad tillkom vid en tidpunkt, då apparatkonstruktioner och tillverkning av mätinstrument för forsknings- och sjukvårdsarbetet för radiumhemmet utgjorde den alldeles övervägande delen av verkstadens uppgifter. Sedan dess har ej endast tillsynsverksambeten med dess behov av mätapparatur tillkommit utan även en breddning av institutionens ar— betsuppgifter i övrigt ägt rum. En motsvarande ökning av verkstadens re- surser har dock ej skett. Av statsmedel avlönas endast en instrumentmakare i lönegraden Ca 14. Härjämte har emellertid atomkommittén ställt medel till förfogande för avlöning av dels en ingenjör med arvode motsvarande lönegraden Cg 24, vilken i realiteten svarat för verkstaden och institutionens instrumentförråd, dels ock en instrumentmakare med arvode ungefärligen motsvarande Cg 14, för institutionsföreståndarens forskning. Tidvis har även cancerföreningen lämnat anslag till arvode åt en instrumentmakare.

För städningsarbete disponerar institutionen över ett ekonomibiträde i Ce 5 och ett deltidsanställt biträde i Cg 5.

TREDJE KAPITLET

Strålskyddsverksamhet i utlandet samt internationellt samarbete

A. Nationell verksamhet

Enligt tillgängliga uppgifter var Danmark det första landet, där tillstånd infördes för att bedriva röntgenarbete. Redan år 1907 föreskrevs där, att licens från en av staten inrättad elektrisk kommission skulle erfordras. Bestämmelsen synes dock icke ha iakttagits.

I Tyskland utgavs 1913 av Deutsche Röntgengesellschaft >>Merkblatt iiber den Gebrauch von Schutzmassregeln gegen Röntgenstrahlen».

»British X-ray and Radium Protection Committee» offentliggjorde 1921 rekommendationer beträffande strålskyddsåtgärder vid röntgendiagnostik samt röntgen- och radiumterapi.

År 1922 utfärdade American Roentgen Society egna strålskyddsanvis- ningar, och samma år föreskrev hälsovårdsmyndigheterna i New York City, att endast koncessionsinnehavare skulle äga driva röntgenlaboratorium eller röntgenbestråla människor.

I Italien stiftades 1925 den första lagen för skydd av patienter och per- sonal. I denna lag synes dessutom för första gången ha beaktats tredje mans rätt genom skyddsföreskrifter för personer, bosatta i närheten av djupterapianläggningar.

Ryssland reglerade strålskyddet för i röntgenrum sysselsatt personal ge- nom en kungörelse av folkkommissariatet år 1925, enligt vilken t. ex. rönt- genrör vid medicinskt arbete måste vara omgivet med skydd motsvarande 4 mm bly. Vid ständigt arbete i röntgenlokaler begränsades arbetstiden till 4 timmar per dag, och semestern skulle uppgå till 6 veckor per år. Hälso- kontroll av personalen skulle äga rum var sjätte månad.

1928 förelåg ett förslag till svenska bestämmelser, vilket framlades vid den andra internationella radiologkongressen, som hölls i Stockholm samma år. Dessa bestämmelser trädde dock aldrig i kraft.

I det följande lämnas en översikt över lagar och andra författningar, vilka för närvarande tillämpas i ett antal länder. Utöver de här nämnda författningarna torde sådana finnas också i andra länder.

DANMARK

Enligt lagen den 15 april 1930 om »Brugen af Röntgenstraeler m. v.» bemyndigas inrikesministern att utfärda bestämmelser beträffande röntgenanläggningar och användning av radium. Sundhetsstyrelsen har att kontrollera, att lagen och be- stämmelserna efterföljes.

För närvarande gäller ett år 1938 av inrikesministeriet utfärdat »Reglement for udferelse og drift av anlaeg til frembringelse af rontgenstreeler» med tillägg den 15 maj 1947 beträffande blodkontroll, arbetstid och semester. Förslag till nytt reglemente föreligger.

Reglementet gäller för alla användningsområden av röntgenstrålning med un- dantag av anläggningar i skolor, vilka drivs med mindre induktionsapparater vid enstaka, kortvariga demonstrationer. Enligt det nya förslaget är också röntgen- apparater med spänningar under 5 000 V undantagna, medan i reglementet nämn- da toleransdoser skall gälla för alla apparater, i vilka röntgenstrålar alstras, obe— roende av apparaternas egentliga ändamål (t. ex. elektronmikroskop).

Nya röntgenanläggningar eller utvidgningar och ändringar av befintliga an- läggningar (med undantag av rörbyte av samma eller liknande typ) får ej på- börjas förrän efter anmälan till Sundhetsstyrelsen och godkännande från den- samma. Dylika anläggningar får ej heller utan styrelsens [tillstånd tagas i bruk. Anmälningsavgift erlägges; därefter utgår årlig avgift för registrerad anläggning.

Föreståndare skall finnas för varje röntgenanläggning, och dennes namn skall meddelas Sundhetsstyrelsen. Föreståndaren godkännes automatiskt för vissa slag av anläggningar, om han är läkare, tandläkare, civilingenjör eller har akademisk examen med fysik eller kemi .se-m huvudämnefE—l-jest skall han godkännas av Sundhetsstyrelsen. Det åligger honom bl. a. att tillse, att arbete med anlägg- ningen endast anförtros tillräckligt kunniga personer, vilka skall instrueras be- träffande apparatens skötsel och erforderliga skyddsåtgärder.

Sundhetsstyrelsen äger bestämma, att besiktning skall äga rum, innan anlägg- ningen tages i bruk. Sådan besiktning utföres av styrelsens sakkunniga. Enligt praxis har en ny eller ändrad anläggning aldrig godkänts utan besiktning. Förut- näm-nd anmälningsavgift är att betrakta såsom ersättning för denna besiktning. _ Årlig besiktning skall äga rum av varje anläggning och verkställas av en rönt- genfirma, som lämnar rapport häröver. Rapporterna granskas av Sundhetsstyrel- sens tillsynsmän vid besök å anläggningen vart femte år. Den årliga avgiften av- ser att täcka styrelsens tillsynskostnader. —— I det nya förslaget till reglemente föreslås röntgenfirmornas årliga tillsyn skola avskaffas beträffande högspännings- säkra tandläkarapparater.

Godkännande av röntgenanläggning sker för högst 5 år åt gången och förnyas i allmänhet först efter ny besiktning.

Behandlingsapparat skall enligt det nya förslaget justeras årligen genom kon- trollmätning av för strålkvantitet och -kvalitet bestämmande faktorer.

Blodkontroll för i röntgenarbete sysselsatt personal med undantag för personal sysselsatt med skoröntgen— och tandröntgenundersökningar skall äga rum före an- ställning i radiologiskt arbete och därefter minst en gång årligen (enligt det nya förslaget två gånger årligen). Arbetstiden må ej överstiga 8 resp. 7 timmar per dag, och semestern skall uppgå till minst 4 a 6 veckor per år.

Dessutom innehåller reglementet (liksom det nya förslaget) föreskrifter angå- ende erforderliga strålskydd.

För tillverkning, import och innehav av radioaktiva ämnen erfordras enligt lag den 31 mars 1953 om »Braug 111. V. af rad'ioa'krtive stoffer» tillstånd 'av Sundhets- styrelsen, som också kontrollerar att meddelade säkerhetsbestämmelser följs. I

»Bekendtgarelse om undantagelseregler fra lov om radioaktive stoffer» den 31 mars 1953 är vissa undantag medgivna, bl. a. för ur och fickkompasser med ra- dioaktiv 1ysfärg, varvid det radioaktiva materialet dock ej får avlägsnas. Sjuk- hus får för användning som yttre strålkällor utan tillstånd inneha och använda radioaktiva preparat av typ, som godkänts av Sundhetsstyrelsen. Styrelsci kan meddela importörer och tillverkare av instrument, vilka innehåller radiotktivt material, tillstånd till försäljning, om instrumentets konstruktion är lämpig ur strålskyddssynpunkt, varvid dock skriftligt skall meddelas kunden, att iistru- mentet innehåller radioaktiva ämnen och att, under förutsättning att ämict ej kommer att avlägsnas, instrumentet må innehas utan tillstånd.

Tillämpningsföreskrifter till lagen om »Brug m. v. af radioaktive stoffet» har utfärdats den 15 juni 1955.

FINLAND

Föreskrifter beträffande alla slag av anläggningar som alstrar röntgenstrålning har utfärdats den 28 februari 1945 i >>Handels- och industriministeriets beslit an- gående föreskrifter för röntgenanläggningar», Närmaste överinseendet över före- skrifternas tillämpning utövas av Elektriska Inspektoratet, som även äger med- giva avvikelser från föreskrifterna och förbjuda sådana konstruktioner och an- läggningar, vilka icke är beaktade i föreskrifterna men som uppenbart innebär fara för liv, hälsa och egendom.

Anskaffning av röntgenanläggning, liksom ändring av i drift varande anlägg— ning, anmäles till handels- och industriministeriet. Anläggningarna må tagas i bruk, så snart de blivit färdigställda. Besiktning verkställcs av Elektriska Inspek- toratet vid första lämpliga tillfälle. På grund av gällande entreprenörsystcm och rådande samarbete på planeringsstadiet förekommer större fel och bristfälligheter sällan. Systemet innebär, att installatörerna för röntgenanläggningar är under- kastade särskilda föreskrifter för clverkens entreprenörer, varjämte borgenssäker- het fordras för arbetets föreskriftsenliga utförande. Egentlig typbesiktning av röntgenapparater förekommer icke men eftersträvas.

Periodiska efterbesiktningar utföres av Elektriska Inspektoratet vid de större anläggningarna (allmänna sjukhus med röntgenavdelning, terapianläggningar, röntgenapparater för materialkontroll o. d.) vart tredje år, vid anläggningar med medelstor arbetsbörda vart sjätte år. Efterbesiktning av anläggningar på privata läkarmottagningar förekommer i regel ej. _, Vid besiktningar lämnas arbetsan- visningar och råd.

Strålningsmätningar på personal i radiologiskt arbete utföres enligt fotografisk metod dels av Elektriska Inspvektoratet, dels .av Rad'iofytsiska avdelningen vid strålbehandlingskliniken på Allmänna sjukhuset i Helsingfors. Av fysiker vid nämnda klinik utföres doseringskontroll vid röntgenterapeutiska anläggningar vanligen en gång om året samt därjämte efter vidtagna förändringar i appara- turen.

Blodkontroll utföres allmänt å personalen vid större medicinska anläggningar. De genomföres på arbetsplatsen 0th bekostas av arbetsgivaren. _ I gällande föreskrifter är intet stadgat om särskild semester eller arbetstid för röntgenperso- nal. I praktiken ordnas dock såvitt möjligt två veckors extra semester vintertid för personalen, läkarna undantagna, vid de större sjukhusen.

Tillsynsmyndigheten har icke någon föreskriven konsultverksamhet beträf- fande strålbehandling eller dylikt vid sjukvårdsinrättning, ej heller några sär-

skilda forskningsuppgifter på strålskyddsområdet. —— Innehavare av röntgen- apparat erlägger avgifter för utförda besiktningar till Elektriska Inspektoratet.

En lag om radiologiskt arbete, innefattande även arbete med radioaktiva sub- stanser, är under utarbetande.

FRANKRIKE

Kontroll av strålskyddet vid röntgenanläggningar har i viss utsträckning sedan 1941 utförts av Laboratoire central des Industries électriques, Section de Radio- logie.

I en av hälsovårdsministern år 1952 utfärdad förordning föreskrives, att all röntgenmateriel av fransk eller utländsk tillverkning, som anskaffas eller instal— leras, skall motsvara vissa franska normer. Samma år publicerades en förteck- ning över cirka 100 godkända röntgenapparattyper. I vilken omfattning rena strålskyddskrav tillgodoses vid dessa typkontroller framgår ej av förordningen.

För reglering av vissa frågor rörande artificiellt radioaktiva ämnen finns se- dan 1952 en särskild lag. Tillverkning, import elller export av sådana ämnen, i vilken form det vara må, får ske endast genom Commissariat ä l'Energie Atomique eller genom juridiska eller fysiska personer, som särskilt bemyndigats därtill av en interministeriell kommission, vilken inrättats för behandling av så- dana frågor. Innehavare av radioaktiva ämnen får ej använda dessa annat än på de villkor, som bestämts vid tilldelandet av ämnena ifråga. Artificiellt radioaktiva ämnen må ej tillsättas födoämnen, hygienska preparat eller skönhetsmedel.

NEDERLÄNDERNA

Statsblad av 1931 och 1933 innehåller röntgenstrålningslag respektive förord- ning beträffande strålskydd vid röntgenarbete och arbete med radioaktiva ämnen. Ingendera av dessa har dock trätt i kraft, och någon tidpunkt härför har icke meddelats. Under år 1955 har förslag framlagts till ny lagstiftning.

NORGE

Enligt lag den 18 juni 1938 (»Lov om bruk av rvntgenstråler og radium m. v.») äger Konungen eller den han bemyndigar utfärda allmänna föreskrifter samt god- känna och kontrollera anläggningar, apparater etc. samt arbetsvillkoren.

I »Forskrifter om tilsyn med rentgenanlegg og radium m. v.» av den 22 oktober 1948 bemyndigas Statens fysiske kont-roll-alboratoritum vid Rikshospitalet (numera State-ns radiologisk-fysiske laboratorium) att utöva tillsyn över och godkänna rönt— genanläggningar och apparater, som används för medicinskt, odontologiskt och ve- terinärmedicinskt bruk eller för vetenskapligt oelh industriellt ända-mål. Det- samma gäller för innvehlav och bruk av radium och radioaktiva ämnen med strål- ninlg motsvarande minst 1 mg radiumelement. Nyanlläggnyin'gar och anläggningar, där större förändringar vid-tagits, må ej tagas 'i bruk, innan tillstånd "lämnats av tillsynsmynudigheten. Denna kan också förbjulda försäljning och användning av ej godkända apparater eller annan materiel.

Föreståndaren för en anläggning skall tillse, att föreskrifterna efterföljs och till anläggningsinnehavaren anmäla eventuella brister. Årlig avgift för tillsynen skall erläggas enligt av socialdepartementet godkänd taxa.

Läkarundersökning och blodkontroll skall enligt resolution den 21 november 1947 med »Forskrifter om saerlige tiltak til vern for arbeidere som har arbeid

med rent-gen elller ra'di-nmstråler» ske före anställningen och sedan minst en gång årligen. Kostnaderna för dessa undersökningar skall, såvida de icke gäldas av sjukkassa eller försäkring, bestridas av anläggningsinnehavaren. Arbetstiden må icke överstiga 40 timmar per vecka, och semestern skall uppgå till (i veckor. Närmare föreskrifter lämnas i en av Direktoratet for Arbeidstilsyn utgiven väg- ledning.

Strälsky'ddskontroll utövas regelbundet och alltid när ny anläggning tages i bruk. Terapianläggning besiktigas två gånger årligen, diagnostikanläggning vart tredje år. Diagnostikavdelningar vid större sjukhus kontrolleras oftare. Vid besiktning- arna instrueras personalen. Doskonlroll utföres vid en del anläggningar med per post sända dosmätningskammare. Byggnadsplaner för radiologiska anläggningar- skall insändas för godkännande.

Föreskrifter beträffande bruk av radioaktiva isotoper finns för närvarande ej, men en kommitté är sysselsatt med att utarbeta sådana.

Kontrollaboratoriet är anslutet till Rikshospitalet och tages där i anspråk även för kliniska specialuppgifter. Laboratoriet skall därjämte enligt instruktion ut— veckla mätmetoder och bedriva vetenskapligt arbete inom strålfysik, speciellt dess medicinska tillämpning.

Nu gällande författningar är föremål för revision av ett nyligen inrättat Statens råd i strålehygieniske spörsmål. I sin nya, med hänsyn till bl. a. utvecklingen på atomenergiområdet utvidgade form beräknas de träda i kraft inom något år.

STORBRITANNIEN

För närvarande gäller en lag om radioaktiva ämnen av år 1948, vilken även avser terapiapparater, »Radioactive Substances Act», men till denna lag hörande tillämpningsbestämmelser har ännu ej utgivits. På grund härav kan lagen ej föl- jas utan är närmast att betrakta såsom en beredskapsåtgärd, i kraft av vilken erforderliga åtgärder snabbt kan vidtagas i säkerhetssyftc.

Riktlinjer beträffande strålskyddet vid röntgenarbete och arbete med radium har angivits i en reviderad utgåva från år 1948 av de inledningsvis nämnda »Re- commendations of the Britsh X—Ray and Radium Protection Committee». Under överinseende av Medical Research Council och Ministry of Health har nyligen inrättats ett organ för central strålskyddskontroll, Radiological Protection Service. På detta ankommer att fastställa riktlinjer för strålskyddets utveckling, bl. a. att utgiva ambetsanvvisninga—r, samt att utföra stråls—kyddsmätningar vid nya anlägg- ningar.

Arbetstiden bör ej överstiga 7 timmar per arbetsdag vid högst 5 arbetsdagar i veckan. Läkarundersökning bör ske före anställning och blodkontroll därefter var tredje månad, varvid differentialräkn'ilng av vita blodkroppar helst skall ut- föras av en och samma person. I övrigt innehåller rekommendationerna uppgifter beträffande nödvändiga strå'l'skyddsåtgärder.

För arbete med radioaktiv Iysfärg finns en särskild förordning av år 1947, en- ligt vilken bl. a. lämplig arbetsföreståndare skall utses av arbetsgivaren, läkar- undersökning företagas inom 7 dagar efter arbetets början och undersökningen upprepas varje månad. Vid arbete med radioaktiv lysfärg är dessutom arbetsgi- varen skyldig bereda den läkare, som utför undersökning av personalen. tillfälle att besiktiga arbetet. Efter 12 månaders oavbrutet arbete med lysfärg skall per- sonalen beredas 3 månaders frihet från sådant arbete. Arbetstiden begränsas till högst 48 timmar per vecka. Doskonlroll är obligatorisk; film skall bäras under en vecka var tredje månad.

Beträffande radiologiskt arbete kan i övrigt nämnas, att besiktningar före-

kommer i viss omfattning, men dessa är ej obligatoriska. Terapidoskontroll utfö- res av sjukhusen-s egna fysiker. I viss utsträckning utföres obligatorisk doskontroll å personalen, oftast med filmdosimetrar från Radiological Protection Service (för närvarande cirka 50 000 filmer årligen). Blodkontrollen utföres av en av arbets- givaren anlitad läkare. Förlängd semester förekommer ej.

Kontroll av innehav av radioaktiva ämnen saknas men förutsättes i den tidigare nämnda lagen av år 1948. Tilldelningen av radioaktiva ämnen för invärtes be- handling eller undersökning av människor kontrolleras av en kommitté under Medic-al Research Council, som ställer vissa krav på sjukhusen-s personella och materiella resurser för att bevilja tilldelning.

VÄSTTYSKLAND

År 1941 utfärdades från Arbetsministeriet en förordning beträffande strål- skydd vid all användning av röntgenstrålning och radioaktiva ämnen för prov— ning och behandling av råvaror och fabrikat.

Anmälan skall ske till yrkesinspektionen, innan sådant arbete påbörjas. Anlägg- ningarna skall motsvara de föreskrifter mot olycksfall, som utfärdats av de tyska yrkesföreningarna. Intyg härom utfärdas av en av arbetsministern godkänd sak- kunnig, som äger att som kontroll utföra strålskyddsmälningar på platsen. Väsent- liga ändringar å anläggningen skall anmälas till yrkesinspektionen inom fyra veckor efter det anläggningen åter tagits i bruk; i förekommande fall insynas anläggningen ånyo. Radioaktiva preparat kontrolleras minst två gånger årligen med hänsyn till emanationstäthet.

Alla vid anläggningen sysselsatta personer skall antingen ha deltagit i en av arbetarskyddsorganisationen anordnad instruktionskurs eller styrka, att motsva- rande kunskaper inhämtats på annat sätt.

Arbetstiden begränsas till högst 8 timmar per dag och 40 timmar per vecka. Semestern skall uppgå till minst 18 arbetsdagar.

Läkarundersökning skall äga rum före anställning och härefter två gånger är- ligen. Doskontrotl å personalen rekommenderas.

Föreskrifter till förekommande av olycksfall har utfärdats av arbetarskydds- organisationen. Beträffande övriga nödvändiga strålskyddsåtgärder gäller vissa av den tyska normkommittén utgivna normblad. I normerna för tekniska och me- dicinska röntgenanläggningar föreskrives bl. a. typkontroll av rörkåpor.

Beträffande medicinskt röntgenarbete finnes av Berufsgenossenschaft fiir Ge- sundheitsdienst und VVohlfahrtspflege senast år 1952 utfärdade föreskrifter.

Igångsättning av röntgenanläggning skall meddelas yrkesinspektionen. Denna är berättigad att ställa villkor om strålskylddskontroll.

Föreståndaren för en anläggning skall äga kunskaper i skyddsteknik till före- kommande av yrkessjukdomar och olycksfall genom strålning. Där föreståndaren ej kan inställa sig med kort varsel, skall han utse en ställföreträdare med motsva- rande kunskaper.

Arbetstagarc i radiologiskt arbete skall vara väl informerade om riskerna och de därav betingade skyddsåtgärderna. Såsom utan Vidare kompetenta betraktas läkare, tandläkare, veterinärer, civilingenjörer eller personer med akademisk examen, ingenjörer och tekniker me—d flerårig erfarenhet av röntgenarbete och stat- ligt diplomerade assistenter.

Läkarundersökning skall företagas före anställning och sedan periodiskt var nionde månad. Blodkontrott skall ske varje kvartal.

Arbetstiden regleras för vissa grupper med hänsyn till röntgenarbetets onfatt- ning. För kvinnliga tekniska röntgenassistenter, som övervägande arbetar med röntgen, gäller exempelvis högst 42 timmars arbetsvecka. Semestern skall lppgå till minst 24 arbetsdagar och måste utnyttjas för rekreation. — Det må idetta sammanhang påpekas, att jämte begreppet »arbetstid» existerar begreppe »in- kopplingstid». Denna tid avser den del av arbetstiden, under vilken röntgerstrål- ning verkligen utgår vid en arbetsplats. Ingen anställd må deltaga i arbetet mder längre inkopplingstid än 900 minuter per vecka, under vissa omständigheter dock endast tiondelen av denna tid.

Kontroll av befintliga strålskydd och strålskyddsåtgärder skall ske minst två gånger per år genom anläggningens personal; vid otillfredsställandc skydd skall förbättring av strålskyddsåtgärderna vidtagas. Beträffande nödvändiga strål- skyddsåtgärder gäller av tyska normkommittén utgivna nonmal'blad för medicinska röntgenlanläggtningar med spänningar över 15 kV.

För medicinskt arbete med radioaktiva ämnen gäller av Berufsgenossenschaft fiihr Gesundheitsdienst und Wohlfahrtspflege år 1951 utgivna riktlinjer. Ncrmal- blad är nu under utarbetande. Den lagstiftande myndigheten kommer sannolikt att kräva tillståndsprövning för arbete med radioaktiva preparat.

Anmälan om planerad användning av radioaktiva preparat skall ske till rämn- da Berufsgenossenschaft.

Föreståndare skall vara specialutbildad terapeut eller invärtesmedicinare. [ spe- cialfall kan annan läkare med motsvarande kunskaper godkännas varvid han dock .skall rådgöra med radioterapeut. Vidare skall en fysiker med erfarenhet av strål- skyddsmätningar och vid behov en kemist konsulteras. Personal, som deltager i arbetet, skall ha lämplig utbildning, t. ex. kurs för medicinskt—tekniska assistenter eller biträden, apotekarexamen eller akademisk naturvetenskaplig utbildning. Dessutom erfordras speciell utbildning i strålskyddsteknik på området.

Kontroll av strålskyddet skall företagas med mätinstrument eller film. Arbets- tiden må ej överstiga 45 timmar per vecka, och semestern s'kall uppgå till minst 4 veckor. Läkarundersökning skall äga rum före anställning och sedan var nionde månad; blodkontroll skall företagas varje kvartal.

Deutsche Röntgengesellschaft har'dessutom publicerat riktlinjer, vilka dock icke torde kunna anses ha karaktär av tvingande bestämmelser.

ÖSTERRIKE

Enligt vad som upplys'ts finns i Österrike en förordning, som i huvudsak överens- stämmer med de tyska bestämmelserna.

ÖSTTYSKLAND

Det har för strålskyddskommittén uppgivits, att de i Västtyskland utgivna norm- bladen gäller även i Östtyskland. Amt fiir Masse und Gewichte handhar här kon- trollen beträffande röntgenanläggningar och radium. En lag i ämnet förberedes för närvarande.

CANADA

Tillstånd för att bedriva radiologiskt a-r1bete erfordras ej. För röntgemdiagnosti- ker och radioterapeuter fordras dock vissa kvalifikationer, men i övrigt äger vem som helst anskaffa och bruka röntgenapparat.

Licens för innehav av radioaktiva ämnen erfordras ej, men för att anskaffa

radioaktiva ämnen över en viss aktivitetsnivå måste formell ansökan ingivas till en myndighet under förbundsregeringen.

Besiktning av anläggningar, förhandsgranskning av ritningar och typbesikt- ning av apparater företages i allmänhet endast på begäran.

Kontroll av strålutbytet från terapiapparater äger rum. Blodkontroll och persondosmälning förekommer. Stråflskyddskontrollen är avgiftsfri, för filmdosimeterkontrol'l debiteras en låg avgift.

Statsanställda har under vissa omständigheter 4 veckors semester, medan se- mesterns längd för övrigt bestämmes på grundval av förekommande stråldoser. I allmänhet är semestertiden 3 a 4 veckor. Det anses dock viktigare, att den till- låtliga dosen ej överskrides än att kompensation gives genom längre semester.

Under den federala organisationen nämnda förhållanden gäller också i stort sett för delstaten Ontario. Hår företager dock hälsovårdsvdepa-ntemen-tet och yrkes- inspektören rutinbesiktningar a-v industriella anläggningar. Dessa besiktningar är obligatoriska i den omfattning som den allmänna arbetarskyddslagen kräv-er be- träffande alla risker. Besiktn'ingarna avser kontroll av strålskyddsanordningar, arbetsmetoder och persondos'kontroll.

Blodkontroll samt persondos— och filmkontroll är obligatorisk inom industrien. Personer, vilka utsätttes för joniserande strålning, undersöks var tredje månad, och resultaten inrapporteras till avdelningen för industriell hygien.

FÖRENTA STA TERNA

Federala lagar saknas. Inom några delstater har dock strålskyddslagar eller -förordningar antagits eller förslag till sådana utarbetats.

Tillstånd att bedriva radiologiskt arbete erfordras ej i Förenta Staterna. På ett speciellt område kan man dock tala om ett slags tillståndstvång, i det Atomic Energy Commission (AEC) Auppställer vissa villkor för leverans .av radioaktiva isotoper. AEC lämnar dessutom månatligen hälsodepartementet uppgifter om ny- tillkommande isotopkonsumenter, vilka uppgifter vidarebefordras till vederbö- rande lokala hälsovårdstjänstemän. Anskaffning av isotoper från andra in- och utländska leverantörer synes dock icke kontrolleras.

Av en federal institution (National Bureau of Standards) har utgivits ett antal av National Committee on Radiation Protection utarbetade handböcker med ut- förliga rekommendationer beträffande strålskydd. Dessa rekommendationer sak- nar karaktären av lagar. I Förenta Staterna anses dock på många håll, att dessa rekommendationer gör samma lnytta som lagar, i det de definierar vad som skall anses vara god praxis och kan åberopas i rättegångar beträffande strålskador. Därför skulle såväl arbetsgivare som anställda i eget intresse följa rekommenda- tionerna.

En handbok om radiumskydd rekommenderar Iäkarundersökning och blodkon- troll före arbetets början och därefter blodkontroll varje månad. Radiumtekniker bör ha 4 a 6 veckors semester per år.

I en handbok om strålskydd vid medicinskt röntgenarbete rekommenderas läkar- undersökning före anställning och sedan en gång årligen. Om systematisk person- doskontroll förekommer, bör blodkontroll ske minst var sjätte månad, eljest var tredje månad. Vederbörande läkare respektive tandläkare är ansvarig för perso-

nalens arbetsförhållanden och instruktion. Strålskyddet vid planerade röntgen- anläggningar bör diskuteras med en expert. Strålskyddskontroll bör utföras vid varje ny röntgenanläggning och efter varje ändring å röntgenanläggning. All strål- skyddsmateriel, vars strålskyddsförmåga kan ändras, bör kontrolleras var sjätte månad.

I en handbok om skydd vid arbete med radioaktiva ämnen rekommenderas nog- grann läkarundersökning före arbetets början och sedan årligen. Personal bör informeras om riskerna med arbetet ifråga och informeras om föreskrifter och nödvändiga strålskyddsåtgärder. Blodkontroll bör ske var tredje månad. Arbets- ledningen är ansvarig för att givna strålskyddsföreskrifter följs. Kontinuerlig persondoskontroll rekommenderas.

California, Connecticut, Massachusetts och New Jersey. I delstaterna Connec- ticut och Massachusetts är lagar eller andra författningar under förberedelse. I California föreligger sedan 1949 en förordning till skydd av personer-syssel- satta i radiologiskt arbete, i New Jersey finns sedan 1948 en förordning till skydd av med radioaktiva substanser sysselsatta personer.

Förordningen i California (utfärdad av Division of Industrial Safety) föreskri- ver en daglig, tillåten stråldos för personalen; övervakning av det radiologiska anbeftet skall ske av teknisk, med strålrisker väl förtrogen personal; inspektion av arbetslokaler sker med vissa tidsmellanrum; anläggningar besiktigas efter in- stallliation och mera betydande förändringar; personalkontroll och läkarunder- sökning förekommer. Nya bestämmelser är under utarbetande.

Arbetsministeriets i New Jersey förordning avser huvudsakligen lysfärgsarbete. Personalen skall vara underrättad om strålriskerna och om lämpliga strålskydds- åtgärder, och arbetstekniken övervakas. Läkarundersökning sker vid anställning— ens början och sedan årligen, varvid bl. a. utandningsluftens radonhalt kontrol- leras. Dessa huvudpunkter utgör jämväl det väsentliga i ett utkast till förord- ning i Connecticut avseende skydd vid lysfärgsarbete.

1951 framlades ett lagförslag i Massachusetts, enligt vilket hälsodepartementet skulle utfärda föreskrifter för kontroll av bl. a. transport, försäljning, bruk, till— verkning och oskadliggörande av radioaktivt material samt för installation av och arbete med anordningar, som utsänder joniserande strålning och kan påverka hälsotillståndet. Då medicinsk expertis kritiserade det framlagda förslaget, över- lämnades detta till en kommitté för genomarbetning av problemställningarna. Kommittén synes ännu ej ha framlagt något nytt förslag.

NYA ZEELAND

Nya Zeeland är det land, som mest detaljerat utformat såväl själva systemet av som innehållet i författningar rörande strålskydd med därpå grundat kontroll- system —— samt rekommendationer till skydd mot skada vid radiologiskt arbete. Den grundläggande lagen är från år 1949, förordningar och rekommendationer gällande rena strålskyddsfrågor utfärdades år 1951.

Tillstånd av hälsovårdsministern erfordras enligt lagen för bedrivande av rönt— genarbete samt för innehav av och arbete med radioaktiva ämnen. Som rådgivare till hälsovårdsministern fungerar ett Radiological Advisory Council med 7 med- lemmar, däribland ohefen för tillsynsmyndigheten, Dominion X-ray and Radium Laboratory i Christchurch. Rådet yttrar sig bl. a. om licensansökningar.

Flera olika slag av licenser förekommer, nämligen 1) licenser för alla användningsändamål, vilka meddelas endast legitimerade rönt-

gendiagnostiker eller radioterapeuter;

2 a) licenser för diagnostiska ändamål, vilka beviljas endast personer med specialkunskaper i användning av radioaktiva ämnen eller röntgenstrålar för diagnostisering av abnorma tillstånd i människokroppen; 2 b) licenser för terapeutiska ändamål, vilka beviljas endast läkare med till- räcklig erfarenhet i behandling av människokroppen med radioaktiva ämnen eller röntgentstrålar;

d) licenser för dental röntgendiagnostik, vilka beviljas endast tandläkare eller läkare. Licensinnehavaren skall i fall som avses under 1—3 vara fysisk person. 4) Dessutom finnes licenser för industriella, forsknings-, provnings-, demonstra- tions-, veterinärmedicinska eller andra speciella ändamål, vilka icke synes förutsätta någon speciell kompetens. Sådana licenser får meddelas även juri- disk person.

Lieens gäller, om ej tidigare datum angivits eller licensen blivit återkallad, till den 30 april närmast efter beviljandet. Senast den 1 april skall förnyelse av licen- sen sökas för ett år i sänder.

Licensinnehavarens åligganden regleras utförligt av lagen och huvudförord- ningen. Han är ansvarig för att lagen och strålskyddsförordningen följes men är fri från ansvar, om brott mot lagen eller förordningen begåtts utan hans vetskap. Bl. a. föreskrives, att licensinnehavare som är radiolog skall närvara, om hans röntgenapparat användes av kirurg för reposition av frakturer eller liknande un- dersökningar, och jämte kirurgen tillse, att patienten ej bestrålas med för stor dos samt att åtgärder till personalens skydd vidtages.

Obligatoriska besiktningar verkställes genom tillsynsmyndighetens försorg. En- ligt förordningen förekommer såväl besiktningar för insynande av anläggning som periodiska besiktningar. Beträffande terapiapparater sker besiktning med doskontroll två gånger årligen. Medicinalstyrelsen äger fastställa besiktningsfre- kvensen för diagnostiska anläggningar; för närvarande är denna bestämd till två gånger per år. I övrigt är besiktningsfrekvensen ej fastställd.

Läkarundersökning med blodkontroll av personal skall ske före anställning i radiologiskt arbete och sedan varje år. I de fall, där stråldoser överstigande 1/10 av den internationella toleransdosen kan befaras, skall blodkontroll utföras för personal i röntgenarbete var sjätte månad och för personal, som arbetar med radioaktiva ämnen, var tredje månad.

Persondoskonlroll utföres huvudsakligen genom lokalt ordnade filmmätningar, vilka företages varje vecka för personal å sjukhus och minst en gång var fjärde vecka för övrig personal i radiologiskt arbete.

Läkarundersökningarna bekostas av licensinnehavaren, medan blodkontrollen och persondoskontrollen bestrides av statsmedel.

Arbetstiden må enligt förordningen ej överstiga 35 timmar per vecka som me- deltal över en fyraveckorsperiod utom för läkaren, som får arbeta den tid han finner vara nödvändigt. Semestern skall uppgå till minst 4 veckor utöver normal semester.

Licensavgifler m. ni. skall inbetalas till staten, som bekostar tillsynsverksam- heten.

Anvisningar rörande strålskyddsåtgärder etc. finns i av medicinalstyrelsen ut- givna rekommendationer. I de fall, där personalen befaras bli utsatt för bestrål- ning utöver den internationella toleransdosen, begäres t. ex. dosmätning hos till- synvsmynudi'gheten; den dos, som gives patienter vid röntgenundersökning, hålles under vissa angivna värden. Blir det av medicinska skäl nödvändigt att överskrida

dessa dosvärden, fogas till patientjournalen en av läkaren undertecknad uppgift om st'rålninugsbetilngelserna och skälen till att dosen överskridits.

Transport av radioaktiva ämnen regleras genom en särskild förordning. Tillsynsmyndigheten handhar dessutom det fysikaliska arbetet vid sjukhuset i Christchurch. Fysiker å andra sjukhus får här sin utbildning. Forskningsarbe- te beträffande fysikaliska, kemiska och biologiska strålverkningar bedrives. Se- dan 1947 är myndighetens fysiker verksamma i strålskyddstjänst för Nya Zee- lands isotopkontrollkommitté.

B. Internationell strålskyddsverksamhet

Den internationella strålskyddsverksamheten leder sitt ursprung till det samarbete, som begynte nationerna emellan efter det första världskriget. Vid de kontakter, som då upptogs mellan vetenskapliga och andra organi— sationer i de olika länderna, kom även den i snabb utveckling varande radiologien att bli föremål för internationellt intresse. Radiologiens expan— sion och de många svåra strålskador som förekommit under de första år- tiondenas radiologiska arbete medförde, att strålskyddsfrågorna kom att in- taga en central ställning i detta sammanhang. Särskilt i England, Sverige och Tyskland hade nationella organ varit verksamma för att få till stånd bättre strålskydd, och föreskrifter för undvikande av strålskador förelåg i ett flertal länder, ehuru väsentliga skiljaktligheter fanns med avseende på föreskrifternas natur.

Vid den första internationella radiologkongressen i London är 1925 upp- togs för första gången frågan om bildandet av en internationell strålskydds- kommitté. Vid den nästföljande kongressen i Stockholm 1928 hade ett så- dant organ, The International Commission on Radiological Protection (ICRP), bildats och var redan i verksamhet. ICRP har sedermera vid de internationella radiologkongresserna i Paris 1931, Ziirich 1934, Chicago 1937, London 1950 och Köpenhamn 1953 ytterligare utvecklats. För när- varande består kommissionen av 14 medlemmar, och ytterligare cirka 40 medlemmar ingår i dess fem subkommittéer. Subkommittéerna handlägger frågor rörande tillåtna doser för yttre strålning, tillåtna doser för inre strålning, skydd mot röntgenstrålning åstadkommen vid spänningar upp till 3 miljoner volt, skydd mot röntgenstrålning över 3 miljoner volt samt mot p—strålning, y-strålning och tunga partiklar omfattande neutroner och protoner respektive handhavande och tillvaratagande av avfall från radio- aktiva isotoper. Sverige är representerat såväl i 'huvudkonimissionen som i en av subkommittéerna.

ICRP publicerade sina första strålskyddsrekommendationer på 3 sidor efter stockholmskongressen 1928. Den sista publikationen från år 1954 omfattar cirka 90 sidor. De av ICRP utfärdade rekommendationerna utgör en grundval för verksamheten till skydd mot joniserande strålning som

accepterats av praktiskt taget alla länder. En ytterligare utveckling av kommissionens arbete kan väntas äga rum.

ICRP är alltjämt knuten till de internationella radiologkongresserna, men då dessa närmast avser den medicinska användningen av joniserande strål— ning och har sammankomster endast vart tredje år, föreligger planer på att omorganisera ICRP till ett mera kontinuerligt arbetande internationellt fackorgan. ICRP ingår sedan 1956 såsom icke statlig organisation i den krets av organisationer som samarbetar med World Health Organization (WHO).

WHO har lagt särskild vikt vid utbildning av specialister, som kan gagna dess intressen. Bl. a. har under år 1955 i WHO:s regi och av medel, som ställts till förfogande av denna organisation och radiofysiska institutionen, en första sådan utbildningskurs med lärare bl. a. från Förenta Staterna, Storbritannien och Frankrike varit förlagd till radiofysiska institutionen i Stockholm för utbildning i strålskyddsteknik av huvudsakligen fysiker och ingenjörer vid kärnfysikaliska anläggningar. Strålskyddsfrågans inrange- rande i WHO:s vittsyftande program får närmast ses mot bakgrunden av den allmänna höjning av strålningsnivån — och den betydelse detta kan komma att få för mänsklighetens hälsa och framtid —— som kan följa med allmänt utbredd exploatering av atomenergien och med nyttiggörandet eller ett populariserat bruk av många i samband därmed alstrade radioaktiva produkter.

Även International Labour Organization (ILO) har under senare år upp- tagit strålskyddsfrågorna på sitt program.

I och med att bruket av röntgen och radioaktiva ämnen (i första hand radium) infördes såsom hjälpmedel i industriella förfaranden eller inom yrkeslivet i övrigt samt genom de därav föranledda skadorna blev arbetet med joniserande strålning också föremål för ILO:s uppmärksamhet och initiativ. Redan i början av 1920-talet återspeglas detta i organisationens publikationer.

Av särskilt intresse kan vara att notera, att Sverige år 1936 i samband med då företagen ändring av den svenska'yrkessjukdomsförsäkringslagen ratificerade en av ILO två år tidigare antagen reviderad konvention angå- ende yrkessjukdomar, innebärande dels att arbetstagare skulle tillförsäk- ras minst samma ekonomiska säkerhet vid yrkessjukdom som den, vilken vid olycksfall i arbetet tillförsäkrades honom genom den nationella lag- stiftningen, och dels att såsom yrkessjukdom skulle anses sjuk-domar och förgiftningar, som framkallades av ämnen enligt en viss förteckning. I den- na förteckning upptogs i Sverige bl. a. radium eller andra radioaktiva äm- nen samt röntgenstrålar. Vid ett möte i Geneve 1954 i ILO:s regi rekom-

menderades, att dessa ämnen och strålar skulle upptagas även i den inter- nationella listan.

År 1949 framlade ILO en kodex, omfattande cirka 200 rekommenderade säkerhetsnorm-er att tillämpas i industriellt arbete med farlig strålning. Denna kodex blev i själva verket den första internationella hälso- och såkerhetsstandarden för att åstadkomma säkerhet på här berörda område. Det bör framhållas, att flera länder har nyttjat den såsom bas för utarbe- tande av egna säkerhetsföreskrifter; sålunda har den i England nyligen utgjort grunden, då det gällt att utforma föreskrifter för att främja strål- säkerheten på det industriella området.

Under hösten 1955 upptog Förenta Nationernas generalförsamling till be- handling ett förslag att tillsätta en vetenskaplig kommitté för undersök- ning av verkningarna på människan och hennes omgivning av joniserande strålning. Orsaken härtill var huvudsakligen de risker för strålskador som kan uppstå på grund av försöken med atomvapen, atomkraftens begyn- nande praktiska användning samt den ökade användningen av radioaktiva ämnen. Förslaget resulterade i att en kommitté tillsattes bestående av ve— tenskapsmän från 15 länder, nämligen Argentina, Australien, Belgien, Brasi- lien, Egypten, Frankrike, Förenta Staterna, Indien, Japan, Kanada, Mexiko, Sovjetunionen, Sverige, Storbritannien och Tjeckoslovakien. Ett första sam- manträde har hållits i mars 1956, varvid de problem som skall behandlas fördelats på mindre arbetsgrupper.

I syfte att främja samarbetet på atomenergiområdet bildade atomenergi- organisationerna i åtta länder, däribland Sverige, år 1954 en sammanslut- ning, European Atomic Energy Society (EAES). För att nå sitt mål anord- nar sällskapet konferenser för vetenskapsmän och ingenjörer, som arbetar med atomenergiens fredliga användning. Organisationen vill dessutom främ- ja all informationsverksamhet, bl. a. genom att underlätta cirkulation av rapporter och genom att arbeta för standardisering av nomenklatur och symboler. I stadgarna ang—es särskilt, att sällskapet har till uppgift att stu- d-era de speciella risker som uppträder inom atomenergiområdet och de säkerhetsanordningar som utvecklats för att eliminera dessa risker. Under år 1955 arrangerades ett antal symposier, av vilka tre berörde strålskydds- och lokaliseringsproblem i samband med atomreaktorer, instrumentering av reaktorer samt driftskontroll och manövrering av reaktorer. I juni 1956 behandlades avfallsfrågorna vid ett särskilt symposium.

Organisationen har för närvarande 13 medlemmar (Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Jugoslavien, Nederländerna, Norge, Portugal, Schweiz, Spanien, Sverige, Storbritannien och Västtyskland). Svensk medlem -i orga- nisationen är Aktiebolaget Atomenergi.

FJÄR DE KAPITLET

Strålskador och strålrisker

A. Strålskadeproblemets utveckling

Redan från den allra första tiden av arbete med röntgenstrålning och radioaktiva ämnen finns ett stort antal svåra strålskador beskrivna. Den första skadan beskrives i litteraturen ungefär ett halvt år efter det att Röntgen år 1895 publicerat sin upptäckt. Av naturliga skäl var det verk- ningarna på huden som först uppmärksammades. Till den relativt rikliga förekomsten av skador bidrog dels det mycket starka intresset för utforskan— det och det praktiska tillgodogörandet av den nyupptäckta strålningen, dels bristen på kännedom om dess biologiska verkningar. Under det intensiva experimenterandets första skede tvingades man av de primitiva strålkäl- lornas ringa styrka att arbeta mycket nära strålkällan och av de dåtida observationsmedlens ofullkomlighet att utsträcka observationerna under rätt avsevärda tider. Begränsade delar av kroppen i regel var händerna mest utsatta —— erhöll därigenom förhållandevis stora strålmängder. Dessa påskyndade framträdandet av den biologiska reaktionen. De tidigast iakt- tagna hudskadorna uppträdde därför som regel med en sådan lokalisation och i sådan anslutning till det pågående arbetet, att kausaliteten mellan bestrålning och reaktion syntes odiskutabel. Den uppenbara kausaliteten samt skadornas ofta våldsamma förlopp — beroende på fortgående kumu- lation av stråldoser ända fram till tiden för de första iakttagbara skade- tecknen bidrog till att öka kunskapen om det riskabla i att handha strål- ningen utan tillräcklig försiktighet och utan närmare kunskap om strål- ningens egenskaper och verkningar. Mycket snart infördes därför lokala tekniska och arbetstekniskia skyddsregler, som åsyftade att minska om- fattningen av icke blott de grava skadorna utan även de lättare förändring- arna, såsom hudrodnader, vilka man visserligen iakttog ofta vara av över- gående karaktär men snart nog också lärde sig tolka som stundom upp- trädande förstadier till vida allvarligare skador.

Egenskapen hos röntgenstrålarna att i varierande grad genomtränga ma- terien alltefter dennas sammansättning förvärvade dem redan året efter deras upptäckt en given plats inom medicinen såsom allmänt diagnostiskt hjälpmedel. De erfarenheter, man tidigare på spridda fysikaliska labora- torier gjort av strålningens biologiska verkningar, blev härigenom av mera rutinbetonad karaktär och lagda under medicinsk kontroll och observation.

Än mer blev så förhållandet genom att de gjorda iakttagelserna om hud— reaktionerna redan samma år på försök utnyttjades i behandlingssyfte, om också endast i begränsad omfattning vid enkla, ytliga åkommor. De spörs- mål man ställdes inför tvingade till mera systematiska observationer av de biologiska strålverkningarna och deras relation till den verksamma strål- ningen. Bristen på en lämplig fysikalisk mätstorhet att korrelera de kli— niska observationerna till försvårade emellertid framträngandet på områ— det.

Under åren 1896Ä1902 publicerades en oavbruten serie meddelanden om skador på huden, i växande utsträckning framkallade vid den medicinsk— diagnostiska användningen av strålningen. Att med sifferuppgifter belysa förhållandena är vanskligt. Vissa fall av intresse beskrivs eller diskuteras upprepade gånger och på olika litteraturställen. Säkert torde väl också vara att de mera banala fallen aldrig blivit omskrivna. Under år 1902 publice- rades emellertid ett amerikanskt arbete, som avsåg att sammanställa i lan- det dittills inträffade viktigare, publicerade hudskadefall. Detta arbete upp- tager 172 exempel. I Frankrike utfördes samma år en liknande samman- ställning av de franska erfarenheterna, vilken redovisar cirka 50 publice- rad-e fall av hudskador.

Alla grader av reaktioner hade iakttagits alltifrån lätta rodnader med eller utan håravfall, starka rodnader med eller utan efterföljande pigmen- tering av huden samt hudavfjällning, blåsbildning och vätskeavsöndring. blödande sår av mer eller mindre svårläkt natur till fullständig avdödning av huden och underliggande vävnad med djupa, öppna oläkbara sår. Man hade vidare observerat de elementära fakta, att reaktionsgraden ökade med den givna strålmängden (mätt i bestrålningstid och tillgängliga elektriska driftsdata), att reaktionsstyrkan syntes försvagad ju mer en och samma strålmängd hade uppdelats i tiden, att ju större strålmängd som givits, desto snabbare framträdde en iakttagbar reaktion och desto mer väldefinierad var slutreaktionen samt att ju större yta som bestrålats, desto mer förlöpte reaktionen som om en större stråldos blivit given. Man hade också iakttagit skador, som lång tid efter »läkning» blossat upp av till synes ovidkom- mande orsaker (mekaniska retningar etc.). Långtidsobservationerna kom- pletterades så småningom med iakttagandet av uppenbarligen helt spontant uppträdande strålningseffekter av ny typ.

Under åren 1902—1907, dvs. omkring tio år efter Röntgens upptäckt be- skrevs sålunda åtminstone tio fall av hudcancer, som sattes i samband med röntgenbestrålning, och år 1908 åtminstone fem fall av cancer hos personer, som arbetat 'med röntgenstrålning. Omkring år 1910 'började där- jämte i litteraturen beskrivas blodsjukdomar, anemier och leukopenier med dödlig utgång, vilka måste sättas isamband med radiologisk verksamhet.

Dessa observationer berörde icke blott patienter utan även dem som på grund av sitt arbete »— ehuru de därvid i enlighet med de grundläggande

skyddsreglerna sökt undvika de stora stråldoserna och den direkta bestrål— ningen —— huvudsakligen sekundärt utsatts för strålningen. Det är sist- nämnda erfarenheter som avses vid talet om smygande förlopp hos ska- dorna. Man ställdes härigenom på allvar inför problemet om bl. a. verkan av under lång tid upprepade bestrålningar med så små doser, att man med den dittills gängse makroskopiska observationstekniken icke kunnat iakt- taga några som helst primära strålverkningar av dem.

Överhuvudtaget är det förvånande att iakttaga, hur svårt man under detta första skede hade att inse, att strålningsmängder, som icke fram- kallade synliga reaktioner, dock skulle kunna framkalla djupgående skador eller betydelsefulla reaktioner hos invärtes organ. Man kände dock väl verk- ningarna på ytliga Vävnader och använde sig i diagnostiskt syfte av strålar- nas förmåga att genomtränga kroppens Övriga vävnader, vilka ju knappast kunde väntas bli helt opåverkade, och man hade redan 1903 genom mikros- kopiska undersökningar påvisat grava histologiska förändringar på bl. a. testikelvävnad, mjälte, lymfkörtlar och benmärg, framkallade av stråldoser som icke förmådde framkalla hudreaktioner.

Om otillräckligheten av de synpunkter på skador och skydd, som tilläm— pades under radiologiens första skede, vittnar också den mycket starka ök- ning av strålskadorna, som inträffade i samband med första världskriget. Användningen av röntgen ökade då starkt, men detta torde icke ha varit den väsentligaste orsaken till strålskadornas ökning, utan denna har san- nolikt huvudsakligast sin grund i att nya röntgenrörstyper konstruerades, vilka snabbt vann spridning, emedan de väsentligt ökade den utstrålade effekten.

Litteraturen på området visar även i fortsättningen en påfallande paral- lellitet mellan uppträdandet av strålskador och teknisk eller vetenskaplig utveckling på strålningens område. Omkring år 1925 var användningen av joniserande strålning ännu i stort sett begränsad till det medicinska områ- det, och en viss stabilisering hade inträtt med avseende på förhållandena in— om skadeområdet, men i samband med att vid denna tid den industriella användningen av röntgen började, följde en ny stark stegring av antalet rapporter om skador åsamkade genom röntgenstrålning. —— En motsvarande ökning av skador genom radioaktiva ämnen uppträdde också sedan dessa ämnen börjat användas inom industrien. Det mest omskrivna fallet inträf- fade under 1920-talet i New Jersey, där ett antal arbetare, sysselsatta med att belägga ursiffror och visare med radioaktiv lysfärg, införde radioaktiva ämnen i kroppen genom att spetsa de använda penslarna med tungan. Hit- tills har ett fyrtiotal personer avlidit av de framkallade skadorna, och ytter- ligare ett stort antal har erhållit svåra skador (sarcom, käknekroser, anemi).

Även om utvecklingen på Skyddsområdet för arbete med radioaktiva äm- nen i stort sett förlöpte analogt med motsvarande utveckling inom röntgen-

arbetet, blev emellertid skadorna från radioaktiva ämnen till en början icke ett problem av samma allmänna räckvidd som röntgenskadorna. An- ledningen härtill var dels att de tidigare gjorda erfarenheterna av strål- verkningarna inom röntgenområdet i huvudsak kunde appliceras på den radioaktiva strålningen, dels att de radioaktiva ämnena till en början fick en mera begränsad användning. Kunde fram till början av 1940-talet sägas, att spörsmålet om skydd mot joniserande strålning var ett begränsat prob- lem, berörande allenast vissa läkare och sköterskor, patienter, tekniker och industriarbetare, måste emellertid idag betonas, att det på grund av utvecklingen på radioaktivitetens område, blivit ett alla berörande strål- skyddsproblem. I acceleratorer och framför allt atomreaktvorer har man möjligheter att framställa radioaktiva ämnen i mycket stora mängder. De moderna tekniska metoderna att framställa radioaktiva ämnen med olika kemiska egenskaper har vidare öppnat så många nya möjligheter att lösa för samhället betydelsefulla vetenskapliga och tekniska problem, att man ofrånkomligen måste räkna med en alltmera utbredd spridning av radio- aktiva ämnen. Oundvikligen kommer detta att medföra en viss höjning av den allmänna strålningsnivån. Vad som redan tidigare iakttagits angående inverkan av små doser av ofta upprepad bestrålning visar klart mot en allvarlig problemställning, där en förbättrad observationsmetodik för fast- ställande av strålverkningarna på längre sikt måste eftersträvas. Vikten härav framgår än mera av de senast upptäckta skadeverkningarna på orga- nismen, de som avser skada på arvsanlagen.

År 1927 publicerade H. J. Muller sina numera klassiska försök beträf— fande utlösning av mutationer genom röntgenbestrålning av bananflugan. Redan långt tidigare (omkring 1910) hade försök genomförts, som gjorde sannolikt att röntgenbestrålning framkallade förändringar av arvsmassan, men först Muller bevisade klart och entydigt möjligheten att väsentligt öka mutationsfrekvensen medelst joniserande strålning. Erfarenheten har visat, att det alldeles övervägande antalet mutationer är negativa, dvs. innebär en försämring av arvsmassan. Medan man beträffande tidigare berörda strål- skador anser sig äga föga exakta kunskaper om lagarna för summation av små doser till dess att symptomen framträder, är den allmänna meningen beträffande uppkomsten av de genetiska skadorna, att det föreligger en ren summation, så att varje dos, liten eller stor, har en mutationsutlösande verkan i proportion till sin storlek.

Det är här fråga om strålskador med en lavtenstid, som med nödvändig- het måste sträcka sig åtminstone till nästa generation. Redan av vad man vet om kromosomernas byggnad kan förutsägas, att de strålframkallade förändringarna hos den nya generationen kan beröra vilka egenskaper som helst. Att påvisa strålningseffekter över ett så brett egenskapsregister krä- ver en ytterligare skärpning av observationerna utöver vad som tidigare kommit ifråga.

B. Strålskadeproblemets nuvarande läge

Vid den i litteraturen gängse systematiseringen av strålskadorna före- kommer en gruppindelning efter mycket enkla grunder. Vanligen är det observationsmetodiken, den snabbhet med vilken skadan uppträder efter bcstrålningen eller begränsningen av skadans lokalisation som utgör in- delningsgrunden. I enlighet med den valda bedömningsprincipen talar man om makroskopiska och submakroskopiska (eller endast grava och lätta) skador, om tidiga och sena skador, respektive om lokala och allmänna ska- dor. Såsom en ytterligare skadetyp, i den mån man icke inrymmer den i någon av de andra två skadekla-sserna, tillägger man skador på arvsmassan.

Det föreligger ett påfallande ömsesidigt förhållande mellan de grupper skadorna inordnas i efter de olika klassifikationsprinciperna, i det att de påtagligaste (makroskopiska, grava) skadorna i regel också är av tidig typ och lokalt begränsade, medan de mikroskopiska är av sen typ och upp- visar symptom av mera allmän karaktär. Sett mot bakgrunden av vad i det föregående anförts om skadeproblemets utveckling är denna kongruens icke överraskande. Ett summariskt synsätt på mekanismen bakom strål- skadornas uppkomst ger följande förklaring.

Varje bestrålning av organismen är ofrånkomligen förbunden med fysi- kaliska processer i denna, vilka åtföljs av kemiska förlopp, främmande för samt onaturligt stimulerande eller förhindrande de naturliga kemiska livs— processerna. Det biologiska svaret på sådana onormala reaktioner är av- värjningsreaktioner, vilkas förmåga att skydda mot störningen dock har en naturlig begränsning. Avgörande för den slutliga utgången av konkurren- sen mellan de så igångsatta processerna blir sålunda om det inträder jäm- vikt mellan eller övervikt till förmån för någon av dem.

Vid en sådan högdosbestrålning, där återhämtningsförmågan hos celler- na i vävnaden kan försummas i förhållande till den framkallade störningen, kommer nedbrytningen av vävnaden att praktiskt taget oförh-indrat fort— skrida mot en akut skada. Har bcstrålningen därtill skett i sådan omfatt- ning, att även förutsättningarna saknas för igångsättandet av skyddsme- kanismen, framträder skadan givetvis desto fortare. Vid måttligare bestrål— ning, där avvärjningsmekanismen kan göra sig gällande, uppstår en mot dess kapacitet svarande fördröjning av skadans synliga utbrott. Vid låg- dosbestrålning, där de reparativ—a processerna kan mäta sig i effektivitet med de. destruktiva, är resultatet av bcstrålningen icke a priori givet lik- som ej heller den tidpunkt, då skadan framträder såsom omisskännligt akut —— om så ens någonsin händer. Förloppet kan tänkas så, att under en lång tid föreligger en relativ jämvikt mellan destruktions- och reparations- processerna. Till övervägande del okända faktorer, >>tillfälligheter», i både den ärftligt och den av olikheter i miljö betingade konstitutionen bidrager till att än den ena, än den andra av processerna dominerar. Detta är ett

organismens osäkerhetstillstånd, som hos den ene individen slutar med en skada, medan hos den andre —— under till synes exakt motsvarande för— hållanden beträffande både bestrålnings- och andra omständigheter _ någ- ra skador icke ger sig tillkänna inom sådan tid att man kan avgöra, hurru- vida skadan gått till läkning eller om någon skada alls inträffat. Under detta organismens osäkerhetstillstånd föreligger emellertid hos individen en viss sannolikhet för skadans manifesterande, vilken icke kan mätas i det individuella fallet men vars omfattning likväl kan fastställas genom statistiska gruppundersökningar. Det torde utan vidare stå klart att even— tuellt förekommande skadesymptom under denna tid av växlande dominans mellan konkurrerande processer i närheten av det individuellt naturliga hälsotillståndet måste vara föga framträdande.

Det är sålunda på grund av höga stråldoser, vilkas verkningar vävna- dernas egen läknings- eller återhämtningsförmåga icke förmår hejda, som de påtagliga skadorna snabbt infinner sig. Ofrånkomligheten i dessa reak- tioner har skapat respekt för högdosbestrålningarna. När sådana skador numera uppträder, är de därför som regel lokalt begränsade och av olycks- fallskaraktär. Vanligen har någon mindre lätt iakttagbar, föga omfattande eller endast sporadiskt uppträdande teknisk defekt blivit förbisedd eller den skadade tillfälligt slappnat i uppmärksamheten på någon punkt. Bris- tande kunskaper om strålverkningarna har dock även på senare tid före- kommit såsom orsak till svåra lokala skador.

När det gäller de s.k. allmänskadorna, synes däremot skadornas upp- komst i framträdande grad kunna tillskrivas bristande kännedom om strål- verkningarna. Den nyssberörda frånvaron av distinkta skadesymptom vid lågdosbestrålningar bidrager därjämte till att vid bedömningen av strål- risker invagga individen i en falsk känsla av säkerhet. Det händer därför ej sällan, att personer i radiologiskt arbete utsätter stora delar av eller t. o. m. hela kroppen för svagbestrålning och upprepar sådana allmänna bestrålningar av kroppen, då några uppenbara verkningar icke iakttages.

Av samma skäl är respekten för genetiska skador mycket varierande. Eftersom man beträffande sådana skador lika litet som vid svag allmän- bestrålning kan avgöra, vad som i varje enskilt fall kan vara strålbetingat, måste även på detta område statistisk metodik användas för att fastställa skadornas existens samt deras art och omfattning.

Den på kroppen verksamma strålningen kan utgå från strålkällor beläg- na utom eller inom kroppen. Man talar om yttre och inre strålkällor. De yttre strålkällorna kan vara antingen apparater som avger röntgen— eller partikelstrålning eller ock utom kroppen belägna radioaktiva ämnen. Allt- efter strålningens förmåga »att genomtränga materien kan strålningen från yttre strålkällor framkalla ej endast yttre — vanligen lokala —— strålskador utan även inre skador, vilka kan vara både av lokal och allmän natur. En sådan djupverkan har i första hand röntgen-, y- och neutronstrålningen,

under det att den mera lättabsorberade a- och It?-strålningen har huvudsak- ligen ytliga verkningar.

De inre strålkällorna utgöres vanligen av radioaktiva ämnen. Ett sådant ämne som inkommit i kroppen det må ha skett med mat eller dryck, genom inandning av radioaktiv gas eller aktivt stoff i luften, genom sår vid beröring med radioaktiva ämnen, etc. cirkulerar alltid kortare eller längre tid med blodet eller kroppsvätskan, varunder det ger en samtidig bestrålning av kroppens alla organ. Risken för allmänskador är härvid stor. Emellertid måste också beaktas, att lokala inre strålskador kan uppstå ge- nom speciell anrikning av något sådant cirkulerande ämne i ett organ eller genom lokal överbestrålning på ofrånkomliga passageplatser i ämnes- omsättningsmekanismen, t. ex. utsöndringsorganen. Även lokala yttre ska- dor kan uppkomma på sådant sätt.

Vid bestrålning med en yttre strålkälla måste strålningen från denna, innan den inträder i kroppen och där framkallar de kanske allvarligaste verkningarna, givetvis passera huden. Reaktionerna på huden är förden- skull av fundamental betydelse för diagnosticeringen.

De verkningar, som kan iakttagas på huden vid engångsbestrålning med en yttre strålkälla på en mindre yta och under kortare tid (någon dag), framgår schematiskt av tabell 13.

.

