2

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angå­

ende

brott som avses i 8 kap. 1, 4 eller 5 §, 6 § första stycket eller 7 §, 9 kap. 1,

2 eller 6 § eller 19 kap. 4 § strafflagen,

brott som avses i 19 kap. 1, 2 eller 3 § samma lag, där brottet innefattar

gärning varom i 4 § nämnda kap. sägs,

försök eller förberedelse till brott som ovan nämnts eller

brott som avses i 8 kap. 10 § eller 9 kap. 7 § samma lag.

2

§•

Utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångsbalken stadgas om den tid,

inom vilken häktningsframställning sist skall avlåtas, må för den ytterligare

utredning av häktningsfrågan, som finnes oundgängligen erforderlig, med

framställningen anstå sist till trettionde dagen efter den, då beslut om an­

hållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § nämnda kap. inställdes

till förhör.

3 §•

Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap.

2 § andra punkten rättegångsbalken, ändå att å brottet kan följa lindrigare

straff än straffarbete i två år.

4 §.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av för­

sändelse må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle

medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig bety­

delse för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf

göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den prövnings-

skyldighet som där omförmäles.

5

§•

Tillstånd enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken till avhörande av telefon­

samtal må meddelas, ändå att å brottet kan följa lindrigare straff än straff­

arbete i två år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

3

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att expedieringen av

samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen miss-

tänkes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom,

inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller

att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller be­

ställts till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av un-

dersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åt­

gärd som avses i andra stycket må bestämmas till högst en månad från den

dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av te­

lefonsamtal eller till åtgärd som avses i andra stycket skulle medföra sådan

tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utred­

ningen, må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren.

6

§.

Har i sådant fall som avses i 2 § häktningsframställning ej avlåtits sist å

tionde dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den an­

hållne enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, eller har

undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag med stöd av 3 §

denna lag eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat förord­

nande jämlikt 4 eller 5 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av

skälen, ofördröj ligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga

ärendet till prövning. Finner rätten att skäl till fortsatt anhållande icke

finnes eller att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten meddela be­

slut om den anhållnes frigivande eller upphäva förordnandet.

7

§•

I fråga om verkställighet av rättens beslut enligt denna lag, så ock angå­

ende fullföljd av talan däremot skall vad i rättegångsbalken är stadgat för

det fall, att rätten i brottmål utlåtit sig angående häktning eller åtgärd, som

avses i 25—28 kap. samma balk, äga motsvarande tillämpning.

8

§.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­

nungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till

och med den 30 juni 1953.

7

om den straffrättsliga regleringen av sådan verksamhet har upprepade

gånger varit föremål för riksdagens prövning. Sin nuvarande lydelse har

ifrågavarande paragraf erhållit enligt lag den 18 juni 1949. Brottet definie­

ras så, att någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket

bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller

andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan

medföra men för annan främmande makts säkerhet, eller här i riket till

dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig. För olov­

lig underrättelseverksamhet straffas även den som, med uppsåt att gå främ­

mande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svik­

liga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om

annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medver­

kan, som ej är allenast tillfällig. Straffet för olovlig underättelseverksam-

het är högst straffarbete i två år.

Den som offentligen skymfar främmande makts flagga eller vapen eller

annat dess höghetstecken eller med våld, hot därom, smädelse eller annan

missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts statsöverhuvud el­

ler representant här i riket eller gör intrång i lokal som innehaves av främ­

mande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där

finnes, dömes enligt 8 kap. 8 § för kränkande av främmande makt till fäng­

else eller till straffarbete i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet

allenast böter.

Att utan Konungens tillstånd här i riket värva folk till främmande krigs­

tjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmå folk att olovligen begiva

sig ur riket för att taga sådan tjänst är enligt 8 kap. 9 § straffbart såsom

olovlig värvning. Straffet är fängelse eller böter eller, om riket var i krig,

straffarbete i högst två år.

Slutligen straffbelägges i 8 kap. 10 § tagande av utländskt understöd,

innebärande att man av främmande makt eller någon som handlar i dess

intresse mottar penningar eller annan egendom för att genom utgivande

eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna mening­

en om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straf­

fet är fängelse eller straffarbete i högst två år.

De i 8 kap. 1, 2, 4 och 5 §§, 6 § första stycket och 7 § upptagna brot­

ten äro straffbara redan på försöks- och förberedelsestadiet (8 kap. 11 §).

Utan Kungl. Maj :ts tillstånd får allmän åklagare ej väcka åtal för brott,

som avses i 8 kap. 7—9 §§, ej heller för försök eller förberedelse till brott

enligt 7 § (8 kap. 13 §).

Sådana brottsliga handlingar som rikta sig mot rikets inre säkerhet,

s. k. högmålsbrott, behandlas i 9 kap. strafflagen. Det viktigaste av dessa

brott, nämligen uppror, är upptaget i 1 §. Upprorsbrottet står i nära an­

slutning till högförräderibrottet enligt 8 kap. 1 §. Den betydelsefullaste

skiljaktigheten ligger i uppsåtet. Uppror föreligger om någon, med uppsåt

att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel

omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

8

domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling,

som innebär fara för uppsåtets förverkligande, och handlingen ej är att

bedöma som högförräderi. För uppror ådömes straffarbete på livstid eller,

om faran var ringa, straffarbete mellan fyra och tio år.

Den som förövar misshandel å Konungens person eller å regent som är

satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet

skall enligt 9 kap. 2 § dömas för majestätsbrott till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och med tio år. Förövas sådan gärning mot an­

nan medlem av konungahuset, är straffet straffarbete i högst sex år; om

brottet är grovt, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio

år eller på livstid. Om majestätsbrott innebär berövande av livet, skall all­

tid dömas till livstids straffarbete.

Missfirmelse mot kunglig person, missfirmelse mot riksstyrelsen eller

mot riksdagen och skymfande av rikssymbol straffbeläggas i 9 kap. 3—5

§§. Straffet är fängelse eller böter.

Enligt 9 kap. 6 § skall för väpnat hot mot laglig ordning dömas, om

någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller med­

borgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat

eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning

eller övar det i vapens bruk. För dylik gärning är straffet straffarbete från

och med sex till och med tio år.

S. k. olovlig kårverksamhet innebär att man bildar eller deltar i samman­

slutning, som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel

som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd

förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller att man för sådan sam­

manslutning tar befattning med vapen, ammunition eller annan dylik ut­

rustning, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet el­

ler understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt.

Detta förfarande straffbelägges i 9 kap. 7 §, som för brottet stadgar högst

straffarbete i två år.

Ytterligare en brottstyp har upptagits i 9 kap., nämligen svikande av

försvars plikt (självstympning o. dyl.), som enligt 8 § medför högst straff­

arbete i två år eller, om riket var i krig, högst straffarbete i fyra år.

I fråga om de i 9 kap. 1, 2, 6 och 8 §§ upptagna brotten straffbelägges

även försök; förberedelse är likaledes straffbar beträffande samma brott

med undantag för brott enligt 8 § (9 kap. 9 §). De brott som rikta sig mot

kunglig person få i allmänhet av allmän åklagare åtalas endast med till­

stånd av Kungl. Maj :t (9 kap. 10 §).

I 19 kap. strafflagen ha sammanförts s. k. allmänfarliga brott. Bland

dessa har i 4 § upptagits sabotage. Sådant brott föreligger, om någon för­

stör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar,

folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av

allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej inne­

fattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, all­

varligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom. Därjämte före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

9

ligger sabotage, där någon eljest genom skadegörelse eller annan åtgärd som

nyss sagts allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller an­

vändningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller

av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller

kraft. Straffet för sabotage är straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Om

brottet är grovt, skall för grovt sabotage dömas till straffarbete från och

med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet

är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets sä­

kerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet. För­

sök eller förberedelse till sabotage är ävenledes straffbelagt (19 kap. 11 §).

Av brotten i 19 kap. strafflagen må vidare nämnas mordbrand (1 och

2 §§), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), spridande av gift eller smitta (6 §)

och förgöring (framkallande av allmän fara för djur eller växter medelst

gift eller genom att sprida elakartad sjukdom etc., 7 §).

I samband med 1948 års revision av strafflagen moderniserades även

strafflagstiftningen för krigsmakten. De militära straffbestämmelserna in­

fördes därvid i allmänna strafflagen i två nya kap., 26 och 27 kap. I 26 kap.

givas bestämmelser om brott av krigsmän, medan 27 kap. upptar särskilda

bestämmelser för krig, beredskapstillstånd m. in. Bland de i 27 kap. upp­

tagna brotten må särskilt nämnas krigsförräderi, som behandlas i 27 kap.

1 §. Det må anmärkas att Kungl. Maj :t enligt 27 kap. 16 § äger befogenhet

att, i den mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller

andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, för­

ordna att vad i 8, 26 och 27 kap. stadgas för det fall att riket är i krig

jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som förövas under

annan tid.

Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel i brottmål.

Förfarandet vid förundersökning i brottmål och de medel som därvid få

komma till användning ha noggrant reglerats i den nya rättegångsbalken,

som trädde i kraft den 1 januari 1948. Bestämmelser rörande förfarandet

i allmänhet vid förundersökningen finnas i 23 kap. Det stadgas där att för­

undersökning skall inledas, så snart anledning förekommer, att brott som

faller under allmänt åtal förövats. Förundersökningen har till uppgift att

utröna vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl

föreligga för åtal mot honom. Under förundersökningen skall målet så be­

redas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sam­

manhang. Uppgiften ankommer på polis- och åklagarmyndigheterna. För­

undersökningen skall inledas av polismyndighet eller åklagaren; om den

inletts av polismyndighet skall aklagaren övertaga ledningen så snart någon

skäligen kan misstänkas för brottet eller det eljest av särskilda skäl finnes

påkallat. Under förundersökningen får förhör hållas med envar som antas

kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Den som icke är an­

hållen eller häktad är icke skyldig att kvarstanna för förhör längre än sex

timmar, i undantagsfall tolv timmar (23 kap. 9 §). När förundersökningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

10

fortskridit så långt att någon skäligen misstänkes för brottet, skall han, då

han höres, underrättas om misstanken (23 kap. 18 §).

Bestämmelser om åklagare och polismyndighet finnas i 7 kap. rättegångs­

balken. Åklagarväsendet står under högsta ledning av riksåklagaren. Under

honom utövas ledningen av statsåklagarna (landsfogdar och förste stads-

fiskaler). För de åklagare som lyda under dem användes beteckningen

distriktsåklagare. Med polismyndighet avses, förutom åklagare som har be­

fattning med polisväsendet, i stad där polismästare finnes polismästaren och

befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för

honom gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe, samt i

annan stad, där åklagaren icke har befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet.

Om tvångsmedel som få användas vid förundersökningen meddelas be­

stämmelser i 24—28 kap. rättegångsbalken. I de nämnda kapitlen i rätte­

gångsbalken behandlas i huvudsak följande särskilda tvångsmedel, näm­

ligen i 24 kap. häktning och anhållande, i 25 kap. reseförbud, i 26 kap. kvar­

stad och skingringsförbud, i 27 kap. beslag samt i 28 kap. husrannsakan,

kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Häktning och anhållande. Häktning får enligt bestämmelser­

na i 24 kap. ske, om någon på sannolika skäl misstänkes för brott, varå

straffarbete kan följa, och det skäligen kan befaras, att den misstänkte av­

viker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff eller genom

undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller

det finnes anledning antaga att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kan straffarbete ej följa på brottet men väl fängelse, får den misstänkte

häktas om han ej har stadigt hemvist inom riket och det skäligen kan be­

faras att han avviker. Om å brottet icke kan följa lindrigare straff än straff­

arbete i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart att anledning

därtill saknas. I fall då det kan antagas att den misstänkte kommer att dö­

mas endast till böter eller mistning av befattning å viss tid, får häktning ej

ske. Oberoende av brottets beskaffenhet kan häktning ske, om den miss­

tänkte är okänd och undandrar sig att uppgiva namn och hemvist eller an­

ledning förekommer att hans uppgift därom är osann, likaså om han saknar

hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att begiva

sig från riket undandrar sig lagföring eller straff.

Häktning kan endast beslutas av rätten.

Anhållande är ett provisoriskt frihetsberövande i avbidan på häktning

Därest mot någon förekomma skäl till häktning, kan han sålunda i avbidan

på rättens beslut därom anhållas. Äro ej fulla skäl till häktning, får den

misstänkte dock anhållas, om det finnes vara av synnerlig vikt att han i

avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Beslut om anhållande med­

delas av undersökningsledaren eller åklagaren. Anhållningsbeslut kan med­

delas även om den misstänkte ej anträffats eller eljest ej är tillstädes. Så

snart beslutet om anhållande verkställts, skall anmälan göras hos anhåll-

ningsmyndigheten. Därefter skall den anhållne så snart ske kan för förhör

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

11

inställas inför anhållningsmyndigheten eller för polisman, åt vilken upp-

dragits att hålla förhöret med honom. Detsamma gäller då någon av polis­

man eller annan gripits såsom misstänkt för brott. Den som anhålles skalJ

erhålla besked om det brott misstanken avser. Den anhållnes husfolk eller

närmaste anhöriga skola även, så snart det kan ske utan men för utredning­

en, underrättas om anhållandet.

