Propositionens huvudsakliga innehåll

[ propositiönen föreslås att nuvarande provisoriska regler i 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narko- tikabrott m.m. tas ini 27 kap. rättegångsbalken och ges permanent karaktär. Den samordnade regleringen av möjligheterna till telefonavlyssning föreslås utformad så, att skyddet för den enskildes integritet stärks i olika hänseenden.

Den viktigaste nyheten iförslaget är att för ärenden om telefonavlyssning skall finnas ett antal av regeringen utsedda gode män som skall ta till vara den enskildes intresse i ärendet. Sådan god man får ställning av part. Av sekretesskäl måste han ha tystnadsplikt beträffande det han får reda på vid fullgörande av uppdraget. Föreligger risk att författare. meddelare eller annan, som enligt tryck- frihetsförordningen eller radioansvarighetslagen har rätt till anonymitet, skulle röjas genom telefonavlyssning, skall detta beaktas vid prövning av fråga om tillstånd till sådan avlyssning. Ett uttryckligt förbud att avlyssna telefonsamtal mellan misstänkt och hans försvarare tas också upp i förslaget.

Skärpta regler införs vidare om avlyssning av samtal till och från telefonapparat. som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvud- sakligen av honom.

De nya reglerna föreslås trädai kraft den 1 juli 1976.

] Riksdagen 1975/76. ] saml. Nr202

• Sida 2
•  Original

Prop. l975/76:202

1. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken dels att nuvarande 27 kap. 17 5 skall betecknas 27 kap. 23 s", dels att 19 kap. 12 & samt 27 kap. 2, 9 och 16 55 skall ha nedan

angivna lydelse,

dels att i balken skall införas sex nya paragrafer, 27 kap. 17—22 åå, av

nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap. 12 5

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med för- undersökning och användande av tvångsmedel.

Vad i detta kapitel stadgas äge motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med för- undersökning och användande av tvångsmedel, om ej annat är sär- skilt föreskrivet.

27 kap. 2 &”

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan an- tagas vara sådant, att befattnings- havare eller annan, som avses i 36 kap. 5 &, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller,. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, hos den misstänkte eller ho- nom närstående, som avses i 36 kap. 3 &, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående in- bördes.

' Senaste lydelse 1964: 166.

Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan an- tagas vara sådant, att befattnings- havare eller annan, som avses i 36 kap. 5 &, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, som avses i 16 5 första stycket punkt 1 eller 2 eller punkt 4, såvitt den hänvisar till någon av dessa punkter, hos den misstänkte eller honom närstående, som avsesi 36 kap. 3 5, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1975/76:202 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9.5

Är anledning, att försändelse, som må tagas i beslag, skall inkomma till post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt, äge rätten förordna, att försändelsen, när den inkommer, skall kvarhållas, till dess frågan om beslag blivit avgjord. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag, då förordnandet delgavs anstaltens föreståndare. I förord- nandet skall intagas underrättelse, att meddelande om åtgärden icke må utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren lämnas avsända-

ren, mottagaren eller annan.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall fö- reståndaren utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt för- ordnandet; denne har att omdel- bart pröva, om beslag skall äga rum.

Kan rättens beslut enligt första stycket ej avvaktas utan allvarlig skada för utredningen, må under- sökningsledaren eller åklagaren förordna om åtgärden, om utred- ' ningen avser mord, dråp, människo- rov eller sådant brott mot 13, 18 eller 19 kap. brottsbalken , som omfattas av 16 éförsta stycket punkt 1, Zeller 4. Har sådant förordnande med- delats, skall anmälan därom oför- dröjligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Finnes förordnandet icke böra bestå, skall det av rätten omedelbart upphävas.

När försändelse på grund av förordnande kvarhållits, skall fö- reståndaren utan dröjsmål göra anmälan hos den som begärt för- ordnandet; denne har att omedel- bart pröva, om beslag skall äga rum. I fall som avses i tredje stycket skall anmälan göras hos den som meddelat förordnandet. Denne har att göra sådan pröv- ning som nyss sagts.

16 52

Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, och finnes det vara av synner- lig vikt för utredningen, att under-

” Senaste lydelse 1964:166.

Kan någon skäligen misstänkas för - 1. brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år,

• Sida 4
•  Original

Prop. 1975/76z202

Nuvarande lydelse

sökningsledaren eller åklagaren er- håller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan an- tagas komma att begagnas av ho- nom, äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gäl- la viss tid, högst en vecka, från den dag, då tillståndet delgavs te- lefonanstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals av- hörande, äge vad i 125 första stycket stadgats om undersökning och granskning av enskild hand- ling motsvarande tilllämpning. I den mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omdelbart förstöras.

Föreslagen lydelse

2. sabotage, kapning av luftfar- tyg, qutfartssabotage, olovlig kår- verksamhet, spioneri, obehörig be- fattning med hemlig uppgift eller olovlig underrättelseverksamhet,

3. grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 6 nar- kotikaförordningen (1962: 704), eller

4. försök, förberedelse eller stämpling till brott mot 13, 18 eller 19 kap. brottsbalken som omfattas av punkt 1 eller till brott som av- ses i punkt 2 eller3, och är gärningen belagd med straff,

får tillstånd att avlyssna telefon— samtal meddelas av rätten enligt det— ta kapitel, om åtgärden kan antagas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen och det skulle vara för- enat med avsevärd olägenhet att på annat sätt erhålla motsvarande upp— lysning.

Föreligger risk att författare, meddelare eller annan, som enligt 3 kap. tryckfrihetsförordningen eller 9 & radioansvarighetslagen (1966: 756) har rätt till anonymitet, skulle röjas genom telefonavlyss- ning, skall detta beaktas vid pröv- ning av fråga om tillstånd till så- dan avlyssning.

175

Tillstånd till telefonavlyssning får avse samtal till och från tele- fonapparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. Avlyssning av samtal till och från telefonapparat, som ej innehaves av den misstänkte eller brukas hu- vudsakligen av honom, får äga rum endast om synnerlig anledning före- kommer, att avsedd utredning skall vinnas genom åtgärden.

Tillstånd skall meddelas att gäl- la viss tid. Tiden får ej bestämmas längre än som oundgängligen krä-

• Sida 5
•  Original

Prop. 1975/76:202

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ves och får ej överstiga en månad från dagen för beslutet. Om förut— sättningar för åtgärden ej längre föreligga, skall den omedelbart hävas.

18.5

Fråga om tillstånd till telefonav- lyssning upptages på framställning av undersökningsledaren eller åklagaren av tingsrätten för ort, där hovrätt har sitt säte. Tings- rättens domkrets skall därvid mot- svara domkretsen för den hovrätt, varunder tingsrätten hör.

Kan rättens tillstånd till telefon- avlyssning ej avvaktas utan all- varlig skada för utredningen, får undersökningsledaren eller åklaga- ren förordna om åtgärden, om misstanken avser mord, dråp, människorov eller sådant brott mot 13, 18 eller 19 kap. brottsbalken som omfattas av 16 6 första stycket punkt 1. 2 eller 4. Har sådant för— ordnande meddelats. skallanmälan därom ofördröjligen göras hos rät- ten. som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Finnes för- ordnandet icke böra bestå, skall det av rätten omedelbart upphävas.

19%

För att taga till vara den enskil- des intresse i ärende om telefonav- lyssning skola finnas gode män till det antal, som föreskrives av re- geringen. God man skall vara lag- faren. Han utses av regeringen eller myndighet som regeringen be- stämmer.

God man i ärende om telefonav- lyssning har ställning av part. In- nan beslut om telefonavlyssning meddelas av rätten, skall tillfälle att yttra sig lämnas gode mannen.

Den som fullgör eller har full- gjort uppdrag som god man får ej obehörigen yppa vad han därvid har erfarit. Detta gäller även i för- hållande till den misstänkte.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1975/76:202

Nuvarande lydelse

', 4.

ro

2

0 .

2.'

Föreslagen lydelse

s

Avlyssning får ej ske av telefon- samtal mellan den misstänkte och hans försvarare. Framkomrner un- der avlyssning att fråga är om så- dant sarntal, skall avlyssningen av- brytas.

'IJÄ

Uppteckning av telefonsamtal får endast omfatta vad som finnes vara av betydelse för utredningen.

Om granskning av upptagning eller uppteckning, som har ägt rum vid avlyssning av samtal. äger vad i 12 5 första stycket stadgas om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande till- lämpning. Vad som vid gransk- ningen ej finnes vara av betydelse för utredningen skall omedelbart förstöras.

s

På framställning av undersök- ningsledaren eller åklagaren kan rätten förordna, att expedieringen av samtal till eller från telefon- apparat, som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes, att telefon- apparaten avstänges för samtal el- ler att uppgift från telefonanstalt lämnas om samtal, som har expe- dierats eller beställts till eller från apparaten. I fråga om sådan åt- gärd äger 16—1959' motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976. Tillstånd till telefonavlyssning som har meddelats enligt äldre lag gäller även efter denna dag. om tillståndet avser brott som omfattas av 27 kap. 16 5 i dess nya lydelse. Motsvarande gäller beslag, som har lagts på skriftligt meddelande enligt 3 5 lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, och åtgärd enligt 5 5 andra stycket samma lag.

• Sida 7
•  Original

Prop. ]975/76:202

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m.m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1957: 132) med särskilda bestäm- melser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. dels att i 1—3, 9, 10, 16 och 18 åå ordet "Konungen" skall bytas ut mot

' ”regeringen",

dels att 13 5 skall ha nedan angivna lydelse.

.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 s”

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, att expedie- ringen av samtal till och från tele- fonapparat, som innehaves av den som skäligen misstänkes för brot- tet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes eller att tele- fonapparaten avstänges från sam- tal eller att uppgift från telefonan- stalt lämnas å samtal, som expedierats eller beställts till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren, med- dela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den dag då tillståndet delgav telefonanstaltens förestån- dare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan tidsutdräkt eller

3 Senaste lydelse 1964z210.

Kan rättens tillstånd till telefon- avlyssning eller åtgärd enligt 27 kap. 22 rättegångsbalken ej av- vaktas utan allvarlig skada för ut- redningen, äga bestämmelserna i 27 kap. 18 å andra stycket rätte- gångsbalken tillämpning, även om misstanken ej avser brott som anges där.

• Sida 8
•  Original

Prop. 1975/76:202

Nuvarande lydelse

annan olägenhet, som är av vä- sentlig betydelse för utredningen, må förordnande om åtgärden med- delas av undersökningsledaren el- ler åklagaren.

Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

3. Förslag till Lag om ändring i lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall

Härigenom föreskrives att 2—4 så lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Finnes det vara av betydelse för att utröna huruvida organisation eller grupp som avses i 20 9" andra stycket utlänningslagen (1954: 193) planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet, får utlänning, som av- ses i l &, underkastas husrann- sakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av sådan utlän- ning får också tagas fingeravtryck och fotografi.

Föreslagen lydelse

&

2 .

Finnes det vara av betydelse för att utröna huruvida organisation el- ler grupp som avses i 20 å andra stycket utlänningslagen (1954: 193) planlägger eller förbereder gärning som innebär våld, hot eller tvångför politiska syften, får utlänning, som avses i 1 s", underkastas husrann- sakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av sådan ut- länning får också tagas fingerav- tryck och fotografi.

Förordnande om åtgärd enligt första stycket meddelas av polismyndig- het. I fråga om sådan åtgärd gäller i övrigt bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Sä

För ändamål som avses i 2 s'förs- ta stycket kan rätten, om synnerliga skäl föreligger, meddela polis- myndighet tillstånd att taga del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves eller eljest kan an- tagas komma att begagnas av utlän- ning som avses i 1 &.

Beträffande utlänning som avses i 1 :$ får tillstånd att avlyssna telefon- samtal meddelas av rätten för ända- mål som avses i 2 & första stycket, om synnerliga skäl föreligger.

• Sida 9
•  Original

Prop. l975/76:202 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rätten kan för ändamål som avses i 2 & första stycket, om synnerliga skäl föreligger, även meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka, öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse, brev, annan sluten handling eller paket som har ställts till eller avsänts från utlänning, som avses i 1 s, och som påträffas vid husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning eller som finns hos post-, telegraf-, järnvägs- eller annan befordringsanstalt.

I tillstånd som avses i andra stycket kan rätten förordna, att i tillståndet avsedd försändelse, som ankommer till befordringsanstalt, skall kvarhållas till dess den närmare undersökts, öppnats eller granskats. Förordnandet skall innehålla underrättelse att meddelande om åtgärden ej får utan till- stånd av den som har begärt åtgärden lämnas avsändaren, mottagaren eller annan.

4.5

Tillstånd som avses i 3 s" skall meddelas att gälla viss tid ej över- stigande en månad. Tiden räknas, vid tillstånd till telefonavlyssning från den dag tillståndet delgavs tele- fonanstaltens föreståndare och iöv- riga fall från den dag tillståndet meddelades.

Fråga om tillstånd prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Rättens av- görande sker genom slutligt beslut. Sådant beslut går omedelbart i verk- ställighet. I fråga om förfarandet äger iövrigt bestämmelserna i rätte- gångsbalken om förfarandet vid rät- tens prövning av fråga som under förundersökning i brottmål upp- kommit om åtgärd enligt 27kap. 16 .6 nämnda balk motsvarande till-

lämpning.

Tillstånd som avses i 35 skall meddelas att gälla viss tid. Tiden får ej bestämmas längre än som ound- gä ngligen krä ves och får ej överstiga en månad från dagen för beslutet.

Fråga om tillstånd upptages av Stockholms tingsrätt på framställ- ning av rikspolisstyrelsen. Rättens avgörande sker genom slutligt be- slut. Sådant beslut går omedelbart i verkställighet. Vid prövning av frå- ga om tillstånd till telefonavlyssning gäller i övrigt bestämmelserna i 27 kap. 16 _é' andra stycket, 17, 19 och 20 && samt21 _6 första stycket rätte- gångsbalken [ tillämpliga delar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1975/76:202 _ 10

Utdrag ur JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1976-03-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson. Johansson, Holmqvist. Aspling, Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt, Zachrisson, Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson

Föredragande: statsrådet Geijer

Proposition med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förunder- sökning m.m.

2.2. RPS:s skrivelse

RPS har årligen i skrivelse till chefen för justitiedepartementet lämnat en redogörelse för tillämpningen av 1969 års lag. I skrivelse den 23 februari 1976 uttalar RPS sammanfattningsvis följande beträffande tillämpningen av lagen under år 1975.

Den svenska polisen har mera systematiskt ägnat sig åt bekämpning av den illegala narkotikahanteringen sedan årsskiftet 1968/69. Förhållandena såsom de redovisades i februari 1975 har inte förbättrats. Tvärtom tycks då det gäller centralstimulantia en försämring ha inträtt. Även om en viss ljusning kan skönjas med avseende på cannabismissbruk i de lägre åldrarna måste från polisens sida betonas att cannabismissbruket är ett allvarligt problem, eftersom drogen alltjämt är föremål för betydande intresse bland ungdomar, som till följd av cannabismissbruk lätt leds in bland kretsar där s.k. tyngre narkotika förekommer.

Det allvarligaste draget i den senaste utvecklingen av den illegala narkotikahandeln är emellertid det påtagligt ökade utbudet av heroin. F.n. är det gott om heroin i Stockholmsområdet. Denna bedömning torde delas av berörda socialmyndigheter. Det vill dessutom synas som om heroin- missbruket numera är spritt utanför Stor-Stockholm. Situationen då det gäller heroin måste enligt RPS:s mening bedömas som allvarligt, i all synnerhet som den internationella utvecklingen ger anledning befara en försämring av läget.

Enligt RPS:s bedömning är det med hänsyn till den illegala narkotika- hanteringens omfattning och professionalisering inte möjligt att med enbart konventionella spaningsmetoder hålla greppet över den grova narkotika— brottsligheten. Om enbart de vanliga spaningsmetoderna skulle användas, skulle krävas insatser som varken kan åstadkommas inom ramen för tillgängliga resurser eller kan beräknas bli tillförda polisen utifrån. Även om ett sådant extraordinärt resurstillskott skulle kunna åstadkommas, skulle man likväl inte komma åt de ledande profitörerna.

Även om narkotikabrottsligheten kräver att allvarligt uppmärksammas får telefonavlyssning inte användas annat än mot mycket grov brottslighet och tillämpningen måste, som hittills. vara ytterligt restriktiv. Det är numera helt klart att den grova narkotikabrottsligheten — såväl då det gäller centralstimulerande medel som i fråga om cannabis och heroin domineras av välorganiserade smugglings- och distributionssyndikat. Denna handel förorsakar ett stort mänskligt lidande. Såsom lagen tillämpats kan den inte anses ha obehörigen kränkt individens krav på integritet.

4. Översiktlig redogörelse för remissutfallet

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2. Bortsett från vissa redaktionella justeringar återges yttrandena där ordagrant. Idet följande lämnas en översiktlig redogörelse för remissinstan- sernas inställning i viktigare frågor som behandlas av utredningen.

4.1 Allmänna synpunkter Utredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett i huvudsak positivt mottagande. Remissinstanserna anser allmänt att det finns ett bestående behov av reglerna om telefonavlyssningi 1952 och 1969 års lagar. De förordar att de olika reglerna i ämnet samordnas i RB. Endast en remissinstans (SACO/SR) förespråkar en fortsatt tidsbegränsad lagstift- ning. Från åklagarhåll framhålls att även övriga tvångsmedelsbe- . stämmelser i 1952 års lag (brevkontroll m.m.) bör införas i RB. RPS förutsätter att de återstående reglerna i 1952 års lag blir föremål för en särskild utredning. Förslaget om fortsatt tidsbegränsad särreglering av telefonavlyssning i brottsförebyggande syfte, dvs. mot presumtiva terrorister enligt 1975 års lag, har godtagits av de flesta remissinstanserna. RÅ är dock inte övertygad om att det i fortsättningen föreligger något behov av sådana särskilda regler om telefonavlyssning m.m. Även socialstyrelsen och invandrarverket uttalar tveksamhet beträffande behovet av 1975 års lag.

4.2 Förutsättningarna för telefonavlyssning Den föreslagna skärpningen av förutsättningarna för telefonavlyssning har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De erinringar som framförs i denna del avser i huvudsak enskildheter i förslaget. Vad gäller de brott som får föranleda telefonavlyssning menar RPS, ÖB och JO i motsats till utredningen att samhället inte bör frånhända sig möjligheten att använda telefonavlyssning vid olovlig kårverksamhet. SACO/SR avstyrker att obehörig befattning med hemlig uppgift skall kunna föranleda telefonavlyssning. Integritetsskyddskommitte'n ifrågasätter om telefonavlyssning över huvud bör få förekomma annat än när fråga är om

• Sida 18
•  Original

Prop. 1975/76:202 18

brott mot rikets säkerhet, allmänfarliga brott eller eljest särskilt farlig brottslighet. såsom narkotikabrott.

Några remissinstanser, däribland RPS. anser det angeläget med samma möjligheter till telefonavlyssning vid utredning av grov narkotikabrotts- lighet som vid utredning av annan brottslighet och föreslår därför att försök, förberedelse och stämpling skall få föranleda telefonavlyssning även vid denna typ av brott. Enligt polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt bör tillämpningsområdet för telefonavlyssning vidgas till att avse även t.ex. stämpling till politiskt mord.

4.3 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet Någon erinran i fråga om begränsningen i avlyssningsrätten till förmån för meddelarskyddet har inte gjorts. TCO och pressens samarbetsnämnd anser att utredningsintresset när misstanke om grov brottslig verksamhet riktas mot journalist torde få tillgodoses med hjälp av andra åtgärder än telefonavlyssning. I avvaktan på mera utvecklade regler om kollisionen mellan telefonavlyssning och anonymitetsskyddet tillstyrker emellertid TCO och nämnden utredningens förslag i denna del.

4.4. Domstolsförfarandet

Förslaget om att införa en god man som företrädare för enskilds intressen och det därmed sammanhängande förslaget att koncentrera handläggningen av telefonavlyssningsärenden till sex tingsrätter har fått ett blandat mot- tagande. En positiv attityd intas av Göteborgs tingsrätt. de hörda läns- styrelserna, fyra polisstyrelser, JO. Sveriges advokatsamfund. TCO. SACO/SR och pressens samarbetsnämnd. JK ansluter sig med tvekan till förslaget. Övriga instanser, däribland RÅ. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige. RPS, Stockholms och Malmö tingsrätter. en polisstyrelse och integritetsskyddskommitte'n, redovisar en i huvudsak kritisk inställning till förslaget.

Tillräckligt god insyn och utökad kontroll anser RPS kunna erhållas genom att varje enskilt ärende före domstolsprövningen granskas av de parlamentariska ledamöterna i RPS.

4.5. Tillståndstiden

Utredningens förslag att tillståndstiden bestäms till högst en månad har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Däremot riktar några remissinstanser, bl.a. Göteborgs tingsrätt, kritik mot förslaget att räkna tiden för tillståndets giltighet från dagen för beslutet och inte som f.n. från delgivningen av telefonanstaltens föreståndare.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1975/76:202 19

4.6 Användningen av uppsamlat material De remissinstanser som har berört frågan har instämt i utredningens uppfattning att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga planerat grovt brott även när detta brott inte omfattas av något aktuellt avlyssningstillstånd. Göteborgs tingsrätt och integritetsskyddskommitte'n anser att denna uppfattning bör komma till uttryck i lagtexten. Polissty— relsen i Helsingborgs polisdistrikt anser att erhållna upplysningar i princip bör få utnyttjas utan inskränkningar. Remissinstanserna är däremot mera tveksamma till utredningens uppfattning att materialet inte får användas för utredning av annan brottslighet än den som har legat till grund för ansökningen om telefonav- lyssning. Enligt Svea hovrätt skulle det te sig mycket anmärkningsvärt om ingen som helst åtgärd skulle få vidtas om ett annat synnerligen grovt brott skulle uppdagas vid ett avlyssnat samtal. Liknande synpunkter framförs av bl.a. hovrätten för Västra Sverige och JO. Polisstyrelsen i Mölndals polisdistrikt och TCO ifrågasätter om inte granskningen av upptecknat material bör ske i närvaro av gode mannen.

4.7 Telefonsamtal med försvarare

Mot utredningens förslag att kommunikationerna mellan den misstänkte och hans försvarare skall vara skyddade mot telefonavlyssning har i allmänhet inte framställts någon erinran. Som exempel på en situation där bestämmelsen kan få aktualitet anger RÅ att den misstänkte har försvarare i annat mål eller på grund av annan brottsmisstanke. SACO/SR ifrågasätter om inte avlySsningsskyddet bör gälla även samtal med den som kan antas komma att utses till försvarare för den misstänkte.

5. Föredraganden

5.1 Allmänna synpunkter Vid förundersökning med anledning av brott står olika tvångsmedel till myndigheternas förfogande. Man brukar dela in de straffprocessuella tvångsmedlen i två grupper. Den ena rör ingrepp mot person (personella tvångsmedel) och den andra åtgärder beträffande egendom (reella tvångs- medel). Telefonavlyssning räknas till den senare gruppen. [ rättegångs- balken (RB). som innehåller de grundläggande bestämmelserna på området, kommer detta till uttryck på det viset att regler om telefonavlyssning har tagits in i 27 kap., som handlar om beslag (16 å). Reglerna Om användningen av tvångsmedel vid förundersökning är utförliga. Här anges noga både förutsättningarna för att ett visst tvångs- medel skall få sättas in och formerna för hur det skall användas. I sist nämnda hänseende ägnas särskild uppmärksamhet åt frågor om vem som

• Sida 20
•  Original

Prop. 1975/76:202 20

skall ha rätt att besluta om åtgärden, vilka personer eller vilken egendom den får riktas mot. hur lång tid tvångsmedlet får användas och hur man skall förfara med det material som man kommer åt genom att använda tvångsmedlet.

Motivet till den utförliga regleringen av de straffprocessuella tvångs- medlen är naturligen främst att dessa ofta innefattar avsevärda ingrepp i den enskildes personliga frihet eller hans möjligheter att förfoga över sin egendom. Det är därför av stor betydelse att lagstiftningen drar upp bestämda gränser för när och hur tvångsmedlen skall få användas. Vad jag har sagt nu bör också ses ibelysning av den regel i 2 kap. 3 & regeringsformen som skyddar varje medborgare mot att myndighet utsätter honom för kroppsvisitation eller annat påtvingat kroppsligt ingrepp, för husrannsakan, för intrång i hans brev-. post- eller teleförbindelser eller för hemlig avlyssning. Det närmare innehållet i denna skyddsregel skall enligt regeringsformen anges i lag.

Telefonavlyssning intar på olika sätt en särställning bland de straff- processuella tvångsmedlen. Det är för det första ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. I motsats till praktiskt taget alla andra tvångsmedel förutsätter telefonavlyssning för att bli effektiv att den mot vilken åtgärden riktar sig hålls okunnig om denna. Villkoren för att bryta telehemligheten måste därför vara så stränga att allmänhetens tilltro till skyddet för telehemligheten inte rubbas. Det är sålunda av särskild vikt att reglerna om förutsättningarna för och användningen av telefonavlyssning är utformade så att de begränsas till vad som i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt för att säkerställa straffrättskipningen.

Också i ett annat avseende avviker reglerna om telefonavlyssning i viss mån från övrig reglering av de straffprocessuella tvångsmedlen. Jag syftar på att regler om telefonavlyssning återfinns inte barai RB utan också i vissa speciallagar som rör ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott. I lagen (l952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål ges sålunda föreskrifter om rätt att använda telefonavlyssning vid bl.a. brott mot rikets säkerhet (t.ex. spioneri). Föreskrifterna är utförmade som tillägg och undantag till RB:s regler. Giltigheten av 1952 års lag har sedan början varit tidsbegränsad. Giltighetstiden har successivt förlängts. senast för tvåårsperioden den I juli l974—den 30 juni 1976 (prop. l974z53. JuU 1974117, rskr l9742202). Beträffande 1952 års lag bör påpekas att den innehåller också vissa andra undantag från RB än som gäller telefon- avlyssning, nämligen såvitt avser tiden för anhållande. beslag av skriftligt meddelande mellan den misstänkte och honom närstående samt kvar- hållande av postförsändelse m.m. Enligt lagen (1969:36) om telefon- avlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. har också beträffande denna typ av brott meddelats specialbestämmelser på området. Lagens giltighet har begränsats till ett år i taget och har senast förlängts att gälla till utgången av juni 1976 (prop. ]975:69. JuU 1975215, rskr

• Sida 21
•  Original

Prop. 1975/76:202 21

1975: 136). Vissa regler om telefonavlyssning finns vidare i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. I sammanhanget bör slutligen erinras om att lagen ( 1975:1360 ) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall innehåller regler om telefonavlyssning. Reglerna ger möjlighet att under vissa förut- sättningar rikta sådan åtgärd mot utlänning. vilken har drabbats av ett beslut om avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193). om beslutet av olika skäl inte kan verkställas. Det krävs vidare att tvångsåtgärden är av betydelse för att utröna om terroristorganisation planlägger eller förbereder åtgärd som utgör-hot mot allmän ordning och säkerhet. En grundläggande skillnad mellan denna lag och övriga bestäm- melser på området är således att 1975 års lag inte ställer upp krav på misstanke mot viss person om konkret brott utan avser telefonavlyssningi förebyggande syfte. 1975 års lag har tidsbegränsad giltighet och gäller fram till utgången av år 1976.

Det sakliga innehållet i nuvarande regler om telefonavlyssning — från 1975 års lag bortses tills vidare — kan sammanfattas på följande sätt. RB:s regler i ämnet har i och för sig generell räckvidd men begränsas på det viset att telefonavlyssning bara kan komma i fråga när någon är skäligen miss- tänkt för brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Anknytningen till minimistraffet två års fängelse stämmer överens med vissa andra regler i RB som syftar till att skydda förtroliga meddelanden (27 kap. 2 & beträffande beslag av skriftligt meddelande mellan den misstänkte och honom närstående samt 36 kap. 5 & beträffande genombrytande av tystnadsplikt vid vittnesförhör i vissa fall). En förutsättning för telefonavlyssning är vidare att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till telefonavlyssning meddelas av domstolen på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Mot rättens beslut kan särskild talan föras genom besvär i hovrätten. På grund av den sekretess som under förundersökning iakttas mot den misstänkte torde fullföljdsrätten i praktiken bara kunna utövas av åklagaren. Tillståndstiden är en vecka från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Tillståndet får avse samtal till och från både telefonapparat, som innehas av den misstänkte, och apparat. som eljest kan antas komma att begagnas av honom. Uppteckning som görs av avlyssnat samtal får i regel granskas bara av rätten, undersökningsledaren och åklagaren. I den mån uppteckningen innehåller något, som inte är av betydelse för utredningen, skall uppteck- ningen efter granskningen omedelbart förstöras. I 1952 års tvångsmedelslag görs för den lagens tillämpningsområde vissa avsteg från RB:s reglering. De viktigaste är att telefonavlyåsning får användas också beträffande brott, för vilket är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. att tvångsåtgärden får sättas in även vid försök, förberedelse eller stämpling till brott som avses i lagen, att tillståndstiden är utsträckt till högst en månad och att undersök- ningsledaren eller åklagaren interimistiskt kan förordna om avlyssning.

• Sida 22
•  Original

Prop. 1975/76:202 22

Beträffande narkotikabrotten medges i 1969 års lag avsteg från RB såvitt avser straffminimum för det aktuella brottet och såvitt avser tillståndstiden. I båda dessa hänseenden intar 1969 års lag samma ståndpunkt som 1952 års lag. I 1957 års lag ingår vissa regler om fördröjning av telefonsamtal m.m.

Som framgår av vad jag har anfört nu finns det således flera skillnaderi fråga om hur telefonavlyssning får användas i dag beroende på vilket brott förundersökningen avser. Även om skillnaderna delvis kan förklaras med att reglerna tillgodoser olika syften. är det naturligt att önskemål om samordning av bestämmelserna har framställts._ Det gäller också frågan om den tidsbegränsade giltigheten av 1952 och 1969 års speciallagar. Härtill kommer att möjligheterna att använda telefonavlyssning i brottsbe- kämpande syfte successivt har ökats, senast genom tillkomsten av de regler i lagen (1973: 162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund som numera ingår i den förut nämnda lagen av år 1975.

I överensstämmelse med önskemål från riksdagens sida (rskr 1973 : 121 , se även 1973z223) har därför regeringen tillsatt en särskild utredning för att se över bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m.m. Denna utredning har nyligen avlämnat betänkandet (SOU 1975:95) Tele- fonavlyssning. I fråga om tillämpningen av nuvarande regler finner utredningen att telefonavlyssning enligt RB har utnyttjats med stor restriktivitet. Sådan avlyssning har för tiden den 1 januari 1969 — den 31 januari 1975 förekommit bara vid sex förundersökningar och avsett sju misstänkta personer. Beträffande 1952 års lag nämner utredningen att under den tid som utredningen har överblickat antalet svenska medborgare som var föremål för avlyssning i regel har utgjort ett tiotal. Enligt utredningen har tillstånden till avlyssning enligt denna lag i vissa fall sträckts ut över tid som allmänt sett får anses anmärkningsvärt lång. De misstankar som har legat till grund för tillstånden har endast i ett mindre antal fall kunnat bekräftas i den meningen att förundersökningarna har mynnat ut i åtal och fällande dom. Utredningen pekar också på att tillstånden ibland har haft en tämligen vid ram beträffande antalet till varje misstänkt knutna telefoner. Möjligheten till interimistiska beslut om avlyssning enligt 1952 års lag har utnyttjats ytterst sparsamt. Beträffande 1969 års lag visar utredningens granskning av tillämpningen från lagens ikraftträdande den 25 mars 1969 till oktober 1974 att antalet ärenden var 28 (1969), 39 ( 1970). 44 ( 1971). 34 (1972), 46 (1973) och 44 (1974). Avlyssningstiderna har varierat från en vecka till tio månader. I omkring 40 % av fallen har avlyssningen pågått högst en månad. I det alldeles övervägande antalet fall har de misstankar som har legat till grund för tillståndet till avlyssning kunnat bekräftas och förimdersök- ningarna lett till fällande dom. Utredningen framhåller att av allt att döma telefonavlyssningen har varit ett mycket värdefullt och ofta avgörande inslag vid bekämpandet av de stora smugglings- och försäljningsorga- nisationerna på narkotikamarknaden.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1975/76:202 23

Utredningen konstaterar att det finns ett bestående behov av telefonav- lyssning som komplement till övriga spaningsmedel inte bara beträffande de grova brott som faller under 27 kap. 16 & RB utan också i fråga om huvuddelen av de brott som omfattas av de tidsbegränsade reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Utredningen föreslår att reglerna om telefonavlyssning samordnas i en gemensam och permament lagstiftning i 27 kap. RB . Telefonavlyssning skall få förekomma vid förundersökning rörande brott. för vilka inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år, samt rörande vissa särskilt uppräknade brott, vars straffskalor rymmer ett lägre straff- minimum. De utgörs av vissa allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet samt grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende narkotika. Förslaget i denna del överensstämmer i huvudsak med vad som gäller nu. Kravet på telefonavlyssningens betydelse för brottsutredningen föreslås skärpt. För att tillstånd skall få meddelas förutsätts att åtgärden kan antas ge upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och att hinder möter mot att på annat sätt få motsvarande upplysning. En begränsning föreslås vidare beträffande avlyssning av apparat. som inte innehas eller huvudsakligen används av den misstänkte. Liksom hittills skall domstol ge tillstånd till avlyssningen. En viktig nyhet är här att som motpart till åklagaren införs en god man som skall ta till vara intresset av integritetsskydd för den enskilde. Den gode mannen skall ha ställning av part och ges tillfälle att yttra sig över åklagarens framställning till rätten. Genom den gode mannen, som skall vara under- kastad tystnadsplikt. blir det möjligt att få även beslut om tillstånd till telefonavlyssning överprövade i högre instans. God man skall förordnas av regeringen för viss tid och för visst område. Behörigheten för tingsrätt att ta upp ärenden om telefonavlyssning föreslås begränsad till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. I övrigt innehåller utredningsförslaget inte så stora förändringar i förhållande till nuvarande regler. Tillståndstiden föreslås bli högst en månad. En särskild föreskrift föreslås med tanke på den konflikt som vid telefonavlyssning på tidningsredaktion kan uppstå med uppgifts- lämnares rätt till anonymitet enligt tryckfrihetslagstiftningen. Telefon- samtal mellan den misstänkte och hans försvarare skall enligt förslaget inte få avlyssnas.

En samordnad och permament lagstiftning på området bör enligt utred- ningen förenas med garantier för att riksdagen får behövlig insyn i verksamheten. Utredningen föreslår att behovet av insyn tillgodoses på så sätt att redogörelse för tillämpningen av lagstiftningen lämnas riksdagen genom en årlig skrivelse från regeringen. Beträffande den föreslagna regleringens förhållande till annan närliggande lagstiftning påpekar utred- ningen att frågan om en översyn av reglerna om brytande av posthem- ligheten vid förundersökning inte har legat inom utredningens uppdrag men att det kan finnas skäl att ilämpligt sammanhang se över också dessa regler. Utredningen har förutsatt att de särskilda reglerna om telefonavlyssning i

• Sida 24
•  Original

Prop. 1975/76z202 24

terroristlagstiftningen inte skall upphävas nu. Den föreslagna ordningen med en god man bör enligt utredningen tillämpas även i sådana fall.