Tabell 13. Strålverkningar på huden vid engångsbestrålning

Stråldos .. _ . given på Hudreaktion. lingefailig Reaktionens varaktighet atenstid en gång 200—600 r Håravfall, lätt rodnad 3 veckor 1—3 veckor 700—1300r Rodnad och senare svag brunpigmentering 2 veckor 3—4 veckor 1300—1900r Kraftig rodnad och pig- mentering, fjällning 1 vecka 6—12 veckor 2000—2500r Dzo samt blåsbildning och vätskeavsöndring 1 vecka 6—12 veckor 2500—3000r Svårläkt blödande sår l/g—l vecka Läkning först efter flera månader, kvarstående ärrbildning 3000r Sönderfall av huden till djupa, öppna sår 2—-8 dagar eller än- I regel omöjligt att upp— nu kortare tid nå varaktig läkning

Vid skador med svag läkningstendens måste som regel tillgripas radikal operation för att avlägsna de läkningshindrande partierna och för att und— vika skadans spridning. Sedan operationen utförts, värderas skadan ofta med hänsyn endast till det påtagliga, bestående men som förorsakats där- av. Sålunda bedömes stundom förlusten av exempelvis ett finger genom olyckshändelse med eggverktyg och på grund av strålskada likvärdigt. I

det första fallet är dock stympningen medicinskt sett ett utagerat kapitel efter sårläkningen, i det senare — strålskadefallet är så ingalunda alltid förhållandet.

Skillnaden kan beskrivas så, att i det förra fallet den kvarvarande, an- gränsande vävnaden är intakt, medan i strålskadefallet allt efter bestrål— ningsomständigheterna ett större eller mindre område alltjämt är afficierat. Erfarenheten visar, att denna affektion vid ogynnsamma kombinationer av delvis okända omständigheter under åratal kan inträda i akut stadium såsom en ny nekros eller t. o. m. cancer. Detta latenta skadestadium är ett förhållande som ofta förbises eller nedvärderas till en risk av samma slag som risken att ytterligare råka stympa sig vid handhavande av eggverktyg. Denna jämförelse är oriktig: utsikten att skada sig med en yxa är i och för sig ingen skada; ovissheten huruvida en nekros (eller cancer) utan särskilda åtgöranden kommer att uppstå i ett bestrålat vävnadsparti är däremot lik— tydigt med en hos vävnaden framkallad försvagning, som i och för sig måste betraktas som en skada. Sannolikheten för sådana följder i strålför— svagade vävnader är ingalunda ringa.

För att belysa det »afficierade» tillståndets nära samband med och så- som gränsfall till den akuta skadan må här relateras några exempel från radiofysiska institutionens besiktningsverksamhet.

.

1. En sköterska, tidigare sysselsatt vid en röntgenavdelning på ett lasarett i landet, var vid observationstillfället pensionerad sed—an några år men vikarierande på ett sanatorium såsom avdelningssköterska. Av hennes redogörelse framgick, att de öppna sår hon vid tillfället hade vid nagelfalsarna på ett par fingrar hade uppträtt första gången cirka två år efter det hon slutat det radiologiska arbetet. Huden på händerna visade en måttlig atrofi. Hon hade sig icke bekant, att hon vid något tillfälle varit utsatt för särskilda bestrålningsrisker, men hade alltid under sitt tidigare arbete tagit det för en naturlig sak att i- besvärliga situationer vid genomlysning eller exponering hålla t. ex. ett barn eller en svag patient. —— Någon särskild förklaring till akutisering av strålverkningen fanns vid detta till- fälle ej.

2. I ett andra fall var frågan om en läkare, som vid några tillfällen reponerat benbrott under genomlysning. Enligt hans utsago hade vid de särskilda tillfällena icke iakttagits några reaktioner på händernas hud, som dock numera var kraf- tigt atrofierad. Han hade vid besiktningstillfället ett sår över första fingerleden på ett av vänstra handens fingrar; såret hade uppstått genom finger-fingerper— kussion. Ett sådant sår fick läka, medan ett annat finger användes som perkus- sionsunderlag; ett sår hann i regel nätt och jämnt läka tills ett nytt gick upp. En- dast under senare delen av semestern var alla fingrar läkta, givetvis dock med en viss ärrbildning. _ Exemplet visar hur en mild, mekanisk retning kan åstad- komma en onormalt kraftig reaktion hos en afficierad vävnad. .

Följande fall må beskrivas för att exemplifiera, hur en till synes läkt affektion, efter ett par års latens uppenbarligen under påverkan av solbe- strålning blossar upp till en nekros, som nödvändiggör amputation. Det

kan tilläggas, att denna skada efter den tidpunkt dit redogörelsen sträcker sig, givit anledning till ytterligare besvär.

3. En ingenjör, född 1924, hade vid arbete under 1947 med finstrukturrönt- genwapparat (justering av röntgenrörets läge) kommit in med vänster hand i det direkta strålknippet. Tre veckor därefter fick han på tre av vänstra handens fingrar en utpräglad hudrodnad som utvecklades till en kraftigt vätskande reak- tion. Efter behandling hos läkare var reaktionen utläkt efter cirka en månad. Dock konstaterades en tilltagande hudatrofi. I juni 1949 —— sannolikt efter s'olbestrål- ning under semestern uppstod blåsor på samma fingrar med svullnad och värk, och så småningom bildades ganska utbredda sår. Han vårdades på hudklinik och efter tre månader var skadan helt läkt. I mitten av november 1949 återkom värken i fingrarna, speciellt ringfingret, och patienten lade märke till rödaktiga partier på dessa, vilkas hud nu var kraftigt atrofierad. Inom de atrofiska områ— ;,lena förelåg fullständigt håravfall, Han inlades på radiumhemmet den 14 december 1949, och då syntes på ring- fingrct en antydan till vävnadsdöd. Han behandlades med penicillin, och vidare baddades fingrarna med kamomillte. Den 22 december 1949 var tillståndet avse- värt förbättrat, och värken hade upphört. Den 13 januari 1950 hade värken återkommit, och på ringfingrets utsida hade uppstått en sårbildning, mätande cirka 6x17 mm?. Förhårdnader förelåg inom ett område cirka 20x30 mm?. Den 20 januari 1950 amputerades vänster hands ring- finger. En teknisk rekonstruktion av skadans uppkomst utvisade, att han kommit in i det direkta strålknippet med vänster hand under cirka 10 sek. på ett avstånd av mellan 4—6 cm från röntgenrörets brännfläck. Driftsbetingelserna var 35 kV, 20 mA, filtrering 0,3 mm Lindemannfönster. Fältstorlek endast cirka 5x5 mm?. Den bestrålade ytan torde härvid ha fått en engångsdos av omkring 8000 r—en- heter. Se fig. 1).

Följande fall är en mera normalt förlöpande skada.

4. En manlig laboratorieassistent, född 1927, hade sedan 1945 assisterat vid genomlysning av gjutgods för klarläggande av förekomst av blåsor i godset. Sedan december 1946 hade han för att forcena arbetet lämnat stråls-kydlden för att med en kort stålstav markera gjutblåsornxas lägen. Härvid hade han ej an-vänrt vare sig strålskyddsförkläde eller strålskyddshandskar. Genomlysningarna bedrevs vid 140 kV och 18 mA med cirka 1,5 mm aluminium som filter. Man torde få antaga, att patienten väsentligen med händerna varit inne i strålknippet 70—80 cm från röntgenrörets brännfläck. På detta avstånd beräknas intensiteten i p-rimärstrål- knippet vara cirka 50 r/minut. I mitten av januari 1947 _ d. v. s. drygt en månad efter det sagda arbetsteknik började _ märkte patienten, att höger pekfinger svullnad—e och blev lätt missfärgat och ömmande, Han behandlades av läkare. Så småningom fick han liknande förändring på vänster pekfinger. I början av feb- ruari föll nageln bort på höger hands pekfinger. Först då informerades läkaren om att patienten i sitt arbete blivit utsatt för röntgenstrålning. Patienten remit- terades via röntgenolog till radiumhemmet den 11 februari. Han hade då på ytter- sta tredjedelen av högra handens pekfinger en ytlig sårbildning. Ytterst på samma hands tumme förelåg även en ettöresstor blåsbildning. Vänstra handens pekfinger visade på yttersta delen fjällning av huden och sårbildning med cirka 1,2 cm diameter. Vänstra handens tumspets hade hornartad konsistens med sprickbild- ningar. Intet håravfall på handryggarna. Patientens blodstatus var normal.

Patienten fick konservativ behandling, Läkningsförloppet gick först hastigt men avtog sedan. I början av mars hade båda tummarna läkt och vänster pek— finger nästan läkt, medan däremot på högra handens pekfinger läkningen avstan- nat i nivå med den yttre delen av mellanleden. Nu syntes även något hårav- fall vid högra tinningsregionen. Efter 4 månader hade håret åter börjat växa. _— Då efter 2 månader såret på högra pekfingret ännu inte hade läkts, företogs en delamputation den 18 april. Amputationssåret hade emellertid ej läkt i juli 1947, varför en totalamput-ation gjordes. Patienten var sedan symptomfri till april 1948, då vänster pekfinger missfärgades blårött. Enär begynnande brand konstaterades, total-amputerades detta finger. Amputationsärret läktes normalt. Sedan oktober 1948 har patienten då och då varit öm i vänster tummes yttre del med sprickbild- ning. Patienten är fortfarande underkastad en viss kontroll. —— Fig. 2 visar skadans nuvarande omfattning.

Såsom exempel på hur små, ofta upprepade doser med tiden kan giva upphov till påtagliga lokala skador må följande anföras.

5. Vid besiktning av röntgenarbetet vid en tandläkarpraktik år 1946 konsta- terades, att en där anställd manlig tandläkare, född 1904, höll filmen vid expo- nering mellan 5 och 10 gånger per dag. Exponeringstiden var 2—4 sek. Mät- ningar visar, att handen vid en exponering kan ha erhållit 3—4 tr. Denna teknik hade använts i 5 år. Vid besiktningstillfället visade hans händer en kraftig rod- nad med hudfjällning samt blåsbildning och vätskeavsöndring. Vardera handen — han höll omväxlande med höger och vänster —- har enligt beräkningar totalt under de 5 åren erhållit cirka 15000 r. Tandläkaren upphörde med att hålla film-en och efter några månader hade reaktionen försvunnit, Han har ännu ej haft något recidiv. Differentialräkning å blodet visade förekomst av patologiska lymfocyter. Givetvis hade denne tandläkare själv konstaterat förändringarna på händerna, men han hade ansetts vara överkänslig mot någon av de i arbetet använda sub- stanserna. Han hade testats beträffande olika kemikalier, men man hade icke kunnat konstatera orsaken till skadan. Besvären var så allvarliga, att det ifråga— sattes huruvid-a han skulle kunna fortsätta inom sitt yrke. Se fig. 3—4.

Av de anförda exemplen får icke dragas den förenklade slutsatsen, att afficierade tillstånd skulle uppstå enbart inom direktbestrålade områden eller vara begränsade till dessas synliga delar. Vid handhavande av genom- trängande strålning måste beaktas dels bestrålningsdjupet, dels den ofta förbisedda, från den bestrålade delen av ett objekt 'i alla riktningar utgå- ende sekundärstrålningen. Man har sålunda att räkna med en viss sambe- strålning av i både djup- och sidled belägna vävnader eller organ, vilka kan vara både strålkänsligare och livsviktigare än huden och närmast därintill belägen vävnad. Ju större det sålunda bestrålade området är, desto större blir sannolikheten för att sådana ogynnsamma, ännu mestadels okända konstellationer av omständigheter skall uppstå, som kan utlösa en påtaglig skada. Sambestrålning av olika organ medför nämligen en komplicerad störning av ett fysiologiskt samspel, där en mängd avstämda kemisk—bio- logiska system spelar en utslagsgivande roll.

Såsom extrema men belysande exempel på det sagda kan anför-as föl—

Fig. 1 Fig. 2

Fig. 3. Fig. 4.

jande. I den i tabell 13 lämnade översikten över hudreaktionerna vid en- gångsbestrålning med olika doser på avgränsade områden har angivits, att sådana synliga men relativt svaga hudreaktioner som håravfall och lätt hudrodnad uppkommer i området 200—600 r. Vid en engångsbestrålning av hela kroppen däremot med den högsta av dessa doser, 600 r, torde utan undantag döden följa. Vid 400 r skulle —— bortsett från blodreaktioner, som torde inträffa t. o. m. under 5 r — till en början i allmänhet icke uppträda några objektiva, kliniska symptom men väl en viss subjektiv trötthet, efter ett par veckor följd av förhöjd kroppstemperatur och därefter av en snabbt fortskridande försämring av allmäntillståndet. Man räknar med 50 procent dödlighet inom loppet av en månad. Den lägsta dosen i det ovannämnda dosområdet, 200 r, som på ett begränsat hudområde torde framkalla endast en skönjbar rodnad i kanske 5 procent av fallen, torde vid helkroppsbestrål- ning leda till döden i ungefär lika många fall inom loppet av sex veckor (jämför tabell 4 å sid. 39)).

De nämnda dosuppgifterna visar att, ehuru icke några synliga föränd- ringar såsom hudrodnad framkommit, avsevärda inre skador kan föreligga med till en tid endast relativt banala symptom såsom trötthet, måttlig temperaturförhöjning och blodbildsförändring. Det är givet, att både dessa symptoms tydlighet och skadans omfattning minskar med sjunkande strål- doser.

Det kan finnas anledning att fråga sig, om det överhuvudtaget finns någon bestrålningsgräns, under vilken inga biologiska förändringar inträf- far. Experimentellt har något sådant tröskelvärde icke kunnat påvisas. På strålskyddsfysikens område har också under det sista decenniet ägt rum en till synes obetydlig men karakteristisk nomenklaturförändring, som kan belysa frågeställningen. Man talade förr om en >>toleransdos», därmed un- derförstått att doser under ett uppgivet värde fördrogs av organismen. Den nu tillämpade motsvarande —— fyra gånger mindre — strålmängden kallas >>maximalt tillåten dos», varmed menas den högsta strålmängd, som kan tillåtas på en person i radiologiskt arbete, utan att denne löper någon vä- sentlig risk.

I detta aktuella lågdosområde, som är strålskyddsverksamhetens huvud- sakliga arbetsfält, är, som tidigare framhållits, möjligheten att diagnostiskt skilja de individuella fall.en av strålpåverkan och fallen av spontana rubb- ningar i organismens funktion för närvarande mycket liten, varför skade- problemets statistiska sida tills vidare måste träda i förgrunden. De indi— viduella symptomen är diffusa (trötthet, kanske huvudvärk, ökad mottag- lighet för infektioner etc.). Det enda objektivt fastställbara kriteriet är för— skjutningar i blodbilden, också denna dock underkastad spontana sväng- ningar. På samma sätt som tidigare några typfall av lokal strålskada be- skrivits mera ingående, skall här relateras ett typiskt fall av skada på de blodbildande organen såsom följd av allmän bestrålning.

6. Ett kvinnligt skrivbiträde, född 1920, tjänstgörande Vild skärmbiidsanläggning sedan 1942. Hon utförde där registreringsarbete samt hjälpte patienterna till rätta. Vid besiktning av anläggningen 1943 konstaterades att personalen, om befintliga strålskydd effektivt användes, erhöll en stråldos av cirka 0,4 r per vecka. Denna stråldos understeg den dos, man vid den tiden ansåg sig kunna medgiva för i radiologiskt arbete sysselsatta personer. Radiofysiska institutionen gav likväl fö- reskrift om största möjliga försiktighet, då det uppmätta dosvärdet var starkt be- roende av personalens arbetssätt. Röntgenanläggningen besiktigades åter 1945. Nu framgick att personalen på grund av ökad arbetsomfattning kunde befaras bli utsatt för en dos av cirka 3 r per vecka. Trots omedelbart ingripande från insti- tutionens sida för att få till stånd omfattande strålskydds-förbättringar visade skrivbiträdet vid blodkontroll den 31 augusti 1946: Hb 75 %, röda blkr. 3,9 milj., vita blkr. 2400. Diffe-rentialräkn'ing utvisa-de, att de flesta segmentskärniga leu- kocytenna var hypersegmenterade samt att pat-ologiska lymfocyter förekom. Kon- trol'lräkning av l'eukocyterrna gav den 2 september 3 200 och påföljande dag 3 500. Skrivbiträdet rekommenderades då av läkare vila i hemmet. Leukocyterna var den 17 september uppe i 4 300. Den 1 oktober hade hon följande blodvärden: Hb 70 %, röda blodkroppar 3,7 milj., vita blodkroppar 2 700. Den 10 oktober inladcs veder- börande på lasarett för leukopeni och anemi samt för vid benmärgsprov konsta— terad benmärgsskada. Hon utskrevs efter 3 veckor för vila på lan-det. Den 6 december var blodstatus: Hb 80 %, röda blkr. 4,0 milj., vita blkr. 5 800 och an- tydd hypersegmentation. Den 6 januari friskskrcvs patienten.

Undersökningar i USA har visat en ökad förekomst av leukemier hos ra— diologer. Enligt en för omkring tio år sedan publicerad undersökning be- fanns mortaliteten på grund av leukemi hos amerikanska läkare vara 1,7 gånger större än hos en delpopulation av den övriga befolkningen. Ytter— ligare ett par undersökningar bestyrker denna tendens. Vid en senare un- dersökning jämfördes en sampling radiologer med en av icke-radiologer, varvid de förra befanns ha en 8 gånger större leukemifrekvens än den för— väntade. —— Någon motsvarande iakttagelse rörande denna allvarliga blod— sjukdom har icke gjorts -i Sverige.

Mot bakgrunden av dels den allmänna förekomsten av blodförändringar, vilka som regel framkallas genom allmänbestrålning, och dels allmänska- dornas väsentliga andel i de inträffade skadefallen ställer man naturligen frågan, om de förändringar som uppstår vid allmänbestrålning har någon praktisk betydelse innan de nått det stadium, att de betraktas såsom ska— dor, eller med andra ord om de kan fastställas ha någon menlig inverkan i form av ned-satt vitalitet hos sysselsatta i radiolggiskt arbete. Frågans be- rättigande kan belysas av att djurexperimentella undersökningar har givit vid handen, att försöksdjur, som under längre tid utsatts för svag allmän- bestrålning, Visat sådana patologiska vävnadsförändringar som närmast er- inrade om generella åldersatrofier. Tidigt döda försöksdjur hade i regel dukat under av neoplasmier, atrofier eller infektioner, där den ökade sjuk— ligheten uppfattades som ett led i ålderssyndromet.

Den nyss ställda frågan har upptagits till behandling av arbetstidsutred— ningen i dess betänkande (SOU 195422 och 23), varvid man utgått från

att ett rationellt sätt att värdera strålningens påverkan är att mäta hälso- tillståndet. Såsom praktiskt mått för detta valdes att ange antalet sjukda- gar (under en tvåårsperiod), med förutsättningen att ett förhållandevis nära samband rådde mellan hälsotillståndet och sjukledigheten.

Uppgifter om denna införskaffades beträffande sammanlagt cirka 500 sköterskor och biträden i radiologiskt arbete med sådan fördelning inbör- des till antal och med avseende på ålder, att den motsvarade sammansätt— ningen av hela denna population i Sverige. Omfattningen av_deras sjukle— dighet jämfördes med en ungefär dubbelt så stor normalgrupps i icke—radio- logiskt arbete, varvid framgick att det existerade en uppenbarligen signi- fikant översjuklighet hos den radiologiskt arbetande personalen. För sjuk- sköterskorna förelåg en 20-procentig ökning, från 20,2 dagar till 24,3 dagar per tvåårsperiod, hos biträdespersonalen en 40-procentig ökning, från 23,6 till 33,2 dagar. Siffrorna gäller såsom genomsnitt för hela materialet, gi- vetvis med variationer i värdena men med konstant tendens vid undersök- ning av förhållandena vid ett alltefter arbetsomfattning etc. vid arbets- platserna grupperat material.

Det är uppenbart, att ett förhållande som det anförda bör underkastas en noggrannare analys än som varit möjligt inom arbetstidsutredningens ram, med hänsyn till det värde det kan äga för en vidare aspekt på strål- skyddsfrågan. Ofrånkomligt är emellertid, att det resultat som framkom- mit utgör en tillförlitlig analys av sjukledighetsförhållandena inom de grup- per, ur vilka materialet är hämtat. Såsom sådan är den av väsentlig bety- delse, i all synnerhet om enahanda förhållanden skulle visa sig råda även inom andra kategorier av i radiologiskt arbete sysselsatta. Dessas antal är nämligen förhållandevis stort. Antalet anställda i radiologiskt arbete ut- gjorde sålunda Vid utgången av år 1955 cirka 11 500, fördelade enligt föl- jande:

medicinsk röntgendiagnostik 3 300 personer medicinsk röntgentera-pi 250 odontologisk röntgendiagnostik 6 700 veterinärmedicinsk röntgendiagnostik 90 tekniskt röntgenarbete 400 vetenskapligt röntgenarbete 160 arbete med radioaktiva ämnen 600

Summa 11 500

För cirka 5 000 personer av dessa torde bestrålningsförhållandena vara jämförbara med dem, som förekommer i det av arbetstidsutredningen un- dersökta personmaterialet.

Till sist må beträffande de genetiska skadorna följande anföras. Tidigare har undersökningar angående strålinducerade mutationer utförts på växter och djur, på grundval av vilka extrapolationer gjorts till de förhållanden

som kan gälla människor. De resultat, man därvid ansett sig ha kommit fram till, har än betecknats såsom överdrivna, än såsom underskattade. Med hänsyn till det skiftande värde man tillerkänt dessa beräkningar har kommittén funnit sig här icke böra upptaga dem till närmare granskning.

Under år 1955 publicerades två amerikanska arbeten, som med anknyt- ning till förekommande praktiska frågeställningar belyser strålningens humangenetiska verkningar genom undersökning av förekomsten av de— fekter hos barn till radiologer. Båda undersökningarna har givit resultat i samma riktning. Delvis har de också oberoende av varandra kommit att bearbeta ett och samma grundmaterial. Endast den större av undersök- ningarna har dock givit ett i vissa fall statistiskt sägande resultat. Såsom grund för denna förelåg uppgifter från cirka 2 200 manliga radiologer och cirka 1 600 manliga icke-radiologer såsom normalmaterial. Antalet födslar, som utgör underlag för beräkningarna, är för de två grupperna cirka 6 000 respektive 4 200.

Vid undersökningen framgick en svag, i några fall statistiskt signifikant men för olika typer av iakttagelser (på ett undantag när) samstämmig ten- dens till abnormiteter hos första generationens barn. Den kraftigast mar- kerade skillnaden förelåg beträffande hjärt-, kärl— och blodanomalier. som förekom till 14,4 procent hos exponerade personers barn mot 7,9 procent hos normalmater-ialets.

Undersökningar av detta slag är givetvis av största betydelse och bör för- anleda strålskyddsfrågans behandling även ur andra synpunkter än de ti- digare gängse och här huvudsakligen relaterade.

I Sverige utfördes under år 1955, frånräknat skärmbildsundersökningar, cirka 1,5 miljoner röntgenundersökningar. Den genomsnittliga årliga ök— ningen av dessa undersökningar är 6 a 7 procent vartill bör betonas, att undersökningarna undergår en ständig utveckling från enklare till mera komplicerade och tidsödande. Detta har skapat ett ökat behov av skydds- åtgärder ieke blott för personalen i radiologiskt arbete utan även med hän- syn till patienterna. Det är nämligen angeläget att strålningsmässigt sett skonsammare arbetsmetoder utarbetas på grund av de faror, som kan vara förenade med en allmänt ökad bestrålning av större befolkningsgrupper. Detta problem är detsamma, som på senare år stått i förgrunden vid dis- kussionen av strålningsriskerna vid en vidsträckt användning av atomkraf- ten som energikälla.

De hittills gjorda erfarenheterna av strålskadornas omfattning belyses ur skilda synpunkter av tabell 14 och diagram 1.

Tabell 14 utgör ett utdrag ur uppgifter från radiofysiska institutionens årsredogörelser åren 1942—1946 utvisande antalet under respektive år iakt- tagna lokala strålpåverkningar av i regel lättare slag (erythem, epilation, atrofi). Observationerna härrör från läkare eller tandläkare, som arbetat

med händerna oskyddade i röntgenstrålknippet genom att exempelvis repo— nera benbrott under genomlysning eller hålla filmer vid exponeringar. Vid sådana tillfällen utsättes som regel vederbörande också för en allmänbe- strålning genom sekundärstrålningen från patienten. Av de observerade sammanlagt 62 fallen var 52 även förenade med någon typ av onormal blod- bild, till övervägande del morfologiska förändringar hos de vita blodkrop— parna.

Tabell 14. Lättare lokala strålpåverkningar hos läkare och tandläkare

Å Antal fall av r strålpåverkan 1942 20 1943 20 1944 15 1945 2 1946 5 Summa: 62

Efter år 1946 har någon motsvarande statistik icke förts, enär förhållan— dena genom tillsynsverksamheten sanerats så att ett dylikt onödigt ta- gande av risker praktiskt taget försvunnit. En viss bild av utvecklingen på området erhålles dock genom uppgifter ur de för sökande till eller för an— ställda i radiologiskt arbete gängse läkarintygen, som skall innehålla upp- gifter om hudstatus. Av t. o. 111. år 1955 inkomna cirka 20 000 intyg inne- håller omkring 2 procent anmärkningar om särskilda iakttagelser på hu- den hos nyanställda, medan ungefär 4 procent innehåller sådana anmärk— ningar beträffande i radiologiskt arbete redan anställda. Det synes dock vara tveksamt, om icke denna ökning till väsentlig del beror på en glidning mot skärpt bedömning sedan vederbörande blivit anställd i arbetet.

Diagram 1_ åskådliggör den relativa förekomsten av olika typer av blod- bildsförändringar vid arbetsplatser med arbete i olika riskklasser, där risk- klass I omfattar anläggningar med tillfredsställande skyddsanordningar och föga omfattande arbete och klass IV huvudsakligen medicinska radiologiska anläggningar med diagnostiskt arbete.

I en särskild bilaga till betänkandet (Bilaga I) lämnas kortfattade redo- görelser för de fall av strålskada eller misstanke om strålskada hos perso- nal i radiologiskt arbete, vilka under den hittills bedrivna tillsynsverksam- heten t. o. m. utgången av år 1955 kommit till radiofysiska institutionens kännedom, antingen efter anmälan till riksförsäkringsanstalten beträffande yrkesskada eller i samband med besiktningar, anmälan direkt till insti- tutionen etc. Totalt redovisas ett 70-tal kända fall, av vilka cirka 80 pro- cent avser personal i medicinskt eller odontologiskt radiologiskt arbete samt

Diagram 1. Frekvensen av blodbildsförändringar i olika riskklasser vid radiologiskt arbete

—- Hypelsegmennlien — Relativ uranulacytopenl --— Patologusha lymtocyur --- Vinstertörskiulninq

...— Rolltlv granulocytos , (reo personer)

(716 personer)

JO

.. . 0 E

; "'"- : | : r'—-*l _— Anemn Leukocylos

:. ; 10 | | : l ---- Luuiocylnpem ---- Basel-l.

; : | | '- 3 | ' _l——+ ' (715 personer) (HS personer)

,, , | | | — 0 | | I ' ,.-- _ | | | ' | 'i E ,...—J | | ' ' | $'"—| ! ' | = m | | l ______ J | . :l 'i'—", ' = : | | | ' ' ' i 0 J ' l l : | | | $'"" |." |__-” | | '____J | ; | || | | (i | I. ______ J | A ——- :

__ . | J ' F J r—-" |. | | i '

X I | || | | | | | ._ _... _..- I. | | | | J |" Ul | 1 | ]

numasu ! ll lll N I II lll lv [ ll ||| tv | || lll [I o..—o. nu.—..

Diagram 1. Diagram visande sambandet mellan procentuell förekomst av vissa blodbilds- förändringar och strålrisk. Gränserna för registrering har varit såsom anemi för män (4,0 mill. röda blkr. och (80 % Hb samt för kvinnor resp. 3,5 mill. och 75 %, såsom leukocytopeni och leukocytos resp. (4 000 och > 10000 leukocyter per mm3, såsom rc— lativ granulocytopeni och granulocytos resp. > 45 % och ( 17 % lymfocyter, såsom vänsterförskjutning >5 % stavkärniga celler och såsom basofili >1 % basofila celler.

10 procent personal i radioterapi. Av 56 fall som anmälts till riksförsäk- ringsanstalten har 38 (68 procent) enligt erhållna uppgifter godtagits så- som berättigande till. ersättning, medan uppgifter om utgången saknas i 5 fall.

Ungefär 60 procent av samtliga kända skadefall avser allmänskador och omkring 40 procent lokala skador. I några få fall har dock _kombinerade lokal- och allmänskador konstaterats. Att så ej skett i större omfattning beror sannolikt på att i sådana fall där lokal skada iakttagits denna tilldra- git sig uppmärksamheten —i så hög grad, att undersökning beträffande even- tuella allmänskador försummats. Härav följer att allmänskadornas andel i det totala antalet strålskador troligen är större än vad de nyss angivna pro- centtalen utvisar.

C. Strålrisker i det moderna samhället 1. Allmänna synpunkter

Ehuru en mera ingående kännedom om den joniserande strålningens skadeverkningar på den mänskliga organismen så småningom förvärvats,

är många av de fundamentala orsakssammanhang, som föranleder upp- komsten av strålskador, alltjämt okända. Svårigheten att skydda sig mot strålningens skadeverkningar sammanhänger även med att strålningen icke är förnimbar för sinnesorganen och att en tillräckligt noggrann kontroll av erhållna stråldoser ännu i många situationer är ogenomförbar.

Behovet av kontroll över och reglering av användningen av joniserande strålning måste självfallet bedömas med utgångspunkt från den känne- dom om och de erfarenheter av strålningens natur och verkningar, som man i dagens läge har. Det är emellertid härvid nödvändigt att taga hän- syn även till sådana skyddsbehov, som med största sannolikhet kan förut— sättas bli aktuella inom överskådlig framtid. Icke endast den kvantitativa ökningen av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer, är i detta sammanhang av betydelse, utan även de större .strålmängder, nya strålslag samt nya användningsmöjligheter för strålningen, som i ökad takt ställes till förfogande inom medicin och teknik, måste sålunda upp- märksammas. Särskilt är det angeläget att beakta den fortskridande ut- vecklingen på atomenergiområdet. Även i vårt land är läget beträffande energiförsörjningen sådant (se 1955 års atomenergiutrednings betänkande SOU 1956:11), att atomreaktorer kommer att få en snabbt växande bety- delse i landets energihushållning. En ofrånkomlig förutsättning för denna utveckling är att strålriskerna bemästras, så att ej väsentligt större befolk- ningsgrupper än nu blir utsatta för skadliga verkningar av joniserande strålning.

Kvantitativt har de anläggningar, där joniserande strålning förekommer, visat en markant stegring under senare år. Tabell 7 å sid. 62 visar, har antalet anläggningar av olika slag, över vilka radiofysiska institutionen utövar tillsyn, ökat sedan tillsynsverksamheten startades år 1941. Av tabellen framgår, att antalet röntgenapparater för diagnostik, teknisk röntgen m. m. ökat från knappt 2 300 år 1941 till över 5 000 år 1955, medan antalet röntgenanläggningar för samma ändamål stigit från cirka 2 000 till närmare 4 400. Apparaterna för rön'tgenterapi har under motsvarande tids— period ökat från omkring 90 till 180. Antalet laboratorier, där arbete med radioaktiva ämnen bedrives förhöll sig'i stort sett oförändrat vid omkring 50 under krigsåren för att därefter, särskilt efter 1949, visa en markant stegring till betydligt över 200 år 1955. Medan tillväxten av antalet rönt- genapparater under den berörda 14-årsperioden försiggått i tämligen jämn takt och i stort sett inneburit en fördubbling, har anläggningarna för arbete med radioaktiva ämnen under samma tidsperiod sexdubblats. Den snabba och tidvis språngartade utvecklingen på detta område visas också av upp- gifter från de stora producenterna av radioaktiva isotoper utomlands, enligt vilka den i FN:s regi hösten 1955 hållna konferensen om fredlig användning av atomenergi kraftigt stimulerat användningen av radioaktiva isotoper. En liknande ökning har observerat-s i vårt land.

Bland de strålriskproblem, som mot bakgrunden av den fortgående ök— ningen av verksamheten på området för radiologiskt arbete förtjänar att särskilt uppmärksammas, vill kommittén nämna följande.

1. Man har numera en tämligen god uppfattning om vilka åtgärder, som erfordras till skydd mot grava strålskador. Frågan om förhindrandet av dylika skador hos anställda och andra vid radiologiskt arbete måste i prin— cip lösas på motsvarande sätt som vid andra slag av allmänfarlig verksam- het, nämligen genom effektiv övervakning och tillsyn över att meddelade skyddsföreskrifter iakttages. Antalet skador på grund av olyckshändelser och försummelser måste emellertid vid arbete med joniserande strålning, liksom på andra områden, befaras komma att stiga, allteftersom använd- ningsområdet för strålningen vidgas och antalet personer, som sysslar med densamma ökar.

2. Man har kommit till insikt om att även mycket små strålkvantiteter har biologiska verkningar, vilka åtminstone hos vissa individer får anses som skadliga. Kännedomen om dessa verkningars natur och farlighetsgrad samt de omständigheter, som reglerar deras uppkomst och fortskridande, är dock alltjämt mycket ofullständig. Det är exempelvis känt, att även mycket små stråldoser kan giva upphov till en blodbildsförändring, som läkaren anser onormal, men man är ännu icke i stånd att med tillfreds- ställande säkerhet bedöma, vad en sådan förändring betyder ur hälsosyn- punkt. Själva begreppet strålskada är sålunda här svävande och beroende av de resultat den medicinska forskningen kan nå i framtiden.

3. Tidigare har den joniserande strålningen handhafts huvudsakligen av fackkunniga personer, läkare, fysiker m. fl., under det att man kan räkna med att framförallt radioaktiva ämnen _i framtiden kommer att få mera mångsidig användning till gagn i det praktiska livet även för en större allmänhet. Härigenom torde riskerna för misstag och olyckshändel- ser öka.

4. Med atomenergiens utnyttjande och den tilltagande användningen av radioaktiva isotoper torde riskerna ökas för att radioaktiva ämnen inkom- mer och upplagras i kroppen. Konstaterandet av förekomsten i kroppen av små kvantiteter sådana ämnen innebär i många fall avsevärda mättekniska svårigheter. Frågan om vilka mängder, som under olika omständigheter kan anses såsom farliga, är mycket komplicerad och kan för närvarande icke besvaras tillfredsställande.

5. Riskerna för genetiska verkningar måste beaktas även vid mycket små stråldoser per individ. Invånarna i kulturländerna utsättes numera för be- strålning i avsevärt större omfattning än för endast ett par decennier se— dan, och det kan förutsättas, att per individ erhållen stråldos ytterligare kommer att stiga. Riskerna för genetiska skador bör ses mot bakgrunden av att produktionen av radioaktiva ämnen i världen inom de allra närmaste åren kan beräknas bli miljontals gånger större än för ett kvartssekel sedan.

Även om huvuddelen av denna produktion kommer att ligga bunden vid atomenergianläggningarna, varvid den under normala förhållanden icke lärer medföra några särskilda strålrisker för befolkningen i gemen, kan även tillgången på radioaktiva ämnen för praktiskt bruk Väntas bli mångdubb- lad.

Konsekvenserna i fråga om genetiska verkningar av ett atomkrig faller utanför ramen för strålskyddskommitténs utredning. I sammanhanget för- tjänar emellertid framhållas, att verkningarna av det aktiva nedslaget från de nu pågående experimenten med atomvapen även vid en fredlig utveckling ger anledning till stor vaksamhet med hänsyn till de risker som kan vara förbundna med en höjning av den allmänna aktivitetsnivån.

Ifråga om de genetiska verkningarna är det väsentliga icke de stråldoser, som under förhållandevis kort tid mottages av ett begränsat antal personer, utan den strålning, som stora befolkningsgrupper kan komma att utsättas för under de närmaste generationerna. De skadliga verkningarna av en all— mänt ökad bestrålning kan icke annat än undantagsvis förväntas giva sig tillkänna efter månader eller är utan först efter långa tidsperioder. Ett bortseende från riskerna för genetiska skador under åberopande av att man i dagens läge har endast ofullständiga insikter om strålningens gene- tiska verkningar kan få ödesdigra konsekvenser ej endast för enskilda in— dividers intressen utan för framtida generationers hälsa. Vi står här inför en väsentlig fråga, som måste bli föremål för en allsidig objektiv utredning, där ett samarbete på lång sikt mellan radiofysiker, radiobiologer, genetiker och radiologer synes nödvändigt.

2. Utvecklingstendenser

a. Röntgenapparater

Beträffande röntgenstrålarnas användning för diagnostiska ändamål in- om medicin, odontologi och veterinärmedicin har utvecklingen så tillvida nått en viss grad av stabilitet, som användningsmöjligheterna här är täm- ligen vål avgränsade. I och med sjukvårdens vidare utbyggande får man dock sannolikt räkna med ett fortsatt ökat behov av röntgenapparatur för diagnostiska ändamål. Vad som på förevarande område främst ger anled- ning till farhågor ur strålskyddssynpunkt är en tendens att tillgripa rönt— genfotografering och genomlysning som hjälpmedel vid diagnostiseringar i en omfattning, som åtminstone på längre sikt kan få konsekvenser med av— seende på de genetiska verkningarna. Riskerna härför framgår av att de strålmängder, som patienter vid röntgendiagnostik och röntgenterapi i vårt land för närvarande på en bestrålningsdag erhåller, beräknas uppgå till om— kring en kvarts miljon r inom diagnostiken och lika mycket inom terapien. En viss återhållsamhet framstår här som ett angeläget önskemål.

Den tendens, att inom röntgendiagnostiken höja driftsspänningen i för-

ening med den ökade användningen av omfattande serier av röntgenbilder, som förekommit under de senare åren, torde i detta sammanhang kräva särskilt beaktande. Varje ny röntgendiagnostisk undersökningsmetod bör bli föremål för bedömande även ur strålskyddssynpunkt. _

Röntgenterapiens strålskyddsproblem avser såväl doserings- som strål- skyddskontroll. Nya behandlingsmetoder med anlitande av apparater för extremt höga spänningar (högvoltterapi), som i viss omfattning tagits i bruk i utlandet, kommer sannolikt att få användning även i vårt land. På grund av de stora kvantiteter genomträngande strålning, som erhålles från dylika apparater (se nedan under partikelacceleratorer), kräver framför allt kontrollen över de doser, som patienterna erhåller, särskild uppmärk- samhet. Anläggningarna är emellertid förenade med så höga anskaffnings— och driftskostnader, att de icke torde komma att tagas i anspråk annat än vid de större radioterapeutiska klinikerna. Vid jubileumsklinikerna kan anläggningar för högvoltsterapi beräknas komma till stånd redan inom de närmaste åren.

I fråga om röntgenstrålningens användning inom tekniken må framhål- las, att de tekniska röntgenanläggningarna under de senaste tio åren ökat från omkring 60 till inemot 150 eller med i stort sett 250 procent. Inom industrien användes röntgen i stegrad omfattning, bl. a. för kontroll av svetsfogar och av gjutgods, t. ex. inom flygplans'industrien, vid brokonstruk- tioner etc., för material- och konstruktionskontroll, livsmedelskontroll, fin- struktur- och texturundersökningar samt löpande fabrikationskontroll. En övergång till radioaktiva substanser som ersättning för eller komplement till röntgenapparater kan dock komma att minska de sistnämndas använd— ningsområde. Högenergetisk röntgenstrålning kan också beräknas få an- vändning vid industrier i vårt land inom de närmaste åren.

Strålskyddet vid industriröntgen kan i de flesta fall göras tillfredsstäl— lande, varför man inom detta område ej torde ha anledning till några mera allvarliga farhågor för framtiden. För speciella ändamål kommer dock säkerligen nya metoder att införas, vilka tarvar omfattande undersökningar och kontroll av strålskyddsanordningarna.

En särskild kategori ur risksynpunkt utgör vissa tekniska anordningar såsom elektronmikroskop, likriktarrör, televisionsapparater m. fl., vilka alstrar röntgenstrålning utan att denna brukas utanför apparaturen, Be- träffande sådana anordningar är det viktigt, att utvecklingen ur strålskydds- synpunkt noggrant följes, framför allt med hänsyn till den stora spridning dessa anordningar kan väntas få.

Sammanfattningsvis kan i fråga om röntgenstrålarnas användning inom läkekonst och teknik sägas, att strålriskerna varken för de anställda i rönt— genarbete eller för utomstående för närvarande är eller sannolikt i en nära framtid kommer att bli av den karaktär, att de ger anledning till några allvarliga bekymmer, ehuru en fortlöpande sakkunnig kontroll är förut-

sättningen för bibehållandet av goda strålskyddsförhållanden i radiologiskt arbete. Vissa nya typer av anläggningar och förfaranden kräver dock skärpt uppmärksamhet ur strålskyddssynpunkt. Inom sjukvården får vid en fort- satt stegrad användning av röntgen för behandling och diagnostik icke bort- ses från de genetiska riskerna. Någon form av central registrering av de stråldoser patienterna erhåller kan härvid bli nödvändig.

Vid ett försök att bedöma den framtida utvecklingen inom röntgen— tekniken får icke förbises en faktor, som kan bli av väsentlig betydelse. Genom den ökade tillgången till radioaktiva ämnen kommer allt flera an- vändningsområden för genomträngande strålning att bli aktuella. I vissa fall torde man då, såsom för övrigt redan hänt exempelvis beträffande vissa typer av tjockleksmätare för plåt, komma att finna, att röntgenstrål- ning är att föredraga framför radioaktiv strålning. Sålunda torde atom- energiforskningens utveckling sannolikt komma att medföra nya metoder även inom röntgentekniken. Den omständigheten att vissa mellanregister i genomträngningsförmåga är sällsynta eller helt saknas bland de många slag av strålning, som erhålles från olika radioaktiva ämnen, stödjer detta antagande.

En ytterligare fördel har röntgenstrålningen även genom att den upphör, då strömmen till apparaten brytes. Va-d detta vid jämförelse med radioak- tiva ämnen betyder ur strålskyddssynpunkt torde framgå av vad som an- föres i fortsättningen, icke minst med avseende på strålriskerna från radio— aktiva avfallsprodukter.

b. Partikelacceleratorer

Partikelacceleratorerna (cyklotronen, betatronen, synkrotronen, synkro- cyklotronen, lineäracceleratorn m. fl.) används i främsta rummet för forsk- ningsändamål men har på sistone tagits i bruk även inom strålterapien och industrien. I Sverige finns för närvarande ett mindre antal acceleratorer vilka uteslutande är avsedda för forskningsändamål. Ytterligare accelera— torer planeras. Såsom nämnts hyses vid jubileumsklinikerna planer på att anskaffa en accelerator för strålbehandling.

Partikelacceleratorerna medför väsentliga strålrisker på grund av den alstrade röntgenstrålningens eller neutronstrålningens stora genomträng- ningsförmåga samt på grund av partikelstrålningen och av strålningen pro— ducerade radioaktiva ämnen. Riskerna är starkt varierande, och en nog- grann strålskyddskontroll är erforderlig. Strålskyddsfrågorna vid accele— ratorer för extremt höga energier fordrar särskild uppmärksamhet icke minst på grund av den ofullständiga kännedomen om de strålningseffekter, som därvid uppkommer.

Den framtida utvecklingen av partikelacceleratorerna kommer med största säkerhet att gå mot allt högre energier, en omständighet av stor betydelse för den kärnfysikaliska forskningen. Den praktiska användningen synes

dock främst på grund av de höga anläggningskostnaderna bli relativt he- gränsad, även om vissa typer, t. ex. van de Graaff—maskinen, tagits i bruk för industriella ändamål.

c. A tomreaktorer

Beträffande atomreaktorernas princip, den väntade användningen av reaktorer i vårt land samt med reaktordriften förbundna säkerhetsfrågor hänvisas till atomenergiutredningens betänkande med förslag rörande atomenergien (SOU 1956:11, sid. 13, 39 och 90), liksom beträffande de vik- tiga bedömanden, som måste göras vid fastställandet av förläggningsplats för reaktorer. I sistnämnda fråga har strålskyddskommittén till utredningen haft tillfälle att framföra sina synpunkter. Här skall endast erinras om att de väsentliga riskerna i samband med reaktorer härrör från de starkt radio- aktiva klyvningsprodukter, som under driften bildas i reaktorernas bränsle— element och som vid en olyckshändelse kan frigöras. I princip kan två vägar väljas för att minska dessa risker. En möjlighet är att undan för undan avlägsna de under driften bildade radioaktiva klyvningsprodukterna och därigenom förhindra en med tiden ökad koncentration av dessa ämnen i reaktorn. En förutsättning för detta förfaringssätt är användning av ett flytande bränsle, ett ännu svårlöst problem. Den andra möjligheten att minska riskerna från den inneslutna radioaktiviteten består i att för— hindra att aktivitet från reaktorn vid en olycka kommer ut till omgiv- ningen genom att reaktorn förläggs i en gas— eller trycktät byggnad. Det förtjänar att framhållas, att ingendera lösningen helt eliminerar riskerna för omgivningen och att strålskyddsåtgärder under alla omständigheter måste vidtagas för den kring reaktorn verksamma personalen.

Riskmomenten kan nämligen indelas i sådana som framför allt berör själva reaktoranläggningens personal och sådana som berör befolkningen i reaktorns omgivning. Även vid normal drift måste förutsättas att reaktor- personalen kan bli utsatt för strålning från reaktorn under vissa arbets- moment, och personalen utsättes dessutom för risken att under speciella omständigheter få aktiva ämnen in i kroppen (interna strålrisker). Liksom annan i radiologiskt arbete sysselsatt personal måste reaktorpersonalen för- utsättas medvetet acceptera med sitt arbete förbundna risker, varvid natur- ligtvis är underförstått att dessa icke överstiger vad som av tillsynsmyn— digheten bedömts vara skäligt. Under normal drift beröres inte omgivningen till en reaktor av att denna är i gång. Endast för det fall, att radioaktivitet genom en olyckshändelse i stora kvantiteter kommer ut från reaktorn (>>reaktorn går ur kontroll»), kan omgivningen utsättas för skadeverk- ningar. Den omedelbara effekten av ett förbidrivande radioaktivt moln är relativt ringa. Om emellertid marken beläggs med radioaktivt stoft, kan området få lov att utrymmas, vilket bl. a. medför ekonomiska konsekven- ser. Ett sätt att minska dessa risker för omgivningen är naturligtvis en för-

läggning till en från bebyggelse avlägsen trakt, en lösning som emellertid bl. a. ur ekonomiska synpunkter många gånger kan vara mindre tillfreds— ställande.

Atomenergiutredningen (sid. 39) räknar med att den totala reaktoref- fekten i vårt land kommer att stiga från 100 MW år 1960 till 6 000—12 000 MKV år 1975. Såvitt nu kan bedömas, kommer reaktorer under denna tid att byggas i vårt land för att tillgodose den högre undervisningens och me- dicinens behov, för avancerad forskning och materialprovning innefattande också utveckling av nya reaktortyper (>>reactor experiment»), för olika in- dustriella behov (fjärruppvärmning, elproduktion, ånggenerering m. m.) samt ehuru sannolikt i mindre omfattning för framdrivning av fartyg.

De reaktorer, som kommer i fråga för den högre undervisningen respek- tive medicinsk terapi, blir troligen förlagda i närheten av existerande insti- tutioner och måste därför sannolikt redan av säkerhetsskäl bli av en själv— stabiliserande typ, som utesluter möjligheten av att reaktorn kan bringas att gå ur kontroll. Av ekonomiska skäl måste dessa reaktorer förutsättas bli utförda så att de utan risk kan betjänas av ett minimum av permanent personal. Icke minst på grund av dessa reaktorers uppgift i den högre undervisningen måst-e förutsättas, att arbetsrutinen noggrant följes av tillsynsmyndigheten, både i syfte 'att förhindra strålskador hos den vid reaktorn verksamma personalen och för att hos denna lägga en god grund för en riktig bedömning av med reaktordrift förenade strålskyddsfrågor.

Reaktorer med högt flöde för avancerad forskning och materialprovning representerar en annan ytterlighet med väsentligt större riskmoment. Reak- torer av de typer som här kommer ifråga fordrar för sin drift täta bränsle- elementbyten och därför mycket väl utbildad personal. I dylika reaktorer kan vidare en betydande produktion av radioaktiva isotoper väntas komma att äga rum liksom bestrålning av uran och torium för framställning av små kvantiteter plutonium och uran 233. Den hårda belastningen av reak- torn i detta fall, med ty åtföljande konsekvenser om belastningen plötsligt genom ett misstag häves, gör att en reaktor för sådant ändamål får anses medföra speciella risker och därför sannolikt måste förläggas till ett av- ski'lt område, eventuellt i en gas- eller trycktät byggnad. Omfattande service— organ blir erforderliga vid en reaktoranläggning av detta slag, i första hand för att skapa en garanti för att reaktorn kan köras utan störningar, i andra hand för att bemästra extraordinära situationer, innefattande t. ex. fel på bränsleelement, så att radioaktivitet kommer ut i det primära kylsystemet. Även om vid en dylik anläggning all driftspersonal måste förutsättas vara väl förtrogen med olika strålskyddsfrågor, är det ofrånkomligen nödvän- digt, att bland serviceorganen finns en inom strålskyddsområdet högt kva— lificerad grupp. En sådan grupp måste förutsättas vara kompetent att en- ligt i samråd med bl. a. strålskyddsmyndigheten uppgjorda planer leda arbetet på att eliminera konsekvenserna av en reaktorolycka eller motsva-

rande katastrofsituation i en kemisk anläggning för bearbetning av ämnen, som bestrålats i reaktorn.

Det normala radioaktiva avfallet från en reaktor av sistberört slag består huvudsakligen av aktivt kylvatten och jonbytare med aktivt innehåll samt av icke längre brukbara verktyg och anordningar, vilka aktiverats under sin användning i reaktorn och för vilka en strålskyddssäker förvaring rela— tivt enkelt kan anordnas. För extraordinära situationer av det slag som nyss antytts fordras långt mer omfattande arrangemang. Dessa torde kom— ma att vidtagas i nära anslutning till det avloppssystem som under alla förhållanden måste utföras för det radioaktiva avfallet från de till reak- torn hörande kemiska anläggningarna. Några allmänna synpunkter i strål- skyddsavseende på ett dylikt avfallssystem skall anföras längre fram.

Ännu finns icke någonstädes i världen en reaktor i bruk för industriell produktion i stor skala av atomenergi t. ex. i form av elektrisk energi, men ett flertal dylika anläggningar är utomlands under uppförande. I några fall har gången :därvid varit den att experiment med en reaktortyp först ut- förts i mindre skala, varefter, om försöken utfallit tillfredsställande, beslut fattats om uppförande av en anläggning i full skala (>>prototyp» eller »de- monstrationsreaktor»). Ur allmän säkerhets- och strålskyddssynpunkt är denna utveckling av stor betydelse. Praktiska försök i syfte att få allmän erfarenhet av driftsbetingelserna hos en ny reaktortyp kan innebära sådana riskmoment, att särskilda åtgärder måste vara träffade i syfte att eliminera riskerna för en olyckshändelse i samband med försöken, exempelvis genom att försöken förläggs till ett för ändamålet reserverat område, en reaktor- provningsstation. En dylik är i vårt land under uppförande vid Studsvik i närheten av Nyköping.

Uppkörning och idrifttagande av en prototypreaktor i full skala kan, om erfarenheter föreligger från egna eller utländska tidigare reaktorexpe— riment, väntas kunna äga rum med betydligt färre överraskningar än om sådan erfarenhet icke finnes. I syfte att bevara allmänhetens förtroende för den nya energikäl-lan kan det dock bli nödvändigt att också för reaktor— prototyper föreskriva extrema säkerhetsåtgärder, exempelvis i form av visst minimiavstånd till bebyggelse. I övrigt gäller dock om reaktorprototyper och i än högre grad för den serietillverkning eller de reproduktioner, som reaktorprototyperna kan ge upphov till, att de med dem förenade säkerhets- och strålskyddsproblemen är enklare än vad fallet är med avancerade mate- rialprovningsreaktorer eller reaktorexperiment. Den normala proceduren för bränslets handhavande kan förutsättas bli mycket rutinbetonad och med maskinella anordningar skötas på ett ur strålskyddssynpunkt tillfredsstäl- lande sätt. Om reaktorer av detta slag utrustas med möjligheter till reaktor— teknologiska experiment av olika slag, innebär detta dock en kraftig ökning av riskmomenten, varför driften i sådant fall fordrar långt mer kvalifice- rad personal. Detsamma är naturligtvis förhållandet, där—est en extraordi—

när situation skulle inträffa, t. ex. genom ett fel på kapslingen i ett bränsle- element, så att radioaktivitet kommer ut i det primära kylvattensystemet. Åtgärder för sådana och ännu mer katastrofbetonade situationer måste planeras i intimt samarbete mellan strålskyddssakkunniga bland driftsper- sonal'en och strålskyddsmyndigheten.

Den vikt, man i USA tillmäter strålskyddsarbetet, framgår av att 3 till 4 procent av de mycket höga driftskostnaderna för Atomic Energy Commis- sions anläggningar utgöres av kostnader för strålskyddspersonal. Utmärkta resultat har också nåtts i fråga om det praktiska strålskyddsarbetet, vilket särskilt markant kom till uttryck vid dekontamineringen år 1953 av den förolyckade NEX-reaktorn i Kanada, då endast en person erhöll större ex— tern årsdos (i det aktuella fallet 16,1 r/år) än vad som rekommenderats som övre gräns (15 r/år), trots att i fler-a fall personal måste arbeta 'i strålnings- fält, som var kraftigare än 50 r/timme.

Ur de strålskyddssynpunkter, som här närmast/är föremål för behand- ling är det angeläget, att den personal som svarar för reaktordriften på betryggande sätt bevisat sin förtrogenhet med allmänna rutinbetonade strål- skyddsfrågor. Än högre krav måste ställas på personal som skall ingå i servicegrupper i stånd att bemästra extraordinära situationer.

Det kan förutsättas, att de reaktorer, som under de närmaste 10 å 20 åren kommer att byggas i vårt land, kommer att utföras på sådant sätt att normalt inga eller endast obetydliga mängder aktivt avfall genom kylluft eller kylvatten sprides till omgivningen. Att förse dem med färskt bränsle innebär heller inget problem ur transportteknisk synpunkt. Under energi- utvecklingen i reaktorernas bränsleelement uppstår i dessa, som tidigare nämnts, starkt radioaktiva klyvningsprodukter. Av reaktorteknologiska skäl måste bränsleelementen befrias från dessa produkter, vilket sker ge— nom en kemisk process. Tekniska, ekonomiska och civilförsvarsskäl talar för att en dylik kemisk reningsanläggning får betjäna ett stort antal reak- torer. Även ur strålskyddssynpunkt är en koncentration att föredraga fram- för en utspridning av de kemiska anläggningarna till ett stort antal orter, där överallt speciella och mycket dyrbara anordningar måste vidtagas för att omhändertaga det aktiva avfall, som uppstår vid den kemiska behand- lingen av bränsleelementen.

Flera av de synpunkter, som förut anförts beträffande riskmomenten vid reaktorer, är tillämpliga också vid dessa kemiska anläggningar. En brand i en dylik anläggning kan sägas motsvara det fall att en reaktor går ur kontroll. Så måste t. ex. enligt uppgifter från utlandet för den händelse 10 g eller mera plutonium frigöres vid en eldsvåda avspärrningsåtgärder vid- tagas i vindriktningen. Vidare fordrar transporten av delvis utbränt och därigenom höggradigt radioaktivt bränsle från de kommersiella reaktoran- läggningarna till det centrala kemiska reningsverket noggranna Övervägan-

den i syfte att förhindra att skada åsamkas tredje man i samband med en transportolycka.

Även om oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet är ett visst problem också vid reaktoranläggningar, som icke är utförda för rening av bränsle- element, uppträder de verkligt omfattande problemen i detta avseende vid de kemiska reningsanläggningarna.

Den slutliga dispositionen av det aktiva avfallet måste ske under hän- synstagande till de bestrålningsrisker, avfallet i framtiden kan medföra för befolkningen. Kommittén har tidigare redogjort för den långvariga er- farenhet som under decennier vunnits av röntgen och radium och som möjliggjort uppställandet av internationellt antagna regler för de strål— doser, som i radiologiskt arbete verksam personal får utsättas för. Mot- svarande regler finns också angivna för maximalt tillåtna koncentrationer av radioaktiva ämnen i luft och vatten. Innan dessa talvärden kan använ— das vid disponeringen av aktivt avfall, måste man veta, hur mycket de skall reduceras med hänsyn till att de nu skall tillämpas på hela befolknings- grupper och icke blott på enstaka yrkesgrupper. Detta problem har av kommittén vberörts i det föregående (sid. 42).

Två helt skilda principer kommer till användning för oskadliggörande av aktivt avfall. Den ena går ut på en koncentration av avfallet till en liten volym och lagring av koncentratet under former, som ger full garanti för att ej t. ex. grundvattnet kontamineras. Den andra principen består i ut— spädning av avfallet i sådan grad att t. ex. havet kan användas som recipient utan att några strålrisker behöver befaras. I sådant fall är en noggrann kon- troll över blandningsförhållandena nödvändig liksom en kontinuerlig över- vakning av aktiviteten hos levande organismer i vattnet.

Den industriella utvecklingen har medfört, att vi accepterar, att våra vattendrag och den luft vi andas till en viss grad får förorenas av olika kemiska avfallsprodukter. Atomåldern skapar ett liknande problem. Även om vi är villiga att leva i ett samhälle, där strålningsnivån genom våra egna åtgärder höjts över den naturliga nivån, är dock problemet därmed icke löst, ty ej ens världshaven kan med nuvarande restriktiva uppfattning om toleransvärden förslå som recipient för de betydande mängder aktivt av- fall, som blir resultatet, då energiförsörjningen i framtiden till väsentlig grad baseras på atomenergi.

Den myndighet, som i framtiden skall svara för säkerheten på detta om- råde, får här viktiga uppgifter, bl. a. bestående i att fastställa toleransvär- den i luft och vatten samt att med de för det radioaktiva avfallet närmast ansvariga diskutera och fastlägga den slutliga disponeringen av olika slag av avfall.

De i jämförelse med tidigare använda kvantiteter naturligt radioaktiva ämnen enorma mängder radioaktiva isotoper, som produceras i atomreak- torer, kan användas för de mest skiftande ändamål. Inom naturvetenskap och medicin har de redan fått en mycket stor betydelse, och inom teknik och industri kan man förutse, att de under de närmaste åren kommer att få en snabbt ökad spridning. Så uppges t. ex. från USA, att antalet indu- striella förbrukare av radioaktiva isotoper stigit från 350 år 1951 till 1200 år 1955. Till den ökade användningen bidrager även isotopernas prisbillig- liet. Reaktorframställd radiokobolt (kobolt 60), som beträffande den ge— nomträngande strålningen ungefär motsvarar radium och har en halve- ringstid av fem år, kostar endast tusendelen så mycket som radium. Kobolt 60 till en mängd, som ifråga om den genomträngande strålningen är lik- värdig med ett gram radium, betingar sålunda för närvarande ett pris av cirka 50 kronor.

För Sveriges del torde den totala importen av radioaktiva ämnen för när- varande uppgå till inemot 100 curie per år. Enligt tillgängliga uppgifter importerades med flyg under tiden den l/ö—den 15/9 1956 10,6 curie, av— seende isotoper med kort halveringstid, fördelade på 158 leveranser.

Inom industrien kan radioaktiva isotoper framför allt användas för olika former av automatisk tillverkningskontroll, som lätt kan anpassas till be- hoven både inom den kemisk-tekniska och den mekaniska industrien. Bl. a. synes dc lämpade för och har i viss utsträckning redan tagits i anspråk för följande industriella ändamål.

Såsom fast strålkälla Radi-ograf'i för kontroll av gjutgods, svetsfogar m. m. Kontroll av tjockleken vid framställning av papper, plåt m. m. Kontroll av vätskenivåer i rör bl. a. inom kemisk-teknisk industri. Avlägsnan'de a-v elektrostatiska laddningar vid tillverkning av papper, textilier m. m. Sterilisering av livsmedel, apoteksvaror m. m.

Såsom rörlig strålkälla (genom tillsats av radioaktiva isotoper till gaser eller vätskor). Kontroll av vätskors (eller gasers) rörelse i rörledningar och blandningsrförhå'l- lande vuid tillförsel av vätska från olika rörsystem m. m. Undersökning av läc'kor i rörsystem bl. a. vid vatten- och avloppsledningar.

Såsom spårämnen För studium och kontroll av friktions-, nötnings- och d'iffusionsföreteelser m. 111. inom mekanisk industri. För kontroll av blandningar och kemiska reaktioner inom kemisk—teknisk il - dust-ri, vild anrikning av malm samt inom Ii'VSvmedlelsindustrien. För forskn'insgsarbeten vid industriens laboratorier.

Stora ansträngningar torde komma att göras för att finna nya använd— ningsområden för radioaktiva ämnen, speciellt sådana som extraheras ur använt reaktorbränsle.

Vid en starkt stegrad tillgång till radioaktiva ämnen måste uppmärk- sammas de strålrisker, som uppstår vid lagring, distribution och transport av isotoper. Redan en till synes obetydlig skada på en förpackning kan vålla risker ej blott för den personal, som har att handskas med densam— ma, utan även för omgivningen.

Såsom sammanfattning må anföras, att en starkt ökad användning av radioaktiva ämnen för olika ändamål kan förutses komma till stånd inom de närmaste åren och att försök torde komma att göras att finna avsättning för sådana ämnen även hos den stora allmänheten. De strålskyddsproblem, som i sådant fall uppstår, kommer sannolikt att framtvinga en omprövning av frågan om vilka stråldoser man måste acceptera för att ej hindra ut- vecklingen och tillgodogörandet av för individen och samhället nyttiga tekniska framsteg.

