SOU 1972:86

Bättre arbetsmiljö : delbetänkande

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 20 februari 1970 bemyn- digade Kungl. Maj:t chefen för socialdepar- tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att företa en allmän översyn av arbetarskydds- lagstiftningen. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 februari 1970 såsom sakkun- niga numera generaldirektören i arbetar- skyddsstyrelsen Gunnar Danielson, ombuds- mannen i Svenska rnetalIindustriarbetareför- bundet Sivert Andersson, förbundsjuristen i Svenska industritjänstemannaförbundet Ker- stin Gustafsson, ombudsmannen i Landsorga- nisationen Leif Kjellstrand,direktören i Sveri- ges pappersindustriförbund Gunnar Larsson, direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Gunnar Lindström och dåvarande generaldi- rektören i arbetarskyddsstyrelsen Otto West- ling. Samtidigt utsågs Danielson att vara ord- förande.

Som experter åt utredningen tillkallades den 11 mars 1970 förbundsjuristen Bert Ahlgren, Landsorganisationen, medicine licentiaten Erik Bolinder, Landsorganisatio- nen, överdirektören Sven Forssman, arbets- medicinska institutet, departementsrådet Gustav Jönsson, socialdepartementet, apo- tekaren Rune Lönngren, giftnämnden, medicine licentiaten Nils Masreliez, Svenska

arbetsgivareföreningen, hovrättsassessorn Karl-Ingvar Rundqvist. socialdepartementet, och överingenjören Hilding Starland, arbe- tarskyddsstyrelsen. Ytterligare tillkallades som experter den 20 april 1971 numera avdelningschefen Börje Ahlqvist, arbetar- skyddsstyrelsen, den 23 september 1971 yrkesinspektören Bertil Malmsköld, yrkes- inspektionen, och den 6 juli 1972 professorn Osborne Bartley, Sveriges läkarförbund.

Till sekreterare förordnades den 1 april 1970 numera hovrättsrådet Hans Gullberg. Som biträdande sekreterare förordnades samma dag departementssekreteraren Jöns Lind- ström.

De sakkunniga har antagit benämningen arbetsmiljöutredningen.

Utredningen får härmed överlämna delbe- tänkandet Bättre arbetsmiljö. Betänkandet innefattar förslag till ändrad lagstiftning och förstärkt organisation för arbetarskyddet. Till betänkandet har fogats reservation i viss fråga av ledamöterna Larsson och Lindström. Experten Masreliez har instämt i vad som anförts i reservationen.

Stockholm i december 1972.

Gunnar Danielson

Sivert Andersson Leif Kjellstrand

Gunnar Lindström

Kerstin Gustafsson

Gunnar Larsson

Otto Westling

/Hans Gullberg

Jöns Lindström

'l'lL'Lmlfacf ...g. ':.)

. . ull-lui.» ul): itll:

mätta. m: mir-..... |

*Wllbilmdsmf lin: .l |Ls];-ll| mållinjen.-.! ' _Eiblluhllill

%de) nita ÖMW-m .zip Ing HM?

;. lib

...-':..gw - husman]

' - zm. Lim......

| , . r"Iu'

Förkortningar

AB 65 AB 72 ) ABF AMA AF AMA

CFR EFAK FCAN FFA FSA GAK ILO lSIC

ISO IVA JSP KFO LO NSB OECD PUN SACO SAF SAMKO SAN SBF SBN SEK SLA Spri

TCO URAF

Allmänna bestämmelser för byggnads—, anläggnings- och instalIationsentreprenader Arbetarnas bildningsförbund Allmänna Material och Arbetsbeskrivningar Administrativa Föreskrifter (Mark AMA, Hus AMA, VVS AMA. Kyl AMA, EL AMA) Centrala Företagsregistret Elfackets arbetarskyddskommitté Försvarets centrala arbetarskyddsnämnd Föreningen för arbetarskydd Föreningen Skogsbrukets Arbetarskydd Gruvornas Arbetsstudie- och Konsultverksamhet International Labour Organization International Standard Industrial Classification of All Economic Activities International Organization for Standardization Ingenjörsvetenskapsakademien Jordbrukets Skyddspropaganda

Kooperationens förhandlingsdelegation Landsorganisationen i Sverige

Nämnden för sjukvårds- och socialvårdsbyggnader Organization for Economic Cooperation and Development Statens personalutbildningsnämnd Sveriges Akademikers Centralorganisation Svenska Arbetsgivareföreningen TCO:s kommitté för samarbetsfrågor på arbetsplatsen Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd Svenska Brandförsvarsföreningen Svensk Byggnorm Svenska Elektriska Kommissionen Skogs- och Lantarbetsgivareföreningen Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut Tjänstemännens Centralorganisation Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor, arbetsgrupp för forskning

Sammanfattning

Den allmänna debatten om arbetslivets villkor har på senare år varit intensivare än någonsin. De spörsmål som rests spänner över ett mycket brett område med förgreningar in på snart sagt alla samhällssektorer. I diskus- sionen har arbetsmiljöfrågorna kommit att inta en central plats. Det står klart att arbetsmiljöproblematiken inte kan isoleras från samhällsfrågorna i övrigt. Detta skapar samtidigt många infallsvinklar till problemen kring arbetsmiljön. Förhållandet har belysts av den debatt som förts i ämnet.

Arbetsmiljöutredningens uppdrag omfattar naturligtvis inte alla tänkbara aspekter på arbetsmiljön. Uppgiften är att med utgångs- punkt i ett tidsenligt sätt att se på arbetar- skyddets mål och metoder lägga fram kon- kreta förslag om hur arbetarskyddslagstift- ningen och de offentliga arbetarskyddsorga- nen skall omgestaltas för att kunna fungera som effektiva instrument för bättre arbets- miljöer. Redan denna uppgift är mycket omfattande, och utredningen har valt att bryta ut och prioritera vissa viktiga frågor för behandling i det delbetänkande som nu föreligger. I betänkandet presenteras förslag som innebär betydande förändringar lag— stiftningsmässigt och i organisatoriskt hän- seende.

Som en bakgrund till de förslag som läggs fram redovisar utredningen vissa allmänna överväganden rörande arbetarskyddslagstift- ning och arbetarskyddsorganisation. Inled— ningsvis berörs översiktligt hur arbetarskyd-

det är uppbyggt och författningsmässigt för- ankrat. Utredningen konstaterar efter en blick på utvecklingen inom arbetslivet och sam- hället i övrigt att väsentliga förändringar skett med avseende på det underlag för bedömning av arbetarskyddets behov som fanns när arbetarskyddslagen kom till för drygt tjugo år sedan. Förändringarna gäller såväl tekniska och ekonomiska som sociala förhållanden. Betydande återverkningar kan noteras i fråga om medborgarnas synsätt och önskemål i olika avseenden. Intresset för arbetsmiljö— förhållanden har stegrats avsevärt och anspråksnivån har allmänt höjts när det gäller arbetslivets villkor.

Den enskilde arbetstagarens arbetsmiljösi- tuation har likaledes påverkats starkt av utvecklingen. Framstegen på teknikens område har lett till förbättringar av förhål- landena i en del avseenden, t.ex. när det gällt att begränsa fysiskt tungt och nerslitande arbete, och arbetstiderna har generellt för- kortats. De traditionella arbetarskyddsfrå— gorna har emellertid alltjämt stor aktualitet och det har inte gått att undvika att många nya skyddsproblem har uppstått. De sistnämnda hänför sig såväl till tidigare obefintliga arbetsmiljöfaktorer som till förut existerande faktorer som uppmärksammats genom ökade erfarenheter och kunskaper. Bl.a. har den snabba utvecklingen på det kemisk—tekniska området haft mycket stor betydelse för upp- komsten av nya förhållanden och risker i arbetslivet. Även sådana arbetsmiljöfaktorer

som buller, vibrationer, drag, kyla, värme och strålning ger upphov till problem för många arbetstagare. Problematiken när det gäller skadeverkningar omfattar numera inte sällan komplicerade frågor om långtidseffekter och kombinationseffekter på människans orga- nism. Bedömningarna av olycksfallsrisker har blivit mer invecklade än förr till följd av ändrade konstruktioner för maskiner och anläggningar m.m. men också mot bakgrun- den av att ökad uppmärksamhet kommit att riktas på beteendevetenskapliga problem. Psykologiska och sociologiska aspekter har efter hand tillmätts allt större betydelse i skyddssammanhang och förutsättningar har skapats för insatser på området för arbets- tagarnas psykiska hälsa.

Förhållanden av det slag som här nämnts gör det enligt utredningens mening nödvändigt att från grunden pröva om innehållet i arbe- tarskyddslagstiftningen, som inte undergått väsentliga ändringar i materiellt hänseende sedan år 1949. Vid denna prövning bör man enligt utredningens uppfattning hålla fast vid att arbetarskyddet har en huvuduppgift i att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att arbetstagarnas sundhet och säkerhet garan- teras. Skyddsverksamheten bör bedrivas genom förebyggande åtgärder mot olycksfall i arbetet och ohälsa i samband med arbetet. Den måste dock numera ta sikte på alla slag av hälsorisker som har anknytning till arbetsta— garnas arbetsförhållanden. För att detta skall kunna förverkligas är det nödvändigt att den förebyggande verksamheten sätts in redan i det skede då arbetsmiljön planeras.

Samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare

Samhället och dess organ svarar ytterst för att säkerheten i arbetslivet tryggas. Huvudan- svaret för arbetarskyddet på ett arbetsställe ligger naturligt nog hos arbetsgivaren, medan arbetstagarna har skyldighet att medverka i skyddsarbetet. På arbetsmarknaden har efter hand vuxit fram ett system för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor och detta återspeglas också i

lagstiftningen. Systemet syftar framför allt till praktiskt skyddssamarbete inom ramen för Skyddsorganisationen på det särskilda arbetsstället. Ett effektivt arbetarskydd för- utsätter enligt utredningens mening en väl fungerande skyddsverksamhet i företagen. Den önskvärda kontinuerliga bevakningen av arbetsmiljöfrågorna i ett företag kan svårligen uppnås på annat sätt än genom att de som är sysselsatta där engageras i skyddsarbetet. Sådant engagemang leder samtidigt till för- bättrat inflytande för arbetstagarna över arbetsmiljön och därmed till ökade möjlig- heter för dem att få sina intressen tillgodo- sedda. Enligt utredningens åsikt är det angeläget att arbeta vidare efter den samar- betsmodell som valts. Utredningen anser att denna väg erbjuder goda utvecklingsmöjlig- heter för arbetarskyddet, som måste kunna svara mot ökade ambitioner på ett vidsträckt verksamhetsfält. Frågor rörande samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddshänseende är väl ägnade för behand- ling i ett delbetänkande. Utredningen lägger fram förslag om en utbyggd lagreglering i detta avseende.

Utredningen har konstaterat att det lokala skyddsarbetets omfattning och kvalitet varierar i hög grad olika företag emellan och att det är nödvändigt att genom lagändringar söka skapa förutsättningar för en tillfreds- ställande skyddsnivå överlag. Arbe- tarskyddslagens nuvarande samverkansbe- stämmelser kan enligt utredningens uppfatt- ning inte möta de berättigade krav som numera måste ställas i fråga om de anställdas medverkan vid arbetsmiljöns utformning. Reglering saknas i betydelsefulla hänseenden. Bl.a. är skyddsombudens uppgifter för snävt avgränsade och det finns inga bestämmelser som garanterar att skyddsombud har till- räckliga möjligheter att ägna sig åt sitt upp- drag. Enligt utredningens bedömning är det möjligt att utforma nya bestämmelser på området som ger de anställda en påtagligt stärkt ställning i den lokala Skyddsorganisa- tionen utan att rubbning sker beträffande vissa grundläggande förhållanden som avser arbetsledningsrätten och vad därmed sam- manhänger. De bestämmelser som utred-

ningen föreslår är till stor del av karaktären rambestämmelser. Det blir därigenom möjligt att tillämpa dem under skiftande förhållanden och inom olika verksamhetsområden och man undviker också en olycklig låsning av sam- arbetet i stela former.

Utredningen anser att man bör sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt engagera den enskilde arbetstagaren i den lokala skyddsverksamheten. Olika vägar att för- verkliga önskemål härom diskuteras av utredningen. Det står dock samtidigt klart att de särskilda kanaler som finns för de anställdas medverkan i Skyddsorganisationen _ skyddsombud och skyddskommitté — måste tilldra sig speciellt intresse när lagregler om den lokala Skyddsorganisationen skall formas. Utredningen föreslår härvidlag en rad nyheter.

Skyddsombud skall enligt förslaget utses vid alla arbetsställen med minst fem arbets- tagare. Därmed slopas en nu gällande undantagsregel som främst tagit sikte på kontor, butiker och liknande arbetsställen. Skyddsombud skall naturligtvis vid behov utses också på arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem. Begreppet huvud- skyddsombud föreslås infört i Iagen. Finns på arbetsställe mer än ett skyddsombud skall ett av dem utses att vara huvudskyddsombud. Sådant ombud får samordnande funktioner, t. ex. i frågor som berör mer än ett skydds- område. Nuvarande system med regionala skyddsombud — sådana som utses utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe —— föreslås utbyggt. Syftet är att ge förbättrat stöd och stimulans till skyddsverksamhet åt dem som är sysselsatta på arbetsställen med bristfällig skyddsorganisation. Enligt försla- get skall regionalt skyddsombud om förhål- landena påkallar det kunna utses för arbets- ställe där skyddskommitté ej tillsatts. Utredningen förutsätter därvid att också den regeln införs att skyddskommitté skall till- sättas på ett arbetsställe så snart arbetsgivaren eller arbetstagarna begär det. Prövningen av frågor om tillstånd att utse regionalt skydds- ombud skall ske hos yrkesinspektionen. Medgivande skall kunna ges även om arbetsgivaren motsätter sig detta. Utred-

ningen föreslår att principen om arbetsgiva- rens skyldighet att bära kostnaderna för regionalt skyddsombuds verksamhet fast— läggs i lagstiftningen.

Utredningen föreslår att skyddsombudens uppgifter breddas. För att befästa skydds— ombudsinstitutionen förs grundläggande bestämmelser om uppgifterna in i lagen. Därav framgår bl.a. att skyddsombud även skall delta i planeringen av arbetslokaler, anordningar och arbetsmetoder. Skyddsom- bud skall om anledning finns till misstanke om hälsorisker för arbetstagarna kunna påfordra att arbetsgivaren låter kontrollera skydds— förhållandena genom viss undersökning. Rätt skall vidare finnas för skyddsombud att ta del av alla handlingar och upplysningar som är av betydelse för ombudets verksamhet. Där- jämte föreslås vissa bestämmelser som syftar till ökad snabbhet i handläggningen av skyddsfrågor och då inte minst i sådana frågor som väckts av skyddsombud.

Bristande tid får inte hindra skyddsombud att utföra sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Utredningen föreslår därför en lagregel om att skyddsombud skall beredas erforderlig tid för att fullgöra sina uppgifter. Häri ligger att skyddsombud under denna tid skall kunna verka utan att göra ekonomiska förluster genom mistad arbetsinkomst. I akuta situa- tioner skall skyddsombud kunna själv bestämma tidsåtgången för sin skyddsinsats. Kan man i något fall inte enas om hur lång tid som skall stå till Skyddsombudets förfogande för det löpande skyddsarbetet får frågan avgöras av vederbörande tillsynsorgan. Hin- der skall emellertid inte möta att sådana frågor efter överenskommelse mellan arbetsmark- nadsparterna hänskjuts till särskilt sam- arbetsorgan.

Skyddsombud bör enligt utredningen ges särskild befogenhet att agera i vissa situa- tioner då allvarlig fara hotar arbetstagare på grund av bristfälliga skyddsförhållanden. Är det fråga om ett brådskande läge bör skyddsombud kunna ingripa genom att avbryta arbetet. Utredningen föreslår en lagregel om rätt för skyddsombud att bestämma att visst arbete skall avbrytas om arbetsuppgiften innebär omedelbar och all-

varlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. Som förutsättning skall också gälla att rättelse inte genast kan uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren. De farosituationer som avses behöver inte vara av livshotande karaktär, utan det räcker med risk för kroppsskada. Det måste emellertid fasthållas att det enbart gäller lägen då faran är överhängande och dessutom av allvarlig beskaffenhet. En annan situation då motsvarande befogenhet för skyddsombud bör vara motiverad är det fall att överträdelse sker av tillsynsorgans förbud mot visst arbete eller mot användning av viss lokal, maskin e.d. Utredningen föreslår att skyddsombud ges rätt att bestämma att arbete skall avbrytas om arbetsgivare underlåter att ställa sig till efterrättelse meddelat sådant förbud som vunnit laga kraft eller som skall gälla omedelbart. För att motverka att miss- bruk sker av befogenheten att avbryta arbete föreslår utredningen vissa bestämmelser om skadeståndsansvar.

Skyddsombud får enligt gällande lagstift- ning inte hindras att fullgöra sina uppgifter, tillskyndas försämrade arbetsförhållanden, avskedas eller ges sämre anställningsvillkor på grund av sitt uppdrag. Utredningen har funnit att skyddet beträffande uppsägning och av- skedande bör ytterligare förstärkas. Ienlighet härmed föreslås att skyddsombud. som gör gällande att han skilts från sin anställning med anledning av uppdraget att vara skyddsombud. i princip skall ha rätt att kvarstå i anställningen tills frågan avgjorts genom förhandlingsupp- görelse eller av domstol.

Förutsättningarna för en fruktbar samver- kan mellan parterna i det lokala skyddsarbetet ökar om skyddskommitté inrättas. Som framhållits i anslutning till de nya regler som utredningen förordar beträffande regionala skyddsombud anser utredningen att skydds- kommitté alltid skall tillsättas när arbetsgi- varen eller arbetstagarna begär det. En bestämmelse härom föreslås. Genomförs denna anser utredningen det riktigt att behålla nuvarande gräns då skyddskommitté obliga- toriskt skall finnas (arbetsställe med minst 50 arbetstagare).

Skyddskommitténs uppgifter måste enligt utredningens mening vidgas. Skyddskom-

mittén skall ha en central ställning inom den lokala skyddsverksamheten. Kommittén skall planera och övervaka hela skyddsarbetet. inbegripet företagshälsovården. Av stor vikt är att skyddskommittén inte bara ägnar sig åt rådande förhållanden inom Skyddsområdet utan att den också medverkar i frågor om planeringen av nya eller ändrade arbetsloka- ler, anordningar och arbetsmetoder. Vidare är det enligt utredningens åsikt lämpligt att samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare ifråga om företagshälsovård sker inom skyddskommittén med sikte på att de anställdas möjligheter till inflytande tas till vara såväl när företagshälsovården byggs upp som när den utövas. Utredningen föreslår en bestämmelse som ger uttryck för berörda synsätt på Skyddskommitténs ställning och uppgifter. Bestämmelsen innebär att bl.a. nämnda planeringsfrågor och frågor som gäller företagshälsovård skall behandlas i skyddskommittén. Med förslaget avses inte att utesluta möjligheten att handlägga dessa frågor i särskilda former. t. ex. genom särskilt inrättade samarbetsorgan. Även om sådan handläggning skett skall skyddskommittén emellertid inte kunna förbigås.

I skyddskommittén skall arbetsgivarens och arbetstagarnas representanter överlägga om och söka uppnå enighet i de frågor som faller inom kommitténs område. Utredning- ens förslag innebär att frågor som rör arbetsmiljön i princip skall behandlas inom kommittén. Härigenom skapas en garanti för att arbetsmiljöfrågor inte avgörs utan att överläggning mellan parterna kommit till stånd. Uppnås enighet mellan arbetsgivarsi- dan och arbetstagarsidan finns förutsättningar för att skyddskommittén fattar beslut som blir verkställt. Kan däremot de båda sidorna inte enas om innehållet i kommitténs beslut skall enligt utredningens förslag den ordningen gälla att frågan automatiskt hänskjuts till yrkesinspektionen om någon ledamot i kommittén begär det. Vissa frågor som kommer upp i skyddskommittén kan dock falla utanför ramen för gällande skyddslag- stiftning och är därmed undandragna avgö- rande av tillsynsorgan. Utredningen finner det önskvärt att arbetsmarknadsparterna inrättar

särskilda samarbetsorgan för behandlingen av sådana spörsmål.

Det är betydelsefullt att söka undvika dröjsmål med verkställigheten av beslutade skyddsåtgärder. Beslut av skyddskommitté bör därför enligt utredningens mening ange den tid eller det tidsprogram som gäller för beslutets verkställighet. En särskild bestäm- melse härom föreslås. Vidtas inte åtgärd inom angiven tid eller har tid ej angetts kan yrkesin- spektionens ingripande påkallas.

Skyddskommitténs sammansättning och kommitténs organisatoriska förhållanden i övrigt bör enligt utredningens uppfattning inte låsas genom detaljerade regler. Det är emel- lertid angeläget att den avsedda starka ställ- ningen för kommittén inte äventyras genom att kommittén inte har ledamöter som är tillräckligt representativa för de parter som företräds. De bestämmelser utredningen föreslår om kommitténs sammansättning skall ses mot bakgrunden härav. Bl. a. syftar de till att på arbetsgivarsidan skall finnas en person i företagsledande eller därmed jämförlig ställning och på arbetstagarsidan en ledamot i styrelsen för lokal arbetstagarorganisation. Även skyddsombud skall naturligtvis ingå bland kommitténs ledamöter.

Vissa utbildningsfrågor

En väl fungerande skyddsverksamhet i före- tagen förutsätter utbildning av olika perso- nalgrupper iden lokala Skyddsorganisationen. En inte obetydlig utbildningsverksamhet bedrivs redan av arbetsmarknadsparterna. Utbildningsbehovet är emellertid mycket stort. Enligt utredningens uppfattning måste förstärkningar av utbildningsinsatserna nu aktualiseras. Därvid torde det vara nödvän- digt att först koncentrera sig på att bygga ut utbildningsmöjligheterna för skyddsombud i anslutning till att skyddsombudens ställning ändras. Utredningen föreslår mot denna bakgrund en lagbestämmelse som slår fast att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt svarar för att skyddsombud får behövlig utbildning. De närmare formerna för utbild- ningens bedrivande bör inte regleras i lag.

Utredningen föreslår att en central utbild- ningsdelegation knyts till arbetarskyddssty- relsen. Delegationens uppgifter skall bl.a. vara att ange riktlinjerna för utbildnings— verksamheten och att svara för samord- ningsuppgifter på området.

Kostnaderna för skyddsombudens utbild- ning bör enligt utredningens åsikt i princip falla på arbetsgivarna. Täckning av de direkta utbildningskostnaderna sker lämpligen genom någon form av kollektivt avgiftsuttag. Att utnyttja den nyligen tillskapade arbetar- skyddsfonden anser utredningen ligga när- mast till hands f.n. Utredningen föreslår att arbetarskyddsfonden tillförs ytterligare medel för utbildningsändamål genom en höjning av arbetarskyddsavgiften. Den höj- ning som utredningen förordar beräknas inbringa omkring 16 milj. kr per år.

Förhandsprövning av arbetslokaler m. m.

Som förut framhållits måste den förebyg— gande skyddsverksamheten sättas in på tidi- gast möjliga stadium. Vid utformningen av bestämmelserna om skyddsombudens och skyddskommitténs uppgifter har detta beak- tats av utredningen. Det är emellertid nöd- vändigt att lagstiftningen ger ytterligare garantier för att bevakning från arbetsmiljö- synpunkt kommer till stånd i planeringsske- det. I ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlar utredningen frågor om förhands— prövning såvitt gäller arbetslokaler och därtill hörande anordningar m. m. Förslag läggs fram som går ut på att förprövning från arbets— miljösynpunkt skall komma till stånd ialla de fall där sådan åtgärd kan fylla en funktion. Enligt gällande arbetarskydds- och bygg- nadslagstiftning föreligger skyldighet att låta myndighet förhandsgranska förslag ' till arbetslokaler och tillhörande anordningar från skyddssynpunkt. Vanligen är det i samband med byggnadslovsprövningen inför bygg- nadsnämnd som skyldigheten aktualiseras. Utredningen har emellertid funnit att det nuvarande systemet inte fungerar tillräckligt effektivt. Med hänsyn till den förhands- prövning som enligt byggnadsstadgan sker av

det stora flertalet byggnadsprojekt är det enligt utredningens mening inte lämpligt att införa ett särskilt förfarande för obligatorisk granskning av nya eller ändrade arbetslokaler inför arbetarskyddsmyndighet. I stället anser utredningen att man bör eftersträva en ord- ning varigenom arbetsmiljösynpunkter i ökad utsträckning kommer att bevakas i bygg- nadslovsärenden som gäller arbetslokaler. Som komplement härtill behövs emellertid med avseende på arbetslokaler som inte omfattas av byggnadslovsplikten ett system som bygger på anmälningsskyldighet och som ger arbetarskyddsmyndigheterna tillfälle att kontrollera att lokalerna med anordningar är tillfredsställande när de tas i bruk.

Med avseende på byggnadslovsärenden som gäller arbetslokaler föreslår utredningen följaktligen att vid prövningen skall tillses att byggnadsföretaget inte strider mot arbetar- skyddslagstiftningen och att sålunda de pla- nerade arbetslokalerna med tillhörande anordningar är lämpliga från arbetsmiljösyn- punkt för den avsedda verksamheten. Vid denna prövning får byggnadsnämnden själv- fallet i stor utsträckning lita till arbetar- skyddsmyndigheternas sakkunskap. För att den avsedda ordningen skall bli effektiv skall byggnadsnämnden vara skyldig att lämna yrkesinspektionen meddelande beträffande byggnadslovsansökan som gäller arbetslokal. Betydelsen av att representanter för arbets- tagarparten medverkar vid tillkomsten av nya eller ändrade arbetsplatser nödvändiggör vidare att granskningen av byggnadsförslag inbegriper kontroll av att arbetstagarsidan getts tillfälle att framföra sina synpunkter under planeringsarbetet genom skyddsom- bud, skyddskommitté eller vederbörande arbetstagarorganisationer. Ett annat krav som måste ställas är att yrkesinspektionen i större utsträckning än hittills deltar i slutbesikt- ningar enligt byggnadsstadgan beträffande byggnader där arbetslokaler ingår. Rätt för yrkesinspektionen att påkalla slutbesiktning i sådana fall bör införas. Utredningen föreslår komplettering av byggnadsstadgans bestäm- melser på dessa punkter. I tillämpliga delar förutsätts den angivna ordningen gälla även beträffande byggande för statens eller

Det särskilda anmälningsförfarandet i fall då byggnadslovsplikt eller motsvarande inte föreligger bör avse såväl den situationen att ny eller ändrad arbetslokal skall tas i bruk som den situationen att arbetslokal skall användas för annan verksamhet än den vartill lokalen senast använts. Anmälan skall göras till yrkesinspektionen och skall ske i så god tid att yrkesinspektionen hinner besiktiga lokalen innan den tas i bruk. Anmälningsskyldighet skall föreligga även när arbetstagare skall börja arbeta i lokal där verksamheten bedri- vits av ensamföretagare. Kontroll av att anmälningsskyldigheten fullgörs bör kunna utövas genom att yrkesinspektionen får till- gång till meddelanden från det centrala företagsregistret. Anmälan skall i regel leda till att yrkesinspektionen besiktigar lokalen och prövar om den kan godtas för avsedd verksamhet. Om arbetstagarsidan inte i någon form gett sin mening i frågan till känna får yrkesinspektionen ta ställning till behovet av komplettering i det hänseendet. Regleringen av det nya anmälningsförfarandet föreslås införd i arbetarskyddslagstiftningen.

I vissa fall kan enligt utredningens mening behov finnas av att utöva särskild kontroll för att förebygga att arbetslokaler tas i bruk som inte är tillfredsställande från skyddssynpunkt. Utredningen avser därvid verksamheter av visst slag som arbetar under särskilt riskabla förhållanden. Arbetarskyddsstyrelsen före- slås därför få befogenhet att för sådan verk- samhet föreskriva att arbetslokal inte får tas i bruk utan att den besiktigats av yrkes- inspektionen.

Gemensamma arbetsställen

Arbetsförhållandena på arbetsställen som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda innebär många gånger särskilda risker för dem som sysselsätts på sådana arbetsställen. En brist i den nuvarande arbetarskyddslagstift- ningen är att den inte beaktar dessa riskför- hållanden i tillräcklig utsträckning. Det saknas också nödvändigt lagstöd för ingripande mot dåliga skyddsförhållanden för arbetstagare

som är sysselsatta på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Problemen är särskilt aktuella inom byggnadsbranschen men förekommer också inom en del andra verksamhetsgrenar. Utredningen tar upp dessa frågor i ett avsnitt om gemensamma arbetsställen. Utredningen lägger fram förslag om nya lagregler som syftar till ökade insatser och samordning i skyddshänseende i situa- tioner av angivet slag.

Av alla arbetsgivare som bedriver arbete på gemensamt arbetsställe skall enligt utred- ningens förslag krävas samråd och samverkan för att tillfredsställande skyddsförhållanden skall uppnås på arbetsstället. Detta innebär bl.a. att skyldighet skall föreligga för varje sådan arbetsgivare att medverka i gemensam skyddsorganisation som behövs och att samordna sin verksamhet med övrig verk- samhet på arbetsstället för att undvika säkerhetsrisker för arbetstagare på platsen.

Det anses inte möjligt att för alla typer av gemensamma arbetsställen finna en fast pla- cering av huvudansvaret för samordning av skyddsåtgärder. Utredningen har emellertid bedömt det som särskilt angeläget att nå fram till en allmän regel om samordningsansvaret när det gäller gemensamma arbetsställen för byggnadsverksamhet. Utredningen föreslår att samordningsansvaret på sådant arbets- ställe läggs på byggherren. Möjlighet skall dock finnas för denne att överlåta ansvaret till viss arbetsgivare på arbetsstället. Den före- slagna ordningen torde i regel leda till att ansvaret flyttas över på den som framstår som huvudarbetsgivare. I samordningsansvaret ligger skyldighet att ombesörja uppgifter som sammanhänger med planeringen, ledningen och kontrollen av det behövliga gemensamma skyddsarbetet. Arbetsgivare som ej har det angivna samordningsansvaret samt arbetsta- garna på arbetsstället har å sin sida att följa de anvisningar som lämnas i samordnande syfte av den huvudansvarige.

Även beträffande andra gemensamma arbetsställen än byggarbetsplatser finns naturligtvis ej sällan behov av att utse någon som har samordningsansvar. Utredningen föreslår därför en regel enligt vilken arbets- givare på sådant arbetsställe kan överens-

komma om att en av dem skall ha ansvaret för samordning av skyddsåtgärder. I anslutning härtill föreslås en kompletterande bestäm- melse om att yrkesinspektionen vid behov skall kunna ingripa och bestämma vem som skall ha samordningsansvar. Också med avseende på fall då samordningsansvaret försummas eller då arbetsgivare eller arbetstagare underlåter att rätta sig efter den samordningsansvariges anvisningar föreslås yrkesinspektionen kunna meddela före- skrifter.

Utredningen har beaktat att arbete på gemensamma arbetsställen ofta utförs även av ensamföretagare och att behov finns av att samordna deras verksamhet med övrig verksamhet på arbetsstället. Enligt utred- ningens mening bör det vara av värde att ensamföretagare i fråga om förpliktelser och skydd på gemensamt arbetsställe helt jäm- ställs med arbetsgivare. I enlighet härmed förordar utredningen att de bestämmelser som föreslagits beträffande arbetsgivare på gemensamt arbetsställe skall ha motsvarande tillämpning på ensamföretagare.

De berörda förslagen om samråd och samverkan på gemensamt arbetsställe blir av betydelse även för skyddet av arbetstagare som sysselsätts på arbetsplats över vilken hans egen arbetsgivare saknar rådighet. De speciella problem som här föreligger bl.a. inom transport och distribution när det gäller att avhjälpa brister i skyddshänseende gör det emellertid nödvändigt att införa en särskild reglering som medger myndighetsingripande också mot den som råder över arbetsstället. Utredningen lägger fram förslag härom. Bestämmelserna har utformats så att arbets- givaransvaret gentemot arbetstagaren bibe- hålls.

Det offentliga arbetarskyddets organisation

Utredningen behandlar i betänkandet hela den offentliga arbetarskyddstillsynen. Förslag läggs fram om en ändrad och väsentligt utbyggd organisation. Förslagen syftar framför allt till att möjliggöra ett effektivt stöd från tillsynsorganens sida åt skyddsverk-

samheten på arbetsställena. De föreslagna förstärkningarna och ändringarna berör också i särskilt hög grad yrkesinspektionen som har att utöva tillsynen ute på fältet. Utredningens förslag rörande tillsynsorganisationen skall närmast ses som ett led i en successiv utbyggnad och anpassning av organisationen till de behov som finns och som framdeles kommer att finnas på området. Bl.a. får beaktas att utredningen tar upp stora delar av arbetarskyddslagstiftningens innehåll först i ett kommande betänkande.

Vid övervägande av den regionala organi- sationen för arbetarskyddet har utredningen funnit att all tillsynsverksamhet i princip bör samlas inom den allmänna yrkesinspektio- nens ram. Undantag härifrån bör göras bara om starka skäl talar i annan riktning. Med den utgångspunkten är det naturligt att i största möjliga utsträckning integrera nu förekom- mande specialinspektioner för olika verk- samhetsområden eller uppgifter i den all- männa yrkesinspektionen. Detta kan till större delen ske utan att betydande organi- satoriska problem uppstår. I vissa fall är läget emellertid mer komplicerat och utredningen har f.n. inte tillräckligt underlag för att framlägga ett fullt utfört förslag. Vid sin prövning har utredningen funnit att berg- mästarnas arbetarskyddsverksamhet -— som främst avser tillsyn över gruvarbete under jord — bör hänföras under allmänna yrkes- inspektionen och att således bergmästarna upphör att vara specialinspektörer inom yrkesinspektionen. I samband därmed skall viss del av bergsstatens bergtekniska personal föras över till allmänna yrkesinpektionen. Motsvarande bedömning har gjorts beträf- fande den tillsyn som nu utövas genom Skogsyrkesinspektionen, yrkesinspektionen för landtrafiken och Specialinspektionen för luftfartstjänst. Förslag läggs således nu fram om att dessa fyra specialinspektioner inord- nas i den allmänna yrkesinspektionen. Även huvuddelen av sprängämnesinspektionens uppgifter bör enligt utredningens uppfattning tas över av arbetarskyddsverket. I detta hänseende fordras dock viss ytterligare utredning.

Ställningstagandena till yrkesinspektionens

organisation är också beroende av vilka bedömningar som görs beträffande den kommunala arbetarskyddstillsynen över flertalet mindre arbetsställen. Utredningen har prövat ett av arbetarskyddsstyrelsen utarbetat förslag till åtgärder för att effekti— visera den kommunala tillsynsverksamheten. Utredningen har därvid kommit fram till att den kommunala tillsynen bör bestå och att åtgärder för en kvalitativ förstärkning av denna bör komma till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetarskydds- styrelsen förordat. Detta innebär bl.a. att utredningen anslutit sig till arbetarskydds- styrelsens uppfattning att den kommunala tillsynen skall utövas av kommunala tjänste- män normalt hälsovårdsinspektörer — med erforderlig utbildning i arbetarskyddsfrågor. Utredningens organisationsförslag har i olika hänseenden utformats mot denna bakgrund. Den utbyggnad och förstärkning av den allmänna yrkesinspektionen som utredningen föreslår hänger nära samman med de förslag utredningen redovisar rörande partssamver- kan inom de lokala skyddsorganisationerna. Ett stegrat behov av konsultativ verksamhet och övervakande åtgärder från yrkesinspek- tionens sida kan emotses som en följd av intensifierad lokal skyddsverksamhet. Krav måste ställas på goda kontaktmöjligheter mellan yrkesinspektionens personal och företrädare för den lokala skyddsverksam- heten. God beredskap måste vidare fordras för insatser i brådskande lägen. Synpunkter av detta slag har av utredningen tillmätts mycket stor betydelse vid bestämningen av yrkesinspektionens verksamhetsområde i geografiskt hänseende. Utredningen förordar en genomgripande omläggning av nuvarande distriktsindelning med utgångspunkt i att yrkesinspektionen i princip bör organiseras länsvis. Antalet yrkesinspektionsdistrikt föreslås därvid utökat från 11 till 18. Yrkesinspektionen kommer enligt utred- ningens förslag att få vidgad befattning med olika slags frågor där parterna på det lokala planet inte kunnat enas. Det är av stor vikt att yrkesinspektionens avgöranden omfattas med förtroende och respekt av dem som berörs. Med hänsyn härtill och för att ge arbetar-

skyddsintressenterna inom inspektionens område ökad insyn och möjlighet att utöva ett direkt inflytande på yrkesinspektionens verksamhet föreslår utredningen att det nuvarande förtroenderådet hos yrkesinspek- tionen omvandlas till en nämnd med beslutsfunktioner. Yrkesinspektören skall vara ordförande i nämnden och i denna skall vidare ingå representanter för arbetsmark- nadens parter.

Statsmakterna har under år 1972 i vissa betydelsefulla hänseenden tagit ställning till arbetarskyddsstyrelsens organisation. Som följd härav har verksstyrelsen ombildats och innefattar numera bl.a. representanter för arbetsmarknadens huvudorganisationer. Vi- dare har arbetsmedicinska institutet inte- grerats i arbetarskyddsstyrelsen och bildar där en i huvudsak sammanhållen enhet benämnd arbetsmedicinska avdelningen. Med dessa utgångspunkter och med beaktande av riksdagens beslut om inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå har utredningen prövat den centrala arbetarskyddsmyndighe- tens närmare organisatoriska uppbyggnad. I syfte att förbättra arbetarskyddsstyrelsens möjligheter att fullgöra sina betydelsefulla planerings- och ledningsuppgifter lägger utredningen fram förslag om en i olika avseenden ändrad administrativ indelning av verksamheten. Nya grunder föreslås för till- synsavdelningens indelning i byråer. Också för den administrativa avdelningens vid- kommande föreslås organisatoriska nyheter.

Utredningen lägger fram förslag om inrät— tande och uppbyggande av den arbetsmedi- cinska filialen. Förslaget innebär att filialen i Umeå kommer att utgöra en del av den arbetsmedicinska avdelningen vid arbetar- skyddsstyrelsen. Vid filialen skall bedrivas såväl arbetsmedicinskt forsknings- och utredningsarbete som undervisnings- och utbildningsverksamhet i företagshälsovård m.m. Filialen avses bli uppbyggd efter lik- nande mönster som den centrala arbets- medicinska verksamheten vid arbetar- skyddsstyrelsen. Utredningen lägger stor vikt vid kontakter och samverkan med näralig- gande aktiviteter som bedrivs vid universitet, högskolor och sjukhus.

Utredningen föreslår att till arbetar- skyddsstyrelsen knyts ett vetenskapligt råd med uppgift att bistå styrelsen i särskilda frågor samt när det gäller att följa utveck- lingen och fånga upp synpunkter inom skilda vetenskapliga områden av betydelse för arbetarskyddet.

För att ge tillsynsorganen ökad information om hälsorisker i arbetslivet föreslås att sär- skild anmälningsskyldighet införs för läkare med avseende på sjukdomsfall som har samband med arbete.

De berörda förslagen till organisatoriska förändringar inom såväl arbetarskyddssty- relsen som yrkesinspektionen innefattar samtidigt förstärkningar av de personella resurserna. Utredningen föreslår emellertid därutöver betydande resursförstärkningar som inte är en direkt följd av omläggningar i organisationen. Inalles föreslår utredningen att yrkesinspektionen tillförs 73 tjänster och arbetarskyddsstyrelsen 93 tjänster. Av sist- nämnda antal hänför sig 40 tjänster till inrättan— det av den arbetsmedicinska filialen i Umeå.

Sanktionssystemet

I anslutning till förslagen i organisations- spörsmålen har utredningen företagit en revision av sanktionssystemet enligt arbe- tarskyddslagstiftningen. Utredningen har därvid utgått från att en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som grundas på samver- kan mellan arbetsgivare och arbetstagare, i förening med en effektiv myndighetsorgani- sation bör ge goda förutsättningar för lösning av arbetsmiljöfrågor utan ingripanden av tvångskaraktär. Utformningen av det sank- tionssystem som likväl måste finnas i bak- grunden saknar därför inte betydelse. Utredningen har kunnat konstatera att nuvarande sanktioner inte fungerat tillfreds- ställande i praktiken. I åtskilliga fall har de inte varit tillräckligt pådrivande för att förmå till snar rättelse av missförhållanden i skyddshänseende. Utredningen ger vissa riktlinjer för en effektivisering av förfarandet med föreläggande och förbud. Utredningen

föreslår att möjlighet införs för tillsynsorga- nen att förelägga vite för att ge ökat efter- tryck. Myndigheterna föreslås också få befogenhet att låta utföra skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad. Skärpning föreslås av straffmaximum när det gäller överträdelse av tillsynsorgans föreläggande, förbud eller föreskrift. Höjningen innebär en anpassning till strafflatituden i jämförlig lagstiftning, men markerar samtidigt den allvarliga karaktären hos förseelser av detta slag. Utredningen föreslår vidare att arbetarskyddsstyrelsen skall kunna ges möjlighet att i ökad utsträck- ning meddela direkt straffsanktionerade föreskrifter. En viktig förändring är att till- synsmyndighet vid behov skall kunna bestämma att beslut som myndigheten fattat skall gälla med omedelbar verkan och utan avvaktan på resultatet av eventuellt över- klagande. I fråga om statens ansvar som arbetsgivare föreslås att nuvarande särregle— ring avskaffas.

Förslagens genomförande

Den valda metoden att lägga fram förslag i särskilda frågor innan hela utredningsarbetet slutförts leder enligt utredningens mening till att nya bestämmelser tills vidare måste inar- betas iden nuvarande arbetarskyddslagen och därtill anslutande författningar. Utredningen avser att återkomma med förslag om en helt ny lag på området sedan utredningen behandlat återstående delar av arbetar- skyddslagstiftningen.

Utredningen föreslår att de författnings- ändringar som nu förordas skall träda i kraft den 1 januari 1974. Den föreslagna omorga- nisationen och förstärkningen av tillsynsor- ganen föreslås genomförd etappvis med början den 1 juli 1973.

I Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i arbetarskyddslagen (1949: 1)

Härigenom förordnas i fråga om arbetarskyddslagen (1949: 1) dels att 60 och 69 55 skall upphöra att gälla, dels att i 55, 61 och 72 55 ordet ”yrkesinspektör" i olika böjnings- former skall bytas ut mot ”yrkesinspektionen" i motsvarande form,

dels att 6, 14, 39—42, 44, 47—53, 59, 62—68, 70, 73 och 75 %% skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas nya paragrafer, 7 a, 8 a, 40 a, 40 b, 41 a och 53 a åå, av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

65

Såvitt angår i 45 och 46 5.6 fö- reskrivna särskilda skyldigheter be- träffande sådana tekniska anord— ningar och arbetsställen, som där avses, skall denna lag äga tillämp- ning, ändå att fråga ej är om verk- samhet, som enligt vad förut sagts omfattas av lagen.

Såvitt angår de särskilda skyldig- heter, som avses i 7 a 5 beträffan- de gemensamma arbetsställen samt i 45 och 46 M beträffande teknis- ka anordningar och arbetsställen, skall denna lag äga tillämpning, än- då att fråga ej är om verksamhet, som enligt vad förut sagts omfat- tas av lagen.

7as$

När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriva arbete på sam- ma arbetsställe, skola de samråda och gemensamt verka för att åstad- komma sunda och säkra förhål- landen på arbetsstället.

Den som låter uppföra byggnad eller anläggning (byggherre) är ansvarig för samordning av åtgär- der till skydd mot ohälsa och

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) olycksfall på arbetsställe för bygg- nadsverksamhet. Byggherren kan överlåta ansvaret för samordning- en till arbetsgivare på arbetsstället.

På annat gemensamt arbetsställe än som avses i andra stycket kun- na arbetsgivarna överenskomma att en av dem skall ha ansvaret för samordningen. Finnes ej överens- kommelse äger yrkesinspektionen föreskriva vem som skall ha så- dant ansvar.

Den som har ansvar enligt andra eller tredje stycket skall tillse att samordning sker av skyddsåtgärder på arbetsstället. Övriga arbetsgiva- re och hos dem sysselsatta arbets- tagare äro skyldiga att följa de an- visningar som han i detta syfte lämnar.

Vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare äger motsvarande till- lämpning på den som driver verk- samhet utan att ha arbetstagare anställd.

8:15

Arbetsgivare skall till yrkesin- spektionen anmäla när arbetslokal, utan att byggnadslov eller anmälan enligt 66 _? byggnadsstadgan (1959: 612) erfordras, tages i bruk för stadigvarande användning i verk- samhet, varpå arbetarskyddslagen är tillämplig. Anmälan skall göras senast tre veckor innan lokalen ta- ges i bruk.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fall då arbetslokal ta- ges i bruk för annan verksamhet än den, vartill lokalen senast varit använd.

På motsvarande sätt som sägs i första stycket skall anmälan om användande av lokal göras när ar- betstagare anställes i verksamhet, vari arbetstagare förut icke använts till arbete för arbetsgivares räk— ning.

Om det är påkallat med hänsyn till riskförhållandena [ visst slag av verksamhet, får Konungen eller myndighet som Konungen bestäm- mer föreskriva, att arbetslokal som

14

Närmare föreskrifter i de av- seenden varom förmäles i 8—13 55 meddelas av Konungen.

39

Arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skola, för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens ledning i sam- verkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete.

40

Ålarbetsställe, varest regelbun- det sysselsättas minst fem arbetsta- gare, skall, där ej särskilt förhål- lande berättigar till undantag, bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Skyddsombud bör, där så finnes påkallat, utses jämväl å arbetsställe med mindre än fem arbetstagare.

Val av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställ- ning av dem, av lokal organisation, genom vilken de kunna anses före- trädda.

Där förhållandena inom visst slag av verksamhet påkalla det, må arbetarskyddsstyrelsen medgiva att organisation som ovan sägs ut- ser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsstäl- le ävensom meddela de föreskrif- ter, som därvid skola iakttagas. Vad nu stadgats utgör ej hinder för att skyddsombud tillika utses enligt andra stycket.

För skyddsombud bör ersättare utses.

är avsedd för sådan verksamhet icke får tagas i bruk förrän den besiktigats av yrkesinspektionen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer meddelar närmare föreskrifter i de frågor som avsesi 8—13 åå.

(f./å

Arbetsgivare och arbetstagare skola samverka för att åstadkom- ma sunda och säkra arbetsförhål- landen.

%

På arbetsställe, där minst fem arbetstagare regelbundet sysselsät- tas, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat arbetsställe, om arbetsförhål- landena påkalla det. För skydds- ombud bör ersättare utses.

Skyddsombud utses av arbetsta- garna eller av lokal organisation, som företräder dem.

För arbetsställe där skyddskom- mitté ej tillsatts äger yrkesinspek- tionen, om förhållandena påkalla det, medgiva att lokal organisation, som avses i andra stycket, utser skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare. Om ersättning för skyddsarbete som utföres av sådant skyddsombud äger Konungen med- dela särskilda föreskrifter.

Finnes vid arbetsställe mer än ett skyddsombud skall ett av om- buden utses att vara huvudskydds- ombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet.

40a9'

Skyddsombud företräder arbets- tagarna i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skydds- förhållanden. I detta syfte skall ombudet inom sitt skyddsområde vaka över sundhet och säkerhet i arbetet och deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, an— ordningar och arbetsmetoder.

Skyddsombud skall söka vinna övriga arbetstagares medverkan i skyddsarbetet.

Arbetsgivare och arbetstagare svara gemensamt för att skydds- ombud får erforderlig utbildning.

Skyddsombud skall beredas er- forderlig tid för att fullgöra sina uppgifter.

Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som är av betydelse för ombudets verksam- het.

40b 5

Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för arbetstagares liv eller hälsa och kan rättelse inte genast uppnås genom hänvändelse till arbetsgivaren, kan skyddsom- bud bestämma att arbetet skall av- brytas i avvaktan på Ställningsta- gande av yrkesinspektionen. Mot- svarande befogenhet tillkommer skyddsombud i fall då förbud en- ligt 53 5 meddelats genom beslut som vunnit laga kraft eller som gäller utan hinder av förd klagan.

Avbryter skyddsombud arbete trots att skäl härtill uppenbarligen saknas, har arbetsgivaren rätt till ersättning. Vid bestämmande av skadeståndsskyldighet skall skydds- ombud, som utsetts av fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare eller tillhör sådan för- ening, anses som företrädare för föreningen. Vidare skall 8 5 andra och tredje styckena lagen (1928: 253) om kollektivavtal ha motsva- rande tillämpning. Skadestånds- skyldighet för förening inträder

dock icke om föreningen omedel- bart efter det att den haft tillfälle att taga ställning förklarar att ar- betet bör återupptagas.

415

Vid arbetsställe, varest regelbun- det sysselsättas minst femtio ar- betstagare, skall finnas en av före- trädare för arbetsgivaren och av skyddsombud sammansatt skydds- kommitté, som har att verka för sundhet och säkerhet i arbetet. Där så finnes påkallat bör skyddskom- mitté tillsättas jämväl å arbetsställe med m_'ndre antal arbetstagare.

Vid arbetsställe, där minst fem- tio arbetstagare regelbundet syssel- sättas, skall finnas skyddskommitté, sammansatt av företrädare för ar- betsgivaren och arbetstagarna. Skyddskommitté skall tillsättas även vid arbetsställe med mindre antal arbetstagare, om det begäres av arbetsgivaren eller arbetstagar- na.

Företrädare för de anställda ut— ses bland arbetstagarna av dessa eller av lokal organisation, som företräder dem.

4la5

Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet inom arbetsstället. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som röra skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden på arbetsstäl- let. I skyddskommitté skola be- handlas frågor om företagshälso- vård liksom frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, an- ordningar och arbetsmetoder.

425

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbets- tagare må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i an- ledning av hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämra- de arbetsförhållanden, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen eller för- sämra hans anställningsvillkor.

Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Arbets- tagare må ej på den grund att han utsetts till skyddsombud eller i an- ledning av hans verksamhet som skyddsombud tillskyndas försämra- de arbetsförhållanden, ej heller må arbetsgivare av sådan orsak skilja honom från anställningen eller för- sämra hans anställningsvillkor. Skyddsombud, som gör gällande att han skilts från sin anställning med anledning av uppdraget att vara skyddsombud, har rätt att kvarstå i anställningen till dess frå- gan avgjorts genom förhandlings-

uppgörelse eller av domstol, såvida arbetsgivaren icke visar att åtgär- den vidtagits på grund av förhål- lande som berättigar honom att omedelbart häva anställningsavta- let.

Bryter arbetsgivare eller arbetstagare mot vad i första stycket stad- gats, är han skyldig ersätta därav uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada uppstått skall hänsyn tagas även till omstän- digheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Om det med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld, den skadelidandes förhållande i av- seende å tvisten, skadans storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller till omständigheterna i övrigt finnes skäligt, må skade- ståndets belopp nedsättas; fullständig befrielse från skadeståndsskyldig- het må ock äga rum. Äro flera ansvariga för skada, skall skadestånds- skyldigheten dem emellan fördelas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar till last, samt till omständigheterna i övrigt.

Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat, är ogill.

445

Mål, som avse tillämpningen av 42 &, upptagas och avgöras av arbets- domstolen; dock skall talan mot arbetstagare väckas vid allmän dom- stol.

Fackförening eller annan liknande förening av arbetstagare äger vid arbetsdomstolen väcka och utföra talan för medlem i föreningen; och må denne ej själv kära, med mindre han visar, att föreningen undan- drager sig att tala å hans vägnar. Vad som finns stadgat om part med hänsyn till jävsförhållande, personlig inställelse, hörande under sannings- försäkran och andra frågor som röra bevisningen skall ock gälla den för vilken förening kärar.

Mål, som avse tillämpningen av 40 b 5 andra stycket, upptagas och avgöras av arbetsdomstolen.

47%

Tillsyn å efterlevnaden av den- Tillsyn över efterlevnaden av na lag och med stöd av densam- denna lag och föreskrifter som ma meddelade föreskrifter utövas meddelats med stöd av lagen ut- av arbetarskyddsstyrelsen samt, un- övas av arbetarskyddsstyrelsen der dess överinseende och ledning, samt, under dess överinseende och av yrkesinspektionens befattnings- ledning, av yrkesinspektionen. havare och kommunala tillsyns- män. Inspektionens befattningsha- vare utgöras av yrkesinspektörer och dem underordnad personal. Konungen må därjämte förordna, att tillsynen å visst slag av verk— samhet skall, med fritagande helt eller delvis av nämnda befattnings-

havare och tillsynsmän, utövas av specialinspektör.

Vad i lagen stadgas rörande yr- kesinspektör skall äga motsvaran- de tillämpning å specialinspektör.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av Ko- nungen.

48

Hälsovårdsnämnd skall utse en eller flera lämpliga personer att för viss tid eller tills vidare utöva kommunal tillsyn som avses i 47 5. Tillsyningsman för allmänna häl- sovården är pliktig att, om han därtill förordnas, tillika vara kom- munal tillsynsman enligt denna lag.

Kommunal tillsynsman skall av kommunala medel åtnjuta skälig ersättning för uppdraget.

49

Brister kommunal tillsynsman i fullgörandet av sina åligganden, och kommer sådant förhållande genom anmälan av yrkesinspektör eller på annat sätt till hälsovårds- nämndens kännedom, skall nämn- den vidtaga erforderliga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

Under/åter hälsovårdsnämnd att utse kommunal tillsynsman eller att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket, må länsstyrelsen i större eller mindre omfattning uppdraga tillsynens utövande åt person, som av länsstyrelsen förordnas till kom- munal tillsynsman, ävensom i fall av behov bestämma den gottgörel- se, som enligt 48 5 andra stycket skall utgå till tillsynsmannen.

50

5

Det åligger kommun att efter samråd med yrkesinspektionen ut— se en eller flera kommunala till— synsmän med erforderlig kompe- tens att biträda yrkesinspektionens tjänstemän vid tillsyn enligt 47 5.

Kommun skall årligen till yrkes- inspektionen lämna redogörelse för den kommunala tillsynens utövan- de.

Fullgör kommunal tillsynsman ej vad som åligger honom och kommer det genom anmälan av yrkesinspektionen eller på annat sätt till kommunens kännedom, skall kommunen vidtaga åtgärder för att åstadkomma rättelse.

&

Den som har att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift skall, när helst han så påfordrar, äga tillträde till arbetsställe, som är underkastat hans tillsyn, ävensom rätt att där företaga undersökning, vartill hans tjänsteåligganden kunna giva anledning.

Arbetsgivare så ock den som å arbetsställe företräder honom är plik- tig att på anfordran lämna tillsynsorgan de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Vad i denna paragraf är stadgat i fråga om tillsynsorgan skall jämväl gälla läkare, som har att verkställa besiktning eller undersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

51

Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift eller anlitats såsom biträde vid tillsynsverksam- hetens utövande må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för ho- nom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärs- förhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt.

Vad nu sagts skall äga motsva- rande tillämpning i fråga om leda- mot och ersättare i yrkesinspektio- nens förtroenderåd ävensom i frå- ga om läkare, som har eller haft att verkställa besiktning eller un- dersökning enligt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift.

52

I statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande, vilket strider mot denna lag eller med stöd av den- samma meddelad föreskrift, har att göra anmälan därom hos vederbö- rande tillsynsorgan. Det åligger så- dan läkare ävensom skolråd, skol- styrelse, hälsovårdsnämnd, bygg- nadsnämnd och polismyndighet att lämna tillsynsorganen de upplys- ningar och det biträde, som av des- sas tjänsteåligganden enligt denna lag kunna påkallas.

53

Råder vid arbetsställe missför- hållande i något avseende, varom förmäles i 8—13 55, eller som el-

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som är erforderlig för utövande av tillsyn enligt denna lag.

&

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté får ej obehörigen yppa eller nyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfaran- de, affärsförhållande eller förhål- lande av betydelse för landets för- svar.

&

Läkare som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha samband med arbete skall göra anmälan hos tillsynsorgan. Det åligger läkare samt skolstyrelse, hälsovårdsnämnd och byggnads- nämnd att lämna tillsynsorganen upplysningar och biträde.

%

Uppfyller arbetsställe ej de krav som gälla enligt denna lag eller föreskrifter eller anvisningar som

jest utan att hänföra sig till 3——-—6 kap. inbegripes under 7 9, och in- nebär missförhållandet icke över- trädelse av någon särskilt straffbe- lagd föreskrift, äger yrkesinspek- tören, där så prövas nödigt, skrift- ligen förelägga arbetsgivaren att inom utsatt skälig tid vidtaga viss åtgärd för att avhjälpa missförhål— landet eller ock skriftligen förbjuda honom att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iakttaga visst vid förbudets meddelande angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud medde- las, skall tillfälle att avgiva yttran- de beredas arbetsgivaren och, där fråga är om åtgärd beträffande lo- kal som denne fått till sig upplå- ten, jämväl upplåtaren.

Medför missförhållande, varom förmäles i första stycket, synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa, må yrkesinspektören utan att av- bida vederbörandes yttrande med- dela förbud som där sägs att träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare, intill dess annorlunda för- ordnas, ävensom där så finnes på- kallat låta genom polismyndighe- tens försorg på arbetsgivarens be- kostnad vidtaga nödiga åtgärder för att säkerställa att förbudet upp- rätthålles.

Är i fall, som avses i första eller andra stycket, fråga om åtgärd be- träffande lokal, som arbetsgivaren fått till sig upplåten, äger yrkesin- spektören meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslo- kal eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess med lokalen vidtagits viss angiven åtgärd.

Arbetarskyddsstyrelsen må utan föregående beslut av yrkesinspek- tör förordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

meddelats med stöd av lagen, äger yrkesinspektionen förelägga arbets- givaren att avhjälpa missförhållan- det. Yrkesinspektionen kan också förbjuda honom att bedriva visst arbete eller använda viss lokal, maskin, redskap eller annat hjälp- medel, visst ämne eller material el- ler viss arbetsmetod utan att iakt- taga villkor som angivits när för- budet meddelades. Föreläggande eller förbud som nu sagts gäller även beträffande verksamhet som den mot vilken påbudet riktats be- driver på arbetsstället utan att an- vända arbetstagare.

I beslut om föreläggande kan yrkesinspektionen utsätta vite. Un— derlåter arbetsgivare att vidtaga åt- gärd som åligger honom enligt fö- reläggande äger inspektionen för- ordna om rättelse på hans bekost- nad.

Är i fall som avses i första styc- ket fråga om åtgärd beträffande lokal som upplåtits till arbetsgiva- ren äger yrkesinspektionen medde- la förbud mot upplåtelse av loka- len till arbetslokal eller lokal för visst slag av arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen.

Arbetarskyddsstyrelsen äger utan föregående beslut av yrkesinspek- tionen förordna om åtgärd som avses i denna paragraf.

53a 5 Föreligger missförhållande i skyddshänseende och saknar ar-

betsgivare, som avses i 53 59 första stycket, den rådighet över arbets- stället som behövs för att avhjäl- pa missförhållandet, äger yrkesin- spektionen rikta föreläggande eller förbud enligt 53 & även mot den som råder över arbetsstället.

Yrkesinspektionen äger meddela de föreskrifter som behövas i fråga om skyddsåtgärder på arbetsställe som avses i 7 a 59.

595

På anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektör är arbetsgivare pliktig att, till utrö- nande huruvida ämne eller mate- rial som han använder eller fram- ställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrager sig ohälsa el- ler drabbas av olycksfall, föranstal- ta om undersökning av ämnet eller materialet eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan under- sökning.

Den som tillverkar, försäljer el- ler upplåter anordning, som avses i 45 % första stycket, är ock skyldig att på anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektör för- anstalta om undersökning av så- dan anordning till utrönande huru- vida den erbjuder betryggande sä- kerhet mot ohälsa och olycksfall eller att tillhandahålla erforderliga prov för sådan undersökning.

Underlåter någon att efterkom- ma anmodan, som i första eller andra stycket sägs, äger arbetar- skyddsstyrelsen förelägga honom att vid vite av högst ett tusen kro- nor inom utsatt skälig tid vidtaga åtgärden.

Undersökning enligt denna pa- ragraf skall, där arbetarskyddssty- relsen så föreskriver, bekostas av arbetsgivaren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, för- säljaren eller upplåtaren.

På anmodan av arbetarskydds- styrelsen eller yrkesinspektionen är arbetsgivare skyldig att föranstalta om undersökning av ämne eller material, som han använder eller framställer i sin verksamhet, eller tillhandahålla prov för sådan un- dersökning.

Den som tillverkar, försäljer el- ler upplåter anordning, som avses i 45 & första stycket, är skyldig att på anmodan av arbetarskyddssty— relsen eller yrkesinspektionen för- anstalta om undersökning av sådan anordning eller tillhandahålla prov för undersökning.

Underlåter någon att efterkom- ma anmodan enligt första eller andra stycket, kan myndigheten förelägga honom att vid vite vid- taga åtgärden.

Undersökning enligt denna pa— ragraf skall bekostas av arbetsgiva- ren eller, i fall som avses i andra stycket, tillverkaren, försäljaren el- ler upplåtaren, om ej myndigheten beslutar att kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 60å

I fall som avses i 53 och 54 55 skall vad där stadgats icke äga till- lämpning å verksamhet, som bedri- ves av staten. Finner arbetar- skyddsstyrelsen, i anledning av an- mälan från yrkesinspektör eller el- jest, i avseende å sådan verksam- het ntissförhållande föreligga som i nämnda lagrum sägs, skall styrel- sen hos den myndighet, vilken har överinseende över verksamheten, påkalla erforderlig åtgärd. Vidta- ges ej sådan åtgärd, må styrelsen underställa ärendet Konungen el- ler, om ärendet gäller riksdagen eller dess verk, det riksdagens or- gan som riksdagen bestämmer.

62%

Arbetsgivare, som använder minderårig eller kvinna till arbete i strid mot bestämmelse i 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 5 eller 35 å andra stycket, straffes med dagsböter.

Arbetsgivare som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet använder min- derårig eller kvinna till arbete i strid mot 23, 24, 25, 27, 30, 31, 32, 33 eller 34 & eller 35 å andra stycket dömes till böter.

Har förseelsen bestått i eller eljest avsett minderårigs användande till arbete, vare den som har vårdnaden om den minderårige, där användan- det skett med hans vetskap och vilja, förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.

635

Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse förbud, föreläggan- de eller föreskrift, som meddelats honom med stöd av bestämmelse i 53, 54, 55, 56, 57 eller 58 5, straffes med dagsböter eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader.

64

Försummar arbetsgivare att full- göra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 31 eller 33 &, dömes till böter från och med fem till och med trehundra kronor. Har arbets- givare eller annan för arbetsgiva-

Till böter eller fängelse i högst ett år dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot fö- reläggande, förbud eller föreskrift som meddelats honom med stöd av 53—58 56.

Den som överträtt föreläggande, vari vite utsatts, dömes ej till an- svar enligt första stycket för gär- ning som omfattas av föreläggan- det.

Arbetsgivare som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet underlåter att göra anmälan enligt 8 a, 31 eller 33 & dömes till böter. Detsamma skall gälla om arbetsgivare eller annan för arbetsgivarens räkning

rens räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift i anmälan, som avses i nämnda paragrafer, straffes med dagsböter.

65

Där någon mot bättre vetande lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift an- gående vidtagandet av åtgärd, var- om anvisning lämnats honom jäm— likt denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift, straffes med dagsböter.

Samma lag vare, där tillverkare, försäljare eller upplåtare, som av- ses i 45 55, mot bättre vetande läm- nar arbetarskyddsstyrelsen eller yr- kesinspektör oriktig uppgift beträf- fande anordning som i nämnda lagrum sägs.

Har någon för annans räkning mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som avses i denna para- graf, vare ock han förfallen till an- svar som nu sagts.

66

Åsidosätter arbetsgivare honom enligt 28 5 åliggande skyldighet att sörja för att lämplig lokal fin- nes att tillgå för läkarbesiktning av minderåriga arbetstagare, straf- fes med dagsböter.

67

Har arbetstagare olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller för— satt ur bruk skyddsanordning, straffes med böter från och med fem till och med tvåhundra kronor.

Förseelse som nu sagts må ej åtalas, med mindre vederbörande yrkesinspektör anmält förseelsen till åtal.

68

Bryter någon mot vad i 51 3? är stadgat, straffes med dagsböter el- ler fängelse.

Å brott som nu sagts må allmän

åklagare tala allenast efter angivel- se av målsäganden.

uppsåtligen lämnar oriktig uppgift i sådan anmälan.

Den som uppsåtligen lämnar till- synsmyndighet oriktig uppgift an- gående vidtagandet av åtgärd, var- om anvisning lämnats honom av sådan myndighet, dömes till böter.

Till böter dömes också tillver- kare, försäljare eller upplåtare som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndig- het oriktig uppgift beträffande an- ordning som avses i 45 55.

Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning på den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift för annans räkning.

Arbetsgivare som uppsåtligen el- ler av oaktsamhet underlåter att enligt 28 & sörja för att lämplig lokal finnes att tillgå för läkarbe- siktning av minderåriga arbetsta- gare dömes till böter.

&

Arbetstagare som utan giltigt skäl uppsåtligen eller av oaktsam- het borttager eller försätter ur bruk skyddsanordning dömes till böter.

&

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 51 & dö- mes till böter eller fängelse i högst ett år.

Gäller brottet annat än förhål- lande av betydelse för landets för- svar, får allmänt åtal väckas endast

69

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

70

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten, skall vad i den- na lag är stadgat om arbetsgivare samt om tillverkare eller annan, som avses i 45 eller 46 5, gälla ar- betsföreståndaren.

I fråga om verksamhet, som be- drives av kommun, skall ock vad om arbetsgivare är stadgat gälla ar- betsföreståndaren såvitt angår ef- terlevnaden av 4 och 5 kap. samt föreskrift eller förbud, som jämlikt 54 eller 55 5 meddelats arbetsgiva- ren. Samma Iag vare i fråga om verksamhet, som bedrives av an- nan än staten eller kommun, där- est arbetarskyddsstyrelsen på fram- ställning av arbetsgivaren godtagit viss person såsom arbetsförestån- dare i hans ställe.

73

Över arbetarskyddsstyrelsens be- slut i ärende, som avses i 23, 24, 25, 29, 30, 31 eller 33 5, 40 & tredje stycket eller 70 5 andra styc- ket, må klagan ej föras.

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud, föreläggande eller föreskrift enligt 53—59 55 föres talan hos kammarrätten ge- nom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, som omförmäles i denna lag, eller mot länsstyrelses beslut i sådan fråga föres genom besvär hos Konungen.

75

om måLsägande angiver brottet till åtal eller åtal är påkallat från all- män synpunkt.

&

&

Myndighet äger förordna att dess beslut skall lända till efter- rättelse utan hinder av förd kla- gan.

&

Över arbetarskyddsstyrelsens be— slut i ärende som avses i 23, 24, 25, 29, 30, 31 eller 33 5 eller 40 & tredje stycket får talan ej föras.

Talan mot annat beslut, som arbetarskyddsstyrelsen meddelat enligt denna lag eller som myndig- het meddelat med stöd av Ko- nungens förordnande enligt lagen, föres hos Konungen genom besvär.

&

Vid meddelande av föreskrift med stöd av denna lag må Konungen tillika utsätta straff för förseelse mot föreskriften; dock må sådant straff i intet fall sättas högre än till fängelse i sex månader.

Vad som sägs i första stycket har motsvarande tillämpning be- träffande föreskrift som enligt 8 a 5 fjärde stycket eller 14 5 med- delas av myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser i 73 & gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 208) med föreskrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskydds- kungörelsen)

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (19491208) med före- skrifter angående tillämpningen av arbetarskyddslagen (arbetarskydds- kungörelsen)

dels att i 3, 5—7, 10, 24, 33, 35, 36, 39, 52, 55 och 69 55 ordet ”yr- kesinspektör” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”yrkesinspektio- nen” i motsvarande form,

dels att i 7 & ordet ”han” skall bytas ut mot ”inspektionen”, dels att 8, 62—67 och 73 åå skall ha nedan angivna lydelse, dels, med stöd av 8 a & fjärde stycket arbetarskyddslagen (1949: 1), att 9 & skall ha nedan angivna lydelse,

dels, med stöd av 40 & tredje stycket arbetarskyddslagen (1949: 1), att 75 5 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i kungörelsen skall införas nya paragrafer, 5 a, 65 a och 74 55. av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 a 5

Det åligger den som är ansvarig för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe att på arbetsstället uppsätta anslag med uppgift om namnet på den ansva- rige.

85

Bergverkstad eller därmed jäm- förlig helt under jord förlagd ar- betslokal må icke inrättas med mindre arbetarskyddsstyrelsen läm- nat medgivande därtill. Som vill- kor för dylikt medgivande skola gälla de föreskrifter styrelsen med- delar för verkstadens eller lokalens inrättande.

Vad nu sagts skall ej äga tillämp- ning å arbetslokal under jord i gruva eller stenbrott och ej heller å militär eller annan från försvars- synpunkt betydelsefull statlig an- läggning, beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att anläggningen skall vara förlagd i berg eller un- der jord.

Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud, skyddskommitté el- ler arbetstagarorganisation om byggnadslov för byggnadsföretag som avser arbetslokal eller perso- nalrum.

I anmälan enligt 8 a 5 arbetar- skyddslagen skall angivas arbetsgi- varens namn, yrke, hemvist och adress, arbetslokalens belägenhet samt verksamhetens art och om- fattning.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 95

Innan lokal, som tidigare an- vänts för annat ändamål, tages i bruk för stadigvarande användning såsom arbetslokal för industriell verksamhet, utan att byggnadslov erfordras :" samband därmed, skall arbetsgivaren göra anmälan där— om till yrkesinspektören. Har den- ne granskat förslag till om- eller tillbyggnad för den ändrade an— vändningen, erfordras dock ej så— dan anmälan.

Med stadigvarande användning avses här regelmässig användning under längre tid än sex månader i följd eller under säsongarbete.

Finnes med hänsyn till den nya verksamheten behov av särskilda föreskrifter för lokalens användan- de eller för arbetets bedrivande, åligger det yrkesinspektören att ofördröjligen meddela sådana före- skrifter.

Föreskrifter enligt 8 a 5 flärde stycket arbetarskyddslagen medde- las av arbetarskyddsstyrelsen.

'625

Arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstäl- let, skall uppdraga åt en eller flera personer (skyddsinspektör, perso- nalkonsulent eller annan hos ar- betsgivaren anställd) att i arbets- givarens ställe i större eller mindre utsträckning handlägga frågor rö- rande arbetets sundhet och säker- het. Där så skett, skall arbetsgiva- ren underrätta skyddsombuden därom samt om den ordning, vari hänvändelse till arbetsgivaren i skyddsfrågor skall göras. Arbets- givaren har att jämväl tillse, att såväl arbetsledare som övriga ar- betstagare medverka i skyddsar- betet.

Arbetsgivare, som ej själv helt leder skyddsarbetet på arbetsstäl- let, skall uppdraga åt en eller fle- ra personer (skyddsinspektör, per- sonalkonsulent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i arbets— givarens ställe i större eller mindre utsträckning handlägga frågor rö- rande arbetets sundhet och säker- het. Där så skett, skall arbetsgiva- ren underrätta skyddsombuden därom. Arbetsgivaren har att jäm— väl tillse, att såväl arbetsledare som övriga arbetstagare medverka i skyddsarbetet.

Arbetsgivare eller hans ställföreträdare så ock annan arbetsledare skall i skyddsfrågor söka samråd med skyddsombuden.

635

Skyddsombud och ersättare för skyddsombud utses för en tid av lägst två och högst fyra kalender- år.

Till skyddsombud skall utses lämplig person med gott omdöme samt nödig insikt i och intresse för frågor rörande arbetets sundhet och sä- kerhet. Skyddsombud skall äga god förtrogenhet med arbetsförhållan- dena inom sitt skyddsområde.

Antalet skyddsombud bestämmes efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållandena. Råder bland arbetstagarna tvekan om vilket antal skyddsombud, som bör utses vid ett arbetsställe, eller om arbetsställets indelning i skyddsområden, bör före valet samråd ske med arbetsgivaren och vederbörande tillsynsorgan. Vid arbetsställe med flera avdelningar bör skyddsombud utses för varje avdelning eller grupp av avdelningar med likartat arbete. Där arbete bedrives på skift, bör för skiftlag med flera arbetstagare skyddsombud såvitt möjligt fin- nas bland arbetstagarna på varje skift. Där ett större antal kvinnliga arbetstagare sysselsättes, böra skyddsombud i erforderlig utsträckning utses även bland dessa.

Å arbetsställe, där arbete utföres av arbetstagare tillhörande olika yrkesgrupper, såsom inom byggnadsverksamhet, må skyddsombud utses inom varje grupp av arbetstagare. Äro arbetstagare vid ett arbetsställe fördelade på flera arbetsplatser, såsom i fråga om lastnings- och loss- ningsarbete, skogsavverknings- eller flottningsarbete eller andra därmed jämförliga arbeten må skyddsombud utses för varje särskild arbetsplats, där ett flertal arbetstagare samtidigt sysselsättes.

64 & Skyddsombud, som har att skaf— Arbetsgivare skall underrätta fa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena inom sitt skyddsområde, skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet samt söka vinna övriga arbetstaga- res medverkan därtill. Finner skyddsombud att viss skyddsåt- gärd bör vidtagas, har ombudet att hos arbetsgivaren i den ordning denne föreskrivit göra framställ- ning därom. Den som från skydds- ombud mottagit sådan hänvändel- se har att utan dröjsmål lämna ombudet besked i frågan. Har av skyddsombud i föreskriven ord- ning gjord framställning icke in- om skälig tid beaktats, äger om- budet påkalla ingripande av yrkes- inspektören eller, då fråga är om skyddsåtgärd jämlikt strålskydds— lagen, av statens strålskyddsinsti- tut.

Där skyddskommitté finnes, äger skyddsombud direkt påkalla kom- mitténs behandling av skyddsfrå- ga, som ombudet finner vara av större vikt.

skyddsombud om till vem fram- ställning skall ske i skyddsfrågor.

Finner skyddsombud att åtgär- der behöver vidtagas för att få till stånd tillfredsställande skyddsför- hållanden, skall ombudet göra framställning därom. Skyddsom- bud kan också begära att viss un- dersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skyddsom- rådet. På begäran skall skriftligt bevis om framställningen genast lämnas till skyddsombudet.

Har skyddsombud gjort fram- ställning om viss skyddsåtgärd skall besked :" frågan lämnas utan dröjs- mål. Sker ej detta äger skyddsom- bud påkalla ingripande av yrkes-

Skyddsombud äger taga del av uppgifter i arbetsbok och förteck- ning, som avses i 56 5, av råd och anvisningar, som införas i sådan inspektionsbok, varom förmäles i 69 5, av skriftligt meddelande i skyddsfråga, som bilagts inspek- tionsboken, av handling, som av- ses i 24 5 fiärde stycket ävensom av intyg över besiktning och prov- ning, varom förmäles i 33, 35, 36 och 39 5 5 .

65

Antalet ledamöter i skyddskom- mitté bestämmes med hänsyn till antalet arbetstagare vid arbetsstäl- let, arbetets natur och arbetsför- hållandena.

Skyddskommitté har att över- lägga om och till arbetsgivaren ställa förslag beträffande åtgärder för främjande av sundhet och så- kerhet i arbetet. Till sådana åt- gärder hänföras jämväl upplys- nings- och propagandafrågor. Skyddskommitte' bör taga del av upprättad statistik över de olycks- fall och yrkessjukdomsfall, som in- träffat vid arbetsstället, ävensom av råd och anvisningar, som in- föras i sådan inspektionsbok, var- om förmäles i 69 5, samt av skrift- ligt meddelande i skyddsfråga som bilagts boken.

inspektionen eller, då fråga är om skyddsåtgärd enligt strålskyddsla- gen, av statens strålskyddsinstitut. Motsvarande gäller om framställ- ningen icke beaktas inom skälig tid. Där skyddskommitté finnes, äger skyddsombud direkt påkalla kommitténs behandling av skydds- fråga.

Vid varje arbetsställe bör regel- bunden översyn ske genom skydds- rond.

Antalet ledamöter i skyddskom- mitté bestämmes med hänsyn till antalet arbetstagare vid arbetsstäl- let, arbetets natur och arbetsför- hållandena. Av ledamöterna bör en vara i företagsledande eller där- med jämförlig ställning. I kommit- tén bör också ingå ledamot som tillhör styrelsen för lokal organi- sation av arbetstagare. Vidare skall i kommittén ingå minst ett skyddsombud.

Vid skyddskommitténs samman- träden böra även företrädare för företagshälsovården vara närvaran- de.

Ordförande och sekreterare i skyddskommittén utses av arbets- givaren, om icke annat överens- kommes.

skyddskommittén bör samman- träda minst en gång var tredje månad.

65a9'

Kan i skyddskommitté företrä— dare för arbetsgivare och arbets- tagare icke ena sig om beslut, skall på begäran av ledamot frågan hän- skjutas till yrkesinspektionen, som har att pröva denna i den mån den faller inom området för inspek- tionens befogenhet.

I beslut av skyddskommitté bör angivas den tid inom vilken be- slutet skall vara verkställt.

66

Uppgift om namn på skydds- ombud och dennes skyddsområde skall snarast möjligt efter förrättat val lämnas till arbetsgivaren och yrkesinspektören av de arbetstaga- re eller den organisation, som för— rättat valet. Anmälan erfordras dock icke, när skyddsombud om- väljes. Om nytt skyddsombud ef- terträder tidigare utsett skyddsom- bud, skall angivas vilken person det nya skyddsombudet ersätter.

Har arbetsgivare utsett ställfö- reträdare att handlägga skyddsfrå- gor eller har skyddskommitté till- satts, skall yrkesinspektören skrift- ligen underrättas därom.

5

Uppgift om namn på skydds- ombud, dennes skyddsområde och den tid, för vilken ombudet utsetts, skall snarast möjligt efter förrättat val lämnas till arbetsgivaren och yrkesinspektionen av de arbetsta- gare eller den organisation, som förrättat valet. Om nytt skydds- ombud efterträder tidigare utsett skyddsombud, skall angivas vilken person det nya skyddsombudet er- sätter.

Har arbetsgivare utsett ställfö- reträdare att handlägga skyddsfrå- gor eller har skyddskommitté till- satts, skall yrkesinspektionen skrift- ligen underrättas därom.

Det åligger arbetsgivare att på arbetsstället uppsätta anslag med upp- gift om namn på ställföreträdare som avses i andra stycket samt om namn på skyddsombud och ledamöter av skyddskommitté.

67 5

Vid inspektion och annan förrättning å arbetsställe skall tillsynsor- gan träda i förbindelse med skyddsombud, som är anträffbart på ar- betsstället.

Tillsynsorgan är pliktigt att kost- nadsfritt tillställa skyddsombud el- ler skyddskommitté avskrift av råd, anvisning eller annat skrift- ligt meddelande, som avlåtits till arbetsstället i skyddsfråga. Av- skrift av sådant meddelande skall av skyddsombud eller skyddskom— mitté förvaras under minst två år, räknat från meddelandets datum. Avgår skyddsombud, skall dylik avskrift överlämnas till efterträda- ren.

73

Inrättar någon bergverkstad el- ler därmed jämförlig helt under jord förlagd arbetslokal utan att ar- betarskyddsstyrelsen lämnat med- givande därtill, när sådant fordras enligt 8 5, eller åsidosätter någon de villkor, som föreskrivits för dy- likt medgivande, straffes, där miss- förhållande som avses i 53 5 ar- betarskyddslagen ej föreligger, med böter.

Tillsynsorgan är pliktigt att kost- nadsfritt tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisning eller an- nat skriftligt meddelande, som av- låtits till arbetsstället i skyddsfrå- ga. Avskrift av sådant meddelan- de skall av skyddsombud förvaras under minst två år, räknat från meddelandets datum. Avgår skyddsombud, skall dylik avskrift överlämnas till efterträdaren.

&

Den som försummar att iaktta- ga vad som enligt 5 a 5 åligger honom dömes till böter högst fem- hundra kronor.

(Nuvarande lydelse) 74

75

Vad i 70 5 arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsvaran- de tillämpning såvitt angår efter- levnaden av 5 5, 33 5 andra, tredje och femte styckena, 35 5 andra och tredje styckena, 36 5 andra och tredje styckena, 39 58” andra och tredje styckena, 52—56 55, 60 5 andra stycket samt 69—71 55 här ovan.

å

Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt ar- betarskyddslagen eller med stöd därav meddelade föreskrifter sän- des till yrkesinspektionen.

&

För skyddsarbete som utföres av skyddsombud som utsetts enligt 40 5 tredje stycket arbetarskyddslagen skall arbetsgivaren vid arbetsstället utgiva ersättning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1949: 210) om förbud att använda arbetstagare till målningsarbete med blyfärg

dels att 11 & skall upphöra att gälla, dels att i 5—7 åå ordet ”yrkesinspektör" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "yrkesinspektionen” i motsvarande form,

dels att 12 5 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

115

Vad i 70 s? arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsvaran- de tillämpning såvitt angår efter- levnaden av I, 2 och 5 55 här ovan.

125

Mot arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande föreläggande eller förbud enligt 7 s) föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annan fråga, var- om förmäles i denna kungörelse, föres hos Kungl. Maj:t genom be— svär.

Talan mot beslut av arbetar— skyddsstyrelsen i fråga, som avses i denna kungörelse, föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser i 12 & gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 211) om läkarunder- sökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjuk- domar

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1949: 211) om läkar- undersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjuk- domar

dels att 10 & skall upphöra att gälla, dels att i 1—6 åå ordet "medicinalstyrelsen" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”socialstyrelsen” i motsvarande form,

dels att i 5 & ordet ”yrkesinspektören” skall bytas ut mot ”yrkesin- spektionen”.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

105

Vad i 70 5 arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsvaran— de tillämpning såvitt angår efter- levnaden av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon

Härigenom förordnas, att 4 & kungörelsen (1949: 491) om förbud att använda bensolhaltigt ämne vid tillverkning av läderskodon skall upphöra att gälla.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 4 5 Vad i 70 s? arbetarskyddslagen är föreskrivet skall äga motsva- rande tillämpning såvitt angår ef- terlevnaden av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten

Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1966: 521) om förbud att använda minderårig till vissa arbeten

dels att 5 5 skall upphöra att gälla, dels att i 2 och 3 55 ordet ”yrkesinspektör" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”yrkesinspektionen” i motsvarande form.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 5 & Bestämmelserna i 70 5 arbetar- skyddslagen äga motsvarande till- lämpning i fråga om efterlevnaden av denna kungörelse.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963: 246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottniugsarbete m. m. (skogsförläggningslag)

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1963: 246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m.m. (skogsförläggningslag)

dels att i 6, l3-——16, 18, 19 och 21 åå ordet ”skogsyrkesinspektör” i olika böjningsformer skall bytas ut mot "yrkesinspektionen” i mot- svarande form,

dels att 1] och 23 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 25 &, av nedan angivna

lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

115

o

Tillsyn a efterlevnaden av den- na lag utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess över- inseende och ledning, av skogsyr— kesinspektionens eller, beträffande vägarbete utan samband med skogsbruk eller flottning, av den allmänna yrkesinspektionens be- fattningshavare,

Vad i lagen stadgas om skogs- yrkesinspektör skall i fråga om vägarbete som nyss sagts äga mot- svarande tillämpning å yrkesin- spektör.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag utövas av arbetarskydds- styrelsen samt, under dess över- inseende och ledning, av yrkes- inspektionen.

Närmare bestämmelser om tillsynens organisation meddelas av

Konungen.

23%

Mat arbetarskyddsstyrelsens be- slut rörande förbud eller föreläg- gande enligt 13, 14, 15 eller 17 39 föres talan hos kammarrätten ge- nom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i annat ärende, som avses i denna lag, föres hos Konungen genom besvär.

Talan mot beslut av arbetar- skyddsstyrelsen i ärende, som av- ses i denna lag, föres hos Konung- en genom besvär.

25 5 Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål som avses i 20 och 21 395 sändes till yrkesinspektio- nen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser i 23 & gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1974.

Förslag till

Kungörelse om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

Härigenom förordnas i fråga om byggnadsstadgan (1959: 612) dels att 54 ä 3 mom., 56 & 1 mom., 64 ä 1 mom. och 66 5 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i stadgan skall införas nya moment, 55 ä 4 mom. och 64 ä 4 mom., av nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

545

3 mom. Befrielse från skyldig- het att söka byggnadslov må av länsstyrelsen medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, såframt det kan an- ses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfreds- ställande sätt samt medgivandet tillstyrks av byggnadsnämnden. Medgivandet må när som helst återkallas.

3 mom. Befrielse från skyldig- het att söka byggnadslov må av länsstyrelsen medgivas i fråga om industriområde, som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, såframt det kan an- ses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfreds- ställande sätt samt medgivandet tillstyrks av byggnadsnämnden och yrkesinspektionen. Medgivan- det må när som helst återkallas.

555

4 mom. Byggnadsnämnden skall underrätta yrkesinspektionen om ansökan om byggnadslov som av- ser arbetsrum eller därtill hörande personalrum.

565

I mom. Vid prövning av ansö- kan om byggnadslov skall bygg- nadsnämnden tillse, att det till- ämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, väglagen (1971: 948), lagen om enskilda vägar, naturvårdslagen, miljöskyddslagen, denna stadga eller med stöd av nämnda författningar meddelade föreskrifter. Är tomtens ägare en— ligt byggnadslagen skyldig att gäl- da bidrag till kostnad för gata el- ler att anordna utfartsväg eller av- lopp från tomten, må byggnads- lov för nybyggnad ej beviljas in- nan skyldigheten fullgjdrts eller nöjaktig säkerhet ställts.

1 mom. Vid prövning av ansö- kan om byggnadslov skall bygg- nadsnämnden tillse, att det till- ämnade företaget ej strider mot byggnadslagen, väglagen (1971: 948), lagen om enskilda vägar, na- turvårdslagen, miljöskyddslagen, arbetarskyddslagen (1949: I), den— na stadga eller med stöd av nämn- da författningar meddelade före— skrifter. Är tomtens ägare enligt byggnadslagen skyldig att gälda bidrag till kostnad för gata eller att anordna utfartsväg eller av- lopp från tomten, må byggnadslov för nybyggnad ej beviljas innan skyldigheten fullgjorts eller nöj— aktig säkerhet ställts.

Byggnadslov för byggnadsföre- tag, som avser arbetsrum eller där- till hörande personalrum, må ei beviljas innan skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna fått tillfälle att yttra sig över bygg- nadsföretaget.

Inom område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan, må lov ej givas till nybyggnad som skulle innefatta tätbebyggelse, i vidare mån än för tillgodoseende av jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller därmed jämförligt behov.

645

1 mom. Byggnadsnämnd skall öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras, samt äger verkställa härför erforderliga besiktningar. Nämnden äger ock besiktiga byggnadsföretag, vartill bygg- nadslov ej erfordras.

I främsta rummet bör genom besiktningar utrönas, huruvida byggna- den förlagts i rätt läge, samt beskaffenheten av grundbotten, stommen och byggnaden i färdigt skick. Där byggnadslov beviljats för uppförande av byggnad inom område med stadsplan, skall, såvida icke särskilda skäl föranleda annat, särskild besiktning företagas vid ettvart av de tillfällen, som omnämnas i 62 5 första stycket b), c), d) och e) (grund- bottenbesiktning, lägesbesiktning, stombesiktning, Slutbesiktning).

I fall då byggnadslov beviljats må Slutbesiktning ej underlåtas, om den byggande begär sådan besiktning.

Slutbesiktning må ej underlåtas, om yrkesinspektionen begär sådan besiktning beträffande byggnadsfö- retag som avser arbetsrum eller därtill hörande personalrum.

Skall byggnad undergå besiktning av annan myndighet än byggnads- nämnd, bör nämnden verka för att arbetet därmed på lämpligt sätt samordnas med nämndens besiktningar.

4 mom. Yrkesinspektionen skall kallas till slutbesiktning som avser arbetsrum eller därtill hörande per- sonalrum.

665

Med avseende å byggnad som tillhör kronan äger den myndighet, vil— ken har att pröva ritningarna till byggnaden, medgiva avvikelser från bestämmelserna i denna stadga och med stöd därav meddelade föreskrif- ter. Detsamma gäller tomt till sådan byggnad, som nu sagts, samt skyl- tar, stängsel och andra anordningar å byggnaden eller tomten.