Anhållandet får i regel bestå endast under kort period. I 24 kap. 12 §

stadgas att anhållningsmyndigheten, om ej den anhållne frigives, sist dagen

efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne inställdes

till förhör, skall till rätten avlåta framställning om hans häktande. Om emel­

lertid för prövning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erfor­

derlig, kan med framställningen anstå; dock skall den avlåtas så snart ske

kan och senast å femte dagen efter den, då beslut om anhållande medde­

lades eller den anhållne inställdes för förhör. Om ej framställning till rätten

göres i enlighet med det sagda, skall den anhållne omedelbart frigivas.

När rätten fått häktningsframställning från anhållningsmyndigheten,

skall rätten så snart ske kan hålla förhandling i häktningsfrågan. Om ej

synnerligt hinder möter, skall förhandlingen hållas senast å fjärde dagen

efter det framställningen inkommit. Utsättes huvudförhandling att hållas

inom en vecka, sedan framställningen inkom, får emellertid, om ej rätten

finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till hu­

vudförhandlingen. Häktningsförhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan

avbrott, till dess frågan kan avgöras. Uppskov får ej äga rum utan synner­

liga skäl. Utan den misstänktes begäran får uppskov ej ske längre än fyra

dagar. Uppskjutes förhandlingen skall anhållandet fortfara, om ej rätten

bestämmer annat.

Sedan häktning beslutats, skall rätten, om åtal cj redan väckts, utsätta

tid inom vilken åtal skall väckas. Denna tid får ej bestämmas längre än

som finnes oundgängligen erforderligt. Om den utsatta tiden överstiger

två veckor, skall rätten, så länge den misstänkte är häktad och till dess

åtal väckts, med högst två veckors mellanrum hålla förhandling och därvid

särskilt tillse att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt. Förläng­

ning av utsatt tid kan medgivas av rätten. Om åtal icke väckes inom den

utsatta tiden eller begäran om förlängning icke inkommer, skall rätten ome­

delbart förordna om den häktades frigivande.

Reseförbud. Detta innebär förbud för misstänkt att utan tillstånd

lämna honom anvisad vistelseort. Sådant förbud kan enligt bestämmelser

som meddelas i 25 kap. utfärdas, om någon är skäligen misstänkt för brott

varå frihetsstraff kan följa och det med hänsyn till brottets beskaffenhet,

den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras

att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff men det

eljest ej förekommer anledning att anhålla eller häkta honom. I vissa fall

kan reseförbud även meddelas oberoende av brottets beskaffenhet. Reseför­

bud meddelas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Om reseför­

bud överträdes eller därmed förenat villkor ej fullgöres, skall den misstänkte

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

13

Beslag skall, såvida åtal ej redan väckts, inom viss tid följas av åtal.

Härom stadgas i 27 kap. 7 §. När rätten förordnar om beslag eller fastställer

verkställt beslag, skall den utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas.

Tiden må därvid ej bestämmas längre än som finnes oundgängligen erfor­

derligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan beslaget verk­

ställdes. Om tiden finnes otillräcklig, äger rätten, om framställning därom

göres före utgången av tiden, medgiva förlängning.

För att möjliggöra beslag av försändelse, som väntas inkomma till post-, te­

legraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, har i 27 kap. 9 § befogenhet

givits rätten att efter framställning av undersökningsledaren eller åklagaren

förordna att dylik försändelse, när den inkommer, skall kvarhållas till dess

frågan om beslag blivit avgjord. Förordnande härom skall meddelas att

gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs anstal­

tens föreståndare. I förordnandet skall intagas underrättelse att meddelan­

de om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åkla­

garen lämnas avsändaren, mottagaren eller annan. När försändelse på grund

av förordnandet kvarhållits, skall föreståndaren utan dröjsmål göra an­

mälan hos den som begärt förordnandet, varvid denne har att omedelbart

pröva om beslag skall äga rum.

Om den, från vilken beslag sker, ej är närvarande vid beslaget, skall han

enligt 27 kap. 11 § ofördröjligen underrättas därom och hur det förfarits

med det beslagtagna. Har försändelse hos post-, telegraf-, järnvägs- eller an­

nan befordringsanstalt tagits i beslag, gäller dock en särskild bestämmelse.

I sådant fall skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, motta­

garen och, om avsändaren är känd, även denne underrättas.

Beträffande behandlingen av beslagtaget föremål ha meddelats vissa före­

skrifter, av vilka här må nämnas bestämmelserna i 27 kap. 12 § rörande

beslag av post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild

handling. Sådan handling får icke närmare undersökas, brev eller annan

enskild handling ej heller öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren

eller åklagaren. Dock får sakkunnig eller annan som anlitas för utredning­

en angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av sådan myn­

dighet granska handlingen. Äger den som verkställer beslaget ej närmare

undersöka handlingen, skall den av honom förseglas. I lagrummet stadgas

även beträffande post- eller telegrafförsändelse, att avskrift eller utdrag där­

av ofördröjligen skall tillställas mottagaren, om det kan ske utan men för

utredningen.

I 27 kap. 16 § meddelas bestämmelser om telefonavlyssning. In­

grepp i telefonhemlighcten får företas blott i vissa strängt begränsade fall.

Sålunda får avhörande av telefonsamtal medgivas endast när fråga är om

brott av så allvarlig beskaffenhet, att därå icke kan följa lindrigare straff än

straffarbete i två år. Rätt att besluta om åtgärden tillkommer endast rätten,

som kan upptaga frågan blott på yrkande av undersökningsledaren eller åkla­

garen. Beslutet får avse tillstånd till avhörande av samtal till och från tele­

fonapparat som innehaves av den som skäligen kan misstänkas för brottet

14

eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. Tillståndet skall

meddelas att gälla viss tid, högst en vecka, från den dag, då tillståndet del­

gavs telefonanstaltens föreståndare. Beträffande granskning av uppteck­

ning som ägt rum vid samtals avhörande, skall vad i 27 kap. 12 § stadgas

om undersökning och granskning av enskild handling äga tillämpning. I den

mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredning­

en, skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Under förarbetena till nya rättegångsbalken ifrågasattes att möjlighet

skulle beredas undersökningsledaren eller åklagaren att från telefonanstalt

erhålla uppgift å telefonsamtal, växlade eller beställda mellan apparat, som

kunde antagas ha begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte,

och annan apparat. Något stadgande härom kom dock icke att inflyta i rät-

tegåugsbalken, enär processlagberedningen och föredragande departements­

chefen ansågo att frågan om sådan åtgärd kunde regleras i administrativ

ordning (se prop. 1942: 5 s. 509). Sedermera kom emellertid att i 1929 års

telefonreglemente (§ 2 i lydelse jämlikt kungörelse den 26 september 1948)

inflyta ett stadgande av innehåll, bland annat, att uppgift om namn å de per­

soner och nummer å de apparater, mellan vilka samtal utväxlats, icke finge,

där ej i lag annorlunda stadgades, delges andra än dem, mellan vilka samtalet

utväxlats eller som vore innehavare av de vid samtalet använda telefonappa­

raterna. Samma stadgande återfinnes i 3 § i nu gällande telefonreglemente

den 16 mars 1951, nr 132.

Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesikt­

ning. Husrannsakan får enligt bestämmelserna i 28 kap., om det förekom­

mer anledning att brott förövats, äga rum i »hus, rum eller slutet förva-

ringsställe» för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag, eller

eljest till utrönade av omständighet som kan äga betydelse för utredningen

om brott. Det fordras att frihetsstraff skall kunna följa å brottet. I regel får

sådan husrannsakan företagas blott hos den som misstänkes för brottet.

Husrannsakan kan även företagas för eftersökande av den som skall gripas,

anhållas eller häktas eller hämtas till förhör; sådan husrannsakan får verk­

ställas hos den misstänkte eller hos annan, om synnerlig anledning före­

kommer att den sökte uppehåller sig där.

Förordnande om husrannsakan meddelas av undersökningsledaren, åkla­

garen eller rätten. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller

medföra synnerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden företages, bör, om

ej fara är i dröjsmål, åtgärden icke vidtagas utan rättens förordnande. Utan

förordnande av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten äger polisman

företaga husrannsakan, om ålgärden har till syfte att eftersöka den som

skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse

vid rätten eller att verkställa beslag å föremål som på bar gärning följts eller

spårats, likaså eljest om fara är i dröjsmål.

Även för kroppsvisitation och kroppsbesiktning fordras att frihetsstraff

skall kunna följa å brottet. Förekommer anledning att brott av sådan svår-

hetsgrad förövats, kan kroppsvisitation eller kroppsbesiktning företagas för

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

15

eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande

av omständighet som kan äga betydelse för utredning om brottet. Beträffan­

de rätt att besluta om kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller i stort sett

detsamma som för husrannsakan. Åtgärden beslutas sålunda av undersök-

ningsledaren, åklagaren eller rätten; om fara är i dröjsmål, kan åtgärden

också beslutas av polisman.

Tvångsmedelslagstiftningen och dess tillämpning under det andra världs­

kriget.

Den 10 juni 1938 utfärdade Kungl. Maj:t en hemligstämplad kungörelse,

den s. k. säkerhetskungörelsen. Enligt denna kungörelse skulle finnas en

allmän säkerhetstjänst i syfte att vid krig eller krigsfara förhindra över­

bringandet av krigsunderrättelser till obehöriga. I kungörelsen angavs ge­

nom en detaljerad uppräkning vad som skulle anses såsom krigsunderrät­

telser. Säkerhetstjänstens verksamhet var enligt kungörelsen uppdelad i två

grenar, innefattande den ena övervakning av post-, telegraf-, telefon- och

radiotrafik samt trafiken å järnvägar och väg-, sjö- och luftförbindelser,

och den andra för dylik övervakning erforderlig spaning efter misstänkta

personer. Säkerhetstjänsten skulle handhavas av en av Kungl. Maj :t särskilt

förordnad säkerhetschef. Denne, som lydde omedelbart under Kungl. Maj :t,

hade ansvaret för och ledningen av säkerhetstjänsten inom hela riket. Vi­

dare skulle finnas säkerhetschefen underlydande övervakningschefer till

det antal Kungl. Maj :t bestämde. Övervakningschef utsågs av Kungl. Maj :t,

som tillika bestämde verksamhetsområde för sådan chef (övervakningsom-

rådet). Övervakningschef ålåg alt efter de av säkerhetschefen angivna hu­

vudlinjerna närmare planlägga säkerhetstjänsten inom övervakningsom-

rådet samt tillse att tjänsten bedrevs med erforderlig omsorg och kraft.

Beträffande de befogenheter, som skulle tillkomma säkerhetstjänstens be­

fattningshavare vid verksamhetens utövande, innehöll säkerhetskungörelsen

däremot i övrigt icke några bestämmelser. I kungörelsen utsädes, att angå­

ende befogenhet för personalen vid säkerhetstjänsten att förordna om be­

slag, skingringsförbud, hus- och kroppsrannsakan samt om övervakning av

meddelanden, som befordrades med post, telegraf, telefon och radio eller

annorledes, ävensom om kvarhållande av misstänkt person skulle gälla

vad därom kunde varda särskilt stadgat.

Redan innan kriget brutit ut, sattes säkerhetskungörelsen delvis i kraft,

och från den 12 april 1940 var den i sin helhet i tillämpning.

Vid tiden för krigsutbrottet reglerades de tvångsmedel, som kunde an­

vändas vid förberedande utredningar rörande brott, dels i 19 § strafflagens

promulgationsförordning och dels i lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångs­

medel i brottmål. I 19 § strafflagens promulgationsförordning funnos be­

stämmelser om häktning och kvarhållande av misstänkt person. De tvångs­

medel som reglerades i 1933 års lag voro beslag, skingringsförbud samt hus-

och kroppsrannsakan. Befogenhet att besluta om ifrågavarande tvångsmedel

tillkom länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polis­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

mästare och polisintendent, som var chef för kriminalavdelning i stad, samt

domstol i mål som där handlades. Viss rätt att begagna tvångsmedel tillkom

även underordnade polismän. Bestämmelserna om häktning och kvarhål-

lande av misstänkt person överensstämde, med den skiljaktighet som för-

anledes av att numera endast rätten kan besluta om häktning, i huvudsak

med de nu gällande reglerna om häktning och anhållande i rättegångsbalken.

Beträffande beslagsreglerna må nämnas att 1933 års lag saknade motsva­

righet till stadgandena i 27 kap. 9 och 16 §§ rättegångsbalken rörande kvar-

hållande av försändelse som väntas inkomma till post eller annan beford-

ringsanstalt och om avlyssning av telefonsamtal.