Icke endast vid atomenergianläggningar utan även vid andra anläggning— ar, där radioaktiva ämnen användes, uppstår radioaktiva avfallsprodukter. Frågan om skydd mot strålningen från dylikt avfall har hittills icke haft någon större räckvidd i vårt land. I framtiden måste dock detta spörsmål ägnas skärpt uppmärksamhet.

Vid radiumterapi behöver dock, åtminstone som denna behandlingsform bedrives i Sverige, endast mera sällan befaras att avfallsprodukter kan för- orsaka skador. Ett undantag utgör framställningen och användningen av radonpreparat, vilken dock knappast kan förväntas öka i någon väsentlig grad.

Avfall från sjukhus, där radioaktiva isotoper nyttjas, blir så starkt ut— spätt i avloppsvattnet, att, när det väl nått ut i de stora avloppsledningarna, strålriskerna i regel kan negligeras. Detsamma torde i allmänhet gä'lla bc- träffande avfallet från forskningslaboratorier och industrier, försåvitt icke de använda kvantiteterna ökas betydligt utöver dem som nu förekommer. Innan avfallet föres in i de stora avloppsledningarna, krävs dock att vissa försiktighetsmått vidtages.

Arbete med radioaktiv lysfärg, som förekommit i Sverige sedan årtionden tillbaka, förutsätter att försiktighet iakttages med infekterade instrument och avfall.

Hittills har frågan om radioaktivt avfall inom industrien knappast varit aktuell annat än beträffande den radiumhaltiga lysfärgen. De allt vanligare anordningarna för avlägsnande av elektrostatiska laddningar torde i all- mänhet icke medföra några allvarligare problem rörande avfallsprodukter. Förutsättningen är dock, att bl. a. kontroll utövas över hur i sådant arbete förfares med kasserade strålkällor. Elektrostatiska eliminatorer innehåller nämligen ofta strontium 90, som tillhör de farligare radioaktiva isotoperna.

Då såväl uran som torium utgör råmaterial för utvinning av atomenergi, torde brytning, bearbetning och anrikning av uran- och toriummalmer fram- deles komma att öka i hög grad även i vårt land. Uran och torium är natur— ligt radioaktiva ämnen, varför radioaktiva sönderfallsprodukter finns i de mineral, i vilka de ingår. Vid hantering av malmer med hög radioaktivitet kan risk föreligga för att radioaktiva ämnen sprides genom förorening av vattendrag och genom luftburet stoft.

FEMTE KAPITLET

Strålskyddsförslag

A. Den f örfattningsmässiga regleringen av strålskyddsverksamheten 1. Allmänna synpunkter

Före tillkomsten av 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. reglerades radiologiskt arbete i viss utsträckning av 1912 års arbetar- skyddslag och vissa andra författningar av mera generell karaktär på ar- betarskyddets område. Genom 1941 års lagstiftning fick ämnet för första gången en reglering, som tog hänsyn till de särskilda riskförhållanden m. m., vilka är förbundna med handhavandet av röntgenstrålar och radioaktiva ämnen. Härvid utvidgades lagstiftningen att omfatta även andra frågor än de arbetarskyddsrättsliga. Denna omständighet fråntog dock icke strål- skyddsfrågorna karaktären av att i väsentlig utsträckning vara arbetar- skyddsfrågor. Tvärtoom framhöll föredragande departementschefen vid fram- läggandet av förslaget till 1941 års lag (prop. nr 73/1941 5. 32), att spörs- målet i främsta rummet var en arbetarskyddsfråga och att de personer, vilka var sysselsatta med radiologiskt arbete, i betydande utsträckning föll under arbetarskyddslagens tillämpningsområde. Ett bedömande av strål- skyddsproblemen fordrade emellertid kunskaper och erfarenheter inom det strålningsfysi-ska området, vilka endast en specialist på detta område kunde antagas besitta. De ordinarie yrkesinspektörcrna ägde sålunda icke kom- petens att vid sin tillsyn giva upplysningar, råd och anvisningar till skydd mot strålfaran. Härjämte framhöll departementschefen, att frågan om skydd mot strålfaran vid arbete med röntgen och radioaktiva ämnen upp— ställde sig ävcn i fall, där arbetarskyddslagen icke var tillämplig. Särskilt underströks frågan om skydd för patienterna. Utanför arbetarskyddslagens tillämpningsområde föll vidare av enskilt praktiserande läkare och tandlä- kare bedrivet radiologiskt arbete samt det radiologiska arbete, som bedrevs för forsknings— och undervisningsändamål. Slutligen anmärkte departe- mentschefen, att skador kunde uppkomma av ett radioaktivt ämne, även om det icke användes i radiologiskt arbete. Dessa omständigheter i förening med det förhållandet, att bedrivande av radiologiskt arbete ansågs böra vara beroende av myndighets tillstånd och att sådant arbete befanns böra under- kastas periodisk kontroll av ett organ vid sidan av den enligt arbetarskydds- lagen verkande yrkesin-spektionen föranledde, att strålskyddsfrågorna upp- togs och reglerades friståendc från arbetarskyddsfrågorna.

Efter strålskyddslagens tillkomst har en utvidgad och till nutidens krav bättre anpassad arbetarskyddslagstiftning (1949 års arbetarskyddslag) trätt i kraft. Denna har utformats så, att den i möjligaste mån skall omfatta varje slag av verksamhet, offentlig som enskild. I fråga om arbete, som avses i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. skall dock arbetarskydds- lagen enligt 4 & sista stycket äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot annan skada än sådan, som orsakas genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne. Innebörden av nämnda bestämmelse har enligt vad kommittén erfarit i vissa fall blivit föremål för diskussion. Det har sålunda rått tvekan huruvida vissa allmänna bestämmelser i arbetarskyddslagen är tillämpliga även i fråga om radiologiskt arbete, t. ex. huruvida skyddsombud äger företräda arbetstagarna i strålskyddsfrågor.

Åtskilliga stadganden i arbetarskydd-slagen är så allmänt avfattade, att de utan ändringar eller i varje fall efter endast mindre justeringar skulle tillgodose kraven på fullgoda strålskycldsbestämmelser. Ett inarbetande i arbetarskyddslagen av de erforderliga strålskyddsföreskrifterna skulle ur flera synpunkter vara till fördel. Härigenom skulle sålunda vinnas större likformighet i bestämmelserna om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare i radiologiskt arbete och i annan verksamhet. Vidare skulle ett upprepande av vissa för det allmänna arbetarskyddet och strålskyddet gemensamma stadganden kunna undvikas. De särbestämmelser, som o-tvi- velaktigt erfordras på strålskyddsområdet, skulle kunna behandlas i ett särskilt kapitel av arbetarskyddslagen. Även intagande i nämnda lag av bestämmelser om skydd för tredje man — inom sjuk- och tandvården pa— tientskydd —»— skulle kunna försvaras, enär den nuvarande arbetarskydds— lagen i vissa hänseenden inbegriper personer, som icke är parter i det ar— betsförhållande, varå lagstiftningen främst grundar sig, exempelvis tillver- kare, försäljare och uthyrare av maskiner, redskap o.d.

Trots att Vissa skäl sålunda talar för ett inordnande av strålskyddsbe- stämmelserna i arbetarskyddslagen, är kommittén av den uppfattningen, att såväl de allmänna arbetarskyddsfrågorna som strålskyddsfrågorna vin— ner i överskådlighet och klarhet, om de sistnämnda regleras särskilt. En författning av så allmän karaktär och med så vidsträckt tillämpningsom— råde som arbetarskyddslagen kan knappast vara betjänt av att bemängas med särbestämmelser på ett så förhållandevis begränsat specialområde som strålskyddets. Samtidigt kan med fog hävdas, att arbetarskyddslagen icke är den rätta platsen för bestämmelser, vilka — ehuru i flertalet fall av klar arbetarskyddskaraktär reglerar även frågor av annan natur. Det kan befaras, att sistnämnda mycket viktiga frågor, vilka gäller bl.a. skyddet för tredjemansintressen o.d., undanskymmes, om de får sin plats i arbetar- skyddslagen. Genom den ökade användningen av radioaktiva ämnen inom industri m.m. och framför allt med hänsyn till den framtida utvecklingen på atomenergiområdet måste tredjemansskyddet ägnas alltmer skärpt upp-

märksamhet i strålskyddsarbetet. Då härjämte tillsynen på det radiologiska området med hänsyn till de specialkunskaper och erfarenheter i strål- ningsfysik som erfordras samt behovet av nära samarbete mellan tillsyns- och forskningsverksamheten på området enligt vad kommittén i det föl- jande utvecklar torde böra åvila särskild myndighet, kan även organisa- toriska skäl åberopas för att strålskydd-sverksamheten särregleras.

Kommittén föreslår således, att frågor om skydd mot joniserande strål— ning liksom för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och tillägg i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfattande, att den nuvarande lagen torde böra ersättas av en helt ny lag (strålskyddslag) .

Kommittén har vid utarbetandet av förslaget till ny strålskyddslag an- sett sig böra fasthålla vid de grundprinciper, på vilka den gällande lagen bygger. I huvudsak bibehålles sålunda de nuvarande bestämmelserna om tillståndstvång för bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radio- aktivt ämne samt om fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheten. På grund av den snabba utvecklingen inom det radiologiska verksamhetsområdet har dock ett smidigare förfarande och större anpassningsmöjligheter till nya förhållanden i vissa hänseenden an- setts erforderliga. I lagförslaget har därför huvudsakligen intagits endast mera allmänt avfattade bestämmelser. Genom dessa fastslås grunderna för strålskyddsverksamheten, under det att detaljregleringen avses skola om- besörjas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning eller av tillsynsmyndig- heten. Med hänsyn till de mycket varierande strålrisker, som förekommer vid olika typer av anläggningar och skilda slag av verksamhet, föreslås tillsynsmyndigheten få större befogenheter än tidigare att anpassa skydds- föreskrifter och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i det sär— skilda fallet, t.ex. i fråga om fastställande av besiktningsfrekvensen vid olika anläggningar.

Den stegrade användningen av radioaktiva ämnen har medfört krav på mera omfattande kontrollmöjligheter över handhavandet av dylika ämnen. Kommittén har på grund härav ansett sig böra föreslå tillståndsskyldighet för handel med radioaktiva ämnen samt förbud att till riket införa eller här förvärva eller Överlåta sådana ämnen utan särskilt tillstånd.

Då vissa former av radiologiskt arbete och befattning med radioaktiva ämnen numera reglerats i särskild ordning genom 1956 års atomenergilag- stiftning, har kommittén eftersträvat att såvitt möjligt samordna strål- skyddslagstiftningen med denna.

Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att så långt det varit möjligt redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen och andra närstående författningar av arbetar- skyddsrät'tslig karaktär.

Gällande lag. Giltighetsområdet för 1941 års lag begränsas dels av be- stämmelserna angående tillståndsskyldighetens omfattning, dels ock genom angivande av de kategorier människor och djur, som skall skyddas av de med stöd av lagen utfärdade strålskyddsföreskrifterna.

Enligt 1 5 i lagen erfordras tillstånd av medicinalstyrelsen för bedrivande av radiologiskt arbete eller innehav, utan samband med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne, överstigande viss myckenhet, som styrelsen äger fast- ställa. Med radiologiskt arbete avses härvid arbete, vari ingår bruk av rönt- genstrålar, alstrade vid en spänning av mera än 5 000 volt, eller radioaktivt ämne, överstigande den av medicinalstyrelsen fastställda myckenheten.

I förarbetena till lagen motiverades icke närmare gränsdragningen vid 5 000 volt. Däremot angavs noggrant i det förslag av styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond, varå lagen huvudsakligen grundar sig, den myc- kenhet radioaktivt ämne, som skulle komma till användning för att radio- logiskt arbete skulle anses föreligga. Föredragande departementschefen (prop. nr 73/1941 5. 40) ansåg emellertid, att bestämmandet av denna myc- kenhet borde överlåtas å medicinalstyrelsen. Härigenom skulle vinnas att, om av den praktiska erfarenheten ändring påkallades av de fastställda för- utsättningarna för att radiologiskt arbete skulle anses föreligga, sådan änd- ring kunde verkställas lned mindre omgång än enligt jubileumsfondssty- relsens förslag. Dessutom undvek man att hela-sta lagtexten med för lek- mannen ej förståeliga facktermer.

Konsekvensen av vad som sålunda, i enlighet med departementschefens förslag, stadgats är, att i lagen direkt angives, när radiologiskt arbete med röntgenstrålar skall anses föreligga, under det att lagen lämnar öppet vilken myckenhet av radioaktivt ämne som skall föreligga, för att lagen skall äga tillämpning. Medicinalstyrelsen har, senast i en kungörelse den 22 juni 1951 (Medicinalstyrelsens författningssamling nr 58/1951), fastställt be- rörda myckenhet. För radioaktivt ämne, som utsänder adstrålar, har myc- kenheten angivits till 0.05 millicurie, och för annat radioaktivt ämne till 0.5 millicurie, dock att för enbart innehav av radioaktivt ämne utan sam- band med arbete lagen skall äga tillämpning endast på'myckenheter, över- stigande tio gånger de ovan för olika ämnen angivna. Lagen skall ej heller äga tillämpning på radioaktivt ämne av så ringa koncentration, att de så- lunda för arbete respektive innehav angivna myckenheterna ej innehålles i ett kilogram substans.

I lagens 3 & stadgas, att medicinalstyrelsen såsom villkor för åtnjutande av tillstånd äger föreskriva skyldighet att iakttaga av styrelsen meddelade särskilda bestämmelser. Gäller tillståndet bedrivande av radiologiskt ar— bete, skall dessa bestämmelser avse att vinna största möjliga trygghet mot att skada genom inverkan av röntgenstrålar eller strålning från radioaktivt

ämne tillskyndas någon, som är sysselsatt i arbetet, person eller djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, eller någon, som tillfälligt uppehåller sig på arbetsplatsen. Är fråga om innehav av radio- aktivt ämne, skall bestämmelserna åsyfta att ämnet så förvaras, att ej skada tillskyndas någon genom de därifrån utgående strålarna.

I motiven till nyssberörda stadgande framhöll departementschefen, att de skyddsföreskrifter, som med stöd av lagen komme att utfärdas, och den kontroll, som skulle åvägabringas genom lagen, väl hade betydelse främst med hänsyn till de personer, som vore sysselsatta i radiologiskt arbete; ge- nom att de under längre tidsperioder dagligen utsattes för den bestrålning, som förekom vid ifrågavarande arbete, riskerade de i särskilt hög grad, att verkningarna därav skulle leda till skador, vilkas allvarliga karaktär må- hända yppades på ett alltför sent stadium. Men det syntes dock bestyrkt, att även bestrålning vid ett enstaka tillfälle kunde på grund av oförsiktig- het eller bristande kännedom om erforderliga skyddsåtgärder medföra ska- deverkningar. Uppmärksamhet borde därför ägnas åt att, då röntgen an— vändes vid undersökning eller behandling av patienter, åtgärder till före- byggande av röntgenskador bleve vidtagna. Det vore angeläget, att lagen icke blott finge arbetarskyddsrättslig karaktär utan även kunde tjäna såsom ett medel att bereda ökat skydd åt dem, vilka för medicinskt ändamål ut— sattes för bestrålning.

I detta sammanhang må erinras om den på grundval av 1956 års riks- dagsbeslut (prop. nr 78/1956) utfärdade lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Enligt 1 & nämnda lag må ej någon utan tillstånd av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förvärva, inneha, överlåta, bearbeta eller eljest taga befattning med uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom bränsle (atom- bränsle) i atomreaktor, eller förening vari sådant ämne ingår. Motsvarande gäller i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, förening vari sådant ämne ingår salnt atombränsle som an- vänts i atomreaktor. Samma tillståndsskyldighet stadgas i lagens 2 E för att uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning av nyssnämnda ämnen eller föreningar. I lagens 3 å stadgas förbud att utan tillstånd av Konungen eller myndighet Konungen bestämmer ur riket föra ämne eller förening som nyss nämnts eller mineral med halt av sådant ämne, vad som framställts av sådant ämne eller vara i vilken sådant ämne ingår. Vidare föreskrives (4 5) att vid tillståndet, som må gränsas till att avse Viss tid, må fogas de villkor som anses påkallade av säkerhetsskäl eller eljest ur allmän synpunkt samt att tillstånd må återkallas, om uppställt vill— kor icke iaktt-ages eller eljest synnerliga skäl föreligger härför. Tillsyn å ef- terlevnaden av vad i 1—3 55 stadgas samt av villkor som meddelats med stöd av 4 (5 skall utövas av den myndighet Kon-ungen bestämmer.

Atomenergilagens bestämmelser om tillståndsskyldighet beträffande be—

arbetning och utförsel av uran m. fl. ämnen och föreningar har huvudsak- ligen endast överflyttats från 9 kap. i 1886 års stenkolslag, i vilken bestäm- melser om statlig kontroll över utvinningen och användningen av uran in- fördes redan år 1945, sedermera kompletterade att avse även torium och beryllium. I övrigt är atomenergilagens bestämmelser nya.

Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstiftningen har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en samordning av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Härjämte har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergiens område och att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att utvecklingen inom landet sker under statlig tillsyn.

Oaktat bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för tillstånds- skyldigheten och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke åsyf— tats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den strål- skyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. I 5 5 andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens före- skrifter, kommer alltså tillståndsprövning och tillsyn att utövas enligt två skilda författningar.

Kommitténs förslag. Vid avgränsandet av strålskyddslagstiftningens till- lämpningsområde bör utgångspunkten vara, att lagstiftningen skall ha till uppgift att förebygga uppkomsten av skador på grund av joniserande strål- ning och, om sådana skador likväl uppkommit, möjliggöra deras upptäc- kande och avhjälpande på kortast möjliga tid. I princip skulle lagen med denna målsättning bereda skydd åt varje objekt för strålning. En på detta sätt utvidgad lagstiftning skulle emellertid nödvändiggöra en tillsynsverk- samhet av sådan omfattning, att både ekonomiska och organisatoriska hän- syn lägger hinder i vägen härför. En begränsning av strålskyddslagens till- lämpningsområde måste därför eftersträvas.

Att lagen i första hand skall tillgodose kravet på strålskydd för männi- skor är uppenbart. Såsom tidigare framhållits träder härvid skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, i förgrunden. På grund av deras dagliga vistelse i en miljö, där de utsättes för strålrisker, måste tillsyns- verksamheten i mycket hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbet-s- förhållanden som möjligt för dem och snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador hos dem. Endast för denna kategori får lagen karaktären av arbetarskyddslag.

Ino-m sjukvården är patientskyddet av stor betydelse vid sidan av per-

sonalskyddet. Under det att för personalens del strävan ständigt måste vara att nedbringa de erhållna stråldoserna till ett minimum, är läget dock ett annat för patienternas vidkommande. Framför allt vid strålterapi syftar ju behandlingen till att genom att utsätta patienten för viss bestrålning upp- nå ett önskat behandlingsresultat. Denna bestrålning har emellertid alltid en större eller mindre skadeverkan, dels genom den starka direkta strål— ningen på den friska vävnad, som finns i bestrålningsfältct, och dels ge- nom sekundärstrålning på kroppen i övrigt. Vid doseringen måste därför en avvägning göras mellan dessa skadeverkningar och det terapeutiska re— sultat bestrålningen avses giva. Endast den för vården ansvarige läkaren kan bedöma båda dessa faktorer. Ansvaret för avvägningen måste därför åvila denne. Den omständigheten, att läkaren kan behöva konsultera en fy- siker för utredning av bestrålningsmöjligheterna och uträkning av strål- dosen, ändrar icke detta förhållande. Ansvaret för att en i varje särskilt fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för behandlingen, d.v.s. som regel på den ansvarige läkaren.

Även inom diagnostiken utsättes patienten avsiktligt för viss bestrålning. Stundom kan strålkvantiteten även här vara avsevärd, varvid avvägnings- frågan blir densamma som vid strålterapi. Som regel är emellertid strål- doserna inom diagnostiken icke av sådan storleksordning, att de får be- tydelse, då det gäller en enstaka undersökning. Ehuru en enstaka röntgen- genomlysning eller exponering sålunda sällan medför risk för skadeverk- ningar, kan en patient, som vid skilda tillfällen utsatts för ett större antal genomlysningar eller exponeringar, på grund av den kumulativa effekten av mottagna stråldoser, tillfogas skador. På grund härav och med hänsyn till den allt flitigare användningen av joniserande strålning är det av stor Vikt, att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt.

De stråldoser som en patient utsättes för vid en strålbehandling eller en behandlingsserie skall såsom nämnts avvägas i förhållande till det med behandlingen avsedda syftet. Den totala stråldos som därvid gives kan ofta vara så stor ,att även på frisk vävnad kvarstående skada är oundviklig. Un— derkastas patienten sedermera strålbehandling, kanske på en annan sjuk— vårdsinrättning och för en annan sjukdom, kan de tidigare givna stråldo- serna lätt bli förbisedda. Det är nämligen för närvarande icke praktiskt möj- ligt att på annat sätt kontrollera, om en patient tidigare utsatts för strål- ning i annat sammanhang, än att läkaren i samband med behandlingen till- frågar patienten härom. Har patienten tidigare undergått strålbehandling eller mera omfattande röntgenundersökning, kan han tillfogas allvarliga strålskador vid även måttlig ytterligare bestrålning.

I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrål- ning, vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesikt— ningar m.m. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts

någon för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldo- sernas bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfat- tande och dyrbart anmälning—s- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra föreslå, att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare, något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kom- mitténs uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för varje patient.

Vad kommittén nu anfört i fråga om patienternas särställning i strål- skyddshänseende och den omständigheten, att vid bestrålning av dem hän- syn måste tagas även till andra faktorer än de rent strålskyddsmässiga, utgör enligt kommitténs bestämda uppfattning intet skäl för att strålskydds- lagen ej skall vara tillämplig på patienterna i den bemärkelsen, att lagen skall ha till ändamål att bereda dem bästa möjliga skydd mot skador, som ej av läkaren bedömes nödvändiga för att nå syftet med undersökningen eller behandlingen.

Som regel föreligger i alla former av verksamhet, där joniserande strål- ning förekommer, så stora risker, att särskilda åtgärder erfordras till för- hindrande av skadeverkningar även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radiologiska arbetet. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsförmåga och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, att en utomstående kan löpa risken att utsättas för en strålskada utan att ens vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsområde. På grund härav måste strålskyddsverksamheten nödvän— digtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för tredje man. I praktiken har den nuvarande lagen givits en sådan vidare tillämp- ning, oaktat skyddet formellt begränsas till >>någon, som tillfälligt uppe- håller sig på arbetsplatsen». Strålskyddslagstiftningen bör för framtiden principiellt ha till uppgift att bereda skydd åt alla människor.

Enligt gällande lag skall personer och djur, som är föremål för radio— logisk undersökning eller behandling, tillförsäkras lika skydd mot strål— skador. Givetvis uppkommer inom veterinärmedicinen samma avvägnings- frågor vid strålterapi och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Det måste emellertid beaktas, att målet för den terapeutiska behandlingen icke helt sammanfaller i fråga om människor och djur. Visserligen är det pri— mära målet i båda fallen ett fullständigt tillfrisknande. Vid behandling av människor åligger det dock läkaren att, om detta mål icke kan nås, till varje pris söka rädda patientens liv. En människa, som erhållit strålskador,

kan därför tillfogas men för långa tider. Djuret avlivas däremot som regel i sådana fall. Detta medför, att avvägningen av stråldoser för människor måste bli mera grannlaga än för djur. Blir det nödvändigt att efter bestrål- ning avliva ett djur, får detta i första hand ekonomiska konsekvenser. De anförda skiljaktigheterna utgör dock icke skäl för att djuren inom vete— rinärmedicinen ej skall beredas bästa möjliga skydd mot strålskador. Kom- mittén förordar därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller be— handling i veterinärmedicinskt syfte.

Det har på senare tid inträffat, att känsliga ämnen och material, som förvarats i närheten av en radiologisk anläggning eller transporterats till- sammans med radioaktiva ämnen, blivit obrukbara till följd av joniserande strålning eller radioaktiv nedsmittning (kontaminering). Kommittén har övervägt, huruvida strålskyddslagen med hänsyn till riskerna för sådana strålskador bör vara tillämplig även på döda ting. En strålskyddsverksam- het med uppgift att generellt bereda skydd mot sakskador skulle dock hu— vudsakligen komma att tjäna ekonomiska intressen, vilka i allmänhet till- godoses genom reglerna för utomobligatoriskt skadestånd. Avvägningen av strålskyddet skulle härvid medföra för tillsynsmyndigheten vanskliga eko- nomiska bedömandien. För att tillförsäkra skydd mot materiella strålskador skulle tillsynsmyndigheten troligen många gånger se sig nödsakad att före- _ skriva mycket rigorösa skyddsanordningar till säkerhet mot strålskador även i sådana undantagssituationer, där speciellt känsliga varor, t. ex. film, kunde löpa risk att skadas av helt obetydliga strålkvantitetver från ett i när- heten förvarat radioaktivt ämne, utan att direkt försummelse kunde påvisas härvid. Detta gäller i synnerhet vid transport av radioaktiva ämnen. Kost- naderna för skyddsanordningarna i sådana fall skulle säkerligen långt ifrån alltid uppvägas av de värden, som stode på spel. Det ekonomiska bedömandet och det vidgade området för strålskyddsverksamheten skulle dessutom kräva en tillsynsorganisation av betydande omfattning. Av nu anförda skäl anser kommittén icke böra föreslå, att strålskyddslagen utvidgas att gälla även till skydd för strålskador å döda ting. Det är dock under alla förhållanden lämpligt, att tillsynsmännen vid besiktning av radiologiska anläggningar i samband med den undersökning av angränsande lokaliteters användnings- ändamål, som därvid ofta måste företagas, fäster vederbörandes uppmärk- samhet på sådana risker för sakskador som han observerar.

I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste sådana ting av denna anledning omfattas av strålskyddskontrollen. Inne— havaren av en radiologisk anläggning bör nämligen på grund av bes—täm- melserna i strålskyddslagen vara skyldig att ansvara för att strålning från anläggningen ej kan medföra sådana skador. Till följd härav måste även tillsynsverksamheten omfatta kontroll till deras förebyggande.

De sist anförda synpunkterna får sin särskilda aktualitet när det gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mängder bil— das vid atomreaktordrift. Frågan om hur dessa på effektiva-ste sätt skall tillvaratagas och oskadliggöras är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som genom avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Genom förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som människoföda, kan strålskador förorsakas på människor. Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva kon- troll över att radioaktivt avfall icke utsläppes eller hanteras på sådant sätt att dylika skadeverkningar kan uppkomma.

Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning icke vara en uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidtaga åtgärder till skydd för djurliv eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador å människor kräver. I den mån fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen kan kom— ma att lida förfång av att för människor ofarliga mängder radioaktivitet sprides i naturen —— något som i och för sig förefaller tveksamt —— torde det ankomma på vederbörande fackmyndigheter att vara verksamma inom ra- men för gällande speciallagstiftning på ifrågavarande områden. Vad särskilt angår fiskeriintressena har fiskeristyrelsen sin uppmärksamhet fäst vid skyddsproblemen i samband med utsläpp av radioaktivitet i vatten och kommer enligt vad kommittén erfarit att vidtaga åtgärder för att få till stånd en intensifierad marinbiologisk forskning rörande dessa problem. Självfallet är det av största betydelse att ett nära samarbete och utbyte av erfarenheter äger rum mellan strålskyddsmyndigheten och övriga på före- varande område verksamma organ, ej minst m-ed hänsyn till att olika skydds- åtgärder bör samordnas och det stundom kan vara vanskligt att avgöra i vilken omfattning skyddsföreskrifter jämlikt strålskyddslagen erfordras.

Vad härefter angår frågan om vilka anläggningar och vilka slag av radio— logisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämpningsom- råde, vill kommittén understryka, att lagstiftningen främst skall ha till ändamål att bereda skydd mot strålskador hos människor. Från denna ut- gångspunkt bör alla anläggningar och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana strålskador, bli föremål för tillsyn enligt lagen.

Vid tiden för utarbetandet av 1941 års lag hade den betydelsefulla ut- vecklingen på atomenergiområdet ännu icke börjat. Lagstiftningen har där- för ej kunnat taga hänsyn till de speciella förhållanden, som uppstått ge- nom det snabba framåtskridandet inom kärnfysiken och kärnkemien under 1940- och 1950—talen, och de nya strålriskproblem som härvid uppkommit. Vad lagen tagit sikte på är sålunda främst förebyggandet och botandet av

skadeverkningar av joniserande strålning i samband med röntgenarbete och vid användning av radium och' vissa andra naturligt radioaktiva ämnen. Radiologiskt arbete definieras i anslutning härtill som arbete, vari ingår bruk av röntgenstrålning, alstrad vid viss lägsta spänning, eller radioaktivt ämne, överstigande viss myckenhet. Att en strålskyddskontroll även be- träffande atomenergianläggningar överhuvudtaget kan stödjas på den nu- varande lagen beror på att radioaktiva ämnen i stora kvantiteter förekommer vid sådana anläggningar. Den partikelstrålning, som uppstår vid driften av exempelvis en accelerator, omfattas däremot formellt ej av tillsynen. Med hänsyn till de särskilda strålriskerna vid nyssberörda anläggningar och från de radioaktiva isotoper som bildas vid dessa anser kommittén det nödvän- digt, att det nya läge som numera uppkommit beaktas vid bestämmandet av strålskyddslagens tillämpningsområde.

På röntgenområdet och de naturligt radioaktiva ämnenas område har under det sista halvseklet, framför allt inom medicinen, stor erfarenhet vun- nits beträffande såväl strålkällornas tekniska utformning som strålningens verkningar. När det gäller acceleratorer och i ännu högre grad atomreakto— re-r, är förhållandet i många avseenden väsentlig-t annorlunda. Området är statt i utomordentligt snabb utveckling, varvid nya typer av strålkällor tillkommer undan för undan, samtidigt som kännedomen om strålningens verkningar ännu i många fall är för ofullständig för ett tillfredsställande bedömande av strålskyddsproblemen. Acceleratorer och reaktorer är för närvarande i vårt land knutna till ett fåtal vetenskapliga institutioner eller försöksanläggningar med högt kvalificerad personal. Man kan emellertid med stor säkerhet förutse, att reaktorer för värme- och kraftproduktion inom några år kommer att tagas i bruk för industriellt ändamål även i Sve— rige. Det är icke möjligt att i dagens läge taga ställning till alla de mång— skiftande strålskyddsproblem, som uppkommer i detta sammanhang. Kom— mittén är emellertid angelägen att understryka, att lösandet av dessa pro- blem kommer att vara av fundamental betydelse för atomenergiens prak- tiska utnyttjande och att deras bearbetande måste forceras för att man skall stå beredd att möta den kommande utvecklingen. Redan för de aktuella anläggningarna existerar för övrigt väsentliga strålskyddsproblem, vilka i de skilda fallen måste angripas efter olika linjer.

Den omständigheten att särskilt tillstånd för uppförande, innehav och drift av atomreaktor skafll erfordras enligt den nya atomenergilagen, och att vid tillämpningen av denna lag bl.a. strålskyddssynpunkter skall tillmätas betydelse, utesluter självfallet icke att tillsyn beträffande strålskyddsför- hållandena vid atomenergianläggningar skall utövas jämlikt strålskydds— lagen. Vad som kan diskuteras är huruvida särskilt tillstånd till radiolo- giskt arbete är motiverat i dylika fall. Till denna fråga återkommer kom— mittén i det följande i samband med frågan om tillståndsskyldigheten.

I princip får det sålunda anses uppenbart, att strålskyddslagen skall vara

tillämplig även i fråga om sådana anläggningar, som här berörts, nämligen acceleratorer och atomreaktorer.

Strålskyddslagen bör sålunda principiellt vara tillämplig på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor, som alstrar jonise— rande strålning. Däremot skall naturligtvis omfattning av den tillsyn som ut- övas med stöd av lagen anpassas med hänsyn till de risker som är förenade med olika slag av strålkällor och dessas skiftande användning. Där en strål- källas handhavande överhuvudtaget icke medför några skaderisker, blir ej heller någon strålskyddskontroll erforderlig, varför strålkällan bör helt undantagas från tillsynen. Avgörandet när så kan ske och vilken omfatt- ning tillsynen i olika fall skall ha fordrar radiofysiskt bedömande och bör ankomma på tillsynsmyndigheten.

I princip kan tre olika huvudslag av strålkällor särskiljas, nämligen dels röntgenapparater och andra anordningar som på elektrisk väg alstrar jo- niserande strålning, dels atomreaktorer, dels ock radioaktiva ämnen. Till den förstnämnda gruppen hör bl. 3. olika slag av acceleratorer (linjära acce- leratorer, cyklotroner, synkrotroner m.fl.). En rad anordningar som kan hänföras till denna huvudgrupp har fått mycket stor spridning, t. ex. vissa slag av radiosändarrör som numera förekommer på de flesta större fartyg och på flygplan, likriktare, elektronmikroskop etc. Även televisionsappara- ter samt apparater för alstring av ultraviolett strålning hör hit.

Atomreaktorer får anses som ett särskilt slag av strålkällor. Dels alstras strålningen här ej på elektrisk väg, dels är driftförhållandena och strål- riskerna vid reaktorer så speciella att det är motiverat att hänföra dessa till en särskild kategori.

Vad slutligen angår radioaktiva ämnen, utgör dessa en särskild typ av strålkällor, främst av den anledningen att strålningen här avges utan något mänskligt åtgörande, varigenom även ämnenas innehav och förvaring kräver speciella skyddsåtgärder.

Självfallet bör det icke komma ifråga att beteckna varje form av befatt- ning med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete. Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägenhe- ter vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radiolo— giskt arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuva- rande konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig.

För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs me- ning konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete

—— detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillstånds- skyldigheten skall kunna anknytas till begreppet.

I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strål- ning är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur appara- turen skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens användning icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående nämnda all— mänt förekommande apparater och instrument, såsom elektronmikroskop, televisionsapparater, oscillografer etc., är av sådan konstruktion. Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning utanför den strål- ningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke torde kunna anses vara förenade med risk för strålskador, bör arbete med dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete.

I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke kan sägas vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skydds— arbetet här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför re— aktorns väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att det bör falla under begreppet radiologiskt arbete.

På grund av vad nu anförts bör radiologiskt arbete enligt kommitténs mening i princip definieras som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor eller med radioaktivt ämne.

Hos vissa typer av strålkällor, vilkas användning med den angivna de- finitionen skulle utgöra radiologiskt arbete, är den utsända strålningen av sådan beskaffenhet eller så ringa mängd, att den ej förmår framkalla strål— skador. Då det är angeläget att den relativt kostnadskrävande och ej minst för den enskilde betungande strålskyddskontrollen begränsas till sådan verksamhet, där det är ur strålskyddssynpunkt påkallat, bör liksom enligt gällande lag dylika strålkällor undantagas från den löpande tillsynen. Ar- bete med dem bör därför ej falla under begreppet radiologiskt arbete.

Såsom framgått av den inledningsvis lämna-de redogörelsen för röntgen- strålningens natur, minskar röntgenstrålarnas genomträngningsförmåga med den på röntgenröret verkande spänningen. Vid spänningar under cirka 10 000 volt är absorptionen (i röntgen-rörets vägg och i luften så framträdan— de, att strålningen kan utnyttjas för praktiska ändamål endast om särskilda åtgärder vidtages. Röntgenstrålning genererad vid en spänning av 5000 volt och därunder förmår ej i någon nämnvärd grad tränga ut ur apparaturen eller nå djupare än någon tiondels millimeter under hudytan. Den absor- beras praktiskt taget helt redan av ett luftskikt av några centimeters tjock- lek. I dylika fall är det mycket osannolikt, att strålskador skulle uppkom-

ma. I acceleratorer framställd partikelstrålning har däremot helt andra egenskaper än röntgenstrålning. Partikelstrålning kan, om man bortser från de fall, där den sekundärt alstrar mera genomträngande strålning, knappast förorsaka skador, om den icke när den lämnar apparaturen har en energi motsvarande flera hundra tusen volts spänning.

Vid röntgenapparatur och vid acceleratorer är alltså den primära stråle ningens genomträngningsförmåga vid en och samma spänning av helt olika storleksordning. Ett angivande av den genererande spänningen i lagen skulle sålunda jämväl kräva införandet i dess text av ett flertal fysikaliska upp— gifter beträffande olika slag av strålning. Detta kan icke anses ändamåls- enligt. Härtill kommer, att den alstrade strålningens intensitet växer med strömstyrkan i den apparatur, där strålningen genereras, en omständighet, som skulle göra en ytterligare differentiering nödvändig. Den strålning, som utgår från apparaturen, är även beroende av dennas konstruktion i övrigt och sättet för dess användning. Slutligen är angivandet av en bestämd spänning med hänsyn till användandet av multipel acceleration icke helt oemotsägligt.

Apparatur för spänningar under 10 000 volt användes företrädesvis vid vissa speciella former av röntgenbehandling, för rutinmässiga materialun- dersökningar, exempelvis vid användande av s.k. finstrukturmetoder, samt inom ett stort antal forskningsområden. Vid televisions- och likriktarrör samt andra anordningar, där strålning erhålles såsom en i och för sig icke önskvärd biprodukt, förekommer ävenledes strålning genererad vid låga spänningar.

På grund av vad som här anförts och icke minst emedan apparaturen på det ifrågavarande området varierar synnerligen starkt och inom vissa delar av detta är underkastad en utomordentligt snabb utveckling, synes det kom- mittén både av principiella och praktiska skäl önskvärt, att frågan, huru— vida visst slags apparatur skall omfattas av tillsynen enligt strålskyddslagen eller ej, bör bli föremål för prövning allt efter omständigheterna, varvid hänsyn tages till samtliga föreliggande fysikaliska 'och andra förhållanden. Kommittén förordar därför att det får ankomma på tillsynsmyndigheten att utfärda bestämmelser om vilka typer av apparater och andra anord- ningar som skall omfattas av, respektive undantagas från tillsynen. Av praktiska skäl föreslås härvid, att lagen i princip skall gälla alla dylika an— ordningar och att sådana typer, som kan anses ofarliga ur strålskyddssyn- punkt, undantages genom särskild föreskrift härom. I detta sammanhang må betonas, att ultraviolett strålning ur fysikalisk synpunkt formellt kan hänföras under begreppet joniserande strålning. Med hänsyn till den ultra- violetta strålningens ringa genomträngningsförmåga och därav följande olikhet i skyddsavseende i jämförelse med annan joniserande strålning, förutsätter kommittén likväl, att apparater för alstring av ultraviolett strål- ning i varje fall tills vidare kommer att helt undantagas från strålskydds— lagens tillämpning.

Vid arbete med eller innehav av radioaktiva ämnen är den utsända strål- ningen beroende av den ifrågakommande kvantiteten radioaktiv substans. Strålningen från mycket små mängder sådant ämne är så obetydlig, att den ej medför risk för strålskador. Handhavandet av dylika små kvantite- ter erfordrar icke några strålskyddsåtgärder och kan därför undantagas från tillsynen. Med hänsyn ej blott till olika ämnens strålegenskaper utan även till användningssätt, förvaringsmetoder m.m. kan emellertid storleken av den >>riskfria» kvantiteten radioaktivt ämne växla betydligt. I verksamhet, där möjlighet föreligger, att radioaktivt stoft kan komma att införas i kroppen, t. ex. genom att det nedsväljes eller inandas, är sålunda riskerna för strålskador stora, även då det är fråga om ytterst små kvantiteter. Så— som exempel på verksamhet, där sådan fara föreligger, må nämnas lysfärgs— arbete och montage av radioaktiva preparat. Vid vissa former av enbart förvaring av radioaktiva substanser kan däremot relativt stora mycken— heter anses ofarliga. Det kan med hänsyn till de varierande riskerna ifrå— gasättas om det är ändamålsenligt att fastställa en för alla ämnen gemensam >>tillståndsfri» myckenhet radioaktivt ämne. Vissa skäl talar i stället för en differentiering för olika fall vid bestämmandet av lagens tillämpningsom— råde. Avgörandet härutinnan torde böra ankomma på tillsynsmyndigheten. Med hänsyn härtill bör enligt kommitténs mening i strålskyddslagen _— lik— som i gällande lag — icke angivas den myckenhet radioaktivt ämne, varå lagen skall äga tillämpning. Till stöd härför kan även åberopas de i motiven till 1941 års lag anförda skälen för att myckenheten ej angives i lagen, nämligen att en smidig anpassning bör kunna ske till utvecklingen på om- rådet och att lagtexten ej bör belastas med för den icke sakkunnige svår— förståeliga facktermer.

Såvitt man kan förutse, kommer användningen av radioaktiva preparat att i framtiden få ännu större betydelse inom sjukvården än för närva- rande. Handhavandet av dylika preparat för terapi och diagnostik måste som regel förbehållas sjukvårdsinrättningar och läkare, vilka erhållit tillstånd till radiologiskt arbete med dem. Det är emellertid icke osannolikt, att vissa för sjukvårdsändamål avsedda isotoper kommer att framställas, vilka kan anses i strålningshänseende så föga farliga, att de, ehuru de i princip är underkastade tillsynen enligt lagen, bör få handhavas även av läkare, vilka ej erhållit tillstånd till radiologiskt arbete. Då det givetvis är av stor be- tydelse, att dylika preparat kan komma i bruk i den utsträckning, som ur sjukvårdens synpunkt är påkallat, kan det visa sig lämpligt, att begränsade kvantiteter av vissa särskilt angivna, för sjukvårdsändamål avsedda radio— aktiva preparat får förvärvas av envar som äger behörighet att i riket ut- öva läkarkon-sten, även om han ej har tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Det torde [böra ankomma på tillsynsmyndigheten att i samråd med medicinalstyrelsen fatta beslut om vilka slag av radioaktiva ämnen och vilka kvantiteter och koncentrationer därav som sålunda skall undantagas

från strålskyddskontrollen. Myndigheterna skall givetvis vaka över att den- na undantagsförmån ej missbrukas. För medicinalstyrelsens del bör detta kunna ske i samma former som läkemedels-kontrollen i allmänhet.

Vad kommittén ovan anfört föranleder sålunda, att olika gränser kan komma att bli aktuella för lagens tillämpningsområde beträffande radio- aktiva ämnen ej endast olika ämnen sinsemellan utan även med avseende år ett och samma ämnes användningsändamål m.m. samt att härjämte strålskyddskontrollen åtminstone undantagsvis kan göras snävare för ex- empelvis en yrkeskategori, som anses ha särskilda förutsättningar att hand- hava visst ämne, än vad som eljest skall gälla.

Enligt kommitténs uppfattning skall de ofta vanskliga gränsdragnings— problem, som måste uppkomma, lättast lösas, om lagen — på motsvarande sätt som föreslagits beträffande apparater och andra anordningar som alstrar joniserande strålning i princip göres tillämplig på alla radioaktiva ämnen och om föreskrifter i särskild ordning meddelas beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika ämnen, som för skilda fall prövas kunna undantagas från tillämpningen av lagen eller vissa bestämmelser i denna. Härigenom vinnes även att, om ett nytt radioaktivt ämne blir känt eller ett sådant ämne får nytt användningsområde, ämnet eller den nya användningen därav automatiskt är underkastat lagens tillämpning intill dess annat föreskrives.

3. Särskilda bestämmelser till förebyggande av strålskador

a. Tillstånd att bedriva radiologiskt arbete samt inneha och överlåta radio— aktivt ämne

Gällande lag. I 1 5 i 1941 års lag stadgas, att radiologiskt arbete må bedrivas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Dessutom erfordras enligt samma paragraf tillstånd av medicinalstyrelsen för innehav, utan samband med radiologiskt arbete, av radioaktivt ämne, överstigande den av styrelsen fastställda myckenheten.

I motiven till berörda stadgande framhöll departementschefen (prop. nr 73/1941 s. 34), att med ett dylikt licenssystem två fördelar syntes vara förenade. För det första finge vederbörande tillsynsmyndirg-het tillfälle att redan från första början göra sitt inflytande gällande och med maktmedel vägrande av licens eller licensens återkallande _ vaka över att av myn- digheten meddelade föreskrifter efterföljdes. Vidare hade licensmyndig- heten möjlighet att upprätthålla kravet på viss grad av förtrogenhet med radiologiskt arbete hos den, som skulle bedriva eller förestå arbetet. I ett av ingenjörsvetenskapsakademien avgivet yttrande över det av styrelsen för Konung Gustaf V:s jubileumsfond upprättade lagförslaget hade för— ordats, att vissa angivna minimikvalifikationer — avseende exempelvis

i fråga om teknisk röntgenanläggning civilingenjörsexamen eller akademisk examen med läroämnet fysik samt därjämte specialutbildning i röntgen- teknik — borde krävas av den ansvarige ledaren för ett röntgenlaborato- rium eller innehavaren av en röntgenapparat. Enligt departementschefens uppfattning skulle emellertid härigenom ställas orimligt höga fordringar på dessa personer, gående långt utöver dem, som avsåge kompetens för själva arbetets rent tekniska utförande. Det finge anses såsom uteslutet att exempelvis ålägga industrien att för röntgenarbete använda personal med kompetens att bedöma de ytterst skiftande strålskyddsproblem-en. De av departementschefen åsyftade kraven vid licensgivningen på förtrogenhet med radiologiskt arbete avsåge sålunda ej, att några bestämda teoretiska kunskapsprov skulle behöva dokumenteras i dylika fall. Därest förhållan- dena ansåges påkalla vidtagande av särskilda åtgärder till skydd mot strål- ningsriskerna, anslöte sig departementschefen till den av jubileumsfonds— styrelsen uttalade uppfattningen, att de erforderliga bestämmelserna borde så uppbyggas, att bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radio- aktivt ämne utan dess användande I radiologiskt arbete bleve beroende av myndighets tillstånd. Att sådana särskilda åtgärder vore påkallade, kunde med visst fog ifrågasättas av den anledningen, att antalet i vårt land yp- pade röntgenskadefall måst—e betecknas som relativt ringa. På grund av sättet för röntgenskadornas uppkomst vore det emellertid icke osannolikt, att röntgenskadefall inträffat, utan att den verkliga sjukdomskällan blivit klarlagd. Man måste i detta sammanhang även beakta, att utvecklingen inom industrien visade hän mot ökad användning av röntgen för industriella och tekniska ändamål.

Kommitténs förslag. Erfarenheterna av den tillsynsverksamhet på det radiologiska området, som bedrivits under de sista 15 åren har givit vid handen, att en effektiv strålskyddskontroll är nödvändig för undvikande av strålskador. Genom att bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktiva ämnen varit förenade med tillståndstvång och anläggning- arna blivit föremål för upprepade besiktningar, har möjligheter funnits att löpande kontrollera strålskyddsförhållandena samt meddela föreskrif- ter till avhjälpande av brister i de radiologiska anläggningarna eller av felaktiga metoder vid deras användande. Trots att den snabba utvecklingen, främst inom kärnfysik och kärnkemi samt deras tillämpning på olika om— råden, medfört starkt ökade krav på tillsynsorganet, har otvivelaktigt myc- ket kunnat göras för att tillskapa goda strålskyddsförhållanden. Att så re— lativt få allvarligare strålskador inträffat kan helt visst i väsentlig grad tillskrivas den kvalificerade framför allt tekniska kontroll som utövas från radiofysiska institutionens sida. De strålskador av allvarlig natur som konstaterats torde i hög grad sammanhänga med att icke endast de rent tekniska förhållandena vid en radiologisk anläggning påverkar dennas far-

lighet ur strålrisksynpunkt. En under alla förhållanden »strålsäkcr» an— läggning kan tänkas endast inom vissa mycket begränsade arbetsområden. I flertalet fall har även det ändamål, för vilket anläggningen nyttjas, och densammas användningsfrekvens en avgörande betydelse för strålfaran. Härtill kommer ytterligare, att den personliga insikten hos arbetsledning och personal om strålningens natur och strålfaran samt deras på utbild- ning och erfarenhet grundade kännedom om anläggningens rätta hand- havande i de flesta fall får avgörande betydelse för förhindrande av att strålskador uppkommer. Den mest intensiva övervakning från tillsynsmyn— dighetens sida kan således icke hindra uppkomsten av strålskador, om den personliga insikten och viljan att ställa sig meddelade föreskrifter till ef— terrättelse saknas hos dem som är sysselsatta i radiologisk verksamhet. Det är därför av stor vikt, att de personliga kvalifikationerna blir föremål för omsorgsfull prövning och ställes i relation till de övriga faktorer, som påverkar strålriskerna vid en anläggning. Några ensartade kvalifikations— krav kan icke uppställas för vare sig arbetsledning eller personal, utan kompetensfordringarna måste bedömas från fall till fall allt efter anlägg— ningens art och de risker, som är förenade med det därstädes bedrivna ar- betet. Detta bedömande kräver ingående kunskaper och noggrant övervä— gande, särskilt i en tid, då användningsområdet för joniserande strålning befinner sig i så stark utveckling som i våra dagar och då bl. a. massfram- ställning och ökad användning av radioaktiva isotoper skapar nya strål- skyddsproblem och kontrollbehov. Det är kommitténs bestämda uppfatt- ning, att bedömandet av de varierande strålrisker, vilka sålunda förekom- mer som regel icke kan anförtros den enskilde utan måste tillkomma spe- cialister inom radiofysiken. Det tillståndstvång, som för närvarande gäller för radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne, måste därför en— ligt kommitténs mening i princip bibehållas.

Med hänsyn till de delvis olikartade förhållanden, som råder vid arbete med röntgenapparater, vid innehav av och arbete med radioaktiva ämnen, vid handel med sådana ämnen samt vid arbete med accelatorer och med atomreaktorer, behandlar kommittén i det följande dessa frågor var för sig.

Arbete med röntgenapparater. Vid den av kommittén i det föregående gjorda avgränsningen av begreppet radiologiskt arbete har beträffande appa— rater som alstrar röntgenstrålning endast medtagits arbete med sådana an— ordningar, som är avsedda att utsända strålning och vilka icke av tillsyns- myndigheten särskilt undantagits. Denna definition har valts för att er- hålla ett gemensamt kortfattat samlingsbegrepp för arbete med sådana an— ordningar, vilkas användning normalt kan anses vara förenad med risk för strålskador och därför bör omfattas av den löpande tillsynen enligt strål— skyddslagen. Tillståndsskyldigheten beträffande arbete med röntgenappara- ter bör utformas i anslutning härtill. Endast för sådant arbete med rönt-

genapparater som enligt definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete bör sålunda tillstånd fordras enligt strålskyddslagen.

Enligt vad kommittén erfarit förekommer det emellanåt, att röntgenappa- rater anskaffas och brukas, t. ex. i samband med olovligt utövande av lä- kar— eller tandläkaryrket, utan att tillstånd sökts eller trots att sökt till- stånd icke beviljats. Det är många gånger svårt att bevisa, att apparaten användes i radiologiskt arbete, och någon kontroll över hur arbetet bedri- ves kan icke utövas. Uppsikten över vilka som innehar röntgenapparater försvåras ytterligare av att numera i marknaden förekommer typer av transportabla röntgenapparater, vilka ej fordrar särskild installation utan medelst stickpropp kan anslutas till det elektriska belysningsnätet.

Från radiofysiska institutionens sida har för kommittén framhållits såsom en brist i lagstiftningen, att man för närvarande har stora svårigheter att inskrida mot en apparatinnehavare, som saknar tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt eller t.o.m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts, om icke tillståndsskyl- digh-eten borde utsträckas att gälla även innehav av röntgenapparater.

För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av gene- rellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur strålskyddssyn- punkt påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möjligheten att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås med andra medel. Förvärv av sådana röntgenapparater, som fordrar särskild installa- tion, bör kunna kontrolleras genom åläggande för installatören, d. v. s. som regel den röntgenfirma som sålt apparaten, att till tillsynsmyndigheten göra anmälan, därest bevis om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete ej kan företes vid installationen. Införandet av sådan anmälningsskyldighet behandlar kommittén i annat sammanhang i det följande. I fråga om de apparattyper, som ej fordrar medverkan av installatör för att kunna använ- das, kan motsvarande anmälningsplikt fullgöras av röntgenfirman i sam— band med försäljningen. Kontroll över andrahandsöverlåtelser torde er- hållas genom att tillståndshavare, som upphör att bedriva radiologiskt ar- bete, är pliktig att göra anmälan härom till tillsynsmyndigheten. I anmälan bör angivas till vem apparatur-en skall överlåtas.

För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan att tillstånd därtill meddelats synes tillsynsmyndigheten böra erhålla befogenhet att, om så befinnes erforderligt, låta försegla densamma, så att den icke kan användas utan förseglingens brytande. För detta ändamål bör handräckning av polismyndigheten kunna påfordras.

Sådana anordningar, i vilka röntgenstrålning kan alstras utan att av- sikten är att strålningen skall utsåndas och brukas utanför den strålnings- alstrande apparatdelen, faller vid sidan av begreppet radiologiskt arbete och kommer sålunda ej att omfattas av tillståndsskyldigheten. Som förut

nämnts hör hit flera relativt vanligt förekommande apparater och instru— ment —— radiosändarrör, televisionsapparater o.d. vilka redan på grund av sin konstruktion eller sin uppbyggnad kan anses vara utrustade med till- räckliga anordningar för att vid användning för avsett ändamål som regel ej vara förenade med risk för strålskador. Särskilt vissa typer av högspän- ningslikriktare, förekommande framför allt vid obemannade likriktarsta— tioner, kan emellertid stundom sakna tillräckligt kraftiga anordningar för att skydda mot att strålning uttränger i skadlig omfattning. Ehuru här avsedda apparater och anordningar ej fordrar löpande tillsyn, är det befo- gat, att tillsynsmyndigheten övar en viss kontroll över dem samt, om bris- ter i konstruktionen eller skyddsanordningarna konstateras föreligga, äger förelägga innehavaren att vidtaga de skyddsåtgärder som befinnes erfor- derliga. Är bristerna mera betydande och låter sig härav följande risker för strålskador vid apparaternas användning ej avhjälpas genom skydds- anordningar, bör myndigheten äga förbjuda att apparaten användes. Till säkerställande av att förbudet upprätthålles bör myndigheten äga låta för— segla apparaten.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra, att tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar jäm— likt 45 5 första stycket arbetarskyddslagen är skyldiga tillse, att av dem levererade anordningar erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall och att dessa personer jämlikt 56 5 samma lag kan förbjudas att avlämna anordningarna, med mindre de åtgärder vidtages, som arbetar- skyddsstyrelsen finner erforderliga. Enligt vad kommittén i det följande (sid. 165 f) föreslår, skall en motsvarighet till dessa föreskrifter, såvitt an— går strålskyddsförhållandena införas i strålskyddslagen. Härigenom blir det möjligt för tillsynsmyndigheten att få till stånd en kontroll över att strålskyd- det tillgodoses redan vid tillverkningen eller i samband med importen av här avsedda slag av apparater, vilket synes bli av stort värde, särskilt i fråga om serietillverkade eller eljest standardiserade typer med stor spridning.

Användes en strålkälla ej i arbete, kan dess nyttjande ej betecknas som radiologiskt arbete och faller sålunda enligt kommitténs förslag utanför tillståndsskyldigheten. Även I dessa fall bör tillsynsmyndigheten ha befo- genhet att vid behov inskrida med skyddsföreskrifter och i sista hand förbud mot anordningens användande. Detta skall givetvis gälla oavsett om anordningen är avsedd att utsända joniserande strålning eller ej.

Tillståndet att bedriva radiologiskt arbete är för närvarande anknutet till viss anläggning. Vid större anläggningar brukar till följd härav ett flertal strålkällor med varierande användningsändamål och användnings- frekvens omfattas av ett och samma tillstånd. Detta föranleder ofta svå— righeter vid identifieringen av de olika enheterna. Vidare tynges det ad— ministrativa förfarandet, genom att t. ex. anskaffandet av en ny röntgen- apparat till en anläggning eller vidtagande av förändringar beträffande

någon av de apparater, som tillståndet avser, medför omprövning av till- ståndet även för apparater, som ej beröres av åtgärden. Enligt kommitténs mening bör tillstånden av praktiska skäl ändras så, att varje tillstånd i princip hänför sig till en viss, klart identifierad strålkälla. Vid arbete med röntgen kommer härigenom i de flesta fall varje röntgenrör med tillhörande drifts— och skyddsanordningar att omfattas av ett särskilt tillstånd. Det är emellertid icke ovanligt, att flera röntgenrör är anbragta på samma stativ och därför är att anse såsom en enhet. Slutligen kan flera dylika enheter vara anslutna till samma transformator och dirigeras från ett och samma manöverhord.

Ur strålskyddssynpunkt är det angeläget, att den apparatur, som utg-fir en arbetsenhet och hos vilken strålkällan (strålkällorna), skyddsanordningar och övriga tillbehör anpassats efter varandra, blir föremål för bedömning i ett sammanhang. Kommittén anser därför, att varje sådan arbetsenhet bör omfattas av ett tillstånd. Med arbetsenhet synes härvid i allmänhet böra avses stativ med därpå anbragta röntgenrör eller motsvarande an- ordningar samt övriga tillbehör. Kommittén har dock funnit det mindre lämpligt att i strålskyddslagen närmare definiera begreppet arbetsenhet. Den snabba utvecklingen på området kan nämligen tänkas medföra att nya typer av apparatur konstrueras, vilka icke låter sig inordnas under den definition av begreppet, som i dagens läge ställer sig naturlig. För att den enhet, till vilken tillståndet skall knytas, så smidigt som möjligt skall kunna anpassas till utvecklingens krav, synes det få ankomma på till- synsmyndigheten att fastställa begreppet.

Genom den föreslagna förändringen av principen för tillståndsgivningen kommer det att för en större röntgenanläggning erfordras ett flertal till- stånd, motsvarande de i anläggningen ingående arbetsenheterna. Kommit— tén vill särskilt understryka, att med den föreslagna anknytningen av till— ståndet till arbetsenheten en och samma lokal kan komma att beröras av flera tillstånd. Detta torde icke medföra nägra olägenheter, om blott vid prövning av tillstånd beträffande en arbetsenhet beaktas, om flera enheter skall ingå i lokalen eller om tillstånd tidigare meddelats för andra enhe— ter i densamma.

Innehau av och arbete med radioaktiva ämnen. Vid bedömandet av till- ståndstvångets omfattning när fråga är om radioaktiva ämnen måste ob- serveras de väsentliga olikheter beträffande strålfaran, som här föreligger i jämförelse med röntgenapparater och andra anordningar, i vilka den joniserande strålningen alstras på elektrisk väg. En röntgenapparat kan överhuvudtaget icke sägas utgöra annat än en potentiell strålkälla, så länge röntgenröret ej är i drift. En röntgenapparat som ej är i bruk aktualiserar därför icke några strålskyddsproblem. Blotta innehavet av en dylik apparat behöver av detta skäl ej göras beroende av tillstånd.

Annorlunda förhåller det sig i fråga om ett radioaktivt ämne. På grund av att ett sådant successivt sönderfaller och därvid utsänder joniserande strålning, utgör det ständigt, under hela sönderfallsprocessen, en strålkälla, gentemot vilken skyddsåtgärder kan erfordras. Strålskyddskontrollen måste således här även omfatta sättet för ämnets förvaring, och tillståndstvånget måste också gälla för innehav av radioaktivt ämne.

Möjligheterna att numera på konstgjord väg framställa radioaktiva iso- toper i stora mängder och de nya användningsområden för dessa, som öpp- nats under det sista decenniet, har skapat strålskyddsproblem och kontroll- behov, som tidigare icke kunnat förutses. Vid utformandet av tillstånds- förfarandet beträffande radioaktiva ämnen måste de nya riskmoment, som sålunda tillkommit, beaktas, samtidigt som kontrollsystemet icke får ge- staltas på sådant sätt, att den utveckling som kan förutses på området motverkas eller onödigt bindes.

Såsom tidigare framhållits bör strålskyddslagen i princip gälla alla radio- aktiva ämnen men undantag meddelas beträffande sådana ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd.

Liksom när fråga är om röntgenapparater är det vid prövning av an- sökan om tillstånd att inneha eller bedriva arbete med radioaktivt ämne av vikt att den strålkälla, som skall användas, på ett entydigt sätt specificeras. Strålkällan utgöres emellertid här av själva det radioaktiva ämnet. Ett an- givande av vilket ämne som avses, den ifrågakommande kvantiteten och kon— centrationen därav samt det sätt, på vilket ämnet är inneslutet, är sålunda tillräckligt för att identifiera strålkällan såsom sådan. Då emellertid denna strålkälla på grund av'den ständiga strålningen fordrar särskilda strål- skyddsanordningar, är det nödvändigt, att tillsynsmyndigheten vid till- ståndsprövningen äger erforderlig upplysning om dessas konstruktion och strålskyddsegenskaper.

Tillståndet bör liksom enligt gällande lag avse innehav av eller arbete med viss myckenhet av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall, där ämnet icke är fast monterat i en apparat, torde dock några olägenheter icke vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker, som kan vara förenade med olika ämnen, bör härvid i tillståndet angivas den myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller brukas. För att förenkla tillstånd—en synes det dock möjligt att sammanföra substan— ser med likartade strålningsegenskaper i grupper och binda tillståndet till viss myckenhet radioaktivt ämne av varje grupp. Den differentiering av den >>tillståndsfria>> myckenheten, som berörts i det föregående torde härvid lämpligen anknytas till denna gruppering. Eftersom grupperingen förut- sätter radiofy-sisk sakkunskap, bör det ankomma på tillsynsmyndigheten att

fatta beslut om i vilken utsträckning sådan gruppindelning skall ske och vilka substanser som skall hänföras till de särskilda grupperna.

För apparater, i vilka det radioaktiva ämnet är fast monterat, hör till— ståndet naturligen bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne. Här uppkommer således samma bundenhet till arbetsenheten, som förut berörts i fråga om röntgenapparater.

[ övriga fall däremot innehåller tillståndet i första rummet endast en art- och myckenhetsbestämning. Understiger den innehavda mängden ra- dioaktivt ämne den i tillståndet angivna, möter på grund härav icke hin— der för en tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete an- skaffa och inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfattas av tillståndet. Enligt vad i det följande föreslås kan däremot särskilt förvärvstillstånd erfordras.

