SOU 1972:86

Bättre arbetsmiljö : delbetänkande

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 20 februari 1970 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för socialdepar- tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att företa en allmän översyn av arbetarskydds- lagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 februari 1970 såsom sakkun- niga numera generaldirektören i arbetar- skyddsstyrelsen Gunnar Danielson, ombuds- mannen i Svenska rnetalIindustriarbetareför- bundet Sivert Andersson, förbundsjuristen i Svenska industritjänstemannaförbundet Ker- stin Gustafsson, ombudsmannen i Landsorga- nisationen Leif Kjellstrand,direktören i Sveri- ges pappersindustriförbund Gunnar Larsson, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gunnar Lindström och dåvarande generaldi- rektören i arbetarskyddsstyrelsen Otto West- ling. Samtidigt utsågs Danielson att vara ord- förande.

Som experter åt utredningen tillkallades den 11 mars 1970 förbundsjuristen Bert Ahlgren, Landsorganisationen, medicine licentiaten Erik Bolinder, Landsorganisatio- nen, överdirektören Sven Forssman, arbets- medicinska institutet, departementsrådet Gustav Jönsson, socialdepartementet, apo- tekaren Rune Lönngren, giftnämnden, medicine licentiaten Nils Masreliez, Svenska

arbetsgivareföreningen, hovrättsassessorn Karl-Ingvar Rundqvist. socialdepartementet, och överingenjören Hilding Starland, arbe- tarskyddsstyrelsen. Ytterligare tillkallades som experter den 20 april 1971 numera avdelningschefen Börje Ahlqvist, arbetar- skyddsstyrelsen, den 23 september 1971 yrkesinspektören Bertil Malmsköld, yrkes- inspektionen, och den 6 juli 1972 professorn Osborne Bartley, Sveriges läkarförbund.

Till sekreterare förordnades den 1 april 1970 numera hovrättsrådet Hans Gullberg. Som biträdande sekreterare förordnades samma dag departementssekreteraren Jöns Lind- ström.

De sakkunniga har antagit benämningen arbetsmiljöutredningen.

Utredningen får härmed överlämna delbe- tänkandet Bättre arbetsmiljö. Betänkandet innefattar förslag till ändrad lagstiftning och förstärkt organisation för arbetarskyddet. Till betänkandet har fogats reservation i viss fråga av ledamöterna Larsson och Lindström. Experten Masreliez har instämt i vad som anförts i reservationen.

Stockholm i december 1972.

Gunnar Danielson

Sivert Andersson Leif Kjellstrand

Gunnar Lindström

Kerstin Gustafsson

Gunnar Larsson

Otto Westling

/Hans Gullberg

Jöns Lindström

'l'lL'Lmlfacf ...g. ':.)

. . ull-lui.» ul): itll:

mätta. m: mir-..... |

*Wllbilmdsmf lin: .l |Ls];-ll| mållinjen.-.! ' _Eiblluhllill

%de) nita ÖMW-m .zip Ing HM?

;. lib

...-':..gw - husman]

' - zm. Lim......

| , . r"Iu'

Förkortningar

AB 65 AB 72 ) ABF AMA AF AMA

CFR EFAK FCAN FFA FSA GAK ILO lSIC

ISO IVA JSP KFO LO NSB OECD PUN SACO SAF SAMKO SAN SBF SBN SEK SLA Spri

TCO URAF

Allmänna bestämmelser för byggnads—, anläggnings- och instalIationsentreprenader Arbetarnas bildningsförbund Allmänna Material och Arbetsbeskrivningar Administrativa Föreskrifter (Mark AMA, Hus AMA, VVS AMA. Kyl AMA, EL AMA) Centrala Företagsregistret Elfackets arbetarskyddskommitté Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd Föreningen för arbetarskydd Föreningen Skogsbrukets Arbetarskydd Gruvornas Arbetsstudie- och Konsultverksamhet International Labour Organization International Standard Industrial Classification of All Economic Activities International Organization for Standardization Ingenjörsvetenskapsakademien Jordbrukets Skyddspropaganda

Kooperationens förhandlingsdelegation Landsorganisationen i Sverige

Nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader Organization for Economic Cooperation and Development Statens personalutbildningsnämnd Sveriges Akademikers Centralorganisation Svenska Arbetsgivareföreningen TCO:s kommitté för samarbetsfrågor på arbetsplatsen Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd Svenska Brandförsvarsföreningen Svensk Byggnorm Svenska Elektriska Kommissionen Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut Tjänstemännens Centralorganisation Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor, arbetsgrupp för forskning

Sammanfattning

Den allmänna debatten om arbetslivets villkor har på senare år varit intensivare än någonsin. De spörsmål som rests spänner över ett mycket brett område med förgreningar in på snart sagt alla samhällssektorer. I diskus- sionen har arbetsmiljöfrågorna kommit att inta en central plats. Det står klart att arbetsmiljöproblematiken inte kan isoleras från samhällsfrågorna i övrigt. Detta skapar samtidigt många infallsvinklar till problemen kring arbetsmiljön. Förhållandet har belysts av den debatt som förts i ämnet.

Arbetsmiljöutredningens uppdrag omfattar naturligtvis inte alla tänkbara aspekter på arbetsmiljön. Uppgiften är att med utgångs- punkt i ett tidsenligt sätt att se på arbetar- skyddets mål och metoder lägga fram kon- kreta förslag om hur arbetarskyddslagstift- ningen och de offentliga arbetarskyddsorga- nen skall omgestaltas för att kunna fungera som effektiva instrument för bättre arbets- miljöer. Redan denna uppgift är mycket omfattande, och utredningen har valt att bryta ut och prioritera vissa viktiga frågor för behandling i det delbetänkande som nu föreligger. I betänkandet presenteras förslag som innebär betydande förändringar lag— stiftningsmässigt och i organisatoriskt hän- seende.

Som en bakgrund till de förslag som läggs fram redovisar utredningen vissa allmänna överväganden rörande arbetarskyddslagstift- ning och arbetarskyddsorganisation. Inled— ningsvis berörs översiktligt hur arbetarskyd-

det är uppbyggt och författningsmässigt för- ankrat. Utredningen konstaterar efter en blick på utvecklingen inom arbetslivet och sam- hället i övrigt att väsentliga förändringar skett med avseende på det underlag för bedömning av arbetarskyddets behov som fanns när arbetarskyddslagen kom till för drygt tjugo år sedan. Förändringarna gäller såväl tekniska och ekonomiska som sociala förhållanden. Betydande återverkningar kan noteras i fråga om medborgarnas synsätt och önskemål i olika avseenden. Intresset för arbetsmiljö— förhållanden har stegrats avsevärt och anspråksnivån har allmänt höjts när det gäller arbetslivets villkor.

Den enskilde arbetstagarens arbetsmiljösi- tuation har likaledes påverkats starkt av utvecklingen. Framstegen på teknikens område har lett till förbättringar av förhål- landena i en del avseenden, t.ex. när det gällt att begränsa fysiskt tungt och nerslitande arbete, och arbetstiderna har generellt för- kortats. De traditionella arbetarskyddsfrå— gorna har emellertid alltjämt stor aktualitet och det har inte gått att undvika att många nya skyddsproblem har uppstått. De sistnämnda hänför sig såväl till tidigare obefintliga arbetsmiljöfaktorer som till förut existerande faktorer som uppmärksammats genom ökade erfarenheter och kunskaper. Bl.a. har den snabba utvecklingen på det kemisk—tekniska området haft mycket stor betydelse för upp- komsten av nya förhållanden och risker i arbetslivet. Även sådana arbetsmiljöfaktorer

som buller, vibrationer, drag, kyla, värme och strålning ger upphov till problem för många arbetstagare. Problematiken när det gäller skadeverkningar omfattar numera inte sällan komplicerade frågor om långtidseffekter och kombinationseffekter på människans orga- nism. Bedömningarna av olycksfallsrisker har blivit mer invecklade än förr till följd av ändrade konstruktioner för maskiner och anläggningar m.m. men också mot bakgrun- den av att ökad uppmärksamhet kommit att riktas på beteendevetenskapliga problem. Psykologiska och sociologiska aspekter har efter hand tillmätts allt större betydelse i skyddssammanhang och förutsättningar har skapats för insatser på området för arbets- tagarnas psykiska hälsa.

Förhållanden av det slag som här nämnts gör det enligt utredningens mening nödvändigt att från grunden pröva om innehållet i arbe- tarskyddslagstiftningen, som inte undergått väsentliga ändringar i materiellt hänseende sedan år 1949. Vid denna prövning bör man enligt utredningens uppfattning hålla fast vid att arbetarskyddet har en huvuduppgift i att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att arbetstagarnas sundhet och säkerhet garan- teras. Skyddsverksamheten bör bedrivas genom förebyggande åtgärder mot olycksfall i arbetet och ohälsa i samband med arbetet. Den måste dock numera ta sikte på alla slag av hälsorisker som har anknytning till arbetsta— garnas arbetsförhållanden. För att detta skall kunna förverkligas är det nödvändigt att den förebyggande verksamheten sätts in redan i det skede då arbetsmiljön planeras.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare

Samhället och dess organ svarar ytterst för att säkerheten i arbetslivet tryggas. Huvudan- svaret för arbetarskyddet på ett arbetsställe ligger naturligt nog hos arbetsgivaren, medan arbetstagarna har skyldighet att medverka i skyddsarbetet. På arbetsmarknaden har efter hand vuxit fram ett system för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor och detta återspeglas också i

lagstiftningen. Systemet syftar framför allt till praktiskt skyddssamarbete inom ramen för Skyddsorganisationen på det särskilda arbetsstället. Ett effektivt arbetarskydd för- utsätter enligt utredningens mening en väl fungerande skyddsverksamhet i företagen. Den önskvärda kontinuerliga bevakningen av arbetsmiljöfrågorna i ett företag kan svårligen uppnås på annat sätt än genom att de som är sysselsatta där engageras i skyddsarbetet. Sådant engagemang leder samtidigt till för- bättrat inflytande för arbetstagarna över arbetsmiljön och därmed till ökade möjlig- heter för dem att få sina intressen tillgodo- sedda. Enligt utredningens åsikt är det angeläget att arbeta vidare efter den samar- betsmodell som valts. Utredningen anser att denna väg erbjuder goda utvecklingsmöjlig- heter för arbetarskyddet, som måste kunna svara mot ökade ambitioner på ett vidsträckt verksamhetsfält. Frågor rörande samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende är väl ägnade för behand- ling i ett delbetänkande. Utredningen lägger fram förslag om en utbyggd lagreglering i detta avseende.

Utredningen har konstaterat att det lokala skyddsarbetets omfattning och kvalitet varierar i hög grad olika företag emellan och att det är nödvändigt att genom lagändringar söka skapa förutsättningar för en tillfreds- ställande skyddsnivå överlag. Arbe- tarskyddslagens nuvarande samverkansbe- stämmelser kan enligt utredningens uppfatt- ning inte möta de berättigade krav som numera måste ställas i fråga om de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Reglering saknas i betydelsefulla hänseenden. Bl.a. är skyddsombudens uppgifter för snävt avgränsade och det finns inga bestämmelser som garanterar att skyddsombud har till- räckliga möjligheter att ägna sig åt sitt upp- drag. Enligt utredningens bedömning är det möjligt att utforma nya bestämmelser på området som ger de anställda en påtagligt stärkt ställning i den lokala Skyddsorganisa- tionen utan att rubbning sker beträffande vissa grundläggande förhållanden som avser arbetsledningsrätten och vad därmed sam- manhänger. De bestämmelser som utred-

ningen föreslår är till stor del av karaktären rambestämmelser. Det blir därigenom möjligt att tillämpa dem under skiftande förhållanden och inom olika verksamhetsområden och man undviker också en olycklig låsning av sam- arbetet i stela former.

Utredningen anser att man bör sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt engagera den enskilde arbetstagaren i den lokala skyddsverksamheten. Olika vägar att för- verkliga önskemål härom diskuteras av utredningen. Det står dock samtidigt klart att de särskilda kanaler som finns för de anställdas medverkan i Skyddsorganisationen _ skyddsombud och skyddskommitté — måste tilldra sig speciellt intresse när lagregler om den lokala Skyddsorganisationen skall formas. Utredningen föreslår härvidlag en rad nyheter.

Skyddsombud skall enligt förslaget utses vid alla arbetsställen med minst fem arbets- tagare. Därmed slopas en nu gällande undantagsregel som främst tagit sikte på kontor, butiker och liknande arbetsställen. Skyddsombud skall naturligtvis vid behov utses också på arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem. Begreppet huvud- skyddsombud föreslås infört i Iagen. Finns på arbetsställe mer än ett skyddsombud skall ett av dem utses att vara huvudskyddsombud. Sådant ombud får samordnande funktioner, t. ex. i frågor som berör mer än ett skydds- område. Nuvarande system med regionala skyddsombud — sådana som utses utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe —— föreslås utbyggt. Syftet är att ge förbättrat stöd och stimulans till skyddsverksamhet åt dem som är sysselsatta på arbetsställen med bristfällig skyddsorganisation. Enligt försla- get skall regionalt skyddsombud om förhål- landena påkallar det kunna utses för arbets- ställe där skyddskommitté ej tillsatts. Utredningen förutsätter därvid att också den regeln införs att skyddskommitté skall till- sättas på ett arbetsställe så snart arbetsgivaren eller arbetstagarna begär det. Prövningen av frågor om tillstånd att utse regionalt skydds- ombud skall ske hos yrkesinspektionen. Medgivande skall kunna ges även om arbetsgivaren motsätter sig detta. Utred-

ningen föreslår att principen om arbetsgiva- rens skyldighet att bära kostnaderna för regionalt skyddsombuds verksamhet fast— läggs i lagstiftningen.

Utredningen föreslår att skyddsombudens uppgifter breddas. För att befästa skydds— ombudsinstitutionen förs grundläggande bestämmelser om uppgifterna in i lagen. Därav framgår bl.a. att skyddsombud även skall delta i planeringen av arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder. Skyddsom- bud skall om anledning finns till misstanke om hälsorisker för arbetstagarna kunna påfordra att arbetsgivaren låter kontrollera skydds— förhållandena genom viss undersökning. Rätt skall vidare finnas för skyddsombud att ta del av alla handlingar och upplysningar som är av betydelse för ombudets verksamhet. Där- jämte föreslås vissa bestämmelser som syftar till ökad snabbhet i handläggningen av skyddsfrågor och då inte minst i sådana frågor som väckts av skyddsombud.

Bristande tid får inte hindra skyddsombud att utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Utredningen föreslår därför en lagregel om att skyddsombud skall beredas erforderlig tid för att fullgöra sina uppgifter. Häri ligger att skyddsombud under denna tid skall kunna verka utan att göra ekonomiska förluster genom mistad arbetsinkomst. I akuta situa- tioner skall skyddsombud kunna själv bestämma tidsåtgången för sin skyddsinsats. Kan man i något fall inte enas om hur lång tid som skall stå till Skyddsombudets förfogande för det löpande skyddsarbetet får frågan avgöras av vederbörande tillsynsorgan. Hin- der skall emellertid inte möta att sådana frågor efter överenskommelse mellan arbetsmark- nadsparterna hänskjuts till särskilt sam- arbetsorgan.

Skyddsombud bör enligt utredningen ges särskild befogenhet att agera i vissa situa- tioner då allvarlig fara hotar arbetstagare på grund av bristfälliga skyddsförhållanden. Är det fråga om ett brådskande läge bör skyddsombud kunna ingripa genom att avbryta arbetet. Utredningen föreslår en lagregel om rätt för skyddsombud att bestämma att visst arbete skall avbrytas om arbetsuppgiften innebär omedelbar och all-

varlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Som förutsättning skall också gälla att rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren. De farosituationer som avses behöver inte vara av livshotande karaktär, utan det räcker med risk för kroppsskada. Det måste emellertid fasthållas att det enbart gäller lägen då faran är överhängande och dessutom av allvarlig beskaffenhet. En annan situation då motsvarande befogenhet för skyddsombud bör vara motiverad är det fall att överträdelse sker av tillsynsorgans förbud mot visst arbete eller mot användning av viss lokal, maskin e.d. Utredningen föreslår att skyddsombud ges rätt att bestämma att arbete skall avbrytas om arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse meddelat sådant förbud som vunnit laga kraft eller som skall gälla omedelbart. För att motverka att miss- bruk sker av befogenheten att avbryta arbete föreslår utredningen vissa bestämmelser om skadeståndsansvar.

Skyddsombud får enligt gällande lagstift- ning inte hindras att fullgöra sina uppgifter, tillskyndas försämrade arbetsförhållanden, avskedas eller ges sämre anställningsvillkor på grund av sitt uppdrag. Utredningen har funnit att skyddet beträffande uppsägning och av- skedande bör ytterligare förstärkas. Ienlighet härmed föreslås att skyddsombud. som gör gällande att han skilts från sin anställning med anledning av uppdraget att vara skyddsombud. i princip skall ha rätt att kvarstå i anställningen tills frågan avgjorts genom förhandlingsupp- görelse eller av domstol.

Förutsättningarna för en fruktbar samver- kan mellan parterna i det lokala skyddsarbetet ökar om skyddskommitté inrättas. Som framhållits i anslutning till de nya regler som utredningen förordar beträffande regionala skyddsombud anser utredningen att skydds- kommitté alltid skall tillsättas när arbetsgi- varen eller arbetstagarna begär det. En bestämmelse härom föreslås. Genomförs denna anser utredningen det riktigt att behålla nuvarande gräns då skyddskommitté obliga- toriskt skall finnas (arbetsställe med minst 50 arbetstagare).

Skyddskommitténs uppgifter måste enligt utredningens mening vidgas. Skyddskom-

mittén skall ha en central ställning inom den lokala skyddsverksamheten. Kommittén skall planera och övervaka hela skyddsarbetet. inbegripet företagshälsovården. Av stor vikt är att skyddskommittén inte bara ägnar sig åt rådande förhållanden inom Skyddsområdet utan att den också medverkar i frågor om planeringen av nya eller ändrade arbetsloka- ler, anordningar och arbetsmetoder. Vidare är det enligt utredningens åsikt lämpligt att samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare ifråga om företagshälsovård sker inom skyddskommittén med sikte på att de anställdas möjligheter till inflytande tas till vara såväl när företagshälsovården byggs upp som när den utövas. Utredningen föreslår en bestämmelse som ger uttryck för berörda synsätt på Skyddskommitténs ställning och uppgifter. Bestämmelsen innebär att bl.a. nämnda planeringsfrågor och frågor som gäller företagshälsovård skall behandlas i skyddskommittén. Med förslaget avses inte att utesluta möjligheten att handlägga dessa frågor i särskilda former. t. ex. genom särskilt inrättade samarbetsorgan. Även om sådan handläggning skett skall skyddskommittén emellertid inte kunna förbigås.

I skyddskommittén skall arbetsgivarens och arbetstagarnas representanter överlägga om och söka uppnå enighet i de frågor som faller inom kommitténs område. Utredning- ens förslag innebär att frågor som rör arbetsmiljön i princip skall behandlas inom kommittén. Härigenom skapas en garanti för att arbetsmiljöfrågor inte avgörs utan att överläggning mellan parterna kommit till stånd. Uppnås enighet mellan arbetsgivarsi- dan och arbetstagarsidan finns förutsättningar för att skyddskommittén fattar beslut som blir verkställt. Kan däremot de båda sidorna inte enas om innehållet i kommitténs beslut skall enligt utredningens förslag den ordningen gälla att frågan automatiskt hänskjuts till yrkesinspektionen om någon ledamot i kommittén begär det. Vissa frågor som kommer upp i skyddskommittén kan dock falla utanför ramen för gällande skyddslag- stiftning och är därmed undandragna avgö- rande av tillsynsorgan. Utredningen finner det önskvärt att arbetsmarknadsparterna inrättar

särskilda samarbetsorgan för behandlingen av sådana spörsmål.

Det är betydelsefullt att söka undvika dröjsmål med verkställigheten av beslutade skyddsåtgärder. Beslut av skyddskommitté bör därför enligt utredningens mening ange den tid eller det tidsprogram som gäller för beslutets verkställighet. En särskild bestäm- melse härom föreslås. Vidtas inte åtgärd inom angiven tid eller har tid ej angetts kan yrkesin- spektionens ingripande påkallas.

Skyddskommitténs sammansättning och kommitténs organisatoriska förhållanden i övrigt bör enligt utredningens uppfattning inte låsas genom detaljerade regler. Det är emel- lertid angeläget att den avsedda starka ställ- ningen för kommittén inte äventyras genom att kommittén inte har ledamöter som är tillräckligt representativa för de parter som företräds. De bestämmelser utredningen föreslår om kommitténs sammansättning skall ses mot bakgrunden härav. Bl. a. syftar de till att på arbetsgivarsidan skall finnas en person i företagsledande eller därmed jämförlig ställning och på arbetstagarsidan en ledamot i styrelsen för lokal arbetstagarorganisation. Även skyddsombud skall naturligtvis ingå bland kommitténs ledamöter.

Vissa utbildningsfrågor

En väl fungerande skyddsverksamhet i före- tagen förutsätter utbildning av olika perso- nalgrupper iden lokala Skyddsorganisationen. En inte obetydlig utbildningsverksamhet bedrivs redan av arbetsmarknadsparterna. Utbildningsbehovet är emellertid mycket stort. Enligt utredningens uppfattning måste förstärkningar av utbildningsinsatserna nu aktualiseras. Därvid torde det vara nödvän- digt att först koncentrera sig på att bygga ut utbildningsmöjligheterna för skyddsombud i anslutning till att skyddsombudens ställning ändras. Utredningen föreslår mot denna bakgrund en lagbestämmelse som slår fast att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får behövlig utbildning. De närmare formerna för utbild- ningens bedrivande bör inte regleras i lag.

Utredningen föreslår att en central utbild- ningsdelegation knyts till arbetarskyddssty- relsen. Delegationens uppgifter skall bl.a. vara att ange riktlinjerna för utbildnings— verksamheten och att svara för samord- ningsuppgifter på området.

Kostnaderna för skyddsombudens utbild- ning bör enligt utredningens åsikt i princip falla på arbetsgivarna. Täckning av de direkta utbildningskostnaderna sker lämpligen genom någon form av kollektivt avgiftsuttag. Att utnyttja den nyligen tillskapade arbetar- skyddsfonden anser utredningen ligga när- mast till hands f.n. Utredningen föreslår att arbetarskyddsfonden tillförs ytterligare medel för utbildningsändamål genom en höjning av arbetarskyddsavgiften. Den höj- ning som utredningen förordar beräknas inbringa omkring 16 milj. kr per år.

Förhandsprövning av arbetslokaler m. m.

Som förut framhållits måste den förebyg— gande skyddsverksamheten sättas in på tidi- gast möjliga stadium. Vid utformningen av bestämmelserna om skyddsombudens och skyddskommitténs uppgifter har detta beak- tats av utredningen. Det är emellertid nöd- vändigt att lagstiftningen ger ytterligare garantier för att bevakning från arbetsmiljö- synpunkt kommer till stånd i planeringsske- det. I ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlar utredningen frågor om förhands— prövning såvitt gäller arbetslokaler och därtill hörande anordningar m. m. Förslag läggs fram som går ut på att förprövning från arbets— miljösynpunkt skall komma till stånd ialla de fall där sådan åtgärd kan fylla en funktion. Enligt gällande arbetarskydds- och bygg- nadslagstiftning föreligger skyldighet att låta myndighet förhandsgranska förslag ' till arbetslokaler och tillhörande anordningar från skyddssynpunkt. Vanligen är det i samband med byggnadslovsprövningen inför bygg- nadsnämnd som skyldigheten aktualiseras. Utredningen har emellertid funnit att det nuvarande systemet inte fungerar tillräckligt effektivt. Med hänsyn till den förhands- prövning som enligt byggnadsstadgan sker av

det stora flertalet byggnadsprojekt är det enligt utredningens mening inte lämpligt att införa ett särskilt förfarande för obligatorisk granskning av nya eller ändrade arbetslokaler inför arbetarskyddsmyndighet. I stället anser utredningen att man bör eftersträva en ord- ning varigenom arbetsmiljösynpunkter i ökad utsträckning kommer att bevakas i bygg- nadslovsärenden som gäller arbetslokaler. Som komplement härtill behövs emellertid med avseende på arbetslokaler som inte omfattas av byggnadslovsplikten ett system som bygger på anmälningsskyldighet och som ger arbetarskyddsmyndigheterna tillfälle att kontrollera att lokalerna med anordningar är tillfredsställande när de tas i bruk.

Med avseende på byggnadslovsärenden som gäller arbetslokaler föreslår utredningen följaktligen att vid prövningen skall tillses att byggnadsföretaget inte strider mot arbetar- skyddslagstiftningen och att sålunda de pla- nerade arbetslokalerna med tillhörande anordningar är lämpliga från arbetsmiljösyn- punkt för den avsedda verksamheten. Vid denna prövning får byggnadsnämnden själv- fallet i stor utsträckning lita till arbetar- skyddsmyndigheternas sakkunskap. För att den avsedda ordningen skall bli effektiv skall byggnadsnämnden vara skyldig att lämna yrkesinspektionen meddelande beträffande byggnadslovsansökan som gäller arbetslokal. Betydelsen av att representanter för arbets- tagarparten medverkar vid tillkomsten av nya eller ändrade arbetsplatser nödvändiggör vidare att granskningen av byggnadsförslag inbegriper kontroll av att arbetstagarsidan getts tillfälle att framföra sina synpunkter under planeringsarbetet genom skyddsom- bud, skyddskommitté eller vederbörande arbetstagarorganisationer. Ett annat krav som måste ställas är att yrkesinspektionen i större utsträckning än hittills deltar i slutbesikt- ningar enligt byggnadsstadgan beträffande byggnader där arbetslokaler ingår. Rätt för yrkesinspektionen att påkalla slutbesiktning i sådana fall bör införas. Utredningen föreslår komplettering av byggnadsstadgans bestäm- melser på dessa punkter. I tillämpliga delar förutsätts den angivna ordningen gälla även beträffande byggande för statens eller

Det särskilda anmälningsförfarandet i fall då byggnadslovsplikt eller motsvarande inte föreligger bör avse såväl den situationen att ny eller ändrad arbetslokal skall tas i bruk som den situationen att arbetslokal skall användas för annan verksamhet än den vartill lokalen senast använts. Anmälan skall göras till yrkesinspektionen och skall ske i så god tid att yrkesinspektionen hinner besiktiga lokalen innan den tas i bruk. Anmälningsskyldighet skall föreligga även när arbetstagare skall börja arbeta i lokal där verksamheten bedri- vits av ensamföretagare. Kontroll av att anmälningsskyldigheten fullgörs bör kunna utövas genom att yrkesinspektionen får till- gång till meddelanden från det centrala företagsregistret. Anmälan skall i regel leda till att yrkesinspektionen besiktigar lokalen och prövar om den kan godtas för avsedd verksamhet. Om arbetstagarsidan inte i någon form gett sin mening i frågan till känna får yrkesinspektionen ta ställning till behovet av komplettering i det hänseendet. Regleringen av det nya anmälningsförfarandet föreslås införd i arbetarskyddslagstiftningen.

I vissa fall kan enligt utredningens mening behov finnas av att utöva särskild kontroll för att förebygga att arbetslokaler tas i bruk som inte är tillfredsställande från skyddssynpunkt. Utredningen avser därvid verksamheter av visst slag som arbetar under särskilt riskabla förhållanden. Arbetarskyddsstyrelsen före- slås därför få befogenhet att för sådan verk- samhet föreskriva att arbetslokal inte får tas i bruk utan att den besiktigats av yrkes- inspektionen.

Gemensamma arbetsställen

Arbetsförhållandena på arbetsställen som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda innebär många gånger särskilda risker för dem som sysselsätts på sådana arbetsställen. En brist i den nuvarande arbetarskyddslagstift- ningen är att den inte beaktar dessa riskför- hållanden i tillräcklig utsträckning. Det saknas också nödvändigt lagstöd för ingripande mot dåliga skyddsförhållanden för arbetstagare

som är sysselsatta på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Problemen är särskilt aktuella inom byggnadsbranschen men förekommer också inom en del andra verksamhetsgrenar. Utredningen tar upp dessa frågor i ett avsnitt om gemensamma arbetsställen. Utredningen lägger fram förslag om nya lagregler som syftar till ökade insatser och samordning i skyddshänseende i situa- tioner av angivet slag.

Av alla arbetsgivare som bedriver arbete på gemensamt arbetsställe skall enligt utred- ningens förslag krävas samråd och samverkan för att tillfredsställande skyddsförhållanden skall uppnås på arbetsstället. Detta innebär bl.a. att skyldighet skall föreligga för varje sådan arbetsgivare att medverka i gemensam skyddsorganisation som behövs och att samordna sin verksamhet med övrig verk- samhet på arbetsstället för att undvika säkerhetsrisker för arbetstagare på platsen.

Det anses inte möjligt att för alla typer av gemensamma arbetsställen finna en fast pla- cering av huvudansvaret för samordning av skyddsåtgärder. Utredningen har emellertid bedömt det som särskilt angeläget att nå fram till en allmän regel om samordningsansvaret när det gäller gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet. Utredningen föreslår att samordningsansvaret på sådant arbets- ställe läggs på byggherren. Möjlighet skall dock finnas för denne att överlåta ansvaret till viss arbetsgivare på arbetsstället. Den före- slagna ordningen torde i regel leda till att ansvaret flyttas över på den som framstår som huvudarbetsgivare. I samordningsansvaret ligger skyldighet att ombesörja uppgifter som sammanhänger med planeringen, ledningen och kontrollen av det behövliga gemensamma skyddsarbetet. Arbetsgivare som ej har det angivna samordningsansvaret samt arbetsta- garna på arbetsstället har å sin sida att följa de anvisningar som lämnas i samordnande syfte av den huvudansvarige.

Även beträffande andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser finns naturligtvis ej sällan behov av att utse någon som har samordningsansvar. Utredningen föreslår därför en regel enligt vilken arbets- givare på sådant arbetsställe kan överens-

komma om att en av dem skall ha ansvaret för samordning av skyddsåtgärder. I anslutning härtill föreslås en kompletterande bestäm- melse om att yrkesinspektionen vid behov skall kunna ingripa och bestämma vem som skall ha samordningsansvar. Också med avseende på fall då samordningsansvaret försummas eller då arbetsgivare eller arbetstagare underlåter att rätta sig efter den samordningsansvariges anvisningar föreslås yrkesinspektionen kunna meddela före- skrifter.

Utredningen har beaktat att arbete på gemensamma arbetsställen ofta utförs även av ensamföretagare och att behov finns av att samordna deras verksamhet med övrig verksamhet på arbetsstället. Enligt utred- ningens mening bör det vara av värde att ensamföretagare i fråga om förpliktelser och skydd på gemensamt arbetsställe helt jäm- ställs med arbetsgivare. I enlighet härmed förordar utredningen att de bestämmelser som föreslagits beträffande arbetsgivare på gemensamt arbetsställe skall ha motsvarande tillämpning på ensamföretagare.

De berörda förslagen om samråd och samverkan på gemensamt arbetsställe blir av betydelse även för skyddet av arbetstagare som sysselsätts på arbetsplats över vilken hans egen arbetsgivare saknar rådighet. De speciella problem som här föreligger bl.a. inom transport och distribution när det gäller att avhjälpa brister i skyddshänseende gör det emellertid nödvändigt att införa en särskild reglering som medger myndighetsingripande också mot den som råder över arbetsstället. Utredningen lägger fram förslag härom. Bestämmelserna har utformats så att arbets- givaransvaret gentemot arbetstagaren bibe- hålls.

Det offentliga arbetarskyddets organisation

Utredningen behandlar i betänkandet hela den offentliga arbetarskyddstillsynen. Förslag läggs fram om en ändrad och väsentligt utbyggd organisation. Förslagen syftar framför allt till att möjliggöra ett effektivt stöd från tillsynsorganens sida åt skyddsverk-

samheten på arbetsställena. De föreslagna förstärkningarna och ändringarna berör också i särskilt hög grad yrkesinspektionen som har att utöva tillsynen ute på fältet. Utredningens förslag rörande tillsynsorganisationen skall närmast ses som ett led i en successiv utbyggnad och anpassning av organisationen till de behov som finns och som framdeles kommer att finnas på området. Bl.a. får beaktas att utredningen tar upp stora delar av arbetarskyddslagstiftningens innehåll först i ett kommande betänkande.

Vid övervägande av den regionala organi- sationen för arbetarskyddet har utredningen funnit att all tillsynsverksamhet i princip bör samlas inom den allmänna yrkesinspektio- nens ram. Undantag härifrån bör göras bara om starka skäl talar i annan riktning. Med den utgångspunkten är det naturligt att i största möjliga utsträckning integrera nu förekom- mande specialinspektioner för olika verk- samhetsområden eller uppgifter i den all- männa yrkesinspektionen. Detta kan till större delen ske utan att betydande organi- satoriska problem uppstår. I vissa fall är läget emellertid mer komplicerat och utredningen har f.n. inte tillräckligt underlag för att framlägga ett fullt utfört förslag. Vid sin prövning har utredningen funnit att berg- mästarnas arbetarskyddsverksamhet -— som främst avser tillsyn över gruvarbete under jord — bör hänföras under allmänna yrkes- inspektionen och att således bergmästarna upphör att vara specialinspektörer inom yrkesinspektionen. I samband därmed skall viss del av bergsstatens bergtekniska personal föras över till allmänna yrkesinpektionen. Motsvarande bedömning har gjorts beträf- fande den tillsyn som nu utövas genom Skogsyrkesinspektionen, yrkesinspektionen för landtrafiken och Specialinspektionen för luftfartstjänst. Förslag läggs således nu fram om att dessa fyra specialinspektioner inord- nas i den allmänna yrkesinspektionen. Även huvuddelen av sprängämnesinspektionens uppgifter bör enligt utredningens uppfattning tas över av arbetarskyddsverket. I detta hänseende fordras dock viss ytterligare utredning.

Ställningstagandena till yrkesinspektionens

organisation är också beroende av vilka bedömningar som görs beträffande den kommunala arbetarskyddstillsynen över flertalet mindre arbetsställen. Utredningen har prövat ett av arbetarskyddsstyrelsen utarbetat förslag till åtgärder för att effekti— visera den kommunala tillsynsverksamheten. Utredningen har därvid kommit fram till att den kommunala tillsynen bör bestå och att åtgärder för en kvalitativ förstärkning av denna bör komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetarskydds- styrelsen förordat. Detta innebär bl.a. att utredningen anslutit sig till arbetarskydds- styrelsens uppfattning att den kommunala tillsynen skall utövas av kommunala tjänste- män — normalt hälsovårdsinspektörer — med erforderlig utbildning i arbetarskyddsfrågor. Utredningens organisationsförslag har i olika hänseenden utformats mot denna bakgrund. Den utbyggnad och förstärkning av den allmänna yrkesinspektionen som utredningen föreslår hänger nära samman med de förslag utredningen redovisar rörande partssamver- kan inom de lokala skyddsorganisationerna. Ett stegrat behov av konsultativ verksamhet och övervakande åtgärder från yrkesinspek- tionens sida kan emotses som en följd av intensifierad lokal skyddsverksamhet. Krav måste ställas på goda kontaktmöjligheter mellan yrkesinspektionens personal och företrädare för den lokala skyddsverksam- heten. God beredskap måste vidare fordras för insatser i brådskande lägen. Synpunkter av detta slag har av utredningen tillmätts mycket stor betydelse vid bestämningen av yrkesinspektionens verksamhetsområde i geografiskt hänseende. Utredningen förordar en genomgripande omläggning av nuvarande distriktsindelning med utgångspunkt i att yrkesinspektionen i princip bör organiseras länsvis. Antalet yrkesinspektionsdistrikt föreslås därvid utökat från 11 till 18. Yrkesinspektionen kommer enligt utred- ningens förslag att få vidgad befattning med olika slags frågor där parterna på det lokala planet inte kunnat enas. Det är av stor vikt att yrkesinspektionens avgöranden omfattas med förtroende och respekt av dem som berörs. Med hänsyn härtill och för att ge arbetar-

skyddsintressenterna inom inspektionens område ökad insyn och möjlighet att utöva ett direkt inflytande på yrkesinspektionens verksamhet föreslår utredningen att det nuvarande förtroenderådet hos yrkesinspek- tionen omvandlas till en nämnd med beslutsfunktioner. Yrkesinspektören skall vara ordförande i nämnden och i denna skall vidare ingå representanter för arbetsmark- nadens parter.

Statsmakterna har under år 1972 i vissa betydelsefulla hänseenden tagit ställning till arbetarskyddsstyrelsens organisation. Som följd härav har verksstyrelsen ombildats och innefattar numera bl.a. representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer. Vi- dare har arbetsmedicinska institutet inte- grerats i arbetarskyddsstyrelsen och bildar där en i huvudsak sammanhållen enhet benämnd arbetsmedicinska avdelningen. Med dessa utgångspunkter och med beaktande av riksdagens beslut om inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå har utredningen prövat den centrala arbetarskyddsmyndighe- tens närmare organisatoriska uppbyggnad. I syfte att förbättra arbetarskyddsstyrelsens möjligheter att fullgöra sina betydelsefulla planerings- och ledningsuppgifter lägger utredningen fram förslag om en i olika avseenden ändrad administrativ indelning av verksamheten. Nya grunder föreslås för till- synsavdelningens indelning i byråer. Också för den administrativa avdelningens vid- kommande föreslås organisatoriska nyheter.

Utredningen lägger fram förslag om inrät— tande och uppbyggande av den arbetsmedi- cinska filialen. Förslaget innebär att filialen i Umeå kommer att utgöra en del av den arbetsmedicinska avdelningen vid arbetar- skyddsstyrelsen. Vid filialen skall bedrivas såväl arbetsmedicinskt forsknings- och utredningsarbete som undervisnings- och utbildningsverksamhet i företagshälsovård m.m. Filialen avses bli uppbyggd efter lik- nande mönster som den centrala arbets- medicinska verksamheten vid arbetar- skyddsstyrelsen. Utredningen lägger stor vikt vid kontakter och samverkan med näralig- gande aktiviteter som bedrivs vid universitet, högskolor och sjukhus.

Utredningen föreslår att till arbetar- skyddsstyrelsen knyts ett vetenskapligt råd med uppgift att bistå styrelsen i särskilda frågor samt när det gäller att följa utveck- lingen och fånga upp synpunkter inom skilda vetenskapliga områden av betydelse för arbetarskyddet.

För att ge tillsynsorganen ökad information om hälsorisker i arbetslivet föreslås att sär- skild anmälningsskyldighet införs för läkare med avseende på sjukdomsfall som har samband med arbete.

De berörda förslagen till organisatoriska förändringar inom såväl arbetarskyddssty- relsen som yrkesinspektionen innefattar samtidigt förstärkningar av de personella resurserna. Utredningen föreslår emellertid därutöver betydande resursförstärkningar som inte är en direkt följd av omläggningar i organisationen. Inalles föreslår utredningen att yrkesinspektionen tillförs 73 tjänster och arbetarskyddsstyrelsen 93 tjänster. Av sist- nämnda antal hänför sig 40 tjänster till inrättan— det av den arbetsmedicinska filialen i Umeå.

Sanktionssystemet

I anslutning till förslagen i organisations- spörsmålen har utredningen företagit en revision av sanktionssystemet enligt arbe- tarskyddslagstiftningen. Utredningen har därvid utgått från att en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som grundas på samver- kan mellan arbetsgivare och arbetstagare, i förening med en effektiv myndighetsorgani- sation bör ge goda förutsättningar för lösning av arbetsmiljöfrågor utan ingripanden av tvångskaraktär. Utformningen av det sank- tionssystem som likväl måste finnas i bak- grunden saknar därför inte betydelse. Utredningen har kunnat konstatera att nuvarande sanktioner inte fungerat tillfreds- ställande i praktiken. I åtskilliga fall har de inte varit tillräckligt pådrivande för att förmå till snar rättelse av missförhållanden i skyddshänseende. Utredningen ger vissa riktlinjer för en effektivisering av förfarandet med föreläggande och förbud. Utredningen

föreslår att möjlighet införs för tillsynsorga- nen att förelägga vite för att ge ökat efter- tryck. Myndigheterna föreslås också få befogenhet att låta utföra skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad. Skärpning föreslås av straffmaximum när det gäller överträdelse av tillsynsorgans föreläggande, förbud eller föreskrift. Höjningen innebär en anpassning till strafflatituden i jämförlig lagstiftning, men markerar samtidigt den allvarliga karaktären hos förseelser av detta slag. Utredningen föreslår vidare att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna ges möjlighet att i ökad utsträck- ning meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. En viktig förändring är att till- synsmyndighet vid behov skall kunna bestämma att beslut som myndigheten fattat skall gälla med omedelbar verkan och utan avvaktan på resultatet av eventuellt över- klagande. I fråga om statens ansvar som arbetsgivare föreslås att nuvarande särregle— ring avskaffas.

Förslagens genomförande

Den valda metoden att lägga fram förslag i särskilda frågor innan hela utredningsarbetet slutförts leder enligt utredningens mening till att nya bestämmelser tills vidare måste inar- betas iden nuvarande arbetarskyddslagen och därtill anslutande författningar. Utredningen avser att återkomma med förslag om en helt ny lag på området sedan utredningen behandlat återstående delar av arbetar- skyddslagstiftningen.

Utredningen föreslår att de författnings- ändringar som nu förordas skall träda i kraft den 1 januari 1974. Den föreslagna omorga- nisationen och förstärkningen av tillsynsor- ganen föreslås genomförd etappvis med början den 1 juli 1973.

I Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1)

Härigenom förordnas i fråga om arbetarskyddslagen (1949: 1) dels att 60 och 69 55 skall upphöra att gälla, dels att i 55, 61 och 72 55 ordet ”yrkesinspektör" i olika böjnings- former skall bytas ut mot ”yrkesinspektionen" i motsvarande form,

dels att 6, 14, 39—42, 44, 47—53, 59, 62—68, 70, 73 och 75 %% skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas nya paragrafer, 7 a, 8 a, 40 a, 40 b, 41 a och 53 a åå, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65

Såvitt angår i 45 och 46 5.6 fö- reskrivna särskilda skyldigheter be- träffande sådana tekniska anord— ningar och arbetsställen, som där avses, skall denna lag äga tillämp- ning, ändå att fråga ej är om verk- samhet, som enligt vad förut sagts omfattas av lagen.

Såvitt angår de särskilda skyldig- heter, som avses i 7 a 5 beträffan- de gemensamma arbetsställen samt i 45 och 46 M beträffande teknis- ka anordningar och arbetsställen, skall denna lag äga tillämpning, än- då att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagts omfat- tas av lagen.

7as$

När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriva arbete på sam- ma arbetsställe, skola de samråda och gemensamt verka för att åstad- komma sunda och säkra förhål- landen på arbetsstället.

Den som låter uppföra byggnad eller anläggning (byggherre) är ansvarig för samordning av åtgär- der till skydd mot ohälsa och

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) olycksfall på arbetsställe för bygg- nadsverksamhet. Byggherren kan överlåta ansvaret för samordning- en till arbetsgivare på arbetsstället.

På annat gemensamt arbetsställe än som avses i andra stycket kun- na arbetsgivarna överenskomma att en av dem skall ha ansvaret för samordningen. Finnes ej överens- kommelse äger yrkesinspektionen föreskriva vem som skall ha så- dant ansvar.

Den som har ansvar enligt andra eller tredje stycket skall tillse att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgiva- re och hos dem sysselsatta arbets- tagare äro skyldiga att följa de an- visningar som han i detta syfte lämnar.

Vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare äger motsvarande till- lämpning på den som driver verk- samhet utan att ha arbetstagare anställd.

8:15

Arbetsgivare skall till yrkesin- spektionen anmäla när arbetslokal, utan att byggnadslov eller anmälan enligt 66 _? byggnadsstadgan (1959: 612) erfordras, tages i bruk för stadigvarande användning i verk- samhet, varpå arbetarskyddslagen är tillämplig. Anmälan skall göras senast tre veckor innan lokalen ta- ges i bruk.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fall då arbetslokal ta- ges i bruk för annan verksamhet än den, vartill lokalen senast varit använd.

På motsvarande sätt som sägs i första stycket skall anmälan om användande av lokal göras när ar- betstagare anställes i verksamhet, vari arbetstagare förut icke använts till arbete för arbetsgivares räk— ning.

Om det är påkallat med hänsyn till riskförhållandena [ visst slag av verksamhet, får Konungen eller myndighet som Konungen bestäm- mer föreskriva, att arbetslokal som

14

Närmare föreskrifter i de av- seenden varom förmäles i 8—13 55 meddelas av Konungen.

39

Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens ledning i sam- verkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.

40

Ålarbetsställe, varest regelbun- det sysselsättas minst fem arbetsta- gare, skall, där ej särskilt förhål- lande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställ- ning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses före- trädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att organisation som ovan sägs ut- ser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsstäl- le ävensom meddela de föreskrif- ter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare utses.

är avsedd för sådan verksamhet icke får tagas i bruk förrän den besiktigats av yrkesinspektionen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i de frågor som avsesi 8—13 åå.

(f./å

Arbetsgivare och arbetstagare skola samverka för att åstadkom- ma sunda och säkra arbetsförhål- landen.

%

På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsät- tas, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförhål- landena påkalla det. För skydds- ombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av arbetsta- garna eller av lokal organisation, som företräder dem.

För arbetsställe där skyddskom- mitté ej tillsatts äger yrkesinspek- tionen, om förhållandena påkalla det, medgiva att lokal organisation, som avses i andra stycket, utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare. Om ersättning för skyddsarbete som utföres av sådant skyddsombud äger Konungen med- dela särskilda föreskrifter.

Finnes vid arbetsställe mer än ett skyddsombud skall ett av om- buden utses att vara huvudskydds- ombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

40a9'

Skyddsombud företräder arbets- tagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skydds- förhållanden. I detta syfte skall ombudet inom sitt skyddsområde vaka över sundhet och säkerhet i arbetet och deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, an— ordningar och arbetsmetoder.

Skyddsombud skall söka vinna övriga arbetstagares medverkan i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svara gemensamt för att skydds- ombud får erforderlig utbildning.

Skyddsombud skall beredas er- forderlig tid för att fullgöra sina uppgifter.

Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksam- het.

40b 5

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsom- bud bestämma att arbetet skall av- brytas i avvaktan på Ställningsta- gande av yrkesinspektionen. Mot- svarande befogenhet tillkommer skyddsombud i fall då förbud en- ligt 53 5 meddelats genom beslut som vunnit laga kraft eller som gäller utan hinder av förd klagan.

Avbryter skyddsombud arbete trots att skäl härtill uppenbarligen saknas, har arbetsgivaren rätt till ersättning. Vid bestämmande av skadeståndsskyldighet skall skydds- ombud, som utsetts av fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare eller tillhör sådan för- ening, anses som företrädare för föreningen. Vidare skall 8 5 andra och tredje styckena lagen (1928: 253) om kollektivavtal ha motsva- rande tillämpning. Skadestånds- skyldighet för förening inträder

dock icke om föreningen omedel- bart efter det att den haft tillfälle att taga ställning förklarar att ar- betet bör återupptagas.

415

Vid arbetsställe, varest regelbun- det sysselsättas minst femtio ar- betstagare, skall finnas en av före- trädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt skydds- kommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i arbetet. Där så finnes påkallat bör skyddskom- mitté tillsättas jämväl å arbetsställe med m_'ndre antal arbetstagare.

Vid arbetsställe, där minst fem- tio arbetstagare regelbundet syssel- sättas, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för ar- betsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av arbetsgivaren eller arbetstagar- na.

Företrädare för de anställda ut— ses bland arbetstagarna av dessa eller av lokal organisation, som företräder dem.

4la5

Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet inom arbetsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som röra skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden på arbetsstäl- let. I skyddskommitté skola be- handlas frågor om företagshälso- vård liksom frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, an- ordningar och arbetsmetoder.

425

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbets- tagare må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i an- ledning av hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämra- de arbetsförhållanden, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen eller för- sämra hans anställningsvillkor.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbets- tagare må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i an- ledning av hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämra- de arbetsförhållanden, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen eller för- sämra hans anställningsvillkor. Skyddsombud, som gör gällande att han skilts från sin anställning med anledning av uppdraget att vara skyddsombud, har rätt att kvarstå i anställningen till dess frå- gan avgjorts genom förhandlings-

uppgörelse eller av domstol, såvida arbetsgivaren icke visar att åtgär- den vidtagits på grund av förhål- lande som berättigar honom att omedelbart häva anställningsavta- let.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stad- gats, är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omstän- digheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i av- seende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skade- ståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldig- het må ock äga rum. Äro flera ansvariga för skada, skall skadestånds- skyldigheten dem emellan fördelas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat, är ogill.

445

Mål, som avse tillämpningen av 42 &, upptagas och avgöras av arbets- domstolen; dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän dom- stol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undan- drager sig att tala å hans vägnar. Vad som finns stadgat om part med hänsyn till jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sannings- försäkran och andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Mål, som avse tillämpningen av 40 b 5 andra stycket, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

47%

Tillsyn å efterlevnaden av den- Tillsyn över efterlevnaden av na lag och med stöd av densam- denna lag och föreskrifter som ma meddelade föreskrifter utövas meddelats med stöd av lagen ut- av arbetarskyddsstyrelsen samt, un- övas av arbetarskyddsstyrelsen der dess överinseende och ledning, samt, under dess överinseende och av yrkesinspektionens befattnings- ledning, av yrkesinspektionen. havare och kommunala tillsyns- män. Inspektionens befattningsha- vare utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verk— samhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda befattnings-

havare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

Vad i lagen stadgas rörande yr- kesinspektör skall äga motsvaran- de tillämpning å specialinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Ko- nungen.

48

Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 5. Tillsyningsman för allmänna häl- sovården är pliktig att, om han därtill förordnas, tillika vara kom- munal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget.

49

Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på annat sätt till hälsovårds- nämndens kännedom, skall nämn- den vidtaga erforderliga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

Under/åter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen förordnas till kom- munal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den gottgörel- se, som enligt 48 5 andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50

5

Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen ut— se en eller flera kommunala till— synsmän med erforderlig kompe- tens att biträda yrkesinspektionens tjänstemän vid tillsyn enligt 47 5.

Kommun skall årligen till yrkes- inspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövan- de.

Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kommer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

&

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar, äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är plik- tig att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksam- hetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för ho- nom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärs- förhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om leda- mot och ersättare i yrkesinspektio- nens förtroenderåd ävensom i frå- ga om läkare, som har eller haft att verkställa besiktning eller un- dersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

52

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av den- samma meddelad föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbö- rande tillsynsorgan. Det åligger så- dan läkare ävensom skolråd, skol- styrelse, hälsovårdsnämnd, bygg- nadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de upplys- ningar och det biträde, som av des- sas tjänsteåligganden enligt denna lag kunna påkallas.

53

Råder vid arbetsställe missför- hållande i något avseende, varom förmäles i 8—13 55, eller som el-

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som är erforderlig för utövande av tillsyn enligt denna lag.

&

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfaran- de, affärsförhållande eller förhål- lande av betydelse för landets för- svar.

&

Läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete skall göra anmälan hos tillsynsorgan. Det åligger läkare samt skolstyrelse, hälsovårdsnämnd och byggnads- nämnd att lämna tillsynsorganen upplysningar och biträde.

%

Uppfyller arbetsställe ej de krav som gälla enligt denna lag eller föreskrifter eller anvisningar som

jest utan att hänföra sig till 3——-—6 kap. inbegripes under 7 9, och in- nebär missförhållandet icke över- trädelse av någon särskilt straffbe- lagd föreskrift, äger yrkesinspek- tören, där så prövas nödigt, skrift- ligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa missförhål— landet eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud medde- las, skall tillfälle att avgiva yttran- de beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande lo- kal som denne fått till sig upplå- ten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att av- bida vederbörandes yttrande med- dela förbud som där sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda för- ordnas, ävensom där så finnes på- kallat låta genom polismyndighe- tens försorg på arbetsgivarens be- kostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upp- rätthålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd be- träffande lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesin- spektören meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslo- kal eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspek- tör förordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

meddelats med stöd av lagen, äger yrkesinspektionen förelägga arbets- givaren att avhjälpa missförhållan- det. Yrkesinspektionen kan också förbjuda honom att bedriva visst arbete eller använda viss lokal, maskin, redskap eller annat hjälp- medel, visst ämne eller material el- ler viss arbetsmetod utan att iakt- taga villkor som angivits när för- budet meddelades. Föreläggande eller förbud som nu sagts gäller även beträffande verksamhet som den mot vilken påbudet riktats be- driver på arbetsstället utan att an- vända arbetstagare.

I beslut om föreläggande kan yrkesinspektionen utsätta vite. Un— derlåter arbetsgivare att vidtaga åt- gärd som åligger honom enligt fö- reläggande äger inspektionen för- ordna om rättelse på hans bekost- nad.

Är i fall som avses i första styc- ket fråga om åtgärd beträffande lokal som upplåtits till arbetsgiva- ren äger yrkesinspektionen medde- la förbud mot upplåtelse av loka- len till arbetslokal eller lokal för visst slag av arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av yrkesinspek- tionen förordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

53a 5 Föreligger missförhållande i skyddshänseende och saknar ar-

betsgivare, som avses i 53 59 första stycket, den rådighet över arbets- stället som behövs för att avhjäl- pa missförhållandet, äger yrkesin- spektionen rikta föreläggande eller förbud enligt 53 & även mot den som råder över arbetsstället.

Yrkesinspektionen äger meddela de föreskrifter som behövas i fråga om skyddsåtgärder på arbetsställe som avses i 7 a 59.

595

På anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektör är arbetsgivare pliktig att, till utrö- nande huruvida ämne eller mate- rial som han använder eller fram- ställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa el- ler drabbas av olycksfall, föranstal- ta om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan under- sökning.

Den som tillverkar, försäljer el- ler upplåter anordning, som avses i 45 % första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektör för- anstalta om undersökning av så- dan anordning till utrönande huru- vida den erbjuder betryggande sä- kerhet mot ohälsa och olycksfall eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkom- ma anmodan, som i första eller andra stycket sägs, äger arbetar- skyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst ett tusen kro- nor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

Undersökning enligt denna pa- ragraf skall, där arbetarskyddssty- relsen så föreskriver, bekostas av arbetsgivaren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, för- säljaren eller upplåtaren.

På anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektionen är arbetsgivare skyldig att föranstalta om undersökning av ämne eller material, som han använder eller framställer i sin verksamhet, eller tillhandahålla prov för sådan un- dersökning.

Den som tillverkar, försäljer el- ler upplåter anordning, som avses i 45 & första stycket, är skyldig att på anmodan av arbetarskyddssty— relsen eller yrkesinspektionen för- anstalta om undersökning av sådan anordning eller tillhandahålla prov för undersökning.

Underlåter någon att efterkom- ma anmodan enligt första eller andra stycket, kan myndigheten förelägga honom att vid vite vid- taga åtgärden.

Undersökning enligt denna pa— ragraf skall bekostas av arbetsgiva- ren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, försäljaren el- ler upplåtaren, om ej myndigheten beslutar att kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 60å

I fall som avses i 53 och 54 55 skall vad där stadgats icke äga till- lämpning å verksamhet, som bedri- ves av staten. Finner arbetar- skyddsstyrelsen, i anledning av an- mälan från yrkesinspektör eller el- jest, i avseende å sådan verksam- het ntissförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall styrel- sen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidta- ges ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa ärendet Konungen el- ler, om ärendet gäller riksdagen eller dess verk, det riksdagens or- gan som riksdagen bestämmer.

62%

Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 5 eller 35 å andra stycket, straffes med dagsböter.

Arbetsgivare som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet använder min- derårig eller kvinna till arbete i strid mot 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 & eller 35 å andra stycket dömes till böter.

Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete, vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användan- det skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

635

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggan- de eller föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56, 57 eller 58 5, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

64

Försummar arbetsgivare att full- göra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 31 eller 33 &, dömes till böter från och med fem till och med trehundra kronor. Har arbets- givare eller annan för arbetsgiva-

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot fö- reläggande, förbud eller föreskrift som meddelats honom med stöd av 53—58 56.

Den som överträtt föreläggande, vari vite utsatts, dömes ej till an- svar enligt första stycket för gär- ning som omfattas av föreläggan- det.

Arbetsgivare som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt 8 a, 31 eller 33 & dömes till böter. Detsamma skall gälla om arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning

rens räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda paragrafer, straffes med dagsböter.

65

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift an- gående vidtagandet av åtgärd, var- om anvisning lämnats honom jäm— likt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som av- ses i 45 55, mot bättre vetande läm- nar arbetarskyddsstyrelsen eller yr- kesinspektör oriktig uppgift beträf- fande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som avses i denna para- graf, vare ock han förfallen till an- svar som nu sagts.

66

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 5 åliggande skyldighet att sörja för att lämplig lokal fin- nes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare, straf- fes med dagsböter.

67

Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller för— satt ur bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkesinspektör anmält förseelsen till åtal.

68

Bryter någon mot vad i 51 3? är stadgat, straffes med dagsböter el- ler fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän

åklagare tala allenast efter angivel- se av målsäganden.

uppsåtligen lämnar oriktig uppgift i sådan anmälan.

Den som uppsåtligen lämnar till- synsmyndighet oriktig uppgift an- gående vidtagandet av åtgärd, var- om anvisning lämnats honom av sådan myndighet, dömes till böter.

Till böter dömes också tillver- kare, försäljare eller upplåtare som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndig- het oriktig uppgift beträffande an- ordning som avses i 45 55.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning på den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift för annans räkning.

Arbetsgivare som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet underlåter att enligt 28 & sörja för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbe- siktning av minderåriga arbetsta- gare dömes till böter.

&

Arbetstagare som utan giltigt skäl uppsåtligen eller av oaktsam- het borttager eller försätter ur bruk skyddsanordning dömes till böter.

&

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 51 & dö- mes till böter eller fängelse i högst ett år.

Gäller brottet annat än förhål- lande av betydelse för landets för- svar, får allmänt åtal väckas endast

69

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

70

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i den- na lag är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i 45 eller 46 5, gälla ar- betsföreståndaren.

I fråga om verksamhet, som be- drives av kommun, skall ock vad om arbetsgivare är stadgat gälla ar- betsföreståndaren såvitt angår ef- terlevnaden av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 5 meddelats arbetsgiva- ren. Samma Iag vare i fråga om verksamhet, som bedrives av an- nan än staten eller kommun, där- est arbetarskyddsstyrelsen på fram- ställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsförestån- dare i hans ställe.

73

Över arbetarskyddsstyrelsens be- slut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29, 30, 31 eller 33 5, 40 & tredje stycket eller 70 5 andra styc- ket, må klagan ej föras.

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 55 föres talan hos kammarrätten ge- nom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen.

75

om måLsägande angiver brottet till åtal eller åtal är påkallat från all- män synpunkt.

&

&

Myndighet äger förordna att dess beslut skall lända till efter- rättelse utan hinder av förd kla- gan.

&

Över arbetarskyddsstyrelsens be— slut i ärende som avses i 23, 24, 25, 29, 30, 31 eller 33 5 eller 40 & tredje stycket får talan ej föras.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen meddelat enligt denna lag eller som myndig- het meddelat med stöd av Ko- nungens förordnande enligt lagen, föres hos Konungen genom besvär.

&

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning be- träffande föreskrift som enligt 8 a 5 fjärde stycket eller 14 5 med- delas av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser i 73 & gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 208) med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskydds- kungörelsen)

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (19491208) med före- skrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskydds- kungörelsen)

dels att i 3, 5—7, 10, 24, 33, 35, 36, 39, 52, 55 och 69 55 ordet ”yr- kesinspektör” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”yrkesinspektio- nen” i motsvarande form,

dels att i 7 & ordet ”han” skall bytas ut mot ”inspektionen”, dels att 8, 62—67 och 73 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels, med stöd av 8 a & fjärde stycket arbetarskyddslagen (1949: 1), att 9 & skall ha nedan angivna lydelse,

dels, med stöd av 40 & tredje stycket arbetarskyddslagen (1949: 1), att 75 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i kungörelsen skall införas nya paragrafer, 5 a, 65 a och 74 55. av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 a 5

Det åligger den som är ansvarig för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe att på arbetsstället uppsätta anslag med uppgift om namnet på den ansva- rige.

85

Bergverkstad eller därmed jäm- förlig helt under jord förlagd ar- betslokal må icke inrättas med mindre arbetarskyddsstyrelsen läm- nat medgivande därtill. Som vill- kor för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter styrelsen med- delar för verkstadens eller lokalens inrättande.

Vad nu sagts skall ej äga tillämp- ning å arbetslokal under jord i gruva eller stenbrott och ej heller å militär eller annan från försvars- synpunkt betydelsefull statlig an- läggning, beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att anläggningen skall vara förlagd i berg eller un- der jord.

Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud, skyddskommitté el- ler arbetstagarorganisation om byggnadslov för byggnadsföretag som avser arbetslokal eller perso- nalrum.

I anmälan enligt 8 a 5 arbetar- skyddslagen skall angivas arbetsgi- varens namn, yrke, hemvist och adress, arbetslokalens belägenhet samt verksamhetens art och om- fattning.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 95

Innan lokal, som tidigare an- vänts för annat ändamål, tages i bruk för stadigvarande användning såsom arbetslokal för industriell verksamhet, utan att byggnadslov erfordras :" samband därmed, skall arbetsgivaren göra anmälan där— om till yrkesinspektören. Har den- ne granskat förslag till om- eller tillbyggnad för den ändrade an— vändningen, erfordras dock ej så— dan anmälan.

Med stadigvarande användning avses här regelmässig användning under längre tid än sex månader i följd eller under säsongarbete.

Finnes med hänsyn till den nya verksamheten behov av särskilda föreskrifter för lokalens användan- de eller för arbetets bedrivande, åligger det yrkesinspektören att ofördröjligen meddela sådana före- skrifter.

Föreskrifter enligt 8 a 5 flärde stycket arbetarskyddslagen medde- las av arbetarskyddsstyrelsen.

'625

Arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstäl- let, skall uppdraga åt en eller flera personer (skyddsinspektör, perso- nalkonsulent eller annan hos ar- betsgivaren anställd) att i arbets- givarens ställe i större eller mindre utsträckning handlägga frågor rö- rande arbetets sundhet och säker- het. Där så skett, skall arbetsgiva- ren underrätta skyddsombuden därom samt om den ordning, vari hänvändelse till arbetsgivaren i skyddsfrågor skall göras. Arbets- givaren har att jämväl tillse, att såväl arbetsledare som övriga ar- betstagare medverka i skyddsar- betet.

Arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstäl- let, skall uppdraga åt en eller fle- ra personer (skyddsinspektör, per- sonalkonsulent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i arbets— givarens ställe i större eller mindre utsträckning handlägga frågor rö- rande arbetets sundhet och säker- het. Där så skett, skall arbetsgiva- ren underrätta skyddsombuden därom. Arbetsgivaren har att jäm— väl tillse, att såväl arbetsledare som övriga arbetstagare medverka i skyddsarbetet.

Arbetsgivare eller hans ställföreträdare så ock annan arbetsledare skall i skyddsfrågor söka samråd med skyddsombuden.

635

Skyddsombud och ersättare för skyddsombud utses för en tid av lägst två och högst fyra kalender- år.

Till skyddsombud skall utses lämplig person med gott omdöme samt nödig insikt i och intresse för frågor rörande arbetets sundhet och sä- kerhet. Skyddsombud skall äga god förtrogenhet med arbetsförhållan- dena inom sitt skyddsområde.

Antalet skyddsombud bestämmes efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållandena. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket antal skyddsombud, som bör utses vid ett arbetsställe, eller om arbetsställets indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbetsgivaren och vederbörande tillsynsorgan. Vid arbetsställe med flera avdelningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag med flera arbetstagare skyddsombud såvitt möjligt fin- nas bland arbetstagarna på varje skift. Där ett större antal kvinnliga arbetstagare sysselsättes, böra skyddsombud i erforderlig utsträckning utses även bland dessa.

Å arbetsställe, där arbete utföres av arbetstagare tillhörande olika yrkesgrupper, såsom inom byggnadsverksamhet, må skyddsombud utses inom varje grupp av arbetstagare. Äro arbetstagare vid ett arbetsställe fördelade på flera arbetsplatser, såsom i fråga om lastnings- och loss- ningsarbete, skogsavverknings- eller flottningsarbete eller andra därmed jämförliga arbeten må skyddsombud utses för varje särskild arbetsplats, där ett flertal arbetstagare samtidigt sysselsättes.

64 & Skyddsombud, som har att skaf— Arbetsgivare skall underrätta fa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena inom sitt skyddsområde, skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet samt söka vinna övriga arbetstaga- res medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss skyddsåt- gärd bör vidtagas, har ombudet att hos arbetsgivaren i den ordning denne föreskrivit göra framställ- ning därom. Den som från skydds- ombud mottagit sådan hänvändel- se har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud i föreskriven ord- ning gjord framställning icke in- om skälig tid beaktats, äger om- budet påkalla ingripande av yrkes- inspektören eller, då fråga är om skyddsåtgärd jämlikt strålskydds— lagen, av statens strålskyddsinsti- tut.

Där skyddskommitté finnes, äger skyddsombud direkt påkalla kom- mitténs behandling av skyddsfrå- ga, som ombudet finner vara av större vikt.

skyddsombud om till vem fram- ställning skall ske i skyddsfrågor.

Finner skyddsombud att åtgär- der behöver vidtagas för att få till stånd tillfredsställande skyddsför- hållanden, skall ombudet göra framställning därom. Skyddsom- bud kan också begära att viss un- dersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skyddsom- rådet. På begäran skall skriftligt bevis om framställningen genast lämnas till skyddsombudet.

Har skyddsombud gjort fram- ställning om viss skyddsåtgärd skall besked :" frågan lämnas utan dröjs- mål. Sker ej detta äger skyddsom- bud påkalla ingripande av yrkes-

Skyddsombud äger taga del av uppgifter i arbetsbok och förteck- ning, som avses i 56 5, av råd och anvisningar, som införas i sådan inspektionsbok, varom förmäles i 69 5, av skriftligt meddelande i skyddsfråga, som bilagts inspek- tionsboken, av handling, som av- ses i 24 5 fiärde stycket ävensom av intyg över besiktning och prov- ning, varom förmäles i 33, 35, 36 och 39 5 5 .

65

Antalet ledamöter i skyddskom- mitté bestämmes med hänsyn till antalet arbetstagare vid arbetsstäl- let, arbetets natur och arbetsför- hållandena.

Skyddskommitté har att över- lägga om och till arbetsgivaren ställa förslag beträffande åtgärder för främjande av sundhet och så- kerhet i arbetet. Till sådana åt- gärder hänföras jämväl upplys- nings- och propagandafrågor. Skyddskommitte' bör taga del av upprättad statistik över de olycks- fall och yrkessjukdomsfall, som in- träffat vid arbetsstället, ävensom av råd och anvisningar, som in- föras i sådan inspektionsbok, var- om förmäles i 69 5, samt av skrift- ligt meddelande i skyddsfråga som bilagts boken.

inspektionen eller, då fråga är om skyddsåtgärd enligt strålskyddsla- gen, av statens strålskyddsinstitut. Motsvarande gäller om framställ- ningen icke beaktas inom skälig tid. Där skyddskommitté finnes, äger skyddsombud direkt påkalla kommitténs behandling av skydds- fråga.

Vid varje arbetsställe bör regel- bunden översyn ske genom skydds- rond.

Antalet ledamöter i skyddskom- mitté bestämmes med hänsyn till antalet arbetstagare vid arbetsstäl- let, arbetets natur och arbetsför- hållandena. Av ledamöterna bör en vara i företagsledande eller där- med jämförlig ställning. I kommit- tén bör också ingå ledamot som tillhör styrelsen för lokal organi- sation av arbetstagare. Vidare skall i kommittén ingå minst ett skyddsombud.

Vid skyddskommitténs samman- träden böra även företrädare för företagshälsovården vara närvaran- de.

Ordförande och sekreterare i skyddskommittén utses av arbets- givaren, om icke annat överens- kommes.

skyddskommittén bör samman- träda minst en gång var tredje månad.

65a9'

Kan i skyddskommitté företrä— dare för arbetsgivare och arbets- tagare icke ena sig om beslut, skall på begäran av ledamot frågan hän- skjutas till yrkesinspektionen, som har att pröva denna i den mån den faller inom området för inspek- tionens befogenhet.

I beslut av skyddskommitté bör angivas den tid inom vilken be- slutet skall vara verkställt.

66

Uppgift om namn på skydds- ombud och dennes skyddsområde skall snarast möjligt efter förrättat val lämnas till arbetsgivaren och yrkesinspektören av de arbetstaga- re eller den organisation, som för— rättat valet. Anmälan erfordras dock icke, när skyddsombud om- väljes. Om nytt skyddsombud ef- terträder tidigare utsett skyddsom- bud, skall angivas vilken person det nya skyddsombudet ersätter.

Har arbetsgivare utsett ställfö- reträdare att handlägga skyddsfrå- gor eller har skyddskommitté till- satts, skall yrkesinspektören skrift- ligen underrättas därom.

5

Uppgift om namn på skydds- ombud, dennes skyddsområde och den tid, för vilken ombudet utsetts, skall snarast möjligt efter förrättat val lämnas till arbetsgivaren och yrkesinspektionen av de arbetsta- gare eller den organisation, som förrättat valet. Om nytt skydds- ombud efterträder tidigare utsett skyddsombud, skall angivas vilken person det nya skyddsombudet er- sätter.

Har arbetsgivare utsett ställfö- reträdare att handlägga skyddsfrå- gor eller har skyddskommitté till- satts, skall yrkesinspektionen skrift- ligen underrättas därom.

Det åligger arbetsgivare att på arbetsstället uppsätta anslag med upp- gift om namn på ställföreträdare som avses i andra stycket samt om namn på skyddsombud och ledamöter av skyddskommitté.

67 5

Vid inspektion och annan förrättning å arbetsställe skall tillsynsor- gan träda i förbindelse med skyddsombud, som är anträffbart på ar- betsstället.

Tillsynsorgan är pliktigt att kost- nadsfritt tillställa skyddsombud el- ler skyddskommitté avskrift av råd, anvisning eller annat skrift- ligt meddelande, som avlåtits till arbetsstället i skyddsfråga. Av- skrift av sådant meddelande skall av skyddsombud eller skyddskom— mitté förvaras under minst två år, räknat från meddelandets datum. Avgår skyddsombud, skall dylik avskrift överlämnas till efterträda- ren.

73

Inrättar någon bergverkstad el- ler därmed jämförlig helt under jord förlagd arbetslokal utan att ar- betarskyddsstyrelsen lämnat med- givande därtill, när sådant fordras enligt 8 5, eller åsidosätter någon de villkor, som föreskrivits för dy- likt medgivande, straffes, där miss- förhållande som avses i 53 5 ar- betarskyddslagen ej föreligger, med böter.

Tillsynsorgan är pliktigt att kost- nadsfritt tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisning eller an- nat skriftligt meddelande, som av- låtits till arbetsstället i skyddsfrå- ga. Avskrift av sådant meddelan- de skall av skyddsombud förvaras under minst två år, räknat från meddelandets datum. Avgår skyddsombud, skall dylik avskrift överlämnas till efterträdaren.

&

Den som försummar att iaktta- ga vad som enligt 5 a 5 åligger honom dömes till böter högst fem- hundra kronor.

(Nuvarande lydelse) 74

75

Vad i 70 5 arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsvaran- de tillämpning såvitt angår efter- levnaden av 5 5, 33 5 andra, tredje och femte styckena, 35 5 andra och tredje styckena, 36 5 andra och tredje styckena, 39 58” andra och tredje styckena, 52—56 55, 60 5 andra stycket samt 69—71 55 här ovan.

å

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt ar- betarskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter sän- des till yrkesinspektionen.

&

För skyddsarbete som utföres av skyddsombud som utsetts enligt 40 5 tredje stycket arbetarskyddslagen skall arbetsgivaren vid arbetsstället utgiva ersättning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg

dels att 11 & skall upphöra att gälla, dels att i 5—7 åå ordet ”yrkesinspektör" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "yrkesinspektionen” i motsvarande form,

dels att 12 5 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

115

Vad i 70 s? arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsvaran- de tillämpning såvitt angår efter- levnaden av I, 2 och 5 55 här ovan.

125

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande föreläggande eller förbud enligt 7 s) föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, var- om förmäles i denna kungörelse, föres hos Kungl. Maj:t genom be— svär.

Talan mot beslut av arbetar— skyddsstyrelsen i fråga, som avses i denna kungörelse, föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser i 12 & gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 211) om läkarunder- sökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjuk- domar

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1949: 211) om läkar- undersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjuk- domar

dels att 10 & skall upphöra att gälla, dels att i 1—6 åå ordet "medicinalstyrelsen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”socialstyrelsen” i motsvarande form,

dels att i 5 & ordet ”yrkesinspektören” skall bytas ut mot ”yrkesin- spektionen”.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

105

Vad i 70 5 arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsvaran— de tillämpning såvitt angår efter- levnaden av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon

Härigenom förordnas, att 4 & kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5 Vad i 70 s? arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsva- rande tillämpning såvitt angår ef- terlevnaden av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten

dels att 5 5 skall upphöra att gälla, dels att i 2 och 3 55 ordet ”yrkesinspektör" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”yrkesinspektionen” i motsvarande form.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 & Bestämmelserna i 70 5 arbetar- skyddslagen äga motsvarande till- lämpning i fråga om efterlevnaden av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottniugsarbete m. m. (skogsförläggningslag)

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m.m. (skogsförläggningslag)

dels att i 6, l3-——16, 18, 19 och 21 åå ordet ”skogsyrkesinspektör” i olika böjningsformer skall bytas ut mot "yrkesinspektionen” i mot- svarande form,

dels att 1] och 23 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 25 &, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

115

o

Tillsyn a efterlevnaden av den- na lag utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess över- inseende och ledning, av skogsyr— kesinspektionens eller, beträffande vägarbete utan samband med skogsbruk eller flottning, av den allmänna yrkesinspektionens be- fattningshavare,

Vad i lagen stadgas om skogs- yrkesinspektör skall i fråga om vägarbete som nyss sagts äga mot- svarande tillämpning å yrkesin- spektör.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess över- inseende och ledning, av yrkes- inspektionen.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av

Konungen.

23%

Mat arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud eller föreläg- gande enligt 13, 14, 15 eller 17 39 föres talan hos kammarrätten ge- nom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annat ärende, som avses i denna lag, föres hos Konungen genom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i ärende, som av- ses i denna lag, föres hos Konung- en genom besvär.

25 5 Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 20 och 21 395 sändes till yrkesinspektio- nen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser i 23 & gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959: 612) dels att 54 ä 3 mom., 56 & 1 mom., 64 ä 1 mom. och 66 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i stadgan skall införas nya moment, 55 ä 4 mom. och 64 ä 4 mom., av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

545

3 mom. Befrielse från skyldig- het att söka byggnadslov må av länsstyrelsen medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, såframt det kan an- ses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfreds- ställande sätt samt medgivandet tillstyrks av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

3 mom. Befrielse från skyldig- het att söka byggnadslov må av länsstyrelsen medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, såframt det kan an- ses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfreds- ställande sätt samt medgivandet tillstyrks av byggnadsnämnden och yrkesinspektionen. Medgivan- det må när som helst återkallas.

555

4 mom. Byggnadsnämnden skall underrätta yrkesinspektionen om ansökan om byggnadslov som av- ser arbetsrum eller därtill hörande personalrum.

565

I mom. Vid prövning av ansö- kan om byggnadslov skall bygg- nadsnämnden tillse, att det till- ämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, väglagen (1971: 948), lagen om enskilda vägar, naturvårdslagen, miljöskyddslagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare en— ligt byggnadslagen skyldig att gäl- da bidrag till kostnad för gata el- ler att anordna utfartsväg eller av- lopp från tomten, må byggnads- lov för nybyggnad ej beviljas in- nan skyldigheten fullgjdrts eller nöjaktig säkerhet ställts.

1 mom. Vid prövning av ansö- kan om byggnadslov skall bygg- nadsnämnden tillse, att det till- ämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, väglagen (1971: 948), lagen om enskilda vägar, na- turvårdslagen, miljöskyddslagen, arbetarskyddslagen (1949: I), den— na stadga eller med stöd av nämn- da författningar meddelade före— skrifter. Är tomtens ägare enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utfartsväg eller av- lopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöj— aktig säkerhet ställts.

Byggnadslov för byggnadsföre- tag, som avser arbetsrum eller där- till hörande personalrum, må ei beviljas innan skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över bygg- nadsföretaget.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

645

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar. Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill bygg- nadslov ej erfordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggna- den förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbotten, stommen och byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som omnämnas i 62 5 första stycket b), c), d) och e) (grund- bottenbesiktning, lägesbesiktning, stombesiktning, Slutbesiktning).

I fall då byggnadslov beviljats må Slutbesiktning ej underlåtas, om den byggande begär sådan besiktning.

Slutbesiktning må ej underlåtas, om yrkesinspektionen begär sådan besiktning beträffande byggnadsfö- retag som avser arbetsrum eller därtill hörande personalrum.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnads- nämnd, bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

4 mom. Yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktning som avser arbetsrum eller därtill hörande per- sonalrum.

665

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vil— ken har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrif- ter. Detsamma gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyl- tar, stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av situationsplan som i 55 ä 1 mom. sägs samt av

ritningar och beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej mot- svarar skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till stads- eller landskapsbilden, eller är anled- ning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre veckor efter handlingarnas mot- tagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Byggnadsnämnden skall under- rätta yrkesinspektionen om anmä- lan som avser arbetsrum eller där- till hörande personalrum.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskriv- ningar icke skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. Läns— styrelsen har att på lämpligt sätt lämna nämnden meddelande om före- taget.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)

Härigenom förordnas, att 21 & brandstadgan (1962: 91) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 & Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brand— försvaret på arbetsplatsen.

Vid brandsyn bör skyddsombud vara närvarande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Lag om ändring av lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 5 Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 &, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:

1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättan- de av förslag till befattning eller uppdrag,

2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrätt- ning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om rese- kostnads— och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,

3. mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar— eller exeku- tionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,

4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av stats- medel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersätt- ning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expro— priationsdomstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942: 350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (l964: 822),

5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager,

6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter be- slut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda ar- betsuppgifter,

7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens

bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning för- utsätter beslut av allmän domstol,

8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, röran- de förebyggande eller bekämpan- de av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller be- handling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkän- nande eller angående omhänder- tagande, smittrening, oskadliggö- rande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, röran- de förebyggande eller bekäm- pande av djur- eller växtsjukdo- mar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall medde- lats angående förbud, föreläggan- de, föreskrift, tillstånd eller god- kännande eller angående omhän- dertagande, smittrening, oskadlig- görande eller liknande åtgärd, så- vida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kom-

eller annan kommunal förvalt- mun eller annan kommunal för-— ningsenhet, eller om beslut enligt valtningsenhet, eller om beslut arbetarskyddslagen (1949: I ), all- enligt allmänna ordningsstadgan männa ordningsstadgan (1956: (1956: 617), lagen (1956: 618) om 617), lagen (1956:618) om all— allmänna sammankomster eller männa sammankomster eller strål- strålskyddslagen (1958: 110), skyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförlägg-

ningslagen (1963: 246),

10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om av- stängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,

11. mål om föreläggande vid vite. såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvalt- ningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919: 240) om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäk- ringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen (19562216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m., lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invalidi- tetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963: 76) om kre- ditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965: 290), förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteks- föreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen (1969: 698), lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om lands- hypoteksföreningar eller lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,

12. mål om utdömande av vite,

13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behand- lingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,

14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Härigenom förordnas, att 3 och 4 åå lagen (1971: 282) om arbetar- skyddsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3å

Arbetsgivare erlägger årligen ar- betarskyddsavgift med belopp som motsvarar fem hundradels procent av vad arbetsgivaren under året ut- givit som lön i pengar eller natura- förmåner i form av kost eller bo- stad.

Arbetsgivare erlägger årligen ar- betarskyddsavgift med belopp som motsvarar sju hundradels procent av vad arbetsgivaren under året ut- givit som lön i pengar eller natura- förmåner i form av kost eller bo- stad.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagares lön i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän för- säkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året un- derstigit trehundra kronor, såvida fråga ej är om arbetstagare som av- ses i 1 5 första stycket förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. Vida- re bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obliga- toriskt försäkrad enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring.

4?)

Av arbetarskyddsavgiften skall två femtedelar utgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens, yrkesinspektio- nens och arbetsmedicinska institu- tets verksamhet och tre femtedelar bidrag till kostnader i övrigt för forskning, utbildning och upplys- ning beträffande arbetarskydd. Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetar- skyddsfonden, som förvaltas enligt grunder som Konungen fastställer.

Av arbetarskyddsavgiften skall två sjundedelar utgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens verksamhet och fem sjun- dedelar bidrag till kostnader i öv- rigt för forskning, utbildning och upplysning beträffande arbetar- skydd. Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbe- tarskyddsfonden, som förvaltas en- ligt grunder som Konungen fast- ställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla beträffande avgift som avser tid före ikraftträdandet.

II

Inledande redogörelse

1. Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning

l . ] Utredningsdirekti ven

Genom beslut den 20 februari 1970 bemyn— digade Kungl. Maj:t chefen för socialdepar- tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att företa en allmän översyn av arbetar- skyddslagstiftningen. Direktiven för utred- ningsarbetet innefattas i vad chefen för socialdepartementet anförde till statsråds- protokollet i anslutning till nämnda beslut. Efter att ha inledningsvis berört hur frågor som gäller arbetsmiljön och arbetarskyddet på senare tid fått en framträdande plats i den allmänna debatten och sedan han kortfattat omnämnt hur arbetarskyddet är förankrat författningsmässigt anförde departements- chefen följande rörande bakgrunden till utredningens tillkallande.

Under den period av drygt tjugo år som arbe- tarskyddslagen varit i kraft har utvecklingen i socialt, tekniskt och ekonomiskt hänseende gått mycket snabbt. Detta har fått återverkningar på faktorer som är av betydelse för hälsan och säkerheten i arbetslivet. Rationaliseringar, meka- niseringar och strukturförändringar har skapat en i många avseenden förändrad risksituation för arbetstagarna. Undersökningar som företagits av Landsorganisationen har visat att större delen av arbetstagarna upplever oro och osäkerhet inför hälsorisker på arbetsplatserna. Nya yrkesfaror har tillkommit bl.a. som en följd av nya ämnen, till- verkningsmetoder, maskiner och anläggningar. Det har också skett en utveckling mot ökad arbetstakt, ökad utbredning av skiftarbetet och nya former för arbetstidsförläggningen. Okade kunskaper om yrkeshygien och arbetsmedicin m.m. har samtidigt gjort det naturligt att vidga arbetarskyddets

ansvarsområde avsevärt. Uppgiften för arbetar- skyddet kan inte numera anses på samma sätt som förr begränsad till övervägande tekniska fråge- ställningar. De yrkeshygieniska och medicinska problemen på arbetsplatserna kräver stor upp- märksamhet. I enlighet härmed blir det i betydande utsträckning en angelägenhet för arbetarskyddet att beakta arbetstagarnas hela hälsosituation. Den nya produktionstekniken aktualiserar också i allt högre grad en skärpt övervakning från arbetarskyddets sida av att arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer anpassas till den mänskliga arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar.

Vid olika tillfällen har ändringar företagits i arbetarskyddslagstiftningen. En viktig förändring skedde år 1963, då arbetarskyddslagens tillämp- ningsområde utvidgades till att omfatta i princip alla arbetstagare. Emellertid torde kunna sägas att arbetarskyddslagen i mycket präglas av de pro- duktions- och arbetsförhållanden som rådde vid tiden för lagens tillkomst. Utvecklingen inom arbetslivet motiverar därför att arbetarskyddslagen ses över.

Riksdagen har i skrivelse till Kungl. Maj:t hem- ställt om en allmän översyn av arbetarskyddslagen (2LU 196958, rskr 273).

Även Landsorganisationen har i skrivelse till Kungl. Maj:t i juni 1969 framfört synpunkter och önskemål rörande en anpassning av arbetar- skyddslagstiftningen till moderna tankegångar på arbetarskyddsområdet.

Departementschefen uttalade att han fann det angeläget att en genomgripande översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen nu kom till stånd och att det för ändamålet borde tillsättas en särskild utredning, som även borde ha till uppgift att pröva frågor rörande arbetarskyddets organisation. Syftet med översynen och inriktningen i stort av utred-

ningsarbetet beskrevs av departementschefen på följande sätt.

Den översyn som utredningen skall verkställa skall- syfta till en lagstiftning som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Allmänt sett bör lagstiftningen ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke måste vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktio- nen. Arbetarskyddets krav måste bättre än f.n. kunna göra sig gällande redan i samband med pla- neringen av arbetslokaler, maskiner och arbets- metoder. Det är också nödvändigt med ökade möjligheter till en fortlöpande kontroll av den arbetshygieniska situationen på arbetsplatserna. Goda möjligheter måste dessutom finnas till ingri- pande i sådana fall då missförhållanden i skydds- hänseende kunnat konstateras.

De bestämmelser som inryms i nuvarande arbe- tarskyddslagstiftning är ganska allmänt hållna. Detta har sin förklaring dels i att bestämmelserna skall gälla för så gott som hela arbetslivet med alla dess skilda verksamhetsgrenar och skiftande arbetsförhållanden, dels i att man velat underlätta en anpassning till teknikens utveckling m.m. I den mån behov av mer preciserade anvisningar före- ligger ankommer det på tillsynsorganen att meddela dessa. För egen del anser jag att mycket talar för att den centrala arbetarskyddsförfattningen inte bör vara starkt detaljbetonad. Jag avser dock inte att här göra några bestämda uttalanden i frågan hur reg- lerna för arbetarskyddet bör vara uppbyggda i systematiskt hänseende. Detta spörsmål bör i sin helhet prövas av utredningen. Det primära är att den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Den nya lagstiftningen bör återspegla vår kunskap om och erfarenhet av att hälsorisker av fysisk och psykisk art ofta har sin grund i missförhållanden inom arbetslivet som kan motverkas genom vidgade insatser från arbetarskyddet.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde fastla- des, som redan nämnts, så sent som år 1963. Det principiella ställningstagande som då skedde torde inte böra frångås. Arbetarskyddslagstiftningen bör således i princip vara allmängiltig. Detta hindrar inte att frågor som gäller tillämpningsområdet för lag- stiftningen kan behöva prövas av utredningen. En betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Enligt vad jag erfarit har också ett flertal andra spörsmål som gäller nuvarande lagstiftnings tillämpningsområde aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen. Arbetar- skyddsstyrelsen har nyligen i en framställning till Kungl. Maj:t föreslagitatt huvuddelen av nuvarande inskränkningar i arbetarskyddslagstiftningens till- lämplighet på arbete inom jordbruket skall slopas.

Ståndpunkt till denna framställning kommer att tas sedan framställningen remissbehandlats.

Arbetarskyddslagstiftningen tar i sin nuvarande utformning sikte framför allt på åtgärder mot olycksfall i arbete och vissa former av ohälsa som hänförs till yrkessjukdomarna. Även om väsentliga framsteg kunnat göras på detta fält med stöd av gällande bestämmelser, ger yrkesskadestatistiken besked om att insatserna mot olycksfallen och yrkessjukdomarna behöver intensifieras ytterli- gare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärksamma yrkesfaror —— ofta av helt ny typ — som hänger samman med den tekniska och struk- turella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror kan nämnas förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar, risker för hörselskador till följd av ökande bullernivå hos maskiner och anläggningar samt risker för den psykiska hälsan på grund av alltmer specialiserade och mekaniserade arbetsprocesser. Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med de pro- blem som här möter. Detta kan naturligtvis inte ske enbart genom lagstiftningsåtgärder. I lagstiftningen skall emellertid grunden för de vidgade skyddsin- satserna läggas.

Departementschefen tog i fortsättningen upp vissa frågor som enligt hans mening kunde förtjäna att övervägas när det gällde att omgestalta lagstiftningen för att uppfylla de önskemål som redovisats i det föregående. Därvid anförde han följande.

Kravet på att skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt gör det nödvändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning av arbetslokaler, maskiner och anläggningar m. m. Kontrollen över arbetsmetodi- ken är naturligtvis inte mindre viktig. Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfatt- ning av förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas.

En del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar, kan inte definitivt kon- stateras utan att särskilda, kanske kostrads- krävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade. ] detta sammanhang bör utredningen ta upp frågan on de 5. k. hygieniska gränsvärdena. Detta står i överensstämmelse med vad fjolårets riksdag uttalat i anledning av motioner om lagstiftning för kortroll av hälsofarliga ämnen och produkter (2LU l96€lz67, rskr 324).

Arbetstidsfrågorna är av stor betydelse för arbetstagarna. Proposition med förslag om en ny

allmän arbetstidslag — i vilken principen om 40 timmars arbetsvecka skrivs in — har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1970:5). 1 den föreslagna arbetstidslagen regleras frågor om arbetstidens längd. Spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar nu en grundlig genomgång. Skyddssyn- punkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid över- synen av gällande regler om dygnsvila, veckovila. raster och arbetspauser.

Särskilda skyddsbestämmelser rörande minder- årigas användande till arbete torde också framdeles behövas. Utformningen får övervägas mot bak- grunden av nya förhållanden. Bl.a. motiverar förekomsten av organiserad företagshälsovård en översyn av reglerna om läkarkontroll av minder- åriga. I fråga om minderårigas arbetstid bör bestämmelserna omprövas bl.a. mot bakgrunden av den föreslagna nya arbetstidslagstiftningen.

Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden gör det naturligt att söka undvika särbestämmelser för den kvinnliga arbetskraften i arbetsrättslig lag- stiftning. Utredningen bör pröva i vilken utsträckning sådana bestämmelser alltjämt behövs för att tillgodose arbetarskyddets intressen.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslag- stiftningen är självfallet av stor betydelse. Reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör därför ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och arbets- former bör tas upp till behandling av utredningen i anslutning till översynen av lagstiftningen. Den nuvarande uppdelningen av arbetarskyddstillsynen på allmänna yrkesinspektionen och olika special- inspektioner bör prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande i arbetar- skyddsverksamheten bör uppmärksammas av utredningen.

Frågan om anmälningsplikt beträffande nytill- komna arbetsställen — vilken var aktuell i samband med arbetarskyddslagens tillkomst — torde åter få övervägas. Resultatet av det utredningsarbete som pågår inom arbetarskyddsstyrelsen när det gäller tillsynen över de mindre arbetsställena bör också beaktas.

Ett bemästrande av arbetsplatsens skydds- och hälsofrågor förutsätter inte bara en omfattande tillsyn genom myndighets försorg. Därutöver krävs en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som måste svara för en ansenlig del av den fortlöpande bevakningen av den skyddstekniska och arbets- hygieniska situationen. De anställdas möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet.

Skyddsombudens ställning bör särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter förstärkas. Eh ökad insats i arbetarskyddet av dem som deltar i det praktiska arbetet bör medverka till önskade resultat av arbetarskyddsverksamheten. Möjligheterna till en utbyggd organisation med regionala skyddsom-

bud bör undersökas. Uppmärksamhet bör också ägnas åt de uppgifter som vilar på yrkesinspektio- nens förtroenderåd.

För en stor del av arbetsmarknaden finns en överenskommelse som numera i större utsträckning än tidigare innefattar preciserade regler för det lokala arbetarskyddet. Man har också kommit fram till riktlinjer för en utbyggnad av företagshälso- vården. Nuvarande bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i arbetar- skyddshänseende bör omprövas med beaktande av den utveckling som återspeglas i överens- kommelserna. Hänsyn bör också tas till vad företagshälsovårdsutredningen redovisat i ett år 1968 framlagt betänkande (SOU 1968z44) och till de fortsatta överväganden i hithörande frågor som äger rum i anledning av det uppdrag som den 29 maj 1969 lämnats socialstyrelsen angående disponering av läkarresurser för företagshälsovården.

Avslutningsvis framhöll departementsche-

fen att utredningen var oförhindrad att ta upp sådana spörsmål som aktualiserades under arbetets gång och som föll inom ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstift- ningen. I sitt arbete borde utredningen beakta de internationella strävandena på arbetar- skyddets område. Det borde stå utredningen fritt att lägga fram delförslag innan arbetet slutförts.

Genom beslut den 26 februari 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att i anslutning till övrigt utredningsarbete verkställa utredning och lägga fram förslag om dels arbetsmedi- cinska institutets integrering i arbetar- skyddsstyrelsen, dels organisationen av en arbetsmedicinsk filial placerad i Umeå.

l.2 Till utredningen överlämnade handlingar

Kungl. Maj:t har för beaktande vid fullgö- rande av Utredningsuppdraget överlämnat riksdagens skrivelse den 5 november 1970, nr 351 , jämte därvid fogat utskottsutlåtande (2LU 1970263) och motioner angående lag- stiftningen om arbetarskydd m. in.

För prövning i anslutning till den allmänna översyn av arbetarskyddslagstiftningen som utredningen skall företa har Kungl. Maj:t den 30 december 1971 överlämnat riksdagens skrivelse den 23 april 1965, nr 166, jämte en av arbetarskyddsstyrelsen — enligt uppdrag den 1 oktober 1965 av Kungl. Maj:t— verkställd

utredning om arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen.

Efter beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1972 har till utredningen överlämnats två av Internationella arbetsorganisationens all- männa konferens år 1971 antagna instrument, nämligen konventionen (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen och rekommendationen (nr 144) i samma ämne, för övervägande av frågan huruvida och i vad mån bestämmelserna i konventionen respek- tive anvisningarna i rekommendationen bör komma till uttryck i svensk lagstiftning.

Chefen för socialdepartementet har för beaktande vid utredningsuppdragets fullgö- rande överlämnat dels en av arbetarskydds- styrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 6 juni 1962 verkställd utredning om arbetar- skyddet inom stuverifacket, dels vissa fram- ställningar och skrivelser från organisationer och enskilda beträffande frågor med anknytning till arbetsmiljöutredningens upp- drag. Till utredningen har vidare inkommit ett stort antal skrivelser och handlingar från bl. a. fackliga och politiska organisationer samt intresseorganisationer för arbetarskydd.

1.3. Utredningsarbetets uppläggning

Utredningsarbetet har bedrivits med inrikt- ning på att så skyndsamt som omständighe- terna kunde medge det presentera förslag till ny arbetarskyddslagstiftning och till organi- satoriska förändringar som kunde behövas. Grundläggande frågor om bl. a. målsättningen för en arbetsmiljölagstiftning, avgränsningen gentemot näraliggande lagstiftningsområden samt allmänna skyldigheter för arbetsgivare och arbetstagare i fråga om arbetsmiljön har tagits upp till diskussion på grundval av promemorior som upprättats inom sekreta- riatet. Utredningen har också gått in på spörsmål om lagstiftningens materiella inne- håll i särskilda avseenden. Rapporter i vissa frågor har på utredningens tillskyndan upprättats av experter inom utredningen. Sekretariatet har genomfört ett stort antal enkäter och tagit kontakt med olika myndig- heter, företag och organisationer för att inhämta upplysningar i arbetsmiljöfrågor. Förbindelse har också hållits med utredningar

på angränsande områden. Ledamöter, experter och sekreterare i utredningen har företagit en serie studiebesök vid olika företag i landet, varvid besöken genomgående inne- fattat, förutom sedvanlig presentation av verksamheten och rundvandring inom före- taget, ingående diskussioner av arbetsmiljö- frågor med representanter för företagsled- ningen, den lokala skyddsorganisationen och arbetstagarnas fackliga organisationer.

Efter hand som arbetet fortskridit och överblick vunnits över ämnesområdet har utredningen ansett sig böra närmare överväga om vissa frågor kunde och borde brytas ut och prioriteras för behandling i ett delbetänkande. Det har därvid varit uppenbart att det måste ta åtskillig tid i anspråk att slutföra hela det omfattande utredningsuppdraget. Samtidigt har utredningen varit väl medveten om att man inte minst ute i arbetslivet hyser för- hoppningar om snara konkreta resultat av utredningsarbetet. Detta har talat starkt för en dellösning. Särskilda fördelar har utredningen dessutom ansett kunna vinnas om man går fram i etapper när det gäller arbetarskyddets organisationsfrågor.

Kraven och förväntningarna på snabba lösningar har gällt en rad problem. Vissa av dessa har enligt utredningens mening tett sig särskilt angelägna att komma till rätta med samtidigt som lösningarna på dessa områden inte har ansetts direkt beroende av ställ- ningstaganden i andra frågor. I enlighet här- med har följande avsnitt av utredningsupp- draget bedömts vara ägnade för behandlingi ett delbetänkande, nämligen översynen av reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare _— vari innefattas frågan hur skyddsombudens ställning skall kunna stärkas — samt spörsmålen om förhandsprövning av arbetslokaler m.m., om skyddet på arbets- platser som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda och om tillsyns- verksamheten.

Vad gäller den offentliga arbetarskydds- tillsynens organisation har utredningen ansett det väsentligt att en förstärkning av resur- serna kan påbörjas så snart som möjligt. En successiv uppbyggnad av såväl arbetar- skyddsstyrelsen som yrkesinspektionen via

ett delförslag har framstått som naturlig. Utredningen har funnit att de organisatoriska frågor som aktualiseras redan i en första etapp bildar ett komplex med stor räckvidd. Med hänsyn härtill och på grund av den nära anknytningen till organisationsavsnittet har det ansetts lämpligt att i sammanhanget också ompröva väsentliga delar av sanktionssyste- met enligt arbetarskyddslagstiftningen.

Ett delbetänkande som innefattar förslag i samtliga dessa hänseenden har samman- ställts. Betänkandet upptar också förslag rörande inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå.

Till betänkandet har fogats vissa bilagor. I denna form har tagits in redogörelser för samarbetsorgan inom arbetarskyddet (bilaga 1), för arbetarskyddsstyrelsens anvisningar m.m. (bilaga 2) samt för yrkesskadornas omfattning, följdverkningar och kostnader (bilaga 3). Redogörelserna har utarbetats av utredningens expert Hilding Starland. Vidare har bifogats en rapport benämnd Arbetsmiljö och hälsa i relation till utvecklingen inom näringsliv och samhälle (bilaga 4). För rap- porten svarar utredningens medicinska experter Erik Bolinder, Sven Forssman och Nils Masreliez. Dessa har i sitt arbete biträtts av experter utom utredningen. En samman- ställning av uppgifter om utbildningen av skyddsombud finns i bilaga 5. Den har utar— betats av socionomen Göran Steen vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet under ledning av bitr. professorn därstädes Hans Berglind. Bilaga6 utgörs av en sammanfattning av arbetarskyddsstyrelsens i avsnitt 1.2 nämnda utredning om arbetar- skyddstillsynen vid mindre arbetsställen.

Utredningen har vid besök i Danmark i maj 1972 sammanträffat och fört diskussioner med en av danska regeringen tillsatt arbets- grupp för arbetsmiljöfrågor. Utredningen har vidare besökt Institutet för arbetshygien i Helsingfors. Den serie företagsbesök som enligt vad nyss nämnts företagits av utred- ningen har omfattat Kockums Mekaniska Verkstads AB i Malmö, Gullviks Fabriks AB i Malmö, AB Mataki (makadamfabriken i Södra Sandby), Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB (NEFA) i Norrköping, Gränges

AB (gruvrörelsen i Grängesberg), Stora Kopparbergs Bergslags AB (Domnarvets Jernverk), Boliden AB (gruvrörelsen i Lais- vall och Rönnskärsverken i Skellefteå), Luossavaara-Kirunavaara AB (LKAB) i Kiruna, Volvo AB i Göteborg, Göteborgs hamn samt Kullgrens Enka AB (anläggning- arna på Bohus Malmön). Utredningen har besökt en byggarbetsplats i Handen (Haningebyggen KB). I samband därmed har utredningen sammanträffat med represen- tanter för Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygg- hälsan) samt för Svenska Byggnadsarbetare- förbundet och för Svenska Metallindust- riarbetareförbundet. Utredningens båda sek- reterare har medföljt vid inspektionsresor inom olika yrkesinspektionsdistrikt.

Vid sammanträde med utredningen har representanter för Sveriges Arbetsledareför- bund lämnat synpunkter på, arbetsledarens roll i skyddsarbetet. I anslutning till övervä- gandena rörande organisationen av en arbetsmedicinsk filial i Umeå har företrädare för landstinget i Västerbottens län och uni- versitetet i Umeå framlagt synpunkter vid sammanträde med utredningen.

Utredningen har avgett remissyttrande över ett antal utredningsbetänkanden, nämligen l) arbetsmedicinska institutets betänkande Utbildning i företagshälsovård m.m. vid arbetsmedicinska institutet, 2) socialstyrel- sens betänkande Företagshälsovårdens läkarresurser (stencil S l970:4), 3) betänkande av utredningen angående yrkesskadeför- säkringens finansiering m.m. kallat Yrkes- skadeförsäkringens finansiering (SOU l970:49), 4) kommerskollegieutredningens betänkande Näringspolitiken, ny verksorga- nisation (SOU l97lz69), 5) betänkande av organisationskommittén för ett institut för social forskning kallat Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning (stencil U 197l:4) och 6) miljö- kontrollutredningens betänkande Lag 'om hälso- och miljöfarliga varor (SOU l972z31). Remissyttrande har också avgetts över en framställning i januari 1970 av arbetar- skyddsstyrelsen angående vissa ändringar i arbetarskyddslagen.

2. Översikt över gällande författningar inom

arbetarskyddet

2.1 Kort historik

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra länder med föreskrifter som skyddade minderåriga mot att användas i yrkesarbete för tidigt. Redan långt före industrialismens genombrott hade vissa bestämmelser om minderåriga medde- lats i en del näringsförfattningar. Som den första egentliga arbetarskyddsförfattningen räknas emellertid 1881 års förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering. Den innehöll föreskrifter om minimiålder, förbud mot nattarbete och begränsning av den dagliga arbetstiden. Tillsynen över förord- ningens efterlevnad åvilade hälsovårds- nämnden.

Snart följdes 1881 års förordning av en mera allmängiltig lagstiftning med syfte att för- hindra olycksfall och ohälsa till följd av arbete. År 1889 utfärdades sålunda en lag angående skydd mot yrkesfara. Lagen avsåg arbete inom industrin. För tillsyn över lagens efterlevnad inrättades samtidigt en statlig yrkesinspektion.

År 1900 tillkom en lag angående minder- årigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke. Denna lag ersatte beträf- fande industrin 1881 års förordning. År 1909 utfärdades en lag angående förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag.

Samtliga nu nämnda författningar utom

1909 års lag ersattes år 1912 med en lag om arbetarskydd, som ägde tillämpning på indu- stri och annan rörelse. I denna lag gjordes betydelsefulla ändringar år 1931, då också 1909 års lag ersattes av bestämmelser i arbetarskyddslagen.

År 1938 tillkallades sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av arbetar- skyddslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1938 års arbetarskydds- kommitté, avlämnade år 1946 betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall iarbete m.m. (SOU 1946:60). Efter remissbehandling och överarbetning inom socialdepartementet lade Kungl. Maj:t fram proposition med förslag till arbetarskyddslag (prop. 1948z298). Förslaget antogs med vissa ändringar. Ny arbetarskyddslag utfärdades den 3 januari 1949 och trädde i kraft den 1 juli 1949. Kompletterande bestämmelser utfär- dades i bl. a. arbetarskyddskungörelsen.

1938 års arbetarskyddskommitté avläm- nade ytterligare ett betänkande (SOU 1946:88). Detta innehöll förslag till organisa- tion av tillsynen över arbetarskyddslagstift- ningen m.m. På grundval av betänkandet lade Kungl. Maj:t fram proposition med förslag till ett särskilt ämbetsverk för arbetarskyddet och om förstärkning av yrkesinspektionen (prop. l948:184). Riksdagen biföll i allt väsentligt propositionen och fr.o.m. den 1 januari 1949 inrättades arbetarskyddsstyrelsen genom sammanslagning av riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå och arbetsrådet. På det

nyinrättade ämbetsverket överflyttades från riksförsäkringsverket uppgiften att vara chefsmyndighet för yrkesinspektionen.

Sedan 1949 har vissa offentliga utredningar gjorts på arbetarskyddets område. År 1953 tillsattes en utredning för att undersöka arbe- tarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens arbetssätt. Denna utredning, som kallade sig arbetarskyddsutredningen, lade år 1955 fram betänkandet Arbetarskyddsstyrelsen och yr— kesinspektionen (SOU 1955:41). Som en följd av förslag i betänkandet inrättades vissa nya tjänster hos arbetarskyddsstyrelsen och vid yrkesinspektionen. Vidare inrättades inom vart och ett av de elva yrkesinspektionsdistrik- ten förtroenderåd med representanter för ar- betsmarknadens partsorganisationer. lanslut- ning till dessa åtgärder tillkallades år 1956 utredningsmän för att inom socialdepartemen- tet biträda med utredning angående organisa- tionsfrågor rörande arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. I samband härmed skulle behandlas frågan om skyldighet för företag att ha särskilda skyddstjänstemän anställda. Utredningsmännen, som antog benämningen arbetarskyddsverkets organisa- tionsutredning, lade fram betänkandena Loka- la skyddstjänstemän samt arbetarskyddssty- relsens organisation (SOU 1959:9) och Allmänna yrkesinspektionen (SOU 1960:20). Betänkandena lades till grund för vissa organi- satoriska åtgärder inom arbetarskyddsmyn- digheten.

Arbetarskyddslagen har ändrats ett flertal gånger under de drygt 20 år som gått sedan dess tillkomst. Ändringarna har i de flesta fall skett efter förslag av arbetarskyddsstyrelsen. En viktig ändring gjordes år 1963 då lag- stiftningens tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i princip all verksamhet till vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Härigenom inordnades även den offentliga förvaltningen under lagstiftningen.

2.2 Huvuddragen igällande arbetarskyddslag

Arbetarskyddslagen (l949zl) innehåller i förs- ta kapitlet bestämmelser som anger lagens tillämpningsområde. Fr.o.m. den 1 januari 1964 är lagen med vissa angivna undantag

tillämplig på varje verksamhet vari ar- betstagare används till arbete för arbetsgi- vares räkning (1 5 första stycket). I lagen förstås med arbetstagare var och en som utför arbete för annans räkning utan att i förhål- lande till denne vara att anse såsom själv- ständig företagare, och med arbetsgivare var och en, för vars räkning arbete utförs av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person vilken som självständig före- tagare åtagit sig att ombesörja arbetets utfö- rande (1 5 andra stycket).

Vidare skall lagen äga tillämpning på 1) arbete som två eller flera personer för gemensam räkning utför under sådana för- hållanden att, om arbetstagare funnits anställd, lagen enligt 1 & skulle ägt tillämpning på arbetet, 2) arbete som elever utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att lagen skall gälla, 3) arbete som värnpliktiga i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden att lagen enligt l 5 skulle ägt tillämpning på arbetet, om detta utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning, samt 4) arbete som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter, allmänna vård- anstalter för alkoholmissbrukare, mental— sjukhus eller vissa andra anstalter intagna personer efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten. I dessa fall skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsvarande till- lämpning på den som utför arbetet, och vad som är föreskrivet om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet vari arbetet ut- förs (2 5).

Från lagens tillämpning undantas å andra sidan a) arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj , om arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk med binäringar m.m., c) arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll och d) arbete som är att hänföra till skeppstjänst. Vidare undantas övningar, som har samband med försvaret, och annat arbete inom krigsmakten eller civilförsvaret av huvudsakligen icke civil

karaktär (3 5).

Vissa bestämmelser i lagen, som rör min- deråriga och kvinnor, samt lagens bestäm- melser om arbetstidens förläggning samt om samverkan mellan arbetsgivare och arbetsta- gare äger inte tillämpning på dem som för gemensam räkning utför arbete, på elever vid anstalter för yrkesutbildning och på dem som är intagna på anstalt. Nämnda bestämmelser om arbetstiden samt om minderåriga och kvin- nor äger med visst undantag inte heller tillämp- ning beträffande arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj. Ifråga om arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen är arbetarskyddslagen tillämplig i begränsad omfattning (4 Ö).

Bedrivs i visst fall arbete, som eljest inte omfattas av arbetarskyddslagen och inte heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden att därmed sysselsatta personer utsätts för allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall, kan Kungl. Maj:t förordna att lagen skall tillämpas på det arbetet samt meddela de föreskrifter som kan erfordras (5 €).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att före- bygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin sida är pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall förebyggs (7 5).

I frågan hur arbetslokal skall vara inrättad hänvisar lagen till vad som kan vara särskilt föreskrivet (8 ©). Vidare skall i erforderlig utsträckning arbetstagarna på eller invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvätt— vatten, toaletter, plats för ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig mål- tidsplats. Där så kan anses behövligt skall

lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagarnas förfogande (9 5). Det skall vara sörjt för tillräckligt luft- utrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad på arbetsstället. Dessutom skall det finnas lämpliga an- ordningar för att hindra att damm, rök. gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande (10 5).

För att förekomma olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft— och transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda och anord- nade att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder skall också vidtas för att undvika att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål eller ras eller splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta vätskor. Vidare skall undvikas skada genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frä- tande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus (11 å).

Ytterligare finns bestämmelser om per- sonlig skyddsutrustning (12 å) och om första hjälpen vid olycksfall (13 5) samt bemyndi- gande för Kungl. Maj:t att meddela före- skrifter i vissa avseenden (14—16 åå).

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Här regleras arbetstagarnas rätt till rast och paus i arbetet samt deras rätt till erforderlig ledighet för nattvila och veckovila. I nattvilan skall i princip ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Vec- kovilan skall omfatta minst 24 sammanhäng- ande timmar och om möjligt förläggas till söndag.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete finns i 4 kap. Minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, får inte användas

till arbete före det år han fyller 14 år. Såvitt det inte är fråga om arbete under ferietid skall han också ha fullgjort sin skolplikt. Dispens kan meddelas för lätt arbete. Till industriellt eller därmed likställt arbete, transportarbete eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse får minderårig inte användas före det år han fyller 15 år. Budskickning och lättare distri- butionsarbete är undantagna från detta förbud och viss dispensmöjlighet finns. Till under- jordsarbete i gruva o.d. får minderårig inte användas. Också härvidlag är dispens i vissa fall möjlig. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte utsätts för fara för olycksfall, överansträngning e. d. För den minderåriges arbetstid uppställs ett absolut maximum av 10 timmar om dagen och 54 timmar i veckan. Minderårig skall ha minst 1 1 timmars oavbruten nattvila. Den som inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som är 16 eller 17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dispensmöjligheter förelig- ger. Kungl. Maj:t får under vissa förutsätt- ningar föreskriva särskilda villkor för min- derårigs användande till arbete eller förordna om förbud att använda minderårig till vissa arbeten. Minderårig arbetstagare skall ha en arbetsbok, utställd av skolan och försedd med uppgifter om ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. För att utröna att minderåriga inte tar skada till sin hälsa eller kroppsutveckling av den sysselsättning vartill de används skall de en gång om året undersökas av läkare som länsstyrelsen utsett. Befrielse härifrån kan medges under vissa villkor.

För kvinnors användande i arbete finns särskilda bestämmelser i 5 kap. Dessa tar numera endast sikte dels på kvinnors användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott, dels på kvinnor som väntar eller just fött barn. 5 kap. innehåller ett bemyndig- ande för Kungl. Maj :tattundervissaförutsätt- ningar föreskriva särskilda villkor ellerförord- naom förbud attanvändakvinnaivisstarbete.

Kapitel 6 innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhål- landen på arbetsstället. Här ges också regler om utseende av skyddsombud och tillsättande av skyddskommitté. Närmare redogörelse för

I 7 kap. föreskrivs skyldighet för tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse att sådan anord- ning, då den avlämnas för att tas i bruk inom landet eller här utställs till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Tillverkare och försäljare skall vidare tillhandahålla föreskrifter för anord- ningens användning. Vad som nu sagts gäller även den som upplåter anordningen till begagnande. Utför någon som självständig företagare installation av sådan anordning, skall han tillse att föreskrivna skyddsan- ordningar uppsätts och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttas (45 ä). 1 465 föreskrivs vissa särskilda skyldigheter för ägare och nyttjanderättshavare till grustag o.d. Enligt bestämmelse i lagens inlednings- kapitel (6 &) äger arbetarskyddslagen till- lämpning i nämnda avseenden även om det inte ärfråga om verksamhet som omfattas av lagen.

Kapitel 8 handlar om tillsyn över lagens efterlevnad. Tillsyn utövas av arbetar- skyddsstyrelsen och, under dess överin- seende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsyns- män. Inspektionens befattningshavare är yrkesinspektörer och dem underordnad per- sonal. Kungl. Maj:t kan också förordna att tillsyn å visst slag av verksamhet skall utövas av specialinspektör. Det åligger hälsovårds- nämnd att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den kommunala tillsynen (48 5).

Den som har att utöva tillsyn skall äga tillträde till arbetsställe som är underkastat hans tillsyn samt rätt att där företa under- sökning som hans tjänsteåligganden kan ge anledning till. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorganet de upplys- ningar som behövs för att utöva tillsynen (50 å). Bestämmelser om tystnadsplikt finns i 51 &. I 525 föreskrivs att i statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande vilket strider mot lagen eller med stöd därav meddelad före- skrift, skall göra anmälan hos tillsynsorganet. Tjänsteläkare, skolråd, skolstyrelse, hälso-

vårdsnämnd, byggnads-nämnd och polismyn- dighet skall lämna tillsynsorganet upplys- ningar och biträde.

I 8 kap. finns vidare bestämmelser om förfarandet om missförhållande råder vid arbetsställe m.m. (53—58 och 60 55). En närmare redogörelse för dessa bestämmelser lämnas i avsnitt 8.2. För att utröna om ämne eller material, som arbetsgivare använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbetsgivaren skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller tillhandahålla prov för sådan undersökning. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma anmodan får arbetarskyddssty- relsen förelägga honom vite. Motsvarande föreskrivs beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare av teknisk anordning (59 5).

Lagens kapitel 9 innehåller ansvarsbe- stämmelser. För dessa redogörs i avsnitt 8.2.

I lagens 10 kap. finns vissa särskilda bestämmelser. I vad dessa gäller arbetsföre- ståndare (70 å) och fullföljd av talan (73 &) lämnas redogörelse i avsnitt 8.2. Enligt 71 5 skall i den slutliga handläggningen hos arbe- tarskyddsstyrelsen av ärenden rörande till- lämpning av lagen eller med stöd av denna meddelade föreskrifter i vissa fall delta sär- skilda ledamöter som utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelserna i 72 5 innebär att arbetarskyddsstyrelsen får överlämna åt yrkesinspektör att medge undantagi fråga om vissa minderårigbestämmelser.

Slutligen innehåller lagen bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare före— skrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddsstyrelsen att meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning (74 och 75 åå).

2.3 Övriga författningar Den viktigaste av de tillämpningsföreskrifter som utfärdats till arbetarskyddslagen är arbetarskyddskungörelsen (1949z208). Vissa

bestämmelser i denna berörs i efterföljande avsnitt. Ett flertal paragrafer i arbetarskydds- kungörelsen har ändrats efter tillkomsten. Här kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsen genom kungörelse (1970:520) om ändringar i arbetarskyddskungörelsen har fått möjlighet att föreskriva att undersökning av luftför- hållandena skall ske om visst arbete eller visst slag av arbete medför särskild fara för ohälsa på grund av förekomst av damm, rök, gas eller ånga. Denna ändring har närmast skett för att mätningar skall kunna påfordras på arbets— platser där risk för silikos bedöms föreligga.

Med stöd av arbetarskyddslagen har utfärdats ytterligare ett antal kungörelser. Föreskrifter med hänsyn till förekomsten av farliga ämnen finns i kungörelsen (1949:210) om förbud att använda arbetstagare till mål- ningsarbete med blyfärg och kungörelsen (l949z491) om förbud att använda bensolhal- tigt ämne vid tillverkning av läderskodon. Särskilt viktig är kungörelsen (1949:211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Medför visst arbete särskild fara för upp- komst av bensol-, bly—, kadmium- eller kvicksilverförgiftning, dammlunga (pneumo— konios) eller tryckfallssjuka hos arbetsta- garna skall arbetarskyddsstyrelsen enligt kungörelsen föreskriva att arbetstagare ej får användas till arbetet, om han inte vid läkar- undersökning befunnits ej förete sjuklighet eller svaghet som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet för- bundna hälsofaran. I fråga om sådant arbete skall styrelsen dessutom föreskriva att arbetstagare skall undergå periodisk läkar- besiktning. Det kan nämnas att företrädare för arbetarskyddsstyrelsen och dåvarande arbetsmedicinska institutet är 1970 bildade en arbetsgrupp för att lägga upp och handha ett silikosregister, se avsnitt 14.3.4. I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj:t har arbetarskyddsstyrelsen vidare inrättat en central bedömningsnämnd för dammlunga.

I fråga om minderårig gäller kungörelse (1949z213) om läkarundersökning och läkar- besiktning av minderåriga arbetstagare. I vissa slag av farliga arbeten får minderårig arbetstagare användas endast i den mån det

följer av förteckning som är bifogad kungö- relse (l966:521) om förbud att använda min- derårig till vissa arbeten. Utom i arbetar- skyddslagen och med stöd därav utfärdade kungörelser behandlas frågan om minderåri- gas arbete bl.a. i lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Med stöd av 2ä arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelse (1963z662) om tillämp— ning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter. En till kungörelsen fogad förteckning över skolor där arbetarskyddslagen i viss utsträckning äger tillämpning på elevernas arbete har genom ändringskungörelse (l97lz55) moder- niserats i anslutning till förändringar inom skolväsendet.

En särskild reglering finns sedan år 1919 om skogsförläggningar för vissa arbetstagare. Numera gäller lagen (1963z246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m.m. (skogsförläggningslag).

I anslutning till ratificering av internatio- nella konventioner har utfärdats dels lagen (193255) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg, dels kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid last- ning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m.fl. Viktmärkningslagen har ändrats innevarande år bl. a. föratt utmärka att s.k. enhetslaster omfattas av lagen (SFS 1972:250).

Som tidigare nämnts är arbetarskyddslagen inte tillämplig på skeppstjänst och avser endast i begränsad omfattning arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen. Huvudförfattning beträffande arbetarskyddet för de ombordanställda är lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. I strålskyddslagen (1958:] 10) finns bestämmelser om skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning.

För arbetarskyddet betydelsefulla före- skrifter finns dessutom i ett flertal andra för— fattningar. Bland dessa kan nämnas förord- ningen om explosiva varor (l949z341), stark- strömskungörelsen (l957:601), byggnadsstad— gan (l959:612), förordningen om brandfarliga varor (1961 :568), brandlagen (1962290), brand- stadgan (1962291), giftförordningen ( l962:702)

och bekämpningsmedelsförordningen (1962 :703).

3. Översikt över nordisk arbetarskyddslagstiftning

Utredningen har insamlat material rörande förhållandena på arbetarskyddets område i utlandet. Med hänsyn bl.a. till att det sedan lång tid tillbaka förekommer ett utvecklat arbetarskyddssamarbete på nordiskt plan har utredningen funnit det motiverat att i detta sammanhang ge en översikt över den gällande arbetarskyddslagstiftningen i de nordiska länderna (utom Island). I översikten berörs även det offentliga arbetarskyddets organi- satoriska uppbyggnad.

3.1 Danmark

Det danska arbetarskyddet är författnings- mässigt förankrat i tre lagar, nämligen lagen om allmänt arbetarskydd, lagen om arbetar- skydd i handels- och kontorsverksamhet samt lagen om arbetarskydd i lantbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel. Lagarna tillkom år 1954 men har därefter underkastats partiella revi- sioner, den senaste år 1971. I åtskilliga hän- seenden kompletteras lagarna av närmare föreskrifter som meddelats av arbetsmini- steriet eller den centrala tillsynsmyndigheten, direktoratet for arbejdstilsynet, med stöd av bemyndiganden i lagarna.

Lagen om allmänt arbetarskydd gäller för varje slag av sysselsättning i vilken arbets- tagare används i en arbetsgivares tjänst inom industri, hantverk, byggnads- och anlägg- ningsverksamhet, laboratorier, transport- verksamhet, inbegripet lastning och lossning,

samt lager- och packhusarbete. Vissa bestämmelser i lagen gäller dock utan begränsning till angivna verksamhetsgrenar. Så är förhållandet med reglerna om arbets- givarnas och arbetstagarnas allmänna för- pliktelser när det gäller att motverka yrkes- risker. Samma gäller också en del bestäm- melser om arbetslokaler, om sön- och helg- dagsledighet samt om barns och ungas arbete. Vissa regler om motverkande av fara från maskineri, tryckkärl m.m. samt från vissa speciella arbetsprocesser eller metoder skall vidare iakttas av envar som handhar sådana anordningar eller använder sådana arbets- processer eller metoder. Å andra sidan är vissa arbetsförhållanden helt undantagna från lagens tillämpningsområde. Detta gäller arbete i arbetsgivarens privata hushåll. arbete som utförs av enbart medlemmar av arbets- givarens familj och hushåll, skeppstjänst, fiske och luftfartstjänst. För arbete som utförs i arbetstagarens hem kan vid behov meddelas särskilda bestämmelser i admini- strativ ordning.

Lagens regler om arbetsgivarnas allmänna skyldigheter i skyddshänseende betonar att arbetsgivaren vid inrättande av arbetsställe och produktionsmedel samt vid anordnande av arbetsprocesser skall sörja för att arbe- tarna tillbörligen skyddas mot olycksfall och ohälsa. Vidare framhålls arbetsgivarens skyldighet att ge instruktioner för arbetet, att i rimlig omfattning övervaka att arbetet utförs på försvarligt sätt samt att informera om

eventuella risker med arbetet och om de förhållningsregler som måste iakttas för att undvika faror. Efter lagändring 1971 förelig- ger för arbetsledare en särskild skyldighet att medverka till att lagstiftningen följs, och arbetsledare kan få svara för överträdelse av bestämmelserna om han gör sig skyldig till försummelse. Arbetstagarna åläggs å sin sida att medverka till att åtgärder som vidtagits enligt arbetarskyddsförfattningarna får avsedd effekt. Arbetstagaren skall vidare iaktta försiktighet och ordning på arbetsstället och särskilt uppmärksamma om verktyg, redskap, apparater och maskinella anord- ningar äri tillfredsställande skick.

De nämnda grundläggande reglerna kom- pletteras av en rad bestämmelser om åtgärder av yrkeshygienisk och skyddsteknisk art. Det gäller här föreskrifter rörande arbetslokalers anordnande och bruk, skydd vid maskiner och andra tekniska hjälpmedel, åtgärder mot farliga ämnen, skydd vid riskfyllda arbets- processer, användning av personlig skydds- utrustning o.d. Föreskrifterna i dessa hän- seenden är i stort sett av samma typ och innehåll som motsvarande bestämmelser i den svenska arbetarskyddslagen och arbetar- skyddskungörelsen.

Lagen bemyndigar arbetsministern att bestämma om och i vad mån förekomsten av en verksamhet skall anmälas till tillsyns- myndigheten. Med stöd härav har arbetsgi- vare ålagts anmälningsskyldighet när han i samma verksamhet samtidigt har minst fyra anställda under 60 dagar eller mer av ett kalenderår. Anmälan skall också ske vid väsentlig ombyggnad av arbetslokal och när arbetslokal tas i bruk för annan typ av verk- samhet än den vartill lokalen använts under det senaste året. Anmälningsplikt har ytter- ligare införts för arbetsgivare som i sin verksamhet utnyttjar maskinkraft, vissa sär- skilt farliga tekniska hjälpmedel eller vissa riskfyllda arbetsprocesser eller som fram- ställer vissa särskilt farliga produkter. För verksamhet, som sysselsätter arbetstagare på fast arbetsplats men som ej faller inom de verksamhetsområden lagen i första hand tar sikte på, föreligger en obligatorisk anmäl- ningsskyldighet beträffande ny- och

Envar som avser att bedriva eller att för- ändra en verksamhet som omfattas av lagen är berättigad att få tillsynsmyndighetens utlå- tande över verksamhetsplanens förenlighet med arbetarskyddsföreskrifterna. För verk- samheter som inrymmer särskild fara för olycksfall eller ohälsa kan föreskrivas att planer över ny- eller ombyggnad skall god— kännas av tillsynsmyndigheten.

För tillverkare. försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar fastslås i lagen skyldighet att tillse att anordningarna är försedda med nödvändiga skyddsanordningar och att de också i övrigt erbjuder betryggande säkerhet. Samma gäller för den som såsom egen före- tagare utför installation eller reparation av sådana anordningar. Krav ställs också på att behövliga bruksanvisningar utlämnas.

För att förebygga eller motverka yrkes- sjukdomar kan chefen för den centrala till- synsmyndigheten besluta om regelbundna läkarundersökningar som ett villkor för arbetstagares sysselsättning i en verksamhet. Sådant beslut kan dessutom innehålla att läkarundersökning skall ske innan arbetet tillträds. Motsvarande föreskrifter kan ges beträffande arbete som i övrigt är förenat med stor hälsorisk. Finner nämnde chef att för- hållandena inom en verksamhet, ett fack eller ett fackligt område kan innefatta en väsentlig hälsofara för arbetstagarna kan han förordna om läkarundersökning av dessa och om arbetshygieniska undersökningar. t.ex. av inandningsluft eller ämnen som kan påverka arbetstagarnas hälsotillstånd. För arbete som är förenat med speciella faromoment kan arbetsministern besluta om läkarkontroll av de därmed sysselsatta arbetstagarna.

Företagshälsovården är ej reglerad i för- fattning utan bygger på frivillighet. Uppgifter härom har lämnats i företagshälsovårdsut- redningens betänkande (SOU l968:44 s. 31.)

Ett avsnitt i lagen gäller arbetstidens för- läggning. Regleringen i detta hänseende är, såvitt gäller vuxna arbetstagare, begränsad till vissa spörsmål om dygnsvila samt sön- och helgdagsledighet. Bestämmelser om raster eller arbetspauser finns inte, utan det förut-

sätts att dessa frågor regleras genom över- enskommelser mellan arbetsmarknadspar- terna. Dygnsvilebestämmelserna innefattar inte något nattarbetsförbud eller någon reg- lering av skiftarbetet utan föreskrifter ges enbart om minsta sammanhängande vilope- riod per dygn. Krav ställs i princip upp på att sön— och helgdagsdygn skall vara ledig tid. Härifrån medger dock lagen åtskilliga undantag. I fall av söndagsarbete skall arbetstagarna normalt beredas sammanhäng- ande kompensationsledighet. Därvid skall också bestämmas i vilken utsträckning arbetstagarna skall ha sön- och helgdagsle- digt. I praxis brukar då anges var fjärde söndag.

Särregler för kvinnliga arbetstagare är nästan helt slopade. I dag återstår främst en äldre regel som innefattar principförbud mot arbete som inbegrips under lagen under de fyra första veckorna efter nedkomst. Särbe- stämmelserna om barns och ungas arbete är mera omfattande. De gäller bl.a. minimiålder för användande i arbete (14 år och fullgjord skolplikt). arbetstidens längd och förläggning (bl.a. max. 10 timmars arbetsdag samt förbud mot kvälls— och nattarbete), särskilda villkor (högre minimiålder) för användande i farligt arbete samt krav på läkarundersökning (vid mera varaktig anställning). Ett tidigare befintligt krav på arbetsbok för minderåriga har slopats. I stället föreskrivs i administrativ ordning att arbetsgivare skall föra register över anställda som ej fyllt 16 år.

Nya bestämmelser har med verkan fr.o.m. den 1 april 1972 införts angående det interna säkerhetsarbetet i företagen. Innebörden härav är framför allt att arbetsledarna skall jämte skyddsombuden bilda kärnan i skyddsarbetet och bli mera direkt engagerade i detta. Skyddsombud skall finnas i verk- samheter som sysselsätter minst 10 arbets- tagare. Arbetsledaren för en avdelning eller ett arbetsområde för vilket skyddsombud utsetts bildar tillsammans med skyddsombu- det en säkerhetsgrupp med uppgift att kon- tinuerligt bevaka skyddsfrågor i det dagliga arbetslivet. I verksamheter med minst 20 arbetstagare skall skyddskommitté inrättas. Finns i verksamheten en eller två säkerhets-

grupper utgör medlemmarna däri och verk- samhetens ledare eller ansvarig företrädare för denne skyddskommitté. Finns flera säkerhetsgrupper än två utser skyddsombu- den två medlemmar och arbetsledarna två medlemmar i säkerhetsgrupperna att ingå i skyddskommittén förutom verksamhetens ledare eller företrädare för denne. Skydds- kommittén skall planlägga, leda. ge råd och orientera om samt kontrollera säkerhets- och sundhetsarbetet inom verksamheten. Arbetsgivare kan. främst vid större företag, överföra sitt ansvar enligt lagen på driftledare eller annan tillräckligt kvalificerad anställd. Ansvar för att lagens regler om arbetsplatsens beskaffenhet m.m. och om tekniska hjälp- medel följs kan också —— i den utsträckning som är särskilt angiven i lagen eller i därtill anslutande föreskrifter — göras gällande gentemot bl.a. upplåtare av lokal samt bru- kare, säljare. leverantör, installatör eller reparatör av tekniska hjälpmedel.

Överträdelse av lagen eller föreskrifter, påbud eller förbud som meddelats med stöd av lagen är belagd med bötesstraff. Till skillnad från vad som gäller enligt svensk rätt kan ett aktiebolag som sådant och inte endast dess företrädare åläggas böter.

Lagen om arbetarskydd i handels- och kontorsverksamhet omfattar arbetstagare inom varje slag av handels- och kontorsarbete inom såväl den offentliga som den enskilda sektorn. Undantagna är lagerarbete och transportarbete, som inryms under lagen om allmänt arbetarskydd, samt arbete som utförs enbart av medlemmar av arbetsgivarens familj och hushåll. Den materiella regleringen är, med vissa begränsningar som följer av arbetets beskaffenhet, i stort sett öserens- stämmande med motsvarande regleringi lagen om allmänt arbetarskydd. I åtskilliga hän— seenden, bl.a. beträffande det interna säker- hetsarbetet i företagen, hänvisas direkt till sistnämnda lag.

Lagen om arbetarskydd i lantbruk, skogs- bruk och trädgårdsskötsel gäller alla arbets- tagare inom de verksamhetsområden rubriken anger, med undantag för arbete i arbezsgjva- rens hushåll och arbete som utförs enbart av medlemmar av arbetsgivarens famij och

hushåll. Lagen upptar liksom de båda andra lagarna allmänna bestämmelser om förebyg- gande av olycksfall och hälsofara samt mera speciella föreskrifter med inriktning på olika farokällor, såsom maskiner, tryckbehållare, transportanordningar och farliga ämnen. Särskilda regler om arbetslokalers eller arbetsplatsers inrättande finns däremot inte. Ej heller finns någon motsvarighet till de andra lagarnas arbetstidsregler eller minder- årigbestämmelser. För fall då det i arbetet används tekniska anordningar, hjälpmedel och material som innebär fara för den anställde gäller dock vissa föreskrifter om minimiålder.

Tillsynen över efterlevnaden av de tre arbetarskyddslagarna och därtill knutna administrativa föreskrifter ankommer på direktoratet for arbejdstilsynet, som lyder under arbetsministern. Arbetsplatstillsynen utövas av teknisk tillsynspersonal med bistånd av till arbejdstilsynet knutna arbets- läkare i medicinska och hygieniska spörsmål. Tillsynspersonalen är fördelad på 29 till- synsdistrikt, varav 25 provinsdistrikt och 4 storstadsdistrikt (Köpenhamn). Specialtillsyn är anordnad genom ångpanneinspektionen, hissinspektionen och bageriinspektionen. Det finns dessutom hos arbejdstilsynet 7 specialinspektörer, varav 2 leverantörsin- spektörer, 2 byggnads- och anläggningsin- spektörer, 1 inspektör för lastnings- och loss- ningsarbete samt 2 resande specialinspektö- rer. Specialinspektörerna har enbart konsul- tativa uppgifter i förhållande till annan till- synspersonal och de deltar inte direkt i till- synsarbetet. Den kommunala maskintillsynen (se härom arbetarskyddsstyrelsens utredning om arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen, 5. 24 och 118) har slopats med verkan fr.o.m. den 1 juli 1972 och dess upp- gifter har övertagits av arbejdstilsynet.

Under direktoratet sorterar statens institut for arbejdshygiejne. Institutet utför arbets- hygieniska undersökningar och kontroller i syfte att bistå direktoratet samt den tekniska och medicinska tillsynspersonalen när det gäller att förebygga och bekämpa olycksfall och hälsoskadliga verkningar. I anslutning härtill bedriver institutet vetenskaplig

Ett särskilt organ — arbetsrådet — har till uppgift att bistå arbetsministern och direk- toratet for arbejdstilsynet i arbetarskydds- frågor. Arbetsrådet består av en ordförande, en teknisk och en medicinsk sakkunnig samt 8 representanter för arbetsgivare, 8 för ”arbejdere" och 2 för ”funktionzerer”. Rådet avger på begäran yttrande i arbetarskydds- frågor men kan också på eget initiativ ta upp spörsmål som faller inom arbetarskyddslag- stiftningens område, bl.a. önskemål och för- slag om lagändring. En rad bestämmelser i lagstiftningen föreskriver att arbetsrådet skall uttala sig i saken. Framför allt gäller detta vid meddelande av kompletterande föreskrifter och vid dispensgivning. Enligt praxis föregås lagförslag inom arbetarskyddsområdet av överläggningar i arbetsrådet.

För upplysning m.m. rörande hälsorisker och skyddsmetoder i arbetslivet har enligt föreskrift i lagen om allmänt arbetarskydd inrättats en arbetarskyddsfond, vars verk- samhet finansieras genom bidrag från olycksfallsförsäkringsbolagen samt från sta- ten och vissa arbetsgivare som bär självrisk för olycksfallsskador.

I början av år 1972 har tillsatts en själv- ständig arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och analysera problemen kring arbetsmiljön samt framlägga förslag i anslutning därtill. Bl.a. skall arbetsgruppen behandla forsk- ningen, utbildningen och upplysningen i arbetsmiljöfrågor. Den skall också pröva tillsynsmyndighetens målsättning och struk- tur samt undersöka om nuvarande organisa- toriska system svarar mot behovet av en förebyggande arbetshygienisk och arbets- medicinsk insats på arbetsplatserna. Avsikten är däremot inte att arbetsgruppen skall lägga fram konkreta förslag till ändringar i arbe- tarskyddslagstiftningen.

3.2 Finland

Grundläggande lagregler om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare finns i lagen om arbetsavtal. I denna reglering, som saknar motsvarighet i Sverige. inryms vissa

allmänna bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skyldigheter i arbetarskydds- hänseende. Bl.a. sägs att arbetsgivaren skall dra försorg om arbetsskydd och iaktta allt som med hänsyn till arbetets art och arbetsför- hållandena samt arbetstagarens ålder, kön, yrkesskicklighet och övriga förutsättningar skäligen är nödigt för att skydda arbetstagaren mot olycksfall i arbetet eller av arbetet för- orsakad ohälsa. Arbetstagaren är skyldig att iaktta den försiktighet som den särskilda arbetarskyddslagstiftningen förutsätter samt att anmäla fel och brister hos maskiner, redskap och anordningar som han använder. Arbetsgivare och arbetstagare åläggs att samarbeta i syfte att sörja för och främja arbetsskydd och arbetshygien på arbets- platsen.

En närmare reglering av arbetarskyddet sker i 1958 års lag om skydd i arbete. Den är främst avsedd att tillämpas på arbete som arbetstagare utför mot vederlag på grund av arbets- eller lärlingsavtal under arbetsgiva- rens ledning och uppsikt. Lagen har också gjorts tillämplig på arbete som utförs på grund av tjänsteförhållande, på mera riskfyllt arbete av skolelever m.fl., på arbete av värnpliktiga som ej är anknutet till militära övningar samt på arbete av intagna på vårdanstalt, sjukhus e.d. Undantag gäller däremot för arbete i arbetstagarens hem samt annat okontroller- bart arbete, arbete av vissa släktingar till arbetsgivaren som tillhör dennes hushåll, husligt arbete i arbetsgivarens hem samt skeppsarbete.

Lagen innehåller grundregler om arbetsgi- vares och arbetstagares allmänna skyldigheter samt om samarbete i arbetarskyddsfrågor. vilka regler är i huvudsak likalydande med arbetsavtalslagens ovannämnda bestämmel- ser. Det anges inte i vilka former arbetar- skyddssamverkan skall ske. I praktiken förekommer olika slag av sådan samverkan som uppfyller principkravet i lagen. I kol- lektivavtal främst inom industrin har före- skrivits att det vid arbetsställe med minst 10 arbetstagare skall finnas en skyddschef, ett eller flera skyddsombud samt en skydds- kommitté. Vid mindre arbetsställen före- kommer att arbetstagarna i samarbetet före-

träds av förtroendeman som omnämns i lagen om yrkesinspektion eller av annan utsedd representant. Samarbetsuppgifter i skydds- frågor kan också ligga inom ramen för verk- samheten hos de produktionskommittéer som enligt särskild lag skall finnas vid större industriföretag.

En regeringsproposition om bl.a. utbyggd lagreglering av arbetarskyddssamverkan behandlas under hösten 1972 i riksdagen. Förslaget innebär att en ordning för samver- kan som tillämpas inom vissa områden på grundval av avtal mellan arbetsmarknadens centrala organisationer skall lagfästas. Enligt förslaget skall arbetsgivaren, om han inte själv svarar för samarbetet på arbetsstället, utse en arbetarskyddschef för uppgiften. På arbetsställen där minst 10 arbetstagare sys- selsätts regelbundet skall arbetstagarna bland sig utse en arbetarskyddsfullmäktig att före- träda dem i samarbetet i skyddsfrågor samt i förhållande till arbetarskyddsmyndigheterna. Sådan fullmäktig skall kunna utses även på arbetsställen med mindre antal arbetstagare. Inom vissa områden, t.ex. byggnadsbran— schen och stuveribranschen, skall finnas möjlighet att utse en gemensam arbetar- skyddsfullmäktig för olika arbetsgivares anställda på samma arbetsställe. En för flera arbetsgivare gemensam arbetarskyddschef skall också kunna förekomma på arbetsställen där behov av samordning av arbetsgivaran- svaret föreligger. Arbetarskyddsfullmäktig skall ha rätt att med bibehållen lön vara befriad från sitt arbete under skälig tid som behövs för hans uppdrag. Utför fullmäktig nödvändiga arbetarskyddsåligganden utom arbetstid skall han kunna få skälig ersättning därför. På arbetsställen där minst 20 arbets- tagare är sysselsatta regelbundet skall finnas en arbetarskyddskommission. Reglerna om kommissionens uppgifter och sammansätt- ning föreslås bli av samma slag som mot- svarande bestämmelser enligt gällande svensk lagstiftning. Beträffande ledighet och ersätt- ning åt medlem i arbetarskyddskommission skall gälla samma regler som för arbetar- skyddsfullmäktig.

En rad bestämmelser som följer på grundstadgandena i gällande lag preciserar

innebörden i kravet att arbetsgivaren skall sörja för arbetstagarens hälsa och säkerhet. Detta gäller föreskrifter angående bl.a. hygienen på arbetsplatserna, arbetslokals rymd, ventilation, belysning, temperatur och fuktighet, åtgärder mot damm. rök, gas och ånga. buller och skakningar. hälsofarliga, explosiva, eldfarliga och frätande ämnen ävensom föreskrifter beträffande maskiner och andra tekniska anordningar, beträffande brandsäkerhet, beträffande undervisning och handledning samt beträffande första hjälp vid olycksfall. Till utveckling av kravet på arbetstagaren att medverka i skyddsarbetet ges föreskrifter om personlig skyddsutrust- ning och arbetsklädsel, om skyldighet att anmäla fel och brister samt om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning i vissa fall. Här berörda avsnitt av lagen har utformats efter likartat mönster som motsvarande reg- lering i den svenska arbetarskyddslag- stiftningen.

Närmare anvisningar för lagens tillämpning har meddelats av social- och hälsovårdsmi- nisteriet beträffande olika slag av tekniska anordningar. De flesta av anvisningarna grundar sig på samarbetet mellan de nordiska yrkesinspektionsmyndigheterna i nordiska maskinkommittén. Statsrådet kan utfärda s.k. ordningsföreskrifter för lagens tillämpning. Sådana föreskrifter ifrågakommer främst när det behövliga skyddet inte kan uppnås med hjälp av yrkesinspektionsmyndigheternas anvisningar. Föreskrifterna kan bl.a. ta sikte på visst arbetsområde eller gälla användning och besiktning av farliga anordningar och ämnen. För bl.a. områdena byggnadsarbete, sprängningsarbete samt lastning och IOSSning av fartyg finns utförliga ordningsföreskrifter av denna typ.

Vissa bestämmelser i lagen gäller skyldig- heter för andra än arbetsgivare och arbets- tagare. Tillverkare, importör, försäljare eller överlåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning åläggs att se till att denna är försedd med skyddsanordningar och att den inte onödigtvis medför fara för olycksfall eller ohälsa för arbetstagare. Instruktioner för anordningens montering, användning och skötsel skall tillhandahållas. Självständig

företagare som utför installation av maskin, redskap eller anordning skall se till att till- hörande skyddsanordningar iordningställs och att eventuella installationsföreskrifter följs. Ägare till eller hyresvärd för byggnad, i vilken arbete som faller under lagen utförs. har skyldighet att tåla reparationer eller ändringar i byggnaderna som det åligger arbetsgivaren att utföra på grund av lagen. Markägare eller nyttjanderättshavare som upplåter grustäkt eller liknande mot vederlag skall se till att täkten inte blir farlig.

Lagen ger statsrådet möjlighet att besluta om läkarundersökningar av arbetstagare som är sysselsatt i arbete som medför särskild fara för ohälsa. Beslut har fattats om att nyan— ställningsundersökningar och periodiska undersökningar skall ske på arbetsgivarens bekostnad när arbetet är sådant som anges i en exempelförteckning eller är jämförligt där- med samt är förenat med särskild fara för hälsan. I förteckningen anges ett trettiotal farliga faktorer —— fysikaliska och kemiska — som skall beaktas vid prövning av frågan om läkarundersökning. Vidare anges under varje punkt intervaller för undersökning samt olika slag av arbeten som kan vara förenade med särskild fara. Till utredning av hälsoriskernai arbete av här aktuellt slag kan tillsynsmyn- digheten bestämma att arbetsgivaren skall låta utföra mätningar av föroreningshalt, buller, vibration eller strålning eller andra arbets- hygieniska mätningar.

Företagshälsovården är baserad på frivil- lighet. En beskrivning häröver finns i SOU 1968:44 s. 31.

Lagen om skydd i arbete upptar en bestämmelse som anger avkortning av arbetstiden närmast som en sista utväg att begränsa faran i särskilt riskfyllda arbeten. Bortsett härifrån innehåller denna lag inga arbetstidsbestämmelser. Sådana finns istället i den särskilda arbetstidslagstiftningen. Den centrala arbetstidsförfattningen är arbets- tidslagen, som bl.a. har föreskrifter om nattarbete, veckovila och raster. Ett prin- cipförbud gäller mot arbete mellan kl. 21 och 6. Undantag görs för vissa uppräknade fall, bl.a. när arbetet bedrivs i regelbundna skift samt när rikssammanslutningar av arbetsgi-

vare och arbetstagare träffat kollektivavtal om nattarbete. Veckovilan skall så långt som möjligt förläggas till söndag och med vissa undantag omfatta minst 30 timmar. Rast skall beredas om arbetstiden överstiger sju timmar per dygn och skall då omfatta minst en timme eller, vid regelbundet skiftarbete, minst en halv timme. Undantag görs för arbetstagare vars närvaro är nödvändig för arbetets fort- gång. Avvikelse kan också ske efter dispens samt genom kollektivavtal mellan parternas huvudorganisationer. Särskilda arbetstidsla- gar med något avvikande bestämmelser om arbetstidsförläggningen finns för vissa om- råden, bl. a. handels- och kontorsverk- samhet. Begränsningar beträffande kvinnors användande i arbete gäller enligt gruvlagen för underjordsarbete i gruva. I lagen om skydd i arbete förbjuds användning av kvinna till underjordsarbete som är jämförbart med gruvarbete. I övrigt finns särskilda bestäm- melser för kvinnor i blyvittlagen och, när det gäller nattarbete. i arbetstidslagstiftningen.

Beträffande barns och ungas användande i arbete gäller utöver vad som sägs i lagen om skydd i arbete och i arbetstidslagstiftningen särskilda bestämmelser som sammanförts i lagen om skydd för unga arbetstagare. Här upptas en allmän skyddsbestämmelse som inskärper vad arbetsgivaren skall beakta vid anställning av unga arbetstagare. Möjlighet ges att fastställa särskilda villkor för eller förbud mot ungas användande i farligt arbete. Med stöd härav har i särskild förordning fastlagts restriktioner för anställning av ung- dom i bl.a. en rad arbeten i vilka särskild fara för olycksfall eller ohälsa antas kunna hota. I övrigt innehåller skyddslagen bestämmelser om minimiålder för användande i arbete samt strängare regler om arbetstidens längd och förläggning än som gäller för vuxna samt krav på läkarundersökning av minderåriga arbets- tagare. Lagen fordrar att förteckning förs arbetsplatsvis över minderåriga arbetstagare. En motsvarighet till den svenska arbetsboken har införts när det gäller arbete som typiskt sett kan vara farligt eller nattarbete för vilket dispens har medgetts i det särskilda fallet.

I den regeringsproposition som enligt vad

förut sagts behandlas av riksdagen under hösten 1972 har tagits upp även frågan om anmälningsplikt vid påbörjande av arbetsfö— retag m.m. Anmälningsskyldighet gentemot arbetarskyddsmyndighet föreslås bli införd för den som ämnar sätta igång arbete — annat än kortvarigt — med anlitande av fler än 10 arbetstagare. Om det är nödvändigt skall anmälan kompletteras med ritningar öser arbetslokaler samt uppgifter om tekniska anordningar och farliga ämnen som skall tas i bruk. Anmälningsplikt skall vidare kunna åläggas tillverkare, importör eller installatör av tekniska anordningar samt tillverkare, importör och säljare av farligt ämne ävensom den som tar i bruk arbetsmetod som kan vara förenad med fara för liv eller hälsa. Före- skrifter om förhandsgranskning och tegel- bunden inspektion skall kunna meddelas beträffande tekniska anordningar och farliga ämnen.

Tvångsmedlen och deras användning om- fattas också av regeringspropositionen. L't- gångspunkten är här att arbetarskydds- myndigheterna skall ha en rådgivande och ledande funktion. För sådana fall då råd och anvisningar inte ger önskat resultat skall emellertid lämpliga tvångsmedel stå till buds. Nuvarande system, enligt vilket det kräxs att utmätningsmyndighet anlitas för verkställig- het av yrkesinspektionsmyndighets påbud om skyddsåtgärder, anses för tungrott. Arbetar- skyddsmyndigheterna föreslås därför få befogenhet att självständigt använda vissa tvångsmedel, nämligen viteshot, rätt att låta utföra skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad, hot att avbryta arbete och förbud att använda viss anordning eller arbetsmetod. Inspektionsförrättare skall kunna mecdela omedelbart verkande förbud som sedan överprövas i social- och hälsovårdsministe- riet. Vitesföreläggande skall ej kunna över- klagas.

Överträdelse av lagen om skydd i arbete eller därtill anslutande föreskrifter kan straffas med böter eller, vid försvårande omständigheter, fängelse högst sex månader. Arbetstagare kan ådömas påföljd enbart för borttagande av skyddsanordning eller uppsatt anvisning eller varning. Den förenärrnda

regeringspropositionen innefattar också för- slag till vissa nya straffbestämmelser. Bl.a. föreslås en regel som generellt straffbelägger överträdelse av föreskrift om säkerhet och sundhet i arbetet som i enskilt fall meddelats av arbetarskyddsmyndighet.

Den offentliga organisationen av arbetar- skyddet regleras i en ny lag om arbetar- skyddsförvaltningen, som trätt i kraft den 1 september 1972. Enligt denna utövas högsta tillsynen över arbetarskyddsförvaltningen av social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet har en särskild arbetarskyddsavdelning. Till ministeriet är vidare knuten en arbetar- skyddsdelegation som har till uppgift att behandla principfrågor angående arbetar- skydd samt att främja och utveckla partssamarbetet i skyddsspörsmål. Delega- tionen har inte beslutande befogenheter men skall avge utlåtande i vissa viktigare typer av frågor. Delegationen består av bl.a. repre- sentanter för arbetsmarknadens huvudorga- nisationer. Regionalt indelas landet i arbetarskyddsdistrikt, f.n. åtta till antalet, som vardera har en statlig arbetarskyddsbyrå för handlednings- och inspektionsverksam- het. Distriktsindelningen avses så småningom skola följa länsgränserna, vilket innebär att antalet distrikt blir elva. Byråerna leds av en distriktschef. Bland befattningshavarna kan finnas s.k. arbetarinspektörer som utses efter inhämtat utlåtande från arbetstagarnas mest representativa fackorganisation. Under arbetarskyddsbyråerna kan efter beslut av ministeriet inrättas filialkontor. På det regionala planet finns motsvarigheter till den centrala arbetarskyddsdelegationen i sär- skilda till distrikten knutna arbetarskydds— nämnder. Nämnderna har rådgivande funk- tioner och skall bl.a. utgöra förbindelselänk mellan myndigheter och organisationer på området. Kommunernas hälsovårdsnämnder skall fr.o.m. den 1 juli 1973 fungera som lokala arbetarskyddsmyndigheter med uppgift att ombesörja arbetarskyddstillsynen på sådana verksamhetsställen där för arbetstagarna farliga ämnen inte används regelbundet och där antalet arbetstagare i regelbundet arbete understiger tio. Möjlighet ges för ministeriet att göra jämkning i kompetensfördelningen,

antingen så att en hel bransch skall stå under tillsyn av arbetarskyddsbyrå eller så att till— synen beträffande visst slag av verksam- hetsställen skall ombesörjas av byrå under viss tid. Under hälsovårdsnämnderna skall i regel finnas en eller flera särskilda arbetar- skyddsinspektörer. Statsbidrag skall utgå till kommun som tillsätter sakkunniga sådana inspektörer.

För handläggning av vissa frågor om till- lämpningen av arbetarskydds- och arbets- tidslagstiftningen finns ett särskilt organ kal- lat arbetsrådet. Rådet består av minst åtta medlemmar, varav minst sex är represen- tanter för arbetsmarknadsparterna och före- träder olika sektorer av näringslivet. Framför allt har rådet att avgöra frågor om lagstift- ningens tillämpningsområde samt dispens- frågor. Rådet skall dessutom på begäran avge yttranden i arbetarskyddsfrågor till social- och hälsovårdsministeriet, domstol eller ar- betsmarknadsparternas centrala organisa- tioner. Rådet får ta initiativ till förändringar i lagstiftningen.

Forsknings-, utrednings- och utbildnings- verksamheten på det arbetsmedicinska om- rådet handhas främst av ett fristående institut, Institutet för arbetshygien. Institutet finansi- eras med stiftelsemedel samt med inkomster från serviceuppdrag.

Under år 1972 har tillsatts en utredning med uppgift att utarbeta förslag till ny arbetar- skyddslag. Till denna lag skall i så stor utsträckning som möjligt sammanföras be- stämmelser om arbetarskydd iandra lagar och särskilt då lagen om skydd i skeppsarbete.

3.3. Norge

Arbetarskyddet regleras i främsta rummet av 1956 års lag om arbetarskydd. Lagen gäller, såvitt inte annat är 'uttryckligen angivet, för varje företag (bedrift) som sysselsätter arbetstagare eller som använder mekanisk drivkraft om minst en hästkraft. Den omfattar i princip också offentlig förvaltning. Undan- tag görs för jordbruk och därtill anknuten eller jämställd verksamhet _- som går in under lagen om arbetsvillkor för arbetstagare i

jordbruket — samt för sjöfart, fiske och luftfart. Avgränsningen efter begreppet företag gör att viss verksamhet, bl.a. arbete som utförs av husligt anställda i enskilda hem, faller utanför lagens tillämpningsområde. För hushjälp finns vissa skyddsbestämmelser i särskild lagstiftning. Arbetarskyddslagen möjliggör beslut i administrativ ordning om att maskiner och andra tekniska anordningar skall underkastas tillsyn enligt lagen även om de inte används i företag som omfattas av lagen. Detsamma gäller arbete som ej inbe- grips under lagen men för med sig särskilda risker för liv och hälsa. Bemyndigandet har utnyttjats med avseende på bl.a. lastbryggor och lastkajer. Beslut förbereds rörande till- synen över elevers arbete i yrkesskolor o.d.

Arbetarskyddslagstiftningen omspänner ett vidare fält än den svenska motsvarigheten. Den inbegriper nämligen också bestämmelser om arbetstidens längd samt om löneutbetal- ning, uppsägningsskydd, arbetsreglemente m.m. Dessa delar kommer inte att beröras i fortsättningen.

Syftet med de egentliga arbetarskyddsbe- stämmelserna är att säkerställa sunda och trygga arbetsförhållanden. I första hand riktar sig arbetarskyddslagens regler till arbetsgi- varen. Huvudregeln ålägger arbetsgivaren att sörja för att företaget är så inrättat och vid- makthållet samt att arbetet är så ordnat och blir utfört på sådant sätt, att arbetstagarna är skyddade mot skada till liv och hälsa så långt det låter sig göra med hänsyn till omständig- heterna. I anslutning härtill utvecklas i sju punkter de viktigaste förhållningsreglerna för arbetsgivaren. Dessa punkter siktar inte till fullständig vägledning på området utan slår fast grundläggande principer. Komplette- rande regler, antingen i form av föreskrifter eller i form av anvisningar, ges i administrativ ordning. I de sju punkterna berörs vad som skall iakttas i samband med anställning av arbetstagare, vilka krav som skall ställas på arbetslokaler och tekniska anordningar, vilka förhållningsregler som skall gälla när arbetet är förbundet med vissa mera betydande riskfaktorer av icke-maskinell art samt vad som skall gälla beträffande personlig skydds- utrustning, sanitära och hygieniska anord-

ningar ävensom åtgärder för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

Arbetstagarna åläggs att medverka till genomförandet av de åtgärder som vidtas till skydd mot ohälsa och olycksfall. De skall följa föreskrifter från arbetsgivaren och till- synsmyndigheterna, använda sig av påbjuden skyddsutrustning, visa aktsamhet samt i övrigt i möjlig mån bidra till att hälsoskador undviks.

Arbetarskyddslagen innehåller också be— stämmelser om planmässigt samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsspörsmål. Dessa regler är utformade efter likartade principer som gällande svenska bestämmelser i ämnet. På arbetsställen med endast få arbetstagare skall en facklig för- troendeman vara skyddsombud. Är det fråga om arbetsställe med mer än 20 anställda bör arbetstagarna välja ett eller flera skyddsom- bud bland de anställda. 1 byggnads- och anläggningsverksamhet bör dock skyddsom- bud genomgående utses bland de fackliga förtroendemännen. Skyddskommitté, bestå- ende av representanter för arbetsgivaren och av skyddsombud, skall finnas på arbetsställen med regelmässigt mer än 100 arbetstagare. Om det krävs bör skyddskommitté upprättas också på arbetsställen med färre arbetstagare.

En särskild bestämmelse tar sikte på arbetsgivaransvaret när det på samma arbetsplats sysselsätts arbetstagare som är anställda hos olika arbetsgivare. Bestäm— melsen syftar till att de olika arbetsgivarna skall samordna sina skyddsåtgärder och klargör att var och en av arbetsgivarna har skyldighet att ta hänsyn också till arbetstagare som sysselsätts på arbetsplatsen av andra arbetsgivare. Varje arbetsgivare åläggs att medverka till att övriga arbetsgivare genomför nödvändiga skyddsåtgärder.

Företag som omfattas av lagen skall göra skriftlig anmälan om verksamheten till till- synsmyndigheten. Skyldighet har införts att förelägga tillsynsmyndigheten plan över ny-, till- eller ombyggnad, som sker för företag som omfattas av lagen, och byggnadsarbetet skall sedan godkännas av byggnadsmyndig- heterna innan arbete i byggnaden påbörjas. Dessutom finns en rätt för den som vill starta

eller förändra en verksamhet, ta i bruk en ny eller ändrad arbetsanordning eller arbetsme- tod eller genomföra skyddsåtgärd att få till- synsmyndighetens uttalande rörande planer- nas förenlighet med lagen.

För tillverkare, försäljare och upplåtare av maskin. redskap eller annan teknisk anord- ning föreligger skyldighet att tillse att anordningen är försedd med behövliga skydd och att den i övrigt erbjuder betryggande säkerhet. Behövliga skriftliga bruksanvis— ningar skall medfölja. Ätar sig någon som självständig företagare installation av tek- niska anordningar ställs kravet att arbetet skall utföras så att den allmänna säkerhets- normen i lagen uppfylls.

Företagshälsovården bygger ej på lagstift- ning. Riktlinjer för den s.k. bedriftslegeord- ningen finns i stället i en överenskommelse mellan den norska läkarföreningen, Norsk arbeidsgiverforening och Landsorganisasjo- nen i Norge. För närmare uppgifter härom hänvisas till SOU l968:44 s. 34 f. Lagen föreskriver beträffande läkarkontroll av vuxna arbetstagare endast att direktoratet for arbeidstilsynet, om det är nödvändigt av hänsyn till arbetstagarnas liv och hälsa, får ställa upp krav på att företagsläkare skall finnas vid ett företag eller villkor om att läkarkontroll skall ske på annat sätt som kan godtas. Bemyndigandet har hittills inte utnyttjats.

För företag eller del därav eller för arbete som finnes vara särskilt ansträngande för arbetstagarnas liv och hälsa kan i admini- strativ ordning föreskrivas särskilda skydds- åtgärder som t.ex. krav på godkännande innan företag inrättas eller innan maskin eller arbetsanordning tas i bruk. Möjlighet finns för tillsynsmyndigheten att föreskriva under- sökning på arbetsgivarens bekostnad av ämne eller material, som ett företag framställer eller använder, för att klarlägga olycksfalls- eller hälsorisker. Särskilda säkerhetskrav — bl.a. krav på godkännande och tillsyn —— gäller för pannor, behållare och rörledningar under tryck.

Arbetstidsavsnittet i lagen har ett något snävare tillämpningsområde än de i det föregående berörda reglerna. Bl.a. görs

undantag för arbete av ledande eller kon- trollerande art (dock ej arbetsledare m.fl. som i arbetstidshänseende följer dem de skall leda eller kontrollera) samt för annat arbete i särskild förtroendeställning. Vad gäller arbetstidsförläggningen ges relativt detalje- rade regler om nattarbete, sön- och helg- dagsarbete, veckovila samt raster och pauser. Lagstiftningen bygger på principförbud mot arbete mellan kl. 21 och 6 samt mot arbete på sön- eller helgdagar. Undantag görs för vissa slags arbeten. I vissa fall kan även dispens ges av tillsynsmyndigheten. När det gäller natt- arbete kan undantag göras genom kollektiv- avtal som slutits av fackförening av viss storlek. Parterna på det enskilda företaget har också viss begränsad möjlighet att avtala om nattarbete.

Arbetarskyddslagen har bara i ett hän- seende särregler för kvinnor, nämligen beträffande ledighet vid barnsbörd. Liksom i Sverige finns dock specialbestämmelser rörande målningsarbete med blyfärg. Förbud har också getts mot sysselsättning av havande kvinnor i vissa arbeten där förgiftningsrisk kan finnas.

Arbete av barn (upp till 15 år) och ungdom (mellan 15 och 18 år) är föremål för en rätt ingående reglering. Barnarbete är i princip förbjudet och restriktioner bl.a. i form av minimiåldersbestämmelser ges beträffande användning av ungdom till vissa arbeten. Genom administrativa föreskrifter har till- skapats en rad förbud mot att använda ung- dom till arbete i olika slags företag eller arbetsprocesser. Krav ställs upp på läkarun- dersökning av arbetstagare som ej fyllt 16 är dels innan anställning påbörjas och dels minst en gång om året under anställningstiden tills nämnda ålder uppnåtts. För särskilt ansträngande eller farligt arbete gäller i stället åldersgränsen 19 år. Någon motsvarighet till den svenska arbetsboken för minderåriga finns inte. Arbetsgivaren skall föra förteck- ning med vissa uppgifter över alla anställda under 18 år. I arbetstidshänseende gäller en del särskilda begränsningar för ungdom, bl.a. gäller detta nattarbete samt sön- och helg- dagsarbete i industriella företag samt anläggnings- och byggnadsverksamhet. Ett

absolut förbud har skrivits in mot allt över- tidsarbete av barn och ungdom.

Den särskilda arbetarskyddslagen för jordbruket gäller för verksamhet i jordbruket i vilken arbetstagare sysselsätts eller i vilken mekanisk drivkraft om mer än en hästkraft används. Regleringen innefattar grundläg- gande föreskrifter om arbetsgivares och arbetstagares skyldigheter när det gäller att skapa sunda och säkra arbetsförhållanden. Härvidlag följs i huvudsak samma mönster som iden allmänna lagen. Detsamma gäller en regel om åligganden för den som säljer, hyr eller lånar ut maskin, redskap eller annan teknisk anordning. Genom kompletterande föreskrift har leverantör av traktor ålagts att förse fordonet med typgodkänt förarskydd. Lagens arbetstidsavsnitt innehåller utöver regler om arbetstidens längd endast vissa bestämmelser om raster och om fridagar. I fråga om minderåriga finns ett generellt för- bud mot att sätta den som är under 18 år till farligt arbete. Vissa närmare föreskrifter härvidlag har meddelats av tillsyns- myndigheten.

Sanktionen för överträdelse av arbetar- skyddslagarna är böter. Också arbetstagare kan straffas om han bryter mot lagbestäm- melserna om säkerställande av sunda och trygga arbetsförhållanden eller med stöd därav meddelade föreskrifter eller påbud. Införande av vitesinstitutet diskuterades vid arbetarskyddslagens tillkomst men ansågs då obehövligt.

Tillsynen över arbetarskyddslagstiftning- ens efterlevnad handhas av Arbeidstilsynet, som består av Statens arbeidstilsyn och kommunala tillsynsorgan. Arbeidstilsynet leds av en styrelse med 7 ledamöter, bland vilka arbetsgivare och arbetstagare har var- dera två representanter. Under styrelsen finns direktoratet for arbeidstilsynet som handhar den kontinuerliga ledningen av tillsynsverk- samheten. Direktoratet har fem avdelningar, en för skyddstekniska frågor, en för yrkes— hygieniska och yrkesmedicinska frågor, en för juridiska frågor och en för administrativa frågor samt ett huvudkontor för kjelkontrol- len. Därutöver finns särskilda tjänster för Specialtillsyn beträffande gruvarbete och

lastnings- och lossningsarbete. Under direk- toratet har den statliga tillsynen organiserats på tio distrikt med kontor och inspekterande personal i varje distrikt. Vissa av specialin- spektionerna, nämligen kjelkontrollen och bergverkstilsynet, har personal på olika platser i landet. Till hjälp i tillsynsarbetet har distriktstilsynet den kommunala tillsynen. Någon formell kompetensfördelning mellan den statliga och den kommunala tillsynen har inte fastställts. I praktiken sker dock en viss arbetsfördelning. I varje kommun skall finnas ett kommunalt tillsynsorgan med minst fyra medlemmar som väljs av kommunstyrelsen. Minst en av medlemmarna skall vara arbets- tagare och minst en skall vara kvinna. En läkare bör ingå, liksom en person med maskinkännedom. Iden utsträckning som det behövs kan kommunen tillsätta kontrollörer och annan fast personal för tillsynsarbetet.

Förslag har nyligen lagts fram om att den statliga tillsynsorganisationen skall överta den kommunala tillsynens inspektionsuppgifter. Den kommunala anknytningen asses bli bevarad genom tillskapandet av kommunala nämnder, bestående av minst tre och högst fem ledamöter från kommunstyrelsen och arbetsmarknadsparterna. Nämndernas upp- gift blir främst att medverka i upplysnings- och informationsverksamhet. Enligt förslaget skall den statliga tillsynen successivt byggas ut för att svara mot de ökade behoven. Distriktens antal föreslås ökat till tolv Utöver distriktskontoten skall finnas ett 60-tal underkontor. Inalles beräknas behov av uppemot 200 tjänster för tillsynspersonal inom distriktstilsynet. Förslagen beräknas bli genomförda under en period av sex år räknat från 1973.

Ett yrkeshygieniskt institut har tidigare varit inordnat i Arbeidstilsynet. I samband med tillkomsten av ett arbetsfysiologiskt och ett arbetspsykologiskt institut åren 1963—1964 avskildes emellertid de: yrkes- hygieniska institutet och gavs tillsammans med' de båda nya instituten en genensam styrelse med representation för Kommunal- og arbeidsdepartementet, Universitetet i Oslo, Statens arbeidstilsyn, Norsk Arbeids- giverforening och Landsorganisaswnen i

Norge. Arbetsforskningsinstituten drivs i allt väsentligt med hjälp av statsmedel som tas in via arbetsgivaravgiften till folketrygden.

4 Den offentliga tillsynens organisation,

uppgifter, arbetssätt m.m.

4.1. Allmän redogörelse för arbetarskydds- verkets uppgifter

Enligt instruktionen för arbetarskyddsstyrel- sen (1972zl64) är styrelsen central förvalt- ningsmyndighet för ärenden om arbetarskydd utom i fråga om arbete som är att hänföra till skeppstjänst. Det åligger styrelsen särskilt att verka för främjandet av arbetarskyddet och vidtaga de åtgärder som är påkallade i skyddstekniskt. yrkeshygieniskt. yrkesmedicinskt och socialt hän- seende för att utveckla och förbättra detta skydd, handlägga ärenden om arbetstid. raster och vila från arbetet. meddela föreskrifter. råd och anvisningar om arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens till- lämpning, bedriva informations- och utbildningsverksamhet på arbetarskyddets område, handlägga arbetsmedicinska frågor, i den mån handläggningen ej ankommer på annat statligt eller statsunderstött organ.

På det arbetsmedicinska området har sty- relsen särskilt att undersöka olika arbetssituationers krav på män— niskan och hur människans arbetsförmåga påverkas av sådana faktorer som arbetsteknik. utrustning och miljö, undersöka personer, som är utsatta för yrkes- sjukdomsrisker, för att utröna avvikelser från det normala hälsotillståndet. verkställa yrkeshygieniskt tekniska arbetsplatsun- dersökningar, utreda fall där yrkessjukdom misstänkes föreligga och vid behov föreslå åtgärder för att undanröja hälsorisker, fungera som central dokumentations—, informa- tions— och konsultationsorgan för myndigheter, institutioner, företag och enskilda m.fl. i yrkes-

hygieniska. yrkesmedicinska. yrkestoxikologiska. arbetsfysiologiska och arbetspsykologiska frågor, i frågor om yrkesmedicin och yrkesdermatologi medverka inom sjukvård. undervisning och forsk- ning vid karolinska sjukhuset.

ta initiativ till experimentellt utrednings-. utveck— lings- och forskningsarbete. samt utbilda tekniker, läkare och annan personal.

Styrelsen är chefsmyndighet för yrkesin— spektionen, som har att utöva tillsynen över efterlevnaden av arbetarskydds- och arbets- tidslagstiftningen.

Inom ramen härför kan urskiljas ett antal grupper av arbetsuppgifter. En sådan är all- männa myndighetsuppgifter av typen verk- samhetsplanering. Även rättstillämpnings- ärenden inkl. frågor om tillämpningen av arbetstidslagstiftningen ingår häri. En annan grupp är den forsknings- och utrednings- verksamhet som styrelsen bedriver rörande förebyggande av olycksfall och fysisk ohälsa samt i arbetspsykologiska och sociala frågor. En tredje sådan grupp av arbetsuppgifter är utarbetandet av de föreskrifter, råd och anvisningar om åtgärder som måste vidtas för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Den fjärde gruppen av arbetsuppgifter är de som sammanhänger med den direkta tillsynen av arbetarskyddslagstiftningen. Hit räknas också frågor om förhandsgranskning av arbetslokaler samt frågor om typgranskning av maskiner och andra anordningar.

Den sista gruppen utgörs av frågor om utbildning av såväl den egna personalen som personal inom företagshälsovården m. m.

Ovan angivna uppdelning av arbetsuppgif- ter Iigger till grund för den försöksvis anordnade programindelning inom arbetar- skyddsverksamheten som enligt beslut av chefen för socialdepartementet gäller sedan den 1.7.1972. Programindelningen framgår närmare av tablån på s. 80.

4.2. Allmänna myndighetsuppgifter

Programmet Allmänna myndighetsuppgifter omfattar delprogrammen Planering och Vissa myndighetsuppgifter.

4.2.1. Planering

Detta delprogram omfattar en rad planerings- och utredningsuppgifter. Det årliga petitaar- betet ingår häri. Vidare ingår planeringen av arbetet med de råd och anvisningar arbetar- skyddsstyrelsen äger meddela i enlighet med 74 å arbetarskyddslagen. På ett par sektorer bedrivs planerings- och utredningsarbetet av till verket anknutna särskilda samrådsorgan. Företagshälsovårdsdelegationen har sålunda till uppgift att fortlöpande följa och främja utvecklingen av företagshälsovården i hela landet och att underlätta en samplanering mellan denna verksamhet och samhällets hälso- och sjukvård. En särskild arbetsgrupp för silikos har till uppgift att samordna olika insatser för silikosbekämpning.

4.2.2. Vissa myndighetsuppgifter

Detta delprogram omfattar besvarande av remisser, beviljande av dispenser, represen- tation i verket närstående organ, tillhanda- gående med råd och upplysningar till perso- ner, företag m.fl. som konsulterar verket i frågor inom dess verksamhetsområde etc. Inom delprogrammet faller vidare arbets- tidsfrågor. Dessa utgörs av ärenden som avser tillämpning av allmänna arbetstidslagen (1970:103), bestämmelserna om arbetstid, raster, arbetspauser, natt- och veckovila i

arbetarskyddslagen (1949zl), bestämmelser om arbetstid samt natt- och veckovila i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete samt lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Bland uppgifterna inom detta delprogram märks vidare deltagande i det internationella samarbetet på arbetarskyddets område. Uppmärksamhet ägnas därvid åt frågor som avser samordning av olika länders skydds- bestämmelser för att så långt det är möjligt undanröja resp. inte utfärda sådanatvingande bestämmelser som skulle innebära tekniska handelshinder. Styrelsen medverkar också vid standardiseringsarbetet på olika områden. Som exempel på organisationer som styrelsen inom det här berörda området har samarbete med kan nämnas Nordiska Maskinkommit— tén, International Organization for Standardization (ISO), World Health Orga- nization (WHO), International Labour Orga- nization (ILO) och Organization for Econom-j ic Cooperation and Development (OECD). En förteckning över alla de organisationer m.m., där arbetarskyddsstyrelsen är repre- senterad eller som styrelsen på annat sätt samarbetar med är fogad som bilaga till detta betänkande.

4.3. Forsknings- och utredningsverksamhet

Programmet Forsknings- och utrednings- verksamhet innefattar delprogrammen Olycksfall. Fysisk ohälsa och Arbetspsyko- logiska och sociala frågor.

Forsknings— och utredningsprojekt finan- sieras med medel som ställs till förfogande antingen via budgetens anslagsposter för löner och utrustning etc. eller via anslag från arbetarskyddsfonden, forskningsråd e.d. Därutöver förekommer finansiering med medel från den till arbetarskyddsstyrelsens förfogande stående anslagsposten Särskilda arbetarskyddsprojekt.

Till detta program hänförs även arbets- medicinska avdelningens uppdragsverksam— het som innefattar undersökningar på uppdrag av myndigheter, organisationer, företag m.fl.

Program

1) Allmänna myndighetsuppgifter

Delprogram Underindelning till delprogram

Planering Planering

Konsultation m rn

2) Forsknings- och utrednings- verksamhet

Vissa myndighetsuppgifter Internationellt samarbete

Dokumentation

Olycksfall Maskiner och andra redskap ___—__l Byggnader och andra anläggningar

Kemiska miljöfaktorer

Fysisk ohälsa

3) Anvisningsarbete

4) Tillsyn och förhandsgranskning

(Fysikaliska miljöfaktorer

Arbetspsykologiska OCh Arbetspsykologiska frågor sociala frågor Sociala frågor

.. . . 'i " rean'n' r Lopande anvnsmngsarbete Rev's 0" av ald V's Inga ___—i Övrigt löpande anvisningsarbete

Anvisningsprojekt Anvisningsprojekt

Normering

Normering, standardisering ___—"_l Standardisering

Allmän besöksverksamhet

Tillsyn av arbetsställen Centralt styrda tillsynsproiekt

Regionalt styrda tillsynsprojekt

5) Utbildning och information

Typgranskning enligt 45 5 ASL

Förhandsgranskning * Granskning enligt 6 & Ask

Lokalt styrd utbildning

Intern utbildning Centralt styrd utbildning

Kurser för kommunala tillsynsmän

Företagsläkare Skyddsingenjörer

Extern utbildning SJUkSkOteFSkor

Produktionstekn m fl Övriga målgrupper Medverkan vid högre utbildning

Allmän information

Information | Föreläsningar, föredrag m m

Till delprogrammet Olycksfall hänförs sådant forsknings- och utredningsarbete som syftar till att förebygga olycksfall. Sådan forskning har hittills endast förekommit i begränsad utsträckning. Utförda projekt har huvudsak- ligen gällt maskiner och andra redskap. Inom förutvarande arbetsmedicinska institutet startades emellertid inom detta område en undersökning med syfte att ge underlag för arbetet med att försöka bringa ned olycks- fallsfrekvensen inom skogsbruket. Under- sökningen som alltjämt pågår och som bedrivs i samarbete med skogshögskolan och Forsk- ningsstiftelsen skogsarbeten innefattar två delprojekt. varav det ena syftar till att ta fram metoder för analys av olycksfallsrisker förenade med användning av s.k. flerpro- cessmaskiner och det andra till att göra det möjligt att införa en tillbudsrapportering. Dessutom har vid varje s.k. branschunder- sökning som faller under delprogrammet Fysisk ohälsa synpunkter getts som syftar till nedbringande av olycksfallsfrekvensen. Ett exempel härpå är en nyligen redovisad undersökning rörande arbete, miljö och hälsa inom stuveribranschen.

Omfattningen av uppdragsverksamheten inom delprogrammet Olycksfall har hittills varit obetydlig, dock att i en del uppdrag av ergonomisk karaktär också olycksfallssyn- punkter anlagts. Det gäller t.ex. en under förra delen av år 1972 slutförd utredning rörande truckar.

4.3.2. Fysisk ohälsa

Inom detta delprogram bedrivs forsknings- och utredningsverksamhet avseende såväl kemiska som fysikaliska miljöfaktorer som innebär risk för fysisk ohälsa. Vad först gäller projekt med anknytning till kemiska miljö- faktorer har ett omfattande arbete lagts ned på att göra moderna analysmetoder tillämpbara på yrkeshygieniska analyser. Sedan obliga- torisk kontroll av bly i blod införts för vissa grupper av arbetstagare har en analysmetod utarbetats som medger betydligt snabbare och

känsligare analyser än tidigare. För kvicksil- ver har en metod tagits fram som gör det möjligt att till lägre kostnader än förut bestämma kvicksilverhalten i urin, blod och andra biologiska prover. Metoden har sedermera kunnat anpassas för automatisk drift vilket medfört att kostnaderna kunnat pressas ytterligare. Ett stort arbete har lagts ned på att utarbeta en ny och känsligare analysmetod för bestämning av lösningsmedel och andra flyktiga ämnen i biologiskt material, främst blod. Ett omfattande arbete har ägnats studier av verkningsmekanismer för olika giftiga ämnen och försök har gjorts att få fram metoder för tidig diagnostik av påverkan och sjukdom. Stora undersökningar har utförts rörande yrkessjukdomen silikos. I anslutning härtill har kartläggning av dammsituationen gjorts hos flertalet företag i landet med risk för denna yrkessjukdom. För att få klarhet över i vad mån hälsorisker föreligger för olika yrkeskategorier har ett flertal undersökningar gjorts av personal som är exponerad för ämnen som erfarenhetsmässigt är förenade med sådana risker. En teknisk-hygienisk undersökning har gjorts inom ett antal tex- tilföretag för att belysa riskerna för yrkes- sjukdomen byssinos. En undersökning av hälsoproblem i samband med exposition för asbestdamm pågår.

När det gäller projekt avseende fysikaliska miljöfaktorer, till vilka här också hänförs ar- betsbelastning, har flera undersökningar gjorts syftande till att klarlägga olika arbetssi- tuationers krav på människan och hur ar- betsförmågan påverkas av ålder, kön, arbetsteknik, utrustning, miljö m.m. Un- der de senaste åren har en större undersök- ning genomförts rörande fysisk träning. speciellt med avseende på träningsbarhet i förhållande till ålder. I anslutning härtill har effekterna av olika träningsdoser studerats. En annan undersökning har gällt cirkula- tionsbelastningen vid olika arbetsformer och kroppsställningar. Vidare har vilo- och arbets- EKG analyserats i syfte att diagnostisera hjärt- och kärlsjukdomar samt att göra en prognostisk värdering. Effekten på männi- skan av vibrationer och buller har studerats. Kartläggande studier har bedrivits av framför

allt de fysiska arbetskraven och jämsides härmed har gjorts en medicinsk-fysiologisk undersökning av arbetstagare inom olika branscher. Studierna som ytterst syftat till att fästa uppmärksamheten på i arbetet eller arbetsmiljön förefintliga faktorer som har intresse från hälso- eller komfortsynpunkt, har gällt bl.a. skogsarbete, byggnadsarbete, fiske, Iotsningsarbete. stuveriarbete, lant- bruksarbete och arbete som expedit. Stu- dierna som ofta haft tvärvetenskaplig karak- tär har lett till olika förbättringar av bl.a. arbetsmetoder och redskap. Bland under- sökningar av mer utpräglad tvärvetenskaplig karaktär kan nämnas en studie av arbetsför- mågan hos äldre, avsedd att belysa dels vissa svårigheter som kan uppkomma när arbets- förmågan ställs mot arbetskraven inom arbetslivet, dels hur sådana svårigheter skall kunna bemästras. Ett annat projekt avser att närmare belysa och komma till rätta med företagshälsovårdens problem i små företag. Vidare har utförts en större tvärvetenskaplig undersökning gällande skogsarbete från medicinska, fysiologiska, tekniska, psykolo- giska och sociologiska synpunkter.

Den uppdragsverksamhet som bedrivits har till sin helt övervägande del varit att hänföra till delprogrammet Fysisk ohälsa. Verksam- heten har till en början huvudsakligen avsett analyser av prover av olika slag. Efter hand byggdes verksamheten emellertid ut till att avse teknisk-hygieniska arbetsplatsunder- sökningar och sedermera också ergonomiska undersökningar. För uppdragen som härrör från myndigheter, organisationer och insti- tutioner samt företag uttas avgifter enligt en efter samråd med riksrevisionsverket fast— ställd taxa. Från uppdragsverksamheten härrörande inkomster, exklusive mervärde- skatt, under budgetåren 1966/67—1971/72 redovisas i följande sammanställning.

Budgetår Kr. 1966/67 61 000 1967/68 198 000 l968/69 316 000 1969/70 205 000 1970/71 530 000 1971/72 749 000 82

Arbetspsykologiska och sociala frågor har hittills kunnat beredas endast ett mindre utrymme inom forskningsverksamheten. Den forskning som bedrivits har främst gällt omskolning och inlärning samt frågor som sammanhänger med den subjektiva upple- velsen av trötthet. Uppdragsverksamheten inom delprogrammet har varit av obetydlig omfattning.

4.4. Anvisningsarbete

Programmet Anvisningsarbete innefattar delprogrammen Löpande anvisningsarbete, Anvisningsprojekt samt Normering och standardisering.

4.4.1. Löpande anvisningsarbete

Delprogrammet Löpande anvisningsarbete omfattar utarbetande av smärre meddelan- den, cirkulär, skyddsbilder m. m., där särskild projektplan inte gjorts upp. Likaså hänförs hit förarbeten till anvisningar, till dess projekt- plan fastställts. Vidare ingår här utarbetande av direktivskrivelser av mera generell karaktär. Här angivna uppgifter utförs huvudsakligen inom arbetarskyddsstyrelsen. Yrkesinspektionsdistriktens insatser inom detta delprogram avser huvudsakligen utar- betande av regionala cirkulär, besvarande av remisser från arbetarskyddsstyrelsen rörande anvisningar, cirkulär etc.

4.4.2. Anvisningsprojekt

Till delprogrammet Anvisningsprojekt hän— förs utarbetande av sådana med stöd av 74 & arbetarskyddslagen utfärdade anvisningar, vilka upptagits i verksamhetsplanen. Vidare hänförs hit revidering av äldre anvisningar. Arbetet utförs i regel inom för varje anvis- ningsprojekt tillsatta särskilda arbetsgrupper, i vilka ingår specialister för olika aktuella

ämnesområden. I den mån arbetarskydds- styrelsen inte förfogar över för visst anvis- ningsprojekt erforderliga specialister kan expertis utifrån knytas till styrelsen. I vissa fall ingår även representanter för av viss anvisning särskilt berörda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer i arbetsgruppen. Slutligen medverkar även personal med juri— disk utbildning vid utformning av anvis- ningen. I detta sammanhang kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsen utöver sina fasta personalresurser disponerar vissa medel — för budgetåret 1972/73 2 milj. kr _ för att genomföra undersökningar och andra sär- skilda projekt som aktualiseras bl.a. i anslutning till anvisningsarbetet.

4.4.3. Normering och standardisering

Till delprogrammet Normering och standar- disering hänförs den särskilda form av anvisningsarbete som innebär att tjänstemän från arbetarskyddsstyrelsen medverkar vid utarbetandet av vissa normer och standarder, som ges ut av Ingenjörsvetenskapsakade- mien, Sveriges standardiseringskommission m. fl. Dessa normer och standarder fastställs sedan av arbetarskyddsstyrelsen. En för- teckning över arbetsgrupper och kommittéer hos nämnda organisationer som svarar för utarbetandet av sådana normer och standar- der och där tjänstemän från arbetarskydds- styrelsen medverkar fogas som bilaga till detta betänkande.

En utförlig redogörelse för gällande före- skrifter, anvisningar, normer m.m. lämnas i bilaga 2 till detta betänkande.

4.5. Tillsyn och förhandsgranskning

Detta program omfattar tillsyn av arbets- ställen, typgranskning av maskiner och andra anordningar enligt 45.5 arbetarskyddslagen samt förhandsgranskning av ritningar m.m. inför ny-, till- eller ombyggnad av arbetslokal eller personalrum enligt 6å arbetarskydds- kungörelsen.

Tillsyn av arbetarskyddslagstiftningens ef- terlevnad är en primär uppgift för arbetar- skyddsverket. Styrelsens insatser under detta delprogram avser huvudsakligen rådgivning till distrikten och andra insatser på begäran av dessa i fall där problemen på ett arbetsställe är så komplicerade att vederbörande fackenhet inom styrelsen behöver kopplas in. Denna rådgivning sker antingen genom muntliga eller skriftliga kontakter eller genom att styrelsens tjänstemän besöker distrikten och där med- verkar vid inspektionsbesök. De frågor i vilka yrkesinspektionens tjänstemän konsulterar arbetarskyddsstyrelsens specialister synes ofta vara av kemisk natur. Andra sådana frågor är materialfrågor, byggnadstekniska frågor, hjälp med tekniska beräkningar, frå- gor om mätmetodik och hygieniska gräns— värden, ärenden om tolkning av anvisningar, arbetstidsfrågor etc.

Yrkesinspektionens fältarbete består till största delen av s.k. rutininspektioner, dvs. regelbunden tillsyn av samtliga arbetsställen som ligger under yrkesinspektionens tillsyn. Den inspekterande tjänstemannen uppsöker därvid arbetsgivaren eller representant för denne samt vidare huvudskyddsombud eller skyddsombud. Efter den gemensamma rundvandringen diskuteras gjorda iakttagel- ser. Efter inspektionen tillställs arbetsgivaren i förekommande fall ett s.k. inspektions- meddelande i vilket antecknats de åtgärder som arbetsgivaren enligt den inspekterande tjänstemannens bedömande bör vidta för att rätta till konstaterade missförhållanden. Samtidigt härmed åläggs arbetsgivaren att inom viss tid till yrkesinspektören anmäla att anvisade åtgärder vidtagits. Skyddsombudet tillställs regelmässigt en kopia av inspek- tionsmeddelandet. Ovannämnda svarsupp- gifter skall i regel även undertecknas av Skyddsombudet.

Vid sidan av den rutinmässiga tillsynen förekommer i någon utsträckning särskilda tillsynsprojekt som kan avse t.ex. en syste- matisk genomgång av arbetsplatserna inom en viss bransch eller inom en viss region. Vidare genomförs projekt rörande enskilda miljö-

faktorer, såsom buller. luftföroreningar m.m., som kan förekomma i en hel rad branscher. Här bör också nämnas det s.k. VTP-projektet som innebär att yrkesinspek— tionens personal tillsammans med polisen kontrollerar att förare av tyngre lastbilar, bussar och taxibilar efterlever arbetstidsbe- stämmelserna i vägtrafikförordningen.

Vid sidan av de av yrkesinspektionen initierade företagsbesöken förekommer i viss utsträckning besök på framställning av arbetsgivare och/eller skyddsombud och andra arbetstagare. I fråga om karaktären av de frågor som företagen tar upp med yrkes- inspektionen synes förhandsgranskning av ritningar m.m. inför planerad ny-, till- eller ombyggnad vara dominerande. Även i ven- tilationsfrågor synes företagen ofta konsul- tera yrkesinspektionen. Bland ytterligare frågor må nämnas begäran om mätning av buller, lösningsmedelsångor, damm och andra luftföroreningar. tolkning av föreskrifter och anvisningar, arbetstidsfrågor m.m. Skydds- ombuden tar kontakt med yrkesinspektionen i samma slags frågor men därutöver också i frågor rörande bristande intresse från arbetsgivarens sida att rätta till påtalade missförhållanden. Det förekommer också att yrkesinspektionens tjänstemän får fungera som ”skiljedomare i tvister om vissa åtgärder”.

Huvuddelen av yrkesinspektionens till- synsarbete sker genom s.k. allmäninspektö— rer. Viss specialisering förekommer, dels genom branschspecialister. dels genom spe— cialister, vilkas verksamhet är inriktad på vissa typer av yrkesrisker eller problemom- råden. Branschspecialisterna utgörs av byggnadsinspektörerna som handhar tillsynen över byggnads- och anläggningsverksamhet, stuveriinspektörerna som har tillsynen av arbete med lastning och lossning av fartyg ävensom viss tillsyn enligt lagen om säker- heten ombord på fartyg samt slutligen jord- bruksinspektörer som har till uppgift att utöva tillsyn av jordbruk, trädgårdsföretag och djurhållning utan jordbruk ävensom till jordbruk hörande skogsarbete samt av kvar- nar, siloanläggningar o.d.

De specialister, vilkas verksamhet är in-

riktad på vissa typer av yrkesrisker eller prob— Iemområden. är yrkeshygienikerna och so- cialinspektörerna. Yrkeshygienikernas upp- gift är i första hand att utföra yrkeshygie- niska mätningar och undersökningar och att biträda vid handläggningen av yrkeshygie- niska frågor. Socialinspektör (och bitr. socialinspektör) åligger att utöva tillsyn över arbetsställen som tilldelats vederbörande tjänsteman samt därjämte ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande den kvinnliga och minderåriga arbetskraften och behovet av familjesociala åtgärder samt per- sonalvård, handikappades, omflyttades och invandrares anpassning i arbetslivet och andra sociala frågor som sammanhänger med arbetet.

4.5.2. Förhandsgranskning

Enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen kan arbetsgivare underställa yrkesinspektör för- slag till ny-, till— eller ombyggnad av arbets- lokal eller personalrum för granskning. Granskningen sker kostnadsfritt. Yrkesin— spektören skall snarast möjligt avge skriftligt yttrande över ingivna förslag. Motsvarande möjlighet till granskning finns även i fråga om ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande eller mera väsentlig omläggning av arbetsmetod. Här avsedd granskning utförs i regel av den tjänsteman som har tillsynen över arbetsstället i fråga. De påpekanden gransk- ningen föranleder sammanfattas i ett granskningsutlåtande som i regel underteck- nas av den granskande tjänstemannen samt av yrkesinspektören. Om granskningen föranle- der mera omfattande ändringar av ritnings— förslaget infordras nya ritningar. Den över- vägande delen av granskningen enligt 6? arbetarskyddskungörelsen utförs inom yrkes- inspektionen. Arbetarskyddsstyrelsens in- satser avser huvudsakligen rådgivning till distrikten på begäran av dessa i fall där pro- blemen kräver medverkan av styrelsens specialister. Omfattningen av ritnings— granskningen har under en tioårsperiod nära nog fördubblats.

Enligt 45 % arbetarskyddslagen åligger det

tillverkare, försäljare eller upplåtare att tillse att maskiner, redskap och andra tekniska anordningar är försedda med nödiga skydds— anordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Arbetarskyddsstyrelsen kan när särskilda skäl föreligger föreskriva om viss märkning av teknisk anordning samt även föreskriva att visst slag av sådan anordning skall vara godkänd av styrelsen. Genom utfärdande av råd och anvisningar rörande olika tekniska anordningar medverkar sty- relsen till att sprida kännedom om de krav som ställs i skyddshänseende. Till en del sker detta arbete internt inom arbetarskyddsstyrelsens tillsynsavdelning, där i första hand de tek- niska byråernas personal i betydande utsträckning är sysselsatt med förhands— granskning av maskiner, verktyg, redskap och andra tekniska anordningar. Styrelsen förfo- gar inte över egna tekniska resurser för att kunna utföra provning av maskiner m.m., utan tillverkaren eller motsvarande hänvisas till statens maskinprovningar och statens provningsanstalt som ombesörjer de prak- tiska proven. Dessa utförs i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen — ofta i närvaro av personal från styrelsen — som därigenom har möjlighet att få dem utförda på ett sådant sätt att resultatet kan tjäna som underlag för styrelsens beslut i typgodkännandefrågan. Det är i allmänhet tillverkaren eller motsva- rande som vänder sig till arbetarskyddssty- relsen för att få en typgranskning till stånd. Arbetarskyddsstyrelsen bedriver emellertid

även viss uppsökande verksamhet, ofta på initiativ av yrkesinspektionen.

En stor och mycket viktig del av typ- granskningsarbetet sker genom att styrelsens tjänstemän medverkar i från arbetarskydds— synpunkt viktiga utredningsarbeten inom Ingenjörsvetenskapsakademiens kommissio- ner, Nordiska Maskinkommittén m.fl. såväl svenska som internationella organ. En för- teckning över sådana arbetsgrupper och kommittéer finns i bilaga 1 till detta betän- kande.

Kostnaden för de praktiska prov som erfordras för en typgranskning erläggs av tillverkaren eller motsvarande direkt till den institution som utför provet. Någon avgift för arbetarskyddsstyrelsens medverkan uttas inte.

I anslutning till ovanstående redogörelse för innehållet i programmet Tillsyn och för- handsgranskning lämnas i tabell 4.1 vissa uppgifter ägnade att närmare belysa utveck- lingen och omfattningen av yrkesinspektio- nens verksamhet sedan 1967. Uppgifterna är hämtade från yrkesinspektionsdistriktens årsberättelser.

I fjärde kolumnen i tabell 4.1 redovisas totala antalet effektiva arbetsdagar som de inspekterande tjänstemännen tjänstgjort inom eget distrikt. Utanför faller dagar då tjänstemännen deltagit i kurser och konfe- renser eller utfört arbete utom distriktet.

Utvecklingen inom näringslivet under 1950- och 1960-talen har medfört en förskjutning av

Tabell 4.1 Utvecklingen och omfattningen av yrkesinspektionens verksamhet 1967— 1971.

År Antal Registre- Arbets— Arbets- Enligt Tjänstemän (200 rade ar- tagare dagar perso- arbetsdagar mot- betsstäl- vid inom nalstat svarar 1 tjänste— len dessa distr. den 1.7 man)

1 2 3 4 5 6

1967 74 800 1835 624 23 647 127 118 1968 72 041 1838 712 27 902 147 140 1969 71687 1879 255 28 628 154 143 1970 72 229 1914 749 30 937 171 155 1971 72 393 1939 914 33 391 177 167

arbetarskyddet i riktning mot yrkeshygieniska frågor. Samtidigt har parternas intresse för arbetarskydd ökat. På det lokala planet har sålunda enligt yrkesinspektionens årsrappor- ter antalet arbetsställen med skyddsombud ökat från 18000 år 1950 till 38000 år 1971. Antalet arbetsställen med särskild skyddstjän- steman har under samma period ökat från 500 ti111600. Hos yrkesinspektionen registreras i regel arbetsställen där fler än nio arbetstagare sysselsätts samt mindre arbetsställen där tryckkärl eller maskinella anordningar används. Allmänna yrkesinspektionen har dessutom tillsyn över ett antal arbetsställen, som på grund av arbetets fluktuerande natur inte registreras, t.ex. husbyggnadsverksam- het och stuveri.

Antalet arbetstagare vid arbetsställen under distriktens direkta tillsyn växer successivt som ett resultat av strukturrationaliseringen inom näringslivet. Fortfarande har emellertid 45000 av de 72000 arbetsställen som står under allmänna yrkesinspektionens direkta tillsyn mindre än tio anställda. Antalet arbetsställen under kommunal tillsyn är 82000.

1 tabell 4.2 lämnas vissa uppgifter angående yrkesinspektionens rese- och besöksverk- samhet, antal ärenden om förhandsprövning av ritningar till arbetslokaler m. m.

Som framgår av tabellen kolumn 4, tar besöken vid företagen allt längre tid i anspråk.

Detta avspeglar att arbetsmiljön efter hand blir mer komplicerad och att parternas intresse för fördjupade diskussioner växer. Därtill kommer att arbetarskyddsstyrelsen lämnat direktiv om att stor vikt skall läggas vid att vid behov lämna anvisningar på arbets- ställena och följa upp dessa. Detta medför ett ökat antal återbesök vid samma arbetsställe.

I detta sammanhang bör beaktas att den i 6 & arbetarskyddskungörelsen angivna gransk- ning av förslag till nya arbetslokaler och personalrum samt nya arbetsmetoder ökat kraftigt, eller från 5199 ärenden år 1958 till 9552 ärenden år 1971. Detta granskningsar- bete är av stor betydelse i det förebyggande arbetarskyddet och kommer på sikt att växa ytterligare.

4.6. Utbildning och information

Programmet Utbildning och information innefattar delprogrammen Intern utbildning, Extern utbildning samt Information. Delpro- grammet Intern utbildning omfattar utbildning av personal såväl inom arbetarskyddsstyrel- sen som vid yrkesinspektionen samt av de kommunala tillsynsmännen. Den externa utbildningen riktar sig till personal inom företagshälsovården och vissa andra perso- nalkategorier. Till delprogrammet Informa- tion hänförs information genom massmedia

Tabell 4.2 Yrkesinspektionens rese- och besöksverksamhet, antal ärenden om förhandspröv- ning av ritningar till arbetslokaler m. m.

År Rese- Besök Besök Inspek- Antal Skriftliga Granska- Konfe- Föreläs- och för- vid per rese- tions- inspek- inspektions— de el.upp- renser ningar rättn.- arbets- och för— inter- terade meddelanden .orda och kon- och före- dagar ställen rättn.- vall förare per 100 förslag sulta- drag

dag (VTF) besök enl. 6 & tioner Ask

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1967 12 244 42 139 3,4 2,53 — 23 7 892 7 948 2 207 1968 13 350 48 851 3,4 2,44 3 23 7 945 8 405 1 830 1969 13 858 42095 3,0 2,70 10931 24 9537 9549 1881 1970 14 698 42 231 2,9 2,93 15 042 25 9 069 8 747 2 023 1971 16 359 44 853 2,7 2 77 23 592 25 9 552 8 220 2137

aArbetsuppgiften tillkom 1968. Statistik ej förd hela året.

eller genom skrifter av olika slag om aktuella frågor på arbetarskyddets område.