De i säkerhetskungörelsen förutsatta bestämmelserna om allmänna sä­

kerhetstjänstens befogenheter meddelades i lagen den 14 oktober 1939 om

särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19

kap. strafflagen m. in. samt i lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel

vid krig eller krigsfara in. in. Båda dessa lagar erhöllo provisorisk karaktär

och skulle gälla till utgången av mars 1941. Giltighetstiden för 1939 års lag

förlängdes ej. Däremot förlängdes 1940 års lag successivt, sista gången ge­

nom lag den 26 maj 1944, enligt vilken 1940 års lag ägde fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1945.

Genom 1939 års lag tillkommo vissa i förhållande till då gällande rätt nya

tvångsmedel, som skulle få användas vid utredning rörande vissa brott, sär­

skilt sådana brott som avsågos i 8 och 19 kap. strafflagen och varå kunde

följa straffarbete. De nya tvångsmedel som infördes genom lagen voro kvar-

hållande av post- och tclegrafförsändelser samt avlyssnande av telefonsam­

tal och inhämtande av uppgift å beställda eller utväxlade telefonsamtal.

1940 års tvångsmedelslag innefattade mycket mera vittgående befogen­

heter än den år 1939 utfärdade lagen. De i 1940 års lag angivna åtgärderna

fingo tillgripas i den mån så fanns erforderligt för att hindra eller uppdaga

brott mot 8 kap. strafflagen eller sådana brott mot 19 kap. samma lag, vilka

kunde skada rikets försvar eller folkförsörjning eller dess vänskapliga för­

bindelser med främmande makt. Sedermera utökades denna förteckning med

brott mot den år 1940 tillkomna lagen om straff för sabotage. Åtgärderna

fingo emellertid därutöver användas även i den mån det var erforderligt för

att hindra att förhållande, vars meddelande till främmande makt kunde för­

anleda skada som nyss nämnts, kom till obehörigas kännedom eller för att

vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om

överbringande till obehörig av meddelande därom. Under de nu angivna

förutsättningarna kunde enligt 1940 års lag beslut meddelas om beslag,

skingringsförbud samt hus- eller kroppsrannsakan. Vidare kunde beslutas

att expediering av post-, telegraf-, järnvägs- eller annan törsändelse skulle

inställas eller fördröjas eller försändelsens innehåll granskas och censureras

samt att expediering av telefonsamtal skulle inställas eller fördröjas eller

samtal avlyssnas eller telefonapparat för viss tid eller tills vidare av­

stängas för samtal. Genom lag den 21 mars 1941 tillädes att det jämväl kun­

de beslutas att uppgift skulle lämnas från telefonanstalt å utväxlade eller

beställda samtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

17

Vidare gav 1940 års lag möjlighet att där det befanns erforderligt för än­

damål som förut nämnts gripa och kvarhålla personer, vilka misstänktes

för att förbereda, utöva eller främja sådan verksamhet, mot vilken lagen

riktade sig.

Åtgärd som beslutats med stöd av 1940 års lag fick enligt vad som ut­

tryckligen stadgades icke upprätthållas längre än som erfordrades för att

vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Därutöver funnos i lagen vissa

särskilda kontrollföreskrifter. I fråga om förfarandet vid beslag och sking-

ringsförbud samt hus- och kroppsrannsakan, som kunde komma att äga rum

med stöd av lagstiftningen, ägde sålunda flertalet bestämmelser i den för

vanliga förhållanden avsedda 1933 års lag motsvarande tillämpning. Detta

innebar bl. a. att om brott som föranlett beslag eller skingringsförbud ej åta­

lats inom en månad från åtgärdens verkställande, beslaget eller skingrings-

förbudet skulle hävas, såvida ej länsstyrelsen eller, efter bemyndigande av

Kungl. Maj :t, annan myndighet medgivit att åtgärden finge bestå under viss

ytterligare tid. I samband med förlängningen av lagens giltighetstid år 1943

infördes bestämmelser rörande ökad kontroll å förordnanden om granskning

av postförsändelser och om avlyssnande av telefonsamtal. Om dylikt beslut

meddelats, skulle sålunda anmälan därom med angivande av skälen för be­

slutet utan dröjsmål göras hos justitiekanslern, som hade att upphäva det­

samma, om han fann att det icke borde äga bestånd. Enligt den ursprung­

liga lydelsen av 1940 års lag skulle kvarhållen person, om han ej inom trettio

dagar från första dagen av kvarhållandet förklarats häktad, frigivas, såvida

ej justitiekanslern medgivit att han finge kvarhållas under viss ytterligare

tid, högst trettio dagar. Vid lagens förlängning 1941 ändrades dessa bestäm­

melser. Ändringen innebar att den tid kvarhåilande finge ske utan medgi­

vande av justitiekanslern förkortades till femton dagar samt att justitie­

kanslern skulle äga giva tillstånd till fortsatt kvarhåilande under högst fem­

ton dagar varje gång sådant tillstånd hos honom begärdes. Den samman­

lagda längsta tiden för kvarhåilande, sextio dagar, bibehölls dock. Samtidigt

med lagens förlängning för tiden den 1 juli 1944—den 30 juni 1945 förkorta­

des den längsta tiden för kvarhåilande till trettio dagar och stadgades att,

då någon med stöd av lagen kvarhållits mer än fem dygn, anmälan därom

ofördröj ligen skulle göras hos justitiekanslern.

Befogenhet att föranstalta om åtgärder som avsågos i 1940 års lag tillkom

länsstyrelse, landsfogde och polismästare samt i Stockholm dessutom förste

stadsfiskalen och den polisintendent, som var chef för kriminalavdelningen.

Kungl. Maj :t kunde emellertid uppdraga beslutanderätt i nu förevarande fall

åt befattningshavare, som kunde anses jämställd med de befattningshavare

inom åklagarväsendet och polisväsendet som nu nämnts. Underordnade be­

fattningshavare voro enligt 1940 års lag, i den mån Kungl. Maj :t förordna­

de därom, berättigade att, då dröjsmål kunde medföra fara, besluta om an­

vändning av ifrågavarande tvångsmedel. I sistnämnda fall skulle dock an­

mälan om beslutet utan dröjsmål göras hos högre myndighet, som snarast

möjligt hade att pröva om åtgärden skulle bestå. Något sådant Kungl. Maj:ts

förordnande meddelades emellertid aldrig.

‘1 Hiliang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

19

förgreningar i skilda delar av riket, borde vidare inom polisorganisationen

möjlighet finnas till central överblick över verksamheten och till samord­

nande av de erforderliga polisåtgärderna. Av denna anledning borde upp­

dragas åt statspolisintendenten att sörja för den behövliga samordningen på

området. Föredragande statsrådet uttalade i propositonen att han hade för

avsikt att, om riksdagen godkände förslaget att taga statspolisorganisationen

i anspråk för verksamheten, utse två för medborgarsinne kända personer,

med vilka statspolisintendenten kunde samråda i principiella spörsmål och

andra frågor av betydelse. Sedan det i propositionen framlagda förslaget bi­

fallits av riksdagen, förordnade Kungl. Maj :t den 29 juni 1946 att vad i lag

eller författning funnes föreskrivet om säkerhetstjänsten eller dess perso­

nal, uppgifter och befogenheter skulle upphöra att gälla med utgången av

juni 1946. 1940 års tvångsmedelslag hade som förut nämnts upphört att

gälla redan med utgången av juni 1945.

Den 12 januari 1945 beslöt Kungl. Maj :t tillsätta en parlamentarisk kom­

mission med uppdrag att verkställa en allsidig utredning rörande vissa

förhållanden i samband med uppdagandet att en befattningshavare i statens

utlänningskommission utlämnat vissa uppgifter till en svensk medborgare,

som bedrivit olovlig underrättelseverksamhet. I direktiven för utredningen

framhölls att i den allmänna diskussion som föranletts av detta uppdagande

riktats kritik också mot säkerhetstjänsten, varför en undersökning syntes

påkallad även för säkerhetstjänstens del. Hemställan om sådan undersök­

ning hade för övrigt gjorts av säkerhetschefen själv. Enligt direktiven skulle

kommissionen vara oförhindrad att till granskning upptaga även andra frå­

gor angående säkerhetstjänstens verksamhet än sådana som ägde samband

med den nämnde befattningshavarens förehavanden. Till fullgörande av

sitt uppdrag avlämnade kommissionen tre betänkanden, av vilka det tredje

(SOU 1948: 7) behandlade säkerhetstjänstens verksamhet.

Den kritik som i den allmänna diskussionen riktades mot säkerhetstjäns­

tens verksamhet avsåg i främsta rummet tillämpningen av de befogenheter

som enligt 1940 års tvångsmedelslag tillkoinmo säkerhetstjänstens befatt­

ningshavare. Denna kritik framkom ej blott i anslutning till de särskilda

händelser som närmast föranledde undersökningskommissionens tillsättan­

de utan jämväl — bl. a. i riksdagen — i andra sammanhang. Kommissionen

lämnade i sitt nämnda betänkande en utförlig redogörelse för säkerhets­

tjänstens verksamhet, såväl vad angår kontrollen över trafikmedlen som be­

träffande spaningsverksamheten. I samband härmed upptog kommissionen

till behandling klagomål som från enskilda personer framförts rörande åt­

gärder från säkerhetstjänstens sida i vissa särskilda fall. På grundval av

den verkställda utredningen gjorde kommissionen i sitt betänkande vissa

uttalanden rörande säkerhetstjänstens verksamhet. Dessa uttalanden voro,

särskilt såvitt angår den allmänna kontrollverksamheten, delvis av kritisk

innebörd. Till en del riktade sig kommissionens kritik mot den obe­

stämda och vaga avfattningen av 1940 års tvångsmedelslag, varigenom osä­

kerhet uppstod rörande omfattningen av de ingripanden som kunde ske med

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

stöd av lagen. Kommissionens sammanfattande uttalanden rörande under­

sökningsresultatet återfinnas, beträffande kontrollen över trafikmedlen i

betänkandet å s. 221—235 och beträffande säkerhetstjänstens spaningsverk-

samhet in. m. å s. 420—429.

Stats polisintendentens promemoria.

Såsom nämnts framlades i en av statspolisintendenten upprättad, den

1 februari 1951 överlämnad promemoria förslag om utarbetande av en

tvångsmedelslagsliftning enligt vissa i promemorian angivna riktlinjer.

I promemorian framhölls att framför allt den bristande tillgången på

tvångsmedel begränsat möjligheterna att frambringa bevis för brottslig

verksamhet mot rikets säkerhet. Nu gällande lagstiftning vore härutinnan

otillfredsställande. Reglerna för telefon-, post- och telegramkontroll vore

enligt statspolisintendentens mening verklighetsfrämmande och opraktiska

och utgjorde icke något nämnvärt tillskott till polisens möjligheter att fram­

skaffa bevis. Gällande regler motsvarade icke tillnärmelsevis de krav som i

nu rådande utrikespolitiska läge kunde uppställas.

Beträffande trafikmedelskonlrollen uttalades i promemorian, att redan

förefintligheten av möjlighet till sådan kontroll vore ägnad att hindra an­

vändande av trafikmedlen i illegalt syfte. Ur preventiv synpunkt hade detta

stor betydelse. Erfarenheter från det andra världskriget visade dessutom att

trafikmedelskontroll avsevärt ökade utsikterna till resultat av den yttre

övervakningen. I brist på de upplysningar som genom sådan kontroll kunde

erhållas om personliga kontakter, sammanträffanden och avsikter måste

polisen nu väsentligen förlita sig på övervakningsarbete. Övervakningsarbe­

tet krävde synnerligen stor skicklighet vid utförandet. Riskerna för miss­

lyckande vore under alla förhållanden mycket stora, övervakningen krävde

dessutom stora personalresurser. Urvalet av övervakningsobjekten bleve,

utan de kompletterande upplysningar som kunde erhållas genom trafik-

medelskontrollen, mycket vanskligt och resultatet ofta slumpartat.

I fortsättningen framhölls i promemorian, att den nuvarande ordningen,

enligt vilken beslut om användande av tillgängliga tvångsmedel i väsentlig

grad meddelades av domstol, vore ur många synpunkter oläglig. Härom an­

fördes bl. a. följande.

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomlig­

gande förhållanden, som är en grundförutsättning för nu ifrågavarande

spörsmåls rätta bedömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer måste

tvångsmedlen — ofta nattetid och utom vanlig tjänstetid •— snabbt kunna

beslutas. Det torde icke vara möjligt om beslutanderätten skall tillkomma

domstolarna. Härtill kunna läggas de risker ur sekretesssynpunkt, som äro

förbundna med den hos myndigheter ej sällan förekommande mindre nog­

granna förvaringen av hemliga handlingar.