För innehav av eller annan befattning med sådana ämnen eller föreningar, som kan användas såsom atombränsle eller som är ägnade att omvandlas till atombränsle, ävensom förbrukat atombränsle skall enligt atomenergi- lagen särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t krävas. I den mån ifrågavarande ämnen icke 'är radioaktiva, faller givetvis befattningen med dem utanför tillsynen enligt strålskyddslagen. Är ämnena radioaktiva, uppstår emeller- tid frågan om tillstånd skall erfordras också jämlikt sistnämnda lag. Såsom kommittén närmare utvecklar i det följande i fråga om arbete med atom— reaktorer bör ett system med dubbla tillstånd undvikas. För innehav av eller arbete med i atomenergilagen avsedda radioaktiva ämnen synes till- stånd därför icke böra fordras enligt strålskyddslagen. Detta undantag torde i varje fall för de närmaste åren få liten praktisk betydelse, eftersom Aktiebolaget Atomenergi i enlighet med vad i propositionen nr 176/1956 föreslagits tills vidare ensamt skall svara för fraJnställning av bränsleele- ment och behandling av använt atombränsle. Tillsyn över bolagets befatt- ning med atombränslen skall däremot självfallet utövas av strålskydds- myndigheten med stöd av strålskyddslagen. På grund av bolagets mång— skiftande verksamhet kommer bolaget med säkerhet att få lov att utverka tillstånd till radiologiskt arbete också med andra radioaktiva ämnen än atombränslen. Vid meddelandet av skyddsföreskrifter och villkor för bo- lagets radiologiska verksamhet är det givetvis nödvändigt att de totala strålriskerna på varje arbetsplats beaktas, oberoende av om arbetet bedrives med stöd av skilda tillstånd.

Handel med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Vad i det före- gående anförts i fråga om tillstånd beträffande radioaktiva ämnen skall naturligtvis i princip gälla varje form av verksamhet, vari sådana ämnen förekommer.

Där handel med radioaktiva ämnen bedrives i den formen, att handelsid- karen själv håller ämnena i lager och ombesörjer distributionen av de—

samma, får verksamheten i fråga om strålriskerna vissa likheter med ra- diologiskt arbete. Särskilt förpackning av radioaktiva isotoper och liknande arbetsmoment bör utan tvekan hänföras till radiologiskt arbete med den av kommittén givna innebörden hos begreppet. Då här åsyftad handelsverk— samhet under alla förhållanden förutsätter innehav av radioaktiva ämnen, måste tillstånd av tillsynsmyndigheten utverkas härför. Någon handel med radioaktiva ämnen av detta slag förekommer ännu icke i Sverige men kan väntas komma till stånd inom kort, framför allt då frågan om avsättning av de isotoper, som kommer att framställas i svenska reaktorer, aktualiseras.

Däremot finns redan för närvarande ett mindre antal företag i riket, vilka förmedlar leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i ut— landet. Leveranserna sker i dessa fall direkt från säljaren i utlandet till den svenske köparen. Då förmedlaren av försäljningen sålunda icke själv tager direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet icke föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över vilka förbrukare som på detta sätt förvärvar isotoper inom landet har radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande före— tag frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom att till institutio- nen avgiva redovisning över förmedlade leveranser.

På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid för- packning, transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen, måste vissa krav ställas på vederbörandes lämplighet och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strålskydd. Härtill kommer vidare, att särskilda garantier måste fordras av den som försäljer radioaktiva äm- nen till ett större antal förbrukare till förhindrande av att ämnena blir till— gängliga för personer, som icke har tillstånd att inneha desamma, eller att ur strålskyddssynpunkt riskabla felleveranser sker. De sistnämnda syn.— punkterna föranleder, att även den som i egenskap av självständig yrkes- idkare förmedlar omsättning av radioaktiva ämnen —— kommissionär, han- delsagent, mäklare etc. — bör vara skyldig att utverka tillstånd härför enligt strålskyddslagen.

Med hänsyn till de krav som enligt vad nyss utvecklats måste ställas på den som skall betros med att driva handel med radioaktiva ämnen, har kommittén övervägt, om distributionen av sådana bör anförtros ett enda företag under kontroll av det allmänna eller i varje fall med möjligheter till insyn från det allmännas sida. En sådan åtgärd kan emellertid befaras medföra, att utvecklingen bindes i ett stelbent och tungt förfarande, som kommer att försvåra den legala handeln. På förevarande område är en så smidig och snabb förmedling mellan tillverkare och konsumenter som möj— ligt av vikt, på grund av att åtskilliga isotoper har så kort halveringstid, att ett tidsödande transport- och distributionsförfarande skulle omöjliggöra deras användning, och de, främst för sjukvårdsändamål, ofta måste kunna levereras med mycket kort varsel. Då den kontroll över handeln som till—

synsmyndigheten enligt kommitténs förslag skall utöva, innefattar befogen- het att begränsa handelstillstånden och inskrida mot mindre nogräknade leverantörer, synes det åtminstone för närvarande icke finnas anledning att föreslå en centralisering av handeln med radioaktiva ämnen. Det kan också förutsättas, att tillstånd att driva handel med radioaktiva ämnen av tillsynsmyndigheten beviljas med stor försiktighet och endast i sådana fall, där säkra garantier föreligger för en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radioaktiva ämnen icke utlämnas till obe- höriga. I de föreskrifter, som tillsynsmyndigheten utfärdar i samband med tillståndets beviljande, bör intagas särskilda bestämmelser angående redo- visning av överlåtna kvantiteter radioaktiva ämnen.

Tillståndet till handel med radioaktiva ämnen kan som regel av prak- tiska skäl icke bindas till viss myckenhet. Däremot möter icke hinder för att tillsynsmyndigheten i samband med tillståndets beviljande meddelar föreskrifter om de största kvantiteter radioaktiva ämnen som vid ett och samma tillfälle får innehas. Sålunda torde det regelmässigt vara nödvän- digt att begränsa de kvantiteter som samtidigt får hållas i lager i förhållande till förvaringslokalernas strålskyddsförhållanden, sättet för förvaringen etc. I fråga om sådana arbetsmoment, som är att hänföra till radiologiskt arbete, måste även särskilda föreskrifter i inskränkande syfte kunna meddelas, t. ex. beträffande de största myckenheter radioaktiva ämnen, som får förpackas per dag eller vecka.

I överensstämmelse med vad kommittén förut anfört rörande tillstånd till arbete med eller innehav av atombränslen, bör den som jämlikt atom- energilagen erhållit tillstånd att driva handel med atombränslen befrias från skyldighet att utverka handelstillstånd enligt strålskyddslagen. Detta undantag kommer tills vidare endast att beröra Aktiebolaget Atomenergi, som förutsatts skola svara för handeln med atombränslen. Till Kungl. Maj:ts tillstånd bör strålskyddsmyndigheten knyta sådana villkor och föreskrifter, exempelvis beträffande redovisning av överlåtna atombränslen, som erford- ras för strålskyddskontrollen.

Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar rätt för tillståndshavaren att använda ämnet endast för det ändamål och på det sätt, som angivits i tillståndsbeviset. Avser tillståndet handel med radioaktiva ämnen ligger det i sakens natur, att tillståndshavaren äger överlåta större eller mindre kvantiteter därav till personer, som erhållit tillstånd att förvärva och inneha ämnet ifråga. Däremot anser kommittén att tillstånd, som icke avser handel, i princip icke bör innefatta rättighet för innehavaren att överlåta ämnet till annan. Tillsynsmyndigheten kom— mer eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhål- lit tillstånd att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kom- mittén anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radio- aktiva ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund

av bristande insikter om strålriskerna eller med hänsyn till naturen av det arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd. För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan inne- hade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till. Kom— mittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här när- mast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av tillsynsmyndigheten.

Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården. Det är icke ovan— ligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa en annan med visst radio- aktivt ämne, som behövs för behandling eller undersökning av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle tillsynsmyndighetens med— givande till överlåtelse avvaktas i dylika fall, komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Kommittén vill erinra, att kommittén i det före- gående förutsatt, att generellt undantag skall kunna meddelas för sjuk— vårdsinrättning och läkare från skyldigheten att inneha tillstånd att be— driva arbet—e med och förvärva vissa för sjukvårdsändamål avsedda iso- toper. På grund härav bör ej heller överlåtelse sjukvårdsinrättningar eller läkare sinsemellan av dylika isotoper fordra särskilt tillstånd. Berörda undantag från förbudet att överlåta radioaktiva ämnen torde böra regleras på samma sätt som föreslagits i fråga om undantag från lagens tillämpning beträffande isotoper (se sid. 146). Medicinalstyrelsen och tillsynsmyndighe- ten bör sålunda i samråd äga besluta om vilka isotoper och största mycken— heter av dessa som skall undantagas från överlåtelseförbudet.

Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för vissa speciella forskningsuppgifter c. d. Särskilt för större vetenskapliga institutioner bör möjlighet härtill kunna öppnas, utan att överlåtelsetill- stånd i varje särskilt fall måste inhämtas. Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand angivna institutioner kan det dock ej bli fråga om här på grund av mångfalden av förekommande isoto- per och de varierande förhållandena vid olika institutioner. Det bör i stäl- let bli tillsynsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan tillstånd i det särskilda fallet. Vid denna prövning skall givetvis största avseende fästas vid vilken eller vilka institutioner som skall mottaga de ifrågavarande isotoperna. Som villkor för en sådan friare överlåtelserätt kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till tillsynsmyndigheten.

I de fall, där tillstånd att inneha eller bedriva arbete med radioaktiva ämnen icke innefattar tillstånd att överlåta sådana, torde lämpligen i före- skrifterna till tillståndet böra erinras om det enligt lagen gällande för- budet håremot. Detta gäller även då tillstånd till arbete med acceleratorer

eller reaktorer meddelats, utan att kommersiell överlåtelse av de fram— ställda isotoperna avses skola äga rum,

Arbete med acceleratorer. Röntgenröret är endast en av många förekom- mande typer av acceleratorer. I allmänhet reserveras emellertid beteck— ningen accelerator numera för de mera avancerade typer av strålkällor (linjär accelerator, betatron, rsynkrotron, cy'klotro-n m. fl.), vilka nyttjas för att accelerera atomära partiklar under exceptionellt höga spänningar, varvid radioaktiva processer uppstår. Acceleratorn kan sålunda användas för framställning av radioaktiva isotoper. Ur strålrisksynpunkt är detta givetvis en omständighet av väsentlig betydelse. Även den mycket hårda elektromagnetiska strålningen samt den vid accelerationen alstrade par— tikelstrålningen medför emellertid särskilda strålrisker.

I de acceleratorer som för närvarande är i drift i vårt land produceras icke isotoper för kommersiellt ändamål. Även vid de stora anläggningarna vid vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik i Frescati och vid Gustaf Werners institut för kärnkemi i Uppsala framställes radioaktiva ämnen endast för forskningsändamål.

Framställning av radioaktiva isotoper i en accelerator är endast att anse som en normal funktion av denna, och tillstånd att framställa radioaktiva ämnen bör därför innefattas i tillståndet att bedriva radiologiskt arbete vid anläggningen. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som kan framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana, att det ur strålskyddssynpunkt icke torde tjäna något ändamål att binda till- ståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här på grund av den komplicerade tekniska utrustningen i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt samarbete mellan tillsynsmyndig— heten och innehavaren av anläggningen i fråga om densammas planlägg- ning och förseende med skyddsanordningar. Härvid måste särskild omsorg ägnas åt att tillskapa betryggande förvaringsmöjligheter för de framställda radioaktiva produkterna, sättet för tillvaratagandet eller oskadliggörandet av dessa noggrant kontrolleras o.s.v. Slutligen måste tillsynsmyndigheten genom täta och noggranna besiktningar följa verksamheten. Syftet med dessa kontrollåtgärder måste nödvändigtvis vara att säkerställa så goda strålskyddsförhållanden vid anläggningen, att strålningen från den större eller mindre kvantitet radioaktiva ämnen, som vid det ena eller det-andra tillfället där framställes och förvaras, jämte vid driften producerad strål— ning saknar betydelse för uppkomsten av strålskador. Strålskyddet skall med andra ord avpassas efter den strålning, som maximalt kan förekomma vid anläggningen. På grund av vad nu anförts kan tillståndet enligt kom- mitténs uppfattning avse framställning av icke begränsade kVantiteter radioaktiva ämnen. Härtill kommer vidare att tillståndet icke rimligen kan bindas att avse framställning av eller arbete med särskilt angivna slag av

radioaktiva ämnen, då det ofta ej ens är möjligt att i detalj förutse, vilka isotoper som bildas under arbetets gång. Tillståndet att arbeta med accele- ratorer måste sålunda, på grund av anläggningarnas speciella karaktär, vara av generell natur. Dylikt tillstånd kommer på grund härav att huvudsakligen få samma karaktär som de tillstånd för forskningsändamål, som kommit— tén närmare berör i annat sammanhang (se sid. 208).

Då det är av vikt, att tillsynsmyndigheten får kännedom om storleken av de kvantiteter radioaktiva ämnen, som framställs, bör myndigheten ha möjlighet att meddela särskilda föreskrifter om redovisning av framställda kvantiteter. För det fall att radioaktiva ämnen skall distribueras till för- brukare utanför den producerande institutionen skall gälla vad kommittén i det föregående anfört beträffande överlåtelse av radioaktiva ämnen.

Arbete med atomreaktorer. Genom 1956 års atomenergilagstiftning har icke gjorts någon ändring i bestämmelserna om tillståndsskyldighet enligt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. Den som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att uppföra, inneha och driva atomreaktor är sålunda jämväl pliktig att hos medicinalstyrelsen söka tillstånd att bedriva radiologiskt ar- bete vid anläggningen. I sitt remissyttrande över 1955 års atomenergiut— rednings betänkande framhöll strålskyddskommittén, att detta i princip syntes föga rationellt, helst som medicinalstyrelsen i praktiken svårligen torde kunna vägra tillstånd, om Kungl. Maj:t meddelat tillstånd till anlägg— ningens uppförande och drift. Kommittén fann dock några olägenheter icke vara förenade med att 1941 års lag bibehölls oförändrad, intill dess de ändringar i denna som i övrigt föranleddes av kommitténs förslag komme under bedömande.

För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla till- stånd för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför, att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strål- skyddslagen. Detta får emellertid icke innebära, att strålskydvdskontrollen vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosät- tes eller försvagas. Tvärtom är det av den största betydelse, att strålskydds- myndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande, igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från strålskyddsmyndighetens sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj:t, och resultatet av denna he- dömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl. Maj:ts ställnings- tagande i tillståndsfrågan.

Vid Kungl. Maj:ts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalise- ring, r-eaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strål-

skyddsfrågor, även när det gäller driften, måste det ankomma på strål- skyddsmyndigheten att sedermera meddela de kompletterande och mera detaljmässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga enligt strålskyddslagen. Det torde överhuvud taget icke vara möjligt att redan i samband med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskydds- myndigheten härutinnan måste lämnas fria händer.

De vid Kungl. Maj:ts tillstånd beträffande en reaktoranläggning fogade villkoren, kompletterade med de villkor och föreskrifter strålskyddsmyn— digheten meddelar, skall ha till uppgift att skapa sådan trygghet mot strål- skador som strålskyddslagen åsyftar. Att genom Kungl. Maj:ts tillstånds— prövning härjämte skall tillgodoses andra allmänna intressen och säker— hetssynpunkter följer av den vidare syftningen med atomenergilagstift— ningen.

Vad strålskyddskommittén förut anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acceleratorer gäller i än högre grad beträffande reaktor— anläggningar. Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbetet synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strål— skyddet i sin helhet måste dimensionernas efter de maximala strålrisker som är förenade med reaktordriften. En mycket viktig faktor i detta sam— manhang gäller bedömningen av hur radioaktiva avfallsprodukter från re- aktorn skall oskadliggöras, med hänsyn till att dessa genom atmosfären och vattendrag kan spridas över stora områden samt skapa strålrisker för hela befolkningsgrupper.

Kungl. Maj:ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses innefatta rätt att driva handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen som framställts i reaktorn. Härför bör fordras särskilt tillstånd enligt strål- skyddslag-en i enlighet med vad kommittén föreslagit.

b. Tillstånd att importera och förvärva radioaktiva ämnen

I 1941 års lag finn-s icke några bestämmelser, som möjliggör en ur strål- skyddssynpunkt anordnad kontroll över import till och förvärv inom riket av radioaktiva ämnen.

Tidigare fanns vis—sa möjligheter att kontrollera förvärv av radioaktiva substanser, på grund av att främst de stora amerikanska tillverkarna, som då svarade för huvuddelen av produktionen, säl-de isotoper endast till köpare. som godkänts av ett nationellt vetenskapligt organ. Til-l följd av den snabba utvecklingen på området har nya tillverkare tillkommit, som står utanför denna kon-troll. Detta förhållande i förening med den starkt ökade importen av och handeln med radioaktiva ämnen har medfört, att möjligheterna till kontroll av att dylika ämnen icke innehas och brukas utan tillstånd blivit starkt beskurna. Enligt en underhiandsöverenskommelse med generaltullsty— relsen erhåller visserligen radiofysiska institutionen sedan några år tillbaka

uppgift från tu'llverket om radioaktiva ämnen, som införes till riket. Så länge dessa ämnen fritt kan importeras och förvärvas inom riket, kan dock importkontrollen icke bli fullständig. Ej heller kan kontrolleras var ämnena slutligen hamnar och huru de används. Med hänsyn till de strålrisker, som får anses vara förenade härmed, har kommittén funnit sig böra överväga, huruvida tii'l'lståndstvånget för innehav av radioaktivt ämne bör komplette— ras med en mera all-män kontroll beträffande dylika ämnen.

Då en sådan allmän kontroll skulle innebära en avsevärd skärpning av tillsynsverksamheten på området och då tvekan kan råda, huru långt en dylik kontroll borde utsträckas, har kommittén inhämtat yttranden i frågan från vis-sa berörda org-an, nämligen Aktiebolaget Atomenergi, atomkommit- tén, sta-tens naturvetenskaplig—a forskningsråd sa-mt fors-kningsrådens isotop- kommitté.

Aktiebolaget Atomenergi har framhållit, att det för distributionen av radioaktiva isotoper från olika in- och utländska producenter troligen ur kontrollsynpunkt skulle vara enklast att anlita en institution, som kunde stå under direkt överinseende av den statliga tillsynsmyndigheten. En dy- lik åtgärd kan dock i längden knappast tjäna vare sig konsumenternas eller producenternas intressen. Ur k—ontrollsynpunkt torde det dock vara nöd- vändigt att begränsa det antal företag, som kommer att syssla med hithö— rande frågor. Detta bör enligt bolagets mening ske genom att sätta höga fordringar på att vederbörande företag eller institution besitter tillräcklig sakkunskap och utrustning. Den personal, som skall handlägga frågorna, bör därför på något sätt vara godkänd av det kontrollenande statliga orga- net, oc—h distributionsföretag—et skall vara skyldigt att omedelbart anmäla alla förändringar av denna personal. Importör bör vidare vara skyldig att till kontrollorganet rapportera varje verkställd leverans. Bolaget håller för troligt, att det skulle vara av visst värde att få en garanti för di—stributions— företagens ekonomiska bakgrund, så att de icke kommer i betalningissvårig- heter gentemot utländska, ofta statliga, försäljningsorgan för radioaktiva isotoper. Enligt bolagets mening torde det, då det gäller ett område, som dels är så nytt att inga större erfarenheter finns, dels är förknippat med svår— överskådliga riskmoment, vara klo-kt att från början sätta ganska stränga bestämmelser, som senare, då större erfarenhet vunnit-s. eventuellt kan uppmjukas.

Även atomkommittén har framhållit nödvändigheten av att arbete med och import av radioaktiva isotoper regleras på ett sätt, som ger säkerhet för att distributionen , handhavandet och användandet av isotoper sker un- der betryggande former. Å andra sidan anser kommittén det angeläget, att eventuella bestämmelser medger ett smidigt utnyttjande av isotoperna i forskning, industri och terapi och att hänsyn tages till de skiftande behov som föreligger. På något sätt bör enligt atomkommitténs mening skillnad göras mellan de institutioner, som har tillgång till effektiv kontroll- och

mätapparatur jämte kompetent personal, och övriga mera tillfälliga förbru- k'are. För de förra synes någon form av generellt tillstånd kunna utfärdas, eventuellt knutet till någon inom institutionen ansvarig pers—on. För mera tillfälliga förbrukare synes det behövligt med mera detaljerade bestämmelser såväl för importen som för handhavandet av isotoperna.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd har likaledes understrukit, att kontroll över de radioaktiva isotopernas import och handhavande synes nödvändig och att denna måste utformas så, att isotopernas rationella ut— nyttjande ej onödigtvis försvåras.

Forskningsrådens isotopkommilté har hävdat, att isotoper i princip skall betraktas såsom likvärda andra kemikalier och skall kunna inköpas och importeras utan speciella restriktioner. Däremot synes det isotopkommittén önskvärt med en viss kontroll över användningen av skyddsanordningar och över kvalificeringen hos personal som skall handha isotoper. Det vore sålunda lämpligt, att för inköp och handhavande av radioaktiva isotoper krävs en särskild generell tillståndsgivning, varvid hänsyn tages till säker- hetsanordningar, apparatur och kvalifikationer hos den personal, som skall leda arbetet. Däremot vill isotopkommittén för närvarande icke förorda en särskild behörighetsgivning för personal, som skall handha isotoper, då här- vid stora svårigheter skulle uppkomma exempelvis vid undervisning i hand— havandet av isotoper och andra liknande fall.

Kommitténs förslag. Sedan en sökande beviljats tillstånd att inneha eller bedriva arbete med radioaktivt ämne, hör han givetvis utan onödig omgång kunna förvärva sådant ämne av det slag och den myckenhet, som angives i tillståndet. Såsom tidigare fram-hållits, förekommer någon produktion av radioaktiva ämnen för kommersiellt ändamål ännu icke i vårt land, men sådan kan väntas komma till stånd inom den närmaste (tiden. Det torde dock kunna förutsättas, att förbrukarna av radioisotoper i varje fall under en övergångstid kommer att i betydande utsträckning vara hänvisade att fylla 'sitt behov genom import.

I enlighet med vad kommittén nyss utvecklat möter avsevärd—a svårighe— ter att kontrollera innehaven av radioaktiva ämnen, om dessa fritt får in- föras till riket eller förvärvas från en tillverkrare inom riket. Genom det ständigt växande bruket av radioisotoper för olika användningsändamål särskilt inom industrien, försvåras en sådan kontroll alltmera, samtidigt som riskerna för strålskador blir ”allt större vid ökad spridning. Det är där— för angeläget att skapa garantier för att radioaktiva ämnen förvärvas endast av personer och institutioner, vilka prövats besitta erforderliga kvalifika- tioner och materiella resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Kontroll häröver synes icke kunna vinnas på annat sätt än genom att förbud införes mot import till och förvärv inom riket av ra— dioaktivt ämne utan särskilt tillstånd. Sådan importreglering har numera in—

förts i nästan undantagslöst alla länder, där arbete med radioaktiva iso- toper förekommer i nämnvärd utsträckning. Då ifrågavarande kontroll är att betrakta som en strålskyddsåtgärd, anser kommittén, att frågor om tillstånd till import, inköp eller annat förvärv av radioaktivt ämne bör hand- läggas av tillsynsmyndigheten.

Tillstånden till import, inköp eller anna-t förvärv av radioaktiva ämnen bör sammankopplas med tillstånden till arbete med eller innehav av radio- aktiva ämnen endast i det avseendet, att sistberört tillstånd bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller förvärva radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import— eller förvärvstillstånd bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av tillsynsmyndigheten. Skälet härtill är den stora skillnad, ,som ur praktisk synpunkt måste förefinnas mellan de båda slagen av tillstånd. Under det att tillstånden att inneha och bedriva arbete med radioaktiva ämnen som regel kommer att gälla under en följd av år samt förutsätter en ingående prövning av tillståndshavarens kvalifikationer, av denne vidtagna strålskyddsanordningar m. In., kommer import— och för- värvslicenserna att såsom regel endast gälla förvärv i varje särskilt fall av en bestämd myckenhet av visst radioaktivt ämne med angivande av för- varingsanordningarna. Licensen skall avlämnas till tullmyndigheten eller försäljaren. Beviljandet av sådan licens kommer som regel att grunda sig på den prövning av strålskyddsförhållandena, som skett i samband med be- viljandet av tillstånd till innehav eller arbete med radioaktivt ämne.

Även om import— och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångs- förvärv, talar dock praktiska skäl för att för tillsynsmyndigheten välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskapliga institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna beviljas generella tillstånd att un- der viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva begränsade eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet slag. Detta gäller särskilt för större kontinuerlig förbrukning av isotoper med kort livslängd. Den mycken- het radioaktivt ämne, som vid ett och samma tillfälle må importeras eller inom riket förvärv'as, begränsas i dessa fall endast av de maximalkvantiteter som jämlikt tillståndet till innehav eller arbete må innehas.

Det ligger i sakens natur, att den som innehar tillstånd att driva handel med radioaktiva ämnen måste i sin tur kunna anskaffa sådan—_a från tillver- kare inom eller utom landet. Det kan enligt kommitténs mening ej komma ifråga, att innehavare av handelstillstånd skall för varje särskilt inköp vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens. Där hand-elstil'lståndet avser icke begränsade mängder radioaktiva ämnen, skulle meddelandet av tidsbe— gränsade förvärvs- eller importlicenser, avseende icke begränsade kvantite— ter, bli en ren formsak. Kommittén föreslår därför, att innehavare av han— delstillstånd sk'al-l äga importera och förvärva radioaktiva ämnen utan sär- skilt tillständ härtill. Handelstillständ skall med andra ord innefatta gene- rellt tillstånd att importera och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som

omfattas av handelstillstån—det. Den erforderliga kontrollen ur strålskydds- synpunkt torde erhållas genom att vederbörande ålägges skyldighet att med jämna tidsmellanrum, t. ex. varje månad, avgiva redovisning till tillsyns- myndigheten över importerade och inom landet förvärvade myckenheter och slag av radioaktiva ämnen med angivande av inköpskä'llan.

Under den närmaste framtiden torde det bli vanligt, att den enskilde för- brukaren av isotoper själv söker importtillstånd. Kommittén förutsätter emellertid, att handelsföretag med uppgift att importera och distribuera radioaktiva isotoper kommer att bildas i framtiden. Erhåller des-sa kapa- citet att snabbt betjäna förbrukarna inom landet, torde det härefter endast undantagsvis visa sig fördelaktigare för den enskilde förbrukaren att själv söka importtillstånd.

Såsom tidigare erinrats skall jämlikt 1 % atomenergilagen erfordras sär- skilt tillstånd för att importera och förvärva atombränslen m. m. Strål— skyddskommittén förutsätter, att sådant tillstånd ytterst sällan kommer att meddelas för enstaka förvärv utan regelmässigt blir av mera generell natur, närmast innefattat i ett mera allmänt tillstånd att taga befattning med atombränslen och reaktoravf-all. Det synes alltså komma att motsvara ett enligt strålskyddslagen meddelat tillstånd till radiologiskt arbete. Den av kommittén föreslagna import— och förvärvskontrollen beträffande radio- aktiva ämnen skall bl. a. ha till syfte att underlätta strålskyddsmyndighet-ens överblick över spridningen av radioaktivitet inom landet med hänsyn till ris- kerna vid en allmän höjning av strålningsnivån. Med hänsyn härtill är det av betydelse att även import och förvärv av exempelvis plutonium och för- brukade atombränsleelement kontrolleras av strå'lskyddsmyndigheten. I den mån ämnen och föreningar, som avses i atomenergilagen, är radioaktiva, bör de sålunda även omfattas av licensieringen enligt strålskyddslagen. Till— stånd enligt atomenergilagen skall härvid självfallet vara förutsättning för licensens beviljande.

Så länge Aktiebolaget Atomenergi ensamt skall svara för befattningen med atombränslen inom landet, torde ifrågavarande dubbla tillståndsgivning i.eke komma att få någon egentlig praktisk betydelse, då bolaget under alla förhållanden torde komma att beviljas generellt import- och förvärvstill- stånd för ett stort antal radioaktiva isotoper.

c. Förhandsbesiktning av strålkällor m. m.

Gällande lag. I 45 å första stycket arbetarskyddslagen stadgas skyldighet för tillverkare, försäljare eller upplåtare av maskin, redskap eller annan tek- nisk anordning att tillse, att anordningen, då den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställas till försäljning eller i reklam-syfte, är för- sedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och [olycksfall, så ock tillhandahålla för anordningens användning och skötsel erforderliga föreskrifter. Enligt 6 5 skall nämnda

lag, såvitt angår i 45 % föreskrivna särskilda skyldigheter beträffande sådana tekniska anordningar, som där avses, äga tillämpning, även då fråga ej är om verksamhet, som omfattas av lagen. Där så prövas nödigt till förebyg- gande av att anordningen avlämnas eller utställes utan iakttagande av vad i 45 5 första stycket stadgas äger arbetarskyddsstyrelscn enligt 56 & samma lag, förbjuda tillverkaren, försäljaren eller upplåtaren att avlämna eller ut— ställa anordningen, med mindre de åtgärder vidtages, som styrelsen finner erforderliga. Där så finnes påkallat må polishandräckning begäras för att säkerställa att förbudet upprätthålles. Underlåtenhet att ställa sig förbud eller föreskrift till efterrättelse föranleder straffansvar.

Vidare finns i 6 & arbetarskyddskungörelsen vissa föreskrifter om frivillig förhandsgranskning av apparater o. d. Sålunda stadgas, att arbetsgivare äger tillställa yrkesinspektör förslag till »ny eller ändrad anordning för ar- betets bedrivande», åtföljt av erforderliga ritningar och uppgifter för försla- gets granskning. Över sådant förslag skall yrkesinspektören utan kostnad för arbetsgivaren snarast möjligt skriftligen yttra sig. Ifrågasättes annan ändring av sålunda granskat förslag än som kan ha förordats av yrkes— inspektören och är ändringen av betydelse för arbetets sundhet och säker- het, bör ändringsförslaget underställas yrkesinspektören för granskning.

Kommitténs förslag. Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anläggnings strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål 'för ingående kontroll. Denna besiktning sker således först s-e- dan apparaterna blivit placerade på sina respektive användn—ingsplzatser. Därvid besiktigas även apparaternas läge i arbetslokalerna och strålskydds- anordningarna samt granska-s arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av till- synsmännen lämnas upplysningar, råd och direktiv.

Bestämmelserna i 45 5 första stycket arbetarskyddslagen är visserligen på grund av föreskriften i 6 % samma lag tillämpliga även å tillverkare, för- säljare och upp'låtare av apparater avsedda för radiologiskaanläggningar. På grund av det generella undantaget i 4 & sista stycket arbetarskyddslagen har emellertid arbetarskyddsstyrelsen endast haft att beakta kravet på skydd mot andra skador än strålskador. Styrelsen besitter ej heller fackkunskap på strålskyddsområdet. För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att tillverkare, försäljare och upplåtare av apparater för alst- ring av joniserande strålning tillser, att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strålskyddssynpunkt. Detta förhållande kan icke anses till- fredsställande, eftersom strålriskerna ju är de väsentligaste faromom-enten hos dessa slag av apparater. Kommittén föreslår därför, att i strålskydds- lagen intages en bestämmelse, som beträffande säkerheten mort strålskador

innefattar motsvarande skyldigheter för tillverkare, försäljare och upplåtare av röntgenapparater och andra anordningar som alstrar joniserande strål- ning so-m i 45 5 första stycket arbetarskyddslagen och att tillsynen å efter- levnaden av bestämmelsen skall ankomma på strålskyddslagens tillsyns- myndighet. Denna hör erhålla motsvarande befogenheter som arbetarskydds— styrelsen har enligt 56 & arbetarskyddslagen.

Vid sidan av strålskyddsfrågan kan andra skyddsproblem aktualiseras beträffande apparater som utsänder joniserande strålning. Med hänsyn till bestämmelserna i 45 % arbetarskyddslagen kan apparaterna behöva granskas även från yrkesinspektionens sida. Ett nära samarbete bör därför komma till stånd mellan de tillsynsutövande myndigheterna och deras tillsynsmän i detta hänseende.

Frågan om t'illverkares och föl-Säljares ansvar för strålsäkerheten hos av- lämnade apparater, framför allt när det gäller röntgenapparater, har även en praktisk sida av direkt betydelse för tillståndsgivningen. Det underlag för prövningen, som tillsynsmyndigheten för närvarande erhåller i samband med ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, är som regel allt— för kvnapphändigt, för att strålrisken i samband med arbetet skall kunna be— dömas på grundval av detta. Olägenheten härav blir så mycket mera påtag— lig som det i vissa fall kan dröja upp till ett par år, innan en anläggning blir föremål för besiktning. Enligt kommitténs mening är det nödvändigt, att tiden för prövning av tillståndsansökningarna minskas, om krav på att en anläggning ick'e får tagas i bruk, förrän tillstånd beviljats, skall kunna upprätthållas i praktiken. En förkortning av prövningstiden synes dock icke kunna åvägabringas, om ej tillstånd i det stora flertalet fall kan beviljas utan att i samband därmed företages besiktning av anläggningen. En för- utsättning för att detta skall kunna ske är att ansökningsmaterialet är så fullständigt, att ett bedömande av strålriskerna kan ske på grundval av de insända handlingarna. Ett sådant bedömande nödvändiggör, att ansöknings- handlingen bl. a. innehåller tillfredsställande uppgifter angående den ar— betsenhet, som skall omfattas av tillståndet, samt de skyddsanordningar, som tillhör denn-a.

Röntgenapparater tillverkas för närvarande av relativt få fabrikanter in- om landet, och standardisering-en av dylika apparater har drivits långt, var— igenom de med ett flertal apparattyper förenade strålriskerna kan bedömas tämligen väl. De apparater, som importeras, är begränsade till ett mindre antal typer, Vilka likaledes är i hög grad standardiserade.

På grund av dessa förhållanden bör för tillståndsprövningen erforderliga uppgifter om röntgenapparater med fördel inhämtas genom att tillsynsmyn- digheten verkställer besiktning av apparaterna redan före leveransen från tillverkaren respektive importören. Vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete kan härigenom fogas besiktn-ingsinstrument för den apparat, som skall användas, av vilket med en enhetlig nomenklatur fram—

går alla uppgifter angående apparaturens egenskaper i fråga om strålning och strålskydd. Det torde få ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma i vilken omfattning sådan förhandsbesiktning av röntgenapparater skall äga rum.

Införandet av besiktning av röntgenapparater före leveransen nödvändig— gör uppenbarligen, att på tillverkare, importörer, försäljare och upplåtare eller vissa av dessa måste läggas visst ansvar utöver vad som i det föregå— ende föreslagits. Dessa måste sålunda dels bli skyldiga att föranstalta om besiktning av apparaterna genom tillsynsmyndighetens försorg, dels ock an- svara för altvt apparaterna efter besiktningen icke underkastas sådana änd— ringar, att de ej längre överensstämmer med vad som angivits i besiktnings- instrumentet eller, om sådan ändring skett, att apparaterna underkastas förnyad besiktning.

På vilken eller vilka av de berörda kategorierna ansvaret skall läggas kan diskuteras. Vissa praktiska skäl talar dock för att ansvaret för att app-aratbesiktning kommer till stånd skall åvila tillverkare och importörer, eftersom anmärkningar vid besiktningen angående apparaternas konstruk- tion o. d. därigenom torde ha de största förutsättningarna att bli beaktade. Å andra sidan måste ansvaret för att apparaterna, om de efter besiktningen ändrats, underkastas ny besiktning i lika hög grad åvila försäljare och upp- låtar-e. Det synes troligt att, huru än ansvaret för besiktningen fördelas, en tillverkare eller importör, som ej låtit besiktiga sina apparater, innan han levererar dem till försäljare och upplåtare, komm-er att möta konkurrens- svåirig'heter. Kommittén föreslår därför, att det i första hand skal'l åligga tillverkare av röntgenapparat inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att, innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket, låta underkasta densamma besiktning. I andra hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker tillstånd att använda den i radiologiskt artbete, överensstämmer med utfärdat besiktningsinstrument.

Ett besikltningstvång för röntgenapparater i enlighet med det ovan före- slagna medför vissa fördelar för tillverkare m. fl. Framför allt kan fabri— kanter och importörer, genom att de på ett tidigt stadium, ofta redan i sam- band med apparaternas konstruktion respektive introduktion på den svenska marknaden, kommer i kontakt med tillsynsmyndigheten, på ett naturligt sätt beredas möjlighet att inhämta myndighetens synpunkter på ritningar och förslag till apparater och skyddsanordningar och härigenom anpassa dessa efter myndighetens krav. Det bör vara ett tjänsteåliggande för till- synsmyndigheten att tillhandagå med yttranden i detta hänseende. Här- igenom torde säkerheten ökas för att apparat-erna blir ur strålskyddssyn- punkt godtagbara, samtidigt som en standardisering av skydden kan genom- föras. Detta torde medverka till att nedbringa framställningskostnaderna.

Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom landet är minst 95 procent av samtliga av (dem levererade röntgenapparater av .standardtyp. Beträffande dessa synes besiktningstvånget kunna utfor- mas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäller för motorfordon. T ypbesi'ktningsförfarandet innebär, att tillverkaren eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standardapparat och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakligen samma beskaffenhet som ovan nämnts. Tillverkaren (importören) skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstämmer med det besik- tigade typexemplaret, något som skall bestyrleas gen-om ett av honom ut- färdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av varje apparat skall däremot ej erfordras. Tillstånd för tillverkare (importör) till typbesiktning av olika apparattyper bör efter prövning i varje särskilt fall meddelas av tillsynsmyndigheten. Sådant tillstånd bör kunna återkallas, när skäl därtill föreligger, t. ex. om i visst fall apparaterna visar sig ej överensstämma med typintyget eller tillverka-ren (importören) eljest brister i nödig omsorg. Då antalet apparattyper är relativt litet, torde besiktningen, anordnad på före— slaget sätt, knappast (bli i högre grad betungande för vare sig tillverkare och andra eller tillsynsmyndigheten.

Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att i viss utsträckning fö- rekommer att standardiserade apparatdelar tillhörande olika typer eller av olika fabrikat sammansätts till en ny apparat. Även om standardiserade de- lar från en typbesiktigad apparat kan användas i en annan apparattyp, finns ej några säkra garantier för att apparaterna inbördes är i strålskyddshänse- ende likvärda. En på sådant sätt kompletterad anordning kan därför icke godtagas som typbesiktigad och bör överhuvudtaget icke få användas utan medgivande av tillsynsmyndigheten. Arbete pågår emellertid för närvarande inom svenska elektriska kommissionen i syfte att få till stånd enhetliga. för samtliga inhemska tillverkare gemensamma standardtyper av vissa ut- bytbara röntgenapparatdelar. I den mån sådana enhetliga normer kan åstadkommas, "torde detta komma att befrämja typbesiktningsförfarandet.

För typbesiktigad apparatmodell bör en typbeteckning registreras hos till- synsmyndigheten. Även för i exempelvis en röntgen-apparat ingående delar såsom rör-kåpa, pnimärbländare o. d. synes typbesiktning kunna komma till stånd och typ-beteckningar fastställas. Av den fullständiga typbeteck- ningen för en viss röntgenapparat skall härigenom framgå icke endast appa- rattypen utan även skydld'sanordningarnas beskaffenhet, driftsbetingelserna etc. Ett angivande av typbeteckning kommer på så sätt att giva tillsyns- myndigheten en klar identifiering av apparaturen. För att denna identifie- ring skall kunna ske, erfordras dock att tillverkaren ålägges viss märkning av apparater och del-ar. I fråga om blyglas, gu'mmiskydd o. d. bör därvid skyddsförmågan angivas enligt vissa av tillsynsmyndigheten fastställda nor- mer.

Det må här understrykas, att bedömandet, huruvida en typbesiktigad ap- parat —i det speciell-a fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlighet ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparaturens konstruktion och de strållskyvdldsanordningar den utrustas med utan även av lokalförhållwanden, arbetsmetoder m. m. Eftersom dessa faktorer varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel ick-e giva garanti för appa- rattypens ofarlighet i strålningshänseende. Däremot får typbesiktningen så- som tidigare antytts sitt främsta värde genom att, då å tillverkaren ( impor- lören) lägges ansvar för att apparaten ur strålskyddssynpunkt överensstäm- mer med det besiktigade typexemplaret, ett kostsamt och för tillsynsmyn- digheten betungande besiktningsmoment kan inskränkas.

Genom förhandsbesiktning av strålkällor vinnes, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete i vissa hänseenden kan förenklas, samtidigt som den tillståndsgivande myndigheten får möjlighet att snabbare och säk— rare bedöma en anläggnings farlighet ur strålningssynpunkt. Ifråga om ap- paraturen och till denna hörande skyddsanordningar kan ansökningen, då typbesiktning förekommit, inskränka-s till ett angivande av typbeteckningen, och, då typbesiktning icke ägt rum, allenast hänvisa till den besiktning i det speciella fallet av apparaten och skyd-dsanordningarna, som i dylikt fall skall ha ägt rum.

Kommitténs förslag om förhandsbesiktning föranledes av svårigheterna att av en tillståndsansökan bilda sig en klar uppfattning om strå-lriskförhål— landena hos apparaturen. Motsvarande svårigheter uppträder mera sällan, då ansökningen avser arbete med radioaktiva ämnen. I sistnämnda fall är det vanligen icke apparaturen som är det centrala utan det radioaktiva äm- net. Dettas art, myckenhet och förvaring samt de avskärmningsanordningar som finnes kan som regel med erforderlig noggrannhet angivas i tillstånds— ansökningen. Ofta har för övrigt arbetet med radioaktiva ämnen en så rör- lig karaktär, att tyngdpunkten i fråga om strålskyddet icke är att finna hos apparaturen utan i graden av kunnighet och ansvarskänsla hos den personal, som leder och utför arbetet. Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radioaktiva ämnen föreligger därför icke i de flesta fall. Där så mera undantagsvis är fallet, bör dock möjlighet finnas att förordna om att förhandsbesiktning skall äga rum.

I vissa slag av apparater för radiologiskt arbete, såsom en del typer av tjockleksmätare och elektrostatiska eliminatorer, är det radioaktiva ämnet fast monterat 'i apparaturen. Dessa apparaters funktion är att utnyttja strål- ningen för ett visst begränsat ändamål. Här utgör det radioaktiva ämnet och apparaten tillsammans en enhet, där de olika detaljerna i konstruktionen och strålskyddsanordningarna anpassats efter de strålriskförhållanden, un- der vilka apparaten är avsedd att brukas. Då apparaterna i rätt stor ut- sträckning är standardiserade, kan förhandsbesiktning av dem i form av

typbesiktning medföra fördelar vid tillståndsgivningen. Kom-mittén förordar- därför att bestämmelserna om förhandsbesiktning och typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radioaktiva ämnen. An- talet exemplar av varje typ av sådana apparater kan Visserligen åtminstone till en början förmodas bli litet, varför någon större tidsvinst måhända ej kan påräknas i jämförelse med besiktning i samband med tillståndsgiv- ningen. Förfaringssättet ger dock tillsynsmyndigheten möjlighet att följa utvecklingen på området och, i varje fall då det gäller inhemsk tillverkning, på ett tidigt stadium lämna anvisningar beträffande utformningen av strål- skydd m. m. Genom den kontakt med tillverkarna, som tillsynsmyndigheten härvid får, torde även möjligheter öppnas latt genomdriva, att apparater, som innehåller så små mängder radioaktivt ämne att tillstånd för deras brukande ej erfordras, likväl förses med markering, att de innehåller sådant ämne och kort instruktion hur de bör handhavas. En sådan åtgärd kan många gånger vara av värde till förhindrande av skadeverkningar genom di— rekt missbruk eller felaktig användning av apparaten.

d. Förhandsgranskning av lokalritningar m. m.

Gällande lag. Några bestämmelser om förhandsgranskning av ritningar till lokaler för radiologiskt arbete finns icke i 1941 års lag. Enligt 1 5 in- struktionen för radiofysiska institutionen åligger det denna bl. a. att verk— ställa undersökningar å material och (anordningar, avsedda för skydd mot röntgenstrålar och strålning från radioaktiva preparat. Med stöd av detta stadgande har institutionen i stor omfattning på begäran av anläggningsha- vare biträtt med granskning av förslag till sådana lokraler. På grund av otillräcklig-a personalresurser m. ni. har dock detta biträde icke kunnat läm— nas i den utsträckning som varit önskvärd.

Ej heller i arbetarskyddslagstiftningen stadgas någon obligatorisk för- h-andsgranskning av byggnadsförslag. Förslag härom framfördes vis— serligen av 1938 års arbetarskyddskommitté i dess betänkande med för- slag till ny arbetarskyddslag (SOU 1946:60 s. 289 ff), men föredragande de— partementschefen fann sig vid frågans behandling (prop. nr 298/1948 s. 106 ff) icke kunna godtaga kommittéförslaget utan förordade i huvudsak bibehållande av dittills gällande regler om frivillig förhandsgranskning. I syfte att skapa garanti för »att byggnadsförslag beträffande arbetslo-kaler i skälig omfattning bleve granskade ur arbetarskyddssynpunkt förslogs dock, att byggnadsnämnd skulle åläggas att i viss omfattning inhämta yrkesin- spektörs yttrande innan byggnadslov gavs beträffande byggnad, vari arbets— lokal skulle inrymmas. Inom område på landet, för vilket stadsplan, bygg- nadsplan eller utomplansbestämmelser ej fastställts och där byggnadsnämn— dens lov till nybyggnad i allmänhet icke erfordras, syntes länsstyrelsen lämp- ligen åläggas att underrätta yrkesinspektören om inkomna ansökningar att uppföra fabriker eller andra industriella anläggningar. Bestämmelser lav be-

rörda innebörd intogs i 83, 137 och 143 55 byggnadsstadgan. Föreskrifterna om frivillig förhandsgranskning av byggnadsförslag återfinnes i 6 & arbetar- skyddskungörelsen den 6 maj 1949.

Kommitténs förslag. Vid prövningen av ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne är det av vikt, att tillfreds- ställande upplysningar finns tillgängliga om de lokaler som skall använ- das och de skyddsanordningar som ingår i dessa. För förverkligande av önskemålet att tillstånd skall kunna meddelas utan föregången besiktning av anläggningen är det nödvändigt, att tillsynsmyndigheten vid pröv- ningen har tillgång till klargörande ritningar, kompletterade med uppgifter om byggnadsmaterial, närliggande lokalers användning m. m. Apparater- nas placering och skyddsanordningar måste även angivas åt dessa ritningar i enlighet med av tillsynsmyndigheten angivna riktlinjer.

Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med be— siktning av en anläggning, sedan denna tagits (i bruk, är otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och strålskyddssynpunkt. Stundom blir nämli- gen tillsynsmyndigheten nödsakad att vid sådan besiktning föreskriva änd— ring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Sådana ändringar är dyrbara för tillståndshavaren samt förorsakar tillsynsmyndigheten kontroll- besök. För att undvika kostsamma ändringar ligger det dessutom nära till hands för besiktningsmiannen att söka andra utvägar, t. ex. genom särskilda arbetsför-eskrifter, varvid såväl [strålskyddet som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skydden överd-imensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig förhandisgranskning.

Det vore ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhandsgranskningen nu kund-e göras obligatorisk. Framför allt vid nybyggnad av större anläggningar skulle därigenom en ur strålskyddssynpunkt planmässig anordning av loka- lerna ooh inplacering av apparaterna i dessa kunna säkerställas. Då för annat ändamål redan uppförda lokaler skall tagas i anspråk för radiologiskt arbete, förlorar emellertid denna synpunkt i viss mån betydelse. Detta gäl- ler i synnerhet beträffande det stora flertalet odontologiska anläggningar, som inrymmes i vanliga bos-tadslägenheter och för vilka inga eller relativt obetydliga fasta strålskyddsanordningar ifrågakommer. Härtill kommer svå- righeten att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en bestämmelse om obligatorisk förhandsgranskning. Har i visst frall föreskrift härom icke iakttagits, torde det i allmänhet vara svårt att vederlägga en invändning, att lokalens användning för radiologiskt arbete först senare beslutats. De sist anför-da synpunkterna föranleder, att endast ett frivilligt gransknings- förfarande kan förordas.

Då ett förhandsgod'kännan'de av lokalritningar både ur strålskyd'ds- och kostnadssynpunkt lför tillstånds—havaren innebär påtagliga fördelar, finns

det anledning vänta, att förfarandet skall komma att bli regeln före anord- na-det wav röntgenavdelningar på sjukhus och andra större anläggningar.

I och med att en ritning förh'anzdsgranskuats och godkänts, bör den även vara fastställd. Avvikelser bör sålunda ic'ke utan tillsynsmyndighetens god- kännande göras vid byggnadens färdigställande eller vid installationen. Har dylik avvikelse likväl skett, skall detta givetvis framgå av tillståndsansök- ningen.

Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde vid ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas granskningsu'tlåtandet jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända ritningarna.

Kommittén har övervägt, huruvida behov kan anses föreligga att ålägga byggnadsnämnd att inhämta tillsynsmyndighetens yttrande över ansökan om byggnadslov beträffande radiologi-sk anläggning. Härigenom skulle vin- nas att tillsynmyndigheten på ett tidigt skede finge tillfälle att granska st'rålskyddsförhålland-ena vid planerade anläggningar även i de fall, där förhandsgranskning ej begärdes av anläggningshavaren. Det bör emellertid uppmärksammas, att förhandsgranskningen i första hand tillgodoser an- läggningshravarens intresse av att få sakkunniga råd och anvisningar om hur anläggningen bör anordnas för att kunna godkännas i strålskyddshän- seende. I motsats till vad förhållandet är inom det allmänna arbetarskyddet skall ju strålskyddet vid en radiologisk anläggning alltid prövas av tillsyns— myndigheten, innan anläggningen tages i bruk, i och med att densamma är underkastad tillståndstvång. Ur ren skyddssynpunkt föreligger därför icke här lika starkt intresse som inom arbetarskyddet i stort, att en för- hand-sprövning av lokalför-hållandena kommer till stånd. Vidare må fram- hållas, att loklalkontrollen kan göras i alla avseenden effektiv, endast om ritningarna utvisar apparaternas tilltänkta placering och vissa andra på strålfaran inverkande faktorer. Dessa omständigheter framgår emellertid endas-t undantagsvis av de ritningar, som bifogas ansökan om byggnads- tillstånd. Ritningar till det stora flertalet av de med hänsyn till strålriskerna inom sjukvård-en betydel-sefullaste anläggningarna, nämligen röntgenavdel— ningar vid lasarett, samt till sjukhus- och sjukstugu'anläggningar i övrigt ävensom till vissa tandpolikliniker granskas för övrigt av centrala sjuk— vårdsberedningen. Efter samråd med radiofysiska institutionen har bered- ningen utgivit vissa råd och anvisningar beträffande de strålskyddsanord- ningar. som bör vidtagas vid olika typer av sju-kvårdsanläggningar. I tvek— sammla fall samråder beredningen med institutionen om strålskyddet vid en anläggning. Från bered-ningens sida har för kommittén framhållits såsom det för planering av strålskyddet i lokalerna väsentligaste, att så enhetliga och enkla normer som möjligt utfärdas av tillsynsmyndigheten beträffande de krav, som för praktiskt radiologiskt arbete kan resas i fråga om lokalernas strålskyddsförhållanden.

Med hänsyn till ovan anförda förhållanden har kommittén kommit till den uppfattningen, att fördelarna av en skyldighet för byggnadsnämnderna att inhämta tillsynsmyndighetens yttrande över ansökningar om byggnads- lov ej skulle motsvara det merarbete för både byggnadsnämnd'erna och till— synsmyndigheten, som skulle förorsakas härav. Kommittén finner sig därför ej böra föreslå sådan skyldighet.

Vid planläggningen av en radiologisk anläggning samt då ändring eller utbyggnad av en sådan skall företagas känner anläggningshavaren ofta starkt behov av att samråda med eller rådfråga tillsynsmyndigheten för att strålskyddet vid anläggning redan från början skall utformas så effektivt och så väl avvägt som möjligt. Det är för närvarande icke ovanligt, särskilt då en större anläggning skall komma till stånd, att vederbörande vänder sig till radiofysiska institutionen med begäran, att institutionen skall upp- rätta ett fullständigt förslag för strålskyddets anordnande. Härför erfordras givetvis icke endast att ritningar över lokalerna och apparaturens place- ring i dessa företes utan även att uppgifter lämnas om anläggningens an- vändningsändamål, beräknad arbetsfrekvens m. m. I viss omfattning har institutionen hittills lämnat sådant biträde, men på grund av de begränsade personalresurserna har icke alla framställningar härom kunnat tillmötes- gås.

Enligt kommitténs uppfattning är det av mycket stort värde för strål- skyddet, a—tt tillsynmyndigheten på nämnt sätt redan på ett förberedande stadium får taga aktiv del vid planläggningen. Samtidigt är det mången gång ekonomiskt fördelaktigt för anläggningshavaren att få sakkunnig väg- ledning om hur strålskyddsanordningarna bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla tillsynsmyndighetens biträde med upprättande eller granskning av strålskyddsförslag beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrä— vande. Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög grad servicebetonat, hävdar kommittén, att ersättning bör utgå härför. Till denna fråga återkommer kommittén i samband med kostnadsberäkningarna (8 kapitlet).

Har tillsynsmyndigheten upprättat eller biträtt vid upprättandet av full— ständigt strålskyddsförslag och har detta förslag sedermera följts vid an- läggningens anordnande, blir särskild förhandsgranskning av lokalritningar icke aktuell. Som regel måste ju för st'rålskyd'dsförslagets utarbetande före- ligga fullständiga lokalritn—ingar, och helt naturligt kommer tillsynsmyndig— heten att vid förslagets upprättande tillse, att lokalerna blir ur strålskydds— synpunkt på lämpligaste sätt disponerade och utnyttjade. I ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete är det tillräckligt med en hänvisning till det av tillsynsmyndigheten upprättade strålskyddlsförslaget, varvid givet-

v—is skall angivas, om och i så fall i vilket lhänseende avvikelse från förslaget gjorts.

e. Tillståndsprövningen

Gällande lag. I 2 % gällande lag har noggrant angivits de uppgifter, som ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller att inneha radio- aktivt ämne skal-l innehålla och vilka sålunda kommer att ligga till grund för tillståndsprövningen.

Avser ansökningen tillstånd till radiologiskt arbete, skall sålunda uppgivas 1. det slag av radiologiskt arbete, som skall bedrivas;

2. arbetsplatsen;

3. röntgenapparattyp samt högsta spänning och strömstyrka vid röntgenröret eller, beträffande arbete med radioaktivt ämne, dess mängd och beskaffenhet;

4. de hjälpmedel i övrigt som är avsedda att användas i arbetet, i den mån kän- nedom härom kan antagas vara av betydelse för prövning av ansökningen, samt

5. den person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning därför samt det antal personer, som beräknas skola sysselsättas i arbetet.

I ansökan om tillstånd till innehav av radioaktivt ämne skall uppgift lämnas om 1. ämnets mängd och beskaffenhet samt 2. platsen och de närmare anordningarna för ämnets förvaring.

Över ansökan om tillstånd skall medicinalstyrelsen enligt lagens 5 5 in— hämta utlåtande av radiofysiska institutionen. Därest medicinalstyrelsen så förordnar eller institutionen eljest finner det nödigt, skall, :innan dylikt utlåtande avgives, genom institutionens försorg besiktning verkställas å artbets- eller förvaringsplatsen.

Såsom tidigare framhållits sker sådan besiktning regelmässigt, innan ut- låtande avgives. Härigenom kommer uppgifterna i ansökningen att i prak— tiken alltid kompletteras med de iakttagelser rörande förhållandena vid anläggningen, de använda arbetsmetoderna m. m., som gjorts vid besikt- ningen.

Kommitténs förslag. För tillsynsmyndighetens prövning av en ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, driva handel med eller inneha radioaktivt ämne erfordras givetvis, att myndigheten har tillgång till mate- rial, som möjliggör ett bedömande av de faktorer, som påverkar strålrisker- na i det särskilda fallet.

Enligt formuleringen av 1 5 i gällande lag må radiologiskt arbete ej be- drivas, förrän tillstånd därtill beviljats. Som nämnts har emellertid efterlev- naden av detta stadgande ej kunnat upprätthållas, främst beroende på den tids'utdräkt som blivit följden av att anläggningen regel-mässigt ansetts böra besiktigas, innan den slutliga tillståndsprövningen kunnat äga rum. I vissa fall har det dröjt upp til-[ ett par år efter det ansökning gjordes och anlägg—

ningen togs i bruk, innan densamma blivit föremål för besiktning. Mycket ofta har således en anläggning varit i bruk under avsevärd tid, utan att någon kontroll förekommit av apparaterna-s konstruktion och inplacering i lokalerna, förefintligheten av skyddsanordningar, arbetsmetoderna, anlägg- ningens användningsfrekvens och arbetsledningens kompetens att övervaka strålskyddet. För att komma tillrätta med denna olägenhet, som måste anses medföra betydande risker ur stråls-ky—ddssynpunkt, bör strävan vara att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att tillståndsprövningen i största möj- liga utsträckning kan ske uteslutande på grundval av detta utan föregående besiktning av anläggningen. De av kommittén i det föregående framlagda förslagen om förhandsbesiktning av strålkällor m. m. och om förhands- granskning av lokalritningar, strålskydd-sförslag m. m. är avsedda att giva tillsynsmyndigheten sådan kännedom om strålkällorna och lokalförhållan- dena, att besiktning av apparaturen, strålskyddsanordningarna och loka- lerna endast i enstaka fall skall behöva ske i samband med tillståndspröv- ningen. Undantag utgör röntgen-terapiapparater, vilka alltid måste besiktigas vid nämnda prövning, på grund av att den från apparaturen utgående strål- ningen måste kvalitativt ooh kvantitativt noggrant kontrolleras innan appa- raturen tage-s i bruk. Det slag av verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekvensen kan vidare angivas i ansökningen. De fak- torer, vilka som regel icke kan kontrolleras utan besiktning av anläggningen, är således arbetsmetod—erna och arbetsledningens kompetens att övervaka strålskyddet.

I fråga om arbetsledningens kompetens bör, såsom i annat sammanhang framhållits, några generella kvalifik-ationskrav icke uppställa—s på grund av de synnerligen varierande strå'lriskförhållandena vid olika slag av anlägg- ningar. Där tillståndssökanden är en fysisk person, som själv skall förestå och bedriva arbetet, är det givetvis hans genom utbildning och tidigare er- farenhet på området förvärvade kompetens, som blir avgörande för om till- stånd skfall beviljas. Klan tillståndshavaren ej själv förestå verksamheten, måste en särskild föreståndare utses, och härvid måste dennes personliga kvalifikationer bli utslagsgivande. I alla sådana fall, där tillståndshavaren är en juridisk person, vare sig statlig eller kommunal myndighet eller in- stitution, bolag, förening eller annan korpo—ration, blir det nödvändigt att utse särskild föreståndare, som skall leda det dagliga arbetet och övervaka strålskyddet.

Blir en tillståndshavare, som själv skall förestå verksamheten vid en ra- diologisk anläggning, förhindrad därtill i samband med semester, sjukdom etc., bör hinder ej möta 'att tillsynsmyndigheten på framställning därom godkänner annan person |att som föreståndare leda arbetet und-er tillstånds- havarens bortovaro. Dett-a förfarande torde få stor praktisk betydelse sär— skilt för privatpraktiserande läkare och tandläkare, vilka ofta upplåter sin praktik åt någon kollega under semester och annan bortovaro.

Vid större anläggningar och i verksamhet, där krav måste ställas på att ansvarig pers-on kontinuerligt övervakar det löpande arbetet, kan det bli nödvändigt att vikarie för föreståndaren finnes, som kan träda in vid förfall för denne, vid bortovaro för semester och dylikt. Någon generell skyldighet att utse vikarie torde dock ej behöva föreskrivas, utan det synes lfå ankomma på tillsynsmyndigheten att i samband med tillståndsprövningen vid behov förordna härom och härvid godkänna lämplig person som vikarie.

Frågan om vem som skall godtagas såsom föreståndare, respektive vikarie för honom, får givetvis avgöras från fall till fall. Det bör framhållas, att föreståndare-n måste förutsättas erhålla sådana befogenheter i förhållande till tillståndshavaren, att han i allt väsentligt kan taga ansvaret för att goda strålskyddsförhållanden råder. I det fall att ansökningen avser tillstånd till rutinmässigt arbete vid staten eller kommun tillhörig anläggning, vars föreståndare tillsättes av Kungl. Maj:t, torde dock någon reell prövning av kompetensen ej 'ifrågakomma. Föreståndaren för institutionen i fråga skall här som regel vara föreståndare enligt strålskyddslagen, och hans kompe- tens får anses prövad i samband med befattningens tillsättande, varför man bör kunna inskränka sig till att i tillståndet helt generellt angiva innehava- ren av viss befattning såsom föreståndare. Önskvärt är emellertid att till— synsmyndighetens yttrande inhämtas i dylika tillsättningsärenden. I övriga fall däremot måste tillsynsmyndigheten vid tillståndsprövningen bedöma tillståndssökandens respektive den föreslagne förestånda—rens personliga för- utsättningar att förestå verksamheten. Ansökningsmaterilalet bör därför in- nehålla så noggran—na upplysningar härom som möjligt.

Såsom kommittén i det följandei fråga om undervisning och upplysnings- verksamhet kommer att närmare beröra, bör i den av 1954 års riksdag be- slutade reformerade läkarutbildningen ingå en ökad obligatorisk undervis— ning i strålskylddsteknik. En liknande obligatorisk undervisning föreslås av strålskyddskommittén skola ingå i tandläkarutibildningen. Genom dylik un- dervisning synes åtminstone på längre sikt viss garanti för anbetsledningens, d. v. s. läkarens respektive tandläkarens, kompetens att tillgodose strål- skyddet vid det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anlägg- ningar komma att ligga iden avlagda examen. Då de medicinska och odon- tologiska anläggningarna för närvarande tillsammans utgör omkring 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, skulle härigenom arbets'ledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva prövas mera ingå-ende. Å andra sidan får emellertid inte förbises, att en eller ett par kortare kurser under studietiden ej utgör någon säker borgen för att kun- skaperna i strålskyddsteknik bibehålles på godtagbar nivå tills de behöver aktualiseras.