4.6.1. Intern utbildning

Arbetarskyddsstyrelsens centrala utbild- ningsprogram är under uppbyggnad. Det omfattar bl.a. en systematisk utbildning av distriktens personal med växling mellan centrala kursinslag och inlärning inom distrikten i form av dels en längre kurs för tjänstemän med ca fem års tjänst, dels fortsatt uppbyggnad i särskilda block med fastslagna kunskapskrav inom särskilda områden. En del av utbildningen styrs lokalt och avser fort— bildning av verkets personal. En stor del av utbildningsverksamheten avser nyanställd personal inom distrikten. Ett viktigt inslag häri är arbetsplatsbesök som företas tillsam- mans med en erfaren kollega. Arbetar- skyddsstyrelsen anordnar även vissa centralt styrda kurser. Ett exempel på sådana kurser är de som avser att klargöra innehållet i nya anvisningar för distriktspersonalen. Viss utbildning sker i form av centralt styrda utbildningsprojekt. Exempel på sådana pro- jektplanerade kurser är arbetstidskurser och kurser i ergonomi och arbetarskydd inom skogsbruket. Till internutbildningen hänförs även kurser för kommunala tillsynsmän. Dessa är i allmänhet upplagda som internat- kurser under 1 a 3 dagar. Vid kurserna ges en orientering om yrkesinspektionens arbets- uppgifter, de viktigaste bestämmelserna i arbetarskyddslagstiftningen samt frågor som särskilt berör den kommunala tillsynen.

4.6.2. Extern utbildning

Den externa utbildningsverksamheten är främst inriktad på utbildning av personal för företagshälsovården, dvs. företagsläkare, sjuksköterskor i företagshälsovård och skyddsingenjörer. Därjämte ges kurser i ergonomi för tekniska planerare m.fl. kate- gorier. Arten och omfattningen av denna utbildningsverksamhet grundar sig på beslut av statsmakterna år 1971 (prop. 1971 :23, SoU

1971:11, rskr l97l:lS7). Utbildningen av företagsläkare skall enligt detta beslut omfatta ca två månaders teorikurs vid arbetar- skyddsstyrelsen och praktisk tjänstgöring under minst sex månader. Den teoretiska kursen skall omfatta sex veckors arbets- medicin och två veckors socialmedicin. Utbildningen av skyddsingenjörer skall omfatta två månaders teorikurs vid arbetar- skyddsstyrelsen och praktisk tjänstgöring vid företag under i regel tio månader. Utbild— ningen av sjuksköterskor i företagshälsovård skall bestå av åtta veckors teoretisk och tolv veckors praktisk utbildning föregången av viss utbildning inom öppen hälso- och sjuk- vård. Utbildningen i ergonomi för tekniska planerare m.fl. omfattar fem skilda vecko- perioder under två terminer fördelade på föreläsningar, demonstrationer, grupparbe- ten rn. rn.

Utbildningen av personal för företagshäl- sovården är fortfarande under uppbyggnad. Ovannämnda utbildningstider har till följd härav ännu inte uppnåtts till alla delar. Särskilt gäller detta den praktiska utbildningen. I detta sammanhang bör dock nämnas att den helt övervägande delen av dem som hittills utbil- dats haft omfattande praktisk erfarenhet av ar- bete inom företagshälsovården.

I tabell 4.3 anges det antal kursdeltagare som sedan institutets tillkomst med godkänt resultat genomgått institutets olika kurser.

Till detta delprogram räknas även den medverkan vid högre utbildning som sker genom att den arbetsmedicinska avdelningens tjänstemän håller föreläsningar vid högre läroanstalter.

4.6.3. Information

Informationsverksamheten omfattar bl.a. medverkan till att arbetarskyddsstyrelsens anvisningar, meddelanden m.m. om de åtgärder som måste vidtas för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet blir bekant- gjorda för allmänheten och särskilt för dem det berör. I detta syfte iordningställs press- meddelanden vilka går till nyhetsbyråer, dags-

Tabell 4.3 Antal kursdeltagare som genomgått arbetsmedicinska institutets kurser.

År under vilket Antal kursdeltagare som genomgått kurserna med godkänt resultat utbildningen ifråga avslu- Företags- Företags- Skydds- Ergonomi för tades läkare sköterskor ingen- tekniska

jörer planerare

1967 17 38 — — 1968 20 — — 32 1969 — 32 — 34

1970 51 61 21 46 1971 38 58 22 25

1972 —- 60 — —

och fackpress. personaltidningar, vissa tidskrifter. Resultaten av exempelvis större

myndigheter, arbetsmarknadsorganisatio- nerna samt vissa företag och skolor. Samtidigt härmed utsändes också abonnemangstalonger för anvisningarna. Avsikten är att inom kort öka denna publikationsverksamhet betydligt genom att i samråd med arbetsmarknadspar- terna ge ut foldrar med huvudinnehålleti vissa anvisningar. Dessa foldrar är främst avsedda för huvudskyddsombud och arbetsledare. Till informationsverksamheten hör också utgi— vandet av Arbetarskyddsverkets Informa- tionsblad, som är både personaltidning samt dokumentation om viktigare beslut och andra nyheter på arbetarskyddets område.

Informationsverksamheten innefattar vi- dare produktion av stillfilmer i arbetar- skyddsfrågor. Informationsmaterial sprids också genom deltagande i utställningar och konferenser. En tvådagarskurs för journa- lister som sysslar med arbetsmiljöfrågor har nyligen genomförts.

Den snabba informationen om nyheter på arbetarskyddets område till press, radio och TV sker genom pressmeddelanden samt vidare genom regelbundna kontakter med pressen.

Till informationsverksamheten hör också att arbetarskyddsverkets tjänstemän håller föreläsningar och föredrag i skilda sammanhang.

Arbetsmedicinska forskningsresultat har publicerats i förutvarande arbetsmedicinska institutets egen publikation, Studia laboris et salutis samt vidare i vetenskapliga och andra

branschundersökningar har publicerats i institutets rapportserie AI-Rapport. Kortfat- tad information om forsknings- och under- sökningsresultat, utgivna publikationer, anordnade kurser samt om verksamheten i övrigt har skett genom AI-aktuellt, som dis- tribuerats till vissa myndigheter och institu- tioner, personal inom företagshälsovården, arbetsmarknadens organisationer samt dags- press och facktidskrifter.

4.7. Arbetarskyddsstyrelsens m. m.

organisation

Ledamöter i arbetarskyddsstyrelsen är en generaldirektör, som är styrelsens ordfö- rande, en överdirektör, som är styrelsens vice ordförande och högst nio andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt. Genom Kungl. Maj:ts beslut angående styrelsens sammansättning för tiden 1.7.1972— 30.6.1975 ingår i styrelsen fyra representanter för arbetstagarsammanslutningar och två re- presentanter för sammanslutningar av enskil- da arbetsgivare. De offentliga arbetsgivarna representeras av en ledamot. Slutligen ingåri styrelsen två ledamöter av riksdagen.

Generaldirektören är chef för styrelsen med överdirektören som ställföreträdare.

styrelsen finns tre avdelningar, nämligen tillsynsavdelningen, arbetsmedi— cinska avdelningen samt administrativa avdelningen. Tillsynsavdelningen, som har att

Inom

svara för styrelsens anvisnings- och gransk- ningsarbete, består av arbetarskyddsstyrel- sens förutvarande tekniska byråer samt tra- fiksektionen. skogssektionen, sociala sektio- nen och medicinska sektionen. Den arbets- medicinska avdelningen består av det förut- varande arbetsmedicinska institutets medi- cinska, kemiska, tekniska, arbetsfysiologiska och arbetspsykologiska avdelningar. Den administrativa avdelningen slutligen består av förutvarande arbetarskyddsstyrelsens ar- betstidsbyrå, en av de båda förutvarande myndigheternas administrativa byråer bildad kanslibyrå samt en utbildnings- och infor- mationssektion, bildad av de båda förutva— rande myndigheternas informations- och utbildningsadministrativa enheter.

I styrelsens plenum avgörs viktigare frågor om arbetarskyddets omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad, viktigare författ- ningsfrågor och viktigare frågor om organisa- tion, arbetsordning och tjänsteföreskrifter. Vidare avgörs där frågor om anslagsframställ— ning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse. Rättstillämpningsfrå- gor av principiell betydelse eller större vikt som ej skall handläggas i en särskild till styrel- sen knuten arbetstidsnämnd avgörs i styrelsen. Slutligen avgörs i styrelsen vissa frågor av administrativ karaktär, däribland vissa perso- nalfrågor, samt de andra frågor som generaldi- rektören hänskjuter dit. Övriga ärenden av- görs av generaldirektören eller, i kraft av ar- betsordningellersärskiltbeslut,annantjänste- man hos styrelsen.

I arbetstidsnämnden avgörs ärenden som avser tillämpning av allmänna arbetstidsla- gen, arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstid, raster, arbetspauser, natt- och veckovila, bestämmelserna om arbetstid samt natt- och veckovila i lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete samt lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiolo- giskt arbete.

Ledamöter i arbetstidsnämnden är gene- raldirektören, som är nämndens ordförande, chefen för arbetstidsbyrån, en tjänsteman inom styrelsen som generaldirektören bestämmer samt sex av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter (partsrepresentanter). Av

partsrepresentanterna utses tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare samt en efter gemensamt förslag av statens avtalsverk, Svenska landstings- förbundet och Svenska kommunförbundet. Arbetarskyddsstyrelsens organisation och nuvarande personal framgår närmare av tablåerna på s. 90—93.

4.7.1. Tillsynsavdelningen Inledning

Tillsynsavdelningen, som leds av en avdel- ningschef, har till huvuduppgift att svara för arbetarskyddsstyrelsens anvisnings- och granskningsarbete samt att leda yrkesin- spektionens verksamhet. Inom ramen härför är en av avdelningens mest omfattande arbetsuppgifter att på grundval av egna undersökningar eller genom att utnyttja resultaten av forsknings- och utredningsar- betet inom den arbetsmedicinska avdelningen samt forsknings- och utredningsinstitutioner utanför arbetarskyddsstyrelsen utarbeta anvisningar till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Arbetet bedrivs i stor utsträckning i samverkan med andra myn- digheter, arbetsmarknadsparterna, maskin- tillverkare m.fl. Här avses inte bara anvis- ningar på områden där sådana tidigare inte funnits utan även revision av tidigare utgivna anvisningar. Hit hör också medverkan i utarbetandet av vissa normer och standard- blad som ges ut av Ingenjörsvetenskapsaka- demien (IVA), Sveriges standardiserings- kommission m.fl., vilka fastställs av arbe- tarskyddsstyrelsen såsom egna anvisningar. Avdelningen har vidare att granska och i vissa fall utfärda typgodkännande av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar. En betydelsefull uppgift för avdelningen är att på olika sätt medverka i det internationella samarbetet på arbetarskyddets område som bl. a. syftar till en samordning av olika länders skyddsbestämmelser. Som ett led i uppgiften att leda tillsynsarbetet ute i arbetslivet åligger det avdelningen att föra ut arbetarskyddsan-

[ j—[Tillsynsavdelningen J

Styrelse Generaldirektör

Överd ire ktör

l l

rl Arbetsmedicinska avdelningen—l

Allmäntekniska byrån

Gruvsektionen Kemisektionen I Kemisektionen ll Tryckkärlssektionen Allmänna sektionen Byggnadssektionen Stuverisektionen Lyftanordningssektionen

Maskintekniska byrån

__ Maskintekniska sektionen | Maskintekniska sektionen ll

Trafiksektionen

Skogssektionen

Sociala sektionen

Medicinska enheten

Sektionen för med yrkeshygien Sektionen för yrkestoxikologi Sektionen för yrkesmedicin Sektionen för yrkesdermatologi Sektionen för fysikalisk yrkes- hygien

Kemiska enheten

Sektionen för metodforskning Servicelaboratoriet

Tekniska enheten

Allmänna sektionen Sektionen för gaser Sektionen för aerosoler Sektionen för ventilation och värme Sektionen för buller och vibra- tioner

Arbetsfysiologiska enheten

Sektionen för arbets— och miljö- fysiologi Sektionen för teknisk fysiologi Sektionen för klinisk arbets-

Arbetstidsnämnd

l _LAdministrativa avdelningen j

Arbetstidsbyrån

Kanslibyrån

Ekonomisektionen Personalsektionen Kontorsdriftsektionen

__ Utbildnings— och informationssektionen

fysiologi

_| Medicinska sektionen

visningarna i praktisk tillämpning genom att ge råd och anvisningar till yrkesinspektionens tekniska och medicinska personal. Här bör också nämnas att avdelningen har att besvara i enskilda fall frågor rörande tolkning och tillämpning av bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen, och i tillhörande anvisningar m.m. samt framställningar om eftergifter från dessa bestämmelser. Här avses även framställningar från åklagarmyn- digheter, domstolar m.fl. i yrkesskadefall. Avdelningen företar eller biträder också vid undersökningar av särskilt svåra fall av yrkesskada. Även i övrigt sker en omfattande rådgivningsverksamhet såsom till läkare och tekniker i företagshälsovården, tillverkare av

L. Arbetspsykologiska enheten

kemiska ämnen, maskiner, redskap och andra tekniska anordningar samt till arkitekter, myndigheter, arbetstagare, arbetsgivare m.fl. En betydelsefull uppgift för avdelningen är att medverka vid den utbildning och fortbildning som riktar sig till såväl arbetarskyddsverkets personal som personal inom företagshälso- vården och andra. Här avses också medver- kan i utbildnings- och upplysningsverksamhet vid kurser, konferenser o.d. för skyddsom- bud, arbetsledare m.fl. Även i övrigt med- verkar avdelningen i informationsverksam- heten rörande arbetarskyddsfrågorna. I avsnitt 4.1 med redogörelse för arbetar- skyddsverkets uppgifter har närmare redo- gjorts för ovanstående arbetsuppgifter.

Allmäntekniska byrån 1 överingenjör

VERKSLEDNING

1 generaldirektör 1 överdirektör 1 assistent 2 biträden

TILLSYNINGSAVDELNINGEN 1 göromålsförordnande avdelningschef

Maskintekniska byrån Trafiksektionen 1 överingenjör 1 avdelningsdirektör

Allmänna sektionen

1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byräingeniör

951901? 1 avdelningsdirektör 2 byrådirektörer

Kemisektionen I

1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byråingenjör

Byggnadssektionen

1 byrådirektör 1 förste byråingenjör

1 avdelningsdirektör 1 byrådirektör

Stuverisektionen 1 avdelningsdirektör

Tryckkärlssektionen 1 byrådirektör

1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer

3 byrådirektörer 1 förste byråingenjör

3 byrådirektörer

Maskintekniska sektionen I 1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byråingeniör

Maskintekniska sektionen || 1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byråingenjör 1 konsulent 3 instruktörer

2 byrådirektörer 1 förste byråingenjör 1 1/2 biträden

S kogsse ktionen 1 avdelningsdirektör 1 byrådirektör 1 biträde

Sociala sektionen

1 avdelningsdirektör 1 byrådirektör 1 förste byråsekreterare 1 1/2 biträden

Medicinska sektionen

1 överläkare 1 läkare 1 assistent 1 biträde

2 förste byråingenjörer 15 biträden

Allmäntekniska byrån

På allmäntekniska byrån handläggs ärenden av allmänteknisk och teknisk-yrkeshygienisk art, ärenden rörande skyldigheter i skydds- hänseende som åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av vissa slag av redskap och andra tekniska anordningar samt ärenden rörande tillsynsorganens verksamhet med avseende på uppgifter som faller inom byråns arbetsområde.

Gruvsektionen. Ärenden rörande arbete i gruvor, anrikningsverk, stenbrott, tunnlar och andra liknande bergbrytningsutrymmen (bergbygge) och därvid förekommande sten- krossverk, transportfordon, gruvhissar och andra transport- och uppfordringsan- ordningar, ärenden om lokaler, personalut- rymmen, belysning, ventilation, dammbe- kämpning, vattenundanhållning o.d., ärenden

rörande besiktningsmän för gruvhissar samt ärenden rörande allt sprängningsarbete och därvid använda ladd- och tändapparater m. m.

Kemisektionema I och II. Arenden rörande hälsofarliga, brandfarliga och frätande ämnen och andra från kemisk-yrkeshygienisk syn- punkt farliga kemikalier och produkter som används vid eller ingår i olika arbetsförfaran- den och kemiska processer såsom betning, ytbehandling, limning, klistring, vulkanisering o.d. samt ärenden rörande undersökningar och kontroll av luftföroreningar på arbets- platser.

Den ena av dessa sektioner svarar för hand- läggning av ärenden från ohälso- och kemisk- yrkeshygienisk synpunkt och den andra för ärenden av processteknisk art inom kemisk och annan industri , där farliga ämnen hanteras , kontroll av processer, transporter av sådana ämnen o.d.

Medicinska enheten

Sektionen för medicinsk

yrkeshygien

1 professor

1 laboratorieläkare

3 laboratorieassistenter 2 biträden

1 institutionsbiträde S_ekti_on_eri för yrkestoxi-

1 laborator

1 första kemist

1 avdelningsingenjör

1 assistent

1 förste laboratorieassistent 1 laboratorieassistent

2 institutionsbiträden

1 t lsyningsman

1 djurvårdare

S_ektionin Lör yrkes-

1 laborator

1 läkare

3 laboratorieläkare

2 översköterskor

1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

1 biträde

1 laborator 1 laboratorieläkare 2 laboratorieassistenter

Sektionen för fysikalisk

yrkeshygien

1 laborator

1 laboratorieläkare 1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

ARBETSMEDICINSKA AVDELNINGEN

1 göromålsförordnande avdelningschef 1 biträde

Kemiska enheten

forskning

1 laborator

1 förste kemist

1 kemist

1 förste forskningsingenjör 2 ingenjörer

3 laboratorieassistenter

2 institutionsbiträden

1 biträde

Servicelaboratoriet

1 laborator

1 förste kemist

1 kemist

1 avdelningsingenjör

1 ingenjör

1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

3 institutionsbiträden

1 biträde

Tekniska enheten

Allmänna sektionen

1 professor

1 förste forskningsingenjör 4 avdelningsingenjörer

1 ingenjör

1 första laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

2 institutionsbiträden

2 biträden 1 laborator

1 förste forskningsingenjör 1 ingenjör 1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

Sektionen för aerosoler

1 laborator

1 förste forskningsingenjör 1 avdelningsingenjör

1 ingenjör

3 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

1 laborator

2 förste forskningsingenjörer 1 ingenjör

2 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

Sektionen för buller och

vibrationer

1 laborator

Arbetsfysiologiska enheten Sektionen för arbets— och

tällä/SEGE

1 professor

1 förste forskningsingenjör 1 förste avdelningsingenjör 1 byråassistent

1 laboratorieassistent

1 biträde

Sektionen för teknisk fy-

sigleai

2 förste forskningsingenjörer

1 ingenjör 1 förste instrumentmakare

Sektionen för klinisk arbets-

Maha

1 laborator

1 läkare

2 laboratorieläkare 1 byråassistent

1 översköterska

1 förste laboratorieassistent

1 laboratorieassistent

Arbetspsykologiska enheten

1 laborator 1 psykolog

2 bitr. psykologer 1 biträde

ADMINISTRATIVA AVDELNINGEN 1 göromålsförordnande avdelningschef

Arbetstidsbyrå

1 byråchef 5 byrådirektörer 1 förste byråsekreterare 1 kanslist 6 biträden

Kanslibyrån

1 byråchef 3 byrådirektörer 1 byråassistent 3 biträden

E_komömiseLtiOLen 1 byrådirektör

1 bokhållare 5 biträden

Personalsektionen

1 byrådirektör 2 kanslister 1 biträde

Utbildnings- och informationssektionen

1 studierektor 1 kurssekreterare 1 instruktionssköterska 1 biträde 1 expeditionsvakt

Intern utbildning

ibyrådire ktör 2 biträden

Information

1 pressombudsman 1 biträde

Kontorsdriftssektionen

1 byrådirektör 2 förste byråsekreterare 3 assistenter 1 verkmästare 1 materialförvaltare 5 biträden 5 expeditionsvakter 1 institutionstekniker

Tryckkärlssektionen. Ärenden rörande ång- pannor, ångackumulatorer, varmvattenpan- nor, värmeväxlare, kokare, autoklaver, vär- mebord, vulkaniseringsapparater. trycklufts- behållare, cisterner, gasbehållare och and- ra tyrkckkärl, vissa rörledningar under tryck, ärenden rörande svetsning, lödning och skär- ning av tryckkärl m. m. samt ärenden om be- siktningsmän för tryckkärl och om svetskon- trollanter.

Allmänna sektionen. Ärenden rörande ar- betslokaler, personalrum, personalbodar, ga- rage, bensinstationer, vatten- och av- loppsverk, gas-, kyl- och frysanläggningar, belysning, uppvärmning, ventilation, buller, temperatur, fuktighet, stark värme, kyla och andra mera allmänna miljöfaktorer, ärenden rörande vissa slag av arbeten och anordningar såsom arbete i grustag, i master, dykeri- och kassunarbete, stegar, portar o.d., ärenden rörande personlig skyddsutrustning, brand- skydds- och dykarutrustning, ärenden rörande besiktningsmän för t. ex. kylanlägg- ningar, oljetankar i fartyg m.m. samt ärenden angående lokal skyddsverksamhet, skydds- ombuds uppgifter, medgivande att utse regionala skyddsombud m. m.

Byggnadssektionen. Ärenden rörande arbe- te inom byggnads- och anläggningsverksamhet såsom hus-, väg-, bro-, damm-, hamn- och kajbyggnadsarbete, byggnad av flygfält, ci- sternanläggningar, ledningar för elkraft och te- lekommunikationer, fyrar o.d., ärenden rö- rande byggnadselement, stålkonstruktioner, formsättningar, ställningar, arbetsplattfor- mar, valvstämp, fackverk, formbalkar, spon- ter, skyddsräck o. d.

Stuverisektionen. Ärenden rörande arbete i hamnar, kajplatser och magasin och på skepps- varv, lastning och lossning av fartyg (stuveri- arbete), ärenden rörande mudderverk, pon- tonkranar och pråmar samt vissa ärenden rö- rande säkerheten på fartyg.

Lyftanordningssektionen. Ärenden rörande lyft- och transportanordningar såsom hissar (utom gruvhissar), kranar, spel, telfrar, lyft- block, lyftbord, transportörer, rulltrappor, truckar, linbanor, skidliftar samt lyftredskap av olika slag såsom linor, kättingar, stroppar, lastkrokar, domkrafter, container och gripskopor, ärenden rörande besiktningsmän för lyft- och transportanordningar samt lyft— redskap m. m.

På maskintekniska byrån handläggs maskin- ärenden av teknisk och teknisk-yrkeshy- gienisk art, ärenden rörande skyldigheter i skyddshänseende som åvilar tillverkare, för- säljare, upplåtare och installatörer av maskiner, redskap och vissa slag av tekniska anordningar samt ärenden rörande tillsyns- organens verksamhet med avseende på upp- gifter som faller inom byråns arbetsområde, allt av det slag och i den omfattning som närmare anges för byråns nedannämnda två sektioner.

Maskinsektion I. Ärenden rörande maskiner och vissa andra tekniska anordningar i all- mänhet men särskilt inom järn- och metallindustri, massa- och pappersindustri, grafisk industri, livsmedels- och njutningsme- delsindustri (utom kvarnindustri) samt ke- misk-teknisk industri.

Maskinsektion II. Ärenden rörande maski- ner och vissa andra tekniska anordningarinom jordbruk, skogsbruk, kvarn-, trä-, textil-, lä- der-, hår-, tagel-, gummi- och plastindustri, byggnadsindustri samt i övrigt maskiner, red- skap o.d. som inte tillhör annan avdelning (eller sektion).

För de tekniska byråerna gemensam personal

De båda tekniska byråerna förfogar över viss gemensam personal bestående av jurister, rita- re samt kansli- och skrivpersonal.

Två byrådirektörer med juridisk utbildning biträder vid handläggningen av löpande ären- den av juridisk art, framställningar om eftergifter o.d., medverkar vid anvisningsar- betet samt utarbetarförslagtill utlåtanden över remisser, framställningar från åklagarmyndig- het, domstolar m. m. Två förste byråingenjö- rer (ritare) gör upp förslag till eller skaffar bildmaterial för styrelsens anvisningar, till skyddsbilder, ritningar över vissa skydds- anordningar m.m. samt handhar förvaringen av bildmaterial, ritningar o.d.

Sociala sektionen

På sociala sektionen handläggs ärenden rörande kvinnors och minderårigas använ-

dande i arbete, ärenden rörande personalvård, den invandrade arbetskraftens anpassning i arbetslivet och andra sociala frågor, som sammanhänger med arbetet eller arbetsför- hållandena, ärenden rörande husligt arbete och hemindustriellt arbete samt ärenden rörande tillsynsorganens verksamhet med avseende på de uppgifter som faller inom sektionens arbetsområde. Ärendena berör i stor utsträckning arbete på kontor, varuhus, hotell och restauranger, skolor, barnstugor, vårdinrättningar etc.

Trafiksektionen

På trafiksektionen handläggs ärenden av tek- nisk och teknisk-yrkeshygienisk art rörande järnvägs-, spårvägs-, bil-, buss- och flygtrafik, ärenden angående skyldigheteri skyddshänse- ende som åvilar tillverkare, försäljare, upplå- tare och installatörer av vissa maskiner, red- skap och andra tekniska anordningar, ärenden rörande transportemballage för farligt gods samt ärenden rörande sektionens tillsynsverk- samhet.

Chefen för trafiksektionen är tillika special- inspektör för landtrafiken. För härmed sam- manhängande uppgifter redogörs i avsnitt 4.126.

Skogssektionen

På skogssektionen handläggs ärenden av tek- nisk och teknisk-yrkeshygienisk art rörande skogs- och flottningsarbete, ärenden rörande tillfälliga bostäder vid sådantarbete (skogsför- läggningar), ärenden angående skyldigheter i skyddshänseende som åvilar tillverkare, för- säljare , upplåtare och installatörer av vissa ma- skiner, redskap o.d. samt ärenden rörande skogsyrkesinspektionens tillsynsverksamhet.

Medicinska sektionen

På medicinska sektionen inom tillsynsavdel- ningen handläggs ärenden av medicinsk- yrkeshygienisk eller socialmedicinsk art eller som eljest kräver medicinsk bedömning, ären— den rörande företagshälsovård, särskilt den- nas medicinska del, ärenden rörande besikt-

ningsläkare för läkarundersökning och perio- disk läkarbesiktning av minderåriga och av arbetstagare i vissa särskilda hälsofarliga arbe- ten. Sektionen har vidare att följa och samord- na den verksamhet som yrkesinspektionens läkare bedriver samt att biträda yrkesinspek- tionen med medicinsk rådgivning.

4.7.2. Arbetsmedicinska avdelningen Inledning

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion(1972:164)för arbetarskyddsstyrelsen har styrelsen, när det gäller det arbetsmedicinska området, ålagts uppgifter som äridentiska med dem som tidiga- re åvilade arbetsmedicinska institutet. Uppgif- terna fullgörs inom en särskild avdelning, ar- betsmedicinska avdelningen. Verksamheten

vid avdelningen utgörs av 1. forskning 2. utbildning 3. uppdragsverksamhet samt 4. dokumentations-, informations- konsultationsverksamhet. Forskningsverksamheten är i allt väsentligt praktiskt inriktad samt anpassad till näringsli- vets struktur. Den är delvis av tvärvetenskap- lig karaktär, dvs. den syftar till att belysa problemen inom ramen för en helhetssyn. Forskningen sker i samverkan mellan företrä- dare för olika vetenskapliga discipliner där medicinskt, tekniskt, naturvetenskapligt och beteendevetenskapligt skolade krafter samar- betar i syfte att nå en så allsidig bedömning som möjligt av människan i arbete. En stor del av forskningsverksamheten sker enhetsvis för att utveckla metodik eller för att studera special- problem. Utbildningsverksamheten tar fram- för allt sikte på grund- och specialutbildningav personalgrupper för och inom företagshälso- vården. Avdelningens personal medverkar också i undervisning på andra håll, t.ex. vid vissa högre läroanstalter. Uppdragsverksam- heten syftar till att på självkostnadsbasis utfö- ra utredningar och undersökningar för myndigheter, institutioner, företag och enskil- da m.fl. Dokumentations-, informations- och konsultationsverksamheten riktar sig ävenle-

och

des till myndigheter, institutioner, företag och enskilda m. fl. Iavsnitt4.l hargetts exempel på olika forskningsprojekt samt en redogörelse för utbildningsverksamheten, uppdragsverk- samheten och dokumentations-, informations- och konsultationsverksamheten.

Arbetsfysiologiska enheten

Vid den arbetsfysiologiska enheten avser forskningen tre huvudområden, nämligen ]. grundläggande studier av människans arbetsförmåga och därmed sammanhängande fysiologiska mekanismer,

2. kartläggande studier av fysiska belast- ningsfaktorer i arbetslivet och

3. experimentella studier som syftar till definition av ergonomiskt lämpliga arbets- förhållanden.

När det gäller utbildningsverksamheten medverkar den arbetsfysiologiska enheten vid utbildningen av personal för företagshälso- vården, där frågor om arbetsfysiologi och ergonomi intar ett stort utrymme. Den högre utbildning i ergonomi för tekniska planerare som arbetarskyddsstyrelsen ger ombesörjs huvudsakligen inom denna enhet.

Enhetens medverkan iuppdragsverksamhe- ten avser huvudsakligen ergonomiska arbets- platsundersökningar, studier av maskin- och redskapsutformning från ergonomiska ut- gångspunkter m.m., som syftar till förbätt- ringar av arbetsmetoder, maskiner och andra redskap.

Den arbetsfysiologiska enhetens veten- skapligt skolade personal utarbetar publika- tioner i arbetsfysiologiska och ergonomiska ämnen samt artiklar i sådana ämnen som publiceras i vetenskapliga och andra tidskrifter.

Verksamheten på den arbetsfysiologiska enheten bedrivs på tre sektioner, en för arbets- och miljöfysiologi, en för teknisk arbetsfysiologi och en för klinisk arbets- fysiologi.

Arbetspsykologiska enheten

Den arbetspsykologiska enhetens verksamhet omfattar främst arbetspsykologiska utred-

ningar och undersökningar. Avsikten äremel- lertid att vidga verksamheten särskilt i vad avser sociologiska och socialpsykologiska ut- redningar och undersökningar.

På grund av att enheten tillkommit så sent som l970 har forskningsverksamheten hittills varit av mera begränsad omfattning. Detta gäller även enhetens medverkan i utbild- ningsverksamheten, uppdragsverksamheten och informationsverksamheten.

Någon indelning av den arbetspsykologiska enheten i sektioner förekommer inte.

Kemiska enheten

Vid den kemiska enheten avser verksamheten två huvudområden, nämligen metodforskning och service. Forskningsverksamheten sker mot bakgrund av att den kemiska analysme- todiken på senare år utvecklats mot appa- ratbetonade, snabba och känsliga fysikaliska metoder, som undan för undan ersätter de äldre och betydligt mera arbetskrävande kemiska metoderna. Den går till stor del ut på att anpassa sådana metoder till de krav det kemisk-yrkeshygieniska analysbehovet stäl- ler.

Enheten medverkar inom sitt ämnesområde vid utbildningen av personal för företags- hälsovården.

Uppdragsverksamheten, som bedrivs inom den kemiska enhetens servicelaboratorium, avser analyser av utifrån inkommande prover. Vid detta laboratorium analyseras även pro- ver som härrör från den arbetsmedicinska avdelningens egna fältundersökningar och forskningsprojekt samt sådana som härrör från yrkesinspektionens verksamhet.

Den kemiska enhetens vetenskapligt sko- lade personal utarbetar publikationer i frågor rörande metodforskning samt artiklar i sådana ämnen som publiceras i vetenskapliga och andra tidskrifter.

Verksamheten inom den kemiska enheten bedrivs på två sektioner, en för metodut- veckling och ett servicelaboratorium.

Medicinska enheten

Den medicinska enhetens forskningsverk-

samhet är i stor utsträckning inriktad på att studera verkningsmekanismen för olika skadliga ämnen och metoder för att få fram tidig diagnos av påverkan eller sjukdom. Här avses bl. a. kartläggning av personal som är utsatt för risker, graden av exposition etc. för att kunna bedöma olika arbetsmiljöers skad- lighet. Ett annat viktigt område är yrkesder- matologin, där undersökningar sker beträf- fandeorsakoch uppkomstav yrkeseksem. Un- dersökningar sker för att utröna eventuella skadliga effekter på organismen av kemiska ämnen som förekommer i industrin. Forsk- ningsverksamheten är vidare inriktad på att studera de mekanismer hos människan som registrerar olika fysikaliska fenomen såsom ljud, ljus, klimatfaktorer etc. Inom avdelning- en finns ett register över arbetstagare som är eller varit anställda i arbete med särskild fara för uppkomst av dammlunga, det s.k. silikosregistret.

När det gäller utbildningsverksamheten medverkar den medicinska enhetens personal vid utbildningen av personal för företagshälso- vården, där frågor om arbetsbetingad ohälsa intar ett betydande utrymme.

Enhetens medverkan iuppdragsverksamhe- ten avser till stor del hälsoundersökningar av för olika risker utsatta personalgrupper.

Den medicinska enhetens vetenskapligt skolade personal utarbetar publikationer i yr- kesmedicinska, hygieniska, dermatologiska och toxikologiska ämnen samt artiklari sådana ämnen som publiceras i vetenskapliga och andra tidskrifter.

Inom den medicinska enheten finns fem sektioner, nämligen en för medicinsk yrkes- hygien, en för toxikologi, en för yrkesme- dicin, en för yrkesdermatologi och en för fysikalisk yrkeshygien. Cheferna för de yrkesmedicinska och yrkesdermatologiska sektionerna är samtidigt överläkare vid karolinska sjukhusets yrkesmedicinska resp. yrkesdermatologiska kliniker.

Tekniska enheten

Vid den tekniska enheten är forskningsverk- samheten främst inriktad på metodutveckling

och på praktiska teknisk-yrkeshygieniska kartläggningar av arbetsmiljön i avseende på klimat, belysning, buller och andra fysikaliska miljöfaktorer samt förekomsten av damm och andra luftföroreningar, exposition för skad- liga ämnen och andra kemiska miljöfaktorer.

När det gäller utbildningsverksamheten medverkar den tekniska enheten vid utbild- ningen av personal för företagshälsovården, där framför allt en stor del av skyddsingen- jörsutbildningen vilar på enheten.

Den tekniska enhetens uppdragsverksam- het avser huvudsakligen teknisk-yrkeshygie- niska kartläggningar av arbetsmiljöer i avseende på förekomsten av skadliga fysi- kaliska och kemiska miljöfaktorer jämte förslag till eliminationstekniska åtgärder.

Den tekniska enhetens vetenskapligt sko- lade personal utarbetar publikationer inom den tekniska yrkeshygienens område särskilt i avseende på utveckling av mätmetoder och ovannämnda arbetsmiljökartläggningar.

Verksamheten inom den tekniska enheten bedrivs på fem sektioner, en allmän sektion, en för gaser, en för aerosoler, en för venti- lation och värme och en för buller och vibrationer.

4.7.3. Administrativa avdelningen Inledning

Till den administrativa avdelningens verk- samhetsområde hör frågor om tillämpning av arbetstidsregler och andra juridiska frågor. Dit hör också frågor om arbetarskyddsverkets personal och ekonomi, planerings- och utredningsfrågor, administrationen av den utbildningsverksamhet arbetarskyddsstyrel- sen bedriver samt informationsfrågor.

Arbetstidsbyrån

På arbetstidsbyrån handläggs ärenden rörande tolkning och tillämpning av bestäm- melser om arbetstidens längd och förläggning, raster, arbetspauser, nattvila och veckovila samt om förlängd semester för vissa arbets-

tagare med radiologiskt arbete, vidare ären- den rörande arbetstid och vilotid i vägtrafik. Häri ingår bl. a. att utarbeta förslag till utlå— tanden över remisser från andra myndigheter samt vissa internationella organisationer. Till byråns arbetsuppgifter hör vidare att med- verka i utbildnings- och upplysningsverk- samheten vid kurser, konferenser o. d.

Kanslibyrån

Inom kanslibyrån finns en ekonomisektion, en personalsektion och en kontorsdriftsek- tion. Byrån har därjämte stabsfunktioner för juridiska frågor, planering och registrering.

Ekonomisektionen handlägger kassaären- den, redovisningsärenden och ärenden rö- rande utbetalning av personalens löner m.m. Inom personalsektionen handläggs anställnings- och befordringsärenden. Sek- tionen svarar vidare för introduktion av nyanställd personal samt för verkets perso- nalvård. Kontorsdriftsektionen handhar in— köpsverksamhet, lokalplanering, publika- tionsservice m.m. Under sektionen sorterar vaktmästeri, telefonväxel och bibliotek.

Kanslibyråns uppgifter på det juridiska området utgörs av granskning och medverkan i övrigt vid redigering av arbetarskyddsan- visningar, meddelanden och vissa andra trycksaker, att utarbeta förslag till fram- ställningar och ändringar gällande författ- ningsbestämmelser och att upprätta förslag till utlåtande över konventions- och rekommen- dationsförslag från ILO. Byrån har också att biträda vid planering av verksamheten på kortare sikt. Häri ingår att utarbeta arbetar- skyddsverkets anslagsframställningar och att leda utrednings- och försöksverksamheten rörande programbudgetering.

Utbildnings- och informationssektionen

Inom utbildnings- och informationssektionen handhas dels administrerandet av verkets interna och externa utbildning, dels verkets informationsverksamhet.

Administrerandet av utbildningen innefat-

tar schemaläggning, anskaffande av erfor- derlig lärarpersonal och i förekommande fall undervisningslokaler m.m. I administre- ringen ingår vidare att kungöra planerade kurser, granska inkommande ansökningar till kurser samt att avge förslag till antagning av elever m.m.

Informationsverksamheten avser informa- tion genom press, radio och TV eller på annat sätt om nya eller ändrade författningar, anvisningar och meddelanden eller om andra aktuella frågor på arbetarskyddets område samt frågor rörande yrkesinspektionens kontakter med press och andra massmedia. Till informationsverksamheten hör också i övrigt medverkan i arbetarskyddsverkets allmänna upplysningsverksamhet samt att redigera ett informationsblad för arbetar- skyddsverkets personal. I informationsverk- samheten ingår också att medverka i publi- ceringen av vetenskapliga skrifter m.m., utarbetade inom arbetsmedicinska avdel- ningen.

4.7.4. Vissa särskilda organ Företagshälsovårdsdelegation

Till arbetarskyddsstyrelsen är knuten en företagshälsovårdsdelegation med uppgift

att fortlöpande följa och främja företagshäl- sovårdens utveckling samt

att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbe- tarskyddet.

Ledamöter i delegationen och ersättare för dessa tillkallas av chefen för socialdeparte- mentet (Kungl. Maj:ts beslut den 19 februari 1971).

Central bedömningsnämnd för dammlunga

Till styrelsen är vidare knuten en central bedömningsnämnd för dammlunga med uppgift

att följa utvecklingen i såväl medicinskt som

arbetshygieniskt hänseende i fråga om arbete som är förenat med fara för dammlunga, att på begäran eller eljest efter granskning och bedömning av röntgenfilmer och annat utredningsmaterial avge utlåtande rörande misstänkt eller konstaterad dammlunga samt att vidta åtgärder i syfte att erhålla enhetligt röntgenologiskt, kliniskt eller tekniskt underlag för bedömning av misstänkta eller konstaterade fall av dammlunga. Ledamöter i nämnden och ersättare för dessa utses av arbetarskyddsstyrelsen (Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1971).

4.8. Yrkesinspektionens nuvarande organi- sation

4.8.1. Inledning

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskydds- lagstiftningen. däri inbegripet arbetstidslag- stiftningen, utövas under arbetarskyddssty- relsens ledning och överinseende av yrkes- inspektionen, dvs. inspekterande personal vid den allmänna yrkesinspektionen, kommunala tillsynsmän och specialinspektörer.

Den allmänna yrkesinspektionen är orga- nisatoriskt helt inordnad i arbetarskyddsver- ket. Kommunal tillsynsman utses av hälso- vårdsnämnd i kommunen men är vid arbe- tarskyddstillsynens utövande underställd vederbörande yrkesinspektör. För tillsyn på vissa områden finns särskilt förordnade spe- cialinspektörer. Dessa utgörs av bergmäs- tarna, skogsyrkesinspektörerna, chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion, che- fen för luftfartsinspektionen, sprängämnes- inspektören samt tillsynsmännen över elekt- riska starkströmsanläggningar. Av special- inspektörena är skogsinspektörerna och chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafik- sektion organisatoriskt inordnade i arbetar- skyddsverket medan de övriga tillhör kommerskollegium och luftfartsverket. Vid arbetarskyddstillsynens utövande står de dock under arbetarskyddsstyrelsens över- inseende.

Den allmänna yrkesinspektionen är indelad i elva distrikt, som omfattar: första distriktet Stockholms kommun och Gotlands län (sta- tioneringsort Stockholm), andra distriktet Stockholms län utom Stockholms kommun. Uppsala och Västmanlands län (Sundbyberg), tredje distriktet Södermanlands och Öster- götlands län (Linköping), fjärde distriktet Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län (Jönköping), femte distriktet Blekinge, Kri- stianstads och Malmöhus län (Malmö). sjätte distriktet Hallands samt Göteborgs och Bohus län (Göteborg), sjunde distriktet Skaraborgs län samt Älvsborgs län utom Dalsland (Borås), åttonde distriktet Värmlands och Örebro län samt Dalsland (Karlstad), nionde distriktet Kopparbergs och Gävleborgs län (Gävle), tionde distriktet Västernorrlands och Jämtlands län (Härnösand) samt elfte distriktet Västerbottens och Norrbottens län (Umeå).

Varje yrkesinspektionsdistrikt står under ledning av en yrkesinspektör. Som yrkes- inspektörens ställföreträdare fungerar en bitr. yrkesinspektör. Den inspekterande persona- len i övrigt består av förste distriktsing'enjörer och en socialinspektör. I vissa distrikt finns dessutom en bitr. socialinspektör. Till yrkesinspektionen har vidare knutits läkare med arbetsmedicinsk inriktning, som på deltid medverkar vid tillsynsarbetet. Slutligen finns biträdespersonal.

Arbetarskyddsstyrelsen fördelar tjänste- männen till tjänstgöring på de olika distrikten. Den nuvarande fördelningen framgår av tabell 4.4.

I varje yrkesinspektionsdistrikt finns sedan 1957, för främjande av samarbetet mellan den allmänna yrkesinspektionen, arbetsgivare och arbetstagare, ett rådgivande organ, benämnt yrkesinspektionens förtroenderåd, med sju ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj:t. Förtroenderådet består av företrädare för arbetsgivare och arbetstagare samt en läkare och en person med erfarenhet i kommunala värv. Rådet sammanträder fyra gånger årligen.

Arbetsuppgifter

Tillsynsorganens åligganden anges i 68 & arbetarskyddskungörelsen och 12—17 åå instruktionen (19652791). Tillsyn skall främst ägnas sådan verksamhet, som med hänsyn till arbetets natur eller de förhållanden varunder arbetet bedrivs kan anses medföra särskild fara för ohälsa eller olycksfall. Vid tillsynens utövande skall hänsyn tas till vad som i varje fall kan anses skäligt med hänsyn till före- varande omständigheter och beaktas hur i det särskilda fallet ändamålet med arbetarskyddet kan vinnas utan att arbetsgivaren onödigt betungas. T illsynsorgan skall skaffa sig noggrann kännedom om arbetsförhållandena inom sitt verksamhetsområde samt med

Tabell 4.4 Allmänna yrkesinspektionens personal.

Tjänst I II III IV V Vl Vll VIII IX X XI Summa Yrkesinspektör 1 1 1 1 I I 1 l 1 1 1 11 Bitr. yrkesinspektör 1 1 1 1 1 I 1 l 1 I 1 11 Förste distriktsingenjör” 15 21 18 14 23 20 11 14 12 14 14 176 Socialinspektör 1 l l 1 1 1 1 1 1 l 1 11 Bitr. socialinspektör 1 I — — 1 1 — — — — - 4 Brträde 6 7 6 5 7 7 4 1/2 5 41/2 5 5 62 Summa 25 32 27 22 34 31 181/2 22 191/2 22 22 275 Läkare med arvode antal veckotimmarå 6 6 20 9 6 6 6 12 6 6 10 132

4 Två förste distriktsingenjörstjänster t.v. placerade vid styrelsen för dels service till samtliga distrikt vid stuver1t1llsynen, dels tillgodoseende av skogsyrkesinspektionens och yrkesinspektionens för landtrafiken behov av yrkeshygieniska mätningar m.m.

" 39 timmar har ej fördelats på distrikt. De utnyttjas delvis för att tillgodose yrkesinspektionens behov av yrkesdermatologisk sakkunskap m. m.

uppmärksamhet följa arbetarskyddets utveckling inom området. Tillsynsorgan skall vidare vinnlägga sig om att genom upplys- ningsverksamhet främja strävandena att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet, tillhandagå med upplysningar, råd och anvisningar i frågor, som rör arbetets sundhet och säkerhet, samt verka för samarbete i sådana frågor.

Yrkesinspektören är distriktets chef och inför arbetarskyddsstyrelsen ansvarig för att verksamheten fullgörs på ett tillbörligt sätt. Det åligger honom bl.a. att med iakttagande av arbetarskyddsstyrelsens direktiv planera verksamheten och _ med beaktande av att tillsynen är den viktigaste av yrkes- inspektionens arbetsuppgifter — tillse att de inspekterande tjänstemännens arbetstid på lämpligt sätt fördelas mellan inspektions- verksamhet, arbete på distriktsexpeditionen och upplysningsverksamhet. Det åligger honom vidare att besöka arbetsställen som är underkastade tillsyn av distriktets tjänstemän samt de kommunala tillsynsmännen. Bitr. yrkesinspektör har att vid förfall för yrkes- inspektören uppehålla dennes tjänst, att biträda yrkesinspektören vid planeringen av distriktets verksamhet samt att på eget ansvar utöva tillsyn över de arbetsställen som till— delats honom. Förste distriktsingenjör har att på eget ansvar utöva tillsyn över de arbets- ställen som tilldelats honom. Förste distrikts- ingenjör som tjänstgör som vrkeshygieniker åligger därutöver att vid arbetsställen inom distriktet utföra teknisk-yrkeshygieniska mätningar och undersökningar för att utröna eller kontrollera om och i vad mån det i visst arbete förekommer farlig halt av damm, rök, gas, ånga eller dimma eller skadligt buller eller om belysning, luftväxling, temperatur och luftfuktighet är tillfredsställande. Verksam- heten skall bedrivas i samarbete med tjäns- teman som har tillsyn över arbetsstället där mätningarna etc. utförs. Förste distrikts- ingenjör som tjänstgör som Stuveriinspektör har att på eget ansvar utöva tillsyn över stu- veriarbete i hamnar och på lastageplatser med tillhörande kajer, magasin, verkstäder etc. Tillsynen omfattar även sådana vid stuve- riarbete använda arbetsinrättningar och red-

skap som tillhör fartyget. Stuveriinspektör kan tjänstgöra i flera distrikt. Socialinspektör och bitr. socialinspektör åligger bl. a. att på eget ansvar utöva tillsyn över de arbetsställen som tilldelats vederbörande tjänsteman och att främja arbetarskyddet inom hemindu- striellt arbete. De skall därjämte ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande den kvinnliga och minderåriga arbetskraften inom distriktet och behovet av familjesociala åtgärder samt personalvård, handikappades, omflyttades och invandrares anpassning i arbetslivet och andra sociala frågor som sammanhänger med arbetet eller de förhål- landen under vilka detta bedrivs. Yrkesin- spektionens läkare är rådgivare åt yrkesin- spektören och distriktspersonalen i arbets- medicinska, socialmedicinska och andra frå- gor som kräver medicinsk bedömning. Läkaren skall granska och bedöma inkomna rapporter om obligatoriska läkarbesiktningar i förebyggande syfte och ge yrkesinspektören råd om mil jökontrollerande åtgärder. Läkaren skall vidare på begäran av yrkesinspektören så snart som möjligt företa besök på arbets- plats, där arbetsmedicinsk bedömning av förhållandena är påkallad.

Tillsynens fördelning inom distriktet sker efter följande grunder.

Varje inspekterande tjänsteman skal] av yrkesinspektören tilldelas vissa bestämda arbetsställen, över vilka han i första hand själv utövar tillsyn. Fördelningen av arbets- ställena skall ske på sådant sätt att en effektiv tillsyn erhålls med minsta möjliga kostnad för statsverket. Härvid tillses att tillsynsområ- dena, med undantag för stationeringsorten, utgörs av sammanhängande områden. Till- synen över arbetsställen inom stationerings- orten fördelas mellan samtliga inspekterande tjänstemän. Vid fördelningen tas hänsyn till huruvida arbetsställena anses böra inspekte- ras varje år, vartannat år eller med längre tidsintervall. Vid tillsynsobjektens fördelning mellan de enskilda tjänstemännen skall vidare beaktas att med hänsyn till arbetets natur från skyddssynpunkt tillsynen över varje arbets- ställe kommer att utövas av tjänsteman med erforderliga kunskaper och erfarenheter. Vid fördelningen av tillsynen skall också hänsyn

tas till om vederbörande tjänsteman har andra arbetsuppgifter, såsom bitr. yrkesinspektör, socialinspektör och yrkeshygieniker, eller har tillsynen över viss näringsgren. Tillsynen av byggnadsverksamhet uppdras i regel åt en med sådan verksamhet väl förtrogen tjäns- teman. Tillsynen över stuveriverksamhet handhas i enlighet med vad tidigare anförts av särskild Stuveriinspektör. I vissa distrikt finns en tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över jordbruk. trädgårdsföretag och djur- hållning utan jordbruk ävensom till jordbruk hörande skogsarbete samt över kvarnar, siloanläggningar o.d. Utan hinder av ovan angivna regler äger yrkesinspektör besluta att en eller flera tjänstemäns tillsynsverksamhet under längre eller kortare tid skall ägnas viss näringsgren, viss ort. visst arbetsmiljöpro- blem e. (1.

4.8.3. Kommunala tillsynsmän

Enligt 48 & arbetarskyddslagen skall kom- munal tillsynsman, en eller flera, utses av. hälsovårdsnämnden i kommunen. Om tillsy- ningsman för den allmänna hälsovården för- ordnas att vara kommunal tillsynsman, är han skyldig att åtaga sig detta. Kommunal till- synsman skall av kommunala medel erhålla skälig ersättning för uppdraget.

Kommunal tillsynsman är vid tillsynens utövande underställd yrkesinspektören. Häl- sovårdsnämnden har dock ansvar såtillvida. att nämnden är skyldig ingripa om tillsynsman inte fullgör sina åligganden. Sker inte det och detta genom anmälan av yrkesinspektör eller på annat sätt kommer till nämndens känne- dom, skall nämnden enligt 49 5 arbetar- skyddslagen vidta erforderliga åtgärder för att åstadkomma rättelse. Underlåter nämnden att utse kommunal tillsynsman eller att vidta åtgärder som nyss nämnts, kan länsstyrelsen utse kommunal tillsynsman och därvid i fall av behov även bestämma den ersättning för upp- draget, som skall utgå till tillsynsmännen.

Närmare regler om de kommunala till- synsmännens medverkan vid tillsynen med- delas i instruktionen (1965z791) för yrkes- inspektionen. Sålunda föreskrivs att kom-

munal tillsynsman skall utöva tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maskinella hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl och vari i regel används mindre än tio arbetstagare. Arbetarskydds- styrelsen äger emellertid besluta om ändring härvidlag. Styrelsen har beslutat att den kommunala tillsynen skall omfatta även vissa mindre arbetsställen med maskinella hjälp- medel, tryckkärl eller svetsutrustning av enklare beskaffenhet liksom vissa arbets- ställen med tio eller flera arbetstagare, t. ex. inom handels- och kontorsverksamhet samt service-näringar. Från den kommunala till- synen har undantagits arbetsställen inom all förvaltningsverksamhet som bedrivs av staten eller kommun.

I skrivelse den 23 april 1965 anhöll riks- dagen att Kungl. Maj:t, efter den utredning som kunde anses erforderlig, skulle lägga fram förslag till effektivisering av tillsynen av arbetarskyddslagstiftningen vid mindre arbetsplatser (2LU 1965: 38, rskr 1965: 166).

Genom beslut den 1 oktober 1965 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetarskyddsstyrelsen att utreda frågan och inkomma med förslag i ämnet.

För utförande av uppdraget tillsatte arbe- tarskyddsstyrelsen en utredningsgrupp inom arbetarskyddsverket med representanter även för Svenska kommunförbundet, Svens- ka arbetsgivareföreningen, Landsorganisa- tionen i Sverige, Tjänstemännens central- organisation, Biltrafikens arbetsgivareför- bund och Svenska transportarbetareför- bundet.

Utredningsgruppen har redovisat sina överväganden och förslag till arbetarskydds- styrelsen. Erinringar mot Ställningstagandena i vissa frågor har framförts i ett särskilt ytt- rande av representanten för Svenska kom- munförbundet.

Arbetarskyddsstyrelsen, som biträder utredningsgruppens förslag, har överlämnat redovisningen till Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 30 december 1971 till arbetsmiljöutredningen överlämnat arbetarskyddsstyrelsens utred- ning för prövning i anslutning till pågående allmänna översyn av arbetarskyddslagstift-

ningen m. m. En sammanfattning av arbe— tarskyddsstyrelsens utredning finns i bilaga 6 till detta betänkande.

4.8.4. Specialinspektionen för gruvdrift

Kommerskollegiet är enligt sin instruktion (1965 : 644) central förvaltningsmyndighet för bl. a. ärenden rörande bergshantering. Dessa ärenden handläggs på kollegiets bergsbyrå. Kollegiet har två huvudgrupper av uppgifter i fråga om bergshantering: dels myndighets- uppgifter i anslutning till gruvlagstiftningen, dels uppgifter som sammanhänger med för- valtningen av statens gruvegendom.

Bergsstaten är enligt instruktionen (1965 : 645) den lokala statliga organisationen för ärenden om bergshantering och därmed sammanhängande frågor. Chefsmyndighet är kommerskollegiet.

För bergsstatens verksamhet finns fyra bergmästardistrikt: ]. Norra bergmästardistriktet, omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län, med Luleå som stationeringsort.

2. Östra bergmästardistriktet, omfattande Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, med Falun som stationeringsort.

3. Västra bergmästardistriktet, omfattande Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Ska— raborgs, Värmlands, Södermanlands och Örebro län, med Nora som statione- ringsort.

4. Södra bergmästardistriktet, omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristian- stads, Malmöhus och Hallands län, med Helsingborg som stationeringsort. I varje distrikt finns en bergmästare som chefstjänsteman. Ytterligare handläggare vid distrikten är gruvingenjörer, f.n. sex till antalet. Av dessa är tre placerade i norra distriktet, två i östra distriktet och en i västra distriktet. Bergsstaten har dels vissa myndighets- och kansliuppgifter främst i anslutning till gruv-

lagstiftningens bestämmelser om gruvrättig- heters förvärv och försvar, dels vissa till- synsuppgifter.

Kommerskollegiet och bergsstatstjänste- männen skall enligt gruvlagen (1938z314) utöva sådan tillsyn över gruvarbete att inte fara därigenom uppstår för annans egendom. Nämnda tillsynsmyndigheter skall vidare tillse att gruvarbetet inte bedrivs på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushållning med malm äger rum. Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna och får inte läggas igen utan tillstånd av bergmästaren. Vid utövande av denna tillsyn kan bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att vidta åtgärder som bergmästaren finner påkallade eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärderna vidtagits. Rättar sig gruvinnehavaren inte efter meddelad föreskrift kan han straffas med dagsböter. Bergmästaren kan också låta utföra påkallade åtgärder på gruvinnehavarens bekostnad. Dessa bestämmelser har utan ändring i sak upptagits i gruvrättsutredningens förslag till ny gruvlag (SOU 1969: 10).

I huvudsak motsvarande bestämmelser återfinns i stenkolslagen (1886: 46) och uranlagen (1960: 679) och har även upptagits i gruvrättsutredningens förslag till lag om vissa mineralfyndigheter (SOU 1970: 45), som avses ersätta stenkolslagen och uran- lagen.

Genom kungörelse (1949: 430) angående specialinspektörer inom yrkesinspektionen för tillsyn å vissa arbeten vid gruvdrift har förordnats att bergmästare skall utöva viss del av den tillsyn över efterlevnaden av arbe- tarskyddslagstiftningen som åligger yrkes- inspektör. Som föremål för tillsynen anges i kungörelsen arbetsutrymme under jord i gruva samt tillträdesvägar. transportleder och transportanordningar från dagen ned i gruvan. Från bergmästares tillsyn har dock undanta- gits ångpanna som brukas igruvdrift.

Arbetarskyddsstyrelsen har ifebruari 1950 efter samråd med kommerskollegiet utfärdat närmare föreskrifter rörande gränsdragning

mellan tillsynsområden för yrkesinspektör och bergmästare. Enligt föreskrifterna skall bergmästare handlägga arbetarskyddsfrågor inte bara i fråga om utrymmen för brytning av mineral utan även beträffande vissa dagbrott samt utrymmen i berg under jord vid inrät- tandet av kraftverk, förråd, skyddsrum, reningsverk, trafik-, avlopps- och dräne- ringstunnlar, varv, hangarer och liknande anläggningar under den tid sprängningsarbe- ten och därmed sammanhängande skrotnings- och förstärkningsarbeten pågår. Yrkesin- spektör övertar sedan tillsynen successivt, allteftersom montagearbete i bergutrymme på-

börjas. Under bergmästares tillsyn faller också vissa tillträdesleder och transportanordningar till nämnda arbetsutrymmen. Det gör också en del anordningar anslutna till arbete som faller under hans tillsyn. såsom ventilationsanlägg- ning, anordningarförvattenundanhållningoch stängsel kring dagbrott och schaktöppningar etc.

Föreskrifterna om gränsdragning mellan yrkesinspektörs och bergmästares tillsyns- områden rubbar inte den tillsyn som åvilar socialinspektör enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen.

Av tabell 4.5 framgår antalet arbetsställen

Tabell 4.5 Antal arbetsställen och arbetstagare inom de olika bergmästardistrikten, fördela- de länsvis. År 1971.

Malmbrytning Stenindustri Byggnadsverksamhet Summa Arbets— Arbets— Arbets- Arbets- Arbets— Arbets— Arbets- Arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare Norra dt BD 9 3 008 — - 2 80 11 3 088 AC 1 1 65 7 — — 2 251 13 908 Y — — — — 2 125 2 125 Z — — — — 5 350 5 350 Summa 20 3 665 — 11 806 31 4 471 Ostra dt A — — — — 15 306 15 306 B - — — —— 14 421 14 421 C 2 154 — — — — 2 154 U 4 106 3 28 5 39 12 17 3 W 17 1 021 4 31 2 4 23 1 05 6 X 3 48 — — 3 28 6 76 Summa 26 1 329 7 59 39 798 72 2 186 Västra dt D 2 2 3 38 4 26 9 66 O — — # — 42 417 42 417 P — — 7 33 4 26 11 59 R — — 4 82 1 7 5 89 S 4 84 1 18 8 26 13 128 T 13 41 1 11 104 4 12 28 5 27 Summa 19 497 26 275 63 514 108 1 286 Södra dt E — — 2 26 2 5 3 4 79 F — — — — 1 17 1 17 I — — — — — Oljeborrn. — — K — — _ — 1 36 1 36 L — — — — 2 15 2 15 M — — 4 47 — Oljeborrn. 4 47 N — — — 3 56 3 56 Summa — — 6 7 3 9 177 15 25 0 Totalt 65 5 491 39 407 122 2 295 226 8 193 SOU 1972:86 103

och arbetstagare inom de olika bergmästardi- strikten, fördelade länsvis.

4.8.5. Skogsyrkesinspektionen

Skogsyrkesinspektionen utövar enligt kungö- relse (1948: 8.21) arbetarskyddstillsynen i frå- ga om skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning samt skogsvårds—, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten. In- spektionens tillsyn har i praktiken kommit att utsträckas till att avse i stort sett allt arbete, som utförs i egen regi av arbetsgivare inom skogsbruk och flottning. Så är fallet med an- läggande av fasta och tillfälliga skogsvägar, transport av skogsprodukter inom skogsför- valtningarnas administrationsområden, arbete i skogsförvaltningarnas garage och service- verkstäder samt flottläggningsarbete. Ång— panna, som brukas vid ovannämnda arbeten, är dock undantagen från skogsyrkes- inspektionens tillsyn. Vid utövandet av tillsy- nen äger skogsyrkesinspektör påkalla veder- börande yrkesinspektörs medverkan beträf- fande maskinell ellerannan teknisk anordning. Tillsynen vid skogsbrukets maskinstationer och flottningsföreningarnas centrala verkstä- der omhänderhas av den allmänna yrkesin- spektionen.

Det åligger vidare Skogsyrkesinspektionen att utöva tillsyn enligt skogsförläggningslagen (1963:246). Vid vägarbete utan samband med skogsbruk eller flottning ombesörjes dock till- synen enligt nämnda lag av allmänna yrkesin- spektionen.

Skogsyrkesinspektionen är indelad i två distrikt. Norra distriktet omfattar Väster- norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med Umeå som statione— ringsort. Södra distriktet omfattar övriga delar av landet med Stockholm som sta— tioneringsort.

Av följande uppställning framgår skogsyr- kesinspektionens nuvarande personal- organisation.

Tjänst Norra Södra Summa distriktet distriktet Tillsyns— Tillsyns- Område: område: De fyra Hela lan— nordli- det utom gaste de fyra länen nordligas- te länen Skogsyrkesin- spektör 1 l 2 Bitr. skogsyr- kesinspektör 1 1 2 Förste distr. in- spektör 4 8 12 Biträden Ae 13 1,5 2,5 4 Summa 7,5 12,5 20

4.8.6. Yrkesinspektionen för landtrafik

Gällande författning om yrkesinspektionen för landtrafiken är kungörelsen (1948: 822) angående specialinspektör inom yrkes- inspektionen för tillsyn å vissa arbeten inom trafikväsendet. Specialinspektör för landtra- fiken är chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion. Tillsynen gäller vissa arbeten inom trafikväsendet, avseende järnvägs-, spårvägs-, bil- och busstrafik.

Arbetarskyddsstyrelsen har den 6 februari 1951 och den 28 maj 1952 utfärdat föreskrifter rörande gränsdragningen mellan tillsyns- områdena för den allmänna yrkesinspektio- nen och yrkesinspektionen för landtrafiken. Enligt dessa föreskrifter skall yrkesinspek- tionen för landtrafiken med vissa undantag handlägga ärenden rörande a) järnvägstrafiken vid SJ och samtliga

koncessionerade enskilda järnvägar utom bergbanor;

b) spårvägstrafik;

c) buss— och biltrafik, som bedrivs av järn- vägs- eller spårvägsföretag i egen regi eller genom bolag som antingen helt ägs av företaget eller där företaget äger aktiemajoriteten. Dessutom skall yrkesinspektionen för landtrafiken handlägga ärenden rörande post- och restaurangpersonals samt tågbuds och annan liknande personals tjänstgöring på tåg. Härvidlag gäller dock undantag beträffande

ärenden om personalens arbetstid, minder- åriga och vissa personalrum, som skall handläggas av den allmänna yrkes- inspektionen. Gränsdragningsföreskrifterna innehåller härutöver ett antal detaljbestämmelser.

Yrkesinspektionen för landtrafiken har generella befogenheter med avseende på sitt arbetsområde och har sålunda med nämnda undantag beträffande post- och restaurang- personal o.d. arbetarskyddstillsynen även i fråga om arbetstider, minderåriga, personal- rum m.m. Socialinspektörernas vid allmänna yrkesinspektionen verksamhet anses dock inte begränsad genom bestämmelserna om yrkesinpektionen för landtrafiken.

Den inspekterande personalen på yrkes- inspektionen för landtrafiken motsvaras av den handläggande personalen vid arbetar- skyddsstyrelsens trafiksektion och utgörs av en avdelningsdirektör, två byrådirektörer och en förste byråingenjör. Varje inspekterande tjänsteman vid trafiksektionen har tilldelats vissa arbetsställen, över vilka han i första hand själv utövar tillsyn. Statens järnvägars järnvägslinjer och de enskilda järnvägarna har i största möjliga utsträckning fördelats efter den principen att hela bansektioner respektive hela järnvägen tilldelas en och samma befattningshavare.

Huvuddelen av trafiksektionens arbets- uppgifter har alltsedan början av verksam- heten år 1949 fallit på sektionens funktion som specialinspektion inom yrkesinspektionen. Tidsredovisning har förekommit endast de senaste åren i samband med försöksverk- samhet med programbudgetering. Av denna framgår att ca 80 % av den totala arbetstiden för handläggande personal kommer på till-

synsverksamheten.

Av tabell 4.6 framgår antal registrerade arbetsställen av olika kategorier samt antal arbetstagare vid dessa under yrkesinspek- tionen för landtrafiken år 1971.

Den länsvisa fördelningen av arbetsställen som är registrerade hos yrkesinspektionen för landtrafik framgår av tabell 4.7.

Tabell 4.7 Antal arbetsställen och arbets- tagare under yrkesinspektionen för land- trafik, fördelade länsvis. År 1971.

Län Arbets— Arbets- ställen tagare

Malmöhus 122 4 805 Kristianstad 77 1 198 Blekinge 35 519 Jönköping 85 1 904 Kronoberg 73 988 Kalmar 63 733 Halland 46 787 Göteborgs och Bohus 98 5 483 Skaraborgs 68 1 379 Alvsborg 110 1 543 Stockholms län

inkl. Stockholms kommun 184 14 487 Uppsala 28 585 Gotland 1 I 78 Södermanland 42 991 Västmanland 46 920 Ostergötland 76 2 011 Värmland 84 2 021 Orebro 64 1 953 Kopparberg 107 2 051 Gävleborg 107 2 138 Västernorrland 83 2 152 Jämtland 56 954 Västerbotten 56 I 350 Norrbotten 81 2 714

4.8.7. Specialinspektionen för luftfart

Enligt kungörelse (l948z823) skall chefen för luftfartsinspektionen vara specialinspektör

Tabell 4.6 Antal registrerade arbetsställen samt antal arbetstagare under yrkesinspektionen för landtrafik år 1971.

SJ Enskilda Spårvägar och Övrig bil- och Post- och Summa järnvägar spårvägsföretags busstrafik restaurangper- busstrafik sona] o. d. Antal arbets- ställen 1 286 61 29 406 20 1 802 Antal arbets- tagare 38 418 1741 6 276 6 756 563 53 754 SOU 1972:86 105

inom yrkesinspektionen i vad angår luft- fartstjänst.

Luftfartsinspektionen är en avdelning inom luftfartsverket. Avdelningen förestås av en överingenjör. Enligt instruktionen(l967: 339) för luftfartsverket avgör chefen för luftfartsinspektionen bl. a. sådana frågor om fastställande av säkerhetsnormer för den civila luftfarten och dess markanordningar som ankommer på luftfartsverket, frågor om övervakning av den civila luftfartens och dess markanordningars tillförlitlighet från flygsä- kerhetssynpunkt samt frågor om tillsyn över efterlevnaden av fastställda säkerhetsnormer.

Arbetarskyddsstyrelsen har den 31 mars 1951 efter samråd med dåvarande luftfarts- styrelsen fastställt föreskrifter rörande gränsdragning mellan tillsynsområden för yrkesinspektör och luftfartsinspektör. Enligt föreskrifterna skall luftfartsinspektören handlägga arbetarskyddsärenden rörande flygplans konstruktion och den flygande personalens tjänsteförhållanden i luften. Gränsdragningen skall inte föranleda rubb- ning i den tillsyn som enligt särskild bestämmelse skall utövas av annan special- inspektör eller som enligt instruktionen för yrkesinspektionen skall utövas av socialinspektör.

Det bör observeras att ifrågavarande specialinspektion endast avser den civila luftfarten och således inte omfattar den militära flygverksamheten. Sådan flygverk- samhet faller alltså under allmänna yrkes- inspektionens tillsyn i den mån den inte på grund av 3 % andra stycket arbetarskyddsla- gen ligger utanför lagens tillämpningsområde.

Hos yrkesinspektionen för luftfartstjänst registrerade arbetsställen utgörs av de luft- fartyg som i förvärvssyfte nyttjas i civil luftfart, dvs. inom verksamhetsområdena linjefart, luftfart i icke regelbunden trafik (charterflyg), bruksflyg och visst skolflyg.

Antal registrerade arbetsställen under yrkesinspektionen för luftfartstjänst förde- lade efter storleksklasser år 1971 framgår av följande tablå.

Antal arbetstagare Summa

arbets-

1—4 5—9 10—49 ställen Antalluftfartyg 284 23 6 313

Med arbetstagare avses i tablån besätt- ningsmedlemmar ombord. Antalet sådana besättningsmedlemmar utgjorde 2 264 den 31 december 1971.

4.8.8. Specialinspektionen för explosiva och särskilt eldfarliga ämnen

Sprängämnesinspektionen är statligt tillsyns- organ för ärenden om explosiva och brand- farliga varor och därmed sammanhängande frågor. Kommerskollegiet är chefsmyndighet för inspektionen.

Sprängämnesinspektören är enligt kungö- relse (1948:824) specialinspektör inom yrkesinspektionen för arbetarskyddstillsyn i vad angår framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen.

Samverkan mellan sprängämnesinspektö- ren, å ena sidan, samt yrkesinspektörer och övriga specialinspektörer, å andra sidan, vid tillsyn av efterlevnaden av arbetarskyddsla- gen är reglerad i särskilda föreskrifter, som arbetarskyddsstyrelsen den 14 oktober 1969 utfärdat i samråd med kommerskollegiet. I stort sett innehåller dessa föreskrifter att Sprängämnesinspektören skall utöva tillsyn över tillverkning av explosiv eller brandfarlig vara samt över förvaring och transport av sådan vara. Yrkesinspektör eller annan spe- cialinspektör än sprängämnesinspektör skall utöva tillsynen i övrigt vid arbetsställen som omfattas av sprängämnesinspektörens tillsyn. Annan specialinspektörs eller yrkesinspek— törs tillsyn skall även omfatta förvaring och användning av explosiv vara för spräng- ningsarbete.

4.8.9. Specialinspektionen för elektriska starkströmsanläggningar

Genom kungörelse (1948:825) har föreskrivits att den tillsyn över efterlevnaden av arbe—

tarskyddslagen och med stöd därav medde- lade föreskrifter, som åligger yrkesinspektör, skall i vad angår skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar utövas av tillsy- ningsmännen över sådana anläggningar i egenskap av specialinspektörer inom yrkes- inspektionen, envar inom honom eljest till- delat tillsynsområde.

Tillsynen över starkströmsanläggningar utövas av befattningshavare vid kommers- kollegiet och statens elektriska inspektion. Tillsynsarbetet är uppdelat så att arbetar- skyddstillsynen över elektriska järnvägs-, spårvägs- och trådbussanläggningar inom hela riket utövas av chefen för elektriska byråns säkerhetssektion. Tillsynen över arbetar- skyddet i samband med andra starkströms- anläggningar utövas av överinspektörerna vid statens elektriska inspektion.

Föreskrifter rörande gränsdragningen mellan tillsynsområden för allmänna yrkes- inspektionen och specialinspektörerna för tillsyn över elektriska starkströmsanlägg- ningar har den 12 oktober 1962 utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med kom- merskollegiet. Enligt föreskrifterna skall yrkesinpektör vid tillsyn på arbetsställe där elektrisk starkströmsanläggning finns också beakta att betryggande säkerhet föreligger mot olycksfall genom elektrisk ström. Undantag gäller för transformatorrum o.d. Tillsynen skall avse sådana förhållanden som iakttas vid okulärbesiktning och som uppen- bart strider mot gällande säkerhetsföreskrif- ter för elektriska starkströmsanläggningar. Detta innebär dock ingen inskränkning i specialinspektörs skyldighet att utöva tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar. Yrkesinspektör kan enligt föreskrifterna lämna anvisning beträffande elektrisk stark- strömsanläggning på arbetsställe. Om med- delad anvisning inte leder till rättelse inom rimlig tid skall yrkesinspektören meddela specialinspektören. Vad som sägs i gräns- dragningsföreskrifterna om yrkesinspektör skall även gälla specialinspektören för land— trafiken och gruvinspektionen.

Statens elektriska inspektion är organiserad på fem distrikt, vart och ett under ledning av

en överinspektör. Inspektionen var tidigare placerad i Stockholm. År 1964 inleddes en utflyttning som genomfördes under 1960- talet. Kontor finns numera i Hässleholm, Kristinehamn, Stockholm, Hudiksvall och Skellefteå.

4.9. Vissa utredningar

Organisationsfrågor beträffande säkerhets- inriktade myndighetsuppgifter har under den senaste tiden tagits upp i skilda sammanhang och har bl. a. övervägts eller är under över- vägande i en rad statliga utredningar.

Först kan nämnas energikommitténs betänkande (SOU 1970: 13). Energikommittén föreslog inrättande av ett centralt energior- gan. Verksamheten inom detta skulle omfatta utfärdande av säkerhetsföreskrifter för energianläggningar och tillsyn över sådana anläggningar. Enligt kommitténs förslag skulle således säkerhetsfrågor på elområdet och atomenergiområdet och på sikt tänkbart även uppgifterna för sprängämnesinspektio- nen föras över till energiorganet.

Sprängämnesinspektionen berörs även i räddningstjänstutredningens betänkande (SOU 1971:50). Enligt förslag av denna utredning borde till statens brandinspektion flyttas över vissa ärenden angående brand- farliga varor m. m. I samband därmed borde ansvaret för det biträde som sprängämnes- inspektionen lämnar arbetarskyddsstyrelsen vid tillsynsverksamhet avseende brandfarliga varor övertas av statens brandinspektion.

Kommerskollegieutredningen (SOU 1971:69) har därefter i viss utsträckning anknutit till energikommitténs förslag och skisserat en ny organisation av verkstyp för bl.a. energisektorn men även för ett antal verksamhetsgrenar med anknytning till industri- och handelspolitiken. Till det före- slagna nya verket borde de säkerhetsinriktade uppgifterna inom kommerskollegiet knytas med en provisorisk organisation. Kommers- kollegieutredningen ansåg emellertid att det för säkerhetsfrågorna på energiområdet är väsentligt att ta hänsyn till de samhörighets- linjer som finns i förhållande till andra

säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar. Bl.a. i avvaktan på resultat av arbetsmiljöutred— ningens arbete presenterade kommerskolle- gieutredningen idéskisser varav den första innebär en samorganisation mellan arbetar- skyddsverket och vissa andra säkerhetsin- riktade verksamheter. En anknytning borde sålunda undersökas vad gäller det statliga säkerhetsarbetet på det elektriska området och beträffande explosiva och brandfarliga varor liksom även på atomenergiområdet. Vidare borde uppmärksammas de statliga uppgifterna på strålskyddsområdet och inorr brandförsvaret.

Utpräglade säkerhetsmässiga aspekter har även frågan om det allmänna skyddet mot kemiska ämnen och produkter. F. n. finns viss reglering på området främst genom giftförord- ningen (1962z702) och bekämpningsmedels- förordningen (l962:703). Giftnämnden utövar tillsynen över efterlevnaden av dessa förord- ningar. I anslutning till förslag till ny lagstift- ning i fråga om produktkontroll har miljökon— trollutredningen (SOU 1972:31) föreslagit be- tydande organisatoriska förändringar på området som bl. a. går ut på att naturvårdsver- ket blir central myndighet enligt en ny lag om hälso— och miljöfarliga varor. 1 avgivet remiss- yttrande har arbetsmiljöutredningen bl. a. an- fört att utredningen inte kan tillstyrka att natur- vårdsverket ensamt handhar den centrala till- synen över en generell lagstiftning som tar sikte på att skydda såväl människan i hennes olika funktioner som den yttre miljön mot hälso- och miljöfarliga varor.

Vid transport av farligt gods uppkommer frågor om såväl arbetarskydd som skydd för allmänheten. Någon samlad reglering av hit- hörande frågor finns f.n. inte. Kommers- kollegiet handhar dock regleringen av brandfarliga och explosiva varor som från transportsynpunkt kvantitativt sett är domi- nerande inom transportområdet. Vad gäller arbetarskyddstillsynen vid transport före- kommer -— som nämnts i avsnitt 4.8.8 — viss uppdelning mellan Sprängämnesinspektionen å ena sidan och allmänna yrkesinspektionen eller annan specialinspektör än spräng- ämnesinspektören å andra sidan. På Sprängämnesinspektören ankommer härvid

att utöva tillsyn över transport av explosiv vara som ombesörjs av tillverkaren och transport av brandfarlig vara från fabrik, raffinaderi, lagringsanläggning e. d.

Förslag till lag om transport av farligt gods har nyligen lagts fram av utredningen angående befordran av farligt gods på väg m.m. (Ds K l972z5). Samtidigt har föreslagits att ett transportsäkerhetsorgan inrättas för direkt handläggning av vissa ärenden, främst i fråga om landtransporter och i övrigt för olika samordnande uppgifter när det gäller hela området för transport av farligt gods. Som argument för att anknyta organet till arbetarskyddsstyrelsen anförs att inrikt- ningen på reglering av säkerhets-, provnings-, tillsyns- och tillståndsfrågor, som delvis syftar till ett ökat arbetarskydd vid transport av farligt gods, i och för sig kan synas vara ett skäl att anknyta organet till arbetarskydds- styrelsen. Vidare handhar arbetarskyddssty- relsen redan idag frågor om tryckkärl, vilka även är av betydelse vid transport. Slutligen framhålls som ett argument för en anknytning till arbetarskyddsstyrelsen att man där har tillgång till en regional tillsynsorganisation i form av yrkesinspektionen. Med beaktande av att regleringen av frågor rörande transport av farligt gods inte enbart är en arbetar- skyddsfråga föreslås emellertid att trans- portsäkerhetsorganet tills vidare knyts till kommerskollegiet. Som stöd anförs att det kan förutsättas att betydande sakkunskap och erfarenhet inom området för transport av farligt gods redan idag finns hos kollegiet med hänsyn till dess hittillsvarande befattning med regleringen av brandfarliga och explosiva varor.

Användningen av strålkällor för vissa typer av elektromagnetisk strålning såsom laser— strålning och mikrovågsstrålning undergår f.n. en snabb utveckling. Arbetarskyddssty- relsen har i viss utsträckning beaktat dessa frågor och bl.a. utfärdat anvisningar angående användningen av laser. I skrivelse den 4 februari 1972 till statens strålskydds- institut har chefen för socialdepartementet uppdragit åt institutet att i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, för- svarets forskningsanstalt och försvarets

sjukvårdsstyrelse utreda frågan om tillsyn av användningen av icke-joniserande strålning, särskilt med avseende på skydd för allmänheten.

Som ett led i strävandena att öka trafiksä- kerheten har införts särskilda bestämmelser om arbets- och vilotid i vägtrafik som avser befordran av gods eller passagerare i för- värvsverksamhet. Reglerna finns i vägtra- fikförordningen (l951:648) och i kungörelsen (l967z598) om anteckningar för kontroll av arbetstid och vilotid i vägtrafik. Tillsynen över regleringens efterlevnad handhas i första hand av arbetarskyddsstyrelsen och yrkes- inspektionen. I olika sammanhang har gjorts gällande att tillsynsuppgifterna borde flyttas över på trafiksäkerhetsverket. Genom beslut den 24 november 1972 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kommunikationsde- partementet att tillkalla sakkunniga för översyn av den nämnda lagstiftningen. I direktiven för utredningsarbetet anges att de sakkunniga i frågan om tillsynsmyndighet bör samråda med arbetsmiljöutredningen.

5. Den lokala skyddsverksamheten

5.1 Direktiv m.m.

Arbetsmiljöutredningen har enligt sina direktiv att ägna stor uppmärksamhet åt de anställdas möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön. I direktiven framhålls särskilt att skyddsombudens handlingsmöjligheter bör förstärkas och att möjligheterna till en utbyggd organisation med regionala skyddsombud bör undersökas. Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt de upp— gifter som vilar på yrkesinspektionens för- troenderåd. I direktiven nämns också att nuvarande bestämmelser i arbetarskyddslag- stiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare bör omprövas med beaktande av den utveckling som åter- speglas i överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.

I en motion till 1972 års riksdag (1972: 124) förordades att de anställda skulle få medbe- stämmanderätt över företagshälsovården. Huvudansvaret för denna borde läggas hos företagsnämnderna. Som ett alternativ härtill nämndes skyddskommittéerna. Motionärerna ville att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts rörande de anställdas medbestämmande över företags- hälsovården. Motionen avslogs med hänvis- ning till direktiven för arbetsmiljöutredningen (SOU 19729).

1 ytterligare en motion till årets riksdag

(1972: 1011) föreslogs att riksdagen med överlämnande av motionen till arbetsmil- jöutredningen skulle uttala sig för att förslag skyndsamt framläggs bl. a. om stärkt ställning och ökade befogenheter för skyddsombuden. Även denna motion avslogs under hänvisning till att frågan ligger inom ramen för arbets- miljöutredningens arbete (SoU 1972: 9).

En promemoria benämnd Samverkan mel- lan arbetarskydd och brandförsvar har över- lämnats till utredningen av företrädare för Arbetarskyddsnämnden, Bygghälsan och Föreningen Sveriges Skyddstjänstemän samt statens brandinspektion, Svenska kommun- förbundet och Svenska Brandförsvarsför- eningen. Enligt promemorian tillhör också brandförsvarsfrågorna, i den mån de är av arbetarskyddskaraktär, den lokala skyddsor- ganisationens intresseområde. Handlägg- ningen av brandförsvarsfrågorna i dylika fall förutsätts i princip ske efter samma normer som arbetarskyddsfrågorna. Som ett led i denna verksamhet rekommenderas emellertid att det vid sidan av den lokala skyddsorga- nisationen finns en särskild person (brand- försvarsledare) som handlägger brand- försvarsfrågorna. Inom avdelningar av större anläggningar överlåts den löpande övervak- ningen av brandförsvaret lämpligen på arbetsledare och skyddsombud, om över- enskommelse härom kan träffas mellan företagsledning och skyddsombud. SOU 1972:86

Sedan flera decennier tillbaka förekommer ett reglerat samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i syfte att förebygga olycksfall och ohälsa i arbetet. Samarbetet har vuxit fram med stöd av dels lagstiftning och dels överenskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Ett första steg till ett organiserat samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare togs åren före tillkomsten av 1912 års lag om arbetarskydd. Det förekom då att arbetarna bland sig valde ett ombud för att framföra deras önskemål beträffande arbetets säkerhet och sundhet till inspektionsförrättare. En uttrycklig bestämmelse om s.k. arbetarom- bud infördes i 1912 års arbetarskyddslag. Om arbetarna på ett arbetsställe valt ett eller flera sådana ombud ålåg det enligt bestämmelsen inspektionsförrättare att vid besök på arbetsstället lämna ombuden tillfälle att full- göra sitt uppdrag. Bruket att utse ombud blev dock under en följd av är tämligen sällsynt förekommande. Ännu 1920 fanns sålunda enligt tillgängliga uppgifter bara drygt 300 arbetsställen med arbetarombud.

Bestämmelsen om arbetarombud utforma— des vid 1931 års ändringar av lagen som en direkt uppmaning åt arbetarna vid alla större industri-, byggnads- och transportföretag att bland sig utse ett eller flera ombud med uppgift att företräda arbetarna i skyddsfrågor. Antalet arbetsställen med skyddsombud ökade därefter så att antalet är 1935 uppgick till närmare 2 000.

Genom ändringar i lagen är 1938 stärktes skyddsombudsinstitutionen. Bland annat föreskrevs att skyddsombud borde utses bland arbetarna vid alla arbetsställen, där industriellt arbete, byggnads-, skogsavverk- nings—, kolnings- eller transportarbete sta- digvarande bedrevs. Resultatet blev att antalet arbetsställen med skyddsombud år 1940 beräknades ha ökat till omkring 4 000.

Under tiden hade inom en del företag prövats att tillsätta särskilda kommittéer för samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare i skyddsfrågor. Denna tanke togs upp genom ett tillägg år 1938 till dåvarande

arbetarskyddslag. Det angavs att säkerhets- kommitté borde bildas på större arbetsställe. Kommittén skulle vara sammansatt av skyddsombud och en eller flera företrädare för arbetsledningen. Dess uppgift skulle vara att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. Det kan nämnas att det år 1940 fanns uppgifter om ca 300 sådana kommittéer inom företag i landet.

Den första centrala partsöverenskommel- sen på arbetarskyddets område kom till 1942. SAF och LO träffade då en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation. Här fanns mera preciserade regler om när skyddsombud och säkerhetskommitté skulle tillsättas. I anslutning till överenskommelsen inrättade parterna samma år ett centralt samarbetsor- gan, Arbetarskyddsnämnden, med uppdrag att verka för effektivisering av den lokala säkerhetstjänsten liksom av arbetarskyddet över huvud.

Tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag ledde till att 1942 års överenskommelse reviderades 1951. Denna överenskommelse gällde fram till 1967, då SAF och LO antog nya regler för arbetarskyddsverksamheten. Reg- lerna innefattas i överenskommelser om all- männa regler för den lokala arbetarskydds- verksamheten och om arbetarskyddsnämnd, förbundssamverkan och lokalt samråd på arbetarskyddets område. Vidare träffades år 1967 överenskommelser om riktlinjer för företagshälsovård och om förbundssamver- kan och lokalt samråd på företagshälsovår- dens område. Samtidigt gjorde parterna ett gemensamt uttalande i skolningsfrågorna, i vilket framför allt utbildningen av skydds- ombud uppmärksammas.

LO har träffat liknande överenskommelser om regler för den lokala arbetarskyddsverk- samheten med centrala organ för statliga, kommunala och kooperativa företag. Detsamma gäller i viss utsträckning TCO och SACO.

För att främja den lokala arbetarskydds- verksamheten finns en rad centrala och branschvisa samarbetsorgan. Tidigare har nämnts den av SAF och LO tillsatta arbe- tarskyddsnämnden. Mellan statstjänstemän-

nens huvudorganisationer och staten träffa- des 1969 en överenskommelse om att tillsätta en gemensam nämnd, Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd (SAN), för frågor om arbetarskydd på det statliga området med undantag av försvaret. SAN ersätts fr.o.m. den 1 januari 1973 av ett nytt samarbetsorgan, Statens arbetsmiljönämnd, som skall täcka hela det statliga området. Även för försvarets del har hitintills funnits en central arbetar- skyddsnämnd (FCAN). Denna nämnd har sedan 1944 bedrivit verksamhet i arbetar- skyddsfrågor på försvarets arbetsplatser där arbetarskyddslagen varit tillämplig. År 1967 ingick i nämnden en del nya intressenter och nämnden fick även en del nya uppgifter. Vidare kan nämnas att permanenta samar- betsorgan finns inrättade för ett stort antal SAF- och LO-förbund. En redogörelse för olika samarbetsorgan på arbetsmiljöområdet finns i bilaga 1 till betänkandet.

Det kan nämnas att de mellan parterna på arbetsmarknaden träffade avtalen om före- tagsnämnder m.m. även berör arbetsmiljö- frågor. Enligt de gällande avtalen åligger det nämnden bl.a. att verka för arbetarskydd, trivsel och i övrigt en god arbetsmiljö.

Ett samarbete mellan parterna förekommer också i form av medverkan i tillsynsorganens verksamhet. Vid arbetarskyddsstyrelsens inrättande den 1 januari 1949 bereddes sålunda representation för arbetsmarknadens parter vid avgörandet av vissa arbetar- skyddsfrågor. Nya regler har införts fr.o.m. den 1 juli 1972. 1 de olika yrkesinspektions- distrikten deltog enligt 1949 års arbetar- skyddslag i dess ursprungliga lydelse inga partsrepresentanter. Genom beslut av Kungl. Maj:t föreskrevs emellertid 1956 att för främjande av samarbetet mellan den allmänna yrkesinspektionen, arbetsgivare och arbets- tagare skulle inrättas rådgivande organ, benämnda yrkesinspektionens förtroenderåd. År 1966 inrättades förtroenderåd även vid Sprängämnesinspektionen. Partsmedverkan i tillsynsmyndigheternas verksamhet behand- las närmare i avsnitt 4 om den offentliga tillsynens organisation.

I samband med utarbetande av arbetar- skyddsstyrelsens generella anvisningar till

ledning vid tillämpning av arbetarskyddslagen sker också ett samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden. För att förbereda sådana anvisningar tillsätter nämligen styrelsen i regel samrådsgrupper där representanter för parterna ingår.

5.3. Gällande reglering

Arbetarskyddslagens bestämmelser om sam- verkan mellan arbetsgivare och arbetstagare inleds med en uppmaning att arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skall, för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (39 å). [förarbetena till lagens samverkansregler framhölls att det fordras att arbetsgivare och arbetstagare aktivt medverkar i skyddsarbetet om detta skall bli effektivt (prop. 1948:298 5. 50). En förtroendefull samverkan mellan parterna på arbetarskyddets område angavs som en av de viktigaste förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden skulle kunna upp- nås (prop. 1948: 298 s. 237).

Skyddsombud

I 405 arbetarskyddslagen föreskrivs att på arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst fem arbetstagare, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Reservation görs dock för fall då särskilt förhållande berättigar till undantag. Valet av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av lokal organisation genom vilken de kan anses företrädda. Angående anmälan till arbetsgivare och yrkesinspektör om val av skyddsombud ges regler i 66 & arbetar— skyddskungörelsen.

Lagen innehåller ingen bestämmelse om utseende av huvudskyddsombud. I parts- överenskommelserna har emellertid huvud- skyddsombudsinstitutionen tagits upp.

Genom 1949 års arbetarskyddslagstiftning

infördes möjlighet att utse s.k. regionala skyddsombud. 40 li arbetarskyddslagen upp- tar sålunda en bestämmelse att arbetar- skyddsstyrelsen kan medge lokal organisa- tion, som företräder arbetstagarna, att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe. Styrelsen meddelar samtidigt de föreskrifter som därvid skall iakttas. Hinder föreligger inte för arbetsta- garna att också utse skyddsombud bland sig. I förarbetena underströks att regionalt skyddsombud inte borde tillsättas utan att myndighet funnit behov föreligga att avvika från huvudregeln. Det syntes dock inte vara uteslutet att medge generell dispens för visst slag av verksamhet. Bestämmelsen tillkom med tanke på sådan verksamhet där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans samman- sättning svårighet föreligger att utse skydds- ombud bland arbetstagarna. Härvid syftades på de speciella förhållandena inom byggnads- och anläggningsverksamhet. Föredragande departementschefen ansåg det förhållandet att inom ett verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare sysselsätts på varje arbetsställe inte i och för sig utgöra tillräcklig anledning att medge utseende av regionalt ombud (prop. 1948: 298 s. 239). Någon påföljd för underlåtenhet att utse skyddsombud finns inte stadgad. Enligt för- arbetena till bestämmelsen i 40.5 arbetar- skyddslagen bör man i stället inrikta sig på att genom upplysningsverksamhet väcka arbetstagarnas intresse för att tillsätta skyddsombud. Det framhölls vidare att bedömandet om särskilt förhållande berätti- gade till undantag från huvudregeln om skyddsombuds tillsättande inte tillkommer arbetsgivaren utan arbetstagarna själva. Begreppet arbetsställe definieras inte i lagstiftningen. Enligt uttalande av 1938 års arbetarskyddskommitté förstås med arbets- ställe det lokala, avgränsade område, inom vilket arbetsgivare i och för sin verksamhet bedriver arbete, oavsett om detta utförs i arbetslokal, i det fria eller under jord (SOU l946:60 s. 60). Begränsningen till lokalt område innebär i princip att verksamheten skall utövas på en och samma ort. Denna

begränsning avsåg kommittén dock inte gälla alltid, t. ex. inte beträffande vägbyggnad. Föredragande departementschefen under- strök att begreppet arbetsställe inte får fattas i så strängt lokal bemärkelse att skyddsombud inte skulle kunna utses för exempelvis ett helt banmästarområde om så skulle finnas lämpligt (prop. 1948:298 5. 238). Ett skyddsombuds skyddsområde får dock inte vara större än att ombudet kan uppfylla kravet på förtrogenhet med arbetsförhållandena inom området.

Antalet skyddsombud bestäms enligt 63 & arbetarskyddskungörelsen efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållan- dena. I bestämmelsen ges vidare vissa rikt- linjer för vad som skall iakttas vid val av skyddsombud och bestämmande av skydds- område, dvs. område inom vilket skydds- ombud har att verka. Bestämmelsen kom- pletteras i partsöverenskommelserna. I de fall då enighet om antalet skyddsombud inte nås vid samråd skall minst två skyddsombud utses om antalet arbetstagare uppgår till 25. U ppgår antalet arbetstagare till 75 skall minst tre skyddsombud utses. För varje hundratal arbetstagare utöver 75 skall ytterligare minst ett skyddsombud utses. Enligt överenskom- melserna utses skyddsombud av den lokala fackliga organisationen för en tid av lägst två och högst fyra år.

Angående skyddsombuds kvalifikationer sägs i 63 & arbetarskyddskungörelsen att till skyddsombud skall utses lämplig person med gott omdöme samt nödig insikt i och intresse för skyddsfrågor. Skyddsombud skall vidare äga förtrogenhet med arbetsförhållandena inom sitt skyddsområde.

Frågan om utbildningen av skyddsombud regleras inte i lagstiftningen men tas upp i tidigare nämnda uttalande av SAF och LO i skolningsfrågorna. I detta sägs att det är en uppgift för såväl de fackliga organisationerna som företagen att ge skyddsombuden en utbildning som gör dem skickade att fylla sina funktioner på ett effektivt sätt. Vissa riktlinjer dras upp i fråga om utbildningens ordnande.

Vissa uppgifter om utbildning av skydds- ombud redovisas i särskild rapport, bilaga 5 till betänkandet.

I 64 & arbetarskyddskungörelsen finns

bestämmelser om skyddsombuds uppgifter. Ombudet har enligt stadgandet att skaffa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena inom sitt skyddsområde. Han skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet och söka vinna övriga arbetstagares medverkan därtill. Fin- ner skyddsombud att viss skyddsåtgärd bör vidtas har ombudet att göra framställning hos arbetsgivaren i den ordning denne föreskrivit. Besked i frågan skall därefter lämnas skyddsombudet utan dröjsmål. Stadgandet anvisar skyddsombud möjligheten att påkalla ingripande av yrkesinspektör om framställ- ningen inte beaktas inom skälig tid. Finns skyddskommitté äger skyddsombud direkt påkalla kommitténs behandling av skydds- fråga av större vikt. 1 partsöverenskommel- serna ges närmare regler om den ordning som skall gälla för hänvändelse till arbetsgivaren i skyddsfrågor.

Instruktioner för skyddsombud, liksom i förekommande fall för skyddskommitté, skall enligt partsöverenskommelserna utfärdas av arbetsgivaren efter samråd med skyddsom- buden eller skyddskommittén. Normalin- struktioner har bifogats överenskommel- serna.

För att kunna fullgöra sina uppgifter har skyddsombuden tillförsäkrats rätt att ta del av visst material. Enligt 64 % arbetarskydds- kungörelsen äger skyddsombud ta del av vissa handlingar rörande minderåriga, de skriftliga råd och anvisningar, som tillsynsorgan lämnat vid inspektion på arbetsstället, vissa intyg över besiktning och provning samt handlingar över undersökningar av luftförhållandena på vissa arbetsplatser. Detta stadgande kom- pletteras av bestämmelser i partsöver- enskommelserna. Genom dessa berättigas skyddsombud att dessutom ta del av företa- gets olycksfallsstatistik, anmälningar om olycksfall eller yrkessjukdomar, arbetshy- gienisk-tekniska och arbetsmedicinska utredningar som är av väsentlig betydelse för förhållandena på arbetsstället och — på det statliga området — sjukfrånvarostatistik som gäller ombudets skyddsområde.

Det ursprungliga syftet med skyddsom- budsinstitutionen återspeglas i 67 & arbetar- skyddskungörelsen som säger att tillsynsor-

gan skall träda i förbindelse med skyddsom- bud vid inspektion eller annan förrättning på arbetsställe. Tillsynsorgan skall kostnadsfritt tillställa skyddsombud eller skyddskommitté avskrift av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande som avlåtits till arbetsstället i skyddsfråga. Enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen skall underrättelse om till- ämnad inspektion i regel ske. Härvid skall såväl arbetsgivaren som skyddsombud un- derrättas.

I partsöverenskommelserna finns bestäm- melser om rätt och skyldighet för skydds- ombud att närvara vid förrättningar, som tillsynsorgan eller skyddskommitté verkstäl- ler på arbetsstället, och undersökningar, som arbetsledningen företar i skyddsfrågor. Partsöverenskommelserna innehåller också vissa regler om ledighet i övrigt och om ersättning till skyddsombud. Om huvud- skyddsombud ej på annat sätt bereds möj- lighet att utöva sin verksamhet kan arbetsgi- varen sålunda medge att han utan förlust av arbetsinkomst får disponera viss ledighet. Omfattningen av ledigheten bör därvid i för- väg bestämmas för en angiven tidsperiod. I kommentaren till de mellan SAF och LO gällande reglerna anmärks att i särskilda fall kan behov av sådan ledighet finnas också för övriga skyddsombud, varvid arbetsgivaren kan ge även dessa skyddsombud rätt att disponera viss ledighet. Bestämmelsen om ersättning avser sammanträden, förrättningar eller undersökningar som skyddsombud del- tar i utom arbetstiden.

I 42 & arbetarskyddslagen ges bestämmel- ser mot s.k. trakasseri. Skyddsombud får enligt bestämmelserna inte hindras att fullgöra sina uppgifter. Det anges särskilt att arbets- tagare inte får ges försämrade arbetsförhål- landen därför att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud. Arbetsgivaren får heller inte av sådan orsak avskeda honom eller försämra hans anställningsvillkor. Som påföljder för överträdelse av dessa bestämmelser stadgas dels skadeståndsskyldighet, som kan drabba såväl arbetsgivare som arbetsledare och arbetskamrater, dels ogiltighet av avtalsupp- sägning och annan dylik rättshandling.

Påföljdsbestämmelserna har utformats efter förebilder i lagen om förenings- och för- handlingsrätt. 43 och 44 åå arbetarskyddsla- gen innehåller bestämmelser om tid, inom vilken talan skall väckas, och om rättegången.

Enligt SAFzs och LO:s regler för den lokala skyddsverksamheten kan tvister angående trakasseri mot skyddsombud hänskjutas till avgörande av den av SAF och LO inrättade arbetsmarknadsnämnden. Om nämnden finns närmare bestämmelser i huvudavtalet mellan dessa organisationer.

Arbetsdomstolen har sedan tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag endast handlagt ett mål som rör tillämpningen av lagens 42 & (AD 1953: 49). Vederbörande fackorganisation var här ej villig föra arbetstagarens talan. Av denne förd talan ogillades. I arbetsmark- nadsnämnden torde, sedan nämnden 1942 började fungera som skiljenämnd, endast ett fall ha varit uppe. Detta ärende avskrevs år 1954 efter förlikning.

Ställföreträdare för arbetsgivaren

Hur det lokala skyddsarbetet bör ledas och organiseras från arbetsgivarens sida utvecklas i 62é arbetarskyddskungörelsen. Arbetsgi— vare, som ej själv leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdra åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsu- lent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i hans ställe handlägga skyddsfrågor. Om detta skall arbetsgivaren underrätta skydds- ombuden liksom om den ordning, vari hän- vändelse till honom skall göras i skyddsfrågor. Arbetsgivaren har att tillse att arbetsledare och övriga arbetstagare medverkar i skydds- arbetet. Det ankommer på arbetsgivaren, hans ställföreträdare och annan arbetsledare att söka samråd med skyddsombuden i skyddsfrågor. Yrkesinspektör skall enligt 66 & arbetarskyddskungörelsen underrättas när ställföreträdare utsetts för arbetsgivaren.

I förarbetena till gällande arbetarskydds- lagstiftning diskuterades om arbetsledarnas funktion inom arbetarskyddet borde särskilt regleras. En särreglering av ansvaret för viss kategori arbetstagare befanns emellertid inte

lämplig utan det ansågs tillräckligt med lagens allmänna bestämmelse i 7 & om arbetstagares skyldighet att i vad på honom ankommer medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall. Arbetsledarens roll uppmärksam- mades dock i någon mån genom bestämmel- sen i 1 & andra stycket arbetarskyddskungö- relsen, som säger att ledningen av visst arbete inte får anförtros en med arbetet oerfaren person om genom detta kan anses uppkomma fara för ohälsa eller olycksfall. Vidare nämns i kungörelsens 62 5 att arbetsgivare skall tillse att bl.a. arbetsledare medverkar i skyddsar- betet samt att arbetsledare skall i skyddsfrå- gor söka samråd med skyddsombuden.

Skyddskommitte' m. m.

Enligt 41 & arbetarskyddslagen skall vid arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst 50 arbetstagare, finnas en skyddskommitté, som är sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud. Antalet ledamöter bestäms enligt 65 % arbe- tarskyddskungörelsen med hänsyn till anta- let arbetstagare vid arbetsstället, arbetets na- tur och arbetsförhållandena. Av samma pa- ragraf framgår att kommitténs uppgift är rådgivande och förslagsställande. Yrkesin- spektören skall enligt 66å kungörelsen underrättas om tillsättande av skydds- kommitté.

Partsöverenskommelserna innehåller ett flertal bestämmelser om skyddskommitté. Enligt SAF-LO-reglerna bör i kommittén alltid ingå minst två skyddsombud, varav ett huvudskyddsombud om sådant finns. Har skyddsombud utsetts av flera arbetstagaror- ganisationer, skall enligt överenskommelsen på det statliga området de för skyddsombuden avsedda mandaten i skyddskommittén för- delas i förhållande till det antal skyddsombud som respektive organisation utsett. Som ledamot av kommittén nämner överens- kommelserna därefter skyddsingenjör eller med sådan jämförlig tjänsteman. I övrigt bör enligt överenskommelsen på det statliga området som arbetsgivarens representanter i

kommittén ingå tjänstemän i chefs-, avdel- ningschefs- eller arbetsledarställning. Enligt överenskommelsen mellan SAF och LO skall avdelningsingenjörer samt verkmästare, för- män eller med dem jämställda arbetsledare vara representerade bland de av arbetsgivaren utsedda ledamöterna. Finns företagsläkare bör denne enligt överenskommelserna när- vara vid kommitténs sammanträden. Ordfö- rande och sekreterare i kommittén utses av arbetsgivaren. Vice ordföranden utses i all- mänhet av arbetstagarledamöterna i kom- mittén.

Överenskommelserna innehåller också bestämmelser om hur ofta skyddskommittén skall sammanträda, i regel minst en gång i kvartalet, och om den formella ordningen för sammanträdena.

I överenskommelserna föreskrivs vidare att skyddskommittén skall se över arbetsstället minst en gång varje halvår. Kommittén kan i stället uppdra åt en eller flera mindre grupper av representanter för arbetsgivaren och arbetstagarna att med kortare mellanrum se över arbetsstället eller delar av arbetsställe.

Enligt SAP:s och LO:s riktlinjer för före- tagshälsovård är det viktigt att samråd äger rum mellan arbetsgivaren och de anställda angående såväl införandet av företagshälso- vård som utövningen av företagshälsovård. l riktlinjerna ges en vidsträckt ram för behandlingen av företagshälsovårdsfrågor. Samrådet kan sålunda föras antingen inom företagsnämnden. skyddskommittén eller ett för ändamålet tillsatt råd för företagshälso- vård. Väljs företagsnämnden som forum bör nämnden utökas med ett skyddsombud — helst huvudskyddsombudet om sådant finns — om det inte normalt ingår skyddsombud i nämnden. Då enighet om var företagshälso- vårdsfrågorna skall behandlas inte kan upp- nås, skall lösningen med förstärkt företags- nämnd användas. 1 företag med färre än 50 anställda äger samrådet rum mellan arbets- givaren och företagsombud eller skyddsom- bud. 1 de fall då företagshälsovård anordnas gemensamt för flera företag i form av före- tagshälsovårdscentral bör valda represen- tanter för de anställda få tillfälle att samråda med centralens ledning.

Åtgärder som primärt syftar till att förebygga personskador i händelse av brand på arbets- plats anknyter nära till arbetarskyddet men anses inte utan vidare ingå i den lokala arbetatskyddsorganisationens kompetens— område. Genom den tekniska utvecklingen har det emellertid blivit allt svårare att dra en gräns mellan ett vidgat arbetarskydd och ett effektivt brandförsvar. Särskilt gäller detta beträffande industrin. För att arbetarskyddet i vad avser förebyggande av personskador genom brand skall fungera tillfredsställande har därför ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare även på detta område ansetts böra komma till stånd. Detta kan sägas Iiggai bestämmelsen i 39 %$ arbetarskyddslagen och understryks i brandstadgan (1962: 91), där det i 21 & sägs att arbetsgivare och arbetstagare bör samverka i syfte att främja brandförsvaret på arbetsplatsen. Hur denna samverkan skall åstadkommas och bedrivas anges dock inte närmare i lagstiftningen.

Brandstadgans rekommendation har tagits upp i gällande villkor för industribrandför- säkring. Enligt det s. k. industrivillkoret skall särskild person (brandskyddsledare) ha i uppdrag att övervaka att försäkringsavtalets föreskrifter är uppfyllda. Det anges att vid större företag bör brandskyddsledaren vid sin sida ha en brandskyddskommitté. Normalin- struktion till vägledning vid organiserande av sådan kommitté har utarbetats av Svenska brandförsvarsföreningen i samråd med Sve- riges Industriförbund och LO. Enligt instruktionen skall kommittén bestå av representanter för företagsledningen, ar- betsledningen och arbetstagarna.

I samarbete med handelns parts- och intresseorganisationer och efter samråd med statens brandinspektion har Svenska brand- försvarsföreningen vidare utarbetat anvis- ningar för intern organisation och kontroll av detaljhandelns brandförsvar. I anvisningarna anges bl.a. att samarbete och samråd om brandförsvarsfrågorna bör äga rum i skyddskommittén eller, där särskild över— enskommelse träffats, i företagsnämnden. I kommittén (nämnden) bör ingå den person

som utsetts att handlägga brandförsvarsfrå- gorna vid företaget. Det sägs vidare att handläggningen av brandförsvarsfrågorna bör ske efter samma normer som arbetar- skyddsfrågorna enligt de överenskommelser som träffats mellan SAF och LO respektive KFO och LO om allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamheten. På sätt som är angivet i dessa överenskommelser bör skyddsombud handlägga även frågor som gäller brandförsvaret.

Svenska brandförsvarsföreningen har i samarbete med representanter för Arbetar- skyddsnämnden, Byggnadsindustrins stif- telse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygghälsan). Föreningen Teknisk Företags- hälsovård (tidigare Föreningen Sveriges Skyddstjänstemän), statens brandinspektion och det kommunala brandförsvaret även utarbetat allmänna riktlinjer angående sam- verkan mellan arbetarskydd och brandför- svar. 1 den mån brandförsvarsfrågorna är av arbetarskyddskaraktär tillhör de enligt dessa riktlinjer också den lokala skyddsorganisa- tionens intresseområde. Handläggningen av

sådana brandförsvarsfrågor förutsätts i prin- cip ske efter samma normer som arbetar- skyddsfrågor. Samarbete bör alltså äga rum i skyddskommittén. I denna bör en för brandförsvaret ansvarig person ingå.

5.4. Skyddsorganisationen på arbetsplatserna 5.4.1 Statistiska uppgifter

Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens årsberättelser ger vissa uppgifter om antalet arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté. Tabell 5.1 visar situationen vid arbetsställen under allmänna yrkesin- spektionen. Uppgifterna om antalet arbets- ställen med skyddsombud och skyddskom- mitté avser registrerade arbetsställen. Inom parentes har emellertid lämnats uppgift som inbegriper arbetsställen som ej registrerats men besökts av inspektionen.

Det bör framhållas att underlaget för sta- tistiska uppgifter från yrkesinspektionen främst är anteckningar vid inspektionsbesök.

Tabell 5.1 Antal arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté under allmänna yrkesinspektionens tillsyn. Siffror inom parentes omfattar även arbetsställen som ej regi—

strerats men besökts av inspektionen.

År Antal registrera- Antal arbets- Antal arbetsställen med Antal regionala de arbetsställen tagare vid dessa skyddsombud Lokala Skydds- skyddsombud kommitté 1950 76 270 1 191724 17 588 1266 30 (18 148) (1288) ( 47) 1960 78 939 1444 525 22 516 2 204 63 (26 985) (2 332) (318) 1965 75 699 1 735 021 22 863 2 686 124 (27 104) (2 792) (148) 1966 74 275 1 786 944 22 547 2 690 106 (27 164) (2 782) (127) 1967 74 800 1 835 624 23 075 2 745 108 (28 694) (2 858) (126) 1968 72041 1838712 22968 2651 104 (29145) (2 774) (105) 1969 71 687 1 879 255 23 082 2 728 121 (29 125) (2 887) (127) 1970 72229 1914749 23610 2813 124 (30105) (2 983) (133) 1971 72393 1939914 25422 3410 164 (31252) (3 542) (177) 1 17

Eftersom besök ej förekommer årligen vid alla arbetsställen medför detta eftersläpning beträffande uppgifternas aktualitet. Enligt upplysning från yrkesinspektionen är detta en icke oväsentlig felkälla, eftersom aktiviteten beträffande val av skyddsombud och skyddskommitté ökat starkt under de senaste åren. Val av skyddsombud och tillsättande av skyddskommitté anmäls ej i full utsträckning till yrkesinspektionen. Vad gäller skydds- kommittéerna bör vidare observeras att notering i allmänhet saknas om företags- nämnder som fungerar som skydds- kommittéer.

Nämnda förhållanden torde främst inverka i den riktningen att flera arbetsställen kan antas ha skyddsombud och skyddskommitté än tabell 5.1 visar för respektive år. I vart fall framgår emellertid av tabellen klart att antalet arbetsställen med lokala skyddsombud och skyddskommitté successivt ökat under åren, trots att antalet arbetsställen minskat till följd av sammanslagningar m.m.

Hur antalet arbetsställen med skyddsom- bud och skyddskommittéer fördelar sig på olika yrkesgrupper visar tabell 5.2, som avser arbetsställen vid allmänna yrkesinspektionen.

Andelen arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté är enligt tabell 5.2 tämligen likartad i olika yrkesgrupper. Tabellen ger dock ej uppgift om i vad mån redovisade arbetsställen har så många anställda att skyddsombud respektive skyddskommitté skall finnas enligt arbetar- skyddslagen. Utredningen har från allmänna yrkesinspektionen inhämtat uppgifter om antalet arbetsställen med och utan lokala skyddsombud respektive skyddskommitté, fördelade i storleksklasser och dessutom uppdelade på yrkesgrupper. Av dessa upp- gifter framgår att vid arbetsställen med minst fem respektive 50 anställda andelen arbets- ställen med skyddsombud och skyddskom- mitté är påtagligt mindre i yrkesgrupperna handel och varulager samt hotell— och restaurangrörelse. Under genomsnittet ligger också grupperna läder-, hår- och gummiin- dustri, land- och sjötransport i övrigt samt ”annan yrkesrörelse", som i huvudsak avser

fristående kontorsverksamhet samt allmän förvaltning. Som synes kan angivna tendenser spåras även i tabell 5.2.

Tabell 5.3 innehåller en sammanställning av nyssnämnda från allmänna yrkesinspektionen inhämtade uppgifter. Att uppgifterna i denna tabell inte helt stämmer med uppgifterna i tabell 5.2 beror på att sammanräkningarna skett vid något olika tidpunkter.

Enligt tabell 5.3, som avser situationen om- kring årsskiftet 1971/72, finns skyddsombud vid 24778 av de71802 arbetsställen som är registrerade hos allmänna yrkesinspektionen. Enligt arbetarskyddslagen skall skyddsombud utses på arbetsställe med minst fem arbets- tagare. Ser man endast på dessa arbetsställen finns skyddsombud på 21956 arbetsställen av 39103 eller i något mer än hälften av fallen. I gruppen 1—4 arbetstagare saknas skydds-_ ombud endast vid tio arbetsställen av elva. Vid arbetsställen med 5—9 arbetstagare saknas fortfarande skyddsombud vid de flesta arbetsställen eller vid två tredjedelar av arbetsställena inom gruppen. Även i gruppen med 10—49 arbetstagare saknas skydds- ombud på många arbetsställen. Andelen arbetsställen med skyddsombud är här inte mycket mer än hälften. Det kan emellertid antas att en väsentlig del av arbetsställena utan skyddsombud finns bland de mindre arbetsställena inom gruppen. Vid arbetsstäl- len med 50 arbetstagare eller mera sjunker nämligen andelen arbetsställen utan skydds- ombud snabbt. Man kan över huvud räkna med att andelen arbetsställen med skydds- ombud är något större än som framgår av tabellen. I detta avseende kan först och främst hänvisas till den eftersläpning som enligt vad tidigare sagts förekommer vid registreringen. Bland andra felkällor kan nämnas oregel- mässighet i registreringsförfarandet och bristande underrättelse till yrkesinspektionen om val av skyddsombud. Sålunda har enligt uppgift från ett distrikt eleverna vid vissa skolor upptagits som arbetstagare vid arbetsställen utan skyddsombud. Tabell 5.3 innehåller också uppgifter angående förekomsten av skyddskommitté vid arbetsställen av olika storleksordning. Att åtskilliga företag med 50 anställda eller flera

Tabell 5.2 Antalet arbetsställen under allmänna yrkesinspektionens tillsyn med skyddsom- bud och skyddskommitté inom olika yrkesgrupper. Ärsskiftet 1971/72.

Yrkesgrupp Antal Antal Antal arbetsställen med Antal arbetsställen arbetstagare ___—___— regionala Lokala Skydds- skyddsombud skyddsombud kommitté

Registrerade arbetsställen Malmbrytning o.

metallindustri 15 747 554 285 5 959 983 50 Jord- o. Stenindustri 3 321 55 417 1 142 96 — Skogshantering o.

träindustri 8 479 96 781 2 495 174 3 Pappers- o. grafisk

industri 2 044 109 738 1 028 229 1 Jordbruk 8 662 27 944 1 911 10 8 Livsmedelsindustri 2 797 74 486 1 139 158 3 Textil- o. beklädnads-

industri 2 038 72 220 895 187 1 Läder-, hår- 0. gummi-

industri 1 291 32 125 425 52 — Kemisk-teknisk industri 1 369 54 751 591 136 — Byggnadsverksamhet

utom husbyggnad 2 854 61 542 1 217 243 2 Kraft-, belysn.-,

vattenverk m.m. 1687 20 570 680 141 _ Handel o. varulager 5 997 135 182 2 121 147 5 Stuveri 265 7 052 141 15 — Land- o. sjötransport

i övrigt 1 871 59 858 797 108 — Hotell— 0. restaurang-

rörelse 2 006 58 017 815 102 80 Annan yrkesrörelse

(även förvaltning) 11 965 519 946 4 066 629 11 E i registrerade arbetsställen Byggnadsverksamhet

även husbyggnad 5 571 120 8 _S_tuveri (fartyg) 37 5 — Ovrig verksamhet 222 7 5

Tabell 5.3 Antalet hos allmänna yrkesinspektionen registrerade arbetsställen med lokala skyddsombud och skyddskommitté enligt uppgifter från allmänna yrkesinspektionen. Fördelning på arbetsställen av olika storleksordning. Årsskiftet 1971/72. Antal arbetstagare Summa 1—4 5—9 10—49 50—99 100—199 200—499 500—999 1 000— Registrerade arbetsställen 32 699 12 543 19 536 3 587 1 849 1 046 343 199 71 802 Antal arbets- ställen med skyddsombud 2 822 4 060 1 966 2 832 1 651 935 318 194 24 778 Antal arbets- ställen med skyddskommitté 25 64 670 858 951 708 280 184 3 740 SOU 1972:86 119

saknar skyddskommitté kan antas i ganska stor utsträckning bero på att företagsnämnden fungerar som skyddskommitté. Även med beaktande av anförda felkällor är det anmärkningsvärt att andelen arbetsställen med skyddskommitté i gruppen 50—99 arbetstagare än mindre än en fjärdedel. Enligt tabellen har skyddskommitté ibland tillsatts på arbetsställen med mindre antal arbetsta- gare än 50. Som förklaring har från vissa yrkesinspektionsdistrikt uppgetts att arbets- stället ingår i större företag som har organi- serad skyddsverksamhet med skydds- kommitté eller att speciellt stora arbetar- skyddsproblem finns på arbetsstället. En förklaring kan också vara att personalstyrkan reducerats men att skyddskommittén kvar- står. Motsvarande förklaringar har getts till att skyddsombud finns på vissa arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem.

Tillgängliga uppgifter ger ej besked om för vilka grupper av anställda skyddsombud utsetts vid angivna arbetsställen. Från yrkesinspektörshåll har dock uppgetts att val av skyddsombud för tjänstemannasidan i allmänhet synes ske endast vid de stora företagen.

Av yrkesinspektionens årsberättelser framgår även i vilken omfattning det finns arbetsställen under kommunal tillsyn som har skyddsombud. I tabell 5.4 har intagits upp- gifter härom för ett antal år. Beträffande dessa arbetsställen saknas skyddskom- mittéer, och statistiken innehåller ej heller uppgifter om några regionala skyddsombud.

Tabell 5.4 Antal arbetsställen med skydds- ombud under kommunal tillsyn.

Är Antal Antal Antal registre- arbets- arbets- rade ar- tagare ställen med betsställen vid dessa skydds-

ombud

1950 79 582 233 926 1 942 1960 86 873 234 298 1 650 1970 81792 218 377 1 750 1971 81 864 229977 1681

Av tabell 5.4 framgår att beträffande arbetsställen under kommunal tillsyn andelen

arbetsställen med skyddsombud varit tämli- gen konstant genom åren. Av de 81864 arbetsställen som år 1971 föll under kom- munal tillsyn fanns endast 1681 arbetsställen där skyddsombud utsetts. Detta betyder att skyddsombud fanns endast vid 2 % av dessa arbetsställen. Det bör emellertid uppmärk- sammas att en mycket stor andel av dessa arbetsställen är så små att det inte föreligger någon skyldighet enligt arbetarskyddslagen att utse skyddsombud. Det genomsnittliga antalet arbetstagare per arbetsställe uppgår inte till mer än två tre personer. Någon uppdelning av arbetsställena på olika stor- leksgrupper har inte varit möjlig när det gäller den kommunala tillsynen.

I tabell 5.5 finns uppgifter om hur antalet arbetsställen under kommunal tillsyn med skyddsombud fördelar sig på olika yrkes- grupper. Man finner av tabellen att andelen arbetsställen med skyddsombud är åtskilligt högre inom byggnadsverksamhet än i övriga verksamheter eller 6 % mot mindre än 2 % för andra verksamheter.

Tabell 5.5 Antal arbetsställen med skydds- ombud under kommunal tillsyn inom olika yrkesgrupper. Ärsskiftet 1971/72.

Verksamhet Antal Antal Antal registre- arbets- arbetsstäl- rade ar- tagare len med betsstäl- vid skydds- len dessa ombud

Hantverk 13 126 33 833 309 Handel 44 442 126 940 713

Byggnadsverk-

__samhet 3 337 1 1 067 206 Ovrig verk-

samhet 20 959 58 137 453

Från yrkesinspektionens årsberättelser kan också inhämtas uppgifter om skyddsorgani- sationen vid vissa arbetsställen under specialinspektion. Tabell 5.6 visar förhållan- dena vid skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektionen för landtrafiken under ett antal år. Uppgifter beträffande övriga spe- cialinspektioner utelämnas här. Anledningen är att en dubbelföring av antalet arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté sker

Tabell 5.6 Antal arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté under tillsyn av skogsyrkesinspektionen respektive yrkesinspektionen för landtrafiken.

o

Ar Antal registrerade Antal Antal arbetsställen med Antal arbetsställen arbets- regionala tagare Lokala Skydds- skydds- vid dessa skydds- kommitté ombud ombud

Skogsyrkes-

inspek-

tionen 1950 (I-Ios insp. reg. 226 — _ 1960 endast större 35 — 1 068 1970 arbetsgivare 1 71 1 65 435 1971 inom skogshan- 1774 179 70

teringen)

Yrkesin- spektionen för Iand- trafiken 1950 3670 81371 1781 132 — 1960 2527 69915 1795 132 —— 1970 1 887 54 972 2 216 225 _- 1971 1854 54415 2216 225 _

vid allmänna yrkesinspektionen, å ena sidan, samt bergmästarämbetena och spräng- ämnesinspektionen, å andra sidan, i en ut- sträckning som inte kunnat närmare fast- ställas. Från specialinspektionen för luft- fartstjänst och elektriska inspektionen lämnas ej uppgifter om skyddsorganisationen.

Sammanfattningsvis var enligt yrkesin- spektionens verksamhetsberättelser för år 1971 totala antalet registrerade arbetsställen under yrkesinspektionens tillsyn 159679 med ett sammanlagt antal arbetstagare av 2 25 3 859. Lokala skyddsombud fanns vid 37 987 arbets- ställen och skyddskommitté vid 4 237 arbets- ställen. I dessa uppgifter har medtagits samtli- ga specialinspektioner. Enligt årsberättelserna synes vidare 247 regionala skyddsombud vara verksamma.

Angående skyddskommittéerna kan ytter- ligare uppgifter inhämtas från Arbetar- skyddsnämndens statistik, som dock är ganska ofullständig. Senast offentliggjorda uppgifter gäller 1968. För detta år redovisas 1912 skyddskommittéer med tillsammans 15814 ledamöter, dvs. i medeltal åtta leda- möter per kommitté. Av antalet ledamöter var ca 50 % skyddsombud, ca 25 % arbetsledare

och ca 25 % arbetsgivare eller andra tjäns- temän än arbetsledare. Antalet sammanträden under året var i medeltal ca 2,9 per kommitté.

Tillgänglig statistik ger ej uppgift om antalet skyddsombud. Som tidigare nämnts anmäls val av skyddsombud ej ifull utsträckning till yrkesinspektionen. Angående skyddsombuds avgång finns över huvud ingen bestämmelse om att anmälan skall ske till yrkesinspektio- nen. Vid inspektionsbesök antecknas endast om skyddsombud finns, ej antalet skydds- ombud. Ej heller förs vid alla fackförbund centrala register över skyddsombuden. Antalet skyddsombud inom LO-området har beräknats uppgå till 70 000—80 000. Man utgår då från att det i genomsnitt finns två tre skyddsombud på arbetsställen med skydds— ombud. Enligt inkomna svar på en enkät, som Statsförvaltningens arbetarskydds- nämnd sände ut hösten 1971, utgör inom ci- vila statsförvaltningen antalet skyddsombud 8500, antalet skyddskommittéer 457 och antalet företagsnämnder som fungerar som skyddskommittéer 414. Från Försvarets cen- trala arbetarskyddsnämnd har uppgetts att enligt år 1971 utförda beräkningar finns inom försvaret 2 400 skyddsombud för de anställda.

Härtill kommer närmare 500 kompaniassi- stenter som har ställning som de värnpliktigas skyddsombud.

Det kan nämnas att en uppgift om antalet huvudskyddsombud finns i arbetarskydds- nämndens ovannämnda statistik. För år 1968 redovisar denna statistik 21808 skyddsom- bud, varav 2215 huvudskyddsombud.

På olika ställen i detta betänkande talas om att skyddsförhållandena varierar mellan arbetsställen av olika storlek. I tabell 5.7 har tagits in uppgifter om antalet anställda vid arbetsställen uppdelade på storleksklasser. Tillgängliga statistiska uppgifter (Sveriges Offentliga Statistik, Industri 1970) avser antalet anställda, tjänstemän undantagna, vid tillverkningsindustri samt gruvor och mine- ralbrott. Av tabellen framgår att antalet sådana anställda vid arbetsställen av olika storleksklasser år 1969 fördelade sig enligt följande: arbetsställen med högst 10 arbetare 5 % arbetsställen med 1 1—50 arbetare 20 % arbetsställen med 51—100 arbetare 13 % arbetsställen med 101—200 arbetare 14 % arbetsställen med 201—500 arbetare 18 % arbetsställen med 501—1 000 arbetare 12 % arbetsställen med över 1 000 arbetare 18 %

5.4.2. Närmare angående hur det lokala samarbetet i skyddsfrågor är organiserat. Anteckningar vid företagsbesök

Lagstiftningen och partsöverenskommel- serna om det lokala skyddsarbetet har utförts och kompletterats på olika sätt i praktiken. I detta avsnitt skall mycket översiktligt ges några karakteristiska drag i de lokala skyddsorganisationerna som inte direkt följer av lagregler och centrala överenskommelser. Det torde ligga _i sakens natur att en vida- reutveckling av organisationen mest förekom- mit inom de större företagen. Framställningen vilar i första hand på iakttagelser vid de studie- besök som utredningen har företagit och som nämnts i avsnitt 1. Eftersom utredningen av tidsskäl varit nödsakad att begränsa antalet studiebesök har framställningen i vissa avse- enden kompletterats med vad utredningen i

övrigt inhämtat om skyddsorganisationen vid olika företag. Detärfrämstde rent yttre dragen som presenteras. Sist i avsnittet berörs dock vad som mera allmänt förekommit vid studie- besöken.

Vid större arbetsställen med flera avdel— ningar tillsätts ofta flera skyddskommittéer. I allmänhet finns då också en central skydds- kommitté. Skyddskommittéernas förhållande till företagsnämnden skiftar. Vanligen ingår representant för företagsledningen i skydds- kommittén, i förekommande fall centrala skyddskommittén. När detta inte är fallet är kommittén stundom underställd företags- nämnden, där sådan representant normalt ingår. Arbetsfördelningen mellan skydds- kommitté och företagsnämnd växlar vid olika företag vad gäller arbetsmiljöfrågor som ej direkt avser skyddstekniska och yrkeshygie- niska bedömningar.

Det finns en klar tendens att delegera en del av Skyddskommitténs uppgifter till under- grupper. Permanenta arbetsutskott, vari ingår representanter för företagsledning och de anställda, har sålunda tillskapats vid många företag i avsikt att få fram smidigare och effektivare verksamhetsformer än skydds— kommittén kan erbjuda. Vid större företag kan också finnas särskilt ergonomiutskott, som går igenom arbetsplatserna och under- söker vilka åtgärder som bör vidtas för att förbättra arbetsmiljön. Frågor angående företagshälsovård behandlas vid vissa företag i skyddskommittén och vid andra företag i företagsnämnden men kan också diskuteras i särskilda utskott till kommittén eller nämnden eller i en särskild företagshälsovårdsnämnd.

För speciella projekt, såsom vid planering av nybyggnad eller upprustning av gamla lokaler, tillskapas ofta under skyddskommitté eller företagsnämnd eller i form av en särskild projektgrupp samrådsgrupper med uppgift att diskutera fram lämpliga lösningar. Dessa samrådsgrupper kan i sin tur ha möjlighet att anlita experter.

Under skyddskommittén finns vidare i stor utsträckning mer eller mindre fast organise- rade samarbetsgrupper med en kärna som består av arbetsledare och skyddsombud. Dessa grupper kan i allmänhet sägas vara

Tabell 5. 7 Antal arbetsställen och arbetstagarea år 1969 storleksgrupperade efter antalet arbets- tagare.

Näringsområde 10 arbetstagare 1 1-—50 arbets- 51—100 arbets- och därunder tagare tagare Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare Malmgruvor 7 42 31 930 16 1 162 Andra gruvor och mineralbrott 89 417 52 1 111 7 477 Livsmedels-. dryckesvaru- och tobaksindustri 866 4 892 595 13 608 140 9 959 Textil-, beklädnads-, läder- och lädervaruindustri 505 3 281 824 19 694 179 12 962 Trävaruindustri 1 132 7 425 1 147 25 257 148 10 286 Massa-, papper- och pappers- varuindustri, grafisk industri 497 3 277 477 10 668 107 7 590 Kemisk industri, petroleum-, gummi- varu-, plast- och plastvaruindustri 347 2 157 314 7 027 65 4 647 Jord- och stenvaruindustri 449 2 475 375 8 509 72 5 155 Järn-, stål- och metallverk 59 396 72 1 690 15 1 082 Verkstadsindustri 1 599 10 322 1 823 42 300 392 27 624 Annan tillverkningsindustri 89 552 72 1 746 17 1 209 Summa 5 639 35 236 5 782 132 540 1 158 82153 ** Avser medelantalet under verksamhetstiden sysselsatta arbetstagare, tjänstemän undantagna. 101—200 201—500 501—1000 Över 1000 Summa arbetstagare arbetstagare arbetstagare arbetstagare Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare 7 1 068 6 1 637 1 751 2 3 284 70 8 874 1 107 — — — — —— — 149 2 1 12 79 10918 36 10469 8 5615 — — 1724 55 461 103 14 895 36 10 656 5 3 456 1 1 546 1 653 66 490 92 13010 27 8019 3 1855 — — 2549 65 852 74 10752 71 21944 22 14575 6 6311 1254 75117 50 6 897 25 8 337 9 6 445 4 5 894 814 41 404 27 3 896 25 7 002 5 3 230 1 1 307 954 31 574 18 2456 14 4955 13 9571 14 29691 205 49841 202 28 378 149 45 049 51 35 237 31 70 864 4 247 259 774 2 272 3 926 — — — — 183 4 705 655 92 649 392 118994 117 80735 59 118 897 13 802 661204 inriktade på det dagliga skyddsarbetet men tarskyddslagens samverkansbestämmelser kan också ha andra uppgifter såsom att behandla vissa med skyddsarbetet samman- hängande trivselfrågor o. d.

De olika organens befogenheter är vanligen inte mera omfattande än som uttalas i arbe-

och partsöverenskommelserna om regler för den lokala skyddsverksamheten. Organ med särskilda uppgifter synes dock i praktiken ofta fungera så att man resonerar sig fram till en lösning som kan biträdas av alla i gruppen.

Man kan alltså i dessa fall tala om ett slags delegering från företaget beträffande frågor inom gruppens kompetensområde, låt vara att denna delegering liksom varje annan sådan kan återtagas. En mera allmän delegering av liknande innehåll utgör ett förfarande som introducerats vid några företag. Skydds- kommittén förfogar här över ett visst årligt anslag som kan användas för arbetsmiljö- förbättrande åtgärder.

Åtminstone vid många större företag sker ofta såsom ett normalt led i arbetarskyddet en översyn av arbetsplatserna genom regel- bundna s.k. skyddsronder. Det är svårt att ge någon allmängiltig uppgift om hur ofta skyddsrond brukar företas men det synes i vart fall inte vara ovanligt att så sker varje månad. Skyddsronden gäller oftast en allmän översyn från skyddssynpunkt men kan också vara riktad, varvid på förhand angivna fak- torer i arbetsmiljön kontrolleras. Ofta försö- ker man låta Skyddsronden omfatta flera skyddsområden för att motverka ”avdel- ningsblindhet”. I Skyddsronden torde alltid arbetsledare och skyddsombud delta. Dess- utom kan ingå skyddsingenjör och företags- läkare men detta växlar beroende på den skiftande karaktären av skyddsronder vid olika företag.

Till den lokala samarbetsorganisationen i skyddsfrågor kan också sägas höra de skyddsträffar som vissa företag anordnar med de anställda. Vid skyddsträffarna diskuterar man skyddsfrågor och kan framställa förslag till åtgärder.

Även tävlingar mellan olika avdelningar inom ett företag eller mellan olika företag inom en bransch om lägsta frekvensen olycksfall förekommer för att stimulera det totala skyddsarbetet.

Vad gäller brandförsvarsfrågorna synes intresset för att bilda brandskyddskommittéer snarast vara i avtagande. Inom flera företag har man i stället knutit samrådet i brand- försvarsfrågorna till den lokala skyddsor- ganisationen. Skyddsombud och skydds- kommitté tar då upp och behandlar även dessa frågor. Det förekommer även att särskilt brandutskott inrättas under skydds- kommittén.

Vid de tidigare berörda studiebesöken har utredningen haft tillfälle att med represen- tanter för företagsledning, skyddsombud och styrelse vid lokala fackliga organisationer diskutera hur samarbetet i skyddsfrågor fungerar. Utredningen har härvid mötts av stort intresse från alla sidor. Vid de meningsskiljaktigheter, som har yppats i vissa avseenden, har också besvärliga frågor dis- kuterats på ett sätt som tytt på vana från parternas sida att tillsammans finna lösningar. Det har även förekommit uttryck för upp- skattning. Detta gäller inte minst i fråga om huvudskyddsombudens insatser. I det föl- jande antecknas de huvudsakliga synpunkter och förslag som kommit fram vid dis- kussionerna.

Stor enighet har vid diskussionerna rätt om vikten av att skyddsombuden ges en ordentlig utbildning liksom om att utbildningen f. n. ofta är bristfällig. Från skyddsombudens sida har vidare framhållits värdet av att skyddsombud får särskild tid anslagen att ägna sig åt skyddsfrågor. På de besökta företagen har i många fall huvudskyddsombudet haft rätt att utan förlust av arbetsinkomst disponera hela arbetstiden för uppgifterna som huvud- skyddsombud. Det har emellertid på arbets- tagarhåll genomgående krävts att fastare regler ges även beträffande övriga skydds- ombuds möjlighet att disponera viss del av arbetstiden för skyddsfrågor. Vid diskussion av skyddsombudens befogenheter har anförts att skyddsombuden bör få ”mera status" utan att egentligen några andra förslag framkommit än de som nyss antytts. Vid en del företag har skyddsombuden klagat över svårigheter att få arbetskamrater att rätta sig efter skydds- föreskrifter.

En fråga som ofta diskuterats är hur man skall utan dröjsmål få fram åtgärder varom enighet i och för sig föreligger. Arbetstagar- representanterna har framhållit den irritation och de risker som kan uppstå till följd av sådana dröjsmål. Från företagens sida har som ett medel att effektivisera beslutsverk- ställigheten hänvisats till de arbetsutskott under skyddskommittén där företagsledning och huvudskyddsombud tillsammans kan följa att åtgärder verkligen vidtas och att det

Vid diskussionerna har skyddsombuden yppat oro över effekten för arbetstagarnas del av den mängd nya ämnen som hanteras på arbetsplatserna. Klarare bestämmelser om informationsskyldighet för tillverkare och arbetsgivare har efterlysts. Vidare har beto- nats svårigheten att få fram maskiner som ej är bullerstörande och som är ergonomiskt riktiga. Från företagen har hänvisats till att detta ofta är en fråga av internationell räck- vidd. antingen på grund av att man är beroende av utländsk tillverkning eller på grund av att den huvudsakliga andelen av svensk tillverkning är avsedd för export. Man har konstaterat att det trots gjorda försök inte är lätt att få gehör hos utländska tillverkare, för vilka den svenska marknaden kanske representerar en obetydlig del. Man har dock ansett att en viss förbättring härvidlag är på gång. Behovet av forskning för att få fram tekniska lösningar har betonats.

Vad gäller arbetshygieniska frågor över huvud har skyddsombuden framfört önske- mål att bestämmelserna i den kommande lagstiftningen görs mera entydiga och ej som i gällande arbetarskyddslag utformas som rekommendationer eller förses med reserva- tioner i avseende till vad som är möjligt o.d.

5.4.3. Företagshälsovård

Arbetarskyddsstyrelsen överlämnade år 1968 betänkandet Företagshälsovård (SOU 1968: 44). Betänkandet hade utarbetats av en utredningsgrupp — företagshälsovårdsutred- ningen — som bildats av arbetarskyddssty- relsen med representanter för socialstyrelsen, dåvarande arbetsmedicinska institutet, SAF, LO, TCO och Sveriges läkarförbund. SAP:s och LO:s representanter i utredningen var även ledamöter i dessa organisationers gemensamma arbetarskyddskommitté, som under åren 1964—1967 utredde frågan om arbetarskydd och företagshälsovård, vilket bl.a. resulterade i en överenskommelse om riktlinjer för företagshälsovård. Företagshälsovårdsutredningen framhöll att företagshälsovården bör ses som en

utvidgad form av arbetarskyddet och genom utökade resurser anpassas till utvecklingen i modernt arbetsliv och till de nya behov, som följer därav. Det är enligt ifrågavarande utredning angeläget att vidta olika åtgärder av skyddsteknisk, arbetshygienisk, ergonomisk och arbetspsykologisk art för att skydda arbetstagarna mot yrkesrisker och ohälsa och för att över huvud taget uppnå en god anpassning mellan människa och arbete. Företagens ansvar i dessa avseenden växer i takt med den tekniska utvecklingen och de snabbt skiftande förhållandena i arbetslivet. Vetenskapliga framsteg, särskilt inom tekni- ken, har gjort det möjligt att i ökande omfattning tillämpa rationellare produk- tionsformer. Denna omställning av produk- tionsapparaten innebär i sin tur ofta stora förändringar av den enskilde arbetstagarens arbetsuppgifter och arbetsmiljö. Dessa olika omständigheter och föränderligheten inom arbetslivet medför ett allt större behov av företagshälsovård.

Enligt företagshälsovårdsutredningens be- räkningar hade år 1968 ca 25 % av de anställda inom industrin tillgång till före- tagshälsovård med läkare. Företagshälso- vården har byggts ut främst vid de stora industriella arbetsplatserna. Under senare år hade dock tillkommit ett flertal företagshäl— sovårdscentraler, gemensamma för flera mindre och medelstora arbetsplatser inom olika branscher.

Företagshälsovårdsutredningen framhöll att utvecklingen inom arbetslivet gör en snabbare utbyggnad av företagshälsovården än den hittillsvarande angelägen. Särskilt gäller detta mindre industrier som ofta har arbetshygieniska problem. Behovet av före- tagshälsovård växer också vid icke indu- striella arbetsplatser och kommer enligt företagshälsovårdsutredningen att finnas vid praktiskt taget alla företag oavsett storlek och näringsgrenstillhörighet.

Företagshälsovården bör enligt företags- hälsovårdsutredningen utövas av teknisk och medicinsk expertis i samverkan med företa- gens övriga funktioner och anpassas till behoven på varje enskilt företag. Verksam- heten bör i första hand vara förebyggande och

genomföras i nära anknytning till produktio- nen med bredaste möjliga utnyttjande av arbetsplatsens egna resurser. Härigenom kan vinnas en stabil grund för samarbete med samhällets arbetarskyddsorgan och för en ändamålsenlig avvägning av insatserna mellan dessa och företagen. Medverkan av expertis inom företagen underlättar även för utom- stående expertis inom hälso- och sjukvård samt arbetsvård, försäkringskassor och socialvård att göra avväganden och ställ- ningstaganden rörande individens arbets- situation.

Företagshälsovårdsutredningen framlade följande organisationsmodeller, närmast avsedda som vägledning vid införande av företagshälsovård.

Inbyggd företagshälsovård med heltidsan- ställd läkare och skyddsingenjör. Inbyggd företagshälsovård med deltidsan— ställd läkare.

Företagshälsovårdscentraler, som svarar för företagshälsovården vid ett flertal

företag.

Branschanknuten företagshälsovård med regionala centraler och rörliga enheter som besöker arbetsplatserna inom regionen. Andra organisationsformer för företags- hälsovård med olika former för samverkan. Mot bakgrund av företagshälsovårdsut- redningens betänkande gav Kungl. Maj:t socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmedicinska institutet utreda omfattningen av de läkarre- surser som kunde disponeras för en utbygg- nad av företagshälsovården och formerna för en reglerad tilldelning av läkartjänster för denna verksamhet. Vidare fick arbetsmedi- cinska institutet i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen utreda frågan om utbildningen i företagshälsovård vid institutet och de frågor som hängde samman därmed.

Socialstyrelsen överlämnade år 1970 resultatet av utredningsarbetet i form av betänkandet Företagshälsovårdens läkarre- surser m.m. (Stencil S 197014). Samma år överlämnade arbetsmedicinska institutet betänkandet Utbildning i företagshälsovård m. m. vid arbetsmedicinska institutet.

Till 1971 års vårriksdag lades fram propo-

sition angående vissa frågor om företagshäl- sovård m. m. (prop. 1971 : 23). I propositionen framhölls att arbetsmiljön ständigt förändras och därför måste kontinuerligt och effektivt bevakas för att trygga arbetstagarnas hälsa. Det innebär enligt propositionen att vi i dag på ett annat sätt än tidigare måste förlägga huvudansvaret för arbetsmiljöfrågorna inne i det enskilda företaget och där ge de anställda ett ökat inflytande över dessa frågor.

Företagshälsovårdsutredningens redovis- ning av sin genomgång av företagshälsovår- dens målsättning, utformning och innehåll utgör enligt propositionen ett värdefullt material som är ägnat att tjäna som vägledning och stimulans för utbyggnad av insatserna på området. Företagshälsovårdens förebyg- gande karaktär och vikten av en nära anknytning till arbetsplatserna betonades. De av utredningen presenterade organisations- modellerna för företagshälsovården ger enligt propositionen utrymme för organisatoriska lösningar som kan anpassas till arbetsplatser av skiftande karaktär. För företag, som genom sin storlek kan ge sysselsättning åt heltidsanställda läkare och skyddsingenjörer, förefaller en i företaget inbyggd hälsovård vara en effektiv lösning. För övriga arbets- platser är det naturligt att hälsovården ordnas genom olika former av samverkan, t. ex. genom företagshälsovårdscentraler som är gemensamma för flera företag. Möjligheterna till samarbete med samhällets hälso- och sjukvård ansågs här vara av särskild betydelse.

I propositionen redovisades ett utbygg- nadsprogram för företagshälsovårdens läkarresurser. Detta innebär att antalet läkare inom företagshälsovården, uttryckt i heltids- verksamma läkare, kommer att öka från ca 200 till omkring 650 under tiden 1971—1975. Departementschefen betonade angelägenhe- ten av en ökad tillgång på läkare inom före- tagshälsovården men framhöll samtidigt att företagshälsovården måste ses i samband med samhällets hälso- och sjukvård. Behovet av hushållning med de relativt knappa perso- nalresurser på läkarsidan som kommer att finnas tillgängliga under de närmaste åren gör en avvägning mellan de båda sektorernas

Vidare lades i propositionen fram ett pro- gram för ökad utbildning i företagshälsovård vid arbetsmedicinska institutet.

Riksdagen biföll propositionen 1971: 1, rskr 1971: 157).

Viktiga samråds- och informationsuppgif— ter på företagshälsovårdens område har som nämnts i avsnitt 4.11.1 anförtrotts åt en till arbetarskyddsstyrelsen knuten företagshäl- sovårdsdelegation. Enligt Kungl. Maj:ts för- ordnande den 19 februari 1971 har delega- tionen till uppgift att fortlöpande följa och främja företagshälsovårdens utveckling samt att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst bland företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetar- skyddet. I delegationen ingår företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO, TCO, Svenska kommunförbundet, Svenska lands- tingsförbundet, Sveriges läkarförbund och statens personalnämnd. Ordförande för de- legationen är chefen för arbetarskydds- styrelsen.

Delegationen skall även ägna sig åt frågor om resursfördelning. När det gäller läkarre- surserna har delegationen ålagts att medverka i åstadkommandet av överenskommelser — mellan sjukvårdshuvudmännen, arbetsmark- nadens parter och staten — som reglerar tillkomsten av nya tjänster.

Delegationen har rekommenderat att regionala samrådsorgan tillskapas och att dessa organiseras länsvis, s.k. länsdelega- tioner för företagshälsovård. Länsdelegation bör enligt rekommendationen ha i huvudsak motsvarande sammansättning som den cen- trala delegationen.

(SoU

5.4.4. Enkät hos yrkesinspektionen

Utredningen har anhållit att genom arbetar- skyddsstyrelsens försorg få del av yrkes- inspektionens erfarenheter angående hur arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud och skyddskommittéer funge- rar samt eventuella synpunkter från yrkes- inspektionen på utformningen av dessa

bestämmelser. Arbetarskyddsstyrelsen har i anledning härav överlämnat yttranden från allmänna yrkesinspektionens elva distrikt, skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektio- nen för landtrafik.

I yttrandena framhålls att lagens bestäm- melser om utseende av skyddsombud följs i relativt stor omfattning. Vid större företag sker detta regelmässigt. Som anledning till att skyddsombud ofta ej utses på mindre och i viss utsträckning inte heller på medelstora arbetsställen uppges i första hand att det kan gälla arbetsplatser där arbetstagarna ej är fackligt organiserade. Det finns därför ingen som tar initiativ till val av skyddsombud. Vidare påpekas betydelsen av att små företag ofta saknar resurser att ordna utbildning i arbetarskydd. Följden blir ett svagt intresse för arbetarskyddsfrågor.

Andra förklaringar till att skyddsombud saknas kan enligt yttrandena vara att det förekommer många deltidsanställda på arbetsstället, att arbetstagarna ej har gemensam arbetstid eller att de arbetar utanför det fasta arbetsstället. Det kan också helt enkelt förhålla sig så att företaget vuxit snabbt och att man ännu ej hunnit beakta bestämmelserna om utseende av skyddsom- bud. I ett par yttranden uppges att arbetsgi- varens avoga inställning till skyddsfrågor kan vara en tänkbar förklaring men att sådana fall numera är ytterligt sällsynta. Det bristande intresset för att utse skyddsombud inom hotell- och restaurangbranschen konstateras i ett yttrande. En förklaring härtill torde enligt yttrandet vara den stora andelen utländsk personal inom denna näring.

Slutligen framhålls att det ofta råder en god direktkontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare på mindre arbetsställen, vilket kan göra att man anser sig ej ha behov av skyddsombud. Detta gäller naturligtvis i synnerhet arbetsställen med endast familje- medlemmar eller andra nära släktingar anställda. Det första villkoret för att skydds- ombudsinstitutionen skall fungera är enligt yttrandena att skyddsombuden får erforderlig utbildning. Vad som framför allt saknas är en praktisk, till den egna arbetsplatsen eller

branschen anpassad utbildning. På grund av den snabba utvecklingen inom exempelvis skogsbruket anses det här nödvändigt att skyddsombuden förutom ordentlig grundut- bildning får vidareutbildning helst vart annat eller vart tredje år.

Huvudskyddsombuden fyller enligt ytt- randena en viktig funktion. De har ofta lång erfarenhet och god utbildning och utgör en sammanhållande länk mellan skyddsombuden inom företaget. Ett distrikt anser att huvud- skyddsombud bör utses vid alla arbetsställen med mer än 50 anställda. Enligt ett annat distrikt bör huvudskyddsombud utses så snart mer än ett skyddsombud finns på arbets- stället.

Det är enligt yttrandena svårt att bedöma om skyddsombuden har erforderlig rörelse- frihet och ledighet för att kunna fullgöra sina uppgifter som skyddsombud. Från några distrikt framhålls dock att skyddsombudens möjligheter att delta i skyddsarbetet mellan inspektionerna synes vara alltför begränsade.

Av yttrandena framgår att företag och skyddsombud i ökande utsträckning tar kontakt med yrkesinspektionen. Önskemål om yrkeshygieniska undersökningar och mätningar synes dominera framställningarna. Från företagens sida gäller det dessutom ofta konsultationer beträffande byggnadsprojekt. I något yttrande nämns som grund för fram- ställning från skyddsombud att åtgärder ej vidtagits mot påtalade brister. Regeln synes samtidigt vara att skyddsombud ombeds att i första hand ta upp frågan internt inom före- taget om så ej redan skett. Gjorda fram- ställningar föranleder vanligen besök på arbetsstället av yrkesinspektionen men kan ibland klaras upp genom telefonsamtal. Vid akut risk sker ingripande av yrkesinspektio- nen enligt de flesta yttrandena omgående. Yrkesinspektionen tar i övervägande antalet fall själv initiativ till besök på arbetsställen. Av övriga besök synes genomsnittligen hälf- ten initieras av företaget och hälften av skyddsombud eller annan arbetstagare. För- hållandena växlar dock här väsentligt mellan olika distrikt och olika slags arbetsställen. Sålunda synes kontakt med yrkesinspektio- nen mera sällan tas från mindre företag.

Vidare fördelar sig framställningarna olika bland tjänstemännen inom distriktet. Det tycks finnas en tendens att man ofta kontaktar tjänsteman med viss specialitet, exempelvis kemist, eller tjänsteman som är känd sedan lång tid på honom tilldelade arbetsställen.

Det betonas i yttrandena att goda kontakter med skyddsombuden är en förutsättning för yrkesinspektionens verksamhet. Enligt några yttranden har kontakten blivit bättre tack vare de regelbundna sammankomster som anord- nas inom distriktet.

På en fråga om behov föreligger av bestämmelser om befogenheter för skydds- ombuden att själva besluta om skyddsåtgär- der eller ingripanden ges olika synpunkter i yttrandena. Allmänt ställer man sig tveksam till om detär rimligt att lägga en befogenhet att stoppa riskabla arbeten på skyddsombuden. Det påpekas att sådana beslut kan kräva ett tekniskt kunnande som skyddsombuden inte besitter. Sådana beslut kan vidare få konse- kvenser som förutsätter avtal och ekonomiskt ansvar. En beslutanderätt för skyddsombud skulle skapa risk för konflikter med arbets- kamrater. Det påpekas att skyddsombuden har möjlighet att vända sig till yrkesinspek- tionen, där det alltid finns en jourhavande tjänsteman. I stället hänvisas till möjligheten att stärka skyddsombudens ställning genom att ge ombuden bättre utbildning och mera tid att ägna sig åt skyddsarbete inom respektive skyddsområden. Dessutom föreslås vissa andra förfaranden. Ett förslag går ut på att skyddsombud och arbetsledare tillsammans skulle ha befogenhet att förbjuda använd- ningen av en maskin e.d. Enligt ett annat förslag skulle skyddsombud beredas för- mansställning inom sitt skyddsområde. Kla- rare bestämmelser om skyddsombudens handlande vid omedelbara behov av skydds- åtgärder borde därvid utvecklas i det förslag till skyddsombudsinstruktion som komplet- terar partsöverenskommelsernas regler för den lokala skyddsverksamheten. I ett ytt- rande hänvisas slutligen till ett vid domän- verket nyligen infört förfarande. Detta för- farande innebär vissa möjligheter för skydds- ombud att stoppa ett arbete om arbetsledare ej är närvarande.

I samtliga yttranden framhålls starkt värdet av att skyddsombuden med sin praktiska erfarenhet och sin lokalkännedom ges möj- lighet att i ett tidigt skede delta i granskningen av projekt som rör arbetsmiljön. Detta sker redan i viss utsträckning men förfarandet bör enligt vad som uttalas i flera yttranden nor- maliseras genom en särskild bestämmelse.

Beträffande skyddskommittéer uppges i flertalet yttranden att arbetarskyddslagens bestämmelse om tillsättande av skyddskom- mitté följs i stort sett. Enligt en del distrikt förekommer dock rätt ofta att skyddskom- mitté inte tillsätts trots att antalet anställda uppgår till 50. Till detta anförs i huvudsak motsvarande förklaringar som tidigare redo- visats i fråga om skyddsombud.

Det är enligt yttrandena självklart att för- slag till lokaler och anordningar vid arbets- ställe skall diskuteras och förhandsgranskas av skyddskommittén.

I fråga om vilka möjligheter skyddskom- mitté bör ha att besluta om skyddsåtgärder redovisar yttrandena olika meningar. I åtskilliga fall går dessa ut på att i kommittén bör ingå person med beslutsbefogenheter inom företaget. I några yttranden anförs att skyddskommittés rätt att besluta i skydds- frågor är en avtalsfråga. Vissa yttranden innehåller dock förslag angående direkta befogenheter för kommittén. Någon form av vetorätt bör tillkomma skyddskommittén, nämns i ett yttrande. Skyddskommittén bör enligt ett annat yttrande ha beslutsrätt i smärre frågor, medan kommittén i större frågor bör få besluta att frågan direkt underställs före- tagsledningen. Vidare nämns rätt för skydds- kommittén att besluta om skyddsåtgärder inom fastställd ekonomisk ram. En sådan anordning har enligt vad som anförs från ett distrikt visat sig vara till stor fördel genom att skyddsåtgärder snabbt kunnat genomföras och även medfört ökat intresse och ansvar från kommittéledamöternas sida.

Arbetsledarnas stora betydelse för skyddsarbetet framhävs. I skyddskommittén bör därför enligt flera yttranden ingå repre- sentant för arbetsledarna.

Beträffande centrala skyddskommittéer synes erfarenheterna överlag vara goda, även

om man i något yttrande varnar för överor- ganisation. Olika uppfattningar redovisas angående behovet av en bestämmelse om centrala skyddskommittéer i lagstiftningen.

5.4.5. Yttrande från Föreningen Teknisk Företagshälsovård

Liksom yrkesinspektionens inspekterande personal får skyddstjänstemännen företag och förvaltningar genom sina arbets- uppgifter kännedom om hur samarbetsfor— merna fungerar på arbetsplatserna. Utred- ningen har därför inhämtat synpunkter i ämnet även från Föreningen Teknisk Före- tagshälsovård (tidigare Föreningen Sveriges Skyddstjänstemän).

I föreningens yttrande anförs att skydds- ombud ofta utses utan att ha fått någon utbildning för sin uppgift. Innan skyddsom- bud tillsätts bör viss grundutbildning ges. Därefter bör skyddsombudet erhålla före— tagsinriktad fortbildning.

Enligt föreningen torde skyddsombuden teoretiskt ha den erforderliga rörelsefriheten för att kunna fullgöra sina uppgifter som skyddsombud. Det synes dock tvivelaktigt om denna frihet praktiskt föreligger med hänsyn till väntade produktionsresultat, ackordsatta lagarbeten etc. Skyddsombudsinstitutionen bör ges en fastare form för att ombuden skall kunna påverka skyddsarbetet. För att ett meningsfullt företagshälsovårdsarbete i samverkan skall komma till stånd är huvud- skyddsombudsfunktionen en nödvändig för- utsättning, framhåller föreningen. Denna funktion bör därför speciellt utredas med inriktning på utbildning, rörelsefrihet, viss beslutsrätt i samverkan med företagsled- ningen och ansvar i förhållande till beslutsrätt.

Det finns enligt föreningen anledning att ge en tydligare utformning åt bestämmelsen om tillsättande av skyddskommitté vid arbets- ställen med mindre antal arbetstagare än 50. Föreningen anser vidare att skyddskommittén bör ges en fastare anknytning till företags- ledning med avseende på ekonomisk beslu- tanderätt. En bestämd form för skydds- kommitténs förhandsgranskning av förslag till

inom

lokaler och anordningar bör också övervägas enligt föreningens yttrande.

5.4.6. Några rapporter angående skyddsom- budens arbetsförhållanden

För att få en bild av samarbetet i skyddsfrågor är det av intresse att ta del av de rapporter angående bl.a. skyddsombudens arbetsför- hållanden som blivit tillgängliga under den senaste tiden.

Kockumsrapporten

År 1969 utarbetades en rapport från en undersökning vid skrovavdelningen på Koc- kums Mekaniska Verkstads AB i Malmö. Undersökningen ingår under namnet Koc- kumsrapporten i LO-serien Insyn i arbetsmiljön.

Rapporten tillkom på initiativ av företags- ledningen för att ge kunskap om en situation som av vissa tecken att döma upplevdes som besvärlig av de anställda vid företaget. Undersökningen bygger på intervjuer med 50 svetsare, plåtslagare och andra arbetare vid företaget. Eftersom undersökningen skedde under en period med särskilda svårigheter på grund av omställning av produktionen m.m. medger den inga generella slutsatser. Den ger dock viss upplysning om hur de tillfrågade vid ifrågavarande tidpunkt bedömde skydds- verksamheten vid skrovavdelningen. Det kan konstateras att de intervjuade enligt citat i rapporten uttalade sig relativt ringaktande om skyddsombudens insatser. Ett omfattande ackordssystem ansågs inverka menligt på skyddsarbetet, bl. a. såtillvida att de anställda drevs att anslå alltför kort tid åt ställ- ningsbyggande.

Riskeri jobbet: Fabriks

I LO—serien Risker i jobbet presenterades år 1971 en utredning om arbetsmiljön inom Svenska Fabriksarbetareförbundets verk- samhetsområde, Risker i jobbet: Fabriks.

Utredningen bygger på uppgifter som inhämtades från skyddsombud genom ett enkätförfarande hos vartannat av de ca 2400 företag som finns inom förbundsområdet.

Vid enkätundersökningen ställdes bl. a. en fråga till skyddsombuden om de ansåg att berörd personal erhöll tillräcklig information om aktuella miljörisker. 35 % svarade ja på denna fråga, medan 52 % angav att någon sådan information ej förekom. Inom medel- stora företag erhölls den högsta frekvensen positiva svar, medan man i mindre och stora företag upplevde att informationen om mil- jörisker var sämre.

En annan fråga vid enkäten hade följande lydelse: ”Om miljön orsakar hälsorisk eller besvär som exempelvis konstateras genom yrkeshygieniska mätningar. genomförs då åtgärder för att minska eller ta bort risken?" Ungefär vartannat skyddsombud svarade positivt på denna fråga. 27 % angav att några åtgärder ej genomfördes för att reducera eller eliminera risken eller besvären.

De mindre företagens problem inom arbe- tarskyddet speglas genom denna fråga. När man delade upp erhållna positiva svar, ca 50 %, efter företagsstorlek befanns nämligen de positiva svaren utgöra 35 % på företag med mindre än 10 anställda, 38 % på företag med 11—25 anställda, 51 % på företag med 26—50 anställda, 58 % på företag med 51—100 anställda, 69 % på företag med 101—250 anställda, 90 % på företag med 251—500 anställda och 80 % på företag med mer än 500 anställda.

Anledningen till att eliminationstekniska åtgärder ej utfördes efterfrågades i en följd- fråga, där svar lämnades genom kryssning av givna svarsalternativ. Ungefär 50 % angav som orsak bristande intresse från företags- ledningens sida. 36 % uppgav att miljöpro- blemen ej ansågs vara överhängande från risk- eller besvärssynpunkt. Den i storleksordning tredje orsaken, 35 %, angavs vara ekono- miska skäl. Resterande faktorer som redovi- sas i rapporten är att 19 % angav att det ej ansågs föreligga några tekniska möjligheter att åtgärda problemet och att 8 % angav ointresse från skyddstjänstemannens sida.

Vid en uppdelning efter företagsstorlek

framgick enligt rapporten klart att ointresset från företagsledningens sida var störst inom de mindre företagen. Däremot var de eko- nomiska argumenten mot åtgärder mera framträdande inom de medelstora och stora företagen.

Om man ansåg sig ej kunna avlägsna häl- soriskerna genom tekniska åtgärder, fanns då i stället betryggande personlig skyddsutrust- ning? På denna fråga svarade ca 70 % jakande. Ca 20 % angav att personlig skyddsutrustning som skydd mot yrkesfara inte fanns att tillgå. Avsaknad av skyddsutrustning var mest påfallande i företag med mindre än 50 anställda.

Skyddsombudens medverkan vid plane- ringen av anläggningar undersöktes genom denna fråga: "Har Du möjlighet att redan på planeringsstadiet av en ny- eller ombyggnad eller nykonstruktion av en arbetsprocess lämna synpunkter på förhållandena ur arbetshygienisk och ergonomisk synpunkt?" I svaren angav 30 % att så var fallet, medan 60 % angav att de ej hade någon sådan möjlighet.

Förstudie vid VARA-bolaget

Från företagsdemokratidelegationen, varom mera nedan, lades 1971 fram en rapport från förstudie vid Västsveriges Allmänna Re- staurangaktiebolag, VARA. Rapporten base- ras på intervjuer och deltagarobservationer vid tre restauranger i Göteborg under första halvåret 1971. De förhållanden som beskrivs bör ses mot bakgrunden av att VARA-bolaget enligt rapporten betecknas som något av en mönsterarbetsgivare i sin bransch.

Det kan först nämnas att enligt gällande avtal skall på varje arbetsställe inom restau- rangbranschen finnas s.k. företagsombud. Dessa skall bl. a. vara skyddsombud. De skall utses för 2—4 år vid val, anordnade av fackföreningen. Tillsammans med källar- mästaren skall ombuden på varje restaurang utgöra arbetsställets skyddskommitté.

Enligt VARA-rapporten fungerar det representativa systemet annorlunda än vad avtalet föreskriver. De personer som en gång blivit ombud tycks förbli detta tills de lämnar

arbetsplatsen eller avsäger sig uppdraget. Nytt ombud utses ofta i samband med att källarmästaren märker att ombud saknas då han skall kalla till sammanträde med skyddskommittén. Källarmästaren tar då upp frågan om efterträdare med något annat ombud, varefter de gemensamt beslutar vem som skall tillfrågas. Det kan enligt redogö- relsen i rapporten också hända att källar- mästaren på eget bevåg ber någon bli ledamot i skyddskommittén.

De anställdas uppfattning om arbetet i skyddskommittéerna beskrivs på följande sätt i rapporten. Skyddskommittéernas existens är i någon mån känd av de flesta anställda. Föreställningarna om kommitténs verksam- het är dock oklara. Många tror att kommittén har med hälsovårdsnämnden att göra eller att det är en kommitté som utses av arbetsgiva- ren. Knappast någon av de tillfrågade utanför kretsen av företagsombud vet att det är per- sonalen som skall välja ledamöterna i kom- mittén. De flesta är i och för sig nöjda med ledamöterna. De är dock besvikna över att kommitténs arbete enligt vad de uppfattar alltför sällan resulterar i några åtgärder. Många säger sig inte ha fått besked om vad som blivit av förslag som lämnats till skydds- åtgärder. Andra anser sig ha fått vaga löften om åtgärder i en obestämd framtid.

Uddevallarapporten

Företagsdemokratidelegationens experter publicerade 1971 även resultatet av en undersökning som hösten 1970 och vintern 1971 genomfördes vid Uddevallavarvet AB. Rapporten bygger på intervjuer med 69 per- soner och på en skriftlig enkätundersökning med 400 slumpmässigt utvalda personer. Undersökningen är avsedd som grund för försöksverksamhet med fördjupad företags- demokrati, och skyddsorganisationen vid företaget berörs mera i förbigående. Det kan dock konstateras att intervjumaterialet ger samma bild som Kockumsrapporten av arbetarnas syn på skyddsombudens arbete, som alltså är ganska negativ. Av Uddevalla- rapporten framgår också att vissa brister i

arbetarskyddet kan direkt hänföras till det gällande ackordslönesystemet.

Pappersindustrin

Sveriges Pappersindustriförbund gjorde våren 1972 en enkät angående skyddsarbetet inom förbundsområdet. Enkäten tillställdes 30 av medlemsföretagens 97 arbetsställen. Bland medlemsföretagens arbetsställen före- kommer små enheter (mindre än 175 arbets- tagare), medelstora enheter (175—400 arbetstagare) och stora enheter (mer än 400 arbetstagare). Enkäturvalet gjordes med tanke på att såväl arbetsställen av olika storleksordning som arbetsställen med låg respektive hög olycksfallsfrekvens skulle ingå i materialet. [ enkätskrivelsen rekommende- rades att enkäten skulle besvaras av ordfö- randen i skyddskommittén och huvud- skyddsombudet eller skyddsombuden ge- mensamt. Svarsfrekvensen blev 100 %. De tillfrågade företagen följde i allt väsentligt enkätskrivelsens rekommendation. Förbun- det har gjort följande sammanställning av resultatet av enkäten.

Skyddsombudens antal varierar från 1 ombud per 10 anställda till 1 ombud per 45 anställda, beroende på arbetsställenas storlek och verksamhet. Medelantalet anställda per skyddsombud är i små enheter 21, i medel- stora enheter 19 och i stora enheter 18.

Skyddsombud disponerar i mycket ringa omfattning bestämd tid för sin uppgift. De gjorda tidsuttagen varierar inom vida gränser.

Vid några stora enheter finns flera skyddskommittéer, i övrigt finns en kommitté per enhet. Antalet ledamöter i skydds- kommittén varierar från 4 till 40. Vid enstaka arbetsställen finns skyddskommittéer med upp till 65 ledamöter. Normalt finns i skyddskommitté vid små enheter 8 ledamöter, varav 4 skyddsombud, vid medelstora enheter 12 ledamöter, varav 7 skyddsombud, och vid stora enheter 20 ledamöter, varav 7 skyddsombud.

Sammanträden i skyddskommittéerna hålls vanligen 4 gånger om året. Vid ett fåtal enheter hålls endast 2 sammanträden om året.

Upp till 12 sammanträden om året förekom- mer också.

Samarbetet i skyddskommittén anges som mycket gott i 83 %och som acceptabelti 17 % av svaren.

Det förekommer i mycket ringa omfattning att hela skyddskommittén ser över arbets- stället. Översyn sker i stället av små grupper med rapporteringsskyldighet till skyddskom- mittén. Oftast är det arbetsledare och skyddsombud som ser över det egna Skyddsområdet tillsammans med huvud- skyddsombudet. Där skyddsingenjör finns ingår också han i gruppen. 4—12 skydds— ronder per skyddsområde och år är en vanlig frekvens. Vid enstaka enheter förekommer inga skyddsronder, medan vid andra genom- förs ] rond per vecka.

Beslutade skyddsåtgärder vidtas till 77 % inom rimlig tid och till 23 % efter påminnelse. Utredning av olycksfall sker till 70 % utan dröjsmål och till 22 % inom 2 veckor.

Vid om- och tillbyggnad inkopplas vid små och medelstora enheter skyddskommitté oftast på projekteringsstadiet. Vid stora enheter bildas i stället särskild projektgrupp, i vilken med några få undantag skyddsom- buden är företrädda.

Ungefär hälften av arbetsställena saknar av arbetsgivaren underskriven instruktion för skyddsombuden och skyddskommittén. Instruktion för huvudskyddsombud saknas till 75 %.

5.5. Regionala skyddsombud

Efter införande 1949 av bestämmelserna om regionala skyddsombud har arbetarskydds- styrelsen lämnat ett flertal fackförbund eller fackliga lokalavdelningar medgivande att utse ombud utanför kretsen av arbetstagare vid ett arbetsställe. Dessa ombud skall inom visst område företräda arbetstagarna i skyddsfrå- gor vid flera arbetsställen inom ifrågavarande bransch.

Enligt de riktlinjer som angavs i förarbetena till arbetarskyddslagen begränsades till en början arbetarskyddsstyrelsens medgivanden att utse regionala skyddsombud till att omfatta

byggnadsverksamhet och skogsbruk. Senare har medgivande lämnats för ett flertal andra verksamhetsområden inom branscher med mindre arbetsställen. Som allmänt villkor för rätt att utse regionala skyddsombud har hela tiden förutsätts att berörda parter varit över- ens om behovet och lämpligheten av sådant ombud. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda ansett att ett gott resultat av ombudets arbete är beroende av om arbetsgivarparten har en positiv inställning i frågan. Som villkor för medgivande har dessutom gällt att det regio- nala Skyddsombudets verksamhet omfattat endast sådana arbetsställen inom organisa- tionens verksamhetsområde, där medlemmar av denna är anställda.

I vissa fall har arbetarskyddsstyrelsen besvarat ansökningar om medgivande att utse regionala skyddsombud genom att uttala att

arbetsplatserna inom ifrågasatt verksam- hetsområde kan betraktas som ett enda arbetsställe, till följd varav föreslaget arrangemang med regionalt skyddsombud är obehövligt. Så har skett exempelvis beträf- fande ett antal arbetsenheter under samma kommunala nämnd.

För att få en uppfattning om i vilken omfattning lämnade medgivanden utnyttjas anhöll arbetarskyddsstyrelsen under 1970 hos vederbörande arbetstagarförbund respektive avdelning om uppgift beträffande antalet regionala skyddsombud och ungefärliga antalet arbetsställen med sådana ombud. Vidare har utredningen hos samtliga arbets- givar- och arbetstagarförbund inom SAF -LO- området bett om upplysningar angående de regionala skyddsombudens verksamhet samt om synpunkter på utformningen av bestäm-

Tabell 5.8 Antalet regionala skyddsombud och deras verksamhetsområde.

Arbetstagarorganisation Antal regionala Verksamhetsområde skyddsombud Fastighetsanställdas förbund 14 Vissa orter Handelsanställdas förbund 4 Vissa företag Hotell- och Restaurang- 176 Företag som sysselsätter högst 10 anställdas förbund arbetstagare inom förbundets verksamhetsområde Svenska Lantarbetareförbundet 10 Områden med kollektivavtal mellan vederbörande parter Svenska Livsmedelsarbetare- 1 Livsmedelsindustrin i Bohuslän förbundet utom Uddevalla Svenska Metallindustriarbetare- 6 Smidesverkstäder, tillhörande förbundet Smidesverkstädernas Arbetsgivare- förbund, i sex städer 5 Bilreparationsbranschen inom för- bundets Stockholms- och Malmö- avdelningars områden. Arbetsställen med högst 10 arbetare och dess- utom arbetsställen utan lokalt skyddsombud. 6 Verkstadsföretag inom Stockholms- avdelningens område I Verkstadsföretag i Anderstorp Svenska Målareförbundet 117 Svenska Skogsarbetareförbundet 140 Svenska Transportarbetare- 4 Stuveriarbete i fyra städer förbundet 2 Två taxiföreningar

På grundval av svaren vid nämnda enkäter har utredningen gjort en sammanställning över de regionala skyddsombuden och deras arbetsområden.

Angående regionala skyddsombud i bygg- nadsbranschen kan nämnas att arbetar- skyddsstyrelsen år 1950 på framställning av Svenska Byggnadsindustriförbundet samt Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dåvarande Svenska Murareförbundet medgav att de lokala fackföreningarna skulle äga utse regionala skyddsombud. Med upphävande av detta beslut medgav styrelsen år 1963 efter ny framställning av de två förstnämnda förbun- den att vissa tjänstemän, som skulle överta de regionala skyddsombudens uppgifter, fick utses som regionala skyddsombud. Några regionala skyddsombud har emellertid där- efter inte utsetts inom förbundsområdet. I stället finns inom byggnadsarbetareförbundet på varje lokal avdelning minst en heltidsan- ställd skyddsombudsman. Till detta kommer den verksamhet som utövas av Byggnadsin- dustrins stiftelse för arbetarskydd och före— tagshälsovård (Bygghälsan).

Sammanställningen ger någon uppfattning om hur de regionala skyddsombuden i dag fördelar sig mellan olika branscher. Enkät- svaren ger också vissa uppgifter om bland vilka kategorier de regionala skyddsombuden rekryterats. Av 486 regionala skyddsombud har 266 uppgetts vara fackföreningsombuds- män och 33 vara anställda på arbetsställen inom Skyddsområdet. Beträffande 187 regionala skyddsombud ger enkätsvaren ej upplysning om kategoritillhörighet.

Summan vid enkäterna uppgivna regionala skyddsombud överensstämmer ej med antalet regionala skyddsombud enligt yrkesin- spektionens årsberättelser. Detta måste bl. a. bero på den kraftiga nedgång i antalet regio- nala skyddsombud inom skogsbruket som redovisats i avsnitt 5.4.1, tabell 5.6. Det bör också sägas att varken årsberättelserna eller enkätsvaren ger någon fullt klar och säker bild beträffande antalet regionala skyddsombud.

Av enkätsvaren framgår vidare att antalet arbetsställen som omfattas av regionalt skyddsombuds verksamhet varierar starkt. Så

uppger exempelvis Fastighetsanställdas För- bund högsta antalet arbetsställen för regionalt skyddsombud inom förbundet till 4500 och motsvarande lägsta antal till 70. Ide fall då det är möjligt att beräkna antalet arbetsställen per regionalt skyddsombud synes emellertid antalet i allmänhet klart understiga 100. En sådan beräkning är dock svår att göra i alla de fall då till Skyddsombudets verksamhetsom- råde hänförts företag av visst slag inom det angivna området.

Vid utredningens enkät har berörda arbetstagarförbund beträffande systemet med regionala skyddsombud förklarat att erfa- renheterna är positiva. Enda undantaget är Fastighetsanställdas Förbund som konstate- rar att en arbetstagare som utses till regionalt skyddsombud vid ett mycket stort antal arbetsställen omöjligen kan utföra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Man önskar all- mänt att verksamheten med regionala skyddsombud byggs ut. Hotell— och Restau- ranganställdas förbund hänvisar till den rör- lighet på personal som råder inom branschen och det allt större inslaget av utländsk arbetskraft samt hävdar att verksamheten bör omfatta även företag med mer än tio anställda. Svenska Lantarbetareförbundet framhåller att de regionala skyddsombudens verksamhet har särskild stor betydelse inom branscher med små arbetsplatser, där lokalt skydds- ombud ofta saknas, men att verksamheten även vid övriga arbetsställen betyder en effektivisering av arbetarskyddet genom möjligheten att ge de regionala skyddsom- buden, som är färre till antalet, en bättre utbildning. Svenska Målareförbundet påpe- kar att inom en verksamhet som måleriyrket, med många små och tillfälliga arbetsplatser, är regionala skyddsombud den enda möjliga formen för arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet. Svenska Transportarbetare- förbundet anför att den svåröverskådliga företagsstrukturen inom den yrkesmässiga biltrafiken särskilt motiverar att regionala skyddsombud tillsätts för detta område.

Flertalet berörda arbetsgivarförbund anser att erfarenheterna av de regionala skydds- ombudens verksamhet ännu är alltför begränsade för att ett omdöme skall kunna

avges. Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Restauranger anför att verksam- heten fungerat relativt tillfredsställande men kan förorsaka svårigheter när det regionala skyddsombudet är arbetstagare hos en konkurrent.

På en fråga om medgivande av arbetar- skyddsstyrelsen att utse regionalt skydds- ombud anses behövligt svarar de flesta arbetstagarförbunden nekande. I ett par svar sägs dock att sådant medgivande kan vara värdefullt för att stärka ombudets ställning. I arbetsgivarförbundens enkätsvar är däremot den övervägande uppfattningen att arbetar- skyddsstyrelsens medgivande bör krävas. Som ett huvudskäl anförs i ett svar att det är nödvändigt att full klarhet råder om vilka företag som omfattas av regionalt skydds- ombuds verksamhet och om vem som har uppdraget att fungera som regionalt skydds- ombud. Ett par arbetsgivarförbund tillägger att om arbetstagare utses som regionalt skyddsombud på deltid bör vederbörande arbetsgivares samtycke krävas, varvid på förhand bör klarläggas omfattningen av den ledighet som erfordras för arbetstagarens uppgift som ombud.

En fråga om regionalt skyddsombud bör verka inom alla arbetsställen inom en bransch oberoende av arbetstagarnas organisations- tillhörighet besvarar en majoritet arbetsta- garförbund jakande men en majoritet arbetsgivarförbund nekande. Det kan anmärkas att flertalet förbund dock inte gått in på denna fråga.

Angående organisationstillhörighetens be- tydelse i ett speciellt avseende påpekar Svenska Skogsarbetareförbundet att f.n. såväl detta förbund som SAC har medgivande att utse regionala skyddsombud. Detta har enligt förbundet i regel fungerat så, att vederbörande ombud verkat på arbetsställen där det funnits en klar majoritet av den egna organisationens medlemmar.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet anför i sitt enkätsvar att de regionala skyddsombudens verksamhet bör ingå som en del av den totala arbetarskyddsorganisationen och att samhället därför bör bestrida kost- naderna för deras verksamhet.

Utredningen har även begärt att få del av yrkesinspektionens erfarenheter av de regionala skyddsombudens insatser. Av yrkesinspektionsdistriktens yttranden fram- går att ganska stor enighet råder om att systemet med regionala skyddsombud är lämpligt för små arbetsställen. Angående systemets närmare utformning redovisas skiftande uppfattningar. Medan ett par distrikt anser att regionala skyddsombud endast bör finnas på arbetsställen som saknar lokala skyddsombud, menar andra att de nuvarande bestämmelserna bör bibehållas och andra åter att systemet bör utvecklas ytterligare. Svårigheter föreligger tydligen för yrkesinspektionen att hålla kontakt med de regionala skyddsombuden. Med hänvisning härtill föreslås i ett yttrande att skyldighet ej bör föreligga för yrkesinspektionen att före inspektion kontakta sådant ombud. Ett annat förslag är att organisation som utser regionalt skyddsombud bör lämna uppgift om vilka ar- betsställen som är aktuella.

5.6 Försöksverksamhet

År 1966 bildades i anslutning till den då genomförda revisionen av företagsnämnds— avtalet Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor. Rådet är ett för SAF, LO och TCO gemensamt organ med uppgift att främja vidareutveck- lingen av det lokala samarbetet mellan före- tagsledning och de anställda i företagen. I den s. k. samarbetsöverenskommelsen, där betingelserna för verksamheten finns angivna, sägs att utvecklingsrådet vid sidan av andra aktiviteter har att främja vetenskaplig forskning kring samarbetsfrågorna. I detta syfte bildades 1969 Utvecklingsrådets arbetsgrupp för forskning (URAF). URAF:s uppgift är att planera forskningsprojekt av betydelse för det lokala samarbetet. I sin verksamhet söker URAF finna betingelserna för ökat inflytande för de anställda. URAF deltar i samarbetsförsök, som bedrivs vid olika företag för att belysa effekten av för- ändringar i arbets- och företagsorganisatio- nen. Från URAF:s verksamhet finns årsrap- porter till utvecklingsrådet samt dessutom de

redogörelser för forskningsprojekt som angivits i samband med ansökningar om forskningsanslag till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

SAF medverkar vidare genom sin tekniska avdelning i försöksverksamhet inom ett antal företag där man bl.a. strävar efter att åstadkomma engagerande uppgifter inom industriproduktionen. Från sex av företagen har presenterats underhandsrapporter i slutet av 1970 under samlingsrubriken Arbetsmiljö i utveckling. Det har från SAF:s sida uppgivits att man vid arbetsgivares och arbetstagares diskussioner kring försöken inte riktar in sig på skyddsorganisationen när det gäller att få arbetsgemenskapen att fungera bättre. I stället måste en helhetssyn anläggas för att åstadkomma stimulerande, trygga och pro— duktiva arbetsplatser.

I slutet av år 1968 tillsattes den statliga företagsdemokratidelegationen. Delegatio- nen har till uppgift att i samverkan med företagsledning, de anställda och berörda fackliga organisationer ta initiativ till och medverka i genomförandet av praktiska för- sök med vidgad företagsdemokrati i ett antal statliga företag. I direktiven för delegationen understryks att företagsdemokratin i princip bör innebära medverkan av de anställda på alla beslutsnivåer i företaget. Direktiven anger som en naturlig utgångspunkt att inflytande i första hand är av intresse när det gäller frågor med mera direkta återverkningar på förhållandena för den enskilda individen, som t. ex. frågor om arbetets organisation och uppläggning och om arbetsmiljön i vidare mening samt personalfrågor som ej regleras i kollektivavtal om löner och andra anställ- ningsvillkor. Delegationen har genomfört förstudier av förhållanden vid några statliga företag. Ovan har redovisats ett par rapporter i de delar som avser skyddsorganisationen vid företagen. Vidare har delegationen publicerat en lägesrapport från försöksverksamhet vid Tobaksaktiebolagets fabrik i Arvika samt en rapport beträffande erfarenheter av lönta- garrepresentation i aktiebolagsstyrelser. F.n. är delegationen engagerad i försöksverk- samhet vid vissa av de företag där förstudier gjorts. Som framgått av det anförda gäller

försöken inte direkt samarbetet i skyddsfrå- gor. Försöken syftar emellertid till att genom förändringar iarbetsorganisationen medverka till ökad arbetstillfredsställelse inom ramen för bibehållen produktivitet. De avser alltså även att kartlägga faktorer av betydelse för skyddet av de anställdas psykiska hälsa.

De allmänna utgångspunkterna för en för- söksverksamhet rörande fördjupad företags- demokrati anses böra gälla även inom den statliga förvaltningen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande hösten 1969 tillkallades dele- gationen för förvaltningsdemokrati (DEFF), som har att bedriva försöksverksamhet på detta område. I försöksverksamheten prövas förutsättningarna för och resultatet av bl.a. viss omfördelning av beslutsbefogenheterna från nuvarande organ eller nivåer till andra organ eller nivåer inom myndigheten, där de anställdas erfarenheter och synpunkter kan göra sig gällande i högre grad än nu. DEFF medverkar i en tämligen omfattande för- söksverksamhet. Tyngdpunkten i verksam- heten läggs på sådana frågor som har direkta återverkningar för den enskilde. Här ingår bl.a. frågor om arbetsmiljön. DEFF har publicerat tre rapporter, Företagsdemokrati i statsförvaltningen — förutsättningar och problem, Utgångspunkter för försöksverk- samheten och Förvaltningsdemokrati — en lägesbeskrivning.

Liknande samarbetsorgan som Utveck- lingsrådet för samarbetsfrågor har inrättats på ett flertal områden: på kooperationens område KFO — Fackförbundens Central- nämnd, på det landstingskommunala området Centrala rådet för utvecklingsfrågor och på det primärkommunala området Centrala rådet för samarbetsfrågor.

Även inom den kommunala sektorn har försöksverksamhet med nya former för för- djupad företagsdemokrati inletts. Genom lagen (1972:271) om närvarorätt vid sam- manträde med kommunal eller landstings- kommunal nämnd har förordnats att Kungl. Maj:t skall kunna medge kommunal eller landstingskommunal nämnd att besluta att företrädare för de anställda skall få närvara vid sammanträden med nämnden och delta i överläggningarna men inte i besluten. Syftet

med lagstiftningen är att denna form av ökat inflytande skall kunna prövas inom ramen för nyssnämnda försöksverksamhet. Vidare kan nämnas att 1970 års utredning om den kom- munala demokratin enligt tilläggsdirektiv våren 1972 utfärdade av civilministern skall utreda vidgad närvarorätt för representanter för de anställda inom kommunala och lands- tingskommunala förvaltningar och överfö— rande av beslutanderätt i vissa ärenden till organ med arbetstagarrepresentation. Det är enligt direktiven särskilt angeläget att de anställdas insyn och inflytande ökas i frågor som har ett direkt och speciellt intresse för dem, varvid som exempel nämns bl. a. frågor om arbetsmiljö.

Vidare pågår inom konsumentkooperatio- nen försök i ett par företag. I en skrivelse till utredningen anför Kooperativa Förbundet att huvudprincipen är att de arbetsmiljöproblem som uppstår skall lösas lokalt, om möjligt med endast arbetsledare och skyddsombud inblandade. För att åstadkomma en önskvärd decentralisering anses det nödvändigt att alla arbetsledare och skyddsombud är medvetna om möjligheten att direkt kunna rådgöra med specialister vid KF:s hälsovårdscentral.

Hittills har endast berörts den försöks- verksamhet som sker under medverkan av centrala organ. Det bör emellertid även nämnas att vid sidan härav pågår vid en rad enskilda företag och förvaltningar försök med olika samarbetsformer på arbetsmiljöns område. Denna verksamhet är ofta av stort intresse och har något antytts i avsnitt 5.4.2. Någon sammanställning av dessa försök finns inte tillgänglig och det skall här inte göras någon ansats att söka sammanfatta uppnådda resultat. Det kan antas att kännedom om goda uppslag sprids genom samhällets tillsynsorgan och via de partssammansatta nämnderna på området.

5.7. Uttalanden från fackliga huvudorgani- sationer m.fl. angående samarbetet i arbets- miljöfrågor

LO-området

Till 1971 års LO-kongress utarbetade lands-

sekretariatet programskriften Fackför- eningsrörelsen och arbetsmiljön. Beträffande de anställdas inflytande framhålls i pro- gramskriften att lagstiftningen måste bli ett verkligt stöd för det lokala arbetarskyddet, framför allt när det gäller skyddsombudens möjligheter att ställa krav på sin arbetsmiljö. Utbyggandet av arbetarskyddsverket måste ske med målsättningen att förstärka den myndighet som skyddsombuden skall vända sig till för bedömning av skäligheten i sina krav. Framför allt måste man se till att de små företagen här får den speciella service som de behöver. Lagen bör enligt programskriften främst syfta till att förstärka skyddsombudens befogenheter och arbetsmöjligheter inom företagen. Det är enligt programskriften ingen tvekan om att just arbetsmiljöområdet är särskilt lämpat för en fördjupad före- tagsdemokrati.

Vid LO-kongressen framlades även rap- porten Demokrati i företagen, som utarbetats av den av landssekretariatet tillsatta LO- kommittén för ökad företagsdemokrati. I rapporten förordas en utsträckning av avtalsregleringen till områden som arbetsor- ganisation och arbetsledning, personalpolitik, trygghet i anställningen, arbetsmiljö och hälsovård samt rationalisering. Med hänvis- ning till att i arbetsmiljöutredningens uppdrag ingår att överväga hur arbetstagarnas infly- tande på arbetsmiljön kan byggas ut utarbe- tade LO-kommittén inte något program för detta område. I rapporten föreslås dock utsträckt avtalsreglering rörande ämnen som arbetsmiljö och hälsovård. Man kommer vidare in på en de] allmänna spörsmål som även rör den anställdes inflytande över arbetsmiljön.

En grundtanke i rapporten är att arbetsgi- vare och arbetstagare bör gemensamt förfoga över arbetsvillkoren i vidaste mening. För- handlingsrätt bör därför i princip gälla alla typer av frågor i företaget, vilka det är angeläget att ha inflytande på. Detta bör komma till principiellt uttryck i lag. Bl.a. fordras reformer i fråga om arbetarskydds- lagstiftningen. I detta sammanhang diskuteras i rapporten s.k. primär förhandlingsskyldig— het för arbetsgivare, dvs. skyldighet för

arbetsgivaren att innan han vidtar en åtgärd själv ta initiativet till förhandling med arbetstagarparten för att diskutera det befo- gade i åtgärden. Det torde enligt rapporten inte vara praktiskt möjligt att föreskriva pri- mär förhandlingsplikt för alla frågor. Men för vissa avgränsade, särskilt betydelsefulla och svårkorrigerbara beslut bör det gå att ålägga arbetsgivaren att söka uppnå samförstånd om ett beslut innan det genomförs. Riktlinjer som ges i lagstiftningen kan enligt rapporten pre- ciseras närmare i avtal.

I fråga om dets. k. tolkningsföreträdet, dvs. det företräde för arbetsgivaren att avgöra tolkningstvister som ansetts innefattat i arbetstagarens lydnadsplikt, sägs i rapporten att de fackliga organisationerna generellt sett får anses lika kompetenta som arbetsgivarna att tolka avtal. Rapporten fortsätter:

De som vill bevara tolkningsprivilegiet menar att detta är nödvändigt för att i företaget komma fram till snabba beslut. Man skall emellertid inte överdriva tyngden idetta argument. Det går att ange exempel på tolkningsmotsättningar som existerat länge och varit kända för organisationerna på ömse sidor. Särskilt i sådana fall kan det inte vara rimligt att arbetsgivaren skall kunna rida på sitt tolk- ningsföreträde. I tvister om arbetsskyldigheten kan det visserligen tänkas befogat att låta arbetsgivaren behålla tolkningsföreträdet i speciellt brådskande och angelägna fall. Inom viss tid efter det att arbetstagarorganisationen förklarat att den inte godtar arbetsgivarens uppfattning, bör dock denne vara skyldig att ta initiativet till en rättegång. Underlåter han detta, bör arbetstagarpartens tolk- ning gälla och arbetstagaren vara fri att vägra utföra det omtvistade arbetet.

Något undantag syns dock inte påkallat om arbetstagaren av fruktan för skada eller ohälsa inte vill fullgöra en arbetsuppgift. I sådant fall bör arbetstagarsidan oavsett om arbetet brådskar ha rätt att handla efter eget bedömande.

Tolkningsföreträdet syns vara ett ämne lämpat för lagstiftning. Men man kan kombinera en sådan reform med avtalsbestämmelser som anpassas för olika avtalsområden.

I rapporten berörs även frågan om de anställdas medverkan i projektarbete. Härom anförs att det blir allt vanligare att man inom företagen bildar en särskild organisation för att planera och genomföra förändringar i verksamheten, t.ex. utvidgningar eller omläggningar av produktion och organisation. Enligt rapporten kommer självklart samar- betet med de anställda om förändringar som

berör dem att bli effektivare om det sker inom projektorganisationens ram. Företagsnämn- den bör därför ha möjlighet att bilda särskilda projektgrupper för större projekt. Det kon- stateras samtidigt att samverkan i projekt- gruppens form kan skapa oklarhet om vilken roll andra kontaktorgan har, t.ex. skydds- kommittén eller förhandlingsorganen. Företagsledningens skyldighet att informera och samråda med övriga kommittéer och nämnder eller att förhandla med den fackliga organisationen måste kvarstå.

Till LO:s kongress 1971 anfördesiåtskilliga motioner att skyddsombuden har alltför små möjligheter att påverka förhållandena på arbetsplatsen. Olika förslag framfördes om hur skyddsombudens ställning borde stärkas.

Ett i flera motioner framfört förslag är att skyddsombuden skall erhålla rätt att stoppa arbetet om risker föreligger och att arbetet inte skall få återupptas förrän man inhämtat yrkesinspektörens medgivande. Det betonades att sådana avbrott inte får innebära något Iönebortfall för de anställda.

1 ett par motioner framhölls att skyddsombuden bör ha befogenhet att från arbetsmiljösynpunkt granska planerade produktionsförändringar.

Ett annat krav gällde skyddsombudens möjlig- heter att få tillräcklig tid att kunna ägna sig åt arbetsmiljöarbetet i företaget. Med hänvisning härtill krävdes i en motion att huvudskyddsombudet får möjlighet till skyddsarbete på av arbetsgivaren betald tid.

Frågan om regionala skyddsombud togs upp i ett par motioner. I den ena motionen framhölls att en avsevärt bättre facklig bevakning av de små arbetsplatsernas skyddsproblem måste komma till stånd bl.a. genom en utbyggnad av systemet med regionala skyddsombud. Enligt den andra motionen bör de olika fackförbunden ges rätt att tillsätta heltidsanställda regionala skyddsombud med före- lägganderätt.

Skyddsombuden har enligt en motion ej sällan en besvärlig ställning mellan arbetsgivare och arbets- tagare, vilket många gånger medför svårigheter när det gäller att välja skyddsombud. LO bör därför vid kommande förhandlingar aktualisera frågan om extra lönepåslag till skyddsombuden.

] övrigt framställdes i motioner följande förslag till nya regler för att stärka skyddsombudens ställning: Skyddsombuden bör erhålla obegränsad inspektionsrätt inom sitt verksamhetsområde. De bör vidare erhålla rätt att när som helst påkalla inspektion av statlig myndighet. Skyddsombuden bör även ha rättighet att självständigt låta utföra mätningar.

Vidare

behandlades skyddsombudens

utbildning och fördelningen av kostnaderna för denna utbildning i en rad motioner till kongressen.

I landssekretariatets utlåtande över motionerna slogs fast att skyddsombudens ställning måste stärkas. Skyddsombudens ställning får dock enligt utlåtandet inte ses ryckt ur sitt sammanhang. Bevakningen av de anställdas inflytande och bestämmanderätt måste omfatta dels skyddsombudens, dels skyddskommitténs och dess fackliga leda- möters, dels huvudskyddsombudens funktion i skyddsorganisationen. Ytterligare bör byg— gas upp ett system som inte ger arbetsgivaren rätt att ensidigt stoppa tillkomsten av regio- nala skyddsombud. Dessa kan förstärka de anställdas situation på små arbetsställen och där utöva de befogenheter som skydds- kommittén har i större företag. Enligt utlå- tandet skall dock huvudmålsättningen vara att varje arbetsplats i princip skall svara för sin arbetsmiljöbevakning. Nästa steg i en kedja av möjligheter till inflytande för de anställda angavs i utlåtandet vara att en partssam- mansatt styrelse leder den regionala yrkes- inspektionen och fattar beslut om föreläg- ganden och åtgärder gentemot tredskande företag. Det bör enligt utlåtandet prövas om inte löntagarinflytandet också kan förstärkas i den centrala ledningen av arbetarskydds- verket.

Ytterligare en fråga som enligt utlåtandet måste utredas är möjligheten för den anställde att vägra att utföra arbete på grund av fara eller risk. Rätten härtill enligt gällande rätts- praxis ansågs alltför begränsad och opre- ciserad.

Angående frågan om extra lönepåslag till skyddsombud som ersättning för skyddsar- bete anfördes i utlåtandet att LO:s mål är att skapa förutsättningar och möjlighet för skyddsombuden att sköta skyddsarbetet un- der arbetstid med full betalning. Denna fråga får enligt utlåtandet prövas vid kom- mande förhandlingar om de lokala reglerna för skyddsverksamheten.

Landssekretariatet hemställde till kon- gressen att motionerna måtte anses besvarade med det anförda. Dessutom hemställdes om uppdrag för landssekretariatet att verka för att

de anställda, skyddsombuden och de fackliga organisationerna erhåller ökat inflytande över utformningen av arbetsmiljöerna enligt i utlåtandet uppdragna principer samt om godkännande av landssekretariatets förslag till uttalande i programskriften Fackför- eningsrörelsen och arbetsmiljön. Kongressen biföll förslaget och godkände även de rikt- linjer för företagsdemokratins utveckling som skisserats i rapporten Demokrati i företagen.

Med anledning av motionerna om skydds- ombudens utbildning konstaterades i lands- sekretariatets utlåtande att man som en följd av det år 1967 antagna s.k. skolningsutta- landet kan glädja sig åt en rad utbildningsin- satser genom bl.a. LO:s och SAF:s gemen- samma organ Arbetarskyddsnämnden med åtföljande ekonomiska åtaganden från före- tagens sida. Det konstaterades vidare att i de större företagen ofta sker en kontinuerlig utbildning av skyddsombuden och att svå- righeten att få ersättning för utbildningen i dessa företag inte är markant. Mera påtagliga är enligt utlåtandet svårigheterna att i de mindre och små företagen få möjligheter och ekonomiskt stöd till utbildning av skydds- ombud. För att få bättre utbildningsmässiga och ekonomiska förhållanden till stånd borde därför förhandlingar tas upp om skolnings- uttalandet. Slutligen underströks behovet av en fördjupad utbildning av skyddsombuden.

Kongressen biföll landssekretariatets för- slag även i utbildningsfrågorna.

TCO-området

TCO:s kommitté för samarbetsfrågor på arbetsplatsen (SAMKO) överlämnade inför TCO-kongressen 1970 en delrapport Demo- kratisering av arbetslivet. Rapporten god- kändes av kongressen.

[ den nämnda rapporten framhölls att frå- gorna om arbetsmiljöns utformning, om ökat skydd för olycksfall och ohälsa och om möjlighet till påverkan av ledningen och fördelningen av arbetsuppgifterna blir alltmer brännande för de anställda allteftersom det införs nya tekniska hjälpmedel, nya arbets- metoder och organisatoriska förändringar,

som ställer allt större krav på de anställda. Det ansågs därför angeläget att dessa frågor mer än hittills uppmärksammas och detta redan i det skede då planering för en förändrad teknik eller en ny organisation påbörjas. Detta sker enligt rapporten säkrast om de anställda själva eller genom sina representanter får möjlighet att medverka i hela beslutsprocessen på alla nivåer inom företaget. Även i övrigt bör den anställde ges ökade möjligheter att påverka sin egen arbetssituation.

Särskild uppmärksamhet måste enligt rap- porten ägnas hälso- och skyddsfrågor samt arbetsmiljön i dess helhet. Information och utbildning för samarbetsfrågorna, i vilka även ingår frågorna om arbetsmiljön, bör intensi- fieras, och utbildningen bör vara en företagets angelägenhet som sker på dess bekostnad och under arbetstid. Även arbetet inom de organ, som sysslar med arbetsmiljöfrågor, bör ske helt under arbetstid.

I tre debattskrifter har SAMKO härefter behandlat några av de konkreta förslag och synpunkter som aktualiserats av den första rapportens mer principiella förslag till hand- lingslinjer. Två av rapporterna behandlar inflytandefrågor inom den statliga respektive kommunala sektorn.

Inledningsvis understryks i rapporterna å ena sidan att de preciseringar som redovisas i rapporterna ligger i linje med de av TCO- kongressen fastlagda handlingslinjerna och å andra sidan att rapporterna är debattinlägg och har till främsta syfte att berika diskus- sionerna inom TCO med förslag och syn- punkter. SAMKO avser att med erfaren- hetsmaterial från dessa diskussioner sam- manställa en huvudrapport som föreläggs TCO-kongressen 1973.

Rapporterna tar upp frågor om personal, arbetsmiljö, ekonomi, löne- och anställ- ningsvillkor, organisation och produktion. Inom varje område redovisas i tabellform önskad grad av och form för inflytande för olika detaljfrågor. De olika inflytandegrader som redovisas är information, samråd och beslutsmedverkan, varvid beslutsmedverkan kan ske genom representation i partssam- mansatta beslutsorgan, genom förhandling eller genom självbestämmande för en enskild

eller en grupp anställda. Förhandlingsverk- samheten är basen i inflytandesystemet. Kan man inte komma överens på annat sätt skall den fråga det gäller hänskjutas till förhandling direkt mellan parterna.

De anställdas inflytande förutsätts bli störst inom områdena personalfrågor och arbets- miljö. Vad gäller arbetsmiljön har olika for- mer av beslutsmedverkan markerats beträf— fande samtliga detaljfrågor. Som exempel kan nämnas frågan om kontorslandskap, där inflytande krävs genom förhandling, med- verkan i partsorgan samt genom den enskildes självbestämmande. Enligt kommentar till tabelluppställningen innebär detta följande: ”Då det gäller att ta ställning till kontors- landskap eller ej kan sådan fråga i vissa fall avgöras genom förhandling. Den behand- lingen kan föregås av diskussioner i ett partsorgan (specialkommitté). Vad avser detaljer kan självbestämmandet bli aktuellt.”