Vidare underströks i promemorian, att användande av effektivare proces-

suella tvångsmedel icke borde anstå till det ögonblick, då krigsfaran vore

akut. Vid den tidpunkten hade den fientliga verksamheten (spioneri, orga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

21

niserandet av femtekolonnen, förberedelserna för sabotage) sannolikt redan

i det väsentliga uppnått sina syftemål. 1940 års tvångsmedelslag hade kun­

nat bringas i tillämpning vid krig eller krigsfara eller eljest under utom­

ordentliga av krig föranledda förhållanden. Det kunde ifrågasättas om icke

sådana förhållanden redan inträtt. Om man utginge från att så vore fallet,

funnes icke anledning att i nuläget ställa mindre krav på processuella

tvångsmedel än som ansetts nödvändigt vid tiden för lagens tillkomst. En­

dast i förening med skärpta tvångsmedel kunde den dyrbara insatsen av

polispersonal väntas giva fullt utbyte.

I anslutning till det anförda föreslog statspolisintendenten att en lagstift­

ning snarast måtte genomföras i huvudsaklig överensstämmelse med 1940

års tvångsmedelslag. Brottskategorierna borde emellertid utökas med 9 kap.

1, 2 och 6 §§ strafflagen. Härjämte borde vissa formella ändringar göras,

framför allt på grund av nya rättegångsbalkens ikraftträdande. Eftersom

riket icke befunne sig i krig, vore emellertid vissa modifikationer att

tillråda. Sålunda borde den längsta tiden för anhållande bestämmas till

trettio dagar. När någon med stöd av bestämmelserna skulle kvarhållas mer

än fem dagar, borde anmälan härom ofördröj ligen göras hos justitiekans-

lern, som skulle pröva huruvida åtgärden vore befogad. Från polis- och

åklagarmyndigheternas sida vore det ett bestämt önskemål att åtgärder en­

ligt tvångsmedelslagstiftningen underkastades en noggrann kontroll. Med

hänsyn härtill föreslog statspolisintendenten — utöver vad nyss anförts

om kontroll av anhållningsbeslut —- att polis- och åklagarmyndigheternas

samtliga beslut i ärenden rörande trafikmedelskontroll under fred omedel­

bart skulle underställas justitiekanslern för prövning. Det syntes vara en

angelägen uppgift för de personer, med vilka statspolisintendenten skulle

samråda i frågor av större vikt, att taga del av dessa beslut. Genom sist­

nämnda förfarande säkrade man på grund av rådets sammansättning frå­

gornas bedömande jämväl ur medborgerliga synpunkter. Under krig borde

konirollförfarande av detta slag icke förekomma.

Behandlingen vid 1951 års riksdags vårsession av frågan om en beredskaps-

lagstiftning.

I de inledningsvis omförmälda, vid innevarande års riksdags vårsession

väckta motionerna, vari hemställdes om skyndsam utredning angående en

beredskapslagstiftning, uttalades bl. a. att det allvarliga utrikespolitiska lä­

get ånyo aktualiserat behovet av ett stärkt skydd mot landsförrädisk verk­

samhet. Under sådana förhållanden syntes det trängande att upptaga till

närmare undersökning de frågor som sammanhängde med behovet av lag­

stiftningsåtgärder, innebärande vidgade befogenheter för myndigheterna att

inskrida mot verksamhet som hotade rikets yttre eller inre säkerhet.

I de yttranden över motionen som första lagutskottet inhämtade från

skilda myndigheter vitsordades genomgående behovet av en utredning på fö­

revarande område. Särskilt i det av överbefälhavaren avgivna yttrandet un­

derströks att utredningen även borde omfatta vad som i lagstiftningshänse-

22

ende borde göras för att i nuläget erhålla större möjligheter att ingripa mot

verksamhet som hotade rikets yttre och inre säkerhet.

Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 23),

att intresset att trygga statens yttre och inre säkerhet i tider av krig eller krigs­

fara uppenbarligen krävde mer ingripande lagregler än dem som komme

i fråga för mera fredliga förhållanden. Någon meningsskiljaktighet torde,

framhöll utskottet vidare, icke råda därom, att en lagstiftning i huvudsak

motsvarande den som gällde under det senaste världskriget bleve nödvändig

för den händelse att läget skulle undergå en skärpning. Skulle riket komma

i krig eller ett med krig jämförligt tillstånd inträda, torde ännu mera ingri­

pande lagregler bli ofrånkomliga. Med den försämring som det världspoli­

tiska läget de senare åren undergått hade man tyvärr att räkna med som en

praktisk möjlighet att vårt land kunde komma att bli indraget i krigiska för­

vecklingar eller att i vart fall landets säkerhet kunde bli hotad. Det vore

under sådana förhållanden angeläget att de lagstiftnings- och andra åtgär­

der, som för sådana fall bleve erforderliga, redan nu förbereddes.

Frågan föranledde debatter i båda kamrarna (I kamm. prot. 1951: 16 s.

94—109, II kamm. 1951: 16 s. 88—108). Såsom nämnts avslogs det i mo­

tionerna framställda yrkandet med motivering att utredning i ämnet redan

påginge.

Justitiedepartementets promemoria.

Såsom i inledningen anmärkts har inom justitiedepartementet upprättats

en den 26 juli 1951 dagtecknad promemoria med förslag till skärpt lagstift­

ning om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet.

I promemorian uttalas till en början, att det med hänsyn till de synpunk­

ter som framförts bl. a. av statspolisintendenten syntes befogat att nu vid­

taga en viss skärpning av tvångsmedelslagstiftningen. Vid utformningen

av lagregler i detta syfte borde självfallet beaktas de erfarenheter som vun­

nits vid tillämpningen av 1940 års tvångsmedelslag.

Det i promemorian framlagda förslaget begränsar sig till en utvidg­

ning av gällande lagstiftning rörande individuella in­

gripanden. Det framhålles i promemorian att en allmän kontrollverksam­

het ej borde ske utan mycket noggranna överväganden av de ömtåliga spörs­

mål som uppkomme i sammanhanget. Frågan därom syntes vara att hän­

föra till sådana åtgärder som borde förberedas för att eventuellt sättas i

tillämpning, om en ytterligare allvarlig skärpning av läget skulle inträda.

Vidare har i promemorian förutsatts att bekämpandet av spioneri och lik­

nande brott skulle liksom för närvarande handhavas av de ordinära polis-

och åklagarmyndigheterna med biträde vid spaningsverksamheten av stats-

polisen och att den utvidgning av tvångsmedelslagstiftningen som i nuva­

rande läge kunde befinnas erforderlig således skulle helt anknyta till den

bestående organisationen.

Beträffande den tekniska utformningen av de erforderliga lagbestäm­

melserna uttalas i promemorian att lagstiftningen borde utformas såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

23

tilläggs- och undantagsbestämmelser till rättegångsbalken. Härigenom er­

nådde man bl. a. att balkens stadganden bleve tillämpliga i allt, varom sär­

bestämmelser ej meddelats. Vid utformandet av tvångsmedelsbestämmel-

serna syntes det angeläget, framhålles vidare i promemorian, att undvika de

vaga och obestämda formuleringar som 1940 års lag begagnade vid angivan­

det av förutsättningarna för ingripande. Användningen av tvångsmedlen

borde liksom enligt rättegångsbalken uttryckligen anknyta till förefintlig­

heten av misstanke o in brott. En lagstiftning i ämnet borde så­

lunda i detta hänseende konstrueras i överensstämmelse med föregångaren

till 1940 års tvångsmedelslag, d. v. s. lagen den 14 oktober 1939 om särskilda

tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 kap. eller 19 kap.

stratt lagen m. in. Med hänsyn till straffbestämmelsernas nuvarande utform­

ning borde enligt promemorian kompletterande stadganden rörande använ­

dande av tvångsmedel meddelas rörande följande brott, nämligen högförrä­

deri (8 kap. 1 £), spioneri (8 kap. 4 och 5 §§), obehörig befattning med

hemlig uppgift (8 kap. 6 § första stycket), olovlig underrättelseverksamhet

(8 kap. 7 §), uppror (9 kap. 1 §), majestätsbrott (9 kap. 2 §), väpnat hot

mot laglig ordning (9 kap. 6 §) samt sabotage (19 kap. 4 §). Samtliga dessa

brott vore av sådan svårhetsgrad att straffarbete inginge i strafflatituden.

De ökade möjligheterna till ingripande borde avse även försök och förbe­

redelse, som beträffande alla ifrågavarande brott straffbelagts.

Vad angår de särskilda punkter där avsteg från rättegångsbalkens be­

stämmelser kunde ifrågakonnna har i promemorian först upptagits frågan

om möjlighet till förlängning av anhållningstiden. Härom an-

föres i promemorian:

Enligt de gällande bestämmelserna rörande häktning och anhållande skall

framställning om häktande av anhållen person avlåtas till rätten senast da­

gen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne in­

ställdes till förhör; fristen kan dock förlängas till fem dagar, om för pröv­

ning av häktningsfrågan ytterligare utredning finnes erforderlig (24 kap.

12 §). Utredningen av brott om vilka nu är fråga kräver ofta avsevärd tid,

beroende på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett fler­

tal personer inblandade. Enligt 1940 års tvångsmedelslag medgavs också en

avsevärd förlängning av tiden; ursprungligen tilläts kvarhållande ända upp

till sextio dagar, vilken tid dock sedermera förkortades till trettio dagar. Av

den statistik rörande anhållanden under kriget av säkerhetstjänsten eller

på dess föranstaltande, som redovisats i undersökningskommissionens be­

tänkande (s. 246), framgår att möjligheten till kvarhållande under längre

tidrymd än fem dagar utnyttjades i ett ganska stort antal fall. Statistiken

visar hl. a. att tiden för kvarhällandet i allmänhet varit längre i de fall som

lett till åtal. Undersökningskommissionen har icke gjort något särskilt ut­

talande i anslutning till den ifrågavarande statistiken. Med hänsyn till be­

hovet av en skärpt övervakning av spioneri- och sabotagebrott synes det

önskvärt att möjlighet till utsträckning av anhållningstiden åter införes.

Såsom förutsättning torde böra anges alt längre tid än den i 24 kap. 12 §

rättegångsbalken angivna finnes oundgängligen erforderlig för ytterligare ut­

redning av häktningsfrågan. På sätt föreslagits av statspolisintendenten sy­

nes längsta anhållningstiden böra bestämmas till trettio dagar.

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

I promemorian föreslås vidare vissa kompletteringar av rät­

tegångsbalkens bestämmelser i 27 kap. rörande be­

slag och telefonavlyssning. Beträffande regeln i 27 kap. 2 §

andra punkten angående beslag å vissa skriftliga meddelanden föreslås den

jämkningen att vid förundersökning angående de förut uppräknade brotten

beslag skall få ske, oavsett att å brottet kan följa lindrigare straff än straff­

arbete i två år. I fråga om kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 §

anföres i promemorian att inhämtande av förhandstillstånd av rätten under

vissa förhållanden kunde innebära omgång och tidsutdräkt som kunde för­

svåra utredningsresultatet. I sådana fall där ett snabbt ingripande vore av

nöden för att icke utredningsresultatet skulle äventyras borde därför be­

slutanderätten anförtros undersökningsledaren eller åklagaren. Anmälan

som avsåges i 27 kap. 9 § tredje stycket borde för sådant fall göras hos den

som meddelat förordnandet.

Bestämmelserna i 27 kap. 16 § om telefonavlyssning vore enligt prome­

morian i behov av komplettering i flera hänseenden, såvitt anginge här ifrå­

gavarande brott. Härom anföres följande.

Tillstånd till telefonavlyssning får enligt den gällande avfattningen av 27

kap. 16 § rättegångsbalken meddelas endast i samband med utredning rö­

rande brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år.

Denna avgränsning synes, i likhet med vad förut anförts beträffande beslag

enligt 27 kap. 2 § andra punkten, i nuvarande läge för snäv när det gäller

här ifrågavarande brottstyper. Tvångsmedlet bör få komma till användning

beträffande samtliga de förut uppräknade brotten, oavsett att å vissa av dem

kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år. Vidare synes det i vissa

fall kunna innebära ett hinder för brottsutredningens effektivitet att för­

ordnande om telefonkontroll får avse endast samtals avhörande. Om det

finnes vara av synnerlig vikt för utredningen, bör det även vara tillåtet att

inställa eller fördröja expedieringen av samtal eller att avstänga telefon­

apparaten. Understundom torde det även kunna vara av betydelse för ut­

redningen att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller uppgift å tele­

fonsamtal, som utväxlats eller beställts mellan den misstänktes apparat och

annan apparat. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen1 anses

denna fråga emellertid kunna regleras i administrativ ordning. Giltighets­

tiden för förordnande om telefonkontroll är enligt 27 kap. 16 § högst en

vecka. Med hänsyn till den ofta komplicerade beskaffenheten hos de brotts­

utredningar varom här är fråga synes maximitiden för tillståndets giltighet

böra förlängas till en månad. Även beträffande telefonkontrollen torde

brottsutredningens effektivitet understundom kunna bli lidande av att till­

stånd måste inhämtas av rätten. Under samma förutsättning, som förut

angivits i fråga om förordnande jämlikt 27 kap. 9 § om kvarhållande av

försändelse, bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av undersök­

ningsledaren eller åklagaren.