Utredningens förslag har vid remissbehandlingen fått ett positivt mottagande. Remissinstanserna anser allmänt att det är till fördel att nuvarande straffprocessuella regler om telefonavlyssning samordnas och ges permanent karaktär. Endast en instans (SACO/SR) invänder mot tanken på en permanent lagstiftning och förordar att regleringen görs tidsbegränsad. Också beträffande de skärpta förutsättningarna för användning av telefonavlyssning är inställningen över lag positiv. De erinringar som framförs i denna del gäller enskildheter i förslaget, såsom uppräkningen av de brott som skall få föranleda avlyssning. Systemet med en god man i domstolsförfarandet har fått ett blandat mottagande. En positiv attityd intas av en tingsrätt, de hörda länsstyrelserna, fyra polis- styrelser, JO, Sveriges advokatsamfund, TCO, SACO/SR och pressens samarbetsnämnd. JK ansluter sig med tvekan till förslaget. Övriga instanser, däribland RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen (RPS), två tingsrätter och integritetsskyddskommittén, avstyrker förslaget eller redovisar en kritisk hållning till detta. De kritiskt inställda instanserna menar att förslaget inte medför någon reell förbättring av rättsskyddet för den misstänkte utan kommer att onödigt komplicera handläggningen och medföralrisk för sekretessens upprätthållande i dessa ärenden. Man pekar också på att de särskilt stränga förutsättningar som ställs upp för telefonavlyssning markerar att domstolens prövning skall ske restriktivt. Någon grund för att en annan praxis skulle utbilda sig finns inte. I några yttranden anvisas andra möjligheter att stärka den enskildes rätts- skydd. Sålunda menar t.ex. RPS att tillräcklig insyn uppnås om varje ärende om telefonavlyssning granskas av styrelsen i plenum och inte som nu av rikspolischefen. Från bl.a. åklagarhåll framhålls också att begränsningen av antalet behöriga tingsrätter kan medföra komplikationer beträffande åklagares behörighet att begära telefonavlyssning. Utredningens förslag har i övrigt i allmänhet vunnit remissinstansernas gillande. RÅ framhåller att de regler i 1952 års lag som inte berörs av utredningens förslag bör upphävas eller inarbetas i RB. Några instanser ifrågasätter om de speciella reglerna om telefonavlyssning i 1975 års lag bör behållas.

För egen del vill jag först erinra om att statsmakterna har visat stor återhållsamhet i fråga om att tillåta telefonavlyssning som ett medel i brottsbekämpningen. Före andra världskriget f anns över huvud inga regler härom i vårt land. Världskriget föranledde att år 1939 infördes en lag om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet och allmänfarliga brott. I denna lag — liksom i en ett år senare tillkommen lag om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m.m. — togs in regler om telefonavlyssning. 1939 års lag gällde till utgången av mars 1941 och 1940 års lag till och med juni 1945. Det utrikespolitiska läget ansågs sju år senare påkalla att de regler om telefonavlyssning som ingår i den år 1948 ikraft-

• Sida 25
•  Original

Prop. 1975/76:202 25

(rädda RB vidgades vid bl.a. vissa brott mot rikets säkerhet. 1952 års lag, som innehåller också vissa andra avsteg från RB :s regler om tvångsmedel, gjordes provisorisk men har förlängts successivt, numerai tvåårsperioder. Ytterligare en provisorisk lag med i förhållande till RB vidgade möjligheter till telefonavlyssning tillkom genom 1969 års lag i ämnet. Denna riktade sig mot narkotikabrottsligheten, vilken vid denna tid hade ökat på ett oroväckande sätt. Den internationella terrorismens tilltagande utbredning ledde år 1973 till att statsmakterna i den s.k. terroristlagen införde särskilda bestämmelser om telefonavlyssning för att förebygga terroristdåd. Dessa bestämmelser återfinns nu i den förut berörda lagen från år 1975.

Den restriktivitet med vilken telefonavlyssning hittills har använts i brottsbekämpningen bör enligt min mening iakttas också i fortsättningen. Som jag har betonat tidigare intar denna form av brottsspaning en speciell ställning bland de straffprocessuella tvångsmedlen. Man har här att göra med ingrepp i den grundlagsskyddade telehemligheten. Det måste därför krävas klara motiv för att låta samhällets intresse av effektiv brottsbe- kämpning få försteg framför den enskildes befogade—anspråk på skydd för rätten att använda telefon för förtroliga meddelanden. Förutsättningarna för att utöva kontroll av telefonsamtal bör således vara betydligt strängare än i fråga om de flesta andra tvångsåtgärder som riktar sig mot någon som misstänks för brott.

Som har konstaterats av utredningen har telefonavlyssning visat sig vara ett verksamt medel för att komma åt vissa typer av särskilt allvarlig eller hänsynslös brottslighet. I fråga om de grova brott som faller under 27 kap. 16 & RB har visserligen telefonavlyssning förekommit mycket sparsamt. Ett relativt färskt exempel på tillämpning av denna paragraf gäller händelserna på den västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975, där de misstänkta brotten innefattade mord och människorov. Bara en del av de brott som formellt faller under RB:s huvudregel är emellertid sådana att man genom kontroll av den misstänktes telefonsamtal kan vinna avgörande fördelar vid brottsspaningen. Beträffande 1952 års lag är läget delvis annorlunda. De brott som det här är fråga om rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. Till dessa kategorier hör bl.a. spioneribrotten och kapning av luftfartyg. De allvarligare formerna av dessa brott går i och för sig in också under 27 kap. 16 & RB. Genom att 1952 års lag dispenserar från kravet på två års fängelse som minimistraff för brottet och medger telefonavlyssning även vid försök, förberedelse och stämpling till brott har emellertid lagen spelat en viktig roll också för att förebygga grövre brott av de slag som det här rör sig om. Härtill kommer att bl.a. spioneribrotten till sin natur är sådana att de är speciellt svåra att utreda. Vad slutligen angår narkotika- brottslighetens bekämpande med stöd av 1969 års lag torde allmän enighet råda om att telefonavlyssningen är av mycket stor betydelse som ett komplement till övriga spaningsmetoder på området. Detta bekräftas framför allt av att uppklarningsfrekvensen är mycket hög i sådana fall där

• Sida 26
•  Original

Prop. 1975/76:202 26

telefonavlyssning har tillåtits. Av rikspolisstyrelsens redogörelse för tillämpningen av lagen under år 1975 framgår att tillstånd till avlyssning enligt denna lag detta år har uppgått till 42.

I likhet med remissinstanserna hyser jag uppfattningen att det finns ett permanent behov av att kunna använda telefonavlyssning för att bekämpa vissa allvarligare typer av brott där andra spaningsmetoder inte ensamma är tillräckligt effektiva. Det har i fråga om såväl 1952 års som 1969 års lag klarlagts att samhället behöver ha tillgång till telefonavlyssning för att framgångsrikt kunna komma till rätta med den ofta organiserade och hänsynslösa brottslighet som har motiverat lagarnas tillkomst. Man måste också för framtiden räkna med att sådan brottslighet kan komma att riktas mot eller förläggas till Sverige. Det synes då knappast meningsfullt att vid sidan av huvudregeln i 27 kap. 16 & RB reglera användningen av telefon- avlyssning i vissa fall genom provisoriska lagar.

Stannar man för att ge reglerna om telefonavlyssning permanent karaktär, inställer sig frågan hur man på lämpligaste sätt skall kunna skapa garantier för att riksdagen får insyn i verksamheten. Genom den tidsbe- gränsade karaktären hos 1952 och 1969 års lagar har det i samband med förlängningen av lagarnas giltighet hittills varit möjligt för riksdagen att få insyn i tillämpningen av lagstiftningen. Eftersom denna möjlighet faller bort. om reglerna om telefonavlyssning görs permanenta. måste på annat sätt sörjas för att en parlamentarisk kontroll kommer till stånd. Med nuvarande ordning har information om tillämpningen av de provisoriska lagarna främst erhållits på det viset att RPS har lämnat behövliga upp— lysningar härom till regeringen. Enligt min mening bör denna ordning tillämpas även i fortsättningen. Även riksdagen bör få del av denna information. Med hänsyn till informationens delvis ömtåliga natur bör denna inte som utredningen har föreslagit lämnas genom en regeringsskri- velse. Upplysningarna bör i stället lämnas till vederbörande riksdags- utskott. Härigenom får riksdagen en fortlöpande insyn i verksamheten. Givetvis kan vederbörande utskott självt inhämta den ytterligare information som anses behövlig (jfr 4 kap. 10 & riksdagsordningen).

Vid sidan av frågorna om lagstiftningens permanens och den parlamentariska kontrollen av reglernas tillämpning är det framför allt den närmare utformningen av bestämmelserna om telefonavlyssning som har stått i centrum för utredningens uppmärksamhet. Med anledning av den kritik som under senare tid har riktats mot myndigheternas tillämpning av nuvarande regler har utredningen undersökt om man genom ändringar i dessa kan bättre än nu tillgodose individens krav på integritet när han utsätts för en tvångsåtgärd av det slag varom nu är fråga. De skärpningar i fråga om förutsättningarna för telefonavlyssning som utredningen har föreslagit med tanke härpå synes mig i allt väsentligt väl avvägda. Detsamma gäller den föreslagna preciseringen av vilka brott som skall få föranleda avlyssning. Jag förordar därför att utredningens förslag i denna del läggs till grund för en

• Sida 27
•  Original

Prop. 1975/76:202 27

reviderad lagstiftning på området. Till den närmare utformningen av reglerna liksom vissa lagtekniska frågor som anmäler sig i sammanhanget återkommer jag i nästa avsnitt.

I enlighet med sina direktiv har utredningen också diskuterat de problem som kan uppstå om telefonavlyssning kommer i konflikt med den i tryckfrihetsförordningen grundade principen om meddelares rätt till anonymitet. Jag syftar här på fall då det t.ex. är nödvändigt att använda telefonavlyssning mot någon som är knuten till en tidningsredaktion eller en nyhetsbyrå. F.n. finns inte några särskilda regler om hur telefonavlyssning — eller något annat straffprocessuellt tvångsmedel — skall användas i sådant fall. Under erinran om att massmedieutredningen i sitt betänkande (SOU 1975149) Massmediegrundlag har strävat efter att på olika sätt stärka anonymitetsskyddet ("jfr bl.a. 8 kap. 11 åförslaget till massmediegrundlag) föreslår utredningen att i 27 kap. RB skall tas in en regel, som påbjuder särskilt hänsynstagande till skyddet i detta hänseende för författare, annan upphovsman och meddelare. Regeln får uppfattas som provisorisk i avbidan på genomförandet av en ny yttrandefrihetslagstiftning.

Vad utredningen har föreslagit i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Några instanser anför dock avvikande synpunkter. JK menar att den föreslagna bestämmelsen på sin höjd innebär en rekommendation om allmän restriktivitet, när telefonavlyssning ifråga- sätts beträffande tidningsredaktion m.m., och att något lagförslag inte bör läggas fram utan att i lagtexten klart utsågs i vad mån och i vilka fall intresset av telefonavlyssning bör träda tillbaka för anonymitetsskyddet. Också SAF finner den föreslagna regeln ha fått en för obestämd avfattning för att kunna ge verklig ledning vid rättstillämpningen. Pressens samarbetsnämnd anser att man borde införa en lagregel som mera markant än den föreslagna inskränker möjligheterna till telefonavlyssning där anonymitetsskyddet kan komma i fara. Det vore enligt nämnden i och för sig önskvärt om en regel ' liknande den som föreslås gälla mellan den misstänkte och hans försvarare kunde införas. l avvaktan på de mera utvecklade regler i ämnet som nämnden utgår ifrån kommer att införas i samband med översynen av tryckfrihetsförordningen tillstyrker nämnden emellertid att utredningens förslag genomförs. Liknande synpunkter anförs av TCO.

För egen del vill jag först nämna att jag inom kort ämnar lägga fram förslag om vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen på grundval av massmedieutredningens betänkande Massmediegrundlag. Ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1978. Med hänsyn till det nära sambandet mellan detta förslag och spörsmålet om anonymitetsskydd visavi användningen av straffprocessuella tvångsmedel anser jag ytterligare överväganden vara på sin plats, innan man ger en lagreglering i ämnet definitiv utformning.

Till förmån för en sådan ståndpunkt talar också andra skäl. Jag vill erinra om att den av utredningen föreslagna regeln om att vid telefonavlyssning

• Sida 28
•  Original

Prop. 1975/76:202 28

skall tas särskild hänsyn till anonymitetsskyddet endast är en del av den större frågan hur man skall beakta detta skydd vid tillämpning av straff- processuella tvångsmedel över huvud. Såvitt avser beslag och husrann— sakan undersöks denna fråga f.n. av utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan. Ett betänkande härom väntas under våren 1976. I avvaktan härpå synes det knappast vara lämpligt att slutgiltigt ta ställning till hur en förstärkning av anonymitetsskyddet skall komma till uttryck i de kollisionsfall som nu är i fråga, nämligen vid telefonavlyssning. Enligt min mening talar detta för att man f.n. bör stanna för en bestämmelse av den mera allmänna innebörd som utredningen har föreslagit.

Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig i princip till utredningens förslag på förevarande punkt. Frågan om utformningen av en provisorisk regel berörs ytterligare i nästa avsnitt.

Vad gäller förfarandet när domstol ger tillstånd till telefonavlyssning har utredningen som nämnts förut föreslagit att intresset av integritetsskydd för den enskilde skall tillgodoses genom att som motpart till åklagaren förs in en god man för att bevaka den enskildes rätt. Enligt min mening talar övervägande skäl för att man bör förverkliga utredningens förslag på denna punkt. Jag vill särskilt framliålla att förekomsten av en god man som bevakar den enskildes intresse kan undanröja misstankar om att tillstånd till telefonavlyssning ges på alltför lättvindiga grunder. Endast genom att en motpart till åklagaren förs in i proceduren kan också skapas möjlighet att bringa tingsrätts tillståndsbeslut under högre rätts prövning. Även om man inte bör överbetona de reella vinster från rättsskyddssynpunkt som kan göras genom en sådan ordning, får man på detta sätt en ytterligare garanti för att myndigheterna iakttar tillbörlig restriktivitet vid tillämpningen av lagstiftningen. Jag anser inte att de alternativ till ordningen med en god man som har förts fram i några remissyttranden ger samma fördelar som ett sådant system.

När man tidigare har diskuterat den nu berörda frågan har inte minst behovet av sekretesskydd Stått i förgrunden. Man har pekat på att införande av en motpart till åklagaren i telefonavlyssningsärenden ökar kretsen av inblandade personer med motsvarande risk för att utomstående får kännedom om den planerade åtgärden. Samma argument har också anförts vid remissbehandlingen av utredningens betänkande. För egen del anser jag inte att man bör överdriva risken för att sekretessen skulle komma i fara. Den teoretiska risk för att åtgärden slår slint som må vara förenad med ett system med god man beror främst på hur systemet utformas. Utredningen har anfört övertygande skäl för att man så långt möjligt bör begränsa kretsen av personer som får uppdrag som god man. I linje härmed ligger förslaget att antalet tingsrätter som skall vara behöriga att pröva begäran om telefon- avlyssning inskränks till tingsrätterna i Stockholm, Jönköping, Malmö, Göteborg, Sundsvall och Umeå. Utredningen har vidare utgått från att god

• Sida 29
•  Original

Prop. 1975/76:202 29

man skall vara underkastad tystnadsplikt rörande vad han får reda på i sådan egenskap. Jag kan i alla nu berörda hänseenden ansluta mig till vad utredningen har förordat. Med ett sådant system anser jag inte att man från sekretessynpunkt behöver hysa farhågor för att effektiviteten av ett beslut om telefonavlyssning skulle försämras.

Som ett argument mot utredningens förslag om införande av en god man i ärenden om telefonavlyssning har RÅ framhållit de komplikationer beträffande åklagares behörighet att begära sådan tvångsåtgärd som kan följa av förslaget. Begränsas antalet behöriga tingsrätter på det sätt som jag har nämnt nyss, aktualiseras enligt RÅ frågan hur man skall förfara i fall då telefonavlyssning framstår som önskvärd vid förundersökning som leds av åklagare på annan ort än domstolsorten. RÄzs uttalanden är föranledda av ett påpekande av utredningen om att i det mindre antal fall. i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder förundersökningen, medverkan i domstols- förhandling i telefonavlyssningsärenden bör genom generellt förordnande kunna anförtros motsvarande åklagare på domstolsorten.

Jag kan i och för sig instämma i RÅ:s åsikt att det är olämpligt att ledningen av förundersökningen delas upp på flera händer med tanke på situationer då telefonavlyssning aktualiseras. Enligt min mening utgör detta dock inte något hinder mot att införa det av utredningen föreslagna systemet med god man jämte därav föranledd begränsning av antalet behöriga tingsrätter. Även i de undantagsfall då telefonavlyssning önskas genomförd av åklagare utanför någon av de sex ' hovrättsstäderna bör ärendet handläggas av samma åklagare som leder förundersökningen. Åklagare som är behörig att leda förundersökningen är också behörig att göra fram- ställning om telefonavlyssning vid den tingsrätt som har att ta upp sådana frågor. Någon särskild föreskrift om åklagarens behörighet att göra fram- ställning om tvångsåtgärden behövs därför inte för de fall som här avses.

Sammanfattningsvis kan jag således i allt väsentligt ansluta mig till utredningens förslag om införande av en god man som motpart till åklagaren i telefonavlyssningsärenden vid domstol. De lagbestämmelser som krävs torde kunna arbetas in i 27 kap. RB . Till den närmare utformningen av förslaget i denna del återkommer jag i nästa avsnitt.

Genomförs utredningens förslag på det sätt som jag nu har förordat inställer sig vissa följdfrågor. En första fråga gäller hur man skall förfara med de bestämmelser i 1952 års lag som inte gäller telefonavlyssning. Jag syftar på de regler om förlängd anhållningstid, ökad möjlighet till beslag av skriftligt meddelande mellan den misstänkte och honom närstående samt vidgad rätt att kvarhålla postförsändelse m.m. som ingår i 2-4 && i lagen. Som har anförts av RÅ torde något egentligt behov av möjlighet till utsträckt anhållningstid i fråga om de brott det här rör sig om inte föreligga. Jag förordar att denna regel upphävs. Däremot synes reglerna om beslag av förtroliga meddelanden och om kvarhållande av försändelse fylla ett mera stadigvarande behov som spaningsmedel i fråga om de nu aktuella brottstyperna.

• Sida 30
•  Original

Prop. 1975/76:202 30

Som utredningen har antytt kan det ifrågasättas om RB:s regler om brevhemligheten är i alla hänseenden lyckligt utformade. Det föreliggande materialet ger emellertid inte tillräcklig grund för att nu överväga mera genomgripande ändringar i RB:s reglering härav. Frågan är föremål för fortsatt uppmärksamhet inom justitiedepartementet. Detta utgör inte hinder mot att nu i RB arbeta in de aktuella reglerna om beslag m.m. i 1952 års lag. I likhet med RÅ anser jag att så bör ske nu. Reglerna bör alltså liksom bestämmelserna om telefonavlyssning göras permanenta. Härigenom uppnås viss överensstämmelse mellan regleringen av ingrepp i telehemligheten och motsvarande ingrepp i posthemligheten. vilket är av värde från principiell synpunkt. Till den närmare utformningen av änd— ringarna i 27 kap. i nu berörda del återkommer jag i det följande.

En ytterligare fråga gäller bestämmelserna om telefonavlyssning i 1975 års lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Utredningen anser att det i särskilda fall och kritiska lägen kan finnas behov av speciella tvångsmedel i terroristsammanhang. Utredningen påpekar också att lagstiftningen på detta område är på särskilt sätt begränsad beträffande den personkrets som kan komma i fråga för åtgärden och att åtgärden i många fall kan tänkas ha en preventiv effekt. Mot bakgrund härav har utredningen stannat för att möjligheten till telefonavlyssning enligt terroristlagstift— ningen inte nu bör upphävas eller fogas in i den samordnade reglering som utredningen i övrigt har föreslagit i fråga om detta tvångsmedel. Utredningen föreslår i stället att de åsyftade reglerna tas upp i en särskild, tidsbegränsad lagstiftning. Utredningens ståndpunkt härvidlag har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Några instanser (RÅ, socialstyrelsen och statens invandrarverk) ifrågasätter emellertid det befogade i att behålla särregler om tvångsåtgärder i terroristsammanhang. '

När regeringens förslag till lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall ( prop. 1975/76:18 ) behandlades av riksdagen under hösten 1975 förut- sattes från riksdagens sida att det mera slutliga ställningstagandet till frågan om behovet av särskilda tvångsåtgärder i terroristsammanhang skulle anstå till dess utredningen hade redovisat resultatet av sitt arbete. Vidare förut- sattes att frågan skulle övervägas i samband med prövningen av utredningens förslag och att proposition i ämnet snarast möjligt skulle föreläggas riksdagen (JuU 1975/76:15 s. 4).

För egen del anser jag inte att frågan om behovet av särskilda tvångs- åtgärder i terroristsammanhang har kommit i något nytt läge genom utredningens förslag. Vad utredningen har anfört bestyrker att det alltjämt finns behov av sådana tvångsåtgärder för att förbygga våldsdåd av den art som den speciella lagstiftningen på området riktar sig mot. För utredningens förslag om bibehållande av tidsbegränsade särregler talar främst reglernas speciella karaktär och tillämpningsområde. Även jag anser därför att de bör hållas i sär från den av mig tidigare förordade regleringen i RB av telefon- avlyssning vid förundersökning. Efter samråd med statsrådet Leijon

• Sida 31
•  Original

Prop. 1975/76 :202 31

förordar jag därför att bestämmelserna i 1975 års lag tills vidare skall behållas. Till utredningens förslag om att ordningen med en god man skall gälla även i ärenden om telefonavlyssning i terroristfallen återkommer jag i följande avsnitt.

Utredningen har inte närmare gått in på den speciella frågan om användning av integritetsfarlig apparatur i brottsbekämpande syfte. Inte heller jag anser att denna fråga bör tas uppi detta sammanhang. Jag hänvisar härvidlag till mina uttalanden i prop. 1975: 19 om lagstiftning om skydd mot avlyssning (s. 84).

5.2. Lagstiftningens utformning 5.2. ] Förutsättningarna för telefonavlyssning

Enligt 27 kap. 16 & RB i dess nuvarande lydelse får telefonavlyssning användas endast beträffande brott, för vilket minimistraffet är fängelse i lägst två år. För att telefonavlyssning skall få ske krävs vidare dels att förundersökningen har fortskridit så långt att någon skäligen kan miss- tänkas för brottet. dels att avlyssning är av synnerlig vikt för utredningen. Med det senare kravet åsyftas naturligen främst att avlyssningen har betydelse för att föra utredningen framåt. Enligt förarbetena till RB ligger emellertid i uttrycket ”synnerlig vikt” också den förstärkningen att telefonavlyssning inte bör få tillgripas. om det skäligen kan begäras att utredningen bedrivs efter andra linjer.

1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål innebär en utvidgning av RB:s möjligheter att använda telefonavlyssning vid förundersökning angående vissa i lagen angivna grövre brott. Enligt 1 5 1952 års lag äger denna tillämpning vid förundersökning angående följande brott mot brottsbalken (BrB).

1. mordbrand (13 kap. 1 5), grov mordbrand (13 kap. 2 5), allmänfarlig ödeläggelse (13 kap. 3 5). kapning av luftfartyg och luftfartssabotage (13 kap. 5 a 5), om gärningen innefattar sabotage (13 kap. 4 & BrB),

2. sabotage ( 13 kap. 4 5), grovt sabotage (13 kap. 5 5). uppror(18 kap. 1 5), väpnat hot mot laga ordning (18 kap. 3 å), olovlig kårverksamhet (18 kap. 4 G), högförräderi (19 kap. 1 5). krigsanstiftan (19 kap. 2 5). spioneri (19 kap. 5 5). grovt spioneri (19 kap. 6 5), obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 & första stycket). olovlig underrättelseverksamhet (19 kap. 9 5) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 ä).

3. mord, dråp. misshandel. grov misshandel (3 kap. 1. 2. 5 och 6 55), människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge samt olaga tvång (4 kap. 1-4 åå), om gärningen innebär förgripelse mot konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter (s.k. majestätsförbrytelser),

4. försök, förberedelse eller stämpling till brott som har nämnts nu. om sådan gärning är straffbelagd.

• Sida 32
•  Original

Prop. 1975/76:202 32

1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. innebär den ytterligare utvidgningen av 27 kap. 16 & RB att denna paragraf äger motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling, vilken har gällt narkotika som avses i 1 & narkotikaförordningen (1962:704) , även om för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Utredningen menar att en samordnad och permanent lagreglering om telefonavlyssning bör omfatta i huvudsak samma brott som f.n. Detta beror i första hand på att det är ett starkt allmänintresse att de grövsta brotten klaras upp och på att en grov brottsling inte bör gå fri på grund av att telefonavlyssning inte får tillämpas. Som allmän förutsättning för telefon- avlyssning bör därför på samma sätt som f.n. gälla att straffminimum för brottet skall uppgå till fängelse i lägst två år. Någon höjning av straff- minimum bör inte ske. Därutöver bör enligt utredningen finnas komplet- terande bestämmelser om vissa andra brott där telefonavlyssning skall få ske, trots att straffet för brottet kan understiga två års fängelse. Utgångs- punkten är här att brotten skall vara särskilt farliga för individ och samhälle, samtidigt som de är svårutredda. Till denna kompletterande kategori hänför utredningen sabotage, kapning av luftfartyg, luftfartssabotage, spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet, olovlig personspaning, grovt narkotikabrott och grov varusmuggling rörande narkotika som avses i 1 änarkotikaförordningen. På ett par punkter avviker detta från nuvarande regler. Utredningen anser det således inte motiverat att behålla särregleringen i 1952 års lag beträffande de s.k. majestätsförbrytelserna. Mord, dråp och människorov omfattas redan av huvudregeln i 27 kap. 16 &, påpekar utredningen. Dessutom föreslås att tagande av utländskt understöd och olovlig kårverksamhet inte längre skall omfattas av tillämpningsområdet för telefonavlyssning. Beträffande försök, förberedelse eller stämpling till brott, som omfattas av utredningsförslaget, innebär detta ingen saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller.

Nuvarande krav på att telefonavlyssning skall vara av synnerlig vikt för utredningen bör enligt utredningsförslaget preciseras och skärpas. Utöver villkoret att förundersökning har inletts mot viss person och att denne är skäligen misstänkt för brott som omfattas av tillämpningsområdet för telefonavlyssning, bör således krävas att upplysning som kan vinnas genom åtgärden är av synnerlig vikt för brottsutredningen. Dessutom föreslås som villkor för telefonavlyssning att hinder möter mot att erhålla motsvarande upplysning på annat sätt. Det senare villkoret skall dock enligt utredningen inte uppfattas så, att ett absolut hinder behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar. Men det bör krävas att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från telefonavlyssning.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningens förslag i nu berörda delar. RPS, ÖB och JO ifrågasätter dock om inte brottet olovlig

• Sida 33
•  Original

Prop. 1975/76:202 33

kårverksamhet alltjämt bör kunna föranleda telefonavlyssning. En ledamot av Svea hovrätt anser att en särregel om de s.k. majestätsförbrytelserna alltjämt är motiverad. Hovrätten för Västra Sverige efterlyser ett klarläg- gande på denna punkt särskilt beträffande brott som avses i 4 kap. 2-4 55 BrB. SACO/SR avstyrker att obehörig befattning med hemlig uppgift skall kunna föranleda telefonavlyssning. RPS föreslår slutligen att avlyssning skall få ske också vid försök, förberedelse eller stämpling till grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling rörande narkotika.

Som framgår av föregående avsnitt kan även jag väsentligen ansluta mig till utredningens förslag i fråga om vilka brott som skall få föranleda telefonavlyssning och vilka allmänna förutsättningar som i övrigt skall gälla för tillämpning av detta tvångsmedel. Den föreslagna regleringen stämmer i sak nära överens med vad som redan nu gäller i dessa hänseenden. De allmänna motiv utredningen har anfört för förslaget kan jag i allt väsentligt instämma i. Någon ytterligare skärpning av förutsättningarna för telefon- avlyssning anser jag inte påkallad. I det följande inskränker jag mig därför till att behandla vissa enskildheter i förslaget som har tagits upp under remissbehandlingen eller eljest kräver särskilda kommentarer.

Vad gäller de brott som skall få föranleda telefonavlyssning har från en del remissinstansers sida kritiserats att utredningen har låtit olovlig kårverksamhet utgå ur uppräkningen. Också enligt min mening kan det ifrågasättas om inte möjlighet alltjämt bör finnas att använda telefon- avlyssning vid detta brott. Det är visserligen sällan förekommande men kan —— särskilt i orostider — vara av mycket allvarlig art. Jag förordar att brottet alltjämt skall tillhöra de brott som berättigar till telefonavlyssning.

Som utredningen har förordat bör även obehörig befattning med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet tas med i denna kategori. Särskild vikt bör i fråga om dessa brott fästas vid att de ofta utgör första- dium till grövre brott, t.ex. spioneri. Det är på förundersökningsstadiet också svårt att särskilja om den olovliga verksamheten riktas mot svenskt intresse (spioneri) eller utländskt intresse (olovlig underrät- telseverksamhet).

Liksom utredningen anser jag att tagande av utländskt understöd bör utgå ur den brottskategori som kan föranleda telefonavlyssning. I betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spioneribrottet m.m. har utredningen för översyn av BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet bl.a. föreslagit att straff- bestämmelsen om tagande av utländskt understöd skall upphävas. Betänkandet ligger till grund för en proposition senare denna dag med förslag till lag om ändring i BrB. I propositionen har jag anslutit mig till promemorieförslaget om avkriminalisering av brottet tagande av utländskt understöd ( se vidare specialmotiveringen till 27 kap. 16 5).

Jag delar utredningens uppfattning att någon speciell regel om telefon- avlyssning inte behövs beträffande de s.k. majestätsbrotten. I de fall straffminimum uppgår till två år, dvs. mord. dråp och människorov

3 Riksdagen 1975/76. lsaml. Nr 202

• Sida 34
•  Original

Prop. 1975/76:202 34

bibehålls telefonavlyssningsmöjligheten. 1 övrigt torde främst möjligheten till avlyssning vid högmålsbrott tillgodose behovet av detta tvångsmedel i nu aktuella fall.

Som jag framhöll i prop. l975:69 med förslag till lag om fortsatt giltighet av 1969 års telefonavlyssningslag finns det anledning att se allvarligt på läget inom narkotikabrottslighetens område. RPS:s redogörelse för läget under år 1975 bestyrker denna bedömning. Den illegala handeln är genomorganiserad och bedrivs enligt RPS i stor utsträckning yrkesmässigt. Eftersom den grova narkotikabrottsligheten domineras av välorganiserade smugglings— och distributionssyndikat, är den svår att komma åt och kräver särskilda spaningsmetoder. Telefonavlyssning har visat sig vara en effektiv metod att med rimliga resurser bekämpa den grova narkotikabrottsligheten. Jag anser därför att telefonavlyssning permanent skall få användas som ett komplement till konventionella spaningsåtgärder vid bekämpandet av denna farliga brottslighet.

Enligt 1952 års lag kan telefonavlyssning ske även vid försök, förbere- delse och stämpling till allmänfarliga brott. högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. om det fullbordade brottet skulle ha medgett sådan åtgärd. ' Denna möjlighet har en preventiv bieffekt. som minskar behovet av telefonavlyssningsregler utanför ramen för förundersökning. Jag anser inte heller att man i fortsättningen kan avvara möjligheten att använda telefonavlyssning i de fall varom nu är fråga.

I fråga om narkotikabrottsligheten saknas idag möjlighet att använda telefonavlyssning beträffande inte fullbordade brott. Som RPS har anfört kan det förekomma fall då telefonavlyssning skulle avsevärt öka möjlighe- terna att komma åt narkotikadistributörer och andra som spelar en domine- rande roll i fråga om den illegala narkotikahandeln. Införs möjlighet till telefonavlyssning vid inte fullbordade brott av berörda slag, skulle det otvivelaktigt också få en avsevärd preventiv effekt. Jag förordar därför att möjlighet införs till telefonavlyssning också ifråga om försök, förberedelse och stämpling till grovt narkotikabrott och grov varusmuggling beträffande narkotika. Självfallet bör denna möjlighet begränsas till fall då gärningen är straffbar,_ jfr 4 & narkotikastrafflagen (1968164).

För att telefonavlyssning skall få användas anser jag i likhet med utredningen att förundersökningen skall ha fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Det måste alltså föreligga en konkret misstanke om brott som riktar sig mot en bestämd person.

I likhet med utredningen anser jag vidare att telefonavlyssning i princip bör få användas endast när konventionella spaningsmetoder har visat sig vara otillräckliga. Detta bör komma till uttryck i lagtexten tydligare än nu. Det bör krävas dels att åtgärden kan antas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen, dels att det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att på annat sätt söka erhålla motsvarande upplysning. Regleringen innebär att tillstånd till telefonavlyssning skall ske efter en noggrann prövning av omständigheterna i det enskilda fallet. Prövningen måste visa att den upplysning som man vill ha verkligen kan föra brottsutredningen framåt och att man inte på annat sätt kan få upplysningen-utan insättande av oskäligt stora utredningsresurser. Kan t.ex. personlig övervakning användas som

• Sida 35
•  Original

Prop. 1975/76:202 35

alternativ. bör denna möjlighet undersökas. Det bör emellertid vara tillåtet med telefonavlyssning. om konventionell spaningsmetod skulle kräva orimligt hög personalinsats eller vara förenad med utredningstekniska olägenheter av betydenhet.

Som jag har betonat i föregående avsnitt är det av stor vikt att det anonymitetsskydd som författare och meddelare m.fl. är tillförsäkrade i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighetslagen inte träds för nära i samband med telefonavlyssning. En uttrycklig regel i ämnet bör tas in i 27 kap. RB . Regeln bör lämpligen ges det innehållet att, om risk föreligger att författare. meddelare eller annan, som enligt 3 kap. tryckfrihetsför- ordningen eller 9 5 radioansvarighetslagen har rätt till anonymitet. skulle röjas genom telefonavlyssning, detta skall beaktas vid prövningen av fråga om tillstånd till telefonavlyssning. Med en sådan regel inskärps att intresset av anonymitetsskydd skall vägas in i totalbedömningen av om avlyssning skall tillåtas. Detta får särskild betydelse vid brott, vars straffminimum underskrider fängelse i två år.

Telefonavlyssning får f.n. avse samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljest kan antas begagnas av den misstänkte. Som särskild förutsättning beträffande avlyssning av samtal till och från apparat som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom krävs enligt utredningsförslaget att synnerlig anledning förekommer att avsedd utredning vinnes genom avlyssningen. Detta innebär att undersöknings- ledaren eller åklagaren måste visa, att det föreligger särskilda omständig- heter som talar för att avlyssningen av samtal till och från sådan apparat kommer att föra utredningen framåt.

Remissinstanserna har i allmänhet godtagit utredningens förslag i denna del. I några yttranden ifrågasätts dock om inte uttrycket ”synnerlig anledning" bör preciseras med hänsyn till hur de allmänna förutsätt- ningarna för telefonavlyssning har föreslagits utformade.

För egen del anser jag utredningens förslag på denna punkt böra godtas. Det är av stor betydelse att möjligheten att avlyssna telefonapparat som inte innehas av den misstänkte begränsas till vad som är absolut nödvändigt. 1 det fall varom nu är fråga bör således — utöver av vad som i övrigt gäller som villk0r — krävas att det föreligger särskilda omständigheter som talar för att avlyssning av samtal till och från apparat som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom kommer att tillföra utredningen betydelsefullt material.