I debattskrifterna skisseras två inflytan- desystem, varav det ena anges som mera näraliggande och det andra som mera långt- gående. Båda systemen skall garantera de anställda inflytande på alla nivåer i företaget. Det mera näraliggande systemet innebär en utveckling av företagsnämndsverksamheten, som byggs ut med avdelningsnämnder och sektionsnämnder samt med kommittéer och projektgrupper för olika specialfrågor. Genom det mera långtgående systemet vill man föra in det representativa systemet i företagets organisation. På alla nivåer i företaget inrättas därvid beslutsgrupper inordnade i linjeorganisationen. Förhand- lingsverksamheten utgör grunden även i inflytandesystemet av mera långtgående typ.

5 .8 Utredning stiftningen

angående arbets fredslag-

I denna redogörelse bör även nämnas den utredning som inrikesministern tillsatte i december 1971 för översyn av arbetsfreds- lagstiftningen, i första hand lagen (1928: 253) om kollektivavtal, lagen (1928z254) om arbetsdomstol, lagen (1936z506) om för- enings- och förhandlingsrätt samt lagen SOU 1972:86

Enligt direktiven för utredningen, som antagit namnet arbetsrättskommittén, bör arbetet i första hand inriktas på att skapa förutsättningar för ett verkligt arbetstagarin- flytande på områden som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen. Men ramen för utredningsarbetet är vidare än så. Den förhandlingsrätt som kommer att knäsättas genom ny lagstiftning bör sålunda i princip vara så vidsträckt att förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika beslutsnivåer som det är angeläget för de anställda att få infly- tande på. De sakkunniga bör emellertid inte överväga reformer beträffande annan lag- stiftning än den arbetsrättsliga.

En ny lagstiftning bör utgå från att frågor som hör till arbetsledningsrätten bör regleras i kollektivavtal, heter det vidare i direktiven. Även frågan om arbetsgivarens tolkningsfö- reträde vid tvister på en arbetsplats om arbetsskyldigheten bör behandlas av de sak- kunniga. Härvid bör enligt direktiven in- gående undersökas i vilken omfattning och i vilka slag av frågor det kan vara motiverat att avskaffa eller begränsa arbetsgivarens tolk- ningsföreträde. I det sammanhanget bör de sakkunniga också ta upp frågan om primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren.

I direktiven för arbetsrättskommittén be- handlas ytterligare ett antal frågor som berör fredsplikten enligt kollektivavtalslagen m. m.

5.9. Lagstiftning angående styrelserepresen- tation för de anställda

Enligt de riktlinjer för vidgad företagsdemo- krati som antogs av 1970 års TCO-kongress och 1971 års LO-kongress utgör de anställdas rätt till representation i företagens styrelser ett viktigt led i strävandena att öka de anställdas insyn och inflytande i företagen.

Sedan det visat sig inte vara möjligt att lösa frågan genom avtal, har LO och TCO våren 1972 hos chefen för inrikesdepartementet hemställt att de anställda genom lagstiftning ges rätt till styrelserepresentation.

En särskild arbetsgrupp med företrädare

för industri-, justitie- och inrikesdeparte- menten har därefter lagt fram en promemoria angående styrelserepresentation för de an- ställda (DsI l972:3). Proposition (1972:116) har lagts fram till höstriksdagen 1972.

6.1 Direktiv m.m.

I direktiven för utredningen framhålls att skyddsåtgärder bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt. Det anses därför nöd- vändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning av arbets- lokaler, maskiner och anläggningar m.m. Kontrollen över arbetsmetodiken är natur- ligtvis inte mindre viktig, heter det vidare. Föreskrifter om obligatorisk förhands- granskning i viss omfattning av förslag, konstruktionsritningar o.d. torde få övervä- gas. Bland frågor som enligt direktiven bör övervägas är även frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen.

Till utredningen har för beaktande över- lämnats motionernal: 867 och II: 1036 till 1970 års riksdag (2LU l970:63; rskr 19701351). I motionerna behandlas frågan om förhands- granskning och godkännande av arbetsloka- ler, och man framhåller värdet av att arbetslokaler redan på planeringsstadiet blir granskade av arbetarskyddsmyndighet. För att arbetsgivare i tid skall få kännedom om vilka krav som ställs på arbetslokaler vill motionärerna ha utredning av frågan om skyldighet för arbetsgivare att före ian- språktagande av ny arbetslokal göra anmälan därom till kommunens hälsovårdsnämnd.

Handelsanställdas förbund har i skrivelse till chefen för socialdepartementet anfört att personalutrymmena i allmänhet underdi- mensioneras vid om- och nybyggnader av

Förhandsprövning av arbetslokaler m. m.

butiker, varuhus och lager och dessutom utformas så att sanitära olägenheter uppstår, främst när byggnader med butiks- och lager- lokaler sammankopplas med parkeringshus. 1971 års förbundskongress har därför krävt att arbetstagarnas organisationer får tillgång till planeringsförslag och ritningar, att fackför- eningsavdelning skall utgöra remissinstans vid om— och nybyggnader samt att bygg- nadsnämnden skall vara skyldig underställa yrkesinspektionen ritningarna för godkän- nande. Skrivelsen har överlämnats till utredningen.

Vidare har till utredningen överlämnats en till chefen för socialdepartementet ställd skrivelse från Svenska Bleck- och Plåtslaga- reförbundet i vilken krävs kontroll av arbe- tarskyddsförhållandena vid etablering av företag inom branschen.

6.2. Gällande och deras

bakgrund

bestämmelser

Redan i 1912 års lag om arbetarskydd gavs bestämmelser om granskning av förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande. Underställning var liksom nu frivillig och granskning utfördes av yrkes- inspektör eller bergmästare.

I gällande arbetarskyddslagstiftning finns bestämmelser om förhandsgranskning av arbetslokaler m.m. i 6—9 åå arbetarskydds-

kungörelsen. Bakom dessa stadganden ligger de förslag 1938 års arbetarskyddskommitté framförde angående obligatorisk förhands- granskning av byggnadsförslag, förhands- godkännande av arbetslokal och anmäl- ningsskyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Vad först gäller förhandsgranskning skulle enligt förslaget den som ämnar företa nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbygg- nad av arbetslokal eller personalrum vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa yrkesinspektören de rit- ningar och uppgifter, vilka kan erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iaktta denna skyldighet skulle medföra straff. Från bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag undantogs bl. a. jordbruket.

Förslaget om obligatorisk förhandsgransk- ning togs inte upp i lagstiftningen. Vid framläggande av förslaget till nuvarande arbetarskyddslag (prop. 1948:298 5. 107) hänvisades i första hand till att en förstärkning av yrkesinspektionen främst bör tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn på de verk- samhetsområden där de stora riskerna är att vänta. Yrkesinspektionen borde därför inte betungas med en obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad som ej uteslutande innehåller bostäder. Vidare ansågs det vara en avsevärd olägenhet för allmänheten att ha med flera olika gransk- ningsmyndigheter att göra då fråga är om ett byggnadsföretag skall tillåtas.

Bestämmelsen om frivillig förhands- granskning bibehölls och återfinns nu i 6 % arbetarskyddskungörelsen. Arbetsgivare kan enligt denna paragraf underställa förslag till ny—, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum yrkesinspektörs granskning. Granskningen sker kostnadsfritt. Yrkes- inspektören skall snarast möjligt avge skrift- ligt yttrande över ingivna förslag. Motsva- rande möjlighet till granskning finns även i fråga om ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande och mera väsentlig omläggning av arbetsmetoden. Har yrkes- inspektör från byggnadsnämnd eller arbets- givare mottagit förslag för granskning, äger yrkesinspektören enligt 7 & arbetarskydds-

kungörelsen från arbetsgivaren infordra de ytterligare ritningar och uppgifter som erfordras för förslagets granskning från arbetarskyddssynpunkt.

Emellertid ansågs den dåvarande ordningen beträffande yrkesinspektionens förhands- granskning inte fullt tillfredsställande. Sam- tidigt som 1949 års arbetarskyddslagstiftning genomfördes ålades därför, som nämns i avsnitt 3, byggnadsnämnd att i viss omfattning inhämta yrkesinspektörs yttrande innan byggnadslov gavs.

I fråga om förhandsgodkännande av arbetslokal föreslog arbetarskyddskommittén att lokal inte skulle få tas i bruk som arbets- lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, förrän den blivit godkänd för ändamålet av vederbörande distriktschef. Någon särskild påföljd för överträdelse av detta stadgande föreslogs inte.

Kommittén föreslog vidare att anmäl- ningsskyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal skulle införas i betydande omfattning.

I propositionen med förslag till nuvarande arbetarskyddslag anfördes att förslaget om förhandsgodkännande i och för sig var beaktansvärt (prop. 1948: 298 s. 113). Frågan om förhandsgodkännande sammanhängde nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten rörande ibrukta- gande eller upplåtelse av arbetslokal. I detta avseende hänvisades till att en allmän sådan anmälningsskyldighet skulle bli alltför betungande för yrkesinspektionen och endast borde ifrågasättas beträffande industriella anläggningar. I fråga om alla nyuppförda sådana anläggningar saknade emellertid anmälningsskyldigheten betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av byggnadsförslaget fått kännedom om lokalens inrättande. Detsamma gällde om många fall, då en verksamhet startas i en lokal som tidigare använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad av lokalen blivit erforderlig eller eljest bygg- nadslov erfordras. Den ifrågasatta anmäl- ningsskyldigheten ansågs därför böra begränsas till sådana fall då en ny industriell

verksamhet startas i en arbetslokal som tidi- gare använts för annan verksamhet, utan att i samband därmed byggnadslov erfordras. Med en på så sätt begränsad anmälningsskyldighet ansågs den av arbetarskyddskommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkän- nande sakna större betydelse. Genom anmälningen bereddes nämligen yrkesin- spektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av arbetsstället och vidta de åtgärder som kunde påkallas.

I enlighet med anförda resonemang har i 9 & arbetarskyddskungörelsen tagits in en bestämmelse om anmälningsskyldighet. Erfordras ej byggnadslov i samband med att lokal , som tidigare använts för annat ändamål, tas i bruk för stadigvarande användning som arbetslokal för industriell verksamhet, skall sålunda arbetsgivaren göra anmälan till yrkesinspektören innan han börjar använda lokalen. Med stadigvarande användning avses i bestämmelsen regelmässig användning under längre tid än sex månader i följd eller under säsongarbete. Försummelse att iaktta den angivna skyldigheten medför straff enligt 72 & kungörelsen. Anmälan behöver dock ej ske om yrkesinspektören granskat förslag till om- eller tillbyggnad för den ändrade användningen. Det åligger yrkesinspektören att ofördröjligen meddela de särskilda före- skrifter för lokalens användande eller för arbetets bedrivande som behövs med hänsyn till den nya verksamheten.

Särskilt medgivande krävs dock enligt 8 & arbetarskyddskungörelsen för att inrätta bergverkstäder och jämförliga helt under jord förlagda arbetslokaler. Även detta stadgande grundar sig på arbetarskyddskommitténs förslag, som också här var mera vittsyftande än den slutligt antagna bestämmelsen. Kom- mittén föreslog nämligen att arbetslokal i allmänhet inte skulle få utan medgivande vara förlagd under jord — dvs. med golvet 1,4 m eller mera under markytan — eller i berg eller på annan plats där dagsljusbelysning inte finns. I propositionen förklarades att de lokaliteter det här gäller så gott som alltid är belägna i byggnad för vars uppförande byggnadslov krävs (prop. 1948:298 5. 121). Den särskilda granskning av lokalerna som

erfordras från arbetarskyddssynpunkt borde då i likhet med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhands- granskning som skall föregå meddelande av byggnadslovet. Ett ytterligare ansöknings- och prövningsförfarande vid sidan av den granskning som sker i byggnadsnämndens regi borde inte förekomma. I avvaktan på att närmare erfarenheter vinns om inverkan på den mänskliga organismen av arbete i underjords- och bergverkstäder ansågs det emellertid välbetänkt att underkasta anlägg- ning av dylika verkstäder särskild kontroll.

Bestämmelsen i 8 & arbetarskyddskun- görelsen anger som förutsättning för inrät- tande av bergverkstäder och jämförliga helt under jord förlagda arbetslokaler att arbe- tarskyddsstyrelsen lämnat medgivande där- till. Som villkor för medgivandet skall gälla de föreskrifter styrelsen meddelar för verksta- dens eller lokalens inrättande. Ifrågavarande bestämmelse gäller dock inte arbetslokal under jord i gruva eller stenbrott och inte heller från försvarssynpunkt betydelsefull statlig anläggning, beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att anläggningen skall vara förlagd i berg eller under jord. I 73 % arbe- tarskyddskungörelsen finns en straffbestäm- melse som ansluter till kungörelsens 8 5.

Det kan slutligen nämnas att arbetar- skyddskommitténs förslag även innehöll en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att till yrkesinspektionen anmäla företag, som bedriver verksamhet som beräknas fortgå mer än tre månader. Från anmälningsskyldigheten undantogs bl.a. jordbruket. Anmälan behövde vidare ej ske i fall då arbetsgivaren redan begärt yrkesinspektörs yttrande eller godkännande beträffande arbetslokal eller gjort anmälan om lokals användande i verk- samheten. De nämnda anmälningsinstituten hade sinsemellan i viss mån artskild karaktär i kommitténs förslag. Bestämmelserna om anmälan av verksamhet ansågs nödvändiga för tillsynens behöriga fullgörande medan bestämmelserna om anmälan om upplåtande och ibruktagande av lokal syftade till att yrkesinspektionen skulle bli i tillfälle att meddela föreskrifter om de åtgärder som behöver vidtas beträffande lokaler innan de

Förslaget om skyldighet att anmäla nya verksamheter föranledde ingen bestämmelse i lagstiftningen. I propositionen med förslag till nuvarande arbetarskyddslag (prop. 1948:298 5. 92) motiverades detta med att det inte kunde förväntas att en så vidsträckt anmälningsskyl- dighet som arbetarskyddskommittén hade fö- reslagit skulle komma att fullgöras mer än i inskränkt omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfattade arbetsgi- vare sannolikt inte skulle ha kännedom om skyldigheten. Härtill kom att ett mycket stort antal av de företag, som skulle omfattas av den föreslagna allmänna anmälningsskyldigheten, var sådana att ett ingripande från yrkesinspek- tionens sida endast mycket sällan kunde anses påkallat. Det borde därför som dittills ankom- ma på tillsynsorganen att själva skaffa sig erforderlig kännedom om arbetsställen. Det hänvisades också till att konjunkturinstitutet hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utred- ning angående inrättande av ett centralt före- tagsregister. Om ett dylikt register kom till stånd, skulle den behandlade frågan kommai ett annat läge. Tillsynsorganen skulle nämligen i så fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag från detta register.

Bland gällande bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen om förhandsgranskning av förslag till anordningar för arbetets bedrivande bör framhållas stadgandet i 45 % tredje stycket arbetarskyddslagen om obli- gatoriskt typgodkännande. Detta stadgande infördes 1963 på förslag av arbetarskydds- styrelsen och innebär att styrelsen kan före- skriva att särskilt farliga maskiner och red- skap skall vara godkända av styrelsen innan de levereras eller utställs. Styrelsen har endast i ringa utsträckning utnyttjat denna möjlighet. Förhandsgranskning av maskiner, verktyg, redskap och andra tekniska anord- ningar förekommer emellertid i stor utsträckning inom arbetarskyddsstyrelsen p. g. a. frivillig ansökan av tillverkare m.fl., ej sällan föranledd av beställares krav på att anordningen skall uppfylla arbetarskyddsla- gens fordringar.

Beträffande vissa slag av anordningar finns i arbetarskyddskungörelsen och med stöd

därav meddelade föreskrifter utförliga bestämmelser angående besiktning och provning innan anordningen tas i bruk. Detta gäller främst tryckkärl och lyftanordningar samt i viss utsträckning transportanordningar och grävmaskiner. Närmare redogörelse för arbetarskyddsstyrelsens anvisningar m.m. lämnas i bilaga 2.

Det kan i sammanhanget nämnas att enligt kungörelsen (1966: 370) om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvården gäller som villkor för bidrag bl. a. att lokal godkänts av yrkesinspektionen vid besiktning av lokalen i färdigt skick.

6.3 Bestämmelser i byggnadsstadgan om byggnadslov och byggnadsnämnds samarbete med övriga myndigheter

Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om förhandsgranskning måste ses mot bak- grunden av de regler om byggnadslovsplikt och byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov som finns i byggnadsstadgan (1959:612).

Byggnadslov är ett medgivande att uppföra viss byggnad och meddelas av kommunens byggnadsnämnd. Bestämmelserna om bygg- nadslov avser i första hand nybyggnad (54 & byggnadsstadgan). Skyldigheten att söka byggnadslov är emellertid vidsträckt och föreligger även vid till- eller påbyggnad av befintlig byggnad, vid ombyggnad och vid byggnads inredande helt eller delvis för väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut använts (75 & byggnads- stadgan). Byggnadslov krävs också vid ian- språktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finns angivet på godkänd ritning (54 5 1 mom. byggnadsstadgan).

Bestämmelserna om byggnadslov gällde tidigare i princip endast inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller bygg- nadsplan och inom område med utomplans- bestämmelser. Genom ändring i byggnads- stadgan år 1971 har byggnadslovsplikten

vidgats till att omfatta hela landet. Undantag gäller endast i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jäm- förlig näring när byggnaderna ligger utanför område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (35 & byggnadsstadgan).

Statens och landstings byggnader omfattas dock inte av bestämmelserna om byggnadslov (54 ä 2 mom. byggnadsstadgan). Anmälan skall i stället i god tid göras hos byggnads- nämnden innan byggnad påbörjas för statens eller landstings räkning (66 å byggnadsstad- gan). Byggnadsnämnden kan därefter begära att frågan underställs Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande primärkommunala byggnader gäller däremot vanliga regler om byggnadslov.

Befrielse från skyldighet att söka bygg- nadslov kan medges av länsstyrelsen beträf- fande industriområde som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, om det kan anses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt och medgivandet tillstyrkts av byggnads- nämnden (54 ä 3 mom. byggnadsstadgan). Medgivandet kan när som helst återkallas. Befrielsen har inte någon inverkan på skyl- digheten att inge ritningar och andra hand— lingar eller i fråga om byggnadsnämnds besiktningar. Gällande bestämmelser skall även i övrigt följas vid byggandet. Den egentliga innebörden av bestämmelsen är att den byggande inte behöver avvakta bygg- nadsnämndens beslut utan kan påbörja byggnadsföretaget så snart ritningar och övriga handlingar ingetts till nämnden.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse att det tilläm- nade företaget inte strider mot byggnadsla- gen, väglagarna, naturvårdslagen, miljö- skyddslagen, byggnadsstadgan eller med stöd av dessa författningar meddelade föreskrifter (56 & byggnadsstadgan). I byggnadsstadgan finns grundläggande bestämmelser om hur byggnader och anordningar därtill skall vara utförda. Bestämmelserna i byggnadsstadgan omfattar även arbetslokaler, för vilka i stad- gan används beteckningen arbetsrum.

Enligt 46 & byggnadsstadgan gäller att byggnad för stadigvarande bruk, vari inryms arbetsrum, skall anordnas och inredas så att

byggnaden bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall innehålla erforderliga förvaringsutrymmen och vara försedd med behövlig sanitär utrustning. Särskilt skall beaktas att byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt tillfredsstäl- lande skydd mot fukt, att byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på till- fredsställande sätt samt att arbetsrum och därtill hörande personalrum skall ha tillräck- ligt luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas. Dagerbelysning bör anordnas om förhållandena medger sådan. Byggnads- nämnden får medge undantag från de anförda bestämmelserna om arbetsrum om detta påkallas med hänsyn till arten av den verk- samhet för vilken lokalen är avsedd.

Den generella befogenheten för byggnads- nämnden att — i motsats till vad som gäller om bostadsrum — vid behov medge undantag från bestämmelserna om arbetsrum sam- manhänger med att som arbetsrum betecknas också utrymmen för speciella ändamål, som inte låter sig förenas med ett sådant anord- nande av arbetslokal som föreskrivs för normala fall. Byggnadsnämnden får emeller- tid inte medge att normalbestämmelserna frångås i vidare mån än som påkallas med hänsyn till verksamhetens art.

Enligt 48 & byggnadsstadgan skall byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk eller handel, dessutom fylla de särskilda krav som med hänsyn till verk- samhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden. Särskilt skall iakttas, att väggar, tak och golv utförs i sådant material och får sådan utformning att de utan svårighet kan rengöras i behövlig omfattning, att erforderliga anordningar vid- tas för att avlägsna och oskadliggöra fast eller flytande avfall och orenlighet samt damm, rök, gas eller ånga, som uppkommer i verk- samheten, samt att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Närmare föreskrifter, råd och anvisningar för byggnadsväsendet utfärdas enligt 76 &

byggnadsstadgan av statens planverk. Före- skrifter, som rör annan myndighets verk- samhetsområde, meddelar planverket efter samråd med den myndigheten. Föreskrift som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse skall fastställas av Kungl. Maj:t. Detsamma gäller om föreskrifter av annan orsak är av större vikt. Hithörande samrådsfrågor behandlas i avsnitt 6.4. Planverkets före- skrifter, råd och anvisningar utges i plan- verkets publikationsserie som Svensk Bygg- norm 67. De innehåller även vissa bestäm- melser om arbetslokaler, se härom närmare bilaga 2.

Med avseende på byggnad som tillhör sta- ten gäller enligt 66 å byggnadsstadgan den undantagsregeln att den myndighet som har att pröva ritningarna till byggnaden kan medge avvikelser från stadgan och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Enligt 64 & byggnadsstadgan skall bygg- nadsnämnd öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras. Nämnden äger verkställa erforderliga besiktningar. Föreskrifterna om besiktningar har inte gjorts lika för alla typer av bebyggelseområden. Endast beträffande områden under stadsplan har nämndens skyldigheter reglerats mera i detalj genom föreskrift att nämnden skall verkställa åtminstone fyra besiktningar, där- ibland slutbesiktning, såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Byggnadsnämnden har rätt men är ej skyldig att verkställa besiktning av byggnadsföretag vartill byggnadslov inte erfordras.

Någon särskild rättslig verkan synes i och för sig inte tillkomma slutbesiktning enligt byggnadsstadgan. Genom slutbesiktningen klarläggs dock om byggnadsföretaget utförts i enlighet med byggnadslovet eller om fast- ställda ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade föreskrifter ej följts. I de senare fallen kan påföljder i form av straff respektive vitesföreläggande eller tvångsutförande enligt 69 och 70 %& byggnadsstadgan bli aktuella.

Redan enligt 1931 års byggnadsstadga fanns en skyldighet för byggnadsnämnd att under- rätta vederbörande yrkesinpektör om ansö- kan om byggnadslov som avsåg industriell anläggning. Syftet med denna anmälnings-

skyldighet var att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avge ytt- rande i ärendet innan byggnadslov lämnades. Bestämmelsen överfördes till efterföljande 1947 års byggnadsstadga. I samband med genomförandet av den nuvarande arbetar- skyddslagen gjordes den ändringen i 1947 års byggnadsstadga att byggnadsnämndens underrättelseskyldighet ersattes med åläg- gande för nämnden att, innan ärende angående ansökan om byggnadslov avseende fabrik eller annan industriell anläggning avgjordes, inhämta yrkesinspektörs yttrande när sådant yttrande inte ingetts av sökanden. I övrigt borde det, enligt vad departements- chefen uttalade vid framläggande av förslaget till 1949 års arbetarskyddslag (prop. 1948:298 5. 108), ankomma på byggnadsnämnden att avgöra i vilka fall särskild granskning av ett byggnadsförslag är påkallad från arbetar- skyddssynpunkt. Departementschefen anmärkte att byggnadsnämnden, även om ett byggnadsförslag inte underställs yrkesin- spektören, givetvis är skyldig att själv verk- ställa den granskning av förslagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkt, som kan för- anledas av gällande bestämmelser på området.

I 1959 års byggnadsstadga har den särskilda bestämmelsen om inhämtande av yttrande från yrkesinspektören inte tagits med. I stadgans 1 & finns emellertid en allmän bestämmelse, som ålägger byggnadsnämnden att i erforderlig utsträckning samarbeta med övriga myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedö- manden är av betydelse för nämndens verksamhet. 1

I förarbetena till 1959 års byggnadsstadga (prop. 1959: 168) betonades att utvecklingen på byggområdet fortskridit därhän att bedömningen av plan- och byggärenden ofta fordrar en specialiserad sakkunskap på många olika områden. I 1947 års byggnadsstadga fanns ett flertal bestämmelser om skyldighet för byggnadsnämnden att i ärenden av olika slag inhämta yttranden från vissa uppräknade myndigheter. Med hänsyn till den snabbt fortgående utvecklingen på olika områden och därav föranledda organisatoriska föränd-

ringar ansågs det icke längre vara möjligt att i själva författningen reglera omfattningen av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vilkas mening nämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta. Det förutsattes att byggnadsstyrelsen (planverket har numera övertagit dessa uppgifter) kom- mer att tillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar som kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt bör inhämtas i ärenden av skilda slag.

Formerna för samrådsförfarandet har inte heller reglerats i byggnadsstadgan. Frågan berörs i förarbetena till gällande stadga. Det avråds där från att i större omfattning till- lämpa det tidigare brukliga skriftliga remiss- förfarandet med hänsyn till den tidsutdräkt som detta regelmässigt för med sig. I stället rekommenderas att man åtminstone i rutin- ärenden nöjer sig med att söka kontakt i annan form mellan tjänstemän i ansvarig ställning hos de skilda myndigheterna.

Frågan om byggnadsnämnds samarbete med övriga myndigheter omnämns i företalet till Svensk Byggnorm 67. Det sägs där att byggnadsnämnd vid tillämpning av de givna föreskrifterna, råden och anvisningarna har att i erforderlig omfattning samråda med övriga berörda myndigheter, såsom arbetar- skydds-, brand-, civilförsvars- och hälso- vårdsmyndigheter.

Byggnadslagstiftningen är sedan 1968 föremål för översyn av bygglagutredningen.

6.4 Samordning av arbetarskyddsstyrelsens och planverkets anvisningar och föreskrifter beträffande arbetslokaler

1938 års arbetarskyddskommittés förslag innehöll ett stort antal föreskrifter angående arbetslokalers anordnande och utförande. Enligt vad som anfördes i propositionen (1948:298 5. 120) med förslag till arbetar- skyddslag borde emellertid föreskrifter som angår byggnads utförande och beskaffenhet i görligaste mån tas upp i byggnadsförfatt- ningarna. En översyn av anvisningarna till byggnadsstadgan borde göras för att utrönai

vad mån i stadgan borde inflyta ytterligare föreskrifter för att tillgodose arbetarskydds- synpunkter. Härutöver var det lämpligt att yrkesinspektionens chefsmyndighet utfär- dade erforderliga anvisningar beträffande vissa slag av arbetslokaler där speciella anordningar för arbetarskyddet är påkallade. Arbetarskyddsstyrelsen äger enligt 74 & arbetarskyddslagen meddela råd och anvis- ningar till ledning vid tillämpningen av lagen.

Gällande byggnadsstadga (1959:612) inne- håller i 46 och 48 åå bestämmelser om anordnande och inredande av arbetslokaler. Statens planverk utfärdar enligt 76 & bygg- nadsstadgan närmare föreskrifter, råd och anvisningar för byggnadsväsendet. För nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan har redogjorts i avsnitt 6.3. I propositionen (1959: 168 s. 270) angående förslag till ändring i byggnadslagen och till ny byggnadsstadga påpekade föredragande departementschefen att han inte ansåg det föreligga något hinder att i tillämpningsföreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan behandla även de ämnen som reglerats på annat ställe än i de egentliga byggnadsförfattningarna.

I proposition (1967:100) om riktlinjer för bostadspolitiken konstaterade chefen för inrikesdepartementet att ett arbete med att mönstra ut byggnadsbestämmelser ur spe- cialförfattningar inletts i samband med till- komsten av 1959 års byggnadsstadga. Emel- lertid ansågs erfarenheterna från arbetet med exempelvis 1961 års förordning om brand- farliga varor visa att vissa specialområden bör regleras särskilt och stå under tillsyn av andra myndigheter än dåvarande byggnadsstyrel- sen. Samråd mellan myndigheterna får därför allt större betydelse för att tillgodose kravet på rationellt byggande. Departementschefen konstaterade härefter att av bl.a. arbetar- skyddsstyrelsens remissyttrande framgick att bestämmelser som berör byggandet och som specialmyndigheten svarar för kan utfärdas av byggnadsstyrelsen och tas in i tillämp- ningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. Ett sådant förfaringssätt ansågs vara en samordningsåtgärd av betydande praktiskt värde.

Samtidigt lade chefen för kommunika-

tionsdepartementet fram proposition (1967: 81) med förslag till ändrad lydelse av 76 5 1 mom. byggnadsstadgan. Ändringen inne- bär att föreskrift som dåvarande byggnads- styrelsen (numera statens planverk) meddelar i fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan skall fastställas av Kungl. Maj:t endast om föreskriften är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller av annan orsak är av större vikt. I propositionen anfördes att om rätten att meddela föreskrifter i viss fråga författ- ningsenligt tillkommer annan myndighet än byggnadsstyrelsen skall styrelsen uppenbar- ligen inte meddela egna föreskrifter i samma fråga. Om en samrådsmyndighet invänder att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myn- dighetens egen rätt att meddela bindande föreskrifter måste en fråga av större vikt anses föreligga, varvid frågan skall under- ställas Kungl. Maj:t.

Arbetsmiljöutredningen har hos arbetar- skyddsstyrelsen och statens planverk begärt yttrande om samordningen mellan arbetar- skydds- och byggnadslagstiftningen. [avsnitt 6.7 redovisas dessa myndigheters yttrande angående samordning av arbetarskydds- och byggnadsmyndigheternas förhandsprövning av byggnadsförslag. Här skall behandlas yttrandena i den del de avser utfärdande av generella föreskrifter och anvisningar.

Arbetarskyddsstyrelsen anför i sitt yttrande att i planverkets publikation Svensk Bygg- norm finns vissa bestämmelser om arbetslo- kaler. Dessa bestämmelser, som i regel till- kommit efter samråd mellan styrelsen och planverket, täcker emellertid endast en del av alla de slag av arbetslokaler som faller inom styrelsens verksamhetsområde. I många av de anvisningar som styrelsen meddelar med stöd av 74 & arbetarskyddslagen är det därför nödvändigt att ange vilka krav som ställs på arbetslokaler för viss verksamhet. I en del fall måste även anges krav på avskild lokal exempelvis för bullrande eller dammande arbete. Enligt styrelsens mening är det också från arbetarskyddssynpunkt värdefullt att byggnadsbestämmelser som berör arbetar- skyddet införs i Svensk Byggnorm eller att däri finns hänvisning till styrelsens anvis- ningar. Styrelsen har emellertid kommit till

den uppfattningen att det medför en stor tidsförlust om styrelsen skulle avvakta med att utfärda sina anvisningar till dess bestäm— melser kunnat införas i Svensk Byggnorm. Styrelsen har föreslagit planverket att föl- jande ordning skall tillämpas i fortsättningen.

]. Sedan arbetarskyddsstyrelsen utarbetat ett anvisningsförslag, vari finns bestämmelse som anses beröra byggandet, översänds det för yttrande till planverket som snarast möjligt behandlar för- slaget. Yttrandet bör närmast klargöra om de föreslagna bestämmelserna är förenliga med byggnadsförfattningarna.

2. Styrelsen överarbetar anvisningsförslaget med beaktande i tillämpliga delar av planverkets syn- punkter och utfärdar anvisningarna.

3. När anvisningarna föreligger i tryck översänds de till planverket som bedömer om bestämmelserna helt eller delvis är av den att att de bör införas i Svensk Byggnorm. Skulle så vara fallet utför planverket den redaktionella överarbetningen och gör de tillägg som erfordras. Planverket inhämtar styrelsens yttrande innan bestämmelserna fastställs.

4. Om styrelsen finner lämpligt tas planverkets bestämmelser i tillämpliga delar in i en andra upplaga av anvisningarna eller också görs i dessa hänvisning till bestämmelserna. Planverket hänvisar i sitt yttrande till 46 och 48 55 byggnadsstadgan och till vad i förar- betena till arbetarskydds- och byggnadslag- stiftningen anförts om samordning av bestämmelser om arbetarskydd och byg- gande. Härefter konstaterar planverket att tillämpningsbestämmelser till byggnadsstad- gan kan meddelas angående säkerhetsfrågor och hygieniska frågor som bör beaktas vid anordnande av arbetslokaler. Enligt yttrandet har planverket i olika sammanhang betonat att det vid utarbetande av bestämmelserna i Svensk Byggnorm är värdefullt att de erfa- renheter som erhålls från yrkesinspektörer och andra berörda kan ligga till grund för en fortlöpande komplettering och revidering av bestämmelserna. Planverket anser det vara en väsentlig uppgift för verket att genom bygg- normer medverka till att skapa en trygg och god arbetsmiljö. Av betydelse är att normerna ges sådan utformning och ett sådant innehåll att de främjar en sund utveckling av byg- gandet och underlättar rationalisering av projekterings- och byggprocessen. Det framstår alltmer tydligt att verkets byggnor- mer måste vidgas att i ökad utsträckning

omfatta sådana frågor rörande lokalers utformning och utrustning som är av bety- delse för arbetsmiljön. Beträffande den fortsatta kompletteringen av byggbestäm- melserna med hänsyn till krav på arbetsmiljön har ett samarbete upptagits genom kontakter mellan representanter för arbetarskyddssty- relsen och planverket. Byggbestämmelserna behöver givetvis kompletteras med ord- ningsbestämmelser utfärdade av arbetar- skyddsstyrelsen för olika slag av arbeten. I den mån det bedöms önskvärt att i samband härmed publicera bestämmelser som berör byggandet bör dessa återge eller hänvisa till bestämmelser i Svensk Byggnorm. Sam- manfåftnlngsvis anser planverket att bestämelser som rör arbetslokaler bör utfärdas som tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan.

6.5 Bestämmelser om förhandsgranskning i vissa andra författningar

Förprövning av företags, lokalers, maskiners och andra anordningars samt ämnens och beredningars tillåtlighet förekommer på en rad skilda områden. I tidigare avsnitt har behandlats arbetarskydds- och byggnadslag- stiftningens bestämmelser om förhands- granskning m.m. I det följande skall ges exempel på olika slags förprövning av obli- gatorisk natur som förekommer på närlig- gande områden. Av betydelse från arbetar- skyddssynpunkt synes här främst vara bestämmelserna i förordningarna om explo- siva och brandfarliga varor och i bekämp- ningsmedelsförordningen.

Enligt förordningen om explosiva varor (1949: 341) får inte tillverkning av explosiva varor påbörjas förrän vid avsyning befunnits att tillverknings- och förvaringslokaler samt övriga anordningar och förhållanden över- ensstämmer med gällande föreskrifter och länsstyrelsens tillstånd till tillverkningen. Konstateras någon avvikelse skall rättelse vidtas och därefter förnyad avsyning ske. Inte heller får den, som erhållit tillstånd att idka handel med explosiva varor, påbörja rörelsen förrän vid avsyning befunnits att handels- och

förvaringslokaler är belägna och inrättade i överensstämmelse med gällande föreskrifter och tillståndsbeslutet. Konstateras vid avsy- ning någon avvikelse skall rättelse vidtas och därefter förnyad avsyning ske. Länsstyrelsen skall låta verkställa avsyningen. Avsyning av fabrik förrättas i regel av sprängämnesin- spektionen i samråd med polismyndigheten och brandchefen i orten. Avsyning av annan anläggning verkställs i regel av polismyndig- heten i samråd med brandchefen.

Enligt förordningen om brandfarliga varor (1961:568) får förvaring, hantering eller för- säljning av vissa brandfarliga varor inte påbörjas innan byggnadsnämnden avsynat de för förvaringen eller hanteringen avsedda anordningarna eller försäljningsstället och lämnat besked att de får tas i bruk.

Miljöskyddslagen (1969: 387) innehåller ett system av offentligrättsliga regler med bl.a. obligatorisk förprövning. Lagen avser skydd mot vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakning, ljus och andra störningar som kan uppstå för omgivningen vid användningen av mark, byggnad eller anläggning och ej är helt tillfälliga. Enligt förarbetena omfattar begreppet omgivning i lagens mening inte personer som är verk- samma inom själva störningskällan.

Den obligatoriska förprövningen innebär att Kungl. Maj:t har bemyndigande att före- skriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får släppas ut utan att koncessionsnämnden för miljöskydd lämnat tillstånd eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller läns- styrelsen. Naturvårdsverket har getts befo- genhet att meddela dispens från tillstånds- plikt. I miljöskyddskungörelsen (1969: 388) anges vilka slag av fabriker eller andra inrättningar som ej får anläggas utan tillstånd eller dispens. Till grund för koncessions- nämndens tillståndsprövning och natur- vårdsverkets dispensprövning ligger de all- mänt hållna tillåtlighetsreglerna i miljö- skyddslagen. Härtill kommer vissa särskilda regler för vattenförorening.

I systemet enligt miljöskyddslagen ingår att den som driver eller ämnar driva verksamhet

som kan störa omgivningen skall ha rätt att trygga sin ställning genom att offentlig myn- dighet efter ansökan av företagaren prövar under vilka villkor verksamheten får bedri- vas. Föreligger tillstånd är möjligheten att vid domstol utverka förbud eller skyddsåtgärderi princip utesluten.

Av intresse kan också vara att något betrakta bestämmelserna om förhands- granskning i den nyligen tillkomna livs- medelslagstiftningen. Livsmedelslagen (1971:511) innehåller i detta avseende endast att Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, meddelar bestämmelser om livsmedelslokal. Liksom enligt den tidigare gällande livsmedelsstadgan får livsmedelslo- kal enligt livsmedelskungörelsen (1971 : 807) ej tas i bruk förrän lokalen med dess inredning blivit färdigställd och godkänd för sitt ända- mål av livsmedelsmyndighet. I kungörelsen sägs att godkännande ej skall avse sådant byggnadstekniskt förhållande som prövas i ärende om byggnadslov. I likhet med tidigare ordning skall anmälan till livsmedelsmyndig- het ske dels innan livsmedelslokal med dess inredning väsentligt ändras och dels efter överlåtelse av livsmedelslokal.

Vid tillkomsten av livsmedelslagstiftningen diskuterades en obligatorisk förhandspröv- ning i hygieniskt avseende av livsmedels- lokaler. I propositionen med förslag till livs- medelslag (prop. 1971:61) anfördes att det givetvis inte är tillfredsställande att livsmedelslokal, för vilken byggnadslov meddelats, vid hälsovårdsnämndens efter- följande prövning inte godkänns för sitt ändamål förrän kanske omfattande änd- ringsarbeten måst utföras. För att undvika att sådana missförhållanden uppkommer borde det åligga byggnadsnämnden att i byggnads- lovsärendet inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter. Det kunde enligt vad som anfördes i propositionen övervägas att ge föreskrift om byggnadsnämnds skyldighet att samråda med hälsovårdsnämnd. Det konsta- terades emellertid att motsvarande skyldighet föreligger i åtskilliga fall utan att särskild föreskrift meddelats. Inte heller i det före- varande fallet ansågs sådan föreskrift till- räckligt motiverad.

På det kemiska området kommer en för- handsprövning till stånd enligt läkemedelsför- ordningen (1962:701) och bekämpningsme- delsförordningen (l962:703). Förhands- prövningen har utformats som ett regi- streringstvång.

I miljökontrollutredningens betänkande Lag om hälso- och miljöfarliga varor (SOU 1972:31 s. 90) diskuteras möjligheten att åstadkomma någon form av förhandspröv- ning och prövning av officiellt organ innan kemiska preparat och produkter släpps ut på marknaden. Miljökontrollutredningen anser önskvärt att antalet förprövningspliktiga varugrupper efter hand utvidgas och föreslår en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att införa registreringstvång eller annan form av tillståndstvång i förening med förhandsprövning beträffande varor eller varugrupper för vilka särskild tillsyn kan vara påkallad.

6.6 Utvecklingen av arbetarskyddsverkets förhandsgranskande verksamhet

Alltsedan bestämmelsen om frivillig för- handsgranskning genom yrkesinspektionen infördes har antalet granskningsärenden ständigt ökat. Antalet sådana ärenden steg mycket snabbt under 1940-talet från drygt 1000 i medeltal för åren omkring 1940 till drygt 5000 år 1950. ökningen har sedan varit jämn och stark. För år 1960 noterades sålunda något mer än omkring 7 000 ärenden och för år 1970 drygt 9000 ärenden. I arbetarskyddsstyrel- sens och yrkesinspektionens årsberättelse för år 1971 rapporteras 9552 granskade förslag enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen under året.

I en projektrapport för sista halvåret 1971 beträffande yrkesinspektionen har 7% av hela tjänstgöringstiden förts på kontot för rit- ningsgranskning. Procenttalet varierar från 4 till 11 % mellan de olika yrkesinspektionsdi- strikten. Från yrkesinspektionens sida har framhållits att förutom rapporterade gransk- ningar görs förhandsbedömningar av arbets- lokaler m. m. i samband med inspektioner.

För arbetarskyddsstyrelsens del skiljer sig antalet granskningsärenden ganska avsevärt från det ena året till det andra. Under senare år synes i genomsnitt årligen ha handlagts ett tiotal ärenden angående granskning av bygg- nadsförslag. Bland byggnadsförslag som granskats av styrelsen kan nämnas ritningar till bensinstationer, vägstationer för statens vägverk, skolor, barnstugor och kiosker. Som nämnts i avsnitt 6.2 förekommer dessutom en omfattande granskningsverksamhet inom styrelsen beträffande maskiner, verktyg, redskap och andra tekniska anordningar. Från styrelsens sida har upplysts att ca 20 % av arbetstiden på styrelsens tekniska byråer ägnas åt förhandsgranskning.

6.7. Inhämtade yttranden angående planering av arbetslokaler m.m.

Utredningen har från ett antal myndigheter inhämtat yttranden i frågor som samman— hänger med planeringen av arbetsplatser. I det följande redovisas synpunkter som fram- kommit i yttrandena. Under särskild rubrik tas frågor upp som rör byggnader tillhöriga stat eller kommun.

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att det är av stor vikt att åtgärder för att åstadkomma fullgoda arbetslokaler sätts in redan på pla- neringsstadiet genom förhandsgranskning av yrkesinspektionen. Byggnadsnämnden har enligt gällande byggnadsstadga att själv bedöma när ärende skall remitteras till yrkesinspektören. Enligt styrelsens åsikt är tiden mogen att införa skyldighet för bygg- herre att i vart fall i viss omfattning under- ställa arbetarskyddsverket ritningar till arbetslokaler för granskning. Styrelsen har dock inte tagit ställning till vilka slag av lokaler en sådan föreskrift om obligatorisk för- handsgranskning skall avse.

Styrelsen nämner att granskning av bygg- nadsritningar i vissa fall bör ske centralt inom styrelsen. Genom detta vinns att samma

handlingar utan ändringar kan användas för samma typ av byggnadsobjekt, oberoende av inom vilken del av landet byggnaden är avsedd att uppföras. Vidare minskas yrkes- inspektionens granskningsarbete genom att samma förslag inte behöver behandlas av flera distrikt.

Beträffande granskning av anordningar för arbetets bedrivande anför styrelsen att granskningen av ventilationsanordningar, belysning, bullerbekämpande åtgärder o.d. i arbetslokaler till viss del ingår direkt i granskningen av lokalen, även om ritningarna kan komma i särskild omgång. Det är iprincip önskvärt att arbetsgivarna åläggs skyldighet att underställa yrkesinspektionen även rit- ningar e. d. avseende enskilda anordningar för arbetets bedrivande, i den mån de inte typ- granskats av styrelsen enligt 45 & arbetar- skyddslagen. Behovet av en sådan granskning bedöms dock vara relativt litet vid sidan om en efter hand utbyggd typgranskning enligt 45 &.

För bedömning av planeringen av ny eller ändrad anläggning eller ny eller ändrad arbetsmetod är emellertid, fortsätter styrel- sen, inte endast de enskilda anordningarna för arbetets bedrivande av vikt. Även i arbetet använda material, planerad betjäning av arbetsmaskiner, arbetslokalens utformning, styrning och reglering av arbetsprocessen, instrumentering m.m. samt framför allt samspelet mellan alla dessa faktorer har stor betydelse. Granskning av ventilations- anordningar o.d. i samband med lokal- granskning får full effekt först om gransk- ningen sker i samband med en genomgång av hela den planerade arbetsprocessen. Vissa ventilationsanordningar, bullerbekämpande åtgärder och andra skyddsåtgärder anknyts med större verkan till anordningar för arbetets bedrivande än till arbetslokalen. Styrelsen anser det vara mycket värdefullt om varje väsentlig nyanläggning, ändrad anläggning och ny eller ändrad arbetsmetod på plane- ringsstadiet blir föremål för granskning av yrkesinspektionen, i speciella fall av arbe- tarskyddsstyrelsen. Möjligen kan vissa enklare nyanläggningar e. d. undantas från ett eventuellt obligatorium. Detta skulle mot- svara den förprövning som utförs av statens

Beträffande tillämpningen av 8 & arbetar- skyddskungörelsen har styrelsen uppgett att medgivande att inrätta arbetslokaler under jord lämnats i fem fall under den senaste femårsperioden. Bestämmelserna i 8 & avser enligt styrelsens uppfattning inte sådan i berg eller under jord belägen lokal för vars upp- förande krävs byggnadslov.

Yrkesinspektionen

Av yttrandena från de olika yrkesinspek- tionsdistrikten framgår att i de flesta fall rit- ningar med förslag till nybyggnad av arbets- lokaler och personalrum kommer in till yrkesinspektionen för granskning. Den långt större andelen ritningar sänds till yrkesin- spektionen direkt från konsulter eller arbetsgivare, varvid remiss från byggnads- nämnden ej erfordras. I vilken omfattning man försummar att höra yrkesinspektionen kan inte klart anges men tydligt är att det i mindre landskommuner ej sällan brister i byggnadsnämndens kontakt med yrkesin- spektionen. Vidare anmärks på att ombygg- nad av gamla lokaler ofta sker utan att yrkesinspektionen får tillfälle att granska förslaget. Ett distrikt framhåller å andra sidan att överenskommelse träffats med bygg- nadsnämnderna i vissa städer att nämnderna inte skall handlägga byggnadslovsärenden, som rör arbetslokaler och personalrum och för dessa lokaler avsedda ventilationsanord- ningar, förrän yrkesinspektören efter granskning av ritningarna försett dessa med påskrift att erinran ej föreligger.

En svaghet med systemet synes vara att yrkesinspektionens granskning för yttrande till byggnadsnämnd i regel måste ske innan hyresgästerna är bestämda i de fall då det rör sig om större hantverks- eller kontorshus för uthyrning. Granskningen kan då endast omfatta byggnadsstommen och anordningar som rumshöjder, fönster, trappor och hissar. Ofta försummar man, trots påpekande vid första granskningen, att senare sända in planlösningar och inredningar för de enskilda hyresgästerna. Motsvarande svårigheter kan

föreligga vid andra tillfällen då av handling- arna i byggnadslovsärendet inte framgår vil- ken verksamhet som skall bedrivas i lokalen.

Samtidigt påpekas vikten av att yrkesin- spektionen kommer in på ett så tidigt stadium att man verkligen har möjligheter att påverka utformningen av arbetslokalerna. När ett byggnadsärende avancerat så långt att full- ständiga handlingar inlämnats till byggnads- nämnden och yrkesinspektionens granskning sker efter remiss från byggnadsnämnden kan det vara svårt att få ändringar till stånd.

Halva antalet granskningsärenden eller mera uppges falla på granskning av ritningar avseende arbetslokal eller personalrum. I dessa ritningar ingår i varierande omfattning inredningsritningar och ritningar med införd maskinplacering. Det synes enligt yttrandena f.n. ej nödvändigt att visa upp ventilations- ritningar för att få byggnadslov. Över huvud taget finns sällan underlag för granskning av anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder. I stället tillkallas yrkesin- spektionen i en del fall för konsultation sedan ifrågavarande anordning tagits i bruk eller metoden börjat tillämpas.

Bland ärenden som avser ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande dominerar granskning av ventilationsanordningar och hissar. Endast ett fåtal ärenden gäller enbart arbetsmetoder. Oftast är en granskning av arbetsmetoden kombinerad med granskning av byggnadsritningar eller ventila- tionsritningar.

Det konstateras att granskning av bygg- nadsförslag är en uppgift som ställer stora krav på kunskaper och omdöme hos den granskande. Det förhållandet att det finns utförliga normer på vissa områden men inte på andra medför enligt ett yttrande risk att den granskande tjänstemannen lägger ner hela sin själ på granskning av måtten på klädskåp, avstånd mellan klädskåpsrader osv. i perso- nalrum och kanske därför bortser från vikti- gare problem beträffande arbetslokalerna. Som ett medel mot en ensidig behandling anses lämpligt att flera tjänstemän engageras i granskningen av varje ärende.

I yttrandena betonas att ärenden angående förhandsgranskning utgör en stor arbetsbe-

lastning för yrkesinspektionens personal. Ärendena är ofta av brådskande natur. Det framhålls samtidigt kraftigt att denna för- handsgranskning är det måhända effektivaste instrumentet i yrkesinspektionens hand för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö. För att underlätta yrkesinspektionens arbete vore det dock önskvärt om byggnadsnämnderna innan ärenden remitterades gjorde en första kontroll av om grundläggande föreskrifter i Svensk Byggnorm 67 är uppfyllda.

Som en anledning till att arbetet med för- handsgranskning är mycket tidsödande framhålls att inkomna handlingar ofta saknar uppgifter som erfordras för en bedömning från skyddssynpunkt. Detta gäller merendels handlingar från mindre företag, som i sin verksamhet hela tiden måste anpassa sig efter utvecklingen och därför har svårt att i förväg presentera detaljerade förslag. Som en annan orsak till att endast ofullständiga handlingar föreligger när granskning skall ske anges att vederbörande entreprenör eller konsult har bristfällig kännedom om den framtida verk- samheten i den byggnad som skall uppföras. Att handlingarna är ofullständiga kan också bero på okunnighet om gällande bestämmelser.

Yrkesinspektionen deltar enligt yttrandena endast i undantagsfall vid byggnadsnämndens slutbesiktningar. Vid slutbesiktningar behandlas huvudsakligen byggnadstekniska frågor, och deltagande från inspektionens sida har i regel bedömts vara alltför tidsödande. 'Vidare hänvisas till att slutbesiktning ibland sker lång tid efter det att byggnaden färdig- ställts. Yrkesinspektionen följer i stället upp sin granskning vid inspektion på arbetsstället.

De uppgifter som lämnas i yttrandena visar att föreskriften om anmälan enligt 9 5 arbe— tarskyddskungörelsen efterlevs i mycket ringa utsträckning. Det framhålls som ett inte ovanligt problem att företag utan att göra sådan anmälan flyttar in i lokaler, som ej kan godtas som arbetslokaler. Det kan röra sig om exempelvis garage i källare, tidigare ladu- gårdar osv. Dessa lokaler kan ofta inte ändras till godtagbart skick och det medför stora svårigheter att få inflyttade företag att flytta till lämpliga lokaler.

I yttrandena uttalar man sig allmänt för att ett obligatorium införs beträffande för- handsgranskning av förslag till arbetslokaler. I ett yttrande erinras om att det händer att det vid granskningen i samband med byggnads- lovsärendet inte finns någon bestämd arbetsgivare beträffande de planerade bygg- naderna eller delar av dessa. Det är därför nödvändigt att den arbetsgivare, som sedan avser att påbörja verksamhet i lokalerna, är skyldig att se till att yrkesinspektionen ges tillfälle att granska förslaget. Detta gäller i första hand industri- och hantverkslokaler.

Slutligen anförs i ett yttrande att det är angeläget att målsättningen beträffande yrkesinspektionens granskning klarläggs. Det bör sålunda slås fast om granskningen skall vara schematisk eller ingående. En ingående granskning av alla faktorer som har inverkan på arbetsmiljön torde nämligen kräva åtskil- ligt mer av kunskaper, tid och andra resurser än som nu står till yrkesinspektionens förfogande.

Statens planverk

Statens planverk anför att det är i hög grad varierande rutiner som tillämpas hos olika byggnadsnämnder vid handläggning av byggnadslovsärenden rörande byggnader med arbetslokaler. Normalt sker remiss till yrkesinspektören. Eventuella villkor som uppställs av denne tas in som villkor i bygg- nadslovet. Beträffande byggnadsnämndens slutbesiktningar synes huvudregeln vara att yrkesinspektionen aviseras men i allmänhet ej deltar i besiktningarna. Yrkesinspektionens besiktning uppges av byggnadsnämnderna ofta äga rum först sedan verksamheten pågått en tid i den nya anläggningen och man fått erfarenhet av hur den fungerar. ] vissa fall avvaktas yttrande från yrkesinspektionen innan bevis om verkställd slutbesiktning för byggnadsföretaget utfärdas.

Enligt planverkets uppfattning är det angeläget med ett nära samarbete mellan byggnadsnämnd och yrkesinspektion. Det är också önskvärt att detta arbete sker på ett smidigt sätt. Beträffande granskning av handlingar är det lämpligt att byggnads-

nämnden samråder med yrkesinspektören i alla sådana frågor som berör arbetslokaler för vilka tillgängliga bestämmelser och anvis- ningar ej ger tillräckligt klara besked om kraven på lokalernas närmare utförande från arbetsmiljösynpunkt. Att införa krav på obligatorisk förhandsgranskning genom yrkesinspektion torde kunna medföra kom- plikationer för de berörda parterna bl.a. genom att olika besked kan lämnas, vilket medför risk för omprojektering samt onödig tidsutdräkt och kostnadsökningar.

När det gäller frågan om yrkesinspektions deltagande i slutbesiktningar bedömer plan- verket ett sådant deltagande särskilt angeläget i fråga om arbetslokaler där bestämmelser ej ger tillräckligt besked om lokalernas utform- ning ur arbetsmiljösynpunkt. Byggnads- nämndens slutbesiktning måste syfta till att klarlägga huruvida byggnaden är godtagbar även ur arbetsmiljösynpunkt, så att det inte senare vid yrkesinspektionens besiktning skall behöva riktas anmärkningar mot bygg- nadens utförande som medför ändringar. En koordinering av byggnadsnämnds och yrkesinspektions slutbesiktning bedöms vara särskilt värdefull beträffande industrilokaler.

Angående den speciella frågan om befrielse enligt 54 ä 3 mom. byggnadsstadgan från skyldighet att söka byggnadslov uppger planverket att f.n. ett femtiotal industriom- råden torde ha dispens från byggnadslovs- kravet. Underlag saknas för bedömning av i vilken omfattning kommunikation sker med yrkesinspektionen när kravet på byggnadslov är eliminerat. Rent bestämmelsetekniskt torde inspektionens möjligheter att bevaka ärendet inte vara inskränkta i en sådan situation. Byggnadsnämnden kan remittera handlingarna till inspektionen trots att bygg- nadsföretaget redan påbörjats, varigenom granskning från arbetarskyddssynpunkt kan ske.

Särskilt angående statliga och kommunala byggnader

Statlig byggnadsverksamhet och förvalt- ningen av statens byggnader omhänderhas i

regel av byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrel- sen svarar dock ej för försvarets fastigheter och ej heller för förvaltningen av t. ex. fastigheter som sorterar under de affärsdri- vande verken. För vissa av dessa verk som ej har egen expertis på byggnadsområdet svarar byggnadsstyrelsen delvis för projektering och byggande.

Från byggnadsstyrelsens sida har upplysts att enligt styrelsens anvisningar och instruk- tioner är såväl konsult som vederbörande projektledare hos byggnadsstyrelsen skyldig att på projekterings- respektive huvudhand- lingsstadiet ta kontakt med yrkesinspektionen i frågor som berör arbetarskyddslagstift- ningen. I huvudsak samma uppgifter har erhållits från statliga myndigheter som själva svarar för sitt byggande.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens yttrande har skolöverstyrelsen meddelat anvisningar för skolbyggnader som inte helt överens- stämmer med arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Arbetarskyddsstyrelsen har därför hemställt att skolöverstyrelsen ändrar sina bestämmelser, vilka är de efter vilka arkitekter och projektörer rättar sig.

Skolöverstyrelsen har upplyst att dess anvisningar för planering av skolbyggnads- företag är under omarbetning. Styrelsen har vidare uppgett att skisser till alla grundskolor och gymnasieskolor granskas i styrelsen. Vid granskningen, som är av rådgivande art, beaktas dels den pedagogiska funktionen och dels den valda planlösningens ekonomiska konsekvenser.

Svenska landstingsförbundet har genom Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) meddelat att någon fast rutin ej utvecklats beträffande det sätt på vilket arbetarskyddssynpunkter skall beaktas vid planering av sjukvårdsbyggnader. Enligt Spris mening finns i princip inget skäl för att inte landstingen härvidlag skulle vara underkastade samma kontroll som andra byggherrar.

I fråga om byggande av inrättningar av social karaktär har arbetarskyddsstyrelsen anfört att socialstyrelsen överlåtit sin rit- ningsgranskning beträffande sjukvårds- och socialvårdsinrättningar på Nämnden för

sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB) och på Sjukvårdens och socialvårdens pla- nerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Arbetarskydsstyrelsen har etablerat ett gott samarbete med Spri på dessa områden. Beträffande byggande av barnstugor, en verksamhetsgren i f.n. stark utveckling, planerar man att Spri i sin ritningsgranskning skall beakta även arbetarskyddssynpunkter. Härigenom skulle en del av den dubbel- granskning som nu sker inom ett fält där arbetsmiljöfrågorna är relativt lätthanterliga kunna undvikas.

Svenska Kommunförbundet har genom K- konsult AB framhållit att man för att få ärendena att flyta oftast måste ta kontakt med yrkesinspektionen före byggnadslovsstadiet. Det blir annars dröjsmål vid byggnadsnämn— dens remissförfarande. Yrkesinspektionens granskning synes i stort sett endast omfatta personalutrymmen och handlar alltså mest om detaljer.

Enligt yttrandena från yrkesinspektionen synes det vara i relativt liten utsträckning som statliga respektive landstingskommunala byggnadsföretag på tillräckligt tidigt stadium eller överhuvudtaget underställs yrkesin- spektörens granskning. Från inspektionens sida framhålls också att det föreligger svå- righeter att få av yrkesinspektören föreslagna ändringar genomförda vid statliga byggnads- projekt. Beträffande primärkommunala byggnadsföretag förekommer i ökande utsträckning remiss till yrkesinspektionen.

6.8. Uttalanden från fackliga organisationer angående förhandsgranskning

Vid skilda tillfällen har från fackliga organi- sationer framförts att arbetarskyddets krav inte beaktas i tillräcklig utsträckning vid planering av arbetslokaler.

I en rad motioner till LO:s kongress 1971 behandlades kontrollen av lokaler, anlägg- ningar och maskiner. Det påpekades att en verksamhet kan sättas igång utan att före- gående kontroll av anläggningen behövt ske genom yrkesinspektionen. Förhållandet angavs som klart otillfredsställande. Ytterli-

gare ett förhållande som enligt motionerna borde uppmärksammas är att ca en fjärdedel av yrkesinspektionens besök på arbetsställen sker vid företag som inte är registrerade.

I landssekretariatets utlåtande över motionerna anfördes att krav om registrering och förbesiktning av företag, innan produk- tionen får tas upp, uppmärksammas i direk- tiven för arbetsmiljöutredningen. Ett företag kan enligt utlåtandet f.n. startas med från början bristfälliga arbetsmiljöförhållanden, eftersom yrkesinspektionen inte kan kräva inspektion förrän verksamheten satts igång. Det finns ett behov av att yrkesinspektionen skall ha en obligatorisk ritningsgranskning av varje planerad förändring av lokalerna inom företagen och vid nybyggnad. På arbetsgi- varen måste också ankomma att förete förslag över dessa förändringar i skyddskommittén. Skyldigheten för arbetsgivaren att förelägga skyddskommittén förslag skall vara så utformad att därest kommittén inte ger sitt godkännande skall verksamheten inte få påbörjas. Med en sådan förstärkning av skyddskommitténs beslutanderätt skulle en mängd problem kunna lösas redan på plane- ringsstadiet, innan kostnadskrävande anläggningar hunnit komma till stånd. Skyddskommitténs utlåtande bör också ligga till grund för byggnadsnämndens tillstånds- givning. Enligt utlåtandet bör i en ny lag- stiftning arbetarskyddets krav komma in redan vid planering av arbetslokaler, maski- ner och metoder. LO kommer härvid att hävda de principer, som innefattas i motio- nerna. Kongressen godkände utlåtandet.

6.9. Möjlighet att få information angående företagsetablen'ng m. m.

Statistiska centralbyrån har sedan år 1963 i uppdrag att föra ett centralt företagsregister (CFR). Stommen till CFR upprättades samma år. Uppgifterna om företag med anställda har i huvudsak erhållits från de av riksförsäk- ringsverket årligen inhämtade arbetsgivar- uppgifterna. Detta material utgjorde, då riktlinjerna för registret drogs upp i början på 1960-talet, den enda källa som bedömdes

praktiskt och ekonomiskt lämplig att utnyttja för ändamålet. Riksförsäkringsverkets upp- gifter avser enbart företaget som helhet. Kompletterande uppgifter har inhämtats av statistiska centralbyrån beträffande företag med mer än ett verksamhetsställe. Arbetsgi- varuppgifterna insamlas en gång om året. Uppgifterna avseende verksamheten under ett visst kalenderår (t. ex. 1968) lämnas in till riksförsäkringsverket i januari påföljande år (1969). Materialet år därefter föremål för granskning och bearbetning hos riksförsäk- ringsverket. Till CFR har uppgifterna kunnat levereras först omkring mars månad året därefter, dvs. 1970 i exemplifierat fall.

Inom statistiska centralbyrån har under senare år utarbetats upprustningsförslag som siktat till att åstadkomma en successiv för- bättring av CFR såväl aktualitetsmässigt som innehållsmässigt. Arbetet med CFR:s upprustning har samordnats med den all- männa företagsräkning, som beräknas genomföras under år 1973 och skall avse år 1972. För företagsräkningen måste i början av 1973 disponeras ett möjligast komplett och aktuellt adressregister över företag med anställd arbetskraft.

Fr.o.m. april 1972 har riksförsäkringsver- kets arbetsgivaruppgifter ersatts av vissa skatteregister som primära källregister för CFR. Det gäller här främst den till admini- strationen av mervärdeskatten knutna regi- streringen (MER) och vidare centrala folk- bokföringens och uppbördsnämndens skat- teregister. Som kompletterande källa kvarstår riksförsäkringsverkets arbetsgivaruppgifter. Härtill kommer vissa andra register samt egen insamling av uppgifter genom statistiska centralbyrån. Registerenhet finns numera i CFR på två nivåer, dels företagsverksamhet — dvs. fysisk eller juridisk person som tax- erats för något av inkomstslagen inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av rörelse, inkomst som delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi eller registrerats i MER — och dels arbetsställen.

Kungl.Maj:t har genom beslut den 7 juni 1972 bifallit en framställning av arbetar— skyddsstyrelsen om medel till bestridande av kostnaderna för ett utdrag ur CFR. I styrel-

sens framställning anfördes att ett problem, som varit föremål för överväganden under årens lopp, är hur yrkesinspektionen skall få kännedom om vilka tillsynsobjekt som finns inom distriktet. Yrkesinspektionen skall under 1972 skriva om sina arbetsställeregister. Vid denna omskrivning av registren bör enligt styrelsens mening en kollationering och komplettering av beståndet av registrerade arbetsställen ske genom jämförelse med CFR.

Angående möjligheten för yrkesinspektio- nen att från CFR få fortlöpande information om nyetablerade företag har från statistiska centralbyrån inhämtats följande uppgifter.

Beträffande de flesta företag kan man räkna med att preliminär uppgift kan lämnas inom ca en månad efter etableringen av företaget. Denna uppgift kan omfatta bl.a. hemorts- ställe, branschtillhörighet och igångsätt- ningsdatum. Uppgift om antalet anställda får statistiska centralbyrån f.n. endast genom riksförsäkringsverket med den eftersläpning detta innebär enligt vad tidigare sagts. Man håller emellertid på att undersöka möjligheten att få uppgift härom snabbare genom regi- strering av arbetsgivarens inbetalning av preliminär skatt för arbetstagare. Den preli- minära uppgiften kommer i allmänhet inte att innehålla besked om verksamhetsställe. Detta överensstämmer dock oftast med hemorts— stället. Beträffande verksamhetsställen måste statistiska centralbyrån i egen regi göra åtminstone årliga enkäter.

Angivna möjligheter att inom ca en månad få preliminär uppgift om företagsetablering gäller dock inte fysiska personer som inte ingår i MER. I huvudsak är det vissa tjäns- teproducerande företag och vissa transport- företag som härigenom kan falla bort vid det första uppgiftslämnandet. Beträffande hotell och restauranger finns dock planer på ett särskilt hotellregister, som kan komma att förse CFR med aktuella uppgifter.

Ytterligare finns vissa svårigheter beträf- fande nya arbetsställen inom bestående registerenheter. Aktualisering måste här ske genom enkäter från statistiska centralbyrån. I sista hand får man lita till egna enkäter med ledning av riksförsäkringsverkets uppgifter,

som innehåller kod utvisande förekomsten av flera verksamhetsställen.

Slutligen görs en reservation beträffande sådana verksamheter som inte finns i admi- nistrativa register, dvs. statlig och kommunal förvaltning och statliga affärsdrivande verk. Statistiska centralbyrån försöker här få in uppgifter på särskild väg.

7. Gemensamma arbetsställen

7.1 Direktiv m.m.

I motionerna 1:742 och II:902 till 1963 års riksdag behandlades de särskilda problem som från arbetarskyddssynpunkt gäller beträffande arbetstagare sysselsatta med distributionsarbete. Motionärerna påpekade att dessa arbetstagare i stor utsträckning — såsom vid avlämnande av varor i butiker, varuhus och restauranger — är verksamma på arbetsplatser, över vilka deras arbetsgi- vare saknar rådighet, och att arbetarskydds- lagens regler härigenom sätts ur spel, efter- som varumottagaren inte enligt denna lag har några skyldigheter gentemot distributionsar- betaren. Den skadeståndsskyldighet som vid olycksfall enligt allmänna skadeståndsrätts- liga regler kan drabba en varumottagare är, menade motionärerna, ej tillräcklig för att skapa från arbetarskyddssynpunkt tillfreds- ställande arbetsförhållanden. Motionerna utmynnade i ett yrkande om att i arbetar- skyddslagen skulle införas sådana bestäm- melser att dessa arbetstagare erhåller samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete hos varumottagare som andra arbetstagare har enligt arbetarskyddslagen.

Andra lagutskottet uttalade (2LU 196353 5. 42) att det otvivelaktigt är en brist i den nuvarande skyddslagstiftningen att man inte i allt kan framtvinga tillfredsställande arbets- förhållanden för sådana arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder.

Utskottet erinrade om att så är fallet inte endast beträffande de arbetstagare motionä- rerna åsyftade utan även inom andra områ- den. Problemet hade alltså enligt utskottet en betydande räckvidd och utskottet ansåg att det var lämpligt att frågan blev föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Sedan riksdagen som sin mening gett till känna vad utskottet anfört beträffande dessa motioner (rskr 1963 :276) uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetarskyddsstyrelsen att verkställa utred- ning och avge förslag i frågan.

I direktiven för arbetsmiljöutredningen anges att en betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis syssel- sätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder.

Efter att ha tagit kontakt med utredningen har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1970 till Kungl. Maj:t anmält att sty- relsen inte anser sig böra fullfölja det läm- nade uppdraget, eftersom hela frågan kom- mer upp i utredningens arbete.

Socialdepartementet har till utredningen överlämnat framställningar från Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Förbunden anhåller om snar utredning angående arbe- tarskyddsansvaret då flera entreprenörer samtidigt bedriver arbete på samma arbets- plats. De framhåller att arbete under sådana förhållanden medför påtagligt ökade olycks- falls- och ohälsorisker. Detta gäller framför allt byggnadsplatser. På sådana arbetsplatser

är ofta ett flertal entreprenörer verksamma. Orsaken till att riskerna ökar torde enligt förbunden i de flesta fall vara osäkerhet hos de olika entreprenörerna om vem som har arbetarskyddsansvaret, vilket i sin tur beror på att lagstiftningen ej ger klar vägledning. Det framhålls vidare att olycksfallsrisken är mycket stor om ej samordning sker av olika yrkesgruppers arbete. Som ytterligare en säkerhetsrisk påpekas att de bygghandlingar, som ligger till grund för underentreprenörer- nas anbud, ofta är ofullständiga. Enligt för— bunden är det till följd härav vanligt att underentreprenörerna tvingas lämna så låga anbud att något utrymme ej finns för kost- nader för arbetarskydd. Förbunden anser det nödvändigt att en fastare organisation skapas för att lösa de gemensamma arbetarskydds- frågorna. Härvid bör man försöka nå fram till en fast ansvarsplacering, t.ex. hos huvud-, general- eller totalentreprenören. Man kunde räkna med ett helt annat intresse vid val av underentreprenör om exempelvis huvud- entreprenören hade i vart fall ett första- handsansvar beträffande underentreprenö- ren, anför förbunden.

Vidare har Stockholms Arbetarekommun hos utredningen hemställt att utredningen i sitt arbete beaktar behovet av omklädnings- rum för hantverkare som är sysselsatta med reparationsarbeten i gamla fastigheter.

7.2 Gällande bestämmelser

Om arbete på gemensamt arbetsställe talar man i första hand när två eller flera arbets- givare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe. Det kan vara fråga om ett slags gemensamt arbetsställe även i fall då arbets- tagare är sysselsatt på arbetsplats över vilken den egna arbetsgivaren inte råder. Gemen- samt arbetsställe föreligger i och för sig också när den som driver verksamhet utan anställd utför arbete på arbetsställe, där dessutom arbetsgivare eller annan ensamföretagare är verksam.

För att arbetarskyddslagen skall vara till- lämplig förutsätts i allmänhet ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. I

arbetarskyddslagstiftningen finns dock före- skrifter som avser andra förhållanden. 145 & arbetarskyddslagen stadgas sålunda att det åligger tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar att se till att anordningen är betryggande i skyddshänseende när den avlämnas för att tas i bruk inom landet. Samma ansvar föreskrivs för installatör. Enligt 56 & arbetarskyddslagen äger endast arbetarskyddsstyrelsen och alltså ej yrkes- inspektör ingripa med förbud mot handlande i strid mot 45 5.

Enligt 46 & arbetarskyddslagen skall ägare till mark med grustag eller liknande arbets- ställe tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt, om han låter någon mot ersättning hämta grus e.d. där. Har rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits vilar ansvaret i stället på nyttjan- derättshavaren. Ägaren eller nyttjanderätts- havaren kan enligt 58 % arbetarskyddslagen föreläggas att vidta viss skyddsåtgärd eller meddelas förbud att låta annan mot ersätt- ning hämta grus e.d. i grustaget eller på arbetsstället om visst villkor inte iakttas.

] fallen enligt 45 och 46 åå omfattar den skyddade kretsen bl.a. arbetstagare, som ej är anställd hos den mot vilken bestämmel— serna riktar sig. Bestämmelserna gäller även utanför arbetsförhållanden över huvud.

Ytterligare kan pekas på föreskriften i 53 & tredje stycket arbetarskyddslagen, som ger möjlighet att hos upplåtare av lokal tvångsvis påkalla åtgärder för rättelse av missförhål- lande beträffande lokalen. Förbud kan med- delas mot upplåtelse av lokalen till arbetslo- kal eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess viss angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Skyddsobjekt är här arbetstagare anställd hos annan än upplåtaren.

l arbetarskyddslagen och arbetarskydds- kungörelsen finns inga regler som syftar till att lösa de speciella skyddsfrågor som upp- kommer på arbetsplatser där flera arbetsgi- vare bedriver arbete. Ej heller regleras den situationen att arbetstagare är verksam på arbetsställen varöver den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Beträffande vissa anord- ningar som upplåts av en arbetsgivare till

arbetstagare hos annan kan visserligen hän- visas till stadgandet i 45 & arbetarskyddslagen om upplåtares ansvar. Detta stadgande omfattar emellertid endast tekniska anord- ningar och dessutom är, som redan påpekats, befogenheten att ingripa med .stöd av stad- gandet begränsad.

I de av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade anvisningarna angående skydd mot yrkesfara vid husbyggnadsarbete (bygganvisningar) har emellertid uppmärksammats de särskilda frågor som uppkommer på gemensamma byggarbetsplatser. Då två eller flera arbets- givare samtidigt bedriver arbete på bygg- nadsplatsen, skall de enligt anvisningarna samverka för att gemensamt åstadkomma erforderlig säkerhet i arbetet. I en anmärk- ning sägs att initiativ till samverkan bör tas av den av arbetsgivarna som är att anse som huvudarbetsgivare. Vidare anmärks i anvis- ningarna att om byggnadsarbete bedrivs inom område eller lokal där annan verksamhet pågår, t. ex. industriarbete, bör vederbörande arbetsgivare samverka för att ernå erforderlig säkerhet.

Frågan om arbetsgivares ansvar för arbetstagare i de fall, då arbetsgivaren inte råder över den arbetsplats där arbetet utförs, behandlades av arbetarskyddskommittén i fråga om arbete på hustak (SOU l946:60 s. 245—248). Som exempel på sådant arbete nämnde kommittén reparationsarbete, mål- ningsarbete och snöskottning på byggnad. För dylikt arbete anlitar ägaren ofta plåtsla- geri- och målerifirmor som med egna arbetstagare utför arbetet. En sådan firma har givetvis i egenskap av arbetsgivare skyl- dighet enligt arbetarskyddslagen att vidta nödvändiga skyddsåtgärder. Det kunde enligt kommittén likväl ifrågasättas om dessa åtgärder under alla förhållanden kan krävas av arbetsgivaren, särskilt som denne inte har rådighet över arbetsplatsen och dessutom vanligen blott tillfälligt anlitas för arbetet ifråga. Det ansågs heller inte uteslutet att ägaren av byggnad kan motsätta sig att fasta skyddsanordningar anbringas på byggnaden. Kommittén föreslog därför att arbetsgivarens ansvar i viss utsträckning skulle flyttas över på husägaren genom en bestämmelse i arbe-

tarskyddslagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle arbetsgivares skyldighet att vidta vissa skyddsanordningar på byggnad gälla husägaren eller innehavaren av nytt- janderätten till byggnaden, om inte annan överenskommelse träffades. Någon bestäm- melse av detta slag togs emellertid inte in i arbetarskyddslagen. I stället ansågs böra gälla vad som föreskrivs i byggnadsstadgan. Angående samordningsfrågor beträffande arbetarskydds- och byggnadslagstiftningen hänvisas till avsnitt 6.3 och 6.4. I det följande skall först tas upp bestämmelser i byggnads- lagstiftningen av särskilt intresse när det gäller arbetstagarnas förhållanden utanför den egna arbetsplatsen.

I 45 & byggnadsstadgan (1959:612) sägs att byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för uppstigning på taket. Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt till åtta meter eller finns på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall byggnaden vidare i all- mänhet vara försedd med anordningar till skydd mot nedstörtning från taket. Det meddelas närmare föreskrifter om skydds- anordningar på tak i statens planverks publikation Svensk Byggnorm 67. Föreskrif- terna avser bl.a. nock- och takräcken samt fästen för lina till säkerhetsbälte.

Vad gäller utrymme för transporter i trap- por föreskrivs i 44 ä 6 mom. byggnadsstadgan bl. a. att trappa i byggnad skall ha tillräcklig bredd och lämplig stigning samt, i den mån så erfordras, ledstång och räcke. I Svensk Byggnorm sägs allmänt att vid bedömning av erforderlig rymlighet hos bl. a. trappa, trapplan eller annat utrymme skall iakttas att möjlighet till bekväm bårtransport erhålls med standardsjukbår. Detta krav gäller också utrymme som leder till och från hiss för möbel- och bårtransport. Särskilda måttupp- gifter lämnas i Svensk Byggnorm för trappor i skilda slag av byggnader.

I byggnadsstadgan (53 5 3 mom.) sägs vidare att på tomt skall inomhus eller utom- hus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bor eller vistas på tomten och för verksamhet som där bedrivs, om sådant

utrymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt. Undantag från stadgandet kan medges av byggnads- nämnden om det finns särskilda skäl. Några speciella föreskrifter i anslutning till dessa bestämmelser i byggnadsstadgan finns inte utom såtillvida att i Svensk Byggnorm ges vissa bestämmelser om sop- och avfallsut- rymmen. Det föreskrivs sålunda bl.a. att soputrymme skall placeras så att en med hänsyn till omständigheterna lämplig trans- portväg erhålls till plats dit sophämtnings- fordon får framföras.

Det finns i byggnadsstadgan också bestämmelser om hur byggnadsarbete skall utföras och om tillsyn över sådant arbete. Enligt 60 & byggnadsstadgan skall vid bygg- nadsarbete iakttas de försiktighetsmått som behövs för att förekomma skada på person och egendom. Särskilt bör beaktas bl.a. att byggnadsställningar görs hållfasta och sta- diga. För byggnadsföretag skall enligt 61 & byggnadsstadgan i allmänhet finnas ansvarig arbetsledare, som utses av den byggande. Byggnadsnämnden eller i vissa fall statens planverk prövar att arbetsledaren äger erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet. Arbetsledaren skall ha fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för att det fullgörs på behörigt sätt. Arbetsledaren skall vidare avge föreskrivna anmälningar och närvara vid byggnads- nämndens besiktningar av arbetet. Om den byggande motsätter sig att gällande bestäm- melser angående arbetet iakttas har arbets— ledaren att anmäla förhållandet hos nämn- den. Olika arbetsledare kan utses för skilda delar av arbetet.

Vad gäller anordning för uppställning av transportfordon vid lastning och lossning och eventuell ytterligare transport av varor eller gods till butiker, varulager och andra arbets- ställen finns vissa bestämmelser ianvisningar som arbetarskyddsstyrelsen den 10 maj 1972 fastställt angående arbetslokaler (lokalanvis- ningar).

En speciell utformning har arbetarskydds- bestämmelserna fått i kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren

m.fl. Bestämmelserna i kungörelsen riktar sig nämligen inte endast mot arbetsgivare utan även mot hamninnehavare och den som tillhandahåller lyftinrättning och redskap som ej tillhör fartygs utrustning. Tillämpnings- området för kungörelsen är sådant arbete i land eller ombord med fartygs lastning, lossning eller bunkring, som äger rum i hamn för vilken finns av statlig myndighet fast- ställd hamntaxa. I kungörelsen ges före- skrifter om arbetsplatsen i land och tillträ- desleder dit, om lyftinrättning och redskap, om bedrivande av arbete som ej utgör skeppstjänst, om livräddningsredskap vid kaj och om tillsyn av yrkesinspektionen.

Det kan även nämnas att vissa förpliktelser anses åvila fastighetsägaren i denna hans egenskap med hänsyn till de regler som utbildats i rättspraxis om fastighetsägares skadeståndsansvar. I stort sett synes man emellertid här endast ha att räkna med de allmänna reglerna om ansvar för vårdslöshet.

7.3. Säkerhetsrisker på gemensamt arbets- ställe, olika verksamhetsområden med gemensamt arbetsställe m. m.

7.3.1. Allmänt angående säkerhetsrisker på gemensamt arbetsställe

På gemensamt arbetsställe uppstår säker- hetsrisker av olika slag. I första hand tänker man kanske på fall då en viss verksamhet innebär särskild fara med hänsyn till arten av annan verksamhet på det gemensamma arbetsstället, exempelvis svetsning i närheten av arbete vari används brandfarligt ämne. Ofta uppkommer risker p.g.a. brister i den tidsmässiga planeringen. Det kan också vara fråga om att man förlitar sig på att annan skall vidta skyddsanordning, om sammanbland- ning av redskap m.m., om ovetskap om ris- ker som följer av annans verksamhet osv. Beträffande de speciella säkerhetsriskerna kan hänvisas till nedanstående exempelsam- ling. Denna utgör ett sammandrag av ett antal rättegångshandlingar, tidningsurklipp m.m., som Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbun-

det bifogade sina ovannämnda framställ— ningar för att belysa riskerna på gemen- samma arbetsställen. Vid den genomgång av olika verksamhetsområden som görs längre fram i detta avsnitt ges ytterligare exempel på speciella säkerhetsrisker och problem som uppstår på gemensamma arbetsställen och arbetsplatser över vilka den egna arbetsgi- varen inte råder.

1. Vid ombyggnad i egen regi av ett gjuterifö- retag ombesörjde två entreprenörer bortlyftande av en elevator. Då elevatorn bortlyftes uppstod ett hål i golvet som ej övertäcktes eller omgärdades. Ett par timmar därefter föll en vid gjuteriet anställd person genom hålet och skadades svårt.

2. Ett gruvföretag hade åt en entreprenör upp- dragit att montera en ventilationstrumma i ett gruvschakt. Som skydd mot rinnande vatten upp- satte arbetstagare vid entreprenadföretaget en gummiduk som lånats av gruvföretaget. Under svetsningsarbete i ventilationstrumman fattade gummiduken eld. På grund av det starka draget spred sig elden hastigt och en av de anställda vid entreprenadföretaget fick svåra brännskador.

3. På en industriarbetsplats skulle en 1,5 ton tung järnvägg monteras till en glödugn. Härvid användes en mobilkran, vars wire brast. En anställd hos en smidesentreprenör kom i kläm under väggen och ådrog sig svåra skador. Kranen hade ställts till förfogande av ett kranuthyrnings- företag, som också höll kranförare. Kranuthyr- ningsföretaget hade i sin tur hyrt kranen av ett annat företag. Kranen var ej besiktigad. Wiren hade på ett felaktigt sätt reparerats av kranuthyr- ningsföretagets folk dagen före olyckstillfället.

4. För att avlägsna ett vinkeljärn i tak till berg— rum under anläggning stod en av de anställda hos byggnadsentreprenören på en rullställning utan skyddsräcke, förlängd med en stege. Anordningen hade han lånat av måleriarbetare, som också arbetade på platsen. Han föll och skadades svårt. Lämplig rullställning tillhörig byggnadsentrepre- nören fanns i närheten men var inte lika lätt åtkomlig.

5. Två smidesarbetare, anställda hos under- entreprenör på byggplats, skulle lägga plåtar på ett tak beläget 6 meter över golv. Det fanns inga ställningar utan bara ca 20 cm breda betongbjälkar att gå på. En av arbetarna föll och skadades svårt.

6. Tre sidoentreprenörer jämte ett antal under- entreprenörer var sysselsatta med uppförande av ett kulsinterverk. De anställda hos en av entre- prenörerna, ovisst vilken, hade tagit bort en sek- tion av durkplåten på ett gallerdäckplan för att med travers lyfta upp monteringsjärn men underlåtit att efter arbetets slut placera durkplåten på plats. En rörisolerare, anställd hos en underentreprenör, gick upp på gallerdäcksplanen för att se om där fanns arbete att utföra. Han uppmärksammade ej

hålet i durkplåten utan steg ned i detta och föll ca 6 meter med svåra skador som följd.

7. Vid byggande av en bilverkstad hade huvud— entreprenören upplåtit en kran jämte förare, som inhyrts från annat företag, till rörledningsentre- prenören för att transportera oljetankar till källar— våningen. På en takstol låg en lös järnbalk. upplyft dit genom smidesentreprenören, som även hade i uppdrag att montera fast järnbalken. Kranen rev ned järnbalken som träffade och skadade en arbetstagare hos rörledningsentreprenören.

8. Bryggeri utförde byggnadsarbete i egen regi. Kylmontör, anställd hos entreprenör vid bygget, använde vid montering av kylare vissa tillgängliga ställningar, som tillhörde bryggeriet och tydligen var av olämplig beskaffenhet. Han föll och skadades.

De svårigheter som väckt frågan om sär— skild reglering av skyddsförhållandena på gemensamt arbetsställe torde främst före- ligga dels vid byggnadsverksamhet, dels vid distributions- och annan transportverksam- het. Det finns emellertid även andra verk- samhetsgrenar där det är vanligt med gemensamt arbetsställe.

7.3.2. Byggnadsverksamhet Formerna för byggnadsverksamhet

Som bakgrund till diskussionen om hur man bör samordna åtgärder till skydd för arbets- tagare på arbetsställe, där byggnadsarbete förekommer, bör nämnas något om olika slag av byggnadsverksamhet och om det sätt på vilket sådan verksamhet bedrivs.

Begreppet byggnadsverksamhet eller byggnadsarbete får anses relativt väl avgränsat. Därmed avses i statistiska sam- manhang (se exempelvis statistiska central— byråns meddelande angående byggnads- och byggkonsultverksamheten) grundarbeten (exempelvis schaktnings-, sprängnings-, pålnings- och dräneringsarbeten; även riv- ningsarbeten ingår), byggande av hus (bostadshus, industribyggnader och andra husbyggnader), byggande av anläggningar (kraftverk, gasverk, distributionsledningar, vatten- och reningsverk, gator, vägar, broar, brunnar, dammar, bergrum och andra anläggningar) och byggnadshantverksarbeten (byggnadsplåtslageri, VVS- och elinstallatio-

ner, byggnadsglasmästeri, måleri, byggnads- snickeri, golvläggning, plattsättning och ugnsmurning). Till byggnadsverksamhet räk- nas såväl ny-, till- och ombyggnadsarbeten som underhålls-, reparations- och rivnings- arbeten på husbyggnader och anläggningar.

Enligt 1965 års folkräkning var omkring 33000 företagare och omkring 300000 anställda sysselsatta inom näringsgrenen byggnadsverksamhet. Andelen företagare var således ]] %. Som jämförelse kan näm- nas att andelen företagare inom industrin var 4 % samma år. Den stora andelen företagare inom byggnadsverksamhet kan främst till- skrivas det förhållandet att omkring 24 000 av företagarna drev verksamhet utan att ha arbetstagare anställd.

Hälften av samtliga sysselsatta inom byggnadsverksamhet arbetade år 1965 med husbyggnad och 20 % med väg- och vatten— byggnad. Resten, ca 1/3, var huvudsakligen sysselsatt med byggnadshantverk.

Byggnadsverksamhet kan bedrivas som entreprenad, mot fast räkning eller i vissa fall på löpande räkning, eller också i egen regi.

Tabell 7.1 Byggnadsproduktionen år 1970.

Produktionsvärde (milj. kr) &

Producentkategori

Arbeten åt Däravi byggherre egen regi och i egen regi Byggkonsultföretag 1 358 10 Husbyggn.- o. anläggn. företag 17 454 1 016 Byggnadshantverks- företag 3 635 l [ Statliga myndigheter 3 565 3 565 Kommuner 1 832 1 832 Allmännyttiga bost.- företag 862 693 Kommunikations- företag 48 48 Industriföretag 902 545 Totalt 29 656 7 720

& Nedanstående produktionsvärden utgör respektive producentkategoris byggnadsverksam- het i egenskap av producent. Framför allt de fem sist upptagna producentkategorierna har dessutom en stor entreprenadproduktion som utförs av övriga kategorier.

Byggnadsproduktionen enligt statistiska centralbyråns produktionsstatistik ger en bild av fördelningen egenregi-entreprenad, även om vissa mindre producentkategorier ej är medtagna. Totalt redovisas 271000 årsarbe- tare år 1970. Av en total byggproduktion om 29,7 miljarder kronor år 1970 redovisas 7,7 miljarder kronor eller 26 % som egenregi- byggande i produktionsstatistiken, se tabell 7.1. Värdet av arbeten för egen räkning hänför sig till kostnader för arbeten med egen personal och, vad gäller byggnadsföretag och allmännyttiga bostadsföretag, med eventuellt anlitade underentreprenörer.

I Sverige finns ingen lagstiftning som direkt tar sikte på entreprenadförhållanden. Entreprenadavtalet är särpräglat bl. a. därför att produktionen ej bedrivs på eget fast driftställe och dessutom omfattar prestatio- ner, som ofta fullgörs samtidigt med att andra entreprenader pågår. Som en reglering på området verkar de av Svenska Teknologför- eningens kontraktskommitté1 utarbetade Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader. Den sista utgåvan är från 1972 (AB 72) och skiljer sig inte i någon större utsträckning från närmast föregående upplaga (AB 65). Dessa allmänna bestämmelser är avsedda att reglera rättsförhållandet mellan parterna när ett projekt skall utföras och är tänkta att

' Svenska Teknologföreningens Kontraktskom- mitté bildades år 1949. I kommittén ingick vid tiden för utarbetandet av AB 65 representanter för Svenska Teknologföreningen, Kgl. Byggnadssty- relsen, Kgl. Fortifikationsförvaltningen, Kgl. Järnvägsstyrelsen, Kgl. Vattenfallsstyrelsen, Kgl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (numera Statens Vägverk), Hyresgästernas Sparkasse- och Bygg- nadsföreningars Riksförbund, Kooperativa För- bundet, Rörledningsfirmornas Riksorganisation, Stockholms stad, AB Svensk Byggtjänst, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska Byggnadsen- treprenörföreningen, Svenska Byggnadsingenjö— rers Riksförbund, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, Svenska Riksbyggen, Svenska Stadsförbundet, Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Industri- förbund samt VVS-Tekniska Föreningen. I arbetet på AB 72 har i huvudsak samma myndigheter och organisationer medverkat.

bifogas kontrakt mellan beställare och entreprenör för att gälla i den mån kontraktet inte föreskriver något annat. Principerna i de allmänna bestämmelserna är emellertid dessutom vägledande som uttryck för praxis inom avtalsområdet.

Av intresse i förevarande sammanhang synes främst vara kap. 2 & 9 och kap 3 åå 2 och 14 i AB 72.

Kap. 2 % 9 ger huvudreglen att varje entreprenör skall anskaffa och bekosta allt som är erforderligt för att utföra entrepre- naden i den mån det inte är undantaget från denna. Vad som är undantaget i fråga om arbete, material, varor eller hjälpmedel skall normalt framgå av kontraktshandlingarna.

1 kap. 3 s 2 anges att entreprenören ensam är behörig att leda entreprenadens utförande.

Kap. 3 5 14 behandlar samordning av arbeten och lyder:

Beställaren svarar för att hans egna arbeten samordnas med entreprenörens och med sido- entreprenörernas liksom för att deras arbeten samordnas med varandra. så att utförande och färdigställande enligt tidsplan möjliggöres. Vid utförande av arbete skall i möjlig utsträckning undvikas att hinder uppkommer för annans arbete.

I kommentar till ifrågavarande allmänna bestämmelser (1965 års utgåva), utgiven av arbetsutskottet inom Svenska Teknologför- eningens kontraktskommitté, framhålls att tidplaneringen är en del av samordningen. I den totala samordningen måste emellertid enligt nämnda kommentar hänsyn tas till faktorer utöver de rent tidsmässiga. En god samordning kräver ofta kunskap om de pro- duktionsmetoder vederbörande entreprenö- rer önskar använda, deras behov av hjälp— medel och annat. Samordningsfrågornas lös- ning förbereds i förekommande fall vanligen redan vid utarbetandet av anbudshandling- arna.Riktlinjerna för den slutliga samord- ningen kan dock normalt icke fastställas förrän samtliga därav berörda entreprenörer blivit antagna och fått tillfälle att ange sina förutsättningar. Ofta sker detta vid gemen- samt sammanträde mellan representanter för beställaren eller den han utsett att svara för samordningen, berörda konsulter och anli- tade entreprenörer. Eftersom de allmänna

bestämmelserna är avsedda att användas även för underentreprenader kan en entre- prenör i sådant sammanhang även uppträda i egenskap av beställare, nämligen i förhål- lande till sin eller sina underentreprenörer. Gentemot dem har entreprenören samma samordningsansvar som varje annan bestäl- lare, samtidigt som han gentemot sin bestäl- lare har ansvar för att deras arbeten utförs kontraktsenligt. I kommentaren anförs vidare att samtliga berörda parter måste aktivt medverka för att en samordning skall få avsedd effekt. Underlåtenhet att fullgöra samordningsskyldigheten eller att på före- skrivet sätt undvika hinder för annans arbete är att anse som en bristande kontraktsupp- fyllelse. Den försumlige har att bära kostnad och annan skada som förorsakas därav.

Vid en entreprenad behandlas grunderna för kontraktshandlingarna i tekniskt och administrativt avseende bl. a. i olika tryckta allmänna föreskrifter, s.k. allmänna mate- rial- och arbetsbeskrivningar (”AMA”). I AF AMA 72 har år 1972 sammanförts admini- strativa föreskrifter till MarkAMA 72, Hus- AMA 72, VVS AMA 72, KylAMA 72 och EL AMA 72.

Varken i AB 72 eller AF AMA 72 finns några särskilda bestämmelser angående arbetar- skydd. Detta synes oftast ej heller vara falleti olika leveransformulär som kompletterar de allmänna bestämmelserna. Någon gång kan det dock förekomma att i leveransformulär anges att beställaren skall tillhandahålla och uppsätta skyddsanordningar som ger betryg- gande säkerhet enligt gällande föreskrifter (se exempelvis Sveriges Takpappfabrikanters Förenings allmänna leveransbestämmelser den 1 januari 1970).

Olika entreprenadformer uppdelas med avseende på omfattningen av entreprenörens åtagande vanligen i delad entreprenad, generalentreprenad och totalentreprenad.

Vid delad entreprenad fördelas objektet på ett antal entreprenörer som var och en står i direkt avtalsförhållande till beställaren. Entreprenörerna är sidoordnade i förhållande till varandra och benämns därför sidoentre- prenörer. Den entreprenör beställaren utser att svara för byggnadsplatsens organisation,

vid husbyggnadsarbeten vanligen byggnads- entreprenören, kallas huvudentreprenör. Vid delad entreprenad har beställaren ansvaret för samordningen av de olika entreprenörer- nas arbete.

Generalentreprenad innebär att en entre- prenör, generalentreprenören, ansvarar inför beställaren för hela produktionen och för byggnadsplatsens organisation. Vid general- entreprenad har generalentreprenören ansvaret för samordningen av samtliga entreprenörers arbete.

Totalentreprenad föreligger när en entre- prenör, totalentreprenören, ansvarar inför beställaren för såväl projektering som pro- duktion. Totalentreprenören svarar för sam- ordningen av alla medverkande konsulters och entreprenörers arbeten.

Varje entreprenör kan för de arbeten, som ingår i hans åtaganden, i sin tur anlita entre- prenörer som underställs honom, under- entreprenörer.

Det bör nämnas att mellanformer före- kommer av de tre huvudtyperna av entre- prenaduppgörelser samt av dessa entrepre- nadtyper och egenregiverksamhet. En form är mycket delad entreprenad (eller s.k. spaltad upphandling) som de senaste åren kommit till användning i samband med upp- förandet av t. ex. förvaltningsbyggnader och större industriprojekt. Karakteristiskt är att objektet delas upp i ett stort antal delar. Varje delleverans eller delentreprenad upphandlas därefter för sig och beställaren står i avtalsförhållande till ett relativt stort antal leverantörer och entreprenörer. Van- ligtvis utses ingen huvudentreprenör. Istället är det fråga om en lång rad sidoentreprenörer som engageras successivt under byggets gång. Beställaren tar därmed på sig ansvar och kostnader för administration, upphand- ling, kontroll och samordning av de olika entreprenaderna. En numera ej sällan prak- tiserad metod är att beställaren tillför sin organisation erforderligt kunnande genom att hyra in en konsultfirma som specialiserat sig på denna form av byggledning.

Vidare talar man om samordnad general- entreprenad. Denna innebär att beställaren begär anbud från och eventuellt träffar avtal

med flera olika entreprenörer. Därefter överlåter han flertalet entreprenader på en av entreprenörerna, som regel byggnadsentre- prenören. Denne får då ensam gentemot beställaren avtalsmässigt svara för samtliga entreprenörers åtaganden. Vid en samordnad generalentreprenad bestämmer beställaren alltjämt vilka företag som skall anlitas för olika uppgifter. Det kan innebära att den utsedde generalentreprenören tar ansvaret för underentreprenörer som han själv inte valt.

Dessutom kan andra blandade affärsupp- görelser komma till stånd. Byggherren kan exempelvis i sitt avtal med generalentrepre- nör förbehålla sig rätten att upphandla vissa delentreprenader själv.

Statistiska uppgifter över de tre nämnda huvudentreprenadformernas användning fö- rekommer enbart för byggande av flerfa- miljshus, som utgör ca 1/4 av det totala byggandet]. Av 47 206 lägenheter upphand- lade på entreprenad år 1971 var general- entreprenaden vanligast. Den användes för projekt med 43 % av antalet lägenheter. De två återstående upphandlingsformerna, delad entreprenad och totalentreprenad, svarade för 24 respektive 33 % av antalet lägenheter. Man måste beakta att dessa andelar gäller antal lägenheter och inte antal projekt. I sistnämnda fall skulle säkerligen totalentre- prenadens andel ha blivit mindre.

För övrigt husbyggande och byggande av anlägggningar saknas som nämnts statistiskt underlag beträffande entreprenadformerna. Rent allmänt gäller att samtliga typer av affärsuppgörelse mellan entreprenör och byggherre förekommer både i sina renodlade och i blandade former. Det är svårt att ange en tendens i utvecklingen. Samtidigt som exempelvis totalentreprenaden visat sig mycket användbar som entreprenadform för vissa industrianläggningar, har det just beträffande sådana anläggningar uppstått en typ av företag som åtar sig byggledning vid

lUppgifterna hämtade från PM angående undersökning av pantvärde (låneunderlag) och produktionskostnader för flerfamiljshus år 1971, utarbetad inom inrikesdepartementet (Stencil In 1972zll).

mycket delad entreprenad. Generalentrepre- naden torde dock, liksom för bostadsbyg- gandet. vara den dominerande entreprenad- formen inom samtliga sektorer.

Inhämtade uppgifter

Vid den av utredningen gjorda problemin- venteringen har från yrkesinspektörshåll påpekats att arbetarskyddslagens tillämp- ningsområde i 1 % anges under den enkla förutsättningen att det finns en arbetsgivare och hos honom anställda arbetstagare samt möjligen en underentreprenör. Det framhålls att förhållandena i detta hänseende har änd- rats väsentligt under senare år. Särskilt när det gäller byggnadsverksamhet har entrepre— nadarbeten blivit allt vanligare. Exempel finns på att huvudentreprenör huvudsakligen endast administrerar verksamheten och att praktiskt taget allt arbete utförs av special- entreprenörer. Det är ej ovanligt med 20—25 sådana entreprenörer på samma arbetsplats. Ofta har entreprenörerna ingen arbetsledning på platsen. Alla dessa firmor arbetar på samma arbetsställe och använder delvis samma anordningar. Vidare nämns exempel på fall då ett flertal under varandra placerade entreprenörer förekommer vid kranuthyr- ning. Det händer också ofta att en arbetsgi- vare hyr in en maskin med förare. Enligt nuvarande lagstiftning har maskinfirman ansvaret för maskinen och dess handhavande men rår inte över arbetet eftersom detta helt dirigeras av inhyraren. Det praktiska genomförandet av arbetarskyddsansvaret är i nämnda fall svårt eller omöjligt. En anpass- ning av lagstiftningen till de nya förhållan- dena bör lämpligen ske så, att vid arbets- platser med flera entreprenörer exempelvis huvudentreprenören får arbetsgivaransvaret för hela arbetsplatsen.

Även i yttrande från arbetarskyddsstyrel- sens sida har vid probleminventeringen framhållits att det ofta råder oklarhet om ansvarsfördelningen mellan exempelvis entreprenörer, maskinuthyrare, inhyrare, arbetsledare och maskinförare. Det är enligt yttrandet å andra sidan inte lätt att precisera

hur ansvaret skall fördelas iolika situationer. Det borde emellertid åligga inhyrare att kontrollera att inhyrd maskin är besiktigad då föreskrift finns om besiktningstvång. När maskin hyrs in med förare borde det vidare åligga inhyraren att kontrollera att föraren har erforderlig kompetens.

Sedan yttranden avgavs i anledning av nämnda probleminventering har genom änd- ring (l970:520) i arbetarskyddskungörelsen införts förbud mot brukande av tryckkärl, lyft- och transportanordningar samt lyftred- skap utan att föreskriven besiktning och provning ägt rum. För överträdelse av för- buden föreskrevs samtidigt bötesstraff för arbetsgivare.

Utredningen har i samband med studiebe- sök hos Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygg- hälsan) diskuterat frågor om samordningen av skyddsåtgärder på arbetsställen, där byggnadsverksamhet förekommer, med företrädare för arbetsgivare och arbetstagare på en större byggarbetsplats.

Utredningens sekretariat har därefter hållit ett flertal sammanträden med representanter för Svenska Byggnadsentreprenörför- eningen, varvid diskuterats olika möjligheter att lösa de arbetarskyddsproblem som upp- står när flera entreprenörer bedriver arbete på samma byggarbetsplats.

Tillsammans med byggnadsentreprenör- föreningen har sekretariatet hos flertalet stora företag i branschen gjort en enkät angående arbetarskyddet på arbetsställen där flera arbetsgivare samtidigt bedriver bygg— nadsverksamhet.

Den första frågan i enkäten till byggnads- företagen gällde hur arbetarskyddet organi- seras på gemensamt arbetsställe. I de flesta svaren uppges att byggnadsföretagen försö- ker få med representanter för sido- och underentreprenörer i byggnadsföretagens skyddskommitté. Som ytterligare exempel på samarbete mellan olika entreprenörer nämns att man på större arbetsplatser bildar en särskild kommitté med representanter för berörda arbetsgivar- och arbetstagarkatego- rier eller håller arbetsplatssammanträden varje vecka med deltagande av representan-

ter för underentreprenörer, arbetsledare och lagbasar. Från ett företag uppges att sido- och underentreprenörer genom platschefen uppmanas att utse skyddsombud som skall delta i platsträffar, skyddsronder etc.

Frågan om tillämpade former för samord- ning av skyddsansvaret fungerar tillfreds- ställande har byggnadsföretagen så gott som undantagslöst besvarat nekande. Det fram- hålls att samordningsproblem föreligger beträffande sido- och underentreprenörer och att ointresse även från en liten grupps sida kan spoliera det gemensamma arbetar- skyddet. Som en av orsakerna till att samar- betet och arbetarskyddet inte alltid fungerar så bra uppges det förhållandet att vissa entreprenörer inte stadigvarande har arbets- ledare på platsen. Som medel att förbättra organisationen anges tätare samråd i skyddsfrågor mellan generalentreprenör och övriga entreprenörer. Redan på planerings- stadiet bör vidare uppmärksammas att vissa arbetsuppgifter inte bör utföras samtidigt. Det uttrycks också en förmodan att samar- betet inom Bygghälsan framöver kommer att ge resultat.

Initiativ till samverkan tas enligt enkät- svaren i allmänhet av byggnadsentreprenö- ren. Svårigheter att avgöra vem som är att anse som huvudarbetsgivare föreligger ibland, särskilt i byggets slutskede då antalet arbetstagare från sido- och underentrepre- nörer helt kan dominera. I de flesta enkätsvar uppges på särskild fråga att större klarhet skulle vinnas om byggherren enligt lag hade att svara för samordningen av arbetarskyddet på gemensamt arbetsställe med rätt att överlåta ansvaret på huvudarbetsgivare. Ett företag kommenterar dock frågan med en undran vilken rätt huvudarbetsgivaren i så fall skall ha att lägga sig i underentreprenö— rernas arbete och vem som skall svara för de ekonomiska konsekvenserna av detta.

En fråga om svårigheter föreligger att avgöra vem av olika arbetsgivare som har att svara för skyddsanordningar besvaras av många företag med en hänvisning till att underentreprenörer ofta tar bort befintliga skyddsanordningar utan att sedan återställa dem. I andra svar uppges att samordnings-

problem föreligger beträffande ställningar och nedstörtningsskydd.

Som problem i övrigt vid gemensamma arbetsplatser har i enkätsvaren påpekats att onödigt risktagande kan uppkomma genom att alla engagerade företag är angelägna att följa sina tidsplaner, att små entreprenörer ofta saknar organiserad skyddstjänst, vilket försvårar samordning, och att specialfirmor inte alltid klargör riskerna för generalentre- prenören. Svårigheter sägs vidare uppstå när ansvaret för skyddsanordning genom leve- ransvillkor överlåts på beställaren som kan sakna resurser att hantera frågan.

Utredningen har till större byggherrar eller representanter för sådana översänt ett utkast till lösning av frågan om samordning av åtgärder till skydd för arbetstagare på gemensamma arbetsställen. I utkastet före- slogs bl.a. en bestämmelse att arbetsgivarna skulle samverka för att åstadkomma säkra förhållanden på sådana arbetsställen och att vid byggnadsarbete ansvaret för samord- ningen sku'lle vila på den på vars uppdrag arbetet utfördes med möjlighet för denne att överlåta ansvaret på huvudarbetsgivaren. Utredningen anhöll om synpunkter på utkastet.

Det översända utkastet fick ett positivt mottagande av de flesta av de tillfrågade. Enighet synes sålunda föreligga om behovet av en lagregel om samordningsansvaret beträffande arbetarskyddet på byggarbets- platser med flera entreprenörer. Endast i några få yttranden görs egentliga erinringar mot förslaget i utkastet. Det framhålls i dessa yttranden att beställaren kan vara helt okunnig i byggnadsbranschen och att han enligt AB 65 (numera AB 72) inte får lägga sig i entreprenörens sätt att bedriva sitt arbete. Det föreslås i ett yttrande den huvudregeln att huvudarbetsgivare, som utses av den på vars uppdrag arbetet utförs, skall ha ansvaret för samordningen av nödvändiga skyddsåt- gärder. Enligt ett annat yttrande bör bestäl- lare som inte yrkesmässigt uppför eller för- valtar hus undantas från att ha samord- ningsansvar. Vidare ifrågasätts om man inte bör söka koppla samordningsfrågorna till byggnadsstadgans bestämmelser om bygg-

nadslov och ansvarig arbetsledare.

Representanter för Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet, Svenska Byggnadsar- betareförbundet, Svenska Elektrikerförbun- det och Svenska Målareförbundet har vid en tvådagarskonferens gått igenom de problem som inom byggnadsområdet möter arbetsta- gare på arbetsplatser över vilka arbetsgivaren ej råder eller där flera arbetsgivare uppträder samtidigt. Utredningens sekreterare var när- varande under en del av konferensen. Nämnda förbund har därefter sammanställt de resultat deltagarna från förbunden kom fram till under konferensen och på utred- ningens begäran överlämnat sammanställ- ningen till utredningen.

I sammanställningen påpekas att arbets- platser, över vilka arbetsgivaren ej råder, finns för samtliga yrkesgrupper inom bygg- fackförbunden, företrädesvis vid repara- tions-, service- och underhållsarbeten. Två huvudtyper finns av sådana arbetsplatser, dels platser där inget annat arbete utförs samtidigt och dels platser där arbete skall utföras på arbetsställe under pågående drift. Förekommande problem på dessa två huvudtyper av arbetsplatser sammanfattas på följande sätt. Det är svårt för arbetsgivaren att ge instruktioner baserade på förhållan- dena på arbetsplatsen. Ofta har nämligen beställningen gjorts per telefon och arbets- givaren eller företrädare för honom har inte själv varit på platsen. Vidare kan trafikpro- blem föreligga i samband med färd till och från sådana arbetsplatser och vid lastning och lossning av material. Vid brand eller gasläc- kage kan bristande lokalkännedom försvåra evakuering av lokaler. Det är svårt för arbetstagarna att påverka utformningen av arbetsplats eller arbetslokal på arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Ytterligare ett antal problem uppräknas, såsom att det krävs initiativ av arbetstagaren till alternativa lösningar av arbetsuppgifter och att kontroll saknas att personlig skydds- utrustning används, eftersom arbetsledare ej finns på platsen.

Härefter ges i byggfackförbundens sam- manställning exempel på olika kombinationer av förhållanden mellan beställare och entre-

prenörer som uppträder på samma byggar- betsplats. I anslutning till dessa exempel påpekas att det krävs samordning för att erhålla ett gott arbetarskydd på dessa typer av arbetsplatser och att det är lämpligt att skriva in regler härom vid infordran av entreprenadanbud. Sammanfattningsvis an- förs i denna del att grundläggande be- stämmelser bör ges i lag för att man skall komma till rätta med den brist på samordning av arbetarskyddet som idag råder på arbets- platserna inom byggnadsindustrin. Det framhålls att en fast ansvarspunkt bör bestämmas. Det anses naturligt att ansvaret i första hand vilar på beställaren med möjlig- het för denne att delegera ansvaret till huvudentreprenör eller generalentreprenör om beställaren ej själv kan ha hand om dessa frågor. Någon inskränkning får dock inte ske i varje arbetsgivares ansvar för egna arbets- tagare. Den föreslagna lösningen anges i praktiken innebära att den som är exempelvis huvudentreprenör skulle få ansvar för gemensamma åtgärder som den allmänna ordningen på arbetsstället, belysningen, sandningen av vägar och landgångar samt uppsättning av skyddsräck och skyddstak.

7.3.3. Transportverksamhet

För att ge en överblick över de förhållanden inom transportområdet, som bör beaktas vid övervägande av nya regler om gemensamma arbetsställen m.m., görs här en kort genom- gång av olika slag av transportarbete av intresse i sammanhanget. Dessutom redovi- sas några uttalanden som belyser aktuella problem.

Vissa av de svårigheter som uppkommer vid distributionsarbete belyses i ett tidigt uttalande av arbetarskyddsstyrelsen med anledning av att Svenska Transportarbetare- förbundet hade begärt besked om tidnings- buds arbete faller under arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen anförde i svarsskri- velse den 23 juli 1955 att fastighetsägare i allmänhet inte anses såsom arbetsgivare för tidningsbuden och således ej med stöd av arbetarskyddslagen kan åläggas att gentemot

dessa bud vidta någon skyddsåtgärd, t.ex. vad beträffar belysning i trappa eller på gård som tillhör fastighet. Ej heller torde, fortsatte arbetarskyddsstyrelsen, ett tidningsföretag eller distributionsföretag för tidningar, vilket dock i regel får betraktas som arbetsgivare för tidningsbuden, kunna åläggas att svara för belysning eller annat i arbetarskydds— hänseende inom fastighet som ej tillhör företaget. Ansvaret för belysningen på gator får i regel anses vila på vederbörande elverk eller motsvarande kommunala verk. Att med stöd av arbetarskyddslagen ålägga verket att vidta åtgärd som påkallas av tidningsbudens arbete var enligt arbetarskyddsstyrelsen ej möjligt.

I samband med transporter till och från arbetsställen föreligger vid avhämtande och avlämnande av gods ett slags gemensamt arbetsställe, där arbetstagare anställda hos olika arbetsgivare är sysselsatta. I de tidigare nämnda motionerna till 1963 års riksdag har påpekats att problem från arbetarskydds- synpunkt uppkommer när arbetstagare, som sysselsätts med distributionsarbete, är verk- samma på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Som exempel har nämnts avlämnande av varor i butiker, varuhus och restauranger.

Vid flera tillfällen har dessutom anmälts svårigheter att finna lämplig plats för upp- ställning av transportfordon. Lastningen eller lossningen kan dessutom förutsätta exem- pelvis transportvägar, lastkajer eller last- bryggor på det besökta arbetsstället. Det kan även vara nödvändigt att ha tillgång till sär- skilda hjälpmedel för lastning eller lossning.

Problem med hänsyn till den egna arbets- givarens bristande rådighet möter inte bara vid distributionsarbete utan på transportom- rådet över huvud. Sålunda uppkommer exempelvis vid transporter av sjukbårar i bostadshus och ålderdomshem m.m. ofta svårigheter från transportsynpunkt som kan bero på att det verkställande företaget saknar rådighet över arbetsplatserna. Liknande problem har diskuterats för begravnings- branschens del. Det är i båda fallen risk för snubbling och fall samt klämskador när bårar eller kistor måste bäras i trånga trappor,

ibland utan vilplan, eller forslas i hissar som inte har tillräckligt utrymme för bår- eller kisttransport.

En aktuell yrkesgren är också renhåll- ningsarbete. Svenska Transportarbetareför- bundet anförde i skrivelse den 9 mars 1971 till arbetarskyddsstyrelsen bl.a. att man beträf- fande sophantering ej tar tillräcklig hänsyn till renhållningsarbetarnas arbetsmiljöförhål- landen vid bestämmande av behållarnas storlek, soputrymmenas utformning, belys- ning och transportvägar. Allt större embal- lagevolymer medför risker för förslitningar i ryggar, armar och ben. Olycksfallsriskerna p. g. a. nedfallande föremål i öppna schaktrör är stora. Antalet skärskador genom glas- splitter har enligt skrivelsen ökat kraftigt sedan engångsglasen infördes. Arbetar— skyddsstyrelsen påpekade i anledning av skrivelsen att fastighetsägare inte med stöd av arbetarskyddslagen kan åläggas vidta åtgärder för att förebygga att renhållnings- arbetare utsätts för risk för olycksfall. Om det emellertid i en fastighet skulle råda sådana missförhållanden som avses i lagens 53 5 har yrkesinspektionen befogenhet att förbjuda att sophämtning utförs. För att ge statens planverk kännedom om de erfaren- heter som vunnits om arbetet vid sopnedkast och i soputrymme överlämnade arbetar- skyddsstyrelsen en kopia av förbundets skrivelse till planverket.

I sammanhanget bör också stuveriarbete nämnas. För att lösa personalrumsfrågan kan här krävas att samråd sker med vederbörande hamnförvaltning och att denna medverkar till lösningen. Detsamma kan gälla arbetsplatser i hamnen samt tillhandahållande av livrädd- ningsredskap vid kaj där arbete utförs. I sistnämnda avseenden finns emellertid före- skrifter i den tidigare omtalade kungörelsen om skyddsåtgärder vid lastning och lossning av fartyg. Beträffande stuveriarbete kan dessutom anmärkas att även annat slag av arbete än stuveri utförs i hamnen och att i vissa hamnar verksamhet bedrivs av fler än ett stuveriföretag.

Vidare kan erinras om grustag och liknande arbetsställen. Även här kan det vara fråga om att arbete utförs på arbetsställe, över vilket

den egna arbetsgivaren inte råder. Som nämnts finns för dessa fall särskilda bestämmelser i arbetarskyddslagen om skyddsansvar för ägare eller nyttjande- rättshavare.

7.3.4. Andra verksamhetsområden med ge- mensamt arbetsställe m. m.

Förutom vid de slag av verksamheter, som behandlas i avsnitten 7.3.2 och 7.3.3, före- kommer det vid en mängd tillfällen att arbete utförs på arbetsplatser över vilka den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Arbete vid fastigheter utanför det egna arbetsstället sker sålunda i stor utsträckning även vid sidan om byggnads- och transportområdet. Bland många exempel kan nämnas sotning, föns- terputsning, arbete som nattvakt, repara- tions-, underhålls- och tillsynsarbeten över huvud samt installations- och monteringsar- beten. Som 1938 års arbetarskyddskommitté berört är man härvid ofta beroende av fasta anordningar på fastigheten. Det har vidare anförts att behov av personalutrymmen för främmande arbetstagare kan föreligga sär- skilt på arbetsställen där risk finns för smitta, förgiftning, joniserande strålning e.d. Ytter- ligare kan erinras om de arbetsplatser som nämns i Stockholms Arbetarekommuns tidi- gare anförda hemställan till utredningen.

I det föregående har en redogörelse läm- nats för hur verksamheten på byggarbets- platser till stor del bedrivs genom entrepre- nörer. Entreprenadavtal förekommer emel- lertid i icke obetydlig utsträckning även utanför byggområdet och arbetet kommer också här att ofta utföras på arbetsställen, där arbetstagare hos fler än en arbetsgivare är sysselsatta. Gäller det entreprenader på fasta arbetsställen torde entreprenörens arbetsta- gare i allmänhet sysselsättas på arbetsplatser över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Här kan nämnas olika slag av monteringsar- beten. Det kan anmärkas att även entrepre- naden kan framstå som en mer eller mindre stadigvarande verksamhet på det ifrågava- rande arbetsstället, exempelvis städentre- prenad.

En utbredd entreprenadverksamhet äger rum på varvsarbetsplatser. Utredningen har därför ansett det vara av intresse att få frågor om arbetarskyddet på gemensamma arbets- platser belysta av de erfarenheter man har på varven av samordningen av olika entrepre- nader vid fartygsbyggnad och dylikt arbete. En enkät i detta avseende har gjorts hos de större varvsföretagen i landet. Från varvens sida har upplysts att underleverantör vid beställning av en entreprenad erhåller besked att varvets säkerhetsbestämmelser gäller även för underleverantörer. Skyddstjänsten på varven övervakar sedan att underleve- rantör följer varvets säkerhetsbestämmelser. Ett par varv uppger dessutom att man anmodar större entreprenörer att tillse att skyddsombud utses. Det uppges vidare att man anser det naturligt att varvet skall svara för samordningen av arbetarskyddet och att någon större klarhet än som redan råder inte skulle vinnas om beställaren i lag ålades en sådan skyldighet. Det anses inte föreligga några svårigheter i praktiken att avgöra vem som har att svara för olika skyddsanord- ningar om vid beställningen klargörs vilka skyldigheter som ingår i avtalet. Ställningar, belysning, ventilation, värme m.fl. gemen- samma säkerhetsanordningar liksom perso- nalutrymmen tillhandahålls i allmänhet av varvet, såvida inte annat överenskommits vid beställningen.

En fråga om läkarundersökning och läkar- besiktning till förebyggande av stendamm- lunga av entreprenadanställda vid gruvor och underentreprenadanställda vid bergbyggen har tagits upp av bergmästaren i norra distriktet i skrivelse till arbetarskyddsstyrel- sen. I svarsskrivelse den 28 april 1971 anförde styrelsen att frågan är en del av ett större problem, eftersom vederbörande arbetstagare inte är anställda hos den arbetsgivare som har ansvaret på platsen. De föreskrifter om läkarundersökning och läkarbesiktning som lämnats företag på visst arbetsställe gäller inte andra arbetstagare än dem som är anställda vid detta företag. Sty- relsen, konstaterade att möjlighet dock finns att föreskriva att vederbörande entreprenör skall låta företa läkarundersökningar och

besiktningar, i den mån hans arbetstagare är utsatta för särskild fara för uppkomst av dammlunga.

Diskussion har förekommit angående ti11- gången till personalrum för viss personal vid restaurang, såsom rockvaktmästare, musiker och croupierer, vilka sysselsätts vid restau- rangen utan att vara anställda hos restau- rangarbetsgivaren. Arbetarskyddsstyrelsen har på förekommen anledning uttalat (skri- velse den 24 maj 1971 till yrkesinspektionen i VI distriktet) att en förutsättning för att restaurangägaren skall kunna åläggas att anordna personalrum för berörda yrkesutö- vare är att dessa är arbetstagare iförhållande till honom. Styrelsen har hänvisat till praxis inom socialförsäkringen, enligt vilken musiker som är engagerade för att utföra musik på restaurang i regel är att anse som arbetstagare med avseende på dessa engage- mang. Däremot är artister med program av showkaraktär i regel inte att anse som arbetstagare i förhållande till restaurangfö- retaget. Rockvaktmästare är att anse som arbetstagare om de är fast avlönade enligt kollektivavtal, men i regel inte eljest. Vad angår roulettföretagen drivs de i allmänhet i sådan form att personalen får betraktas som arbetstagare hos roulettföretaget, inte hos restaurangföretaget. Mot denna bakgrund ansåg styrelsen att yrkesinspektionen i regel kunde kräva att personalutrymmen dimen- sioneras i vart fall för musikerna och i vissa fall för tamburpersonalen.

Som ett icke ovanligt förhållande nuförti- den kan antecknas den situationen att en arbetstagare ”lånas ut” från ett företag till ett annat, inte sällan i samband med uthyrning av någon komplicerad maskin e.d. (”lend and lease”). Tjänsteavtalet mellan den ”utlå- nade” arbetstagaren och det förstnämnda företaget kan härvid bestå oförändrat så att arbetstagaren fortfarande är anställd hos detta företag medan arbetstagaren rent fak- tiskt inlemmas i det andra företagets organi- sation. En bristande överensstämmelse upp- står då mellan det formella anställningsför- hållandet och rådigheten över det arbetsställe där arbetstagaren är sysselsatt.

Liksom beträffande arbetsplatser, över

vilka den egna arbetsgivaren inte råder. kan en fullständig kartläggning inte ske av samt- liga de slag av arbetsställen där det före- kommer att två eller flera arbetsgivare bedriver arbete samtidigt. I sammanhanget bör framhållas svårigheten att åstadkomma en klar och i alla sammanhang lämplig defi- nition av begreppet arbetsställe. Några exempel skall emellertid nämnas på ytterli- gare verksamheter där det kan vara aktuellt med en samordning av åtgärder från olika arbetsgivares sida för att få till stånd en god arbetsmiljö på gemensamt arbetsställe.

I s.k. industrihus och hantverkshus hyrs arbetslokaler ut till skilda arbetsgivare. ] vissa fall har man här ordnat t.ex. gemen- samma personalrum för olika arbetstagar- grupper. Det kan också förekomma att arbetslokaler är gemensamma för olika före- tag. På ett fast driftställe kan vidare vara inrymd en matservering som drivs av särskild arbetsgivare. Även här uppkommer frågor som behöver lösas av arbetsgivarna ge- mensamt.

De nu nämnda exemplen har avsett fasta arbetsställen. Det kan emellertid, även när fråga inte är om byggnadsverksamhet, före- komma att fler än en arbetsgivare, på entre- prenad eller eljest, bedriver verksamhet på tillfälligt arbetsställe. Så kan vara fallet på skogsarbetsplatser eller, för att nämna ett mera speciellt exempel, vid röjning på kata- strofplatser.

8. Sanktionssystemet

8.1 Direktiv m.m.

I sådana fall då missförhållanden i skydds- hänseende kunnat konstateras måste, sägs det i utredningens direktiv, goda möjligheter finnas att ingripa. Det framhålls som primärt att den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetar- skyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Frågan om utformningen av sanktionssystemet har också tagits upp i en framställning till utredningen av Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

8.2. Gällande bestämmelser

8.2. l Förfarandet arbetar-

skyddslagen

enligt 53 5

Enligt vår första arbetarskyddslag, 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara, ägde länsstyrelsen ålägga vederbörande yrkesid- kare att vidta viss åtgärd som var nödig för att skydda hos honom anställd arbetares liv och hälsa. Den föreskrivna åtgärden kunde annars på yrkesidkarens bekostnad verkställas genom polismyndighetens försorg. Vid syn- nerlig fara kunde länsstyrelsen med omedel- bar verkan förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning av vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder. Dessutom föreskrevs bötespåföljd för underlåtenhet att

ställa sig till efterrättelse föreläggande eller förbud.

Angivna konstruktion bibehölls i stort sett i 1912 års arbetarskyddslag. Bestämmelsen om verkställighet genom polismyndighetens för- sorg uteslöts dock. Den s.k. yrkesfarekom- mittén (betänkande den 9 december 1909 s. 154) motiverade detta med att bestämmelsen i vissa fall, såsom när den föreskrivna anordningen åsyftade ändrad arbetsmetod, var omöjlig att tillämpa och överhuvudtaget syntes sakna praktisk betydelse.

Genom 1931 års ändringar i dåvarande arbetarskyddslag flyttades behörigheten att meddela förbud mot arbetes bedrivande över från länsstyrelsen till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Frågan om att införa ett vitesförfarande behandlades av 1937 års arbetarskyddskom- mitté. Kommittén fann det emellertid inte lämpligt att införa ett vitesförfarande i arbe- tarskyddslagen, eftersom yrkesinspektör inte själv borde bestämma straffet för överträ- delse av föreskrift som han meddelat. Efter förslag av kommittén genomfördes i stället är 1938 den ändringen i då gällande arbetar- skyddslag att även yrkesinspektörer fick befogenhet att meddela förbud mot arbets- givares verksamhet.

1949 års arbetarskyddslag följer i stort sett mönstret i tidigare lagstiftning. Om arbetsgi- vare underlåter att följa de allmänna före- skrifterna om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i 2 kap. arbe-

tarskyddslagen ger enbart denna underlåten- het i princip inte upphov till något straffan- svar. Förutsättningarna för att ett straffhot skall uppkomma anges i 53 & arbetarskydds- lagen. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är att vid arbetsställe råder missförhållande i skyddsavseende, som inte hänför sig till lagens särskilda bestäm- melser i 3—6 kap. om arbetstid, minderåriga, kvinnor och samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. En ytterligare förutsättning är att missförhållandet inte innebär överträ- delse av någon särskilt straffbelagd föreskrift. Yrkesinspektören kan under angivna förut- sättningar enligt 53 å första stycket "där så prövas nödigt" skriftligen förelägga arbets- givaren att inom utsatt skälig tid vidta viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet. Alternativt kan yrkesinspektören meddela arbetsgivaren förbud mot att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas skall tillfälle beredas arbetsgivaren att avge yttrande. Medför ett missförhållande syn- nerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa kan yrkesinspektören enligt 53 å andra stycket utan att avvakta vederbörandes yttrande meddela förbud som har omedelbar verkan (beslutet om förbud verkar alltså redan innan det vunnit laga kraft). Då fråga är om åtgärd beträffande lokal som upplåtits till arbetsgi- varen skall även upplåtaren beredas tillfälle att yttra sig. I sådant fall kan yrkesinspektören enligt 53 & tredje stycket meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Förutsättning- arna för förbud är desamma som när det gäller förbud riktat mot arbetsgivaren. Arbetar- skyddsstyrelsen kan enligt 53 & fjärde stycket förordna om åtgärd som avses i paragrafen utan föregående beslut av yrkesinspektör. Det kan anmärkas att enligt 47 å andra stycket arbetarskyddslagen äger specialinspektör ingripa på samma sätt som yrkesinspektör.

I allmänhet kan hänvändelse till annan myndighet inte ske för att få ett meddelar

föreläggande eller förbud iakttaget. En möj- lighet till hänvändelse finns dock när miss- förhållandet medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. I samband med omedelbart verkande förbud kan nämligen tillsynsorganen låta polismyndigheten på arbetsgivarens bekostnad vidta åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålls.

Föreläggandet eller förbudet innebär ett hot om straff för den händelse den föreskrivna åtgärden inte vidtas av arbetsgivaren eller upplåtaren. Straffbestämmelsen finns i 63 & arbetarskyddslagen som föreskriver dagsbö- ter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader för den som underlåter att ställa sig till efterrät- telse föreläggande eller förbud.

1938 års arbetarskyddskommitté tog i sitt förslag, som ledde till införande av gällande arbetarskyddslag, upp en bestämmelse om vitesförfarande vid sidan om förbudsförfa- randet. Om arbetsgivare ej efterkommit av yrkesinspektör meddelad anmaning att vidta viss skyddsåtgärd skulle sålunda yrkesin— spektör äga befogenhet att förelägga arbets- givare att vid vite av högst 1 000 kronor inom utsatt tid vidta åtgärden.

Gentemot det föreslagna vitesförfarandet och till stöd för att i stället vid sidan av för- budsförfarandet införa ett förfarande med föreläggande kombinerat med straffpåföljd anfördes i propositionen med förslag till arbetarskyddslagen (prop. 1948:298 5. 266) att man kunde hysa tvekan om det lämpliga i att ge yrkesinspektör befogenhet att sätta ut vite. Det ansågs samtidigt mindre lämpligt att som påföljd för underlåtenhet att vidta en relativt obetydlig åtgärd stadga ett förbud, som kunde te sig orimligt vid jämförelse med den ifrå- gasatta åtgärden. Som ett alternativ till för- budsförfarandet infördes därför en möjlighet för yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidta viss skyddsåtgärd.

En bestämmelse om vite finns dock i 59 & arbetarskyddslagen. Enligt denna bestäm- melse kan arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör anmoda arbetsgivare att låta undersöka ämne eller material, som arbets— givaren använder eller framställer i sin verksamhet, eller tillhandahålla prov för

sådan undersökning. Genom förfarandet avses att få konstaterat om särskild åtgärd är påkallad från skyddssynpunkt. Vid underlå- tenhet att efterkomma sådan anmodan kan arbetarskyddsstyrelsen förelägga arbetsgiva- ren vite av högst [000 kronor. Styrelsen kan föreskriva att arbetsgivaren skall bekosta undersökningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i skrivelse den 5 mars 1954 till samtliga yrkesinspektörer, om vilken erinrats i skrivelse den 10 februari 1969 till yrkes- och skogsyrkesinpektörerna, meddelat föreskrifter angående kontrollen över att yrkesinspektionens anvisningar blir genomförda. Får yrkesinspektionen inte inom rimlig tid underrättelse om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av meddelad anvis- ning, bör enligt föreskrifterna vederbörande arbetsgivare i regel anmodas att inom 14 dagar lämna besked om anvisningen genomförts eller, om så icke är fallet, om anledningen därtill. Om svar på denna påminnelse inte inkommer inom angiven tid bör i regel ny påminnelse avlåtas med erinran om att underlåtenhet att vidta anvisade åtgärder kan medföra föreläggande eller förbud enligt 53 å arbetarskyddslagen. Lämnar denna förnyade påminnelse inte heller resultat bör de i arbe- tarskyddslagen anvisade tvångsmedlen till- gripas. Förutsättning för att föreläggande eller förbud enligt 53 å första stycket skall med- delas anges i första hand vara att missför- hållandet är någorlunda betydande. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren visar uppenbar tredska, dvs. att yrkesin- spektionens anvisningar trots påminnelser inte genomförs inom utsatt eller eljest skälig tid utan att godtagbar förklaring lämnas om anledningen därtill. Beträffande 53 å andra stycket framhålls att tillämpningen inte för- utsätter tredska hos arbetsgivaren att efter- komma givna anvisningar, utan att ett miss- förhållande är av så allvarlig art att det fordrar ett omedelbart ingripande.

Till angivna åtgärder som förberedelse för ett eventuellt föreläggande eller förbud kommer föredragningar i yrkesinspektionens förtroenderåd. Enligt arbetarskyddsstyrel- sens föreskrifter den 12 januari 1957 skall nämligen ärende angående meddelande av

föreläggande och förbud samt ärenden angående anmälan av arbetsgivare eller arbetstagare till åtal föredras i förtroenderå- det om inte yrkesinspektören finner påkallat av särskilda skäl att ärendet avgörs omedel- bart. I såfall skall ärendet i stället anmälas på nästa sammanträde med förtroenderådet.

Enligt nämnda arbetarskyddsstyrelsens skrivelse den 5 mars 1954 skall ett förfallo- register över lämnade anvisningar finnas på varje yrkesinspektionsdistrikt. Registret skall bestå av kopior av lämnade anvisningar. När anvisning genomförts bör kopian flyttas över från förfalloregistret till arbetsställets akt på distriktet. Det åligger varje inspekterande befattningshavare att en gång i månaden gå igenom sitt förfalloregister och vidta de åtgärder som denna genomgång ger anledning till.

8.2.2. Förfarandet enligt 54—58 åå arbetar- skyddslagen

Bestämmelser om tvångsförfaranden av lik- nande konstruktion som enligt 53 å finns i 54—58 åå arbetarskyddslagen.

Med stöd av 54 år kan arbetarskyddssty- relsen meddela arbetsgivare föreskrifter för att trygga arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden. Föreskrifter kan också meddelas om arbetsgivare åsidosatt bestäm- melsen i 26 å första stycket arbetarskydds- lagen om arbetsgivares allmänna åligganden i fråga om minderårig. Enligt 55 å kan yrkes- inspektör förbjuda arbetsgivare att använda minderårig i arbete om inte läkarundersökning enligt 28 å arbetarskyddslagen skett och intyg om undersökningen förts in i arbetsboken. Direkt straffpåföljd finns inte för överträdelse av nämnda bestämmelser om arbetstiden eller om användande av minderårig. I stället kan underlåtenhet att iaktta föreskrifter enligt 54 å eller förbud enligt 55 å medföra straff enligt bestämmelsen i 63 å arbetarskyddslagen.

Ej heller bestämmelserna i 45 och 46 åå arbetarskyddslagen om vissa skyldigheter för tillverkare m.fl. motsvaras av direkta straff-

bestämmelser. Enligt 56 å första stycket arbetarskyddslagen kan arbetarskyddsstyrel- sen förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare att avlämna eller utställa teknisk anordning om inte de skyddsåtgärder vidtas som styrelsen finner erforderliga. Beträf- fande installatör som åsidosätter gällande föreskrifter kan arbetarskyddsstyrelsen enligt 57 å föreskriva villkor att iakttas vid instal- lationsarbete eller utfärda förbud mot visst slag av sådant arbete. Mot grustagsägare m.fl. som eftersätter sina skyldigheter enligt 46 å arbetarskyddslagen kan enligt 58 å motsva- rande åtgärder riktas som enligt 53 å. Även vid underlåtenhet att följa förbud, föreskrift eller föreläggande enligt 56—58 åå kan straff utdömas enligt bestämmelserna i 63 å arbe- tarskyddslagen.

8.2.3. Direkta straffbestämmelser i arbetar- skyddslagen

Straffbestämmelser som ansluter sig till föreskrifterna i arbetarskyddslagen om min- deråriga och kvinnliga arbetstagare finns i lagens 62, 64 och 66 åå. Straffet är dagsböter, i vissa fall penningböter.

I 65 å arbetarskyddslagen föreskrivs dags- böter för den som fått anvisning att vidta åtgärd och lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift om åtgärden och för den som lämnar styrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift om anordning som avses i 45 å.

Enligt 67 å arbetarskyddslagen straffas arbetstagare som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsan- ordning med 5—200 kronors böter. För åtal krävs att yrkesinspektör anmält förseelsen till åtal.

I 68 å arbetarskyddslagen slutligen stadgas dagsböter eller fängelse för brott mot bestämmelsen i 51 å arbetarskyddslagen om tystnadsplikt för dem som har befattning med tillsyn över efterlevnaden av lagen eller som ingår i yrkesinspektionens förtroenderåd. Angivelse av målsäganden krävs för åtal.

8.2.4. Straffbestämmelser i arbetarskydds- kungörelsen m.m.

Enligt bestämmelser i arbetarskyddslagen äger Kungl. Maj:t meddela föreskrifter i vissa av de frågor som behandlas i lagen. Kungl. Maj:t får sålunda bl.a. meddela särskilda föreskrifter i de frågor som avses i lagens 8—13 åå (14 å) samt närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen (74 å första stycket). Enligt 75 å arbetarskyddslagen äger Kungl. Maj:t vid meddelande av föreskrift med stöd av lagen utsätta straff för förseelse mot föreskriften, dock högst fängelse i sex månader.

Med stöd av 14, 74 och 75 åå arbetar- skyddslagen har arbetarskyddskungörelsen (1949:208) utfärdats. Kungörelsen innehåller bl.a. vissa straffbestämmelser. Som anförts i avsnitt 8.2.1 ger arbetsgivares underlåtenhet att följa de allmänna föreskrifterna i arbe- tarskyddslagen om skyddsåtgärder inte upphov till direkt straffansvar. Sådant ansvar inträder dock vid överträdelse av vad arbe- tarskyddsstyrelsen generellt föreskrivit angående besiktning och provning av tryck- kärl, lyftanordning, transportanordning och lyftredskap och vid brukande av sådan anordning i strid mot föreskrift om högsta tryck, högsta belastning e.d. För dessa fall innehåller arbetarskyddskungörelsen be- stämmelser i 72 å som föreskriver straff i form av dagsböter. Efter ändring (1970:520) i arbetarskyddskungörelsen gäller motsva- rande då arbetsgivare underlåter att föran- stalta om undersökning av luftförhållanden, om vilken arbetarskyddsstyrelsen föreskrivit. 72 å innehåller också bestämmelser om pen- ningböter för vissa ordningsförseelser. Straffansvar enligt 72 å skall i regel inte uppkomma om omständigheterna ger vid handen att försummelsen berott på tillfälligt förbiseende.

Arbetarskyddskungörelsen innehåller vida- re en bestämmelse om ansvar för försummelse att inhämta arbetarskyddsstyrelsens medgi- vande att inrätta bergverkstad e. d. (73 å).

Med stöd av arbetarskyddslagen har utfärdats ytterligare kungörelser som inne-

håller bestämmelser om straff vid överträ- delse av föreskrifter i dessa.

8.2.5. Arbetarskyddsstyrelsens att utfärda generella föreskrifter anvisningar

befogenhet och

Redan enligt 1912 års arbetarskyddslag ansågs yrkesinspektionens chefsmyndighet kunna utfärda erforderliga anvisningar för lagens tillämpning. De anvisningar som utfärdades var emellertid närmast avsedda att för till- synsorganen ange vad de hade att kräva i skyddshänseende beträffande lokaler, arbetsmaskiner, arbetsmetoder e.d.

På förslag av 1938 års arbetarskyddskom- mitté infördes den nuvarande bestämmelsen i 74 å andra stycket arbetarskyddslagen att arbetarskyddsstyrelsen äger meddela råd och anvisningar till ledning vid tillämpningen av lagen. Enligt förslaget var dock styrelsens befogenhet begränsad till vissa uppräknade paragrafer. Vidare användes i förslaget ter- men ”föreskrifter” i stället för orden "råd och anvisningar” utan att dock någon saklig skillnad synes ha avsetts med detta. Kom- mittén anförde beträffande sitt förslag (SOU l946:60 s. 618) att bestämmelsen får anses innebära även viss förpliktelse för arbetsrådet att utfärda föreskrifter i angivna hänseenden inte bara till ledning för underlydande till- synsorgan utan också som förhållningsregler för arbetsgivare, arbetstagare m.fl.

Efterlevnaden av de anvisningar arbetar— skyddsstyrelsen utfärdar med stöd av 74 å andra stycket tryggas inte av någon direkt straffbestämmelse i arbetarskyddslagen. För att ett straff hot skall uppkomma i ett avseende som behandlas i styrelsens råd och anvis- ningar fordras att föreläggande eller förbud utfärdats enligt 53, 56, 57 eller 58 å. Ej heller har styrelsen befogenhet att själv förse anvisningarna med straffbestämmelser. Sty- relsens anvisningar ges dock stundom en imperativ form (”skall”). Syftet med detta får antas vara att tillsynsorgan skall utfärda föreläggande eller förbud när det framkom- mer att normen ej efterlevs. Anvisningarna meddelas ibland i den formen att styrelsen

fastställer av enskilda organ utarbetade nor- mer och samtidigt anvisar möjlighet att söka dispens hos styrelsen. En redogörelse för

styrelsens anvisningsverksamhet finns i bilaga 2. Uttrycken ”föreskrifter" eller "före- skriva" används på ett par ställen i arbetar- skyddslagen utan att fördenskull bestäm— melsens åsidosättande direkt kan föranleda straffpåföljd. Först och främst kan pekas på rubriken till 2 kap. "Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall". Vidare kan pekas på 45 å, enligt vilken arbetarskyddsstyrelsen kan allmänt föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt upptagande vissa uppgifter eller skall vara godkänd av styrelsen.

I 72 å arbetarskyddskungörelsen anges vissa fall då generella föreskrifter, som arbetarskyddsstyrelsen utfärdar, är försedda med direkt straffsanktion. Som tidigare nämnts gäller detta föreskrifter om besiktning och provning av vissa anordningar samt om visst slag av undersökning. 72 å innehåller även bestämmelser om straff för förseelser mot vissa av arbetarskyddsstyrelsen givna ordningsföreskrifter ifråga om ingivande av handlingar över besiktning, provning eller undersökning. Den tidigare nämnda bestäm- melsen i 72 å om straff vid brukande av viss anordning i strid mot föreskrift om högsta tryck, högsta belastning e.d. kan däremot inte anses innehålla direkt straffsanktion av generella föreskrifter. Högsta tillåtna tryck och högsta tillåtna belastning beräknas i varje särskilt fall av besiktningsman med hänsyn till arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om till— låtna materialpåkänningar och uppgifter från tillverkaren m.m. Normalt framkommer på detta sätt föreskriften om högsta tillåtna tryck respektive högsta tillåtna belastning. Ytterst kan naturligtvis yrkesinspektören ge de föreskrifter härom som han anser bör gälla. För fullständighetens skull kan även nämnas arbetarskyddsstyrelsens befogenhet enligt arbetarskyddskungörelsen att föreskriva att för ångpanna skall finnas ångpannebok. Försummelse att efterkomma sådan föreskrift bestraffas enligt kungörelsens 72 å. Det synes dock inte heller i detta fall kunna röra sig om

Utan att bestämmelserna är direkt straff- sanktionerade används uttrycken ”före- skrift” eller "föreskriva” i vissa paragrafer i arbetarskyddskungörelsen (t.ex. i 9 å tredje stycket, 29 å första stycket och 33 å fjärde stycket).

En bestämmelse om befogenhet för arbe- tarskyddsstyrelsen att utfärda direkt straff- sanktionerad generell föreskrift finns emel- lertid utanför arbetarskyddslagen och med stöd av lagen utfärdade kungörelser. Enligt kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m.fl. äger arbe— tarskyddsstyrelsen att även i andra fall än som särskilt anges i kungörelsen meddela ytterli- gare bestämmelser i de avseenden varom stadgas i kungörelsen. Om arbetsgivare ej iakttar föreskrift som arbetarskyddsstyrelsen utfärdat med stöd av kungörelsen straffas han med dagsböter. Åsidosätter arbetstagare bestämmelse, som arbetarskyddsstyrelsen utfärdat med stöd av kungörelsen, och är omständigheterna sådana att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet straffas han med böter.

8.2.6. Offentlig verksamhet

Enligt 1912 års arbetarskyddslag skulle yrkesinspektör som fann förhållande på ett statligt arbetsställe påkalla förbud på grund av missförhållande göra anmälan hos den myn- dighet som hade överinseende över verk- samheten. Denna myndighet hade därefter att antingen vidta den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl. Maj:ts pröv- ning. Föreläggande och förbud enligt 53 å gällande arbetarskyddslag kan enligt 60 å samma lag inte tillgripas när det gäller verk- samhet som bedrivs av staten. Då ingripande är påkallat vid arbetsställe inom statlig verksamhet har yrkesinspektören att göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Styrel- sen skall, då missförhållanden som sägs i 53 å föreligger, påkalla erforderlig åtgärd hos den

myndighet som har överinseende över verk- samheten. Vidtas inte sådan åtgärd kan sty- relsen underställa ärendet Kungl. Maj:t. Samma förfarande föreskrivs beträffande statlig verksamhet i fall som avses i 54 å arbetarskyddslagen.

Med statlig verksamhet avses i arbetar— skyddslagstiftningen verksamhet som utövas av statlig myndighet. Häri inbegrips också statens affärsdrivande verk. Hit räknas där- emot inte privaträttsliga bildningar som bolag, föreningar och stiftelser, även om de helt eller till största delen ekonomiskt behärskas av staten och eventuellt intar en mono- polställning.

1938 års arbetarskyddskommitté hade föreslagit att förbud och vitesföreläggande enligt lagen skulle kunna tillgripas även då fråga var om verksamhet som bedrevs av staten. Detta förslag avvisades i propositio- nen med förslag till arbetarskyddslagen (prop. 1948:298 5. 268) med motivering att strafför- farande inte kan riktas mot staten som sådan och att det är uteslutet att döma vederbörande arbetsföreståndare till straff om han inte av statsmakterna satts i tillfälle att vidta påkallad åtgärd. Ändringen i förhållande till då gällande rätt begränsades därför till att anmaning om åtgärd i fråga om statlig verksamhet skulle göras av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Vidare infördes möjlighet för denna myn- dighet att göra framställning till Kungl. Maj:t. Detta förfarande förväntades belysa frågan på ett mer ingående sätt än framställning från den berörda myndigheten själv.

Genom ändring (1966:]09) i arbetar- skyddslagen har i 60å införts det tillägget beträffande arbetarskyddsstyrelsens under- ställningsmöjlighet att ärende som gäller riksdagen eller dess verk skall underställas det riksdagens organ som riksdagen bestämmer. Som sådant organ fungerar numera konsti- tutionsutskottet.

Beträffande kommunal verksamhet förut- sätter arbetarskyddslagen att ett tvångsför- farande skall kunna tillgripas även i det fall som avses i 53 å. Föreläggande eller förbud skall alltså. då ingripande enligt 53 å är påkallat, riktas direkt mot kommunens beslutande organ.

Enligt 70 å första stycket arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet som drivs av staten vad som i lagen föreskrivs om arbets- givare gälla arbetsföreståndaren. Denne har enligt samma bestämmelse även det ansvar som är stadgat för tillverkare eller annan som avses i 45 eller 46 å arbetarskyddslagen.

I fråga om annan verksamhet än statlig finns regler om arbetsföreståndare i 70 å andra stycket arbetarskyddslagen. Bestämmelserna om arbetsgivare skall här gälla arbetsföre— ståndaren vad avser efterlevnaden av arbe- tarskyddslagens särskilda bestämmelser om arbetstid samt om minderåriga och kvinnor. Ett villkor är dock beträffande verksamhet, som bedrivs av annan än staten eller kommun, att arbetarskyddsstyrelsen på framställning av arbetsgivaren godtagit viss person som arbetsgivare i hans ställe. Däremot kan någon överflyttning inte ske av ansvaret enligt arbetarskyddslagen för åtgärder som avser att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete.

Vad som i arbetarskyddslagen är föreskri- vet om arbetsföreståndare äger enligt sär- skilda bestämmelser, som hänvisar till 70 å, motsvarande tillämpning i fråga om arbetar- skyddskungörelsens ordningsföreskrifter och bestämmelserna i vissa ytterligare med stöd av arbetarskyddslagen utfärdade kungörelser.

Statlig verksamhet

Kungl. Maj:t har utfärdat ett cirkulär (l963:696) till statsmyndigheterna angående tillämpningen av arbetarskyddslagen på verksamhet som bedrivs av staten. Enligt cirkuläret bör gälla att för central myndighet och annan självständig förvaltningsenhet verkschefen är arbetsföreståndare och alltså har att svara för att arbetarskyddslagstift- ningens bestämmelser iakttas. Det påpekas att för vissa lokala förvaltningar finns angett i instruktionerna att vederbörande lokala chef har att fullgöra de åligganden som enligt all- männa verksstadgan (numera 1965:600) vilar på verkschef i fråga om personalens arbets- förhållanden. Den för vilken sådan föreskrift

gäller bör anses såsom arbetsföreståndare i arbetarskyddslagens mening. Det anförs vidare att lokala eller organisatoriska förhål- landen även annars kan vara sådana att arbetsgivaransvaret vid lokal förvaltning eller annan avdelning av verksamheten bör vila på annan än verkschefen. Som arbetsförestån- dare bör myndigheten i sådant fall godta endast den vars befogenheter och skyldig- heter i övrigt är av den art och omfattning att arbetsgivarens hela ansvar för säkerhet och sundhet på arbetsplatsen rimligen bör vila på honom. Ifråga som nu sagts bör myndigheten enligt cirkuläret samråda med arbetar- skyddsstyrelsen.

Enligt gällande arbetarskyddslag skall som tidigare nämnts lagens 53 och 54 åå inte till- lämpas på statlig verksamhet. Mot statlig verksamhet kan alltså inte riktas föreläggande eller förbud enligt 53 å på grund av missför- hållande i något avseende, varom stadgas i 8—13 åå arbetarskyddslagen, eller som i övrigt utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegrips under 7 å samma lag. Ej heller kan meddelas föreskrift enligt 54 å. Det bör uppmärksammas att det här inte är fråga om någon parallell till den gränsdragning som skett i 70 å andra stycket beträffande möj- ligheten att överflytta arbetsgivaransvaret på särskild arbetsföreståndare. Sådan över- flyttning kan inte ske av ansvaret enligt arbetarskyddslagen för åtgärder som avser att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Arbetsföreståndare för statlig verksamhet, på vilken ju hela ansvaret för verksamheten vilar, är däremot ansvarig enligt arbetar- skyddslagens straffbestämmelser med endast de undantag som följer av att 53 och 54 åå inte är tillämpliga på verksamhet som drivs av staten. Något hinder synes alltså formellt inte föreligga att mot statlig arbetsföreståndare rikta föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 55—58 åå, eller vitesföreläggande enligt 59 å arbetarskyddslagen.

Kommunal verksamhet

Också beträffande kommunal verksamhet är bolag, föreningar, stiftelser o.d. underkastade

samma regler som övriga privaträttsliga subjekt, även om ifrågavarande bildning är helt kommunalägd och intar en monopol- ställning. För exempelvis en kommunalägd bostadsstiftelse skall alltså arbetarskydds- styrelsen genom särskilt beslut godta en arbetsföreståndare om arbetsgivaransvaret i något avseende skall övergå på denne.

Annan verksamhet än statlig eller kommunal

I fråga om företag som drivs av en enskild person är det i princip denne som ytterst är ansvarig för förseelser på arbetsgivarsidan mot arbetarskyddslagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Man talar inom specialstraffrätten om ett företagaransvar. Med detta åsyftas att företagaren kan drabbas av straffansvar i denna sin egenskap för förseelser som har inträffat i samband med företagets drift.

Beträffande företag som drivs av olika slags kollektiva enheter, såsom aktiebolag, för- eningar och andra juridiska personer, kan fråga uppkomma mot vem eller vilka åtgärder för att utkräva ansvaret ytterst skall riktas. I svensk rätt gäller numera undantagslöst att endast fysiska personer kan dömas till straff. Vitesföreläggande kan däremot riktas mot juridisk person (dock inte mot staten). När ett straffbud skall tillämpas mot verksamhet som drivs av en kollektiv enhet vänder man sig i stället mot fysiska personer inom verksam- heten. Regelmässigt läggs ansvaret på en eller flera ledamöter i den kollektiva enhetens verkställande organ. I flertalet kollektiva enheter är detta styrelsen. Med hänsyn till den ställning som verkställande direktören i ett aktiebolag intar enligt aktiebolagslagen ingår han bland de ansvariga även i de fall då han utsetts utom styrelsen. Eftersom i kollektiva enheter ofta flera personer vid sidan av varandra intar ställning som företagare upp- står vissa speciella problem rörande fördel- ningen av ansvar mellan dem. Det kan nämnas att ansvaret i praxis ej sällan läggs på verk- ställande direktören ensam.

Trots det ansvar som sålunda vilar på företagsledningen har naturligtvis denna,

åtminstone i företag av någon storlek, i praktiken sällan den omedelbara ledningen av skyddsarbetet. Skyddsfrågor handläggs då i stället av särskilda anställda. Att skyddsar- betet sålunda uppdragits åt ställföreträdare för arbetsgivaren saknar i och för sig bety- delse förfrågan om företagaransvaret.

De möjligheter som finns att flytta över arbetarskyddsansvaret från företagsled- ningen till arbetsföreståndare tillkom efter förslag av 1938 års arbetarskyddskommitté. Som skäl för att en överflyttning borde kunna ske anförde kommittén (SOU l946:60 s. 241) att det ofta icke är möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar i bolag eller annan enskild juridisk person att äga sådan kännedom om eller på sådant sätt bestämma över verk- samheten att de kan ikläda sig ansvaret för att lagens bestämmelser efterlevs. Överflyttning av arbetsgivaransvaret borde enligt kommit- tén ske när det gäller arbetarskyddslagens ordningsföreskrifter och därmed jämförbara bestämmelser. Kommittén hänvisade bl.a. till att dessa bestämmelser till innehåll och syfte kunde jämföras med arbetstidslagarnas bestämmelser. I fråga om åtgärder till skydd för ohälsa och olycksfall i arbetet borde emellertid ansvaret vila på ”den verklige företagaren, dvs. den för vars räkning arbetet ytterst sker".

Enligt propositionen med förslag till arbe— tarskyddslagen (prop. 1948:298 5. 276) förelåg ett behov av att kunna överflytta arbetsgi- varansvaret. Den av kommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken arbetsgivaransvaret skulle kunna överflyttas på arbetsföreståndare befanns i allt väsentligt tillfredsställande. Förelägganden eller för- bud, som avser åtgärder i fråga om exempelvis arbetslokaler, maskiner o.d., borde sålunda riktas mot arbetsgivaren själv. I den mån föreläggandet eller förbudet förenats med villkor om vidtagande av viss åtgärd kan nämligen situationen vara den att ett beslut krävs av annan än arbetsföreståndaren.

8.2.8. Besvärsbestämmelser

Enligt 61 å arbetarskyddslagen förs talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av

yrkesinspektör genom besvär hos arbetar- skyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsen är enligt 73 åförsta stycket arbetarskyddslagen slutinstans i vissa dispensärenden enligt lagen. Klagan är vidare utesluten i frågor om tillsättande av regionalt skyddsombud och överflyttning av arbetsgi- varansvaret.

Enligt 73 å andra stycket i dess lydelse före den 1 januari 1972 skulle talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga än som avses i första stycket föras genom besvär hos Kungl. Maj:t. Mål om förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt 53—59 åå avgjordes av regeringsrätten enligt den numera upphävda regeringsrättslagen.

I samband med 1971 års förvaltningsrätts- reform har ändring (1971:599) skett i 73 å andra stycket som uppdelats i två stycken. Ändringen innebär endast att sådana ärenden som tidigare fullföljts från arbetarskydds- styrelsen till regeringsrätten nu i första hand skall gå till kammarrätten (prop. 1971:30 del 2 s. 173). Övriga ärenden som fullföljs från arbetarskyddsstyrelsen prövas liksom tidi- gare av Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtidigt infördes (1971:600 respektive 1971:980) i skogsförläggningslagen och kungörelsen om förbud att använda arbetstagare till mål- ningsarbete med blyfärg bestämmelser att talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande skall föras hos kammarrätten genom besvär.

I övrigt skall talan mot arbetarskyddssty- relsens beslut i ärenden enligt kungörelser som utfärdats med stöd av arbetarskyddsla- gen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådetl.

8.3. Statistiska uppgifter

I arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens årsberättelser redovisas i tabellform bl.a. de förelägganden, förbud, anmälda förseelser, åtal och domar enligt arbetar- skyddslagstiftningen som förekommit under året.

Uppgifterna i nämnda statistik är inte helt tillförlitliga. Som ett exempel kan nämnas att

vid utredningens i det följande redovisade genomgång av ärenden under perioden 1961—1970 kom fram 16 fall då straff utdömts enligt 1949 eller 1966 års minderårig- kungörelser medan statisitiken endast upptar 9 fall. En anledning till statistikens bris- tande tillförlitlighet är att domstolar och åklagare inte har någon skyldighet att till arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektio- nen rapportera meddelade domar eller straff— förelägganden. Statistikens brister får dock inte överbetonas utan i stort sett har utred- ningen kunnat konstatera överensstämmelse mellan uppgifterna i årsberättelserna och påträffade ärenden vid utredningens genom- gång. Ett sammandrag av uppgifterna i års- berättelserna för åren 1961—1970 lämnas i tabell 8.1. Som en jämförelse kan nämnas att under åren 1939—1945 tillämpades 1912 års arbetarskyddslags bestämmelser om förbud riktade mot arbetsgivaren i 127 fall (SOU 1946:60 s. 596). Ärsgenomsnittet ligger beträffande perioden 1939—1945 på 18 och beträffande perioden 1961—1970 på 24 ingripanden genom föreläggande eller förbud.

' Bestämmelseni l åpunkt 9 lagen (1971:309)om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål tyder på att besvär mot beslut som enligt andra arbetarskyddsförfattningar än arbetar- skyddslagen, skogsförläggningslagen eller strål- skyddslagen i särskilda fall meddelas angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande skall anföras hos kammarrätten, om sådana besvär skolat anföras hos Kungl. Maj:t enligt vad som gällt före den 1 januari 1972. Bestämmelsen utgår nämligen från att arbetar- skyddslagstiftningen hör till författningarna rörande den allmänna hälsovården och föreskriver att enligt sådana författningar i särskilda fall meddelade förbud etc. vid fullföljd hör till kam- marrättens prövning om det ej är fråga om beslut enligt angivna tre lagar.

] de kungörelser som meddelats med stöd av arbetarskyddslagen förekommer ett flertal bestämmelser enligt vilka i särskilda fall kan meddelas föreskrift. tillstånd eller godkännande. Man torde emellertid kunna räkna med att avsikten varit att även besvär mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i sådana ärenden skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Tabell 8.1 Förelägganden, förbud, anmälda förseelser, åtal och domar enligt arbetarskydds- lagstiftningen 1961—1970.

F öre— lägganden

Förbud

Åtal Fällande domar (böter)

Anmälda förseelser

Arbetarskyddslagen 2 kap. 1 12 95 23 å ] 24,25 åå 26 å4 27 å4 30 å 27,31,33 åå 35 å 1 45 å 1 8 67 å Arbetarskyddskung. 33 5 35 å 53 5 69 å Kung. om förbud att använda minderårig i vissa farliga arbeten 1 Skogsförläggnings- lagen ] 21

b)

___—www....g

16 20

(Ah.)

Tabell 8.2 visar det årliga antalet föreläg- ganden och förbud under de sista tio åren. Att avläsa några tendenser i denna tabell är vanskligt med hänsyn till att i vissa fall en speciell tillsynsfråga kan ha föranlett en serie förelägganden eller förbud.

Tabell 8.2 Förelägganden och förbud enligt arbetarskyddslagstiftningen 1962—1971 .

Är Förelägganden Förbud 1962 14 7 1963 10 9 1964 12 9 1965 15 40 1966 9 9 1967 15 1 1 1968 8 9 1969 6 11 1970 23 22 1971 39 28 Summa 151 155

Av tabell 8.3 framgår i vilken utsträckning överklagande skett till arbetarskyddsstyrel- sen av förelägganden och förbud, meddelade av yrkesinspektionen under tiden 1962—1971.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende angående överklagat föreläggande eller förbud synes talan ej ha förts under perioden 1962—1970. Däremot har överkla- gande till regeringsrätten av sådant beslut skett i två fall under år 1971 .

8.4. Genomgång av handlagda ärenden enligt arbetarskyddslagstiftningen

Arbetsmiljöutredningen har våren 1971 genom arbetarskyddsstyrelsen och hos spe- cialinspektionerna begärt att få del av hand— lingarna i de ärenden i vilka förelägganden, förbud, föreskrifter, åtal och domar enligt arbetarskyddslagstiftningen förekommit un- der den senaste tioårsperioden. Samtidigt har anhållits om uppgifter angående vad som passerat efter utfärdandet av föreläggande, förbud eller föreskrifter och angående utvecklingen på den aktuella arbetsplatsen efter meddelad dom.

Till utredningen har inkommit det huvud- sakliga materialeti flertalet av de ärenden som efterlysts. Från två yrkesinspektionsdistrikt har dock anmälts svårigheter att redovisa

Tabell 8.3 Hos arbetarskyddsstyrelsen överklagade förelägganden och förbud 1962—197 1.

År Antal Beslut hos yrkesinspektionen Ärendet besvär __ __ avskrivet Fastställt Andrat i Andrat betr. sak tid för ikraftträd.

1962 4 l 2 1 1963 4 4 1964 2 2 1965 — 1966 3 3 1967 1 1 1968 1 1 1969 1 1 1970 2 2 1971 2 1 1

Summa 20 5 14 1

ärenden från första delen av tioårsperioden.

De inkomna handlingarna har genomgåtts av utredningens sekretariat. Det är givet att dessa handlingar representerar endast en obetydlig del av yrkesinspektionens verk- samhet under perioden. I detta avseende kan nämnas att antalet förelägganden och förbud synes utgöra betydligt mindre än 1 % av hela antalet skriftliga inspektionsmeddelanden. De åtgärder som yrkesinspektionen anser påkallade bör enligt tidigare redovisade föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen i första hand genomföras på frivillighetens väg. Det har dock synts vara av intresse att närmare betrakta den verksamhet som under senare år bedrivits i de fall då den frivilliga linjen inte gett resultat eller då sådana missförhållanden förelegat att ett omedelbart inskridande bedömts påkallat. Idet följande görs därför en redovisning av det inkomna materialet, vilket torde kunna bidra till att konkretisera de problem yrkesinspektionen möter och söker bemästra. Den bör även kunna något belysa dels hur förfarandet enligt arbetarskyddsla- gen fungerar, dels vilka behov som föreligger av olika tvångsförfaranden och ansvarsbe- stämmelser. Däremot får den följande redo- visningen inte skymma omfattningen av de resultat som åstadkoms genom samför- ståndslösningar.

8.4.1. Ärenden enligt 53 å arbetarskyddslagen i vilka anmälan till åtal skett eller dom med- delats 1961—1970

1. Föreläggande 13/5 1961 att senast 20/9 1961 vidta sådana åtgärder att erforderlig temperatur kunde hållas i verkstad och matrum samt att senast 1/8 1961 ha rengjort och ytbehandlat golv, väggar och tak i personalrummen. Föreläggandet riktat mot ett maskinfabriksföretag (40—50 anställda).

Tidigare åtgärder: Anvisningar 10/2 1960. 21/5 1960, 18/11 1960 och 9/3 1961. Vid inspektion 14/4 1961 konstaterades att anvisningarna inte beaktats.

Vid inspektion 16/1 1962 hade föreläggandet endast delvis efterföljts. Anmälan till åtal 22/1 1962.

Dom 21/5 1962: Företagets verkställande direktör dömdes till 55 dagsböter om 60 kr. Vid bedömande av påföljdsfrågan fann domstolen med hänsyn till den uppenbara nonchalans som företaget hade visat inför yrkesinspektionens anvisningar och föreläg- gande den begångna förseelsen vara av allvarlig art, dock ej så allvarlig att den förskyllde frihetsstraff.

Nytt föreläggande 6/8 1962 att senast 15/9 1962 ha rengjort och ytbehandlat golv, väggar och tak i personalrummen. Företaget, som tydligen redan dessförinnan ordnat uppvärmningen, ställde sig detta föreläggande till efterrättelse.

2. Föreläggande 2'//4 1962 att senast 6/6 1962 vidta skyddsanordningar beträffande en revol- versvarv och att sätta upp ledstänger och räcken i verkstad. Föreläggandet riktat mot ett armaturfa— briksföretag (ca 10 anställda).

Tidigare åtgärder: Anvisningar 30/1 1960. Påminnelse 17/8 1960. Anvisningar efter inspektion 7/2 1962. Skrivelse 1/3 1962 ang. ifrågasatt före-

Dom 28/1 1963 av underrätten: Styrelseledamot dömdes till 30 dagsböter om 8 kr. Den åtalade överklagade domen. Hovrätten fastställde 9/5 1963 underrättens dom.

Påfordrade åtgärder vidtogs i samband med att åtal verkställdes.

3. Föreläggande 17/3 1962 att anskaffa sjukbår, att tillhandahålla de anställda skyddshjälmar, arbetshandskar och skyddsglasögon, att inhägna arbetsplatsen (stenbrott) samt att anordna perso- nalrum. Föreläggandet riktat mot ett stentäktsfö- retag (8 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 31/8 1960, 17/5 1961 och 21/9 1961. Skrivelse 4/12 1961 ang. ifrågasatt föreläggande. Dom 30/4 1963: Driftschef dömdes till 20 dags- böter om 10 kr. Straffet avsåg även underlåtenhet att föranstalta om besiktning av stenkranar och tryckluftbehållare. Vid inspektion 8/11 1964 hade personalrum anordnats. Föreläggande 23/1] 1964 att före 1/1 1965 (uppskov beviljat till 1/4 1965) komplettera anordningarna i personalrummen. Vid inspektion 2/6 1966 konstaterades att inga åtgärder vidtagits för att tillhandahålla de anställda tjänligt tvätt- och dricksvatten. Föreläggande 27/6 1966 att före 1/8 1966 vidta anordningar för att tillhandahålla lämp- ligt dricks-, tvätt- och duschvatten. Efter inspektion 2/7 1969 ett flertal anvisningar. Påminnelse 8/9 1969. Vid förfrågan 5/5 1971 ianledning av sekretariatets genomgång inhämtades att avträde och tvättmöj- ligheter saknades på arbetsstället.

4. Förbud 20/3 1965 att sysselsätta arbetstagare vid stenbrott innan vissa åtgärder vidtagits. För- budet riktat mot samma företag som i punkt 3. Dom 15/3 1966: Disponent dömdes till 12 dags- böter om 20 kr. I domskälen anfördes, att två arbetare sysselsatts under någon tid i stenbrottet medan ifrågavarande förbud gällt. De allvarliga missförhållanden, som utgjort egentligt underlag för yrkesinspektörens ingripande, hade dock undanröjts före arbetets återupptagande under förbudstiden, varefter åtgärd av nämnvärd bety- delse ur risksynpunkt inte vidtagits innan förbudet hävts. Detta tillräknades den tilltalade vid straff- mätningen som synnerligen förmildrande omständigheter.

5. Föreläggande 29/12 1961 att före 1/10 1962 anordna kläd— och tvättrum i överensstämmelse med arbetarskyddsstyrelsens personalrumsanvis- ningar. Föreläggandet riktat mot innehavare av snickerifabrik (ca 45 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisning efter inspektion 3/2 1960. Skriftlig påminnelse 25/7 1960. Anvisning efter inspektion 24/11 1960. Skrivelse 17/2 1961 ang. ifrågasatt föreläggande. Vid inspektion 11/10 1962 konstaterades att inga åtgärder vidtagits. Anmälan till åtal. Nytt före- läggande utfärdades 30/10 1962. Dom 5/7 1963: 15 dagsböter om 14 kr.

Företaget såldes därefter ordnades.

6. Föreläggande 28/4 1965 för arrendator av lantbruk att senast 1/6 1965 vidta olika skydds- anordningar beträffande maskiner, arbetslokal och körbana. Tidigare åtgärder: Anvisningar och påminnelser efter inspektion 25/6 1963. Skrivelse 15/6 1964 ang. ifrågasatt föreläggande. Anstånd till 1/4 1965. Inspektion 20/4 1965. Vid inspektion 9/7 1965 konstaterades att anvi- sade skyddsåtgärder ej vidtagits. Anmälan till åtal 27/7 1965. Dam: 25 dagsböter om 15 kr. Påfordrade anordningar hade vidtagits vid inspektion 1966.

7. Föreläggande 3/7 1964 för innehavare av bil- verkstad (4 anställda) att senast 1/6 1965 anskaffa ändamålsenliga arbetslokaler och personalrum. Tidigare åtgärder: Anvisningar i samband med sju inspektioner vid olika tillfällen 1955—1964. Skrivelse 13/3 1964 ang. ifrågasatt föreläggande. Vid inspektion 17/11 1965 konstaterades att åtgärder ej vidtagits. Anmälan till åtal 26/11 1965. Dom 1966: 25 dagsböter om 15 kr. Skrivelse 2/2 1967 ang. ifrågasatt förbud mot att använda lokalerna. Vid inspektioner 19/10 1967 och 3/2 1968 konstaterades att tillfredsställande lokaler anskaffats.

8. Föreläggande 18/2 1966 att senast 1/7 1966 ha påbörjat iordningställande av kläd-, tvätt- och matrum i enlighet med ett av yrkesinspektionen granskat ritningsförslag. Föreläggandet riktat mot glasbruk (90 anställda). Tidigare åtgärder: Skriftlig anvisning 1950 att anordna personalrum. Därefter anvisningar vid ett stort antal tillfällen samt diskussioner angående ritningar till personalrum. Skrivelse 23/6 1965 ang. ifrågasatt föreläggande. Nya ritningar granskade 12/11 1965. Vid inspektion 27/1 1966 konstaterades att inga åtgärder vidtagits. Anmälan till åtal 1/7 1966. Dom 2/5 1967: Verkställande ledamot av före- tagets styrelse dömdes till 20 dagsböter om 25 kr. Domstolen fann omständigheterna vara mildrande med hänsyn till att bolaget efter föreläggandet vidtagit åtgärder för att upptaga lån till ombyggnad efter nya ritningar. Första inspektion efter domen företogs 1970. Personalrum hade färdigställts två år efter domen.

9. Föreläggande 13/1 1966 att före 28/2 1966 ordna lunchrum i överensstämmelse med arbetar- skyddsstyrelsens personalrumsanvisningar. Före- läggandet riktat mot innehavare av finmekanisk verkstad (ca 10 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1950, 1951, 1957, 1963 och 30/4 1964. Innehavaren underlät att enligt överenskommelse inställa sig på arbetsplatsen 30/9 1964 för att diskutera frågan om lunchrum. Skrivelse 23/10 1964 ang. ifrågasatt föreläggande.

Vid inspektion 15/8 1966 konstaterades att lunchrum ej fanns. Anmälan till åtal 26/8 1966.

Dom 8/9 1967: 15 dagsböter om 30 kr. Vid inspektion 20/3 1969 var lunchrum fortfa- rande inte ordnat. Vid sekretariatets genomgång inhämtades att inspektion ej hade ägt rum sedan 1969.

10. Föreläggande 15/2 1967 för billackeringsfö- retag (4 anställda) att senast 1/6 1967 anordna till- fredsställande ventilation i arbetslokalerna och bereda de anställda tillgång till sanitära anordningar. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1963. 1964, 1965 och 1966. Skrivelse 20/12 ang. ifrågasatt föreläggande. Vid kontrollbesök 3/8 1967 konstaterades att inga åtgärder vidtagits för att avhjälpa påtalade brister. Anmälan till åtal 8/8 1967. Dom 6/2 1968: En delägare dömdes till 20 dags- böter om 12 kr. och en annan delägare till 20 dagsböter om 6 kr. Vid inspektion 19/9 1968 konstaterades att inga åtgärder vidtagits och att delägarna ej var villiga att ikläda sig kostnader för föreskrivna anordningar. Ritningar ang. tillbyggnad granskades 1970 utan erinran av yrkesinspektören. ll. Föreläggande 10/5 1967 att senast 1/9 1967 ha försett verkstadslokal med tillfredsställande upp— värmnings— och ventilationsanordningar samt anordna personalrum. Föreläggandet riktat mot bilverkstadsföretag (9 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1966 och 1967 samt skrivelse 7/3 1967 ang. ifrågasatt föreläggande. Anmälan till åtal 14/11 1967. I yttrande till åklagaren framhöll yrkesinspektören att företagets verkställande direktör även efter föreläggandet varit ovillig att diskutera ärendet. Dom 29/5 1968: Företagets verkställande direktör dömdes till 15 dagsböter om 25 kr. Vid inspektion 1968 hade företaget anskaffat ändamålsenliga lokaler. 12. Föreläggande 10/7 1969 för innehavare av sågverk att senast 30/11 1969 förse hyvlerilokal med uppvärmningsanordningar så att lokalerna under arbetstid kunde hållas uppvärmda till ca +8”. Efter överklagande framflyttade arbetarskyddsstyrelsen tidpunkten till 1/2 1970. Tidigare åtgärder: 19/1 1968 fick yrkesinspek- tionen från byggnadsnämnden förslag till nybygg- nad, varav hälften var avsedd som hyvleri och hälften som virkeslager. 26/1 1968 lämnade bygg- nadsnämnden byggnadslov på villkor att yrkesin- spektionens ev. erinringar beaktades. I gransk- ningsutlåtande 9/2 1968 angav yrkesinspektionen att uppvärmningsanordningar måste sättas in i hyvle- riet, där ett tiotal personer skulle vara sysselsatta. Vid inspektion 2/10 1968 konstaterades att nybyggnaden saknade uppvärmningsanordningar. 25/11 1968 meddelade innehavaren att han hade för avsikt att förlägga inomhustillverkningen till en

intilliggande fastighet. Vid inspektion 4/6 1969 meddelade innehavaren att dessa planer ändrats. Skrivelse 9/6 1969 ang. ifrågasatt föreläggande.

Vid inspektion 23/2 1970 konstaterades att inga åtgärder för uppvärmning vidtagits. Anmälan till åtal 11/3 1970.

Dom 22/10 1970: 15 dagsböter om 50 kr. Vid därefter företagna inspektioner konstatera- des att inga åtgärder vidtagits. Skrivelse 24/5 1971 ang. ifrågasatt nytt föreläggande.

Nytt föreläggande 21/6 1971 att vidta åtgärder före 1/12 1971. Arbetarskyddsstyrelsen beslöt 5/8 1971 att ej göra ändring i föreläggandet. Styrelsens beslut har överklagats till regeringsrätten. Härvid har bifogats yttrande av fackföreningen i vilket föreningen synes tillstyrka bifall till besvären.

13. Föreläggande 15/4 1961 för möbelfabriksfö- retag (21 anställda) att senast 1/9 1961 vidta skyddsanordningar på maskiner, förse sprutmål- ningsrum med tillfredsställande ventilation samt anordna personalrum. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1960. Skrivelse 14/3 1961 ang. ifrågasatt föreläggande. Efter skrivelse 11/10 1961 ang. ifrågasatt före- läggande utfärdades nytt föreläggande 8/11 1961 för samma företag ("ny ledning”) att före 1/2 1962 vidta i huvudsak samma åtgärder som tidigare påfordrats. Vid inspektion 7/2 1962 konstaterades att de flesta påfordrade åtgärder ej vidtagits. Skrivelse 10/2 1962 ang. ifrågasatt nytt föreläggande. Anmälan till åtal 10/2 1962 av föreläggandet 8/11 1961. Yrkesinspektören anförde samtidigt att kvarstående brister var till sin art mycket allvarliga. Åtalsförfarandet inställt 1963 sedan företaget gått ikonkurs. 14. Föreläggande 3/8 1962 för hotellrörelse att senast lll 1963 anordna omklädningsrum med bl.a. tvättplatser för personalen samt vidta olika åtgärder beträffande arbetslokalerna. Tidigare åtgärder: Föreläggande 1955 ang. omklädningsutrymmena. Dom 12/3 1956 varigenom innehavaren dömdes till 20 dagsböter om 8 kr. Inspektion 1956, varvid konstaterades att perso- nalen fått bättre men trånga klädutrymmen. Skriftliga anvisningar 1959 och 1961. Skrivelse 18/5 1962 ang. ifrågasatt förbud. Förbud 15/6 1962 att efter 1/1 1963 driva restarurangrörelse i hotellet om inte dessförinnan vidtogs vissa åtgärder, delvis samma som i föreläggandet 3/8 1962. Vid inspektion 18/1 1963 konstaterades atti stort sett ingen av de påfordrade åtgärderna vidtagits. Anmälan till åtal 19/1 1963. Åtalsförfarandet inställt sedan företaget gått i konkurs i februari 1963. . 15. Förbud 20/6 1961 för ägaren av cementva- rufabrik (2 anställda) att sysselsätta arbetstagare i fabriken så länge risk förelåg att innertaket störtade ned. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1957, 1958 och 1959. Skrivelse 7/6 1961 ang. ifrå-

Anmälan till åtal 28/11 1964 p.g.a. misstanke att förbudet överträtts.

5/12 1966 meddelade åklagaren till yrkesinspek- tören att åtalspreskription inträtt samt att rörelsen överlåtits 1/3 1963.

Vid inspektion 4/11 1966 kunde förbudet hävas. 16. Föreläggande 17/5 1967 att före 1/10 1967 anordna godtagbara ventilationsanordningar. Föreläggandet riktat mot tvättinrättningsföretag (15 anställda).

Tidigare åtgärder: Ett flertal anvisningar efter företagna inspektioner. Skrivelse 21/3 1967 ang. ifrågasatt föreläggande.

Vid inspektion 17/4 1968 konstaterades att inga åtgärder vidtagits. Nytt föreläggande utfärdat 19/4 1968. Anmälan till åtal 19/4 1968 beträffande det första f öreläggandet.

Åtalet nedlagt 18/2 1969 sedan åklagaren inhämtat att föreläggandet 19/4 1968 efterkommits.

17. Förbud 19/5 1969 att efter 1/9 1969 använda excenterpressar om ej vissa skyddsåtgärder vid- togs. Förbudet riktat mot maskinverkstadsföretag (80 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar och påminnelser ang. skydd vid excenterpressar i skrivelser 21/10 1963, 18/11 1963, 27/1 1964, 12/9 1967, 10/12 1968 och 20/2 1969. Vid inspektion 16/4 1969 konstate- rades att samtliga excenterpressar kördes på samma sätt som vid tiden för den första skrivelsen. Skri- velse 22/4 1969 ang. ifrågasatt förbud. Vid besök hos företaget 3/9 1969 konstaterades fortsatt användning av excenterpressarna, av vilka samtliga utom en var i oförändrat skick. Anmälan till åtal8/9 1969. Nytt förbud 8/9 1969, varvid tidsfristen framflyttades till 10/10 1969. Åtalsförfarandet inställt sedan företaget sålts 1/8 1969. 18. Föreläggande 5/5 1969 att före 1/9 1969 anordna godtagbara utsugningsanordningar. Före- läggandet riktat mot maskinmonteringsföretag (ca 20 anställda). Dom 27/1 1970: 20 dagsböter om 25 kr. Vid inspektion 10/3 1970 konstaterades att god- tagbara utsugningsanordningar fortfarande saknades. Nytt föreläggande 15/6 1970, vilket ej heller efterföljdes inom utsatt frist. Ny anmälan till åtal. Åtal nr 2 nedlagt sedan åklagaren inhämtat att föreskrivna åtgärder var vidtagna vid inspektion 8/9 1970. 19. Förbud 21/9 1970 för fabriksföretag (ca 35 anställda) att använda handskärmaskin innan vissa skyddanordningar vidtogs. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektion 6/2 1970 och återbesök 25/2 och 16/6 1970. Vid inspektion 16/9 1970 var handskärmaskinen fort- farande i bruk trots att inga av de anvisade åtgär- derna vidtagits. Vid inspektion 22/10 1970 var maskinen i bruk men inga åtgärder vidtagna. Anmälan till åta128/10

1970. Samtidigt anhölls om åtgärder för att säker— ställa att förbudet iakttogs i fortsättningen.

Åtalsförfarandet inställt sedan företaget flyttat från orten.

20. Föreläggande 10/8 för bilverkstadsföretag (ca 10 anställda) att senast 1/11 1970 ha försett plåtverkstad i källarvåning med ventilationsanord- ning samt personalutrymmen med ventilations— och uppvärmningsanordningar. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner [965 1966, 1967 och 1968. 8/5 1969 granskning av ventilationsritningar. Vid inspektion 6/10 1969 överenskoms att påfordrade anordningar enligt granskade ritningsförslag skulle vara i drift före 1969 års utgång. Vid inspektion 25/3 1970 gavs löfte att anordningarna skulle vara i drift före l/7 1970. Vid återbesök 2/6 och 25/6 1970 hade arbetena ej påbörjats. Anmälan till åtal 5/11 1970 eftersom åtgärder ej vidtagits för att avhjälpa bristerna. Åtal underlåter med stöd av 20 kap. 7 & i rätte- gångsbalken (det kan antagas att annan påföljd än böter inte skulle ådömas; lagföring inte påkallad ur allmän synpunkt). 21. Föreläggande 12/3 1970 (utfärdat av befatt- ningshavare vid skogsyrkesinspektionen) för skogsbruksföretag att senast 13/4 1970 tillhanda- hålla personalbod och raststuga på skogsar- betsplatser. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 15/1 1969, 25/91969 och 4/3 1970. Vid kontrollbesök 16/4 1970 konstaterades att personalbod anskaffats men inte raststugor. Anmälan till åtal 23/4 1970. Dom av tingsrätt 29/10 1971: Företagets verk- ställande direktör dömdes till 10 dagsböter om 40 kr. Åklagaren yrkade straffskärpning. Genom dom 27/4 1972 ändrade hovrätten antalet dagsböter till 25. Företaget har slutat med skogsavverkningar och överlåtit denna del av sin verksamhet till ett större skogsföretag.

Genomgången av de ärenden, där arbets- givare anmälts till åtal för att ej ha följt föreläggande eller förbud enligt 53 & arbe- tarskyddslagen, visar att dessa ärenden i all- mänhet avser små eller knappt medelstora rörelser, ofta verkstadsföretag. Ej sällan synes svag ekonomi ligga bakom att företaget ej vidtagit påfordrade åtgärder. Stundom framskymtar dock att företagsägaren haft en annan uppfattning än yrkesinspektören om vilka krav som bör ställas på arbetsplatsen. Genomgången visar även att den främsta orsaken till ingripande från yrkesinspektio- nens sida varit brister beträffande personal- rum. Av handlingarna till ärendena framgår

att på vissa arbetsplatser elementära krav på sanitära anordningar eftersatts.

Som ett markerat drag framträder den långa tid som ofta förlöper innan yrkesin- spektionens framställning så småningom i de flesta fall ger resultat. Det är tydligt att man från distriktens sida varit angelägen att följa arbetarskyddsstyrelsens ovannämnda före- skrifter om utfärdande av anvisningar och användande av tvångsmedel. Det är samtidigt klart att genomgången omfattat de besvärli- gaste fallen under de senaste tio åren och att man därför alls inte får någon rättvisande bild av resultatet av yrkesinpektionens verksam- het i allmänhet.

Mot bakgrunden av att åtal i regel skett först sedan yrkesinspektören under flera år försökt komma till rätta med missförhållanden på en arbetsplats framstår de straff, som utdömts i de redovisade ärendena, som låga. Detta gäller naturligtvis särskilt i de fall då av handlingarna framgår att ingripandet föror- sakats av brister av allvarlig natur. Iflera fall synes de låga straffen bero på att ekonomisk oförmåga varit en grund för förseelsen. Ofta är dock anledningen till att den åtalade gär- ningen bedömts som en bagatellförseelse mera svårförklarlig. Inte minst är detta fallet då den åtalades handlingssätt enligt hand- lingarna i ärendet bottnat i att han helt enkelt haft en annan uppfattning än yrkes- inspektören.

Vad gäller effekten av meddelad dom framgår det av handlingarna i ett par ärenden att förfarandet från yrkesinspektionens sida efter domen så småningom helt enkelt avstannat trots att påfordrade åtgärder ej vidtagits. Detta synes dock vara ett undantag från regeln att anvisningar, påminnelser, förelägganden, åtal, dom, förnyat ingripande, slutligen har lett fram till att arbetsgivaren ställer sig till efterrättelse yrkesinspektörens beslut om inte företaget i stället upphört.

Den lämnade redovisningen visar att åtalsförfarandet inställts om efter åtalsan- mälan företaget sålts eller arbetsgivaren gått i konkurs. Detsamma har i allmänhet skett sedan påtalade missförhållanden avhjälpts efter det den förelagda fristen gått ut. Fastän det väl oftast varit helt klart att en förseelse

begåtts har i regel åklagaren härvid tagit initiativet och hört efter hos yrkesinspektören om denne vidhåller sin anmälan till åtal. Betraktelsesättet från såväl yrkesinspektö- rens som åklagarens sida synes ha varit att anledning att beivra gärningen saknats sedan åtalet ej längre behövts som ett pådrivande moment mot arbetsgivaren. Man har tydligen ej ansett att åtal varit befogat på grund av den begångna överträdelsen i och för sig.

8.4.2. Övriga föreläggande- och förbudsfall enligt 53 % arbetarskyddslagen under perioden 1961—1970

Utredningen har genom sekretariatet även gått igenom inkomna handlingar angående de under åren 1961—1970 utfärdade föreläg- ganden och förbud enligt 53 & arbetarskyddslagen som inte föranlett anmä- lan till åtal. Antalet sådana ärenden är omkring 140. Att detta antal så betydligt understiger antalet föreläggande- och för- budsfall enligt tabell 8.1, som uppgår till mer än 200, kan antas bero på att två distrikt enligt vad tidigare påpekats inte redovisat samtliga ärenden. Ett av dessa distrikt synes nämligen svara för en mycket stor del av det totala antalet ärenden. Trots att distriktets ärenden endast delvis redovisats är nämligen distrik- tets andel i hela antalet till utredningen inkomna ärenden mer än dubbelt så stort som något annat distrikts.

Som var att förutse avser nu ifrågavarande ärenden i stor utsträckning samma slags arbetsställen och samma sorts missförhål— landen som de förelägganden och förbud för vilka redogjorts ovan. Det är dock i några enstaka fall fråga om större företag. Vidare har förelägganden och förbud i vissa fall riktats mot kommuner.

Anledningen till att åtalsanmälan ej skett i de ifrågavarande föreläggande- och förbuds- fallen är tydligen att påfordrade åtgärder efter hand i stort sett vidtagits och att uppställda förbud iakttagits. Så är dock inte alltid fallet. I ett fall har exempelvis konstaterats att åtgärder fortfarande inte vidtagits vid 1970 års utgång trots föreläggande 1965 och skriftliga

anvisningar sedan 1961 att försätta berörda lokaler i godtagbart skick. När det gällt ny— eller ombyggnad av arbetslokaler och perso- nalrum är även eljest långa dröjsmål i för- hållande till angiven frist vanliga. Yrkesin- spektörerna synes ha föredragit att ge en kort frist för att inte arbetsgivaren skall slå sig till ro i avvaktan på utgången av en kanske mera realistiskt tillmätt tidrymd. Det kan för övrigt sägas att förelagda frister ofta överskridits med rätt stor marginal även när föreläggandet avsett en skyddsåtgärd som till synes bort kunna anordnas utan större omgång. Kontroll av vidtagna åtgärder har i allmänhet inte skett i omedelbar anslutning till fristens utgång utan ganska lång tid därefter. Några ärenden visar arbetarskyddsmyndighetens svårigheter vid beslutsfattande med hänsyn till samtidigt pågående byggnadslovsprövning.

Flertalet förbud har avsett användning av hissar och lyftkranar på arbetsplatser. Där- näst torde komma förbud mot användning av viss arbetslokal. I ett av sistnämnda fall hade yrkesinspektionen varit obekant om arbets- ställets existens till dess anmälan om sili- kosfall kommit från lasarett. Följden av denna anmälan blev först föreläggande och sedan förbud. Som vanliga förbudsfall kan vidare nämnas förbud mot användande av maskiner och arbetsredskap utan skyddsanordningar och förbud att använda otillförlitliga bygg- nadsställningar. Flera fall har förekommit av förbud mot arbete i grustag eller stenbrott. Ytterligare kan antecknas ett par förbud mot att utan föreskrivna skyddsanordningar använda brand— och hälsofarliga lim vid lim- ning av golv- och väggbeklädnader.

Endast två fall enligt 53 & tredje stycket arbetarskyddslagen har observerats. Det ena gällde föreläggande och förbud för en stad i fråga om användningen av en fastighet för hotellverksamhet. Det andra gällde förbud för enskild fastighetsägare att hyra ut en lager- lokal med låg takhöjd som arbetslokal.

I allmänhet synes yrkesinspektörerna ha kunnat konstatera att utfärdade förbud iakt- tagits. I något fall framgår dock av hand- lingarna i ärendet att det varit svårt att kon- trollera efterlevnaden med hänsyn till arbetstagarnas inställning. I ett ärende för-

anledde överträdelse av förbud försegling genom polismyndigheten av en byggsåg men ej åtal.

Ett fall belyser på ett intressant sätt svå- righeterna att kontrollera efterlevnaden av ett förbud. Med hänsyn till missförhållande som medförde synnerlig fara för arbetstagares liv utfärdade yrkesinspektören förbud enligt 53 å andra stycket arbetarskyddslagen för arbetsgivaren-ägaren att använda en sten- krossanläggning i befintligt skick. På begäran av yrkesinspektören verkställdes genom polismyndighetens försorg försegling av anläggningen. Arbetsgivaren anförde besvär över yrkesinspektörens beslut hos arbetar— skyddsstyrelsen samt yrkade att den verk- ställda förseglingen upphävdes, så att han själv skulle kunna arbeta vid anläggningen och samtidigt avhjälpa påtalade brister. Yrkes- inspektören anförde i infordrat yttrande att företaget drivits med hjälp av arbetstagare innan förbudet utfärdades samt att han tviv- lade på att anläggningen kunde skötas av en ensam person. Arbetarskyddsstyrelsen änd- rade emellertid såtillvida det överklagade förbudet att det inte skulle avse sådant arbete som utfördes endast av klaganden själv. Styrelsen förklarade samtidigt att under denna förutsättning hinder inte mötte mot att plomberingen av anläggningen bröts genom polisens försorg.

Vad hittills anförts i detta delavsnitt gäller förelägganden och förbud utfärdade av all- männa yrkesinspektionen eller skogsyrkes- inspektionen.

Av bergmästarna har endast ett föreläg- gande och ett förbud redovisats under den aktuella tidsperioden. Föreläggandet riktade sig mot ortdrivningsarbete och gällde för- bättring av ventilation och försiktighetsåt- gärder vid användande av explosiv vara. Arbetet upphörde kort tid efter det föreläg- gandet meddelats. Omständigheterna vid förbudet var följande. Anvisning utfärdades om att ortsförgreningar i gruva skulle för- stärkas. Sedan ett dödsfall inträffat genom bergnedfall från en sådan inte förstärkt ortsförgrening utfärdades omedelbart förbud att utnyttja vissa fältorter till dess taken i ortsförgreningarna förstärkts. Förstärkning-

arna kontrollerades vid inspektion någon tid därefter och i samband därmed synes förbu- det ha hävts.

I övrigt synes föreläggande eller förbud ej ha utfärdats av Specialinspektörerna under åren 1961—1970. Från elektriska in- spektionen har framhållits att anledningen till att tillsynsman hos statens elektriska inspektion eller inspektionen för elektriska järnvägs- och spårvägsanläggningar veterli- gen ej utfärdat föreläggande eller förbud enligt 53 % arbetarskyddslagen är att gällande starkströmsföreskrifter är mycket detalje- rade. Missförhållanden inom det starkströmselektriska området har inneburit överträdelse av starkströmskungörelsen eller med stöd därav utfärdade säkerhetsföre- skrifter och därför medfört direkt straffpåföljd enligt ansvarsbestämmelserna i starkströms- kungörelsen (19581559).

8.4.3. Utdömda straff i övriga genomgångna ärenden

Yrkesinspektionens på utredningens begäran översända ärenden för åren 1961—1970 har omfattat fyra fall av underlåtenhet att inom föreskriven tid låta besiktiga tryckkärl. Enligt 33 och 72 åå arbetarskyddskungörelsen utdömdes i ett fall 15 dagsböter och i övriga fall 10 dagsböter.

De inkomna ärendena har omfattat tolv fall som gällt underlåtenhet att utföra besiktning av lyftanordning och överbelastning av sådan anordning. Enligt 35 och 72 åå arbetar- skyddskungörelsen har dömts ut 15—40 dagsböter. I ett fall dömdes till villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Detta fall avsåg emel- lertid också grovt vållande av kroppsskada. Den ansvarige hade ej efterkommit före- skrifter om besiktning av kranen trots tre olika skrivelser från yrkesinspektionen under åren närmast före olyckan.

Bland ärenden angående väckta åtal enligt arbetarskyddsslagstiftningen under åren 1961—1970 finns 16 fall då straff dömts ut enligt 1949 eller 1966 års kungörelse (l949z209 respektive 1966:521) om förbud att använda minderårig i vissa farliga arbeten. I flertalet

ärenden framgår att åtalet föranletts av att yrkesskada drabbat den minderårige och att yrkesinspektionen före skadetillfället särskilt underrättat arbetsgivaren om förbudet att använda minderårig i arbetet. Utdömda straff ligger mellan 5 och 25 dagsböter. Straffen har i några fall även avsett förseelser mot arbe- tarskyddslagens och arbetarskyddskungörel- sens bestämmelser om minderårig. I två fall dömdes vårdnadshavare att utge 5 respektive 20 kr i böter. Vad gäller minderårigbe- stämmelserna har även anträffats ett fall då arbetsgivare dömts till 20 dagsböter för att ha använt minderåriga i strid mot arbetar- skyddslagens bestämmelser om arbetsbok och arbetstid samt bestämmelser i den numera upphävda hotellarbetstidslagen (1947z216). Yrkesinspektionen hade här sedan lång tid tillbaka hos arbetsgivaren påtalat missför- hållanden i fråga om minderåriga flickors användande till arbete vid ett pensionat.

Under tioårsperioden 1961—1970 synes endast två åtal enligt 67 & arbetarskyddslagen ha förekommit. Båda åtalen gällde ett olycksfall i en byggnadshiss till vilken skyddsgrinden tagits bort. Platschef och verkmästare var medvetna om att hissen trots detta användes för personbefordran. De dömdes enligt 67 & arbetarskyddslagen att böta 50 kr vardera. Den underlåtenhet som vederbörande platschef och verkmästare straffades för synes dock snarast ha utgjort en försumlighet som legat dem till last i egenskap av ställföreträdare för arbetsgivaren.

8.5. Åtgärder i anledning av yrkesinspektio- nens anvisningar

Genomgången av arbetarskyddsärenden som handlagts under åren 1961—1970 ger en uppfattning om hur föreläggande ofta till- kommer efter ett flertal anvisningar under lång tid samt om hur sanktionssystemet i arbetarskyddslagstiftningen i praktiken fungerar. Däremot ger genomgången inget besked om huruvida åtgärder vidtas p.g.a. lämnade anvisningar, som ej går till föreläg- gande eller förbud. Som en komplettering till utredningens genomgång av handlagda ären-

den har därför under 1971 i yrkesinspektio- nens I distrikt följts effekten av de skriftliga anvisningar som under året lämnats av tjänstemän vilka tjänstgjort hela året i distriktet. Denna undersökning ger inte full- ständigt svar på frågan i vilken omfattning åtgärder vidtas p.g.a. lämnade anvisningar. Undersökningen omfattar sålunda ingen kontroll av effekten i de fall då yrkes- inspektionen ej begärt besked om vidtagen åtgärd. Vidare utför vissa företag anvisade skyddsanordningar m.m. utan att rapportera detta till yrkesinspektionen. Detta kan enligt vad distriktet framhållit bero på att yrkes- inspektionen tidigare begärde besked om vidtagen åtgärd i mindre omfattning än nu, varför alla företag inte fått rutin att ge sådana besked till inspektionen.

Inom distriktet gjordes 2825 inspektions- besök under år 1971. Vid 519 av dessa besök (18 % av samtliga besök) lämnades endast muntliga anvisningar. Skriftliga inspektions- meddelanden lämnades vid 598 besök (21 % av samtliga besök). Anvisningar lämnades dessutom i några fall utan besök. Antalet skriftliga anvisningspunkter var 2236, dvs. i genomsnitt 3,7 per skrivelse. I 345 skrivelser (58 % av skrivelserna) begärdes besked om åtgärd som företaget vidtar med anledning av anvisningen. Besked kom inom angiven tid i 152 fall (44 % av fall då besked begärts i anvisningsskrivelsen). Skriftlig påminnelse skickades till 98 och muntlig påminnelse lämnades till 10 av dem som inte kom med besked inom angiven tid. Påminnelse lämna- des alltså i 56 % av de fall då företag trots anmodan i inspektionsmeddelandet ej gav besked inom utsatt tid att anvisad åtgärd vidtagits. Efter denna första påminnelse kom besked om vidtagen åtgärd i 64 fall (59 % av dem som fått påminnelse). Ytterligare en påminnelse, som innehöll ”hot om föreläg- gande", sändes i 7 fall, dvs. till 16 % av dem som ej svarat på den första påminnelsen. Efter denna ytterligare påminnelse kom 3 företag med besked. Beträffande återstående 4 företag kan nämnas att 2 vidtog åtgärder innan föreläggande hann utfärdas. De 2 slutligen återstående företagen vidtog ej åtgärder inom förelagd tid och har anmälts till

Besked om att anvisad åtgärd vidtagits kom alltså in i 219 fall. Eftersom distriktet lämnade 345 skriftliga inspektionsmeddelanden med anmodan att rapportera när anvisad åtgärd vidtagits kan anvisning antas ha haft effekt i åtminstone 64 % av dessa fall.

En uppställning i tabellform över under- sökningen finns i tabell 8.4. För att belysa den efterföljd anvisningar har hos olika typer av arbetsgivare och ärenden har i tabellen en gruppering gjorts på större och mindre arbetsställenI samt stuveri och yrkeshygie- niska mätningar. Uppdelningen visar bl.a. att de större företagen har något större svars- procent i första omgången. Påminnelser har sedan i betydligt större omfattning, i förhål- lande till antalet fall då besked ej lämnats om vidtagen åtgärd trots anmodan i inspektions- meddelandet, riktats till mindre företag än till större företag. Möjligen kan orsaken vara att man med hänsyn till den lokala skyddsorga- nisationen vid större företag har i högre grad litat på att anvisade åtgärder vidtagits där trots att rapport ej inkommit. En annan förklaring kan vara att det bedömts mera angeläget att fullfölja de anvisningar som riktats mot de mindre företagen med hänsyn till arten av där påkallade åtgärder. Följden har emellertid blivit att den totala svarsprocenten (antalet besked att åtgärd vidtagits i förhållande till antalet anvisningar med anmodan om sådant besked) är 69 % för mindre företag och 52 % för större företag.

8.6. Yttranden från yrkesinspektionen m.fl. angående sanktionssystemet i arbetarskydds- lagstiftningen

Till en början kan nämnas att arbetar- skyddsverkets personalförening i skrivelse den 26 januari 1963 till arbetarskyddsstyrelsen anhöll att styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om ändring i arbetarskyddslagen så

' Beteckningen större och mindre arbetsställe är här något oegentlig eftersom uppdelningen skett även med hänsyn till verksamhetens art. Arbets- ställen med påtagliga yrkesrisker kan sålunda ha förts till gruppen större arbetsställen redan när antalet arbetstagare uppgått till ca 25 medan gränsen satts betydligt högre vid andra arbetsställen.