I detta sammanhang må erinras om att ämnet radiofysik fr. o. m. hösten 1956 komm-er att upptagas som självständigt ämne i fi'losofie kandidatexa— men vid de filosofiska fakulteterna. Genom den planerade undervisningen

torde tillgången på kompetent personal, som kan förestå mera kvalificerade radiologiska anläggningar, komma att Öka.

I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad. torde ansökn'ingsh'andlingarna även i detta hänseende kunna lämna erfor— derligt material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhållandena och strålriskerna.

På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning i flertalet fall bli möjligt att utan eftersättande av säkerheten meddela till- stånd på grundval av föreliggande ansökningshlandlingar. I de mera undan- tagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansökningsmaterialet är ofullständigt, måste tillståndsprövningen föregås av besiktning, som härvid bör företagas utan tidsutdräkt.

Ett genomförande av kommitténs här framlagda förslag medför, att tiden för ansökningarna's prövning och avgörande kan minskas väsentligt. I fort- sättningen bör på grund härav konsekvent fordras, att en anläggning ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats. Överträdelser av detta stadgande bör beivras från tillsynsmyndighetens sida.

Vad ovan anförts angående möjligheterna att meddela tills-tänd på grund- val av ansökningshandlingarna kan uppenbarligen icke tillämpas beträffan- de stora anläggningar med vidlyftig apparatur och komplicerade arbets— metoder. Såsom redan i andra sammanhang framhållits måste tillstånds— prövningen i dylika fall föregås av ett intimt samarbete mellan anläggnings- havaren och tillsynsmyndigheten, varigenom tillsynsmyndigheten får till- fälle att redan under planläggningsarbetet bedöma de strålriskförhållanden, som kan beräknas uppkomma. Det är med hänsyn härtill av stor vikt, att ansökan om tillstånd här göres på ett mycket tidigt skede av förberedelse- arbetet och i varje fall innan arbeten på byggnader och konstruktion av apparater igångsätts. Man kan, om man så vill, säga, att förhandsbesikt- ning av apparater, förhandsgran—skning av lokalritningar och biträde med upprättande av strållskydd-sförslag här sker under tiden för tillståndspröv- ningen, alltefter som anläggningsarbetet fortskrider, och att det slutliga be— viljandet av tillstånd endast innebär, att den då färdigställda anläggningen avsynats och godkänts för att tagas i bruk på de villkor, som anges i till— ståndet.

I och m-ed att uppförande och drift av atomreaktorer och andra atom— energianläggningar skall kräva tillstånd av Kungl. Maj:t jämlikt atomenergi- lagen, kommer strålskyddsmyndighetens befattning med dessa ärenden att ske i delvis andra former än vid tillståndsprövningen enligt strålskyddsla- gen. Den materiella bedömningen av strålskyddet bör emellertid ske från sam-ma utgångspunkter och med samma målsättning som beträffande andra radiologiska anläggningar. Samtliga de faktorer som i det föregående an- givits påverka strålrisk-erna bör ha prövats av stråls'kyddsmyndigheten, in-

nan koncessionsansökningen avgöres. De föreskrifter och villkor som strål- skyddsmyndigheten ur strålskyddssynpunkt finner erforderliga bör fogas vid Kungl. Maj:ts tillstånd. Då emellertid vid tillståndet endast torde kunna fogas vissa mera grundläggande och principielfla föreskrifter och villkor, bör strålskyddsmyndigheten lämnas fria händer att sedermera komplettera des- sa med mera detaljmässiga skyddsföreskrifter enligt strålskyddslagen.

Liksom i fråga om andra större radiologiska anläggningar 'bör strålskydds- myndigheten sålunda inkopplas på ett tidigt stadium vid planläggning av en atomenergianläggning samt "här-efter genom fortlöpande besiktningar kontrollera anläggningens uppförande. I enlighet med vad strålskyddskom- mittén anfört i sitt remissyttrande över atomenergiutredningens betänkande torde de många olika säkerhetsintressen, som måste *bli föremål för en tek— nisk kontroll i detta sammanhang, bäst samordnas om ett särskilt expert— organ med teknisk expertis inom reaktorteknik, radiofysik etc. tillsättes för ändamålet.

f. Installation av apparater för radiologiskt arbete

Gällande Lag. I 1941 års lag finns ej några föreskrifter om vad som skall iakttagas vid installation av apparater o. d. för radiologiskt arbete. Däremot stadgas i 45 & and-ra stycket arbetarskyddslagen skyldighet för den, vilken såsom självständig företagare utför installation av maskin, redskap eller annan teknisk anordning, att vid installationen tillse, att föreskrivna skydds- anordningar uppsätts samt att för installationen i övrigt gällande föreskrif— ter iakttages. Enligt 6 & arbetarskyddslagen skall nämnda stadgande äga tillämpning även då fråga ej är om verksamhet, som omfattas av lagen. Vid installation av apparater för radiologiskt arbete är installlatören emel- lertid på grund av undantaget i 4 & sista stycket nämnda lag icke skyldig att iakttaga gällande strålskyddsbestämmelser. Installatör, som åsidosätter vad i 45 5 andra stycket arbetarskyddslagen stadgats, kan enligt 57 & sam- 1na lag av arbetarskyddsstyrelsen meddelas villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbjudas att vidare utföra visst slag av sådant arbete. Un—derlåter han att ställa sig förbud eller föreskrift till efterrättelse, ådrager han sig straffansvar.

Kommitténs förslag. Sedan ansökning om tillstånd att bedriva radiolo- giskt arbete bifallits, ankommer det på installatören att inmontera appara- terna och övriga anordningar i lokalen. Uttryckrligt förbud mot installation innan tillstånd meddelats synes visserligen icke erforderligt, eftersom en installation, som sedermera ej godkännes, i sig själv icke medför några strålrisker, då anläggningen enligt kommitténs förslag ändock icke må tagas i bruk, förrän tillstånd meddelats. Det bör dock i synnerhet när det gäller mera komplicerade apparater rekommenderas, att installation ej sker före

nämnda tidpunkt till förhindrande av att apparaterna erhåller en placering, som sedermera ej kan godkännas.

I likhet med vad som i det föregående påpekats beträffande bestämmel- serna i 45 5 första stycket arbetarskyddslagen angående til'lverkares m. fl. skyldigheter, har icke heller någon kontroll över att instiallatörer av appara- ter för radiologiskt arbete iakttager gällande föreskrifter om strålskydd förekommit. Radiofysiska institutionen har nämligen icke haft befogenhet att direkt ingripa mot en försumlig installatör, då föreskrifter härom saknas i 1941 års lag. Enär installationen utgör ett väsentligt arbets-moment för att tillförsäkra tillståndshava'ren, att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt, då han övertager ansvaret för densamma, hör till- synen över att installationen sker i enlighet med de bestämmelser, villkor och föreskrifter som gäller strålskyddet ankomma på strålskyddslagens till- synsmyndighet. Kommittén förordar därför, att ett stadgande motsvarande 45 å andra stycket arbetarskyddslagen införes i strålskyddslagen.

Såsom departementschefen framhöll vid tillkomsten av stadgandet i 45 å andra stycket arbetarskyddslagen (prop. nr 298/1948 s. 254), torde vid installationen den installatör åvilande skyldigheten böra begränsas att avse uppsättande av föreskrivna skyddsanordningar och iakttagande av för in- stallationen i övrigt gällande föreskrifter. Med skyddsanordningar torde härvid få avs—es anordningar, som enligt meddelade föreskrifter skall åtfölja install—ationsföremålet, då det avlämnas av tillverkare m. fl. Installatören har sålunda att i fråga om strålskyddsanordningar taga hänsyn till

1. de författningsbestämmelser, som må gälla rörande apparater, lokaler och in- stallation;

2. de villkor eller andra omständigheter, som angivits i typintyg eller annat be— siktningsinstrument rörande apparaterna och skydden till dessa;

3. de villkor och föreskrifter rörande lokalerna, apparaternas placering m. ni., som må ha meddelats vid förhandsgranskning av lokalerna samt

4. de ytterligare villkor och föreskrifter, som må ha lämnats vid bifallandet av ansökningen om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete.

Även om berörda omständigheter sällan lär bereda större svårigheter att iakttaga, måste dock på installatören ställas sådana fordringar, att den säkerhet i strålskyd'ds'hänseende, som det föreslagna förfarandet är avsett att skapa, icke äventyras genom okunnighet, oförs'iktighet eller brist på för- utseende vid installationen. Det kan därför övervägas, om någon form av auktorisation för installatörer bör införas eller om på annat sätt särskilda kompetenskrav för sådana 'bör uppställas. Då installationen i allmänhet utföres genom den firma—s försorg, som levererat apparaturen till anlägg- ningen, torde emellertid i flertalet fall garantier kunna anses föreligga för att installationen sker med tillräcklig sakkunskap och omsorg. Det torde därför vara tillfyllest, att tillsynsmyndigheten — liksom arbetarskydd'ssty- rel-sen enligt 57 å andra stycket arbetarskyddslagen kran meddela installa-

tören villkor att av honom iakttagas vid utförande av installationsarbete eller förbud att vidare utföra sådant arbete inom ifrågavarande område, där— est föreskrivna villkor eftersättes.

Vid installationen bör det åligga anläggningens innehavare att tillhanda- hål'la installatören besiktningsintyg eller typintyg för apparaterna, eventu— ellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Sker installationen vid en större röntgenavdel- ning eller annan anläggning, där flera apparater redan finns, kanske delvis av samma typ som den som skall installeras, måste installatören förvissa sig om att det företedda tillståndsbeviset ej avser någon redan befintlig apparatur. Såsom nyss föreslagits, skall emellertid innehav av tillstånd till radiologiskt arbete icke utgöra villkor för att apparaterna må installeras. Kan li visst fall tillståndsbevis ej företes, torde detta därför i de flesta fall bero på att tillstånd ännu ej hunnit beviljas. Erfarenheten visar dock, att radiologiskt arbete i vissa fall bedrives, utan att tillstånd härför begärts. Vanligen lärer anledningen härtill vara bristande kännedom om gällande föreskrifter. Det kan emellertid även anföras exempel på att avsiktlig un- derlåtenhet att söka tillstånd förekommit. Då det är av vikt, att alla så- dana fall, där radiologisk-t arbete kan komma att bedrivas utan tillstånd. kommer till tillsynsmyndighetens kännedom, bör installatören åläggas skyl- dighet att till tillsynsmyndigheten göra anmälan om varje fall, där vid in- stallationen bevis om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete ej kan före- tes. Sådan anmälan bör göras omedelbart, till förhindrande av att anlägg- ningen under någon längre tid kan tagas i bruk. Tillsynsmyndigheten bör [öra förteckning över sådana anmälningar och kontrollera, att anläggningen ej brukas. Har tillstånd att bedriva radiologiskt arbete ej sökts, då anmälan inkommer, bör myndigheten omedelbart anmoda vederbörande att ansöka om tillstånd.

g. Besiktning av radiologiska anläggningar

Gällande lag. Jämsides med tillståndsprövningen utgör enligt gällande lag besiktning av radiologiska anläggningar ett huvudmoment i tillsynsverksam- heten. Besiktning kan ifrågakomma dels i samband med prövning av ansö- kan om tillstånd och anmälan om förändring av en anläggning (av kom- mittén i det följande benämnd tillståndsbesiktning), dels för efterkontroll av anläggning och det därstädes bedrivna arbetet (här kallad efter-besikt- ning), dels ock då tillsynsmyndigheten får kännedom om att radiologiskt ar- bete bedrives utan tillstånd (här benämnd särskild besiktning).

Tillståndsbesiktning föreskrives i 5 5 1941 års lag. Enligt detta stadgande skall ,därest medicinalstyrelsen så förordnar eller radiofysiska institutionen eljest finner det nödigt, innan institutionen avg-iver utlåtande över ansökan om tillstånd och över anmälan om förändring enligt 4 5 första stycket a)—d)

i lagen, genom institutionens försorg besiktning verkställas å arbets- eller törvaringsp'latsen.

Bestämmelser om efterbesiktning är intagna i lagens 7 &, vari stadgas, att tillsyningsman har att besiktiga plats, där radiologiskt arbete bedri- ves eller radioaktivt ämne förvaras, samt att besiktning, där ej av särskild anledning annat påkallas, skall ske med regelbundna tidsmellanrum. En- ligt samma paragraf äger tillsyningsman vid besiktning företaga prov och undersökningar till kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttages.

Finner tillsyningsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de av medicinalstyrelsen meddelade eller att meddelade föreskrifter icke blivit iakttagna, skall tillsyningsmannen anmäla förhållandet till medicinal— styrelsen. Är fråga om med-delande av ytterligare skyddsföreskrifter, äger tillsyningsmannen dock, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför större kostnad eller olägenhet, själv förordna därom.

Med stöd av 7 5 har Kungl. Maj:t i 4 & instruktionen för radiofysiska in- stitutionen föreskrivit den besiktningsfrekvens som skall tillämpas. Enligt den lydelse, sistnämnda föreskrift har jämlikt Kungl. brev den 29 juni 1945, skall periodisk besiktning äga rum i följande ordning.

Anläggning för: Besiktningsfrekuens: a) medicinsk och veterinärniedicinsk röntgendiagnostik en gång vart tredje år l)) dental röntgendiagnostik ..................................... en gång vart sjätte år c) röntgenundersökningar för tekniska ändamål: större anläggning .......................................... en gång årligen mindre anläggning ........................................ i mån av behov d) röntgenbehandling ............................................. två gånger årligen

e) arbete med och i samband därmed förvaring av ra-

dioaktivt ämne, därest det sammanlagda förrådet överstiger 100 milligram radiumelement ............... en gång årligen f) annat radiologiskt arbete, utan eller i samband med

förvaring av radioaktivt ämne eller enbart för sådan förvaring ......................................................... i mån av behov.

Tidrymden mellan t'il'lståndsbesiktning och därpå följande periodisk be- siktning må anpassas efter vederbörande tillsynsmans ordinarie resepro— gram. Anläggningar, där avsevärd risk "för skada synes föreligga eller där begynnande skador observerats, skall göras till föremål för tät—are besikt- ningar och, om så erfordras, även för mera ingående undersökningar. Har allvarligare strålskada uppkommit vid anläggning, skall densamma under— kastas extra eftenbesiktnzing.

På framställning av medicinalstyrelsen har Kungl. Maj:t medgivit, att under tiden den 1 januari 1951—den 1 juli 1952 och den 1 januari 1953—— den 30 juni 1954 beträffande tidrymderna mellan de periodiska besiktning- arna finge göras de avvikelser från nyssberörda stadgande, vilka efter in— stitutionens föreståndares prövning i varje särskilt fall befunnes kunna

och höra äga rum. Sedermera har Kungl. Maj:t den 18 mars 1955 lämnat motsvarande medgivande för tiden den 1 januari 1955—den 30 juni 1956. Anledningen till den uppmjukning av instruktionens bestämmelser om be- siktningsfrekvensen, som sålunda temporärt skett, har varit svårigheter för institutionen att utan eftersättande av andra för tillsynsverksamheten nödvändiga arbeten medhinna besiktningarna i föreskriven omfattning.

Några föreskrifter om särskild besikrtin-g finns icke i gällande lag. Från radiofysiska institutionen har upplysts, att svårigheter härigenom uppstått att ingripa i vissa fall, då misstanke förelegat att radiologiskt arbete bed'ri— vits eller radioaktivt ämne innehafts utan tillstånd.

Kommitténs förslag. Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besiktning av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda en- ligt kommitténs bestämda uppfattning föreskrifterna o—m besiktning bibe- hålllas, men en uppmjukning och bättre anpassning av dem efter de fak- tiska förhållandena är önskvärd.

Såsom i det föregående anförts, har kom-mittén eftersträvat att göra det ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullständigt, att tillstånd i de flesta *fall skall kunna meddelats på grundval av de ingivna ansökningsh-andlingarna utan föregående besiktning av anläggningen. En- dast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröverskådliga eller där ansökningshan-dlingarna ej kan giva tillräcklig upplysning om riskförhål- landena, torde därför ti'llståndsbesiktningar bli erforderliga. För att pröv- ningen av tillståndsansökningen i sådant fall ej skall onödigt fördröjas, bör dessa besiktningar ske omgående, oberoende av de rutinmässiga besiktning- arna för efterkontroll.

Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det ofta anses erforderligt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning till kon-troll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid tillståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken- är godtagbar. Efterbesiktning bör även utan tidsu-tdrä'kt ske, om särskilda omständigheter framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat.

Den omständighet-en, att tillstånd meddelas på grundval av insända hand- lingar utan föregående besiktning, i förening med att anläggningen ej får tagas i bruk förrän tillstånd meddelats, medför i själva verket ökad säker- het i jämförelse med nu rådande förhållanden. Det i tidigare avsnitt före- slagna förfarandet Vid ansökning och installation kommer att i och för sig erbjuda tekniska garantier för ett riskfriare arbete vid anläggningen och efterbesiktning kommer som regel att ske vid samma tidpunkt som tillståndsbesiktning enligt för närvarande tillämpad ordning.

Såsom i annat sammanhang framhållits, är strålriskens storlek vid radio-

logiska anläggningar beroende av ett flertal olika faktorer. Samtliga dessa faktorer växlar starkt olika anläggningar sinsemellan. Detta gäller även anläggningar, som enligt nu gällande föreskrifter faller under samma be- siktningsbestämmelser. Strålrisken kan således inom samma besiktnings— klass variera inom mycket vida gränser.

Enbart under det sista årtiondet har den_mycket snabba tekniska utveck— lingen och de alltmera komplicerade arbetsmetoderna ökat klyftan i strål- riskhänseenvd'e mellan olika anläggningar. Inom den medicinska röntgen— diagnostiken fanns för fem år sedan endast enstaka apparater i kliniskt bruk, som tillät rörspänningar över 100 kV, men sedan dess har man allmänt över- gått först till 125 kV-apparater och under de allra sista åren till 150 kV-appa- rater. Diagnostikröntgenrör för 200 kV har nu konstruera-ts och kommer in- om en snar framtid att tagas i bruk. Denna utveckling av de tekniska re- surserna har framtvingats av de ökade kraven på nya eller mera omfattande röntgenundersökningar. Även röntgenundersökningarna-s antal har starkt ökat under de senaste åren. Sedan år 1949 har sålunda det totala antalet undersökningar vid de svenska lasarettens röntgendiagnostikavdelningar stigit med cirka 35 procent och antalet röntgenologer ökat med cirka 30 procent. Det ligger i sakens natur, att med denna utveckling av röntgen- diagnostiken följt ökade risker för hög strålbelasvtning på personalen och vid omfattande undersökningar även på patienterna. Väsentligt tätare efter- besiktning än som för närvarande föreskrives bör därför ske vid röntgen- diagnostikanläggningarna på de större centrallasaretten. Sam-tidigt visa-r er- farenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna inskränkas vid andra rönt— genanläggningar, särskilt beträffande diagnostikxa-pparater hos privatprak- tiserande läkare och tandläkare med stand-ardutrustn'ing.

Än mer påfallande är variationen i strålrisker i olika former av verksam- het, där radioaktiva ämnen kommer till användning. Arbete med en större ell-er mindre kvantitet radioaktivt ämne behöver i och för sig ieke nämnvärt påverka strålsäkerheten, om strålningen på betryggande sätt är avskärmad genom fasta skyddsanordningar. Det är fram-för all-t 'i sådana arbetsformer, där arbetsmetodiken växlar eller där fara föreligger att radioaktivitet spri- des utanför avskärmningsanordningarna, som skaderiskerna är störst. Lys- färgsarbete och vissa andra slag av radiologiskt arbete, där radioaktivitet lätt kan införas i kroppen, är särskilt riskabelt och fordrar därför noggrann kontroll.

De mycket betydande kvantiteterna radioaktiva ämnen vid atomenergian- läggningar och andra större kärnfysikaliska och kärnkemi-ska anläggningar samt de oöverskådliga konsekvenser, som en okontrollerad spridning av ra- dioaktivitet från dem skulle få, nödvändiggör självfallet, att arbetet vid dessa anläggning-ar drives under sträng tillsyn och att framför allt omhän— dertagandet och oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet fortlöpande kontrolleras.

Allmänt torde kunna sägas, att ju mera skiftande det radiologisk—a arbetet är, desto tätare besiktning-ar erfordras. Enligt nu gällande föreskrifter är besiktningsfrekvensen i princip densamma för varje typ av anläggningar, även om föreskriften i 4 & sista stycket instruktionen för radiofysiska insti- tutionen ger möjlighet till tätare besiktningar av anläggningar, där avse— värd risk för skada föreligger eller begynnande skada observerats. I reali— teten är dock strålriskerna så varierande, att större möjligheter än för när- varande bör finna-s att från ,fall till fall bestämma, i Vilken omfattning be— siktning av anläggningar skall företagas. Tillsynsmyndigheten, som äger den bästa kännedomen om de lokala förhållandena, bör därför äga fastställa besiktningsfrekvcnsen.

Beträffande flertalet typer av anläggningar torde besiktningar med regel- bundna tidsmellanrum vara påkallade. Viss periodicitet bör i dessa fall bc- stämmas i samband med att bifall lämnas till tillståndsansökningen. Till- synsmyndigheten bör dock ha fria händer att, närhelst omständigheterna ger anledning därtill, föreskriva ändringar i periodiciteten i både skärpande och lättande riktning, så ock mellan de periodiska besiktningarna inskjuta extra efterbesiktningar av stickprovsmässig karaktär. Beträffande som-liga anläggningstyper kan det emellertid vara motiverat att helt eller delvis från- gå periodiska besiktningar. Detta kan sålunda vara lämpligt vid vissa an- läggningar med låg arbetsfrekvens, ensartad arbetsmetod'ik och enkel appa- ratur samt vid arbete med och förvaring av ur strålskyddssynpunkt obetyd— liga kvantitet-er radioaktivt ämne. Här tord-e det vara tillräckligt, att tillsyns— myndigheten genom besiktningar av mera stickprovsmässig karaktär eller genom regelbundna besiktningar av ett urval av anläggningar följer verk— samhetens utveckling i stort inom det berörda området.

Ur strålskyddssynpunkt är det av minst lika stor betydelse att de an— vända arbetsmetoderna är riktigt utformade som att strålskyddsanordning- arna i övrigt är fullgoda. Efterbesiktningarna bör därför i största möjliga utsträckning avse även arbetsmetoderna. Med hänsyn härtill är det nöd- vändigt, att tillsynsmännen i samband med sina besiktningar får större möjlighet än för närvarande är fallet att följa det radiologiska arbetet så- dant det i allmänhet bedrives. Enligt 50 & arbetarskyddslagen skall tillsyns- man, närhelst han så påfordrar, äga tillträde till arbetsställe, som är under— kastat hans till-syn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kan giva anledning. De tillsynsmän, som har att utöva kontroll över radiologisk—a anläggningar, bör i princip ha lik-a vittgå— ende befogenheter. Emellertid kan det uppenbarligen inom sjukvården i vissa fall vara olämpligt, om utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbetet vid behandling och diagnostik. Det bör därför finnas en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patientens bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman tillträde. Det må dock fram- hållas, att tillsynsmännen skall vara väl förtrogna med sjukvårdsarbetet

och förhållandena på sjukhus samt att det för såväl personalen som för patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa sätt utformat. Un- der sådana förhållanden måste mycket allvarliga skäl föreligga för att en tillsynsman skall förvägras att i samband med en besiktning följa arbetet vid en sjukvårdsanläggning.

För att en efterbvesiktning skall bli fullt effektiv, är det som regel nöd- vändigt, att tillsynsmannen kan inhämta upplysningar från den i det radio- logiska arbetet deltagande personalen. Denna bör därför i största möjliga utsträckning finnas anträffbar för tillsynsmannen i samband med besikt- ningen samt därvid vara skyldig lämna begärda upplysningar. I främsta rummet gäller detta föreståndare och övrig personal i ledande ställning, men även den underordnade personalens upplysningar kan vara av stort värde. Detsamma gäller skyddsombud, skyddsinspektör och skyddskommitté, där sådana finns. Ett uttryckligt stadgande angående skyldighet för viss per- sonal att närvara eller finnas anträffbar i samband med besiktning torde av praktiska skäl vara olämpligt. Däremot bör i administrativ ordning ut- färdas en rekommendation i denna riktning. För underlättande 'av besikt- ningsverksamheten tord—e i strålskyddslagen böra stadgas, latt tillstånds— havare, arbetsföreståndare och övrig personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga ut- övande. Motsvarande upplysningsskyldighet bör föreligga gentemot tillsyns— myndigheten.

Ett annat villkor för besiktningens genomförande är att tillsynsmannen äger företaga erforderliga prov och undersökningar beträffande apparater, skyddsanordningar o. d. eller kan påfordra, att sådana verkställes genom tillståndshavarens försorg. Denna befogenhet bör icke såsom enligt gäl— lande lag endast avse kontroll å att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttages utan ha en mera allmän räckvidd. Vid besiktning bör sålunda en- ligt kom-mitténs uppfattning få företagas alla sådana prov och undersök- ningar, sovm kan anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsför- hålllanden råder vid anläggningen. Å andra sidan skall naturligtvis av till— synsmannen iakttagas, att arbetet vid den anläggning som besiktigas icke genom förrättningen rubbas mer än nödigt. Den för närvarande instruk- tionsvis (5 & femte stycket) meddelade föreskriften härom bör gälla även framgent. Kommittén förutsätter också, att mera omfattande prov utföres i samråd med arbets-ledningen.

Det förtjänar framhållas, att besiktningsverk-samheten avser en i både det allmännas och den enskildes intresse bedriven kontroll av att strål— skyddsförhållanden-a är tillfredsställande. I vilken omfattning kontrollen vid varje besiktningstillfälle skall utövas, får av tillsynsmannen bedömas från fall till fall alltefter anläggningens art och den uppfattning han er- hållit av där rådande förhållanden. Han skall naturligtvis i förs-ta hand kontrollera, att apparaturen är lämpligt placerad och icke på grund av för-

slitning eller skador fungerar otillfredsställandc, att de fasta strålskydds- anordningarna är tillräckligt dimensionerade och rätt anbragta med hän- syn till rådande arbetssätt samt att anläggningen isin helhet fyller ställda anspråk på strålsäkerhet. Finns anledning till anmärkningar, bör tillsyns- mannen också lämna råd och anvisningar om hur bristerna skall avhjälpas.

Däremot kan besiktningskontrollen endast i undantagsfall bli så om- fattande, att den kommer att utgöra en mer eller mindre kontinuerlig över- vakning av hur det radiologiska arbetet bedrives. I sådana fall, där arbets— metodiken är så rutinmässig att ett och samma [förfar-ande mer eller mindre regelbundet återkom-mer, skall tillsynsmannen naturligtvis kontrollera, hur de olika arbetsmomenten utföres, sam-t kritisera och korrigera, om de ut- föres på ett ur strålskyddssynpunkt felaktigt eller olämpligt sätt. Här kan sålunda kontrollen av arbetsmetodiken blir relativt fullständig. I sådana fall däremot, där arbetsförfarand'et ständigt varierar och där man endast i mera begränsad omfattning kan bygga på fasta strålskyddsanordningar, blir det vanligtvis ogörligt för tillsynsmannen att med ledning av iakttagel- serna vid de enstaka besiktningstillfällena bilda sig en uppfattning om ar- betsmetoderna i alla deras detaljer. Såsom i annat sammanhang framhållits, måste strålskyddet vid anläggningar av nu avsett slag främst bygga på kun- nigheten och ansvarskänslan hos den som förestår arbetet. Dennes kvali- fikationer prövas i första hand i samband med tillstånd—sgivning-en, men vid besiktningarna bör tillsynsmannen allt efter omständigheterna genom sam— tal med arbetsl'edningen och personalen göra sig underrättad om deras in— sikter angående strålningens natur och intresse för de förekommande strål- skyddsproblemen. Den vid besiktningarna bedrivna kontrollen av arbets— metodiken måste visserligen vid anläggningar av nu avsett slag ske— stick- provsvis, men genom att sammanställa sina iakttagelser från denna stick- provsmässiga kontroll med intrycken angående arbetsledningens och per- sonal-ens kompetens och ansvarskänsla, bör tillsynsmannen kunna bilda sig en ganska god bild av de principer, som tillämpas i arbetet. Även i dessa fall är efterbesiktningarna där-för av stor betydelse också i fråga om ar- betsmetodiken. Samtidigt utgör de för till-synsmyndigheten ett av de för- nämsta sätten att hålla sig å jour med utvecklingen inom det radiologiska arbetet.

Vid vissa typer av anläggningar, t. ex. kärnfysikaliska och kärnkemiska institutioner, som bedriver arbete med acceleratorer, reaktorer eller radio- aktiva ämnen under riskfyllda och varierande förhållanden, måste det ofta bli nödvändigt att fordra inrättandet av en intern strålskyddsorganisation, vars omfattning efter omständigheterna kan växla från en grupp specialister ned till en kontaktman med mycket begränsade strålskyddsuppgifter. Till- synsmyndighretens besiktningsverksamhet vid dessa anläggningar får såväl härigenom som på grund av arbetets natur en annan karaktär än vid ar- betsplatser med mera ensartat radiologiskt arbete. Viktiga uppgifter för

tillsynsmyndigheten bli-r här att i samarbete med de interna strålskydds- organisat'i'onerna genomföra kontinuerliga pers-on-dosmätningar avpassade efter arbetets art, att göra kontrollundersökningar av olika slag, t. ex. mät- ning av upplagrad aktivitet i kroppen, samt att utföra granskning av ur strålskyddssynpunkt riskfyllda projekt inom arbetet.

Ett noggrant följande av utvecklingen inom dessa anläggningar torde jämte litteraturstudier ge tillsynspersonalen den bästa möjligheten att er- hålla den aktuella överblick över tekniken inom kärnfysik och kärnkemi, som är nödvändig föratt kunna bedöma och förbättra strålskyddsförhållan- dena också vid mindre anläggningar.

Speciell omsorg måste vid besiktningarna ägnas åt de ofta mycket svår— bedömbara risker för allmänheten, som kan uppstå vid anläggningar med intensivt isotoparbet'e genom radioaktivt avfall och radioaktivitet i luft och avloppsvatten.

En viktig fråga gäller, i vad mån tillsynsverksamheten kan tillgodo-se skyddet av de patienter, som vid sjukvård—sinrättlningar utsättes för bestrål- ning i behandlingssyfte. Det måste härvid understrykas, att den för det radiologiska arbetet ansvarige föreståndaren (läkaren) i regel ensam har att bestämma valet av behandlingsmetod och stråldosering med hänsyn till .de medicinska förutsättningarna. Tillsyn-smännens uppgift blir här att pröva och övervaka, att strålkällor och tillbehör är av ändamålsenlig beskaffenhet ur fysikalisk och teknisk synpunkt till förhindrande av olyckshändelser samt att de användes på sådant sätt att patienterna-ej utsätts för onödig be- strålning.

För att en röntgenbehandlingsanläggning överhuvud-taget skall kunna an- vändas är det oundgängligen nödvändigt, att läkaren äger noggrann känne- dom om såväl de kvalitativa som kvantitativa egenskaperna hos den strål— ning, som erhålles från den nyttjade strålkällan vid ifrågakommande fysi- kaliska och tekniska betingelser. Detta förutsätter dels vissa undersök- ningar av engångskaraktär, vilka som regel utföres vid förstagångsbesikt— ning, och dels löpande (periodiska) kontrollmätningar av såväl driftsbeting- elser som strålning. Härför användes transportabla instrument av olika slag. vilka genom kontrollundersökning och kalibrering ständigt måste hållas vid hög beredskap. För kontroll av de använda strålmätinsftrumenten erfordras en särskild anordning för precisionsmätning av röntgenstrålning i interna— tionella r—enheter, en s. k. standardkammaranläggning.

Nu berörda kontrolluppgifter beträffande röntgenbehandl-ingsanläggning- ar bör liksom hittills ingå i tillsynsverksamheten. Genom denna fortlöpande kontroll vinnes ytterligare, att stråldoserna vid landets samtliga röntgen- belrandlingsavdelningar kan hållas lika, varigenom man kan sinsemellan jämföra behandlingsresultat, erhållna vid olika sjukhus, och utan risk för patienten överflytta behandlingsmetoder mellan olika anläggningar.

När strålkällan är ett radioaktivt ämne med lång halveringstid, kan en liknande kontroll ske genom jämförelse med standardpreparat, som är nog- grant kalibrerade. Vissa inom medicinen använda radioaktiva isotoper har emellertid en så kort livslängd att en kontroll av dem från tillsynsmännens sida i praktiken ej är möjlig att genomföra. I sådana fall måste kontrollen ske lokalt på vederbörande sjukvårdsinrättning, och tillsynsmännens upp— gift blir i detta fall att samarbeta med och lämna råd åt en lokalt anlitad mätexpert i avsikt att beträffande mätmetoder och mätinstrument ernå bästa möjliga resultat.

Vid mera avancerade strålbehandlingsmetoder, exempelvis s. k. fler- fältsteknik och rörelsebestrålning, fordras i regel en mycket ingående pla— nering för varje patient. På grundval av de anatomiska förhållandena under- söks olika alternativ för att nå fram till den behandlingsteknik, som ger den gynnsammaste dosfördelningen. För radiumhemmets del utföres så— dana beräkningar för närvarande av radiofysiker vid radiofysiska institu- tionen. Vid några större radiologiska avdelningar i landet har speciella fy- siker anställts för ändamålet. Då dosplaneringarna får betraktas som ett led i det löpande sjukvårdsarbetet, får det anses uteslutet att tillsynsmän— nen vid besiktningarna eller eljest skullle biträda samtliga strålbehandlings— anläggningar med de i många fall tidsödande dosplaneringarna. Det bör där- för liksom hittills ankomma på tillståndshavarna att själva ombesörja dessa. Önskvärt är härvid, att specialutbildade fysiker anlitas för ändamålet vid alla större anläggningar. Med råd—ande brist på inom hithörande områden erfarna fysiker torde dock svårigheter föreligga att tillgodose detta önske- mål åtminstone för den närmaste framtiden.

Kommittén vill i anslutning till det anförda framhålla att i den mån radiofysiker kommer att anställas lokalt vid sjukvårdsanstalterna, detta får stor betydelse för strålskyddet överhuvud taget vid dessa anstalter. Ge— nom samarbetet med dessa fysiker kan en kontinuerlig lokal kontroll äga rum, som särskilt vid de större radiologiska klinikerna kan väntas med- föra väsentligt ökad trygghet i strålskydrdshänseende. Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör det därför av till- synsmyndigheten kunna Övervägas att såsom villkor för tilll-ståndet före- skriva, att lokalt anställd fysiker skall finnas. Sannolikt kan viss lättnad i den centralt bedrivna tillsynen härigenom vinnas, även om behovet av lö- pande besiktningar icke helt upphör.

Ehuru besiktningsverksa'mheten främst skall avse kontroll av strålskydds- förhållandena och det för varje besiktningsresa uppgjorda tidsschemat där- för måste anpassas med hänsyn härtill, bör dock visst utrymme finnas för tillsynsmännen att i samband med besiktningsbesöken tillhandagå tillstånds- havaren med mera servicebetonad rådgivnings- och upplysningsverksamhet. Under den hittills bedrivna tillsynsverksamheten har det framstått såsom naturligt och befrämjande för samarbetet mellan besiktningsmyndigheten

och til'lståndshavaren, att tillsynsmannen under besöken vid anläggningarna ställt sin sakkunskap till förfogande för diskussion av strålskyddsförslag och överläggningar om aktuella strålskyddspro-blem. Kommittén förutsätter, att tillsynsmännen även i fortsättningen skall beredas möjlighet att lämna dylikt bistånd, vilket är av stort värde särskilti de fall, där icke-specialister använder radioaktiva ämnen. I vilken omfattning det skall ske får emeller- tid lov att bedömas från fall till fall och med iakttagande av att besikt- ningsprogrammet icke förryckes. Som regel torde tiden icke medgiva, att tillsynsmännen i samband med besiktningarna biträder med utarbetande eller granskning av mera omfattande eller komplicerade s-trålskyddsförslag. I sådana fall bör tillsynsmännen hänvisa vederbörande att i stället påkalla biträde av tillsynsmyndigheten.

Såsom ovan påpekats skall tillsynsmännen i första 'hand lämna råd och anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som kon— stateras vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av tillsynsmyndig— heten meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall förhållandet givetvis av tillsynsmannen anmälas till tillsynsmyndigheten för erforderlig åtgärd. Liksom enligt gällande lag bör dock tillsynsman äga befogenhet att själv meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande icke medför större kostna-d eller olägenhet för tillståndshavaren.

I det föregående hvar framhållits, att tillsynsmyndigheten stundom ställs inför svårigheter att ingripa i sådana fall, där blotta misstankar föreligger om att radiologiskt arbete bedrives utan tillstånd. Särskilt framträder dessa svårigheter vid illegalt röntgenarbete, enär innehav av röntgenapparat icke är tillståndsbelagt. Misstänkes att radioaktivt ämne innehas utan tillstånd, torde polisundersöikning kunna lämna klarhet om förhållandet.

För underlättande av kontrollen över olovligt röntgenarbete har föresla- gits att tillsynsmyndigheten skall äga befogenhet att låta genom polismyn- dighetens försorg vidtaga åtgärder till förhindrande av att apparat avsedd att utsända joniserande strålning, beträffande vilken tillstånd ej beviljats, olov- ligen brukas. För att kunna fullgöra denna funktion måste tillsynsmyndig- heten givetvis äga tillträde till lokal, där apparaten finnes, och besiktiga densamma. I fråga om sådana apparater föreslås därför, att en form av sär- skild besiktning införes. Beträffande apparater, som utsänder joniserande strålning utan att de brukas i radiologiskt arbete, har tillsynsmyndigheten i det föregående föreslagits få behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall är det nödvändigt, att myndigheten får möjlighet 'att vid särskild besiktning på platsen bild-a sig en uppfattning om s'trålriskförhål- landena. Tillsyn-smännen bör vid sådana särskilda besiktningar äga samma befogenheter som vid besiktningar i allmänhet.

Den kännedom om interna förhållanden vid en anläggning, som tillsyns— mannen erhåller vid besiktning, får givetvis icke missbrukas. I fråga om för-

hållanden inom sjukvården bör tillsynsmannen i huvudsak åläggas samma tystnadsplikt som läkare. Han bör t. ex. ej äga yppa namnet på en patient, som han anträffat vid besiktning av en röntgenavdelning på sjukhus, där det ej kan vara påkallat i tjänstens intresse, att det anmäles till tillsyns- myndigheten. Ej heller bör det vara tillåtet för honom att röja eller obe- hörigen utnyttja yrkesh-emligheter. Arbetsförfaranden och affärsförhållan- den, om vilka han får kännedom vid besiktning, skall han likaledes vara skyldig att förtiga, om ej tjänsten annat fordrar. En motsvarande tystnads— plikt hör åvila tillsynsmyndigheten och övriga där anställda befattningsha- vare. Kommittén förordar, med hänsyn till den stora vikt frågan om tyst- nadsplikten äger, att den för närvarande i 17 & instruktionen för radiofy- siska institutionen införda bestämmelsen om tystnadsplikt upptages i strål- skyddslagen och därvid erhåller den vidgade tillämpning i fråga om för- hållanden (av personlig natur, so-m tillsynsverksamheten särskilt inom sjuk— vårdsområdet enligt vad nyss anförts påkallar.

I detta sammanhang vill kommittén erinra, att i 11 5 gällande lag stad— gas att, då ärende enligt lagen jämväl är beroende av tillämpningen av föreskrift, som utfärdats rörande elektrisk starkströms'anläggnings utföran- de och skötsel, samråd skall äga rum med kommerskollegium. Bestämmelsen bör bibehållas i strålskyddslagen. Besiktningsm'annen bör på grund härav ha sin uppmärksamhet riktad även på de radiologiska anläggningarnas elek- triiska utrustning och i första hand t-ill tillsynsmyndigheten anmäla iaktta— gelser, som anses påkalla åtgärder från kommerskollegium eller statens elektriska inspektion.

h. Strålningsmäiningar

Gällande lag. Som nämnts i samband med redogörelsen för gällande be- stämmelser rörande besiktning av radiologiska anläggningar äger tillsyns- man vid besiktning företaga prov och undersökningar till kontroll å att med— delade sky-ddsföreskrifter behörigen iakttages. Även mellan besiktningarna kan sådana prov o-ch undersökningar vara påkalllade. Formellt kan till- ståndshavare i särskilda villkor eller föreskrifter till tillståndet åläggas att utföra dylika eller att medverka till att de kommer till stånd;

Bland sådana prov och undersökningar som ej utföres i direkt anslut- ning till besiktningarna må särskilt nämnas kontinuerliga mätningar av den strålning som personal i radiologiskt arbete utsättes för. Dylika mät- ningar infördes av radiofysiska institutionen år 1932 och har sedan upp— tagits på flera håll i utlandet. Då emellertid lämpliga tillförlitliga instru- ment för ändamålet saknats och möjligheterna att utföra mera ingående bestämningar av persondoserna med de relativt otillförlitliga metoder som förelegat varit begränsade, har dylika mätningar i Sverige upptagits i större skala först på senare år, då filmdosimetri införts och en metod, lämpad för jonkammarmätningar i större skala, utexperimenterats. För närvarande

utföres löpande strålskyddsmätningar på personal huvudsakligen av radio- fysiska institutionerna i Stockholm och Lund samt av Aktiebolaget Atom— energi. En del av dessa mätningar har skett kontinuerligt und-er en längre tid, andra har utförts mer eller mindre stickprovsmässigt eller omfattat endast kortare tider.

Kommitténs förslag. Ett införande av strälningsmätningar i större om- fattning än vad hittills varit fallet kan otvivelaktigt bli ett verksamt medel att förbättra strålskyddskontrollen vid många typer av radiologiska anlägg- ningar. De hittills vunna erfarenheterna talar också för att införande av strålningsmätningar framför i vissa former av arbete med radioaktiva ämnen kan bidraga till att minska behovet av löpande besiktningar.

Strålningsmätningarna kan, såsom närmare utvecklats i det inledande avsnittet av kommitténs betänkande, utföras enligt olika metoder. Gemen- samt för dessa är vanligen att den person, på vilken mätning skall före— tagas, bär på sig en eller flera dosimetrar, med vilkas hjälp de stråldoser uppmätes som bäraren erhållit. Genom sådana strålningsmätningar kan man vid såväl kontinuerlig som mera stickprovsmässig kontroll upptäcka fall, då personal erhållit alltför stora stråldoser. Vid kontinuerlig kontroll kan man även genom att följa de erhållna värdena få uppmärksamheten riktad på nytillkomna riskmoment. Vidare finns speciella instrument för mätning av de kvantiteter radioaktivt ämne, som upplagrats i kroppen hos en person. Dosimetrar kan även fast eller tillfälligt anbringas i lokalerna för mätning av strålningen på vissa punkter. Även om metoderna ännu är behäftade med brister och mätvärdena därför i Vissa fall kan vara osäkra, innebär dessa mätningar ett värdefullt hjälpmedel i strålskyddsverksam- heten. Utvecklingen går dessutom mot större säkerhet i bedömandet av mätresultaten. Med stor visshet kan därför förutsägas, att tillsynsverk- samheten för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva strälningsmätningar av olika slag. Härför talar särskilt den omstän- digheten, att användningen av anordningar och substanser, som utsänder joniserande strålning, bl. a. på grund av utvecklingen inom atomenergi— t'orskningen kan väntas växa synnerligen snabbt. Möjlighet bör därför fili— nas för tillsynmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar å viss personal, fortlöpan- de eller mera tillfälligt.

Arbetet vid atomenergianläggningar och vid laboratorier, där större mäng— der radioaktiva ämnen används, ställer även krav på mätningar av radio- aktivitet i en mångfald prover av olika slag. Sålunda bör tillsynsorganet ha möjligheter att bestämma radioaktwtteten i såväl gaser som vätskor och fasta kroppar, exempelvis luft, även utandningsluft, dricksvatten, urin- och faecesprover. Även y-strälningen från människokroppen bör kunna un— dersökas för att på ett tidigt stadium kunna fastställa om upplagring av

radioaktivitet skett och eventuellt konstatera den hastighet med vilken ut- söndring sker.

Tillståndshavaren bör vid strälningsmätningarna vara skyldig att lämna den medverkan, som kan bli nödvändig. Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas till honom, bäres av personalen eller ut- placeras på föreskrivet sätt samt tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig aktsamhet. Kostnaderna för av till- synsmyndigheten beordrade strålningsmätningar torde i princip böra åvila statsverket, men det synes av praktiska skäl böra förordas, att tillstånds- havaren själv får vidkännas kostnader för återtransport av mätinstrumen- ten till tillsynsmyndigheten. I allmänhet torde sistnämnda kostnader kom- ma att stanna vid blygsamma belopp.

i. Läkarundersökning av personal i radiologiskt arbete

Gällande lag. Enligt 12 5 första stycket 1941 års lag må i radiologiskt ar- bete icke anställas annan än den som vid läkarundersökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran. Vidare föreskrives i andra styc- ket av samma paragraf, att i radiologiskt arbete anställda personer skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd. Besiktning som nyss sagts skall, jämlikt Kungl. kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 640; än—dr. nr 639/1949) om undersökning och besiktning jämlikt 12 5 ovan- nämnda lag, utföras en gång om året, där ej kompletterande besiktning er- fordras. Vid besiktning skall bl. a. blodundersökning ske, därvid jämväl differentialräkning av vita blodkroppar skall verkställas. Uppkommer vid sådan besiktning misstanke om strålskada, äger radiofysiska institutionen, då ytterligare utredning anses erforderlig, föreskriva, 'att kompletterande be- siktning skall utföras. Sådan besiktning må begränsas att omfatta allenast blodundersökning.

Vid framläggandet av förslaget till 12 å i gällande lag framhöll departe— mentschefen (prop. nr 73/1941 5. 45), att det ur olika synpunkter syntes synnerligen önskvärt att få till stånd en medicinsk kontroll över de i radio- logiskt xarbete sysselsatta arbetarna. Främst kunde man därigenom på ett tidigt stadium bereda möjlighet till lämplig vård och behandling åt dem, vilka, sig själva ovetande, i följd av arbetet redan blivit sjuk-a. Vidare kunde man därigenom från arbetet utestänga sådana personer, vilka på grund av sin kroppskonsbitution vore särskilt utsatta för den med arbetet förbundna hälsofaran. Slutligen kunde genom k-ontrollåtgärderna h*opbringas ett vär- defullt material för vetenskapliga undersökningar på området.

Kommitténs förslag. Strålskyddskontrollens primära syfte är att förhind- ra uppkomsten av strålskador. Som i olika sammanhang framhållits, kan emellertid ett hundraprocentig-t säkert skydd 'mot skador icke garanteras

att sådana personer, som löper risk att skadas av strålningen från en ra— diologisk anläggning, underkastas hälsokontroll, så att eventuellt uppkomna strålskador snarast *upptäckes och blir behandlade. Om strålskyddskontrol- len ej förenades med läkarbesiktning, skulle det överhuvudtaget bli omöj- ligt att taga hänsyn till de skiftande mänskliga faktorer, främst den varie- rande känsligheten hos olika individer, som påverkar uppkomsten av strål- skador. Det kan därför icke råda tvekan om att den medicinska kontrollen bör i princip bibehållas.

Helt naturligt bör bestämmelserna om läkarundersökning även i fortsätt- ningen i första hand taga sikte på personer i radiologiskt arbete. Läkarun- dersökning före anställningen har sitt berättigande ej endast genom att man får möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för strålningens skadeverkningar. Genom »förstagångsunclersök- ningen får man dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den en- skilde individens hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fort- sättningen.

Då det som regel icke torde vara erforderligt, att läkarundersökning sker före varje ombyte av anställning, föreslås, att tillsynsmyndigheten får be- fogenhet att medgiva att läkarundersökning skall äga rum endast innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete. Särskilt för läkare och annan sjukvårdspersonal skulle det .i många fall bli betungande att före varje ombyte av tjänst underkasta sig undersökning. Genom att anknyta läkarundersökningen till användandet ti'll radiologiskt arbete vin- nes även, att ej endast fast anställda utan även andra till radiologiskt arbete använda personer, exempelvis oavlönade auskultanter och praktikanter, o—m- fattas av plikten att undergå läkarundersökning. Då radiologiskt arbete in— nefattar alla former av befattning med radioaktiva ämnen, följer härav att även den som i handelsrörelse anställes för att i större utsträckning syssla med förpackning o. (1. av isotoper skall läkarundersökas.

I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskärmad, är de strålrisker arbetstagaren utsättes för så ringa att sådan disposition för strålskador, som läkarundersökningen syftar till att uppdaga, kan an- ses sakna betydelse. Detta gäller frlam'för allt vid vissa slag av material— kontroll inom industrien, vid livsmedel-sröntgen m. m. För användning i sådana former av radiologiskt arbete bör tillsynsmyndigheten äga medgiva, att läkarundersökning ej behöver företagas. i alla former av radiologiskt arbete. Uppenbarligen är det därför angeläget

Likaså bör tillsynsmyndigheten kunna medgiva befrielse från läkarun- dersökning för semestervikarier och andra, som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radiologiskt arbete. För bedömandet av i vilken omfattning sådan befrielse kan ske måste dock ej endast arbetets art och den strålning vederbörande kommer att utsättas för beaktas utan

även vikariens ålder bör tillmätas betydelse. Genom sin genomsnittligt kor- tare återstående tjänstetid hinner nämligen äldre personer under i övrigt lika omständigheter ej ådraga sig lika stor kumulerad stråldos som yngre människor. För personer, som passerat den fertila åldern, kan vidare bortses från riskerna för av strålningen förorsarkad sterilitet oc'h faran för genetiska strålverkningar.

Vad härefter gäller den löpande läkarkontrollen, bör denna i huvudsak omfatta samma personkategorier som förstagångsundersökningarna. I prin- cip skall sålunda alla personer som används till radiologiskt arbete under- kastas löpande besiktning rörande sitt hälsotillstånd, men tillsynsmyndig— heten bör äga un—dantaga personeri sådant arbete, där strålriskerna är ringa. Även de i nämnda kungörelse den 28 juni 1941 meddelade föreskrifterna o-m periodiciteten av läkarbesiktningarna synes på grund av de variationer i strålrisker, som förekommer olika anläggningar sinsemellan, böra upp- mjukas, så att en smidig anpassning kan ske efter det aktuella behovet. Detta torde lämpligast ske genom att tillsynsmyndigheten tillerkännes be- fogenhet att föreskriva, huru ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall undergå läkarundersökning. Härvid bör tillsyns- myndigheten efter bedömande i varje särskilt fall av strålriskerna äga be— stämma den periodicitet som befinnes erforderlig. Har beträffande en an— läggning förordnats om undersökning med Vissa tidsmellanrum, bör en del av personalen eller visst slags personal kunna undantagas från huvudregeln och göras till föremål för tätare eller glesare undersökningsfrekvens samt även ihelt befrias från läkarundersökning, om deras arbetsförhållanden ger anledning därtill.

I fråga om det framtida behovet av blodundersökningar må till en början framhållas svårigheten att av påvisade hlodbildsförän—dringar draga några generella slutsatser angående förekomsten av strålskador. Det förekommer nämligen å ena sidan att personer, som —— ofta under lång tid —— utsatts för stora stråldoser, icke uppvisar några förändringar av blodbilden, medan å andra sidan dyl-ika förändringar hos andra personer kan konstateras efter mycket kort tids bestrålning. Detta kan givetvis sammanhänga med att blodbil'dsförändringar kan uppstå av andra orsaker än strålning. Vidare kan den individuella känsligheten ha stor betydelse i dett-a sammanhang. Även skillnaden mel-lan verkan av lokal och allmänbestrålning bör beaktas. En intensiv lokalbestrålning kan på kor-t tid medföra svåra lokala skador, under det att blodbilden icke företer några förändringar. Utsättes veder— börande för allmän bestrålning, kan däremot blodförändringar uppstå även där lokala skador ej kan påvisas. Som en komplicerande faktor vid bedö— mande av blodbilds-förändringarnas betydelse i strålskyddsarbetet tillkom— mer, att kroppens organ och vävnader såsom tidigare framhållits företer varierande känslighet vid bestrålning och att en och samma stråldos motta— gen under _kortare eller längre tid kan ge olika effekt.

Av det anförda framgår att, om i ett visst fall förändring av blodbilden konstateras från en tidpunkt till en annan, orsaken härtill kan vara att vederbörande utsatts för strålning. Å andra sidan utesluter icke den om- ständigheten att någon förändring ej spåras, att bestrålning likväl ägt rum. Sitt främsta värde får blodkontrollen genom att, då blodbildsförändringar 'i ett visst fall konstateras, uppmärksamheten riktas på fallet och vederböran- de kan göras till föremål för särskild kontroll till utrönande av om blodför- ändringen orsakats av strålning. Vid blodbildsundersökningar i större skala tillkommer emellertid vissa möjligheter att genom sannolikhetsberäkningar avgöra, om en blodbildsförändring är strålning-sbetingad eller ej.

En känslig indikator på blodförändring är förhöjt procenttal lymfo— cyter, s. k. relativ lymfocytos. Erfarenheten från en vid radiofysiska insti- tution—en företagen undersökning ger vid handen, att hos personer i en viss hårt belastande strålmiljö relativa lymfocytoser med mera än 45 procent lymfocyter förekommer med en frekvens av cirka 30 procent, medan san— noliklheten för att en dylik blodbild i ett normalmaterial skall iakttagas är cirka 7 procent. När en relativ lymfocytos uppträder hos en person i radio- logiskt arbete, kan denna därför med omkring 75 procent sannolikhet an- tagas vara strålbetingad. Visar antalet relativa lymfocytoser benägenhet att stiga hos personalen vid en viss anläggning, talar detta därför med tämligen stor sannolikhet för att strålskyddsförhållandena ej är tillfredsställande. Oaktat den osäkerhet som vidlåder blodkontrollen, utgör den därför ett värdefullt komplement till övriga kontrollåtgärder i strålskyddsverksam— heten. Blodkontrollen är dessutom för närvarande den end-a praktiskt an— vändbara metoden för kontroll av de biologiska förändringar som kan upp— stå vid bestrålning med små doser. Kommittén anser därför, att det icke vore försvarligt att nu [avskaffa densamma.

Liksom för närvarande bör blodundersökningarna såsom regel ske i sam— band med ooh ingå i läkarbesiktningarna. I stor utsträckning torde frekven— sen av läkarbesiktningar komma att bestämmas efter behovet av blodun- dersökningar. Föreskriften i ovanberörd'a kungörelse, att kompletterande läkarbesiktning må begränsas att omfatta allenast bl-odundersökning, torde i princip böra gälla även i fortsättningen. Fall kan emellertid förekomma, där tillsynsmyndigheten finner sig böra föreskriva täta läkarunde—rsökningar för visst ändamål men där hlodundersökning ej erfordras varje gång. Kom- mittén föreslår därför, att läkarundersökning å ena sidan må begränsas att omfatta allenast blodundersökning men att läk-arundersökning å andra sidan skall omfatta blodvundersökning endast där så befinnes nödigt. Här- igenom får tillsynsmyndigheten möjlighet att på ett smidigt sätt anpassa även frekvensen av blodundersökningarna efter behov—et.

Kommittén har även övervägt lämpligaste förfaringssättet vid blodunder— sökningarna. För närvarande utföres vissa undersökningar, som endast kan ske i omedelbar anslutning till provtagningen på platsen (kvantitativ be—

stämning av 'bl-odfärgämnehault och räkning av blodkroppar i kammare) , var- efter resultaten meddelas till radiofysiska institutionen, där de centralt re- gistreras. Den s. k. differentialräkningen av vita blodkroppar på utstryks— preparat utföres dels i samband med provtagningen, dels också vid radio— fysiska institutionen på det insända preparatet. Härigenom utföres således i viss mån ett dubbelarbete. Kommittén har haft sin uppmärksamhet riktad bärpå och övervägt möjligheten av en förenkling. Den centralt utförda differentialräkningen har härvid ansetts icke kunna undvaras. Vid diffe- rentialräkningen sker nämligen en bedömning av de olika blodkroppsfor- merna, som för olika undersökare kan utfalla olika, varför en enhetlig kontroll av undersöknings-fynden tills vidare måste anses ofrånkomlig. Det finns även grundad anledning antaga, att en fortgående vetenskaplig be- arbetning av det samlade materialet skall kunna leda till ytterligare förhöj- ning av metodens värde.

Den lokala differentialräkningen i samband med provtagningen har bl. a. föranletts av att alla blodutstryk enligt medicinalstyrelsens föreskrifter skall insändas före viss dag årligen och att genomgången av samtliga dessa ej hinner slutföras vid radiofysiska institutionen förrän efter närmare ett år. Vid enbart central kontroll skulle det därför i många fall dröja flera månader, inn-an en blodförändring konstaterades och åtgärder i anledning av denna bleve vidtagna. Tack vare 'den lokala granskningen kan av perso- nalläkaren misstänkta blodutstryk nu uttagas och behandlas med förtur. En förkortning av den tid som åtgår för granskningen hos tillsynsmyndig- heten skulle sannolikt minska behovet av lokalt utförd different-i'alräkning. Enligt kommitténs mening bör en sådan förkortning av väntetid-en eftersträ— vas dels genom att insändandet av blodutstryk sprides i tiden, så att en jäm- nare arb-etsbalans uppkommer hos tillsynsmyndigheten, dels genom att den personal som används för blodundersökningarna ökas.

Finns anledning till misstanke, att en person utsatts för strålning i alltför stor omfattning eller att han, genom att radioaktivt ämne inkommit i krop- pen, kommer att utsättas för skadlig bestrålning, kan det bli nödvändigt, att han underkastas sp—ec-ia—lundersökning antingen hos specialist eller hos tillsynsmyndigheten. Det senare gäller bl. 'a. i sådana fall, då speciella mät- ningar blir erforderliga. Det bör härvid ankomma på tillståndshavaren att föranstalta om vederbörandes inställande hos specialist-en el-ler myndighe— ten. Om så befinnes nödvändigt bör tillstånds'havaren även kunna anmo— das att till tillsynsmyndigheten insända urin-, faeces- eller andra prov från arbetstagare till tillsynsmyndigheten.

De närmare föreskrifterna angående läkark-ontrollen torde böra utfär- das av Kungl. Maj :t i administrativ väg. I huvudsak torde härvid bestämmel- serna i kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning tilll förebyggande av vissa yrkessjukdomar kunna tjäna till förebild.

j. Minderårigas användande i radiologiskt arbete

Gällande lag. För närvarande finns icke några bestämmelser angående minderårigas användande i radiologiskt arbete. För användande av min— deråriga i arbete överhuvudtaget gäller föreskrifterna i 4 kap. arbetarskydds— lagen samt 48—61 åå arbetarskyddskungörelsen, varvid med minderårig avses den som icke fyllt 18 år. Enligt huvudregeln i 23 & arbetarskyddslagen må minderårig icke användas till arbete med mindre han fyllt eller under kalenderåret fyller 14 år samt, där fråga ej är om arbete under ferietid, inhämtat den för folkskolan bestämda lärokursen eller motsvarande kun— skaper och färdigheter eller erhållit tillstånd att lämna folkskolan. Arbe- tarskyddsstyrelsen må dock medgiva undantag härifrån i fråga om. lätt arbete, som kan antagas icke inverka menligt på den minderårigas hälsa eller kroppsutveckling eller hans förmåga att tillgodogöra sig skolundervis— ningen. För hantverks— eller industriellt arbete samt vissa andra slag av tyngre arbete gäller enligt 24 & samma lag en nedre åldersgräns av 15 år men med rätt för arbetarskyddsstyrelsen att i vissa fall medgiva undantag. Till vissa slag av arbete under jord m.m. får minderårig icke användas utom i särskilt angivna undantagsfall. I 26 5 första stycket stadgas skyldig- het för arbetsgivare att särskilt tillse, att minderårigs användande till arbete icke medför fara för olycksfall eller överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling m.m. Finnes minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig fara i något avseende, varom förmäles i 26 5 första stycket, må Konungen, jämlikt andra stycket samma paragraf, föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller förordna att minderårig ej må användas därtill.

Med stöd av sistberörda stadgande har Kungl. Maj:t i kungörelse den 6 maj 1949 (nr 209) om förbud att använda minderårig till vissa farliga ar- beten föreskrivit, att till arbete, som angives i en vid kungörelsen fogad förteckning, arbetstagare under 18 år icke må användas i vidare mån än som är medgivet i förteckningen. Från kungörelsens tillämpning undanta— ges arbete, som elev utför vid anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav. Vidare äger arbetarskyddsstyrelsen, om den fara, som i regel är för— bunden med arbetet, i visst fall på grund av särskilt förhållande icke be- finnes vara för handen, för sådant fall lämna tillstånd att använda minder— årig till arbetet.

I den ifrågavarande förteckningen har angivits en rad olika arbetsområ— den, som kan anses speciellt hälsofarliga eller riskabla genom att arbets— tagaren utsättes för skaderisk på grund av damm, rök, gas, giftiga eller frätande ämnen, elektrisk ström etc., maskinell utrustning m.m.

Kommitténs förslag. Anledningen till att radiologiskt arbete ej medtagits i den vid kungörelsen nr 209/1949 fogade förteckningen över farligt arbete

synes vara att skydd mot skada till följd av joniserande strålning ej om- fattas av arbetarskyddslagstiftningen och sålunda icke står under yrkes- inspektionens och arbetarskyddsstyrelsens tillsyn. Det kan emellertid ej råda någon tvekan om att åtskilliga former av radiologiskt arbete i fråga om allmänfarlighet och riskerna för skadeverkningar eller olycksfall i ar- betet är fullt jämförbara med de flesta av de arbetsområden, från vilka minderåriga enligt nämnda kungörelse i princip utestängts. Med hänsyn till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet hos de i radiologiskt arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras även utanför den egentliga arbetsplatsen, torde i allmänhet böra förutsättas en viss, mera mogen ålder hos sådana arbetstagare.