Innan byggnad påbörjas för kronans eller landstings räkning, skall anmälan om företaget i god tid göras hos byggnadsnämnden. Anmälan skall vara åtföljd av situationsplan som i 55 ä 1 mom. sägs samt av

ritningar och beskrivningar i den omfattning som erfordras för att bedöma företagets lämplighet. Finner nämnden att byggnaden ej mot- svarar skäliga anspråk på sundhet, säkerhet mot brandfara, hållfasthet, prydlighet eller hänsyn till stads- eller landskapsbilden, eller är anled- ning till erinran i fråga om byggnadens ändamål, läge eller inverkan å grannes rätt, må nämnden inom tre veckor efter handlingarnas mot- tagande hos vederbörande förvaltning begära, att frågan underställes Konungens prövning; och må i så fall byggnaden ej uppföras, innan Konungen givit lov därtill.

Byggnadsnämnden skall under- rätta yrkesinspektionen om anmä- lan som avser arbetsrum eller där- till hörande personalrum.

Finner nämnden vid besiktning eller eljest att fastställda ritningar ej följas eller eljest att gällande föreskrifter åsidosättas, äger nämnden göra anmälan därom hos den myndighet, som är ansvarig för arbetets utförande, eller, där nämnden så finner nödigt, hos Konungen.

Där fråga är om befästning eller annan anläggning av hemlig natur, äger länsstyrelsen förordna, att situationsplan, ritningar och beskriv- ningar icke skola tillställas nämnden samt att utstakning av byggnad och besiktning av företaget genom nämnden icke skall äga rum. Läns— styrelsen har att på lämpligt sätt lämna nämnden meddelande om före- taget.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till Kungörelse om ändring i brandstadgan (1962: 91)

Härigenom förordnas, att 21 & brandstadgan (1962: 91) skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

21 & Arbetsgivare och arbetstagare böra samverka i syfte att främja brand— försvaret på arbetsplatsen.

Vid brandsyn bör skyddsombud vara närvarande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Lag om ändring av lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Härigenom förordnas, att 1 5 lagen (1971: 309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 5 Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdats före den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären, i den mån ej annat föreskrives i 2 &, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål:

1. mål om val till befattning eller uppdrag, mål om val för upprättan- de av förslag till befattning eller uppdrag,

2. mål om avlöningsförmån, inbegripet ersättning för viss förrätt- ning eller visst uppdrag, sjukvård, beklädnad och dylikt, mål om rese- kostnads— och traktamentsersättning, mål om delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, mål om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrift eller överenskommelse,

3. mål om ersättning till tjänsteman vid polis-, åklagar— eller exeku- tionsväsendet för utgift, som är föranledd av hans verksamhet,

4. mål om annan ersättning som enligt författning utgår av stats- medel, såvida ej författningen hänvisar den som gör anspråk på ersätt- ning att vid tvist anhängiggöra talan hos allmän domstol eller expro— priationsdomstol eller ersättning enligt författningen utgår till kommun eller annan kommunal förvaltningsenhet eller fråga är om ersättning eller hittelön enligt lagen (1942: 350) om fornminnen eller om ersättning enligt naturvårdslagen (l964: 822),

5. mål om beslut av tullmyndighet i samband med in- eller utförsel av vara med undantag dock för sådant beslut om befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull, skatt eller annan avgift som meddelats med stöd av Konungens bemyndigande, mål om tillstånd att hålla provianteringsfrilager,

6. mål om beslut rörande statens, kommuns eller annan kommunal förvaltningsenhets uttagande enligt gällande föreskrift av skatt eller annan avgift, såvida ej beslutet avser nedsättning eller befrielse och meddelats med stöd av Konungens bemyndigande eller fråga är om oljeavgift eller avgift, vars uttagande genom utmätning förutsätter be- slut av allmän domstol, eller om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda ar- betsuppgifter,

7. mål om beslut rörande återbetalning av utskylder, böter eller andra allmänna medel, såvida ej beslutet meddelats med stöd av Konungens

bemyndigande eller avser avgift vars uttagande genom utmätning för- utsätter beslut av allmän domstol,

8. anmärknings- och avkortningsmål, mål om tillsyn över stiftelser,

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, röran- de förebyggande eller bekämpan- de av djur- eller växtsjukdomar eller rörande djurs vård eller be- handling i särskilt fall meddelats angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkän- nande eller angående omhänder- tagande, smittrening, oskadliggö- rande eller liknande åtgärd, såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun

9. mål om beslut som enligt författning eller föreskrift rörande den allmänna hälsovården, röran- de förebyggande eller bekäm- pande av djur- eller växtsjukdo- mar eller rörande djurs vård eller behandling i särskilt fall medde- lats angående förbud, föreläggan- de, föreskrift, tillstånd eller god- kännande eller angående omhän- dertagande, smittrening, oskadlig- görande eller liknande åtgärd, så- vida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kom-

eller annan kommunal förvalt- mun eller annan kommunal för-— ningsenhet, eller om beslut enligt valtningsenhet, eller om beslut arbetarskyddslagen (1949: I ), all- enligt allmänna ordningsstadgan männa ordningsstadgan (1956: (1956: 617), lagen (1956: 618) om 617), lagen (1956:618) om all— allmänna sammankomster eller männa sammankomster eller strål- strålskyddslagen (1958: 110), skyddslagen (1958: 110) eller i ärende som avses i skogsförlägg-

ningslagen (1963: 246),

10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om av- stängning från tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,

11. mål om föreläggande vid vite. såvida ej fråga är om skyldighet, som enligt författning åvilar kommun eller annan kommunal förvalt- ningsenhet, eller om föreläggande enligt lagen (1919: 240) om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m., lagen (1942: 335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse, lagen (1950: 272) om rätt för utländsk försäk- ringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket, lagen (1950: 596) om rätt till fiske, lagen (1955: 183) om bankrörelse, lagen (1955: 416) om sparbanker, lagen (19562216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1959: 73) med vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m.m., lagen (1959: 118) om krigsansvarighet för liv- och invalidi- tetsförsäkring, civilförsvarslagen (1960: 74), lagen (1963: 76) om kre- ditaktiebolag, jordförvärvslagen (1965: 290), förordningen (1968: 576) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteks- föreningar, miljöskyddslagen (1969: 387), jordhävdslagen (1969: 698), lagen (1970: 65) om Sveriges allmänna hypoteksbank och om lands- hypoteksföreningar eller lagen (1970: 596) om förenklad aktiehantering,

12. mål om utdömande av vite,

13. mål om beslut som i särskilt fall meddelats angående behand- lingen av häktad eller den som anhållits eller gripits för brott eller som eljest hålles i förvar tillfälligt eller angående verkställighet av straff eller annan brottspåföljd eller av intagning i arbetsanstalt,

14. mål om handräckning, såvida ej fråga är om beslut enligt lagen (1939: 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m.m. föranledda arbetsuppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift

Härigenom förordnas, att 3 och 4 åå lagen (1971: 282) om arbetar- skyddsavgift skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 3å

Arbetsgivare erlägger årligen ar- betarskyddsavgift med belopp som motsvarar fem hundradels procent av vad arbetsgivaren under året ut- givit som lön i pengar eller natura- förmåner i form av kost eller bo- stad.

Arbetsgivare erlägger årligen ar- betarskyddsavgift med belopp som motsvarar sju hundradels procent av vad arbetsgivaren under året ut- givit som lön i pengar eller natura- förmåner i form av kost eller bo- stad.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagares lön i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän för- säkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön under året un- derstigit trehundra kronor, såvida fråga ej är om arbetstagare som av- ses i 1 5 första stycket förordningen (1958: 295) om sjömansskatt. Vida- re bortses vid denna beräkning från arbetstagare, som icke är obliga- toriskt försäkrad enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring.

4?)

Av arbetarskyddsavgiften skall två femtedelar utgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens, yrkesinspektio- nens och arbetsmedicinska institu- tets verksamhet och tre femtedelar bidrag till kostnader i övrigt för forskning, utbildning och upplys- ning beträffande arbetarskydd. Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbetar- skyddsfonden, som förvaltas enligt grunder som Konungen fastställer.

Av arbetarskyddsavgiften skall två sjundedelar utgöra bidrag till statsverkets kostnader för arbetar- skyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens verksamhet och fem sjun- dedelar bidrag till kostnader i öv- rigt för forskning, utbildning och upplysning beträffande arbetar- skydd. Den sistnämnda delen skall föras till en fond, benämnd arbe- tarskyddsfonden, som förvaltas en- ligt grunder som Konungen fast- ställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Äldre bestämmelser skall fortfarande gälla beträffande avgift som avser tid före ikraftträdandet.

II

Inledande redogörelse

1. Utredningsuppdraget och arbetets uppläggning

l . ] Utredningsdirekti ven

Genom beslut den 20 februari 1970 bemyn— digade Kungl. Maj:t chefen för socialdepar- tementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att företa en allmän översyn av arbetar- skyddslagstiftningen. Direktiven för utred- ningsarbetet innefattas i vad chefen för socialdepartementet anförde till statsråds- protokollet i anslutning till nämnda beslut. Efter att ha inledningsvis berört hur frågor som gäller arbetsmiljön och arbetarskyddet på senare tid fått en framträdande plats i den allmänna debatten och sedan han kortfattat omnämnt hur arbetarskyddet är förankrat författningsmässigt anförde departements- chefen följande rörande bakgrunden till utredningens tillkallande.

Under den period av drygt tjugo år som arbe- tarskyddslagen varit i kraft har utvecklingen i socialt, tekniskt och ekonomiskt hänseende gått mycket snabbt. Detta har fått återverkningar på faktorer som är av betydelse för hälsan och säkerheten i arbetslivet. Rationaliseringar, meka- niseringar och strukturförändringar har skapat en i många avseenden förändrad risksituation för arbetstagarna. Undersökningar som företagits av Landsorganisationen har visat att större delen av arbetstagarna upplever oro och osäkerhet inför hälsorisker på arbetsplatserna. Nya yrkesfaror har tillkommit bl.a. som en följd av nya ämnen, till- verkningsmetoder, maskiner och anläggningar. Det har också skett en utveckling mot ökad arbetstakt, ökad utbredning av skiftarbetet och nya former för arbetstidsförläggningen. Okade kunskaper om yrkeshygien och arbetsmedicin m.m. har samtidigt gjort det naturligt att vidga arbetarskyddets

ansvarsområde avsevärt. Uppgiften för arbetar- skyddet kan inte numera anses på samma sätt som förr begränsad till övervägande tekniska fråge- ställningar. De yrkeshygieniska och medicinska problemen på arbetsplatserna kräver stor upp- märksamhet. I enlighet härmed blir det i betydande utsträckning en angelägenhet för arbetarskyddet att beakta arbetstagarnas hela hälsosituation. Den nya produktionstekniken aktualiserar också i allt högre grad en skärpt övervakning från arbetarskyddets sida av att arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer anpassas till den mänskliga arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar.

Vid olika tillfällen har ändringar företagits i arbetarskyddslagstiftningen. En viktig förändring skedde år 1963, då arbetarskyddslagens tillämp- ningsområde utvidgades till att omfatta i princip alla arbetstagare. Emellertid torde kunna sägas att arbetarskyddslagen i mycket präglas av de pro- duktions- och arbetsförhållanden som rådde vid tiden för lagens tillkomst. Utvecklingen inom arbetslivet motiverar därför att arbetarskyddslagen ses över.

Riksdagen har i skrivelse till Kungl. Maj:t hem- ställt om en allmän översyn av arbetarskyddslagen (2LU 196958, rskr 273).

Även Landsorganisationen har i skrivelse till Kungl. Maj:t i juni 1969 framfört synpunkter och önskemål rörande en anpassning av arbetar- skyddslagstiftningen till moderna tankegångar på arbetarskyddsområdet.

Departementschefen uttalade att han fann det angeläget att en genomgripande översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen nu kom till stånd och att det för ändamålet borde tillsättas en särskild utredning, som även borde ha till uppgift att pröva frågor rörande arbetarskyddets organisation. Syftet med översynen och inriktningen i stort av utred-

ningsarbetet beskrevs av departementschefen på följande sätt.

Den översyn som utredningen skall verkställa skall- syfta till en lagstiftning som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet. Allmänt sett bör lagstiftningen ge ett tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke måste vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led av produktio- nen. Arbetarskyddets krav måste bättre än f.n. kunna göra sig gällande redan i samband med pla- neringen av arbetslokaler, maskiner och arbets- metoder. Det är också nödvändigt med ökade möjligheter till en fortlöpande kontroll av den arbetshygieniska situationen på arbetsplatserna. Goda möjligheter måste dessutom finnas till ingri- pande i sådana fall då missförhållanden i skydds- hänseende kunnat konstateras.

De bestämmelser som inryms i nuvarande arbe- tarskyddslagstiftning är ganska allmänt hållna. Detta har sin förklaring dels i att bestämmelserna skall gälla för så gott som hela arbetslivet med alla dess skilda verksamhetsgrenar och skiftande arbetsförhållanden, dels i att man velat underlätta en anpassning till teknikens utveckling m.m. I den mån behov av mer preciserade anvisningar före- ligger ankommer det på tillsynsorganen att meddela dessa. För egen del anser jag att mycket talar för att den centrala arbetarskyddsförfattningen inte bör vara starkt detaljbetonad. Jag avser dock inte att här göra några bestämda uttalanden i frågan hur reg- lerna för arbetarskyddet bör vara uppbyggda i systematiskt hänseende. Detta spörsmål bör i sin helhet prövas av utredningen. Det primära är att den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Den nya lagstiftningen bör återspegla vår kunskap om och erfarenhet av att hälsorisker av fysisk och psykisk art ofta har sin grund i missförhållanden inom arbetslivet som kan motverkas genom vidgade insatser från arbetarskyddet.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde fastla- des, som redan nämnts, så sent som år 1963. Det principiella ställningstagande som då skedde torde inte böra frångås. Arbetarskyddslagstiftningen bör således i princip vara allmängiltig. Detta hindrar inte att frågor som gäller tillämpningsområdet för lag- stiftningen kan behöva prövas av utredningen. En betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Enligt vad jag erfarit har också ett flertal andra spörsmål som gäller nuvarande lagstiftnings tillämpningsområde aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen. Arbetar- skyddsstyrelsen har nyligen i en framställning till Kungl. Maj:t föreslagitatt huvuddelen av nuvarande inskränkningar i arbetarskyddslagstiftningens till- lämplighet på arbete inom jordbruket skall slopas.

Ståndpunkt till denna framställning kommer att tas sedan framställningen remissbehandlats.

Arbetarskyddslagstiftningen tar i sin nuvarande utformning sikte framför allt på åtgärder mot olycksfall i arbete och vissa former av ohälsa som hänförs till yrkessjukdomarna. Även om väsentliga framsteg kunnat göras på detta fält med stöd av gällande bestämmelser, ger yrkesskadestatistiken besked om att insatserna mot olycksfallen och yrkessjukdomarna behöver intensifieras ytterli- gare. Detta gäller speciellt inom vissa branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till att undanröja eller minska yrkesriskerna.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärksamma yrkesfaror —— ofta av helt ny typ som hänger samman med den tekniska och struk- turella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror kan nämnas förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar, risker för hörselskador till följd av ökande bullernivå hos maskiner och anläggningar samt risker för den psykiska hälsan på grund av alltmer specialiserade och mekaniserade arbetsprocesser. Förutsättningar måste skapas för att komma till rätta med de pro- blem som här möter. Detta kan naturligtvis inte ske enbart genom lagstiftningsåtgärder. I lagstiftningen skall emellertid grunden för de vidgade skyddsin- satserna läggas.

Departementschefen tog i fortsättningen upp vissa frågor som enligt hans mening kunde förtjäna att övervägas när det gällde att omgestalta lagstiftningen för att uppfylla de önskemål som redovisats i det föregående. Därvid anförde han följande.

Kravet på att skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt gör det nödvändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning av arbetslokaler, maskiner och anläggningar m. m. Kontrollen över arbetsmetodi- ken är naturligtvis inte mindre viktig. Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfatt- ning av förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas.

En del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar, kan inte definitivt kon- stateras utan att särskilda, kanske kostrads- krävande undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade. ] detta sammanhang bör utredningen ta upp frågan on de 5. k. hygieniska gränsvärdena. Detta står i överensstämmelse med vad fjolårets riksdag uttalat i anledning av motioner om lagstiftning för kortroll av hälsofarliga ämnen och produkter (2LU l96€lz67, rskr 324).

Arbetstidsfrågorna är av stor betydelse för arbetstagarna. Proposition med förslag om en ny

allmän arbetstidslag i vilken principen om 40 timmars arbetsvecka skrivs in har nyligen förelagts riksdagen (prop. 1970:5). 1 den föreslagna arbetstidslagen regleras frågor om arbetstidens längd. Spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar nu en grundlig genomgång. Skyddssyn- punkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid över- synen av gällande regler om dygnsvila, veckovila. raster och arbetspauser.

Särskilda skyddsbestämmelser rörande minder- årigas användande till arbete torde också framdeles behövas. Utformningen får övervägas mot bak- grunden av nya förhållanden. Bl.a. motiverar förekomsten av organiserad företagshälsovård en översyn av reglerna om läkarkontroll av minder- åriga. I fråga om minderårigas arbetstid bör bestämmelserna omprövas bl.a. mot bakgrunden av den föreslagna nya arbetstidslagstiftningen.

Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden gör det naturligt att söka undvika särbestämmelser för den kvinnliga arbetskraften i arbetsrättslig lag- stiftning. Utredningen bör pröva i vilken utsträckning sådana bestämmelser alltjämt behövs för att tillgodose arbetarskyddets intressen.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslag- stiftningen är självfallet av stor betydelse. Reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör därför ses över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten. Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och arbets- former bör tas upp till behandling av utredningen i anslutning till översynen av lagstiftningen. Den nuvarande uppdelningen av arbetarskyddstillsynen på allmänna yrkesinspektionen och olika special- inspektioner bör prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande i arbetar- skyddsverksamheten bör uppmärksammas av utredningen.

Frågan om anmälningsplikt beträffande nytill- komna arbetsställen — vilken var aktuell i samband med arbetarskyddslagens tillkomst torde åter få övervägas. Resultatet av det utredningsarbete som pågår inom arbetarskyddsstyrelsen när det gäller tillsynen över de mindre arbetsställena bör också beaktas.

Ett bemästrande av arbetsplatsens skydds- och hälsofrågor förutsätter inte bara en omfattande tillsyn genom myndighets försorg. Därutöver krävs en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som måste svara för en ansenlig del av den fortlöpande bevakningen av den skyddstekniska och arbets- hygieniska situationen. De anställdas möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet.

Skyddsombudens ställning bör särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter förstärkas. Eh ökad insats i arbetarskyddet av dem som deltar i det praktiska arbetet bör medverka till önskade resultat av arbetarskyddsverksamheten. Möjligheterna till en utbyggd organisation med regionala skyddsom-

bud bör undersökas. Uppmärksamhet bör också ägnas åt de uppgifter som vilar på yrkesinspektio- nens förtroenderåd.

För en stor del av arbetsmarknaden finns en överenskommelse som numera i större utsträckning än tidigare innefattar preciserade regler för det lokala arbetarskyddet. Man har också kommit fram till riktlinjer för en utbyggnad av företagshälso- vården. Nuvarande bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i arbetar- skyddshänseende bör omprövas med beaktande av den utveckling som återspeglas i överens- kommelserna. Hänsyn bör också tas till vad företagshälsovårdsutredningen redovisat i ett år 1968 framlagt betänkande (SOU 1968z44) och till de fortsatta överväganden i hithörande frågor som äger rum i anledning av det uppdrag som den 29 maj 1969 lämnats socialstyrelsen angående disponering av läkarresurser för företagshälsovården.

Avslutningsvis framhöll departementsche-

fen att utredningen var oförhindrad att ta upp sådana spörsmål som aktualiserades under arbetets gång och som föll inom ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstift- ningen. I sitt arbete borde utredningen beakta de internationella strävandena på arbetar- skyddets område. Det borde stå utredningen fritt att lägga fram delförslag innan arbetet slutförts.

Genom beslut den 26 februari 1971 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningen att i anslutning till övrigt utredningsarbete verkställa utredning och lägga fram förslag om dels arbetsmedi- cinska institutets integrering i arbetar- skyddsstyrelsen, dels organisationen av en arbetsmedicinsk filial placerad i Umeå.

l.2 Till utredningen överlämnade handlingar

Kungl. Maj:t har för beaktande vid fullgö- rande av Utredningsuppdraget överlämnat riksdagens skrivelse den 5 november 1970, nr 351 , jämte därvid fogat utskottsutlåtande (2LU 1970263) och motioner angående lag- stiftningen om arbetarskydd m. in.

För prövning i anslutning till den allmänna översyn av arbetarskyddslagstiftningen som utredningen skall företa har Kungl. Maj:t den 30 december 1971 överlämnat riksdagens skrivelse den 23 april 1965, nr 166, jämte en av arbetarskyddsstyrelsen enligt uppdrag den 1 oktober 1965 av Kungl. Maj:t— verkställd

utredning om arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen.

Efter beslut av Kungl. Maj:t den 30 juni 1972 har till utredningen överlämnats två av Internationella arbetsorganisationens all- männa konferens år 1971 antagna instrument, nämligen konventionen (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen och rekommendationen (nr 144) i samma ämne, för övervägande av frågan huruvida och i vad mån bestämmelserna i konventionen respek- tive anvisningarna i rekommendationen bör komma till uttryck i svensk lagstiftning.

Chefen för socialdepartementet har för beaktande vid utredningsuppdragets fullgö- rande överlämnat dels en av arbetarskydds- styrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag den 6 juni 1962 verkställd utredning om arbetar- skyddet inom stuverifacket, dels vissa fram- ställningar och skrivelser från organisationer och enskilda beträffande frågor med anknytning till arbetsmiljöutredningens upp- drag. Till utredningen har vidare inkommit ett stort antal skrivelser och handlingar från bl. a. fackliga och politiska organisationer samt intresseorganisationer för arbetarskydd.

1.3. Utredningsarbetets uppläggning

Utredningsarbetet har bedrivits med inrikt- ning på att så skyndsamt som omständighe- terna kunde medge det presentera förslag till ny arbetarskyddslagstiftning och till organi- satoriska förändringar som kunde behövas. Grundläggande frågor om bl. a. målsättningen för en arbetsmiljölagstiftning, avgränsningen gentemot näraliggande lagstiftningsområden samt allmänna skyldigheter för arbetsgivare och arbetstagare i fråga om arbetsmiljön har tagits upp till diskussion på grundval av promemorior som upprättats inom sekreta- riatet. Utredningen har också gått in på spörsmål om lagstiftningens materiella inne- håll i särskilda avseenden. Rapporter i vissa frågor har på utredningens tillskyndan upprättats av experter inom utredningen. Sekretariatet har genomfört ett stort antal enkäter och tagit kontakt med olika myndig- heter, företag och organisationer för att inhämta upplysningar i arbetsmiljöfrågor. Förbindelse har också hållits med utredningar

på angränsande områden. Ledamöter, experter och sekreterare i utredningen har företagit en serie studiebesök vid olika företag i landet, varvid besöken genomgående inne- fattat, förutom sedvanlig presentation av verksamheten och rundvandring inom före- taget, ingående diskussioner av arbetsmiljö- frågor med representanter för företagsled- ningen, den lokala skyddsorganisationen och arbetstagarnas fackliga organisationer.

Efter hand som arbetet fortskridit och överblick vunnits över ämnesområdet har utredningen ansett sig böra närmare överväga om vissa frågor kunde och borde brytas ut och prioriteras för behandling i ett delbetänkande. Det har därvid varit uppenbart att det måste ta åtskillig tid i anspråk att slutföra hela det omfattande utredningsuppdraget. Samtidigt har utredningen varit väl medveten om att man inte minst ute i arbetslivet hyser för- hoppningar om snara konkreta resultat av utredningsarbetet. Detta har talat starkt för en dellösning. Särskilda fördelar har utredningen dessutom ansett kunna vinnas om man går fram i etapper när det gäller arbetarskyddets organisationsfrågor.

Kraven och förväntningarna på snabba lösningar har gällt en rad problem. Vissa av dessa har enligt utredningens mening tett sig särskilt angelägna att komma till rätta med samtidigt som lösningarna på dessa områden inte har ansetts direkt beroende av ställ- ningstaganden i andra frågor. I enlighet här- med har följande avsnitt av utredningsupp- draget bedömts vara ägnade för behandlingi ett delbetänkande, nämligen översynen av reglerna om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare _— vari innefattas frågan hur skyddsombudens ställning skall kunna stärkas — samt spörsmålen om förhandsprövning av arbetslokaler m.m., om skyddet på arbets- platser som är gemensamma för flera arbetsgivares anställda och om tillsyns- verksamheten.

Vad gäller den offentliga arbetarskydds- tillsynens organisation har utredningen ansett det väsentligt att en förstärkning av resur- serna kan påbörjas så snart som möjligt. En successiv uppbyggnad av såväl arbetar- skyddsstyrelsen som yrkesinspektionen via

ett delförslag har framstått som naturlig. Utredningen har funnit att de organisatoriska frågor som aktualiseras redan i en första etapp bildar ett komplex med stor räckvidd. Med hänsyn härtill och på grund av den nära anknytningen till organisationsavsnittet har det ansetts lämpligt att i sammanhanget också ompröva väsentliga delar av sanktionssyste- met enligt arbetarskyddslagstiftningen.

Ett delbetänkande som innefattar förslag i samtliga dessa hänseenden har samman- ställts. Betänkandet upptar också förslag rörande inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå.

Till betänkandet har fogats vissa bilagor. I denna form har tagits in redogörelser för samarbetsorgan inom arbetarskyddet (bilaga 1), för arbetarskyddsstyrelsens anvisningar m.m. (bilaga 2) samt för yrkesskadornas omfattning, följdverkningar och kostnader (bilaga 3). Redogörelserna har utarbetats av utredningens expert Hilding Starland. Vidare har bifogats en rapport benämnd Arbetsmiljö och hälsa i relation till utvecklingen inom näringsliv och samhälle (bilaga 4). För rap- porten svarar utredningens medicinska experter Erik Bolinder, Sven Forssman och Nils Masreliez. Dessa har i sitt arbete biträtts av experter utom utredningen. En samman- ställning av uppgifter om utbildningen av skyddsombud finns i bilaga 5. Den har utar— betats av socionomen Göran Steen vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet under ledning av bitr. professorn därstädes Hans Berglind. Bilaga6 utgörs av en sammanfattning av arbetarskyddsstyrelsens i avsnitt 1.2 nämnda utredning om arbetar- skyddstillsynen vid mindre arbetsställen.

Utredningen har vid besök i Danmark i maj 1972 sammanträffat och fört diskussioner med en av danska regeringen tillsatt arbets- grupp för arbetsmiljöfrågor. Utredningen har vidare besökt Institutet för arbetshygien i Helsingfors. Den serie företagsbesök som enligt vad nyss nämnts företagits av utred- ningen har omfattat Kockums Mekaniska Verkstads AB i Malmö, Gullviks Fabriks AB i Malmö, AB Mataki (makadamfabriken i Södra Sandby), Norrköpings Elektrotekniska Fabriker AB (NEFA) i Norrköping, Gränges

AB (gruvrörelsen i Grängesberg), Stora Kopparbergs Bergslags AB (Domnarvets Jernverk), Boliden AB (gruvrörelsen i Lais- vall och Rönnskärsverken i Skellefteå), Luossavaara-Kirunavaara AB (LKAB) i Kiruna, Volvo AB i Göteborg, Göteborgs hamn samt Kullgrens Enka AB (anläggning- arna på Bohus Malmön). Utredningen har besökt en byggarbetsplats i Handen (Haningebyggen KB). I samband därmed har utredningen sammanträffat med represen- tanter för Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygg- hälsan) samt för Svenska Byggnadsarbetare- förbundet och för Svenska Metallindust- riarbetareförbundet. Utredningens båda sek- reterare har medföljt vid inspektionsresor inom olika yrkesinspektionsdistrikt.

Vid sammanträde med utredningen har representanter för Sveriges Arbetsledareför- bund lämnat synpunkter på, arbetsledarens roll i skyddsarbetet. I anslutning till övervä- gandena rörande organisationen av en arbetsmedicinsk filial i Umeå har företrädare för landstinget i Västerbottens län och uni- versitetet i Umeå framlagt synpunkter vid sammanträde med utredningen.

Utredningen har avgett remissyttrande över ett antal utredningsbetänkanden, nämligen l) arbetsmedicinska institutets betänkande Utbildning i företagshälsovård m.m. vid arbetsmedicinska institutet, 2) socialstyrel- sens betänkande Företagshälsovårdens läkarresurser (stencil S l970:4), 3) betänkande av utredningen angående yrkesskadeför- säkringens finansiering m.m. kallat Yrkes- skadeförsäkringens finansiering (SOU l970:49), 4) kommerskollegieutredningens betänkande Näringspolitiken, ny verksorga- nisation (SOU l97lz69), 5) betänkande av organisationskommittén för ett institut för social forskning kallat Mål och riktlinjer för verksamheten vid ett institut för social forskning (stencil U 197l:4) och 6) miljö- kontrollutredningens betänkande Lag 'om hälso- och miljöfarliga varor (SOU l972z31). Remissyttrande har också avgetts över en framställning i januari 1970 av arbetar- skyddsstyrelsen angående vissa ändringar i arbetarskyddslagen.

2. Översikt över gällande författningar inom

arbetarskyddet

2.1 Kort historik

Arbetarskyddslagstiftningen inleddes i vårt land liksom i de flesta andra länder med föreskrifter som skyddade minderåriga mot att användas i yrkesarbete för tidigt. Redan långt före industrialismens genombrott hade vissa bestämmelser om minderåriga medde- lats i en del näringsförfattningar. Som den första egentliga arbetarskyddsförfattningen räknas emellertid 1881 års förordning angående minderårigas användande i arbete vid fabrik, hantverk eller annan hantering. Den innehöll föreskrifter om minimiålder, förbud mot nattarbete och begränsning av den dagliga arbetstiden. Tillsynen över förord- ningens efterlevnad åvilade hälsovårds- nämnden.

Snart följdes 1881 års förordning av en mera allmängiltig lagstiftning med syfte att för- hindra olycksfall och ohälsa till följd av arbete. År 1889 utfärdades sålunda en lag angående skydd mot yrkesfara. Lagen avsåg arbete inom industrin. För tillsyn över lagens efterlevnad inrättades samtidigt en statlig yrkesinspektion.

År 1900 tillkom en lag angående minder- årigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke. Denna lag ersatte beträf- fande industrin 1881 års förordning. År 1909 utfärdades en lag angående förbud mot kvinnors nattarbete i vissa industriella företag.

Samtliga nu nämnda författningar utom

1909 års lag ersattes år 1912 med en lag om arbetarskydd, som ägde tillämpning på indu- stri och annan rörelse. I denna lag gjordes betydelsefulla ändringar år 1931, då också 1909 års lag ersattes av bestämmelser i arbetarskyddslagen.

År 1938 tillkallades sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av arbetar- skyddslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen 1938 års arbetarskydds- kommitté, avlämnade år 1946 betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall iarbete m.m. (SOU 1946:60). Efter remissbehandling och överarbetning inom socialdepartementet lade Kungl. Maj:t fram proposition med förslag till arbetarskyddslag (prop. 1948z298). Förslaget antogs med vissa ändringar. Ny arbetarskyddslag utfärdades den 3 januari 1949 och trädde i kraft den 1 juli 1949. Kompletterande bestämmelser utfär- dades i bl. a. arbetarskyddskungörelsen.

1938 års arbetarskyddskommitté avläm- nade ytterligare ett betänkande (SOU 1946:88). Detta innehöll förslag till organisa- tion av tillsynen över arbetarskyddslagstift- ningen m.m. På grundval av betänkandet lade Kungl. Maj:t fram proposition med förslag till ett särskilt ämbetsverk för arbetarskyddet och om förstärkning av yrkesinspektionen (prop. l948:184). Riksdagen biföll i allt väsentligt propositionen och fr.o.m. den 1 januari 1949 inrättades arbetarskyddsstyrelsen genom sammanslagning av riksförsäkringsanstaltens arbetarskyddsbyrå och arbetsrådet. På det

nyinrättade ämbetsverket överflyttades från riksförsäkringsverket uppgiften att vara chefsmyndighet för yrkesinspektionen.

Sedan 1949 har vissa offentliga utredningar gjorts på arbetarskyddets område. År 1953 tillsattes en utredning för att undersöka arbe- tarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens arbetssätt. Denna utredning, som kallade sig arbetarskyddsutredningen, lade år 1955 fram betänkandet Arbetarskyddsstyrelsen och yr— kesinspektionen (SOU 1955:41). Som en följd av förslag i betänkandet inrättades vissa nya tjänster hos arbetarskyddsstyrelsen och vid yrkesinspektionen. Vidare inrättades inom vart och ett av de elva yrkesinspektionsdistrik- ten förtroenderåd med representanter för ar- betsmarknadens partsorganisationer. lanslut- ning till dessa åtgärder tillkallades år 1956 utredningsmän för att inom socialdepartemen- tet biträda med utredning angående organisa- tionsfrågor rörande arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen. I samband härmed skulle behandlas frågan om skyldighet för företag att ha särskilda skyddstjänstemän anställda. Utredningsmännen, som antog benämningen arbetarskyddsverkets organisa- tionsutredning, lade fram betänkandena Loka- la skyddstjänstemän samt arbetarskyddssty- relsens organisation (SOU 1959:9) och Allmänna yrkesinspektionen (SOU 1960:20). Betänkandena lades till grund för vissa organi- satoriska åtgärder inom arbetarskyddsmyn- digheten.

Arbetarskyddslagen har ändrats ett flertal gånger under de drygt 20 år som gått sedan dess tillkomst. Ändringarna har i de flesta fall skett efter förslag av arbetarskyddsstyrelsen. En viktig ändring gjordes år 1963 då lag- stiftningens tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i princip all verksamhet till vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Härigenom inordnades även den offentliga förvaltningen under lagstiftningen.

2.2 Huvuddragen igällande arbetarskyddslag

Arbetarskyddslagen (l949zl) innehåller i förs- ta kapitlet bestämmelser som anger lagens tillämpningsområde. Fr.o.m. den 1 januari 1964 är lagen med vissa angivna undantag

tillämplig på varje verksamhet vari ar- betstagare används till arbete för arbetsgi- vares räkning (1 5 första stycket). I lagen förstås med arbetstagare var och en som utför arbete för annans räkning utan att i förhål- lande till denne vara att anse såsom själv- ständig företagare, och med arbetsgivare var och en, för vars räkning arbete utförs av sådan arbetstagare utan att mellan dem står någon tredje person vilken som självständig före- tagare åtagit sig att ombesörja arbetets utfö- rande (1 5 andra stycket).

Vidare skall lagen äga tillämpning på 1) arbete som två eller flera personer för gemensam räkning utför under sådana för- hållanden att, om arbetstagare funnits anställd, lagen enligt 1 & skulle ägt tillämpning på arbetet, 2) arbete som elever utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att lagen skall gälla, 3) arbete som värnpliktiga i denna sin egenskap utför under sådana förhållanden att lagen enligt l 5 skulle ägt tillämpning på arbetet, om detta utförts av arbetstagare för arbetsgivares räkning, samt 4) arbete som på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalter, allmänna vård- anstalter för alkoholmissbrukare, mental— sjukhus eller vissa andra anstalter intagna personer efter anvisning av anstaltsledningen utför på anstalten. I dessa fall skall vad i lagen sägs om arbetstagare äga motsvarande till- lämpning på den som utför arbetet, och vad som är föreskrivet om arbetsgivare gälla den som driver den verksamhet vari arbetet ut- förs (2 5).

Från lagens tillämpning undantas å andra sidan a) arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under sådana förhållanden att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, b) arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj , om arbetet är förlagt till arbetsgivarens hem eller är att hänföra till jordbruk med binäringar m.m., c) arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll och d) arbete som är att hänföra till skeppstjänst. Vidare undantas övningar, som har samband med försvaret, och annat arbete inom krigsmakten eller civilförsvaret av huvudsakligen icke civil

karaktär (3 5).

Vissa bestämmelser i lagen, som rör min- deråriga och kvinnor, samt lagens bestäm- melser om arbetstidens förläggning samt om samverkan mellan arbetsgivare och arbetsta- gare äger inte tillämpning på dem som för gemensam räkning utför arbete, på elever vid anstalter för yrkesutbildning och på dem som är intagna på anstalt. Nämnda bestämmelser om arbetstiden samt om minderåriga och kvin- nor äger med visst undantag inte heller tillämp- ning beträffande arbete som utförs av medlem av arbetsgivarens familj. Ifråga om arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen är arbetarskyddslagen tillämplig i begränsad omfattning (4 Ö).

Bedrivs i visst fall arbete, som eljest inte omfattas av arbetarskyddslagen och inte heller är att hänföra till skeppstjänst, under sådana förhållanden att därmed sysselsatta personer utsätts för allvarlig fara för ohälsa eller olycksfall, kan Kungl. Maj:t förordna att lagen skall tillämpas på det arbetet samt meddela de föreskrifter som kan erfordras (5 €).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig att iaktta allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att före- bygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa till följd av arbetet eller drabbas av olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin sida är pliktig att använda de skyddsanordningar som finns och att noga följa i lagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet och medverka till att ohälsa och olycksfall förebyggs (7 5).

I frågan hur arbetslokal skall vara inrättad hänvisar lagen till vad som kan vara särskilt föreskrivet (8 ©). Vidare skall i erforderlig utsträckning arbetstagarna på eller invid arbetsstället ha tillgång till dricks- och tvätt— vatten, toaletter, plats för ombyte, förvaring och torkning av kläder samt lämplig mål- tidsplats. Där så kan anses behövligt skall

lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagarnas förfogande (9 5). Det skall vara sörjt för tillräckligt luft- utrymme, i regel minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling, tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad på arbetsstället. Dessutom skall det finnas lämpliga an- ordningar för att hindra att damm, rök. gas eller ånga sprids i skadlig eller besvärande mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller, skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt som inte är onödigt tröttande (10 5).

För att förekomma olycksfall i arbetet skall motorer och vissa angivna maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft— och transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så utförda och anord- nade att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder skall också vidtas för att undvika att arbetstagare skadas genom fall, nedstörtande föremål eller ras eller splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta vätskor. Vidare skall undvikas skada genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frä- tande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus (11 å).

Ytterligare finns bestämmelser om per- sonlig skyddsutrustning (12 å) och om första hjälpen vid olycksfall (13 5) samt bemyndi- gande för Kungl. Maj:t att meddela före- skrifter i vissa avseenden (14—16 åå).

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning. Här regleras arbetstagarnas rätt till rast och paus i arbetet samt deras rätt till erforderlig ledighet för nattvila och veckovila. I nattvilan skall i princip ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Vec- kovilan skall omfatta minst 24 sammanhäng- ande timmar och om möjligt förläggas till söndag.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande i arbete finns i 4 kap. Minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, får inte användas

till arbete före det år han fyller 14 år. Såvitt det inte är fråga om arbete under ferietid skall han också ha fullgjort sin skolplikt. Dispens kan meddelas för lätt arbete. Till industriellt eller därmed likställt arbete, transportarbete eller arbete i hotell-, restaurang- eller kaférörelse får minderårig inte användas före det år han fyller 15 år. Budskickning och lättare distri- butionsarbete är undantagna från detta förbud och viss dispensmöjlighet finns. Till under- jordsarbete i gruva o.d. får minderårig inte användas. Också härvidlag är dispens i vissa fall möjlig. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte utsätts för fara för olycksfall, överansträngning e. d. För den minderåriges arbetstid uppställs ett absolut maximum av 10 timmar om dagen och 54 timmar i veckan. Minderårig skall ha minst 1 1 timmars oavbruten nattvila. Den som inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som är 16 eller 17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dispensmöjligheter förelig- ger. Kungl. Maj:t får under vissa förutsätt- ningar föreskriva särskilda villkor för min- derårigs användande till arbete eller förordna om förbud att använda minderårig till vissa arbeten. Minderårig arbetstagare skall ha en arbetsbok, utställd av skolan och försedd med uppgifter om ålder och skolförhållanden samt läkarintyg. För att utröna att minderåriga inte tar skada till sin hälsa eller kroppsutveckling av den sysselsättning vartill de används skall de en gång om året undersökas av läkare som länsstyrelsen utsett. Befrielse härifrån kan medges under vissa villkor.

För kvinnors användande i arbete finns särskilda bestämmelser i 5 kap. Dessa tar numera endast sikte dels på kvinnors användande till arbete under jord i gruva eller stenbrott, dels på kvinnor som väntar eller just fött barn. 5 kap. innehåller ett bemyndig- ande för Kungl. Maj :tattundervissaförutsätt- ningar föreskriva särskilda villkor ellerförord- naom förbud attanvändakvinnaivisstarbete.

Kapitel 6 innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhål- landen på arbetsstället. Här ges också regler om utseende av skyddsombud och tillsättande av skyddskommitté. Närmare redogörelse för

I 7 kap. föreskrivs skyldighet för tillverkare och försäljare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning att tillse att sådan anord- ning, då den avlämnas för att tas i bruk inom landet eller här utställs till försäljning eller i reklamsyfte, är försedd med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Tillverkare och försäljare skall vidare tillhandahålla föreskrifter för anord- ningens användning. Vad som nu sagts gäller även den som upplåter anordningen till begagnande. Utför någon som självständig företagare installation av sådan anordning, skall han tillse att föreskrivna skyddsan- ordningar uppsätts och att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakttas (45 ä). 1 465 föreskrivs vissa särskilda skyldigheter för ägare och nyttjanderättshavare till grustag o.d. Enligt bestämmelse i lagens inlednings- kapitel (6 &) äger arbetarskyddslagen till- lämpning i nämnda avseenden även om det inte ärfråga om verksamhet som omfattas av lagen.

Kapitel 8 handlar om tillsyn över lagens efterlevnad. Tillsyn utövas av arbetar- skyddsstyrelsen och, under dess överin- seende och ledning, av yrkesinspektionens befattningshavare och kommunala tillsyns- män. Inspektionens befattningshavare är yrkesinspektörer och dem underordnad per- sonal. Kungl. Maj:t kan också förordna att tillsyn å visst slag av verksamhet skall utövas av specialinspektör. Det åligger hälsovårds- nämnd att utse en eller flera lämpliga personer att utöva den kommunala tillsynen (48 5).

Den som har att utöva tillsyn skall äga tillträde till arbetsställe som är underkastat hans tillsyn samt rätt att där företa under- sökning som hans tjänsteåligganden kan ge anledning till. Arbetsgivare är pliktig att på anfordran lämna tillsynsorganet de upplys- ningar som behövs för att utöva tillsynen (50 å). Bestämmelser om tystnadsplikt finns i 51 &. I 525 föreskrivs att i statens eller kommuns tjänst anställd läkare, som får kännedom om förhållande vilket strider mot lagen eller med stöd därav meddelad före- skrift, skall göra anmälan hos tillsynsorganet. Tjänsteläkare, skolråd, skolstyrelse, hälso-

vårdsnämnd, byggnads-nämnd och polismyn- dighet skall lämna tillsynsorganet upplys- ningar och biträde.

I 8 kap. finns vidare bestämmelser om förfarandet om missförhållande råder vid arbetsställe m.m. (53—58 och 60 55). En närmare redogörelse för dessa bestämmelser lämnas i avsnitt 8.2. För att utröna om ämne eller material, som arbetsgivare använder eller framställer i sin verksamhet innebär fara för att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall, är arbetsgivaren skyldig att på anmodan av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör föranstalta om undersökning av ämnet eller materialet eller tillhandahålla prov för sådan undersökning. Underlåter arbetsgivaren att efterkomma anmodan får arbetarskyddssty- relsen förelägga honom vite. Motsvarande föreskrivs beträffande tillverkare, försäljare eller upplåtare av teknisk anordning (59 5).

Lagens kapitel 9 innehåller ansvarsbe- stämmelser. För dessa redogörs i avsnitt 8.2.

I lagens 10 kap. finns vissa särskilda bestämmelser. I vad dessa gäller arbetsföre- ståndare (70 å) och fullföljd av talan (73 &) lämnas redogörelse i avsnitt 8.2. Enligt 71 5 skall i den slutliga handläggningen hos arbe- tarskyddsstyrelsen av ärenden rörande till- lämpning av lagen eller med stöd av denna meddelade föreskrifter i vissa fall delta sär- skilda ledamöter som utses efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelserna i 72 5 innebär att arbetarskyddsstyrelsen får överlämna åt yrkesinspektör att medge undantagi fråga om vissa minderårigbestämmelser.

Slutligen innehåller lagen bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela närmare före— skrifter angående lagens tillämpning och för arbetarskyddsstyrelsen att meddela råd och anvisningar till ledning vid lagens tillämpning (74 och 75 åå).

2.3 Övriga författningar Den viktigaste av de tillämpningsföreskrifter som utfärdats till arbetarskyddslagen är arbetarskyddskungörelsen (1949z208). Vissa

bestämmelser i denna berörs i efterföljande avsnitt. Ett flertal paragrafer i arbetarskydds- kungörelsen har ändrats efter tillkomsten. Här kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsen genom kungörelse (1970:520) om ändringar i arbetarskyddskungörelsen har fått möjlighet att föreskriva att undersökning av luftför- hållandena skall ske om visst arbete eller visst slag av arbete medför särskild fara för ohälsa på grund av förekomst av damm, rök, gas eller ånga. Denna ändring har närmast skett för att mätningar skall kunna påfordras på arbets— platser där risk för silikos bedöms föreligga.

Med stöd av arbetarskyddslagen har utfärdats ytterligare ett antal kungörelser. Föreskrifter med hänsyn till förekomsten av farliga ämnen finns i kungörelsen (1949:210) om förbud att använda arbetstagare till mål- ningsarbete med blyfärg och kungörelsen (l949z491) om förbud att använda bensolhal- tigt ämne vid tillverkning av läderskodon. Särskilt viktig är kungörelsen (1949:211) om läkarundersökning och läkarbesiktning till förebyggande av vissa yrkessjukdomar. Medför visst arbete särskild fara för upp- komst av bensol-, bly—, kadmium- eller kvicksilverförgiftning, dammlunga (pneumo— konios) eller tryckfallssjuka hos arbetsta- garna skall arbetarskyddsstyrelsen enligt kungörelsen föreskriva att arbetstagare ej får användas till arbetet, om han inte vid läkar- undersökning befunnits ej förete sjuklighet eller svaghet som kan anses göra honom särskilt mottaglig för den med arbetet för- bundna hälsofaran. I fråga om sådant arbete skall styrelsen dessutom föreskriva att arbetstagare skall undergå periodisk läkar- besiktning. Det kan nämnas att företrädare för arbetarskyddsstyrelsen och dåvarande arbetsmedicinska institutet är 1970 bildade en arbetsgrupp för att lägga upp och handha ett silikosregister, se avsnitt 14.3.4. I enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj:t har arbetarskyddsstyrelsen vidare inrättat en central bedömningsnämnd för dammlunga.

I fråga om minderårig gäller kungörelse (1949z213) om läkarundersökning och läkar- besiktning av minderåriga arbetstagare. I vissa slag av farliga arbeten får minderårig arbetstagare användas endast i den mån det

följer av förteckning som är bifogad kungö- relse (l966:521) om förbud att använda min- derårig till vissa arbeten. Utom i arbetar- skyddslagen och med stöd därav utfärdade kungörelser behandlas frågan om minderåri- gas arbete bl.a. i lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning.

Med stöd av 2ä arbetarskyddslagen har utfärdats kungörelse (1963z662) om tillämp— ning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter. En till kungörelsen fogad förteckning över skolor där arbetarskyddslagen i viss utsträckning äger tillämpning på elevernas arbete har genom ändringskungörelse (l97lz55) moder- niserats i anslutning till förändringar inom skolväsendet.

En särskild reglering finns sedan år 1919 om skogsförläggningar för vissa arbetstagare. Numera gäller lagen (1963z246) om tillfälliga bostäder vid skogs- och flottningsarbete m.m. (skogsförläggningslag).

I anslutning till ratificering av internatio- nella konventioner har utfärdats dels lagen (193255) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg, dels kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid last- ning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m.fl. Viktmärkningslagen har ändrats innevarande år bl. a. föratt utmärka att s.k. enhetslaster omfattas av lagen (SFS 1972:250).

Som tidigare nämnts är arbetarskyddslagen inte tillämplig på skeppstjänst och avser endast i begränsad omfattning arbete som är underkastat tillsyn enligt strålskyddslagen. Huvudförfattning beträffande arbetarskyddet för de ombordanställda är lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. I strålskyddslagen (1958:] 10) finns bestämmelser om skydd mot skada som orsakas av joniserande strålning.

För arbetarskyddet betydelsefulla före- skrifter finns dessutom i ett flertal andra för— fattningar. Bland dessa kan nämnas förord- ningen om explosiva varor (l949z341), stark- strömskungörelsen (l957:601), byggnadsstad— gan (l959:612), förordningen om brandfarliga varor (1961 :568), brandlagen (1962290), brand- stadgan (1962291), giftförordningen ( l962:702)

och bekämpningsmedelsförordningen (1962 :703).

3. Översikt över nordisk arbetarskyddslagstiftning

Utredningen har insamlat material rörande förhållandena på arbetarskyddets område i utlandet. Med hänsyn bl.a. till att det sedan lång tid tillbaka förekommer ett utvecklat arbetarskyddssamarbete på nordiskt plan har utredningen funnit det motiverat att i detta sammanhang ge en översikt över den gällande arbetarskyddslagstiftningen i de nordiska länderna (utom Island). I översikten berörs även det offentliga arbetarskyddets organi- satoriska uppbyggnad.

3.1 Danmark

Det danska arbetarskyddet är författnings- mässigt förankrat i tre lagar, nämligen lagen om allmänt arbetarskydd, lagen om arbetar- skydd i handels- och kontorsverksamhet samt lagen om arbetarskydd i lantbruk, skogsbruk och trädgårdsskötsel. Lagarna tillkom år 1954 men har därefter underkastats partiella revi- sioner, den senaste år 1971. I åtskilliga hän- seenden kompletteras lagarna av närmare föreskrifter som meddelats av arbetsmini- steriet eller den centrala tillsynsmyndigheten, direktoratet for arbejdstilsynet, med stöd av bemyndiganden i lagarna.

Lagen om allmänt arbetarskydd gäller för varje slag av sysselsättning i vilken arbets- tagare används i en arbetsgivares tjänst inom industri, hantverk, byggnads- och anlägg- ningsverksamhet, laboratorier, transport- verksamhet, inbegripet lastning och lossning,

samt lager- och packhusarbete. Vissa bestämmelser i lagen gäller dock utan begränsning till angivna verksamhetsgrenar. Så är förhållandet med reglerna om arbets- givarnas och arbetstagarnas allmänna för- pliktelser när det gäller att motverka yrkes- risker. Samma gäller också en del bestäm- melser om arbetslokaler, om sön- och helg- dagsledighet samt om barns och ungas arbete. Vissa regler om motverkande av fara från maskineri, tryckkärl m.m. samt från vissa speciella arbetsprocesser eller metoder skall vidare iakttas av envar som handhar sådana anordningar eller använder sådana arbets- processer eller metoder. Å andra sidan är vissa arbetsförhållanden helt undantagna från lagens tillämpningsområde. Detta gäller arbete i arbetsgivarens privata hushåll. arbete som utförs av enbart medlemmar av arbets- givarens familj och hushåll, skeppstjänst, fiske och luftfartstjänst. För arbete som utförs i arbetstagarens hem kan vid behov meddelas särskilda bestämmelser i admini- strativ ordning.

Lagens regler om arbetsgivarnas allmänna skyldigheter i skyddshänseende betonar att arbetsgivaren vid inrättande av arbetsställe och produktionsmedel samt vid anordnande av arbetsprocesser skall sörja för att arbe- tarna tillbörligen skyddas mot olycksfall och ohälsa. Vidare framhålls arbetsgivarens skyldighet att ge instruktioner för arbetet, att i rimlig omfattning övervaka att arbetet utförs på försvarligt sätt samt att informera om

eventuella risker med arbetet och om de förhållningsregler som måste iakttas för att undvika faror. Efter lagändring 1971 förelig- ger för arbetsledare en särskild skyldighet att medverka till att lagstiftningen följs, och arbetsledare kan få svara för överträdelse av bestämmelserna om han gör sig skyldig till försummelse. Arbetstagarna åläggs å sin sida att medverka till att åtgärder som vidtagits enligt arbetarskyddsförfattningarna får avsedd effekt. Arbetstagaren skall vidare iaktta försiktighet och ordning på arbetsstället och särskilt uppmärksamma om verktyg, redskap, apparater och maskinella anord- ningar äri tillfredsställande skick.

De nämnda grundläggande reglerna kom- pletteras av en rad bestämmelser om åtgärder av yrkeshygienisk och skyddsteknisk art. Det gäller här föreskrifter rörande arbetslokalers anordnande och bruk, skydd vid maskiner och andra tekniska hjälpmedel, åtgärder mot farliga ämnen, skydd vid riskfyllda arbets- processer, användning av personlig skydds- utrustning o.d. Föreskrifterna i dessa hän- seenden är i stort sett av samma typ och innehåll som motsvarande bestämmelser i den svenska arbetarskyddslagen och arbetar- skyddskungörelsen.

Lagen bemyndigar arbetsministern att bestämma om och i vad mån förekomsten av en verksamhet skall anmälas till tillsyns- myndigheten. Med stöd härav har arbetsgi- vare ålagts anmälningsskyldighet när han i samma verksamhet samtidigt har minst fyra anställda under 60 dagar eller mer av ett kalenderår. Anmälan skall också ske vid väsentlig ombyggnad av arbetslokal och när arbetslokal tas i bruk för annan typ av verk- samhet än den vartill lokalen använts under det senaste året. Anmälningsplikt har ytter- ligare införts för arbetsgivare som i sin verksamhet utnyttjar maskinkraft, vissa sär- skilt farliga tekniska hjälpmedel eller vissa riskfyllda arbetsprocesser eller som fram- ställer vissa särskilt farliga produkter. För verksamhet, som sysselsätter arbetstagare på fast arbetsplats men som ej faller inom de verksamhetsområden lagen i första hand tar sikte på, föreligger en obligatorisk anmäl- ningsskyldighet beträffande ny- och

Envar som avser att bedriva eller att för- ändra en verksamhet som omfattas av lagen är berättigad att få tillsynsmyndighetens utlå- tande över verksamhetsplanens förenlighet med arbetarskyddsföreskrifterna. För verk- samheter som inrymmer särskild fara för olycksfall eller ohälsa kan föreskrivas att planer över ny- eller ombyggnad skall god— kännas av tillsynsmyndigheten.

För tillverkare. försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar fastslås i lagen skyldighet att tillse att anordningarna är försedda med nödvändiga skyddsanordningar och att de också i övrigt erbjuder betryggande säkerhet. Samma gäller för den som såsom egen före- tagare utför installation eller reparation av sådana anordningar. Krav ställs också på att behövliga bruksanvisningar utlämnas.

För att förebygga eller motverka yrkes- sjukdomar kan chefen för den centrala till- synsmyndigheten besluta om regelbundna läkarundersökningar som ett villkor för arbetstagares sysselsättning i en verksamhet. Sådant beslut kan dessutom innehålla att läkarundersökning skall ske innan arbetet tillträds. Motsvarande föreskrifter kan ges beträffande arbete som i övrigt är förenat med stor hälsorisk. Finner nämnde chef att för- hållandena inom en verksamhet, ett fack eller ett fackligt område kan innefatta en väsentlig hälsofara för arbetstagarna kan han förordna om läkarundersökning av dessa och om arbetshygieniska undersökningar. t.ex. av inandningsluft eller ämnen som kan påverka arbetstagarnas hälsotillstånd. För arbete som är förenat med speciella faromoment kan arbetsministern besluta om läkarkontroll av de därmed sysselsatta arbetstagarna.

Företagshälsovården är ej reglerad i för- fattning utan bygger på frivillighet. Uppgifter härom har lämnats i företagshälsovårdsut- redningens betänkande (SOU l968:44 s. 31.)

Ett avsnitt i lagen gäller arbetstidens för- läggning. Regleringen i detta hänseende är, såvitt gäller vuxna arbetstagare, begränsad till vissa spörsmål om dygnsvila samt sön- och helgdagsledighet. Bestämmelser om raster eller arbetspauser finns inte, utan det förut-

sätts att dessa frågor regleras genom över- enskommelser mellan arbetsmarknadspar- terna. Dygnsvilebestämmelserna innefattar inte något nattarbetsförbud eller någon reg- lering av skiftarbetet utan föreskrifter ges enbart om minsta sammanhängande vilope- riod per dygn. Krav ställs i princip upp på att sön— och helgdagsdygn skall vara ledig tid. Härifrån medger dock lagen åtskilliga undantag. I fall av söndagsarbete skall arbetstagarna normalt beredas sammanhäng- ande kompensationsledighet. Därvid skall också bestämmas i vilken utsträckning arbetstagarna skall ha sön- och helgdagsle- digt. I praxis brukar då anges var fjärde söndag.

Särregler för kvinnliga arbetstagare är nästan helt slopade. I dag återstår främst en äldre regel som innefattar principförbud mot arbete som inbegrips under lagen under de fyra första veckorna efter nedkomst. Särbe- stämmelserna om barns och ungas arbete är mera omfattande. De gäller bl.a. minimiålder för användande i arbete (14 år och fullgjord skolplikt). arbetstidens längd och förläggning (bl.a. max. 10 timmars arbetsdag samt förbud mot kvälls— och nattarbete), särskilda villkor (högre minimiålder) för användande i farligt arbete samt krav på läkarundersökning (vid mera varaktig anställning). Ett tidigare befintligt krav på arbetsbok för minderåriga har slopats. I stället föreskrivs i administrativ ordning att arbetsgivare skall föra register över anställda som ej fyllt 16 år.

Nya bestämmelser har med verkan fr.o.m. den 1 april 1972 införts angående det interna säkerhetsarbetet i företagen. Innebörden härav är framför allt att arbetsledarna skall jämte skyddsombuden bilda kärnan i skyddsarbetet och bli mera direkt engagerade i detta. Skyddsombud skall finnas i verk- samheter som sysselsätter minst 10 arbets- tagare. Arbetsledaren för en avdelning eller ett arbetsområde för vilket skyddsombud utsetts bildar tillsammans med skyddsombu- det en säkerhetsgrupp med uppgift att kon- tinuerligt bevaka skyddsfrågor i det dagliga arbetslivet. I verksamheter med minst 20 arbetstagare skall skyddskommitté inrättas. Finns i verksamheten en eller två säkerhets-

grupper utgör medlemmarna däri och verk- samhetens ledare eller ansvarig företrädare för denne skyddskommitté. Finns flera säkerhetsgrupper än två utser skyddsombu- den två medlemmar och arbetsledarna två medlemmar i säkerhetsgrupperna att ingå i skyddskommittén förutom verksamhetens ledare eller företrädare för denne. Skydds- kommittén skall planlägga, leda. ge råd och orientera om samt kontrollera säkerhets- och sundhetsarbetet inom verksamheten. Arbetsgivare kan. främst vid större företag, överföra sitt ansvar enligt lagen på driftledare eller annan tillräckligt kvalificerad anställd. Ansvar för att lagens regler om arbetsplatsens beskaffenhet m.m. och om tekniska hjälp- medel följs kan också —— i den utsträckning som är särskilt angiven i lagen eller i därtill anslutande föreskrifter — göras gällande gentemot bl.a. upplåtare av lokal samt bru- kare, säljare. leverantör, installatör eller reparatör av tekniska hjälpmedel.

Överträdelse av lagen eller föreskrifter, påbud eller förbud som meddelats med stöd av lagen är belagd med bötesstraff. Till skillnad från vad som gäller enligt svensk rätt kan ett aktiebolag som sådant och inte endast dess företrädare åläggas böter.

Lagen om arbetarskydd i handels- och kontorsverksamhet omfattar arbetstagare inom varje slag av handels- och kontorsarbete inom såväl den offentliga som den enskilda sektorn. Undantagna är lagerarbete och transportarbete, som inryms under lagen om allmänt arbetarskydd, samt arbete som utförs enbart av medlemmar av arbetsgivarens familj och hushåll. Den materiella regleringen är, med vissa begränsningar som följer av arbetets beskaffenhet, i stort sett öserens- stämmande med motsvarande regleringi lagen om allmänt arbetarskydd. I åtskilliga hän— seenden, bl.a. beträffande det interna säker- hetsarbetet i företagen, hänvisas direkt till sistnämnda lag.

Lagen om arbetarskydd i lantbruk, skogs- bruk och trädgårdsskötsel gäller alla arbets- tagare inom de verksamhetsområden rubriken anger, med undantag för arbete i arbezsgjva- rens hushåll och arbete som utförs enbart av medlemmar av arbetsgivarens famij och

hushåll. Lagen upptar liksom de båda andra lagarna allmänna bestämmelser om förebyg- gande av olycksfall och hälsofara samt mera speciella föreskrifter med inriktning på olika farokällor, såsom maskiner, tryckbehållare, transportanordningar och farliga ämnen. Särskilda regler om arbetslokalers eller arbetsplatsers inrättande finns däremot inte. Ej heller finns någon motsvarighet till de andra lagarnas arbetstidsregler eller minder- årigbestämmelser. För fall då det i arbetet används tekniska anordningar, hjälpmedel och material som innebär fara för den anställde gäller dock vissa föreskrifter om minimiålder.

Tillsynen över efterlevnaden av de tre arbetarskyddslagarna och därtill knutna administrativa föreskrifter ankommer på direktoratet for arbejdstilsynet, som lyder under arbetsministern. Arbetsplatstillsynen utövas av teknisk tillsynspersonal med bistånd av till arbejdstilsynet knutna arbets- läkare i medicinska och hygieniska spörsmål. Tillsynspersonalen är fördelad på 29 till- synsdistrikt, varav 25 provinsdistrikt och 4 storstadsdistrikt (Köpenhamn). Specialtillsyn är anordnad genom ångpanneinspektionen, hissinspektionen och bageriinspektionen. Det finns dessutom hos arbejdstilsynet 7 specialinspektörer, varav 2 leverantörsin- spektörer, 2 byggnads- och anläggningsin- spektörer, 1 inspektör för lastnings- och loss- ningsarbete samt 2 resande specialinspektö- rer. Specialinspektörerna har enbart konsul- tativa uppgifter i förhållande till annan till- synspersonal och de deltar inte direkt i till- synsarbetet. Den kommunala maskintillsynen (se härom arbetarskyddsstyrelsens utredning om arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen, 5. 24 och 118) har slopats med verkan fr.o.m. den 1 juli 1972 och dess upp- gifter har övertagits av arbejdstilsynet.

Under direktoratet sorterar statens institut for arbejdshygiejne. Institutet utför arbets- hygieniska undersökningar och kontroller i syfte att bistå direktoratet samt den tekniska och medicinska tillsynspersonalen när det gäller att förebygga och bekämpa olycksfall och hälsoskadliga verkningar. I anslutning härtill bedriver institutet vetenskaplig

Ett särskilt organ — arbetsrådet — har till uppgift att bistå arbetsministern och direk- toratet for arbejdstilsynet i arbetarskydds- frågor. Arbetsrådet består av en ordförande, en teknisk och en medicinsk sakkunnig samt 8 representanter för arbetsgivare, 8 för ”arbejdere" och 2 för ”funktionzerer”. Rådet avger på begäran yttrande i arbetarskydds- frågor men kan också på eget initiativ ta upp spörsmål som faller inom arbetarskyddslag- stiftningens område, bl.a. önskemål och för- slag om lagändring. En rad bestämmelser i lagstiftningen föreskriver att arbetsrådet skall uttala sig i saken. Framför allt gäller detta vid meddelande av kompletterande föreskrifter och vid dispensgivning. Enligt praxis föregås lagförslag inom arbetarskyddsområdet av överläggningar i arbetsrådet.

För upplysning m.m. rörande hälsorisker och skyddsmetoder i arbetslivet har enligt föreskrift i lagen om allmänt arbetarskydd inrättats en arbetarskyddsfond, vars verk- samhet finansieras genom bidrag från olycksfallsförsäkringsbolagen samt från sta- ten och vissa arbetsgivare som bär självrisk för olycksfallsskador.

I början av år 1972 har tillsatts en själv- ständig arbetsgrupp med uppgift att kartlägga och analysera problemen kring arbetsmiljön samt framlägga förslag i anslutning därtill. Bl.a. skall arbetsgruppen behandla forsk- ningen, utbildningen och upplysningen i arbetsmiljöfrågor. Den skall också pröva tillsynsmyndighetens målsättning och struk- tur samt undersöka om nuvarande organisa- toriska system svarar mot behovet av en förebyggande arbetshygienisk och arbets- medicinsk insats på arbetsplatserna. Avsikten är däremot inte att arbetsgruppen skall lägga fram konkreta förslag till ändringar i arbe- tarskyddslagstiftningen.

3.2 Finland

Grundläggande lagregler om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare finns i lagen om arbetsavtal. I denna reglering, som saknar motsvarighet i Sverige. inryms vissa

allmänna bestämmelser om arbetsgivares och arbetstagares skyldigheter i arbetarskydds- hänseende. Bl.a. sägs att arbetsgivaren skall dra försorg om arbetsskydd och iaktta allt som med hänsyn till arbetets art och arbetsför- hållandena samt arbetstagarens ålder, kön, yrkesskicklighet och övriga förutsättningar skäligen är nödigt för att skydda arbetstagaren mot olycksfall i arbetet eller av arbetet för- orsakad ohälsa. Arbetstagaren är skyldig att iaktta den försiktighet som den särskilda arbetarskyddslagstiftningen förutsätter samt att anmäla fel och brister hos maskiner, redskap och anordningar som han använder. Arbetsgivare och arbetstagare åläggs att samarbeta i syfte att sörja för och främja arbetsskydd och arbetshygien på arbets- platsen.

En närmare reglering av arbetarskyddet sker i 1958 års lag om skydd i arbete. Den är främst avsedd att tillämpas på arbete som arbetstagare utför mot vederlag på grund av arbets- eller lärlingsavtal under arbetsgiva- rens ledning och uppsikt. Lagen har också gjorts tillämplig på arbete som utförs på grund av tjänsteförhållande, på mera riskfyllt arbete av skolelever m.fl., på arbete av värnpliktiga som ej är anknutet till militära övningar samt på arbete av intagna på vårdanstalt, sjukhus e.d. Undantag gäller däremot för arbete i arbetstagarens hem samt annat okontroller- bart arbete, arbete av vissa släktingar till arbetsgivaren som tillhör dennes hushåll, husligt arbete i arbetsgivarens hem samt skeppsarbete.

Lagen innehåller grundregler om arbetsgi- vares och arbetstagares allmänna skyldigheter samt om samarbete i arbetarskyddsfrågor. vilka regler är i huvudsak likalydande med arbetsavtalslagens ovannämnda bestämmel- ser. Det anges inte i vilka former arbetar- skyddssamverkan skall ske. I praktiken förekommer olika slag av sådan samverkan som uppfyller principkravet i lagen. I kol- lektivavtal främst inom industrin har före- skrivits att det vid arbetsställe med minst 10 arbetstagare skall finnas en skyddschef, ett eller flera skyddsombud samt en skydds- kommitté. Vid mindre arbetsställen före- kommer att arbetstagarna i samarbetet före-

träds av förtroendeman som omnämns i lagen om yrkesinspektion eller av annan utsedd representant. Samarbetsuppgifter i skydds- frågor kan också ligga inom ramen för verk- samheten hos de produktionskommittéer som enligt särskild lag skall finnas vid större industriföretag.

En regeringsproposition om bl.a. utbyggd lagreglering av arbetarskyddssamverkan behandlas under hösten 1972 i riksdagen. Förslaget innebär att en ordning för samver- kan som tillämpas inom vissa områden på grundval av avtal mellan arbetsmarknadens centrala organisationer skall lagfästas. Enligt förslaget skall arbetsgivaren, om han inte själv svarar för samarbetet på arbetsstället, utse en arbetarskyddschef för uppgiften. På arbetsställen där minst 10 arbetstagare sys- selsätts regelbundet skall arbetstagarna bland sig utse en arbetarskyddsfullmäktig att före- träda dem i samarbetet i skyddsfrågor samt i förhållande till arbetarskyddsmyndigheterna. Sådan fullmäktig skall kunna utses även på arbetsställen med mindre antal arbetstagare. Inom vissa områden, t.ex. byggnadsbran— schen och stuveribranschen, skall finnas möjlighet att utse en gemensam arbetar- skyddsfullmäktig för olika arbetsgivares anställda på samma arbetsställe. En för flera arbetsgivare gemensam arbetarskyddschef skall också kunna förekomma på arbetsställen där behov av samordning av arbetsgivaran- svaret föreligger. Arbetarskyddsfullmäktig skall ha rätt att med bibehållen lön vara befriad från sitt arbete under skälig tid som behövs för hans uppdrag. Utför fullmäktig nödvändiga arbetarskyddsåligganden utom arbetstid skall han kunna få skälig ersättning därför. På arbetsställen där minst 20 arbets- tagare är sysselsatta regelbundet skall finnas en arbetarskyddskommission. Reglerna om kommissionens uppgifter och sammansätt- ning föreslås bli av samma slag som mot- svarande bestämmelser enligt gällande svensk lagstiftning. Beträffande ledighet och ersätt- ning åt medlem i arbetarskyddskommission skall gälla samma regler som för arbetar- skyddsfullmäktig.

En rad bestämmelser som följer på grundstadgandena i gällande lag preciserar

innebörden i kravet att arbetsgivaren skall sörja för arbetstagarens hälsa och säkerhet. Detta gäller föreskrifter angående bl.a. hygienen på arbetsplatserna, arbetslokals rymd, ventilation, belysning, temperatur och fuktighet, åtgärder mot damm. rök, gas och ånga. buller och skakningar. hälsofarliga, explosiva, eldfarliga och frätande ämnen ävensom föreskrifter beträffande maskiner och andra tekniska anordningar, beträffande brandsäkerhet, beträffande undervisning och handledning samt beträffande första hjälp vid olycksfall. Till utveckling av kravet på arbetstagaren att medverka i skyddsarbetet ges föreskrifter om personlig skyddsutrust- ning och arbetsklädsel, om skyldighet att anmäla fel och brister samt om skyldighet att underkasta sig läkarundersökning i vissa fall. Här berörda avsnitt av lagen har utformats efter likartat mönster som motsvarande reg- lering i den svenska arbetarskyddslag- stiftningen.

Närmare anvisningar för lagens tillämpning har meddelats av social- och hälsovårdsmi- nisteriet beträffande olika slag av tekniska anordningar. De flesta av anvisningarna grundar sig på samarbetet mellan de nordiska yrkesinspektionsmyndigheterna i nordiska maskinkommittén. Statsrådet kan utfärda s.k. ordningsföreskrifter för lagens tillämpning. Sådana föreskrifter ifrågakommer främst när det behövliga skyddet inte kan uppnås med hjälp av yrkesinspektionsmyndigheternas anvisningar. Föreskrifterna kan bl.a. ta sikte på visst arbetsområde eller gälla användning och besiktning av farliga anordningar och ämnen. För bl.a. områdena byggnadsarbete, sprängningsarbete samt lastning och IOSSning av fartyg finns utförliga ordningsföreskrifter av denna typ.

Vissa bestämmelser i lagen gäller skyldig- heter för andra än arbetsgivare och arbets- tagare. Tillverkare, importör, försäljare eller överlåtare av maskin, redskap eller annan teknisk anordning åläggs att se till att denna är försedd med skyddsanordningar och att den inte onödigtvis medför fara för olycksfall eller ohälsa för arbetstagare. Instruktioner för anordningens montering, användning och skötsel skall tillhandahållas. Självständig

företagare som utför installation av maskin, redskap eller anordning skall se till att till- hörande skyddsanordningar iordningställs och att eventuella installationsföreskrifter följs. Ägare till eller hyresvärd för byggnad, i vilken arbete som faller under lagen utförs. har skyldighet att tåla reparationer eller ändringar i byggnaderna som det åligger arbetsgivaren att utföra på grund av lagen. Markägare eller nyttjanderättshavare som upplåter grustäkt eller liknande mot vederlag skall se till att täkten inte blir farlig.

Lagen ger statsrådet möjlighet att besluta om läkarundersökningar av arbetstagare som är sysselsatt i arbete som medför särskild fara för ohälsa. Beslut har fattats om att nyan— ställningsundersökningar och periodiska undersökningar skall ske på arbetsgivarens bekostnad när arbetet är sådant som anges i en exempelförteckning eller är jämförligt där- med samt är förenat med särskild fara för hälsan. I förteckningen anges ett trettiotal farliga faktorer —— fysikaliska och kemiska som skall beaktas vid prövning av frågan om läkarundersökning. Vidare anges under varje punkt intervaller för undersökning samt olika slag av arbeten som kan vara förenade med särskild fara. Till utredning av hälsoriskernai arbete av här aktuellt slag kan tillsynsmyn- digheten bestämma att arbetsgivaren skall låta utföra mätningar av föroreningshalt, buller, vibration eller strålning eller andra arbets- hygieniska mätningar.

Företagshälsovården är baserad på frivil- lighet. En beskrivning häröver finns i SOU 1968:44 s. 31.

Lagen om skydd i arbete upptar en bestämmelse som anger avkortning av arbetstiden närmast som en sista utväg att begränsa faran i särskilt riskfyllda arbeten. Bortsett härifrån innehåller denna lag inga arbetstidsbestämmelser. Sådana finns istället i den särskilda arbetstidslagstiftningen. Den centrala arbetstidsförfattningen är arbets- tidslagen, som bl.a. har föreskrifter om nattarbete, veckovila och raster. Ett prin- cipförbud gäller mot arbete mellan kl. 21 och 6. Undantag görs för vissa uppräknade fall, bl.a. när arbetet bedrivs i regelbundna skift samt när rikssammanslutningar av arbetsgi-

vare och arbetstagare träffat kollektivavtal om nattarbete. Veckovilan skall så långt som möjligt förläggas till söndag och med vissa undantag omfatta minst 30 timmar. Rast skall beredas om arbetstiden överstiger sju timmar per dygn och skall då omfatta minst en timme eller, vid regelbundet skiftarbete, minst en halv timme. Undantag görs för arbetstagare vars närvaro är nödvändig för arbetets fort- gång. Avvikelse kan också ske efter dispens samt genom kollektivavtal mellan parternas huvudorganisationer. Särskilda arbetstidsla- gar med något avvikande bestämmelser om arbetstidsförläggningen finns för vissa om- råden, bl. a. handels- och kontorsverk- samhet. Begränsningar beträffande kvinnors användande i arbete gäller enligt gruvlagen för underjordsarbete i gruva. I lagen om skydd i arbete förbjuds användning av kvinna till underjordsarbete som är jämförbart med gruvarbete. I övrigt finns särskilda bestäm- melser för kvinnor i blyvittlagen och, när det gäller nattarbete. i arbetstidslagstiftningen.

Beträffande barns och ungas användande i arbete gäller utöver vad som sägs i lagen om skydd i arbete och i arbetstidslagstiftningen särskilda bestämmelser som sammanförts i lagen om skydd för unga arbetstagare. Här upptas en allmän skyddsbestämmelse som inskärper vad arbetsgivaren skall beakta vid anställning av unga arbetstagare. Möjlighet ges att fastställa särskilda villkor för eller förbud mot ungas användande i farligt arbete. Med stöd härav har i särskild förordning fastlagts restriktioner för anställning av ung- dom i bl.a. en rad arbeten i vilka särskild fara för olycksfall eller ohälsa antas kunna hota. I övrigt innehåller skyddslagen bestämmelser om minimiålder för användande i arbete samt strängare regler om arbetstidens längd och förläggning än som gäller för vuxna samt krav på läkarundersökning av minderåriga arbets- tagare. Lagen fordrar att förteckning förs arbetsplatsvis över minderåriga arbetstagare. En motsvarighet till den svenska arbetsboken har införts när det gäller arbete som typiskt sett kan vara farligt eller nattarbete för vilket dispens har medgetts i det särskilda fallet.

I den regeringsproposition som enligt vad

förut sagts behandlas av riksdagen under hösten 1972 har tagits upp även frågan om anmälningsplikt vid påbörjande av arbetsfö— retag m.m. Anmälningsskyldighet gentemot arbetarskyddsmyndighet föreslås bli införd för den som ämnar sätta igång arbete — annat än kortvarigt — med anlitande av fler än 10 arbetstagare. Om det är nödvändigt skall anmälan kompletteras med ritningar öser arbetslokaler samt uppgifter om tekniska anordningar och farliga ämnen som skall tas i bruk. Anmälningsplikt skall vidare kunna åläggas tillverkare, importör eller installatör av tekniska anordningar samt tillverkare, importör och säljare av farligt ämne ävensom den som tar i bruk arbetsmetod som kan vara förenad med fara för liv eller hälsa. Före- skrifter om förhandsgranskning och tegel- bunden inspektion skall kunna meddelas beträffande tekniska anordningar och farliga ämnen.

Tvångsmedlen och deras användning om- fattas också av regeringspropositionen. L't- gångspunkten är här att arbetarskydds- myndigheterna skall ha en rådgivande och ledande funktion. För sådana fall då råd och anvisningar inte ger önskat resultat skall emellertid lämpliga tvångsmedel stå till buds. Nuvarande system, enligt vilket det kräxs att utmätningsmyndighet anlitas för verkställig- het av yrkesinspektionsmyndighets påbud om skyddsåtgärder, anses för tungrott. Arbetar- skyddsmyndigheterna föreslås därför få befogenhet att självständigt använda vissa tvångsmedel, nämligen viteshot, rätt att låta utföra skyddsåtgärd på arbetsgivarens bekostnad, hot att avbryta arbete och förbud att använda viss anordning eller arbetsmetod. Inspektionsförrättare skall kunna mecdela omedelbart verkande förbud som sedan överprövas i social- och hälsovårdsministe- riet. Vitesföreläggande skall ej kunna över- klagas.

Överträdelse av lagen om skydd i arbete eller därtill anslutande föreskrifter kan straffas med böter eller, vid försvårande omständigheter, fängelse högst sex månader. Arbetstagare kan ådömas påföljd enbart för borttagande av skyddsanordning eller uppsatt anvisning eller varning. Den förenärrnda

regeringspropositionen innefattar också för- slag till vissa nya straffbestämmelser. Bl.a. föreslås en regel som generellt straffbelägger överträdelse av föreskrift om säkerhet och sundhet i arbetet som i enskilt fall meddelats av arbetarskyddsmyndighet.

Den offentliga organisationen av arbetar- skyddet regleras i en ny lag om arbetar- skyddsförvaltningen, som trätt i kraft den 1 september 1972. Enligt denna utövas högsta tillsynen över arbetarskyddsförvaltningen av social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet har en särskild arbetarskyddsavdelning. Till ministeriet är vidare knuten en arbetar- skyddsdelegation som har till uppgift att behandla principfrågor angående arbetar- skydd samt att främja och utveckla partssamarbetet i skyddsspörsmål. Delega- tionen har inte beslutande befogenheter men skall avge utlåtande i vissa viktigare typer av frågor. Delegationen består av bl.a. repre- sentanter för arbetsmarknadens huvudorga- nisationer. Regionalt indelas landet i arbetarskyddsdistrikt, f.n. åtta till antalet, som vardera har en statlig arbetarskyddsbyrå för handlednings- och inspektionsverksam- het. Distriktsindelningen avses så småningom skola följa länsgränserna, vilket innebär att antalet distrikt blir elva. Byråerna leds av en distriktschef. Bland befattningshavarna kan finnas s.k. arbetarinspektörer som utses efter inhämtat utlåtande från arbetstagarnas mest representativa fackorganisation. Under arbetarskyddsbyråerna kan efter beslut av ministeriet inrättas filialkontor. På det regionala planet finns motsvarigheter till den centrala arbetarskyddsdelegationen i sär- skilda till distrikten knutna arbetarskydds— nämnder. Nämnderna har rådgivande funk- tioner och skall bl.a. utgöra förbindelselänk mellan myndigheter och organisationer på området. Kommunernas hälsovårdsnämnder skall fr.o.m. den 1 juli 1973 fungera som lokala arbetarskyddsmyndigheter med uppgift att ombesörja arbetarskyddstillsynen på sådana verksamhetsställen där för arbetstagarna farliga ämnen inte används regelbundet och där antalet arbetstagare i regelbundet arbete understiger tio. Möjlighet ges för ministeriet att göra jämkning i kompetensfördelningen,

antingen så att en hel bransch skall stå under tillsyn av arbetarskyddsbyrå eller så att till— synen beträffande visst slag av verksam- hetsställen skall ombesörjas av byrå under viss tid. Under hälsovårdsnämnderna skall i regel finnas en eller flera särskilda arbetar- skyddsinspektörer. Statsbidrag skall utgå till kommun som tillsätter sakkunniga sådana inspektörer.

För handläggning av vissa frågor om till- lämpningen av arbetarskydds- och arbets- tidslagstiftningen finns ett särskilt organ kal- lat arbetsrådet. Rådet består av minst åtta medlemmar, varav minst sex är represen- tanter för arbetsmarknadsparterna och före- träder olika sektorer av näringslivet. Framför allt har rådet att avgöra frågor om lagstift- ningens tillämpningsområde samt dispens- frågor. Rådet skall dessutom på begäran avge yttranden i arbetarskyddsfrågor till social- och hälsovårdsministeriet, domstol eller ar- betsmarknadsparternas centrala organisa- tioner. Rådet får ta initiativ till förändringar i lagstiftningen.

Forsknings-, utrednings- och utbildnings- verksamheten på det arbetsmedicinska om- rådet handhas främst av ett fristående institut, Institutet för arbetshygien. Institutet finansi- eras med stiftelsemedel samt med inkomster från serviceuppdrag.

Under år 1972 har tillsatts en utredning med uppgift att utarbeta förslag till ny arbetar- skyddslag. Till denna lag skall i så stor utsträckning som möjligt sammanföras be- stämmelser om arbetarskydd iandra lagar och särskilt då lagen om skydd i skeppsarbete.

3.3. Norge

Arbetarskyddet regleras i främsta rummet av 1956 års lag om arbetarskydd. Lagen gäller, såvitt inte annat är 'uttryckligen angivet, för varje företag (bedrift) som sysselsätter arbetstagare eller som använder mekanisk drivkraft om minst en hästkraft. Den omfattar i princip också offentlig förvaltning. Undan- tag görs för jordbruk och därtill anknuten eller jämställd verksamhet _- som går in under lagen om arbetsvillkor för arbetstagare i

jordbruket samt för sjöfart, fiske och luftfart. Avgränsningen efter begreppet företag gör att viss verksamhet, bl.a. arbete som utförs av husligt anställda i enskilda hem, faller utanför lagens tillämpningsområde. För hushjälp finns vissa skyddsbestämmelser i särskild lagstiftning. Arbetarskyddslagen möjliggör beslut i administrativ ordning om att maskiner och andra tekniska anordningar skall underkastas tillsyn enligt lagen även om de inte används i företag som omfattas av lagen. Detsamma gäller arbete som ej inbe- grips under lagen men för med sig särskilda risker för liv och hälsa. Bemyndigandet har utnyttjats med avseende på bl.a. lastbryggor och lastkajer. Beslut förbereds rörande till- synen över elevers arbete i yrkesskolor o.d.

Arbetarskyddslagstiftningen omspänner ett vidare fält än den svenska motsvarigheten. Den inbegriper nämligen också bestämmelser om arbetstidens längd samt om löneutbetal- ning, uppsägningsskydd, arbetsreglemente m.m. Dessa delar kommer inte att beröras i fortsättningen.

Syftet med de egentliga arbetarskyddsbe- stämmelserna är att säkerställa sunda och trygga arbetsförhållanden. I första hand riktar sig arbetarskyddslagens regler till arbetsgi- varen. Huvudregeln ålägger arbetsgivaren att sörja för att företaget är så inrättat och vid- makthållet samt att arbetet är så ordnat och blir utfört på sådant sätt, att arbetstagarna är skyddade mot skada till liv och hälsa så långt det låter sig göra med hänsyn till omständig- heterna. I anslutning härtill utvecklas i sju punkter de viktigaste förhållningsreglerna för arbetsgivaren. Dessa punkter siktar inte till fullständig vägledning på området utan slår fast grundläggande principer. Komplette- rande regler, antingen i form av föreskrifter eller i form av anvisningar, ges i administrativ ordning. I de sju punkterna berörs vad som skall iakttas i samband med anställning av arbetstagare, vilka krav som skall ställas på arbetslokaler och tekniska anordningar, vilka förhållningsregler som skall gälla när arbetet är förbundet med vissa mera betydande riskfaktorer av icke-maskinell art samt vad som skall gälla beträffande personlig skydds- utrustning, sanitära och hygieniska anord-

ningar ävensom åtgärder för första hjälp vid olycksfall eller sjukdom.

Arbetstagarna åläggs att medverka till genomförandet av de åtgärder som vidtas till skydd mot ohälsa och olycksfall. De skall följa föreskrifter från arbetsgivaren och till- synsmyndigheterna, använda sig av påbjuden skyddsutrustning, visa aktsamhet samt i övrigt i möjlig mån bidra till att hälsoskador undviks.

Arbetarskyddslagen innehåller också be— stämmelser om planmässigt samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsspörsmål. Dessa regler är utformade efter likartade principer som gällande svenska bestämmelser i ämnet. På arbetsställen med endast få arbetstagare skall en facklig för- troendeman vara skyddsombud. Är det fråga om arbetsställe med mer än 20 anställda bör arbetstagarna välja ett eller flera skyddsom- bud bland de anställda. 1 byggnads- och anläggningsverksamhet bör dock skyddsom- bud genomgående utses bland de fackliga förtroendemännen. Skyddskommitté, bestå- ende av representanter för arbetsgivaren och av skyddsombud, skall finnas på arbetsställen med regelmässigt mer än 100 arbetstagare. Om det krävs bör skyddskommitté upprättas också på arbetsställen med färre arbetstagare.

En särskild bestämmelse tar sikte på arbetsgivaransvaret när det på samma arbetsplats sysselsätts arbetstagare som är anställda hos olika arbetsgivare. Bestäm— melsen syftar till att de olika arbetsgivarna skall samordna sina skyddsåtgärder och klargör att var och en av arbetsgivarna har skyldighet att ta hänsyn också till arbetstagare som sysselsätts på arbetsplatsen av andra arbetsgivare. Varje arbetsgivare åläggs att medverka till att övriga arbetsgivare genomför nödvändiga skyddsåtgärder.

Företag som omfattas av lagen skall göra skriftlig anmälan om verksamheten till till- synsmyndigheten. Skyldighet har införts att förelägga tillsynsmyndigheten plan över ny-, till- eller ombyggnad, som sker för företag som omfattas av lagen, och byggnadsarbetet skall sedan godkännas av byggnadsmyndig- heterna innan arbete i byggnaden påbörjas. Dessutom finns en rätt för den som vill starta

eller förändra en verksamhet, ta i bruk en ny eller ändrad arbetsanordning eller arbetsme- tod eller genomföra skyddsåtgärd att få till- synsmyndighetens uttalande rörande planer- nas förenlighet med lagen.

För tillverkare, försäljare och upplåtare av maskin. redskap eller annan teknisk anord- ning föreligger skyldighet att tillse att anordningen är försedd med behövliga skydd och att den i övrigt erbjuder betryggande säkerhet. Behövliga skriftliga bruksanvis— ningar skall medfölja. Ätar sig någon som självständig företagare installation av tek- niska anordningar ställs kravet att arbetet skall utföras så att den allmänna säkerhets- normen i lagen uppfylls.

Företagshälsovården bygger ej på lagstift- ning. Riktlinjer för den s.k. bedriftslegeord- ningen finns i stället i en överenskommelse mellan den norska läkarföreningen, Norsk arbeidsgiverforening och Landsorganisasjo- nen i Norge. För närmare uppgifter härom hänvisas till SOU l968:44 s. 34 f. Lagen föreskriver beträffande läkarkontroll av vuxna arbetstagare endast att direktoratet for arbeidstilsynet, om det är nödvändigt av hänsyn till arbetstagarnas liv och hälsa, får ställa upp krav på att företagsläkare skall finnas vid ett företag eller villkor om att läkarkontroll skall ske på annat sätt som kan godtas. Bemyndigandet har hittills inte utnyttjats.

För företag eller del därav eller för arbete som finnes vara särskilt ansträngande för arbetstagarnas liv och hälsa kan i admini- strativ ordning föreskrivas särskilda skydds- åtgärder som t.ex. krav på godkännande innan företag inrättas eller innan maskin eller arbetsanordning tas i bruk. Möjlighet finns för tillsynsmyndigheten att föreskriva under- sökning på arbetsgivarens bekostnad av ämne eller material, som ett företag framställer eller använder, för att klarlägga olycksfalls- eller hälsorisker. Särskilda säkerhetskrav bl.a. krav på godkännande och tillsyn —— gäller för pannor, behållare och rörledningar under tryck.