Tabell 8.4 Anvisningar, påminnelser och besked om vidtagna åtgärder inom yrkesin- spektionens I distrikt år 1971.

Typ av inspektion Summa Större arbets- Mindre Stuveri Yrkeshygienis- ställen arbets- ka mätningar ställen Besök vid arbetsställen enl. årsrapporten 404 1 813 432 176 2 825 Besök med endast munt- lig anvisning 62 272 150 35 519 Muntliga anvisnings- 105 361 189 38 693 punkter Skriftliga inspek- tionsmeddelanden 178 347 41 32 598 Skriftliga anvisnings- punkter 931 1 147 67 91 2 236 Skriftliga inspektions- meddelanden med begä- ran om besked 133 191 9 12 345 Besked i angiven tid 60 81 8 3 152 Skriftlig l:a på- minnelse 20 70 l 7 98 Muntlig l:a på- minnelse 3 6 — 1 10 Besked efter l:a på- minnelse 7 51 1 5 64 Skriftlig 2:a på- minnelse 5 1 — 1 7 Besked efter 2:a påminnelse 2 — — 1 3

att vite kunde föreskrivas av yrkesinspektöri samråd med förtroenderåd. Som stöd för framställningen anfördes att meddelande av föreläggande eller förbud enligt 53 & arbe- tarskyddslagen är ett omständligt förfarande. Det lämnar i regel föga eller inget resultat på grund av den ringa straffpåföljd som brukar följa av ett domstolsförfarande. Det var enligt framställningen allmänt känt att det många gånger ställer sig förmånligare för en treds- kande arbetsgivare att erlägga ett ringa bötesbelopp än att vidta påkallade skyddsåt- gärder. Efter remiss av framställningen till de olika yrkesinspektionsdistrikten tillstyrkte emellertid endast tre distrikt att vitesförfa- rande infördes.

I samband med översändande av handlingar i de ärenden som utredningen infordrat för att genomgå meddelade domar m.m. har från yrkesinspektionsdistrikten inkommit syn- punkter på sanktionssystemets utformning. Vissa synpunkter har också framkommit vid den probleminventering som utredningen har

utfört bl.a. vid arbetarskyddsstyrelsens olika byråer m.m. och hos yrkesinspektionen. Från allmänna yrkesinspektionens sida ifrågasätts effektiviteten i förfarandet enligt 53 & arbetarskyddslagen i många yttranden. Samma kritik mot förfarandet framförs som i nyssnämnda yttrande från arbetarskydds- verkets personalförening. Det framhålls också att belastningen på yrkesinspektionen blir stor om en arbetsgivare vill tredskas. För sådana specialfall behövs bättre tvångsmedel än 53 & erbjuder. Ett distrikt anför å andra sidan att tvångsförfarande enligt arbetar- skyddslagen ger goda möjligheter att ingripa men utnyttjas förvånansvärt sällan. En för- klaring till detta anses vara att för yrkes- inspektionens verksamhet gäller som riktlinje att skyddsåtgärder skall genomföras på fri- villighetens och samförståndets väg. Som ytterligare en anledning till att tvångsförfa- randet sällan utnyttjas uppges att domstolarna f.n. ser så milt på brott mot arbetarskydds- lagen att yrkesinspektörerna blir obenägna

Från många distrikt anförs önskemål att tvångsåtgärder skall kunna tillämpas smidi- gare och snabbare än nu är fallet. Flera distrikt nämner vitesförfarande som ett lämpligt instrument.

Beträffande statlig verksamhet framhålls från flertalet yrkesinspektionsdistrikt att staten bör jämställas med övriga arbetsgivare. 53 och 54 592 bör gälla även staten som arbetsgivare och 60 & arbetarskyddslagen bör upphävas.

I fråga om arbetstagares straffansvar enligt 67 & arbetarskyddslagen anför maskintek- niska byrån vid arbetarskyddsstyrelsen att dagsböter bör vara straffet för arbetsgivare eller arbetstagare som tar bort skyddsanord- ning eller sätter anordningen ur funktion. Även grovt åsidosättande av given skydds- föreskrift bör straffas med dagsböter. Från yrkesinspektörshåll anförs att straffet enligt 67 & bör vara dagsböter. Bestämmelsen att anmälan av yrkesinspektör krävs för åtal bör utgå.

8.7 Tillämpningen av bestämmelserna om arbetsföreståndare

Sedan det tidigare nämnda cirkuläret om till- lämpningen av arbetarskyddslagen på verk- samhet som bedrivs av staten utfärdades har i ett antal fall förekommit samråd mellan vederbörande myndighet och arbetarskydds- styrelsen om vem som bör anses som arbetsföreståndare. Styrelsen har härvid funnit det rimligt att vid ämbetsverk med arbetsuppgifter av mycket olika karaktär, t.ex. dels administrativa göromål och dels teknisk eller naturvetenskaplig forskning som innebär särskilda risker för de anställda, föreståndare för forskningsavdelning utses att vara arbetsföreståndare för avdelningen medan verkschefen har arbetsföreståndar- ansvaret för verket i övrigt. Trots principiella betänkligheter har styrelsen i ett fall inte velat motsätta sig att arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen delas upp mellan för— valtningschef, som har ansvar för fastighets- tjänstområdet och institutionschef, som

svarar för undervisning och forskning inom hans kompetensområde. Vid affärsdrivande verk har styrelsen inte haft något att invända mot att chef för byrå i vissa fall, såsom då en betydande del av personalen på byrån är sysselsatt med tekniskt utvecklings- och forskningsarbete, utses att vara arbetsföre- ståndare. Styrelsen har inte heller haft någon erinran mot att chef eller föreståndare för lokal förvaltning är arbetsföreståndare. Beträffande försvarets arbetsställen har efter samråd med styrelsen fastställts den generella regeln att chef för förvaltningsområde är arbetsföreståndare för sitt lokala verksam- hetsområde. Från denna generella regel kan efter samråd med styrelsen undantag medges beträffande större avdelning, där verksam- heten är av utpräglat teknisk karaktär eller geografiskt så lokaliserad att chefen för myndigheten inte rimligen bör bära arbets- föreståndaransvaret.

Under perioden 1962—1971 har arbetar— skyddsstyrelsen behandlat sammanlagt 655 ansökningar, varav 50 år 1971, angående godtagande av arbetsföreståndare i annan verksamhet än statlig eller kommunal. Endast tre av dessa ansökningar har avslagits. Ansökningarna har ofta avsett flera personer och det sammanlagda antalet godkända arbetsföreståndare under perioden är 1326. Godkännandena har meddelats att gälla tills vidare. Under samma tid har förekommit 36 ärenden angående återkallelse av godtagande av arbetsföreståndare. Angående principerna för godtagande av arbetsföreståndare har arbetarskyddsstyrelsen i yttrande till utred- ningen konstaterat att styrelsen ställer stora krav på arbetsföreståndares möjlighet att på eget ansvar besluta i arbetarskyddsfrågor och anser det önskvärt att arbetsföreståndare bor på den ort där arbetsstället är beläget.

9. Utbildningsfrågor

Det är för dem som sysselsätts i arbetslivet av största betydelse att ha goda kunskaper om arbetarskyddet. Undervisning i arbetarskydd och i vidare mening arbetsmiljöfrågor med- delas i viss utsträckning i anslutning till all- mänutbildning och yrkesutbildning. Dessutom förekommer särskild utbildning i frågor som avser arbetsmiljö.

9.1. Tidigare allmän- och yrkesutbildning

I den allmänutbildning som meddelas i folk- (grund-)skolan har någon undervisning i arbetarskydd i egentlig mening inte före- kommit. Däremot har viss undervisning meddelats i brandskydd och olycksfallsvård (SFS 1953z384). Denna undervisning omfat- tade tio timmar i varje klass och avsåg att ge eleverna i folkskola, nomadskola, allmänt läroverk rn. fl. de enklare grunderna för brandsläckning, förebyggande brandskydd och olycksfallsvård. Cirkuläret har numera upphävts (SFS 19701158).

Vid yrkes-, verkstads-och Iärlingsskolorhar under den tid dessa skolformer funnits med- delats en mera regelbunden undervisning i arbetarskydd. I kursplanerna för dessa skolor upptogs ämnet ”arbetarskydd och yrkeshy- gien” '. Antalet undervisningstimmar var något olika. I kurser för t.ex. mekaniker och snic- kare var timantalet större än för skräddare och fotografer. Vissa yrkesskolekurser hade undervisning i ämnet omkring 20 timmar, andra kurser åter endast några få timmar.

I läroplaner för tekniska fackskolor, gym- nasier och institut upptogs i allmänhet ämnet ””arbetarskyddslagstiftning och yrkeshygien" och det omfattade vanligen 6, 8 eller 10 tim- mars föreläsningar. Förutom arbetarskydd ingick ibland också bioteknologi och arbets- psykologi. Föreläsningarna var i regel för- lagda till sista läsåret och hölls ofta för samtliga elever i årskursen men i vissa fall endast för eleverna i varje fackavdelning.

Vid högskolorna, särskilt de tekniska, har undervisningen i arbetarskydd varit mycket ringa eller nära nog obefintlig. Det har vid dessa skolor i allmänhet berett stora svårig- heter att få in arbetarskyddet på läroplanerna på grund av omfattningen av andra ämnen. Det kan dock nämnas, att vid Tekniska hög- skolan i Stockholm sedan länge meddelats undervisning i ämnet industrihygien (tidigare kallat teknisk hygien). Undervisningen har varit obligatorisk endast för vissa fackelever. Någon undervisning avseende det tekniskt förebyggande olycksfallsskyddet har inte förekommit. Vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg har meddelats en del undervisning i arbetarskydd sedan 1920-talet, genom en serie föreläsningar i ämnet.

9.2. Nuvarande allmän- och yrkesutbildning

Genom de nya skolformer och ändrade utbildningslinjer som på senare tid fastställts och börjat genomföras inom skolväsendet har

ämnet arbetarskydd kommit att få en mer framträdande plats och ett större utrymme i undervisningen.

9.2.1. Grundskolan

Vad gäller grundskolan och motsvarande upp- tas i dess läroplaner på högstadiet bl. a. ämnet samhällskunskap. I detta meddelas undervis- ning om fyra veckotimmar fördelade på års- kurserna 7, 8 och 9. Ett huvudmoment i ämnet är arbetsliv, yrken och utbildning. Det behand- las främst i årskurs 9 och inrymmer frågor om arbetarskyddet, dock utan att dess omfattning och innehåll närmare anges. I ämnet biologi ingår på grundskolans högstadium fysiologi (humanbiologi) till mer än hälften. Det ges också i ämnet gymnastik information om män- niskans fysiska arbetsförmåga, och praktisk övning i att tillämpa allmänna ergonomiska principer i arbetsteknik förekommer på grund- skolans högstadium liksom på gymnasiestadi- et. En praktiskt betonad undervisning i arbe- tarskydd får eleverna dels vid laboratorie- och verkstadsarbete i skolan, dels vid de obliga- toriska studiebesök som görs vid olikaföretagi årskurs 8, dels ock vid den praktiska yrkes- orientering (pryo) som sker i årskurs 9.

För undervisningen i arbetarskydd har skol- överstyrelsen gett ut en skrift Råd och anvis- ningar i skyddsfrågor i skolan. Den är avsedd att användas i både grundskolan och gymnasie- skolan och innehåller anvisningar om olycks- fallsförebyggande åtgärder i byggnader och i undervisningen. Skriften riktar sig till lärare samt administratörer och projektörer av skol— byggnader, men den inrymmer också råd och anvisningar för elever vid arbete i slöjdsalar och teckningsinstitutioner, experimentalar- bete vid undervisning i fysik och kemi m. m. Det sägs i skriften, att den för utbildningen ansvarige skall ta del av och delge eleverna de föreskrifter inom området, som utfärdats eller fastställts av arbetarskyddsstyrelsen, kom- merskollegiet, statens brandinspektion, sta- tens strålskyddsinstitut och giftnämnden, samt de skyddsföreskrifter som intagits i läroplaner och arbetsinstruktioner. Rörande undervisningen i ämnet slöjd (trä- och metall-

slöjd) i grundskolan uttalas att fastän slöjd inte faller direkt under arbetarskyddslagen, skall lagens föreskrifter ändå i möjligaste mån följas i slöjdundervisningen. Vid användning av ma- skiner i slöjden skall läraren noggrant inskärpa gällande skyddsföreskrifter i de delar som berör eleverna samt noggrant kontrollera att föreskrifterna iakttas vid allt maskinellt arbe- te. Det framhålls vidare att de maskiner och verktyg som används i skolslöjd måste vara sådana, att riskerna för olycksfall i möjligaste mån elimineras. Vederbörande lärare skall också se till att eleverna lär sig att använda maskinerna och skyddsanordningarna riktigt, får de rätta handgreppen och arbetsställningar- na och förstår vikten av att rätt utföra sina arbeten.

9.2.2. Gymnasieskolan

Genom de nya skolformer som införts har den tidigare utbildningen vid yrkesskolor och vissa tekniska fackskolor ersatts av utbildningslin- jer och specialkurser i den nya gymnasiesko— lan. I läroplanen förgymnasiet sägs inlednings- vis, att gymnasiets utbildning bygger på grund- skolan och att den skall tjäna som grund dels för fortsatta studier vid universitet och hög- skolor och annan postgymnasial utbildning, dels för omedelbar yrkesutövning. Enligt de läroplaner somfastställts förolikautbildningar på gymnasiestadiet har undervisning i frågor som rör arbetarskydd och arbetsmiljö införts på ett flertal linjer med teknisk och praktisk inriktning. Det gäller i första hand ämnena ergonomi och arbetslivsorientering.

Ämnet ergonomi är obligatoriskt i gymna- sieskolan på tvåårig jordbrukslinje, tvåårig skogsbrukslinje, tvåårig trädgårdskurs (spe- cialkurs) samt tvåårig och fyraårig teknisk lin- je. På de båda tekniska linjerna förekommer ämnet ergonomi med två veckotimmar i sista årskursen. Kursplanerna är praktiskt taget identiska på dessa linjer. Som mål för un- dervisningen anges bl. a. att eleven skall orientera sig om de principer som är grund- läggande för människans upplevelser och beteende med utgångspunkt i de krav som ställs i arbetslivet samt vidare om de faktorer

som berör samspelet mellan människan och hennes arbete och som är av särskild bety- delse för hälsa. effektivitet och trivsel. Som exempel på huvudmoment i ämnet kan näm- nas: den tekniska arbetsmiljön, psykologiska faktorer, standardvärden för optimala arbetsbetingelser, skadeverkningar, förslit- ning och obehag, teknisk elimination och profylax samt arbetarskydd och hälso- vård. Ämnet förekommer på den tvååriga jordbrukslinjen och tvååriga trädgårdskursen med två veckotimmar och på den tvååriga skogsbrukslinjen med tre veckotimmar. Kursinnehållet överensstämmer i stort med de tekniska linjernas, dock med viss anpassning till arbetsmiljön inom jord- och skogsbruk. Arbetsplatsens skyddsfrågor (se nedan) ingår även som huvudmoment i de yrkesbetonade ämnena på dessa linjer.

Arbetslivsorientering är obligatoriskt ämne på de tvååriga linjer som har teknisk eller praktisk inriktning. Ämnet förekommer med en veckotimme i varje årskurs. Undervis- ningen syftar bl. a. till att eleven skall orien- tera sig om människans fysiologiska och psykologiska förutsättningar och deras bety- delse i arbetslivet samt att utveckla förståelse för rationellt uppbyggda arbetsmetoder och bättre arbetsförhållanden. Den avser vidare att ge eleverna kännedom om vissa grund- läggande föreskrifter i arbetarskyddslagstift- ningen och om lokal skyddsverksamhet. I ämnet arbetslivsorientering behandlas ar- betsplatsens skyddsfrågor under ca tio timmar och som exempel på huvudmoment kan näm- nas: människan och arbetsmiljön, arbetsställ- ningar, arbetshygien, arbetarskydd, lokal skyddsverksamhet och företagshälsovård. Någon uppdelning av innehållet i ämnet ar- betslivsorientering för årskurs 1 och årskurs 2 görs inte, utan undervisningen planläggs så att delar av mer allmän karaktär behandlas i års- kurs l , och det som är av särskild betydelse vid utträde i arbetslivet genomgås i årskurs 2.

Förutom i ämnena ergonomi och arbets- livsorientering är undervisning i arbetarskydd integrerad i en rad fackämnen och även i andra ämnen än teknikämnen. I gymnasieskolan sker undervisningen i arbetarskydd främst genom resp. yrkeslärare men även av annan lärare, då

ämnet är integrerat i annat ämne än teknikäm- ne. Effekten av undervisningen beror givetvisi hög grad på lärarnas kunskaper och undervis- ningsmetoder. Detta har på jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsområdena beaktats såtillvida att arbetarskydds- och arbetsmiljö- frågorna tas upp såväl i den grundläggande lärarutbildningen som vid fortbildningen av lärare. För lärare i ergonomi på tekniska linjer har skolöverstyrelsen anordnat särskild ut- bildning. Denna bedrivs efter år 1969 som enveckaskurser. Möjlighet att delta i denna utbildning har erbjudits lärare i biologi, gym- nastik, psykologi och tekniska ämnen.

9.2.3. Universitet och högskolor

Av en enkät, utförd av arbetarskyddsstyrelsen år 1971, framgår att undervisning i arbetar- skyddsfrågor och ergonomi vid universiteten praktiskt taget inte förekommer. Vid högsko- lorna är den i regel mycket begränsad och bedrivs främst vid vissa institutioner inom de tekniska högskolorna, lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Ianslutning till laborato- riearbeten meddelas dock eleverna kunskaper om såväl allmänna skyddsföreskrifter som speciella föreskrifter för vissa laborationsmo- ment. Det förekommer även att till eleverna utdelas PM om vad som skall iakttas vid arbete på laboratorier, och de orienteras därom vid en ca två timmars genomgång. Därvid erinras också om belägenhet av utgångar, placeringav nödduschar, asbestfiltar, sjukvårdsutrustning m. m. Särskilt inom de kemiska institutionerna läggs stor vikt vid den information som nu nämnts. Det sker både i form av föreläsningar, lektionsundervisning och individuell handled- ning på laboratoriet. Undervisningen syftar till att informera eleverna om skyddsföreskrifter, allmän laboratorieteknik, olycksfallsrisker, åtgärder vid brand och andra skador, första hjälp samt om särskilda anvisningar vid arbete med speciell apparatur, radiologiskt arbete o.d. Undervisningen omfattar 2 a 3 timmar inom ramen för varje grundkurs.

Vid de medicinska fakulteterna och de tekniskt orienterade enheterna vid universitet meddelas undervisning i viss omfattning i

arbetsmiljöfrågor av annat slag än arbetar- skydd. Sålunda meddelas i ämnet hygien undervisning i bl.a. yrkeshygien och känne- dom om företagsläkares uppgifter och funk- tion, och även inom ämnet socialmedicin ägnas viss tid åt arbetarskyddet och dess organisation samt åt företagsläkarens uppgif— ter inom företagen. Därämnet yrkesmedicinär representerat ges också undervisning på detta område, i vissa fall dessutom i toxikologi.

I en del fall ges också viss undervisning i arbetsmiljöfrågor genom speciella kurser. Sålunda förekommer vid Stockholms uni- versitet ett studiealternativ teknisk psykologi, vari ingår en kurs: anpassning av miljön. Vid denna behandlas belysning, buller, lukt, isolering, färgsättning och miljövärdering. Likaså meddelas vid Umeå universitet i den kemitekniska utbildningen bl. a. en l-termins kurs i teknisk arbetshygien med påbygg- nadsmöjlighet. Härigenom förutsätts komma att skapas en treårig kvalificerad utbildning av skyddstekniker på främst det kemiska området. Vid Uppsala universitet har på senare tid tagits upp en ny typ av undervis- ning, s.k. blandad medicinsk och farma- cevtisk-kemisk utbildning, vari i avsnittet socialmedicin ingår viss undervisning i arbetsmiljöteknik.

Vid de tekniska högskolorna är undervis- ningen mer inriktad på arbetarskyddsfrågorna men förekommer inom dessa med vissa variationer. Främst är denna undervisning knuten till institutionerna för industriell ekonomi och organisation och i övrigt i vissa ämnen såsom maskinkonstruktion och bygg- nadsorganisation. På senare tid har vid tek- niska högskolorna mera allmänt större upp- märksamhet ägnats åt arbetsmiljöfrågorna och på några håll har en ökad undervisning kommit till stånd. Därvid behandlas frågor om säkerhet mot förgiftning av kemiska ämnen, t.ex. damm, rök och gaser, samt fysikaliska miljö- faktorer, t.ex. buller, belysning och klimat. I undervisningen ingår dessutom arbetsfysiolo- gi, arbetsställningar, ergonomi och tungt kroppsarbete. Vidare redogörs för arbetar- skydds- och arbetstidslagstiftningen samt fö- retagshälsovård.

Förutom vid de tekniska högskolorna

förekommer undervisning i arbetarskydds- frågor även vid en del specialhögskolor såsom skogshögskolan och lantbrukshögskolan.

9.3. Särskild utbildning

Förutom den undervisning i arbetarskydd som — enligt vad i det föregående anförts — meddelas inom allmänutbildningen och yr- kesutbildningen bedrivs det sedan länge en omfattande och betydelsefull utbildning och information i arbetarskydd genom kurser an- ordnade av olika myndigheter, institutioner och organisationer samt internt vid åtskilliga företag. Här bör i första hand nämnas om den utbildning av företagsläkare, skydds- ingenjörer, företagssköt'erskor och tekniska planerare m.fl. som meddelats av dåvarande arbetsmedicinska institutet och tidigare under en följd av år av SAF (se nedan) och som numera sker genom arbetarskyddsstyrelsens försorg. Hur omfattande denna utbildning vid institutet varit sedan dess tillkomst 1966 har behandlats i avsnitt 4.6.2.

I anslutning härtill erinras om den utbild- nings- och informationsverksamhet i arbetar- skydds- och företagshälsovårdsfrågor som se- dan en följd av år bedrivits av SAF. Sålunda började år 1951 de fortbildningskonferenser för företagsläkare och skyddsingenjörer som sedan årligen hållits och vid vilka behandlats aktuella frågor inom företagshälsovården. År 1959 anordnades den första högre kursen för skyddsingenjörer, omfattande sju veckors kursprogram fördelat på ett år. Denna kurs- verksamhet fortsattes därefter med fyra kur- ser, intill dess verksamheten i oförändrad form övertogs av det år 1966 inrättade arbetsmedi- cinska institutet. Sedan 1962 har även anord- nats specialutbildning för sjuksköterskor i fö- retagshälsovård, en utbildning som efter 1966 fullföljts av nämnda institut och numera be- drivs av arbetarskyddsstyrelsen. Under 1972 har startats en specialutbildningskurs om tre veckor för sjukgymnaster verksamma inom företagen. Härutöver har SAF ordnat ett stort antal större och mindre kurser och konferenser i företagshälsovårds- och miljövårdsfrågorför företagsledare, personalchefer, ombudsmän,

företagsläkare, skyddsingenjörer m.fl. Kur— ser i ergonomi har sedan 1966 dessutom anord- nats av det till SAF anslutna ALI-RATI för personalgrupper inom företagshälsovården.

I SAF:s och LO:s gemensammaorgan Arbe- tarskyddsnämnden har stora resurser byggts upp för den arbetarskyddsutbildning som lig- ger inom parternas gemensamma ansvarsom- råde. Förutom kurser och konferenser i form av mer brett upplagd arbetsmiljöinformation har under årens lopp Arbetarskyddsnämndens kurser inriktats mot mer speciella arbetsmil- jöfrågor såsom ergonomi, buller, företagshäl- sovård m. m. Man har framför allt ägnat sig åt att framställa kursmaterial dels iform av brev- kurser, dels iform av programmerad undervis- ning, lärarhandledningar o.d. samt under de senaste åren mer och mer lagt tyngdpunkten på utbildning av utbildare. Med branschanpassat utbildningsmaterial söker man på samma sätt stimulera branscherna till motsvarande aktivi- teter.

På den fackliga sidan har inom LO en omfattande specialutbildning växt fram inom ramen för det fackliga utbildningsprogram som bedrivs vid LO:s skolor i Brunnsvik och Åkers-Runö. Sålunda byggs arbetsmiljöfrå- gorna in som en integrerad del i den fackliga tre-månaderskursen för LO-funktionärer. En arbetsmiljökurs på 14 dagar riktar sig till huvudskyddsombud, företagsnämndsleda— möter, klubbordförande m.fl. och arrangeras f. n. åtta gånger om året. LO har även arrangerat utbildning för förbundsfunktionä- rer med ansvar för arbetarskyddsfrågor.

Genom skilda kurser och konferenser har för utbildning och information i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor insatser också gjorts av olika förbund inom SAF, LO och TCO, och av olika samarbetsorgan på förbundsplanet. I dessa kurser och konferenser har främst delta- git arbetsledare och skyddsombud men i en del fall också företagsläkare, skyddsingenjörer och skyddstekniker, i vissa fall även perso- nalchefer, planerare och konstruktörer. Lik- nande kurs- och informationsverksamhet har också sedan länge bedrivits av Svenska kom- munförbundet, Svenska landstingsförbundet _ i många fall tillsammans med organisatio— nerna på personalsidan —— samt av KFO.

På det statliga området meddelas utbildning och information i frågor om arbetarskydd och företagshälsovård genom en numera omfat- tande kursverksamhet. Sedan början av 1950— talet har Försvarets centrala arbetarskydds- nämnd hållit ett stort antal kurser för chefs- tjänstemän, arbetsledare, skyddsingenjörer och skyddsombud. Senare har inom den civila statliga verksamheten Statsförvaltningens ar- betarskyddsnämnd i samarbete med Statens personalutbildningsnämnd anordnat ett flertal kurser i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor för verkschefer, arbetsföreståndare, repre- sentanter för myndigheter och personalorgani- sationer, skyddsombud m.fl. Idetta samman- hang erinras om den omfattande medverkani utbildning och information som lämnas av tjänstemän vid arbetarskyddsverket i form av föreläsningar, estradsamtal o. d. vid högre lä— roanstalter och institutioner och vid kurser och konferenser som anordnas av olika organisa- tioner.

Det kan tilläggas att vid sidan om den ovan angivna mera systematiskt bedrivna utbild- ningen i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor anordnar många enskilda företag interna kurser i arbetarskydd, ergonomi m.m. Inom många större företag hålles ofta fortlöpande konferenser för vidareutbildning i arbetsmiljö- och företagshälsovårdsfrågor.

Av den lämnade redogörelsen framgår att nuvarande utbildning av skyddsombud sker på en mängd olika vägar. Man kan räkna med att utbildningen är av mycket varierande beskaffenhet. Det är ytterst svårt att beträf- fande skyddsombuden överskåda de utbild- ningsvägar som står till buds och att göra klart vilken utbildning som meddelas. Utredningen har därför tagit initiativ till en kartläggning av skyddsombudens utbildningssituation. Rap- port över undersökningen bifogas betänkan- det som bilaga 5.

Rapporten om utbildningen av skyddsom- bud bygger helt på enkätsvar från olika organisationer. Den ger sålunda ingen kun- skap om den utbildning som bedrivs internt inom företagen. Med anförda begränsning i minnet kan det dock vara av intresse att konstatera att rapporten på basis av uppgifter från 59 organisationer redovisar sammanlagt

drygt 1 000 kurser om året —till stor del i form av konferenser — med ett antal kurstimmar som ligger över 16000. Antal kursdeltagare per år har uppgetts till omkring 35 000. Härvid måste dock observeras att de redovisade kurserna visserligen oftast riktar sig i första hand till skyddsombud men ofta även till andra personalgrupper som arbetsledare, skyddstjänstemän, fackföreningsfunktionä- rer och företagsrepresentanter. Kursinne- hållet varierar från grundläggande arbetar- skyddsutbildning till målinriktade special- kurser för vissa branscher. I de flesta fall delas kostnaderna mellan löntagarorganisa- tion och arbetsgivare. Myndigheters kurs- verksamhet finansieras över statsbudgeten.

Slutligen skall nämnas de kurser för olika teknikergrupper som under senare år anord- nats av Svenska Teknologföreningen i arbets- miljöfrågor såsom buller, ventilation, luftföro- reningar, hygieniska gränsvärden och mätme- todik. Till vidareutbildning i företagshälsovård bidrar också genom årliga konferenser Svens- ka Företagsläkarföreningen och Föreningen Teknisk Företagshälsovård. I arbetar- skyddsfrågor av brandskyddsnatur ger Svens- ka Brandförsvarsföreningen en omfattande utbildning och information.

9.4. Uttalanden angående utbildning i arbetar- skydd m. m.

År 1967 gjorde SAF och LO ett gemensamt uttalande i skolningsfrågor på arbetarskyd- dets och företagshälsovårdens område. I detta uttalande anförs att en av förutsättningarna för arbetarskydd och företagshälsovård av fullgod kvalitet är goda kunskaper hos dem som i företagen är engagerade i skyddsverk- samheten. Det konstateras i uttalandet vidare att skyddsombuden som arbetstagarnas representanter spelar en framträdande roll i arbetarskyddet. Att ge dem en utbildning, som gör dem skickade att fylla sina funktioner på ett effektivt sätt, är en uppgift såväl för de fackliga organisationerna som för företagen. Arbetsgivarna bör uppmärksamma den stora betydelse skyddsombuden har från företa- gens synpunkt. Enligt uttalandet är det

motiverat att arbetsgivarna engagerar sig i skyddsombudens utbildning, framför allt i vad gäller kunskaper om det egna företagets och den egna branschens speciella förhållanden. SAF och LO är enligt uttalandet ense om att organisationerna måste skapa förutsättningar för den vidgade utbildningen i företagen. Det anses därför åvila SAF och LO samt för- bunden på ömse sidor att snarast gripa sig an med skolningsfrågorna, ta initiativ till fram- ställning av studiematerial samt ange riktlinjer för den lokala tillämpningen.

Vid skilda tillfällen har starkt betonats nödvändigheten av att arbetarskyddet kom- mer in i undervisningen. För att understryka behovet av ökad undervisning i arbetarskydd, inte minst på högskolestadiet, har arbetar- skyddsstyrelsen bl. a. genom en skrivelse ijuli 1964 till chefen för dåvarande ecklesiastik- departementet hemställt att lämpliga åtgärder måtte vidtas för att stärka arbetarskyddets ställning inom den tekniska undervisningen och med hänsyn till problemet att få kom- petenta lärare i arbetarskydd samtidigt framhållit angelägenheten av att denna lärarfråga togs under särskilt övervägande.

För aktivering av undervisningen i arbe- tarskydd vid skolorna tillsattes inom skol- överstyrelsen i mars 1965 en särskild arbets- grupp med representanter för bl. a. arbetar- skyddsstyrelsen, Arbetarskyddsnämnden och Arbetsmarknadens yrkesråd. Gruppens upp- gift är att som kontaktorgan mellan skol- överstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen respektive arbetsmarknadens samarbetsor— gan för yrkesutbildning och arbetarskydd verka för en integrerad och yrkesanpassad undervisning i arbetarskydd i ämnen och skolformer där så är möjligt. Genom detta samarbete har skapats möjlighet till nära kontakt mellan skol- och arbetarskyddsmyn— digheterna med resultat bl.a. att arbetar- skyddsstyrelsen bereds tillfälle att granska förslag till läroplaner för gymnasieskolan och därigenom bevaka att arbetarskyddsfrågan tillgodoses i olika läroplaner. Styrelsen kan samtidigt upplysa om lämplig arbetarskydds- litteratur, ange för utbildningslinjen aktuella anvisningar osv.

I detta sammanhang erinras om att en

kommitté vid Tekniska högskolan i Stock- holm i december 1965 framlagt ett förslag till undervisning i ämnena ergonomi och arbets- psykologi med arbetsledning. Förslaget motiverades med att ingenjörerna i dagens industriella miljö behöver kunskaper utöver de rent teknologiska ämnena för att kunna rätt utföra sina uppgifter. Det gäller ekonomi- och personalfrågor i lika hög grad som tek- niska uppgifter. Förslaget innebar bl. a. att två professurer skulle inrättas i de båda ämnena. Det har senare överlämnats till universitets- kanslersämnetet för vidare utredning, bl. a. om och i vad mån det borde vidgas att avse också de övriga tekniska högskolorna. En utredning härom jämte vissa nya förslag till professurer, sektioner m.m. överlämnades till kanslers- ämbetet i mars 1968 i form av en rapport ”Utbildning och forskning i arbetspsykologi och ergonomi". Vidare överväganden i dessa frågor pågår inom universitetskanslersäm- betet.

Frågan om utbildning i arbetarskydds- arbetsmiljöfrågor har även tagits upp i flera motioner, bl.a. i motionen 881 vid 1971 års riksdag och motionerna 332 och 346 vid 1972 års riksdag. Socialutskottet framhöll i sitt yttrande över motionen 881 bl. a. vikten av att arbetsmiljöfrågorna byggdes in i den vanliga undervisningen. Behovet av en förstärkning av utbildningen i arbetsvetenskapliga ämnen ansågs särskilt påtagligt beträffande personer med teknisk utbildning.

Behovet av att förstärka den arbetsve- tenskapliga forskningen och utbildningen har även tagits upp av Ingenjörsvetenskapsaka- demien (IVA) i syfte att söka uppnå en för- bättring av arbetsmiljön bl. a. genom ett vidgat samarbete mellan näringsliv och för- valtning å ena sidan och universitet och högskolor å den andra. År 1970 tillsattes en arbetsgrupp för att utreda dessa frågor. Resultatet härav har framlagts i IVA-rapport nr 43 Arbetsmiljön och arbetsvetenskapen — Forskning och utbildning på arbetsvetenskap- liga området.

Chefen för industridepartementet har i maj 1972 tillsatt en utredning angående den tilläm- pade beteendevetenskapliga arbetslivsforsk- ningen. Enligt sina direktiv skall utredningen

göra en översyn av den del av den tillämpade arbetslivsforskningen som har anknytning till det beteendevetenskapliga området.

Frågan om undervisning i arbetarskydd har även berörts internationellt. Redan i en ILO— rekommendation av år 1929 om förebyggande av olycksfall i arbete uttalades att metodisk undervisning om förebyggande av olycksfall i arbete bör meddelas i yrkesskolor av alla slag och att eleverna därvid lämpligen bör göras uppmärksamma på betydelsen av den före- byggande verksamheten.

Vid antagande år 1937 av ILO-konventio- nen om säkerhetsföreskrifter för byggnads- industrin antogs även en rekommendation angående yrkesutbildning för byggnadsin- dustrin. I samband därmed framhölls bety- delsen av att teoretisk och praktisk under- visning i byggnadsindustrins säkerhetsfö- reskrifter tas upp på läroplaner för tekniska skolor och yrkesskolor. Även i den av 1947 års ILO-konferens antagna rekommendationen angående arbetsinspektion berörs utbild- ningsfrågan och det sägs att erforderliga åtgärder bör vidtas i syfte att arbetsgivare och arbetare skall kunna erhålla råd och upplys- ningar angående arbetslagstiftningen bl. a. genom undervisning i arbetshygien och säkerhet vid tekniska läroanstalter. Vidare uttalas i den år 1962 antagna allmänna ILO- rekommendationen om yrkesutbildning att i yrkesutbildningen bör ingå undervisning i bl. a. arbetarskydd, yrkeshygien och arbets- lagstiftning. Det ges i rekommendationen också praktiska synpunkter på yrkesutbild- ningen, och även utbildningen i arbetar- skyddsfrågor berörs.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas att vid ett möte som ILO i november 1967 anordnat med cheferna för arbetarskydds- myndigheterna i vissa länder det allmänt gavs uttryck för ett beklagande av att det i många länder i undervisningen vid universitet och inom fakulteter för teknik, kemi och fysik inte ägnas tillbörlig uppmärksamhet åt arbetar— skyddet.

III

Allmänna överväganden och förslag

10

Skydd mot olycksfall iarbetet och skydd mot ohälsa till följd av arbetet är sedan länge ett naturligt inslag i verksamheten på de flesta arbetsområden och arbetsställen. Arbetar- skyddet uppfattas som ett åliggande för arbetsgivaren, och arbetstagarna skall med- verka i skyddsarbetet. Ett system har byggts upp för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor. Genom offentliga tillsynsorgan erbjuder samhället stöd åt skyddsverksamheten på arbetsplatserna. Dessutom utövas den behövliga kontrollen över det lokala arbetarskyddet.

Principerna för arbetarskyddet och dess organisation är fastslagna i lag. Den närmare regleringen ges delvis i lag och delvis i för- fattningar av lägre valör. Härtill kommer föreskrifter och normer som meddelas av den centrala tillsynsmyndigheten. Jämte lagstift— ningen finns som utfyllnad av och komple- ment till denna överenskommelser mellan arbetsmarknadens partsorganisationer i betydelsefulla frågor av skyddskaraktär.

De nu gällande centrala arbetarskyddsför- fattningarna, främst arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen, tillkom år 1949 efter ett omfattande förberedelsearbete. Syftet med lagstiftningen var enligt förarbe- tena att skydda den mänskliga arbetskraften mot de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar som i större eller mindre grad var förbundna med arbete av olika slag. Det framhölls bl.a. att en snabb teknisk utveckling med i många fall mekani—

Allmänna synpunkter

sering och rationalisering ej sällan ställt steg- rade fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften samt att behovet av åtgärder av såväl skyddsteknisk som arbets- hygienisk art måst skärpas. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna var vidare av stor betydelse från arbets- och produktions- synpunkt och det förebyggande skyddsarbe- tet borde därför betraktas som ett viktigt och naturligt led i det produktiva arbetet. Före- byggande skyddsverksamhet var slutligen med hänsyn till effekterna av arbetsolycksfall och yrkessjukdomar ett självfallet intresse för samhället i dess helhet.

Arbetarskyddslagen bygger på de förhållan- den i arbetslivet och samhället i övrigt som rådde vid tiden för lagens tillkomst. Sedan dess har utvecklingen i bl.a. tekniskt, eko- nomiskt och socialt hänseende gått ytterligt snabbt. Detta har förändrat mycket av vad som tidigare tjänat som underlag för bedömningarna av arbetarskyddets behov. Vidare har helt nya faktorer med betydelse för hälsan och säkerheten i arbetslivet tillkommit. Här skall endast antydas vissa huvuddrag i denna ändrade samhällsbild. En närmare analys av utvecklingen redovisas i bilaga 4. Grundläggande har varit en strävan att öka produktiviteten i näringslivet i syfte att skapa en förbättrad levnadsstandard. Denna strävan har varit väsentligen framgångsrik, vilket betingats främst av de tekniska och organi- satoriska förändringar och den strukturom-

vandling som genomförts inom näringslivet. Mekanisering har under de båda senaste decennierna införts i en utsträckning som saknar tidigare motstycke. Härigenom har mänsklig arbetskraft i ökad utsträckning ersatts med maskinell kraft. Främst som följd av elektronikens utveckling har automatise- ringen gjort stora framsteg och olika styr- och kontrollfunktioner har övertagits av maski- ner. Rationaliseringssträvanden har medfört att man i en del branscher sökt sammanlänka olika produktionsled genom användning av transfermaskiner, löpande band o.d. Konti- nuerliga arbetsprocesser har utvecklats. Nya ämnen och produkter har kommit in i bilden. Strukturomvandlingen inom industrin och näringslivet i övrigt har varit markant. Den har bl. a. inneburit en överflyttning av arbetskraft mellan olika branscher samt tendenser mot stordrift genom företagssamgåenden m.m. På det sociala planet har jämsides med de tek- niska och ekonomiska framstegen skett en stark utbyggnad av systemet för medborgar- nas välfärd. Nya synsätt har vuxit fram. Den allmänt förbättrade levnadsstandarden och den höjda kunskapsnivån i samhället har bidragit till att arbetstagarnas intresse för arbetsmiljöförhållanden har stegrats avse- värt. Detta har i sin tur resulterat i en allmänt höjd anspråksnivå när det gäller arbetslivets villkor.

Med den antydda utvecklingen i stort har följt en rad förändringar i den enskilde arbetstagarens arbetsmiljösituation. Genom tekniken har många typer av fysiskt tungt och nerslitande arbete kunnat undvikas, varför den således bidragit till att arbetstagarna i vissa avseenden har fått förbättrade arbets- förhållanden. Den ekonomiska framstegs- takten har också möjliggjort att arbetstiden kunnat förkortas betydligt för alla arbetsta- gare. Man kan emellertid inte nöja sig med dessa konstateranden, eftersom det också är uppenbart att utvecklingen medfört många nya problem från skyddssynpunkt. Dessa problem har varit nya antingen i den meningen att de är att hänföra till tidigare obefintliga arbetsmiljöfaktorer eller på så sätt att de bringats i dagen genom ökade erfarenheter och kunskaper.

Olika slag av maskiner och andra tekniska anordningar samt byggnader och anläggningar har tillskapats efter nya konstruktionsmeto- der. I samband därmed har visserligen undanröjts en rad risker för arbetstagarnas hälsa, men den nya teknologin har inte kunnat undvika att nya risker uppstått. De rent tek— niska orsakerna till arbetsolycksfallens upp- komst torde dock ha reducerats. Faktorer som hänger samman med mänskligt beteende har tillmätts ökad betydelse i olycksfallssamman- hang. Riskbedömningen har därigenom blivit mer komplicerad än tidigare. Ökad forskning med delvis ny uppläggning har gett värdefulla upplysningar men också pekat på nya problem- ställningar.

Ser man på de fysikaliska arbetsmiljöfak- torerna — sådana som värme, kyla, drag, buller, strålning och vibrationer — kan man notera att antalet arbetstagare som utsätts för påverkan torde ha ökat. Helt nya påverkans- möjligheter har också blivit aktuella iarbetsli- vet. Som exempel kan nämnas olika slag av strålning från artificiella källor. Kunskaperna om hälsorisker från fysikaliska miljöfaktorer har efter hand vuxit men samtidigt har intres- seområdet när det gäller eventuella skadeverk- ningar vidgats alltmer och bl.a. kommit att omfatta många svårbedömbara frågor om långtidseffekter på den arbetande människans organism. På senaste tid har också problem om samverkan mellan fysikaliska faktorer och ke- miska ämnen aktualiserats.

Utvecklingen på det kemisk-tekniska området har varit speciellt betydelsefull för uppkomsten av nya förhållanden och risker i arbetslivet. Förut oanade möjligheter att bilda kemiska föreningar har upptäckts och utnyttjats, och som en följd härav har den kemiska industrin expanderat mycket snabbt. Till den ytterligt stora mängden av kemiska ämnen och produkter fogas kontinuerligt nya sådana i ett snabbt flöde. Inom arbetslivet förekommer en intensiv hantering av många av dessa ämnen och produkter, som ofta har ett mycket brett användningsområde och blir av betydelse för arbetstagare inom olika bran- scher. Samtidigt är kunskaperna om verkning- arna av olika kemiska ämnen —vart för sig och i kombination med varandra — på den mänsk-

liga organismen högst ofullständiga. Riskerna för kroniska och andra skador är dessutom ofta mycket svåra att utforska och bedöma.

l rationaliseringens spår har ej sällan följt krav på ökad arbetstakt eller på övergång till skiftarbete eller annars ändrade former för arbetstidens förläggning. Långtgående mekanisering har stundom lett till arbetspro- cesser som från bl. a. arbetspsykologiska utgångspunkter anses otillfredsställande, t. ex. så till vida att den enskildes arbetscykel innehåller enbart några få repetitiva moment. Samtidigt har emellertid med rationaliserings- utvecklingen uppstått ett ökat intresse och ökad förståelse för psykologiska och socio- logiska aspekter i samband med arbetet. Uppmärksamheten har riktats på arbetstaga- rens upplevelse av sin arbetssituation. Det finns härigenom betydligt bättre förutsättning- ar än för några decennier sedan att i skyddsar- betet beakta risker för den psykiska hälsan.

Arbetarskyddslagen har under sin drygt tjugo- åriga tillvaro undergått vissa ändringar. Den väsentligaste nyheten beslöts år 1963 då lagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta i princip alla arbetstagare. Några genomgripande ändringar med avseende på lagstiftningens materiella innehåll har emel- lertid inte skett. Mot bakgrunden av de nyss berörda förändringarna i arbetslivet är det naturligt att ompröva innehållet i lagstift- ningen med sikte på att åstadkomma regler som svarar mot nya förhållanden och en modern grundsyn på arbetarskyddets upp- gifter och metoder.

Huvudmålet för arbetarskyddet bör enligt utredningens mening vara att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att de anställda skyd- das till hälsa och säkerhet. Skyddsverksamhe- ten skall liksom hittills bedrivas genom före- byggande åtgärder mot olycksfall i arbetet och ohälsa till följd av arbetet. Därvid är att märka att begreppet ohälsa inte används i någon snävt begränsad mening. Nya bestämmelserpå arbe- tarskyddets område måste uppenbarligen ut- formas med hänsyn till nu rådande uppfattning om sjukdomar och sjukdomars uppkomst. Frågor som rör den psykiska hälsan och an- passningen förtjänar i det sammanhanget stor

uppmärksamhet. I anslutning härtill kan erin- ras om att arbetarskyddets ansvarsområde i praktiken sedan länge gått utöver vad som täcks av begreppet yrkessjukdom. Här har den framväxande företagshälsovården haft stor betydelse. Det framstår i dag som naturligt att slå fast att arbetarskyddsverksamheten skall ta sikte på alla slag av hälsorisker med anknytning till arbetstagarnas arbetsförhållanden. Till grund för bestämningen av vad som konstitue- rar risk för hälsan kan inte enbartläggas renod- lat medicinska bedömningar utan också psyko- logiska och sociala aspekter måste tillåtas att väga in.

Arbetarskyddet i dagens och morgondagens samhälle bör emellertid inte vara främmande för ytterligare uppgifter. En strävan bör vara att se till den enskilde individens hela hälso- situation i arbetslivet. Därmed följer med nödvändighet att bevakningen stundom kommer in på ett område där skyddsaspekter inte är omedelbart framträdande. Det kan dessutom vara svårt att dra en skiljelinje mellan vad som är hälsofrågor och vad som är frågor om välbefinnande eller liknande. Man kan också konstatera att en del arbetsmiljö- problem som inte i första hand uppfattas som skyddsfrågor — som exempel kan nämnas spörsmål som primärt angår den enskilde individens anspråk på meningsfyllt arbete eller gäller andra psykologiska krav på arbetet — med den nyss förordade mera vidsträckta synen på vad som är arbetsbetingad ohälsa i själva verket kan beröra arbetarskyddet mycket nära. Det kan således finnas fall då det är motiverat att inbegripa också dessa frågor under skyddsverksamheten. Enligt utred— ningens uppfattning bör man över huvud taget vara försiktig med att på förhand genom generella gränsdragningar avskära vissa frå- gekomplex som gäller arbetsmiljön från arbetarskyddets ansvarsområde.

Det material som utredningen samlat in och sammanställt rörande utvecklingen av arbetsolycksfallen (bilaga 3) ger vid handen att vidgade insatser måste till för att vända olycksfallskurvan nedåt. Vidare krävs uppenbarligen mycket stora insatser för skyddet mot andra hälsorisker i arbetslivet. Detta motiverar att arbetarskyddet för

överskådlig tid framöver har sin huvuduppgift i att värna den arbetande människan från fysiska och psykiska skador av skilda slag. Åtgärder som vidtas i sådant syfte bör emellertid inriktas också på att främja hälsa, arbetsanpassning och tillfredsställelse i arbetet. Denna syn på den förebyggande verksamheten står i samklang med målsätt- ningen för företagshälsovården. Den bör också, i vart fall i ett längre perspektiv, vara ägnad att bidra till att största möjliga skyddseffekt erhålls av de insatta resurserna.

Även om det är samhället och dess organ som ytterst svarar för att säkerheten i arbetslivet tryggas så är det samtidigt betecknande att så mycket ligger i parternas, arbetsgivarnas och arbetstagarnas, händer när det gäller att förverkliga och utstaka mål- sättningen. Det har med tiden kommit att stå alltmer klart att en förutsättning för en god arbetsmiljö är ett samarbete mellan arbets- givare och arbetstagare när det gäller att utforma arbetsförhållandena. Många av de frågor som uppkommer är av den naturen att en samverkan mellan de närmast berörda är en nödvändighet för att man skall nå resultat. Detta innebär inte att lagstiftningen skulle vara överflödig. Den måste alltid finnas i bakgrunden, både som vägledare och som garanti för att de anställdas intressen blir tillgodosedda. Det är karakteristiskt att ut- vecklingslinjerna i vårt land pekar mot att man i lagstiftningen mer och mer bygger in regler om samverkan i skyddsfrågorna. Eftersom dessa regler normalt också innebär ökande möjligheter för de anställda att med- verka i skyddsarbetet och få sina intressen tillgodosedda leder utvecklingen till ökat inflytande för de anställda över arbetsmiljön. Det finns all anledning att arbeta vidare på denna utveckling. Det ändrade synsättet på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta- gare som vuxit och växer fram inom ramen för det alltmer utvecklade företagsdemokratiska tänkandet verkar mot ett allt större inflytande för de anställda. Knappast något område torde ligga så nära till för medbestämmande från de anställdas sida som just arbetsmiljön. Det är naturligt att den som själv vistas och verkar på

arbetsplatsen är intresserad av förhållandena där och ligger väl till för att bedöma dessa. Den anställde tillbringar en stor del av sin tid på arbetsplatsen och det är motiverat och natur— ligt att han får vara med om att forma förhållan- dena där. Han har erfarenhet att ge, som kan vara av stort värde för utformningen av arbets- förehållandena, erfarenhet av värde också för företaget som sådant. Genom en sådan med- verkan skapas också förutsättningar för ökad inlevelse i och engagemang för arbetsuppgif- terna, till gagn för alla. Ett ytterligare skäl för de anställdas medverkan i arbetsmiljöns ut- formning är att man här kan komma in på avvägningar som också berör arbetstagarna i andra avseenden.

Samarbetet mellan parterna i arbetar- skyddsfrågor har i vårt land gamla och goda traditioner. Med tiden har vuxit fram och utvecklats en mängd skiftande former. Detta har skett inom ramen för arbetarskyddslag- stiftningens regler men också — och det inte minst — spontant och utan särskilt stöd eller påverkan av lagföreskrifter. Dessa samar— betssträvanden är nu livligare och mera målinriktade än någonsin. Detta kan säkerli- gen till en del ses som en följd av de senaste årens intensiva och positiva arbetsmiljöde- batt. Det faktum att arbetsmiljöutredningen kom till torde också ha verkat som en ytter- ligare stimulans för debatten och samarbets- strävandena på ett sätt som är glädjande.

Utredningen har att se över hela arbetar- skyddslagstiftningen och organisationen av arbetarskyddsverksamheten. Såsom framgår av det föregående är samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare att se som ett ytterst väsentligt inslag i ett modernt arbe- tarskydd. Samarbetslinjen bör leda fram mot ökade möjligheter för arbetarskyddet att svara mot en höjd ambitionsnivå över hela det utvidgade verksamhetsfältet. Till en del reg- leras samarbetet i lagstiftningen. Så bör otvivelaktigt även vara fallet i fortsättningen. Det måste dock undvikas att tillskapa regler som är stela och binder samarbetet i alltför byråkratiska former. Förhållandena är så skiftande inom olika företag och branscher och utvecklingen går så snabbt att det är angeläget att lämna stort utrymme för olika

initiativ och variationer. Ett levande och utvecklingsbart samarbete frodas bäst inom ramen för en lagstiftning som lämnar stort utrymme för det enskilda initiativet. De nya regler som behövs bör därför i mycket utformas som rambestämmelser avsedda att bilda grund för en samverkan som i hög grad bör präglas av anpassning till förhållandet på det enskilda arbetsstället. Tonvikten bör läggas på att garantera de anställdas medin- flytande i arbetsmiljöns utformning med syfte att åtgärder skall kunna sättas in på ett tidigt stadium och kunna ge effektiva och snabba resultat. Det bör framhållas att vad utred- ningen föreslår beträffande ordningen för samverkan bör ses i samband med de förslag som framläggs om en avsevärt förstärkt och utbyggd yrkesinspektion och ökade resurser för den offentliga organisationen i övrigt.

Den satsning på samverkan mellan parterna och ökat inflytande för de anställda som enligt utredningens uppfattning bör ske får inte ses som något avsteg från den princip om arbetsgivarens huvudansvar för att arbets- förhållandena är sunda och säkra som arbe- tarskyddslagstiftningen bygger på. Liksom hittills bör det ankomma på den som har anställda i sin tjänst att se till och verka för att de anställdas hälsa och säkerhet i arbetet inte äventyras.

Konstruktionen med arbetsgivarens ansvar i förhållande till hans egna anställda är inte tillfyllest i alla situationer. För vissa fall finns därför i arbetarskyddslagstiftningen kom- pletterande bestämmelser som lägger för- pliktelser i skyddshänseende på andra per- soner. Här kan t. ex. erinras om det ansvar som vilar på tillverkare, försäljare och upp- låtare av maskiner m.m. Efter hand har det dock blivit alltmer märkbart att lagstiftningen i sin nuvarande utformning inte ger behövlig vägledning för lösningen av de särskilda skyddsproblem som uppstår när arbetsställe är gemensamt för olika arbetsgivares anställda. Dessa problem är vanliga framför allt inom byggnadsbranschen. Svårigheter av likartad natur kan sägas föreligga när anställda sysselsätts på arbetsplats som deras arbets- givare inte har rådighet över. Med avseende

på dessa praktiskt viktiga situationer är det således angeläget att komma fram till regler som ger ökat skydd och åstadkommer nöd- vändig samordning. Enligt utredningens bedömning kan detta ske utan att principen om arbetsgivaransvaret överges.

En viktig förutsättning för att en breddad målsättning för arbetarskyddet skall kunna förverkligas är att bedömningarna av vad den förebyggande verksamheten kräver och av hur kraven skall tillgodoses sker vid rätt tid- punkt. Strävan måste också vara att så långt möjligt anpassa arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer till arbetskraftens fysiska och psykiska för- utsättningar. Det är således nödvändigt att redan vid planeringen av de olika leden i en produktionsprocess väga in arbetarskyddets krav. Om t.ex. det grundläggande valet av tekniska och organisatoriska lösningar vid arbetsprocessernas uppbyggnad sker utan tillräckligt beaktande av konsekvenserna i den blivande arbetsmiljön är det i regel inte möjligt att i efterhand korrigera bristerna eller att göra det fullt ut. Garantier bör därför ges i lagstiftningen för att en från skyddssynpunkt tillfredsställande bevakning kommer till stånd genom förhandsprövning. Inför en sådan prövning är det enligt utredningens mening viktigt att de anställda bereds möjligheter att själva eller genom sina fackliga organisationer lägga fram sina synpunkter. Sådan medverkan bör leda till en betydande ökning av de an— ställdas reella inflytande på sin arbetsmiljö- situation. ] förevarande betänkande går utred- ningen närmare in på den ordningför förhands- prövning som bör gälla för inrättande av ar- betslokaler och anordningar m. m. i samband därmed.

En effektiv tillämpning av arbetarskydds- lagstiftningen måste enligt utredningens mening säkras genom samhället och dess tillsynsorgan. Arbetarskyddsmyndigheternas organisation och verksamhetsformer kräver därför stor uppmärksamhet. Det är uppenbart att betydande resurser fordras för att den höjda ambitionsnivån för arbetarskyddet skall slå igenom i den praktiska tillämpningen över

Under de senaste åren har statsmakterna beslutat om förstärkningar av såväl den cen- trala tillsynsmyndigheten, arbetarskydds- styrelsen, som den myndighet, yrkesinspek- tionen, som har att under styrelsens ledning utöva tillsynsfunktionerna ute på fältet. Dessa förstärkningar får ses som inledande faser i en successiv utbyggnad av arbetarskyddets orga- nisation. Samma synsätt bör anläggas på de ytterligare resurser som tillförts arbetsmedi- cinska institutet för dess forsknings-, utbild- nings- och informationsverksamhet liksom på åtgärden att inordna institutet i arbetarskydds- styrelsen. Förden fortsatta utvecklingenärdet vidare av stor betydelse att en särskild arbetar- skyddsavgift införts genom beslut av 1971 års riksdag. Avgiften erläggs av arbetsgivarna i anslutning till yrkesskadeförsäkringspremien och beräknas under nuvarande förhållanden inbringa omkring 40 milj. kr årligen. Av influt- na belopp förs tre femtedelar till en speciell arbetarskyddsfond som skall stödjaforskning, utbildning och information på arbetarskydds- området. Återstoden utgör bidrag till stats- verkets kostnader för de offentliga arbetar- skyddsorganens verksamhet.

Efter beslut av regering och riksdag har arbetarskyddsstyrelsens styrelse ombildats och inrymmer fr. om. den 1 juli i år bl.a. representanter för arbetsmarknadens huvud- organisationer. Arbetsmarknadsparterna har härigenom fått förbättrad insyn i styrelsens verksamhet samt möjligheter att utöva ett direkt inflytande på inriktningen och utformningen i stort av denna verksamhet. Utredningen ser med tillfredsställelse på denna utveckling, som står helt i överens- stämmelse med utredningens uppfattning om det'.stora värdet i att tillsynsmyndigheternas handlande har god förankring hos dem som närmast berörs av åtgärderna.

Det är enligt utredningens mening angeläget att huvudansvaret för arbetarskyddsinsat- serna på olika områden är samlat hos den centrala arbetarskyddsmyndigheten. Därige- nom underlättas överblick och samordning till fördel för effektiviteten i skyddsarbetet.

Det är nödvändigt att arbetarskyddssty- relsen tillförsäkras erforderlig kapacitet för

att kunna fullfölja sina viktiga ledningsfunk- tioner. Planering och samordning kräver ökade insatser mot bakgrunden bl. a. av vad utredningen föreslår beträffande det lokala skyddsarbetets och yrkesinspektionens organisation. Man kan notera ett allt större behov av samråd och kontakter externt. Uppgiften att utarbeta generella anvisningar till förebyggande av yrkesrisker måste också framdeles bli av central betydelse med hänsyn till den vägledning i skyddsarbetet som däri- genom kan förmedlas till företag, myndighe- ter och organisationer m.fl. Anvisningsar- betet kommer i ökad omfattning att beröra svårlösta problemkomplex med åtföljande behov av bistånd av främst arbetsmedicinsk expertis. Typgranskning av tekniska anord- ningar är ett väsentligt instrument för för- handsprövning och kan väntas öka ytterligare i betydelse framöver. Utbildningen av per- sonal för tillsynsverksamheten såväl centralt som ute på fältet tenderar att bli en alltmer krävande uppgift allteftersom fordringarna på arbetsmiljön ställs högre. Utredningens för- slag om utbyggnad av yrkesinspektionen får självfallet konsekvenser också för denna del av arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Redan av vad här nämnts framgår klart att krav nu måste ställas på anpassning av verksorganisationen till ändrade förhållan- den.

Forskningen på det arbetsmedicinska området har genomgått en snabb utveckling och dess resultat har alltmer uppmärksam- mats och kommit till användning i det prak- tiska skyddsarbetet. Den växande insikten om att betydande landvinningar kan göras inom arbetarskyddet med hjälp av arbetsmedi- cinskt forsknings- och utredningsarbete har så småningom lett till krav på förbättrad sam- ordning mellan arbetarskyddets och arbets- medicinens aktiviteter. Bl.a. har framhållits vikten av att forskningen till väsentliga delar inriktas på projekt av mera direkt betydelse för arbetsmiljöns utformning. Synpunkter av sådant slag ligger bakom statsmakternas beslut att inordna arbetsmedicinska institutet i arbetarskyddsstyrelsen per den 1 juli i år. Utredningen vill för sin del framhålla att det moderna arbetarskyddet i mycket stor

utsträckning måste kunna repliera på erfa- renheter och rön som gjorts och görs inom de arbetsmedicinska vetenskaperna. Endast därigenom finns det förutsättningar att till- fredsställande lösa de många gånger kompli- cerade skyddsproblem som uppkommer när arbetslivet präglas av kontinuerlig utveckling och förändring. Det bör inte heller förglöm- mas att utbildningen i företagshälsovård med allt vad den innebär av positiva effekter för arbetarskyddet är intimt förknippad med den arbetsmedicinska forsknings- och utred- ningsverksamheten.

Genom integreringen av arbetsmedicinska institutet i styrelsen har tillgodosetts önske- mål om en basorganisation för arbetsmedi- cinsk verksamhet inom den centrala arbe- tarskyddsmyndigheten. Mot bakgrunden av det nyss anförda bedömer utredningen detta som en högst avsevärd förstärkning för arbetarskyddet. En utgångspunkt för den närmare utformningen av verksamhetens organisation är att de arbetsmedicinska upp- gifterna skall hållas samman i en särskild enhet inom styrelsen. Vidare skall beaktas beslutet om inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå. Enligt utredningens mening bör man under de angivna förutsättningarna lägga stor vikt vid att den förstärkning av styrelsens arbetsmedicinska resurser som filialens till- komst för med sig kan nyttiggöras snarast möjligt. Frågan om den fortsatta uppbygg- naden av styrelsens arbetsmedicinska verk- samhet i övrigt är dock samtidigt värd all uppmärksamhet. Hela tiden måste det vara betydelsefullt att se till att förutsättningar finns för goda kontakter och samverkan med näraliggande aktiviteter som bedrivs främst vid universitet och högskolor samt yrkesmedi- cinska kliniker vid sjukhus.

Utredningens principiella överväganden rörande yrkesinspektionen hänger nära sam- man med den i det föregående redovisade synen på spörsmålen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor. De synpunkter som anförts rörande den fortsatta utvecklingen av samarbetet och angående det ökade arbetstagarinflytandet i arbetsmiljöhänseende kan enligt utredningens bedömning inte få sin fulla genomslagskraft

om inte en utbyggnad och förstärkning av yrkesinspektionen kommer till stånd.

Yrkesinspektionen har med tiden alltmer kommit att bli ett organ till vilket arbetsgivare och arbetstagare hänvänder sig för diskus- sioner och för erhållande av sakkunniga råd och upplysningar i skyddsfrågor. Utredningen vill understryka betydelsen av denna kon- sultativa funktion. Behovet av konsultationer bör enligt utredningens bedömning öka ytterligare i anslutning till införandet av nya regler på de områden som utredningen behandlar i detta betänkande. Längre fram kan man vänta sig en fortsatt ökning i anslutning till kommande omdaningar i arbetarskyddslagstiftningen.

Strävan måste vara att yrkesinspektionens tillsyn i form av övervakning och inspektion skall göras så effektiv som möjligt, bl.a. genom noggrann planering och riktig upp- läggning av verksamheten. Nya former för inspektion som går ut på t. ex. branschinriktad tillsyn på grundval av centralt meddelade anvisningar bör kunna ge goda resultat. I ökad omfattning måste i tillsynen kunna beaktas de medicinska och sociala aspekterna på arbetsmiljön.Här kan erinras om de möjlig- heter till förbättrad övervakning som bör erbjudas genom mera systematiskt utnytt- jande av hälsokontroller och andra under- sökningar som sker för att få överblick över hälsoproblemen på arbetsställena. Det måste vidare vara ytterst väsentligt att man vid tillsynen ägnar stort intresse åt den lokala skyddsorganisationens sätt att fungera och att man medverkar till att avhjälpa brister i det lokala skyddsarbetet. Yrkesinspektionen bör kunna hålla hög beredskap för insatser i fall då akuta skyddsproblem uppstår.

Enligt de nya tankegångar utredningen för fram kommer yrkesinspektionen att träffa avgöranden som avser olika dags frågor där parterna på det lokala planet inte kunnat enas. Ytterst kan det gälla användning av det sanktionssystem som lagstiftningen erbjuder. Oavsett i vilken omfattning sådana avgöran- den kan komma att behövas är det synnerligen viktigt att avgörandena omfattas med för- troende och respekt av dem som berörs. För att tillgodose önskemålet härom behöver

yrkesinspektionen enligt utredningens upp- fattning förstärkas så att representanter för arbetsmarknadens partsorganisationer kom- mer att delta i besluten i viktigare frågor av den typ som antytts. Det är dessutom önsk— värt att en sådan representation ges ett bestämmande inflytande på frågor som rör den allmänna inriktningen av verksamheten inom yrkesinspektionens arbetsområde.

Särskilt mot bakgrunden av avsedda nya regler om partssamverkan är det ett vitalt intresse att nära kontakter kan upprätthållas och att intimt samarbete kan bedrivas mellan skyddsombud eller andra i skyddsorganisa- tionen på arbetsplatsen samt yrkesinspektio- nens personal. Yrkesinspektionens verk- samhetsområde bör därför inte vara för stort i geografiskt hänseende. Nuvarande di- striktsindelning för allmänna yrkesinspek- tionen, som i stort sett innebär att två eller i vissa fall tre län bildar ett distrikt, tillfreds- ställer inte anspråken härvidlag. Det är enligt utredningens mening nödvändigt att en ny organisation för att bli effektiv måste bygga på att distriktens storlek begränsas jämfört med nuläget. Vid fastställande av distrikts- indelningen för den allmänna yrkesinspek- tionen får naturligtvis beaktas vilka bedöm- ningar som görs i fråga om specialinspektö- rernas ställning och beträffande den kom- munala tillsynen.

Behandlingen av frågan om specialinspek- tion i hela dess vidd är komplicerad beroende på att man här delvis kommer in på verk- samhetsområden där andra myndigheter än arbetarskyddsorganen har huvudansvar. Spörsmål som gäller säkerhetsinriktade verksamheter vid flera olika myndigheter är f.ö. under utredning av särskilda kommittéer eller under behandling på departementspla- net. Det är enligt utredningens mening lämpligt att i vart fall i en första etapp kon- centrera ansträngningarna på att få till stånd en förstärkt organisation för arbetarskyddsver- ket med inriktning direkt på arbetarskyddets behov. Uppdelningen på en allmän yrkes- inspektion och ett antal specialinspektioner för vissa områden eller uppgifter kan enligt utredningens uppfattning medföra splittring av tillgängliga resurser för arbetarskyddstill-

synen och försvåra arbetarskyddsstyrelsens samordningsfunktioner. På grund av svårig- heter att göra klara gränsdragningar mellan ett flertal olika tillsynsorgan på samma nivå inrymmer systemet med specialinspektioner vid sidan av allmänna yrkesinspektionen ris- ker för såväl dubbelarbete som luckor i tillsy- nen. Det finns också problem med att åstad- komma motsvarighet för specialinspektioner- nas del till detpartsinflytande som utredningen förordar när det gäller allmänna yrkesinspek- tionen. Sådana nackdelar av en uppdelning som här nämnts får självfallet vägas mot de omständigheter som i det särskilda fallet kan tala för bibehållande av ett speciellt inspek- tionsorgan. Värdet av en samlad organisato- risk ram för all yrkesinspektionsverksamhet synes dock vara så stort, att det bör fordras starka skäl för att säranordningar skall kunna godtas. Den prövning av specialinspektioner- nas ställning som utredningen företar i detta sammanhang sker från dessa utgångspunkter.

För tillsynen över mindre arbetsställen där arbete bedrivs utan maskinella hjälpmedel eller med enbart enklare sådana hjälpmedel biträds den allmänna yrkesinspektionens tjänstemän av särskilt utsedda kommunala tillsynsmän. Den kommunala tillsynen har i olika sammanhang kritiserats för bristande effektivitet, en kritik som uppenbarligen i mycket varit berättigad. Frågan om en effektivisering av tillsynen vid mindre arbetsställen har också efter uppdrag av Kungl. Maj:t tagits upp till särskild utredning av arbetarskyddsstyrelsen. Resultatet av utredningsarbetet har redovisats i en tryckt redogörelse, som innefattar förslag som berör såväl den kommunala tillsynen som yrkes- inspektionens tillsyn i övrigt vid mindre arbetsställen. Redogörelsen har sedermera överlämnats till arbetsmiljöutredningen för prövning i anslutning till fullgörandet av dess uppdrag. Enligt utredningens mening ger det föreliggande materialet allmänt sett en till- fredsställande grund för åtgärder som syftar till en effektiv arbetarskyddstillsyn vid mindre arbetsställen. Utredningens bedömning inne- bär bl. a. — på sätt som utvecklas i avsnitt 14— ett godtagande av arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att den kommunala tillsynen bör

Genom en väl utbyggd lokal skyddsverk- samhet grundad på samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare samt genom effektivast möjliga bistånd via myndighets- organen bör det finnas goda förutsättningar för att lösa skyddsproblem utan ingripanden av tvångskaraktär. Det är emellertid ofrån- komligt att i bakgrunden måste finnas ett sanktionssystem som medger ingripanden från tillsynsorganen i sådana fall då miss- förhållande i skyddshänseende kunnat kon- stateras eller annars då lagstiftningens krav inte uppfylls. Ett sådant system medverkar också till att tillsynsorganens beslut och agerande i övrigt får behövlig tyngd. Sank- tionernas användning är en fråga i vilken det ter sig naturligt att arbetsmarknadsparterna bereds ett väsentligt inflytande. Önskemålet bör, som framgått av vad förut nämnts, till- godoses genom arrangemang för besluts- medverkan i yrkesinspektionen beträffande viktigare tillämpningsfrågor. Sanktionsformer bör finnas som är tillräckligt pådrivande för att förmå till rättelse. I brådskande fall bör de kunna göras verksamma utan tidsutdräkt.

Utredningen anser att stor vikt måste läggas vid att de anställda har goda kunskaper om arbetarskydd. Information och utbildning krä- ver följaktligen insatser på bred bas. Möjlighe- terna att ge vissa kunskaper inom det allmänna undervisningssystemets ram bör utnyttjas. Mot bakgrunden av de synpunkter som utred- ningen för fram rörande formerna för samver- kan mellan arbetsgivare och arbetstagare ärdet av särskild betydelse att behövlig utbildning kan ges åt skyddsombud och andra som enga- geras i den lokala skyddsorganisationen. Ut- redningen tar i det följande upp vissafrågor om utbildningen på arbetsmiljöområdet. I första hand siktar utredningen därvid på att ge under- lag för en utbyggnad av den utbildningsverk- samhet som bedrivs av arbetsmarknadspar— terna.

De synpunkter som förts fram i det före- gående knyter i främsta rummet an till de särskilda frågor som behandlas i detta

betänkande. Det bör anmärkas att utred- ningens fortsatta arbete kan ge anledning att på nytt överväga enskildheter i vad som nu redovisats. Det; valda metoden att lägga fram förslag i vissa särskilda frågor innan hela utredningsarbetet slutförts bör enligt utred- ningens mening få den följden i lagtekniskt hänseende att nya bestämmelser tills vidare inarbetas i den nuvarande arbetarskyddslagen och därtill anslutande författningar. Utred- ningen avser att sedan utredningen behandlat återstående delar av lagstiftningen åter- komma till frågan om en helt ny lag på området.

För att tillgodose de krav som bör ställas på arbetsmiljön kan behövas åtgärder som för en del företag utgör en betydande belastning med hänsyn till de ekonomiska insatser som erford- ras. Det står emellertid samtidigt klart att det inte kan tillåtas att företag av kostnadsskäl avstår från att vidta åtgärder som är nödvändi- ga med hänsyn till de anställdas hälsa och säkerhet. Det är mot bakgrunden härav kanske inte så märkligt att det förts fram tanken att det allmänna skulle träda in och svara för kostna- der för arbetsmiljöförbättringar i enskilda fö- retag. I anslutning härtill vill utredningen anfö- ra följande.

Det bör enligt utredningens uppfattning slås fast att kostnaderna för arbetsmiljöförbätt- rande åtgärder är en del av produktionskostna- derna och att de i princip bör bäras av produk- tionen. Till saken hör också att det i allmänhet är ytterligt svårt att göra en uppdelning mellan kostnader som är direkt hänförliga till arbets- miljön och andra kostnader i produktionen. De insatser som behövs varierar också i hög grad från fall till fall, bl. a. beroende på hur man tidigare sett på arbetarskyddet i företagen. Redan dessa synpunkter talar mot att man inför särskilda former för ekonomiskt stöd från det allmänna till åtgärder för att förbättra arbets- miljön. Ett skäl mot att införa ett sådant stöd är vidare att förhandenvaron av möjlighet att få bidrag till sanering av arbetsmiljön i mångafall skulle kunna fördröja upprustningen av ar- betsplatserna, därför att företagen skulle av- vakta stöd från det allmänna i stället för att själva ta itu med problematiken. En förskjut-

ning av ansvaret för arbetsmiljön från företa- gen till det allmänna skulle också lätt kunna bli följden på ett sätt som inte kan anses önskvärt och inte heller ståri samklang med de principer den svenska arbetarskyddslagstiftningen vilar på. Ytterligare en synpunkt är att man genom bidrag kan stimulera till olika slags skyddsin- stallationer, medan i stället det mest effektiva sättet att förbättra arbetsmiljön i många fall skulle vara attförändra själva produktionspro- cessen. Vad nu sagts utesluter inte att detinom ramen för samhällets näringspolitik och ar- betsmarknadspolitik kan göras insatser som innefattar stöd till åtgärder på arbetsmiljöom- rådet. Utgångspunkten för stödinsatserna bör då vara näringspolitiska eller sysselsättnings- politiska överväganden och stödet bör utgå enligt det regelsystem som gäller på dessa områden.

Det bör i sammanhanget påpekas att samhäl- let imånga andra former satsar påförbättringar av arbetsmiljön. Hela den offentliga tillsyns- verksamheten är ju direkt till för att verka för förbättrade förhållanden i arbetslivet. Sam- hällets insatser för forskning och utbildning i arbetsmiljöfrågor strävar i samma riktning lik- som olika former av service. I dessa hänseen- den är det angeläget med ökade insatser. Ut- redningens förslag syftar också därtill.

] 1 Gemensamma arbetsställen

11.1. Inledning

Arbetarskyddslagen har ett vidsträckt till- lämpningsområde. Den gäller fr.o.m. 1964 för varje slag av verksamhet vari arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Arbetar- skyddslagen utgår härvid från ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare, låt vara att lagen i begränsad omfattning är tillämplig även om anställningsavtal inte föreligger mellan den som utför arbete och den som driver verksamhet i vilken arbetet utförs (2 5). Till grund för föreskrifterna i lagen ligger uppfattningen att det är arbetsgivarens skyl- dighet att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Härmed avses endast arbetsgivarens egna anställda. Föreligger missförhållande på ett arbetsställe kan enligt arbetarskyddslagen åtgärder i princip påkallas endast hos den som är arbetsgivare i förhål- lande till utsatta arbetstagare.

Det finns dock i arbetarskyddslagen vissa bestämmelser som utvidgar kretsen av ansvariga. Sålunda kan förbud meddelas mot att till arbetsgivare upplåta arbetslokal e.d. Vidare föreligger beträffande grustag och liknande arbetsställe ett ansvar för ägare eller nyttjanderättshavare att tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt. Arbetarskyddslagen innehåller också en bestämmelse som ålägger tillverkare, försäl- jare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar att se till att

anordningen är betryggande i skyddshän- seende när den avlämnas. Motsvarande ansvar har installatör. I fråga om tillsynen av efterlevnaden av bestämmelserna angående ansvaret för tillverkare m.fl. gäller dock att endast arbetarskyddsstyrelsen kan ingripa mot handlande som strider mot bestämmel- sen. Som närmare redovisats i avsnitt 7.2 finns dessutom i bl. a. byggnadsstadgan regler som oavsett arbetstagarförhållande kan ha betydelse när det gäller att tillförsäkra dem som sysselsätts i arbete säkra arbets- förhållanden.

Konstruktionen av ansvaret enligt arbe- tarskyddslagen har visat sig medföra svå- righeter att komma till rätta med skydds- frågor i vissa situationer. Som en brist i den nuvarande skyddslagstiftningen har påpekats att man inte i allt kan framtvinga tillfreds- ställande arbetsförhållanden för sådana arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Det har också konstaterats att skyddsförhållandena ofta är otillfredsstäl- lande på arbetsställen där två eller flera entreprenörer samtidigt bedriver arbete. I detta avseende har särskilt framhållits att det brister i samordningen av arbetarskyddet på arbetsplatserna inom byggnadsindustrin. Önskemål om en fastare ansvarsfördelning på dessa arbetsplatser har framförts av arbets- tagarorganisationer och behovet härav har omvittnats från såväl yrkesinspektörshåll som av byggnadsföretag och byggherrar.

Arbetsförhållandena på gemensamma ar— betsställen innebär som framgår av redo- görelsen i avsnitt 7.3 ofta ökade risker för dem som sysselsätts där. Det krävs på sådana arbetsställen en samordning i skyddshän- seende beträffande alla de aktiviteter som pågår samtidigt. Vidare är det nödvändigt att man strävar efter att uppnå tillfredsställande säkerhet för dem som utför arbete på gemensamt arbetsställe även beträffande risker på grund av verksamhet som bedrivs av annan än den egna arbetsgivaren. De särskilda förhållandena på gemensamma arbetsställen har inte beaktats i den gällande lagstiftningen. I denna saknas också i stor utsträckning stöd för effektivt ingripande mot dåliga arbets- förhållanden för dem som är verksamma på arbetsställen över vilka den egna arbetsgiva— ren inte råder och där alltså denne inte kan avhjälpa föreliggande missförhållanden. Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att utan dröjsmål lägga fram förslag till en reglering som kan bidra till att förbättra skyddssituationen på området.

Mellan anförda situationer då arbetsgivar- ansvaret enligt arbetarskyddslagen befunnits otillräckligt finns beröringspunkter. Många gånger kan det vara fråga om ett slags gemensamt arbetsställe i fall då arbetstagare är sysselsatt på arbetsställe över vilket den egna arbetsgivaren inte råder. Ett exempel på detta är entreprenadarbete som utförs på fast driftsställe. Omvänt kan när flera arbetsgivare bedriver byggnadsarbete på gemensamt arbetsställe en av arbetsgivarna framstå som den som i första hand har rådighet över arbetsstället. Det är därför lämpligt att ta upp de anförda fallen till samtidig behandling.

En genomgång av olika exempel på verk- samheter som äger rum på gemensamt arbetsställe eller på arbetsplats, över vilken den egna arbetsgivaren inte råder, har skett i avsnitt 7.3. Verksamheter som främst bör uppmärksammas i sammanhanget synes vara byggnadsarbete och transportarbete. Ordet byggnadsarbete används härvid i samma vidsträckta bemärkelse som angetts i avsnitt 7.3.2. Den verkställda genomgången torde dock visa att motsvarande problem som vid

byggnadsarbete eller transportarbete kan möta i en rad andra verksamhetsgrenar.

11.2 Gemensamma arbetsställen i allmänhet

Gemensamma arbetsställen kan vara av sinsemellan synnerligen skiftande karaktär. Vid mycket stora byggnadsprojekt kan uppåt hundratalet entreprenörer vara sysselsatta på byggarbetsplatsen och kombinationerna i förhållandet mellan byggherre och entrepre- nörer av olika slag är otaliga. Å andra sidan kan naturligtvis också på byggarbetsplatser verksamheten vara av blygsam omfattning med endast en eller ett par entreprenörer sysselsatta. Vidare är gemensamma arbets- platser vanligen förekommande vid olika slags underhålls- och tillsynsarbeten o.d. på fasta driftsställen. Parallellt med det ordinarie arbetet kan här drivas antingen vad som räknas som byggnadsarbete eller annat slag av arbete. Det kan gälla både tillfälliga uppdrag och uppgifter av mer eller mindre stadigva- rande beskaffenhet. Ytterligare en typ av gemensamt arbetsställe, vilken inom sig rymmer många varianter, föreligger då skilda företag delar olika slags utrymmen. Det behöver knappast påpekas att denna typ av gemensamt arbetsställe varierar avsevärt, beroende på om det gäller att dela exempelvis ett kök eller en arbetslokal. Ett helt annat slag av gemensamt arbetsställe uppkommer åter då fler än en arbetsgivare är verksamma med skogsarbete e. d. på tillfälligt arbetsställe. Exemplifieringen kan fortsätta med varvsar- betsplatser, med olika slags transportarbete som bedrivs vid fasta arbetsställen som butiker, varuhus eller lager eller mera tillfäl- liga arbetsställen som grustag e. d., med olika former av "utlåning” av arbetstagare från ett företag till ett annat osv.

När flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe uppstår en rad situationer där det gäller att ta hänsyn också till andras arbetstagare. Även om förhållan- dena på gemensamma arbetsställen skiftar starkt bör beträffande alla sådana arbets— ställen kunna krävas att de arbetsgivare, som bedriver arbete där, samråder och gemensamt

verkar för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. Utredningen föreslår att en bestämmelse av detta innehåll införs iarbetarskyddslagen (7 a 5). Förslaget innebär att varje arbetsgivare skall vara skyldig att medverka i en gemensam skydds- organisation, om en sådan är erforderlig, och att samordna sin verksamhet med övrig verksamhet på arbetsstället så att säkerhets- risker inte uppkommer för någon av arbets- tagarna på platsen. ] kravet att arbetsgivare på gemensamt arbetsställe skall gemensamt verka för sunda och säkra förhållanden på arbetsstället ligger också att arbetsgivare skall undvika att genom sin verksamhet eller sina anordningar utsätta någon arbetstagare på arbetsstället för risk för ohälsa eller olycks- fall. Det är dock viktigt att påpeka att en bestämmelse av detta innehåll inte på något sätt får inskränka varje arbetsgivares ansvar gentemot de egna arbetstagarna.

Det skulle i och för sig vara önskvärt med en bestämmelse som för alla typer av gemensamma arbetsställen angav vem som har ansvaret för samordning av skyddsåt- gärder. Närmast till hands skulle ligga att utforma bestämmelsen så att beställare eller uppdragsgivare hade det primära ansvaret för samordningen. En annan möjlighet vore att låta ansvaret för samordningen vila på den som framstår som huvudarbetsgivare. En bestämmelse av antydd innebörd skulle på många gemensamma arbetsställen kunna fungera utmärkt och det skulle inte uppstå någon tvekan om vem som var den samord- ningsansvarige, vare sig bestämmelsen rik- tade sig mot beställaren eller uppdragsgivaren eller mot den som är att anse som huvud- arbetsgivare. I andra situationer åter kan det vara helt onaturligt att ge beställare eller uppdragsgivare något samordningsansvar. Man skulle exempelvis knappast kunna räkna med att beställaren av ett fartyg på ett varv eller den som lämnar in en sak för reparation till ett företag i ett hantverkshus skulle kunna göra någon insats för att samordna skydds- åtgärder på det gemensamma arbetsstället. Även om dessa beställare eller uppdragsgi- vare hade möjlighet att överlåta samord— ningsansvaret på annan skulle bestämmelsen

framstå som högst besynnerlig. Om i stället huvudarbetsgivaren generellt skulle ha ansvaret för samordningen på gemensamt arbetsställe uppkommer svårigheter med hänsyn till att det många gånger är tveksamt vem som är huvudarbetsgivare. En definition som på ett tydligt sätt anger huvudarbets- givaren på alla förekommande typer av gemensamma arbetsställen torde inte kunna åstadkommas. Härtill kommer att begreppet gemensamt arbetsställe inte är något i alla lägen lättillgängligt begrepp utan tvärtom kan resa besvärliga spörsmål. En bestämmelse om vem som har samordningsansvar måste emellertid vara enkel och klar, så att det inte kan vara någon tvekan om att ett samord- ningsansvar föreligger och om var det är placerat. I det följande föreslår utredningen regler om samordningsansvar beträffande vissa arbetsställen.

11.3. Byggarbetsplatser 11.3.1 Placeringen av samordningsansvar

Enligt de framställningar till utredningen som redovisats i avsnitt 7 finns det speciella säkerhetsrisker på sådana gemensamma arbetsställen som utgörs av byggarbetsplat- ser. Det kan också konstateras att det just på byggarbetsplatser är särskilt vanligt med ett flertal entreprenörer som i sitt arbete är beroende av varandra. Härtill kommer som en riskskapande faktor att en byggarbetsplats ständigt förändras. Moderna byggmetoder har gjort att dessa förändringar sker i allt snabbare tempo. Det är därför i första hand angeläget att få fram en allmän regel om samordnings- ansvaret för skyddsåtgärder beträffande gemensamma arbetsställen för byggnads- verksamhet. Förutsättningarna att finna en sådan regel för detta speciella område torde vara gynnsamma. Begreppet byggnadsverk- samhet är som anförts i avsnitt 7.3.2 relativt väl avgränsat. Det kan också anföras att arbetet på byggarbetsplatser i allmänhet utförs i entreprenadform. Detta ger en grund för enhetlig bedömning och dessutom goda möjligheter att bygga upp ett ansvarssystem.

Vidare gör inriktningen på byggnadsprojektet ifråga att omfattningen av det gemensamma arbetsstället bör vara klar. Gränsfall kan väl uppkomma även här, såsom då ombyggnad sker på befintligt driftsställe. Byggnadsverk- samhetens omfattning får då avgöra om det skall anses föreligga ett arbetsställe för byggnadsverksamhet eller 'om man skall betrakta byggnadsarbetet på samma sätt som andra uppdrag som utförs på driftsstället. Med hänsyn till bl. a. sistnämnda fall bör man emellertid sträva efter att utforma bestäm- melser som inte medför behov av någon skarp gränsdragning mellan arbetsställen för bygg- nadsverksamhet och andra gemensamma arbetsställen.

Det kan av flera orsaker te sig naturligt att låta det primära ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet vila på byggherren, dvs. den som låter uppföra byggnad eller anlägg- ning. Framför allt är det byggherren som ensam kan överblicka vilka olika företag som kommer att vara verksamma på platsen. Ett sådant ansvar för byggherren anknyter också till de i avsnitt 7.3.2 berörda bestämmelserna i Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72) om samordning av beställarens, entreprenörens och sidoentreprenörers arbe- ten. Man kan vidare inte bortse från bety- delsen av att det är byggherren som slutligt står för samtliga kostnader. Samtidigt är det alldeles tydligt att det inte är lämpligt att byggherren själv har samordningsansvaret i alla de fall då byggande inte sker i egen regi utan på general- eller totalentreprenad. Som framgår av redogörelsen i nämnda avsnitt är det i dessa fall entreprenören som i förhål- landet mellan parterna har ansvaret för byggnadsplatsens organisation och samord- ningen av samtliga entreprenörers arbeten. Byggherren måste här ha möjlighet att över- låta även ansvaret för samordningen i skyddshänseende. Detsamma gäller andra fall då entreprenör anlitas och byggherren ej utför arbete på platsen genom egna anställda.

En bestämmelse att samordningsansvaret i skyddshänseende vilar på byggherren måste alltså kompletteras med en möjlighet för

denne att överlåta ansvaret till arbetsgivare på arbetsstället. Vid general- och totalentrepre- nad bör en sådan överlåtelse normalt ske liksom överhuvud då byggherren ej bygger i egen regi. I redogörelsen i avsnitt 7.3.2 har framhållits att det är vanligt med blandformer mellan olika typer av entreprenader. Utanför en generalentreprenad faller sålunda ofta en eller annan sidoentreprenad. Det förekommer t. o. m. att byggherreni en generalentreprenad förbehåller sig att själv utse vissa underen- treprenörer som i princip omfattas av generalentreprenaden. I den mån oklarheter på detta eller annat sätt kan uppkomma angående ansvaret för samordningen bör ett ansvar för byggherren aktualiseras.

Inom byggnadsverksamhet har uttrycket huvudarbetsgivare vunnit utbredning. Enligt arbetarskyddsstyrelsens bygganvisningar bör sålunda den som är att anse som huvudar- betsgivare ta initiativ till samverkan mellan olika arbetsgivare i skyddsfrågor på byggar- betsplatser. Det är även med den av utred- ningen föreslagna konstruktionen uppenbar- ligen lämpligt att byggherren överlåter sam— ordningsansvaret till den som framstår som huvudarbetsgivare. Vem som bör anses som sådan får avgöras med hänsyn till alla före- liggande omständigheter. Av vikt vid bedöm- ningen blir närmast entreprenadens kost- nadsvolym och utsträckning i tiden samt antalet arbetstagare som vederbörande en- treprenör sysselsätter på platsen. Det bör dock observeras att angivna kriterier kan leda fel. Det väsentliga är att samordningsansvaret för skyddsåtgärder kommer att vila på ett företag, som har tillräckligt stora resurser, som bedriver arbete på platsen under avsedd tid och som har ett allmänt kunnande om hur byggarbetsplatser fungerar.

I praktiken torde det oftast inte vålla några svårigheter att avgöra vem som bör ha ansvar för samordningen. Är det fråga om general- entreprenad är generalentreprenören att anse som huvudarbetsgivare, och samordnings- ansvaret bör överlåtas på honom. Motsva- rande gäller i allmänhet beträffande totalen- treprenör. Vid delad entreprenad är det som framgår av redogörelsen i avsnitt 7.3.2 naturligt att ansvaret överlåts på byggnads-

entreprenören. Däremot bör ansvaret inte övergå på den typ av byggledande företag som där nämnts, eftersom sådana företag i all- mänhet inte har sin verksamhet förlagd till byggarbetsplatsen.

Tidsmässigt kan man tänka sig att olika arbetsgivare har samordningsansvar. Stora byggen delas ibland upp iflera etapper för att man skall kunna överblicka projektet, och då kan exempelvis byggnadsentreprenör skifta. Växlande placering av samordningsansvaret i olika skeden kan man också tänka sig bl. a. vid industribyggande med efterföljande vidlyftiga montagearbeten. Det ankommer i så fall på byggherren att se till att ansvarsfördelningen blir fullt klar för dem som under olika skeden skall ha ansvar för samordningen.

Det är vid byggnadsverksamhet synnerligen angeläget att man redan i upphandlingsskedet gör klart för sig vem som skall svara för olika åtgärder för att skapa tillfredsställande skyddsförhållanden på byggarbetsplatsen. En bestämmelse att samordningsansvaret pri- märt vilar på byggherren bör ge denne anledning att i ett tidigt skede av upphand- lingen ta upp frågan var ansvaret för sam- ordningen av skyddsåtgärder skall ligga.

Bestämmelser av förordat innehåll kan tänkas verka i riktning mot generalentrepre- nader eller, med hänsyn till intresset att få in skyddstänkande redan på projekteringssta- diet, mot totalentreprenader. Det kan kon- stateras att en sådan utveckling sammanfaller med strävandena inom byggbranschen mot en integrerad produktion och ett samlat pro- duktansvar.

Det har enligt redogörelsen i avsnitt 7.3.2 från visst håll ifrågasatts om man inte bör söka koppla samordningsfrågorna i skydds- hänseende till byggnadsstadgans bestämmel- ser om byggnadslov och ansvarig arbetsle- dare. Flera skäl talar emellertid mot att föra över samordningsansvaret när det gäller ar- betarskyddet på ansvarig arbetsledare. Denne har ofta inga särskilda kvalifikationer för skyddsuppgifter. Inte heller är hans ställning på arbetsplatsen sådan att man kan förvänta att han skulle ha några särskilda möjligheter att åstadkomma samordning. Vidare saknas

anknytningen till arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen och till reglerna om samordningsansvaret i AB 72. Viktigt är att påpeka att utvecklingen går mot utseende på samma byggplats av olika ansvariga arbets- ledare för skilda kategorier av arbeten. Denna utveckling markeras av 1970 års ändringar i byggnadsstadgan (1970: 243). Det framgår nämligen efter dessa direkt av författnings- texten att den byggande för skilda delar av arbetet får utse olika därför lämpade arbets- ledare. Detta har medfört ett behov av sam- ordning även i fråga om arbetsledarna.

Utredningen föreslår alltså en bestämmelse i arbetarskyddslagen (7 a 5 andra stycket) att byggherre skall vara ansvarig för samordning av skyddsåtgärder på byggarbetsplats och att byggherren skall kunna överlåta ansvaret för samordningen.

11.3.2. Innebörden av samordningsansvar

Ansvaret för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på gemen- samt arbetsställe för byggnadsverksamhet innebär framför allt att det åligger den ansvarige byggherren eller arbetsgivaren att bygga upp och svara för en lämplig organi- sation för att bedriva skyddsarbete i sam- verkan. Hur denna organisation bör se ut kan naturligtvis i hög grad växla från arbetsställe till arbetsställe. Här skall endast antydas några möjligheter, varvid närmast avses något större byggarbetsplatser.

Riktlinjerna för samordningen bör fast- ställas vid gemensamt sammanträde mellan byggherre eller den han utsett att svara för samordningen och anlitade entreprenörer. Härvid torde även de samordningsfrågor som avses i kap. 3 5 14 i AB 72 böra tas upp. Detta sammanträde bör äga rum snarast efter det att berörda entreprenörer blivit antagna. Man bör vid sammanträdet eller eljest på ett förbere- dande stadium överenskomma om lämpligt organ för samverkan. Har byggherren eller huvudarbetsgivaren en lokal skyddskommitté beträffande det ifrågavarande byggnadsföre- taget kan kommittén låta representanter för sido- och underentreprenörer ingå i kommit-

tén. Med de snabba förändringar som sker på en byggarbetsplats är det emellertid i allmän- het inte möjligt att arbeta endast med en så pass vidlyftig organisation som en skydds- kommitté. Det synes därför vara lämpligt att utveckla de redan på många arbetsplatser förekommande byggnämnderna. I dessa medverkar i regel byggherrens ombud och en representant för varje entreprenör som för tillfället är sysselsatt på arbetsplatsen. En annan praktiserad metod är att bilda särskild samarbetskommitté för skyddsfrågor, sam- mansatt av representanter från varje företag på arbetsplatsen. För att fungera som sam- arbetsorgan för såväl arbetsgivare som arbetstagare bör byggnämnderna och samar— betskommittéerna förstärkas med skydds- ombud. Lämpliga samarbetsformer kan vidare vara samordnade skyddsronder och sam- ordnad information i arbetarskyddsfrågor på arbetsplatsen.

En viktig del av ansvaret för samordning av skyddsåtgärder är att tidsmässigt planera de skilda arbetsgivarnas verksamhet så att hälso- och olycksfallsrisker inte uppstår på grund av att olika gruppers arbeten sammanstöter på arbetsplatsen. Det gäller sedan också att följa om planeringen stämmer och vid behov jus- tera denna. Med nutida byggnadsformer anlitas ett stort antal entreprenörer som är specialiserade på olika delar av projektet. För att systemet över huvud skall fungera görs i allmänhet en noggrann s.k. nätverksplane- ring. En bestämmelse om samordningsansvar i skyddshänseende för byggherre eller hu- vudarbetsgivare innebär ett krav på att vid tidsplaneringen ägnas stor uppmärksamhet även åt skyddsaspekten.

I samordningsansvaret ligger en skyldighet att tillse att allmänna ordnings- och skydds- regler för arbetsstället utfärdas. Sådana ord- ningsregler kan avse att hjälm eller annan personlig skyddsutrustning skall bäras på byggarbetsplatsen. I denna del av ansvaret kan vidare ingå att tillse att erforderliga föreskrifter om läkarundersökning och läkarbesiktning meddelas. Det förutsätts givetvis att varje arbetsgivare för sina arbetstagares vidkommande kontrollerar efterlevnaden av reglerna.

En huvudpunkt vid övervägandena av nya regler om samordningsansvar i skyddshän- seende är att det måste undvikas att diverse specialentreprenörer utgår från att de kan använda olika anordningar som finns på arbetsstället men som byggherren eller huvudarbetsgivaren inte känner något ansvar för i detta avseende. Det ingår därför som ett viktigt led i samordningsansvaret att göra klart vilka arbetsgivare som skall stå för olika slags skyddsanordningar på arbetsstället. För att inte meningsskiljaktigheter skall uppstå bör det redan i upphandlingsskedet slås fast var ansvaret för skilda skyddsåtgärder skall ligga. Detta hindrar inte att kontrakten i övrigt på sätt numera anses önskvärt görs funktions- inriktade, dvs. inriktade på resultatet av en- treprenaden.

Det bör åligga den för samordningen ansvarige att antingen själv låta ombesörja eller också tillse att allmänna skyddsanord- ningar utförs och underhålls. Vilka allmänna skyddsanordningar som den samordnings- ansvarige själv skall låta utföra kan däremot inte generellt anges. Detta synes vara en fråga som bör vara beroende av vad beställare och entreprenörer sinsemellan överenskommer. I praktiken torde man dock kunna räkna med att träffade överenskommelser innebär att den samordningsansvarige har att utföra vissa allmänna skyddsanordningar som att låta inhägna arbetsstället och iordningställa vägar, att sörja för sandning av vägar och land- gångar, att sätta upp skyddsräcken och skyddstak, att ombesörja allmänbelysning osv.

Genom lämplig samordning kan åstad- kommas att vissa anordningar kan användas av flera yrkesgrupper. Det torde ej sällan hända att exempelvis ställningar byggs av flera yrkesgrupper utan att detta motiveras av olika belastningsfaktorer m.m. eller kostna- derna för ställningar totalt sett. Samtidigt bör observeras att utvecklingen går mot att man mer och mer håller sig med egna hjälpmedel. Detta gäller bl.a. ställningar och verkstads- bodar och belyses i den nya AF AMA 72 vari behandlas grunderna för entreprenadhand- lingar i administrativt avseende. Däri under- stryks att rationalisering ofta främjas om

varje entreprenör håller hjälpmedel för eget arbete. Detta förhållande måste givetvis accepteras och diskuterade bestämmelser bör inte motverka en utveckling mot ökad spe- cialisering. Denna utveckling gör det emel- lertid alltmera angeläget att vid samordning beakta skyddsfrågorna.

Beträffande lyftanordningar och andra anordningar, där särskilda föreskrifter gäller om besiktning och provning, vilar enligt 72 å arbetarskyddskungörelsen ansvaret för underlåtenhet att föranstalta om besiktning och provning på arbetsgivare. I fall då anordning av ifrågavarande slag hyrts in av arbetsgivare och används i hans rörelse trots att besiktning eller provning ej skett synes man tidigare ha ansett att ansvar ej kunde utkrävas av denna arbetsgivare. Genom ändring (1970:520) i arbetarskyddskungörel- sen har emellertid förbud införts mot bru- kande av anordningar utan att föreskriven besiktning eller provning ägt rum. Även i detta avseende vilar ansvaret på arbetsgivare, som alltså har att kontrollera att anordning som används i hans verksamhet är behörigen besiktigad och provad. Vid användning på gemensamt arbetsställe kan anordningen emellertid utgöra en risk även för andra än dem som är anställda vid det företag som brukar anordningen. Därför kan också till- lämpning av en bestämmelse om samord- ningsansvar aktualiseras. Det bör i princip ligga i detta ansvar att ha överinseende över att kontroll sker att anordningen är behörigen besiktigad och provad. Med hänsyn till de risker ifrågavarande anordningar kan utgöra i händerna på okunniga förare bör motsvarande gälla ifråga om överinseende och kontroll av förarens kompetens. Hur omfattande insats som här kan utföras av den samordnings- ansvarige får avgöras från fall till fall. Rent allmänt bör gälla att insatsen får avpassas bl. a. efter vilket förtroende man kan knyta till underentreprenören i skyddssammanhang.

Tidigare har förordats en bestämmelse att arbetsgivare skall samråda och gemensamt verka för att åstadkomma säkra förhållanden på gemensamt arbetsställe. Övriga arbetsgi— vare på det gemensamma arbetsstället bör följaktligen ha skyldigheter som svarar mot de

åligganden som enligt vad som ovan anförts omfattas av samordningsansvaret. De har sålunda sammanfattningsvis att följa utfär- dade allmänna skyddsregler, att delta i det gemensamma skyddsarbetet, att utföra och underhålla de skyddsanordningar som enligt vad som överenskommits åvilar vederbö- rande arbetsgivare och att följa uppgjorda tidsplaner, varvid bör beaktas att dessa kan behöva justeras på grund av tidsförskjut- ningar e.d.

För att byggherren eller den samordnings- ansvarige arbetsgivaren skall kunna samordna skyddsarbetet är det nödvändigt att de övriga arbetsgivarna ställer sig till efterrättelse de anvisningar som behövs för att samordna skyddsåtgärder på det gemensamma arbets— stället. I vissa fall sysselsätts arbetstagare på gemensamt arbetsställe utan att arbetsledning finns närvarande. Motsvarande befogenheter att samordna skyddsarbetet måste därför tillkomma den samordningsansvarige gente- mot andra arbetstagare än de egna. Utred- ningen föreslår att i 7 a % fjärde stycket arbe— tarskyddslagen tas in en föreskrift att övriga arbetsgivare och hos dem sysselsatta arbetsta- gare är skyldiga att följa de anvisningar som i samordnande syfte lämnas av den samord- ningsansvarige.

Det är lämpligt att kontrakt med under- entreprenör innehåller en bestämmelse att denne har att följa de anvisningar som den samordningsansvarige ger i skyddshän- seende. Är det åter fråga om sidoentreprenör bör byggherre, som överlåtit samordnings- ansvaret till arbetsgivare, i avtalet med sidoentreprenören stipulera att denne skall ställa sig till efterrättelse den samordnings- ansvariges anvisningar i det gemensamma skyddsarbetet. Genom nyssnämnda föreskrift och genom kontraktsbestämmelser av antydd art kommer en dubbel press att vila på underentreprenörer, sidoentreprenörer etc. att rätta sig efter sådana anvisningar. I sista hand bör möjlighet finnas att koppla in yrkesinspektionen enligt de regler som utredningen föreslår i avsnitt 11.6.

I vilken grad angivna skyldigheter bör åvila den samordningsansvarige respektive övriga arbetsgivare på byggarbetsplatsen blir i hög

grad beroende av omfattningen och arten av de olika verksamheter som bedrivs på det gemensamma arbetsstället. Vid angivande av de åligganden som kan åvila byggherre eller arbetsgivare, till vilken samordningsansvar överlåtits, har i första hand beaktats arbets- företag av någon storleksordning. Gäller det exempelvis ett mindre villabygge saknas naturligtvis ofta anledning att ha någon sär- skild organisation för samarbete. Erforderliga kontakter mellan olika entreprenörer bör här kunna tas utan organiserade former. Även i ett sådant fall är det dock lämpligt att byggherren tar upp frågan om samordningsansvaret. Detta bör uppmärksammas vid utformningen av kontraktsformulär för byggnadsföretag.

I stort sett torde de föreslagna bestäm- melserna om samordningsansvaret i skydds- hänseende på byggarbetsplatser ansluta sig till regelsystemet i AB 72 och olika s. k. allmänna material- och arbetsbeskrivningar som nämnts i avsnitt 7.3.2. Viss komplettering av AB 72 och AF AMA 72 torde dock vara önskvärd om bestämmelserna genomförs.

Vid olika tillfällen har förekommit diskus- sioner angående möjligheten att vid anbuds— givning dela upp kostnaderna så att det framgår hur mycket som faller på arbetar- skydd. En beställare skulle härigenom få möjlighet att bättre bedöma vilka insatser entreprenören är beredd att göra för att åstadkomma säkra arbetsförhållanden. Kostnaderna för skyddsåtgärder kalkyleras emellertid enligt vad som upplysts alltid in i produktionskostnaderna och det anses omöjligt att spalta upp dessa i en produk- tionsdel och en arbetarskyddsdel. Det är också tydligt att man med åtskilliga poster i de beräkningar, som ligger till grund för ett anbud, kan avse att gagna både produktionen och arbetarskyddet. För övrigt måste det konstateras att det vore lätt att vid anbuds- givningen föra över kostnader på arbetar- skyddet utan att detta sedan skedde i verk- ligheten. En särskild redovisning vid an- budsgivningen av kostnaderna för arbetar- skydd kan därför inte antas lämna bestäl- laren någon egentlig ledning om han önskar välja en i skyddsfrågor ansvarsfull entrepre- nör. I många fall torde det emellertid vara

möjligt för huvudarbetsgivaren eller bygg- herren att med stöd av tidigare erfarenheter eller inhämtade upplysningar välja entrepre- nör som kan förväntas se positivt på samar- betet i skyddsfrågor.

Det sagda hindrar inte att i vissa fall arbetarskyddssynpunkter kan tillgodoses genom sättet att beräkna ersättning i entre- prenadhandlingar. Ett exempel på detta kan hämtas från Svenska Teknologföreningens handbok 67/1956 med normer för upprättande av handlingar för utförande av yttre vatten- och avloppsarbeten. Det rekommenderas där för bl. a. spontningsarbeten vid yttre vatten- och avloppsanläggningar att reglering av entreprenadsumman sker efter å-prislista i förhållande till utförd kvantitet. För sådana arbeten skall sålunda inte i entreprenaden inräknas ersättning för förekommande spontning. Sistnämnda beräkningssätt har nämligen ansetts innebära risk för att arbetet utförs på sådant sätt att arbetarskyddet eftersätts. Det torde finnas anledning att diskutera om inte även på andra områden en övergång till liknande reglering av anbuds- förfarandet kan ske för att främja arbetar- skyddsintresset.

11.4. Samordningsansvar på andra gemen- samma arbetsställen

Det är i första hand angeläget att få fram regler om samordningsansvaret på byggarbetsplat- ser. Som tidigare utvecklats medför det svå- righeter att införa allmänna och tvingande regler om ett samordningsansvar på gemen— samma arbetsställen över huvud. Det finns dock ej sällan ett behov av att ha någon som är ansvarig för samordningen av skyddsåt- gärder även på andra gemensamma arbets- ställen än byggarbetsplatser. På vissa slags gemensamma arbetsställen torde detta vara en nödvändighet. I avsnitt 7. 3 .4 har redovisats en enkät hos varvsföretag. Enkätsvaren ger vid handen att man fäster stor vikt vid att led- ningen av skyddsarbetet på varvsarbetsplats skall ligga hos varvsföretaget i förhållande till anlitade underentreprenörer. Ett ytterligare skäl till att möjligheter bör finnas att utse

samordningsansvarig även på andra områden än på byggarbetsplatser är att i annat fall skulle uppkomma en rad frågor om gräns- dragningen mellan arbetsställen för bygg- nadsverksamhet och andra gemensamma arbetsställen. Utredningen föreslår därför — vid sidan av tidigare förordade regel om samordningsansvar för byggherre eller arbetsgivare till vilken ansvaret överlåtits — en bestämmelse enligt vilken arbetsgivare på annat gemensamt arbetsställe än byggar- betsplats kan överenskomma att en av dem skall ha ansvaret för samordning av skydds- åtgärder på arbetsstället (7 a & tredje stycket arbetarskyddslagen).

En överenskommelse av föreslagen art skall biträdas av samtliga arbetsgivare på arbetsstället. Beträffande nytillkommande arbetsgivare får tillses att även dessa är införstådda med den träffade överens- kommelsen.

Det kan ibland vara tveksamt vem som bör ha samordningsansvaret när det gäller andra gemensamma arbetsställen än byggarbets- platser. På fast driftsställe är det dock i all- mänhet naturligt att ge ansvaret åt den som stadigvarande bedriver verksamhet där. I övrigt kan ledning hämtas i de uppgifter som tidigare lämnats beträffande vem som är att anse som huvudarbetsgivare på byggarbets- platser. Möjlighet finns alltid att inhämta yrkesinspektionens uppfattning.

Beträffande det gemensamma skyddsar— betets organisation är det här än svårare att ge några allmänna riktlinjer beroende på att förhållandena skiftar så starkt på de arbets- platser det nu är fråga om. Det är dock ofta lämpligt att utse något slags samarbetsorgan med representanter för arbetsgivare och arbetstagare från berörda företag.

I fråga om den samordningsansvariges åligganden bör allmänt sett motsvarande gälla som anförts i den tidigare diskussionen om byggarbetsplatser. Likaså bör övriga arbets- givare och deras arbetstagare vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse den samordnings- ansvariges anvisningar i det gemensamma skyddsarbetet. Bestämmelse härom har getts i 7 a & fjärde stycket arbetarskyddslagen.

11.5. Ensamföretagare

På gemensamt arbetsställe förekommer ofta att arbete utförs även av den som bedriver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd, s.k. ensamföretagare. I sammanhanget kan noteras den stora andelen ensamföretagare som redovisats i avsnitt 7.3.2 beträffande näringsgrenen byggnadsverksamhet. Det framstår från praktisk synpunkt som nöd- vändigt att möjlighet finns att på gemensamt arbetsställe samordna även verksamhet som bedrivs av ensamföretagare och att ingripa om denne i sin verksamhet vållar fara för andra som arbetar där.

De föreslagna bestämmelserna om samråd och samverkan på gemensamt arbetsställe blir vidare haltande om ansvar endast vilar på arbetsgivare och ensamföretagare gentemot anställda hos arbetsgivare på arbetsstället men inte på arbetsgivare gentemot ensamfö- retagare. Det vore för övrigt en konstlad distinktion om inte också företagare skulle tillhöra den skyddade kretsen enligt bestäm- melserna i den mån han utför arbete på det gemensamma arbetsstället. Detta skulle te sig desto egendomligare som ställningen som arbetsgivare eller arbetstagare kan bero enbart på företagets juridiska konstruktion. Delägaren i ett företag kan i och för sig utföra samma arbetsuppgifter vare sig företaget givits formen av ett aktiebolag eller ett han- delsbolag. Men i det förra fallet har han formellt ställning som arbetstagare och i det senare som arbetsgivare.

Det kan synas mera tveksamt om ett ansvar enligt de diskuterade bestämmelserna bör föreligga om det är enbart ensamföretagare som bedriver arbete på samma arbetsställe. Bl.a. skulle kunna hävdas att det här över huvud inte finns något arbetarskyddsansvar att samordna utöver just ansvaret för att samverkan sker. Vidare kan sägas att mani så fall skulle gå utanför den naturliga ramen för lagstiftningen, som i princip bör anknyta till ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare om inte gränserna mot bl. a. lagstiftningen om den yttre miljön skall bli helt flytande. Även reglerna i arbetarskyddslagen om ansvar för tillverkare m.fl. går sålunda

ytterst ut på att vid tillverkningen av tekniska anordningar skall tillses att anordningarna konstrueras så att de ej utgör risk för arbetstagares säkerhet.

Mot dessa invändningar kan emellertid anföras följande. I praktiken kan det finnas behov av en reglering av samordningsansvaret på gemensamt arbetsställe med flera ensam- företagare oavsett om arbetstagare är sys- selsatt på platsen. Vad särskilt gäller den första invändningen ligger i förpliktelsen att samråda och gemensamt verka för att åstad- komma säkra förhållanden på det gemen- samma arbetsstället inte bara skyldighet att delta i gemensam skyddsorganisation, att tidsmässigt planera sin verksamhet med hänsyn till övriga på arbetsstället osv. utan också att inte genom sin verksamhet och sina anordningar utsätta övriga sysselsatta på arbetsstället för fara. Har ensamföretagarna på arbetsstället exempelvis överenskommit att någon av dem skall svara för byggnads- ställningar som används av flera kategorier ensamföretagare, bör yrkesinspektionen kunna ingripa för att tillse att den ansvarige på ett från arbetarskyddssynpunkt tillfredsstäl- lande sätt fullgör sina förpliktelser beträf- fande byggnadsställningarna. På samma sätt bör det åligga ensamföretagare på gemensamt arbetsställe att på grund av en bestämmelse om samverkan använda sådana redskap, maskiner och andra anordningar, material, ämnen osv. i sin verksamhet att säkra för- hållanden på arbetsstället åstadkoms för alla dem som är sysselsatta där oavsett om bland dessa ingår arbetstagare. Beträffande invändningen att man inte bör gå utanför den naturliga ramen för arbetarskyddslagstift- ningen kan hänvisas till den bestämmelse enligt arbetarskyddslagen som redan gäller i fråga om arbete som två eller flera personer utför för gemensam räkning. Ett gemensamt ansvar vad gäller flera ensamföretagare på samma arbetsställe får anses ligga väl i linje med bestämmelsen om s. k. kooperativ verksamhet.

För ensamföretagare bör av anförda skäl gälla samma förpliktelser och samma skydd vid arbete på gemensamt arbetsställe som enligt tidigare förordade bestämmelser bör

gälla för arbetsgivare och arbetstagare. Utredningen föreslår därför att dessa bestämmelser skall äga motsvarande till- lämpning på ensamföretagare (7 aå femte stycket arbetarskyddslagen).

11.6. Ingripande av yrkesinspektionen

Utredningen har i det föregående förordat bestämmelser om samordningsansvar dels beträffande byggarbetsplatser och dels beträffande gemensamma arbetsställen där arbetsgivarna överenskommit att en av dem skall ha sådant ansvar. Med denna reglering kan tydligen arbete ibland komma att bedrivas på gemensamt arbetsställe utan att det finns någon som har samordningsansvar. Detta torde i många fall kunna ske utan olägenhet. I andra fall åter kan det vara erforderligt att någon bär ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder även på dessa gemensamma arbetsställen. Yrkesinspektionen bör då kunna ingripa och meddela föreskrift om vem som skall ha sådant ansvar. Utredningen föreslår en kompletterande bestämmelse av detta innehåll (7 a % tredje stycket arbetar- skyddslagen). Föreskrift av denna art kan ak- tualiseras efter framställning av berörda ar- betsgivare eller arbetstagare eller på yrkesin- spektionens eget initiativ.

Den som har ansvaret för samordningen av skyddsåtgärder skall enligt utredningens för- slag tillse att samordningen fungerar och vidta åtgärder för att undanröja brister i detta avseende. Övriga arbetsgivare är skyldiga att följa de anvisningar som i enlighet härmed lämnas i samordnande syfte. Om den sam- ordningsansvarige försummar sitt ansvar eller om övriga arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse dessa anvisningar bör arbe- tarskyddslagen ge möjlighet till ingripande från yrkesinspektionens sida. Utredningen föreslår att i lagen införs en bestämmelse (53 a 5 andra stycket) att yrkesinspektionen äger meddela föreskrifter för att få till stånd sam- ordning av skyddsåtgärder på gemensamt ar- betsställe. Inspektionen skall sålunda enligt förslaget kunna ingripa mot arbetsgivare även vad gäller skadeverkningar som på gemensamt

arbetsställe hotar att drabba andra arbetstaga- re än dem som är anställda hos honom. Med hänsyn till att det inte bör vila på yrkesinspek- tionen att i detalj reglera hur samordningen skall ske bör ifrågavarande föreskrifter gå ut på att viss åtgärd skall vidtas eller underlåtas.

De anvisningar som den samordningsan- svarige lämnar i samordnande syfte skall enligt utredningens tidigare nämnda förslag följas även av de arbetstagare som är anställda hos övriga arbetsgivare. Yrkesinspektionen bör ha möjlighet att ingripa med föreskrifter mot arbetstagare som försummar denna skyldighet. Utredningens förslag inrymmer en sådan möjlighet.

Utredningen föreslår vidare att yrkes- inspektionens angivna befogenheter att meddela arbetsgivare föreskrifter om sam- ordningen skall äga motsvarande tillämpning beträffande ensamföretagare.

11.7 Särskilt angående arbetsställe över vilket den egna arbetsgivaren inte råder

De föreslagna bestämmelserna om samråd och samverkan på gemensamma arbetsställen och om samordningsansvar är av intresse även för lösningen av de skyddsproblem som sammanhänger med att arbetstagare helt eller delvis är verksamma på arbetsställen där den egna arbetsgivaren saknar rådighet och därför inte har möjlighet att avhjälpa föreliggande missförhållanden. Med stöd av dessa bestämmelser kan sålunda ingripande ske bl.a. för att skydda ifrågavarande arbetsta- gare mot risker till följd av den verksamhet som bedrivs på det främmande arbetsstället. Även de former av samråd som diskuterats i det föregående kan antas få betydelse på vissa av de arbetsställen där den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Här kan särskilt erinras om olika slags entreprenadförhållanden på fasta driftsställen. Det sagda innebär å andra sidan inte att förfaranden med samrådsorgan och ansvarig huvudarbetsgivare skall tillämpas på arbetsställen där främmande arbetstagare mera tillfälligt uppehåller sig. Även om någon enstaka arbetstagare mera stadigvarande uppehåller sig på arbetsställe över vilket hans arbetsgivare inte råder torde nämnda förfa-

randen ofta framstå som onödigt krångliga. I sista hand får lösningen av dessa frågor bero på yrkesinspektionens avgörande i enlighet med vad som anförts i avsnitt 11.6. Bestämmelser som syftar till att få igång samråd och samverkan i skyddshänseende mellan arbetsgivare inbördes och mellan

arbetsgivare och ensamföretagare på gemensamt arbetsställe torde emellertid lämna vissa frågor olösta beträffande

anställdas arbete på arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Detta är främst fallet beträffande åtgärder och anordningar som påkallas med hänsyn till det arbete som dessa anställda själva bedriver på det främmande arbetsstället.

Eftersom de problem som finns på arbetsställen, över vilka den egna arbetsgi- varen inte råder, till stor del avser transportområdet kunde det finnas anledning att överväga en reglering med direkt avseende på ansvaret vid avhämtande och avlämnande av gods. Man torde emellertid böra undvika att införa bestämmelser i arbetarskyddslagen som tar sikte på förhållandena inom en viss bransch men lämnar likartade situationer på andra områden oreglerade.

En lämplig utgångspunkt synes i stället vara den befintliga bestämmelsen i 53 & arbetar- skyddslagen om de åtgärder som kan riktas mot arbetsgivare. Enligt denna bestämmelse kan arbetsgivare vid missförhållande på ett arbetsställe föreläggas att vidta viss åtgärd eller förbjudas att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal m. m. Bestämmelsen syftar som tidigare framhållits endast på arbetsgivaren till de arbetstagare som utsätts för missförhållandet. För att också komma till rätta med dåliga arbetsförhållanden för dem som sysselsätts på främmande arbetsplatser bör en bestämmelse införas som medger ingripande med föreläggande eller förbud också mot den som råder över arbetsstället. I bestämmelsen bör ingå det villkoret att den egna arbetsgivaren ej råder över arbetsstället. Härigenom torde det bli tillräckligt tydligt vilka situationer som avses. Stadgandet bör utformas så att man bibehåller den egna arbetsgivarens ansvar även i de fall då man inför ett ansvar för den som råder över

Det är viktigt att bestämmelsen inte, på motsvarande sätt som ansetts vara fallet be- träffande 53 & tredje stycket arbetar- skyddslagen, begränsar verkningarna av meddelat föreläggande eller förbud för den som råder på arbetsstället till att avse endast den aktuella situationen. Föreläggandet eller förbudet bör alltså gälla oavsett vilken arbetsgivare som i fortsättningen bedriver arbete på det främmande arbetsstället.

Från synpunkten att man nu vill komma till rätta med problem på arbetsställen, över vilka den egna arbetsgivaren inte råder, saknar det betydelse om den som har rådigheten har egna anställda eller är ensamföretagare. Bestäm- melsen om skyddet på sådana arbetsplatser bör därför avse även den situationen att det är ensamföretagare som råder över arbetsställe, där åtgärd påkallas med hänsyn till arbets- förhållandena för främmande arbetstagare. Däremot synes det åtminstone f. n. inte böra komma ifråga att ta upp ensamföretagare som skyddsobjekt när det gäller arbete på arbetsställe som han inte råder över. Från tillsynssynpunkt torde det knappast finnas större anledning att övervaka ensamföreta- gares arbetsförhållanden på sådana arbets- ställen än hans förhållanden på det egna arbetsstället.

Utredningen föreslår att i 53 aå första stycket arbetarskyddslagen tas uppen bestäm- melse med det innehåll som sålunda förordats.

Av redogörelsen i avsnitt 7.3.3 och 7.3.4 framgår att svårigheter i skyddshänseende kan uppkomma då arbetstagare är sysselsatt på platser över vilka den egna arbetsgivaren inte råder men där verksamhet som faller under arbetarskyddslagen i övrigt inte före- kommer. Detta kan vara fallet exempelvis vid transporter till bostadsfastigheter och vid underhålls-, reparations- och tillsynsarbeten beträffande sådan fastighet. Det torde dock vara nödvändigt att hålla fast vid att regle- ringen av hithörande frågor i princip hör till byggnadslagstiftningen. Ett särskilt ansvar för ägare och nyttjanderättshavare till fastighet bör alltså inte införas i arbetar- skyddslagstiftningen. Det finns samtidigt anledning att understryka betydelsen av ett

nära samarbete mellan byggnads- och arbe- tarskyddsmyndigheterna för att få till stånd säkra arbetsplatser.

Den föreslagna bestämmelsen bör kunna tillämpas även i fråga om personalutrymmen m.m. Särskilt med hänsyn till de personal- bodar som numera finns torde vid repara- tionsarbeten o.d. ofta finnas möjligheter för den egna arbetsgivaren att sörja för perso- nalutrymmen även då de anställda är syssel- satta utanför dennes fasta driftsställe. Det är dock betydelsefullt att man vid planeringen av byggnadsföretag och vid den förhands- granskning av byggnadsritningar som behand- las i avsnitt 12 beaktar de särskilda behov av personalutrymmen som kan finnas vid vissa arbetsställen.

Vad slutligen gäller de svårigheter som har uppgetts föreligga på främmande arbetsplats med hänsyn till att arbetsgivare och arbets- tagare inte har kännedom om förhållandena på platsen bör framhållas att arbetsgivare i för- hållande till de arbetstagare, som är anställda hos honom, är ansvarig i skyddshänseende även utanför det fasta driftsstället. Också arbetstagare har enligt arbetarskyddslagen en skyldighet att medverka för att förekomma ohälsa och olycksfall. När arbetstagare anförtros självständiga arbetsuppgifter vid verksamhet utanför arbetsstället kan det finnas särskild anledning att erinra om detta ansvar.

12. Förhandsprövning av arbetslokaler m. m.

12.1. Inledning

För att få till stånd goda arbetsmiljöer är det av stor och ofta avgörande betydelse att en prövning från arbetsmiljösynpunkt kommer till stånd på ett tidigt stadium av en verksam- hets tillblivelse. Härigenom kan man nå till- fredsställande lösningar redan från början och kostnadskrävande ändringsarbeten undviks. Det kan i ett tidigt skede också finnas långt bättre möjligheter att beakta inte bara rena skyddssynpunkter utan även frågor som sammanhänger med hela arbetsmiljön i övrigt.

Det finns i arbetarskyddskungörelsen och byggnadsstadgan regler som avser att ge utrymme för arbetarskyddssynpunkter när arbetslokaler inrättas. I avsnitt 6 har närmare redogjorts för dessa regler liksom för vissa andra bestämmelser i byggnadsstadgan av intresse vid inrättande av arbetslokaler. Reg- lerna i arbetarskyddskungörelsen bygger på frivillighet och avser yrkesinspektionens granskning på projekteringsstadiet. Vad gäller byggnadsstadgan anknyter systemet till byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov. Sådan prövning innebär en för- handsprövning av byggnadsföretag och skall i princip förekomma vid all ny-, om- och till- byggnad. Byggnadslovsplikt gäller även när byggnad inreds för väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut har använts. På motsvarande sätt skall prövning ske när byggnad tas i anspråk för väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut har

varit använd eller som finns angivet på god- känd byggnadslovsritning. Vid denna pröv- ning beaktas, förutom planfrågor, i första hand rent byggnadstekniska synpunkter. Prövningen skall emellertid därutöver omfatta även mera speciella frågor. Sålunda skall enligt byggnadsstadgan byggnad med arbets- rum anordnas och inredas så, att den bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Bygg- nad för särskilt ändamål, exempelvis indu- stribyggnad samt lokal för hantverk eller handel, skall fylla de särskilda krav som med hänsyn till verksamhetens art skäligen bör ställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlig- het för den som skall vistas i byggnaden. Samarbete skall i erforderlig utsträckning ske mellan byggnadsnämnden och yrkesin- spektionen.

För statlig eller landstingskommunal bygg- nad finns i stället för byggnadslovsprövning ett anmälningsförfarande. För vissa indu- striområden kan länsstyrelsen efter tillstyrkan av byggnadsnämnden medge befrielse från byggnadslovskravet.

Någon allmän skyldighet för arbetsgivare, som ämnar starta en verksamhet, att under- rätta yrkesinspektionen, finns inte föreskri- ven. För att på ett tidigt stadium ge yrkes- inspektionen tillfälle till besiktning av arbets- lokaler föreskrivs emellertid i 9 å arbetar- skyddskungörelsen viss anmälningsskyldig- het. Bestämmelsen avser fall då lokal, som tidigare har använts för annat ändamål, tas i

bruk för industriell verksamhet utan att byggnadslov behövs i samband med detta.

För att inrätta arbetslokaler i berg eller helt under jord krävs enligt 8 & arbetarskydds— kungörelsen i regel medgivande av arbetar- skyddsstyrelsen.

Anordningar för arbetets bedrivande blir också i viss utsträckning föremål för gransk- ning på förberedelsestadiet. Först kan erinras om den typgranskning beträffande maskiner, redskap eller annan teknisk anordning varom arbetarskyddsstyrelsen kan föreskriva enligt 45 åarbetarskyddslagen. Granskning från sty- relsens sida av ritningar m.m. till teknisk an- ordning förekommer dessutom i ganska stor omfattning utan att särskild föreskrift har med- delats. En uttrycklig bestämmelse om frivillig förhandsgranskning genom yrkesinspektio- nens försorg av ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande finns vidare i arbetar- skyddskungörelsen. Där sägs också att arbets- givare kan begära yrkesinspektionens gransk- ning av mera väsentlig omläggning av arbets- metoden. Beträffande tryckkärl, lyft- och transportanordningar samt lyftredskap finns särskilda bestämmelser om besiktning och provning i arbetarskyddskungörelsen och med stöd därav meddelade föreskrifter. Slutligen kan nämnas att viss granskning av anordning- ar för arbetets bedrivande förutsätts äga rum i byggnadslovsärende som avser arbetslokaler.

12.2 Brister och reformbehov

Enligt den reglering som f öreligger på området gäller en vidsträckt skyldighet för den som ämnar inrätta arbetslokaler att låta myndighe- ter förhandsgranska förslag över lokalerna. Även arbetarskyddssynpunkter kommer in vid denna granskning. Man har dessutom försökt få fram regler enligt vilka vissa arbetslokaler skall besiktigas av arbetarskyddsmyndigheten på ett tidigt stadium. Motsvarande gäller i viss utsträckning anordningar för arbetets bedri- vande.

Av de yttranden som utredningen inhämtat från arbetarskyddsstyrelsen och yrkesin- spektionen framgår emellertid att den gäl-

lande ordningen inte fungerar fullt tillfreds- ställande. Från arbetstagarnas fackliga orga- nisationer har som tidigare redogörelse visar framförts krav bl.a. på obligatorisk ritnings- granskning samt godkännande av skydds- kommitté som förutsättning för att verksam- het skall få påbörjas.

De föreliggande bristerna på området kan uppenbarligen tillskrivas flera olika orsaker. I vissa fall får arbetarskyddsmyndigheten inte tillfälle att framföra sina synpunkter i bygg- nadslovsärendet. Detta synes särskilt vara fallet i mindre kommuner. Det har även nämnts att undantaget från byggnadslovs- plikten för statliga och landstingskommunala byggnader är ägnat att sätta yrkesinspektio- nens granskning ur spel. Dessutom kan ifrå- gasättas om byggnadsstadgans bestämmelse om byggnadslovsskyldighet när byggnad tas i anspråk för väsentligen annat ändamål än det, vartill den förut har använts eller som finns angivet på godkänd ritning, har vunnit någon större efterföljd.

Vidare är handlingarna i byggnadslovs- ärendet ofta inte tillräckligt fullständiga för att en bedömning skall kunna ske från arbets- miljösynpunkt. Detta kan bero på att bygg- naden uppförts för uthyrning av arbetslokaler och att hyresgäst ännu inte är bestämd vid byggnadslovsärendets avgörande. En annan orsak kan vara att vederbörande arbetsgivare ännu inte närmare planerat den verksamhet som han skall bedriva i lokalerna. Rent all- mänt torde även gälla att i ärendet underlag ofta saknas för granskning av anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder, trots att uppgifter härom kan vara en förutsättning för att arbetslokalernas lämplighet skall kunna prövas.

Någon reglerad ordning finns inte för kon- troll av att de villkor, som yrkesinspektionen föreskriver vid sin granskning, följs av sökanden i byggnadslovsärendet. Av de upp- gifter utredningen inhämtat framgår att yrkes- inspektionen endast i undantagsfall deltar vid byggnadsnämndens slutbesiktning. Bestäm- melsen i arbetarskyddskungörelsen om anmäl- ningsskyldighet när lokal tas i bruk utan föregående byggnadslovsprövning har i praktiken knappast tillämpats. Det kan också

anmärkas att denna bestämmelse endast syf- tar på industriell verksamhet.

Beträffande den gällande regleringen kan ytterligare konstateras att den inte innehåller någon bestämmelse som ger grund för arbetstagarnas deltagande i planeringsarbetet. Ett visst samarbete har det oaktat utvecklats mellan arbetsgivare och arbetstagare i plane— ringsfrågor. Frånvaron av bestämmelser om detta i lagstiftningen torde dock ha hämmat en medverkan från arbetstagarnas sida och medfört att deras synpunkter på arbetsloka- lernas utformning inte alltid beaktats i den utsträckning som eljest kunnat ske. Motsva- rande gäller förslag till nya eller ändrade anordningar och arbetsmetoder.

En förprövning av arbetslokaler och till dessa hörande anordningar måste i princip bygga på att granskning sker från arbetar- skyddsmyndighetens sida innan byggnadsfö- retaget påbörjas och innan lokalerna tas i bruk. Om förprövningen skall ge ett bra resultat ur arbetsmiljösynpunkt är det nöd- vändigt att bedömningen kan ske på grundval av ett material som återspeglar även den när- mare utformningen av de tilltänkta arbets- platserna. Vidare är det av största vikt att få fram ett system som tillförsäkrar även arbetstagarparten möjlighet att medverka på planeringsstadiet och tillföra prövningen sina erfarenheter och synpunkter.

Den angivna inriktningen av prövningen avser inte bara planerade nyanläggningar och väsentliga ändringar på befintliga arbets- platser. Det är viktigt att också befintliga arbetslokaler granskas av tillsynsmyndighet innan de tas i bruk. Erfarenheten visar att det kan vara mycket svårt att åstadkomma god- tagbara förhållanden sedan ett företag väl satt i gång verksamheten i lokaler i dåligt skick eller med otillfredsställande anordningar.

Det måste samtidigt eftersträvas att en förprövning sker på ett enkelt och smidigt sätt och inte leder till onödig tidsspillan vid inrät- tande av nya arbetsplatser och nya anord- ningar och arbetsmetoder. Man måste vidare se till att yrkesinspektionen inte belastas med förprövningar av lägre angelägenhetsgrad än vad som är rimligt med hänsyn till inspektio- nens uppgifter i övrigt.

För att få till stånd en förprövning enligt nu angivna riktlinjer krävs efter vad utredningen funnit ändringar i arbetarskyddslagstiftningen och byggnadsstadgan. Därutöver bör vissa andra åtgärder vidtas enligt vad som framgår av det följande.

12.3 Anmälan när arbetslokaler tas i bruk

Utgångspunkten för övervägandena är att nya arbetsplatser inte skall komma till utan att arbetarskyddsmyndigheten har haft tillfälle att dessförinnan kontrollera att verksamheten kan bedrivas under godtagbara förhållanden. Till yrkesinspektionen måste därför ske en anmälan innan arbetslokal tas i bruk eller börjar användas för annan verksamhet än den vartill lokalen förut varit använd. Anmälan skall göras i så god tid att inspektionen har möjlighet att dessförinnan besiktiga lokalen. Med hänsyn till vad som anförs i det följande om yrkesinspektionens deltagande i slutbe- siktning i byggnadslovsärenden kan emeller- tid anmälningsskyldigheten begränsas till fall då byggnadslov inte erfordras.

Motsvarande situation som när en arbets- lokal tas i bruk första gången uppkommer också när arbetstagare börjar arbeta i lokal där verksamheten dittills bedrivits av ensamföre- tagare. Det synes därför vara nödvändigt att anmälningsskyldigheten gäller även i detta fall.

Arbetarskyddslagen gäller i princip förhål- landet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Den ifrågasatta anmälningsskyldigheten bör i enlighet härmed avse arbetsgivare.

I enlighet med det anförda föreslås bestäm- melser om anmälningsskyldighet i en ny 8 a 5 i arbetarskyddslagen.

Också beträffande verksamheter som inte bedrivs i någon bestämd arbetslokal kan det finnas anledning att kontrollera på ett tidigt stadium att skyddsförhållandena är tillfreds- ställande. Som exempel kan nämnas åkerier och städföretag. Det kunde sättas ifråga att med hänsyn till sådana fall införa anmäl- ningsskyldighet angående nya företag över huvud. En sådan bestämmelse blir dock inte lika entydig som om anmälningsskyldigheten knyts till ibruktagande av arbetslokal och kan därför minska genomslagskraften när det

gäller att få till stånd anmälan rörande arbetslokaler. Utredningen har därför inte stannat för en sådan lösning.

I detta sammanhang finns anledning att peka på den möjlighet att prenumerera på meddelanden från centrala företagsregistret som utredningen beskrivit i avsnitt 6.9. Utredningen vill kraftigt understryka vilken utomordentligt stor betydelse det har att yrkesinspektionen får tillgång till registret. Härigenom får inspektionen relativt snart efter företags igångsättande uppgift härom. Detta ger inspektionen helt andra möjligheter än hittills att följa utvecklingen inom distriktet och utöva erforderlig kontroll. Genom tillgång till registret kan även på ett effektivt sätt kontrolleras att anmälan vid ibruktagande av arbetslokal verkligen sker, vilket torde få betydelse för efterföljden. Meddelanden från centrala företagsregistret kan däremot inte ersätta tidigare förordad bestämmelse om anmälningsskyldighet. Man kan nämligeninte räkna med att yrkesinspektionen får uppgift från registret innan lokalen tas i bruk.

Syftet med anmälningsskyldigheten är att få till stånd en förprövning av nystartad eller ändrad verksamhet även i de fall då bygg- nadslov ej erfordras när arbetslokaler tas i bruk. Yrkesinspektionen bör därför efter det anmälan inkommit utan dröjsmål besiktiga lokalen och pröva om den kan godtas för den avsedda verksamheten. Besiktning bör dock kunna uppskjutas eller underlåtas om det kan antas att behov av granskning inte föreligger före lokalens ibruktagande. Föreskrifter om yrkesinspektionens åtgärder i anledning av inkommen anmälan bör ges i särskild ordning.

Besiktning av lokals lämplighet för viss verksamhet måste givetvis även omfatta per- manenta anordningar, som exempelvis venti- lationsanordningar och bullerskydd, och kan också innebära att uppmärksamhet måste ägnas åt arbetsmetoder. Utredningen vill understryka vikten av att yrkesinspektionen ges resurser att följa upp anmälningarna med en effektiv förprövning. En sådan prövning kan vara ett verksamt medel att hindra mindre företag att starta en verksamhet i undermåliga lokaler. Som framgår av avsnitt 6.7 har från yrkesinspektionen anförts exempel på de

svårigheter som f.n. föreligger i sådana fall. Genom förprövningen får också arbetsgiva— ren kännedom om vilka krav som ställs på arbetslokalerna innan dessa tas i bruk. Det skapas därigenom en kontroll som är av stort värde om yrkesinspektionen skall kunna på ett effektivt sätt fullgöra sin funktion att föra arbetsmiljötänkandet ut bland företagen.

Vid besiktning med anledning av anmälan om att arbetslokal skall tas i bruk får yrkes- inspektionen avgöra från fall till fall om arbetstagarnas synpunkter skall inhämtas genom särskilt förfarande.

Det är naturligtvis viktigt att man hindrar att företag startas i lokaler som innebär att olämpliga arbetsplatser tillskapas. Det kan emellertid ibland finnas anledning för yrkes- inspektionen att vid förprövning av lokaler, som inte är i alla avseenden perfekta. över- enskomma med företaget om en plan för för- bättringar av lokalerna i ställetför att hindra att verksamheten sätts i gång i dessa. Yrkesin— spektionen bör nämligen också handla med förståelse för nystartande företags problem. Vid denna avvägning måste de anställdas in- ställning tillmätas stor betydelse.

12.4. Frivillig förhandsgranskning

I avsnitt 6.6 har konstaterats att antalet ären- den, som enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen förhandsgranskas av yrkesinspektionen efter frivillig ansökan av arbetsgivaren, ständigt ökar. För år 1971 har yrkesinspektionen rap— porterat omkring 9 500 sådana ärenden. Dessa ärenden utgör den långt större andelen av det totala antalet byggnadsärenden, som granskas av inspektionen. Det är utan tvivel en riktig utveckling att denna möjlighet till för- handsgranskning utnyttjas i ökad utsträck- ning. Granskningsförfarandet enligt arbetar- skyddskungörelsen innebär nämligen oftast att yrkesinspektionen kommer in i ärendet på ett betydligt tidigare stadium än om det blir fråga om granskning först i byggnadslovsärendet. Med hänsyn till den förhandsprövning som skall ske enligt byggnadsstadgan vore det olämpligt att beträffande byggnadsritningar bygga upp ett särskilt, obligatoriskt gransk- ningsförfarande inför arbetarskyddsmyndig-

heten. Som framgått av den föregående framställningen är byggnadslovsplikten av vidsträckt omfattning. Att i byggnadsärenden vid sidan av prövningen i byggnadslovsären- det införa ytterligare ett förfarande med skyldighet för byggherre eller arbetsgivare att inhämta arbetarskyddsmyndighetens god- kännande skulle gå stick i stäv mot strävan- dena att förenkla och samordna prövningen i sådana ärenden. Det finns så mycket mindre anledning att vidta en sådan åtgärd som det frivilliga förfarandet anlitas i stor och ökande utsträckning. För arbetsgivarna och andra byggare står det tydligen i allmänhet klart att de genom att vända sig till yrkesinspektionen på ett tidigt stadium och i byggnadslovs- ärendet åberopa yrkesinspektionens utlå— tande kan undvika tidsödande och kostsamma omdisponeringar i det ritningsmaterial som lämnas in till byggnadsnämnden.

Förhandsgranskning av byggnadsförslag är för yrkesinspektionen en resurskrävande uppgift som dock är grundläggande i strä- vandena att skapa goda arbetsmiljöer. Yrkesinspektionen bör därför ges möjligheter att i nära samarbete med arbetsgivare och arbetstagare följa planläggningen för att där- efter kunna ge sitt granskningsutlåtande på grundval av en allsidiggenomgångav upprätta- de förslag.

12.5. Arbetsmiljösynpunkter vid byggnads- lovsprövningen

12.5.1. Samordning av yrkesinspektionens och byggnadsnämndernas förprövning. Hörande av arbetstagarna

I stället för att införa en dubbel förhands- prövning av byggnadsprojekt bör man efter- sträva en ordning, varigenom arbetsmiljö- synpunkterna förs in i byggnadslovsärendet i ökad utsträckning. Det gäller här såväl att vidga prövningen i byggnadslovsärendet som att skapa garantier för att arbetstagarna får tillfälle att yttra sig över projektet. Av vikt är härvid att åstadkomma en bättre samordning av yrkesinspektionens och byggnadsnämn- dernas verksamhet. Detta är en fråga som främst berör remissförfarande och slutbe-

siktning i byggnadslovsärendet.

För att få till stånd goda arbetsförhållanden är det som tidigare framhållits av avgörande betydelse att arbetsmiljösynpunkter beaktas vid nyanläggningar och ombyggnader av arbetsplatser. En förutsättning för att granskningen av förslag till arbetslokaler även i fortsättningen ytterst skall kunna bygga på byggnadsstadgans bestämmelser om bygg- nadslov är följaktligen att i byggnadslovs- prövningen verkligen ingår att tillse att lokaler- na får en sådan utformning som krävs med hänsyn till arbetarskyddslagstiftningen. 156 & byggnadsstadgan, som anger prövningens om- fattning, bör därför göras ett tillägg som ut- tryckligen anger att byggnadsnämnden skall vid prövning av ansökan om byggnadslov tillse att det tillämnade företaget inte strider mot arbetarskyddslagen eller med stöd därav med- delade föreskrifter. Vid denna bedömning måste byggnadsnämnden helt naturligt i stor utsträckning grunda sitt avgörande på yrkesin- spektionens sakkunskap, detta så mycket mer som sedan verksamheten kommitigång det blir yrkesinspektionen som avgör om arbetsmiljö- förhållandena kan anses tillfredsställande. Med stöd av ett sådant tillägg skall i byggnads— lovsärendet även prövas att arbetslokalerna är lämpliga från arbetsmiljösynpunkt för den avsedda verksamheten. En prövning av detta slag ligger helt i linje med byggnadsstadgans uppläggning i övrigt. Framför allt torde en bestämmelse att byggnadsföretaget inte får strida mot arbetarskyddslagstiftningen klargö- ra arbetsmiljösynpunkternas betydelse i bygg- nadslovsärendet. Genom en sådan bestämmel- se vinns också att i byggnadslovsärendet kom- mer att beaktas även de föreskrifter och anvis- ningar som meddelats med stöd av arbetar- skyddslagen men av olika skäl inte kunnat inarbetas i byggnadslagstiftningen. Det ligger i sakens natur, men bör ändå betonas, att pröv- ningen inte på grund av det förordade tillägget skall gå in på detaljer utan skall avse utform- ningen i stort av arbetslokalerna med hänsyn till att arbetstagare skall sysselsättas däri visst slag av verksamhet.

Utredningen föreslår i fråga om samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare — såsom framgår av avsnitt 13 — bestämmelser som går

ut på att få till stånd en medverkan av skydds- ombud och skyddskommittéer vid planering av nya eller ändrade arbetsplatser. För att garantera att dessa bestämmelser vinner efter— följd måste granskningen av byggnadsförslag även innefatta en kontroll av att arbetstagar- parten beretts tillfälle delta i planeringsarbetet. Vid myndigheternas prövning av förslaget måste också tillses att arbetstagarnas synpunkterbeaktatsierforderligutsträckning. Gäller det ändringar eller utbyggnad vid befint- ligt företag kan detta ske genom att yttrande föreligger från skyddsombud eller skydds- kommitté. Protokoll vid sammanträde med skyddskommitté skall självfallet ge uttryck för de uppfattningar som framförts av arbetstagarna och detta skall ingå i underlaget för myndigheternas prövning. Yrkesinspek- tionen kan också inhämta arbetstagarpartens synpunkter vid genomgång på arbetsstället av förslaget och anteckna detta i sitt gransknings- utlåtande. Vid nystartade företag får yrkesin- spektionen, eller byggnadsnämnden om re- miss i något fall ansetts obehövlig på grund av ärendets enkla beskaffenhet, i erforderlig ut- sträckning ta kontakt med vederbörande arbetstagarorganisationer. Är det fråga om mindre anläggningar torde en kontakt med lokala organisationer vara tillräcklig. I övriga fall bör fackförbunden kontaktas. Det kan vara lämpligt att samarbetsorgan för arbetsgivar— och arbetstagarförbund tar upp överläggningar om formen för arbetstagarpartens medverkan. Ett oavvisligt krav är att arbetstagarnas före- trädare handlar snabbt och inte onödigtvis förlänger ärendet.

Arbetsgivaren skall om möjligt tillse att ar- betstagarna får tillfälle attlämnasinasynpunk- ter redan innan byggnadslov söks. Detta är helt i enlighet med de regler som utredningen före- slår i avsnitt 13 om skyddsombuds och skydds- kommittés medverkan på planeringsstadiet. Sedan byggnadslov beviljats skall arbetsgiva- ren underrätta skyddsombud, skyddskommit- té eller organisation som företräder arbetsta- garna. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse om detta införs i arbetarskydds— kungörelsen. Genom en sådan bestämmelse garanteras de anställda att få del av innehållet i byggnadslovet och möjlighet att bedöma den

situation som föreligger sedan byggnadslov meddelats.

Har frivillig förhandsgranskning ägt rum inför yrkesinspektionen bör givetvis inspek- tionens utlåtande över denna granskning grun- das även på synpunkter från arbetstagarna.

Det kunde vara lämpligt att genom en sär- skild bestämmelse i byggnadsstadgan markera att arbetarskyddsmyndigheten i princip skall höras i byggnadsärenden som helt eller delvis angår arbetslokaler eller personalrum. Om utlåtande från yrkesinspektionen över frivillig förhandsgranskning inte föreligger i bygg- nadslovsärendet, synes remiss till yrkes- inspektionen i stort sett kunna underlåtas endast när det gäller vissa typer av lokaler för vilka finns preciserade arbetarskyddsföre- skrifter. Att i byggnadsstadgan ge en särskild bestämmelse om remissmyndighet i vissa ärenden strider emellertid, som framgår av den tidigare redogörelsen för förarbetena, mot det sätt på vilket stadgan i övrigt är uppbyggd, och utredningen vill därför inte f.n. gå in för en sådan ordning. Fortsatta ansträngningar får i stället göras för att på andra vägar komma till rätta med de problem som visat sig på en del håll. Arbetarskyddsmyndighetens roll i sam— manhanget kan framhävas genom en föreskrift om skyldighet för byggnadsnämnden att un- derrätta yrkesinspektionen om byggnadslovs- ansökan. Yrkesinspektionen ges härigenom tillfälle att följa att remiss sker till inspektionen itillräcklig utsträckning. En sådan bestämmel— se behövsocksåförattyrkesinspektionen skall kunna kontrollera om tidigare diskuterade an- mälningsskyldighet har fullgjorts. Anmäl- ningsskyldighet avses ju inte föreligga när byggnadslov samtidigt har sökts. Utredningen föreslår därför att55 åbyggnadsstadgan kom- pletteras med en bestämmelse att byggnads- nämnden skall underrätta yrkesinspektionen om ansökan om byggnadslov som avser arbets- lokaler.

12.5.2. Särskilt angående till arbetslokaler hö- rande anordningar m. m.

En granskning av alla faktorer som har betydelse för arbetsmiljön och som har avse—

ende på de planerade arbetslokalerna skall så långt möjligt ske i byggnadslovsärendet eller i det frivilliga granskningsförfarande som kan ha föregått ärendet. Frågan om byggnaden är godtagbart anordnad från arbetsmiljösyn- punkt kan inte bedömas utan att man samtidigt tar hänsyn till vad för slags verksamhet som skall bedrivas i byggnaden. För att ge en upp- fattning om verksamhetens art kan det ofta vara nödvändigt att ge uppgifter om olika an— ordningar för arbetets bedrivande, deras pla- cering etc. Så kan exempelvis en lokals lämp- lighet ofta inte bedömas förrän bullernivån hos olika anordningar och dessas placering pre sen- terats. Som arbetarskyddsstyrelsen anfört i sitt yttrande angående förhandsgranskning är vid bedömning av planerad ny eller ändrad anläggning framför allt samspelet mellan olika faktorer, som kan påverka arbetsförhållande- na,__av stor betydelse. Bland sådana faktorer kan förutom utformning av arbetslokal och enskilda anordningar för arbetets bedrivande nämnas material som skall användas i arbetet, sätt för betjäning av arbetsmaskiner, styrning och reglering av arbetsprocessen, instrumen- tering m. m. Som underlag för granskningen i byggnadslovsärendet kan därför krävas bl. a. ritningar angående maskinplacering, anord- ningar för bullerskydd , ventilationsanordning- ar och annan inredning. Vidare kan man behö- va en beskrivning av den planerade arbetspro- cessen eller arbetsmetoderna i övrigt. Sökan- den har att i förekommande fall foga sådana handlingar vid ansökan om byggnadslov.

Om vid byggnadslovsgranskningen sökan- den inte kan ge besked om vartill och hur arbetslokalerna skall användas kan bygg- nadslovet ej heller anses innefatta någon prövning av om lokalerna är lämpliga att tas i bruk för viss verksamhet. I sådana fall erfordras därför särskild anmälan och för- prövning i enlighet med tidigare angivna för- farande. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att av meddelat byggnadslov klart framgår vad för slag av verksamhet som enligt byggnads- lovet får bedrivas i byggnaden eller del därav. Det är samtidigt uppenbart att byggnadslov inte bör knyta an endast till exempelvis en preciserad tillverkningsmetod utan bör lämna utrymme för utveckling.

När i en pågående verksamhet nya anord- ningar för arbetets bedrivande skall anskaffas eller nya arbetsmetoder införas, utan att skyldighet uppkommer att söka byggnadslov eller att anmäla ibruktagande av arbetslokal, kan situationer uppstå som blir likartade med dem som behandlats i det föregående och beträffande vilka framhållits att prövningen i byggnadslovsärendet bör omfatta även anord- ningar och arbetsmetoder. Utredningen har ännu inte kunnat gå närmare in på frågan om förhandsgranskning i sådana fall. Här kan emellertid påpekas att det ofta är lämpligt att anskaffning av nya eller ändrade anordningar för arbetets bedrivande och väsentliga omlägg- ningar av arbetsmetoden diskuteras med yrkesinspektionen redan på planeringsstadiet och granskas av inspektionen enligt bestäm- melsen i6 % arbetarskyddskungörelsen. Man torde också i betydande utsträckning kunna förlita sig på att skyddsorganisationen på ar- betsplatsen med företrädare även för de an- ställda i enlighet med sin uppgift — se härom avsnitt 13 _— bevakar frågorna redan på plane- ringsstadiet och vid behov påkallar prövning av yrkesinspektionen. Utredningen vill fram- hålla att frågor om förhandsprövning kommer att aktualiseras under det fortsatta utrednings- arbetet. Detta gäller bl. a. ifråga om maskiner och andra tekniska anordningar.

12.5 .3 Slutbesiktning

Eftersom arbetarskyddsmyndighetens pröv- ning ingår som ett led i byggnadslovsärendet bör yrkesinspektionen delta i slutbesiktningar enligt byggnadsstadgan när det gäller bygg- nader vari arbetslokaler ingår. Vid slutbe- siktningen får yrkesinspektionen ett lämpligt tillfälle att pröva om de påpekanden som skett angående arbetsmiljön följts. Av denna anledning bör byggnadsstadgan innehålla en bestämmelse att yrkesinspektionen skall kal- las till slutbesiktning. Eftersom det inte är föreskrivet att slutbesiktning skall äga rum i alla byggnadslovsärenden måste yrkesin- spektionen också ges befogenhet att påkalla slutbesiktning. Detta gäller inte bara då yrkes- inspektören yttrat sig i ärendet utan även då

utlåtande från yrkesinspektionen åberopats inför byggnadsnämnden och då nämnden på grund av ärendets enkla beskaffenhet själv utför granskningen från arbetsmiljösynpunkt. Utredningen föreslår att tilläggsbestämmelser införs i 64 & byggnadsstadgan i enlighet med det anförda.

Det kan diskuteras om arbetsgivare skall få sätta igång verksamheten i de ifrågavarande arbetslokalerna, innan slutbesiktning utan anmärkning skett enligt byggnadsstadgan eller yrkesinspektionen godkänt lokalerna efter anmälan om att dessa skall tas i bruk. En bestämmelse att sådan prövning skall avvak— tas vore en god garanti mot att bristfälliga arbetslokaler över huvud kommer till användning. Det måste emellertid förutsättas att myndigheterna i dessa fall handlar skynd- samt. Det kan därför sägas att med en till- räckligt snabb handläggning från myndighe- ternas sida saknar det i allmänhet betydelse om godkännande måste avvaktas. När före- skrifterna i byggnadslovet har följts eller den tidigare befintliga lokalen är tillfredsställande skulle det ocksåi praktiken verka stötande om verksamhet inte kunde startas på grund av att en myndighet inte i tid hinner verkställa besiktning. Är å andra sidan skyddsförhål- landena i den nya verksamheten inte godtag- bara torde för övrigt de befogenheter, som utredningen föreslår i fråga om arbetar- skyddsmyndighetens fortlöpande tillsyn av arbetsställena, vara så vidsträckta att förut- sättningar även i fortsättningen finns för ett effektivt ingripande från myndigheternas sida.

Syftet med de regler som har förordats i det föregående är att arbetsmiljösynpunkter skall i erforderlig utsträckning kunna beaktas redan på planeringsstadiet så att misstag och felberäkningar undviks. Inom utredningen har man också varit av den uppfattningen att mycket står att vinna om 'det föreslagna systemet tillämpas rätt och med uppsåt att nå det bästa möjliga. Trots detta kan det givetvis aldrig skapas någon fullständig garanti för att genom denna förhandsgranskning skall för- hindras att olämpliga arbetsmiljöer kommer till. Ofta rör det sig om på förhand ytterst svårbedömbara faktorer, stundom är det

kanske rent av nödvändigt att pröva sig fram i det enskilda fallet. Därtill kommer att utvecklingen går framåt, nya erfarenheter kommer till och kraven från de anställda och samhället ändras. Ett förhandsgodkännande kan därför aldrig innebära ett för all framtid givet godkännande av lokalerna etc. från arbetsmiljösynpunkt. Detta förringar dock inte värdet av att man följer den angivna ordningen för att ta till vara de fördelar som står att vinna genom den.

12.6. Vissa industriområden

Enligt en tidigare redovisad bestämmelse i byggnadsstadgan kan länsstyrelsen efter till- styrkan av byggnadsnämnden medge dispens från byggnadslovskravet beträffande vissa industriområden. För att ge garantier för att yrkesinspektionen får tillfälle att bevaka dessa byggnadsärenden bör som villkor för befrielse från skyldighet att söka byggnadslov gälla att ansökan om sådan befrielse tillstyrkts även av yrkesinspektionen. Utredningen föreslår ett tillägg på denna punkt i 545 3 mom. byggnadsstadgan. Det förutsätts att yr- kesinspektionen, om dispens beviljas, ser till att arbetstagarsidan ges tillfälle att framföra synpunkter under byggnadsföretagets gång. Som angetts i avsnitt 6.3 har meddelad dispens ingen inverkan i fråga om byggnadsnämnds besiktningar.

12.7. Byggande för staten eller landsting

Eftersom granskningen av byggnadsförslag från arbetsmiljösynpunkt bör anknyta till reglerna i byggnadsstadgan, måste det åligga byggnadsnämnden att underrätta yrkesin- spektionen när enligt 66 & byggnadsstadgan anmälan inkommit att byggnad skall påbörjas för statens eller landstings räkning. Det finns även i ifrågavarande ärenden ofta anledning till samråd mellan yrkesinspektionen och byggnadsnämnden. Som nämnts gäller emel- lertid byggnadslovsplikten inte beträffande byggnader tillhöriga staten eller landsting.

Byggnadslagstiftningen ses f.n. över av bygglagutredningen. I samband därmed torde äyen komma att övervägas att införa enhetliga regler i fråga om byggnadslovsplikt. Utred- ningen föreslår i avvaktan härpå inga generella regler om skyldighet att söka byggnadslov för offentliga byggnadsföretag. Utredningen för- utsätter emellertid att stat och landsting anpas- sar sig efter de regler om förhandsgranskning från arbetsmiljösynpunkt av byggnadsförslag som gäller beträffande byggande i övrigt. De anställda måste sålunda ges tillfälle att framfö- ra sina synpunkter och få dessa beaktade vid prövningen av byggnadsärendet.

I ett avseende bör förfarandet i byggnadslovsärende direkt avse även statligt och landstingskommunalt byggande. Yrkesin- spektionen måste sålunda få befogenhet att påkalla slutbesiktning även beträffande sådant byggande. Utredningen vill här åter betona att det i allmänhet blir avsevärt dyrare att i efter- hand utföra av yrkesinspektionen påkallade ändringsarbeten än att göra ändringar i rit- ningsmaterialet i samband med för- handsgranskning.

De i avsnitt 12.3 förordade bestämmelserna om anmälningsskyldighet för arbetsgivaren och besiktning av yrkesinspektionen när ar- betslokaler tas i bruk bör givetvis vara tillämp- liga även för byggnader tillhöriga staten eller landsting, om anmälan ej erfordras enligt 66 % byggnadsstadgan.

12.8 Samordningen av myndigheters verksam- het vid utfärdande av anvisningar eller före- skrifter Som berörts i avsnitt 6.4 kan vissa komplika- tioner inträda med hänsyn till att arbetar- skydds- och byggnadslagstiftningen delvis av— ser samma förhållanden. Fråga har sålunda ibland uppkommit om bestämmelse som rör arbetslokal skall meddelas av arbetarskydds- styrelsen eller statens planverk. Med hänsyn till att bestämmelser som rör byggandet i regel tas in i tillämpningsbestämmelserna till bygg— nadsstadgan (Svensk Byggnorm 67) — vilket innebär att de meddelas av planverket—_ synes spörsmålet främst gälla tiden innan byggnads- bestämmelse som har betydelse för arbetar-

skyddet tas in i Svensk Byggnorm eller hänvis- ning sker i Svensk Byggnorm till anvisningar som meddelats av arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningen vill betona vikten av att samråd mellan arbetarskyddsstyrelsen och planverket sker med sikte på att behövliga bestämmelser utan dröjsmål kan komma i tillämpning. Som framgår av avsnitt 15 föreslår utredningen en bestämmelse i arbetarskyddslagen som ger Kungl. Maj:t möjlighet att bemyndiga styrel- sen att meddela straffsanktionerade föreskrif- ter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Med stöd av bemyndigande från Kungl. Maj:t får styrelsen möjlighet att med- dela bindande föreskrifter angående de villkor som skall gälla för att visst slag av verksamhet skall få bedrivas i en byggnad. Enligt utred- ningens uppfattning har arbetarskyddsstyrel- sen redan som chefsmyndighet inom arbetar- skyddet en sådan befogenhet. Med den före- slagna bestämmelsen kan styrelsen också få befogenhet att utfärda straff sanktionerade be- stämmelser som berör byggandet.

Med avseende på byggnad tillhörig staten gäller som nämnts i avsnitt 6.3 den undantags- bestämmelsen att myndighet som har att pröva ritningarna till byggnaden kan medge avvikel- ser från byggnadsstadgan och med stöd därav meddelade bestämmelser. Den anvisnings- verksamhet som förekommer beträffande of- fentligt byggande har berörts i avsnitt 6.7. Utredningen vill i detta sammanhang påpeka att det är synnerligen angeläget att olika myn— digheter, som meddelar anvisningar angående byggande, samordnar dessa med arbetar- skyddsstyrelsens anvisningar så att några skiljaktigheter inte uppkommer. Det är natur- ligt att arbetarskyddsstyrelsens synpunkter tillmäts stor betydelse när det gäller utform— ningen av föreskrifter som berörarbetsmiljön. Det är ju också arbetarskyddsmyndigheten som i sista hand avgör om en verksamhet bedrivs under sådana former att den kan accepteras från arbetsmiljösynpunkt.

Ritningsgranskning är en tidskrävande upp- gift för arbetarskyddsmyndigheterna. Det är därför önskvärt att övriga myndigheter som utför ritningsgranskning därvid beaktar även arbetarskyddssynpunkter för att minska ar- betet för arbetarskyddsmyndigheterna. På

områden, där arbetsmiljöfrågorna inte kan be- reda större svårigheter, synes arbetarskydds- myndigheterna kunna anförtro uppgiften att granska ritningar från arbetarskyddssynpunkt åt myndigheter, som har att utföragranskningi andra avseenden.

12.9. Särskilda föreskrifter

För normalfallen anser utredningen den före- slagna ordningen rätt tillämpad vara tillfyllest för att förebygga att arbetslokaler som inte är tillfredsställande från skyddssynpunkt tas i bruk. Med tanke på utvecklingen mot alltmera komplicerade yrkeshygieniska problem och arbetsprocesser kan det dock behövas mera långtgående bestämmelser som kan tillämpas beträffande verksamheter som arbetar under särskilt riskabla förhållanden. Bestämmelser- na bör ge arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att för sådan verksamhet föreskriva att arbets- lokal inte får tas i bruk utan att den besiktigats av yrkesinspektionen. Arbetarskyddsstyrel- sen skall kunna bestämma ifrågavarande slag av verksamhet med angivande exempelvis av att i denna används vissa anordningar, viss tillverkningsmetod eller vissa ämnen. Som yt- terligare exempel kan nämnas verksamhet i arbetslokaler med viss belägenhet. Utredning- en föreslår att ifrågavarande bestämmelser tas in i arbetarskyddslagen som 8 a äfjärde styck- et och, vad avser bemyndigande för arbetar- skyddsstyrelsen, som i 9 & i arbetar- skyddskungörelsen.

Gällande bestämmelser i8 åarbetarskydds- kungörelsen om medgivande av arbetar- skyddsstyrelsen vid inrättande av bergverk- stad och jämförlig helt under jord förlagd arbetslokal har ansetts avse fall då bygg- nadslov ej behövs. I själva verket kan man emellertid utgå från att något undantag från byggnadslovsplikten inte föreligger vid inrät- tande av arbetslokaler under jord. Med de av utredningen föreslagna reglerna om pröv- ningen av arbetsmiljösynpunkter i byggnads- lovsärende har därför bestämmelserna i 8 & inte längre någon funktion utan kan upphävas. Med stöd av nyssnämnda bestämmelser om befogenhet för arbetarskyddsstyrelsen att ut-

färda föreskrifter kan dessutom — om det behövs med hänsyntill verksamhetens beskaf- fenhet — föreskrivas att visst slag av arbetslo- kal underjord inte får tas i bruk innan lokalen besiktigats av yrkesinspektionen.

12.10. Sammanfattande synpunkter

I fråga om förhandsprövning från arbetsmil- jösynpunkt skall enligt utredningens förslag sammanfattningsvis följande gälla.

För att få till stånd en förprövning av arbets- lokaler skall anmälan till yrkesinspektionen i princip alltid ske innan arbetslokal tas i bruk för nystartad eller ändrad verksamhet som faller under arbetarskyddslagen. Yrkesinspektio- nen skall därefter i behövlig omfattning besik- tiga lokalerna och pröva om de kan godtas för den avsedda verksamheten.

Erfordras byggnadslov i samband med att arbetslokaler eller personalrum inrättas bör särskilda regler gälla som anknyter till bygg— nadsstadgans bestämmelser om byggnadslov. Arbetsmiljösynpunkterna måste i ökad ut- sträckning föras in i byggnadslovsärenden, som gäller arbetslokaler, och en bättre samord- ning måste kommatill stånd av yrkesinspektio- nens och byggnadsnämndernas verksamhet. Utredningen föreslår att det uttryckligen anges i byggnadsstadgan att vid prövningen av tilläm- nat byggnadsföretag skall tillses att detta inte strider mot arbetarskyddslagstiftningen. Pröv- ningen i byggnadslovsärende skall innefatta även kontroll av att arbetstagarna beretts till- fälle att framföra sina synpunkter. Arbetsta- garnas synpunkter bör föreligga redan vid tid- punkten för yrkesinspektionens Ställningsta- gande, vare sig detta sker i form av gransk- ningsutlåtande efter frivillig underställning från arbetsgivares sida eller i inspektionens yttrande i byggnadslovsärende. Motsvarande ordning förutsätts komma att tillämpas vid byggande för staten eller landsting.

Byggnadsnämnd skall vara skyldig att lämna underrättelse till yrkesinspektionen om byggnadslovsansökan och anmälan från sta- ten eller landsting i byggnadsärende angående arbetslokaler. Vidare får yrkesinspektionen befogenhet att påkalla slutbesiktning i varje

Med denna utformning av regelsystemet kan man räkna med en obligatorisk och omfattande granskning av byggnadsförslag och en förprövning av arbetslokaler från yrkesinspektionens sida i alla de fall då en sådan granskning eller prövning fyller en funktion. En nödvändig förutsättning är dock att yrkesinspektionen ges tillräckliga resurser för att fullfölja dessa uppgifter, som är krä- vande men samtidigt grundläggande vid strä- vandena att åstadkomma goda arbetsmiljöer. Utredningen understryker också vikten av att det föreslagna förfarandet kompletteras med möjlighet för yrkesinspektionen att fortlö- pande erhålla meddelanden från centrala före— tagsregistret.

I anslutning till förhandsprövningen av arbetslokaler enligt den av utredningen före- slagna ordningen kommer också ofta till stånd en prövning av olika slags till lokalerna hörande anordningar. Även arbetsmetoder och liknande kan komma under bedömande i sådant sammanhang. Utredningen vill emel- lertid framhålla att det föreslagna systemet inte täcker hela det område på vilket behov av förhandsprövning från arbetsmiljösynpunkt föreligger. Ytterligare frågor av hithörande slag kommer således att aktualiseras under utredningens fortsatta arbete.

13

arbetstagare

13.1 Inledning Arbetarskyddslagstiftningen lägger i första hand förpliktelserna att skapa sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsgivaren. Skyddsarbetet fordrar emellertid också arbetstagarnas medverkan och sedan åtskillig tid tillbaka bedrivs samverkan i skyddsfrågor mellan arbetsmarknadens parter. På arbets- platserna sker samarbetet inom ramen för den lokala skyddsorganisationen och med skyddsombud och skyddskommittéer som viktiga instrument. Samarbetet erbjuder de anställda möjligheter till inflytande över arbetsmiljön. Det är under kontinuerlig utveckling med avseende på såväl innehåll som former. Som utredningen framhållit i avsnitt 10 finns det all anledning att fortsätta utbyggnaden av samverkanssystemet och att därvid tillvarata möjligheterna till ökat med- inflytande för de anställda i arbetsmiljöfrågor. En utbyggd lagreglering i ämnet synes kunna ge stöd åt och värdefulla garantier för en sådan utvecklingslinje. Därigenom läggs också grunden för att förverkliga arbetar- skyddets ökade ambitioner över ett vidgat verksamhetsområde. Tillsynsorgan med tillräckliga resurser för rådgivning och upplysning och effektivt ingripande vid behov därav är i många fall en förutsättning för ökat inflytande för de anställda vid utformningen av arbetsmiljön. Det finns alltså ett klart samband mellan strävan att på olika sätt stärka detta inflytande

Samverkan mellan arbetsgivare och

och den upprustning av tillsynsorganisationen som utredningen föreslår.

13.2. Nuvarande organisation

Vid årsskiftet 1971/72 fanns enligt arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspektionens årsberättelse lokala skyddsombud vid 38000 arbetsställen och skyddskommittéer vid 4 200 arbetsställen. Det har från yrkesinspektio- nens sida framhållits att bl. a. eftersläpning i redovisningen inverkar i den riktningen att flera arbetsställen kan antas ha skyddsombud och skyddskommittéer än som uppges i års- berättelsen. Från yrkesinspektionen inhäm- tade uppgifter tyder på att arbetarskyddsla- gens bestämmelser om utseende av skydds- ombud och skyddskommittéer regelmässigt följs vid större företag med undantag i någon mån för kontorsarbetsplatser. Beträffande mindre företag har en mindre fördelaktig bild erhållits. På arbetsställen med 5—9 arbets- tagare saknas sålunda skyddsombud vid de flesta arbetsställen inom gruppen. Motsva- rande gäller i fråga om skyddskommitté på arbetsställen med 50—99 arbetstagare, varvid dock får beaktas att notering i allmänhet saknas om företagsnämnder som fungerar som skyddskommitté. Även något större arbetsställen synes i en del fall sakna skyddsombud respektive skyddskommitté. Till den lokala skyddsorganisationen hör också de regionala skyddsombud som är verksamma på området. Inom vissa branscher

har en utveckling ägt rum som kanske delvis går längre än som avsågs vid tillkomsten av arbetarskyddslagens bestämmelse om regio- nala skyddsombud. Arbetarskyddsstyrelsens praxis har dock varit restriktiv när arbetsgi- varen inte biträtt ansökningen om medgivande att utse sådant ombud. Den föregående redogörelsen ger vissa besked om dessa skyddsombuds verksamhet. Fullständiga uppgifter har inte kunnat erhållas om hur många arbetsställen som har regionalt skyddsombud. Som helhet torde verksam- heten kunna konstateras vara av ganska begränsad omfattning.

Tidigare har lämnats viss redogörelse för hur det lokala samarbetet i skyddsfrågor är organiserat i praktiken. Vidare har redogjorts för iakttagelser vid utredningens studiebesök, för yttranden inhämtade från yrkesinspek- tionen och Föreningen Teknisk Företagshäl- sovård och för några rapporter angående skyddsombudens arbetsförhållanden. Det redovisade materialet medger inte något sammanfattande omdöme om hur det lokala skyddsarbetet fungerar. En mera fullständig kartläggning skulle vara tidsödande att genomföra Och skulle ändock inte kunna ge något entydigt resultat. Det är naturligt att formerna för skyddsorganisationen i den praktiska tillämpningen växlar starkt mellan olika företag beroende främst på företagets branschinriktning och storlek. Att sedan återspegla det verkliga innehållet i de yttre organisationsdragen kan vara ytterligt svårt. Den tidigare redogörelsen visar dessutom att det lokala skyddsarbetet befinner sig i ständig utveckling. Tillgängligt material ger emellertid vid handen att skyddsarbetets nivå skiftar kraftigt hos olika företag. Medan det inom många företag finns en väl fungerande orga- nisation för att bevaka arbetsmiljön, finns det inom andra företag — främst bland de mindre — endast en klart otillräcklig skydds- verksamhet.

13.3. Utgångspunkter för utredningens övervä- ganden

I den allmänna debatten har från olika håll krävts att arbetstagarna skall beredas större

inflytande över sina arbetsförhållanden. Det har särskilt betonats att skyddsombudens ställning måste stärkas. Kraven anknyter i många avseenden till den utveckling inom arbetslivet som skett efter arbetarskyddsla- gens tillkomst.

En viktig utgångspunkt för utredningens överväganden är de synpunkter som fram- förts från fackligt håll angående samarbetet i arbetsmiljöfrågor. Olika förslag har här lagts fram som går ut på att öka de anställdas inflytande över arbetsmiljöns utformning. 1971 års LO-kongress antog bl. a. ett uttalande om att skyddsombudens ställning måste stärkas och att reglerna om de anställdas inflytande och bestämmanderätt måste omfatta även skyddskommitténs och huvud- skyddsombudens funktion i skyddsorganisa- tionen. Ytterligare borde byggas upp ett system som inte ger arbetsgivarparten möj- lighet att ensidigt stoppa tillkomsten av regionala skyddsombud. Beträffande skyddsombudens utbildning konstaterades att en rad utbildningsinsatser skett till följd av det av SAF och LO år 1967 antagna s.k. skol- ningsuttalandet men att förhandlingar borde tas upp härom för att få till stånd bättre för- hållanden utbildningsmässigt och i ekono- miskt avseende. Behovet av fördjupad utbildning för skyddsombuden underströks.

Även 1970 års TCO-kongress uttalade sig för större inflytande för de anställda särskilti fråga om arbetsmiljön. Man underströk att de anställdas inflytande borde avse alla beslutsnivåer i företaget.

De önskemål, som uttryckts om ett ökat inflytande för de anställda över arbetsmiljön, är delvis av ganska allmän natur. De måste för att få ett konkret innehåll ses mot bakgrunden av den utveckling som skett på arbetsplat- serna och i samhällslivet i stort. Ifråga om den tekniska och strukturella utvecklingen kan hänvisas till skildringen i rapporten om arbetsmiljö och hälsa i relation till utveck- lingen inom näringsliv och samhälle, bilaga 4 till betänkandet. I vilka avseenden utveck- lingen inneburit försämringar eller förbätt- ringar i situationen på arbetsplatserna saknas det anledning att söka fastställa i detta sam- manhang. Avgörande är i stället att enighet

synes råda om att man bör få till stånd en allmän höjning av nivån i fråga om skydds- förhållanden och arbetsmiljö över hUVud. Man bör härvid ta fasta på ett växande intresse från arbetstagarnas sida att medverka i att lösa arbetsmiljöfrågorna. Det är arbets— tagarna som omedelbart berörs om arbets- platsen är otillfredsställande i skyddstekniskt. arbetshygieniskt eller ergonomiskt avseende eller om arbetet eljest innebär ogynnsamma förhållanden från arbetsmiljösynpunkt. I ett tekniskt alltmer utvecklat arbetsliv är det nödvändigt att ta vara på de erfarenheter som utgår från människans upplevelse av arbets- situationen. Arbetstagarna bör därför i större utsträckning än f. n. beredas möjligheter att hävda sina synpunkter på arbetsför- hållandena.

De anställdas inflytande över arbetsmiljön framstår i detta sammanhang som ett värde även såtillvida att möjligheten att påverka miljön kan ge ökat engagemang vid fullgö- rande av arbetsuppgifterna i övrigt.

Den gällande arbetarskyddslagstiftningens regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare syftar till en organisation som ger de anställda möjlighet att under arbetsgiva- rens ledning öva inflytande i skyddsfrågor. För bestämmelserna har relativt utförligt redogjorts i avsnitt 5.3. Sammanfattningsvis kan sägas att de anställda enligt gällande rätt skall ha möjlighet att genom skyddsombud hos arbetsgivaren göra framställning om skyddsåtgärder i den ordning arbetsgivaren föreskriver. Om framställningen inte beaktas inom skälig tid kan skyddsombudet påkalla ingripande av yrkesinspektionen. Vidare innehåller lagstiftningen regler om att de anställda på arbetsställen av viss storleks- ordning skall ha tillfälle att genom sina representanter i skyddskommittén överlägga om och till arbetsgivaren ställa förslag beträffande åtgärder för att främja säkerhet och sundhet i arbetet.

Lagstiftningen innehåller emellertid inte bestämmelser om hur skyddsombud blir i stånd att fullgöra sina uppgifter. Det finns sålunda inga stadganden om att skyddsombud kan förfoga över viss del av arbetstiden för att bevaka skyddsförhållandena inom sitt

skyddsområde. Om skyddsombudets utbild- ning sägs endast att ombudet har att skaffa sig noggrann kännedom om skyddsförhållan— dena. Några särskilda befogenheter inrymmer arbetarskyddslagen varken för skyddsom- bud eller för skyddskommitté. Det kan även framhållas att den organiserade samverkan enligt lagen är begränsad till frågor om före- byggande av ohälsa och olycksfall i arbetet. Lagen nämner inget om deltagande från de anställdas sida vid planeringen av arbetsmil- jön. Lagens samverkansregler synes inte kunna möta de berättigade krav på inflytande från de anställdas sida som numera ställs.

Av den tidigare redogörelsen har framgått att samarbetsformerna utvecklats genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer och att man vid många arbetsställen strävar efter att genom lokala initiativ öka de anställdas möjligheter att öva inflytande på arbetsmiljön. Å andra sidan har det även framkommit, särskilt beträffande mindre företag, att ofta inte ens de formella krav på organisation är uppfyllda som lagen ställer. I det sammanhanget kan erinras om att arbetarskyddslagens regler om utseende av skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid arbetsstället är restriktiva och tolkats så att arbetsgivarens medgivande krävts för att utse regionalt skyddsombud.

Ett system som byggde på att garantera arbetstagarna beslutsmedverkan beträffande alla åtgärder som berör arbetsmiljön skulle förutsätta en mycket långtgående omgestalt- ning av reglerna om arbetsledning och över huvud av vad som nu gäller om företagens och förvaltningens organisation. En sådan omgestaltning av rättsförhållandena är uppenbarligen avhängig av centrala regler inom lagstiftningen i övrigt vilka berör arbetsledningsrätten samt också ägarförhål- landen och det ekonomiska och straffrättsliga ansvaret. Det bör också påpekas att vid investeringar inom företag och förvaltningar går ingen klar gräns mellan satsningar som avser arbetsmiljön och investeringar som avser verksamheten i övrigt utan ytterst är kostnaderna för en tillfredsställande arbets- miljö en del av driftskostnaderna i stort. En så långtgående omvandling av rättsreglerna som

antytts synes därför i vart fall inte tänkbar att genomföra i detta sammanhang. Utredningen går alltså inte direkt in på företagsorganisa- tionen vad gäller driftsförhållanden och personaladministration. Beträffande utveck- lande av olika former av kvalificerad beslutsmedverkan bör emellertid intressanta resultat kunna komma fram genom pågående försök med fördjupad företagsdemokrati. Det är också viktigt att erinra om att den i slutet av 1971 tillsatta arbetsrättskommittén har till uppgift att göra en översyn av arbetsfreds- lagstiftningen. Det är möjligt att en del djupgående problem som berör arbetsmiljön kan vinna sin lösning genom förändringar i arbetsledningsrätten. Det är här fråga om utredningsuppgifter som får anses höra hemma inom området för arbetsrättskom- mitténs uppdrag.

Det sagda innebär inte att man tills vidare måste begränsa sig till smärre ändringar i nuvarande samverkansregler. Det är tvärtom nödvändigt att söka finna vägar som på ett påtagligt sätt leder till ökat medinflytande för de anställda över arbetsmiljöns utformning. Det torde också vara möjligt att finna lös- ningar som inte förutsätter nyssnämnda långtgående omgestaltningar men ändock ger de anställda ett betydligt större inflytande än hittills i skyddsfrågor. I det följande behandlar utredningen olika sätt att stärka skyddsombudens ställning och att bredda uppgifterna för skyddsombud och skydds- kommittéer. Utredningen diskuterar också olika vägar att stimulera de anställda till aktivt deltagande i skyddsarbetet.

Utredningen vill påpeka att arbetstagarnas inställning till frågor om medinflytande vid arbetsmil jöns utformning även betingas av det sätt varpå arbetet är organiserat i stort. En arbetsorganisation, som inte ger medinfly- tande på alla nivåer, kan såväl i praktiskt avseende som från psykologisk synpunkt utgöra en broms för de anställdas aktivitet i arbetsmiljöfrågor. Strävandena går här parallellt på arbetsmiljöns och företags- demokratins område.

I lagstiftningen bör sålunda nya bestäm- melser införas som bereder arbetstagarna ökat inflytande i fråga om arbetsmiljön.

Beroende på att reglerna skall täcka alla förekommande typer av företag kan inte undvikas att de blir av ganska allmän natur. 1 möjligaste mån bör eftersträvas att inte dif- ferentiera reglerna efter skilda branscher och strukturer. En fördel med ett sådant system är att man undviker risken att binda utvecklingen i stela former.

I sina överväganden utgår utredningen vidare från att de nya samverkansreglerna skall tillförsäkra de anställda rätt att i ett tidigt skede delta i planering av arbetsförhållan- dena. Många arbetsmiljöproblem löses bäst redan på planeringsstadiet och det är en viktig uppgift för lagstiftningen att skapa garantier för att de anställda bereds inflytande vid planering av nyanläggningar och ändringar i befintliga anläggningar.

Gäller det å andra sidan förbättringar eller korrigeringar vid befintliga arbetsställen bör eftersträvas att ge de nya reglerna en sådan konstruktion att erforderliga åtgärder vidtas snarast möjligt efter det att de anställda väckt en arbetsmiljöfråga. Om åtgärder ej vidtas inom överenskommen eller eljest skälig tid är det ofrånkomligt att lita till ingripanden genom samhällets tillsynsorgan. På samma sätt blir det tillsynsorganen som får träffa avgörande när parterna inte når enighet om vilka skyl- digheter som författningsenligt åvilar arbetsgivaren.

Utredningen förutsätter att lagstiftningen som hittills skett kompletteras genom över- enskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Det är av stort värde att sådana överenskommelser existerar vid sidan av lagstiftningen och ger detaljregler angående den lokala skyddsorganisationen. Den frivil- liga överenskommelsen innebär fördelar i fråga om föreskrifternas genomförande i praktiken. Framför allt är en sådan överens- kommelse ägnad att öka parternas intresse för skyddsarbetet och befordra deras aktiva medverkan och ansvarskänsla.

13.4 Huvuddragen av de kansreglema

nya samver-

Skyddsverksamheten på arbetsplatserna har traditionellt varit inriktad på att förebygga

ohälsa eller olycksfall till följd av arbetsför- hållandena. De skyddstekniska frågorna framstår fortfarande som utomordentligt betydelsefulla. På arbetshygienens område krävs vidgad uppmärksamhet och allt krafti- gare insatser. Även de erfarenheter som vunnits om psykiska hälsorisker måste upp- märksammas i det lokala skyddsarbetet.

Den tekniska utvecklingen och föränder- ligheten inom arbetslivet har medfört ett allt större behov av företagshälsovård. En till- fredsställande utveckling av företagshälso- vården i framtiden synes i hög grad vara beroende av att man kan finna former för de anställdas inflytande över densamma. Frågor om företagshälsovård bör sålunda också falla inom ramen för samverkan.

13.4.1. Den enskilde arbetstagaren

Frågorna om arbetsmiljöns utformning är en angelägenhet för alla på arbetsplatsen. Det är viktigt att den enskilde alltid ges impulser att själv aktivt medverka till förbättringar i arbetsmiljön och att det lokala skyddsarbetet organiseras med beaktande av intresset att alla anställda engageras däri.

Regelbunden översyn av arbetsstället är en värdefull och ofta nödvändig form av skyddsarbete. Denna översyn sker bl. a. genom s.k. skyddsronder med deltagande av representanter för arbetsgivaren och av skyddsombud. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse om skyddsrond tas in som ett fjärde stycke i 64% arbetarskydds- kungörelsen. För att främja den enskildes deltagande i skyddsarbetet kan det vara lämpligt att låta ytterligare arbetstagare delta i denna översyn. De anställdas representation vid sidan av skyddsombudet bör om möjligt växla mellan arbetstagarna. Det kan vara fördelaktigt att låta arbetstagarna, särskilt skyddsombud, delta i skyddsronder även utanför den egna avdelningen. Härvid kan brister avslöjas som inte observeras av den som vant sig vid miljön. Dessutom vinner de anställda bättre överblick över verksamheten på arbetsstället.

En väg att få med alla arbetstagare i skyddsarbetet och tillgodogöra sig deras erfarenheter är att anordna överläggningar angående arbetsmiljöfrågor för de anställda i lämpliga grupper. Vid dessa skyddsträffar kan förslag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder framföras av de anställda. Vidare kan infor- mation i skyddsfrågor ges av arbetsgivaren. Det är nödvändigt att framkomna förslag — i den mån de inte omedelbart föranleder åtgärder — vidarebehandlas inom skydds- kommittén eller av skyddsombud och före- trädare för arbetsgivaren. Skyddsträffarna bör om möjligt förläggas på betald arbetstid. Hur ofta skyddsträffar bör äga rum får avgöras med hänsyn till det lokala behovet.

Möjligheter att engagera den enskilde i skyddsarbetet finns också genom att låta arbetstagarna ingå som medlemmar i olika slags skyddsgrupper. För att integrera skyddsfrågor i produktionen är det ofta lämpligt att låta arbetsledare och andra företrädare för arbetsgivaren samt skydds- ombud och andra representanter för arbets- tagarna bilda sådana grupper.

Som ännu en möjlighet att få med den enskilde arbetstagaren i skyddsarbetet kan nämnas förslagsverksamhet inom företagen i skyddsfrågor.

13.4.2. Skyddsombud

Utseende av skyddsombud

Grunden till skyddsombudsinstitutionen lades redan i början av detta århundrade och lär ha uppstått genom att arbetstagarna på vissa arbetsställen uppdrog åt en arbetskamrat att framföra arbetstagarnas synpunkter till yrkesinspektören. En bestämmelse om skyddsombud intogs i 1912 års arbetar- skyddslag i dess ursprungliga lydelse. Där- efter har reglerna om skyddsombud utveck- lats såväl i lag som i partsöverenskommelser om det lokala samarbetet. Skyddsombudsin- stitutionen framstår numera som ett karak- teristiskt och viktigt inslag i det svenska arbetarskyddet. Skyddsombuden har gjort betydelsefulla insatser genom att fästa

arbetsgivares eller yrkesinspektionens upp- märksamhet på brister i arbetarskyddet och genom att få arbetskamrater att inse vikten av att efterleva skyddsföreskrifter. Det kan samtidigt sägas att skyddsombud i många fall haft svårt att fullgöra sina uppgifter bl.a. beroende på att det saknas regler som ger ombudet tillräckligt stöd i hans verksamhet.

Den naturliga formen för den enskilde arbetstagarens agerande i skyddsfrågor är hänvändelse till den närmaste arbetsledningen och om detta inte ger resultat anmälan till vederbörande skyddsombud för frågans behandling i den avsedda ordningen. F.n. gäller att skyddsombud skall utses på arbetsställen med minst fem arbetstagare där inte särskilda förhållanden berättigar till undantag. Undantaget från huvudregeln avser enligt förarbetena framför allt vissa mindre kontor och butiker. Bestämmelsen om utseende av skyddsombud kompletteras med en rekommendation att, om så anses påkallat, utse skyddsombud även på arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Vad gäller den typ av arbetsställen som bl. a. åsyftats med undantaget från huvudre- geln om utseende av skyddsombud — mindre kontor och butiker — är skyddsförhållandena ej sällan sådana att det är starkt påkallat att arbetstagare och arbetsgivare genom ett organiserat skyddsarbete tar itu med proble- men. Den ändringen bör enligt utredningens mening därför ske i förhållande till nuvarande lag att regeln om skyddsombud på arbetsställe med minst fem arbetstagare skall gälla utan undantag. Därjämte är det motiverat att skyddsombud alltid utses på arbetsställe med mindre än fem arbetstagare om arbetsför- hållandena påkallar det. Utredningen föreslår att 40å första stycket arbetarskyddslagen ändras i enlighet med det anförda. Det ankommer på tillsynsorganen att verka för att arbetstagarna utser skyddsombud i den utsträckning som är föreskrivet.

Vid åtskilliga arbetsställen finns huvud- skyddsombud med uppgift bl.a. att vara en samordnande länk mellan skyddsombuden. På arbetsställen med flera skyddsombud är det lämpligt att ett av skyddsombuden före- träder dessa i frågor som sträcker sig över mer

än ett skyddsområde. Med hänsyn till värdet av att ett av skyddsombuden svarar för kontakten dels utåt och dels mellan skydds- ombuden inbördes bör enligt utredningens mening huvudskyddsombud alltid utses vid arbetsställe med mer än ett skyddsombud. Som ett fjärde stycke i 40 & arbetarskydds- lagen bör därför skrivas in en bestämmelse om utseende av huvudskyddsombudi sådana fall.

Särskilt angående regionala skyddsombud

De tidigare redovisade uppgifterna visar att den lokala skyddsorganisationen på många arbetsställen är otillfredsställande. Det framstår som angeläget att finna regler som stimulerar till lokal skyddsverksamhet och därigenom ökar de anställdas medverkan i fråga om arbetsmiljöns utformning vid alla de arbetsställen det här gäller.

Möjligheten att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe infördes med tanke på sådan verksamhet där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans sammansättning svårighet föreligger att utse skyddsombud bland arbetstagarna.

De tillfälliga arbetsställena torde numera inte på samma sätt som tidigare stå i för- grunden när det gäller att utse regionala skyddsombud. Samtidigt kan sägas att det beträffande de tillfälliga arbetsställena främst är de mindre som saknar tillfredsställande skyddsorganisation inom företaget.

Det ringa antalet anställda vid mindre arbetsställen gör att kretsen inom vilken skyddsombud kan utses är liten och att det därför kan vara svårt att inom företaget få fram personer som är lämpliga och villiga att bli skyddsombud. Vid sådana arbetsställen är också tillgängligt erfarenhets- och jämförel- sematerial ofta litet. Man kan vidare peka på att det vid mindre arbetsställen inte är ovanligt att arbetstagarna känner sig så bundna i för- hållande till arbetsgivaren att de inte med kraft verkar för förbättringar i arbetsmiljön, i synnerhet inte om erforderliga åtgärder skulle belasta företaget ekonomiskt. Dessutom måste man räkna med att det finns särskilt

stora svårigheter att ordna utbildningsfrågan vid små företag. Förutom att skyddsom- budsinstitutionen i regel är svagt utvecklad eller obefintlig på mindre arbetsställen finns ytterligare en påtaglig omständighet som gör att skyddsorganisationen kan behöva för- stärkas utifrån. Här åsyftas att de mindre företagen i allmänhet saknar tillgång till medicinska och tekniska experter inom företagshälsovårdens område.

För att ge de anställda på arbetsställen med bristfällig skyddsorganisation ökat stöd har pekats på möjligheten att bygga ut systemet med regionala skyddsombud. Vissa omstän- digheter har å andra sidan ansetts motivera att möjligheterna att utse regionala skyddsombud inte bör vara obegränsade. Först kan erinras om att samverkansreglerna syftar till att just de anställda på arbetsstället genom att enga- geras i skyddsverksamheten skall tillföra denna sina erfarenheter och få intresse och ansvar för arbetsmiljön. Det finns en risk för att detta syfte skjuts i bakgrunden om skyddsarbetet för de anställdas räkning utförs av personer utanför arbetsstället. Det måste emellertid här bli en avvägning med utgångspunkt i att de regionala skyddsom- budens huvuduppgift är att stimulera de anställdas intresse för det lokala skyddsar- betet. Det har också framhållits att skydds- ombud i princip bör ha tillträde överallt inom företaget och kunna ingå som medlem i pro- jektgrupper av alla slag. Detta är vad gäller lokalt skyddsombud naturligt med hänsyn till den samhörighetskänsla som bör eftersträvas inom ett företag. Det ställer sig annorlunda beträffande regionalt skyddsombud, vare sig denne är fackföreningsfunktionär eller arbetstagare inom konkurrerande företag. I båda fallen kan ombudets tillträde respektive närvaro ge anledning till invändningar bl.a. från konkurrenssynpunkt. Vidare har anförts att kontakten mellan skyddsombud och tjänsteman från yrkesinspektionen vid dennes besök på arbetsstället försvåras om skydds- ombud utsetts utanför de anställdas krets.

Vid övervägande av olika synpunkter som kan anföras i denna fråga har utredningen kommit fram till att systemet med regionala skyddsombud bör vidareutvecklas. Av redo-

görelsen i avsnitt 5.5 framgår att särskilt arbetstagarsidan i allmänhet haft goda erfa- renheter av de regionala skyddsombudens verksamhet. Det får dock beaktas att det inte kan komma ifråga att bygga upp en organi- sation vid sidan av yrkesinspektionen och den kommunala tillsynen för att utifrån kontrol- lera skyddsverksamheten i företagen. Huvuduppgiften för de regionala skyddsom- buden skall i stället vara att aktivera det lokala skyddsarbetet. Med hänsyn till de befo- genheter som i förslaget tilläggs skyddsom- buden måste emellertid verksamhetsområdet även för de regionala ombuden vara klart angivet beträffande såväl olika arbetsställen som skyddsområden inom dessa.

När det sedan gäller att närmare avgöra för vilka arbetsställen regionalt skyddsombud skall kunna utses, finns det anledning att beakta de speciella svårigheter att skapa en tillfredsställande skyddsorganisation som enligt den tidigare framställningen föreligger på mindre arbetsställen. Det är samtidigt uppenbart att skyddsorganisationens beskaf- fenhet inte bara är avhängig av företagets storlek, utan att goda arbetsmiljöer kan finnas i småföretag och att även stora företag kan ha en bristfällig skyddsorganisation. Detta talar för att man inte genom en lagregel bör låsa möjligheten att utse regionalt skyddsombud till företag med visst högsta antal anställda. Avgörande vikt bör i stället kunna fästas vid förekomsten av skyddskommitté. Man torde kunna ge det riktmärket att i företag, där skyddskommitté saknas, ett behov ofta före- ligger av regionalt skyddsombud. Har å andra sidan skyddskommitté tillsatts bör man kunna utgå från att arbetstagarna är beredda att på ett aktivt sätt engagera sig i skyddsarbetet och har möjlighet att i samarbete med arbetsgi- varen bevaka att arbetsmiljön är tillfreds- ställande. Vid bedömningen av om regionalt skyddsombud bör utses får man ta hänsyn till de riskförhållanden som föreligger på arbetsstället. Däremot skall arbetsgivaren inte, såsom enligt nuvarande tillämpning, ha möjlighet att ensidigt motsätta sig att sådant skyddsombud utses. Prövningen av frågan om regionalt skyddsombud får utses vid visst arbetsställe bör ligga hos yrkesinspektio-

nen. Frågan skall därvid behandlas i den yrkesinspektionsnämnd som enligt vad utredningen föreslår i annat sammanhang bör inrättas.

Utredningen föreslår att 40 & tredje stycket arbetarskyddslagen ändras i enlighet med det anförda. För arbetsställe där skyddskommitté ej tillsatts skall således yrkesinspektionen, om förhållandena påkallar det, kunna medge att skyddsombud utses utanför kretsen av arbetstagare. Utredningen utgår därvid från att skyddskommitté alltid tillsätts på arbets- ställe där arbetsgivaren eller arbetstagarna be- gär det. Utredningens förslag om ändrade be- stämmelseromskyddskommitté,sombehand- las i det följande, har utformats i enlighet härmed.

Till frågan om ersättning till regionala skyddsombud återkommer utredningen längre fram i detta avsnitt.

Skyddsombudens uppgifter

I gällande arbetarskyddslag saknas grund- läggande bestämmelser om vad som är skyddsombudens uppgifter. För att ytterli- gare befästa skyddsombudsinstitutionen bör enligt utredningens uppfattning sådana bestämmelser tas in i lagen. Uppgifter för såväl lokala som regionala skyddsombud bör vara att företräda arbetstagarna i skyddsfrå- gor och verka för tillfredsställande skydds- förhållanden inom Skyddsområdet. Skydds- ombudet skall inom sitt skyddsområde vaka över säkerheten och sundheten i arbetet. Viktigt är också att skyddsombudet deltar vid planeringen av lokaler, maskiner och andra anordningar samt arbetsmetoder. Denna fråga tar utredningen upp till särskild behandling vid övervägande av nya regler om förhands- prövning av arbetslokaler m. m., se avsnitt 12. Där skyddskommitté inte finns skall skydds- ombud och arbetsgivare gemensamt planera f öretagshälsovården efter företagets behov. Vidare bör nämnas den del av skyddsom- budens uppgifter som går ut på att vinna övriga arbetstagares aktiva medverkan i skyddsarbetet. Som tidigare understrukits ligger det regionala skyddsombudets uppgifti

första hand på detta plan. Även lokala skyddsombud har en viktig roll när det gäller att höja övriga arbetstagares skydds- medvetande.

Bestämmelser om skyddsombuds uppgifter har intagits i första och andra stycket i en ny 40 a & arbetarskyddslagen.

För att skyddsombuden skall kunna på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter är det väsentligt att de erhåller lämplig utbildning. 1 40 a & tredje stycket arbetarskyddslagen föreslås en grundläggande bestämmelse att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får erforderlig utbildning. Utredningen tar upp utbild- ningsfrågan till särskild behandlingi avsnitt 16.

En aktiv insats från skyddsombudets sida bör på allt sätt främjas. Finns grundad anledning att misstänka att arbetsförhållan- dena innebär risker för arbetstagarna med hänsyn till exempelvis förekomsten av farliga ämnen eller produkter skall skyddsombudet kunna kräva att arbetsgivaren låter kontrol- lera skyddsförhållanden. Utredningen före- slår en uttrycklig bestämmelse härom i 64 å andra stycket arbetarskyddskungörelsen.

Skyddsombudens rätt att få upplysningar

För att skyddsombud skall kunna fullgöra sina uppgifter måste ombudet ha möjlighet att följa utvecklingen inom sitt skyddsområde genom att ta del av handlingar som ger upplysningar av betydelse för bedömande av skyddsför- hållandena. Arbetarskyddskungörelsen och partsöverenskommelserna innehåller f.n. vissa bestämmelser i ämnet. Med hänsyn till frågans vikt bör emellertid bestämmelser av detta slag tas in i lagen.

I första hand skall skyddsombud ha rätt att ta del av uppgifter i sådana handlingar som nu nämns i 64 & tredje stycket arbetarskyddskun- görelsen, nämligen arbetsbok, minderårigför- teckning, meddelanden från tillsynsorgan samt intyg över besiktning och provning av tekniska anordningar av olika slag. Skyddsom- budets befogenheter i detta avseende bör emellertid inte låsas genom någon uppräkning utan bör avse en rätt att ta del av de handlingar

och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för skyddsombudets verksamhet. En bestämmelse i detta avseende föreslås i 40 a & femte stycket arbetarskyddslagen. Skyddsombud måste sålunda ha rätt att få del även av upplysningar som arbetsgivaren in- hämtat från exempelvis utomstående konsult- företag. Detta är viktigt bl. a. med hänsyn till att skyddsombudet enligt utredningens förslag skall delta vid planeringen av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder. För att skyddsombudet i dessa fall skall kunna göra fullständiga bedömningar måste han ha möjlig- heter att i god tid erhålla material som belyser frågan.

Skyddsombuds behov av ledighet för upp- draget

I olika sammanhang har framhållits att det är angeläget att skyddsombuden får tillfälle att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina funktioner som skyddsombud. I partsöver- enskommelserna förekommer en regel om att arbetsgivare kan medge huvudskyddsombud, som ej på annat sätt bereds möjlighet att utöva sin verksamhet, att utan förlust av arbetsin- komst få disponera viss ledighet för verk- samheten. För att ge tillräckligt fast form åt skyddsombudsinstitutionen och för att till- försäkra skyddsombuden möjlighet att ägna sig åt skyddsombudsverksamheten synes det emellertid nödvändigt att i lagen (40 a åfjärde stycket) skriva in en bestämmelse att skyddsombud skall beredas erforderlig tid för att fullgöra sina uppgifter. I en sådan bestämmelse ligger att skyddsombud under denna tid skall kunna verka utan att göra ekonomiska förluster genom minskad arbetsinkomst.

Om skyddsombudsinstitutionen skall fun- gera är det av grundläggande betydelse att bristande tid inte lägger hinder i vägen för skyddsombudet att fullgöra sina uppgifter. I alla akuta situationer ligger det i sakens natur att ombudet på egen hand bestämmer tidsåt- gången för skyddsåtgärden. Beträffande det löpande skyddsarbetet, såsom allmänna översyner samt rådgivning och diskussioner i

skyddsfrågor, är det å andra sidan lämpligt att arbetsgivare och arbetstagare genom lokala förhandlingar träffar överenskommelser.