Riskerna för akuta strålskador i radiologiskt arbete samt den allvarliga karaktär dessa skador ej sällan har i förening med sättet för deras upp- komst motiverar sålunda i och för sig att minderåriga i princip ej bör få användas till radiologiskt arbete. Härför talar också den allmänna erfaren- heten, bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, att yngre per- soner reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med svårare skadeverkningar som följd. Som ett ytterligare skäl för ett dylikt förbud tillkommer faran för sterilitet och de ännu ovissa genetiska föränd- ringar som kan uppkomma vid bestrålning av könskörtlarna. Sistnämnda risker skulle närmast föranleda, att alla personer före och i fertil ålder borde utestängas från sådana former av radiologiskt arbete, där riskerna för att könsorganen utsätts för strålning är mera avsevärda. En så långt gående åtgärd torde emellertid i varje fall för närvarande icke behöva över- vägas, där-est frågan om skyddet för yngre personer ägnas den vaksamhet vartill de berörda riskerna föranleder. Ett rigoröst utestängande av perso- ner i fruktsam ålder torde ej heller vara försvarligt med hänsyn till de ka— tastrofala följder detta skulle innebära för bl. a. sjukvårdens personalrekry- tering.

Kommittén finner sig sålunda böra föreslå, att personer som ej fyllt 18 år i likhet med vad som är fallet vid annat hälsofarligt arbete icke skall få användas till radiologiskt arbete. På motsvarande sätt som enligt kun— görelsen nr 209/1949 bör emellertid undantag från förbudet kunna med— delas i sådana fall, där skaderisker på grund av särskilda förhållanden icke kan anses vara för handen, t. ex. på grund av möjligheter att på betryggande sätt kringgärda eller omsluta strålkällan och den tillhörande riskzonen med fasta strålskyddsanordningar eller med hänsyn till arbetets kortvariga eller sporadiska natur. Det bör ankomma på strålskyddsmyndigheten, som har de största förutsättningarna att bedöma strålriskerna i skilda slag av radio- logiskt arbete, att besluta härutinnan. Möjlighet synes härvid böra finnas ej endast att i det enskilda fallet medgiva, att en person under 18 år får an- vändas till visst arbete, utan även att generellt undantaga arbete med vissa typer av strålkällor eller för visst slag av arbete sänka åldersgränsen,

om riskförhållandena ger fog härför. Kommittén förutsätter vidare, att arbete som elev utför vid anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav regelmässigt skall undantagas från förbudet. Tillsynsmyndigheten torde dock få fatta beslut även i detta hänseende.

k. Anmälan om strålskador m. m.

Gällande lag. I 9 & gällande "la—g stadgas skyldighet för den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne att omedelbart efter er- hållen kännedom till radiofysiska institutionen anmäla inträffad skada, som vid radiologiskt arbete kan antagas ha samband med arbetet och genom inverkan av röntgenstrålar eller strålning från radioaktivt ämne tillskyndats någon, som är sysselsatt i arbetet, person eller djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, eller någon, som tillfälligt uppe- håller sig på arbetsplatsen, samt vid innehav av radioaktivt ämne kan an- tagas ha samband med innehavet och tillskyndats någon genom de från ämnet utgående strålarna.

Kommitténs förslag. Erfarenheterna av den hittills bedrivna tillsynsverk- samheten tyder på att anmälan om strålskador ofta försummas. Anled- ningen härtill torde vara att det många gånger är svårt särskilt för en lek- man att avgöra, om skadan förorsakats av strålning eller icke. De första yttringarna vid en skada till följd av joniserande strålning består, när det gäller lokal bestrålning, ofta i epilation eller erythem och, när vederbörande utsatts för allmän bestrålning, i trötthet och begynnande blodbildsföränd— ringar. Den skadade, som ej sällan i övrigt känner sig frisk, är mången gång benägen att söka förklaringen i andra orsaker. Det är emellertid an- geläget, att skadans art fastställes utan dröjsmål, så att den skadade kan skyddas för fortsatt bestrålning och komma under sakkunnig behandling på ett så tidigt stadium som möjligt. Förebyggande åtgärder mot liknande skador hos andra i arbetet sysselsatta bör också snabbt kunna vidtagas. rllillståndshavaren, som skall ansvara för att strålskador ej uppstår vid hans anläggning, bör på grund av detta sitt ansvar ha sin uppmärksamhet riktad på hälsotillståndet hos de personer, som är sysselsatta hos honom och vilka i samband med sitt arbete kan löpa fara att skadas genom joniserande strål- ning. Om symptom, som kan misstänkas vara föranlett av joniserande strål- ning, yppas, bör det åligga tillståndshavaren att omedelbart låta underkasta vederbörande läkarundersökning för att få klarhet om fallet.

Den tillståndshavaren åvilan-de skyldigheten att vid misstanke om strål- skada föranstalta om läkarundersökning bör avse icke endast i radiologiskt arbete anställd personal utan även andra hos honom anställda, som kan ha kommit i beröring med strålningen i sådan utsträckning, att skadeverk- ningar kan befaras. Till sistnämnda kategori bör hänföras personer, som har sitt arbete förlagt i omedelbar anslutning till en lokal, där strålning

förekommer, eller som ofta har ärenden till en sådan lokal. Vidare faller härunder personer, vilka i samband med handel med radioaktiva ämnen har att taga befattning med sådana ämnen vid lagring, förpackning och distribution .i tillståndshavarens tjänst. Slutligen bör samma skyldighet åvila til'lstånds'havaren beträffande även andra än anställda, om de mera regelbundet är sysselsatta hos honom och härvid kommer i kontakt med strålning från anläggningen, t. ex. praktikanter vid vetenskapliga institu— lioner o. d.

Däremot torde skyldigheten icke rimligen kunna åläggas en tillstånds— havare att på här angivet sätt följa hälsotillståndet hos utomstående per- soner, exempelvis sådana som merä tillfälligt besöker den radiologiska an— läggningen och därvid kan ha utsatts för strålning.

Vid större företag, som har egen förtroendeläkare och där det givetvis är omöjligt för arbetsledningen att följa skiftningar—na i hälsotillståndet hos varje enskild arbetstagare, torde tillståndshavarens skyldighet kunna full- göras genom att personalen underkastas läkarundersökning med korta tids- mellanrum även mellan de av tillsynsmyndigheterna föreskrivna löpande undersökningar.

Om vid löpande läkarundersökning eller särskild undersökning, som före- tages på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada före- ligger eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren vara skyldig att anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten, för att ut- redning rörande fallet skall komma till stånd och klarhet vinnas om orsaken till att skadian uppkommit. Genom besiktning på platsen kan härvid ut- rönas, om någon felaktighet föreligger whos apparaturen, om olämpliga ar- betsmetoder kommit till användning etc.

Befinnes strålskada föreligga hos en i radiologiskt arbete sysselsatt person, blir det givetvis läkares sak att avgöra, om han är i behov av vård eller sjukledighet. Där tillsynsmyndigheten av särskilda skäl finner det nödvän- digt, bör den skadade med hänsyn till riskerna för kuimulerande skadeverk- ningar vid fortsatt b'estrålning under kortare eller längre tid avstängas från radiologiska arbetsuppgifter.

Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada bör emellertid icke be- gränsas till att avse endast skador hos personal, som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndsvhavaren. Får tillståndshavaren kännedom om att nå- gon annan person företer tecken på strålskada, vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom bedrivna verksamheten, hör mot- svarande anmälningsskyldighet föreligga. Har vid en anläggning något för- hållande förelupit, som ger anledning till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit.

Särskilt intresse tilldrager sig frågan om anmälan av strålreaktioner hos patienter, som utsätts för strålning. Avvägningen mellan de medicinska och

strålskyddsmässiga intressena måste, såsom tidigare framhållits, här göras av den för behandlingen ansvarige läkaren. H'ar h—an av medicinska skäll sett sig nödsakad att tilldela en patient stråldoser, som kan befaras medföra skadliga reaktioner, får han anses på grund av sitt läkaransvar skyldig att ha sin uppmärksamhet riktad härpå ooh vidtaga de åtgärder till deras botande, som är påkallade. I enlighet med vad lagrådet framhöll i sitt ytt- rande över förslaget till den nu gällande lagen, hör |dylika sträl-reakt'ioner icke innefattas i begreppet strålskador 'i lagens menJing. En anmälan om dess-a strålreaktioner till tillsynsmyndigheten tjänar heller icke något prak- tiskt syfte. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symptom på strålreaktioner, vilka icke varit att förvänta av den ordinerade doseringen, är det av intresse, att anmälan sker till tilll-synsmyndigheten, så att besikt- ning snarast kan ske. Om begreppet strålskada gives den tolkning, som kommittén här förordat, kommer anmälningsskyldigheten beträffande symptom å strålskador att äga avseende å patienter som underkastats strål- behandling huvudsakligen enda—st där symptomen skälligen kan anses sam- manhänga med brister i de tekniska förhållandena vid anläggningen.

Den anmälningsskyldighet rörande strålskador hos patienter, som här berörts, skall fullgöras av den behandlande läkaren i hans egenskap av till- ståndshavare eller föreståndare jämlikt strålskyddslagen.

Läkare, som eljest i sin verksamhet får en strålskada till behandling, har enligt 5 59 4:o) allmänna läkarinstruktionen att därom skyndsamt göra 'an- mälan tlill medicinalstyrelsen, om skadan kan vara föranledd wav hälsofar— ligt arbete. Dyli'k anmälan skall, sedan styrelsen tagit del av densamma, av styrelsen översändas till yrkesinspektionens chefsmyndighet. I nämnda stadgande synes annan ändring icke påkallad än att anmälan om strålskada av medicinalstyrelsen skal.] översändas till strålskyddsmyndigheten.

]. Personalregistrering

Kommitténs förslag. Varken i 1941 års tillsynsl-ag eller i arbetarskydds- lagen stadgas någon skyldighet för arbetsgivare att til-l vederbörande till- synsmyndighet göra anmälan om den personal, som är anställd hos ho- nom. För att tillsynen enligt strålskyddslagen skall kunna bedrivas på ett ef- fektivt sätt, är det emellertid ur flera synpunkter av vikt, att tillsynsmyn— digheten äger kännedom om vilken personal som sysslar med radiologiska arbetsuppgifter. Detta gäller i första hand för att tillsynsmännen och läkar- na vid besiktningarna skall veta till vilka personer de bör koncentrera sin kontrollverksamhet. Även för ett bedömande av behovet av strålningsmät- ningar och blodkontroll måste tillsynsmyndigheten ha så noggranna upp- lysningar som möjligt 'om personalens storlek och sammansättning.

För uppnåendet av detta syfte kan övervägas om central registrering av här avsedd personal bör införas. Härigenom skulle framför allt blodkontrol-

len, vilken i viss utsträckning måste ske hos tillsynsmyndigheten, underlät- tas. M-o-t central registrering talar emellertid bl. a. den omständigheten, att omsättningen på personal i radiologiskt arbete ofta är avsevärd. Detta gäller särskilt personal i lägre tjänsteställning. På grund av de ofta återkommande personalbytena skulle registreringsarbetet bli svåradministrerat och tyng- ande, samtidigt som registrets aktualitet och därmed dess tillförlitlighet lätt skulle gå förlorad. Kommittén finner sig med hänsyn härtill icke böra föreslå införande av sådan personalregistrering. Det för tillsynsmyndighe- ten erforderliga uppgifterna om personalen synes kunna erhållas på ett tillfredsställande sätt, genom att tillståndshavaren ålägges skyldighet att föra förteckning i form av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med radiologiska arbetsuppgifter. En sådan skyldighet är för närvarande föreskriven i 5 & kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yr- kessjukdomar.

Liksom enligt nämnda kungörelse bör personalförteckningen omfatta de personkategorier som skall vara underkastade läkarb'esiktning.

Kommittén finner det i detta sammanhang angeläget understryka, att några bestämda slutsatser icke torde kunna dragas om en anställds rätt till förlängd semester enligt lagen den 29 juni 1946 (nr 337) om förlängd se- mester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt ar- bete eller enligt 29 ä 3 mom. a) statens allmänna avlöningsreglemente, på grund av att han upptagits i här avsedd personalförteckn—ing.

I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, bör förutom uppgifter om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid be- siktningar och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för till— synsman eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsyns- myndigheten.

m. Meddelande av särskilda föreskrifter-

Gällande lag. Enligt 3 5 tillsynslagcn ägor medicinalstyrelsen såsom vill- kor för ätnjutande av tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller att in- neha radioaktivt ämne föreskriva skyldighet att iakttaga av styrelsen mcd— _delade särskilda bestämmelser. I det tidigare behandlade avsnittet om strål— skyddslagens tillämpningsområde har kommittén redogjort för syftet med dessa bestämmelser och vilka som därmed skall skyddas mot strålskador.

Jämlikt 10 & gällande lag skall vidare medicinalstyrelsen efter samråd med riksförsäkringsanstalten meddela de allmänna föreskrifter, vilka, ut- över vad lagen innehåller, må erfordras till förekommande av strålskada. Sedan de funktioner beträffande det allmänna arbetarskyddet, som tidigare åvilade riksförsäkringsanstalten, fr.o.m. den 1 januari 1949 överflyttats

å arbetarskyddsstyrelsen, skall samråd enligt 10 & numera ske med arbetar- skyddsstyrelsen.

På grund av ovanberörda bestämmelser kan sålunda på tillståndshavare och personal läggas skyldighet att iakttaga föreskrifter, vilka antingen gi- vits generell räckvidd i särskild av medicinalstyrelsen utfärdad författning eller ock till art och omfattning varierar från fall till fall beroende på en viss anläggnings beskaffenhet och förutsättningarna för arbetets bedrivande därstädes. Några allmänna föreskrifter jämlikt 10 5 har ännu icke med- delats, främst beroende på svårigheter att utarbeta lämpliga sådana, men ett förslag i ämnet vilar för närvarande hos medicinalstyrelsen i avvaktan på strålskyddskommitténs förslag.

Kommitténs förslag. I strålskyddslagen och de administrativa föreskrif— ter, som må komma att meddelas med stöd av densamma, kan givetvis icke lämnas andra än de allmängiltiga normer, som skall reglera strålskydds- verksamheten i stort. De skiftande förhållandena vid de särskilda radiolo- giska anläggningarna, vilka medför varierande strålrisker allt efter anlägg- ningarnas användningsändamål och användningsfrekvens samt de arbets- metoder som förekommer, kan härvid icke beaktas. Det är därför utan vidare klart, att tillsynsmyndigheten, som bäst känner de lokala förhål- landena, måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för verk- samhetens bedrivande i allmänhet som med hänsyn till de speciella riskerna vid varje anläggning. Generella föreskrifter bör sålunda kunna meddelas av tillsynsmyndigheten såväl angående anläggningarnas beskaffenhet, ap- paraternas utrustning med strålskyddsanordningar och andra tekniska för— hållanden som ock rörande arbetsmetoder, tillåtna stråldoser, kontroll å personal m. 111. Vid innehav av radioaktiva ämnen kan särskilda föreskrif- ter erfordras om förvaringen till förhindrande av att de förkommer ge- nom ovarsamhet, stöld etc. och till skydd mot skador vid brand ,explosion o. d. Liksom för närvarande synes det lämpligt, att skyddsföreskrifter av allmän natur skall meddelas efter samråd med 'arbetarskyddsstyrelsen. Där medicinska synpunkter har betydelse för frågans bedömande, bör samråd äga rum även med medicinalstyrelsen.

Föreskrifter och villkor, som riktar sig mot viss anläggning, har redan av kommittén omnämnts i skilda sammanhang. Förutom i samband med besiktningarna ifrågakommer meddelande av dylika föreskrifter och vill- kor i främsta rummet vid beviljande av tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller driva handel med, inneha, överlåta eller förvärva radioaktivt ämne, men även i exempelvis apparatbesiktningsinstrument eller intyg om förhandsgranskning av lokalritningar kan föreskrifter och villkor komma att erfordras.

Vid gränsdragningen för strålskyddslagens tillämpningsområde har kom— mittén i det föregående hävdat, att lagen skall bereda skydd mot strål-

skador å människor samt å djur, som underkastats veterinänmvedicinsk un- dersökning eller behandling. Vid utfärdandet av skyddsbestämmelser för radiologiskt arbete måste alltid en avvägning göras mellan önskemålet att bereda bästa möjliga skydd mot skador och nödvändigheten av att arbetet kan fortgå någorlunda obehindrat. Alltför rigorösa strålskyddsbestämmel- ser kan göra mera skada än nytta, på grund av att de visar sig så otymp- liga att följa och så hindrande för arbetet, att de i praktiken helt åsido- sättes. Strävan måste emellertid beträffande personer i radiologiskt arbete alltid vara att nedbringa de mottagna stråldoserna till ett minimum och under alla förhållanden skapa bästa möjliga skydd mot att dessa personer genom strålningen ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Uppmärksamhet måste härvid ägnas riskerna för genetiska förändringar.

För de personer och djur, som är föremål för radiologisk undersökning eller behandling, måste, såsom tidigare framhållits, en avvägning göras mellan det avsedda behandlingsresultatet och strålningens skadeverkning- ar. De av tillsynsmyndigheten meddelade skyddsföreskrifterna kan härvid icke syfta längre än till att förhindra, att patienten utsättes för strålning, vilken icke är nödvändig för att syftet med undersökningen eller behand- lingen skall nås. Då avvägningen av stråldoserna måste ankomma på läka- ren, får strålskyddsföreskrifterna här närmast karaktären av rent tekniska föreskrifter.

Vad slutligen angår personer utanför de i det radiologiska arbetet syssel— satta och patienterna bör kravet på skydd mot strålningen sättas högt. Då här är fråga om personer, beträffande vilka någon fortlöpande indivi- duell läkarkontroll vanligen icke kan ske, bör skyddsföreskrifterna ha den innebörden, att utomstående överhuvudtaget icke skall kunna träffas av strålning, som kan medföra skada. Då begreppet strålskada som sådant är svävande, innebär detta, att man måste röra sig med vida säkerhetsmargina- ler i fråga om tredjemansskyddet.

Gen—om sådana särskilda föreskrifter som här avses bör tillsynsmyndig- heten äga ålägga en innehavare av radiologisk anläggning att vidtaga åt- gärder till kontroll av att förhållandena vid anläggningen ej ger anled- ning till erinran ur strålskyddssynpunkt. Av dylika kontrollåtgärder må särskilt nämnas sådana strålningsmätningar på personer i radiologiskt ar- bete e'l'ler i lokaler, där sådant arbete bedrives, varom talats [i det föregå- ende (sid. 190 ff).

n. Åligganden vid ändring av förutsättningarna för meddelat tillstånd Gällande lag. Enligt 4 å i gällande tillsynslag skall den som erhållit till- stånd enligt lagen utan dröjsmål till medicinalstyrelsen anmäla bl. a. om väsentlig förändring inträffat i fråga om den lokal, där radiologiskt arbete enligt tillståndsbeslutet skall bedrivas, om röntgenapparat utbytts eller underkastats avsevärd förändring, om arbetsföreståndare efterträtts av

annan person, om mängden av radioaktivt ämne avsevärt ökats eller väsent- lig förändring skett i fråga om sättet för förvaring av sådant ämne samt radiologiskt arbete upphört eller innehavd mängd radioaktivt ämne nedgått under den tillståndsbelagda myckenheten. I anledning av inkommen an- mä'lan äger medicinalstyrelsen, om skäl därtill är, återkalla meddelat till- stånd eller föreskriva nya villkor för tillståndets fortsatta tillgodonjutande.

I det lagförslag, som framlagts av jubileumsfondsstyrelsen och vilket låg till grund för 1941 års lag, hade intagits en bestämmelse, att väsentliga för- ändringar av huvudsakligen de slag, för vilka nyss redogjorts, ej finge ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen och att i fråga om ansökning om sådant tillstånd bestämmelserna om tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne skulle äga motsvarande tillämp- ning.

I sitt yttrande över jubileumsfondsstyrelsens förslag framhöll riksförsäk- rings—anstalten, att bestämmelsen skulle bli ganska besvärande för inne- havarna av röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Det finge enligt an— staltens mening anses tillfyllest att anmälan om förändringarna gjordes till medicinalstyrelsen. Svenska radiologförbundet framhöll att, om de ra- diologiska avdelningarna skulle nödgas avvakta tillstånd av medicinalsty- relsen för att få vidtaga nödiga reparationer, moderniseringar, utbyten av apparatdelar, ventilrör m. in.. detta skulle kunna medföra för sjukvården synnerligen menliga driftsavbrott. Förbundet föreslog, att i sådant fall skulle fordras allenast anmälan. Föredragande departementschefen ansåg i likhet med riksförsäkringsanstalten och svenska radiologförbundet, att för- ändringar av ifrågavarande slag borde få vidtagas utan avvaktande av till- stånd från tillsyn—smynd—igheten men att föreskrift bord-e meddelas om att denna skulle genom en anmälan bli underrättad i saken. Hade de för- ändringar, varom anmälan skett, rubbat någon av de förutsättningar, varpå det förut meddelade tillståndet byggde, borde tillsynsmyndigheten uppen- barligen taga under omprövning, huruvida tillståndet borde återkallas eller ej och i sistnämnda fall huruvida förändrade förhållanden påkallade, att ytterligare bestämmelser meddelades såsom villkor för att få åtnjuta fort- satt tillstånd.

Kommitténs förslag. Anmälan om förändringar av en anläggning jämlikt 4 5 i 1941 års lag sker regelmässigt i efterhand, sedan den förändrade an- läggningen tagits i bruk. Ofta förflyter relativt lång tid innan ändringen kan bli föremål för saklig prövning från tillsynsmyndighetens sida. En för- ändring av någon av de faktorer, på vilka tillståndet bygger, undanrycker emellertid förutsättningarna för tillståndets giltighet. En omprövning av tillståndet måste därför ske, varvid de nya strålriskförhållanden som inträtt beaktas. Med hänsyn till de ökade faror som kan föreligga bör enligt kom— mitténs uppfattning de ändrade förhållandena prövas av tillsynsmyndighe-

ten, innan den verksamhet, som avses med tillståndet, återupptages. Den nuvarande anmälningsskyldigheten bör till följd härav ersättas av skyldig— het att söka tillsynsmyndighetens medgivande att bruka den strålkälla för— ändringen avser eller bedriva rörelsen på ändrade villkor. I konsekvens med kommitténs förslag, att en strålkälla ej bör få tagas i bruk, förrän till- stånd första gången beviljats att nyttja den i radiologiskt arbete, kan näm- ligen hävdas att en förändrad strålkälla ej bör få brukas i radiologiskt ar- bete, förrän tillstånd härtill meddelats.

Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha eller arbeta med radioaktivt ämne grundas, kan svårligen förhindras, att ämnet innehaves under den tid, som förflyter till dess nytt tillstånd med- delats. Riskerna vid enbart innehav av radioaktivt ämne är emellertid i allmänhet väsentligt mindre än då ämnet användes. Den förändring, som härvid torde innebära de största strålriskerna, avser en ökning av den innehavda mängden radioaktivt ämne utöver den i tillståndet medgivna. I det föregående har kommittén föreslagit, att särskilt tillstånd skall er- fordras för förvärv av radioaktivt ämne. Om detta förslag genomföres, kommer således i allmänhet särskild licens att få lov att utverkas, innan radioaktivt ämne kan förvärvas. Härigenom omöjliggöres under alla för— hållanden en ökning på legal Våg av den innehavda kvantiteten utan till— synsmyndighetens medgivande. Några mera betydande olägenheter torde därför icke vara förenade med att ett radioaktivt ämne, efter det föränd- rade förhållanden inträtt, innehaves under den tid, som åtgår för prövning av innehavs- eller arbetstillståndets fortsatta giltighet. Däremot anser sig kommittén böra föreslå, att radiologiskt arbete ej får bedrivas, vare sig med röntgen eller med radioaktivt ämne, förrän tillsynsmyndigheten hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgivit, att anläggningen åter tages i bruk.

Vill den som erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att driva atomreaktor eller annan anläggning eller verksamhet, som avses i atomenergilagen, vidtaga förändring i något avseende, som strider mot av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter eller Villkor, skall givetvis Kungl. Maj:ts medgivande härtill in- hämtas. Underlåtenhet härutinnan kan enligt 3 & sista stycket och 7 & atomenergilagen föranleda återkal'lande av tillståndet samt straff. Berör däremot förändringen sådant förhållande beträffande strålskyddet, som prövats av strålskyddsmyndigheten, skall medgivande till förändringen läm- nas av tillsynsmyndigheten. Även i detta fall bör gälla att arbetet vid an- läggningen ej får återupptagas, förrän medgivande härtill erhållits.

Givetvis kan, såsom framhölls i de ovanberörda yttrandena av riksför— säkringsanstalten och svenska radiologförbundet, besvärande störningar uppstå i driften ,om verksamheten vid en radiologisk anläggning måste upphöra under någon längre tid i samband med att tillståndet omprövas. Härvid bör dock märkas att sådana åtgärder beträffande en strålkälla, som

endast är att hänföra till normalt underhåll, t. ex. reparation eller utbyte av skadade apparatdelar, ventilrör o. d., icke kan betraktas såsom föränd— ringar vilka påverkar tillståndets giltighet. I dylika fall bör det åvila vederbörande installatör samt tillståndshavaren att svara för att genom reparationen respektive utbytet avvikelse icke sker från vad som angives i tillståndet. Då verkliga förändringar av en strålkälla ifrågakommer, torde å andra sidan böra förutsättas, att dessa i allmänhet kan överblickas i för- väg och att tillstånd kommer att sökas i så god tid, att strålkällan ej be- höver tagas ur bruk annat än möjligen temporärt. Slutligen torde hinder icke möta, att tillsynsmyndigheten i brådskande fall och där särskilda strål- risker ej anses föreligga, under hand lämnar tillstånd att ändra en strål- källa i avbidan på slutlig prövning av ärendet.

Fördelarna med att tillståndet icke bindes till viss anläggning utan till viss strålkälla (arbetsenhet) framträder särskilt i förevarande samman— hang. Til-lståndets upphörande och det därav följande nedläggandet av drif- ten skulle vid större anläggningar, t. ex. röntgenavdelningen vid ett cen— trallasarett, medföra menliga konsekvenser, därest tillståndet bundits till anläggningen. Nu behöver endast den arbetsenhet som förändrats tagas ur bruk i avbidan på nytt tillstånd, medan driften iövrigt kan fortgå i vanlig omfattning.

Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska ar— betet, respektive driva handel med eller utan samband med handel eller arbete inneha radioaktivt ämne _ både i utbildningshänseende och i fråga om de personliga förutsättningarna —— utgör en väsentlig faktor vid till- ståndsprövningen, måste tillståndet i princip knytas till honom personligen. Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksam- heten på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersättes föreståndaren av annan person, rubbas också en förutsättning för tillstån- det. Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, så- vida ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellan- tiden. Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall angivits såsom föreståndare, inverkar personbyte å befattningen ej på till— ståndets giltighet. Är ej fråga om statlig eller kommunal verksamhet som nu sagts och finns ej vikarie, som kan övertaga ledningen vid förestånda- rens avgång, torde tillsynsmyndigheten, i likhet med vad ovan anförts be- träffande förändring av strålkälla, under hand kunna lämna tillstånd att fortsätta verksamheten under viss angiven persons ledning, till dess ny föreståndare slutligt godkänts.

Vid genomförande av förslaget att nytt tillstånd skall utverkas, därest väsentlig förändring inträffar beträffande strålkällan, måste beaktas de

speciella förhållanden, som råder vid anläggningar för vetenskapligt ända- mål. Vid dylika anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med ändrade apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet. Det ligger i sakens natur, att forskningsarbetet skulle allvarligt försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan för- ändringar i varje särskilt fall finge vidtagas.

Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dylika fall utfärda till- stånd, innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla före'taga ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför bc- höver sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga för- utsättningar att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strålriskerna, torde några betänkligheter i och för sig icke möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för sådan mera fri användning måste dock föregås av en noggrann prövning av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant tillstånd bör ock, även då dess inneha- vare är statlig eller kommunal tjänsteinnehavare, utfärdas för vederböran- de personligen, så att ett ombyte av innehavare å tjänsten icke medför ett överförande av tillståndet på efterträdaren.

Tillståndets uppgift i här avsedda fall skall endast vaia att bereda möj- lighet till experimentellt forskningsarbete. Detta innebä1, att en strålkälla, som med stöd av sådant tillstånd förändrats, icke får tagas i bruk för mera rutinmässig verksamhet, utan att tillstånd till radiologiskt arbete av mera preciserat slag beträffande. densamma i vanlig ordning utverkats. Ej hel— ler bör sådana förändringar få vidtagas eller strålkällan få användas i forskningsarbetet på sådant sätt, att anställd personal eller tredje man utsättes för väsentliga strålrisker.

I detta sammanhang må framhållas, att jämlikt atomenergilagen med- delat tillstånd att bedriva arbete med atomreaktor åtminstone under det närmaste utvecklingsskedet torde få en så generell karaktär, att detta till- stånd kan anses innefatta mycket långt gående befogenheter att vidtaga ändringar av anläggningen och arbetssättet vid denna för forskningsända- må'l. När reaktorer framdeles kommer i bruk för uppvärmning, kraftproduk- tion eller andra industriella ändamål, måste däremot användningen och arbetsrutinen självfallet bindas genom rigorösa föreskrifter antingen i Kungl. Maj:ts tillstånd eller av strålskyddsmyndigheten.

I ett speciellt hänseende bör den i 4 & gällande lag stadgade anmälnings- skyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå. Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en anläggning eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i samband med till- ståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radioaktivt ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd till innehav erfordras. Det är nämligen av Vikt, att tillsynmyndigheten får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder icke i onödan

företages. Sådan anmälan bör göras genast av tillståndshavaren eller, om han avlidit, den som förvaltar dödsboet efter honom. Sker anmälan på grund av att verksamhet, vari förekommit innehav av radioaktivt ämne, upphört, bör i anmälan angivas slaget och den behållna kvantiteten därav. Kommittén vill understryka, att en tillfällig nedgång av innehavd kvanti- tet radioaktivt ämne, t. ex. hos den som fortlöpande förbrukar sådana äm- nen, icke bör föranleda anmälan till tillsynsmyndigheten. Endast om ned- gången kan beräknas bli stadigvarande skall anmälan göras.

Från regeln, att anmälan skall göras endast om minskningen av den in- nehavda kvantiteten radioaktivt ämne beräknas bli stadigvarande, vill kom— mittén dock göra undantag för det fall, att radioaktivt ämne stulits eller förkommit. I sådant fall är det nämligen angeläget, att tillsynsmyndigheten underrättas, så att åtgärder kan vidtagas till förhindrande av att utomstå- ende personer skadas till följd av strålning från ämnet.

Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, upp- kommer frågan, huru med detta skall förfaras. I och med anmälan om att verksamheten nedlagts upphör tillståndet att inneha ämnet. Har till- ståndshavaren avlidit, upphörde tillståndet att gälla vid dödsfallet. Såsom kommittén tidigare föreslagit, skall en tillståndshavare icke få överlåta ra— dioaktivt ämne utan tillstånd av tillsynsmyndigheten. Detta förbud måste naturligtvis gälla även sedan innehavstillståndet uphört. I samband med anmälan bör det därför åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta äm- net till någon, som är berättigad att förvärva det. Svårigheter kan emeller- tid uppkomma att finna lämplig köpare, särskilt för ett dödsbo som hastigt ställes inför skyldigheten att realisera en viss kvantitet radioaktivt ämne. Kommittén förutsätter, att tillsynsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av överlåtelsen i sådana fall. Kan detta icke ske, bör tillsyns- myndigheten lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras antingen hos ägaren eller annan, till dess överlåtelse kan komma till stånd.

Det må framhållas, att utverkande av överlåtelsetillstånd i nu avsedda fall torde bli aktuellt endast beträffande radioaktiva ämnen med relativt lång halveringstid. Radioaktiva ämnen, som sönderfaller på mycket kort tid, hinner förlora så mycket av sin radioaktivitet, innan tillstånd kan ut- verkas, att de ej längre är föremål för tillstånd enligt strålskyddslagen. I sistberörda fall lärer det ur kontrollsynpunkt vara tillräckligt, att i anmä— lan om verksamhetens upphörande endast göres en anmärkning om iso— topslaget och mängden därav.

o. Återkallande av tillstånd

Gällande lag. Enligt 4 5 gällande lag äger medicinalstyrelsen återkalla meddelat tillstånd, när inkommen anmälan om förändrade förhållanden vid en anläggning ger anledning därtill. Vidare stadgas i lagens 8 5, att

medicinalstyrelsen, när särskilda omständigheter det påkallar, äger förord- na, att anläggning för radiologisk-t arbete skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anledning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidta- gen. Har den, som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne, icke ställt sig av medicinalstyrelsen eller av till- synsman meddelade skyddsföreskrifter till efterrättelse, äger medicinal- styrelsen återkalla det meddelade tillståndet.

Kommitténs förslag. I det föregående har kommittén föreslagit, att om de förutsättningar rubbas, vilka legat till grund för tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, driva handel med eller eljest inne—ha radioaktivt ämne, den strålkälla, som beröres av de ändrade förhållandena, ej skall få tagas i bruk eller verksamheten ej skall få återupptagas förrän tillstånd därtill beviljats. Något återkallande av tillstånd från tillsynsmyndighetens sida blir således icke aktuellt i dylika fall. Beviljas icke tillstånd att bruka strål- källan under de ändrade förhållandena, skall tillståndshavaren i princip vara oförhindrad att fortfarande bedriva verksamheten i enlighet med det tidigare meddelade tillståndet. I realiteten kan detta naturligtvis omöjlig- göras av att en förutsättning för det äldre tillståndet icke längre existerar, t. ex. om apparaturen eller lokalen blivit förstörd, godkänd föreståndare avlidit etc. Det äldre tillståndet kan då icke utnyttjas, och nytt even- tuellt interimistiskt — tillstånd måste avvaktas.

Från tillsynsmyndighetens sida skall självfallet framför allt vid besikt- ningarna kontrolleras, att inga väsentliga förändringar företagits utan till— stånd, och om så skett att erforderliga åtgärder vidtages. Stundom kan väl tveksamhet råda, om en inträffad förändring är så väsentlig, att nytt till- stånd. skall anses erforderligt. Vid bedömningen härav bör i första hand den omständigheten tillmätas betydelse, huruvida strålriskerna uppenbar— ligen ökat till följd av förändringen. Endast om så är fallet torde det ifråga- komma att utkräva ansvar för olovligt bedrivande av radiologiskt arbete eller olovligt innehav av radioaktivt ämne. Eljest synes det i allmänhet vara tillfyllest, att kompletterande strålskyddsbestämmelser meddelas. Har en tillståndshavare 'självrådigt vidtagit sådana förändringar, som väsentligt ökat riskerna vid anläggningen, bör tillsynsmyndigheten äga upptaga frå- gan om återkallande av tillståndet till prövning.

Även om några förändringar icke inträtt i fråga om de faktorer, som legat till grund för tillståndet, kan förhållandena vid en anläggning befin— nas så bristfälliga. att ett inskridande anses ofrånkomligt. Tekniska brister kan exempelvis upptäckas hos apparater och förvaringsanordningar, rör- liga strålskydd, såsom skyddsförkläden, handskar o. d., kan befinnas nöd- vändiga i-arbetet, arbetsmetodiken kan anses medföra alltför stora strål— risker etc. I flertalet fall torde ett påvisande av bristerna och meddelande av lämpliga skyddsföreskrifter åvägabringa en bättre ordning härvidlag.

Liksom enligt gällande lag bör emellertid tillsynsmyndigheten äga förordna, att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess före- skriven åtgärd vidtagits. Härigenom återkallas icke tillståndet utan med— delas endast ett interimistiskt förbud att utnyttja detsamma, så länge till- fredsställande strålskyddsförhållanden icke råder.

Försummar tillståndshavare att vidtaga åtgärd, som åligger honom enligt meddelade strålskyddsföreskrifter eller underlåter han på annat sätt att ställa sig dylika föreskrifter till efterrättelse, bör tillsynsmyndigheten äga återkalla meddelat tillstånd.

Det anförda gäller naturligtvis alla slag av tillstånd, således icke endast det vanliga tillståndet till radiologiskt arbete, handel med eller innehav av radioaktivt ämne utan även tillstånd till förvärv och import av radio- aktivt ämne.

Tillsynsmynvdighetens befogenhet att meddela interimistiskt förbud att be- driva radiologiskt arbete får särskild betydelse beträffande sådant arbete, för vilket fordras tillstånd enligt atomenergilagen. Eftersom tillståndspröv- ningen här skall ankomma på Kungl. Maj:t, blir förordnande om att an- läggningen skall försättas ur bruk, intill dess viss strålskyddsåtgärd vid— tagits, tillsynsmyndighetens starkaste hjälpmedel att förhindra olyckor i farliga situationer vid atomenergianläggningar.

4. Tillståndshavares allmänna skyldigheter

Gällande lag. Huvudansvaret för efterlevnaden av 1941 års lag åvilar anläggningshavaren. Han är vid straffansvar skyldig tillse, att radiologiskt arbete icke bedrives eller radioaktivt ämne icke innehas utan tillstånd, att de föreskrifter som meddelats vid tillståndets beviljande, vid besiktning eller eljest iakttages samt att föreskriven anmälningsskyldighet, läkarunder- sökning etc. fullgöres. Däremot saknas i lagen ett mera generellt åläggande för anläggningshavare att vara verksam till förhindrande av uppkomsten av strålskador. Ett sådant allmänt stadgande finnes däremot i 7 5 första stycket arbetarskyddslagen, enligt vilket arbetsgivare är pliktig, att under särskilt beaktande av vad i lagen sägs eller med stöd av densamma före- skrives, iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur, och de förhål— landen, under vilka arbetet bedrives, samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att före- bygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri.

Kommitténs förslag. Kommittén anser det vara en påtaglig brist i lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m.m., att innehavaren av en radiologisk anläggning icke är skyldig att av eget initiativ verka för att bästa möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Härigenom svarar han

icke för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruktion och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrifter, som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen. Olägenheterna härav är uppenbara, särskilt som tillsynsmännen, ehuru stor uppmärksamhet vis- serligen ägnas åt såväl arbetsmetodik som arbetsdisciplin vid besiktning- arna, endast kan få en ögonblicksbild av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besökstillfället. Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbetsteknik är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Här måste uppfattningen i stor utsträckning grunda sig på andrahandsupp- gifter, varigenom bilden många gånger kan bli ofullständig.

Vad kommittén i det föregående föreslagit angående apparatbesiktning, lokalgranskning, tillståndsprövning samt installation av apparater under ansvar syftar endast till att garantera, att en anläggning, då den tages i bruk, tekniskt sett fyller ställda anspråk på strålsäkerhet. Endast i sådana fall, där blott förvaring av radioaktiva ämnen förekommer eller det radio— logiska arbetet är i det närmaste helt standardiserat, kan de fasta strål- skydden anses erbjuda sådan säkerhet, att man kan bortse från de mänsk- liga faktorer, som påverkar strålriskerna. I övriga fall spelar som regel de an- vända arbetsmetoderna och arbetsdisciplinen en viktig roll för undvikande av strålskador. Vid användning av röntgenstrålning eller radioaktiva isotoper för vissa mera komplicerade diagnostiska ändamål samt stundom även för industriellt bruk, t. ex. för kontroll av svetsskarvar å fartygsskrov, är så- lunda de mänskliga faktorerna så dominerande, att faran för strålskador blir i mycket hög grad beroende av den använda arbetsmetoden. Skyddet måste därför i dessa fall till största delen bygga på perso-nalens insikt och kompetens. Att arbetsledningens (tillståndshavarens) auktoritet, för- måga och villighet att instruera personalen samt övervaka arbetet under sådana förhållanden får den största betydelse för arbetets säkerhet är uppenbart. Vikten av tillståndshavarens aktiva insats i strålskyddsarbetet ökas, allt eftersom joniserande strålning undan för undan tages i anspråk för nya uppgifter inom industri och teknik, samtidigt som användnings— frekvensen inom tidigare användningsområden stegras.

Det synes därför både nödvändigt och rimligt, att tillståndshavaren åläg- ges skyldighet att vara verksam i berörda hänseenden. En sådan skyldighet kan otvivelaktigt i många fall medföra en arbetsbelastning för tillstånds- havaren. Ju mera riskfyllt arbetet är, desto större krav måste ställas på honom härvidlag. Då han emellertid genom sin dagliga verksamhet samt sin kännedom om personalen och de lokala förhållandena i allmänhet är väl insatt i arbetets detaljer, har han i många avseenden så avsevärt mycket större förutsättningar att nå positivt resultat än tillsynsmännen, vilka en- dast vid besiktningarna får insyn i arbetssättet, att berörda olägenhet synes böra tagas.

Tillståndshavarens överinseende skall givetvis icke innebära, att han kontinuerligt övervakar arbetet men väl att han skall svara för den an- vända metodiken ur strålskyddssynpunkt samt tillse, att personalen erhål— lit erforderliga instruktioner. Bestämmelsen i fråga torde kunna utformas efter förebild av 7 5 första stycket arbetarskyddslagen, vilket stadgande utgör det centrala rörande arbetsgivares ansvar för det allmänna arbetar- skyddet. Härvid bör tillståndshavaren principiellt åläggas att vidtaga alla åtgärder, som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan utsättes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffenhet icke bör tolereras. I sådana arbetsformer, framför allt inom sjukvården, där stundom vissa strålrisker måste tagas, om åsyftat resultat av arbetet skall kunna nås, skall tillståndshavaren vara skyldig att i mån av möjlighet välja lämpligaste arbetsmetod, övervaka denna och tillhandahålla sådan skydds— utrustning, som kan förhindra att personalen genom strålningen ådrager sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Även för skyddet av tredje man bör tillståndshavarens skyldighet att vara aktiv beträffande strålskyddet gälla, till förhindrande av dels att patienterna utsätts för strålning, som ej är nödvändig för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller under- sökningen, dels att andra personer utsätts för strålning, som kan medföra skada. ,

Det föreslagna stadgandet bör bl.a. innebära skyldighet för tillstånds— havaren att, även om i visst fall i exempelvis särskilda föreskrifter angivits de maximala strålrisker, stråldoser å personal etc., som av tillsynsmyndig- heten kan godtagas, om möjligt verka för att strålriskerna ytterligare mins— kas. Han bör även ha sin uppmärksamhet riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med erforderlig skyndsamhet kan kom- ma till stånd, om tecken på strålskada uppkommer.

Vad nu anförts har i första hand tagit sikte på förhållandena vid radio- logiskt arbete, där otvivelaktigt de största möjligheterna finns till positivt resultat av tillståndshavarens aktiva insatser i strålskyddsarbetet. Uppen— barligen är det emellertid angeläget att även den som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne utan samband med arbete är aktivt verksam till förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra upp- komsten av strålskador.

Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och före- stå den verksamhet som avses med tillståndet, skall särskild ansvarig före- ståndare finnas. Huru det allmänna ansvaret för strålskyddet i sådana fall skall fördelas mellan tillståndshavaren och föreståndaren beröres närmare i det följande. I huvudsak bör härvid ansvaret för den löpande verksam— heten överflyttas på föreståndaren. I övrigt skall således den allmänna skyldigheten att vara verksam till förhindrande av strålskador kvarligga på tillståndshavaren. '

214 5. Föreståndares skyldigheter

a. Föreståndare i enskild verksamhet

Gällande lag. Enligt 1941 års lag är tillståndshavaren ensam ansvarig för att lagens bestämmelser efterleves. Endast för radiologiskt arbete, som be- drives av staten eller kommun, är jämlikt 15 & nämnda lag i fråga om ålig- ganden enligt lagen arbetsföreståndaren ansvarig.

I sitt betänkande med förslag till arbetarskyddslag (SOU 1946:60 s. 232 ff) behandlade 1938 års arbetarskyddskommitté frågan om överflyttning av ansvaret för arbetarskyddslagens efterlevnad från arbetsgivare till sär- skild arbetsföreståndare och fann därvid skäl tala såväl för som emot en sådan överflyttning. Såsom skäl för att en överflyttning borde kunna ske anförde kommittén.

Då en verksamhet bedrives av bolag eller annan enskild juridisk person, är det ofta icke möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar att äga sådan känne- dom om eller på sådant sätt bestämma över arbetets anordnande och bedrivande inom verksamheten, att de med hänsyn härtill kan ikläda sig ansvaret för efter- levnaden av lagens bestämmelser. Därtill kommer, att delägarna eller styrelse- medlemmarna ofta är bosatta på annan ort än den, där verksamheten bedrives. I sådant fall kan det synas önskvärt och jämväl anses naturligt, att ansvaret för lagens efterlevnad lägges på den, som utövar den direkta ledningen av verksam- heten. Det förekommer också, att en arbetsgivare bedriver verksamhet på flera platser i landet. Ej minst gäller detta beträffande byggnads- och anläggningsverk- samhet. Även i dylika fall synes önskvärt, att det ansvar, varom här är fråga, ålägges den person, som närmast har hand om ledningen av arbetet på respektive platser. En arbetsgivare, som bor på annan ort än den, där verksamheten utövas, saknar ofta möjlighet att närmare övervaka, hur arbetet anordnas och bedrives. Även denna omständighet kan motivera ett överflyttandc av arbetsgivaransvaret. Detsamma gäller vid allmänt uppdrag, sjukdom, hög ålder eller annan liknande orsak, varigenom arbetsgivaren är förhindrad att deltaga i verksamheten eller närmare övervaka arbetets anordnande och bedrivande.

Arbetarskyddskommittén anförde härjämte följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida de förpliktelser att vidtaga åtgärder till före- kommande av ohälsa och olycksfall i arbete, vilka jämlikt arbetarskyddslagen åvi- lar arbetsgivare, verkligen kan överflyttas på särskild person såsom arbetsföre- ståndare. Detta förutsätter, att dylik person innehar sådan ställning eller är till- erkänd sådan befogenhet, att han, då han i arbetsgivarens ställe övertager led- ningen och ansvaret för verksamheten i här berörda hänseende, kan inverka på samtliga de förhållanden, som beröres av arbctarskyddslagstiftningen. Det gäller härvid icke endast att bestämma om hur själva arbetet skall anordnas och be- drivas utan även att ombesörja, att arbetstagarna tillförsäkras sunda och säkra arbetsförhållanden. Detta innebär bl. a., att han skall besluta och föranstalta om vidtagande av åtgärder, som avse exempelvis anbetslokiallens anordning, belys- ning, uppvärmning och ventilation, maskiners anordnande och inskyddande, olika materials och ämnens användning i verksamheten, inrättande av hygieniska an- ordningar m. m. Vidtagandet av åtgärder i nu nämnda hänseende är emellertid ofta en fråga av betydande ekonomisk innebörd. Även härutinnan måste dock arbetsföreståndaren äga beslutanderätt, om han skall kunna bära arbetsgivarens

fulla ansvar för lagens efterlevnad. Det är heller icke uteslutet, att arbetsgivaren kan genom direktiv eller på annat sätt ålägga arbetsföreståndaren att iakttaga sådan återhållsamhet i fråga om vidtagande av skyddsåtgärder, att sundheten och säkerheten i arbetet kan i hög grad äventyras. Att arbetsföreståndaren under så- dana förhållanden ändock skall taga ansvar i stället för arbetsgivaren synes oskä- ligt.

Det är vidare att märka, att därest en arbetsgivare underlåter att vidtaga viss skyddsåtgärd, han kan av yrkesinspektör förbjudas att exempelvis använda viss lokal eller bedriva visst arbete. Därest arbetsgivaransvaret jämlikt arbetarskydds- lagen överflyttades till särskild arbetsföreståndare, skulle dylikt förbud riktas mot denne. Då det emellertid är arbetsgivaren, som driver verksamheten, synes ett dylikt förbud näppeligen kunna riktas mot arbetsföreståndaren.

Det måste också anses naturligt, att när arbetsgivare ålagts vissa förpliktelser i skyddshänseende, dessa förpliktelser också skall åvila den som är den verkliga fönetaglaren, dvs. den för vars räkning arbetet ytterst sker. Det är denne som skall tillse, att sådana åtgärder vidtages, att arbetstagaren ej utsättes för skada i arbe- tet, och från denna skyldighet skall han ej kunna fritaga sig genom att av orga- nisatoriska eller andra skäl i förhållande till arbetstagaren inskjuta en mer eller mindre osjälvständig mellanman. Ett annat betraktelsesätt skulle kunna medföra risk för att rätten till den förmån man velat bereda arbetstagarna genom skydds- lagstiftningen bleve illusorisk.

Kommittén uttalade härefter, att med hänsyn till de nu anförda skälen en överflyttning av ansvaret icke borde kunna ske i fråga om åtgärder som avsåge att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Saken ställde sig nå- got annorlunda när det gällde lagens ordningsföreskrifter och därmed jäm- förliga bestämmelser. Iakttagandet av dessa hörde nära samman med de förpliktelser, som vanligen åvilade en arbetsledare, och vore ej heller för— enat med utgifter av nämnvärd storlek. Ifrågavarande bestämmelser vore också jämförbara med bestämmelserna i arbetstidslagarna, där överflytt- ning av arbetsgivarens ansvar kunde ske. Med hänsyn till det anförda ansåg kommittén, att möjlighet att överflytta arbetsgivaransvaret å arbetsföre- ståndare borde beredas beträffande vissa av arbetarskyddslag-ens bestämmel- ser. Sålunda syntes en överflyttning av arbetsgivaransvaret böra möjlig- göras huvudsakligen i vad avsåge de egentliga ordningsföreskrifterna i la- gen, såsom beträffande uppsättande av vissa anslag, fullgörande av viss anmälningsskyldighet m. m. Sammanfattningsvis uttalades, att en överflytt- ning av arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddskommitténs mening borde kunna ske i fråga om alla sådana bestämmelser i lagen, som i regel vore direkt straffbelagda.

Såsom allmänna riktlinjer för prövning av frågan, vem som borde god- tagas såsom arbetsföreståndare borde enligt arbetarskyddskommitténs me- ning bl.a. gälla, att vederbörande själv förklarat sig villig att ikläda sig ifrågavarande ansvar, att han hade rätt att anställa och avskeda arbets- tagare samt att han omhänderhade den direkta ledningen av arbetet och ifråga om dess anordnande och bedrivande intoge en relativt självständig ställning gentemot arbetsgivaren. Bland personer, som i främsta rummet

kunde ifrågakomma såsom arbetsföreståndare nämnde kommittén ett bo- lags verkställande direktör samt fabriks- och platschef vid anläggning, som tillhörde ett större företag eller vore belägen på avsevärt avstånd från bo- lagets huvudkontor eller arbetsgivarens hemvist.

I anslutning till behandlingen av frågan om arbetsgivaransvarets överflyt- tande till särskild arbetsföreståndare föreslog arbetarskyddskommittén, att bestämmelse i nämnda hänseende i regel skulle intagas även i de till lagen hörande följdförfattningarna. Med hänsyn till det alltmer ökade antalet röntgenanläggningar för tekniskt bruk vid enskilda industriföretag ifråga— satte kommittén, huruvida icke en bestämmelse av ovan berörda innebörd jämväl borde intagas i den arbetarskyddslagen närstående lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. Sistnämnda lag syntes nämligen innehålla ett flertal sådana föreskrifter, ifråga om vilkas efterlevnad det i allmänhet borde kunna åläggas arbetsföreståndare att svara. En bestämmelse i nämn- da syfte syntes förslagsvis kunna inrymmas i lagens 15 &. Kommittén hade emellertid icke funnit sig böra framlägga förslag till sådan bestämmelse.

I prop. 1948:298 (s. 277) fann föredragande departementschefen den av arbetarskyddskommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vil- ken arbetsgivaransvaret skulle kunna överflyttas å särskild arbetsförestån- dare i allt väsentligt vara tillfredsställande. Föreläggande eller förbud, som avsåge åtgärder i fråga om exempelvis arbetslokaler, maskiner och dylikt, borde riktas mot arbetsgivaren själv. Visserligen hade vederbörande arbets- föreståndare i många fall sådan ställningsfullmakt, att han själv ägde att vidtaga den åtgärd, som påfordrats av vederbörande tillsynsorgan, men de— partementschefen fann det ogörligt att uppställa några normer, som på ett tillfredsställande sätt avgränsade de fall, då föreläggandet eller förbudet rimligen borde kunna rikta sig mot arbetsföreståndaren. Möjlighet att över- flytta arbetsgivaransvaret borde därför icke införas för nu avsedda fall. I överensstämmelse med kommittéförslaget borde överflyttningen få ske endast i begränsad utsträckning. Därvid borde komma i fråga de bestäm- melser, som gällde arbetstiden och dess förläggning, ävensom föreskrifter som anginge minderårigas och kvinnors användande till arbete. Härjämte borde ansvaret för efterlevnaden av sådana administrativa tillämpnings- föreskrifter, vilka vore av liknande karaktär som nyssnämnda stadganden eller mera vore att betrakta som ordningsföreskrifter, kunna överflyttas å särskilt utsedd arbetsföreståndare. Bestämmelser i sistnämnda hänseende syntes enligt departementschefens mening kunna meddelas i administrativ ordning. Såsom arbetarskyddskommittén föreslagit borde i fråga om verk— samhet som bedrevs av annan än staten eller kommun överflyttning av arbetsgivaransvaret förutsätta ett medgivande av arbetarskyddsstyrelsen i det särskilda fallet. Vid denna prövning borde de av kommittén gjorda ut- talandena angående vem som skulle kunna godtagas som arbetsföreståndare tjäna till ledning.

Ett stadgande om arbetsföreståndarens ansvar av den omfattning depar- tementschefen föreslog finns intaget i 70 & arbetarskyddslagen. Godkän- nande av arbetsföreståndare skall lämnas av arbetarskyddsstyrelsen.

Kommitténs förslag. Såsom arbetarskyddskommittén framhållit innehål— ler även lagstiftningen om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. föreskrifter, i fråga om vilkas efterlevnad det i många fall bör kunna åläggas arbets— föreståndare att svara. I själva verket utgör ju skydd i radiologiskt arbete för arbetstagarnas del allenast en gren av det allmänna arbetarskyddet, ehuru det på grund av de speciella faromoment, som är förknippade med joniserande strålning, och hänsynen även till tredjemansintressen m.m. gjorts till föremål för särskild reglering.

Utgångspunkten för bedömandet av omfattningen av föreståndarens an— svar är emellertid en annan då det gäller verksamhet, som avses i strål- skyddslagen, än då fråga är om tillämpningen av arbetarskyddslagen. En- ligt sistnämnda lag har godkännandet av särskild arbetsföreståndare när- mast karaktären av en speciell förmån, som arbetsgivaren kan utverka i det fall, att han själv är förhindrad att förestå och leda verksamheten. Med detta betraktelsesätt synes det naturligt, att hans möjlighet att fritaga sig från ansvar begränsats till sådana mera ordningsbetonade föreskrifter, som det vanligen ankommer på den lokala arbetsledningen att iakttaga, under det att han ensam svarar för lagens efterlevnad i övrigt. Både enligt 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt arbete m.m. och kommitténs förslag till strålskyddslag är däremot utseendet av särskild föreståndare en skyldighet, som åvilar tillståndshavare vilken ej själv kan förestå verksamheten. Pröv— ningen av föreståndarens kompetens utgör ett väsentligt moment vid till- ståndsgivningen. Anledningen till att så stor vikt lagts vid att kompetent person förestår arbetet är att för ett tillförlitligt strålskydd i regel fordras en auktoritativ ledning av arbetet, förenad med sakkunnig kontroll av ar- betsmetoderna och övervakning av strålskyddsförhå[landena.

De åligganden, som sålunda ankommer på föreståndaren, regleras givetvis till stor del just genom sådana tillämpningsföreskrifter och stadganden av ordningskaraktär, för vilkas efterlevnad arbetsföreståndare enligt arbetar- skyddslagen har att svara. Något mera måste emellertid fordras av en före- ståndare i radiologisk verksamhet än att han enbart tillser att dylika före- skrifter följs. Genom sin intima kännedom om förhållandena på arbets- platsen och sin dagliga kontakt med det löpande arbetet har han vida större möjligheter än tillståndshavaren att kontrollera arbetsmetoderna och över— vaka strålskyddsförhållandena. Har föreståndare utsetts vid en radiologisk anläggning, bör därför alla de funktioner, som normalt åvilar till—stånds- havaren i fråga om tillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för tillgodoseendet av bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av honom. Detta innebär, att även den allmänna skyldighet att vara aktivt verksam

till förebyggande av strålskador, som enligt kommitténs förslag skall åvila tillståndshavaren, i det dagliga arbetet måste fullgöras av föreståndaren, eftersom denne utsetts just på grund av att tillståndshavaren själv saknar möjlighet att leda arbetet. Å andra sidan medför icke det anförda, att till- ståndshavaren helt befrias från sin skyldighet härutinnan. Endast den fort— löpande kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillståndshavaren har således alltfort att svara för strålskyddet och vid- taga erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillståndshavaren drabbas av förelägganden eller förbud, även om för— summelse kan läggas föreståndaren till last.

Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det ankom- ma på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskyddslagen eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakttages, att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i tillstån- det, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves. Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vidare hör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkarbesiktning samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkarbesiktningar i fö- reskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsynsmyndigheten, om strålskada misstänkes föreligga eller om radioaktivt ämne förkommit etc., ävensom på anfordran lämna myndigheten eller tillsynsman de upplys- ningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande. Förteckning över personal med radiologi-ska arbetsuppgifter bör ävenledes tillhandahållas av föreståndaren.

Föreståndarens skyldighet att verka för bästa möjliga strålskyddsför— hållanden kan naturligtvis ställa honom inför situationer, som påkallar åtgärder av ekonomisk innebörd, såsom anskaffande av särskild skydds- utrustning, sådan omdisponering av arbetsutrymmen eller ändring av ar— betsmetoder som kan medföra minskat utbyte av verksamheten m.m. I all- mänhet torde det ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut i dylika frågor. Av samma skäl, som på det allmänna arbetarskyddets område för- anlett, att arbetsgivarens ansvar ej ansetts böra överflyttas till särskild arbetsföreståndare i fråga om åtgärder av ekonomisk innebörd, synes detta ej böra ske här.

En omständighet, som är ägnad att minska olägenheten av att förestån- daren, som i första hand äger kännedom om förhållandena på arbetsplat- sen, ej kan göras ansvarig i nu ifrågavarande hänseende, är den av kom- mittén i det följande berörda skyldigheten för i radiologiskt arbete och an- nan tillståndsbelagd verksamhet sysselsatt personal att till tillståndshavaren

eller föreståndaren anmäla förhållanden på arbetsplatsen, som är otillfreds- ställande ur strålskyddssynpunkt. Dylik anmälningsskyldighet skall natur- ligtvis också åvila föreståndare gentemot tillståndshavaren i frågor, som föreståndaren ej själv har att avgöra. Göres sådan anmälan, ankommer det sedan på tillståndshavaren att vidtaga de åtgärder, som ur strålskyddssyn- punkt befinnes påkallade.

Såsom i det följande närmare utvecklas, anser kommittén, att skydds- ombud bör företräda arbetstagarna även i strålskyddsfrågor. Då kontakten med arbetsledningen härigenom torde underlättas och då det måste anses ligga i de anställdas eget intresse, att så goda strålskyddsförhållanden som möjligt tillskapas på arbetsplatserna, finns det anledning att räkna med att de anställda själva kommer att verka för att anmälan göres så snart något missförhållande uppdagas.

b. Föreståndare i statlig och kommunal verksamhet

Gällande lag. Bestämmelsen i 15 5 1941 års lag angående arbetsförestån- dares ansvar i statlig och kommunal verksamhet tillkom på förslag av lag- rådet, som därvid bl. a. anförde.

Väl måste det i fråga om radiologiskt arbete ,som drives för statens, landstings eller primär-kommuns räkning, enligt sakens natur ankomma på vederbörande verk, myndighet eller styrelse att söka tillstånd till bedrivande av arbetet eller att besluta om åtgärder av ekonomisk innebörd rörande anläggning för sådant arbete. Men härutinnan intager ej den radiologiska verksamheten någon sär- ställning i förhållande till annan av staten eller kommun driven verksamhet. När det ansetts riktigt att i fråga om det allmänna arbetarskyddet göra vederbörande arbetsföreståndare ansvarig för efterlevnaden av givna föreskrifter, måste det- samma därför ock anses böra gälla verksamhet av ifrågavarande slag. Saknad av bestämmelse i ämnet skulle även kunna giva anledning till ovisshet vid lagens tillämpning. I fråga om innehav av radioaktivt ämne utan samband med radio— logiskt arbete torde åtminstone för närvarande behov av dylik föreskrift icke finnas.

I 1949 års arbetarskyddslag har åtskillnad gjorts mellan arbetsförestån- dare i statlig och i kommunal verksamhet. Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall enligt 70 5 första stycket vad i lagen är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare, försäljare, upplåtare, installatör m.fl. utan inskränkning gälla arbetsföreståndaren. I fråga om verksamhet, som bedrives av kommun, skall däremot vad om arbetsgivare är stadgat gälla arbetsföreståndaren endast såvitt angår efterlevnaden av bestämmelserna om minderårigas och kvinnors användande i arbete samt iakttagande av vissa bestämmelser som har karaktären av ordningsföreskrifter.

Kommitténs förslag. Den åtskillnad, som i arbetarskyddslagen gjorts mellan statlig och kommunal arbetsföreståndare, sammanhänger med att enligt 60 5 nämnda lag tvångsåtgärder mot statlig myndighet icke kan till-

gripas för att framtvinga åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycks— fall. Att i fråga om verksamhet som bedrives av staten ansvaret för efter- levnaden av sagda lag lägges på vederbörande arbetsföreståndare innebär därför väsentligen _ såsom framhölls av föredragande departementschefen vid lagens tillkomst (prop. nr 298/1948 5. 277) att arbetsföreståndaren utsätter sig för straffpåföljd, om han åsidosätter direkt straffbelagda ar— betarskyddsföreskrifter. I fråga om kommunal verksamhet förutsättes där- emot, att föreläggande och förbud skall kunna tillgripas. I den mån före— läggandet innebär, att viss åtgärd skall vidtagas, kan situationen vara den, att för åtgärdens vidtagande behöves ett beslut av kommunens beslutande organ. Detta gäller särskilt, om beslutet är av ekonomisk innebörd. Det har därför ansetts inadekvat, att förbudet riktas mot den kommunale arbets- föreståndaren. På grund härav har dennes ansvar för arbetarskyddslagens efterlevnad begränsats till iakttagandet av de förut angivna mera ordnings- betonade föreskrifterna i lagen.