Arbetstidsavsnittet i lagen har ett något snävare tillämpningsområde än de i det föregående berörda reglerna. Bl.a. görs

undantag för arbete av ledande eller kon- trollerande art (dock ej arbetsledare m.fl. som i arbetstidshänseende följer dem de skall leda eller kontrollera) samt för annat arbete i särskild förtroendeställning. Vad gäller arbetstidsförläggningen ges relativt detalje- rade regler om nattarbete, sön- och helg- dagsarbete, veckovila samt raster och pauser. Lagstiftningen bygger på principförbud mot arbete mellan kl. 21 och 6 samt mot arbete på sön- eller helgdagar. Undantag görs för vissa slags arbeten. I vissa fall kan även dispens ges av tillsynsmyndigheten. När det gäller natt- arbete kan undantag göras genom kollektiv- avtal som slutits av fackförening av viss storlek. Parterna på det enskilda företaget har också viss begränsad möjlighet att avtala om nattarbete.

Arbetarskyddslagen har bara i ett hän- seende särregler för kvinnor, nämligen beträffande ledighet vid barnsbörd. Liksom i Sverige finns dock specialbestämmelser rörande målningsarbete med blyfärg. Förbud har också getts mot sysselsättning av havande kvinnor i vissa arbeten där förgiftningsrisk kan finnas.

Arbete av barn (upp till 15 år) och ungdom (mellan 15 och 18 år) är föremål för en rätt ingående reglering. Barnarbete är i princip förbjudet och restriktioner bl.a. i form av minimiåldersbestämmelser ges beträffande användning av ungdom till vissa arbeten. Genom administrativa föreskrifter har till- skapats en rad förbud mot att använda ung- dom till arbete i olika slags företag eller arbetsprocesser. Krav ställs upp på läkarun- dersökning av arbetstagare som ej fyllt 16 är dels innan anställning påbörjas och dels minst en gång om året under anställningstiden tills nämnda ålder uppnåtts. För särskilt ansträngande eller farligt arbete gäller i stället åldersgränsen 19 år. Någon motsvarighet till den svenska arbetsboken för minderåriga finns inte. Arbetsgivaren skall föra förteck- ning med vissa uppgifter över alla anställda under 18 år. I arbetstidshänseende gäller en del särskilda begränsningar för ungdom, bl.a. gäller detta nattarbete samt sön- och helg- dagsarbete i industriella företag samt anläggnings- och byggnadsverksamhet. Ett

absolut förbud har skrivits in mot allt över- tidsarbete av barn och ungdom.

Den särskilda arbetarskyddslagen för jordbruket gäller för verksamhet i jordbruket i vilken arbetstagare sysselsätts eller i vilken mekanisk drivkraft om mer än en hästkraft används. Regleringen innefattar grundläg- gande föreskrifter om arbetsgivares och arbetstagares skyldigheter när det gäller att skapa sunda och säkra arbetsförhållanden. Härvidlag följs i huvudsak samma mönster som iden allmänna lagen. Detsamma gäller en regel om åligganden för den som säljer, hyr eller lånar ut maskin, redskap eller annan teknisk anordning. Genom kompletterande föreskrift har leverantör av traktor ålagts att förse fordonet med typgodkänt förarskydd. Lagens arbetstidsavsnitt innehåller utöver regler om arbetstidens längd endast vissa bestämmelser om raster och om fridagar. I fråga om minderåriga finns ett generellt för- bud mot att sätta den som är under 18 år till farligt arbete. Vissa närmare föreskrifter härvidlag har meddelats av tillsyns- myndigheten.

Sanktionen för överträdelse av arbetar- skyddslagarna är böter. Också arbetstagare kan straffas om han bryter mot lagbestäm- melserna om säkerställande av sunda och trygga arbetsförhållanden eller med stöd därav meddelade föreskrifter eller påbud. Införande av vitesinstitutet diskuterades vid arbetarskyddslagens tillkomst men ansågs då obehövligt.

Tillsynen över arbetarskyddslagstiftning- ens efterlevnad handhas av Arbeidstilsynet, som består av Statens arbeidstilsyn och kommunala tillsynsorgan. Arbeidstilsynet leds av en styrelse med 7 ledamöter, bland vilka arbetsgivare och arbetstagare har var- dera två representanter. Under styrelsen finns direktoratet for arbeidstilsynet som handhar den kontinuerliga ledningen av tillsynsverk- samheten. Direktoratet har fem avdelningar, en för skyddstekniska frågor, en för yrkes— hygieniska och yrkesmedicinska frågor, en för juridiska frågor och en för administrativa frågor samt ett huvudkontor för kjelkontrol- len. Därutöver finns särskilda tjänster för Specialtillsyn beträffande gruvarbete och

lastnings- och lossningsarbete. Under direk- toratet har den statliga tillsynen organiserats på tio distrikt med kontor och inspekterande personal i varje distrikt. Vissa av specialin- spektionerna, nämligen kjelkontrollen och bergverkstilsynet, har personal på olika platser i landet. Till hjälp i tillsynsarbetet har distriktstilsynet den kommunala tillsynen. Någon formell kompetensfördelning mellan den statliga och den kommunala tillsynen har inte fastställts. I praktiken sker dock en viss arbetsfördelning. I varje kommun skall finnas ett kommunalt tillsynsorgan med minst fyra medlemmar som väljs av kommunstyrelsen. Minst en av medlemmarna skall vara arbets- tagare och minst en skall vara kvinna. En läkare bör ingå, liksom en person med maskinkännedom. Iden utsträckning som det behövs kan kommunen tillsätta kontrollörer och annan fast personal för tillsynsarbetet.

Förslag har nyligen lagts fram om att den statliga tillsynsorganisationen skall överta den kommunala tillsynens inspektionsuppgifter. Den kommunala anknytningen asses bli bevarad genom tillskapandet av kommunala nämnder, bestående av minst tre och högst fem ledamöter från kommunstyrelsen och arbetsmarknadsparterna. Nämndernas upp- gift blir främst att medverka i upplysnings- och informationsverksamhet. Enligt förslaget skall den statliga tillsynen successivt byggas ut för att svara mot de ökade behoven. Distriktens antal föreslås ökat till tolv Utöver distriktskontoten skall finnas ett 60-tal underkontor. Inalles beräknas behov av uppemot 200 tjänster för tillsynspersonal inom distriktstilsynet. Förslagen beräknas bli genomförda under en period av sex år räknat från 1973.

Ett yrkeshygieniskt institut har tidigare varit inordnat i Arbeidstilsynet. I samband med tillkomsten av ett arbetsfysiologiskt och ett arbetspsykologiskt institut åren 1963—1964 avskildes emellertid de: yrkes- hygieniska institutet och gavs tillsammans med' de båda nya instituten en genensam styrelse med representation för Kommunal- og arbeidsdepartementet, Universitetet i Oslo, Statens arbeidstilsyn, Norsk Arbeids- giverforening och Landsorganisaswnen i

Norge. Arbetsforskningsinstituten drivs i allt väsentligt med hjälp av statsmedel som tas in via arbetsgivaravgiften till folketrygden.

4 Den offentliga tillsynens organisation,

uppgifter, arbetssätt m.m.

4.1. Allmän redogörelse för arbetarskydds- verkets uppgifter

Enligt instruktionen för arbetarskyddsstyrel- sen (1972zl64) är styrelsen central förvalt- ningsmyndighet för ärenden om arbetarskydd utom i fråga om arbete som är att hänföra till skeppstjänst. Det åligger styrelsen särskilt att verka för främjandet av arbetarskyddet och vidtaga de åtgärder som är påkallade i skyddstekniskt. yrkeshygieniskt. yrkesmedicinskt och socialt hän- seende för att utveckla och förbättra detta skydd, handlägga ärenden om arbetstid. raster och vila från arbetet. meddela föreskrifter. råd och anvisningar om arbetarskydds- och arbetstidslagstiftningens till- lämpning, bedriva informations- och utbildningsverksamhet på arbetarskyddets område, handlägga arbetsmedicinska frågor, i den mån handläggningen ej ankommer på annat statligt eller statsunderstött organ.

På det arbetsmedicinska området har sty- relsen särskilt att undersöka olika arbetssituationers krav på män— niskan och hur människans arbetsförmåga påverkas av sådana faktorer som arbetsteknik. utrustning och miljö, undersöka personer, som är utsatta för yrkes- sjukdomsrisker, för att utröna avvikelser från det normala hälsotillståndet. verkställa yrkeshygieniskt tekniska arbetsplatsun- dersökningar, utreda fall där yrkessjukdom misstänkes föreligga och vid behov föreslå åtgärder för att undanröja hälsorisker, fungera som central dokumentations—, informa- tions— och konsultationsorgan för myndigheter, institutioner, företag och enskilda m.fl. i yrkes-

hygieniska. yrkesmedicinska. yrkestoxikologiska. arbetsfysiologiska och arbetspsykologiska frågor, i frågor om yrkesmedicin och yrkesdermatologi medverka inom sjukvård. undervisning och forsk- ning vid karolinska sjukhuset.

ta initiativ till experimentellt utrednings-. utveck— lings- och forskningsarbete. samt utbilda tekniker, läkare och annan personal.

Styrelsen är chefsmyndighet för yrkesin— spektionen, som har att utöva tillsynen över efterlevnaden av arbetarskydds- och arbets- tidslagstiftningen.

Inom ramen härför kan urskiljas ett antal grupper av arbetsuppgifter. En sådan är all- männa myndighetsuppgifter av typen verk- samhetsplanering. Även rättstillämpnings- ärenden inkl. frågor om tillämpningen av arbetstidslagstiftningen ingår häri. En annan grupp är den forsknings- och utrednings- verksamhet som styrelsen bedriver rörande förebyggande av olycksfall och fysisk ohälsa samt i arbetspsykologiska och sociala frågor. En tredje sådan grupp av arbetsuppgifter är utarbetandet av de föreskrifter, råd och anvisningar om åtgärder som måste vidtas för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Den fjärde gruppen av arbetsuppgifter är de som sammanhänger med den direkta tillsynen av arbetarskyddslagstiftningen. Hit räknas också frågor om förhandsgranskning av arbetslokaler samt frågor om typgranskning av maskiner och andra anordningar.

Den sista gruppen utgörs av frågor om utbildning av såväl den egna personalen som personal inom företagshälsovården m. m.

Ovan angivna uppdelning av arbetsuppgif- ter Iigger till grund för den försöksvis anordnade programindelning inom arbetar- skyddsverksamheten som enligt beslut av chefen för socialdepartementet gäller sedan den 1.7.1972. Programindelningen framgår närmare av tablån på s. 80.

4.2. Allmänna myndighetsuppgifter

Programmet Allmänna myndighetsuppgifter omfattar delprogrammen Planering och Vissa myndighetsuppgifter.

4.2.1. Planering

Detta delprogram omfattar en rad planerings- och utredningsuppgifter. Det årliga petitaar- betet ingår häri. Vidare ingår planeringen av arbetet med de råd och anvisningar arbetar- skyddsstyrelsen äger meddela i enlighet med 74 å arbetarskyddslagen. På ett par sektorer bedrivs planerings- och utredningsarbetet av till verket anknutna särskilda samrådsorgan. Företagshälsovårdsdelegationen har sålunda till uppgift att fortlöpande följa och främja utvecklingen av företagshälsovården i hela landet och att underlätta en samplanering mellan denna verksamhet och samhällets hälso- och sjukvård. En särskild arbetsgrupp för silikos har till uppgift att samordna olika insatser för silikosbekämpning.

4.2.2. Vissa myndighetsuppgifter

Detta delprogram omfattar besvarande av remisser, beviljande av dispenser, represen- tation i verket närstående organ, tillhanda- gående med råd och upplysningar till perso- ner, företag m.fl. som konsulterar verket i frågor inom dess verksamhetsområde etc. Inom delprogrammet faller vidare arbets- tidsfrågor. Dessa utgörs av ärenden som avser tillämpning av allmänna arbetstidslagen (1970:103), bestämmelserna om arbetstid, raster, arbetspauser, natt- och veckovila i

arbetarskyddslagen (1949zl), bestämmelser om arbetstid samt natt- och veckovila i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete samt lagen (1963:115) om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiologiskt arbete.

Bland uppgifterna inom detta delprogram märks vidare deltagande i det internationella samarbetet på arbetarskyddets område. Uppmärksamhet ägnas därvid åt frågor som avser samordning av olika länders skydds- bestämmelser för att så långt det är möjligt undanröja resp. inte utfärda sådanatvingande bestämmelser som skulle innebära tekniska handelshinder. Styrelsen medverkar också vid standardiseringsarbetet på olika områden. Som exempel på organisationer som styrelsen inom det här berörda området har samarbete med kan nämnas Nordiska Maskinkommit— tén, International Organization for Standardization (ISO), World Health Orga- nization (WHO), International Labour Orga- nization (ILO) och Organization for Econom-j ic Cooperation and Development (OECD). En förteckning över alla de organisationer m.m., där arbetarskyddsstyrelsen är repre- senterad eller som styrelsen på annat sätt samarbetar med är fogad som bilaga till detta betänkande.

4.3. Forsknings- och utredningsverksamhet

Programmet Forsknings- och utrednings- verksamhet innefattar delprogrammen Olycksfall. Fysisk ohälsa och Arbetspsyko- logiska och sociala frågor.

Forsknings— och utredningsprojekt finan- sieras med medel som ställs till förfogande antingen via budgetens anslagsposter för löner och utrustning etc. eller via anslag från arbetarskyddsfonden, forskningsråd e.d. Därutöver förekommer finansiering med medel från den till arbetarskyddsstyrelsens förfogande stående anslagsposten Särskilda arbetarskyddsprojekt.

Till detta program hänförs även arbets- medicinska avdelningens uppdragsverksam— het som innefattar undersökningar på uppdrag av myndigheter, organisationer, företag m.fl.

Program

1) Allmänna myndighetsuppgifter

Delprogram Underindelning till delprogram

Planering Planering

Konsultation m rn

2) Forsknings- och utrednings- verksamhet

Vissa myndighetsuppgifter Internationellt samarbete

Dokumentation

Olycksfall Maskiner och andra redskap ___—__l Byggnader och andra anläggningar

Kemiska miljöfaktorer

Fysisk ohälsa

3) Anvisningsarbete

4) Tillsyn och förhandsgranskning

(Fysikaliska miljöfaktorer

Arbetspsykologiska OCh Arbetspsykologiska frågor sociala frågor Sociala frågor

.. . . 'i " rean'n' r Lopande anvnsmngsarbete Rev's 0" av ald V's Inga ___—i Övrigt löpande anvisningsarbete

Anvisningsprojekt Anvisningsprojekt

Normering

Normering, standardisering ___—"_l Standardisering

Allmän besöksverksamhet

Tillsyn av arbetsställen Centralt styrda tillsynsproiekt

Regionalt styrda tillsynsprojekt

5) Utbildning och information

Typgranskning enligt 45 5 ASL

Förhandsgranskning * Granskning enligt 6 & Ask

Lokalt styrd utbildning

Intern utbildning Centralt styrd utbildning

Kurser för kommunala tillsynsmän

Företagsläkare Skyddsingenjörer

Extern utbildning SJUkSkOteFSkor

Produktionstekn m fl Övriga målgrupper Medverkan vid högre utbildning

Allmän information

Information | Föreläsningar, föredrag m m

Till delprogrammet Olycksfall hänförs sådant forsknings- och utredningsarbete som syftar till att förebygga olycksfall. Sådan forskning har hittills endast förekommit i begränsad utsträckning. Utförda projekt har huvudsak- ligen gällt maskiner och andra redskap. Inom förutvarande arbetsmedicinska institutet startades emellertid inom detta område en undersökning med syfte att ge underlag för arbetet med att försöka bringa ned olycks- fallsfrekvensen inom skogsbruket. Under- sökningen som alltjämt pågår och som bedrivs i samarbete med skogshögskolan och Forsk- ningsstiftelsen skogsarbeten innefattar två delprojekt. varav det ena syftar till att ta fram metoder för analys av olycksfallsrisker förenade med användning av s.k. flerpro- cessmaskiner och det andra till att göra det möjligt att införa en tillbudsrapportering. Dessutom har vid varje s.k. branschunder- sökning som faller under delprogrammet Fysisk ohälsa synpunkter getts som syftar till nedbringande av olycksfallsfrekvensen. Ett exempel härpå är en nyligen redovisad undersökning rörande arbete, miljö och hälsa inom stuveribranschen.

Omfattningen av uppdragsverksamheten inom delprogrammet Olycksfall har hittills varit obetydlig, dock att i en del uppdrag av ergonomisk karaktär också olycksfallssyn- punkter anlagts. Det gäller t.ex. en under förra delen av år 1972 slutförd utredning rörande truckar.

4.3.2. Fysisk ohälsa

Inom detta delprogram bedrivs forsknings- och utredningsverksamhet avseende såväl kemiska som fysikaliska miljöfaktorer som innebär risk för fysisk ohälsa. Vad först gäller projekt med anknytning till kemiska miljö- faktorer har ett omfattande arbete lagts ned på att göra moderna analysmetoder tillämpbara på yrkeshygieniska analyser. Sedan obliga- torisk kontroll av bly i blod införts för vissa grupper av arbetstagare har en analysmetod utarbetats som medger betydligt snabbare och

känsligare analyser än tidigare. För kvicksil- ver har en metod tagits fram som gör det möjligt att till lägre kostnader än förut bestämma kvicksilverhalten i urin, blod och andra biologiska prover. Metoden har sedermera kunnat anpassas för automatisk drift vilket medfört att kostnaderna kunnat pressas ytterligare. Ett stort arbete har lagts ned på att utarbeta en ny och känsligare analysmetod för bestämning av lösningsmedel och andra flyktiga ämnen i biologiskt material, främst blod. Ett omfattande arbete har ägnats studier av verkningsmekanismer för olika giftiga ämnen och försök har gjorts att få fram metoder för tidig diagnostik av påverkan och sjukdom. Stora undersökningar har utförts rörande yrkessjukdomen silikos. I anslutning härtill har kartläggning av dammsituationen gjorts hos flertalet företag i landet med risk för denna yrkessjukdom. För att få klarhet över i vad mån hälsorisker föreligger för olika yrkeskategorier har ett flertal undersökningar gjorts av personal som är exponerad för ämnen som erfarenhetsmässigt är förenade med sådana risker. En teknisk-hygienisk undersökning har gjorts inom ett antal tex- tilföretag för att belysa riskerna för yrkes- sjukdomen byssinos. En undersökning av hälsoproblem i samband med exposition för asbestdamm pågår.

När det gäller projekt avseende fysikaliska miljöfaktorer, till vilka här också hänförs ar- betsbelastning, har flera undersökningar gjorts syftande till att klarlägga olika arbetssi- tuationers krav på människan och hur ar- betsförmågan påverkas av ålder, kön, arbetsteknik, utrustning, miljö m.m. Un- der de senaste åren har en större undersök- ning genomförts rörande fysisk träning. speciellt med avseende på träningsbarhet i förhållande till ålder. I anslutning härtill har effekterna av olika träningsdoser studerats. En annan undersökning har gällt cirkula- tionsbelastningen vid olika arbetsformer och kroppsställningar. Vidare har vilo- och arbets- EKG analyserats i syfte att diagnostisera hjärt- och kärlsjukdomar samt att göra en prognostisk värdering. Effekten på männi- skan av vibrationer och buller har studerats. Kartläggande studier har bedrivits av framför

allt de fysiska arbetskraven och jämsides härmed har gjorts en medicinsk-fysiologisk undersökning av arbetstagare inom olika branscher. Studierna som ytterst syftat till att fästa uppmärksamheten på i arbetet eller arbetsmiljön förefintliga faktorer som har intresse från hälso- eller komfortsynpunkt, har gällt bl.a. skogsarbete, byggnadsarbete, fiske, Iotsningsarbete. stuveriarbete, lant- bruksarbete och arbete som expedit. Stu- dierna som ofta haft tvärvetenskaplig karak- tär har lett till olika förbättringar av bl.a. arbetsmetoder och redskap. Bland under- sökningar av mer utpräglad tvärvetenskaplig karaktär kan nämnas en studie av arbetsför- mågan hos äldre, avsedd att belysa dels vissa svårigheter som kan uppkomma när arbets- förmågan ställs mot arbetskraven inom arbetslivet, dels hur sådana svårigheter skall kunna bemästras. Ett annat projekt avser att närmare belysa och komma till rätta med företagshälsovårdens problem i små företag. Vidare har utförts en större tvärvetenskaplig undersökning gällande skogsarbete från medicinska, fysiologiska, tekniska, psykolo- giska och sociologiska synpunkter.

Den uppdragsverksamhet som bedrivits har till sin helt övervägande del varit att hänföra till delprogrammet Fysisk ohälsa. Verksam- heten har till en början huvudsakligen avsett analyser av prover av olika slag. Efter hand byggdes verksamheten emellertid ut till att avse teknisk-hygieniska arbetsplatsunder- sökningar och sedermera också ergonomiska undersökningar. För uppdragen som härrör från myndigheter, organisationer och insti- tutioner samt företag uttas avgifter enligt en efter samråd med riksrevisionsverket fast— ställd taxa. Från uppdragsverksamheten härrörande inkomster, exklusive mervärde- skatt, under budgetåren 1966/67—1971/72 redovisas i följande sammanställning.

Budgetår Kr. 1966/67 61 000 1967/68 198 000 l968/69 316 000 1969/70 205 000 1970/71 530 000 1971/72 749 000 82

Arbetspsykologiska och sociala frågor har hittills kunnat beredas endast ett mindre utrymme inom forskningsverksamheten. Den forskning som bedrivits har främst gällt omskolning och inlärning samt frågor som sammanhänger med den subjektiva upple- velsen av trötthet. Uppdragsverksamheten inom delprogrammet har varit av obetydlig omfattning.

4.4. Anvisningsarbete

Programmet Anvisningsarbete innefattar delprogrammen Löpande anvisningsarbete, Anvisningsprojekt samt Normering och standardisering.

4.4.1. Löpande anvisningsarbete

Delprogrammet Löpande anvisningsarbete omfattar utarbetande av smärre meddelan- den, cirkulär, skyddsbilder m. m., där särskild projektplan inte gjorts upp. Likaså hänförs hit förarbeten till anvisningar, till dess projekt- plan fastställts. Vidare ingår här utarbetande av direktivskrivelser av mera generell karaktär. Här angivna uppgifter utförs huvudsakligen inom arbetarskyddsstyrelsen. Yrkesinspektionsdistriktens insatser inom detta delprogram avser huvudsakligen utar- betande av regionala cirkulär, besvarande av remisser från arbetarskyddsstyrelsen rörande anvisningar, cirkulär etc.

4.4.2. Anvisningsprojekt

Till delprogrammet Anvisningsprojekt hän— förs utarbetande av sådana med stöd av 74 & arbetarskyddslagen utfärdade anvisningar, vilka upptagits i verksamhetsplanen. Vidare hänförs hit revidering av äldre anvisningar. Arbetet utförs i regel inom för varje anvis- ningsprojekt tillsatta särskilda arbetsgrupper, i vilka ingår specialister för olika aktuella

ämnesområden. I den mån arbetarskydds- styrelsen inte förfogar över för visst anvis- ningsprojekt erforderliga specialister kan expertis utifrån knytas till styrelsen. I vissa fall ingår även representanter för av viss anvisning särskilt berörda arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer i arbetsgruppen. Slutligen medverkar även personal med juri— disk utbildning vid utformning av anvis- ningen. I detta sammanhang kan nämnas att arbetarskyddsstyrelsen utöver sina fasta personalresurser disponerar vissa medel — för budgetåret 1972/73 2 milj. kr _ för att genomföra undersökningar och andra sär- skilda projekt som aktualiseras bl.a. i anslutning till anvisningsarbetet.

4.4.3. Normering och standardisering

Till delprogrammet Normering och standar- disering hänförs den särskilda form av anvisningsarbete som innebär att tjänstemän från arbetarskyddsstyrelsen medverkar vid utarbetandet av vissa normer och standarder, som ges ut av Ingenjörsvetenskapsakade- mien, Sveriges standardiseringskommission m. fl. Dessa normer och standarder fastställs sedan av arbetarskyddsstyrelsen. En för- teckning över arbetsgrupper och kommittéer hos nämnda organisationer som svarar för utarbetandet av sådana normer och standar- der och där tjänstemän från arbetarskydds- styrelsen medverkar fogas som bilaga till detta betänkande.

En utförlig redogörelse för gällande före- skrifter, anvisningar, normer m.m. lämnas i bilaga 2 till detta betänkande.

4.5. Tillsyn och förhandsgranskning

Detta program omfattar tillsyn av arbets- ställen, typgranskning av maskiner och andra anordningar enligt 45.5 arbetarskyddslagen samt förhandsgranskning av ritningar m.m. inför ny-, till- eller ombyggnad av arbetslokal eller personalrum enligt 6å arbetarskydds- kungörelsen.

Tillsyn av arbetarskyddslagstiftningens ef- terlevnad är en primär uppgift för arbetar- skyddsverket. Styrelsens insatser under detta delprogram avser huvudsakligen rådgivning till distrikten och andra insatser på begäran av dessa i fall där problemen på ett arbetsställe är så komplicerade att vederbörande fackenhet inom styrelsen behöver kopplas in. Denna rådgivning sker antingen genom muntliga eller skriftliga kontakter eller genom att styrelsens tjänstemän besöker distrikten och där med- verkar vid inspektionsbesök. De frågor i vilka yrkesinspektionens tjänstemän konsulterar arbetarskyddsstyrelsens specialister synes ofta vara av kemisk natur. Andra sådana frågor är materialfrågor, byggnadstekniska frågor, hjälp med tekniska beräkningar, frå- gor om mätmetodik och hygieniska gräns— värden, ärenden om tolkning av anvisningar, arbetstidsfrågor etc.

Yrkesinspektionens fältarbete består till största delen av s.k. rutininspektioner, dvs. regelbunden tillsyn av samtliga arbetsställen som ligger under yrkesinspektionens tillsyn. Den inspekterande tjänstemannen uppsöker därvid arbetsgivaren eller representant för denne samt vidare huvudskyddsombud eller skyddsombud. Efter den gemensamma rundvandringen diskuteras gjorda iakttagel- ser. Efter inspektionen tillställs arbetsgivaren i förekommande fall ett s.k. inspektions- meddelande i vilket antecknats de åtgärder som arbetsgivaren enligt den inspekterande tjänstemannens bedömande bör vidta för att rätta till konstaterade missförhållanden. Samtidigt härmed åläggs arbetsgivaren att inom viss tid till yrkesinspektören anmäla att anvisade åtgärder vidtagits. Skyddsombudet tillställs regelmässigt en kopia av inspek- tionsmeddelandet. Ovannämnda svarsupp- gifter skall i regel även undertecknas av Skyddsombudet.

Vid sidan av den rutinmässiga tillsynen förekommer i någon utsträckning särskilda tillsynsprojekt som kan avse t.ex. en syste- matisk genomgång av arbetsplatserna inom en viss bransch eller inom en viss region. Vidare genomförs projekt rörande enskilda miljö-

faktorer, såsom buller. luftföroreningar m.m., som kan förekomma i en hel rad branscher. Här bör också nämnas det s.k. VTP-projektet som innebär att yrkesinspek— tionens personal tillsammans med polisen kontrollerar att förare av tyngre lastbilar, bussar och taxibilar efterlever arbetstidsbe- stämmelserna i vägtrafikförordningen.

Vid sidan av de av yrkesinspektionen initierade företagsbesöken förekommer i viss utsträckning besök på framställning av arbetsgivare och/eller skyddsombud och andra arbetstagare. I fråga om karaktären av de frågor som företagen tar upp med yrkes- inspektionen synes förhandsgranskning av ritningar m.m. inför planerad ny-, till- eller ombyggnad vara dominerande. Även i ven- tilationsfrågor synes företagen ofta konsul- tera yrkesinspektionen. Bland ytterligare frågor må nämnas begäran om mätning av buller, lösningsmedelsångor, damm och andra luftföroreningar. tolkning av föreskrifter och anvisningar, arbetstidsfrågor m.m. Skydds- ombuden tar kontakt med yrkesinspektionen i samma slags frågor men därutöver också i frågor rörande bristande intresse från arbetsgivarens sida att rätta till påtalade missförhållanden. Det förekommer också att yrkesinspektionens tjänstemän får fungera som ”skiljedomare i tvister om vissa åtgärder”.

Huvuddelen av yrkesinspektionens till- synsarbete sker genom s.k. allmäninspektö— rer. Viss specialisering förekommer, dels genom branschspecialister. dels genom spe— cialister, vilkas verksamhet är inriktad på vissa typer av yrkesrisker eller problemom- råden. Branschspecialisterna utgörs av byggnadsinspektörerna som handhar tillsynen över byggnads- och anläggningsverksamhet, stuveriinspektörerna som har tillsynen av arbete med lastning och lossning av fartyg ävensom viss tillsyn enligt lagen om säker- heten ombord på fartyg samt slutligen jord- bruksinspektörer som har till uppgift att utöva tillsyn av jordbruk, trädgårdsföretag och djurhållning utan jordbruk ävensom till jordbruk hörande skogsarbete samt av kvar- nar, siloanläggningar o.d.

De specialister, vilkas verksamhet är in-

riktad på vissa typer av yrkesrisker eller prob— Iemområden. är yrkeshygienikerna och so- cialinspektörerna. Yrkeshygienikernas upp- gift är i första hand att utföra yrkeshygie- niska mätningar och undersökningar och att biträda vid handläggningen av yrkeshygie- niska frågor. Socialinspektör (och bitr. socialinspektör) åligger att utöva tillsyn över arbetsställen som tilldelats vederbörande tjänsteman samt därjämte ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande den kvinnliga och minderåriga arbetskraften och behovet av familjesociala åtgärder samt per- sonalvård, handikappades, omflyttades och invandrares anpassning i arbetslivet och andra sociala frågor som sammanhänger med arbetet.

4.5.2. Förhandsgranskning

Enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen kan arbetsgivare underställa yrkesinspektör för- slag till ny-, till— eller ombyggnad av arbets- lokal eller personalrum för granskning. Granskningen sker kostnadsfritt. Yrkesin— spektören skall snarast möjligt avge skriftligt yttrande över ingivna förslag. Motsvarande möjlighet till granskning finns även i fråga om ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande eller mera väsentlig omläggning av arbetsmetod. Här avsedd granskning utförs i regel av den tjänsteman som har tillsynen över arbetsstället i fråga. De påpekanden gransk- ningen föranleder sammanfattas i ett granskningsutlåtande som i regel underteck- nas av den granskande tjänstemannen samt av yrkesinspektören. Om granskningen föranle- der mera omfattande ändringar av ritnings— förslaget infordras nya ritningar. Den över- vägande delen av granskningen enligt 6? arbetarskyddskungörelsen utförs inom yrkes- inspektionen. Arbetarskyddsstyrelsens in- satser avser huvudsakligen rådgivning till distrikten på begäran av dessa i fall där pro- blemen kräver medverkan av styrelsens specialister. Omfattningen av ritnings— granskningen har under en tioårsperiod nära nog fördubblats.

Enligt 45 % arbetarskyddslagen åligger det

tillverkare, försäljare eller upplåtare att tillse att maskiner, redskap och andra tekniska anordningar är försedda med nödiga skydds— anordningar och även i övrigt erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall. Arbetarskyddsstyrelsen kan när särskilda skäl föreligger föreskriva om viss märkning av teknisk anordning samt även föreskriva att visst slag av sådan anordning skall vara godkänd av styrelsen. Genom utfärdande av råd och anvisningar rörande olika tekniska anordningar medverkar sty- relsen till att sprida kännedom om de krav som ställs i skyddshänseende. Till en del sker detta arbete internt inom arbetarskyddsstyrelsens tillsynsavdelning, där i första hand de tek- niska byråernas personal i betydande utsträckning är sysselsatt med förhands— granskning av maskiner, verktyg, redskap och andra tekniska anordningar. Styrelsen förfo- gar inte över egna tekniska resurser för att kunna utföra provning av maskiner m.m., utan tillverkaren eller motsvarande hänvisas till statens maskinprovningar och statens provningsanstalt som ombesörjer de prak- tiska proven. Dessa utförs i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen — ofta i närvaro av personal från styrelsen — som därigenom har möjlighet att få dem utförda på ett sådant sätt att resultatet kan tjäna som underlag för styrelsens beslut i typgodkännandefrågan. Det är i allmänhet tillverkaren eller motsva- rande som vänder sig till arbetarskyddssty- relsen för att få en typgranskning till stånd. Arbetarskyddsstyrelsen bedriver emellertid

även viss uppsökande verksamhet, ofta på initiativ av yrkesinspektionen.

En stor och mycket viktig del av typ- granskningsarbetet sker genom att styrelsens tjänstemän medverkar i från arbetarskydds— synpunkt viktiga utredningsarbeten inom Ingenjörsvetenskapsakademiens kommissio- ner, Nordiska Maskinkommittén m.fl. såväl svenska som internationella organ. En för- teckning över sådana arbetsgrupper och kommittéer finns i bilaga 1 till detta betän- kande.

Kostnaden för de praktiska prov som erfordras för en typgranskning erläggs av tillverkaren eller motsvarande direkt till den institution som utför provet. Någon avgift för arbetarskyddsstyrelsens medverkan uttas inte.

I anslutning till ovanstående redogörelse för innehållet i programmet Tillsyn och för- handsgranskning lämnas i tabell 4.1 vissa uppgifter ägnade att närmare belysa utveck- lingen och omfattningen av yrkesinspektio- nens verksamhet sedan 1967. Uppgifterna är hämtade från yrkesinspektionsdistriktens årsberättelser.

I fjärde kolumnen i tabell 4.1 redovisas totala antalet effektiva arbetsdagar som de inspekterande tjänstemännen tjänstgjort inom eget distrikt. Utanför faller dagar då tjänstemännen deltagit i kurser och konfe- renser eller utfört arbete utom distriktet.

Utvecklingen inom näringslivet under 1950- och 1960-talen har medfört en förskjutning av

Tabell 4.1 Utvecklingen och omfattningen av yrkesinspektionens verksamhet 1967— 1971.

År Antal Registre- Arbets— Arbets- Enligt Tjänstemän (200 rade ar- tagare dagar perso- arbetsdagar mot- betsstäl- vid inom nalstat svarar 1 tjänste— len dessa distr. den 1.7 man)

1 2 3 4 5 6

1967 74 800 1835 624 23 647 127 118 1968 72 041 1838 712 27 902 147 140 1969 71687 1879 255 28 628 154 143 1970 72 229 1914 749 30 937 171 155 1971 72 393 1939 914 33 391 177 167

arbetarskyddet i riktning mot yrkeshygieniska frågor. Samtidigt har parternas intresse för arbetarskydd ökat. På det lokala planet har sålunda enligt yrkesinspektionens årsrappor- ter antalet arbetsställen med skyddsombud ökat från 18000 år 1950 till 38000 år 1971. Antalet arbetsställen med särskild skyddstjän- steman har under samma period ökat från 500 ti111600. Hos yrkesinspektionen registreras i regel arbetsställen där fler än nio arbetstagare sysselsätts samt mindre arbetsställen där tryckkärl eller maskinella anordningar används. Allmänna yrkesinspektionen har dessutom tillsyn över ett antal arbetsställen, som på grund av arbetets fluktuerande natur inte registreras, t.ex. husbyggnadsverksam- het och stuveri.

Antalet arbetstagare vid arbetsställen under distriktens direkta tillsyn växer successivt som ett resultat av strukturrationaliseringen inom näringslivet. Fortfarande har emellertid 45000 av de 72000 arbetsställen som står under allmänna yrkesinspektionens direkta tillsyn mindre än tio anställda. Antalet arbetsställen under kommunal tillsyn är 82000.

1 tabell 4.2 lämnas vissa uppgifter angående yrkesinspektionens rese- och besöksverk- samhet, antal ärenden om förhandsprövning av ritningar till arbetslokaler m. m.

Som framgår av tabellen kolumn 4, tar besöken vid företagen allt längre tid i anspråk.

Detta avspeglar att arbetsmiljön efter hand blir mer komplicerad och att parternas intresse för fördjupade diskussioner växer. Därtill kommer att arbetarskyddsstyrelsen lämnat direktiv om att stor vikt skall läggas vid att vid behov lämna anvisningar på arbets- ställena och följa upp dessa. Detta medför ett ökat antal återbesök vid samma arbetsställe.

I detta sammanhang bör beaktas att den i 6 & arbetarskyddskungörelsen angivna gransk- ning av förslag till nya arbetslokaler och personalrum samt nya arbetsmetoder ökat kraftigt, eller från 5199 ärenden år 1958 till 9552 ärenden år 1971. Detta granskningsar- bete är av stor betydelse i det förebyggande arbetarskyddet och kommer på sikt att växa ytterligare.

4.6. Utbildning och information

Programmet Utbildning och information innefattar delprogrammen Intern utbildning, Extern utbildning samt Information. Delpro- grammet Intern utbildning omfattar utbildning av personal såväl inom arbetarskyddsstyrel- sen som vid yrkesinspektionen samt av de kommunala tillsynsmännen. Den externa utbildningen riktar sig till personal inom företagshälsovården och vissa andra perso- nalkategorier. Till delprogrammet Informa- tion hänförs information genom massmedia

Tabell 4.2 Yrkesinspektionens rese- och besöksverksamhet, antal ärenden om förhandspröv- ning av ritningar till arbetslokaler m. m.

År Rese- Besök Besök Inspek- Antal Skriftliga Granska- Konfe- Föreläs- och för- vid per rese- tions- inspek- inspektions— de el.upp- renser ningar rättn.- arbets- och för— inter- terade meddelanden .orda och kon- och före- dagar ställen rättn.- vall förare per 100 förslag sulta- drag

dag (VTF) besök enl. 6 & tioner Ask

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

1967 12 244 42 139 3,4 2,53 — 23 7 892 7 948 2 207 1968 13 350 48 851 3,4 2,44 3 23 7 945 8 405 1 830 1969 13 858 42095 3,0 2,70 10931 24 9537 9549 1881 1970 14 698 42 231 2,9 2,93 15 042 25 9 069 8 747 2 023 1971 16 359 44 853 2,7 2 77 23 592 25 9 552 8 220 2137

aArbetsuppgiften tillkom 1968. Statistik ej förd hela året.

eller genom skrifter av olika slag om aktuella frågor på arbetarskyddets område.

4.6.1. Intern utbildning

Arbetarskyddsstyrelsens centrala utbild- ningsprogram är under uppbyggnad. Det omfattar bl.a. en systematisk utbildning av distriktens personal med växling mellan centrala kursinslag och inlärning inom distrikten i form av dels en längre kurs för tjänstemän med ca fem års tjänst, dels fortsatt uppbyggnad i särskilda block med fastslagna kunskapskrav inom särskilda områden. En del av utbildningen styrs lokalt och avser fort— bildning av verkets personal. En stor del av utbildningsverksamheten avser nyanställd personal inom distrikten. Ett viktigt inslag häri är arbetsplatsbesök som företas tillsam- mans med en erfaren kollega. Arbetar- skyddsstyrelsen anordnar även vissa centralt styrda kurser. Ett exempel på sådana kurser är de som avser att klargöra innehållet i nya anvisningar för distriktspersonalen. Viss utbildning sker i form av centralt styrda utbildningsprojekt. Exempel på sådana pro- jektplanerade kurser är arbetstidskurser och kurser i ergonomi och arbetarskydd inom skogsbruket. Till internutbildningen hänförs även kurser för kommunala tillsynsmän. Dessa är i allmänhet upplagda som internat- kurser under 1 a 3 dagar. Vid kurserna ges en orientering om yrkesinspektionens arbets- uppgifter, de viktigaste bestämmelserna i arbetarskyddslagstiftningen samt frågor som särskilt berör den kommunala tillsynen.

4.6.2. Extern utbildning

Den externa utbildningsverksamheten är främst inriktad på utbildning av personal för företagshälsovården, dvs. företagsläkare, sjuksköterskor i företagshälsovård och skyddsingenjörer. Därjämte ges kurser i ergonomi för tekniska planerare m.fl. kate- gorier. Arten och omfattningen av denna utbildningsverksamhet grundar sig på beslut av statsmakterna år 1971 (prop. 1971 :23, SoU

1971:11, rskr l97l:lS7). Utbildningen av företagsläkare skall enligt detta beslut omfatta ca två månaders teorikurs vid arbetar- skyddsstyrelsen och praktisk tjänstgöring under minst sex månader. Den teoretiska kursen skall omfatta sex veckors arbets- medicin och två veckors socialmedicin. Utbildningen av skyddsingenjörer skall omfatta två månaders teorikurs vid arbetar- skyddsstyrelsen och praktisk tjänstgöring vid företag under i regel tio månader. Utbild— ningen av sjuksköterskor i företagshälsovård skall bestå av åtta veckors teoretisk och tolv veckors praktisk utbildning föregången av viss utbildning inom öppen hälso- och sjuk- vård. Utbildningen i ergonomi för tekniska planerare m.fl. omfattar fem skilda vecko- perioder under två terminer fördelade på föreläsningar, demonstrationer, grupparbe- ten rn. rn.

Utbildningen av personal för företagshäl- sovården är fortfarande under uppbyggnad. Ovannämnda utbildningstider har till följd härav ännu inte uppnåtts till alla delar. Särskilt gäller detta den praktiska utbildningen. I detta sammanhang bör dock nämnas att den helt övervägande delen av dem som hittills utbil- dats haft omfattande praktisk erfarenhet av ar- bete inom företagshälsovården.

I tabell 4.3 anges det antal kursdeltagare som sedan institutets tillkomst med godkänt resultat genomgått institutets olika kurser.

Till detta delprogram räknas även den medverkan vid högre utbildning som sker genom att den arbetsmedicinska avdelningens tjänstemän håller föreläsningar vid högre läroanstalter.

4.6.3. Information

Informationsverksamheten omfattar bl.a. medverkan till att arbetarskyddsstyrelsens anvisningar, meddelanden m.m. om de åtgärder som måste vidtas för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet blir bekant- gjorda för allmänheten och särskilt för dem det berör. I detta syfte iordningställs press- meddelanden vilka går till nyhetsbyråer, dags-

Tabell 4.3 Antal kursdeltagare som genomgått arbetsmedicinska institutets kurser.

År under vilket Antal kursdeltagare som genomgått kurserna med godkänt resultat utbildningen ifråga avslu- Företags- Företags- Skydds- Ergonomi för tades läkare sköterskor ingen- tekniska

jörer planerare

1967 17 38 — 1968 20 — — 32 1969 32 — 34

1970 51 61 21 46 1971 38 58 22 25

1972 —- 60 — —

och fackpress. personaltidningar, vissa tidskrifter. Resultaten av exempelvis större

myndigheter, arbetsmarknadsorganisatio- nerna samt vissa företag och skolor. Samtidigt härmed utsändes också abonnemangstalonger för anvisningarna. Avsikten är att inom kort öka denna publikationsverksamhet betydligt genom att i samråd med arbetsmarknadspar- terna ge ut foldrar med huvudinnehålleti vissa anvisningar. Dessa foldrar är främst avsedda för huvudskyddsombud och arbetsledare. Till informationsverksamheten hör också utgi— vandet av Arbetarskyddsverkets Informa- tionsblad, som är både personaltidning samt dokumentation om viktigare beslut och andra nyheter på arbetarskyddets område.

Informationsverksamheten innefattar vi- dare produktion av stillfilmer i arbetar- skyddsfrågor. Informationsmaterial sprids också genom deltagande i utställningar och konferenser. En tvådagarskurs för journa- lister som sysslar med arbetsmiljöfrågor har nyligen genomförts.

Den snabba informationen om nyheter på arbetarskyddets område till press, radio och TV sker genom pressmeddelanden samt vidare genom regelbundna kontakter med pressen.

Till informationsverksamheten hör också att arbetarskyddsverkets tjänstemän håller föreläsningar och föredrag i skilda sammanhang.

Arbetsmedicinska forskningsresultat har publicerats i förutvarande arbetsmedicinska institutets egen publikation, Studia laboris et salutis samt vidare i vetenskapliga och andra

branschundersökningar har publicerats i institutets rapportserie AI-Rapport. Kortfat- tad information om forsknings- och under- sökningsresultat, utgivna publikationer, anordnade kurser samt om verksamheten i övrigt har skett genom AI-aktuellt, som dis- tribuerats till vissa myndigheter och institu- tioner, personal inom företagshälsovården, arbetsmarknadens organisationer samt dags- press och facktidskrifter.

4.7. Arbetarskyddsstyrelsens m. m.

organisation

Ledamöter i arbetarskyddsstyrelsen är en generaldirektör, som är styrelsens ordfö- rande, en överdirektör, som är styrelsens vice ordförande och högst nio andra ledamöter, som Kungl. Maj:t utser särskilt. Genom Kungl. Maj:ts beslut angående styrelsens sammansättning för tiden 1.7.1972— 30.6.1975 ingår i styrelsen fyra representanter för arbetstagarsammanslutningar och två re- presentanter för sammanslutningar av enskil- da arbetsgivare. De offentliga arbetsgivarna representeras av en ledamot. Slutligen ingåri styrelsen två ledamöter av riksdagen.

Generaldirektören är chef för styrelsen med överdirektören som ställföreträdare.

styrelsen finns tre avdelningar, nämligen tillsynsavdelningen, arbetsmedi— cinska avdelningen samt administrativa avdelningen. Tillsynsavdelningen, som har att

Inom

svara för styrelsens anvisnings- och gransk- ningsarbete, består av arbetarskyddsstyrel- sens förutvarande tekniska byråer samt tra- fiksektionen. skogssektionen, sociala sektio- nen och medicinska sektionen. Den arbets- medicinska avdelningen består av det förut- varande arbetsmedicinska institutets medi- cinska, kemiska, tekniska, arbetsfysiologiska och arbetspsykologiska avdelningar. Den administrativa avdelningen slutligen består av förutvarande arbetarskyddsstyrelsens ar- betstidsbyrå, en av de båda förutvarande myndigheternas administrativa byråer bildad kanslibyrå samt en utbildnings- och infor- mationssektion, bildad av de båda förutva— rande myndigheternas informations- och utbildningsadministrativa enheter.

I styrelsens plenum avgörs viktigare frågor om arbetarskyddets omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad, viktigare författ- ningsfrågor och viktigare frågor om organisa- tion, arbetsordning och tjänsteföreskrifter. Vidare avgörs där frågor om anslagsframställ— ning hos riksdagen och andra frågor av större ekonomisk betydelse. Rättstillämpningsfrå- gor av principiell betydelse eller större vikt som ej skall handläggas i en särskild till styrel- sen knuten arbetstidsnämnd avgörs i styrelsen. Slutligen avgörs i styrelsen vissa frågor av administrativ karaktär, däribland vissa perso- nalfrågor, samt de andra frågor som generaldi- rektören hänskjuter dit. Övriga ärenden av- görs av generaldirektören eller, i kraft av ar- betsordningellersärskiltbeslut,annantjänste- man hos styrelsen.

I arbetstidsnämnden avgörs ärenden som avser tillämpning av allmänna arbetstidsla- gen, arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstid, raster, arbetspauser, natt- och veckovila, bestämmelserna om arbetstid samt natt- och veckovila i lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete samt lagen om förlängd semester för vissa arbetstagare med radiolo- giskt arbete.

Ledamöter i arbetstidsnämnden är gene- raldirektören, som är nämndens ordförande, chefen för arbetstidsbyrån, en tjänsteman inom styrelsen som generaldirektören bestämmer samt sex av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter (partsrepresentanter). Av

partsrepresentanterna utses tre efter förslag av rikssammanslutningar av arbetstagare, två efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare samt en efter gemensamt förslag av statens avtalsverk, Svenska landstings- förbundet och Svenska kommunförbundet. Arbetarskyddsstyrelsens organisation och nuvarande personal framgår närmare av tablåerna på s. 90—93.

4.7.1. Tillsynsavdelningen Inledning

Tillsynsavdelningen, som leds av en avdel- ningschef, har till huvuduppgift att svara för arbetarskyddsstyrelsens anvisnings- och granskningsarbete samt att leda yrkesin- spektionens verksamhet. Inom ramen härför är en av avdelningens mest omfattande arbetsuppgifter att på grundval av egna undersökningar eller genom att utnyttja resultaten av forsknings- och utredningsar- betet inom den arbetsmedicinska avdelningen samt forsknings- och utredningsinstitutioner utanför arbetarskyddsstyrelsen utarbeta anvisningar till förebyggande av olycksfall och ohälsa i arbetet. Arbetet bedrivs i stor utsträckning i samverkan med andra myn- digheter, arbetsmarknadsparterna, maskin- tillverkare m.fl. Här avses inte bara anvis- ningar på områden där sådana tidigare inte funnits utan även revision av tidigare utgivna anvisningar. Hit hör också medverkan i utarbetandet av vissa normer och standard- blad som ges ut av Ingenjörsvetenskapsaka- demien (IVA), Sveriges standardiserings- kommission m.fl., vilka fastställs av arbe- tarskyddsstyrelsen såsom egna anvisningar. Avdelningen har vidare att granska och i vissa fall utfärda typgodkännande av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar. En betydelsefull uppgift för avdelningen är att på olika sätt medverka i det internationella samarbetet på arbetarskyddets område som bl. a. syftar till en samordning av olika länders skyddsbestämmelser. Som ett led i uppgiften att leda tillsynsarbetet ute i arbetslivet åligger det avdelningen att föra ut arbetarskyddsan-

[ j—[Tillsynsavdelningen J

Styrelse Generaldirektör

Överd ire ktör

l l

rl Arbetsmedicinska avdelningen—l

Allmäntekniska byrån

Gruvsektionen Kemisektionen I Kemisektionen ll Tryckkärlssektionen Allmänna sektionen Byggnadssektionen Stuverisektionen Lyftanordningssektionen

Maskintekniska byrån

__ Maskintekniska sektionen | Maskintekniska sektionen ll

Trafiksektionen

Skogssektionen

Sociala sektionen

Medicinska enheten

Sektionen för med yrkeshygien Sektionen för yrkestoxikologi Sektionen för yrkesmedicin Sektionen för yrkesdermatologi Sektionen för fysikalisk yrkes- hygien

Kemiska enheten

Sektionen för metodforskning Servicelaboratoriet

Tekniska enheten

Allmänna sektionen Sektionen för gaser Sektionen för aerosoler Sektionen för ventilation och värme Sektionen för buller och vibra- tioner

Arbetsfysiologiska enheten

Sektionen för arbets— och miljö- fysiologi Sektionen för teknisk fysiologi Sektionen för klinisk arbets-

Arbetstidsnämnd

l _LAdministrativa avdelningen j

Arbetstidsbyrån

Kanslibyrån

Ekonomisektionen Personalsektionen Kontorsdriftsektionen

__ Utbildnings— och informationssektionen

fysiologi

_| Medicinska sektionen

visningarna i praktisk tillämpning genom att ge råd och anvisningar till yrkesinspektionens tekniska och medicinska personal. Här bör också nämnas att avdelningen har att besvara i enskilda fall frågor rörande tolkning och tillämpning av bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen, och i tillhörande anvisningar m.m. samt framställningar om eftergifter från dessa bestämmelser. Här avses även framställningar från åklagarmyn- digheter, domstolar m.fl. i yrkesskadefall. Avdelningen företar eller biträder också vid undersökningar av särskilt svåra fall av yrkesskada. Även i övrigt sker en omfattande rådgivningsverksamhet såsom till läkare och tekniker i företagshälsovården, tillverkare av

L. Arbetspsykologiska enheten

kemiska ämnen, maskiner, redskap och andra tekniska anordningar samt till arkitekter, myndigheter, arbetstagare, arbetsgivare m.fl. En betydelsefull uppgift för avdelningen är att medverka vid den utbildning och fortbildning som riktar sig till såväl arbetarskyddsverkets personal som personal inom företagshälso- vården och andra. Här avses också medver- kan i utbildnings- och upplysningsverksamhet vid kurser, konferenser o.d. för skyddsom- bud, arbetsledare m.fl. Även i övrigt med- verkar avdelningen i informationsverksam- heten rörande arbetarskyddsfrågorna. I avsnitt 4.1 med redogörelse för arbetar- skyddsverkets uppgifter har närmare redo- gjorts för ovanstående arbetsuppgifter.

Allmäntekniska byrån 1 överingenjör

VERKSLEDNING

1 generaldirektör 1 överdirektör 1 assistent 2 biträden

TILLSYNINGSAVDELNINGEN 1 göromålsförordnande avdelningschef

Maskintekniska byrån Trafiksektionen 1 överingenjör 1 avdelningsdirektör

Allmänna sektionen

1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byräingeniör

951901? 1 avdelningsdirektör 2 byrådirektörer

Kemisektionen I

1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byråingenjör

Byggnadssektionen

1 byrådirektör 1 förste byråingenjör

1 avdelningsdirektör 1 byrådirektör

Stuverisektionen 1 avdelningsdirektör

Tryckkärlssektionen 1 byrådirektör

1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer

3 byrådirektörer 1 förste byråingenjör

3 byrådirektörer

Maskintekniska sektionen I 1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byråingeniör

Maskintekniska sektionen || 1 avdelningsdirektör 3 byrådirektörer 1 förste byråingenjör 1 konsulent 3 instruktörer

2 byrådirektörer 1 förste byråingenjör 1 1/2 biträden

S kogsse ktionen 1 avdelningsdirektör 1 byrådirektör 1 biträde

Sociala sektionen

1 avdelningsdirektör 1 byrådirektör 1 förste byråsekreterare 1 1/2 biträden

Medicinska sektionen

1 överläkare 1 läkare 1 assistent 1 biträde

2 förste byråingenjörer 15 biträden

Allmäntekniska byrån

På allmäntekniska byrån handläggs ärenden av allmänteknisk och teknisk-yrkeshygienisk art, ärenden rörande skyldigheter i skydds- hänseende som åvilar tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av vissa slag av redskap och andra tekniska anordningar samt ärenden rörande tillsynsorganens verksamhet med avseende på uppgifter som faller inom byråns arbetsområde.

Gruvsektionen. Ärenden rörande arbete i gruvor, anrikningsverk, stenbrott, tunnlar och andra liknande bergbrytningsutrymmen (bergbygge) och därvid förekommande sten- krossverk, transportfordon, gruvhissar och andra transport- och uppfordringsan- ordningar, ärenden om lokaler, personalut- rymmen, belysning, ventilation, dammbe- kämpning, vattenundanhållning o.d., ärenden

rörande besiktningsmän för gruvhissar samt ärenden rörande allt sprängningsarbete och därvid använda ladd- och tändapparater m. m.

Kemisektionema I och II. Arenden rörande hälsofarliga, brandfarliga och frätande ämnen och andra från kemisk-yrkeshygienisk syn- punkt farliga kemikalier och produkter som används vid eller ingår i olika arbetsförfaran- den och kemiska processer såsom betning, ytbehandling, limning, klistring, vulkanisering o.d. samt ärenden rörande undersökningar och kontroll av luftföroreningar på arbets- platser.

Den ena av dessa sektioner svarar för hand- läggning av ärenden från ohälso- och kemisk- yrkeshygienisk synpunkt och den andra för ärenden av processteknisk art inom kemisk och annan industri , där farliga ämnen hanteras , kontroll av processer, transporter av sådana ämnen o.d.

Medicinska enheten

Sektionen för medicinsk

yrkeshygien

1 professor

1 laboratorieläkare

3 laboratorieassistenter 2 biträden

1 institutionsbiträde S_ekti_on_eri för yrkestoxi-

1 laborator

1 första kemist

1 avdelningsingenjör

1 assistent

1 förste laboratorieassistent 1 laboratorieassistent

2 institutionsbiträden

1 t lsyningsman

1 djurvårdare

S_ektionin Lör yrkes-

1 laborator

1 läkare

3 laboratorieläkare

2 översköterskor

1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

1 biträde

1 laborator 1 laboratorieläkare 2 laboratorieassistenter

Sektionen för fysikalisk

yrkeshygien

1 laborator

1 laboratorieläkare 1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

ARBETSMEDICINSKA AVDELNINGEN

1 göromålsförordnande avdelningschef 1 biträde

Kemiska enheten

forskning

1 laborator

1 förste kemist

1 kemist

1 förste forskningsingenjör 2 ingenjörer

3 laboratorieassistenter

2 institutionsbiträden

1 biträde

Servicelaboratoriet

1 laborator

1 förste kemist

1 kemist

1 avdelningsingenjör

1 ingenjör

1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

3 institutionsbiträden

1 biträde

Tekniska enheten

Allmänna sektionen

1 professor

1 förste forskningsingenjör 4 avdelningsingenjörer

1 ingenjör

1 första laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

2 institutionsbiträden

2 biträden 1 laborator

1 förste forskningsingenjör 1 ingenjör 1 förste laboratorieassistent 2 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

Sektionen för aerosoler

1 laborator

1 förste forskningsingenjör 1 avdelningsingenjör

1 ingenjör

3 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

1 laborator

2 förste forskningsingenjörer 1 ingenjör

2 laboratorieassistenter

1 institutionsbiträde

Sektionen för buller och

vibrationer

1 laborator

Arbetsfysiologiska enheten Sektionen för arbets— och

tällä/SEGE

1 professor

1 förste forskningsingenjör 1 förste avdelningsingenjör 1 byråassistent

1 laboratorieassistent

1 biträde

Sektionen för teknisk fy-

sigleai

2 förste forskningsingenjörer

1 ingenjör 1 förste instrumentmakare

Sektionen för klinisk arbets-

Maha

1 laborator

1 läkare

2 laboratorieläkare 1 byråassistent

1 översköterska

1 förste laboratorieassistent

1 laboratorieassistent

Arbetspsykologiska enheten

1 laborator 1 psykolog

2 bitr. psykologer 1 biträde

ADMINISTRATIVA AVDELNINGEN 1 göromålsförordnande avdelningschef

Arbetstidsbyrå

1 byråchef 5 byrådirektörer 1 förste byråsekreterare 1 kanslist 6 biträden

Kanslibyrån

1 byråchef 3 byrådirektörer 1 byråassistent 3 biträden

E_komömiseLtiOLen 1 byrådirektör

1 bokhållare 5 biträden

Personalsektionen

1 byrådirektör 2 kanslister 1 biträde

Utbildnings- och informationssektionen

1 studierektor 1 kurssekreterare 1 instruktionssköterska 1 biträde 1 expeditionsvakt

Intern utbildning

ibyrådire ktör 2 biträden

Information

1 pressombudsman 1 biträde

Kontorsdriftssektionen

1 byrådirektör 2 förste byråsekreterare 3 assistenter 1 verkmästare 1 materialförvaltare 5 biträden 5 expeditionsvakter 1 institutionstekniker

Tryckkärlssektionen. Ärenden rörande ång- pannor, ångackumulatorer, varmvattenpan- nor, värmeväxlare, kokare, autoklaver, vär- mebord, vulkaniseringsapparater. trycklufts- behållare, cisterner, gasbehållare och and- ra tyrkckkärl, vissa rörledningar under tryck, ärenden rörande svetsning, lödning och skär- ning av tryckkärl m. m. samt ärenden om be- siktningsmän för tryckkärl och om svetskon- trollanter.

Allmänna sektionen. Ärenden rörande ar- betslokaler, personalrum, personalbodar, ga- rage, bensinstationer, vatten- och av- loppsverk, gas-, kyl- och frysanläggningar, belysning, uppvärmning, ventilation, buller, temperatur, fuktighet, stark värme, kyla och andra mera allmänna miljöfaktorer, ärenden rörande vissa slag av arbeten och anordningar såsom arbete i grustag, i master, dykeri- och kassunarbete, stegar, portar o.d., ärenden rörande personlig skyddsutrustning, brand- skydds- och dykarutrustning, ärenden rörande besiktningsmän för t. ex. kylanlägg- ningar, oljetankar i fartyg m.m. samt ärenden angående lokal skyddsverksamhet, skydds- ombuds uppgifter, medgivande att utse regionala skyddsombud m. m.

Byggnadssektionen. Ärenden rörande arbe- te inom byggnads- och anläggningsverksamhet såsom hus-, väg-, bro-, damm-, hamn- och kajbyggnadsarbete, byggnad av flygfält, ci- sternanläggningar, ledningar för elkraft och te- lekommunikationer, fyrar o.d., ärenden rö- rande byggnadselement, stålkonstruktioner, formsättningar, ställningar, arbetsplattfor- mar, valvstämp, fackverk, formbalkar, spon- ter, skyddsräck o. d.

Stuverisektionen. Ärenden rörande arbete i hamnar, kajplatser och magasin och på skepps- varv, lastning och lossning av fartyg (stuveri- arbete), ärenden rörande mudderverk, pon- tonkranar och pråmar samt vissa ärenden rö- rande säkerheten på fartyg.

Lyftanordningssektionen. Ärenden rörande lyft- och transportanordningar såsom hissar (utom gruvhissar), kranar, spel, telfrar, lyft- block, lyftbord, transportörer, rulltrappor, truckar, linbanor, skidliftar samt lyftredskap av olika slag såsom linor, kättingar, stroppar, lastkrokar, domkrafter, container och gripskopor, ärenden rörande besiktningsmän för lyft- och transportanordningar samt lyft— redskap m. m.

På maskintekniska byrån handläggs maskin- ärenden av teknisk och teknisk-yrkeshy- gienisk art, ärenden rörande skyldigheter i skyddshänseende som åvilar tillverkare, för- säljare, upplåtare och installatörer av maskiner, redskap och vissa slag av tekniska anordningar samt ärenden rörande tillsyns- organens verksamhet med avseende på upp- gifter som faller inom byråns arbetsområde, allt av det slag och i den omfattning som närmare anges för byråns nedannämnda två sektioner.

Maskinsektion I. Ärenden rörande maskiner och vissa andra tekniska anordningar i all- mänhet men särskilt inom järn- och metallindustri, massa- och pappersindustri, grafisk industri, livsmedels- och njutningsme- delsindustri (utom kvarnindustri) samt ke- misk-teknisk industri.

Maskinsektion II. Ärenden rörande maski- ner och vissa andra tekniska anordningarinom jordbruk, skogsbruk, kvarn-, trä-, textil-, lä- der-, hår-, tagel-, gummi- och plastindustri, byggnadsindustri samt i övrigt maskiner, red- skap o.d. som inte tillhör annan avdelning (eller sektion).

För de tekniska byråerna gemensam personal

De båda tekniska byråerna förfogar över viss gemensam personal bestående av jurister, rita- re samt kansli- och skrivpersonal.

Två byrådirektörer med juridisk utbildning biträder vid handläggningen av löpande ären- den av juridisk art, framställningar om eftergifter o.d., medverkar vid anvisningsar- betet samt utarbetarförslagtill utlåtanden över remisser, framställningar från åklagarmyndig- het, domstolar m. m. Två förste byråingenjö- rer (ritare) gör upp förslag till eller skaffar bildmaterial för styrelsens anvisningar, till skyddsbilder, ritningar över vissa skydds- anordningar m.m. samt handhar förvaringen av bildmaterial, ritningar o.d.

Sociala sektionen

På sociala sektionen handläggs ärenden rörande kvinnors och minderårigas använ-

dande i arbete, ärenden rörande personalvård, den invandrade arbetskraftens anpassning i arbetslivet och andra sociala frågor, som sammanhänger med arbetet eller arbetsför- hållandena, ärenden rörande husligt arbete och hemindustriellt arbete samt ärenden rörande tillsynsorganens verksamhet med avseende på de uppgifter som faller inom sektionens arbetsområde. Ärendena berör i stor utsträckning arbete på kontor, varuhus, hotell och restauranger, skolor, barnstugor, vårdinrättningar etc.

Trafiksektionen

På trafiksektionen handläggs ärenden av tek- nisk och teknisk-yrkeshygienisk art rörande järnvägs-, spårvägs-, bil-, buss- och flygtrafik, ärenden angående skyldigheteri skyddshänse- ende som åvilar tillverkare, försäljare, upplå- tare och installatörer av vissa maskiner, red- skap och andra tekniska anordningar, ärenden rörande transportemballage för farligt gods samt ärenden rörande sektionens tillsynsverk- samhet.

Chefen för trafiksektionen är tillika special- inspektör för landtrafiken. För härmed sam- manhängande uppgifter redogörs i avsnitt 4.126.

Skogssektionen

På skogssektionen handläggs ärenden av tek- nisk och teknisk-yrkeshygienisk art rörande skogs- och flottningsarbete, ärenden rörande tillfälliga bostäder vid sådantarbete (skogsför- läggningar), ärenden angående skyldigheter i skyddshänseende som åvilar tillverkare, för- säljare , upplåtare och installatörer av vissa ma- skiner, redskap o.d. samt ärenden rörande skogsyrkesinspektionens tillsynsverksamhet.

Medicinska sektionen

På medicinska sektionen inom tillsynsavdel- ningen handläggs ärenden av medicinsk- yrkeshygienisk eller socialmedicinsk art eller som eljest kräver medicinsk bedömning, ären— den rörande företagshälsovård, särskilt den- nas medicinska del, ärenden rörande besikt-

ningsläkare för läkarundersökning och perio- disk läkarbesiktning av minderåriga och av arbetstagare i vissa särskilda hälsofarliga arbe- ten. Sektionen har vidare att följa och samord- na den verksamhet som yrkesinspektionens läkare bedriver samt att biträda yrkesinspek- tionen med medicinsk rådgivning.

4.7.2. Arbetsmedicinska avdelningen Inledning

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion(1972:164)för arbetarskyddsstyrelsen har styrelsen, när det gäller det arbetsmedicinska området, ålagts uppgifter som äridentiska med dem som tidiga- re åvilade arbetsmedicinska institutet. Uppgif- terna fullgörs inom en särskild avdelning, ar- betsmedicinska avdelningen. Verksamheten

vid avdelningen utgörs av 1. forskning 2. utbildning 3. uppdragsverksamhet samt 4. dokumentations-, informations- konsultationsverksamhet. Forskningsverksamheten är i allt väsentligt praktiskt inriktad samt anpassad till näringsli- vets struktur. Den är delvis av tvärvetenskap- lig karaktär, dvs. den syftar till att belysa problemen inom ramen för en helhetssyn. Forskningen sker i samverkan mellan företrä- dare för olika vetenskapliga discipliner där medicinskt, tekniskt, naturvetenskapligt och beteendevetenskapligt skolade krafter samar- betar i syfte att nå en så allsidig bedömning som möjligt av människan i arbete. En stor del av forskningsverksamheten sker enhetsvis för att utveckla metodik eller för att studera special- problem. Utbildningsverksamheten tar fram- för allt sikte på grund- och specialutbildningav personalgrupper för och inom företagshälso- vården. Avdelningens personal medverkar också i undervisning på andra håll, t.ex. vid vissa högre läroanstalter. Uppdragsverksam- heten syftar till att på självkostnadsbasis utfö- ra utredningar och undersökningar för myndigheter, institutioner, företag och enskil- da m.fl. Dokumentations-, informations- och konsultationsverksamheten riktar sig ävenle-

och

des till myndigheter, institutioner, företag och enskilda m. fl. Iavsnitt4.l hargetts exempel på olika forskningsprojekt samt en redogörelse för utbildningsverksamheten, uppdragsverk- samheten och dokumentations-, informations- och konsultationsverksamheten.

Arbetsfysiologiska enheten

Vid den arbetsfysiologiska enheten avser forskningen tre huvudområden, nämligen ]. grundläggande studier av människans arbetsförmåga och därmed sammanhängande fysiologiska mekanismer,

2. kartläggande studier av fysiska belast- ningsfaktorer i arbetslivet och

3. experimentella studier som syftar till definition av ergonomiskt lämpliga arbets- förhållanden.

När det gäller utbildningsverksamheten medverkar den arbetsfysiologiska enheten vid utbildningen av personal för företagshälso- vården, där frågor om arbetsfysiologi och ergonomi intar ett stort utrymme. Den högre utbildning i ergonomi för tekniska planerare som arbetarskyddsstyrelsen ger ombesörjs huvudsakligen inom denna enhet.

Enhetens medverkan iuppdragsverksamhe- ten avser huvudsakligen ergonomiska arbets- platsundersökningar, studier av maskin- och redskapsutformning från ergonomiska ut- gångspunkter m.m., som syftar till förbätt- ringar av arbetsmetoder, maskiner och andra redskap.

Den arbetsfysiologiska enhetens veten- skapligt skolade personal utarbetar publika- tioner i arbetsfysiologiska och ergonomiska ämnen samt artiklar i sådana ämnen som publiceras i vetenskapliga och andra tidskrifter.

Verksamheten på den arbetsfysiologiska enheten bedrivs på tre sektioner, en för arbets- och miljöfysiologi, en för teknisk arbetsfysiologi och en för klinisk arbets- fysiologi.

Arbetspsykologiska enheten

Den arbetspsykologiska enhetens verksamhet omfattar främst arbetspsykologiska utred-

ningar och undersökningar. Avsikten äremel- lertid att vidga verksamheten särskilt i vad avser sociologiska och socialpsykologiska ut- redningar och undersökningar.

På grund av att enheten tillkommit så sent som l970 har forskningsverksamheten hittills varit av mera begränsad omfattning. Detta gäller även enhetens medverkan i utbild- ningsverksamheten, uppdragsverksamheten och informationsverksamheten.

Någon indelning av den arbetspsykologiska enheten i sektioner förekommer inte.

Kemiska enheten

Vid den kemiska enheten avser verksamheten två huvudområden, nämligen metodforskning och service. Forskningsverksamheten sker mot bakgrund av att den kemiska analysme- todiken på senare år utvecklats mot appa- ratbetonade, snabba och känsliga fysikaliska metoder, som undan för undan ersätter de äldre och betydligt mera arbetskrävande kemiska metoderna. Den går till stor del ut på att anpassa sådana metoder till de krav det kemisk-yrkeshygieniska analysbehovet stäl- ler.

Enheten medverkar inom sitt ämnesområde vid utbildningen av personal för företags- hälsovården.

Uppdragsverksamheten, som bedrivs inom den kemiska enhetens servicelaboratorium, avser analyser av utifrån inkommande prover. Vid detta laboratorium analyseras även pro- ver som härrör från den arbetsmedicinska avdelningens egna fältundersökningar och forskningsprojekt samt sådana som härrör från yrkesinspektionens verksamhet.

Den kemiska enhetens vetenskapligt sko- lade personal utarbetar publikationer i frågor rörande metodforskning samt artiklar i sådana ämnen som publiceras i vetenskapliga och andra tidskrifter.

Verksamheten inom den kemiska enheten bedrivs på två sektioner, en för metodut- veckling och ett servicelaboratorium.

Medicinska enheten

Den medicinska enhetens forskningsverk-

samhet är i stor utsträckning inriktad på att studera verkningsmekanismen för olika skadliga ämnen och metoder för att få fram tidig diagnos av påverkan eller sjukdom. Här avses bl. a. kartläggning av personal som är utsatt för risker, graden av exposition etc. för att kunna bedöma olika arbetsmiljöers skad- lighet. Ett annat viktigt område är yrkesder- matologin, där undersökningar sker beträf- fandeorsakoch uppkomstav yrkeseksem. Un- dersökningar sker för att utröna eventuella skadliga effekter på organismen av kemiska ämnen som förekommer i industrin. Forsk- ningsverksamheten är vidare inriktad på att studera de mekanismer hos människan som registrerar olika fysikaliska fenomen såsom ljud, ljus, klimatfaktorer etc. Inom avdelning- en finns ett register över arbetstagare som är eller varit anställda i arbete med särskild fara för uppkomst av dammlunga, det s.k. silikosregistret.

När det gäller utbildningsverksamheten medverkar den medicinska enhetens personal vid utbildningen av personal för företagshälso- vården, där frågor om arbetsbetingad ohälsa intar ett betydande utrymme.

Enhetens medverkan iuppdragsverksamhe- ten avser till stor del hälsoundersökningar av för olika risker utsatta personalgrupper.

Den medicinska enhetens vetenskapligt skolade personal utarbetar publikationer i yr- kesmedicinska, hygieniska, dermatologiska och toxikologiska ämnen samt artiklari sådana ämnen som publiceras i vetenskapliga och andra tidskrifter.

Inom den medicinska enheten finns fem sektioner, nämligen en för medicinsk yrkes- hygien, en för toxikologi, en för yrkesme- dicin, en för yrkesdermatologi och en för fysikalisk yrkeshygien. Cheferna för de yrkesmedicinska och yrkesdermatologiska sektionerna är samtidigt överläkare vid karolinska sjukhusets yrkesmedicinska resp. yrkesdermatologiska kliniker.

Tekniska enheten

Vid den tekniska enheten är forskningsverk- samheten främst inriktad på metodutveckling

och på praktiska teknisk-yrkeshygieniska kartläggningar av arbetsmiljön i avseende på klimat, belysning, buller och andra fysikaliska miljöfaktorer samt förekomsten av damm och andra luftföroreningar, exposition för skad- liga ämnen och andra kemiska miljöfaktorer.

När det gäller utbildningsverksamheten medverkar den tekniska enheten vid utbild- ningen av personal för företagshälsovården, där framför allt en stor del av skyddsingen- jörsutbildningen vilar på enheten.

Den tekniska enhetens uppdragsverksam- het avser huvudsakligen teknisk-yrkeshygie- niska kartläggningar av arbetsmiljöer i avseende på förekomsten av skadliga fysi- kaliska och kemiska miljöfaktorer jämte förslag till eliminationstekniska åtgärder.

Den tekniska enhetens vetenskapligt sko- lade personal utarbetar publikationer inom den tekniska yrkeshygienens område särskilt i avseende på utveckling av mätmetoder och ovannämnda arbetsmiljökartläggningar.

Verksamheten inom den tekniska enheten bedrivs på fem sektioner, en allmän sektion, en för gaser, en för aerosoler, en för venti- lation och värme och en för buller och vibrationer.

4.7.3. Administrativa avdelningen Inledning

Till den administrativa avdelningens verk- samhetsområde hör frågor om tillämpning av arbetstidsregler och andra juridiska frågor. Dit hör också frågor om arbetarskyddsverkets personal och ekonomi, planerings- och utredningsfrågor, administrationen av den utbildningsverksamhet arbetarskyddsstyrel- sen bedriver samt informationsfrågor.

Arbetstidsbyrån

På arbetstidsbyrån handläggs ärenden rörande tolkning och tillämpning av bestäm- melser om arbetstidens längd och förläggning, raster, arbetspauser, nattvila och veckovila samt om förlängd semester för vissa arbets-

tagare med radiologiskt arbete, vidare ären- den rörande arbetstid och vilotid i vägtrafik. Häri ingår bl. a. att utarbeta förslag till utlå— tanden över remisser från andra myndigheter samt vissa internationella organisationer. Till byråns arbetsuppgifter hör vidare att med- verka i utbildnings- och upplysningsverk- samheten vid kurser, konferenser o. d.

Kanslibyrån

Inom kanslibyrån finns en ekonomisektion, en personalsektion och en kontorsdriftsek- tion. Byrån har därjämte stabsfunktioner för juridiska frågor, planering och registrering.

Ekonomisektionen handlägger kassaären- den, redovisningsärenden och ärenden rö- rande utbetalning av personalens löner m.m. Inom personalsektionen handläggs anställnings- och befordringsärenden. Sek- tionen svarar vidare för introduktion av nyanställd personal samt för verkets perso- nalvård. Kontorsdriftsektionen handhar in— köpsverksamhet, lokalplanering, publika- tionsservice m.m. Under sektionen sorterar vaktmästeri, telefonväxel och bibliotek.

Kanslibyråns uppgifter på det juridiska området utgörs av granskning och medverkan i övrigt vid redigering av arbetarskyddsan- visningar, meddelanden och vissa andra trycksaker, att utarbeta förslag till fram- ställningar och ändringar gällande författ- ningsbestämmelser och att upprätta förslag till utlåtande över konventions- och rekommen- dationsförslag från ILO. Byrån har också att biträda vid planering av verksamheten på kortare sikt. Häri ingår att utarbeta arbetar- skyddsverkets anslagsframställningar och att leda utrednings- och försöksverksamheten rörande programbudgetering.

Utbildnings- och informationssektionen

Inom utbildnings- och informationssektionen handhas dels administrerandet av verkets interna och externa utbildning, dels verkets informationsverksamhet.

Administrerandet av utbildningen innefat-

tar schemaläggning, anskaffande av erfor- derlig lärarpersonal och i förekommande fall undervisningslokaler m.m. I administre- ringen ingår vidare att kungöra planerade kurser, granska inkommande ansökningar till kurser samt att avge förslag till antagning av elever m.m.

Informationsverksamheten avser informa- tion genom press, radio och TV eller på annat sätt om nya eller ändrade författningar, anvisningar och meddelanden eller om andra aktuella frågor på arbetarskyddets område samt frågor rörande yrkesinspektionens kontakter med press och andra massmedia. Till informationsverksamheten hör också i övrigt medverkan i arbetarskyddsverkets allmänna upplysningsverksamhet samt att redigera ett informationsblad för arbetar- skyddsverkets personal. I informationsverk- samheten ingår också att medverka i publi- ceringen av vetenskapliga skrifter m.m., utarbetade inom arbetsmedicinska avdel- ningen.

4.7.4. Vissa särskilda organ Företagshälsovårdsdelegation

Till arbetarskyddsstyrelsen är knuten en företagshälsovårdsdelegation med uppgift

att fortlöpande följa och främja företagshäl- sovårdens utveckling samt

att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbe- tarskyddet.

Ledamöter i delegationen och ersättare för dessa tillkallas av chefen för socialdeparte- mentet (Kungl. Maj:ts beslut den 19 februari 1971).

Central bedömningsnämnd för dammlunga

Till styrelsen är vidare knuten en central bedömningsnämnd för dammlunga med uppgift

att följa utvecklingen i såväl medicinskt som

arbetshygieniskt hänseende i fråga om arbete som är förenat med fara för dammlunga, att på begäran eller eljest efter granskning och bedömning av röntgenfilmer och annat utredningsmaterial avge utlåtande rörande misstänkt eller konstaterad dammlunga samt att vidta åtgärder i syfte att erhålla enhetligt röntgenologiskt, kliniskt eller tekniskt underlag för bedömning av misstänkta eller konstaterade fall av dammlunga. Ledamöter i nämnden och ersättare för dessa utses av arbetarskyddsstyrelsen (Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1971).

4.8. Yrkesinspektionens nuvarande organi- sation

4.8.1. Inledning

Tillsynen å efterlevnaden av arbetarskydds- lagstiftningen. däri inbegripet arbetstidslag- stiftningen, utövas under arbetarskyddssty- relsens ledning och överinseende av yrkes- inspektionen, dvs. inspekterande personal vid den allmänna yrkesinspektionen, kommunala tillsynsmän och specialinspektörer.

Den allmänna yrkesinspektionen är orga- nisatoriskt helt inordnad i arbetarskyddsver- ket. Kommunal tillsynsman utses av hälso- vårdsnämnd i kommunen men är vid arbe- tarskyddstillsynens utövande underställd vederbörande yrkesinspektör. För tillsyn på vissa områden finns särskilt förordnade spe- cialinspektörer. Dessa utgörs av bergmäs- tarna, skogsyrkesinspektörerna, chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion, che- fen för luftfartsinspektionen, sprängämnes- inspektören samt tillsynsmännen över elekt- riska starkströmsanläggningar. Av special- inspektörena är skogsinspektörerna och chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafik- sektion organisatoriskt inordnade i arbetar- skyddsverket medan de övriga tillhör kommerskollegium och luftfartsverket. Vid arbetarskyddstillsynens utövande står de dock under arbetarskyddsstyrelsens över- inseende.

Den allmänna yrkesinspektionen är indelad i elva distrikt, som omfattar: första distriktet Stockholms kommun och Gotlands län (sta- tioneringsort Stockholm), andra distriktet Stockholms län utom Stockholms kommun. Uppsala och Västmanlands län (Sundbyberg), tredje distriktet Södermanlands och Öster- götlands län (Linköping), fjärde distriktet Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län (Jönköping), femte distriktet Blekinge, Kri- stianstads och Malmöhus län (Malmö). sjätte distriktet Hallands samt Göteborgs och Bohus län (Göteborg), sjunde distriktet Skaraborgs län samt Älvsborgs län utom Dalsland (Borås), åttonde distriktet Värmlands och Örebro län samt Dalsland (Karlstad), nionde distriktet Kopparbergs och Gävleborgs län (Gävle), tionde distriktet Västernorrlands och Jämtlands län (Härnösand) samt elfte distriktet Västerbottens och Norrbottens län (Umeå).

Varje yrkesinspektionsdistrikt står under ledning av en yrkesinspektör. Som yrkes- inspektörens ställföreträdare fungerar en bitr. yrkesinspektör. Den inspekterande persona- len i övrigt består av förste distriktsing'enjörer och en socialinspektör. I vissa distrikt finns dessutom en bitr. socialinspektör. Till yrkesinspektionen har vidare knutits läkare med arbetsmedicinsk inriktning, som på deltid medverkar vid tillsynsarbetet. Slutligen finns biträdespersonal.

Arbetarskyddsstyrelsen fördelar tjänste- männen till tjänstgöring på de olika distrikten. Den nuvarande fördelningen framgår av tabell 4.4.

I varje yrkesinspektionsdistrikt finns sedan 1957, för främjande av samarbetet mellan den allmänna yrkesinspektionen, arbetsgivare och arbetstagare, ett rådgivande organ, benämnt yrkesinspektionens förtroenderåd, med sju ledamöter, som förordnas av Kungl. Maj:t. Förtroenderådet består av företrädare för arbetsgivare och arbetstagare samt en läkare och en person med erfarenhet i kommunala värv. Rådet sammanträder fyra gånger årligen.

Arbetsuppgifter

Tillsynsorganens åligganden anges i 68 & arbetarskyddskungörelsen och 12—17 åå instruktionen (19652791). Tillsyn skall främst ägnas sådan verksamhet, som med hänsyn till arbetets natur eller de förhållanden varunder arbetet bedrivs kan anses medföra särskild fara för ohälsa eller olycksfall. Vid tillsynens utövande skall hänsyn tas till vad som i varje fall kan anses skäligt med hänsyn till före- varande omständigheter och beaktas hur i det särskilda fallet ändamålet med arbetarskyddet kan vinnas utan att arbetsgivaren onödigt betungas. T illsynsorgan skall skaffa sig noggrann kännedom om arbetsförhållandena inom sitt verksamhetsområde samt med

Tabell 4.4 Allmänna yrkesinspektionens personal.

Tjänst I II III IV V Vl Vll VIII IX X XI Summa Yrkesinspektör 1 1 1 1 I I 1 l 1 1 1 11 Bitr. yrkesinspektör 1 1 1 1 1 I 1 l 1 I 1 11 Förste distriktsingenjör” 15 21 18 14 23 20 11 14 12 14 14 176 Socialinspektör 1 l l 1 1 1 1 1 1 l 1 11 Bitr. socialinspektör 1 I — — 1 1 — - 4 Brträde 6 7 6 5 7 7 4 1/2 5 41/2 5 5 62 Summa 25 32 27 22 34 31 181/2 22 191/2 22 22 275 Läkare med arvode antal veckotimmarå 6 6 20 9 6 6 6 12 6 6 10 132

4 Två förste distriktsingenjörstjänster t.v. placerade vid styrelsen för dels service till samtliga distrikt vid stuver1t1llsynen, dels tillgodoseende av skogsyrkesinspektionens och yrkesinspektionens för landtrafiken behov av yrkeshygieniska mätningar m.m.

" 39 timmar har ej fördelats på distrikt. De utnyttjas delvis för att tillgodose yrkesinspektionens behov av yrkesdermatologisk sakkunskap m. m.

uppmärksamhet följa arbetarskyddets utveckling inom området. Tillsynsorgan skall vidare vinnlägga sig om att genom upplys- ningsverksamhet främja strävandena att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet, tillhandagå med upplysningar, råd och anvisningar i frågor, som rör arbetets sundhet och säkerhet, samt verka för samarbete i sådana frågor.

Yrkesinspektören är distriktets chef och inför arbetarskyddsstyrelsen ansvarig för att verksamheten fullgörs på ett tillbörligt sätt. Det åligger honom bl.a. att med iakttagande av arbetarskyddsstyrelsens direktiv planera verksamheten och _ med beaktande av att tillsynen är den viktigaste av yrkes- inspektionens arbetsuppgifter — tillse att de inspekterande tjänstemännens arbetstid på lämpligt sätt fördelas mellan inspektions- verksamhet, arbete på distriktsexpeditionen och upplysningsverksamhet. Det åligger honom vidare att besöka arbetsställen som är underkastade tillsyn av distriktets tjänstemän samt de kommunala tillsynsmännen. Bitr. yrkesinspektör har att vid förfall för yrkes- inspektören uppehålla dennes tjänst, att biträda yrkesinspektören vid planeringen av distriktets verksamhet samt att på eget ansvar utöva tillsyn över de arbetsställen som till— delats honom. Förste distriktsingenjör har att på eget ansvar utöva tillsyn över de arbets- ställen som tilldelats honom. Förste distrikts- ingenjör som tjänstgör som vrkeshygieniker åligger därutöver att vid arbetsställen inom distriktet utföra teknisk-yrkeshygieniska mätningar och undersökningar för att utröna eller kontrollera om och i vad mån det i visst arbete förekommer farlig halt av damm, rök, gas, ånga eller dimma eller skadligt buller eller om belysning, luftväxling, temperatur och luftfuktighet är tillfredsställande. Verksam- heten skall bedrivas i samarbete med tjäns- teman som har tillsyn över arbetsstället där mätningarna etc. utförs. Förste distrikts- ingenjör som tjänstgör som Stuveriinspektör har att på eget ansvar utöva tillsyn över stu- veriarbete i hamnar och på lastageplatser med tillhörande kajer, magasin, verkstäder etc. Tillsynen omfattar även sådana vid stuve- riarbete använda arbetsinrättningar och red-

skap som tillhör fartyget. Stuveriinspektör kan tjänstgöra i flera distrikt. Socialinspektör och bitr. socialinspektör åligger bl. a. att på eget ansvar utöva tillsyn över de arbetsställen som tilldelats vederbörande tjänsteman och att främja arbetarskyddet inom hemindu- striellt arbete. De skall därjämte ägna särskild uppmärksamhet åt frågor rörande den kvinnliga och minderåriga arbetskraften inom distriktet och behovet av familjesociala åtgärder samt personalvård, handikappades, omflyttades och invandrares anpassning i arbetslivet och andra sociala frågor som sammanhänger med arbetet eller de förhål- landen under vilka detta bedrivs. Yrkesin- spektionens läkare är rådgivare åt yrkesin- spektören och distriktspersonalen i arbets- medicinska, socialmedicinska och andra frå- gor som kräver medicinsk bedömning. Läkaren skall granska och bedöma inkomna rapporter om obligatoriska läkarbesiktningar i förebyggande syfte och ge yrkesinspektören råd om mil jökontrollerande åtgärder. Läkaren skall vidare på begäran av yrkesinspektören så snart som möjligt företa besök på arbets- plats, där arbetsmedicinsk bedömning av förhållandena är påkallad.

Tillsynens fördelning inom distriktet sker efter följande grunder.

Varje inspekterande tjänsteman skal] av yrkesinspektören tilldelas vissa bestämda arbetsställen, över vilka han i första hand själv utövar tillsyn. Fördelningen av arbets- ställena skall ske på sådant sätt att en effektiv tillsyn erhålls med minsta möjliga kostnad för statsverket. Härvid tillses att tillsynsområ- dena, med undantag för stationeringsorten, utgörs av sammanhängande områden. Till- synen över arbetsställen inom stationerings- orten fördelas mellan samtliga inspekterande tjänstemän. Vid fördelningen tas hänsyn till huruvida arbetsställena anses böra inspekte- ras varje år, vartannat år eller med längre tidsintervall. Vid tillsynsobjektens fördelning mellan de enskilda tjänstemännen skall vidare beaktas att med hänsyn till arbetets natur från skyddssynpunkt tillsynen över varje arbets- ställe kommer att utövas av tjänsteman med erforderliga kunskaper och erfarenheter. Vid fördelningen av tillsynen skall också hänsyn

tas till om vederbörande tjänsteman har andra arbetsuppgifter, såsom bitr. yrkesinspektör, socialinspektör och yrkeshygieniker, eller har tillsynen över viss näringsgren. Tillsynen av byggnadsverksamhet uppdras i regel åt en med sådan verksamhet väl förtrogen tjäns- teman. Tillsynen över stuveriverksamhet handhas i enlighet med vad tidigare anförts av särskild Stuveriinspektör. I vissa distrikt finns en tjänsteman med uppgift att utöva tillsyn över jordbruk. trädgårdsföretag och djur- hållning utan jordbruk ävensom till jordbruk hörande skogsarbete samt över kvarnar, siloanläggningar o.d. Utan hinder av ovan angivna regler äger yrkesinspektör besluta att en eller flera tjänstemäns tillsynsverksamhet under längre eller kortare tid skall ägnas viss näringsgren, viss ort. visst arbetsmiljöpro- blem e. (1.