5.2.2. Domstolsförfarandet

Som jag har berört i avsnitt 5.1 är en av de viktigaste nyheterna i utredningens förslag införandet av en god man i ärende om telefonav- lyssning för att ta till vara den enskildes intresse i ärendet. Av skäl som jag har redovisat tidigare anser jag utredningens förslag härom böra genomföras. I fråga om den närmare utformningen av regleringen på denna punkt vill jag nämna följande.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1975/76:202 36

Det viktigaste motivet för att införa ett tvåpartsförhållande inför domstolen i ärenden om telefonavlyssning är att man skapar möjlighet till viss kontroll av den utredning som föregår beslut om avlyssning. I enlighet härmed bör en första uppgift för gode mannen vara att ta del av det material som läggs fram av åklagaren eller undersökningsledaren för rätten. En uttrycklig bestämmelse bör meddelas om att avlyssningsbeslut inte får ges av rätten, förrän tillfälle har beretts gode mannen att yttra sig. I vilken form detta skall ske anser jag inte behöva regleras närmare i lagen. Det ligger i sakens natur att kommunikationen med gode mannen får anpassas efter hur pass brådskande frågan är och övriga omständigheter i det enskilda fallet.

En andra huvuduppgift för gode mannen är att ta ställning till om tillstånd till avlyssning bör bringas under högre rätts prövning genom överklagande. Som det nu är förekommer inte att tillståndsbeslut överklagas, eftersom åklagaren eller undersökningsledaren i praktiken saknar motpart i ärendet. Finner gode mannen att tillståndsbeslut har grundats på ett otillräckligt material eller eljest bör överprövas, skall han ha möjlighet att anföra besvär över beslutet. Detta förutsätter att han på lämpligt sätt ges del av beslutet genom rättens försorg.

En viktig inskränkning i gode mannens möjligheter att agera i ärendet ligger naturligen i att han inte får ta kontakt med den misstänkte för att få underlag för sin bedömning av en framställning om telefonavlyssning. Av sekretesskäl är det nödvändigt att han iakttar tystnad om vad han får veta i samband med ett sådant ärende. En uttrycklig regel om tystnadsplikt för gode mannen bör meddelas för att klargöra-detta. Härav följer att han givetvis inte heller får låta obehöriga ta del av handlingar. varom han har att iaktta tystnad. Överträder han sina åligganden härvidlag, drabbas han av straffansvar enligt 20 kap. 3 & BrB.

Vad jag har anfört nu innebär att god man i ärende om telefonavlyssning bör inta ställning av part. En uttrycklig lagregel härom bör meddelas. Genom denna markeras att gode mannen har en i förhållande till den misstänkte självständig ställning och skall behandlas som part i de hän- seenden jag har berört nyss. Enligt min mening torde det inte uppstå någon tvekan om vilka befogenheter eller skyldigheter gode mannen har.

För att ett system med god man i telefonavlyssningsärenden skall fungera utan risk för att sekretessen och utredningsintresset kommer i fara bör både antalet gode män och behöriga tingsrätter begränsas så långt möjligt. I enlighet med vad har nämnts förut bör prövningen av framställningar om telefonavlyssning koncentreras till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. En regel härom bör enligt min mening tas-ini 27 kap. RB . Av en sådan begränsning av antalet behöriga tingsrätter följer att också antalet gode män kan inskränkas avsevärt. Det bör ligga i regeringens hand att bestämma hur många gode män som skall behövas. I första hand bör dessa knytas till de olika tingsrätterna. men det bör vara möjligt att utnyttja en god man också utanför en tingsrätts domkrets. om detta är påkallat av särskilda skäl. Några ersättare för god man anser jag inte behöva utses. utan antalet gode män bör vara så stort att sjukdomsfall, semestrar o.d. kan beaktas.

• Sida 37
•  Original

Prop. 1975/76:202 37

Det ligger i sakens natur att uppdrag som god man bör ges endast personer som genom sin utbildning och erfarenhet har tillräckliga kvalifikationer för att snabbt ta ställning till de frågor som aktualiseras i ärenden om telefonavlyssning. [ lag bör med tanke härpå skrivas in krav på att god man skall vara lagfaren. Det synes lämpligt att i första hand anlita advokat eller annan jurist med erfarenhet från handläggning av brottmål för uppdrag som god man. Jag vill dock betona att gode mannen inte har ställning av offentlig försvarare utan skall beakta den enskildes intressen på det sätt jag har anfört i det föregående. Häri ligger också bl.a. att han skall kunna lägga synpunkter på det behov av skydd för anonymitetsintresset som kan göra sig gällande i vissa speciella situationer då telefonavlyssning gäller någon som har kontakt med författare, meddelare eller annan, som har rätt till anonymitet.

Lagregleringen av gode mannens ställning anser jag inte behöva sträckas längre än till vad jag har angett nu. Uppdrag som god man bör ges för viss tid, förslagsvis tre år i sänder. Att god man skall få ersättning för uppdraget av allmänna medel ligger också i sakens natur. Medlen torde få bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget E4, Ersättning åt vittnen m.m. God man bör vidare kunna anlita hjälp av t.ex. domstolen för utskrift av fullföljdsinlaga. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden kan meddelas av regeringen.

[ lagtekniskt hänseende har utredningen stannat för att dela upp regleringen av gode mannens ställning på dels en allmän regel i RB, dels en särskild lag i ämnet. Med hänsyn till det förhållandevis begränsade antalet lagregler som krävs för att reglera gode mannens ställning anser jag reglerna med fördel kunna samlas i RB.

Vad gäller domstolarnas handläggning av ärenden om telefonavlyssning innebär förslaget om införande av god man inte några andra förändringar än som föranleds av vad jag har anfört i det föregående. Liksom hittills bör tingsrätts beslut om telefonavlyssning meddelas av ensam domare. Hovrätt är domför med enbart lagfarna ledamöter (jfr även prop. 1975/76: 153 ).

Som en undantagsregel för särskilt kritiska lägen har utredningen föreslagit att möjligheten i 1952 års lag (5 & fjärde stycket) för under— sökningsledaren eller åklagaren att interimistiskt förordna om telefonav- lyssning bör införas i RB. Möjligheten bör enligt utredningen begränsas till. att avse sådana allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet där telefonavlyssning kan komma i fråga.

Vad utredningen har föreslagit härvidlag har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Bl.a. från åklagarhåll har emellertid ifrågasatts om man inte bör vidga möjligheten till interimistiskt förordnande till alla brott där telefonavlyssning kan ske. I allt fall — framhålls det — bör åklagare kunna fatta beslut om avlyssning vid sådana terrordåd där gisslan tas (människorov). Stockholms tingsrätt menar att också domstolen bör kunna meddela interimistiska besluti brådskande situationer, när god man inte kan inställa sig nog snabbt.

• Sida 38
•  Original

Prop. 1975/76:202 38

Lika med utredningen finner jag det nödvändigt att undersökningsledaren eller åklagaren ges möjlighet att i undantagsfall interimistiskt förordna om telefonavlyssning. Denna undantagsregel bör endast användas som en utväg i särskilt kritiska lägen. Den bör därför i första hand begränsas till , sådana allmänfarliga brott. högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet där telefonavlyssning är tillåten. Som har framhållits från åklagarhåll bör dock denna möjlighet också finnas vid annan allvarlig brottslighet. t.ex. terrordåd där gisslan tas. Jag förordar därför att undantagsregeln vidgas till att omfatta även mord. dråp och människorov. Härigenom täcks i allt väsentligt behovet av att göra avsteg från huvudregeln i kritiska situationer. Att därjämte införa möjlighet för domstolen att meddela interimistiskt beslut anser jag inte vara påkallat. Att domstols beslut om telefonavlyssning kan verkställas omedelbart framgår av 30 kap. 12 & RB.

[ åtskilliga remissyttranden har efterlysts ett förtydligande huruvida beslut om telefonavlyssning skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Jag delar remissinstansernas uppfattning att frågan bör klarläggas genom en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna kan meddelas av regeringen.

5.2.3. Tillståndstiden

Tillstånd till telefonavlyssning får enligt 27 kap. 16 & RB meddelas att gälla högst en vecka från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Tillståndstiden enligt 1952 och 1969 års lagar uppgår till en månad.

Utredningens förslag innebär att tillståndstiden vid—samtliga fall av telefonavlyssning får bestämmas till att gälla i högst en månad. En annan nyhet är att tillståndstiden räknas från dagen för beslutet. En uttrycklig regel föreslås vidare om att rätten skall upphäva meddelat tillstånd. om förutsättningar för åtgärden inte längre föreligger.

Mot utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen endast riktats kritik mot att tillståndstiden skall räknas från dagen för beslutet. Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt befarar att tidsförluster kan uppstå. Göteborgs tingsrätt framhåller att delgivningen av beslut i telefonavlyssningsärende av sekretesskäl brukar koncentreras till en dag i månaden och att förslaget motverkar en sådan ordning.

Även jag ansluter mig till förslaget att avlyssningstiden får uppgå till högst en månad. Rätten bör naturligen alltid pröva. om tiden kan sättas kortare. Behövs längre tid för avlyssning. får ny begäran härom lämnas in.

Att räkna tillståndstiden från dagen för beslutet innebär en åtstramning i förhållande till vad som nu gäller både enligt RB och enligt 1952 och 1969 års lagar. Jag finner det angeläget med denna skärpning. Det är viktigt att meddelade tillstånd inte står öppna längre än nödvändigt. Om tillstånd av utredningstekniska eller andra skäl inte skall utnyttjas omedelbart, före- ligger naturligtvis inte något hinder mot att tingsrätten på begäran av åklagaren eller undersökningsledaren väntar med att meddela beslutet. Genom att beslutet enligt förslaget inte behöver formligen delges med

• Sida 39
•  Original

Prop. 1975/76:202 39

telefonanstaltens föreståndare. kan avlyssningen i brådskande fall f.ö. komma till stånd snabbare än hittills. Jag kan mot denna bakgrund inte se något hinder mot att genomföra utredningens förslag i denna del.

Att förordnande om telefonavlyssning omedelbart skall hävas, om förutsättningar för åtgärden inte längre föreligger, bör som utredningen har föreslagit slås fast uttryckligen i lagen. Detta kan t.ex. vara aktuellt. om rätten får reda på att den misstänkte har gripits och därför inte längre kan begagna telefon som avlyssnas.

5.2.4. Användningen av uppsamlat material

Utredningen har i sina överväganden gått in på olika frågor som hör samman med utnyttjande av material som kan framkomma vid telefonav- lyssning. Utredningen hävdar att även uppgifter från samtal, vari den misstänkte inte har deltagit men som har avlyssnats på apparat som till- ståndet avser, bör få utnyttjas i den mån de rör samma brottslighet som den, som har föranlett tillståndet till avlyssning. Materialet bör emellertid inte få begagnas för utredning om annan brottslighet. Till förebyggande av brott bör likväl enligt utredningen vad som kan framkomma vid avlyssning få användas. om fråga är om ett planerat grovt brott, t.ex. allvarligt brott mot liv och hälsa.

Vid remissbehandlingen har viss kritik riktats mot utredningens uppfattning att uppsamlat material inte bör få användas för utredning om annan brottslighet än den som har legat till grund för ansökningen om avlyssning. Svea hovrätt finner det mycket anmärkningsvärt om ingen som helst åtgärd skulle få vidtas, om ett annat synnerligen grovt brott skulle uppdagas vid ett avlyssnat samtal. Liknande synpunkter har framförts av bl.a. hovrätten för Västra Sverige och JO. I övrigt har remissinstanserna lämnat utredningens överväganden utan erinran.

Även jag ansluter mig till utredningens uppfattning att uppsamlat material rörande brottslighet, som har direkt samband med den förundersökning som har föranlett tillståndet, får användas. Detta är vanligtvis fallet vid organiserad narkotikabrottslighet (jfr prop. 1975:69 s. 6 ).

I motsats till utredningen anser jag att de uppgifter som har erhållits vid avlyssning under vissa förutsättningar bör få utnyttjas också om de avser annan brottslighet än den som tillståndet avser. Sådant utnyttjande bör emellertid ske synnerligen restriktivt. Det bör vara fråga om brottslighet av sådan grovhet eller art att den hade kunnat läggas till grund för en ansökan om telefonavlyssning. Det skulle te sig stötande för rättsmedvetandet om t.ex. ett allvarligt brott mot rikets säkerhet som uppdagas vid avlyssning i fråga om annan brottslighet inte skulle få beivras med användande av den kunskap som fås vid avlyssningen.

I likhet med utredningen och remissinstanserna delar jag uppfattningen att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga ett planerat grovt

• Sida 40
•  Original

Prop. 1975/76:202 40

brott, även då detta brott inte omfattas av något aktuellt avlyssnings- tillstånd. Gränsdragningen bör enligt min uppfattning även i- detta sammanhang i princip ansluta till tillämpningsområdet för telefonav- lyssning. Som allmän garanti för ett restriktivt utnyttjande av uppsamlat material tjänar den av utredningen föreslagna föreskriften att uppteckning av telefonsamtal endast får omfatta vad som är av betydelse för utredningen. Bestämmelsen har godtagits allmänt vid remissbehandlingen och även jag anser att en sådan regel bör tas in i RB. Samma syfte har f.ö. bestämmelsen att material som vid granskningen inte finnes vara av betydelse för utredningen omedelbart skall förstöras.

5.2.5. Telefonsamtal med försvarare

Enligt 36 kap. 5 & RB får försvarare inte höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande har anförtrotts honom, om inte parten medger det. Detta gäller utan avseende på brottets grovlek. Med hänsyn härtill och med beaktande av den även i övrigt skyddade kommunikationen mellan den misstänkte och försvararen bör enligt utredningen samtal mellan den misstänkte och hans försvarare i den sak som telefonavlyssning avser undantas från avlyssning. Framkommer under avlyssning att fråga är om sådant samtal skall avlyssningen avbrytas.

Vid remissbehandlingen har förslaget inte mött någon erinran i sak. Även jag delar utredningens uppfattning att tillstånd till telefonavlyssning inte bör få göra intrång i kommunikationen mellan den misstänkte och hans försvarare. Som har framhållits från bl.a. RÅ torde den föreslagna begränsningen endast undantagsvis få någon praktisk betydelse. Ett tänkbart fall är att den misstänkte har försvarare i mål rörande annat brott än det avlyssningen rör.

I några remissyttranden har tagits upp vissa praktiska problem som hänger samman med införande av skyddsregler av det slag som utredningen har föreslagit. Till en del beror dessa på formerna för avlyssning och närmare bestämt det förhållandet att telefonsamtal till eller från berörd apparat i regel spelas in på band och avlyssnas först senare. Detta anser jag dock inte behöva föranleda någon annan lagreglering i ämnet än den utredningen har förordat. Det ligger i sakens natur att senare avlyssning av inspelat band skall avbrytas i det fall varom nu är fråga och aktuellt avsnitt förstöras.

5.2.6. Övriga frågor Skyddet för posthemligheten

I 1952 års lag tillåts beslag enligt 27 kap. 2 5 andra punkten RB även när brottets straffminimum underskrider fängelse i två år (3 5). Undersök- ningsledaren eller åklagaren kan vidare själv meddela förordnande om

• Sida 41
•  Original

Prop. 1975/76:202 41

kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9 & RB, om inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet. som är av väsentlig betydelse för utredningen (4 5). Regeln överensstämmer med vad som f.n. är föreskrivet i fråga om telefonavlyssning i motsvarande fall (5 & fjärde stycket). På samma sätt som vid interimistiskt beslut om telefonav- lyssning skall ett utnyttjande av befogenheterna i 3 och 4 55 anmälas till rätten. som har att överpröva undersökningsledarens och åklagarens förordnanden (6 å).

Som jag har nämnt i avsnitt 5.1 bör reglerna om beslag i 1952 års lag permanentas och arbetas in i RB. Detta medför att 27 kap. 2 & bör komp— letteras med en regel om att beslag av skriftligt meddelande mellan när— stående får ske även i de fall det är tillåtet enligt 3 % 1952 års lag. Möjligheten att beslagta skriftligt meddelande mellan närstående har betydelse exempelvis om makar gör sig skyldiga till spioneri. På motsvarande sätt bör 27 kap. 9 & justeras så att undersökningsledaren eller åklagaren får möjlighet att interimistiskt förordna om kvarhållande av försändelse, om utredningen avser mord, dråp, människorov eller sådant brott mot 13, 18 eller 19 kap. BrB som kan föranleda telefonavlyssning enligt RB. Justeringen föranleder i sin tur ett smärre tillägg till nuvarande tredje stycket i 27 kap. 9 &.

Telefonavlyssning vid krig eller krigsfara

Bestämmelserna'om telefonavlyssning i 1957 års lag, som ansluter till vad som i motsvarande delar gäller enligt 1952 års lag, bör anpassas till de nya reglernai RB. Det medför behov av en formell ändringi 13 &.

Telefonavlyssning avlutländsk terrorist i vissa fall

Som jag har redovisat i avsnitt 5.1 finns det alltjämt behov av särskilda tvångsåtgärder mot vissa utländska terrorister enligt 1975 års lag. Denna reglering bör dock vara tidsbegränsad och därför formellt hållas i sär från den av mig förordade regleringen i RB av telefonavlyssning vid förunder- sökning i brottmål. Jag finner det emellertid angeläget att stärka rätts- säkerhetsgarantierna i enlighet med det jag har föreslagit beträffande telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål enligt RB. 1 sak bör samma förutsättningar och samma prövningsförfarande som gäller enligt RB tillämpas vid telefonavlyssning enligt 1975 års lag. Dettainnebär främst att en god man inträder som motpart till rikspolisstyrelsen vid prövning av telefonavlyssningsärende enligt 1975 års lag. Man kan enligt min mening här falla tillbaka på den ordning som jag tidigare har föreslagit beträffande telefonavlyssning enligt RB. Några särregler beträffande god mans ställning i de fall som omfattas av 1975 års lag anser jag inte påkallade. Även i övrigt torde RB:s regler kunna ges motsvarande tillämpningi nu åsyftade fall. Vad jag har sagt nu föranleder ändringar i 3 och 4 55 1975 års lag.

• Sida 42
•  Original

Prop. 1975/76:202 42

I detta sammanhang vill jag också ta upp en fråga om ändring av 2 5 1975 års lag. Enligt paragrafens nuvarande lydelse får de i lagen angivna tvångsmedlen användas om det finnes vara av betydelse att utröna huruvida terroristorganisation eller terroristgrupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Justitieutskottet anförde i sitt utlåtande (1975/76:15) över förslaget till 1975 års lag att den föreslagna 2 & är mera generellt utformad än föreskriften om förutsättningarna för avvisning och utvisning i 20 & utlänningslagen . Enligt utskottet kunde det sålunda synas som om lagrummet skulle ge möjlighet till ingripanden för att förebygga också andra brott mot allmän ordning och säkerhet än våld. hot eller tvång för politiska syften. Utskottet uttalade att ett så vidsträckt tillämpningsområde för bestämmelsen självfallet inte var avsett och förutsatte att denna fråga skulle övervägas närmare i samband med pröv- ningen av utredningens förslag till nya regler om telefonavlyssning.

Jag delar uppfattningen att 2 5 1975 års lag inte är avsedd att tillämpas i vidare mån än utskottet har anfört. Lagtexten bör jämkas i överens- stämmelse härmed. Jag förordar därför att paragrafen ges den lydelse som framgår av förslaget till ändring i nämnda lag.

5.2.7. Ikraftträdande

Både 1952 och 1969 års lagar är tidsbegränsade och gäller efter för- längning till utgången av juni 1976. De föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft den 1 juli 1976.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken ,

2. lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. ,

3. lag om ändring i lagen ( 1975:1360 ) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Det under 3 angivna förslaget har upprättats efter samråd med statsrådet Leijon. /r2/ 7 Specialmotivering

7. Specialmotivering förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

19 kap.

12 5 Enligt denna paragraf gäller forumreglernai 19 kap. även i fråga om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel. Paragrafens ändrade lydelse är föranledd av att fråga om tillstånd till

• Sida 43
•  Original

Prop. 1975/76:202 43

telefonavlyssning i fortsättningen får tas upp endast av Stockholms, Jön- köpings, Malmö, Göteborgs, Sundsvalls och Umeå tingsrätter (27 kap. 18 & första stycket).

27kap.

2 5 ' Paragrafen, vilken inskränker möjligheterna att lägga beslag på vissa skriftliga handlingar av förtrolig karaktär. har i enlighet med vad jag har anfört i avsnitt 5.1 och 5.2.6 ändrats på det viset att innehållet i 3 5 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har tagits in i paragrafens andra mening. Ändringen innebär att möjligheten att ta i beslag skriftligt meddelande mellan närstående har vidgats till att gälla också brott sorn avses i 16 5 första stycket 2 och 4. Bortsett från de inskränkningar i fråga om brottstyperna som följer av hänvisningen till 165 stämmer den nya regeln överens med 3 5 1952 års lag. Ändringen, som har förenats även med en redaktionell justering av andra meningens lydelse, innebär sålunda väsentligen att denna paragraf har fått permanent karaktär. Någon motsvarighet till den i 6 % 1952 års lag föreskrivna anmälningsplikten beträffande beslag som nu är ifråga har inte ansetts behöva inflyta i RB.

9 5 l paragrafen regleras rätten att kvarhålla vissa försändelser i avvaktan på beslag. Av motiv som har redovisats i avsnitt 5.1 och 5.2.6 har i paragrafen fogats in bestämmelser motsvarande 4 & och 6 & i hithörande del i 1952 års lag. Bestämmelserna har tagits in som ett nytt, tredje stycke och som en ny andra punkt i sista stycket. Innebörden av ändringarna är att undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning om mord, dråp eller människorov eller om vissa allmänfarliga brott. högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet som omfattas av 16 & själv får förordna om kvarhållande, under förutsättning att det med hänsyn till tidsutdräkten skulle innebära allvarlig skada för utredningen att avvakta domstolsprövning. I sådant fall har han emellertid skyldighet att omedelbart anmäla åtgärden hos rätten.

16 & Paragrafen reglerar tillämpningsområdet och förutsättningarna för telefonavlyssning. Den motsvarar nuvarande 16 5 första stycket (delvis) samt 1 och 5 %& 1952 års lag och första punkten 1969 års lag. 1 utredningens förslag ingår bestämmelserna i 16och 17 55. De allmänna motiven till de nya reglerna har redovisats i avsnitt 5.1 och 5.2.1 .

Första stycket anger i första hand vilka brott som kan föranleda telefonavlyssning. I förhållande till utredningsförslaget har gjorts den ändringen att brottskategorierna i tydlighetssyfte har delats upp på fyra punkter. NågOn saklig ändring är inte avsedd härmed. Beträffande brotten mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning av luftfartyg och luftfartssabotage har jag i likhet med utredningen inte funnit

• Sida 44
•  Original

Prop. 1975/76:202 44

skäl att bibehålla det i 1952 års lag uppställda kravet på att brottet innefattar sabotage. Beroende på straffskalan för brotten innefattas de i punkt 1 eller 2. I motsats till utredningsförslaget ingår i departementsförslaget även olovlig kårverksamhet bland de brott som kan föranleda telefonavlyssning (se punkt 2). Däremot har olovlig personspaning inte tagits med i uppräk- ningen. Som jag har nämnt tidigare avser regeringen att senare denna dag lägga fram en proposition om ändring i BrB som bl.a. upptar förslag om införande av en brottstyp som motsvarar olovlig personspaning. Denna ändring är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1978. Den ändring i brottskatalogen i 16 å som kan föranledas härav torde få övervägas i ett senare sammanhang. Beträffande icke fullbordade brott vill jag nämna att punkt 4 gäller även grovt narkotikabrott och grov varusmuggling rörande narkotika.

I första stycket anges också de allmänna förutsättningar som i övrigt måste vara uppfyllda för att telefonavlyssning skall få användas. Förutom krav på att en person skäligen kan misstänkas för sådant brott som avses i paragrafen måste avlyssning kunna antas ge upplysning av synnerlig vikt för utredningen. Ett ytterligare villkor är att det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning. I fråga om innebörden av dessa krav hänvisas till den allmänna motiveringen.

Vid prövning av fråga om tillstånd till telefonavlyssning skall enligt andra stycket beaktas att den som åtnjuter anonymitetsskydd enligt tryckfri- hetsförordningen eller radioansvarighetslagen kan löpa risk att röjas genom avlyssning. Gäller brottsmisstanken den som tillhör denna kategori, får givetvis avlyssning i och för sig äga rum av dennes telefonsamtal. Avsikten är att förhindra att telefonsamtal mellan den misstänkte och annan som åtnjuter anonymitetsskydd utan tvingande skäl blir föremål för avlyssning. Regleringen i 21 5 om uppteckning och granskning av uppsamlat material innebär en ytterligare garanti för att anonymitetsskyddet inte träds för nära.

17 & I denna paragraf, vilken motsvarar nuvarande 16 5 första stycket (delvis) och andra stycket samt 5 & tredje stycket 1952'års lag och andra punkten 1969 års lag, regleras närmare vilka telefonsamtal som får avlyssnas och giltighetstiden för tillstånd till avlyssning. Första stycket motsvarar 16 å andra stycket och tredje stycket andra punkten samt andra stycket 21 & utredningens förslag. De allmänna motiven för ändringarna återfinns i avsnitt 5.2.1 och 5.2.3.

Enligt första stycket första'punkten får tillstånd till telefonavlyssning avse samtal till och från telefonapparat, som innehas av den misstänkte eller som eljest kan antas komma att begagnas av honom. Denna bestämmelse stämmer överens med vad som nu gäller och anger ramen för vilka apparater som kan avlyssnas. Som har framhållits tidigare har det emellertid ansetts befogat att ställa upp skärpta krav för avlyssning av apparat som inte innehas av den misstänkte eller brukas huvudsakligen av honom. Enligt andra punkten krävs i sådant fall att synnerlig anledning förekommer. att

• Sida 45
•  Original

Prop. 1975/76:202 . 45

avsedd utredning skall vinnas genom åtgärden. Det måste alltså föreligga alldeles speciella omständigheter som talar för att avlyssning av apparaten kommer att tillföra utredningen de upplysningar man önskar.

I uttrycket "apparat som inte brukas huvudsakligen av den misstänkte” ligger att denne endast tillfälligt eller som en av många brukar apparaten. Detta kan vara fallet med t.ex. telefon på en arbetsplats eller en restaurang. där många har tillgång till apparaten i fråga. Det skärpta kravet för avlyssning av sådan apparat föranleds av önskemålet att inte onödigtvis kränka sådana personers integritet som inte själva misstänks för brottet.

Giltighetstiden för tillstånd till telefonavlyssning får enligt andra stycket inte överstiga en månad. Rätten kan upphäva meddelat tillstånd före giltighetstidens utgång. om förutsättningarna för telefonavlyssning inte längre föreligger. Det får bl.a. ankomma på sådan god man som sägs i 195 att bevaka att telefonavlyssningen avbryts, om t.ex. den misstänkte har gripits eller annan person har häktats för det misstänkta brottet. Givetvis skall i sådant fall åklagaren eller undersökningsledaren självmant se till att åtgärden avbryts.

18 & Denna paragraf (jfr 5 % fjärde stycket 1952 års lag) innehåller bestämmelser om behörighet att meddela beslut om telefonavlyssning. Första stycket motsvarar närmast 19 kap. 12 5 första stycket samt andra stycket 27 kap. 19 % utredningens förslag.

Enligt första stycket har beslutanderätten i telefonavlyssningsärenden koncentrerats till tingsrätt för ort där hovrätt har sitt säte. Tingsrätts domkrets skall härvid motsvara domkretsen för den hovrätt som tingsrätten hör till. Den närmare omfattningen av tingsrättens behörighetsområde får således utläsas av kungörelsen (1962:550) om hovrätternas domkretsar. Koncentrationen är föranledd av bestämmelsen i 19 5 om god man i telefonavlyssningsärende.

Rätten för undersökningsledare och åklagare att enligt andra stycket interimistiskt förordna om telefonavlyssning har i förhållande till 1952 års lag vidgats till att omfatta vissa fall av grova brott mot 3 och 4 kap. BrB (se avsnitt 5.2.2 ). Härigenom kan telefonavlyssning omedelbart komma till stånd när t.ex. mord har blivit begånget eller gisslan har tagits. Självfallet bör möjligheten att interimistiskt förordna om telefonavlyssning endast användas i verkligt kritiska situationer.

19 & I denna paragraf har tagits in bestämmelser om god man i telefonavlyssningsärende. Paragrafen motsvarar utredningens förslag till 20 å och till lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.

Beträffande den'närmare innebörden av bestämmelserna om god man hänvisas till avsnitt 5.2.2 . Som jag har anfört där torde som god man i första hand böra anlitas advokat eller annan jurist med erfarenhet från handläggning av brottmål. Vid utseendet av god man får självfallet ses till att sådant uppdrag inte ges till den som på grund av sin verksamhet vanligtvis anlitas för försvararuppgifter i mål där telefonavlyssning är aktuell.

• Sida 46
•  Original

Prop. 1975/76:202 46

20 & Paragrafen, som innehåller förbud mot avlyssning av telefonsamtal mellan den misstänkte och hans försvarare. motsvarar 22 % utredningens förslag.

Hithörande spörsmål har behandlats i aVSnitt 5.2.5. Jag hänvisar till vad jag har anfört där.

21-22 5 Dessa paragrafer behandlar dels frågan om uppteckning av samtal och granskning av upptagning eller uppteckning (21 å). dels undersök- ningsledares och åklagares möjlighet att inställa eller fördröja expedi- eringen av samtal m.m. (22 5). 21 & motsvarar 165 tredje stycket RB och 23 & utredningsförslaget. 22 & motsvarar-5 & andra stycket 1952 års lag samt 18 & utredningens förslag.

Innehållet i de nya paragraferna överensstämmer i sak väsentligen med vad som redan nu gäller (se vidare avsnitt 5.2.4 ).

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslagen till

1. lag om ändring i rättegångsbalken ,

2. lag om ändring i lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angåen- de domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m..

3. lag om ändring i lagen ( 1975:1360 ) om tvångsåtgärderi spaningssyfte i vissa fall.

Ärendet bör behandlas under innevarande riksmöte.

9. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som före- draganden har lagt fram.

• Sida 47
•  Original

Prop. 1975/76:202 47

(**.- Bilaga ]

_ Statens offentliga utredningar "ESÄIPCE'I l975z95

L låg-7 ] Justitiedepartementet

Telefönavlyssning

Betänkande av utredningen om telefonavlyssning Stockholm 1975

• Sida 48
•  Original

• Sida 49
•  Original

Prop. 1975/76:202 49

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Den 8 mars 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen förjustitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning vid förundersökning m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 2 maj 1974 såsom sakkunniga justitierådet Erik Nyman samt riksdagsledamöterna Stig Gustafsson och Gunnel .lonäng. Departementschefen förordnade Nyman att vara de sakkunnigas ordförande.

De sakkunniga har antagit namnet utredningen om telefonavlyssning. Att såsom expert biträda utredningen förordnades den 2 maj 1974 om- budsmannen Bengt Mattsson.

Den 29 maj 1974 förordnades hovrättsftskalen Karl-Gunnar Ekeberg att vara sekreterare åt de sakkunniga.

Utredningen får härmed överlämna betänkande med förslag till ändringar i rättegångsbalken m.m. I arbetet härmed har utredningens samtliga lc- damöter och experten deltagit. Betänkandet är enhälligt. Experten har an- slutit sig till betänkandet.

Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i november 1975

Erik Nyman

Stig Gusta/inan Gunnel .lnnäng lk'arl—Gmmar Ekeberg

• Sida 50
•  Original

• Sida 81
•  Original

Prop. 1975/76:202

lnnehåH

F (')"rkorlningar ................................................

För/21nnings/örs/ag ............................................

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ................. Förslag till lag om ändring i lagen (1957:!32) med särskilda bestäm- melser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara

m. m ....................................................... Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning ..............

Samnzan/Zztlning .............................................

1 Inledning ................................................. Direktiven ............................................ 1.2 Utredningens arbete .....................................

1.1

2 .S'ltjvdrlc'l för relvhmn/ighmm .................................. Europarådets konvention ................................ Grundlagen ............................................ Brytande av telehemlighet m.m .......................... Telefonreglementet ..................................... Tralikmedelsövervakning m. m. .......................... 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5 2.6 Telefonavlyssning i brottsutredande eller brottsförhindrande syf- te . . . .

3 Allmänt om )?irundc'rsökning och lvångsnmlel ................... inledning .............................................. 3.2 Förundersökning ........................................ 3.3 Tvångsmedel under förundersökning ......................

3.1

3.3.1 3.3.2 3.3.3 3.3.4 3.3.5

Inledning ....................................... Häktning och anhållande ( 24 kap. RB ) ............. Reseförbud ( 25 kap. RB ) ......................... Beslag ( 27 kap. RB ) .............................. Husrannsakan ( 28 kap. RB ) .......................

4 Tele/önavllzrsning vid lörllndemökning .......................... Historik ................................................ 4.1 4.1.1

inledning .......................................

51

55

57 57

61 62

63

69 69 7 1

73 73 73 74 74 75

75

77 77 77 80 80 80 8 1 81 83

85 85 85

• Sida 82
•  Original

Prop. 1975/76:202

4.1.2 1939 års lag ..................................... 4.1.3 1940 års lag ..................................... 4.1.4 Tillämpningen av 1939 och 1940 års lagar ......... 4.1.5 27 kap. 16? RB ................................. 4.1.6 1952 års lag ..................................... 4.1.7 1969 års lag ..................................... 4.1.8 1958 års motion ................................. 4.1.9 Wennerströmaffären .............................. 4.1.10 Senare diskussion ................................ 4.2 Gällande rätt ........................................... 4.2.1 27 kap. 16.45 RB ................................. 4.2.2 1952 års lag ..................................... 4.2.3 1969 års lag ..................................... 5 Iakttagelsvr rörande den praktiska tillåtit/mingel] ................. 5.1 Omfattningen av utredningens granskning ................. 5.2 Handläggningsrutiner .................................... 5.3 Föreskrifter m.m. ...................................... 5.4 27 kap. 1655 RB ........................................ 5.5 1952 års lag ............................................ 5.6 1969 års lag ............................................ 5.7 Allmänna synpunkter ...................................

6 Anonwnitt'rss/(vridet ert/igt rr_vt'k/i'i/tyls/örorclningen och Iörs/agvt till ma.s'snwdiagrnndlag ........................................... 6.1 Inledning .............................................. 6.2 Tryckfrihetsförordningen ................................. 6.3 Radioansvarighetslagen ................................. 6.4 Förslaget till massmediegrundlag .........................

7 Tele/("maVlasic/ting (vn/igt terraristlugsti/"tningen .................... 7.1 Allmänt om lagstiftningen och dess bakgrund ............. 7.2 Gällande rätt och aktuella lagförslag ...................... 7.3 lagstiftningens praktiska tillämpning ......................

8 Tele/Önat-'/_vs.s*nin_t.' i Utländsk rätt .............................. 8.1 Danmark .............................................. 8.2 Finland ................................................

8.3 Norge ................................................. 8.4 Förbundsrepubliken Tyskland ............................ 8.5 England ............................................... 8.6 USA ..................................................

9 Utredningens övervägandwi och./örring ......................... 9.1 Allmänna överväganden ................................. 9,2 Behovet av lagstiftningen ................................ 9.3 Möjligheterna att samordna lagstiftningen ................. 9.4 Förutsättningarna för telefonavlyssning .................... 9.4.1 Det misstänkta brottet ...........................

52

86 87 88 90 91 96 97 101 103 104 104 110 113

115 115 115 116 118 118 120 120

121 121 121 123 123

125 125 127 128

129 129 130 130 131 132 132

135 135 136 139 139 139

• Sida 83
•  Original

Prop. 1975/76 :202

9.4.2 Anknytning till sttaffsatsen ....................... 9.4.3 Anknytning till brottstypen ............... . ........ 9.4.4 Försök. förberedelse och stämpling ................ 9.4.5 Misstankens styrka .............................. 9.4.6 Utredningsläget .................................. 9.4.7 Närmare anknytning till den misstänktes person. . .. 9.5 Domstolsförfarandet .................................... 9.5.1 Domförhet ...................................... 9.5.2 Tvåpartsförhållande inför domstolen ............... 9.5.3 Forumregler ..................................... 9.5.4 Interimistiska beslut av undersökningsledare och åkla- gare ............................................ 9.6 Tillståndstiden .......................................... 9.7 Allmän kontroll av tillämpningen ........................ 9.7.1 Permanent eller tidsbegränsad lagstiftning .......... 9.7.2 Fortlöpande kontroll av verksamheten ............. ' 9.7.3 Handläggningen hos RPS ......................... 9.8 Användningen av uppsamlat material ..................... 9.9 Telefonsamtal med försvarare m.m ...... ' ................. 9.10 Telefonavlyssning och skyddet för meddelares anonymitet .. 9.11 Jämförelser med skyddet för posthemligheten ............. 9.12 Terroristlagstiftningen ...................................