I de flesta fall torde arbetsgivare och skyddsombud kunna nå enighet om den tid som bör stå till ombudets förfogande. Kan man i något fall inte enas får frågan hänskjutas till avgörande av yrkesinspektionen. Mot bakgrunden av att det kan vara fråga om viktiga skyddsfrågor skall enligt utredningens uppfattning skyddsombudet i avvaktan på inspektionens ställningstagande ej vidkännas löneavdrag för den tid han ägnar åt det löpande skyddsarbetet. Om sedan yrkesin- spektionen finner att skyddsombudet uppen- barligen tagit ut alltför mycket tid för skyddsombudsuppdraget får detta regleras i efterhand genom löneavdrag eller på annat lämpligt sätt. En överenskommelse mellan parterna om den tid som skall stå till skydds- ombudets förfogande bör gälla till dess ny överenskommelse ingås mellan parterna eller nytt avgörande träffas av yrkesinspektionen. Detta får betydelse i fall då omständigheterna ändrats enligt den ena partens uppfattning. Parterna kan även överenskomma att frågor av denna art skall hänskjutas till avgörande av samarbetsorgan. Dessa frågor synes väl ägnade att avgöras i sådan ordning.

Skyddsombud skall sålunda i princip inte vidkännas någon löneförlust för tid som han använder för att fullgöra sina uppgifter som skyddsombud. Vad gäller regionala skydds- ombud har dessa hittills i allmänhet avlönats av fackföreningarna. Under den tid regionala skyddsombud arbetade inom byggnadsin- dustrin fördelades dock lönekostnaderna mellan arbetsgivarna och arbetstagarna. Dessa ombud var anställda av fackförening. Lönen bestämdes av regionala skyddskom- mittéer paritetiskt sammansatta av företrä- dare för arbetsgivare och arbetstagare. Fackföreningen utbetalade lönen och gott- gjordes i efterhand halva lönekostnaden från byggnadsindustriförbundet.

Det är naturligt att kostnaderna för de regionala skyddsombudens verksamhet — liksom för övriga skyddsombud — bärs av arbetsgivarna. De arbetsgivare som har lokala skyddsombud förutsätts ju enligt utred-

ningsförslaget ersätta dessa för förlorad arbetsförtjänst. Utredningen föreslår att principen om arbetsgivarnas ersättningsskyl- dighet slås fast i lagstiftningen. Detta sker lämpligen genom att Kungl. Maj:t bemyndigas (40 & tredje stycket arbetarskyddslagen) att utfärda föreskrifter och att med stöd härav intas en bestämmelse i arbetarskyddskungö- relsen (75 &) av innebörd att ersättning för skyddsarbete som regionalt skyddsombud utför skall utges av arbetsgivaren vid arbetsstället. Hur ersättningsfrågorna i praktiken skall regleras bör med den angivna utgångspunkten kunna lösas mellan parterna. Härvid torde överenskommelser branschvis ligga nära till hands.

Närmare angående skyddsombudens verk- samhet

Mellan skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren bör ett nära samarbete äga rum i skyddsfrågor. Det är naturligt att arbetsgi- varen utser ett ombud för sig med vilket skyddsombudet i första hand har att samar- beta. Arbetsgivaren skall underrätta skydds- ombudet om till vem framställning skall ske i skyddsfrågor. En bestämmelse härom före- slås ingå som ett första stycke i 64 & arbe— tarskyddskungörelsen. I allmänhet bör givetvis framställningarna riktas till nyss- nämnda arbetsgivarombud. För att åstad- komma en snabb behandling kan det emel- lertid stundom vara lämpligt att arbetsgivaren utser företrädare på olika nivåer beroende på hur omfattande åtgärder som påkallas av skyddsombudet.

När skyddsombud finner att brister före- ligger i skyddshänseende bör han i första hand vända sig till den person som anvisats på sätt nyss sagts. Detsamma gäller vid misstanke från ombudets sida om sådana brister. Därvid blir närmast fråga om undersökning av skyddsförhållandena eller tillrättaläggande på annat sätt. Det bör understrykas att sådana framställningar inte får ses som något kon- troversiellt utan som det sätt på vilket skyddsombudet normalt skall medverka i skyddsarbetet. Så uppfattas också saken på

de flesta arbetsställen som har intresserade och aktiva skyddsombud. Det måste även för arbetsgivaren vara värdefullt att skyddsom- budet på ett effektivt sätt vakar över säker— hetsförhållandena och är intresserad av att förbättringar i arbetsmiljön skall komma till stånd. Att ett förtroendefullt samarbete på detta sätt föreligger mellan arbetsgivare och arbetstagare torde även från produktivitets- synpunkt vara av stor betydelse för att hindra störningar på arbetsplatsen och för att stärka samhörigheten inom företaget.

Det bör undvikas att ge detaljföreskrifter som tvingar in samarbetet mellan parterna i stela former. Det har emellertid ej sällan yppats missnöje med att skyddsombud inte inom rimlig tid får besked om företagets inställning till påpekanden från ombudets sida. Missnöjet är ofta sammankopplat med klagomål över att framställningar inte beaktas inom skälig tid trots att någon meningsskilj- aktighet i och för sig inte föreligger om att åtgärd bör vidtas. För att råda bot på detta finns redan i 64 & arbetarskyddskungörelsen en bestämmelse att arbetsgivaren eller före- trädare för denne skall utan dröjsmål lämna skyddsombud besked i frågan när denne gjort framställning om viss skyddsåtgärd. Därjämte föreskrivs att skyddsombud äger påkalla ingripande av yrkesinpektör om inte fram- ställningen beaktas inom skälig tid. Bestäm- melsen om att besked skall ges utan dröjsmål synes dock inte ha haft tillräcklig genom- slagskraft i detta sammanhang. Det kan naturligtvis också finnas skilda meningar om vilken tid som krävs för visst ställningsta- gande av arbetsgivaren och vidare kan det vara oklart om någon egentlig hänvändelse gjorts av skyddsombudet.

För att ge ökad stadga åt formerna för parternas handlande bör i 64 & ar- betarskyddskungörelsen införas en före- skrift om att skyddsombudet på begäran skall erhålla skriftligt bevis om framställningen. Ett sådant förfaringssätt praktiseras redan på flera håll. Härigenom kan många gånger missförstånd undvikas. Dessutom kan det bidra till att ge ökat eftertryck åt framställ- ningen. Eftersom beviset bara skall utfärdas på begäran torde man inte behöva befara att

en sådan ordning i onödan skall tynga samarbetet.

Godtas skyddsombudets framställning kan det vara lämpligt att man efter samråd fastställer viss tid inom vilken åtgärden skall vara vidtagen. Beviset bör i så fall även innehålla uppgift om detta.

Når man inte enighet om lämplig åtgärd i anledning av skyddsombudets framställning bör skyddsombudet — efter kontakt med huvudskyddsombudet där så är motiverat — påkalla skyddskommitténs behandling av frågan. Detsamma bör gälla frågor över huvud som skyddsombudet anser bör behandlas direkt av skyddskommittén. Den gällande bestämmelsen i 64 % arbetarskyddskun- görelsen bör jämkas i enlighet härmed.

Om skyddsombudet inte utan dröjsmål får besked i en fråga där framställning gjorts skall han kunna påkalla ingripande av yrkes- inspektionen. En särskild bestämmelse härom bör införas i 64 % tredje stycket arbetar- skyddskungörelsen. Skyddsombudet kan na- turligtvis redan på ett tidigare stadium vända sig till yrkesinspektionen för att få råd och upplysningar. Vid anmälan enligt nyssnämnda bestämmelse kan det emellertid finnas särskild anledning för inspektionen att omedelbart överväga åtgärd. Vad som nu sagts om skydds- ombuds möjlighet att påkalla ingripande av yrkesinspektionen skall även gällafall dåfram- ställningen inte beaktas inom tid, som blivit fastställd genom överenskommelse mellan skyddsombudet och arbetsgivarens företräda- re på sätt tidigare sagts, liksom då framställ- ningen annars inte beaktas inom skälig tid.

Den lämnade redogörelsen för hur skyddsombud bör kunna fullgöra sina upp- gifter förmedlar en mycket allmän bild av skyddsombudens handlande. Detta är ofrån- komligt med hänsyn till att bestämmelserna skall vara tillämpliga inom alla slags verk- samhetsgrenar och vid arbetsställen av olika storleksordningar. Utredningen vill emellertid framhålla att som tidigare antytts en naturlig form ofta är att skyddsombudet och en arbetsledare från skyddsområdet samverkar i det dagliga skyddsarbetet. Dessa kan inrikta sin verksamhet på att dagligen kontrollera att arbetet försiggår på betryggande sätt, att

erforderliga skyddsanordningar finns till- gängliga, att de brukas på riktigt sätt och att övriga arbetstagare görs medvetna om even- tuella risker. Skyddsombudet och arbets- givarrepresentanten kan också ha till upp- gift att ta ställning i arbetsmiljöfrågor som inte fordrar behandling i skyddskommitté och i frågor av brådskande beskaffenhet. Arbetsgivarens representant bör kunna ta emot framställning från skyddsombudet i skyddsfrågor och det kan vara lämpligt att han är behörig att inom viss kostnadsram besluta om åtgärder som berör arbetsmiljön. Det blir med denna ordning möjligt att utan omgång få miljöförbättringar till stånd.

Skyddsombuds befogenhet att ingripa i särskilt brådskande och allvarliga lägen behandlas i avsnitt 13.4.4.

Ans tä llnings tryggh et

Rätten för skyddsombud att fullgöra sina uppgifter under överenskommen eller på annat sätt fastställd tid tryggas av bestäm- melsen i 42 å arbetarskyddslagen att skyddsombud inte får hindras att fullgöra sina uppgifter. I paragrafen föreskrivs vidare att arbetstagare inte får tillskyndas försämrade arbetsförhållanden på grund av att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud. Ej heller får arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen eller försämra hans anställ- ningsvillkor.

Utredningen har kommit fram till att man bör söka ytterligare förstärka skyddet för skyddsombud beträffande uppsägning och avskedande. Skyddsombud, som gör gällande att han skilts från sin anställning med anled- ning av uppdraget att vara skyddsombud, bör sålunda ha rätt att kvarstå i anställningen till dess frågan avgjorts genom förhandlings- uppgörelse eller av domstol. Undantag måste dock helt naturligt göras för sådana fall då arbetsgivaren visar att åtgärden vidtagits på grund av förfarande som berättigar honom att omedelbart häva arbetsavtalet. Regler av denna art finns redan i överenskommelse mellan SAF och LO den 20 februari 1970 om

klubbordförandens ställning i företaget. Utredningen föreslår att uttryckliga bestäm- melser av nu angiven innebörd tillskapas genom en ändring av 42 åarbetarskyddslagen.

Särskilt angående brandförsvar

Enligt 21 & brandstadgan (1962:91) bör arbetsgivare och arbetstagare samverka i syfte att främja brandförsvaret på arbets- platsen. Denna bestämmelse utgör en erinran om att arbetarskyddslagstiftningens bestäm- melser är tillämpliga när det gäller person- skador som kan förorsakas genom brand.

[ fråga om skyddsombudens uppgifter på detta område vill utredningen framhålla föl- jande. På arbetarskyddets och brandförsva- rets områden förekommer många närbesläk— tade skyddsproblem. De har genom den tek- niska utvecklingen och omvandlingen inom arbetslivet kommit att bli allt flera Och gränsen mellan dem har därigenom blivit allt svårare att dra. Detta gör det också svårt att dela upp skyddsuppgifterna på skilda organ. Det är därför angeläget med samverkan vid hand- läggning av dessa problem, i första hand de ansvariga myndigheterna emellan men i hög grad även mellan parterna på de enskilda arbetsplatserna. Arbetsgivaren är givetvis den som alltid har att se till att erforderliga såväl arbetarskydds- som brandförsvarsåtgärder vidtas. Medverkan måste emellertid kunna påräknas av skyddsombud beträffande brandförsvarsuppgifter som motiveras från arbetarskyddssynpunkt. Av särskild vikt är att skyddsombud får erforderlig utbildning om brandrisker och om hur de kan elimineras och bekämpas.

Det är angeläget att skyddsombud ges till- fälle att närvara vid förrättningar enligt brand— lagen på arbetsstället. Idetta avseende föreslår utredningen att en bestämmelse införs i 21 & brandstadgan.

13.4.3. Skyddskommitté Tillsättande av skyddskommitté

Det finns f. n. bestämmelser att skyddskom- mitté skall tillsättas vid alla arbetsställen där

minst 50 arbetstagare regelbundet sysselsätts. Vidare bör skyddskommitté finnas på mindre arbetsställe där så anses påkallat.

För att samarbetstanken beträffande skyddsarbete skall kunna förverkligas i önskvärd utsträckning är det väsentligt att skyddskommitté tillsätts. Är riskerna för yrkesskador påtagliga finns det ofta anledning att ha skyddskommitté redan då antalet arbetstagare är avsevärt lägre än 50. Det synes emellertid rimligt att låta antalet 50 arbetsta- gare vara den nedersta gränsen för de fall då skyddskommitté under alla förhållanden skall finnas. Som tidigare anförts föreslår utred- ningen att skyddskommitté oberoende av an- talet anställda alltid skall tillsättas om arbetsgi- varen eller arbetstagarna begär det. Denna bestämmelse, som bör tas in i 41 & arbetar- skyddslagen, kan väntas bli av stor betydelse.

Som ett alternativ till skyddskommitté förekommer ofta, särskilt på kontorsarbets- platser men också eljest, att företagsnämnden handlägger även skyddsfrågor. Detta förfa- ringssätt synes för övrigt godtas i de centrala partsöverenskommelserna. Det erinras om föreskriften i företagsnämndsavtalen att det åligger nämnden att bl. a. verka för arbetar- skydd, trivsel och en god arbetsmiljö. Vidare nämns i SAF:s och LO:s riktlinjer för före- tagshälsovård även företagsnämnden, utökad med ett skyddsombud, som lämpligt forum för behandlingen av företagshälsovårdsfrågor. Mot förfaringssättet att i företagsnämnden handlägga även skyddsfrågor finns i och för sig inget att erinra förutsatt att nämnden i denna funktion inrymmer de ledamöter som nedan anges beträffande skyddskommittén. En ytterligare förutsättning bör vara att parter- na är ense om att företagsnämnden skall ersätta skyddskommitté.

Skyddskommitténs uppgifter

Skyddskommittén skall enligt utredningens uppfattning ha en central ställning inom den lokala skyddsverksamheten. Huvuduppgiften för kommittén skall vara att verka för och få till stånd en god arbetsmiljö. Inga väsentliga arbetsmiljöfrågor får undandras skyddskom-

mittén. Kommittén skall bl.a. avhandla målsättningen för och planeringen av skyddsverksamheten samt diskutera inves- teringsbehoven.

Skyddskommittén skall redan enligt gäl- lande lagstiftning noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall i arbete. Till skyddskommitténs område hör traditionsenligt skyddsförhållan- dena på arbetsstället samt även utbildnings- och upplysningsfrågor beträffande arbets- miljön. Det finns numera all anledning att också fästa uppmärksamheten på skyddskom- mitténs befattning med företagshälsovårds- verksamhet som berör arbetsstället.

Företagshälsovård är en del av modernt arbetarskydd. Målet för företagshälsovården är att på arbetsplatserna förebygga yrkesris- ker, främja hälsa och arbetsförmåga samt bidra till tillfredsställelse och trygghet i arbetet. I fråga om företagshälsovårdens innehåll och inriktning samt olika organisa- tionsmodeller har en redogörelse lämnats i avsnitt5.4.3.

På basis av de överenskommelser som träffats mellan parterna på arbetsmarknaden har företagshälsovården under de senaste åren genomgått en snabb utveckling. Den aktuella utbyggnaden harännuintehunnitavspeglasigi tillgängliga siffror. En inventering av före- tagshälsovården i landet pågår inom ramen för den till arbetarskyddsstyrelsen knutna före- tagshälsovårdsdelegationens arbete.

Planeringen av företagshälsovården på det lokala planet skall enligt utredningens upp- fattning i princip ske inom skyddskommittén. Där skall således inriktningen av verksamheten läggas upp. Där skall också handläggas andra frågor om företagshälso- vården så att de anställda ges inflytande både då den planeras och byggs upp och då den utövas.

Det ligger i sakens natur att det är den förebyggande verksamheten inom företags- hälsovården som de anställdas inflytande framför allt bör inriktas på. Som exempel på frågor där detta inflytande bör komma till uttryck kan nämnas företagshälsovårdens organisation. Andra frågor där de anställdas inflytande bör befästas är vid uppläggningen

av företagshälsovårdens arbetsrutiner och av generellt verkande hälsovårdsåtgärder som direkt berör arbetstagarna. Frågorna kan vidare exempelvis gälla vilka yrkeshygienisk- tekniska mätningar och utredningar som bör företas liksom ergonomiska bedömningar i samband med planering och konstruktion.

Det sagda hindrar likväl inte att parterna lokalt skall kunna välja att bedriva samar- betet i frågor angående företagshälsovård i annat samarbetsorgan, exempelvis företags- nämnd eller särskilt råd för företagshälso- vård. Skyddskommittén skall dock inte kunna förbigås. Har behandling i särskilda former skett måste i vart fall en redovisning av resultatet härav ske i skyddskommittén. Därvid skall alltid finnas möjlighet att påfordra ytterligare behandling också i skyddskommittén.

Där företagshälsovård är organiserad i form av företagshälsovårdscentral gemensam för flera företag är skyddskommittén givetvis på samma sätt samrådsorgan för planering och inriktning av den del av verksamheten som gäller det egna företagets behov. Som utredningen tidigare framhållit skall idet fall då det inte finns skyddskommitté skydds- ombud och arbetsgivare gemensamt planera företagshälsovården efter företagets behov.

I sin verksamhet har skyddskommittén att inte endast inrikta sig på de rådande förhål- landena inom dess skyddsområde. Stor upp- märksamhet skall även ägnas åt frågor om planering av lokaler, anordningar och arbetsmetoder. Gäller det exempelvis frågor om olägenheter på grund av buller, bristande ventilation eller bundna och monotona arbetsuppgifter genom hårt styrda processer är det ofta svårt att få till stånd från skyddssynpunkt önskvärda, kanske genom- gripande förändringar beträffande redan anskaffade anordningar eller i ett en gång infört system. Man bör visserligen inte bortse från möjligheterna att åstadkomma vissa del- förbättringar genom att exempelvis kapsla in bullerkällor eller bereda arbetspauser i till- räcklig utsträckning vid bundna eller mono- tona arbetsuppgifter. Det är emellertid viktigt att man ingriper redan i planeringsskedet så att man inte äventyrar möjligheterna att få en god

lösning. Denna sida av skyddskommitténs verksamhet har behandlats i avsnitt 12. Sär- skilda frågor på arbetsmiljöns område kan anförtros åt samarbetsgrupper lämpligen under skyddskommittén. I detta avseende erinras om redogörelsen i avsnitt 5.4.2.

Utredningen föreslår att genom en ny4l a 5 i arbetarskyddslagen slås fast att skydds- kommitténs uppgifter skall utformas i enlighet med vad nu sagts.

Skyddskommitténs befogenheter

Arbetsgivarens och arbetstagarnas represen- tanter skall i skyddskommittén överlägga om och söka uppnå enighet i de frågor som enligt det föregående faller inom kommitténs område. Såväl företag som anställda har ett starkt intresse av att formerna för parternas samverkan inom arbetarskyddet förbättras och effektiviseras. Inte minst gäller detta frågor inom företagshälsovården. Denna expertfunktion får inte undandras de anställdas inflytande. En nödvändig förut- sättning för ett gott resultat är att den omfattas med förtroende från de anställdas sida. De anställda skall därför ha möjlighet att utöva inflytande över organisationen och den verksamhet som bedrivs inom företagshäl- sovården. Detta förverkligas genom att frågor om företagshälsovård behandlas i skydds- kommittén i samma former som övriga skyddsfrågor på sätt som anges i detföljande.

Om en fråga faller inom skyddskommitténs område följer därav att frågan i princip skall behandlas inom kommittén innan något avgörande sker. I undantagsfall kan dock situationen vara sådan att det är motiverat att exempelvis skyddsombud för frågan direkt till yrkesinspektionen. Vidare får undantag gi- vetvis göras från sådana frågor varom enighet kunnat uppnås redan i ett tidigare skede mellan skyddsombud och företrädare för arbetsgivaren och där åtgärd kommer till stånd på denna väg. Denna sida av skydds- verksamheten, som oftast torde gälla frågor av mindre räckvidd, har behandlats i det föregående. I övriga fall är det av väsentlig betydelse att på nyss angivet sätt inom

skyddskommittén kommer till stånd en överläggning mellan parterna i frågor om arbetsmiljön. Det bör ankomma på båda parter att eftersträva att ge dessa frågor en allsidig belysning samt att finna lösningar som tillgodoser den enskilde arbetstagarens anpråk på tillfredsställande arbetsförhållan- den. Uppnås enighet mellan å ena sidan dem som representerar arbetsgivaren och å andra sidan dem som företräder arbetstagarna finns grund för skyddskommittén att fatta beslut som kan förutsättas bli verkställt. Av stor betydelse är här att ömse sidor företräds av representativa ledamöter i skyddskommittén.

Kan i skyddskommittén företrädare för de båda parterna inte ena sig om beslut bör den ordningen gälla att fråga som faller inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen utan dröjsmål hänskjuts till yrkesinspektionen på begäran av ledamot. Därvid skall protokoll från skyddskommitténs sammanträde så snart det kan ske genom ordförandens försorg översändas till yrkesinspektionen, som har att ta ställning i den hänskjutna frågan. Det måste ligga i arbetsgivarens eget intresse att sedan inte föregripa yrkesinspektionens avgörande genom att vidta åtgärd i strid mot arbetsta- garnas uppfattning.

Yrkesinpektionen har vid sin prövning av hänskjutna frågor självfallet att tillämpa den gällande arbetarskyddslagstiftningen och att hålla sig inom de gränser som betingas härav. Vissa frågor som uppkommer i skyddskom- mittén torde vara av den art att de mera lämpar sig för behandling i särskilt samarbetsorgan. Eventuellt omfattas de inte av lagstiftningen och kan då inte avgöras av yrkesinspektionen. Utredningen vill understryka värdet av att samarbetsorgan tillskapas till vilka frågor av sådan art kan hänskjutas från skydds- kommittén.

Det sagda innebär att inom företag och förvaltningar delegation skall ske till skyddskommittén i så måtto att frågor om arbetsmiljön först skall behandlas inom kommittén. Kan enligt tidigare anförda för- farande avgörande inte ske — beroende på att parterna ej kan gemensamt nå fram till beslut i skyddskommittén och att ej heller annat samarbetsorgan står till buds samt att frågan

ej faller inom yrkesinspektionens kompetens —- tillkommer avgörandet arbetsgivaren. Givetvis kan man också hänskjuta frågor av denna art till förhandling.

Allt efter företagets eller förvaltningens art kan det vara lämpligt att överlämna åt skyddskommittén att besluta i vissa skydds- frågor på så sätt att kommittén disponerar över medel enligt en uppgjord budget. Denna ordning är värdefull bl. a. genom att beslutade åtgärder snabbt kan genomföras.

Med hänsyn till de svårigheter som ibland synes föreligga att få skyddsåtgärder verk- ställda utan dröjsmål, även om enighet i och för sig föreligger om att åtgärden skall vidtas, bör samtidigt som skyddskommittén beslutar om viss åtgärd anges den tid eller det tids- program som gäller för beslutets verkställig- het. Har åtgärden inte vidtagits inom denna tidsram eller. om viss tid ej har angetts, inom skälig tid efter beslutets fattande. kan yrkes- inspektionens ingripande påkallas. Om par- terna en gång har varit överens om att åtgärden skall vidtas är väl en sådan utveckling tänkbar endast i undantagsfall. En bestämmelse att skyddskommittén om möjligt skall ange den tid, inom vilken åtgärd skall vara verkställd, bör emellertid ge arbetsgi- varen särskild anledning att se till hur verk- ställigheten fungerar. Har i skydds- kommitténs beslut inte — såsom önskvärt är — angetts den tid inom vilken beslutad åtgärd skall vara vidtagen kan givetvis även denna fråga föras vidare till yrkesinpektionen.

Den av utredningen förordade ordningen för handläggning av frågor om säkerhet och företagshälsovård inom skyddskommittén kräver ett engagemang från såväl arbetsgi- vares som arbetstagares sida att förverkliga en företagsdemokratisk målsättning. Utred- ningens förslag innebär bl. a. en garanti för att skyddsfrågor, inberäknat frågor om före- tagshälsovård, blir behandlade i skyddskom- mittén (4l aå arbetarskyddslagen). Genom förslaget tillskapas vidare en ordning som kommer att ge de anställda tillfälle att på ett påtagligt sätt öva inflytande i frågor som berör arbetsmiljön. Det skapas också förutsätt- ningar för ett beslutsfattande som leder fram till en snabb verkställighet. Utredningen

föreslår att förfarandet kommer till uttryck i lagstiftningen — förutom genom tidigare nämnda bestämmelse om skyddskommitténs uppgifter — genom bestämmelser som införs i en ny 65 a åarbetarskyddskungörelsen. Där bör sålunda föreskrivas att fråga. som faller inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen. på begäran av ledamot i skyddskommitté skall hänskjutas till avgörande av yrkesinspektio- nen om inte företrädare för arbetsgivare och arbetstagare kunnat ena sig om kommitténs beslut. Där föreslås också en bestämmelse som anger att i beslut av skyddskommitté bör anges den tid inom vilken beslutet skall vara verkställt. Dessutom föreslås i arbetar- skyddskungörelsen regler om skyddskom- mitténs sammansättning vilka utredningen i det följande tar upp till närmare behandling.

Skyddskommitténs sammansättning

Om arbetet i skyddskommittén skall kunna bedrivas effektivt måste i kommittén ingå företrädare för arbetsgivaren med tillräckliga beslutsbefogenheter. En representant för ledningen på arbetsstället bör således ingå i skyddskommittén. Det kan givetvis inte fordras att arbetsgivarrepresentanten har oinskränkta befogenheter att fatta beslut beträffande arbetsmiljön på arbetsstället. Det gäller emellertid att få fram ett smidigt beslutsförfarande. Särskilt inom större före- tag skall den inom skyddskommittén behandlade frågan annars ofta prövas av en administration som lätt upplevs verka på långt avstånd. Dröjsmål med beslut om en i och för sig självklar och föga kostnadskrävande åtgärd kan då kännas irriterande för de anställda. Inom företag med såväl central som lokal förvaltningsdel bör eftersträvas att beslut som är av betydelse för arbetsmiljön i största möjliga mån delegeras ut på det lokala planet.

För att trygga en stark ställning för skydds- kommittén bör på motsvarande sätt företrä- dare för arbetstagarnas organisationer på ar- betsstället om möjligt ingå i kommittén. Skyddsombud skall givetvis finnas bland kom- mitténs ledamöter.

Utredningen föreslår att bestämmelser om skyddskommitténs sammansättning i angivna avseenden förs in i 65 5 första stycket arbetarskyddskungörelsen.

Eftersom man har att räkna med skydds- kommittéer, som är gemensamma för alla anställda inom företaget, skulle preciserade regler angående skyddskommittés samman- sättning i dess helhet bli invecklade och medföra en låsning av kommitténs samman- sättning som skulle åstadkomma en icke önskvärd formalisering av det lokala skyddsarbetet. Utredningen har därför avstått från att föreslå ytterligare bestämmelser om sammansättningen av kommittén. Det före— slås dock att i 65 å andra stycket arbetar- skyddskungörelsen inskrivs en bestämmelse att företrädare för företagshälsovården, exempelvis företagsläkare och skyddsingen- jör, bör vara närvarande vid kommitténs sammanträden. Skyddskommittén bör ha en sammansättning som avspeglar olika perso- nalkategorier. Det är naturligt att man från båda sidor utser representanter som har nära anknytning till arbetsmiljöfrågorna.

Den närmare organisationen omkring skyddskommittéerna bör inte heller låsas ge- nom i detalj utförda föreskrifter. Som ett mini- mum bör dock gälla att skyddsskommitté skall sammanträda minst en gång var tredje månad. En bestämmelse härom föreslås i 65 % fjärde stycket arbetarskyddskungörelsen. Beträf- fande övrigaformer får man inom varje företag pröva sig fram till vad som bäst passar på ifrågavarande arbetsställe. Rent allmänt kan sägas att det är lämpligt att skyddskommittén har en styrande funktion medan de olika äm- nesområdena sköts av mindre grupper under kommittén. Utredningen hänvisar till redo- görelsen för hur skyddsorganisationen utveck— lats på vissa arbetsställen, avsnitt5.4.2, ochtill vad som i avsnitt 13.4.2 anförts om tillsättande av särskilda skyddsgrupper bestående av skyddsombud och en företrädare för arbetsgi- varen.

13.4.4. Rätt att vägra att utföra farligt arbete Den enskilde arbetstagaren

Som huvudregel i fråga om arbetets organi- sation gäller att arbetstagaren är skyldig att underställa sig arbetsgivarens arbetsledning. Angivna huvudregel är inte stadgad i lag utan vilar på sedvänja och har tagits upp i domstolspraxis.

Arbetstagaren är emellertid inte skyldig att under alla förhållanden stå till förfogande för arbete. Arbetsgivaren får sålunda inte stödja sin ordergivning på en avtalstolkning som han bör förstå är oriktig.

Arbetsskyldigheten förutsätter vidare att vad som fordras av arbetstagaren objektivt sett är rimligt. I detta ligger att arbetstagaren inte är skyldig att utsätta sig för onödig fara till liv eller hälsa. Härvidlag kan behövas en avvägning med hänsyn till viktiga samhälls— intressen. Arbetstagare kan dock vägra att utföra arbetsuppgift om vad som fordras av honom är orimligt av sakligt godtagbara skäl. Betydelse måste härvid tillmätas även den enskildes upplevelse av situationen när det gäller allvarlig och omedelbar fara för liv eller hälsa.

Som ytterligare en begränsning i arbetsgi- varens arbetsledningsrätt brukar anföras att arbetstagarens lydnadsplikt viker vid konflikt med intresse av högre ordning. Härmed avses främst fall då orderns verkställande skulle innebära överträdelse av föreskrifter i lag och författning till skydd för allmän säkerhet. Som exempel kan nämnas att arbetstagaren får vägra att utföra körning med fordon när på detta befordras last vars vikt överstiger fastställd maximilast.

Frågor som gäller en närmare reglering av den enskilde arbetstagarens möjlighet att vägra att utföra farligt arbete kan inte ses isolerade utan bör prövas i samband med överväganden inom kollektivavtalsrätten som berör även andra former av arbetsinställelse. Arbetsmiljöutredningen har i sitt nu fram- lagda förslag inriktat sig på samverkansfrå- gorna, särskilt skyddsombudens uppgifter. I övrigt måste nämnda frågor om arbetsinstäl— lelse diskuteras i anslutning till den översyn av

arbetsfredslagstiftningen som inletts av arbetsrättskommittén. Enligt sina direktiv har denna kommitté att behandla hithörande problemkomplex. Arbetsmiljöutredningen återkommer till dessa frågor i nästa utred- ningsetapp, inte minst i anslutning till problem rörande ensamarbete.

Skyddsombuds befogenhet att ingripa vidfara

Beträffande skyddsombuds möjlighet att ingripa i farliga situationer har hittills inte funnits någon allmän reglering vare sig i lag eller på annat sätt. Skyddsombud har alltså f. n. inte några befogenheter att avbryta ett arbete även om han bedömer att detta är alltför riskabelt för den arbetstagare som skall utföra uppgiften. Det är enligt utredningens uppfattning en brist i nuvarande lagstiftning att skyddsombud, till vars uppgifter det hör att verka för säkerhet i arbetet, inte har till- räckliga befogenheter att handla då allvarlig fara hotar på grund av bristfälliga skydds- förhållanden.

Föreligger en fara skall ombudet i första hand vända sig till arbetsgivaren eller dennes företrädare och begära att åtgärder vidtas. Ger denna framställning inte resultat har skyddsombudet att påkalla ingripande av yrkesinspektionen. I de fall där rättelse på grund av att faran är överhängande inte kan ske den normala vägen kommer frågan upp om att avbryta arbetet genom skyddsombu- dets ingripande. Utredningen anser att skyddsombud i detta läge måste ha särskild befogenhet att agera. Innebär arbetsuppgift omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa bör skyddsombudet, i avvaktan på yrkesinspektionens ställningstagande, un- der angivna förutsättning ha rätt att bestämma att arbetet skall avbrytas. Utredningen före- slår en bestämmelse av detta innehåll i ar- betarskyddslagen (40 b & första stycket). De situationer som här avses behöver inte vara av livshotande karaktär utan det räcker i och för sig med risk för kroppsskada. Samtidigt måste hållas fast vid att det skall vara fråga om lägen då faran är överhängande och dessut- om av allvarlig beskaffenhet. Ifrågavarande

bestämmelse bör givetvis tillämpas end_ast då den förelagda arbetsuppgiften går utöver de åtaganden som följer av anställningsavtalet. Det måste här beaktas att i många arbets— uppgifter ligger ett risktagande och att detta är nödvändigt från samhällssynpunkt. Som exempel kan nämnas brandmannens arbets- uppgifter i samband med eldsvåda. I förut- sättningarna för ingripande ligger alltså också att risktagandet framstår som onödigt och gående utöver vad som kan vara förutsatt med hänsyn till arbetets karaktär.

Tidigare har anförts att grundsatsen bör vara att parterna skall i samverkan bedriva skyddsverksamhet. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att skyddsombudet så långt möj- ligt samråder med arbetsgivaren eller dennes företrädare, i första hand med arbetsled- ningen på platsen, i situationer där arbets- uppgift bedöms som riskabel. Skulle skyddsombudet för det ifrågavarande skyddsområdet och huvudskyddsombudet ha olika! uppfattning angående behovet av ingripande, får arbetstagarna ytterst anses företrädda av huvudskyddsombudet.

I uppbyggnaden av tillsynsorganisationen enligt arbetarskyddslagen ligger att yrkes- inspektionen skall kopplas in vid menings- skiljaktigheter mellan de lokala parterna och att skyddsombudets avsedda särskilda befo- genhet aktualiseras endast i de fall då tids- faktorn gör detta omöjligt.

Enligt 53 5 arbetarskyddslagen kan yrkes- inspektionen vid missförhållande på arbets— ställe förbjuda arbetsgivare att bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin etc. utan att iaktta angivet villkor. Utred- ningen föreslår— som anförs i avsnitt 15 — att denna bestämmelse kompletteras med en generell möjlighet för yrkesinspektionen att låta polismyndigheten vidta nödvändiga åtgärder för förbudets upprätthållande. Skulle emellertid arbetsgivare likväl i något fall underlåta att ställa sig till efterrättelse med- delat förbud som vunnit laga kraft eller skall gälla omedelbart, bör skyddsombud kunna bestämma att arbetet avbryts. Utredningen föreslår en särskild bestämmelse av detta inne- håll i40 b åförsta stycketarbetarskyddslagen. Avbrott skall naturligtvis bara kunna ske i den

Den föreslagna utvidgningen av skydds- ombudens befogenheter syftar till att ge ökad tyngd åt skyddsombudens handlande i risk- fyllda lägen och att inskärpa vikten av att företagen har en effektiv skyddsorganisation med möjlighet att utan dröjsmål fatta beslut i skyddsfrågor. Det framstår samtidigt som uppenbart att föreslagna rätt att stoppa ett arbete endast bör aktualiseras i undantagsfall. Med en fungerande lokal skyddsorganisation bör i de allra flesta fall möjlighet finnas att behandla frågan inom denna organisation. Exempel på fall då det i och för sig kan finnas skäl att avbryta arbete är om föreskriven skyddsanordning saknas eller ej fungerar och exempelvis risk för kroppsskada på grund härav föreligger. Ett annat exempel kan vara att grundad misstanke uppkommit om att tillträde till visst arbetsutrymme är förenat med allvarlig fara på grund av gasförekomst eller liknande. Det kan då finnas skäl att avbryta arbetet för att få till stånd en undersökning.

Har skyddsombud på grund av ursäktlig villfarelse stoppat ett arbete trots att arbetet objektivt sett inte innebar omedelbar och allvarlig fara för kroppsskada eller sjukdom, bör någon påföljd inte komma ifråga. Om skyddsombudet däremot förfarit vårdslöst eller mot bättre vetande vid sitt ingripande uppkommer enligt allmänna skadestånds- rättsliga regler skyldighet för ombudet att ersätta de skador som ingreppet medfört. En särskild reglering med viss anknytning till kollektivavtalslagens skadeståndsregler bör dock i stället gälla på detta område.

Rätt till ersättning för arbetsgivaren bör enligt utredningens uppfattning inträda endast om skyddsombud avbryter arbete fastän skäl härtill uppenbarligen saknas. Anknytningen till kollektivavtalslagen bör innebära att vid bedömande av om och i vad mån skada uppstått hänsyn skall tas även till omstän- digheter av annan än rent ekonomisk bety- delse. Vidare bör skadeståndet under vissa omständigheter kunna nedsättas och beträf- fande skyddsombudet vara begränsat till beloppet. Vid tillämpningen av dessa regler bör hänsyn tas till att skyddsombud, som valts

av fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare eller tillhör sådan förening, uppträder inte för egen räkning utan som företrädare för föreningen. Skyldighet att utge skadestånd bör då kunna uppkomma för vederbörande arbetstagarorganisation. Detta skall dock gälla först sedan organisationen haft tillfälle att ta ställning i frågan. Någon skadeståndsskyldighet skall inte inträda om organisationen omedelbart därefter förklarar att arbetet bör återupptas.

Har skyddsombudet missbrukat sina befogenheter enligt den föreslagna bestäm— melsen, kan dessutom för skyddsombudets del bli fråga om avskedande på grund av kontraktsbrott i anställningsförhållandet.

I fråga om det skadeståndsansvar som således bör gälla föreslår utredningen att bestämmelser tas in i arbetarskyddslagen (40 b & andra stycket). Det bör framhållas att skyddsombudets föreslagna rätt att avbryta arbete inte i skadeståndshänseende motsvaras av en skyldighet att ingripa.

Talan om skadestånd bör föras inför ar- betsdomstolen. Bestämmelser härom före- slås i ett tredje stycke i 42 & arbetar- skyddslagen.

Rätten att erhålla ersättning enligt före- slagna regler kan vara av ringa värde för arbetsgivaren med hänsyn till de ekonomiska förluster som kan bli följden av felaktiga ingripanden av skyddsombud. I detta avseende kan emellertid hänvisas till möjlig- heten att påkalla yrkesinpektionens prövning. Inspektionens ställningstagande måste ske med största möjliga skyndsamhet, särskilt i de fall då ekonomiska värden av någon storleks- ordning står på spel.

13.4.5. Tystnadsplikt

Med hänsyn till de utökade befogenheter som föreslås för skyddsombud och skyddskom- mitté och den vidgade insyn för skyddsombud och ledamot i kommittén som kan följa därav bör enligt utredningens uppfattning för dem införas tystnadsplikt i vissa avseenden. Det bör sålunda åligga skyddsombud och ledamot av skyddskommittén att inte obehörigen yppa

eller nyttja vad han under uppdraget erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande eller förhållande av bety- delse för landets försvar. Bestämmelser om tystnadsplikt av sådan innebörd och straff- bestämmelser som ansluter därtill föreslås i arbetarskyddslagen (51 och 68 åå). Att sålunda viss tystnadsplikt åvilar skyddsom- bud och ledamot i skyddskommitté bör ytterligare bidra till att stärka skyddsombuds och skyddskommittés ställning och hand- lingsmöjligheter.

14

14.1. Inledande synpunkter

Även om det både enligt lagstiftning och tradition i stor utsträckning ligger i arbetsgi- varnas och arbetstagarnas händer att forma arbetsmiljön är det samhället som ytterst har att svara för att säkerheten i arbetslivet tryggas.

Genom lagstiftningen skapas normer med syfte att garantera trygga och goda arbets- förhållanden. För att tillse att lagstiftningens intentioner förverkligas och reglerna efter- följs behövs emellertid på ett område som detta en väl utbyggd offentlig tillsynsorgani- sation. Denna måste för att effektivt för- verkliga målen ta sig an uppgifter av många skilda slag. Den lagstiftning och de författ- ningar som utformas av regering och riksdag blir med nödvändighet i många stycken av den karaktären att kompletterande föreskrifter och anvisningar måste utformas av den myndighet som har det direkta ansvaret för verksamheten. I detta ligger också att myn- digheten har att i stora stycken forma den policy som skall vara rådande på arbetsmil- jöområdet. Som grund för detta arbete måste i sin tur ligga ett omfattande utvecklings- och forskningsarbete. Härför krävs resurser av de mest skilda slag. I stor omfattning rör det sig också om ett samarbete med andra myndig- heter och institutioner, med organisationer och representanter för olika verksamhets- grenar. En ständigt nära kontakt med arbetslivet är nödvändig inte minst på den

Den offentliga tillsynsorganisationen

grund att förhållandena skiftar så snabbt att problemställningarna ständigt förnyas.

För att en lagstiftning av det slag det här är fråga om med alla dess förgreningar ut till enskilda företag och arbetsplatser skall fungera på ett tillfredsställande sätt krävs en tillsynsorganisation som effektivt når ut i arbetslivet. Därför har också sedan vi fick en arbetarskyddslagstiftning i vårt land funnits en kontrollorganisation — yrkesinspektionen — med uppgift att under ledning av den centrala tillsynsmyndigheten — numera arbetarskyddsstyrelsen — kontrollera lag- stiftningens efterlevnad och säkerheten i arbetslivet. Det ligger i sakens natur att denna verksamhet i direkt kontakt med arbetsgivare och anställda samtidigt i hög grad utvecklar sig till en rådgivande verksamhet med inriktning att föra ut i de enskilda företagen ökade kunskaper om hur man på ett riktigt sätt skall kunna komma till rätta med olika arbets- miljöproblem.

I det följande behandlar utredningen hela den offentliga arbetarskyddstillsynen. För- slag läggs fram om en ändrad och väsentligt utbyggd organisation. I detta delbetänkande är det inte möjligt att ta upp alla de frågor som sammanhänger med en ny arbetarskyddslag- stiftning. Stora delar av lagstiftningen behandlas först i ett senare betänkande. Det framstår emellertid som en betydande fördel om en ny och utbyggd organisation redan finns på plats och är inkörd i verksamheten när de slutliga lagreglerna skall föras ut i

tillämpning. Därtill kommer att utredningen i förevarande betänkande behandlar och lägger fram förslag i frågor som nära berör organi- sationen av tillsynsverksamheten. Det gäller i första hand förslagen om nya samverkans— regler för skyddsarbetet i företagen. Effekten av dessa förslag — syftande till utökat inflytande för de anställda över arbetsmiljön _— är i hög grad beroende av att det finns en effektiv tillsynsorganisation med resurser både att gripa in i den övervakande verk- samheten och att ge råd och upplysningar i skyddsfrågor. Även de ändrade regler som föreslås med avseende på sanktionssystemet berör organisationens uppbyggnad och re- surser.

Den grundläggande innebörden av de för- slag utredningen presenterar i det följande är en kraftig utbyggnad och förstärkning av resurserna i synnerhet vad gäller yrkesin- spektionen. Utredningen anser en sådan utbyggnad nödvändig om man skall kunna förverkliga målsättningen för arbetarskyddet. Organisationen har under senare år tillförts vissa betydande förstärkningar, men den måste ändock betraktas som otillräcklig efter de krav som i dag ställs och än mer i betraktande av de krav som bör och kan väntas komma att ställas i framtiden.

Det är inte möjligt att här ange någon slutgiltig utformning när det gäller arbetar- skyddsorganisationen. Kraven på åtgärderna förändras och insatserna måste anpassas därefter. Utredningens förslag till förstärk- ning av tillsynsorganisationen skall närmast ses som en etapp i en fortgående successiv utbyggnad och anpassning av resurserna och inte som ett försök att lösa organisa- tionsfrågan och genomföra utbyggnaden i ett sammanhang. Det behövs tid för att skapa de personalresurser som skall till. Utbildningen och skolningen av de nya befattningshavarna måste i stor utsträckning ske inom ramen för den befintliga organisationen. Det går inte att frigöra hur mycket utbildningsresurser som helst utan att den löpande arbetarskydds- verksamheten kommer i kläm. Ett annat skäl att se organisationsförslaget som en etapp- lösning är att utredningen i sitt fortsatta arbete har möjlighet att återkomma till denna fråga.

När slutligt förslag till ny arbetarskyddslag- stiftning föreligger finns det anledning för utredningen att ta ställning till de ytterligare resurser som behövs. Därjämte vill utred- ningen framhålla att på detta område förhål- landena kan skifta snabbt så att nya, tidigare inte kända eller beaktade behov kommer fram. Utredningen förutsätter att arbetar- skyddsstyrelsen noga följer utvecklingen och aktualiserar de förändringar som påkallas.

Som nämnts i avsnitt 4.9 har under senare tid förekommit en diskussion angående den organisatoriska anknytningen av säkerhets- tillsyn över huvud och olika organisations- förslag har kommit fram.

Säkerhetsinriktade myndighetsuppgifter är ett vidsträckt fält och säkerhetsinriktning kan enligt utredningens mening knappast vara den enda grunden för avgränsning av en myndig- hets förvaltningsområde om inte detta skall flyta uttillattavse snart sagtdeflestasamhälls- aktiviteter. Visserligen är arbetarskyddsver- kets verksamhetsområde inte undantagslöst begränsat till förhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare, men i den mån utvidgning skett har detta föranletts av särskilda omstän- digheter och man har sökt att i möjligaste mån precisera vad som framstått som undantag från den antydda huvudregeln. För att inte inrikt- ningen på skyddet förde anställda skall försva- gas och gränserna mot andra myndigheters förvaltningsområden suddas ut finns det an- ledning att även i fortsättningen anlägga sam- ma principiella betraktelsesätt. Skyddet för allmänheten bör alltså komma in som föremål för arbetarskyddsverkets verksamhet endast då starka praktiska och organisatoriska skäl kan anföras för en sådan lösning.

Med detta principuttalande vill arbetsmil- jöutredningen i avvaktan på ytterligare överväganden på närliggande områden hålla frågan öppen om arbetarskyddsstyrelsen bör vara en samordnande myndighet vad gäller tekniska säkerhetsföreskrifter i allmänhet. I förevarande betänkande går utredningen inte heller in på organisatoriska frågor om det allmänna skyddet mot kemiska varor och produkter. Vad gäller området för transport av farligt gods sammanfaller detta till stor del med sprängämnesinspektionens nuva-

rande verksamhetsområde. Frågan om anknytningen av ett transportsäkerhetsorgan bör därför enligt utredningens uppfattning lösas i samband med att ståndpunkt tas till sprängämnesinspektionens framtida ställ- ning. I sin tur sammanhänger dessa frågor med överväganden som f.n. sker med avseende på kontrollen över hälso- och mil- jöfarliga varor. Man synes härvid mycket väl kunna tänka sig någon form av uppdelning mellan olika myndigheter — närmast arbe— tarskyddsstyrelsen och naturvårdsverket — av regleringen på dessa områden.

I samband med att utredningen i sitt fort- satta arbete behandlar hela frågan om arbe- tarskyddslagstiftningens tillämpningsområde kommer även att behandlas en eventuell närmare anknytning till arbetarskyddsverket av tillsynen av användningen på arbetsplat- serna av joniserande strålning. Vad vidare gäller tillsynen av användningen av icke- joniserande strålning synes i vart fall knappast kunna komma ifråga att göra någon inskränkning i arbetarskyddsstyrelsens nu- varande befattning med dessa frågor.

Av trafiksäkerhetsskäl har införts särskild kontroll över arbets— och vilotider i vägtrafik. Kontrollen bygger på regler i bl.a. vägtra- fikförordningen och handhas främst av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektio- nen. Med hänsyn till att en översyn av lag- stiftningen om arbetstid och vilotid i vägtrafik nu skall påbörjas — se härom avsnitt 4.9 — har arbetsmiljöutredningen avstått från att gå in på organisatoriska frågor som sam- manhänger med den lagstiftningen. Sam- råd mellan utredningarna får tas upp vid lämpligt tillfälle.

14.2. Yrkesinspektionen 14.2.1 Inledning

Den allmänna yrkesinspektionen började sin verksamhet 1890. Verksamheten utövades till en början av tre yrkesinspektörer. År 1895 ökades antalet yrkesinspektörer till fem, och landet indelades i fem distrikt. Ytterligare tre yrkesinspektörer tillsattes år 1901 och antalet

Yrkesinspektionen stod först under inseende av kommerskollegiet, som emel- lertid ej hade befogenhet att meddela yrkes- inspektörerna bindande föreskrifter. I sitt förslag till 1912 års arbetarskyddslag fann yrkesfarekommittén att tillsynen över skyddslagstiftningens efterlevnad var brist— fällig och att detta bl.a. berodde på att yrkesinspektionen saknade verklig chefs- myndighet. År 1913 förlades arbetarskydds- ärendena till den samma år upprättade socialstyrelsen och denna myndighet fick överinseendet över och ledningen av yrkes- inspektionen.

Efter förslag av 1937 års arbetarskydds- kommitté erhöll yrkesinspektionen fr.o.m. 1939 en ytterligare förstärkt organisation och distriktens antal ökades därvid till elva. Uppgifterna som chefsmyndighet över yrkesinspektionen hade året dessförinnan övertagits av riksförsäkringsanstalten.

1938 års arbetarskyddskommittéföreslog att den s. k. kvinnliga yrkesinspektionen, som se- dan tillkomsten av 1912 års lag haft att utöva tillsynen över arbetarskyddslagstiftningens efterlevnad företrädesvis beträffande arbete vartill kvinnor användes, skulle upphöra och inordnas i den allmänna yrkesinspektionen. I samband med detta förslags genomförande år 1949 anordnades särskilda socialinspektörs- tjänster för bl.a. nu nämnda uppgifter. Samma år inrättades arbetarskyddsstyrelsen som övertog uppgifterna som yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Frågan om distriktsindelningen togs senare upp av arbetarskyddsutredningen (SOU 1955:41), som angav att betydande fördelar skulle vinnas, om antalet distrikt ökades till tretton. Utredningens förslag till distriktsin- delning genomfördes dock inte.

Vid tillsynen över arbetarskyddslag- stiftningens efterlevnad medverkar sedan länge kommunala organ (kommunernas häl- sovårdsnämnder). Redan i den första egent- liga skyddsförfattningen, nämligen 1881 års förordning angående minderårigas använ- dande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering, föreskrevs att hälsovårdsnämnd eller kommunalnämnd skulle själv eller

genom personer, som nämnden utsåg, över— vaka förordningens efterlevnad. Kommunala tillsynsmän utses av hälsovårdsnämnderna i kommunerna. De har främst att utöva tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maskinella hjälpmedel eller ångpannor, kokare och andra tryckkärl och för vilket i regel används mindre än tio arbetstagare. De kommunala tillsynsmännen är vid utövande av arbetarskyddstillsynen underställda veder- börande yrkesinspektör.

Tjänstemän inom vissa slag av statlig verk- samhet har länge anlitats som special- inspektörer inom yrkesinspektionen för tillsyn, helt eller delvis, över efterlev- naden av arbetarskyddslagstiftningen. Den- na lösning av tillsynsfrågan synes ha sitt ur- sprung i det sätt på vilket tillsynen över arbe- tarskyddet inom gruvdrift i ett tidigt skede kom att lösas. Bergmästarna kan sägas vara våra första specialinspektörer. Redan enligt 1649 års järnbergsordning och även enligt tidi- gare gruvförordningar hade bergmästarna att utöva tillsyn inte bara beträffande gruvornas bestånd utan även med hänsyn till gruvarbe- tarnas säkerhet. En lösning i samma riktning kan också ses i tillsättandet år 1895 av en yrkesinspektör för tillsyn av arbetarskyddet vid fabriker där explosiva varor tillverkades.

14.2.2. Allmänna synpunkter på tillsynsverk- samhetens organisation

Den direkta tillsynen över efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen utförs i första hand av yrkesinspektionen —— den allmänna yrkesinspektionen för arbetsplatser i all- mänhet och de s.k. Specialinspektörerna för särskilda områden. Huvuddelen av tillsynen faller på den allmänna inspektionen. I väsentlig mån utövas tillsynen genom besök på arbetsplatserna. Härvid medverkar i regel företrädare för såväl arbetsgivare som de anställda. I viss utsträckning sker tillsynen i form av en systematisk genomgång av alla företag inom en viss bransch eller genom att tillsynen inriktas på vissa arbetsmiljöproblem oavsett i vilken bransch de förekommer. Där det behövs ger yrkesinspektionen anvisningar

om de åtgärder som erfordras för att avhjälpa brister i fråga om arbetsmiljön. Yrkesin- spektionen har också möjlighet att genom föreläggande eller förbud framtvinga åtgärder i arbetsmiljöförbättrande syfte.

Vid sidan av de av yrkesinspektionen initierade företagsbesöken förekommer be- sök på framställning av arbetsgivare eller arbetstagare. Dessutom förekommer rådgiv- ning till arbetsgivare och arbetstagare som vänder sig till tillsynsmyndigheten i praktiska frågor. På begäran av arbetsgivare granskar yrkesinspektionen i viss utsträckning rit- ningar till ny-, till- eller ombyggnad av arbetslokaler, personalrum m. m.

I sitt arbete biträds allmänna yrkesinspektio- nens tjänstemän av kommunala tillsynsmän som svarar för övervakningen av arbetar- skyddslagstiftningen på mindre arbetsställen.

Utgångspunkt för utredningens övervä- ganden i fråga om organisationen av de samhällsorgan som har att svara för tillsyns- verksamheten ute i arbetslivet är att en sam- manhållen ledning av tillsynsorganen måste eftersträvas. Huvuddelen av den statliga till- synsorganisationen utgörs av den allmänna yrkesinspektionen, som har arbetar- skyddsstyrelsen som chefsmyndighet. Även skogsyrkesinspektionen och yrkesinspek- tionen för landtrafiken är organisatoriskt in- ordnade under arbetarskyddsstyrelsen. De är emellertid organisatoriskt skilda från den all- männa yrkesinspektionen. Deras verksamhet är dock helt inriktad på arbetarskyddsfrågor. Så är inte fallet beträffande övriga specialin- spektioner. Bergmästarna, luftfartsinspektio- nen, sprängämnesinspektionen samt elektris— ka inspektionen har myndighetsuppgifter av allmän säkerhetskaraktär, av vilka en stor del men långt ifrån alla är av omedelbar betydelse för arbetarskyddet. Enligt utredningens me- ning bör en lösning eftersträvas som underlät- tar en samordning av de regionala skyddsinsat- serna.

Ett system med en allmän yrkesinspektion och vid sidan av denna flera specialinspek- tioner inrymmer betydande gränsdragnings- problem. Det finns bl. a. risk för att man vid tillsynen förlitar sig på varandra och att missförstånd därigenom uppkommer till för-

fång för arbetarskyddet. Det förhållandet kan också uppkomma att olika tillsynsorgan ger olika besked om åtgärder som erfordras av säkerhetsskäl. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla att de verksamheter och tekniska anordningar som faller under olika specialinspektioners tillsyn många gånger också förekommer inom den allmänna yrkesinspektionen och att aktiviteterna vid alla dessa inspektioner i stor utsträckning griper in i varandra. Detta förhållande kan även ge anledning till onödigt dubbelarbete. Vidare kan anföras att man bör eftersträvaatt tillsynsorganen i möjligaste mån är närbelägna i förhållande till arbetsställen under deras tillsyn. Härigenom erhålls bättre kontakt vid rådgivning och övervakning från tillsynsor— ganens sida. De distriktsindelningar som gäller för olika specialinspektioner avser att i första hand tillgodose behoven inom dessa inspektioners egentliga arbetsområden och erbjuder inte möjlighet till närkontakt i till— räcklig utsträckning.

En samlad bedömning av nu anförda och andra synpunkter som kan anläggas på till- synsverksamheten talar enligt utredningens mening för att man vid övervägandena om organisationen bör utgå från att all tillsyns- verksamhet i princip bör samlas inom den allmänna yrkesinspektionen. Undantag här- ifrån bör endast göras när starka särskilda skäl motiverar en annan organisatorisk lösning. Därigenom bör man lättare nå ett samlat grepp om arbetsmiljöfrågorna och kunna på ett enhetligt sätt driva arbetsmiljöutvecklingen framåt inom olika områden med utnyttjande av erfarenheterna inom alla grenar av arbetslivet. Med denna utgångspunkt är det naturligt att i största möjliga utsträckning integrera de s. k. specialinspektionerna i den allmänna yrkesinspektionen. Såsom framgår av vad utredningen kommer till i det följande låter sig detta till en del göra utan att några större organisatoriska problem behöver upp- komma. I andra fall är det mera komplicerat, och det material som står till utredningens förfogande är f. n. otillräckligt för att fram- lägga ett fullt utfört förslag.

14.2.3 Specialinspektörerna vid yrkesinspek- tionen.

Inledning

Enligt 475 arbetarskyddslagen kan Kungl. Maj:t förordna att tillsynen över efterlev— naden av lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter skall utövas av spe- cialinspektör i vad avser visst slag av verk- samhet. Sådant förordnande fritar helt eller delvis den allmänna yrkesinspektionens tjänstemän och de kommunala tillsynsmän- nen från deras åligganden.

Specialinspektörer är bergmästarna, skogs— yrkesinspektörerna, chefen för arbetar- skyddsstyrelsens trafiksektion, chefen för luftfartsinspektionen, sprängämnesinspektö- ren och tillsynsmännen över elektriska starkströmsanläggningar.

Vissa specialinspektörer utövar arbetar- skyddstillsyn över huvud taget inom det specialområde som tilldelats dem. Så är fallet beträffande bergmästarna, skogs- yrkesinspektörerna och specialinspektio— nerna för trafiken. Sprängämnesinspektören och tillsynsmännen över elektriska stark- strömsanläggningar har däremot tillsynsupp- gifter som är begränsade till vissa slag av ämnen respektive anläggningar.

Skogsyrkesinspektörerna och chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion är inte underställda någon annan myndighet än arbetarskyddsstyrelsen. Även övriga special- inspektioner har styrelsen som chefsmyn- dighet. I sin egentliga tjänst tillhör emellertid chefen för luftfartsinspektionen luftfarts- verket. Bergmästarna och sprängämnes- inspektören har på motsvarande sätt även kommerskollegiet som chefsmyndighet. Av tillsynsmännen över elektriska starkströms- anläggningar är en tjänsteman inom kom- merskollegiet. Övriga tillsynsmän tillhör sta- tens elektriska inspektion, för vilken kom- merskollegiet är chefsmyndighet.

Specialinspektionen för gruvdrift

Som tidigare anförts har bergmästarna sedan gammalt utövat arbetarskyddstillsyn vid

gruvor. I 1912 års arbetarskyddslag anför- troddes bergmästarna tillsynen av lagens efterlevnad vid gruvdrift och bergmästarna nämndes parallellt med yrkesinspektörerna. Denna tillsyn utsträcktes år 1919 att gälla även stenbrott. Det framlades senare av 1938 års arbetarskyddskommitté (SOU 1946:88) för- slag om att inrätta en särskild gruvinspektion helt inordnad i arbetarskyddsorganisationen. Detta förslag genomfördes ej men resulterade i att bergmästarnas medverkan i arbetar— skyddstillsynen begränsades till i huvudsak arbete under jord i gruvor. De förordnades samtidigt enligt särskild kungörelse (1949z430) att vara specialinspektörer inom yrkes- inspektionen.

Enligt nämnda kungörelse skall bergmäs- tarna utöva arbetarskyddstillsynen över arbetsutrymme under jord i gruva samt över tillträdesvägar, transportleder och transport- anordningar från dagen ned i gruvan. Av de föreskrifter som gäller rörande gränsdrag- ningen mellan yrkesinspektörs och bergmäs- tares verksamhetsområde följer emellertid att bergmästarnas tillsynsområden sträcker sig längre än till underjordsarbete i gruva. Bergmästare handlägger sålunda arbetar- skyddsfrågor även beträffande utrymmen i berg vid inrättande av underjordsanläggningar såsom tunnelbyggen och kraftverk under den tid sprängningsarbeten och därmed sam- manhängande skrotnings- och förstärk- ningsarbeten pågår. Bergmästarnas arbetar- skyddstillsyn omfattar vidare vissa dagbrott.

Bestämmelser om tillsyn över gruvdrift finns även i gruvlagen. Vid tillsynen enligt gruvlagen skall kommerskollegiet och berg- mästarna tillse att mineraltillgångarna ut- nyttjas på rätt sätt och att samtidigt när- liggande intressen som andra malmer, be- byggelse, annan markdisposition m.m. inte påverkas menligt. Detta måste bedömas i första hand med hänsyn till malmernas och de omgivande bergarternas geologiska uppträ- dande, mekaniska egenskaper etc. och därvid inte minst deras hållfasthetsegenskaper.

Frågan om hur tillsynen över gruvor bör organiseras har nyligen behandlats av 1964 års geologiutredning (SOU 1971:17) och kom- merskollegieutredningen (SOU 1971:69).

Vidare kan gruvrättsutredningens förslag till ny gruvlagstiftning (SOU 1969le), som f. n. behandlas i industridepartementet, ge ut- gångspunkter för en omprövning av bergs— statens uppgifter och därmed aktualisera organisationsfrågor beträffande tillsynen över gruvor. Enligt geologiutredningen borde kom- merskollegiets myndighetsuppgifter inom gruvnäringen föras över till Sveriges geo- logiska undersökning. Utredningen ansåg att i samband härmed frågor om arbetarskydd vid underjordsarbete borde övertas av ar- betarskyddsstyrelsen. Kommerkollegieut— redningen föreslog som nämnts i avsnitt 4.9 ett nytt ämbetsverk och skisserade dessutom en framtidslösning i fråga om myndighetsfunk- tionerna inom gruvnäringen. Det låg enligt kommerskollegieutredningens bedömning nära till hands att arbetarskyddsverket i framtiden svarar för det tillsynsarbete som bergsstaten med nuvarande organisation utför.

I sitt remissyttrande över kommerskolle- gieutredningens betänkande anslöt sig kom- merskollegiet i princip men med viss reser- vation till utredningens förslag på mineral- området. Kollegiet ansåg sålunda att arbe- tarskyddsverket i framtiden bör svara för arbetarskyddet vid underjordsarbeten med undantag dock för den tillsyn som gäller ris- ken för sammanbrott och ras i en gruva. Denna tillsyn ansågs med fördel kunna anslutas till den verksamhet som i övrigt skulle utövas av expertisen vid det föreslagna nya verket.

I skrivelse den 22 augusti 1972 till chefen för industridepartementet har kommerskollegiet väckt fråga om en förändring av bergsstatens organisation syftande till en sammanslagning av de tre södra bergmästardistrikten till ett distrikt.

Gruvarbete är av gammalt förenat med risker för olycksfall av ofta svår beskaffen- het. Antalet olycksfall i gruvarbete är alltjämt högt. Sedan lång tid tillbaka utgör vidare silikosen en allvarlig yrkessjukdom med sär- skild anknytning till gruvor och stenbrott. Nyligen har aktualiserats svåra yrkeshygie- niska problem i form av radongas samt genom

den dieseldrift som införts i gruvor. Till anförda problem kommer en rad andra såsom starkt bullrande maskiner etc.

De frågor som gäller arbetarskyddet i gru- vor är enligt utredningens uppfattning i viss mån särpräglade vad avser de bedömningar som måste ske i fråga om risker för ras och sammanbrott. Man kommer nämligen här in på områden som nära berör bergmästarnas tillsyn enligt gruvlagstiftningen i fråga om malmhushållningen och bergets bestånd. Denna tillsyn måste grundas på besiktningar på stället samt gruvkartor. Bedömningen inrymmer med nödvändighet en rad säker— hetsaspekter av bergteknisk natur vilka är av betydelse även från arbetarskyddssynpunkt.

De olycksfallsförebyggande uppgifter i övrigt som har samband med gruvdrift samt uppgifter av yrkeshygienisk karaktär har däremot inget egentligt samband med berg- mästarnas ordinarie verksamhet. Vid fullgö- randet av dessa uppgifter krävs många gånger assistans av specialister, främst yrkeshygie- niker för mätning av buller, luftföroreningar m. m., varvid personal vid yrkesinspektionen kommer i fråga. Starka kopplingar till den allmänna yrkesinspektionens verksamhets- område finns också vad det gäller de trans- portanordningar och olika slags maskiner som används i gruvan. Dessa förhållanden kan anföras som skäl för att den av bergmästarna bedrivna arbetarskyddsverksamheten hän- förs till den allmänna yrkesinspektionen. En sådan ordning har också den väsentliga för- delen att den underlättar en samordning mellan den tillsynsverksamhet som avser arbete under jord i gruvor och andra berg- utrymmen som idag bergmästarna svarar för och de bergarbeten och därmed samman- hängade verksamhet ovan jord som allmänna yrkesinspektionen redan svarar för. Härtill kommer att en i viss mån ändrad inriktning av bergmästarnas ordinarie uppgifter i samband med att en ny gruvlagstiftning träder i kraft kan göra det mindre lämpligt att låta berg- mästarna svara även för arbetarskydds- tillsynen.

Med hänsyn till de från skyddssynpunkt svåra betingelser varunder gruvarbete bedrivs ser utredningen det som i hög grad angeläget

att beträffande gruvarbete en enhetlig inspektion kommer till stånd och att därmed ett samlat grepp kan tas från arbetarskydds- verkets sida för att komma till rätta med arbetarskyddsproblemen i gruvorna. Utred- ningen föreslår därför att bergmästarnas arbetarskyddsverksamhet hänförs till den allmänna yrkesinspektionen och atti samband härmed viss del av bergstatens gruvtekniska personal förs över till den allmänna yrkes- inspektionen och fördelas på distrikten med beaktande av behovet av sådan personal i olika delar av landet.

Att bergmästarna upphör att vara special- inspektörer inom arbetarskyddet bör emel- lertid inte innebära att den bergtekniska bedömningen enligt gruvlagen sker utan beaktande av arbetarskyddssynpunkter. Tvärtom måste gruvmyndigheterna även i fortsättningen vara de som i första hand har att bedöma gruvarbetes tillåtlighet även vad gäller de risker för ras och sammanbrott som kan föreligga för dem som sysselsätts i gru- van. Samråd kan sökas med bergmästare om yrkesinspektionen hyser tvivel om bergets bestånd. Bergmästaren får här ses som expertmyndighet och bör konsulteras av arbetarskyddsmyndigheten på liknande sätt som sker på andra speciella områden. Ytterst ligger det dock alltid härvid i arbetarskydds- myndighetens hand att fälla avgörandet från arbetarskyddssynpunkt i det avseende vari samråd sökts.

Som nämnts i det föregående har hittills förekommit viss arbetarskyddstillsyn genom bergmästarna även beträffande vissa dagbrott samt andra underjordsanläggningar än gru- vor. Enligt utredningens förslag kommer arbetarskyddstillsynen även i dessa fall att utövas av allmänna yrkesinspektionen. Ut— rymmen under jord tas i ökande utsträck- ning i anspråk för reningsverk, trafiktunnlar, förråd etc. Ifrågavarande anläggningar är spridda över hela landet. Det är härvid en fördel att tillsynsorganen är närbelägna i förhållande till arbetsställena och att tillsynen inte är uppdelad mellan endast ett fåtal dis- trikt. Vad gäller bergtekniska bedömningar kan givetvis även vid bergrumsbyggen o.d. finnas anledning att konsultera bergmästare.

Om utredningens förslag genomförs kommer emellertid bergteknisk expertis att finnas även inom allmänna yrkesinspektionen.

Skogsyrkesinspektionen

På skogsbrukets område inrättades år 1919 en tjänst som inspektör med uppgift att övervaka efterlevnaden av två under 1919 antagna lagar, den ena angående beredande av här- bärge åt arbetarna i vissa fall vid skogsav- verkning, kolning m.m. och den andra angående skyldighet i vissa fall att vid flott- ning anordna härbärgen åt flottningsarbe- tarna. Nämnda inspektör (skogs- och flott- ledsinspektör) förordnades år 1931 att tillika vara specialinspektör inom yrkesinspektionen för tillsyn av arbetarskyddslagens efterlevnad vid skogsavverknings-, kolnings-, flottleds- byggnads- och flottningsarbeten. Senare utvidgades tillsynen till att omfatta även arbete med försågning av virke i direkt sam- band med skogsavverkning samt skogs- vårdsarbete.

Efter omorganisation år 1949 av skogs- och flottledsinspektionen till en skogsyrkesin- spektion föreskrevs i särskild kungörelse (1948:821) att chefen för arbetarskyddssty- relsens skogsavdelning, tillika skogsyrkes- inspektör i södra distriktet, samt skogsyr- kesinspektören i norra distriktet som special- inspektörer inom yrkesinspektionen skulle ha tillsyn över arbetarskyddet vid arbeten som nyss angetts. Sedan den 1 juli 1966, då skogsavdelningen och skogsyrkesinspektio- nen i södra distriktet skildes åt, är de båda Skogsyrkesinspektörerna specialinspektörer, Utöver de tillsynsuppgifter som redan nämnts har skogsyrkesinspektionen enligt föreskrif- ter, som sjöfartsverket fastställt i samråd med arbetarskyddsstyrelsen, att utöva tillsyn beträffande fartyg som används vid flottning.

Genom den ökade mekaniseringen och rationaliseringen inom skogsbruket har nya och allvarliga skaderisker tillkommit i skogsarbetet samtidigt som olycksfallen i arbetet tenderar att bli alltmera svårartade. Behovet av större insatser i det förebyggande arbetet har därför gjort sig starkt påmint. Det har också framkommit behov av och uttalats

önskemål om större möjligheter till besök från skogsyrkesinspektionen ute på arbetsplat- serna.

Utredningen har studerat ett förslag till ny organisation inom skogsyrkesinspektionen som arbetarskyddsstyrelsens skogsutredning lade fram är 1965. Förslaget innebar en viss anknytning av skogsyrkesinspektionen till den allmänna yrkesinspektionen. Den fort- satta utvecklingen inom skogshanteringen har övertygat arbetsmiljöutredningen om att en genomgripande omorganisation av skogsyr- kesinspektionen är både önskvärd och nöd- vändig. För detta talar inte minst den kraftiga expansion som skett inom skogsbruket i landets södra delar.

Det alltmera maskintekniskt inriktade skogsbruket har medfört nya krav på de tjänstemän som skall handha tillsynen över skogsbrukets arbetarskydd. De maskiner som kommer till användning inom skogsbruket och inom exempelvis byggnadsverksamhet och anläggningsarbete är ofta av likartad kon- struktion. Det fordras en nära kontakt med och ofta även medverkan i tillsynen av tjänstemän inom den allmänna yrkesinspek- tionen som sysslar med maskiner och deras utnyttjande. Sambandet med skyddsarbetet inom andra yrkesgrenar har också blivit mera påtagligt med hänsyn till yrkeshygieniska problem vid skogsarbetet såsom buller och avgaser. Den nära förbindelsen mellan skogsbruk och jordbruk ger också anledning att ställa frågan om det inte vore fördelaktigt med en integration av tillsynen på dessa områden.

Arbetsmiljöutredningen har i det före- gående pekat på att det bör eftersträvas att tillsynsmyndigheten är närbelägen i förhål- lande till arbetsställen under dess tillsyn. Detta gäller i hög grad beträffande skogsar- betet med de skyddsproblem som där finns. Ett starkt skäl för en decentralisering av skogsyrkesinspektionen är alltså behovet av att minska avstånden till skogsarbetsplatserna så att tjänstemän från inspektionen på kortare tid kan komma ut till sådana platser.

Mot bakgrunden av vad nu anförts föreslår utredningen att skogsyrkesinspektionen inordnas i den allmänna yrkesinspektionen

och att i denna således kommer att ingå tjänstemän med skogsteknisk utbildning.

Yrkesinspektionen för landtrafiken

Inom trafikväsendet tillkom för tillsyn av arbetarskyddslagens efterlevnad särskilda specialinspe ktörer inom yrkesinspektionen år 1919. Tre tjänstemän hos dåvarande järn- vägsstyrelsen förordnades sålunda att vara specialinspektörer i vad angick säkerhets- tjänsten, trafiktjänsten och underhållet av den rullande materielen vid statensjärnvägar. Vidare förordnades maskininspektören hos dåvarande väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att vara specialinspektör beträffande de enskilda järnvägarnas rullande materiel.

Denna organisation kvarstod med mindre ändringar till år 1949, då dessa specialin- spektörer ersattes av en specialinspektion knuten till arbetarskyddsstyrelsens trafik- sektion (SFS 1948: 822).

Enligt gällande föreskrifter rörande gräns- dragningen mellan tillsynsområdena för yrkesinspektionen för landtrafiken och all- männa yrkesinspektionen skall nämnda spe- cialinspektion handlägga ärenden angående dels järnvägstrafiken vid statens järnvägar och vid flertalet enskilda järnvägar, dels spårvägstrafiken och dels buss- och biltrafik som bedrivs av järnvägs- eller spårvägsföre- tag. Till dessa huvudlinjer för gränsdrag- ningen anknyter en rad speciella föreskrifter angående verkstäder, byggnadsarbete etc.

Som anförts i avsnitt 14.2.2 innebär olika tillsynsorgan en risk för bristande enhetlighet i handläggningen på närliggande områden. Detta blir särskilt påtagligt när som med nuvarande utformning av yrkesinspektionen för landtrafiken kompetensen anknyter både till visst tekniskt område och till vissa företag. Det är här anmärkningsvärt att rena ägar- förhållanden i vissa fall avgör om tillsynen skall ankomma på yrkesinspektionen för landtrafiken eller den allmänna yrkesinspek- tionen. Detta är fallet beträffande buss- och biltrafik där fördelningen beror på om före- taget ifråga även bedriver spårbunden trafik i egen regi eller genom bolag som antingen ägs helt av företaget eller där företaget äger

aktiemajoriteten. Vidare hänförs till denna specialinspektion vissa statens järnvägar tillhörande arbetsställen med helt annan inriktning av verksamheten än på trafik.

Även vad det gäller landtrafiken bör särskilt framhållas värdet av att tillsynsorganet är i möjligaste mån närbeläget i förhållande till arbetsställen under dess tillsyn. I utredning- ens förslag förutsätts en nära kontakt mellan inspektion och arbetsställe. Detta kan knap- past uppnås om fältorganisationen förläggs centralt och hela landet utgör ett enda inspektionsdistrikt.

Till stöd för den nuvarande ordningen har främst anförts att statens järnvägar, som är den dominerande arbetsgivaren inom till- synsområdet, fattar alla beslut i arbetar- skyddsfrågor av mera kostnadskrävande art eller principiell natur på central nivå. Detta synes emellertid vara ett förhållande som återfinns inom många andra verksamhets- områden i frågor som berör flera yrkesin- spektionsdistrikt. Det är naturligt att kontakt därvid tas med arbetarskyddsstyrelsen som kan tillse att samordning sker.

Enligt nu gällande ordning har chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion att fullgöra styrelsefunktioner i sin egenskap av tjänsteman vid styrelsen och tillsynsfunktio- ner i sin egenskap av specialinspektör. Enligt utredningens mening bör klar åtskillnad göras mellan dessa funktioner.

Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att den tillsyn på arbetsplatserna som f . n. åvilar yrkesinspektionen för landtrafiken förs över till den allmänna yrkesinspektionen.

Utredningen vill framhålla att inom arbe- tarskyddsstyrelsen även i fortsättningen av- ses komma att finnas expertis inom det trafiktekniska området och att det därigenom kommer att vara möjligt att diskutera hithö- rande säkerhetsfrågor på central nivå.

Specialinspektionen för luftfart

På luftfartens område tillkom år 1949 en specialinspektör inom yrkesinspektionen. Till specialinspektör förordnades (SF S 1948z823) dåvarande luftfartsinspektören vid luftfarts- styrelsen, numera chefen för luftfarts-

Specialinspektören för luftfarten handläg- ger enligt av arbetarskyddsstyrelsen utfär- dade föreskrifter arbetarskyddsärenden rörande flygplans konstruktion och den fly— gande personalens arbetsförhållanden i luf- ten. Övriga ärenden som rör luftfartstjänsten, dvs. frågor angående lokaler, verkstads- och byggnadsarbeten och marktjänst, åvilar den allmänna yrkesinspektionen. Ifrågavarande specialinspektion avser endast den civila luftfarten och inte den militära flyg- verksamheten.

Luftfarten omgärdas av rigorösa säker- hetsbestämmelser i fråga om såväl luftfarty- gens konstruktion och utrustning som nytt— jande. Luftfartygen är dessutom underkas- tade särskild besiktningskontroll genom luft- fartsinspektionen. Nu nämnda bestämmelser och kontroll, som också betingas av interna- tionella regler på luftfartsområdet, torde vara av sådan art och omfattning att de i stor utsträckning tillgodoser även arbetarskydds— synpunkter. Härtill kommer att för utövande av flygtrafik krävs certifikat och fortlöpande kontroll av flygskicklighet m. m. Vad nu anförts gäller inte endast flygtrafik för befordran av personer och gods utan också s.k. bruksflyg för spridning av frö, göd- ningsämne eller bekämpningsmedel inom jordbruk och skogsbruk.

Det är samtidigt uppenbart att det kan i fråga om flygplans konstruktion och beskaf- fenhet samt vid granskning, typgodkän- nande och besiktning av flygplan uppkomma frågor som är av specifik arbetarskyddsnatur. Sådana frågor kan avse t.ex. förarplatsens utformning från ergonomisk synpunkt, belysningens anordnande eller personalut— rymmen. Beträffande den flygande persona- lens arbetsförhållanden i luften kan skydds- frågor även eljest komma upp. I största möjliga utsträckning bör luftfartsinspektio- nen i sin allmänna verksamhet beakta att arbetarskyddets krav uppfylls. Detta kan och bör ske oavsett om chefen för luftfartsin- spektionen är specialinspektör eller ej. Enligt utredningens mening är det emellertid angelä- get att arbetarskyddsärenden inom luftfarten bedöms med hänsyn tagen även till erfaren—

heter från andra områden av arbetarskyddet. Mot bakgrunden av de allmänna övervägan- den angående tillsynsverksamhetens organi- sation som redovisats i avsnitt 14.2.2 anser utredningen därför att tillsynen över efter- levnaden av arbetarskyddslagstiftningen i vad angår luftfartstjänst bör övertas av allmänna yrkesinspektionen.

Utredningen föreslår således att bestämmel- serna om specialinspektörenförluftfartstjäns- ten skall utgå. De speciella tillsynsuppgifter som denne haft och som till stor del är av central karaktär bör lämpligen åvila tjänste- man som inom styrelsens tillsynsavdelning handlägger arbetarskyddsfrågor inom trafik- väsendet i övrigt. Därvid bör samarbete ske med luftfartsinspektionen. Detta bör vid be- hov också iakttas vid yrkesinspektionens in- spektionsbesök på flygplatser. De ändringar i tillsynsorganisationen som utredningen före- slår innebär att den flygande personalens ar- betsförhållanden kommer att kunna uppmärk- sammas från yrkesinspektionens sida.

Specialinspektionen för explosiva och särskilt eldfarliga ämnen

Vid tillkomsten av 1912 års arbetarskyddslag beslöts att inom yrkesinspektionen skulle finnas en specialinspektör för tillsynen av lagens efterlevnad vid tillverkning av explo- siva varor. Som sådan förordnades spräng- ämnesinspektören. Denne fick år 1940 till uppgift att som specialinspektör inom yrkes- inspektionen också utöva tillsyn över arbe- tarskyddslagens efterlevnad vid framställning och raffinering samt förvaring i större upplag av eldfarliga oljor. Genom särskild kungörelse (1948:824) utsträcktes denna specialinspek- tion ytterligare och fastställdes att omfatta tillsyn av framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen.

Föreskrifter om tillämpningen av förord- ningarna om explosiva varor (1949:341) och brandfarliga varor (1961:568) meddelas av kommerskollegiet. Motsvarande beslutsrätt tillkommer dock sjöfartsverket vad gäller transport av explosiva varor på fartyg och vederbörande centrala f örvaltningsmyndighet

vad gäller sådan transport på järnväg., Vid tillämpningen av dessa förordningar är dess- utom ett flertal myndigheter inkopplade. Länsstyrelsen lämnar sålunda tillstånd till tillverkning av och handel med explosiva varor samt låter verkställa avsyning genom sprängämnesinspektionen eller polismyndig— het innan sådan tillverkning eller handel sker. Länsstyrelsen utövar också den allmänna tillsynen över efterlevnaden av explosivva- ruförordningens bestämmelser. Sprängäm- nesinspektionen lämnar härvid tekniskt biträde. Enligt förordningen om brandfarliga varor krävs tillstånd av byggnadsnämnden för förvaring. hantering, transport och försälj- ning av brandfarliga varor. På sprängämnes- inspektionen ankommer att lämna vederbö- rande myndigheter tekniskt biträde, att utöva tillsyn över efterlevnaden av denna förord- ning och att meddela typgodkännanden. Det bör nämnas att förordningen åsyftar inte bara skydd mot skada genom brand utan även mot annan skada, såsom förorening, med hänsyn till förekomsten av brandfarliga varor.

Mellan sprängämnesinspektionens och all- männa yrkesinspektionens verksamhetsom- råden finns invecklade gränsdragningsfö- reskrifter som går ut på att sprängämnesin- spektören skall utöva tillsyn över tillverkning av explosiv eller brandfarlig vara samt över viss förvaring och transport av sådan vara. Uppdelningen av arbetarskyddstillsynen mellan Sprängämnesinspektören och all- männa yrkesinspektionen är ytterst kompli- cerad med hänsyn till att ämnen som kan ge upphov till explosion eller häftig brand före- kommer i varierande omfattning och sam- mansättning inom bl.a. praktiskt taget all industriell verksamhet. Till detta kommer att vid användningen av sådana ämnen före- kommer en mängd arbetarskyddsfrågor som endast delvis eller inte alls är anknutna till åtgärder mot explosions- eller brandriskerna. Dessa frågor kan avse exempelvis ventilation, uppvärmning och skydd mot frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen. Den nära sammankoppling som sålunda finns mellan ifrågavarande specialinspektions och all- männa yrkesinspektionens verksamhetsom— råden talar starkt för en integrering.

Sprängämnesinspektionens verksamhet enligt nämnda förordningar har stark anknytning till arbetarskyddet och består till övervägande del av ärenden som faller inom detta område. Vad gäller åtgärder till skydd för allmänheten mot explosioner och våld- samma bränder torde sålunda dessa ofta i första hand vara påkallade för att skydda arbetstagare mot samma risker.

Utredningen har i avsnitt 14.2.2 funnit att man vid övervägandena av den regionala organisationen inom arbetarskyddet bör utgå från att tillsynen i möjligaste mån bör samlas inom den allmänna yrkesinspektionen. Med denna utgångspunkt och med hänsyn till vad nyss sagts om sprängämnesinspektionens verksamhet står det enligt utredningens uppfattning klart att sprängämnesinspektio- nen bör helt eller delvis integreras med arbetarskyddsverket. En sådan omorganisa- tion kräver bl.a. en omfattande översyn av explosivvaruförordningen och förordningen om brandfarliga varor. Det gäller härvid inte bara att pröva var befogenheterna att meddela tillstånd, utfärda säkerhetsföreskrifter och utöva tillsyn skall ligga. Det måste också beaktas att Sprängämnesinspektören är biträde åt en rad olika myndigheter, såsom länsstyrelser, byggnadsnämnder, brandche- fer etc.

Utredningen är inte beredd att framlägga ett detaljerat förslag till omorganisation av sprängämnesinspektionen i detta betänkande. Enligt utredningens uppfattning bör emeller- tid frågan om en integrering av sprängämnesinspektionen i arbetarskydds- verket tas upp i särskild ordning. Som utredningen påpekat i avsnitt 14.1 samman- hänger denna fråga nära med övervägandena rörande anknytningen av ett transportsä- kerhetsorgan. stark-

Specialinspektionen för elektriska strömsanläggningar

För tillsyn av efterlevnaden av 1912 års lag om arbetarskydd med avseende på faran för skada genom elektrisk ström uppdrogs år 1919 åt tillsyningsmännen över elektriska anläggning- ar för belysning eller arbetsöverföring att vara

specialinspektörer inom yrkesinspektionen. Tillsynen avsåg emellertid främst konces- sionspliktiga elanläggningar jämte till dem hör— ande kraft-, omformar- och transformatorsta- tioner samt ledningar. Efter förslag av 1938 års arbetarskyddskommitté utvidgas specialin- spektionen att omfatta även icke koncessionspliktiga elektriska starkströmsan- läggningar (SFS 1948:825). Specialinspektö- rer på det elektriska området är tillsy- ningsmännen över elektriska starkströmsan- läggningar, dvs. tjänstemän vid kommerskol- legiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion.

Enligt av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade föreskrifter skall yrkesinspektör vid tillsyn på arbetsställe med elektrisk starkströmsan- läggning beakta att betryggande säkerhet föreligger mot olycksfall genom elektrisk ström. Denna tillsyn skall avse sådana för- hållanden som kan iakttas vid okulärbesikt- ning och innebär ingen inskränkning i spe- cialinspektörs skyldighet att utöva tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar.

Elsäkerheten berör i hög grad skyddet för allmänheten. Å andra sidan synes med den nuvarande organisationen arbetarskyddsfrå- gor på det elektriska området inte alltid få den tillsyn som påkallas. Enligt uppgifter som utredningen inhämtat från kommerskollegiets elektriska byrå och statens elektriska inspektion samt allmänna yrkesinspektionen förekommer i huvudsak endast glesa stick- provsundersökningar.

I avsnitt 4.9 har redogörelse lämnats för vissa utredningar vari förslag lämnats till ändrad organisation inom energisektorn. Överväganden i anledning av dessa förslag pågår f. n. på departementsplanet.

På elområdet synes ett nära samband råda mellan planeringsinriktade uppgifter och regleringar som har ett direkt samband med energipolitiken samt andra uppgifter inom elområdet där säkerhetsfrågorna står i för- grunden. Utredningen låter sitt ställningsta- gande i fråga om den elektriska inspektionen anstå i avvaktan på nämnda överväganden angående organisationen på energiområdet. Detta hindrar inte att man inom den allmänna yrkesinspektionen i större utsträckning än nu

sker ägnar intresse åt frågor på elområdet. Man bör också överväga att utöka allmänna yrkesinspektionens befogenheter till att avse förhållanden som kan undersökas med enkel apparatur, exempelvis jordningsförhållanden och vissa överströmmar. En sådan ändring bör kunna ske redan inom ramen för gällande reglering.

14.2.4. Den kommunala tillsynen

Arbetarskyddsstyrelsen har den 30 december 1971 till Kungl. Maj:t överlämnat en utredning om arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen. Styrelsens utredning, som innefattar förslag till åtgärder beträffande främst den kommunala tillsynen, har över- lämnats till arbetsmiljöutredningen för över- vägande. En sammanfattning av arbetar- skyddsstyrelsens förslag har fogats som bilaga 6 till detta betänkande.

Styrelsens utredning ger vid handen att den kritik för bristande effektivitet som i skilda sammanhang riktats mot tillsynen över arbetarskyddet vid mindre arbetsställen och särskilt mot den kommunala tillsynen i myc- ket varit berättigad. De konstaterade bristerna beträffande den kommunala tillsynen hänför sig framför allt till tillsynsmännens kompetens och utbildning samt till de organisatoriska förhållandena kring tillsynsarbetet som inte ger garantier för att de som utsetts att sköta tillsynen kan ägna erforderlig tid och omsorg åt uppdraget. Kontakterna och samarbetet mellan yrkesinspektionen och den kommu- nala tillsynen har också bedömts som otill- räckliga. Som arbetarskyddsstyrelsen funnit är det således nödvändigt att arbetarskydds- övervakningen vid de arbetsställen som ligger under kommunal tillsyn förbättras väsentligt.

Mot den angivna bakgrunden kan frågan ställas om det är möjligt att uppnå de behövliga förbättringarna inom ramen för en bibehållen kommunal tillsyn. Arbetar- skyddsstyrelsen har ingående diskuterat om den kommunala tillsynen bör slopas och dess uppgifter föras över på yrkesinspektionens befattningshavare. Styrelsen har emellertid funnit att den kommunala tillsynen kan

innebära en effektiv arbetarskyddstillsyn om den byggs upp på lämpligt sätt och bedrivs med heltidsanställd och väl utbildad personal. Samtidigt anser styrelsen att den kommunala tillsynen innebär ett rationellt utnyttjande av samhällets resurser. Styrelsen grundar sina bedömningar på främst följande skäl. Den kommunala tillsynen avser i stor utsträckning arbetsställen som regelmässigt skall inspek- teras av kommunalt anställda inspektörer främst i avseende på den allmänna hälso- vården och livsmedelshygienen. Arbetar- skyddsproblemen på dessa arbetsställen är till övervägande del av teknisk-yrkeshygienisk art och gäller sådana frågor som arbetsloka- lers och personalrums beskaffenhet, hygie- niska anordningar, belysning, uppvärmning och ventilation. Det är således ofta angeläget att de bedömningar som görs från allmänna hälsovårds- och livsmedelshygieniska ut- gångspunkter samordnas med arbetar- skyddets krav. En sådan samordnad bevak- ning kan ske genom de kommunala hälso- vårdsinspektörerna under förutsättning att de har behövlig utbildning i arbetarskydd. Vidare kan det vara fördelaktigt att låta kommunal inspektionsverksamhet omfatta också en del mindre arbetsställen som inte faller under tillsynen enligt hälsovårdsförfattningarna och livsmedelslagstiftningen men där arbetar- skyddsfrågorna huvudsakligen är av nyss angiven karaktär. Den kommunindelningsre- form som skall vara genomförd vid årsskiftet 1973/1974 ger kommunerna bättre förutsätt- ningar att organisera arbetarskyddstillsynen och tillgodose krav på kvalificerad personal och på resurser i övrigt. Genom kommunal tillsyn finns möjligheter att uppnå en bättre lokal förankring av arbetarskyddsbevak- ningen än den som kan åstadkommas genom yrkesinspektionens tjänstemän. Bl. a. kan den kommunala personalens lokalkännedom ut- nyttjas. Av betydelse är också att de som är sysselsatta vid mindre företag har möjligheter att i arbetarskyddsfrågor vända sig till ett organ inom kommunen. Arbetsmiljöutredningen kan i allt väsentligt instämma i de synpunkter arbetarskyddssty- relsen anfört i frågan om bibehållande av den kommunala tillsynen. I anslutning därtill vill

utredningen stryka under att de kommunala tillsynsmännen i många fall bör kunna utgöra en värdefull länk för upprättandet av den önskvärda närkontakten mellan skyddsom- bud i mindre företag och yrkesinspektionen. Den ökning av antalet yrkesinspektionsdi- strikt med åtföljande minskning av distriktens storlek som utredningen förordar i det föl- jande bör vidare kunna ge ökade möjligheter för yrkesinspektionen att stödja de kommu- nala tillsynsmännen i deras verksamhet. Det bör också tillfogas att den kommunala till- synens uppgifter är av sådan omfattning att ett överförande av dem på yrkesinspektionens befattningshavare skulle avsevärt begränsa utrymmet för andra förstärkningar som nu bör komma till stånd inom arbetarskyddsorgani- sationen. Den bild som föreliggande bedöm- ningsunderlag ger av hälsoriskerna vid mindre arbetsställen synes dessutom inte vara sådan att det bör komma i fråga att i hög grad koncentrera resurserna på att göra det möjligt för yrkesinspektionens tjänstemän att överta den kommunala tillsynens uppgifter. Enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning bör man således inrikta sig på att rusta upp den kom- munala tillsynen så att den kommer att utgöra en fungerande del av den offentliga tillsyns- verksamheten.

Arbetarskyddsstyrelsen har lagt fram en rad förslag som syftar till en kvalitativ för- stärkning av den kommunala tillsynen. De kommunala tillsynsmännen föreslås bli utsedda av kommunens styrelse i stället för av hälsovårdsnämnden. Inför valet skall hälso- vårdsnämnden samråda med vederbörande yrkesinspektör. Enligt förslaget skall hälso- vårdsnämnden framdeles ha ökad anknytning till den kommunala tillsynen, vilket markeras genom en föreskrift om skyldighet för nämnden att leda tillsynsmans arbete i erforderlig omfattning. Vidare föreslås att hälsovårdsnämnd i stället för varje enskild tillsynsman skall avge årsrapport om tillsynsverksamheten till yrkesin- spektionen. Till kommunal tillsynsman skall enligt arbetarskyddsstyrelsen normalt utses hälsovårdsinspektör i kommunen. Kommu- nen bör dock ha möjlighet att anlita även annan kommunalt anställd tjänsteman,

exempelvis därtill lämpad ingenjör, för att fullgöra den kommunala tillsynen. Styrelsen ställer sig däremot avvisande till att för den kommunala tillsynen anlita annan än kom- munalt anställd tjänsteman Enligt styrelsen bör man i regel kräva att den som antas för utbildning till hälsovårdsinspektör — kom- munal tillsynsman har gymnasieingenjörs- kompetens. Utvidgad undervisning i arbe- tarskydd bör vidare införas som ett led i hälsovårdsinspektörsutbildningen. Dessutom skall som hittills vidareutbildning ske genom särskilda kurser för att de kommunala till- synsmännen skall informeras och hållas åjour med utvecklingen inom arbetarskyddet. Kursverksamheten skall dock framdeles styras och ledas centralt från arbetar- skyddsstyrelsen och inte som nu av varje yrkesinspektionsdistrikt för sig. En väsentligt ökad satsning på vidareutbildningen av kommunala tillsynsmän anses nödvändig om man skall kunna möta ett uppdämt stort utbildningsbehov. För att bättre underlag för tillsynsverksamheten skall kunna erhållas förordas att varje kommun skall lägga upp ett centralt register över de arbetsställen som står under kommunal tillsyn. Yrkesinspektören skall årligen avlämna rapport till kommun- styrelsen om det samarbete yrkesinspektio- nens tjänstemän haft med de kommunala tillsynsmännen. Som bidrag till kommunens kostnader för tillsynsverksamheten föreslår arbetarskyddsstyrelsen att statsbidrag skall utgå med 20 kronor för varje registrerat arbetsställe som omfattas av den kommunala tillsynen.

Arbetsmiljöutredningen finner att åtgärder av det slag som arbetarskyddsstyrelsen för- ordar allmänt sett bör främja effektiviteten hos den kommunala tillsynen. Utredningen vill också, med undantag som framgår av det följande, stödja de konkreta förslag som styrelsen lagt fram.

Liksom styrelsen fäster utredningen myc- ket stor vikt vid att den kommunala tillsynen genomgående utförs av kommunala tjänste- män med behövlig utbildning i arbetarskydd. Med hänsyn till de fördelar som kan vinnas genom samordning av arbetarskyddstillsynen på de arbetsställen som det här är fråga om

med tillsynen inom närliggande områden är det naturligt att i första hand hälsovårdsin- spektör bör ifrågakomma för uppgiften. Ett ytterligare skäl som talar i samma riktning är att frågan om specialutbildningi arbetarskydd för de kommunala tillsynsmännen kan lösas förhållandevis enkelt genom att sådan ut- bildning byggs in i en fast utbildningsgång som den för blivande hälsovårdsinspektörer. Formerna för integreringen i hälsovårdsin- spektörsutbildningen får dock prövas i sär- skild ordning. I anslutning härtill skall nämnas att hälsovårdsinspektörsutbildningen f. n. ses över av en särskilt tillkallad sakkunnig, som kan väntas lägga fram förslag inom en nära framtid. Den föreslagna vidareutbildningen av de kommunala tillsynsmännen genom utbyggd kursverksamhet som leds från arbetarskyddsstyrelsen bör enligt arbetsmil- jöutredningens uppfattning också ses som en viktig förutsättning för goda resultat och ökad enhetlighet i tillsynsarbetet.

Ansvaret för att kommunala tillsynsmän utses vilar enligt gällande arbetarskyddslag på hälsovårdsnämnden. Nämnden skall också i viss utsträckning kontrollera att tillsynen fungerar på avsett vis. Arbetarskyddssty- relsens förslag går ut på att behålla den kommunala tillsynens anknytning till hälso- vårdsnämnden och samtidigt säkerställa att kommunens beslutande ledning känner ett sådant ansvar för tillsynsuppdraget att till- räckliga resurser ställs till hälsovårdsnämn- dens förfogande. För att markera det sist- nämnda förordas att ansvaret för att ut- se kommunala tillsynsmän flyttas över på kommunens styrelse. Arbetsmiljöutredning- en har ingen erinran mot tanken bakom detta förslag. Utredningen anser dock att det avsedda syftet kan nås om man i arbetar- skyddslagen slår fast att det är kommunen som sådan som skall utse tillsynsmän med tillräcklig kompetens. Med en sådan regel fastläggs ansvaret för att den kommunala tillsynen tillförsäkras behövliga personella resurser och för att den kommunala tillsynen fungerar. Därmed blir det möjligt att om tillsy- nen inte organiseras på lämpligt sätt rikta kriti- ken mot kommunens styrelse. Det synes där- emot inte nödvändigt att i lagen ange vilket

kommunalt organ som skall ombesörja uppgif- ten att utse kommunal tillsynsman.

Med utgångspunkt i vad som förut sagts om det naturliga i att hälsovårdsinspektör fungerar som kommunal tillsynsman bör regelmässigt hälsovårdsnämnden handha vissa uppgifter på den kommunla tillsynens område. Väsentligen gäller det här uppgifter av rent administrativ art såsom att samråda med yrkesinspektör angående valet av kom— munal tillsynsman, att föra register över arbetsställen och att medverka i den årliga rapporteringen till yrkesinspektionen. I det egentliga tillsynsarbetet bör de kommunala tillsynsmännen inte vara underställda hälso- vårdsnämnden utan direkt yrkesinspektionen och arbetarskyddsstyrelsen. Arbetsmiljöut- redningen kan mot bakgrunden härav inte tillstyrka arbetarskyddsstyrelsens förslag om en lagbestämmelse som anger att hälso- vårdsnämnden har en ledande funktion när det gäller tillsynsmans arbete.

Arbetsmiljöutredningen anser liksom sty- relsen att en central registrering inom kom- munen av arbetsställena under kommunal tillsyn bör kunna ge avsevärt bättre underlag för tillsynsarbetet än det system för regi- strering som nu tillämpas. I avsnitt 12 om förhandsprövning har utredningen framhållit vikten av att yrkesinspektionen fortlöpande får tillgång till uppgifter och meddelanden från centrala företagsregistret hos statistiska centralbyrån. Sådana uppgifter och medde— landen avser såväl företag som står under tillsyn direkt av yrkesinspektionen som företag under kommunal tillsyn. Det bör därför vara angeläget att yrkesinspektionen bevakar att uppgifter från företagsregistret som är av betydelse för den kommunala till- synen förmedlas till kommunerna för införing i deras tillsynsregister. Det torde få ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att utarbeta rikt- linjer för uppbyggnaden av kommunernas registreringssystem samt för vidarebefordran av registeruppgifter från yrkesinspektionen till kommunerna.

Kontakten mellan yrkesinspektionens tjänstemän och den kommunala tillsynen är väsentlig. Som styrelsen klarlagt har denna hittills varit otillfredsställande. En förbättring

kan emellertid väntas om den kommunala tillsynen uppdras åt kommunalt anställda tjänstemän med arbetarskyddsutbildning. En ny distriktsindelning för yrkesinspektionen som bygger på minskad distriktsstorlek verkar i samma riktning. Bl.a. bör de kommunala tillsynsmännen därigenom få ökade möjlig- heter att rådfråga yrkeshygieniker och andra specialister hos yrkesinspektionen. Det bör emellertid också understrykas att det ankommer på yrkesinspektionen att följa och övervaka att den kommunala tillsynen full- görs tillfredsställande. Utredningen anser inte att yrkesinspektionen bör påläggas regel- bunden rapporteringsskyldighet gentemot kommunerna angående samarbetet mellan yrkesinspektionens tjänstemän och de kom- munala tillsynsmännen. Det måste emellertid vara en uppgift för yrkesinspektionen att till vederbörande kommun anmäla eventuella missförhållanden beträffande den kommu- nala tillsynen som inte yrkesinspektionen kan komma till rätta med så att kommunen sätts i tillfälle att vidta åtgärder.

Arbetsmiljöutredningen anser sig inte kunna biträda styrelsens förslag rörande statsbidrag till kommunerna för kostnaderna för den kommunala tillsynen. Frågan om kompensation till kommunerna bör enligt utredningens mening prövas i samband med andra överväganden om kostnadsfördel- ningen mellan staten och kommunerna.

Utöver vad här nämnts har arbetar- skyddsstyrelsen redovisat bedömningar och förslag i vissa frågor av den karaktären att de kan handläggas inom ramen för styrelsens befogenheter. Det gäller här bl.a. viss jus- tering av kompetensfördelningen mellan yrkesinspektionen och de kommunala till— synsmännen. Utredningen förutsätter att slutlig ställning till dessa spörsmål kommer att tas av arbetarskyddsstyrelsen i anslutning till statsmakternas prövning av arbetarskyddets organisation på grundval av utredningens delbetänkande.

14.2.5Yrkesinspektionensarbetsformerm.m. Tillsynen över efterlevnaden av arbetar-

skyddslagstiftningen utförs till övervägande delen av yrkesinspektionen genom besök på arbetsplatserna och genom förhandsgransk- ning av ritningar till arbetslokaler m.m. I förekommande fall ger yrkesinspektionen anvisningar om de åtgärder som erfordras för att avhjälpa brister i arbetsmiljön. Om så erfordras har yrkesinspektionen möjlighet att genom föreläggande eller förbud framtvinga åtgärder i arbetsmiljöförbättrande syfte. Vid sidan av de av yrkesinspektionen initierade besöken förekommer besök på framställning av arbetsgivare och arbetstagare. Vidare bedriver yrkesinspektionen en viss konsul- tationsverksamhet gentemot arbetsgivare och arbetstagare som vänder sig till yrkesin- spektionen för att få råd och hjälp i praktiska frågor.

I avsnitt 13 har utredningen föreslagit nya regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor och om skydds- ombudens möjligheter att bevaka arbetsmil- jöfrågorna. Dessa regler innebär en för- stärkning av den lokala skyddsorganisatio- nens ställning och kan därmed förväntas leda till en intensifiering av skyddsarbetet. En sådan intensifiering medför också ett ökande behov av råd och hjälp i olika frågor. Erfa- renheten från nuvarande förhållanden visar att behovet av insatser från yrkesinspektio- nens sida inte minskar när arbetarskyddsin- satserna i företagen ökar. Det motsatta för- hållandet synes snarare vara fallet, vilket förklaras av att ett ökat intresse för arbetar- skyddsfrågor hos arbetstagare av olika kate- gorier och hos företagsledningen kan bidra till att tidigare okända problem i arbetsmiljön uppmärksammas. Utvecklingen tyder på att yrkesinspektionens insatser i ökande omfatt- ning kommer att avse rådgivning och praktiskt stöd till den lokala skyddsorganisationen. In- spektion och rådgivning får inte ses som från varandra fristående arbetsformer. De griper i själva verket hela tiden in i varandra på olika sätt och är båda lika nödvändiga. Utredningen vill understryka att yrkesinspektionen vid si- dan av sin inspekterande funktion har betydel- sefulla uppgifter som rådgivande och stöd- jande organ gentemot den lokala skyddsor- ganisationen.

Tidigare har yrkesinspektionens fältverk- samhet till allra största delen varit inriktad på en regelbunden allmän tillsyn av arbetsstäl- lena. Under senare år har emellertid olika slag av riktad tillsyn prövats. Sådan tillsyn kan avse en systematisk genomgång av arbets- miljöproblemen i en hel bransch eller på viss ort. En annan form av riktade insatser utgörs av projekt rörande enskilda miljöfaktorer såsom buller, luftföroreningar m. m., faktorer som kan förekomma i en hel rad branscher. Vidare må här nämnas projekt rörande viss maskin eller annan teknisk anordning, arbetsmetod etc. Tillsynen sker både på grundval av centralt utfärdade direktiv varvid yrkesinspektionens insatser samordnas i tiden och efter regional planering. Till grund för sådan riktad tillsyn kan också ligga nya arbetarskyddsanvisningar, som vid tillsyns— projektets genomförande introduceras hos därav berörda företag.

Olika former av riktade insatser innebär enligt utredningens mening en rad fördelar. Den inspekterande personalen har möjlighet att i samband med planeringen av insatserna på ett helt annat sätt än vid den mera allmänna rutintillsynen genom studier av de problem som skall undersökas förbereda fältarbetet. Genomgången av problemen blir också mera grundlig. Genom sådana insatser underlättas vidare en enhetlig bedömning av problemen och tillämpning av utfärdade arbetarskydds- anvisningar. Man får också ett bredare kun- skapsmaterial till nytta för företagen när det gäller att förbättra miljöförhållandena och till gagn för arbetarskyddsstyrelsens fortsatta anvisningsarbete. Sådana riktade insatser kan ha en betydande genomslagskraft när det gäller att uppmärksamma arbetsmiljöproble- men. Flera skäl talar sålunda enligt utred- ningens mening för att yrkesinspektionens tillsynsverksamhet i ökad omfattning ges formen av riktade insatser på vissa branscher eller vissa miljöproblem.

En viktig fråga är hur ofta arbetsställen av olika slag skall besökas av yrkesinspektionen. Det är givetvis inte möjligt att generellt ange detta. Företag med ett mindre välordnat arbetarskydd kan vara i behov av inspektion och rådgivning i relativt stor utsträckning

framför allt om den där bedrivna verksam- heten innebär särskilda risker. Andra företag med en väl fungerande lokal skyddsorgani- sation eller med mindre utpräglade risker kräver mindre insatser från yrkesinspektio- nens sida. Det måste vara en fortsatt strävan att nedbringa tiden mellan inspektionsbesö- ken och att detta liksom hittills bör ske med beaktande av tillsynsbehovet i det enskilda fallet. Man bör dock ha klart för sig att inspektionsfrekvensen är ett bristfälligt mått på yrkesinspektionens insatser. I detta sam- manhang kan påpekas att den till grund för inspektionsfrekvensuppgifterna liggande sta- tistiken inte innefattar de återbesök som i många fall äger rum under ett och samma kalenderår. Det vore felaktigt att öka den statistiska inspektionsfrekvensen på bekost- nad av kvalitén på inspektionerna. Ofta görs en grundlig genomgång av problemen på ett arbetsställe, exempelvis i samband med en systematisk genomgång av arbetsmiljöpro- blemen i en hel bransch, vilket i många fall innebär att tidsåtgången blir avsevärt större än om inspektionen hade varit mera ytlig. Det framstår såsom uppenbart att denna inspek- tionsform på sikt ger en större effekt. Vad nu anförts får emellertid inte undanskymma vikten av att yrkesinspektionen regelbundet besöker arbetsplatserna. Inte minst bör betonas värdet av den kontakt som härigenom åstadkoms mellan företag, anställda och till- synsorganen.

14.2.6. Yrkesinspektionens specialister

Den allmänna yrkesinspektionen förfogar utöver personalen för mera allmänna tillsynsuppgifter också över vissa specialister. Sålunda finns i samtliga yrkesinspektionsdi- strikt personal med särskilda kunskaper och erfarenheter rörande byggnadsverksamhet. Vidare finns särskild personal, yrkeshygie- niker, med uppgift att utföra mätningar av luftföroreningar, buller och andra miljöfak- torer på arbetsplatserna. I vissa yrkesin- spektionsdistrikt finns därutöver personal med speciell utbildning och erfarenhet när det gäller arbetarskyddet i stuveriarbete och

jordbruksarbete. Denna personal tjänstgör i viss utsträckning i flera distrikt för att till- godose behoven i sådana distrikt som inte har tillräckligt underlag för att effektivt kunna utnyttja en egen specialist. Vidare har samt- liga yrkesinspektionsdistrikt tillgång till läkarexpertis på det arbetsmedicinska områ- det. I varje distrikt finns också personal med social utbildning, socialinspektörerna. Av stor betydelse när det gäller att tillgodose yrkesinspektionens behov av specialisthjälp i tillsynsarbetet är den sakkunskap på olika områden som finns inom arbetarskyddssty- relsen och främst dess tillsynsavdelning, vars tjänstemän i betydande omfattning ger råd och hjälp till de inspekterande tjänstemännen.

Utredningen vill i fråga om behovet av specialister inom yrkesinspektionen under- stryka att en modern tillsynsverksamhet, som innefattar såväl inspektion som rådgivning och praktiskt stöd till den lokala skyddsor- ganisationen, många gånger kräver att de inspekterande tjänstemännens mera breda allmäntekniska utbildning och erfarenhet kompletteras med speciell sakkunskap på vissa områden för att kunna göra en tillräckligt grundlig genomgång av problemen. Behoven av sådan specialisthjälp varierar emellertid med hänsyn till den skiftande fördelningen av olika näringsgrenar i landet men också med hänsyn till särskilda uppgifter, exempelvis genomgång av arbetsställena i en hel bransch. På grund härav är det förenat med betydan- de svårigheter att förse alla yrkesin- spektionsdistrikt med de specialister som kan erfordras. Det bör enligt utredningens mening ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att vid fördelningen av tillgängliga personal- resurser på yrkesinspektionsdistrikten beakta de behov som kan föreligga i skilda delar av landet. Här bör Också beaktas möjligheten att arbetarskyddsstyrelsen avdelar tjänsteman med utbildning och erfarenhet på visst område för temporär tjänstgöring i ett eller flera yrkesinspektionsdistrikt. Utredningen vill vidare understryka betydelsen av att yrkes- inspektionen har möjlighet att i erforderlig utsträckning få råd och hjälp av arbetar- skyddsstyrelsens specialister. Av särskild betydelse är det enligt utredningens mening

att dessa specialister också besöker yrkes- inspektionsdistrikten för att medverka vid tillsynsarbetet och för att introducera nya arbetarskyddsanvisningar hos den inspekte- rande personalen.

F.n. utgörs yrkesinspektionens personal till helt övervägande del av tekniskt skolade tjänstemän. Detta hänger samman med att olycksfallsskydd och annat traditionellt tek- niskt arbetarskydd krävt och alltjämt kräver stora insatser i tillsynsverksamheten. Det har emellertid också samband med de nya krav på personalens kunskaper och erfarenheter som ställts till följd av den snabba utvecklingen på skilda områden med teknisk anknytning. I enlighet härmed har sammansättningen av den tekniskt utbildade personalen breddats för att tillgodose behovet av ökad bevakning av främst de kemisk-yrkeshygieniska proble- men. Det är emellertid viktigt att i tillsyns- verksamheten också försöka tillgodose de medicinska och socialpsykologiska aspek- terna på arbetsmiljön. Till den allmänna yrkesinspektionen har knutits läkare som på deltid medverkar vid tillsynsarbetet genom att vara rådgivare åt den inspekterande perso- nalen i arbetsmedicinska, socialmedicinska och andra frågor, som kräver medicinsk bedömning, varvid de också åtminstone i någon utsträckning medverkar vid inspek- tionsbesök.

Det förebyggande arbetarskyddet kräver såväl tekniska som medicinska insatser som riktar sig mot både fysiska och psykiska skaderisker och deras relation till arbetet. På teknikerna ankommer bl. a. att kartlägga och analysera riskerna i arbetsmiljön. Medicinsk metodik och sakkunskap krävs för att bedöma olika riskfaktorers inverkan på den mänskliga organismen. Här förutsätts alltså en samver- kan mellan teknisk och medicinsk expertis. En sådan samverkan har också innefattats i över- enskommelsen mellan SAF och LO om riktlin- jer för företagshälsovården och sedermera i den proposition angående vissa frågor om företagshälsovård som antogs av riksdagen år l97l(prop.197l:23,rskr1971:157).Detärenligt utredningens mening naturligt att detta synsätt också återspeglas i tillsynsmyndighetens orga- nisation. I enlighet härmed är det angeläget att

yrkesinspektionen får ökad tillgång till medi- cinsk expertis. Utredningen anser att målet på sikt bör vara att varje yrkesinspektionsdistrikt förfogar över heltidsanställd läkare. På grund av den knapphet som f. n. råder när det gäller läkare med särskild utbildning och erfarenhet från detta område är det emellertid inte möjligt att omedelbart tillgodose detta behov. Utred- ningen förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen bevakar frågan och, allteftersom tillgången på läkare med arbetsmedicinsk utbildning och erfarenhet förbättras, vidtar åtgärderi syfte att tillgodose behovet av medicinsk expertis.

I arbetarskyddsverksamheten har efter hand ökad betydelse kommit att tillmätas psykologiska frågeställningar. Denna ut- veckling främjar enligt utredningens mening strävandena att begränsa och undanröja ris- kerna för den arbetande människans fysiska och psykiska hälsa. För att kunna bevaka hithörande frågor som har anknytning till skyddsarbetet är det nödvändigt att arbetar- skyddsmyndigheterna har tillgång till sak- kunskap på det psykologiska och sociala fältet. Inom arbetarskyddsstyrelsen finns viss expertis på dessa områden. Här åsyftas per- sonalen vid tillsynsavdelningens nuvarande sociala sektion och arbetsmedicinska avdel- ningens arbetspsykologiska enhet. Det är angeläget att denna sakkunskap nyttiggörs vid tillsynsarbetet på fältet.

Den allmänna yrkesinspektionen förfogar över personal med social utbildning, social- inspektörerna. Deras nuvarande verksamhet är dock till övervägande delen inriktad på en allmän tillsyn av arbetsställen, där arbetsta- garna i särskilt stor omfattning utgörs av kvinnor. Därjämte åligger det socialinspek- törerna bl.a. att ägna uppmärksamhet åt frågor rörande den kvinnliga och minderåriga arbetskraften i hela distriktet och vissa andra sociala frågor som sammanhänger med arbetet eller de förhållanden under vilka detta bedrivs. Socialinspektörernas verksamhets- inriktning i vad avser arbetsställen där arbetstagarna i särskilt stor omfattning är kvinnor synes vara betingad av främst ett äldre synsätt i fråga om kvinnornas särskilda problem i arbetslivet. Utredningen vill här erinra om att denna personalgrupp, som till-

kom 1949 i samband med nu gällande arbe- tarskyddslags ikraftträdande, då ersatte den s.k. kvinnliga yrkesinspektionen, som hade att utöva tillsynen över arbetarskyddslag- stiftningens efterlevnad företrädesvis be- träffande arbete vartill kvinnor används.

Utredningen anser det inte motiverat eller riktigt att dela upp arbetarskyddstillsynen efter kön. Ej heller finns det enligt utred- ningens mening anledning att dela upp arbe- tarskyddstillsynen efter olika åldersgrupper. Vad nu anförts leder enligt utredningens mening till att särskilda tjänster för arbetar— skyddsfrågor med anknytning till kvinnlig resp. minderårig arbetskraft inte längre bör finnas. Det bör ankomma på all inspekterande personal att, i förekommande fall i samverkan med specialister på olika områden, utforma tillsynen av arbetsställena på ett sådant sätt att en allsidig bedömning av människan i arbetet blir möjlig. De nuvarande socialinspektörer- nas arbetsuppgifter bör förändras så att de inte tar sikte på arbetsställen med viss per- sonalsammansättning utan får en bredare inriktning. De bör på så vis kunna utnyttjas på ett effektivt sätt i tillsynsverksamheten. I vil- ken mån sådan personal skall ingå i den framti- da organisationen får prövas med hänsyn till erfarenheterna och den resursfördelning som befinnes önskvärd.

De administrativa arbetsuppgifter som åvilar yrkesinspektionens personal är av stor omfattning och tenderar att öka. Uppgifterna består främst i besvarande av remisser och förfrågningar samt i handläggning av perso- nal- och intendenturärenden m.m. Särskilt remisser och förfrågningar kräver imånga fall juridisk bedömning. Företag och fackför- eningar samt åklagare, domstolar och andra myndigheter vänder sig sålunda ofta till yrkesinspektionen med begäran om tolkning av bestämmelser i lagar och kungörelser samt i anvisningar. Ärenden av detta slag inkräktar redan i dag i hög grad på den inspekterande personalens möjligheter att utföra inspek- tionsarbete. Till detta kommer att den inspekterande personalen ofta inte har sådan utbildning eller erfarenhet att den är skickad att handlägga dessa ärenden. Genom de för- slag utredningen framlägger kan göromål av

hithörande slag förväntas komma att öka i omfång och betydelse. Utredningen finner därför starka skäl tala för att varje distrikt får tillgång till personal med juridisk-admini- strativ utbildning och erfarenhet. Som ytter- ligare uppgifter för sådan personal kan näm- nas sekreterargöromål i den föreslagna yrkesinspektionsnämnden samt i den regio- nala företagshälsovårdsdelegationen.

14.2.7. Yrkesinspektionens distriktsindelning

F.n. är den allmänna yrkesinspektionen in- delad i elva distrikt. Dessa distrikt företer stora skillnader sinsemellan i fråga om såväl den geografiska storleken som antalet arbetsställen som ligger under yrkes- inspektionens tillsyn. Vissa distrikt i södra Sverige är i fråga om ytvidden förhållandevis små medan andra, framför allt i landets mellersta och norra delar, är mycket stora. I fråga om antal arbetsställen är främst stor- stadsdistrikten mycket omfattande i förhål- lande till övriga distrikt.

En effektiv tillsynsverksamhet kräver en nära samverkan mellan samhällets tillsyns- organ och den lokala skyddsorganisationen. Utredningen vill här hänvisa till vad som i det föregående föreslagits i fråga om den roll de lokala skyddsorganen bör ha i arbetar- skyddsverksamheten. Syftet med de före- slagna reglerna är bl. a. att stimulera intresset hos såväl företag som anställda när det gäller att bevaka arbetsmiljöfrågorna, vilket i sin tur innebär ökande möjligheter för de anställda att utöva inflytande över sin arbetsmiljö. Denna förväntade utveckling kommer att ställa höga krav på yrkesinspektionen när det gäller att snabbt kunna ta ställning till frågor som en på detta sätt intensifierad bevakning ger upphov till. Här avses exempelvis arbetsplatsundersökningar som kan behöva utföras för att fastställa omfattningen och karaktären av skaderisker vilka påtalats av den lokala skyddsorganisationen och att ge råd och anvisningar om hur dessa risker skall förebyggas. Det är därför enligt utredningens mening av stor betydelse att distriktsindel- ningen är sådan att yrkesinspektionen kan

verka nära arbetsställena varigenom goda kontaktmöjligheter kan erhållas. Nu gällande distriktsindelning medger inte i önskvärd utsträckning möjlighet till den närkontakt som eftersträvas. Vad här anförts talar för att söka uppnå en distriktsindelning med fler enheter än f. n. Fler och mindre distrikt medför minskade avstånd mellan yrkesinspektionens stationeringsort och arbetsställena varigenom de inspekterande tjänstemännens restid för- kortas och mera tid kan ägnas åt till- synsverksamhet.

Man bör emellertid inte bortse från att det också finns skäl som talar till förmån för relativt stora distrikt. Ett modernt arbetar- skydd innefattar komplicerade frågor som många gånger kräver medverkan av specia- lister. Yrkesinspektionsdistrikten bör då inte vara mindre än att de ger ett tillräckligt underlag för att effektivt kunna utnyttja sådana specialister, såvida man inte kan lösa frågan om särskilda specialister andra vägar. Utredningen återkommer härtill i det följande.

Det ligger nära till hands att som ett alter- nativ till nuvarande distriktsindelning disku- tera i vad mån indelningen bör ansluta till gällande länsindelning. Flera skäl synes tala härför. Framförallt får man därigenom mindre distrikt och därmed bättre kontaktmöjligheter mellan yrkesinspektionen och arbetställena bl. a. genom att avstånden minskas, restiden förkortas och mera tid kan ägnas åt tillsyns-, kontroll- och konsultationsverksamhet. Vidare ges större möjlighet för yrkesinspek- tionen att följa näringslivets utveckling inom distriktet och ha överblick däröver. Ett ytterligare skäl som kan anföras är att ett stort antal regionala såväl statliga som kommunala myndigheter m.fl. som inspektionen behöver samarbeta med är länsorgan. Här kan nämnas bl.a. länsstyrelserna, länsläkarna, länsarki- tekterna, länsarbetsnämnderna, länsbrand- inspektionen, de allmänna försäkrings- kassorna, landstingen etc. Tilläggas skall att den till arbetarskyddsstyrelsen knutna företagshälsovårdsdelegationen i syfte att befrämja utvecklingen av företagshälsovår- den rekommenderat inrättande av regionala samrådsorgan med utgångspunkt i läns-

Vid sina överväganden har utredningen kommit till att yrkesinspektionen i princip bör organiseras och byggas upp länsvis. Läns- gränserna bör med andra ord inte rubbas på så sätt att ett län delas upp på olika distrikt. Detta innebär dock inte detsamma som att utred- ningen är beredd att nu förorda att ett yrkesinspektionsdistrikt inrättas för varje län. Länen är så olika till storleken när det gäller de krav som kan ställas på resurser från yrkesinspektionen att man inte utan vidare kan utgå från att varje län bör förses med en egen inspektion. En fullständig anknytning till länsindelningen skulle innebära att vissa distrikt blev mycket små jämfört med nuva- rande distriktsindelning. Man bör enligt utredningens mening eftersträva en organi- sation som ger underlag för en personalupp- sättning som i huvudsak täcker hela fältet. Detta utesluter givetvis inte att vissa specia- lister bör kunna vara gemensamma för flera distrikt eller vara stationerade centralt i arbetarskyddsstyrelsen. Om ett distrikt blir alltför beroende av experter från andra dis- trikt kan emellertid ifrågasättas om det är motiverat atti sådant fall haett särskiltdistrikt.

En omedelbar utbyggnad av inspektionen till länsorgan finner inte utredningen vara den bästa användningen av nu tillgängliga resurser för arbetarskyddsverksamheten. Utred- ningen har prövat olika alternativ för en ny distriktsindelning och därvid stannat för att förorda en utökning av antalet distrikt från nuvarande 11 till 18. Det betyder att några distrikt kommer att omfatta två län. Dis- triktsindelningen följer dock hela tiden läns- gränserna. Frågan om en ytterligare ökning av antalet yrkesinspektionsdistrikt får prövas sedan verksamheten konsoliderats i sina nya former och erfarenheter vunnits av den nya organisationen. Utredningens förslag till distriktsindelning framgår av tabell 14.1. I denna sammanställning redovisas också vissa uppgifter om hos yrkesinspektionen registre- rade arbetsställen , där sysselsatta arbetstagare m. m., grundade på yrkesinspektionens statis- tik. I tabell l4.2 redovisas dessa uppgifter länsvis.

Län Stationeringsort Hos allmänna Antal arbets— Befolkning i yrkesinsp. tagare i l OOO-tal registrerade 1 OOO-tal arbetsställen

Stockholms Stockholm 11 177 373 1486 Södermanlands Eskilstuna 2 867 62 249 Ostergötlands Linköping 5 299 111 385 Jönköpings Jönköping 2 941 72 307 Kronobergs +

Blekinge Växjö 2 414 69 322 Kalmar + Gotlands Kalmar 2876 56 295 Malmöhus +

Kristianstads Malmö 9 230 238 994 Göteborgs och Bohus __ + Hallands Göteborg 7329 231 919 Alvsborgs Borås 2 832 89 406 Skaraborgs Skövde 1 883 51 258 Värmlands Karlstad 2 305 62 285 Orebro Orebro 2 473 66 276 Västmanlands Västerås 2 515 77 261 Kopparbergs Falun 2 604 61 279 Uppsala + Gävleborgs Gävle 4225 127 518 Västernorrlands +

Jämtlands Härnösand 4 409 84 400 Västerbottens Umeå 2 605 53 233 Norrbottens Luleå 2 406 57 256

Tabell 14.2 Hos yrkesinspektören registrerade

arbetsställen rn. m. länsvis.

Län Hos allrn. yrkes— Antal arbets— Befolkning i insp. registrerade tagare i 1 OOO-tal arbetsställen 1 OOO-tal

Stockholms 11 177 373 1 486 Uppsala 2 322 63 222 Södermanlands 2 867 62 249 Östergötlands 5 299 111 385 Jönköpings 2 941 72 307 Kronobergs 1 278 32 168 Kalmar 2 092 47 241 Gotlands 784 9 54 Blekinge 1 136 37 154 Kristianstads 3 299 57 266 Malmöhus 5 931 181 728 Hallands 2 381 39 197 Göteborgs och Bohus 4 948 192 722 Älvsborgs 2 832 89 406 Skaraborgs 1 883 51 258 Värmlands 2 305 62 285 Örebro 2 473 66 276 Västmanlands 2 515 77 261 Kopparbergs 2 604 61 279 Gävleborgs 1 903 64 296 Västernorrlands 2 786 62 274 Jämtlands 1 623 22 126 Västerbottens 2 605 53 233 Norrbottens 2 406 57 256

Inom utredningen har diskuterats möjlig- heten att i första hand inom de distrikt som omfattar två län inrätta lokalkontor där några av distriktets inspekterande tjänstemän skulle

placeras. Härigenom skulle även i sådana distrikt de ömsesidiga kontakterna underlät- tas mellan yrkesinspektionen och arbetslivet i de län som inte blir egna yrkesinsspektions-

distrikt. Sådana lokalkontor skulle emellertid också medföra vissa nackdelar främst i form av en uppsplittring av tillgängliga resurser. Utredningen är därför inte beredd att utan ytterligare prövning generellt förorda inrät- tande av lokalkontor i de län där statione- ringsort för yrkesinspektionen inte kommer att finnas. Beträffande ett av de föreslagna distrikten, nämligen distriktet för Väster- norrlands och Jämtlands län, finns dock sär— skilt starka skäl att pröva en ordning som nu nämnts. Utredningen återkommer härtill i det följande. Utredningen vill också framhålla angelägenheten av att olika vägar prövas för att underlätta de ömsesidiga kontakterna mellan yrkesinspektionen och arbetslivet. Redan nu förekommer i viss utsträckning att tjänstemän från inspektionens stationerings- ort besöker annan huvudort inom distriktet för att där vid regelbundet återkommande tillfällen bereda representanter för företag och organisationer, enskilda arbetstagare m. fl. tillfälle att rådfråga och diskutera med yrkesinspektionen om arbetsmiljöfrågor, erhålla upplysning om gällande bestämmelser, arbetarskyddsanvisningar m.m. Denna kon- taktverksamhet kan enligt utredningens mening vara av stort värde i alla distrikt där på grund av distriktets storlek eller av andra skäl anledning finns att underlätta kontakt- möjligheterna.

Närmare angående distriktsindelningen

Vid sina överväganden om hur distriktsin- delningen bör utformas har utredningen — såsom angetts i det föregående — utgått från länsindelningen. Med utgångspunkt i befolk- ningsunderlag, antal förvärvsarbetande och antal arbetsställen, näringlivsstruktur och geografiska förhållanden har utredningen funnit att tolv av rikets län vart för sig bör bilda underlag för ett inspektionsdistrikt. Återstående län fördelas på sex distrikt med två län i varje.

I anslutning till den redovisade uppställning- en med förslag till distriktsindelning vill utred- ningen göra följande kommentarer.

F.n. utgör Stockholms kommun ett distrikt tillsammans med Gotlands län, medan övriga

delen av Stockholms län bildar ett distrikt tillsammans med Västmanlands och Uppsala län. Med hänsyn till önskvärdheten att inte splittra länsgränserna är det naturligt att hela Stockholms län hålles samman i ett distrikt. Detta distrikt får visserligen stort underlag— mycket större än något av de övriga — men detta anser inte utredningen inger några betänkligheter. Tvärtom bör man vara angelä- gen att ta till vara de fördelar som ligger i att ett distrikt fårett stort underlag om därigenom inte skapas några orimligt långa reseavstånd. Det senare blir ju inte fallet när det gäller Stock- holmsdistriktet. Organisationen får sedan an- passas till de krav som distriktets storlek stäl- ler. Man får i det fallet även tänka sig en kraftigare utbyggd ledningsfunktion än i de mindre distrikten. Till detta återkommer utredningen längre fram.

Kronobergs län och Blekinge län hör båda till de mindre länen om man utgår från de siffror som redovisas i uppställningen. Till- sammans syns de emellertid kunna bilda ett distrikt av lämplig storlek och geografisk utformning. I det nybildade Kronoberg-Ble- kingedistriktet bör Växjö lämpligen bli sta- tioneringsort för inspektionen. Bl.a. kan i sammanhanget nämnas att Växjö är centralort för skogsägarsammanslutningar i södra Sverige.

Kalmar län hör också till de mindre i detta sammanhang. Detta är ett skäl för att Got- lands län bör föras samman med länet till ett distrikt. Det kan givetvis också övervägas att föra Gotland till Stockholmsdistriktet. Inte minst storleksförhållandena i de båda till- tänkta distrikten talar emellertid för Kalmar. Likheterna i näringsstruktur talar också för att Gotlands och Kalmar län förs tillsammans. Stationeringsort bör vara Kalmar.

F.n. bildar Malmöhus, Kristianstads och Blekinge län ett distrikt. Sedan Blekinge län som nyss förordats förts till det nybildade Växjödistriktet bör de båda åsterstående länen sammanhållas i ett distrikt med Malmö som kansliort. Det blir visserligen ett av de större distrikten med hänsyn till underlaget men de geografiska förhållandena och kom- munikationernas beskaffenhet motiverar att de båda länen — dvs. Skåne — bildar ett

Göteborgs och Bohus län och Hallands län bildar i dag ett distrikt. Utredningen anser att detta distrikt bör bestå oförändrat med hänsyn till att Hallands län hör till de mindre länen. Dessutom är stationeringsorten Göteborg väl centrerad inom distriktet.

Älvsborgs län — med undantag av Dalsland —- och Skaraborgs län bildar f.n. ett distrikt med Borås som stationeringsort. Med hänsyn till önskvärdheten att hålla länsgränserna orörda bör Dalsland föras till samma distrikt som övriga länet. Älvsborgs län föreslås sålunda bilda ett distrikt medan Skaraborgs län bildar eget distrikt. Borås bibehålles som stationeringsort, trots att staden inte är resi- densstad. Nämnas bör dock att bl.a. länsar- betsnämnden är lokaliserad till Borås.

Uppsala län bildar f.n. ett distrikt tillsam- mans med Stockholms och Västmanlands län. medan Gävleborgs och Kopparbergs län är förenade i ett distrikt. Utredningen har funnit att Stockholms, Västmanlands och Koppar- bergs län vart för sig bör bilda ett distrikt. När det gäller Uppsala län är att märka att norra delen av länet — med bl. a. Skutskärsområdet — i näringshänseende företer stora likheter med Gävleborgs län. Trots att länsgränsen i dag utgör gräns mellan två distrikt har också under senare år en viss del av inspektions- verksamheten i norra delen av Uppsala län ombesörjts från Gävle, som är statione- ringsort för yrkesinspektionen i Gävleborgs och Kopparbergs län. Inte minst har härvid det nära avståndet till Gävle gjort sitt till för att detta varit naturligt. Utredningen har mot bakgrunden av bl. a. vad som nu anförts ansett det ligga nära till hands att sammanföra Uppsala och Gävleborgs län till ett distrikt. I detta bör då Gävle med sin centrala belä- genhet i distriktet vara stationeringsort.

Västernorrlands och Jämtlands län bildar i dag ett gemensamt distrikt med Härnösand som stationeringsort. Det är ett till ytan mycket stort distrikt. Det överträffas här- vidlag bara av det nordligaste (Umeå), som utredningen föreslår uppdelat på två med Umeå och Luleå som stationeringsorter. För en uppdelning av distriktet på två — ett för vartdera länet — talar också den särskilda

strukturen på näringslivet i Jämtlands län med en koncentration av en betydande del av industrin till Östersundstrakten och i övrigt en dominerande skogsnäring inom trakter som också är orienterade mot Östersund. Jämt— lands län måste dock anses ha för litet underlag för att nu göras till ett eget distrikt. De båda länen bör därför som nu hållas samman i ett distrikt och Härnösand bör därvid behållas som stationeringsort. Mot bakgrunden av de särskilda förhållanden som nyss anförts finner dock utredningen moti- verat att överväga att en del av distriktets tjänstemän stadigvarande placeras i Öster- sund med uppgift att i första hand betjäna denna del av distriktet. Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att närmare finna ut de lämpliga formerna för en sådan organisation.

I övrigt föreslår utredningen att varje län bildar ett distrikt. Utredningen har stannat för att med tre undantag förorda att residens- städerna också blir stationeringsorter för yrkesinspektionen. Undantagen hänför sig till — förutom Älvsborgs län som redan berörts— Södermanlands län och Skaraborgs län. Be- träffande Södermanlands län har utredningen stannat inför att som stationeringsort förorda Eskilstuna. som med hänsyn till industrins lokalisering i länet har ett mera centralt läge än residensstaden Nyköping. Nämnas bör också att länsarbetsnämnden är förlagd till Eskilstu- na. För Skaraborgs län föreslås Skövde bilda kansliort. Detta är motiverat av att Skövde både med hänsyn till sitt geografiska läge och med hänsyn till industrins lokaliseringilänet är mera lämpad som kansliort än residensstaden Mariestad.

En fråga som också bör behandlas i detta sammanhang är distriktens benämning. F.n. är distrikten betecknade med nummer (I.—XI. distriktet). En sådan metodik att benämna distrikten har en svaghet däri att benämningen inget säger om var distrikten är lokaliserade. Denna olägenhet blir inte mindre därigenom att distriktens antal som utred- ningen föreslår utökas till 18 med åtföljande ökade svårigheter för dem som berörs att lära sig var distrikten hör hemma. En geografisk benämning är enligt utredningens mening att

föredra. Man har då att välja mellan att beteckna distrikten med angivande av det eller de län som ingår eller med namnet på sta- tioneringsorten. Den förra lösningen blir otymplig i den mån flera län ingår i distriktet. Det synes därför mera praktiskt att beteckna distrikten efter stationeringsorterna. Därige- nom ger också benämningen en direkt anvisning för allmänheten om var distriktens kanslier är att söka. Utredningen förordar mot bakgrunden av vad nu sagts att distrikten benämns efter stationeringsorterna, dvs, Stockholms distrikt, Eskilstuna distrikt, Linköpings distrikt osv.

14.2.8 Inrättande av en yrkesinspektions- nämnd

I varje distrikt är yrkesinspektören chef och ansvarig för att verksamheten fullgörs på ett effektivt sätt. Det åligger honom bl.a. att planera och leda verksamheten. Yrkesin- spektören har att själv avgöra ärenden angående utfärdande av föreläggande eller förbud samt anmälan till åtal. Yrkesinspek- tören har vidare att avgöra vissa ärenden om eftergift från bestämmelser angående min- deråriga samt från föreskrifter av arbetar- skyddsstyrelsen. Arbetsmarknadens parter har nu inte något direkt inflytande över avgörandet av dessa frågor i vidare mån än vad som gäller enligt för yrkesinspektionens förtroenderåd utfärdade regler. Genom för- troenderådet, som är ett rådgivande organ, skall samarbetet mellan arbetsgivare, arbetstagare och den allmänna yrkesinspek- tionen främjas. Yrkesinspektören är ordfö- rande i rådet, som består av ytterligare sju ledamöter, vilka samtliga utses av Kungl. Maj:t. Enligt för detta råd gällande regler skall ärenden om användande av tvångsmedel, ärenden angående planläggning av yrkesin- spektionens informations- och propaganda- verksamhet samt övriga ärenden som yrkes- inspektören anser böra tas upp i rådet på grund av deras intresse för förtroenderådets ledamöter eller deras allmänna vikt, före avgörandet föredras i förtroenderådet. Utredningen vill erinra om att arbetar-

skyddsstyrelsen numera har en lekmanna- styrelse , i vilken bl. a. ingår representanter för parterna på arbetsmarknaden. Styrelsen har att besluta i frågor som gäller inriktning, omfattning och samordning av arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet. Utredningen vill också erinra om de iavsnitt 13 föreslagna regler, som skall ligga till grund för en utökad samverkan mellan arbetsmarknadens parter i arbetsmiljöfrågor.

Enligt utredningens mening framstår det som naturligt att också de regionala tillsyns- organen inom arbetarskyddet har en förank- ring i ett organ som företräder de närmaste arbetarskyddsintressenterna inom distriktet. Tillkomsten av yrkesinspektionens förtroen- deråd innebar ett steg i denna riktning. Tiden synes nu vara mogen att tillskapa ett organ med en fastare förankring i organisationen och med direkta beslutsfunktioner. För- troenderådet bör därför omvandlas till en nämnd förslagsvis med namnet yrkesinspek- tionsnämnden.

Yrkesinspektören bör enligt utredningens mening vara ordförande i yrkesinspektions- nämnden, och i nämnden skall vidare ingå representanter för arbetsmarknadens parter. Föredragande bör i allmänhet vara den tjänste- man vid yrkesinspektionen som haft hand om den omedelbara handläggningen av ärendet. Vid nämndens sammanträden bör läkaren vid yrkesinspektionen vara närvarande. En lämp- lig sammanträdesordning synes vara att nämn- den sammanträder en gång i månaden och vid behov oftare.

Inom ramen för av Kungl. Maj:t och arbetarskyddsstyrelsen lämnade direktiv bör det ankomma på yrkesinspektionsnämnden att besluta i frågor om inriktning och sam- ordning av verksamheten inom distriktet. Vidare bör nämnden i princip avgöra ärenden angående meddelande av föreläggande, för- bud eller föreskrifter enligt 53, 53 a och 59 55 arbetarskyddslagen i lydelse enligt utred- ningens förslag samt enligt 55 och 58 55 samma lag. Ärenden som kräver skyndsamt avgörande måste dock alltid kunna avgöras av vederbörande tjänsteman i avvaktan på att nämnden har tillfälle att sammanträda. Ärenden angående anmälan till åtal bör också

avgöras av nämnden liksom andra frågor som yrkesinspektören hänskjuter till nämnden.

14.3. Arbetarskyddsstyrelsen 14.3.1 Inledning

Vid inrättande år 1949 av arbetarskyddssty- relsen som central förvaltningsmyndighet för ärenden om arbetarskydd (utom i fråga om skeppstjänst) organiserades inom styrelsen för handläggningen av de skyddstekniska och teknisk-yrkeshygieniska ärendena en teknisk byrå, en skogsavdelning och en tra- fikavdelning.

År 1961 uppdelades den tekniska byrån på två byråer, en allmänteknisk och en maskin- teknisk byrå. Samtidigt överfördes från yrkesinspektionen till styrelsen två vid inspektionen år 1956 inrättade specialist- tjänster för byggnadstekniska och kemi-tek- niska ärenden. Den allmäntekniska byrån organiserades på fyra avdelningar: en allmän avdelning, en gruvavdelning, en kemisk-tek- nisk avdelning och en byggnadsavdelning. Maskintekniska byrån omfattade en maskin- avdelning, en tryckkärlsavdelning och en avdelning för lyftanordningar.

Vid införande år 1966 av ny lagstiftning om säkerheten på fartyg uppdrogs åt arbetar- skyddsverket att även utöva viss tillsyn av denna lagstiftnings efterlevnad. I anledning härav och senare beslut om sjöfartsverkets organisation m.m. ersattes fr.o.m. den 1 juli 1969 tjänsten inom detta verk som special- inspektör inom yrkesinspektionen för tillsyn av stuveriarbete med en särskild tjänst hos arbetarskyddsstyrelsen. Samtidigt inrättades vid styrelsen en avdelning för ärenden rörande stuveriarbete och säkerhet på fartyg.

Arbetsmedicinska institutet inrättades år 1966 genom sammanslagning av yrkeshygie- niska avdelningen vid dåvarande statens institut för folkhälsan, vissa delar av de yrkesmedicinska och yrkesdermatologiska enheterna vid karolinska sjukhuset samt det av en privat stiftelse drivna Arbetsfysiolo- giska institutet. Institutet organiserades från början på fyra avdelningar, en medicinsk, en

kemisk, en teknisk och en arbetsfysiologisk jämte en administrativ sektion. Sedermera tillfördes institutet också en avdelning för arbetspsykologiska frågor, varjämte institu- tets administrativa sektion omvandlades till en särskild administrativ byrå.

I prop. (1971: 29) angående omlokalisering av viss statlig verksamhet uttalades att en integrering av institutet i arbetarskyddssty- relsen borde komma till stånd. Arbetsmil- jöutredningen fick i uppdrag att i anslutning till sitt övriga utredningsarbete framlägga förslag om en sådan integrering.

Chefen för socialdepartementet uttalade sedermera i 1972 års statsverksproposition (prop. 1972:l bil. 7 s. 200) bl. a. att starka skäl talade för att snarast möjligt få till stånd en förstärkt gemensam ledning för de statliga arbetarskyddsorganen och att detta borde ses som ett led i den pågående översynen av arbetarskyddets organisation och som en förberedelse för den genomgripande refor- mering av arbetarskyddslagstiftningen som arbetsmiljöutredningens arbete väntas leda till. Efter kontakt med arbetsmiljöutred- ningen förordade departementschefen därför att arbetsmedicinska institutet integrerades i arbetarskyddsstyrelsen från och med den 1 juli 1972. Samtidigt föreslogs att arbetar- skyddsstyrelsen skulle få en lekmannastyrel- se. Departementschefen uttalade bl. a. att in- tegreringen av arbetsmedicinska institutet i arbetarskyddsstyrelsen borde ske på ett sådant sätt att institutets uppgifter hålls samman i en arbetsmedicinsk forsknings- och utrednings- enhet inom arbetarskyddsstyrelsen.

Riksdagen beslöt i enlighet härmed (SoU 1972:5, rskr 1972:57). Institutet ingår alltså numera med i sak oförändrade arbetsuppgif- ter i arbetarskyddsstyrelsen där det bildar en arbetsmedicinsk avdelning. De administrativa funktionerna har inordnats i styrelsens administrativa avdelning.

14.3.2. Allmänna synpunkter På den centrala administrativa myndigheten för arbetarskyddet, arbetarskyddsstyrelsen, måste nu och i framtiden ställas stora krav. Ett

av de viktigaste gäller kontakten och sam- verkan med arbetslivet, vars intresse admi- nistrationen självfallet alltid skall tjäna. Sedan arbetarskyddsstyrelsens tillkomst har representanter för arbetsmarknadens parter deltagit i handläggningen hos arbetarskydds- styrelsen av vissa slag av frågor, främst ärenden om arbetstid enligt arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningen. Andra frågor, bl. a. sådana som gällt arbetarskyddets prin— cipiella inriktning och allmänna uppläggning, har däremot handlagts utan direkt medverkan av arbetsmarknadsparterna. Allt eftersom intresset för och anspråken på arbetarskyddet vuxit i styrka har denna ordning kommit att framstå som otidsenlig. En förändring i detta avseende har skett genom den tidigare nämnda omorganisationen av ledningsfunk- tionerna för arbetarskyddet den 1 juli 1972 som bl.a. innebär att representanter för arbetsmarknadsparterna nu ingår i verkssty— relsen. För avgörande av arbetstidsfrågor inrättades samtidigt inom arbetarskyddssty- relsen en särskild nämnd, arbetstidsnämnden, med en sammansättning som i stort sett svarar mot styrelsens tidigare sammansättning vid slutliga beslut i denna typ av ärenden.

Den ombildning av styrelsen som sålunda skett ger enligt utredningens uppfattning förbättrade möjligheter för huvudintressen- terna i arbetarskyddet att få insyn i och infly- tande över den centrala administrationen av arbetarskyddsverksamheten. Detta bör få po- sitiva återverkningar på arbetsmarknadspar- ternas vilja och förmåga att ytterligare öka sina ansträngningar för att reducera och elimi- nera hälsoriskerna i arbetslivet. Bl.a. syftar utredningen därvid på de nya partsinsatser som behövs för att vidareutveckla samverkan i de lokala skyddsorganisationerna på arbetsplatserna. Mot bakgrund av det anförda finns det enligt utredningens mening inte skäl att nu överväga några förändringar beträf- fande själva styrelsefunktionen hos arbetar- skyddsstyrelsen. Under utredningens fort- satta arbete bör emellertid också vissa hit- hörande spörsmål kunna aktualiseras. Det kan t.ex. förutses ett behov av att pröva om lagtillämpningsfrågor skall handläggas av styrelsen eller av en särskild nämnd av

arbetstidsnämndens karaktär. Med hänsyn till det samband som föreligger mellan sådana organisatoriska frågor och lagstiftningens materiella innehåll i olika hänseenden får denna prövning ske i ett senare sammanhang. Utredningens kommande överväganden rörande arbetstidsreglerna kan också bli av betydelse för arbetstidsnämndens uppgifter och ställning i organisationen. Denna fråga berörs därför inte heller i detta sammanhang. Arbetarskyddsstyrelsens ledningsuppgifter är av mångahanda slag. Ett omfattande pla- nerings- och utredningsarbete fordras för att arbetarskyddsinsatserna på olika nivåer skall kunna utformas på lämpligt sätt och sättas in där de bäst behövs. I samband med omor- ganisationen vid det senaste halvårsskiftet genomfördes vissa förändringar med syfte att underlätta för verksledningen att planera och samordna skyddsverksamheten. Enligt utredningens mening måste nu ytterligare förstärkningar på den administrativa sidan bli en nödvändig följd av bl.a. den förordade omorganisationen och utbyggnaden av yrkesinspektionen. Utredningen lägger i det följande fram förslag härom. Förslaget i denna del innefattar också en förstärkning av styrelsens resurser på det juridiska området. Det är också i andra hänseenden nödvändigt att arbetarskyddsstyrelsens kapacitet byggs ut. Här bör särskilt framhållas att det nuva- rande läget inte medger att generella anvis- ningar till förebyggande av yrkesrisker utar- betas i den takt som fordras. Även om arbetet på nya anvisningar inte minst under senare år bedrivits med betydande intensitet, är beho- vet av ytterligare anvisningar mycket stort. Behovet avser anvisningar som rör såväl ar- betshygieniska som skyddstekniska frågor. Anvisningarna behöver fortlöpande revi- deras med hänsyn till utvecklingen på de områden som berörs. Kraven på anvisning- arnas kvalitet måste också hållas högt. Avgörande för möjligheterna att tillgodose hithörande önskemål är vilka personella resurser som kan ställas till förfogande för arbetet. Det är emellertid också nödvändigt att se till att den organisation som finns under verksstyrelsen är uppbyggd så att den svarar mot nya erfarenheter om yrkesrisker och så

att den bäst främjar ett tillvaratagande av personalens fackkunskaper om arbetsförhål- landen på olika fält. Vad här sagts om per— sonalorganisationen har tillämpning också när det gäller andra huvuduppgifter för arbetar- skyddsstyrelsen som faller inom den nuva- rande tillsynsavdelningens verksamhetsom- råde. såsom att föra ut skyddsanvisningarna i arbetslivet genom rådgivnings- och upplys- ningsverksamhet, att följa och övervaka yrkesinspektionens verksamhet, att verk- ställa typgranskningar av tekniska anord- ningar och att medverka i utbildning och fort— bildning av personal. Utredningen anser sig således ha särskild anledning att se över till- synsavdelningens byråindelning från nämnda utgångspunkter.

Det tidigare arbetsmedicinska institutet har som nämnts nyligen inordnats i arbetar- skyddsstyrelsen och bildar nu väsentligen en sammanhållen enhet inom verket, benämnd arbetsmedicinska avdelningen. Avgörande för beslutet härom var att alltmer ökade resurser för arbetarskyddet ställer krav på närmare samordning av institutets och arbe- tarskyddsstyrelsens insatser för att dessa skall kunna bli effektiva. Integrationen bör således ses mot bakgrunden av att arbetar- skyddsstyrelsens uppgifter i många fall fordrar medverkan i form av forskning och undersökning på det arbetsmedicinska området samtidigt som forskningen i hög grad är beroende av impulser direkt från arbetsli- vet. Utredningen vill i anslutning härtill stryka under att arbetarskyddsstyrelsens anvis- ningsarbete och tillsynsarbete i övrigt för att svara mot nutida behov måste omspänna ett mycket vidsträckt fält och att det i detta arbete ofta finns skäl att söka finna underlag för ställningstaganden och åtgärder genom arbetsmedicinsk forsknings- och utrednings- verksamhet. Forsknings- och utredningsar- betet inom arbetarskyddsstyrelsen bör bedrivas med inriktning främst på aktuella problem inom arbetslivet. Den arbetsmedi- cinska avdelningens organisatoriska beting- elser och arbetsformer får bestämmas bl.a. med ledning härav.

Genom sammanslagningen av arbetar- skyddsstyrelsen och arbetsmedicinska insti-

tutet har enligt utredningens mening skapats förutsättningar att på ett fruktbärande sätt bygga ut samarbetet mellan tillsynsverksam- het, forskning och utbildning. Utredningen har vid sina överväganden i förevarande sammanhang haft att utgå från den organi- sation som sålunda redan tillskapats och strävat efter att ta till vara de ökade möjlig- heter till en ändamålsenlig utformning av verksamheten som därigenom grundlagts. I sina överväganden har utredningen också haft att utgå från riksdagens uttalande om att en arbetsmedicinsk filial bör förläggas till Umeå. Utredningen lägger fram förslag om inrät— tande av en sådan filial.

Jämte uppgiften att genom forsknings- och utredningsverksamhet främja arbetarskyddet har den arbetsmedicinska avdelningen en rad andra uppgifter. Det gäller bl. a. att medverka vid utbildning av personal inom företagshäl— sovården, att tillgodose företagens och andras behov av arbetsmedicinska undersökningar och utredningar samt att fungera som infor— mations- och dokumentationscentral på det arbetsmedicinska området. Alla de aktiviteter som bedrivs har ett starkt inbördes samband och utgör därmed också oumbärliga element i det moderna arbetarskyddet. Med hänsyn till de arbetsmedicinska verksamheternas karak— tär och breda intresseområde är det nödvändigt att vid organisationens utform- ning eftersträva goda kontaktytor och sam- ordning med näraliggande verksamheter på andra håll särskilt då den forskning och utbildning med anknytning till arbetsmedicin som bedrivs inom universitet och högskolor.

Denna synpunkt bör självfallet också gälla i samband med inrättandet av den arbets- medicinska filialen i Umeå. Denna filial, som kommer att utgöra en del av arbetarskydds- styrelsen, synes också i övrigt böra byggas upp efter liknande mönster som den centrala arbetsmedicinska verksamheten vid arbetar- skyddsstyrelsen. Filialens resurser bör på så sätt bli ett värdefullt tillskott till den samlade kapaciteten såväl för forsknings- och utred- ningsarbete med avseende på arbetsmiljö- förhållanden som för undervisning och utbildning i företagshälsovård m.m. Det böri detta sammanhang framhållas att utredning-

ens bedömningar av resursbehovet för den arbetsmedicinska avdelningen inte tar i beaktande det förslag som miljökontrollut- redningen tidigare i år lagt fram om intensi- fierad kontroll över hälso- och miljöfarliga varor. Ett genomförande av detta förslag måste — såsom utredningen framhållit i sitt remissyttrande över miljökontrollutredning— ens betänkande — aktualisera frågan om ytterligare förstärkningar på den arbetsme- dicinska sidan hos arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn till att nämnda betänkande f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning har utredningen valt att i sina överväganden inte beröra frågan om vilka särskilda insatser som behövs för arbetsmedicinens del på grund av den föreslagna lagstiftningen. Arbetsmiljöfrågornas förgreningar in på olika områden av samhällslivet gör det nöd- vändigt att lägga stor vikt vid de kunskaper och rön som redovisas inom ett flertal vetenskapliga discipliner. Särskilt för det centrala arbetarskyddsorganet måste det finnas möjligheter att följa utvecklingen och fånga upp synpunkter av betydelse för arbe— tarskyddet. Expertis från olika håll behövs för styrelsens verksamhet. En kontaktyta gent- emot de för arbetarskyddet viktigaste ve- tenskapliga ämnesområdena och en hjälp att penetrera särskilda frågor skulle kunna erhållas om man till styrelsen knyter ett vetenskapligt råd. Utredningen lägger i det följande fram förslag om inrättande av ett sådant råd hos arbetarskyddsstyrelsen.

14.3.3. Tillsynsavdelningen Inledning

Arbetet med att utarbeta anvisningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall i arbetslivet intar en framträdande plats inom tillsynsavdelningen. Till grund härför ligger förutom tjänstemännens egna kunskaper och erfarenheter bl. a. resultat av det forsknings- och utredningsarbete som bedrivs inom den arbetsmedicinska avdelningen eller av forsknings- och utredningsinstitutioner utan- för arbetarskyddsstyrelsen. Vidare bör här

framhållas värdet av de erfarenheter som finns hos arbetsmarknadens parter och inom näringslivet i övrigt. Även den form av anvisningsarbete som består i att tjänstemän från tillsynsavdelningen medverkar vid utar— betande av vissa normer och standarder som ges ut av lngenjörsvetenskapsakademien, Sveriges standardiseringskommission m.fl. utgör en betydelsefull del i arbetarskydds- verksamheten. En viktig del i detta arbete är också medverkan i utformningen av anvis- ningar och bestämmelser inom vissa nordiska arbetsgrupper, såsom Nordiska maskinkommittén m.fl. En annan arbets- uppgift av stor omfattning är att företa eller låta utföra typgranskning av maskiner, red- skap och andra tekniska anordningar. Ytter- ligare kan här pekas på det arbete som består i att besvara framställningar och meddela råd och anvisningar i anslutning till konkreta enskilda fall där skyddsaspekter kommer upp till bedömning.

Den tekniska utvecklingen och andra för- ändringar inom näringslivet främst under senare år har medfört ett ständigt ökande tryck på arbetarskyddsstyrelsen när det gäller anvisnings- och granskningsarbetet. Denna utveckling kommer att fortgå på praktisk taget alla områden inom arbetslivet och avse så- väl maskin-, process- och transportteknik, arbets- och tillverkningsmetoder som till- komst av nya material, kemiska ämnen och produkter. Stora krav kommer att ställas på insatser för att förbättra arbetsmiljön i både tekniskt och hygieniskt avseende. Ett stort och ständigt ökande behov av anvisningar föreligger på skilda områden och äldre anvisningar behöver fortlöpande överses. Typgranskning i skyddshänseende av olika typer av maskiner, redskap och andra tek- niska anordningar tenderar att öka, beroende på bl.a. att brukare eller beställare vid köp eller beställning av maskin, redskap etc. fordrar att anordningen skall uppfylla arbe- tarskyddslagens bestämmelser. Utvecklingen visar också på krav om förhandsgodkännande i större utsträckning av maskiner, redskap o.d. Vidare torde planering av arbetslokaler och anläggningar komma att kräva ökad uppmärksamhet. Det på sistone påtagligt

ökade nordiska och övriga internationella samarbetet i skyddsfrågor hör till väsentlig de] ihop med tillsynsavdelningens verksamhet. Även det standardiseringsarbete som bedrivs inom landet och på det internationella planet kräver medverkan och bevakning från avdelningens sida.

Enligt utredningens mening är det ytterst angeläget att anvisnings- och granskningsar- betet intensifieras ytterligare för att tillgodose de krav som nu och i framtiden kommer att ställas. Dessa krav kommer att öka inom alla områden av arbetarskyddet, kanske i särskilt hög grad när det gäller att möta de nya risker som är ett resultat av utvecklingen på det kemisk-tekniska området men också för att förebygga de risker av olika slag som är en följd av att människan i ökande utsträckning utsätts för olika fysikaliska faktorer såsom buller, strålning etc.

Kraven på arbetarskyddsstyrelsens till- synsavdelning kommer också att öka när det gäller att leda och samordna yrkesinspektio- nens verksamhet. Här betyder den utökning av antalet yrkesinspektionsdistrikt, som utredningen förordat i det föregående, i sig en ökad belastning. Över huvud taget erfordras ett omfattande planerings- och utredningsar- bete för att samordna yrkesinspektionens insatser på ett sådant sätt att de utnyttjas så effektivt som möjligt och där de bäst behövs.

Utredningen vill vidare erinra om vad som anförts om de ökade krav som från arbetsli- vets sida kommer att riktas mot yrkesin- spektionen som en följd av en intensifierad bevakning av arbetsmiljöfrågorna ute i före- tagen. Uppföljning av dessa frågor kommer i många fall att kräva medverkan av tillsyns- avdelningen när problemen på ett arbetsställe är så komplicerade att avdelningens specia- lister bör kopplas in. Detta gäller inte minst den av utredningen förordade intensifieringen av yrkesinspektionens tillsynsverksamhet, genom riktade åtgärder som t. ex. kan avse en systematisk genomgång av arbetsplatserna inom vissa branscher eller avse viss arbets- miljöfaktor. Sådana riktade insatser ställer stora krav på tillsynsavdelningen när det gäller att leda och samordna verksamheten på fältet.

För att tillsynsavdelningen skall kunna möta och tillgodose aktuella behov är det nödvändigt att avdelningen ges en sådan organisation och sådana resurser att den på ett tidigt stadium kan vara verksam för att förebygga och förhindra skaderisker i arbetet.

I sammanhanget får beaktas att det är natur- ligt att tillsynsavdelningen medverkar i utbild- ning i första hand av yrkesinspektionens personal men även i andra fall. Att den fond av kunnande som är tillfinnandes på avdelningen utnyttjas på detta sätt framstår som utomor— dentligt betydelsefullt.

Grunder för byråindelningen

För att fullgöra tillsynsavdelningens arbets- uppgifter behövs personal med kvalificerad utbildning och erfarenhet på en rad olika områden. Den organisation inom vilken denna personal skall verka måste vara sådan att resp. tjänstemäns kunskaper och erfarenheter om olika yrkesrisker kan nyttiggöras så effektivt som möjligt, oavsett i vilken näringsgren eller i vilket slag av arbete denna risk finns. Den nuvarande organisationen bygger på olika principer. Sålunda bestäms en del av dessa sektioners arbetsuppgifter av förhållandena inom viss näringsgren. Det gäller gruvsek- tionen, byggnadssektionen och stuverisek- tionen inom allmäntekniska byrån samt vidare trafiksektionen och skogssektionen. Andra sektioner har arbetsuppgifter som avser vissa maskiner, redskap och andra tekniska anordningar. Här avses maskinsektionerna, lyftanordningssektionen och tryckkärls- sektionen inom maskintekniska byrån. Frå- gor om vissa maskiner, redskap och andra tekniska anordningar behandlas emellertid inte inom nyssnämnda sektioner utan inom de näringsinriktade sektionerna. Samtliga tek- niska sektioner arbetar med frågor om före- byggande av såväl fysisk ohälsa som olycksfall.

Utredningen har sökt att med ledning av en uppdelning av yrkesriskerna i olika faro- grupper nå fram till en lämplig indelning av tillsynsavdelningen.

En grupp miljöfaktorer som kan innebära

risk för fysisk ohälsa är de fysikaliska. Hit är att hänföra främst sådana som buller, drag, luftfuktighet, kyla, värme, belysning, strål- ning och vibrationer. Även frågan om elekt- risk ström torde få hänföras hit.

En annan sådan grupp är de kemiska mil- jöfaktorerna, som kan innebära eller leda till såväl ohälso— som olycksfallsrisker. Hit räk- nas alla kemiska ämnen och produkter av hälsofarlig, brandfarlig, explosiv och frätande natur. Dessa risker föreligger vare sig ämnet eller produkten i fråga förekommer som enstaka fast ämne, vätska, olja, damm, gas, ånga e.d. eller i förening med annat ämne (produkt) eller det ingår i en kemisk-teknisk process. Bland ämnen som hör hit torde också få räknas sådana som framkallar förgiftningar, hudskador, cancer och allergier.

En stor grupp är de mekanisk-tekniska mil- jöfaktorer som kan innebära olycksfalls- eller hälsorisker. Till dessa miljöfaktorer fårhänfö- ras frågor om beskaffenheten av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar, byggnader, lokaler, arbetsbord etc. , utförande och placering av manöverorgan, instrument o. d., tungt arbete m.m.

En viktig grupp av miljöfaktorer är de som kan påverka den psykiska hälsan, exempelvis stress i arbetet. Hit räknas också sociala och socialpsykologiska frågeställningar i samband med arbetet.

Utredningen anser att den nyss beskrivna uppdelningen av yrkesriskerna i olika grupper kan tjäna som vägledning vid indelningen av tillsynsavdelningen i byråer. Vilken byråor- ganisation som härvid bör tillskapas får också avgöras på grundval av de funktioner och huvuduppgifter avdelningen har att fullgöra. En väsentlig utgångspunkt måste vidare vara att indelningen ger en så fast grund som möjligt för ansvarsfördelningen inom avdel- ningen. Nya uppgifter följer ständigt med den tekniska utvecklingen och förändringarna inom arbetslivet. Denna utveckling kommer att fortgå på praktiskt taget alla områden och avse såväl maskin-, process- och transport- teknik, arbets- och tillverkningsmetoder som tillkomst av nya material, kemiska ämnen och produkter.

Även om en utgångspunkt bör vara att de

funktioner som avdelningens olika enheter har att fullgöra bör täcka alla näringsgrenar, torde arbetsuppgifterna på vissa områden och i fråga om vissa anordningar vara så omfat- tande att de av praktiska skäl måste påverka indelningen av avdelningen i byråer. Utred- ningen vill också betona vikten av att behovet av branschkännedom beaktas när man utformar organisationen.

På grundval av de överväganden som sålunda skett föreslår utredningen att tillsynsavdelningen indelas i fem byråer, nämligen en allmän byrå, en maskinbyrå, en byggnadsbyrå, en kemisk byrå och en häl- sovårdsbyrå. Var och en av de fyra först- nämnda byråerna, vilkas verksamhet är av huvudsakligen teknisk karaktär, bör ledas av en byråchef med teknisk utbildning. Hälso- vårdsbyråns verksamhet, som innefattar såväl medicinska som sociala frågor bör ledas av en byråchef med medicinsk, helst social- medicinsk, utbildning.

Det bör ankomma på arbetarskyddstyrelsen att närmare bestämma om arbetsuppgifternas fördelning mellan byråerna. Utredningen anser för sin del att de olika byråerna lämp- ligen kan ges i huvudsak följande ar- betsuppgifter.

Allmänna byrån bör handlägga frågor om förebyggande av fysisk ohälsa till följd av buller, drag, värme, kyla, fuktighet och andra fysikaliska miljö— eller klimatfaktorer, frågor om elektrisk ström, laser-, mikrovåg- och annan icke-joniserande strålning, frågor om arbetsställningar, arbetsplatsers utformning, tungt arbete och om arbetsmetoder. Inom byrån bör vidare handläggas frågor om arbetslokaler, personalrum, kiosker, perso- nalbodar o.d. samt frågor om lokal skydds— verksamhet. Byråns verksamhet bör avse alla näringsgrenar.

På byrån bör också ankomma att handlägga ärenden om stuveriarbete och säkerhet på fartyg samt ärenden inom trafikväsendet (inkl. luftfart).

Det föreslås att i byrån ingår den nuvarande allmänna sektionen, Stuverisektionen och trafiksektionen. Utredningen vill här erinra om vad i avsnitt 14.2.3 föreslagits beträffande yrkesinspektionen för landtrafiken. Förslaget

innebär bl.a. att trafiksektionens uppgifter i dess egenskap av specialinspektion förs över till den allmänna yrkesinspektionen.

Maskinbyrån bör handlägga frågor om förebyggande av olycksfall och ohälsa vad gäller maskiner, redskap och andra tekniska anordningar, dock ej i den mån sådan fråga ankommer på annan byrå inom tillsynsav- delningen. Det föreslås att till byrån förs förutom nuvarande två maskinsektioner även lyftanordningssektionen och skogssektionen. På byrån bör även handläggas frågor om besiktningsmän för lyft- och transport- anordningar.

Byggnadsbyrån bör handlägga frågor om förebyggande av olycksfall och ohälsa som har samband med byggnads- och anlägg- ningsarbete, arbete i gruvor, stenbrott, grus- tag o.d., sprängningsarbete, dykeri- och kassunarbete. Vidare bör föras hit frågor som gäller redskap och anordningar som används vid dessa slag av arbeten. Till byrån bör sammanföras nuvarande byggnadssektionen, gruvsektionen och från den nuvarande all- männa sektionen frågor som avser arbete i grustag o.d., dykeri- och kassunarbete.

Kemiska byrån bör oavsett näringsgren handlägga frågor om förebyggande av ohälsa och olycksfall till följd av risker vid till- verkning och annan hantering av kemiska ämnen och produkter, även brandfarliga och explosiva varor. Hit bör även föras frågor om dammexplosioner, processteknik och om vatten och avlopp, dock ej i den mån sådan fråga ankommer på annan byrå inom tillsynsavdelningen. Till byrån bör även höra frågor om tryckkärls beskaffenhet och utrustning, material- och svetsfrågor samt frågor om besiktningsmän för tryckkärl. I byrån bör ingå de nuvarande två kemisek- tionerna och tryckkärlssektionen.

Hälsavårdsbyrån bör handlägga frågor om förebyggande av fysisk och psykisk ohälsa som kräver medicinsk och socialmedicinsk bedömning. Hit räknas bl.a. ledning och samordning av den verksamhet som bedrivs av de till yrkesinspektionen knutna läkarna. Inom byrån bör vidare handläggas ärenden rörande besiktningsläkare för läkarunder- sökning och periodisk läkarbesiktning av

minderåriga och av arbetstagare i vissa sär- skilt hälsofarliga arbeten. Vidare må nämnas frågor i samband med den till arbetar— skyddsstyrelsen knutna centrala bedöm- ningsnämndens för dammlunga verksamhet. Framför allt avses här uppföljning av det arbete som syftar till att förebygga upp- komsten av silikos och andra dammlung- sjukdomar. Till byrån hör också att arbeta med frågeställningar av social och social- psykologisk karaktär i samband med arbetet.

Utredningen återkommer längre fram med närmare förslag rörande personalor- ganisationen.

14.3.4. Arbetsmedicinska avdelningen

I arbetsmedicinska avdelningens arbetsupp- gifter ingår att genom forsknings- och utred- ningsverksamhet dels skapa underlag för arbetarskyddsstyrelsens anvisnings- och till- synsarbete, dels tillgodose övriga myndighe- ters, arbetsmarknadsparters, branschers, maskintillverkares, tekniska planerares och andras behov av kunskaper i arbetsmiljö- hänseende. En annan betydelsefull uppgift för avdelningen är att medverka vid den utbild- ning och fortbildning som ges såväl arbetar- skyddsverkets personal som personal inom företagshälsovården och andra. Avdelningen har också att tillgodose den efterfrågan på olika undersökningar som föreligger inom arbetslivet. Det åligger också avdelningen att medverka i informations- och dokumenta- tionsverksamheten på arbetsmiljöområdet. Ett led i verksamheten är också att medverka i det internationella samarbetet på området.

Forskning

De hälsoproblem som är förenade med det moderna arbetslivet är i hög grad samman- satta. Det har medfört att kraven på arbe- tarskyddsverksamheten och den arbetsme- dicinska forskningen måste ta sikte på arbetstagarnas hela hälsosituation i arbetsli- vet. Dagens arbetsmedicinska forskning måste därför spänna över ett mycket vitt fält. Härav följer behov av medverkan från före-

trädare för en rad vetenskapliga discipliner: skilda grenar inom medicin, psykologi, sociologi, fysik, kemi etc. Den arbetsmedi- cinska forskningen av i dag är alltså en utpräglad tvärvetenskaplig forskning. Forsknings- och utredningsprojekt finan- sieras med medel som ställs till förfogande antingen via den statliga budgetens anslags- poster för löner och utrustning etc. eller via anslag från arbetarskyddsfonden, forsk- ningsråd e.d. Därutöver förekommer finan- siering med medel från den till arbetar- skyddsstyrelsens förfogande stående anslags- posten Särskilda arbetarskyddsprojekt. Inriktningen av det forskningsarbete som bedrevs inom arbetsmedicinska institutet bestämdes av naturliga skäl av aktuella häl- soproblem inom arbetslivet. Forskningen var således till sin övervägande del målinriktad, dvs. forskningen hade ett bestämt mål i sikte nämligen förbättring av arbetsmiljön. Inslaget av grundforskning, varmed utredningen menar forskning utan någon bestämd till- lämpning på arbetsmiljöområdet i sikte, var av liten omfattning. I den mån sådan forskning förekom hade den initierats genom att inom ramen för målinriktade projekt kommit fram resultat av sådant intresse att de bedömts motivera grundforskning. Vid sidan av nu nämnd forskning förekom inom flertalet avdelningar tillämpad forskning, såsom metodutveckling och metodstandardisering samt anpassning av förefintliga bestämnings- och analysmetoder för tillämpning inom arbetsmiljöområdet. Målinriktad forskning och tillämpad forskning bör enligt utred- ningens mening också i fortsättningen domi— nera. I vad mån grundforskningsprojekt bör tas upp torde få bedömas från fall till fall. En utgångspunkt bör dock vara att sådana projekt som regel inte bör bedrivas inom arbets- medicinska avdelningen i den mån de inte motiveras av praktiska problem. När det gäller frågan om inriktning på områden finner utredningen det naturligt att forskningen lik- som hittills inriktas på aktuella problem inom arbetslivet. Det nära samarbetet med till- synsavdelningen bör här kunna ge fruktbä- rande resultat. I detta sammanhang vill utredningen understryka vikten av att forsk-

ning som syftar till att klarlägga förefintlig- heten av yrkesrisker av olika slag efterföljs av forskning också på det eliminationstekniska området. En uppgift är inte till fullo löst genom att en risk är klarlagd. Målet måste alltid vara att gå vidare och anvisa vägarna för att komma till rätta med problemet. I vad mån fortsättningen skall ske inom arbetsme— dicinska avdelningen eller i andra former får avgöras efter förhållandena i det särskilda fallet.

Utbildning

Som framgår av den tidigare framställningen innefattade arbetsmedicinska institutets utbildningsverksamhet huvudsakligen utbild- ning av personal för företagshälsovården, främst läkare, sjuksköterskor och skydds- ingenjörer. Vidare bedrevs utbildning i ergonomi för produktionstekniker m.fl. yrkesgrupper. Verksamheten fick sin nuva- rande utformning och omfattning så sent som år 1971. Verksamheten fullföljs nu med samma utformning och omfattning inom arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning.

Det utbildningsprogram på företagshälso- vårdens område som lades fast år 1971 avsåg en femårsperiod. Det kan emellertid konsta- teras att situationen inom företagshälsovår- den är sådan att utbildningsvolymen behöver ökas i förhållande till det fastställda pro- grammet om man skall komma upp i närheten av den efterfrågan på utbildad personal som existerar. Sålunda finns f.n. inom företags- hälsovården ett stort antal läkare som saknar särskild utbildning i företagshälsovård. Detta har föranlett önskemål om en ökning av utbildningen av företagsläkare från f. n. 45 per år till åtminstone 90 per år. Syftet skulle vara att snabbt utbilda de företagsläkare som redan är verksamma inom företagshälsovården men som inte fått någon utbildning i företagshäl- sovård. På samma sätt har från olika håll påyrkats en ökning av skyddsingenjörsut— bildningen. Utredningen har inhämtat att arbetarskyddsstyrelsen avser att med början år 1973 inom i huvudsak nuvarande resurs- ramar öka utbildningen av både företagslä-

kare och skyddsingenjörer. På längre sikt måste enligt utredningens mening förutsätt- ningar skapas för en ökning av utbildningen också med hänsyn till vikten av att snabbare än f. n. tillgodose de behov som aktualiseras av en förväntad ökad utbyggnadstakt inom företagshälsovården. Här bör även beaktas de konsekvenser för utbildningen som blir en följd av den samverkan med universitet och högskolor som utredningen föreslår i det följande och som kommer att medföra ett ökat engagemang i framför allt forskarutbild- ningen.

Ansvaret för utbildningen vilar på arbets- medicinska avdelningen som en av dess väsentliga uppgifter. Utredningen vill betona värdet av att forsknings- och utbildningsfrå- gorna mot bakgrund av det naturliga samband som föreligger handhas i nära anslutning till varandra. Det är angeläget att detta beaktas vid planering och ledning av verksamheten.

De uttalanden som arbetarskyddsstyrelsen gjort i årets anslagsframställning om att sty— relsen undersöker möjligheterna att vidga utbildningen till bl. a. vissa kategorier skyddsombud finner utredningen intressanta och ledande i rätt riktning.

U ppdragsverksamhet

Den uppdragsverksamhet som arbetsme- dicinska institutet bedrev utgjordes till en början huvudsakligen av analyser av insända prover av olika slag. Efter hand byggdes emellertid verksamheten ut till att avse tek- nisk-hygieniska undersökningar och seder- mera också ergonomiska undersökningar.

Uppdragsverksamhetens primära syfte är

att tillgodose de behov av undersökningar av olika slag som föreligger såväl inom näringslivet som hos myndigheter, organisa- tioner m.fl. Verksamheten tillför därutöver forskningen värdefullt material som, om uppdragsverksamhet inte ingick i arbetsupp- gifterna, skulle behöva tas in genom egenini— tierad verksamhet. Det kan möjligen ifråga- sättas om utförande av vissa enkla rutinana- lyser är en uppgift för arbetsmedicinska avdelningen. Utredningen vill emellertid framhålla att möjligheterna att få sådana

uppdrag utförda på marknaden f.n. är begränsade. Till dess att betingelserna i detta avseende förbättras syns även sådana upp- drag böra utföras inom avdelningen. Utred- ningen vill i sammanhanget erinra om att uppdragsverksamheten genom den anslags- konstruktion som tillämpas i princip inte inkräktar på de ekonomiska förutsättningarna för den övriga verksamheten. Tvärtom tillför uppdragen avdelningen praktiska erfarenhe- ter som kan nyttiggöras inom såväl forskning som utbildning.

Dokumentation och information

Som framgår av det förut sagda hade arbetsmedicinska institutet till uppgift bl.a. att fungera som centralt dokumentations- och informationsorgan i arbetsmedicinska frågor. Uppgiften fullgörs efter institutets integrering i arbetarskyddsstyrelsen av arbetsmedicinska avdelningen.

Under våren 1972 gjordes inom institutet vissa undersökningar rörande det mest effektiva sättet för dokumentations- och informationsarbetet. Dessa undersökningar utmynnade i förslag om inrättandet av en särskild central med uppgift dels att upprätta ett register på var dokumentation och infor- mation kan erhållas, dels att själv tillhanda- hålla omedelbart tillgänglig dokumentation och information, dels att i mer komplicerade fall förmedla kontakt med specialister inom institutet. Undersökningarna utmynnade vidare i förslag om samordning av doku- mentations- och informationsverksamheten med motsvarande verksamhet inom arbetar- skyddsstyrelsen.

Utredningen vill erinra om att inom miljö- kontrollutredningen pågår arbete med att planera ett databaserat dokumentationssy- stem för miljödata. I samband därmed genomförs en förstudie till ett miljövårdens informationssystem. Detta arbete torde komma att resultera i en hel del synpunkter och erfarenheter som bör vara av intresse för uppläggningen av ett dokumentations- och informationssystem inom styrelsen. Det är emellertid inte möjligt för utredningen att nu bilda sig någon uppfattning om i vilken mån

mil jökontrollutredningens förslag kan komma att påverka lösningarna av arbetsmedicinska avdelningens informationsproblem. Det bör bli arbetarskyddsstyrelsens sak att ta ställning härtill sedan erforderligt underlag för en bedömning föreligger. Utredningen måste i nuvarande läge inskränka sig till att betona vikten av en satsning på dessa frågor. Användning av datateknik bör kunna vara en väg att pröva i detta sammanhang.

I anslutning härtill vill utredningen under- stryka vikten av att information rörande t. ex. forskningsresultat snabbt förs ut till avnämar- na inom arbetsliv och samhälle. Detta bör liksom tidigare inom arbetsmedicinska institu- tet ske både genom utgivande av egna publika- tioner och genom publicering i vetenskapliga och andra tidskrifter. Också andra vägar bör utnyttjas, såsom anordnande av konferenser m.m.

Vid arbetsmedicinska avdelningen förs ett särskilt silikosregister, som upptar alla kon- staterade och misstänkta fall av framför allt silikos. I detta register samlas också vissa tekniska data om dammförekomst m. m. på arbetsplatser som kan innebära risk för personalen. Registret innebär en möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att centralt övervaka inte bara enskilda arbetstagares hälsotillstånd bl.a. i silikoshänseende utan även dammsi- tuationen och därmed riskerna på arbets- platserna. Registret får ses som ett komple- ment till den övervakning av exponerad per- sonal, som sker genom läkarundersökningar och genom den centrala bedömningsnämnden för dammlunga som knutits till arbetar- skyddsstyrelsen.

Erfarenheterna från detta register är goda. Registret utgör en värdefull dokumentations— källa när det gäller att ta fram information om hälsotillstånd och arbetsanamnes beträffande enskilda arbetstagare. Registret är vidare ett mycket värdefullt underlag för det forsk- ningsarbete som syftar till att klarlägga sam- bandet mellan arbetstagarens yrke och främst sjukdomen silikos. Material kan erhål- las för att nå fram till praktiskalösningar för att komma till rätta med silikosproblemet.

Som regel är det förenat med betydande svårigheter att påvisa sambandet mellan yrket

och av arbetet betingad sjukdom. Ett viktigt led i sådant forskningsarbete för att inte säga en förutsättning härför är en rätt upplagd rapportering och registrering av misstänkt eller konstaterad översjuklighet hos vissa yrkesgrupper i relation till deras arbetsmiljö. Som exempel på sådana yrkesgrupper kan här nämnas de som i sitt arbete kommer i beröring med farliga ämnen såsom bly, kadmium, kvicksilver etc. eller på annat sätt, exempelvis genom buller, är utsatta för skaderisker. Utredningen vill betona värdet av fortsatt arbete på detta område. Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att undersöka förut- sättningarna att utöka denna centrala regi- streringsverksamhet till att omfatta även andra slag av miljöfaktorer.

Samverkan med andra institutioner m. m.

En forskning, som syftar till en allsidig bedömning av människan i arbetet, förutsätter en organisation med bred vetenskaplig bas, som är oberoende av traditionella gränser mellan ämnen och fakulteter. Forsknings- och utvecklingsarbete med anknytning till arbetsmedicinens olika grenar förekommer inom ett stort antal ämnesområden vid främst universitet och högskolor. Här föreligger ett starkt behov av samverkan mellan den arbetsmedicinska avdelningens verksamhet och närliggande verksamheter på andra håll. Av särskilt intresse är därvid den högre utbildning och forskning som bedrivs inom universitet och högskolor.

Behovet av anknytning av den arbetsme- dicinska verksamheten till högre utbildning och forskning har framhållits i skilda sam- manhang. För den arbetsmedicinska av- delningen skulle mycket vara att vinna på kontinuerliga kontakter med företrädare för de grunddiscipliner från vilka de olika spe- cialiteterna inom avdelningen utgått. Bl.a. skulle härigenom kvalificerad medverkan kunna säkras i sådana större tvärvetenskap- liga forskningsprojekt för vilka behov före- ligger av specialistkunskaper som inte finns representerade inom arbetarskyddsstyrelsen. För forskarna inom de högre läroanstalterna borde det på motsvarande sätt vara av intresse

att fortlöpande få del av erfarenheter gjorda inom avdelningens forskningsverksamhet eller ute på fältet.

Utredningen anser att ett led i strävandena att skapa sådana vidgade kontakter bör kun- na vara att professorer och laboratorer inom arbetarskyddsstyrelsens arbetsmedicinska avdelning, inkl. den planerade arbetsmedi- cinska filialen i Umeå, förordnas till leda- möter i den fakultet eller motsvarande, inom vilken de har sin vetenskapliga grundkom- petens. De högre läroanstalter som i första hand avses är karolinska institutet, universi- tetet i Stockholm, tekniska högskolan i Stockholm, universitetet i Umeå och den tekniska högskoleenheten i Luleå. Utred- ningen vill här erinra om att chefen för för- utvarande arbetsmedicinska institutet var ledamot i karolinska institutets medicinska fakultet vid behandling av frågor med anknytning till ämnesområdet arbetsmedicin.

Det är av väsentlig betydelse att stimulera forskare inom olika discipliner att i sitt arbete ta upp arbetsvetenskapliga projekt. Den arbetsmedicinska avdelningen bör därför engagera sig i forskarutbildningen genom att medverka vid handledning av doktorander med anknytning till ämnesområdet arbets- medicin samt vid forskarhandledning och annan högre undervisning. Denna medverkan bör kunna kombineras med såväl undervis- ningsskyldighet som examinationsrätt.

Av betydelse är också att en nära sam- verkan och ett utbyte av erfarenheter utvecklas med de yrkesmedicinska klinikerna vid regionsjukhusen.

I detta sammanhang vill utredningen också peka på värdet av att också parterna på arbetsmarknaden bereds tillfälle att via _sina experter framföra synpunkter på verksam- heten vid arbetsmedicinska avdelningen. Tidigare fanns denna möjlighet till kontakt bl. a. genom att sådana experter var ledamöter i arbetsmedicinska institutets styrelse. Erfa- renheterna av dessa ömsesidiga kontakter är positiva. Det torde böra ankomma på arbe- tarskyddsstyrelsen att närmare finna ut de lämpliga formerna för fortsatta sådana kontakter.

Huvuddragen i den arbetsmedicinska avdel- ningens organisation

Som framgår av redogörelsen för arbets- medicinska avdelningens nuvarande organi- sation finns inom avdelningen fem enheter, nämligen en arbetsfysiologisk, en arbetspsy- kologisk, en kemisk, en medicinsk och en teknisk enhet. Var och en av de arbetsfy- siologiska, medicinska och tekniska enhe- terna förestås av en professor. De arbets- psykologiska och kemiska enheterna förestås var och en av en laborator.

Dagens arbetsmedicinska forskning, som spänner över ett brett fält, är en utpräglat tvärvetenskaplig forskning. Den stora bety- delse arbetsmedicinska avdelningen har i denna verksamhet ligger i att avdelningen är den enda organisation inom landet som har möjlighet att sätta in företrädare för arbets- medicinens olika discipliner i forsknings- projekt av sådan karaktär. Ett motsvarande synsätt kan anläggas när det gäller avdel- ningens utbildningsverksamhet och service- verksamhet. Utredningen vill här understryka betydelsen av den arbetsmedicinska avdel- ningens ställning som basorganisation inom sitt område och nödvändigheten av att dess resurser utvecklas i takt med ökande krav och ändrade förutsättningar.

Arbetsmedicinska institutets (numera arbetsmedicinska avdelningens) resurser för forskning, utbildning och service har fortlö- pande byggts ut. Av stor betydelse är också det finansiella stöd till arbetsmedicinsk forskning som erhållits och även nu erhålls från olika forskningsfonder och från den år 1972 inrättade arbetarskyddsfonden. Det är ur flera synpunkter värdefullt att den ar- betsmedicinska avdelningens forskning inrik- tas på projekt som kan omfattas av fondens bidragsverksamhet. Detta bör beaktas vid utformningen av avdelningens basorganisa- tion med budgetmedel.

En väsentlig förstärkning av den arbetsmedicinska verksamheten kommer till stånd i och med etablerandet av en arbets- medicinsk filial i Umeå. Detta betyderemeller- tid enligt utredningens mening inte att upp- byggnaden av den arbetsmedicinska avdel-

Utredningen vill här också hänvisa till de behov som följer av skärpta regler rörande produktkontroll. Som utredningen framhålliti sitt yttrande över miljökontrollutredningens betänkande Lag om hälso- och miljöfarliga produkter (SOU l972:31) blir det nödvändigt att bygga ut den arbetsmedicinska avdel— ningen för att klara den forskning och de undersökningar och analyser av hälsorisker som bör krävas i anslutning till en ny lag- stiftning på detta område. Skäl kan också anföras för att knyta i vart fall delar av omgivningshygieniska avdelningen vid för- utvarande statens institut för folkhälsan, vilken avdelning f. n. är provisoriskt knuten till naturvårdsverket, till den arbetsmedi- cinska avdelningen vid arbetarskyddsstyrel- sen. Med hänsyn till att miljökontrollutred- ningens betänkande f.n. prövas av Kungl. Maj:t anser utredningen inte att det är lämpligt eller möjligt att nu gå närmare in på de frågor som anknyter till behandlingen av förslagen i betänkandet. Organisationsförslagen i det följande upptar därför inte de ytterligare resurser som kan behöva tillföras avdelningen på grundval av ny lagstiftning om pro- duktkontroll.

Arbetsmedicinsk filiali Umeå

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 februari 1971 har utredningen fått i uppdrag att i anslutning till sitt övriga utredningsarbete lägga fram förslag om organisationen av en arbetsmedicinsk filial, placerad i Umeå. Vid de kontakter i denna fråga som utredningen haft med Västerbottens läns landsting har representanter för landstinget förklarat sig beredda att medverka till en sjukvårdsan- knytning av den planerade arbetsmedicinska verksamheten genom att anordna en yrkes- medicinsk avdelning vid regionsjukhuset i Umeå.

Utredningen vill inledningsvis betona vär- det av den sjukvårdsanknytning som avses komma till stånd. En sådan anknytning finns också när det gäller den arbetsmedicinska avdelningens i Stockholm verksamhet i det att cheferna för den medicinska enhetens

yrkesmedicinska och yrkesdermatologiska sektioner samtidigt är överläkare vid mot- svarande enheter vid karolinska sjukhuset. Detta samarbete är av stor och ömsesidig betydelse.

Den arbetsmedicinska filialens huvudupp- gifter skall vara att genomföra olika forsk- ningsprojekt, att genomföra viss utbildning och att utföra utredningar och service på uppdrag av myndigheter, organisationer, företag m.fl. Filialens tillkomst får inte medföra dubbelarbete. Risk härför kan föreligga främst i fråga om forsknings- och utredningsverksamheten, medan, när det gäller övriga aktiviteter, risken av naturliga skäl är mindre. Utredningen förutsätter att samordningen med verksamheten i Stock- holm sköts på sådant sätt att onödigt dubbel- arbete inte uppkom mer.

Den arbetsmedicinska filialen i Umeå bör enligt utredningens mening vara en del av styrelsens arbetsmedicinska avdelning och alltså lyda under dess chef. Till den närmare organisationen återkommer utredningen läng- re fram.

För att underlätta samverkan mellan filialen och den yrkesmedicinska avdelningen vid regionsjukhuset föreslås att för de båda verksamheterna tillämpas viss personalunion, som bl.a. innebär att den ledande befatt- ningshavaren vid filialens medicinska enhet av landstinget förordnas till överläkare vid regionsjukhuset för att där leda det yrkes- medicinska sjukvårdsarbetet.

Den yrkesmedicinska verksamhetens art gör det nödvändigt att den planerade yrkes- medicinska sjukhusavdelningen vid region- sjukhuset i Umeå förfogar över såväl medi- cinska som teknisk-yrkeshygieniska resurser. Det torde under sådana förhållanden vara rationellt att landstinget helt inriktar sig på den rent medicinska delen av verksamheten medan filialen tillhandahåller de teknisk- hygieniska resurserna. För denna service förutsätts landstinget erlägga avgifter som innebär full kostnadstäckning. En fördel med en sådan arbetsfördelning är att den främjar ett bättre resursutnyttjande.

Filialen bör vidare kunna meddela under- visning inom sitt arbetsområde. Vad som här

främst kommer i fråga är kurser för blivande företagsläkare, skyddsingenjörer, sjukskö- terskor i företagshälsovård, produktionstek- niker m.fl. Viss del av arbetsmedicinska avdelningens utbildningsverksamhet av- seende här nämnda personalkategorier torde med fördel kunna förläggas till Umeå.

14.3.5. Administrativa avdelningen

Inom den administrativa avdelningen finns f.n. en arbetstidsbyrå, en kanslibyrå och en utbildnings- och informationssektion.

De arbetsuppgifter som åligger admini- strativa avdelning är av skiftande art. Till avdelningen hör att svara för personalfrågor och ekonomiska frågor för hela arbetar- skyddsverket, som i dag omfattar den centrala myndigheten med inemot 300 fast anställda och regionalorganisationen, yrkesinspek- tionen, med också omkring 300 fast anställ- da, fördelade på elva yrkesinspektions- distrikt. Omfattningen av denna verksam- het har ökat i takt med utbyggnaden av ar- betarskyddsverket och kommer att öka ytterligare som en följd av utredningens för- slag om ökade personalresurser, ett utökat antal yrkesinspektionsdistrikt samt om inte- greringen av bergstatens arbetarskydds- verksamhet i den allmänna yrkesinspektio- nen. Vid sidan av nu nämnda uppgifter har den administrativa avdelningen att svara för omfattande utrednings- och planeringsupp- gifter. När det gäller planering har avdel- ningen att upprätta arbetarskyddsverkets anslagsframställning samt att leda och ge- nomföra försöksverksamheten med program- budgetering.

Även dessa uppgifter har ökat avsevärt under senare år. Styrelsens kapacitet på nu nämnda områden är redan i dag otillräcklig med hänsyn till de anspråk som ställs därpå. Den kraftiga expansionen av styrelsens upp- gifter som kan väntas framöver bland annat till följd av de förslag utredningen lägger fram kommer att ställa ytterligare ökade krav på planerings- och utredningskapaciteten. Detta i förening med behovet av en förstärkt sam- ordning av resurserna inom verket föranleder

utredningen att föreslå att utrednings-, pla- nerings- och samordningsfunktionerna samlas inom en särskild byrå, benämnd planerings- byrån.

Utredningen har i det föregående bl. a. uttalat att utarbetande av anvisningar till led- ning vid arbetarskyddslagens tillämpning ut- gör en mycket betydelsefull del av styrelsens verksamhet. Utredningen har också konstate- rat att behovet av nya anvisningar samt revide- ring av äldre anvisningar är mycket stort. Med hänsyn till anvisningarnas karaktär av komple- ment till arbetarskyddslagen bör de motsvara högt ställda anspråk inte bara från teknisk utan även från juridisk synpunkt. Även i öv- rigt är arbetarskyddsstyrelsens uppgifter på det juridiska området i hög grad krävande. Här avses exempelvis frågor om tolkning av arbetarskyddslagstiftningen i samband med tillämpning av sanktionsreglerna. Det finns också anledning att räkna med att yrkesin- spektionsdistrikten i fortsättningen kommer att ställa ökade krav på bistånd i juridiska frågor. Även den löpande översynen av arbe- tarskyddsbestämmelserna kommer att föran- leda behov av ökade insatser från arbetar- skyddsstyrelsens sida. Arbetstidsregleringen föranleder många framställningar av olika slag från arbetstagare och arbetsgivare.

Allmänt kan sägas att stor vikt måste läggas vid handläggning av juridiska frågor i ett verk av arbetarskyddsstyrelsens karaktär. I sty- relsens uppgifter ingår bl.a. att i stor utsträckning via föreskrifter och anvisningar forma det slutgiltiga — och för individ och samhälle ytterst betydelsefulla — innehållet i lagstiftningen. Detta ställer både ur rättssä- kerhets- och andra synpunkter stora krav i juridiskt hänseende. Liknande synpunkter kan anföras när det gäller enskilda rättsärenden.

I styrelsens angelägna uppgifter ingår vidare att på grundval av de erfarenheter som finns inom styrelsen fortlöpande förbereda och hos Kungl. Maj:t föreslå de författ- ningsändringar som styrelsen finner motive- rade. En fortlöpande bevakning av angrän- sande rättsområden är också av synnerligen stor betydelse. Vidare kan här nämnas upp- följningen ur juridisk synpunkt av olika slag av internationella konventioner och över-

Arbetarskyddsstyrelsens nuvarande per- sonalresurser på det juridiska området utgörs av arbetstidsbyrån, som har att handlägga frågor om tillämpning av allmänna arbets- tidslagen samt arbetstidsbestämmelserna i arbetarskyddslagen och viss annan lagstift- ning. För de juridiska uppgifterna i övrigt finns två byrådirektörer inom styrelsens till- synsavdelning, varjämte kanslibyrån biträder med vissa uppgifter av juridisk karaktär, exempelvis granskning av nya anvisningar från juridisk synpunkt. Enligt utredningens mening är denna organisation helt otillräcklig för att kunna tillgodose de krav som i fram- tiden kommer att riktas mot den. Mot bak- grunden av vad nyss anförts om betydelsen och omfånget av de juridiska uppgifter som kommer i fråga kunde det vara motiverat att föreslå inrättande av en särskild juridisk avdelning, då även inkluderande arbetstids- byrån. På nuvarande stadium av utrednings- arbetet anser sig dock utredningen böra nöja sig med att föreslå nyinrättande av en byrå för juridiska frågor. Utredningen föreslår sålunda att frågor av juridisk karaktär förs till en särskild byrå inom den administrativa avdel- ningen. Arbetstidsfrågorna bör alltjämt handläggas inom arbetstidsbyrån.

Inom utbildnings- och informationssektio- nen administreras som förut sagts verkets interna och externa utbildning. Sektionen handhar vidare informationsverksamheten. Den interna utbildningsverksamheten inriktas mot verkets egen personal och mot de kom- munala tillsynsmännen medan den externa utbildningen främst tar sikte på personal för företagshälsovården. Informationsverksam- heten syftar framför allt till att sprida upp- lysning om aktuella frågor inom arbetar- skyddsområdet.

Utbildningsverksamheten har ökat kraftigt i vad avser både intern och extern utbildning. En ytterligare expansion är att vänta. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om vad som i det föregående anförts om den arbetsmedicinska avdelningens uppgifter. Kraven på informationsverksamheten kan likaledes väntas öka, bl.a. som en följd av utredningens förslag om en intensifiering av

anvisningsarbetet. Enligt utredningens mening måste stor vikt läggas vid infor- mationssidan.

Mot bakgrund härav föreslår utredningen att utbildnings- och informationsaktiviteterna byggs ut och hänförs till skilda sektioner, benämnda utbildningssektionen och infor- mationssektionen.

14.3.6. Inrättande av vetenskapligt råd

I det föregående har berörts behovet av att till arbetarskyddsstyrelsen knyta ett vetenskap- ligt råd av den typ som finns bl.a. hos socialstyrelsen och livsmedelsverket. Leda- mot av rådet skulle kunna anlitas vid bered- ning av ärende som hör till hans veten- skapsgren eller verksamhetsområde. Utred- ningen föreslår att till arbetarskyddsstyrelsen knyts ett vetenskapligt råd av samma karak- tär. I rådet bör ingå i första hand företrädare för de grunddiscipliner från vilka de arbets- vetenskapliga disciplinerna utgått. Även andra områden bör dock kunna komma i fråga. Det finns inte anledning att här närmare precisera sammansättningen. Denna får avgöras på grundval av erfarenheterna och de behov som visar sig. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att förordna ledamöterna.

15 Sanktionssystemet i arbetarskyddslagstift-

ningen

15.1. Inledande synpunkter

Ett framgångsrikt skyddsarbete vid företag och förvaltningar bygger i första hand på att samarbete sker mellan arbetsgivare, arbets- tagare och tillsynsmyndighet. Strävan måste även i fortsättningen vara att lösa arbetsmil- jöfrågor i samförstånd och på övertygelsens väg. Detta bör dock inte undanskymma vikten av att effektiva tvångsmedel står till förfo- gande för tillsynsmyndigheten och att myn- digheten inte tvekar att vid behov använda dessa medel.

Den genomgång av anvisningar, föreläg— ganden, förbud, åtal och domar som redovi- sats i avsnitt 8.4 ger en bild av hur sank- tionssystemet i arbetarskyddslagstiftningen har fungerat i praktiken. Som ett negativt drag har framträtt den långa tid som ofta förlöper innan yrkesinspektionens framställning till arbetsgivare ger resultat. Även då det varit fråga om rätt allvarliga missförhållanden har det ofta tagit åtskilliga år från det första ingripandet tills påkallade åtgärder vidtagits. Det har för övrigt också hänt att förfarandet avstannat utan att rättelse kommit till stånd av klart otillfredsställande förhållanden. I vissa fall har ej ens efter dom någon ändring kunnat konstateras av yrkesinspektionen.

Vad gäller åtalsförfarandet synes man stundom ha avvaktat att något ingripande från yrkesinspektionens sida inte längre är aktuellt

varefter åtalet nedlagts. Detta framstår som särskilt anmärkningsvärt eftersom åtalsan- mälan i regel gjorts först sedan yrkes- inspektionen under lång tid försökt komma till rätta med missförhållandena på ett arbetsställe.

Det har såväl från yrkesinspektionens sida som från arbetstagarhåll påpekats att utdömda straff enligt arbetarskyddslagen är alltför låga med hänsyn till att det ofta rör sig om fall då allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa framkallats av missförhållanden på ett arbetsställe. Den verkställda genomgången av domar ger också klart vid handen att domstolarna sett milt på begångna över- trädelser av arbetarskyddslagstiftningen. Detta förhållande kan i viss mån förklaras genom själva konstruktionen av ansvars- systemet i arbetarskyddslagen. Speciella pro- blem möter sålunda ett effektivt utnyttjande av straffsanktionen när det gäller att ge- nomföra en myndighets åläggande.