Beträffande de övriga i rättegångsbalken reglerade tvångsmedlen, näm­

ligen reseförbud, kvarstad och skingringsförbud, husrannsakan, kroppsvisi­

tation och kroppsbesiktning, föreslås i promemorian icke några ändringar.

1 Hänvisningen avser uttalandena under förarbetena till nya rättegångsbalken, se ovan s. 14.

25

Det uttalas att dessa tvångsmedel i nuvarande läge torde fylla sin funktion

även såvitt anginge den mot rikets säkerhet riktade brottsliga verksamheten.

En fråga, som i promemorian ägnats särskild uppmärksamhet, gäller

kontrollen över tillämpningen av den föreslagna ut­

vidgade tvångs medelslagstift ningen. Rörande denna fråga

anföres att en granskning av vidtagna åtgärder syntes böra ske genom sär­

skilt kontrollorgan i samtliga de fall, där utvidgade befogenheter tillerkändes

undersökningsledaren och åklagaren. Med anknytning till de grundsatser

som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedelsbestäm-

melser borde övervakningen anförtros åt rätten. Beträffande den föreslagna

möjligheten till förlängning av anhållningstiden syntes kontrollen böra in­

sättas så snart anhållningstiden överskrede tio dagar. Om undersökmngs-

ledaren eller åklagaren kvarhölle den anhållne mer än tio dagar utan att

häktningsframställning ingåves till rätten, skulle alltså anmälan därom med

angivande av skälen omedelbart göras hos rätten. Likaså skulle anmälan

hos rätten ofördröj ligen göras när undersökningsledaren eller åklagaren

med stöd av de föreslagna särskilda bestämmelserna meddelat förordnande

om beslag å skriftlig handling eller om kvarhållande av försändelse eller

om telefonkontroll. Rätten skulle skyndsammast möjligt upptaga anmalan

till prövning och, om rätten funne den anmälda åtgärden obefogad, omedel­

bart meddela beslut om den anhållnes frigivande resp. upphäva förordnan­

det.

I promemorian anföres att av domförhetsreglerna i 1 kap. 4 och 11 §§

rättegångsbalken torde följa att vid handläggning av anmälan varom nu

vore fråga häradsrätt vore domför utan nämnd och rådhusrätt med en lag­

faren domare. Några föreskrifter om att rätten i anledning av inkommen

anmälan skall hålla förhandling (jfr 24 kap. 13 § och 27 kap. 6 §) ha, med

hänsyn till arten av de förundersökningar det här gäller, ej ansetts böra

föreslås.

Enligt 49 kap. 4 § skall talan mot underrätts beslut under rättegången

i brottmål angående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap., föras

särskilt genom besvär. Samma regel gäller enligt 54 kap. 3 § beträffande

talan mot hovrätts beslut, som ej är slutligt, i där uppkommen eller dit

fullföljd fråga av dylik beskaffenhet. Vad sålunda stadgats — liksom vad

i övrigt enligt rättegångsbalken gäller beträffande fullföljd av talan mot

beslut rörande tvångsmedel — föreslås skola äga motsvaiande tillämpning

i fråga om fullföljd av talan mot rättens beslut enligt den i promemorian

föreslagna särskilda lagstiftningen.

Slutligen föreslås i promemorian, att bemyndigande skall givas Kungl.

Maj :t att i administrativ ordning utfärda erforderliga tillämpningsföreskrif­

ter till de förordade särskilda lagbestämmelserna.

Det vid promemorian fogade lagförslaget är avsett att träda i kraft den

1 januari 1952. Giltighetstiden har ansetts tills vidare böra begränsas till

ett år i sänder. För att frågan om förlängning av lagen skall kunna upp­

tagas vid riksdagens vårsession år 1953 har dock giltighetstiden nu före­

slagits skola utlöpa först den 30 juni 1953.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

26

De personer, med vilka enligt vad förut anmärkts samråd ägt rum vid

upprättande av lagförslaget, ha anslutit sig till detsamma, dock utan att de

i alla detaljfrågor fattat någon definitiv ståndpunkt.

Yttrandena.

I de avgivna remissyttrandena tillstyrkes så gott som enhälligt, att en

lagstiftning enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna nu genom­

föres. Behovet i rådande läge av en skärpning av tvångsmedelsbestäm-

melserna såvitt angår brott mot rikets säkerhet understrykes starkt på

flera håll. Sålunda uttalar hovrätten över Skåne och Blekinge, att det för

hovrätten vore uppenbart, att redan det nuvarande läget krävde ett ener­

giskt ingripande mot sådan brottslig verksamhet, som riktade sig mot

rikets säkerhet, samt att rättegångsbalkens tvångsmedelsbestämmelser vore

otillräckliga för detta ändamål. De hänsyn till rättssäkerhet och individuell

frihet, som uppbure nämnda bestämmelser, måste under sådana förhållan­

den vika i skälig utsträckning. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att

så snart misstanke förelåge — i synnerhet i rådande utrikespolitiska läge —

om brott av denna beskaffenhet, måste tillräckliga möjligheter föreligga för

att samhället skulle kunna frambringa bevis för brottslig verksamhet mot

rikets säkerhet. De föreslagna lagbestämmelserna vore under dessa förut­

sättningar enligt länsstyrelsens mening nödvändiga. Förste stadsfiskalen i

Göteborg ger följande karakteristik av polis- och åklagarmyndigheternas ar­

bete för bekämpande av de brott, varom nu är fråga.

Den verksamhet, som erfordras till skydd mot spioneri och andra brott

mot rikets yttre och inre säkerhet, karakteriseras av att myndigheterna stäl-

las inför uppgifter av väsentligen preventiv art. Även om en handling är

att betrakta som ett fullbordat spioneribrott i lagens mening, kommer den

skadebringande effekten därav icke — såsom fallet är vid brott i allmänhet

- till synes i samband med utförandet av själva handlingen. Denna om-

ständighet medför att uppgiften måste inriktas icke blott på att upptäcka

förövaren av brottet utan även att uppdaga, huruvida brott över huvud taget

agt rum. Med hänsyn härtill samt de skickligt kamuflerade former under

\ilka det moderna spioneriet med stöd av omfattande organisatoriska och

ekonomiska resurser bedrives ävensom de vitala intressen som stå på spel

måste skyddet upprätthållas genom anlitande av delvis andra tekniska

metoder och tillämpning av mera vittgående processuelta tvångsmedel än

vid undersökningen rörande vanliga brott.

Svea hovrätt anlör, att det låge nära till hands att ställa frågan, huruvida

det allmänna läget — oaktat krigstillstånd ej rådde i grannländerna eller

ens i Europa — likväl kunde anses jämförligt med förhållandena under and­

ra världskriget, och besvarar frågan sålunda.

En jämförelse möter svårigheter redan på den grund att under sistnämnda

tid tillämpades även mera vittgående extraordinära ingripanden i form av

en allmän kontroll. Ett objektivt bedömande är vanskligt även från andra

synpunkter, bl. a. med hänsyn till att det utrikespolitiska läget är ett annat

än tidigare var fallet. Att förhållandena påkalla skärpt vaksamhet mot åtgär­

der, som hota rikets yttre eller inre säkerhet, är emellertid tydligt, och det

finnes icke anledning att ifrågasätta riktigheten av de uttalanden, som gjorts

Kungl. Maj. ts proposition nr 22.

27

av, bland andra, överbefälhavaren och statspolisintendenten. Någon när­

mare utredning återgives, av lätt insedda skäl, visserligen icke i promemo­

rian. Att emellertid Kungl. Maj :t — som ägnar fortlöpande uppmärksamhet

åt beredskapsåtgärder i skilda hänseenden och har de största möjligheterna

att överblicka det allmänna läget — låtit för granskning framlägga förslag

till lagbestämmelser, avsedda att omedelbart tillämpas, utgör i och för sig

ett starkt stöd för antagandet att de föreslagna reglerna äro erforderliga till

skydd för statsintressen av största vikt och låta sig väl inpassa såsom ett

led i beredskapen i det hela. Ett sådant antagande överensstämmer med den

uppfattning som kan hysas även från en mera begränsad synvinkel.

Hovrätten för Nedre Norrland är av den uppfattningen, att de skärpta lag­

bestämmelser, som föreslagits i promemorian, icke borde givas begränsad

giltighetstid. Hovrätten framhåller, att de brott, vilkas utredande och beiv­

rande den föreslagna lagen avsåge att underlätta, vore av det slag, att de

syntes motivera särskilda åtgärder även om de beginges under en tid, då det

utrikespolitiska läget icke direkt gave anledning till oro för rikets säkerhet.

Hänsynen till den enskilde borde, när det gällde dessa brott, under alla för­

hållanden vika för samhällets berättigade krav på användande av effektiva

maktmedel för brottsutredningen.

Bland remissinstanserna saknas icke representanter för den åsikten, att

det föreliggande lagförslaget icke täcker behovet. Länsstyrelsen i Norrbot­

tens län förklarar sig visserligen vara fullt medveten om att förslaget en­

dast avsåge s. k. individuell kontroll och att spörsmålet om en allmän kon­

troll borde utformas i annan ordning. Länsstyrelsen framhåller emellertid,

att gränsen mellan allmän och enskild kontroll är tämligen skiftande. Man

kunde sålunda misstänka, att en person skreve brev med anlitande av poste

restante utan att man kände till, hur han benämnde adressaten. Ehuru av­

sikten endast vore att undersöka en viss persons brevväxling, kunde förhål­

landet dock framtvinga en allmän kontroll av poste restante-posten vid en

postanstalt. Enligt de föreslagna reglerna syntes sådan kontroll omöjlig att

verkställa. Länsstyrelsen anser även, att de i rättegångsbalken uppställda

kraven på viss grad av misstanke såsom förutsättning för användande av

tvångsmedel borde -- utom såvitt anginge anhållande och häktning — mild­

ras eftersom efterspanandet av brott mot rikets säkerhet niaste insättas langt

tidigare än då ett brott uppdagats.

I flera yttranden betonas — delvis i anslutning till uttryck för tvekan om

den föreslagna lagstiftningens tillräcklighet i nuläget — angelägenheten av

att förberedelser med det snaraste vidtas för genomförande av åtgärder, som

kunna anses påkallade vid en eventuell ytterligare skärpning av läget. Bland

dem som framföra denna synpunkt kan nämnas Svea hovrätt, som särskilt

påpekar, att lagstiftaren härvid ställes inför besvärliga och ömtåliga intresse­

avvägningar, vilka slutgiltigt låta sig hellre göra i farans stund än i förväg.

Denna omständighet finge enligt hovrättens mening dock ej hindra, att

trängande lagstiftningsuppgifter vunne sin lösning eller alt full beredskap

städse upprätthölles i avseende å blivande åtgärder.

Av de börda myndigheterna och sammanslutningarna är det blott ad vo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

28

katsamfundets styrelse, som anför betänkligheter mot en lagstiftning i nu­

varande läge enligt förslagets grunder. Styrelsen ifrågasätter" lagstiftningens

behövlighet under rådande förhållanden och anser, att förslaget i vissa hän­

seenden innehåller bestämmelser, mot vilka ur rättssäkerhetssynpunkt vä­

gande erinringar kunna framställas. Rättegångsbalken ställde en rad straff-

processuella tvångsmedel till myndigheternas förfogande, och om polismyn­

digheterna skulle anse sig för närvarande sakna tillräckliga resurser att

effektivt bekämpa brottslig verksamhet av det slag varom här vore fråga,

syntes det kunna ifrågasättas, huruvida orsaken härtill verkligen låge däri

att de nuvarande straffprocessuella tvångsmedlen skulle vara otillräckliga

eller inettektiva. Det vore troligt att förklaringen snarare vore att söka i

andra omständigheter, t. ex. i bristen på personal. I varje fall hade icke före-

bragts någon utredning, som verkligen visade att de nuvarande tvångsmed­

len vore behäftade med sådana brister, att en skärpt lagstiftning vore i nu­

varande läge påkallad.

Vad angår frågan om kretsen av brott, å vilka den ifrågasatta

lagstiftningen bör göras tillämplig, ha i yttrandena framkommit flera förslag

om utvidgning i jämförelse med det i promemorian framlagda lagförslaget.

Hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelsen och landsfogden i Göteborgs

och Bohus län, statspolisintendenten, förste stadsfiskalcn i Stockholm samt

stadsfiskalen Ryhninger anse, att ytterligare brott enligt 8 kap. strafflagen

borde medtagas, i första hand tagande av utländskt understöd enligt 10 §.

Rörande det i sistnämnda lagrum avsedda förfarandet framhåller stads­

fiskalen Ryhninger, att detsamma i viss mån kunde anses vara en försvagad

form av högförräderi, i den mån sådan verksamhet toge sig uttryck i fjärr­

styrd propaganda här i landet. Med hänsyn å ena sidan till den betydande

fara, som sadan brottslig verksamhet otvivelaktigt innebure för vårt lands

säkerhet, och å andra sidan till de avsevärda svårigheter, som kunde upp­

komma vid uppspårandet och utredningen av sådant brott, syntes det vara

ett vitalt intresse, att den utvidgade tvångsmedelslagstiftningens bestämmel­

ser bleve tillämpliga även å denna form av brottslighet. Överbefälhavaren

och landsfogden i Malmöhus län yrka, att trolöshet i förhandling med främ­

mande makt enligt 8 kap. 2 § upptages i brottsförteckningen; överbefälha­

varen föreslår vidare egenmäktighet i förhandling med främmande makt

enligt 8 kap. 3 §.