När det gäller statlig verksamhet, som faller under strålskyddslagens till- lämpningsområde, är läget i ett väsentligt hänseende ett annat än enligt arbetarskyddslagen. Verksamhet, som regleras av strålskyddslagen, är näm— ligen beroende av tillstånd, och det kan enligt kommitténs uppfattning icke ifrågakomma, att statlig myndighet härutinnan skulle intaga en undantags- ställlning. Redan häri ligger, att ett förbudsförfarande måste kunna till- gripas mot statlig myndighet. Liksom tillstånd bör kunna vägras, om myn— digheten icke befinnes uppfylla de krav, som ur strålskyddssynpunkt bör ställas på densamma, bör nämligen meddelat tillstånd kunna återkallas, om förhållandena sedermera ger anledning härtill. Härav följer även, att sär- skilda villkor bör kunna uppställas för tillståndets fortsatta tillgodonju- tande vid äventyr att tillståndet eljest återkallas. Under den hittills bedrivna tillsynsverksamheten har också medicinalstyrelsen och radiofysiska insti- tutionen ansett sig oförhindrade att meddela villkor och förbud mot stat- liga myndigheter. Självfallet bör förelägganden, som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, icke riktas mot föreståndaren, vilken saknar befo- genhet att besluta om åtgärdernas vidtagande. Stundom kan visserligen även den statliga myndighetens möjligheter att genomföra föreskrivna åtgärder vara beroende av om statsmakterna anvisar medel härför. Då det emellertid i sådant fall ankommer på myndigheten att göra framställning om medlens anvisande, synes det kommittén följdriktigast, att föreläggandet riktas mot myndigheten.

Med hänsyn till det anförda finner kommittén, att statlig och kommunal föreståndare bör jämställas i fråga om ansvaret för strålskyddslagens efter- levnad och att i båda fallen föreståndarens ansvar icke. bör utsträckas längre än till vad som ligger inom området för hans beslutande befogen- heter. Ansvaret bör sålunda ha samma omfattning som i det föregående föreslagits beträffande föreståndare i enskild verksamhet.

Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala sjukvårdsinrätt- ningarna, där den för driften ansvarige läkaren i egenskap av föreståndare träder i huvudmannens ställe. Läkaren, som känner såväl de medicinska problemen som de lokala förhållandena, är otvivelaktigt den som har de största utsikterna att skapa och bibehålla goda strålskyddsförhållanden i sjukvårdsarbetet. Hans ansvar kan emellertid såsom framhållits ej drivas längre än som motsvarar hans beslutande befogenheter, då det icke är han, som skapar de ekonomiska betingelserna för att verkställa erforderlig ma- terielanskaffning, ombyggnad av lokaler etc. Läkarens ansvar för åtgärder, som kräver beslut av ekonomisk innebörd av huvudmannen, bör därför rimligen icke sträckas längre än till skyldighet att därom göra anmälan hos huvudmannen med yrkande att medel ställs till förfogande för miss— förhållandets avhjälpande. Föranleder framställningen ej erforderlig åt— gärd från huvudmannens sida, torde läkaren ha att på sitt ämbetsmanna— ansvar pröva, om han skall göra anmälan om missförhållandet hos tillsyns- myndigheten. Försummelse av läkaren att hos huvudmannen påyrka av- hjälpande av m-issförhållande eller att hos tillsynsmyndigheten göra an- mälan som ovan nämnts torde böra föranleda ansvar för tjänstefel för lä- karen. Därjämte kan naturligtvis huvudmannen i egenskap av tillstånds- havare på grund av missförhållandet meddelas särskilda föreskrifter samt interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista hand kan tillståndet återkallas.

I fråga om övervakningen och kontrollen av arbetsmetoder, personalens insikt om strålrisker o.d. torde läkarens skyldighet att vara verksam icke böra vidkännas någon begränsning i förhållande till tillståndshavarens. På- följden vid försummelse blir dock för läkaren ansvar för tjänstefel, medan för tillståndshavarens vidkommande särskilda föreskrifter eller återkal- lande av tillståndet i första hand kommer i fråga.

Det är således att märka, att i statlig och kommunal verksamhet före- ståndare drabbas av tjänsteansvar, samtidigt som tillståndshavaren kan meddelas förelägganden, även om försummelsen i visst fall, särskilt i fråga om arbetsmetoder o.d., helt kan anses ha legat hos föreståndaren.

6. Arbetstagares allmänna skyldigheter

Gällande lag. 1941 års lag innehåller ej några bestämmelser om vad den i radiologiskt arbete anställda personalen har att iakttaga.

I 7 5 andra stycket arbetarskyddslagen finns däremot ett stadgande om skyldighet för arbetstagare att använda förefintliga skyddsanordningar, noga följa i nämnda lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall.

Nämnda stadgande utgör på arbetarskyddets område den centrala bestäm- melsen angående arbetstagarens skyldigheter, liksom för-sta stycket av sam- ma paragraf reglerar arbetsgivarens allmänna skyldigheter. För arbetsta- garens del stadgas icke någon påföljd vid uraktlåtenhet att iakttaga vad som sålunda föreskrivits. Påföljden drabbar i stället arbetsgivaren, vilken kan erhålla föreläggande eller förbud i samma utsträckning som när det gäller försummelse att iakttaga arbetsgivarens skyldigheter jämlikt 7 å första stycket. Endast för det fall, att arbetstagaren olovligen och utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk stadgas enligt 67 & arbetarskyddslagen straff för denne. Dylik förseelse må åtalas endast efter anmälan av vederbörande yrkesinspektör.

Kommitténs förslag. Tidigare har kommittén i olika sammanhang fram- hållit, att goda strålskyddsförhållanden i radiologiskt arbete är i hög grad beroende av hur apparatur och övriga anordningar handhas. I första hand blir härvid den enskilde arbetstagarens insatser av betydelse. Huru i radio— logiskt arbete sysselsatta personer genom undervisning och upplysning bör meddelas insikt om strålningen och dess faror samt teknisk färdighet att sköta apparaturen skall kommittén beröra framdeles. Även kunniga och erfarna personer visar emellertid understundom oförsiktighet och noncha- lans, varigenom de utsätter icke endas-t sig själva utan även arbetskamrater, patienter och andra personer för onödiga strålrisker.

Ingen kan visserligen hindra en person att avsiktligt tillfoga sig själv en skada. De fall, där personer i radiologiskt arbete åsamkas strålskador, torde dock numera nästan undantagslöst kunna tillskrivas felbedömningar av föreliggande risker eller brist på förutseende och kunskaper om strålfa— rorna. Exempel finns emellertid på att personer med god utbildning och erfarenhet på området mot bättre vetande utsatt sig för icke oväsentliga stråldoser under förmenande att iakttagande av meddelade skyddsföre- skrifter verkat hindrande i arbetet. På grund av den icke omedelbara kau- saliteten mellan mottagen strålning och påvisbara skadeverkningar ligger lättsinne också nära till hands. Svårigheten att på förhand fastslå och be- räkna de doser, som kan tillåtas, det smygande förloppet vid strålskador samt den kumulativa verkan vid bestrålning är faktorer, som i åtskilliga fall omöjliggör ett bedömande av huruvida en mottagen stråldos är »skadlig» eller icke. Härtill kommer att strålningen kan orsaka genetiska föränd— ringar, vilka kan utgöra ett hot för framtida generationer. Målet måste därför vara att så långt det är möjligt förebygga, att arbetstagaren eller annan utsättes för strålning.

Att tillståndshavaren skall ha särskild skyldighet att vara verksam för att i möjligaste mån begränsa strålriskerna har i annat sammanhang be- handlats. Även de anställda och andra i arbetet sysselsatta personer måste dock, i vad på dem ankommer, medverka till att inskränka strålningen till

vad som är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till arbetets natur till skydd både för sig själva och andra. Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han också kunna fordra, att den skyddsut- rustning han tillhandahåller användes, att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de personer, som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad särskilt angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren bedömes erforderligt för uppnående av åsyftat re- sultat av behandlingen eller undersökningen. Denna skyldighet måste gi— vetvis anpassas efter varje arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetens- krav som på grund av hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom.

Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen införes en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att vara verk- sam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för strålning i enlighet med vad nu närmare utvecklats.

Enligt vad kommittén tidigare föreslagit skall det åligga tillståndshavare att, om symptom iakttages, som kan misstänkas vara föranledda av strål- ning, så snart han erhållit kännedom därom låta underkasta vederbörande läkarbesiktning. I detta hänseende är det av vikt, att ett förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan tillståndshavaren och de anställda. Icke minst viktigt härvidlag är att personalen har sin uppmärksamhet rik- tad på strålskyddsförhållandena på arbetsplatsen och till arbetsledningen —— i första hand föreståndaren om sådan finnes och eljest tillståndshavaren anmäler iakttagna brister. Sådan anmälan är önskvärd icke endast om felaktigheter eller ofullkomligheter konstaterats hos apparatur och skydds- anordningar m. m. utan även om en arbetsmetod bedömes olämplig ur strål- skyddssynpunkt eller eljest anläggningens handhavande anses medföra icke nödvändiga strålrisker. Naturligtvis bör inträffade strålskador ome- delbart rapporteras, men även misstanke om att arbetet medför att för stor stråldos erhålles bör anmälas, så att läkarbesiktningar och andra påkallade åtgärder kan vidtagas utan dröjsmål.

Med hänsyn till den stora betydelsen av personalens medverkan i här berörda avseenden har kommittén övervägt, om ett uttryckligt stadgande borde intagas i strålskyddslagen rörande skyldighet för i radiologiskt ar- bete sysselsatta personer att till arbetsledningen anmäla förhållanden, äg- nade att motverka trygghet mot strålskador. Då emellertid bestämmelsen om arbetstagares allmänna skyldigheter utformats i nära anslutning till motsvarande stadgande i arbetarskyddslagen och sistnämnda stadgande an— setts innefatta liknande anmälningsplikt även utan uttrycklig föreskrift

härom (SOU 1946:60 sid. 61 och 261), har kommittén icke heller funnit det erforderligt att i strålskyddslagen införa en dylik föreskrift.

Vad kommittén anfört om skyldighet för arbetstagare och andra hos en tillståndshavare sysselsatta personer att medverka till förebyggande av strål— skador bör gälla ej endast vid radiologiskt arbete utan även vid annan verksamhet, för vilken tillstånd enligt strålskyddslagen skall erfordras. Sär- skilt i handelsrörelse, vari förekommer förpackning och annat handhavande av radioaktiva ämnen, torde som regel stora krav få lov att ställas på de anställdas medverkan i skyddsarbetet. Då radioaktiva ämnen innehas utan samband med radiologiskt arbete eller handel, blir det däremot av naturliga skäl för de anställdas del endast fråga om iakttagande av ett fåtal elemen— tära skyddsföreskrifter, enär ämnena måste förutsättas förvarade på så- dant sätt, att vare sig arbetstagare på platsen eller andra kan träffas av skadlig strålning från dem.

7. Samverkan mellan tillståndshavare och arbetstagare

Kommitténs förslag. För åstadkommande av säkra arbetsförhållanden på arbetsstället skall arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare jäm— likt 39 5 arbetarskyddslagen i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt orga- niserat skyddsarbete. Å arbetsställe med minst fem arbetstagare skall så— som regel bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud eller på större arbetsplatser en skyddskommitté. Arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud och skyddskommitté är givetvis för tillgodoseende av de allmänna arbetarskyddsintressena tillämpliga även vid anläggningar för ra- diologiskt arbete. I fråga om radiologiskt arbete skall dock nämnda lag, såsom tidigare påpekat-s, äga tillämpning allenast i vad den angår skydd mot annan skada än strålskada. Tvekan har på grund härav enligt vad kommittén erfarit yppats, huruvida skyddsombud och skyddskommitté även äger tillvarataga arbetstagarnas strålskyddsintressen. Då det såsom tidigare framhållits är av största vikt, att en så intim samverkan som möj- ligt kommer till stånd mellan tillståndshavaren och arbetstagarna i strål- skyddsfrågorna och skyddsombuden helt visst har en betydelsefull funktion att fylla för uppnåendet av detta syfte, bör varje tvekan om skyddsombu- dens befogenhet härutinnan undanröjas. Kommittén finner detta lämpligast böra ske genom att bestämmelserna i 6 kapitlet arbetarskyddslagen om sam- verkan mellan arbetsgivare och arbetstagare uttryckligen göres tillämpliga på s-kyddsarbete jämlikt strålskyddslag-en.

De personer, som jämlikt arbetarskyddslagen utsetts till skyddsombud, torde i allmänhet böra handha även strålskyddsfrågorna. Vid arbetsplats, där flera skyddsombud utses eller där skyddskommitté tillsättes, synes dock lämpligt att åtminstone någon av arbetstagarrepresentanterna äger insikt i strålskyddsfrågor, framför allt om det radiologiska arbetet spelar någon

mera betydelsefull roll på arbetsplatsen. På en arbetsplats, där de radio- logiska arbetsuppgifterna är koncentrerade till viss personal, såsom t.ex. vid röntgenavdelningen på ett lasarett, bör lämpligen ett skyddsombud ut— ses bland denna personal.

I fråga om skyddsombudens ställning är att märka att tillsynen å efter- levnaden av arbetarskyddslagstiftningen utövas av arbetarskyddsstyrelsen samt, under dess överinseende och ledning, av yrkesinspektionens befatt- ningshavare och kommunala tillsynsmän. När skyddsombuden kommer i beröring med strålskyddsfrågor, kan tvekan uppstå om vilken myndighet som skall anses såsom tillsynsorgan. Frågor som berör skyddsombudsorga— nisationen såsom sådan, t. ex. samråd som avses i 63 5 arbetarskyddskungö— relsen angående skyddsombudens antal eller beträffande arbetsställets in- delning i skyddsområden, bör naturligen handhavas av arbetarskydds- lagens tillsynsorgan. De materiella strålskyddsfrågorna är emellertid undan— tagna dessa organs tillsyn på grund av den speciella sakkunskap, som er— fordras för deras bedömande. I dessa frågor bör därför det jämlikt strål- skyddslagen utsedda tillsynsorganet respektive dess tillsynsmän utgöra rätt forum.

Såsom kommittén ovan föreslagit, skall det åligga arbetstagare att göra anmälan till arbetsledningen, om missförhållanden beträffande strålskyddet konstateras föreligga. Finnes skyddsombud vid en radiologisk arbetsplats, bör naturligtvis ombudet såsom arbetstagarens representant kunna anlitas för kontakt med tillståndshavaren. Ombudet bör därför ej ha mindre långt gående anmälningsskyldighet eller skyldighet att vidarebefordra anmäl- ningar än arbetstagarna i allmänhet.

8. Ansvarsbestämmelser m. m.

Gällande lag. Bestämmelser om straffansvar för den som bryter mot före- skrifterna i 1941 års lag återfinns i lagens 14 &. Sålunda stadgas straff för den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne, så ock för tillståndshavare, som underlåter att ställa sig till efter- rättelse vad enligt nämnda lag eller med stöd av densamma meddelade fö- reskrifter åligger honom eller i ansökan eller eljest angående omständig— heter, varom det åligger honom att lämna upplysning, mot bättre vetande avger oriktig eller ofullständig uppgift. I intet fall stadgas strängare straff än dagsböter. Den som fälles till ansvar för olovligt bedrivande av radiolo— giskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne skall tillika förpliktas utgiva avgift, varom förmäles i lagens 13 5 första stycket, för den tid, för vilken sådan avgift skolat erlägga-s men ej guldits, dock ej för tid som ligger längre tillbaka än två år från den dag åtalet anhängiggjordes.

Enligt 7 5 atomenergilagen skall den som bryter mot vad i nämnda lag stadgas om tillståndsskyldighet eller icke iakttar villkor som knutits till

tillståndet straffas med böter eller fängelse i högst sex månader eller, , |, om brottet är grovt, med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Kommitténs förslag. Liksom enligt gällande lag bör straffansvar enlnlnligt strålskyddslagen i första hand åvila den som olovligen bedriver verksamnlnhet eller eljest vidtager någon åtgärd, för vilken enligt lagen skall fordras s s:sär- skilt tillstånd. På grund av den utvidgning av tillständsskyldigheten, 5 S( som kommittén förordat, bör straffansvar kunna utkrävas icke endast av ( d den som utan tillstånd bedriver radiologiskt arbete eller idkar handel med ramdidio- aktivt ämne eller eljest innehar sådant ämne utan även av den som imppipor- terar, förvärvar eller överlåter radioaktivt ämne utan tillstånd. Vidare ] b bör den som utnyttjar honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villllklkor och föreskrifter för detsamma i princip likställas med den som saknar t ti till- stånd, oberoende av om föreskrifterna utfärdats av Kungl. Maj:t ellerr (' av tillsynsmyndigheten. Det sagda gäller både den som åsidosätter uttryckligjgigen meddelade skyddsföreskrifter och den som brukar en anläggning, betitråräf— fande vilken sådan väsentlig ändring vidtagits, att nytt tillstånd erforddrlras innan den får tagas i bruk.

Förseelse som föranleder straff jämlikt atomenergilagen kan undd(der— stundom komma att innebära brott även mot strålskyddslagen, exempeblvlvis om den straffbelagda förseelsen mot förstnämnda lag samtidigt utgör oblolov— ligt förvärv av radioaktivt ämne. I dylika fall kan sålunda uppkommai & en lagkonkurrens, som givetvis bör beaktas vid straffmätningen. Enligt atoomm- energilagen straffbar befattning med ett atombränsle torde få betraktas ssosom ett farligare brott om ämnet är radioaktivt än om det är stabilt.

Svåra strålskador kan förorsakas såväl arbetstagare som andra, om buriris- ter finns hos strålkällorna, om skyddsanordningarna är otillräckliga elzlleller felaktigt anbragta eller om strålkällorna brukas av personer som sakrntnar erforderliga kunskaper om eller förståelse för strålriskerna. Det är därrfcför av stor vikt, att bestämmelserna om tillståndsskyldigheten iakttages, så 3 att vid en allsidig prövning av tillsynsmyndigheten alla icke nödvändiga riisisk- moment undanröjes. Det är också av avgörande betydelse för strålskydddldet att, sedan tillstånd beviljats, de villkor och föreskrifter, som tillsynsmynddidig- heten meddelat, efterlevs. Den allmänfarliga naturen hos strålningen mieaed— för enligt kommitténs mening, att den som uraktlåter att iakttaga Valdld i strålskydd—slagen stadgas om skyldighet att inhämta tillstånd i olika hiälän— seendcn eller som utnyttjar meddelat tillstånd i strid mot gällande villkiomr, föreskrifter eller förbud i grövre fall bör kunna ådömas fängelsestraff. K0)mm- mittén föreslår därför, att i straffskalan för dylika brott i likhet rmeled vad som gäller enligt 63 5 arbetarskyddslagen för den som underlåter a att ställa sig där avsedda förbud, förelägganden eller föreskrifter till efterrrä'ät- telse —— skall ingå fängelse i högst sex månader. Enligt 63 & arbetarskydldids- lagen må fängelsestraff ådömas endast där omständigheterna är synnerligeäen

försvårande. För brott mot de grundläggande bestämmelserna om förbud att tillverka, idka handel med, inneha, förvärva eller överlåta explosiva varor stadgas däremot i 61 5 förordningen om explosiva varor dagsböter eller fängelse inom den normala straffskalan. Detsamma gäller jämlikt 7 & atom- energilagen beträffande brott mot nämn—da lag. Med hänsyn till att strål- skyddslagen reglerar verksamhet av samma allmänfarliga natur som sist- nämnda Abåda författningar, finner kommittén det naturligt, att fängelse- straff skall ingå i den normala straffskalan även för de här avsedda brotten mot strålskyddslagen. Kommittén förordar alltså, att dessa förseelser straf— fas med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Har någon utan stöd av meddelat tillstånd tagit befattning med radio— aktivt ämne, uppkommer frågan, huru med detta skall förfaras i samband med att vederbörande fälles till ansvar för förseelsen. I likhet med vad som för motsvarande fall stadgas i atomenergilagen, förordningen om explosiva varor och giftstadgan synes det radioaktiva ämnet böra förklaras förverkat till kronan. Dock bör domstolen äga meddela undantag härifrån, om för— värvet eller innehavet eller den eljest olovliga befattningen med ämnet kan anses ha skett av förbiseende eller förmildrande omständigheter på annat sätt föreligger. Om ämnet ej förklaras förverkat och om den som innehar ämnet ej erhållit tillstånd därtill, måste han omedelbart söka tillsynsmyn— dighetens tillstånd antingen att själv inneha ämnet eller att överlåta det till annan. Som regel torde ämnet emellertid böra tagas i beslag, så snart innehavstillstånd saknas. Den som verkställt beslaget bör vara skyldig att omedelbart anmäla detta till tillsynsmyndigheten, för att denna skall kunna meddela föreskrifter om ämnets förvaring och, om ämnet förklaras förver- kat, bestämma hur med detta skall förfaras.

Om radioaktivt ämne förklaras förverkat men detsamma, då domen med— delas, ej längre finnes i behåll, bör i stället dess värde förklaras förverkat. Avgörandet huruvida ett radioaktivt ämne skall anses finnas i behåll samt bestämmandet av värdet hos detsamma kan dock i vissa fall möta svårig- heter, nämligen om ämnet har kort halveringstid. Värdet hos ett radioaktivt ämne ligger vanligen till övervägande delen i dess radioaktivitet. När denna har avklingat, är ämnet ofta mer eller mindre värdelöst. Avgörande för vår- deringen bör vara tidpunkten för den beivrade förseelsens begående, alltså tiden för det olovliga förvärvet, det otillåtna användandet etc. Har ämnet därefter förlorat sin radioaktivitet, kan det ifrågasättas, om ämnet över— huvudtaget skall anses vara i behåll samt huruvida den mer eller mindre stabila substans, som kvarstår, eller värdet av det ursprungliga radioaktiva ämnet skall förklaras förverkat. Detta spörsmål torde få bedömas av dom— stolen från fall till fall allt efter omständigheterna.

Har radiologiskt arbete bedrivits utan tillstånd eller har någon idkat han- del med eller eljest innehaft radioaktivt ämne utan att ha erhållit tillstånd härtill, blir givetvis anläggningens respektive rörelsens innehavare i första

hand ansvarig härför. Detsamma gäller om radioaktivt ämne förvärvats, importerats eller överlåtits utan stöd av tillstånd eller om de villkor och föreskrifter, som förbundits med tillståndet, åsidosatts. Har särskild före- ståndare godkänts och har denne utan anläggningshavarens vetskap och vilja vidtagit åtgärden, bör föreståndaren straffas. Då enligt vad kommittén föreslagit fängelsestraff skall ingå i strafflatituden för här avsedda förseel— ser, bli bestämmelserna i 3 kap. strafflagen om medverkan till brott till- lämpliga.

Sådana väsentliga förändringar av en radiologisk anläggning, för vilka tillsynsmyndighetens medgivande skall erfordras, torde i allmänhet vara av den natur, att tillståndshavaren har att besluta om desamma. Vidtages en sådan förändring och tages anläggningen i bruk utan att tillstånd härtill avvaktas, bör tillståndshavaren göras ansvarig härför. Har emellertid före— ståndaren vidtagit förändringen eller tagit den förändrade anläggningen i bruk utan att invänta tillstånd härtill, träder även här strafflagens delaktig- hetsbestämmelser i funktion.

När det gäller iakttagande av meddelade skyddsföreskrifter och sådana stadganden i lagen, som har karaktären av ordningsföreskrifter, skall det som regel ankomma på föreståndaren, om särskild sådan godkänts, att full— göra vad som eljest åligger tillståndshavaren. Sålunda bör det ankomma på föreståndaren att iakttaga alla föreskrifter och villkor, som gäller den lö— pande verksamheten, såsom handhavandet av apparater och andra anord- ningar, förvaringen av radioaktiva ämnen, användandet av skyddsmateriel, iakttagandet av arbetsföreskrifter m.m. Vidare hör han svara för att per- sonalen underkastas läkarbesiktning i föreskriven omfattning samt för- anstalta om besiktning, då tecken på strålskada yppats. Han bör även full— göra anmälan till tillsynsmyndigheten, om strålskada konstaterats eller misstänkes ha inträffat, om radioaktivt ämne förkommit etc.

Emellertid kan icke alltid nägra generella regler angivas för huruvida tillståndshavaren eller föreståndaren skall ha att ansvara för viss föreskrifts efterlevnad. Detta sammanhänger med att föreståndarens befogenheter gent- emot tillståndshavaren växlar alltefter hans anställningsförhållanden. Så- som i annat sammanhang framhållits, bör föreståndaren visserligen ha så- dana hefogenheter i förhållande till tillståndshavaren att han i allt väsent- ligt kan bära ansvaret för strålskyddet. I vissa slag av verksamhet, framför allt vid industrier, där det radiologiska arbetet består i enklare, mer eller mindre standardiserade arbetsmetoder, blir emellertid, enligt vad erfaren- heten visat, strålskyddsövervakningen ofta effektivare, om till föreståndare utses en relativt underordnad befattningshavare en verkmästare eller annan förman _ som regelbundet vistas bland de i arbetet sysselsatta, än om företagets ledare, driftingenjör eller annan högre befattningshavare, som sällan har möjlighet att följa den dagliga arbetsrutinen, göres till förestån— dare. Kommittén finner starka skäl tala för att en sådan anordning, där det

befinnes lämpligt, bibehålles i fortsättningen. Självfallet är emellertid en dylik underordnad befattningshavares möjligheter att på egen hand vid— taga dispositioner, särskilt om dessa medför ekonomiska konsekvenser för företaget, ganska begränsade. Han kan därför ej göras ansvarig för vidta— gandet av skyddsåtgärder, omläggning av arbetsmetoder och iakttagande av villkor eller förbud, som tillsynsmyndigheten må föreskriva, i samma omfattning som en person tillhörande företagsledningen. Vanligen äger han ej heller anställa personal och kan därför ej svara för att läkarundersök— ning föregått anställningen. Det nu anförda gäller i hög grad också före- ståndare i statlig och kommunal tjänst, även när denne innehar högre be— fattning såsom t. ex. Sjukhuschef eller lasarettsläkare.

Med hänsyn till de skiftande gränserna för föreståndarnas befogenheter i olika fall synes en prövning alltefter omständigheterna oundviklig, då det gäller att avgöra vem som skall göras ansvarig för eftersättande av viss före— skrift. Kommittén förordar på grund härav, att i strålskyddslagen införes bestämmelser om alternativt ansvar för tillståndshavare och föreståndare, innebärande att den som efter omständigheterna i det särskilda fallet skall anses ha haft att svara för en föreskrifts efterlevnad ställes till ansvar vid förseelse mot densamma. Sådant alternativt ansvar är för närvarande stad— gat för en rad olika förseelser mot förordningen om explosiva varor.

Den tidigare berörda skyldigheten för tillståndshavare och föreståndare att vara aktivt verksamma till förhindrande av strålskador innefattar i sig en rad till innehållet icke närmare preciserade åligganden av obestämd räck- vidd. Dessa innebär icke iakttagandet av några på förhand uppställda före- skrifter utan snarare skyldighet att på eget initiativ vidtaga åtgärder utöver vad som uttryckligen föreskrivits. Naturligtvis bör ett stadgande av så vid innebörd icke vara förenat med straffsanktion. Detta är ej heller fallet be— träffande motsvarande stadgande i 7 g arbetarskyddslagen. Endast om den försumlige handlat under tjänstemannaansvar synes straff kunna ifråga- komma, nämligen för tjänstefel. Härför torde dock krävas att försummelsen varit av flagrant karaktär. Bestämmelsens syfte är i första hand att klart inpränta tillståndshavarens och föreståndarens plikt att vinnlägga sig om strålskyddet. Reaktionen vid försumlighet är strängare skyddsföreskrifter, skärpta villkor för verksamheten och i sista hand återkallande av tillstån- det. Valet av ingripande påverkas av vem som försummat, sig. Även här kan således det alternativa ansvaret sägas gälla. Anses uraktlåtenheten ligga hos föreståndaren, kan det övervägas, oin godkännandet för denne bör åter- kallas, eljest kan det bli aktuellt att föreskriva, att ytterligare skyddsanord- ningar skall anskaffas, användningsfrekvensen inskränkas, säkrare arbets— metoder införas etc.

Ej heller för arbetstagarnas vidkommande bör straff ifrågakomma för underlåtenhet att följa den allmänna föreskriften om skyldighet att aktivt medverka till att åstadkomma trygghet mot strålskador. Däremot anser

kommittén det erforderligt, att ett vidsträcktare straffansvar ålägges den som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller annan verksamhet, där jonise- rande strålning förekommer, än vad som åvilar arbetstagare jämlikt 67 & arbetarskyddslagen. Motivet för denna utvidgning av straffansvaret enligt strålskyddslagen är att strålningen icke är förnimbar för sinnesorganen, varför det ligger ytterligt nära till hands att förbise, när någon utsättes för strålning. Den kumulativa effekten av erhållna stråldoser och de åtminstone till en början ofta otydliga reaktionerna vid strålskador är ytterligare fak- torer, som ökar riskerna. Det måste därför uppställas som ett oeftergivligt krav på den som sysslar med joniserande strålning, att han använder de skydd, som tillsynsmyndigheten eller arbetsledningen föreskrivit, och även i övrigt följer de skyddsföreskrifter, som av dem meddelats. Straffansvar bör därför åvila ej endast den som olovligen och utan giltigt skäl borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk utan även den som under- låtit att använda föreskriven skyddsanordning eller eljest åsidosatt medde- lad skyddsföreskrift.

För att kunna genomföra en operation eller annan behandling kan en läkare se sig nödsakad att tillfälligtvis åsidosätta en skyddsföreskrift eller underlåta att använda viss skyddsanordning. Isådant fall torde giltigt skäl för uraktlåtenheten som regel få anses föreligga. Kommittén vill dock in- skärpa vikten av att stor återhållsamhet iakttages, när det blir fråga om att göra avvikelser som kan innebära minskat skydd för sjukvårdsperso- nalen.

För undvikande av opåkallade ingripanden, särskilt i sådana fall, där ar— betsledningen meddelat strängare skyddsföreskrifter än tillsynsmyndig— heten prövar erforderliga, föreslås, att de förseelser som här avses i överensstämmelse med vad som stadgas i 67 % arbetarskyddslagen ej skall få åtalas, såvida ej tillsynsmyndigheten anmält förseelsen till åtal.

Straffet torde liksom enligt nyssnämnda stadgande böra utgöra böter, lägst fem och högst 200 kronor.

9. Specialmotivering till författningsförslagen

a. Förslag till lag om skydd mot skada i följd av joniserande strålning m.m. (strålskyddslag).

Då kommittén i det föregående relativt utförligt redogjort för de fram- förda reform- och ändringsförslagen i förhållande till gällande strålskydds- lag, behandlas här mera kortfattat endast vissa speciella frågor framför allt av redaktionell natur.

Lagens rubrik

Med hänsyn till den utvidgning av 1941 års lagstiftning, som kommitténs förslag innefattar, har den nuvarande lagens rubrik, >>lag om tillsyn å

radiologiskt arbete m. m.», befunnits ofullständig och därför mindre lämp- lig. Visserligen framstår tillsynen å radiologiskt arbete även i det framlagda förslaget såsom ett väsentligt moment, men förslaget innehåller därjämte bestämmelser angående bl. a. kontroll å tillverkning av apparater samt handel med och import till riket av radioaktiva ämnen m. m. Gemensamt för lagförslagets bestämmelser är syftet att åvägabringa ett betryggande skydd mot skador i följd av joniserande strålning. Med anledning härav synes benämningen »lag om skydd mot skada i följd av joniserande strål- ning» bättre täcka lagens giltighetsområde och syfte. Mot den föreslagna rubriken kan visserligen invändas, att begreppet joniserande strålning torde vara främmande för den på området icke sakkunnige. Då emellertid en definition av begreppet lämnas redan i lagens inledande paragraf, synes några olägenheter ej vara förenade med att rubriken sålunda innehåller ett till innebörden icke välbekant uttryck. Samma invändning kan för övrigt göras i fråga om den nu gällande lagens rubrik, eftersom betydelsen av begreppet >>radiologiskt arbete» icke torde vara känd för flertalet männi— skor. Såsom en förklaring och för att samtidigt erhålla en kortfattad och lätthanterlig benämning på lagen i dagligt tal föreslår kommittén, att i ru- briken till lagen tillfogas ordet >>strålskyddslag.>. Begreppet strålskydd har otvivelaktigt i viss mån redan vunnit burskap såsom benämning på skydd mot röntgenstrålning och strålning från radioaktiva ämnen.

] &.

Med hänsyn till att den föreslagna strålskyddslagstiftningens räckvidd är beroende av vissa fysikaliska begrepp, vilkas inne-håll ej är entydigt fastställt av vetenskapen och vilka knappast till sin allmänna innebörd är kända för en större allmänhet bör strålskyddslagen liksom gällande lag inledas med erforderliga definitioner.

Såsom sammanfattande benämning på sådan strålning, mot vars skade- verkningar lagstiftningen skall bereda skydd, användes uttrycket >>jonise- rande strålning». Beträffande definitionen härav hänvisas till betänkandets första kapitel, där en närmare redogörelse för de olika strålslagen lämnas. Den föreslagna definitionen innebär en utvidgning i förhållande till nuva- rande lag, i vilken endast talas om röntgenstrålar och strålning från radio- aktivt ämne.

Definitionen av >>radiologiskt arbete» har sin motsvarighet i 1 5 första stycket i 1941 års lag, dock med en väsentlig förändring av begreppets in— nebörd. Se allmänna motiveringen sid. 143 ff. Av praktiska skäl har be— greppet radiologiskt arbete förbehållits arbete med Sådana anordningar eller radioaktiva ämnen som ej jämlikt lagförslagets 4 5 skall undantagas från lagens tillämpning. Motsvarande konstruktion användes i den nuva- rande lagstiftningen.

2 5.

Bestämmelsen motsvarar närmast 3 5 andra och tredje styckena gällande lag. Under det att sistnämnda stadganden formulerats såsom en instruk- tion för tillsynsmyndigheten rörande omfattningen av och syftet med de strålskyddsbestämmelser, som myndig—heten har att meddela, har föreva— rande bestämmelse till ändamål att ang'iva syftemålet med strålskydds- lagstiftningen såsom sådan. Den anger sålunda gränserna för den strål- skyddsverksamhet som lagen skall åvägabringa och riktar sig härvid i lika hög grad till tillståndshavare och andra personer, vilka har att ställa sig lagens föreskrifter till efterrättelse, som till strålskyddsmyndigheten vid dess tillsyn å lagens efterlevnad. Se allmänna motiveringen sid. 137—141 och 203—204.

Med det under a) i förevarande paragraf begagnade uttrycket »arbetc vari joniserande strålning förekommer» avses icke blott radiologiskt arbete utan även sådan annan verksamhet som jämlikt 13 5 kan bli föremål för ingripande från strålskyddsmyndighetens sida. Jämför allmänna motive- ringen sid. 150—151.

Skyddet för de anställda måste sikta till att förebygga såväl »ohälsa» i form av akuta strålskador (brännskador, blodsjuk—domar etc.) som »annan skadlig påverkan», varmed främst åsyftas genetiska förändringar, som kan yttra sig som ohälsa först hos framtida generationer. Även uttrycket »skada» under 0) skall innefatta genetiska skador.

3 5.

Beslutande myndighet jämlikt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. är medicinalstyrelsen. ] egenskap av centralt ämbetsverk har styrel— sen uppenbarligen icke behövt närmare presenteras i lagen.

Enligt strålskyddskommitténs i sjätte kapitlet framförda organisations- förslag skall medicinalstyrelsens befattning med tillsynsärendena upphöra och Överflyttas till ett nytt organ, en statens strålskyddsnämnd, bestående av fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter ävensom föreståndaren för radiofysiska institutionen som självskriven ledamot. De närmare före- skrifterna rörande strålskyddsnämndens sammansättning, arbetsuppgifter och verksamhet bör meddelas i av Kungl. Maj:t fastställd instruktion. En kortfattad presentation av nämnden med angivande av dess huvudsakliga uppgift och sammansättning synes dock önskvärd i strålskyddslagen och har intagits i förslagets 3 5 första och andra styckena.

I tredje stycket göres en hänvisning till Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela detaljföreskrifter rörande strålskyddsnämnden.

4 &. Ifrågavarande bestämmelse är ny men har beträffande radioaktiva äm- nen viss motsvarighet i 1 & första stycket gällande lag, enligt vilket stad-

gande medicinalstyrelsen har att fastställa den kvantitet radioaktivt ämne, som skall utgöra den nedre gränsen för lagens tillämplighet. Genom den föreslagna bestämmelsen fastslås, att strålskyddslagen i princip skall vara tillämplig på alla strålkällor, som ej uttryckligen undantages från lagens tillämpning, se allmänna motiveringen sid. 143—147. Kommittén för- utsätter, att det i praktiken skall ankomma på strålskyddsmyndigheten att avgöra vilka strålkällor som skall undantagas från tillsynen. Förteckning över dessa skall offentliggöras i Svensk författningssamling eller annan lik- nande publikation. Som regel torde härvid vissa typer av apparater och andra anordningar, som avger joniserande strålning respektive vissa an- givna myckenheter eller koncentrationer av radioaktiva ämnen komma att helt eller för visst ändamål undantagas från lagens tillämpning. Fall torde dock även förekomma, där tillståndsskyldigheten och besiktningstvånget beträffande visst slags apparatur eller visst ämne i princip bibehålles men där lättnader kan medgivas beträffande vissa föreskrifter i lagen. Sålunda kan det prövas befogat, att import eller överlåtelse av radioaktivt ämne i speciella fall får företagas utan särskilt tillstånd enligt 6 & strålskydds— lagen, ehuru tillstånd till radiologiskt arbete jämlikt 5 & erfordras. Jäm- för exempelvis vad i allmänna motiveringen sid. 157 anförts angående över— låtelse av isotoper för sjukvårdsändamål.

5 5.

Första stycket innehåller huvudhestämmelserna angående tillståndsskyl- dighet för radiologiskt arbete samt handel med och innehav av radioaktiva ämnen. Från dessa bestämmelser göres ett undantag i andra stycket.

1 vad bestämmelsen avser tillstånd till radiologiskt arbete motsvarar den 1 å andra stycket gällande lag men har ett mera omfattande innehåll på grund av den vidgade innebörden av begreppet radiologiskt arbete. Med an— ledning av kommitténs förslag beträffande val av tillsynsmyndighet har »medicinalstyrelsen» utbytts mot »strålskyddsnämnden». 1 övrigt hänvisas till allmänna motiveringen sid. 148—154 och 158—160.

Tillståndsskyldigheten till handel med radioaktivt ämne saknar mot- svarighet i gällande lag. Se allmänna motiveringen sid. 154 ff.

Beträffande innehav av radioaktivt ämne motsvaras stadgandet av nu- varande 1 & tredje stycket med de ändringar som föranledes av förslagen rörande val av tillsynsmyndighet, införande av handelstillstånd samt kon- struktionen av begreppet radiologiskt arbete. Se allmänna motiveringen sid. 152—154. '

De närmare föreskrifterna om vad ansökan om tillstånd enligt strål- skyddslagen skall innehålla synes ej böra införas i lagen, utan det bör ankomma på strålskyddsnämnden att förordna härom. Någon motsvarig- het till 2 5 1941 års lag har därför icke upptagits i kommitténs förslag.

I andra stycket göres generellt undantag från tillståndsskyldigheten en-

ligt första stycket för sådan verksamhet som fordrar tillstånd jämlikt atomenergilagen. Se allmänna motiveringen sid. 154, 156 och 159 f.

6 &. Beträffande denna bestämmelse, som är ny, hänvisas till allmänna moti- veringen, sid. 156—158 samt 160—164.

7 &.

Se allmänna motiveringen sid. 175 f. Första stycket. Gällande lag innehåller icke någon uttrycklig föreskrift om att föreståndare skall utses. Att så skall ske framgår emellertid indirekt av vissa bestämmelser i lagen. Sålunda föreskrives i 2 5 första stycket, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall innehålla uppgift om bl. a. den person, som skall förestå arbetet, och dennes utbildning härför. Enligt nuvarande 4 5 första stycket skall vidare anmälan göras, om den, som enligt ansökan eller tidigare gjord anmälan förestår radiologiskt arbete, efterträtts av annan person. Slutligen stadgar 15 5, att för radiologiskt ar- bete, som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten eller kommun, skall i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för arbetet vara ansvarig.

Regeln att särskild föreståndare skall finnas vid anläggning, där till- ståndshavaren ej själv förestår verksamheten, anser kommittén vara av så stor betydelse för strålskyddet, att uttrycklig föreskrift därom bör in- tagas i lagen.

Andra stycket. För enbart innehav av radioaktivt ämne förutsätter gäl- lande lag ej att föreståndare utses. Kommittén anser emellertid, att en an- svarig person alltid bör finnas, vilken har att tillse, att föreskrifter och Villkor för meddelat tillstånd iakttages. Även för handel med radioaktiva ämnen och förvaring av sådana ämnen utan samband med radiologiskt arbete eller handel bör således en av strålskyddsmyndigheten godkänd före- ståndare finnas.

Gcnom paragrafens formulering är bestämmelserna om föreståndare till- lämpliga även på sådan radiologisk verksamhet som erfordrar tillstånd jäm— likt atomenergilagen. Föreskrift om vem som skall förestå verksamheten bör här av strålskyddsmyndigheten meddelas som kompletterande villkor till Kungl. Maj:ts tillstånd.

8 5.

Första stycket motsvarar nuvarande 5 5 med de ändringar som föranleds av den föreslagna organisationen för handläggningen av tillståndsärenden. Första punkten av nämnda stadgande bortfaller sålunda på grund av att något remissförfarande ej blir aktuellt mellan det beslutande organet, sta— tens strålskyddsnämnd, och det tillsynsutövande organet, radiofysiska in- stitutionen.

Även 5 % andra punkten måste omredigeras. I princip skall naturligtvis strålskyddsnämnden avgöra i vad mån besiktningar skall ske, innan till- ståndsärendena prövas av nämnden. Som nämnts syftar kommitténs för— slag till att tillstånd i stor utsträckning skall kunna meddelas utan före- gående besiktning. I sådana fall, där besiktning blir erforderlig, skall den— na självfallet regelmässigt utföras genom radiofysiska institutionens för- sorg. Det faktiska avgörandet om besiktning i visst fall skall ske torde härvid ankomma på föreståndaren för den tillsynsavdelning, där ärendet handlägges, givetvis under iakttagande av att nämndens allmänna riktlinjer för besiktningsarbetet följes. Undantagsvis kan strålskyddsnämnden finna ett ärende så komplicerat, att nämndens ledamöter vill genom eget besök på platsen bilda sig en klar uppfattning av förhållandena eller vill låta särskild expertis besiktiga anläggningen. Det föreslagna stadgandets for- mulering hindrar icke ett sådant förfarande.

Ordet »lokal» har tillagts främst med tanke på lokaler för handel med radioaktiva ämnen. Detta tillägg i förening med uttrycket »som kan kom- ma att beröras av tillståndets utnyttjande» syftar emellertid samtidigt till att öka tillsynsmännens rörelsefrihet vid besiktningarna. Vid dessa är det ej sällan önskvärt att få tillträde även till lokaliteter, som gränsar till en tillämnad radiologisk anläggning och som befaras kunna nås av strå-l- ning från denna. Avsaknaden av en sådan befogenhet hittills har stundom varit till förfång vid besiktningarna. Ordet lokal bör härvid ges en vid tolkning, så att varje angränsande utrymme vid behov kan besiktigas. Även lokaler, som disponeras av annan än tillståndssökanden, bör omfattas av stadgandet. Bestämmelsen korresponderar mot 22 5 första stycket. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 174 f, 177 och 182.

I andra stycket, som är nytt, har intagits ett allmänt stadgande rörande förhandsbesiktning. Se härom allmänna motiveringen sid. 165—170. När- mare föreskrifter, exempelvis rörande vem som skall vara skyldig att för- anstalta om förhandsbesiktning, torde böra meddelas i administrativ väg. Kommittén förutsätter, att Kungl. Maj:t kommer att uppdraga åt strål- skyddsnämnden att besluta härutinnan.

9 &.

Första stycket motsvarar 3 5 första stycket gällande lag. Bestämmelsen skall äga tillämpning på alla former av tillstånd enligt strålskyddslagen. Vidare skall tillstånd, som av Kungl. Maj:t eller annan myndighet meddelas jämlikt atomenergilagen, av strålskyddsmyndigheten förbindas med kom- pletterande strålskyddsföreskrifter, naturligtvis dock endast om verksam- heten är att anse som radiologiskt arbete eller innehav av radioaktivt ämne. Se allmänna motiveringen sid. 154, 156 och 159 f samt 203 f.

Andra stycket är nytt men är endast att betrakta som klart uttryck för en befogenhet, som även enligt gällande lag får anses följa av tillsynmyn-

dighetens rätt att meddela skyddsföreskrifter. Även villkor och föreskrif- ter, som av strålskyddsmyndigheten knutits till tillstånd jämlikt atom- energilagen, skall myndigheten kunna ändra. Har däremot viss skydds— föreskrift meddelats av Kungl. Maj:t vid koncessionens beviljande, saknar strålskyddsmyndigheten givetvis kompetens att ändra densamma, även om den tillkommit på förslag av myndigheten. Framställning bör då göras hos Kungl. Maj:t om ändringens vidtagande. Strålskyddsmyndighetens be— fogenhet att ändra villkor och föreskrifter beröres på åtskilliga ställen i allmänna motiveringen, se exempelvis sid. 210 f och 229.

Innehållet i tredje stycket motsvarar i huvudsak 4 5 andra stycket, och 8 5 andra stycket i 1941 års lag. Föreskriften om strålskyddsmyndighetens befogenhet att återkalla tillstånd enligt strålskyddslagen, »om gällande vill- kor och föreskrifter icke iakttagits», motsvarar sålunda sistnämnda stad- gande med i princip oförändrat sakinnehåll. I förhållande till nuvarande 4 & har den ändringen föreslagits, att om en förändring vidtages, som vä— sentligt berör förutsättningarna för tillståndet, detta ej skall föranleda endast anmälningsplikt utan medföra skyldighet att söka strålskyddsmyn- dighetens medgivande att härefter taga strålkällan i bruk. Vidtages en änd- ring och brukas strålkällan utan att medgivande inhämtats härför, kan det bli aktuellt ej endast att utkräva ansvar härför jämlikt 305 4) förslaget utan även att återkalla tillståndet. Även om någon verklig förändring ej vidtagits beträffande viss strålkälla, kan likväl strålriskförhållandena nöd— vändiggöra ett återkallande av tillståndet, t. ex. till följd av nya rön eller ändrad bedömning i fråga om strålrisker och strålverkningar eller på grund av tidigare ej uppmärksammade allvarligare brister vid en anläggning, varigenom förutsättningarna för tillståndet sålunda ändrats. Se allmänna motiveringen sid. 210 f.

Vad i 9 & tredje stycket sagts om tillstånd bör även gälla i fråga om god— kännande av föreståndare enligt 7 5. Som regel torde visserligen i till- ståndslbeviset angivas vem som skall vara föreståndare, varvid ett bibe- hållande av föreståndaren utgör en förutsättning för att tillståndet skall gälla. Stundom torde emellertid godkännandet av viss föreståndare kunna betraktas som en separat handling, som ej behöver påverka tillståndets giltighet i och för sig. Detta gäller särskilt om en fysisk person, som nor- malt själv förestår anläggningen, för viss tid vill sätta annan som vikarie. Godkännandet av denne som föreståndare bör kunna återkallas, utan att tillståndet för tillståndshavarens del behöver omprövas. Se allmänna moti- veringen sid. 175 f.

10 5. Första stycket motsvarar närmast 4 5 första stycket a)—d) och andra stycket gällande lag med den betydelsefulla ändringen att den nuvarande anmälningsskyldigheten föreslås utbytt mot skyldighet att söka medgivande

att bruka den förändrade anläggningen. Se allmänna motiveringen sid. 205—— 208. Det första ledet, >>bruka annan lokal eller annan teknisk anordning eller radioaktivt ämne av annat slag eller större mängd än som angivits i tillståndet eller lokal eller anordning som utan stöd av tillståndet väsent- ligen ändrats», motsvarar i nuvarande 4 % bestämmelserna under a) och b) samt första delen av (1). Ehuru i princip tillämpligt på alla former av tillstånd enligt strålskyddslagen syftar stadgandet i denna del primärt en- dast på tillstånd som avses i förslagets 5 5. Det andra ledet, >>eljest ut- nyttja tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra för— hållanden än tillståndet avser», innefattar förändringar enligt gällande 4 5 c) och sista delen av d) men utgör samtidigt en utvidgning i förhållande till gällande lag. Även användande av en strålkälla för annat ändamål eller införande av andra arbetsmetoder än som förutsatts vid tillstånds- prövningen liksom en intensifierad användningsfrekvens kan medföra en sådan ökning av strålfaran, att strålskyddsmyndighetens medgivande bör inhämtas, innan förändringen genom-föres. Vidare skall bestämmelsen i denna del äga avseende å tillstånd till import, förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne jämlikt 6 & lagförslaget. På grund av de varierande för- hållandena vid olika slag av strålkällor har kommittén funnit det vara för— delaktigt, att bestämmelsen formuleras ganska allmänt. Självfallet får emellertid en tillståndshavare ej sväva i tvivelsmål, huruvida en planerad förändring fordrar medgivande eller ej. Kommittén förutsätter därför, att strålskyddsmynd'igheten genom allmänna föreskrifter skall närmare an- giva gränserna för tillståndshavarnas rörelsefrihet. Om tvekan härom lik- väl i något fall skulle råda, bör tillståndshavaren genom en underhandsför— frågan hos myndigheten inhämta besked, huruvida åtgärden fordrar sär- skilt medgivande.

Bcträffande andra stycket, som är nytt, hänvisas till allmänna motive— ringen sid. 206.

Tredje stycket. För medgivande enligt förevarande paragraf bör samma bestämmelser gälla som för tillstånd enligt lagförslagets 5 5. Även här bör sålunda eftersträvas att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att be- siktning ej skall behöva företagas innan medgivandet lämnas, men i tvek— samma fall bör besiktning på platsen ske. Avser förändringen utbyte av strålkälla, skall meddelade föreskrifter om förhandsbesiktning eller typ- besiktning iakttagas. Medgivandet skall förbindas med de nya villkor och skyddsföreskrifter som förändringen påkallar etc.

11 5. Se allmänna motiveringen sid. 208 f. Bestämmelsen i första stycket motsvarar 4 & första stycket e) i 1941 års lag med visst tillägg beträffande dödsbos anmälningsskyldighet. Den änd- rade formuleringen sammanhänger med att bestämmelsen, ehuru den i första

hand åsyftar tillstånd till radiologiskt arbete samt handel med eller innle- hav av radioaktivt ämne, i princip bör gälla även andra tillstånd. Eftersonn tillstånd till import, förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne i allmäm- het skall utfärdas såsom licens för viss åtgärd av engångsnatur, torde doc:k stadgandet i praktiken mera sällan bli tillämpligt beträffande sådana tilll— stånd. För innehavare av exempelvis sådant generellt förvärvstillstånd sonn omnämnes å sid. 163 i allmänna motiveringen kan emellertid anmälan b)ll aktuell. Beträffande tillstånd enligt 5 & strålskyddslagen skall stadgandtet vara tillämpligt såväl när den med tillståndet avsedda verksamheten netd- lägges som när innehavd kvantitet radioaktivt ämne stadigvarande minskait, så att tillstånd ej längre fordras för innehavet.

Upphör verksamhet, som bedrives med stöd av atomenergilagen, föru1t- sätter kommittén att anmälan härom skall göras till Kungl. Maj:t. Ntär sådan anmälan inkommer, bör strålskyddsmyndigheten underrättas häir- om, så att onödiga besiktningsbesök undvikes.

Andra stycket saknar motsvarighet i gällande lag. Anvisningar om huur vid tillståndets upphörande skall förfaras med radioaktivt ämne, som finms i behåll, måste ofta kunna lämnas skyndsamt. Medger icke tiden, att four- mellt beslut av strålskyddsnämnden avvaktas, bör tillsynsmännen vid rra- diofysiska institutionen provisoriskt äga meddela anvisningar. Riktlinjeer härför hör av nämnden angivas i arbetsordning.

12 å.

Beträffande denna bestämmelse, som är ny, se allmänna motiveringeen sid. 150. En viss motsvarighet till ifrågavarande stadgande återfinnoes beträffande maskiner och arbetsredskap i allmänhet i 53 % arbetarskyddds- lagen, enligt vilken yrkesinspektör där så finnes påkallat äger låta genonm polismyndighetens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidtaga nödiga ååt- gärder för att säkerställa att meddelat förbud att använda viss anordninng upprätthålles. Skillnaden ligger främst i att förbudet enligt strålskydd-ds— lagen grundar sig på det i lagen stadgade tillståndstvånget, under det aatt förbudet enligt arbetarskyddslagen meddelas efter konstaterat missföör- hållande i det särskilda fallet. Det föreslagna stadgandet bör självfallet (ej tillämpas i andra fall än där missbruk med skäl kan befaras. Merendefels torde underlåtenheten att begära tillstånd till radiologiskt arbete grundda sig på bristande kännedom om gällande bestämmelser. I sådana fall tord'de tillstånd sökas, sedan vederbörande gjorts uppmärksam på sin skyldighnet härvidlag. Inskridande enligt 12 å strålskyddslagen blir då onödigt. Mded hänsyn härtill bör apparatinnehava-ren alltid beredas tillfälle att avgixiva förklaring, innan åtgärder för försegling av anordningen vidtages.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har bestämmelsen främnst tillkommit för att kunna förhindra olovligt brukande av röntgenapparatezer.

Stadgandet bör dock vara tillämpligt även i fråga om andra tekniska an- ordningar, t. ex. acceleratorer.

13 5.

Bestämmelsen, som är ny, innebär en betydelsefull utvidgning i förhål- lande till 1941 års lag, i det strålskyddskontrollen med stöd av detta stad- gande kan utsträckas även till strålkällor, vilka ej omfattas av tillstånds- skyldigheten och sålunda icke står under regelbunden tillsyn. Se allmänna motiveringen sid. 150—151.

14 5.

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i 1941 års lag, har i huvudsak utformats med 7 5 arbetarskyddslagen som förebild. Beträffande första och fjärde styckena, se allmänna motiveringen sid. 211-—213. Innehållet i andra stycket behandlas i allmänna motiveringen sid. 222—224 samt tredje stycket i allmänna motiveringen sid. 214——221.

Genom sin formulering är paragrafens bestämmelser tillämpliga även på den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne med stöd av tillstånd jämlikt atomenergilagen samt på föreståndare och an- ställda i sådan verksamhet.

15 5.

Bestämmelsen, som är ny, har sin direkta motsvarighet i 45 5 arbetar- skyddslagen.

Beträffande första stycket se allmänna motiveringen sid. 151 och 165— 166. Med uttrycket »anordning, som alstrar joniserande strålning» åsyftas ej blott sådana anordningar som är avsedda att användas i radiologiskt arbete och för vilkas brukande tillstånd skall krävas enligt 5 5 strålskyddslagen. Även sådana anordningar som avses i 13 5 innefattas i uttrycket. Då sist- nämnda anordningar ej omfattas av tillståndsskyldigheten och således ej blir föremål för besiktning före användandet, är det av särskilt värde att tillverkare och försäljare av dessa ansvarar för att de är försedda med skyddsanordningar och i övrigt är ofarliga ur strålskyddssynpunkt.

I fråga om andra stycket, se allmänna motiveringen sid. 178—180 samt vad nyss anförts beträffande första stycket.

16 5.

Bestämmelserna om läkarundersökning motsvarar 12 5 första och andra styckena 1941 års lag med de ändringar som föreslagits i allmänna moti- veringen sid. 192—196.

Den i 12 5 gällande lag gjorda åtskillnaden mellan >>läkarundersökning>> och »läkarbesiktning» har kommittén funnit konstlad och därför slopat. Kommittén använder termen »läkarundersökning» för både förstagångsun- dersökning och periodisk besiktning.

I likhet med i kungörelsen den 6 maj 1949 (nr 211) om läkarunder- sökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar användes uttrycket >>mottaglig för den med arbetet förbundna hälsofaran».

Det i allmänna motiveringen sid. 197—199 föreslagna förbudet mot an- vändandet av minderåriga i radiologiskt arbete har infogats i förevarande paragraf.

Angående skyldighet för särskilt godkänd föreståndare att svara för alt läkarkontroll enligt förevarande stadgande kommer till stånd och att min— deråriga ej utan medgivande används i arbetet, se allmänna motiveringen sid. 218 och 220.

17 5.

Beträffande denna bestämmelse, som är ny, se allmänna motiveringen sid. 199—201.

Den uppsikt över hälsotillståndet hos personalen vid radiologiska anlägg- ningar, som förevarande bestämmelse förutsätter, skall givetvis i första hand utövas av tillståndshavaren. Finnes särskild föreståndare för verk— samheten, skall dock ansvaret för den löpande tillsynen över strålskydds— förhållandena utövas av honom, varvid han bl. a. skall övertaga tillstånds— havarens åligganden enligt 17 5, se allmänna motiveringen sid. 218 och 220.

18 5.

Anmälningsplikten vid inträffad strålskada behandlas i 9 5 1941 års lag. Bestämmelsen i lagförslagets 18 5 har erhållit ett i förhållande till nämnda stadgande vidgat innehåll. Dels föreslås, att även misstanke om skada skall anmälas, dels har den krets som omfattas av anmälningsplikten utvidgats, se allmänna motiveringen sid. 200 f.

Anmälan som avses i förevarande stadgande bör göras till radiofysiska institutionen, så att erforderliga åtgärder i form av besiktning etc. snabbt kan vidtagas utan att formellt ställnwingstagande av statens strålskydds- nämnd behöver avvaktas.

Beträffande föreståndares skyldighet att svara för anmälan av strålska- dor, se allmänna motiveringen sid. 218—220.

19 5. Bestämmelsen är ny. Se allmänna motiveringen sid. 209. Anmälan bör ske till radiofysiska institutionen för att snara åtgärder för det förkomna ämnets uppspårande skall kunna vidtagas. I fråga om föreståndares skyldighet att fullgöra anmälningsplikten enligt förevarande stadgande, se allmänna motiveringen sid. 218—220. '

20 5. Paragrafen saknar motsvarighet i gällande strålskyddslag. Beträffande första stycket, som behandlar anmälningsskyldighet i fråga

röntgenapparater och andra anordningar som fordrar särskild installation, hänvisas till allmänna motiveringen sid. 150 och 180.

I andra stycket behandlas anmälningsplikt beträffande anordningar som kan användas utan särskild installation, se allmänna motiveringen sid. 150. En tillverkare av exempelvis röntgenapparater skall givetvis ej vara skyl- dig att göra anmälan om avlämnande av apparat till en återförsäljare eller annan mellanhand i vars verksamhet handel med sådana apparater ingår, utan endast om apparaten avlämnas direkt till någon som kan antagas komma att bruka den eller ombud för denne.

Anmälningsplikten enligt förevarande paragraf omfattar endast anord- ningar som är avsedda att utsända joniserande strålning och för vilkas brukande tillstånd erfordras. Beträffande sådana anordningar som behand- las i 13 5 finns givetvis ingen anledning att föreskriva anmälningsskyldig- het, eftersom tillstånd ej skall krävas för att nyttja dem.

Anmälan bör göras till radiofysiska institutionen för att besiktning och andra kontrollåtgärder omedelbart skall kunna vidtagas. Institutionen bör även äga att på eget initiativ utsända anmaning till anordningens inne- havare att inkomma med ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Däremot skall självfallet frågor om åtgärder för försegling av an- ordningen jämlikt 12 5 eller anmälan till åtal för olovligt brukande av anordningen avgöras av statens strålskyddsnämnd.

21 5.

Första stycket motsvarar 6 5 gällande lag med de ändringar som för- anleds av kommitténs organisationsförslag (sjätte kapitlet) och den redan i förslagets 3 5 intagna bestämmelsen om statens strålskyddsnämnd. Hur arbetsuppgifterna inom tillsynsverksamheten skall fördelas mellan statens strålskyddsnämnd och radiofysiska institutionen framgår i huvudsak av de olika paragraferna i strålskyddslagen. Den mera detaljmässiga arbetsför- delningen bör angivas i av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion samt i av strålskyddsnämnden fastställd arbetsordning. Principen skall vara att de beslutande funktionerna utövas av nämnden och de verkställande av insti- tutionen. I praktiken blir emellertid denna gränsdragning delvis endast av formell karaktär, eftersom beslutanderätten i vissa rutinmässiga tillsyns— frågor förutsättes komma att delegeras på befattningshavare vid institutio- nens tillsynsavdelningar, framför allt avdelningsföreståndarna. Jämför också bestämmelsen om tillsynsmans befogenhet att meddela skyddsföre- skrifter i 25 5.

Andra stycket, som är nytt, utgör endast en uttrycklig erinran om Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela föreskrifter rörande tillsynsorganisationen.

22 5. Första stycket motsvarar med vissa ändringar 7 5 första stycket i 1941 års lag. Då stadgan-det icke enbart har karaktären av instrukti-onsföre-

skrift för tillsynsmännen utan även reglerar dessas befogenhet gentemot ti—llståndshavarna, synes det motiverat, att detsamma kvarstår i lagen. Gc- nom tillägget »i den omfattning strålskyddsnämnden finner erforderligt» ges klart uttryck för den friare rätt som tillsynsmyndigheten föreslagits få att själv bestämma, i vilken omfattning besiktningar skall företagas. Av samma anledning har det nuvarande uttrycket i andra punkten »där ej av särskild anledning annat påkallas» utbytts mot »där ej strålskyddsnämn- den annorlunda förordnar». Se allmänna motiveringen sid. 183—184. — Be- träffande »lokal, som eljest kan beröras av arbetet eller förvaringen», jäm— för vad i det föregående anförts till 8 5 första stycket.