4.8.3. Kommunala tillsynsmän

Enligt 48 & arbetarskyddslagen skall kom- munal tillsynsman, en eller flera, utses av. hälsovårdsnämnden i kommunen. Om tillsy- ningsman för den allmänna hälsovården för- ordnas att vara kommunal tillsynsman, är han skyldig att åtaga sig detta. Kommunal till- synsman skall av kommunala medel erhålla skälig ersättning för uppdraget.

Kommunal tillsynsman är vid tillsynens utövande underställd yrkesinspektören. Häl- sovårdsnämnden har dock ansvar såtillvida. att nämnden är skyldig ingripa om tillsynsman inte fullgör sina åligganden. Sker inte det och detta genom anmälan av yrkesinspektör eller på annat sätt kommer till nämndens känne- dom, skall nämnden enligt 49 5 arbetar- skyddslagen vidta erforderliga åtgärder för att åstadkomma rättelse. Underlåter nämnden att utse kommunal tillsynsman eller att vidta åtgärder som nyss nämnts, kan länsstyrelsen utse kommunal tillsynsman och därvid i fall av behov även bestämma den ersättning för upp- draget, som skall utgå till tillsynsmännen.

Närmare regler om de kommunala till- synsmännens medverkan vid tillsynen med- delas i instruktionen (1965z791) för yrkes- inspektionen. Sålunda föreskrivs att kom-

munal tillsynsman skall utöva tillsyn av arbete som bedrivs utan användande av maskinella hjälpmedel eller ångpannor, kokare eller andra tryckkärl och vari i regel används mindre än tio arbetstagare. Arbetarskydds- styrelsen äger emellertid besluta om ändring härvidlag. Styrelsen har beslutat att den kommunala tillsynen skall omfatta även vissa mindre arbetsställen med maskinella hjälp- medel, tryckkärl eller svetsutrustning av enklare beskaffenhet liksom vissa arbets- ställen med tio eller flera arbetstagare, t. ex. inom handels- och kontorsverksamhet samt service-näringar. Från den kommunala till- synen har undantagits arbetsställen inom all förvaltningsverksamhet som bedrivs av staten eller kommun.

I skrivelse den 23 april 1965 anhöll riks- dagen att Kungl. Maj:t, efter den utredning som kunde anses erforderlig, skulle lägga fram förslag till effektivisering av tillsynen av arbetarskyddslagstiftningen vid mindre arbetsplatser (2LU 1965: 38, rskr 1965: 166).

Genom beslut den 1 oktober 1965 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetarskyddsstyrelsen att utreda frågan och inkomma med förslag i ämnet.

För utförande av uppdraget tillsatte arbe- tarskyddsstyrelsen en utredningsgrupp inom arbetarskyddsverket med representanter även för Svenska kommunförbundet, Svens- ka arbetsgivareföreningen, Landsorganisa- tionen i Sverige, Tjänstemännens central- organisation, Biltrafikens arbetsgivareför- bund och Svenska transportarbetareför- bundet.

Utredningsgruppen har redovisat sina överväganden och förslag till arbetarskydds- styrelsen. Erinringar mot Ställningstagandena i vissa frågor har framförts i ett särskilt ytt- rande av representanten för Svenska kom- munförbundet.

Arbetarskyddsstyrelsen, som biträder utredningsgruppens förslag, har överlämnat redovisningen till Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj:t har genom beslut den 30 december 1971 till arbetsmiljöutredningen överlämnat arbetarskyddsstyrelsens utred- ning för prövning i anslutning till pågående allmänna översyn av arbetarskyddslagstift-

ningen m. m. En sammanfattning av arbe— tarskyddsstyrelsens utredning finns i bilaga 6 till detta betänkande.

4.8.4. Specialinspektionen för gruvdrift

Kommerskollegiet är enligt sin instruktion (1965 : 644) central förvaltningsmyndighet för bl. a. ärenden rörande bergshantering. Dessa ärenden handläggs på kollegiets bergsbyrå. Kollegiet har två huvudgrupper av uppgifter i fråga om bergshantering: dels myndighets- uppgifter i anslutning till gruvlagstiftningen, dels uppgifter som sammanhänger med för- valtningen av statens gruvegendom.

Bergsstaten är enligt instruktionen (1965 : 645) den lokala statliga organisationen för ärenden om bergshantering och därmed sammanhängande frågor. Chefsmyndighet är kommerskollegiet.

För bergsstatens verksamhet finns fyra bergmästardistrikt: ]. Norra bergmästardistriktet, omfattande Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län, med Luleå som stationeringsort.

2. Östra bergmästardistriktet, omfattande Stockholms stad samt Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län, med Falun som stationeringsort.

3. Västra bergmästardistriktet, omfattande Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Ska— raborgs, Värmlands, Södermanlands och Örebro län, med Nora som statione- ringsort.

4. Södra bergmästardistriktet, omfattande Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristian- stads, Malmöhus och Hallands län, med Helsingborg som stationeringsort. I varje distrikt finns en bergmästare som chefstjänsteman. Ytterligare handläggare vid distrikten är gruvingenjörer, f.n. sex till antalet. Av dessa är tre placerade i norra distriktet, två i östra distriktet och en i västra distriktet. Bergsstaten har dels vissa myndighets- och kansliuppgifter främst i anslutning till gruv-

lagstiftningens bestämmelser om gruvrättig- heters förvärv och försvar, dels vissa till- synsuppgifter.

Kommerskollegiet och bergsstatstjänste- männen skall enligt gruvlagen (1938z314) utöva sådan tillsyn över gruvarbete att inte fara därigenom uppstår för annans egendom. Nämnda tillsynsmyndigheter skall vidare tillse att gruvarbetet inte bedrivs på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar misshushållning med malm äger rum. Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna och får inte läggas igen utan tillstånd av bergmästaren. Vid utövande av denna tillsyn kan bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att vidta åtgärder som bergmästaren finner påkallade eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärderna vidtagits. Rättar sig gruvinnehavaren inte efter meddelad föreskrift kan han straffas med dagsböter. Bergmästaren kan också låta utföra påkallade åtgärder på gruvinnehavarens bekostnad. Dessa bestämmelser har utan ändring i sak upptagits i gruvrättsutredningens förslag till ny gruvlag (SOU 1969: 10).

I huvudsak motsvarande bestämmelser återfinns i stenkolslagen (1886: 46) och uranlagen (1960: 679) och har även upptagits i gruvrättsutredningens förslag till lag om vissa mineralfyndigheter (SOU 1970: 45), som avses ersätta stenkolslagen och uran- lagen.

Genom kungörelse (1949: 430) angående specialinspektörer inom yrkesinspektionen för tillsyn å vissa arbeten vid gruvdrift har förordnats att bergmästare skall utöva viss del av den tillsyn över efterlevnaden av arbe- tarskyddslagstiftningen som åligger yrkes- inspektör. Som föremål för tillsynen anges i kungörelsen arbetsutrymme under jord i gruva samt tillträdesvägar. transportleder och transportanordningar från dagen ned i gruvan. Från bergmästares tillsyn har dock undanta- gits ångpanna som brukas igruvdrift.

Arbetarskyddsstyrelsen har ifebruari 1950 efter samråd med kommerskollegiet utfärdat närmare föreskrifter rörande gränsdragning

mellan tillsynsområden för yrkesinspektör och bergmästare. Enligt föreskrifterna skall bergmästare handlägga arbetarskyddsfrågor inte bara i fråga om utrymmen för brytning av mineral utan även beträffande vissa dagbrott samt utrymmen i berg under jord vid inrät- tandet av kraftverk, förråd, skyddsrum, reningsverk, trafik-, avlopps- och dräne- ringstunnlar, varv, hangarer och liknande anläggningar under den tid sprängningsarbe- ten och därmed sammanhängande skrotnings- och förstärkningsarbeten pågår. Yrkesin- spektör övertar sedan tillsynen successivt, allteftersom montagearbete i bergutrymme på-

börjas. Under bergmästares tillsyn faller också vissa tillträdesleder och transportanordningar till nämnda arbetsutrymmen. Det gör också en del anordningar anslutna till arbete som faller under hans tillsyn. såsom ventilationsanlägg- ning, anordningarförvattenundanhållningoch stängsel kring dagbrott och schaktöppningar etc.

Föreskrifterna om gränsdragning mellan yrkesinspektörs och bergmästares tillsyns- områden rubbar inte den tillsyn som åvilar socialinspektör enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen.

Av tabell 4.5 framgår antalet arbetsställen

Tabell 4.5 Antal arbetsställen och arbetstagare inom de olika bergmästardistrikten, fördela- de länsvis. År 1971.

Malmbrytning Stenindustri Byggnadsverksamhet Summa Arbets— Arbets— Arbets- Arbets- Arbets— Arbets— Arbets- Arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare Norra dt BD 9 3 008 — - 2 80 11 3 088 AC 1 1 65 7 2 251 13 908 Y — — 2 125 2 125 Z — — — 5 350 5 350 Summa 20 3 665 11 806 31 4 471 Ostra dt A — — — — 15 306 15 306 B - —— 14 421 14 421 C 2 154 — — — 2 154 U 4 106 3 28 5 39 12 17 3 W 17 1 021 4 31 2 4 23 1 05 6 X 3 48 — 3 28 6 76 Summa 26 1 329 7 59 39 798 72 2 186 Västra dt D 2 2 3 38 4 26 9 66 O — # 42 417 42 417 P — — 7 33 4 26 11 59 R — 4 82 1 7 5 89 S 4 84 1 18 8 26 13 128 T 13 41 1 11 104 4 12 28 5 27 Summa 19 497 26 275 63 514 108 1 286 Södra dt E — — 2 26 2 5 3 4 79 F — 1 17 1 17 I — — — Oljeborrn. — K — _ — 1 36 1 36 L — — — — 2 15 2 15 M — — 4 47 — Oljeborrn. 4 47 N — — 3 56 3 56 Summa — — 6 7 3 9 177 15 25 0 Totalt 65 5 491 39 407 122 2 295 226 8 193 SOU 1972:86 103

och arbetstagare inom de olika bergmästardi- strikten, fördelade länsvis.

4.8.5. Skogsyrkesinspektionen

Skogsyrkesinspektionen utövar enligt kungö- relse (1948: 8.21) arbetarskyddstillsynen i frå- ga om skogsavverkningsarbete, arbete med försågning av virke i direkt samband med skogsavverkning samt skogsvårds—, kolnings-, flottledsbyggnads- och flottningsarbeten. In- spektionens tillsyn har i praktiken kommit att utsträckas till att avse i stort sett allt arbete, som utförs i egen regi av arbetsgivare inom skogsbruk och flottning. Så är fallet med an- läggande av fasta och tillfälliga skogsvägar, transport av skogsprodukter inom skogsför- valtningarnas administrationsområden, arbete i skogsförvaltningarnas garage och service- verkstäder samt flottläggningsarbete. Ång— panna, som brukas vid ovannämnda arbeten, är dock undantagen från skogsyrkes- inspektionens tillsyn. Vid utövandet av tillsy- nen äger skogsyrkesinspektör påkalla veder- börande yrkesinspektörs medverkan beträf- fande maskinell ellerannan teknisk anordning. Tillsynen vid skogsbrukets maskinstationer och flottningsföreningarnas centrala verkstä- der omhänderhas av den allmänna yrkesin- spektionen.

Det åligger vidare Skogsyrkesinspektionen att utöva tillsyn enligt skogsförläggningslagen (1963:246). Vid vägarbete utan samband med skogsbruk eller flottning ombesörjes dock till- synen enligt nämnda lag av allmänna yrkesin- spektionen.

Skogsyrkesinspektionen är indelad i två distrikt. Norra distriktet omfattar Väster- norrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län med Umeå som statione— ringsort. Södra distriktet omfattar övriga delar av landet med Stockholm som sta— tioneringsort.

Av följande uppställning framgår skogsyr- kesinspektionens nuvarande personal- organisation.

Tjänst Norra Södra Summa distriktet distriktet Tillsyns— Tillsyns- Område: område: De fyra Hela lan— nordli- det utom gaste de fyra länen nordligas- te länen Skogsyrkesin- spektör 1 l 2 Bitr. skogsyr- kesinspektör 1 1 2 Förste distr. in- spektör 4 8 12 Biträden Ae 13 1,5 2,5 4 Summa 7,5 12,5 20

4.8.6. Yrkesinspektionen för landtrafik

Gällande författning om yrkesinspektionen för landtrafiken är kungörelsen (1948: 822) angående specialinspektör inom yrkes- inspektionen för tillsyn å vissa arbeten inom trafikväsendet. Specialinspektör för landtra- fiken är chefen för arbetarskyddsstyrelsens trafiksektion. Tillsynen gäller vissa arbeten inom trafikväsendet, avseende järnvägs-, spårvägs-, bil- och busstrafik.

Arbetarskyddsstyrelsen har den 6 februari 1951 och den 28 maj 1952 utfärdat föreskrifter rörande gränsdragningen mellan tillsyns- områdena för den allmänna yrkesinspektio- nen och yrkesinspektionen för landtrafiken. Enligt dessa föreskrifter skall yrkesinspek- tionen för landtrafiken med vissa undantag handlägga ärenden rörande a) järnvägstrafiken vid SJ och samtliga

koncessionerade enskilda järnvägar utom bergbanor;

b) spårvägstrafik;

c) buss— och biltrafik, som bedrivs av järn- vägs- eller spårvägsföretag i egen regi eller genom bolag som antingen helt ägs av företaget eller där företaget äger aktiemajoriteten. Dessutom skall yrkesinspektionen för landtrafiken handlägga ärenden rörande post- och restaurangpersonals samt tågbuds och annan liknande personals tjänstgöring på tåg. Härvidlag gäller dock undantag beträffande

ärenden om personalens arbetstid, minder- åriga och vissa personalrum, som skall handläggas av den allmänna yrkes- inspektionen. Gränsdragningsföreskrifterna innehåller härutöver ett antal detaljbestämmelser.

Yrkesinspektionen för landtrafiken har generella befogenheter med avseende på sitt arbetsområde och har sålunda med nämnda undantag beträffande post- och restaurang- personal o.d. arbetarskyddstillsynen även i fråga om arbetstider, minderåriga, personal- rum m.m. Socialinspektörernas vid allmänna yrkesinspektionen verksamhet anses dock inte begränsad genom bestämmelserna om yrkesinpektionen för landtrafiken.

Den inspekterande personalen på yrkes- inspektionen för landtrafiken motsvaras av den handläggande personalen vid arbetar- skyddsstyrelsens trafiksektion och utgörs av en avdelningsdirektör, två byrådirektörer och en förste byråingenjör. Varje inspekterande tjänsteman vid trafiksektionen har tilldelats vissa arbetsställen, över vilka han i första hand själv utövar tillsyn. Statens järnvägars järnvägslinjer och de enskilda järnvägarna har i största möjliga utsträckning fördelats efter den principen att hela bansektioner respektive hela järnvägen tilldelas en och samma befattningshavare.

Huvuddelen av trafiksektionens arbets- uppgifter har alltsedan början av verksam- heten år 1949 fallit på sektionens funktion som specialinspektion inom yrkesinspektionen. Tidsredovisning har förekommit endast de senaste åren i samband med försöksverk- samhet med programbudgetering. Av denna framgår att ca 80 % av den totala arbetstiden för handläggande personal kommer på till-

synsverksamheten.

Av tabell 4.6 framgår antal registrerade arbetsställen av olika kategorier samt antal arbetstagare vid dessa under yrkesinspek- tionen för landtrafiken år 1971.

Den länsvisa fördelningen av arbetsställen som är registrerade hos yrkesinspektionen för landtrafik framgår av tabell 4.7.

Tabell 4.7 Antal arbetsställen och arbets- tagare under yrkesinspektionen för land- trafik, fördelade länsvis. År 1971.

Län Arbets— Arbets- ställen tagare

Malmöhus 122 4 805 Kristianstad 77 1 198 Blekinge 35 519 Jönköping 85 1 904 Kronoberg 73 988 Kalmar 63 733 Halland 46 787 Göteborgs och Bohus 98 5 483 Skaraborgs 68 1 379 Alvsborg 110 1 543 Stockholms län

inkl. Stockholms kommun 184 14 487 Uppsala 28 585 Gotland 1 I 78 Södermanland 42 991 Västmanland 46 920 Ostergötland 76 2 011 Värmland 84 2 021 Orebro 64 1 953 Kopparberg 107 2 051 Gävleborg 107 2 138 Västernorrland 83 2 152 Jämtland 56 954 Västerbotten 56 I 350 Norrbotten 81 2 714

4.8.7. Specialinspektionen för luftfart

Enligt kungörelse (l948z823) skall chefen för luftfartsinspektionen vara specialinspektör

Tabell 4.6 Antal registrerade arbetsställen samt antal arbetstagare under yrkesinspektionen för landtrafik år 1971.

SJ Enskilda Spårvägar och Övrig bil- och Post- och Summa järnvägar spårvägsföretags busstrafik restaurangper- busstrafik sona] o. d. Antal arbets- ställen 1 286 61 29 406 20 1 802 Antal arbets- tagare 38 418 1741 6 276 6 756 563 53 754 SOU 1972:86 105

inom yrkesinspektionen i vad angår luft- fartstjänst.

Luftfartsinspektionen är en avdelning inom luftfartsverket. Avdelningen förestås av en överingenjör. Enligt instruktionen(l967: 339) för luftfartsverket avgör chefen för luftfartsinspektionen bl. a. sådana frågor om fastställande av säkerhetsnormer för den civila luftfarten och dess markanordningar som ankommer på luftfartsverket, frågor om övervakning av den civila luftfartens och dess markanordningars tillförlitlighet från flygsä- kerhetssynpunkt samt frågor om tillsyn över efterlevnaden av fastställda säkerhetsnormer.

Arbetarskyddsstyrelsen har den 31 mars 1951 efter samråd med dåvarande luftfarts- styrelsen fastställt föreskrifter rörande gränsdragning mellan tillsynsområden för yrkesinspektör och luftfartsinspektör. Enligt föreskrifterna skall luftfartsinspektören handlägga arbetarskyddsärenden rörande flygplans konstruktion och den flygande personalens tjänsteförhållanden i luften. Gränsdragningen skall inte föranleda rubb- ning i den tillsyn som enligt särskild bestämmelse skall utövas av annan special- inspektör eller som enligt instruktionen för yrkesinspektionen skall utövas av socialinspektör.

Det bör observeras att ifrågavarande specialinspektion endast avser den civila luftfarten och således inte omfattar den militära flygverksamheten. Sådan flygverk- samhet faller alltså under allmänna yrkes- inspektionens tillsyn i den mån den inte på grund av 3 % andra stycket arbetarskyddsla- gen ligger utanför lagens tillämpningsområde.

Hos yrkesinspektionen för luftfartstjänst registrerade arbetsställen utgörs av de luft- fartyg som i förvärvssyfte nyttjas i civil luftfart, dvs. inom verksamhetsområdena linjefart, luftfart i icke regelbunden trafik (charterflyg), bruksflyg och visst skolflyg.

Antal registrerade arbetsställen under yrkesinspektionen för luftfartstjänst förde- lade efter storleksklasser år 1971 framgår av följande tablå.

Antal arbetstagare Summa

arbets-

1—4 5—9 10—49 ställen Antalluftfartyg 284 23 6 313

Med arbetstagare avses i tablån besätt- ningsmedlemmar ombord. Antalet sådana besättningsmedlemmar utgjorde 2 264 den 31 december 1971.

4.8.8. Specialinspektionen för explosiva och särskilt eldfarliga ämnen

Sprängämnesinspektionen är statligt tillsyns- organ för ärenden om explosiva och brand- farliga varor och därmed sammanhängande frågor. Kommerskollegiet är chefsmyndighet för inspektionen.

Sprängämnesinspektören är enligt kungö- relse (1948:824) specialinspektör inom yrkesinspektionen för arbetarskyddstillsyn i vad angår framställning, handhavande och förvaring av explosiva och särskilt eldfarliga ämnen.

Samverkan mellan sprängämnesinspektö- ren, å ena sidan, samt yrkesinspektörer och övriga specialinspektörer, å andra sidan, vid tillsyn av efterlevnaden av arbetarskyddsla- gen är reglerad i särskilda föreskrifter, som arbetarskyddsstyrelsen den 14 oktober 1969 utfärdat i samråd med kommerskollegiet. I stort sett innehåller dessa föreskrifter att Sprängämnesinspektören skall utöva tillsyn över tillverkning av explosiv eller brandfarlig vara samt över förvaring och transport av sådan vara. Yrkesinspektör eller annan spe- cialinspektör än sprängämnesinspektör skall utöva tillsynen i övrigt vid arbetsställen som omfattas av sprängämnesinspektörens tillsyn. Annan specialinspektörs eller yrkesinspek— törs tillsyn skall även omfatta förvaring och användning av explosiv vara för spräng- ningsarbete.

4.8.9. Specialinspektionen för elektriska starkströmsanläggningar

Genom kungörelse (1948:825) har föreskrivits att den tillsyn över efterlevnaden av arbe—

tarskyddslagen och med stöd därav medde- lade föreskrifter, som åligger yrkesinspektör, skall i vad angår skydd mot olycksfall genom inverkan av elektrisk ström vid elektriska starkströmsanläggningar utövas av tillsy- ningsmännen över sådana anläggningar i egenskap av specialinspektörer inom yrkes- inspektionen, envar inom honom eljest till- delat tillsynsområde.

Tillsynen över starkströmsanläggningar utövas av befattningshavare vid kommers- kollegiet och statens elektriska inspektion. Tillsynsarbetet är uppdelat så att arbetar- skyddstillsynen över elektriska järnvägs-, spårvägs- och trådbussanläggningar inom hela riket utövas av chefen för elektriska byråns säkerhetssektion. Tillsynen över arbetar- skyddet i samband med andra starkströms- anläggningar utövas av överinspektörerna vid statens elektriska inspektion.

Föreskrifter rörande gränsdragningen mellan tillsynsområden för allmänna yrkes- inspektionen och specialinspektörerna för tillsyn över elektriska starkströmsanlägg- ningar har den 12 oktober 1962 utfärdats av arbetarskyddsstyrelsen i samråd med kom- merskollegiet. Enligt föreskrifterna skall yrkesinpektör vid tillsyn på arbetsställe där elektrisk starkströmsanläggning finns också beakta att betryggande säkerhet föreligger mot olycksfall genom elektrisk ström. Undantag gäller för transformatorrum o.d. Tillsynen skall avse sådana förhållanden som iakttas vid okulärbesiktning och som uppen- bart strider mot gällande säkerhetsföreskrif- ter för elektriska starkströmsanläggningar. Detta innebär dock ingen inskränkning i specialinspektörs skyldighet att utöva tillsyn över elektriska starkströmsanläggningar. Yrkesinspektör kan enligt föreskrifterna lämna anvisning beträffande elektrisk stark- strömsanläggning på arbetsställe. Om med- delad anvisning inte leder till rättelse inom rimlig tid skall yrkesinspektören meddela specialinspektören. Vad som sägs i gräns- dragningsföreskrifterna om yrkesinspektör skall även gälla specialinspektören för land— trafiken och gruvinspektionen.

Statens elektriska inspektion är organiserad på fem distrikt, vart och ett under ledning av

en överinspektör. Inspektionen var tidigare placerad i Stockholm. År 1964 inleddes en utflyttning som genomfördes under 1960- talet. Kontor finns numera i Hässleholm, Kristinehamn, Stockholm, Hudiksvall och Skellefteå.

4.9. Vissa utredningar

Organisationsfrågor beträffande säkerhets- inriktade myndighetsuppgifter har under den senaste tiden tagits upp i skilda sammanhang och har bl. a. övervägts eller är under över- vägande i en rad statliga utredningar.

Först kan nämnas energikommitténs betänkande (SOU 1970: 13). Energikommittén föreslog inrättande av ett centralt energior- gan. Verksamheten inom detta skulle omfatta utfärdande av säkerhetsföreskrifter för energianläggningar och tillsyn över sådana anläggningar. Enligt kommitténs förslag skulle således säkerhetsfrågor på elområdet och atomenergiområdet och på sikt tänkbart även uppgifterna för sprängämnesinspektio- nen föras över till energiorganet.

Sprängämnesinspektionen berörs även i räddningstjänstutredningens betänkande (SOU 1971:50). Enligt förslag av denna utredning borde till statens brandinspektion flyttas över vissa ärenden angående brand- farliga varor m. m. I samband därmed borde ansvaret för det biträde som sprängämnes- inspektionen lämnar arbetarskyddsstyrelsen vid tillsynsverksamhet avseende brandfarliga varor övertas av statens brandinspektion.

Kommerskollegieutredningen (SOU 1971:69) har därefter i viss utsträckning anknutit till energikommitténs förslag och skisserat en ny organisation av verkstyp för bl.a. energisektorn men även för ett antal verksamhetsgrenar med anknytning till industri- och handelspolitiken. Till det före- slagna nya verket borde de säkerhetsinriktade uppgifterna inom kommerskollegiet knytas med en provisorisk organisation. Kommers- kollegieutredningen ansåg emellertid att det för säkerhetsfrågorna på energiområdet är väsentligt att ta hänsyn till de samhörighets- linjer som finns i förhållande till andra

säkerhetsinriktade verksamhetsgrenar. Bl.a. i avvaktan på resultat av arbetsmiljöutred— ningens arbete presenterade kommerskolle- gieutredningen idéskisser varav den första innebär en samorganisation mellan arbetar- skyddsverket och vissa andra säkerhetsin- riktade verksamheter. En anknytning borde sålunda undersökas vad gäller det statliga säkerhetsarbetet på det elektriska området och beträffande explosiva och brandfarliga varor liksom även på atomenergiområdet. Vidare borde uppmärksammas de statliga uppgifterna på strålskyddsområdet och inorr brandförsvaret.

Utpräglade säkerhetsmässiga aspekter har även frågan om det allmänna skyddet mot kemiska ämnen och produkter. F. n. finns viss reglering på området främst genom giftförord- ningen (1962z702) och bekämpningsmedels- förordningen (l962:703). Giftnämnden utövar tillsynen över efterlevnaden av dessa förord- ningar. I anslutning till förslag till ny lagstift- ning i fråga om produktkontroll har miljökon— trollutredningen (SOU 1972:31) föreslagit be- tydande organisatoriska förändringar på området som bl. a. går ut på att naturvårdsver- ket blir central myndighet enligt en ny lag om hälso— och miljöfarliga varor. 1 avgivet remiss- yttrande har arbetsmiljöutredningen bl. a. an- fört att utredningen inte kan tillstyrka att natur- vårdsverket ensamt handhar den centrala till- synen över en generell lagstiftning som tar sikte på att skydda såväl människan i hennes olika funktioner som den yttre miljön mot hälso- och miljöfarliga varor.

Vid transport av farligt gods uppkommer frågor om såväl arbetarskydd som skydd för allmänheten. Någon samlad reglering av hit- hörande frågor finns f.n. inte. Kommers- kollegiet handhar dock regleringen av brandfarliga och explosiva varor som från transportsynpunkt kvantitativt sett är domi- nerande inom transportområdet. Vad gäller arbetarskyddstillsynen vid transport före- kommer -— som nämnts i avsnitt 4.8.8 — viss uppdelning mellan Sprängämnesinspektionen å ena sidan och allmänna yrkesinspektionen eller annan specialinspektör än spräng- ämnesinspektören å andra sidan. På Sprängämnesinspektören ankommer härvid

att utöva tillsyn över transport av explosiv vara som ombesörjs av tillverkaren och transport av brandfarlig vara från fabrik, raffinaderi, lagringsanläggning e. d.

Förslag till lag om transport av farligt gods har nyligen lagts fram av utredningen angående befordran av farligt gods på väg m.m. (Ds K l972z5). Samtidigt har föreslagits att ett transportsäkerhetsorgan inrättas för direkt handläggning av vissa ärenden, främst i fråga om landtransporter och i övrigt för olika samordnande uppgifter när det gäller hela området för transport av farligt gods. Som argument för att anknyta organet till arbetarskyddsstyrelsen anförs att inrikt- ningen på reglering av säkerhets-, provnings-, tillsyns- och tillståndsfrågor, som delvis syftar till ett ökat arbetarskydd vid transport av farligt gods, i och för sig kan synas vara ett skäl att anknyta organet till arbetarskydds- styrelsen. Vidare handhar arbetarskyddssty- relsen redan idag frågor om tryckkärl, vilka även är av betydelse vid transport. Slutligen framhålls som ett argument för en anknytning till arbetarskyddsstyrelsen att man där har tillgång till en regional tillsynsorganisation i form av yrkesinspektionen. Med beaktande av att regleringen av frågor rörande transport av farligt gods inte enbart är en arbetar- skyddsfråga föreslås emellertid att trans- portsäkerhetsorganet tills vidare knyts till kommerskollegiet. Som stöd anförs att det kan förutsättas att betydande sakkunskap och erfarenhet inom området för transport av farligt gods redan idag finns hos kollegiet med hänsyn till dess hittillsvarande befattning med regleringen av brandfarliga och explosiva varor.

Användningen av strålkällor för vissa typer av elektromagnetisk strålning såsom laser— strålning och mikrovågsstrålning undergår f.n. en snabb utveckling. Arbetarskyddssty- relsen har i viss utsträckning beaktat dessa frågor och bl.a. utfärdat anvisningar angående användningen av laser. I skrivelse den 4 februari 1972 till statens strålskydds- institut har chefen för socialdepartementet uppdragit åt institutet att i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, för- svarets forskningsanstalt och försvarets

sjukvårdsstyrelse utreda frågan om tillsyn av användningen av icke-joniserande strålning, särskilt med avseende på skydd för allmänheten.

Som ett led i strävandena att öka trafiksä- kerheten har införts särskilda bestämmelser om arbets- och vilotid i vägtrafik som avser befordran av gods eller passagerare i för- värvsverksamhet. Reglerna finns i vägtra- fikförordningen (l951:648) och i kungörelsen (l967z598) om anteckningar för kontroll av arbetstid och vilotid i vägtrafik. Tillsynen över regleringens efterlevnad handhas i första hand av arbetarskyddsstyrelsen och yrkes- inspektionen. I olika sammanhang har gjorts gällande att tillsynsuppgifterna borde flyttas över på trafiksäkerhetsverket. Genom beslut den 24 november 1972 har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för kommunikationsde- partementet att tillkalla sakkunniga för översyn av den nämnda lagstiftningen. I direktiven för utredningsarbetet anges att de sakkunniga i frågan om tillsynsmyndighet bör samråda med arbetsmiljöutredningen.

5. Den lokala skyddsverksamheten

5.1 Direktiv m.m.

Arbetsmiljöutredningen har enligt sina direktiv att ägna stor uppmärksamhet åt de anställdas möjligheter att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön. I direktiven framhålls särskilt att skyddsombudens handlingsmöjligheter bör förstärkas och att möjligheterna till en utbyggd organisation med regionala skyddsombud bör undersökas. Vidare bör uppmärksamhet ägnas åt de upp— gifter som vilar på yrkesinspektionens för- troenderåd. I direktiven nämns också att nuvarande bestämmelser i arbetarskyddslag- stiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare bör omprövas med beaktande av den utveckling som åter- speglas i överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden.

I en motion till 1972 års riksdag (1972: 124) förordades att de anställda skulle få medbe- stämmanderätt över företagshälsovården. Huvudansvaret för denna borde läggas hos företagsnämnderna. Som ett alternativ härtill nämndes skyddskommittéerna. Motionärerna ville att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts rörande de anställdas medbestämmande över företags- hälsovården. Motionen avslogs med hänvis- ning till direktiven för arbetsmiljöutredningen (SOU 19729).

1 ytterligare en motion till årets riksdag

(1972: 1011) föreslogs att riksdagen med överlämnande av motionen till arbetsmil- jöutredningen skulle uttala sig för att förslag skyndsamt framläggs bl. a. om stärkt ställning och ökade befogenheter för skyddsombuden. Även denna motion avslogs under hänvisning till att frågan ligger inom ramen för arbets- miljöutredningens arbete (SoU 1972: 9).

En promemoria benämnd Samverkan mel- lan arbetarskydd och brandförsvar har över- lämnats till utredningen av företrädare för Arbetarskyddsnämnden, Bygghälsan och Föreningen Sveriges Skyddstjänstemän samt statens brandinspektion, Svenska kommun- förbundet och Svenska Brandförsvarsför- eningen. Enligt promemorian tillhör också brandförsvarsfrågorna, i den mån de är av arbetarskyddskaraktär, den lokala skyddsor- ganisationens intresseområde. Handlägg- ningen av brandförsvarsfrågorna i dylika fall förutsätts i princip ske efter samma normer som arbetarskyddsfrågorna. Som ett led i denna verksamhet rekommenderas emellertid att det vid sidan av den lokala skyddsorga- nisationen finns en särskild person (brand- försvarsledare) som handlägger brand- försvarsfrågorna. Inom avdelningar av större anläggningar överlåts den löpande övervak- ningen av brandförsvaret lämpligen på arbetsledare och skyddsombud, om över- enskommelse härom kan träffas mellan företagsledning och skyddsombud. SOU 1972:86

Sedan flera decennier tillbaka förekommer ett reglerat samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i syfte att förebygga olycksfall och ohälsa i arbetet. Samarbetet har vuxit fram med stöd av dels lagstiftning och dels överenskommelser mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer.

Ett första steg till ett organiserat samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare togs åren före tillkomsten av 1912 års lag om arbetarskydd. Det förekom då att arbetarna bland sig valde ett ombud för att framföra deras önskemål beträffande arbetets säkerhet och sundhet till inspektionsförrättare. En uttrycklig bestämmelse om s.k. arbetarom- bud infördes i 1912 års arbetarskyddslag. Om arbetarna på ett arbetsställe valt ett eller flera sådana ombud ålåg det enligt bestämmelsen inspektionsförrättare att vid besök på arbetsstället lämna ombuden tillfälle att full- göra sitt uppdrag. Bruket att utse ombud blev dock under en följd av är tämligen sällsynt förekommande. Ännu 1920 fanns sålunda enligt tillgängliga uppgifter bara drygt 300 arbetsställen med arbetarombud.

Bestämmelsen om arbetarombud utforma— des vid 1931 års ändringar av lagen som en direkt uppmaning åt arbetarna vid alla större industri-, byggnads- och transportföretag att bland sig utse ett eller flera ombud med uppgift att företräda arbetarna i skyddsfrågor. Antalet arbetsställen med skyddsombud ökade därefter så att antalet är 1935 uppgick till närmare 2 000.

Genom ändringar i lagen är 1938 stärktes skyddsombudsinstitutionen. Bland annat föreskrevs att skyddsombud borde utses bland arbetarna vid alla arbetsställen, där industriellt arbete, byggnads-, skogsavverk- nings—, kolnings- eller transportarbete sta- digvarande bedrevs. Resultatet blev att antalet arbetsställen med skyddsombud år 1940 beräknades ha ökat till omkring 4 000.

Under tiden hade inom en del företag prövats att tillsätta särskilda kommittéer för samverkan mellan arbetsgivare och arbets- tagare i skyddsfrågor. Denna tanke togs upp genom ett tillägg år 1938 till dåvarande

arbetarskyddslag. Det angavs att säkerhets- kommitté borde bildas på större arbetsställe. Kommittén skulle vara sammansatt av skyddsombud och en eller flera företrädare för arbetsledningen. Dess uppgift skulle vara att verka för säkerhet och sundhet i arbetet. Det kan nämnas att det år 1940 fanns uppgifter om ca 300 sådana kommittéer inom företag i landet.

Den första centrala partsöverenskommel- sen på arbetarskyddets område kom till 1942. SAF och LO träffade då en överenskommelse om allmänna regler för den lokala säkerhetstjänstens organisation. Här fanns mera preciserade regler om när skyddsombud och säkerhetskommitté skulle tillsättas. I anslutning till överenskommelsen inrättade parterna samma år ett centralt samarbetsor- gan, Arbetarskyddsnämnden, med uppdrag att verka för effektivisering av den lokala säkerhetstjänsten liksom av arbetarskyddet över huvud.

Tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag ledde till att 1942 års överenskommelse reviderades 1951. Denna överenskommelse gällde fram till 1967, då SAF och LO antog nya regler för arbetarskyddsverksamheten. Reg- lerna innefattas i överenskommelser om all- männa regler för den lokala arbetarskydds- verksamheten och om arbetarskyddsnämnd, förbundssamverkan och lokalt samråd på arbetarskyddets område. Vidare träffades år 1967 överenskommelser om riktlinjer för företagshälsovård och om förbundssamver- kan och lokalt samråd på företagshälsovår- dens område. Samtidigt gjorde parterna ett gemensamt uttalande i skolningsfrågorna, i vilket framför allt utbildningen av skydds- ombud uppmärksammas.

LO har träffat liknande överenskommelser om regler för den lokala arbetarskyddsverk- samheten med centrala organ för statliga, kommunala och kooperativa företag. Detsamma gäller i viss utsträckning TCO och SACO.

För att främja den lokala arbetarskydds- verksamheten finns en rad centrala och branschvisa samarbetsorgan. Tidigare har nämnts den av SAF och LO tillsatta arbe- tarskyddsnämnden. Mellan statstjänstemän-

nens huvudorganisationer och staten träffa- des 1969 en överenskommelse om att tillsätta en gemensam nämnd, Statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd (SAN), för frågor om arbetarskydd på det statliga området med undantag av försvaret. SAN ersätts fr.o.m. den 1 januari 1973 av ett nytt samarbetsorgan, Statens arbetsmiljönämnd, som skall täcka hela det statliga området. Även för försvarets del har hitintills funnits en central arbetar- skyddsnämnd (FCAN). Denna nämnd har sedan 1944 bedrivit verksamhet i arbetar- skyddsfrågor på försvarets arbetsplatser där arbetarskyddslagen varit tillämplig. År 1967 ingick i nämnden en del nya intressenter och nämnden fick även en del nya uppgifter. Vidare kan nämnas att permanenta samar- betsorgan finns inrättade för ett stort antal SAF- och LO-förbund. En redogörelse för olika samarbetsorgan på arbetsmiljöområdet finns i bilaga 1 till betänkandet.

Det kan nämnas att de mellan parterna på arbetsmarknaden träffade avtalen om före- tagsnämnder m.m. även berör arbetsmiljö- frågor. Enligt de gällande avtalen åligger det nämnden bl.a. att verka för arbetarskydd, trivsel och i övrigt en god arbetsmiljö.

Ett samarbete mellan parterna förekommer också i form av medverkan i tillsynsorganens verksamhet. Vid arbetarskyddsstyrelsens inrättande den 1 januari 1949 bereddes sålunda representation för arbetsmarknadens parter vid avgörandet av vissa arbetar- skyddsfrågor. Nya regler har införts fr.o.m. den 1 juli 1972. 1 de olika yrkesinspektions- distrikten deltog enligt 1949 års arbetar- skyddslag i dess ursprungliga lydelse inga partsrepresentanter. Genom beslut av Kungl. Maj:t föreskrevs emellertid 1956 att för främjande av samarbetet mellan den allmänna yrkesinspektionen, arbetsgivare och arbets- tagare skulle inrättas rådgivande organ, benämnda yrkesinspektionens förtroenderåd. År 1966 inrättades förtroenderåd även vid Sprängämnesinspektionen. Partsmedverkan i tillsynsmyndigheternas verksamhet behand- las närmare i avsnitt 4 om den offentliga tillsynens organisation.

I samband med utarbetande av arbetar- skyddsstyrelsens generella anvisningar till

ledning vid tillämpning av arbetarskyddslagen sker också ett samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden. För att förbereda sådana anvisningar tillsätter nämligen styrelsen i regel samrådsgrupper där representanter för parterna ingår.

5.3. Gällande reglering

Arbetarskyddslagens bestämmelser om sam- verkan mellan arbetsgivare och arbetstagare inleds med en uppmaning att arbetsgivare och hos honom sysselsatta arbetstagare skall, för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället, under arbetsgivarens ledning i samverkan bedriva ett på lämpligt sätt organiserat skyddsarbete (39 å). [förarbetena till lagens samverkansregler framhölls att det fordras att arbetsgivare och arbetstagare aktivt medverkar i skyddsarbetet om detta skall bli effektivt (prop. 1948:298 5. 50). En förtroendefull samverkan mellan parterna på arbetarskyddets område angavs som en av de viktigaste förutsättningarna för att säkra och sunda arbetsförhållanden skulle kunna upp- nås (prop. 1948: 298 s. 237).

Skyddsombud

I 405 arbetarskyddslagen föreskrivs att på arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst fem arbetstagare, skall bland arbetstagarna utses ett eller flera skyddsombud att företräda arbetstagarna i frågor rörande sundhet och säkerhet i arbetet. Reservation görs dock för fall då särskilt förhållande berättigar till undantag. Valet av skyddsombud förrättas av arbetstagarna eller, på framställning av dem, av lokal organisation genom vilken de kan anses företrädda. Angående anmälan till arbetsgivare och yrkesinspektör om val av skyddsombud ges regler i 66 & arbetar— skyddskungörelsen.

Lagen innehåller ingen bestämmelse om utseende av huvudskyddsombud. I parts- överenskommelserna har emellertid huvud- skyddsombudsinstitutionen tagits upp.

Genom 1949 års arbetarskyddslagstiftning

infördes möjlighet att utse s.k. regionala skyddsombud. 40 li arbetarskyddslagen upp- tar sålunda en bestämmelse att arbetar- skyddsstyrelsen kan medge lokal organisa- tion, som företräder arbetstagarna, att utse skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare vid visst arbetsställe. Styrelsen meddelar samtidigt de föreskrifter som därvid skall iakttas. Hinder föreligger inte för arbetsta- garna att också utse skyddsombud bland sig. I förarbetena underströks att regionalt skyddsombud inte borde tillsättas utan att myndighet funnit behov föreligga att avvika från huvudregeln. Det syntes dock inte vara uteslutet att medge generell dispens för visst slag av verksamhet. Bestämmelsen tillkom med tanke på sådan verksamhet där på grund av ofta förekommande växlingar i fråga om arbetsställe eller arbetsstyrkans samman- sättning svårighet föreligger att utse skydds- ombud bland arbetstagarna. Härvid syftades på de speciella förhållandena inom byggnads- och anläggningsverksamhet. Föredragande departementschefen ansåg det förhållandet att inom ett verksamhetsområde i regel endast en eller ett par arbetstagare sysselsätts på varje arbetsställe inte i och för sig utgöra tillräcklig anledning att medge utseende av regionalt ombud (prop. 1948: 298 s. 239). Någon påföljd för underlåtenhet att utse skyddsombud finns inte stadgad. Enligt för- arbetena till bestämmelsen i 40.5 arbetar- skyddslagen bör man i stället inrikta sig på att genom upplysningsverksamhet väcka arbetstagarnas intresse för att tillsätta skyddsombud. Det framhölls vidare att bedömandet om särskilt förhållande berätti- gade till undantag från huvudregeln om skyddsombuds tillsättande inte tillkommer arbetsgivaren utan arbetstagarna själva. Begreppet arbetsställe definieras inte i lagstiftningen. Enligt uttalande av 1938 års arbetarskyddskommitté förstås med arbets- ställe det lokala, avgränsade område, inom vilket arbetsgivare i och för sin verksamhet bedriver arbete, oavsett om detta utförs i arbetslokal, i det fria eller under jord (SOU l946:60 s. 60). Begränsningen till lokalt område innebär i princip att verksamheten skall utövas på en och samma ort. Denna

begränsning avsåg kommittén dock inte gälla alltid, t. ex. inte beträffande vägbyggnad. Föredragande departementschefen under- strök att begreppet arbetsställe inte får fattas i så strängt lokal bemärkelse att skyddsombud inte skulle kunna utses för exempelvis ett helt banmästarområde om så skulle finnas lämpligt (prop. 1948:298 5. 238). Ett skyddsombuds skyddsområde får dock inte vara större än att ombudet kan uppfylla kravet på förtrogenhet med arbetsförhållandena inom området.

Antalet skyddsombud bestäms enligt 63 & arbetarskyddskungörelsen efter arbetsställets storlek, arbetets natur och arbetsförhållan- dena. I bestämmelsen ges vidare vissa rikt- linjer för vad som skall iakttas vid val av skyddsombud och bestämmande av skydds- område, dvs. område inom vilket skydds- ombud har att verka. Bestämmelsen kom- pletteras i partsöverenskommelserna. I de fall då enighet om antalet skyddsombud inte nås vid samråd skall minst två skyddsombud utses om antalet arbetstagare uppgår till 25. U ppgår antalet arbetstagare till 75 skall minst tre skyddsombud utses. För varje hundratal arbetstagare utöver 75 skall ytterligare minst ett skyddsombud utses. Enligt överenskom- melserna utses skyddsombud av den lokala fackliga organisationen för en tid av lägst två och högst fyra år.

Angående skyddsombuds kvalifikationer sägs i 63 & arbetarskyddskungörelsen att till skyddsombud skall utses lämplig person med gott omdöme samt nödig insikt i och intresse för skyddsfrågor. Skyddsombud skall vidare äga förtrogenhet med arbetsförhållandena inom sitt skyddsområde.

Frågan om utbildningen av skyddsombud regleras inte i lagstiftningen men tas upp i tidigare nämnda uttalande av SAF och LO i skolningsfrågorna. I detta sägs att det är en uppgift för såväl de fackliga organisationerna som företagen att ge skyddsombuden en utbildning som gör dem skickade att fylla sina funktioner på ett effektivt sätt. Vissa riktlinjer dras upp i fråga om utbildningens ordnande.

Vissa uppgifter om utbildning av skydds- ombud redovisas i särskild rapport, bilaga 5 till betänkandet.

I 64 & arbetarskyddskungörelsen finns

bestämmelser om skyddsombuds uppgifter. Ombudet har enligt stadgandet att skaffa sig noggrann kännedom om skyddsförhållandena inom sitt skyddsområde. Han skall verka för sundhet och säkerhet i arbetet och söka vinna övriga arbetstagares medverkan därtill. Fin- ner skyddsombud att viss skyddsåtgärd bör vidtas har ombudet att göra framställning hos arbetsgivaren i den ordning denne föreskrivit. Besked i frågan skall därefter lämnas skyddsombudet utan dröjsmål. Stadgandet anvisar skyddsombud möjligheten att påkalla ingripande av yrkesinspektör om framställ- ningen inte beaktas inom skälig tid. Finns skyddskommitté äger skyddsombud direkt påkalla kommitténs behandling av skydds- fråga av större vikt. 1 partsöverenskommel- serna ges närmare regler om den ordning som skall gälla för hänvändelse till arbetsgivaren i skyddsfrågor.

Instruktioner för skyddsombud, liksom i förekommande fall för skyddskommitté, skall enligt partsöverenskommelserna utfärdas av arbetsgivaren efter samråd med skyddsom- buden eller skyddskommittén. Normalin- struktioner har bifogats överenskommel- serna.

För att kunna fullgöra sina uppgifter har skyddsombuden tillförsäkrats rätt att ta del av visst material. Enligt 64 % arbetarskydds- kungörelsen äger skyddsombud ta del av vissa handlingar rörande minderåriga, de skriftliga råd och anvisningar, som tillsynsorgan lämnat vid inspektion på arbetsstället, vissa intyg över besiktning och provning samt handlingar över undersökningar av luftförhållandena på vissa arbetsplatser. Detta stadgande kom- pletteras av bestämmelser i partsöver- enskommelserna. Genom dessa berättigas skyddsombud att dessutom ta del av företa- gets olycksfallsstatistik, anmälningar om olycksfall eller yrkessjukdomar, arbetshy- gienisk-tekniska och arbetsmedicinska utredningar som är av väsentlig betydelse för förhållandena på arbetsstället och på det statliga området sjukfrånvarostatistik som gäller ombudets skyddsområde.

Det ursprungliga syftet med skyddsom- budsinstitutionen återspeglas i 67 & arbetar- skyddskungörelsen som säger att tillsynsor-

gan skall träda i förbindelse med skyddsom- bud vid inspektion eller annan förrättning på arbetsställe. Tillsynsorgan skall kostnadsfritt tillställa skyddsombud eller skyddskommitté avskrift av råd, anvisning eller annat skriftligt meddelande som avlåtits till arbetsstället i skyddsfråga. Enligt arbetsordningen för yrkesinspektionen skall underrättelse om till- ämnad inspektion i regel ske. Härvid skall såväl arbetsgivaren som skyddsombud un- derrättas.

I partsöverenskommelserna finns bestäm- melser om rätt och skyldighet för skydds- ombud att närvara vid förrättningar, som tillsynsorgan eller skyddskommitté verkstäl- ler på arbetsstället, och undersökningar, som arbetsledningen företar i skyddsfrågor. Partsöverenskommelserna innehåller också vissa regler om ledighet i övrigt och om ersättning till skyddsombud. Om huvud- skyddsombud ej på annat sätt bereds möj- lighet att utöva sin verksamhet kan arbetsgi- varen sålunda medge att han utan förlust av arbetsinkomst får disponera viss ledighet. Omfattningen av ledigheten bör därvid i för- väg bestämmas för en angiven tidsperiod. I kommentaren till de mellan SAF och LO gällande reglerna anmärks att i särskilda fall kan behov av sådan ledighet finnas också för övriga skyddsombud, varvid arbetsgivaren kan ge även dessa skyddsombud rätt att disponera viss ledighet. Bestämmelsen om ersättning avser sammanträden, förrättningar eller undersökningar som skyddsombud del- tar i utom arbetstiden.

I 42 & arbetarskyddslagen ges bestämmel- ser mot s.k. trakasseri. Skyddsombud får enligt bestämmelserna inte hindras att fullgöra sina uppgifter. Det anges särskilt att arbets- tagare inte får ges försämrade arbetsförhål- landen därför att han utsetts till skyddsombud eller i anledning av hans verksamhet som skyddsombud. Arbetsgivaren får heller inte av sådan orsak avskeda honom eller försämra hans anställningsvillkor. Som påföljder för överträdelse av dessa bestämmelser stadgas dels skadeståndsskyldighet, som kan drabba såväl arbetsgivare som arbetsledare och arbetskamrater, dels ogiltighet av avtalsupp- sägning och annan dylik rättshandling.

Påföljdsbestämmelserna har utformats efter förebilder i lagen om förenings- och för- handlingsrätt. 43 och 44 åå arbetarskyddsla- gen innehåller bestämmelser om tid, inom vilken talan skall väckas, och om rättegången.

Enligt SAFzs och LO:s regler för den lokala skyddsverksamheten kan tvister angående trakasseri mot skyddsombud hänskjutas till avgörande av den av SAF och LO inrättade arbetsmarknadsnämnden. Om nämnden finns närmare bestämmelser i huvudavtalet mellan dessa organisationer.

Arbetsdomstolen har sedan tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag endast handlagt ett mål som rör tillämpningen av lagens 42 & (AD 1953: 49). Vederbörande fackorganisation var här ej villig föra arbetstagarens talan. Av denne förd talan ogillades. I arbetsmark- nadsnämnden torde, sedan nämnden 1942 började fungera som skiljenämnd, endast ett fall ha varit uppe. Detta ärende avskrevs år 1954 efter förlikning.

Ställföreträdare för arbetsgivaren

Hur det lokala skyddsarbetet bör ledas och organiseras från arbetsgivarens sida utvecklas i 62é arbetarskyddskungörelsen. Arbetsgi— vare, som ej själv leder skyddsarbetet på arbetsstället, skall uppdra åt en eller flera personer (skyddsinspektör, personalkonsu- lent eller annan hos arbetsgivaren anställd) att i hans ställe handlägga skyddsfrågor. Om detta skall arbetsgivaren underrätta skydds- ombuden liksom om den ordning, vari hän- vändelse till honom skall göras i skyddsfrågor. Arbetsgivaren har att tillse att arbetsledare och övriga arbetstagare medverkar i skydds- arbetet. Det ankommer på arbetsgivaren, hans ställföreträdare och annan arbetsledare att söka samråd med skyddsombuden i skyddsfrågor. Yrkesinspektör skall enligt 66 & arbetarskyddskungörelsen underrättas när ställföreträdare utsetts för arbetsgivaren.

I förarbetena till gällande arbetarskydds- lagstiftning diskuterades om arbetsledarnas funktion inom arbetarskyddet borde särskilt regleras. En särreglering av ansvaret för viss kategori arbetstagare befanns emellertid inte

lämplig utan det ansågs tillräckligt med lagens allmänna bestämmelse i 7 & om arbetstagares skyldighet att i vad på honom ankommer medverka till förekommande av ohälsa och olycksfall. Arbetsledarens roll uppmärksam- mades dock i någon mån genom bestämmel- sen i 1 & andra stycket arbetarskyddskungö- relsen, som säger att ledningen av visst arbete inte får anförtros en med arbetet oerfaren person om genom detta kan anses uppkomma fara för ohälsa eller olycksfall. Vidare nämns i kungörelsens 62 5 att arbetsgivare skall tillse att bl.a. arbetsledare medverkar i skyddsar- betet samt att arbetsledare skall i skyddsfrå- gor söka samråd med skyddsombuden.

Skyddskommitte' m. m.

Enligt 41 & arbetarskyddslagen skall vid arbetsställe, där regelbundet sysselsätts minst 50 arbetstagare, finnas en skyddskommitté, som är sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och av skyddsombud. Antalet ledamöter bestäms enligt 65 % arbe- tarskyddskungörelsen med hänsyn till anta- let arbetstagare vid arbetsstället, arbetets na- tur och arbetsförhållandena. Av samma pa- ragraf framgår att kommitténs uppgift är rådgivande och förslagsställande. Yrkesin- spektören skall enligt 66å kungörelsen underrättas om tillsättande av skydds- kommitté.

Partsöverenskommelserna innehåller ett flertal bestämmelser om skyddskommitté. Enligt SAF-LO-reglerna bör i kommittén alltid ingå minst två skyddsombud, varav ett huvudskyddsombud om sådant finns. Har skyddsombud utsetts av flera arbetstagaror- ganisationer, skall enligt överenskommelsen på det statliga området de för skyddsombuden avsedda mandaten i skyddskommittén för- delas i förhållande till det antal skyddsombud som respektive organisation utsett. Som ledamot av kommittén nämner överens- kommelserna därefter skyddsingenjör eller med sådan jämförlig tjänsteman. I övrigt bör enligt överenskommelsen på det statliga området som arbetsgivarens representanter i

kommittén ingå tjänstemän i chefs-, avdel- ningschefs- eller arbetsledarställning. Enligt överenskommelsen mellan SAF och LO skall avdelningsingenjörer samt verkmästare, för- män eller med dem jämställda arbetsledare vara representerade bland de av arbetsgivaren utsedda ledamöterna. Finns företagsläkare bör denne enligt överenskommelserna när- vara vid kommitténs sammanträden. Ordfö- rande och sekreterare i kommittén utses av arbetsgivaren. Vice ordföranden utses i all- mänhet av arbetstagarledamöterna i kom- mittén.

Överenskommelserna innehåller också bestämmelser om hur ofta skyddskommittén skall sammanträda, i regel minst en gång i kvartalet, och om den formella ordningen för sammanträdena.

I överenskommelserna föreskrivs vidare att skyddskommittén skall se över arbetsstället minst en gång varje halvår. Kommittén kan i stället uppdra åt en eller flera mindre grupper av representanter för arbetsgivaren och arbetstagarna att med kortare mellanrum se över arbetsstället eller delar av arbetsställe.

Enligt SAP:s och LO:s riktlinjer för före- tagshälsovård är det viktigt att samråd äger rum mellan arbetsgivaren och de anställda angående såväl införandet av företagshälso- vård som utövningen av företagshälsovård. l riktlinjerna ges en vidsträckt ram för behandlingen av företagshälsovårdsfrågor. Samrådet kan sålunda föras antingen inom företagsnämnden. skyddskommittén eller ett för ändamålet tillsatt råd för företagshälso- vård. Väljs företagsnämnden som forum bör nämnden utökas med ett skyddsombud — helst huvudskyddsombudet om sådant finns om det inte normalt ingår skyddsombud i nämnden. Då enighet om var företagshälso- vårdsfrågorna skall behandlas inte kan upp- nås, skall lösningen med förstärkt företags- nämnd användas. 1 företag med färre än 50 anställda äger samrådet rum mellan arbets- givaren och företagsombud eller skyddsom- bud. 1 de fall då företagshälsovård anordnas gemensamt för flera företag i form av före- tagshälsovårdscentral bör valda represen- tanter för de anställda få tillfälle att samråda med centralens ledning.

Åtgärder som primärt syftar till att förebygga personskador i händelse av brand på arbets- plats anknyter nära till arbetarskyddet men anses inte utan vidare ingå i den lokala arbetatskyddsorganisationens kompetens— område. Genom den tekniska utvecklingen har det emellertid blivit allt svårare att dra en gräns mellan ett vidgat arbetarskydd och ett effektivt brandförsvar. Särskilt gäller detta beträffande industrin. För att arbetarskyddet i vad avser förebyggande av personskador genom brand skall fungera tillfredsställande har därför ett samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare även på detta område ansetts böra komma till stånd. Detta kan sägas Iiggai bestämmelsen i 39 %$ arbetarskyddslagen och understryks i brandstadgan (1962: 91), där det i 21 & sägs att arbetsgivare och arbetstagare bör samverka i syfte att främja brandförsvaret på arbetsplatsen. Hur denna samverkan skall åstadkommas och bedrivas anges dock inte närmare i lagstiftningen.

Brandstadgans rekommendation har tagits upp i gällande villkor för industribrandför- säkring. Enligt det s. k. industrivillkoret skall särskild person (brandskyddsledare) ha i uppdrag att övervaka att försäkringsavtalets föreskrifter är uppfyllda. Det anges att vid större företag bör brandskyddsledaren vid sin sida ha en brandskyddskommitté. Normalin- struktion till vägledning vid organiserande av sådan kommitté har utarbetats av Svenska brandförsvarsföreningen i samråd med Sve- riges Industriförbund och LO. Enligt instruktionen skall kommittén bestå av representanter för företagsledningen, ar- betsledningen och arbetstagarna.

I samarbete med handelns parts- och intresseorganisationer och efter samråd med statens brandinspektion har Svenska brand- försvarsföreningen vidare utarbetat anvis- ningar för intern organisation och kontroll av detaljhandelns brandförsvar. I anvisningarna anges bl.a. att samarbete och samråd om brandförsvarsfrågorna bör äga rum i skyddskommittén eller, där särskild över— enskommelse träffats, i företagsnämnden. I kommittén (nämnden) bör ingå den person

som utsetts att handlägga brandförsvarsfrå- gorna vid företaget. Det sägs vidare att handläggningen av brandförsvarsfrågorna bör ske efter samma normer som arbetar- skyddsfrågorna enligt de överenskommelser som träffats mellan SAF och LO respektive KFO och LO om allmänna regler för den lokala arbetarskyddsverksamheten. På sätt som är angivet i dessa överenskommelser bör skyddsombud handlägga även frågor som gäller brandförsvaret.

Svenska brandförsvarsföreningen har i samarbete med representanter för Arbetar- skyddsnämnden, Byggnadsindustrins stif- telse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygghälsan). Föreningen Teknisk Företags- hälsovård (tidigare Föreningen Sveriges Skyddstjänstemän), statens brandinspektion och det kommunala brandförsvaret även utarbetat allmänna riktlinjer angående sam- verkan mellan arbetarskydd och brandför- svar. 1 den mån brandförsvarsfrågorna är av arbetarskyddskaraktär tillhör de enligt dessa riktlinjer också den lokala skyddsorganisa- tionens intresseområde. Handläggningen av

sådana brandförsvarsfrågor förutsätts i prin- cip ske efter samma normer som arbetar- skyddsfrågor. Samarbete bör alltså äga rum i skyddskommittén. I denna bör en för brandförsvaret ansvarig person ingå.

5.4. Skyddsorganisationen på arbetsplatserna 5.4.1 Statistiska uppgifter

Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens årsberättelser ger vissa uppgifter om antalet arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté. Tabell 5.1 visar situationen vid arbetsställen under allmänna yrkesin- spektionen. Uppgifterna om antalet arbets- ställen med skyddsombud och skyddskom- mitté avser registrerade arbetsställen. Inom parentes har emellertid lämnats uppgift som inbegriper arbetsställen som ej registrerats men besökts av inspektionen.

Det bör framhållas att underlaget för sta- tistiska uppgifter från yrkesinspektionen främst är anteckningar vid inspektionsbesök.

Tabell 5.1 Antal arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté under allmänna yrkesinspektionens tillsyn. Siffror inom parentes omfattar även arbetsställen som ej regi—

strerats men besökts av inspektionen.

År Antal registrera- Antal arbets- Antal arbetsställen med Antal regionala de arbetsställen tagare vid dessa skyddsombud Lokala Skydds- skyddsombud kommitté 1950 76 270 1 191724 17 588 1266 30 (18 148) (1288) ( 47) 1960 78 939 1444 525 22 516 2 204 63 (26 985) (2 332) (318) 1965 75 699 1 735 021 22 863 2 686 124 (27 104) (2 792) (148) 1966 74 275 1 786 944 22 547 2 690 106 (27 164) (2 782) (127) 1967 74 800 1 835 624 23 075 2 745 108 (28 694) (2 858) (126) 1968 72041 1838712 22968 2651 104 (29145) (2 774) (105) 1969 71 687 1 879 255 23 082 2 728 121 (29 125) (2 887) (127) 1970 72229 1914749 23610 2813 124 (30105) (2 983) (133) 1971 72393 1939914 25422 3410 164 (31252) (3 542) (177) 1 17

Eftersom besök ej förekommer årligen vid alla arbetsställen medför detta eftersläpning beträffande uppgifternas aktualitet. Enligt upplysning från yrkesinspektionen är detta en icke oväsentlig felkälla, eftersom aktiviteten beträffande val av skyddsombud och skyddskommitté ökat starkt under de senaste åren. Val av skyddsombud och tillsättande av skyddskommitté anmäls ej i full utsträckning till yrkesinspektionen. Vad gäller skydds- kommittéerna bör vidare observeras att notering i allmänhet saknas om företags- nämnder som fungerar som skydds- kommittéer.

Nämnda förhållanden torde främst inverka i den riktningen att flera arbetsställen kan antas ha skyddsombud och skyddskommitté än tabell 5.1 visar för respektive år. I vart fall framgår emellertid av tabellen klart att antalet arbetsställen med lokala skyddsombud och skyddskommitté successivt ökat under åren, trots att antalet arbetsställen minskat till följd av sammanslagningar m.m.

Hur antalet arbetsställen med skyddsom- bud och skyddskommittéer fördelar sig på olika yrkesgrupper visar tabell 5.2, som avser arbetsställen vid allmänna yrkesinspektionen.

Andelen arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté är enligt tabell 5.2 tämligen likartad i olika yrkesgrupper. Tabellen ger dock ej uppgift om i vad mån redovisade arbetsställen har så många anställda att skyddsombud respektive skyddskommitté skall finnas enligt arbetar- skyddslagen. Utredningen har från allmänna yrkesinspektionen inhämtat uppgifter om antalet arbetsställen med och utan lokala skyddsombud respektive skyddskommitté, fördelade i storleksklasser och dessutom uppdelade på yrkesgrupper. Av dessa upp- gifter framgår att vid arbetsställen med minst fem respektive 50 anställda andelen arbets- ställen med skyddsombud och skyddskom- mitté är påtagligt mindre i yrkesgrupperna handel och varulager samt hotell— och restaurangrörelse. Under genomsnittet ligger också grupperna läder-, hår- och gummiin- dustri, land- och sjötransport i övrigt samt ”annan yrkesrörelse", som i huvudsak avser

fristående kontorsverksamhet samt allmän förvaltning. Som synes kan angivna tendenser spåras även i tabell 5.2.

Tabell 5.3 innehåller en sammanställning av nyssnämnda från allmänna yrkesinspektionen inhämtade uppgifter. Att uppgifterna i denna tabell inte helt stämmer med uppgifterna i tabell 5.2 beror på att sammanräkningarna skett vid något olika tidpunkter.

Enligt tabell 5.3, som avser situationen om- kring årsskiftet 1971/72, finns skyddsombud vid 24778 av de71802 arbetsställen som är registrerade hos allmänna yrkesinspektionen. Enligt arbetarskyddslagen skall skyddsombud utses på arbetsställe med minst fem arbets- tagare. Ser man endast på dessa arbetsställen finns skyddsombud på 21956 arbetsställen av 39103 eller i något mer än hälften av fallen. I gruppen 1—4 arbetstagare saknas skydds-_ ombud endast vid tio arbetsställen av elva. Vid arbetsställen med 5—9 arbetstagare saknas fortfarande skyddsombud vid de flesta arbetsställen eller vid två tredjedelar av arbetsställena inom gruppen. Även i gruppen med 10—49 arbetstagare saknas skydds- ombud på många arbetsställen. Andelen arbetsställen med skyddsombud är här inte mycket mer än hälften. Det kan emellertid antas att en väsentlig del av arbetsställena utan skyddsombud finns bland de mindre arbetsställena inom gruppen. Vid arbetsstäl- len med 50 arbetstagare eller mera sjunker nämligen andelen arbetsställen utan skydds- ombud snabbt. Man kan över huvud räkna med att andelen arbetsställen med skydds- ombud är något större än som framgår av tabellen. I detta avseende kan först och främst hänvisas till den eftersläpning som enligt vad tidigare sagts förekommer vid registreringen. Bland andra felkällor kan nämnas oregel- mässighet i registreringsförfarandet och bristande underrättelse till yrkesinspektionen om val av skyddsombud. Sålunda har enligt uppgift från ett distrikt eleverna vid vissa skolor upptagits som arbetstagare vid arbetsställen utan skyddsombud. Tabell 5.3 innehåller också uppgifter angående förekomsten av skyddskommitté vid arbetsställen av olika storleksordning. Att åtskilliga företag med 50 anställda eller flera

Tabell 5.2 Antalet arbetsställen under allmänna yrkesinspektionens tillsyn med skyddsom- bud och skyddskommitté inom olika yrkesgrupper. Ärsskiftet 1971/72.

Yrkesgrupp Antal Antal Antal arbetsställen med Antal arbetsställen arbetstagare ___—___— regionala Lokala Skydds- skyddsombud skyddsombud kommitté

Registrerade arbetsställen Malmbrytning o.

metallindustri 15 747 554 285 5 959 983 50 Jord- o. Stenindustri 3 321 55 417 1 142 96 — Skogshantering o.

träindustri 8 479 96 781 2 495 174 3 Pappers- o. grafisk

industri 2 044 109 738 1 028 229 1 Jordbruk 8 662 27 944 1 911 10 8 Livsmedelsindustri 2 797 74 486 1 139 158 3 Textil- o. beklädnads-

industri 2 038 72 220 895 187 1 Läder-, hår- 0. gummi-

industri 1 291 32 125 425 52 — Kemisk-teknisk industri 1 369 54 751 591 136 — Byggnadsverksamhet

utom husbyggnad 2 854 61 542 1 217 243 2 Kraft-, belysn.-,

vattenverk m.m. 1687 20 570 680 141 _ Handel o. varulager 5 997 135 182 2 121 147 5 Stuveri 265 7 052 141 15 — Land- o. sjötransport

i övrigt 1 871 59 858 797 108 Hotell— 0. restaurang-

rörelse 2 006 58 017 815 102 80 Annan yrkesrörelse

(även förvaltning) 11 965 519 946 4 066 629 11 E i registrerade arbetsställen Byggnadsverksamhet

även husbyggnad 5 571 120 8 _S_tuveri (fartyg) 37 5 — Ovrig verksamhet 222 7 5

Tabell 5.3 Antalet hos allmänna yrkesinspektionen registrerade arbetsställen med lokala skyddsombud och skyddskommitté enligt uppgifter från allmänna yrkesinspektionen. Fördelning på arbetsställen av olika storleksordning. Årsskiftet 1971/72. Antal arbetstagare Summa 1—4 5—9 10—49 50—99 100—199 200—499 500—999 1 000— Registrerade arbetsställen 32 699 12 543 19 536 3 587 1 849 1 046 343 199 71 802 Antal arbets- ställen med skyddsombud 2 822 4 060 1 966 2 832 1 651 935 318 194 24 778 Antal arbets- ställen med skyddskommitté 25 64 670 858 951 708 280 184 3 740 SOU 1972:86 119

saknar skyddskommitté kan antas i ganska stor utsträckning bero på att företagsnämnden fungerar som skyddskommitté. Även med beaktande av anförda felkällor är det anmärkningsvärt att andelen arbetsställen med skyddskommitté i gruppen 50—99 arbetstagare än mindre än en fjärdedel. Enligt tabellen har skyddskommitté ibland tillsatts på arbetsställen med mindre antal arbetsta- gare än 50. Som förklaring har från vissa yrkesinspektionsdistrikt uppgetts att arbets- stället ingår i större företag som har organi- serad skyddsverksamhet med skydds- kommitté eller att speciellt stora arbetar- skyddsproblem finns på arbetsstället. En förklaring kan också vara att personalstyrkan reducerats men att skyddskommittén kvar- står. Motsvarande förklaringar har getts till att skyddsombud finns på vissa arbetsställen med mindre antal arbetstagare än fem.

Tillgängliga uppgifter ger ej besked om för vilka grupper av anställda skyddsombud utsetts vid angivna arbetsställen. Från yrkesinspektörshåll har dock uppgetts att val av skyddsombud för tjänstemannasidan i allmänhet synes ske endast vid de stora företagen.

Av yrkesinspektionens årsberättelser framgår även i vilken omfattning det finns arbetsställen under kommunal tillsyn som har skyddsombud. I tabell 5.4 har intagits upp- gifter härom för ett antal år. Beträffande dessa arbetsställen saknas skyddskom- mittéer, och statistiken innehåller ej heller uppgifter om några regionala skyddsombud.

Tabell 5.4 Antal arbetsställen med skydds- ombud under kommunal tillsyn.

Är Antal Antal Antal registre- arbets- arbets- rade ar- tagare ställen med betsställen vid dessa skydds-

ombud

1950 79 582 233 926 1 942 1960 86 873 234 298 1 650 1970 81792 218 377 1 750 1971 81 864 229977 1681

Av tabell 5.4 framgår att beträffande arbetsställen under kommunal tillsyn andelen

arbetsställen med skyddsombud varit tämli- gen konstant genom åren. Av de 81864 arbetsställen som år 1971 föll under kom- munal tillsyn fanns endast 1681 arbetsställen där skyddsombud utsetts. Detta betyder att skyddsombud fanns endast vid 2 % av dessa arbetsställen. Det bör emellertid uppmärk- sammas att en mycket stor andel av dessa arbetsställen är så små att det inte föreligger någon skyldighet enligt arbetarskyddslagen att utse skyddsombud. Det genomsnittliga antalet arbetstagare per arbetsställe uppgår inte till mer än två tre personer. Någon uppdelning av arbetsställena på olika stor- leksgrupper har inte varit möjlig när det gäller den kommunala tillsynen.

I tabell 5.5 finns uppgifter om hur antalet arbetsställen under kommunal tillsyn med skyddsombud fördelar sig på olika yrkes- grupper. Man finner av tabellen att andelen arbetsställen med skyddsombud är åtskilligt högre inom byggnadsverksamhet än i övriga verksamheter eller 6 % mot mindre än 2 % för andra verksamheter.

Tabell 5.5 Antal arbetsställen med skydds- ombud under kommunal tillsyn inom olika yrkesgrupper. Ärsskiftet 1971/72.

Verksamhet Antal Antal Antal registre- arbets- arbetsstäl- rade ar- tagare len med betsstäl- vid skydds- len dessa ombud

Hantverk 13 126 33 833 309 Handel 44 442 126 940 713

Byggnadsverk-

__samhet 3 337 1 1 067 206 Ovrig verk-

samhet 20 959 58 137 453

Från yrkesinspektionens årsberättelser kan också inhämtas uppgifter om skyddsorgani- sationen vid vissa arbetsställen under specialinspektion. Tabell 5.6 visar förhållan- dena vid skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektionen för landtrafiken under ett antal år. Uppgifter beträffande övriga spe- cialinspektioner utelämnas här. Anledningen är att en dubbelföring av antalet arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté sker

Tabell 5.6 Antal arbetsställen med skyddsombud och skyddskommitté under tillsyn av skogsyrkesinspektionen respektive yrkesinspektionen för landtrafiken.

o

Ar Antal registrerade Antal Antal arbetsställen med Antal arbetsställen arbets- regionala tagare Lokala Skydds- skydds- vid dessa skydds- kommitté ombud ombud

Skogsyrkes-

inspek-

tionen 1950 (I-Ios insp. reg. 226 — _ 1960 endast större 35 1 068 1970 arbetsgivare 1 71 1 65 435 1971 inom skogshan- 1774 179 70

teringen)

Yrkesin- spektionen för Iand- trafiken 1950 3670 81371 1781 132 — 1960 2527 69915 1795 132 —— 1970 1 887 54 972 2 216 225 _- 1971 1854 54415 2216 225 _

vid allmänna yrkesinspektionen, å ena sidan, samt bergmästarämbetena och spräng- ämnesinspektionen, å andra sidan, i en ut- sträckning som inte kunnat närmare fast- ställas. Från specialinspektionen för luft- fartstjänst och elektriska inspektionen lämnas ej uppgifter om skyddsorganisationen.

Sammanfattningsvis var enligt yrkesin- spektionens verksamhetsberättelser för år 1971 totala antalet registrerade arbetsställen under yrkesinspektionens tillsyn 159679 med ett sammanlagt antal arbetstagare av 2 25 3 859. Lokala skyddsombud fanns vid 37 987 arbets- ställen och skyddskommitté vid 4 237 arbets- ställen. I dessa uppgifter har medtagits samtli- ga specialinspektioner. Enligt årsberättelserna synes vidare 247 regionala skyddsombud vara verksamma.

Angående skyddskommittéerna kan ytter- ligare uppgifter inhämtas från Arbetar- skyddsnämndens statistik, som dock är ganska ofullständig. Senast offentliggjorda uppgifter gäller 1968. För detta år redovisas 1912 skyddskommittéer med tillsammans 15814 ledamöter, dvs. i medeltal åtta leda- möter per kommitté. Av antalet ledamöter var ca 50 % skyddsombud, ca 25 % arbetsledare

och ca 25 % arbetsgivare eller andra tjäns- temän än arbetsledare. Antalet sammanträden under året var i medeltal ca 2,9 per kommitté.

Tillgänglig statistik ger ej uppgift om antalet skyddsombud. Som tidigare nämnts anmäls val av skyddsombud ej ifull utsträckning till yrkesinspektionen. Angående skyddsombuds avgång finns över huvud ingen bestämmelse om att anmälan skall ske till yrkesinspektio- nen. Vid inspektionsbesök antecknas endast om skyddsombud finns, ej antalet skydds- ombud. Ej heller förs vid alla fackförbund centrala register över skyddsombuden. Antalet skyddsombud inom LO-området har beräknats uppgå till 70 000—80 000. Man utgår då från att det i genomsnitt finns två tre skyddsombud på arbetsställen med skydds— ombud. Enligt inkomna svar på en enkät, som Statsförvaltningens arbetarskydds- nämnd sände ut hösten 1971, utgör inom ci- vila statsförvaltningen antalet skyddsombud 8500, antalet skyddskommittéer 457 och antalet företagsnämnder som fungerar som skyddskommittéer 414. Från Försvarets cen- trala arbetarskyddsnämnd har uppgetts att enligt år 1971 utförda beräkningar finns inom försvaret 2 400 skyddsombud för de anställda.

Härtill kommer närmare 500 kompaniassi- stenter som har ställning som de värnpliktigas skyddsombud.

Det kan nämnas att en uppgift om antalet huvudskyddsombud finns i arbetarskydds- nämndens ovannämnda statistik. För år 1968 redovisar denna statistik 21808 skyddsom- bud, varav 2215 huvudskyddsombud.

På olika ställen i detta betänkande talas om att skyddsförhållandena varierar mellan arbetsställen av olika storlek. I tabell 5.7 har tagits in uppgifter om antalet anställda vid arbetsställen uppdelade på storleksklasser. Tillgängliga statistiska uppgifter (Sveriges Offentliga Statistik, Industri 1970) avser antalet anställda, tjänstemän undantagna, vid tillverkningsindustri samt gruvor och mine- ralbrott. Av tabellen framgår att antalet sådana anställda vid arbetsställen av olika storleksklasser år 1969 fördelade sig enligt följande: arbetsställen med högst 10 arbetare 5 % arbetsställen med 1 1—50 arbetare 20 % arbetsställen med 51—100 arbetare 13 % arbetsställen med 101—200 arbetare 14 % arbetsställen med 201—500 arbetare 18 % arbetsställen med 501—1 000 arbetare 12 % arbetsställen med över 1 000 arbetare 18 %

5.4.2. Närmare angående hur det lokala samarbetet i skyddsfrågor är organiserat. Anteckningar vid företagsbesök

Lagstiftningen och partsöverenskommel- serna om det lokala skyddsarbetet har utförts och kompletterats på olika sätt i praktiken. I detta avsnitt skall mycket översiktligt ges några karakteristiska drag i de lokala skyddsorganisationerna som inte direkt följer av lagregler och centrala överenskommelser. Det torde ligga _i sakens natur att en vida- reutveckling av organisationen mest förekom- mit inom de större företagen. Framställningen vilar i första hand på iakttagelser vid de studie- besök som utredningen har företagit och som nämnts i avsnitt 1. Eftersom utredningen av tidsskäl varit nödsakad att begränsa antalet studiebesök har framställningen i vissa avse- enden kompletterats med vad utredningen i

övrigt inhämtat om skyddsorganisationen vid olika företag. Detärfrämstde rent yttre dragen som presenteras. Sist i avsnittet berörs dock vad som mera allmänt förekommit vid studie- besöken.

Vid större arbetsställen med flera avdel— ningar tillsätts ofta flera skyddskommittéer. I allmänhet finns då också en central skydds- kommitté. Skyddskommittéernas förhållande till företagsnämnden skiftar. Vanligen ingår representant för företagsledningen i skydds- kommittén, i förekommande fall centrala skyddskommittén. När detta inte är fallet är kommittén stundom underställd företags- nämnden, där sådan representant normalt ingår. Arbetsfördelningen mellan skydds- kommitté och företagsnämnd växlar vid olika företag vad gäller arbetsmiljöfrågor som ej direkt avser skyddstekniska och yrkeshygie- niska bedömningar.

Det finns en klar tendens att delegera en del av Skyddskommitténs uppgifter till under- grupper. Permanenta arbetsutskott, vari ingår representanter för företagsledning och de anställda, har sålunda tillskapats vid många företag i avsikt att få fram smidigare och effektivare verksamhetsformer än skydds— kommittén kan erbjuda. Vid större företag kan också finnas särskilt ergonomiutskott, som går igenom arbetsplatserna och under- söker vilka åtgärder som bör vidtas för att förbättra arbetsmiljön. Frågor angående företagshälsovård behandlas vid vissa företag i skyddskommittén och vid andra företag i företagsnämnden men kan också diskuteras i särskilda utskott till kommittén eller nämnden eller i en särskild företagshälsovårdsnämnd.

För speciella projekt, såsom vid planering av nybyggnad eller upprustning av gamla lokaler, tillskapas ofta under skyddskommitté eller företagsnämnd eller i form av en särskild projektgrupp samrådsgrupper med uppgift att diskutera fram lämpliga lösningar. Dessa samrådsgrupper kan i sin tur ha möjlighet att anlita experter.

Under skyddskommittén finns vidare i stor utsträckning mer eller mindre fast organise- rade samarbetsgrupper med en kärna som består av arbetsledare och skyddsombud. Dessa grupper kan i allmänhet sägas vara

Tabell 5. 7 Antal arbetsställen och arbetstagarea år 1969 storleksgrupperade efter antalet arbets- tagare.

Näringsområde 10 arbetstagare 1 1-—50 arbets- 51—100 arbets- och därunder tagare tagare Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare Malmgruvor 7 42 31 930 16 1 162 Andra gruvor och mineralbrott 89 417 52 1 111 7 477 Livsmedels-. dryckesvaru- och tobaksindustri 866 4 892 595 13 608 140 9 959 Textil-, beklädnads-, läder- och lädervaruindustri 505 3 281 824 19 694 179 12 962 Trävaruindustri 1 132 7 425 1 147 25 257 148 10 286 Massa-, papper- och pappers- varuindustri, grafisk industri 497 3 277 477 10 668 107 7 590 Kemisk industri, petroleum-, gummi- varu-, plast- och plastvaruindustri 347 2 157 314 7 027 65 4 647 Jord- och stenvaruindustri 449 2 475 375 8 509 72 5 155 Järn-, stål- och metallverk 59 396 72 1 690 15 1 082 Verkstadsindustri 1 599 10 322 1 823 42 300 392 27 624 Annan tillverkningsindustri 89 552 72 1 746 17 1 209 Summa 5 639 35 236 5 782 132 540 1 158 82153 ** Avser medelantalet under verksamhetstiden sysselsatta arbetstagare, tjänstemän undantagna. 101—200 201—500 501—1000 Över 1000 Summa arbetstagare arbetstagare arbetstagare arbetstagare Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- Arbets- ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare ställen tagare 7 1 068 6 1 637 1 751 2 3 284 70 8 874 1 107 — — — — —— 149 2 1 12 79 10918 36 10469 8 5615 — 1724 55 461 103 14 895 36 10 656 5 3 456 1 1 546 1 653 66 490 92 13010 27 8019 3 1855 2549 65 852 74 10752 71 21944 22 14575 6 6311 1254 75117 50 6 897 25 8 337 9 6 445 4 5 894 814 41 404 27 3 896 25 7 002 5 3 230 1 1 307 954 31 574 18 2456 14 4955 13 9571 14 29691 205 49841 202 28 378 149 45 049 51 35 237 31 70 864 4 247 259 774 2 272 3 926 183 4 705 655 92 649 392 118994 117 80735 59 118 897 13 802 661204 inriktade på det dagliga skyddsarbetet men tarskyddslagens samverkansbestämmelser kan också ha andra uppgifter såsom att behandla vissa med skyddsarbetet samman- hängande trivselfrågor o. d.

De olika organens befogenheter är vanligen inte mera omfattande än som uttalas i arbe-

och partsöverenskommelserna om regler för den lokala skyddsverksamheten. Organ med särskilda uppgifter synes dock i praktiken ofta fungera så att man resonerar sig fram till en lösning som kan biträdas av alla i gruppen.

Man kan alltså i dessa fall tala om ett slags delegering från företaget beträffande frågor inom gruppens kompetensområde, låt vara att denna delegering liksom varje annan sådan kan återtagas. En mera allmän delegering av liknande innehåll utgör ett förfarande som introducerats vid några företag. Skydds- kommittén förfogar här över ett visst årligt anslag som kan användas för arbetsmiljö- förbättrande åtgärder.

Åtminstone vid många större företag sker ofta såsom ett normalt led i arbetarskyddet en översyn av arbetsplatserna genom regel- bundna s.k. skyddsronder. Det är svårt att ge någon allmängiltig uppgift om hur ofta skyddsrond brukar företas men det synes i vart fall inte vara ovanligt att så sker varje månad. Skyddsronden gäller oftast en allmän översyn från skyddssynpunkt men kan också vara riktad, varvid på förhand angivna fak- torer i arbetsmiljön kontrolleras. Ofta försö- ker man låta Skyddsronden omfatta flera skyddsområden för att motverka ”avdel- ningsblindhet”. I Skyddsronden torde alltid arbetsledare och skyddsombud delta. Dess- utom kan ingå skyddsingenjör och företags- läkare men detta växlar beroende på den skiftande karaktären av skyddsronder vid olika företag.

Till den lokala samarbetsorganisationen i skyddsfrågor kan också sägas höra de skyddsträffar som vissa företag anordnar med de anställda. Vid skyddsträffarna diskuterar man skyddsfrågor och kan framställa förslag till åtgärder.

Även tävlingar mellan olika avdelningar inom ett företag eller mellan olika företag inom en bransch om lägsta frekvensen olycksfall förekommer för att stimulera det totala skyddsarbetet.

Vad gäller brandförsvarsfrågorna synes intresset för att bilda brandskyddskommittéer snarast vara i avtagande. Inom flera företag har man i stället knutit samrådet i brand- försvarsfrågorna till den lokala skyddsor- ganisationen. Skyddsombud och skydds- kommitté tar då upp och behandlar även dessa frågor. Det förekommer även att särskilt brandutskott inrättas under skydds- kommittén.

Vid de tidigare berörda studiebesöken har utredningen haft tillfälle att med represen- tanter för företagsledning, skyddsombud och styrelse vid lokala fackliga organisationer diskutera hur samarbetet i skyddsfrågor fungerar. Utredningen har härvid mötts av stort intresse från alla sidor. Vid de meningsskiljaktigheter, som har yppats i vissa avseenden, har också besvärliga frågor dis- kuterats på ett sätt som tytt på vana från parternas sida att tillsammans finna lösningar. Det har även förekommit uttryck för upp- skattning. Detta gäller inte minst i fråga om huvudskyddsombudens insatser. I det föl- jande antecknas de huvudsakliga synpunkter och förslag som kommit fram vid dis- kussionerna.

Stor enighet har vid diskussionerna rätt om vikten av att skyddsombuden ges en ordentlig utbildning liksom om att utbildningen f. n. ofta är bristfällig. Från skyddsombudens sida har vidare framhållits värdet av att skyddsombud får särskild tid anslagen att ägna sig åt skyddsfrågor. På de besökta företagen har i många fall huvudskyddsombudet haft rätt att utan förlust av arbetsinkomst disponera hela arbetstiden för uppgifterna som huvud- skyddsombud. Det har emellertid på arbets- tagarhåll genomgående krävts att fastare regler ges även beträffande övriga skydds- ombuds möjlighet att disponera viss del av arbetstiden för skyddsfrågor. Vid diskussion av skyddsombudens befogenheter har anförts att skyddsombuden bör få ”mera status" utan att egentligen några andra förslag framkommit än de som nyss antytts. Vid en del företag har skyddsombuden klagat över svårigheter att få arbetskamrater att rätta sig efter skydds- föreskrifter.

En fråga som ofta diskuterats är hur man skall utan dröjsmål få fram åtgärder varom enighet i och för sig föreligger. Arbetstagar- representanterna har framhållit den irritation och de risker som kan uppstå till följd av sådana dröjsmål. Från företagens sida har som ett medel att effektivisera beslutsverk- ställigheten hänvisats till de arbetsutskott under skyddskommittén där företagsledning och huvudskyddsombud tillsammans kan följa att åtgärder verkligen vidtas och att det

Vid diskussionerna har skyddsombuden yppat oro över effekten för arbetstagarnas del av den mängd nya ämnen som hanteras på arbetsplatserna. Klarare bestämmelser om informationsskyldighet för tillverkare och arbetsgivare har efterlysts. Vidare har beto- nats svårigheten att få fram maskiner som ej är bullerstörande och som är ergonomiskt riktiga. Från företagen har hänvisats till att detta ofta är en fråga av internationell räck- vidd. antingen på grund av att man är beroende av utländsk tillverkning eller på grund av att den huvudsakliga andelen av svensk tillverkning är avsedd för export. Man har konstaterat att det trots gjorda försök inte är lätt att få gehör hos utländska tillverkare, för vilka den svenska marknaden kanske representerar en obetydlig del. Man har dock ansett att en viss förbättring härvidlag är på gång. Behovet av forskning för att få fram tekniska lösningar har betonats.

Vad gäller arbetshygieniska frågor över huvud har skyddsombuden framfört önske- mål att bestämmelserna i den kommande lagstiftningen görs mera entydiga och ej som i gällande arbetarskyddslag utformas som rekommendationer eller förses med reserva- tioner i avseende till vad som är möjligt o.d.

5.4.3. Företagshälsovård

Arbetarskyddsstyrelsen överlämnade år 1968 betänkandet Företagshälsovård (SOU 1968: 44). Betänkandet hade utarbetats av en utredningsgrupp — företagshälsovårdsutred- ningen — som bildats av arbetarskyddssty- relsen med representanter för socialstyrelsen, dåvarande arbetsmedicinska institutet, SAF, LO, TCO och Sveriges läkarförbund. SAP:s och LO:s representanter i utredningen var även ledamöter i dessa organisationers gemensamma arbetarskyddskommitté, som under åren 1964—1967 utredde frågan om arbetarskydd och företagshälsovård, vilket bl.a. resulterade i en överenskommelse om riktlinjer för företagshälsovård. Företagshälsovårdsutredningen framhöll att företagshälsovården bör ses som en

utvidgad form av arbetarskyddet och genom utökade resurser anpassas till utvecklingen i modernt arbetsliv och till de nya behov, som följer därav. Det är enligt ifrågavarande utredning angeläget att vidta olika åtgärder av skyddsteknisk, arbetshygienisk, ergonomisk och arbetspsykologisk art för att skydda arbetstagarna mot yrkesrisker och ohälsa och för att över huvud taget uppnå en god anpassning mellan människa och arbete. Företagens ansvar i dessa avseenden växer i takt med den tekniska utvecklingen och de snabbt skiftande förhållandena i arbetslivet. Vetenskapliga framsteg, särskilt inom tekni- ken, har gjort det möjligt att i ökande omfattning tillämpa rationellare produk- tionsformer. Denna omställning av produk- tionsapparaten innebär i sin tur ofta stora förändringar av den enskilde arbetstagarens arbetsuppgifter och arbetsmiljö. Dessa olika omständigheter och föränderligheten inom arbetslivet medför ett allt större behov av företagshälsovård.