Beträffande 9 kap. strafflagen ha Göta hovrätt, statspolisintendenten,

landsfogden i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger förordat att brotts­

förteckningen utökas med olovlig kårverksamhet enligt 7 §. Statspolisinten­

denten erinrar om att han i sin promemoria den 1 februari 1951 ansett sig

kunna avstå från att yrka, att lagstiftningen skulle omfatta olovlig kår­

verksamhet. Han fäster emellertid uppmärksamheten på vissa under senare

tid inträffade vapenstölder från militära förråd. Även om kårverksamheten

ur här ifrågavarande synpunkter bleve verkligt farlig först i det ögonblick

den kunde sägas utgöra förberedelse till högförräderi eller uppror och i så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

29

dant fall redan enligt förslaget kunde föranleda tillgripande av tvångsmedel,

syntes det dock uppenbart, att man, därest dessa icke kunde insättas förrän

i det skede då viss utredning redan vunnits om syftet med verksamheten,

riskerade att den med befogenheterna avsedda hjälpen komme för sent för

att man i tid skulle kunna oskadliggöra en sådan organisation.

En utvidgning av lagstiftningens tillämplighet såvitt angår 19 kap. straff­

lagen påyrkas av hovrätten för Nedre Norrland, överbefälhavaren, civilför-

svarsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, statspolisintendenten, lands­

fogden i Malmöhus län och stadsfiskalen Ryhninger. Det framhålles, att de

straffbelagda gärningar som anges i 19 kap. 1, 2 och 3 §§ kunna rikta sig

mot sådana objekt som avses i 19 kap. 4 §, varvid dock straff icke torde böra

utmätas enligt sistnämnda lagrum utan gärningarna bestraffas såsom mord­

brand, resp. grov mordbrand eller allmänfarlig ödeläggelse. Straffsatserna

för dessa brott vore strängare än i 19 kap. 4 §. De i 19 kap. 6 och 7 §§ an­

givna brotten — spridande av gift eller smitta samt förgöring — kunde

särskilt som led i en biologisk krigföring medföra samma allvarliga följder

som sabotage även i sådana fall, då gärningen i fråga icke riktade sig mot

sabotageobjekt, som avsåges i 19 kap. 4 §.

Göta hovrätt, civilförsvarsstyrelsen och landsfogden i Malmöhus län anse,

att de skärpta tvångsmedelsbestämmelserna borde gälla även krigsförräderi

enligt 27 kap. 1 § strafflagen; även 27 kap. 4 § (samröre med fienden) borde

enligt landsfogdens mening medtagas.

Förste stadsfiskalen i Stockholm och stadsf iskalen Ryhninger ifrågasätta,

huruvida icke lagen borde vara tillämplig å andra grova brott, såsom mord,

upplopp etc., om de förövas av politiska motiv.

Förslaget om förlängning av anhållningstiden (1 §i pro­

memorians lagförslag) har i allmänhet icke föranlett några väsentliga erin­

ringar i yttrandena. Advokatsamfundets styrelse ställer sig dock i överens­

stämmelse med sin allmänna inställning till lagförslaget avvisande och

anför:

Styrelsen måste beteckna det såsom ur rättssäkerhetssynpunkt stötande,

om polis- och åklagarmyndigheter skulle tillerkännas befogenhet att under

så avsevärd tid som här föreslagits beröva en person dennes frihet. Det kan

tänkas att den anhållne är oskyldig till det brott för vilket han misstankes,

och det synes vara ett rimligt krav att frågan om det fortsatta frihetsberö­

vande! inom kort tid göres till föremål för rättens avgörande efter förhand­

ling inför rätten. Ur sistnämnda synpunkt är den i 5 § i förslaget upptagna

kontrollregeln icke tillfyllest, eftersom det — enligt vad som uttalas i moti­

ven — icke synes vara meningen att rätten skall hålla förhandling i anled­

ning av sådan anmälan som avses i 5 §. När det i promemorian säges att

utredningen av brott, om vilka nu är fråga, ofta kräver avsevärd tid, beroen­

de på att de i allmänhet äro av komplicerad beskaffenhet med ett flertal

personer inblandade, är detta uttalande säkerligen riktigt, men detsamma

gäller om många andra brottsutredningar, utan att detta föranlett krav på

undantag från de vanliga reglerna i rättegångsbalken.

Eu jämkning av förslaget i nu ifrågavarande del förordas av förste stads­

fiskalen i Göteborg, som med hänsyn till den karaktär av ett renodlat straff-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

31

förordna om avräkning även av anhållningstiden, då denna överstege den

i 24 kap. 12 § rättegångsbalken angivna.

I detta sammanhang kan även anmärkas, att Svea hovrätt framkastar

spörsmålet, om icke särskilda bestämmelser vore påkallade beträffande

misstänkts rätt till försvarare. Härom anför hovrätten följande.

Till skillnad mot vad som gällde under senaste världskriget äger numera

enligt vad därom stadgas i 21 kap. rättegångsbalken den för brott miss­

tänkte i princip rätt till biträde av försvarare, och denna rätt är ovillkorlig

ej blott såvitt angår häktad utan även beträffande misstänkt, som är an­

hållen. Med avseende å brott, som angivas i 1 § i den föreslagna lagen, in­

ställer sig dock med hänsyn till behovet av sekretess och faran för stör­

ningar i utredningens fortgång en viss tvekan huruvida en så vidsträckt

rätt bör tillkomma den misstänkte. Detta gäller i synnerhet under utred­

ningens tidigaste skede. Denna tvekan berör närmast den misstänktes rätt

att själv utse försvarare. Det synes därför förtjäna att övervägas, huruvida

i den föreslagna lagen erfordras åtminstone en bestämmelse av innehåll,

att försvarare för den som är misstänkt för brott av ifrågavarande beskaffen­

het må utses allenast av rätten. Härmed kan synas följa en avsevärd in­

skränkning i den rätt, som eljest är tillagd den misstänkte, men å andra

sidan måste betonas nödvändigheten av skydd för de statsintressen som stå

på spel.

Det i promemorian framlagda förslaget om vidgad möjlighet till

beslag å vissa skriftliga meddelanden mellan närstå­

ende (2 § i förslaget) är enligt advokatsamfundets styrelse ägnat att in­

giva vissa betänkligheter. Styrelsen framhåller att, ehuru straffarbete ingår

i strafflatituden för alla de brott som avses med förslaget, den straffrättsliga

reaktionen ofta kan antagas komma att inskränka sig till ett kortvarigt fri­

hetsstraff eller t. o. in. stanna vid böter. Vid sådant förhållande vore det

icke välbetänkt att genom en regel av så vittgående innebörd som den före­

slagna motverka det med bestämmelsen i 27 kap. 2 § andra punkten rätte­

gångsbalken avsedda syftet att skydda förtroligheten mellan nära anhöriga.

Det vore möjligt, tillägger styrelsen, att en viss utvidgning av beslagsrätten

borde övervägas. Styrelsen hemställer emellertid, att det måtte undersökas,

huruvida det icke vore möjligt att på något sätt begränsa rätten så, att icke

svaga misstankar om eu måhända lindrig brottslighet toges till intäkt för

ett vidlyftigt undersökande av förtroliga brev mellan närstående.

i några yttranden har den frågan väckts, huruvida icke det ifrågavarande

stadgandet i lagförslaget borde utsträckas till att gälla jämväl beslag som

avses i 27 kap. 2 g första punkten rättegångsbalken. Frågan beröres av

hovrätten över Skåne och Blekinge, statspolisintendenten, rådhusrätten i

Malmö och stadsfiskalcn Ryhninger. Statspolisintendenten anför, att befatt­

ningshavares tystnadsplikt måhända i övervägande omfattning avsåge att

tillgodose allmänna sekretessanspråk. Stora kategorier befattningshavare

hade emellertid all iakttaga tystnadsplikt även till förmån för enskilda

intressen. Det syntes knappast rimligt, att den förpliktelse mot den enskilde,

som på grund av ett förtroendeförhållande borde åvila det allmänna, skulle

33

lämpligare stadga, att förordnande finge meddelas av undersökningsledaren

eller åklagaren, där det kunde befaras att inhämtande av rättens beslut skul­

le medföra tidsutdräkt som vore av väsentlig olägenhet för utredningen.

Förste stadsfiskalen i Malmö anför, att för den undersökningsledare eller

åklagare, som ville undandraga sig ansvar, här anvisades en möjlighet att

vid minsta tvekan om behörighet att besluta angiven åtgärd hänskjuta frå­

gan till rätten. Sådant hänskjutande skulle föranleda dröjsmål, i de flesta

fall till men för utredningen. Med hänsyn till de stora intressen det här

gällde, syntes det lämpligast, att åt undersökningsledaren eller åklagaren

anförtroddes att självständigt bedöma, huruvida angivna åtgärder borde vid­

tagas.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, i anslutning till förevarande stadgande

i förslaget, införande av granskning av post- och andra försändelser utan

meddelande av beslagsbeslut. Frågan utvecklas närmare av ämbetet på föl­

jande sätt:

Det ligger------------- i sakens natur, att förefintligheten av beslagsförut-

sättningar regelmässigt kan konstateras först sedan brevs innehåll grans­

kats. Knappast någonsin lärer vid de former av brottslighet, varom här är

fråga, av yttre kännetecken å kuvert eller liknande kunna bedömas om rätt

till beslag föreligger. Om den rätt i vissa fall att kvarhålla försändelse för

eventuellt beslag, som avses i 27 kap. 9 § rättegångsbalken och här är av

största intresset, skall vara av någon reell betydelse, måste därför förutsät­

tas att kvarhållande kan ske av hela eller större delen av till en adressat

under viss tid ankommande post, bland vilken med skäl kan antagas be­

finna sig försändelse av betydelse för brottsutredning, samt att beslag och

granskning får ske av samtliga dessa försändelser. Härvid måste följden

bli att beslaget beträffande flertalet, ibland kanske alla, försändelser ome­

delbart måste hävas på grund av att skäl för beslag ej föreligga. Hävandet

torde innebära att försändelserna vidarebefordras med posten till adressa­

ten. Skyldighet att underrätta mottagaren och, om avsändaren är känd, även

denne torde föreligga även beträffande upphävda beslag, så snart detta kan

ske utan men för utredningen.

Om ett förfarande av nu angivet slag låter sig förena med 27 kap. 9 §

rättegångsbalken —- och detta synes ämbetet tå förutsättas om stadgandet

skall kunna tjäna sitt syfte — måste detsamma anses innebära en onödig

och oriktig omväg över beslagsinstitutet i fråga om de försändelser, vilka

efter granskning vidarebefordras. Riktigare och ur flera synpunkter mera

tilltalande vore i sådant fall att, på i övrigt gällande villkor, uttryckligen

medgiva granskning utan beslag av postförsändelser, bland vilka med skäl

kan antagas befinna sig försändelse av betydelse för utredning om bär av­

sedda brott. En sådan granskningsrätt som komplement till beslagsåtgärder

synes i princip icke skilja sig från den enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken

för vissa fall medgivna telefonavlyssningen.

Även andra förslag i syfte att göra granskningen av försändelser mera

effektiv ha framkommit. Poliskammaren i Malmö framhåller sålunda att

med de föreslagna reglerna tydligen icke kunde undvikas situationer, då

försändelser komme att försenas i sådan grad alt kontrollen röjdes. Därest

rätten__t. ex. i det fall som avsåges i 2 § i promemorians förslag — upp­

hävde ett förordnande om beslag av eu försändelse, som kvarhållits under

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

i? Dihang till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 22.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

utredning till vinnande av säkrare hållpunkter för att bedöma frågan om åt­

gärdens bestånd. Under kriget förfor ämbetet på nu antytt sätt och under­

kastade i själva verket beslut om användning av olika tvångsmedel en ingå­

ende granskning, förhörde sig vid de regelmässigt förekommande muntliga

överläggningarna om behovet av vidtagna åtgärder och den verkan för ut­

redningen, som inträdde, därest en beslutad åtgärd hävdes, etc. Oftast nåd­

des enighet vid överläggningarna. I särskilda fall torde härigenom tiden för

anhållande ha begränsats och någon gång ett anhållande undvikits. Och från

kontrollen å censurförfarandet kunna anföras åtskilliga exempel, där den

beslutande myndigheten efter förd överläggning med ämbetet självmant

återkallade sitt beslut eller begränsade tiden för åtgärden. Det är med dessa

erfarenheter för ögonen, som ämbetet anser det kunna sättas i fråga om

icke även ur den enskildes synpunkt en mera administrativt betonad myn­

dighet faktiskt kan vara att föredraga såsom kontrollorgan. Samma möj­

lighet att bringa en sådan myndighets beslut under omprövning som vid

klagan över domstols avgörande skulle dock sannolikt icke komma att stå

till buds.