10 Lagstiftningen utformning .................................. 10.1 Ändringar i rättegångsbalken ............................. 10.2 Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning ......... 10.3 Följdändringar ......................................... 10.4 ikraftträdande m.m. ....................................

ll Specialmotivering ......................................... 11.1 Ändringar i rättegångsbalken ............................. 11.1.1 19 kap .......................................... 11.1.2 27 kap .......................................... 11.2 Ändring i lagen ( 1957:132 ) om med särskilda bestämmelser an-

gående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. 11.3 Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning .........

Bilaga Brott som f.n. kan föranleda telefonavlyssning ................

53

140 140 142 142 143 144 145 145 146 147

147 148 149 149 149 150 151 154 155 157 158

161 161 161 161 162

163 163 163 163

169 169

171

• Sida 84
•  Original

• Sida 85
•  Original

Prop. 1975/76:202

Förkortningar

BrB Brottsbalken FUK 1-"örundersökningskungörelsen ( 1947:948 ) Gärde Gärde m. fl. Nya rättegångsbalken ( 1949) JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen JuU Justitieutskottet LU Lagutskottet MGL Förslaget till massmediegrundlag MMU Massmedieutredningcn 1952 års lag 1969 års lag

PLB Prop RB RF RO RPS Rskr RÅ Scer

SFS SOU

Terroristlagen

TF

Lagen ( 1952198) med särskilda bestämmelser om tvångs- medel i vissa brottmål Lagen (196936) om telefonavlyssning vid förundersök- ning angående grovt narkotikabrott m.m. Processiagbcrcdningen

Proposition Rättegångsbalken Regeringsformen Riksdagsordningen Rikspolisstyrelsen Riksdagens skrivelse Riksåklagaren

Sekretesslagen = Lagen (1937z249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Svensk lörlattningssamling Statens offentliga utredningar Lagen ( 1973: 162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund Tryckfrihetslörordningen

• Sida 86
•  Original

• Sida 87
•  Original

Prop. 1975/76:202

Författningsförslag

Förslag till

57

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken , dels att 19 kap. 12%". 27 kap. 16 och 17 ä;" samt rubriken till 27 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

dels att i balken skall införas sju nya paragrafer, 27 kap. 18—24 åå, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 kap.

12%

l-"'ad i detta kapitel stadgas äge mot- svarande tillämpning i fråga om domstols befattning med förunder- sökning och användande av tvångs- medel i brottmål.

27 kap. Om beslag

Laga darnstali ärende enligt 2 7 kap. 16. [8 och 195 är Stockholms tings- rätt. Jönköpings tingsrätt. Malmö tingsrätt. Göteborgs tingsrätt. Sunds- valls tingsrätt och Umeå tingsrätt. Tingsrättens domkrets skall därvid motsvara domkretsen/ör vederböran- de hovrätt. I övrigt äge vad i detta kapitel stad- gas motsvarande tillämpning i fråga om domstols befattning med förun- dersökning och användande av tvångsmedel i brottmål.

27 kap. Om beslag och telefonav- lyssning

1655'

Kan någon skäligen misstänkas för brott, föt vilket ej är stadgat lin- drigare straffän fängelse i två år. och . linnes det vara av synnerlig vikt./ör ut- redningen. att underst)"kningsledaren

Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat lin- drigare straffän fängelse i två år, äge rätten pa' framställning av undersök- ningsledaren eller åklagaren meddela

' Senaste lydelse 1964: 166.

• Sida 88
•  Original

Prop. 1975/76:202

Mtvardnde lvl/else

eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat. som in- nehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av ltonom. äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av un- dersökningsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid. ltögst en vecka. från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning. som ägt rum vid samtals avhörande. äge vad i 12 55 första stycket stadgats om undersökning och granskning av en- skild handling motsvarande tillämp- ning. I den mån uppteckningen inne- håller något. som ej är av betydelse för utrednirtgen, skall den efter granskningen omedelbart . förstöras.

17

Hava i lag eller"författning givits av- vikande bestämmelser om beslag. vare de gällande.

58

FÖN'S/(IXIVI lvdelse

tillstånd till tele/otravl_v.ssning. Ändå att för brottet är stadgat lindrigare str'a/l' ätt fängelse i två år må tillstånd till tele/ormvl_vssning meddelas. om brot- tet inne/altar sabotage, kapning av lul'tlar'tvg. ltt/i/artssabotage. spio- neri, obehörig befattning med hem/it: uppg/fi, olovlig urtderrättelseverksam- het. olovlig personspaning. grovt narkotikabrott eller grov varusmugg— ling, om smugglingen gällt narkotika som avses i 1 _v' narkotika/örordningen (1962.'704). Tillstånd rrtå ock medde- las om misstanken gäller,/önsök. lör- berede/se eller stämpling till allmän- farlig! brott. högmålsbrott eller brott mot rikets .säkerltet .sorn ovan sagts och sådan gärning är belagd med stralli

Tillstånd till tele/onavlvssnirtg må avse samtal till och från telefonappa- rat. som innehaves eller eljest kan art— tagas komma att begagnas av den misstänkte.

Tillstånd må meddelas endast om åtgärden kan antagas giva upplvsning som är av svnrterlig vik/för utredning- en och hinder rnöter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplvsrting. Beträffande telefonapparat. .som ej in- nehaves eller huvudsak/igen brukas av den misstänkte. må tillstårtd meddelas endast om svnnerlig anledning töre- korrtrner att avsedd utredning vittnes genom avlvssningerr.

ä' Vid prövning av ärende om tele/on- avlvssning skall särskild hänsvn tagas till den rätt till anortvrnitet som till- kommer författare. annan upphovs- man eller meddelare. som avses i llfW'k/l'lllPleöl'Ul'dllllLQt7Il och radioan- svarighetslagen ( I 966." 75 6 ).

• Sida 89
•  Original

Prop. 1975/76:202

Nuvarande lvdelse

18

19

20

21

59

Föreslagen lvdelse

&

Under de_för'trtsä/tnirigar. som att- givas i 16 och l 7 v". tnå rätten på./ram- stä/lning av trru'let'sökttings/etlaren eller åklagaren tillika förordna. att expe- diet'ingen av samtal till eller'fi'ått te— lefonapparat. .sorrt innehaves av den misstänkte eller eljest kan t'tntagas korttrna att begagnas av honom. itt- ställes ellerfördröjes, att Ie/eft'mappa- raten avstänges för sattt/al eller att uppgifi från telefonanstalt lärttrtas å samtal. som expedierats eller beställts till ellerfj'ån nämnda telefonap/n'u'at.

Kan rättens tillstånd till tele/("mav- l_vssning eller åtgärd ert/igt 18 31" of tttan allvar/ig skada för utredningen avvak- tas må und:'rsöknings/edaren eller åklagaren förordna om åtgärden. om misstanken avser allmänfarlig! brott. ltögtttålsbrott eller brott mot rikets sä- ker/tet. Har sådantförordnande med— delats skall anmälan därom ofördröj- ligett göras ltos rätten. som ltar att ski-'ndsamt upptaga ärendet till pröv- ttirtg. Finnesförordnandet icke böra bestå. skall det av rätten upphävas.

[ärenden enligt I 6. lb) och l (l 51. skall räl/ert bereda isärskild ordning utsedd god man tillfälle att tll/”a sig.

lll.

Beslut enligt 16. [8 och 19 51" .skall meddelas att gälla viss tid. Tiden tttå ej bestämmas längre. ätt sorti finnes ourtdgt'irtgligen erforderligt, och må ei överstiga en månad från dagen för be— slutet. Finnes förutsättningar lör åt- gärden ej längre föreligga ska/l rätten upphäva meddelat tillstånd.

• Sida 90
•  Original

Prop. 1975/76:202

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den

60. Föreslagen lydelse

22.5

Avlvssning mä ej ske av samtal som förs mellan den misstänkte och hans försvarare. Framkommer under av- lyssning att. fråga är om sådant samtal ska/l avlyssningen avbrytas.

23%

Uppteekning av samtal må endast omfatta vad som finnes vara av be- tydelse för utredningen.

Om granskning av upptagning eller uppteckning. som ägt rum vid samtals avhörande. äge vad i l.? vförsta stvek- et stadgas om undersökning oe/t granskning av enskild hand/ing mot- svarande tillämpning. Vad som vid granskningen eifinnes vara av bety- delse./ör utredningen skall omedelbart förstöras.

24%

Hava i lag eller författning givits av- vikande bestc'immelser om bes/ag eller telefönavlvssning. vare de gällande.

Tidigare meddelade tillståndsbeslut

vare dock gä1lande om ej annat löner av 27 kap. 16ä Första stycket rät-

tegångsbalken.

• Sida 91
•  Original

Prop. 1975/762202

Förslag till

61

Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestäm- melser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m.

Härigenom förordnas. att 13 & lagen (1957:]32) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Finnes det vara av synnerlig viktför utredningen rörande brott. för vilket ej är stadgat lindrigare straffän/äng- else i två år. att e.tpedieringen av sam- tal till och från telefonapparat. som innehaves av den som skä/igen miss- tänkesför brottet eller eljest kan an- tagas komma att begagnas av honom. inställes ellerfördröjes eller att tele- fonapparaten avstänges från samtal eller att uppgift från telefonansta/t lämnas å samtal. som expediera ts eller beställts till och från nämnda telefon- apparat. äger rätten. på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till av- hörande av telefonsamtal eller till år- gärd .som avses i första stycket må be- stämmas till högst en månad-från den dag då tillståndet deigav telefönanstal- lens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av te- lefonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredning- en. må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren el- ler åklagaren.

Dcnna lag träder i kraft den

Föreslagen lydelse

x']

13.

Kan rättens tillstånd till telefonav- lyssning eller åtgärd enligt 27 kap. 18 # rättegångsbalken ej utan allvarlig ska- da .för utredningen avvaktas äge be- stämmelserna i 27 kap. [959 rätte- gångsbalken tillämpning även om misstanken ej gäller allmän/årligt brott. högmålsbrott eller brott mot ri- kets säkerhet.

' Senaste lydelse 1964:210.

• Sida 92
•  Original

Prop. 1975/76:202 62

Förslag till Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

Härigenom förordnas som följer.

1 &. För att taga tillvara intresset av integritetsskydd för den enskilde i ärenden angående telefonavlyssning eller annan åtgärd beträffande tele- fonapparat enligt 27 kap. rättegångsbalken skall finnas gode män och er- sättare för dessa lill det antal regeringen bestämmer.

2 &. God man skall vara lagfaren.

3 &. God man och ersättare utses av regeringen för viss tid och visst område. För uppdraget utgår ersättning av allmänna medel enligt bestäm- melser som meddelas av regeringen.

4ä. God man har i ärenden som avses i 1 & ställning av part.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 93
•  Original

Prop. 1975/76:202 ' 63

Sammanfattning

Telefonavlyssning utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga in- tegriteten. Den innebär att avlyssnarcn kan tillgodogöra sig innehållet i för- troliga samtal och meddelanden mellan människor utan deras medgivande eller vetskap. 1 grundlagen förutsätts att avsteg från skyddet-för telehem- ligheten får göras endast med stöd av lag. Sådana undantag har i brotts- utredande syfte medgetts genom bestämmelser om telefonavlyssning som tvångåtgärd under förundersökning och i brottsförcbyggande syfte genom bestämmelser i terroristlagen.

Den grundläggande bestämmelsen ges f. n. i rättegångsbalken (RB). Enligt 27 kap. lo l RB kan domstolen på yrkande av undersökningsledare eller åklagare meddela tillstånd till telefonavlyssning. För att tillstånd skall få meddelas krävs att någon kan skäligen misstänkas för brott. för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Det skall vidare bedömas vara av synnerlig vikt för utredningen att den som leder förundersökningen får del av samtal till och från telefonapixtrat. som innehas av den misstänkte eller eljest kan antas komma att begagnas av honom. Tillstånd skall meddelas för viss tid. högst en vecka. från den dag då tillståndet delgavs telefon- anstaltens föreståndare. Uppteckning som görs beträffande avlyssnat samtal får i regel granskas endast av rätten. undersökningsledaren och åklagaren. 1 den mån uppteckningen innehåller något som inte är av betydelse för utredningen skall uppteckningen efter granskningen omedelbart förstöras. l-landlingar rörande telefonavlyssning åtnjuter sekretesskydd enligt 10,5 |a- gcn (19371249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna hand- lingar.

! lagen till)—3:04?) med särskilda lu'stämtnelser om tvångsmede/i vissa brottmål ges vidgade möjligheter att utnyttja tclcfonavlyssning vid förundersökning angacndc vissa i lagen angivna grövre brott. t. ex. sabotage och spioneri. Bestämmelserna i lagen är utformade som tilläggs— och undantagsbestäm- melscr till RB:s regler och rör även andra tvångsåtgärder än avlyssning av telefonsamtal. däribland beslag. Beträffande telefonavlyssning föreskrivs i 5 5 att tillstånd härtill får meddelas. även om för brottet är stadgat lindrigare straff" än fängelse i två är. Om det är av synnerlig vikt för utredningen får vidare expcdicring av samtal till och från apparat. som innehas eller begagnas av den misstänkte. inställas eller fördröjas cllcr apparaten avstängas eller uppgift inhämtas om samtal som har expedierats eller beställts till och från apparaten. Beslut om sådan åtgärd meddelas av rätten. Giltighets—

• Sida 94
•  Original

Prop. 1975/76:202 64

tiden för tillstånd till telefonavlyssning eller annan åtgärd av nämnda slag är högst en månad från det att tillståndet delgavs telefonanstaltens före— ståndare. Förundersökningsledaren eller åklagaren fåri brådskande fall själv besluta om åtgärden. Om han gör det skall han ofördröjligen anmäla detta till rätten. som har att skyndsamt pröva ärendet. Lagens giltighet är tids- begränsad (numera till två år). Giltighetstiden har successivt förlängts. senast till utgången av juni 1976.

Enligt lagen ( / 969.116) om tele/"miavlt'ssning vid fört/ndersökning ringde/alu grovt narkotikabrott m. ni. skall 27 kap. 16 ; RB äga motsvarande tillämpning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott eller grov varusmugg- ling. om smugglingen gällt narkotika. trots att för brottet är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning får dock bestämmas till högst en månad. Även 1969 års lag har tidsbegränsad giltighet. Giltighetstiden har successivt förlängts med ett år i sänder. senast till utgången av juni 1976.

Även lagen ([ 973.163) om Säl'Slx'llth åtgärder till.för?/tiggande av vissa va'/(Is— z/äd med intwna/irme/I bakgrund (I('rrnristlagvn) innehåller regler om telefon- avlyssning. Enligt 11 å i lagen kan rätten förordna att polismyndighet får ta del av samtal till och från telefonapparat som innehas eller eljest kan antaskomma att begagnas av utlänning. vilken har drabbats av ett beslut om avvisning eller utvisning enligt lagen eller av ett avvisnings- eller av- lägsnandebeslut enligt utlänningslagen (l954:l93) men som på grund av politiskt flyktingskap eller av annat särskilt skäl likväl har tillåtits att stanna kvar i landet. Har beslutet meddelats enligt utlänningslagen krävs därutöver visst förordnande av regeringen. Vidare lörutsätts att telefonavlyssning är av betydelse för att utröna i vad mån verksamhet som bedrivs av viss organisation eller grupp utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. För- ordnande om telefonavlyssning får meddelas endast om synnerliga skäl fö— religger. Enligt 12.5 i lagen skall fråga om tillstånd till telefonavl_vssning prövas av Stockholms tingsrätt på yrkande av rikspolisstyrelsen. Tillstånd får meddelas att gälla högst en månad. 1 13 ;" första stycket ges vidare be- stämmelser om vem som får granska uppteckning vid telefontn'lyssning och om förstörande av material som saknar betydelse. Lagen ärtidsbegränsad och gäller till utgången av år 1975. 1 prop. 1975/76:18 har föreslagits att terroristlagens bestämmelser om tvångsmedel skall överlöras till en särskild. likaledes tidsbegränsad lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Bestämmelserna om telefonavlyssning återfinns sålunda i olika lagar. l.?t- redningen har haft i uppdrag att se över bestämmelserna och deras till- Iämpning. undersöka om de går att samordna i större utsträckning och över- väga vilka förstärkningar av integritetsskyddet som kan komma i fråga med samtidigt beaktande av samhällets intresse av effektiva medel för brotts— bekämpningen. 1 sitt arbete har utredningen haft att särskilt pröva htir er- forderlig parlamentarisk kontroll. som f. n. kan utövas beträffande de tids- begränsade lagarna. skall kunna bibehållas vid en permanentning av lag- stiftningen. Utredningen har vidare haft att uppmärksamma de situationer då telefonavlyssning kan komma i konflikt med anonymitetsrätten enligt tryckfrihetslagstiftningen.

1 det följande skall först behandlas telefonavlyssning som tvångsåtgärd under förundersökning och därefter avlyssning enligt terroristlagstiltningen.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1975/76:202 65

Utredningen har bl. a. på grundval av en granskning av fall. i vilka te- lefonavlyssning förekommit. funnit att det finns ett behov av telefonav- lyssning som komplement till övriga spaningsmedel inte endast beträffande de grova brott. som faller under regeln i 27 kap. 165 RB. utan även i fråga om huvudparten av de särskilt uppräknade brott. som omfattas av de tidsbegränsade reglerna i 1952 och 1969 års lagar. Detta behov har av utredningen bedömts vara bestående. Därmed aktualiseras frågan om en samordning av reglerna. Utredningen har funnit att några egentliga svå- righeter inte föreligger för att samordna dessa regler. som alla har en ge- mensam grund i förundersökningen. De skäl. som talar mot en samordning. hänför sig närmast till det förhållandet att en del av lagstiftningen är tids— begränsad. Mot bakgrund av att reglerna motsvarar ett. såvitt kan bedömas bestående behov och då möjlighet finns att på andra vägar anordna erforderlig parlamentarisk kontroll har utredningen utformat ett förslag till samordnad och permanent lagstftning. vilken intagits i 27 kap. RB .

Utredningens förslag innebär att huvudregeln i 27 kap. 16.5 RB kom- pletteras med bestämmelser. som nu upptas i den tidsbegränsade lagstift- . ningen. samt vissa andra bestämmelser. Telefonavlyssning skall liksom f. n. få beviljas endast av domstol efter framställning av förundersökningsledaren eller åklagaren. Den får förekomma vid förundersökning rörande brott. för vilka inte kan följa lindrigare straff än fängelse i två år. samt vid vissa särskilt uppräknade brott. De sistnämnda brotten har straffskalor. som un- derskrider det i huvudregeln givna kravet på straffminimum. De utgörs av vissa allmänfarliga brott. vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet samt grovt narkotikabrott och grov varusmuggling avseende nar- kotika. Bland de särskilt nämnda brotten återfinns med vissa undantag de. brott. som nu upptas i den tidsbegränsade lagstiftningen. Beträffande all- mänfarliga brott. högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet skall även straff- bara försök. förberedelse och stämpling till brott kunna föranleda telefon- avlyssning. Detta överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller.

Telefonavlyssning skall liksom f. n. få tillgripas först när någon skäligen kan misstänkas för brottet. Bestämmelsen att avlyssning skall kunna avse telefonsamtal till eller från telefonapparat. som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av den misstänkte. har av utredningen behållits som en yttre ram. Att utredningen dock föreslår en begränsning beträffande ap- parater. som ej innehas eller huvudsakligen används av den misstänkte. framgår av det följande.

1 gällande rätt fordras att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Detta krav har preciserats och utvecklats i det framlagda lagförslaget. För att tillstånd skall få meddelas förutsätts sålunda att åtgärden kan antas ge upplysning som är av synnerlig vikt för utredningen och att hinder möter mot att på annat sätt erhålla motsvarande upplysning.

Utredningen har funnit att gällande rätt anger den misstänktes egna te- lefonsamtal som avlyssningens egentliga objekt. För att begränsa antalet fall. då åtgärden kan komma att drabba annan än den misstänkte. har stränga- re lörutsättningar uppställt för avlyssning av telefoner. som den misstänkte endast mera sporadiskt kan komma att använda. Endast om synnerlig an- ledning förekommer att avsedd utredning skall vinnas genom avlyssning får sålunda tillstånd meddelas beträffande telefon. som inte innehas eller

• Sida 96
•  Original

Prop. 1975/76:202 66

huvudsakligen brukas av den misstänkte.

Vad angår själva domstolsförfarandet föreslås en betydelsefull nyhet. Ut- redningen konstaterar att prövningen inför domstol inte kan ske så att den misstänkte får tillfälle att bemöta åklagarens påståenden. Sekretessen far till följd att en l'ulllöljdsrätt endast synes kunna utövas av åklagaren och att endast avslungeslut därför kommer under prövning i högre instans. Avsaknaden av kl:)ntradiktoriskt förfarande och fullföljdsmi'ijlighet har upp- levts som otillfredsställande när fråga är om ett så ingripande tvångsmedel som telefonavlyssning. Utredningen föreslår därför att som motpart till åkla- garen införs en god man med uppgift att ta tillvara intresset av integri- tetsskydd för den enskilde. Den gode mannen skall ha ställning av part och ges tillfälle att yttra sig över åklagarens framställning. Att den miss- tänktes situation skall särskilt beaktas ligger i sakens natur. (ienom den gode mannen blir det möjligt att få även bif'aflsbeslut överprövade i högre instans. God man skall förordnas av regeringen för viss tid och visst område. För att säkerställa ett tillräckligt personurval och för att inte sprida de från sekretessynpunkt känsliga uppdragen alltför mycket föreslås att behörigheten för tingsrätt att Uppta ärenden om telefonavlyssning begränsas till tings- rätterna i de sex hovrättsstäderna. dvs. Stockholnt.-Jönköping. Malmö. (jö- teborg. Sundsvall och Umeå.

Längsta tillståndstid är f. n. en vecka enligt 27 kap. 165 RB och en månad enligt 1952 och 1969 års lagar. De llesta tillstånd har meddelats enligt de sistnämnda lagarna och avsett en månad. Utredningen föreslår att i den nya lagstiftningen tillståndstiden får bestämmas till högst en månad. Tiden skall till skillnad från vad nu gäller räknas från dagen för beslutet. Ut- redningen betonar att rätten alltid skall undersöka möjligheterna att be- stämma tiden kortare. å'fångaganger torde även en tillståndstid aven månad 'ara otillräcklig. varvid nytt tillstånd liksom f.n. skall kunna meddelas om förutsättningar härför finns.

1 1952 års lag ges möjlighet att fördröja eller inställa telefonsamtal. att avstänga telelönapparat från samtal samt att erhålla uppgift om samtal som utväxlats mellan olika telefonapparater. Denna möjlighet har behållits och liksom f. n. anknutits till samma lörutsättningar som gäller för telefonav- lyssning i egentlig mening. Likaså har behållits den i lagen givna befo- genheten för lörundersökningsledaren eller åklagaren att interimistiskt för- ordna om telefonavlyssning med skyldighet att anmäla åtgärden till rätten för överprövning. Befogenheten har dock begränsats till fall. då fara är i dröjsmål.

Utredningen har haft att särskilt beakta den konflikt. som vid telefon- avlyssning på tidningsredaktioner kan uppstå med uppgiftslämnares rätt till anonymitet enligt tryckfrihetslagstiftningen. Utredningen har här ansett sig kunna imknlfta till de överväganden. som massmedietttredningen (MÅ-lll) giort i sitt betänkande ( SOU 1975:49 ) med förslag till massmediegrundlag (MGL). l avbidan på genrmtförandet av en ny yttrandefrihetslagstiftning har utredningen dock funnit det angeläget att i lagtexten ge en särskild regel om beaktande av den rätt till anonymitet. som f. n. tillkommer för- fattare. annan upphovsman eller meddelare enligt tryckfrihetsf'örordningen (TF) och radioansvarighetslagen (19667561.

Utredningen har även uppmärksammat andra tystnadsplikter. sotn kan

• Sida 97
•  Original

Prop. 1975/762202 67

komma att beskäras genom telefonavlyssning. Utredningens överväganden härvidlag har föranlett utredningen att föreslå förbud mot avlyssning av telefonsamtal mellan den misstänkte och hans lörsvarare.

Beträffande avlyssningens praktiska utförande förutsätts som hittills att denna kan ske genom direktavlyssning eller upptagning på fonetisk väg. Uppteckning av samtal bör endast få omfatta vad som finnes vara av be- tydelse för utredningen. Uppteckning får i enlighet med gällande rätt gran- skas endast av rätten. förundersökningsledaren. åklagaren. sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen eller därvid hörs. Vad som vid gransk- ningen befinnes sakna betydelse för utredningen skall omedelbart förstöras.

Utredningen har i sina överväganden särskilt gått in på olika frågor som hör samman med utnyttjande av material som kan framkomma vid av— lyssning. Utredningen har funnit att även uppgifter från samtal. vari den misstänkte ej deltagit men som kommit att avlyssnas på apparat som till- ståndet avser. bör få utnyttjas i den mån de rör samma brottslighet som den. som föranlett avlyssningstillståndet. Därutöver bör materialet inte få begagnas i brottsutredningssammanhang. Till förebyggande av brott bör en- ligt utredningens uppfattning vad som kan framkomma vid avlyssning få begagnas om fråga är om allvarligt brott. exempelvis mot liv och hälsa.

En samordnad och permanent lagstiftning bör förenas med garantier för att riksdagen får erforderlig insyn i verksamheten. Utredningen föreslår att behovet av insyn tillgodoses på så sätt att redogörelse för tillämpningen av lagstiftningen lämnas riksdagen genom årlig skrivelse från regeringen. Skrivelsen bör ge riksdagen en uppfattning bl.a. om antalet ärenden om telefonavlyssning. antalet meddelade tillstånd samt vilka tillståndstider som förekommit.

Vad gäller ställningstagande till terroristlagstiftningen har utredningen utgått från att utredningens lörslag kommer att läggas fram innan terro- ristlagen upphört att gälla och innan riksdagen beslutat rörande regeringens proposition ( 1975/76: l 8) med förslag till lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Den telelönavlyssning som kan ifrågakomma under förundersi'ikning en— ligt det framlagda förslaget ger enligt utredningens mening endast i be- gränsad omfattning möjlighet till det tidiga brottslörebyggande ingripande som är terroristlagstiftningens målsättning. Utredningen har med hänsyn härtill ansett att möjligheten till telefonavlyssning enligt terroristlagen inte nu bör upphävas. Därvid har utredningen emellertid förutsatt att den ex- traordinära lagstiftningen. varom här är fråga. alltjämt blir föremål för fort— löpande parlamentarisk bevakning genom att den görs tidsbegränsad och att de parlamentariska ledamöterna i RPS:s styrelse erhåller redovisning av de enskilda ärendena. där avlyssning begärs. Utredningen utgår vidare från att även i de ärenden varom här är fråga den av utredningen föreslagna ordningen med en god man kommer att tillämpas.

• Sida 98
•  Original

• Sida 99
•  Original

Prop. 1975/76:202 - 69

1.1. Direktiven

Utredningsuppdraget innefattas i yttrande till statsrådsprotokollet den 8 mars 1074 av chefen förjustitiedepartementet. statsrådet Geijer. sotn anförde bl.a. följande:

I vårt land finns sedan länge en utförlig lagreglering av de tvångsmedel som står till myndigheternas förfogande vid förunderst'ikning med anledning av brott. De grundläggande reglerna finns i rättegångsbalken (RB). Regleringen i ämnet motiveras av att tvångstnedlen innefattar avsevärda ingrepp i den enskildes rättsslär. Från rätts- skyddssynpunkt är det därför av vikt att lagstiftningen drar upp bestämda gränser för tvångstnedlens användning.

Bland de str-.tffprocessuella tvångsmedlen intar telefonavlyssning en särställmng så till vida att de legala förutsättningarna för användningen av denna åtgärd är strängare än i fråga om tvångsmedel i allmänhet. Telefonavlyssning skiljer sig också på det viset från övriga tvångsåtgärder att regler härom finns inte bara i RB titan också i vissa speciallagar rörande ingripande mot särskilda typer av allvarligare brott.

Efter att ha lämnat en redogörelse för den nuvarande regleringen fortsatte t'lepartementschefen:

Som framgår av den nu lämnade redogörelsen är förutsättningarna för användande av telefonavlyssning olika beroende på vilket ändamål utredningen har. Regleringen uppvisar också skillnader i fråga om de särskilda lagarnas giltighetstider. Det är mot denna bakgrund naturligt att önskemål om samordning av bestämmelserna på sistone har framställts. I samband med remissbehandlingen av rikspolisstyrelsens framställ— ning år 1073 om förlängning av giltighetstiden för 1969 års lag ifrågasatte sålunda riksåklagaren om inte tiden var mogen att göra en öx ersyn av RB:s regler om tvångs- medel (prop. ll)73: lll—l s. lll. Yid utskottsbehandlingen av 1973 års lag togs motsvarande spörsmål tipp av justitieutskottet (JuL' 1073le s. 22). Utskottet framhöll att. även om erfarenheterna av den hittillsvarande tillämpningen av bestämmelserna om tc- lefonavlyssning inte tydde på annat än att utnyttjandet skett med tillbörlig restrik- tivitet. den successiva utökningen av möjligheterna till telefonavlyssning motiverade en samlad översyn av lagstiftningen och dess tillämpning. En sådan kartläggning borde enligt utskottet ske i lämpligt sammanhang under beaktande av integritets- skyddskommittens (Ju 1967162) arbete rörande ett förstärkt integritetsskydd på per- sonrättens område. Riksdagen beslöt att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet sålunda anfört (rskr l973zlll'. jfr rskr l9731223l.

Antalet tillstånd till telefonin lyssning är per år räknat mycket litet. De myndigheter och företrädare för riksdagen sotn i olika sammanhang har haft att granska verk- samheten har inte i något fall funnit att telelonavlyssning utnyttjats otillbörligt. Detta

• Sida 100
•  Original

Prop. 1975/76:202 . 70

kan dock inte tas till intäkt för att en översyn av det slag riksdagen har förordat skulle vara av ringa intresse. Telelönavlyssning innebär ett mycket allvarligt ingrepp i den enskildes rättssfär. Redan med hänsyn härtill finns goda skäl att göra en un- dersökning av httr detta tvångsmedel utnyttjas. llärtill kommer att lagregleringen på området har kommit att bli ganska splittrad. Bestämmelserna är intagna i olika lagar. som har tillkommit vid skilda tillfällen för att möta efter hand uppkommande behov. och de avviker sinsemellan på flera punkter. fanligt min mening är tiden nu mogen att göra en allmän översyn av lagstiftningen på området. Övers) nen bör anlörtros åt särskilda sakkunniga.

De sakkunniga bör i första hand kartlägga tillämpningen av gällande regler om telefonavlyssning. De bör granska de fall där sådant ingripande har löt'etagits och Iörsöka bilda sig en uppfattning om vilken effekt åtgärderna har haft och om de varit nödvändiga för att uppnå resultat.

'l'elefönavlyssning är otvivelaktigt en effektiv spartingsmetod vid vissa slag av myck- et allvarliga brott som är svåra att komma åt enbart med andra metoder. Med hänsyn till ingreppets karaktär bör det emellertid inte få förekomma i andra fall än då det motiveras av starka samhällsintressen. De sakkunniga bi'iröverväga om gällande regler om tillämpningsområdet för telefonavlyssning innefattar en lämplig avvägning mellan intresset av ett starkt sk_vdd för den enskildes privatliv och samhällets intresse av effektiva medel i brottsbekämpningen. l detta sammanhang hör undersökas om visst minimistraff är en lämplig förutsättning för tillstånd till telefonavlyssning eller om visst angivet brott i princip bör vara avgörande.

lin viktig uppgift för de sakkunniga bliratt undersöka om detär möjligt att ytterligare stärka rättssäkerhetsgarantierna vid telefonavlyssning. I detta syfte bör de se över bl. a. reglerna om lörfarandet vid tillståndspri'vvningen. lin annan fråga som bör upp- märksammas är om kretsen av de personer som har rätt att ta del av det upptecknade materialet kan begränsas ytterligare.

Som |ag tidigare har nämnt är reglerna om telefönavlyssning spridda på olika lagar. De sakkunniga bör undersöka om det är möjligt att uppnå större enhetlighet genom att samla alla eller åtminstone flertalet regler rörande telefmtavlyssning i en enda lag. Flertalet tillstånd till telefonavlyssning torde f. n. meddelas med stöd av de sär- skilda. tidsbegränsade lagarna. F.n ordning med tidsbegränsad lagreglering i ämnet har den fördelen att riksdagen fortlöpande kan kontrollera att verksamheten bedrivs efter uppdragna riktlinjer. De sakkunniga hör överväga om denna ordning bör behållas eller om erforderliga garantier för att riksdagen får tillräcklig insytt i verksamheten kan skapas på annat sätt.

En särskild aspekt på frågan om telefonavlyssning har tagits upp i en skrivelse från Pressens samarbetsnämnd den 30 november l973. nämligen de problem som sammanhänger med telefonavlyssning hos tidningsredaktioner och i andra situationer då åtgärden kan komma i konflikt med den i tryekfrihetsförordningen grundade prin- cipen om meddelares rätt till anonymitet. De sakkunniga bör uppmärksamma detta särskilda problem och därvid samråda med de sakkunniga som tillkallats föratt utreda frågan om skydd för meddelares anonymitet vid beslag och husrannsakan.

Under översynen av telefonavlyssningsreglcrna kan även andra frågor om förstärk- ning av integritetsskyddet på området aktualiseras. | den mån sådana frågor har ome- delbart samband med det nu givna lagstiftningsuppdraget bör de sakkunniga kunna föreslå reformer också i sådana hänseenden. De sakkunniga bör därvid samråda med integritetsskyddskommitten. De sakkunniga bör även vara oförhindrade att — om det visar sig nödvändigt — föreslå sådana ändringar i l952 års lag om särskilda tvångs- medel i vissa brottmål som föranleds av översynen beträffande reglerna om tele- lonavlyssmng.

• Sida 101
•  Original

Prop. 1975/76:202 71

1.2. Utredningens arbete

Utredningen har i enlighet med direktiv-'en haft samarbete med integritets- skyddskommitten (Ju l967:62) och utredningen (Ju 1974:01) om anony- mitetsskydd vid beslag och husiannsakan.

Utredningen har avgett yttrande över

I. skrivelse den I.? februari 1975 av rikspolisstyrelsen (RPS) angående för- längning av lagen (196936) om telefonavlyssning vid förundersökning an- gående grovt narkotikabrott m.m.