Enligt företagshälsovårdsutredningens be- räkningar hade år 1968 ca 25 % av de anställda inom industrin tillgång till före- tagshälsovård med läkare. Företagshälso- vården har byggts ut främst vid de stora industriella arbetsplatserna. Under senare år hade dock tillkommit ett flertal företagshäl— sovårdscentraler, gemensamma för flera mindre och medelstora arbetsplatser inom olika branscher.

Företagshälsovårdsutredningen framhöll att utvecklingen inom arbetslivet gör en snabbare utbyggnad av företagshälsovården än den hittillsvarande angelägen. Särskilt gäller detta mindre industrier som ofta har arbetshygieniska problem. Behovet av före- tagshälsovård växer också vid icke indu- striella arbetsplatser och kommer enligt företagshälsovårdsutredningen att finnas vid praktiskt taget alla företag oavsett storlek och näringsgrenstillhörighet.

Företagshälsovården bör enligt företags- hälsovårdsutredningen utövas av teknisk och medicinsk expertis i samverkan med företa- gens övriga funktioner och anpassas till behoven på varje enskilt företag. Verksam- heten bör i första hand vara förebyggande och

genomföras i nära anknytning till produktio- nen med bredaste möjliga utnyttjande av arbetsplatsens egna resurser. Härigenom kan vinnas en stabil grund för samarbete med samhällets arbetarskyddsorgan och för en ändamålsenlig avvägning av insatserna mellan dessa och företagen. Medverkan av expertis inom företagen underlättar även för utom- stående expertis inom hälso- och sjukvård samt arbetsvård, försäkringskassor och socialvård att göra avväganden och ställ- ningstaganden rörande individens arbets- situation.

Företagshälsovårdsutredningen framlade följande organisationsmodeller, närmast avsedda som vägledning vid införande av företagshälsovård.

Inbyggd företagshälsovård med heltidsan- ställd läkare och skyddsingenjör. Inbyggd företagshälsovård med deltidsan— ställd läkare.

Företagshälsovårdscentraler, som svarar för företagshälsovården vid ett flertal

företag.

Branschanknuten företagshälsovård med regionala centraler och rörliga enheter som besöker arbetsplatserna inom regionen. Andra organisationsformer för företags- hälsovård med olika former för samverkan. Mot bakgrund av företagshälsovårdsut- redningens betänkande gav Kungl. Maj:t socialstyrelsen i uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och arbetsmedicinska institutet utreda omfattningen av de läkarre- surser som kunde disponeras för en utbygg- nad av företagshälsovården och formerna för en reglerad tilldelning av läkartjänster för denna verksamhet. Vidare fick arbetsmedi- cinska institutet i uppdrag att i samråd med socialstyrelsen utreda frågan om utbildningen i företagshälsovård vid institutet och de frågor som hängde samman därmed.

Socialstyrelsen överlämnade år 1970 resultatet av utredningsarbetet i form av betänkandet Företagshälsovårdens läkarre- surser m.m. (Stencil S 197014). Samma år överlämnade arbetsmedicinska institutet betänkandet Utbildning i företagshälsovård m. m. vid arbetsmedicinska institutet.

Till 1971 års vårriksdag lades fram propo-

sition angående vissa frågor om företagshäl- sovård m. m. (prop. 1971 : 23). I propositionen framhölls att arbetsmiljön ständigt förändras och därför måste kontinuerligt och effektivt bevakas för att trygga arbetstagarnas hälsa. Det innebär enligt propositionen att vi i dag på ett annat sätt än tidigare måste förlägga huvudansvaret för arbetsmiljöfrågorna inne i det enskilda företaget och där ge de anställda ett ökat inflytande över dessa frågor.

Företagshälsovårdsutredningens redovis- ning av sin genomgång av företagshälsovår- dens målsättning, utformning och innehåll utgör enligt propositionen ett värdefullt material som är ägnat att tjäna som vägledning och stimulans för utbyggnad av insatserna på området. Företagshälsovårdens förebyg- gande karaktär och vikten av en nära anknytning till arbetsplatserna betonades. De av utredningen presenterade organisations- modellerna för företagshälsovården ger enligt propositionen utrymme för organisatoriska lösningar som kan anpassas till arbetsplatser av skiftande karaktär. För företag, som genom sin storlek kan ge sysselsättning åt heltidsanställda läkare och skyddsingenjörer, förefaller en i företaget inbyggd hälsovård vara en effektiv lösning. För övriga arbets- platser är det naturligt att hälsovården ordnas genom olika former av samverkan, t. ex. genom företagshälsovårdscentraler som är gemensamma för flera företag. Möjligheterna till samarbete med samhällets hälso- och sjukvård ansågs här vara av särskild betydelse.

I propositionen redovisades ett utbygg- nadsprogram för företagshälsovårdens läkarresurser. Detta innebär att antalet läkare inom företagshälsovården, uttryckt i heltids- verksamma läkare, kommer att öka från ca 200 till omkring 650 under tiden 1971—1975. Departementschefen betonade angelägenhe- ten av en ökad tillgång på läkare inom före- tagshälsovården men framhöll samtidigt att företagshälsovården måste ses i samband med samhällets hälso- och sjukvård. Behovet av hushållning med de relativt knappa perso- nalresurser på läkarsidan som kommer att finnas tillgängliga under de närmaste åren gör en avvägning mellan de båda sektorernas

Vidare lades i propositionen fram ett pro- gram för ökad utbildning i företagshälsovård vid arbetsmedicinska institutet.

Riksdagen biföll propositionen 1971: 1, rskr 1971: 157).

Viktiga samråds- och informationsuppgif— ter på företagshälsovårdens område har som nämnts i avsnitt 4.11.1 anförtrotts åt en till arbetarskyddsstyrelsen knuten företagshäl- sovårdsdelegation. Enligt Kungl. Maj:ts för- ordnande den 19 februari 1971 har delega- tionen till uppgift att fortlöpande följa och främja företagshälsovårdens utveckling samt att vara ett organ för kontakt, samråd och samverkan främst bland företrädare för arbetsmarknaden, sjukvården och arbetar- skyddet. I delegationen ingår företrädare för arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO, TCO, Svenska kommunförbundet, Svenska lands- tingsförbundet, Sveriges läkarförbund och statens personalnämnd. Ordförande för de- legationen är chefen för arbetarskydds- styrelsen.

Delegationen skall även ägna sig åt frågor om resursfördelning. När det gäller läkarre- surserna har delegationen ålagts att medverka i åstadkommandet av överenskommelser mellan sjukvårdshuvudmännen, arbetsmark- nadens parter och staten — som reglerar tillkomsten av nya tjänster.

Delegationen har rekommenderat att regionala samrådsorgan tillskapas och att dessa organiseras länsvis, s.k. länsdelega- tioner för företagshälsovård. Länsdelegation bör enligt rekommendationen ha i huvudsak motsvarande sammansättning som den cen- trala delegationen.

(SoU

5.4.4. Enkät hos yrkesinspektionen

Utredningen har anhållit att genom arbetar- skyddsstyrelsens försorg få del av yrkes- inspektionens erfarenheter angående hur arbetarskyddslagens bestämmelser om skyddsombud och skyddskommittéer funge- rar samt eventuella synpunkter från yrkes- inspektionen på utformningen av dessa

bestämmelser. Arbetarskyddsstyrelsen har i anledning härav överlämnat yttranden från allmänna yrkesinspektionens elva distrikt, skogsyrkesinspektionen och yrkesinspektio- nen för landtrafik.

I yttrandena framhålls att lagens bestäm- melser om utseende av skyddsombud följs i relativt stor omfattning. Vid större företag sker detta regelmässigt. Som anledning till att skyddsombud ofta ej utses på mindre och i viss utsträckning inte heller på medelstora arbetsställen uppges i första hand att det kan gälla arbetsplatser där arbetstagarna ej är fackligt organiserade. Det finns därför ingen som tar initiativ till val av skyddsombud. Vidare påpekas betydelsen av att små företag ofta saknar resurser att ordna utbildning i arbetarskydd. Följden blir ett svagt intresse för arbetarskyddsfrågor.

Andra förklaringar till att skyddsombud saknas kan enligt yttrandena vara att det förekommer många deltidsanställda på arbetsstället, att arbetstagarna ej har gemensam arbetstid eller att de arbetar utanför det fasta arbetsstället. Det kan också helt enkelt förhålla sig så att företaget vuxit snabbt och att man ännu ej hunnit beakta bestämmelserna om utseende av skyddsom- bud. I ett par yttranden uppges att arbetsgi- varens avoga inställning till skyddsfrågor kan vara en tänkbar förklaring men att sådana fall numera är ytterligt sällsynta. Det bristande intresset för att utse skyddsombud inom hotell- och restaurangbranschen konstateras i ett yttrande. En förklaring härtill torde enligt yttrandet vara den stora andelen utländsk personal inom denna näring.

Slutligen framhålls att det ofta råder en god direktkontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare på mindre arbetsställen, vilket kan göra att man anser sig ej ha behov av skyddsombud. Detta gäller naturligtvis i synnerhet arbetsställen med endast familje- medlemmar eller andra nära släktingar anställda. Det första villkoret för att skydds- ombudsinstitutionen skall fungera är enligt yttrandena att skyddsombuden får erforderlig utbildning. Vad som framför allt saknas är en praktisk, till den egna arbetsplatsen eller

branschen anpassad utbildning. På grund av den snabba utvecklingen inom exempelvis skogsbruket anses det här nödvändigt att skyddsombuden förutom ordentlig grundut- bildning får vidareutbildning helst vart annat eller vart tredje år.

Huvudskyddsombuden fyller enligt ytt- randena en viktig funktion. De har ofta lång erfarenhet och god utbildning och utgör en sammanhållande länk mellan skyddsombuden inom företaget. Ett distrikt anser att huvud- skyddsombud bör utses vid alla arbetsställen med mer än 50 anställda. Enligt ett annat distrikt bör huvudskyddsombud utses så snart mer än ett skyddsombud finns på arbets- stället.

Det är enligt yttrandena svårt att bedöma om skyddsombuden har erforderlig rörelse- frihet och ledighet för att kunna fullgöra sina uppgifter som skyddsombud. Från några distrikt framhålls dock att skyddsombudens möjligheter att delta i skyddsarbetet mellan inspektionerna synes vara alltför begränsade.

Av yttrandena framgår att företag och skyddsombud i ökande utsträckning tar kontakt med yrkesinspektionen. Önskemål om yrkeshygieniska undersökningar och mätningar synes dominera framställningarna. Från företagens sida gäller det dessutom ofta konsultationer beträffande byggnadsprojekt. I något yttrande nämns som grund för fram- ställning från skyddsombud att åtgärder ej vidtagits mot påtalade brister. Regeln synes samtidigt vara att skyddsombud ombeds att i första hand ta upp frågan internt inom före- taget om så ej redan skett. Gjorda fram- ställningar föranleder vanligen besök på arbetsstället av yrkesinspektionen men kan ibland klaras upp genom telefonsamtal. Vid akut risk sker ingripande av yrkesinspektio- nen enligt de flesta yttrandena omgående. Yrkesinspektionen tar i övervägande antalet fall själv initiativ till besök på arbetsställen. Av övriga besök synes genomsnittligen hälf- ten initieras av företaget och hälften av skyddsombud eller annan arbetstagare. För- hållandena växlar dock här väsentligt mellan olika distrikt och olika slags arbetsställen. Sålunda synes kontakt med yrkesinspektio- nen mera sällan tas från mindre företag.

Vidare fördelar sig framställningarna olika bland tjänstemännen inom distriktet. Det tycks finnas en tendens att man ofta kontaktar tjänsteman med viss specialitet, exempelvis kemist, eller tjänsteman som är känd sedan lång tid på honom tilldelade arbetsställen.

Det betonas i yttrandena att goda kontakter med skyddsombuden är en förutsättning för yrkesinspektionens verksamhet. Enligt några yttranden har kontakten blivit bättre tack vare de regelbundna sammankomster som anord- nas inom distriktet.

På en fråga om behov föreligger av bestämmelser om befogenheter för skydds- ombuden att själva besluta om skyddsåtgär- der eller ingripanden ges olika synpunkter i yttrandena. Allmänt ställer man sig tveksam till om detär rimligt att lägga en befogenhet att stoppa riskabla arbeten på skyddsombuden. Det påpekas att sådana beslut kan kräva ett tekniskt kunnande som skyddsombuden inte besitter. Sådana beslut kan vidare få konse- kvenser som förutsätter avtal och ekonomiskt ansvar. En beslutanderätt för skyddsombud skulle skapa risk för konflikter med arbets- kamrater. Det påpekas att skyddsombuden har möjlighet att vända sig till yrkesinspek- tionen, där det alltid finns en jourhavande tjänsteman. I stället hänvisas till möjligheten att stärka skyddsombudens ställning genom att ge ombuden bättre utbildning och mera tid att ägna sig åt skyddsarbete inom respektive skyddsområden. Dessutom föreslås vissa andra förfaranden. Ett förslag går ut på att skyddsombud och arbetsledare tillsammans skulle ha befogenhet att förbjuda använd- ningen av en maskin e.d. Enligt ett annat förslag skulle skyddsombud beredas för- mansställning inom sitt skyddsområde. Kla- rare bestämmelser om skyddsombudens handlande vid omedelbara behov av skydds- åtgärder borde därvid utvecklas i det förslag till skyddsombudsinstruktion som komplet- terar partsöverenskommelsernas regler för den lokala skyddsverksamheten. I ett ytt- rande hänvisas slutligen till ett vid domän- verket nyligen infört förfarande. Detta för- farande innebär vissa möjligheter för skydds- ombud att stoppa ett arbete om arbetsledare ej är närvarande.

I samtliga yttranden framhålls starkt värdet av att skyddsombuden med sin praktiska erfarenhet och sin lokalkännedom ges möj- lighet att i ett tidigt skede delta i granskningen av projekt som rör arbetsmiljön. Detta sker redan i viss utsträckning men förfarandet bör enligt vad som uttalas i flera yttranden nor- maliseras genom en särskild bestämmelse.

Beträffande skyddskommittéer uppges i flertalet yttranden att arbetarskyddslagens bestämmelse om tillsättande av skyddskom- mitté följs i stort sett. Enligt en del distrikt förekommer dock rätt ofta att skyddskom- mitté inte tillsätts trots att antalet anställda uppgår till 50. Till detta anförs i huvudsak motsvarande förklaringar som tidigare redo- visats i fråga om skyddsombud.

Det är enligt yttrandena självklart att för- slag till lokaler och anordningar vid arbets- ställe skall diskuteras och förhandsgranskas av skyddskommittén.

I fråga om vilka möjligheter skyddskom- mitté bör ha att besluta om skyddsåtgärder redovisar yttrandena olika meningar. I åtskilliga fall går dessa ut på att i kommittén bör ingå person med beslutsbefogenheter inom företaget. I några yttranden anförs att skyddskommittés rätt att besluta i skydds- frågor är en avtalsfråga. Vissa yttranden innehåller dock förslag angående direkta befogenheter för kommittén. Någon form av vetorätt bör tillkomma skyddskommittén, nämns i ett yttrande. Skyddskommittén bör enligt ett annat yttrande ha beslutsrätt i smärre frågor, medan kommittén i större frågor bör få besluta att frågan direkt underställs före- tagsledningen. Vidare nämns rätt för skydds- kommittén att besluta om skyddsåtgärder inom fastställd ekonomisk ram. En sådan anordning har enligt vad som anförs från ett distrikt visat sig vara till stor fördel genom att skyddsåtgärder snabbt kunnat genomföras och även medfört ökat intresse och ansvar från kommittéledamöternas sida.

Arbetsledarnas stora betydelse för skyddsarbetet framhävs. I skyddskommittén bör därför enligt flera yttranden ingå repre- sentant för arbetsledarna.

Beträffande centrala skyddskommittéer synes erfarenheterna överlag vara goda, även

om man i något yttrande varnar för överor- ganisation. Olika uppfattningar redovisas angående behovet av en bestämmelse om centrala skyddskommittéer i lagstiftningen.

5.4.5. Yttrande från Föreningen Teknisk Företagshälsovård

Liksom yrkesinspektionens inspekterande personal får skyddstjänstemännen företag och förvaltningar genom sina arbets- uppgifter kännedom om hur samarbetsfor— merna fungerar på arbetsplatserna. Utred- ningen har därför inhämtat synpunkter i ämnet även från Föreningen Teknisk Före- tagshälsovård (tidigare Föreningen Sveriges Skyddstjänstemän).

I föreningens yttrande anförs att skydds- ombud ofta utses utan att ha fått någon utbildning för sin uppgift. Innan skyddsom- bud tillsätts bör viss grundutbildning ges. Därefter bör skyddsombudet erhålla före— tagsinriktad fortbildning.

Enligt föreningen torde skyddsombuden teoretiskt ha den erforderliga rörelsefriheten för att kunna fullgöra sina uppgifter som skyddsombud. Det synes dock tvivelaktigt om denna frihet praktiskt föreligger med hänsyn till väntade produktionsresultat, ackordsatta lagarbeten etc. Skyddsombudsinstitutionen bör ges en fastare form för att ombuden skall kunna påverka skyddsarbetet. För att ett meningsfullt företagshälsovårdsarbete i samverkan skall komma till stånd är huvud- skyddsombudsfunktionen en nödvändig för- utsättning, framhåller föreningen. Denna funktion bör därför speciellt utredas med inriktning på utbildning, rörelsefrihet, viss beslutsrätt i samverkan med företagsled- ningen och ansvar i förhållande till beslutsrätt.

Det finns enligt föreningen anledning att ge en tydligare utformning åt bestämmelsen om tillsättande av skyddskommitté vid arbets- ställen med mindre antal arbetstagare än 50. Föreningen anser vidare att skyddskommittén bör ges en fastare anknytning till företags- ledning med avseende på ekonomisk beslu- tanderätt. En bestämd form för skydds- kommitténs förhandsgranskning av förslag till

inom

lokaler och anordningar bör också övervägas enligt föreningens yttrande.

5.4.6. Några rapporter angående skyddsom- budens arbetsförhållanden

För att få en bild av samarbetet i skyddsfrågor är det av intresse att ta del av de rapporter angående bl.a. skyddsombudens arbetsför- hållanden som blivit tillgängliga under den senaste tiden.

Kockumsrapporten

År 1969 utarbetades en rapport från en undersökning vid skrovavdelningen på Koc- kums Mekaniska Verkstads AB i Malmö. Undersökningen ingår under namnet Koc- kumsrapporten i LO-serien Insyn i arbetsmiljön.

Rapporten tillkom på initiativ av företags- ledningen för att ge kunskap om en situation som av vissa tecken att döma upplevdes som besvärlig av de anställda vid företaget. Undersökningen bygger på intervjuer med 50 svetsare, plåtslagare och andra arbetare vid företaget. Eftersom undersökningen skedde under en period med särskilda svårigheter på grund av omställning av produktionen m.m. medger den inga generella slutsatser. Den ger dock viss upplysning om hur de tillfrågade vid ifrågavarande tidpunkt bedömde skydds- verksamheten vid skrovavdelningen. Det kan konstateras att de intervjuade enligt citat i rapporten uttalade sig relativt ringaktande om skyddsombudens insatser. Ett omfattande ackordssystem ansågs inverka menligt på skyddsarbetet, bl. a. såtillvida att de anställda drevs att anslå alltför kort tid åt ställ- ningsbyggande.

Riskeri jobbet: Fabriks

I LO—serien Risker i jobbet presenterades år 1971 en utredning om arbetsmiljön inom Svenska Fabriksarbetareförbundets verk- samhetsområde, Risker i jobbet: Fabriks.

Utredningen bygger på uppgifter som inhämtades från skyddsombud genom ett enkätförfarande hos vartannat av de ca 2400 företag som finns inom förbundsområdet.

Vid enkätundersökningen ställdes bl. a. en fråga till skyddsombuden om de ansåg att berörd personal erhöll tillräcklig information om aktuella miljörisker. 35 % svarade ja på denna fråga, medan 52 % angav att någon sådan information ej förekom. Inom medel- stora företag erhölls den högsta frekvensen positiva svar, medan man i mindre och stora företag upplevde att informationen om mil- jörisker var sämre.

En annan fråga vid enkäten hade följande lydelse: ”Om miljön orsakar hälsorisk eller besvär som exempelvis konstateras genom yrkeshygieniska mätningar. genomförs då åtgärder för att minska eller ta bort risken?" Ungefär vartannat skyddsombud svarade positivt på denna fråga. 27 % angav att några åtgärder ej genomfördes för att reducera eller eliminera risken eller besvären.

De mindre företagens problem inom arbe- tarskyddet speglas genom denna fråga. När man delade upp erhållna positiva svar, ca 50 %, efter företagsstorlek befanns nämligen de positiva svaren utgöra 35 % på företag med mindre än 10 anställda, 38 % på företag med 11—25 anställda, 51 % på företag med 26—50 anställda, 58 % på företag med 51—100 anställda, 69 % på företag med 101—250 anställda, 90 % på företag med 251—500 anställda och 80 % på företag med mer än 500 anställda.

Anledningen till att eliminationstekniska åtgärder ej utfördes efterfrågades i en följd- fråga, där svar lämnades genom kryssning av givna svarsalternativ. Ungefär 50 % angav som orsak bristande intresse från företags- ledningens sida. 36 % uppgav att miljöpro- blemen ej ansågs vara överhängande från risk- eller besvärssynpunkt. Den i storleksordning tredje orsaken, 35 %, angavs vara ekono- miska skäl. Resterande faktorer som redovi- sas i rapporten är att 19 % angav att det ej ansågs föreligga några tekniska möjligheter att åtgärda problemet och att 8 % angav ointresse från skyddstjänstemannens sida.

Vid en uppdelning efter företagsstorlek

framgick enligt rapporten klart att ointresset från företagsledningens sida var störst inom de mindre företagen. Däremot var de eko- nomiska argumenten mot åtgärder mera framträdande inom de medelstora och stora företagen.

Om man ansåg sig ej kunna avlägsna häl- soriskerna genom tekniska åtgärder, fanns då i stället betryggande personlig skyddsutrust- ning? På denna fråga svarade ca 70 % jakande. Ca 20 % angav att personlig skyddsutrustning som skydd mot yrkesfara inte fanns att tillgå. Avsaknad av skyddsutrustning var mest påfallande i företag med mindre än 50 anställda.

Skyddsombudens medverkan vid plane- ringen av anläggningar undersöktes genom denna fråga: "Har Du möjlighet att redan på planeringsstadiet av en ny- eller ombyggnad eller nykonstruktion av en arbetsprocess lämna synpunkter på förhållandena ur arbetshygienisk och ergonomisk synpunkt?" I svaren angav 30 % att så var fallet, medan 60 % angav att de ej hade någon sådan möjlighet.

Förstudie vid VARA-bolaget

Från företagsdemokratidelegationen, varom mera nedan, lades 1971 fram en rapport från förstudie vid Västsveriges Allmänna Re- staurangaktiebolag, VARA. Rapporten base- ras på intervjuer och deltagarobservationer vid tre restauranger i Göteborg under första halvåret 1971. De förhållanden som beskrivs bör ses mot bakgrunden av att VARA-bolaget enligt rapporten betecknas som något av en mönsterarbetsgivare i sin bransch.

Det kan först nämnas att enligt gällande avtal skall på varje arbetsställe inom restau- rangbranschen finnas s.k. företagsombud. Dessa skall bl. a. vara skyddsombud. De skall utses för 2—4 år vid val, anordnade av fackföreningen. Tillsammans med källar- mästaren skall ombuden på varje restaurang utgöra arbetsställets skyddskommitté.

Enligt VARA-rapporten fungerar det representativa systemet annorlunda än vad avtalet föreskriver. De personer som en gång blivit ombud tycks förbli detta tills de lämnar

arbetsplatsen eller avsäger sig uppdraget. Nytt ombud utses ofta i samband med att källarmästaren märker att ombud saknas då han skall kalla till sammanträde med skyddskommittén. Källarmästaren tar då upp frågan om efterträdare med något annat ombud, varefter de gemensamt beslutar vem som skall tillfrågas. Det kan enligt redogö- relsen i rapporten också hända att källar- mästaren på eget bevåg ber någon bli ledamot i skyddskommittén.

De anställdas uppfattning om arbetet i skyddskommittéerna beskrivs på följande sätt i rapporten. Skyddskommittéernas existens är i någon mån känd av de flesta anställda. Föreställningarna om kommitténs verksam- het är dock oklara. Många tror att kommittén har med hälsovårdsnämnden att göra eller att det är en kommitté som utses av arbetsgiva- ren. Knappast någon av de tillfrågade utanför kretsen av företagsombud vet att det är per- sonalen som skall välja ledamöterna i kom- mittén. De flesta är i och för sig nöjda med ledamöterna. De är dock besvikna över att kommitténs arbete enligt vad de uppfattar alltför sällan resulterar i några åtgärder. Många säger sig inte ha fått besked om vad som blivit av förslag som lämnats till skydds- åtgärder. Andra anser sig ha fått vaga löften om åtgärder i en obestämd framtid.

Uddevallarapporten

Företagsdemokratidelegationens experter publicerade 1971 även resultatet av en undersökning som hösten 1970 och vintern 1971 genomfördes vid Uddevallavarvet AB. Rapporten bygger på intervjuer med 69 per- soner och på en skriftlig enkätundersökning med 400 slumpmässigt utvalda personer. Undersökningen är avsedd som grund för försöksverksamhet med fördjupad företags- demokrati, och skyddsorganisationen vid företaget berörs mera i förbigående. Det kan dock konstateras att intervjumaterialet ger samma bild som Kockumsrapporten av arbetarnas syn på skyddsombudens arbete, som alltså är ganska negativ. Av Uddevalla- rapporten framgår också att vissa brister i

arbetarskyddet kan direkt hänföras till det gällande ackordslönesystemet.

Pappersindustrin

Sveriges Pappersindustriförbund gjorde våren 1972 en enkät angående skyddsarbetet inom förbundsområdet. Enkäten tillställdes 30 av medlemsföretagens 97 arbetsställen. Bland medlemsföretagens arbetsställen före- kommer små enheter (mindre än 175 arbets- tagare), medelstora enheter (175—400 arbetstagare) och stora enheter (mer än 400 arbetstagare). Enkäturvalet gjordes med tanke på att såväl arbetsställen av olika storleksordning som arbetsställen med låg respektive hög olycksfallsfrekvens skulle ingå i materialet. [ enkätskrivelsen rekommende- rades att enkäten skulle besvaras av ordfö- randen i skyddskommittén och huvud- skyddsombudet eller skyddsombuden ge- mensamt. Svarsfrekvensen blev 100 %. De tillfrågade företagen följde i allt väsentligt enkätskrivelsens rekommendation. Förbun- det har gjort följande sammanställning av resultatet av enkäten.

Skyddsombudens antal varierar från 1 ombud per 10 anställda till 1 ombud per 45 anställda, beroende på arbetsställenas storlek och verksamhet. Medelantalet anställda per skyddsombud är i små enheter 21, i medel- stora enheter 19 och i stora enheter 18.

Skyddsombud disponerar i mycket ringa omfattning bestämd tid för sin uppgift. De gjorda tidsuttagen varierar inom vida gränser.

Vid några stora enheter finns flera skyddskommittéer, i övrigt finns en kommitté per enhet. Antalet ledamöter i skydds- kommittén varierar från 4 till 40. Vid enstaka arbetsställen finns skyddskommittéer med upp till 65 ledamöter. Normalt finns i skyddskommitté vid små enheter 8 ledamöter, varav 4 skyddsombud, vid medelstora enheter 12 ledamöter, varav 7 skyddsombud, och vid stora enheter 20 ledamöter, varav 7 skyddsombud.

Sammanträden i skyddskommittéerna hålls vanligen 4 gånger om året. Vid ett fåtal enheter hålls endast 2 sammanträden om året.

Upp till 12 sammanträden om året förekom- mer också.

Samarbetet i skyddskommittén anges som mycket gott i 83 %och som acceptabelti 17 % av svaren.

Det förekommer i mycket ringa omfattning att hela skyddskommittén ser över arbets- stället. Översyn sker i stället av små grupper med rapporteringsskyldighet till skyddskom- mittén. Oftast är det arbetsledare och skyddsombud som ser över det egna Skyddsområdet tillsammans med huvud- skyddsombudet. Där skyddsingenjör finns ingår också han i gruppen. 4—12 skydds— ronder per skyddsområde och år är en vanlig frekvens. Vid enstaka enheter förekommer inga skyddsronder, medan vid andra genom- förs ] rond per vecka.

Beslutade skyddsåtgärder vidtas till 77 % inom rimlig tid och till 23 % efter påminnelse. Utredning av olycksfall sker till 70 % utan dröjsmål och till 22 % inom 2 veckor.

Vid om- och tillbyggnad inkopplas vid små och medelstora enheter skyddskommitté oftast på projekteringsstadiet. Vid stora enheter bildas i stället särskild projektgrupp, i vilken med några få undantag skyddsom- buden är företrädda.

Ungefär hälften av arbetsställena saknar av arbetsgivaren underskriven instruktion för skyddsombuden och skyddskommittén. Instruktion för huvudskyddsombud saknas till 75 %.

5.5. Regionala skyddsombud

Efter införande 1949 av bestämmelserna om regionala skyddsombud har arbetarskydds- styrelsen lämnat ett flertal fackförbund eller fackliga lokalavdelningar medgivande att utse ombud utanför kretsen av arbetstagare vid ett arbetsställe. Dessa ombud skall inom visst område företräda arbetstagarna i skyddsfrå- gor vid flera arbetsställen inom ifrågavarande bransch.

Enligt de riktlinjer som angavs i förarbetena till arbetarskyddslagen begränsades till en början arbetarskyddsstyrelsens medgivanden att utse regionala skyddsombud till att omfatta

byggnadsverksamhet och skogsbruk. Senare har medgivande lämnats för ett flertal andra verksamhetsområden inom branscher med mindre arbetsställen. Som allmänt villkor för rätt att utse regionala skyddsombud har hela tiden förutsätts att berörda parter varit över- ens om behovet och lämpligheten av sådant ombud. Arbetarskyddsstyrelsen har sålunda ansett att ett gott resultat av ombudets arbete är beroende av om arbetsgivarparten har en positiv inställning i frågan. Som villkor för medgivande har dessutom gällt att det regio- nala Skyddsombudets verksamhet omfattat endast sådana arbetsställen inom organisa- tionens verksamhetsområde, där medlemmar av denna är anställda.

I vissa fall har arbetarskyddsstyrelsen besvarat ansökningar om medgivande att utse regionala skyddsombud genom att uttala att

arbetsplatserna inom ifrågasatt verksam- hetsområde kan betraktas som ett enda arbetsställe, till följd varav föreslaget arrangemang med regionalt skyddsombud är obehövligt. Så har skett exempelvis beträf- fande ett antal arbetsenheter under samma kommunala nämnd.

För att få en uppfattning om i vilken omfattning lämnade medgivanden utnyttjas anhöll arbetarskyddsstyrelsen under 1970 hos vederbörande arbetstagarförbund respektive avdelning om uppgift beträffande antalet regionala skyddsombud och ungefärliga antalet arbetsställen med sådana ombud. Vidare har utredningen hos samtliga arbets- givar- och arbetstagarförbund inom SAF -LO- området bett om upplysningar angående de regionala skyddsombudens verksamhet samt om synpunkter på utformningen av bestäm-

Tabell 5.8 Antalet regionala skyddsombud och deras verksamhetsområde.

Arbetstagarorganisation Antal regionala Verksamhetsområde skyddsombud Fastighetsanställdas förbund 14 Vissa orter Handelsanställdas förbund 4 Vissa företag Hotell- och Restaurang- 176 Företag som sysselsätter högst 10 anställdas förbund arbetstagare inom förbundets verksamhetsområde Svenska Lantarbetareförbundet 10 Områden med kollektivavtal mellan vederbörande parter Svenska Livsmedelsarbetare- 1 Livsmedelsindustrin i Bohuslän förbundet utom Uddevalla Svenska Metallindustriarbetare- 6 Smidesverkstäder, tillhörande förbundet Smidesverkstädernas Arbetsgivare- förbund, i sex städer 5 Bilreparationsbranschen inom för- bundets Stockholms- och Malmö- avdelningars områden. Arbetsställen med högst 10 arbetare och dess- utom arbetsställen utan lokalt skyddsombud. 6 Verkstadsföretag inom Stockholms- avdelningens område I Verkstadsföretag i Anderstorp Svenska Målareförbundet 117 Svenska Skogsarbetareförbundet 140 Svenska Transportarbetare- 4 Stuveriarbete i fyra städer förbundet 2 Två taxiföreningar

På grundval av svaren vid nämnda enkäter har utredningen gjort en sammanställning över de regionala skyddsombuden och deras arbetsområden.

Angående regionala skyddsombud i bygg- nadsbranschen kan nämnas att arbetar- skyddsstyrelsen år 1950 på framställning av Svenska Byggnadsindustriförbundet samt Svenska Byggnadsarbetareförbundet och dåvarande Svenska Murareförbundet medgav att de lokala fackföreningarna skulle äga utse regionala skyddsombud. Med upphävande av detta beslut medgav styrelsen år 1963 efter ny framställning av de två förstnämnda förbun- den att vissa tjänstemän, som skulle överta de regionala skyddsombudens uppgifter, fick utses som regionala skyddsombud. Några regionala skyddsombud har emellertid där- efter inte utsetts inom förbundsområdet. I stället finns inom byggnadsarbetareförbundet på varje lokal avdelning minst en heltidsan- ställd skyddsombudsman. Till detta kommer den verksamhet som utövas av Byggnadsin- dustrins stiftelse för arbetarskydd och före— tagshälsovård (Bygghälsan).

Sammanställningen ger någon uppfattning om hur de regionala skyddsombuden i dag fördelar sig mellan olika branscher. Enkät- svaren ger också vissa uppgifter om bland vilka kategorier de regionala skyddsombuden rekryterats. Av 486 regionala skyddsombud har 266 uppgetts vara fackföreningsombuds- män och 33 vara anställda på arbetsställen inom Skyddsområdet. Beträffande 187 regionala skyddsombud ger enkätsvaren ej upplysning om kategoritillhörighet.

Summan vid enkäterna uppgivna regionala skyddsombud överensstämmer ej med antalet regionala skyddsombud enligt yrkesin- spektionens årsberättelser. Detta måste bl. a. bero på den kraftiga nedgång i antalet regio- nala skyddsombud inom skogsbruket som redovisats i avsnitt 5.4.1, tabell 5.6. Det bör också sägas att varken årsberättelserna eller enkätsvaren ger någon fullt klar och säker bild beträffande antalet regionala skyddsombud.

Av enkätsvaren framgår vidare att antalet arbetsställen som omfattas av regionalt skyddsombuds verksamhet varierar starkt. Så

uppger exempelvis Fastighetsanställdas För- bund högsta antalet arbetsställen för regionalt skyddsombud inom förbundet till 4500 och motsvarande lägsta antal till 70. Ide fall då det är möjligt att beräkna antalet arbetsställen per regionalt skyddsombud synes emellertid antalet i allmänhet klart understiga 100. En sådan beräkning är dock svår att göra i alla de fall då till Skyddsombudets verksamhetsom- råde hänförts företag av visst slag inom det angivna området.

Vid utredningens enkät har berörda arbetstagarförbund beträffande systemet med regionala skyddsombud förklarat att erfa- renheterna är positiva. Enda undantaget är Fastighetsanställdas Förbund som konstate- rar att en arbetstagare som utses till regionalt skyddsombud vid ett mycket stort antal arbetsställen omöjligen kan utföra sin uppgift på ett tillfredsställande sätt. Man önskar all- mänt att verksamheten med regionala skyddsombud byggs ut. Hotell— och Restau- ranganställdas förbund hänvisar till den rör- lighet på personal som råder inom branschen och det allt större inslaget av utländsk arbetskraft samt hävdar att verksamheten bör omfatta även företag med mer än tio anställda. Svenska Lantarbetareförbundet framhåller att de regionala skyddsombudens verksamhet har särskild stor betydelse inom branscher med små arbetsplatser, där lokalt skydds- ombud ofta saknas, men att verksamheten även vid övriga arbetsställen betyder en effektivisering av arbetarskyddet genom möjligheten att ge de regionala skyddsom- buden, som är färre till antalet, en bättre utbildning. Svenska Målareförbundet påpe- kar att inom en verksamhet som måleriyrket, med många små och tillfälliga arbetsplatser, är regionala skyddsombud den enda möjliga formen för arbetstagarnas medverkan i skyddsarbetet. Svenska Transportarbetare- förbundet anför att den svåröverskådliga företagsstrukturen inom den yrkesmässiga biltrafiken särskilt motiverar att regionala skyddsombud tillsätts för detta område.

Flertalet berörda arbetsgivarförbund anser att erfarenheterna av de regionala skydds- ombudens verksamhet ännu är alltför begränsade för att ett omdöme skall kunna

avges. Sveriges Arbetsgivareförening för Hotell och Restauranger anför att verksam- heten fungerat relativt tillfredsställande men kan förorsaka svårigheter när det regionala skyddsombudet är arbetstagare hos en konkurrent.

På en fråga om medgivande av arbetar- skyddsstyrelsen att utse regionalt skydds- ombud anses behövligt svarar de flesta arbetstagarförbunden nekande. I ett par svar sägs dock att sådant medgivande kan vara värdefullt för att stärka ombudets ställning. I arbetsgivarförbundens enkätsvar är däremot den övervägande uppfattningen att arbetar- skyddsstyrelsens medgivande bör krävas. Som ett huvudskäl anförs i ett svar att det är nödvändigt att full klarhet råder om vilka företag som omfattas av regionalt skydds- ombuds verksamhet och om vem som har uppdraget att fungera som regionalt skydds- ombud. Ett par arbetsgivarförbund tillägger att om arbetstagare utses som regionalt skyddsombud på deltid bör vederbörande arbetsgivares samtycke krävas, varvid på förhand bör klarläggas omfattningen av den ledighet som erfordras för arbetstagarens uppgift som ombud.

En fråga om regionalt skyddsombud bör verka inom alla arbetsställen inom en bransch oberoende av arbetstagarnas organisations- tillhörighet besvarar en majoritet arbetsta- garförbund jakande men en majoritet arbetsgivarförbund nekande. Det kan anmärkas att flertalet förbund dock inte gått in på denna fråga.

Angående organisationstillhörighetens be- tydelse i ett speciellt avseende påpekar Svenska Skogsarbetareförbundet att f.n. såväl detta förbund som SAC har medgivande att utse regionala skyddsombud. Detta har enligt förbundet i regel fungerat så, att vederbörande ombud verkat på arbetsställen där det funnits en klar majoritet av den egna organisationens medlemmar.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet anför i sitt enkätsvar att de regionala skyddsombudens verksamhet bör ingå som en del av den totala arbetarskyddsorganisationen och att samhället därför bör bestrida kost- naderna för deras verksamhet.

Utredningen har även begärt att få del av yrkesinspektionens erfarenheter av de regionala skyddsombudens insatser. Av yrkesinspektionsdistriktens yttranden fram- går att ganska stor enighet råder om att systemet med regionala skyddsombud är lämpligt för små arbetsställen. Angående systemets närmare utformning redovisas skiftande uppfattningar. Medan ett par distrikt anser att regionala skyddsombud endast bör finnas på arbetsställen som saknar lokala skyddsombud, menar andra att de nuvarande bestämmelserna bör bibehållas och andra åter att systemet bör utvecklas ytterligare. Svårigheter föreligger tydligen för yrkesinspektionen att hålla kontakt med de regionala skyddsombuden. Med hänvisning härtill föreslås i ett yttrande att skyldighet ej bör föreligga för yrkesinspektionen att före inspektion kontakta sådant ombud. Ett annat förslag är att organisation som utser regionalt skyddsombud bör lämna uppgift om vilka ar- betsställen som är aktuella.

5.6 Försöksverksamhet

År 1966 bildades i anslutning till den då genomförda revisionen av företagsnämnds— avtalet Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor. Rådet är ett för SAF, LO och TCO gemensamt organ med uppgift att främja vidareutveck- lingen av det lokala samarbetet mellan före- tagsledning och de anställda i företagen. I den s. k. samarbetsöverenskommelsen, där betingelserna för verksamheten finns angivna, sägs att utvecklingsrådet vid sidan av andra aktiviteter har att främja vetenskaplig forskning kring samarbetsfrågorna. I detta syfte bildades 1969 Utvecklingsrådets arbetsgrupp för forskning (URAF). URAF:s uppgift är att planera forskningsprojekt av betydelse för det lokala samarbetet. I sin verksamhet söker URAF finna betingelserna för ökat inflytande för de anställda. URAF deltar i samarbetsförsök, som bedrivs vid olika företag för att belysa effekten av för- ändringar i arbets- och företagsorganisatio- nen. Från URAF:s verksamhet finns årsrap- porter till utvecklingsrådet samt dessutom de

redogörelser för forskningsprojekt som angivits i samband med ansökningar om forskningsanslag till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

SAF medverkar vidare genom sin tekniska avdelning i försöksverksamhet inom ett antal företag där man bl.a. strävar efter att åstadkomma engagerande uppgifter inom industriproduktionen. Från sex av företagen har presenterats underhandsrapporter i slutet av 1970 under samlingsrubriken Arbetsmiljö i utveckling. Det har från SAF:s sida uppgivits att man vid arbetsgivares och arbetstagares diskussioner kring försöken inte riktar in sig på skyddsorganisationen när det gäller att få arbetsgemenskapen att fungera bättre. I stället måste en helhetssyn anläggas för att åstadkomma stimulerande, trygga och pro— duktiva arbetsplatser.

I slutet av år 1968 tillsattes den statliga företagsdemokratidelegationen. Delegatio- nen har till uppgift att i samverkan med företagsledning, de anställda och berörda fackliga organisationer ta initiativ till och medverka i genomförandet av praktiska för- sök med vidgad företagsdemokrati i ett antal statliga företag. I direktiven för delegationen understryks att företagsdemokratin i princip bör innebära medverkan av de anställda på alla beslutsnivåer i företaget. Direktiven anger som en naturlig utgångspunkt att inflytande i första hand är av intresse när det gäller frågor med mera direkta återverkningar på förhållandena för den enskilda individen, som t. ex. frågor om arbetets organisation och uppläggning och om arbetsmiljön i vidare mening samt personalfrågor som ej regleras i kollektivavtal om löner och andra anställ- ningsvillkor. Delegationen har genomfört förstudier av förhållanden vid några statliga företag. Ovan har redovisats ett par rapporter i de delar som avser skyddsorganisationen vid företagen. Vidare har delegationen publicerat en lägesrapport från försöksverksamhet vid Tobaksaktiebolagets fabrik i Arvika samt en rapport beträffande erfarenheter av lönta- garrepresentation i aktiebolagsstyrelser. F.n. är delegationen engagerad i försöksverk- samhet vid vissa av de företag där förstudier gjorts. Som framgått av det anförda gäller

försöken inte direkt samarbetet i skyddsfrå- gor. Försöken syftar emellertid till att genom förändringar iarbetsorganisationen medverka till ökad arbetstillfredsställelse inom ramen för bibehållen produktivitet. De avser alltså även att kartlägga faktorer av betydelse för skyddet av de anställdas psykiska hälsa.

De allmänna utgångspunkterna för en för- söksverksamhet rörande fördjupad företags- demokrati anses böra gälla även inom den statliga förvaltningen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande hösten 1969 tillkallades dele- gationen för förvaltningsdemokrati (DEFF), som har att bedriva försöksverksamhet på detta område. I försöksverksamheten prövas förutsättningarna för och resultatet av bl.a. viss omfördelning av beslutsbefogenheterna från nuvarande organ eller nivåer till andra organ eller nivåer inom myndigheten, där de anställdas erfarenheter och synpunkter kan göra sig gällande i högre grad än nu. DEFF medverkar i en tämligen omfattande för- söksverksamhet. Tyngdpunkten i verksam- heten läggs på sådana frågor som har direkta återverkningar för den enskilde. Här ingår bl.a. frågor om arbetsmiljön. DEFF har publicerat tre rapporter, Företagsdemokrati i statsförvaltningen — förutsättningar och problem, Utgångspunkter för försöksverk- samheten och Förvaltningsdemokrati — en lägesbeskrivning.

Liknande samarbetsorgan som Utveck- lingsrådet för samarbetsfrågor har inrättats på ett flertal områden: på kooperationens område KFO — Fackförbundens Central- nämnd, på det landstingskommunala området Centrala rådet för utvecklingsfrågor och på det primärkommunala området Centrala rådet för samarbetsfrågor.

Även inom den kommunala sektorn har försöksverksamhet med nya former för för- djupad företagsdemokrati inletts. Genom lagen (1972:271) om närvarorätt vid sam- manträde med kommunal eller landstings- kommunal nämnd har förordnats att Kungl. Maj:t skall kunna medge kommunal eller landstingskommunal nämnd att besluta att företrädare för de anställda skall få närvara vid sammanträden med nämnden och delta i överläggningarna men inte i besluten. Syftet

med lagstiftningen är att denna form av ökat inflytande skall kunna prövas inom ramen för nyssnämnda försöksverksamhet. Vidare kan nämnas att 1970 års utredning om den kom- munala demokratin enligt tilläggsdirektiv våren 1972 utfärdade av civilministern skall utreda vidgad närvarorätt för representanter för de anställda inom kommunala och lands- tingskommunala förvaltningar och överfö— rande av beslutanderätt i vissa ärenden till organ med arbetstagarrepresentation. Det är enligt direktiven särskilt angeläget att de anställdas insyn och inflytande ökas i frågor som har ett direkt och speciellt intresse för dem, varvid som exempel nämns bl. a. frågor om arbetsmiljö.

Vidare pågår inom konsumentkooperatio- nen försök i ett par företag. I en skrivelse till utredningen anför Kooperativa Förbundet att huvudprincipen är att de arbetsmiljöproblem som uppstår skall lösas lokalt, om möjligt med endast arbetsledare och skyddsombud inblandade. För att åstadkomma en önskvärd decentralisering anses det nödvändigt att alla arbetsledare och skyddsombud är medvetna om möjligheten att direkt kunna rådgöra med specialister vid KF:s hälsovårdscentral.

Hittills har endast berörts den försöks- verksamhet som sker under medverkan av centrala organ. Det bör emellertid även nämnas att vid sidan härav pågår vid en rad enskilda företag och förvaltningar försök med olika samarbetsformer på arbetsmiljöns område. Denna verksamhet är ofta av stort intresse och har något antytts i avsnitt 5.4.2. Någon sammanställning av dessa försök finns inte tillgänglig och det skall här inte göras någon ansats att söka sammanfatta uppnådda resultat. Det kan antas att kännedom om goda uppslag sprids genom samhällets tillsynsorgan och via de partssammansatta nämnderna på området.

5.7. Uttalanden från fackliga huvudorgani- sationer m.fl. angående samarbetet i arbets- miljöfrågor

LO-området

Till 1971 års LO-kongress utarbetade lands-

sekretariatet programskriften Fackför- eningsrörelsen och arbetsmiljön. Beträffande de anställdas inflytande framhålls i pro- gramskriften att lagstiftningen måste bli ett verkligt stöd för det lokala arbetarskyddet, framför allt när det gäller skyddsombudens möjligheter att ställa krav på sin arbetsmiljö. Utbyggandet av arbetarskyddsverket måste ske med målsättningen att förstärka den myndighet som skyddsombuden skall vända sig till för bedömning av skäligheten i sina krav. Framför allt måste man se till att de små företagen här får den speciella service som de behöver. Lagen bör enligt programskriften främst syfta till att förstärka skyddsombudens befogenheter och arbetsmöjligheter inom företagen. Det är enligt programskriften ingen tvekan om att just arbetsmiljöområdet är särskilt lämpat för en fördjupad före- tagsdemokrati.

Vid LO-kongressen framlades även rap- porten Demokrati i företagen, som utarbetats av den av landssekretariatet tillsatta LO- kommittén för ökad företagsdemokrati. I rapporten förordas en utsträckning av avtalsregleringen till områden som arbetsor- ganisation och arbetsledning, personalpolitik, trygghet i anställningen, arbetsmiljö och hälsovård samt rationalisering. Med hänvis- ning till att i arbetsmiljöutredningens uppdrag ingår att överväga hur arbetstagarnas infly- tande på arbetsmiljön kan byggas ut utarbe- tade LO-kommittén inte något program för detta område. I rapporten föreslås dock utsträckt avtalsreglering rörande ämnen som arbetsmiljö och hälsovård. Man kommer vidare in på en de] allmänna spörsmål som även rör den anställdes inflytande över arbetsmiljön.

En grundtanke i rapporten är att arbetsgi- vare och arbetstagare bör gemensamt förfoga över arbetsvillkoren i vidaste mening. För- handlingsrätt bör därför i princip gälla alla typer av frågor i företaget, vilka det är angeläget att ha inflytande på. Detta bör komma till principiellt uttryck i lag. Bl.a. fordras reformer i fråga om arbetarskydds- lagstiftningen. I detta sammanhang diskuteras i rapporten s.k. primär förhandlingsskyldig— het för arbetsgivare, dvs. skyldighet för

arbetsgivaren att innan han vidtar en åtgärd själv ta initiativet till förhandling med arbetstagarparten för att diskutera det befo- gade i åtgärden. Det torde enligt rapporten inte vara praktiskt möjligt att föreskriva pri- mär förhandlingsplikt för alla frågor. Men för vissa avgränsade, särskilt betydelsefulla och svårkorrigerbara beslut bör det gå att ålägga arbetsgivaren att söka uppnå samförstånd om ett beslut innan det genomförs. Riktlinjer som ges i lagstiftningen kan enligt rapporten pre- ciseras närmare i avtal.

I fråga om dets. k. tolkningsföreträdet, dvs. det företräde för arbetsgivaren att avgöra tolkningstvister som ansetts innefattat i arbetstagarens lydnadsplikt, sägs i rapporten att de fackliga organisationerna generellt sett får anses lika kompetenta som arbetsgivarna att tolka avtal. Rapporten fortsätter:

De som vill bevara tolkningsprivilegiet menar att detta är nödvändigt för att i företaget komma fram till snabba beslut. Man skall emellertid inte överdriva tyngden idetta argument. Det går att ange exempel på tolkningsmotsättningar som existerat länge och varit kända för organisationerna på ömse sidor. Särskilt i sådana fall kan det inte vara rimligt att arbetsgivaren skall kunna rida på sitt tolk- ningsföreträde. I tvister om arbetsskyldigheten kan det visserligen tänkas befogat att låta arbetsgivaren behålla tolkningsföreträdet i speciellt brådskande och angelägna fall. Inom viss tid efter det att arbetstagarorganisationen förklarat att den inte godtar arbetsgivarens uppfattning, bör dock denne vara skyldig att ta initiativet till en rättegång. Underlåter han detta, bör arbetstagarpartens tolk- ning gälla och arbetstagaren vara fri att vägra utföra det omtvistade arbetet.

Något undantag syns dock inte påkallat om arbetstagaren av fruktan för skada eller ohälsa inte vill fullgöra en arbetsuppgift. I sådant fall bör arbetstagarsidan oavsett om arbetet brådskar ha rätt att handla efter eget bedömande.

Tolkningsföreträdet syns vara ett ämne lämpat för lagstiftning. Men man kan kombinera en sådan reform med avtalsbestämmelser som anpassas för olika avtalsområden.

I rapporten berörs även frågan om de anställdas medverkan i projektarbete. Härom anförs att det blir allt vanligare att man inom företagen bildar en särskild organisation för att planera och genomföra förändringar i verksamheten, t.ex. utvidgningar eller omläggningar av produktion och organisation. Enligt rapporten kommer självklart samar- betet med de anställda om förändringar som

berör dem att bli effektivare om det sker inom projektorganisationens ram. Företagsnämn- den bör därför ha möjlighet att bilda särskilda projektgrupper för större projekt. Det kon- stateras samtidigt att samverkan i projekt- gruppens form kan skapa oklarhet om vilken roll andra kontaktorgan har, t.ex. skydds- kommittén eller förhandlingsorganen. Företagsledningens skyldighet att informera och samråda med övriga kommittéer och nämnder eller att förhandla med den fackliga organisationen måste kvarstå.

Till LO:s kongress 1971 anfördesiåtskilliga motioner att skyddsombuden har alltför små möjligheter att påverka förhållandena på arbetsplatsen. Olika förslag framfördes om hur skyddsombudens ställning borde stärkas.

Ett i flera motioner framfört förslag är att skyddsombuden skall erhålla rätt att stoppa arbetet om risker föreligger och att arbetet inte skall få återupptas förrän man inhämtat yrkesinspektörens medgivande. Det betonades att sådana avbrott inte får innebära något Iönebortfall för de anställda.

1 ett par motioner framhölls att skyddsombuden bör ha befogenhet att från arbetsmiljösynpunkt granska planerade produktionsförändringar.

Ett annat krav gällde skyddsombudens möjlig- heter att få tillräcklig tid att kunna ägna sig åt arbetsmiljöarbetet i företaget. Med hänvisning härtill krävdes i en motion att huvudskyddsombudet får möjlighet till skyddsarbete på av arbetsgivaren betald tid.

Frågan om regionala skyddsombud togs upp i ett par motioner. I den ena motionen framhölls att en avsevärt bättre facklig bevakning av de små arbetsplatsernas skyddsproblem måste komma till stånd bl.a. genom en utbyggnad av systemet med regionala skyddsombud. Enligt den andra motionen bör de olika fackförbunden ges rätt att tillsätta heltidsanställda regionala skyddsombud med före- lägganderätt.

Skyddsombuden har enligt en motion ej sällan en besvärlig ställning mellan arbetsgivare och arbets- tagare, vilket många gånger medför svårigheter när det gäller att välja skyddsombud. LO bör därför vid kommande förhandlingar aktualisera frågan om extra lönepåslag till skyddsombuden.

] övrigt framställdes i motioner följande förslag till nya regler för att stärka skyddsombudens ställning: Skyddsombuden bör erhålla obegränsad inspektionsrätt inom sitt verksamhetsområde. De bör vidare erhålla rätt att när som helst påkalla inspektion av statlig myndighet. Skyddsombuden bör även ha rättighet att självständigt låta utföra mätningar.

Vidare

behandlades skyddsombudens

utbildning och fördelningen av kostnaderna för denna utbildning i en rad motioner till kongressen.

I landssekretariatets utlåtande över motionerna slogs fast att skyddsombudens ställning måste stärkas. Skyddsombudens ställning får dock enligt utlåtandet inte ses ryckt ur sitt sammanhang. Bevakningen av de anställdas inflytande och bestämmanderätt måste omfatta dels skyddsombudens, dels skyddskommitténs och dess fackliga leda- möters, dels huvudskyddsombudens funktion i skyddsorganisationen. Ytterligare bör byg— gas upp ett system som inte ger arbetsgivaren rätt att ensidigt stoppa tillkomsten av regio- nala skyddsombud. Dessa kan förstärka de anställdas situation på små arbetsställen och där utöva de befogenheter som skydds- kommittén har i större företag. Enligt utlå- tandet skall dock huvudmålsättningen vara att varje arbetsplats i princip skall svara för sin arbetsmiljöbevakning. Nästa steg i en kedja av möjligheter till inflytande för de anställda angavs i utlåtandet vara att en partssam- mansatt styrelse leder den regionala yrkes- inspektionen och fattar beslut om föreläg- ganden och åtgärder gentemot tredskande företag. Det bör enligt utlåtandet prövas om inte löntagarinflytandet också kan förstärkas i den centrala ledningen av arbetarskydds- verket.

Ytterligare en fråga som enligt utlåtandet måste utredas är möjligheten för den anställde att vägra att utföra arbete på grund av fara eller risk. Rätten härtill enligt gällande rätts- praxis ansågs alltför begränsad och opre- ciserad.

Angående frågan om extra lönepåslag till skyddsombud som ersättning för skyddsar- bete anfördes i utlåtandet att LO:s mål är att skapa förutsättningar och möjlighet för skyddsombuden att sköta skyddsarbetet un- der arbetstid med full betalning. Denna fråga får enligt utlåtandet prövas vid kom- mande förhandlingar om de lokala reglerna för skyddsverksamheten.

Landssekretariatet hemställde till kon- gressen att motionerna måtte anses besvarade med det anförda. Dessutom hemställdes om uppdrag för landssekretariatet att verka för att

de anställda, skyddsombuden och de fackliga organisationerna erhåller ökat inflytande över utformningen av arbetsmiljöerna enligt i utlåtandet uppdragna principer samt om godkännande av landssekretariatets förslag till uttalande i programskriften Fackför- eningsrörelsen och arbetsmiljön. Kongressen biföll förslaget och godkände även de rikt- linjer för företagsdemokratins utveckling som skisserats i rapporten Demokrati i företagen.

Med anledning av motionerna om skydds- ombudens utbildning konstaterades i lands- sekretariatets utlåtande att man som en följd av det år 1967 antagna s.k. skolningsutta- landet kan glädja sig åt en rad utbildningsin- satser genom bl.a. LO:s och SAF:s gemen- samma organ Arbetarskyddsnämnden med åtföljande ekonomiska åtaganden från före- tagens sida. Det konstaterades vidare att i de större företagen ofta sker en kontinuerlig utbildning av skyddsombuden och att svå- righeten att få ersättning för utbildningen i dessa företag inte är markant. Mera påtagliga är enligt utlåtandet svårigheterna att i de mindre och små företagen få möjligheter och ekonomiskt stöd till utbildning av skydds- ombud. För att få bättre utbildningsmässiga och ekonomiska förhållanden till stånd borde därför förhandlingar tas upp om skolnings- uttalandet. Slutligen underströks behovet av en fördjupad utbildning av skyddsombuden.

Kongressen biföll landssekretariatets för- slag även i utbildningsfrågorna.

TCO-området

TCO:s kommitté för samarbetsfrågor på arbetsplatsen (SAMKO) överlämnade inför TCO-kongressen 1970 en delrapport Demo- kratisering av arbetslivet. Rapporten god- kändes av kongressen.

[ den nämnda rapporten framhölls att frå- gorna om arbetsmiljöns utformning, om ökat skydd för olycksfall och ohälsa och om möjlighet till påverkan av ledningen och fördelningen av arbetsuppgifterna blir alltmer brännande för de anställda allteftersom det införs nya tekniska hjälpmedel, nya arbets- metoder och organisatoriska förändringar,

som ställer allt större krav på de anställda. Det ansågs därför angeläget att dessa frågor mer än hittills uppmärksammas och detta redan i det skede då planering för en förändrad teknik eller en ny organisation påbörjas. Detta sker enligt rapporten säkrast om de anställda själva eller genom sina representanter får möjlighet att medverka i hela beslutsprocessen på alla nivåer inom företaget. Även i övrigt bör den anställde ges ökade möjligheter att påverka sin egen arbetssituation.

Särskild uppmärksamhet måste enligt rap- porten ägnas hälso- och skyddsfrågor samt arbetsmiljön i dess helhet. Information och utbildning för samarbetsfrågorna, i vilka även ingår frågorna om arbetsmiljön, bör intensi- fieras, och utbildningen bör vara en företagets angelägenhet som sker på dess bekostnad och under arbetstid. Även arbetet inom de organ, som sysslar med arbetsmiljöfrågor, bör ske helt under arbetstid.

I tre debattskrifter har SAMKO härefter behandlat några av de konkreta förslag och synpunkter som aktualiserats av den första rapportens mer principiella förslag till hand- lingslinjer. Två av rapporterna behandlar inflytandefrågor inom den statliga respektive kommunala sektorn.

Inledningsvis understryks i rapporterna å ena sidan att de preciseringar som redovisas i rapporterna ligger i linje med de av TCO- kongressen fastlagda handlingslinjerna och å andra sidan att rapporterna är debattinlägg och har till främsta syfte att berika diskus- sionerna inom TCO med förslag och syn- punkter. SAMKO avser att med erfaren- hetsmaterial från dessa diskussioner sam- manställa en huvudrapport som föreläggs TCO-kongressen 1973.

Rapporterna tar upp frågor om personal, arbetsmiljö, ekonomi, löne- och anställ- ningsvillkor, organisation och produktion. Inom varje område redovisas i tabellform önskad grad av och form för inflytande för olika detaljfrågor. De olika inflytandegrader som redovisas är information, samråd och beslutsmedverkan, varvid beslutsmedverkan kan ske genom representation i partssam- mansatta beslutsorgan, genom förhandling eller genom självbestämmande för en enskild

eller en grupp anställda. Förhandlingsverk- samheten är basen i inflytandesystemet. Kan man inte komma överens på annat sätt skall den fråga det gäller hänskjutas till förhandling direkt mellan parterna.

De anställdas inflytande förutsätts bli störst inom områdena personalfrågor och arbets- miljö. Vad gäller arbetsmiljön har olika for- mer av beslutsmedverkan markerats beträf— fande samtliga detaljfrågor. Som exempel kan nämnas frågan om kontorslandskap, där inflytande krävs genom förhandling, med- verkan i partsorgan samt genom den enskildes självbestämmande. Enligt kommentar till tabelluppställningen innebär detta följande: ”Då det gäller att ta ställning till kontors- landskap eller ej kan sådan fråga i vissa fall avgöras genom förhandling. Den behand- lingen kan föregås av diskussioner i ett partsorgan (specialkommitté). Vad avser detaljer kan självbestämmandet bli aktuellt.”

I debattskrifterna skisseras två inflytan- desystem, varav det ena anges som mera näraliggande och det andra som mera långt- gående. Båda systemen skall garantera de anställda inflytande på alla nivåer i företaget. Det mera näraliggande systemet innebär en utveckling av företagsnämndsverksamheten, som byggs ut med avdelningsnämnder och sektionsnämnder samt med kommittéer och projektgrupper för olika specialfrågor. Genom det mera långtgående systemet vill man föra in det representativa systemet i företagets organisation. På alla nivåer i företaget inrättas därvid beslutsgrupper inordnade i linjeorganisationen. Förhand- lingsverksamheten utgör grunden även i inflytandesystemet av mera långtgående typ.

5 .8 Utredning stiftningen

angående arbets fredslag-

I denna redogörelse bör även nämnas den utredning som inrikesministern tillsatte i december 1971 för översyn av arbetsfreds- lagstiftningen, i första hand lagen (1928: 253) om kollektivavtal, lagen (1928z254) om arbetsdomstol, lagen (1936z506) om för- enings- och förhandlingsrätt samt lagen SOU 1972:86

Enligt direktiven för utredningen, som antagit namnet arbetsrättskommittén, bör arbetet i första hand inriktas på att skapa förutsättningar för ett verkligt arbetstagarin- flytande på områden som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen. Men ramen för utredningsarbetet är vidare än så. Den förhandlingsrätt som kommer att knäsättas genom ny lagstiftning bör sålunda i princip vara så vidsträckt att förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika beslutsnivåer som det är angeläget för de anställda att få infly- tande på. De sakkunniga bör emellertid inte överväga reformer beträffande annan lag- stiftning än den arbetsrättsliga.

En ny lagstiftning bör utgå från att frågor som hör till arbetsledningsrätten bör regleras i kollektivavtal, heter det vidare i direktiven. Även frågan om arbetsgivarens tolkningsfö- reträde vid tvister på en arbetsplats om arbetsskyldigheten bör behandlas av de sak- kunniga. Härvid bör enligt direktiven in- gående undersökas i vilken omfattning och i vilka slag av frågor det kan vara motiverat att avskaffa eller begränsa arbetsgivarens tolk- ningsföreträde. I det sammanhanget bör de sakkunniga också ta upp frågan om primär förhandlingsskyldighet för arbetsgivaren.

I direktiven för arbetsrättskommittén be- handlas ytterligare ett antal frågor som berör fredsplikten enligt kollektivavtalslagen m. m.

5.9. Lagstiftning angående styrelserepresen- tation för de anställda

Enligt de riktlinjer för vidgad företagsdemo- krati som antogs av 1970 års TCO-kongress och 1971 års LO-kongress utgör de anställdas rätt till representation i företagens styrelser ett viktigt led i strävandena att öka de anställdas insyn och inflytande i företagen.

Sedan det visat sig inte vara möjligt att lösa frågan genom avtal, har LO och TCO våren 1972 hos chefen för inrikesdepartementet hemställt att de anställda genom lagstiftning ges rätt till styrelserepresentation.

En särskild arbetsgrupp med företrädare

för industri-, justitie- och inrikesdeparte- menten har därefter lagt fram en promemoria angående styrelserepresentation för de an- ställda (DsI l972:3). Proposition (1972:116) har lagts fram till höstriksdagen 1972.

6.1 Direktiv m.m.

I direktiven för utredningen framhålls att skyddsåtgärder bör sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt. Det anses därför nöd- vändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår granskning och besiktning av arbets- lokaler, maskiner och anläggningar m.m. Kontrollen över arbetsmetodiken är natur- ligtvis inte mindre viktig, heter det vidare. Föreskrifter om obligatorisk förhands- granskning i viss omfattning av förslag, konstruktionsritningar o.d. torde få övervä- gas. Bland frågor som enligt direktiven bör övervägas är även frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen.

Till utredningen har för beaktande över- lämnats motionernal: 867 och II: 1036 till 1970 års riksdag (2LU l970:63; rskr 19701351). I motionerna behandlas frågan om förhands- granskning och godkännande av arbetsloka- ler, och man framhåller värdet av att arbetslokaler redan på planeringsstadiet blir granskade av arbetarskyddsmyndighet. För att arbetsgivare i tid skall få kännedom om vilka krav som ställs på arbetslokaler vill motionärerna ha utredning av frågan om skyldighet för arbetsgivare att före ian- språktagande av ny arbetslokal göra anmälan därom till kommunens hälsovårdsnämnd.

Handelsanställdas förbund har i skrivelse till chefen för socialdepartementet anfört att personalutrymmena i allmänhet underdi- mensioneras vid om- och nybyggnader av

Förhandsprövning av arbetslokaler m. m.

butiker, varuhus och lager och dessutom utformas så att sanitära olägenheter uppstår, främst när byggnader med butiks- och lager- lokaler sammankopplas med parkeringshus. 1971 års förbundskongress har därför krävt att arbetstagarnas organisationer får tillgång till planeringsförslag och ritningar, att fackför- eningsavdelning skall utgöra remissinstans vid om— och nybyggnader samt att bygg- nadsnämnden skall vara skyldig underställa yrkesinspektionen ritningarna för godkän- nande. Skrivelsen har överlämnats till utredningen.

Vidare har till utredningen överlämnats en till chefen för socialdepartementet ställd skrivelse från Svenska Bleck- och Plåtslaga- reförbundet i vilken krävs kontroll av arbe- tarskyddsförhållandena vid etablering av företag inom branschen.

6.2. Gällande och deras

bakgrund

bestämmelser

Redan i 1912 års lag om arbetarskydd gavs bestämmelser om granskning av förslag till ny-, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller till ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande. Underställning var liksom nu frivillig och granskning utfördes av yrkes- inspektör eller bergmästare.

I gällande arbetarskyddslagstiftning finns bestämmelser om förhandsgranskning av arbetslokaler m.m. i 6—9 åå arbetarskydds-

kungörelsen. Bakom dessa stadganden ligger de förslag 1938 års arbetarskyddskommitté framförde angående obligatorisk förhands- granskning av byggnadsförslag, förhands- godkännande av arbetslokal och anmäl- ningsskyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal.

Vad först gäller förhandsgranskning skulle enligt förslaget den som ämnar företa nybyggnad eller väsentlig om- eller tillbygg- nad av arbetslokal eller personalrum vara skyldig att i god tid före byggnadsarbetets påbörjande tillställa yrkesinspektören de rit- ningar och uppgifter, vilka kan erfordras för förslagets granskning. Försummelse att iaktta denna skyldighet skulle medföra straff. Från bestämmelserna om förhandsgranskning av byggnadsförslag undantogs bl. a. jordbruket.

Förslaget om obligatorisk förhandsgransk- ning togs inte upp i lagstiftningen. Vid framläggande av förslaget till nuvarande arbetarskyddslag (prop. 1948:298 5. 107) hänvisades i första hand till att en förstärkning av yrkesinspektionen främst bör tillgodose behovet av en förbättrad tillsyn på de verk- samhetsområden där de stora riskerna är att vänta. Yrkesinspektionen borde därför inte betungas med en obligatorisk granskning av praktiskt taget varje förslag till byggnad som ej uteslutande innehåller bostäder. Vidare ansågs det vara en avsevärd olägenhet för allmänheten att ha med flera olika gransk- ningsmyndigheter att göra då fråga är om ett byggnadsföretag skall tillåtas.

Bestämmelsen om frivillig förhands- granskning bibehölls och återfinns nu i 6 % arbetarskyddskungörelsen. Arbetsgivare kan enligt denna paragraf underställa förslag till ny—, om- eller tillbyggnad av arbetslokal eller personalrum yrkesinspektörs granskning. Granskningen sker kostnadsfritt. Yrkes- inspektören skall snarast möjligt avge skrift- ligt yttrande över ingivna förslag. Motsva- rande möjlighet till granskning finns även i fråga om ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande och mera väsentlig omläggning av arbetsmetoden. Har yrkes- inspektör från byggnadsnämnd eller arbets- givare mottagit förslag för granskning, äger yrkesinspektören enligt 7 & arbetarskydds-

kungörelsen från arbetsgivaren infordra de ytterligare ritningar och uppgifter som erfordras för förslagets granskning från arbetarskyddssynpunkt.

Emellertid ansågs den dåvarande ordningen beträffande yrkesinspektionens förhands- granskning inte fullt tillfredsställande. Sam- tidigt som 1949 års arbetarskyddslagstiftning genomfördes ålades därför, som nämns i avsnitt 3, byggnadsnämnd att i viss omfattning inhämta yrkesinspektörs yttrande innan byggnadslov gavs.

I fråga om förhandsgodkännande av arbetslokal föreslog arbetarskyddskommittén att lokal inte skulle få tas i bruk som arbets- lokal för verksamhet, vari föreligger synnerlig fara för ohälsa eller olycksfall, förrän den blivit godkänd för ändamålet av vederbörande distriktschef. Någon särskild påföljd för överträdelse av detta stadgande föreslogs inte.

Kommittén föreslog vidare att anmäl- ningsskyldighet rörande ibruktagande eller upplåtelse av arbetslokal skulle införas i betydande omfattning.

I propositionen med förslag till nuvarande arbetarskyddslag anfördes att förslaget om förhandsgodkännande i och för sig var beaktansvärt (prop. 1948: 298 s. 113). Frågan om förhandsgodkännande sammanhängde nära med den av kommittén föreslagna anmälningsskyldigheten rörande ibrukta- gande eller upplåtelse av arbetslokal. I detta avseende hänvisades till att en allmän sådan anmälningsskyldighet skulle bli alltför betungande för yrkesinspektionen och endast borde ifrågasättas beträffande industriella anläggningar. I fråga om alla nyuppförda sådana anläggningar saknade emellertid anmälningsskyldigheten betydelse, eftersom yrkesinspektören redan genom sin granskning av byggnadsförslaget fått kännedom om lokalens inrättande. Detsamma gällde om många fall, då en verksamhet startas i en lokal som tidigare använts för annan verksamhet, nämligen då ombyggnad eller tillbyggnad av lokalen blivit erforderlig eller eljest bygg- nadslov erfordras. Den ifrågasatta anmäl- ningsskyldigheten ansågs därför böra begränsas till sådana fall då en ny industriell

verksamhet startas i en arbetslokal som tidi- gare använts för annan verksamhet, utan att i samband därmed byggnadslov erfordras. Med en på så sätt begränsad anmälningsskyldighet ansågs den av arbetarskyddskommittén föreslagna föreskriften om förhandsgodkän- nande sakna större betydelse. Genom anmälningen bereddes nämligen yrkesin- spektören tillfälle att omedelbart verkställa inspektion av arbetsstället och vidta de åtgärder som kunde påkallas.

I enlighet med anförda resonemang har i 9 & arbetarskyddskungörelsen tagits in en bestämmelse om anmälningsskyldighet. Erfordras ej byggnadslov i samband med att lokal , som tidigare använts för annat ändamål, tas i bruk för stadigvarande användning som arbetslokal för industriell verksamhet, skall sålunda arbetsgivaren göra anmälan till yrkesinspektören innan han börjar använda lokalen. Med stadigvarande användning avses i bestämmelsen regelmässig användning under längre tid än sex månader i följd eller under säsongarbete. Försummelse att iaktta den angivna skyldigheten medför straff enligt 72 & kungörelsen. Anmälan behöver dock ej ske om yrkesinspektören granskat förslag till om- eller tillbyggnad för den ändrade användningen. Det åligger yrkesinspektören att ofördröjligen meddela de särskilda före- skrifter för lokalens användande eller för arbetets bedrivande som behövs med hänsyn till den nya verksamheten.

Särskilt medgivande krävs dock enligt 8 & arbetarskyddskungörelsen för att inrätta bergverkstäder och jämförliga helt under jord förlagda arbetslokaler. Även detta stadgande grundar sig på arbetarskyddskommitténs förslag, som också här var mera vittsyftande än den slutligt antagna bestämmelsen. Kom- mittén föreslog nämligen att arbetslokal i allmänhet inte skulle få utan medgivande vara förlagd under jord — dvs. med golvet 1,4 m eller mera under markytan — eller i berg eller på annan plats där dagsljusbelysning inte finns. I propositionen förklarades att de lokaliteter det här gäller så gott som alltid är belägna i byggnad för vars uppförande byggnadslov krävs (prop. 1948:298 5. 121). Den särskilda granskning av lokalerna som

erfordras från arbetarskyddssynpunkt borde då i likhet med vad som gäller arbetslokaler i övrigt ske i samband med den förhands- granskning som skall föregå meddelande av byggnadslovet. Ett ytterligare ansöknings- och prövningsförfarande vid sidan av den granskning som sker i byggnadsnämndens regi borde inte förekomma. I avvaktan på att närmare erfarenheter vinns om inverkan på den mänskliga organismen av arbete i underjords- och bergverkstäder ansågs det emellertid välbetänkt att underkasta anlägg- ning av dylika verkstäder särskild kontroll.

Bestämmelsen i 8 & arbetarskyddskun- görelsen anger som förutsättning för inrät- tande av bergverkstäder och jämförliga helt under jord förlagda arbetslokaler att arbe- tarskyddsstyrelsen lämnat medgivande där- till. Som villkor för medgivandet skall gälla de föreskrifter styrelsen meddelar för verksta- dens eller lokalens inrättande. Ifrågavarande bestämmelse gäller dock inte arbetslokal under jord i gruva eller stenbrott och inte heller från försvarssynpunkt betydelsefull statlig anläggning, beträffande vilken Kungl. Maj:t förordnat att anläggningen skall vara förlagd i berg eller under jord. I 73 % arbe- tarskyddskungörelsen finns en straffbestäm- melse som ansluter till kungörelsens 8 5.

Det kan slutligen nämnas att arbetar- skyddskommitténs förslag även innehöll en bestämmelse om skyldighet för arbetsgivare att till yrkesinspektionen anmäla företag, som bedriver verksamhet som beräknas fortgå mer än tre månader. Från anmälningsskyldigheten undantogs bl.a. jordbruket. Anmälan behövde vidare ej ske i fall då arbetsgivaren redan begärt yrkesinspektörs yttrande eller godkännande beträffande arbetslokal eller gjort anmälan om lokals användande i verk- samheten. De nämnda anmälningsinstituten hade sinsemellan i viss mån artskild karaktär i kommitténs förslag. Bestämmelserna om anmälan av verksamhet ansågs nödvändiga för tillsynens behöriga fullgörande medan bestämmelserna om anmälan om upplåtande och ibruktagande av lokal syftade till att yrkesinspektionen skulle bli i tillfälle att meddela föreskrifter om de åtgärder som behöver vidtas beträffande lokaler innan de

Förslaget om skyldighet att anmäla nya verksamheter föranledde ingen bestämmelse i lagstiftningen. I propositionen med förslag till nuvarande arbetarskyddslag (prop. 1948:298 5. 92) motiverades detta med att det inte kunde förväntas att en så vidsträckt anmälningsskyl- dighet som arbetarskyddskommittén hade fö- reslagit skulle komma att fullgöras mer än i inskränkt omfattning, framför allt därför att många av bestämmelsen omfattade arbetsgi- vare sannolikt inte skulle ha kännedom om skyldigheten. Härtill kom att ett mycket stort antal av de företag, som skulle omfattas av den föreslagna allmänna anmälningsskyldigheten, var sådana att ett ingripande från yrkesinspek- tionens sida endast mycket sällan kunde anses påkallat. Det borde därför som dittills ankom- ma på tillsynsorganen att själva skaffa sig erforderlig kännedom om arbetsställen. Det hänvisades också till att konjunkturinstitutet hos Kungl. Maj:t gjort framställning om utred- ning angående inrättande av ett centralt före- tagsregister. Om ett dylikt register kom till stånd, skulle den behandlade frågan kommai ett annat läge. Tillsynsorganen skulle nämligen i så fall kunna få erforderliga uppgifter om nystartade företag från detta register.

Bland gällande bestämmelser i arbetar- skyddslagstiftningen om förhandsgranskning av förslag till anordningar för arbetets bedrivande bör framhållas stadgandet i 45 % tredje stycket arbetarskyddslagen om obli- gatoriskt typgodkännande. Detta stadgande infördes 1963 på förslag av arbetarskydds- styrelsen och innebär att styrelsen kan före- skriva att särskilt farliga maskiner och red- skap skall vara godkända av styrelsen innan de levereras eller utställs. Styrelsen har endast i ringa utsträckning utnyttjat denna möjlighet. Förhandsgranskning av maskiner, verktyg, redskap och andra tekniska anord- ningar förekommer emellertid i stor utsträckning inom arbetarskyddsstyrelsen p. g. a. frivillig ansökan av tillverkare m.fl., ej sällan föranledd av beställares krav på att anordningen skall uppfylla arbetarskyddsla- gens fordringar.

Beträffande vissa slag av anordningar finns i arbetarskyddskungörelsen och med stöd

därav meddelade föreskrifter utförliga bestämmelser angående besiktning och provning innan anordningen tas i bruk. Detta gäller främst tryckkärl och lyftanordningar samt i viss utsträckning transportanordningar och grävmaskiner. Närmare redogörelse för arbetarskyddsstyrelsens anvisningar m.m. lämnas i bilaga 2.

Det kan i sammanhanget nämnas att enligt kungörelsen (1966: 370) om statsbidrag till verkstäder inom arbetsvården gäller som villkor för bidrag bl. a. att lokal godkänts av yrkesinspektionen vid besiktning av lokalen i färdigt skick.

6.3 Bestämmelser i byggnadsstadgan om byggnadslov och byggnadsnämnds samarbete med övriga myndigheter

Arbetarskyddslagstiftningens bestämmelser om förhandsgranskning måste ses mot bak- grunden av de regler om byggnadslovsplikt och byggnadsnämnds prövning av ansökan om byggnadslov som finns i byggnadsstadgan (1959:612).

Byggnadslov är ett medgivande att uppföra viss byggnad och meddelas av kommunens byggnadsnämnd. Bestämmelserna om bygg- nadslov avser i första hand nybyggnad (54 & byggnadsstadgan). Skyldigheten att söka byggnadslov är emellertid vidsträckt och föreligger även vid till- eller påbyggnad av befintlig byggnad, vid ombyggnad och vid byggnads inredande helt eller delvis för väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden förut använts (75 & byggnads- stadgan). Byggnadslov krävs också vid ian- språktagande av byggnad eller del därav för väsentligen annat ändamål än det, vartill byggnaden förut varit använd eller som finns angivet på godkänd ritning (54 5 1 mom. byggnadsstadgan).

Bestämmelserna om byggnadslov gällde tidigare i princip endast inom område med fastställd generalplan, stadsplan eller bygg- nadsplan och inom område med utomplans- bestämmelser. Genom ändring i byggnads- stadgan år 1971 har byggnadslovsplikten

vidgats till att omfatta hela landet. Undantag gäller endast i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jäm- förlig näring när byggnaderna ligger utanför område med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (35 & byggnadsstadgan).

Statens och landstings byggnader omfattas dock inte av bestämmelserna om byggnadslov (54 ä 2 mom. byggnadsstadgan). Anmälan skall i stället i god tid göras hos byggnads- nämnden innan byggnad påbörjas för statens eller landstings räkning (66 å byggnadsstad- gan). Byggnadsnämnden kan därefter begära att frågan underställs Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande primärkommunala byggnader gäller däremot vanliga regler om byggnadslov.

Befrielse från skyldighet att söka bygg- nadslov kan medges av länsstyrelsen beträf- fande industriområde som ligger avskilt från annan bebyggelse och är i en ägares hand, om det kan anses uppenbart att området ändock kommer att bebyggas på tillfredsställande sätt och medgivandet tillstyrkts av byggnads- nämnden (54 ä 3 mom. byggnadsstadgan). Medgivandet kan när som helst återkallas. Befrielsen har inte någon inverkan på skyl- digheten att inge ritningar och andra hand— lingar eller i fråga om byggnadsnämnds besiktningar. Gällande bestämmelser skall även i övrigt följas vid byggandet. Den egentliga innebörden av bestämmelsen är att den byggande inte behöver avvakta bygg- nadsnämndens beslut utan kan påbörja byggnadsföretaget så snart ritningar och övriga handlingar ingetts till nämnden.

Vid prövning av ansökan om byggnadslov skall byggnadsnämnden tillse att det tilläm- nade företaget inte strider mot byggnadsla- gen, väglagarna, naturvårdslagen, miljö- skyddslagen, byggnadsstadgan eller med stöd av dessa författningar meddelade föreskrifter (56 & byggnadsstadgan). I byggnadsstadgan finns grundläggande bestämmelser om hur byggnader och anordningar därtill skall vara utförda. Bestämmelserna i byggnadsstadgan omfattar även arbetslokaler, för vilka i stad- gan används beteckningen arbetsrum.

Enligt 46 & byggnadsstadgan gäller att byggnad för stadigvarande bruk, vari inryms arbetsrum, skall anordnas och inredas så att

byggnaden bereder möjlighet till trevnad och god hygien. Den skall innehålla erforderliga förvaringsutrymmen och vara försedd med behövlig sanitär utrustning. Särskilt skall beaktas att byggnaden skall bereda erforderlig värme- och ljudisolering samt tillfredsstäl- lande skydd mot fukt, att byggnaden skall kunna uppvärmas och ventileras på till- fredsställande sätt samt att arbetsrum och därtill hörande personalrum skall ha tillräck- ligt luftutrymme och kunna tillfredsställande belysas. Dagerbelysning bör anordnas om förhållandena medger sådan. Byggnads- nämnden får medge undantag från de anförda bestämmelserna om arbetsrum om detta påkallas med hänsyn till arten av den verk- samhet för vilken lokalen är avsedd.

Den generella befogenheten för byggnads- nämnden att — i motsats till vad som gäller om bostadsrum — vid behov medge undantag från bestämmelserna om arbetsrum sam- manhänger med att som arbetsrum betecknas också utrymmen för speciella ändamål, som inte låter sig förenas med ett sådant anord- nande av arbetslokal som föreskrivs för normala fall. Byggnadsnämnden får emeller- tid inte medge att normalbestämmelserna frångås i vidare mån än som påkallas med hänsyn till verksamhetens art.

Enligt 48 & byggnadsstadgan skall byggnad för särskilt ändamål, såsom industribyggnad, byggnad för undervisning, vårdanstalt, hotell, pensionat, samlingslokal samt lokal för hantverk eller handel, dessutom fylla de särskilda krav som med hänsyn till verk- samhetens art skäligen bör uppställas på hygien, skydd mot ohälsa, olycksfall och brandfara samt på trevnad och bekvämlighet för dem som skall vistas i byggnaden. Särskilt skall iakttas, att väggar, tak och golv utförs i sådant material och får sådan utformning att de utan svårighet kan rengöras i behövlig omfattning, att erforderliga anordningar vid- tas för att avlägsna och oskadliggöra fast eller flytande avfall och orenlighet samt damm, rök, gas eller ånga, som uppkommer i verk- samheten, samt att tillräckliga utrymmen avses till personalrum.

Närmare föreskrifter, råd och anvisningar för byggnadsväsendet utfärdas enligt 76 &

byggnadsstadgan av statens planverk. Före- skrifter, som rör annan myndighets verk- samhetsområde, meddelar planverket efter samråd med den myndigheten. Föreskrift som är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse skall fastställas av Kungl. Maj:t. Detsamma gäller om föreskrifter av annan orsak är av större vikt. Hithörande samrådsfrågor behandlas i avsnitt 6.4. Planverkets före- skrifter, råd och anvisningar utges i plan- verkets publikationsserie som Svensk Bygg- norm 67. De innehåller även vissa bestäm- melser om arbetslokaler, se härom närmare bilaga 2.

Med avseende på byggnad som tillhör sta- ten gäller enligt 66 å byggnadsstadgan den undantagsregeln att den myndighet som har att pröva ritningarna till byggnaden kan medge avvikelser från stadgan och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Enligt 64 & byggnadsstadgan skall bygg- nadsnämnd öva tillsyn över byggnadsföretag, för vilka byggnadslov erfordras. Nämnden äger verkställa erforderliga besiktningar. Föreskrifterna om besiktningar har inte gjorts lika för alla typer av bebyggelseområden. Endast beträffande områden under stadsplan har nämndens skyldigheter reglerats mera i detalj genom föreskrift att nämnden skall verkställa åtminstone fyra besiktningar, där- ibland slutbesiktning, såvida inte särskilda skäl föranleder annat. Byggnadsnämnden har rätt men är ej skyldig att verkställa besiktning av byggnadsföretag vartill byggnadslov inte erfordras.

Någon särskild rättslig verkan synes i och för sig inte tillkomma slutbesiktning enligt byggnadsstadgan. Genom slutbesiktningen klarläggs dock om byggnadsföretaget utförts i enlighet med byggnadslovet eller om fast- ställda ritningar eller av byggnadsnämnden meddelade föreskrifter ej följts. I de senare fallen kan påföljder i form av straff respektive vitesföreläggande eller tvångsutförande enligt 69 och 70 %& byggnadsstadgan bli aktuella.

Redan enligt 1931 års byggnadsstadga fanns en skyldighet för byggnadsnämnd att under- rätta vederbörande yrkesinpektör om ansö- kan om byggnadslov som avsåg industriell anläggning. Syftet med denna anmälnings-

skyldighet var att bereda yrkesinspektören tillfälle att till byggnadsnämnden avge ytt- rande i ärendet innan byggnadslov lämnades. Bestämmelsen överfördes till efterföljande 1947 års byggnadsstadga. I samband med genomförandet av den nuvarande arbetar- skyddslagen gjordes den ändringen i 1947 års byggnadsstadga att byggnadsnämndens underrättelseskyldighet ersattes med åläg- gande för nämnden att, innan ärende angående ansökan om byggnadslov avseende fabrik eller annan industriell anläggning avgjordes, inhämta yrkesinspektörs yttrande när sådant yttrande inte ingetts av sökanden. I övrigt borde det, enligt vad departements- chefen uttalade vid framläggande av förslaget till 1949 års arbetarskyddslag (prop. 1948:298 5. 108), ankomma på byggnadsnämnden att avgöra i vilka fall särskild granskning av ett byggnadsförslag är påkallad från arbetar- skyddssynpunkt. Departementschefen anmärkte att byggnadsnämnden, även om ett byggnadsförslag inte underställs yrkesin- spektören, givetvis är skyldig att själv verk- ställa den granskning av förslagets lämplighet från arbetarskyddssynpunkt, som kan för- anledas av gällande bestämmelser på området.