Med hänsyn till de svårigheter som visat sig föreligga att komma till rätta med missför- hållanden inom arbetslivet med stöd av de medel arbetarskyddslagen anvisar föreslås redan i denna etapp av utredningsarbetet ändringar i arbetarskyddslagens sanktions- system på de punkter där systemet visat sig inte vara ändamålsenligt. Sådana ändringar bör samtidigt kunna bidra till att ge den föreslagna tillsynsorganisationen ökad tyngd.

Den nuvarande konstruktionen av tvångs- förfarandet enligt arbetarskyddslagen är i mångafall inte ändamålsenlig. Detta har tydligt framgått vid genomgången av utfärdade före- lägganden och förbud. För att öka effektivite- ten av tillsynsorganens verksamhet bör det i åtskilliga fall vara värdefullt om ett vitesförfa- rande står till förfogande. Det låga straff som utdöms efter det att föreläggande visat sig verkningslöst synes ej vara tillräckligt pådri- vande. Vid ett vitesförfarande kan däremot vitesbeloppet sättas i direkt relation till vad som idetenskildafallet krävsför att få till stånd åtgärder enligt föreläggandet. Med hänsyn till den förstärkning av yrkesinspektionen med en nämnd som utredningen föreslårfår de betänk- ligheter som tidigare anförts mot vitesförfa- rande i arbetarskyddsärenden inte längre sam- ma bärkraft. Utredningen föreslår således en bestämmelse i 53 åarbetarskyddslagen att till- synsmyndighet får befogenhet att utsätta vite i beslut om föreläggande. Det kan i samman- hanget anmärkas att utredningen också före- slår att förstärkningar skall tillföras tillsyns- myndigheterna för att förbättra deras kapaci- tet att träffa avgöranden i frågor av juridisk karaktär.

Det kan dock inte vara lämpligt att använda vite i alla de situationer då föreläggande krävs för att komma tillrätta med otillfredsställande skyddsförhållanden. I en del fall behövs endast att tillsynsmyndigheten fastställer rättsläget genom ett föreläggande. Det är då onödigt att tillföra handläggningen det ytter- ligare moment som ligger i utsättande av vite. Vidare kan ett vitesföreläggande vara olämpligt genom att påföljdens ekonomiska natur skjuts i förgrunden. Arbetsgivaren kan av denna orsak föranledas att överklaga ärendet för att få vitet nedsatt, vilket medför tidsutdräkt. Det bör därför finnas en val- möjlighet för tillsynsmyndigheten att vid utfärdande av föreläggande antingen sätta ut vite, när detta framstår som den mest effek- tiva och lämpliga påföljden, eller också meddela föreläggande utan vite. För det senare fallet bör man bibehålla den nuvarande ordningen med straffhot vid överträdelse av

föreläggande.

Gäller det däremot förbud mot viss verk- samhet eller del av verksamhet torde vites- förfarandet inte på samma sätt som vid föreläggande vara ägnat att verka pådrivande. Förbud meddelas i allvarliga fall då verk- samheten under inga förutsättningar får fortsätta om inte villkor som meddelats vid förbudet iakttas. Då förbud meddelats bör möjlighet alltid finnas att säkerställa förbudet genom att polismyndigheten lämnar hand- räckning. Utredningen föreslår att en bestämmelse i detta avseende tas in som ett fjärde stycke i 50 & arbetarskyddslagen.

Med hänsyn till straffbestämmelserna i jämförlig lagstiftning bör straffmaximum höjas till fängelse ett år vid överträdelse av påbud som tillsynsmyndighet meddelat (63 5 första stycket arbetarskyddslagen). Utred- ningen vill understryka betydelsen av att straff utdöms med beaktande av att under- låtenhet att ställa sig till efterrättelse med- delade förelägganden eller förbud enligt arbetarskyddslagen kan vara av allvarlig art. Särskilt är detta fallet om arbetsgivaren genom sin underlåtenhet att följa meddelat påbud visat likgiltighet för arbetstagares liv eller hälsa. Det är också angeläget att åkla- garna vid handläggning av åtalsfrågan handlar med insikt om att en lagöverträdelse på detta område ej sällan innebär att människors liv eller hälsa satts på spel.

Den som överträtt vitesföreläggande bör ej dömas till straff enligt arbetarskyddslagen för gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. En bestämmelse i detta avseende föreslås i 63 å andra stycket arbetarskydds- lagen. Nytt föreläggande, eventuellt vid förhöjt vite, eller förbud kan meddelas så snart påkallad åtgärd ej vidtagits inom utsatt tid.

Om förbud eller föreläggande utfärdas för en arbetsgivare att använda en anordninge. d. i befintligt skick bör påbudet naturligtvis omfatta varje användning av anordningen som sker vid arbetsställe där arbetstagare utför arbete för arbetsgivares räkning. Gäller påbudet hel anläggning som tidigare drivits med anställd arbetskraft bör påbudet avse även sådant arbete som utförs endast av

arbetsgivaren själv. Följden blir annars bl. a. att förbudet eller föreläggandet inte kan säkerställas genom polismyndighetens för- sorg. En uttrycklig bestämmelse i berörda avseende bör skrivas in i 53 å arbetar- skyddslagen.

Då fråga är om missförhållande beträffande arbetslokal som upplåtits till arbetsgivare kan enligt gällande arbetarskyddslag förbud meddelas mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete eller ändamål till dess viss åtgärd vidtagits med lokalen. Det har ansetts att upplåtelse, efter det att ett sådant förbud meddelats, kan ske till annan arbetsgivare eller i vart fall till ensamföretagare trots att denne driver verk- samhet av samma slag som avsetts med för— budet. Detta kan uppenbarligen inte vara tillfredsställande. Sedan ett förbud meddelats mot upplåtelse av lokal bör förbudet, till dess påkallad åtgärd vidtagits med lokalen, omfatta varje upplåtelse av ifrågavarande slag till arbetsgivare eller ensamföretagare. En bestämmelse bör införas i 53 & arbetar- skyddslagen som säkerställer detta.

En utvidgning av ansvaret för missförhål- lande på arbetsställe till att avse den som råder över arbetsställe har föreslagits i avsnitt 11.7 (53 a & första stycket arbetarskyddslagen). I detta avseende kan enligt utredningens förslag ingripande ske av yrkesinspektionen i samma ordning som enligt 53 & arbetarskyddslagen, och Straffbestämmelsen i 63 & arbetarskydds- lagen anknyter även till 53 a 5 första stycket.

I avsnitt 11.6 har föreslagits att yrkes- inspektionen skall äga meddela föreskrifter beträffande samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe (53 a % andra stycket arbetarskyddslagen). Vid underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse sådana föreskrifter bör straff kunna utdömas. Straffbestämmel- sen i 63 åarbetarskyddslagen föreslås omfatta även överträdelse av sådan föreskrift.

Enligt ansvarsbestämmelserna i arbetar— skyddslagen finns i allmänhet inte någon direkt straffbestämmelse för arbetsgivare när missförhållande råder på arbetsställe. Huvudregeln är att ett straffhot inträder först sedan tillsynsmyndighet utfärdat föreläg- gande eller förbud och påkallade åtgärder inte

vidtagits inom utsatt tid. Enligt utredningens uppfattning föreligger starka skäl för en sådan konstruktion. Det ligger i sakens natur att arbetsuppgifter kan innehålla vissa riskmo- ment. Skälig skyddsstandard beträffande arbetslokaler, anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder är dessutom begrepp som förändras under inflytande av teknikens utveckling och tillgängliga resurser. Vad som i det särskilda fallet är att anse som ett missförhållande framkommer därför ofta först efter en avvägning av olika omständig- heter. Den framkomliga vägen är att till- synsmyndigheten i dessa fall med beaktande av arbetsgivares och arbetstagares synpunk- ter fastställer vad som bör gälla och därefter vid behov tillgriper tvångsmedel.

Det sagda innebär emellertid inte att direkt straffsanktion saknas om allvarliga missför- hållanden föreligger vid arbetsställe. Utred- ningen vill här fästa uppmärksamheten på vissa bestämmelser som finns i brottsbalken och som kan bli aktuella i sådana fall. Denna balk innehåller inte bara bestämmelser om straff då skada eller sjukdom åsamkas annan uppsåtligen. Den som av oaktsamhet orsakar annans död kan enligt 3 kap. 7 & brottsbalken dömas till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst fyra år. Även den som av oaktsamhet åsamkar annan person kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa kan enligt 8 & samma kap. dömas till straff, upp till två års fängelse om brottet är grovt. Enligt 3 kap. 9 & brottsbalken är det vidare straffbart att av grov oaktsamhet utsätta annan förlivsfa- ra eller fara för svår kroppsskadaellerallvarlig sjukdom. Brottet benämns framkallande av fara för annan och straffet är böterellerfängel- se i högst två år. Det kan i vissa fall finnas anledning att överväga åtal enligt denna be- stämmelse om arbetsgivare framkallar faraför arbetstagares liv eller hälsa genom miss- förhållande på arbetsställe.

Enligt gällande arbetarskyddslag utfärdas särskilda föreskrifter och tillärnpningsbe- stämmelser av Kungl. Maj:t medan arbetar- skyddsstyrelsen meddelar råd och anvis— ningar till ledning vid tillämpningen av lagen. Vid meddelande av föreskrift med stöd av

lagen kan Kungl. Maj:t sätta ut straff för förseelse mot föreskriften. Vad gäller av arbetarskyddsstyrelsen meddelade anvis- ningar fordras att särskilt föreläggande eller förbud utfärdas med ledning av anvisningen för att något straffhot skall uppkomma. I anslutning till arbetarskyddsmyndighetens befattning med förprövning av arbetslokaler m.m. — se avsnitt 12 —— bör det emellertid finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera till arbetarskyddsstyrelsen att meddela före- skrifter som är direkt straffsanktionerade. Utredningen föreslår att en sådan möjlighet införs genom ändring i 145 arbetarskydds- lagen. Genom föreskrifter av här avsedd art kan ingripande med direkt straffsanktion ske på ett tidigare stadium än genom föreläg- gande- eller förbudsförfarande. Utredningen vill i sammanhanget erinra om att arbetar- skyddsstyrelsen numera inrymmer bl. a. representanter för arbetsmarknadens huvud- organisationer och att man i arbetarskydds- styrelsens styrelse kan diskutera princi- piella frågor i anslutning till en vidgad rätt för arbetarskyddsstyrelsen att meddela före- skrifter.

Enligt vissa författningar kan en myndig- het, när någon underlåter att vidta en åtgärd som åligger honom, låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Möjlighet till sådant tvångsutförande bör införas även i arbetarskyddslagen. En bestämmelse föreslås i 53 & arbetarskyddslagen.

15.3. Användningen av tvångsmedel

När man betraktar vad som ägt rum under den undersökta tioårsperioden är det tydligt att tillsynsorganen dragit sig för att ingripa med straffhot om man inte haft preciserade regler att falla tillbaka på. Detta synes för övrigt vara en anledning till att frågor om personalut- rymmen fått en kanske oproportionerligt stor plats när det gällt att utfärda förelägganden. Beträffande sådana utrymmen har nämligen arbetarskyddsstyrelsen lämnat förhållandevis detaljerade anvisningar. Gränsen för vad som så småningom kan anses åtalbart har dragits snävt. Har det ej framgått av direkt påvisbara

regler att gränsen är överträdd har yrkesin- spektören tydligen ofta ansett sig förhindrad att ingripa på annat sätt än på övertalningens väg.

Det kommer naturligtvis även i fortsätt- ningen att vara svårt att klart ange var gränsen för ingripande med tvångsmedel skall gå. Så varierande som omständigheterna på olika arbetsplatser kan vara är det inte möjligt att på förhand uppställa detaljerade regler som kan tillämpas på alla uppkommande fall. Endast i begränsad omfattning är det vidare fråga om förhållanden som är mätbara eller på annat sätt kan otvetydigt anges. Det område som ej är detaljreglerat torde efter hand snarast komma att utvidgas. Hittills torde sålunda grund för ingripanden enligt 53 & arbetar- skyddslagen ha ansetts föreligga endast då åtgärder är nödvändiga för att förebygga skador av påtagligt fysisk art, vartill kommer att särskilda bestämmelser finns angående personalutrymmen. Allteftersom arbetar- skyddets område vidgas bör också tillsyns- organens möjlighet att ingripa bli mer omfattande. Tillsynen bör sålunda innesluta även vissa icke påvisbart fysiskt skadliga men psykiskt riskfyllda moment i arbetet. Frågan om hur gränsen skall dras för förhållanden som ger grund för ingripande med sank- tionshot blir då än svårare att besvara med direkt hänvisning till detaljföreskrifter.

I situationer då det gäller att avgöra om grund finns för ingripande från tillsynsorga- nens sida bör emellertid god ledning kunna hämtas av såväl arbetsgivarens som arbets- tagarnas inställning till problemet. En nöd- vändig förutsättning för att strävandena att åstadkomma goda arbetsmiljöer skall bli effektiva är att tillsynsorganen handlar i nära samarbete med arbetsgivarna och de anställda och deras fackliga organisationer. Det är viktigt att de anställdas förtrogenhet med arbetsplatsernas förhållanden tas till vara, inte minst vid överväganden om lämpliga åtgärder. De anställda är vidare de som när- mast berörs av brister och olägenheter beträffande arbetslokaler, tillverkningspro- cesser, arbetsmetoder o.d. och hänsyn bör också på grund härav tas till om de anser ett ingripande påkallat. Detta innebär naturligtvis

inte att myndigheten skall bortse från vad som är tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt att åstadkomma. Men den beslutande myndig- heten skall kunna ingripa även om det inte gäller förhållanden där detaljerade föreskrif- ter eller anvisningar meddelats av Kungl. Maj:t eller arbetarskyddsstyrelsen. Ingri- pande måste sålunda kunna ske även i sådana avseenden där endast generellt hållna regler f inns att åberopa.

Om på en arbetsplats råder ett i något avseende otillfredsställande förhållande är det viktigt att saken kommer till yrkesin- spektionens kännedom och att de anställdas synpunkter framförs till inspektionen. Detta förutsätter att stor uppmärksamhet ägnas åt den lokala organisationen för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. I detta avseende föreslår utredningen nya regler. Utredningen har utförligt behandlat denna fråga i avsnitt 13.

Vad gäller valet mellan de olika tvångs- medel som bör stå till tillsynsmyndighetens förfogande har redan vid diskussionen om utformningen av olika sanktioner angetts vissa riktlinjer. Det förordade vitesförfaran- det bör få betydelse i sådana fall då yrkes- inspektionen hittills haft svårt att genomdriva sin uppfattning. Från yrkesinspektionens sida har anförts att föreläggande eller förbud enligt 53 & arbetarskyddslagen i regel lämnar föga resultat på grund av den ringa straffpåföljd som brukar följa av ett domstolsförfarande. Det ställer sig sålunda enligt vad inspektionen påpekat många gånger förmånligare för en tredskande arbetsgivare att erlägga ett ringa bötesbelopp än att vidta påkallade skyddsåt- gärder. Utredningen vill med anledning av dessa synpunkter framhålla att en väsentlig fördel med vitet är att det kan bestämmas till högre belopp än vad som skulle kunna dömas ut i form av dagsböter. Beloppet kan fast- ställas med hänsyn både till handlingens svårighetsgrad och till exempelvis storleken av de ekonomiska insatser som krävs för att uppfylla ett föreläggande. Riskerna för att en arbetsgivare skall bedöma det som ekono- miskt fördelaktigt att sätta sig över ett före- läggande är därför betydligt mindre om man väljer vitessanktionen.

Det nämnda institutet tvångsutförande kan vara något svårhanterligt om mera omfattande åtgärder påkallas för att komma till rätta med missförhållanden på ett arbetsställe. Om det emellertid rör sig om exempelvis skydds- anordningar, som saknas på ett arbetsställe men som kan köpas i färdigt skick, kan det vara praktiskt att yrkesinspektionen har möjlighet att för tredskande arbetsgivares räkning inköpa anordningen. Ett snabbt resultat av ingripandet kan härigenom åstad- kommas. Kanske främst som påtrycknings- medel kan möjligheten till tvångsutförande bli av icke ringa betydelse. Om arbetsgivaren inte betalar frivilligt får tillsynsmyndigheten ut- kräva ersättning inför domstol. Frågan om arbetsgivaren varit skyldig att utföra åtgärden skall dock ha avgjorts i förvaltningsärendet och kommer därför inte under domstolens bedömande.

Med hänsyn till den långa tid som ofta förflutit innan yrkesinspektionen satt in olika tvångsmedel är det angeläget att understryka att tillsynsorganen bör eftersträva att resultat av ingripande vinns snarast möjligt. Om skyddsförhållandena inte överensstämmer med lagens krav bör föreläggande eller förbud tillgripas så snart det visar sig att arbetsgi- varen inte frivilligt uppfyller sina åligganden. Som ett led i samarbetet bör arbetsgivaren i allmänhet först ges möjlighet att vidta påkallade åtgärder i enlighet med anvisning som meddelas av yrkesinspektionen. Efter— koms inte denna anvisning inom skälig tid bör regelmässigt ett sanktionshot uppställas. Beror underlåtenheten på ett ursäktligt för- biseende från arbetsgivarens sida är det dock lämpligt att upprepa anvisningen med kortast möjliga tidsfrist. Är det å andra sidan fråga om brister i skyddshänseende som innebär all- varlig risk för arbetstagares liv eller hälsa kan det naturligtvis finnas anledning att omedel- bart tillgripa förbudsförfarande — utan att dessförinnan meddela någon anvisning — för att klart ange att verksamheten ej får fort- sättas under rådande förhållanden. Även i situationer då arbetsgivaren deklarerar en annan uppfattning än tillsynsmyndigheten eller när det annars kan antas att anvis- ningsförfarande är meningslöst eftersom

arbetsgivaren medvetet försummar arbetar- skyddet bör man omedelbart övergå till att anlita de tvångsmedel som lagen anvisar.

Den diskuterade fortgången av ett anvis- ningsförfarande kan te sig alltför schematisk i sådana lägen då ändrade skyddsförhållanden inträtt efter det anvisning meddelats utan att dock just de anvisade åtgärderna vidtagits. Det kan i så fall finnas skäl för tillsynsmyn- digheten att ompröva sitt ställningstagande. Detta kan eventuellt resultera i att ytterligare åtgärder inte anses erforderliga men kan också ge anledning till fortsatt förfarande.

Med den förordade uppläggningen av till- synsmyndigheternas handlande kan man undvika den tidsutdräkt som hittills ofta uppkommit. Som ett ytterligare medel mot förhalning bör införas en generell befogenhet för tillsynsmyndighet att förordna att dess beslut skall gälla utan hinder av att beslutet överklagas. Bestämmelse härom föreslås i 70 & arbetarskyddslagen, vars nuvarande bestämmelser om arbetsföreståndare utgår enligt utredningens förslag, se avsnitt 15.5. Sådant förordnande bör kunna meddelas inte bara då det gäller missförhållanden som medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa utan i alla de fall då det är angeläget att rättelse av ett missförhållande snabbt kommer till stånd. Tillsynsmyndighet bör givetvis använda denna möjlighet med till- börlig varsamhet.

Ett synnerligen viktigt led i förfarandet är uppföljningen av meddelade anvisningar och förelägganden. Hittills verkar det som om tillsynen ofta inte har fungerat på denna punkt. De anställda har goda förutsättningar att följa hur påkallade åtgärder omsätts i praktiken. Även i detta avseende bör därför stor vikt fästas vid arbetstagarnas agerande. En sådan ordning bör finnas på arbetsplat- serna att arbetstagarna kan underrätta yrkesinspektören om uppställda frister över- skrids utan att påkallade åtgärder vidtagits. Efter att ha mottagit underrättelse om detta bör nytt ingripande snarast ske av tillsyns- myndigheten på sätt som tidigare har disku- terats. Uppföljningen av meddelade anvis- ningar, förelägganden och förbud är för yrkesinspektionens del i hög grad en resurs-

fråga. För att arbetarskyddslagstiftningen verkligen skall slå igenom över hela fältet är det därför av stor vikt att inspektionen får tillräckliga medel att fullfölja tillsynen på denna punkt.

Även om yrkesinspektionen i viss utsträckning bör kunna förlita sig på att den lokala samverkansorganisationen ger akt på att inspektionsmeddelanden följs bör ett viktigt hjälpmedel för yrkesinspektionen även i fortsättningen vara ett förfalloregister beträffande meddelade anvisningar, föreläg— ganden och förbud.

För att uppföljningen skall fungera är det viktigt att fristerna bestäms på ett realistiskt sätt. Bland de genomgångna ärendena finns exempel på fall där fristen i ett föreläggande, då detta till slut utfärdats, varit så kort i förhållande till den förelagda prestationen att arbetsgivaren framstått som i praktiken sak- nande möjlighet att verkligen kunna slutföra åtgärderna före tidsfristens utgång. I gengäld synes ofta blotta ansatser från arbetsgivarens sida ha fått utgöra skäl för att dröja med åtalsanmälan. Det lämpliga förfarandet synes här vara att ge en fast tidsplan i vilken fixeras de olika etapperna i en upprustning som inte kan genomföras på kort tid.

15.4. Statlig verksamhet

Som närmare berörts i avsnitt 8.2.6 gäller ett särskilt förfarande om missförhållande råder vid arbetsställe tillhörigt statlig myndighet, vari inbegrips statens affärsdrivande verk. I sådant fall kan inte föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 53 eller 54 & arbetarskydds- lagen meddelas. I stället skall arbetarskydds- styrelsen enligt 605 i lagen påkalla åtgärd hos vederbörande myndighet och i sista hand underställa ärendet Kungl. Maj:t eller, om ärendet gäller riksdagen eller dess verk, det organ riksdagen bestämmer. Som skäl för gällande reglering anfördes i förarbetena att strafförfarande inte kan riktas mot staten och att det är uteslutet att döma vederbörande arbetsföreståndare till straff om han inte satts i tillfälle att vidta påkallad åtgärd.

Från yrkesinspektionens sida har framhål-

lits att det många gånger är svårt att, beroende på regleringen i 60 å, få till stånd erforderliga åtgärder i skyddshänseende när det gäller verksamhet som drivs av staten.

Om — såsom utredningen förordar — ansvar enligt arbetarskyddslagen inträder endast vid uppsåt eller oaktsamhet synes skäl saknas att bibehålla särregleringen av det statliga arbetsgivaransvaret. Även om 60 % upphävs torde med en sådan reglering på den subjektiva sidan straffansvar för arbetsföre- ståndare vid statlig verksamhet inte kunna ifrågakomma, om han trots att han gjort vad på honom ankommit inte fått medel anslagna till att vidta påkallad åtgärd.

I sammanhanget bör beaktas att staten, enligt en allmän princip som kommit till uttryck på olika håll inom lagstiftningen, inte kan föreläggas vite. Från synpunkten att alla arbetsgivare bör behandlas lika och att samma möjligheter bör föreligga att övervaka efter- levnaden av arbetarskyddslagstiftningen vid statliga myndigheter som beträffande arbetslivet i övrigt är detta en brist. Skulle förhållandena påkalla det får tillsynsmyn- dighet mot statlig myndighet använda före- läggande utan vite eller ta till förbud. Vidare bör pekas på möjligheten att besluta om tvångsutförande. Detta kan vara en effektiv metod i sådana fall då myndighet ej följer yrkesinspektionens anvisningar utan hänvisar till att medel ej finns tillgängliga enligt fast- ställd budget.

15.5. Arbetsföreståndare

Arbetsgivaransvaret kan — som framgår av redogörelsen i avsnitt 8.2.7 — enligt 70% arbetarskyddslagen i viss utsträckning över- låtas till arbetsföreståndare. I fråga om verksamhet som bedrivs av annan än staten eller kommun har arbetarskyddsstyrelsen att pröva om viss person kan godtas som arbetsföreståndare i arbetsgivares ställe. Beträffande statsmyndigheterna har utfärdats föreskrifter om vem som svarar för att arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser iakttas vid förvaltningsenhet. I avsnitt 8.7 har behandlats tillämpningen av bestämmelserna

Av grundläggande betydelse vid konstruk- tionen av bestämmelser om arbetsgivaransvar är vilka subjektiva förutsättningar som före- ligger för ansvar. Om ansvaret för företagaren är strikt — dvs. inträder utan hänsyn till om företagaren handlat med uppsåt eller varit vårdslös — kan finnas påtagliga skäl att stadga att denne genom överflyttning av ansvaret till annan person kan undgå att själv drabbas av ansvar. Härigenom undviks nämligen stö- tande resultat då arbetsgivaren varit ovetande om förseelsen eller av annat skäl saknat praktiska möjligheter att ingripa. Om det däremot fordras uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar skall inträda ligger i detta en anvisning att ansvaret skall riktas mot den som enligt arbetsfördelningen inom företaget har det faktiska ansvaret på ifrågavarande punkt.

I samband med att ändringar genomförs i arbetarskyddslagens sanktionssystem synes det önskvärt att slopa de stela bestämmel- serna om arbetsföreståndare i 70 å arbetar- skyddslagen till förmån för de mera flexibla regler om ansvarigt subjekt som kan knytas till straffstadganden utan strikt ansvar. Utred- ningen föreslår därför att dessa bestämmelser upphävs. Om förslaget genomförs bortfaller arbetarskyddsstyrelsens prövning av om viss person kan godtas som arbetsföreståndare. Även i fortsättningen blir detemellertid av vikt att inom företag och förvaltningar klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser följs.

Det kan erinras om att den nya allmänna arbetstidslagen (1970:103) till skillnad från tidigare arbetstidslagar inte innehåller någon bestämmelse om överflyttning av arbetsgi- varens ansvar. I förarbetena anfördes i denna fråga att av allmänna specialstraffrättsliga principer torde följa att arbetsgivaransvaret kan överflyttas från arbetsgivaren till arbetsföreståndaren och att det inte torde vara nödvändigt att särskilt ange detta (prop. 1970: 5 s. 139).

För arbetsgivare, som överträder minder- årigbestämmelserna i arbetarskyddslagen, kungörelsen (l966c521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten eller kungörelsen (l949z210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg, är straffet dagsböter. Mot bakgrun- den av vad utredningen förordat i det före- gående skulle det kunna övervägas att införa frihetsstraff i straffskalan även i här avsedda fall. Med hänsyn till att utredningen ännu inte slutfört sin översyn av minderårigbestäm- melserna i arbetarskyddslagstiftningen synes dock någon ändring f.n. inte böra ske på ifrågavarande punkt.

Bestämmelserna om straff för vårdnads- havare då minderårig använts till arbete i strid mot arbetarskyddslagstiftningen bör tills vidare kvarstå. Även i detta avseende hän- visas till att utredningen ej slutligt översett de materiella bestämmelserna.

15.7 Arbetstagares ansvar

Syftet med den förordade uppläggningen av insatser mot brister på arbetsplatserna är att ge tillsynsorganens beslut större tyngd. Med denna uppläggning bör större möjligheter finnas att vinna förståelse även för ett fast ingripande mot arbetstagare som inte fullgör sin del i arbetet för att främja en god arbetsmiljö. I fråga om bestämmelsen i 67 & arbetarskyddslagen bör därför straffet för arbetstagare som tar bort eller försätter ur bruk skyddsanordning ändras till dagsböter. Föreskriften i nämnda paragraf om yrkes- inspektörs åtalsanmälan som förutsättning för åtal bör vidare utgå.

Att ingripa med straffansvar mot den som utsätter sig själv men inte någon annan för en risk synes endast böra komma ifråga om gärningen innebär en positiv handling beträffande en befintlig skyddsanordning men inte beträffande exempelvis underlåtenhet att bära hörselskydd, även om sådana skydd föreskrivits av tillsynsorgan. Innebär arbets- tagares förfarande att han utsätter även annan

för risk torde begreppet skyddsanordning vara tillräckligt omfattande för att hand- lingssättet skall falla under bestämmelsen i 67 & ide flesta fall då ett straffansvar är önskvärt. Utredningen föreslår därför f. n. ingen änd- ring vad gäller arbetstagares allmänna skyl- dighet att följa i arbetarskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter. Som utvecklats i avsnitt 11 föreslås emellertid att yrkesinspektionen beträffande samordning på gemensamma arbetsställen skall kunna med- dela föreskrifter även för arbetstagare. Sådana föreskrifter är som tidigare nämnts straffsanktionerade enligt utredningens förslag.

15.8 Besvär

Enligt 73 å andra stycket arbetarskyddslagen skall talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 åå föras hos kammarrätten genom besvär. Iövriga fall då fullföljd kan ske mot arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt nämnda lag skall talan prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t i statsrådet samt kammarrätt och regeringsrätten diskuterades i propositionen med förslag till lag om allmänna förvalt- ningsdomstolar m.m. (prop. 1971: 30 del 2 s. 88). Principen ansågs böra vara att sådana besvärsärenden som huvudsakligen innefattar rättsfrågor skall handläggas av förvaltnings- domstol och att besvärsärenden i vilka ändamålsenlighets- och lämplighetsfrågor dominerar skall avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna princip kan emellertid inte ensam tjäna till ledning. Enligt vad som anfördes måste vid kompetensfördelningen bl.a. beaktas att det på vissa områden kan finnas behov av att förbehålla Kungl. Maj:t i statsrådet prövningen av besvär även i frågor med betydande inslag av rättstillämpning, därför att det från samhällets synpunkt är nödvändigt att regeringsmakten har det avgörande inflytandet också på besluten i enskilda ärenden inom dessa områden.

Överklagade ärenden angående förbud,

föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 åå arbetarskyddslagen kan enligt den organisa- tion som utredningen föreslår komma att prövas av två partssammansatta myndigheter. Det synes inte minst med tanke på vikten att nå ett avgörande inom skälig tid knappast tillfredsställande att ett sådant ärende därefter skulle kunna fullföljas till en förvaltnings- domstol av kammarrättens karaktär, varefter ytterligare överklagande skulle kunna ske i regeringsrätten. Ifrågavarande ärenden är vidare ofta av sådan beskaffenhet att all- mänekonomiska synpunkter och allmänna resursavvägningar över huvud bör spela stor roll vid avgörandet. Även talan mot arbetar- skyddsstyrelsens beslut om förbud, föreläg- gande eller föreskrift enligt 53—59 åå bör därför i fortsättningen föras genom besvär hos Kungl. Maj:t i statsrådet. Av samma skäl bör Kungl. Maj:t i statsrådet pröva talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut om förbud eller föreläggande enligt skogsförläggnings- lagen (1963: 246) och kungörelsen om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg (l949:210). Det enda tänkbara alternativet till den av utredningen förordade besvärsordningen är att besvär över arbetar- skyddsstyrelsens beslut går till arbetsdom- stolen. Med hänsyn till att denna domstols prövning hittills i första hand begränsats till tvister av mera renodlad partskaraktär för- ordar emellertid utredningen i första hand slutlig prövning av ifrågavarande ärenden hos Kungl. Maj:t. Utredningen lägger fram förslag om ändrade författningsbestämmelser i enlig- het härmed.

15.9 Underrättelse

Det är f.n. svårt att utan betydande omgång skaffa sig en uppfattning om vilka domar som meddelas på arbetarskyddets område. Även om man har tillgång till visst ärende, som enligt uppgift i handlingarna överlämnats till åtal, är det inte säkert att yrkesinspektions- distriktet har uppgift om den vidare hand— läggningen av ärendet. I allmänhet torde dock åklagarna lämna uppgift om meddelade domslut till distrikten. Däremot synes

distriktet ofta först efter framställning hos åklagaren få uppgift om åklagares beslut att ej tala å brottet eller om nedläggande av åtal. För att utvecklingen på området skall kunna följas bör bestämmelser införas att domstol, som meddelat dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt arbetarskyddslagstiftningen, skall sända avskrift av dom eller slutligt beslut i målet till yrkesinspektionen. Bestämmelser härom föreslås i 745 arbetarskyddskungö— relsen. Det är vidare angeläget att yrkesin- spektionen sätts i tillfälle att följa ärende som överlämnats till åklagare även om åtal ej sker. Åklagare bör därför snarast ge yrkesin- spektionen besked om beslut att ej tala å brottet. Någon särskild författningsbestäm- melse synes dock inte behövas i detta avseende utan berörda myndigheter torde kunna överenskomma om lämplig ordning.

16. Utbildningsfrågor

16.] Allmänna synpunkter

Strävan mot bättre arbetsmiljöer främjas om så många som möjligt av dem som är sys- selsatta i arbetslivet har goda kunskaper om arbetarskyddet. Med ökade kunskaper följer engagemang i arbetsmiljöfrågorna och där- jämte förutsättningar för aktiva insatser och samarbete på arbetsplatserna. För att målet skall nås måste informationen och utbild- ningen bedrivas på bred bas. Orientering om grundläggande förhållanden på arbetsmil- jöområdet bör ges redan åt dem som är i de tidiga skolåren. I de mer yrkesinriktade skolformerna måste arbetarskydd och vad därmed sammanhänger vara en integrerad del av undervisningen. Ett stort antal elever. inte minst på universitets- och högskolenivå, får i sin kommande yrkesverksamhet uppgifter som har anknytning till och betydelse för arbetsmiljöns utformning. Som exempel kan nämnas de grupper som skall ägna sig åt projekterings-, planläggnings- och konstruk- tionsuppgifter. Här är det motiverat med fördjupad utbildning om arbetslivet och dess miljöfrågor. För de redan yrkesverksammas del är det naturligt att man kräver en utbyggd information i skyddsfrågor, bl.a. genom råd och upplysningar som är anpassade efter respektive slag av sysselsättning. Av allra största vikt är dessutom att en för ändamålet avpassad utbildning kan ges åt skyddsombud och andra som engageras i de lokala skyddsorganisationerna på arbetsställena.

Den undervisning i arbetsmiljöfrågor som nu förekommer i anslutning till allmänut- bildning och yrkesutbildning kan inte — även om vissa förbättringar kan spåras på senare tid — tillgodose de anspråk som måste ställas. Omfattningen är otillräcklig och undervis- ningen sker efter ett splittrat mönster. Inriktningen inom de olika utbildningsni- våerna skiftar betydligt. synbarligen starkast på de högre nivåerna. Bl. a. återspeglas dettai bristande enhetlighet i beteckningar på kurser och ämnen. Ofta täcks bara ett mycket begränsat kunskapsområde. ] alltför stor utsträckning betraktas undervisningen som ett inslag av frivillig natur som ligger utanför den normala utbildningsramen. Svårigheter möter dessutom när det gäller att finna Iärarkrafter med behövlig teoretisk och praktisk kompetens. Enligt utredningens mening måste särskilda åtgärder vidtas för att förbättra situationen. Insatser och samverkan på skilda plan är nödvändiga för att motverka att utbildningssektorn till någon del står iso- lerad från miljöfrågorna i arbetslivet. Det ligger emellertid inte inom ramen för utred- ningens uppdrag att gå närmare in på de problem som här föreligger. Utredningen förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen i lämpligt sammanhang tar initiativ till åtgärder för att säkra en framträdande plats åt arbetsmiljöfrågorna inom utbildningsom- rådet.

En väl fungerande skyddsverksamhet i företagen förutsätter utbildning av olika

personalgrupper i den lokala skyddsorgani- sationen. Arbetsmarknadens parter är med- vetna om detta och bedriver sedan åtskillig tid tillbaka i samverkan och var för sig en bety- dande utbildningsverksamhet. Utbildnings- behovet är emellertid mycket stort. Det avser i första hand skyddsombud men också arbetsledare, företagsrepresentanter, fack- föreningsfunktionärer m.fl. Speciellt svårt har det visat sig vara att få till stånd utbildning för dem som sysselsätts i mindre företag. En blick på utbildningens former och innehåll ger anledning att efterlysa ökad enhetlighet när det gäller grundläggande utbildningsavsnitt. Förstärkningar av utbildningsinsatserna måste nu aktualiseras. Enligt utredningens uppfattning är det nödvändigt att utbild- ningsmöjligheterna för skyddsombud byggs ut i anslutning till att skyddsombuden på sätt som utredningen åsyftar får en förstärkt ställning.

16.2. Utbildning av skyddsombud m.fl.

Vissa frågor om utbildning av personal för företagshälsovården har berörts i avsnitt 14.3.4.

Utredningen har låtit företa en särskild undersökning angående utbildningen av skyddsombuden. Den ingår i detta betän- kande som bilaga 5. Undersökningen ger vissa upplysningar om den utbildning av skydds- ombud som bedrivs av olika organisationer. Av tidsskäl har emellertid undersökningen inte kunnat omfatta den utbildning i skydds- frågor som företag anordnar för de egna anställda.

Genom de förslag utredningen lägger fram breddas skyddsombudens uppgifter och skyddsombuden föreslås även få vissa sär- skilda befogenheter i riskabla lägen. För att skyddsombuden på ett effektivt och riktigt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter måste stor uppmärksamhet ägnas åt deras utbild- ning. Det bör krävas att den som är skydds— ombud också har utbildning för uppgiften. Att ombudet erhåller denna utbildning får anses vara ett gemensamt intresse för arbetsgivare och arbetstagare. Väl utbildade skyddsombud

är en väsentlig tillgång för företag när det gäller att införa ett skyddstänkande bland övriga arbetstagare med de gynnsamma effekter detta innebär för hela verksamheten. En förstärkt utbildning ger också förutsätt- ningar att påverka arbetsplatsernas utform- ning i arbetsmiljöförbättrande riktning. Med hänsyn till utbildningsfrågans vikt bör — som anförts i avsnitt 13.4.2 — en grundläggande bestämmelse tas in i lagen. Det bör således slås fast att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får erforderlig utbildning (40 aå tredje stycket arbetarskyddslagen). De närmare formerna för utbildningens bedrivande bör däremot — lika litet som hittills — regleras i lag. Utred- ningen vill i det följande dock ge vissa rikt- linjer för hur utbildningen bör genomföras.

Redan förekommer en inte obetydlig akti— vitet för att utbilda skyddsombud. Utbild- ningsmönstret är emellertid splittrat. Särskilt vid mindre företag har det visat sig svårt att ordna utbildningsfrågan. Skyddsombuden intar en central ställning i det system av regler om samverkan på arbetsplatserna som utredningen föreslår för att tillfredsställande arbetsmiljöer skall uppnås. Det måste därför finnas garantier för att utbildning kommer till stånd över hela fältet av skyddsombud och att sådana utbildningsmöjligheter finns som ger skyddsombuden förutsättningar att göra en insats i skyddsarbetet. Härvid bör såväl grundutbildning som vidareutbildning på olika nivåer kunna erbjudas.

Det synes naturligt att ansvaret för utbild- ningsverksamheten för skyddsombuden även i fortsättningen främst vilar på arbetsmark- nadens parter som redan har väsentliga erfarenheter i dessa frågor. Inte minst kan man därigenom dra nytta av de fördelar som ligger i branschvis anordnad utbildning. Arbetarskyddsmyndigheten — som är ansvarig för huvuddelen av övrig speciell utbildning på arbetarskyddsområdet — bör dock inte ställas utanför den viktiga utbild- ningsfrågan för denna personalgrupp. Utredningen föreslår därför att en central utbildningsdelegation knyts till arbetar- skyddsstyrelsen. I delegationen bör ingå representanter för arbetsmarknadens parter.

Delegationens uppgift skall vara att verka för samordning av utbildningsverksamheten samt att ange riktlinjerna för Utbildningarnas innehåll och främja att erforderliga kurser kommer till stånd. För att underlätta en lokal samordning bör därvid kontakt hållas med yrkesinspektionsnämnderna.

För att arbetarskyddslagstiftningen skall få en positiv effekt på arbetsplatserna är det av stor vikt att vissa andra personalkategorier äger goda kunskaper i arbetarskydd. Här avses i första hand tekniska planerare samt personal i arbetsledande ställning. Detsamma gäller också arbetsgivare som själva har en arbetsledande funktion. Arbetshygieniska problem och andra skyddsfrågor ställer allt högre krav på arbetsgivarparten. Det är därför enligt utredningens mening angeläget att erforderlig utbildningi sådana ämnen kommer till stånd även beträffande dessa perso— nalkategorier.

Den grundutbildning som samtliga skyddsombud bör genomgå bör vara likvärdig för alla yrkeskategorier. Frågan om utbild- ningens innehåll och omfattning bör närmare prövas av den centrala utbildningsdelegation som utredningen föreslagit i det föregående. Utredningen vill emellertid peka på att inom Arbetarskyddsnämnden utarbetats ett kurs- paket för grundutbildning i arbetsmiljöfrågor som härvid torde kunna tjäna till ledning. Kursen omfattar en undervisningstid av 21 timmar fördelade med ungefär hälften vardera på föreläsningstimmar och grupparbetstim- mar. Kursen genomförs i form av internatkurs på tre dagar. I kursen behandlas bl.a. skyddsombudens arbetsuppgifter, deras rät- tigheter och skyldigheter.

Förutom den grundutbildning, som enligt utredningens mening bör omfatta alla skyddsombud och andra personalkategorier som är i behov därav, bör också anordnas viss vidareutbildning på olika nivåer. Häri bör ingå en fördjupad utbildning i den moderna tek- niska och medicinska förebyggande verk- samheten, som i första hand bör rikta sig till huvudskyddsombud, regionala skyddsombud och vissa andra skyddsombud samt till arbetsledare, produktionstekniker och lik- nande personal men också till arbetsgivare

som har arbetsledande funktioner. Utred- ningen vill särskilt understryka vikten av att arbetsledarna i större utsträckning än hittills ges utbildning i arbetsmiljöfrågor. Även här torde den verksamhet som f.n. pågår inom Arbetarskyddsnämnden kunna vara till ledning.

Den här avsedda arbetarskyddsutbild- ningen kan givetvis inte göras enhetlig över hela arbetslivet utan bör anpassas till de särskilda förhållanden i arbetsmiljöavseende som gäller inom olika branscher, företag etc.

När det gäller det praktiska genomförandet av utbildningen kan konstateras att utbildning av nu aktuella personalkategorier f. n. sker på många olika håll. Här kan nämnas LO:s och SAF:s gemensamma organ Arbetarskydds- nämnden, samarbetsorgan på förbundsplanet, enskilda företag, Brevskolan, ABF m.fl. Utredningen finner det angeläget att den erfarenhet i utbildningsfrågor på arbetar- skyddets område som där finns tas till vara och utvecklas. Den utökade och intensifie- rade utbildningsverksamhet som enligt utredningens mening bör komma till stånd kommer emellertid att ställa mycket stora krav när det gäller det praktiska genomfö- randet. Utredningen förordar därför att man bl. a. prövar möjligheterna att i ökad omfatt- ning begagna de frivilliga studieorganisatio- nerna. Kursledare för utbildningen torde kunna utses bland intresserade och erfarna huvudskyddsombud, skyddstjänstemän m.fl.

Som nämnts iavsnitt 5.4.1 finns inget säkert underlag för bestämning av antalet skydds- ombud i landet. En uppskattning ger dock vid handen att det kan röra sig om bortåt 90000. När det gäller att närmare bedöma utbild- ningsbehovet måste man även ta hänsyn till hur lång tid skyddsombuden i allmänhet kvarstår i sitt uppdrag. Några säkra uppgifter finns inte härom. Man torde dock få räkna med ganska korta omloppstider.

Kostnaderna för skyddsombudens utbild- ning bör i princip falla på arbetsgivarna. För de större och medelstora företagen torde kostnaderna för genomförande av den här skisserade utbildningen inte innebära några nya problem. När det gäller de mindre före- tagen har det hittills varit svårt att få till stånd

ett fungerande lokalt arbetarskydd. ] den mån skyddsombud funnits har de som regel saknat utbildning för sitt uppdrag. Det kan inte uteslutas att kostnadsfrågan kan komma att verka hämmande på genomförandet av en snabb upprustning av skyddsorganisationen i dessa företag bl. a. när det gäller utbildningen av skyddsombuden. Det finns därför skäl att pröva andra vägar än hittills när det gäller finansieringen av skyddsombudsutbild- ningen.

Eftersom utbildningen av skyddsombud är en fråga som berör alla arbetsgivare bör de kostnader som uppkommer kunna täckas genom någon form av kollektiva avgifter. Utredningen vill här erinra om den arbetar- skyddsavgift som enligt lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift fr.o.m. den 1 januari 1972 tas ut i anslutning till yrkesskade- försäkringsavgiften. Huvuddelen av arbetar- skyddsavgiften, 0.03 % av avgiftsunderlaget, tillförs en särskild arbetarskyddsfond för att användas för bidrag till forskning, utbildning och information inom arbetsmiljöområdet. Det betonas i förarbetena till nämnda lag som särskilt viktigt att utbildningsfrågan avseende skyddsombud — såväl när det gäller grund- utbildning som kontinuerlig utbildning — ägnas stor uppmärksamhet. F. n. tillförs fonden ca 24 milj. kr om året. Fonden förvaltas av en styrelse vari ingår bl. a. representanter för arbetsmarknadens parter. Fondstyrelsen är i inledningsskedet av sin verksamhet. En arbetsgrupp har tillsatts för att planera fondens insatser på utbildnings- och informationsområdena. Såsom framgår av det föregående är det möjligt att disponera medel ur arbetarskyddsfonden för vissa utbildningsinsatser. Med hänsyn till omfatt- ningen av behovet är emellertid de tillgängliga resurserna begränsade. I första hand torde det vara aktuellt att anslå medel för utarbetande av utbildningsmaterial samt för utbildning av kursledare och annan personal som skall svara för ifrågavarande kursverksamhet.

Däremot torde inte nuvarande fondmedel förslå långt om de skall disponeras för att täcka de direkta kostnaderna för skyddsom- budens utbildning, dvs. kursmaterial, lärar- arvoden, resor och traktamenten vid kurser på

annan ort etc. Utredningen anser det emel- lertid rimligt och ägnat att verksamt bidra till att få till stånd en ökad och förbättrad utbildning om bidrag kan utgå även till sådana kostnader. Man kan diskutera olika vägar att tillskapa generella finansieringskällor för ändamålet. Utredningen har funnit att den lämpligaste vägen f. n. är att bygga vidare på arbetarskyddsfonden. När ytterligare er- farenheter vunnits bör man sedan kunna ta ställning till om man bör pröva andra vägar. Med den utgångspunkt som utredningen sålunda valt är det nödvändigt att genom ökning av arbetarskyddsavgiften tillföra arbetarskyddsfonden ytterligare medel för att kunna stödja skyddsombudsutbildningen enligt de angivna riktlinjerna. Kostnaderna är svåra att beräkna innan man hunnit närmare analysera utbildningsbehoven och de program man lagt upp för utbildningen. Det är också svårt att i förväg bedöma tillslutningen till verksamheten. Som ett exempel på sådana kostnader kan nämnas en inom Arbetar— skyddsnämnden uppgjord kalkyl över kost- nader för genomförandet av kursen Arbets- miljö 11, en kurs som torde kunna tjäna som vägledning för den föreslagna utbildningsde- legationens planeringsarbete när det gäller grundutbildning för skyddsombud, arbetsle- dare m.fl. personalkategorier. Som förut- sättningar för denna kalkyl gäller att kursen genomförs som en internatkurs under tre dagar med 20 deltagare. Lärararvodena har beräknats med utgångspunkt i de normer som f.n. gäller för statsbidrag till den utbildning, som bedrivs inom folkbildningsorganisatio- nerna. Kostnaden per kursdeltagare kan enligt denna kalkyl uppskattas till ca 380 kr. Häri ingår förutom föreläsararvoden också utbildningsmaterial för såväl föreläsare som kursdeltagare, vissa rese- och traktaments- kostnader men ej kostnader för förlorad arbetsförtjänst. Utredningen har med utgångspunkt i vissa grova uppskattningar stannat för att föreslå en höjning av arbe- tarskyddsavgiften med 0,02 procentenheter. Detta tillför fonden ytterligare ca 16 milj. kr. per år för utbildningsändamål. Vad gäller statlig verksamhet torde utbildningen liksom hittills böra finansieras över statsbudgeten,

detta med beaktande av att staten inte bidrar till arbetarskyddsfonden.

I förarbetena till lagen (1971:282) om arbetarskyddsavgift m.m. har bl.a. betonats att arbetarskyddsfonden inte syftar till att avlösa de arbetarskyddsinsatser som bekostas av staten, enskilda företag eller på annat sätt, utan att den i stället skall utgöra grunden för en reell ökning av resurserna för en förbättrad arbetsmiljö. Någon sådan begränsning bör enligt utredningens mening inte gälla för de medel som tillförs fonden genom den nu föreslagna höjningen av arbetarskyddsavgif- ten för utbildningsändamål.

Bidragsgivningen bör avse den organisation eller det företag som anordnar utbildningen och bör i princip avse alla direkta med utbildningen förenade kostnader men där- emot inte kostnader för förlorad arbetsför- tjänst under kurstiden. Det får ankomma på den föreslagna utbildningsdelegationen att i enlighet med dessa principer och inom ramen för tillgängliga medel lösa bidragsfrågorna. Utredningen förutsätter att kursdeltagarna inte skall vidkännas löneavdrag i samband 'med genomgående av kurs i arbetsmiljöfrå- gor. En del praktiska och andra problem uppkommer därvid att lösa. Utredningen anser att en lämplig väg är att den nyssnämnda utbildningsdelegationen tar upp hithörande frågor till närmare övervägande i syfte att komma fram till enhetliga riktlinjer.

Det kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsen i sin anslagsframställning inför budgetåret 1973/74 berör frågan om utbildning av skyddsombud. Enligt framställningen har i anslutning till den utbildning av personal för företagshälsovården som bedrivs inom sty- relsen diskuterats att vidga verksamheten till flera grupper, t.ex. vissa skyddsombud. Styrelsen undersöker olika vägar att få fram en breddad utbildning och räknar med att i särskild framställning till Kungl. Maj:t begära medel för en försöksverksamhet med sådant syfte. Utredningen vill för sin del betona vikten av att en sådan försöksverksamhet kommer till stånd.

Utredningen vill i detta sammanhang också framhålla angelägenheten av att vid sidan av den information i arbetsmiljöfrågor, som sker

genom arbetarskyddsmyndigheterna, par- terna på arbetsmarknaden och andra, ytterli- gare informationsinsatser kommer till stånd för att tillgodose de ökade behov på detta område som uppkommer när de av utred- ningen föreslagna ändringarna i arbetar- skyddslagstiftningen skall tillämpas ute i arbetslivet. Utredningen förutsätter att arbetarskyddsfonden, i vars uppgifter ingår att stödja olika slag av informationsinsatser på arbetsmiljöområdet, kommer att beakta detta i sin verksamhet.

IV

m. m.

Specialmotivering till författningsförslagen

17. Specialmotivering till utredningens

författningsförslag

l7.l Förslag till lag om ändring i arbetar- skyddslagen (1949: I)

Utredningen avser att fortsätta översynen av arbetarskyddslagstiftningen och därefter lägga fram förslag till helt ny lagstiftning på området. I den nu genomförda etappen av utredningsarbetet lägger utredningen fram endast författningsförslag som är direkt påkallade av utredningens överväganden beträffande den lokala skyddsverksamheten, förhandsprövning, gemensamma arbetsstäl- len, offentlig tillsyn och sanktionssystem. Övervägandena i fråga om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare samt förhandsprövning av arbetslokaler m.m. och gemensamma arbetsställen har resulterat i förslag till dels ändrade och dels nya bestämmelser i arbetarskyddslagen samt dessutom i författningsförslag som berörs i följande avsnitt. Vidare har översynen av tillsynsorganisationen och sanktionssystemet på arbetarskyddets område gett anledning till förslag till vissa författningsändringar. Vad gäller ansvarsbestämmelserna i 9 kap. arbe- tarskyddslagen föreslår utredningen även vissa ändringar beroende på att det genom- gående bör utmärkas vilka förutsättningar i fråga om uppsåt och oaktsamhet som finns för straffbestämmelsernas tillämpning.

65

Arbetarskyddslagen äger enligt l ä i princip tillämpning på verksamhet vari arbetstagare används till arbete för arbetsgivares räkning. Vissa utvidgningar och inskränkningar i till- lämpningsområdet anges i 2—6 åå. Enligt förevarande paragraf skall lagen äga till- lämpning i fråga om all verksamhet såvitt angår de särskilda skyldigheter som avses i 45 och 46 åå beträffande tekniska anordningar och vissa arbetsställen.

Som anförts i avsnitt 11 föreslår utred- ningen bestämmelser om gemensamma arbetsställen varigenom lagen på sådant arbetsställe i viss utsträckning kan bli till- lämplig även på byggherre, arbetsgivare i förhållandet till andra än dem som är sys- selsatta hos honom, arbetstagare i förhållan- det till annan arbetsgivare än den egna samt ensamföretagare. Genom ändring i föreva- rande paragraf har utmärkts denna utvidgning i lagens tillämpningsområde.

7aå

Paragrafen har behandlats i avsnitt 11. Den straffbestämmelse som föreslås i 63 & avser även överträdelse av föreskrift som yrkes- inspektionen meddelat enligt 53 aå andra stycket för att den behövliga samordningen av skyddsåtgärder skall uppnås på gemensamt arbetsställe.

I avsnitt 12 har utförligt diskuterats frågor om förhandsgranskning ur arbetsmiljösynpunkt av ritningar och andra handlingar angående tillämnat byggnadsföretag med arbetslokaler eller personalrum. Vid prövningen i bygg- nadslovsärende skall enligt det av utredningen föreslagna tillägget till 565 1 mom. bygg- nadsstadgan tillses att det tillämnade företaget inte strider mot arbetarskyddslagstiftningen. Vidare skall tillses att arbetstagarparten har fått tillfälle yttra sig om byggnadsföretaget. Arbetarskyddslagen och byggnadsstadgan har sålunda nära anknytning på detta område. För underlåtenhet att följa byggnadsstadgans bestämmelser om byggnadslov finns ansvarsbestämmelser i 69 åbyggnadsstadgan. Straffet är dagsböter eller, där omständighe- terna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader. I 70 & byggnadsstadgan finns dessutom bestämmelser om vitesföre- läggande och tvångsutförande.

Förevarande paragraf har i huvudsak behandlats i avsnitt 12. För att ge yrkesinspek- tionen tillfälle till förprövning av lokal som tas i bruk för verksamhet som faller under arbetarskyddslagen ges i första stycket före- skrifter om anmälningsskyldighet för arbets- givare. Motsvarande föreskrifter gäller enligt andra stycket vid ändring av verksamhetens art. Har arbetslokalerna omedelbart före en överlåtelse av företaget använts för samma slags verksamhet. som avses i fortsättningen, är paragrafen inte tillämplig. Om däremot lokalen under någon tid använts för annat ändamål eller stått oanvänd skall bestäm- melsen tillämpas när i lokalen skall in- rymmas verksamhet som omfattas av ar- betarskyddslagen, även om det är fråga om verksamhet av samma art som har förekom- mit där i ett tidigare skede. Det är nämligen i sådana fall ånyo fråga om att lokalen "tas i bruk". Enligt tredje stycket uppkommer på motsvarande sätt anmälningsskyldighet även när arbetstagare anställs i verksamhet vari arbetstagare förut inte använts till arbete för arbetsgivares räkning.

Föreligger skyldighet att söka byggnadslov i samband med att lokalen tas i bruk skall i

byggnadslovsärendet, på sätt utvecklats i avsnitt 12, ske en prövning av lokalerna från arbetsmiljösynpunkt. I detta fall saknas där- för anledning att föreskriva anmälningsskyl- dighet enligt förevarande paragraf.

Byggnadsstadgans bestämmelser om skyl- dighet att söka byggnadslov äger inte till- lämpning i fråga om byggnad som tillhör staten eller landsting utan här gäller ett särskilt anmälningsförfarande enligt 665 byggnads- stadgan. Har stat eller landsting gjort anmälan hos byggnadsnämnd om byggnadsföretag som avser arbetslokal eller personalrum, skall nämnden enligt utredningens förslag under- rätta yrkesinspektionen. Inspektionen kan enligt utredningens förslag i dessa fall påkalla slutbesiktning på samma sätt som i bygg- nadslovsärenden. Med hänsyn till denna reglering behövs det inte någon anmälan enligt förevarande paragraf när lokalen tas i bruk, om anmälan skett enligt 66 & byggnadsstad- gan. Detta har uttryckligen angetts i den föreslagna lagtexten.

Vid prövningen i byggnadslovsärendet är det inte alltid klart om arbetslokal skall användas i verksamhet som faller under arbetarskyddslagen. I allmänhet bör dock prövningen ske med denna utgångspunkt. Skall emellertid lokalen användas på annat sätt och medför detta vid något tillfälle att arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser kan frångås, måste detta framgå av beslutet om byggnadslov. I så fall krävs anmälan enligt förevarande bestämmelse om lokalen senare tas i bruk för verksamhet varpå arbetar- skyddslagen är tillämplig.

Den gällande bestämmelsen i 9 & arbetar- skyddskungörelsen, som i viss utsträckning motsvarar förevarande paragraf, innehåller en särskild anmärkning att anmälan ej behövs om yrkesinspektören granskat förslag till om- eller tillbyggnad för ändrad användning av den lokal som skall tas i anspråk. Besiktning före lokalens ibruktagande kan dock vara lämplig även om yrkesinspektionen i utlåtande över ändringsförslag förklarat att det inte finns någon erinran mot detta. Utredningens förslag innehåller därför inget undantag från anmäl- ningsskyldigheten på denna punkt. För övrigt lär dock byggnadslov erfordras i de flesta fall

då granskning skett av förslag till om- eller tillbyggnad.

Uttrycket "stadigvarande användning" för- klaras inte närmare i den föreslagna texten. En- ligt gällande 9 åarbetarskyddskungörelsen av- ses med stadigvarande användning regelmäs- sig användning under längre tid än sex månader i följd eller under säsongarbete. Även om denna definition kan anses lämplig i många fall, exempelvis då lokal tas i anspråk för ett tillfälligt ändamål, har utredningen inte velat fixera viss tidsperiod. Är det exempelvis fråga om en mindre verkstad i garage kan man kanske räkna med att verkstaden av en eller annan orsak kommer att drivas i denna lokal endast viss kortare tid för att sedan eventuellt fortsättas i annan lokal under liknande betingelser. Detta får dock inte vara skäl att underlåta anmälan om verksamheten.

Försummelse av anmälningsskyldigheten medför straff enligt arbetarskyddslagens 64 å i dess lydelse enligt utredningens förslag.

En bestämmelse om vilka uppgifter anmä- lan enligt förevarande paragraf skall innehålla föreslås i 8 5 andra stycket arbetarskydds- kungörelsen.

Någon anmälningsskyldighet föreslås inte för upplåtare av lokal. Utredningen har ansett lämpligt att anmälningsskyldigheten vilar på arbetsgivaren ensam. För yrkesinspektionen finns emellertid möjlighet att enligt 53 % arbetarskyddslagen vända sig mot upplåtare med förbud mot upplåtelse.

Viss begränsning förutsätts _ som nämnts i avsnitt 12 — i yrkesinspektionens skyldighet att besiktiga lokal innan den tas i anspråk. Besiktning bör sålunda kunna uppskjutas eller underlåtas, om det kan antas att behov av granskning inte föreligger innan lokalen tas i bruk. Som exempel på fall då besiktning inte är obetingat nödvändig kan anföras att yrkesinspektionen anser besiktning kunna uppskjutas med hänsyn till sin tidigare kän- nedom om lokalen. Även i fråga om besikt- ningsverksamheten bör naturligtvis gälla att yrkesinspektionen måste göra prioriteringar bland sina uppgifter med hänsyn till var risker är att vänta.

I fråga om de tvångsmedel som står till- synsmyndighet till buds om arbetsställe inte

uppfyller kraven i arbetarskyddslagstift- ningen hänvisas till avsnitt 15. Om yrkes- inspektionen vid besiktning av lokal finner att hinder från arbetsmiljösynpunkt föreligger mot att planerad verksamhet startas där under rådande förhållanden, skall inspektionen snarast ge detta till känna.

Fjärde stycket innehåller ett bemyndigande för Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer att beträffande vissa slag av verksamhet föreskriva att arbetslokal inte får tas i bruk förrän den besiktigats av yrkes- inspektionen. I detta avseende hänvisas till avsnitt 12.9 och motiveringen vid 75 &.

De föreslagna bestämmelserna om anmälan och förprövning enligt förevarande paragraf kan leda till direkt ingripande mot den enskilde från myndigheternas sida och bör tas in i arbetarskyddslagen. Däremot kan det finnas skäl att tills vidare låta bestämmelserna om frivillig förhandsgranskning av arbetslo- kaler m.m. stå kvar i arbetarskyddskungö- relsen. Även dessa bestämmelser är dock av central betydelse. Som framhållits i den all- männa motiveringen är det angeläget att denna form av granskning används i största möjliga utsträckning. En förutsättning för att yrkesinspektionen i granskningsutlåtande enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen skall godkänna ett byggnadsförslag är givetvis att det har kunnat ske en lika omfattande pröv- ning av anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder som annars skulle ha skett i byggnadslovsärendet. Yrkesinspektionen bör delta i slutbesiktning enligt byggnads- stadgan helt oavsett om ritningsgranskning ägt rum enligt 6 åarbetarskyddskungörelsen eller efter remiss från byggnadsnämnden.

145

I paragrafen föreslås det tillägget att Kungl. Maj:t får viss delegationsrätt. Den föreslagna ändringen ansluter till utredningens förslag om förhandsprövning av arbetslokaler m. m., se avsnitt 12, och har även behandlats i avsnitt 15.2.

Vid meddelande av föreskrift enligt före- varande paragraf finns enligt 75 [& möjlighet för Kungl. Maj:t att utsätta straff. Det före-

slås att motsvarande befogenhet genom tillägg till 75 & tillskapas för myndighet till vilken Kungl. Maj:t enligt förevarande paragraf i något avseende delegerat rätt att meddela föreskrifter.

395 Föreslagna ändringar i paragrafen är av redaktionell natur.

40.5

Första och andra stycket innehåller bestäm- melser om utseende av lokala skyddsombud. I förhållande till nuvarande lydelse föreslås främst den ändringen att skyddsombud skall utses vid alla arbetsställen, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsätts. Förbe- håll görs sålunda inte längre för arbetsställen där särskilda förhållanden råder.

I tredje stycketföreslås ändrade bestämmel- ser om utseende av regionala skyddsombud. Lokalt skyddsombud skall givetvis även i fort- sättningen kunna utses utan hinder av medgi- vande att utse regionalt skyddsombud. Utöver vad som anförts i den allmänna motiveringen i avsnitt 13.4.2 kan vidare anmärkas följande.

Det är angeläget att uppgift om namn på skyddsombud och dennes skyddsområde snarast möjligt efter förrättat val lämnas till arbetsgivaren och yrkesinspektionen. Särskilt viktigt är att uppgiftsskyldigheten är fullgjord innan regionalt skyddsombud besöker ett arbetsställe. Bestämmelser om uppgiftsskyl- dighet ges i 66 & arbetarskyddskungörelsen.

I 635 arbetarskyddskungörelsen föreslås ett tillägg angående skyddsombuds mandat- tid. Denna bestämmelse skall tillämpas även beträffande regionalt skyddsombud.

På samma sätt som hittills torde vara fallet begränsas det regionala skyddsombudets skyddsområde på arbetsstället med hänsyn till verksamhetsområdet för den organisation som utsett ombudet. Om i en verkstadsrörelse sysselsätts dels verkstadsarbetare och dels kontorsanställda finns alltså möjlighet för båda gruppernas lokala fackliga organisation att utse regionalt skyddsombud. Dessas skyddsområden blir då verkstads- respektive kontorsavdelningen.

Beträffande sådana fall då flera fackliga

organisationer, tillhörande olika centrala organisationer. är verksamma bland samma personalkategorier och inom samma skydds- område på ett arbetsställe kan hänvisas till nuvarande praxis. Den går ut på att den organisation som har flest medlemmar på arbetsstället väljer regionalt skyddsombud. Detta ombud arbetar sedan inom arbetsstället utan avseende på organisationstillhörighet. Om det åter på ett arbetsställe finns flera lokala organisationer, tillhörande samma centrala organisation, synes det lämpligt att dessa gemensamt utser det regionala skyddsombudet för ett skyddsområde. Någon särskild lagregel härom torde inte behövas.

Den föreslagna bestämmelsen om regionala skyddsombud förutsätter enligt vad som ut- tryckligen angetts i avsnitt 13.4.2 inte att berörda parter träffat överenskommelse om att regionalt skyddsombud skall få utses. Med hänsyn härtill torde den frågan numera inte ens uppkomma om regionalt skyddsombud skall få verka på arbetsställen oberoende av arbetsgivarens organisationstillhörighet. Avsikten är givetvis att några begränsningar inte skall föreligga härvidlag.

Vad gäller det hittills uppställda villkoret, att regionalt skyddsombud skall verka bara inom arbetsställen med arbetstagare tillhö- rande den organisation som utsett ombudet, synes detta av principiella skäl böra gälla även i fortsättningen. Den föreslagna lagtexten innebär på denna punkt ingen ändring i sak i förhållande till gällande bestämmelser.

Som framhållits i den allmänna motive- ringen i avsnitt 13.4.2 bör lagen innehålla en bestämmelse om huvudskyddsombud och sådant ombuds uppgifter. Utredningen före- slår att en sådan bestämmelse tas in i fjärde stycket i förevarande paragraf.

Det förekommer f. n. att flera huvud- skyddsombud utses vid samma arbetsställe. Detta kan vara lämpligt vid mycket stora arbetsställen med skilda avdelningar. Det kan även ligga nära till hands beträffande skyddsombud som utses av olika personal- kategorier med olikartade arbetsförhållanden. Meningen är inte att resa något hinder mot att flera huvudskyddsombud utses i angivna fall. Det händer även att flera huvudskyddsombud

utses men att ett av dem skall vara talesman för de andra. I sådana fall blir endast den som företräder de övriga att anse som huvud- skyddsombud i lagens mening.

40aä

Första och andra stycket, som delvis mot- svarar gällande 64å första stycket arbetarskyddskungörelsen, anger skyddsom- buds uppgifter. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 13.4.2.

Tredje stycket upptar en bestämmelse om utbildning av skyddsombud. Här hänvisas till avsnitt 16.

I fjärde stycket anges att skyddsombud skall beredas erforderlig tid att fullgöra sina uppgifter. Denna fråga har i huvudsak behandlats i avsnitt 13.4.2. Av bestämmelsen följer att skyddsombudet har rätt att inom sitt skyddsområde närvara vid förrättning av tillsynsorgan och vid undersökning som verkställts med anledning av inträffade olycksfall, tillbud e. d. Angående skyddsom- buds närvaro vid brandsyn föreslår utred- ningen som nämnts i avsnitt 13.4.2 en särskild bestämmelse i brandstadgan. Det är ofta lämpligt att skyddsombud är närvarande även vid andra besiktningar inom skyddsområdet. Innan skyddsombudet avlägsnar sig från sin arbetsplats skall han ha erhållit permission av arbetsgivaren. Undantag gäller för de fall då det är fråga om farliga situationer och omedelbart ingripande erfordras. Skydds- ombudet skall givetvis närvara vid under- sökningar endast i den utsträckning som detta är påkallat. Vid tidsödande utredningar genom experter är det ofta lämpligt att skyddsombudet framlägger arbetstagarnas synpunkter på frågan innan utredningen påbörjas. Utredningen redovisas efter slut- förandet för skyddsombudet, varefter för- nyad diskussion mellan arbetsgivare och arbetstagare kan komma till stånd.

Den särskilda tid som enligt förevarande bestämmelse bör stå till skyddsombudets förfogande blir naturligtvis ytterligt växlande i olika fall. Utgångspunkter för bedömningen får främst bli skyddsområdets storlek och arbetets natur. Medan huvudskyddsombuds-

sysslan på ett stort företag kan vara en hel- tidsuppgift kan i andra fall ett skyddsombud övervaka sitt skyddsområde från sin egen arbetsplats och har kanske normalt så mycket spilltid att han inte behöver någon särskild tid anslagen för uppgifterna som skyddsombud. I allmänhet bör dock viss tid anslås under vil- ken skyddsombudet kan ägna sig uteslutande åt att bevaka arbetsmiljöfrågor.

Skyddsombud äger på grund av paragrafens femte stycke, som har viss motsvarighet i gällande bestämmelser i 64%?" tredje stycket arbetarskyddskungörelsen och i partsöver- enskommelserna, rätt att ta del av exempelvis upprättad statistik över yrkesskadefall och sjukfrånvaro på arbetsstället, intyg över föreskrivna besiktningar och provningar samt arbetshygieniska utredningar som avser ombudets skyddsområde. Det förutsätts givetvis att handlingarna är tillgängliga för arbetsgivaren. En exemplifierande uppräk- ning i arbetarskyddskungörelsen får anses onödig och kan låsa utvecklingen. Utred- ningens förslag till ändringar i kungörelsen innehåller därför ingen motsvarighet till nuvarande bestämmelser i kungörelsens 64 & tredje stycket. Det är naturligtvis värdefullt med den ytterligare konkretisering av före- varande bestämmelse som kan ske i parts- överenskommelses form.

40bä

Paragrafen har behandlats i avsnitt 13.4.4. Skyddsombud har enligt första stycket i vissa situationer befogenhet att avbryta arbete. Om skyddsombudet använder sig av denna rätt, trots att skäl härtill uppenbarligen saknas, uppkommer enligt andra stycket viss skade- ståndsskyldighet. I fråga om arbetsgivares rätt till ersättning om skyddsombud miss- brukat sin rätt att ingripa anknyter utred- ningens förslag delvis till kollektivavtalsla- gens skadeståndsregler. Som huvudregel gäller enligt 85 första stycket kollektiv- avtalslagen att skadevållande arbetsgivare, arbetstagare eller förening av arbetsgivare eller arbetstagare skall ersätta skador till följd av rättskränkning. Som skada räknas enligt lagen om kollektivavtal, i motsats till vad som

annars vanligen är fallet, också skada av annan natur än ekonomisk. Enligt 8 & andra stycket samma lag skall nämligen vid bedö- mande om och i vad mån skada uppstått hänsyn tas även till intresset att avtalet upprätthålls och övriga sådana omständighe- ter av annan än rent ekonomisk betydelse. Skadeståndet kan enligt Så tredje stycket kollektivavtalslagen nedsättas om det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande vid tvistens uppkomst, skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. Fullständig befrielse från skadestånd kan också äga rum. För den enskilde arbetstagaren gäller enligt samma stadgande ett särskilt maximum såtillvida att skadestånd inte kan ådömas enskild arbetare till högre belopp än 200 kronor.

Skadeståndsreglerna i kollektivavtalslagen torde i ganska hög grad avse situationer som liknar dem där den av utredningen föreslagna bestämmelsen kan bli aktuell. Skyddsombuds avbrytande av arbete kan medföra förluster av sådan omfattning att det skulle te sig orimligt att döma ut full ersättning av arbetstagarparten. Beträffande skyddsombud avses även bestämmelsen om begränsning av skadeståndsbeloppet till 200 kronor gälla. Å andra sidan kan det vara befogat att inte endast beakta den tillfogade ekonomiska skadan. Denna kan vara obetydlig i förhål- lande till den kränkning som skett. I vissa fall uppstår kanske över huvud taget inte någon ekonomisk skada. Ett alternativ kunde här vara att införa ett särskilt straffstadgande. En princip i den svenska kollektiva arbetsrätten är emellertid att man såvitt möjligt bör använda privaträttsliga sanktioner. Dessa kan även omfatta påföljd i form av skyddsom- budets skiljande från anställningen.

Kollektivavtalslagens skadeståndsregler ses f. n. över av arbetsrättskommittén. Den föreslagna hänvisningen till 85 andra och tredje stycket kollektivavtalslagen medför att de likartade situationer som man har att göra med enligt nämnda paragraf och förevarande bestämmelser även efter ändringar i kollek- tivavtalslagen kan komma att bedömas enligt likartade regler.

Skulle arbetsgivaren försöka hindra skyddsombud som utnyttjar sin befogenhet enligt förevarande paragraf att avbryta arbetet omfattas ett sådant förfarande av de s.k. trakasseribestämmelserna i arbetar- skyddslagen. Om det i något fall skulle vara fråga om ett uppenbart obefogat ingripande av skyddsombudet — omständigheterna har exempelvis prövats av yrkesinspektionen utan att inspektionen ansett skäl föreligga att avbryta arbetet och förändringar har ej inträtt sedan dess — kan det inte anses som tra- kasseri om arbetsgivaren ser till att arbetet fortsätter trots att skyddsombudet beslutat om arbetets avbrytande.

Några särregler torde inte vara erforderliga beträffande skyddsombuds befogenheter vid fullgörande av uppgifter inom verksamhet för offentlig förvaltning. Samma betraktelsesätt torde i huvudsak kunna anläggas som i avsnitt 15.4 tillämpats beträffande arbetsgivaran- svaret vid statlig myndighet.

415

Föreslagna ändringar i paragrafen har behandlats i avsnitt 13.4.3. På stora arbets- ställen, där olika slags verksamhet bedrivs, är det ibland lämpligt att dela in arbetsstället i skyddsområden och tillsätta en skyddskom- mitté för varje område. Någon särskild bestämmelse torde ej vara behövlig i detta hänseende. Vad gäller centrala skyddskom- mittéer kan några riktlinjer knappast ges angående i vilka fall en sådan utvidgad organisation bör tillskapas.

4la€

Paragrafen, som äger viss motsvarighet i gällande 65?) andra stycket arbetarskydds- kungörelsen, har behandlats i avsnitt 13.4.3.

425

Som anförts i avsnitt 13.4.2 föreslås ett för— stärkt uppsägningsskydd för skyddsombud. Till denna fråga anknyter vissa frågor om forum för handläggningen av mål beträffande tillämpningen av 42 &. Dessa frågor behandlas

nu i 44 &. Arbetsmiljöutredningen har tagit kontakt med utredningen rörande ökad anställningstrygghet och vidgad behörighet för arbetsdomstolen. Från nämnda utrednings sida har upplysts att man kommer att behandla frågor om trygghet mot avskedande och uppsägning i betänkande som överlämnas inom kort. Därefter kommer att lämnas ett organisationsförslag som bl. a. gäller arbets- domstolens behörighet. Med hänsyn härtill har utredningen avstått från att gå närmare in på forumfrågor. Här får ett fortsatt samråd ske mellan utredningarna.

445

I förevarande paragraf föreslås en bestämmel- se om behörig domstol vid talan om ersättning på grund av att skyddsombud överskridit sina befogenheter enligt 40 b &. Bestämmelsen har tagits upp i ett tredje stycke. Forumbestäm- melserna i förstaoch andra stycket kan komma att beröras av det förslag till lagstiftning om rättegången i arbetstvister som under första halvåret 1973 torde komma att framläggas av utredningen rörande ökad anställningstrygg- het och vidgad behörighet för arbetsdom- stolen.

47%

I paragrafen föreslås ändringar med hänsyn till utredningens förslag om en yrkes- inspektionsnämnd som beslutande organ inom den offentliga tillsynen på det regionala planet, se avsnitt 14.4.4. Enligt gällande instruktion (19651791) för yrkesinspektionen utövas tillsynen inom yrkesinspektionen genom tjänstemän vid allmänna yrkesin- spektionen, kommunala tillsynsmän och specialinspektörer. Det förutsätts att bl.a. frågan om beslutsbefogenheterna inom yrkesinspektionen behandlas i en ny instruktion för yrkesinspektionen.

I anslutning till förslaget om ändrad orga- nisation av yrkesinspektionen föreslås i ingresserna till framlagda författningsförslag att paragrafer som innehåller ordet "yrkes- inspektör” c. d. jämkas i enlighet med orga- nisationsförslaget. Vid genomförande av

utredningens förslag kan motsvarande änd- ringar böra ske i vissa andra författningar.

48å

Frågor kring den kommunala tillsynen har behandlats i avsnitt 14.2.4. Som framhållits där bör det ses som ett åliggande för kom— munen som sådan att utse kommunala till- synsmän med behövlig kompetens att biträda yrkesinspektionens tjänstemän i arbetar- skyddstillsynen. Det är däremot inte nöd- vändigt att i lagen ange vilket kommunalt organ som skall ombesörja uppgiften att utse kommunal tillsynsman. Inför valet av kom- munal tillsynsman är det av värde att samråd i lämplig form sker med yrkesinspektionen. Paragrafens första stycke har getts ny lydelse i enlighet härmed.

Nuvarande regler om skyldighet för tillsy- ningsman för den allmänna hälsovården att vara kommunal tillsynsman om han förordnas därtill och om kommunal tillsynsmans rätt till ersättning för uppdraget har slopats som en följd av utredningens ståndpunkt att den kommunala tillsynen skall utövas av tjänste- man, i regel hälsovårdsinspektör, som är anställd hos kommunen. För hälsovårdsin— spektör eller motsvarande tjänsteman måste tillsynsuppgifterna betraktas som åligganden som hör till tjänsten. I den mån annan i kommunen anställd tjänsteman åtar sig att på deltid fullgöra tillsynen bör ersättningsfrågan kunna lösas genom överenskommelse i varje särskilt fall.

Hittillsvarande system med årsredogörelser till yrkesinspektionen för den kommunala tillsynens utövande från varje särskild kom- munal tillsynsman har, som arbetarskydds- styrelsen påvisat i sin utredning, inte fungerat tillfredsställande. Ofta har rapporter inte avlämnats och de rapporter som inkommit har ej sällan varit ofullständiga. Dessa brister bör undanröjas. Samtidigt bör man se till att i kommuner med flera kommunala tillsynsmän en gemensam rapportering kommer till stånd som avser hela den kommunala tillsynen i kommunen. Detta kan ske om skyldigheten att avge årsredogörelsen läggs på kommunen. En sådan ordning bör ge såväl yrkesinspektionen

som kommunen möjligheter till förbättrad överblick och kontroll över tillsynsverksam- heten. Dessutom uppnås viss lättnad i yrkes- inspektionens expeditionsgöromål genom att antalet rapporter minskar. På grund härav har i andra stycket upptagits en bestämmelse om skyldighet för kommun att årligen lämna redogörelse till yrkesinspektionen om den kommunala tillsynens utövande.

495

Förslaget i avsnitt 14.2.4 om att skyldig- heten att utse kommunal tillsynsman skall åvila kommunen innebär att också ansvaret enligt denna paragraf för att åtgärder vidtas om tillsynsman inte fullgör sina åligganden bör läggas på kommunen. Paragrafen har ändrats i överensstämmelse härmed.

Enligt arbetsmiljöutredningens uppfattning kan det förutsättas att kommunerna utan undantag utser kommunala tillsynsmän och att de även i övrigt kan ombesörja vad på dem ankommer för den kommunala tillsynens fullgörande. Något behov av en regel som ger länsstyrelsen rätt att uppdra den kommunala tillsynens utövande åt särskilt förordnad till- synsman föreligger därför inte. Andra stycket i paragrafen har följaktligen fått utgå.

505

I fjärde stycket föreslås en bestämmelse om handräckning av polismyndighet som delvis motsvarar vad som sägs i 52 å samt 53 åandra stycket gällande lydelse men har mera vid- sträckt innebörd. Polismyndighetens skyldig- het att lämna tillsynsmyndighet upplysningar och biträde enligt 52 & får sålunda anses inne— fattad idenföreslagna bestämmelsen om hand- räckning. Enligt 53 å andra stycket kan till— synsmyndighet vid synnerlig fara för arbetsta- gares liv eller hälsa låta genom polismyndighe- tens försorg på arbetsgivarens bekostnad vidta nödiga åtgärder för att säkerställa att meddelat förbud upprätthålls. Detta bör—somframhål- lits i avsnitt 15 .2 — gälla utan inskränkning när tillsynsmyndighet meddelat förbud och får li- kaledes anses ligga i den föreslagna bestäm- melsen.

Paragrafen föreslås ändrad enligt numera tillämpade lagstiftningstekniska principer. Bestämmelserna omfattar alla som på ett eller annat sätt deltagit i tillsynsverksamhet antingen de varit anställda eller haft tillfälliga uppdrag eller medverkat på annat sätt, exempelvis ingått som ledamöter i arbetar- skyddsstyrelsens styrelse eller i den före- slagna yrkesinspektionsnämnden.

Utredningen föreslår vidare — som nämnts i avsnitt l3.4.5 — att viss tystnadsplikt åläggs skyddsombud och ledamot av skyddskom- mitté. Det kan anmärkas att de bestämmelser om sekretess som finns i lagen ( [93 1 : 152) med vissa bestämmelser om illojal konkurrens inte täcker här förekommande situationer.

Att paragrafens nuvarande andra stycke fått utgå innebär ingen ändring beträffande den tystnadsplikt som åligger läkare som nämns i stycket. Läkare som verkställt besiktning eller undersökning enligt arbetar- skyddslagstiftningen får nämligen därvid anses ta befattning med arbetarskydds— tillsynen.

Angående paragrafen, se även vid 68 &.

529'

Föreslagna ändringar innebär att paragrafen getts ett vidgat innehåll. Enligt 52 & gällande lydelse skall i statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om för- hållande som strider mot arbetarskyddslagen eller med stöd av lagen meddelad föreskrift, göra anmälan hos tillsynsmyndigheten. Utredningen finner att anmälningsplikten bör utvidgas att gälla i alla de fall då läkare i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete. Begreppet sjukdom bör härvid inte ges en snäv tolkning utan bör kunna innefatta även sjukdoms- symptom av intresse. Vidare bör i fråga om anmälningsskyldighet någon kategoriklyvning inte föreligga mellan i allmän och privat tjänst anställd läkare beträffande iakttagelser vid behandling av sjukdomsfall eller i samband med hälsoundersökningar. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till att företagsläkare i stor

utsträckning är anställda vid enskilda företag. Förevarande paragraf har getts ändrad lydelse i enlighet med vad nu sagts.

Hittills torde anmälningsskyldigheten enligt förevarande paragraf inte ha fullgjorts i någon större omfattning. Härtill torde ha bidragit paragrafens utformning som förutsätter att läkare skall ta ställning till om förhållandena strider mot arbetarskyddslagstiftningen. Det föreligger också en viss oklarhet om vad som åsyftas med uttrycket "i statens eller kom- muns tjänst anställd läkare". Enligt uttalande i propositionen med förslag till arbetar- skyddslagen skulle sålunda bestämmelserna om anmälningsplikt avse endast ”tjänstelä- kare", varmed i allmänhet förstås provin— sialläkare och stadsdistriktsläkare (prop. 1948: 298 5.301).

Det är angeläget att paragrafen i sin före- slagna nya lydelse får god efterföljd. För tillsynsmyndigheterna är det nämligen av stor betydelse att få samlade olika iakttagelser av hälsorisker. Tagna en och _en kan dessa iakttagelser lämna obetydlig ledning men samlade kan de ge värdefulla upplysningar om under vilka förhållanden hälsorisker upp- kommer.

Anmälan skall göras till yrkesinspektionen eller arbetarskyddsstyrelsen. Det får ankomma på styrelsen att i mån av behov ge närmare anvisningar.

Också skyldigheten enligt förevarande paragraf att lämna tillsynsorganen upplys- ningar och biträde har vidgats till att gälla alla läkare. Det ligger i sakens natur att skyldighet för läkare som ej är i allmän tjänst att lämna upplysningar och biträde åt tillsynsmyndighet närmast kan komma att beröra företagsläkare.

1 paragrafen har vidare viss jämkning skett med hänsyn till att Skolråd och skolstyrelse numera enligt skollagen (1962: 319) motsvaras av skolstyrelsen. Slutligen har bestämmelsen om polismyndighets åligganden överförts till 50 & fjärde stycket.

53%

Området för 53å i nuvarande utformning bestäms inledningsvis genom hänvisning till ett antal paragrafer. Genom den föreslagna

lydelsen avses inte någon saklig skillnad i detta avseende. Inte heller avses någon sådan skillnad vad gäller tillsynsmyndighets möjlig- hetattingripamedföreläggandeellerförbuddå brister konstateras iförhållande till anvisning- ar som arbetarskyddsstyrelsen meddelat med stöd av lagen.

Enligt gällande 53 9" skall tillsynsmyndig— hets framställning till arbetsgivare och upp— låtare vara skriftlig och myndigheten skall i allmänhet utsätta skälig tid inom vilken påkallad åtgärd skall vidtas eller efter vilket meddelat förbud gäller. Detta följer av all- männa regler (jfr rättegångsbalken 32: 1) och har därför inte särskilt angetts i den föreslagna ändrade lydelsen av paragrafen.

Innan föreläggande eller förbud meddelas skall tillsynsmyndighet enligt gällande 53 å i regel ge arbetsgivare och upplåtare tillfälle att avge yttrande. Enligt förvaltningslagen (1971: 290) får ärende normalt ej avgöras utan att part beretts tillfälle att yttra sig. Bestäm- melser i detta avseende behövs därför numera inte i arbetarskyddslagen.

Föreslagna ändringar i sak har väsentligen behandlats i avsnitt 15. Följande kan tilläggas.

Tvångsmedel enligt 53 & kan enligt gällande lydelse endast användas då missförhållande inte innebär överträdelse av någon särskilt straffbelagd föreskrift. Denna begränsning slopas enligt förslaget. Detta får främst betydelse på så sätt att det blir möjligt att utfärda förbud mot viss verksamhet även om det förhållande som föranleder förbudet omfattas av direkt straffbestämmelse. For- mellt har denna möjlighet inte förelegat hittills.

Enligt gällande 53 5 kan förbud ej meddelas ifråga om personalrum. På denna punkt synes liksom beträffande arbetslokal m.m. ytterst böra överlämnas åt vederbörande tillsynsor- gan att avgöra frågan om vilken form av ingripande som bör väljas. Förslaget öppnar därför möjlighet att använda förbudsförfa- rande även på sådana fall.

I tredje stycket föreslås den ändringen i förhållande till gällande lydelse att tillsyns- myndighet får befogenhet meddela förbud mot visst slag av upplåtelse. Förbudet skall alltså, som berörts i avsnitt 15.2, omfatta även

upplåtelse till annan arbetsgivare eller till ensamföretagare.

Enligt 53 å andra stycket i gällande lydelse kan yrkesinspektör utan att avbida vederbö- randes yttrande meddela omedelbart ver- kande förbud om missförhållande medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Enligt utredningens förslag skall tillsyns- myndighet ha en allmän befogenhet att meddela beslut som gäller omedelbart, se vid 70 5. Vad gäller myndighets skyldighet att låta part yttra sig innan ärende avgörs bortfaller enligt förvaltningslagen denna skyldighet bl.a. om ärendets avgörande ej kan upp- skjutas. Med hänsyn till det anförda kan ifrågavarande bestämmelse i 53 å andra stycket utgå.

En bestämmelse om åtgärder genom polismyndighetens försorg har likaså utgått i paragrafens nya lydelse. Se härom vid 50 %.

53aå

Paragrafen har behandlats i avsnitt 11. Första stycket ger yrkesinspektionen möj— ligheter att vid missförhållande i skyddshän- seende ingripa mot den som råder över arbetsställe även om missförhållandet anknyter till arbete som utförs av arbetstagare som ej är anställd hos denne. En bestämmelse som straffbelägger överträdelse av yrkesin- spektionens föreläggande eller förbud finns i 63 5 första stycket.

Som framgår av avsnitt 11 föreslår utred- ningen en särskild reglering beträffande för- hållanden på gemensamma arbetsställen. Denna innebär bl.a. vissa befogenheter för den som är ansvarig för samordningen av skyddsåtgärder på sådant arbetsställe gent- emot andra arbetsgivare och hos dem sys- selsatta arbetstagare samt ensamföretagare. Som ett led i regleringen föreslås i andra stycket av förevarande paragraf att yrkesin- spektionen får meddela föreskrifter för att samordna skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe. I förevarande paragraf föreslås sålunda bestämmelser enligt vilka yrkesin- spektionen på gemensamt arbetsställe kan ingripa direkt mot den vars verksamhet innebär fara för dem som är sysselsatta på

arbetsstället. Beträffande arbetsgivares skyldigheter i skyddshänseende i förhållande till de egna arbetstagarna och skyldigheterna för den som råder över arbetsställe gentemot arbetstagare, vilkas arbetsgivare saknar motsvarande rådighet, gäller 53 & respektive första stycket i förevarande paragraf. Med stöd av andra stycket i paragrafen kan yrkesinspektionen, som närmare behandlatsi avsnitt 11.6 och 15.2.ge föreskrifter angående skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe dels för byggherre, dels för arbetsgivare i andra fall än nyss sagts. dels för arbetstagare i förhållandet gentemot arbetsgivare, hos vilken han ej är anställd. och dels för ensamföretagare. 1 63 & första stycket straffbeläggs överträdelse av föreskrift som yrkesinspektionen meddelat med stöd av and- ra stycket i förevarande paragraf.

59å

Ändringarna i första och andra stycket motiveras av utredningens förslag att yrkes- inspektionen i stället för yrkesinspektören skall vara beslutande regionalt tillsynsorgan. Syftet med undersökning eller provtagning enligt paragrafen skall givetvis fortfarande vara att få utrönt om avsett ämne eller material innebär fara för att arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall.

I tredje stycket föreslås att även yrkesin- spektionen får meddela föreläggande vid vite också i här avsedda fall och att vitesmaxi- mum, som nu är 1000 kronor, slopas. Dess- utom har lydelsen av fjärde stycket jämkats.

Den nyligen tillkomna bestämmelsen (SFS 1970:520) i 245 arbetarskyddskungörelsen om möjlighet för arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva om undersökning av luftförhål- landena beträffande visst arbete eller visst slag av arbete syns tills vidare böra stå kvar i kungörelsen. Omredigeringar i arbetar- skyddskungörelsen bör om möjligt anstå tills utredningen hunnit se över hela arbetar- skyddslagstiftningen. Frågan om undersök- ningsskyldighet i dess helhet torde böra tas upp först i samband med utredningens över- syn av 2 kap. arbetarskyddslagen.

Motivering till att paragrafen bör upphävas har redovisats i avsnitt 15.4.

62?

1 första stycket föreslås ändringar med hänsyn till att i lagen genomgående bör utmärkas vilka förutsättningar i fråga om uppsåt och oaktsamhet som finns för till- lämpning av straffbestämmelserna. Andra stycket har bibehållits oförändrat i avvaktan på att utredningen behandlar reglerna för minderårigas användande i arbete.

635

De ändringar som föreslås i första stycket hänför sig till de nya bestämmelserna i 53 a 5. Vidare föreslås att straffmaximum höjs, se avsnitt 15.2. Beträffande det föreslagna andra stycket hänvisas också till avsnitt 15.2.

64 ä

1 föreslagen lydelse har paragrafen utvid- gats att avse även den anmälningsskyldighet för arbetsgivare enligt 8 a 5 som behandlats i avsnitt 12 och vid motiveringen till nämnda paragraf. Straffet för försummelse av anmälningsskyldighet har i förslaget ändrats till dagsböter. Övriga ändringar i paragrafen är väsentligen av redaktionell natur.

65.5

De ändringar som föreslås är i huvudsak av redaktionell art.

66.5

Föreslagna ändringar motiveras av att i lagen genomgående bör utmärkas de subjektiva för- utsättningarna för straffansvar.

675

Föreslagna ändringar har i huvudsak be- handlats i avsnitt 15.7. Det ligger i sakens natur att ingrepp som arbetstagare gör på

uppmaning av arbetsgivaren inte är straffbart enligt förevarande bestämmelse.

685

Kretsen av ansvarssubjekt har utvidgats, se vid 51 5. Med den föreslagna nya lydelsen av 51 & avses inte personer som har fullständigt ämbetsansvar enligt 20: 12 första stycket brottsbalken. Den som tillhör denna person- krets kan dömas för uppsåtligt brott mot tystnadsplikt enligt 20: 3 brottsbalken och för tjänstefel enligt 20: 4 brottsbalken, om han av oaktsamhet bryter mot sin tystnadsplikt.

Ätalsbestämmelsen i andra stycket föreslås jämkad i enlighet med vad som gäller i jäm- förlig lagstiftning.

69å

Med hänsyn till innehållet i 25:6 och 8 brottsbalken är förevarande paragraf numera överflödig och bör upphävas i samband med den verkställda översynen av sanktionsbe- stämmelserna.

705

Bestämmelserna i förevarande paragraf bör upphävas av skäl som redovisats i avsnitt 15.5. Arbetarskyddsstyrelsen har enligt gäl- lande 70 å andra stycket hittills prövat om viss person kan godtas som arbetsföreståndare i arbetsgivares ställe. Med den föreslagna ordningen bortfaller denna prövning. Tidigare meddelade beslut om godtagande av arbets- föreståndare kommer med den föreslagna ordningen att i och för sig sakna betydelse. Den omständigheten att paragrafen upphävs påverkar inte skyldigheten att tjänstgöra som arbetsföreståndare.

Samtidigt bör i andra författningar upphä- vas de bestämmelser som hänvisar till före- varande paragraf. Förslag härom framläggs i det följande.

Det föreslås att i denna paragraf i stället tas in en bestämmelse om befogenhet för arbe- tarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen att meddela s.k. interimistiska beslut. Se avsnitt 15.3.

Föreslagna ändringar i fullföljdsförfarandet har i huvudsak behandlats i avsnitt 15.3. Enligt utredningens förslag bortfallerarbetarskydds- styrelsens prövning enligt gällande 70 å andra stycket. Hänvisningen till denna bestämmelse bör därför upphävas. Även bestämmelsen om besvär mot länsstyrelsens beslut kan utgå. se vid 49 &.

755

Enligt8 a åfjärde stycket och 14 åiutredning- ens förslag får Kungl. Maj:t vissa möjligheter att delegera rätt att meddela föreskrifter. Ge— nom ändring av förevarande paragraf har myn— dighet, till vilken delegation skett. getts befo- genhet att sätta ut straff för överträdelse av föreskriften. Se även avsnitt 12.9 och 15.2.

17.2 Förslag till kungörelse om ändring i arbetarskyddskungörelsen (1949: 208)

Av motsvarande skäl som angetts i inled- ningen till avsnitt 17.] har utredningen begränsat ändringarna i arbetarskyddskun- görelsen till vad som direkt påkallas av utredningens överväganden på särskilda områden av arbetarskyddslagstiftningen.

Saä

Utredningen föreslår en reglering av för- hållandena på gemensamma arbetsställen. Regleringen innebär bl.a. att de som är verksamma på arbetsstället är skyldiga att följa vissa anvisningar som meddelats av den som är ansvarig för samordning av skydds- åtgärder. Det är med hänsyn härtill nödvän- digt att på gemensamt arbetsställe finns anslag med uppgift om vem som har ansvar för samordningen. En bestämmelse i detta avseende föreslås i förevarande paragraf. 1 73.5 föreslås en straffbestämmelse som anknyter härtill.

Som anförts i avsnitt 12.9 har nuvarande bestämmelser i 8 & inte längre någon funktion med de av utredningen föreslagna reglerna. I stället föreslås i första stycket en bestäm— melse om skyldighet för arbetsgivare att underrätta de anställda om innehållet i med- delat byggnadslov. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.5. I andra stycket föreslås en bestämmelse som ansluter till utredningens förslag om utvidgad anmäl- ningsskyldighet när arbetslokal tas i bruk. se avsnitt 12.3 och motiveringen vid Sää arbetarskyddslagen i avsnitt 17.1 .

9?

I paragrafen föreskrivs för närvarande viss anmälningsskyldighet när arbetslokal tas i bruk. I detta avseende innehåller utredning- ens förslag mera omfattande bestämmelser i 8 aä arbetarskyddslagen. Föreskriften om anmälningsskyldighet enligt förevarande paragraf kan därför utgå. Istället har tagits in en bestämmelse om bemyndigande för arbetarskyddsstyrelsen att utfärda särskilda föreskrifter om förprövning av arbetslokal som är avsedd för visst slag av verksamhet. Beträffande denna bestämmelse hänvisas till avsnitt 12.9.

62%

[ paragrafen sägs bl.a. att arbetsgivaren kan uppdra åt skyddsinspektör, personal— konsulent eller annan anställd att i arbetsgi— varens ställe handlägga skyddsfrågor. Enligt paragrafen skall arbetsgivaren i så fall underrätta skyddsombuden därom samt om den ordning vari hänvändelse till arbetsgiva- ren skall ske i skyddsfrågor. Som framgår av avsnitt 13.4.2 är det inte meningen att skyddsombud skall rikta framställningar till personal inom företagshälsovården. Det är i stället lämpligt att framställningar i första hand sker till den företrädare för arbetsgi- varen som skyddsombudet närmast samar- betar med. Utredningen föreslår att bestäm- melsen om ordningen för hänvändelse ersätts med en föreskrift i 64 & att arbetsgivaren skall

underrätta skyddsombud om till vem fram- ställningar skall ske i skyddsfrågor.

63%

Enligt den nya bestämmelsen som utred- ningen tagit upp i första stycket skall skyddsombud och ersättare utses för en tid av lägst två och högst fyra år. Bestämmelsen motsvarar en regel i partsöverenskommel- serna. Införande också i lagstiftningen har ansetts kunna bidra till att ge ökad stadga åt skyddsombudsinstitutionen.

1 paragrafens nuvarande andra stycke finns en bestämmelse om samråd med arbetsgivare och vederbörande tillsynsorgan angående antalet skyddsombud och indelningen i skyddsområden. Den bestämmelse som utredningen föreslår i 40 aå fjärde stycket arbetarskyddslagen förutsätter att förhand- lingar i allmänhet tas upp mellan de lokala parterna angående den särskilda tid som skall anslås för skyddsombudens uppgifter. Bl.a. denna omständighet gör det naturligt att samråd alltid sker beträffande antalet skyddsombud. Vad som nu sagts om sättet att bestämma antalet skyddsombud bör på mot- svarande sätt gälla när ombudens skydds- områden skall fastställas. Någon ändring i paragrafens lydelse har inte ansetts erfor- derlig i dessa avseenden.

64.5

Det föreslagna första stycket har behand— lats i avsnitt 13.4.2 och nämnts i motiveringen vid 62 &. Beträffande föreslagna ändringar och tillägg i övrigt i paragrafen hänvisas till avsnitt 13.41 och 13.4.2. Tredje stycket gällande lydelse av paragrafen ersätts av en generell bestämmelse i 40 a & femte stycket arbetarskyddslagen.

65%?-

Beträffande paragrafens föreslagna nya innehåll hänvisas till avsnitt l3.4.3. Härutöver kan anföras följande.

Bestämmelsen att i kommittén bör ingå ledamot, som tillhör styrelsen för lokal

organisation av arbetstagare. avser det fallet att det finns verkstadsklubb e.d. vid arbetsstället.

] skyddskommittén skall enligt paragrafens föreslagna lydelse ingå skyddsombud. Det förutsätts att huvudskyddsombud ingår i kommittén på arbetsställe där sådant ombud finns.

Av praktiska skäl har i paragrafen före- slagits en bestämmelse att ordförande och sekreterare i skyddskommittén skall utses av arbetsgivaren om parterna inte träffar annan överenskommelse. Som sekreterare bör kunna tjänstgöra skyddsingenjör som ej är ledamot av kommittén.

1 paragrafen föreslås även en bestämmelse om hur ofta skyddskommitté bör samman- träda. Tiden har satts till minst en gång var tredje månad. Statistiskt belägg saknas men det torde inte vara ovanligt att man sam- manträder i glesare ordning än som föreskrivs i den föreslagna minimiregeln. Denna kom- pletteras av partsöverenskommelsernas reg- ler om kallelser till sammanträden m.m. Det kan ofta vara lämpligt med betydligt tätare sammanträden. Behovet härav torde i hög grad bero på hur effektivt arbetet bedrivs i de skyddsgrupper som rekommenderas i avsnitt 13.4.2.

65aå

Paragrafen har utförligt motiverats i avsnitt l3.4.3.

665

Den föreslagna ändringen i första stycket innebär att uppgift till arbetsgivaren och yrkesinspektionen skall lämnas även vid omval av skyddsombud. Uteblir uppgift om omval eller nyval då skyddsombuds man- dattid är slut kan det finnas anledning för yrkesinspektionen att undersöka förhållan- det. Det bör i fortsättningen finnas möjlighet att i yrkesinspektionens register få uppgift även om antalet skyddsombud vid olika arbetsställen.

1 första och andra stycket har ordet "yr- kesinspektören" bytts ut mot ”yrkesinspek-

tionen”. Se härom motiveringen vid 47 & ar- betarskyddslagen i avsnitt 17.] .

675

Enligt andra stycket gällande lydelse skall tillsynsorgan tillställa skyddsombud eller skyddskommitté vissa meddelanden. Dessa bör emellertid alltid tillställas skyddsombud. Styckets lydelse föreslås jämkad i enlighet härmed.

73å

Bestämmelsen i 8 & arbetarskyddskungörel- sen om bergverkstäder o.d. ersätts av andra regler i utredningens förslag, se härom vid 8 &. Straffbestämmelsen i förevarande paragraf har därför utgått. I paragrafen har i stället tagits in en straffbestämmelse med anknytning till den föreslagna 5 a 5.

745

Paragrafen upphävdes år 1970 (SFS 1970:520). Angående den föreslagna nya bestämmelsen om översändande av dom eller slutligt beslut till yrkesinspektionen hänvisas till avsnitt 15.9. Bestämmelsen blir av betydelse vid meddelande av dom eller slutligt beslut enligt 62—68 %% arbetarskyddslagen, 72 och 73 55 arbetarskyddskungörelsen, 8 och 9 %% kun- görelsen om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg, 8 & kungö- relsen om läkarundersökning och läkarbe- siktning till förebyggande av vissa yrkes- sjukdomar, 3 & kungörelsen om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon, 4 & kungörelsen om förbud att använda minderårig till vissa arbeten samt vid meddelande av dom eller beslut enligt föreskrifter som i övrigt meddelats eller kommer att meddelas med stöd av arbetar— skyddslagen.

755

Bestämmelserna om arbetsföreståndare bör upphävas enligt utredningens förslag, se motiveringen i avsnitt 17.1 vid 70 & arbetar- skyddslagen och avsnitt 15.5. I förevarande

paragraf föreslås i stället en bestämmelse om ersättning till regionalt skyddsombud, se avsnitt 13.4.2.

17.3 Förslag till kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

De föreslagna ändringarna i byggnadsstad- gan har behandlats i avsnitt 12. Härutöver bör anföras följande.

545

I 3 mom. har gjorts ett tillägg som innebär att dispens från byggnadslov beträffande vissa industriområden måste tillstyrkas av yrkesinspektionen.

55å

I ett nytt 4 mom. har införts bestämmelse om att byggnadsnämnden skall underrätta yrkesinspektionen om byggnadslovsansökan beträffande arbetsrum eller personalrum.

565

Genom tillägg i 1 mom. första stycket har angetts att byggnadsnämnd vid byggnads- lovsprövning skall se till att det tillämnade byggnadsföretaget inte strider mot arbetar- skyddsförfattningarna. Som ett nytt andra stycke har intagits bestämmelse om att byggnadslov inte får beviljas innan skydds- ombud, skyddskommitté eller organisation på arbetstagarsidan fått tillfälle att yttra sig över byggnadsföretaget.

Som framhållits i den allmänna motive— ringen i avsnitt 12 kan i byggnadslovsärendet krävas en hel del handlingar som underlag för granskningen från arbetsmiljösynpunkt. Med stöd av 76 % byggnadsstadgan får planverket i samråd med arbetarskyddsstyrelsen utfärda föreskrifter om de ritningar och andra hand- lingar och de särskilda uppgifter. exempelvis beträffande arbetsstyrkans storlek, som skall fogas vid ansökan om byggnadslov för att visa arbetslokalernas lämplighet från arbetsmil- jösynpunkt för den avsedda verksamheten.

I avsnitt 12.5 har diskuterats remissförfa- randet i byggnadslovsärende angående arbetslokaler. Det kan här påpekas att det är lämpligt att ärende, som remitteras till yrkesinspektionen, av byggnadsnämnden förbereds genom granskning av att fullstän- diga handlingar och uppgifter har ingetts och att grundläggande föreskrifter i övrigt har iakttagits.

Teoretiskt kan byggnadsnämnd meddela byggnadslov fastän detta avstyrks av yrkes- inspektionen. Utredningen har därför över- vägt om det kan finnas något behov för yrkesinspektionen att överklaga byggnads- nämndens beslut. Detta måste dock anses överflödigt med hänsyn till de möjligheter yrkesinspektionen har att oberoende av byggnadslovet ingripa mot verksamhet inom lokal som inte är godtagbar från arbets- miljösynpunkt.

64å

1 1 mom. har införts den nya bestämmel- sen om rätt för yrkesinspektionen att på- kalla slutbesiktning beträffande arbetslokal och personalrum. Slutbesiktning av bygg- nadsföretag som avser arbetslokaler bör äga rum snarast efter företagets slutförande. Yrkesinspektionen bör försäkra sig om att slutbesiktning kommer att ske och själv begära sådan besiktning när detta är påkallat.

Till paragrafen har fogats ett nytt 4 mom. som upptar regeln att yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktning. Från vissa yrkes- inspektionsdistrikt har anförts att deltagande i slutbesiktning bedömts vara alltför tids- ödande med hänsyn till att därvid huvud- sakligen behandlas byggnadstekniska frågor. Man bör därför beakta möjligheten att disponera besiktningen så, att arbetsmiljö- frågor behandlas i ett sammanhang.

665

I ett nytt fjärde stycke har byggnads- nämnden ålagts att underrätta yrkesin- spektionen om anmälan enligt paragrafen som avser arbetsrum eller därtill hörande personalrum.

17.4 Förslag till ändring i lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Den föreslagna ändringen i 1 & behörighets- lagen har behandlats i avsnitt 15.8.

17.5 Övriga författningsförslag

Enligt utredningens förslag inordnas skogs- yrkesinspektionen i den allmänna yrkesin— spektionen. Dessutom är enligt förslaget yrkesinspektionen och inte yrkesinspektören det beslutande organet. 11 & skogsförlägg- ningslagen föreslås ändrad i enlighet härmed. I ingresserna till framlagda författningsförslag föreslås vidare vissa ändringar med anledning av förslaget om en yrkesinspektionsnämnd.

Förslaget om upphävande av hänvisningar till 70 & arbetarskyddslagen behandlas i spe- cialmotiveringen till denna bestämmelse, avsnitt 17.]. Vidare hänvisas till avsnitt 15.5.

Angående den föreslagna bestämmelsen i skogsförläggningslagen om översändande av dom eller slutligt beslut till yrkesinspektionen, se avsnitt 15.9 och motiveringen till 74 åarbe- tarskyddskungörelsen i avsnitt 17.2.

För motiven till föreslagna ändringar i fullföljdsförfarandet enligt skogsförlägg- ningslagen och kungörelsen om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg redogörs i avsnitt 15.8.

Den föreslagna ändringen i brandstadgan har berörts i avsnitt 13.4.2.

Beträffande förslaget till ändring i lagen om arbetarskyddsavgift hänvisas till avsnitt 16.

18. Organisationsfrågor

Yrkesinspektionen

Utredningen har i avsnitt 14 behandlat hela den offentliga arbetarskyddstillsynen. Ut- redningen föreslår där bl. a. en utökning av antalet yrkesinspektionsdistrikt från nuva- rande 11 till 18. Utredningen föreslår också att vissa specialinspektioner skall inordnas i den allmänna yrkesinspektionen, nämli- gen skogsyrkesinspektionen och yrkes- inspektionen för landtrafiken, som redan nu tillhör arbetarskyddsverket men har en organisation som avviker från vad som gäller för den allmänna yrkesinspektionen. Försla- get innefattar också bergmästarna, vilka i organisatoriskt avseende är inordnade i kommerskollegiet men som vid arbetar- skyddstillsynens utövande lyder under arbe- tarskyddsstyrelsen. Slutligen innefattar för- slaget specialinspektionen för luftfartstjäns- ten, som hör under luftfartsverket och som också vid arbetarskyddstillsynens utövande står under överinseende av arbetarskydds- styrelsen.

Inom den allmänna yrkesinspektionen och skogsyrkesinspektionen finns för inneva- rande budgetår 297 tjänster, av vilka 230 avser inspekterande tjänstemän och återstoden biträdespersonal. Yrkesinspektionen för landtrafiken är knuten till arbetarskyddssty- relsens trafiksektion, som förutom sektions- chefen består av tre handläggare jämte biträ- despersonal. Bergsstaten består av fvra bergmästare och sex gruvingenjörer jämte bi-

trädespersonal. Enligt vad utredningen erfarit kan den del av bergstatens verksamhet som avser arbetarskyddet beräknas motsvara fem heltidstjänster för handläggande tjänstemän jämte två biträdestjänster. Som special- inspektörförluftfartstjänstenfungerarchefen för luftfartsverkets luftfartsinspektion.

De offentliga arbetarskyddsorganen ute på fältet har under senare år tillförts betydande förstärkningar. Framför allt har den allmänna yrkesinspektionen och skogsyrkesinspektio- nen byggts ut kraftigt. Sålunda har under de tre budgetåren 1970/71, 1971/72 och 1972/73 inrättats 84 tjänster, varav 64 tjänster för inspekterande personal och 20 för biträdespersonal. Utredningen vill se dessa förstärkningar som ett led i en pågående utbyggnad av yrkesinspektionen. Det är också en stor fördel att dessa förstärkningar redan finns tillgängliga och är insatta i verksamheten när utredningens förslag om ändrade lagregler och ändrad organisation skall föras ut i praktisk tillämpning. Utredningen har i avsnitt 14 närmare diskuterat yrkesinspektionens arbetsformer och där bl.a. understrukit att yrkesinspektionen vid sidan av sin inspekte- rande funktion har betydelsefulla uppgifter som rådgivande och stödjande organ gent- emot den lokala skyddsorganisationen. De förslag om nya samverkansregler för det lokala skyddsarbetet som utredningen lägger fram syftar bl. a. till en intensifiering av den lokala skyddsorganisationens arbete, vilket medför ett ökande behov av råd och hjälp i

olika frågor. Det är därför angeläget att yrkesinspektionen har tillräckliga resurser både för att utöva tillsyn och för att ge råd och upplysningar i skyddsfrågor. Utredningen vill vidare erinra om de i avsnitt 12 föreslagna nya reglerna för förhandsprövning av ritningar m. m. till arbetslokaler. Dessa regler syftar till att i ökad utsträckning få arbetsmiljöaspekten beaktad redan på planeringsstadiet. De nya reglerna kan förväntas ställa stora krav på yrkesinspektionen när det gäller att snabbt kunna tillmötesgå önskemål om råd och upplysningar i sådana frågor och att ta ställ- ning till byggnadsförslag m.m. Utredningen har också föreslagit nya regler med avseende på sanktionssystemet i arbetarskyddslag- stiftningen. Dessa regler syftar till en inten— sifierad övervakning av att yrkesinspektio- nens anvisningar i arbetsmiljöfrågor efter— levs. Effekten av dessa regler är i hög grad beroende av att det finns en effektiv tillsyns- organisation. De nya reglerna behandlas när— mare i avsnitt 15.

Enligt utredningens mening bör den pågående utbyggnaden av yrkesinspektionen fortsätta. En sådan utbyggnad är nödvändig för att yrkesinspektionen skall kunna leva upp till de anspråk som i dag ställs och som kan väntas komma att ställas i framtiden. Utbyggnaden bör ske etappvis. Härför talar, som tidigare framhållits, att det behövs tid för att skapa de personalresurser som skall till, bl.a. genom att utbildningen och den prak- tiska skolningen av den nya personalen ställer stora krav på den befintliga personalorgani- sationen. De förslag om resursförstärkningar som utredningen lägger fram i det följande skall därför närmast ses som en betydelsefull etapp i den successiva utbyggnaden av resurserna för att tillgodose de behov som finns och som i framtiden kommer att finnas. Samtidigt måste konstateras att det inte är möjligt att nu ange någon slutlig utformning av den offentliga arbetarskyddsorganisationen. När ett slutligt förslag till ny arbetarskydds- lagstiftning föreligger kan det finnas anled- ning att återkomma till organisationsfrågan.

Utredningens förslag om en utökning av antalet yrkesinspektionsdistrikt medför behov av ytterligare sju tjänster som yrkes-

inspektör. Samtliga distrikt är också i behov av biträdande yrkesinspektörer. Med hänsyn till att stockholmsdistriktet, malmödistriktet och göteborgsdistrikten är jämförelsevis stora bör enligt utredningens mening lednings- funktionen för dessa distrikt förstärkas på så sätt att de vartdera tillförs ytterligare en tjänst som biträdande yrkesinspektör. Det totala behovet av tjänster som biträdande yrkes- inspektör uppgår därmed till 21, dvs. en ökning med 10 tjänster. Utredningen har i det föregående uttalat att starka skäl talar för att inom varje distrikt finns en tjänsteman med lämplig administrativ-juridisk utbildning och erfarenhet för handläggning av vissa frågor av främst administrativ och juridisk karaktär samt för att fullgöra sekreterargöromål i den föreslagna yrkesinspektionsnämnden och i den regionala företagshälsovårdsdelegatio- nen. Utredningen föreslår därför att man tillför yrkesinspektionen 18 sådana tjänster.

Utredningen föreslår vidare att yrkesin- spektionen tillförs ytterligare 26 tjänster för inspekterande personal. Tillsammans med de 64 tjänster som har tillförts yrkesinspektionen sedan budgetåret 1970/71 innebär detta en förstärkning med 90 tjänster för inspekte— rande tjänstemän. Nu föreslagna förstärk- ningar aktualiserar ytterligare tjänster för biträdespersonal. Utredningen föreslår att 14 nya biträdestjänster inrättas.

Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrel- sen att fördela såväl befintliga som nu före— slagna tjänster på de av utredningen före- slagna yrkesinspektionsdistrikten och att därvid också beakta de behov av specialister av olika slag som finns i olika delar av landet.

Utredningens förslag att skogsyrkesin- spektionen inordnas i den allmänna yrkesin- spektionen innebär att behovet av särskilda tjänster för skogsyrkesinspektörer bortfaller. De två skogsyrkesinspektörstjänsterna bör dras in och övriga 14 inspekterande tjänste- män med skogsteknisk utbildning bör fördelas för tjänstgöring inom de olika yrkesinspek- tionsdistrikten.

Utredningens förslag att den tillsyn som f.n. utövas av yrkesinspektionen för land- trafiken förs över till den allmänna yrkes- inspektionen innebär att chefen för arbe-

tarskyddsstyrelsens trafiksektion i fortsätt- ningen inte har ställning som specialinspektör inom yrkesinspektionen. Utredningen vill i detta sammanhang förorda att det föreslagna stockholmsdistriktet med hänsyn till den omfattning trafikväsendet har i detta distrikt förstärks med specialist på härmed sam- manhängande frågor. Detta bör ske genom att en tjänst förs över från arbetarskyddsstyrel— sens nuvarande trafiksektion till stock- holmsdistriktet. Vad gäller övriga distrikt har dessa vid behov möjlighet att rådfråga spe- cialist inom arbetarskyddsstyrelsen.

Utredningen har också föreslagit att luft- fartsinspektörens ställning såsom specialin- spektör inom yrkesinspektionen skall upphöra. De tillsynsuppgifter som f. n. åvilar luftfartsinspektören är till stor del av central karaktär. De bör enligt utredningens mening åvila tjänsteman inom arbetarskyddsstyrel— sens tillsynsavdelning som där handlägger arbetarskyddsfrågor inom trafikväsendet i övrigt. Därvid bör liksom vid särskild inspektion av luftfartyg samarbete ske med luftfartsinspektionen.

Utredningens förslag att bergmästarnas arbetarskyddsverksamhet förs över till den allmänna yrkesinspektionen förutsätter en förstärkning av denna med i bergtekniska frågor kunnig och erfaren personal. Med hänsyn till vad utredningen erfarit om arbetsfördelningen inom bergmästardistrik- ten på arbetarskyddsfrågor resp. andra frågor syns det möjligt att till den allmänna yrkes- inspektionen föra över de flesta av de nuva- rande sex gruvingenjörstjänsterna. Utred— ningen förutsätter att fem av dessa tjänster kan föras över till den allmänna yrkesin- spektionen. Vidare förutsätts två biträdes- tjänster kunna föras över till den allmänna yrkesinspektionen. Det bör ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att fördela dessa på distrikten med hänsyn till behovet av sådan personal i olika delar av landet.

Utredningens förslag att öka antalet yrkesinspektionsdistrikt från 11 till 18 medför behov av ytterligare distriktskontor. Sådana finns för närvarande i Stockholm. Linköping, Jönköping, Malmö, Göteborg, Borås, Karl- stad, Gävle, Härnösand och Umeå. Ut-

redningen föreslår att distriktskontor inrät— tas jämväl i Eskilstuna, Växjö. Kalmar. Sköv- de, Örebro. Västerås. Falun och Luleå. Till följd av utredningens förslag att Stockholms kommun och övriga delar av Stockholms län. vilka nu tillhör två distrikt med Stockholm som stationeringsort, avses sammanföras till ett distrikt, kan ett av dessa distriktskontor dras in.

Ovanstående förslag innebär att yrkesin- spektionen tillförs netto 73 nya tjänster. Härtill kommer fem tjänster som gruvingen- jörer och två biträdestjänster från bergstaten. Av följande tablå framgår nuvarande personalresurser och utredningens förslag till förstärkningar.

Nuv. För- Sum- org. stärkn. ma Yrkesinspektörer 11 + 7 18 Skogsyrkesinspektörer 2 — 2 0 Bitr. yrkesinspektörer 11 + 10 21 Inspekterande personal i övrigt 206 +26 232 Handläggande administra— _tiv personal — + 18 18 Ovrig personal 67 + 14 81 297 +73 370 Tillkommer från berg- staten Gruvingenjörer + 5 + 5 Ovrig personal + 2 + 2 377

Arbetarskyddsstyrelsen

Av vad utredningen tidigare anfört har framgått att en omfattande utbyggnad av arbetarskyddsstyrelsen måste till om styrel- sen skall kunna fullgöra de uppgifter som i fortsättningen kommer att ställas på den centrala arbetarskyddsorganisationen. Det har emellertid inte varit möjligt för utred- ningen att på nuvarande utredningsstadium ta ställning till alla de behov av resurser i olika hänseenden som erfordras. Bl.a. måste det fortsatta utredningsarbetet på lagstiftnings- sidan här avvaktas. De förslag till förstärkt personalorganisation som utredningen pre-

senterar i det följande är därför att betrakta som en etapp i en utbyggnad som måste fortsätta i en vidare betydande förstärkning av organisationen. Ett ytterligare skäl till att utredningen i detta sammanhang begränsar sina förslag är också de praktiska möjlighe- terna när det gäller takten för utbyggnaden. Utredningen utgår också från att det även under den utbyggnadsperiod som omfattas av utredningens förslag kan uppträda angelägna behov som omedelbart behöver tillgodoses och som inte kunnat beaktas i förslaget. Utred- ningen har vidare inte kunnat ta närmare hän- syn till deförstärkningar som kan blienföljd av att den av miljökontrollutredningen föreslagna lagstiftningen genomförs. Det får givetvis an- komma på arbetarskyddsstyrelsen att bevaka att de nödvändiga omedelbara resursförstärk- ningar som av nu angivna anledningar behövs kommer till stånd utan dröjsmål.

Tillsynsavdelningen

I avsnitt 14.3.3. om tillsynsavdelningens organisation och arbetsuppgifter har utred- ningen föreslagit att avdelningen — som nu består av två byråer och därutöver fyra sek- tioner — skall indelas i fem byråer, nämligen en allmän byrå, en maskinbyrå, en byggnads- byrå, en kemisk byrå och en hälsovårdsbyrå. ] nämnda avsnitt har utredningen också framhållit att den tekniska utvecklingen och andra förändringar inom näringslivet främst under senare år medfört ett ständigt ökande tryck på arbetarskyddsstyrelsen när det gäller anvisnings- och granskningsarbetet. Den härmed sammanhängande ansvällningen av arbetsuppgifterna inom tillsynsavdelningen kommer att fortsätta ytterligare, inte minst som en följd av de förslag utredningen lägger fram. Förutom anvisnings- och gransknings- arbetet kommer ökade krav att ställas när det gäller att leda och samordna yrkesinspektio- nens verksamhet.

Utredningen har också närmare redogjort för den föreslagna byråorganisationen och de arbetsuppgifter som skall åvila de föreslagna byråerna samt angivit på vilket sätt tillsyns— avdelningens nuvarande sektioner bör för-

delas på dessa. Utredningen föreslår att avdelningen tillförs följande perso- nalresurser.

För ledningen av tillsynsavdelningen finns f.n. ett göromålsförordnande som avdel- ningschef. Utredningen föreslår att en tjänst inrättas för detta ändamål. För att chefen för tillsynsavdelningen skall kunna ägna nöd- vändig tid åt planering och samordning av avdelningens arbete erfordras att ha tillgång till en kvalificerad tekniker för förberedande och assisterande uppgifter. Utredningen för- ordar att en särskild tjänst härför inrättas.

Inom den föreslagna allmänna byrån kom- mer med nuvarande personalorganisation att finnas förutom byråchefen elva tjänster för teknisk personal. En av dessa tjänster bör i enlighet med vad utredningen tidigare före- slagit med avseende på tillsynen av arbetar- skyddet i fråga om trafik i stockholmsdi- striktet föras över till detta distrikt. För ökade insatser på vissa områden behöver byrån tillföras följande personalförstärkningar. För handläggning av frågor om belysning på arbetsplatserna bör byrån tillföras en tjänst för en kvalificerad tekniker. En sådan tjänst erfordras också för frågor som sammanhänger med icke-joniserande strål- ning. Frågor om förebyggande av yrkesskador till följd av buller och vibrationer är mycket angelägna. Utredningen förordar att byrån tillförs två tjänster för kvalificerade tekniker härför. Klimatproblemen är av stor betydelse i arbetslivet. Tillsynsavdelningens nuvarande resurser på detta område är otillräckliga och utredningen föreslår därför att den allmänna byrån tillförs två tjänster för kvalificerade tekniker för dessa frågor. Inom byrån bör också finnas expertis på det el—tekniska området och utredningen föreslår därför att en tjänst härför inrättas. Härigenom kommer personalorganisationen vid byrån att omfatta en tjänst som byråchef och 17 tjänster för teknisk personal. Utredningen vill idetta sam- manhang betona att de tillgängliga personalre- surserna givetvis måste kunna utnyttjas flexi- belt inom organisationen med hänsyn till den aktuella arbetsbelastningen.

Vid den av utredningen föreslagna maskinbyrån kommer med nuvarande per-

sonalorganisation att finnas förutom byrå- chefen 20 tjänster för teknisk personal. Byrån bör enligt utredningens mening förstärkas med en tjänst för en kvalificerad tekniker, varigenom antalet tjänster för handläggande tjänstemän uppgår till 21.

Den av utredningen föreslagna byggnads- byrån är en helt ny byrå, till vilken sam- manförs den personal som f. n. arbetar med frågor om arbetarskydd inom byggnads- och anläggningsindustrin samt inom gruvnäringen samt vissa andra frågor. Härigenom kommer att vid byrån finnas sex tjänster för tekniker. Skäl talar i och för sig för att förstärka per- sonalorganisationen på detta område. Utredningen inskränker sig emellertid till att nu föreslå inrättande av en tjänst som chef för den nya byrån.

Den av utredningen föreslagna kemiska byrån, som är helt ny, kommer med nuva- rande personalorganisation att omfatta 12 tjänster för teknisk personal. Den kemiska verksamheten inom tillsynsavdelningen har under senare år kommit att utvidgas avsevärt. Med hänsyn till den utveckling som ägt rum och som kan förväntas äga rum i fortsätt- ningen räknar utredningen med att kraven på den föreslagna kemiska byrån kommer att öka ytterligare. Här avses såväl frågor om före- byggande av risker som är förbundna med tillverkning och annan hantering av kemiska ämnen och produkter som frågor om pro- cessteknik och andra frågor. Det är därför enligt utredningens mening angeläget att till- synsavdelningens resurser på det kemiska området byggs ut betydligt. Utredningen föreslår i enlighet härmed att vid den kemiska byrån inrättas dels en tjänst som chef för byrån, dels ytterligare fyra tjänster för kva- lificerade tekniker. Detta innebär att vid byrån kommer att finnas förutom byråchefen 16 tjänster för teknisk personal.

Till den av utredningen föreslagna hälso- vårdsbyrån bör hänföras den personal, som nu arbetar med frågor av medicinsk och social karaktär. Med nuvarande personalorganisa- tion innebär detta att vid byrån kommer att finnas sex tjänster för handläggande personal, varav två läkare. Utredningen föreslår att för ledningen av byrån inrättas en tjänst som

byråchef.

Vid tillsynsavdelningen finns f.n. 19 tjänster för skriv- och kontorsgöromål. Ut- redningen föreslår att ytterligare sex sådana tjänster inrättas.

Arbetsmedicinska avdelningen

Utredningen har tidigare bl. a. framhållit den stora betydelse den arbetsmedicinska avdel- ningen har som basorganisation inom sitt område och att avdelningen är den enda organisation inom landet som har möjlighet att sätta in företrädare för olika discipliner i forskningsprojekt av tvärvetenskaplig karaktär inom det arbetsmedicinska området. Utredningen har vidare erinrat om den utbyggnad av den arbetsmedicinska verk- samheten som skett främst via statsbudgeten men också med stöd av forskningsfonder och numera ävenledes genom arbetarskyddsfon— den. I avsnitt 14 har utredningen redogjort för de arbetsuppgifter som bör åvila den arbetsmedicinska avdelningen i avseende på forskning, utbildning, dokumentation och information. Nuvarande basorganisation är enligt utredningens mening inte tillräcklig för att avdelningen skall kunna fullgöra dessa uppgifter. Med hänsyn härtill vill utredningen föreslå följande personalförstärkningar. Utredningens förslag skall ses mot bakgrund av att en arbetsmedicinsk filial kommer att etableras i Umeå. Denna filial kommer att medföra ett värdefullt tillskott till den samlade kapaciteten på det arbetsmedicinska området.

För ledningen av den arbetsmedicinska avdelningen finns f.n. ett göromålsförord— nande som avdelningschef. Utredningen föreslår att en tjänst för detta ändamål inrättas.

Vid den arbetsfysiologiska enheten finns f.n. 18 tjänster, varav en professor och en laborator. Klimatfrågor och därmed sammanhängande biologiska problem har stor aktualitet i arbetslivet. Detta ämnesområde hör närmast hemma inom den arbetsfysiolo- giska enheten som f. n. saknar expertis för att kunna ta upp sådana frågor på sitt forsk- ningsprogram. Med hänsyn till dessa frågors

karaktär och betydelse bör sådan forsk- ningsverksamhet ledas av en laborator. Utredningen föreslår därför att enheten för detta ändamål tillförs sådan tjänst. Vid den arbetsfysiologiska enheten behövs vidare en kvalificerad tjänsteman för frågor rörande funktionell anatomi som är en viktig kom- ponent inom ergonomiforskningen. Utred- ningen förordar att en tjänst härför inrättas.

Den arbetspsykologiska enheten är under uppbyggnad. Verksamheten omfattar främst arbetspsykologiska utredningar och under- sökningar. Enheten leds f.n. av en laborator och därutöver finns tre tjänster för veten- skapligt utbildad personal. Den vikt som utredningen vill lägga på den arbetspsykolo- giska delen av den arbetsvetenskapliga forskningen motiverar inrättande av en tjänst som professor. Enheten bör också tillföras en ny tjänst som gör det möjligt att utvidga verksamheten till att avse sociolo- giska och socialpsykologiska frågeställningar.

Den kemiska enheten som f. n. förfogar över sammanlagt 24 tjänster, varav två laboratorer har under senare år kommit att få vidgade arbetsuppgifter. Från att tidigare väsentligen ha lämnat analytisk-kemisk service har enheten fått från forskningssynpunkt alltmer kvalificerade uppgifter. Den centrala ställning som kemin intar i den arbetsmedicinska avdel— ningens tvärvetenskapliga forskningsverk- samhet gör det enligt utredningens mening angeläget att dennaenhetliksomövrigaledsav en professor. Utredningen föreslår därför att en tjänst som professor inrättas vid enheten i utbyte mot tjänsten som laborator vid enhetens metodforskningssektion. För att möjliggöra kvalificerad forskning också inom den fysika- liska kemin, som f. n. inte är företrädd inom enheten, föreslår utredningen att en tjänst som förste forskningsingenjör inrättas.

Vid den tekniska enheten finns f.n. 37 tjänster, varav en professor och fyra labo— ratorer. Forskningen rörande arbetsolycks- fallen behöver med hänsyn till den alltjämt höga olycksfallsfrekvensen intensifieras. Ett viktigt led häri är att närmare undersöka i vilken utsträckning maskiner och andra red- skap redan på konstruktionsstadiet kan ges en sådan utformning som reducerar olycks-

fallsriskerna. Med hänsyn till att de tekniska aspekterna av denna typ alltmer har kommit i förgrunden föreslår utredningen att den tekniska enheten tillförs en tjänst som labo- rator för kvalificerad olycksfallsforskning. För eliminationsarbetet rörande buller och vibrationer finns f. n. en tjänst som laborator. Buller- och vibrationsproblemen gör det enligt utredningens mening angeläget att en snar upprustning av denna verksamhet kommer till stånd. Utredningen föreslår därför att en tjänst som förste forskningsingenjör inrättas.

Inom den medicinska enheten. där antalet tjänster f. n. uppgår till 39, varav en professor och fyra laboratorer. är det angeläget att få tillgång till fler läkare med yrkesmedicinsk inriktning. Utredningen bedömer det såsom nödvändigt att enheten tillförs ytterligare minst en tjänst som läkare med utbildning och erfarenhet i yrkesmedicinska frågor. De toxikologiska frågornas alltmer ökade bety- delse inom arbetsmedicinen ställer ytterligare anspråk på personal med toxikologisk utbildning. Utredningen föreslår att enheten tillförs en tjänst för kvalificerade toxikologis- ka utredningar.

Den arbetsmedicinska filialen i Umeå

Utredningen har i avsnitt 14.3.2 bl.a. uttalat, att den arbetsmedicinska filialen bör byggas upp efter liknande mönster som den arbets- medicinska avdelningen i Stockholm. Utred- ningen föreslår att filialen indelas i fem enheter, en arbetsfysiologisk, en arbetspsy- kologisk, en kemisk, en medicinsk och en teknisk enhet. Filialen förutsätts ingå i den arbetsmedicinska avdelningen.

Verksamheten vid den arbetsfysiologiska enheten bör främst omfatta kartläggande studier av fysiska belastningsfaktorer i arbetslivet (teknisk arbetsfysiologi). Verk- samheten bör ledas av en laborator, vars vetenskapliga grundkompetens bör vara fysiologi. Han bör även företräda den tek- niska arbetsfysiologin. Innehavaren av denna tjänst bör förordnas till ledamot av den medicinska fakulteten vid universitetet i

Umeå. Utöver chefstjänsten föreslås en förs- te forskningsingenjör. en laboratorieläkare, en sjuksköterska, tre laboratorieassistenter och en sekreterare.

Vid enheten förutsätts uppkomma behov av sakkunskap i klinisk arbetsfysiologi. Detta behov torde kunna tillgodoses genom regionsjukhusets kliniskt- fysiologiska cen— trallaboratorium. Filialen bör ersätta sjuk— huset dess självkostnader för sådan service.

Verksamheten vid den kemiska enheten bör främst omfatta utveckling av analysmetoder samt vidare undersökning av såväl utifrån inkommande prover och sådana som härrör från filialens egna fältundersökningar eller forskningsprojekt. Häri inbegrips jämväl service åt den yrkesmedicinska avdelningen vid regionsjukhuset. Metodutvecklingsarbe- tet bör planeras och utföras i nära samverkan med den kemisk-analytiska institutionen vid universitetet i Umeå. Verksamheten bör ledas av en laborator i analytisk kemi. Innehavaren av denna tjänst bör förordnas till ledamot av universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet. Utöver chefstjänsten föreslås två förste kemister, en avdelningsingenjör, fyra laboratorieassistenter samt en sekreterare.

Verksamheten vid den medicinska enheten bör ledas av en professor i yrkesmedicin. Med hänvisning till vad som tidigare anförts om samverkan mellan landstingets yrkesmedi- cinska sjukhusenhet och den arbetsmedi- cinska filialen bör innehavaren förordnas till överläkare vid regionsjukhuset för att där leda det yrkesmedicinska sjukvårdsarbetet. Pro- fessorn/överläkaren bör vidare vara ledamot av den medicinska fakulteten vid universitetet i Umeå. För att kunna tillfredsställande sköta samtliga de funktioner, som tillkommer en yrkesmedicinsk sjukhusavdelning, är det inte tillräckligt att ha endast en kvalificerad läkare. Kravet på läkares medverkan vid undersök- ningar ute på arbetsplatserna medför att en kvalificerad yrkesmedicinare periodvis måste lämna sjukhuset. För att tillgodose behovet av kontinuerlig tillgång till specialistkonsulta- tion, diagnostik och behandling krävs därför ytterligare en permanent läkartjänst. Lands- tinget förutsätts därför inrätta även en tjänst som biträdande överläkare. Innehavaren bör

även tjänstgöra vid den arbetsmedicinska filialens medicinska enhet. Utredningen utgår från att åtminstone en underläkartjänst (utbildningstjänst) samt tjänster för minst en sjuksköterska och en sekreterare inrättas vid sjukhusavdelningen.

Vid filialens medicinska enhet föreslås följande ytterligare tjänster, nämligen en läka- re, en laboratorieläkare, två sjuksköterskor, en laboratorieassistent och en sekreterare.

Den medicinska enhetens — och även sjukhusavdelningens — behov av kliniska analyser torde kunna tillgodoses genom regionsjukhusets kliniska centrallaborato- rium. Filialen förutsätts betala sjukhuset för denna service. Frågan om den yrkesmedi- cinska sjukhusavdelningens behov av tek- nisk-yrkeshygienisk service har behandlats tidigare.

Verksamheten vid filialens tekniska enhet föreslås omfatta praktiska teknisk-yrkeshy— gieniska kartläggningar av arbetsmiljön med särskild inriktning på de arbetsmiljöfaktorer som är framträdande hos de i Norrland i särskilt stor utsträckning förekommande näringsgrenarna. Häri inbegrips jämväl ser- vice åt den yrkesmedicinska avdelningen vid regionsjukhuset i Umeå. Verksamheten bör ledas av en laborator i teknisk yrkeshygien. Innehavaren av denna tjänst bör förordnas till ledamot av fakultet eller mot fakultet sva- rande lärarförsamling som kan komma att inrättas vid den tekniska högskoleenheten i Luleå. Utöver chefstjänsten föreslås tre förste forskningsingenjörer, tre avdelnings- ingenjörer, tre laboratorieassistenter och en sekreterare.

Den närmare inriktningen av verksamheten vid den arbetspsykologiska enheten och dess personella uppbyggnad torde få diskuteras sedan närmare erfarenheter vunnits av verksamheten vid arbetspsykologiska enhe- ten i Stockholm som är under uppbyggnad.

När det gäller handläggningen av admini- strativa frågor vid den arbetsmedicinska filialen i Umeå kan följande anföras. Filialen är en del av arbetarskyddsstyrelsen. Detta innebär att filialens administration skall sor- tera under arbetarskyddsstyrelsens admini- strativa avdelning. Enligt utredningens

mening bör emellertid ändå finnas viss administrativ personal vid filialen. Utred— ningen föreslår att filialen tillförs en tjänst som byrådirektör och en som biträde för sådana frågor.

Administrativa avdelningen

I avsnitt 14.3.5 har utredningen uttalat att arbetarskyddsstyrelsens kapacitet på det administrativa området redan nu är otill- räcklig med hänsyn till de anspråk som ställs. Därtill kommer att den ändrade och väsentligt utbyggda organisation av arbetarskyddssty— relsen och yrkesinspektionen som utred— ningen lägger fram förslag om kommer att ställa avsevärt ökade anspråk på den admi- nistrativa avdelningen. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att avdelningen, som f.n. är indelad i en arbetstidsbyrå och en kanslibyrå samt en informations- och utbild- ningssektion, skall tillföras två nya byråer, nämligen en lagbyrå och en planeringsbyrå samt att den nuvarande utbildnings— och informationssektionen delas på två sektioner, benämnda utbildningssektionen och infor- mationssektionen. Enligt utredningens mening bör i samband härmed följande för- stärkningar och omdispositioner av personal komma till stånd.

För ledningen av den administrativa avdelningen finns f.n. ett göromålsförord— nande som avdelningschef. Utredningen föreslår att en tjänst inrättas för detta ändamål.

Den kraftiga expansion av arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspektionens uppgifter som kan väntas framöver bl. a. till följd av utredningens förslag har föranlett utredningen att föreslå inrättande av en sär- skild planeringsbyrå. Byråns arbete bör ledas av en byråchef, vilken tjänst bör nyinrättas. Till den föreslagna byrån bör överföras tre byrådirektörstjänster från den administrativa avdelningens kanslibyrå. Härutöver bör byrån tillföras ytterligare en tjänst för hand- läggare och två biträdestjänster, vilka bör nyinrättas.

Enligt utredningens mening är de perso-

nalresurser som arbetarskyddsstyrelsen f. n. förfogar över för uppgifter inom det juridiska området helt otillräckliga med hänsyn till de krav som nu ställs och som i fortsättningen kommer att ställas på styrelsen. Dessa frågor har närmare berörts i avsnitt 14.3.5. Utred- ningen har där föreslagit att frågor av juridisk karaktär skall handläggas i en särskild lagbyrå inom den administrativa avdelningen. I enlighet härmed bör en tjänst som byråchef nyinrättas. Byrån bör därutöver tillföras fyra tjänster för handläggande personal och två tjänster för biträden. Av nu nämnda tjänster för handläggande personal finns två redan i dag med placering inom tillsynsavdelningen (byrådirektörer). Dessa tjänster bör föras över till den föreslagna lagbyrån.

De senaste årens utbyggnad av arbetar— skyddsstyrelsen och yrkesinspektionen har medfört en kraftig ansvällning av arbetet med ekonomi, personal, lokaler etc. I samband med arbetsmedicinska institutets integrering i arbetarskyddsstyrelsen, varvid institutets administrativa byrå till övervägande delen inordnades i arbetarskyddsstyrelsens kansli- byrå, genomfördes viss omorganisation av denna byrå. Sålunda är kanslibyrån numera indelad i tre enheter, en för personalfrågor, en för ekonomifrågor och en för driftfrågor (lokaler, inventarier, kontorsdrift, förråd m.m.). Vid byrån finns f.n. förutom byrå- chefen fem tjänster för handläggande perso- nal samt 29 för biträden. Utredningen har funnit att arbetsbelastningen på samtliga dessa enheter ökat avsevärt under senare år. Ansvällningen av arbetsuppgifter kan för- väntas fortsätta främst genom den av utred- ningen föreslagna utbyggnaden och omorga- nisationen av yrkesinspektionen och genom etablerandet av den arbetsmedicinska filialen i Umeå. Å andra sidan bör bl.a. genom den ökade arbetsvolymen finnas möjligheter till rationaliseringar. Utredningens förslag att inrätta särskilda byråer för juridiska frågor samt för planeringsfrågor är också ägnat att minska kanslibyråns hittillsvarande arbets- belastning. Utredningen föreslår att kansliby- rån tillförs ytterligare tre tjänster för handläg- gande personal och fyra biträdestjänster.

Styrelsens utbildningsverksamhet har

enligt vad utredningen framhållit tidigare ökat kraftigt under senare år. En ytterligare expansion är att vänta, bl. a. som en följd av utredningens egna förslag. Den sålunda för- väntade utvecklingen på utbildningsområdet kommer också att ställa ökade anspråk på styrelsens utbildningsadministrativa resurser. Utredningen föreslår därför att nuvarande utbildnings- och informationssektionen delas upp i en sektion för utbildningsfrågor och en sektion för informationsfrågor. Vid utbild- ningssektionen bör — förutom en sektions- chef — finnas fem tjänster för handläggande personal och sex biträden. Jämfört med nuvarande personal innebär detta att för sekreterargöromål i den föreslagna utbild- ningsdelegationen och annat kvalificerat ut- redningsarbete inom ramen för utbildningsad- ministrationen bör inrättastvåtjänster. Vidare behövs en ny tjänst för produktion av materiel för främst utbildningen av personal inom före- tagshälsovården samt för handhavarande av den utrustning som erfordras för utbildnings- verksamheten. Vidare behövs ytterligare ett biträde.

Vid informationssektionen behövs en sek— tionschef samt fyra tjänster för handläggande personal samt ett biträde. Det innebär en ökning med sammanlagt två tjänster. Tjänsten som sektionschef bör nyinrättas. Främst som en följd av utredningens förslag om en intensifiering av anvisningsarbetet med därav följande informationsbehov och mot bak- grund av den förutsebara ökningen av det löpande arbetet med publicering av skrifter av olika slag inom styrelsen föreslår utredningen att sektionen tillförs ytterligare en tjänst som handläggare.

Den föreslagna personalorganisationen har sammanfattats i följande tablå.

Arbetarskyddsstyrelsen Nuv. För- Sum— tjäns- stärk— ma ter ning

Verksledning

generaldirektör 1 -— 1 överdirektör 1 — 1 övrig personal 2 — 2

4 — 4

Arbetarskyddsstyrelsen Nuv. För- Sum— tjäns- stärk- ma ter ning

Tillsynsavdelning

avdelningschef 1 (1) ]

övrig personal 1 — 1

Allmän byrå

byråchef 1 — 1 handläggare 10 7 | 17 Maskinbyrå

byråchef 1 — l

handläggare 20 1 21 Byggnadsbyrå

byråchef — 1 1 handläggare 6 — 6 Kemisk byrå

byråchef — 1 1 handläggare 12 4 16 Hälsovårdsbyrå

byråchef _ I 1 handläggare 6 — 6 Gemensam personal

handläggare 3 l 4 övrig personal 19 6 25

80 a 22 102

Arbetsmedicinsk avdelning avdelningschef ] (1) 1 övrig personal ] — 1

Arbetsfysiologisk enhet

professorer och laboratorer 2 1 3 handläggare 10 1 1 1 övrig personal 6 _—

Arbetspsykologisk enhet

professorer och laboratorer 1 2 handläggare 3 4 övrig personal 1 — 1

Kemisk enhet

professorer och laboratorer 2 — 2 handläggare 9 1 10 övrig personal 13 — 13 Teknisk enhet professorer och laboratorer 5 l 6 handläggare 14 1 15 övrig personal 18 — 18 Medicinsk enhet professorer och laboratorer 5 —- 5 handläggare 9 2 11 övrig personal 25 — 25 125 9 134

3 Här har frånräknats ] tjänst som flyttas till yrkesinspektionen och 2 som flyttas till admini- strativa avdelningens lagbyrå.

Arbetarskyddsstyrelsen Nuv. För- Sum- Arbetarskyddsstyrelsen Nuv. För— Sum- tjäns- stärk— rna tjäns- stärk- ma ter ning ter ning Arbetsmedicinsk filial Informationssektjon Arbetsfysiologisk enhet sektionschef — 1 laborator — l ! handläggare 1 1 2 handläggare _ 2 2 övrig personal I — 1 övrig personal —— 5 5 __ _ 65 22 87 Kemisk enhet laborator _ 1 1 Totalt för arbetarskydds- handläggare __ 3 3 styrelsen 274 93 367 övrig personal — 5 5

Medicinsk enhet Avslutande synpunkter professor — 1 1 handlä are — 3 3 .. . .. . .. övrig pååsonal _ 4 4 Den grundlaggande innebörden 1 dehforslag

som utredningen lagt fram i fråga om tillsynen

Teknisk enhet och organisationen av arbetarskyddet är en

labor???” _ l 1 kraftig utbyggnad och förstärkning av resur-

handlaggare _ 6 6 .. l . b" .. .

övrig personal _ 4 4 serna. Fors aget inne ar en utoknmg av antalet yrkesinspektionsdistrikt och en per- Arbetspsykologisk enhet sonalförstärkning i samband därmed med 73

exPertmedel _” 2 2 tjänster. Därtill kommer viss personal som Ad . _ _ 1 avses överföras till den allmänna yrkesin-

ministrativ persona - - . .. handläggare _ | ] spektionen i samband .med att tillsynen over övrig personal — l ! arbetet 1 gruvor m. m. integreras i denna. För 40 40 arbetarskyddsstyrelsen innebär utredningens förslag en förstärkning med 93 tjänster, varav . . . _ 40 tjänster vid den arbetsmedicinska filialen i

:VZZI'Si'åggåzfa”dämng 1 (1) ] Umeå. Det är enligt utredningens mening inte

möjligt att genomföra den föreslagna omor-

A?etåti;15fbyrån ] 1 ganisationen och förstärkningen av tillsyns-

yr c e — . . o a .. . handläggare 6 _ 6 organisationen pa en gang. Flera skal talar i övrig personal 7 _ 7 stallet for en utbyggnad etappVis. Utred-

_ ningen vill här främst peka på att det tar tid att Pliägcnååbymn _ 1 ] skapa de personalresurser som skall till. Såväl handläggare 3 1 4 den teoretiska som den praktiskautbildningen övrig personal — 2 2 av denna måste i stor utsträckning ske inom

0 ramen för den befintliga organisationen, vil- [415322sz _ 1 ] ket i sin tur har återverkningar på den löpande handläggare 2 2 4 arbetarskyddsverksamheten. Ett annat skäl övrig personal — 2 2 som talar för att genomföra utbyggnaden i

.. etapper är de praktiska problem som sam-

Kanslibyra .. .

byråchef 1 _ 1 manhanger med lokalanskaffning etc. handläggare 5 3 8 Mot denna bakgrund föreslås att den av omg Personal 29 4 33 utredningen föreslagna utbyggnaden av

yrkesinspektionen genomförs under två

Utb'ldP'"gssek"0" budgetår med början den 1 januari 1974.

sektionschef 1 — 1 . .. ., .. handläggare 3 2 5 Praktiska skal kan ocksa tala for att den övrig Personal 4 2 6 föreslagna ökningen av antalet yrkesinspek-

tionsdistrikt från 11 till 18 genomförs suc- cessivt, förslagsvis i två etapper den 1 januari 1974 och den 1 januari 1975. För av utred- ningen föreslagna personalförstärkningar bör medel beräknas på ett sådant sätt att den nya personalen kan anställas i god tid för att därmed möjliggöra att personalen genom utbildning och på annat sätt kan förberedas för tjänstgöring.

Den omorganisation av arbetarskyddssty- relsens tillsynsavdelning och administrativa avdelning som utredningen föreslagit bör enligt utredningens mening genomföras den 1 juli 1973. Den av utredningen föreslagna utbyggnaden av arbetarskyddsstyrelsen med ytterligare personal bör enligt utredningens mening fördelas över två budgetår. När det gäller uppbyggnaden av den arbetsmedicinska filialen i Umeå vill utredningen erinra om att den första uppbyggnaden av arbetsme- dicinska institutet omfattade en tidsperiod av ca 3 år. En liknande uppbyggnadsperiod torde få tänkas för filialens del, främst med hänsyn till den knappa tillgången på kvalificerad personal. Utredningen utgår från att filialen skall kunna starta sin verksamhet den 1 janu- ari 1974.

Utredningen vill avslutningsvis betona angelägenheten av att arbetarskyddsorganen förutom nu föreslagna personalförstärkningar också erhåller tillräckliga resurser för sin reseverksamhet och för expenser av olika slag, exempelvis vetenskaplig apparatur m.m.

Utredningens förslag till omorganisation och förstärkning av tillsynsorganisationen på arbetarskyddets område beräknas fullt genomfört medföra årliga merkostnader för statsverket av ca 17 milj. kronor.

Reservation

av ledamöterna Larsson och Lindström

1 förslaget till ändring i arbetarskyddslagen i 40 a så stadgas att skyddsombud skall beredas erforderlig tid för att fullgöra sina uppgifter. Motiven s. 242 berör det fall att arbetsgivare och skyddsombud ej kan enas om den tid som bör stå till skyddsombudets förfogande för att fullgöra uppdraget. Utredningens majoritet föreslår att i sådant fall skyddsombudets uppfattning om den tid han skall ägna åt arbetet som skyddsombud skall gälla intill dess arbetsgivaren, om denne så önskar, hänskjuter frågan till yrkesinspektionens avgörande. Utredningen har här kommit in på en viktig principfråga. Den gällande regeln i svensk rätt är, att om på en arbetsplats oenighet uppkommer i en tolkningsfråga som rör arbetsskyldigheten, arbetsgivarens tolk- ning gäller (med vissa här ej aktuella undan- tag). Är arbetstagaren missnöjd äger han påkalla förhandling och i sista hand rättslig prövning. Detta är regeln om det så kallade tolkningsföreträdet. I förevarande fall har majoriteten föreslagit en regel av motsatt innebörd, innebärande att arbetstagarens tolkning äger företräde och att arbetsgivaren, om han önskar ändring, må påkalla sådan på sätt som närmare anges.

Hela frågan om tolkningsföreträdet skall enligt direktiven för utredningen angående arbetsfredslagstiftningen (Arbetsrättskom— mittén) tas upp av denna. Vi anser därför att frågan icke bör tas upp i nu förevarande utredning och för ett speciellt fall lösas på ett sätt som är det motsatta mot vad som gäller

enligt nuvarande rätt och som även kan komma i motsättning till de förslag som är att förvänta från Arbetsrättskommittén. Föl- jande avsnitt i motiven s. 242 föreslås därför utgå: "Mot bakgrunden av att det kan vara fråga om viktiga skyddsfrågor skall enligt utredningens uppfattning skyddsombudet i avvaktan på inspektionens ställningstagande ej vidkännas löneavdrag för den tid han ägnar åt det löpande skyddsarbetet. Om sedan yrkesinspektionen finner att skyddsombudet uppenbarligen tagit ut alltför mycket tid för skyddsombudsuppdraget får detta regleras i efterhand genom löneavdrag eller på annat lämpligt sätt."

Experten Masreliez har instämt i vad som anförts i reservationen.

V Bilagor

Samarbetsorgan på arbetsmiljöområdet

På arbetsmiljöområdet förekommer ett stort antal samarbetsorgan, som självständigt eller i samverkan med andra organ bedriver en aktiv verksamhet. I det följande lämnas en redogörelse för de samarbetsorgan som är verksamma på området.

1 . 1 Partsorgan

Arbetarskyddsnämnden, SAF:s och LO:s samarbetsorgan på arbetarskyddets område, tillkom år 1942 i anslutning till att nämnda huvudorganisationer då antog allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisa- tion. Är 1951, efter det att 1949 års arbetar- skyddslag trätt i kraft, träffades mellan par- terna en ny "Överenskommelse om allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksam- hetens organisation" och samtidigt ingicks ett avtal om nämndens sammansättning och arbetsuppgifter. Även reglerna enligt 1951 års överenskommelse har med hänsyn till utvecklingen inom arbetslivet reviderats. År 1967 träffade SAF och LO åter en ny över- enskommelse om den lokala arbetarskydds- verksamheten. Samma år antogs även en överenskommelse om riktlinjer för företags- hälsovård samt om förbundssamverkan och lokalt samråd på företagshälsovårdens område.

Arbetarskyddsnämnden har till uppgift att främja samverkan inom arbetarskyddet och företagshälsovården dels mellan de yrkes- och

fackförbund som antagit reglerna för den lokala skyddsverksamheteten och förbundit sig att verka för utvecklingen av företags- hälsovården enligt de nämnda riktlinjerna, dels mellan de lokala parterna i syfte att åstadkomma ett effektivt arbetarskydd. Den skall även eljest aktivt främja sådana strä- vanden som syftar till att öka sundheten och säkerheten på arbetsplatserna.

Nämnden består fr.o.m. 1967 av sex ledamöter, varav tre utses av SAF och tre av LO. I nämnden ingår dessutom en represen- tant för Sveriges Arbetsledareförbund. Nämnden har sedan år 1945 ett kansli med en kanslichef, sekreterare och övrig personal. Kansliets verksamhet är fördelad på fyra avdelningar: en allmän avdelning, en infor- mationsavdelning, en utbildningsavdelning samt en förlagsavdelning. Till kansliets vik- tigaste uppgifter hör framförallt att ge infor- mation och utbildning i arbetarskydds- och företagshälsovårdsfrågor, att utarbeta kurs- materiel och utbildningsplaner på nämnda områden, att följa utvecklingen internationellt inom arbetarskydd och företagshälsovård osv. Andra uppgifter är bl.a. föreläsarför- medling, distribution av litteratur, utred- ningsarbeten och kontinuerlig information om aktualiteter inom ämnet till SAF- och LO- förbund, till allmänheten via massmedia och till speciella yrkeskategorier med anknytning till arbetarskydd och företagshälsovård.

Av nämndens kansli har under senare år anordnats ett stort antal informationskonfe-

renser. Deltagarna i dessa konferenser har till största delen varit skyddsombud och arbets- ledare. För denna verksamhet har under åren utgetts ett stort antal brevkurser och andra publikationer. Senast har på nämndens initiativ och genom Brevskolan utgetts kur- serna Arbetsmiljö ] och Arbetsmiljö 2. Detta kursmaterial har med vissa tillägg och änd- ringar kommit att användas även inom för- svaret och civila statsförvaltningen. Det har även utgjort modell för ett motsvarande utbildningsmaterial inom Svenska kom- munförbundet.

Inom nämnden har på dess initiativ satts upp flera arbetsgrupper för bullerbekämp- ning. Sådana grupper mot buller finns för närvarande inom cellulosa- och pappersin- dustrin, betongvaruindustrin och vissa bran- scher inom Iivsmedelsindustrin samt mot damm- och bullerbekämpning inom stenin- dustrin. Inom nämnden verkar vidare en speciell alkoholkommitté, till vilken knutits experter i teoretisk och klinisk alkohol- forskning. Nämnden är kontaktorgan för och medverkar också i en Arbetsgrupp för nor- diskt samarbete inom det frivilliga arbe- tarskyddet.

Bygghälsan (Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård) är en ideell förening, bildad år 1967 av Svenska Byggnadsindustriförbundet, Svenska Väg- och Vattenbyggarnas Arbetsgivareförbund, Rörledningsfirmornas Arbetsgivareförbund och Målaremästarnas Riksförening i Sverige. På grundval av de överenskommelser man träffat under år 1967 och 1968 har parterna genom denna gemensamma organisation för hela branschen sökt få en samordning av alla aktiviteter för arbetarskydd och företagshäl- sovård. Parterna har genom sina överens- kommelser också antagit SAF—LO:s över- enskommelser om arbetarskyddsnämnd, regler för den lokala arbetarskyddsverksam- heten samt riktlinjer för företagshälsovård. Man har vidare enats om att inrätta gemen- samma centrala arbetarskyddskommittéer, t.ex. en gemensam kommitté för den byg- gande verksamheten inom byggnads- och anläggningsindustrin, en för måleribranschen och en för rörledningsbranschen, samt ett 40-

tal regionala arbetarskyddskommittéer, som primärt omfattar den egentliga byggnads- och anläggningsindustrin men som till sig kan adjungera övriga berörda delbranscher.

Central arbetarskyddskommitté — Bygg- nadsindustrins arbetarskyddskommitté — ar- betar på förbundsplanet och består av åtta ledamöter med lika antal från båda parter. Kommittén har till uppgiftbl. a. att vara samar- betsorgan mellan förbunden i frågor om arbe- tarskydd och företagshälsovård och att verka för samarbete och effektiv arbetarskydds— och företagshälsovårdsverksamhet inom företag och på arbetsplatser samtför allmän utbildning och information på nämnda verksamhetsom- råden.

Regional arbetarskyddskommitté skall fin- nas minst en inom varje region och bestå av åtta ledamöter. Kommittén har till uppgift bl.a. att vara samarbetsorgan i frågor om arbetarskydd och företagshälsovård inom regionen samt att verka för samarbete och effektiv arbetarskydds- och företagshälso- vårdsverksamhet inom företag och på arbetsplatser samt för att arbetarskydds- och företagshälsovårdsfrågorna på lämpligt sätt inordnas i teknisk utbildning, arbetsleda- reutbildning och yrkesutbildning. Kommittén skall vidare medverka till utbildning och in- formation på arbetarskyddets och företags- hälsovårdens områden genom planering av kurser för skyddsombud, arbetsledare, kon- taktmän m. m.

Man har dessutom enats om att inom varje företag bör finnas en kontaktman i arbetar- skydds- och företagshälsovårdsfrågor med uppgift bl. a. att på ifrågavarande område vara företagets kontaktman med regional arbetar- skyddskommitté, arbetarskydds- och före- tagshälsovårdscentral, myndigheter samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Bygghälsans målsättning är att medverka till en fortlöpande anpassning mellan arbets- miljö och människa. Stiftelsen har sålunda att fortlöpande medverka till att maskiner, ut- rustning, arbetsmetoder och andra delar av arbetsmiljön utformas så, att arbetsbelastning och sjukdoms— och skaderisker minskar. och att anpassa människan till arbetet genom in- formation, instruktion och utbildning även-

som genom förebyggande hälsovård, sjuk- vård och rehabilitering.

Stiftelsen började sin verksamhet den 1 januari 1968. Den har en styrelse och ett kansli i Stockholm samt ett antal regioncentraler jämnt fördelade över landet. 1 ledningen ingår en verkställande direktör, en chefsläkare som ledare för den medicinska delen av före- tagshälsovården och en chefsingenjör som ledare för den tekniska verksamheten. Varje regioncentral består av en medicinsk och en teknisk sektion. Den medicinska sektionen leds av en regionläkare som chef och den tekniska sektionen av en skyddsingenjör. Bygghälsan bedriver en omfattande infor- mationsverksamhet genom kurser, utgivning av kursmaterial och skrifter i skyddsfrågor och tidskriftsartiklar.

Föreningen för arbetarskydd (FFA), som bildades år 1905, har till uppgift att i sam- verkan med institutioner och organisationer samt med företag och enskilda stimulera intresset för arbetarskydd, företagshälsovård och god arbetsmiljö. Föreningen bedriver i detta syfte informationsverksamhet samt framställer och tillhandahåller informations- och skyddsmateriel rn. in. Informationen sker främst genom tidskriften Arbetsmiljö, som år 1970 ersatte tidskriften Arbetarskyddet. Den går för närvarande ut i en upplaga på ca 32 000 ex. Föreningen tillhandahåller i övrigt en del publikationer i arbetarskyddsfrågor samt försäljer skyddsombudsmärken, varselskyl- tar, skyddsaffischer och viss skyddsmateriel. Den tilldelar personer som gjort betydelse- fulla skyddsinsatser, framförallt aktiva skyddsombud och arbetsledare, ett särskilt förtjänsttecken. Föreningen utdelar vidare stipendier för studier och fortbildning på arbetsmiljöområdet.

I föreningens styrelse ingår företrädare för arbetarskyddsverket, SAF, LO, TCO. Arbetarskyddsnämnden, Bygghälsan, Före- ningen skogsbrukets arbetarskydd, Jordbru- kets skyddspropaganda och vidare represen- tanter för skyddsombud, skyddstjänstemän, företagsläkare m.fl. Genom denna samman- sättning ges möjlighet till utbyte av värdefull information och att påverka och utveckla föreningens verksamhet.

Föreningen Skogsbrukets Arbetarskydd (FSA), tidigare kallad Skogsbrukets Skydds- propaganda, är ett år 1943 bildat samarbets— organ mellan myndigheter, organisationer, företag m.fl. på skogsbrukets område. Den har till uppgift att verka för säkra och sunda arbetsförhållanden inom skogshanteringen och närliggande arbetsområden och vill i detta syfte bl. a. stimulera intresset för en effektiv säkerhetstjänst samt verka för att rön och erfarenheter tillvaratas och på lämpligt sätt bekantgörs. Särskilt skall därvid beaktas de erfarenheter som görs på statistisk väg samt resultaten från yrkeshygienisk, arbetsfysio- logisk och annan forskning avseende redskap, maskiner och arbetsmetoder.

Intressenter i föreningen är, förutom skogsbrukets partsorganisationer och Sve- riges arbetsledareförbund, bl.a. domänver- ket, skogsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, Forskningsstiftelsen Skogsarbeten och vissa försäkringsbolag.

Föreningen bedriver omfattande utbild- ningsverksamhet genom kurser och konfe- renser för olika kategorier anställda inom skogsbruket, framförallt arbetsledare och skyddsombud. En speciell utbildning av skyddsledare har startats under 1971. Vid denna behandlas bl.a. skogsarbetets risker, tekniskt tillrättaläggande av arbete, arbets- metoder och arbetsmiljöer samt demonstreras arbetskläder, skor, hjälmar och annan skyddsutrustning. För utbildningen utarbetas särskilda kurspaket, bildserier m. m.

Föreningen tillhandahåller broschyrer och skyddsaffischer samt ger ut ett informa- tionsblad ”Säkerhet", vari behandlas skog- liga skyddsproblem, lämnas uppgifter om yrkesskador och redogörs för undersökningar av vissa yrkesskador, t. ex. genom redskap. I verksamheten ingår i övrigt att medverka genom föreläsningar, publicering av artiklar i tidskrifter o.d., deltagande i speciella arbetsgrupper, utställningsverksamhet m. m. Ett värdefullt utbyte av erfarenheter sker också genom kontakter med statliga och enskilda organisationer inom skogsbruket i Norge, Finland och Österrike.

Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd (FCAN) är ett av försvarets centrala myn-

digheter och berörda personals huvudorga— nisationer genom överenskommelse år 1967 tillsatt centralt samarbetsorgan. Genom denna överenskommelse har FCAN, som sedan 1944 bedrivit verksamhet, fått en del nya intressenter och verksamheten ett något vidgat innehåll. Nämndens tidigare arbete var grundat på en överenskommelse mellan för— svarets avtalsdelegation och Försvarsverkens civila personals förbund och gällde då huvudsakligen sådan verksamhet inom för- svaret där arbetarskyddslagen ägde tillämpning.

Nämnden har till uppgift bl. a. att verka för att arbetarskyddsverksamheten vid försvarets arbetsplatser bedrivs på ett effektivt sätt och att avge förslag till åtgärder härför, att avge utlåtanden och rekommendationer i frågor rörande arbetarskyddsverksamhe- tens bedrivande, som av myndighet eller personalorganisation hänskjuts till nämn- den eller som denna eljest bedömer erfor- derliga samt att inom ramen för anvisade medel anordna kurser i arbetarskyddsfrågor och utfärda anvisningar för i arbetarskyddsverksam- heten sysselsatt personal.

Nämnden har utgett "Råd och anvisningar för skyddsarbetet vid försvarets arbetsstäl- len", ”Anvisningar och kommentarer angående tillämpning av nämnda råd etc. på flygsäkerhetsarbetet” samt "Läromedel i arbetsmiljö för krigsmakten (Arbetsmiljö K)”. Den utger periodiskt ett informations- blad "Meddelande från försvarets centrala

arbetarskyddsnämnd ' ”.

Göteborgs Arbetarskyddsförening, som bildades år 1947, har till uppgift att — främst inom Göteborgs kommun och dess närmaste omgivning — i samverkan mellan arbetsgivare och anställda verka för ett effektivt arbetar- skydd på arbetsplatserna samt stå skydds- ombud, ledamöter i skyddskommittéer och andra som handlägger skyddsfrågor till hjälp med råd och upplysningar. Den vill även, i den mån det faller inom arbetarskyddets område, genom upplysning verka för säkerhet i tra- fiken och vidare förmedla föreläsare och

tillhandahålla utbildningsmaterial till möten och kurser.

I föreningens styrelse ingår, förutom av Göteborgs kommun utsedda ledamöter, representanter för yrkesinspektion, brand- försvar, företag, arbetsledarnas organisation, fackförbund m.fl. Förutom att lämna råd och upplysningar i arbetarskyddsfrågor anordnar föreningen kurser i arbetarskydd, brand- försvar m.m. Den medverkar även i kurser som anordnas av andra organisationer och av enskilda företag. Föreningen försäljer litte— ratur samt skyddsmateriel såsom skyltar, affischer och viss personlig skyddsutrustning. Den utger årligen Skyddskalendern, som innehåller förutom årskalender och vissa adressuppgifter, aktuella skyddsföreskrifter m.m.

Jordbrukets Skyddspropaganda (JSP), som började sin verksamhet 1948, är ett samar- betsorgan mellan myndigheter, organisationer och företag på jordbrukets område och har till uppgift att verka för säkra och sunda arbetsförhållanden och effektivt brandför- svar inom jordbruket och närliggande arbetsområden. JSP vill genom sin verksam— het särskilt stimulera intresset för att åstad- komma och vidmakthålla effektiva skydds- åtgärder för i jordbruket yrkesverksamma, tillse att rön och erfarenheter inom verk— samhetsområdet tillvaratas och på lämpligt sätt bekantgörs samt samarbeta med andra myndigheter, organisationer m. fl. som verkar för arbetarskydd och brandförsvar.

JSP bedriver omfattande kursverksamhet för arbetsgivare och arbetstagare i jordbruket och trädgårdsnäringen, familjejordbrukare samt elever vid lantbrukets yrkesskolor. Den anordnar vidare i samarbete med lantbruks- nämnder, hushållningssällskap och organisa- tioner inom trädgårdsnäringen special- skyddskurser för anställda i olika organisa- tioner. Propaganda- och upplysningsverk- samhet bedrivs även genom deltagande i utställningar, bl.a. Elmia, vid skyddstäv- lingar, utgivning av kursböcker, handböcker och folders, genom produktion av filmer och bildband samt medverkan i jordbruksradio, dags- och fackpress. För att förbereda spe- ciella ärenden tillsätts stundom särskilda

grupper, t.ex. utbildning i skyddsfrågor av lantbrukskonsulenter, undervisning i skyddsfrågor vid lantbruksskolor, påverkan av tillverkare och försäljare av maskiner m.fl.

Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd (SAN)' är en av parterna tillsatt nämnd för det statliga området med undantag för försvaret. Den är sedan 1.7.1972 administrativt knuten till statens personalnämnd. Nämnden har till uppgift att verka för att arbetarskyddsverk- samheten bedrivs på ett effektivt sätt samt att avge förslag till åtgärder härför, att avge utlåtanden och rekommendationer i

sådana frågor rörande arbetarskyddsverk— samheten som myndighet eller personal- organisation hänskjuter till nämnden eller som denna eljest finner anledning ta upp till behandling samt att inom ramen för anvisade medel främja framställning av studie- och informations- material och anordna kurser i arbetar- skyddsfrågor, anpassade till olika verk- samhetsområden, samt utfärda anvisningar om arbetarskyddsverksamhetens be- drivande. Den skall i övrigt följa och ta behövliga initiativ av betydelse för utvecklingen inom arbetarskyddsområdet.

Nämnden har utgett ”Riktlinjer för det lokala skyddsarbetet vid statliga myndighe- ter”, "Skyddsarbete inom statlig kontors- verksamhet" samt ”Riktlinjer angående samråd i byggnads- och inredningsfrågor”. Den utger fortlöpande "SAst Medde- lande".

Svenska Gruvföreningen har för behandling av arbetarskyddet i vad avser medicinska, personaladministrativa och psykologiska frågor med de närmast berörda personalor- ganisationerna bildat en gemensam grupp, kallad gruvornas samarbetsgrupp i arbetar- skyddsfrågor. Gruppen har i fråga om arbe- tarskyddsutbildningen att svara för samord- ningen av denna.

Svenska kommunförbundet har för behandling av frågor rörande arbetsmiljö o. (1. inom förbundets verksamhetsområde år 1968 bildat ett partssammansatt samarbetsorgan, Centrala rådet för samarbetsfrågor inom det primärkommunala arbetsområdet. I rådet

ingår representanter för Svenska kommun- förbudet, Svenska kommunalarbetareför-

bundet, Tjänstemännens centralorganisations samarbetsorgan för kommunaltjänstemännen

(TCO-K) och Sveriges akademikers central- organisation (SACO) och till denna anslutna

organisationer.

Centrala rådet har bl.a. att följa utveck- lingen på samarbetsområdet i frågor rörande arbetarskyddsverksamhet, verka för en effektivisering av dessa frågor i kommunerna och genom egen aktivitet eller genom andra organ bistå kommunerna med utbildning i samrådsfrågor av personer som är sysselsatta med arbetarskyddsverksamhet.

Svenska landstingsförbundet har inom det landstingskommunala arbetsområdet bildat ett råd, kallat Centrala rådet för samar- betsfrågor, bestående av tolv ledamöter, var— av sex utses av personalorganisationer- na anslutna till LO, TCO och SACO.

Rådet har att följa utvecklingen på samar- betsområdet och har i detta syfte att söka nära kontakt med motsvarande organ för samar- betsfrågor på arbetsmarknaden i övrigt, att verka för effektivisering av samarbetet inom landstingen samt att genom egen aktivitet eller genom andra organ bistå landstingen med a. främjande och vägledning av företags-

nämndernas och andra samarbetsorgans verksamhet,

b. utbildning i samrådsfrågor av personal som inom landstingen är sysselsatt med företagsnämnds- och arbetarskydds— verksamhet, c. framställning och tillhandahållande av material för utbildning och kursverk- samhet i samarbetsfrågorna samt d. informations— och rådgivningsverksam- het angående utveckling av olika samar- betsformer inom landstingen samt om undersökningar och utredningar av betydelse för samarbetets utveckling. En arbetsgrupp har tillsatts för att åstad- komma en yrkesskadestatistik för det lands- tingskommunala området.

lEnligt avtal som i oktober 1972 träffats mellan statens avtalsverk och de statsanställdas organisationer skall SAN ingå i en nyinrättad nämnd, kallad Statens arbetsmiljönämnd.

Förutom de partsorgan som omnämnts idet föregående finns mellan arbetsmarknadens parter ett stort antal samarbetsorgan som ägnar intresse åt arbetarskydds- och före- tagshälsovårdsfrågor. Det är inte möjligt att redovisa varje sådant organs uppgift. Denna är också i många fall av likartat slag och innehåll. Här nedan ges en uppställning över de mera permanenta partsorgan som enligt vad utredningen inhämtat för närvarande finns på området. Förutom dessa partsorgan finns inom ett flertal branscher av parterna gemensamt tillsatta arbetsgrupper av ofta tillfällig karaktär med uppgift att behandla visst eller vissa aktuella arbetsmiljöproblem, t. ex. buller.

Biltrafikens arbetarskyddsnämnd Byggnadsindustrins arbetar— skyddskommitté Elfackets arbetarskyddskommitté Glasmästeribranschens arbetarskyddskommitté

Grafiska branschens kommitté för arbe-

tarskydds- och företagshälsovårdsfrågor Pappersindustrins arbetsmiljöråd Plåtslageribranschens arbetar-

skyddskommitté

Rörledningsfackets centrala arbetar-

skyddskommitté Sjöfartens arbetarskyddsnämnd Smidesfackets arbetarskyddsnämnd Stuverifackets arbetarskyddsnämnd

Sågverksindustrins kommitté för arbets-

miljöfrågor

l.2 Arbetsgrupper och kommittéer vari ar- betarskyddsstyrelsen medverkar

Arbetarskyddsstyrelsen är genom sin ledning representerad i skilda myndigheter och organisationer såsom Arbetarskyddsfonden, Arbetsmiljöutredningen, Föreningen för arbetarskydd, Företagshälsovårdsdelegatio- nen, Nordiska arbetsgruppen för samarbete på arbetsmedicinens område m.m. och Personaladministrativa rådet. Tjänstemän hos styrelsen medverkar dessutom i ett stort antal arbetsgrupper, kommittéer o.d. inom myndigheter, institutioner och organisationer

vid utredning av frågor som berör eller nära anknyter till arbetarskyddet. I vilken omfattning det f. n. sker anges i det följande.

Allmäntekniska byrån är representerad i:

Arbetarskyddsnämnden: arbetsgrupper mot bul- ler inom betongvaruindustrin och inom slakteri— och charkuteribranscherna, för damm- och bullerbe- kämpning inom stenindustrin samt för ömsesidig orienteringi frågor om arbetarskydd, brandskydd och företagshälsovård.

Elfackets arbetarskyddskommitté: ning av vissa arbetsmiljöfrågor.

Flygmaterialförvaltningen: arbetsgrupp för anskaffning av verkstäder för drivmedelsutrustning vid flygvapnet.

Giftnämnden. Grafiska arbetsgivareförbundet: branschens kommitté för arbetarskydds— och företagshälso- vårdsfrågor (buller).

Handelns kontaktkommitté. IVA: acetylennämnden, bergmekanikkommittén samt kran- och hisskommissionens gruv- hisskommitté.

Tryckkärlskommissionen: cesskärlsanläggningar.

Nordiska yrkeshygieniska institutionerna: sam- arbetsgrupper för buller och damm.

Socialstyrelsen: arbetsgrupp för utarbetande av säkerhetsbestämmelser för övertryckskammare för hyperbar syrgasbehandling.

Statens naturvårdsverk: kommitté för sten- krossverk och samarbets- och referensgrupp för bilavgasfrågor.

Statens planverk: arbetsgrupp för garageventi- lationsfrågor och myndighetskommitte' för eld- stadsfrågor.

Statens provningsanstalt: arbetsråd rörande typprovning av elsprängkapslar och bedömnings- grupp för kolsyresläckare.

Statens stålbyggnadskommitté. Svenska Brandförsvarsföreningen: industrigas- kommittén och tekniska nämnden.

Svenska elektriska kommissionen normkommittén för eltändningsutrustning.

Svenska Gasföreningen: gasoltruckskommittén. Svenska Teknologföreningen: avfallsgruppen. Svenska Träforskningsinstitutet: rådgivande gruppen för sågverksergonomi.

Sveriges Mekanförbund: kommittéer för trä- bearbetningsmaskiner (buller), för byggmaskiner (buller), för fordonsförare (buller, säkerhet och komfort) och för pallställ.

Sveriges Plastförbund: arbetsgrupp för armerad plast.

Sveriges Standardiseringskommission: stan- dardkommittéer för personlig säkerhetsutrustning (fem underkommittéer), för ljud- och ljussignaler. för förpackning, för miljömätteknik, för varsel-

för utred-

kommitté för pro-

(SEK):

märkning samt tekniska nämndens

ningsutskott.

prov-

Maskintekniska byrån är representerad i: Arbetarskyddsnämnden: arbetsgrupper mot buller inom betongvaruindustrin och för buller- bekämpning inom cellulosa- och pappersindustrin.

European Free Trade Association (EFTA): arbetsgrupper för traktorer och för provning av tryckkärl.

Grafiska arbetsgivareförbundet: branschens kommitté för arbetarskydds- och företagshälso- vårdsfrågor.

IVA: kran— och hisskommissionen (dess styrelse, ekonomi- och arbetsutskott och nio specialkom— mittéer) samt transportforskningskommissionen.

lVA: svetskommissionen (sex specialkommit- téer) och tryckkärlskommissionen (dess styrelse, arbetsutskott och 15 specialkommittéer) samt tryckkärlsrådet.

jordbrukets skyddspropaganda. Metallnormcentralen: (fyra specialkommittéer). Nordisk byggdag: svenskt representantskap. Nordiska gruppen för lyftdonsbestämmelser (NGL): nio särskilda arbetsgrupper.

Nordiska gruppen för stålbestämmelser (NGS). Nordiska gruppen för tryckkärlsbestämmelser (NGT).

Nordiska maskinkommittén (NMK). Statens maskinprovningar: projektgrupp för motorkedjesågar.

Statens strålskyddsinstitut. Styrelsen för teknisk utveckling (STU): arbets- grupp för provning av pneumatiska komponenter.

Svenska elektriska kommissionen (SEK): normkommittéer för processtyrningssystem och för hissar.

Sveriges mekanförbund: standardcentralen (dess styrelse och tio specialkommittéer).

Sveriges Standardiseringskommission: bedöm- ningsgrupp för SIS-märkning av handbrand- släckare.

Tekniska nomenklaturcentralen. Tekniska röntgencentralen: tekniska rådet.

Kanslibyrån är representerad i: Skolöverstyrelsen: skyddsfrågor.

Statens omplaceringsnämnd. Statistiska Centralbyrån: samarbetsgrupp för statistik rörande levnadsförhållandena i samhället.

arbetsgrupp för arbetar-

Sociala sektionen är representerad i: Golvkommittén. Handelns kontaktkommitté. Institut för storhushållens rationalisering. Riksföreningen för trafik— och polioskador. Riksrevisionsverket: samarbetsdelegationen för förplägnadsfrågor.

Skolöverstyrelsen: samarbetsgrupper för min—

derårigas arbete och för utarbetande av material till konferenser för pryo-handledare.

Statens invandrarverk: arbetsgruppen invandrare — arbetarskydd.

Stolkommittén. Svenska kvinnors nationalförbund: yrkeskom- mittén (Women and Employment).

Överstyrelsen för Svenska Röda Korset.

Skogssektionen är representerad i: Arbetsgruppen Vibrationer — handverktyg. EEC/FOA/ILO: Joint Committee — study group for vocational training and prevention of accidents in forest work.

Forskningsstiftelsen Skogsarbeten: tillbuds- forskningsgruppen och kommittén för forskning om skogstraktorers stabilitetsegenskaper.

Föreningen Skogsbrukets arbetarskydd och dess informationsråd.

International Union of Forest Research Organi- zation (IUFRO): arbetsgruppen i Sverige.

Skogsbrukets yrkesnämnd (SYN): arbetsgrupp för utredning av företagshälsovårdens organisation och utbildningsbehov för skogsbruket och närlig- gande branscher.

Statens Maskinprovningar: motorkedjesågar.

Statens skogsmästarskola: skolråd för utbildning av skyddsingenjörer i skogsbruket.

projektgrupp för

Trafiksektionen är representerad i: Trafiksäkerhetsverket: planeringsnämnden, arbetsgrupper för förarstolar i bussar och lastvag- nar, för trafiksäkerhetsfrågor inom företagen samt för trafiksäkerhetskrav för statens upphandling av bilar.

Utredningen om befordran av farligt gods på väg: arbetsgruppen för utarbetande av nationella före- skrifter.

Medicinska sektionen är representerad i: Företagshälsovårdsdelegationen: delegationen resp. dess arbetsutskott.

Samarbetsnämnden för lokal— och utrustnings- kommittéerna för universitet och högskolor (LUP- nämnden): arbetsgrupp för försök med fönsterlösa lokaler.

Statens skogsmästarskola: skolråd för utbildning av skyddsingenjörer i skogsbruket.

Svenska elektriska kommissionen: arbetsgrupp för säkerhetsföreskrifter för mikrovågsugnar.

Utbildnings- och informationssektionen är representerad i:

Arbetarskyddsnämnden: arbetsgruppen för ömsesidig orientering i frågor om arbetarskydd, brandskydd och företagshälsovård.

Föreningen för arbetarskydd: arbetsgruppen för informations— och organisationsfrågor samt tid- ningen Arbetsmiljös redaktionsgrupp.

Föreningen Skogsbrukets arbetarskydd: infor— mationsrådet för skogsbrukets arbetarskydd.

Arbetsmedicinska avdelningen är repre- senteradi:

Sveriges Mekanförbund: standardcentralen, arbetsgrupp 157/2 Värme Ventilation inom området säkerhet och komfort för förare och arbetsgrupp 157/4 sitsar.

Ingenjörsvetenskapsakademien: arbetsgrupp för utredning av "Arbetsmiljön och arbetsvetenska- pen, forskning och utbildning på det arbetsveten- skapliga området".

Socialstyrelsen: medicinska expertgrupper för kost- och motionsfrågor (MEK).

Styrelsen för teknisk utveckling: nämnden för produktionsteknik.

Friluftsfrämjandet: medicinska rådet Statens medicinska forskningsråd: planerings- grupp i preventiv kardiologi, planeringsgrupp för skiftarbete, planeringsgrupp för psykologisk och sociologisk stressforskning.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut: styrgrupp för undersökning av operationsrummet.

Byggnadsindustrins arbetsforskningsstiftelse. Svenska läkaresällskapet: sektionen för arbetsmedicin.

Kungl. skogs— och lantbruksakademien. Sveriges Standardiseringskommission: kommit- tén för miljömätteknik, bedömargrupp för SIS- märkning av handbrandsläckare, standardkommit- tén för personlig säkerhetsutrustning. underkom- mitté för andningsskydd.

Tekniska högskolan i Stockholm: humantekno- logiskt centrum.

Tidningen Arbetsmiljö: redaktionsgruppen. Svensk ögonläkarförening: yrkesoftalmologisk grupp-

Samrådsgrupp rörande ergonomiforskning inom skogsbruket.

YSAM-kommittén. Nordiska arbetsgruppen för atomabsorp- tionsanalys.

Nordiska arbetsgruppen för gaskromato- grafianalys.

Permanent Commission of Occupational Health: subkommittén för skiftarbete och subkommittén för nitroglykol.

International Standardization Organization (ISO): arbetsgrupp för vibrationsskador.

ningar m. m.

2.1 Inledning

Vid översyn av arbetarskyddslagstiftningen synes motiverat att något orientera om hur den nuvarande lagstiftningen följts upp ge- nom föreskrifter, anvisningar, normer m. m. liksom även huruvida och i vad mån de ohälso- och olycksfallsrisker som är aktu- ella inom arbetslivet behandlas i eller täcks in genom bestämmelserna i gällande lagstift- ning. En redogörelse härför lämnas i det följande.

I 2 kap. arbetarskyddslagen meddelas all- männa föreskrifter om åtgärder till förebyg- gande av ohälsa och olycksfall i arbete. De inleds med bestämmelserna i 7 å, som be- tecknas som de för arbetarskyddet grund- läggande. De anger i allmänna ordalag vad som åligger arbetsgivare och arbetstagare. Vad som därvid särskilt skall beaktas ut- trycks närmare genom bestämmelserna i de efterföljande 8—13 åå i lagen. De avser i övrigt att tjäna till ledning vid utfärdande av tillämpningsföreskrifter till lagen. Sådana kan meddelas av Kungl. Maj:t enligt 14 och 74 åå i lagen och sker vanligen genom kun- görelser. Dessutom ges enligt sistnämnda paragraf arbetarskyddsstyrelsen rätt att med- dela råd och anvisningar.

Föreskrifterna i lagens 7—13 åå klarläggs och utvecklas vidare genom en rad bestäm- melser i arbetarskyddskungörelsens 1—47 åå, vilka rubricerats allmänna bestämmelser (1—5 åå), om förhandsgranskning av arbets-

Redogörelse för arbetarskyddsstyrelsens anvis-

lokaler m.m. (6—10 åå), om vissa hygie- niska anordningar (1 1—18 åå), om åtgärder till förebyggande av ohälsa (19—30 åå) samt om åtgärder till förebyggande av olycksfall (31—47 åå). Med den allmänna ordaly- delse 7 å i lagen har, ger den —— sedd som en fristående bestämmelse — möjlighet att ställa krav på åtgärder och ingripande mot praktiskt taget varje risk som arbetstagare kan utsättas för i arbetet och som kan in- nebära fara till liv eller hälsa. Och det vare sig risken kan medföra fysisk eller psykisk skada. Omfattningen av de skyldigheter som åvilar arbetsgivare liksom arbetstagare be- stäms emellertid väsentligen av vad som stadgas i 8—13 åå. I dessa paragrafer finns dock ingen bestämmelse som direkt berör ohälsorisker av psykisk art. Det har vid lagtillämpningen ansetts inte heller finnas tillräckligt underlag för att med stöd av en- bart 7 å utfärda generella anvisningar rö- rande viss ohälso- eller olycksfallsrisk som eljest inte särskilt angetts i lagen eller kun- görelsen. För att kunna göra det har i all- mänhet förutsatts att även något annat lag- rum kunnat åberopas som stöd. Dock har man i särskilda fall ansett sig kunna med stöd av 7 å föreskriva om vissa åtgärder. Till belysning av hur den nuvarande ar- betarskyddslagstiftningen följts upp med av- seende på föreskrifter, anvisningar o. (1. skall först nämnas, att sedan lagens tillkomst år 1949 det skett åtskilliga ändringar i lagen och även i flera av dess tillämpningskungö-

relser. I lagen har gjorts ändringar vid nio skilda tillfällen, varav de mest omfattande och betydelsefulla skett under åren 1962 och 1963. Även arbetarskyddskungörelsen har vid fem tillfällen ändrats i vissa delar. Kungörelsen om förbud att använda minder- årig till vissa arbeten har är 1966 ersatts av en ny kungörelse. Likaså har kungörelsen om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar ändrats vid ett par tillfällen. Kungörelsen om tillämpningen av arbetarskyddslagen på arbete vid vissa undervisnings- och utbild- ningsanstalter har ersatts med ny kungörelse 1963 och denna har kompletterats 1971 med ny förteckning över läroanstalter. Beträffande anvisningar som utfärdats av yrkesinspektionens chefsmyndighet med stöd av arbetarskyddslagen fanns före ikraftträ- dandet av 1949 års lag 28 sådana anvisning- ar angående skydd mot yrkesfara m.m. samt ett mindre antal PM och råd till arbe- tare i skyddsfrågor. Under den tid nuvaran- de arbetarskyddslag varit i tillämpning har ett stort antal nya anvisningar tillkommit och de uppgår år 1972 till 88, dvs. en ök- ning med ett 60-tal, Samtidigt har flera av de äldre anvisningarna reviderats och utgetts i nytryck. Några av dem har dessutom utgått på grund av att de saknat aktualitet till följd av den tekniska utvecklingen. I vissa fall har anvisningar ersatts av normer fastställda av arbetarskyddsstyrelsen och utgivna av t.ex. Tryckkärlskommissionen. Exempel härpå är t. ex. gällande ångpannenormer och varm- vattenpannenormer. Under tidsperioden 1949—1972 har sålunda utkommit ett 20-tal normer för tryckkärl av olika typer och utförande och ett lO—tal normer för lyft- anordningar och lyftredskap. Dessa normer, i vars utarbetande arbetarskyddsstyrelsen medverkat, har av styrelsen godkänts såsom dess egna anvisningar. På detta sätt har även tillkommit vissa standarder som avser eller berör arbetarskyddet. Arbetarskyddsstyrel- sen har vidare under de senare åren gett ut ett IO-tal cirkulärskrivelser och ca 45 med- delanden avseende skilda slag av anordning- ar, utrustning och skyddsåtgärder m. m. Det föreligger alltså ett omfattande material som

underlag för och till ledning vid tillämpning- en av arbetarskyddslagen. De måste emel- lertid fortlöpande revideras med hänsyn till teknikens utveckling och arbetslivets krav. Härutöver krävs ytterligare anvisningar, nor- mer m. m. I bilaga till styrelsens petitafram- ställning för budgetåret 1972/73 upptas ett 40-tal anvisningar som behöver tillkomma eller revideras.

De allmänna bestämmelser som inleder arbetarskyddskungörelsen (1—5 åå) ankny- ter närmast till stadgandet i lagens 7 å. Någ- ra av dem behandlas i det följande.

2.2 Information, instruktion o.d.

Enligt 1 å första stycket arbetarskyddskun- görelsen skall arbetsgivaren tillse, att hos honom sysselsatta arbetstagare får kännedom om de särskilda risker för ohälsa och olycks- fall som är förbundna med arbetet. Om det behövs skall arbetsgivaren också meddela de föreskrifter eller förhållningsregler som arbetstagarna skall iaktta för att undgå ris- kerna.

Några allmänna anvisningar som speciellt tar sikte på särskilda risker för yrkesskador vid olika slags arbeten och hur de skall undvikas har inte utfärdats av arbetar- skyddsstyrelsen. I flera av styrelsens anvis- ningar fästes dock uppmärksamhet på ak- tuella, allvarliga risker vid utförande av vis- sa slag av arbeten och vid användande av vissa maskiner, redskap o.d. och det anges vanligen även vad som skall göras eller iakttas för att undvika yrkesskador. Så är fallet i styrelsens anvisningar om byggnads-, sprängnings-, limnings- och stuveriarbete, arbete i grustag m. fl. På detta sätt informe- ras arbetsgivaren själv i första hand om vil- ka särskilda risker som är förbundna med det speciella arbetet samtidigt som han också har möjlighet att upplysa arbetstagarna där- om och vad de skall iaktta. Viktigt är, att även yrkesinspektionens tjänstemän får en allsidig kännedom om riskerna i arbetet. Ett led i informationen härom är den genom- gång av nya anvisningar som styrelsen an-

ordnar med yrkesinspektionen, när nya an— visningar utfärdats.

2.3 Anslag med skyddsföreskrift, varning c. d.

1 3 % arbetarskyddskungörelsen stadgas att, i den mån så är påkallat, skall på arbetsställe finnas anslagna föreskrifter om vad arbets- tagare särskilt skall iaktta för att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Vidare sägs, att på plats där synnerlig fara för ohälsa el- ler olycksfall föreligger, skall varning för denna fara meddelas genom anslag, skylt eller påmålning på maskin, apparat e. d.

I enlighet härmed har i ett flertal av ar— betarskyddsstyrelsens anvisningar meddelats bestämmelser om uppsättande av anslag med skyddsföreskrifter eller med varning för viss fara. Ofta har också getts förslag på hur föreskrifter och varningar skall vara formu— lerade och hur anslagen skall vara utförda och placerade. Förslag till anslag inges även till yrkesinspektionen eller arbetarskyddssty- relsen för granskning i enlighet med vad i 3 & kungörelsen sägs. Anslag som här av- ses tillhandahålls av bl.a. Föreningen för arbetarskydd men också av flera enskilda firmor.

I anslutning till nu nämnda bestämmelser om anslag rekommenderas i allmänhet, att anslagen bör utformas enligt svensk stan- dard SIS 03 1511 om varselmärkning, ut- given av Sveriges standardiseringskommis- sion. Med varselmärkning enligt denna stan- dard avses sådan märkning genom vilken man vill meddela att risk för personskada kan föreligga eller upplysa om plats för sådan skyddsutrustning eller skyddsanord- ning som lätt bör kännas igen och snabbt bör kunna nås. Standarden är avsedd att i tillämplig omfattning användas på platser och i lokaler, där arbete bedrivs eller dit någon eljest kan ha tillträde, t.ex. lager- lokal, allmän samlingslokal och arbetsplats utomhus. Märkningen kan ske genom mål- ning direkt på eller invid aktuell plats och utrustning eller medelst fast skylt, etikett

e. (1. av lämpligt material. Varselmärkning får inte godtas som ersättning för annan möjlig åtgärd, t. ex. uppsättning av skydds- anordning. För märkning av gods och av elektriska anläggningar eller delar därav samt i samband med trafik och transporter gäller särskilda regler.

2.4 Ensamarbete

Ett stadgande i arbetarskyddskungörelsen som även knyter an till lagens 75 är det som anges i kungörelsens 4 & och som gäller ensamarbete. Det avsåg ursprungligen en- samarbete i arbetslokal eller avdelning där- av men ändrades efter förslag av arbetar- skyddsstyrelsen att gälla ensamarbete över huvud taget (1970: 520). Något motsvarande stadgande fanns inte tidigare i lagstiftningen, utan ärenden som avsåg ensamarbete prö- vades före år 1949 på grundval av den med 7 & nära likalydande 3 å i 1912 års arbetar- skyddslag. Några generella anvisningar om ensamarbete har inte meddelats av styrelsen. Dock har ett flertal sådana ärenden aktuali- serats. I vissa fall har ensamarbete ansetts kunna tillåtas, i andra fall har det bedömts såsom tillåtet endast i närvaro av annan ar- betstagare. Vanligen har dylikt ärende fått bedömas efter omständigheterna i det sär- skilda fallet och några generella regler för bedömningen har därför ansetts inte kunna ställas upp. Som exempel på arbete som an— setts inte böra utföras av ensam arbetstaga- re kan nämnas tillsyn av gasledningar till ugnar i stålverk (hög CO-halt), rengörings- eller målningsarbete i behållare där farlig gas kan befaras, arbete i trånga, djupa schakt, brunnar o.d., där farlig gas eller syrebrist kan uppkomma eller ras befaras, arbete i vissa fall på spänningsförande elek- trisk anläggningsdel och på byggnads tak. På senare tid aktuella ensamarbeten har avsett snöplogning på vägar, underhållsar- bete på gatu- och vägbelysning, arbete på mentalsjukhus (fara för våld) samt ensam- tjänstgöring i tunnelbanestationer. Även en— samarbete i polistjänst har aktualiserats.

] 8 % arbetarskyddslagen stadgas, att arbets- lokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom må vara särskilt föreskrivet. Det finns således i lagen inte några föreskrifter om hur arbetslokal skall vara beskaffad eller inrättad. Vad som skall gälla är framför allt de bestämmelser om arbetsrum, som medde- las i byggnadsstadgan och i föreskrifter och anvisningar till denna.

År 1959 tillkom ny byggnadsstadga. I dess 445 meddelas bestämmelser med hän- syn till krav på brandsäkerhet. Det heter, att byggnad skall ha erforderligt antal ut- gångar, trappor och andra utrymningsvägar. I 465 ges underlag för tillämpningsföre- skrifter av hygienisk art vad gäller bl.a. byggnader för stadigvarande bruk vari in- ryms arbetsrum. De skall anordnas och inredas så, att de bereder möjlighet till bl. a. god hygien. Särskilt skall beaktas, att bygg- nad bereder erforderlig värme- och ljud- isolering samt tillfredsställande skydd mot fukt. Den skall vidare kunna uppvärmas och ventileras på tillfredsställande sätt. Vi- dare sägs att arbetsrum (och därtill hörande personalrum) skall ha tillräckligt luftutrym- me och kunna erhålla tillfredsställande be- lysning. Beträffande byggnader för särskilda ändamål, såsom industribyggnader, skolor, vårdanstalter, hotell, pensionat, samlings- lokaler och lokaler för hantverk och handel, ges bestämmelser i 48 &. Där sägs bl.a. att sådan byggnad skall, utöver vad förut är stadgat, fylla ”de särskilda krav, som med hänsyn till verksamhetens art skäligen böra uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem, som skola vistas i byggnaden”.

För byggnader, som nyss nämnts, gäller även vissa bestämmelser som återfinns i andra författningar, varav främst arbetar- skyddslagen, strålskyddslagen, hälsovårds- och livsmedelslagstiftningen och hotellför- ordningen. Emellertid avser dessa bestäm- melser egentligen inte att uppställa krav på byggnadernas beskaffenhet utan närmast att ange de villkor som skall gälla för att visst

slag av verksamhet skall få bedrivas i sådan byggnad. Om det redan vid byggandet är möjligt att uppmärksamma dessa villkor och få dem uppfyllda är det självfallet av bety— delse.

Vid utarbetande av förslag till 1960 års anvisningar till byggnadsstadgan har arbe- tarskyddsstyrelsen så långt möjligt sökt att få arbetarskyddssynpunkter tillgodosedda. De senare tillkomna föreskrifterna och an— visningarna till byggnadsstadgan i Svensk Byggnorm 67 har också utarbetats i nära samarbete med styrelsen. Det har gällt fler- talet av de generella bestämmelser i SBN 67 som avser ljudisolering, värmeisolering, fuktskydd, brandskydd och ventilation samt beträffande föreskrifter och anvisningar för vissa arbetslokaler för industri, kontor och personalrum. I kap. 61—77 i SBN 67 upp— tas bestämmelser dels av mera allmän ka- raktär gällande rumshöjd, trappor. perso- nalrum, pannrum och garage, dels speciella byggnader för hotell, vårdanläggningar, sko- lor, samlings-, kontors- och livsmedelsloka- ler och industribyggnader. För sistnämnda byggnader är bestämmelserna huvudsakligen begränsade till vad som skall iakttas med hänsyn till brandfara, sanitär olägenhet, stö- rande ljud o. d.

De föreskrifter och anvisningar som meddelas i SBN 67 avser arbetslokaler av mera allmänt slag och konventionellt utfö- rande. När det gäller industrilokaler för olika ändamål och användning är det som regel svårare att meddela allmängiltiga och mera fullständiga bestämmelser. I SBN 67 ges därför bestämmelser endast för några få sådana lokaler.

Redan i ett mycket tidigt skede fann yr- kesinspektionens chefsmyndighet sig böra meddela vissa bestämmelser rörande arbets- lokaler och utrymmen. I vissa anvisningar har sålunda tagits upp bestämmelser om arbetslokals utförande och beskaffenhet m.m. Tidigt skedde det beträffande schakt och maskinrum till hissar, lokaler för sprut- målning samt verkstäder, garage o.d. för motorfordon och motorredskap. Senare har på grund av att erforderliga byggbestämmel- ser saknats i flera av arbetarskyddsstyrelsens

anvisningar förts in vissa bestämmelser om arbetslokaler. Som exempel på där så skett kan nämnas styrelsens anvisningar om sprut- målning, dammexplosioner, dammbekämp- ning inom stenindustrin och i järngjuterier, limningsarbete, laboratoriearbete samt arbe— te i vissa kylda arbetslokaler inom livsme- delsindustrin.

Det skall tilläggas, att i syfte att mera all- mänt fästa uppmärksamhet på vad som skall iakttas vid inrättande av arbetslokaler arbe- tarskyddsstyrelsen utfärdat allmänna anvis- ningar om arbetslokaler m.m., benämnda lokalanvisningar. De omnämns närmare un- der avsnittet Förhandsgranskning av bygg- nadsförslag m. m.

Vid vissa arbeten föreligger yrkesskade- risker av sådan speciell och allvarlig art, att särskild hänsyn måste tas härtill även vid inrättande av arbetslokaler för dessa arbeten, t.ex. där risk för dammexplosion föreligger eller bakteriologiskt arbete utförs. För arbetslokaler av ifrågavarande slag har arbetarskyddsstyrelsen i anvisningar för visst dylikt arbete funnit nödvändigt att ange hur arbetslokaler skall vara förlagda och inrät- tade med hänsyn till aktuella yrkesskade- risker. Ofta har dessa anvisningar aktuali- serats genom någon inträffad allvarlig olyc— ka, och vid utarbetandet av dem — som van- ligen skett inom en av styrelsen tillsatt ar- betsgrupp eller kommitté — har representan- ter för berörda arbetsmarknadsparter, myn- digheter m.fl. deltagit. Exempel på sådana anvisningar är nyssnämnda dammexplosions- och laboratorieanvisningar.