Andra stycket är nytt, se allmänna motiveringen sid. 189. Stadgandet öppnar möjlighet att besiktiga såväl tillståndspliktiga anordningar, för vil- kas användande i arbete tillstånd ej sökts eller begärt tillstånd vägrats, som anordningar, för vilka tillståndsskyldighet ej föreligger på grund av definitionen av begreppet radiologiskt arbete.

23 5.

Första stycket är nytt men har viss motsvarighet i 50 5 första stycket arbetarskyddslagen. Se allmänna motiveringen sid. 184 f och 189.

Andra stycket motsvaras av 7 5 andra stycket gällande lag men har er- hållit ett vidare innehåll än sistnämnda stadgande, se allmänna motive- ringen sid. 185 och 189. Med uttrycket »äger tillsynsman påfordra, att erforderliga prov och undersökningar verkställas» avses att tillsynsman- nen skall vara berättigad både att själv utföra eller låta utföra kontroll- undersökningar och att beordra att desamma verkställes av arbetsledningen eller personalen vid anläggningen. För att riskförhållanden o. d. snabbt skall kunna bedömas, exempelvis i samband med att anmälan inkommer. angående misstänkt strålskada, bör tillsynsman även utan samband med besiktning äga påfordra, att prov och undersökningar verkställes på ar- betsplatsen. Jämför allmänna motiveringen sid. 196.

24 5.

Bestämmelsen, som är ny, har sin motsvarighet i 50 5 andra stycket ar- betarskyddslagen, dock med den skillnaden att upplysningsplikten enligt strålskyddslagen föreslås gälla ej endast arbetsledningen utan även de an- ställda. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 185 och 189. — Då även atom— energianläggningar skall vara föremål för tillsyn enligt strålskyddslagen, bör även den som driver sådan anläggning samt hos honom anställda vara skyldiga att till strålskyddsmyndigheten och dess tillsynsmän lämna upp- lysningar som är av betydelse för strålskyddskontrollen.

25 5. Bestämmelsen motsvarar 7 5 tredje stycket i gällande lag med allenast den ändringen, att statens strålskyddsnämnd ersätter medicinalstyrelsen

som strålskyddsmyndighet. Omredigeringen av sista punkten är av formell natur. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 189.

26 5.

Detta stadgande motsvarar gällande lags 8 5 första stycket. Bestämmelsen har emellertid utvidgats att gälla även sådana anordningar som utsänder joniserande strålning utan att de användes i radiologiskt arbete (se 13 5). I fråga om dylika apparater ansluter sig förevarande paragraf nära till förbudsföreskriften i 13 5 andra stycket. Se i övrigt allmänna motiveringen sid. 211.

Till säkerställande av att interimistiskt förordnande jämlikt 26 5 upp- rätthållcs bör strålskyddsmyndigheten på grund av föreskrifterna i 12 5 respektive 13 5 andra stycket äga låta försegla anordningen. Förordnande om att en anordning skall sättas ur bruk får nämligen anses innebära, att innehavaren så länge förordnandet gäller icke äger erforderligt tillstånd att bruka densamma respektive att han förbjudes att bruka densamma.

27 och 28 55.

Bestämmelserna utgör med avseende å strålskyddet en direkt motsvarig- het till 56 respektive 57 5 arbetarskyddslagen. Se allmänna motiveringen, beträffande 27 5 sid. 151 och 165—166 samt beträffande 28 5 sid. 179—180. Jämför även specialmotiveringen till 15 5.

29 5.

Här har upptagits den för närvarande i 17 5 instruktionen för radiofysiska institutionen införda bestämmelsen 0111 tystnadsplikt, se allmänna motive- ringen sid. 190. Stadgandet har delvis omformulerats och ansluter sig nära till ordalydelsen av motsvarande föreskrift i 11 5 atomenergilagen. Jäm- för även 51 5 första stycket arbetarskyddslagen. Uttrycket >>omständighct av personlig natur», vilket icke återfinnes i sistnämnda båda lagars bestäm- melser om tystnadsplikt, motiveras främst av önskemålet om anonymitets— skydd för patienter.

Bestämmelscn är genom sin vida formulering tillämplig ej blott på till- synsmännen och övriga befattningshavare hos radiofysiska institutionen utan även på strålskyddsnämndens ledamöter, av nämnden anlitade exper- ter etc. Då härjämte även läkare, som verkställer undersökning jämlikt 16 5 lagförslaget, torde omfattas av stadgandet, synes någon motsvarighet till 51 5 andra stycket arbetarskyddslagen ej erforderlig.

30 5. I denna paragraf har upptagits ansvarsbestämmelserna beträffande så— dana brott som ansetts höra i svårare fall förskylla fängelsestraff, se all— männa motiveringen sid. 226—227.

Första punkten motsvarar 14 5 första stycket gällande lag men innebär en utvidgning med hänsyn till förändringen av begreppet radiologiskt arbete samt till införandet av tillståndsplikt för handel med radioaktiva ämnen.

Andra punkten saknar motsvarighet i 1941 års lag, då denna ej stadgar tillståndsskyldighet för import, förvärv och överlåtelse av radioaktiva äm- nen.

Tredje, fjärde och femte punkterna har delvis sin motsvarighet i första ledet av 14 5 andra stycket gällande lag, som helt allmänt stadgar straff för underlåtenhet av tillståndshavare att ställa sig till efterrättelse vad enligt nämnda lag eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter åligger honom. De nu berörda stadgandena i strålskyddslagen har en vidare till- lämpning, bl. a. på grund av att kommitténs förslag innehåller i förhållande till den nuvarande lagen helt nya bestämmelser som lägger skyldigheter även på tillverkare och försäljare av apparater, installatörer samt inne- havare av anordningar som ej fordrar tillstånd. Å andra sidan straffas vissa förseelser, t. ex. mot anmälningsplikten vid strålskada och mot före- skrifterna om läkarundersökning, vilka omfattas av den nyssberörda straff- bestämmelsen i 1941 års lag, icke enligt 30 5 utan enligt 34 5 kommitténs lagförslag.

Beträffande föreståndares alternativa ansvar för brott som straffas jämlikt 30 5, se allmänna motiveringen sid. 227—229.

31 5. I paragrafen, som saknar motsvarighet i 1941 års lag, har intagits be— stämmelser angående förverkande, se allmänna motiveringen sid. 227.

Första stycket innehåller bestämmelserna om förverkande av radioaktiva ämnen. Beträffande atombränslen finns en motsvarande bestämmelse i 8 5 atomenergilagen. Har någon bedrivit radiologiskt arbete med atombränsle utan stöd av tillstånd enligt sistnämnda lag, är förevarande stadgande ej tillämpligt. Vid olovlig import eller olovligt förvärv av atombränsle kan däremot förverkandebestämmelserna i båda lagarna vara tillämpliga. — För att beslag av radioaktivt ämne i praktiken skall kunna genomföras med minsta risk för att radioaktivitet sprides, bör även sådan strålskyddsan— ordning, vari ämnet är inneslutet, vara förverkad.

Undantagsvis, särskilt vid flagrant eller upprepat brott mot tillstånds- skyldigheten beträffande röntgenarbete och där förnyat missbruk kan be- faras, bör röntgenapparat eller annan teknisk anordning, som olovligen bru— kats i radiologiskt arbete, kunna förklaras förverkad. En föreskrift härom har upptagits i andra stycket.

Med hänsyn till strålriskerna är det angeläget, att strålskyddsnämnden snarast sedan ett radioaktivt ämne tagits i beslag meddelar föreskrifter för dess förvaring samt, när lagakraftägande dom föreligger, meddelar beslut

om hur med ämnet skall förfaras, antingen genom överlåtelse till någon som är behörig att förvärva detsamma eller genom oskadliggörande på lämpligt sätt.

32 5.

Första stycket motsvarar sista ledet i 14 5 andra stycket gällande lag. En mindre omformulering har gjorts i förtydligande syfte. Enligt 9 5 atom— energilagen straffas även grov oaktsamhet vid fullgörandet av uppgifts— skyldigheten, varjämte fängelse ingår i straffskalan. En motsvarande skärp- ning av förevarande straffbestämmelse i förhållande till 1941 års lag har icke ansetts påkallad. Jämför härutinnan 65 5 arbetarskyddslagen.

Lämnar en föreståndare för radiologiskt arbete uppsåtligen oriktig eller ofullständig uppgift rörande förhållande, varom uppgiftsskyldighet åligger honom, straffas han jämlikt första stycket förevarande paragraf. Då före- ståndare emellertid förutsättes intaga en sådan ställning. att han kan full— göra funktioner som normalt åvilar tillståndshavaren, hör han straffas också vid lämnande av oriktiga eller ofullständiga uppgifter för dennes räkning. Främst för detta fall har bestämmelsen i paragrafens andra stycke tillkommit. Jämför 65 5 tredje stycket arbetarskyddslagen.

33 5.

Stadgandet, som är nytt, har viss motsvarighet i 67 5 arbetarskyddslagen, se allmänna motiveringen sid. 229 f. Med »annat arbete, vari joniserande strålning förekommer» avses förutom annan tillståndsbelagd verksamhet än radiologiskt arbete även sådan verksamhet som ej fordrar tillstånd men beträffande vilken särskilda skyddsföreskrifter meddelats med stöd av lag- förslagets 13 5.

34 5.

I denna paragraf behandlas straff för mera ordningsbetonade förseelser, nämligen användande av minderåriga i radiologiskt arbete, åsidosättande av föreskrifterna om läkarundersökning samt försummelse att iarkttaga anmälningsskyldighet rörande strålskador, förlust av radioaktivt ämne eller upphörande av tillståndsbelagd verksamhet ävensom uraktlåtenhet av installatör att anmäla att tillstånd ej företetts vid installation.

Beträffande föreståndares alternativa ansvar, se allmänna motiveringen sid. 228 f.

35 5. Brott mot den i 29 5 stadgade tystnadsplikten bör liksom motsvarande förseelser enligt 68 5 arbetarskyddslagen och 11 5 atomenergilagen straffas

med dagsböter eller fängelse samt åtalas endast efter angivelse av måls- äganden.

36 5.

Bestämmelser om avgifter till statsverket för tillsynen enligt 1941 års lag finns intagna i 13 5 nämnda lag.

Det kan enligt kommitténs mening starkt ifrågasättas, huruvida en kon— trollverksamhet av den karaktär som strålskyddstillsynen innebär bör vara belagd med avgifter. Av skäl som närmare utvecklas i samband med kost- nadsberäkningarna i 8 kapitlet (sid 323 ff) har kommittén emellertid an- sett sig böra förorda, att avgifter uttages av tillståndshavarna även i fort- sättningen. Förslag till kungörelse med bestämmelser angående dylika av- gifter har kommittén framlagt å sid. 22.

Första och andra stycken—a motsvarar 13 5 första stycket gällande lag med vissa ändringar. Då avgifterna för närvarande utgår såsom >>bidrag till bestridande av kostnaderna för tillsynen», har de stundom kommit att uppfattas som direkt vederlag för det vid anläggningarna nedlagda tillsyns— arbetet, vilket på vissa håll skapat en ogynnsam inställning till besikt- ningarna. Denna beteckning av avgifterna synes därför icke böra bibehållas. De av kommittén föreslagna särskilda tillstånden till import, förvärv och överlåtelse av radioaktiva ämnen bör vidare icke sammankopplas med av- giftsplikten. Endast tillstånd till radiologiskt arbete, handel med eller inne- hav av radioaktivt ämne bör sålunda vara förenat med avgift. I den mån sådan verksamhet, som bedrives med stöd av tillstånd jämlikt atomenergi— lagen, är att anse som radiologiskt arbete i strålskyddslagens mening eller eljest innefattar befattning med radioaktiva ämnen synes anledning icke finnas att undantaga verksamheten från avgiftsskyldigheten. Erlägges ej avgift för sistberörd verksamhet inom föreskriven tid, bör anmälan härom göras till Kungl. Maj:t, som har att pröva om tillståndet bör återkallas.

Tredje stycket är likalydande med 13 5 andra stycket gällande lag, se 8 kapitlet sid. 326.

Fjärde stycket motsvarar 13 5 tredje stycket 1941 års lag i vad angår gottgörelse för läkarundersökning. Då kommitténs lagförslag föreskriver läkarundersökningsplikt även vid misstanke om inträffad strålskada, synes taxa även för sådan undersökning böra fastställas av Kungl. Maj:t (se kommitténs förslag till kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 55 strålskyddslagen å sid. 24).

Enligt vad i 8 kapitlet föreslås skall gottgörelse för tillståndsbesiktning, som avses i 8 5 strålskyddslagen, ej utgå.

Femte stycket har delvis sin motsvarighet i 14 5 tredje stycket i den nu gällande lagen. Sista punkten är emellertid ny och sammanhänger med att avgiftsplikt föreslås även beträffande radiologiskt arbete eller befattning med radioaktivt ämne som fordrar tillstånd jämlikt atomenergilagen.

37 5.

Paragrafens andra stycke är hämtat från 11 5 gällande lag, se allmänna motiveringen sid. 190. I övrigt är bestämmelserna nya. Ehuru ifrågavarande föreskrifter huvudsakligen är av instruktionskaraktär, har kommittén menat det vara av sådan vikt, att ett intimt och förtroendefullt samarbete kommer till stånd mellan strålskyddsnämnden och andra myndigheter med tillsynsuppgifter och ämbetsåligganden, som faller inom eller gränsar till nämndens tillsynsområde, att en erinran om nämndens skyldighet att taga initiativ härutinnan bör intagas i strålskyddslagen.

38 5.

Till paragrafens första och andra stycken har överförts bestämmelserna om besvär i den gällande lagens 16 5 med de ändringar som föranledes dels av att strålskyddsnämnden ersätter medicinalstyrelsen som strål- skyddsmyndighet, dels ock av att vid överklagande av strålskyddsnämn- dens beslut bestämmelserna i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut bör gälla.

Det kan enligt kommitténs mening ifrågasättas, om icke lbesvär över strålskyddsnämndens beslut i strålskyddsärenden borde prövas av Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Då emellertid besvär i sådana ärenden för närva— rande full'följes hos Kungl. Maj:t i statsrådet och motsvarande gäller även i fråga om besvär över beslut enligt atomenergilagen, har kommittén av- stått från att framlägga förslag härutinnan.

Strålskyddsnämnden bör äga förordna, att dess beslut omedelbart skall lända till efterrättelse, ej endast när tillstånd återkallas eller förordnande meddelas om att anläggning för radiologiskt arbete skall försättas ur bruk. utan även när nämnden meddelar förbud eller inskränkning i användning- en av sådan anläggning som avses i 13 5. Vidare bör nämnden ha motsva- rande hefogenhet i fråga om beslut, som tillsynsman meddelat, i avvaktan på att nämnden fattar slutligt beslut i anledning av anförda besvär.

39 och 40 55.

Ett genomgående drag i lagförslaget är att det faktiska avgörandet i strål- skyddsärendena och bestämmandet av tillsynens omfattning i olika fall skall ankomma på strålskyddsnämnden, som har de största förutsättning- arna att bedöma riskförhållandena i skilda slag av verksamhet. I vissa hän- seenden torde dock Kungl. Maj:t böra utfärda tillämpningsföreskrifter eller åtminstone i sådana föreskrifter precisera strålskyddsnämndens befogen- heter. Detta har också förutsatts på flera ställen i allmänna motiveringen, t. ex. beträffande förhandsbesiktning och typbesiktning av strålkällor (sid. 166 ff), personals närvaro vid besiktning (sid. 185), förfarandet vid läkar— kontrollen (sid. 196), personalregistrering (sid. 202) etc. Då dylika före-

skrifter till övervägande del måste grunda sig på strålskyddstekniska be- dömanden, bör förslag härutinnan avgivas av strålskyddsnämnden. Detta bör bli en av nämndens första arbetsuppgifter.

För förseelser mot här avsedda föreskrifter bör Kungl. Maj:t äga utsätta straff på motsvarande sätt som jämlikt 75 5 arbetarskyddslagen.

Utöver sina skyldigheter att meddela närmare föreskrifter direkt på grund av strålskyddslagens bestämmelser eller enligt av Kungl. Maj:t i administrativ ordning lämnat bemyndigande bör strålskyddsnämnden ha att meddela (föreskrifter. råd och anvisningar för den detaljmässiga till- lämpningen av lagen. Jämför 74 5 andra stycket arbetarskyddslagen.

Ikraftträdande m. m.

Den nya lagens tillämpning förutsätter ett omfattande förberedelsearbete både från strålskyddsnämndens och radiofysiska institutionens sida, bestå- ende bl. a. i utarbetande av föreskrifter rörande lagens tillämplighet på olika slag av strålkällor, frekvensen av besiktningar, läkarundersökningar m. m., fastställande av nya ansökningsformulär etc. Anknytningen av till— stånden till röntgenarbete att gälla arbetsenheten kräver genomgång av radiofysiska institutionens kartotek och ändringar av de tillstånd som ut— färdats med stöd av 1941 års lag.

Kommittén föreslår, att statens strålskyddsnämnd tillsättes fr. o. m. den 1 juli 1957 samt att en förstärkning av personalen vid radiofysiska insti- tutionen genomföres fr. o. m. nämnda tidpunkt. Då förberedelsearbetet torde kräva minst ett halvt år, kan den nya lagen icke träda i kraft före den 1 januari 1958. För att ej tvinga den som bedriver verksamhet, vilken först genom den nya lagstiftningen blir beroende av tillstånd, att avbryta verk- samheten i avbidan på att tillstånd utfärdas, bör strålskyddsnämnden vara oförhindrad att redan före lagens ikraftträdande meddela beslut om till— stånd som avses i denna lag. Då översynen av de tillstånd, som utfärdats med stöd av 1941 års lag, kan bli tidskrävande, särskilt i fall där besiktning måste företagas innan nya tillstånd kan utfärdas, bör tillståndshav—arna vara oförhindrade att efter den 1 januari 1958 fortsätta verksamheten, intill dess strålskyddsnämnden hinner utfärda nya tillstånd.

b. Förslag till lag om ändrad lydelse av 4 5 arbetarskyddslagen

Undantagsbestämmelsen i 4 5 tredje stycket arbetarskyddslagen bör änd- ras i anslutning till terminologien i strålskyddslagen. Enär kommittén för- utsatt, att arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud och skydds- kommittéer skall gälla även i fråga om skyddsarbete enligt strålskydds— lagen (se allmänna motiveringen sid. 224), bör 6 kapitlet arbetarskydds- lagen icke omfattas av undantaget i 4 5 tredje stycket nämnda lag.

e. Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 64 och 66 55 arbetarskyddskungörelsen

I och med att skyddsombud skall tillvarataga arbetstagarnas strålskydds- intressen vid anläggningar för radiologiskt arbete, bör de i strålskyddsfrå— gor äga påkalla strålskyddsnämndens ingripande, därest framställning hos arbetsgivaren om vidtagande av skyddsåtgärd icke inom skälig tid beaktats. Föreskrift härom torde lämpligen böra införas i 64 5 första stycket arbetar— skyddskungörelsen.

Då det för tillsynen enligt strålskyddslagen är angeläget, att tillsyns- männen har kännedom om vilka som vid arbetsplats för radiologiskt arbete utsetts till skyddsombud eller ledamöter av skyddskommitté samt sådan ställföreträdare för arbetsgivare som avses i 62 5 arbetarskyddskungörel- sen, bör uppgift härom tillställas ej blott yrkesinspektören utan även strål— skyddsnämnden. Ett tillägg av denna innebörd synes böra införas i 66 5 nämnda kungörelse.

d. Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 5 59 allmänna Iäk-arinstruktionen

Beträffande denna ändring, som sammanhänger med att medicinalstyrel- sens befattning med strålskyddskontrollen överflyttas till statens strål— skyddsnämnd, se allmänna motiveringen sid. 201.

e. Förslag till kungörelse med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 36 5 strålskyddslagen

Såsom närmare utvecklas i 8 kapitlet (sid. 323 ff) föreslås delvis nya grunder för de avgifter som utgår för tillsynen. Kungörelsen den 29 juni 1945 (nr 471) med bestämmelser angående vissa avgifter enligt 13 5 lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bör därför ersättas av en ny avgiftskungörelse. Innehållet i kommitténs förslag härut- innan ansluter sig i huvudsak till den nuvarande kungörelsens bestämmel- ser med de ändringar som påkallas av de nya avgiftsgrunderna och kom- mitténs organisationsförslag.

f. Förslag till kungörelse om läkarundersökning jämlikt 16 och 17 55 strålskyddslagen

2 5 kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 640; ändrad 639/49) om under- sökning och besiktning jämlikt 12 5 lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. innehåller bl. a. bestämmelser om frekvensen av periodiska läkar- besiktningar för i radiologiskt arbete anställda personer. Då det enligt 16 5 förslaget till strålskyddslag skall ankomma på strålskyddsnämnden att be— stämma periodiciteten, bör 2 5 berörda kungörelse upphävas. En föreskrift i 1 5 samma kungörelse, att läkarintyg skall utfärdas över vad som före-

kommit vid läkarundersökning före anställning i radiologiskt arbete, har överflyttats till 1 5 av det här behandlade kungörelse—förslaget. Formulär till sådant intyg bör alltjämt fastställas av medicinalstyrelsen, men anvis- ningar för intygets utfärdande bör meddelas efter samråd med strålskydds- nämnden.

I kungörelse den 9 december 1949 (nr 640) har Kdngl. Maj:t förordnat om gottgörelse för läkarundersökningar och periodiska besiktningar till förebyggande av skador i radiologiskt arbete. Kommittén har icke funnit anledning att föreslå ändring i dessa ersättningsgrunder och upptager ifrå- gavarande bestämmelser i 2 5 första och tredje styckena av förevarande kungörelse. Samma ersättning som utgår vid förstagångsundersökning, 15 kronor, föreslås för sådan särskild läkarundersökning som enligt 17 5 för- slaget till strålskyddslag skall företagas vid misstanke om inträffad strål- skada, enär dylik undersökning som regel torde bli grundligare än de mera rutinmässiga periodiska läkarbesiktningarna.

För sådan läkarundersökning för visst ändamål utan samtidigt företagen blodundersökning, varom talas i allmänna motiveringen sid. 195, föreslår kommittén, att ersättning till läkaren skall utgå med hälften av eljest stad— gat belopp.

B. Undervisning i strålskyddsteknik m. m. Upplysningsverksamhet

I det föregående har kommittén vid upprepade tillfällen framhållit nöd- vändigheten av att personer, som är sysselsatta i radiologisk verksamhet, äger erforderliga insikter om strålningens natur och strålfaran samt är kompetenta att handha apparater och andra strålkällor på ur strålskydds- synpunkt betryggande sätt. Däremot har kommittén icke ansett det möj- ligt att uppställa några generella kvalifikationskrav för vare sig arbetsled- ning eller i radiologiskt arbete anställd personal. Strålriskerna inom olika slag av radiologisk verksamhet skiftar nämligen väsentligt och kan väntas förete allt större variationer, allt efter som användningsområdet för joni- serande strålning vidgas. Lika stora krav kan ej heller ställas på under- ordnad personal som på arbetsledning.

Vid tillståndsprövningen enligt strålskyddslagen skall tillsynsmyndig- heten pröva kompetensen hos den som skall förestå den radiologiska an- läggningen och vägra tillstånd eller godkännande av den föreslagne före— ståndaren, om dennes personliga förutsättningar anses otillräckliga. Härvid skall såväl vederbörandes teoretiska utbildning, dokumenterad i examen eller liknande, som tidigare praktisk erfarenhet på området tillmätas be- tydelse. Däremot kan den i radiologiskt arbete anställda underordnade per- sonalens insikter och erfarenheter icke prövas i tillståndsärendet. Kom- mittén har ej minst med hänsyn till sistnämnda omständighet funnit det önskvärt, att sådana personkategorier, vilka undergår särskild utbildning

för en yrkesverksamhet, i vilken de med stor sannolikhet kommer att syssla med joniserande strålning, i samband med utbildningen bibringas åtmins— tone vissa, efter vars och ens yrkesområde avpassade kunskaper om strål- ningens fysikaliska egenskaper och biologiska verkningar samt om strål- källornas rätta handhavande. Framför allt motiverar den ständigt ökade användningen av strålning av här avsett slag inom sjuk- och tandvården, att läkare, tandläkare och sjuksköterskor under sin utbildning erhåller obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik. Däremot omöjliggöres en ] yrkesutbildningen inlagd liknande undervisning för arbetsledning och an- ställda vid tekniska och dylika anläggningar för radiologiskt arbete på grund av de heterogena utbildningsförhållandena. Erforderlig undervisning i strålskyddsteknik för sistnämnda yrkeskategorier torde därför i stället få meddelas vid särskilda kurser.

1. Läkare

Praktiskt taget alla läkare, som nu utbildas, kan väntas i framtiden kom— ma att under kortare eller längre tid arbeta med joniserande strålning inom medicinsk forskning och sjukvård. En tendens till stegring av riskerna vid användning av strålning inom medicinen har under senare år uppstått, på grund av att strålningeni större utsträckning'än tidigare nyttjas av läkare, som i sin utbildning icke erhållit erforderlig kännedom om de fysikaliska och biologiska grunderna för strålverkningar och om nödvändiga strål- skyddsåtgärder. Vid upprepade tillfällen har röntgenskador inträffat, vilka sannolikt kunnat undvikas, om vederbörande läkare varit mera förtrogen med principerna för strålskydd. Tillgången till röntgenapparater för allt hårdare strålning och till allt större kvantiteter radioaktiva ämnen samt den ständigt ökade användningen av joniserande strålning inom medicinen har medfört betydande risker för framtida strålskador. Därvid utgör sär- skilt strålverkningarnas kumulativa natur ett skäl till allvarlig oro. Även resultaten av nyligen utförda experimentella undersökningar rörande strål- inducerade mutationer hos högre djur, uppkomsten av maligna tumörer hos bestrålade försöksdjur och vid små stråldoser iakttagna blodföränd- ringar manar till ökad försiktighet.

Såsom tidigare berörts (sid. 87 f), kommer obligatorisk undervisning rö- rande strålskydd vid arbete med joniserande strålning att fr. o. m. våren 1957 infogas i den allmänna läkarutbildningen. Undervisningens omfattning har dock minskats från av strålskyddskommittén föreslagna åtta timmar till fyra timmar, vilka fördelats mellan den propedeutiska röntgenkursen och undervisningen i radioterapi under kirurgikursen.

Strålskyddskommittén måste för sin del beklaga den beskärning av strål- skyddsundervisningen för medicine studerande som sålunda skett i för- hållande till kommitténs förslag. Det kan enligt kommitténs mening allvar-

ligt ifrågasättas, om en så kortfattad undervisning som det här måste bli fråga om kan bli av något större praktiskt värde. För att fylla sin uppgift bör strålskyddsundervisningen icke blott ge de medicine studerande en nå- gorlunda klar uppfattning om den joniserande strålningens egenskaper och skadeverkningar samt strålkällornas verkningssätt utan framför allt bi- bringa dem åtminstone elementära kunskaper i praktisk strålskyddsteknik, varvid demonstrationer rörande strålkällornas och skyddsanordningarnas handhavande med exemplifieringar av goda och dåliga strålskyddsförhål- landen bör lämnas ett icke alltför begränsat utrymme. En kortfattad över- sikt över strålskyddslagstiftningen och dess tillämpning bör också ingå i kursen.

Då kommittén finner det nödvändiga kursinnehållet icke kunna inrym- mas i den fastställda undervisningstiden, anser sig kommittén böra vidhålla sitt tidigare framförda förslag, att undervisningen bör utvidgas att omfatta 8 kurstimmar. Kursen bör härvid erhålla huvudsakligen följande innehåll.

Joniserande strålning (1—2 timmar).

Atomen och atomkärnan — uppkomsten av joniserande strålning — radioaktiva isotoper — egenskaper hos olika slag av strålning _ räckvidd och absorption sekundärstrålning —- mätmöjligheter — dosenheter — mätinstrument,

Sambandet mellan fysikaliska egenskaper och biologiska verkningar vid jonise- rande slrålning (1—2 timmar).

Jonisationstäthetens betydelse allmänna verkningar på cellen under olika omständighet-er — hudreaktion och skador på olika organ — blodförändringar genetiska verkningar — tolerans- och säkerhetsdoser.

Slrålskyddsleknik vid rönlgenslrålning (2 timmar).

Röntgenapparatur allmänna principer för strålskydd (avstånd, absorption, tidsbegränsning) — lokaler och fasta strålskydd rörliga strålskydd arbets- teknik — strålskyddsmätningar —— praktiska exempel på goda och dåliga strål- skyddsförhållanden.

Sirålskyddsleknik vid arbete med radioaktiva ämnen (2 timmar).

Översikt över isotoperna — användningsområden — allmänna principer för strålskydd _ lokaler och fasta strålskydd _— rörliga strålskydd _ arbetsteknik va speciella försiktighetså[gärder (dekontaminering) strålskyd(lsmätningar

praktiska exempel på goda och dåliga strå]skyddsförhållxan—den.

Slrålskyd-dsförfal[ningar (1 timme).

Inträffade strålskador — den statliga strålskyddsverksamheten och dess medel och mål —— strålskyddslagen och med anledning av densamma utfärdade före— skrifter samt råd och anvisningar _ ansvarsförhållanden _ anmälan om befarade eller inträffade strålskador.

Som strålskyddskommittén framhöll i yttrande över läkarutbildnings- kommitténs förslag, torde strålskyddsundervisningen bäst fylla sitt syfte, om den" gives såsom en sammanhängande kurs. En uppdelning av under-

visningen måste _ i synnerhet med den beskurna kurstid som förutsatts i 1954 års proposition —— verka splittrande och minska utsikterna till största möjliga utbyte av undervisningen. Då denna skall taga sikte på skydd mot strålning från radioaktiva ämnen i lika hög grad som skydd mot röntgen- strålning, synes det mindre lämpligt, att undervisningen meddelas i sam- band med den propedeutiska röntgenkursen. I stället lsynes kursen i strål- skydd böra förläggas till tiden för kurserna i medicin och kirurgi samt givas i anslutning till undervisningen i röntgendiagnostik och radioterapi.

I detta sammanhang vill strålskyddskommittén framhålla, att det av 1948 års läkarutbildningskommitté framförda förslaget om specialundervisning i radiofysik för såväl blivande radioterapeuter som röntgenologer, vilket nu står inför sitt förverkligande, är att hälsa med största tillfredsställelse ur strålskyddssynpunkt. I likhet med 1äkarutbildningskommittén anser strål- skyddskommittén det värt att överväga, om icke genomgång av sådan un- dervisning bör krävas för behörighet till överläkartjänster vid röntgeno- logiska och radioterapeutiska avdelningar. Enligt strålskyddskommitténs förslag skall ju tillståndet att bedriva radiologiskt arbete vid statliga och kommunala anläggningar icke bindas till viss person utan till innehavaren av viss befattning såsom arbetsföreståndare. Någon saklig prövning av ve- derbörandes personliga kompetens kan därför ej ske vid tillstånd—sgiv— ningen. Med hänsyn till de skiftande strålningsförhållandena vid de radio- logiska avdelningarna vid våra sjukvårdsinrättningar och det betydande ansvar, som på grund härav måste ställas på överläkarna därstädes, skulle en god garanti för deras förmåga att bemästra strålskyddsproblemen er- hållas, om de åtnjutit här avsedd specialundervisning.

2. Tandläkare

Då nästan samtliga tandläkare i landet numera nyttjar röntgenapparater i sitt arbete, är det angeläget, att undervisning i strålskyddsteknik göres obligatorisk för blivande tandläkare i samband med deras utbildning. Det odontologiska röntgenarbetet bedrives, såsom tidigare antytts, i det stora flertalet fall under ur strålskyddssynpunkt mycket enhetliga och lättöver- skådliga betingelser, varför en undervisningsverksamhet av även förhållan- devis blygsam omfattning torde kunna avsevärt motverka de risker för strålskador, som tvivelsutan föreligger också vid de i regel smärre röntgen- anläggningar det här är fråga om. Undervisningen synes lämpligast böra meddelas i samband med den praktiska undervisningen i dental röntgen— diagnostik. För att tillsynsmyndighetens synpunkter på skyddsfrågan skall bli beaktade, måste ett samarbete mellan professorn i dental röntgen— diagnostik och tillsynsmyndigheten förutsättas.

Undervisningens teoretiska innehåll bör lämpligen utgöras av en exposé

över de riskbetingande faktorerna i arbetet, dessas fysikaliska grundval och de biologiska manifestationerna samt en därur naturligt härledd strål- skyddsteknik. Den praktiska delen bör ansluta sig härtill och till det prak— tiska arbetet på kursen med särskild vikt lagd vid betydelsen av goda arbets- vanor. Författningar rörande radiologiskt arbete bör genomgås, för såvitt detta ej sker i annat sammanhang av undervisningen. Anordnad på före— slaget sätt torde strålskyddsundervisningen icke nämnvärt behöva inkräkta på kursplanerna, samtidigt som den erhåller en praktisk, åskådlig karaktär. Totalt torde 3 a 4 timmars undervisning i ämnet få anses tillfyllest.

För redan praktiserande tandläkare torde den verksamhet, som tillsyns- männen bedriver bl.a. vid sina besiktningar, i förening med en förutsatt ökad allmän upplysningsverksamhet kunna anses tillräcklig.

Här må framhållas, att man beträffande strålskyddsfrågor bör räkna med att tillsynsmyndigheten kommer att eftersträva ett intimt samarbete med tandläkarnas riks- och lokala organisationer samt med tandvårds- inspektörerna i de olika distrikten.

Beträffande tandläkare, som ämnar bedriva röntgenarbete under mer va— rierande betingelser eller som nyttjar radioaktiva ämnen, torde den nu be— rörda undervisningen angående strålskydd allt efter föreliggande behov böra utökas med den kurs som gives vid den medicinska utbildningen.

3. Sjuksköterskor

Den ökade användningen av röntgen och radioaktiva preparat inom sjuk- vården och den förebyggande hälsovården medför, att en allt större del av sjukvårdspersonalen utsättes för strålningsfaror, samtidigt som riskerna för de patienter, som undergår behandling och undersökning med jonise— rande strålning ökas. I samma riktning verkar den alltmera differentierade bestrålningstekniken och tendensen mot användning av mycket hård strål— ning såväl inom diagnostik som terapi. Även om den ansvarige läkaren skall svara för att rätta behandlingsmetoder används och att anställda och pa- tienter ej utsätts för onödiga strålrisker, medger icke arbebsförhållandena vid sjukvårdsinrättningarna och läkarnas oftast hårt ansträngda tid, att de övervakar detaljerna i den underställda personalens arbete. Röntgenappa— rater och radioaktiva preparat handhas därför ej sällan relativt självstän- digt av sjuksköterskor och annan underordnad personal, som icke erhållit särskild utbildning härför. På sjukstugor och odelade lasarett förekommer sålunda i vidgad omfattning radiologiska arbetsuppgifter, för vilkas utfö- rande speciellt utbildade sjuksköterskor ej finns att tillgå. På lasarett med särskild röntgenavdelning utföres röntgenarbete även på andra avdelningar, varvid i icke ringa utsträckning anlitas avdelningarnas egen personal.

Strålskyddskommittén har funnit det vara av största betydelse, att en viss praktiskt lagd undervisning i strålskyddsteknik ingår som en obliga-

torisk del i den allmänna sjuksköterskeutbildningen. I skrivelse den 10 september 1952 till medicinalstyrelsen anhöll kommittén därför, att sty- relsen ville medverka till att i kursplanerna för sjuksköterskeskolorna upp- togs en föreläsnings- och demonstrationskurs i ämnet om 2 till 4 timmar. Kursen föreslogs skola förläggas till röntgenavdelningen på det sjukhus, till vilket sjuksköterskeelevernas praktiska undervisning är förlagd, för att erforderligt demonstrationsmatcrial skulle stå till förfogande. Som kurs- ledare borde anlitas sakkunniga inom strålskyddsområdet. Förslagsvis skulle de tillsynsmän, som utför besiktningar av röntgenanläggningar, an- litas som lärare i samband med besiktningsresorna.

I skrivelse till kommittén den 12 februari 1953 meddelade medicinalsty- relsen, att styrelsen översänt avskrift av kommitténs skrivelse till sjuk- sköterskeskolorna med anhållan, att dessa i mån av möjlighet måtte beakta kommitténs önskemål. Styrelsen förklarade, att den vid den pågående om- arbetningen av sjuksköterskeskolornas kursplaner komme att söka följa de riktlinjer kommittén angivit för ifrågavarande undervisning.

Enligt vad kommittén inhämtat har strålskyddsundervisning numera in- förts vid några av sjuksköterskcskolorna, varvid den i allmänhet torde meddelas i anslutning till sjuksköterskeelevernas röntgenutbildning. Radio— fysiker synes endast undantagsvis ha anlitats såsom lärare. Kommittén vill här blott framhålla önskvärdheten av att den av kommittén föreslagna strålskyddsundervisningen allmänt införes vid såväl de statliga som de av landsting, kommuner eller enskilda drivna sjuksköterskeskolorna samt att i ämnet specialutbildade lärare härvid anlitas i största möjliga utsträck- ning.

Den summariska undervisning i strålskyddsteknik, som sålunda förut- sättes komma att genomföras för sjuksköterskeelever i allmänhet, är enligt kommitténs uppfattning otillräcklig för blivande röntgensköterskor. Dessa kommer ju kontinuerligt att syssla med radiologiska arbetsuppgifter och att därvid i viss omfattning leda och övervaka den övriga på röntgenavdel- ningarna anställda personalen och det arbete, som där bedrives. Kommittén erinrar om att kommittén i underdånigt utlåtande den 21 juli 1952 över det av 1946 års kommitté för sjuksköterskeutbildningen avgivna betänkandet angående specialutbildning av sjuksköterskor (SOU 1951:33) hemställt, att i specialutbildningen av röntgensköterskor inrymmes en obligatorisk fort- sättningskurs i strålskyddsteknik om 6 timmar, samt härvid framlagt föl- jande förslag rörande undervisningens huvudsakliga innehåll.

Röntgenstrålningens och de radioaktiva ämnenas fysikaliska egenskaper och biologiska verkningar (sammanfattning i anslutning till vad därom meddelats i övriga kursavsnitt; speciellt behandlas sekundärstrålning, dosbegreppet, »gräns— doser»). _ Strålskyddsteknik vid röntgenarbete och arbete med radioaktiva äm- nen (speeiellt fasta och lösa skydd; hjälpmedel samt arbetstekn-iska åtgärder och arbetsreglcr vid olika slag av undersökningar och behandlingar). _ Demonstra-

tioner härav i samband med stråldosmätningar till belysande av skyddsåtgärder- nas nödvändighet och effektivitet, _ Författningar.

Sjuksköterskekommitténs förenämnda betänkande, som för närvarande i vissa delar överarbetas av medicinalstyrelsen, har ännu icke blivit före- mål för Kungl. Maj:ts slutliga ställningstagande. Kommittén vill här endast hemställa att, oberoende av vilka åtgärder nämnda betänkande kommer att föranleda i övrigt, de av strålskyddskommittén framförda synpunkterna lik- väl beaktas.

4. Föreståndare för veterinärmedicinska, tekniska och andra anläggningar

För att tillgodose strålskyddet vid radiologiska anläggningar för veteri- närmedicinsk undersökning och behandling har kommittén övervägt, om en obligatorisk undervisning i strålskyddsteknik, liknande den som före- slagits för läkare, bör komma till stånd. I hela landet finns emellertid för närvarande endast ett 30-tal veterinärmedicinska radiologiska anläggningar, och detta antal kan icke väntas stiga nämnvärt i framtiden. Då sålunda ett relativt ringa antal av de veterinärer, som utbildas, kan beräknas komma att syssla med radiologiskt arbete i sin framtida verksamhet, kan det enligt kommitténs uppfattning icke skäligen krävas, att undervisning i strålskydd skall ingå i veterinärutbildningen i allmänhet. En frivillig dylik undervis- ning, förlagd till veterinärhögskolan, torde heller icke kunna påräkna så— dan anslutning, att den kan anses motiverad.

Då det gäller radiologiska anläggningar för tekniskt bruk samt för un- dervisnings- och forskningsändamål, föreligger synnerligen varierande strål— riskförhållanden. Inom dessa grupper återfinns å ena sidan de kärnfysika- liska anläggningarna med deras komplicerade apparatur och arbetsmetoder, som fordrar ett intensivt och kontinuerligt bedrivet strålskyddsarbete. Å andra sidan påträffas här relativt enkla anläggningar, t. ex. för genomlys- ning mcd röntgen av livsmedel, vilka endast i ringa grad påfordrar några aktiva strålskyddsåtgärder i det dagliga arbetet. Naturligtvis kan några en- hetliga kompetenskrav'hos de personer, som skall förestå och leda arbetet vid så skiftande anläggningar, icke uppställas. De kärnfysikaliska anlägg— ningarna och stora forskningsanläggningar i övrigt på området drivs och kommer säkerligen i framtiden att drivas under stark insyn från det all— männas sida. Det ligger i sakens natur, att de komplicerade tekniska för- hållandena vid dessa anläggningar nödvändiggör, att arbetet förestås och övervakas av kvalificerade personer med praktisk erfarenhet inom kärn— fysik, reaktorteknik etc. Det måste förutsättas, att de personer som sålunda godkännes att förestå driften, äger erforderlig kompetens att bedöma även de strålrisker som är förenade med verksamheten och genom det samarbete med tillsynsmyndigheten, som enligt vad som förut sagts under alla för- hållanden mäste äga rum, bemästra strålskyddsproblemen.

Kommittén vill i detta sammanhang erinra om den föreläsningskurs i reaktorteknik, som med anslag från atomkommittén hölls våren 1956 vid tekniska högskolan i Stockholm. Med tanke på landets behov av utbildat folk för förverkligandet av det för de närmaste åren upplinjerade atom- energiprogrammet är det önskvärt, att liknande kurser anordnas även i fortsättningen. Liksom var fallet vid 1956 års kurs måste självfallet strål- skyddsfrågor komma att intaga en framskjutande plats vid dessa kurser och härigenom bidraga till att ge dem som i första hand kommer att vara verksamma inom atomenergiområdet kunskaper om de speciella skydds- problemen vid reaktorarbete. Strålskyddsundervisningen bör härvid med- delas av de fysiker hos tillsynsmyndigheten som handhar kontrollen över atomenergianläggningar.

Vid övriga tekniska och andra här avsedda anläggningar kan arbetet i många fall komma att förestås av personer, som saknar erforderlig erfa- renhet av arbete med joniserande strålning. Ofta torde väl personer med viss fysikalisk utbildning utses till föreståndare för arbetet, i synnerhet där de radiologiska arbetsuppgifterna är mera omfattande eller komplicerade. Häri ligger emellertid icke alltid någon garanti för att strålskyddet skall bli tillräckligt tillgodosett, då undervisning på detta speciella område mera sällan ingått i utbildningen. Med den ökade användningen av både röntgen och radioaktiva ämnen på det tekniska området kan dessutom personer utan särskild utbildning i fysik och utan erfarenhet rörande strålskydd komma att sättas såsom ansvariga för arbetet.

Kommittén föreslår, att för personer, som skall förestå veterinärme- dicinska, tekniska och även andra radiologiska anläggningar men vilka sak- nar tillräcklig erfarenhet och kunskap inom strälskyddsområdet, genom till- synsmyndighetens försorg skall anordnas frivilliga kurser i strålskyddstek- nik. Dessa kurser, som bör ledas av tillsynsmän eller andra lämpliga befatt- ningshavare hos myndigheten, torde få anordnas i mån av behov. Kommittén räknar dock med att en eller högst två kurser per år, var och en för ett trettiotal deltagare, skall vara tillfyllest. I allmänhet synes de böra förläggas till Stockholm, men möjlighet bör stå öppen att anordna enstaka kurser på andra platser i landet. Varje kurs bör omfatta förslagsvis 6 föreläsningar med demonstrationer samt eventuellt förenas med ett slutförhör. Den när- mare utformningen av kursprogrammet bör ankomma på tillsynsmyndig- heten, som även om så befinnes lämpligt bör äga besluta om differentiering av kurserna, så att somliga kurser tar sikte på strålningsförhållandena vid vissa särskilda typer av anläggningar. I huvudsak torde dock kurserna böra innehålla en redogörelse för olika slag av strålkällor för joniserande strål- ning och strålningens skadeverkningar, en exposé över de riskbetingande faktorerna i radiologiskt arbete samt undervisning i allmän och för skilda tillämpningsområden mera speciell strålskyddsteknik. Huvuddragen av gäl- lande författningar angående strålskydd bör vidare genomgås. I anslutning

till undervisningen bör anordnas demonstrationer samt diskussioner beträf- fande frågor, som kursdeltagarna önskar behandlade med hänsyn till sina speciella arbetsproblem.

5. Övriga i radiologiskt arbete sysselsatta personer

Utöver de i det föregående särskilt behandlade yrkeskategorierna kan inom sjukvården vissa biträden och liknande underordnad personal vid sjukvårdsinrättningar, polikliniker och andra läkarmottagningar utsättas för joniserande strålning från röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Likaså kommer tandsköterskor och biträden vid folktandvårdspolikliniker och hos privatpraktiserande tandläkare med egna röntgenapparater i viss utsträckning i beröring med strålning. Detsamma gäller arbetstagare i un- derordnad ställning vid veterinärmedicinska, tekniska och liknande radio- logiska anläggningar. Dessa anställda erhåller sällan annan utbildning för sitt yrke än den som under praktiken meddelas dem av arbetsgivare eller förmän. Deras radiologiska arbetsuppgifter är som regel så okomplicerade, att erforderlig instruktion utan svårighet kan meddelas dem av arbetsgi- varen eller förmannen. På grund av det allmänna ansvar, som skall åvila tillståndshavare respektive arbetsföreståndare för en radiologisk anlägg- ning, är denne också skyldig tillse att sådan instruktion meddelas och efter— leves. Likväl torde det vara av stort värde, ej minst ur auktoritetssynpunkt, och mana till ökad försiktighet och förståelse för strålfaran, om från det centrala tillsynsorganets sida bedrives viss upplysnings- och instruktions- verksamhet på området. Härigenom kan även tillståndshavarnas instruk— tionsarbete underlättas och bedrivas efter enhetliga linjer. Naturligtvis kan tillsynsmyndighetens upplysningsverksamhet icke taga sikte på att utveckla de vetenskapliga orsakssammanhang, som konstituerar strålskador, men rätt upplagd bör den ge de anställda en klar uppfattning om hur de skall uppträda i arbetet för att undvika skador, hjälpa dem att själva identifiera symptom på strålskador och ge dem anvisning om vad de har att iakttaga om sådana symptom yppas. Denna upplysningsverksamhet kan och bör bedrivas inom ramen för den i strålskyddslagen givna befogenheten åt till- synsmyndigheten att meddela strålskyddsföreskrifter. Såsom exempel på åtgärder, som kan rekommenderas, vill kommittén nämna uppsättande av anslag vid arbetsplatserna, innehållande korta förhållningsregler, utmärk- ning med skyddsfärg av lokaler som ej får beträdas under det strålarbete pågår samt utgivande av en broschyr eller annan upplysningsskrift, avsedd att tillställas envar arbetstagare i radiologiskt arbete. Härvid bör tillstånds- havaren respektive arbetsföreståndaren åläggas tillse, att arbetstagaren ta— ger det av innehållet och kontrollera, att han tillgodogjort sig detsamma.

De relativt låga krav på kompetens som enligt vad nu sagts i allmänhet kan uppställas för anställda vid tekniska anläggningar, är helt otillräckliga

för den personal som skall svara för driften av reaktoranläggningar. Reak- tordriften fordrar förutom en högt kvalificerad och erfaren driftsledning en stab av tekniskt utbildad personal, som är väl förtrogen med de allmänna rutinbetonade strålskyddsfrågorna. Hur utbildningen och kompetenspröv- ningen för dessa, liksom för den personal som skall svara för det krä- vande skyddsarbetet vid olyckshändelser och andra svårbemästrade situa- tioner, skall ordnas, är enligt vad kommittén erfarit för närvarande före- mål för övervägande av den inom handelsdepartementet verksamma dele- gationen för atomenergifrågor. Kommittén har därför icke ansett det er- forderligt att närmare behandla dessa frågor. Det kan emellertid förutsät- tas, att utbildningen kommer att meddelas i form av särskilda kurser av huvudsakligen samma karaktär som kursen i reaktorteknik vid tekniska högskolan våren 1956 och att något slag av behörighetsbevis kommer att utfärdas för dem som på tillfredsställande sätt demonstrerat sin kompe- tens. Självfallet bör strålskyddsmyndigheten deltaga vid bestämmandet av kompetenskraven och undervisningens planläggning i övrigt.

SJÄTTE KAPITLET

Organisationsförslag

A. Organisationen i allmänhet

Radiofysiska institutionens nuvarande uppgifter ligger inom tre olika verksamhetsområden, nämligen vetenskaplig forskning inom radiofysik och radiobiologi förenad med akademisk undervisning i förstnämnda ämne, fy— sikaliskt utvecklings- och mätarbete för sjukvården vid radiumhemmet samt strålskyddskontroll. Gemensamt för dessa arbetsuppgifter är att de kräver personal med utbildning och erfarenhet inom strålningsfysik samt delvis samma apparatur för strålningsmätningar av olika slag. Resultaten av det vetenskapliga forsknings- och utvecklingsarbetet nyttiggöres i stor utsträckning inom tillsynsverksamheten och sjukvårdsarbetet, samtidigt som den praktiska erfarenheten från sistnämnda verksamhetsgrenar ofta ger värdefulla impulser åt forskningen. Ett fortlöpande intimt samarbete mellan forskning och löpande verksamhet på ifrågavarande områden är därför nödvändigt.

Föreningen av de berörda verksamhetsgrenarna inom en och samma in- stitution har utan tvekan medfört både organisatoriska och praktiska för- delar. Särskilt under strålskyddskontrollens begynnelseperiod och första utvecklingsskede har härigenom den samlade erfarenheten från den tidigare radiofysiska och radiobiologiska forskningen länt tillsynsverksamheten till direkt nytta. Med hänsyn till att kunskaperna alltjämt är ofullständiga i många grundläggande frågor rörande den joniserande strålningens skad- liga verkningar på den mänskliga organismen, är det uppenbart, att resul— tatet av den fortsatta forskningen på detta område får avgörande betydelse för den praktiska bedömningen både inom tillsynsverksamheten och den kliniska radiofysiken. Icke minst de många nya och komplicerade skydds- problem, som atomenergiens utnyttjande för fredliga ändamål aktualiserar, nödvändiggör ett intimt samarbete mellan forskning och tillsyn även för framtiden. En nära samordning av radiofysiska institutionens nuvarande tre funktioner torde därför skapa de gynnsammaste förutsättningarna för ett allsidigt tillgodogörande av nya rön och erfarenheter inom radiofysik och radiobiologi samt för den praktiska tillämpningen av vunna forskningsre- sultat inom strålskyddsarbetet och i det fysikaliska sjukvårdsarbetet vid radiumhemmet. Härjämte måste betydande ekonomiska fördelar vinnas,

om den delvis dyrbara apparaturen liksom hittills kan brukas gemensamt för alla tre verksamhetsgrenarna.

Vad sålunda anförts talar enligt kommitténs bestämda mening för att i praktiken en nära samordning av radiofysiska institutionens nuvarande arbetsuppgifter inom forskning, Sjukvårdsfysik och strålskyddskontroll på ett ell-er annat sätt bör bibehållas för framtiden. I vad mån även en orga— nisatorisk enhet för nämnda arbetsuppgifter bör bibehållas påverkas bl.a. av ställningstagandet till frågan, huruvida den formella beslutanderätten i strålskyddsärenden liksom hittills skall utövas av en särskild myndighet eller om det tillsynsutövande organet även skall vara beslutande myndighet enligt strålskyddslagen. Kommittén anser sig därför först böra upptaga detta spörsmål till närmare behandling.

Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete m.m. är icke helt tillfredsställande. Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl.a. strålningsfysiska och tekniska synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinalstyrelsen sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsynsärendena, sedan radiofysiska institutio— nen med sin speciella sakkunskap på området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott som undantagslöst följer radiofy- siska institutionens förslag. Endast i ett mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att använda 5. k. skoröntgen eller till- stånd för chiropraktorer att bedriva radiologiskt arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de medicinska aspekterna på tillstånds— frågan. Det har från styrelsens sida hävdats, att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på annat sätt än genom att den for- mella beslutanderätten låge hos styrelsen. Tillsynsärendenas karaktär mo— tiverade, att prövningen av desamma även formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen.

Det föreligger sålunda starka skäl för att medicinalstyrelsen nu befrias från den direkta befattningen med tillståndsprövningen och övriga åliggan- den enligt strålskyddslagen. Härvid uppställer sig frågan om någon annan' central myndighet kan anses lämpad att övertaga styrelsens funktioner på området. Såvitt kommittén; kunnat finna, är arbetarskyddsstyrelsen den enda myndighet som skulle kunna komma ifråga i detta hänseende. För- delen härav skulle främst vara att en samordning med det allmänna ar- betarskyddet skulle kunna nås och de gemensamma skyddssynpunkterna bli bättre beaktade än för närvarande. Det måste emellertid antagas, att arbetarskyddsstyrelsen skulle få samma svårigheter att på handlingarna

självständigt bedöma de radiofysiskt betonade strålskyddsfrågorma som me— dicinalstyrelsen nu har. Härtill kommer, att arbetarskyddsstyrelsen, även om denna för bedömningen av strålskador skulle få tillgång till specialut— bildad läkare, icke kan anses särskilt lämpad att bedöma de många särpräg— lade medicinska frågeställningar, som uppkommer i tillsynsverksamhe— ten. Alternativet med arbetarskyddsstyrelsen som strålskyddsmyndighet torde därför icke innebära en bättre lösning av denna fråga än den nuva- rande ordningen.

Det säger sig självt, att en effektivt bedriven tillsynsverksamhet kräver, att den myndighet, som skall utöva den formella beslutanderätten enligt strålskyddslagen, måste äga kompetens att bedöma strålskyddsfrågorna ur alla de aspekter, som aktualiseras i dessa ärenden. Denna myndighet bör därför ha sådan anknytning till det verkställande tillsynsorganet, att den kan fortlöpande följa den kontrollverksamhet över de radiologiska anlägg- ningarna i landet som lagen förutsätter. Vidare är det av största betydelse för den fortsatta utvecklingen, att den beslutande myndigheten har envklar överblick över det radiofysiska arbetsområdet och forskningen inom radio- fysik och radiobiologi= Endast härigenom torde myndigheten nämligen bli i stånd att lösa de principiella strålskyddsproblemen på sådant sätt, att tillsynsverksamhetens materiella innehåll kommer att svara mot riskerna för strålskador i skilda slag av radiologisk verksamhet. Ur nu anförda synpunkter ligger det nära till hands att föreslå, att radiofysiska institu- tionen vid sidan av sina nuvarande funktioner inom forskning, sjukvårds— arbete och löpande tillsynsverksamhet göres till beslutande instans i strål- skyddsärenden.

Mot en sådan lösning av organisationsfrågan talar emellertid flera om- ständigheter. De ifrågavarande arbetsområdena ställer sålunda olika krav på ledningen och den administrativa handläggningen av ärendena. Det forskningsarbete, som radiofysiska institutionen har att bedriva i egenskap av vetenskaplig institution, måste kunna utövas i fria former under insti— tutionsföreståndarens omedelbara ledning. I detta hänseende bör institu- tionen framdeles liksom hittills i princip vara likställd med och organise- rad på motsvarande sätt som andra forskningsinstitutioner vid universite— tet och högskolor.

Vad däremot angår tillsynen å radiologiskt arbete och övriga uppgifter som skall ankomma på den enligt strålskyddslagen utsedda tillsynsmyndig- heten, måste delvis andra krav resas än som bör ställas på en vetenskaplig institution. Strålskyddskontrollen avser ju ett i lag reglerat förfarande, som fordrar iakttagande av vissa administrativt bundna former. Det skulle enligt kommitténs mening strida mot bärande principer i svensk förvalt- ning att förlägga den formella beslutanderätten i ärenden, som avser ingrepp i den enskildes handlingsfrihet i den omfattning den föreslagna strålskydds- lagstiftningen förutsätter, till ett organ av radiofysiska institutionens karak—

tär. Härtill kommer att för ett allsidigt bedömande av strålskyddsärendena i åtskilliga fall måste krävas ej endast förmåga att göra en fysikaliskt rik- tig bedömning av strålningsförhållanden och strålrisker i olika slag av ra- diologisk verksamhet utan även beaktande av medicinska, tekniska, arbe- tarskyddsrättsliga och andra facksynpunkter. För att på ett tillfredsstäl- lande sätt kunna fylla sina uppgifter bör tillsynsmyndigheten därför ha till- gång till specialister inom nämnda områden. Kraven härpå växer i styrka genom det radiologiska arbetets starka expansion och de viktiga avgöran- den av stor räckvidd, som särskilt atomenergiens utnyttjande i större skala kommer att ställa strålskyddsmyndigheten inför.

Då något befintligt statligt organ sålunda icke synes kunna fylla de krav, som enligt vad nu anförts bör ställas på strålskyddsmyndigheten, har kom- mittén övervägt olika möjligheter att med minsta möjliga utvidgning av den statliga förvaltningsapparaten tillskapa ett särskilt organ för ändamå- let. Två alternativa förslag till lösning av organisationsfrågan har härvid diskuterats:

Alternativ A: den för strålskyddsverksamheten erforderliga personalen överföres från radiofysiska institutionen till ett med denna nära samordnat organ ( »statens strälskyddsinstitut»), vars styrelse, sammansatt av sak- kunniga företrädare för av strålskyddsfrågorna berörda fackområden, ut- övar beslutanderätten enligt strålskyddslagen;

Alternativ B: den löpande strålskyddskontrollen kvarligger efter nuva— rande mönster hos radiofysiska institutionen, medan de beslutande funk- tionerna enligt strålskyddslagen tillkommer, i stället för som nu medicinal— styrelsen, ett från institutionen fristående organ ( »statens strålskydds- nämnd»), sammansatt av sakkunniga företrädare för av strålskyddsfrå— gorna berörda fackområden.

Enligt båda alternativen bör föreståndaren för radiofysiska institutionen vara ledamot av det beslutande organet samt leda och förestå den löpande verksamheten.

Till förmån för alternativ A med ett statens strålskyddsinstitut för så— väl den löpande strålskyddsverksamheten som den formella beslutanderät- ten i tillsynsärendena kan åberopas, att på detta sätt de gynnsammaste förutsättningarna torde föreligga för att det beslutande organet skall kunna hålla kontinuerlig kontakt med de aktuella strålskyddsproblemen, sådana (le framträder i det praktiska tillsynsarbetet.

Administrativt skulle denna organisation medföra en fördel. Det är näm— ligen under alla förhållanden ett starkt önskemål, att direktionen för karo- linska sjukhuset befrias från sin nuvarande, i och för sig föga motiverade befattning med administrations— och personalärenden rörande tillsynsverk— samheten. Genom att underställa tillsynspersonalen strålskyddsinstitutets styrelse skulle en förvaltningsmässigt vedertagen ordning för handläggning- en av sådana ärenden upprätthållas.

En vägande invändning mot det nuvarande systemet med gemensam per- sonal för tillsynsverksamheten och radiofysiska institutionens övriga ar- betsuppgifter har varit, att de författningsmässigt preciserade arbetsupp- gifterna inom tillsynsverksamheten i förening med den fortgående ökningen av antalet radiologiska anläggningar tagit institutionens totala personal- resurser i anspråk i sådan utsträckning, att de övriga arbetsuppgifterna måst eftersättas. En säker garanti för att förhindra en liknande utveckling för framtiden skulle givetvis nås, om tillsynsverksamheten organisatorisk frigjordes från den övriga verksamheten. Genom sitt direkta ansvar även för den löpande verksamheten skulle strålskyddsinstitutets styrelse sannolikt bättre än vad som för närvarande är möjligt för direktionen för karolinska sjukhuset eller medicinalstyrelsen kunna bedöma personal- och material- behoven för tillsynen samt med kraft kunna hävda strålskyddets intres- sen. Slutligen skulle en lämpligt avvägd delegation av beslutanderätten i vissa slag av tillsynsärenden till olika befattningshavare underlättas på grund av styrelsens överinseende över den löpande verksamheten.

Mot genomförandet av alternativ A kan framhållas, att det skulle stöta på svårigheter att sammansätta en styrelse, som vore lämpad både att med erforderlig sakkunskap fatta beslut i de materiella strålskyddsfrågorna och att handlägga de administrativa och ekonomiska ärenden som skulle an- komma på ett statens strålskyddsinstitut med egen förvaltning.

Ett vägande skäl för att den löpande tillsynsverksamheten skall kvar- ligga hos radiofysiska institutionen (alternativ B) är, att det icke är lämp— ligt eller ens möjligt att draga en skarp gräns mellan forskning och löpande strålskyddskontroll samt att ett försök att till tillsynsverksamheten hän— föra enbart rutinmässiga besiktnings- och kontrolluppgifter säkerligen skulle leda till en stagnation, som skull-e få allvarliga konsekvenser för tillsynsmyndighetens möjligheter att från tid till annan anpassa strålskyd- det till vad de ständigt nya forskningsrönen på området motiverar. En för- kastlig och oekonomisk splittring av forskningen skulle uppkomma, om denna uppdelades på två olika organ. En av de största fördelarna med den nuvarande organisationen av radiofysiska institutionen synes vara just de möjligheter den öppnar att låta den ledande tillsynspersonalen, framför allt avdelningsföreståndarna, fortlöpande upptaga och lösa för det direkta strålskyddsarbetet aktuella forskningsuppgifter samt utveckla lämpliga metoder för mätnings- och kontrollförfarandena. Den erforderliga samord- ningen av