I 1959 års byggnadsstadga har den särskilda bestämmelsen om inhämtande av yttrande från yrkesinspektören inte tagits med. I stadgans 1 & finns emellertid en allmän bestämmelse, som ålägger byggnadsnämnden att i erforderlig utsträckning samarbeta med övriga myndigheter vilkas verksamhet berör nämndens arbetsområden eller vilkas bedö- manden är av betydelse för nämndens verksamhet. 1

I förarbetena till 1959 års byggnadsstadga (prop. 1959: 168) betonades att utvecklingen på byggområdet fortskridit därhän att bedömningen av plan- och byggärenden ofta fordrar en specialiserad sakkunskap på många olika områden. I 1947 års byggnadsstadga fanns ett flertal bestämmelser om skyldighet för byggnadsnämnden att i ärenden av olika slag inhämta yttranden från vissa uppräknade myndigheter. Med hänsyn till den snabbt fortgående utvecklingen på olika områden och därav föranledda organisatoriska föränd-

ringar ansågs det icke längre vara möjligt att i själva författningen reglera omfattningen av samrådsförfarandet genom att där uppräkna de myndigheter, vilkas mening nämnden i skilda fall skall vara skyldig att inhämta. Det förutsattes att byggnadsstyrelsen (planverket har numera övertagit dessa uppgifter) kom- mer att tillhandagå byggnadsnämnderna med de anvisningar som kan visa sig erforderliga, t. ex. med rådgivande förteckningar över de myndigheter, från vilka yttrande regelmässigt bör inhämtas i ärenden av skilda slag.

Formerna för samrådsförfarandet har inte heller reglerats i byggnadsstadgan. Frågan berörs i förarbetena till gällande stadga. Det avråds där från att i större omfattning till- lämpa det tidigare brukliga skriftliga remiss- förfarandet med hänsyn till den tidsutdräkt som detta regelmässigt för med sig. I stället rekommenderas att man åtminstone i rutin- ärenden nöjer sig med att söka kontakt i annan form mellan tjänstemän i ansvarig ställning hos de skilda myndigheterna.

Frågan om byggnadsnämnds samarbete med övriga myndigheter omnämns i företalet till Svensk Byggnorm 67. Det sägs där att byggnadsnämnd vid tillämpning av de givna föreskrifterna, råden och anvisningarna har att i erforderlig omfattning samråda med övriga berörda myndigheter, såsom arbetar- skydds-, brand-, civilförsvars- och hälso- vårdsmyndigheter.

Byggnadslagstiftningen är sedan 1968 föremål för översyn av bygglagutredningen.

6.4 Samordning av arbetarskyddsstyrelsens och planverkets anvisningar och föreskrifter beträffande arbetslokaler

1938 års arbetarskyddskommittés förslag innehöll ett stort antal föreskrifter angående arbetslokalers anordnande och utförande. Enligt vad som anfördes i propositionen (1948:298 5. 120) med förslag till arbetar- skyddslag borde emellertid föreskrifter som angår byggnads utförande och beskaffenhet i görligaste mån tas upp i byggnadsförfatt- ningarna. En översyn av anvisningarna till byggnadsstadgan borde göras för att utrönai

vad mån i stadgan borde inflyta ytterligare föreskrifter för att tillgodose arbetarskydds- synpunkter. Härutöver var det lämpligt att yrkesinspektionens chefsmyndighet utfär- dade erforderliga anvisningar beträffande vissa slag av arbetslokaler där speciella anordningar för arbetarskyddet är påkallade. Arbetarskyddsstyrelsen äger enligt 74 & arbetarskyddslagen meddela råd och anvis- ningar till ledning vid tillämpningen av lagen.

Gällande byggnadsstadga (1959:612) inne- håller i 46 och 48 åå bestämmelser om anordnande och inredande av arbetslokaler. Statens planverk utfärdar enligt 76 & bygg- nadsstadgan närmare föreskrifter, råd och anvisningar för byggnadsväsendet. För nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan har redogjorts i avsnitt 6.3. I propositionen (1959: 168 s. 270) angående förslag till ändring i byggnadslagen och till ny byggnadsstadga påpekade föredragande departementschefen att han inte ansåg det föreligga något hinder att i tillämpningsföreskrifter och anvisningar till byggnadsstadgan behandla även de ämnen som reglerats på annat ställe än i de egentliga byggnadsförfattningarna.

I proposition (1967:100) om riktlinjer för bostadspolitiken konstaterade chefen för inrikesdepartementet att ett arbete med att mönstra ut byggnadsbestämmelser ur spe- cialförfattningar inletts i samband med till- komsten av 1959 års byggnadsstadga. Emel- lertid ansågs erfarenheterna från arbetet med exempelvis 1961 års förordning om brand- farliga varor visa att vissa specialområden bör regleras särskilt och stå under tillsyn av andra myndigheter än dåvarande byggnadsstyrel- sen. Samråd mellan myndigheterna får därför allt större betydelse för att tillgodose kravet på rationellt byggande. Departementschefen konstaterade härefter att av bl.a. arbetar- skyddsstyrelsens remissyttrande framgick att bestämmelser som berör byggandet och som specialmyndigheten svarar för kan utfärdas av byggnadsstyrelsen och tas in i tillämp- ningsbestämmelserna till byggnadsstadgan. Ett sådant förfaringssätt ansågs vara en samordningsåtgärd av betydande praktiskt värde.

Samtidigt lade chefen för kommunika-

tionsdepartementet fram proposition (1967: 81) med förslag till ändrad lydelse av 76 5 1 mom. byggnadsstadgan. Ändringen inne- bär att föreskrift som dåvarande byggnads- styrelsen (numera statens planverk) meddelar i fråga om tillämpningen av byggnadsstadgan skall fastställas av Kungl. Maj:t endast om föreskriften är av icke oväsentlig ekonomisk betydelse eller av annan orsak är av större vikt. I propositionen anfördes att om rätten att meddela föreskrifter i viss fråga författ- ningsenligt tillkommer annan myndighet än byggnadsstyrelsen skall styrelsen uppenbar- ligen inte meddela egna föreskrifter i samma fråga. Om en samrådsmyndighet invänder att en tänkt föreskrift skulle inkräkta på myn- dighetens egen rätt att meddela bindande föreskrifter måste en fråga av större vikt anses föreligga, varvid frågan skall under- ställas Kungl. Maj:t.

Arbetsmiljöutredningen har hos arbetar- skyddsstyrelsen och statens planverk begärt yttrande om samordningen mellan arbetar- skydds- och byggnadslagstiftningen. [avsnitt 6.7 redovisas dessa myndigheters yttrande angående samordning av arbetarskydds- och byggnadsmyndigheternas förhandsprövning av byggnadsförslag. Här skall behandlas yttrandena i den del de avser utfärdande av generella föreskrifter och anvisningar.

Arbetarskyddsstyrelsen anför i sitt yttrande att i planverkets publikation Svensk Bygg- norm finns vissa bestämmelser om arbetslo- kaler. Dessa bestämmelser, som i regel till- kommit efter samråd mellan styrelsen och planverket, täcker emellertid endast en del av alla de slag av arbetslokaler som faller inom styrelsens verksamhetsområde. I många av de anvisningar som styrelsen meddelar med stöd av 74 & arbetarskyddslagen är det därför nödvändigt att ange vilka krav som ställs på arbetslokaler för viss verksamhet. I en del fall måste även anges krav på avskild lokal exempelvis för bullrande eller dammande arbete. Enligt styrelsens mening är det också från arbetarskyddssynpunkt värdefullt att byggnadsbestämmelser som berör arbetar- skyddet införs i Svensk Byggnorm eller att däri finns hänvisning till styrelsens anvis- ningar. Styrelsen har emellertid kommit till

den uppfattningen att det medför en stor tidsförlust om styrelsen skulle avvakta med att utfärda sina anvisningar till dess bestäm— melser kunnat införas i Svensk Byggnorm. Styrelsen har föreslagit planverket att föl- jande ordning skall tillämpas i fortsättningen.

]. Sedan arbetarskyddsstyrelsen utarbetat ett anvisningsförslag, vari finns bestämmelse som anses beröra byggandet, översänds det för yttrande till planverket som snarast möjligt behandlar för- slaget. Yttrandet bör närmast klargöra om de föreslagna bestämmelserna är förenliga med byggnadsförfattningarna.

2. Styrelsen överarbetar anvisningsförslaget med beaktande i tillämpliga delar av planverkets syn- punkter och utfärdar anvisningarna.

3. När anvisningarna föreligger i tryck översänds de till planverket som bedömer om bestämmelserna helt eller delvis är av den att att de bör införas i Svensk Byggnorm. Skulle så vara fallet utför planverket den redaktionella överarbetningen och gör de tillägg som erfordras. Planverket inhämtar styrelsens yttrande innan bestämmelserna fastställs.

4. Om styrelsen finner lämpligt tas planverkets bestämmelser i tillämpliga delar in i en andra upplaga av anvisningarna eller också görs i dessa hänvisning till bestämmelserna. Planverket hänvisar i sitt yttrande till 46 och 48 55 byggnadsstadgan och till vad i förar- betena till arbetarskydds- och byggnadslag- stiftningen anförts om samordning av bestämmelser om arbetarskydd och byg- gande. Härefter konstaterar planverket att tillämpningsbestämmelser till byggnadsstad- gan kan meddelas angående säkerhetsfrågor och hygieniska frågor som bör beaktas vid anordnande av arbetslokaler. Enligt yttrandet har planverket i olika sammanhang betonat att det vid utarbetande av bestämmelserna i Svensk Byggnorm är värdefullt att de erfa- renheter som erhålls från yrkesinspektörer och andra berörda kan ligga till grund för en fortlöpande komplettering och revidering av bestämmelserna. Planverket anser det vara en väsentlig uppgift för verket att genom bygg- normer medverka till att skapa en trygg och god arbetsmiljö. Av betydelse är att normerna ges sådan utformning och ett sådant innehåll att de främjar en sund utveckling av byg- gandet och underlättar rationalisering av projekterings- och byggprocessen. Det framstår alltmer tydligt att verkets byggnor- mer måste vidgas att i ökad utsträckning

omfatta sådana frågor rörande lokalers utformning och utrustning som är av bety- delse för arbetsmiljön. Beträffande den fortsatta kompletteringen av byggbestäm- melserna med hänsyn till krav på arbetsmiljön har ett samarbete upptagits genom kontakter mellan representanter för arbetarskyddssty- relsen och planverket. Byggbestämmelserna behöver givetvis kompletteras med ord- ningsbestämmelser utfärdade av arbetar- skyddsstyrelsen för olika slag av arbeten. I den mån det bedöms önskvärt att i samband härmed publicera bestämmelser som berör byggandet bör dessa återge eller hänvisa till bestämmelser i Svensk Byggnorm. Sam- manfåftnlngsvis anser planverket att bestämelser som rör arbetslokaler bör utfärdas som tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan.

6.5 Bestämmelser om förhandsgranskning i vissa andra författningar

Förprövning av företags, lokalers, maskiners och andra anordningars samt ämnens och beredningars tillåtlighet förekommer på en rad skilda områden. I tidigare avsnitt har behandlats arbetarskydds- och byggnadslag- stiftningens bestämmelser om förhands- granskning m.m. I det följande skall ges exempel på olika slags förprövning av obli- gatorisk natur som förekommer på närlig- gande områden. Av betydelse från arbetar- skyddssynpunkt synes här främst vara bestämmelserna i förordningarna om explo- siva och brandfarliga varor och i bekämp- ningsmedelsförordningen.

Enligt förordningen om explosiva varor (1949: 341) får inte tillverkning av explosiva varor påbörjas förrän vid avsyning befunnits att tillverknings- och förvaringslokaler samt övriga anordningar och förhållanden över- ensstämmer med gällande föreskrifter och länsstyrelsens tillstånd till tillverkningen. Konstateras någon avvikelse skall rättelse vidtas och därefter förnyad avsyning ske. Inte heller får den, som erhållit tillstånd att idka handel med explosiva varor, påbörja rörelsen förrän vid avsyning befunnits att handels- och

förvaringslokaler är belägna och inrättade i överensstämmelse med gällande föreskrifter och tillståndsbeslutet. Konstateras vid avsy- ning någon avvikelse skall rättelse vidtas och därefter förnyad avsyning ske. Länsstyrelsen skall låta verkställa avsyningen. Avsyning av fabrik förrättas i regel av sprängämnesin- spektionen i samråd med polismyndigheten och brandchefen i orten. Avsyning av annan anläggning verkställs i regel av polismyndig- heten i samråd med brandchefen.

Enligt förordningen om brandfarliga varor (1961:568) får förvaring, hantering eller för- säljning av vissa brandfarliga varor inte påbörjas innan byggnadsnämnden avsynat de för förvaringen eller hanteringen avsedda anordningarna eller försäljningsstället och lämnat besked att de får tas i bruk.

Miljöskyddslagen (1969: 387) innehåller ett system av offentligrättsliga regler med bl.a. obligatorisk förprövning. Lagen avser skydd mot vattenföroreningar, luftföroreningar, buller, skakning, ljus och andra störningar som kan uppstå för omgivningen vid användningen av mark, byggnad eller anläggning och ej är helt tillfälliga. Enligt förarbetena omfattar begreppet omgivning i lagens mening inte personer som är verk- samma inom själva störningskällan.

Den obligatoriska förprövningen innebär att Kungl. Maj:t har bemyndigande att före- skriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten av visst slag inte får släppas ut utan att koncessionsnämnden för miljöskydd lämnat tillstånd eller anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller läns- styrelsen. Naturvårdsverket har getts befo- genhet att meddela dispens från tillstånds- plikt. I miljöskyddskungörelsen (1969: 388) anges vilka slag av fabriker eller andra inrättningar som ej får anläggas utan tillstånd eller dispens. Till grund för koncessions- nämndens tillståndsprövning och natur- vårdsverkets dispensprövning ligger de all- mänt hållna tillåtlighetsreglerna i miljö- skyddslagen. Härtill kommer vissa särskilda regler för vattenförorening.

I systemet enligt miljöskyddslagen ingår att den som driver eller ämnar driva verksamhet

som kan störa omgivningen skall ha rätt att trygga sin ställning genom att offentlig myn- dighet efter ansökan av företagaren prövar under vilka villkor verksamheten får bedri- vas. Föreligger tillstånd är möjligheten att vid domstol utverka förbud eller skyddsåtgärderi princip utesluten.

Av intresse kan också vara att något betrakta bestämmelserna om förhands- granskning i den nyligen tillkomna livs- medelslagstiftningen. Livsmedelslagen (1971:511) innehåller i detta avseende endast att Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj:t bestämmer, meddelar bestämmelser om livsmedelslokal. Liksom enligt den tidigare gällande livsmedelsstadgan får livsmedelslo- kal enligt livsmedelskungörelsen (1971 : 807) ej tas i bruk förrän lokalen med dess inredning blivit färdigställd och godkänd för sitt ända- mål av livsmedelsmyndighet. I kungörelsen sägs att godkännande ej skall avse sådant byggnadstekniskt förhållande som prövas i ärende om byggnadslov. I likhet med tidigare ordning skall anmälan till livsmedelsmyndig- het ske dels innan livsmedelslokal med dess inredning väsentligt ändras och dels efter överlåtelse av livsmedelslokal.

Vid tillkomsten av livsmedelslagstiftningen diskuterades en obligatorisk förhandspröv- ning i hygieniskt avseende av livsmedels- lokaler. I propositionen med förslag till livs- medelslag (prop. 1971:61) anfördes att det givetvis inte är tillfredsställande att livsmedelslokal, för vilken byggnadslov meddelats, vid hälsovårdsnämndens efter- följande prövning inte godkänns för sitt ändamål förrän kanske omfattande änd- ringsarbeten måst utföras. För att undvika att sådana missförhållanden uppkommer borde det åligga byggnadsnämnden att i byggnads- lovsärendet inhämta hälsovårdsnämndens synpunkter. Det kunde enligt vad som anfördes i propositionen övervägas att ge föreskrift om byggnadsnämnds skyldighet att samråda med hälsovårdsnämnd. Det konsta- terades emellertid att motsvarande skyldighet föreligger i åtskilliga fall utan att särskild föreskrift meddelats. Inte heller i det före- varande fallet ansågs sådan föreskrift till- räckligt motiverad.

På det kemiska området kommer en för- handsprövning till stånd enligt läkemedelsför- ordningen (1962:701) och bekämpningsme- delsförordningen (l962:703). Förhands- prövningen har utformats som ett regi- streringstvång.

I miljökontrollutredningens betänkande Lag om hälso- och miljöfarliga varor (SOU 1972:31 s. 90) diskuteras möjligheten att åstadkomma någon form av förhandspröv- ning och prövning av officiellt organ innan kemiska preparat och produkter släpps ut på marknaden. Miljökontrollutredningen anser önskvärt att antalet förprövningspliktiga varugrupper efter hand utvidgas och föreslår en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer befogenhet att införa registreringstvång eller annan form av tillståndstvång i förening med förhandsprövning beträffande varor eller varugrupper för vilka särskild tillsyn kan vara påkallad.

6.6 Utvecklingen av arbetarskyddsverkets förhandsgranskande verksamhet

Alltsedan bestämmelsen om frivillig för- handsgranskning genom yrkesinspektionen infördes har antalet granskningsärenden ständigt ökat. Antalet sådana ärenden steg mycket snabbt under 1940-talet från drygt 1000 i medeltal för åren omkring 1940 till drygt 5000 år 1950. ökningen har sedan varit jämn och stark. För år 1960 noterades sålunda något mer än omkring 7 000 ärenden och för år 1970 drygt 9000 ärenden. I arbetarskyddsstyrel- sens och yrkesinspektionens årsberättelse för år 1971 rapporteras 9552 granskade förslag enligt 6 & arbetarskyddskungörelsen under året.

I en projektrapport för sista halvåret 1971 beträffande yrkesinspektionen har 7% av hela tjänstgöringstiden förts på kontot för rit- ningsgranskning. Procenttalet varierar från 4 till 11 % mellan de olika yrkesinspektionsdi- strikten. Från yrkesinspektionens sida har framhållits att förutom rapporterade gransk- ningar görs förhandsbedömningar av arbets- lokaler m. m. i samband med inspektioner.

För arbetarskyddsstyrelsens del skiljer sig antalet granskningsärenden ganska avsevärt från det ena året till det andra. Under senare år synes i genomsnitt årligen ha handlagts ett tiotal ärenden angående granskning av bygg- nadsförslag. Bland byggnadsförslag som granskats av styrelsen kan nämnas ritningar till bensinstationer, vägstationer för statens vägverk, skolor, barnstugor och kiosker. Som nämnts i avsnitt 6.2 förekommer dessutom en omfattande granskningsverksamhet inom styrelsen beträffande maskiner, verktyg, redskap och andra tekniska anordningar. Från styrelsens sida har upplysts att ca 20 % av arbetstiden på styrelsens tekniska byråer ägnas åt förhandsgranskning.

6.7. Inhämtade yttranden angående planering av arbetslokaler m.m.

Utredningen har från ett antal myndigheter inhämtat yttranden i frågor som samman— hänger med planeringen av arbetsplatser. I det följande redovisas synpunkter som fram- kommit i yttrandena. Under särskild rubrik tas frågor upp som rör byggnader tillhöriga stat eller kommun.

Arbetarskyddsstyrelsen

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att det är av stor vikt att åtgärder för att åstadkomma fullgoda arbetslokaler sätts in redan på pla- neringsstadiet genom förhandsgranskning av yrkesinspektionen. Byggnadsnämnden har enligt gällande byggnadsstadga att själv bedöma när ärende skall remitteras till yrkesinspektören. Enligt styrelsens åsikt är tiden mogen att införa skyldighet för bygg- herre att i vart fall i viss omfattning under- ställa arbetarskyddsverket ritningar till arbetslokaler för granskning. Styrelsen har dock inte tagit ställning till vilka slag av lokaler en sådan föreskrift om obligatorisk för- handsgranskning skall avse.

Styrelsen nämner att granskning av bygg- nadsritningar i vissa fall bör ske centralt inom styrelsen. Genom detta vinns att samma

handlingar utan ändringar kan användas för samma typ av byggnadsobjekt, oberoende av inom vilken del av landet byggnaden är avsedd att uppföras. Vidare minskas yrkes- inspektionens granskningsarbete genom att samma förslag inte behöver behandlas av flera distrikt.

Beträffande granskning av anordningar för arbetets bedrivande anför styrelsen att granskningen av ventilationsanordningar, belysning, bullerbekämpande åtgärder o.d. i arbetslokaler till viss del ingår direkt i granskningen av lokalen, även om ritningarna kan komma i särskild omgång. Det är iprincip önskvärt att arbetsgivarna åläggs skyldighet att underställa yrkesinspektionen även rit- ningar e. d. avseende enskilda anordningar för arbetets bedrivande, i den mån de inte typ- granskats av styrelsen enligt 45 & arbetar- skyddslagen. Behovet av en sådan granskning bedöms dock vara relativt litet vid sidan om en efter hand utbyggd typgranskning enligt 45 &.

För bedömning av planeringen av ny eller ändrad anläggning eller ny eller ändrad arbetsmetod är emellertid, fortsätter styrel- sen, inte endast de enskilda anordningarna för arbetets bedrivande av vikt. Även i arbetet använda material, planerad betjäning av arbetsmaskiner, arbetslokalens utformning, styrning och reglering av arbetsprocessen, instrumentering m.m. samt framför allt samspelet mellan alla dessa faktorer har stor betydelse. Granskning av ventilations- anordningar o.d. i samband med lokal- granskning får full effekt först om gransk- ningen sker i samband med en genomgång av hela den planerade arbetsprocessen. Vissa ventilationsanordningar, bullerbekämpande åtgärder och andra skyddsåtgärder anknyts med större verkan till anordningar för arbetets bedrivande än till arbetslokalen. Styrelsen anser det vara mycket värdefullt om varje väsentlig nyanläggning, ändrad anläggning och ny eller ändrad arbetsmetod på plane- ringsstadiet blir föremål för granskning av yrkesinspektionen, i speciella fall av arbe- tarskyddsstyrelsen. Möjligen kan vissa enklare nyanläggningar e. d. undantas från ett eventuellt obligatorium. Detta skulle mot- svara den förprövning som utförs av statens

Beträffande tillämpningen av 8 & arbetar- skyddskungörelsen har styrelsen uppgett att medgivande att inrätta arbetslokaler under jord lämnats i fem fall under den senaste femårsperioden. Bestämmelserna i 8 & avser enligt styrelsens uppfattning inte sådan i berg eller under jord belägen lokal för vars upp- förande krävs byggnadslov.

Yrkesinspektionen

Av yttrandena från de olika yrkesinspek- tionsdistrikten framgår att i de flesta fall rit- ningar med förslag till nybyggnad av arbets- lokaler och personalrum kommer in till yrkesinspektionen för granskning. Den långt större andelen ritningar sänds till yrkesin- spektionen direkt från konsulter eller arbetsgivare, varvid remiss från byggnads- nämnden ej erfordras. I vilken omfattning man försummar att höra yrkesinspektionen kan inte klart anges men tydligt är att det i mindre landskommuner ej sällan brister i byggnadsnämndens kontakt med yrkesin- spektionen. Vidare anmärks på att ombygg- nad av gamla lokaler ofta sker utan att yrkesinspektionen får tillfälle att granska förslaget. Ett distrikt framhåller å andra sidan att överenskommelse träffats med bygg- nadsnämnderna i vissa städer att nämnderna inte skall handlägga byggnadslovsärenden, som rör arbetslokaler och personalrum och för dessa lokaler avsedda ventilationsanord- ningar, förrän yrkesinspektören efter granskning av ritningarna försett dessa med påskrift att erinran ej föreligger.

En svaghet med systemet synes vara att yrkesinspektionens granskning för yttrande till byggnadsnämnd i regel måste ske innan hyresgästerna är bestämda i de fall då det rör sig om större hantverks- eller kontorshus för uthyrning. Granskningen kan då endast omfatta byggnadsstommen och anordningar som rumshöjder, fönster, trappor och hissar. Ofta försummar man, trots påpekande vid första granskningen, att senare sända in planlösningar och inredningar för de enskilda hyresgästerna. Motsvarande svårigheter kan

föreligga vid andra tillfällen då av handling- arna i byggnadslovsärendet inte framgår vil- ken verksamhet som skall bedrivas i lokalen.

Samtidigt påpekas vikten av att yrkesin- spektionen kommer in på ett så tidigt stadium att man verkligen har möjligheter att påverka utformningen av arbetslokalerna. När ett byggnadsärende avancerat så långt att full- ständiga handlingar inlämnats till byggnads- nämnden och yrkesinspektionens granskning sker efter remiss från byggnadsnämnden kan det vara svårt att få ändringar till stånd.

Halva antalet granskningsärenden eller mera uppges falla på granskning av ritningar avseende arbetslokal eller personalrum. I dessa ritningar ingår i varierande omfattning inredningsritningar och ritningar med införd maskinplacering. Det synes enligt yttrandena f.n. ej nödvändigt att visa upp ventilations- ritningar för att få byggnadslov. Över huvud taget finns sällan underlag för granskning av anordningar för arbetets bedrivande och arbetsmetoder. I stället tillkallas yrkesin- spektionen i en del fall för konsultation sedan ifrågavarande anordning tagits i bruk eller metoden börjat tillämpas.

Bland ärenden som avser ny eller ändrad anordning för arbetets bedrivande dominerar granskning av ventilationsanordningar och hissar. Endast ett fåtal ärenden gäller enbart arbetsmetoder. Oftast är en granskning av arbetsmetoden kombinerad med granskning av byggnadsritningar eller ventila- tionsritningar.

Det konstateras att granskning av bygg- nadsförslag är en uppgift som ställer stora krav på kunskaper och omdöme hos den granskande. Det förhållandet att det finns utförliga normer på vissa områden men inte på andra medför enligt ett yttrande risk att den granskande tjänstemannen lägger ner hela sin själ på granskning av måtten på klädskåp, avstånd mellan klädskåpsrader osv. i perso- nalrum och kanske därför bortser från vikti- gare problem beträffande arbetslokalerna. Som ett medel mot en ensidig behandling anses lämpligt att flera tjänstemän engageras i granskningen av varje ärende.

I yttrandena betonas att ärenden angående förhandsgranskning utgör en stor arbetsbe-

lastning för yrkesinspektionens personal. Ärendena är ofta av brådskande natur. Det framhålls samtidigt kraftigt att denna för- handsgranskning är det måhända effektivaste instrumentet i yrkesinspektionens hand för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö. För att underlätta yrkesinspektionens arbete vore det dock önskvärt om byggnadsnämnderna innan ärenden remitterades gjorde en första kontroll av om grundläggande föreskrifter i Svensk Byggnorm 67 är uppfyllda.

Som en anledning till att arbetet med för- handsgranskning är mycket tidsödande framhålls att inkomna handlingar ofta saknar uppgifter som erfordras för en bedömning från skyddssynpunkt. Detta gäller merendels handlingar från mindre företag, som i sin verksamhet hela tiden måste anpassa sig efter utvecklingen och därför har svårt att i förväg presentera detaljerade förslag. Som en annan orsak till att endast ofullständiga handlingar föreligger när granskning skall ske anges att vederbörande entreprenör eller konsult har bristfällig kännedom om den framtida verk- samheten i den byggnad som skall uppföras. Att handlingarna är ofullständiga kan också bero på okunnighet om gällande bestämmelser.

Yrkesinspektionen deltar enligt yttrandena endast i undantagsfall vid byggnadsnämndens slutbesiktningar. Vid slutbesiktningar behandlas huvudsakligen byggnadstekniska frågor, och deltagande från inspektionens sida har i regel bedömts vara alltför tidsödande. 'Vidare hänvisas till att slutbesiktning ibland sker lång tid efter det att byggnaden färdig- ställts. Yrkesinspektionen följer i stället upp sin granskning vid inspektion på arbetsstället.

De uppgifter som lämnas i yttrandena visar att föreskriften om anmälan enligt 9 5 arbe— tarskyddskungörelsen efterlevs i mycket ringa utsträckning. Det framhålls som ett inte ovanligt problem att företag utan att göra sådan anmälan flyttar in i lokaler, som ej kan godtas som arbetslokaler. Det kan röra sig om exempelvis garage i källare, tidigare ladu- gårdar osv. Dessa lokaler kan ofta inte ändras till godtagbart skick och det medför stora svårigheter att få inflyttade företag att flytta till lämpliga lokaler.

I yttrandena uttalar man sig allmänt för att ett obligatorium införs beträffande för- handsgranskning av förslag till arbetslokaler. I ett yttrande erinras om att det händer att det vid granskningen i samband med byggnads- lovsärendet inte finns någon bestämd arbetsgivare beträffande de planerade bygg- naderna eller delar av dessa. Det är därför nödvändigt att den arbetsgivare, som sedan avser att påbörja verksamhet i lokalerna, är skyldig att se till att yrkesinspektionen ges tillfälle att granska förslaget. Detta gäller i första hand industri- och hantverkslokaler.

Slutligen anförs i ett yttrande att det är angeläget att målsättningen beträffande yrkesinspektionens granskning klarläggs. Det bör sålunda slås fast om granskningen skall vara schematisk eller ingående. En ingående granskning av alla faktorer som har inverkan på arbetsmiljön torde nämligen kräva åtskil- ligt mer av kunskaper, tid och andra resurser än som nu står till yrkesinspektionens förfogande.

Statens planverk

Statens planverk anför att det är i hög grad varierande rutiner som tillämpas hos olika byggnadsnämnder vid handläggning av byggnadslovsärenden rörande byggnader med arbetslokaler. Normalt sker remiss till yrkesinspektören. Eventuella villkor som uppställs av denne tas in som villkor i bygg- nadslovet. Beträffande byggnadsnämndens slutbesiktningar synes huvudregeln vara att yrkesinspektionen aviseras men i allmänhet ej deltar i besiktningarna. Yrkesinspektionens besiktning uppges av byggnadsnämnderna ofta äga rum först sedan verksamheten pågått en tid i den nya anläggningen och man fått erfarenhet av hur den fungerar. ] vissa fall avvaktas yttrande från yrkesinspektionen innan bevis om verkställd slutbesiktning för byggnadsföretaget utfärdas.

Enligt planverkets uppfattning är det angeläget med ett nära samarbete mellan byggnadsnämnd och yrkesinspektion. Det är också önskvärt att detta arbete sker på ett smidigt sätt. Beträffande granskning av handlingar är det lämpligt att byggnads-

nämnden samråder med yrkesinspektören i alla sådana frågor som berör arbetslokaler för vilka tillgängliga bestämmelser och anvis- ningar ej ger tillräckligt klara besked om kraven på lokalernas närmare utförande från arbetsmiljösynpunkt. Att införa krav på obligatorisk förhandsgranskning genom yrkesinspektion torde kunna medföra kom- plikationer för de berörda parterna bl.a. genom att olika besked kan lämnas, vilket medför risk för omprojektering samt onödig tidsutdräkt och kostnadsökningar.

När det gäller frågan om yrkesinspektions deltagande i slutbesiktningar bedömer plan- verket ett sådant deltagande särskilt angeläget i fråga om arbetslokaler där bestämmelser ej ger tillräckligt besked om lokalernas utform- ning ur arbetsmiljösynpunkt. Byggnads- nämndens slutbesiktning måste syfta till att klarlägga huruvida byggnaden är godtagbar även ur arbetsmiljösynpunkt, så att det inte senare vid yrkesinspektionens besiktning skall behöva riktas anmärkningar mot bygg- nadens utförande som medför ändringar. En koordinering av byggnadsnämnds och yrkesinspektions slutbesiktning bedöms vara särskilt värdefull beträffande industrilokaler.

Angående den speciella frågan om befrielse enligt 54 ä 3 mom. byggnadsstadgan från skyldighet att söka byggnadslov uppger planverket att f.n. ett femtiotal industriom- råden torde ha dispens från byggnadslovs- kravet. Underlag saknas för bedömning av i vilken omfattning kommunikation sker med yrkesinspektionen när kravet på byggnadslov är eliminerat. Rent bestämmelsetekniskt torde inspektionens möjligheter att bevaka ärendet inte vara inskränkta i en sådan situation. Byggnadsnämnden kan remittera handlingarna till inspektionen trots att bygg- nadsföretaget redan påbörjats, varigenom granskning från arbetarskyddssynpunkt kan ske.

Särskilt angående statliga och kommunala byggnader

Statlig byggnadsverksamhet och förvalt- ningen av statens byggnader omhänderhas i

regel av byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrel- sen svarar dock ej för försvarets fastigheter och ej heller för förvaltningen av t. ex. fastigheter som sorterar under de affärsdri- vande verken. För vissa av dessa verk som ej har egen expertis på byggnadsområdet svarar byggnadsstyrelsen delvis för projektering och byggande.

Från byggnadsstyrelsens sida har upplysts att enligt styrelsens anvisningar och instruk- tioner är såväl konsult som vederbörande projektledare hos byggnadsstyrelsen skyldig att på projekterings- respektive huvudhand- lingsstadiet ta kontakt med yrkesinspektionen i frågor som berör arbetarskyddslagstift- ningen. I huvudsak samma uppgifter har erhållits från statliga myndigheter som själva svarar för sitt byggande.

Enligt arbetarskyddsstyrelsens yttrande har skolöverstyrelsen meddelat anvisningar för skolbyggnader som inte helt överens- stämmer med arbetarskyddsstyrelsens anvisningar. Arbetarskyddsstyrelsen har därför hemställt att skolöverstyrelsen ändrar sina bestämmelser, vilka är de efter vilka arkitekter och projektörer rättar sig.

Skolöverstyrelsen har upplyst att dess anvisningar för planering av skolbyggnads- företag är under omarbetning. Styrelsen har vidare uppgett att skisser till alla grundskolor och gymnasieskolor granskas i styrelsen. Vid granskningen, som är av rådgivande art, beaktas dels den pedagogiska funktionen och dels den valda planlösningens ekonomiska konsekvenser.

Svenska landstingsförbundet har genom Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) meddelat att någon fast rutin ej utvecklats beträffande det sätt på vilket arbetarskyddssynpunkter skall beaktas vid planering av sjukvårdsbyggnader. Enligt Spris mening finns i princip inget skäl för att inte landstingen härvidlag skulle vara underkastade samma kontroll som andra byggherrar.

I fråga om byggande av inrättningar av social karaktär har arbetarskyddsstyrelsen anfört att socialstyrelsen överlåtit sin rit- ningsgranskning beträffande sjukvårds- och socialvårdsinrättningar på Nämnden för

sjukvårds- och socialvårdsbyggnader (NSB) och på Sjukvårdens och socialvårdens pla- nerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Arbetarskydsstyrelsen har etablerat ett gott samarbete med Spri på dessa områden. Beträffande byggande av barnstugor, en verksamhetsgren i f.n. stark utveckling, planerar man att Spri i sin ritningsgranskning skall beakta även arbetarskyddssynpunkter. Härigenom skulle en del av den dubbel- granskning som nu sker inom ett fält där arbetsmiljöfrågorna är relativt lätthanterliga kunna undvikas.

Svenska Kommunförbundet har genom K- konsult AB framhållit att man för att få ärendena att flyta oftast måste ta kontakt med yrkesinspektionen före byggnadslovsstadiet. Det blir annars dröjsmål vid byggnadsnämn— dens remissförfarande. Yrkesinspektionens granskning synes i stort sett endast omfatta personalutrymmen och handlar alltså mest om detaljer.

Enligt yttrandena från yrkesinspektionen synes det vara i relativt liten utsträckning som statliga respektive landstingskommunala byggnadsföretag på tillräckligt tidigt stadium eller överhuvudtaget underställs yrkesin- spektörens granskning. Från inspektionens sida framhålls också att det föreligger svå- righeter att få av yrkesinspektören föreslagna ändringar genomförda vid statliga byggnads- projekt. Beträffande primärkommunala byggnadsföretag förekommer i ökande utsträckning remiss till yrkesinspektionen.

6.8. Uttalanden från fackliga organisationer angående förhandsgranskning

Vid skilda tillfällen har från fackliga organi- sationer framförts att arbetarskyddets krav inte beaktas i tillräcklig utsträckning vid planering av arbetslokaler.

I en rad motioner till LO:s kongress 1971 behandlades kontrollen av lokaler, anlägg- ningar och maskiner. Det påpekades att en verksamhet kan sättas igång utan att före- gående kontroll av anläggningen behövt ske genom yrkesinspektionen. Förhållandet angavs som klart otillfredsställande. Ytterli-

gare ett förhållande som enligt motionerna borde uppmärksammas är att ca en fjärdedel av yrkesinspektionens besök på arbetsställen sker vid företag som inte är registrerade.

I landssekretariatets utlåtande över motionerna anfördes att krav om registrering och förbesiktning av företag, innan produk- tionen får tas upp, uppmärksammas i direk- tiven för arbetsmiljöutredningen. Ett företag kan enligt utlåtandet f.n. startas med från början bristfälliga arbetsmiljöförhållanden, eftersom yrkesinspektionen inte kan kräva inspektion förrän verksamheten satts igång. Det finns ett behov av att yrkesinspektionen skall ha en obligatorisk ritningsgranskning av varje planerad förändring av lokalerna inom företagen och vid nybyggnad. På arbetsgi- varen måste också ankomma att förete förslag över dessa förändringar i skyddskommittén. Skyldigheten för arbetsgivaren att förelägga skyddskommittén förslag skall vara så utformad att därest kommittén inte ger sitt godkännande skall verksamheten inte få påbörjas. Med en sådan förstärkning av skyddskommitténs beslutanderätt skulle en mängd problem kunna lösas redan på plane- ringsstadiet, innan kostnadskrävande anläggningar hunnit komma till stånd. Skyddskommitténs utlåtande bör också ligga till grund för byggnadsnämndens tillstånds- givning. Enligt utlåtandet bör i en ny lag- stiftning arbetarskyddets krav komma in redan vid planering av arbetslokaler, maski- ner och metoder. LO kommer härvid att hävda de principer, som innefattas i motio- nerna. Kongressen godkände utlåtandet.

6.9. Möjlighet att få information angående företagsetablen'ng m. m.

Statistiska centralbyrån har sedan år 1963 i uppdrag att föra ett centralt företagsregister (CFR). Stommen till CFR upprättades samma år. Uppgifterna om företag med anställda har i huvudsak erhållits från de av riksförsäk- ringsverket årligen inhämtade arbetsgivar- uppgifterna. Detta material utgjorde, då riktlinjerna för registret drogs upp i början på 1960-talet, den enda källa som bedömdes

praktiskt och ekonomiskt lämplig att utnyttja för ändamålet. Riksförsäkringsverkets upp- gifter avser enbart företaget som helhet. Kompletterande uppgifter har inhämtats av statistiska centralbyrån beträffande företag med mer än ett verksamhetsställe. Arbetsgi- varuppgifterna insamlas en gång om året. Uppgifterna avseende verksamheten under ett visst kalenderår (t. ex. 1968) lämnas in till riksförsäkringsverket i januari påföljande år (1969). Materialet år därefter föremål för granskning och bearbetning hos riksförsäk- ringsverket. Till CFR har uppgifterna kunnat levereras först omkring mars månad året därefter, dvs. 1970 i exemplifierat fall.

Inom statistiska centralbyrån har under senare år utarbetats upprustningsförslag som siktat till att åstadkomma en successiv för- bättring av CFR såväl aktualitetsmässigt som innehållsmässigt. Arbetet med CFR:s upprustning har samordnats med den all- männa företagsräkning, som beräknas genomföras under år 1973 och skall avse år 1972. För företagsräkningen måste i början av 1973 disponeras ett möjligast komplett och aktuellt adressregister över företag med anställd arbetskraft.

Fr.o.m. april 1972 har riksförsäkringsver- kets arbetsgivaruppgifter ersatts av vissa skatteregister som primära källregister för CFR. Det gäller här främst den till admini- strationen av mervärdeskatten knutna regi- streringen (MER) och vidare centrala folk- bokföringens och uppbördsnämndens skat- teregister. Som kompletterande källa kvarstår riksförsäkringsverkets arbetsgivaruppgifter. Härtill kommer vissa andra register samt egen insamling av uppgifter genom statistiska centralbyrån. Registerenhet finns numera i CFR på två nivåer, dels företagsverksamhet dvs. fysisk eller juridisk person som tax- erats för något av inkomstslagen inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av rörelse, inkomst som delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi eller registrerats i MER — och dels arbetsställen.

Kungl.Maj:t har genom beslut den 7 juni 1972 bifallit en framställning av arbetar— skyddsstyrelsen om medel till bestridande av kostnaderna för ett utdrag ur CFR. I styrel-

sens framställning anfördes att ett problem, som varit föremål för överväganden under årens lopp, är hur yrkesinspektionen skall få kännedom om vilka tillsynsobjekt som finns inom distriktet. Yrkesinspektionen skall under 1972 skriva om sina arbetsställeregister. Vid denna omskrivning av registren bör enligt styrelsens mening en kollationering och komplettering av beståndet av registrerade arbetsställen ske genom jämförelse med CFR.

Angående möjligheten för yrkesinspektio- nen att från CFR få fortlöpande information om nyetablerade företag har från statistiska centralbyrån inhämtats följande uppgifter.

Beträffande de flesta företag kan man räkna med att preliminär uppgift kan lämnas inom ca en månad efter etableringen av företaget. Denna uppgift kan omfatta bl.a. hemorts- ställe, branschtillhörighet och igångsätt- ningsdatum. Uppgift om antalet anställda får statistiska centralbyrån f.n. endast genom riksförsäkringsverket med den eftersläpning detta innebär enligt vad tidigare sagts. Man håller emellertid på att undersöka möjligheten att få uppgift härom snabbare genom regi- strering av arbetsgivarens inbetalning av preliminär skatt för arbetstagare. Den preli- minära uppgiften kommer i allmänhet inte att innehålla besked om verksamhetsställe. Detta överensstämmer dock oftast med hemorts— stället. Beträffande verksamhetsställen måste statistiska centralbyrån i egen regi göra åtminstone årliga enkäter.

Angivna möjligheter att inom ca en månad få preliminär uppgift om företagsetablering gäller dock inte fysiska personer som inte ingår i MER. I huvudsak är det vissa tjäns- teproducerande företag och vissa transport- företag som härigenom kan falla bort vid det första uppgiftslämnandet. Beträffande hotell och restauranger finns dock planer på ett särskilt hotellregister, som kan komma att förse CFR med aktuella uppgifter.

Ytterligare finns vissa svårigheter beträf- fande nya arbetsställen inom bestående registerenheter. Aktualisering måste här ske genom enkäter från statistiska centralbyrån. I sista hand får man lita till egna enkäter med ledning av riksförsäkringsverkets uppgifter,

som innehåller kod utvisande förekomsten av flera verksamhetsställen.

Slutligen görs en reservation beträffande sådana verksamheter som inte finns i admi- nistrativa register, dvs. statlig och kommunal förvaltning och statliga affärsdrivande verk. Statistiska centralbyrån försöker här få in uppgifter på särskild väg.

7. Gemensamma arbetsställen

7.1 Direktiv m.m.

I motionerna 1:742 och II:902 till 1963 års riksdag behandlades de särskilda problem som från arbetarskyddssynpunkt gäller beträffande arbetstagare sysselsatta med distributionsarbete. Motionärerna påpekade att dessa arbetstagare i stor utsträckning — såsom vid avlämnande av varor i butiker, varuhus och restauranger — är verksamma på arbetsplatser, över vilka deras arbetsgi- vare saknar rådighet, och att arbetarskydds- lagens regler härigenom sätts ur spel, efter- som varumottagaren inte enligt denna lag har några skyldigheter gentemot distributionsar- betaren. Den skadeståndsskyldighet som vid olycksfall enligt allmänna skadeståndsrätts- liga regler kan drabba en varumottagare är, menade motionärerna, ej tillräcklig för att skapa från arbetarskyddssynpunkt tillfreds- ställande arbetsförhållanden. Motionerna utmynnade i ett yrkande om att i arbetar- skyddslagen skulle införas sådana bestäm- melser att dessa arbetstagare erhåller samma skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete hos varumottagare som andra arbetstagare har enligt arbetarskyddslagen.

Andra lagutskottet uttalade (2LU 196353 5. 42) att det otvivelaktigt är en brist i den nuvarande skyddslagstiftningen att man inte i allt kan framtvinga tillfredsställande arbets- förhållanden för sådana arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder.

Utskottet erinrade om att så är fallet inte endast beträffande de arbetstagare motionä- rerna åsyftade utan även inom andra områ- den. Problemet hade alltså enligt utskottet en betydande räckvidd och utskottet ansåg att det var lämpligt att frågan blev föremål för utredning genom Kungl. Maj:ts försorg.

Sedan riksdagen som sin mening gett till känna vad utskottet anfört beträffande dessa motioner (rskr 1963 :276) uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetarskyddsstyrelsen att verkställa utred- ning och avge förslag i frågan.

I direktiven för arbetsmiljöutredningen anges att en betydelsefull fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis syssel- sätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder.

Efter att ha tagit kontakt med utredningen har arbetarskyddsstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1970 till Kungl. Maj:t anmält att sty- relsen inte anser sig böra fullfölja det läm- nade uppdraget, eftersom hela frågan kom- mer upp i utredningens arbete.

Socialdepartementet har till utredningen överlämnat framställningar från Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Förbunden anhåller om snar utredning angående arbe- tarskyddsansvaret då flera entreprenörer samtidigt bedriver arbete på samma arbets- plats. De framhåller att arbete under sådana förhållanden medför påtagligt ökade olycks- falls- och ohälsorisker. Detta gäller framför allt byggnadsplatser. På sådana arbetsplatser

är ofta ett flertal entreprenörer verksamma. Orsaken till att riskerna ökar torde enligt förbunden i de flesta fall vara osäkerhet hos de olika entreprenörerna om vem som har arbetarskyddsansvaret, vilket i sin tur beror på att lagstiftningen ej ger klar vägledning. Det framhålls vidare att olycksfallsrisken är mycket stor om ej samordning sker av olika yrkesgruppers arbete. Som ytterligare en säkerhetsrisk påpekas att de bygghandlingar, som ligger till grund för underentreprenörer- nas anbud, ofta är ofullständiga. Enligt för— bunden är det till följd härav vanligt att underentreprenörerna tvingas lämna så låga anbud att något utrymme ej finns för kost- nader för arbetarskydd. Förbunden anser det nödvändigt att en fastare organisation skapas för att lösa de gemensamma arbetarskydds- frågorna. Härvid bör man försöka nå fram till en fast ansvarsplacering, t.ex. hos huvud-, general- eller totalentreprenören. Man kunde räkna med ett helt annat intresse vid val av underentreprenör om exempelvis huvud- entreprenören hade i vart fall ett första- handsansvar beträffande underentreprenö- ren, anför förbunden.

Vidare har Stockholms Arbetarekommun hos utredningen hemställt att utredningen i sitt arbete beaktar behovet av omklädnings- rum för hantverkare som är sysselsatta med reparationsarbeten i gamla fastigheter.

7.2 Gällande bestämmelser

Om arbete på gemensamt arbetsställe talar man i första hand när två eller flera arbets- givare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe. Det kan vara fråga om ett slags gemensamt arbetsställe även i fall då arbets- tagare är sysselsatt på arbetsplats över vilken den egna arbetsgivaren inte råder. Gemen- samt arbetsställe föreligger i och för sig också när den som driver verksamhet utan anställd utför arbete på arbetsställe, där dessutom arbetsgivare eller annan ensamföretagare är verksam.

För att arbetarskyddslagen skall vara till- lämplig förutsätts i allmänhet ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. I

arbetarskyddslagstiftningen finns dock före- skrifter som avser andra förhållanden. 145 & arbetarskyddslagen stadgas sålunda att det åligger tillverkare, försäljare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar att se till att anordningen är betryggande i skyddshänseende när den avlämnas för att tas i bruk inom landet. Samma ansvar föreskrivs för installatör. Enligt 56 & arbetarskyddslagen äger endast arbetarskyddsstyrelsen och alltså ej yrkes- inspektör ingripa med förbud mot handlande i strid mot 45 5.

Enligt 46 & arbetarskyddslagen skall ägare till mark med grustag eller liknande arbets- ställe tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt, om han låter någon mot ersättning hämta grus e.d. där. Har rätt till grustäkt eller annan nyttjanderätt upplåtits vilar ansvaret i stället på nyttjan- derättshavaren. Ägaren eller nyttjanderätts- havaren kan enligt 58 % arbetarskyddslagen föreläggas att vidta viss skyddsåtgärd eller meddelas förbud att låta annan mot ersätt- ning hämta grus e.d. i grustaget eller på arbetsstället om visst villkor inte iakttas.

] fallen enligt 45 och 46 åå omfattar den skyddade kretsen bl.a. arbetstagare, som ej är anställd hos den mot vilken bestämmel— serna riktar sig. Bestämmelserna gäller även utanför arbetsförhållanden över huvud.

Ytterligare kan pekas på föreskriften i 53 & tredje stycket arbetarskyddslagen, som ger möjlighet att hos upplåtare av lokal tvångsvis påkalla åtgärder för rättelse av missförhål- lande beträffande lokalen. Förbud kan med- delas mot upplåtelse av lokalen till arbetslo- kal eller lokal för visst arbete eller ändamål, intill dess viss angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Skyddsobjekt är här arbetstagare anställd hos annan än upplåtaren.

l arbetarskyddslagen och arbetarskydds- kungörelsen finns inga regler som syftar till att lösa de speciella skyddsfrågor som upp- kommer på arbetsplatser där flera arbetsgi- vare bedriver arbete. Ej heller regleras den situationen att arbetstagare är verksam på arbetsställen varöver den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Beträffande vissa anord- ningar som upplåts av en arbetsgivare till

arbetstagare hos annan kan visserligen hän- visas till stadgandet i 45 & arbetarskyddslagen om upplåtares ansvar. Detta stadgande omfattar emellertid endast tekniska anord- ningar och dessutom är, som redan påpekats, befogenheten att ingripa med .stöd av stad- gandet begränsad.

I de av arbetarskyddsstyrelsen utfärdade anvisningarna angående skydd mot yrkesfara vid husbyggnadsarbete (bygganvisningar) har emellertid uppmärksammats de särskilda frågor som uppkommer på gemensamma byggarbetsplatser. Då två eller flera arbets- givare samtidigt bedriver arbete på bygg- nadsplatsen, skall de enligt anvisningarna samverka för att gemensamt åstadkomma erforderlig säkerhet i arbetet. I en anmärk- ning sägs att initiativ till samverkan bör tas av den av arbetsgivarna som är att anse som huvudarbetsgivare. Vidare anmärks i anvis- ningarna att om byggnadsarbete bedrivs inom område eller lokal där annan verksamhet pågår, t. ex. industriarbete, bör vederbörande arbetsgivare samverka för att ernå erforderlig säkerhet.

Frågan om arbetsgivares ansvar för arbetstagare i de fall, då arbetsgivaren inte råder över den arbetsplats där arbetet utförs, behandlades av arbetarskyddskommittén i fråga om arbete på hustak (SOU l946:60 s. 245—248). Som exempel på sådant arbete nämnde kommittén reparationsarbete, mål- ningsarbete och snöskottning på byggnad. För dylikt arbete anlitar ägaren ofta plåtsla- geri- och målerifirmor som med egna arbetstagare utför arbetet. En sådan firma har givetvis i egenskap av arbetsgivare skyl- dighet enligt arbetarskyddslagen att vidta nödvändiga skyddsåtgärder. Det kunde enligt kommittén likväl ifrågasättas om dessa åtgärder under alla förhållanden kan krävas av arbetsgivaren, särskilt som denne inte har rådighet över arbetsplatsen och dessutom vanligen blott tillfälligt anlitas för arbetet ifråga. Det ansågs heller inte uteslutet att ägaren av byggnad kan motsätta sig att fasta skyddsanordningar anbringas på byggnaden. Kommittén föreslog därför att arbetsgivarens ansvar i viss utsträckning skulle flyttas över på husägaren genom en bestämmelse i arbe-

tarskyddslagen. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle arbetsgivares skyldighet att vidta vissa skyddsanordningar på byggnad gälla husägaren eller innehavaren av nytt- janderätten till byggnaden, om inte annan överenskommelse träffades. Någon bestäm- melse av detta slag togs emellertid inte in i arbetarskyddslagen. I stället ansågs böra gälla vad som föreskrivs i byggnadsstadgan. Angående samordningsfrågor beträffande arbetarskydds- och byggnadslagstiftningen hänvisas till avsnitt 6.3 och 6.4. I det följande skall först tas upp bestämmelser i byggnads- lagstiftningen av särskilt intresse när det gäller arbetstagarnas förhållanden utanför den egna arbetsplatsen.

I 45 & byggnadsstadgan (1959:612) sägs att byggnad skall, i den mån det erfordras, vara försedd med anordning för uppstigning på taket. Uppgår byggnads höjd över närmast kringliggande mark på någon punkt till åtta meter eller finns på taket lanternin, ljusbrunn eller liknande, skall byggnaden vidare i all- mänhet vara försedd med anordningar till skydd mot nedstörtning från taket. Det meddelas närmare föreskrifter om skydds- anordningar på tak i statens planverks publikation Svensk Byggnorm 67. Föreskrif- terna avser bl.a. nock- och takräcken samt fästen för lina till säkerhetsbälte.

Vad gäller utrymme för transporter i trap- por föreskrivs i 44 ä 6 mom. byggnadsstadgan bl. a. att trappa i byggnad skall ha tillräcklig bredd och lämplig stigning samt, i den mån så erfordras, ledstång och räcke. I Svensk Byggnorm sägs allmänt att vid bedömning av erforderlig rymlighet hos bl. a. trappa, trapplan eller annat utrymme skall iakttas att möjlighet till bekväm bårtransport erhålls med standardsjukbår. Detta krav gäller också utrymme som leder till och från hiss för möbel- och bårtransport. Särskilda måttupp- gifter lämnas i Svensk Byggnorm för trappor i skilda slag av byggnader.

I byggnadsstadgan (53 5 3 mom.) sägs vidare att på tomt skall inomhus eller utom- hus finnas särskilt, tillräckligt stort utrymme till parkering, lastning och lossning av fordon för dem som bor eller vistas på tomten och för verksamhet som där bedrivs, om sådant

utrymme kan beredas för rimlig kostnad och utan synnerlig olägenhet i övrigt. Undantag från stadgandet kan medges av byggnads- nämnden om det finns särskilda skäl. Några speciella föreskrifter i anslutning till dessa bestämmelser i byggnadsstadgan finns inte utom såtillvida att i Svensk Byggnorm ges vissa bestämmelser om sop- och avfallsut- rymmen. Det föreskrivs sålunda bl.a. att soputrymme skall placeras så att en med hänsyn till omständigheterna lämplig trans- portväg erhålls till plats dit sophämtnings- fordon får framföras.

Det finns i byggnadsstadgan också bestämmelser om hur byggnadsarbete skall utföras och om tillsyn över sådant arbete. Enligt 60 & byggnadsstadgan skall vid bygg- nadsarbete iakttas de försiktighetsmått som behövs för att förekomma skada på person och egendom. Särskilt bör beaktas bl.a. att byggnadsställningar görs hållfasta och sta- diga. För byggnadsföretag skall enligt 61 & byggnadsstadgan i allmänhet finnas ansvarig arbetsledare, som utses av den byggande. Byggnadsnämnden eller i vissa fall statens planverk prövar att arbetsledaren äger erforderlig kunskap, erfarenhet, pålitlighet och ordentlighet. Arbetsledaren skall ha fortlöpande ledning och tillsyn över arbetet och svara för att det fullgörs på behörigt sätt. Arbetsledaren skall vidare avge föreskrivna anmälningar och närvara vid byggnads- nämndens besiktningar av arbetet. Om den byggande motsätter sig att gällande bestäm- melser angående arbetet iakttas har arbets— ledaren att anmäla förhållandet hos nämn- den. Olika arbetsledare kan utses för skilda delar av arbetet.

Vad gäller anordning för uppställning av transportfordon vid lastning och lossning och eventuell ytterligare transport av varor eller gods till butiker, varulager och andra arbets- ställen finns vissa bestämmelser ianvisningar som arbetarskyddsstyrelsen den 10 maj 1972 fastställt angående arbetslokaler (lokalanvis- ningar).

En speciell utformning har arbetarskydds- bestämmelserna fått i kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren

m.fl. Bestämmelserna i kungörelsen riktar sig nämligen inte endast mot arbetsgivare utan även mot hamninnehavare och den som tillhandahåller lyftinrättning och redskap som ej tillhör fartygs utrustning. Tillämpnings- området för kungörelsen är sådant arbete i land eller ombord med fartygs lastning, lossning eller bunkring, som äger rum i hamn för vilken finns av statlig myndighet fast- ställd hamntaxa. I kungörelsen ges före- skrifter om arbetsplatsen i land och tillträ- desleder dit, om lyftinrättning och redskap, om bedrivande av arbete som ej utgör skeppstjänst, om livräddningsredskap vid kaj och om tillsyn av yrkesinspektionen.

Det kan även nämnas att vissa förpliktelser anses åvila fastighetsägaren i denna hans egenskap med hänsyn till de regler som utbildats i rättspraxis om fastighetsägares skadeståndsansvar. I stort sett synes man emellertid här endast ha att räkna med de allmänna reglerna om ansvar för vårdslöshet.

7.3. Säkerhetsrisker på gemensamt arbets- ställe, olika verksamhetsområden med gemensamt arbetsställe m. m.

7.3.1. Allmänt angående säkerhetsrisker på gemensamt arbetsställe

På gemensamt arbetsställe uppstår säker- hetsrisker av olika slag. I första hand tänker man kanske på fall då en viss verksamhet innebär särskild fara med hänsyn till arten av annan verksamhet på det gemensamma arbetsstället, exempelvis svetsning i närheten av arbete vari används brandfarligt ämne. Ofta uppkommer risker p.g.a. brister i den tidsmässiga planeringen. Det kan också vara fråga om att man förlitar sig på att annan skall vidta skyddsanordning, om sammanbland- ning av redskap m.m., om ovetskap om ris- ker som följer av annans verksamhet osv. Beträffande de speciella säkerhetsriskerna kan hänvisas till nedanstående exempelsam- ling. Denna utgör ett sammandrag av ett antal rättegångshandlingar, tidningsurklipp m.m., som Svenska Byggnadsarbetareförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbun-

det bifogade sina ovannämnda framställ— ningar för att belysa riskerna på gemen- samma arbetsställen. Vid den genomgång av olika verksamhetsområden som görs längre fram i detta avsnitt ges ytterligare exempel på speciella säkerhetsrisker och problem som uppstår på gemensamma arbetsställen och arbetsplatser över vilka den egna arbetsgi- varen inte råder.

1. Vid ombyggnad i egen regi av ett gjuterifö- retag ombesörjde två entreprenörer bortlyftande av en elevator. Då elevatorn bortlyftes uppstod ett hål i golvet som ej övertäcktes eller omgärdades. Ett par timmar därefter föll en vid gjuteriet anställd person genom hålet och skadades svårt.

2. Ett gruvföretag hade åt en entreprenör upp- dragit att montera en ventilationstrumma i ett gruvschakt. Som skydd mot rinnande vatten upp- satte arbetstagare vid entreprenadföretaget en gummiduk som lånats av gruvföretaget. Under svetsningsarbete i ventilationstrumman fattade gummiduken eld. På grund av det starka draget spred sig elden hastigt och en av de anställda vid entreprenadföretaget fick svåra brännskador.

3. På en industriarbetsplats skulle en 1,5 ton tung järnvägg monteras till en glödugn. Härvid användes en mobilkran, vars wire brast. En anställd hos en smidesentreprenör kom i kläm under väggen och ådrog sig svåra skador. Kranen hade ställts till förfogande av ett kranuthyrnings- företag, som också höll kranförare. Kranuthyr- ningsföretaget hade i sin tur hyrt kranen av ett annat företag. Kranen var ej besiktigad. Wiren hade på ett felaktigt sätt reparerats av kranuthyr- ningsföretagets folk dagen före olyckstillfället.

4. För att avlägsna ett vinkeljärn i tak till berg— rum under anläggning stod en av de anställda hos byggnadsentreprenören på en rullställning utan skyddsräcke, förlängd med en stege. Anordningen hade han lånat av måleriarbetare, som också arbetade på platsen. Han föll och skadades svårt. Lämplig rullställning tillhörig byggnadsentrepre- nören fanns i närheten men var inte lika lätt åtkomlig.

5. Två smidesarbetare, anställda hos under- entreprenör på byggplats, skulle lägga plåtar på ett tak beläget 6 meter över golv. Det fanns inga ställningar utan bara ca 20 cm breda betongbjälkar att gå på. En av arbetarna föll och skadades svårt.

6. Tre sidoentreprenörer jämte ett antal under- entreprenörer var sysselsatta med uppförande av ett kulsinterverk. De anställda hos en av entre- prenörerna, ovisst vilken, hade tagit bort en sek- tion av durkplåten på ett gallerdäckplan för att med travers lyfta upp monteringsjärn men underlåtit att efter arbetets slut placera durkplåten på plats. En rörisolerare, anställd hos en underentreprenör, gick upp på gallerdäcksplanen för att se om där fanns arbete att utföra. Han uppmärksammade ej

hålet i durkplåten utan steg ned i detta och föll ca 6 meter med svåra skador som följd.

7. Vid byggande av en bilverkstad hade huvud— entreprenören upplåtit en kran jämte förare, som inhyrts från annat företag, till rörledningsentre- prenören för att transportera oljetankar till källar— våningen. På en takstol låg en lös järnbalk. upplyft dit genom smidesentreprenören, som även hade i uppdrag att montera fast järnbalken. Kranen rev ned järnbalken som träffade och skadade en arbetstagare hos rörledningsentreprenören.

8. Bryggeri utförde byggnadsarbete i egen regi. Kylmontör, anställd hos entreprenör vid bygget, använde vid montering av kylare vissa tillgängliga ställningar, som tillhörde bryggeriet och tydligen var av olämplig beskaffenhet. Han föll och skadades.

De svårigheter som väckt frågan om sär— skild reglering av skyddsförhållandena på gemensamt arbetsställe torde främst före- ligga dels vid byggnadsverksamhet, dels vid distributions- och annan transportverksam- het. Det finns emellertid även andra verk- samhetsgrenar där det är vanligt med gemensamt arbetsställe.

7.3.2. Byggnadsverksamhet Formerna för byggnadsverksamhet

Som bakgrund till diskussionen om hur man bör samordna åtgärder till skydd för arbets- tagare på arbetsställe, där byggnadsarbete förekommer, bör nämnas något om olika slag av byggnadsverksamhet och om det sätt på vilket sådan verksamhet bedrivs.

Begreppet byggnadsverksamhet eller byggnadsarbete får anses relativt väl avgränsat. Därmed avses i statistiska sam- manhang (se exempelvis statistiska central— byråns meddelande angående byggnads- och byggkonsultverksamheten) grundarbeten (exempelvis schaktnings-, sprängnings-, pålnings- och dräneringsarbeten; även riv- ningsarbeten ingår), byggande av hus (bostadshus, industribyggnader och andra husbyggnader), byggande av anläggningar (kraftverk, gasverk, distributionsledningar, vatten- och reningsverk, gator, vägar, broar, brunnar, dammar, bergrum och andra anläggningar) och byggnadshantverksarbeten (byggnadsplåtslageri, VVS- och elinstallatio-

ner, byggnadsglasmästeri, måleri, byggnads- snickeri, golvläggning, plattsättning och ugnsmurning). Till byggnadsverksamhet räk- nas såväl ny-, till- och ombyggnadsarbeten som underhålls-, reparations- och rivnings- arbeten på husbyggnader och anläggningar.

Enligt 1965 års folkräkning var omkring 33000 företagare och omkring 300000 anställda sysselsatta inom näringsgrenen byggnadsverksamhet. Andelen företagare var således ]] %. Som jämförelse kan näm- nas att andelen företagare inom industrin var 4 % samma år. Den stora andelen företagare inom byggnadsverksamhet kan främst till- skrivas det förhållandet att omkring 24 000 av företagarna drev verksamhet utan att ha arbetstagare anställd.

Hälften av samtliga sysselsatta inom byggnadsverksamhet arbetade år 1965 med husbyggnad och 20 % med väg- och vatten— byggnad. Resten, ca 1/3, var huvudsakligen sysselsatt med byggnadshantverk.

Byggnadsverksamhet kan bedrivas som entreprenad, mot fast räkning eller i vissa fall på löpande räkning, eller också i egen regi.

Tabell 7.1 Byggnadsproduktionen år 1970.

Produktionsvärde (milj. kr) &

Producentkategori

Arbeten åt Däravi byggherre egen regi och i egen regi Byggkonsultföretag 1 358 10 Husbyggn.- o. anläggn. företag 17 454 1 016 Byggnadshantverks- företag 3 635 l [ Statliga myndigheter 3 565 3 565 Kommuner 1 832 1 832 Allmännyttiga bost.- företag 862 693 Kommunikations- företag 48 48 Industriföretag 902 545 Totalt 29 656 7 720

& Nedanstående produktionsvärden utgör respektive producentkategoris byggnadsverksam- het i egenskap av producent. Framför allt de fem sist upptagna producentkategorierna har dessutom en stor entreprenadproduktion som utförs av övriga kategorier.

Byggnadsproduktionen enligt statistiska centralbyråns produktionsstatistik ger en bild av fördelningen egenregi-entreprenad, även om vissa mindre producentkategorier ej är medtagna. Totalt redovisas 271000 årsarbe- tare år 1970. Av en total byggproduktion om 29,7 miljarder kronor år 1970 redovisas 7,7 miljarder kronor eller 26 % som egenregi- byggande i produktionsstatistiken, se tabell 7.1. Värdet av arbeten för egen räkning hänför sig till kostnader för arbeten med egen personal och, vad gäller byggnadsföretag och allmännyttiga bostadsföretag, med eventuellt anlitade underentreprenörer.

I Sverige finns ingen lagstiftning som direkt tar sikte på entreprenadförhållanden. Entreprenadavtalet är särpräglat bl. a. därför att produktionen ej bedrivs på eget fast driftställe och dessutom omfattar prestatio- ner, som ofta fullgörs samtidigt med att andra entreprenader pågår. Som en reglering på området verkar de av Svenska Teknologför- eningens kontraktskommitté1 utarbetade Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader. Den sista utgåvan är från 1972 (AB 72) och skiljer sig inte i någon större utsträckning från närmast föregående upplaga (AB 65). Dessa allmänna bestämmelser är avsedda att reglera rättsförhållandet mellan parterna när ett projekt skall utföras och är tänkta att

' Svenska Teknologföreningens Kontraktskom- mitté bildades år 1949. I kommittén ingick vid tiden för utarbetandet av AB 65 representanter för Svenska Teknologföreningen, Kgl. Byggnadssty- relsen, Kgl. Fortifikationsförvaltningen, Kgl. Järnvägsstyrelsen, Kgl. Vattenfallsstyrelsen, Kgl. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (numera Statens Vägverk), Hyresgästernas Sparkasse- och Bygg- nadsföreningars Riksförbund, Kooperativa För- bundet, Rörledningsfirmornas Riksorganisation, Stockholms stad, AB Svensk Byggtjänst, Svenska Arkitekters Riksförbund, Svenska Byggnadsen- treprenörföreningen, Svenska Byggnadsingenjö— rers Riksförbund, Svenska Kommunal-Tekniska Föreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, Svenska Riksbyggen, Svenska Stadsförbundet, Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, Sveriges Industri- förbund samt VVS-Tekniska Föreningen. I arbetet på AB 72 har i huvudsak samma myndigheter och organisationer medverkat.

bifogas kontrakt mellan beställare och entreprenör för att gälla i den mån kontraktet inte föreskriver något annat. Principerna i de allmänna bestämmelserna är emellertid dessutom vägledande som uttryck för praxis inom avtalsområdet.

Av intresse i förevarande sammanhang synes främst vara kap. 2 & 9 och kap 3 åå 2 och 14 i AB 72.

Kap. 2 % 9 ger huvudreglen att varje entreprenör skall anskaffa och bekosta allt som är erforderligt för att utföra entrepre- naden i den mån det inte är undantaget från denna. Vad som är undantaget i fråga om arbete, material, varor eller hjälpmedel skall normalt framgå av kontraktshandlingarna.

1 kap. 3 s 2 anges att entreprenören ensam är behörig att leda entreprenadens utförande.

Kap. 3 5 14 behandlar samordning av arbeten och lyder:

Beställaren svarar för att hans egna arbeten samordnas med entreprenörens och med sido- entreprenörernas liksom för att deras arbeten samordnas med varandra. så att utförande och färdigställande enligt tidsplan möjliggöres. Vid utförande av arbete skall i möjlig utsträckning undvikas att hinder uppkommer för annans arbete.

I kommentar till ifrågavarande allmänna bestämmelser (1965 års utgåva), utgiven av arbetsutskottet inom Svenska Teknologför- eningens kontraktskommitté, framhålls att tidplaneringen är en del av samordningen. I den totala samordningen måste emellertid enligt nämnda kommentar hänsyn tas till faktorer utöver de rent tidsmässiga. En god samordning kräver ofta kunskap om de pro- duktionsmetoder vederbörande entreprenö- rer önskar använda, deras behov av hjälp— medel och annat. Samordningsfrågornas lös- ning förbereds i förekommande fall vanligen redan vid utarbetandet av anbudshandling- arna.Riktlinjerna för den slutliga samord- ningen kan dock normalt icke fastställas förrän samtliga därav berörda entreprenörer blivit antagna och fått tillfälle att ange sina förutsättningar. Ofta sker detta vid gemen- samt sammanträde mellan representanter för beställaren eller den han utsett att svara för samordningen, berörda konsulter och anli- tade entreprenörer. Eftersom de allmänna

bestämmelserna är avsedda att användas även för underentreprenader kan en entre- prenör i sådant sammanhang även uppträda i egenskap av beställare, nämligen i förhål- lande till sin eller sina underentreprenörer. Gentemot dem har entreprenören samma samordningsansvar som varje annan bestäl- lare, samtidigt som han gentemot sin bestäl- lare har ansvar för att deras arbeten utförs kontraktsenligt. I kommentaren anförs vidare att samtliga berörda parter måste aktivt medverka för att en samordning skall få avsedd effekt. Underlåtenhet att fullgöra samordningsskyldigheten eller att på före- skrivet sätt undvika hinder för annans arbete är att anse som en bristande kontraktsupp- fyllelse. Den försumlige har att bära kostnad och annan skada som förorsakas därav.

Vid en entreprenad behandlas grunderna för kontraktshandlingarna i tekniskt och administrativt avseende bl. a. i olika tryckta allmänna föreskrifter, s.k. allmänna mate- rial- och arbetsbeskrivningar (”AMA”). I AF AMA 72 har år 1972 sammanförts admini- strativa föreskrifter till MarkAMA 72, Hus- AMA 72, VVS AMA 72, KylAMA 72 och EL AMA 72.

Varken i AB 72 eller AF AMA 72 finns några särskilda bestämmelser angående arbetar- skydd. Detta synes oftast ej heller vara falleti olika leveransformulär som kompletterar de allmänna bestämmelserna. Någon gång kan det dock förekomma att i leveransformulär anges att beställaren skall tillhandahålla och uppsätta skyddsanordningar som ger betryg- gande säkerhet enligt gällande föreskrifter (se exempelvis Sveriges Takpappfabrikanters Förenings allmänna leveransbestämmelser den 1 januari 1970).

Olika entreprenadformer uppdelas med avseende på omfattningen av entreprenörens åtagande vanligen i delad entreprenad, generalentreprenad och totalentreprenad.

Vid delad entreprenad fördelas objektet på ett antal entreprenörer som var och en står i direkt avtalsförhållande till beställaren. Entreprenörerna är sidoordnade i förhållande till varandra och benämns därför sidoentre- prenörer. Den entreprenör beställaren utser att svara för byggnadsplatsens organisation,

vid husbyggnadsarbeten vanligen byggnads- entreprenören, kallas huvudentreprenör. Vid delad entreprenad har beställaren ansvaret för samordningen av de olika entreprenörer- nas arbete.

Generalentreprenad innebär att en entre- prenör, generalentreprenören, ansvarar inför beställaren för hela produktionen och för byggnadsplatsens organisation. Vid general- entreprenad har generalentreprenören ansvaret för samordningen av samtliga entreprenörers arbete.

Totalentreprenad föreligger när en entre- prenör, totalentreprenören, ansvarar inför beställaren för såväl projektering som pro- duktion. Totalentreprenören svarar för sam- ordningen av alla medverkande konsulters och entreprenörers arbeten.

Varje entreprenör kan för de arbeten, som ingår i hans åtaganden, i sin tur anlita entre- prenörer som underställs honom, under- entreprenörer.

Det bör nämnas att mellanformer före- kommer av de tre huvudtyperna av entre- prenaduppgörelser samt av dessa entrepre- nadtyper och egenregiverksamhet. En form är mycket delad entreprenad (eller s.k. spaltad upphandling) som de senaste åren kommit till användning i samband med upp- förandet av t. ex. förvaltningsbyggnader och större industriprojekt. Karakteristiskt är att objektet delas upp i ett stort antal delar. Varje delleverans eller delentreprenad upphandlas därefter för sig och beställaren står i avtalsförhållande till ett relativt stort antal leverantörer och entreprenörer. Van- ligtvis utses ingen huvudentreprenör. Istället är det fråga om en lång rad sidoentreprenörer som engageras successivt under byggets gång. Beställaren tar därmed på sig ansvar och kostnader för administration, upphand- ling, kontroll och samordning av de olika entreprenaderna. En numera ej sällan prak- tiserad metod är att beställaren tillför sin organisation erforderligt kunnande genom att hyra in en konsultfirma som specialiserat sig på denna form av byggledning.

Vidare talar man om samordnad general- entreprenad. Denna innebär att beställaren begär anbud från och eventuellt träffar avtal

med flera olika entreprenörer. Därefter överlåter han flertalet entreprenader på en av entreprenörerna, som regel byggnadsentre- prenören. Denne får då ensam gentemot beställaren avtalsmässigt svara för samtliga entreprenörers åtaganden. Vid en samordnad generalentreprenad bestämmer beställaren alltjämt vilka företag som skall anlitas för olika uppgifter. Det kan innebära att den utsedde generalentreprenören tar ansvaret för underentreprenörer som han själv inte valt.

Dessutom kan andra blandade affärsupp- görelser komma till stånd. Byggherren kan exempelvis i sitt avtal med generalentrepre- nör förbehålla sig rätten att upphandla vissa delentreprenader själv.

Statistiska uppgifter över de tre nämnda huvudentreprenadformernas användning fö- rekommer enbart för byggande av flerfa- miljshus, som utgör ca 1/4 av det totala byggandet]. Av 47 206 lägenheter upphand- lade på entreprenad år 1971 var general- entreprenaden vanligast. Den användes för projekt med 43 % av antalet lägenheter. De två återstående upphandlingsformerna, delad entreprenad och totalentreprenad, svarade för 24 respektive 33 % av antalet lägenheter. Man måste beakta att dessa andelar gäller antal lägenheter och inte antal projekt. I sistnämnda fall skulle säkerligen totalentre- prenadens andel ha blivit mindre.

För övrigt husbyggande och byggande av anlägggningar saknas som nämnts statistiskt underlag beträffande entreprenadformerna. Rent allmänt gäller att samtliga typer av affärsuppgörelse mellan entreprenör och byggherre förekommer både i sina renodlade och i blandade former. Det är svårt att ange en tendens i utvecklingen. Samtidigt som exempelvis totalentreprenaden visat sig mycket användbar som entreprenadform för vissa industrianläggningar, har det just beträffande sådana anläggningar uppstått en typ av företag som åtar sig byggledning vid

lUppgifterna hämtade från PM angående undersökning av pantvärde (låneunderlag) och produktionskostnader för flerfamiljshus år 1971, utarbetad inom inrikesdepartementet (Stencil In 1972zll).

mycket delad entreprenad. Generalentrepre- naden torde dock, liksom för bostadsbyg- gandet. vara den dominerande entreprenad- formen inom samtliga sektorer.

Inhämtade uppgifter

Vid den av utredningen gjorda problemin- venteringen har från yrkesinspektörshåll påpekats att arbetarskyddslagens tillämp- ningsområde i 1 % anges under den enkla förutsättningen att det finns en arbetsgivare och hos honom anställda arbetstagare samt möjligen en underentreprenör. Det framhålls att förhållandena i detta hänseende har änd- rats väsentligt under senare år. Särskilt när det gäller byggnadsverksamhet har entrepre— nadarbeten blivit allt vanligare. Exempel finns på att huvudentreprenör huvudsakligen endast administrerar verksamheten och att praktiskt taget allt arbete utförs av special- entreprenörer. Det är ej ovanligt med 20—25 sådana entreprenörer på samma arbetsplats. Ofta har entreprenörerna ingen arbetsledning på platsen. Alla dessa firmor arbetar på samma arbetsställe och använder delvis samma anordningar. Vidare nämns exempel på fall då ett flertal under varandra placerade entreprenörer förekommer vid kranuthyr- ning. Det händer också ofta att en arbetsgi- vare hyr in en maskin med förare. Enligt nuvarande lagstiftning har maskinfirman ansvaret för maskinen och dess handhavande men rår inte över arbetet eftersom detta helt dirigeras av inhyraren. Det praktiska genomförandet av arbetarskyddsansvaret är i nämnda fall svårt eller omöjligt. En anpass- ning av lagstiftningen till de nya förhållan- dena bör lämpligen ske så, att vid arbets- platser med flera entreprenörer exempelvis huvudentreprenören får arbetsgivaransvaret för hela arbetsplatsen.

Även i yttrande från arbetarskyddsstyrel- sens sida har vid probleminventeringen framhållits att det ofta råder oklarhet om ansvarsfördelningen mellan exempelvis entreprenörer, maskinuthyrare, inhyrare, arbetsledare och maskinförare. Det är enligt yttrandet å andra sidan inte lätt att precisera

hur ansvaret skall fördelas iolika situationer. Det borde emellertid åligga inhyrare att kontrollera att inhyrd maskin är besiktigad då föreskrift finns om besiktningstvång. När maskin hyrs in med förare borde det vidare åligga inhyraren att kontrollera att föraren har erforderlig kompetens.

Sedan yttranden avgavs i anledning av nämnda probleminventering har genom änd- ring (l970:520) i arbetarskyddskungörelsen införts förbud mot brukande av tryckkärl, lyft- och transportanordningar samt lyftred- skap utan att föreskriven besiktning och provning ägt rum. För överträdelse av för- buden föreskrevs samtidigt bötesstraff för arbetsgivare.

Utredningen har i samband med studiebe- sök hos Byggnadsindustrins stiftelse för arbetarskydd och företagshälsovård (Bygg- hälsan) diskuterat frågor om samordningen av skyddsåtgärder på arbetsställen, där byggnadsverksamhet förekommer, med företrädare för arbetsgivare och arbetstagare på en större byggarbetsplats.

Utredningens sekretariat har därefter hållit ett flertal sammanträden med representanter för Svenska Byggnadsentreprenörför- eningen, varvid diskuterats olika möjligheter att lösa de arbetarskyddsproblem som upp- står när flera entreprenörer bedriver arbete på samma byggarbetsplats.

Tillsammans med byggnadsentreprenör- föreningen har sekretariatet hos flertalet stora företag i branschen gjort en enkät angående arbetarskyddet på arbetsställen där flera arbetsgivare samtidigt bedriver bygg— nadsverksamhet.

Den första frågan i enkäten till byggnads- företagen gällde hur arbetarskyddet organi- seras på gemensamt arbetsställe. I de flesta svaren uppges att byggnadsföretagen försö- ker få med representanter för sido- och underentreprenörer i byggnadsföretagens skyddskommitté. Som ytterligare exempel på samarbete mellan olika entreprenörer nämns att man på större arbetsplatser bildar en särskild kommitté med representanter för berörda arbetsgivar- och arbetstagarkatego- rier eller håller arbetsplatssammanträden varje vecka med deltagande av representan-

ter för underentreprenörer, arbetsledare och lagbasar. Från ett företag uppges att sido- och underentreprenörer genom platschefen uppmanas att utse skyddsombud som skall delta i platsträffar, skyddsronder etc.

Frågan om tillämpade former för samord- ning av skyddsansvaret fungerar tillfreds- ställande har byggnadsföretagen så gott som undantagslöst besvarat nekande. Det fram- hålls att samordningsproblem föreligger beträffande sido- och underentreprenörer och att ointresse även från en liten grupps sida kan spoliera det gemensamma arbetar- skyddet. Som en av orsakerna till att samar- betet och arbetarskyddet inte alltid fungerar så bra uppges det förhållandet att vissa entreprenörer inte stadigvarande har arbets- ledare på platsen. Som medel att förbättra organisationen anges tätare samråd i skyddsfrågor mellan generalentreprenör och övriga entreprenörer. Redan på planerings- stadiet bör vidare uppmärksammas att vissa arbetsuppgifter inte bör utföras samtidigt. Det uttrycks också en förmodan att samar- betet inom Bygghälsan framöver kommer att ge resultat.

Initiativ till samverkan tas enligt enkät- svaren i allmänhet av byggnadsentreprenö- ren. Svårigheter att avgöra vem som är att anse som huvudarbetsgivare föreligger ibland, särskilt i byggets slutskede då antalet arbetstagare från sido- och underentrepre- nörer helt kan dominera. I de flesta enkätsvar uppges på särskild fråga att större klarhet skulle vinnas om byggherren enligt lag hade att svara för samordningen av arbetarskyddet på gemensamt arbetsställe med rätt att överlåta ansvaret på huvudarbetsgivare. Ett företag kommenterar dock frågan med en undran vilken rätt huvudarbetsgivaren i så fall skall ha att lägga sig i underentreprenö— rernas arbete och vem som skall svara för de ekonomiska konsekvenserna av detta.

En fråga om svårigheter föreligger att avgöra vem av olika arbetsgivare som har att svara för skyddsanordningar besvaras av många företag med en hänvisning till att underentreprenörer ofta tar bort befintliga skyddsanordningar utan att sedan återställa dem. I andra svar uppges att samordnings-

problem föreligger beträffande ställningar och nedstörtningsskydd.

Som problem i övrigt vid gemensamma arbetsplatser har i enkätsvaren påpekats att onödigt risktagande kan uppkomma genom att alla engagerade företag är angelägna att följa sina tidsplaner, att små entreprenörer ofta saknar organiserad skyddstjänst, vilket försvårar samordning, och att specialfirmor inte alltid klargör riskerna för generalentre- prenören. Svårigheter sägs vidare uppstå när ansvaret för skyddsanordning genom leve- ransvillkor överlåts på beställaren som kan sakna resurser att hantera frågan.

Utredningen har till större byggherrar eller representanter för sådana översänt ett utkast till lösning av frågan om samordning av åtgärder till skydd för arbetstagare på gemensamma arbetsställen. I utkastet före- slogs bl.a. en bestämmelse att arbetsgivarna skulle samverka för att åstadkomma säkra förhållanden på sådana arbetsställen och att vid byggnadsarbete ansvaret för samord- ningen sku'lle vila på den på vars uppdrag arbetet utfördes med möjlighet för denne att överlåta ansvaret på huvudarbetsgivaren. Utredningen anhöll om synpunkter på utkastet.

Det översända utkastet fick ett positivt mottagande av de flesta av de tillfrågade. Enighet synes sålunda föreligga om behovet av en lagregel om samordningsansvaret beträffande arbetarskyddet på byggarbets- platser med flera entreprenörer. Endast i några få yttranden görs egentliga erinringar mot förslaget i utkastet. Det framhålls i dessa yttranden att beställaren kan vara helt okunnig i byggnadsbranschen och att han enligt AB 65 (numera AB 72) inte får lägga sig i entreprenörens sätt att bedriva sitt arbete. Det föreslås i ett yttrande den huvudregeln att huvudarbetsgivare, som utses av den på vars uppdrag arbetet utförs, skall ha ansvaret för samordningen av nödvändiga skyddsåt- gärder. Enligt ett annat yttrande bör bestäl- lare som inte yrkesmässigt uppför eller för- valtar hus undantas från att ha samord- ningsansvar. Vidare ifrågasätts om man inte bör söka koppla samordningsfrågorna till byggnadsstadgans bestämmelser om bygg-

nadslov och ansvarig arbetsledare.

Representanter för Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet, Svenska Byggnadsar- betareförbundet, Svenska Elektrikerförbun- det och Svenska Målareförbundet har vid en tvådagarskonferens gått igenom de problem som inom byggnadsområdet möter arbetsta- gare på arbetsplatser över vilka arbetsgivaren ej råder eller där flera arbetsgivare uppträder samtidigt. Utredningens sekreterare var när- varande under en del av konferensen. Nämnda förbund har därefter sammanställt de resultat deltagarna från förbunden kom fram till under konferensen och på utred- ningens begäran överlämnat sammanställ- ningen till utredningen.

I sammanställningen påpekas att arbets- platser, över vilka arbetsgivaren ej råder, finns för samtliga yrkesgrupper inom bygg- fackförbunden, företrädesvis vid repara- tions-, service- och underhållsarbeten. Två huvudtyper finns av sådana arbetsplatser, dels platser där inget annat arbete utförs samtidigt och dels platser där arbete skall utföras på arbetsställe under pågående drift. Förekommande problem på dessa två huvudtyper av arbetsplatser sammanfattas på följande sätt. Det är svårt för arbetsgivaren att ge instruktioner baserade på förhållan- dena på arbetsplatsen. Ofta har nämligen beställningen gjorts per telefon och arbets- givaren eller företrädare för honom har inte själv varit på platsen. Vidare kan trafikpro- blem föreligga i samband med färd till och från sådana arbetsplatser och vid lastning och lossning av material. Vid brand eller gasläc- kage kan bristande lokalkännedom försvåra evakuering av lokaler. Det är svårt för arbetstagarna att påverka utformningen av arbetsplats eller arbetslokal på arbetsställen över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Ytterligare ett antal problem uppräknas, såsom att det krävs initiativ av arbetstagaren till alternativa lösningar av arbetsuppgifter och att kontroll saknas att personlig skydds- utrustning används, eftersom arbetsledare ej finns på platsen.

Härefter ges i byggfackförbundens sam- manställning exempel på olika kombinationer av förhållanden mellan beställare och entre-

prenörer som uppträder på samma byggar- betsplats. I anslutning till dessa exempel påpekas att det krävs samordning för att erhålla ett gott arbetarskydd på dessa typer av arbetsplatser och att det är lämpligt att skriva in regler härom vid infordran av entreprenadanbud. Sammanfattningsvis an- förs i denna del att grundläggande be- stämmelser bör ges i lag för att man skall komma till rätta med den brist på samordning av arbetarskyddet som idag råder på arbets- platserna inom byggnadsindustrin. Det framhålls att en fast ansvarspunkt bör bestämmas. Det anses naturligt att ansvaret i första hand vilar på beställaren med möjlig- het för denne att delegera ansvaret till huvudentreprenör eller generalentreprenör om beställaren ej själv kan ha hand om dessa frågor. Någon inskränkning får dock inte ske i varje arbetsgivares ansvar för egna arbets- tagare. Den föreslagna lösningen anges i praktiken innebära att den som är exempelvis huvudentreprenör skulle få ansvar för gemensamma åtgärder som den allmänna ordningen på arbetsstället, belysningen, sandningen av vägar och landgångar samt uppsättning av skyddsräck och skyddstak.

7.3.3. Transportverksamhet

För att ge en överblick över de förhållanden inom transportområdet, som bör beaktas vid övervägande av nya regler om gemensamma arbetsställen m.m., görs här en kort genom- gång av olika slag av transportarbete av intresse i sammanhanget. Dessutom redovi- sas några uttalanden som belyser aktuella problem.

Vissa av de svårigheter som uppkommer vid distributionsarbete belyses i ett tidigt uttalande av arbetarskyddsstyrelsen med anledning av att Svenska Transportarbetare- förbundet hade begärt besked om tidnings- buds arbete faller under arbetarskyddslagen. Arbetarskyddsstyrelsen anförde i svarsskri- velse den 23 juli 1955 att fastighetsägare i allmänhet inte anses såsom arbetsgivare för tidningsbuden och således ej med stöd av arbetarskyddslagen kan åläggas att gentemot

dessa bud vidta någon skyddsåtgärd, t.ex. vad beträffar belysning i trappa eller på gård som tillhör fastighet. Ej heller torde, fortsatte arbetarskyddsstyrelsen, ett tidningsföretag eller distributionsföretag för tidningar, vilket dock i regel får betraktas som arbetsgivare för tidningsbuden, kunna åläggas att svara för belysning eller annat i arbetarskydds— hänseende inom fastighet som ej tillhör företaget. Ansvaret för belysningen på gator får i regel anses vila på vederbörande elverk eller motsvarande kommunala verk. Att med stöd av arbetarskyddslagen ålägga verket att vidta åtgärd som påkallas av tidningsbudens arbete var enligt arbetarskyddsstyrelsen ej möjligt.

I samband med transporter till och från arbetsställen föreligger vid avhämtande och avlämnande av gods ett slags gemensamt arbetsställe, där arbetstagare anställda hos olika arbetsgivare är sysselsatta. I de tidigare nämnda motionerna till 1963 års riksdag har påpekats att problem från arbetarskydds- synpunkt uppkommer när arbetstagare, som sysselsätts med distributionsarbete, är verk- samma på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Som exempel har nämnts avlämnande av varor i butiker, varuhus och restauranger.

Vid flera tillfällen har dessutom anmälts svårigheter att finna lämplig plats för upp- ställning av transportfordon. Lastningen eller lossningen kan dessutom förutsätta exem- pelvis transportvägar, lastkajer eller last- bryggor på det besökta arbetsstället. Det kan även vara nödvändigt att ha tillgång till sär- skilda hjälpmedel för lastning eller lossning.