2.6 Personalrum

I 9 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att ar- betstagarna skall på eller invid arbetsstället ha tillgång till erforderliga hygieniska an- ordningar och utrymmen, så att de kan tvätta sig, byta om kläder före och efter arbetet, inta måltider m.m. Vidare stadgas, att där så kan anses nödigt med hänsyn till de förhållanden under vilka arbetet bedrivs, skall för arbetstagarna finnas lämplig plats för vila och utrymme, som erbjuder tillfreds- ställande skydd mot köld och nederbörd. Vilka anordningar och utrymmen som avses

framgår närmare av bestämmelserna i 12— 18 55 arbetarskyddskungörelsen. Behovet och omfattningen härav bestäms i huvudsak av arbetstagarnas antal och fördelning på kön samt arbetets art. Ett större behov före- ligger vid starkt smutsande eller hälsofarligt arbete.

Till ledning vid tillämpningen av dessa bestämmelser har arbetarskyddsstyrelsen ut- färdat anvisningar om personalrum m.m., vari anges hur dessa rum skall vara anord— nade och inredda. Liknande anvisningar fanns tidigare från år 1941, utfärdade av yrkesinspektionens dåvarande chefsmyndig- het (RFA). Anvisningarna, som främst tog sikte på industrin, ersattes år 1958 av nya, kompletterade anvisningar utfärdade av arbetarskyddsstyrelsen. De har senare i vissa avseenden överarbetats samt komplet- terats med särskilda anvisningar för perso- nalrum i skolanläggningar, sjukvårdsanlägg- ningar, vid butiker, varuhus, kontor och lager inom handeln samt vid jordbruk, trädgårdsodlingar och trädgårdsanläggnings- arbete. Vidare har meddelats anvisningar rörande personalrum och vissa hygieniska anordningar för bensinstationer.

Vid byggnads-, anläggnings- och liknande arbeten, där med hänsyn till arbetets om- fattning och varaktighet personalrum och hygieniska anordningar i övrigt inte skäligen kan påfordras, kan enligt 18 & arbetar- skyddskungörelsen dessa ersättas av perso- nalbodar, personalvagnar e. d. För detta ändamål har byggnadsindustrins parter ut- arbetat och antagit "Anvisningar om mini- mistandard för personalbodar m.m. vid byggnadsindustrins arbetsplatser". Dessa an- visningar har godtagits av arbetarskyddssty- relsen och som bilaga tagits in i styrelsens ovannämnda allmänna personalrumsanvis- ningar och i dess särskilda bygganvisningar. Med ledning av dessa anvisningar har sty- relsen godkänt ett flertal typer och utföran- den av personalbodar och personalvagnar och även raststugor. Dessa används numera även vid arbetsplatser inom anläggnings- verksamhet. Styrelsen har vidare meddelat anvisningar om personalbodar, raststugor m. rn. vid linjearbete på elanläggningar. Vad

gäller klädskåp och klädfack för förvaring av arbetskläder m.m. i personalrum finns numera särskilda standarder, dels SIS 83 53 10 för klädskåp och SIS 83 53 11 för öppna klädfack. Utarbetandet av dessa standarder har skett i samråd med arbetar- skyddsstyrelsen.

För arbetstagare som sysselsätts inom skogsbruket gäller en särskild lag (1963: 246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m.m. (skogsförläggnings- lag). Till ledning vid tillämpning av denna lag har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat an- visningar om skogsförläggningar. I dessa lämnas detaljbestämmelser om hur tillfällig bostad skall vara förlagd, anordnad och inredd. För personalbodar, raststugor o.d. som erfordras vid skogsarbete m.m. gäller vad som föreskrivs i arbetarskyddslagen el- ler meddelats med stöd av lagen. Styrelsen har därutöver närmare angett vilka ford- ringar som ställs på personalbodar och rast- stugor i fråga om utförande, storlek m.m.

I fråga om personalrum vid vattenrenings- verk o.d. lämnas vissa råd och anvisningar i socialstyrelsens meddelande nr 4 "Skydds- åtgärder för personal vid vatten— och av- loppsverk". Utarbetande av detta meddelan- de har skett i samråd med arbetarskyddssty- relsen. Nya anvisningar på detta område förbereds av en arbetsgrupp inom styrelsen.

Bestämmelser om personalrum återfinns även i byggnadsstadgan. I 46 & sägs i fråga om byggnad för stadigvarande bruk, vari inryms arbetsrum, att bl. a. skall iakttas att därtill hörande personalrum har tillräckligt luftutrymme och kan tillfredsställande bely- sas, därvid dagerbelysning bör anordnas om förhållandena medger sådan. Det föreskrivs i 48 å, som avser industribyggnader, skolor, vårdanstalter m.fl., att särskilt skall iakttas att tillräckliga utrymmen avses till personal- rum. Som komplettering härtill har — efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen — i SBN, kap. 64 tagits in bestämmelser om personalrum som är av betydelse i byggnads- tekniskt hänseende.

I anslutning till här berörda bestämmelser erinras om att Internationella arbetsorgani- sationens allmänna konferens år 1956 an-

tagit en rekommendation (nr 102) angående välfärdsanordningar för arbetstagare. Den avses böra tillämpas på såväl arbetare som övriga arbetstagare, anställda i offentliga eller privata företag, med undantag för ar- betstagare i jordbruk och sjöfart. I rekom— mendationen behandlas utspisningsanord- ningar inom eller i närheten av företaget såsom marketenterier, mässar och ambule- rande servering, anordningar för vila inom eller i närheten av företaget, fritidsanord- ningar (utom semesteranordningar) samt transportanordningar till och från arbets- platsen. I proposition 1957118 förordade föredragande departementschefen, att re- kommendationen överlämnades till arbetar- skyddsstyrelsen för övervägande om lagstift- ningen i ett eller annat avseende behöver kompletteras till följd av rekommendationen och i vad mån dess principer bör komma till uttryck i styrelsens anvisningar. Vad gäller utspisningsanordningar, särskilt mar— ketenterier, har frågan härom i huvudsak beaktats genom viss komplettering av styrel- sens allmänna personalrumsanvisningar. Be- träffande vissa i rekommendationen angivna välfärdsanordningar, särskilt en del bespis- nings-, transport- och fritidsanordningar, finns dock inte någon motsvarighet därtill i svensk lagstiftning.

Beträffande tillämpningen av bestämmel- serna i 9 5 arbetarskyddslagen och i 12— 18 åå arbetarskyddskungörelsen och därtill hörande råd och anvisningar erinras om arbetarskyddsstyrelsens uttalande på fråga från byggnadsstyrelen huruvida det för ar- betsgivare föreligger skyldighet att anordna marketenteri på arbetsstället. Arbetarskydds- styrelsen har anfört att vid bedömning av frågan när och i vilka fall marketenteri bör inrättas och drivas på eller invid arbetsställe hänsyn får tas till, förutom antalet anställda, det förväntade utnyttjandet av anordningar- na, avsaknaden av andra lämpliga måltids- lokaler inom eller i närheten av arbetsstället, om färdiglagad mat kan erhållas från annat håll osv. Däremot torde i allmänhet hänsyn inte behöva tas till ålder eller kön. För mindre arbetsställen ansågs att inrättande av marketenteri i regel inte kommer ifråga.

Styrelsen framhöll vidare på fråga därom, att enligt arbetarskyddslagstiftningen är ar- betsgivare inte skyldig att sörja för att de anställda erhåller lagad mat på arbetsstället. Att så sker får likväl anses som en god serviceverksamhet men ofta också som en välmotiverad arbetarskyddsåtgärd. Om vad i lagen föreskriVS rörande matrum o.d. och vad statsmakterna beslutat om lagens till- lämpning skall uppfyllas på tillfredsställande sätt även inom statlig verksamhet, var det enligt styrelsens mening uppenbart att stats- verket också måste påta sig nödvändiga kostnader för att tillgodose föreliggande behov.

Såsom personalrumsanvisningarna avfat- tats i fråga om matrum förutsätts inte, att arbetsgivaren skall inrätta särskilt matrum om marketenteri har anordnats. Det före- kommer emellertid vid t.ex. sjukhus och liknande vårdinrättningar, att en del av personalen är i arbete under tid då marke- tentcriet hålls stängt eller att personalen på grund av tjänstgöringsförhållanden inte har möjlighet att lämna arbetsplatsen Linder den tid som skulle åtgå för besök på marketen- teriet. Det förekommer också, enligt vad erfarenheten visat, att en del av personalen inte vill begagna marketenteri utan önskar bl.a. av kostnadsskäl inta egen medhavd mat och dryck. Då arbetstagare såsom i förstnämnda fall inte har möjlighet att be- gagna marketenteri har styrelsen ansett skä- ligt fordra, att det finns ett eller vid behov flera lämpligt förlagda matrum. Det är även i det senare fallet med hänsyn till att arbetstagare inte kan åläggas att använda marketenteri skäligt fordra, att särskilt mat— rum finns, såvida inte arbetstagarna kan inta medhavd mat och dryck i marketente- riets matsal.

Rörande fråga om arbetsgivare är skyldig att hålla rum för servering av kaffe e. d. har uttalats, att det inte finns någon före- skrift härom i arbetarskyddslagstiftningen. Finns marketenteri eller matrum, kan detta användas även som kafferum. Om persona- len intar sina måltider utanför arbetsstället, finns däremot skäl att kafferum e. d. inrättas på arbetsstället.

På fråga om under vilken tidrymd serve- ring skäligen bör ske har arbetarskyddssty- relsen uttalat, att hinder inte möter att ser- vering sker i omgångar men att något gene- rellt uttalande i denna del inte kan göras liksom ej heller om inom vilken skälig tid- rymd servering bör ske. Antalet omgångar torde få bestämmas med hänsyn till bl.a. personalens storlek, fastställda expeditions- tider och arbetets art. Normalt borde man kunna räkna med servering i tre omgångar. Frågan får även ses mot behovet av raster under arbetet.

Rörande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser må här ytterligare nämnas några fall, vari arbetarskyddsstyrelsen utta- lat sig. Bland annat har ställts fråga huru- vida arbetsgivare enligt 9 ä arbetarskyddsla- gen är skyldig att vid tillfälligt reparations- arbete på en fastighet, t.ex. av två dagars varaktighet, sörja för att på arbetsplatsen finns tillgång till omklädnings- och förva- ringsrum för arbetstagarnas kläder samt tvättmöjligheter. Styrelsen har härom anfört, att det för den arbetsgivare som åtagit sig reparationsarbetet inte var möjligt att ordna eller påfordra tillgång till omklädningsrum och tvättmöjlighet inom en fastighet som han inte äger eller har nyttjanderätt till. Han torde däremot i allmänhet ha möjlighet till att tillhandahålla lämplig personalbod eller personalvagn på arbetsplatsen. En ge- nerell fordran härvidlag syntes styrelsen inte kunna uppställas utan fick behovet av sådan bod eller vagn bedömas med hänsyn till ar- betets omfattning (antal arbetstagare) och varaktighet (den tid arbetet kräver) samt omständigheterna i övrigt, t. ex. möjligheten att ställa upp en personalbod på arbetsplat- sen med hänsyn till trafikförhållanden, ar- betsplatsens belägenhet i förhållande till arbetsgivarens ev verkstad. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg styrelsen att arbets- givaren inte kan anses vara skyldig jäm- likt 9 5 i lagen att vid reparationsarbete på en fastighet av två dagars varaktighet till- handahålla personalbod, personalvagn eller liknande anordning. Dock syntes styrelsen lämpligt, att om utrymme för omklädnad och tvättning finns att tillgå inom fastig-

heten, arbetsgivaren borde när avtal träffa- des om arbetet söka komma överens med fastighetsägaren om att få begagna detta utrymme för sina arbetstagare.

En annan fråga som man ställt har gällt huruvida arbetsgivare är skyldig att, i det fall lagad mat tillhandahålls på arbetsstället, förse matrum med anordningar för förvaring och uppvärmning av medhavd mat och dryck. Styrelsen har ansett, att såsom 14 & arbetarskyddskungörelsen är avfattad, sådan skyldighet inte torde föreligga, förutsatt att den personal som har mat och dryck med sig och för vilken särskilt matrum finns, är oförhindrad att om den så önskar inköpa mat och dryck som tillhandahålls i marke- tenteriet.

På fråga i vad mån anordnande av rök- rum kan krävas på arbetsställe, har styrelsen anfört, att i arbetarskyddslagen eller bland de personalrum och hygieniska anordningar som anges i arbetarskyddskungörelsen rök- rum inte nämnts och att frågan därom inte heller behandlats i förarbetena till lagen. Frågan syntes styrelsen inte kunna betraktas som en arbetarskyddsfråga utan var att anse mera som en allmän trivsel- och ordnings- fråga och en fråga av viss betydelse från brandskyddssynpunkt. Enligt styrelsens me- ning kan rökrum inte påfordras med stöd av arbetarskyddslagen.

2.7 Förhandsgranskning av byggnadsförslag m. rn.

Enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen äger arbetsgivare, som ämnar företa ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller perso- nalrum, underställa yrkesinspektören för- slag häröver för granskning, åtföljt av så- dana ritningar och uppgifter som kan er- fordras för granskningen. Yrkesinspektören skall utan kostnad för arbetsgivaren snarast möjligt skriftligen yttra sig över förslaget. Motsvarande gäller i fråga om ny eller änd- rad anordning för arbetets bedrivande eller mera väsentlig omläggning av arbetsmetod.

Från arbetarskyddssynpunkt är det av stor betydelse, att vid uppgörande av bygg- nadsförslag rörande arbetslokaler, personal-

rum o.d. kraven på säkerhet och hygien blir uppmärksammade och beaktade redan på planeringsstadiet och i varje fall innan byggnadsarbetet påbörjas. Härigenom bespa- ras arbetsgivarna i många fall besvär och — ofta betydande — kostnader för ändringar av olika slag och omfattning som annars kan visa sig nödvändiga att företa efteråt. när lokaler m.m. står färdiga eller kanske redan tagits i bruk. För yrkesinspektionen betyder det också en lättnad i tillsynsverk- samheten genom att erforderliga åtgärder vidtagits redan vid lokalernas inrättande. Att förhandsgranskningen är av betydelse framgår bl.a. av det stora antal framställ- ningar om granskning av byggnadsförslag som görs till yrkesinspektionen. Följande uppgifter om granskade förslag, hämtade ur yrkesinspektionens årliga verksamhetsberät- telser, visar i vilken utsträckning den all— männa yrkesinspektionen granskat förslag beträffande arbetslokaler och personalrum samt anordningar för arbetets bedrivande.

År Antal År Antal förslag förslag 1951 5 572 1961 6 929 1952 5 382 1962 7 058 1953 6 030 1963 7 102 1954 7 256 1964 7 493 1955 7 147 1965 7 725 1956 8 290 1966 7 378 1957 6 91 I 1967 7 892 1958 5199 1968 7 945 1959 6 350 1969 9 537 1960 6 802 1970 9 069

Antalet granskade förslag som här avses — vilket år 1950 uppgick till 4 891 — har under både 1950- och 1960-talet visat en ständig ökning och uppgår f.n. till över 9 000. För år 1971 uppgick antalet till 9 552. Ökningen torde främst ha sin grund i den ökade investeringen i byggnader och där- med den alltmer ökande byggnadsverksam- heten. Denna utveckling tyder också på bättre insikt om och större intresse av att få byggnadsförslag granskade på förhand för att slippa ev efteranmärkningar och där- med förenade olägenheter och kostnader för rättelse.

I de flesta fall förekommer numera ett nära samarbete mellan byggnadsnämnd och yrkesinspektion, framför allt gäller det nämnderna i de större kommunerna. När ett byggnadsförslag med ansökan om bygg— nadslov kommer in till nämnden, översänds förslaget i regel till yrkesinspektionen för yttrande, innan byggnadslovet lämnas. Om förslaget inte föranleder någon erinran från yrkesinspektionens sida meddelas byggnads- nämnden härom eller återställs förslaget el- ler kopia därav till nämnden med påskrift: "utan erinran" jämte namnunderskrift. Fö- religger däremot erinringar mot förslaget eller finns anledning att påpeka något vad beträffar t. ex. förläggning av viss lokal eller visst arbete, utförande av ventilation, val av ljuddämpande väggmaterial, speciell golv- beläggning eller utrymningsmöjlighet vid brand lämnas nämnden skriftligt meddelan- de härom. När så skett brukar nämnden i sitt protokoll över beslut om byggnadslov ofta ange som villkor att i yrkesinspektio- nens yttrande meddelade anvisningar iakt- tas. Fall har emellertid förekommit, där byggnadsnämnden funnit sig inte kunna bi- träda vad yrkesinspektionen föreslagit.

Det förekommer i många fall att arbets- givare vänder sig direkt till yrkesinspektio- nen och begär granskning av ett byggnads- förslag, innan byggnadslov söks. Härigenom kan ärendet bli snabbare behandlat i bygg- nadsnämnden. Ibland tar man redan vid den förberedande planeringen en diskussion med yrkesinspektionen eller sker en första gransk- ning av byggnadsförslag vid inspektionsbe- sök på arbetsstället. Det händer också, att man begär att få ett besök av yrkesinspek- tören eller anhåller att få besöka yrkesin- spektionen på dess kansli för diskussion om en planerad byggnad.

Det skall här tilläggas, att fall förekom- mer där yrkesinspektionen erhåller gransk- ningshandlingarna först när ett omfattande planeringsarbete redan fortskridit så långt att det är för sent att få väsentliga ändring- ar genomförda. Det har, när byggnaden ta- gits i bruk, stundom föranlett att berörda arbetstagare riktat kritik mot yrkesinspek- tionen för att den vid granskningen av

byggnadsförslaget inte tillräckligt beaktat arbetarskyddssynpunkter.

För yrkesinspektionen är arbetet med granskning av byggnadsförslag ofta tidskrä- vande och det innebär ett eftersättande av tillsynsverksamheten. Viss tveksamhet har också gjort sig gällande i fråga om gransk- ningens omfattning och vad som skall sär- skilt beaktas och krävas. Det har därför begärts att få en checklista över vad som skall iakttas vid granskningen. Arbetar- skyddsstyrelsen har funnit det vara viktigt, att granskningen även sker på ett enhetligt sätt och att det från skyddssynpunkt ställs så likartade krav som möjligt på arbetsloka— ler och personalrum. För att tillgodose dessa synpunkter har styrelsen därför, efter över- läggning med samtliga yrkesinspektörer, ut— arbetat förslag till ”Anvisningar om arbets- lokaler m.m. (Lokalanvisningar)". vilka ut- färdats under år 1972. I dessa upptas be- stämmelser om arbetslokalers förläggning, utförande och storlek, rumshöjd, luftutrym- me, belysning, ventilation, uppvärmning och ljudisolering. Vidare ges anvisningar om gångar och transportvägar, trappor, utrym- ningsvägar, lastöppningar, lastbryggor o.d. samt om skyddsräck, skyddsanordningar på tak, lyft- och transportanordningar m.m. Genom dessa anvisningar bör yrkesinspek- tionens granskning av byggnadsförslag kun— na underlättas, i den mån arkitekter, projek- törer, konsult- och byggnadsfirmor får kän- nedom om anvisningarna och beaktar dem redan på projektstadiet.

2.8 Arbets/okaler i berg eller under jord

Enligt 8 & arbetarskyddskungörelsen får bergverkstad eller därmed jämförlig helt under jord förlagd arbetslokal inte inrättas utan att arbetarskyddsstyrelsen medgett det. Som villkor för medgivandet gäller de före- skrifter styrelsen meddelar för verkstadens eller lokalens inrättande. Medgivande krävs dock inte för arbetslokal under jord i gruva eller stenbrott och inte heller för sådan från försvarssynpunkt betydelsefull anläggning, beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att den skall vara förlagd i berg eller under

jord. Det avser inte sådan i berg eller under jord belägen lokal för vars inrättande krävs byggnadslov, t.ex. byggnad med en eller flera våningar under marknivån. Praxis tor- de emellertid vara, att byggnadslov söks även för bergverkstäder och liknande ar- betslokaler.

Under den tid stadgandet i 8 & varit i till- lämpning (1949—1971) har medgivanden lämnats av arbetarskyddsstyrelsen i 28 fall. Av dessa har åtta avsett bergverkstäder, me- dan övriga gällt inrättande av arbetslokaler, lager och förrådsrum samt personalrum i befintliga bergskyddsrum (nio fall) eller ar- betslokaler (butiker o.d.) under jord i an- slutning till tunnelbanestationer i Stockholm (elva fall). Innan sådant ärende avgörs, har yrkesinspektören att yttra sig över förslaget enligt de handlingar (ritningar, beskrivning- ar o.d.) som bilagts ansökan. Som villkor för medgivandet meddelas de föreskrifter som skall iakttas eller föreskrivs att de an- visningar skall beaktas som yrkesinspektö- ren finner sig böra meddela. Föreskrifterna avser främst tillsyn av bergrummets bestånd (enligt arbetarskyddsstyrelsens berganvis- ningar) samt belysning, ventilation, utrym- ningsmöjligheter och personalrum. I vissa fall uppställs som villkor att antalet arbets- tagare i lokalerna begränsas till vad som angetts i ansökan.

Hithörande ärenden förekom speciellt un- der l950-talet. vilket sammanhängde med prövning av fredsanvändning av allmänna bergskyddsrum. Frågan aktualiserades av ci- vilförsvarsstyrelsen, som år 1952 anhöll om arbetarskyddsstyrelsens uttalande i princip om fredsanvändning av bergskyddsrum för vissa ändamål eller slag av verksamhet. Sty- relsen uttalade, att såsom allmänna förut— sättningar för att viss verksamhet skulle få förläggas till bergskyddsrum borde gälla, att de allmängiltiga arbetarskyddskraven för ar- betslokaler inte eftersätts. att endast ett mindre antal arbetstagare sysselsätts i verk- samheten och att brandfaran beaktas. Vida- re borde yrkesinspektör vid behov kunna kräva särskilda utrymningsvägar. In— och utfarter borde vara i plan eller ha svag lut- ning mot bergrummet. Dessutom borde stäl-

las krav på lämplig golvbeläggning samt att matrum om möjligt förlades ovan jord. För vilka ändamål eller slag av verksamhet berg- skyddsrum lämpligen borde användas utta- lades följande.

Affärslokaler, dock inte för t.ex. varor som sprider obehaglig lukt eller är brand- farliga.

Hantverkslokaler, dock inte för verksam- het vari förekom särskilt giftiga ämnen eller bildades damm i stor mängd, eller för arbete vid vilket användes tekniska lösningsmedel med hänsyn till ventilationssvårigheter.

Verkstadslokaler för lätt industri syntes i allmänhet kunna komma i fråga och vida- re badinrättningar, hotell, kontor, laborato- rier, bibliotek, garage, bilreparationsverk- städer, biografer, konditorier, förråds- och lagerlokaler samt utställningslokaler.

I vad mån andra lokaler kunde förläggas till bergskyddsrum ansågs få bedömas från fall till fall. Som exempel på lokaler som inte borde förläggas till bergskyddsrum nämndes restauranger och tillhörande eko- nomilokaler samt tvättinrättningar, särskilt med hänsyn till svårigheten att anordna till- fredsställande ventilation i dessa lokaler.

2.9 Arbets/okals luftutrymme och rmnshöid

Luftutrymme

I 10 & arbetarskyddslagen stadgas att i slu- ten arbetslokal skall finnas tillräckligt luft- utrymme, i regel minst 10 m” för varje ar- betstagare i lokalen.

Detta luftutrymme föreskrevs även i 1912 års lag. Vid revisionen av lagen yrkades att minimiluftutrymmet ökades från 10 till 15 m”. I yttrande häröver. som 1938 års arbe- tarskyddskommitté inhämtade från dåvaran- de statens institut för folkhälsan, anförde institutet att de medicinska och hygieniska krav som kunde ställas på den enskilde ar- betstagarens behov av luftutrymme på be- tryggande sätt kunde anses tillgodosedda ge- nom de bestämmelser som fanns i lagens 5 5.

Om sina skäl härför anförde institutet närmare, att uppställande av ett luftkubs- mått ursprungligen var grundat på en upp-

fattning om luftens hygieniska betydelse, vil- ken den moderna forskningen frångått. En- ligt nutida uppfattning. grundad på försök, anses luftens betydelse för hälsa och välbe- finnande huvudsakligast vara av fysikalisk och inte kemisk natur. En måttlig föränd- ring av en någorlunda normal luftkubs stor- lek får i allmänhet inte någon praktisk be- tydelse vad beträffar luftens syrehalt eller kolsyrehalt eller i fråga om dess odörisa- tion. Luftens inverkan på människan sam- manhänger närmast med dess temperatur och fuktighetshalt (relativa fuktighet). Vid ställningstagande till luftkubsstorleken bör man därför i första hand ta hänsyn till vår- metekniska förhållanden. Även i sådana fall, där damm, rök, gaser eller ångor sprids i en arbetslokal i en mängd som kan bli skadlig för arbetstagarnas hälsa, blir de viktigaste motåtgärderna av ventilationsteknisk art. Någon förbättrad möjlighet till undvikande av ohälsorisker av denna art torde inte upp- komma genom höjning av den tillåtna luft- kubens minimivärde från t. ex. 10 till 15 m".

Institutet framhöll vidare, att en synpunkt som stundom anförs beträffande luftkubens storlek, är dess inverkan på risken för smit- tospridning. Denna beror dock närmast på minimiavståndet och kontakttiden mellan personerna. I praktiken kommer därför smittorisken endast i undantagsfall att nämn- värt minskas genom en ökning av luftkuben från 10 till 15 m”. För att effektivt för- hindra infektioner bygger man därför på andra grunder av epidemiologisk och hygie- nisk art.

Av skäl som ovan anförts föreslog arbe- tarskyddskommittén ingen ändring av det i lagens 10 5 angivna luftutrymmet om i re- gel minst 10 m”.

Till jämförelse i frågan om hur stort luftutrymmet minst bör vara kan nämnas, att i den danska allmänna lagen om arbetar- skydd föreskrivs, att arbetslokal skall ha ett luftutrymme av 12 m" för varje i lokalen sysselsatt arbetstagare. Det kan minskas, om effektiva åtgärder för luftväxling vidtas, dock inte under 8 m". Vid beräkning av luft- utrymmet bör hänsyn inte tas till rumshöjd över 4 m.

I den finska lagen om skydd i arbete föreskrivs, att i arbetsrum skall finnas ett med hänsyn till arbetets beskaffenhet till- räckligt luftutrymme, dock minst 8 m:' för varje arbetstagare. Vid beräkning härav skall räknas med endast 3,5 m av rummets höjd. Den norska lagen stadgar, att i arbetsrum skall vara bl. a. tillräckligt luftutrymme (luftrom). I kommentar till lagen sägs, att rumsutrymmet bör vara minst 12 m” per arbetstagare. Om det används hälsofarliga ämnen, processer eller arbetsmetoder, skall särskild hänsyn tas till luftutrymme och luft- växling.

I den engelska lagen "Factories Act" stadgas bl.a. att luftutrymmet skall vara minst 400 kubikfot per person som syssel- sätts i arbetslokalen, dvs. ca 11,3 m". Den av ILO utgivna ”Model Code of Safety Re- gulations for Industrial Establishments" in- nehåller även en uppgift om luftutrymme. Där sägs, att det bör uppgå till minst 11,5 m3 per person samt att vid beräkning därav, rumshöjd över 3 m inte skall medräknas. Det skall vid beräkningen inte heller tas hänsyn till inredning, arbetsbänkar, maski- ner eller material som finns i lokalen.

Ovan angivna lagbestämmelse om luftut- rymme i arbetslokal har inte närmare kom— menterats genom anvisningar från arbetar- skyddsstyrelsen.

Rumshöjd

I arbetarskyddslagen eller -kungörelsen stad- gas inte något om rumshöjd (takhöjd) i ar- betslokal. Det sägs i 8 & lagen endast att arbetslokal skall vara inrättad i enlighet med vad därom är särskilt föreskrivet samt enligt 10 5, att i arbetslokal skall finnas tillräckligt luftutrymme (i regel minst 10 m” per arbetstagare).

1938 års arbetarskyddskommitté föreslog, att arbetslokal för stadigvarande arbete skul- le ha i regel minst 2,70 m takhöjd samt att i arbetslokal för ett större antal arbetstagare eller i lokal, där damm, rök, gas eller ånga i besvärande mängd eller stark värme eller fuktighet alstras, takhöjden i erforderlig mån skulle ökas. Vid behandlingen av kom— mitténs förslag ansågs, att frågan om arbets-

lokals rums-(tak-)höjd borde regleras i bygg- nadsbestämmelserna.

I då gällande 1947 års byggnadsstadga föreskrevs att våningshöjden, räknad från golv till golv, i bonings- och arbetsrum skul- le vara minst 2,90 m. Härvid förutsattes en bjälklagstjocklek av 32 cm. Dessa måttupp- gifter i byggnadsstadgan ändrades 1952 för tätorter till 2,80 m resp. 30 cm men be- gränsades att avse huvudsakligen bostads- rum. För våningshöjd i arbetsrum skulle iakttas de anvisningar som byggnadsstyrel- sen utfärdade. Efter samråd med arbetar- skyddsstyrelsen och dåvarande medicinalsty— relsen utfärdade byggnadsstyrelsen genom ett meddelande 1952: 7 anvisningar om vå- ningshöjd i arbetsrum. Därvid föreskrevs att våningshöjden i butiks-, kontors— och ar- betsrum för hantverk o.d. skall vara minst 3,00 m, räknat från golv till golv. Vissa av- steg härifrån kunde medges av byggnads- nämnden. Denna kunde även för sådant rum föreskriva större våningshöjd än 3 m, om ett större antal personer kom att syssel- sättas eller eljest vistas i arbetsrummet eller om verksamhetens art ställde särskilda krav på luftutrymmet. I arbetsrum för industriell verksamhet föreskrevs en våningshöjd av minst 3,20 m, om inte byggnadsnämnden med hänsyn till verksamhetens art eller till antalet sysselsatta personer i rummet fann, att lägre våningshöjd kunde medges eller större våningshöjd än 3,20 rn var behövlig. För lagerlokal, garage o.d. angavs vånings- höjden till minst 2,40 m och för personalrum till minst 2,70 m.

Vid tillkomsten 1959 av nu gällande byggnadsstadga övergick man från begrep- pet våningshöjd till begreppet rumshöjd, mätt från golv till tak. Det innebar, att ovan angivna våningshöjder överlag minska- des med 30 cm och att rumshöjden i t. ex. ett kontorsrum skulle vara 2,70 m och i en arbetslokal för industriellt arbete 2,90 m. Dessa från våningshöjd till rumshöjd ändra- de bestämmelser för olika arbetsrum har in- tagits i BABS 1960.

Frågan om rumshöjd i arbetslokaler reg- leras numera genom föreskrifter intagna i Svensk Byggnorm 67 (SBN). De inleds med

en allmän bestämmelse, där det framhålls att rumshöjden i arbetslokal får väljas med hänsyn till verksamhetens art och antalet i lokalen normalt sysselsatta personer samt möjligheten att anordna erforderlig ventila— tion på godtagbart sätt. För industri- och hantverkslokaler föreskrivs en rumshöjd av minst 2,70 m, dock att i enstaka mindre arbetslokaler för hantverk e. d. i källare eller i annat utrymme med golv under markpla— net eller i småhus får godtas en rumshöjd av 2,40 m. I fråga om kontorslokaler före— skrivs en rumshöjd av minst 2,50 m, dock tilläggs att större rumshöjd kan erfordras av ventilationstekniska skäl. I butikslokaler skall rumshöjden vara minst 2,70 m och i personalrum minst 2,40 m, i personalmat— salar dock minst 2,50 m. I SBN anges även rumshöjden för pannrum, garage m.m. Om minsta godtagbara rumshöjd i olika arbets- lokaler se även arbetarskyddsstyrelsens "Lo- kalanvisningar".

Vid inrättande av arbetslokaler och per- sonalrum gäller sålunda i fråga om rums- höjden de mått som ovan nämnts, om inte annat påkallas av omständigheterna. I några av arbetarskyddsstyrelsens anvisningar har dock rumshöjden särskilt angetts. Sålunda anges i styrelsens restauranganvisningar, att ekonomilokal skall ha minst 2,70 m rums- höjd men väljas större om antalet personer eller arbetets art ställer särskilda krav på luftutrymme. Vidare föreskrivs i styrelsens kioskanvisningar, att rumshöjden i friliggan- de kiosk inte får understiga 2,10 m och för kiosk förlagd i byggnad att den har minst 2,40 m rumshöjd. Det skall tilläggas, att bestämmelserna i SBN 67 om rumshöjd i lokaler av olika slag är föremål för ytter- ligare översyn. Av intresse i detta samman— hang är vilka fordringar som ställs på rums- höjd i arbetslokal i vissa andra länder. I den danska allmänna lagen om arbetarskydd föreskrivs, att arbetslokal skall ha minst 2,50 m rumshöjd. I arbetslokal, där det sker en kraftig utveckling av stark värme, fuk- tighet, damm, rök, stank e. d. eller förekom- mer giftiga eller explosiva luftarter krävs en rumshöjd på minst 3 m. I Norge anges i anvisningar till lov om arbeidervern, att

rumshöjden i arbetsrum inte bör vara under 3 m och att den skall vara minst 2,50 m. I den förutnämnda av ILO utgivna Model Code of Safety Regulations for Industrial Establishments anges, att arbetslokal bör ha minst 3 m rumshöjd.

Synpunkter på rumshöjd

Rumsklimatet och kravet på god hygien på- verkas av rumshöjden därigenom att luftens skiktning och temperaturfördelning i loka- len (rummet) blir olika. Låg rumshöjd är härvidlag ofördelaktig. Den varma och mer eller mindre skämda luften stiger mot taket och besvärar snabbare personer som vistas i rummet, om rumshöjden är liten. Denna olägenhet kan motverkas genom ventilation. Vid stora lokaler, där många personer nor- malt är sysselsatta, måste dock med hänsyn till att behovet av tilluft är stort ventila- tionsfrågan särskilt uppmärksammas. Stora rumsdjup tvingar till luftinblåsning från tak i stället för vid fönster och det finns då en ökad risk för känsla av ”drag”.

Vidare är att märka, att dagsljusbelys- ningen kan försämras, om rumshöjden mins- kas och fönstrets överkant sänks i förhållan- de till rumsdjupet och fönsterbredden inte samtidigt ökas. En sänkning av takhöjden inverkar däremot inte på dagsljusbelysning- en förutsatt att fönsteröverkanten behålls. Konst- eller elbelysningen kan bli sämre, ef- tersom det vid låga rum (utan undertak) är svårare att ernå bländfri belysning. Vid större rumshöjd vinns i regel en bättre ljus- fördelning.

Rumshöjden i en lokal beror givetvis i hög grad av den verksamhet som skall be- drivas där och de anordningar som behöver installeras för verksamheten och för att ge lokalen ett önskvärt klimat i fråga om luft- tillförsel, värmefördelning och belysning. I vissa arbetslokaler bestäms rumshöjden främst av det utrymme som behövs för ma- skiner, apparater, upplag av material o.d. och vad som krävs för deras skötsel, under- håll m. m. I andra lokaler och särskilt så- dana där många personer samtidigt syssel- sätts, bestäms åter rumshöjden av de tek-

niska möjligheterna att åstadkomma ett gott klimat, dvs. att utan drag tillföra ventila- tionsluft och att ge rätt värmefördelning i uppehållszonen, och en riktig belysning i lokalen. Vid en alltför liten rumshöjd erhålls inte tillräckligt utrymme för att utnyttja taket för tillförsel och distribution av ven- tilationsluft. Det måste då i stället ske med fönsterapparater, tilluftdon i väggar e. d. Därvid erhålls en luftströmning utmed tak- ytan, och finns i denna inte utrymme för att fälla in armatur i taket eller hänga upp den- na på lämpligt avstånd från taket, kan luft— strömmen träffa armaturen och tvingas ned i uppehållszonen, varvid risk för drag upp- står. Vid låga takhöjder ställs alltså större krav på luftomsättningen i lokalen och att hänsyn tas till risken för drag vid val av värme- och ventilationssystem samt takar- matur för allmän belysning. Vid stor rums— höjd åter uppkommer vertikala luftström- mar i större omfattning än vid liten sådan höjd, vilket medför bättre omblandning av luften i vertikal led.

2.10 Luftväxling

I arbetslokaler

I 10 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att till- fredsställande luftväxling skall vara anord- nad förutom i arbetslokal även, i den mån så är påkallat, på annan plats där arbete bedrivs.

Som komplettering härtill stadgas i 20 & arbetarskyddskungörelsen, att arbetslokal skall tillföras erforderlig mängd friskluft på sätt, som med hänsyn till behovet av luft- växling i varje särskilt fall befinns lämpli- gast, och så att drag i möjligaste mån und- viks. Där det påkallas av förhållandena, skall den tillförda friskluften förvärmas, re- nas eller behandlas på annat sätt.

Vilken luftväxling som erfordras i en ar- betslokal beror i hög grad på framförallt lokalens storlek, antal i lokalen sysselsatta personer, arbetets beskaffenhet (t.ex. om arbetet är lätt eller tungt) samt förekomst av värme- eller fuktavgivande och/eller luft—

förskämmande arbetsprocesser, vid vilka uppstår damm, rök, gas eller ånga eller lukt i skadlig eller besvärande mängd. Hänsyn kan i vissa fall även behöva tas till arbetslo- kalens belägenhet i byggnad, såsom att den är särskilt utsatt för utetemperatur eller vindförhållanden. Av betydelse är även om byggnaden ligger fritt eller omges av andra byggnader, skog e. (1. Stundom måste luft- växling till för att i arbetslokal skall kunna hållas lämplig inomhustemperatur. Dessa olika faktorer bestämmer mer eller mindre var för sig eller tillsammans hur mycket luft som skall tillföras resp. bortföras från en arbetslokal. Detta i sin tur är avgörande för vilket ventilationssystem som skall an- vändas. Är behovet av luftväxling litet, kan detta i regel tillgodoses genom vädring eller genom 5. k. självdrag. I de fall det i arbets- lokal sysselsätts ett större antal personer eller vid arbetet sprids damm, rök, gas eller ånga i skadlig eller besvärande mängd, stark lukt e. d. krävs ventilation med fläkt, ofta för såväl tillförsel som bortförsel av luft. Detsamma gäller, om arbetslokal har fönster som inte kan öppnas eller där luft- utrymmet (luftkuben) per person understi- ger 15 m”.

Med hänsyn till vad ovan anförts och till den mångfald av olika arbetslokaler som finns för skilda verksamheter har det ansetts inte vara möjligt att utfärda några allmän- giltiga anvisningar rörande luftväxling i ar- betslokaler. Endast på vissa speciella områ- den har sådana anvisningar utfärdats av ar- betarskyddsstyrelsen. I anvisningar till bygg- nadsstadgan har tagits in vissa bestämmelser av mera generell innebörd, vilka i en del avseenden är tillämpbara även på ventila- tion av arbetslokaler. Hit hör vad i Svensk Byggnorm 67 sägs, att tilluft skall vara av lämplig beskaffenhet och tillföras på sådant sätt att en effektiv fördelning av luften så långt möjligt erhålls i lokalen utan att be- svärande drag eller annan olägenhet upp- står. Och vidare att luftintag skall placeras så att intagen luft så långt möjligt är fri från föroreningar och så att åverkan, igen- sättningar av löv, jord, snö o.d. förhindras. Utsläpp av luft från ventilationssystem till

det fria skall förläggas så, att förorenad luft i möjlig utsträckning förhindras strömma över till luftintag, fönster e. (1. I ett flertal bestämmelser i SBN ges dessutom föreskrif- ter om ventilationskanalers, fläktutrymmes m.m. utförande och placering. med beak- tande också av brandskyddssynpunkter, möj- ligheter till rensning och annan tillsyn o.d.

I SBN meddelas i övrigt föreskrifter om luftväxling för vissa slag av lokaler såsom kontor, hotell, butiks- och förvaringslokaler, restauranglokaler, vårdanläggningar samt personalrum och garage. I fråga om kontor fordras i regel en luftväxling av minst 40 m” per person och timme. Dock får behovet ofta avgöras från fall till fall med hänsyn till lokalens beskaffenhet och personbelägg- ning m. m.

I fråga om arbetslokaler för industri och hantverk sägs i SBN, att de i ventilations- tekniskt hänseende lämpligen bör skiljas från andra lokaltyper och att frågan om luftväxling m.m. tills vidare får bedömas från fall till fall. I SBN meddelas f. n. endast en del föreskrifter om luftväxling i bilverk- städer och sprutmålningsutrymmen. För de sistnämnda finns motsvarande bestämrrelser återgivna i arbetarskyddsstyrelsens sprutmål- ningsanvisningar. Rörande ventilation av pannrum, hissmaskinrum o. d. meddelas vis- sa föreskrifter i SBN.

I flera av arbetarskyddsstyrelsens anvis- ningar har meddelats bestämmelser om luft- växling. Så är fallet i fråga om styrclsens anvisningar angående sprutmålning. betr. sprutskåp — för sprutrum och sprutbox däremot i SBN), beträffande lokal för bet- ning av utsäde med metoxyetylkvickslver- föreningar, vissa lokaler i ålderdomshem (speciellt ekonomilokaler), arbete med as- best samt angående rostskyddsbehandling av bilar. Vissa bestämmelser om ventilaticn in- går dessutom i styrelsens kioskanvisningar, restauranganvisningar (betr. ekonomloka- ler), berg-, flytgödsel- (betr. djurstall m m.), sten-, järngjuteri-, laboratorie- och Iimrings- anvisningar ävensom kylarbetsanvisnngar. Här erinras vidare om styrelsens lokalanvis- ningar, som upptar vissa bestämmelser om ventilation.

I personalrum I arbetarskyddsstyrelsens personalrumsanvis- ningar föreskrivs bl. a., att personalrum skall vara på tillfredsställande sätt ventilerat, och där så är påkallat genom mekanisk ven- tilation. Betr. klädrum och tvättrum godtas som regel en luftväxling om 5 omsättningar per timme, i matrum 5—7 samt i klosett- rum (avträde) minst 15 omsättningar per timme.

I gruva, tunnel, brunn, schakt e. (1. I 20 & arbetarskyddskungörelsen föreskrivs _ med anknytning till 10 & arbetarskydds- lagen — att vid arbete under jord i gruva eller stenbrott, i berg eller tunnel eller på annan liknande arbetsplats skall erforderlig luftväxling vara anordnad. Även vid arbete i brunn, behållare eller rum, där fara för syrebrist eller förgiftning kan uppkomma, skall vara sörjt för sådan luftväxling eller annan betryggande skyddsåtgärd ha vidta- gits. Där risk för syrebrist eller förgiftning föreligger, skall arbetstagare innan han bör— jar arbetet förvissa sig om att erforderlig luftväxling ägt rum.

Dessa bestämmelser har endast i begrän- sad omfattning kompletterats med anvis- ningar. Dock finns vissa regler om luftväx- ling i styrelsens berg-, bygg-, stuveri- och tankanvisningar.

2.1 1 Belysning

I 10 &” arbetarskyddslagen stadgas, att arbe- te skall äga rum vid tillräcklig och tjänlig belysning.

Rörande belysning från ohälsosynpunkt sett föreskrivs i 21 & arbetarskyddskungörel- sen, att belysningen på arbetsställe skall vara lämpligt anordnad i förhållande till varje arbetsplats. Där dagsbelysning inte är till- räcklig eller där sådan belysning på grund av arbetets natur eller annat särskilt förhål- lande inte kan komma ifråga skall allt efter arbetets art annan belysning finnas. För- utom allmänbelysning skall, där så erfordras finnas platsbelysning. Lämpliga åtgärder skall vara vidtagna till skydd mot bländning.

Speciellt från olycksfallssynpunkt sett

stadgas i kungörelsens 44 5, att tillfredsstäl- lande anordningar för belysning skall finnas inte blott på plats, där arbetstagare utför arbete, utan även i trappor, gångar och på sådana vägar på arbetsstället, som arbetsta- gare regelbundet har att begagna vid arbe- tets början eller slut eller under arbetstiden. I gruva eller stenbrott under jord, där an- nan tillfredsställande belysning skäligen inte kan påfordras, får bärbara gruvlampor god- tas.

Det skall tilläggas, att enligt vad i bygg- nadsstadgan föreskrivs skall arbetsrum och därtill hörande personalrum kunna tillfreds- ställande belysas, därvid dagerbelysning bör anordnas, om förhållandena medger sådan.

Några särskilda anvisningar om vilka krav som bör ställas på belysningen i arbets- lokal eller på arbetsplats för att den skall anses vara tillräcklig och tjänlig har inte ut- färdats med stöd av arbetarskyddslagen. Allmänt gäller dock, att belysningen måste såväl kvantitativt som kvalitativt uppfylla vissa krav, dels i fråga om belysningsstyrka och färg, dels med avseende på luminans. Belysningsstyrkan måste anpassas till arbe- tets art och den anges vanligen i lux. Upp- gifter om vad som krävs kan hämtas från den luxtabell, som Svenska belysningssäll- skapet utarbetat i samråd med representan- ter för myndigheter, branschorganisationer m.fl. och publicerat år 1962. Det pågår dock en omarbetning av tabellen och en vä- sentlig höjning av luxtalen för olika slag av arbeten är att förvänta. De belysningsstyr- kor som anges i tabellen gäller för personer med normal synförmåga och vid i allmänhet en ålder av omkring 40 år. Eftersom synför- mågan minskar med stigande ålder bör be- aktas att högre belysningsstyrka fordras för äldre personer. Ofta anges att vid 60 års ålder krävs ca 3 gånger högre belysnings- styrka än vid 20 år, ibland ännu mer.

En fråga som vid flera tillfällen aktuali- serats är om det kan ställas krav på dags- belysning i arbetslokal. Såsom framgår av 21 & arbetarskyddskungörelsen skall det, om dagsbelysning inte är tillräcklig eller kan komma i fråga på grund av arbetets natur eller annat särskilt förhållande, finnas an-

nan belysning alltefter arbetets natur. Den- na ordalydelse har av arbetarskyddsstyrelsen ansetts i princip innebära, att dagsbelysning i allmänhet skall eftersträvas och att avsteg från denna fordran bör komma ifråga en- dast i de fall, då arbetets natur eller annat särskilt förhållande motiverar det. Bland arbeten som på grund av sin natur undan- tas har nämnts arbete i mörkrum till film- och fotoateljéer och i bergverkstäder och liknande lokaler under jord. Till arbeten som motiverar avsteg på grund av annat särskilt förhållande har räknats t. ex. arbete vid maskiner och apparater som inte tillåter påverkan av dagsljus (värmestrålning genom starkt solljus), visst mikrobiologiskt arbete, tillfälligt arbete i förråds- och lagerlokaler samt i vissa fall en del butiker. Något mera allmänt avsteg från ovan angivna tolkning av bestämmelserna har styrelsen ansett inte böra komma i fråga.

Ibland ställs även fråga huruvida arbets- lokal får inrättas utan fönster. Något ut- tryckligt förbud häremot finns inte. Såsom ovan framhållits bör dock dagsbelysning anordnas om inte några särskilda omstän- digheter talar mot sådan belysning i viss lokal. Arbetarskyddsstyrelsen har haft att pröva några fall då man velat inrätta eller använda en arbetslokal utan fönster. Om starka skäl har kunnat anföras mot dags- belysning i lokal, motiverade av arbetets na- tur eller annan särskild omständighet, t. ex. värmepåverkan av starkt solljus på viss ma- skin, har styrelsen inte motsatt sig att lokal inrättas eller används utan att ha fönster. Dock har i några fall krävts, bl. a. av psy— kologiska skäl, att lokalen skall förses med s.k. utblicksfönster för att möjliggöra kon- takt med den yttre omgivningen.

Det förekommer i vissa fall, att fönster utförs så att de inte kan öppnas. Som skäl härför anförs bl. a. svårigheter att bemästra vissa buller- och ventilationsproblem, orsa- kade av näraliggande industriföretag eller trafik. De erinringar som görs mot ”fasta” fönster är ofta av psykologisk art och där man i något fall har godtagit sådana fönster har fordrats att något eller några fönster i varje våningsplan bör kunna öppnas.

I anslutning till här behandlade fråga om belysning bör ev. diskuteras frågan om arbe- te i mörkrum till foto- och filmateljéer eller i rum med särskilt svag belysning, t.ex. kontrollrum för färg-TV-apparater. Denna fråga har särskilt förts på tal i de fall min- deråriga sysselsatts med arbete i mörkrum. 1938 års arbetarskyddskommitté tog upp frågan och i dess förslag till kungörelse om förbud att använda minderåriga till vissa farliga arbeten upptogs en punkt, enligt vil- ken minderårig inte skulle få användas till arbete, som regelbundet bedrevs i lokal där dagsbelysning inte fanns. Undantag skulle kunna medges av yrkesinspektören. Den fö- reslagna bestämmelsen togs inte upp i min- derårigkungörelsen.

I några av de anvisningar som arbetar- skyddsstyrelsen utfärdat för vissa lokaler har ställts krav på dagsbelysning. Så har skett i styrelsens förutnämnda lokalanvis— ningar. Vidare sägs i styrelsens anvisningar rörande restauranger och ålderdomshem att ekonomilokal i regel skall vara förlagd så, att dagsbelysning erhålls och i övrigt ha lämp— ligt anordnad och tillräcklig artificiell belys- ning. I personalrumsanvisningarna före- skrivs, att utöver artificiell belysning skall mat-, överliggnings- och väntrum om möj- ligt ha dagsbelysning.

2.12 Temperatur och fuktighetsgrad

I 10 & arbetarskyddslagen stadgas, att arbete skall äga rum vid så lämplig värme- och fuktighetsgrad som skäligen kan påfordras med hänsyn till arbetets natur och platsen för detsamma. För detta ändamål skall det enligt 225 arbetarskyddskungörelsen, där så erfordras, finnas tjänliga anordningar och det skall härvid ägnas tillbörlig uppmärk- samhet åt om arbetet är lätt eller tungt, om det är rörligt eller utförs stillasittande eller stillastående.

I byggnadsstadgan föreskrivs bl. a. att byggnad för stadigvarande bruk, vari inryms arbetsrum, skall kunna uppvärmas på till- fredsställande sätt.

Det anges i lagstiftningen om arbetarskydd inte någon viss temperatur som skall hållas i arbetslokal. Att så inte skett sammanhäng- er i hög grad med att temperaturen i en arbetslokal måste anpassas till arbetets be- skaffenhet (tungt eller lätt arbete) och plat- sen för arbetet och vidare till luftens fuktig- hetsgrad och hastighet. I vissa fall måste hänsyn även tas till temperaturförhållanden som orsakas av eller krävs vid tillverkning, förvaring eller annan hantering av visst ma- terial eller viss produkt. Hit hör t. ex. loka- ler för vissa livsmedel, textilier, tobak o. d. I styrelsens lokalanvisningar har allmänt an- getts vissa temperaturer som normalt bör hållas i arbetslokal vid arbeten av olika be- skaffenhet. Dessutom har i styrelsens restau- ranganvisningar, personalrumsanvisningar och anvisningar om skogsförläggningar som regel utsagts, att sådan lokal (rum eller bo- stad) skall ha erforderliga anordningar för uppvärmning till lämplig temperatur. I sty- relsens kylarbetsanvisningar som avser vissa kylda arbetslokaler för hantering av köttva- ror inorn Iivsmedelsindustrin föreskrivs, att de skall gälla om temperaturen i sådan lokal hålls lägre än +I60C. Om temperaturen måste hållas lägre än + 100 skall — utöver vad i anvisningarna sägs — vidtas de åtgär- der som arbetarskyddsstyrelsen i samråd med veterinär- (numera livsmedels-)styrel- sen i varje särskilt fall kan finna erforder- liga.

Det kan nämnas, att i en motion vid 1964 års riksdag (II: lll) hemställdes, att i arbe- tarskyddslagen skulle anges dels en normal- temperatur av +18Q för arbetslokaler, dels föreskrift om att skyddsombud och vid stör- re arbetsställen skyddskommitté hade att gemensamt med företrädare för arbetsgiva- ren utarbeta och fastställa lämplig minimi- temperatur för arbetsställets olika lokaler. Motionen föranledde inte någon riksdagens åtgärd.

Det har i enstaka fall förekommit, att man med stöd av arbetarskyddslagen före- skrivit vilken temperatur som skall hållas i arbetslokal. Sålunda meddelade yrkesinspek- tionens chefsmyndighet år 1942 förbud mot

att använda vissa arbetslokaler, om inte temperaturen i lokal där en eller flera arbets- tagare utförde arbete stillasittande eller stil- lastående, uppgick till minst +16o och i annan lokal till minst + 120. Att dessa tem- peraturer och inte högre krävdes, betingades av de krisförhållanden som då rådde i lan- det.

Ett senare fall avser ett företags under- låtenhet att iaktta vissa av yrkesinspektör lämnade anvisningar att hålla erforderlig temperatur i en arbetslokal och ett nytt matrum samt att grundligt rengöra och yt- behandla golv, väggar och tak i äldre per— sonalrum. Förhållandena hade föranlett in- gripande av den lokala fackföreningen. Då anvisningarna inte beaktats, utfärdade yr- kesinspektören år 1961 föreläggande jämlikt 535 arbetarskyddslagen med angivande av de tidpunkter, när åtgärderna skulle vara vidtagna. Arbetsgivaren underlät emellertid att rätta sig efter föreläggandet, med påföljd att han under 1962 för den begångna förse- elsen dömdes att till kronan utge 55 dags- böter om 60 kr.

I många fall är arbetslokaler så utförda och har sådan storlek, att det skäligen inte kan påfordras, att de skall ha särskild upp- värmningsanordning. Det gäller beträffande stora förrådslokaler, lagerskjul, virkesmaga- sin, sågverk och vissa stora lokaler i stål- verk, massafabriker o.d. Arbetarskyddssty- relsen har i ett fall avseende förrådslokaler uttalat, att uppvärmning skäligen inte kunde påfordras beträffande förråd för större gods och detaljer, där det förekom endast in- och utlastning av dessa. Däremot har an— setts, att anordningar för uppvärmning skul- le finnas i förråd för mindre detaljer, som arbetstagare stillastående hade att packa upp, sortera in i skilda fack, plocka ut, em- ballera m.m. Vilken temperatur som skulle hållas i dylikt förråd angaVS dock inte. På fråga om temperatur i bilverkstad har ut- talats, att om den var + 18o kunde arbetet anses ske under gynnsamma förhållanden. Det tillades, att i de fall arbetstagare måste ligga på verkstadsgolvet under fordon, lämp- lig pall, liggvagn eller matta skulle finnas till skydd mot bl. a. kylan från golv.

Vid exceptionellt svåra väderleksförhål- landen kan det ofta vara svårt att hålla den avsedda lokaltemperaturen. Särskilt händer det vid arbetets början efter veckoskift, då arbetet legat nere. Detta har ej sällan för- anlett att man särskilt under den kalla års- tiden från arbetstagarhåll begärt yrkes- inspektionens ingripande. Det har även fö- rekommit fall, där arbetstagare på grund av för låg lokaltemperatur avbrutit arbetet, vil- ket i vissa fall medfört avtalsbrott och för- anlett prövning av arbetsdomstolen.

Vad gäller bestämmelsen om att arbete skall äga rum vid lämplig fuktighetsgrad lämnas i lagstiftningen ingen bestämd upp- gift om vilken fuktighetsgrad som bör hållas. Av såväl arbetshygieniska som arbetsfysio- logiska skäl bör luftens relativa fuktighet i allmänhet hålla sig mellan 30 och 70 % och vid ca 200C normalt 40—60 %. Dessa upp- gifter anges i arbetarskyddsstyrelsens lokal- anvisningar. Dessutom föreskrivs i kylarbets- anvisningarna, att den relativa fuktigheten normalt inte bör överstiga 60 %. I styrelsens dammexplosionsanvisningar påpekas att med hänsyn till uppkomsten av statisk elektrici- tet luftfuktigheten inte bör understiga 60 %, om arbetsprocessen medger det.

Arbetsskjul, förarhytter o. d.

I 22 & arbetarskyddskungörelsen anges, att där så kan anses påkallat, bör uppvärm- ning ske även i arbetsskjul, förarhytter på motorfordon, motorredskap och lyftkranar samt andra liknande utrymmen där arbete bedrivs.

Denna rekommendation har med hänsyn till den tekniska utvecklingen i vissa fall till- lämpats i skärpande riktning. Som exempel kan nämnas, att enligt arbetarskyddsstyrel- sens bygganvisningar skall på större bygg- nadsplats, där rörledningsdetaljer för inom- husinstallation bearbetas eller hopsätts, ar- betsplatsen (med bänk) för dylikt arbete vara inbyggd eller förlagd till lämpligt ut- rymme inom byggnad som uppförs eller el- jest finns i närheten av denna samt att plat- sen (utrymmet) under den kalla årstiden skall hållas uppvärmd till lämplig tempera- tur. I anvisningarna för bygghissar och

byggkranar föreskrivs, att större maskin- driven byggnadskran, som används kontinu- erligt, skall ha manöverplatsen inbyggd till skydd mot blåst, köld och nederbörd samt ha anordning för uppvärmning. Spårgående tornkran liksom bockkran och större mobil- kran skall ha sluten förarhytt.

Vad gäller traktor föreskrivs i arbetar- skyddsstyrelsens meddelande 69: 3, att ny eller importerad begagnad traktor som vä— ger 500 kg skall vara försedd med hytt och att denna skall ha reglerbar uppvärmnings- anordning. Vidare sägs i ett meddelande 69: 4, att hytt på äldre traktor, som används i arbete vari arbetstagare sysselsätts för arbetsgivares räkning, skall ha uppvärm- ningsanordning. Även s. k. lunnare som an- vänds i skogsbruket skall ha förarhytt och i denna skall finnas reglerbara anordningar för uppvärmning och ventilation. Arbetar— skyddsstyrelsen har också föreskrivit i ett meddelande 69: 9, att fordon som tillhan- dahålls av arbetsgivare för personaltranspor- ter inom skogsbruket skall ha tillfredsstäl- lande anordningar för uppvärmning och ven- tilation och att sådant fordon under den kalla årstiden skall vara väl uppvärmt då färd skall ske.

2.13 Luftföroreningar

I 105 arbetarskyddslagen föreskrivs, att lämpliga anordningar skall såvitt möjligt vid- tas för att hindra att damm, rök, gas eller ånga sprids i en för arbetstagarna skadlig eller besvärande mängd. Vad här sägs kom- pletteras av bestämmelser i 245 arbetar- skyddskungörelsen. Där sägs, att i den mån det är möjligt skall arbetsprocessen utföras i sluten apparat eller arbetet förläggas till avskild lokal eller inbyggd plats. Om så ej kan ske, skall tillfredsställande anordningar för uppsamling och bortförande eller oskad- liggörande på annat sätt av dammet, röken, gasen eller ångan såvitt möjligt anbringas vid den plats, där sådan luftförorening upp- står och kan spridas.

Utsugningsanordning får inte förläggas på sådant sätt att arbetstagare genom för-

orenad luft därifrån utsätts för påverkan som avses ovan.

Vidare sägs i 25 & kungörelsen att hälso- farlig vara skall, i den mån så med hänsyn till förhållandena skäligen kan ske, ersättas med inte hälsofarlig eller mindre hälsofar- lig vara.

Här erinras också om kungörelsens 30 5, där det heter att då så är möjligt skall den tid, varunder arbetstagare används till arbe- te som medför särskild hälsofara, tillbörli- gen inskränkas genom att han sätts till an- nat ej hälsofarligt arbete viss tid varje ar- betsdag eller vecka eller under längre perio- der.

Det sägs i byggnadsstadgans 48 5, som gäl- ler bl.a. industribyggnader och lokaler för hantverk och handel, att särskilt skall iakt- tas att erforderliga anordningar vidtas för att avlägsna och oskadliggöra damm, rök, gas eller ånga som uppkommer i verksam- heten.

Åtgärder mot spridning av damm

Till förebyggande av att arbetstagare utsätts för skada genom damm av olika material. såsom kvarts-, asbest-, bomulls- eller metall- damm, har arbetarskyddsstyrelsen i ett fler- tal anvisningar föreskrivit om åtgärder till förhindrande av att damm sprides. Främst gäller det sådana arbeten, vid vilka det uppkommer skadligt damm. Anvisningar om dammbekämpande åtgärder lämnas så- lunda i flera av styrelsens anvisningar. Så sker i spränganvisningar (vid borrnings- arbete), grustagsanvisningar (kross- och sor- teringsverk o.d.), slipmaskinsanvisningar, anvisningar till förebyggande av blyförgift- ning, anvisningar till förebyggande av kvick- silverförgiftning vid betning av utsäde, bygg- anvisningar (t.ex. golvbeläggnings-, isole- rings-, rivningsarbete), sågverks- och snicke- rimaskinsanvisningar (damm- och spånav- sugning), asbest-, dammexplosions-, berg-, sten-, järngjuteri- och radonanvisningar. Vad beträffar järngjuterianvisningarna har före- skrivits att de i tillämpliga delar skall gälla vid andra arbetsställen, där såsom vid järn- gjuterier förekommer rensning av gjutgods

genom blästring, mejsling eller slipning. Vad i samma anvisningar föreskrivs om åtgärder till skydd mot skada genom kvartshaltigt damm skall i tillämpliga delar beaktas även vid arbeten inom stål- och metallgjuterier och stålverk. Styrelsen har vidare genom med- delande (71: 7) föreskrivit, att vid bergborr- ning såväl ovan som under jord i samband med husbyggnads- och anläggningsarbete åtgärder skall vidtas mot dammspridning, t. ex. genom vattenspolning eller avsugning av dammet. På senare tid har också tillkom- mit anvisningar för keramisk industri, och för stenkrossverk föreligger förslag till an- visningar om skyddsåtgärder mot damm.

Vad ovan anförts beträffande åtgärder mot spridning av damm gäller i princip ock- så färgstoft vid sprutmålning, spån vid trä- bearbetning e.d. och stoft vid arbete med fibermaterial. Om undersökning och kon- troll av förekomst av damm, som kan med- föra särskild hälsofara se nedan.

Åtgärder mot spridning av rök, gas och ånga Vid många arbeten och arbetsprocesser upp- står rök, gas eller ånga, som kan förorsaka hälsoskador eller vid förekomst i stor mängd bli besvärande. Några allmängiltiga anvis- ningar om vad som skall vidtas för att för- hindra att sådana luftföroreningar sprids i skadlig eller besvärande mängd har inte ut- färdats med stöd av lagen. Dock har vissa sådana anvisningar meddelats, varav en del ingår i större anvisningssammanhang. Här kan nämnas arbetarskyddsstyrelsens anvis- ningar angående sprängningsarbete och sprutmålningsarbete, tankanvisningar, anvis- ningar till förebyggande av blyförgiftning resp. kvicksilverförgiftning, bygganvisningar (t. ex. golvbeläggnings- och väggbeklädnads— arbete, målnings— och svetsarbete, brunns- arbete o.d.) samt vidare anvisningar om grafiska maskiner, flytgödsel-, limnings- och laboratoriearbete. För vatten- och avlopps- verk meddelas vissa bestämmelser om skyddsåtgärder i socialstyrelsens meddelan- de (nr 4) utarbetat i samråd med arbetar- skyddsstyrelsen. Se även under personalrum (s. 6).

Kontroll av luftföroreningar I 245 arbetarskyddskungörelsen har med tillämpning från den 1.10.1970 tillagts be- stämmelser om undersökning av luftförhål- landena på vissa arbetsplatser. Sålunda före- skrivs bl.a. att om visst arbete eller visst slag av arbete finnes medföra särskild fara för ohälsa på grund av förekomst av damm, rök, gas eller ånga, kan arbetarskyddssty- relsen som villkor för arbetstagares använ- dande i arbetet föreskriva att undersökning av luftförhållandena skall ske.

Protokoll över undersökning och annan handling som kan behövas för att bedöma undersökningens resultat skall inges till yr- kesinspektören i den mån styrelsen så före- skriver.

Med stöd av nämnda bestämmelser har styrelsen föreskrivit om kontroll av damm- halten dels i styrelsens berg—, sten- och järngjuterianvisningar, dels genom särskilt meddelande (71: 2) i fråga om sådana ar- betsplatser i stål- och metallgjuterier och stålverk, där kvartshaltigt damm förekom- mer i luften. Likaså har i styrelsens lim- ningsanvisningar föreskrivits om luftkontroll vid arbete med lim som innehåller organ- skadande lösningsmedel. Även i radon- anvisningarna har föreskrivits om mätning och kontroll av luftens halt av radondöttrar under jord, gruva, stenbrott, bergbygge m.m. Rörande utförande av undersökning som ovan avses har styrelsen meddelat före- skrifter i ett meddelande 72: 6 ”Mätning av kvartshaltigt damm i luft på arbetsplats".

2.14 Buller, skakningar o.d.

I 105 arbetarskyddslagen föreskrivs, att lämpliga anordningar skall såvitt möjligt vidtas för att hindra att arbetstagare skadas genom att utsättas för buller, skakningar el- ler annan liknande olägenhet. I 265 första st. arbetarskyddskungörelsen sägs, att vid arbete, där arbetstagare under längre tid är utsatt för ihållande eller med kortare tids- mellanrum regelbundet återkommande bul- ler eller skakningar, skall lämpliga skydds- åtgärder såvitt möjligt vara vidtagna. Nit- ningsarbete, smidesarbete, gjutgodsrensning

och annat arbete, förenat med buller eller skakningar som ej kan minskas eller avlägs- nas, skall om möjligt förläggas till särskild arbetslokal eller arbetsplats.

Det erinras om 305 arbetarskyddskungö- relsen angående möjligheten att inskränka arbetstiden vid arbete som medför särskild hälsofara.

Inom nutida arbetsliv är bullret ett stort yrkeshygienisk-yrkesmedicinskt problem. Det tenderar också att öka genom att maskiner och arbetsredskap av olika slag alltmer används i arbetet men också genom att de ges allt större hastigheter för att öka deras produktions- och prestationsförmåga. Det är sedan länge känt att de som arbetar i smedjor, plåtslagerier, spikfabriker, verk- städer med press- och stansmaskiner, väve- rier o. (I. eller som sysselsätts i arbeten med tryckluftdrivna borr-, mejsel- och nitverktyg utsätts för allvarlig risk för hörselskador och i vissa fall också vibrationsskador.

I fråga om arbetslokaler föreskrivs i byggnadsstadgan, att byggnad för stadigva- rande bruk, vari inryms bl.a. arbetsrum, skall ge erforderlig ljudisolering. I anvis- ningar till byggnadsstadgan sägs, att bygg- nad med lokaler, i vilka personer stadigva- rande avses att vistas, skall anordnas så att uppkomst och spridning av störande ljud i möjligaste mån förhindras. Vidare skall i lokal för hantverk och industri med hänsyn till förekommande verksamhet om möjligt vidtas sådana åtgärder, att de personer som vistas i lokalen inte påverkas av störande ljud i skadlig eller besvärande grad.

Normer för bullerbekämpning

För att kunna vidta åtgärder mot bullret är det nödvändigt att veta vid vilken bullernivå det finns risk för hörselskada. Fastställande av normer härför är emellertid svårt efter- som en sådan norm påverkas av flera fak- torer såsom ljudtrycksnivå, frekvensfördel— ning och exponeringstid, men också av män- niskors olika resistens mot buller. Inom in- ternationella standardiseringsorganisationen (ISO) har man tagit upp frågan om riktvär- den för bedömning av risk för hörselskada vid exponering för buller. I utarbetande av

förslag härtill har även Sverige deltagit och på grundval av detta förslag har inom Svenska elektriska kommissionen (SEK) ut- arbetats förslag till svensk standard avsedd att tjäna som underlag för bedömning av risker för hörselskador genom buller. I av- vaktan på arbetet inom ISO och SEK har arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med me- dicinsk och teknisk expertis på bullerområ- det, till ledning vid tillämpningen av lagens bestämmelser till förebyggande av skada ge- nom buller under år 1968 i ett särskilt med- delande (68:4) angett riktvärden som bör iakttas vid exponering för kontinuerligt bul- ler. Senare har Sveriges standardiserings- kommission fastställt och utgett svensk stan- dard SEN 59 01 11 med normer för bedöm- ning av risk för hörselskada vid bullerexpo- nering med giltighet fr.o.m. 10 februari 1972. I utarbetandet av standarden har bl.a. arbetarskyddsstyrelsen medverkat. Standarden innehåller, förutom ett flertal ordförklaringar, metoder för bullermätning- ar, riktvärden, förenklad metod för bedöm- ning av intermittent buller samt vissa nor- mer för hörselskydd. I normerna angivna riktvärden är avsedda att dels ange när hör- selskyddande åtgärder skall vidtas, dels ut- göra grund för en bedömning av omfatt- ningen av hörselskaderisken på grund av bullerexponering samt för val av hörsel- skydd. Normerna överensstämmer i princip med en motsvarande ISO-rekommendation men går i vissa avseenden längre, och som bas för riktvärden utnyttjas en strängare definition på hörselskada än vad rekommen- dationen har gjort. Genom denna standard har arbetarskyddsstyrelsen i ett meddelande 72: 1 förklarat förutnämnda meddelande 68: 4 upphävt.

Arbetarskyddsstyrelsen har i vissa av sina anvisningar ställt krav beträffande buller hos maskiner. I bygganvisningarna sägs bl.a. att vid uppställning av maskin bör tillses, att erforderliga ljud- och stötdämpande mel.- lanlägg anbringas mellan maskin och under- lag, så att buller och skakningar i möjligaste mån undviks. Och vidare, att maskin som medför starkt buller bör ställas upp på av- skild plats eller byggas in på lämpligt sätt.

I restauranganvisningarna påpekas, att ma- skin eller apparat som ger upphov till stö- rande ljud eller vibrationer skall isoleras däremot. I pressanvisningarna föreskrivs, att vid installation av excenterpress skall beaktas frågan om ljud- och vibrationsisole- ring, t.ex. genom montering på fristående fundament. Likaså anges i anvisningarna om motorgräsklippare, att maskinen såvitt möj- ligt inte bör avge besvärande buller och om motorkedjesågar, att sågen skall vara så anordnad, att besvärande vibrationer eller buller så långt möjligt inte uppstår. Det bör eftersträvas, att bullernivån vid huvudhöjd under sågning begränsas till högst 90 deci— bel. I skördetröskanvisningarna sägs, att vid konstruktion och utförande av skördetröska skall åtgärder vidtas så att bullernivån vid förarplats och arbetsplattform blir så låg, att risk för hörselskada inte föreligger för de där arbetande.

Det föreskrivs också i sågverks- och snic- kerimaskinsanvisningarna, att maskin, rote- rande maskindel och skärorgan skall vara så utförda och anordnade, att minsta möj- liga buller uppstår när maskinen är i gång. Om maskin inte kan anordnas så att buller- nivån ligger inom godtagbart värde, skall den lämpligen byggas in med ljuddämpande material eller annan åtgärd vidtas för att nedbringa bullret. I anvisningarna för gra- fiska maskiner föreskrivs, att vid konstruk- tion och utförande av maskin skall så långt möjligt tillses, att maskinen inte kommer att avge besvärande buller eller vibrationer och att vid installation anordnas ljud- och vibra- tionsisolering, där så erfordras. Det sägs i styrelsens tvätterimaskinanvisningar, att centrifug skall vara så utförd och uppställd, att vibrationer så långt möjligt inte överförs till byggnaden. I slakteri- och charkuteri— maskinanvisningarna föreskrivs, att maskin eller annan teknisk anordning skall vara så utförd och uppställd, att den åstadkommer minsta möjliga buller, skakningar eller vib- rationer. Det tilläggs, att vid konstruktion av maskin etc. skall eftersträvas, att anord— ningen inte kommer att åstadkomma buller överstigande tillåtlig nivå. I styrelsens sten- anvisningar lämnas också ett flertal råd och

I några fall har styrelsen uppställt be- stämda krav på buller hos vissa maskiner. Sålunda har i fråga om motorsågar inom skogsbruket föreskrivits, att varje typ av dy- lik såg som säljs skall undersökas med av- seende på bullernivån. Denna får inte över- stiga 90 decibel ett riktvärde betingat av att motorkedjesåg inte används med fullt mo- torpådrag under hela arbetsdagen. Beträf- fande buller i förarhytt på traktorer har bestämts, att bullret i hytten skall uppmätas och att det inte får överstiga N95-kurvan enligt förutnämnda standard SEN 59 01 11.

Skakningar (vibrationer) I lagens 10 & stadgas även att lämpliga an- ordningar skall såvitt möjligt vidtas för att hindra, att arbetstagare skadas genom att utsättas för skakningar eller annan liknande olägenhet. Skyddsåtgärder som här avses mot skador till följd av skakningar (vibratio- ner) gäller såväl maskiner och fordon som apparater och verktyg av olika slag.

Vad beträffar maskiner, som genom sin rörelse eller slag- eller stötverkan orsakar skakningar, har vissa sådana omnämnts i det föregående. Flera andra maskiner kan nämnas, t.ex. hejare, stans- och hålslag- ningsmaskiner, form-, skobanknings-, plan- huggnings-, jordstampmaskiner och liknan- de. Hit hör vidare siktar, skakbord samt el- eller tryckluftdrivna borr-, mejsel- och nit— verktyg, vibratorer för betong o.d. Ytter- ligare kan nämnas traktorer, truckar, schakt- nings- och grävmaskiner, vägmaskiner av olika slag och andra skakande arbetsred- skap. Arbetstagare som stående eller sittan- de handhar dessa maskiner utsätts ofta för yrkesskador genom skakningar och en dämp- ning av dessa är därför nödvändig, t.ex. genom slag- och stötupptagande konstruk- tion eller material. Skakningarnas verkan på människan koncentreras i vissa fall till en bestämd kroppsdel, t.ex. händerna vid ar- bete med tryckluftverktyg, eller berör hela kroppen såsom fallet är för traktor- och grävmaskinsförare. Några särskilda anvis- ningar som i detalj anger vilka skyddsåtgär- der som skall vidtas mot vibrationsskador

har inte meddelats med stöd av arbetar- skyddslagen. I vissa av de anvisningar som nämnts i det föregående har blott allmänt angetts, att maskin etc. skall vibrations- isoleras eller ställas upp så, att skakningar (vibrationer) såvitt möjligt undviks. Arbetar- skyddsstyrelsen har sedan flera år funnit nödvändigt att förarsitsar för traktorer och lastbilar förbättras och att en viss kontroll på traktorsitsarnas utförande och beskaffen- het kommer till stånd. Styrelsen har därför i samråd med statens maskinprovningar ut- arbetat preliminära normer för provning och bedömning av traktorsitsar. Dessa normer återfinns i provningsinstitutionens medde- lande nr 1930. Enligt beslut av arbetar- skyddsstyrelsen skall traktor som levereras efter den 1 april 1970 ha sits som typpro- vats efter nämnda normer. I ett förslag till grävmaskinanvisningar sägs, att förarstol skall vara försedd med lämplig fjädring och dämpning mot stötar och vara så anordnad att vibrationer dämpas.

För motorkedjesåg har styrelsen i med- delande 71: ] föreskrivit, att dylik såg skall vara provad betr. vibrationer i sågens hand- tag enligt statens maskinprovningars med- delande nr 2043.

I anslutning till ämnet skakningar (vibra- tioner) och de skador på människan som har samband därmed erinras även om vissa andra skador som uppkommer eller fram- kallas genom inverkan av fortgående, Upp- repat eller ovanligt tryck och som hänförs till yrkessjukdomar. Hit hör i yrkesskade— försäkringslagens mening bl.a. sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad och perifer nervförlamning (s.k. sliparsjuka, betförlam- ning o. d.).

Något stadgande i arbetarskyddslagstift- ningen som direkt avser eller berör dessa slag av belastningsskador finns inte. Anvis- ningar har ej heller utfärdats med åbero- pande av lagens allmänna regler i 7 &. Sty- relsen har likväl uppmärksammat de yrkes- skador som går under namnen sliparsjuka och betförlamning, och i en serie kallad ”Aktuella yrkesrisker", som styrelsen utger tillsammans med medicinal- (numera social-) styrelsen i särskilda informationsblad, be-

handlas dessa skador. I informationsbladen, som främst är avsedda för läkare, redogörs för sjukdomens uppkomst, symtom och be— handling samt vissa profylaktiska åtgärder.

Påverkan av ultraljud Inom industrin och sjukvården används i vissa fall ultraljud för materialkontroll, te— rapeutisk behandling m.m. Detta ljud har en frekvens av 20 000 Herz eller högre, dvs. ungefär örats övre hörselgräns. Den skadeverkan som genom utraljud kan upp- stå i biologisk vävnad (på människor) lär enligt vad man konstaterat främst vara att tillskriva den uppvärmning som sker i väv- naden, när ultraljudet absorberas i denna. Någon bestämmelse i arbetarskyddslagstift- ningen som direkt avser ultraljud finns inte. I det särskilda fallet kan ev. åtgärd anvisas med stöd av 7 % arbetarskyddslagen.

2.15 Arbetsställningar och arbetsrörelser

I lagens 10 & föreskrivs, att arbete skall anordnas så, att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande. Det tilläggs i 27 5 första och tredje stycket arbetarskyddskun- görelsen, att arbetet skall så anordnas och planeras, att en onödigt tröttande arbetsställ- ning undviks. Där arbetet utan förfång för detta regelmässigt kan utföras i sittande ställning, skall det finnas lämpligt anord- nade sittplatser. Tillgång härtill skall fin- nas i skälig utsträckning även då arbetsför- hållandena medger att arbetstagarna endast tillfälligt intar sittande ställning. Utförs ar- betet regelbundet i stillastående ställning, skall tillses att, där golvbeläggningen ej är av lämplig beskaffenhet, arbetstagaren har tjänligt underlag att stå på.

De bestämmelser som här nämns fäster uppmärksamhet på frågor av ergonomisk innebörd. Arbetarskyddsstyrelsen har i vissa avseenden meddelat råd och anvisningar som anknyter till dessa bestämmelser. De avser dels arbetsställningar, dels arbetssto— lars utformning och arbetsbords höjd. I en del av styrelsens anvisningar tas även upp vissa frågor som här avses. I styrelsens all- männa maskinanvisningar framhålls bl. a.

att vid konstruktion av maskin skall beak- tas, att onödigt tröttande eller på annat sätt olämplig arbetsställning undviks och att till- räcklig plats erhålls för att bekvämt och riskfritt bruka maskinen. I pressanvisningar— na sägs, att excenterpress och dess manöv- rering skall vara så anordnade, att bekväm arbetsställning erhålls och att arbetet inte blir onödigt tröttande. Fotmanövrerad press skall ha trampan så anordnad och place— rad, att pressaren under sitt arbete får en bekväm ställning för foten. För tvättinrätt- ningar har meddelats anvisningar rörande arbetsställningar vid sortering av smutstvätt m.m. I restauranganvisningarna lämnas en rad uppgifter om hur arbetsbord, hyllor och arbetsstolar bör vara utförda och placerade. Vidare föreskrivs i anvisningar för grafiska maskiner, att maskin och manöverdon skall vara så anordnade, att bekväm arbetsställ- ning erhålls, om möjligt sittställning, och att arbetet inte blir onödigt tröttande. Trampa för manövrering skall vara så anordnad och placerad, att den är lätt att manövrera samt medger bekväm ställning för foten och kan betjänas med såväl vänster som höger fot, om så behövs för att undvika trötthet. I styrelsens anvisningar om utgångskassor i vissa försäljningslokaler ges ett flertal be- stämmelser om utformningen m.m. av ut— gångskassa i vad avser arbetsställningar och arbetsrörelser. Det lämnas också i labora- torieanvisningarna vissa råd och anvisningar beträffande laboratoriebord och sittplatser.

I anslutning till ämnet arbetsrörelser och de ev. yrkesskador som sammanhänger där- med erinras om de sjukdomar, som upp- kommer eller framkallas genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträng- ande rörelser och som hänförs till yrkes- sjukdomar. Hit hör sjukdom i sena eller senas omgivning eller i vävnader kring över- armens epikondyler (epikondylit) och vidare kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbning i dessa musk- lers samverkan, såsom vid maskinskrivning, telegrafering, pianospelning och en del lik- nande arbeten som består i en fortgående, ensidig verksamhet av händer och armar. Det finns inte heller i fråga om dessa be-

lastningsskador något stadgande i arbetar- skyddslagstiftningen som fäster uppmärk- samhet på dessa yrkesfaror. Några särskilda anvisningar angående förebyggande av så- dana skador finns inte. I styrelsens förut- nämnda serie ”Aktuella yrkesrisker” har ut- getts ett informationsblad om skrivkramp, dess uppkomst, symtom och behandling samt profylax.

2.16 Tungt arbete

I anslutning till det ovan anförda om ar- betsställningar och arbetsrörelser må också erinras om de belastningsskador som kan uppkomma i samband med tungt arbete så- som lyftning och bärning av tunga före- mål. Med anknytning till bestämmelsen i 10 & arbetarskyddslagen om att arbete skall anordnas så, att det inte är onödigt tröttan— de, föreskrivs i 27 ä kungörelsen, att om i arbetet ingår att bära eller lyfta tunga föremål, bör om möjligt särskilda hjälpme- del användas härför.

Några speciella anvisningar som komple- ment till nämnda stadgande har inte utfär- dats. Dock har styrelsen utgett vissa råd och anvisningar angående lyftteknik, rubri- cerade ”Bär och lyft rätt”. Det manuella arbetet med att lyfta och bära tunga före— mål har dess bättre avsevärt reducerats på många arbetsområden genom den starkt öka- de användningen av lyft- och transportan— ordningar och lyft- och arbetsredskap av olika slag.

En fråga som aktualiseras i här berört sammanhang är hur tung börda en männi— ska bör få bära och lyfta för att undgå ev. skador eller överansträngning. Frågan har diskuterats bl. a. vid Internationella arbets- organisationens allmänna konferens år 1967. Då antogs dels en konvention (nr 127) om högsta vikt som får bäras av en arbetstagare, dels en rekommendation (nr 128) i samma ämne. Nämnda konvention och rekommen- dation har överlämnats till arbetarskyddssty- relsen för prövning av frågan om och i vad mån de båda instrumentens principer bör komma till uttryck i lagstiftning eller i sär- skilda av styrelsen utfärdade anvisningar.

2.17 Åtgärder mot skador genom för högt eller för lågt lufttryck

Vid arbete som utförs under onormala luft- trycksförhållanden såsom dykeri- och kas- sunarbete, då arbetstagare utsätts för högt lufttryck, eller arbete på stor höjd (över havet) t.ex. flygtrafik, då de kan bli ut- satta för lufttryck under det normala, kan hälsoskador uppkomma.

I 26 _8, arbetarskyddskungörelsen stadgas, att om arbete utförs under sådant lufttryck som för arbetstagare innebär risk för skada, skall betryggande skyddsåtgärder vara vid- tagna. Vidare sägs, att arbetstagare inte får användas till sådant arbete under förhöjt lufttryck, som utförs under vatten med dy- karutrustning eller i dykarklocka utan sluss (dykeriarbete) eller annat i direkt samband därmed stående arbete, om han inte har den kunskap om och erfarenhet av arbetet som arbetarskyddsstyrelsen föreskriver.

De yrkesskador som uppträder vid här angivna arbeten sammanfattas vanligen i benämningen tryckfallssjuka eller ibland, när det gäller dykeriarbete, i uttrycket dy- karsjuka. De symtom, som uppträder hos personer som utsätts för lågt lufttryck, inbe- grips ofta under namnet bergssjuka, dvs. en annan form av tryckfallssjuka. Denna kan drabba dem som utför arbete på större höj- der över havsytan (ca 7 000 m eller högre). Även flygare som under kort tid utsätts för hastiga tryckväxlingar kan få dessa sym- tom. Bestämmelsen i 26 5 tar sikte på båda dessa slag av påverkan. De förebyggande åt- gärderna består framförallt i att förhindra vid dykeriarbete hastiga uppstigningar till vattenytan eller vid kassunarbete alltför snabba tryckväxlingar vid utträde ur kas- sun samt att vid arbete under vistelse på höga höjder tillföra syrgas.

Med avseende på dykeriarbete har arbe- tarskyddsstyrelsen utfärdat särskilda s.k. dykerianvisningar. Till dykeriarbete har där- vid hänförts, förutom sådant arbete under förhöjt tryck som utförs under vatten med dykarutrustning eller i dykarklocka utan sluss, också annat arbete som har direkt samband med själva dykeriarbetet. Enligt

anvisningarna skall såväl tung som lätt dy- karutrustning vara godkänd av arbetar- skyddsstyrelsen. Utrustningen provas dess- förinnan, efter överenskommelse med ma- rinförvaltningen, vid Stockholms örlogsvarv. Anvisningarna är f. n. under revision med hänsyn till den tekniska utvecklingen på området, framförallt vad gäller utrustning och uppstigningstider för olika etappdjup.

På grund av inträffade allvarliga olycks- tillbud vid användning av tryckluftapparater med bärbar behållare till följd av att and- ningsluften varit av dålig beskaffenhet, har styrelsen meddelat vissa anvisningar om vad som skall iakttas vid påfyllning av and- ningsluft från kompressor till transportabla behållare. På sådan behållare (flaska) skall finnas bl.a. tydlig etikett ”Andningsluft” med text som anger att behållaren fyllts med luft som är fri från hälsofarliga eller retan- de föroreningar och har en fuktighetshalt inte överstigande 50 mg/m". Vidare skall på etiketten vara angivet gaspåfyllarens namn och adress.

På senare tid har man inom sjukvården i vårt land liksom i flera andra länder börjat att utföra vissa behandlingar i bl. a. syrgas- atmosfär under övertryck. Man har därvid byggt på erfarenheter från bl. a. dykerime- dicinen. Den utrustning som fordras för behandlingen består av övertryckskammare av olika utförande och storlek, sluss jämte tillhörande reglerings- och kontrollorgan m.m. Arbetarskyddsstyrelsen har på tidigt stadium haft att granska övertryckskamma- re för nämnda ändamål med avseende på hållfasthet, utförande och inredning från skyddssynpunkt (även brand och statisk elektricitet), förslag till säkerhetsbestämmel- ser m.m. Därvid har föreskrivits, att kam- mare, sluss och utrustning som utsätts för tryck skall uppfylla de bestämmelser som meddelas i gällande tryckkärls- och rörled- ningsnormer samt att kammare m.m. skall underkastas periodiska besiktningar. Vidare skall inredning, armatur, färg till invändig målning m.m. vara sådana, att risker för brand, elström, dålig lukt, aerosolbildning undviks.

Eftersom anläggningar av nämnda slag

alltmer kommit att inrättas och tas i bruk, även för försöksverksamhet i vetenskapligt syfte, har socialstyrelsen funnit nödvändigt meddela vissa allmänna säkerhetsbestäm- melser för sådan anläggning. Utarbetandet av dessa har skett i samarbete med arbetar- skyddsstyrelsen. Man avser även att med- dela bestämmelser om läkarkontroll och ut- bildning av läkar- och annan personal som skall delta i behandlings- och försöksverk- samhet med personer i tryckkammare.

2.18 Arbete vid hög eller låg temperatur

Vid tillämpningen av arbetarskyddslagen uppkommer stundom fråga om vid vilken högsta resp. lägsta temperatur det kan till— låtas, att arbetstagare sysselsätts i arbete. Särskilt under mera långvarigt arbete vid stark hetta eller köld finns risker för hälso- skador, om inte tillräckliga förebyggande åt— gärder vidtas. Arbeten av de slag som här åsyftas är bl.a. arbete. vid vissa ugnar i stålverk, gjuterier, glasbruk o.d. Arbetsta— garna kan vid dessa arbeten stundom ut- sättas för besvärande hetta med tempera- turer om +60Q eller högre. Under vissa arbetsmoment, t. ex. vid reparation av ugn, kan de under kortare tid få vistas inne i ugnen vid en temperatur av + 1000 eller t.o.m. däröver. Någon gång kan det även vid utomhusarbete förekomma exceptionellt stark värme såsom under mycket heta som- mardagar. Vid utomhusarbete kan arbets- tagare vid sträng köld utsättas för mycket låga temperaturer, ibland under längre tid. Detsamma gäller arbetstagare som sysselsätts i fryshus. De kan också under varma som- mardagar utsättas för stora temperaturväx- lingar vid in- och utlastning av varor.

I 11 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att för att förebygga att arbetstagare skadas ge- nom kyla eller värme skall sådana åtgärder vidtas att fara härför i möjligaste mån und- gås. Härtill stadgas i 23 & kungörelsen, att vid arbete där arbetstagare under längre tid är utsatt för synnerlig kyla eller värme skall tillfredsställande skyddsåtgärder vara vid- tagna, såframt inte dylika åtgärder får an-

ses uteslutna med hänsyn till arbetets natur eller omständigheterna i övrigt.

När fråga är om stark värme, t. ex. vid ugnar, kan till skydd däremot anordnas luft- eller vattenridå framför ugnen, vattenav— kylning av golv eller ökad ventilation. Vi- dare kan arbetstagarna utrustas med värme- isolerande eller värmereflekterande skydds- kläder. Vid arbete i fryshus o.d. bör i förs- ta hand tekniska skyddsåtgärder så långt möjligt vidtas eller arbetet om möjligt or- ganiseras på sådant sätt, att arbetstagare in- te utsätts för hastiga temperaturväxlingar. Påverkan härav bör också kunna minskas genom ändamålsenlig klädsel och/eller per- sonlig skyddsutrustning.

Erinras kan att inom Iivsmedelsindustrin ställs från livsmedelshygienisk synpunkt i regel krav på att vissa varor skall hanteras och förvaras vid en temperatur under + 100 eller helst ännu lägre. Vid arbete, särskilt stillasittande, i arbetslokaler med denna temperatur besväras arbetstagarna av kyla och drag. Arbetarskyddsstyrelsen har där- för i samråd med veterinär- (numera livs- medels-)styrelsen meddelat vissa kylarbets- anvisningar, avsedda att iakttas vid arbete med beredning och förpackning m.m. av köttvaror i vissa kylda arbetslokaler. An- visningarna gäller för arbetslokaler, där temperaturen måste hållas lägre än +160. Krävs en lägre temperatur än + 100 skall, utöver vad i anvisningarna föreskrivs, vidtas åtgärder, som arbetarskyddsstyrelsen beslu- tar i samråd med livsmedels- (veterinär-) styrelsen. Det kan tilläggas, att en arbets- grupp inom arbetarskyddsstyrelsen med partsrepresentanter m.fl. är sysselsatt med att utarbeta förslag till anvisningar för ar- bete i frysrum och liknande arbetslokaler.

2.19 Smittfarligt arbete

Bestämmelser om skyddsåtgärder mot smitta upptas i 25 & arbetarskyddskungörelsen, där det bl. a. sägs, att vid arbete, där — — — arbetsförhållandena kan medföra smittofara, skall betryggande skyddsåtgärder vara vid- tagna. Om vad som härvidlag skall iakttas meddelas vissa bestämmelser i arbetarskydds-

styrelsens laboratorieanvisningar, som gäller bakteriologiskt, virologiskt och annat liknan- de mikrobiologiskt laboratoriearbete. Här skall även nämnas det meddelande med råd och anvisningar om skyddsåtgärder för per- sonal vid vatten- och avloppsverk som so- cialstyrelsen utfärdat i samråd med arbetar- skyddsstyrelsen (Socialstyrelsens meddelande nr 4). I detta meddelande behandlas de vik- tigaste hälsorisker och sjukdomar genom infektion som är av särskilt intresse för nämnda personal.

2.20 Farlig strålning

Vid vissa arbeten, där strålning av ett eller annat slag uppkommer, måste åtgärder vid- tas till skydd mot sådan strålning som kan vålla skada. Till sådan strålning hör främst joniserande strålning, ultraviolett och infra- röd strålning samt laser-, radar- och annan mikrovågstrålning. Vidare skall nämnas radonstrålning.

Från arbetarskyddslagens tillämpning un- dantas arbete vari föreligger risk för skada genom joniserande strålning, dock endast i vad angår skydd mot sådan strålning. Arbete, vari arbetstagare utsätts för icke- joniserande strålning, omfattas däremot av arbetarskyddslagen. I lagen eller kungö- relsen med tillämpningsföreskrifter finns likväl inte någon bestämmelse som uttryck- ligen behandlar detta slags strålning. Om och i vad mån lagen bör gälla i förevarande fall är en fråga som statens strålskyddsinsti- tut har i uppdrag att utreda i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, försvarets forskningsanstalt och försvarets sjukvårdsstyrelse. Om de slag av strålning som här avses gäller bl. a. följande.

Ultraviolett strålning

Vid svetsarbete men också vid annat arbete, t.ex. skärning av plåt, utsätts arbetstagare för ultraviolett ljus. Det sker också mer eller mindre vid bakteriologiskt och annat likartat arbete, där sådant ljus på grund av sin starkt bakteriedödande verkan ofta an- vänds i steriliserande syfte. UV-strålning används därför i vissa fall för sterilisering

av ventilationsluft. Strålningen kan förorsa- ka inflammation i ögonens bindehinnor, av svetsare ofta kallat "svetsblänk", men också hudskador som vid högre strålningsinten- sitet kan övergå i brännskador.

I 23 % arbetarskyddskungörelsen före- skrivs att vid arbete, där arbetstagare under längre tid utsätts för starkt ljus, skall till- fredsställande skyddsåtgärder såvitt möjligt vara vidtagna. Om uttrycket ”starkt ljus" i denna bestämmelse innefattar ultraviolett strålning har inte angetts i förarbetena till lagen. För att förebygga ögonskador orsa- kade av ultraviolett ljus använder man i första hand skyddsglas, som filtrerar bort den skadliga strålningen. I arbetarskydds- styrelsens anvisningar om personlig skydds- utrustning i vad avser ögonskydd anges de krav på genomsläpplighet mot skadlig strål- ning som ställs på skyddsglas vid olika slag av arbeten.

Synlig strålning

Till strålning som här avses hör också den synliga strålningen, dvs. den belysning som möjliggör seendet. Inom den moderna be- lysningstekniken är tendensen att använda allt högre belysningsstyrkor med ökad risk för bländning. Denna risk visar sig öka i högre grad än ökningen i belysningsstyrka. Om ögonskyddsglas för synlig strålning och hur genomsläpplighet hos dessa skall utpro- vas meddelas vissa bestämmelser i styrel- sens anvisningar om ögonskydd.

Infraröd- eller värmestrålning Vid vissa arbeten, t.ex. ugnsarbete i stålverk, gjuterier och glasbruk, utsätts arbetstagarna för stark värmestrålning, vilken till största delen ligger inom det infraröda strålnings- området och framförallt dess långvågiga del. Denna strålning kan leda till ögonskador, och vid längre tids påverkan till starrbild- ning i ögonen. Den kallas ibland glasblåsar- starr. Till skydd mot infraröd strålning an- vänds ögonskydd med särskilda filterglas. Beträffande krav på och provning av ge- nomsläpplighet för strålning av detta slag ges även vissa bestämmelser i styrelsens anvisningar om ögonskydd.

Till området för den elektromagnetiska strålningen hör även laserstrålningen, som i egenskap av ljuskälla genom fokusering kan med stor verkan koncentreras på en mycket liten yta. Laserstrålningen har på senare tid tagits i anspråk på ett flertal olika användningsområden, såsom gruvdrift, tun- neldrivning, pålning, lantmäteri, svetstek- nik, maskinmontering, kommunikation, mät- teknik och på sistone även mätning av luftföroreningar. Lasern förekommer i flera typer och olika utföranden. Vid användning av laser föreligger risk särskilt för ögonska- dor. För vissa lasertyper, t. ex. C02-lasem, kan det finnas risk även för hudskador genom värmestrålning t. ex. brännskador på huden. Viktigt är att man inte ser in i en laser. Man bör ej heller utsätta någon kroppsdel direkt för kraftig laserstrålning. Vid arbete med laser bör skyddsglasögon (med sidoskydd) användas. Härom och om åtgärder i övrigt som skall vidtas för att för- hindra skador genom laserstrålning med- delas närmare i arbetarskyddsstyrelsens an- visningar angående skyddsåtgärder vid ar- bete med laser. I dessa ges även en rekom- mendation om att personal, som handhar laser, minst en gång om året bör undersökas av ögonläkare. Sådan undersökning föror- das dessutom när någon exponerats för laserstrålning. Arbetsmedicinska institutet har i en rapport (nr 8, 1969) om laser redo- gjort för dess användningsområden och hälsorisker.

Mikrovågsstrålning

En annan form av elektromagnetisk strål- ning är mikrovågsstrålningen, som fått en alltmer ökad användning bl.a. inom ugns- och telekommunikationsteknik. Mikrovågs- ugnar förväntas komma att tas i bruk i ökad omfattning inte bara i restaurangkök utan även i mindre matserveringar, kiosker o.d. liksom i privata hushåll. Det finns därför en ökande risk för att arbetstagare och allmänhet utsätts för stråldoser, som kan ha skadlig påverkan särskilt genom strål- ningens värmeeffekt. Att det är fallet vet

man vad gäller ögats linssystem samt att huden kan brännskadas. Det är inte uteslu- tet, att centrala nervsystemet också kan på- verkas av mikrostrålning. Några för mikro— vågsugnar gällande bestämmelser utfärdade med stöd av arbetarskyddslagen finns inte. Inom Svenska elektriska kommissionen (SEK) arbetar en normkommitté med be- stämmelser för mikrovågsugnar, i vilken kommitté arbetarskyddsstyrelsen är repre- senterad. Hur stor läckning av mikrovågs- strålning som kan tillåtas vid mikrovågs— ugnar har ej fastställts.

Inom radar- och telekommunikations- området används mikrovågssändare i ökad omfattning och med allt högre effekter. Vid bl.a. radarstationer har man kunnat kon- statera, att personskador kan uppkomma genom mikrovågsstrålning om dess intensi- tet överstiger viss nivå. Man har därför sökt fastställa den högsta strålningsintensi- tet som en person kan tillåtas bli utsatt för utan risk för skadlig påverkan. Försvarets sjukvårdsstyrelse har för militära radaran- läggningar utfärdat säkerhetsanvisningar för mikrovågssändare. Enligt dessa är högs- ta tillåtna strålningsintensitet för daglig be- strålning satt till 0,01 W/ cm!, oavsett tid- rymd och om bestrålningen sker kontinuer- ligt eller intermittent. Område inom vilket denna strålningsintensitet överstigs skall ha inhägnad, varningsskyltar eller annan lämp- lig markering.

Radioaktiv strålning i gruvor o.d.

I vissa gruvor förekommer radioaktiv strål- ning som härrör från radon, en radioaktiv gas. Dess halveringstid, dvs. den tid det tar för radon att genom radioaktivt sönderfall halveras, är 3,8 dygn. Under denna tid bil- das nya sönderfallsprodukter, s.k. radon- döttrar. De är inte gasformiga utan bildar ett radioaktivt ”damm”. Detta finns i luf- ten och kan vid inandningen komma ner i lungorna eller avsätta sig i de övre luftrö- ren. Härvid avger radondöttrarna sin strål— energi till en relativt liten och lokalt be- gränsad del av kroppsvävnaden. Den strål- dos som avges till bronker och lungor åstad- kommer cellskador, som kan medföra risk

för lungcancer. Denna risk beror dock inte enbart på halten av radon och radondöttrar i luften utan också på individuell disponi- bilitet, rökvanor, förekomst av andra can- cerogena luftföroreningar m.m. Enligt gjorda undersökningar är en fortlöpande kontroll av radonhalter i svenska gruvor motiverad och vissa skyddsåtgärder är nöd- vändiga. Hit hör främst mätningar av ra- don- och radondotterhalter samt anordnan- de av lämplig gruvventilation. Denna bör lämpligen lösas samtidigt med annan ven- tilation som krävs för att avlägsna damm, spränggaser och dieselavgaser. Om åtgärder till skydd mot skador som här avses gäller vad som föreskrivs i arbetarskyddsstyrelsens radonanvisningar, utarbetade i samråd med statens strålskyddsinstitut.

2.21 Skyddsåtgärder vid maskiner

I 11 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att till förekommande av olycksfall i arbetet skall motorer, transmissioner, arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anord- ningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar samt i övrigt Vll'a. så utförda och anordnade, att de erbjuder be- tryggande säkerhet.

I 32 & arbetarskyddskungörelsen kom- pletteras dessa bestämmelser med stadgan- den om att nämnda anordningar skal, för- utom att erbjuda betryggande säkerhet och ha erforderliga skydd, vara uppställda, för- lagda eller placerade så, att med den för- bunden fara för olycksfall i görligaste mån undanröjs. Det stadgas vidare i 38% kun- görelsen, att smörjning, rengöring, reparation eller därmed jämställd tillsyn av _notor, transmission, arbetsmaskin etc. inte får ske utan att anordningen stannats och säkrats mot oavsiktlig igångsättning, såvich inte skyddsåtgärder vidtagits eller anordiingen är inbyggd.

Här erinras vidare om lagens 45 å, en- ligt vilken varje tillverkare och försäljare av maskiner etc. är skyldig tillse, att naskin som levereras eller utställs är försedl med erforderliga skydd och även i övrigt är be-

tryggande i skyddshänseende. Om det be- hövs skall tillverkaren (försäljaren) också lämna föreskrifter om hur maskin skall monteras, användas och skötas. Vad nu sagts gäller också upplåtare av maskin. Även den som installerar en maskin är skyldig att se till, att föreskrivna skydd sätts upp vid installationen.

Till ledning vid tillämpningen av lagstift- ningens ovan angivna bestämmelser har ar- betarskyddsstyrelsen utfärdat ett flertal an- visningar, främst med adress till tillverkare och försäljare (leverantörer). Anvisningarna baseras i allmänhet på förslag som utarbe- tats inom Nordiska maskinkommittén. I anvisningarna föreskrivs och ges förslag på hur aktuell maskin eller maskintyp nor- malt skall vara utförd i hållfasthets- och skyddstekniskt hänseende för att den skall ge betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Anvisningarna avser att vara även brukare (arbetsgivare) till ledning vid anordnande av skydd som erfordras på i bruk varande maskiner liksom i förekom- mande fall också till hjälp för installatörer. Innehåll och utformning av anvisningarna bestäms i första hand huvudsakligen av de ovan angivna bestämmelserna, som gäller åtgärder till skydd mot olycksfall. I många fall måste också i tillämpliga delar beaktas vad som föreskrivs i lagens 10 å och 24 och 26 55 arbetarskyddskungörelsen vad gäller vidtagande av anordningar för att hindra att t.ex. damm uppkommer eller sprids eller för att eliminera buller eller skakningar.

Förutom anvisningar om allmänna skydds— åtgärder vid maskiner, redskap och verktyg (Allmänna maskinanvisningar) har arbetar- skyddsstyrelsen utfärdat ett flertal anvisning- ar. En del av dem avser visst slag av ma- skiner, medan andra åter omfattar olika maskiner inom vissa branscher. Sålunda finns anvisningar för slipmaskiner, excenter- pressar, traktorer, skördetröskor, motor- gräsklippare, motorkedjesågar, motordrivna handcirkelsågar och röjsågar. För maskiner inom viss bransch finns anvisningar för såg- verks-, hyvleri- och snickerimaskiner (såg- verks- och snickerimaskinanvisningar), för

maskiner vid tryckerier, bokbinderier samt papp- och pappersvaruindustrien (anvisning- ar för grafiska maskiner), för tvätterimaski- ner (tvätterimaskinanvisningar) samt för slakteri- och charkuterimaskiner (slakteri- och charkuterimaskinanvisningar). Utöver dessa särskilda anvisningar för maskiner har i flera andra anvisningar tagits upp bestäm- melser om skyddsåtgärder vid speciella ma— skiner. Så har skett i bl. a. styrelsens anvis- ningar för husbyggnadsarbete (bygganvis- ningar), för dykeriarbete (dykerianvisningar) samt i berg-, dammexplosions- och labora- torieanvisningarna.

Utöver de ovan nämnda anvisningarna har arbetarskyddsstyrelsen i ett stort antal fall för olika maskiner genom cirkulärskri- velser och meddelanden till tillverkare, för- säljare och brukare meddelat anvisningar om skyddsåtgärder. En uppräkning av i vil- ken utsträckning det skett kan inte här göras. Av betydelse från skyddssynpunkt är när det gäller maskiners beskaffenhet också flera av de standarder avseende ma- terial och utförande av vissa maskindetal- jer som utges av Sveriges standardiserings- kommission m. fl.

Start och stopp av maskiner Enligt 32 & arbetarskyddskungörelsen skall arbetstagare innan maskin sätts i gång på förut bekantgjort sätt varskos därom genom en särskild signal. Maskin skall vidare ha dels tydligt utmärkt stopp- eller frånslag- ningsanordning, varigenom maskinen has— tigt kan stannas, dels anordning som hindrar att maskinen oavsiktligt sätts i gång. Många olycksfall har inträffat genom brister i nämnda avseenden. För vissa snabbgående maskiner fordras att de utrustas med broms. I detta sammanhang erinras också om den varselmärkning som anvisas i svensk stan- dard SIS 03 15 11 och 03 12 10 (med bild- symbol för märkning) samt varningssignaler med ljud och ljus som upptas i svensk stan- dard SIS 031711. Med dessa standarder avses främst att upplysa, varna och skydda i samband med risk för personskador. I ut- arbetandet härav har arbetarskyddsstyrelsen medverkat.

I samband med tillsyn, reparation o.d. av maskiner har många svåra olycksfall in- träffat på grund av att de oavsiktligt eller av obehörig startats. Vid sådant arbete mås— te därför tillses, att arbetet inte påbörjas förrän maskinen stannats och säkrats mot att plötsligt sättas i gång. Särskilt stor är denna risk vid eldrivna maskiner. En skydds- åtgärd häremot är att förse elmotor med s.k. säkerhetsbrytare. Hur den skall vara utförd och märkt samt monteras anges när- mare i svensk standard SEN 28 06 05.

2.22 Tryckkärl

Hos slutna behållare eller kärl under tryck, såsom ångpannor, kokare, tryckluftbehållare och gasflaskor, finns på grund av det inre övertrycket risk för att sådant kärl kan sprängas och därvid förorsaka mer eller mindre allvarliga skador. För tryckkärl föreskrivs därför enligt 11 & arbetarskydds- lagen, att till förekommande av olycksfall skall ångpannor och andra tryckkärl vara försedda med erforderliga skyddsanordning- ar samt i övrigt vara så utförda och anord— nade, att de erbjuder betryggande säkerhet.

Det stadgas ytterligare i 33 & arbetar- skyddskungörelsen, att ångpannor, kokare, behållare eller andra kärl för vätska, ånga, luft eller annan gas under tryck (tryckkärl) skall med hänsyn till material, konstruk- tion och utrustning erbjuda betryggande sä- kerhet samt vara på lämpligt sätt anordnade och uppställda. Motsvarande gäller beträf- fande rörledningar för vätska, ånga, luft eller annan gas under tryck.

Vad som i angivna hänseenden särskilt skall iakttas finns närmare bestämmelser om i normer för olika slags tryckkärl. De har utarbetats av skilda kommittéer, tillsatta av den till IVA anslutna Tryckkärlskom- missionen. I arbetet medverkar även repre- sentanter för arbetarskyddsstyrelsen. Innan normerna utges av kommissionen fastställs de av styrelsen och betraktas därmed som jämförliga med av styrelsen utfärdade an- visningar. Som allmänt gällande anvisningar för tryckkärl har styrelsen sålunda godkänt

och fastställt normer för hållfasthetsberäk- ning av tryckkärl ”Tryckkärlsnormer”, normer för svetsning av tryckkärl ”Pann- svetsnormer” samt normer för rörledning- ar i stationära anläggningar "Rörlednings- normer”. Härutöver finns för olika slags tryckkärl ett flertal andra normer, som efter beslut om godkännande av arbetarskydds- styrelsen getts ut av Tryckkärlskommissio- nen. För ångpannor, dvs. högtrycksångpan- nor och lågtrycksångpannor, gäller särskilda normer rörande utförande, besiktning, drift m.m., sammanfattade i ”Ångpannenormer" och ”Lågtrycksångpannenormer”. För varm- vattenpanneanläggningar, som mest används i värmeanläggningar i byggnader, gäller ”'Varmvattenpannenormer”.

Bland tryckkärl finns också andra ty- per och utföranden. Som exempel kan näm- nas tryckluftbehållare och hydroforer, för vilka gäller vad som föreskrivs i ”Luftbe- hållarnormer” resp. ”Hydrofornormer". För massakokare, värmeväxlare, diffusörer o.d. inom massa- och pappersindustrin meddelas bestämmelser i ”Kokarnormer”. På många arbetsplatser nyttjas för olika arbeten och ändamål transportabla behållare (gasflaskor) med gaser under tryck, såsom acetylen, syr- gas, vätgas, kolsyra, klorgas, kvävgas, sva- veldioxid och flytande luft. Bestämmelser för sådana behållare (gasflaskor) meddelas i ”Gasflasknormer”.

Normer har även utfärdats för olika slag av cisterner, för såväl lagring som transport av brandfarliga, frätande eller giftiga gaser eller vätskor. För dessa slag av tryckkärl meddelas bestämmelser i Cisternnormer I—VII, utgivna av Tryckkärlskommissionen.

Det kan tilläggas, att inom kommzssio- nen pågår i skilda kommittéer utarbetande av förslag till bl. a. normer för ångkärl och för tryckkärl vid kemiska processaniägg- ningar.

Besiktning och provning

m.m. av tryckkärl

För kontroll av att tryckkärl är utförda och utrustade på betryggande sätt från skydds— synpunkt skall de, såsom närmare förestrivs i 33 & arbetarskyddskungörelsen, besiktigas

och provas i den omfattning som är före— skriven eller eljest anses erforderligt. Intyg över besiktning och provning samt andra för bedömande av tryckkärls säkerhet er- forderliga handlingar skall, i den mån ar- betarskyddsstyrelsen så föreskriver, inges till yrkesinspektören. För ångpanna skall, om styrelsen så föreskriver, finnas s.k. ång- pannebok. I denna skall finnas beskrivning av ångpannas konstruktion och utrustning m. m. samt införas besiktningsintyg.

I 33 & stadgas vidare, att tryckkärl inte får brukas med högre tryck än det för tryck- kärlet högsta tillåtna och inte heller utan att föreskriven besiktning och provning ägt rum. På lämplig plats å tryckkärl skall, om så föreskrivs, i regel finnas skylt eller in- stämpling angivande såväl högsta tillåtna tryck som tid för senaste besiktning. Trans- portabel behållare för gas under tryck skall för att undvika förväxling vara tydligt märkt på sätt arbetarskyddsstyrelsen föreskriver.

Om besiktning och provning av tryck- kärl inte sker i den ordning arbetarskydds- styrelsen föreskrivit med stöd av 31 5 andra stycket arbetarskyddskungörelsen, eller om tryckkärl brukas med högre tryck än det högsta tillåtna, kan straff utdömas enligt 72 å i kungörelsen.

Tryckkärl skall i regel besiktigas och pro- vas, innan de tas i bruk. Vissa tryckkärl skall därefter regelbundet besiktigas med mellanrum, som arbetarskyddsstyrelsen när- mare bestämt enligt 31 5. I regel krävs också besiktning och provning, när tryck- kärl undergått väsentlig reparation eller ändring.

För utförande av besiktning och prov- ning av tryckkärl får anlitas endast perso- ner som styrelsen eller i vissa fall yrkesin- spektör förklarat behöriga därtill, s.k. be- siktningsmän (jfr 31 å). De flesta av dessa är enskilda personer med teknisk utbildning och erfarenhet. Andra åter är personer som driver konsulterande verksamhet på tryck- kärlsområdet. Besiktning utförs även av Ångpanneföreningen och Tekniska röntgen- centralen. Att märka är att besiktningsmän- nen inte är anställda hos styrelsen eller yr- kesinspektionen. Antalet besiktningsmän

med behörighet att besiktiga och prova tryckkärl uppgick under 1971 till för

ångpannor ca 3001 varmvattenpannor (endast driftprov) » 500 andra (mindre) tryckkärl » 250 gasflaskor » 100 cisternnormer I » 75

1 Av dessa var 50 anställda hos Ångpanne- föreningen och 40 hos Röntgencentralen.

Behörigheten för besiktningsmän är sedan 1964 tidsbegränsad och gäller numera för en tid av fem år, men den kan efter fram- ställning och prövning förnyas intill fyllda 67 år. Därefter krävs av besiktningsman, som önskar fortsätta sin besiktningsverk- samhet, läkarintyg som utvisar att besikt- ningsmannen äger sådan kroppslig och psy- kisk hälsa att han kan anses fullgöra fort- satt besiktningsuppdrag på tillfredsställande sätt. Valet av besiktningsman tillkommer ar- betsgivaren och uppgifter på besiktningsmän lämnas av yrkesinspektionen. Besiktning och provning får inte utföras av arbetsgivaren och i regel inte heller av någon hos honom anställd eller av tillverkare eller försäljare av tryckkärl. Besiktningsmans behörighet kan vara begränsad till viss eller vissa ty- per av tryckkärl beroende på hans kompe— tens. Sålunda krävs större kompetens av den som skall besiktiga och prova högtrycksång- pannor än av den som skall utföra besikt- ning och provning av lågtryckspannor, varm- vattenpannor, kokare, tryckluftbehållare e.d.

Vad besiktning och provning av tryck- kärl skall omfatta, hur ofta det skall ske och vad som därvid särskilt skall iakttas meddelas närmare regler om i normerna för resp. tryckkärl. Normalt åvilar det bru- kare av tryckkärl (arbetsgivaren) att svara för att besiktning och provning sker. I fråga om besiktning m.m. av gasbehållare an- kommer det i regel på vederbörande tillver- kare eller gaspåfyllare, dvs. företag som påfyller gas, att svara för besiktningen av sådana behållare. För transportabla gasflas— kor brukar tillämpas de besiktningsföreskrif— ter som gäller för transport på järnväg.

Enligt 33 & arbetarskyddskungörelsen skall tryckkärl under användningen undergå fort-

löpande tillsyn. Denna får utföras av person som arbetsgivaren utsett därtill. Vad tillsy- nen skall avse och hur ofta den skall ske anges närmare i resp. normer.

Söndersprängning av glasflaskor, aerosolbehållare o.d.

I anslutning till frågan om tryckkärl erinras om stadgandet i 11 % arbetarskyddslagen, enligt vilket sådana åtgärder skall vidtas, att arbetstagare i möjligaste mån inte skadas av splitter, stänk, heta vätskor o.d. Risk härför föreligger i åtskilliga fall.

Här skall endast erinras om fall av sön- dersprängning av glasflaskor, speciellt s.k. engångsglas, som inträffat vid hanteringen av sådana flaskor. Det inträffade har för- anlett arbetarskyddsstyrelsen, på begäran av Handelsanställdas förbund att närmare prö- va tillverkning och kontroll av glasflaskor av denna typ.

Risk för olycksfall föreligger också hos aerosolbehållare, s.k. sprayflaskor, om de upphettas starkt genom att kastas i öppen eld, ugn e. (1. Finns rester kvar i sådant kärl, som är ett tryckkärl, kan vid upp- hettningen uppstå ett sådant övertryck att behållaren sprängs. Detta kan ske även om innehållet inte är brandfarligt. I anvisningar angående utförande, märkning m.m. av aerosolbehållare, som arbetarskyddsstyrelsen utfärdat, föreskrivs bl.a. att aerosolbehål- lare som rymmer mer än 5 cl inte får ut- sättas för värme över + 50Q C.

I en motion vid 1962 års riksdag (lI:214) hemställdes om utredning beträffande ar- betarskyddet vid hantering av TV-apparater med hänsyn till dels risk för olycksfall ge- nom implosion av bildrör (Söndersprängning genom yttre övertryck), dels fara att komma i beröring med spänningsförande delar. Sty— relsen, som bl. a. år 1956 tillfrågats om im- plosionsrisken hos bildrör, anförde i yttran— de över motionen, att vid den utredning som gjorts man funnit risken vara mycket liten. Det rekommenderades dock, att vid hantering av bildrör användes ögonskydd och vid ner- och uppackning dessutom skyddshandskar. Vidare förordades, att bild- rör lämpligen förvaras i annan lokal än

där montering sker samt att föreskrifter meddelas om sättet för upp- och nerpack- ning av rören. Från elektrisk synpunkt syn- tes inte påkallat att utfärda särskilda före- skrifter för reparationsarbete e. d. på TV- apparater, eftersom de elektriska stark— strömsföreskrifterna gäller och skall föl- jas i tillämpliga delar. Vidare framhölls, att säkerhetsproblemet borde uppmärksammas vid utbildningen av TV-reparatörer och från TV-fabrikanters sida i samband med tillhandahållande av erforderliga anvisningar och instruktioner. Motionen föranledde in- gen åtgärd.

2.23 Lyftanordningar

I 11 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att till förekommande av olycksfall skall lyftan- ordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuder betryggande säkerhet. Denna bestämmelse kompletteras med närmare föreskrifter i 35 & arbetarskyddskungörelsen. Där sägs bl. a. att lyftanordningar, såsom hissar, kra- nar, traverser, spel och andra liknande an— ordningar, jämte därtill hörande fast utrust- ning skall, förutom att vara försedda med erforderliga skydd, med hänsyn till material, konstruktion, uppställning och anordnande i övrigt erbjuda betryggande säkerhet.

Till ledning vid tillämpningen av dessa allmänna stadganden gäller sedan länge ett flertal anvisningar, normer m.m. Vad be- träffar hissar, som omfattas av arbetar- skyddslagen, meddelas närmare bestämmel- ser dels i Svensk Byggnorm 67, främst an- gående schakt, maskinrum och brytskiverum till hiss, dels i av arbetarskyddsstyrelsen ut- färdade hissanvisningar. Det finns dessutom ett flertal standarder rörande schakt, ma- skinrum och vissa hissdetaljer.

För hissar, främst i bostadshus, gäller be— stämmelser i kungörelse (1939: 783) angå— ende anordnande, begagnande samt tillsyn av vissa hissar samt i anslutning härtill av yrkesinspektionens chefsmyndighet utfärda- de säkerhetsföreskrifter. För personhissar

och möbelhissar i bostadshus har arbetar- skyddsstyrelsen i särskilda meddelanden 70: 2 och 70: 7 lämnat föreskrifter om glas- ning i schaktdörr samt blockering av start- impulser.

Beträffande hissar, som brukas i gruvor o.d. eller används vid byggnads- och an- läggningsarbeten gäller arbetarskyddsstyrel- sens anvisningar om gruvhissar, vissa stig- ortshissar resp. bygghissar. I anvisningarna för sistnämnda hissar har vissa ändringar och tillägg gjorts enligt styrelsens medde- lande 72: 9.

För kranar, traverser, spel o.d. gäller dels allmänna normer, utarbetade av IVA:s kran- och hisskommission och godkända av arbetarskyddsstyrelsen, dels för vissa spe- ciella lyftanordningar särskilda anvisningar utfärdade av styrelsen. För beräkning av stållinor till maskiner på lyftkranar o.d. finns ”Kranlinenormer” och för beräkning av stålkonstruktioner till lyftkranar och kranbanor "Krannormer", utarbetade av Sveriges Mekanförbund. Särskilda anvis- ningar har meddelats angående gränsbryt- ning för lyftrörelse vid elektriskt drivna kranar och vidare normer för kranars fri- gångsmått, gångbanor, plattformar och till- trädesvägar samt angående varnings- och förbudsskyltar vid lyftinrättningar och truckar. I s.k. linkassationsnormer anges riktlinjer för bedömande av när stållinor till lyftmaskineri bör kasseras.

För kranar, spel o.d. som används vid stuveri- och byggnadsarbete gäller föreskrif- ter som meddelats i arbetarskyddsstyrelsens stuverianvisningar resp. bygghiss- och bygg- krananvisningar. Vissa föreskrifter har också meddelats för lyftbord och liknande anord- ningar och de ingår i styrelsens lyftbordsan- visningar. I särskilda anvisningar föreskrivs om skyddsåtgärder vid personbefordran med och arbete från korg upphängd i lyftin- rättning.

Besiktning och provning av lyftanordningar

Enligt 35 & kungörelsen skall lyftanordning i den mån så är föreskrivet eller eljest an- ses erforderligt, underkastas besiktning och

provning, montagekontroll och tillfredsstäl- lande fortlöpande tillsyn. Intyg över besikt- ning och provning samt andra för bedöman- de av lyftanordnings säkerhet erforderliga handlingar skall, i den mån arbetarskydds- styrelsen så föreskriver, inges till yrkesin- spektören. Vidare stadgas, att lyftanordning inte får brukas med högre belastning än den för anordningen högsta tillåtna och ej heller i strid med föreskrivet förbud mot eller vill- kor för personbefordran med anordningen eller utan att den har besiktigats och pro- vats.

På lämplig plats på eller invid lyftanord- ning skall i regel finnas tydligt angivna så- väl högsta tillåtna belastning som tid för senaste besiktning samt i fråga om hiss o. d. uppgift angående förbud mot eller villkor för personbefordran.

Om besiktning och provning av lyftan- ordning inte sker i den ordning arbetar- skyddsstyrelsen föreskrivit (jfr 31 å andra stycket kungörelsen) eller anordningen bru- kas i strid mot vad nyss sagts, kan straff utdömas enligt kungörelsens 72 &.

Såsom framgår av förutnämnda anvis- ningar och normer har föreskrifter om be- siktning och provning av lyftanordningar utfärdats av styrelsen beträffande perma- nent anordnade hissar, bygghissar och bygg- kranar, hamn- och kajkranar, spel 0. d. som används vid stuveriarbete samt för rulltrap- por. Beträffande lyftanordningar i övrigt som allmänt används inom industrin, varu- lager, jordbruk m.m. finns inte några obli- gatoriska föreskrifter om besiktning och provning. Enligt mångårig praxis besiktigas och provas dock de flesta av dessa lyftan- ordningar efter i huvudsak samma regler som ovan angivna föreskrifter. I särskilda fall kan och har besiktning och provning på- fordrats med stöd av 35 5.

För utförande av besiktning och provning av lyftanordningar får anlitas endast per- soner, som av styrelsen (eller yrkesinspektör) förklarats behöriga därtill (jfr 31 5), s.k. besiktningsmän. Vilka dessa i allmänhet är och vad som gäller för dem skiljer sig inte från vad som anförts om besiktningsmän för tryckkärl (se 5. 66). Även i förevarande

fall måste besiktningsmäns behörighet diffe- rentieras på grund av mängden olika typer av lyftanordningar och deras i många fall alltmer komplicerade konstruktion och ut- rustning och därmed kravet på kompetens. Antalet behöriga besiktningsmän för lyft- anordningar är f. n. ca 625, därav ca 80 hos Ångpanneföreningen och ca 20 hos Elektriska prövningsanstalten.

Vad besiktning och provning, montage- kontroll och fortlöpande tillsyn av lyftan- ordningar skall omfatta, hur ofta det skall ske och vad som därvid särskilt skall iakttas meddelas närmare regler om i ovannämnda anvisningar. Dessutom har för provning och fortlöpande tillsyn av lyftinrättningar IVA:s kran- och hisskommission utgett vissa nor- mer. Vad som skall iakttas vid fortlöpande tillsyn m.m. av kranar monterade på for- don, såsom lastbil, släpvagn eller traktor, meddelas regler om i styrelsens anvisningar nr 68.

2.24 T ransportanordningar

Enligt 11 & arbetarskyddslagen skall till fö- rekommande av olycksfall transportanord- ningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuder betryggande säkerhet. Denna föreskrift kompletteras av ett flertal bestämmelser i 36 & arbetarskyddskungörelsen. Sålunda stadgas, att transportanordningar, såsom lin-, häng—, rull- och spårbanor, transportö- rer, truckar, fordon och vagnar av olika slag, skall med hänsyn till material, kon- struktion och utrustning erbjuda betryggan- de säkerhet samt vara lämpligt anordnade och försedda med nödiga skydd. Vidare sägs, att fordon, vagnar och andra liknande transportredskap skall ha tillförlitliga broms- anordningar, där så erfordras med hänsyn till redskapets konstruktion, transportvägens lutning m. m.

Det föreskrivs ytterligare, att transport- bana skall vara så anordnad, att utmed den finns tillräckligt fritt utrymme för att und- vika att arbetstagare skadas genom kläm- ning mellan fordon, vagn eller last och

intill banan befintlig vägg, pelare, stolpe eller upplag och även mellan fordon eller vagnar på skilda spår. Där så behövs. skall invid transportbana finnas gångbana samt tillförlitlig signalanordning.

Med stöd av ovan angivna bestämmel- ser har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat an- visningar dels om utförande, besiktning, till- syn m.m. av rulltrappor (rulltrappsanvis- ningar), dels om skyddsåtgärder vid bl.a. spårbanor, transportfordon m. m. under jord i gruva, stenbrott och bergbygge (berganvis- ningar). I sistnämnda anvisningar behandlas särskilt frågor om fritt utrymme vid last- platser och transportvägar i gruvor, om gångbanor, trafiksignaler m.m. samt om lastmaskiner och transportfordon. Vissa be— stämmelser om transportvägar och gångar återfinns även i styrelsens bygganvisningar.

Styrelsen har likaså meddelat vissa an- visningar för linbanor av enlinetyp för per- sonbefordran. Dessa revideras och kom- pletteras av en arbetsgrupp för linbanor, tillsatt inom Nordiska gruppen för lyftdons— bestämmelser. För traktorer ges vissa före- skrifter i vägtrafikförordningen vad beträf- far beskaffenhet och utrustning. Därutöver gäller de särskilda bestämmelser om utfö- rande, provning samt om typgodkännande av förarhytt och förarsits på traktor som statens trafiksäkerhetsverk utfärdat efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen. I styrel- sens meddelanden 69:3——6 har föreskrivits om anordning för uppvärmning av förarhytt och om förarsits på hjultraktorer. Enligt överenskommelse mellan trafiksäkerhetsver- ket och styrelsen svarar nämnda verk sedan den 1 april 1970 för typgodkännande av förarhytter på traktorer. Det sker i nära samarbete med styrelsen. Hytterna hållfast- hetsprovas, typgranskas och bullerprovas vid statens maskinprovningar och resultatet meddelas trafiksäkerhetsverket.

För hjultraktorer, huvudsakligen avsedda att användas inom jordbruket, gäller fr.o.m. 1 januari 1973 av styrelsen utfärdade trak- toranvisningar. Rörande skydd vid meka- nisk kraftöverföring mellan motordrivet for- don och maskin, redskap och vagn gäller anvisningar enligt styrelsens meddelande

72: 4. Beträffande truckar finns inte några anvisningar utfärdade med stöd av arbetar- skyddslagen. Däremot har frågan om gaf- feltruckars stabilitet behandlats och vissa anvisningar härom meddelats av styrelsen. Olycksfallsrisken vid användning av truckar är stor och inom styrelsen har nyligen ta- gits upp frågan om anvisningar rörande truckar. För vissa trucktyper har utgetts standarder, flera av dessa har godtagits av styrelsen i vad de avser åtgärder av arbetar- skyddsnatur.

Frågan om förarhytt på lastbilar har se- dan länge och vid skilda tillfällen dryftats. Det har särskilt gällt hyttens utförande och fastsättning med hänsyn till risken för ska- dor vid ev. förskjutning av last, t.ex. vid hastig inbromsning av bilen. Det föreskrivs i vägtrafikförordningen, att utrymme för bl.a. förare skall vara inrättat och utrustat så, att personskada vid trafikolycka eller inbroms- ning hindras eller begränsas. Rörande ut- förande av förarhytt på lastbil gäller be- stämmelser som utfärdats av statens trafik- säkerhetsverk. I dessa upptas föreskrifter om såväl utförande och provning som typgod- kännande av förarhytt.

Beträffande fordons last sägs i vägtrafik- förordningen (52 å), att om det med hän- syn till lastens tyngd m. m. kan anses behöv- ligt, skall lasten förankras eller annan lämp- lig åtgärd vidtas för att hindra, att lasten förskjuts framåt vid häftig inbromsning av fordonet. Närmare bestämmelser om förank- ring m. m. av last på fordon har efter sam- råd med bl. a. arbetarskyddsstyrelsen med- delats år 1963 av dåvarande väg- och vat- tenbyggnadsstyrelsen (meddelande T1/ 63). Häri anges hur olika slag av last skall för- ankras genom surrning, fastspänning, täck- ning m. m. Angående förankring av contai- ner på lastbil rekommenderas i svensk stan- dard SIS 84 21 06, att container skall fixe- ras till erforderligt antal bottenhörnbeslag så att dess rörelse hindras.

Rörande besiktning och provning av transportanordningar sägs i 365 arbetar- skyddskungörelsen, att sådan anordning skall i den omfattning som är föreskriven eller eljest anses erforderligt, underkastas besikt-

ning och provning samt tillfredsställande fortlöpande tillsyn. Intyg över besiktning och provning samt andra för bedömande av transportanordnings säkerhet erforderliga handlingar skall, i den mån arbetarskydds- styrelsen så föreskriver, inges till yrkes- inspektören.

I 36 å sägs vidare, att transportanordning inte får brukas med högre belastning än den för anordningen högsta tillåtna och ej heller i strid med förbud mot eller villkor för personbefordran med anordningen eller utan att den har besiktigats och provats. Om så föreskrivs, skall på lämplig plats på eller invid transportanordning finnas tydligt an- givna såväl högsta tillåtna belastning som tid för senaste besiktning samt uppgift an- gående förbud mot eller villkor för person- befordran.

F.n. finns bestämmelser om besiktning m. m. endast för rulltrappor. Vad som här- vid skall iakttas m.m. anges närmare i förutnämnda anvisningar för rulltrappor. Angående besiktningsmän gäller i princip vad som tidigare anförts.

Vad gäller besiktning m.m. av fordon som sådant ges i vägtrafikförordningen fö- reskrifter om typbesiktning, registrerings- besiktning och om fortlöpande kontrollbe- siktning samt i 1951 års vägtrafikkungörelse närmare bestämmelser härom.

2.25 Lyftredskap

I kungörelsens 39 5 — med anknytning till 11 & arbetarskyddslagen -— föreskrivs, att redskap av olika slag skall vara av lämp- ligt och fullgott material och utförande. Några generella bestämmelser om olika slags lyftredskap och om hur de skall vara be- skaffade och utförda från arbetarskyddssyn- punkt har inte utfärdats med stöd av arbe- tarskyddslagstiftningen. Däremot ingår i vissa av arbetarskyddsstyrelsens anvisningar en del bestämmelser som speciellt gäller lyft- redskap. Bestämmelser om lyftredskap som används vid lastning och lossning av fartyg meddelas sålunda i styrelsens stuverianvis— ningar och dessutom i kungörelsen (1937: 816) om skyddsåtgärder, som vid last-

ning och lossning av fartyg ankommer på arbetsgivaren m. fl. Om hantering av con- tainer i samband med stuveriarbete medde- las vissa råd och anvisningar i styrelsens meddelande 72: 5. Till lyftredskap hänförs vanligen också stubbrytare, för vilka gäller särskilda anvisningar. I styrelsens bygghiss- och byggkrananvisningar ingår även vissa bestämmelser om lyftredskap. Det finns vi- dare flera standarder rörande lyftredskap såsom lastkrokar, lyftkätting, lyftöglor, pal- lar och container. Vid utarbetandet härav har arbetarskyddet tillgodosetts genom att styrelsen medverkat eller haft tillfälle yttra sig över förslag.

Rörande besiktning av lyftredskap före- skrivs i 39 gå, att lyftredskap skall besiktigas och provas i den omfattning, som före- skrivs eller eljest anses erforderligt, samt underkastas fortlöpande tillsyn. Intyg över besiktning och provning samt andra för be- dömande av lyftredskaps säkerhet erforder- liga handlingar skall, om så föreskrivs, in- ges till yrkesinspektören. Lyftredskap får inte brukas med högre belastning än den för redskapet högsta tillåtna och ej heller utan att ha besiktigats och provats. I regel skall på lyftredskap finnas uppgift om högs- ta tillåtna belastning.

Närmare bestämmelser om besiktning m. m. av lyftredskap meddelas i nyssnämnda anvisningar. Allmänt gäller att lyftredskap skall besiktigas och provas innan det första gången tas i bruk. Lyftredskap som används vid lastning och lossning, såsom kätting- länga, ring, krok, schackel, lekare eller an- nat liknande lyftredskap, skall undergå re- visionsbesiktning inom tolv månader efter närmast föregående besiktning. För lyftred— skap, som används vid byggnadsarbete, upp- ställs inte något generellt krav på revisions- besiktning utan läggs i stället större vikt på den fortlöpande tillsynen. Fortlöpande till- syn av lyftredskap skall ske dels när det utlämnas till begagnande, dels minst en gång varannan vecka så länge redskapet används. Tillsynen skall utföras av lämplig person, som är utsedd därtill av arbetsgivaren eller den för lyftredskap ansvarige. Han skall ha tillräcklig kännedom om lyftredskaps kon-

struktion, användning och skötsel samt får vara anställd hos arbetsgivaren.

Den första besiktningen av lyftredskap kan utgöras av s.k. partibesiktning, om ar- betarskyddsstyrelsen så medger, dvs. sådan besiktning som ett visst bestämt antal lyft- redskap ur samma parti undergått före leverans. Det förutsätts härvid, att samtliga lyftredskap i partiet är av samma material och av identiskt lika utförande.

Några föreskrifter om besiktning av de lyftredskap som vanligen används inom in- dustrin har hittills inte utfärdats med stöd av arbetarskyddslagen. Dock gäller även för dessa redskap, att tillsyn skall utföras enligt de ”Normer för fortlöpande tillsyn av lyft- redskap (lastdon)”, som IVA:s kran- och hisskommission utarbetat och som godtagits av arbetarskyddsstyrelsen.

2.26 Verktyg och redskap (utom lyftredskap)

Förutnämnda bestämmelser i 39 & arbetar- skyddskungörelsen gäller ej endast lyftred- skap utan också andra redskap samt verk- tyg av olika slag. Några anvisningar, vari all- mänt anges hur redskap och verktyg skall vara beskaffade från skydds- och ergono- misk synpunkt, har inte meddelats med stöd av lagen. Dock ingår i vissa av arbetar— skyddsstyrelsens anvisningar en del bestäm- melser om verktyg och enklare redskap. Så- lunda upptas i styrelsens bygganvisningar vissa bestämmelser om verktyg, såsom ham- mare, släggor, mejslar o.d., motor- och tryckluftdrivna handverktyg samt bultpisto- ler. För de sistnämnda gäller en rad bestäm- melser i styrelsens bultpistolanvisningar. Bland annat föreskrivs, att bultpistol skall vara typgodkänd av styrelsen, innan den får avlämnas eller ställas ut. Särskilda anvis- ningar förbereds också för Spikpistol och dess handhavande.

För handcirkelsågar gäller styrelsens an- visningar angående skyddsåtgärder vid mo- tordrivna handcirkelsågar. I förut omnämn- da slakteri- och charkuterimaskinanvisning- ar lämnas även vissa råd och anvisningar rörande inom branschen använda verktyg

och redskap. Härutöver har styrelsen i sär- skilda fall behandlat ett flertal olika redskap och verktyg. Som ett exempel kan nämnas stolpskor för el- och telearbeten. Viktigt är att handverktyg ges en lämplig utformning från såväl skydds- som ergonomisk syn- punkt. Olämpligt utförda verktyg kan till följd av nötning, skavning eller tryck orsaka skador i form av förhårdnader, sprickor och även sår.

2.27 Skyddsåtgärder mot fall, nedstörtande (fallande) föremål, ras o.d.

För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål eller ras skall enligt 11 & arbetarskyddslagen sådana åtgärder vidtas att fara härför i möjligaste mån undgås. Som komplettering härtill med- delas i 405 arbetarskyddskungörelsen ett flertal bestämmelser jämte exempel på an- ordningar och förhållanden, vid vilka nämn- da slags fara föreligger och där åtgärder mot denna bör vidtas.

I bestämmelserna behandlas ett stort antal arbetsområden och endast i fråga om vissa av dessa områden, där olycksfallsrisken är särskilt stor, har särskilda anvisningar ut- färdats.

Frågan om vilka krav som bör ställas på golv i arbetslokal har behandlats vid skilda tillfällen. Framför allt har det gällt golvbe— läggningens beskaffenhet med hänsyn till halkningsrisker. Sedan länge har man sökt få fram lämpligt ytsträvt material, s. k. halk- fria golvplattor för beläggning av golv i ar- betslokaler inom livsmedelsindustrin, char- kuteributiker, restaurangkök o.d. En sär- skild golvkommitté, bildad 1960 och sam- mansatt av representanter för arbetarskydds- styrelsen, dåvarande medicinal- och veteri- närstyrelserna, LO, SAF, Svenska livsme- delsarbetareförbundet samt Försäkringsak- tiebolaget Land och Sjö, har ägnat stor upp- märksamhet åt golv- och halkriskfrågan. Re— sultaten av kommitténs arbete har redovi- sats i ett av Land och Sjö år 1967 utgivet arbete med titeln: ”Mätning av halkrisk", en studie för bestämning av halka och halk- risk vid normal gång.

Vid statens institut för byggnadsforskning har bedrivits ett omfattande forskningsarbete rörande golv och golvmaterial, dock ej med speciell inriktning på halkrisk. Frågan om olika golvbeläggningsmaterials lämplighet med hänsyn till halkrisken har också stude- rats inom arbetarskyddsstyrelsen. Vissa an- visningar har också lämnats särskilt i fråga om golv i ekonomilokaler i restauranger och åldersdomshem. För golv i sådan lokal har föreskrivits, att det skall vara utfört av eller belagt med material av sådan beskaffenhet, att halkning såvitt möjligt förhindras. Inom styrelsen förbereds även förslag till check- lista för golvbeläggningar och deras lämp- lighet för olika arbetslokaler. Från ohälso- synpunkt är det viktigt, att golv skyddar även mot kyla från marken. I 23 % arbetar- skyddskungörelsen föreskrivs härom, nämli- gen att åtgärder skall, om så erfordras, vid- tas till skydd mot kyla från golv.

Beträffande gångar och vägar på arbets- ställe lämnas i vissa av styrelsens anvisning- ar en del detaljbestämmelser. Så har skett framför allt i bygg-, restaurang-, lokal- och berganvisningarna. Det skall enligt 40 % arbetarskyddskungörelsen tillses, att gångar, vägar o.d. inte onödigtvis belamras med material och vidare att de är väl belysta (jfr 44 5). För att undvika skada genom klämning, som omnämns i 36 & kungörelsen, fordras att gång och väg har tillräckligt ut— rymme. I nyssnämnda anvisningar lämnas vissa uppgifter härom.

För bassänger, kar o.d. gäller allmänt, att de skall omges med skyddsräck eller täckas med lock, läm eller galler. I fråga om brunnar, schakt, gropar o. d. meddelas vissa bestämmelser i styrelsens bygganvisningar och hissanvisningar och även i SBN 67. Om skydd vid bassänger, brunnar m. m. vid vat- ten- och avloppsverk lämnas vissa anvisning- ar i socialstyrelsens förutnämnda meddelan- de om skyddsåtgärder för personal vid så- dana verk samt i arbetarskyddsstyrelsens cirkulärskrivelse angående skyddsräck vid öppna bassänger till vatten- och avloppsverk. Också i styrelsens s.k. flytgödselanvisningar upptas bestämmelser om skyddsräck. För öppningar i golv, bjälklag, m.m. samt i

vägg föreskrivs om skyddsåtgärder dels i för- utnämnda bygganvisningar, dels i Svensk byggnorm.

För trappor i arbetslokaler och om deras bredd, lutning och utförande i övrigt med- delas vissa detaljbestämmelser i Svensk bygg— norm, utarbetade i samråd med arbetar- skyddsstyrelsen. Om trappor som används tillfälligt vid husbyggnads— och anläggnings- arbete o.d. lämnas en del bestämmelser i styrelsens bygganvisningar. I dessa ges även vissa detaljbestämmelser om stegar och de- ras utförande. Beträffande trappa och stege till stegväg i gruvschakt och stigort gäller vad som föreskrivits i styrelsens berganvis- ningar.

Som komplettering till de bestämmelser om landgångar, ställningar och plattformar som omnämns i 40 & arbetarskyddskungö- relsen meddelas i styrelsens bygganvisningar en rad detaljbestämmelser med krav på ma- terial, dimensioner och utförande samt kon- troll av nämnda anordningar. Dessa bestäm- melser tillämpas också vid anläggningsarbe- ten och vissa andra arbeten. För ställningar och plattformar som används vid skrot- ningsarbete i gruvor, tunnlar o.d. meddelas bestämmelser i styrelsens berganvisningar. Även stadgandet i kungörelsen om upplägg- ning och stapling av material, redskap m.m. kompletteras med vissa bestämmelser i bl.a. bygg- och stuverianvisningarna. Det påpekas i byggnadsstadgan, att vid bygg- nadsarbete bör särskilt beaktas, att bygg- nadsställningar görs hållfasta och stadiga.

Arbete i det fria på ställningar o.d. inne- bär ökade risker under ogynnsamma väder- leksförhållanden. Att risker då föreligger har också beaktats genom en bestämmelse i 41 & arbetarskyddskungörelsen. Där sägs att arbete, som utförs i det fria på stor höjd, bör i skälig omfattning avbrytas, då hård blåst, häftigt snöfall eller andra svåra vä- derleksförhållanden medför starkt ökad risk för olycksfall genom nedstörtande.

Till skydd mot olycksfall vid arbete på tak föreskrivs i byggnadsstadgan, att om byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt uppgår till 8 ut eller om det på taket finns lanternin, ljusbrunn

eller liknande, skall på byggnaden i regel finnas anordningar till skydd mot olycksfall genom nedstörtning från taket. Närmare föreskrifter härom meddelas i SBN 67 av- seende dels fästanordningar för lina till säkerhetsbälte, t. ex. räcke (nockräcke) eller takbrygga, dels fotstöd vid takfot eller tak- brott. Hur nockräcke och takbrygga skall vara utförda framgår av svensk standard SIS 831301, som tillkommit i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen. I övrigt upptas i styrelsens bygganvisningar ett flertal råd och anvisningar om skyddsåtgärder vid olika takarbeten.

Till skydd mot nedstörtning genom tak- fönster (inkl. lanternin), bjälklag, ljusbrunn, ventilationsschakt o.d. meddelas närmare föreskrifter i SBN 67. Många allvarliga olycksfall har inträffat vid arbete på tak till verkstads— och fabriksbyggnader som varit belagda med asbestcementplattor. Arbetar- skyddsstyrelsen har därför i samråd med byggnadsstyrelsen (senare planverket) tagit upp frågan med tillverkare och påfordrat ändrade dimensioner på sådana plattor samt mindre regelavstånd eller inbrädat takun- derlag. Närmare föreskrifter i ärendet har meddelats av byggnadsstyrelsen. Svåra olycksfall har också inträffat vid montering av takplattor av armerad lättbetong. Även i detta avseende har åtgärder vidtagits i samarbete med planverket och vederbörande tillverkare.

Vid grävnings-, schaktnings- och liknande arbete föreligger ofta allvarliga risker för såväl fall som nedstörtande föremål och ras. I styrelsens bygganvisningar lämnas en rad anvisningar om vad som skall iakttas vid sådant arbete. Även i SBN 67 ges föreskrif- ter och anvisningar av motsvarande inne- håll, som är av betydelse från arbetarskydds- synpunkt. Många olycksfall inträffar till följd av ras vid grävning av ledningsgravar, schaktning för byggnadsgrunder m.m. På initiativ av arbetarskyddsstyrelsen har en kommitté inom Svenska Teknologföreningen utarbetat ”Anvisningar för spont i lednings- gravar och liknande arbeten”. De utgör ett värdefullt komplement till styrelsens bygg- anvisningar i fråga om skyddsåtgärder vid

grävnings— och schaktningsarbete. Styrelsen har även i ett meddelande (70: 12) anvisat åtgärder till skydd mot olycksfall vid dylikt arbete.

Särskilt stor risk för ras föreligger vid arbete i grustag och liknande arbetsplatser. För sådant arbete har sedan länge funnits särskilda anvisningar angående skyddsåtgär- der vid arbete i grustag. Stor risk för ras och nedfallande berg föreligger också vid arbete i gruvor, stenbrott, tunnlar o.d. Till skydd häremot anvisas åtgärder i förut- nämnda berganvisningar. Här bör också nämnas styrelsens anvisningar om tillsyn av bergrums bestånd.

2.28 Skyddsåtgärder mot vassa föremål, klämning och slag

I 11 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att åt- gärder skall vidtas för att förebygga att arbetstagare utsätts för skada genom vassa föremål och genom klämning och slag. Risk härför föreligger särskilt vid transportarbete och inte minst vid lastning och lossning av tunga föremål. Som en komplettering här- till stadgas i 37 å arbetarskyddskungörelsen, att vid lastning och lossning samt annat ar- bete, vari ingår förflyttning av tunga före- mål, skall tillses att arbetet utförs på be- tryggande sätt och i erforderlig mån under särskild ledning och övervakning samt att lämpliga redskap och andra hjälpmedel an- vänds vid arbetet. Vidare skall vid transport- arbete såvitt möjligt tillses, att arbetstagare, som sysselsätts med transporten, inte utsätts för fara att skadas genom vassa hörn eller skarpa kanter på det transporterade godset eller genom utstående spikar, ståltrådsändar eller plåtband å godsets emballage. Det på- pekas även, att vid transport av tyngre gods skall, i den mån så är påkallat, på godsets eller emballagets utsida finnas tydlig vikt- uppgift. Samtidigt erinras om lagen om vikt- märkning i vissa fall av gods, som skall in- lastas å fartyg (1932: 55).

Råd och anvisningar i nämnda syfte har meddelats främst i styrelsens stuverianvis- ningar. En del av dessa skyddsproblem har

också berörts i bygg- och berganvisningarna. Olycksfall genom slag och klämning kan även inträffa vid hantering av djur. Där- vid bör beaktas styrelsens anvisningar an- gående hantering av tjurar.

2.29 Skydd mot elektrisk ström

Enligt 11 & arbetarskyddslagen skall för att förebygga att arbetstagare skadas genom elektrisk ström sådana åtgärder vidtas, att fara härför i möjligaste mån undgås. Härtill sägs i 34 & arbetarskyddskungörelsen, att om vad som i nämnda syfte skall iakttas vid utförande och anordnande av samt arbete på eller invid elektriska maskiner, apparater och ledningar gäller vad därom är särskilt stadgat. Härvid åsyftas dels lagen (1902: 71) innefattande vissa bestämmelser om elektri- ska anläggningar, dels kungörelsen (1957: 601) om elektriska starkströmsanläggningar, dels ock kommerskollegii kungörelse (1960: 8) med föreskrifter angående utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggning- ar. Vid skilda tillfällen har ändringar och tillägg gjorts i såväl nämnda författningar som föreskrifter.

Av stor betydelse när det gäller att för- hindra el-olycksfall är kommerskollegii sä- kerhetsföreskrifter. De innehåller en rad be- stämmelser om hur elektriska maskiner, ap- parater, bruksföremål och ledningar skall vara utförda och installerade från säker- hets— och driftssynpunkt. Genom att det ställs krav på att den som skall utföra instal- lationsarbete i regel skall ha behörighet här- för, ges också viss garanti för att elanlägg- ning utförts på betryggande sätt. Från olycksfallssynpunkt är också de bestämmel- ser som gäller elanläggnings skötsel och hållande i gott skick av stor betydelse. I föreskrifternas avsnitt härom anges vad som skall iakttas vid arbete på eller invid elek- trisk anläggning eller anläggningsdel och i vilken omfattning sådan anläggning eller anläggningsdel skall kontrolleras genom be- siktning m. m. Av betydelse är också den granskning som föreskrivs för anläggningar innan de får tas i drift (drifttillstånd) samt

kravet på periodiska besiktningar. För kon- cessionspliktig anläggning, dvs. ledningar, ställverk o. d. i det fria, gäller att sådan an- läggning skall enligt kungörelsen 1957: 601 besiktigas av tillsynsman så ofta kommers- kollegiet därom förordnar eller tillsynsman finner det erforderligt. Besiktning skall ock- så ske, då t.ex. arbetarskyddsstyrelsen hos kollegiet eller tillsynsman påkallar det. I frå- ga om annan el-anläggning än nyss nämnts, dvs. ställverk, transformator- eller omfor- maranläggning som är belägen inomhus, får besiktning ske i den omfattning som kolle— giet eller tillsynsman finner behövlig. När- mare regler härom meddelas i kollegiets sä- kerhetsföreskrifter. Där sägs bl. a. att friled- ningar samt ställverk i det fria med mer än 600 volt systemspänning skall besiktigas minst en gång varje år, medan inomhus- ställverk o.d. skall besiktigas minst vart tredje år. Besiktning av de sistnämnda ut- förs i allmänhet av Elektriska nämnden, ett organ som tillsatts av bl. a. brandförsäkrings- bolagen. Nämndens besiktningar avser dock närmast brandförsvar men gagnar även olycksfallsskyddet. Av betydelse från el- olycksfallssynpunkt är också den kontroll av bruksföremål som utförs av Semko (Svenska elektriska materielkontrollanstalten).

Ovan nämnda föreskrifter är till stora delar tillämpliga även på tillfälliga el-anlägg- ningar med deras centraler och ledningssy- stem. Sådana anläggningar förekommer på bl.a. byggnads— och anläggningsarbetsplats, ambulerande verksamhet såsom cirkus, tea- ter e. d. För byggplatsens tillfälliga el-an- läggningar finns dessutom ett flertal stan- darder över el-centraler, uttagsdon, sladdar m.m. nämligen SIS 94 21 21—94 21 36.

Genom att ovan angivna bestämmelser och särskilt kollegiets detaljerade säkerhets- föreskrifter finns har i allmänhet ansetts, att behov inte föreligger att meddela några sär- skilda anvisningar med stöd av arbetar- skyddslagen (11 å). Därför har i styrelsens anvisningar endast hänvisats till kollegiets föreskrifter. I styrelsens anvisningar om bygghissar och byggkranar anges dock vissa regler för placering av och arbete med kran eller grävmaskin i närheten av starkströms-

ledning. Vidare meddelas vissa bestämmel- ser om elektrisk utrustning i styrelsens an- visningar angående elektrostatisk sprutmål- ning.

2.30 Farliga ämnen

Vid många arbeten används eller framställs ämnen som får betecknas som farliga från såväl ohälso- som olycksfallssynpunkt. Flera av dessa ämnen kan på en gång vara t. ex. brand- och hälsofarliga. I 11 & arbetar- skyddslagen stadgas, att till förebyggande av att arbetstagare skadas genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller eljest häl- sofarliga ämnen skall sådana åtgärder vid- tas, att fara härför i möjligaste mån und- gås. Detsamma gäller i fråga om stänk och heta vätskor som omnämnts i samma lag- rum.

Brand—(eld-)farliga ämnen Av brandfarliga ämnen finns såväl gasfor— miga och flytande som fasta. De är i allmän- het av sådan natur, att de kan antändas och brinna i luft mer eller mindre hastigt, stundom explosionsartat. Hit hör framför allt sådana ämnen som omfattas av förord- ningen om brandfarliga varor (1961: 568), dvs. brandfarliga gaser och vätskor. De mest vanliga av dessa anges i en till kommers- kollegii kungörelse (serie B 1963 nr 1) fo- gad förteckning. I förordningen upptas be- stämmelser om vad som skall iakttas vid förvaring, hantering, transport och försälj- ning av brandfarliga varor samt tillsyns-, ordnings- och ansvarsföreskrifter. Som kom- plettering härtill har kommerskollegiet ut- färdat ett flertal kungörelser med tillämp- ningsföreskrifter. Härvid har i fråga om så- dana föreskrifter som berört eller varit av betydelse för arbetarskyddet samråd ägt rum med arbetarskyddsstyrelsen. Det har gällt t. ex. anordnande av cisterner på tankbilar, tillträde till och arbete på cistern o.d., så- som arbetsplan, stege och skyddsräck, märk- ning av behållare och rörledningar för brandfarlig gas eller vätska, utförande och

kontroll av cisterner och behållare (flaskor) för brandfarlig gas och vätska samt anord- nande, förläggning m. ni. av lokaler för för- varing av brandfarliga varor. Genom dessa föreskrifter, som är förenade med straffpå- följd, tillgodoses arbetarskyddet i väsentliga avseenden vad gäller hantering, förvaring m.m. av brandfarliga varor. På grund här- av har det inte befunnits påkallat att — ut- över de cisternnormer, som finns för brand- farliga gaser och vätskor och som också ut- gör tillämpningsföreskrifter till arbetar- skyddslagen _ utfärda några ytterligare all- mängiltiga anvisningar angående skyddsåt- gärder vid arbete med brandfarliga varor. Dock har i några av styrelsens anvisningar upptagits vissa bestämmelser som rör arbe- tarskyddet speciellt. Som exempel kan näm- nas styrelsens anvisningar angående sprut- målning, rostskyddsbehandling av bilar, lim- ningsarbete och laboratoriearbete. Här kan också nämnas styrelsens tankanvisningar av- seende arbete på fartyg med tankar som fört olja 0. d.

Explosiva ämnen Såsom framgår av 11 % arbetarskyddslagen är lagen tillämplig även på arbete med ex- plosiva ämnen. En stor grupp av dessa om- fattas av förordningen om explosiva varor (1949: 341), dvs. sådana som består av eller innehåller explosiva eller pyrotekniska äm- nen. Hit hör dock inte explosiv luft-gas- blandning. I förordningen meddelas bestäm- melser om vad som skall iakttas vid tillverk- ning, handel, innehav, förvärv och förvaring samt transport av explosiva varor jämte tillsyns- och ansvarsbestämmelser. Rörande förordningens tillämpning på försvarets fa- briker, verkstäder, forskningsanstalter och förråd m.m. liksom på civilförsvaret har Kungl. Maj:t meddelat särskilda bestämmel- ser (1957: 232). Förordningens bestämmel- ser kompletteras av närmare tillämpnings- föreskrifter utfärdade av kommerskollegiet (kungörelse serie A 1968 nr 2). Föreskrif- terna är enligt förordningen förenade med straffpåföljd. Genom desamma tillgodoses arbetarskyddet i väsentliga delar i de av- seenden förordningen gäller. I denna be-

handlas dock inte närmare vad som skall iakttas vid nyttjande av explosiv vara, näm- ligen sprängningsarbete. Vid detta arbete gäller de särskilda spränganvisningar, som arbetarskyddsstyrelsen —- efter samråd med kommerskollegiet — utfärdat till ledning vid tillämpningen av arbetarskyddslagen. Tillsynen av efterlevnaden av dessa anvis- ningar åvilar yrkesinspektionen.

Som explosiva ämnen kan betecknas vis- sa slag av damm, i det att mycket fint brännbart damm kan med luft i vissa pro- portioner, om det virvlas upp och antänds, explodera med stor våldsamhet. Särskilt gäller det damm som härrör från t.ex. kol, trä, mjöl, socker, svavel, aluminium och magnesium. Med anledning av svåra dammexplosioner har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat anvisningar om åtgärder till före- byggande av sådana explosioner. Dessa an- visningar har på sin tid utarbetats av en in- om styrelsen tillsatt kommitté med repre- sentanter för arbetsmarknadens parter, sprängämnesinspektionen, statens brandin- spektion, Svenska brandförsvarsföreningen m. fl.

I många fall händer det att kemiska äm- nen som, utan att hänföras till explosiva varor, orsakar yrkesskador till följd av en plötsligt inträffad häftig reaktion, t. ex. för- puffning eller explosion. Hit hör bl. a. vissa oxiderande ämnen såsom överklorsyra, etyl- eter, flytande syre o. d. Vissa råd och an- visningar om vad som vid arbete med så- dana ämnen skall iakttas för att förhindra yrkesskador lämnas i styrelsens laboratorie- anvisningar.

Frätande (korrosiva, aggressiva) ämnen Enligt 11 & arbetarskyddslagen skall åtgär- der i möjligaste mån vidtas för att före- bygga att arbetstagare skadas genom frätan- de ämnen. Till dessa hör främst syror och alkalier. Ämnena kan vara både fasta och flytande, t.ex. soda och isättika resp. sva— velsyra och natronlut. Huden är särskilt utsatt för skador av frätande ämnen, men de kan även orsaka svårläkta sår. Risken för skador är störst vid flytande ämnen. Några allmängiltiga anvisningar angående

skyddsåtgärder mot frätande ämnen har inte meddelats med stöd av lagen. Däremot före— skrivs i vissa av styrelsens anvisningar om skyddsåtgärder mot frätande ämnen, såsom i anvisningarna om laboratoriearbete och om personlig skyddsutrustning, särskilt ögon- skydd. I övrigt skall enligt giftförordningen vid utlämnande av hälsofarlig vara denna vara märkt på sådant sätt, att även risk för annan skada än förgiftning genom varan i möjligaste mån begränsas.

Giftiga och andra hälsofarliga ämnen

I 11 & arbetarskyddslagen föreskrivs även om att sådana åtgärder i möjligaste mån skall vidtas, att arbetstagare inte utsätts för skada genom giftiga och andra hälsofarliga ämnen. Många av dessa ämnen förekom- mer som gaser, men det finns också fasta eller flytande ämnen som vid hanteringen kan avge damm, rök, gas eller ånga i skad- lig mängd. Därför bör i detta sammanhang även beaktas vad som stadgas i lagens 10 5 och 24 & arbetarskyddskungörelsen. Vidare erinras om stadgandet i kungörelsens 25 å, som föreskriver att vid arbete, där gift eller annan hälsofarlig vara används, betryggande skyddsåtgärder skall vara vidtagna. Där sägs också, att gift eller annan hälsofarlig vara skall i den mån så med hänsyn till för- hållandena skäligen kan ske, ersättas med icke hälsofarlig eller mindre hälsofarlig vara.

Vid tillämpningen av nämnda bestäm- melser är de föreskrifter som meddelats i gift- och bekämpningsmedelslagstiftningen av stor betydelse liksom de beslut m.m. som giftnämnden meddelat rörande denna lagstiftnings tillämpning. Det gäller inte minst den märkning av förpackningar som föreskrivs för hälsofarliga varor och de varningstexter, påskrifter m.m. som skall finnas på förpackningar. Den risk för skada som lagen i här berört sammanhang när- mast avser är risken för olycksfall till följd av en plötslig akut verkan av hälsofarligt ämne. Till förebyggande av sådan skada är det viktigt, att direkt beröring med giftigt eller annat hälsofarligt ämne så långt möj- ligt undviks. I flera av de anvisningar som

förut nämnts föreskrivs även om åtgärder till förebyggande av olycksfall vid hantering eller arbete med hälsofarliga ämnen. I fråga om bekämpningsmedel har arbetarskydds- styrelsen i meddelande 72: 17 anvisat vissa skyddsåtgärder som bör vidtas vid arbete med sådant medel.

Allergena ämnen

Till gruppen hälsofarliga ämnen får även hänföras allergena ämnen, dvs. främst så- dana som framkallar s. k. kontakteksem. Hit hör de flesta hudyrkessjukdomar, orsakade av olika ämnen. Av den officiella yrkesska- destatistiken framgår, att det är ett stort antal ämnen som orsakar kontakteksem. Man talar även om ljuseksem, som uppkom- mer då huden utsätts för ljus samtidigt med inverkan av visst ämne, t. ex. tjära, kreosot eller pentaklorfenol.

Bland här aktuella ämnen kan nämnas sådana metaller som krom, kobolt och nic- kel, vidare vissa färgämnen, plaster, lös- ningsmedel, rengöringsmedel, växtskydds- medel, kosmetiska medel osv. Även läke- medelsallergier förekommer, t. ex. genom klorpromazin och streptomysin.

I den mån ämnen som här omnämnts är att beteckna som hälsofarliga ämnen, om- fattas de av bl. a. stadgandena i 11 & arbe- tarskyddslagen och 25 & kungörelsen. Någ- ra särskilda, mera allmänna anvisningar som behandlar här angivna skyddsproblem har inte utfärdats med stöd av lagen. I arbetarskyddsstyrelsens limningsanvisningar upptas dock vissa bestämmelser som tar sik- te på risken för hudskador av ämnen som ingår i lim eller används vid tillblandning av lim. På ett område har styrelsen dess- utom utfärdat särskilda anvisningar om vissa skyddsåtgärder nämligen vid arbete med klorpromazin, ett inom sjukvården använt medel som orsakar allergibesvär. I cirkulär- skrivelser och meddelanden har också läm- nats anvisningar om skyddsåtgärder vid han- tering på byggarbetsplatser av virke som impregnerats med medel som innehåller pentaklorfenol samt av byggnadsformar som bestrukits med formolja.

I 12 & arbetarskyddslagen föreskrivs, att om annan åtgärd till skydd mot ohälsa eller olycksfall inte kan vidtas eller skäligen på— fordras, skall personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas arbets- tagaren. Det heter vidare, att sådan utrust- ning bör tillhandahållas ändå att arbetet är av tillfällig natur och till följd därav skydds- åtgärd, som eljest bort vidtas, av praktiska skäl inte lämpligen kan komma ifråga. Som exempel härpå nämns sprutmålning av järn- konstruktion, sandblästring av husfasad och reparation av gasledning. Vad som avses med eller hänförs till personlig skyddsutrust- ning, avsedd speciellt att förhindra ohälsa resp. olycksfall i arbete, anges närmare i 29 och 45 %% arbetarskyddskungörelsen.

Om inte annan överenskommelse träffats, skall utrustningen bekostas av arbetsgivaren och förvaras på arbetsstället. Vidare stadgas, att personlig skyddsutrustning skall vara godkänd av arbetarskyddsstyrelsen, i den mån styrelsen så föreskriver.

Rörande tillämpningen av nu nämnda bestämmelser har i förarbetena till lagen uttalats, att till här avsedd utrustning hör inte t.ex. sådana persedlar som sedvanliga regnplagg, pälsar, pjäxor, stövlar eller van- liga handskar, dvs. personlig klädsel till skydd mot regn, köld eller andra klimatför- hållanden.

Till ledning vid tillämpningen av nu nämnda bestämmelser har arbetarskyddssty- relsen utfärdat anvisningar för olika typer av sådan utrustning. Anvisningarna är grun- dade på förslag som utarbetats av ett tidi- gare verksamt nordiskt utskott för personlig skyddsutrustning (NAPS), på sin tid tillsatt av arbetarskyddsmyndigheterna i de nordi- ska länderna. Förutom vissa allmänna reg- ler för sådan utrustning har utfärdats spe- ciella anvisningar för hörselskydd, ögon- skydd, andningsskydd, fot- och benskydd samt säkerhetsbälte med lina. Den provning av dammfilter, som anges i anvisningarna om andningsskydd, är dock enligt styrelsens meddelande 70: 6 ersatt av vissa tyska prov- ningsbestämmelser. För huvudskydd (skydds-

hjälmar o.d.) har styrelsens tidigare anvis- ningar för dessa från 1971 ersatts av svensk standard SIS 882413 och 88 2433, som godkänts av styrelsen. Av statens brandin- spektion tidigare utgivna meddelanden an- gående brandhjälmar har likaså ersatts av ovan angivna standarder. Motsvarande stan- darder har utgetts av de danska, finska och norska standardorganen. De i tidigare an- visningar om huvudskydd intagna bestäm- melserna om hårskydd har även ersatts av ändrade sådana enligt styrelsens meddelan- de 70: 15 angående hårskydd. Rörande and- ningsskydd för brandförsvaret gäller vissa regler enligt styrelsens meddelande 69: 7.

Vid vilka slags arbeten användning av personlig skyddsutrustning är aktuell och skall tillhandahållas har exemplifierats i de nämnda anvisningarna men anges också närmare i vissa andra anvisningar, t.ex. bygg-, limnings- och laboratorieanvisning- arna.

Frågan om personlig skyddsutrustning har ägnats stor uppmärksamhet även internatio- nellt. Sålunda har Internationella standardi- seringsorganisationen (ISO) satt upp en sär- skild standardkommitté för personlig säker- hetsutrustning. Dess arbetsprogram har lagts ut på elva underkommittéer. En motsvaran- de nationell kommitté har tillsatts inom Sveriges standardiseringskommission, kallad standardkommittén för personlig säkerhets- utrustning. I denna kommitté liksom dess underkommittéer är arbetarskyddsstyrelsen representerad, i övrigt deltar i kommittéar- betet representanter för berörda myndig- heter, tillverkare och partsintressen. I den mån förslag till internationell standard för viss säkerhetsutrustning framläggs, torde en motsvarande svensk standard komma att ut- ges och därigenom förväntas ersätta arbetar- skyddsstyrelsens ifrågavarande anvisningar.

I det internationella arbetet har även ta- gits upp frågan om standard för skydds- handskar och för skyddskläder mot kemi- kalier, hetta och brand och vidare för skyddsutrustning mot radioaktiv strålning. Några särskilda anvisningar härom finns f. 11. inte. Frågan har dock — utom vad gäl- ler skyddsutrustning mot radioaktiv strålning

— behandlats i förutnämnda nordiska ut- skott men inte lett till något nordiskt för- slag. Ett skäl till detta har varit bl. a. svå- righeten att utforma provningsbestämmelser för olika typer av textilmaterial m. m. Dock finns i marknaden skyddskläder av olika material för nyssnämnda ändamål. I ett med- delande (nr 6812) har styrelsen föreskrivit om skyddskläder m. m. vid arbete med s.k. formolja vid betonggjutning.

I anslutning till personlig skyddsutrust- ning bör också nämnas den typ av skydds- utrustning som består av säkerhetsbälte med lina. Det stadgas i 41 % arbetarskyddskun- görelsen, att vid arbete på plats, där risk för nedstörtande föreligger och annat till- fredsställande skydd inte skäligen kan an- ordnas eller påfordras, t.ex. vid arbete å brädstapel, halmstack eller högt lastat for- don, skall arbetsgivaren tillhandahålla sä- kerhetsbälte med lina av ändamålsenligt ut- förande och fullgod beskaffenhet. Saknas anordning för att fästa linan eller är det eljest påkallat, skall arbetsgivaren tillse, att arbetstagaren biträds av någon som fasthål- ler linan på betryggande sätt.

Särskilda anvisningar angående säkerhets- bälte med lina har utfärdats av arbetar- skyddsstyrelsen. I dessa anges närmare vil- ka krav som ställs på bälte och lina av olika utföranden (lyft-, stöd- och fångbälte), hur de skall provas samt vid vilka arbeten de olika typerna bör användas. För säkerhets- bälten till bilar gäller bestämmelser i svensk standard.

I detta sammanhang erinras även om be- stämmelsen i 41 & tredje stycket arbetar- skyddskungörelsen, enligt vilken det vid ar- bete på kaj, brygga eller annan liknande ar- betsplats, där fara för drunkning föreligger, skall finnas lätt tillgängligt erforderliga red- skap för livräddning. Det skall iakttas även om arbetet är mera tillfälligt. Några gene- rella regler om dylika redskaps beskaffen- het och tillgång till på aktuella arbetsplatser har inte meddelats av arbetarskyddsstyrel- sen. Vissa bestämmelser om redskap för liv- räddning meddelas dock i styrelsens anvis- ningar angående flottnings- och flottleds- byggnadsarbete och om stuveriarbete.

Från olycksfallssynpunkt har också arbets- klädema betydelse. Allmänt sägs i 46 & ar- betarskyddskungörelsen, att under arbete vid maskinella anordningar, vilkas rörliga delar inte lämpligen kan byggas in eller för- ses med skydd, skall arbetstagare i görligaste mån använda lämplig klädsel. Det tilläggs, att även i övrigt bör arbetstagare vinnlägga sig om att i arbetet använda sådan klädsel, att denna inte på grund av sin beskaffen— het föranleder olycksfall.

Några generella anvisningar för arbets- kläder finns inte. Från skyddssynpunkt bru- kar framhållas, att arbetskläder inte bör ha linningar, slejfar, band o.d. som kan kom- ma i beröring med och fastna i rörlig ma- skindel eller med hälso- eller smittfarligt ämne. Stundom ställs fråga huruvida inte arbetsgivare skall tillhandahålla arbetsklä- der, särskilt när fråga är om smutsigt ar- bete eller arbete som sker i det fria och vederbörande utsätts för regn, stark blåst eller köld. I regel har man ansett sig inte kunna med stöd av arbetarskyddslagen åläg— ga arbetsgivare att tillhandahålla arbetsklä- der vid smutsande arbeten eller vid regnig eller kall väderlek. I denna fråga har van- ligen hänvisats till överenskommelse genom avtal.

2.33 Första hjälp vid olycks— och sjukdomsfall

I 13 & arbetarskyddslagen stadgas, att för lämnande av den första hjälpen vid olycks- eller sjukdomsfall skall det finnas sådana anordningar, som kan anses behövliga med hänsyn till arbetsställets storlek och belägen- het samt arbetets beskaffenhet och de för- hållanden, under vilka arbetet bedrivs. I 47 & arbetarskyddskungörelsen anges närmare vad som skall vidtas för att kunna läm- na den första hjälpen vid olycks— och sjuk- domsfall. Sålunda stadgas, att på arbetsställe skall det uppdras åt lämplig person att sörja för förvaring och utlämning av förbandsma- teriel och annan första hjälputrustning. På

arbetsställe, där ett större antal arbetstaga- re sysselsätts eller där eljest särskilda om- ständigheter så påkalla, skall finnas erfor- derlig sjukvårdskunnig personal. Vid större arbetsställe skall, om förhållandena föran- leder därtill, finnas förbands- eller sjukrum, där den första hjälpen kan lämnas. Sådant rum skall vara lämpligt förlagt och inrättat och ha erforderlig utrustning.

På arbetsställe, där ett större antal ar- betstagare sysselsätts, skall finnas uppsatta anslag med uppgift om plats, där förbands- materiel och utrustning förvaras, om person som ansvarar härför samt om var närmast tillgänglig förbandskunnig personal finns.

I anslutning till dessa allmänna bestäm- melser om första hjälp m.m. erinras om stadgandena i 42 & nämnda kungörelse. Där sägs, att om det vid arbete föreligger fara för olycksfall genom gasförgiftning skall till- ses, att arbetstagare med sådant arbete vid förgiftningsfall snarast möjligt kan erhålla hjälp. Vid arbetsplatsen bör för detta ända- mål finnas personal, som kan föra den för- giftade till lokal med frisk luft eller ut i det fria och föranstalta om att han får lämp- lig behandling. Där så skäligen kan påford- ras, skall det finnas tillgång till andnings- apparat med syrgas.

Några generella anvisningar angående första hjälpen och om materiel och utrust- ning härför har inte utfärdats av arbetar- skyddsstyrelsen. Dock har vissa sådana an- visningar meddelats för skogs- och flottnings- arbete, stuveri-, byggnads— och dykeriarbe— te samt i styrelsens berganvisningar (bl. a. räddningshiss), dammexplosions-, limnings- och laboratorieanvisningar. Härutöver har styrelsen i enskilda fall granskat och lämnat utlåtande om förbandslådor för olika slags arbeten. I ett särskilt meddelande angående utrustning för första hjälpen vid olycksfall m.m. har styrelsen för tre olika typer av förbandslådor fastställt den utrustning som skall finnas i dessa.

2.34 Skador vid handhavande av djur

I samband med skötsel och handhavande av djur utsätts arbetstagare för bett, slag, stång-

ning och sparkar. Det har också vid skötsel m.m. av djur under en följd av år inträffat ett flertal olycksfall, även med dödlig ut- gång, bl. a. vid handhavande av tjurar. Hän- delser av detta slag för några år sedan till- drog sig även riksdagens uppmärksamhet. De allvarliga olycksfall som inträffat har — efter framställning från Svenska lantarbeta- reförbundet _— föranlett arbetarskyddssty- relsen att under 1960-talet i samarbete med dåvarande veterinärstyrelsen m. fl. utfärda vissa råd och anvisningar angående handha- vande av tjurar. Styrelsen har vidare genom cirkulärskrivelse till djurtransportörer och slakterier meddelat vissa råd och anvisningar angående lastning och lossning samt hante- ring vid slakteri av nötkreatur.

00. Motor, generator, transmission (ej på ochi maskin)

01 Arbetsmaskin samt splitter e d därifrån 02 Hiss, kran, annan lyftanordning samt tran- sportör

03 Fordon, fartyg, flygplan 04 Handverktyg (även maskindrivet), red- skap samt splitter e (1 därifrån 05 Hett eller kallt ämne (fast, flytande, gasfor- migt) 06 Elektrisk ström 07 Explosion, Söndersprängning, eld e d 08 Giftigt eller frätande ämne 09 Fall (av person) till lägre nivå 10 Fall (av person) på befintlig nivå 11 Fallande föremål, som den skadade ej han- terat, ras 12 Trampning på, stöt av eller mot föremål, som den skadade ej hanterat 13 Lyftning, bärning eller liknande hantering utförd av den skadade 14 Djur 15 Annan olycksfallsorsak

Beteckningar för yrkessjukdomar

Sjukdomar framkallade genom inverkan av: A 01 Arsenik eller förening därav A 02 Bly eller legering eller förening därav A 03 Kvicksilver eller amalgam eller före- ning därav 04 Kromsyra eller förening därav 05 Mangan 06 Kadmium 15 Fosfor eller förening därav 16 Stendamm (dammlunga) 17 Annat damm än stendamm (damm- lunga)

18 Koloxid 19 Cyan eller förening därav 20 Kolsvavla 21 Svavelväte 22 Klor, hypoklorit eller klorkalk 23 Nitrösa gaser 30 Bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något av

>>>>>>

>>>>>>>

deras

A 31 nitroderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol) eller A 32 aminoderivat (såsom anilin eller para- fenylendiamin) A 33 Klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter A 34 Halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller trikloretylen) A 35 Kloramin A 36 Tropiskt träslag; formalin vid arbete

med konsthartslim (hudsjukdom)

Terpentin Mineraloljor

Halogenkolväten, ej hänförliga till grupp 34, (t. ex. klorbensol eller DDT)

A 40 Plaster A 41 Antibiotika streptomycin) A37 A38 A39

(t. ex. penicillin eller

Ämne, ej närmare angivet eller ej entydigt hänförbart till någon av grupperna 01—41: A 42a tvätt- och rengöringsmedel A 42b växtskydds- och insektsbe- kämpningsmedel

A 42c hårbehandlingsmedel A 42d mjöl (förorsakande s.k. mjöl- eksem) A 42e ämne av annat slag A 46 Strålande värme eller ljus A 47 Röntgenstrålar A 48 Radioaktiv strålning

Genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser framkallad B 11 sjukdomisena eller senas omgivning B 12 sjukdom i vävnaderna kring överar- mens epikondyler (epikondylit) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbningi dessa musklers samverkan (koordina- tionsrubbning) vid skrivning för hand eller med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning eller annan därmed jämförlig verksamhet Bl3

Genom inverkan av fortgående, upprepat eller

ovanligt tryck framkallad

B 21 sjukdom i slemsäck eller underhuds- vävnad B 22 perifer nervförlamning (s.k. slipar- sjuka, betförlamning o. dyl.) B 30 Genom inverkan av skakningar eller

vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad sjukdom i benstomme, leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjukdom i blod- kärlen i armar eller händer

B 40 Genom inverkan av buller eller av skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad dövhet eller hörselnedsättning

Genom smitta framkallad B 53 gulsot B 54 tuberkulos B 55 annan sjukdom än tuberkulos

KUNGL. MAJ:TS KUNGÖRELSE (19541644) med föreskrifter enligt 6 5 första stycket c) lagen om yrkesskadeförsäkring;

Med stöd av 6 & första stycket c) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring har Kungl. Maj:t förordnat att till skada, som avses i nämnda lagrum, hänföra

]) genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser framkallad

a) sjukdom i sena eller senas omgivning,

b) sjukdom i vävnaderna kring överar- mens epikondyler (epikondylit), och

c) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubb- ning i dessa musklers samverkan (koordinationsrubbning) vid skriv- ning för hand eller med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiol- spelning, spinning, mjölkning eller annan därmed jämförlig verksamhet, 2) genom inverkan av fortgående, upprepat eller ovanligt tryck framkallad

a) sjukdom i slemsäck eller under- hudsvävnad. och

b) perifer nervförlamning (s.k. slipar- sjuka, betförlamning och dylikt),

3) genom inverkan av skakningar eller vib- rationer från maskiner eller verktyg framkal- lad sjukdom i benstomme, leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjuk- dom i blodkärlen i armar eller händer,

4) genom inverkan av buller eller av skak- ningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg framkallad dövhet eller hörsel— nedsättning,

5) genom smitta framkallad

a) sjukdom, som ådragits i sysselsätt- ning vid laboratorium, där arbete med smittämnet bedrives,

b) sjukdom, som avses i 2 & epidemila- gen den 19 juni 1919 (nr 443) eller varom förordnande utfärdats enligt 24% samma lag, tuberkulos, epide— misk hepatit och inokulationshepatit,

jämväl i annat fall än som avses under a), dock endast såframt sjukdomen ådragits vid medicinsk undersökning eller forskning å institution eller laboratorium eller i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning eller eljest under yrkesmässigt utövande av sjukvård eller allmän hälsovård, sjuktrans- porttjänst, barnmorskevård eller vård å anstalt för barn eller åldringar eller under tjänstgöring såsom hem- vårdarinna i den sociala hemhjälps- verksamheten, och

c) bovin tuberkulos, erysipeloid, ko- koppor, mjältbrand, mul- och klöv- sjuka, rots, trichofyti, tularemi, undulantfeber samt Weils sjukdom, jämväl i andra fall än som avses under a) och b).

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1955.

3. Lufttryck (över- och undertryck)

4. Värme och kyla

5. Buller och vibrationer

6. Belysning.

I det förebyggande arbetet sökte man i första hand öka kännedomen om hur dessa faktorer påverkade kroppen. För dessa huvudgrupper hade man även utarbetat eller var i färd med att utarbeta olika förslag till vägledande gränsvärden för tolerabel belast- ning. Förslagen byggde väsentligen på de akuta effekter vid överexponering som erhållits i djurförsök. De metoder som används för att mäta exponeringen var föga utvecklade och kunskaperna rörande den belastning på människan som förekom inom arbetslivet alltför begränsade. Det var därför svårt att göra sådana gränsvärden bindande. Officiella gränsvärden var inte vanliga men förekom i något enstaka fall, t.ex. i vissa länder för joniserande strålning.

I början av 1950-talet omfattade den svenska yrkessjukdomsförsäkringslagen ett trettiotal uppräknade sjukdomar. Gemensamt för dem var att diagnosen var tämligen entydig och relativt lätt att ställa. Ett påvisbart nära samband skulle dessutom föreligga mellan den uppkomna skadan och faktorer i arbetet. De aktuella skadefaktorerna återfanns mera sällan utanför arbetet. De fysikaliska orsaker till yrkessjukdomar som nämndes i denna lag var stark värme och skadligt ljus, röntgen och radioaktiv strålning, ensidigt tryck ofta i förening med ensidiga rörelsemönster, skak- ningar, vibrationer och hörselskadande buller.

Gemensamt för fysikaliska miljöagens är att de innebär en överföring av energi via olika medier — fasta, flytande och gasformiga — till människan. Den totala mängd energi som träffar människan och fördelningen av dosen i kroppen är därför en viktig utgångspunkt för bedömningen. För att få bättre utgångs- punkter för tolerabel belastning sökte man fastställa följderna för människan av extrem exponering från naturens egna källor, t.ex.

värme och kyla, joniserande strålning från jorden och världsrymden.

Det visade sig emellertid snart att expo- neringen inom arbetslivet inte längre hade näraliggande motsvarigheter i de naturliga källor människan kunde anses vara anpassad till. En mindre förändring av det energi- spektrum människan utsattes för kunde ge en helt annan biologisk reaktion. Av den elek- tromagnetiska strålningen svarar synligt ljus för större delen av den energimängd som människan exponeras för från naturliga käl- lor. I jämförelse härmed har strålning från artificiella källor ökat på ett jordskredslik- nande sätt under de senaste årtiondena. Vissa typer av strålning är fortfarande begränsade till ett antal specifika arbetsuppgifter eller arbetssituationer. Detta är t.ex. fallet med laser även om användningsområdena snabbt ökar. Andra förekommer i många både arbets- och fritidsmiljöer. Så har mikrovågsstrålning, som för tjugo år sedan förekom i några begränsade och specifika tekniska tillämp— ningar blivit en beståndsdel i miljön för nästan alla människor i industriländerna.

Icke joniserande strålning

I energiområdet mellan de långa radiovågorna och de korta kosmiska elektromagnetiska vågorna har många nya tekniska tillämpningar tillkommit. Kraftig ultraviolett strålning uppstår bl.a. i flera nya svetsprocesser, infraröd strålning kommer från nya tekniska processer för uppvärmning, smältning och förångning. Mikrovågor som används industriellt i många sammanhang, bl.a. för uppvärmning och härdning, utsänds även från radar och TV—länkar och har fått en vidsträckt användning i hushållens värmeugnar. Laser som infördes industriellt under 1960-talet finns inte i naturen. Laserstrålens intensitet gör att enbart reflexer från väggar och andra reflekterande ytor kan få en betydande skadeverkan.

De hälsorisker från elektromagnetisk strålning som först studerades och som dominerar i hittillsvarande undersökningar gäller värmeeffekten i levande organismer

som upptagit strålning. Sådana effekter kan vara både makroskopiska varvid hela eller stora delar av organismen deltar i värme- överföringsprocessen eller mikroskopiska, då cellulära komponenter drabbas, t.ex. när biologiskt bundet vatten i cellen förångas. Ögonlinserna har visat sig vara känsliga för mikrovågsbestrålning och linsgrumling har framkallats av flera olika frekvensområden.

Den biologiska effekten av mikrovågor beror av många faktorer, intensitet, frekvens, vågform, pulserande eller icke pulserande strålning. Den beror vidare av känsligheten som varierar mellan olika djurarter och för samma djurart mellan olika kroppsdelar och ofta med åldern. Så är kaninögon särskilt känsliga för mikrovågor och kaniner med diabetes är betydligt känsligare än friska djur.

När det gäller exponering i arbetet har det betydelse hur man arbetar i förhållande till strålkällan, vilken del av kroppen som bestrålas, hälsotillstånd, inverkan av kemiska ämnen. Strålning i millimeterområdet stoppas vanligen av huden. Med ökande våglängd ökar strålningens djupverkan. Kroppsform och kroppsstorlek är därför viktiga parametrar vid bedömningen av riskerna. En betydande oenighet råder om de gränser som skall sättas för tolerabel strålning, och ytterligare forsk- ning är här nödvändig.

Joniserande strålning

Joniserande strålning består av små partiklar som slungas ut från strålkällan. Dessa par- tiklar har förmåga att påverka det bestrålade mediets elektriska egenskaper genom att atomer och molekyler övergår till elektriskt laddade joner. Dessa kani sin tur utlösa olika biologiska processer som leder till att levande celler skadas eller dödas.

Människan har alltid varit utsatt för joni- serande strålning från omgivningen. Fram till andra världskriget var av människan fram- kallad sådan strålning huvudsakligen begränsad till röntgenstrålning. Med kärn— kraftens olika tillämpningar efter andra världskriget har ett stort antal nya metoder, arbetsprocesser och tekniska utrustningar

tillkommit som använder sig av artificiellt framställda källor för alfa-, beta-, gamma-, neutron- och protonstrålning. Dessa olika strålningstyper har olika genomträngningsför- måga och olika biologiska effekter. Riskerna för sådan strålning har betraktats så stora att de under denna tidsperiod framtvingat internatio- nella regler som saknar motsvarigheter bland andra potentiellt farliga miljöfaktorer.

Lufttryck

Med onormalt lufttryck menar man tryck- förhållanden som avsevärt skiljer sig från lufttryckets variationer vid havsytan. Den yrkesmässiga exponeringen för onormala tryckförhållanden har ökat genom tillkomsten av nya teknologier som tillåter vistelse både på höga höjder, t.ex. inom flyget, eller på stora vattendjup. I tunnel- och anläggnings- arbeten måste man inte sällan tillgripa övertryck för att stödja strukturer eller hindra inträngning av vatten.

Öron och andra hålrum i kroppen, blodets gasupptagande förmåga, är känsliga för tryckförändringar. Ett ökande intresse har knutits till olika samverkande faktorer, t. ex. låga koloxidhalters samverkan med en mins- kad syretransport i blodet genom minskat syretryck. I stort är det emellertid mera det ökande antalet exponerade som kännetecknar utvecklingen än tillkomsten av nya rön rörande riskerna.

Värme och kyla

Antalet människor som arbetar under extrema temperaturförhållanden har också ökat högst väsentligt. Trots betydande ansträngningar att minska exponeringen föreligger stora vär- meproblem i flera industriella sammanhang, t.ex. järn- och smältverk. Kyla är ett svår— bemästrat problem inom livsmedelshante— ringen där kyltekniken åstadkommit något av en revolution. Så ökade djupfrysningsin- dustrin i USA mellan 1948 och 1960 med över 700 %. Trots stora ansträngningar har det

visat sig mycket svårt att tillfredsställande åtgärda både värme- och kylproblem inom arbetslivet och de utgör därför betydande arbetshygieniska problem för framtiden.

För ännu flera människor inom arbetslivet har subjektiva besvär rapporterats från en mindre lämplig kombination av de fysiologiskt sett samverkande klimatfaktorerna tempera- tur och värmestrålning, lufthastighet och luftfuktighet. Dessa s.k. klimatfaktorer påverkar värmeutbytet mellan människan och omgivningen och har betydelse för både arbetsprestationen och välbefinnandet. Drag är ett av de vanligaste klagomålen inomhus. Utomhus är samverkan mellan kyla och vibrerande verktyg en orsak till bl.a. kärl- rubbningar i fingrar och händer.

Buller och vibrationer

Under de senaste tjugo åren har buller och vibrationer både ökat i intensitet och utvidgats till allt större grupper av exponerade männi- skor. Till en början begränsades intresset till hörbart ljud och vissa typer av vibrations- skador, t.ex. hos bankningsarbetare inom skoindustrin. Tillkomsten av nya källor för buller och vibrationer har vidgat intresset till infraljudsområdet där lågfrekventa vibra- tioner återfinns och till ultraljudsområdet, dvs. högfrekventa ljud, som har så snabba svängningar att örat inte hinner registrera det med hjälp av trumhinnan. Både infraljud och ultraljud har industriella tillämpningar. Ult- raljud används bl.a. för icke förstörande materialkontroll och sedan 1950 även för diagnos och terapi inom medicinen. Ofta uppträder emellertid sådana ljud som tekniska sidoeffekter från teknologier som inte primärt nyttiggör det bildade bullret.

När det gäller hörselskadande buller har omfattande undersökningar i industriländerna visat kraftigt ökade risker för hörselskador på många arbetsplatser inom ett flertal bran- scher. Till detta kommer en betydande exponering för hörselskadande och störande buller utanför arbetet. Buller måste betraktas som den mest utbredda yrkesrisken f. n. Insatser för bullerbekämpning bör därför få hög prioritet.

Olika tekniska utredningar har fastslagit de stora tekniska svårigheterna att eliminera bullret från befintliga bullerkällor eftersom bullret är en ofrånkomlig del av maskinens normala funktioner. Utvecklingen har emel- lertid visat att det är möjligt att påverka tekniska nykonstruktioner och sålunda åstadkomma en effektiv bullerbekämpning.

Infraljud förekommer i naturen, t. ex. i samband med stormar och vindar, men det på teknisk väg framställda infraljudet har snabbt ökat i omfattning både på arbetsplatserna och utanför. Så exponeras varje människa som kör bil för infraljud. Infraljud har visat sig ha olika psykiska effekter: illamående, förlängd reaktionstid och minskad precision i kvalifi- cerade synuppgifter. Flera olika organ i kroppen kan dessutom påverkas genom resonansfenomen.

Ultraljud dämpas relativt snabbt i luft men många människor exponeras numera stadig- varande för sådant ljud och de eventuella skadeverkningarna tilldrar sig f.n. ett bety- dande medicinskt intresse.

Belysning

Belysning är en fysikalisk faktor iarbetet som väsentligen berör komfortområdet, icke desto mindre spelar åtgärder härvidlag en viktig roll för hälsa och välbefinnande. Att en rätt belysning är viktig i allt arbete har visats i en rad olika undersökningar efter andra världs- kriget. Det har visat sig att synarbetet i mycket hög grad bestäms av faktorer som kan mätas och värderas såsom arbetsföremålets storlek, kontrastförhållanden, ljustäthet och obser- vationstid. Färger spelar också en viktig roll. Eftersom synen förändras med stigande ålder har en individuell anpassning av belysningen till människan som kan förändras allteftersom ljusbehovet ökar blivit ett önskemål som kunnat förverkligas endast i begränsad utsträckning. Belysningsproblemet är liksom buller f. n. framför allt en fråga på plane- ringsstadiet.

Under de två senaste årtiondena har den arbetande människans exponering för fysi-

kaliska agens radikalt förändrats både med avseende på antalet strålkällor, deras storlek och mångsidiga användning. De gräns- och riktvärden som är vägledande för olika åtgärder inom arbetslivet är ofullständiga och grundar sig fortfarande mera på djurförsök än på detaljerade kunskaper över aktuell expo- nering inom arbetslivet. De statistiska upp- gifterna över inträffade skador är ofullstän- diga och eftersläpande och säkerligen avse- värt lägre än de verkliga. Antalet publicerade rapporter över påvisade effekter från fysi- kaliska agens har emellertid stigit snabbt under den senaste tioårsperioden.

Ögonskador är de vanligast rapporterade och beskrivna skadorna från icke joniserande strålning. Hudskador — även cancerfall —- är de vanligast rapporterade från exponering för joniserande strålning. Röntgen- och gamma- strålning från industriella och medicinska strålkällor uppges som de vanligaste orsa- kerna. Antalet rapporterade skador efter kombinerad exponering för flera olika slags strålning, t.ex. radar och röntgen, högfre- kvensstrålning och röntgen, mikrovågor och röntgen ökar i den internationella litteraturen. De skador från infra- och ultraljud som rap- porterats kan ofta härledas till expositions- förhållanden där samverkande orsaker inte kan uteslutas. Även när det gäller inverkan av icke hörselskadande buller ägnas numera samverkande orsaker ett betydande intresse. Så synes buller och belysning kunna samverka på olika sätt när det gäller synarbete och synprestation. Buller och trötthet är en annan frågeställning som studeras.

4.3.2 Utvecklingen på det kemisk-tekniska området

Inom arbetshygienen ägnades de kemiska miljöfaktorerna både ett tidigare och större intresse än de fysikaliska. Till en början koncentrerades åtgärderna till de råmaterial som används inom industrin. Stora interna- tionella frågor var damm, särskilt silikosfar- ligt sådant, vissa metaller, framför allt bly och kvicksilver, samt några oljor, bl. a. kyloljor, och några lösningsmedel sådana som bensen.

Bland de undersökningar och studier som utfördes vid Folkhälsoinstitutets yrkeshy- gieniska avdelning under 1940—1950-talen var de stora frågorna silikosfarligt damm, koloxid, några tunga metaller: bly, kvicksil- ver, kadmium, vanadin, några metalloider, nämligen arsenik och fosfor, några tekniska lösningsmedel framför allt klorkolväten.

Den svenska yrkessjukdomslagen omfat- tade vid 1950-talets början skador från arse- nik, bly, kvicksilver, fosfor och några före- ningar därav. Vidare nämndes lösningsme- del, främst bensen, och några andra kolväten och kolvätederivat, några gaser, koloxid, cyanväte, kolsvavla, svavelväte, klor och klorföreningar, kväveoxider, några salter, t. ex. kromsalter. Stendamm var ett exempel på en naturprodukt som även räknades upp. För att yrkesskada skulle föreligga måste diagnosen som tidigare nämnts i samband med fysikaliska miljöfaktorer vara entydig.

I det praktiskt förebyggande arbetet lades en större vikt vid medicinska undersökningar av exponerade individer än vid mätningar av uppträdande mängder eller koncentrationer i miljön. En betydande forskning pågick i syfte att finna utsöndringsprodukter från kroppen som kunde användas för att kontrollera expositionen. Det förebyggande arbetet byggdes i hög grad upp utifrån kliniska fynd, rutiner och erfarenheter. För några av de vanligaste ämnena förelåg dock förslag till maximalt tillåtliga nivåer i luften, framför allt från amerikanska källor. Det betonades emellertid att användningen av instrument för sådana mätningar och bedömning av mätre- sultaten endast fick företas av personal som var särskilt utbildad för sådana undersök- ningar. Det ansågs inte möjligt att skriva in sådana gränsvärden i lagstiftningen, eftersom effekten av ett överskridande i det enskilda fallet inte kunde bedömas utifrån enbart sådana mätningar. Endast i ringa utsträckning diskuterades en möjlig samverkan mellan flera olika ämnen som samtidigt förekom på en arbetsplats. De första undersökningarna över sådan samverkan gällde yrkeshudsjuk- domar och lungskadande ämnen i luften. Potentierings- eller förstärkningseffekter diskuterades ibland med analogier hämtade

från samverkan mellan mediciner vid medicinering.

År 1945 upptäcktes det sista av naturens 92 grundämnen och man ansåg då på många håll att gränserna för den kemiska utvecklingen kunde skönjas. Inom de närmaste 11 åren syntetiserades emellertid ytterligare 11 grundämnen som veterligen aldrig förekom- mit i naturen, och inom den organiska kemin— kolföreningarnas kemi — gjordes nya upp- täckter, där flera grundämnen med lämpliga konstgrepp visade sig ha mycket av kolets variationsrikedom i sin förmåga att bilda nya kemiska föreningar. Följden blev ett utflöde av nya kemiska föreningar som vida över- träffade tidigare prognoser och före- ställningar.

Kemisk industri

Som följd härav har den kemiska industrin undergått en snabb utveckling och expansion under de senaste tjugo åren. Den genom- snittliga ökningen per år i industriländerna har varit 10 % eller mera för de viktigaste syn- tetiska organiska kemikalierna. Utvecklingen har karakteriserats av en oerhörd konkurrens både mellan företag som tillverkat likartade produkter och mellan tillverkning av mark- nadsförda produkter och nya sådana. Många kemiska produkter kan framställas på flera olika sätt. Så kan en vanlig förening som ättiksyra framställas från tre olika råmaterial och med hjälp av ett tiotal olika syntes- förfaranden.

Kännetecknande för kemiska tillverkningar är att man samtidigt med önskade huvud- produkter får ett varierande antal mellan- produkter och biprodukter, varav många kan vara synnerligen hälsofarliga. Råvaror och halvfabrikat som används för vidare kemisk framställning innehåller ofta sådana bipro- dukter som föroreningar. Riskerna från sådana föroreningar är ofta svåra att bedöma och kräver en vaksam rutinkontroll av utgångsprodukter och mellanled i pro- cesserna.

Tekniska innovationer inom det kemiska området har både direkt och indirekt skapat

ett stort antal nya arbetstillfällen. Kemiska kylmedier har bl.a. möjliggjort kylindustrins enorma expansion. Plastindustrin var före andra världskriget förhållandevis obetydlig. Nu är plasterna av avgörande betydelse inom många områden: byggnadsindustri, kommu- nikationsteknik, textil-, nöjes- och under- hållningsindustri.

Arbetshygieniska problem

F.n. är över två miljoner kemiska ämnen namngivna i s.k. Chemical Abstracts och ca 250000 tillkommer i sådana förteckningar för varje år. Mellan 500 och 1000 nya kemiska produkter kommer ut i marknaden per år. Över 10000 olika kemiska produkter fram- ställs i stora kvantiteter och förekommer över hela världen. Av dem är många stabila syn- tetiska ämnen som är artfrämmande i för- hållande till människor, djur och andra levande organismer.

Inverkan på levande organismer av olika kemiska ämnen är endast delvis känd. De undersöknings- och testförfaranden som används medger ofta endast slutsatser om akuta effekter. Kännedomen om kroniska effekter, fosterskadande, sensibiliserande, cancerogena och mutagena effekter är mycket begränsad och större delen av den tillgängliga informationen kommer från djurförsök. Resultatet av sådana kan ofta inte utan vidare överföras till människan. Så kan ett lös- ningsmedel orsaka cancer hos försöksdjur, däremot inte hos människan.

Den kanske största förändringen under 1960-talet var att det toxikologiska arbetet som tidigare bedrevs utan nära samarbete med biologer och cellforskare befanns nödvändigt att komplettera med cellforskning. De kun- skapsluckor man nu söker fylla igen rör den levande cellens reaktioner under påverkan av olika ämnen och agens i miljön.

Den kanske väsentligaste komplikationen som tillkommit under senare år är erfaren- heten att kemiska ämnen ofta samverkar sinsemellan och även med fysikaliska agens. Denna samverkan kan leda till en skada både när ämnena förekommer samtidigt och när

man utsätts för dem efter varann och med tidsintervall emellan. Denna kunskap har ställt det tidigare arbetet med att formulera hygieniska gränsvärden eller tillåtliga doser som människan kan utsättas för utan risk i en ny och mera bekymmersam situation.