2. departenientspromemorian (Ds A l975z2) Vissa ändringari terroristlagen

3. l973 års fri- och rättighetsutrednings betänkande (SOU 107575) Nfc-d- borgerliga fri- och rättigheter. '

lntegritetsskyddskommitten övervägde i sitt betänkande (S(_)lf l970147) Skydd mot avlyssning om det fanns anledning att föreslå att polis eller andra my ntiigheter skulle få en särskild rätt att använda av lyssningsapparatur i sitt arbete med att bekämpa brott. Kotitiiiitteiis stannade dock för att detta inte borde vara möjligt. Kommittens ståndpunkt lämnades utan erinran av de flesta remissinstanserna men kritiserades också av en del instanser. Till de senare hörde domarlöreningen. två länsstyrelser samt överåklagaren i Malmö. Bland kritikerna framfördes tanken att anknyta förutsättningarna till dem som gäller för telefonavlyssning.

l prop. l975:l9 s. 84 f. om lagstiftning till skydd mot olovlig avlyssning förklarade departementschefen att han i allt väsentligt delade de synpunkter som kommitten anfört mot en användning av integritetsfarlig apparatur i brottsbekämpande syfte. Han ansåg därför att det inte f.n. fanns skäl att tillåta polisen att använda sådan apparatur i strid med de allmänna be- stämmelser som borde gälla för olovlig avlyssning. l)epartementschefen lör— klarade emellertid att det. med hänsyn till det nära samband som råder mellan den översyn som utredningen om telefonavlyssning skulle företa och frågan om användande av integritetsfarlig apparatur i brottsbekämpande syfte. fanns anledning för utredningen att även ta tipp denna fråga.

Utredningen har vid överläggningar med RPS tagit tipp frågan om regler för användning av särskild avlyssningsapparattir. Rikspolischefen har därvid förklarat att det inte är önskvärt att regler införs som för polisens del gör undantag från det förbud mot olovlig avlyssning. som nti återfinns i 4 kap. Qaå BrB. Utredningen har med hänsyn härtill inte vidare behandlat denna fråga.

• Sida 102
•  Original

• Sida 103
•  Original

Prop. 1975/76:202 73

2.1. Europarådets konvention

i Europarådets konvention av den 4 november l950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna föreskrivs i ar- tikel 8 att "envar har rätt till skydd för sitt privat— och familjeliv. sitt hem och sin korrespondens." Denna principförklaring. som anses täcka inte bara post- utan även telehemligheten. förses i sitt andra stycke med väsentliga förbehåll. "(I)ffentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet. den allmänna säkerheten. landets ekonomiska välstånd. förebyggande av oordning eller brott. häl- sovården. skyddandet av sedliglieten eller av andra personers fri- och rät- tigheter". l samband med ratificeringen av konventionen framhölls (prop. 19511165) att de ingrepp som kan förekomma från svenska myndigheters sida inte sträcker sig längre än som medges i artikeln. Detta uttalande äger alltjämt giltighet. Artikelns betydelse som spärr mot myndighetsutövningen bör dock inte överdrivas. l Malmgrens m. fl. kommentar till grttndlagarna konstateras att "det synes svårt att tänka sig ett ingrepp. som inte kan försvaras med den ekonomiska politiken eller med artikelns preventiva syn- punkter".

2.3. Brytande av telehemlighet m.m.

Telel.emligheten är emellertid skyddad också mot angrepp från enskilda.- f)en som olovligen bereder sig tillgång till meddelande. vilket såsom te- lefonsamtal är under befordran genom allmän befordringsanstalt'döms enligt 4 kap. Så brottsbalken (Brlll för li/jv/umlc uv lc/c/iwii/ig/irl till böter eller fängelse i högst två år. Den som i annat fall olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller tipptar tal i enrtim. samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankmnst. vartill allmänheten icke äger tillträde och som han icke själv deltar i eller som han obehi'irigen berett sig tillträde till. döms enligt 4 kap. L)aä BrB för olovlig tii'li'vsiiiiig till samma straff

2.4. Telefonreglementet

Skyddet för telehemligheten kompletteras i förhållande till både myndigheter och enskilda av 35 telefönreglementet (19631l8l. Televerkets personal är under avgiven tystnadsförbindelse skyldig att hemlighålla såväl telefonsam- tals innehåll som namn på de personer och ntinimer på de telefonapparater. mellan vilka samtal tttväslats. Uppgift därom får. om ej i lag stadgas an- norlunda. delges endast dem mellan vilka samtalet utv-'äslats-eller dem som abonnerar på de telefönapparater som använts vid samtalet. Dock får te- leverket förete handling. av vilken sådan uppgift framgår. om det är nöd- vändigt föratt inför domstol styrka televerkets krav på ogulden telefonavgift. lindast då det med stöd av lag förordnats om avlyssning får televerket

• Sida 105
•  Original

Prop. 1975/76:202 75

vidta eller tillåta anordningar beträffande telefonnätet. som är avsedda att bereda person utom televerket möjlighet att avlyssna samtal på nätet utan att minst en av de samtalande har vetskap därom. Enligt 28 ;: får i princip samtal inställas eller fördröjas eller telefonapparat avstängas för samtal endast med stöd av förordnande i lag. .

Uppsåtlig men tillåten teleftmava-"ssning kan förekomma av televerkets personal. Avlyssning. som ingår i personalens tiänsteåligganden — t.ex. i samband med kontroll av ledningarnas funktion — faller således inte under brottsbalkens eller telefonreglementets förbud. Personal som bryter mot tyst- nadsplikten eller överskrider rätten att lyssna kan åtlömas ansvar härför.

2.5. Trafikmedelsövervakning m.m.

Vad som i första hand åsyftas. när man talar om telefonavlyssning. torde numera vara en mot viss person eller vissa telefonapparater inriktad av- lyssning. Under begreppet faller emellertid också sådan generell kontroll av teletrafiken. som kan komma i fråga vid krig eller krigsfara och som under andra världskriget i viss utsträckning tillämpades också i Sverige. Frågan om sådan generell kontroll av teletrafiken ingår inte i utredningens uppdrag. Utredningen om trafikmedelsövervakning avgav i november l973 det till stor del hemligstämplade betänkandet "Trafikmedelsöv-'erv-'akning". som rörde kontroll av post- och teletrafik vid krig eller krigsfara. Betänkandet. som har remissbehandlats. har inte föranlett lagstift ning. Regler som tillåter en generell kontroll finns dock inte f. n. Däremot ges i lagen ( [9572 l32i med sär— skilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. rn. vidgade möjlighetertill individuell kontroll. Bestämmelserna gällerautomatiskt i krig. Vid krigsfaraellercljest under utomordent|iga.av-' krig föranledda förhållanden kan regeringen förordna att de skall tillämpas. Frågan skall då underställas riksdagen inom en månad.

2.6. Telefonavlyssning i brottsutredande eller brottslör- hindrande syfte

De f. n. gällande reglerna om telefonavlyssning kan indelas i två kategorier. Den ena kategorin avser regler som anknyter till lörundersökningslörfa— randet och tillåter telefonavlyssning i rent brottsutredande syfte. Hit hör den grundläggande bestämmelsen i 27 kap. lb?" RB samt de härtill an- slutande reglerna i l952 och 1069 års lagar. Till samma grupp hör reglerna i l957 års lag. Den andra kategorin utgörs i dag av ll ? terroristlagen. liven- ttiell lagstiftning om generell telefönkontroll i krigssittiationer torde också inordnas under denna regeltyp. Förutsättningen för telefonavlyssning är här inte misstanke att viss person utfört viss straffbelagd gärning. Enligt ter- roristlagen skall åtgärden i stället ha betydelse för att utröna huruvida en terrororganisation eller terrorgrupp planlägger eller förbereder åtgärd som

• Sida 106
•  Original

Prop. 1975/76:202 76

utgör hot mot allmän ordning eller säkerhet. Att också spaningsåtgärder enligt terroristlagen kan ha betydelse i en förundersökning undanskymmer inte det faktum att ändamålet primärt inte är brottsutredande utan brottsför- hindrande. Också i övrigt finns påtagliga skillnader mellan terroristlagens reg- lering av telefonavlyssningen och övriga bestämmelser om telefonavlyss- ning.

Bestämmelsernaom telefonavlyssningi l957årslagärintagnai l3oeh l4 && (lydelse enligt SFS l964:210). De ger—efter mönsterav 1952 års lag— möjlighet att inställa eller fördröja telefonsamtal, att avstänga telefonapparat för samtal eller att erhålla uppgift från telefonanstalt å samtal som expedierats eller bc- ställts till eller från viss apparat. Tillståndstiden för avlyssning eller för åtgärd som nyss nämnts ären månad. Likaledes enligt förebild av 1952 års lag ges un- dersökningsledaren och åklagaren möjlighet att i brådskande fall provisoriskt förord naom åtgärd med skyldighet att oförd röjligen låta förordnandet överprö- vas av rätten. Det bör framhållas att denna lagstiftning är ett komplement till RB:s regler om telefonavlyssning. Som allmän förutsättning gäller således att utredningen rörbrott för vilket inteärstadgat lindrigare straffän fängelse i två år och att telefonapparaten innehas av eller eljest kan antas begagnas av den som skäligen misstänks för brottet. Lagstiftningen är alltså inte särskilt inriktad på brott mot rikets yttre eller inre säkerhet utan förutsätter att härjämte gäller en lagstiftning som motsvarar 1952 års lag.

• Sida 107
•  Original

Prop. 1975/76:202 77

3.1. Inledning

Telefonavlyssning vid förundersökning utgör ett s.k. straffprocessuellt tvångsmedel. dvs. ett ingripande som får tillgripas under den polisutredning som föregåren brottmålsrättegång. Tvångsmedlen indelasi personellaoch reel— la. De personella tvångsmedlen riktas mot person och består i att en person be- rövas sin frihet eller eljest görs till föremål för inskränkningar i den allmänna medborgerliga friheten. De reella tvångsmedlen har avseende å egendom och innebär åtgärder som inskränker den vanliga Rörfoganderätten över egen- domen i fråga. Telefonavlyssning räknas i doktrinen till de reella tvångs— medlen. f)enna uppfattning vinner stöd av stadgandets placeringar i RB:s beslagskapitel. .

Förattgeenbildavtelefönavlyssningensrättsliganaturoch funktionlämnas här en kort redogörelse för RB:s bestämmelser om förundersökning och tvångsmedel.

3.2. Förundersökning

Förundersökning är den utredning om brott som företas av polis och åkla- garmyndighet och som. även om den formellt räknas som ett led i rät- tegången. föregår den egentliga rättegången i brottmål. l-"örundersökning skall bilda den materiella grundvalen för åklagarens åtalsbeslut samt utgöra en förberedelse för huvudförhandlingen i målet. Den sönderfaller i två sta- dier: dels det till polisverksamhetcn hörande förberedande spanings- och efterforskningsarbete. som syftar till att fastställa om brott förövats och skäl till misstanke föreligger mot någon. dels den utredning som sker sedan misstankarna sålunda koncentrerats till viss person. Reglerna om förtin- dersökning finns i 23 kap. RB samt i förundersökningskungörelsen (1947948: FUK). '

Förundersökning skall inledas. så snart det på grund av angivelse eller eljest förekommer anledning. att brott. som hör under allmänt åtal. har förövats (l ä). Under förundersökningen skall utredas om brott förövats. vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl fö- religger för åtal mot honom. llärutöver skall målet beredas så att bevisningen vid kommande huvudförhandling kan förebringas i ett sammanhang (2 :i.

• Sida 108
•  Original

Prop. 1975/76:202 78

Förundersökningen inleds av polismyndighet eller åklagaren. Har den inletts av polismyndighet och är saken ej av enkel beskaffenhet skall ledningen övertas av åklagaren. så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall också i andra fall överta ledningen. när det är påkallat av särskilda skäl (3 tt.

l"örundersökningen skall bedrivas objektivt. Inte bara omständigheter som talar mot den misstänkte tttan även de som är gynnsamma för honom skall beaktas. Bevis som är till hans förmån skall tas tillvara. Undersökningen skall också bedrivas enligt hänsynsprincipen. dvs. ingen skall onödigt ut- sättas för misstanke eller få vidkännas kostnad eller olägenhet. Undersök- ningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Fö- religger inte längre skäl till dess fullföljande skall den läggas ned (4 >.).

Linder förundersökningen kan förhör hållas med var och en som kan antas kunna lämna upplysningar av betydelse för utredningen (6 t). Förhöret kan inom vissa gränser framtvingas genom hämtning och man kan kvar- hållas för förhör under en tid av sex eller. om man är misstänkt. tolv timmar. för kvarhållande längre tid förutsätts att vederbörande är anhållen eller häk- tad (7 —9 :$). F.tt önskemål. som många gånger inte är genomförbart. är att ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne är närvarande vid förhöret. Huruvida någon i övrigt skall få närvara vid förhör avgör i regel förundersökningsledaren (lf) ä).

Vägrar någon som i händelse av åtal är vittnesskyldig att yttra sig under förhör kan redan under förundersökningen vittnesförhör hållas med honom inför rätten. Också i andra fall kan vittnesförhör med vittnespliktig person hållas inför domstol. Som förutsättning gäller dock i båda fallen att för- undersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet ( 13 å).

lÄn pågående förundersökning är i princip hemlig. För den misstänkte gäller dock särskilda regler. som framgår av det följande. Sekretessen är betingad av hänsyn både till allmänna intressen och till den misstänkte och omfattar såväl muntliga som skriftliga inslag i förundersökningen.

Beträffande polispersonal må antnärkas att polisman enligt 13 & polisins- truktionen ( 1972151 1 )inte obehörigen får yppa vad han fått veta i tjänsten. om detäravsådan beskaffenhetattdetavhänsyntillallmännaellerenskildaintres- sen inte bör komma till utomståendes kännedom. .

Undersökningsledaren har rätt att förordna att vad som förekommit vid förhör inte får uppenbaras (10 5). Den som utan giltigt skäl röjer vad som sålunda inte får uppenbaras döms enligt 9 kap. 6 & RB till dagsböter. Tystnads- plikten är emellertid inte ovillkorlig. Den genombryts av vittnesplikt inför domstol och hindrar inte heller den misstänkte eller hans försvarare att vid må- lets behandling inför rätten anföra vad som förekommit vid förhöret (SOU l938:44 s. 289).

l-Ln dmnstolslörhandling är i princip offentlig. För att inte förhandlingen skall bryta den sekretess. som i övrigt gäller under förundersökningen. stad- gas dock i 5 kap. | & RB att förhandling. som under II'irundersökning äger rum vid domstol. kan hållas inom stängda dörrar. Så skall ske om den misstänkte begär det eller om rätten finner att offentligheten skulle vara till men för utredningen. Dessutom finns i samma lagrum en generell möj- lighet till stängda dörrar om det kan antas att till följd av offentligheten

• Sida 109
•  Original

Prop. 1975/76:202 79

något kan uppenbaras som med hänsyn till rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt-. llar förhandling ägt rum inom stängda dörrar kan rätten enligt 5 kap. 4,5 RB förordna att vad som därvid förekommit inte får uppenbaras. llar förhandling hållits inom stängda dörrar kan enligt 5 kap. ps" RB även dom eller beslut avkunnas inom stängda dörrar.

Handlingar rörande polismyndighets eller åklagares verksamhet till be— ivrande av brott är med stöd av 2 kap. ] ;" tryckfrihetsförmdningen (TF) underkastade sekretess enligt 1055 sekretesslagen (Seer). Sekretessen in- nefattar även handlingar rörande användning av tvångsmedel i brottmål.

Sekrl. reglerar i första hand allmänhetens tillgång till allmänna handlingar. Enligt uttryckligt stadgande i 39 =. Seer skall dess bestämmelser inte lända till inskränkning i sökandes. klagandes eller andra parters rätt att i mål eller ärenden hos domstol eller annan myndighet utbekomma dom. beslut och andra handlingar. Bestämmelsen i 3915 Sekrl. torde emellertid inte ha självständig betydelse. l—"rågan om den s. k. partsoffentligheten blir i stället att bedöma enligt regler som finns på annat håll. i fråga om förundersökning i RB.

Frågan om den misstänktes insyn i förundersökningen berörs närmast i 23 kap. l8 :" RB. Där stadgas att när förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen misstänks för brottet skall han. då han hörs. underrättas om misstanken. Så snart det kan ske utan men för utredningen har han och hans försvarare rätt att ta kännedom om vad som'förekommit vid förttndersökningen. ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de aktar nödigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare och skäligt rådrum ges dem. lnnan så skett får åtal inte beslutas. Medan bevismaterialet samlas in kan det vara av vikt att den misstänkte inte får vetskap om vad som företas. Så länge den skäligen misstänkte inte hörts behöver man inte underrätta honom om den misstanke som finns mot honom. Någon skyldighet att särskilt meddela den misstänkte och tala om att misstankarna nu nått styrkan skälig miss- tanke föreligger alltså inte.

Vid fi'irundersökning skall protokoll föras över vad därvid förekommit av betydelse för utredningen. Protokollföringen omfattar bl. a. utsagor av den misstänkte och andra. varvid den hörde skall få tillfälle att granska uppteckningen innan förhöret avslutats och tillfrågas om han har någon erinran mot innehållet. Erinran som inte föranleder ändring skall antecknas. Så snart åtal har beslutats har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få avskrift av förundersökningsprotokollet (Zl $). Beslutas inte åtal föreligger således ingen rätt att få avskrift av protokollet. I sådana fall är den misstänkte inte i annan situation än medborgarna i allmänhet bortsett från den rätt han enligt 185. må ha haft att ttnder Rjruntfersökningen ta del av materialet.

Närmare bestämmelser om vad förundersökningsprotokollet skall inne— hålla meddelas i 20—24 $"?" FUK. -l protokollet skall enligt 20.5 FUK bl. a. antecknas beslut och uppgifter rörande användande av tvångsmedel. Pro- tokollet skall enligt 22% FUK avfattas så. att det ger en trogen bild av vad som förekommit vid förundersökningen av betydelse för målet. Det skall enligt 23% FUK ha erhållit slutlig avfattning innan åklagaren fattar beslut i åtalsfrågan. '

• Sida 110
•  Original

Prop. 1975/76:202 80

Den misstänkte äger redan under förundersökningen rätt att anlita för— svarare. Enligt 12 ; FUK skall den som underrättas om att han är skäligen misstänkt samtidigt erhålla underrättelse om denna rätt och om möjligheten att få offentlig försvarare förordnad. Försvarare har — i princip i samma omfattning som den misstänkte själv — rätt att enligt undersökningsledarens bedömande närvara vid förhör samt att ta del av utredningen och begära kompletterande utredning.

Förundersökningen avslutas genom beslut i frågan om åtal (23 kap. 20;& RB). Enligt lifå FUK bör underrättelse lämnas den som hörs som skäligen misstänkt för brottet både i fall då förundersökning nedläggs och fall då det beslutas att åtal inte skall väckas. Enligt RÅ (cirkulär C 22) innefattar detta i själva verket ej blott en rekommendation utan en skyldighet att lämna sådan underrättelse.

3.3. Tvångsmedel under förundersökning

3. l Inledning

Som framhållits i det föregående (3.l)är telefonavlyssning ett av de tvångs- medel. som under förundersökningen får tillgripas mot person eller egendom. Användandet av tvångsmedel är ingående reglerat i 24- 28 kap. RB . I det följande skall belysas några av de viktigaste tvångsmedlen.

Beslut om tvångsmedel fattas i flera fall av undersökningsledaren eller åklagaren. När rätten beslutar om tvångsmedel är den enligt l kap. 3å RB domför med en lagfaren domare. dvs. utan nämnd. l motion 19751242 har begärts utredning av reglerna om rättens sammansättning vid häkt- ningsförhandling.

3.3.2. Häktning och (mhå/lamlt' (24 kap. RB)

lläktning och anhållande är personella tvångsmedel som innebär att en misstänkt berövas sin frihet.

Häktning beslutas av rätten (4 ;"). Förutsättningen är att någon är på san- nolika skäl misstänkt för brott. för vilket är stadgat fängelse i över ett år. Härutöver fordras att det skäligen kan befaras att den misstänkte undandrar sig lagföring eller straff. försvårar sakens utredning eller fortsätter sin brotts— liga verksamhet (l ä). Vidgade möjligheter ges för häktning av personer utan stadigt hemvist i riket m. fl. (] 5 andra stycket samt 2 ä).

Till skillnad från bestämmelsen i 27 kap. l6$ RB om telefonavlyssning förutsätts i den grundläggande häktningsregeln inte något visst minimistraff'. Kan fängelse i minst ett år följa på brottet kan häktning således tillgripas också för ett brott. vars lägre straffgräns börjar med böter. Kan det emellertid antas att påföljden i det särskilda fallet stannar vid böter eller suspension må häktning dock inte ske (l ;" fjärde stycket). Vid grövre brott finns å andra sidan en regel som utgår från att häktning i vissa fall bör ske. llär anknyter man till minimistraffen. Är för brottet inte stadgat lindrigare straff

• Sida 111
•  Original

Prop. 1975/76202 81

än fängelse i två år. skall sålunda häktning ske om det ej är uppenbart att anledning därtill saknas (l & tredje stycket).

lläktning föregås oftast av anhållande. Beslut om anhållande meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Sist å femte dagen efter den då den misstänkte anhölls skall anhållningsmyndigheten göra häktningsfram- ställning till rätten. - Enligt 25 l952 års lag får _iustitiekanslern (JK) i fall som där avses medge en frist på tipp till 25 dagar. — Då framställningen kommit in till rätten skall rätten sist å fjärde dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Vid förhandlingen skall den som yrkat häktning och i regel också den anhållne vara närvarande. Åklagaren anger därvid de om- ständigheter häktningsyrkandet grundas på. varefter den anhållne och hans försvarare får tillfälle att yttra sig (l2—l4 S:). Rätten meddelar sedan ome— delbart beslut. i vilket det misstänkta brottet samt grund för häktningen skall anges (löä).

När rätten meddelar häktningsbeslut skall den också bestämma när åtal senast skall vara väckt. Tiden får inte sättas längre än som oundgängligen erfordras. Överstiger tiden två veckor skall rätten i regel med fjorton dagars mellanrum hålla ny häktningsförhandling och därvid särskilt tillse att ut- redningen bedrivs så snabbt som möjligt (l8 s'). Väcks inte åtal i rätt tid eller har inte framställning om förlängning av fristen inkommit eller fö- rekommer eljest ej längre skäl för häktning ankommer det på rätten att förordna att den häktade skall friges (l9å).

3.3.3. Rosc/örbud (35 kap. RB)

(_)ckså reseförbud är ett personellt tvångsmedel. Åtgärden innebär att den misstänkte förbjuds att lämna anvisad vistelseort och kan förenas med skyl- dighet för honom att på vissa tider vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller att anmäla sig hos polismyndigheten i orten. För re— seförbud krävs att någon är skäligen misstänkt för brott varå fängelse kan följa och att det kan befaras att han undandrar sig lagföring eller straff (l och 2 f:"). Reseförbud meddelas av undersökningsledaren. åklagaren eller rätten (3 *."). Har undersökningsledaren eller åklagaren meddelat reseförbud kan den misstänkte begära rättens prövning av förbudet (515).

3.3.4. Bes/ag (37 kap. RB)

Beslag är ett reellt tvångsmedel. Någon gräns med hänsyn till brottets svår- hetsgrad är i regel inte uppställd. Inte heller fordras att misstankarna nått viss styrka mot viss person. Kan ett föremål skäligen antas ha betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon frånhänt eller på grund av brott förverkat. får det tas i beslag (] å).

I fråga om skriftlig handling gäller vissa restriktioner. Beslag får inte läggas å skriftlig handling. om dess innehåll kan antas vara sådant. att befatt- ningshavare eller annan. som avses i 36 kap. Sä RB. inte må höras som vittne därom. och handlingen innehas av honom eller av den. till vars förmån tystnadsplikten gäller. för beslag hos den misstänkte eller honom närstå- ende. som avses i 36 kap. 3ä RB. av skriftligt meddelande mellan den

• Sida 112
•  Original

Prop. 1975/76:202 82

misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes krävs att det gäller ett brott. för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år (2 S). — Enligt 3 s*" 1952 års lag får dock beträffande brott som där avses beslag läggas å sådant meddelande mellan närstående ändå att för brottet är s't'adgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Skyddet för post- och telehemligheten har vidare föranlett att brev. te- legram eller annan försändelse som finns i post- eller telegrafverkets vård får tas i beslag endast om för brottet är stadgat fängelse i ett år eller däröver samt lörsändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag (3 >.).

Beslutanderätten i fråga om beslag tillkommer i princip undersöknings— ledaren eller åklagaren. l brådskande fall får åtgärden vidtas också av enskild polisman. dock ej i fråga om försändelse som befinner sig i post— eller te- legrafverkets vård (4 =).

Även rätten kan förordna om beslag å föremål som löretes inför rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. llar beslag verkställts utan rättens för- ordnande kan den som drabbats av beslaget begära rättens prövning (5 och 6 52").

När rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag skall den. liksom vid häktning och reseförbud. sätta trt tid. inom vilken åtal skall väckas. I annat fall skall åtal väckas inom en månad sedan beslaget verk- ställdes. Rätten rnå dock medge förlängning av denna frist om den är otill- räcklig (7 =").

För att effektivisera beslagsreglerna beträffande försändelser finns i *)ä särskilda regler om kvarhållande av sådana. Åtgärden tillgrips ofta parallellt med telefönavlyssning. Är anledning att försändelse som må tas i beslag (jämför här 2 och 3 äåfskall inkomma till post-. telegraf-. järnvägs- eller annan befordringsanstalt kan rätten förordna att försändelsen. när den in- kommer. skall kvarhållas. tills frågan om beslag. som prövas av undersök- ningsledaren eller åklagaren. blivit avgjord. Förordnande skall meddelas att gälla högst en månad från den dag då förordnandet delgavs befordrings— anstaltens föreståndare. l förordnandet skall löreskrivas att meddelande om åtgärden inte utan undersökningsledarens eller åklagarens tillstånd får läm- nas till avsändaren. mottagaren eller annan. — Enligt »Jé l952 års lag får undersökningsledaren eller åklagaren vid brådskande fall själv förordna om kvarhållande.

Är den från vilken beslag sker inte närvarande vid beslaget skall han vid beslag i allmänhet utan dröjsmål underrättas därom och om hur man förfarit med det beslagtagna. BeträfTande försändelse som tagits i beslag hos post-. telegraf-. järnvägs- eller annan befordringsanstalt gäller dock att mottagaren och avsändaren — om han är känd — behöver underrättas först då det kan ske utan men för trtredningen (ll s).

Post- eller telcgrafförsändelsc. handelsbok eller annan enskild handling som tas i beslag får inte närmare undersökas och brev eller annan sltrten handling inte öppnas av annan än rätten. undersökningsledaren eller åkla- garen'. dock får sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen rörande brottet eller eljest därvid hörs efter anvisning av myndighet som nu nämnts granska handlingen. Har den som verkställer beslaget inte rätt att själv närmare granska handlingen skall han försegla handlingen. Undersökning av handlingen skall göras snarast möjligt. lx'an innehållet i post- eller te-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1975/76:202 83

legrafförsändelse helt eller delvis utan men för utredningen meddelas mot- tagaren skall han ofördröjligen erhålla avskrift eller utdrag av handlingen (12 =). (.)m beslag hävts men den misstänkte ej underrättats därför att un- derrättelse skulle vara till men för utredningen uppstår en situation som påminner om den som föreligger vid telefönavlyssning.

l motiven framhålls beträffande kvarhållande av försändelse att det ligger i sakens natur att den misstänkte eller annan som drabbas av åtgärden inte bör underrättas därom samt att handlingar i sådana ärenden liksom rättens beslut inte bör få utlämnas i vidare mån än som erfordras för åtgärdens verkställande ( SOU 1938:44 s. 325 och 326 ).

3.3.5. Husrannsu/am (26) kap. RB)

Husrannsakan är också ett reellt tvångsmedel. som bl. a. syftar till att efter- söka föremål för beslag. Bestämmelserna om husrannsakan har således ett starkt funktionellt samband med beslagsreglerna.

Förekommer anledning att brott förövats. varå fängelse kan följa. får i hus. ruri eller slutet förvaringsställe företas husrannsakan för eftersökande av föremål. som är underkastat beslag. eller eljest till utrönande av om- ständighet. som kan äga betydelse för utredning om brottet. Hos annan än den som skäligen kan misstänkas för brottet får husrannsakan dock företas endast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller det eljest förekommer synnerlig anledning att genom rannsakningen skall anträffas föremål som är underkastat beslag eller att annan utredning om brottet vinnas (] &).

Husrannsakan beslutas av undersökningsledaren. åklagaren eller rätten (4 i). Vid fara i dröjsmål får polisman företa husrannsakan utan föregående förordnande (5 ':'). Kan husrannsakan antas bli av stor omfattning eller med- föra synnerlig olägenhet för den. hos vilken åtgärden företas bör. om ej fara är i dröjsmål. åtgärden inte företas utan rättens förordnande.

Vid husrannsakan får olägenhet eller skada ej förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändig (6 =). Om möjligt bör ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Den hos vilken åtgärden företas eller. om han ej är närvarande. hans hemmavarande husfolk. skall erhålla tillfälle att övervaka förrättningen. så ock tillkalla vittne. såvida inte detta fördröjer undersökningen. Har ingen närvarit skall den drabbade så snart det kan ske utan men för utredningen underrättas om den vidtagna åtgärden (7 t').

Pöst- eller telegraflörsändelse. handelsbok eller annan enskild handling. som anträffas vid husrannsakan. får inte närmare undersökas och inte heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än som föreskrivs beträffande beslag i 27 kap. 12 :" första stycket (8 [i). Hänvisningen innebär (jämför 3.3.4) att endast rätten. undersökningsledaren eller åklagaren får undersöka elleröppna handlingen eller anvisa annan. i första hand sakkunnig eller polisman. att utöva denna behörighet: den som inte är behörig skall försegla handlingen. Tas handlingen i beslag blir 27 kap. |22$ RB direkt tillämplig.

• Sida 114
•  Original

• Sida 115
•  Original

Prop. 1975/76:202 85

4.1. Historik

4.1.1. Inlet/ning

Före andra världskriget saknade svensk rätt regler" om telefonavlyssning i brottsutredande syfte. Varken i 1933 års tvångsmedelslag eller annorstädes fanns nägra bestämmelser som medgav de brottsutredande myndigheterna att avlyssna telefonsamtal. Det antogs att för avlyssning avden misstänktes telefönsamtal erfmdrades Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall (SOU 1938144 s. 327). . '

Förslag till regler om telefonavlyssning i samband med brottsutredning lades första gången fram i PLst betänkande Förslag till rättegångsbalk (SOU l938:43 och 44). RB trädde i kraft den 1 januari 1948.

Redan före RB:s tillkomst infördes emellertid regler om telefonavlyssning i två av andra världskriget föranledda lagar. nämligen lagen ( 1939:724 ) om särskilda tvångsmedel vid utredning rörande brott som avses i 8 eller 19 kap. strafflagen m.m. och lagen (l940:3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. Båda lagarna fick provisorisk karaktär och skulle gälla till utgången av mars 1941. Giltighetstiden för 1939 års lag förlängdes inte medan däremot 1940 års lag successivt förlängdes och upphörde att gälla först med utgången av juni 1945.

Mellan den 1 juli 1945. då 1940 års lag upphörde att gälla och den l januari 1948. då RB trädde i kraft. saknade svensk lag bestämmelser om telefonavlyssning.

Det utrikespolitiska läget ansågs 1952 påkalla utvidgade möjligheter till bl.a. telefonavlyssning vid vissa brott mot rikets yttre eller inre säkerhet. Efter mönster av 1939 och 1940 års lagar tillkom en ny provisorisk lag. den alltjämt gällande lagen (195298) med särskilda bestämmelser om tvångs- medel i vissa brottmål (1952 års lag). Lagen har förlängts att gälla först ett år och — från 1958 — två år i taget och gäller f.n. till utgången av juni 1976.

En ny provisorisk lag med i förhållande till RB vidgade möjligheter till telefonavlyssning tillkom 1969 genom lagen (1969236) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m.m. (1969 års lag). Lagen har förlängts med ett år i taget och gäller nu till utgången av juni 1976.

• Sida 116
•  Original

Prop. 1975/761202 86

Telelontwlyssningsbestämmelser gavs slutligen i lagen (l973zl62) om sär- skilda åtgärder till förebyggande av internationella våldsdåd (terroristlagen).

[ det följande ges en kronologisk översikt över de olika telel'onavlyss— ningsreglernas tillkomsthistoria samt över uttalanden som gjorts i lagstift- nings- och utredningsarbete. Terroristlagens bestämmelser om telefonav- lyssning behandlas dock för sig i 6 kap.

4.1.2 1939 års lag

1939 års lag utfärdades den 14 oktober 1939. Lagen medgav att vissa annars inte tillåtna tvångsmedel ftck tillgripas vid utredning av brott som avsågs i 8 kap. eller 19 kap. strafflagen (spioneri. sabotage o.d.) och varå kunde följa straffarbete. ! viss utsträckning baserades lagen på det under föregående år framlagda lörslaget till RB. I andra stycken avvek regleringen emellertid från PLst förslag.

lin viktig skillnad låg på beslutanderättens område. Förordnande om av- lyssning ankom inte på rätten utan fick meddelas av Konungens befall- ningshavande. landslogde eller polismästare samt. i Stockholm. av första stadsftskalen eller den polisintendent. som var cheflör kriminalavdelningen. Konungen ägde uppdra åt annan, jämställd befattningshavare att meddela förordnande. Den som meddelat fi.")rordnandet skttlle omedelbart underrätta JK. som kunde upphäva Rjrordnandet.

] den promemoria. som låg till grund för propositionen till ”239 års lag (1939 års urtima riksdag, prop. nr 3). framhölls att bestämmelser om av- lyssning av misstänkts telefonsamtal återfanns i främmande moderna rät- tegångssystem och var medel som samhället funnit nödigt införa för att effektivt kunna bekämpa brottsligheten. Då erfarenheten ådagalagt att det — framför allt då det gällde spioneribrotten — var ur samhällets synpunkt erforderligt med lagbestämmelser i den riktning PLB föreslagit borde det övervägas att redan under dåvarande rättegångsordning komplettera bestäm- melserna å förevarande område. llänsyn borde givetvis tas till att allmän- heten hade berättigade anspråk på att ifrågavarande ingripanden inte kom till användning i andra fall än då ingripandet var ur samhällets synpunt starkt motiverat. lngripandena borde vidare inte ges större omfattning än som i det särskilda fallet var oundgängligen påkallat.

Remissinstanserna anslöt sig i huvudsak till de i promemorian anförda synpunkterna. PLB framhöll för sin del bl.a. (s. lb och H):

Det vid promemorian fogade lagförslaget har uppenbarligen utarbetats med tanke på det nuvarande krisläget och den fara för viktiga samhällsintressen. som i samband därmed uppkommit. Att ur denna synpunkt vissa åtgärder av undantagskaraktär kunna anses påkallade. torde icke kunna bestridas. Däremot torde lagförslaget icke vara avsett och ej heller ägnat att läggas till grund för en allmän och mera slutgiltig reglering av ifrågavarande tvångsmedel. BeträlTande denna fråga är beredningen allt- jämt av den uppfattningen. att vid en sådan reglering befogenheten att lörordna om dessa tvångsmedels användning bör tillkomma allenast domstol. Detta är påkallat med hänsyn såväl till vikten av de intressen. varom här är fråga. som ock till in- gripandets karaktär. [sistnämnda hänseende må särskilt framhållas att den. mot vilken ingreppet riktats. icke kan beredas tillfälle att vid förhandling bevaka sin rätt. Med hänsyn härtill är det ur rältssäkerhetens synpunkt desto angelägnare. att prövningen.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1975/76:202 - 87

huruvida de i lagen uppställda förutsättningarna lör användningen i ett givet fall äro för handen. överlämnas åt rätten: för åklagare och polismyndigheter kommer av lätt insedda skäl undersökningens effektivitet i främsta rummet. Härtill kommer att den kontroll. som ligger i offentligheten. i dessa fall är utesluten: handläggningen av dessa ärenden måste. för att syftet med ingreppet skall vinnas. vara av hemlig natur. Att frågan hänskjutas till rätten är ock ägnat att medföra större återhållsamhet vid tvångsmedlcns användning och minska den känsla av otrygghet. som hos all- mänheten lätt framkallas av farhågan att meddelanden. som äro av rent privat natur. komma till obehörigas kännedom.