Problem med hänsyn till den egna arbets- givarens bristande rådighet möter inte bara vid distributionsarbete utan på transportom- rådet över huvud. Sålunda uppkommer exempelvis vid transporter av sjukbårar i bostadshus och ålderdomshem m.m. ofta svårigheter från transportsynpunkt som kan bero på att det verkställande företaget saknar rådighet över arbetsplatserna. Liknande problem har diskuterats för begravnings- branschens del. Det är i båda fallen risk för snubbling och fall samt klämskador när bårar eller kistor måste bäras i trånga trappor,

ibland utan vilplan, eller forslas i hissar som inte har tillräckligt utrymme för bår- eller kisttransport.

En aktuell yrkesgren är också renhåll- ningsarbete. Svenska Transportarbetareför- bundet anförde i skrivelse den 9 mars 1971 till arbetarskyddsstyrelsen bl.a. att man beträf- fande sophantering ej tar tillräcklig hänsyn till renhållningsarbetarnas arbetsmiljöförhål- landen vid bestämmande av behållarnas storlek, soputrymmenas utformning, belys- ning och transportvägar. Allt större embal- lagevolymer medför risker för förslitningar i ryggar, armar och ben. Olycksfallsriskerna p. g. a. nedfallande föremål i öppna schaktrör är stora. Antalet skärskador genom glas- splitter har enligt skrivelsen ökat kraftigt sedan engångsglasen infördes. Arbetar— skyddsstyrelsen påpekade i anledning av skrivelsen att fastighetsägare inte med stöd av arbetarskyddslagen kan åläggas vidta åtgärder för att förebygga att renhållnings- arbetare utsätts för risk för olycksfall. Om det emellertid i en fastighet skulle råda sådana missförhållanden som avses i lagens 53 5 har yrkesinspektionen befogenhet att förbjuda att sophämtning utförs. För att ge statens planverk kännedom om de erfaren- heter som vunnits om arbetet vid sopnedkast och i soputrymme överlämnade arbetar- skyddsstyrelsen en kopia av förbundets skrivelse till planverket.

I sammanhanget bör också stuveriarbete nämnas. För att lösa personalrumsfrågan kan här krävas att samråd sker med vederbörande hamnförvaltning och att denna medverkar till lösningen. Detsamma kan gälla arbetsplatser i hamnen samt tillhandahållande av livrädd- ningsredskap vid kaj där arbete utförs. I sistnämnda avseenden finns emellertid före- skrifter i den tidigare omtalade kungörelsen om skyddsåtgärder vid lastning och lossning av fartyg. Beträffande stuveriarbete kan dessutom anmärkas att även annat slag av arbete än stuveri utförs i hamnen och att i vissa hamnar verksamhet bedrivs av fler än ett stuveriföretag.

Vidare kan erinras om grustag och liknande arbetsställen. Även här kan det vara fråga om att arbete utförs på arbetsställe, över vilket

den egna arbetsgivaren inte råder. Som nämnts finns för dessa fall särskilda bestämmelser i arbetarskyddslagen om skyddsansvar för ägare eller nyttjande- rättshavare.

7.3.4. Andra verksamhetsområden med ge- mensamt arbetsställe m. m.

Förutom vid de slag av verksamheter, som behandlas i avsnitten 7.3.2 och 7.3.3, före- kommer det vid en mängd tillfällen att arbete utförs på arbetsplatser över vilka den egna arbetsgivaren saknar rådighet. Arbete vid fastigheter utanför det egna arbetsstället sker sålunda i stor utsträckning även vid sidan om byggnads- och transportområdet. Bland många exempel kan nämnas sotning, föns- terputsning, arbete som nattvakt, repara- tions-, underhålls- och tillsynsarbeten över huvud samt installations- och monteringsar- beten. Som 1938 års arbetarskyddskommitté berört är man härvid ofta beroende av fasta anordningar på fastigheten. Det har vidare anförts att behov av personalutrymmen för främmande arbetstagare kan föreligga sär- skilt på arbetsställen där risk finns för smitta, förgiftning, joniserande strålning e.d. Ytter- ligare kan erinras om de arbetsplatser som nämns i Stockholms Arbetarekommuns tidi- gare anförda hemställan till utredningen.

I det föregående har en redogörelse läm- nats för hur verksamheten på byggarbets- platser till stor del bedrivs genom entrepre- nörer. Entreprenadavtal förekommer emel- lertid i icke obetydlig utsträckning även utanför byggområdet och arbetet kommer också här att ofta utföras på arbetsställen, där arbetstagare hos fler än en arbetsgivare är sysselsatta. Gäller det entreprenader på fasta arbetsställen torde entreprenörens arbetsta- gare i allmänhet sysselsättas på arbetsplatser över vilka den egna arbetsgivaren inte råder. Här kan nämnas olika slag av monteringsar- beten. Det kan anmärkas att även entrepre- naden kan framstå som en mer eller mindre stadigvarande verksamhet på det ifrågava- rande arbetsstället, exempelvis städentre- prenad.

En utbredd entreprenadverksamhet äger rum på varvsarbetsplatser. Utredningen har därför ansett det vara av intresse att få frågor om arbetarskyddet på gemensamma arbets- platser belysta av de erfarenheter man har på varven av samordningen av olika entrepre- nader vid fartygsbyggnad och dylikt arbete. En enkät i detta avseende har gjorts hos de större varvsföretagen i landet. Från varvens sida har upplysts att underleverantör vid beställning av en entreprenad erhåller besked att varvets säkerhetsbestämmelser gäller även för underleverantörer. Skyddstjänsten på varven övervakar sedan att underleve- rantör följer varvets säkerhetsbestämmelser. Ett par varv uppger dessutom att man anmodar större entreprenörer att tillse att skyddsombud utses. Det uppges vidare att man anser det naturligt att varvet skall svara för samordningen av arbetarskyddet och att någon större klarhet än som redan råder inte skulle vinnas om beställaren i lag ålades en sådan skyldighet. Det anses inte föreligga några svårigheter i praktiken att avgöra vem som har att svara för olika skyddsanord- ningar om vid beställningen klargörs vilka skyldigheter som ingår i avtalet. Ställningar, belysning, ventilation, värme m.fl. gemen- samma säkerhetsanordningar liksom perso- nalutrymmen tillhandahålls i allmänhet av varvet, såvida inte annat överenskommits vid beställningen.

En fråga om läkarundersökning och läkar- besiktning till förebyggande av stendamm- lunga av entreprenadanställda vid gruvor och underentreprenadanställda vid bergbyggen har tagits upp av bergmästaren i norra distriktet i skrivelse till arbetarskyddsstyrel- sen. I svarsskrivelse den 28 april 1971 anförde styrelsen att frågan är en del av ett större problem, eftersom vederbörande arbetstagare inte är anställda hos den arbetsgivare som har ansvaret på platsen. De föreskrifter om läkarundersökning och läkarbesiktning som lämnats företag på visst arbetsställe gäller inte andra arbetstagare än dem som är anställda vid detta företag. Sty- relsen, konstaterade att möjlighet dock finns att föreskriva att vederbörande entreprenör skall låta företa läkarundersökningar och

besiktningar, i den mån hans arbetstagare är utsatta för särskild fara för uppkomst av dammlunga.

Diskussion har förekommit angående ti11- gången till personalrum för viss personal vid restaurang, såsom rockvaktmästare, musiker och croupierer, vilka sysselsätts vid restau- rangen utan att vara anställda hos restau- rangarbetsgivaren. Arbetarskyddsstyrelsen har på förekommen anledning uttalat (skri- velse den 24 maj 1971 till yrkesinspektionen i VI distriktet) att en förutsättning för att restaurangägaren skall kunna åläggas att anordna personalrum för berörda yrkesutö- vare är att dessa är arbetstagare iförhållande till honom. Styrelsen har hänvisat till praxis inom socialförsäkringen, enligt vilken musiker som är engagerade för att utföra musik på restaurang i regel är att anse som arbetstagare med avseende på dessa engage- mang. Däremot är artister med program av showkaraktär i regel inte att anse som arbetstagare i förhållande till restaurangfö- retaget. Rockvaktmästare är att anse som arbetstagare om de är fast avlönade enligt kollektivavtal, men i regel inte eljest. Vad angår roulettföretagen drivs de i allmänhet i sådan form att personalen får betraktas som arbetstagare hos roulettföretaget, inte hos restaurangföretaget. Mot denna bakgrund ansåg styrelsen att yrkesinspektionen i regel kunde kräva att personalutrymmen dimen- sioneras i vart fall för musikerna och i vissa fall för tamburpersonalen.

Som ett icke ovanligt förhållande nuförti- den kan antecknas den situationen att en arbetstagare ”lånas ut” från ett företag till ett annat, inte sällan i samband med uthyrning av någon komplicerad maskin e.d. (”lend and lease”). Tjänsteavtalet mellan den ”utlå- nade” arbetstagaren och det förstnämnda företaget kan härvid bestå oförändrat så att arbetstagaren fortfarande är anställd hos detta företag medan arbetstagaren rent fak- tiskt inlemmas i det andra företagets organi- sation. En bristande överensstämmelse upp- står då mellan det formella anställningsför- hållandet och rådigheten över det arbetsställe där arbetstagaren är sysselsatt.

Liksom beträffande arbetsplatser, över

vilka den egna arbetsgivaren inte råder. kan en fullständig kartläggning inte ske av samt- liga de slag av arbetsställen där det före- kommer att två eller flera arbetsgivare bedriver arbete samtidigt. I sammanhanget bör framhållas svårigheten att åstadkomma en klar och i alla sammanhang lämplig defi- nition av begreppet arbetsställe. Några exempel skall emellertid nämnas på ytterli- gare verksamheter där det kan vara aktuellt med en samordning av åtgärder från olika arbetsgivares sida för att få till stånd en god arbetsmiljö på gemensamt arbetsställe.

I s.k. industrihus och hantverkshus hyrs arbetslokaler ut till skilda arbetsgivare. ] vissa fall har man här ordnat t.ex. gemen- samma personalrum för olika arbetstagar- grupper. Det kan också förekomma att arbetslokaler är gemensamma för olika före- tag. På ett fast driftställe kan vidare vara inrymd en matservering som drivs av särskild arbetsgivare. Även här uppkommer frågor som behöver lösas av arbetsgivarna ge- mensamt.

De nu nämnda exemplen har avsett fasta arbetsställen. Det kan emellertid, även när fråga inte är om byggnadsverksamhet, före- komma att fler än en arbetsgivare, på entre- prenad eller eljest, bedriver verksamhet på tillfälligt arbetsställe. Så kan vara fallet på skogsarbetsplatser eller, för att nämna ett mera speciellt exempel, vid röjning på kata- strofplatser.

8. Sanktionssystemet

8.1 Direktiv m.m.

I sådana fall då missförhållanden i skydds- hänseende kunnat konstateras måste, sägs det i utredningens direktiv, goda möjligheter finnas att ingripa. Det framhålls som primärt att den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden från arbetar- skyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande lagen. Frågan om utformningen av sanktionssystemet har också tagits upp i en framställning till utredningen av Svenska Metallindustriarbetareförbundet.

8.2. Gällande bestämmelser

8.2. l Förfarandet arbetar-

skyddslagen

enligt 53 5

Enligt vår första arbetarskyddslag, 1889 års lag angående skydd mot yrkesfara, ägde länsstyrelsen ålägga vederbörande yrkesid- kare att vidta viss åtgärd som var nödig för att skydda hos honom anställd arbetares liv och hälsa. Den föreskrivna åtgärden kunde annars på yrkesidkarens bekostnad verkställas genom polismyndighetens försorg. Vid syn- nerlig fara kunde länsstyrelsen med omedel- bar verkan förbjuda arbetets fortsättande i dess helhet eller användning av vissa lokaler, maskiner eller arbetsmetoder. Dessutom föreskrevs bötespåföljd för underlåtenhet att

ställa sig till efterrättelse föreläggande eller förbud.

Angivna konstruktion bibehölls i stort sett i 1912 års arbetarskyddslag. Bestämmelsen om verkställighet genom polismyndighetens för- sorg uteslöts dock. Den s.k. yrkesfarekom- mittén (betänkande den 9 december 1909 s. 154) motiverade detta med att bestämmelsen i vissa fall, såsom när den föreskrivna anordningen åsyftade ändrad arbetsmetod, var omöjlig att tillämpa och överhuvudtaget syntes sakna praktisk betydelse.

Genom 1931 års ändringar i dåvarande arbetarskyddslag flyttades behörigheten att meddela förbud mot arbetes bedrivande över från länsstyrelsen till yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Frågan om att införa ett vitesförfarande behandlades av 1937 års arbetarskyddskom- mitté. Kommittén fann det emellertid inte lämpligt att införa ett vitesförfarande i arbe- tarskyddslagen, eftersom yrkesinspektör inte själv borde bestämma straffet för överträ- delse av föreskrift som han meddelat. Efter förslag av kommittén genomfördes i stället är 1938 den ändringen i då gällande arbetar- skyddslag att även yrkesinspektörer fick befogenhet att meddela förbud mot arbets- givares verksamhet.

1949 års arbetarskyddslag följer i stort sett mönstret i tidigare lagstiftning. Om arbetsgi- vare underlåter att följa de allmänna före- skrifterna om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall i 2 kap. arbe-

tarskyddslagen ger enbart denna underlåten- het i princip inte upphov till något straffan- svar. Förutsättningarna för att ett straffhot skall uppkomma anges i 53 & arbetarskydds- lagen. En förutsättning för tillämpning av denna bestämmelse är att vid arbetsställe råder missförhållande i skyddsavseende, som inte hänför sig till lagens särskilda bestäm- melser i 3—6 kap. om arbetstid, minderåriga, kvinnor och samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. En ytterligare förutsättning är att missförhållandet inte innebär överträ- delse av någon särskilt straffbelagd föreskrift. Yrkesinspektören kan under angivna förut- sättningar enligt 53 å första stycket "där så prövas nödigt" skriftligen förelägga arbets- givaren att inom utsatt skälig tid vidta viss åtgärd för att avhjälpa missförhållandet. Alternativt kan yrkesinspektören meddela arbetsgivaren förbud mot att efter utsatt skälig tid bedriva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel, visst ämne eller material eller viss arbetsmetod utan att iaktta angivet villkor. Innan föreläggande eller förbud meddelas skall tillfälle beredas arbetsgivaren att avge yttrande. Medför ett missförhållande syn- nerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa kan yrkesinspektören enligt 53 å andra stycket utan att avvakta vederbörandes yttrande meddela förbud som har omedelbar verkan (beslutet om förbud verkar alltså redan innan det vunnit laga kraft). Då fråga är om åtgärd beträffande lokal som upplåtits till arbetsgi- varen skall även upplåtaren beredas tillfälle att yttra sig. I sådant fall kan yrkesinspektören enligt 53 & tredje stycket meddela förbud mot upplåtelse av lokalen till arbetslokal eller lokal för visst arbete eller ändamål till dess angiven åtgärd vidtagits med lokalen. Förutsättning- arna för förbud är desamma som när det gäller förbud riktat mot arbetsgivaren. Arbetar- skyddsstyrelsen kan enligt 53 & fjärde stycket förordna om åtgärd som avses i paragrafen utan föregående beslut av yrkesinspektör. Det kan anmärkas att enligt 47 å andra stycket arbetarskyddslagen äger specialinspektör ingripa på samma sätt som yrkesinspektör.

I allmänhet kan hänvändelse till annan myndighet inte ske för att få ett meddelar

föreläggande eller förbud iakttaget. En möj- lighet till hänvändelse finns dock när miss- förhållandet medför synnerlig fara för arbetstagares liv eller hälsa. I samband med omedelbart verkande förbud kan nämligen tillsynsorganen låta polismyndigheten på arbetsgivarens bekostnad vidta åtgärder för att säkerställa att förbudet upprätthålls.

Föreläggandet eller förbudet innebär ett hot om straff för den händelse den föreskrivna åtgärden inte vidtas av arbetsgivaren eller upplåtaren. Straffbestämmelsen finns i 63 & arbetarskyddslagen som föreskriver dagsbö- ter eller, där omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader för den som underlåter att ställa sig till efterrät- telse föreläggande eller förbud.

1938 års arbetarskyddskommitté tog i sitt förslag, som ledde till införande av gällande arbetarskyddslag, upp en bestämmelse om vitesförfarande vid sidan om förbudsförfa- randet. Om arbetsgivare ej efterkommit av yrkesinspektör meddelad anmaning att vidta viss skyddsåtgärd skulle sålunda yrkesin— spektör äga befogenhet att förelägga arbets- givare att vid vite av högst 1 000 kronor inom utsatt tid vidta åtgärden.

Gentemot det föreslagna vitesförfarandet och till stöd för att i stället vid sidan av för- budsförfarandet införa ett förfarande med föreläggande kombinerat med straffpåföljd anfördes i propositionen med förslag till arbetarskyddslagen (prop. 1948:298 5. 266) att man kunde hysa tvekan om det lämpliga i att ge yrkesinspektör befogenhet att sätta ut vite. Det ansågs samtidigt mindre lämpligt att som påföljd för underlåtenhet att vidta en relativt obetydlig åtgärd stadga ett förbud, som kunde te sig orimligt vid jämförelse med den ifrå- gasatta åtgärden. Som ett alternativ till för- budsförfarandet infördes därför en möjlighet för yrkesinspektör att förelägga arbetsgivare att vidta viss skyddsåtgärd.

En bestämmelse om vite finns dock i 59 & arbetarskyddslagen. Enligt denna bestäm- melse kan arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör anmoda arbetsgivare att låta undersöka ämne eller material, som arbets— givaren använder eller framställer i sin verksamhet, eller tillhandahålla prov för

sådan undersökning. Genom förfarandet avses att få konstaterat om särskild åtgärd är påkallad från skyddssynpunkt. Vid underlå- tenhet att efterkomma sådan anmodan kan arbetarskyddsstyrelsen förelägga arbetsgiva- ren vite av högst [000 kronor. Styrelsen kan föreskriva att arbetsgivaren skall bekosta undersökningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i skrivelse den 5 mars 1954 till samtliga yrkesinspektörer, om vilken erinrats i skrivelse den 10 februari 1969 till yrkes- och skogsyrkesinpektörerna, meddelat föreskrifter angående kontrollen över att yrkesinspektionens anvisningar blir genomförda. Får yrkesinspektionen inte inom rimlig tid underrättelse om vilka åtgärder som vidtagits med anledning av meddelad anvis- ning, bör enligt föreskrifterna vederbörande arbetsgivare i regel anmodas att inom 14 dagar lämna besked om anvisningen genomförts eller, om så icke är fallet, om anledningen därtill. Om svar på denna påminnelse inte inkommer inom angiven tid bör i regel ny påminnelse avlåtas med erinran om att underlåtenhet att vidta anvisade åtgärder kan medföra föreläggande eller förbud enligt 53 å arbetarskyddslagen. Lämnar denna förnyade påminnelse inte heller resultat bör de i arbe- tarskyddslagen anvisade tvångsmedlen till- gripas. Förutsättning för att föreläggande eller förbud enligt 53 å första stycket skall med- delas anges i första hand vara att missför- hållandet är någorlunda betydande. En ytterligare förutsättning är att arbetsgivaren visar uppenbar tredska, dvs. att yrkesin- spektionens anvisningar trots påminnelser inte genomförs inom utsatt eller eljest skälig tid utan att godtagbar förklaring lämnas om anledningen därtill. Beträffande 53 å andra stycket framhålls att tillämpningen inte för- utsätter tredska hos arbetsgivaren att efter- komma givna anvisningar, utan att ett miss- förhållande är av så allvarlig art att det fordrar ett omedelbart ingripande.

Till angivna åtgärder som förberedelse för ett eventuellt föreläggande eller förbud kommer föredragningar i yrkesinspektionens förtroenderåd. Enligt arbetarskyddsstyrel- sens föreskrifter den 12 januari 1957 skall nämligen ärende angående meddelande av

föreläggande och förbud samt ärenden angående anmälan av arbetsgivare eller arbetstagare till åtal föredras i förtroenderå- det om inte yrkesinspektören finner påkallat av särskilda skäl att ärendet avgörs omedel- bart. I såfall skall ärendet i stället anmälas på nästa sammanträde med förtroenderådet.

Enligt nämnda arbetarskyddsstyrelsens skrivelse den 5 mars 1954 skall ett förfallo- register över lämnade anvisningar finnas på varje yrkesinspektionsdistrikt. Registret skall bestå av kopior av lämnade anvisningar. När anvisning genomförts bör kopian flyttas över från förfalloregistret till arbetsställets akt på distriktet. Det åligger varje inspekterande befattningshavare att en gång i månaden gå igenom sitt förfalloregister och vidta de åtgärder som denna genomgång ger anledning till.

8.2.2. Förfarandet enligt 54—58 åå arbetar- skyddslagen

Bestämmelser om tvångsförfaranden av lik- nande konstruktion som enligt 53 å finns i 54—58 åå arbetarskyddslagen.

Med stöd av 54 år kan arbetarskyddssty- relsen meddela arbetsgivare föreskrifter för att trygga arbetarskyddslagens bestämmelser om arbetstiden. Föreskrifter kan också meddelas om arbetsgivare åsidosatt bestäm- melsen i 26 å första stycket arbetarskydds- lagen om arbetsgivares allmänna åligganden i fråga om minderårig. Enligt 55 å kan yrkes- inspektör förbjuda arbetsgivare att använda minderårig i arbete om inte läkarundersökning enligt 28 å arbetarskyddslagen skett och intyg om undersökningen förts in i arbetsboken. Direkt straffpåföljd finns inte för överträdelse av nämnda bestämmelser om arbetstiden eller om användande av minderårig. I stället kan underlåtenhet att iaktta föreskrifter enligt 54 å eller förbud enligt 55 å medföra straff enligt bestämmelsen i 63 å arbetarskyddslagen.

Ej heller bestämmelserna i 45 och 46 åå arbetarskyddslagen om vissa skyldigheter för tillverkare m.fl. motsvaras av direkta straff-

bestämmelser. Enligt 56 å första stycket arbetarskyddslagen kan arbetarskyddsstyrel- sen förbjuda tillverkare, försäljare eller upplåtare att avlämna eller utställa teknisk anordning om inte de skyddsåtgärder vidtas som styrelsen finner erforderliga. Beträf- fande installatör som åsidosätter gällande föreskrifter kan arbetarskyddsstyrelsen enligt 57 å föreskriva villkor att iakttas vid instal- lationsarbete eller utfärda förbud mot visst slag av sådant arbete. Mot grustagsägare m.fl. som eftersätter sina skyldigheter enligt 46 å arbetarskyddslagen kan enligt 58 å motsva- rande åtgärder riktas som enligt 53 å. Även vid underlåtenhet att följa förbud, föreskrift eller föreläggande enligt 56—58 åå kan straff utdömas enligt bestämmelserna i 63 å arbe- tarskyddslagen.

8.2.3. Direkta straffbestämmelser i arbetar- skyddslagen

Straffbestämmelser som ansluter sig till föreskrifterna i arbetarskyddslagen om min- deråriga och kvinnliga arbetstagare finns i lagens 62, 64 och 66 åå. Straffet är dagsböter, i vissa fall penningböter.

I 65 å arbetarskyddslagen föreskrivs dags- böter för den som fått anvisning att vidta åtgärd och lämnar arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift om åtgärden och för den som lämnar styrelsen eller yrkesinspektör oriktig uppgift om anordning som avses i 45 å.

Enligt 67 å arbetarskyddslagen straffas arbetstagare som olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk skyddsan- ordning med 5—200 kronors böter. För åtal krävs att yrkesinspektör anmält förseelsen till åtal.

I 68 å arbetarskyddslagen slutligen stadgas dagsböter eller fängelse för brott mot bestämmelsen i 51 å arbetarskyddslagen om tystnadsplikt för dem som har befattning med tillsyn över efterlevnaden av lagen eller som ingår i yrkesinspektionens förtroenderåd. Angivelse av målsäganden krävs för åtal.

8.2.4. Straffbestämmelser i arbetarskydds- kungörelsen m.m.

Enligt bestämmelser i arbetarskyddslagen äger Kungl. Maj:t meddela föreskrifter i vissa av de frågor som behandlas i lagen. Kungl. Maj:t får sålunda bl.a. meddela särskilda föreskrifter i de frågor som avses i lagens 8—13 åå (14 å) samt närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen (74 å första stycket). Enligt 75 å arbetarskyddslagen äger Kungl. Maj:t vid meddelande av föreskrift med stöd av lagen utsätta straff för förseelse mot föreskriften, dock högst fängelse i sex månader.

Med stöd av 14, 74 och 75 åå arbetar- skyddslagen har arbetarskyddskungörelsen (1949:208) utfärdats. Kungörelsen innehåller bl.a. vissa straffbestämmelser. Som anförts i avsnitt 8.2.1 ger arbetsgivares underlåtenhet att följa de allmänna föreskrifterna i arbe- tarskyddslagen om skyddsåtgärder inte upphov till direkt straffansvar. Sådant ansvar inträder dock vid överträdelse av vad arbe- tarskyddsstyrelsen generellt föreskrivit angående besiktning och provning av tryck- kärl, lyftanordning, transportanordning och lyftredskap och vid brukande av sådan anordning i strid mot föreskrift om högsta tryck, högsta belastning e.d. För dessa fall innehåller arbetarskyddskungörelsen be- stämmelser i 72 å som föreskriver straff i form av dagsböter. Efter ändring (1970:520) i arbetarskyddskungörelsen gäller motsva- rande då arbetsgivare underlåter att föran- stalta om undersökning av luftförhållanden, om vilken arbetarskyddsstyrelsen föreskrivit. 72 å innehåller också bestämmelser om pen- ningböter för vissa ordningsförseelser. Straffansvar enligt 72 å skall i regel inte uppkomma om omständigheterna ger vid handen att försummelsen berott på tillfälligt förbiseende.

Arbetarskyddskungörelsen innehåller vida- re en bestämmelse om ansvar för försummelse att inhämta arbetarskyddsstyrelsens medgi- vande att inrätta bergverkstad e. d. (73 å).

Med stöd av arbetarskyddslagen har utfärdats ytterligare kungörelser som inne-

håller bestämmelser om straff vid överträ- delse av föreskrifter i dessa.

8.2.5. Arbetarskyddsstyrelsens att utfärda generella föreskrifter anvisningar

befogenhet och

Redan enligt 1912 års arbetarskyddslag ansågs yrkesinspektionens chefsmyndighet kunna utfärda erforderliga anvisningar för lagens tillämpning. De anvisningar som utfärdades var emellertid närmast avsedda att för till- synsorganen ange vad de hade att kräva i skyddshänseende beträffande lokaler, arbetsmaskiner, arbetsmetoder e.d.

På förslag av 1938 års arbetarskyddskom- mitté infördes den nuvarande bestämmelsen i 74 å andra stycket arbetarskyddslagen att arbetarskyddsstyrelsen äger meddela råd och anvisningar till ledning vid tillämpningen av lagen. Enligt förslaget var dock styrelsens befogenhet begränsad till vissa uppräknade paragrafer. Vidare användes i förslaget ter- men ”föreskrifter” i stället för orden "råd och anvisningar” utan att dock någon saklig skillnad synes ha avsetts med detta. Kom- mittén anförde beträffande sitt förslag (SOU l946:60 s. 618) att bestämmelsen får anses innebära även viss förpliktelse för arbetsrådet att utfärda föreskrifter i angivna hänseenden inte bara till ledning för underlydande till- synsorgan utan också som förhållningsregler för arbetsgivare, arbetstagare m.fl.

Efterlevnaden av de anvisningar arbetar— skyddsstyrelsen utfärdar med stöd av 74 å andra stycket tryggas inte av någon direkt straffbestämmelse i arbetarskyddslagen. För att ett straff hot skall uppkomma i ett avseende som behandlas i styrelsens råd och anvis- ningar fordras att föreläggande eller förbud utfärdats enligt 53, 56, 57 eller 58 å. Ej heller har styrelsen befogenhet att själv förse anvisningarna med straffbestämmelser. Sty- relsens anvisningar ges dock stundom en imperativ form (”skall”). Syftet med detta får antas vara att tillsynsorgan skall utfärda föreläggande eller förbud när det framkom- mer att normen ej efterlevs. Anvisningarna meddelas ibland i den formen att styrelsen

fastställer av enskilda organ utarbetade nor- mer och samtidigt anvisar möjlighet att söka dispens hos styrelsen. En redogörelse för

styrelsens anvisningsverksamhet finns i bilaga 2. Uttrycken ”föreskrifter" eller "före- skriva" används på ett par ställen i arbetar- skyddslagen utan att fördenskull bestäm— melsens åsidosättande direkt kan föranleda straffpåföljd. Först och främst kan pekas på rubriken till 2 kap. "Allmänna föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall". Vidare kan pekas på 45 å, enligt vilken arbetarskyddsstyrelsen kan allmänt föreskriva att teknisk anordning skall vara försedd med skylt upptagande vissa uppgifter eller skall vara godkänd av styrelsen.

I 72 å arbetarskyddskungörelsen anges vissa fall då generella föreskrifter, som arbetarskyddsstyrelsen utfärdar, är försedda med direkt straffsanktion. Som tidigare nämnts gäller detta föreskrifter om besiktning och provning av vissa anordningar samt om visst slag av undersökning. 72 å innehåller även bestämmelser om straff för förseelser mot vissa av arbetarskyddsstyrelsen givna ordningsföreskrifter ifråga om ingivande av handlingar över besiktning, provning eller undersökning. Den tidigare nämnda bestäm- melsen i 72 å om straff vid brukande av viss anordning i strid mot föreskrift om högsta tryck, högsta belastning e.d. kan däremot inte anses innehålla direkt straffsanktion av generella föreskrifter. Högsta tillåtna tryck och högsta tillåtna belastning beräknas i varje särskilt fall av besiktningsman med hänsyn till arbetarskyddsstyrelsens anvisningar om till— låtna materialpåkänningar och uppgifter från tillverkaren m.m. Normalt framkommer på detta sätt föreskriften om högsta tillåtna tryck respektive högsta tillåtna belastning. Ytterst kan naturligtvis yrkesinspektören ge de föreskrifter härom som han anser bör gälla. För fullständighetens skull kan även nämnas arbetarskyddsstyrelsens befogenhet enligt arbetarskyddskungörelsen att föreskriva att för ångpanna skall finnas ångpannebok. Försummelse att efterkomma sådan föreskrift bestraffas enligt kungörelsens 72 å. Det synes dock inte heller i detta fall kunna röra sig om

Utan att bestämmelserna är direkt straff- sanktionerade används uttrycken ”före- skrift” eller "föreskriva” i vissa paragrafer i arbetarskyddskungörelsen (t.ex. i 9 å tredje stycket, 29 å första stycket och 33 å fjärde stycket).

En bestämmelse om befogenhet för arbe- tarskyddsstyrelsen att utfärda direkt straff- sanktionerad generell föreskrift finns emel- lertid utanför arbetarskyddslagen och med stöd av lagen utfärdade kungörelser. Enligt kungörelsen (1937:816) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på arbetsgivaren m.fl. äger arbe— tarskyddsstyrelsen att även i andra fall än som särskilt anges i kungörelsen meddela ytterli- gare bestämmelser i de avseenden varom stadgas i kungörelsen. Om arbetsgivare ej iakttar föreskrift som arbetarskyddsstyrelsen utfärdat med stöd av kungörelsen straffas han med dagsböter. Åsidosätter arbetstagare bestämmelse, som arbetarskyddsstyrelsen utfärdat med stöd av kungörelsen, och är omständigheterna sådana att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet straffas han med böter.

8.2.6. Offentlig verksamhet

Enligt 1912 års arbetarskyddslag skulle yrkesinspektör som fann förhållande på ett statligt arbetsställe påkalla förbud på grund av missförhållande göra anmälan hos den myn- dighet som hade överinseende över verk- samheten. Denna myndighet hade därefter att antingen vidta den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl. Maj:ts pröv- ning. Föreläggande och förbud enligt 53 å gällande arbetarskyddslag kan enligt 60 å samma lag inte tillgripas när det gäller verk- samhet som bedrivs av staten. Då ingripande är påkallat vid arbetsställe inom statlig verksamhet har yrkesinspektören att göra anmälan till arbetarskyddsstyrelsen. Styrel- sen skall, då missförhållanden som sägs i 53 å föreligger, påkalla erforderlig åtgärd hos den

myndighet som har överinseende över verk- samheten. Vidtas inte sådan åtgärd kan sty- relsen underställa ärendet Kungl. Maj:t. Samma förfarande föreskrivs beträffande statlig verksamhet i fall som avses i 54 å arbetarskyddslagen.

Med statlig verksamhet avses i arbetar— skyddslagstiftningen verksamhet som utövas av statlig myndighet. Häri inbegrips också statens affärsdrivande verk. Hit räknas där- emot inte privaträttsliga bildningar som bolag, föreningar och stiftelser, även om de helt eller till största delen ekonomiskt behärskas av staten och eventuellt intar en mono- polställning.

1938 års arbetarskyddskommitté hade föreslagit att förbud och vitesföreläggande enligt lagen skulle kunna tillgripas även då fråga var om verksamhet som bedrevs av staten. Detta förslag avvisades i propositio- nen med förslag till arbetarskyddslagen (prop. 1948:298 5. 268) med motivering att strafför- farande inte kan riktas mot staten som sådan och att det är uteslutet att döma vederbörande arbetsföreståndare till straff om han inte av statsmakterna satts i tillfälle att vidta påkallad åtgärd. Ändringen i förhållande till då gällande rätt begränsades därför till att anmaning om åtgärd i fråga om statlig verksamhet skulle göras av yrkesinspektionens chefsmyndighet. Vidare infördes möjlighet för denna myn- dighet att göra framställning till Kungl. Maj:t. Detta förfarande förväntades belysa frågan på ett mer ingående sätt än framställning från den berörda myndigheten själv.

Genom ändring (1966:]09) i arbetar- skyddslagen har i 60å införts det tillägget beträffande arbetarskyddsstyrelsens under- ställningsmöjlighet att ärende som gäller riksdagen eller dess verk skall underställas det riksdagens organ som riksdagen bestämmer. Som sådant organ fungerar numera konsti- tutionsutskottet.

Beträffande kommunal verksamhet förut- sätter arbetarskyddslagen att ett tvångsför- farande skall kunna tillgripas även i det fall som avses i 53 å. Föreläggande eller förbud skall alltså. då ingripande enligt 53 å är påkallat, riktas direkt mot kommunens beslutande organ.

Enligt 70 å första stycket arbetarskyddslagen skall beträffande verksamhet som drivs av staten vad som i lagen föreskrivs om arbets- givare gälla arbetsföreståndaren. Denne har enligt samma bestämmelse även det ansvar som är stadgat för tillverkare eller annan som avses i 45 eller 46 å arbetarskyddslagen.

I fråga om annan verksamhet än statlig finns regler om arbetsföreståndare i 70 å andra stycket arbetarskyddslagen. Bestämmelserna om arbetsgivare skall här gälla arbetsföre— ståndaren vad avser efterlevnaden av arbe- tarskyddslagens särskilda bestämmelser om arbetstid samt om minderåriga och kvinnor. Ett villkor är dock beträffande verksamhet, som bedrivs av annan än staten eller kommun, att arbetarskyddsstyrelsen på framställning av arbetsgivaren godtagit viss person som arbetsgivare i hans ställe. Däremot kan någon överflyttning inte ske av ansvaret enligt arbetarskyddslagen för åtgärder som avser att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete.

Vad som i arbetarskyddslagen är föreskri- vet om arbetsföreståndare äger enligt sär- skilda bestämmelser, som hänvisar till 70 å, motsvarande tillämpning i fråga om arbetar- skyddskungörelsens ordningsföreskrifter och bestämmelserna i vissa ytterligare med stöd av arbetarskyddslagen utfärdade kungörelser.

Statlig verksamhet

Kungl. Maj:t har utfärdat ett cirkulär (l963:696) till statsmyndigheterna angående tillämpningen av arbetarskyddslagen på verksamhet som bedrivs av staten. Enligt cirkuläret bör gälla att för central myndighet och annan självständig förvaltningsenhet verkschefen är arbetsföreståndare och alltså har att svara för att arbetarskyddslagstift- ningens bestämmelser iakttas. Det påpekas att för vissa lokala förvaltningar finns angett i instruktionerna att vederbörande lokala chef har att fullgöra de åligganden som enligt all- männa verksstadgan (numera 1965:600) vilar på verkschef i fråga om personalens arbets- förhållanden. Den för vilken sådan föreskrift

gäller bör anses såsom arbetsföreståndare i arbetarskyddslagens mening. Det anförs vidare att lokala eller organisatoriska förhål- landen även annars kan vara sådana att arbetsgivaransvaret vid lokal förvaltning eller annan avdelning av verksamheten bör vila på annan än verkschefen. Som arbetsförestån- dare bör myndigheten i sådant fall godta endast den vars befogenheter och skyldig- heter i övrigt är av den art och omfattning att arbetsgivarens hela ansvar för säkerhet och sundhet på arbetsplatsen rimligen bör vila på honom. Ifråga som nu sagts bör myndigheten enligt cirkuläret samråda med arbetar- skyddsstyrelsen.

Enligt gällande arbetarskyddslag skall som tidigare nämnts lagens 53 och 54 åå inte till- lämpas på statlig verksamhet. Mot statlig verksamhet kan alltså inte riktas föreläggande eller förbud enligt 53 å på grund av missför- hållande i något avseende, varom stadgas i 8—13 åå arbetarskyddslagen, eller som i övrigt utan att hänföra sig till 3—6 kap. inbegrips under 7 å samma lag. Ej heller kan meddelas föreskrift enligt 54 å. Det bör uppmärksammas att det här inte är fråga om någon parallell till den gränsdragning som skett i 70 å andra stycket beträffande möj- ligheten att överflytta arbetsgivaransvaret på särskild arbetsföreståndare. Sådan över- flyttning kan inte ske av ansvaret enligt arbetarskyddslagen för åtgärder som avser att förekomma ohälsa och olycksfall i arbete. Arbetsföreståndare för statlig verksamhet, på vilken ju hela ansvaret för verksamheten vilar, är däremot ansvarig enligt arbetar- skyddslagens straffbestämmelser med endast de undantag som följer av att 53 och 54 åå inte är tillämpliga på verksamhet som drivs av staten. Något hinder synes alltså formellt inte föreligga att mot statlig arbetsföreståndare rikta föreläggande, förbud eller föreskrift enligt 55—58 åå, eller vitesföreläggande enligt 59 å arbetarskyddslagen.

Kommunal verksamhet

Också beträffande kommunal verksamhet är bolag, föreningar, stiftelser o.d. underkastade

samma regler som övriga privaträttsliga subjekt, även om ifrågavarande bildning är helt kommunalägd och intar en monopol- ställning. För exempelvis en kommunalägd bostadsstiftelse skall alltså arbetarskydds- styrelsen genom särskilt beslut godta en arbetsföreståndare om arbetsgivaransvaret i något avseende skall övergå på denne.

Annan verksamhet än statlig eller kommunal

I fråga om företag som drivs av en enskild person är det i princip denne som ytterst är ansvarig för förseelser på arbetsgivarsidan mot arbetarskyddslagen eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Man talar inom specialstraffrätten om ett företagaransvar. Med detta åsyftas att företagaren kan drabbas av straffansvar i denna sin egenskap för förseelser som har inträffat i samband med företagets drift.

Beträffande företag som drivs av olika slags kollektiva enheter, såsom aktiebolag, för- eningar och andra juridiska personer, kan fråga uppkomma mot vem eller vilka åtgärder för att utkräva ansvaret ytterst skall riktas. I svensk rätt gäller numera undantagslöst att endast fysiska personer kan dömas till straff. Vitesföreläggande kan däremot riktas mot juridisk person (dock inte mot staten). När ett straffbud skall tillämpas mot verksamhet som drivs av en kollektiv enhet vänder man sig i stället mot fysiska personer inom verksam- heten. Regelmässigt läggs ansvaret på en eller flera ledamöter i den kollektiva enhetens verkställande organ. I flertalet kollektiva enheter är detta styrelsen. Med hänsyn till den ställning som verkställande direktören i ett aktiebolag intar enligt aktiebolagslagen ingår han bland de ansvariga även i de fall då han utsetts utom styrelsen. Eftersom i kollektiva enheter ofta flera personer vid sidan av varandra intar ställning som företagare upp- står vissa speciella problem rörande fördel- ningen av ansvar mellan dem. Det kan nämnas att ansvaret i praxis ej sällan läggs på verk- ställande direktören ensam.

Trots det ansvar som sålunda vilar på företagsledningen har naturligtvis denna,

åtminstone i företag av någon storlek, i praktiken sällan den omedelbara ledningen av skyddsarbetet. Skyddsfrågor handläggs då i stället av särskilda anställda. Att skyddsar- betet sålunda uppdragits åt ställföreträdare för arbetsgivaren saknar i och för sig bety- delse förfrågan om företagaransvaret.

De möjligheter som finns att flytta över arbetarskyddsansvaret från företagsled- ningen till arbetsföreståndare tillkom efter förslag av 1938 års arbetarskyddskommitté. Som skäl för att en överflyttning borde kunna ske anförde kommittén (SOU l946:60 s. 241) att det ofta icke är möjligt för delägare eller styrelsemedlemmar i bolag eller annan enskild juridisk person att äga sådan kännedom om eller på sådant sätt bestämma över verk- samheten att de kan ikläda sig ansvaret för att lagens bestämmelser efterlevs. Överflyttning av arbetsgivaransvaret borde enligt kommit- tén ske när det gäller arbetarskyddslagens ordningsföreskrifter och därmed jämförbara bestämmelser. Kommittén hänvisade bl.a. till att dessa bestämmelser till innehåll och syfte kunde jämföras med arbetstidslagarnas bestämmelser. I fråga om åtgärder till skydd för ohälsa och olycksfall i arbetet borde emellertid ansvaret vila på ”den verklige företagaren, dvs. den för vars räkning arbetet ytterst sker".

Enligt propositionen med förslag till arbe— tarskyddslagen (prop. 1948:298 5. 276) förelåg ett behov av att kunna överflytta arbetsgi- varansvaret. Den av kommittén uppdragna gränslinjen för den omfattning i vilken arbetsgivaransvaret skulle kunna överflyttas på arbetsföreståndare befanns i allt väsentligt tillfredsställande. Förelägganden eller för- bud, som avser åtgärder i fråga om exempelvis arbetslokaler, maskiner o.d., borde sålunda riktas mot arbetsgivaren själv. I den mån föreläggandet eller förbudet förenats med villkor om vidtagande av viss åtgärd kan nämligen situationen vara den att ett beslut krävs av annan än arbetsföreståndaren.

8.2.8. Besvärsbestämmelser

Enligt 61 å arbetarskyddslagen förs talan mot föreläggande eller förbud som meddelats av

yrkesinspektör genom besvär hos arbetar- skyddsstyrelsen.

Arbetarskyddsstyrelsen är enligt 73 åförsta stycket arbetarskyddslagen slutinstans i vissa dispensärenden enligt lagen. Klagan är vidare utesluten i frågor om tillsättande av regionalt skyddsombud och överflyttning av arbetsgi- varansvaret.

Enligt 73 å andra stycket i dess lydelse före den 1 januari 1972 skulle talan mot beslut av arbetarskyddsstyrelsen i annan fråga än som avses i första stycket föras genom besvär hos Kungl. Maj:t. Mål om förbud, föreläggande eller föreskrifter enligt 53—59 åå avgjordes av regeringsrätten enligt den numera upphävda regeringsrättslagen.

I samband med 1971 års förvaltningsrätts- reform har ändring (1971:599) skett i 73 å andra stycket som uppdelats i två stycken. Ändringen innebär endast att sådana ärenden som tidigare fullföljts från arbetarskydds- styrelsen till regeringsrätten nu i första hand skall gå till kammarrätten (prop. 1971:30 del 2 s. 173). Övriga ärenden som fullföljs från arbetarskyddsstyrelsen prövas liksom tidi- gare av Kungl. Maj:t i statsrådet. Samtidigt infördes (1971:600 respektive 1971:980) i skogsförläggningslagen och kungörelsen om förbud att använda arbetstagare till mål- ningsarbete med blyfärg bestämmelser att talan mot arbetarskyddsstyrelsens beslut rörande förbud eller föreläggande skall föras hos kammarrätten genom besvär.

I övrigt skall talan mot arbetarskyddssty- relsens beslut i ärenden enligt kungörelser som utfärdats med stöd av arbetarskyddsla- gen prövas av Kungl. Maj:t i statsrådetl.

8.3. Statistiska uppgifter

I arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspek- tionens årsberättelser redovisas i tabellform bl.a. de förelägganden, förbud, anmälda förseelser, åtal och domar enligt arbetar- skyddslagstiftningen som förekommit under året.

Uppgifterna i nämnda statistik är inte helt tillförlitliga. Som ett exempel kan nämnas att

vid utredningens i det följande redovisade genomgång av ärenden under perioden 1961—1970 kom fram 16 fall då straff utdömts enligt 1949 eller 1966 års minderårig- kungörelser medan statisitiken endast upptar 9 fall. En anledning till statistikens bris- tande tillförlitlighet är att domstolar och åklagare inte har någon skyldighet att till arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektio- nen rapportera meddelade domar eller straff— förelägganden. Statistikens brister får dock inte överbetonas utan i stort sett har utred- ningen kunnat konstatera överensstämmelse mellan uppgifterna i årsberättelserna och påträffade ärenden vid utredningens genom- gång. Ett sammandrag av uppgifterna i års- berättelserna för åren 1961—1970 lämnas i tabell 8.1. Som en jämförelse kan nämnas att under åren 1939—1945 tillämpades 1912 års arbetarskyddslags bestämmelser om förbud riktade mot arbetsgivaren i 127 fall (SOU 1946:60 s. 596). Ärsgenomsnittet ligger beträffande perioden 1939—1945 på 18 och beträffande perioden 1961—1970 på 24 ingripanden genom föreläggande eller förbud.

' Bestämmelseni l åpunkt 9 lagen (1971:309)om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål tyder på att besvär mot beslut som enligt andra arbetarskyddsförfattningar än arbetar- skyddslagen, skogsförläggningslagen eller strål- skyddslagen i särskilda fall meddelas angående förbud, föreläggande, föreskrift, tillstånd eller godkännande skall anföras hos kammarrätten, om sådana besvär skolat anföras hos Kungl. Maj:t enligt vad som gällt före den 1 januari 1972. Bestämmelsen utgår nämligen från att arbetar- skyddslagstiftningen hör till författningarna rörande den allmänna hälsovården och föreskriver att enligt sådana författningar i särskilda fall meddelade förbud etc. vid fullföljd hör till kam- marrättens prövning om det ej är fråga om beslut enligt angivna tre lagar.

] de kungörelser som meddelats med stöd av arbetarskyddslagen förekommer ett flertal bestämmelser enligt vilka i särskilda fall kan meddelas föreskrift. tillstånd eller godkännande. Man torde emellertid kunna räkna med att avsikten varit att även besvär mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i sådana ärenden skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Tabell 8.1 Förelägganden, förbud, anmälda förseelser, åtal och domar enligt arbetarskydds- lagstiftningen 1961—1970.

F öre— lägganden

Förbud

Åtal Fällande domar (böter)

Anmälda förseelser

Arbetarskyddslagen 2 kap. 1 12 95 23 å ] 24,25 åå 26 å4 27 å4 30 å 27,31,33 åå 35 å 1 45 å 1 8 67 å Arbetarskyddskung. 33 5 35 å 53 5 69 å Kung. om förbud att använda minderårig i vissa farliga arbeten 1 Skogsförläggnings- lagen ] 21

b)

___—www....g

16 20

(Ah.)

Tabell 8.2 visar det årliga antalet föreläg- ganden och förbud under de sista tio åren. Att avläsa några tendenser i denna tabell är vanskligt med hänsyn till att i vissa fall en speciell tillsynsfråga kan ha föranlett en serie förelägganden eller förbud.

Tabell 8.2 Förelägganden och förbud enligt arbetarskyddslagstiftningen 1962—1971 .

Är Förelägganden Förbud 1962 14 7 1963 10 9 1964 12 9 1965 15 40 1966 9 9 1967 15 1 1 1968 8 9 1969 6 11 1970 23 22 1971 39 28 Summa 151 155

Av tabell 8.3 framgår i vilken utsträckning överklagande skett till arbetarskyddsstyrel- sen av förelägganden och förbud, meddelade av yrkesinspektionen under tiden 1962—1971.

Mot arbetarskyddsstyrelsens beslut i ärende angående överklagat föreläggande eller förbud synes talan ej ha förts under perioden 1962—1970. Däremot har överkla- gande till regeringsrätten av sådant beslut skett i två fall under år 1971 .

8.4. Genomgång av handlagda ärenden enligt arbetarskyddslagstiftningen

Arbetsmiljöutredningen har våren 1971 genom arbetarskyddsstyrelsen och hos spe- cialinspektionerna begärt att få del av hand— lingarna i de ärenden i vilka förelägganden, förbud, föreskrifter, åtal och domar enligt arbetarskyddslagstiftningen förekommit un- der den senaste tioårsperioden. Samtidigt har anhållits om uppgifter angående vad som passerat efter utfärdandet av föreläggande, förbud eller föreskrifter och angående utvecklingen på den aktuella arbetsplatsen efter meddelad dom.

Till utredningen har inkommit det huvud- sakliga materialeti flertalet av de ärenden som efterlysts. Från två yrkesinspektionsdistrikt har dock anmälts svårigheter att redovisa

Tabell 8.3 Hos arbetarskyddsstyrelsen överklagade förelägganden och förbud 1962—197 1.

År Antal Beslut hos yrkesinspektionen Ärendet besvär __ __ avskrivet Fastställt Andrat i Andrat betr. sak tid för ikraftträd.

1962 4 l 2 1 1963 4 4 1964 2 2 1965 — 1966 3 3 1967 1 1 1968 1 1 1969 1 1 1970 2 2 1971 2 1 1

Summa 20 5 14 1

ärenden från första delen av tioårsperioden.

De inkomna handlingarna har genomgåtts av utredningens sekretariat. Det är givet att dessa handlingar representerar endast en obetydlig del av yrkesinspektionens verk- samhet under perioden. I detta avseende kan nämnas att antalet förelägganden och förbud synes utgöra betydligt mindre än 1 % av hela antalet skriftliga inspektionsmeddelanden. De åtgärder som yrkesinspektionen anser påkallade bör enligt tidigare redovisade föreskrifter av arbetarskyddsstyrelsen i första hand genomföras på frivillighetens väg. Det har dock synts vara av intresse att närmare betrakta den verksamhet som under senare år bedrivits i de fall då den frivilliga linjen inte gett resultat eller då sådana missförhållanden förelegat att ett omedelbart inskridande bedömts påkallat. Idet följande görs därför en redovisning av det inkomna materialet, vilket torde kunna bidra till att konkretisera de problem yrkesinspektionen möter och söker bemästra. Den bör även kunna något belysa dels hur förfarandet enligt arbetarskyddsla- gen fungerar, dels vilka behov som föreligger av olika tvångsförfaranden och ansvarsbe- stämmelser. Däremot får den följande redo- visningen inte skymma omfattningen av de resultat som åstadkoms genom samför- ståndslösningar.

8.4.1. Ärenden enligt 53 å arbetarskyddslagen i vilka anmälan till åtal skett eller dom med- delats 1961—1970

1. Föreläggande 13/5 1961 att senast 20/9 1961 vidta sådana åtgärder att erforderlig temperatur kunde hållas i verkstad och matrum samt att senast 1/8 1961 ha rengjort och ytbehandlat golv, väggar och tak i personalrummen. Föreläggandet riktat mot ett maskinfabriksföretag (40—50 anställda).

Tidigare åtgärder: Anvisningar 10/2 1960. 21/5 1960, 18/11 1960 och 9/3 1961. Vid inspektion 14/4 1961 konstaterades att anvisningarna inte beaktats.

Vid inspektion 16/1 1962 hade föreläggandet endast delvis efterföljts. Anmälan till åtal 22/1 1962.

Dom 21/5 1962: Företagets verkställande direktör dömdes till 55 dagsböter om 60 kr. Vid bedömande av påföljdsfrågan fann domstolen med hänsyn till den uppenbara nonchalans som företaget hade visat inför yrkesinspektionens anvisningar och föreläg- gande den begångna förseelsen vara av allvarlig art, dock ej så allvarlig att den förskyllde frihetsstraff.

Nytt föreläggande 6/8 1962 att senast 15/9 1962 ha rengjort och ytbehandlat golv, väggar och tak i personalrummen. Företaget, som tydligen redan dessförinnan ordnat uppvärmningen, ställde sig detta föreläggande till efterrättelse.

2. Föreläggande 2'//4 1962 att senast 6/6 1962 vidta skyddsanordningar beträffande en revol- versvarv och att sätta upp ledstänger och räcken i verkstad. Föreläggandet riktat mot ett armaturfa— briksföretag (ca 10 anställda).

Tidigare åtgärder: Anvisningar 30/1 1960. Påminnelse 17/8 1960. Anvisningar efter inspektion 7/2 1962. Skrivelse 1/3 1962 ang. ifrågasatt före-

Dom 28/1 1963 av underrätten: Styrelseledamot dömdes till 30 dagsböter om 8 kr. Den åtalade överklagade domen. Hovrätten fastställde 9/5 1963 underrättens dom.

Påfordrade åtgärder vidtogs i samband med att åtal verkställdes.

3. Föreläggande 17/3 1962 att anskaffa sjukbår, att tillhandahålla de anställda skyddshjälmar, arbetshandskar och skyddsglasögon, att inhägna arbetsplatsen (stenbrott) samt att anordna perso- nalrum. Föreläggandet riktat mot ett stentäktsfö- retag (8 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 31/8 1960, 17/5 1961 och 21/9 1961. Skrivelse 4/12 1961 ang. ifrågasatt föreläggande. Dom 30/4 1963: Driftschef dömdes till 20 dags- böter om 10 kr. Straffet avsåg även underlåtenhet att föranstalta om besiktning av stenkranar och tryckluftbehållare. Vid inspektion 8/11 1964 hade personalrum anordnats. Föreläggande 23/1] 1964 att före 1/1 1965 (uppskov beviljat till 1/4 1965) komplettera anordningarna i personalrummen. Vid inspektion 2/6 1966 konstaterades att inga åtgärder vidtagits för att tillhandahålla de anställda tjänligt tvätt- och dricksvatten. Föreläggande 27/6 1966 att före 1/8 1966 vidta anordningar för att tillhandahålla lämp- ligt dricks-, tvätt- och duschvatten. Efter inspektion 2/7 1969 ett flertal anvisningar. Påminnelse 8/9 1969. Vid förfrågan 5/5 1971 ianledning av sekretariatets genomgång inhämtades att avträde och tvättmöj- ligheter saknades på arbetsstället.

4. Förbud 20/3 1965 att sysselsätta arbetstagare vid stenbrott innan vissa åtgärder vidtagits. För- budet riktat mot samma företag som i punkt 3. Dom 15/3 1966: Disponent dömdes till 12 dags- böter om 20 kr. I domskälen anfördes, att två arbetare sysselsatts under någon tid i stenbrottet medan ifrågavarande förbud gällt. De allvarliga missförhållanden, som utgjort egentligt underlag för yrkesinspektörens ingripande, hade dock undanröjts före arbetets återupptagande under förbudstiden, varefter åtgärd av nämnvärd bety- delse ur risksynpunkt inte vidtagits innan förbudet hävts. Detta tillräknades den tilltalade vid straff- mätningen som synnerligen förmildrande omständigheter.

5. Föreläggande 29/12 1961 att före 1/10 1962 anordna kläd— och tvättrum i överensstämmelse med arbetarskyddsstyrelsens personalrumsanvis- ningar. Föreläggandet riktat mot innehavare av snickerifabrik (ca 45 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisning efter inspektion 3/2 1960. Skriftlig påminnelse 25/7 1960. Anvisning efter inspektion 24/11 1960. Skrivelse 17/2 1961 ang. ifrågasatt föreläggande. Vid inspektion 11/10 1962 konstaterades att inga åtgärder vidtagits. Anmälan till åtal. Nytt före- läggande utfärdades 30/10 1962. Dom 5/7 1963: 15 dagsböter om 14 kr.

Företaget såldes därefter ordnades.

6. Föreläggande 28/4 1965 för arrendator av lantbruk att senast 1/6 1965 vidta olika skydds- anordningar beträffande maskiner, arbetslokal och körbana. Tidigare åtgärder: Anvisningar och påminnelser efter inspektion 25/6 1963. Skrivelse 15/6 1964 ang. ifrågasatt föreläggande. Anstånd till 1/4 1965. Inspektion 20/4 1965. Vid inspektion 9/7 1965 konstaterades att anvi- sade skyddsåtgärder ej vidtagits. Anmälan till åtal 27/7 1965. Dam: 25 dagsböter om 15 kr. Påfordrade anordningar hade vidtagits vid inspektion 1966.

7. Föreläggande 3/7 1964 för innehavare av bil- verkstad (4 anställda) att senast 1/6 1965 anskaffa ändamålsenliga arbetslokaler och personalrum. Tidigare åtgärder: Anvisningar i samband med sju inspektioner vid olika tillfällen 1955—1964. Skrivelse 13/3 1964 ang. ifrågasatt föreläggande. Vid inspektion 17/11 1965 konstaterades att åtgärder ej vidtagits. Anmälan till åtal 26/11 1965. Dom 1966: 25 dagsböter om 15 kr. Skrivelse 2/2 1967 ang. ifrågasatt förbud mot att använda lokalerna. Vid inspektioner 19/10 1967 och 3/2 1968 konstaterades att tillfredsställande lokaler anskaffats.

8. Föreläggande 18/2 1966 att senast 1/7 1966 ha påbörjat iordningställande av kläd-, tvätt- och matrum i enlighet med ett av yrkesinspektionen granskat ritningsförslag. Föreläggandet riktat mot glasbruk (90 anställda). Tidigare åtgärder: Skriftlig anvisning 1950 att anordna personalrum. Därefter anvisningar vid ett stort antal tillfällen samt diskussioner angående ritningar till personalrum. Skrivelse 23/6 1965 ang. ifrågasatt föreläggande. Nya ritningar granskade 12/11 1965. Vid inspektion 27/1 1966 konstaterades att inga åtgärder vidtagits. Anmälan till åtal 1/7 1966. Dom 2/5 1967: Verkställande ledamot av före- tagets styrelse dömdes till 20 dagsböter om 25 kr. Domstolen fann omständigheterna vara mildrande med hänsyn till att bolaget efter föreläggandet vidtagit åtgärder för att upptaga lån till ombyggnad efter nya ritningar. Första inspektion efter domen företogs 1970. Personalrum hade färdigställts två år efter domen.

9. Föreläggande 13/1 1966 att före 28/2 1966 ordna lunchrum i överensstämmelse med arbetar- skyddsstyrelsens personalrumsanvisningar. Före- läggandet riktat mot innehavare av finmekanisk verkstad (ca 10 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1950, 1951, 1957, 1963 och 30/4 1964. Innehavaren underlät att enligt överenskommelse inställa sig på arbetsplatsen 30/9 1964 för att diskutera frågan om lunchrum. Skrivelse 23/10 1964 ang. ifrågasatt föreläggande.

Vid inspektion 15/8 1966 konstaterades att lunchrum ej fanns. Anmälan till åtal 26/8 1966.

Dom 8/9 1967: 15 dagsböter om 30 kr. Vid inspektion 20/3 1969 var lunchrum fortfa- rande inte ordnat. Vid sekretariatets genomgång inhämtades att inspektion ej hade ägt rum sedan 1969.

10. Föreläggande 15/2 1967 för billackeringsfö- retag (4 anställda) att senast 1/6 1967 anordna till- fredsställande ventilation i arbetslokalerna och bereda de anställda tillgång till sanitära anordningar. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1963. 1964, 1965 och 1966. Skrivelse 20/12 ang. ifrågasatt föreläggande. Vid kontrollbesök 3/8 1967 konstaterades att inga åtgärder vidtagits för att avhjälpa påtalade brister. Anmälan till åtal 8/8 1967. Dom 6/2 1968: En delägare dömdes till 20 dags- böter om 12 kr. och en annan delägare till 20 dagsböter om 6 kr. Vid inspektion 19/9 1968 konstaterades att inga åtgärder vidtagits och att delägarna ej var villiga att ikläda sig kostnader för föreskrivna anordningar. Ritningar ang. tillbyggnad granskades 1970 utan erinran av yrkesinspektören. ll. Föreläggande 10/5 1967 att senast 1/9 1967 ha försett verkstadslokal med tillfredsställande upp— värmnings— och ventilationsanordningar samt anordna personalrum. Föreläggandet riktat mot bilverkstadsföretag (9 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1966 och 1967 samt skrivelse 7/3 1967 ang. ifrågasatt föreläggande. Anmälan till åtal 14/11 1967. I yttrande till åklagaren framhöll yrkesinspektören att företagets verkställande direktör även efter föreläggandet varit ovillig att diskutera ärendet. Dom 29/5 1968: Företagets verkställande direktör dömdes till 15 dagsböter om 25 kr. Vid inspektion 1968 hade företaget anskaffat ändamålsenliga lokaler. 12. Föreläggande 10/7 1969 för innehavare av sågverk att senast 30/11 1969 förse hyvlerilokal med uppvärmningsanordningar så att lokalerna under arbetstid kunde hållas uppvärmda till ca +8”. Efter överklagande framflyttade arbetarskyddsstyrelsen tidpunkten till 1/2 1970. Tidigare åtgärder: 19/1 1968 fick yrkesinspek- tionen från byggnadsnämnden förslag till nybygg- nad, varav hälften var avsedd som hyvleri och hälften som virkeslager. 26/1 1968 lämnade bygg- nadsnämnden byggnadslov på villkor att yrkesin- spektionens ev. erinringar beaktades. I gransk- ningsutlåtande 9/2 1968 angav yrkesinspektionen att uppvärmningsanordningar måste sättas in i hyvle- riet, där ett tiotal personer skulle vara sysselsatta. Vid inspektion 2/10 1968 konstaterades att nybyggnaden saknade uppvärmningsanordningar. 25/11 1968 meddelade innehavaren att han hade för avsikt att förlägga inomhustillverkningen till en

intilliggande fastighet. Vid inspektion 4/6 1969 meddelade innehavaren att dessa planer ändrats. Skrivelse 9/6 1969 ang. ifrågasatt föreläggande.

Vid inspektion 23/2 1970 konstaterades att inga åtgärder för uppvärmning vidtagits. Anmälan till åtal 11/3 1970.

Dom 22/10 1970: 15 dagsböter om 50 kr. Vid därefter företagna inspektioner konstatera- des att inga åtgärder vidtagits. Skrivelse 24/5 1971 ang. ifrågasatt nytt föreläggande.

Nytt föreläggande 21/6 1971 att vidta åtgärder före 1/12 1971. Arbetarskyddsstyrelsen beslöt 5/8 1971 att ej göra ändring i föreläggandet. Styrelsens beslut har överklagats till regeringsrätten. Härvid har bifogats yttrande av fackföreningen i vilket föreningen synes tillstyrka bifall till besvären.

13. Föreläggande 15/4 1961 för möbelfabriksfö- retag (21 anställda) att senast 1/9 1961 vidta skyddsanordningar på maskiner, förse sprutmål- ningsrum med tillfredsställande ventilation samt anordna personalrum. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1960. Skrivelse 14/3 1961 ang. ifrågasatt föreläggande. Efter skrivelse 11/10 1961 ang. ifrågasatt före- läggande utfärdades nytt föreläggande 8/11 1961 för samma företag ("ny ledning”) att före 1/2 1962 vidta i huvudsak samma åtgärder som tidigare påfordrats. Vid inspektion 7/2 1962 konstaterades att de flesta påfordrade åtgärder ej vidtagits. Skrivelse 10/2 1962 ang. ifrågasatt nytt föreläggande. Anmälan till åtal 10/2 1962 av föreläggandet 8/11 1961. Yrkesinspektören anförde samtidigt att kvarstående brister var till sin art mycket allvarliga. Åtalsförfarandet inställt 1963 sedan företaget gått ikonkurs. 14. Föreläggande 3/8 1962 för hotellrörelse att senast lll 1963 anordna omklädningsrum med bl.a. tvättplatser för personalen samt vidta olika åtgärder beträffande arbetslokalerna. Tidigare åtgärder: Föreläggande 1955 ang. omklädningsutrymmena. Dom 12/3 1956 varigenom innehavaren dömdes till 20 dagsböter om 8 kr. Inspektion 1956, varvid konstaterades att perso- nalen fått bättre men trånga klädutrymmen. Skriftliga anvisningar 1959 och 1961. Skrivelse 18/5 1962 ang. ifrågasatt förbud. Förbud 15/6 1962 att efter 1/1 1963 driva restarurangrörelse i hotellet om inte dessförinnan vidtogs vissa åtgärder, delvis samma som i föreläggandet 3/8 1962. Vid inspektion 18/1 1963 konstaterades atti stort sett ingen av de påfordrade åtgärderna vidtagits. Anmälan till åtal 19/1 1963. Åtalsförfarandet inställt sedan företaget gått i konkurs i februari 1963. . 15. Förbud 20/6 1961 för ägaren av cementva- rufabrik (2 anställda) att sysselsätta arbetstagare i fabriken så länge risk förelåg att innertaket störtade ned. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 1957, 1958 och 1959. Skrivelse 7/6 1961 ang. ifrå-

Anmälan till åtal 28/11 1964 p.g.a. misstanke att förbudet överträtts.

5/12 1966 meddelade åklagaren till yrkesinspek- tören att åtalspreskription inträtt samt att rörelsen överlåtits 1/3 1963.

Vid inspektion 4/11 1966 kunde förbudet hävas. 16. Föreläggande 17/5 1967 att före 1/10 1967 anordna godtagbara ventilationsanordningar. Föreläggandet riktat mot tvättinrättningsföretag (15 anställda).

Tidigare åtgärder: Ett flertal anvisningar efter företagna inspektioner. Skrivelse 21/3 1967 ang. ifrågasatt föreläggande.

Vid inspektion 17/4 1968 konstaterades att inga åtgärder vidtagits. Nytt föreläggande utfärdat 19/4 1968. Anmälan till åtal 19/4 1968 beträffande det första f öreläggandet.

Åtalet nedlagt 18/2 1969 sedan åklagaren inhämtat att föreläggandet 19/4 1968 efterkommits.

17. Förbud 19/5 1969 att efter 1/9 1969 använda excenterpressar om ej vissa skyddsåtgärder vid- togs. Förbudet riktat mot maskinverkstadsföretag (80 anställda). Tidigare åtgärder: Anvisningar och påminnelser ang. skydd vid excenterpressar i skrivelser 21/10 1963, 18/11 1963, 27/1 1964, 12/9 1967, 10/12 1968 och 20/2 1969. Vid inspektion 16/4 1969 konstate- rades att samtliga excenterpressar kördes på samma sätt som vid tiden för den första skrivelsen. Skri- velse 22/4 1969 ang. ifrågasatt förbud. Vid besök hos företaget 3/9 1969 konstaterades fortsatt användning av excenterpressarna, av vilka samtliga utom en var i oförändrat skick. Anmälan till åtal8/9 1969. Nytt förbud 8/9 1969, varvid tidsfristen framflyttades till 10/10 1969. Åtalsförfarandet inställt sedan företaget sålts 1/8 1969. 18. Föreläggande 5/5 1969 att före 1/9 1969 anordna godtagbara utsugningsanordningar. Före- läggandet riktat mot maskinmonteringsföretag (ca 20 anställda). Dom 27/1 1970: 20 dagsböter om 25 kr. Vid inspektion 10/3 1970 konstaterades att god- tagbara utsugningsanordningar fortfarande saknades. Nytt föreläggande 15/6 1970, vilket ej heller efterföljdes inom utsatt frist. Ny anmälan till åtal. Åtal nr 2 nedlagt sedan åklagaren inhämtat att föreskrivna åtgärder var vidtagna vid inspektion 8/9 1970. 19. Förbud 21/9 1970 för fabriksföretag (ca 35 anställda) att använda handskärmaskin innan vissa skyddanordningar vidtogs. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektion 6/2 1970 och återbesök 25/2 och 16/6 1970. Vid inspektion 16/9 1970 var handskärmaskinen fort- farande i bruk trots att inga av de anvisade åtgär- derna vidtagits. Vid inspektion 22/10 1970 var maskinen i bruk men inga åtgärder vidtagna. Anmälan till åta128/10

1970. Samtidigt anhölls om åtgärder för att säker— ställa att förbudet iakttogs i fortsättningen.

Åtalsförfarandet inställt sedan företaget flyttat från orten.

20. Föreläggande 10/8 för bilverkstadsföretag (ca 10 anställda) att senast 1/11 1970 ha försett plåtverkstad i källarvåning med ventilationsanord- ning samt personalutrymmen med ventilations— och uppvärmningsanordningar. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner [965 1966, 1967 och 1968. 8/5 1969 granskning av ventilationsritningar. Vid inspektion 6/10 1969 överenskoms att påfordrade anordningar enligt granskade ritningsförslag skulle vara i drift före 1969 års utgång. Vid inspektion 25/3 1970 gavs löfte att anordningarna skulle vara i drift före l/7 1970. Vid återbesök 2/6 och 25/6 1970 hade arbetena ej påbörjats. Anmälan till åtal 5/11 1970 eftersom åtgärder ej vidtagits för att avhjälpa bristerna. Åtal underlåter med stöd av 20 kap. 7 & i rätte- gångsbalken (det kan antagas att annan påföljd än böter inte skulle ådömas; lagföring inte påkallad ur allmän synpunkt). 21. Föreläggande 12/3 1970 (utfärdat av befatt- ningshavare vid skogsyrkesinspektionen) för skogsbruksföretag att senast 13/4 1970 tillhanda- hålla personalbod och raststuga på skogsar- betsplatser. Tidigare åtgärder: Anvisningar efter inspektioner 15/1 1969, 25/91969 och 4/3 1970. Vid kontrollbesök 16/4 1970 konstaterades att personalbod anskaffats men inte raststugor. Anmälan till åtal 23/4 1970. Dom av tingsrätt 29/10 1971: Företagets verk- ställande direktör dömdes till 10 dagsböter om 40 kr. Åklagaren yrkade straffskärpning. Genom dom 27/4 1972 ändrade hovrätten antalet dagsböter till 25. Företaget har slutat med skogsavverkningar och överlåtit denna del av sin verksamhet till ett större skogsföretag.

Genomgången av de ärenden, där arbets- givare anmälts till åtal för att ej ha följt föreläggande eller förbud enligt 53 & arbe- tarskyddslagen, visar att dessa ärenden i all- mänhet avser små eller knappt medelstora rörelser, ofta verkstadsföretag. Ej sällan synes svag ekonomi ligga bakom att företaget ej vidtagit påfordrade åtgärder. Stundom framskymtar dock att företagsägaren haft en annan uppfattning än yrkesinspektören om vilka krav som bör ställas på arbetsplatsen. Genomgången visar även att den främsta orsaken till ingripande från yrkesinspektio- nens sida varit brister beträffande personal- rum. Av handlingarna till ärendena framgår

att på vissa arbetsplatser elementära krav på sanitära anordningar eftersatts.

Som ett markerat drag framträder den långa tid som ofta förlöper innan yrkesin- spektionens framställning så småningom i de flesta fall ger resultat. Det är tydligt att man från distriktens sida varit angelägen att följa arbetarskyddsstyrelsens ovannämnda före- skrifter om utfärdande av anvisningar och användande av tvångsmedel. Det är samtidigt klart att genomgången omfattat de besvärli- gaste fallen under de senaste tio åren och att man därför alls inte får någon rättvisande bild av resultatet av yrkesinpektionens verksam- het i allmänhet.

Mot bakgrunden av att åtal i regel skett först sedan yrkesinspektören under flera år försökt komma till rätta med missförhållanden på en arbetsplats framstår de straff, som utdömts i de redovisade ärendena, som låga. Detta gäller naturligtvis särskilt i de fall då av handlingarna framgår att ingripandet föror- sakats av brister av allvarlig natur. Iflera fall synes de låga straffen bero på att ekonomisk oförmåga varit en grund för förseelsen. Ofta är dock anledningen till att den åtalade gär- ningen bedömts som en bagatellförseelse mera svårförklarlig. Inte minst är detta fallet då den åtalades handlingssätt enligt hand- lingarna i ärendet bottnat i att han helt enkelt haft en annan uppfattning än yrkes- inspektören.

Vad gäller effekten av meddelad dom framgår det av handlingarna i ett par ärenden att förfarandet från yrkesinspektionens sida efter domen så småningom helt enkelt avstannat trots att påfordrade åtgärder ej vidtagits. Detta synes dock vara ett undantag från regeln att anvisningar, påminnelser, förelägganden, åtal, dom, förnyat ingripande, slutligen har lett fram till att arbetsgivaren ställer sig till efterrättelse yrkesinspektörens beslut om inte företaget i stället upphört.

Den lämnade redovisningen visar att åtalsförfarandet inställts om efter åtalsan- mälan företaget sålts eller arbetsgivaren gått i konkurs. Detsamma har i allmänhet skett sedan påtalade missförhållanden avhjälpts efter det den förelagda fristen gått ut. Fastän det väl oftast varit helt klart att en förseelse

begåtts har i regel åklagaren härvid tagit initiativet och hört efter hos yrkesinspektören om denne vidhåller sin anmälan till åtal. Betraktelsesättet från såväl yrkesinspektö- rens som åklagarens sida synes ha varit att anledning att beivra gärningen saknats sedan åtalet ej längre behövts som ett pådrivande moment mot arbetsgivaren. Man har tydligen ej ansett att åtal varit befogat på grund av den begångna överträdelsen i och för sig.

8.4.2. Övriga föreläggande- och förbudsfall enligt 53 % arbetarskyddslagen under perioden 1961—1970

Utredningen har genom sekretariatet även gått igenom inkomna handlingar angående de under åren 1961—1970 utfärdade föreläg- ganden och förbud enligt 53 & arbetarskyddslagen som inte föranlett anmä- lan till åtal. Antalet sådana ärenden är omkring 140. Att detta antal så betydligt understiger antalet föreläggande- och för- budsfall enligt tabell 8.1, som uppgår till mer än 200, kan antas bero på att två distrikt enligt vad tidigare påpekats inte redovisat samtliga ärenden. Ett av dessa distrikt synes nämligen svara för en mycket stor del av det totala antalet ärenden. Trots att distriktets ärenden endast delvis redovisats är nämligen distrik- tets andel i hela antalet till utredningen inkomna ärenden mer än dubbelt så stort som något annat distrikts.

Som var att förutse avser nu ifrågavarande ärenden i stor utsträckning samma slags arbetsställen och samma sorts missförhål— landen som de förelägganden och förbud för vilka redogjorts ovan. Det är dock i några enstaka fall fråga om större företag. Vidare har förelägganden och förbud i vissa fall riktats mot kommuner.

Anledningen till att åtalsanmälan ej skett i de ifrågavarande föreläggande- och förbuds- fallen är tydligen att påfordrade åtgärder efter hand i stort sett vidtagits och att uppställda förbud iakttagits. Så är dock inte alltid fallet. I ett fall har exempelvis konstaterats att åtgärder fortfarande inte vidtagits vid 1970 års utgång trots föreläggande 1965 och skriftliga

anvisningar sedan 1961 att försätta berörda lokaler i godtagbart skick. När det gällt ny— eller ombyggnad av arbetslokaler och perso- nalrum är även eljest långa dröjsmål i för- hållande till angiven frist vanliga. Yrkesin- spektörerna synes ha föredragit att ge en kort frist för att inte arbetsgivaren skall slå sig till ro i avvaktan på utgången av en kanske mera realistiskt tillmätt tidrymd. Det kan för övrigt sägas att förelagda frister ofta överskridits med rätt stor marginal även när föreläggandet avsett en skyddsåtgärd som till synes bort kunna anordnas utan större omgång. Kontroll av vidtagna åtgärder har i allmänhet inte skett i omedelbar anslutning till fristens utgång utan ganska lång tid därefter. Några ärenden visar arbetarskyddsmyndighetens svårigheter vid beslutsfattande med hänsyn till samtidigt pågående byggnadslovsprövning.

Flertalet förbud har avsett användning av hissar och lyftkranar på arbetsplatser. Där- näst torde komma förbud mot användning av viss arbetslokal. I ett av sistnämnda fall hade yrkesinspektionen varit obekant om arbets- ställets existens till dess anmälan om sili- kosfall kommit från lasarett. Följden av denna anmälan blev först föreläggande och sedan förbud. Som vanliga förbudsfall kan vidare nämnas förbud mot användande av maskiner och arbetsredskap utan skyddsanordningar och förbud att använda otillförlitliga bygg- nadsställningar. Flera fall har förekommit av förbud mot arbete i grustag eller stenbrott. Ytterligare kan antecknas ett par förbud mot att utan föreskrivna skyddsanordningar använda brand— och hälsofarliga lim vid lim- ning av golv- och väggbeklädnader.

Endast två fall enligt 53 & tredje stycket arbetarskyddslagen har observerats. Det ena gällde föreläggande och förbud för en stad i fråga om användningen av en fastighet för hotellverksamhet. Det andra gällde förbud för enskild fastighetsägare att hyra ut en lager- lokal med låg takhöjd som arbetslokal.

I allmänhet synes yrkesinspektörerna ha kunnat konstatera att utfärdade förbud iakt- tagits. I något fall framgår dock av hand- lingarna i ärendet att det varit svårt att kon- trollera efterlevnaden med hänsyn till arbetstagarnas inställning. I ett ärende för-

anledde överträdelse av förbud försegling genom polismyndigheten av en byggsåg men ej åtal.

Ett fall belyser på ett intressant sätt svå- righeterna att kontrollera efterlevnaden av ett förbud. Med hänsyn till missförhållande som medförde synnerlig fara för arbetstagares liv utfärdade yrkesinspektören förbud enligt 53 å andra stycket arbetarskyddslagen för arbetsgivaren-ägaren att använda en sten- krossanläggning i befintligt skick. På begäran av yrkesinspektören verkställdes genom polismyndighetens försorg försegling av anläggningen. Arbetsgivaren anförde besvär över yrkesinspektörens beslut hos arbetar— skyddsstyrelsen samt yrkade att den verk- ställda förseglingen upphävdes, så att han själv skulle kunna arbeta vid anläggningen och samtidigt avhjälpa påtalade brister. Yrkes- inspektören anförde i infordrat yttrande att företaget drivits med hjälp av arbetstagare innan förbudet utfärdades samt att han tviv- lade på att anläggningen kunde skötas av en ensam person. Arbetarskyddsstyrelsen änd- rade emellertid såtillvida det överklagade förbudet att det inte skulle avse sådant arbete som utfördes endast av klaganden själv. Styrelsen förklarade samtidigt att under denna förutsättning hinder inte mötte mot att plomberingen av anläggningen bröts genom polisens försorg.

Vad hittills anförts i detta delavsnitt gäller förelägganden och förbud utfärdade av all- männa yrkesinspektionen eller skogsyrkes- inspektionen.

Av bergmästarna har endast ett föreläg- gande och ett förbud redovisats under den aktuella tidsperioden. Föreläggandet riktade sig mot ortdrivningsarbete och gällde för- bättring av ventilation och försiktighetsåt- gärder vid användande av explosiv vara. Arbetet upphörde kort tid efter det föreläg- gandet meddelats. Omständigheterna vid förbudet var följande. Anvisning utfärdades om att ortsförgreningar i gruva skulle för- stärkas. Sedan ett dödsfall inträffat genom bergnedfall från en sådan inte förstärkt ortsförgrening utfärdades omedelbart förbud att utnyttja vissa fältorter till dess taken i ortsförgreningarna förstärkts. Förstärkning-

arna kontrollerades vid inspektion någon tid därefter och i samband därmed synes förbu- det ha hävts.

I övrigt synes föreläggande eller förbud ej ha utfärdats av Specialinspektörerna under åren 1961—1970. Från elektriska in- spektionen har framhållits att anledningen till att tillsynsman hos statens elektriska inspektion eller inspektionen för elektriska järnvägs- och spårvägsanläggningar veterli- gen ej utfärdat föreläggande eller förbud enligt 53 % arbetarskyddslagen är att gällande starkströmsföreskrifter är mycket detalje- rade. Missförhållanden inom det starkströmselektriska området har inneburit överträdelse av starkströmskungörelsen eller med stöd därav utfärdade säkerhetsföre- skrifter och därför medfört direkt straffpåföljd enligt ansvarsbestämmelserna i starkströms- kungörelsen (19581559).

8.4.3. Utdömda straff i övriga genomgångna ärenden

Yrkesinspektionens på utredningens begäran översända ärenden för åren 1961—1970 har omfattat fyra fall av underlåtenhet att inom föreskriven tid låta besiktiga tryckkärl. Enligt 33 och 72 åå arbetarskyddskungörelsen utdömdes i ett fall 15 dagsböter och i övriga fall 10 dagsböter.

De inkomna ärendena har omfattat tolv fall som gällt underlåtenhet att utföra besiktning av lyftanordning och överbelastning av sådan anordning. Enligt 35 och 72 åå arbetar- skyddskungörelsen har dömts ut 15—40 dagsböter. I ett fall dömdes till villkorlig dom jämte 100 dagsböter. Detta fall avsåg emel- lertid också grovt vållande av kroppsskada. Den ansvarige hade ej efterkommit före- skrifter om besiktning av kranen trots tre olika skrivelser från yrkesinspektionen under åren närmast före olyckan.

Bland ärenden angående väckta åtal enligt arbetarskyddsslagstiftningen under åren 1961—1970 finns 16 fall då straff dömts ut enligt 1949 eller 1966 års kungörelse (l949z209 respektive 1966:521) om förbud att använda minderårig i vissa farliga arbeten. I flertalet

ärenden framgår att åtalet föranletts av att yrkesskada drabbat den minderårige och att yrkesinspektionen före skadetillfället särskilt underrättat arbetsgivaren om förbudet att använda minderårig i arbetet. Utdömda straff ligger mellan 5 och 25 dagsböter. Straffen har i några fall även avsett förseelser mot arbe- tarskyddslagens och arbetarskyddskungörel- sens bestämmelser om minderårig. I två fall dömdes vårdnadshavare att utge 5 respektive 20 kr i böter. Vad gäller minderårigbe- stämmelserna har även anträffats ett fall då arbetsgivare dömts till 20 dagsböter för att ha använt minderåriga i strid mot arbetar- skyddslagens bestämmelser om arbetsbok och arbetstid samt bestämmelser i den numera upphävda hotellarbetstidslagen (1947z216). Yrkesinspektionen hade här sedan lång tid tillbaka hos arbetsgivaren påtalat missför- hållanden i fråga om minderåriga flickors användande till arbete vid ett pensionat.

Under tioårsperioden 1961—1970 synes endast två åtal enligt 67 & arbetarskyddslagen ha förekommit. Båda åtalen gällde ett olycksfall i en byggnadshiss till vilken skyddsgrinden tagits bort. Platschef och verkmästare var medvetna om att hissen trots detta användes för personbefordran. De dömdes enligt 67 & arbetarskyddslagen att böta 50 kr vardera. Den underlåtenhet som vederbörande platschef och verkmästare straffades för synes dock snarast ha utgjort en försumlighet som legat dem till last i egenskap av ställföreträdare för arbetsgivaren.

8.5. Åtgärder i anledning av yrkesinspektio- nens anvisningar

Genomgången av arbetarskyddsärenden som handlagts under åren 1961—1970 ger en uppfattning om hur föreläggande ofta till- kommer efter ett flertal anvisningar under lång tid samt om hur sanktionssystemet i arbetarskyddslagstiftningen i praktiken fungerar. Däremot ger genomgången inget besked om huruvida åtgärder vidtas p.g.a. lämnade anvisningar, som ej går till föreläg- gande eller förbud. Som en komplettering till utredningens genomgång av handlagda ären-

den har därför under 1971 i yrkesinspektio- nens I distrikt följts effekten av de skriftliga anvisningar som under året lämnats av tjänstemän vilka tjänstgjort hela året i distriktet. Denna undersökning ger inte full- ständigt svar på frågan i vilken omfattning åtgärder vidtas p.g.a. lämnade anvisningar. Undersökningen omfattar sålunda ingen kontroll av effekten i de fall då yrkes- inspektionen ej begärt besked om vidtagen åtgärd. Vidare utför vissa företag anvisade skyddsanordningar m.m. utan att rapportera detta till yrkesinspektionen. Detta kan enligt vad distriktet framhållit bero på att yrkes- inspektionen tidigare begärde besked om vidtagen åtgärd i mindre omfattning än nu, varför alla företag inte fått rutin att ge sådana besked till inspektionen.

Inom distriktet gjordes 2825 inspektions- besök under år 1971. Vid 519 av dessa besök (18 % av samtliga besök) lämnades endast muntliga anvisningar. Skriftliga inspektions- meddelanden lämnades vid 598 besök (21 % av samtliga besök). Anvisningar lämnades dessutom i några fall utan besök. Antalet skriftliga anvisningspunkter var 2236, dvs. i genomsnitt 3,7 per skrivelse. I 345 skrivelser (58 % av skrivelserna) begärdes besked om åtgärd som företaget vidtar med anledning av anvisningen. Besked kom inom angiven tid i 152 fall (44 % av fall då besked begärts i anvisningsskrivelsen). Skriftlig påminnelse skickades till 98 och muntlig påminnelse lämnades till 10 av dem som inte kom med besked inom angiven tid. Påminnelse lämna- des alltså i 56 % av de fall då företag trots anmodan i inspektionsmeddelandet ej gav besked inom utsatt tid att anvisad åtgärd vidtagits. Efter denna första påminnelse kom besked om vidtagen åtgärd i 64 fall (59 % av dem som fått påminnelse). Ytterligare en påminnelse, som innehöll ”hot om föreläg- gande", sändes i 7 fall, dvs. till 16 % av dem som ej svarat på den första påminnelsen. Efter denna ytterligare påminnelse kom 3 företag med besked. Beträffande återstående 4 företag kan nämnas att 2 vidtog åtgärder innan föreläggande hann utfärdas. De 2 slutligen återstående företagen vidtog ej åtgärder inom förelagd tid och har anmälts till

Besked om att anvisad åtgärd vidtagits kom alltså in i 219 fall. Eftersom distriktet lämnade 345 skriftliga inspektionsmeddelanden med anmodan att rapportera när anvisad åtgärd vidtagits kan anvisning antas ha haft effekt i åtminstone 64 % av dessa fall.

En uppställning i tabellform över under- sökningen finns i tabell 8.4. För att belysa den efterföljd anvisningar har hos olika typer av arbetsgivare och ärenden har i tabellen en gruppering gjorts på större och mindre arbetsställenI samt stuveri och yrkeshygie- niska mätningar. Uppdelningen visar bl.a. att de större företagen har något större svars- procent i första omgången. Påminnelser har sedan i betydligt större omfattning, i förhål- lande till antalet fall då besked ej lämnats om vidtagen åtgärd trots anmodan i inspektions- meddelandet, riktats till mindre företag än till större företag. Möjligen kan orsaken vara att man med hänsyn till den lokala skyddsorga- nisationen vid större företag har i högre grad litat på att anvisade åtgärder vidtagits där trots att rapport ej inkommit. En annan förklaring kan vara att det bedömts mera angeläget att fullfölja de anvisningar som riktats mot de mindre företagen med hänsyn till arten av där påkallade åtgärder. Följden har emellertid blivit att den totala svarsprocenten (antalet besked att åtgärd vidtagits i förhållande till antalet anvisningar med anmodan om sådant besked) är 69 % för mindre företag och 52 % för större företag.

8.6. Yttranden från yrkesinspektionen m.fl. angående sanktionssystemet i arbetarskydds- lagstiftningen

Till en början kan nämnas att arbetar- skyddsverkets personalförening i skrivelse den 26 januari 1963 till arbetarskyddsstyrelsen anhöll att styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om ändring i arbetarskyddslagen så

' Beteckningen större och mindre arbetsställe är här något oegentlig eftersom uppdelningen skett även med hänsyn till verksamhetens art. Arbets- ställen med påtagliga yrkesrisker kan sålunda ha förts till gruppen större arbetsställen redan när antalet arbetstagare uppgått till ca 25 medan gränsen satts betydligt högre vid andra arbetsställen.

Tabell 8.4 Anvisningar, påminnelser och besked om vidtagna åtgärder inom yrkesin- spektionens I distrikt år 1971.