Lägges tillsynen å domstolarna, kan tillämpningen, såsom redan antytts,

bli ganska växlande. Visserligen är väl sannolikt, att endast ett relativt be­

gränsat antal domstolar komma att syssla härmed, enär den brottsliga verk­

samhet som avses försiggår endast "å vissa platser. Men under alla om­

ständigheter kan vilken domstol som helst komma att få taga ställning till

hithörande frågor, och så måste antagas bil fallet med åtskilliga domstolar,

kanske även i högre instans. Anförtros uppgiften åt ett enda organ, förvär­

var detta så småningom erfarenhet av utredningar av det slag varom här är

i råga. Statspolisintendenten har i sin promemoria framhållit »den allmänna

kunskap om bakomliggande förhållanden, som är en grundförutsättning

för nu ifrågavarande spörsmåls rätta bedömande». Ämbetet kan för sin del

från sin befattning med tillämpningen av de tidigare tvångsmedelslagarna

betyga värdet av en sådan allmän kännedom för möjligheten att riktigt

avväga de olika intressen som här stå mot varandra.

Förslaget^ att uppdraga kontrollen över undersökningsledares och åklaga­

res beslut åt domstolarna är icke närmare motiverat i promemorian. Det

anföres allenast, att övervakningen torde, med anknytning till de grund­

satser som tillämpats vid utformningen av rättegångsbalkens tvångsmedels-

bestämmelser, böra anförtros åt rätten. Härvid synes emellertid kunna fram­

hållas, att övervakningen skall avse åtgärder på ett tidigt stadium i utred­

ningsarbetet samt att befogenheten därav icke låter sig bedömas med den

grad av säkerhet som nu är fallet, då domstolarna taga befattning med

tvångsmedlen. Domaren kommer att än mer fjärma sig från sin egentliga

uppgift att efter fullständig utredning i en sak på ett objektivt sätt skilja

mellan två parter och närma sig den ena partens, åklagarens, eller rent av

polisens. Ett tydligt avsteg från en av de viktigaste grundsatserna i rätte­

gångsbalken har också gjorts i förslaget, då bestämmelserna så utformats,

att någon förhandling icke skall äga rum i anledning av anmälan om vid­

tagna åtgärder. Det torde kunna förväntas, att en domare skall känna sig

ganska främmande för en prövning allenast på det av åklagaren eller för-

undersokmngskdaren förebragta materialet och även föga tilltalad därav.

I sjäha verket förefaller denna avvikelse från den ackusatoriska principen

\ara ett tecken på att övervakningsuppgiften icke helt väl passar tillsam­

mans med rättegångsbalkens regler. Ur utredningens synpunkt är anord­

ningen åter till fördel, då en förhandling säkerligen skulle kunna allvarligt

liamma effektiviteten i polisarbetet och även eljest bli till men för utred­

ningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

39

Riksåklagarämbetet förordar, ati kontrollen lägges hos justitiekanslern, och

understryker särskilt, att kontrollmyndigheten, därest den icke har närmare

kännedom om de speciella problem som uppkomma vid bekämpandet av de

landsskadliga brotten, saknar möjlighet att tillfredsställande bedöma befo­

genheten av en åtgärd, som vidtagits av polis- eller åklagarmyndighet och

därför blir benägen att utan vidare godtaga åtgärden. Härigenom förringades

enligt ämbetets mening kontrollens värde ur rättssäkerhetssynpunkt. Det

kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke en kontroll, anordnad i enlighet

med lagförslaget, skulle innebära risk för en sådan ur rättssäkerhetssyn­

punkt icke önskvärd utveckling. Ämbetet framhåller även, att ehuru kon­

trollen över tvångsmedlens handhavande naturligen främst måste tillgodose

rättssäkerheten, borde vid kontrollens utövande även beaktas intresset av

att tvångsmedlen verkligen beredde polis- och åklagarmyndigheterna möj­

lighet till ett effektivt ingripande mot de brott, som här vore i fråga. Det

syntes ämbetet icke vara uteslutet, att i ett eller annat fall en domare, som

utan att vara tillräckligt insatt i hithörande frågor hade att bedöma befo­

genheten av en av polis- eller åklagarmyndighet beslutad tvångsåtgärd,

kunde vara benägen att upphäva åtgärden, även om denna vore befogad. Mot

en kontroll genom justitiekanslern kunde icke numera, då denne ej längre

fungerade såsom högste åklagare, riktas den invändningen, att han icke skulle

intaga en i förhållande till åklagarväsendet fullt fri och obunden ställning.

Svea hovrätt har för sin del förordat att kontrollen anförtros överordnad

åklagarmyndighet. Hovrätten anser att inga allvarligare principiella in­

vändningar kunna riktas mot rätten såsom kontrollorgan, såvitt angår åt­

gärder enligt 2, 3 och 4 §§ i den föreslagna lagen. Beträffande den i 1 §

föreslagna möjligheten till förlängning av anhållningstiden kunde emeller­

tid starkare invändningar riktas mot övervakning genom rättens försorg.

Därmed ålades rätten en prövning av annat slag än som i allmänhet före-

komme i den dömande verksamheten. För anhållande krävdes icke, såsom

vid häktning, sannolika skäl för misstanke om brottet, och rörande den

grad av misstanke, som borde föreligga, lämnade lagen icke annat besked än

att fulla skäl till häktning icke vore erforderliga. Enligt grunderna för

24 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken torde det emellertid böra vara

så, att det tedde sig sannolikt att häktningsskäl vore för handen vid an-

hållningstidens slut. En förlängning av tiden finge säkerligen till följd, att

anhållande kunde beräknas ske på svagare grunder än då endast normal

anhållningstid stode till förfogande. Vidare torde vid prövningen av anhål­

landet ofta komma att åberopas en hel del omständigheter av polisiär natur,

rörande vilka domstolen, om den skulle bedöma grunderna för anhållandet,

i brist på ingående kännedom om sådana faktorer bleve hänvisad att fästa

avgörande vikt vid allmänna uttalanden i den föreliggande anmälningen.

Rättens prövning bleve därvid ej sällan sådan, att den icke motsvarade krav

som eljest ställdes på domstolsavgöranden. Härtill komme att prövningen

förutsattes skola ske utan föregående förbandling. Av dessa förhållanden

måste dragas don slutsatsen att skäl talade mot att förlägga kontrollen till

41

viss tid, exempelvis fyra eller tio dagar eller efter det rätten meddelat beslut

i anledning av undersökningsledarens-åklagarens anmälan. Ett dylikt stad­

gande torde dock vara onödigt, om domstolen tillädes rätt att uppskjuta

handläggningen av prövningsframställning tills undersökningsledarens-

åklagarens anmälan inkommit. Föreningen tillägger, att den som drabbades

av beslut av undersökningsledare eller åklagare enligt 3 § i förslaget borde

äga rätt att påkalla rättens prövning därav på sätt eljest gällde enligt 27 kap.

6 § rättegångsbalken. Huruvida enahanda rätt borde införas i fråga om för­

ordnande om telefonavlyssning o. dyl. vore däremot mera tveksamt. Göta

hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge och föreningen Sveriges härads­

hövdingar påpeka, att det uttryckligen borde framgå att rätten alltid vore

skyldig att meddela beslut i anledning av åklagarens eller undersöknings-

ledarens anmälan, således även då rätten ej funne anledning till anmärk­

ning mot åtgärden. Rådhusrätten i Göteborg föreslår, att det uttryckligen

måtte angivas, att anmälan till rätten skulle vara skriftlig.

I justitiekanslersämbetets yttrande har vidare betonats angelägenheten av

att de ofta svårbedömda och ömtåliga avgöranden, som krävdes av rätten

vid utövande av kontrolluppgiften, komme att träffas av domare med till­

räcklig erfarenhet, icke av de unga vikarier, som under vissa tider av året

brukade tjänstgöra å domarbefattningar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande upptagit spörsmå­

let om offentlighet hos rättens beslut, särskilt såvitt angår telefonavlyssning

och övriga i lagförslagets 4 § angivna åtgärder, och anför närmare härom:

Å ena sidan är uppenbart, att dessa tvångsmedel bli ineffektiva, så snart

som den misstänkte får kännedom om att desamma utövas mot honom. Lika

klart är å andra sidan, att den misstänktes rätt till överklagande blir illuso­

risk, om han icke erhåller sådan kännedom; och det måste vara ett starkt

intresse för den misstänkte att kunna värja sig mot obefogade ingrepp av

ifrågavarande allvarliga beskaffenhet. Hovrätten får i detta sammanhang

erinra om den i 39 § sekretesslagen lagfästa principen om ovillkorlig rätt

för part att taga del av dom eller beslut.

Här föreligger ett svårlöst avvägningsproblem, som för övrigt torde uppstå

redan vid tillämpningen av rättegångsbalkens regler om telefonavlyssning.

Rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet äro synnerligen restriktiva och de­

ras tillämpning torde ha ifrågakommit i ytterst få fall. De nu föreslagna

reglerna däremot möjliggöra telefonavlyssning i icke ringa omfattning. Ett

ställningstagande till det här uppställda problemet torde under sådana för­

hållanden vara ofrånkomligt. Frågan torde böra regleras i lag. Rättegångs­

balken och dess förarbeten synas icke giva någon ledning.

För hovrätten är det icke möjligt att på föreliggande material taga be­

stämd ställning till frågan. De skäl, som leda till en utvidgning av möjlig­

heterna att använda ifrågavarande tvångsmedel, tala för att deras använd­

ning i viss utsträckning bör få ske i hemlighet. Med förslagets i förhållande

till 1940 års tvångsmedelslag restriktiva karaktär är emellertid knappast

förenligt att den misstänkte blir utsatt för telefonavlyssning längre tid —

eventuellt efter upprepade förordnanden enligt 4 § — utan att erhålla kän­

nedom därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

42

Vad angår den i förslaget upptagna bestämmelsen om fullföljd av

talan mot rättens beslut (6 § i förslaget) framhåller Göta hov­

rätt, att genom bestämmelsen icke reglerats vare sig spörsmålet, huruvida

rättens beslut som avsåges i lagen skulle gå i verkställighet utan hinder av

förd klagan (jfr 30 kap. 12 § rättegångsbalken), eller frågan om möjlighet

for hovrätt att göra ändring i underrätts beslut utan kommunikation av be­

svären (jfr 52 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken). Hovrätten fram­

håller, att det syntes uppenbart att beslut måste kunna verkställas genast,

liksom också att kommunikation av besvären skulle kunna underlåtas, dels

då fråga vore om åtgärd som avsåges i 1 § i lagen, vare sig talan i detta fall

fördes av den anhållne eller av undersökningsledaren eller åklagaren, dels

ock då undersökningsledaren eller åklagaren klagade över att underrätt i

anledning av inkommen anmälan upphävt förordnande enligt 2, 3 eller 4 §.

Bestämmelser i dessa ämnen borde därför upptagas i lagen. Samma påpe­

kande göres av hovrätten för Västra Sverige.

I anslutning till förslagets bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj :t

att meddela tillämpningsföreskrifter till lagen (7 § i försla­

get) upptar överståthållarämbetet frågan om tystnadsplikt i fråga om sådant

som inhämtats genom granskning av försändelse eller avlyssning av telefon­

samtal. Ämbetet anför:

I 5 § andra stycket av tillämpningskungörelsen till 1940 års tvångsmedels­

lag föreskrevs, att vad som inhämtats genom granskning av försändelse eller

av uppteckning av eller uppgift å telefonsamtal eller genom avlyssnande av

sådant samtal icke finge yppas i vidare mån än som erfordrades för vinnan­

de av det med undersökningen avsedda ändamålet. En liknande föreskrift

torde böra utfärdas jämväl i samband med den nu avsedda lagstiftningen.

Inflyter densamma i en tillämpningskungörelse, följer emellertid av 7 kap.

3 § tryckfrihetsförordningen att meddelare till tryckt skrift av otillåten upp­

gift i regel icke kan lagforas för sin försummelse. Han åtnjuter till och med

anonymitetsskydd. Erinras må att jämväl den för polispersonal i allmänhet

gällande tystnadsplikten icke är stadgad i lag utan i den administrativt ut­

färdade polisinstruktionen.

Till undvikande av den angivna konsekvensen föreslår ämbetet, att tyst­

nadsplikten i förevarande fall fastställes i lagen.

Vad slutligen angår den formella utformningen av den föreslagna lag­

stiftningen har hovrätten för Nedre Norrland, som på sätt förut anmärkts

anser att lagstiftningen ej borde göras tidsbegränsad, ifrågasatt huruvida

icke bestämmelserna borde införas i rättegångsbalken, en anordning som

enligt hovrättens mening icke skulle möta större tekniska svårigheter. Be­

träffande bestämmelsernas avfattning ha i övrigt i några yttranden påkal­

lats vissa jämkningar av redaktionell natur.