Under lång tid försökte man formulera sådana gränsvärden för de kemiska ämnena var för sig. I den internationella litteraturen återfinns f. n. förslag för 500—1 000 enskilda sådana ämnen. Dessa gränsvärden används i olika utsträckning men vanligen som vägle- dande riktvärden. De omges emellertid med allt större reservationer. Definitionsmässigt bör man normalt inte riskera skador från det aktuella ämnet ens i livslångt arbete, om gränsvärdet inte överskrids. Man blir emel- lertid alltmera ovillig att ange generella gränser för vad som är tolerabelt. När en reaktionsbenägen atom eller molekyl kommer i kontakt med andra som är i stånd att undergå kemiska reaktioner äger en kemisk samverkan rum. Detta sker oavbrutet i den levande cel- len. Även om kemiska ämnen reagerar med varann på ett för cellen potentiellt skadligt sätt, behöver inte en skada inträffa, förutsatt att kroppens eget reparationssystem kan eli- minera den i samma takt som skadan upp- kommer. Det är svårt att sätta en säker gräns för en tolerabel sådan påfrestning i form av ett gränsvärde, eftersom de individuella skillna- derna i känslighet kan vara betydande. Vad som är obestridligt är egentligen bara sanno- likheten att ett ämnes skadliga effekt minskar med avtagande koncentration, om det inte är essentiellt för kroppen. Svårare är det att ange nivåer, där den potentiella eller statistiska risken för skada är ringa eller försumbar. Studier av ett hundratal olika enzymsystem har emellertid visat att det kan sättas en nedre gräns, under vilken en skadlig inverkan på enzymaktiviteten kan försummas. Den bio- kemiska aktiviteten av kemiska ämnen är ofta starkt molekylspecifik och därför beroende av koncentrationen av vissa sorters atomer eller molekyler i cellen. Om man t. ex. har samma mängd närvarande av metallerna molybden, kobolt och bly i en levande cell, är det bara kobolt som är biologiskt aktiv. Därför är det nödvändigt att närmare kartlägga de inter—

cellulära kemiska reaktionerna. Gränsvärden som tar hänsyn till sådana fenomen blir svåra att fastställa och forskningsarbetet blir tids- ödande. I det önskvärda kunskapsunderlaget ingår inte bara kännedomen om den expo- nering som sker direkt på arbetsplatsen utan också den indirekta exponeringen genom näringskedjor och ekosystem och de följder den totala exponeringen har både för indivi- den som sådan och människan som art.

De studerade förändringarna utspelar sig i ett diffust gränsområde mellan normala och störda kroppsfunktioner. Fosterskadande effekter har påvisats för tidigare kända substanser som vissa metaller och metall- föreningar och en rad organiska ämnen. Den cancerogena eller sensibiliserande effekten måste allt oftare sättas i relation till flera olika ämnen och agens. Vissa ämnen förändras och blir potentiellt farligare i ekosystemen. För- stärkningseffekter från andra ämnen är tänkbara osv. Sannolikt kommer de nuva- rande hygieniska gränsvärdena för enskilda ämnen inom nära framtid att ersättas av indexvärden, som i enkla talvärden sam- manfattar den relativa betydelsen av flera olika ämnen och agens på ett sätt som gör sådana index användbara i den praktiska rutinövervakningen ute på arbetsplatserna. För detta arbete fordras enkla och robusta mätinstrument som dock ännu saknas i en betydande grad.

Förebyggande åtgärder

Eftersom man inte kan räkna med att biolo- gisk och toxikologisk forskning ska kunna hålla jämna steg med den nuvarande kemiska utvecklingen är det nödvändigt att öka och systematisera kontrollen över kemiska ämnens tillverkning, hantering och spridning.

Myndigheterna kan förbjuda tillverkning av vissa typer av kemiska ämnen och ange all- männa regler för hur de tillåtna kemiska ämnena ska hanteras. Även om man med sådana ingripanden och kontrollförfarandeni och för sig kan åstadkomma goda system för övervakning blir det endast en mindre del av det totala antalet potentiellt farliga substanser

som kommer att beröras och man måste därför komplettera med en ökad frivillig övervakning och kontroll inom företagen t.ex. genom företagshälsovård. Särskilt vik- tigt är det att den tekniska övervakningen från programarbete och projektering till drift, underhåll och återkommande rutinkontroll organiseras som ett integrerat tekniskt system som bygger på de biologiska premisserna.

Den andra typen av kontroll gäller de medier som kemiska föroreningar kan sprida sig i. Exempel på detta är åtgärder som berör vatten-, luft- och markföroreningar. Riktlinjer och regler kan anges av myndigheterna som hindrar icke önskade emissioner från olika källor. Men dessa regler måste gälla samtliga aktuella medier och vara nära samordnade. Att kontrollera ämnen som förekommer i stora mängder är relativt lätt, svårare är det att kontrollera ämnen som sprids i små kvanti- teter. Ofta saknas ännu ändamålsenliga mät- metoder för sådana kontrollförfaranden. Övervakningen försvåras av att många ämnen kommer ut i miljön via olika konsumentpro- dukter. Om en konsumentprodukt efter användning avlägsnas genom ett kommunalt avloppssystem eller genom att förbrännas ien förbränningsanläggning, är det nästan omöj- ligt för de kontrollerande myndigheterna att effektivt bevaka de toxiska produkter som kommer att spridas. Luckor uppstår i beräkningarna av de kvantiteter som tillförs olika recipienter. Många giftiga ämnen är inte renodlade vatten- eller luftföroreningar utan återfinns i varierande kvantiteter i luft, vat- ten, mark samt i olika råvaror, industriella produkter och konsumentvaror.

De olika vägar som leder till en exposition för en individ är därför svåra att fastställa men det är viktigt att så sker inte minst därför att man i allt större utsträckning behöver kon- trollera den samlade livsexpositionen för ett snabbt ökande antal ämnen. Uppenbart är emellertid att företagshälsovården är ett viktigt fundament att bygga en sådan över- vakning på.

Det torde finnas små möjligheter att bromsa den nuvarande kemiska utvecklingen. Det som är möjligt under 1970-talet är att utnyttja de stora möjligheterna som föreligger att finna

alternativa ämnen som förenar önskade tek- niska och praktiska egenskaper med en väsentlig reduktion av icke önskade sidoef- fekter. I stigande utsträckning har det visat sig vara tekniskt möjligt att förplanera kemiska molekyler, dvs. ge dem önskade egenskaper. Man måste i fortsättningen mera metodiskt försöka förutse och pröva sidoeffekterna genom bl. a. användning av försöksmodeller och simuleringsteknik. Dessa åtgärder skiljer sig från dem som varit förhärskande under 1960-talet, varvid man i långa stycken utar- betat korrigerande åtgärder med ledning av redan inträffade skador. Skälen till en bättre förhandsbedömning av sidoeffekterna är många och starka. Under de senaste två årtiondena har exposition för kemiska ämnen vidgats från att gälla begränsade och lätt lokaliserade befolkningsgrupper till att omfatta hela befolkningen. Detta är därför inte åtgärder som man kan vänta med.

Viktigt är att informationen över de po- tentiella riskerna både ökas och syste- matiseras.

Det är inte bara namn, kemisk samman- sättning, producerade mängder samt an— vändning av kemiska ämnen och resultat av olika slags test och undersökningar som ska ingå i en sådan information. Man måste också utarbeta enhetliga, uniforma system för att klassificera och hantera information rörande kemiska ämnen. Informationssystemen måste på ett lättfattligt sätt ge uppgifter om tillver- kare och distribuerade kvantiteter och kunna åskådliggöra flödet av de aktuella substan- serna genom hela människans miljö. Om man fokuserar informationen till den samlade förekomsten av det förorenade ämnet mera än till ämnets mer eller mindre sporadiska upp— trädande i olika medier, dvs. strävar efter att beskriva ämnets globala fördelning i alla medier, uppnår man viktiga fördelar. Ett potentiellt problem kan då snabbt identifieras, innan skador behöver ha rapporterats, och lämpliga förebyggande åtgärder prioriteras.

Man måste också i informationen lämna uppgifter om de mest effektiva motåtgärderna för att hindra en icke önskad uppkomst och spridning. Om en analys visar att större delen av ämnet kommer att spridas i miljön med

vatten som medium, måste i första hand åtgärder sättas in för att hindra spridning av det vattenburna ämnet.

Om en identifierad industriell eller konsu- mentrelaterad användning av en substans är ansvarig för spridningen av huvuddelen av föroreningen, är den mest effektiva strategin knuten till distribution och användning av ämnet. Registrering och mätningar som samtidigt täcker ämnets förekomst i samtliga aktuella medier ger dessutom beslutsfattarna den överblick som är nödvändig för att överväga de bästa förebyggande åtgärderna och de mest ändamålsenliga kontroll- metoderna.

För att kunna hålla de system up-to-date som används för att upptäcka, testa, mäta och kontrollera kemiska ämnen måste den vetenskapliga bakgrunden och forskningen inom detta område väsentligt ökas. I denna forskning måste en övergripande tvärveten- skaplig syn anläggas på de projekt som skall genomföras. För att bedöma de faktorer som berör människans hälsa måste den totala expositionen från ett givet ämne från alla miljömedier, luft, vatten och föda, kunna bestämmas. Samverkan av olika agens och kemiska ämnen både i kroppen och utanför måste kunna utvärderas. Liknande övervä- ganden måste kunna göras för en rad andra levande organismer. Metoder för att studera effekterna av olika ämnen på människa och miljö måste vidgas och den vetenskapliga basen för att tolka sådana resultat måste avsevärt förbättras.

Nuvarande vetenskapliga kunskaper och data från djurförsök är ofta helt otillräckliga och möjliggör inte en tillfredsställande över— sättning av resultaten till tänkbara effekter på människan. Stora ansträngningar måste göras för att utarbeta lämpliga metoder att mäta och värdera olika ämnen både kvantitativt och kvalitativt. Lagstiftning kan endast skapa en ram för sådana ansträngningar. Den kan inte i sig själv göra resultaten fruktbringande på ett tillräckligt dynamiskt sätt. De möjligheter att studera den samlade effekten av olika påfrestningar på människan som företags- hälsovården skapar utgör en viktig bas för en

bevakning av samspelet mellan människan och miljön.

4.3.3 Ergonomi — Anpassningen av arbetet till människan

Ergonomi har utvecklats under de senaste 20 åren och begreppet hade sålunda ännu inte präglats vid tiden för tillkomsten av nu gäl- lande arbetarskyddslag. Med ergonomi avses samspelet mellan människan och arbetet. Men ofta används ergonomi för att beteckna anpassningen av arbetet till människan, med hänsyn till byggnad och funktion, för att på detta sätt minska belastning och yrkesrisker och skapa ur mänskliga synpunkter optimala arbetsbetingelser.

Ergonomin i dess ursprungliga betydelse fick stor spridning i början av 1950-talet utgående från engelska forskargrupper. Man studerade då toppbelastningar i arbetet, ofta kombinerade med värmebelastning, över huvud taget ofta det fysiskt tunga arbetet, som man försökte att analysera och därefter eli- minera genom tekniska åtgärder. Så små- ningom började man även att studera det lätta ensidiga arbetet. Man har här gjort ingående rörelsestudier och började alltmer utnyttja elektromyografi eller andra biologiska signa- ler för att i detalj studera belastningen på kroppen i en arbetssituation. Psykologiska forskare började studera perception och beslutsprocesser för att sedan påverka utformningen av signaler, visare, instru- mentpaneler, hur de uppfattas av ögat och hjärnan och hur de bäst skall utformas för att anpassas till sinnesorganen och nervsyste- mets byggnad och funktioner.

Begreppet systemergonomi infördes enligt vilken människa-maskin-systemet skall fun- gera som en helhet, varav människan är en del. Man nedlade mycket arbete på att utforma maskiner, så att människan skulle vara en väl anpassad del av detta system. Härvid gällde alltmer problemen angående perception, beslutfattande och det lätta ensidiga muskelarbetet, så att utformningen av maskiner löstes så att man inte fick onödig eller hälsofarlig belastning på kroppen eller

sådan belastning som skapade alltför stor trötthet och som därigenom kunde medföra risk för sjukdom eller olycksfall och even- tuellt också risk för nedsatt produktion, kvantitativt eller kvalitativt.

Experimentalpsykologins begränsning visade sig emellertid, när man i produk— tionsplaneringen alltför snävt gjorde arbets- tidsberäkningar mot bakgrunden av experi- mentalpsykologins erfarenheter, att t. ex. viss tid skulle ur teoretisk synpunkt vara tillräcklig för människan för ett visst arbetsavsnitt. Det visade sig att människans reaktioner kan påverkas av yttre faktorer i och utanför arbetet och inte alltid blir enligt beräkningar. Även om den psykologiska eller psykomo- toriska processen under experimentella betingelser tar en viss tid, måste man betrakta människan som en helhet i sin arbets- och sociala situation, då inte alltid experimen- talpsykologins förutsättningar är för handen.

Man har även på senare år ägnat sig åt ergonomi för vissa grupper eller personalka- tegorier. En grupp, där man studerat de ergonomiska problemen, är de medelålders och äldre, hur arbetet bäst kan anpassas även till dessa kategorier. Inte bara den direkta arbetsanpassningen utan även utformningen av undervisningsmetoder för äldre, vid omskolning eller vid inlärning av nya arbetsprocesser har studerats. En annan grupp, som i utlandet studerats, men där i Sverige hittills föga gjorts, är ergonomi för begränsat arbetsföra. I Sverige har man i viss utsträckning ägnat sig åt att inreda bostäder och utforma hjälpverktyg som skall anpassas för handikappade. Ännu är mycket litet gjort för att direkt anpassa maskiner eller arbets- situationer även till denna grupp.

I Sverige har ännu relativt litet gjorts inom tillämpningen av ergonomi för arbetarskydds- åtgärder. Åtskilliga skydd mot olycksfall eller yrkessjukdomar kan utformas så att de tekniskt är mycket effektiva, men de är sam- tidigt ofta obekväma, t. ex. alltför tunga, ohan- terliga eller till hinder i arbetet. De är iregel heller inte utformade ergonomiskt.

Skyddsåtgärdernas ergonomi, som bl. a. behandlas i en av ILO utgiven skrift, är ett område som bör ytterligare beaktas i Sverige

Man har räknat med att ökad mekanisering och automation skulle minska risker för olycksfall och yrkessjukdomar och minska belastningen på människan. Men automatio- nen är inte alltid helt självreglerande. Åtskilliga allvarliga olyckshändelser i hel- eller halvautomatiserade processer visar att automationen kommer att tillskapa en ny typ av ergonomi och av arbetarskyddsåtgärder, där man framför allt inriktar sig på att män- niskorna i vissa situationer ur skyddssyn- punkt eller hälsosynpunkt skall kunna stoppa arbetsprocessen för att förhindra skada.

Systemergonomin har på senare år avlösts av eller kompletterats med s.k. felergonomi. Härvid går man ett steg längre och försöker att ur ergonomisk synpunkt analysera vad det finns för fel i det aktuella systemet människa- maskin, som konstruerats. En systematisk analys av fel i människa-maskinsystemet har visat sig vara en ny form av ergonomi, som kan ge mycket goda resultat för att förbättra anpassningen av arbetet till människan. Man anser att eftersom det är svårt att finna ett samband mellan storleken av det fel eller misstag man kan göra och de konsekvenser detta fel kan få, är det inte möjligt att arbeta efter en konventionell olycksfallsteori för att förhindra uppkomsten av olycksfall. I stället söker man i systemet människa-maskin efter alla de misstag en människa kan göra. Dessa misstag söker man sedan klassificera på basis av kunskap om människans färdigheter och beteende, som t. ex. vilket är välbekant i experimentell psykologisk litteratur, att när man skall utföra en rad rörelser i viss ord- ningsföljd uppstår ett fel inte på grund av att man gjort fel rörelse utan att man gjort rätt fast i fel ordningsföljd. Vid det franska arbetsmedicinska institutet hade man kon- struerat simulatorer, motsvarande dem som man har vid flygträning, som kan simulera de olika fel, som kan inträffa ien maskin, t. ex. en press, analysera bakgrunden och orsakerna till dessa fel. På detta sätt kan man syste- matiskt få fram de fel, som kan inträffa och på konstruktionsstadiet eller i prototypstadiet försöka ytterligare förbättra ergonomin.

Det har emellertid visat sig, att man inom

ergonomin ofta har haft en alltför mekanisk syn på människan som en "nervmuskel- maskin”, som uppfattar och iakttar, fattar beslut i hjärnan med ledning av iakttagelserna och tidigare erfarenheter och slutligen gör vissa muskelrörelser. I den psykomotoriska processen finns ingående, beslutfattande och utgående moment. Människan reagerar emellertid inte så enkelt utan det finns många faktorer i människans arbets- och sociala situation, som kan påverka individen och hans reaktion i en arbetssituation. Erfarenheten från socialpsykologiska studier utvisar, att även om arbetsprocessen och arbetsmiljön kan vara väl utformad ur ergonomisk-fysisk synpunkt med människa-maskin-systemet som en enhet, så kan människan i sin arbets- och sociala situation reagera på ett annat sätt. Människans subjektiva upplevelse av arbetssituationen kan spela en stor roll även om tunga moment och moment som kan innebära stress i olika former eliminerats. Monotonin i arbete eller upplevd menings- löshet av arbetssituationen kan framkalla en alienation, som negativt kan påverka indivi- 'dens hälsa. Härmed får ergonomin en naturlig övergång till socialpsykologin och dess stu- dier av arbetsförhållanden.

Vad som torde krävas för framtiden är att få mera och bättre normer för hur en arbetssi- tuation skall utformas och att dessa normer blir tillämpade redan på planerings- eller konstruktionsstadiet, t. ex. vid maskintill- verkning eller vid tillskapandet av nya arbetsprocesser. Man bör stödja fortsatt utveckling av metodik för att kunna kartlägga arbetskrav och arbetsbelastning i olika situationer för att sedan på konstruktions- och planeringsstadiet kunna eliminera olägenheter genom ergonomiska åtgärder. Om normer och riktlinjer tillskapas är det viktigt, att det sker i internationellt samarbete, så att en interna- tionell ”model code and standards” för ergonomiska åtgärder utarbetas.

4.3.4 Psykosociala faktorer i arbetsmiljön

Psykologiska och sociologiska synpunkter på arbetsmiljön har under de senare åren fått en

allt större betydelse och kan numera sägas ingå som en integrerad del av de åtgärder som bör vidtas för att åstadkomma en mera mänskligt och demokratiskt fungerande arbetsmiljö. Detta torde sammanhänga främst med ökade anspråk till följd av höjd lev- nadsstandard, bättre utbildning och en arbetsmarknad som, generellt sett, sedan lång tid kännetecknats av brist på arbetskraft. Ökade kunskaper genom psykologisk-socio- logisk forskning torde också ha bidragit till denna utveckling, bl.a. genom analyser av sambanden mellan produktionsteknik och arbetstillfredsställelse.

Under senare år har ett synsätt börjat tränga fram där individen ses som subjekt, dvs. man utgår från analyser av människans egna erfarenheter och viljeuttryck och försöker sätta dessa i relation till produktionsbeting- elserna och till nödvändiga förändringar av produktionsorganisation och arbetsinnehåll.

Denna aspekt skulle kunna kallas subjektiv arbetsanpassning därför att den utgår från individens upplevelser och försöker fastställa sambanden mellan dessa och förhållanden i miljön. Man kan tala om god anpassning när det totala utbytet av arbetet tillfredsställer vissa subjektivt upplevda anspråk och behov hos individen.

I västerländsk samhällsforskning har under åtskilliga decennier diskuterats vilket infly- tande den moderna industrimiljön har på människors arbetstillfredsställelse och all- männa livsanpassning. Forskare har påtalat en grundläggande konflikt mellan individens behov och företagens mål, en konflikt mellan mänskliga och ekonomiska värden. Särskilt stor om har uttalats över de negativa infly- tanden som kan tänkas härröra från arbets- villkoren vid massproduktion i stora pro- duktionsenheter.

Den industriella utvecklingen har under lång tid präglats av den klassiska organisa- tionsläran eller den s.k. Taylorismen. Karaktäristiskt för denna organisationsteori har varit ett antagande om att löntagarens lydnad och lojalitet gentemot företagets målsättning endast kan erhållas genom en kombination av ekonomiska incitament och tvångsåtgärder av olika slag. Organisationen

har ofta byggt på ett antagande om att män- niskor i allmänhet är ointresserade av att ta ansvar och arbetar bara därför att de är tvungna. Detta nödvändiggör — har man menat —— ett system som ger hög prestation oberoende av individens intresse för arbetet. En huvudprincip har därför varit att skilja mellan å ena sidan verkställighet av arbets- operationer, å andra sidan planering och kontroll. Vidare har man successivt strävat efter att bryta ned arbetsoperationerna i så små cykler som möjligt och med så kort utbildnings- och inlärningstid som möjligt. Man har infört omfattande regelsystem och administrativa rutiner för att upprätthålla ordning och disciplin. Genom prestationslö- nen har man sammankopplat individens intresse av god förtjänst med företagets intresse av god prestation och sålunda strävat efter att få honom att lojalt acceptera det ekonomiska systemets målsättning.

Den psykologiskt orienterade human rela- tionskolan växte på 1950-talet fram som en kritisk riktning gentemot den gamla organi- sationsläran. Den var kritisk framför allt därför att den ansåg att organisationsläran ej gav möjlighet att tillgodose individens behov av samhörighet med företaget som socialt system. Genom att organisera företaget i små arbetsgrupper och genom att leda dessa efter "demokratiska" arbetsledningsprinciper föreställde sig human relationskolan att företaget kan tillgodose individens behov av social förankring och värdegemenskap. Här- igenom skapades förutsättningar för god arbetstillfredsställelse, vilket antogs leda till hög produktivitet, god närvaro och låg per- sonalomsättning.

En ytterligare huvudriktning av kritiken mot det traditionella produktionssystemet har utgått från det detaljuppkluvna och tvångs- styrda arbetet. Denna forskningstradition betraktar företaget som sociotekniskt system. Man har med detta begrepp velat framhålla teknologins betydelse för de sociala förhål- landena på arbetsplatsen och att det råder ett ömsesidigt samband mellan företaget som tekniskt system och företaget som socialt system. Gruppbildning och sociala kontakter liksom självbestämmande och kvali-

fikationskrav påverkas i stor utsträckning av de produktionstekniska förhållandena. Arbetsplatserna kommer därför att uppvisa stora variationer med hänsyn till hinder och möjligheter att uppleva arbetet intressant och att uppleva samhörighet med arbetsgrupp och företag. Sociala krav av denna senare typ ställer också krav på förändringar av arbetets organisation och utformning och har under senare år aktualiserats i diskussionen om arbetsmiljön.

Svenska forskare har under 1960-talet sökt belysa samspelet mellan den industriella produktionstekniken och individens förhål- lande till sitt arbete uttryckt i termer av arbetsglädje-fråmlingsskap och i termer av tillfredsställelse med olika aspekter av arbetsmiljön. I diskussionen av dessa problem förekommer förklaringsgrunder på olika nivåer. Dessa arbeten har framför allt begränsat sig till att belysa variationer med avseende på arbetets art och organisation.

Dessa undersökningars centrala antagande är att arbetets art och innehåll påverkar individens behovstillfredsställelse vunnen genom arbetet. Arbetets psykologiskt rele- vanta innehåll tänkes bestå av två huvud- aspekter. Den ena utgörs av den grad av frihet individen ges att själv bestämma över arbetets uppläggning, arbetsmetoder, arbetstakt, kontakttagande, att utöva ett flertal olika prestationer, förbättra sina prestationer och utveckla ytterligare eventuella anlagsresur- ser. Den andra är de kvalifikationskrav som arbetsuppgiften ställer på individens ska- pande förmåga, dvs. på hans kunnande, initiativ, självständighet och kontaktförmåga för att arbetsuppgiften skall bli tillfredsstäl- lande genomförd.

Dessa undersökningar visar ett tydligt samband mellan arbetets organisation och innehåll och upplevelsen av arbetsglädje- främlingsskap. Sambanden kvarstår när hän- syn tagits till ålder, kön, inkomst, arbetsle- darbeteende, personalpolitik etc. Samtidigt är det alldeles påtagligt att den starkaste kritiken mot det ofria och ensidiga arbetet är mest utbredd bland den unga arbetskraften. Någon sådan kritisk attityd föreligger inte enligt dessa undersökningar bland de ungdomar som

placerats i arbeten med mera kvalificerat innehåll och med högre grad av själv— bestämmande.

I en svensk sociologisk undersökning har man belyst sambandet mellan å ena sidan arbetets art och innehåll och å andra sidan arbetstillfredsställelsen och det psykiska välbefinnandet.

Den rationaliseringsutveckling som kän- netecknas av ökad specialisering, ökad för- planering och ökad maskinstyrning av indi- videns arbete leder enligt dessa undersök- ningsresultat till lägre arbetsglädje, minskad livstillfredsställelse och ökade psykiska besvär. Vid automatiserade processer, som ställer individen i ett mera fritt och kvalifi- cerat förhållande till arbetet, minskar mono- toni- och andra ofrihetsupplevelser och likaså sker en höjning av självkänsla och psykiskt välbefinnande.

I en utredning som framlagts av LO 1971 görs ett försök att fånga LO-medlemmarnas upplevelser av sitt arbete ur psykisk påfrestningssynpunkt. Även här finner man starka samband mellan monotont och ofritt arbete och upplevelser av psykisk stress. Man fann här att i denna undersökning 16 % ansåg att de hade ett huvudsakligen ensidigt och monotont arbete, 9 % kunde ej lämna arbetsplatsen för 10 minuter utan ersättare och 7 % måste arbeta i ett tempo som helt styrs av en maskin.

I denna undersökning konstruerade man ett s.k. ofrihetsindex baserat på svaren i dylika frågor om frihetsgraden i arbetet och redo- visade följande uppställning avseende upp- levelser av psykisk påfrestning hos personer med olika bundenhet i arbetet.

Eftersom urvalet till utredningens enkät skett med syfte att kunna dra slutsatser för LO

i stort skulle man kunna anta att ca4 % av LO- medlemmarna tillhör den extremgrupp som har ofria arbeten och 47 % har något bundna arbeten. De som har obundna arbeten är ungefär lika många. Man finner att sambandet mellan arbetsfriheten och upplevelsen av stress och psykisk påfrestning är stort.

I en fråga begärdes uppfattningar om vilka faktorer i arbetsmiljön som var orsak till den stress och de psykiska påfrestningar man upplevde.

I diagram 4.1 åskådliggörs orsaker till psykiska påfrestningar i arbetet i grupper som upplevde olika grad av bundenhet. Man finner här de största skillnaderna för enformigt och ointressant arbete men skillnaderna är också mycket stora vad beträffar arbetstakten, buller och rök, drag och luftföroreningar.

Dessa data tyder på att de enformiga och ofria arbetena ofta är förenade med andra negativa miljöfaktorer eller att dessa upplevs starkare än eljest.

Att fysikaliska faktorer i arbetsmiljön kan framkalla störningar i hälsa och välbefinnande är väl dokumenterat. Den roll som motsva- rande psykosociala faktorer spelar är erfa- renhetsmässigt minst lika betydelsefull men svårare att demonstrera på ett vetenskapligt invändningsfritt sätt. Speciellt gäller detta sådana faktorers inverkan på olika organ- funktioner och den roll denna inverkan för- modas spela i olika psykiska och somatiska sjukdomars uppkomstmekanism. Delvis baserat på Ulf von Eulers banbrytande och nyligen nobelprisbelönta upptäckter har vid Karolinska institutet i Stockholm (Laborato- riet för klinisk stressforskning) sedan ett tiotal år bedrivits tvärvetenskaplig forskning med inriktning på just dessa problem. Denna forsknings referensram framgår av diagram 4.2.

Tabell 4.12 Psykisk påfrestning hos personer med olika bundenhet i arbetet.

Grad av bunden- Antal Procent Ej Något Ganska Mycket Summa het i arbetet stressade stressade stressade stressade procent Ofria arbeten 15 9 4 21 28 30 20 99 Något bundna ar- beten 1 967 47 39 34 15 11 99 Obundna arbeten 1 997 47 49 32 13 6 100 Totalt 4 123 98 432 SOU 1972:86

Olycksfallsrisker i arbetet

Buller

Rök, drag, luftföroreningar

Skiftarbete, olämplig arbetstidsförläggning

Mycket övertidsarbete

Förtjänstprob lem

Hårt uppskruvad arbetstakt

E nformigt, ointressant arbete

Fysiskt påfrestande arbete

För små möjligheter till kontakt med arbetskamrater

Språksvårigheter mellan arbetskamrater

Dåliga relationer till arbetsledare och chefer

Dåliga relationer mellan arbetskamraterna

Diagram 4.1 Angivna orsaker bundenhet i arbetet.

_ ofria arbeten något bundna arbeten :: obundna arbeten

till psykiska påfrestningar i arbetet i grupper med olika grad av

l l l

Psyko— Psy kobio— Sjukdoms- Sjukdomars Sjukdom sociala logiskt framkallan- förstadier stimuli | program de mekanis- mer (t ex stress) 2 1 23322 Genetiska verkan faktorer Interagerande variabler 6

Diagram 4.2 Teoretisk modell avseende sambandet mellan psykosocial miljö och sjukdom. Olika sociala strukturer och processer i arbetsmiljön leder till psykosociala stimuli (box 1). Samspelet mellan dessa och egenskaper hos individen (box 2) framkallar psykiska och kroppsli- ga reaktioner. Vissa reaktioner kan utgöra mekanismer i den sjukdomsframkallande processen (box 3) och leda till olika sjukdomars förstadier (box 4) och till sjukdomarna själva (box 5). Denna händelsekedja kan motverkas eller främjas av olika interagerande variabler (box 6), exempelvis levnadsvanor, hemförhållanden etc.

Forskningsstrategin har följt tre huvudlin- jer. Den första har varit den gängse epide- miologiska. Härvid har studerats det statis- tiska sambandet mellan olika karakteristika hos å ena sidan (a) olika arbetsmiljöer (box 1) och (b) olika grupper av individer (box 2) samt å andra sidan olika psykologiska och fysio- logiska reaktioner (box 3) samt förekomst av olika sjukdomar (box 5). Vidare har studerats den sjukdomsförebyggande eller sjukdoms- främjande effekten av interagerande miljö- påverkningar (box 6), t. ex. av alkohol, tobak, koffeinhaltiga drycker, näring och fysisk aktivitet, hem- och boendeförhållanden etc. Undersökningarna är av tvärsnittstyp och ger statistiska samband som kan men inte behöver vara orsakssamband.

Den andra strategin är longitudinell, dvs. man följer över en längre eller kortare tid olika grupper anställda (box 2) som i sitt arbete är exponerade för olika psykosociala påfrest- ningar (box 1). Man registrerar de psykiska och fysiologiska reaktionerna (box 3) och de

sjukdomssymptom (box 5) dessa eventuellt leder till, i ett försök att identifiera psyko— sociala riskfaktorer i arbetsmiljön och/eller olika högriskgrupper. Eftersom reaktionerna (box 3) och eventuellt sjukdomarna (box 5) emellertid är betingade av ett samspel mellan miljöpåverkan (box 1), individens egenskaper (box 2) och interagerande faktorer (box 6), och eftersom olika arbetsmiljöer attraherar respektive sorterar ut individer med olika karakteristika, medför även denna strategi problem när man söker dra slutsatser rörande orsakssambanden mellan miljöpåverkan i arbetslivet och sjuklighet.

Den tredje strategin är experimentell. Experimenten kan genomföras under labo- ratoriebetingelser och/eller på fältet. Det innebär att man under en kortare eller längre tid och under kontrollerade betingelser exponerar olika grupper av individer för olika arbetsmiljöer. Deras psykiska och sociala reaktioner registreras. Undersökningarna drivs självfallet aldrig så långt att hälsan

äventyras, men de registrerade reaktionerna kan ändå ge hållpunkter för att olika arbets- miljöer kan vara sjukdomsframkallande antingen generellt eller hos speciellt sårbara grupper, t. ex. äldre eller på olika sätt handikappade. Strategin bygger på att varje individ är sin egen kontroll och/eller på en försöks- och en kontrollgrupp.

På dessa sätt har studerats inverkan av bl. a. följande arbetsmiljöer:

— olika slags skiftarbete

— olika slags prestationslöner — arbeten med olika automationsgrad — olika kontorsmiljöer (cellkontor, kon-

torslandskap)

— linearbete med olika lång arbetscykel. Forskning av dessa slag har resulterat i visst underlag för planeringen av olika arbetsmil- jöer. Som inledningsvis understrukits är emellertid vårt kunnande i fråga om de psy- kosociala miljöfaktorerna klart otillräckligt. Önskvärt vore därför att införande av varje ny arbetsmiljö ledsagades av utvärderande tvärvetenskaplig forskning, vars resultat kunde leda till modifikationer av arbetsmiljön i ett system som efter hand blev själv- korrigerande.

Tilläggas bör att expositionerna enligt den tredje strategimodellen inte nödvändigtvis behöver vara förmodat ogynnsamma och sjukdomsframkallande. Om ingreppen i arbetsmiljön i stället görs i förmodat tera— peutisk riktning hos försöksgruppen men inte hos kontrollgruppen eller under en period men inte under en annan, kan man genomföra en regelrätt hypotesprövning avseende olika arbetsmiljöers sjukdomsframkallande respek- tive hälsobevarande egenskaper.

I Norge har sedan slutet av 1960-talet socialpsykologisk forskning förts ut i kon- kreta projekt i företag för att pröva nya former för arbetsorganisation baserade på s.k. ”självstyrande grupper".

Dessa försök som bedrivits i samarbete med Nordiska Arbetsgivareföreningen och Norska LO har tilldragit sig stor uppmärksamhet.

Framför allt under senare år har man i vårt land tagit upp olika former av försöksverk- samhet både ute i de enskilda företagen och i regi av olika samarbetsorgan inom arbets-

marknaden syftande till ökat självbestäm- mande och mer omväxlande och intressanta arbetsuppgifter. Det pågår f.n. en intensiv diskussion om hur den representativa demo- kratin i företagen skall kunna förstärkas — framför allt hur man skall kunna gå över från samråd till inflytande. I detta sammanhang framförs krav att de fackliga organisationerna måste få ett ökat inflytande över den sociala och fysiska miljön — inkl. produktionstek- niken, personalpolitik, företagshälsovård o.d. Detta betyder att en viktig del av de frågor som berör demokratin i företagen också kan hänföras till frågan rörande arbe- tarskydd och arbetsmiljö i vid mening. För- djupad företagsdemokrati och förbättrat arbetarskydd kan båda sägas syfta till att åstadkomma en mänskligare arbetsmiljö.

4.4 Olycksfallsriskerna och den utvecklingen

tekniska

4.4.1 Inledning

De insatser som gjorts inom arbetarskyddet har av tradition varit mycket starkt centrerade mot bekämpning av olycksfall i arbetet. Ser man på yrkesskadestatistiken domineras denna i hög grad av olycksfall i arbetet. Ser man på det lokala arbetarskyddets insatser har dessa av tradition till övervägande del riktats mot arbetsolycksfallen.

Man har anledning att söka få en uppfatt- ning om i vilken mån teknisk utveckling och strukturomdaning inom näringslivet har medverkat till en förändring härvidlag. Man skulle kunna förmoda att näringslivets mekanisering och automatisering skulle medverka till att människor undandragas den direkta godshanteringen och på så sätt skulle undgå en rad risksituationer ur olycksfalls- synpunkt. En teknisk utveckling, som på detta sätt överför mänskliga arbetsoperationer till maskiner, skulle i sig själv medverka till större riskfrihet.

Det finns å andra sidan andra utveck- lingstendenser som skulle kunna verka i motsatt riktning. Här kan nämnas förändrade risker genom den successivt ökade produk- tiviteten där den enskilde individen produ-

cerar mera per arbetstimme genom effektiva maskinella utrustningar. Detta leder då lätt till ökad arbetshastighet, förtjänstproblematik m. in. som i sin tur kan driva till minskad grad av uppmärksamhet och tendens till chans- tagande.

Det kan naturligtvis också förmodas att sådana förhållanden som monotoni, stress, dålig ergonomi med ökad grad av fysisk trötthet osv. kan leda till fysiska och psykiska förhållanden som kan innebära ökade olycksfallsrisker. Dåliga belysningsförhål- landen, buller m.fl. miljöfaktorer kan också medverka härtill.

Förhållandet att medelåldern inom näringslivet successivt har stigit samt att individer med olika former av hälsomässiga begränsningar sysselsätts i ökad utsträckning inom arbetslivet medför måhända dessutom att man kan riskera olika former av dålig anpassning till arbetet som kan utgöra en bidragande faktor även i olycksfalls- hänseende.

Den rationaliseringsprocess som fortgått har bl.a. präglats av stark omsättning av arbetskraft såväl inom enskilda företag som mellan företag och branscher. Detta innebär givetvis ökade risker i olycksfallshänseende när det gäller sådana frågor som information, inlärning och erfarenhet.

För att få en uppfattning om utvecklingen vad gäller olycksfallsproblematiken har ett försök gjorts att på basis av riksförsäkrings- verkets statistik få svar på frågan om det skett några väsentliga förändringar i olycksfalls- utvecklingen under den senaste 20-årspe- rioden. (För mer detaljerad analys hänvisas till bilaga 3.)

4.4.2 Statistiken och yrkesskadeförsäkringen

Den officiella yrkesskadestatistik som publi- ceras har ända från början varit knuten till yrkesskadeförsäkringen. Det har inneburit att försäkringsmässiga hänsyn påverkat statisti- kens utformning och att förändringar i lag- stiftningen återspeglats i statistiken. Hur den numera är utformad och byggs upp ges en redogörelse för i bilaga 3. Primärmaterialet utgörs främst av de anmälningar om inträffade

yrkesskador som arbetsgivaren eller arbets- föreståndaren skall inge till allmän försäk- ringskassa eller i vissa fall direkt till riksför- säkringsverket. I bilagan redogörs närmare för hur detta material klassificeras och grupperas med avseende på näringsgrensin- delning, svårhetsgrad, olycksfallsorsaker m.m. Där definieras också de s.k. riskmått som läggs till grund för bedömning av yrkesskaderisken inom olika näringsgrenar eller för olika grupper av arbetstagare.

Förändringen av antalet anmälda arbets- olycksfall, olycksfallsfrekvens och svårhetstal

Den för statistiken viktigaste förändringen under perioden 1950—1969 skedde 1955, då yrkesskadeförsäkringen samordnades med den allmänna sjukförsäkringen. År 1954 inträffade enligt den officiella statistiken 279546 yrkesskador. I 1955 års statistik redovisas endast 135624 skadefall. 1954 års antal innefattar emellertid även s.k. baga— tellskador som efter 1955 ej anmälts och således därefter ej kommer med i statistiken. Men även om bagatellskadorna frånräknas för år 1954, kvarstår en högst betydande olikhet mellan de båda åren. Antalet för år 1955 vederbörligen anmälda yrkesskador uppgår inte till mer än 60 år 65 % av vad man kunnat vänta, om skadefrekvensen varit densamma som för år 1954. Nedgången är säkert till större delen en följd av samordningen med sjukförsäkringen. För skador, som slutreg- lerats av försäkringskassorna inom samord- ningstiden, var det för ersättningens storlek utan betydelse om fallet rubricerades som yrkesskada eller ej. Den skadade hade därför inte som förut ekonomiskt intresse av att bevaka att fallet anmäldes som yrkesskada. Med hänsyn till ovanstående kan det ifrå- gasättas om inte nedgången av antalet olycksfall under perioden 1955—1966 delvis hänger samman med minskad benägenhet hos arbetsgivarna att anmäla inträffade olycksfall i vederbörlig ordning. En ökning av antalet fall inträffade år 1967. Denna ökning torde delvis bero på att anmälningsplikten, i och med att de två karensdagarna slopades, fr. o. m. detta år även omfattade skadefall med endast en eller

När det gäller invaliditets- och dödsfall kan man räkna med att så gott som samtliga fall anmäls av arbetsgivarna. En mindre nedgång av antalet invaliditetsfall synes ha skett under perioden 1955—1966. Minskningen av antalet dödsfall är mer markerad. Det relativt låga antalet dödsfall år 1967 torde sammanhänga med att antalet svårare fordonsolyckor till- fälligt minskade till följd av omläggningen till högertrafik detta år.

Mellan 1955 och 1966 gick frekvensen ned från 23,1 till 19,6 arbetsolycksfall per en miljon arbetstimmar. Med beaktande av den effekt karensdagarnas borttagande haft kan frekvenserna för åren 1967—1969 sägas vara ungefär desamma som för år 1966.

Det s. k. svårhetstalet (som i princip mot- svarar antalet genom skadorna förlorade arbetsdagar per 1000-tal utförda arbetstim- mar) gick under perioden 1955—1966 ned från 1,644 till 1,303. Svårhetstalet påverkas myc- ket litet av de kortvariga skadefall, för vilka anmälningsplikt inträdde fr. o. m. år 1967. En ökning som kan noteras för åren efter 1966 är därför mycket måttlig.

Olycksfallsfrekvensens förändring inom olika näringsgrenar

När man skall försöka bedöma hur minsk- ningen av frekvens och svårhetstal fördelar sig på olika branscher bereder den förändring av näringsgrensindelning som infördes inom yrkesskadestatistiken fr.o.m. 1960 en svå- righet. Om man begränsar sig till tio-årspe- rioden 1960—1969 framgår det av de statis- tiska uppgifterna, att fram t.o.m. år 1966 minskade frekvensen inom bl.a. Gruv- och stenbrytningsindustri, Byggnadsindustri, Handel och Samfärdsel. Inom Jord- och skogsbruk och Förädlingsindustri var frek- vensen ungefär oförändrad. Senare eller under åren 1967—1969 ökade frekvensen mest inom Jord- och skogsbruk, Gruv- och stenbrytningsindustri samt Förädlings- industri. En kraftig ökning mellan 1968 och 1969 inom Jord- och skogsbruk samt El-, gas-, värme-, vatten- och renhållningsverk är säkert inte helt reell utan beror delvis på en

Från Till Malmgruvor 63,1 53,5 J äm- och stålverk 47 ,I 38,5 Metallverk 47,2 38 ,0 Skeppsvarv 36,9 29 ,2 Träindustri 49,8 42 ,6

ändrad fördelning av antalet arbetstimmar inom primärkommunal verksamhet.

Vad beträffar skadeutvecklingen inom vissa verksamhetsgrenar kan man dra några slutsatser från en statistik för åren 1955—1959. Olycksfallsfrekvensen under denna period har varit relativt oförändrad inom de flesta näringsgrenar. För större arbetsgivare, exkl. staten, kan en nedgång noteras i vissa näringsgrenar. Sålunda har antalet arbetsolycksfall per en miljon arbetstimmar nedgått i näringsgren enligt ovanstående tablå.

Det bör observeras att dessa frekvenser inte är direkt jämförbara med dem som gäller för perioden 1960—1969.

Svårhetstalets förändring inom olika nä- ringsgrenar

Vad gäller svårhetstalets förändring under perioden 1960—1969 inom olika huvudgrup— per av näringsgrenar kan konstateras en minskning inom bl.a. Byggnadsindustri och Samfärdsel. Svårhetstalet påverkas kraftigt av antalet dödsfall och inom dessa båda näringsgrupper bör alltså antalet dödsfall ha minskat mellan 1960 och 1969.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att antalet förlorade arbetsdagar per tusental arbetstimmar (svårhetstalet) klart minskat under perioden 1955—1960. Även antalet arbetsolycksfall per en miljon arbetstimmar har sjunkit något. Minskningen av svårhets- talet hänför sig bl.a. till byggnadsindustrin och samfärdseln. Den egentliga industrin (förädlingsindustrin) har inte visat någon nedgång vare sig beträffande olycksfalls— frekvens eller svårhetstal.

4.4.3 Framtidsaspekter

Man kan mot bakgrunden av denna genom- gång konkludera att någon mer påtaglig ned—

gång av olycksfallsfrekvensen ej skett mer generellt i takt med rationaliseringsprocessen inom vårt näringsliv. Vi kan inte heller finna några mer slående strukturella förändringar. En mindre nedgång av antalet invaliditetsfall synes ha skett under perioden. Minskningen av antalet dödsfall är mera uttalad.

Detta kan te sig som en nedslående iakt- tagelse i förhållande till de långvariga strä- vanden som skett i olycksfallsbegränsande syfte såväl inom ramen för lagstiftning och inspektion, som vad gäller utbildning, infor- mation och propaganda parat med ett lång- varigt och träget arbete inom det lokala arbetarskyddet med dessa frågor.

Förklaringen till denna bild är emellertid att söka i en förskjutning i orsakerna till olycksfallens uppkomst. En förskjutning har här säkerligen skett från rent tekniska orsaker till mer komplexa orsakssamband där mänskliga faktorer spelar en allt större roll. Detta har under åren belysts i en rad vetenskapliga undersökningar såväl interna- tionellt som i vårt land.

I den s.k. Sandvikens-undersökningen jämfördes en grupp olycksfall av olika grader med en kontrollgrupp och för båda grupperna registrerades ca 450 faktorer beträffande arbetsmetodik, arbetsmiljö, hälsa, arbetsför- måga, attityd till arbetet. Av dessa förekom 29 faktorer oftare i olycksfallsgruppen, varav de flesta berörde faktorer såsom bristande erfarenhet, otillräcklig instruktion, ny på jobbet, nyanställd eller nyligen omplacerad, teknisk förändring nyligen genomförd. Men även faktorer i anslutning till arbetsmetod och arbetsmiljö förekom, såsom ojämnt arbets- flöde, buller, hinder för förflyttning på arbetsplatsen.

Under senare år har olycksfallsforskning med denna mer breda uppläggning blivit alltmer vedertagen i en typ av s.k. tillbuds- undersökningar, där man söker klarlägga bakgrunden till alla de olycksfallstillbud som dagligen inträffar. I en undersökning av olycksfallstillbud i skogsarbete konstaterades omkring 750 tillbud motsvarande ett olycks- fall med kroppsskada. En analys av till- budsfaktorer visade att ett 10-tal dominerade, och mot denna bakgrund utarbetades ett

säkrare arbetsprogram. Väsentligt var dess- utom att en period av tillbudsanalys på en arbetsplats med allas medverkan (arbetsled— ning, tekniker, skyddsombud, anställda) väckte ett stort intresse för arbetarskydd och ökade medvetandet om riskerna och därmed människornas säkerhetsbeteende.

I den s.k. Kockums-undersökningen redovisas en grupp anställdas attityder till arbetet med bl.a. hur ackordsjäkt, för- tjänstproblem m.m. kan medverka till negli- gering av säkerhetsföreskrifter och till chanstagning.

I en nyligen utförd undersökning inom byggnadsindustrin redovisades vid noggranna analyser att det praktiskt taget alltid fanns någon teknisk brist i arbetet som kunde sättas i samband med olycksfallet.

Ett olycksfall eller tillbud har alltid flera, kanske 10—15, faktorer som medverkar till dess uppkomst. Korrigering av endast några av dessa hade ofta helt kunnat förhindra dess uppkomst. En insats angående endast en faktor eller inom ett begränsat område kan därför ge något resultat beträffande olycks- fallsförebyggande, men åtgärderna får en helt annan effekt om de kan fördelas på bred front.

I samband med övergång från ackords- till timlön minskade olycksfallsfrekvensen i gruvarbete med 10 %. Under en period av tillbudsanalys i skogsarbete ökade säker— hetsmedvetandet, och olycksfallsfrekvensen sjönk med 25 %. Införandet av hjälmar i byggnadsarbete har kraftigt minskat frek- vensen av huvudskador.

Men olycksfallen har ej försvunnit i sam- band med sådana isolerade åtgärder. Olycksfallsförebyggande måste alltid arbeta på bred front och beröra ett flertal olika områden såsom säkrare arbetsmetoder, jäm- nare arbetstakt, bättre arbetsmiljö, ergonomi, instruktion om förebyggande åtgärder, ska- pande av säkerhetsmedvetande och säker- hetsbeteende.

Slutsatsen av denna genomgång blir alltså att man även för framtiden måste bedöma Olycksfallsriskerna i arbetsmiljön som en mycket tung faktor. Som alla andra miljö- problem har även denna problematik blivit betydligt mer komplicerad än tidigare i takt

med teknisk utveckling och rationalisering. Även om frågorna som gäller teknisk säkerhet i maskinkonstruktion och layout fortfarande är väsentliga, blir insatserna på olycksfalls- området mer och mer centrerade kring en vidare sfär av problematik där framförallt attitydpåverkan till säkerhetsbeteende, information och utbildning har en väsentlig plats tillika med olika former av individuell korrigering och uppföljning när det gäller frågor kring personlig arbetskapacitet kontra arbetskrav. Sanering av övriga negativa fysiska och psykiska miljöfaktorer som bul- ler, belysning, luftföroreningar, jäkt och stress spelar en väsentlig roll även ur olycksfallsförebyggande synpunkt.

4.5 Hälsa och arbete 4.5.1 Yrkessjukdomsbegreppets utvidgning

I och med de stora medicinska upptäckterna för ungefär 100 år sedan, då infektionssjuk- domarnas orsaker klarlades, grundlades en under många år dominerande uppfattning: en sjukdom —— en orsak. Detta har också till- lämpats inom yrkesmedicin, där man länge var helt införstådd med att blyförgiftning som yrkessjukdom orsakades enbart av inandat eller nedsvalt blydamm och att silikos orsa- kades enbart av inandat kvartsdamm. Så småningom fann man emellertid att flera faktorer kunde påverka yrkessjukdomens uppkomst och förlopp, individens medfödda anlag, hans nedsatta motståndskraft i sam- band med pågående eller genomgångna sjukdomar som t.ex. tuberkulosnäringstill- stånd. Så småningom har man för sjukdomar överhuvudtaget alltmera gått över till upp- fattningen att i det komplicerade förloppet, när en sjukdom uppkommer och det normala hälsotillståndet försvinner, är det flera fak- torer som inverkar samtidigt och att det ibland kan vara svårt att avgöra vilken faktor, som är den dominerande. Man har konstaterat att vid uppkomsten av åtskilliga sjukdomar kan arbetsförhållanden eller arbetsmiljö med- verka som en bidragande faktor till sjukdo- mens uppkomst utan att därför sägas vara den

dominerande orsaken eller att sjukdomen kan direkt betecknas som en yrkessjukdom.

Med yrkessjukdom menas dock fortfarande sjukdom, där den dominerande orsaken är att söka i arbetsförhållanden eller arbetsmiljö, som t.ex. yrkesblyförgiftning hos svetsare, silikos hos gruvarbetare eller dövhet från buller hos t. ex. plåtslagare eller vävare.

Den utvidgade synen på yrkessjukdoms- begreppet där arbetsmiljöfaktorer tillsam- mans med andra faktorer medverkar till uppkomst av sjukdom kan illustreras med några exempel.

Det är känt, bl.a. genom skandinaviska forskningar, att magsår är vanligare hos skiftarbetare än hos dagarbetare och man finner det särskilt vanligt hos dem som tidi- gare gått i skiftarbete men överflyttats på grund av magbesvär till dagarbete. Det är sannolikt att någon faktor i skiftarbetet, den oregelbundna livsföringen, den störda dygnsrytmen, de otillfredsställande närings- förhållandena, enbart eller tillsammans kan öka frekvensen av magsår hos dem, som är disponerade därför. Men förloppet kan vara svårt att direkt utskilja och hur komplicerad situationen kan vara visas bl.a. av att de skandinaviska erfarenheterna om ökad mag- sårsfrekvens bland skiftarbetare icke kunnat upprepas i flera länder, t. ex. England.

I en hel del fall har det t.o.m. visat sig att sjukfrånvaron är lägre bland skiftarbetare än bland dagarbetare. Men detta torde bl. a. bero på en effektiv företagshälsovård, varvid man dels från början undvikit att i skiftarbetet placera dem, som förväntas ha svårt att anpassa Sig, och dels flyttat över från skift- arbete till dagarbete redan i tidigt stadium dem som visat tecken på avvikelser från normalt hälsotillstånd och haft svårigheter att anpassa sig till skiftarbete. Situationen kompliceras här även av ett successivt genomfört personurval.

Hjärtsjukdomar är en av de vanligaste sjukdomarna i de flesta länder och också en av de vanligaste dödsorsakerna. För uppkoms- ten av hjärtsjukdom, t.ex. hjärtinfarkt eller kardioskleros, är många faktorer bidragande såsom könsfaktorn, det medfödda anlaget, en olämplig diet med alltför hög fetthalt i kosten,

övervikt, rökning, alltför litet motion, en dålig fysisk kondition. Allt detta kan bidraga till uppkomsten av hjärtinfarkt och kardioskle— ros. Men även arbetsmiljö och arbetsförhål- landen kan bidraga till uppkomsten och utgöra betydelsefulla faktorer. Psykisk stress i arbetet kan likaväl som psykisk stress utanför arbetet bidra till uppkomsten av hjärtinfarkt, medan en viss konditionsträning motverkar frekvensen. Det finns en studie inom Londons trafikväsen, där busschaufförerna i London utvisade en ökad frekvens av hjärtinfarkt, varvid sannolikt den psykiska stressen i arbetet spelade in, medan busskonduktö- rerna, som i London dessutom hade en viss fysisk träning genom att gå upp- och nedför trapporna i Londons tvåvåningshussar, visade en mindre frekvens av hjärtinfarkt.

Under senare år har vid undersökningar i flera länder påvisats att i konstsilkeindustrin finns det en påtaglig översjuklighet av hjärt— infarkt hos dem som är exponerade för kolsvavleånga. Här har man således en mycket betydelsefull faktor i arbetsmiljön, som bidrager till uppkomsten av en sjukdom, som man inte direkt kan beteckna som yrkessjukdom, men som får illustrera hur arbetsmiljöfaktorer i större eller mindre utsträckning kan påverka uppkomsten av en sjukdom.

Förekomsten av ryggbesvär såsom lum- bago, ischias, rygginsufficiens kan ävenledes påverkas av arbetsmiljö och arbetsförhål- landena, ehuru de väsentliga orsakerna san- nolikt är att söka i en med åldern ökande degeneration av vävnaderna i de broskskivor, som ligger mellan kotorna. En jämförande undersökning av personer med tungt arbete och med lätt arbete har utvisat att besvären var något vanligare i tungt arbete. Vad som emellertid var påtagligt i båda grupperna var att frekvensen av besvär ökade med åldern. Den dominerande faktorn var således en åldersfaktor. Men man kunde konstatera att vid de mycket vanliga ryggbesvären, som närmast kan betraktas som en folksjukdom, kan arbetsmiljön spela in som en bidragande eller utlösande faktor.

4.5.2 Yrkesskadestatistik När man studerar påverkan av arbetsmiljö på hälsan, är tyvärr den officiella yrkesskade- statistiken ofta av synnerligen begränsat värde. I regel omfattar yrkesskadestatistiken i olika länder liksom i Sverige endast uppgifter om inträffade yrkessjukdomsfall, som för- anlett sjukfrånvaro. De uppdelas sedan efter orsaker t.ex. bly, krom, kvicksilver, buller, och de fördelas sedan också på olika yrken. Denna statistik kan jämföras med ett isberg, där man endast ser en liten del av isberget ovan vattenytan. Om man ser på uppkomsten av en yrkessjukdom så sker denna stegvis, där sjukdomsfallet med sjukskrivning är det sista steget, och det vore av stor betydelse att få statistiska uppgifter även om de tidigare stegen. När man ser på de egentliga yrkessjukdo- marna så borde man istället följa utvecklingen redan från att man utsätts i relativt ofarlig omfattning för ett giftigt ämne. Detta kan konstateras t. ex. genom blodanalyser, att halten i blodet av t. ex. bly är högre än vad det är i en normalbefolkning. Man kan härvid således konstatera en exposition. Graden av denna är av intresse att studera. För vissa ämnen finns s.k. biologiska gränsvärden för blod och urin. Om dessa överstigs finns risk för att hälsoskador kan uppkomma. Själva påvisandet av bly i blodet ovanför det bio- logiska gränsvärdet är självfallet inte tecken på sjukdom, men det är tecken på att de tekniska förebyggande åtgärderna inte är tillräckligt effektiva, att bly tillförs kroppen mera än normalt, att hälsorisk finns och att arbetsmiljön måste förbättras. Nästa steg är att man med känsliga kemiska metoder kan konstatera en s.k. påverkan, då vissa kroppsfunktioner eller enzymatiska funktio- ner kan påverkas utan att därför hälsotill- ståndet är rubbat. Men vid t. ex. belastningi olika former av en kroppsfunktion, finns mindre reservkapacitet än normalt och här- igenom kan en viss sjukdomsdisposition uppkomma. Några subjektiva besvär före- kommer inte på detta stadium och inte heller kan några kliniska symtom på yrkessjukdom påvisas. Nästa steg är uppkomsten av sym- tom, som kan konstateras vid klinisk under-

sökning eller som upplevs som besvär av pati- enten. Slutligen kan dessa symtom bli så be- svärande att manifest sjukdom påvisas och sjukskrivning kan bli nödvändig. Om man gör statistik endast på förekomsten av sjukskriv- na yrkessjukdomsfall registrerar man således endast en liten del av effekten av arbetsmiljön på hälsotillståndet. Man tar endast den synliga delen av isberget, medan den större delen inte registreras. Den befinner sig "under vattnet."

Vad som vore av stort värde vore om man som komplettering till den nuvarande yrkes- skadestatistiken kunde registrera förekoms- ten av påverkan, t. ex. positiv ALA vid blyexposition eller de olika grader av blyex- position mätt med analys av bly i blod, som överstiger det biologiska gränsvärdet och där man således har en viss hälsorisk.

Dessutom torde grupphälsoundersökningar med jämförelse av exponerade grupper med icke-exponerade grupper ge värdefullare informationer än den klassiska yrkessjuk- domsstatistiken. Man kan härvid konstatera en för hela gruppen gemensam avvikelse av t. ex. medelvärden för vissa kroppsfunktioner eller blodvärden, som man inte kan påvisa i ett enskilt fall, därför att de normala variatio- nerna är så stora. Vid jämförelse mellan stora grupper kan man däremot avgöra på detta sätt att det föreligger en viss hälsopåverkan i så tidigt stadium att den ännu inte ger utslag i den vanliga yrkesskadestatistiken, eftersom effekterna ännu är relativt lindriga och inte ger utslag vid undersökning av enskilda individer.

Förekomsten av t. ex. bullerdövhet som yrkessjukdom enligt den officiella yrkes- skadestatistiken är relativt sällsynt. Det är emellertid känt från åtskilliga undersökningar med noggranna studier av hörseln att den i viss utsträckning, såsom förmågan att uppfatta höga toner, särskilt omkring 4000 Hz, har påverkats av buller, vilket emellertid i regel inte spelar någon roll ur arbetsförmågesyn- punkt. Den officiella yrkesskadestatistiken registrerar endast sådana fall av bullerdövhet, som har nedsatt arbetsförmåga. Det vore som komplettering till den vanliga yrkesskade- statistiken av stort värde att också få uppgifter om hur många som vid hörselundersökningar företett nedsatt hörsel. Denna påverkan kan

graderas och man skulle därigenom kunna få uppgift om förekomsten av samtliga föränd- ringar som orsakas av arbetsmiljön. Därige- nom får man ett bättre grepp på inverkan av arbetsmiljön på hälsotillståndet, och om vilka förbättringar av arbetsmiljö som behövs. Även i detta exempel är yrkesskadestatistiken i sin nuvarande utformning att karaktärisera som ett isberg, som endast visar en mycket liten del av det verkliga antalet hörselskador, som har orsakats av arbetsmiljön.

Vad som för framtiden kommer att vara mera betydelsefullt är att studera förekoms- ten av olika sjukdomar, som inte hör till de klassiska yrkessjukdomarna och särskilt om översjuklighet förekommer i olika yrkes- grupper jämfört med andra, eller med nor- malpopulation.

4.5.3 Samverkan av yttre och inre miljö

Det är betydelsefullt att man inte bedömer inverkan av arbetsförhållanden och arbets- miljö på hälsotillståndet som ett isolerat fenomen, utan ser människan som en helhet. Man kan illustrera hur inverkan av yttre och inre miljö kan samverka och ge en kombinerad effekt på hälsotillståndet.

Det är känt sedan länge att inandning av bomullsdamm kan ge vissa förändringar och vissa besvär från andningsorganen såsom andfåddhet och hosta. Man har diskuterat om detta är orsakat av infektion av bomullen, dvs. mikroorganismer i förorenad bomull eller av andra föroreningar i bomullen, såsom fröskal, småkvistar och annat, som innehåller andra ämnen, vissa äggviteämnen och inte som bomullen ren cellulosa. Själva bomullsfib- rerna är sannolikt av mindre betydelse.

Jämförande studier mellan olika länder angående sjukligheten bland bomullsarbetare har utvisat att förändringarna och besvären från luftvägarna är mycket vanligare när inandning av bomullsdamm i arbetet kombi- neras med tobaksrökning och med luftför- oreningar i städerna där de anställda bor. Här föreligger således en kombination av den inre miljön (arbetsmiljön—bomullsdammet) med en vana eller ovana, tobaksrökning och med den yttre miljön (samhällsmiljön), där luft-

föroreningen i samhället, i dessa fall till större delen beroende på luftföroreningar från fabriks- och husuppvärmning med kol eller olja, samverkar.

Det har visat sig på senare år, att inandning av asbestdamm i arbetet, t.ex. bland vissa byggnadsarbetare, kan ge en ökad lungcan- cerfrekvens. Det visar sig emellertid att denna ökning är mycket större hos dem som är tobaksrökare. Det förefaller som om vid tobaksrökningen förekommande cancerogena ämnen absorberas på dammet Och då bärs längre ner i lungorna. Har man då samtidigt ett damm, som i. sig självt kan bidra till upp- komsten av lungcancer, får man här en för- stärkt verkan.

Man kan se motsvarande kombinationsef- fekt av tobaksrökning med den cancerogena verkan av radongas, som förekommer i vissa gruvor. Här är det kombinationen tobaks- rökning och radon, två cancerbidragande faktorer, som förstärker varandra.

Man har all anledning därför att i framtiden beakta att cancerrisken genom tobaksrökning kan öka vid dammigt arbete. Även om dam- met skulle vara relativt indifferent, kan det sannolikt fungera som bärare av tobaksrökens cancerogena ämnen längre ner i lungorna än det skulle kommit eljest.

Av dessa exempel framgår således att man kan genom kombination av hälsofaktorer i den yttre och den inre miljön få effekter med eventuell förstärkning av faktorerna till ökad sjuklighet.

Man kan även räkna med i framtiden att få en addition av den yttre och inre miljön, när det gäller samma faktorer. Det förekommer t. ex. att man kan utsättas för buller i arbetet, t. ex. plåtslagerier, smedjor, väverier eller vid stansningsarbete, och samtidigt kan utsättas för buller i den yttre miljön, t. ex. trafik.

Samma förhållande kan förmodligen bli aktuellt i framtiden, t. ex. exposition för kvicksilver i kloralkali-fabriker och utanför arbetet genom kvicksilver i kvicksilverför- orenad föda. Samma sak kan gälla bly, där man utsätts för bly i ackumulatorfabriker eller vid varv genom svetsning och samtidigt får bly i den yttre miljön genom blyhaltiga livsmedel. Denna samtidiga förekomst av samma häl-

sofaktor i den yttre och inre miljön är pro- blem, som måste beaktas i framtiden även om de inte ännu varit aktuella.

4.6 Nya kunskaper och värderingar

4.6.1 Den medicinska vetenskapens utveckling

Den medicinska vetenskapens utveckling under de senaste decennierna har medfört vidgade kunskaper om sjukdomsorsaker och deras behandling. Förbättrad diagnostik och terapi kan påvisas inom många sjukdoms— grupper och möjligheten att tillfriskna för- unnas allt fler av ohälsa drabbade. De nya kunskaperna ger även upphov till nya vär- deringar och ställningstaganden, inte minst inför en förnyad arbetarskyddslagstiftning. För att belysa denna utveckling skall några sjukdomsområden i korthet beröras.

Inom hjärt-kärl-sjukdomarna, vår största folksjukdom vad dödligheten beträffar, har visserligen hitintills föga åstadkommits för att undanröja åderförkalkningens orsaker, men förfinade diagnostiska hjälpmedel liksom högkvalificerad intensivvård i anslutning till akut insjuknande räddar allt fler till livet. Genom aktiv rehabilitering återförs seder- mera ett stigande antal sjuka till arbetsförhet, en arbetsförhet som många gånger dock är klart begränsad. Med hjärtkirurgins hjälp repareras idag ett stort antal klaffel, liksom flertalet missbildningar i form av defekter t.ex. i hjärtats skiljeväggar kan slutgiltigt botas. Mindre lyckosamma har emellertid försöken att ersätta hjärtat genom trans- plantation utfallit. Snarare tycks då det "konstgjorda hjärtat” kunna väcka större förhoppningar för framtiden.

Den medicinska vetenskapen har även ägnat betydande intresse åt problem för- knippade med cancer och auto-immuna sjukdomar. Nya diagnostiska och terapeu- tiska metoder har avsevärt förbättrat förut- sättningarna att överleva. Härvid kan särskilt nämnas förbättrad röntgendiagnostik och strålbehandling samt nya metoder för häl- soundersökning av vissa cancerformer, t. ex.

bröst- och livmodercancer. Nya förutsätt- ningar tycks öppna sig genom cytostatica- terapin, dvs. genom tillförsel av substanser som verkar nedbrytande på tumörcellen. Immunologins förutsättningar att aktivt bidra till effektiv cancerterapi ter sig dock alltjämt osäkra.

Cancern har hitintills i stort behandlats av en specialist med intresse för just det organsystem, i vilket tumören råkat utveckla sig. För att uppnå vidare överblick över uppkomstmekanism och olika terapeutikas effektivitet har tanken på en total samordning av tumörsjukdomarna förts fram: onkologin som en biologisk nyordning byggd på inte- grerade insatser från skilda specialister. Härvid kan man också få en bättre överblick över skilda faktorers inverkan på cancerns uppkomst med bl.a. hänsyn till tumörfram- kallande orsaker i både den yttre och inre miljön.

Även allergologin har under åren tillförts förbättrade diagnostiska metoder. Så har t.ex. sambanden mellan faktorer i arbets- miljön och yrkeseksem kunnat klarläggas (t.ex. kromeksem hos byggnadsarbetare). Härigenom har man erhållit en säkrare grund för förebyggande åtgärder.

De auto-immuna sjukdomarnas och aller- giernas roll för folkhälsan talar mycket för att dessa kommer att öka inte minst genom att allt fler människor kommer att exponeras för nya sensibiliserande ämnen såväl i arbetet som utanför. Nya tekniker inom immunologin ger emellertid löfte om förbättrade förutsätt- ningar att förebygga uppkomsten av allvarliga sjukdomstillstånd.

Under denna tid har forskningen kring stressmekanismerna kommit fram. Upptäck- ten av cortison med dess vida användnings- område inom chockterapi, reumatologi och allergologi har fått största betydelse.

Ovan har berörts transplantationskirurgins misslyckande inom hjärtkirurgin. Vid annan organtransplantation, t. ex. av njurar, har man varit mera framgångsrik. För framtiden har man anledning hoppas på icke endast en bredare tillämpning utan även avsevärt bättre långtidsresultat. Allt talar för att serologisk och immunologisk genetik blir en viktig faktor

för organtransplantationernas ev. fram- gångar. Härigenom kan t.ex. åtskilliga fall av njursjukdomar och brännskador återföras till hälsa och arbetsförmåga.

Genetiken torde komma att ägnas större uppmärksamhet än hittills. Vissa vetenskap- liga rön i den genetiska coden talar för att de som tidigare uppfattade "opåverkbara arvs- faktorerna" ändock skulle kunna "omstruk- tureras” för att förebygga medfödda miss- bildningar och sjukdomsanlag. Det är i detta sammanhang intressant att konstatera att de ”påverkbara miljöfaktorerna" som ägnats stort intresse under de senaste decennierna, t.ex. inom cardiologisk forskning, i själva verket inte är så påverkbara: de självvalda miljöfaktorerna är måhända mera resistenta mot åtgärder medan arvsmassan trots allt skulle kunna gå att förändra. Här må nämnas att flertalet i yngre åldrar förtidspensionerade kan hänföras till dylika sjukdomsgrupper.

Inom psykiatrin har under den aktuella tidsperioden en snabb utveckling skett inom det terapeutiska området. Detta har inneburit att en stor mängd läkemedel framställts effektiva i kampen att hålla patienten sym- tomfri långa perioder utan att därför åstad- komma en verklig bot från den egentliga sjukdomen. Detta innebär att sjuka som tidigare var predestinerade till livslång sjuk- husvård idag, i varje fall periodvis, är utan sjukdomstecken och kapabla till viss arbets- insats. Ökade kunskaper om samband mellan sjukdom och miljöfaktorer har möjliggjort förbättrad diagnostik, terapi och rehabili- tering.

Det är dessutom värt att notera att vi är i stort behov av ytterligare kunskaper om de patofysiologiska mekanismer som utlöses av social-psykologiska miljöinflytanden. Utan dessa kunskaper torde en ”beteendeinriktad” terapi bli osäker och grumlig till sin verkan. Utan en grundforskning över orsakerna till och verkningsmekanismerna bakom alkoho- lism, narkomani, självmord etc. torde förut- sättningarna att skapa effektiva förebyggande åtgärder gentemot ovannämnda samhälleliga sjukdomsfenomen vara små eller närmast obefintliga. Arbetsmiljöfaktorernas vikt i dessa sammanhang har hittills ej tillräckligt

Inom infektionssjukdomarna, deras före- byggande och behandling har man lyckats klarlägga orsakssambanden på ett veten- skapligt tillfredsställande sätt och kan numera även sätta in effektiva förebyggande åtgärder. För ett stort antal infektiösa åkommor har vi verksamma vaccin, vilka medfört en radikal förändring av sjukdomspanoramat bland befolkningen. Från att tidigare ha medfört hög mortalitet och för tusenden livslång invaliditet har de nu mist sin betydelse evad gäller folk- hälsan i stort. (Jfr tuberkulos, polio m.fl.) Även beträffande behandlingen har denna tillförts stora resurser: kemoterapeutica och antibiotica framställs numera med s. k. bredspektrumverkan innebärande att de angriper flera olika stammar bland sjukdomsalstrarna samtidigt. (Jfr lungin- flammation, urinvägsinfektion.) Härigenom återförs ett stort antal fall av infektions- sjukdomar till hälsa och arbetsförhet.

Trots våra ökade kunskaper har vi ännu inte lyckats lösa problemet att förebygga förkyl- ningssjukdomarna. När effektiv profylax gentemot dessa blivit en medicinsk realitet har vi anledning räkna med en betydande sänk- ning av sjukfrånvaron till gagn för den enskilde och samhället.

Ovanstående redogörelse för utvecklingen inom vissa områden av den medicinska vetenskapen gör inga anspråk på fullstän- dighet. Den är endast avsedd att bidra till förståelsen av de samband som ligger bakom sjukdomsfrekvenser och befolkningens all- männa hälsostandard. Under modern tid har vi kunnat konstatera hur medellivslängden visat stadigt stigande tendens. Härtill har kraftigt bidragit — förutom en förbättrad allmän hygienisk standard — bl. a. en ständigt stegrad epidemiologisk beredskap med större överlevnadschans i framför allt de lägsta åldersgrupperna. Denna trend, som tett sig så självklar i varje fall fram till mitten av 1960- talet, har nu börjat bli osäker och visar istället en svag sänkning. Detta är ett viktigt memento och bör på allt sätt klarläggas. Åkommor som tidigare allmänt betraktades såsom åldersbe- tingade drabbar idag även unga människor: så t. ex. uppträder tromboser i hjärtats kranskärl

Utan tvivel förfogar läkekonsten idag över resurser som på många områden radikalt förändrat förutsättningar att förebygga ohälsa, tidigt upptäcka dylik samt behandla sjukdom, även sådan som för ett par decen— nier sedan ansågs obotlig. Dessa förbättrade möjligheter parade med en breddad häl- soupplysning har medfört att den enskilda människan långt mer än tidigare är observant på den egna hälsan. Symtom på avvikelser —— även lätta sådana —— skapar ofta om som leder till önskan om utredning och behandling. [en tid då samhället koncentrerar sina sjukvår- dande resurser i huvudsak till driftmässigt dyra enheter med begränsad personaltillgång, drabbas den vårdsökande av långa väntetider och samhället av orimliga sjukvårdskostna- der. Den nya satsningen på öppen-vården kommer att motverka dessa brister. Emel- lertid kvarstår det faktum att med stegrad levnadsstandard och allmän upplysning följer ökade krav från medborgarna på den medi- cinska servicen. Förfinad medicinsk metodik kapabel att avslöja även obetydliga avvikelser från normal hälsa har dessutom förskjutit sjukdomsbegreppet mot en vidare omfattning i gränsområdet mellan sjukt och friskt. Olika grader av avvikelser från normal hälsa får idag större konsekvenser för såväl samhället som den drabbade. I kombination med ökade sociala förmåner vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom blir resultatet att den förvärvs- arbetande i långt högre grad än tidigare kan nyttja sin möjlighet att vara frånvarande från arbetet. En ständigt stigande sjukfrånvaro inom arbetslivet styrker detta påstående.

Det är uppenbart att oron för den egna hälsan förstärks i den mån man upplever den omgivande miljön som hälsofarlig. Olika former av miljöpåverkan som var för sig ej behöver utgöra omedelbar allvarlig hälsorisk, kan på sikt utlösa skilda obehag och framför allt om för hälsan med resultat att man söker bot, blir sjukskriven osv. I detta sammanhang må erinras om sambanden mellan psykolo- giska och socialpsykologiska faktorer i miljön och deras återverkningar på fysisk och psy- kisk hälsoupplevelse. Det som uppfattas som meningslöst, isolering, psykisk påfrestning i

form av stress i och utanför arbetet, förlust av självkänsla m. m. utlöser ofta olika former av psykisk och psykosomatisk ohälsa med krav på medicinsk utredning, som belastar en redan hårt ansträngd sjukvårdsapparat. Därtill kommer nedsatt arbetsförmåga med negativa konsekvenser för näringslivet i form av sjukfrånvaro, personalomsättning och pro- duktionsbortfall.

Det föreligger även risk att de primära miljöproblemen glöms bort och åtgärderna riktas mot medicinska istället för miljömäs- siga korrigeringar.

Som tidigare antytts har förbättrade medi- cinska resurser medfört en förändring och en differentiering av befolkningens hälsomässiga och kapacitetsmässiga sammansättning. Allt fler personer återförs till hälsa, men för många kvarstår medicinska arbetsbegränsningar som ställer krav på selektiv arbetsinplacering. Vi har dessutom under de senaste decennierna kunnat konstatera en förskjutning av ålders- fördelningen bland befolkningen mot högre åldrar. De förvärvsarbetande utgörs av fler och fler personer över 40 år. Gentemot dessa trender är det värt att observera de konsek- venser den tekniska utvecklingen medfört och som redogörs för i annat kapitel.

Sammanfattningsvis kan man för arbets- miljöns vidkommande dra följande slutsatser:

I den mån allt fler människor upplever oro för sin hälsa medför detta mycket stora konsekvenser för såväl samhälle som näringsliv i form av ökat tryck på den all- männa sjukvården och stegrad sjukfrånvaro.

De medicinska resurserna möjliggör för allt fler att återfå arbetsförhet, en arbetsförhet som i många fall har klara medicinska begränsningar. Sådana återfinns också allt oftare med stigande ålder hos arbetstagaren.

Detta innebär att man inte på samma sätt som tidigare kan sätta hygieniska gränsvärden gentemot olika hälsorisker utifrån en tidigare uppfattning att man har att göra med ett urval av mer homogent friska människor. Man måste i större utsträckning sträva mot 0- värden i takt med vad som i varje enskilt fall är tekniskt möjligt att nå. Man måste också i större utsträckning även engagera sig i olika former av komfortresonemang även i situa-

tioner då den direkta hälsofarligheten ej är den primära.

För att i möjligaste mån bereda syssel- sättning åt den äldre arbetskraften och av hälsoskäl betingat arbetsföra krävs ökade ergonomiska insatser med utformning av den enskilda arbetsplatsen under hänsynstagande till fysiska och psykiska förutsättningar hos den enskilde.

4.6.2 Värderingsförskjutningar och hälsobe- greppets förändring

En lagstiftning skall motsvara de normer och värderingar som är rådande. De normer och värderingar som gäller arbetsmiljön har under den senaste 20-årsperioden genomgått starka förändringar som resultat av en rad skeenden.

Bl.a. har den accelererade industrialise- ringen och den tekniska utvecklingen medfört förutsättningar för en mycket kraftig väl- fardsökning som kunnat tillgodogöras för att avsevärt förändra befolkningens ekonomiska, kulturella och sociala standard. Successivt har man också kunnat bygga upp program för social trygghet.

Under nämnda tidsperiod har, som framgått av tidigare framställning, en mycket stor ny kunskapsmängd tillförts angående effekter på människan av olika faktorer i arbetsmiljön. Från samhället och organisationerna har en ökande upplysningsverksamhet medfört att människorna i arbetslivet gjorts alltmer upp- märksamma på dylika förhållanden och detta har i sin tur medverkat till en mer bred upp- slutning kring nya krav på arbetsmiljö och arbetsförhållanden.

Samhället har under denna tid genomgått en demokratiseringsprocess. Ser man på män- niskors syn på arbetsmiljön för 20 år sedan jämfört med dagens situation kan man kon- statera skillnader. Man accepterade i viss mån förhållandena i arbetsmiljön som relativt opåverkbara. Man betraktade arbetet mer ur instrumentell synvinkel — som ett medel för att erhålla de materiella förutsättningar med vilka man kunde skaffa olika former av livstillfredsställelse utanför arbetet. De anställdas strävanden gentemot arbetsmiljön

sträckte sig huvudsakligen till krav på säkerhet till liv och hälsa. I övrigt inriktade man sina krafter mest på att söka ta ut sin del av de produktionsvinster som stod att hämta. Dessutom sökte man tillförsäkra sig olika former av social trygghet och förkortning av arbetstiden.

Mot bakgrunden av denna mer instrumen- tella syn på arbetet har de former för modern produktionsteknik och rationalisering kunnat utveckla sig som inneburit en allt intensivare mekanisering och automatisering med åtföl- jande sönderdelning av arbetsuppgifterna samt specialisering av enskilda arbetskrav. Detta skeende har medfört en hel rad negativa konsekvenser på såväl den fysiska som psy- kiska miljön. Negativa drag i utveckligen av arbetsmiljöförhållandena, en ständigt ökande kunskap om samband mellan miljöfaktorer och deras negativa konsekvenser för männi- skorna samt en stegrad kravnivå från män- niskorna i dessa avseenden är faktorer som fört fram dessa frågor till dagens situation.

När det gäller arbetsmiljöns s.k. hygien- faktorer som har att göra med den fysiska hälsan såsom toxiska risker av ämnen och produkter, fysikaliska risker såsom buller, belysning och klimat, fysiologiska belast- ningsrisker såsom olika former av kroppslig förslitning på grund av arbetets och arbets- redskapens utformning ergonomiskt, kan man konstatera en gentemot tidigare mycket starkt höjd anspråksnivå hos arbetstagarna.

Detta är ett resultat av ökade kunskaper om dessa samband som framtagits av arbets- forskningen under de två senaste decennierna samt av de målmedvetna strävandena från samhällets och arbetstagarorganisationernas sida att föra ut denna ökade kunskap om sambandet mellan miljöfaktorer och hälsa.

Denna värderingsförskjutning innebär att man idag förändrat sina krav gentemot tidi- gare så att man inte bara kräver riskfrihet gentemot hälsa utan även mer och mer ställer krav på optimala betingelser, dvs. minsta möjliga belastning och på komfort oberoende av direkt hälsorisk.

Framförallt kan man konstatera en värde- ringsförskjutning när det gäller arbetets innehåll av motivationsfaktorer — att arbetet

skall vara meningsfullt, ge arbetstillfreds— ställelse osv. — detta som har att göra med arbetets socialpsykologiska förhållanden. Dessa Värderingsförskjutningar är bl. a. kopplade till höjningen av den allmänna utbildningsnivån inom befolkningen.

Man har ett intryck av att det föreligger skillnader mellan de värderingar som de yngre generationerna företräder när det gäller arbetsmiljö och arbetsförhållanden och de förutsättningar som erbjuds ute i näringslivet att få dessa värderingar tillgodosedda. Sär- skilt inom vissa mer extrema arbetsmiljöer i massproduktion med hårt styrda och upp- splittrade arbetsoperationer och inom vissa ur fysisk synpunkt mer påfrestande arbetsmil- jöer är det redan idag svårt att rekrytera yngre arbetskraft. Man har mot framtiden att för- vänta att dessa mer skärpta krav på arbets- miljön kommer att förstärkas.

Vi kan konstatera att även hälsobegreppet successivt undergår en värderingsförskjut- ning. I takt med medicinens utveckling har man bedrivit en intensiv hälsoupplysning. Människor är idag på ett annat sätt än tidigare observanta på sin hälsa och ställer krav på att få tidiga symptom på avvikande hälsoupple- velse utredda och behandlade. Man kan också konstatera en vidgning av hälsobegreppet mot WHO-definitionen på hälsa — hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, andligt och socialt välbefinnande och inte blott frånvaro av sjukdom eller svaghet. (Health is a state of complete physical, mental and social well- beeing and not merely the absence of disease or infirmity.) Detta innebär en förskjutning av hälsobegreppet från en mer medicinskt cen- trerad till miljöcentrerad uppfattning. Detta har återverkningar på såväl patientens som läkarens roll i hälsomässiga sammanhang. En vidare sfär av social och psykologisk anpassningsstörning blir idag föremål för hälsomässig bedömning och svårigheterna ökar att bedöma vad som är ”sjukt" kontra vad som är "friskt”.

Individer som är uppmärksammade på en rad fysiska arbetsmiljöförhållandens sam- band med risker för hälsan blir idag i ökande grad frustrerade med inslag av ängslan och oro, kanske med i och för sig medicinskt sett

negligerbara symton av besvärskaraktär. De söker då medicinsk experthjälp och blir i ökad omfattning vid denna bedömning uppfattade som sjuka med åtföljande konsekvenser i form av sjukskrivning och olika medicinska åtgärder.

Samma är förhållandet inom hela området för psykisk och socialpsykologisk anpassning där motsvarande anpassningsstörningar accepteras som ohälsa i vidare mening och görs till föremål för sjukskrivning och behandling. Läkarens roll idetta samspel har blivit alltmer svår eftersom kriterierna för den medicinska bedömningen har blivit allt sud- digare och därför att läkaren fortfarande spelar den centrala rollen i dessa bedömningar samtidigt som hans speciella kompetensom- råde har blivit alltmer beskuret i denna mer totala bedömning av hälsosambanden.

Det synes uppenbart att de värderingsför- skjutningar som beskrivs ovan måste accep- teras som en realitet när det gäller åtgärder för att garantera en ur hälsosynpunkt riskfri arbetsmiljö. Miljöbegreppet måste då vidgas i samma mån till mer kompletta fysiska, psy- kiska och sociala anpassningsförhållanden. Först när förutsättningarna i arbetsmiljön bättre svarar mot de värderingar som med- borgarna har i dessa avseenden kan man förvänta att trycket på efterhjälpande och behandlande åtgärder inom samhällets hälso- och sjukvårdsapparat lättar.

En påtaglig värderingsförskjutning har skett när det gäller uppfattningen om rätt till arbete. Idag ställs krav på att alla som vill och kan ta ett produktivt arbete också skall få det. Tidigare har skildrats hur en ogynnsam åldersfördelning inom befolkningen samt nya medicinska landvinningar medför att arbets- marknaden tillförs i stigande mängd äldre ” arbetskraft och ur hälsosynpunkt kapaci- tetsmässigt begränsat arbetsföra som kräver sysselsättning. Detta kräver i sin tur möjlig- heter att erbjuda en arbetsmarknad med en stor variationsrikedom på arbetsuppgifter där var och en skall erhålla sysselsättning efter sin speciella fysiska och psykiska förmåga. Det ställer också som tidigare nämnts krav på miljöförhållanden som i många avseenden måste vara striktare än mer genomsnittliga

värden räknade för en normalpopulation. Dessa förändrade krav på sysselsättning av grupper som hälso- och kapacitetsmässigt avviker från normalbefolkningen skärper kraven som måste ställas på miljöförhållan- den av såväl fysisk som psykisk kvalitet.

4.7 Grundläggande synpunkter inför ny arbetarskyddslagstiftning och organisation av samhällelig inspektion och service

Under 1970-talet kommer både de kvantita- tiva och kvalitativa aspekterna på olika mil- jöförändringar att motivera kostnadskrä— vande och långsiktiga åtgärder på olika nivåer i samhället. En viktig sektor i denna utveck- ling är arbetsmiljön, men den kan inte ses som ett isolerat problem, utan måste betraktas som en del av samhällsutvecklingen i övrigt.

Utvecklingen hittills har präglats av de nya förutsättningar som skapats genom den tek- niska utvecklingen som fortgår i en allt snabbare takt. Det förhåller sig uppenbart så att tiden successivt förkortas mellan första tillämpning och allmän spridning av tekniken. En väsentlig strävan måste då vara att söka komma fram till förutsättningar som tvingar fram en utvärdering av miljö- och samhälls— mässiga konsekvenser av dylika val av alternativa tekniker. Tekniska förändringar är den viktigaste faktorn i den framtida utvecklingen av miljön. Teknologier som skapar arbete måste väljas och formuleras på ett sådant sätt att de ger ett minimum av sidoeffekter både i arbetet och utanför. Därav följer att en ny teknologi måste övervägas från den mera övergripande effekt den kan få för hela samhället. De miljöfrågor som måste bedömas är av komplicerad natur och ökade resurser måste därför sättas in för att både kartlägga och analysera problemens natur, förbättra mätmetoder och mätinstrument och för att öka informationen kring de resultat som erhålls. Det är härvid viktigt att man fördelar tillgängliga resurser på bästa sätt.

Särskilt angeläget är att man inte koncentrerar alltför stora resurser på redan passerade tekniska problem.

I den hittillsvarande utvecklingen har dylika

bedömningar huvudsakligen varit baserade på teknisk-ekonomiska värderingar där man syftat till olika former av effektivitets- och produktivitetsbefrämjande åtgärder. Mot framtiden måste det te sig alltmer nödvändigt att i dessa bedömningar få in miljömässiga och sociala aspekter som innefattar konsekvenser i form av sådana faktorer som hälsa, arbets- anpassning, arbetstillfredsställelse, återverk- ningar på samhällsstrukturen i övrigt osv.

Större vikt måste läggas på sysselsätt- ningsaspekten vid dylika teknikval eftersom det uppenbart förhåller sig så att den tekniska utvecklingen i sig innebär möjligheter att reducera behövlig arbetskraft och framför allt stöta ut en avsevärd kategori arbetskraft som inte uppfyller de krav som den nya tekniken ställer.

Ekonomiska och tekniska värderingar måste också på ett nytt sätt kunna ställas mot andra mänskliga värderingar när det gäller en rad såväl miljömässiga som sociala konsek- venser som bl.a. uppkommer som en följd av Strukturomvandlingen såväl inom näringslivet som inom samhället i stort.

I avvägningar av dylik såväl kort- som långsiktig karaktär bör det vara angeläget att öka inflytandesfären för såväl enskilda indi- vider som berörs av dessa skeenden som för samhället mer generellt. Alldeles särskilt bör möjligheterna förstärkas för den enskilde att erhålla större inflytande när det gäller frågor som berör hans egen arbetssituation.

Denna grundsyn inför den fortsatta utvecklingen blir så mycket väsentligare därför att man kan konstatera att samhälls- utvecklingen medför starka förändringar i befolkningsstrukturen och i människornas värderingar ien rad avseenden. Utvecklingen på medicinens område har här spelat en väsentlig roll som inte kommer att minska i framtiden. Vi får en större andel äldre och betingat arbetsföra som kräver meningsfullt arbete, men som riskerar att inte passa in i de alltmer specialiserade arbetsuppgifter som nuvarande utveckling kräver.

En höjd utbildningsnivå inom befolk- ningen, breddad upplysning, ökande kom- munikationsmöjligheter på alla plan, en rad sådana tendenser i samhällsutvecklingen

medför Värderingsförskjutningar och höjning av anspråksnivån inom befolkningen. En vidgning av hälsobegreppet till en mer total nivå med integration av medicinska, psyko- logiska och sociala komponenter spelar här i arbetsmiljösammanhang en stor roll. En för- skjutning från en mer renodlad medicinsk syn på arbetsmiljöns hälsorisker till en mer totalintegrerad sker. Detta förändrar ambi- tionsnivån inom arbetarskyddet från en nivå där man i första hand strävat efter att före- bygga sjukdom och ohälsa till en nivå där man mer inriktar sina strävanden till att nå opti- mala förhållanden efter en vid skala av medicinsk, psykologisk och social anpassning och arbetstillfredsställelse.

Ett sådant synsätt för bort från ett snävt tänkande i hygieniska gränsvärden för enskilda hälsofarliga agens till en mer total syn på miljösituationen där man i en rad avseenden strävar till att optimera förhål- landena inom ramen för det tekniskt möjliga.

Samhället måste öka sina insatser inom den forskning som rör elimination av tekniska sidoeffekter. Utvecklingen torde vara bäst betjänt av att så få detaljer som möjligt införs i lagstiftningen och att i stället en så sakkunnig rådgivning som möjligt ges från samhällets sida i sådana detaljfrågor. Endast då kan bästa tillgängliga teknik hela tiden komma till användning. På detta sätt kan man undgå att konservera förlegade tekniska lösningar inom miljöområdet in i framtiden. Ett stort ansvar måste läggas på företagsledning, designers och tillverkare av industriell utrustning. Men detta ansvar måste kompletteras med aktivt fungerande forsknings-, utbildnings- och informationsorgan från samhällets sida.

Dagens arbetsmiljöproblematik är så mångfasetterad och konsekvenserna av tek- niska och organisatoriska förändringar så mångtydiga att det mer och mer blir en nöd- vändighet att föra ned dessa aspekter på det allra tidigaste planeringsstadiet. Ett arbetar- skydd baserat på efterkontroll och korrigering måste i dag anses vara förlegat och ineffektivt.

Detta konstaterande undanskymmer emel- lertid inte behovet av efterkontrollerande och korrigerande åtgärder. Dock måste denna del

av arbetarskyddet vara en konsekvent del av ett redan från början planmässigt insatt pro- gram där kontrollen är programmerad och insatt gentemot redan tidigare definierade problem.

I övrigt bör denna verksamhet framför allt inriktas mot människornas situation i anpassningshänseende för åstadkommande av individuella hälso- och anpass- ningslösningar.

Med den förskjutning i befolkningsstruk- turen som tidigare diskuterats kommer dylika individuella behov att få allt större tyngd.

Frågor kring individuell känslighet i relation till medelvärden i form av gränsvärden, nor- mer m. m. kommer att få betydligt större betydelse i takt med förändringar i befolk- ningsstrukturen då det gäller toxiska effekter, allergiska manifestationer, ergonomiska pla- neringar och kanske framför allt i socialpsy— kologiska problemställningar.

Yrkesskadebegreppet vidgas alltmer. Den gamla uppfattningen om en orsak — en sjukdom kommer allt framgent att ligga som grund för ett målmedvetet arbetarskydd. Olycksfallsriskerna måste bekämpas efter liknande linjer som tidigare, dock med en integration av nya kunskaper om samband såväl med tekniska som mänskliga kompo- nenter. Yrkessjukdomar som silikos, lös- ningsmedelsförgiftningar osv. måste hållas under sträng kontroll med såväl medicinska som tekniska program. Här måste man framför allt finna former för en kontroll som täcker in svårigheterna som hänger samman med en alltmer accelererad dynamik inom näringslivet och det alltmer ökande flödet av nya och okända risker som ett resultat av teknisk utveckling framför allt på det kemisk- tekniska området.

Det nya och svåra i yrkesriskkomplexet är att hänföra till utsuddandet av gränsen mellan begreppet yrkessjukdom och det man kallar sjukdom i mer allmän bemärkelse. Ständigt kommer nya kunskaper om olika miljöfakto- rers samverkan med fysiologiska och psykogogiska förlopp. Syftet för arbetarskyd- det bör vara att bevara arbetstagarnas hälsa i vidaste mening. Alltmer bör man intensifiera försöken att klarlägga samband mellan ogynn-

samma miljöfaktorer och deras samband med ohälsai vidaste mening. Här måste det komma fram nya vägar att fånga in dylika effekter genom analys av olika former av överdöd- lighet, översjuklighet och anpassningsstör- ningar relaterade till yrkesgrupper och expositionssituationer. Ett system av tidig indikering av dylika skeenden är alltmer nöd- vändigt i all synnerhet som inre och yttre miljöfaktorer här samspelar på ett alltmer komplicerat sätt.

Inledning

På uppdrag av arbetsmiljöutredningen har insamlats vissa uppgifter om utbildning av skyddsombud. Insamlingen och samman- ställningen av uppgifterna har utförts av socionom Göran Steen under ledning av bitr. professor Hans Berglind i samråd med docent Magnus Hedberg och överläkare Karl-David Lundgren.

5.1 Syfte och genomförande av under- sökningen 5.1.1 Syfte

Syftet har varit att översiktligt kartlägga skyddsombudens utbildningssituation, dels med avseende på förefintlig kursverksamhet och dels med avseende på utbild- ningsmaterial.

Med kursverksamhet menas då uppgifter om olika slags kursverksamhet, omfattning, innehåll, deltagande och finansiering. I det följande redovisas inte utbildningsmaterial då de inkomna uppgifterna bedömts ha ett alltför begränsat informationsvärde.

Vi har även försökt utröna om nuvarande finansieringsformer anses tillfredsställande, vilka personalgrupper man anser det viktigast att utbilda f. n. och vilket slags utbildning som anses vara mest angelägen.

Vissa uppgifter om utbildning av skyddsombud

5.1.2 Genomförande Planering

Undersökningen planerades i samarbete med arbetsmiljöutredningens sekretariat. Dess- utom erhölls värdefulla synpunkter från företrädare för Arbetarskyddsnämnden och från andra experter.

Undersökningspopulation

Undersökningspopulationen utgörs av LO med medlemsförbund, PCO-distrikten, TCO med medlemsförbund, SACO och några av dess medlemsförbund, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges Arbetares Centralor- ganisation, SAF med medlemsförbund, dessutom ett antal arbetsgivareorganisationer utanför SAF samt slutligen några myndigheter och organisationer som bedriver eller kunde tänkas bedriva utbildning i arbetarskydds- frågor. Den fullständiga undersökningspo- pulationen utgjordes av 171 olika organisa- tioner, myndigheter etc.

Datainsamling

Datainsamlingen genomfördes så att varje organisation tillställdes en enkät, utformad utifrån de frågeställningar som nämnts ovan i samband med undersökningens syfte. Enkä- terna sändes ut sista veckan i april och första veckan i maj och de resulterade vid svarsti-

dens utgång i en drygt femtioprocentig svarsfrekvens. Efter detta utsändes påmin- nelsebrev och nya svarsformulär till de organisationer som inte svarat. Ytterligare en omgång påminnelser sändes senare ut och följdes upp med telefonkontakter. Det sista enkätsvaret erhölls den 16 juni, därmed hade samtliga organisationer svarat.

Redovisning

De huvudsakliga uppgifterna om kursverk- samhet har sammanställts i tablå, appendix 1, och utifrån denna kommenteras Och sam- manfattas resultaten i avsnitt 5.2.

5.1.3 Resultatens begränsningar

Redovisningen bygger helt på de olika orga- nisationernas enkätsvar och på det material som eventuellt har sänts med. De olika svaren varierar avsevärt ifråga om utförlighet, en del är knapphändiga och ofullständiga medan andra är mycket utförliga och innehåller allt väsentligt av de begärda uppgifterna. I vissa fall har kompletterande upplysningar begärts, men det har inte varit möjligt att få svaren fullt jämförbara. Detta gör att vissa uppgifter ibland saknas.

De kvantitativa uppgifterna, antal kurser, timmar. deltagare, har ofta angetts som ungefärliga och sannolikt bör alla dessa uppgifter betraktas som approximativa. Detta understrykes av att det i några fall, när olika organisationer lämnat uppgifter om samma kurser, dessa uppgifter inte varit helt över- ensstämmande. Detta gäller även finansiering av kursverksamhet och deltagande.

Det bör också framhållas att detta inte är någon undersökning av ett representativt urval utan endast en kartläggning som gäller de organisationer som redovisas. Det har heller inte gjorts några försök att bedöma de olika kursernas kvalitet eller användbarhet.

5.2 Resultatredovisning

Organisationerna behandlas i följande ord-

ning Myndigheter och samarbetsorgan Löntagarorganisationer LO med medlemsförbund FCO-distrikt TCO-förbund Arbetsgivarorganisationer Till SAF hörande organisationer Andra arbetsgivarorganisationer Övriga organisationer

5.2.1 Kursverksamhet Myndigheter och samarbetsorgan

Denna redovisning avser nio olika organisa- tioner, nämligen

Arbetarskyddsnämnden Bygghälsan

Elfackets arbetarskyddskommitté (EFAK)

Föreningen skogsbrukets arbetarskydd (FSA)

Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd

(FCAN)

Göteborgs arbetarskyddsförening

Statens personalutbildningsnämnd (PUN) Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd

(SAN)

Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) Sammanlagt anordnar dessa organisatio- ner, exklusive Arbetarskyddsnämnden, kur- ser i omfattning som framgår nedan

Antal Antal Antal kurser/år kurstimmar/år kursdeltjår 394—415 3 652—4 108 19 040—19 535

Då man i vissa fall angett ungefärliga siffror har vi vid framräkningen gjort detsamma. De lägre siffrorna är alltså minimum och de högre maximum. Det bör överhuvudtaget inskärpas att dessa siffror är ungefärliga.

Att Arbetarskyddsnämnden exkluderats i ovanstående tabell beror på att dess uppgifter lämnats i delvis annan form där det inte varit möjligt att approximera något årsgenomsnitt.

Arbetarskyddsnämndens verksamhet är värd särskild uppmärksamhet av flera orsa- ker. Den är samarbetsorgan för arbetsmark-

nadens två största parter, SAF och LO, och den torde, konstituerad 1942, vara den äldsta organisationen av sitt slag som redovisas här. Man kan också anta att Arbetarskydds- nämnden genom sin långa verksamhet och sina initiativ varit normbildande för utbildning i arbetarskyddsfrågor.

Från nämnden redovisas att den "dels i egen regi, dels tillsammans med arbetsgiva- reförbund, fackförbund och Svenska röda korset sedan 1949 anordnat kurser för bl. a. utbildning av skyddsombud. Utbildningen har haft formen av konferens, kurs eller med- verkan i studiecirkel och antalet timmar per konferens, kurs och cirkel har i mycket hög grad varierat. Likaså har antalet deltagare per kurs varierat från lägst 12 i studiecirkel till högst 60 personer i konferens.

Antalet kurser per år har varierat högst väsentligt men i regel omfattat minst 7 och upp till 20 stycken.

Utbildningsverksamheten var i första hand inriktad på skyddsombud, sedermera även huvudskyddsombud. De krav på förkunska- per som ställdes tidigare var i regel endast praktisk erfarenhet från arbetslivet. ' '

I kurserna används av Arbetarskydds- nämnden producerat material. För att få en uppfattning om innehållet i aktuella kurser sammanfattar vi ur Arbetarskyddsnämndens ”Arbetsmiljö — kursplaner för frivilligt skolningsarbete för bättre arbetsmiljö”.

Arbetsmiljö 1

De ämnen som ingår i kursen är följande: Företaget och omgivningen Företagshälsovårdens organisation och uppgifter

Arbetsanpassning — ergonomi — arbets— hygien —— klimat

Övrigt aktuellt om arbetsmiljö och före- tagshälsovård Att praktiskt utöva skyddsarbete Samverkan i arbetarskydd med stöd av lag och parternas överenskommelser

Arbetsmiljö 2 Nedan angivna ämnen behandlas i kursen:

Företaget och omgivningsmiljön Företagshälsovårdens organisation och uppgifter Människan, arbetet och arbetsmiljön Statistik, analys av yrkesskador och sjukfrånvaro Lagstiftning och myndigheter

Parternas överenskommelse om lokal samverkan

Att praktiskt utöva skyddsarbete Arbetsmiljö 3

Man arbetar f.n. med att framställa denna kurs. Det är önskvärt om deltagarna har varit med på kurser, konferenser om arbetarskydd tidigare eller t. ex. gått igenom någon brevkurs.

De ämnen som ingår är följande: Företaget och omgivningsmiljön Människan, arbetet och arbetsmiljön Allmän information Förutom dessa tre grundkurser finns i de nämnda kursplanerna för frivilligt skolnings- arbete specialkurser i ergonomi-arbetshygien och buller. Den fortsatta redogörelsen för nämndens verksamhet är direkt återgiven från deras enkätsvar.

"Kursverksamheten har dels finansierats över nämndens egen budget. dels genom bidrag från SAF, LO och Kommittén för Ekonomisk Information.

Sedan 1968 har nämndens utbildningsverksamhet i hög grad intensifierats och delvis lagts på fram- ställning av utbildningsmaterial och utbildning i företag jämte organisationer.

Denna utbildningsverksamhets finansiering är i stort sett tillfredsställande. Den innebär nämligen att arbetsgivaren såsom ett bevis på uppskattning av skyddsombudens insatser rekommenderas (se närslutna uttalande av SAF-LO i skolningsfrå- gorna) att helt erlägga kostnaderna.

Genom att nämnden framställt ett relativt omfattande och dyrbart utbildningsmaterial, som främst avsetts komma till användning inom före- tagens egen utbildningsverksamhet samt inom fackföreningar, studieförbund etc., har finansie- ringen av verksamheten delvis förändrats. Som service åt de personer, som har att medverka i utbildningen, har nämnden anordnat särskilda kurser för utbildning av utbildare. Vid den senaste av dessa kurser gjordes en undersökning om på vilket sätt deltagarnas kostnader fördelats och därav framgick följande:

Kursen omfattade sammanlagt 40 deltagare och

var förlagd till Eskilstuna stadshotell den 23—27 april. I kostnaden ingick tillhandahållandet av ett utbildningspaket, vars inköpspris uppgick till kr 706. Därutöver skulle täckas deltagarnas kursavgift med kr 750, ersättning för förlorad arbetsförtjänst. som kan variera, ersättning för resor och i före- kommande fall restraktamenten. Enligt vad kurs— deltagarna själva i enkät uppgav, svarade arbets- givaren för 36 deltagares samtliga kostnader och utlägg, vederbörande fackförening svarade för 2 kursdeltagare och i 2 fall hade arbetsgivaren och vederbörande fackförening delat på kostnaderna. I intet fall betalade deltagaren själv.

Sedan 1968 har nämnden anordnat ett flertal sådana kurser och dessutom deltagit i andra orga- nisationers liknande kurser. Utvecklingen från detta relativt tidiga dato till kursen i Eskilstuna i år är att arbetsgivaren i tilltagande omfattning svarat för de i samband med utbildningen uppkommande kostnaderna."

Bygghälsans verksamhet berör årligen 2 750 personer som undervisas vid 140 kurser om sammanlagt minst 970 kurstimmar. Organi- sationens 17 regioncentraler bedriver utbild- ningen och Bygghälsan torde svara för mer- parten av arbetsmiljöutbildningen inom byggnadsbranschen, om man bortser från studiecirklar och företagsinterna kurser.

Om innehållet i organisationens kurser kan sägas, att grundkursen syftar till att meddela kunskaper om riktlinjer för arbetsledares och skyddsombudens uppgifter inom arbetar- skydds- och företagshälsovårdsverksamhe- ten, medan de tekniska påbyggnadskurserna avser att meddela kunskaper om de anvis- ningar och riktlinjer som gäller för arbeten och för skyddsarbete inom de olika delbran- scherna. Fem sådana tekniska påbyggnads- kurser finns. Man har dessutom kurser i bl. a. olycksfallsvård och brandförsvar.

Vad beträffar finansieringen står Bygghäl- san själv för kostnaderna bortsett från kur- serna i olycksfallsvård och brandförsvar för vilka man erhåller bidrag från Röda korset resp. staten. Deltagandet finansieras av arbetsgivaren. Man anser att finansieringen är i stort sett tillfredsställande.

Det bör i detta sammanhang nämnas att nio organisationer i sina enkätsvar hänvisat till Bygghälsan, nämligen Plåtslageriernas riks- förbund, Målaremästarnas riksförening, Glasmästeribranschens arbetsgivareförbund, Svenska väg- och vattenbyggares arbets-

givareförbund, Byggförbundet, Rörlednings- firmornas arbetsgivareförbund, Svenska bleck- och plåtslagareförbundet, Svenska målareförbundet, Svenska byggnadsarbeta- reförbundet.

I regi av Elfackets arbetarskyddsnämnd (EFAK) pågår f.n. en kursserie som skall täcka in hela landet. Avsikten är att stimulera till aktivare arbetarskydd och betona vikten av samverkan, man vill därför ha arbetsled- ningen med på kurserna. Programmet upptar bl. a. följande: Arbetarskydd får man inte — det skapar man; Förebyggande skydd — några synpunkter i ord och bild; Yrkesskador, till- bud, praktikfall; Enskilda arbetsuppgifter; Konstgjord andning; Arbetarskydd från lokal synpunkt; Film. De resurser som finns till- gängliga medför att kurserna endast kan omfatta en dag, uppges det. Kurskostnader inklusive material, måltider och lokaler ersätts av Elektriska arbetsgivareföreningen. Dagsersättning och resekostnad ersätts av arbetsgivaren enligt en överenskommelse mellan Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska elektrikerförbundet. Dessa två sist- nämnda organisationer hänvisar i sina enkätsvar till EFAK. Föreningen skogsbrukets arbetarskydd (FSA) redovisar en tämligen omfattande kursverksamhet. Sammanlagt anordnas 16—33 kurser/år, antalet kurstimmar/år är 404—770 och man samlar 370—715 deltaga- re/år. Ingen kurs är kortare än två dagar och den längsta är på fem dagar. Kursverksam- heten bedrivs i samarbete med företag, skogsyrkesinspektionen, Svenska skogsar- betareförbundet, Skogsbrukets yrkesnämnd, Skogsvårdsstyrelsen, Svenska Röda korset, Forskningsstiftelsen skogsarbeten, arbetar- skyddsstyrelsen och PA-rådet.

De olika kursprogrammen upptar bl.a. följande: arbetarskyddslagstiftning, arbets- fysiologi, det skogliga arbetarskyddets orga- nisation, skogshanteringens yrkesskadeför- hållanden, samarbetsfrågor. Kurserna riktar sig inte enbart till skyddsombud utan även till andra peronalkategorier. Som förkunskaps- krav ställer man allmänt upp yrkeskunnighet, även författningskännedom är önskvärd för en del kurser.

Finansieringen tillgår så att företaget f. n. står för resor, kost och logi samt i vissa fall för förlorad arbetsförtjänst. FSA tar ut en avgift för programförslag, kurslitteratur och med- verkan. FSA anser bestämt att anslag från arbetarskyddsfonden bör utgå till organisa- tionen med hänsyn till att den representerar alla arbetsmarknadens parter inom skogs- bruket, bl.a. vid utbildning av skyddsombud i samråd med KAS, SYI, SYN, skolöver- styrelsen och övriga FSA-intressenter.

Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd (FCAN) redovisar fyra olika kurstyper. Ingen utbildningsledarkurs hålles budgetåret 1972/73, fem kurser hölls föregående bud- getår. Av de övriga kurserna hålles detta bud- getår 5 st om sammanlagt 124 kurstimmar och med 300 deltagare. Ur meddelande från FCAN l97l:l hämtar vi följande:

"En ökad satsning på den lokala utbildningen är det centrala i den nya långsiktsplan för en refor- merad arbetarskyddsutbildning som fastställts av FCAN. En sådan satsning är nödvändig för att kunna tillgodose Utbildningsbehovet hos den per- sonal som har ansvaret för arbetsplatsernas säkerhet. Den lokalt bedrivna utbildningen beräknas komma igång i full omfattning fr.o.m. budgetåret 1972/73 då införandet av det nya planerings- och ekonomisystemet skapar ökade förutsättningar för planering och genomförande av lokala åtgärder.

FCAN räknar med att kunna stödja den lokala utbildningsverksamheten genom att tillhandahålla kursplaner och utbildningsmaterial i viss omfattning samt genom kurser för utbildningsledare.

När det gäller den centralt anordnade utbild- ningen vill nämnden satsa på specialkurser inriktade på speciella miljöproblem, arbetsföreståndarkurser samt allmänna arbetarskyddskurser, avsedda som en påbyggnad till den lokala arbetarskydds- utbildningen."

Syftet med de genomförda utbildarkurserna har varit att snabbt höja utbildningsnivån för minst en skyddsfunktionär per myndighet, och därigenom skapa förutsättningar för en effektiv lokal grundutbildning i arbetarskydd. Avsikten med ovannämnda Specialkurser är att inom ett begränsat område ge en djuplo- dande information om forskningsresultat, metoder och hjälpmedel för en förbättring av olika miljöfaktorer. Kurser för arbetsföre- ståndare bör anordnas i samband med att det framläggs förslag eller fattas beslut om väsentliga reformer beträffande arbetar-

skyddslagstiftning och statlig företagshälso- vård, sägs det.

FCAN:s verksamhet statsbudgeten.

Göteborgs arbetarskyddsförening anordnar årligen 9 kurser om sammanlagt 224 kurs- timmar och 390 deltagare. Dessutom med- verkar man i skolor och företag m.m., dels genom hela kurser vars antal varierar från år till år och dels genom föreläsningar. Tyngd- punkten i den redovisade kursverksamheten ligger på kurser av mer än en dags omfattning.

Innehållet i den längsta kursen omfattar bl. a.: Arbetarskyddslagen, Skyddsombudens skyldigheter och rättigheter, ergonomi, häl- sofarliga och giftiga ämnen, brandorsaker och deras förebyggande, varför händer olycks- fall? Påbyggnadskursen har en övervägande teknisk inriktning med bl.a. besök på företag och demonstration av mätinstrument, meto- der m.m. Den korta kursen är en introduk- tionskurs inriktad på arbetarskyddets grunder.

Föreningens verksamhet finansieras med kursavgifter som betalas av företag och organisationer. Man är icke nöjd med detta förhållande och anser att avgiften skulle kunna subventioneras så att kurskostnaden var fri medan kostnad för mat och logi betalades av företaget. Vad beträffar finan- sieringen av deltagandet har man inga säkra uppgifter om detta.

Statens personalutbildningsnämnd (PUN) och Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd (SAN) arrangerar tillsammans konferenser i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor. Årli- gen hålls ca 20 sådana om sammanlagt 640 kurstimmar och 1000 deltagare. Konferen- serna riktar sig förutom till skyddsombud till myndighetsrepresentanter på olika nivåer.

Kursprogrammet upptar bl.a. följande: orientering om arbetarskyddslagen och kungörelsen, arbetsfysiologi-ergonomipro- blem, arbetsplatsens tekniska problem, kemisk-tekniska problem i arbetsmiljön, byggnadstekniska problem, arbetarskydd — brandförsvar.

SAN arrangerar även regionala endags- konferenser, sammanlagt 31 st om samman- lagt 248 kurstimmar och drygt 9 000 deltagare.

finansieras över

Programmet upptar bl. a.: arbetsmiljöfrågor- nas handläggning på arbetsplatsen, informa- tiori om självskyddsutbildning i brandskydd och samarittjänst, arbetsplatsens hälsopro- blem, trafiksäkerhet — arbetarskydd, debatt om arbetsmiljön på de statliga arbets- platserna.

Nämnda myndigheters konferensverksam- het finansieras över statsbudgeten och del- tagande sker som tjänsteuppdrag med bibe- hållen lön.

Svenska Brandförsvarsföreningen (SBF) redovisar en mycket omfattande kursverk- samhet. Man anordnar årligen 153 kurser om 712 kurstimmar och med ett beräknat antal av 4345 deltagare. Då man årligen undervisar totalt 15 000—20 000 elever inom industri och handel och inte någon uppdelning av elever gjorts, har man svårt att uppskatta antalet skyddsombud i resp. kurser. Den redovisade kursverksamheten omfattar hela landet och arrangeras tillsammans med SBF:s länsför- bund. Kurserna är korta, 4—6 timmar, och ämnesinriktade på brandförsvar i olika branscher.

Föreningen finansierar kursverksamheten delvis med egna medel men erhåller också bidrag från försäkringsbolag, kommuner och företag. Deltagandet finansieras av arbetsgi- varna. SBF är inte tillfredsställt med nuva- rande finansiering och önskar någon form av statsbidrag.

Löntagarorganisationer

Landsorganisationen (LO) med medlems- förbund

Denna grupp omfattar i vår redovisning 20 organisationer, nämligen Landsorganisationen Beklädnadsarbetarnas förbund Svenska Bokbindareförbundet Svenska Byggnadsarbetareförbundet Svenska Fabriksarbetareförbundet Försäkringsanställdas förbund Svenska Gruvindustriarbetareförbundet Handelsanställdas förbund Hotell- och Restauranganställdas förbund Svenska Lantarbetareförbundet

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet Svenska Metallindustriarbetareförbundet Svenska Pappersindustriarbetareförbundet Svenska Sjöfolksförbundet Svenska Skogsarbetareförbundet Svenska Skorstensfejeriarbetareförbundet Statsanställdas förbund Svenska Transportarbetareförbundet Svenska Träindustriarbetareförbundet Svenska Typografförbundet Dessa organisationer redovisar tillsammans en mycket omfattande kursverksamhet inom arbetsmiljöområdet:

Antal Antal Antal kurser/ år kurstimmar/ år kursdelt./ år 433—493 9 306a10 039 9 343—10 792

Av denna volym svarar LO centralt för 8 kurser om sammanlagt ca 700 kurstimmar och 240 deltagare. Det är således inte så mycket av den fackliga arbetarskyddsutbildningen som sker centralt. Större delen av utbildningen sker på lokal- och förbundsnivå.

Inom LO bedrivs utbildning på flera nivåer. På det lokala planet bedriver de lokala fackliga organisationerna utbildning, ofta används då brevkurser. Dessutom anordnas inom de enskilda företagen kurser, ofta i form av studiecirklar och föreläsningar.

På nästa nivå svarar fackförbunden för utbildningen. Det är i huvudsak denna kurs- verksamhet som redovisas i detta avsnitt.

På den tredje nivån anordnar LO centrala arbetarskyddskurser. Skolorna i Runö och Brunnsvik används. Den kurstyp som LO anordnar centralt är den mest omfattande som någon organisation redovisat i sina enkätsvar. Kurserna är på två veckor och omfattar ca 88 timmar.

Ur LO-skolornas kursprogram hämtar vi följande:

"Dessa kurser riktar sig främst till skyddsombud och syftar till att ge vidgade praktiska och teoretiska kunskaper inom de problemområden som innefattas i modernt arbetarskydd.

Som en följd därav intar, förutom orientering om gällande lagstiftning och regler på arbetarskyddets. och företagshälsovårdens område, de ergonomiska och arbetshygieniska frågorna en framskjuten roll i kursen.

Undervisningen är upplagd så att största möjliga anslutning till praktiska förhållanden skapas, bl. a. genom övningar i metodlaboratoriet.”

Deltagarna tillställs i förväg studiematerial som bör ha lästs in före kursens början.

Kurskostnaderna och vissa kostnader för deltagande i kurserna finansieras delvis med statsbidrag. Deltagarna erhåller från resp. organisation stipendier som avser att kom- pensera lönebortfallet. Statsbidrag enligt ovan utgår med: — 50 % av resekostnaden för kursdeltagarna (II klass järnväg). — 30 kr per dygn för kost och logi på kursorten.

— Högst 100 kr per kursdeltagare och vecka (fem dygn) i bidrag till lärare, föreläsare och undervisningsmaterial. Vid kurser under längre tid än en vecka utgår bidrag med högst 20 kr per elev och dygn.

LO redovisar följande siffror från andra halvåret 1971. Oavsett kurs uppgick — resekostnaden per kursdeltagare, vid den

skola där arbetarskyddskurserna genom- fördes, till i genomsnitt 112:70 (statsbid- rag 61 : 35)

— verklig kostnad för kost och logi 1971 till 58:32 pr dygn (statsbidrag 30:—) — bidragen till föreläsare, lärare och material till 62 21 63 % av verkliga kostnaden. De fyra arbetarskyddskurser som anord- nades andra halvåret 1971 hade sammanlagt 114 deltagare.

Det bör i detta sammanhang nämnas att LO:s kongress tillsatt en studieutredning i vars direktiv det ingår att utföra en total kartläggning av den fackliga utbildnings- verksamheten. Man vill därför inte föregripa utredningens ställningstaganden och uttala sig om hur arbetarskyddsutbildningens finansie- ring lämpligen borde ordnas.

I förbundens redovisade kursverksamhet urskiljer man i huvudsak tre olika kurstyper. Dels veckolånga internatkurser, dels 1—2 dagars huvudsakligen lokala och regionala konferenser eller kurser och slutligen stu- diecirkelverksamhet.

Studiecirkelverksamhet upptar, fastän den endast redovisats från 4 förbund, en mycket stor del av alla förbundens sammanlagda

kursverksamhet. Ca 70—75 % av kursverk- samheten utgörs av studiecirklar och ca 40 % av redovisade deltagare kommer därifrån. Förmodligen finns en sådan studiecirkel- verksamhet inom åtskilliga förbund även om man inte lämnat några uppgifter, sannolikt därför att man inte förfogar över några säkra uppgifter om den lokala aktiviteten.

De förbund som lämnat uppgifter om stu- diecirklar är Svenska Byggnadsarbetareför— bundet, Hotell- och restauranganställdas förbund, Handelsanställdas förbund samt Svenska Pappersindustriarbetareförbundet. I de två förstnämnda förbunden används för branschen producerade kurser "Din säkerhet på bygget” resp. "Sund och säker _ arbe- tarskydd i restaurangbranschen”. De två sistnämnda förbunden använder den av Arbetarskyddsnämnden och Brevskolan framställda brevkursen "Arbetsmiljö” vars

innehåll tidigare refererats (se Arbetar- skyddsnämndens grundkurs 1). Svenska Pappersindustriarbetareförbundet har en speciellt för branschen framställd version med tillnamnet ”Pappers och cellulosa”. Studiecirkelverksamheten riktar sig främst till skyddsombud men även till andra intresserade.

Tretton av förbunden anordnar veckokurser i arbetsmiljö. Dessa förbund är: Beklädnads- arbetareförbundet, Svenska Bokbindare— förbundet, Svenska fabriksarbetareförbun- det, Svenska gruvindustriarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund, Hotell- och restauranganställdas förbund, Svenska Lant- arbetareförbundet, Svenska Livsmedelsar— betareförbundet, Svenska Metallarbetare- förbundet, Svenska Pappersindustri- arbetareförbundet, Svenska Sjöfolks- förbundet, Statsanställdas förbund, Svens- ka Typografförbundet. Timantalet vari- erar från 35 till 44 timmar. Kursernariktar sig till skyddsombud, huvudskyddsombud och i några fall även till andra fackföre- ningsfunktionärer samt till arbetsledare.

Innehållet i dessa kurser upptas i stort sett av arbetarskyddslagen, särskilt reglerna för det lokala samarbetet, samt de särskilda arbetsmiljöproblem som finns inom varje förbunds verksamhetsområde. I de flesta fall

förutsättes någon form av förkunskaper för deltagande i dessa kurser, bl. a. att tidigare ha deltagit i lokala arbetarskyddskurser samt att man har avsevärd arbetserfarenhet.

Lokala och regionala konferenser/kurser redovisas från 8 förbund, nämligen Bekläd- nadsarbetarnas förbund, Försäkringsanställ— das förbund, Handelsanställdas förbund, Hotell- och restauranganställdas förbund. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet Svenska Metallarbetareförbundet, Svenska Skogsarbetareförbundet, Svenska Träindu- striarbetareförbundet. Timantalet i dessa kur- ser varierar från 2till l6timmar, och de förefal- ler i huvudsak vara av informativ karaktär. Man söker att nå ut med kunskap om arbetar- skyddslagen och reglerna för det lokala samar- betet och om möjligheterna att praktiskt utöva skyddsarbete inom de olika branscherna. Man försöker främst nå skyddsombuden.

Beträffande finansieringen av kursverk- samhet och deltagande lämnas för översikt- lighetens skull en redogörelse för varje förbund.

Beklädnadsarbetarnas förbund uppger att man själva finansierar kursverksamheten, men att man erhåller landstingsbidrag till de regionala kurserna och statsbidrag till LO- kurser. Deltagarnas kostnader finansieras av förbundet. Man är inte tillfredsställd- med nuvarande lösning och anser att kurser av den typ man redovisat borde vara helt statsbi- dragsberättigade eller att arbetsgivaren borde åläggas kostnaderna.

Svenska Bokbindareförbundet erhåller delvis statsbidrag till sina kurser. Man är nöjd med den nuvarande finansieringen av kurs- verksamheten men anser att arbetsgivaren borde bekosta lönebortfallet, förbundet får nu finansiera deltagarnas kostnader.

Den cirkelverksamhet som Svenska Bygg- nadsarbetareförbundet anordnar finansieras helt med bidrag, framgår inte från vilka, under förutsättning att cirkeln sker i ABF:s regi. Deltagarna får själva stå för sina ev. kost- nader. I den mån helt bidrag utgår anser man finansieringen tillfredsställande.

Svenska Fabriksarbetareförbundets redo- visade kursverksamhet ersätts till 1/3 med statsbidrag, deltagarnas kostnader betalas av

förbundet. Man anser inte frågan tillfreds- ställande löst och framhåller att arbetsgivaren bör bekosta utbildningen.

Försäkringsanställdas förbund finansierar kurserna delvis med egna medel, dessutom utgår bidrag från en centralorganisation inom förbundet, från den lokala avdelningen och från ABF. ABF:s bidrag varierar i landet, man uppskattar bidragen till 40—60 % av kostna- derna. Förbundet svarar för medlemmarnas resekostnader. Ovan nämnda centralorgani- sation svarar för ett mindre traktamente per dag och lokalavdelningen för förlorad arbetsförtjänst. När skyddsfrågor ingår i kursen finansieras deltagandet delvis av arbetsgivaren genom att kursdeltagaren endast vidkänns s.k. B-avdrag från lönen. Man är dock inte tillfredsställd med detta och framhåller att helt bibehållen lön under kursdag då för arbetsgivaren väsentliga frågor diskuteras borde vara naturligt.

Den kursverksamhet som Svenska Gruv- industriarbetareförbundet redovisar bekostas av förbundet och arbetsgivarna gemensamt. Deltagarnas kostnader finansieras av arbets- givaren. Man anser att statsbidrag borde utgå till både kursverksamhet och deltagande.

Handelsanställdas förbund erhåller delvis statsbidrag till kursverksamheten, övriga kostnader betalas av förbundet. Inom den kooperativa sektorn pågår f.n. en begränsad utbildning av skyddsombud, där arbetsgiva- ren helt står för kostnaderna. Deltagarnas kostnader ersätts av förbundet. Man fram- håller att utbildning av skyddsombud bör betraktas som en produktionsfaktor och därmed helt eller delvis finansieras av företagen.

Från Hotell- och restauranganställdas för- bund uppges att man erhåller statsbidrag med 50 % till studiecirklarna och med ca 30 % till internatkurserna. Deltagandet bekostas i princip av förbundet, i vissa fall har deltagare i förbundets kurser fått lön under kurstiden. Det rör sig om ca 50 personer de tre senaste

åren. I enkätsvaret framhåller man att utbildningen helt borde bekostas av arbetsgivarna.

Svenska Lantarbetareförbundet uppger att skyddsombudskursens kostnader täcks till

viss del av statligt stöd till löntagarorganisa- tionernas utbildning. Resterande kostnader delas lika mellan arbetsgivareorganisatio- nerna och förbundet. Hela kostnaden för fortbildningskursen delas lika mellan arbets- givareorganisationerna och förbundet. Man anser emellertid att arbetsgivareparten borde bidraga i större utsträckning än f.n. Vad beträffar deltagandet uppger man att delta- garna i skyddsombudskursen erhåller ersätt- ning med stipendium om 300 kr, fria resor och fritt uppehälle. Dessa kostnader delas av arbetsgivare- och arbetstagareorganisatio- nerna. Deltagare i fortbildningskursen får full lön av egen arbetsgivare. Resorna betalas av arbetsgivareorganisationerna och förbundet bidrar med fritt uppehälle. Kostnadsfördel- ningen för fortbildningskursen anser man i stort sett vara tillfredsställande men man önskar större insats av arbetsgivaren i fråga om skyddsombudskursen.

Svenska Livsmedelsarbetareförbundet er- håller statsbidrag till internatkurserna och landstingsbidrag vid vissa konferenskurser. Förbundet framhåller att kurser som syftar till grund- och vidareutbildning av skyddsombud borde kunna finansieras helt av statliga medel. Deltagarnas kostnader ersätts av förbundet, vid veckoslutskurser förekommer det att vissa arbetsgivare betalar förlorad arbets- förtjänst. Arbetsgivarna borde kunna bidra i större omfattning när det gäller Iönebortfall, skriver man.

Svenska Metallindustriarbetareförbundets kurser finansieras delvis med statsbidrag. Deltagarnas kostnader ersätts av förbundet. Man anser inte att finansieringsformen är tillfredsställande och framhåller att arbetsgi- varna borde vara med och betala denna utbildning.

Från Svenska Pappersindustriarbetareför- bundet uppges att Studiecirkelverksamheten delvis finansieras med statsbidrag men att förbundet finansierar övriga kurser. Delta- garnas kostnader finansieras av arbetsgivaren (gäller studiecirklarna) och av förbundet (övriga kurser). Man finner nuvarande finansieringsformer i stort sett till- fredsställande.

Svenska Sjöfolksförbundet erhåller till sin

kursverksamhet bidrag från Sjöfartsverket (1972 ca 20 000 kr) och från SÖ/LO (beroende på deltagarantal, 1972 ca 25000 kr vid max. antal). Deltagarnas kostnader finansieras av arbetsgivarna, vilket anses tillfredsställande. Man framhåller dock att rederierna/arbetsgi- varna borde bidraga även med direkta kurskostnader.

Svenska Skogsarbetareförbundets kurs- kostnad betalas av förbundet beträffande såväl de direkta kurskostnaderna som kostnader för deltagandet. Från förbundet framhåller man att man har för små ekono- miska resurser för att utveckla någon mera reell skyddsombudsutbildning utöver den redovisade som man betecknar som aktivi- tetsstimulerande.

Svenska Skorstensfejeriarbetareförbundet finansierar såväl kurskostnad som deltagande med egna medel. Man anser detta i stort sett tillfredsställande, men anser att inkomst— bortfall bör kunna ersättas av arbetsgivaren.

Statsanställdas förbunds kurs finansieras till ca 40 % med statsbidrag, även deltagandet finansieras delvis med statsbidrag. Förbundet anser att det vore skäligt om även arbetsgi- varen delade på kostnaderna.

Svenska Transportarbetareförbundets kurs- verksamhet finansieras av förbundet medan kostnaderna för deltagande delas med arbets- givaren. Man anser att det borde finnas klara direktiv att arbetsgivarna skulle bekosta ut- bildningen av skyddsombud.

Svenska Träindustriarbetareförbundet fi- nansierar såväl sin kursverksamhet som deltagande i densamma. Endast i ett fåtal fall ersätter arbetsgivaren förlorad arbetsför- tjänst. Detta borde enligt förbundets mening ske i större utsträckning.

Svenska Typografförbundets kurser fi- nansieras delvis med statsbidrag. Deltagar- nas kostnader ersätts av förbundet. Några arbetsgivare, en av tio, uppger man, bidrar genom att låta kursdeltagarna bibehålla en del av lönen. Branschens företagare borde i ökad utsträckning delta i kostnaderna för utbild- ningen, framhåller man.

Sammanfattningsvis kan konstateras att av ovan redovisade 19 förbund uppger 5 att de själva finansierar kursverksamhet och delta-

gande, 9 förbund uppger att arbetsgivaren i större eller mindre utsträckning deltar i finansieringen. 14 förbund erhåller stats- eller landstingsbidrag eller bidrag från någon organisation.

PCO—distrikt med utbildning

Denna grupp omfattar 7 distrikt, nämligen:

Mellersta Norrlands FCO-distrikt Sydöstra FCC-distriktet Sörmlands FCO-distrikt Värmlands FCO-distrikt Västerbottens FCO-distrikt Örebro läns FCO-distrikt Östergötlands FCO-distrikt FCO—distrikten är som bekant uppbyggda av medlemsorganisationer och verksamma inom ett flertal förbundsområden. Ovan uppräknade distrikt anordnar sammanlagt

Antal Antal Antal kurser/ är kurstimmar/ år kursdelt./ år 28—31 241—283 2 366—2 536

Det är i de flesta fall fråga om relativt korta kurser, 3—15 timmar. Internatkurser på 20 och 38 timmar arrangeras av Örebro läns FCO respektive Östergötlands FCO. Den kortare internatkursen behandlar speciellt buller och bullerbekämpning medan den längre behandlar arbetarskyddet med speciell anknytning till miljöfrågor och avser att ge vidareutbildning till skyddssamariter och skyddsombud. De övriga, korta kurserna, tar i allmänhet upp grundläggande frågor kring lagstiftning, överenskommelser och tillämp- ning samt företagshälsovård. Tre distrikt, Värmlands FCO, Västerbottens FCO och Östergötlands FCO arrangerar korta kon- taktkonferenser med yrkesinspektionen.

Endast ett distrikt, Västerbottens FCO, uppger att man ensam står för kurskostna- derna. De övriga, Mellersta Norrlands FCO, Sydöstra FCO, Sörmlands FCO och Värm- lands FCO, erhåller antingen bidrag eller tar ut kursavgift, det sistnämnda gäller Örebro läns FCO och Östergötlands FCO. Det framgår bara i något enstaka fall varifrån bidrag eller kursavgift erhålles. I dessa fall utgår bidraget

från anslutna organisationer och kursavgifter uttas av fackföreningar och arbetsgivare. Endast från Sydöstra PCO-distriktets sida är man tillfredsställd med finansieringen av kurskostnaden. De övriga distrikten anser att arbetsgivarna borde bidra i större utsträck- ning än nu.

Beträffande kostnaderna för deltagandet i kurserna framgår det att löntagarorganisa- tionerna och arbetsgivarna delar på dessa. Endast från Värmlands FCO uppges att lön- tagarorganisationerna ensamma står för dessa kostnader. Även när det gäller finansieringen av deltagandet framhåller de flesta distrikten att arbetsgivarparten borde bidra mer. Endast Sydöstra FCC-distriktet anser finansieringen tillfredsställande; arbetsgivarna bidrar i deras kurser med upp till 80 % av kostnaderna.

TCO-förbund med utbildning

Av de tillskrivna TCO-förbunden redovisar följande någon kursverksamhet Svenska bankmannaförbundet Försäkringstjänstemannaförbundet Svenska industritjänstemannaförbundet Svenska polisförbundet Statstjänstemannaförbundet Tillsammans redovisar de följande

Antal Antal Antal kurser/ är kurstim mar/ år kursdelt./år 63—83 347-477 1227—1652

Det bör uppmärksammas att den kurs- verksamhet som redovisas inte vänder sig huvudsakligen eller direkt till skyddsombud utan i de flesta fall till företagsnämndsleda- möter och att arbetsmiljöfrågor ingår som ett avsnitt i de kurserna. Uppgifterna om kurs- timmar härovan är dock framräknade på grundval av hur stor del av kurstiden som tas i anspråk för arbetsmiljöfrågor.

Svenska bankmannaförbundet uppger att kursverksamheten på detta område är helt ny och att man försöker utröna en kursform och testa kursmaterial. Man använder sig av kursmaterial från arbetarskyddsnämnden.

Försäkringstjänstemannaförbundet uppger att aktiviteten på detta område hittills varit

låg. Inom förbundet utreds nu aktiveringen av studieverksamheten.

SIF redovisar endast en kurs på två timmar. Man uppger att man från fältet märkt ett starkt ökande intresse för arbetsmiljöfrågorna och att organisationens utbildningsinsatser på detta område torde komma att öka under de närmaste åren.

Den kursverksamhet som Svenska polis— förbundet redovisar arrangeras av Rikspo- lisstyrelsen. Kurserna som är avsedda för utbildare innehåller bl.a. pedagogik, utbild- ningsmetodik, arbetsmiljö och förvaltnings- demokrati. En kurstyp är planerad men ännu ej igångsatt.

Statstjänstemannaförbundet redovisar en avsevärd kursverksamhet. En stor del av denna arrangeras dock av Statens personal- utbildningsnämnd och av Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd.

För de förbund som är verksamma inom den statliga sektorn, Svenska polisförbundet och Statstjänstemannaförbundet, gäller att kursverksamheten finansieras av de myn- digheter som arrangerar kurserna, dvs. riks- polisstyrelsen resp. SAN och PUN, delta- gande i kurserna sker som tjänsteuppdrag med bibehållen lön. Statstjänstemannaförbundet uppger att de kurser som man arrangerar i egen regi helt bekostas av förbundet. Svens- ka bankmannaförbundet, Försäkringstjänste- mannaförbundet och SIF uppger att man själv bekostar sin kursverksamhet, dock erhåller SIF statligt utbildningsbidrag till 1/3 av kurskostnaden. Deltagande i kurserna bekostas av förbunden frånsett Försäkrings- tjänstemannaförbundet som uppger att arbetsgivaren medger deltagande utan löneavdrag. Från Svenska bankmannaför- bundets sida är man inte nöjd med det nuvarande finansieringssättet, man anser att arbetsgivaren borde stå för åtminstone 50 % av kostnaderna. De övriga redovisade TCO- förbunden är i stort sett tillfredsställda med den nuvarande finansieringen.

Arbetsgivareorganisationer Till SAF hörande organisationer

SAF framhåller i sitt enkätsvar att föreningen ser som ytterst angelägeti sina ansträngningar att förbättra arbetsmiljön att även skydds— ombuden på arbetsplatserna får tillräckliga kunskaper inom detta ämnesområde. Beträffande kursverksamhet hänvisar man emellertid till Arbetarskyddsnämnden genom vilken organisation föreningen bedrivit arbe- tarskyddsutbildning. Redogörelse för Arbe— tarskyddsnämndens utbildning finns på annan plats i denna rapport.

SAF:s samtliga branschförbund har till— ställts en enkät, de förbund som redovisar någon arbetarskyddsutbildning är

Sveriges Buteljglasbruksförbund Glasindustrins Arbetsgivareförbund Sveriges Arbetsgivareförening för hotell

och restauranger Motorbranschens Arbetsgivareförbund

Sveriges Pappersindustriförbund

Stenindustrins Arbetsgivareförbund Sveriges stuvareförbund Trädgårdsbranschens Arbetsgivareförbund Träindustriförbundet

Sveriges Verkstadsförening

Tillsammans redovisar de

Antal Antal Antal kurser/år kurstimmar/år kursdelt./år 86—90 1009—1 106 1925—2 946

Det bör dock uppmärksammas att en del av dessa arrangeras tillsammans med LO-för- bund som också redovisat dessa kurser i sina enkätsvar. Detta gäller Sveriges Arbetsgiva- reförening för hotell och restauranger, bägge kurserna, Sveriges stuvareförbund samt Trädgårdsbranschens Arbetsgivareförbund, bägge kurserna. Dessa kurser kommer inte att behandlas i följande kommentarer eftersom de redan behandlats i samband med LO- förbunden.

Sveriges Buteljglasbruksförbund arrange- rar en kurs omfattande 8 timmar vilken behandlar bl.a. arbetarskyddslagen, tekniskt

arbetarskydd, ergonomi, praktisk handlägg- ning av ärenden. Denna kurstyp skall fr. o. m. hösten ersättas av en 40 timmars arbetsmil- jöutbildning som skall bedrivas i cirkelform.

Glasindustrins Arbetsgivareförbund an- ordnar kurser som behandlar bl. a. före- tagshälsovård, lagar och avtal, yrkeshygien och ergonomi, arbetarskydd i glasbruk. Medarrangör är bl.a. SIFU som genomför detta inom utvecklingsprogrammet ”Glas”.

Den kurs som Motorbranschens Arbetsgi- vareförbund redovisar har ännu ej genom- förts. Kursmaterialet genomgår f.n. branschanpassning och kurser planeras till hösten 1972. Kursmaterialet, Arbetsmiljö 2, omnämns i redogörelsen för Arbetarskydds- nämndens kurser.

Sveriges Pappersindustriförbund redovisar den mest omfattande kursverksamheten i denna grupp. Det bör dock uppmärksammas att en serie kurser som man lämnar uppgift om hölls 1969. Det gäller utbildning av cirkelle- dare. En av de redovisade kurserna är allmän arbetsledareutbildning där arbetsmiljö ingår som en del.

Stenindustrins Arbetsgivareförbunds kur- ser behandlar huvudsakligen arbetsmiljöfrå- gor inom branschen.

Träindustriförbundet redovisar en kortare informationskonferens vars huvudsakliga syfte synes vara att orientera om arbetar- skyddslagen och skyddsarbetet.

Sveriges Verkstadsförening arrangerar kurser för lärare/utbildare. Kursmaterialet är Arbetsmiljö 2, tidigare omnämnt i samband med Arbetarskyddsnämnden.

Beträffande finansieringen bekostar föl- jande förbund själva såväl kursverksamhet som deltagande: Svenska Buteljglasbruks- förbundet, Motorbranschens riksför- bund, Stenindustrins Arbetsgivareförbund, Sveriges Verkstadsförening. Träindustri- förbundet bekostar ensamt den kurs man arrangerar medan kostnaden för deltagandet delas mellan arbetsgivare och löntagarorga— nisation. I de kurser som de återstående förbunden redovisar delas kurskostnaderna med respektive löntagarorganisation eller erhålls bidrag. Glasindustrins Arbetsgivare- förbund erhåller bidrag från SIFU och Sve-

riges Pappersindustriförbund från Central- fonden för anställda inom skogsindustrin. Deltagarkostnaderna delas mellan arbetsgi- vare och löntagarorganisationer, frånsett Svenska stuvareförbundets kurser där det förefaller som om dessa kostnader helt låg på arbetsgivaren.

Man kan i några fall där arbetsgivareför- bund och LO-förbund redovisat samma kursverksamhet iakttaga en viss diskrepans i uppgifterna om vem som finansierar verk- samheten. Svenska Arbetsgivareföreningen för hotell och restauranger uppger att löneavdrag inte sker vid deltagande i kurs medan motsvarande LO-förbund framhåller att bibehållen lön endast åtnjutits av ca 50 deltagare de tre sista åren. Svenska stuvare- förbundet och transportarbetarförbundet lämnar heller inte överensstämmande upp- gifter om hur deltagarnas kostnader ersätts.

Arbetsgivareförbunden är, utan undantag, i stort sett tillfredsställda med den nuvarande finansieringen av såväl kursverksamhet som deltagande.

Övriga arbetsgivarorganisationer

Denna grupp omfattar Svenska kommunförbundet Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO) Svenska Landstingsförbundet

Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen (SLA)

Inom denna grupp redovisas sammanlagt Antal Antal Antal kurser/år kurstimmar/år kursdelt./år 49 1401—1407 789—956

SLA:s kurser är tidigare redovisade av Svenska Lantarbetareförbundet och Träd- gårdsbranschens Arbetsgivareförbund varför de i fortsättningen inte omnämns här.

Den kursverksamhet som kommunförbun- det och landstingsförbundet arrangerat är i huvudsak utbildning av handledare till arbetsmiljökursen TEMA, en kurs framställd av en arbetsgrupp inom förbunden. Kom- munförbundet har genomfört centrala och

regionala handledarkurser och även börjat med den lokala skyddsombudsutbildningen. Landstingsförbundet har hitintills genomfört centrala handledarkurser.

TEMA behandlar bl.a.: Människan och arbetsmiljön, Företagshälsovård, Arbetar- skydd, Företagshälsovård från medicinsk synpunkt, Ergonomi, Lokalt skyddsarbete.

För bägge förbunden gäller att de ensamma finansierar kursverksamheten och att arbetsgivaren (landsting/kommun) finansierar deltagandet.

Från landstingsförbundets sida är man tillfredsställd med nuvarande finansiering. Kommunförbundet framhåller att bidrag bör utgå på samma sätt som för arbetarskydds- nämndens motsvarande kursverksamhet.

KFO redovisar tre olika former av kurs- verksamhet: konferens, självstudiekurs och studiecirkel. Studiecirklarna påbörjas under hösten 1972. Den typ av studiecirkel som redovisas är densamma som Handelsanställ- das förbund lämnat uppgifter om.

I kurserna behandlas arbetarskyddslagen, arbetarskyddskungörelsen, KFO—LO-över- enskommelser om lokalt arbetarskydd, samverkan arbetsgivare—fackförbund, före- tagshälsovård, praktisk tillämpning av arbe- tarskyddsverksamheten samt brandskydd.

KFO uppger att kurserna bekostas av arrangören och deltagandet av arbetsgivaren. Nuvarande finansieringsform anses till- fredsställande.

Övriga organisationer

Denna grupp består av följande orga- nisationer

Arbetarnas bildningsförbund (ABF) Brevskolan Gruvornas Arbetsstudie- och konsultverk— samhet (GAK) Stockholms samaritförening av Svenska Röda korset

Dessa organisationer med undantag av ABF och GAK redovisar

Antal Antal Antal kurser/ år kurstimmar/år kursdelt./år 3 48 ca 240

ABF har besvarat vår enkät med en separat skrivelse vilken vi här nedan återger i sin helhet.

"Nedan redovisade utbildning inom arbetar- skydds- och arbetsmiljöområdet har uteslutande bedrivits i form av studiecirklar. Utbildningen har bedrivits inom ramen för de lokala ABF-avdel- ningarnas verksamhet och i samarbete med fack- förbundens lokala organisationer. Rekryteringen till Studiecirklarna har i stor utsträckning skett bland verksamma skyddsombud vilket dock icke utesluter att personer utan denna funktion har deltagit i utbildningen. Redovisningen gäller verksamhets- året 1970/71.

De studiematerial som här redovisats är till övervägande del elementära kurser som vill ge dels allmänna kunskaper om arbetarskydd, dels grund- läggande kunskaper inom vissa specialområden.

Utöver vad här redovisats bedrivs inom ABF utbildning och information inom det aktuella området i icke ringa omfattning i form av kortare internatkurser, föreläsningar och konferenser. Over den verksamheten har vi ingen fullständig statistik varför den icke kan redovisas här.

Utbildningen har i huvudsak finansierats genom statligt och kommunalt bidrag till den frivilliga studieverksamheten. Den del av kostnaden som inte täckts in av dessa bidrag har finansierats via del-

Studieämne Prod. av Cirklar Deltagare Studie- timmar Arbetarskydd lönar sig Arbetarskyddsnämnden/ Brevskolan 30 294 678 Arbetarskyddslagen Brevskolan 2 27 5 0 Arbetsmiljö Arbetarskyddsnämnden/ Brevskolan 307 3 306 8 178 Arbetsmiljö Fabriks] Gummi 18 184 517 Arbetsmiljö Pappers/Cellulosa 126 I 478 3 037 Biotek nolo gi Brevskolan 32 36 3 688 Mentalhälsa i arbetslivet Mindus—Åm ark / Brevskolan 1 12 1 2 95 2 5 55 Ovriga 107 1 178 2 604 Summa 734 8 125 18 307 462 SOU 1972:86

tagaravgifter som betalas av deltagarnas fackliga organisationer."

Föreningen GAK är en serviceorganisation för Svenska Gruvföreningens medlemmar och svarar i denna förenings ställe. De kurser man redovisar arrangeras av Svenska Gruv- industriarbetareförbundet och behandlas inte vidare i detta sammanhang.

Brevskolans redovisade kursverksamhet är av ringa omfattning och förefaller att vara av mer intern karaktär.

Stockholms samaritförening av Svenska Röda korset bedriver sin kursverksamhet i samråd med Storstockholms FCO, för vilken organisations räkning man svarat, ABF och i viss mån med ALNA-rådet. Man arrangerar dels en veckokurs, förlagd till FCO-skolan, Aspö, dels en tretimmarskonferens som skall stimulera till arbete för en tryggare och bättre arbetsmiljö. Veckokursen avser att ge infor- mation och stimulans åt den personal som på respektive arbetsplatser har att medverka i arbetarskydd och företagshälsovård. Den ovan beskrivna kursverksamheten finansieras dels genom bidrag från ABF och dels genom kursavgifter.

Föreningen uppger att dess utbildnings- verksamhet till största delen omfattar utbildning av s. k. "första hjälpare" vilka till stor del visat sig vara skyddsombud. Denna utbildning bedrivs ofta direkt på arbetsplatsen och kostnaderna bestrides i regel av arbets- givaren. Föreningen anser finasieringen till- fredsställande.

5.2.2 Synpunkter på utbildningens inriktning

De redovisade organisationernas synpunkter på utbildningens inriktning framgår av tablå över kursverksamhet, de två sista kolumnerna (appendix 1). Med utbildningens inriktning avses då vilka grupper som man anser bör bli föremål för utbildningsinsatser respektive vilken typ av utbildning det f.n. är angeläget att satsa på. Vi skall här endast komplettera dessa uppgifter något.

Den fråga som ställdes var: "Vilka grupper anser Ni att det f. n. är viktigast att utbilda?" Alla 59 redovisade organisationer utom 6 svarade på frågan där man skulle markera olika alternativ. Den procentuella fördel- ningen mellan olika alternativ framgår nedan. Arbetarskyddsnämndens svar återges separat i slutet av detta avsnitt. Mest angeläget att i första hand utbilda:

Alla Huvud- Regionala Andra skydds- skydds- skydds- grupper ombud ombud ombud

46 % 23 % 4 % 15 %

Flera organisationer, 12 %, utpekar ingen enstaka grupp utan framhåller att flera av grupperna är lika angelägna.

Motiveringarna, där sådana lämnats, är skiftande. De flesta av de organisationer som vill satsa på alla skyddsombud menar att det är angeläget att utbildningsinsatsen när så många som möjligt. Bland dem som markerat huvudskyddsombud som första alternativ framhålls bl.a. att det är viktigt att få en välutbildad på varje arbetsplats. Hotell- och Restauranganställdas förbund framhåller att det lägger stor vikt vid de regionala skydds- ombudens utbildning eftersom man i bran- schen har många små arbetsplatser.

Vi skall även redovisa vilken innebörd kategorin "andra grupper” har för de orga- nisationer som markerat detta som första alternativ.

Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd: Värnpliktiga skyddsombud (nytt utbild-

ningsbehov varje årsklass), övningsbefäl

och arbetsledande ansvarig personal.

Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd:

En gemensam rätt för företagsanpassad utbildning av arbetsmiljöns ansvariga i alla led.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet: Utbildare. Sörmlands presentanter. SIF: Nämndledamöter, klubbordförande, avdelningsombudsmän.

FCO-distrikt: Företagsre-

mation till företagsledare, utbildning av

konstruktörer, metodmän, inköpare, planerare.

Träindustriförbundet: Arbetsledare.

Kooperationens förhandlingsorganisation:

Arbetsledare. De här nämnda personalgrupperna, till- sammans med dem som Arbetarskydds- nämnden räknat upp, återspeglar i stort sett även vad andra organisationer föreslagit.

Här nedan återges Arbetarskyddsnämn- dens svar på frågan vilka grupper som är angelägna att utbilda.

"För dagen anser sig nämnden böra prioritera utbildningen av skyddsombuden enligt följande:

]. huvudskyddsombud 2. regionala skyddsombud 3. övriga skyddsombud 4. andra grupper av betarskyddet Dessa andra grupper är föl jande:

. arbetsgivare . skyddsingenjör, skyddsinspektör . företagsläkare . företagssköterskor . läkarsekreterare

. arbetsledare

. tekniker

. metodstudiemän

. planerare

IO. konstruktörer ll. arkitekter 12. inköpare 13. trafikledare 14. belysningstekniker 15. akustiker, bullerbekämpare 16. isotopkontrollanter 17. personalmän

Någon rangordning finns inte i nyssnämnda uppräkning. Alla har samma behov av utbildning. Skall några kategorier särskilt utpekas, torde det vara arbetsgivare, skyddsingenjörer och ar- betsledare. ' '

medverkande i ar-

OmxlOUl-IÅDJN—

Utbildningstyp

Den fråga som ställdes var "Vilken utbild- ning anser Ni att det för närvarande är mest angeläget att satsa på?” 6 av de 59 redovisade organisationerna markerade inget alternativ. Arbetarskyddsnämndens svar återges separat i slutet av detta avsnitt. Den procentuella för- delningen mellan olika alternativ framgår nedan. Mest angeläget att i första hand satsa på:

Grundut- Vidare- Utbildning Annat bildning utbildning av utbildare 68 % 4 % 24 % 4 %

Det är inte många av organisationerna som motiverar sina preferenser. Det framgår dock att grundutbildning är viktig eftersom den anses bristfällig eller i stor utsträckning sak- nas, man nämner också att det är viktigt med bredden på utbildningen. Bland dem som i första hand vill satsa på utbildning av utbil— dare nämns också att grundutbildning är viktig, men man ser här lokala/regionala utbildare som en förutsättning för att kunna nå ut med en bred utbildning.

Andra former av utbildning som föreslås är specialutbildning för vissa av de personalka- tegorier som omnämns i avsnitt 5.3.1.

Ur Arbetarskyddsnämndens svar återges följande:

"Nämnden anser det mest angeläget att för närvarande satsa på: I. utbildning av utbildare

2. grundutbildning

3. vidareutbildning

4. annan utbildning, såsom specialutbildning av skyddsombud för vissa uppgifter t.ex. som medverkare i bullerbekämpning och i arbetet för rationell allmän och individuell belysning. Som en ytterligare utbildning må nämnas sådan för de skyddsombud, som oftast i egenskap av huvudskyddsombud medverkar i av företaget organiserad analys av orsakerna till inträffade olycksfall och yrkessjukdomar."

Anvisningar

I de sista fyra kolumnerna markeras uppgif- terna med bokstavskod. Denna förklaras nedan.

Finansiering av kursverksamhet:

A = l-lelt av arrangören B =Delvis av arrangören, delvis av bidrag C =Helt av bidrag

D = Annat sätt

Finansiering av deltagande:

A = Av deltagarna själva B = Av arbetsgivaren C = Av löntagarorganisationen D=Delvis av arbetsgivaren, delvis av lönta— garorganisationen E =Annat sätt

Rangordning av målgrupper. Grupperna anses viktigast att utbilda i den ordning de markerats.

A = Alla skyddsombud B = Huvudskyddsombud C = Regionala skyddsombud D= Andra grupper

Rangordning av utbildningstyp. Här gäller samma regel som för rangordning av målgrupper.

A =Grundutbildning

B = Vidareutbildning C = Utbildning av utbildare D = Annat

För uppgift om rangordning gäller att om bokstavsgrupp angetts utan mellankommande kommatecken anses alla alternativ lika angelägna, ex. ABCD.

Nr

Organisationens namn

Kursens namn eller beteckning

Kursens form

Antal tim/k Antal kurs/ år Antal delt ./ kurs

Målgrupper

Medarrangör

Finan- siering Finan- siering

Rangordn.Rangordn. av målgr. av utbildn.

av kursv. av delt. typ

Samarbetsorgan

Arbetarskydds- nämnden

Se särskild redogö- relse

Byggnadsindustrins st' telse för arbe- tarskydd och före- tagshälsovård (BYGGHALSAN)

Elfackets arbetar- skyddskommitté (EFAK) Föreningen skogs- brukets arbetar- skydd (FSA)

Förkortningar: SYI=Skogsyrkesinspektionen SYN=Skogsbrukets yrkesnämnd SVS=Skogsvårdsstyrelsen KAS=KungL Arbetarskyddsstyrelsen SRK=Svenska Röda Korset

Grundkurser för samtliga delbran- scher

Tekniska påbygg- nadskurser speci- ellt för varje del- bransch Olycksfallsvård Brandförsvar

Ämneskonferens

Arbetarskydds- kurs

Skyddskurs

Skogligt arbetar- skydd för skydds- ombud

Konferens Konferens

Kurs för skyddsom- —

bud

16 21

3 dagar

30 60 15 10 25 15—20

4—10

20 15 10 10 40 30 25 15 20

Skyddsom— bud och ar- betsledare Skyddsom- bud och ar- betsledare Skyddsom- bud och ar— betsledare Skyddsom- bud Skyddsom- bud

Röda korset Svenska brandför- svarsföreningen

Elektriska arbets- givareföreningen och Svenska Elek- trikerförbundet

Företag Skogsyrkesinspek- tionen (SYl) Svenska skogsarbe- tarförbundet Skogsbrukets yrkes— nämnd (SYN) PA-rådet

SYN, SYI, SVS

mm

D

B,A,D —

BochE AochD A

Nr

Organisationens namn

Kursens namn eller beteckning

Kursens form

Antal tim/k Antal kurs/ är Antal delt ./ kurs

Målgrupper

Medarrangör

av kursv. av delt.

Rangoranangordn. av målgr. av utbild.- typ

Försvarets centrala arbetarskydds- nämnd Göteborgs Arbetar- skyddsförening Statens personalut-

bildningsnämnd

(PUN)

Skogligt arbetar- skydd

Konferens (internat)

Kurs för skyddsom- Konferens

bud Skyddsombud

Utbildningsledar— kurs

Specialkurs

Arbetsförestån- darekurs Påbyggnadskurs

Kurs i arbetar- skydd

Påbyggnadskurs Arbetshygien Kurs Yrkesskydd

Konferens i arbe- tarskydds- och arbetsmilj öfrågor

(internat) Cirkel

Konferens med grupp- arbete Konferens

4 dagar 3—4

5 dagar 2

varierar =

(1971/72) 42 5

32 2 12 1 24 2 40 4

32 1 8 4 ca 23 ca 20

35 25 10— 15

27 60 60 60 60

30 30 ca 50

Förvaltare, arbetsledare, skyddsom- bud Skyddsom— bud

Utbildare

Skyddsin- spektör el. huvud- skydd som - bud

Chef

Huvud- skyddsom- bud m. fl.

Skyddsom- bud, huvud- skyddsom- bud, arbetsledare, skyddsingen- jörer rn. fl. Skyddsom- bud, huvud- skyddsom- bud, myn- dighetsrepr. på olika nivåer

Företag, SYN, Sv.

skogsarb.förbundet. PA-rådet. SYI, Forsk- ningsstiftelsen, skogsarbeten PA-rådet, SYN, SYI,

KAS, SRK

Statsförvalt- ningens ar- betarskydds- nämnd (SAN)

D,A A,B,C B

A,D,C B,A,C,D

Nr

10 11

Organisationens namn

Statsförvaltning- ens arbetarskydd s- nämnd (SAN)

Svenska Brandför- svarsföreningen

Löntagarorganisa— tioner

LO och dess förbund

Landsorganisatio- nen i Sverige (LO)

Beklädnadsarbetar- nas förbund

Svenska Bokbinda-

-,.tx-l...._.,l,.o

Kursens namn eller beteckning

Konferens i arbe- tarskydds- och arbetsmiljöfrågor Regionala konfe— renser

Svetsbrandskydd

Detaljhandel

lndustribrand- försvar

Sjukhus Oljedepåpersonal

Arbetslivets mil- jöproblem

Arbetsmiljökurs Arbetarskydd Arbetsmiljökurs

Antal tim/k

Kursens form

Se ovan Se ovan

Konferens 8 Teoretisk 6 genomgång och praktis- ka övningar

Q'?

lnternatkurs ca 88

lnternatkurs 40

Regionala 10— 12 2—dagars

kurser

lnternatkurs ca 42

Antal kurs/ är

Se ovan

31

50

35 20 30 18

Antal delt ./ kurs

Se ovan 300

ca 20 ca 21 ca 25 ca 25 ca 20

ca 30

34 40—60

Målgrupper

Se ovan

Medarrangör

Statens Personal-

Finan-. siering av delt.

Finan- siering av kursv.

Se ovan Se ovan

utbildningsnämnd

Arbetsföre- ståndare och övriga som i tjänsten handlägger arbetsmiljö— frågor. Skyddsom- bud och per- sonalrepr. i företags- nämnder

Svetsare och SBF skyddsom- bud

Skyddsom- ” bud och övriga Skyddsom- - bud

Skyddsom- bud Skyddsom- bud

Skyddsom— —

|__—Å

(PUN)

A B

: s länsförbund B B

B AochC

Egen regi B C ABF

Rangordn.Rangordn.

av målgr. av utbildn.-

D

B,A,D

A,B,C,D A,C,B,D

WP

A,D

A,B

A,C,B

A,C,B,D

Organisationens namn

Kursens namn eller beteckning

Kursens form

Antal tim/k Antal kurs/år Antal delt ./ kurs

Målgrupper

Finan- siering

Medarrangör

av kursv.

Finan- siering av delt.

Rangoranangordn. av målgr. av utbildn.— typ

13 14 15 16

17

18

Svenska Byggnads- arbetareförbundet Svenska Fabriksar- betareförbundet

Försäkringsanställ- das förbund

Svenska Gruvindu- striarbetareför- bundet

Handelsanställdas förbund

Hotell- och restau- ranganställdas för- bund

Din säkerhet på bygget

Arbetarskyddskurs

Kontakt- och skyddsombudskurs

Kurs för skydds— ombud och fack- föreningsord- förande Kurs för nyvalda skyddsombud Kurs för skydds- ombud och arbets- ledare

Lokala arbetsmil- jökurser Arbetsmiljökurs

Arbetsmiljö

Företagsnämnds— och arbetar- Skyddskurs Sund och säker

Samarbete på ar- betsplatsen

Cirkel om enskild lnternatkurs

Konferens

lnternatkurs lnternatkurs lnternatkurs

Tvådagars— kurs Femdagars- kurs

Cirkel

lnternatkurs

Studiecirkel

Konferens

20 43

2—5

44 40 20

8-10 ca20

40

20— 30

ca 100 ca 15 4 32

10—20 20—30

7 ca 40 2 ca 35 8 ca 10

ca 20 8

ca5 25—30

Skyddsom— bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud och fackföre- ningsord- förande Skyddsom- bud Skyddsom- bud och ar- betsledare Skyddsom- bud Skyddsom— bud Skyddsom- bud och andra in- tresserade Skyddsom- bud

Skyddsom - bud och in- tresserade av skydds- frågor

Skyddsom- bud

ABF C

ABF B

SALF

Avdelningarna B Egen regi Avdelningarna = ABF

Arbetsgivarförb. B Centralbolaget

Arbetsgivarf örb . Centralbolaget

D,C,B,A C,A,B

A,B,C,D A,B A,B C,A,B

B,A,D,C A,B,C,D

B,A,C,D —

C,A A,C

Nr

Organisationens namn

Kursens namn eller beteckning

Kursens form

Antal tim/k Antal kurs/ är Antal delt ./ kurs

Målgrupper

Medarrangör

Finan- siering

av kursv.

Finan- siering av delt.

Rangordn.Rangordn. av målgr. av utbildn.-

typ

19

20 21

22

23 24 25 26 27

Svenska Lantarbe- tareförbundet

Skyddsombuds- kurs

Fortbildningskurs för skyddsombud

Svenska Livsmedels- Arbetsmiljö

arbetareförbundet

Arbetsmiljö

Svenska Metallindu- Arbetarskyddskurs

striarbetareför- bundet

Svenska Pappers-

industriarbetareför-

bundet

Svenska Sjöfolks- förbundet

Svenska Skogsarbe- tareförbundet Svenska Skorstens- fejeriarbetare- förbundet

Statsanställdas förbund

Svenska Transport- arbetareförbundet (inkluderar även Stuverifackets ar- betarskyddsnämnd och Biltrafikens

Arbetarskyddskurs

Arbetsmiljö Arbetsmiljö

Brand- och arbe- tarskyddskurs

Veckoslutskurser

Arbetarskydds- konferens Arbetsplatsmil— jökurs

Arbetarskyddskurs

arbetarskyddsnämnd)

Intematkurs Intematkurs lnternatkurs

Konferens

lnternatkurs

Intemat

Cirkel

lnternatkurs

Konferens Konferens

Intematkurs

Konferens

40—44 1

ca 16 1

42 1—2 14 6—7 40 6—8 14— 16

40 2

20 200

44 3

10—12 2—4

16 1 40 4 27 7

35

30—40

34 30—40

34 30 34 10 35

20— 30

25 34 25

Skyddsom- bud Skyddsom- bud

Skyddsom - bud Skyddsom - bud

Huvud- skydds- ombud Skyddsom- bud

Skyddsom- bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud, för- handsmän

Skyddsom - bud

Skydd som - bud Skyddsom- bud

Skyddsom- bud

Skogs- och Lantar- betsgivareför- eningen

Förbundets avdel- ningar Förbundets avdel- ningar

Sjöfartsverket

Förbundets lokala avdelningar

Arbetsgivarna

B D

CAB

7 ,

A,B,C

A,D

A,B,D

A,B A,B ,C ,D

C,D A,B,D B A,D A,C

A,B,C,D A,C,B

A,C,B,D A,B,C,D

A B C D A,B,C,D A,B,D A C B

28 29 30 31

32 33

34 35

Organisationens namn

Svenska Träindu- striarbetareför- bundet

Svenska Typograf- förbundet

Mellersta Norr- lands FCC-distrikt Sydöstra FCO- distriktet

Sörmlands FCO- distrikt Värmlands FCO- distrikt

Västerbottens FC O-distrikt

Örebro läns FCO- distrikt

Kursens namn eller beteckning

Regional skydds- kurs

Arbetsmiljö

Arbetarskydd-Fö- retagshälsovård

Arbetarskydd

Arbetarskydd och skadeståndsfrågor Arbetarskydd och företagshälsovård

Arbetsmiljökurs

Kontaktträff med yrkesinspektionen Kurs i arbetslag- stiftning Arbetarskydd och yrkesinspektionen

Buller och buller- bekämpning

Kursens form

2-dagars- kurs

Kursveckor

Konferens med grupp- arbeten Konferens Konferens Konferens Konferens Konferens

Endagskurs

Intematkurs

Antal tim/k

13— 14

40 14

34 15

20

Antal kurs/ år 4—10

1—2

Antal delt ./ kurs

38—45

30

35 —40

20—25

20— 25 40—50

40

ca 50 ca 40 ca 36

30

Målgrupper Skyddsom- bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud Företagsre- presentanter, Företags- nämndsleda- möter Förtroende- valda Skyddsom- bud Avdelnings- represen- tanter Skyddsom- bud

Skyddsom - bud och ar- betsledare

Medarrangör

Lokalavdelning. ABF och Arbetar- skyddsnämnden

ABF

Bullerföreningen och ABI

Finan- Siering

av kursv.

B

Finan- siering av delt.

D

A,D

Rangordn.Rangordn. av målgr. av utbildn.- typ

A,B A,C,B A,C A,B,C

B,A,D,C A,B,C

A,D A,B

D,A,C,B A,B

A BC D A,B,C

A,B,C,D A,B,C,D

Nr 36

37

38

39 40

41

Organisationens namn

Östergötlands FCO- distrikt

TCO och dess för- bund

Svenska Bank- mannaförbundet

Försäkringstjänste- mannaförbundet

Svenska industri- tjänstemannaför- bundet

Svenska Polis- förbundet

Statstjänstemanna- förbundet

Kursens namn eller beteckning

Arbetsmiljökurs

Yrkesinspektionen och arbetarskyddet

Företagsnämnds- kurs

Kontaktkonferens

Vår arbetsmiljö Varför skyddsom- bud

Sarnarbetsfrågor

Information för skyddsombud

Konferens i arbe- tarskydds och ar- betsmiljöfrågor FON-kurs

Samarbete

Kursens form

lnternatkurs

Konferens

Infoma- tionsafton Konferens 2-dagars- kurs

Konferens

Föreläsning, grupparbete

Konferens Konferens (planerad men ännu ej påbörjad) Konferens

'a'-dagars- kurs

Cirkel (kvällsstu- dier)

Antal tim/k

38

1 ,5 dag

35

Antal kurs/ år spora- diskt Antal delt./ kurs

45 200 30 30 35

60 40 34

2x15 30

Målgrupper Skyddsom- bud Skyddsom - bud Skyddsom- bud Skyddsom- bud _ Företags- närnnds- ledamöter

Nämndleda- möter och skyddsom- bud

1:

Nämndleda- möter Utbildare

Arbetsfö- reståndare

Se redogörelse för SAN och PUN

344

om arb.

skydd tot. 30 varav 4—6

ork

30—40 10—15

ca 10

10—15

Företags- nämnds- ledamöter Aktiva med- lemmar

Medarrangör

ABF

Yrkesinspektionen Arbetarskydds- nämnden

Egen regi

Rikspolisstyrelsen

"

PUN och andra stat- liga myndigheter TBV

Finan- siering

av kursv.

D

A

Finan- siering av delt.

D

Rangordn.Rangordn. av målgr. av utbildn.—

typ

A,B,D A,B,C A,B,D C,A,B

A,C

D,B,A

C,B,A,D C,A,B,D

B,A,D A,C,B

Nr

Organisationens namn

Kursens namn eller beteckning

Antal tim / k

Kursens form

Antal kurs/ är Antal delt ./ kurs

Målgrupper

Finan- siering

Medarrangör

av kursv.

Finan- siering av delt.

Rangordn.Rangordn. av målgr. av utbildn.-

WP

42 43

44

45

Arbetsgivare- organisationer

Till SAF hörande organisationer

Sveriges Butelj- glasbruksförbund

Glasindustrins ar- betsgivareförbund Sveriges Arbetsgi- vareförening för Hotell och Restau- ranger

Motorbranschens Arbetsgivar- förbund

Samarbete

A-kurs

Arbetsmiljö

Endagskonferenser

Veckokurs

Arbetsmiljö 2

Cirkel ”

(inomverks—

utb. på arbets-

tid) skydds- frågor 2 tim.

Konferens 8 Konferens 7

Veckokurs 40

Föreläsning+ 21 grupparbete

okänt

ca7

plane- rad ännu ej genom- förd

10— 15

40

15—20

32

ca 27

ca 20 10— 15

Företags- nämnds- ledamöter

Förenings- ledare

Skyddsom- bud

Arbetsledare

Tekniker

Skyddsom- bud Skyddsom- bud

Utbildare Skyddsom- bud

PUN

— A

Statens institut B för företagsutveck- ling

SALF

Sv. Fabriksarbeta- reförbundet

Hotell- och Restau- D ranganställdas för- bund

(se även redogörel-

se för denna orga- nisation)

B B,A,D E B,A,D D B,A,C

— A,D,B,C

A,C,B C,A,B

A B,C

C,A,B

46

47

48

ON V

Kursens namn eller beteckning

Organisationens namn

Sveriges Pappers-

Arbetsmiljö industriförbund

Cirkelledare

Introduktion till Arbetsmiljö 2 o. d.

Skyddsledare

Arbetsledarutb. allmän

Stenindustrins Ar- Arbetarskyddskurs, betsgivareförbund Stenindustrin

Stenindustrins ar- betarskydd Stenanvisningar för arbetsgivare

Sveriges Stuvare- — förbund (Konferensen även redovisad av medar- rangören)

Grundkurs för skyddsombud inom lantbruket och trädgårdsnäringen

Trädgårdsbran- schens Arbets- givareförbund (Kurserna även re- dovisade av medar- rangörema)

Kursens form

Regional kurs

Företags- interna

Konferens

lnternatkurs

Konferens

”

Konferens

Antal tim/ k

2—4

18 3 +2 veckor varav

11 tim.

miljö

13

28

45—50

Antal kurs/år

10 (1969)

25

12

1

Antal delt./ kurs

25

20—60

25 25

20—25

90 110 20

ca 45

Finan- siering av kursv.

Målgrupper Medarrangör

Arbetsledare Svenska Pappersin- B Skyddsom- dustriarbetarför- bud bundet Arbetsledare ” Skyddsom-

bud

Konstruk-

törer

Inköpare

Planerare

Skyddsin- ”

genjörer

Huvud- skydds- ombud

Arbetsledare

Skyddsom- Svenska Fabriksar- A bud betareförbundet Arbetsledare SALF

Arbetsgivare

”

Skyddsom- bud Arbetsledare

Svenska transport- A arbetareförbundet

Skyddsom- bud

Skogs- och lantar- B betsgivareför- _eningen

Svenska lantarbetar- förbundet

Finan- siering av delt.

Rangordn.Rangordn. av målgr. av utbildn.- tYP

B D,A,B A,C,B

B B,A,D C ,A ,B

D,A,B,C

A,B

Nr

Organisationens namn

Kursens namn eller beteckning

Antal tim/k Antal kurs/ är

Kursens form

Antal delt./ kurs

Målgrupper Medarrangör

Finan- siering Finan- siering

av kursv. av delt.

Rangordn.Rangordn. av målgr av utbildn.

typ

50 51

52

53

Träindustri- förbundet

Sveriges verkstads- förening

Andra arbetsgivare- organisationer

Svenska Kommun- förbundet

Kooperationens förhandlingsorga- nisation

Fortbildningskurs för skyddsombud inom lantbruket och trädgårds— näringen

Informationskurs i arbetarskydd

Arbetsmiljö 2 lärarkurs

TEMA central handledarkurs

TEMA regional handledarkurs

TEMA lokala kur- ser

Grundutbildning av arbetsledare och skyddsombud Arbetsmiljökurs

— 16—18 1

Konferens 5 4

Föreläsnings— 25 5 lektions- och semina-

rieforrn

TEMA-kur- 40 hitin- serna kan tills arrangeras 2 både som intematkurser och som studiecirkel

40 hitin-

tills

40 mms m Konferens 6 ca 10 Själv- 30 studiekurs

ca 20

ca 30

varie- rande

30

18

20—25 25—30 30—40 indivi- duell

Skyddsom- ” bud

Svenska träindu— striarbetare- förbundet

Skyddsom- bud och skydds- tjänstemän

Företagslä- — kare

Skyddsin- genjörer Skyddstek- niker Arbetsledare Skyddsom- bud

Skyddsin- — genjörer Personal- funktionärer och utbil-

dare

"

Skyddsom- — bud

Skyddsom- bud Arbetsledare Skyddsom— ” bud

A D

Resp. fackförbund A B

D,A,B A,B,C

— A££

A,D C,A,B,D

D,A,B,C A,C,B

Organisationens namn

Kursens form

Kursens namn eller beteckning

Antal tim/k Antal kurs/år Antal delt./ kurs

Finan- siering Finan- siering av kursv.

Målgrupper Medarrangör

av delt.

Rangordn.Rangordn. av målgr av utbild typ

54 55

56 57 58

59

Svenska Lands- tingsförbundet

Skogs- och lantar- betsgivareför- eningen (SLA) (Kurserna även re- dovisade av medar- rangörerna)

Övriga organisa- tioner

ABF

Brevskolan

Föreningen GAK (Gruvornas Arbets- studie- och kon- sultverksamhet) (Denna organisa- tion svarar för Svenska vaför- eningen

Stockholms Sarna— ritförening av

Grundutb. av Cirkel 20 påbör- skyddsombud inom jas handeln höst -7 2

TEMA central — 30

hitin— handledarkurs '

tills Grundkurs för Kurs 45 —5 0 1 skyddsombud inom

lantbruket

Fortbildningskurs Kurs för skyddsombud

inom lantbruket

16—18 1

Se särskild redo-

görelse

Kurs i arbetar- Konferens 5 1 skydd

Se Gruvindustriar- betareförb undet vilken organisa- tion står som ar- rangör

Kurspla- nerna har ut- arbetats av GAK

Arbetsmiljö Il lnternat 5 dagar 1

(ca 40)

Svenska Röda Korset

(Denna org. har

svarat för Storstock- holms FCO: s räkning)

A _kolnmiliä

V,... cn—ann ') 1

8—10

30

ca45 ca30

15—18

25

Skyddsom- ” bud Arbetsledare

Utbildare — A B

Skyddsom- bud

Svenska lantarbe- B B tareförbundet Trädgårdsbranschens Arbetsgivareförbund

Skyddsom- bud Skyddsom- bud Arbetsledare

Handelsanställdas A B förbund

Skyddsom- I samråd med ABF B,D D bud samt öv- och FCO riga som handhar ar- betsmiljöfrå- gor på ar- betsplatserna ” EPn nisl. A ! kl A -åplno

A,D D

B,A,C,D C,A,B B,A,D A,B,D,C

A,B,C,D C,A,B,C

(Adress) (Tel.)

.den ............... / ...... (Ort och datum)

Kan nås på adress: ...........................................

tel

I de fall svarsalternativ anges, kryssa för rätt alternativ.

1. Bedriver Ni någon verksamhet som syftar till utbildning av skyddsombud? 0 ja 0 nej

Om nej, sänd tillbaka frågeformuläret.

2. Vi vill här ha uppgifter om de kurser som Ni anordnar eller medverkartill. Sammanlagt är det 8 uppgifter om varje kurs på denna fråga. (Om Ni ej anordnar några kurser, v.g. ange detta)

Kursens namn, Kursens form Antal Antal beteckning (konferens, cirkel timmar deltagare etc.) per kurs per kurs Kurs A .......................................... Kurs B .......................................... Kurs C ......................................... Kurs D .......................................... Kurs E ......................................... Antal Vänder sig i första hand Krav på förkunskaper Medarrangör kurser till (skyddsomb., utbil- Vilka? per år dare etc.) Kurs A ................................... Kurs B ................................... Kurs C ................................... Kurs D ................................... Kurs E ................................... Kommentar:

3. Skicka om möjligt med broschyrer eller annat material som beskriver de i föregående fråga angivna kurserna. Om sådant material saknas, ge en beskrivning av kursernas innehåll.

4 a. Hur finansieras kursverksamheten? Om bidrag, från vilka? Om delvis bidrag, hur stor del? Om annat sätt, vilket?

4 b. Är nuvarande finansieringsform i stort sett tillfredsställande?

Om nej, ange hur det borde vara:

0 Helt av arrangören 0 Delvis av arrangören, delvis av bidrag 0 Helt av bidrag 0 Annat sätt

0 ja 0 nej

5 3. Hur finansieras deltagarnas kostnader? (Lönebortfall, resor, osv.)

Om delvis av arbetsgiv. respektive löntagar- org. Ange ungefär hur stor del som bekostas av resp.

Om annat sätt, vilket?

5 b. Är nuvarande finansieringsform i stort sett tillfredsställande?

Om nej, ange hur det borde vara:

6. Producerar Ni undervisningsmaterial för utbildning av skyddsombud?

7. Om ja på fråga 6. Ange vad för slags undervisningsmaterial, (böcker, brevkurser, film, kurspaket osv.) titel/beteckning, utgiv- ningsår, upplaga. OBS! Tag endast med aktuell! material. Ge nedan en kortfattad förteckning av innehållet och/eller sänd gärna med material. Om utrymmet kräver det kan svaret på denna fråga lämnas separat.

8 a. Hur finansieras framställningen av undervisningsmaterial? Om ingen av vid- stående kategorier är helt adekvat, ange hur stor del i procent som täcks på respektive sätt.

Om bidrag, från vilka?

Om annat sätt, vilket?

0 Av dem själva 0 Av arbetsgivaren 0 Avlöntagarorg. 0 Delvis av arbetsgiv., delvis av löntagarorg. 0 Annat sätt

Oja 0 nej

0 ja 0 nej

0. Försäljning 0 Bidrag 0 Annat sätt

8 b. Är nuvarande finansieringsform i stort sett tillfredsställande? 0 ja 0 nej Om nej, ange hur det borde vara:

9. Vilka anser Ni att det för närvarande är viktigast att utbilda? Rangordna genom att sätta ] . för den mest angelägna gruppen, 2. för den därnäst osv.

Om andra grupper, ange vilka: 0 Alla skyddsombud 0 Huvudskyddsombud 0 Regionala skyddsombud 0 Andra grupper

Ev. motivering för rangordningen: 10. Vilken utbildning anser Ni att det för närvarande är mest angeläget att satsa på? Rangordna i likhet med föregående fråga.

Om annat, vad då? 0 Grundutbildning 0 Vidareutbildning 0 Utbildning av utbildare 0 Annat

Ev. motivering för rangordningen:

1]. Allmänna synpunkter på enkäten och dess frågeområden.

Bilaga 6 Sammanfattning av arbetarskyddsstyrelsens ut— redning om arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen

Tillsynen över arbetarskyddet vid mindre arbetsställen har vid skilda tillfällen kritise- rats. Det har särskilt gällt den kommunala tillsynen men ibland även yrkesinspektionens tillsyn vid mindre arbetsställen. Kritiken har avsett främst tillsynens effektivitet men också besöksfrekvensen. Ifråga om den kommunala tillsynen har anmärkningarna mest berört tillsynen i mindre kommuner, där denna vanligen utövas av förtroendevalda personer med annat yrke som huvudsaklig sysselsätt- ning och med i regel otillräcklig eller ingen egentlig utbildning i arbetarskydd. Ikommun, där tillsynen utövas av hälsovårdsinspektör eller motsvarande, har den som regel varit tillfredsställande. Det har emellertid även då i vissa fall framkommit brister i arbetar- skyddstillsynen, främst beroende på att häl- sovårdsinspektör har måst ägna sig åt sin egentliga tillsynsverksamhet eller att han inte haft tillräckliga kunskaper om arbetarskyd- det, särskilt vad avser det tekniska olycks- fallsskyddet. De erinringar som gjorts mot den allmänna yrkesinspektionens tillsyn över arbetarskyddet vid mindre arbetsställen har vanligen gällt att yrkesinspektionens tjänste- män inte tillräckligt ofta besökt de arbets- ställen, som står under deras tillsyn. Ibland har kritiken gått ut på att man inte fått de råd och anvisningar i arbetarskyddsfrågor som man förväntat sig.

En huvudfråga har varit om den kommunala tillsynen bör slopas och dess tillsynsuppgifter föras över till yrkesinspektionen eller om den

bör behållas och reformeras. De skäl som främst kan anföras för en överföring är ökad enhetlighet i handläggningen och fullgörande av tillsynen genom specialutbildade, heltids- anställda tjänstemän. Dessa syften anser utredningen emellertid bör kunna uppnås även inom ramen för en bibehållen kommunal tillsyn. I princip bör arbetarskyddstillsynen vara likvärdig oavsett arbetsställets storlek och oavsett om tillsynen handhas av kom- munerna eller av yrkesinspektionen. Det innebär dock inte att tillsynen behöver vara exakt lika utformad.

Den kommunala tillsynen omfattar f. n. till mycket stor del arbetsställen, som i andra avseenden regelbundet skall inspekteras av kommunalt anställda inspektörer. Främst gäller det sådana mindre arbetsställen, som berörs av hälsovårds- och livsmedelstillsy- nen. Ofta krävs härvid en samordning av och i vissa fall också en avvägning mellan de krav som bör ställas med hänsyn till allmän häl- sovård och livsmedelshygien respektive ar- betarskydd. Utredningen anser det därför angeläget att detta bevakas samtidigt och av hälsovårdsinspektörer med erforderlig ut- bildning i såväl allmänhygien och livsme- delshygien som arbetarskydd.

För de mindre arbetsställen som f.n. omfattas av kommunal tillsyn — oavsett om de faller under allmän hälsovårds- och livs- medelstillsyn eller inte — gäller att problemen främst är av teknisk-hygienisk art och sam- manhänger med dåliga arbetslokaler, brist-

fälliga eller otillräckliga personalrum och hygieniska anordningar, otillfredsställande belysning, ventilation, uppvärmning o.d. Problem som sammanhänger med brister i tekniskt olycksfallsskydd har däremot relativt begränsad betydelse, särskilt som den kom- munala tillsynen i princip omfattar endast arbetsställen utan maskinell utrustning. Det kan därför finnas skäl att såsom hittills låta den kommunala tillsynen omfatta även andra arbetsställen än sådana som berörs av häl- sovårds- och livsmedelstillsynen.

Av stor betydelse vid bedömning av frågan om kommunal eller statlig tillsyn har utred- ningen dessutom ansett vara den kommun- sammanslagning som delvis skett och som skall vara helt genomförd senast under 1973. Genom denna reform får kommunerna i all- mänhet väsentligt bättre förutsättningar att organisera tillsynen och tillgodose kravet på kvalificerad personal och resurser i övrigt. Hälsovårdsinspektör skall i framtiden i regel finnas i varje kommun. Är uppdraget som kommunal tillsynsman kombinerat med häl- sovårdsinspektörstjänst, torde det även underlätta för en del glesbygdskommuner att heltidsanställa hälsovårdsinspektör.

Utredningen har vidare ansett att de kom- munala tillsynsmännen av naturliga skäl har större lokal förankring och bättre lokalkän- nedom än yrkesinspektionen och dess tjäns- temän. Denna kontakt lokalt kan i viss utsträckning vara till fördel för arbetar- skyddstillsynen i dess helhet. För de mindre arbetsställena kan det även vara av betydelse att de i arbetarskyddsfrågor kan vända sig till ett organ som finns inom kommunen.

Utredningen förordar, att den kommunala tillsynen bör behållas och kvalitativt förstär- kas. Särskilt vill utredningen betona, att den inte byggt sitt principiella ställningstagande på överväganden om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Det föreslås, att kommunerna kompenseras genom statsbi- drag. Avgörande för utredningen har främst varit möjligheten dels att åstadkomma en effektiv arbetarskyddstillsyn, dels att på ett så rationellt sätt som möjligt utnyttja samhällets resurser.

Den kommunala tillsynen föreslås i stort

sett ha samma omfattning som f. n. Tillsynen över viss statlig kontorsverksamhet bör dock överflyttas från yrkesinspektionen.

Den kommunala tillsynens brister torde till viss del bero på att kommunerna inte till- räckligt aktivt ägnat sig åt tillsynsuppdraget och beaktat behovet av resurser. För att understryka kommunens ansvar och för att tillförsäkra tillsynen erforderliga personella och ekonomiska resurser föreslår utred- ningen, att kommunstyrelsen på förslag av hälsovårdsnämnden skall utse kommunala tillsynsmän. Dessa har hittills utsetts av häl— sovårdsnämnden och utan något samråd med yrkesinspektören. Det föreslås, att nämnden innan den lämnar förslag på kommunala till- synsmän skall samråda med denne. Nämnden skall under kommunstyrelsens överinseen- de leda och fördela tillsynsverksamheten. Utredningen föreslår vidare, att hälsovårds- nämnden i stället för varje enskild kommu- nal tillsynsman skall avge årsrapport till yrkesinspektören. Dessa förslag förutsätter vissa ändringar i 48 och 49 %& arbetarskydds- lagen. Dessutom föreslås, att vad i lagen sägs om ersättning till kommunal tillsynsman utgår med hänsyn till bl. a. att ersättningen numera torde få bedömas som en avtalsfråga mellan parterna. Förslag i enlighet härmed framläggs.

Nuvarande praxis att utse förtroendemän som vid sidan av sitt ordinarie arbete svarar för tillsynen bör helt frångås. Om den kom- munala tillsynen skall kunna erbjuda en med yrkesinspektionen likvärdig arbetarskydds- tillsyn bör den utövas av i kommunen hel- tidsanställda tjänstemän.

Utredningen föreslår, att hälsovårdsin- spektör normalt skall utses till kommunal tillsynsman. Härför talar främst att en stor del av de arbetsställen som faller under kom- munal tillsyn samtidigt skall inspekteras från allmänhygienisk och livsmedelshygienisk synpunkt. De krav som kan ställas med hänsyn till arbetarskydd, allmänhygien och livsmedelshygien griper ofta in i varandra. Även vid övriga arbetsställen som faller under kommunal tillsyn är skyddsproblemen i stor utsträckning allmänhygieniska och sanitära. Tillsynsuppgifterna bör därför så långt möjligt samordnas. Utredningen förordar dock, att

kommun bör ha möjlighet att anlita även annan kommunalt anställd tjänsteman för att fullgöra den kommunala tillsynen, t.ex. ingenjör med erforderlig arbetarskyddsut- bildning. Hälsovårdsnämnden bör också enligt utredningens mening kunna låta en eller flera av sina tjänstemän på heltid syssla enbart med kommunal tillsyn. I de största kommu- nerna kan en specialisering bli aktuell, varvid skyddsingenjörsutbildning i vissa fall kan vara att föredra framför hälsovårdsinspektörs- utbildning.

Utredningen har också diskuterat möjlig- heten att för den kommunala tillsynen anlita annan än kommunalt anställd tjänsteman på deltid, t. ex. skyddsingenjör anställd i enskilt företag, annan ingenjör anställd vid sådant företag, skyddsombud e.d., liksom möjlig- heten att överlåta tillsynen som konsultupp- drag till enskilda konsultföretag. Av särskild betydelse härvid är den intressekollision som kan uppkomma med hänsyn till andra arbetsuppgifter eller annan anställning. Utredningen anser däremot, att tidigare tjänstgöring och uppdrag som skyddsingen- jör, skyddsombud e. d. kan utgöra väsentliga meriter, när kommun anställer tjänsteman som skall svara för kommunal tillsyn. Vad gäller anlitande av konsultföretag tillkommer komplikationer i fråga om bl.a. offentligt ämbetsansvar.

Utredningen föreslår ingen ändring i den kommunala tillsynens arbetsuppgifter utan förutsätter, att tillsynsmännen liksom hittills skall lämna råd och anvisningar och till yrkesinspektören anmäla och påkalla med- verkan, om dessa inte leder till resultat. Rätt att meddela förbud eller föreläggande bör även i fortsättningen ankomma endast på yrkesinspektören. Vidare betonas vikten av att tillsynen följs upp på lämpligt sätt och att tjänsteman vid yrkesinspektionen, vid behov i samråd med hälsovårdsnämnden, kontrol- lerar tillsynsmännens anteckningar om sina besök dels i inspektionsböcker där sådana skall finnas, dels i de register över arbets- ställen under kommunal tillsyn som tillsyns- männen har att föra.

Den kommunala tillsynens brister sam- manhänger i hög grad med brister i utbild-

ningen. Även där tillsynen utövas av hälso- vårdsinspektör beror bristerna ofta på otill- räcklig utbildning i arbetarskydd. Utbild- ningen till hälsovårdsinspektör har också främst varit inriktad på allmänhygien. Utredningen föreslår, att denna utbildning kompletteras med en särskild utbildning i arbetarskydd och att denna normalt bör ingå som ett led i den ordinarie utbildningen för hälsovårdsinspektörer. För hälsovårdsin- spektör — kommunal tillsynsman föreslås, att denne som grundutbildning normalt bör ha gymnasieingenjörskompetens, vilket under senare år i allmänhet krävts. Utredningen anser dock, att det inte bör föreligga hinder mot att för utbildningen kan komma i fråga även person som saknar den formella kom- petensen men som eljest kan vara lämplig, t.ex. på grund av lång erfarenhet från arbetslivet.

Rörande den särskilda utbildningen i arbetarskydd för hälsovårdsinspektör före- slår utredningen, att den omfattar minst 6 veckors specialutbildning i arbetarskydd, däri inberäknat nuvarande utbildning om 40 tim- mar i yrkeshygien samt arbetsplatsbesök och grupparbeten. Även hälsovårdsinspektörer som nu är i tjänst bör beredas tillfälle att komplettera sin utbildning med den arbetar- skyddsdel som här föreslås. Sådan komplet- tering förutsätts också böra ske, när annan kommunalt anställd tjänsteman anlitas för kommunal tillsyn eller när arbetsledare, skyddsombud e.d. med väsentliga meriter från tidigare tjänstgöring anställs för att svara för denna tillsyn.

Utredningen föreslår, att såsom hittills särskilda fortbildningskurser anordnas för de kommunala tillsynsmännen för att informera och hålla dem 51 jour med utvecklingen inom arbetarskyddet. Utredningen anser, att denna kursverksamhet, som f. n. läggs upp på varje yrkesinspektionsdistrikt för sig, skall styras och ledas centralt och att ett enhetligt kurs— program härvid skall följas. Det föreslås, att arbetarskyddsstyrelsen för detta ändamål tillförs en tjänsteman med lämplig kvalifice- rad utbildning med uppgift även att lägga upp ett systematiskt utbildningsprogram, utarbeta kurspaket, informationsmaterial, planlägga

och följa kursverksamheten m. m. Utred- ningen konstaterar, att det hos de kommunala tillsynsmännen föreligger ett stort uppdämt behov av utbildning och föreslår, att en väsentligt ökad satsning bör ske på denna vidareutbildning. För att möjliggöra detta föreslås, att som en första etapp anslås ett belopp av 150 000 kronor.

Utredningen framhåller, att registreringen av arbetsställen i möjligaste mån bör ske efter ett enhetligt system. Det föreslås därför, att samma system tillämpas som vid yrkesin- spektionen och att varje kommun bör lägga upp ett centralt register över de arbetsställen inom kommunen, som står under kommunal tillsyn. Härigenom ges möjlighet till en bättre överblick och kontroll av tillsynen än hittills. Likaså föreslås, att de s.k. primäruppgifter som yrkesinspektionens tjänstemän använder vid inspektionsbesöken införs även för de kommunala tillsynsmännen. De registerblan- ketter m.m. som används vid yrkesinspek- tionen förordas.

En aktiv medverkan i skyddsarbetet av skyddsombud bör enligt utredningens mening kunna påverka tillsynsverksamheten ipositiv riktning. Utredningen finner utifrån denna synpunkt angeläget att skyddsombud — lokala och/eller regionala —— utses i större utsträckning än som hittills skett. Det gäller inte minst vid arbetsställen som faller under kommunal tillsyn.

Det har av utredningen bedömts vara av vikt, att kommunstyrelsen får vetskap om hur den kommunala arbetarskyddstillsynen under yrkesinspektionens överinseende fullgörs inom kommunen. Utredningen föreslår där- för, att yrkesinspektören skall till kommun- styrelsen lämna årlig rapport om det samar- bete yrkesinspektionens tjänstemän under året haft med de kommunala tillsynsmännen och resultatet därav.

Rörande den kommunala tillsynen föreslår utredningen slutligen, att för bestridande av kostnader för tillsynen statsbidrag bör utgå. Detta föreslås utgöra 20 kronor för varje registrerat arbetsställe, som omfattas av kommunal tillsyn.

Utredningen har i fråga om mindre arbetsställen under yrkesinspektionens tillsyn

kunnat konstatera, att den förstärkning av yrkesinspektionens personal som skett på senare tid ännu inte medfört nämnvärt ökad besöksfrekvens. Utredningen tar dock inte upp frågan, om denna personal ev. bör för- stärkas ytterligare, eftersom arbetsmiljöut- redningen har att pröva bl.a. frågan om yrkesinspektionens organisation och arbets- former. En effektivisering av tillsynen vid mindre arbetsställen som faller under yrkes- inspektionen är också en fråga om förbättrad utbildning inte minst på arbetshygienens och ergonomins områden. Utredningen anser att den inom arbetarskyddsstyrelsen planerade, förbättrade utbildningen för yrkesinspektio- nens tjänstemän är av stor betydelse. Häri- genom bör förutsättningar ges att på sikt åstadkomma en mera effektiv tillsyn även vid här avsedda mindre arbetsställen.

___—_J" -..:

k'r:*- ; 4

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

1. ”Ambetsansveret il. Ju. 59. Att välja framtid. Ju. 2. Svensk möbelindustri. !. 60. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslös- 3. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. het m.m. S. 4. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. 61. Försök med bibliotek. Lirteraturutredningens 5. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. biblioteksstudier. U. 6. Reklam I. Beskattning av reklamen. U. 62. Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. 7. Reklam II. Beskrivning och analys. U. 63. Näringslivets försörjning med riskkapital från 8. Forskningen inorn försvaret. Fö. allmänna pensionsfonden. Fi. 9. Samhället och filmen. Del 2. U. 64. Kriminalvård. Ju. 10. Godsbefordren till sjöss. Ju. 65. Barnavårdsmannafrågan. Ju. 11. Förenklad löntagarbeskattnlng. Fi. 68. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och försla . U. 12. Skadestånd IV. Ju. 67. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. . 13. Kommersiell service i giesbygder. in. 68. Varnpllktsförmåner. Fö. 14. Revision av vattenlegen. Del 2. Ju. 69. Värnpliktiges ekonomiska och sociala situation. 15. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. B_i_laga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmaner. 16. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Fölid- Fo. författningar) Ju. 70. Ratten till ratten. Förslag till körkortsreform. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riks- Del 1. Allmän motivering. Ju. dagen i pressen. Ju. 71. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. 13. Norge och den norska exilregeringen under Del 2. Lagtext OCh specialmotivering. Ju. andra världskriget. Ju. 72. Rätten'till ratten. Förslag till körkortsreform. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inorn Del 3. Expertutredningar. Ju. vuxenutbildningen, U. 73. Ersättning for vissa obefogade frihetsinskrånk- 20. Lås- och bokvanor i fem svenske samhällen. ningar. Ju. Litteraturutredningens läsvenestudier. U. 74. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. in. 21. Svåvarfertslag. K. 75. Skyddat arbete. Bilagor. ln. &. Domstolsväsendet |V. Skiljedomstol. Ju. 76. Unga lagöverträdare Il. Ju. 23. Högre utbildnin — regional rekrytering och 77. Låginkomstproblemet. ln. samhällsekonomiske kalkyler. U. 78. Företagsservice för utveckling av mindre och 24. Vägiraktavtelet ||. Ju. medelstora företag. |. 25. Naturgas i Sverige. |. 79. Kreditupplysning och integritet. Ju. 26. Förskolan 1. S. 80. En bok om böcker. Litteraturutredningens bransch- 27. Förskolan 2. S. studier. U. 28. Konsumentköpleg. Ju. 81. Allmän tandvårdsförsäkring. S. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 82. Flygarbetstid. K. 30. Bostadsenpassnin sbidrag. ln. 83. Invandrarutredningen 2. In. 31. Lag om h'elso- oc miljöfarliga varor. Jo. 84. Fiyktingskap. ln. 32. Kommunalt eamilngsstyre eller majoritetsstyre? C. 85. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyk— 33. Förhandlinåsrått för pensionärer. In. tingskap. in. 34. Familjestö . S. 86. Bättre arbetsmiljö. S. 35. Skogsbrukets frö- och plentförsörjnlng. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrens i bostadsbyggandet. in. 41. Familj och äktenskap !. Ju. 42. Vägtrefikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. I. 44. Reformerad skatteutjåmning. Fi. 45. Kulturminnesvärd. 46. Landskapsvård genom täktsamverken. Ju. 47. Data och integritet. Ju. 48. Riksdagen och försversplaneringen. Fö. 49. Tryckfriheten och reklamen. Ju. 50. Skyddsrum. Fö. 51. Sjöiagens befruktningskepitel. Ju. 52. Rapport angående kommunal information m. m. 0. 53. Handråckningstjänst i försvaret. Fö. 54. Skyddat arbete. in. 55. pecentralisering av statlig verksamhet — ett led | regionelpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi. 56. Giesbygder och glesbygdspolitik. ln. 57. Ledningsrättslag. Ju. 58. Koncession för pipelines. K. SOU 1972:86 485

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justltledepartementet

Ambetsansvaret ||. [1 Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14 Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform - Ny riks- dagsordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdags- ordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsfor- farande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [281 Abortfragan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41] Landskapsvärd genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens bafraktningskapitel. [51] Ledningsråttslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65 Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Försla till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. el 3. Expertut- redningar. [72]

färgsättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar. Unga lagöverträdare ||. [76]

Kreditupplysning och integritet. [79]

Försvaredepartementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplane- ringen. [48] Forskningen inom försvaret. [8] Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53] Utredning rorande systemet för förmåner at värn- pliktiga m.fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmäner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bl- laga 5 till UFV betänkande Värnpliktsförmåner. [69]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. 2. Förskolan 2. 27] Familjestöd. [34 Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60] Allmän tandvärdsförsäkring. [81] Bättre arbetsmiljö. [86]

Förskolan 1. [26]

Kornmunlkatlonsdepartementet

CKR. (Centrala körkortsregistret] [5] Svävarfartslag. [21] Koncession för pipelines. [58] Flygarbetstid. [82]

Flnansdepartementet

Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44] _ Decentralisering av statlig verksamhet — ett led | regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital männa pensionsfonden. [63]

från all-

Utblldnlngsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam l. Beskattning av re- klamen. [6] 2. Reklam ll. Beskrivning och analys. [7] Samhället och filmen. [9] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] 1968 års Iitteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera- turutredningens biblioteksstudier. [61] 3. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. [60] Högre utbildning — regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38 Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. |:, kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag".; ][66] 2. y kulturpolitik. Del 2. Sammanfatt- ning. 7

Jordbrukedepartementet

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29] Inrlkesdepartementet

Kommersiell service i glesb gder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. 30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utrednin rörande den skyddade sysselsättningen. 17.5]Skyd at arbete. [54] 2. Skyddat arbete. Bilagor. Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Laginkomstproblemet. [77] lnvandrarutredningen 2. [83] Utlänningsutredningen. 1. Flyktingskap. [84] 2. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap. [85]

Clvlldepartementet

Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m. m. [52]

Industridepartementet

Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43] Företagsservice för utveckling av mindre och medel— stora företag. [78]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.