Typ av inspektion Summa Större arbets- Mindre Stuveri Yrkeshygienis- ställen arbets- ka mätningar ställen Besök vid arbetsställen enl. årsrapporten 404 1 813 432 176 2 825 Besök med endast munt- lig anvisning 62 272 150 35 519 Muntliga anvisnings- 105 361 189 38 693 punkter Skriftliga inspek- tionsmeddelanden 178 347 41 32 598 Skriftliga anvisnings- punkter 931 1 147 67 91 2 236 Skriftliga inspektions- meddelanden med begä- ran om besked 133 191 9 12 345 Besked i angiven tid 60 81 8 3 152 Skriftlig l:a på- minnelse 20 70 l 7 98 Muntlig l:a på- minnelse 3 6 — 1 10 Besked efter l:a på- minnelse 7 51 1 5 64 Skriftlig 2:a på- minnelse 5 1 — 1 7 Besked efter 2:a påminnelse 2 — — 1 3

att vite kunde föreskrivas av yrkesinspektöri samråd med förtroenderåd. Som stöd för framställningen anfördes att meddelande av föreläggande eller förbud enligt 53 & arbe- tarskyddslagen är ett omständligt förfarande. Det lämnar i regel föga eller inget resultat på grund av den ringa straffpåföljd som brukar följa av ett domstolsförfarande. Det var enligt framställningen allmänt känt att det många gånger ställer sig förmånligare för en treds- kande arbetsgivare att erlägga ett ringa bötesbelopp än att vidta påkallade skyddsåt- gärder. Efter remiss av framställningen till de olika yrkesinspektionsdistrikten tillstyrkte emellertid endast tre distrikt att vitesförfa- rande infördes.

I samband med översändande av handlingar i de ärenden som utredningen infordrat för att genomgå meddelade domar m.m. har från yrkesinspektionsdistrikten inkommit syn- punkter på sanktionssystemets utformning. Vissa synpunkter har också framkommit vid den probleminventering som utredningen har

utfört bl.a. vid arbetarskyddsstyrelsens olika byråer m.m. och hos yrkesinspektionen. Från allmänna yrkesinspektionens sida ifrågasätts effektiviteten i förfarandet enligt 53 & arbetarskyddslagen i många yttranden. Samma kritik mot förfarandet framförs som i nyssnämnda yttrande från arbetarskydds- verkets personalförening. Det framhålls också att belastningen på yrkesinspektionen blir stor om en arbetsgivare vill tredskas. För sådana specialfall behövs bättre tvångsmedel än 53 & erbjuder. Ett distrikt anför å andra sidan att tvångsförfarande enligt arbetar- skyddslagen ger goda möjligheter att ingripa men utnyttjas förvånansvärt sällan. En för- klaring till detta anses vara att för yrkes- inspektionens verksamhet gäller som riktlinje att skyddsåtgärder skall genomföras på fri- villighetens och samförståndets väg. Som ytterligare en anledning till att tvångsförfa- randet sällan utnyttjas uppges att domstolarna f.n. ser så milt på brott mot arbetarskydds- lagen att yrkesinspektörerna blir obenägna

Från många distrikt anförs önskemål att tvångsåtgärder skall kunna tillämpas smidi- gare och snabbare än nu är fallet. Flera distrikt nämner vitesförfarande som ett lämpligt instrument.

Beträffande statlig verksamhet framhålls från flertalet yrkesinspektionsdistrikt att staten bör jämställas med övriga arbetsgivare. 53 och 54 592 bör gälla även staten som arbetsgivare och 60 & arbetarskyddslagen bör upphävas.

I fråga om arbetstagares straffansvar enligt 67 & arbetarskyddslagen anför maskintek- niska byrån vid arbetarskyddsstyrelsen att dagsböter bör vara straffet för arbetsgivare eller arbetstagare som tar bort skyddsanord- ning eller sätter anordningen ur funktion. Även grovt åsidosättande av given skydds- föreskrift bör straffas med dagsböter. Från yrkesinspektörshåll anförs att straffet enligt 67 & bör vara dagsböter. Bestämmelsen att anmälan av yrkesinspektör krävs för åtal bör utgå.

8.7 Tillämpningen av bestämmelserna om arbetsföreståndare

Sedan det tidigare nämnda cirkuläret om till- lämpningen av arbetarskyddslagen på verk- samhet som bedrivs av staten utfärdades har i ett antal fall förekommit samråd mellan vederbörande myndighet och arbetarskydds- styrelsen om vem som bör anses som arbetsföreståndare. Styrelsen har härvid funnit det rimligt att vid ämbetsverk med arbetsuppgifter av mycket olika karaktär, t.ex. dels administrativa göromål och dels teknisk eller naturvetenskaplig forskning som innebär särskilda risker för de anställda, föreståndare för forskningsavdelning utses att vara arbetsföreståndare för avdelningen medan verkschefen har arbetsföreståndar- ansvaret för verket i övrigt. Trots principiella betänkligheter har styrelsen i ett fall inte velat motsätta sig att arbetsgivaransvaret enligt arbetarskyddslagen delas upp mellan för— valtningschef, som har ansvar för fastighets- tjänstområdet och institutionschef, som

svarar för undervisning och forskning inom hans kompetensområde. Vid affärsdrivande verk har styrelsen inte haft något att invända mot att chef för byrå i vissa fall, såsom då en betydande del av personalen på byrån är sysselsatt med tekniskt utvecklings- och forskningsarbete, utses att vara arbetsföre- ståndare. Styrelsen har inte heller haft någon erinran mot att chef eller föreståndare för lokal förvaltning är arbetsföreståndare. Beträffande försvarets arbetsställen har efter samråd med styrelsen fastställts den generella regeln att chef för förvaltningsområde är arbetsföreståndare för sitt lokala verksam- hetsområde. Från denna generella regel kan efter samråd med styrelsen undantag medges beträffande större avdelning, där verksam- heten är av utpräglat teknisk karaktär eller geografiskt så lokaliserad att chefen för myndigheten inte rimligen bör bära arbets- föreståndaransvaret.

Under perioden 1962—1971 har arbetar— skyddsstyrelsen behandlat sammanlagt 655 ansökningar, varav 50 år 1971, angående godtagande av arbetsföreståndare i annan verksamhet än statlig eller kommunal. Endast tre av dessa ansökningar har avslagits. Ansökningarna har ofta avsett flera personer och det sammanlagda antalet godkända arbetsföreståndare under perioden är 1326. Godkännandena har meddelats att gälla tills vidare. Under samma tid har förekommit 36 ärenden angående återkallelse av godtagande av arbetsföreståndare. Angående principerna för godtagande av arbetsföreståndare har arbetarskyddsstyrelsen i yttrande till utred- ningen konstaterat att styrelsen ställer stora krav på arbetsföreståndares möjlighet att på eget ansvar besluta i arbetarskyddsfrågor och anser det önskvärt att arbetsföreståndare bor på den ort där arbetsstället är beläget.

9. Utbildningsfrågor

Det är för dem som sysselsätts i arbetslivet av största betydelse att ha goda kunskaper om arbetarskyddet. Undervisning i arbetarskydd och i vidare mening arbetsmiljöfrågor med- delas i viss utsträckning i anslutning till all- mänutbildning och yrkesutbildning. Dessutom förekommer särskild utbildning i frågor som avser arbetsmiljö.

9.1. Tidigare allmän- och yrkesutbildning

I den allmänutbildning som meddelas i folk- (grund-)skolan har någon undervisning i arbetarskydd i egentlig mening inte före- kommit. Däremot har viss undervisning meddelats i brandskydd och olycksfallsvård (SFS 1953z384). Denna undervisning omfat- tade tio timmar i varje klass och avsåg att ge eleverna i folkskola, nomadskola, allmänt läroverk rn. fl. de enklare grunderna för brandsläckning, förebyggande brandskydd och olycksfallsvård. Cirkuläret har numera upphävts (SFS 19701158).

Vid yrkes-, verkstads-och Iärlingsskolorhar under den tid dessa skolformer funnits med- delats en mera regelbunden undervisning i arbetarskydd. I kursplanerna för dessa skolor upptogs ämnet ”arbetarskydd och yrkeshy- gien” '. Antalet undervisningstimmar var något olika. I kurser för t.ex. mekaniker och snic- kare var timantalet större än för skräddare och fotografer. Vissa yrkesskolekurser hade undervisning i ämnet omkring 20 timmar, andra kurser åter endast några få timmar.

I läroplaner för tekniska fackskolor, gym- nasier och institut upptogs i allmänhet ämnet ””arbetarskyddslagstiftning och yrkeshygien" och det omfattade vanligen 6, 8 eller 10 tim- mars föreläsningar. Förutom arbetarskydd ingick ibland också bioteknologi och arbets- psykologi. Föreläsningarna var i regel för- lagda till sista läsåret och hölls ofta för samtliga elever i årskursen men i vissa fall endast för eleverna i varje fackavdelning.

Vid högskolorna, särskilt de tekniska, har undervisningen i arbetarskydd varit mycket ringa eller nära nog obefintlig. Det har vid dessa skolor i allmänhet berett stora svårig- heter att få in arbetarskyddet på läroplanerna på grund av omfattningen av andra ämnen. Det kan dock nämnas, att vid Tekniska hög- skolan i Stockholm sedan länge meddelats undervisning i ämnet industrihygien (tidigare kallat teknisk hygien). Undervisningen har varit obligatorisk endast för vissa fackelever. Någon undervisning avseende det tekniskt förebyggande olycksfallsskyddet har inte förekommit. Vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg har meddelats en del undervisning i arbetarskydd sedan 1920-talet, genom en serie föreläsningar i ämnet.

9.2. Nuvarande allmän- och yrkesutbildning

Genom de nya skolformer och ändrade utbildningslinjer som på senare tid fastställts och börjat genomföras inom skolväsendet har

ämnet arbetarskydd kommit att få en mer framträdande plats och ett större utrymme i undervisningen.

9.2.1. Grundskolan

Vad gäller grundskolan och motsvarande upp- tas i dess läroplaner på högstadiet bl. a. ämnet samhällskunskap. I detta meddelas undervis- ning om fyra veckotimmar fördelade på års- kurserna 7, 8 och 9. Ett huvudmoment i ämnet är arbetsliv, yrken och utbildning. Det behand- las främst i årskurs 9 och inrymmer frågor om arbetarskyddet, dock utan att dess omfattning och innehåll närmare anges. I ämnet biologi ingår på grundskolans högstadium fysiologi (humanbiologi) till mer än hälften. Det ges också i ämnet gymnastik information om män- niskans fysiska arbetsförmåga, och praktisk övning i att tillämpa allmänna ergonomiska principer i arbetsteknik förekommer på grund- skolans högstadium liksom på gymnasiestadi- et. En praktiskt betonad undervisning i arbe- tarskydd får eleverna dels vid laboratorie- och verkstadsarbete i skolan, dels vid de obliga- toriska studiebesök som görs vid olikaföretagi årskurs 8, dels ock vid den praktiska yrkes- orientering (pryo) som sker i årskurs 9.

För undervisningen i arbetarskydd har skol- överstyrelsen gett ut en skrift Råd och anvis- ningar i skyddsfrågor i skolan. Den är avsedd att användas i både grundskolan och gymnasie- skolan och innehåller anvisningar om olycks- fallsförebyggande åtgärder i byggnader och i undervisningen. Skriften riktar sig till lärare samt administratörer och projektörer av skol— byggnader, men den inrymmer också råd och anvisningar för elever vid arbete i slöjdsalar och teckningsinstitutioner, experimentalar- bete vid undervisning i fysik och kemi m. m. Det sägs i skriften, att den för utbildningen ansvarige skall ta del av och delge eleverna de föreskrifter inom området, som utfärdats eller fastställts av arbetarskyddsstyrelsen, kom- merskollegiet, statens brandinspektion, sta- tens strålskyddsinstitut och giftnämnden, samt de skyddsföreskrifter som intagits i läroplaner och arbetsinstruktioner. Rörande undervisningen i ämnet slöjd (trä- och metall-

slöjd) i grundskolan uttalas att fastän slöjd inte faller direkt under arbetarskyddslagen, skall lagens föreskrifter ändå i möjligaste mån följas i slöjdundervisningen. Vid användning av ma- skiner i slöjden skall läraren noggrant inskärpa gällande skyddsföreskrifter i de delar som berör eleverna samt noggrant kontrollera att föreskrifterna iakttas vid allt maskinellt arbe- te. Det framhålls vidare att de maskiner och verktyg som används i skolslöjd måste vara sådana, att riskerna för olycksfall i möjligaste mån elimineras. Vederbörande lärare skall också se till att eleverna lär sig att använda maskinerna och skyddsanordningarna riktigt, får de rätta handgreppen och arbetsställningar- na och förstår vikten av att rätt utföra sina arbeten.

9.2.2. Gymnasieskolan

Genom de nya skolformer som införts har den tidigare utbildningen vid yrkesskolor och vissa tekniska fackskolor ersatts av utbildningslin- jer och specialkurser i den nya gymnasiesko— lan. I läroplanen förgymnasiet sägs inlednings- vis, att gymnasiets utbildning bygger på grund- skolan och att den skall tjäna som grund dels för fortsatta studier vid universitet och hög- skolor och annan postgymnasial utbildning, dels för omedelbar yrkesutövning. Enligt de läroplaner somfastställts förolikautbildningar på gymnasiestadiet har undervisning i frågor som rör arbetarskydd och arbetsmiljö införts på ett flertal linjer med teknisk och praktisk inriktning. Det gäller i första hand ämnena ergonomi och arbetslivsorientering.

Ämnet ergonomi är obligatoriskt i gymna- sieskolan på tvåårig jordbrukslinje, tvåårig skogsbrukslinje, tvåårig trädgårdskurs (spe- cialkurs) samt tvåårig och fyraårig teknisk lin- je. På de båda tekniska linjerna förekommer ämnet ergonomi med två veckotimmar i sista årskursen. Kursplanerna är praktiskt taget identiska på dessa linjer. Som mål för un- dervisningen anges bl. a. att eleven skall orientera sig om de principer som är grund- läggande för människans upplevelser och beteende med utgångspunkt i de krav som ställs i arbetslivet samt vidare om de faktorer

som berör samspelet mellan människan och hennes arbete och som är av särskild bety- delse för hälsa. effektivitet och trivsel. Som exempel på huvudmoment i ämnet kan näm- nas: den tekniska arbetsmiljön, psykologiska faktorer, standardvärden för optimala arbetsbetingelser, skadeverkningar, förslit- ning och obehag, teknisk elimination och profylax samt arbetarskydd och hälso- vård. Ämnet förekommer på den tvååriga jordbrukslinjen och tvååriga trädgårdskursen med två veckotimmar och på den tvååriga skogsbrukslinjen med tre veckotimmar. Kursinnehållet överensstämmer i stort med de tekniska linjernas, dock med viss anpassning till arbetsmiljön inom jord- och skogsbruk. Arbetsplatsens skyddsfrågor (se nedan) ingår även som huvudmoment i de yrkesbetonade ämnena på dessa linjer.

Arbetslivsorientering är obligatoriskt ämne på de tvååriga linjer som har teknisk eller praktisk inriktning. Ämnet förekommer med en veckotimme i varje årskurs. Undervis- ningen syftar bl. a. till att eleven skall orien- tera sig om människans fysiologiska och psykologiska förutsättningar och deras bety- delse i arbetslivet samt att utveckla förståelse för rationellt uppbyggda arbetsmetoder och bättre arbetsförhållanden. Den avser vidare att ge eleverna kännedom om vissa grund- läggande föreskrifter i arbetarskyddslagstift- ningen och om lokal skyddsverksamhet. I ämnet arbetslivsorientering behandlas ar- betsplatsens skyddsfrågor under ca tio timmar och som exempel på huvudmoment kan näm- nas: människan och arbetsmiljön, arbetsställ- ningar, arbetshygien, arbetarskydd, lokal skyddsverksamhet och företagshälsovård. Någon uppdelning av innehållet i ämnet ar- betslivsorientering för årskurs 1 och årskurs 2 görs inte, utan undervisningen planläggs så att delar av mer allmän karaktär behandlas i års- kurs l , och det som är av särskild betydelse vid utträde i arbetslivet genomgås i årskurs 2.

Förutom i ämnena ergonomi och arbets- livsorientering är undervisning i arbetarskydd integrerad i en rad fackämnen och även i andra ämnen än teknikämnen. I gymnasieskolan sker undervisningen i arbetarskydd främst genom resp. yrkeslärare men även av annan lärare, då

ämnet är integrerat i annat ämne än teknikäm- ne. Effekten av undervisningen beror givetvisi hög grad på lärarnas kunskaper och undervis- ningsmetoder. Detta har på jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsområdena beaktats såtillvida att arbetarskydds- och arbetsmiljö- frågorna tas upp såväl i den grundläggande lärarutbildningen som vid fortbildningen av lärare. För lärare i ergonomi på tekniska linjer har skolöverstyrelsen anordnat särskild ut- bildning. Denna bedrivs efter år 1969 som enveckaskurser. Möjlighet att delta i denna utbildning har erbjudits lärare i biologi, gym- nastik, psykologi och tekniska ämnen.

9.2.3. Universitet och högskolor

Av en enkät, utförd av arbetarskyddsstyrelsen år 1971, framgår att undervisning i arbetar- skyddsfrågor och ergonomi vid universiteten praktiskt taget inte förekommer. Vid högsko- lorna är den i regel mycket begränsad och bedrivs främst vid vissa institutioner inom de tekniska högskolorna, lantbrukshögskolan och skogshögskolan. Ianslutning till laborato- riearbeten meddelas dock eleverna kunskaper om såväl allmänna skyddsföreskrifter som speciella föreskrifter för vissa laborationsmo- ment. Det förekommer även att till eleverna utdelas PM om vad som skall iakttas vid arbete på laboratorier, och de orienteras därom vid en ca två timmars genomgång. Därvid erinras också om belägenhet av utgångar, placeringav nödduschar, asbestfiltar, sjukvårdsutrustning m. m. Särskilt inom de kemiska institutionerna läggs stor vikt vid den information som nu nämnts. Det sker både i form av föreläsningar, lektionsundervisning och individuell handled- ning på laboratoriet. Undervisningen syftar till att informera eleverna om skyddsföreskrifter, allmän laboratorieteknik, olycksfallsrisker, åtgärder vid brand och andra skador, första hjälp samt om särskilda anvisningar vid arbete med speciell apparatur, radiologiskt arbete o.d. Undervisningen omfattar 2 a 3 timmar inom ramen för varje grundkurs.

Vid de medicinska fakulteterna och de tekniskt orienterade enheterna vid universitet meddelas undervisning i viss omfattning i

arbetsmiljöfrågor av annat slag än arbetar- skydd. Sålunda meddelas i ämnet hygien undervisning i bl.a. yrkeshygien och känne- dom om företagsläkares uppgifter och funk- tion, och även inom ämnet socialmedicin ägnas viss tid åt arbetarskyddet och dess organisation samt åt företagsläkarens uppgif— ter inom företagen. Därämnet yrkesmedicinär representerat ges också undervisning på detta område, i vissa fall dessutom i toxikologi.

I en del fall ges också viss undervisning i arbetsmiljöfrågor genom speciella kurser. Sålunda förekommer vid Stockholms uni- versitet ett studiealternativ teknisk psykologi, vari ingår en kurs: anpassning av miljön. Vid denna behandlas belysning, buller, lukt, isolering, färgsättning och miljövärdering. Likaså meddelas vid Umeå universitet i den kemitekniska utbildningen bl. a. en l-termins kurs i teknisk arbetshygien med påbygg- nadsmöjlighet. Härigenom förutsätts komma att skapas en treårig kvalificerad utbildning av skyddstekniker på främst det kemiska området. Vid Uppsala universitet har på senare tid tagits upp en ny typ av undervis- ning, s.k. blandad medicinsk och farma- cevtisk-kemisk utbildning, vari i avsnittet socialmedicin ingår viss undervisning i arbetsmiljöteknik.

Vid de tekniska högskolorna är undervis- ningen mer inriktad på arbetarskyddsfrågorna men förekommer inom dessa med vissa variationer. Främst är denna undervisning knuten till institutionerna för industriell ekonomi och organisation och i övrigt i vissa ämnen såsom maskinkonstruktion och bygg- nadsorganisation. På senare tid har vid tek- niska högskolorna mera allmänt större upp- märksamhet ägnats åt arbetsmiljöfrågorna och på några håll har en ökad undervisning kommit till stånd. Därvid behandlas frågor om säkerhet mot förgiftning av kemiska ämnen, t.ex. damm, rök och gaser, samt fysikaliska miljö- faktorer, t.ex. buller, belysning och klimat. I undervisningen ingår dessutom arbetsfysiolo- gi, arbetsställningar, ergonomi och tungt kroppsarbete. Vidare redogörs för arbetar- skydds- och arbetstidslagstiftningen samt fö- retagshälsovård.

Förutom vid de tekniska högskolorna

förekommer undervisning i arbetarskydds- frågor även vid en del specialhögskolor såsom skogshögskolan och lantbrukshögskolan.

9.3. Särskild utbildning

Förutom den undervisning i arbetarskydd som — enligt vad i det föregående anförts meddelas inom allmänutbildningen och yr- kesutbildningen bedrivs det sedan länge en omfattande och betydelsefull utbildning och information i arbetarskydd genom kurser an- ordnade av olika myndigheter, institutioner och organisationer samt internt vid åtskilliga företag. Här bör i första hand nämnas om den utbildning av företagsläkare, skydds- ingenjörer, företagssköt'erskor och tekniska planerare m.fl. som meddelats av dåvarande arbetsmedicinska institutet och tidigare under en följd av år av SAF (se nedan) och som numera sker genom arbetarskyddsstyrelsens försorg. Hur omfattande denna utbildning vid institutet varit sedan dess tillkomst 1966 har behandlats i avsnitt 4.6.2.

I anslutning härtill erinras om den utbild- nings- och informationsverksamhet i arbetar- skydds- och företagshälsovårdsfrågor som se- dan en följd av år bedrivits av SAF. Sålunda började år 1951 de fortbildningskonferenser för företagsläkare och skyddsingenjörer som sedan årligen hållits och vid vilka behandlats aktuella frågor inom företagshälsovården. År 1959 anordnades den första högre kursen för skyddsingenjörer, omfattande sju veckors kursprogram fördelat på ett år. Denna kurs- verksamhet fortsattes därefter med fyra kur- ser, intill dess verksamheten i oförändrad form övertogs av det år 1966 inrättade arbetsmedi- cinska institutet. Sedan 1962 har även anord- nats specialutbildning för sjuksköterskor i fö- retagshälsovård, en utbildning som efter 1966 fullföljts av nämnda institut och numera be- drivs av arbetarskyddsstyrelsen. Under 1972 har startats en specialutbildningskurs om tre veckor för sjukgymnaster verksamma inom företagen. Härutöver har SAF ordnat ett stort antal större och mindre kurser och konferenser i företagshälsovårds- och miljövårdsfrågorför företagsledare, personalchefer, ombudsmän,

företagsläkare, skyddsingenjörer m.fl. Kur— ser i ergonomi har sedan 1966 dessutom anord- nats av det till SAF anslutna ALI-RATI för personalgrupper inom företagshälsovården.

I SAF:s och LO:s gemensammaorgan Arbe- tarskyddsnämnden har stora resurser byggts upp för den arbetarskyddsutbildning som lig- ger inom parternas gemensamma ansvarsom- råde. Förutom kurser och konferenser i form av mer brett upplagd arbetsmiljöinformation har under årens lopp Arbetarskyddsnämndens kurser inriktats mot mer speciella arbetsmil- jöfrågor såsom ergonomi, buller, företagshäl- sovård m. m. Man har framför allt ägnat sig åt att framställa kursmaterial dels iform av brev- kurser, dels iform av programmerad undervis- ning, lärarhandledningar o.d. samt under de senaste åren mer och mer lagt tyngdpunkten på utbildning av utbildare. Med branschanpassat utbildningsmaterial söker man på samma sätt stimulera branscherna till motsvarande aktivi- teter.

På den fackliga sidan har inom LO en omfattande specialutbildning växt fram inom ramen för det fackliga utbildningsprogram som bedrivs vid LO:s skolor i Brunnsvik och Åkers-Runö. Sålunda byggs arbetsmiljöfrå- gorna in som en integrerad del i den fackliga tre-månaderskursen för LO-funktionärer. En arbetsmiljökurs på 14 dagar riktar sig till huvudskyddsombud, företagsnämndsleda— möter, klubbordförande m.fl. och arrangeras f. n. åtta gånger om året. LO har även arrangerat utbildning för förbundsfunktionä- rer med ansvar för arbetarskyddsfrågor.

Genom skilda kurser och konferenser har för utbildning och information i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor insatser också gjorts av olika förbund inom SAF, LO och TCO, och av olika samarbetsorgan på förbundsplanet. I dessa kurser och konferenser har främst delta- git arbetsledare och skyddsombud men i en del fall också företagsläkare, skyddsingenjörer och skyddstekniker, i vissa fall även perso- nalchefer, planerare och konstruktörer. Lik- nande kurs- och informationsverksamhet har också sedan länge bedrivits av Svenska kom- munförbundet, Svenska landstingsförbundet _ i många fall tillsammans med organisatio— nerna på personalsidan —— samt av KFO.

På det statliga området meddelas utbildning och information i frågor om arbetarskydd och företagshälsovård genom en numera omfat- tande kursverksamhet. Sedan början av 1950— talet har Försvarets centrala arbetarskydds- nämnd hållit ett stort antal kurser för chefs- tjänstemän, arbetsledare, skyddsingenjörer och skyddsombud. Senare har inom den civila statliga verksamheten Statsförvaltningens ar- betarskyddsnämnd i samarbete med Statens personalutbildningsnämnd anordnat ett flertal kurser i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor för verkschefer, arbetsföreståndare, repre- sentanter för myndigheter och personalorgani- sationer, skyddsombud m.fl. Idetta samman- hang erinras om den omfattande medverkani utbildning och information som lämnas av tjänstemän vid arbetarskyddsverket i form av föreläsningar, estradsamtal o. d. vid högre lä— roanstalter och institutioner och vid kurser och konferenser som anordnas av olika organisa- tioner.

Det kan tilläggas att vid sidan om den ovan angivna mera systematiskt bedrivna utbild- ningen i arbetarskydds- och arbetsmiljöfrågor anordnar många enskilda företag interna kurser i arbetarskydd, ergonomi m.m. Inom många större företag hålles ofta fortlöpande konferenser för vidareutbildning i arbetsmiljö- och företagshälsovårdsfrågor.

Av den lämnade redogörelsen framgår att nuvarande utbildning av skyddsombud sker på en mängd olika vägar. Man kan räkna med att utbildningen är av mycket varierande beskaffenhet. Det är ytterst svårt att beträf- fande skyddsombuden överskåda de utbild- ningsvägar som står till buds och att göra klart vilken utbildning som meddelas. Utredningen har därför tagit initiativ till en kartläggning av skyddsombudens utbildningssituation. Rap- port över undersökningen bifogas betänkan- det som bilaga 5.

Rapporten om utbildningen av skyddsom- bud bygger helt på enkätsvar från olika organisationer. Den ger sålunda ingen kun- skap om den utbildning som bedrivs internt inom företagen. Med anförda begränsning i minnet kan det dock vara av intresse att konstatera att rapporten på basis av uppgifter från 59 organisationer redovisar sammanlagt

drygt 1 000 kurser om året —till stor del i form av konferenser med ett antal kurstimmar som ligger över 16000. Antal kursdeltagare per år har uppgetts till omkring 35 000. Härvid måste dock observeras att de redovisade kurserna visserligen oftast riktar sig i första hand till skyddsombud men ofta även till andra personalgrupper som arbetsledare, skyddstjänstemän, fackföreningsfunktionä- rer och företagsrepresentanter. Kursinne- hållet varierar från grundläggande arbetar- skyddsutbildning till målinriktade special- kurser för vissa branscher. I de flesta fall delas kostnaderna mellan löntagarorganisa- tion och arbetsgivare. Myndigheters kurs- verksamhet finansieras över statsbudgeten.

Slutligen skall nämnas de kurser för olika teknikergrupper som under senare år anord- nats av Svenska Teknologföreningen i arbets- miljöfrågor såsom buller, ventilation, luftföro- reningar, hygieniska gränsvärden och mätme- todik. Till vidareutbildning i företagshälsovård bidrar också genom årliga konferenser Svens- ka Företagsläkarföreningen och Föreningen Teknisk Företagshälsovård. I arbetar- skyddsfrågor av brandskyddsnatur ger Svens- ka Brandförsvarsföreningen en omfattande utbildning och information.

9.4. Uttalanden angående utbildning i arbetar- skydd m. m.

År 1967 gjorde SAF och LO ett gemensamt uttalande i skolningsfrågor på arbetarskyd- dets och företagshälsovårdens område. I detta uttalande anförs att en av förutsättningarna för arbetarskydd och företagshälsovård av fullgod kvalitet är goda kunskaper hos dem som i företagen är engagerade i skyddsverk- samheten. Det konstateras i uttalandet vidare att skyddsombuden som arbetstagarnas representanter spelar en framträdande roll i arbetarskyddet. Att ge dem en utbildning, som gör dem skickade att fylla sina funktioner på ett effektivt sätt, är en uppgift såväl för de fackliga organisationerna som för företagen. Arbetsgivarna bör uppmärksamma den stora betydelse skyddsombuden har från företa- gens synpunkt. Enligt uttalandet är det

motiverat att arbetsgivarna engagerar sig i skyddsombudens utbildning, framför allt i vad gäller kunskaper om det egna företagets och den egna branschens speciella förhållanden. SAF och LO är enligt uttalandet ense om att organisationerna måste skapa förutsättningar för den vidgade utbildningen i företagen. Det anses därför åvila SAF och LO samt för- bunden på ömse sidor att snarast gripa sig an med skolningsfrågorna, ta initiativ till fram- ställning av studiematerial samt ange riktlinjer för den lokala tillämpningen.

Vid skilda tillfällen har starkt betonats nödvändigheten av att arbetarskyddet kom- mer in i undervisningen. För att understryka behovet av ökad undervisning i arbetarskydd, inte minst på högskolestadiet, har arbetar- skyddsstyrelsen bl. a. genom en skrivelse ijuli 1964 till chefen för dåvarande ecklesiastik- departementet hemställt att lämpliga åtgärder måtte vidtas för att stärka arbetarskyddets ställning inom den tekniska undervisningen och med hänsyn till problemet att få kom- petenta lärare i arbetarskydd samtidigt framhållit angelägenheten av att denna lärarfråga togs under särskilt övervägande.

För aktivering av undervisningen i arbe- tarskydd vid skolorna tillsattes inom skol- överstyrelsen i mars 1965 en särskild arbets- grupp med representanter för bl. a. arbetar- skyddsstyrelsen, Arbetarskyddsnämnden och Arbetsmarknadens yrkesråd. Gruppens upp- gift är att som kontaktorgan mellan skol- överstyrelsen och arbetarskyddsstyrelsen respektive arbetsmarknadens samarbetsor— gan för yrkesutbildning och arbetarskydd verka för en integrerad och yrkesanpassad undervisning i arbetarskydd i ämnen och skolformer där så är möjligt. Genom detta samarbete har skapats möjlighet till nära kontakt mellan skol- och arbetarskyddsmyn— digheterna med resultat bl.a. att arbetar- skyddsstyrelsen bereds tillfälle att granska förslag till läroplaner för gymnasieskolan och därigenom bevaka att arbetarskyddsfrågan tillgodoses i olika läroplaner. Styrelsen kan samtidigt upplysa om lämplig arbetarskydds- litteratur, ange för utbildningslinjen aktuella anvisningar osv.

I detta sammanhang erinras om att en

kommitté vid Tekniska högskolan i Stock- holm i december 1965 framlagt ett förslag till undervisning i ämnena ergonomi och arbets- psykologi med arbetsledning. Förslaget motiverades med att ingenjörerna i dagens industriella miljö behöver kunskaper utöver de rent teknologiska ämnena för att kunna rätt utföra sina uppgifter. Det gäller ekonomi- och personalfrågor i lika hög grad som tek- niska uppgifter. Förslaget innebar bl. a. att två professurer skulle inrättas i de båda ämnena. Det har senare överlämnats till universitets- kanslersämnetet för vidare utredning, bl. a. om och i vad mån det borde vidgas att avse också de övriga tekniska högskolorna. En utredning härom jämte vissa nya förslag till professurer, sektioner m.m. överlämnades till kanslers- ämbetet i mars 1968 i form av en rapport ”Utbildning och forskning i arbetspsykologi och ergonomi". Vidare överväganden i dessa frågor pågår inom universitetskanslersäm- betet.

Frågan om utbildning i arbetarskydds- arbetsmiljöfrågor har även tagits upp i flera motioner, bl.a. i motionen 881 vid 1971 års riksdag och motionerna 332 och 346 vid 1972 års riksdag. Socialutskottet framhöll i sitt yttrande över motionen 881 bl. a. vikten av att arbetsmiljöfrågorna byggdes in i den vanliga undervisningen. Behovet av en förstärkning av utbildningen i arbetsvetenskapliga ämnen ansågs särskilt påtagligt beträffande personer med teknisk utbildning.

Behovet av att förstärka den arbetsve- tenskapliga forskningen och utbildningen har även tagits upp av Ingenjörsvetenskapsaka- demien (IVA) i syfte att söka uppnå en för- bättring av arbetsmiljön bl. a. genom ett vidgat samarbete mellan näringsliv och för- valtning å ena sidan och universitet och högskolor å den andra. År 1970 tillsattes en arbetsgrupp för att utreda dessa frågor. Resultatet härav har framlagts i IVA-rapport nr 43 Arbetsmiljön och arbetsvetenskapen — Forskning och utbildning på arbetsvetenskap- liga området.

Chefen för industridepartementet har i maj 1972 tillsatt en utredning angående den tilläm- pade beteendevetenskapliga arbetslivsforsk- ningen. Enligt sina direktiv skall utredningen

göra en översyn av den del av den tillämpade arbetslivsforskningen som har anknytning till det beteendevetenskapliga området.

Frågan om undervisning i arbetarskydd har även berörts internationellt. Redan i en ILO— rekommendation av år 1929 om förebyggande av olycksfall i arbete uttalades att metodisk undervisning om förebyggande av olycksfall i arbete bör meddelas i yrkesskolor av alla slag och att eleverna därvid lämpligen bör göras uppmärksamma på betydelsen av den före- byggande verksamheten.

Vid antagande år 1937 av ILO-konventio- nen om säkerhetsföreskrifter för byggnads- industrin antogs även en rekommendation angående yrkesutbildning för byggnadsin- dustrin. I samband därmed framhölls bety- delsen av att teoretisk och praktisk under- visning i byggnadsindustrins säkerhetsfö- reskrifter tas upp på läroplaner för tekniska skolor och yrkesskolor. Även i den av 1947 års ILO-konferens antagna rekommendationen angående arbetsinspektion berörs utbild- ningsfrågan och det sägs att erforderliga åtgärder bör vidtas i syfte att arbetsgivare och arbetare skall kunna erhålla råd och upplys- ningar angående arbetslagstiftningen bl. a. genom undervisning i arbetshygien och säkerhet vid tekniska läroanstalter. Vidare uttalas i den år 1962 antagna allmänna ILO- rekommendationen om yrkesutbildning att i yrkesutbildningen bör ingå undervisning i bl. a. arbetarskydd, yrkeshygien och arbets- lagstiftning. Det ges i rekommendationen också praktiska synpunkter på yrkesutbild- ningen, och även utbildningen i arbetar- skyddsfrågor berörs.

Slutligen kan i detta sammanhang nämnas att vid ett möte som ILO i november 1967 anordnat med cheferna för arbetarskydds- myndigheterna i vissa länder det allmänt gavs uttryck för ett beklagande av att det i många länder i undervisningen vid universitet och inom fakulteter för teknik, kemi och fysik inte ägnas tillbörlig uppmärksamhet åt arbetar— skyddet.

III

Allmänna överväganden och förslag

10

Skydd mot olycksfall iarbetet och skydd mot ohälsa till följd av arbetet är sedan länge ett naturligt inslag i verksamheten på de flesta arbetsområden och arbetsställen. Arbetar- skyddet uppfattas som ett åliggande för arbetsgivaren, och arbetstagarna skall med- verka i skyddsarbetet. Ett system har byggts upp för samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor. Genom offentliga tillsynsorgan erbjuder samhället stöd åt skyddsverksamheten på arbetsplatserna. Dessutom utövas den behövliga kontrollen över det lokala arbetarskyddet.

Principerna för arbetarskyddet och dess organisation är fastslagna i lag. Den närmare regleringen ges delvis i lag och delvis i för- fattningar av lägre valör. Härtill kommer föreskrifter och normer som meddelas av den centrala tillsynsmyndigheten. Jämte lagstift— ningen finns som utfyllnad av och komple- ment till denna överenskommelser mellan arbetsmarknadens partsorganisationer i betydelsefulla frågor av skyddskaraktär.

De nu gällande centrala arbetarskyddsför- fattningarna, främst arbetarskyddslagen och arbetarskyddskungörelsen, tillkom år 1949 efter ett omfattande förberedelsearbete. Syftet med lagstiftningen var enligt förarbe- tena att skydda den mänskliga arbetskraften mot de faror för olycksfall och ohälsa samt andra menliga verkningar som i större eller mindre grad var förbundna med arbete av olika slag. Det framhölls bl.a. att en snabb teknisk utveckling med i många fall mekani—

Allmänna synpunkter

sering och rationalisering ej sällan ställt steg- rade fysiska och psykiska anspråk på den mänskliga arbetskraften samt att behovet av åtgärder av såväl skyddsteknisk som arbets- hygienisk art måst skärpas. Säkra och sunda förhållanden på arbetsplatserna var vidare av stor betydelse från arbets- och produktions- synpunkt och det förebyggande skyddsarbe- tet borde därför betraktas som ett viktigt och naturligt led i det produktiva arbetet. Före- byggande skyddsverksamhet var slutligen med hänsyn till effekterna av arbetsolycksfall och yrkessjukdomar ett självfallet intresse för samhället i dess helhet.

Arbetarskyddslagen bygger på de förhållan- den i arbetslivet och samhället i övrigt som rådde vid tiden för lagens tillkomst. Sedan dess har utvecklingen i bl.a. tekniskt, eko- nomiskt och socialt hänseende gått ytterligt snabbt. Detta har förändrat mycket av vad som tidigare tjänat som underlag för bedömningarna av arbetarskyddets behov. Vidare har helt nya faktorer med betydelse för hälsan och säkerheten i arbetslivet tillkommit. Här skall endast antydas vissa huvuddrag i denna ändrade samhällsbild. En närmare analys av utvecklingen redovisas i bilaga 4. Grundläggande har varit en strävan att öka produktiviteten i näringslivet i syfte att skapa en förbättrad levnadsstandard. Denna strävan har varit väsentligen framgångsrik, vilket betingats främst av de tekniska och organi- satoriska förändringar och den strukturom-

vandling som genomförts inom näringslivet. Mekanisering har under de båda senaste decennierna införts i en utsträckning som saknar tidigare motstycke. Härigenom har mänsklig arbetskraft i ökad utsträckning ersatts med maskinell kraft. Främst som följd av elektronikens utveckling har automatise- ringen gjort stora framsteg och olika styr- och kontrollfunktioner har övertagits av maski- ner. Rationaliseringssträvanden har medfört att man i en del branscher sökt sammanlänka olika produktionsled genom användning av transfermaskiner, löpande band o.d. Konti- nuerliga arbetsprocesser har utvecklats. Nya ämnen och produkter har kommit in i bilden. Strukturomvandlingen inom industrin och näringslivet i övrigt har varit markant. Den har bl. a. inneburit en överflyttning av arbetskraft mellan olika branscher samt tendenser mot stordrift genom företagssamgåenden m.m. På det sociala planet har jämsides med de tek- niska och ekonomiska framstegen skett en stark utbyggnad av systemet för medborgar- nas välfärd. Nya synsätt har vuxit fram. Den allmänt förbättrade levnadsstandarden och den höjda kunskapsnivån i samhället har bidragit till att arbetstagarnas intresse för arbetsmiljöförhållanden har stegrats avse- värt. Detta har i sin tur resulterat i en allmänt höjd anspråksnivå när det gäller arbetslivets villkor.

Med den antydda utvecklingen i stort har följt en rad förändringar i den enskilde arbetstagarens arbetsmiljösituation. Genom tekniken har många typer av fysiskt tungt och nerslitande arbete kunnat undvikas, varför den således bidragit till att arbetstagarna i vissa avseenden har fått förbättrade arbets- förhållanden. Den ekonomiska framstegs- takten har också möjliggjort att arbetstiden kunnat förkortas betydligt för alla arbetsta- gare. Man kan emellertid inte nöja sig med dessa konstateranden, eftersom det också är uppenbart att utvecklingen medfört många nya problem från skyddssynpunkt. Dessa problem har varit nya antingen i den meningen att de är att hänföra till tidigare obefintliga arbetsmiljöfaktorer eller på så sätt att de bringats i dagen genom ökade erfarenheter och kunskaper.

Olika slag av maskiner och andra tekniska anordningar samt byggnader och anläggningar har tillskapats efter nya konstruktionsmeto- der. I samband därmed har visserligen undanröjts en rad risker för arbetstagarnas hälsa, men den nya teknologin har inte kunnat undvika att nya risker uppstått. De rent tek— niska orsakerna till arbetsolycksfallens upp- komst torde dock ha reducerats. Faktorer som hänger samman med mänskligt beteende har tillmätts ökad betydelse i olycksfallssamman- hang. Riskbedömningen har därigenom blivit mer komplicerad än tidigare. Ökad forskning med delvis ny uppläggning har gett värdefulla upplysningar men också pekat på nya problem- ställningar.

Ser man på de fysikaliska arbetsmiljöfak- torerna — sådana som värme, kyla, drag, buller, strålning och vibrationer — kan man notera att antalet arbetstagare som utsätts för påverkan torde ha ökat. Helt nya påverkans- möjligheter har också blivit aktuella iarbetsli- vet. Som exempel kan nämnas olika slag av strålning från artificiella källor. Kunskaperna om hälsorisker från fysikaliska miljöfaktorer har efter hand vuxit men samtidigt har intres- seområdet när det gäller eventuella skadeverk- ningar vidgats alltmer och bl.a. kommit att omfatta många svårbedömbara frågor om långtidseffekter på den arbetande människans organism. På senaste tid har också problem om samverkan mellan fysikaliska faktorer och ke- miska ämnen aktualiserats.

Utvecklingen på det kemisk-tekniska området har varit speciellt betydelsefull för uppkomsten av nya förhållanden och risker i arbetslivet. Förut oanade möjligheter att bilda kemiska föreningar har upptäckts och utnyttjats, och som en följd härav har den kemiska industrin expanderat mycket snabbt. Till den ytterligt stora mängden av kemiska ämnen och produkter fogas kontinuerligt nya sådana i ett snabbt flöde. Inom arbetslivet förekommer en intensiv hantering av många av dessa ämnen och produkter, som ofta har ett mycket brett användningsområde och blir av betydelse för arbetstagare inom olika bran- scher. Samtidigt är kunskaperna om verkning- arna av olika kemiska ämnen —vart för sig och i kombination med varandra — på den mänsk-

liga organismen högst ofullständiga. Riskerna för kroniska och andra skador är dessutom ofta mycket svåra att utforska och bedöma.

l rationaliseringens spår har ej sällan följt krav på ökad arbetstakt eller på övergång till skiftarbete eller annars ändrade former för arbetstidens förläggning. Långtgående mekanisering har stundom lett till arbetspro- cesser som från bl. a. arbetspsykologiska utgångspunkter anses otillfredsställande, t. ex. så till vida att den enskildes arbetscykel innehåller enbart några få repetitiva moment. Samtidigt har emellertid med rationaliserings- utvecklingen uppstått ett ökat intresse och ökad förståelse för psykologiska och socio- logiska aspekter i samband med arbetet. Uppmärksamheten har riktats på arbetstaga- rens upplevelse av sin arbetssituation. Det finns härigenom betydligt bättre förutsättning- ar än för några decennier sedan att i skyddsar- betet beakta risker för den psykiska hälsan.

Arbetarskyddslagen har under sin drygt tjugo- åriga tillvaro undergått vissa ändringar. Den väsentligaste nyheten beslöts år 1963 då lagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta i princip alla arbetstagare. Några genomgripande ändringar med avseende på lagstiftningens materiella innehåll har emel- lertid inte skett. Mot bakgrunden av de nyss berörda förändringarna i arbetslivet är det naturligt att ompröva innehållet i lagstift- ningen med sikte på att åstadkomma regler som svarar mot nya förhållanden och en modern grundsyn på arbetarskyddets upp- gifter och metoder.

Huvudmålet för arbetarskyddet bör enligt utredningens mening vara att skapa sådana förhållanden i arbetslivet att de anställda skyd- das till hälsa och säkerhet. Skyddsverksamhe- ten skall liksom hittills bedrivas genom före- byggande åtgärder mot olycksfall i arbetet och ohälsa till följd av arbetet. Därvid är att märka att begreppet ohälsa inte används i någon snävt begränsad mening. Nya bestämmelserpå arbe- tarskyddets område måste uppenbarligen ut- formas med hänsyn till nu rådande uppfattning om sjukdomar och sjukdomars uppkomst. Frågor som rör den psykiska hälsan och an- passningen förtjänar i det sammanhanget stor

uppmärksamhet. I anslutning härtill kan erin- ras om att arbetarskyddets ansvarsområde i praktiken sedan länge gått utöver vad som täcks av begreppet yrkessjukdom. Här har den framväxande företagshälsovården haft stor betydelse. Det framstår i dag som naturligt att slå fast att arbetarskyddsverksamheten skall ta sikte på alla slag av hälsorisker med anknytning till arbetstagarnas arbetsförhållanden. Till grund för bestämningen av vad som konstitue- rar risk för hälsan kan inte enbartläggas renod- lat medicinska bedömningar utan också psyko- logiska och sociala aspekter måste tillåtas att väga in.

Arbetarskyddet i dagens och morgondagens samhälle bör emellertid inte vara främmande för ytterligare uppgifter. En strävan bör vara att se till den enskilde individens hela hälso- situation i arbetslivet. Därmed följer med nödvändighet att bevakningen stundom kommer in på ett område där skyddsaspekter inte är omedelbart framträdande. Det kan dessutom vara svårt att dra en skiljelinje mellan vad som är hälsofrågor och vad som är frågor om välbefinnande eller liknande. Man kan också konstatera att en del arbetsmiljö- problem som inte i första hand uppfattas som skyddsfrågor som exempel kan nämnas spörsmål som primärt angår den enskilde individens anspråk på meningsfyllt arbete eller gäller andra psykologiska krav på arbetet med den nyss förordade mera vidsträckta synen på vad som är arbetsbetingad ohälsa i själva verket kan beröra arbetarskyddet mycket nära. Det kan således finnas fall då det är motiverat att inbegripa också dessa frågor under skyddsverksamheten. Enligt utred— ningens uppfattning bör man över huvud taget vara försiktig med att på förhand genom generella gränsdragningar avskära vissa frå- gekomplex som gäller arbetsmiljön från arbetarskyddets ansvarsområde.

Det material som utredningen samlat in och sammanställt rörande utvecklingen av arbetsolycksfallen (bilaga 3) ger vid handen att vidgade insatser måste till för att vända olycksfallskurvan nedåt. Vidare krävs uppenbarligen mycket stora insatser för skyddet mot andra hälsorisker i arbetslivet. Detta motiverar att arbetarskyddet för

överskådlig tid framöver har sin huvuduppgift i att värna den arbetande människan från fysiska och psykiska skador av skilda slag. Åtgärder som vidtas i sådant syfte bör emellertid inriktas också på att främja hälsa, arbetsanpassning och tillfredsställelse i arbetet. Denna syn på den förebyggande verksamheten står i samklang med målsätt- ningen för företagshälsovården. Den bör också, i vart fall i ett längre perspektiv, vara ägnad att bidra till att största möjliga skyddseffekt erhålls av de insatta resurserna.

Även om det är samhället och dess organ som ytterst svarar för att säkerheten i arbetslivet tryggas så är det samtidigt betecknande att så mycket ligger i parternas, arbetsgivarnas och arbetstagarnas, händer när det gäller att förverkliga och utstaka mål- sättningen. Det har med tiden kommit att stå alltmer klart att en förutsättning för en god arbetsmiljö är ett samarbete mellan arbets- givare och arbetstagare när det gäller att utforma arbetsförhållandena. Många av de frågor som uppkommer är av den naturen att en samverkan mellan de närmast berörda är en nödvändighet för att man skall nå resultat. Detta innebär inte att lagstiftningen skulle vara överflödig. Den måste alltid finnas i bakgrunden, både som vägledare och som garanti för att de anställdas intressen blir tillgodosedda. Det är karakteristiskt att ut- vecklingslinjerna i vårt land pekar mot att man i lagstiftningen mer och mer bygger in regler om samverkan i skyddsfrågorna. Eftersom dessa regler normalt också innebär ökande möjligheter för de anställda att med- verka i skyddsarbetet och få sina intressen tillgodosedda leder utvecklingen till ökat inflytande för de anställda över arbetsmiljön. Det finns all anledning att arbeta vidare på denna utveckling. Det ändrade synsättet på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta- gare som vuxit och växer fram inom ramen för det alltmer utvecklade företagsdemokratiska tänkandet verkar mot ett allt större inflytande för de anställda. Knappast något område torde ligga så nära till för medbestämmande från de anställdas sida som just arbetsmiljön. Det är naturligt att den som själv vistas och verkar på

arbetsplatsen är intresserad av förhållandena där och ligger väl till för att bedöma dessa. Den anställde tillbringar en stor del av sin tid på arbetsplatsen och det är motiverat och natur— ligt att han får vara med om att forma förhållan- dena där. Han har erfarenhet att ge, som kan vara av stort värde för utformningen av arbets- förehållandena, erfarenhet av värde också för företaget som sådant. Genom en sådan med- verkan skapas också förutsättningar för ökad inlevelse i och engagemang för arbetsuppgif- terna, till gagn för alla. Ett ytterligare skäl för de anställdas medverkan i arbetsmiljöns ut- formning är att man här kan komma in på avvägningar som också berör arbetstagarna i andra avseenden.

Samarbetet mellan parterna i arbetar- skyddsfrågor har i vårt land gamla och goda traditioner. Med tiden har vuxit fram och utvecklats en mängd skiftande former. Detta har skett inom ramen för arbetarskyddslag- stiftningens regler men också — och det inte minst — spontant och utan särskilt stöd eller påverkan av lagföreskrifter. Dessa samar— betssträvanden är nu livligare och mera målinriktade än någonsin. Detta kan säkerli- gen till en del ses som en följd av de senaste årens intensiva och positiva arbetsmiljöde- batt. Det faktum att arbetsmiljöutredningen kom till torde också ha verkat som en ytter- ligare stimulans för debatten och samarbets- strävandena på ett sätt som är glädjande.

Utredningen har att se över hela arbetar- skyddslagstiftningen och organisationen av arbetarskyddsverksamheten. Såsom framgår av det föregående är samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare att se som ett ytterst väsentligt inslag i ett modernt arbe- tarskydd. Samarbetslinjen bör leda fram mot ökade möjligheter för arbetarskyddet att svara mot en höjd ambitionsnivå över hela det utvidgade verksamhetsfältet. Till en del reg- leras samarbetet i lagstiftningen. Så bör otvivelaktigt även vara fallet i fortsättningen. Det måste dock undvikas att tillskapa regler som är stela och binder samarbetet i alltför byråkratiska former. Förhållandena är så skiftande inom olika företag och branscher och utvecklingen går så snabbt att det är angeläget att lämna stort utrymme för olika

initiativ och variationer. Ett levande och utvecklingsbart samarbete frodas bäst inom ramen för en lagstiftning som lämnar stort utrymme för det enskilda initiativet. De nya regler som behövs bör därför i mycket utformas som rambestämmelser avsedda att bilda grund för en samverkan som i hög grad bör präglas av anpassning till förhållandet på det enskilda arbetsstället. Tonvikten bör läggas på att garantera de anställdas medin- flytande i arbetsmiljöns utformning med syfte att åtgärder skall kunna sättas in på ett tidigt stadium och kunna ge effektiva och snabba resultat. Det bör framhållas att vad utred- ningen föreslår beträffande ordningen för samverkan bör ses i samband med de förslag som framläggs om en avsevärt förstärkt och utbyggd yrkesinspektion och ökade resurser för den offentliga organisationen i övrigt.

Den satsning på samverkan mellan parterna och ökat inflytande för de anställda som enligt utredningens uppfattning bör ske får inte ses som något avsteg från den princip om arbetsgivarens huvudansvar för att arbets- förhållandena är sunda och säkra som arbe- tarskyddslagstiftningen bygger på. Liksom hittills bör det ankomma på den som har anställda i sin tjänst att se till och verka för att de anställdas hälsa och säkerhet i arbetet inte äventyras.

Konstruktionen med arbetsgivarens ansvar i förhållande till hans egna anställda är inte tillfyllest i alla situationer. För vissa fall finns därför i arbetarskyddslagstiftningen kom- pletterande bestämmelser som lägger för- pliktelser i skyddshänseende på andra per- soner. Här kan t. ex. erinras om det ansvar som vilar på tillverkare, försäljare och upp- låtare av maskiner m.m. Efter hand har det dock blivit alltmer märkbart att lagstiftningen i sin nuvarande utformning inte ger behövlig vägledning för lösningen av de särskilda skyddsproblem som uppstår när arbetsställe är gemensamt för olika arbetsgivares anställda. Dessa problem är vanliga framför allt inom byggnadsbranschen. Svårigheter av likartad natur kan sägas föreligga när anställda sysselsätts på arbetsplats som deras arbets- givare inte har rådighet över. Med avseende

på dessa praktiskt viktiga situationer är det således angeläget att komma fram till regler som ger ökat skydd och åstadkommer nöd- vändig samordning. Enligt utredningens bedömning kan detta ske utan att principen om arbetsgivaransvaret överges.

En viktig förutsättning för att en breddad målsättning för arbetarskyddet skall kunna förverkligas är att bedömningarna av vad den förebyggande verksamheten kräver och av hur kraven skall tillgodoses sker vid rätt tid- punkt. Strävan måste också vara att så långt möjligt anpassa arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer till arbetskraftens fysiska och psykiska för- utsättningar. Det är således nödvändigt att redan vid planeringen av de olika leden i en produktionsprocess väga in arbetarskyddets krav. Om t.ex. det grundläggande valet av tekniska och organisatoriska lösningar vid arbetsprocessernas uppbyggnad sker utan tillräckligt beaktande av konsekvenserna i den blivande arbetsmiljön är det i regel inte möjligt att i efterhand korrigera bristerna eller att göra det fullt ut. Garantier bör därför ges i lagstiftningen för att en från skyddssynpunkt tillfredsställande bevakning kommer till stånd genom förhandsprövning. Inför en sådan prövning är det enligt utredningens mening viktigt att de anställda bereds möjligheter att själva eller genom sina fackliga organisationer lägga fram sina synpunkter. Sådan medverkan bör leda till en betydande ökning av de an— ställdas reella inflytande på sin arbetsmiljö- situation. ] förevarande betänkande går utred- ningen närmare in på den ordningför förhands- prövning som bör gälla för inrättande av ar- betslokaler och anordningar m. m. i samband därmed.

En effektiv tillämpning av arbetarskydds- lagstiftningen måste enligt utredningens mening säkras genom samhället och dess tillsynsorgan. Arbetarskyddsmyndigheternas organisation och verksamhetsformer kräver därför stor uppmärksamhet. Det är uppenbart att betydande resurser fordras för att den höjda ambitionsnivån för arbetarskyddet skall slå igenom i den praktiska tillämpningen över

Under de senaste åren har statsmakterna beslutat om förstärkningar av såväl den cen- trala tillsynsmyndigheten, arbetarskydds- styrelsen, som den myndighet, yrkesinspek- tionen, som har att under styrelsens ledning utöva tillsynsfunktionerna ute på fältet. Dessa förstärkningar får ses som inledande faser i en successiv utbyggnad av arbetarskyddets orga- nisation. Samma synsätt bör anläggas på de ytterligare resurser som tillförts arbetsmedi- cinska institutet för dess forsknings-, utbild- nings- och informationsverksamhet liksom på åtgärden att inordna institutet i arbetarskydds- styrelsen. Förden fortsatta utvecklingenärdet vidare av stor betydelse att en särskild arbetar- skyddsavgift införts genom beslut av 1971 års riksdag. Avgiften erläggs av arbetsgivarna i anslutning till yrkesskadeförsäkringspremien och beräknas under nuvarande förhållanden inbringa omkring 40 milj. kr årligen. Av influt- na belopp förs tre femtedelar till en speciell arbetarskyddsfond som skall stödjaforskning, utbildning och information på arbetarskydds- området. Återstoden utgör bidrag till stats- verkets kostnader för de offentliga arbetar- skyddsorganens verksamhet.

Efter beslut av regering och riksdag har arbetarskyddsstyrelsens styrelse ombildats och inrymmer fr. om. den 1 juli i år bl.a. representanter för arbetsmarknadens huvud- organisationer. Arbetsmarknadsparterna har härigenom fått förbättrad insyn i styrelsens verksamhet samt möjligheter att utöva ett direkt inflytande på inriktningen och utformningen i stort av denna verksamhet. Utredningen ser med tillfredsställelse på denna utveckling, som står helt i överens- stämmelse med utredningens uppfattning om det'.stora värdet i att tillsynsmyndigheternas handlande har god förankring hos dem som närmast berörs av åtgärderna.

Det är enligt utredningens mening angeläget att huvudansvaret för arbetarskyddsinsat- serna på olika områden är samlat hos den centrala arbetarskyddsmyndigheten. Därige- nom underlättas överblick och samordning till fördel för effektiviteten i skyddsarbetet.

Det är nödvändigt att arbetarskyddssty- relsen tillförsäkras erforderlig kapacitet för

att kunna fullfölja sina viktiga ledningsfunk- tioner. Planering och samordning kräver ökade insatser mot bakgrunden bl. a. av vad utredningen föreslår beträffande det lokala skyddsarbetets och yrkesinspektionens organisation. Man kan notera ett allt större behov av samråd och kontakter externt. Uppgiften att utarbeta generella anvisningar till förebyggande av yrkesrisker måste också framdeles bli av central betydelse med hänsyn till den vägledning i skyddsarbetet som däri- genom kan förmedlas till företag, myndighe- ter och organisationer m.fl. Anvisningsar- betet kommer i ökad omfattning att beröra svårlösta problemkomplex med åtföljande behov av bistånd av främst arbetsmedicinsk expertis. Typgranskning av tekniska anord- ningar är ett väsentligt instrument för för- handsprövning och kan väntas öka ytterligare i betydelse framöver. Utbildningen av per- sonal för tillsynsverksamheten såväl centralt som ute på fältet tenderar att bli en alltmer krävande uppgift allteftersom fordringarna på arbetsmiljön ställs högre. Utredningens för- slag om utbyggnad av yrkesinspektionen får självfallet konsekvenser också för denna del av arbetarskyddsstyrelsens verksamhet. Redan av vad här nämnts framgår klart att krav nu måste ställas på anpassning av verksorganisationen till ändrade förhållan- den.

Forskningen på det arbetsmedicinska området har genomgått en snabb utveckling och dess resultat har alltmer uppmärksam- mats och kommit till användning i det prak- tiska skyddsarbetet. Den växande insikten om att betydande landvinningar kan göras inom arbetarskyddet med hjälp av arbetsmedi- cinskt forsknings- och utredningsarbete har så småningom lett till krav på förbättrad sam- ordning mellan arbetarskyddets och arbets- medicinens aktiviteter. Bl.a. har framhållits vikten av att forskningen till väsentliga delar inriktas på projekt av mera direkt betydelse för arbetsmiljöns utformning. Synpunkter av sådant slag ligger bakom statsmakternas beslut att inordna arbetsmedicinska institutet i arbetarskyddsstyrelsen per den 1 juli i år. Utredningen vill för sin del framhålla att det moderna arbetarskyddet i mycket stor

utsträckning måste kunna repliera på erfa- renheter och rön som gjorts och görs inom de arbetsmedicinska vetenskaperna. Endast därigenom finns det förutsättningar att till- fredsställande lösa de många gånger kompli- cerade skyddsproblem som uppkommer när arbetslivet präglas av kontinuerlig utveckling och förändring. Det bör inte heller förglöm- mas att utbildningen i företagshälsovård med allt vad den innebär av positiva effekter för arbetarskyddet är intimt förknippad med den arbetsmedicinska forsknings- och utred- ningsverksamheten.

Genom integreringen av arbetsmedicinska institutet i styrelsen har tillgodosetts önske- mål om en basorganisation för arbetsmedi- cinsk verksamhet inom den centrala arbe- tarskyddsmyndigheten. Mot bakgrunden av det nyss anförda bedömer utredningen detta som en högst avsevärd förstärkning för arbetarskyddet. En utgångspunkt för den närmare utformningen av verksamhetens organisation är att de arbetsmedicinska upp- gifterna skall hållas samman i en särskild enhet inom styrelsen. Vidare skall beaktas beslutet om inrättande av en arbetsmedicinsk filial i Umeå. Enligt utredningens mening bör man under de angivna förutsättningarna lägga stor vikt vid att den förstärkning av styrelsens arbetsmedicinska resurser som filialens till- komst för med sig kan nyttiggöras snarast möjligt. Frågan om den fortsatta uppbygg- naden av styrelsens arbetsmedicinska verk- samhet i övrigt är dock samtidigt värd all uppmärksamhet. Hela tiden måste det vara betydelsefullt att se till att förutsättningar finns för goda kontakter och samverkan med näraliggande aktiviteter som bedrivs främst vid universitet och högskolor samt yrkesmedi- cinska kliniker vid sjukhus.

Utredningens principiella överväganden rörande yrkesinspektionen hänger nära sam- man med den i det föregående redovisade synen på spörsmålen om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i skyddsfrågor. De synpunkter som anförts rörande den fortsatta utvecklingen av samarbetet och angående det ökade arbetstagarinflytandet i arbetsmiljöhänseende kan enligt utredningens bedömning inte få sin fulla genomslagskraft

om inte en utbyggnad och förstärkning av yrkesinspektionen kommer till stånd.

Yrkesinspektionen har med tiden alltmer kommit att bli ett organ till vilket arbetsgivare och arbetstagare hänvänder sig för diskus- sioner och för erhållande av sakkunniga råd och upplysningar i skyddsfrågor. Utredningen vill understryka betydelsen av denna kon- sultativa funktion. Behovet av konsultationer bör enligt utredningens bedömning öka ytterligare i anslutning till införandet av nya regler på de områden som utredningen behandlar i detta betänkande. Längre fram kan man vänta sig en fortsatt ökning i anslutning till kommande omdaningar i arbetarskyddslagstiftningen.

Strävan måste vara att yrkesinspektionens tillsyn i form av övervakning och inspektion skall göras så effektiv som möjligt, bl.a. genom noggrann planering och riktig upp- läggning av verksamheten. Nya former för inspektion som går ut på t. ex. branschinriktad tillsyn på grundval av centralt meddelade anvisningar bör kunna ge goda resultat. I ökad omfattning måste i tillsynen kunna beaktas de medicinska och sociala aspekterna på arbetsmiljön.Här kan erinras om de möjlig- heter till förbättrad övervakning som bör erbjudas genom mera systematiskt utnytt- jande av hälsokontroller och andra under- sökningar som sker för att få överblick över hälsoproblemen på arbetsställena. Det måste vidare vara ytterst väsentligt att man vid tillsynen ägnar stort intresse åt den lokala skyddsorganisationens sätt att fungera och att man medverkar till att avhjälpa brister i det lokala skyddsarbetet. Yrkesinspektionen bör kunna hålla hög beredskap för insatser i fall då akuta skyddsproblem uppstår.

Enligt de nya tankegångar utredningen för fram kommer yrkesinspektionen att träffa avgöranden som avser olika dags frågor där parterna på det lokala planet inte kunnat enas. Ytterst kan det gälla användning av det sanktionssystem som lagstiftningen erbjuder. Oavsett i vilken omfattning sådana avgöran- den kan komma att behövas är det synnerligen viktigt att avgörandena omfattas med för- troende och respekt av dem som berörs. För att tillgodose önskemålet härom behöver

yrkesinspektionen enligt utredningens upp- fattning förstärkas så att representanter för arbetsmarknadens partsorganisationer kom- mer att delta i besluten i viktigare frågor av den typ som antytts. Det är dessutom önsk— värt att en sådan representation ges ett bestämmande inflytande på frågor som rör den allmänna inriktningen av verksamheten inom yrkesinspektionens arbetsområde.

Särskilt mot bakgrunden av avsedda nya regler om partssamverkan är det ett vitalt intresse att nära kontakter kan upprätthållas och att intimt samarbete kan bedrivas mellan skyddsombud eller andra i skyddsorganisa- tionen på arbetsplatsen samt yrkesinspektio- nens personal. Yrkesinspektionens verk- samhetsområde bör därför inte vara för stort i geografiskt hänseende. Nuvarande di- striktsindelning för allmänna yrkesinspek- tionen, som i stort sett innebär att två eller i vissa fall tre län bildar ett distrikt, tillfreds- ställer inte anspråken härvidlag. Det är enligt utredningens mening nödvändigt att en ny organisation för att bli effektiv måste bygga på att distriktens storlek begränsas jämfört med nuläget. Vid fastställande av distrikts- indelningen för den allmänna yrkesinspek- tionen får naturligtvis beaktas vilka bedöm- ningar som görs i fråga om specialinspektö- rernas ställning och beträffande den kom- munala tillsynen.

Behandlingen av frågan om specialinspek- tion i hela dess vidd är komplicerad beroende på att man här delvis kommer in på verk- samhetsområden där andra myndigheter än arbetarskyddsorganen har huvudansvar. Spörsmål som gäller säkerhetsinriktade verksamheter vid flera olika myndigheter är f.ö. under utredning av särskilda kommittéer eller under behandling på departementspla- net. Det är enligt utredningens mening lämpligt att i vart fall i en första etapp kon- centrera ansträngningarna på att få till stånd en förstärkt organisation för arbetarskyddsver- ket med inriktning direkt på arbetarskyddets behov. Uppdelningen på en allmän yrkes- inspektion och ett antal specialinspektioner för vissa områden eller uppgifter kan enligt utredningens uppfattning medföra splittring av tillgängliga resurser för arbetarskyddstill-

synen och försvåra arbetarskyddsstyrelsens samordningsfunktioner. På grund av svårig- heter att göra klara gränsdragningar mellan ett flertal olika tillsynsorgan på samma nivå inrymmer systemet med specialinspektioner vid sidan av allmänna yrkesinspektionen ris- ker för såväl dubbelarbete som luckor i tillsy- nen. Det finns också problem med att åstad- komma motsvarighet för specialinspektioner- nas del till detpartsinflytande som utredningen förordar när det gäller allmänna yrkesinspek- tionen. Sådana nackdelar av en uppdelning som här nämnts får självfallet vägas mot de omständigheter som i det särskilda fallet kan tala för bibehållande av ett speciellt inspek- tionsorgan. Värdet av en samlad organisato- risk ram för all yrkesinspektionsverksamhet synes dock vara så stort, att det bör fordras starka skäl för att säranordningar skall kunna godtas. Den prövning av specialinspektioner- nas ställning som utredningen företar i detta sammanhang sker från dessa utgångspunkter.

För tillsynen över mindre arbetsställen där arbete bedrivs utan maskinella hjälpmedel eller med enbart enklare sådana hjälpmedel biträds den allmänna yrkesinspektionens tjänstemän av särskilt utsedda kommunala tillsynsmän. Den kommunala tillsynen har i olika sammanhang kritiserats för bristande effektivitet, en kritik som uppenbarligen i mycket varit berättigad. Frågan om en effektivisering av tillsynen vid mindre arbetsställen har också efter uppdrag av Kungl. Maj:t tagits upp till särskild utredning av arbetarskyddsstyrelsen. Resultatet av utredningsarbetet har redovisats i en tryckt redogörelse, som innefattar förslag som berör såväl den kommunala tillsynen som yrkes- inspektionens tillsyn i övrigt vid mindre arbetsställen. Redogörelsen har sedermera överlämnats till arbetsmiljöutredningen för prövning i anslutning till fullgörandet av dess uppdrag. Enligt utredningens mening ger det föreliggande materialet allmänt sett en till- fredsställande grund för åtgärder som syftar till en effektiv arbetarskyddstillsyn vid mindre arbetsställen. Utredningens bedömning inne- bär bl. a. på sätt som utvecklas i avsnitt 14— ett godtagande av arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att den kommunala tillsynen bör

Genom en väl utbyggd lokal skyddsverk- samhet grundad på samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare samt genom effektivast möjliga bistånd via myndighets- organen bör det finnas goda förutsättningar för att lösa skyddsproblem utan ingripanden av tvångskaraktär. Det är emellertid ofrån- komligt att i bakgrunden måste finnas ett sanktionssystem som medger ingripanden från tillsynsorganen i sådana fall då miss- förhållande i skyddshänseende kunnat kon- stateras eller annars då lagstiftningens krav inte uppfylls. Ett sådant system medverkar också till att tillsynsorganens beslut och agerande i övrigt får behövlig tyngd. Sank- tionernas användning är en fråga i vilken det ter sig naturligt att arbetsmarknadsparterna bereds ett väsentligt inflytande. Önskemålet bör, som framgått av vad förut nämnts, till- godoses genom arrangemang för besluts- medverkan i yrkesinspektionen beträffande viktigare tillämpningsfrågor. Sanktionsformer bör finnas som är tillräckligt pådrivande för att förmå till rättelse. I brådskande fall bör de kunna göras verksamma utan tidsutdräkt.

Utredningen anser att stor vikt måste läggas vid att de anställda har goda kunskaper om arbetarskydd. Information och utbildning krä- ver följaktligen insatser på bred bas. Möjlighe- terna att ge vissa kunskaper inom det allmänna undervisningssystemets ram bör utnyttjas. Mot bakgrunden av de synpunkter som utred- ningen för fram rörande formerna för samver- kan mellan arbetsgivare och arbetstagare ärdet av särskild betydelse att behövlig utbildning kan ges åt skyddsombud och andra som enga- geras i den lokala skyddsorganisationen. Ut- redningen tar i det följande upp vissafrågor om utbildningen på arbetsmiljöområdet. I första hand siktar utredningen därvid på att ge under- lag för en utbyggnad av den utbildningsverk- samhet som bedrivs av arbetsmarknadspar— terna.

De synpunkter som förts fram i det före- gående knyter i främsta rummet an till de särskilda frågor som behandlas i detta

betänkande. Det bör anmärkas att utred- ningens fortsatta arbete kan ge anledning att på nytt överväga enskildheter i vad som nu redovisats. Det; valda metoden att lägga fram förslag i vissa särskilda frågor innan hela utredningsarbetet slutförts bör enligt utred- ningens mening få den följden i lagtekniskt hänseende att nya bestämmelser tills vidare inarbetas i den nuvarande arbetarskyddslagen och därtill anslutande författningar. Utred- ningen avser att sedan utredningen behandlat återstående delar av lagstiftningen åter- komma till frågan om en helt ny lag på området.

För att tillgodose de krav som bör ställas på arbetsmiljön kan behövas åtgärder som för en del företag utgör en betydande belastning med hänsyn till de ekonomiska insatser som erford- ras. Det står emellertid samtidigt klart att det inte kan tillåtas att företag av kostnadsskäl avstår från att vidta åtgärder som är nödvändi- ga med hänsyn till de anställdas hälsa och säkerhet. Det är mot bakgrunden härav kanske inte så märkligt att det förts fram tanken att det allmänna skulle träda in och svara för kostna- der för arbetsmiljöförbättringar i enskilda fö- retag. I anslutning härtill vill utredningen anfö- ra följande.

Det bör enligt utredningens uppfattning slås fast att kostnaderna för arbetsmiljöförbätt- rande åtgärder är en del av produktionskostna- derna och att de i princip bör bäras av produk- tionen. Till saken hör också att det i allmänhet är ytterligt svårt att göra en uppdelning mellan kostnader som är direkt hänförliga till arbets- miljön och andra kostnader i produktionen. De insatser som behövs varierar också i hög grad från fall till fall, bl. a. beroende på hur man tidigare sett på arbetarskyddet i företagen. Redan dessa synpunkter talar mot att man inför särskilda former för ekonomiskt stöd från det allmänna till åtgärder för att förbättra arbets- miljön. Ett skäl mot att införa ett sådant stöd är vidare att förhandenvaron av möjlighet att få bidrag till sanering av arbetsmiljön i mångafall skulle kunna fördröja upprustningen av ar- betsplatserna, därför att företagen skulle av- vakta stöd från det allmänna i stället för att själva ta itu med problematiken. En förskjut-

ning av ansvaret för arbetsmiljön från företa- gen till det allmänna skulle också lätt kunna bli följden på ett sätt som inte kan anses önskvärt och inte heller ståri samklang med de principer den svenska arbetarskyddslagstiftningen vilar på. Ytterligare en synpunkt är att man genom bidrag kan stimulera till olika slags skyddsin- stallationer, medan i stället det mest effektiva sättet att förbättra arbetsmiljön i många fall skulle vara attförändra själva produktionspro- cessen. Vad nu sagts utesluter inte att detinom ramen för samhällets näringspolitik och ar- betsmarknadspolitik kan göras insatser som innefattar stöd till åtgärder på arbetsmiljöom- rådet. Utgångspunkten för stödinsatserna bör då vara näringspolitiska eller sysselsättnings- politiska överväganden och stödet bör utgå enligt det regelsystem som gäller på dessa områden.

Det bör i sammanhanget påpekas att samhäl- let imånga andra former satsar påförbättringar av arbetsmiljön. Hela den offentliga tillsyns- verksamheten är ju direkt till för att verka för förbättrade förhållanden i arbetslivet. Sam- hällets insatser för forskning och utbildning i arbetsmiljöfrågor strävar i samma riktning lik- som olika former av service. I dessa hänseen- den är det angeläget med ökade insatser. Ut- redningens förslag syftar också därtill.

] 1 Gemensamma arbetsställen

11.1. Inledning

Arbetarskyddslagen har ett vidsträckt till- lämpningsområde. Den gäller fr.o.m. 1964 för varje slag av verksamhet vari arbetstagare används för arbetsgivares räkning. Arbetar- skyddslagen utgår härvid från ett förhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare, låt vara att lagen i begränsad omfattning är tillämplig även om anställningsavtal inte föreligger mellan den som utför arbete och den som driver verksamhet i vilken arbetet utförs (2 5). Till grund för föreskrifterna i lagen ligger uppfattningen att det är arbetsgivarens skyl- dighet att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall i arbetet. Härmed avses endast arbetsgivarens egna anställda. Föreligger missförhållande på ett arbetsställe kan enligt arbetarskyddslagen åtgärder i princip påkallas endast hos den som är arbetsgivare i förhål- lande till utsatta arbetstagare.

Det finns dock i arbetarskyddslagen vissa bestämmelser som utvidgar kretsen av ansvariga. Sålunda kan förbud meddelas mot att till arbetsgivare upplåta arbetslokal e.d. Vidare föreligger beträffande grustag och liknande arbetsställe ett ansvar för ägare eller nyttjanderättshavare att tillse att arbetsstället hålls i godtagbart skick från skyddssynpunkt. Arbetarskyddslagen innehåller också en bestämmelse som ålägger tillverkare, försäl- jare och upplåtare av maskiner, redskap eller andra tekniska anordningar att se till att

anordningen är betryggande i skyddshän- seende när den avlämnas. Motsvarande ansvar har installatör. I fråga om tillsynen av efterlevnaden av bestämmelserna angående ansvaret för tillverkare m.fl. gäller dock att endast arbetarskyddsstyrelsen kan ingripa mot handlande som strider mot bestämmel- sen. Som närmare redovisats i avsnitt 7.2 finns dessutom i bl. a. byggnadsstadgan regler som oavsett arbetstagarförhållande kan ha betydelse när det gäller att tillförsäkra dem som sysselsätts i arbete säkra arbets- förhållanden.

Konstruktionen av ansvaret enligt arbe- tarskyddslagen har visat sig medföra svå- righeter att komma till rätta med skydds- frågor i vissa situationer. Som en brist i den nuvarande skyddslagstiftningen har påpekats att man inte i allt kan framtvinga tillfreds- ställande arbetsförhållanden för sådana arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Det har också konstaterats att skyddsförhållandena ofta är otillfredsstäl- lande på arbetsställen där två eller flera entreprenörer samtidigt bedriver arbete. I detta avseende har särskilt framhållits att det brister i samordningen av arbetarskyddet på arbetsplatserna inom byggnadsindustrin. Önskemål om en fastare ansvarsfördelning på dessa arbetsplatser har framförts av arbets- tagarorganisationer och behovet härav har omvittnats från såväl yrkesinspektörshåll som av byggnadsföretag och byggherrar.

Arbetsförhållandena på gemensamma ar— betsställen innebär som framgår av redo- görelsen i avsnitt 7.3 ofta ökade risker för dem som sysselsätts där. Det krävs på sådana arbetsställen en samordning i skyddshän- seende beträffande alla de aktiviteter som pågår samtidigt. Vidare är det nödvändigt att man strävar efter att uppnå tillfredsställande säkerhet för dem som utför arbete på gemensamt arbetsställe även beträffande risker på grund av verksamhet som bedrivs av annan än den egna arbetsgivaren. De särskilda förhållandena på gemensamma arbetsställen har inte beaktats i den gällande lagstiftningen. I denna saknas också i stor utsträckning stöd för effektivt ingripande mot dåliga arbets- förhållanden för dem som är verksamma på arbetsställen över vilka den egna arbetsgiva— ren inte råder och där alltså denne inte kan avhjälpa föreliggande missförhållanden. Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att utan dröjsmål lägga fram förslag till en reglering som kan bidra till att förbättra skyddssituationen på området.

Mellan anförda situationer då arbetsgivar- ansvaret enligt arbetarskyddslagen befunnits otillräckligt finns beröringspunkter. Många gånger kan det vara fråga om ett slags gemensamt arbetsställe i fall då arbetstagare är sysselsatt på arbetsställe över vilket den egna arbetsgivaren inte råder. Ett exempel på detta är entreprenadarbete som utförs på fast driftsställe. Omvänt kan när flera arbetsgivare bedriver byggnadsarbete på gemensamt arbetsställe en av arbetsgivarna framstå som den som i första hand har rådighet över arbetsstället. Det är därför lämpligt att ta upp de anförda fallen till samtidig behandling.

En genomgång av olika exempel på verk- samheter som äger rum på gemensamt arbetsställe eller på arbetsplats, över vilken den egna arbetsgivaren inte råder, har skett i avsnitt 7.3. Verksamheter som främst bör uppmärksammas i sammanhanget synes vara byggnadsarbete och transportarbete. Ordet byggnadsarbete används härvid i samma vidsträckta bemärkelse som angetts i avsnitt 7.3.2. Den verkställda genomgången torde dock visa att motsvarande problem som vid

byggnadsarbete eller transportarbete kan möta i en rad andra verksamhetsgrenar.

11.2 Gemensamma arbetsställen i allmänhet

Gemensamma arbetsställen kan vara av sinsemellan synnerligen skiftande karaktär. Vid mycket stora byggnadsprojekt kan uppåt hundratalet entreprenörer vara sysselsatta på byggarbetsplatsen och kombinationerna i förhållandet mellan byggherre och entrepre- nörer av olika slag är otaliga. Å andra sidan kan naturligtvis också på byggarbetsplatser verksamheten vara av blygsam omfattning med endast en eller ett par entreprenörer sysselsatta. Vidare är gemensamma arbets- platser vanligen förekommande vid olika slags underhålls- och tillsynsarbeten o.d. på fasta driftsställen. Parallellt med det ordinarie arbetet kan här drivas antingen vad som räknas som byggnadsarbete eller annat slag av arbete. Det kan gälla både tillfälliga uppdrag och uppgifter av mer eller mindre stadigva- rande beskaffenhet. Ytterligare en typ av gemensamt arbetsställe, vilken inom sig rymmer många varianter, föreligger då skilda företag delar olika slags utrymmen. Det behöver knappast påpekas att denna typ av gemensamt arbetsställe varierar avsevärt, beroende på om det gäller att dela exempelvis ett kök eller en arbetslokal. Ett helt annat slag av gemensamt arbetsställe uppkommer åter då fler än en arbetsgivare är verksamma med skogsarbete e. d. på tillfälligt arbetsställe. Exemplifieringen kan fortsätta med varvsar- betsplatser, med olika slags transportarbete som bedrivs vid fasta arbetsställen som butiker, varuhus eller lager eller mera tillfäl- liga arbetsställen som grustag e. d., med olika former av "utlåning” av arbetstagare från ett företag till ett annat osv.

När flera arbetsgivare samtidigt bedriver arbete på samma arbetsställe uppstår en rad situationer där det gäller att ta hänsyn också till andras arbetstagare. Även om förhållan- dena på gemensamma arbetsställen skiftar starkt bör beträffande alla sådana arbets— ställen kunna krävas att de arbetsgivare, som bedriver arbete där, samråder och gemensamt

verkar för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på arbetsstället. Utredningen föreslår att en bestämmelse av detta innehåll införs iarbetarskyddslagen (7 a 5). Förslaget innebär att varje arbetsgivare skall vara skyldig att medverka i en gemensam skydds- organisation, om en sådan är erforderlig, och att samordna sin verksamhet med övrig verksamhet på arbetsstället så att säkerhets- risker inte uppkommer för någon av arbets- tagarna på platsen. ] kravet att arbetsgivare på gemensamt arbetsställe skall gemensamt verka för sunda och säkra förhållanden på arbetsstället ligger också att arbetsgivare skall undvika att genom sin verksamhet eller sina anordningar utsätta någon arbetstagare på arbetsstället för risk för ohälsa eller olycks- fall. Det är dock viktigt att påpeka att en bestämmelse av detta innehåll inte på något sätt får inskränka varje arbetsgivares ansvar gentemot de egna arbetstagarna.

Det skulle i och för sig vara önskvärt med en bestämmelse som för alla typer av gemensamma arbetsställen angav vem som har ansvaret för samordning av skyddsåt- gärder. Närmast till hands skulle ligga att utforma bestämmelsen så att beställare eller uppdragsgivare hade det primära ansvaret för samordningen. En annan möjlighet vore att låta ansvaret för samordningen vila på den som framstår som huvudarbetsgivare. En bestämmelse av antydd innebörd skulle på många gemensamma arbetsställen kunna fungera utmärkt och det skulle inte uppstå någon tvekan om vem som var den samord- ningsansvarige, vare sig bestämmelsen rik- tade sig mot beställaren eller uppdragsgivaren eller mot den som är att anse som huvud- arbetsgivare. I andra situationer åter kan det vara helt onaturligt att ge beställare eller uppdragsgivare något samordningsansvar. Man skulle exempelvis knappast kunna räkna med att beställaren av ett fartyg på ett varv eller den som lämnar in en sak för reparation till ett företag i ett hantverkshus skulle kunna göra någon insats för att samordna skydds- åtgärder på det gemensamma arbetsstället. Även om dessa beställare eller uppdragsgi- vare hade möjlighet att överlåta samord— ningsansvaret på annan skulle bestämmelsen

framstå som högst besynnerlig. Om i stället huvudarbetsgivaren generellt skulle ha ansvaret för samordningen på gemensamt arbetsställe uppkommer svårigheter med hänsyn till att det många gånger är tveksamt vem som är huvudarbetsgivare. En definition som på ett tydligt sätt anger huvudarbets- givaren på alla förekommande typer av gemensamma arbetsställen torde inte kunna åstadkommas. Härtill kommer att begreppet gemensamt arbetsställe inte är något i alla lägen lättillgängligt begrepp utan tvärtom kan resa besvärliga spörsmål. En bestämmelse om vem som har samordningsansvar måste emellertid vara enkel och klar, så att det inte kan vara någon tvekan om att ett samord- ningsansvar föreligger och om var det är placerat. I det följande föreslår utredningen regler om samordningsansvar beträffande vissa arbetsställen.

11.3. Byggarbetsplatser 11.3.1 Placeringen av samordningsansvar

Enligt de framställningar till utredningen som redovisats i avsnitt 7 finns det speciella säkerhetsrisker på sådana gemensamma arbetsställen som utgörs av byggarbetsplat- ser. Det kan också konstateras att det just på byggarbetsplatser är särskilt vanligt med ett flertal entreprenörer som i sitt arbete är beroende av varandra. Härtill kommer som en riskskapande faktor att en byggarbetsplats ständigt förändras. Moderna byggmetoder har gjort att dessa förändringar sker i allt snabbare tempo. Det är därför i första hand angeläget att få fram en allmän regel om samordnings- ansvaret för skyddsåtgärder beträffande gemensamma arbetsställen för byggnads- verksamhet. Förutsättningarna att finna en sådan regel för detta speciella område torde vara gynnsamma. Begreppet byggnadsverk- samhet är som anförts i avsnitt 7.3.2 relativt väl avgränsat. Det kan också anföras att arbetet på byggarbetsplatser i allmänhet utförs i entreprenadform. Detta ger en grund för enhetlig bedömning och dessutom goda möjligheter att bygga upp ett ansvarssystem.

Vidare gör inriktningen på byggnadsprojektet ifråga att omfattningen av det gemensamma arbetsstället bör vara klar. Gränsfall kan väl uppkomma även här, såsom då ombyggnad sker på befintligt driftsställe. Byggnadsverk- samhetens omfattning får då avgöra om det skall anses föreligga ett arbetsställe för byggnadsverksamhet eller 'om man skall betrakta byggnadsarbetet på samma sätt som andra uppdrag som utförs på driftsstället. Med hänsyn till bl. a. sistnämnda fall bör man emellertid sträva efter att utforma bestäm- melser som inte medför behov av någon skarp gränsdragning mellan arbetsställen för bygg- nadsverksamhet och andra gemensamma arbetsställen.

Det kan av flera orsaker te sig naturligt att låta det primära ansvaret för samordning av skyddsåtgärder på gemensamt arbetsställe för byggnadsverksamhet vila på byggherren, dvs. den som låter uppföra byggnad eller anlägg- ning. Framför allt är det byggherren som ensam kan överblicka vilka olika företag som kommer att vara verksamma på platsen. Ett sådant ansvar för byggherren anknyter också till de i avsnitt 7.3.2 berörda bestämmelserna i Allmänna Bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader (AB 72) om samordning av beställarens, entreprenörens och sidoentreprenörers arbe- ten. Man kan vidare inte bortse från bety- delsen av att det är byggherren som slutligt står för samtliga kostnader. Samtidigt är det alldeles tydligt att det inte är lämpligt att byggherren själv har samordningsansvaret i alla de fall då byggande inte sker i egen regi utan på general- eller totalentreprenad. Som framgår av redogörelsen i nämnda avsnitt är det i dessa fall entreprenören som i förhål- landet mellan parterna har ansvaret för byggnadsplatsens organisation och samord- ningen av samtliga entreprenörers arbeten. Byggherren måste här ha möjlighet att över- låta även ansvaret för samordningen i skyddshänseende. Detsamma gäller andra fall då entreprenör anlitas och byggherren ej utför arbete på platsen genom egna anställda.

En bestämmelse att samordningsansvaret i skyddshänseende vilar på byggherren måste alltså kompletteras med en möjlighet för

denne att överlåta ansvaret till arbetsgivare på arbetsstället. Vid general- och totalentrepre- nad bör en sådan överlåtelse normalt ske liksom överhuvud då byggherren ej bygger i egen regi. I redogörelsen i avsnitt 7.3.2 har framhållits att det är vanligt med blandformer mellan olika typer av entreprenader. Utanför en generalentreprenad faller sålunda ofta en eller annan sidoentreprenad. Det förekommer t. o. m. att byggherreni en generalentreprenad förbehåller sig att själv utse vissa underen- treprenörer som i princip omfattas av generalentreprenaden. I den mån oklarheter på detta eller annat sätt kan uppkomma angående ansvaret för samordningen bör ett ansvar för byggherren aktualiseras.

Inom byggnadsverksamhet har uttrycket huvudarbetsgivare vunnit utbredning. Enligt arbetarskyddsstyrelsens bygganvisningar bör sålunda den som är att anse som huvudar- betsgivare ta initiativ till samverkan mellan olika arbetsgivare i skyddsfrågor på byggar- betsplatser. Det är även med den av utred- ningen föreslagna konstruktionen uppenbar- ligen lämpligt att byggherren överlåter sam— ordningsansvaret till den som framstår som huvudarbetsgivare. Vem som bör anses som sådan får avgöras med hänsyn till alla före- liggande omständigheter. Av vikt vid bedöm- ningen blir närmast entreprenadens kost- nadsvolym och utsträckning i tiden samt antalet arbetstagare som vederbörande en- treprenör sysselsätter på platsen. Det bör dock observeras att angivna kriterier kan leda fel. Det väsentliga är att samordningsansvaret för skyddsåtgärder kommer att vila på ett företag, som har tillräckligt stora resurser, som bedriver arbete på platsen under avsedd tid och som har ett allmänt kunnande om hur byggarbetsplatser fungerar.