Departementschefen.

På grund av den under senare tid ökade spänningen i det utrikespolitiska

läget har det blivit nödvändigt att på skilda områden vidtaga beredskaps-

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 22.

sålunda pröva beslut som meddelats av annan än rätten om reseförbud och

beslag. Kan husrannsakan antagas bli av stor omfattning eller medföra syn­

nerlig olägenhet för den, hos vilken åtgärden röretages, gäller att det an­

kommer på rätten att meddela förordnandet. Ett uttryck för samma kon­

trollfunktion utgör föreskriften att anhållningsmyndighet inom viss, ganska

snävt angiven tid skall till rätten göra häktningsframställning rörande an­

hållen person. Kommer häktning sedermera ej till stånd, skall rätten för­

ordna att den anhållne skall friges. Slutligen må erinras om den allmänna

kontroll rätten enligt 23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § äger i fråga om förunder­

söknings fullständighet. Enligt dessa lagrum kan rätten sålunda antingen

med anledning av anmälan från den misstänkte eller ex officio vidtaga åt­

gärd för komplettering av förundersökning. Med den ställning rätten sålunda

redan intar synes det ligga nära till hands att anförtro rätten jämväl den

kontroll som erfordras i anledning av den nu föreslagna utvidgningen av

åklagares och polismyndighets befogenheter med avseende å vissa straff-

processuella tvångsmedel. Härigenom vinnes den säkraste garantien för att

rättssäkerhetssynpunkten verkligen blir tillgodosedd vid kontrollen. Mot en

domstolskontroll har visserligen invänts, att domstolarna skulle stå främ­

mande för polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet och att en enhet­

lig kontroll skulle främjas genom att granskningen finge ske genom ett cen­

tralt administrativt organ. Ehuru dessa invändningar måhända ha ett visst

fog för sig, finner jag dem ej vara avgörande. Vad beträffar tanken att in­

föra kontroll genom en medborgarrepresentation vid sidan av företrädare

för rättsväsendet är jag i motsats till advokatsamfundets styrelse av den

åsikten, att kontrollorganet måste vara i permanent funktion och att därför

stora svårigheter skulle uppstå för en dylik nämnd att fullgöra sin uppgift.

På grund av det anförda finner jag övervägande skäl tala för promemo­

rians förslag, att åtgärder, som med stöd av de särskilda tvångsmedelsbe-

stämmelserna vidtagas av undersökningsledarc eller åklagare, skola anmä­

las till rätten, som har att pröva befogenheten av desamma. Självfallet måste

tillses, att dessa ärenden vid rätten handläggas av befattningshavare med

tillräckliga kvalifikationer. Där fråga är om förlängning av anhållningsti-

den bör, för beredande av nödig tid för fullständigande av utredningen, an­

mälningsskyldigheten icke inträda förrän efter en anhållningstid av tio dagar.

Såsom påpekats av rådhusrätten i Göteborg bör uttryckligen föreskrivas,

att anmälan skall vara skriftlig. Från landsfogdehåll har ifrågasatts att

en särskild forumregel skulle meddelas, innebärande att kontrollen cen­

traliseras till rådhusrätten i residensstaden i varje län. En dylik anordning

skulle emellertid påkalla ändrade forumbestämmelser över huvud taget för

handläggningen av brott mot rikets säkerhet och kan följaktligen redan av

denna anledning ej nu ifrågakomma.

Vad angår de närmare formerna för rättens handläggning av dessa ären­

den är, såsom jämväl framhållits i promemorian, häradsrätt därvid domför

utan nämnd och rådhusrätt domför med en lagfaren ledamot. I enlighet med

vad som uttalats i promemorian bör icke meddelas någon föreskrift om atl

bör emellertid upptagas även beträffande verkställighet av rättens beslut

(30 kap. 12 §).

Såsom i promemorian föreslagits bör i lagen intagas bemyndigande för

Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter till lagen.

I fråga om den formella avfattningen torde det i promemorian framlagda

lagförslaget böra underkastas vissa jämkningar. Bl. a. bör vidtagas den

ändringen, att i en inledande paragraf angives å vilka brott lagen äger till-

lämpning. Härigenom undgås de tyngande hänvisningar som förekomma i

förslagets 2—4 §§.

Lagen torde böra träda i kraft dagen efter det densamma utkommit från

trycket i Svensk författningssamling och gälla till och med den 30 juni

1953.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet

upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,

av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

1 Denna bilaga, vilken frånsett vissa smärre jämkningar av redaktionell natur är likalydan-

de med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

högst en månad från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens före­

ståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra tidsut-

dräkt eller annan väsentlig olägenhet för utredningen, må förordnande om

åtgärd enligt vad i första stycket sägs i rättens ställe meddelas av undersök-

ningsledaren eller åklagaren.

5

§•

Har i fall som avses i 1 § häktningsframställning ej avlåtits sist å tionde

dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne

enligt 24 kap. 8 § rättegångsbalken inställdes till förhör, eller har undersök-

ningsledaren eller åklagaren förordnat om beslag enligt 2 § denna lag eller

förordnat att sådant beslag skall bestå eller meddelat förordnande jämlikt

3 eller 4 §, skall anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröjligen

göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga anmälan till prövning.

Finner rätten därvid, att skäl till fortsatt anhållande icke finnes, eller att

förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten omedelbart meddela beslut

om den anhållnes frigivande eller upphäva förordnandet.

<3

§•

I fråga om fullföljd av talan mot rättens beslut enligt denna lag skall vad

i rättegångsbalken är stadgat för det fall att rätten i brottmål utlåtit sig an­

gående häktning eller åtgärd, som avses i 25—28 kap. samma balk, äga

motsvarande tillämpning.

7

§•

Närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag meddelas av Ko­

nungen.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952 och gäller till och med den

30 juni 1953.

Kungl. Maj.ts proposition

nr

22.

53

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj. ts lagråd den 7 decem­

ber 1951.

Närvarande:

justitieråden E^kberg,

S^trandberg,

L^junggren,

regeringsrådet B^jörkholm.

Enligt lagrådet den 14 november 1951 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 12 oktober 1951, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättat förslag till tag med särskilda bestämmelser om

tvångsmedel i vissa brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn P. G. Bergsten.

Justitierådet Strandberg, med vilken justitierådet Ekberg och regerings­

rådet Björkholm instämde, yttrade:

Att beträffande de allvarliga, rikets yttre och inre säkerhet hotande brott,

å vilka det remitterade förslaget har avseende, ökade möjligheter för brot­

tens uppdagande och beivrande böra beredas polis- och åklagarmyndig­

heterna har allmänt vitsordats i yttrandena över den inom justitiedeparte­

mentet upprättade promemorian. Mot den principiella uppfattning, som

sålunda kommit till uttryck och som jämväl ligger till grund för det till

lagrådet remitterade förslaget, synes någon befogad erinran ieke kunna

göras. Såsom departementschefen framhållit, väger hänsynen till rikets

säkerhet så tungt, att vissa enskilda intressen, till skydd för vilka nya

rättegångsbalken upptager åtskilliga regler, nödgas vika därför. Det bör

emellertid tillses, att hithörande bestämmelser — vilka avses skola gälla

under de förhållanden som nu råda — i görligaste mån utformas så, att de,

samtidigt som behovet av ett effektivt förundersökningsarbete tillgodoses,

icke inkräkta på den enskildes rättssäkerhet i vidare mån än som kan anses

nödvändigt och försvarligt. Tillika är angeläget, att en tillfredsställande

kontroll anordnas över polis- och åklagarmyndigheternas liandhavande av

de särskilda tvångsmedelsåtgärder, som ställas till deras förfogande.

Enligt 2 § i förslaget må — utan hinder av vad i 24 kap. 12 § rättegångs­

balken stadgas om den lid, inom vilken häktningsframställning sist skall

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

gen en förlängning av tiden för anhållandet vid nu ifrågavarande brott av

nöden. På sätt framhållits i det av förste stadsfiskalen i Göteborg avgivna

remissyttrandet torde emellertid tillräcklig anledning icke föreligga att

utsträcka anhållningstiden så mycket som skett enligt förslaget. Väl kunde

enligt lagen den 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig eller krigs­

fara m. in. tiden för kvarhållande av den som misstänktes för brott av där

avsett slag utsträckas ända till sextio dagar (tiden förkortades under lagens

sista giltighetstid till trettio (lagar). En jämförelse med vad sålunda gällde

är emellertid missvisande redan av den anledningen att under den tid be­

rörda lag ägde tillämpning häktning tillika innebar inledande av åtal. En­

ligt nya rättegångsbalken har däremot häktning reglerats såsom ett i förhål­

lande till åtalet fullt självständigt institut, vilket förhållande sammanhänger

med att förundersökningen om brottet i regel måste vara avslutad, innan

åtalet väckes, och att det ofta är nödvändigt, att den misstänkte berövas

sin frihet redan under pågående förundersökning. För bifall till en fram­

ställning om häktning erfordras ej att tillfyllestgörande bevisning om att

den misstänkte förövat brottet förebringas. Vad som skall styrkas är alle­

nast sådana omständigheter, att han kan sägas vara på sannolika skäl miss­

tänkt för brottet. Häktning kan därför i många fall, särskilt i mera omfat­

tande eller invecklade mål, komma att bestå under lång tid, till dess åklaga­

ren hunnit anskaffa sådan utredning och bevisning, att därå enligt hans

mening kan grundas en fällande dom. Vad angår de med förslaget avsedda

brotten torde ertorderligt rådrum för utredningen före häktningsförhand­

lingen, åtminstone under nu rådande förhållanden, stå till buds, därest an­

hållningstiden utsträckes från nuvarande fem till femton dagar. Härmed tor­

de böra kombineras en uppmjukning i annat hänseende av reglerna i rätte­

gångsbalken. Enligt 24 kap. 13 § nämnda balk skall rätten, då framställning

om häktning inkommit, så snart ske kan och, om synnerligt hinder ej mö­

ter, sist å Ijärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Att ut­

sträcka denna tid synes icke tillrådligt med hänsyn till angelägenheten av

att rättens kontrollerande verksamhet träder i funktion inom en ej alltför

lång tid efter anhållandet. Däremot synas skäl föreligga att till åtta dagar

utsträcka den enligt 24 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken gällande

längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov med häktningsförhandling må äga

rum utan den misstänktes begäran. Härigenom skulle åklagarmyndigheten,

itall så ertordras, kunna erhålla ytterligare tid för anskaffande av utred­

ning, innan rätten meddelar beslut i häktningsfrågan.

Jag — som icke har något att erinra mot förslaget i övrigt — hemställer

därför dels att i 2 § ordet »trettionde» ersättes med »femtonde» samt att till

paragrafen fogas ett nytt stycke av det innehåll att i stället för den i 24 kap.

15 § första stycket rättegångsbalken stadgade tiden av fyra dagar skall gälla

en tid av åtta dagar dels att 0 § omformuleras så, att den kommer att avse

allenast de fall då undersökningsledaren eller åklagaren förordnat om be­

slag med stöd av 3 § eller förordnat att sådant beslag skall bestå eller med­

delat förordnande jämlikt 4 eller 5 §.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 22.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj. t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 december 1951.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, D^anielson, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson,

L^indell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 7 decem­

ber 1951 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 12 oktober 1951 remit-

erade förslaget till lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål.

Föredraganden anför följande.

Det remitterade förslaget har inom lagrådet icke föranlett annan erinran

än såvitt angår utformningen av anhållningsinstitutet vid de brott, varå

förslaget äger tillämpning. Enligt det remitterade förslaget utsträckes den

tid, inom vilken framställning om häktande av anhållen person senast skall

ingivas till rätten, från fem till trettio dagar, dock med skyldighet för åkla­

garmyndigheten att, därest framställningen icke avlåtits inom tio dagar,

anmäla förhållandet till rätten, som har att pröva huruvida fortsatt anhål­

lande är befogat. Tre av lagrådets ledamöter ha, med anknytning till vissa

remissyttranden, riktat invändningar mot att rätten i detta hänseende göres

till kontrollorgan. Dessa ledamöter ha vidare ansett att tillräckligt rådrum

för förundersökningen skulle stå till buds, därest anhållningstiden utsträck­

tes till femton dagar. I syfte att åklagaren, om så erfordrades, skulle kunna

erhålla ytterligare tid för anskaffande av utredning innan rätten meddelade

beslut i häktningsfrågan, har emellertid därjämte föreslagits, att den enligt

rättegångsbalken gällande längsta tiden, fyra dagar, varmed uppskov i häkt­

ningsförhandling må äga rum utan den misstänktes begäran, utsträckes till

åtta dagar. Någon befattning med anhållningsfrågan innan häktningsfram-

ställningen ingives skulle enligt detta förslag icke tillkomma rätten.

Det inom lagrådet framlagda förslaget medför i jämförelse med det re­

mitterade förslaget å ena sidan att tiden från anhållandet till dess rätten får