PLB framhöll behovet av kontroll över de nya tvångsmedlens användning. Beredningen föreslog att i de fall. då förordnande meddelades. anmälan omedelbart skulle göras hos JK såsom högste åklagare. Denne skulle där- igenom erhålla möjlighet att ingripa om de i lag uppställda villkoren för tvångsmedlens användning icke förelåg. Detta förslag togs upp i propo- sitionen och inflöt i den slutliga lagtexten.

Vid riksdagsbehandlingen väcktes inga motioner i anledning av lagför- slaget. Detta lämnades också i dessa delar utan erinran och kommentarer av 1939 års urtima riksdags andra särskilda utskott (utlåtande nr9 s. ll).

4.1.3 194!) års lag

1940 års lag bär i ännu högre grad än 1939 års lag prägeln av att ha tillkommit mot bakgrund av då rådande lörhållanden. Den går också avsevärt längre än 1939 års lag. som var inriktad på brottsutredning. [ l940 års lag finns näm- ligen också inskrivet en brottsförhindrande funktion. och delvis saknas t.o.m. denna anknytning till visst brott.

l & l940 års lag bemyndigade Konungen att. då riksdagen var Samlad. med dess samtycke och eljest ensam lörordna om vidsträckta integritets— inskränkningar enligt 2 — 6 ;;". Som förutsättning angavs att riket befann sig i krig eller krigsfara eller att eljest utomordentliga. av krig föranledda förhållanden rådde. Såvitt avser telefonavlyssning stadgades i 2 .:":

Där det finnes erforderligt föratt hindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen eller sådant brott mot l9 kap. samma lag. som kan skada rikets lörsvar eller folk- försönning eller dess vänskapliga förbindelser med främmande makt. så ock eljest där det finnes erforderligt för att hindra. att förhållande. yars meddelande till främ- mande makt kan föranleda skada som ovan sägs. kommer till obehörigs kännedom. eller för att vinna utredning om obehörigt utforskande av sådant förhållande eller om överbringande till obehörig av meddelande därom. må ——— expediering av te- lcftilnsatmtal inställas eller fördröjas eller Samtal avlyssnas eller ock telefönapparat för viss tid eller tillsvidare avstängas för samtal.

Enligt 4.5 fick åtgärd. som angavs i 2 =". inte upprätthållas längre än som erfordrades för att vinna det med åtgärden avsedda ändamålet. Beslutan- derätten tillkom enligt 5 ;" samma myndigheter som nämnts i 1939 års lag. Konungen ägde vidare uppdra åt annan. jämställd befattningshavare att utöva beslutanderätten. Om Konungen så förordnade fick. om fara var i dröismål. även underordnad befattningshavare besluta om åtgärd. ! så fall skulle åtgärden snarast anmälas till och överprövas av de i övrigt behöriga myndigheterna. Något sådant förordnande kom dock aldrig att meddelas (SOU 1948:7 s. 29).

• Sida 118
•  Original

Prop. 1975/76:202 - 88

Till skillnad från 1939 års lag saknades i 1940 års lag skyldighet att anmäla telefönavlyssningsbeslut till JK. Sådan skyldighet infördes dock från den 1 juli 1943. '

Propositionen (1939 års urtima riksdag. prop. nr 96) var kortfattad. De- partementschefen framhöll bl. a. att det i ett sådant allvarligt läge som avsågs i 1 ;" kttnde bli nödvändigt att åstadkomma en skärpt övervakning för att hindra att meddelanden om rikets försvar och näringsliv bringades till obe- hörigas kännedom. I likhet med åtskilliga andra. för utomordentliga för- hållanden avsedda lagar borde lagstiftningen göras tidsbegränsad och således böra äga giltighet till utgången av mars 1941. Något särskilt uttalande gjordes inte i fråga om telefonavlyssning. llänsynen till den enskildes intressen förklarades dock motivera det i 45% införda stadgandet att åtgärd inte fick upprätthållas längre än som erfordrades för att vinna det med åtgärden av- sedda ändamålet.

Lagrådet hade lämnat lagförslaget utan erinran. Pn.)positionen föranledde inga motioner. Vid utskottsbehandlingen (1939 års riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 36 s. 5) uttalades endast att utskottet inte funnit anledning till erinran mot de framlagda lörslagen.

Som tidigare nämnts förlängdes inte 1939 års lag. Däremot gällde 1940 års lag. som utfärdades den 9 januari 1940. t. o. m. utgången av juni 1945. Under hela denna period utnyttjades också. med riksdagens samtycke. be- fogenheten enligt 1 ;" att tillämpa de särskilda reglerna i bl.a. 2.5. 1 2.5 infördes fr. o. m. den 1 april 1941 en tilläggsbestämmelsc. som medgav att uppgift lämnades från telefonanstalt om utväxlade eller beställda samtal. lir.o. m. den 1 juli 1943 infördes också den tidigare nämnda regeln att beslut om telefonavlyssning skulle anmälas till JK. som hade att upphäva beslutet om han fann att det inte borde äga bestånd.

4.1.4. Tillämpningen av 1939 och 1940 års lagar

Den 12 januari 1945 tillsattes en parlamentarisk undersökningskommission angående flyktingärcndcn och säkerhetstjänst. den s.k. Sandler-kommis- sionen. som den 9 september 1947 lade fram betänkande (SOU 194817) an- gående säkerhetstjänstens verksamhet. I betänkandet behandlas bl. a. frågan hur säkerhetstjänsten utnyttjat de tvångsmedel som ställts till förfogande genom 1939 och 1940 års lagstiftning.

Angående tclefonkontrollen under andra världskriget upplyser kommis- sionen bl.a. (s. 135—141):

Under kriget kontrollerades all telefontraftk med utlandet. 1 viss utsträck- ning var också inrikes telefontrafik lagd under allmän kontroll. Härutöver förekom s. k. individuell tclefonkontroll. som grundades på 1939 och 1940 års tvångsmedelslagar. Det sammanlagda antalet individuella förordnanden 'om telefonkontroll torde röra sig omkring 6000. Huvudparten av dessa utfärdades av s. k. bevakningschefer ingående i säkerhetstjänsten eller av polismyndigheter som direkt enligt tvångsmedelslagarna ägde befogenhet därtill. Ett stort antal av förordnandena avsåg personer. som tillhörde och aktivt arbetade för de politiska partierna längst till höger och till vänster. Den individuella kontrollen utövades genom avlyssning av samtal till Och

• Sida 119
•  Original

Prop. 1975/76 :202 89

från vissa telefonapparater. Av de telefonkontrollmöjligheter som 1940 års lag erbjöd avsåg huvudparten avlyssnande av samtal. De övriga kontroll- möjligheterna (avstängning av apparat samt fördröjning och brytning av samtal) synes ha använts mycket sparsamt. Förordnande om avlyssning förenades dock i regel med begäran om uppgift å de samtal som utväxlats över apparaten. De av säkerhetstjänsten avlyssnade telefonsamtalen uppgick under tiden den ] januari 1941 — den 30juni 1945 per år räknat till ungefär 2.8 miljoner. Härav ansågs genomsnittligt sett 75000 samtal vara av sådant intresse att de föranledde skriftlig rapport. Resultatet av telefonavlyssning- arna vidarebefordrades till andra organ inom säkerhetstjänsten samt i vissa fall till polismyndighet. utrikesdepartementet och lörsvarsstaben.

lsina kommentarertill tillämpningen av 1939 och 1940 års lagar uppehåller sig kommissionen (s. 221—235) inledningsvis vid det förhållandet att be- vakningen av post-. telegram- och telefontraftken i stor utsträckning hade karaktär av en allmän censur. som inte var inriktad på vissa personer. Kom- missionen konstaterar att de censuråtgärder som vidtogs under kriget så gott som helt grundat sig på 1940 års lag och att lagens avfattning inte gav vid handen att den skulle möjliggöra en sådan allmän kontroll. Emel- lertid kunde allmän kontroll inte heller sägas stå i strid med lagens ut- formning. Enligt kommissionens mening hade det varit lämpligt att lagens räckvidd tydligare klargjorts vid riksdagsbehandlingen och att lagens in- nebörd kommit till klarare uttryck i densamma. Nu blev följden att den allmänna kontrollen. censuren. kom att hemlighållas. vilket inte borde ha skett. Däremot uttalade kommissionen förståelse föratt individuell kontroll. dvs. kontroll som riktas mot vissa misstänkta personer. av polisiära skäl borde hemlighållas i de' enskilda fallen. Kommissionen framhöll att enligt våra allmänna rättsgrundsatser stöd för den individuella kontrollen borde föreligga i lag. i detta fall processlag.

Kommissionen berör också frågan i vad mån myndigheterna haft rätt att begagna den kunskap de genom exempelvis telefonkontroll vunnit om andra brott än dem som angavs i tvångsmedelslagcn. Kommissionen för- klarar här i anslutning till ett uttalande av JO (JO 1945 s. 167 ff) att det vid kontrollen utvunna materialet inte fick användas i fråga om andra brott men att myndighet likväl om brottet var grovt borde på tindra vägar än tvångsmedelslagen angav Söka erhålla utredning om brottet. Kommissionen kritiserar några fall där denna princip inte upprätthållits samt ett fall där innehållet i ett avlyssnat samtal utnyttjats av kronan i civilprocess mellan enskild och kronan (se även 1942 års konstitutionsutskott. memorial nr 10).

Ledamoten Georg Branting anförde i särskilt yttrande bl. a. att det var anmärkningsvärt att lagrådet släppt igenom 1940 års tvångsmedelslag trots dess oerhörda tänjbarhet och oklarhet (se även JO 1945 s. 170). Enligt Bran- ting borde vidare någon form av civil demokratisk kontroll av säkerhets- tjänsten ha ifrågakommit. Den kontroll JK och JO kunde utöva ansåg han otillräcklig (s. 475 och 476).

• Sida 120
•  Original

Prop. 1975/76:202 90

4.1.5 37 kap. loj) RB

1 PLst betänkande med förslag till rättegångsbalk fanns en bestämmelse om telefonavlyssning. som i huvudsak överensstämmer med nuvarande 27 kap. 1635 RB. PLB anförde i motiven (SOU l938:44 s. 327):

För utredningen om brott kan stundom vara av vikt. att den som verkställer för- undersökningen äger möjlighet att taga del av telefonsamtal mellan den misstänkte och annan. l gällande lag saknas bestämmelser härom. och för tillstånd till avhörande av sådana samtal torde erfordras Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall. Det synes lämpligt. att i samband med en fullständig reglering av förundersökningen och tvångs— medlen bestammelscr i detta hänseende upptagas i lagen.

Med hänsyn till den stora betydelsen av telefonhemlighetens bevarande böra stränga regler uppställas för ett ingrepp i denna. Sålunda bör befogenhet att taga del av te- lefonsamtal ifrågakomma endast vid brott av så grov beskaffenhet. att därå icke kan följa lindrigare straffän straffarbete i två år. och allenast om det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen. Att medgiva dylik befogenhet även då fråga är om lindrigare brott skulle äventyra det skydd förtroliga meddelanden höra åtnjuta. Rätt att besluta om sådan åtgärd bör uteslutande tillkomma rätten. som bör äga att upptaga fråga därom allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Beslutet bör in- nefatta tillstånd till avhörande av samtal till och från telefcmapparat. som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom". i beslutet bör angivas nummer eller annan beteckning å telefonapparat. som tillståndet skall avse. Tillståndet bör meddelas att gälla allenast viss tid. högst en vecka. från den dag. då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Föreligger behov av för- längning av den bestämda tiden. bör nytt tillstånd kunna meddelas.

Vidare anmärkte processlagberedningen att i sekretesslagen borde införas föreskrift om att handlingar i här aktuella ärenden liksom rättens beslut inte fick utlämnas i vidare mån än som påkallades för åtgärdens verkstäl- lande.

Beredningenanmärkte vidare:

Av praktiska skäl kan ej ifrågasättas. att undersökningsledaren eller åklagaren alltid själv skall avhöra samtal. I regel måste avhörandet ske genom polisman eller be- fattningshavare vid tclefonanstalten. Uppteckning av samtal bör ej få granskas av annan än rätten. undersökningsledaren eller åklagaren. | den mån uppteckningen innehåller något. som ej är av betydelse för utredningen. bör den efter granskningen omedelbart förstöras.

Lagrådet (prop. 1942:5 s. 210). som inte hade något att erinra mot upp- tagande av ifrågavarande tvångsmedel eller de för dess användning upp- ställda förutsättningarna. hemställde att rätten borde kunna meddela till- stånd också för inhämtande av uppgift om telefonsamtal. som växlats eller beställts mellan apparat som kunde antas ha begagnats eller komma att begagnas av den misstänkte. och annan apparat. Så hade nämligen skett i 3: 1939 års tvångsmedelslag. Vidare ansåg lagrådet — i anslutning till samma lagrum —- att det i tredje stycket borde uttalas att sakkunnig eller annan. som anlitades för utredningen angående brottet eller eljest därvid hördes. skulle — t.ex". för tolkning av chil'fcrmeddelanden — kttnna efter anvisning av rätten. undersökningsledaren eller åklagaren granska uppteck- ning av telefonsamtal.

• Sida 121
•  Original

Prop. 1975/76:202 91

Departementschefen ansåg (prop. 194215 5. 509) angående lagrådets först- nämnda hemställan att något tillägg av antytt innehåll inte borde göras och anförde:

[ beredningens förslag har detta slag av ingripande icke behandlats; anledningen härtill torde ha varit att det icke ansetts som ett hävande av det rättsskydd. som tillkommer meddelandets innehåll. Det torde ock vara uppenbart. att en dylik åtgärd till sin natur icke är att jämställa med ett ingripande av det slag. varom i lagrummet är fråga. Med hänsyn härtill torde betänklighet icke möta att. såsom beredningen förutsatt. frågan därom regleras i administrativ ordning.

Vad lagrådet anförde i fråga om tredje styckets avfattning beaktades där- emot i propositionen. i vilken paragrafen bortsett från lokutionen "straff- arbete" överensstämmer med nuvarande lydelse.

Departementschefen anmärkte i sin allmänna kommentar till lagrummet (prop. 194215 5.508):

Lagrummet vilar på den uppfattningen. att innehållet i telefonmeddelanden. liksom i brev eller telegram. åtnjuter rättsligt skydd och att detta skydd endast genom lag kan begränsas eller upphävas. Tydligt är. att viktiga samhällsintressen kunna påkalla ett ingripande även i nu berörda fall. Enligt beredningens förslag är ingripandet be- gränsat till de grövsta brotten. Anledningen härtill har bl. a. varit den. att ett sådant ingripande skulle kunna äga rum även i fråga om sådana förtroliga meddelanden mellan närstående. som, då de ske i skrift. i regel äro undantagna från beslag.

Vid riksdagsbehandlingen gjordes inga uttalanden beträffande 27 kap. 16; RB (1942 års riksdag. första särskilda utskottet. utlåtande nr 2).

I Gärdes m. 11. kommentar till rättegångsbalken (s. 376) anmärks att upp- teckning. på stenografisk väg eller eljest. uppenbarligen bör ske av det av- hörda samtalet och att uppteckningen inte får granskas av annan än rätten. undersökningsledaren eller åklagaren eller ock av sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen t. ex. för tolkning av chiffernteddelanden. [ fråga om den misstänktes och hans försvarares rätt att ta del av sådan uppteckning hänvisas till 23 kap. l8s5 RB. enligt vilket lagrum den miss- tänkte och hans försvarare. så snart det kan ske utan men för utredningen. skall få tillfälle att ta kännedom om vad som förekommit vid förunder- sökningen.

4.l.6 ] (15.7 års lag

Som framgått av det föregående antogs såväl kristidslagstiftningens"som RB:s reglerom telefonavlyssning utan någon närmare diskussion. Med hän- syn härttll kan det vara lämpligt att närtnarc redogöra för tillkomsten av och övervägandena kring 1952 års lag. Lagen baserades på en av stats— polisintendenten den 1 februari 1951 överlämnad promemoria. i vilken bl.a. hemställdes om utarbetande av en särskild tvångsmedelslagstiftning enligt vissa i promemorian angivna riktlinjer.

lstatspolisintendentens promemoria (prop. l952:22 s. 20 och 21)franthölls att framför allt den bristande tillgången till tvångsmedel begränsat möj- ligheterna att frambringa bevis för brottslig verksamhet mot rikets säkerhet. Reglerna för telefon-. post- och telegramkontroll var enligt statspolisinten-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1975/76:202 92

dentens mening verklighetsfrämmande och opraktiska och utgjorde inte något verkligt tillskott till polisens möjligheter att framskaffa bevis. Gällande regler motsvarade inte tillnärmelsevis de krav som i då rådande utrikes- politiska läge kunde uppställas. Redan förefintligheten av en trafikmedels- kontroll var ägnad att hindra användande av trafikmedlen i illegalt syfte. Ur preventiv synpunkt hade detta stor betydelse. Erfarenheterna från andra världskriget visade enligt promemorian dessutom att traftkmedelskontroll avsevärt ökade utsikterna till resultat av den yttre övervakningen. ] brist på de upplysningar som genom sådan kontroll kunde erhållas om personliga kontakter. sammanträffanden och avsikter måste polisen väsentligen förlita sig på övervakningsarbete. vilket enligt statspolisintendenten krävde stor skicklighet vid utförandet och stora personalresurser utan att kunna eli- minera riskerna för misslyckande.

F.nligt statspolisintendenten var ordningen med beslut av domstol från många synpunkter oläglig:

Domstolarna besitta vanligen icke den allmänna kunskap om bakomliggande för- hållanden. som är en grundförutsättning för nu ifrågavarande spörsmåls rätta be- dömande. Särskilt i mera tillspetsade situationer måste tvångsmedlen — ofta nattetid och utom vanlig tjänstetid — snabbt kunna beslutas. Det torde icke vara möjligt om beslutanderätten skall tillkomma domstolarna. Härtill kunna läggas de risker'ur sekretessynpunkt. som äro förenade med den hos myndigheter ej sällan förekom- _ mande mindre noggranna förvaringen av hemliga handlingar.

Promemorian innehöll ett förslag till en lagstiftning som i huvudsak över- ensstämde med 1940 års tvångsmedelslag. Enligt förslaget skulle emellertid i fredstid polis» och åklagarmyndigheternas samtliga beslut om trafikme- delskontroll omedelbart underställas JK för prövning.

Förslag till skärpt lagstiftning om tvångsmedel vid utredning rörande brott mot rikets säkerhet upptogs härefter i proposition till 1952 års riksdag (nr 22). Förslaget byggde på en inom justitiedepartementet upprättad promemoria. Enligt propositionen (s. 22—26) borde lagstiftningen utformas som tilläggs- och undantagsbestämmelser till RB. Man borde undvika de vaga och obe- stämda formuleringarna i 1940 års lag. Användningen av tvångsmedlen borde liksom enligt RB uttryckligen anknyta till förefintligheten av miss- tanke om brott. I denna del borde man alltså bygga inte på 1940 års utan 1939 års lag. Följande brott, i vilka straffarbete ingick i strafflatituden. borde komma i fråga för undantagsbestämmelserna: högförräderi. spioneri. obe- hörig befattning med hemlig uppgift, olovlig underrättelseverksamhet. upp- ror. majestätsbrott, väpnat hot mot laglig ordning samt sabotage. Även försök och förberedelse till dessa brott skulle omfattas av de särskilda bestäm- melserna. .

Vad särskilt angår telefonavlyssning uttalades (prop. 1952:22 s. 24):

Tvångsmedlet bör få komma till användning beträffande samtliga de förut upp— räknade brotten. oavsett att å vissa av dem kan följa lindrigare straff än strafTarbetc i två år. Vidare synes det i vissa fall kunna innebära ett hinder för brottsutredningens effektivitet att förordnande Om telefonkontroll får avse endast samtals avhörande. Om det finnes vara av synnerlig vikt för utredningen. bör det även vara tillåtet att inställa eller fördröja expedicringen av samtal eller att avstänga telefonapparaten —— — Med hänsyn till den ofta komplicerade beskaffenheten hos de brottsutredningar varom

• Sida 123
•  Original

Prop. 1975/76:202 93

här är fråga synes masimitiden för tillståndets giltighet böra förlängas till en månad. Även beträffande telefönkontrollen torde brottsutredningens effektivitet understund- om kunna bli lidande av att tillstånd måste inhämtas av rätten. l_.'nder samma för- tttsättning som förut angivits i fråga om förordnande jämlikt 2? kap. 9; om kvar- hållande av försändelse (dvs. tidsutdräkt eller annan olägenhet av väsentlig betydelse för utredningen) bör förordnande om telefonkontroll få meddelas av underst'_'>knings- ledaren eller åklagaren.

Beträffande kontrollen av tillämpningen anfördes ( prop. 1952:22 s. 25 ) att en granskning genom särskilt kontrollorgan borde ske beträffande samtliga fall. där utvidgade befogenheter tillerkändes undersökningsledaren och åkla- garen. Denna övervakning borde med anknytning till de i RB:s tvångs- medelsbestämmelser tillämpade grundsatserna anförtros åt rätten. Linder- sökningsledaren eller åklagaren skulle alltså omedelbart till rätten antnäla beslut om telefonkontroll som meddelats av dem. Rätten skulle skyndsamt pröva om förordnandet skulle upphävas.

[ de remissyttranden (prop. l952:22 s. 26—42) som avgavs över depar- tementspromemorian tillstyrktes så gott som enhälligt en lagstiftning enligt de i promemorian uppdragna riktlinjerna. llovrättcn för Nedre Norrland framhöll. att de brott som avsågs var av det slag. att de syntes motivera särskilda åtgärder även om de begicks under en tid då det utrikespolitiska läget inte direkt gav anledning till oro för rikets säkerhet. De skärpta be- stämmelserna borde därför inte ges begränsad giltighetstid. Sveriges ad- vokatsamfunds styrelse var den enda remissinstans som anförde betänk- ligheter mot en lagstiftning i dåvarande läge enligt promemorieförslagets grunder. Samfundet anförde beträffande förslaget i allmänhet att det i vissa hänseenden innehöll bestämmelser. mot vilka vägande erinringar kunde framställas från rättssäkerhetssynpunkt.

Vad särskilt angår tclefonkontrollen uttalade remissinstanserna bl. a. föl- jande.

Advokatsamfundets styrelse sade sig inte ha blivit helt övertygad om att något aktuellt behov av ändrade regler förelåg men ville inte motsätta sig förslaget såvitt avsåg tillstånd att inställa eller fördröja telefonsamtal eller avstänga telefonapparat. Inte heller ville man motsätta sig den fö- reslagna utsträckningen av giltighetstiden för tillstånd till en månad. Där- emot kunde styrelsen inte biträda vare sig förslaget att tillstånd till avlyssning skulle kunna meddelas utan hänsyn till brottets svårighetsgrad eller förslaget att ge undersökningsledare och åklagare rätt att förordna om tillstånd. Sty— relsen framhöll sålunda att den straffrättsliga reaktionen även om straffarbete ingick i strafllatituden ofta kunde antas inskränkas till ett kortvarigt fri- hetsberövande eller t. o. m. stanna vid böter. Det borde därför undersökas om det inte var möjligt att begränsa rätten så att inte svaga misstankar om en måhända lindrig brottslighet togs till intäkt för ett vidlyftigt un- dersökande av förtroliga samtal mellan närstående. Vad angår behörigheten för undersökningsledare eller åklagare att förordna om telefonkontroll fram— hölls att man kunde befara att en benägenhet att på tämligen svaga grunder anse att inhämtande av rättens beslut skulle tnedföra "tidsutdräkt eller annan väsentlig olägenhet för utredningen". Endast i undantagsfäll kunde det bli nödvändigt att vidta åtgärden så snabbt att man inte skulle kunna avvakta beslut av en så lättillgänglig myndighet som rätten. som i dessa ärenden

• Sida 124
•  Original

Prop. 1975/76:202 94

bestod av en domare. Styrelsen ville inte för tillämpning i fredstid tillstyrka en ordning som gjorde det möjligt för polis— och åklagarmyndigheter att utan rättens i förväg lämnade medgivande avlyssna enskildas telefonsamtal utan att dessa någonsin fick veta om att de varit föremål för en sådan åtgärd. Frågan skulle komma i ett annat läge om vederbörande myndighet så snart det kunde ske utan men för utredningen underrättade den av åt- gärden berörda därom. Styrelsen var dock medveten om att vägande in- vändningar kunde resas mot en sådan underrättelseplikt.

Förste stadsliskalen i Göteborg ansåg att det var ett hinder för en effektiv- telefonkontroll att åtgärden inte fick vidtas förrän på det stadium då någon framstod som skäligen misstänkt och ifrågasatte om inte avlyssning borde få ske också av telefonapparat som inte innehades av misstänkt.

Vad särskilt angår kontrollen över tillämpningen uttalades allmänt att en effektiv kontroll var påkallad. JK anförde bl.a. att hans erfarenheter som kontrollorgan under senare delen av andra världskriget närmast gav vid handen att polis- och åklagarmyndigheternas åtgärder blev föremål för allsidigt övervägande. Kontroll var inte påkallad så mycket för att åtgärderna skulle vara i behov av korrigering som för att vid en helt okontrollerad verksamhet på detta ömtåliga område missbruk oförmärkt kunde insmyga sig samt — viktigare — den föreställningen kunde uppkomma att tvångs- medlen inte handhades på sätt som borde ske. Advokatsamfundets styrelse framhöll att åtskilliga av de betänkligheter som av rättssäkerhetsskäl eljest måste resas mot lagstiftningen bortföll om en betryggande kontroll kunde anordnas.

Åtskilliga remissinstanser hade emellertid invändningar mot att kontrol— len lades på domstolarna. Bl.a. framhölls att domstolarna inte var närmare förtrogna med polisens och åklagarnas arbetsuppgifter på området. att av- saknaden av förhandling reducerade de rättssäkerhetsaspekter som kunde läggas på en kontroll genom rätten. att domstolarnas arbetssätt inte passade samt att en centraliserad kontroll skulle befrämja en enhetlig praxis på om- rådet. JK påpekade bl. a. att domstolarna. som i vanliga fall måste kräva fullt betryggande utredning. skulle bli "benägna att i dessa fall uppställa större fordringar för att godkänna en beslutad åtgärd än som är förenligt med polisarbetet i de utredningar varom här är fråga och som också över- ensstämmer med lagstiftningens rätta innebörd". En administrativ kontroll- myndighet borde också lättare än en domstol kunna med vederbörande befattningshavare inom polis- och åklagarväsendet öppet diskutera behovet av åtgärden och överlägga om ytterligare utredning. JK:s erfarenheter från kriget var att ett sådant förfarande måhända också ur den enskildes synpunkt kunde vara att föredra.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liksom advokatsamfundets sty- relse ansåg att frågan om kontroll med inslag av medborgarrepresentanter borde prövas. Enligt länsstyrelsen visade erfarenheterna av 1940 års lag att det fanns behov av medborgarinsyn. Advokatsamfundets styrelse kunde tänka sig en särskilt tillsatt nämnd med representanter för rättsväsendet och lekmän. Det var inte helt nödvändigt att varje ärende granskades; det viktigaste Var att polis- och åklagarmyndigheternas åtgöranden förr eller senare granskades av ett organ som kunde få frågorna allsidigt belysta.

• Sida 125
•  Original

Prop. 1975/76:202 95

l')cpartententschefen (prop. l952:22 s. 42-50) förklarade att det var med be- klagande som han ansåg sig böra Röreslåjämkningar i de reglertill skydd för den enskilde som nyligen upptagits i RB men framhöll bl. a.:

llänsynen till rikets säkerhet vägercmellertid så tungt att vissa enskilda intressen nöd- gas vika därför. .lag vill betona den viktiga begränsning som liggeri förslagets anknytning till rättegångsbalkens regler rörande viss grad av misstanke om brott såsom förtrtsättning för ingripande. lnvändningarna mot förslaget med hänsyn till dess verkningar ur rättssä- kerherssynpunkt torde också — vilket har vitsordats av samftrndsstyrclsen -- förlora i tyngd genom att. såsom r förslaget är avsett. ett särskilt förfarande anordnas föratt hålla tillämpningen av lagen under kontroll.

På inrådan av flera remissinstanser kompletterade departementschefen de i promemorian uppräknade brotten med tagande av utländskt understöd och olovlig kårverksamhet samt mordbrand och allmänfarlig ödeläggelse i den mån gärningen innefattade sabotage även om sabotage inte åberopades vid brottsrubrrceringen.

Vad angår telefonavlyssning anslöt sig departernentschefen i allt väsentligt till prtinternorielörslaget. llan framhöll att möjlighet att erhålla uppgift om telefonsamtal som utväxlats eller beställts mellan den misstänktes och annan telefonapparat borde medges och att detta numera. med hänsyn till den ståndpunkt som kommit till uttryck i det då gällande telegrafreglementet (i detta hänseende lika med 3.5 1963 års telefönreglemente). krävde ut- tryckligt lagstöd. Vad angår kontrollen ansåg departementschefen att man i möjligaste mån borde anknyta till det i RB uppställda kontrollsystemet. Rätten skulle därför överpröva de åtgärder som beslutats av åklagare eller undersökningsledare.

Beträffande frågan om offentlighet hos rättens beslut gjorde departements- chefen ett uttalande av betydelse också utanför 1952 års lags område:

llovrärren över Skåne och Blekinge har fäst uppmärksamheten på spörsmålet om offentlighet hos rättens beslut i de ärenden det här gäller. Det ligger i sakens natur. att användandet av vissa tvångsmedel. t. ex. telefonkontroll. måste ske utan att den misstänkte äger kännedom därom. Enligt 23 kap. 18 & rättegångsbalken gäller också som en allmän grtrndsats vid förundersr'ikningen. att den misstänkte och hans för— svarare först när det kan ske utan men för utredningen äga taga kännedom om vad vid förundersökningen förekommit Det sagda måste tydligtvis i praktiken med- jöra inskränkning i "den misstänktes möjlighet att överklaga exempelvis ett av rätten meddelat beslut rörande telefonkontroll Vad angår det av hovrätten omnämnda stad— gandet i 39 & sekretesslagen vill jag framhålla. att detta stadgande icke i och för sig innefattar någon allmän grundsats om att part alltid äger rätt att utbekomma domstols beslut oclt således rcke lärer ktrnna åberopas såsom stöd föratt den misstänkte i strid mot vad som gäller enligt rättegångsbalken kan göra anspråk på att trtfå ett av domstol meddelat beslut om anyändande av tvångsmedel.

Såvitt avser telefönkontrollen gjordes inga erinringar vid lagrådsgransk- ningen (prop. 195722! s. 53—57).

Vid riksdagsbehandlingen hemställdes i en motion om avslag på pro- positionen därför att något egentligt behov av den föreslagna lagen inte hade visats föreligga (motion l952 fl:—181). ('")vriga väckta motioner avsåg komplettering av brottskatalogen med ytterligare brott samt frågor om rätten att f'i'irlänga anhållningstiden. De kan därför här förbigås. Mot förslaget i övrigt hade utskottet (LU l952:6 s. 43) ingen erinran men anmärkte att

• Sida 126
•  Original

Prop. 1975/76:202 ' 96

man förutsatte att de utvidgade befogenheterna för undersökningsledare och åklagare även i fortsättningen skulle handhas av högt kvalificerade be- fattningshavare och endast tillgripas vid verkligt behov därav.

Vid l953 års riksdag väcktes motion om avslag på propositionen om lagens prolongering. Därefter har något sådant yrkande ej framställts.

4.1.7 1969 års lag

l969 års lag tillkom sedan rikspolischefen och RÅ fäst uppmärksamheten på polisens behov av att kunna använda telefonavlyssning som hjälpmedel vid utredningar om den mest kvalificerade narkotikabrottsligheten och där- vid uppgett bl. a. (prop. 19695 s.5 och 6):

Det är en brist i den nuvarande lagstiftningen att de brottsbekämpande myndig- heterna inte har möjlighet att tillgripa telefonavlyssning för att skaffa utredning om de farligaste formerna av illegal narkotikahantering. Man kan utgå från att narko- tikarnarknaden delvis styrs av ett mindre antal personer som finansierar hanteringen och svarar för import. tillverkning och försäljning av mycket stora kvantiteter nar- kotiska preparat. Dessa personer håller sig i bakgrunden och arbetar med sådana medel att det är praktiskt taget omöjligt att få fram bindande bevisning mot dem med de spaningsmetoder som nu får användas. Med telefonavlyssning skulle man sannolikt kunna komma åt några av dem. I varje fall skulle möjligheten att tillgripa en sådan spaningsåtgärd försvåra deras arbete. De skulle i viss utsträckning tvingas att ta kontakt med sina medhjälpare på annat sätt än genom telefon och därigenom lättare kunna avslöjas med sedvanliga metoder. Bestämmelser om telefonavlyssning i samband med utredning om grova narkotikabrott skulle kunna utformas efter fö- rebilden i 27 kap. 16% RB. Det är dock synnerligen angeläget att giltighetstiden för rättens tillstånd får bestämmas till en månad på sätt som skett i 1952 års tvångs- medelslag.

RikSpolischefens och RÅ:s propå synes inte ha varit föremål för remiss- behandling. I prt.)positioncn återges således endast ett anförande av JK. enligt vilket han för sin del in(e ville bestrida riktigheten av rikspolischefens och RÅzs bedömning av behovet av telefonavlyssning vid utredning av den grova narkotikabrottslighcten. Han erinrade emellertid om att telefonav- lyssning hittills torde ha använts utanför ramen för l952 års tvångsmedelslag bara i ett fåtal fall. JKzs allmänna inställning till telefonavlyssning som hjälpmedel vid brottsutredning var att metoden utgjorde ett ingrepp i den personliga integriteten som man så långt möjligt borde undvika. Om det ansågs att skälen var tillräckligt starka för en speciallagstiftning som gav möjlighet till telefonavlyssning vid förundersökning angående grov narko— tikabrottslighet. fanns det enligt JKzs mening ingenting att invända mot att man helt eller delvis kopierade bestämmelserna i 5 =" i l952 års tvångs- rnedclslag.

Lagrådet lämnade lagförslaget utan erinran. Departementschelen framhöll (prop. 19695 s. 6 och 7) till en början att han hade samma grundinställning till telefonavlyssning som spaningsmedel som JK. Emellertid ansåg han denna kunna förenas med de framställda förslagen och fortsatte:

Det är i praktiken inte fråga om någon stor grupp av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning. Det rör sig om personer som misstänks för att ha

• Sida 127
•  Original

Prop. 1975/76:202 97

gjort sig skyldiga till brott som i fråga om samhällsfarlighet och hänsynslöshet är jämförliga med andra brott beträffande vilka telefonavlyssning redan nu är tillåten— — — Den utbredning och förgrovning av narkotikabrottsligheten sotn har skett och som motiverar en straffskärpning gör det också angeläget att polisen får tillgång till sådana spaningsåtgärder att de grövsta brottslingarna kan avslöjas. Telelönavlyssning skulle sannolikt försvåra dessa brottslingars verksamhet och öka polisens möjligheter att få fram bindande bevisning mot dem ——— Med den restriktiva inställning _jag har till telefönavlyssning som spaningsmetod förordar jag att den nya lagen görs tids- begränsad så att riksdagen inom relativt kort tid får tillfälle att pröva dess verkningar.

l anledning av propositionen väcktes motioner i vilka hemställdes om avslag på propositionen (12907, [12104]. 1:908. ll:lO42).

Utskottet (] LU l969:l6) hemställde att riksdagen med avslag på mo- tionerna måtte bifalla propositionen och framhöll därvid bl.a.:

Den illegala handeln med narkotika visar tendenser att tillta och få en alltmer svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av förslagenhet och hårt- synslt'ishet. Enligt utskottets mening är situationen sådan att enskilda intressen i Viss utsträckning bör få vika inför nödvändigheten av att polisens spaningsarbete blir så effektivt som möjligt. Både riksåklagaren och rikspolischefen har. som framgår av propositionen. ansett det vara en brist i den nuvarande lagstiftningen att det saknas möjlighet att tillgripa telefonavlyssning för att skaffa utredning om de farligaste for- merna av illegal narkotikahantering. Ej heller justitiekanslem har velat bestrida be- hovet av telefonavlyssning vid utredning av sådan brottslighet. Även utskottet anser i likhet med departementschefen att nämnda spaningsmetod bör få tillgripas i kampen mot den grova narkotikahrottsligheten. Härigenom kan polisens möjligheter att få fram bindande bevisning mot brottslingarna ökas samtidigt som dessas verksamhet försvåras.

Det krav på stränga regler till skydd för rättssäkerheten. som måste uppställas Vid ingrepp i telefonhemligheten. kan enligt utskottet uppfyllas på ett tillfredsställande sätt genom den föreslagna lagens uttryckliga anknytning till 27 kap. lo; rättegångs- balken på sätt som redovisats ovan. Härigenom krävs bl.a. beslut av domstol för lagens tillämpning i varje särskilt fall. En betydelsefull rättssäkerhetsgaranti ligger också däri att. på grund av lagens tidsbegränsning. redan nästa års riksdag får tillfälle att pröva lagens verkningar om fråga uppkommer om förlängning av giltighetstiden. ! sådant fall synes det erforderligt att i propostitionen till ledning för prövningen lämnas en redogörelse för de erfarenheter som vunnits av lagens tillämpning. bl. a. huruvida den avsedda effekten uppnåtts.

4.1.8. I 958 års motion

Första lagutskottetfl LU l958220) hade l958 att behandla en motion. 11:355. i vilken föreslogs tttredning för att stärka rättssäkerhetsgarantierna för den enskilde i ärenden om telefonavlyssning.

l motionen framhölls bl. a. att telefonavlyssning som straffprocessuellt tvångsmedel inte vara kringgärdat med tillfredsställande rättssäkerhetsgå- rantier och att tillskapandet av någon form av kontroll skulle vara ägnat att förhindra ryktesspridning. som i skilda sammanhang framförts offentligt. Motionären erinrade om att ärenden av detta slag handlades av ensarndomare och att det. motionären veterligt. aldrig förekommit att domstol avslagit [framställning om telefonavlyssning. Som uppslag till reform framfördes tanken att i ärenden om telefonavlyssning skulle förordnas en "offentlig

7 Riksdagen 1975/76. [saml. Nr202

• Sida 128
•  Original

Prop. 1975/76:202 98

försvarare". som — utan att den misstänkte underrättades — skulle vid för- handling inför domstolen inom lyckta dörrar ta ställning till det föreliggande materialet och i övrigt anföra vad han aktade nödigt

Utskottet inhämtade yttranden över motionen från RÅ och Stockholms rådhusrätt samt beredde Sveriges advokatsamfund tillfälle att yttra sig. Re- missinstanserna intog en i huvudsak negativ hållning till förslaget. särskilt vad gäller förslaget om offentlig försvarare. Rädhusrätten anmärkte att en låg avslagsfrekvens inte behöver innebära att beslutanderätten utövats otill- fredsställande. Det hade förekommit fall då rådhusrätten vid framställning om tillstånd till telefonavlyssning framfört synpunkter. som föranlett åkla- garen att återta framställningen. Rädhusrätten fann bl.a. därför inte skäl till ändring i domförhetsreglerna.

Rädhusrätten ställde sig också avvisande till tanken på offentlig försvarare och anförde i denna del:

Telefonavlyssning kommer till användning. då det gäller uppdagande av synnerligen grova brott. [ fråga om avslöjande av brott mot rikets säkerhet. torde telefonin-lyssning vara ett av de viktigaste hjälpmedel. som står till buds. För att tvångsmedlet skall kunna få åsyf'tad verkan är det av största vikt att i möjligaste mån hemlighålla den misstänktes namn och de omständigheter. på vilka misstanken grundas. Med hänsyn härtill böra upplysningar i angivna avseenden icke lämnas till större personkrets än som är oundgängligen nödvändigt. Varje utökning av denna krets torde kunna med- föra fara för att effektiviteten av polismyndighetens verksamhet för ttppdagande av brott skall komma att förringas eller rent av omintetgöras. ] detta sammanhang vill rådhusrätten erinra om bestämmelsen i 23 kap. 18: rättegångsbalken. enligt vilken en försvarare icke äger rätt att laga del av vad vid förundersökningen förekommit förrän tillfälle danill kan lämnas utan men för utredningen. Av det anförda framgår. att. därest offentliga försvarare skulle förordnas i ärenden angående telefonavlyssning. det med nödvändighet måste iakttagas. att till sådana försvarare utse allenast personer. som efter noggrann prövning befinnas särskilt pålitliga och | övrigt skickade för upp— giften. Med hänsyn till ärendenas brådskande natur måste dylika försvarare vara att tillgå över hela landet utan nämnvärd tidsutdräkt. Det torde möta svårigheter att för samtliga uppkommande fall få tillgång till sådana försvarare l'inär försvararen på grund av sekretessen icke skulle kunna inhämta upplysningar från den miss- tänkte eller eljest införskaffa utredning utöver den som åklagaren förebringar. tor- de Rirsvararens möjligheter att på ett mera effektivt sätt tillvarataga den misstänktes intressen tara begränsade. Även om försvararen tillerkändes rätt att överklaga dom- stols beslut. lärer han på grund av vad nyss sagts icke kunna mera ingående motivera sitt i'iverklagandc. Slutligen må anmärkas. att den enskildes intresse av skydd för förtroliga meddelanden måste anses vara jämförelsevis ringa i förhållande till sam- hällets intresse att hemlighålla förhållanden. vilkas yppande skulle kunna förhindra eller äventyra avslöjande och beivrande av brott mot rikets säkerhet och annan farlig brottslig verksamhet.

Rädhusrätten var däremot positiv till en effektiv kontroll av domstolarnas utövande av beslutanderätten i telefonavlyssningsärenden. om sådan kon- troll skulle kunna vara ägnad att åtminstone i någon mån öka förtroendet för domstolarnas verksamhet i detta hänseende. Som tänkbara vägar där- vidlag nämnde rådhusrätten skyldighet för domstolen att — i vart fall vid förlängning av meddelat tillstånd — lämna underrättelse om beslutet till JK eller JO och en motsvarande underrättelseskyldighet för åklagaren i för— hållande till RÅ.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1975/76:202 99

RÅ ansåg att redan nu torde finnas tillräckliga garantier för den enskildes rättssäkerhet och att en utvidgad kontroll snarare borde utövas av JO än av den tilltänkta offentliga försvararen. Dennes befogenhet att handla bakom sin huvudmans rygg skulle stå i strid med en försvarares allmänna ställning och uppgift och han skulle knappast utan samråd med den misstänkte kunna effektivt ta dennes intressen till vara.

I ett av RÅ införskaffat yttrande från statsåklagaren iStockholm hänförde sig denne till ett från dåvarande stadsliskalen Werner Ryhninger infordrat yttrande. vari anfördes bl. a.:

chefönkontroll och persamövervakning eller s. k. "skuggning" utgöra de viktigaste medlen för uppdagandet och bekämpandet av illegal verksamhet. Båda komplettera varandra i hög grad. Å ena sidan har genom tclefonkontrollen ett flenal farliga spio- nerif'all kunnat avslöjas men åandra sidan här fall förekommitxlå genom dylik kontroll personer kunnat helt renivås från till synes berättigade misstankar.

Här i Stockholm. där de flesta telefonkontrollärendena förekomma. äro dessa te- lefonkoiitrollärenden föremål för lång och omsorgsfull prövning. innan ett tillstånd meddelas. Polismyndigheten har först att taga ställning till fallet. huruvida de lagliga förutsättningarna för en sådan tvångsåtgärd föreligga.

Om så finnes vara fallet, upprättas en promemoria. som innefattar en utförlig re- dogörelse för samtliga de skäl och omständigheter. varpå misstankarna mot personen i fråga grundas. Denna promemoria föredrages därefter för den åklagare. som har att handlägga dylika ärenden. Om han finner de förebragta omständigheterna bärande. överlämnar han ärendet till rätten jämte skriftlig framställning om telefonkontroll. Anses utredningen icke tillfyllest, kan åklagaren eller rätten begära dess komplettering. Det är alltså ire instanser. nämligen polismyndigheten. åklagaren och rätten. som omsorgsfullt prövar ett dylikt ärende. innan det avgöres. Endast i mycket sällsynta fall av brådskande karaktär förekommer det. att åklagaren interimistiskt förordnar om telefonkontroll. i vilket fall anmälan ofördröjligen sker hos rätten. Självfallet är att polismyndigheten.åklagaren och rätten lagligen äro skyldiga att vid handläggningen av dylika ärenden tillvarataga den enskildes intressen lika väl som det allmännas. l.)å enligt gällande lagstiftning rätten utsatts som kontrollorgan beträffande ifråga- varande tvångsmedel. har därmed den bästa garanti skapats för att jämväl den miss- tänktes rätt och intressen bliva beaktade och tillgodosedda. Det finnes ingen berättigad anledning antaga. att rätten vid sin kontroll i fråga om telefönavlyssningsärenden skulle tara mindre rigorös eller noggrann än vad förhållandet är beträffande övriga straffprocessuelIa tvångsmedel.

— — — Förordnande av en särskild "offentlig försvarare" eller medborg-.irrepreseiitant i varje telefiinkoiitrollärende skullc oavsett vilken yrkesgrupp dessa representanter än uiväljas — medföra att innehållet i dessa ärenden så småningom skulle spridas inom en ganska stor personkrets. vilket bl. a. ur sekretessynpunkt måste anses högst Olämpligt. Att en och samma person förordnades att permanent uppehålla funktionen som rL"Present-ant eller offentlig försvarare för de misstänkta synes mindre läiiipligi. För närvarande handlägges ifrågavarande ärenden av tre företrädare för rättsväsendet. Att utöka antalet med ytterligare en person torde icke vara ägnat öka rättsäkerheten " utan snarare utgöra en belastning ur arbetssynpunkt.

Advokatsamfundet (dess yttrande återges i Tidskrift för Sveriges Advo- katsamfund IQSS s. l87 fi framhöll att som ovillkorliga förutsättningar för telefonavlyssning alltid måste krävas att någon skäligen kunde misstänkas för brott och att tclefönavlyssning var av synnerlig vikt för utredningen. Samfun— det fortsatte:

• Sida 130
•  Original

Prop. 1975/76:202 100

Den största svagheten med de nu gällande reglerna ligger enligt styrelsens mening i den bristfälliga kontrollen över att de nyss nämnda lörutsättningarna verkligen är uppfyllda. Rättens prövning utgör ett alltför bräckligt skydd för den enskilde. beroende därpå att rätten (i realiteten en domare) är nödsakad att taga ställning till frågan utan att partsförhandling ägt rum. dvs. utan att frågan blivit belyst även från den misstänktes sida. Det sagda har i allt väsentligt sin tillämpning vare sig rättens pröv- ning avser en framställning av åklagaren eller innebär en i.")verprövning av ett av undersökningsledaren eller åklagaren redan fattat beslut. I båda fallen är det i verk- ligheten uteslutande åklagarens redogörelse för saken som måste läggas till grund för avgörandet. — — —

Då rättssäkerheten på förevarande område enligt styrelsens upplättning icke kan anses omgärdad med erforderliga garantier. anser styrelsen syftet med motionen be- hjärtansvärt. och styrelsen vill därför tillstyrka motit'märens förslag om utredning. Vid en sådan utredning bör främst undersökas möjligheterna att genom något redan befintligt eller för ändamålet inrättat organ åstadkmnma en mera betryggande kontroll över det ifrågavarande tvt'mgsmedlets användande.

Däremot avvisade samfundet tanken på en "offentlig fi.")rsvarare". En försvarare kan inte ta ställning till misstankens styrka utan att få tillfälle att tala med den misstänkte. och om arrangemanget var tänkt som något mer än ett kontrollorgan vore det inte förenligt med den förtroendeställning en försvarare intar gentemot den misstänkte.

Utskottet framhöll för sin del inledningsvis att ensamdomarkompetensen inte är något som särskilt utmärkte tclefonavlyssningsärcndena utan ären all- män regel såvitt avsåg domstolskontrollen-över de straffprocessuella tvångs- medlen. Beträflände förfarandet i allmänhet gälleratt den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig i ärendet eller i varje fall få underrät— telse om åtgärden. En sådan ordning kunde inte upprätthållas vid telefonav- lyssning ef'tersom syftet med åtgärden i så fall skulle förfelas. Av tvingande skäl hadealltså avsteg fått göras från deneljest gällandeordningen. Den av mo- tionären anvisade utvägen att förordna "offentlig försvarare" ansåg utskottet föga ägnad att åstadkomma en bättre grttndval för rättens avgörande. "I själva verket skulle försvararen komma att intaga ställningav ett slags kontrollorgan. Anordnande av kontroll å myndighets handhavande av offentliga angelägen- heter i den ordning som sålunda skisserats synes icke böra ifrågakomma."-

Utskottet kommenterade även advokatsamfundets tanke på att genom något redan befintligt eller för ändamålet inrättat organ åstadkomma en mera betryggande kontroll:

Utskottet har svårt att se att mycket skulle vara att vinna genom en sådan anordning. eftersom det ifrågasatte organet knappast kunde erhålla större underlag för sitt be- dömande än vad nu är fallet beträffande domstolen. Naturligtvis kunde ett dylikt organ ges en stark sammansättning. eventuellt inkluderande medborgarrepresentanter — en tanke som tidigare framlöns men förkastats — och en möjlighet vore också att fi'iresluiva att i domstol skulle vid handläggning av dylika frågor sitta nämnd. Utskottet anser emellenid för sin del skäl icke föreligga att företaga någon ändring ] de gällande kontrollanordningarmi. Den nuvarande domstolsprövningen torde in- innebära en tillräcklig garanti ur rättssäkerhetssynpunkt. Det bör också erinras om justitietanbudsmannens tillsynsverksamhet, som i väsentlig omfattning är inriktad på domstolarnas och åklagarnas handhavande av de lagliga möjligheterna till ingrepp i enskildas f'ri- och rättigheter. Tilläggas kan att ingen velat göra gällande att missbruk av handhavandet av telefimavlyssning förekommit.

• Sida 131
•  Original

Prop. 1975/76:202 101

Utskottet hemställde därför att motionen inte borde föranleda någon riks- dagens åtgärd. I en reservation framhölls bl. a. att domstolsprövningen av telefonkontrollen grundas på ena partens redogörelse utan att saken — som regelmässigt annars sker — blir belyst även från motsidan. Eftersom någon representant för den misstänkte aldrig får reda på tvångsåtgärden blir ärendet från dennes sida aldrig överklagat. Några prejudikat till ledning för praxis tillskapas inte. Reservanterna tillstyrke utredning i enlighet med motionen.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. i andra kammaren dock först efter votering.

4.1 .9 lVwrrrers/rörnu!/ären

Telefonavlyssning spelade en viktig roll i de spaningar. som ledde till'att Stig Wennerström avslöjadesoch 1964 dömdes förgrovt spioneri. l anledning av Wennerströmaffären tillsattes |%3 dels en undcrsökningskomrnission. vanligen kallad _jttristkommissionen i Wennerströmaffären. dels en parla- mentarisk nämnd. Juristkommissionen avgav i april IfM—l sitt utlåtandetSf.)U 1964215). Parlamentariska nämnden avgav samma månad en rapport (SOU l964117). som i huvudsak innehåller en kronologisk redovisning av vad som förekommit i ärendet. Nämnden hade också att överväga de principiella riktlinjerna för handläggningen av säkerhetsfrågor. Denna del av uppdraget fullbordades med utlåtandet (SOU l968:4) llandläggningen av säkerhets- frågor.

Wennerström hade under andra världskriget uppmärksammats av säker- hetspolisen och ställts under telefonkontroll. llösten l958 blev Wennerström på nytt aktuell för säkerhetspolisen. Misstankarna mot honom samman- fattades i en s. k. telefonkontrollpromemoria (TK-promemorian) som ut- gjorde grundvalcn för en begäran om rättens tillstånd till telefonavlyssning. Promemorian och den inledande handläggningen av ärendet från åklagarens och domstolens sida redovisas ingående av juristkommissionen (SOL.? 1964215 s. 45—50). Kommissionen kommenterar telefonavlyssningsbesltrtet. som meddelades i november 1959 och kom att förlängas fram till Wen— nerströms anhållande i juni l963. på följande sätt:

Att telefonkontrollen bedömdes vara av synnerlig vikt för utredningen förefaller helt naturligt. Så 'äl på hösten 1959 som praktiskt taget hela tiden därefter var det nämligen icke särskilt mycket polisen kunde göra för att föra utredningen i Wen- nerströmärendet framåt. Telefonkontroll kunde emellertid bliva till god h_iäfp. även om det knappast kunde förväntas. att vid de avlyssnade telefonsamtalen något skulle framkomma som direkt avslöjade Wennerström: den kunde likväl antagas ge åtskilliga upplysningar om honom stort värde för utredningen.

Beträffande frågan om Wennerström var skäligen misstänkt för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet konstaterade kommissionen (SOU 196415 s. 49 få att vad som upptagits i TK-promemorian. mot bakgrund av vad som senare framkommit. praktiskt taget genomgående saknade egent- lig betydelse som bevis för att Wennerström var skyldig. linligt kommis- sionen måste beaktas att "all bevisvärdering. ej minst i ett fall som. det förevarande. inrymmer ett subjektivt element. Resultatet av värderingen kan därför. beroende på vem som verkställer den. utfalla olika titan att

• Sida 132
•  Original

Prop. 1975/76:202 102

man fördenskull kan säga. att den ena slutsatsen är riktig och den andra felaktig." Kommissionen fann det likväl "synnerligen tveksamt. om det i TK—promemorian åberopade bevismaterialet verkligen kunde — även med en för Wennerström oförmånlig tolkning av bedöniningsspörsrnålen — vid en objektiv prövning anses innefatta grund för skälig misstanke mot ho- nom."" Enligt kommissionen torde också rådmannen ("urt Nordström. som fattat rådhusrättens beslut. ha bedömt bevisfrågan som tveksam. Nordström hade inför kommissionen anfört:

För att lagstiftningen om telefonkontroll skall fylla sitt ändamål måste man vara ganska frikostig i tillämpningen och ej uppställa alltför stora fordringar för att bevilja telefonkontroll i misstänkta spionerifall. Man måste väga mot varandra å ena sidan de väsentliga allmänna intressen som står på spel och å andra sidan den enskildes krav på personlig integritet. Då fråga är om grovt spioneri måste i allmänhet anses att samhällets intresse att avslöja den spioneriverksamhet. som misstänkes pågå. är så stort att I jarnförelse härmed den enskildes intresse att icke bliva utsatt för telefonkontroll år att betrakta som ganska ringa. I fallet Wennerström fick man vid bedömningen taga särskild hänsyn till att Wennerström genom sin ställning hade möjlighet att komma över mycket hemligt material och att det därför var synnerligen allvarligt om misstankarna mot honom verkligen var grundade

Denna tveksamhet kvarstod ännu våren l962. då Nordström uttalat att det var osäkert om tillstånd till avlyssning kunde meddelas i fortsättningen (SOU l964rl5 s. Sl). Ännu så sent som i december l962 föranledde en föredragning av då framkommel material inför utrikesministern Torsten Nilsson denne till den personliga reflexion att det var "anmärkningsvärt att man på så vaga grunder kunde råka ut för telefonavlyssning i det här landet."

I sina synpunkter på spaningsarbetet (SOU l964zl5 s. I06 f) finner kom- missionen att polisen ansett direkt övervakning praktiskt omöjlig och därför varit hänvisad till indirekt övervakning genom telefonavlyssning. Härige- nom erhölls rika bidrag till den person- och miliökännedom som man efter— strävade Man fann bl. a. att Wennerström flitigt umgicks med utländska militärattacheer. som misstänktes syssla med illegal underrättelseverksam- het. vilka kontakter dock kunde ha en naturlig förklaring. Man hade inte någon regelbunden skuggning. Genom tclefonkontrollen kunde man emel- lertid göra den skuggning som förekom rationell och mindre personalkrä- vande.

Parlamentariska nämnden redovisar i SOU l96814 ett omfättande material om säkerhetstjänsten och illegal underrättelscverksamhet i Sverige och ut- omlands (s. l3—22). Ett särskilt avsnitt (s. 35—44) ägnas åt säkerhetsunder- rättelsetiänsten'. Under rubriken Spaning (s. 37—41) redovisas 1952 års lag. den diskussion om denna som följde i Wennerströmaffärens spår samt nämndens slutsatser:

Vid Wennerströmaf'färcns behandling i riksdagen och under debatten i samband därmed blev ivångsmedelslagens bestämmelser föremål för diskussion. Denna gällde närmast spörsmålet om det sakligt befogade i de beslut om telefonkontroll som uted- delats i fråga om Wennerström. förutsättningarna att smidigt tillämpa beslutet på de olika telefonapparater som han begagnade samt domstolens möjligheter att skaffa sig ett tillräckligt underlag för att bedöma det berättigade i en framställning om te- Iefonavlyssning o.d.

Vid en avvägning mellan statens intresse av en effektiv brottsbekämpning inom

• Sida 133
•  Original

Prop. 1975/76:202 103

säkerhetssektorn och den enskildes rätt till integritet ] fråga om individuella ingri- panden finner nämnden att 1952 års lag på ett godtagbart sätt reglerar detta ömtåliga spörsmål. Nämnden har. särskilt då det gäller telefonkontroll. i viss utsträckning granskat den praktiska tillämpningen av 1952 års lag. Vad som därvid framkommit har ej givit anledning till anmärkning. De ärenden sorti förekommer inträffar hu- vudsakligen i Stockholm. där de handlägges av en och samme domare. Vid andra domstolar är dylika ärenden mindre vanliga. Det kunde i och för sig vara önskvärt särskilt för sekretessens skull och för vinnande av en enhetlig tifli'tmpning -— att alla dessa ärenden handlades vid en och .sarnma domstol. varvid Stockholms rådhusrätt närmast skulle komma i fråga. eller vid ett fåtal domstolar. Nämnden har diskuterat spi'jtrsmålet om en sådan centralisering av domstolsbehandlingen av säkerhetsärenden. riten har ej funnit tillräckliga skäl att göra en hemställan i detta hänseende Särskilt kan framhållas. att det för uppnående av detta syfte vore nödvändigt att ändra rat- tegångsbalkens fitruniregler. Detta kan synas vara en alltför ingripande åtgärd för de relativt få ärenden. som det här gäller. lin annan beaktansvärd synpunkt ar. att säkerhetsärenden Ci ! något härtsccnde bör handläggas vid spccialdomstol.

Enbart sel! ur synpunkten av största möjliga effektivitet i säkerhetspolisens spa- ningsverksamhet kttndc väl tänkas vissa justeringar i tvångsmedelslagen Så skttlle det till escntpd ur denna synpunkt innebära betydande fördelar. om telefonkontroll kunde medgivas redan då misstanke förelåg om sådant brott som avses i 1952 års lag. liiiligt gällande lag fordras att denna misstanke avser t iss person och kontrollen kan - såsom ovan närmare angivits — endast riktas mot denna persons telefonsamtal. En på antytt sätt tttvidgad telefonkontroll skttlle med hänsyn till vad som är känt om den säkerhetshotande verksamhetens vägar och metoder här i landet underlätta fl'trhindrandct av illegal underrättelseverksamhet. Den för närvarande gällande lag- regleringen har dock den uppenbara fördelen att den innehåller en bestämd av- gränsning av de fall då kontrollen får användas' först då misstanken nätt sådan in- tcnsitet att den kan hänföras till viss person lläri ligger en garanti mot ntissbruk av telefonavlyssning_ som "man icke ens för en så viktig spaningsverksanihet sorti den förevarande hör avstå ifrån. — Nämndens överväganden i fråga om telefonkon- lmflClt har vi lett till förslag om ändring i gällande bestämmelser.

4. 1 . lf.) Sena/'a' diskussion

I samband med att 1069 års lag förlängdes 10.70 väcktes likalydande motioner (11232 och 111271). i vilka hemställdes om en fullständig översyn av te- lefonavlyssningsbestämmelserna och förslag till former för parlamentarisk insyn och kontroll i fråga om polisens tillämpning. Motionärerna anförde bl. a. att behovet av parlamentarisk insyn och kontroll. som i fråga om 1052 års lag kan förekomma i efterhand genom de parlamentariska ledamöterna i RPS. borde föreligga också i andra fall av teleliinavlyssning. lin sådan insyn borde enligt motionärerna kunna anordnas utan -att polisverksamhcten ytterligare kompliceras eller sekretessen eftersätts och ges formen av redot isningar i efterhand mcd bcy'arande av diskretionen i personfrågor. Remissinstanserna var i huvudsak negativa till motionerna. På utskottets hemställan (l Lt.? 1970246 .s. 1 l ”avslog riksdagen motionerna.

Kravet på översyn av bestämmelserna återkom emellertid i samband med riksdagsbehandfingen av terroristlagen 1973. Utskottet. denna gång justi— ticutskott'ct (JuU 1973118 s. 20—22). fann. som framgår av utredningens di- rcktiv (se 1.1). att den successiva utökningen av telefonavlyssningsmöj- ligheterna motiverade en samlad översyn av lagstiftningen och dess till—

• Sida 134
•  Original

Prop. 1975/76:202 104

lämpning. Riksdagen beslöt att ge Kungl. .N'fajzt till känna vad utskottet anfört (rskr 19731121).

4.2. Gällande rätt

Reglerna om telefonavlyssning som straffprocessuellt tvångsmedel återfinns i 27 kap. löä RB. i 5 och 6 åå 1952 års lag samt i 1969 års lag. Den centrala bestämmelsen är 27 kap. 165 RB. Innebörden av 1952 och 1969 års lagar är att vid de typer av brott. som där avses. telefonavlyssning tillåts vid förundersökning rörande lindrigare brott än enligt 27 kap. 16sS RB. Till- ståndstiden är dessutom längre. llärutöver tillkommer i 1952 års lag en möjlighet för undersökningsledaren eller åklagaren att interimistiskt för- ordna om avlyssning.

4.2.1 27 kap. [65 RB

Den grundläggande bestämmelsen om telefonavlyssning. 27 kap. 16; RB, lyder:

Kan någon skäligen misstänkas för brott. för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att un- dersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat. som innehaves av den misstänkte eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom. äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren.

Tillstånd skall meddelas att gälla viss tid. högst en vecka. från den dag. då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Om granskning av uppteckning. sorti ägt rutn vid samtals avhörande. äge vad i 12 2 första stycket stadgats om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande tillämpning. 1 den mån uppteckningen innehåller något. som ej är av betydelse för utredningen. skall den efter granskningen omedelbart förstöras.

Miriimisrrqli'fängelse i två är

Telefönavlyssning enligt RB är tillåten endast beträffande särskilt grova brott. Förundersökningen skall avse ett brott för vilket minimistraffet är fängelse i två år eller däröver. Vilka brott som härvid kan komma i fråga redovisas i bilaga.

Anknytningen till minimistraffet två års fängelse överensstämmer med andra regler i RB, som syftar till att skydda förtroliga meddelanden (jfr 3.3.4). 1 27 kap 2 _5 andra punkten RB förutsätts brott av denna svårhetsgrad för beslag av skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och honom närstående. ! 36 kap. Så fjärde stycket RB anges likaledes minimistraffet fängelse i två år för att den tystnadsplikt. som kan åvila advokater. läkare och liknande befattningshavare. skall få genombrytas vid vittnesförhör inför domstol; dock får tystnadsplikten för försvarare aldrig brytas. 1 RB:s sy- stematik finns överhuvudtaget inte någon högre svårhetsgrad. Den närmast kommande lägre svårhetsgraden är brott. för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Denna kategori. som således anknyter till strafflatitudens

• Sida 135
•  Original

Prop. 1975/76z202 105

övre gräns. omfattar huvudparten av de brott. som upptas i BrB. Något högre minimistraff än fängelse i två år som förutsättning för viss åtgärd anges inte heller i övrigt i svensk rätt.

Skå/ig misstanke

För att telefonavlyssning skall få tillgripas förutsätts vidare att förunder- sökningen nått det stadium då någon blivit skäligen misstänkt för det grova brottet. Som framgått av den tidigare redogörelsen (3.3) är begreppet skälig misstanke i flera fallen förutsättning föranvändandet av tvångsmedel. Skälig misstanke krävs således för anhållande. reseförbud. kvarstad. skingrings- fo'rbud och kroppsbesiktning. Mot den som är skäligen misstänkt ges även vidgade möjligheter till husrannsakan och kroppsvisitation. Skälig misstanke mot någon förutsätts vidare enligt 23 kap. 18% RB för att man i samband med förhör skall vara skyldig att underrätta honom om misstanken.

Vad som egentligen åsyftas med uttrycket skälig misstanke är inte närmare redovisat i RB:s förarbeten. Beträffande kravet på sannolika skäl för häktning uttalade PLB (SOU 1938:44 s. 297 f):

Det torde inte vara möjligtatt genom en fast regel nämt-are ange vad som är att anse som sannolika Skäl; frågan härom måste bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Tydligt är. att förefintligheten av skäl. som leda till misstanke mot viss person. ej är tillräcklig anledning att häkta honom. Å andra sidan behöva skälen ej vara så starka att en fällande dom kan grundas därå. Men de föreliggande omständighetema måste vara sådana. att de vid en objektiv bedömning komma miss- tanken att framstå som berättigad.

Vad som anförts om svårigheten att ange innebörden av uttrycket san- nolika skäl har tillämpning också på uttrycket skälig misstanke. Gärde (s. 310 D framhåller att denna grad av misstanke är starkare än vad som in- nefattas med att någon kan misstänkas för brottet men inte uppgår till vad som avses med sannolika skäl. Ekelöf(Rättegång 5. 1972. s. 86) anser att bevisstyrkan skall kunna jämföras med uttrycket "antagligt". Att det ofta är svårt att fastställa gränsen för skälig misstanke och att all bevis- värdering inrymmer ett subjektivt element framhölls av juristkommissionen i Wennerströmaffären (se 3.4.9).

Svnner/ig vikt för utredningen

Förutom brott av viss svårhetsgrad och misstanke av viss styrka fordras att telefonavlyssning är av synnerlig vikt för utredningen. Vad som avses med synnerlig vikt för utredningen är inte närmare utvecklat i förarbetena. [ t. ex. 27 kap. 1 % RB används uttrycket "betydelse för utredning om brott". Att telefonavlyssning i åtskilliga fall uppfyller kravet att vara av betydelse för utredningen är uppenbart. Orden "synnerlig vikt" uttrycker emellertid en förstärkning. Av förarbetena framgår att telefonavlyssning betraktas som ett så ingripande och extraordinärt tvångsmedel att det inte bör få tillgripas om det skäligen kan begäras att utredningen bedrivs efter andra linjer.

Kravet på synnerlig vikt för utredningen torde inte höra uppfattas så. att vad sotn kan komma fram genom avlyssningen skall vara direkt av—

• Sida 136
•  Original

Prop. 1975/76:202 106

slöjande och leda till omedelbart fällande bevisning. Denna slutsats stämmer överens med den bedömning som gjordes av juristkommissionen i Wen— nerströmaffären (se 3.4.9). Kommissionen. som ställde sig tveksam till gra- den av misstanke. hyste ingen tvekan om åtgärdens riktighet från utred- ningssynpunkt. Kommissionen framhöll att polisen på grund av Wenner- ströms arbetsförhållanden och vaksamhet mot övervakningsåtgärder ansåg sig hänvisad till den indirekta form av övervakning som telefonavlyssning innebar. Man fick härigenom rika bidrag till den eftersträvade person- och miljökännedomen samt kunde inrikta den direkta övervakningen. skugg- ningen. på tidpunkter då denna bedöntdes särskilt erforderlig och bedriva den rationellt och med mindre insatser av personal.

Telefonavlyssning kan påverka förundersökningen på olika sätt. Åtgärden kan frambringa bevisning. som är direkt fällande för den misstänkte. Den kan emellertid också ha en mera indirekt verkan. (_ienom avlyssning får man upplysningar som man annars tvingas söka på annat sätt eller ej alls kan få fram. l-lärigenom kan åtgärden vara resursbesparande. Detta gäller bl. a. om man kan undvika den mycket personalkrävande och vanskliga spaningsform som fortlöpande skuggning utgör och i stället välja ut tillfällen när skuggning kan antas ge resultat. Telefonavlyssning är också i regel en mera skyddad spaningsform. Utredningen kan sålunda föras framåt utan att man avslöjar misstankarna för den misstänkte och personer i hans bekantskapskrets. En resursbesparingseffekt är oekså att tclefonkontrollen i många fall torde kunna leda till ett snabbare klarläggande av om miss- tankarna är befogade och om det finns skäl att fortsätta förundersökningen.

] utländska telefonavlyssningsregler (se 8.4 och 8.61 föreskrivs att åtgärden får vidtas "om utforskande av sakäårhållandena på annat sätt är utsiktslöst eller väsentligt försvårat" (Västtysklandfeller "om normala spaningsåtgärder har försökts eller misslyckats eller kan befaras misslyckas eller vara alltför farliga" (USA). I princip torde uttrycket "synnerlig vikt för utredningen" i 27 kap. 16 & RB jämte den ovannämnda betydelsen för förundersökningen innefatta detta krav på att enban konventionell spaning framstår som me- ningslös.

Det vill synas som om man vid tillkomsten av reglerna i RB hade räknat med att telefonavlyssningen skulle leda till mera direkta avslöjanden. Till stöd för detta antagande kan åberopas betonandet av att åtgärden vidtas utan den misstänktes kännedom. Detta hindrar emellertid inte att den vidare innebörd av uttrycket synnerlig vikt som här har utvecklats är förenlig med lagstiftningens ordalag och målsättning.

Vilka sam/al jär avlyssnas?

Lagrummet förutsätter att någon skall vara skäligen misstänkt för visst all- varligt brott och att det skall vara av synnerlig vikt för utredningen att samtal till eller från telefonapparat. som innehas eller eljest kan antas be- gagnas av den misstänkte. får avlyssnas av de brottsutredande myndig- heterna. lnnan frågan om vilka samtal som får avlyssnas närmare utvecklas synes det ändamålsenligt att i detta sammanhang något beröra vissa allmänna frågeställningar angående åtgärdens rättsliga natur.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1975/76:202 107

1 den juridiska litteraturen räknas telefonavlyssning till de reella tvångs- medlen. Avlyssningens objekt kan uppfattas antingen som den telefonap- parat som man indirekt sätter sig i besittning av genom avlyssningen eller som de samtal som utväxlas på telefonapparaten. Förutsättningen att någon skall vara skäligen misstänkt och att tillståndet skall avse telefoner med starkare eller svagare anknytning till den misstänkte innebär enligt detta resonemang inte att tvångsmedlet övergår till att bli personellt utan fttngerar endast som spärr och styrmedel. Utredningen skall ha nått viss nivå och avlyssningen inriktas på vissa komprometterade apparater. vilkas avlyss- nande kan antas vara särskilt värdefullt.

Att telefonavlyssningen reglerasi RB:s bcslagskapitel medför inte att man skall jämställa telefonavlyssning med beslag. vare sig av apparaten eller av samtalen. Själva tillståndet kan närmast jämföras med husrannsakan. som tillåter polisen att gå in på ett eljest förbjudet område för att söka föremål som kan tas i beslag eller för att i övrigt utröna omständigheter av betydelse för utredningen. Polisen får härvid tillgång till en mängd föremål eller informationer. varav ofta endast en mindre del har betydelse för ut- redningen. Liksom man vid husrannsakan tar vissa föremål i beslag gallrar man vid telefonavlyssningen bon betydelselösa samtal och bevarar endast uppteckningarna av samtal som har betydelse för utredningen. Om man så vill kan man dock säga att dessa samtal tas i beslag.

Det är viktigt att minnas denna sammansatta funktion hos ett avlyss- ningstillstånd. Å ena sidan tillåts avlyssning av sanna] på viss telefon. å andra sidan får uppteckningarna av samtalen bevaras endast i den mån de är av betydelse för utredningen. En sådan uppdelning ligger delvis i sakens natur eftersom det är svårt att i praktiken begränsa åtgärden till de betydelsefulla samtalen. Häri finns en påtaglig likhet med kvarhållande av försändelse enligt 27 kap. 9å RB i förening med beslag. särskilt då det gäller brev och andra försändelser. som kan innehålla förtroliga meddeÅ landen. Likheterna gör att sistnämnda spörsmål förtjänar att särskilt upp- märksammas. Det behandlas därför i ett särskilt avsnitt (9.10)

Beröringspunkterna med andra reella tvångsmedel undanskymmer dock inte att telefonavlyssning i många stycken är en udda rättsfigur. 27 kap. 16% RB innehåller regler som innefattar motsvarigheter till beslag. kvar- hållande av försändelse och husrannsakan. Men någon fullständig över- ensstämmelse föreligger dock uppenbarligen inte.

I själva lagtexten finns ingen begränsning av avlyssningen till samtal. i vilka den misstänkte själv deltar. l uttrycket "som eljest kan antagas be- gagnas" ligger inte heller något krav på att det huvudsakligen skall vara den misstänkte som användertelefonen. Detta kan synas tyda på att avsikten är att åtkomma även utomståendes samtal. Stadgandet torde emellertid ha till utgångspunkt behovet att avlyssna den misstänkes samtal. Tillståndet skall avse apparater med anknytning till den misstänkte. Om utgångspunk- ten varit en annan än den nämnda skulle en sådan anknytning inte ha varit motiverad.

Den ovan anförda uppfattningen har också stöd i förarbetena. Sålunda inledde PLB sin motivering av 27 kap. 16 & RB på följande sätt (SOU NR:-14 S. 327):

• Sida 138
•  Original

Prop. 1975/76:202 108

För utredningen om brott kan stundom vara av vikt. att den som verkställer för- undersökningen äger möjlighet att taga del av telefonsamtal mellan den misstänkte och annan. l gällande lag saknas bestämmelser härom. och för tillstånd till avhörande av sådana samtal tordc erfordras Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall. Det synes lämpligt. att i samband med en fullständig reglering av förundersökningen och tvångs- medlen bestämmelser i detta hänseende upptagas i lagen.

Den principiella begränsningen till den misstänktes telefonsamtal åter- kommer i senare sammanhang. 1 förarbetena till 1939 års lag(l939 års urtima riksdag. prop. nr 3 s. 10 samt 18 f) utgick man från att PLst förslag åsyftade avlyssning av misstänkt persons samtal. Förarbetena till 1952 års lag in- nehåller däremot inte några uttalanden som går utöver lagens ordalydelse eller innebär en begränsning till den misstänktes telefonsamtal. Detta kan sammanhänga med att den egentliga erfarenheten av telefonkontroll gällde den vittgående 1940 års lag. i vilken den personliga anknytningen. ja rent av anknytningen till misstanke om visst brott. saknades. Möjligen kan dock ett departementschefsuttalande tas till intäkt för att man även 1952 upp- fattade telefönavlyssningen som riktad mot den misstänktes egna samtal. Uttalandet avsåg ett förslag om telefonkontroll riktad mot apparat som inte innehas eller kan antas begagnas av den misstänkte. Departementschefen anförde (prop. 1952:22 s. 47) att den föreslagna utvidgningen "möjligen kan sägas stå i linje med principerna för reglerna om beslag och husrann- sakan. vilka tvångsmedel kunna drabba annan än den misstänkte. men synes ändock. med hänsyn till det allvarliga ingrepp i privatlivet som te— lefonkontroll utgör. ej böra ifrågakomma under nuvarande förhållanden". Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären förklarade (SOU 196814 5. 40) att telefonkontroll förutsätter misstanke mot viss person och att kon- trollen endast kan riktas mot denna persons samtal. Även vid tillkomsten av 1969 års lag förekom indirekta uttalanden som pekar på att avlyssningen uppfattats som avseende endast den misstänktes samtal. Departementsche- fen talar således om att "det i praktiken inte är fråga om någon stor grupp av misstänkta som skulle bli föremål för telefonavlyssning" (prop. 196915 5. 6). Att döma av den telefonavlyssningsdebatt som förekommit sommaren 1975 delas uppfattningen att endast den misstänktes egna samtal är tillåtna för avlyssning av åtskilliga seriösa bedömare.

Svårigheterna att begränsa avlyssningen till vissa samtal medför emellertid att även samtal. i vilka den misstänkte ej deltar. kan komma att avhöras. Ett belysande fall är det samtal mellan en person tillhörande familjen Wen- nerström och en bekant vari avslöjades att Wennerström förfogade över en radiosändare. som han omgav med stor hemlighetsfullhet. ] den praktiska tillämpningen torde samtal av detta slag. om de har betydelse för den på- gående förundersökningen. upptecknas och beaktas. Frågan om utnyttjande av sådan information. vare sig denna är hänförlig till den aktuella förun- dersökningen eller inte. tas upp till särskild behandling i utredningens all- männa överväganden (9.8).

Bus/ulam/erinran m. m.

Fråga om tillstånd till telefonavlyssning får upptas endast på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Denna passus innebär en begräns-

• Sida 139
•  Original

Prop. 1975/76:202 109

ning som hindrar målsäganden från att använda tvångsmedlet. Avsikten är alltså inte att utsträcka behörigheten från åklagaren till förundersöknings- ledaren. När det blir fråga om att begära telefonavlyssning har emellertid enligt 23 kap. 35 RB och RÅ.:s cirkulär A 23 åklagaren regelmässigt inträtt som förundersökningsledare. Begreppen undersökningsledare och åklagare sammanfaller därför i praktiken.

RB tillåter ingen interimistisk beslutanderätt för åklagare eller annan. En- dast rätten kan enligt RB förordna om telefonavl_vssning. Rätten är därvid beslutför med en lagfaren domare (] kap. 3.5 RB). Beslutanderätten är inte koncentrerad till viss domstol utan följer de allmänna forumreglerna i 19 kap. RB (19 kap. lZQ'RB).

llikhct med andra rättens beslut under förundersökningen räknas tillstånd till telefonavlyssning som ett beslut under rättegången. mot vilket talan skall föras särskilt enligt 49 kap. 45 första stycket 6. RB. Särskild talan förs genom besvär i hovrätten. Enligt 52 kap. l & RB skall besvärstiden. som är två veckor. räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet såvida inte beslutet meddelats vid sammanträde för lörhandling. Har beslutet meddelats vid förhandling räknas besvärstiden från dagen lör beslutet. Be- slutet går enligt 30 kap. 12% RB genast i verkställighet. llovrätten kan i avbidan på slutligt avgörande såväl inhibera medgivet tillstånd som bevilja en ansökan som avslagits. På grund av den sekretess som under förun- dersökning iakttas gentemot den misstänkte torde en l'ulllöljt'lsrätt i prak- tiken endast kunna utövas av åklagaren.

Någon annan begränsning än de allmänna reglerna om prövningstillstånd gäller inte för överklagande av hovrättens beslut till högsta domstolen.

Tillståndstiden

Tillståndstiden enligt RB är en vecka från den dag då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare. Eftersom delgivningen av beslutet inte an- kommer på domstolen innebär detta att det är åklagaren eller undersök- ningsledaren som avgör vid vilken tidpunkt ett meddelat tillstånd skall börja utnyttjas. Att avlyssningen påbörjas så snart som möjligt ligger i regel i polisens intresse. Eftersom tillståndsgivningen sker utifrån utredningsläget en viss dag bör någon fördröjning av delgivningen överhuvudtaget inte komma i fråga.

Föreligger behov av förlängning av den bestämda tiden kan nytt tillstånd meddelas (SOL.-' 1938:44 s. 327). Att detta många gånger är fallet torde ha stått klart också för RB:s upphtwsmän. Den begränsade tillståndstiden torde därför — utöver hänsynen till tvångsmedlets ingripande natur — motit eras med att den ger rätten möjlighet att genom sin makt över tillstandsgit ningen tillse att förunderst'jkningen bedrivs snabbt och energiskt.

.—f t'lt'.s.s)/t'1/1tlt'. II/UNUt'k/Ihlj: och granskning

1 förarbetena framhålls att det inte kan krävas att undersökningsledaren eller åklagaren personligen skall avlyssna alla samtal. Själva avlyssnandet får därför anfönros åt polisman eller teletjänsteman (SOU 1938z44 s. 327).

• Sida 140
•  Original

Prop. 1975/76:202 1 10

Det förutsätts att samtalen därvid upptecknas. Uppteckning torde i första hand ha avsett stenograliska anteckningar men lär få omfatta även de numera gängse fonetiska upptagningarna. varifrån utskrifter görs."

Hänvisningen till 27 kap. 12 .»5 första stycket RB innebär att uppteckningen inte får granskas av annan är rätten. undersökningsledaren eller åklagaren. Sakkunnig eller annan. som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid hörs. får dock efter anvisning av någon av nyssnämnda myn- digheter granska uppteckningen. l förarbetena (prop. 19425 5. 210 och 509) omnämns särskilt möjligheten av chiffermeddelanden som skäl för att un- dersökningsrätten utsträcks till andra än rätten. undersökningsledaren och åklagaren.

Uppteckning som är betydelselös för utredningen skall genast förstöras. Denna föreskrift omfattar såväl bandupptagningar som bandutskrifter. Nå- gon yttersta gräns för hur länge uppteckningar som är av betydelse för utredningen får bevaras är däremot inte angiven utan följer vad som i all- mänhet gäller beträffande förundersökning.

Den misstänktes och hans försvarares rätt att ta del av uppteckningar som har bedömts ha betydelse för utredningen och därför har bevarats re- gleras inte i 27 kap. RB utan följer de allmänna reglerna om förundersökning i 23 kap. RB. Den misstänkte och försvararen har således enligt 23 kap. 18 & RB. i den mån det kan ske utan men för utredningen. rätt att ta kän- nedom om vad som förekommit vid förundersökningen och åtal får inte väckas utan att så har skett. Att denna granskningsrätt vid större utredningar är inskränkt till uppteckningar som har betydelse för den i det enskilda fallet misstänkte torde ligga i sakens natur. Ett annat bedömningssätt skulle innebära ett ingrepp i andra misstänktas personliga integritet. Rätten att ta del av undersökningen torde i praktiken utövas genom granskning av det förundersökningsprotokoll. som den misstänkte enligt 23 kap. 21 & RB har rätt att erhålla så snart åtal beslutas. Protokollet skall uppta allt som förekommit av betydelse för utredningen. Polisens strävan att åstadkomma bevisning i annan form och åklagarnas praxis att inte åberopa telefonav- lyssningsmaterial i rättegång kan medföra att uppteckningarna på detta sta— dium inte längre har någon betydelse för utredningen och därför inte upptas i protokollet. Enligt 20; FLEK synes dock beslut och uppgifter rörande det faktum att telefonavlyssning ("överhuvudtaget förekommit böra framgå av protokollet.

Att reglerna om granskning av förundersökningsmaterialet i praktiken begränsas av att den misstänkte inte förrän han hörs som skäligen misstänkt behöver delges den mot honom riktade misstanken har berörts i det fö- regaende (3.2).

4.2.2 l953 års lag Lagens lil/('inlpningsomnit/('

1952 års lag. som avser även andra tvångsmedel än telelonavlyssning. är uppbyggd på så sätt att i l & anges lagens tillämpningsområde och i 2--—(y && meddelas regler om utvidgade möjligheter att använda tvångsmedel inom

• Sida 141
•  Original

Prop. l975/76:202 1 11

lagens tillämpningsområde. Bestämmelserna om telefonavlyssning återfinns i 5 och 6 åå.

Lagen skall tillämpas vid förundersökning angående vissa brott mot rikets yttre eller inre säkerhet samt vissa allmänfarliga brott. Lagen äger således enligt lå tillämpning beträffande

l. ntot'dht't'tnd(13 kap. 1 & BrB). grov NIO/”[lbl'alltlf 13 kap. 2 & BrB). allmän/ärlig

ödeläggelse (13 kap. 3.5 BrB). kapning ov ltt/j/ärtyg och Iu/l/itrtssabotagc (13 kap. 5 aå BrB). om gärningen innefattar sabotage (13 kap. 4; BrB"); sabotage, grov! sabotage ( 13 kap. 5 & BrB). uppror (18 kap. 1 %* BrB). väpnat ltot mot laga ordning (18 kap. 3å BrB). olovlig kån'et'ksuntlu'l (18 kap. 4å BrB). ltiig/iit'rädcri (19 kap. l & BrB). kt'igsansti/lon (19 kap. 29' BrB). spioneri ( 19 kap. 5 & BrB).gt'ovtspionct'i( 19 kap. 6 & BrB). obehörig hc/Ztttning med llt'mlig uppgi/t (19 kap. 75 första stycket BrB). olovlig underrättel- severksamhet ( 19 kap. 9 & BrB) och tagande av utländsk! unde/stöd (19 kap. 13% BrB);

3. mord. dråp. misshandel. grov misshandel (3 kap. 1. 2. 4 och 5 åå BrB). människorov. olaga frihetsberövande. lörsättande i nödläge samt olaga tvång(4 kap 1—4 åå BrB).om gärningen innebär förgripelse mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot den som i egenskap av riksföreståndare fullgör statschefens uppgifter (s. k. ntqicstiits/örbt)'- tclsct'):

4. _lötsiik. förberedelse eller stämpling till ovannämnda brott. om sådan gär- ning är straffbelagd. tu

Flera av de uppräknade brotten är i och för sig av sådan grovhet att de på grund av minimistraffregcln faller in under RB:s telefonavlyssningsbestäm- melser. Straffminimum under två års fängelse har dock följande brott. näm- ligen sahotugc (fängelse i högst fyra år). kapning ov ltt/'t/étt'tvg och ltt/'t/itt'ts- sabotage (fängelse i högst fyra år för normalbrottet). olovlig ka'tvurkstttn/tc/ (böter eller fängelse i högst två år). spionvrimingelse i högst sex år). obehörig htj/itttning med ltt'ntlig uppgi/l (böter eller fängelse i högst två år). olovlig llII— durriittvlu'vvrksutnlu'l (böter eller fängelse i högst två år) samt tagande uv utländskt understöd (fängelse i högst två år). Av de s. k. majestätsförbry- telserna kan straffet för misshandel. grov ntiss/tatult'l. olaga li'iltctsht'ro'vandt'. lärs-tittande i nöd/(ige samt olaga tvång sättas lägre än fängelse i två år.

Tillämpningen av telefonavlyssningsbestämmelserna utvidgas i förhållan- de till RB även genom att brottsformerna försök. förberedelse och stämpling omfattas av bestämmelserna. l-ör försök. förberedelse och stämpling till brott gäller nämligen inte de för det fullbordade brottet gällande minimi- straffen (se 23 kap. 1 och 2åå BrB).

l betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spioneribrottet m.m. har en särskilt till- kallad utredningsman föreslagit vissa ändringar i 19 kap. BrB. l spioneri- brottet utmönstras det indirekta ttppsåtet att gå främmande makt tillhanda. Brottet obehörig befattning med hemlig uppgift omkonstrueras för att bl. a. avse sådana fall som nu täcks av spioneristadgandet. Dessa fall skall omfattas av en särskild straffbestämmelse. enligt vilken för grov obehörig befattning med hemlig uppgift skall kunna dömas till fängelse upp till fyra år. Brottet olovlig underrättelseverksamhet uppdelas på två brottstyper. Nuvarande 19 kap. Oe första stycket BrB omformas så att även här direkt uppsåt att till-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1975/76:202 112

handagå främmande makt skall föreligga. Bestämmelsen upptas i 19 kap. 10 .: BrB. 1 19 kap. 1 | .»5 BrB upptas det innehållsmässigt oförändrade andra stycket av 19 kap. 9.5 BrB (s. k. flyktingspionage). Denna form av olovlig underrättelseverksamhet omrubriceras till olovlig personspaning. Straffbc- stämmelscn mot tagande av utländskt understöd föreslås upphävd.

Som en följd av att ett nytt stadgande införs om grov obehörig befattning med hemlig uppgift. nuvarande 19 kap. 9 &" BrB uppdelas på två bestämmelser samt 19kap. 13 äBrBupphävs föreslåsändringari 1952årslag. Ändringarnain- nebär ingen utvidgning av lagens tillämpningsområde.

Tele/ormvlvssning

1952 års lag innebär väsentligen en lagstiftning som på basis av grund- bestämmelsen i 27 kap. 16%" RB vidgar möjligheterna till avlyssning och dessutom tillåter vissa andra åtgärder beträffande telefon som har anknyt- ning till den misstänkte. Beträffande kravet på utredningsintresse. miss- tankens styrka. apparatens anknytning till den misstänkte. talerätt samt granskning och förstöring av uppteckning gäller vad som sagts beträffande 27 kap. löå RB. Till närmare granskning tas därför här upp endast vissa punkter. som innehåller en avvikande reglering.

Telefonavlyssning enligt 27 kap. löå RB får tillåtas vid förundersökning rörande de brott som nämns i 1 % 1952 års lag även om minimistraffet för brottet understiger fängelse i två år.

Utöver avlyssning kan — under samma förutsättningar som gäller för av- lyssning — tillstånd lämnas till att telefonsamtal inställs eller fördröjs. att telefonapparat avstängs för samtal samt att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal som expedierats eller beställts till och från telefonapparat.

Giltighetstiden för tillstånd till avlyssning eller åtgärd som nyss nämnts utsträcks till en månad.

Tillstånd skall i enlighet med RB i princip meddelas av rätten. Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet som är av väsentlig betydelse för utredningen får dock förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åkla- garen. Om så har skett skall skriftlig anmälan därom. med angivande av skälen. ofördröjligen göras hos rätten. som skyndsamt skall pröva ärendet. Finner rätten att förordnandet inte bör äga bestånd skall rätten upphäva förordnandet.

Beslutande/'att för tindetsöknings/edare och åklagare

Den mest anmärkningsvärda avvikelsen — bortsett från utvidgningen med avseende å brotten — är undersökningsledarens och åklagarens rätt att interi- mistiskt förordna om avlyssning. Denna möjlighet finns endast i 1952 års lag och har motiverats med att inhämtande av rättens förhandstillstånd under vissa förhållanden innebär omgång och tidsutdräkt som kan försvåra utred- ningsresultatet. 1 sådana fall där ett snabbt ingripande ärav nöden föratt icke utredningsresultatet skall äventyras borde därför beslutanderätten anförtros

• Sida 143
•  Original

Prop. 1975/76:202 t 13

undersökningsledaren eller åklagaren (prop. 1952:22 s. 241. Av remissinstan- serna synes endast advokatsamfundet ha motsatt sig detta ttnder hänvisning till att det saknas regler om att den misstänkte skall underrättas om åtgärden i efterhand; under sådana förhållanden borde i vart fall i fredstid upprätthållas kravet på domstolsprövning i förhand (prop. l952:22 s. 35).

Beträffande förutsättningarna för interimistiskt beslut ansåg Göta hovrätt att inhämtande av rättens tillstånd inte syntes kunna medföra annan olägen- het än sådan som kunde följa av den tidsutdräkt som åtgärden i regel måste dra med sig. Depanementschefen fann dock att möjligheten att åberopa annan olägenhet än tidsutdräkt borde kvarstå. En skyldighet att alltid in- hämta rättens tillstånd kttnde understundom medföra svårigheter för för undersökningen som inte tog sig uttryck enbart i tidslörlust. Vari dess svårigheter skulle ligga utvecklas dock inte närmare i motiven (prop. 19523: 5. 32 och 46).

Domstolens kontroll/t'mktion

Undersökningsledare eller åklagare som provisoriskt förordnat om avlyss— ning enligt Så' skall enligt ök" ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom till domstol för prövning av åtgärden. Någon närmare precisering av uttrycket "ofördröjligen" görs inte i förarbetena. Här finns alltså en viss handlingsfrihet för undersökningsledaren och åklagaren. l dansk rätt gäller i motsvarande fall en frist om 24 timmar från avlyssningens påböriande (se 8.2). Om inte exceptionella förhållanden råder torde denna gräns kunna anses relevant även för svenskt vidkommande. Nuvarande handläggningsrutin fram till domstolsbeslutet liksom tillvägagångssättet vid själva avlyssningen torde medföra att tidsskillnaden mellan ett beslut av åklagaren och ett beslut av rätten normalt är minimal. vilket givetvis minskar det praktiska behovet av provisorisk beslutanderätt.

Rätten skall enligt lagtexten skyndsamt ta upp ärendet till prövning och avgöra om förordnandet bör bestå. Bör åtgärden ej äga bestånd skall rätten upphäva förordnandet. Detta innebär givetvis att avlyssning och uppteckning av samtal skall upphöra. lluruvida information från redan utförd avlyssning får utnyttjas och gjorda uppteckningar får bevaras framgår inte vare sig av lagtext eller förarbeten. Anmälan till rätten skall ange skälen. Något Ullf)"Ckligt hinder mot att i skälen uppta vad man till äventyrs hunnit tipp— snappa genom avlyssningen anges inte.

4.2.3 l969 års lag

1969 års lag innehåller färre avvikelser från RB:s regler än 1952 års lag. Avvikelserna är två: dels får straffminimumregeln underskridas om för- undersökningen gäller grovt narkotikabrott eller grov varusmuggling av nar- kotika. dels utsträcks tillståndstiden till en månad. 1 övrigt gäller RB:s regler. Således har bestämmelser som tillåter fördröjning av samtal o. d. ej ansetts erforderliga. och besltttanderättcn tillkotnmer enbart domstol. Brotts- formerna försök. förberedelse och stämpling är — i motsats till 1952 års lag - inte särskilt anmärkta i lagtexten och torde därför inte få föranleda 8 Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 202

• Sida 144
•  Original

Prop. 1975/76:202 114

telefonavlyssning. .

Narkotikabrott begås om någon uppsåtligen tillverkar. saluhåller. överlåter eller innehar narkotika som avses i 1 & narkotikaförordningcn utan att vara berättigad därtill eller i strid mot villkor som gäller för tillstånd enligt nar- kotikaförordningen. Normalbrottet straffas med böter eller fängelse i högst två år. Ringa brott kallas narkotikaförseelse och föranleder endast böter. Grovt narkotikabrott liksom grov varusmuggling som gällt narkotika straffas däremot med fängelse. lägst ett och högst tio år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt. avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig art. Bedömningsgrundcrna när det gäller att rubricera varusmuggling som grovt brott är likartade. Man skall särskilt beakta om brottet förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

Vid en granskning av förarbetena (prop. 1969z5) kan konstateras att man med telefonavlyssningen velat komma åt de farligaste formerna av illegal narkotikahantering. Man utgick från att det finns ett mindre antal grova prifitörer som finansierar. importerar. tillverkar och försäljer narkotika i myc- ket stora kvantiteter.

Av intresse också utanför 1969 års lags tillämpningsområde är motiv- uttalandet att telefonavlyssning skulle göra det svårare för dem som sysslar med illegal narkotikahantering att bedriva sin verksamhet. De skulle tvingas ta kontakt med sina medhjälpare på annat sätt än genom telefon och här- igenom bli åtkomliga för sedvanliga spaningsmetoder.

Liksom 1952 års lag är 1969 års lag tidsbegränsad. Tidsbegränsningen motiverades av departementschefen med att riksdagen inom relativt kort tid borde få tillfälle att pröva lagens verkningar. Vid utskottsbehandlingen (] LU l969:16 5.10) framhölls att det till ledning för riksdagens prövning av en eventuell förlängningsproposition syntes erforderligt med en redo- görelse för vunna erfarenheter av lagens tillämpning. bl.a. huruvida den avsedda effekten uppnåtts. Till följd härav har RPS årligen lämnat en utförlig redogörelse för tillämpningen. Redogörelsen har tagits in i för- längningspropositionen.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1975/76:202 1 15

5 lakttagelser rörande den praktiska till- lämpningen

5.1. Omfattningen av utredningens granskning

För att undersöka den praktiska tillämpningen av RB:s bestämmelser om telefonavlyssning har utredningen gjort en enkät hos länsåklagarna och över- åklagarna i Stockholm. Göteborg och Malmö. Beträffande tillämpningen av 1952 års lag har utredningen i första hand utnyttjat det material. som finns samlat hos RPS:s säkerhetsavdelning. På motsvarande sätt har till— lämpningen av 1969 års lag granskats med ledning av handlingar som finns hos rikskriminalens narkotikarotel i Stockholm. Granskningen av de en- skilda fallen har för alla tre kategorierna gått tillbaka till 1969. Härjämte har beträffande 1952 års lag inhämtats vissa statistiska uppgifter även för tiden dessförinnan. Efter granskningen av fallen enligt 1952 och 1969 års lagar har uppkomna frågeställningar dryftats med rikspolischefen och andra företrädare för RPS. Efter genomgången av 1952 års lag har motsvarande spörsmål diskuterats även med chefsrådmannen vid Stockholms tingsrätt lngvar Ågren och chefsåklagaren vid åklagarmyndighetcn i Stockholm Axel Morath.

5.3. Föreskrifter m.m.

Den anmälan till rikspolischefen som skisserats i det föregående är inte fastlagd i någon av regeringen tttfärdad författning. Vad avser 1969 års lag finns dock motivuttalanden och instruktioner som drar upp sådana rikt- linjer. RPS utfärdade redan den 30 april 1969 (dnr C-7/69) en rekommen- dation om anmälan av telefi.)navlyssningsärendena till rikspolischefen. Iden första förlängningspropositionen (prop. 1970:127) anmärkte departements- chefen att den ordningen iakttagits. att varje ärende om ifrågasatt telefon- avlyssning anmäldes för rikspolischefen och att de parlamentariska leda-

• Sida 147
•  Original

Prop. 1975/76:202 117

rnöterna i RPS lämnades en fortlöpande. ingående redovisning för utveck- lingen av den grova narkotikabrottsligheten och tillämpningen av telefon— avlyssningslagen. Detta tillvägagångssätt fann departementschcfen lämpligt och ägnat att stärka lagens garantier för att telefonavlyssning inte användes på sådant sätt att rättssäkerheten blev åsidosatt. 1 skrivelse till länspolische- ferna och polismästarna den 5 maj 1970 (dnr (."-102—2159/70) hänvisade RPS till departernentschefens uttalande och framhöll att det var angeläget att dittills tillämpad praxis följdes även i fortsättningen. lnnan fråga om telefönavlyssning i ärenden av detta slag underställdes åklagaren borde därför ärendet anmälas för rikspolischefen. lämpligen genom kontakt med byrå- chefen för polisbyrå 11. ' _

l-ör åklagarnas del framhöll RÅ den 18 _iuni 1969 (cirkulär C 56) att le- lefonavlyssning som spaningsmetod i narkotikafällen skulle användas ytterst restriktivt och endast tillgripas för att skaffa bevisning mot de grövsta pro— fitörerna inom narkotikabranschen. Nled hänsyn härtill kttnde det enligt RÅ finnas anledning för distriktsåklagare som överväger" att begära tillstånd till telefonavlyssning att rådgöra med vederbörande statsåklagare (dvs. länsåklagare och överåklagarc). 1 ett cirkulär den 14 november 1972 (C 74) upprepade RÅ att samråd borde ske med statsåklagare. RÅ framhöll vidare att ordningen med anmälan till rikspolischefen inte skulle rubba gällande regler om åklagarens inträde som undersökningsledare och inte heller hindra åklagaren att. om han'i något fall fann skäl därtill. på eget initiativ göra framställning till domstolen om telefonavlyssning.

Beträffande 1952 års lag iakttas. som redan nämnts. samma förfarande med förhandsanmälan till rikspolischefen. Genom att säkerhetstjänsten sor- terar direkt under RPS har dock inga uttryckliga föreskrifter om förhands- anmälan behövt utfärdas. En allmän orientering för parlamentarikerna i RPS av ungefär samma slag som för 1969 års lag förekommer också'be- träffande säkerhetsfallen. När det gäller 1952 års lag torde med stöd av 20 och 30 åå åklagarinstruktionen (1974z910)åklagarfunktionerna regelmäs- sigt fullgöras av länsåklagare eller - i Stockholm. Göteborg och Malmö —av chefsåklagare. 1 Stockholm handläggs säkerhetsfallen på särskild åkla- garkammare. vars chefsåklagare fullgör åklagarens uppgifter också beträf— fande tclefonkontrollen.

Vad som sagts nu om vem som fungerar som åklagare vid förundersökning enligt 1952 års lag torde ha avseende också på RB—fallen. Några enhetliga regler eller föreskrifter utöver vad allmänna författningar innehåller har dock inte meddelats för dessa fall. och någon central redovisning hos RPS lö—. rekommer inte. Eftersom de praktiska anordningarna kring telefonavlyss— ningen ombesörjs av säkerhetstjänsten begagnas dock i stort sett likartade beslutsvägar. .

Vid rikskriminalen. som handhar narkotikaspaningar och narkotikautred- ningar av även lokalt slag inom Stockholms polisdistrikt. samt i Göteborgs och Malmö polisdistrikt har fasta rutiner med vissa formulär och blanketter utarbetats för handläggningen av telefonkontrollärendcn. Då fråga uppkom- mer om tclefönavlyssning i något annat polisdistrikt än de nu nämnda brtrkar personal från rikskriminalen. i vart fall i utredningsskedet. bistå med råd angående avlyssningens praktiska genomförande.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1975/76:202 1 18

5.4 27 kap. 16 & RB

Enligt den omnämnda enkäten till läns- och överåklagarna. som avsåg tiden 1 januari 1969—31 januari 1975. har telefonavlyssning under åberopande en- bart av RB:s bestämmelser förekommit vid sex skilda förundersökningar och avsett sju misstänka personer. De misStänkta brotten har gällt mord (två fall). människorov m.m. (ett fall) och grovt rån (tre fall). Avlyssningspe— rioderna har varierat mellan en dag och — efter förnyat tillstånd — drygt tre månader. Beträffande fyra av de misstänkta har avlyssningen pågått högst en vecka och beträffande en i två veckor. 1 ett fall synes avlyssningen ha lett till att den misstänkte kunde frias och förundersökningen mot honom läggas ner. Två fall har varit resultatlösa och två har lett till fällande dom. Av de sistnämnda båda fallen torde avlyssningen ha varit utslagsgivande i det ena.

Utöver de fall som enkäten omfattade har telefonavlyssning enligt RB tillgripits även vid händelserna på västtyska ambassaden i Stockholm i april 1975. där de misstänkta brotten innefattade mord och människorov.

Utredningen finner att telefonavlyssning enligt RB har utnyttjats med stor restriktivitet. Vid bedömningen av frågan om åtgärden har haft avsedd verkan kan visserligen noteras att huvudparten av fallen blivit resultatlösa i den meningen att fällande dom ej följt. Härvid är dock att beakta att åtgärden tillgripits i lägen då andra efterforskningar har ansetts otillräckliga. varför sannolikheten för att brotten skulle klaras upp redan från början varit liten.

5.5 1952 års lag

I fråga om 1952 års lag tillkommer. förutom de allmänna sekretessbestäm- melserna i 10% Seer. särskild anledning till försiktighetimed offentliggö- rande av hänsyn till rikets säkerhet. Den redovisning utredningen här kan lämna måste därför bli avsevärt mer begränsad än den som görs beträffande 27 kap. 16? RB och 1969 års lag. Det må anmärkas att motsvarande res- triktivitet upprätthållits i samband med förlängningarna av 1952 års lag.

Utredningen vill inledningsvis hänvisa till det material som offentliggjorts i samband med Wennerströmaffären (se 4.1.8) och de uttalande som gjordes vid behandlingen av 1958 års motion (se 4.1.9).

I samband med den debatt kring telefonavlyssningen. som under som- maren 1975 förekom i massmedia. gjorde justitieministern ett undantag från sekretessen och offentliggjorde vissa uppgifter rörande avlyssningens omfattning. Bl. a. nämnde han att då.iju|i 1975. var sju svenska medborgare föremål för telefonavlyssning enligt 1952 års lag. Med anknytning härtill kan utredningen. som i övrigt finner sig inte höra lämna närmare antals— uppgifter. nämna att under "den tid som utredningen överblickat. antalet svenska medborgare som var föremål för avlyssning i regel utgjort ett tiotal.

Utredningen har beträffande 1952 års lag kunnat konstatera att under granskningsperioden avlyssningen pågått betydligt längre än enligt den öv- riga lagstiftningen. Tillstånden har i vissa fall utsträckts över tid som allmänt

• Sida 149
•  Original

Prop. 1975/76:202 ] 19

sett får anses anmärkningsvärt lång. De misstankar. som legat till grund för tillstånden. har endast i ett mindre antal fall kunnat bekräftas i den meningen att förundersökningarna utmynnat i åtal och fällande dom. I några fall har avlyssningen avbrutits sedan man genom avlyssningen kunnat konstatera att misstankarna varit ogrundade. Detta har då som regel kunnat ske efter förhållandevis kort tid. 1 andra fall torde misstankarna ha förstärkts men inte i sådan grad att det ansetts finnas fog för vidare åtgärder. 1 ytterligare andra fall synes däremot förundersökningsli'tget inte vara nämnvärt förändrat vid avlyssningsperiodens början och slut. Detta synes ha förekommit även i fall då tillstånd gällt under längre tid. Utredningen anser att fortsatt till- ståndgivning i sådana fall allmänt sett är ägnat att inge betänkligheter. ] regel har misstankarna gällt en på lång sikt arbetande brottslighet. som samhället på något sätt måste värja sig emot. Det primära målet i tvångs- medlets nuvarande utformning är emellertid brottsutredning och tillämp- ningen måste utgå från att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för ut- redningen. Om åtgärden vidmakthålls under längre tid utan att avståndet till fällande dom minskar uppstår frågan om kravet på rnisstankens styrka och kravet på synnerlig vikt för utredningen är uppfyllda.

l—Zn iakttagelse är att tillstånden understundom haft en tämligen vid ram vad avser antalet till varje misstänkt kntttna telefoner. Utredningen har i sin redovisning av gällande rätt visat att lagstiftningen utgår från att det är den misstänktes egna satntal som är åtgärdens egentliga objekt. Det kan visserligen inte förnekas att åtgärdens effektivitet fordrar att man inte in- skränker apparaturvalet alltför mycket. och det har kunnat iakttas att de misstänkta i kringgående syfte söker sig till apparater. som har en lösare anknytning till dem själva. För att tillgodose syftet med åtgärden kan härvid apparater. som begagnas av en ganska stor krets personer. bli föremål för avlyssning. Det har emellertid. såvitt utredningen kunnat finna.i regel inte gjorts någon redovisning av antalet utomstående som utnyttjat apparaten eller av den frekvens. med vilken den misstänkte själv använt apparaten. Särskilt i ärenden som förnyat tillstånd är en sådan redovisning av intresse både för att mäta integritetskränkningen och för att belysa avlyssningens värde för förundersökningen. Någon avvägning av graden av integritets- kränkning förutsätts visserligen inte uttryckligen i den nuvarande lagstift- ningen men bör ändock enligt utredningens uppfattning komma i betrak- tande. ] vissa fall synes tillstånden ha kttnnat baseras på misstankar också mot andra personer än den i första hand misstänkte.

! 1952 års lag finns rätt för undersökningsledaren eller åklagaren att pro. visoriskt förordna om avlyssning. Denna möjlighet har utnyttjats ytterst sparsamt. Före 1969 har iakttagits ett fall. i vilket för övrigt domstolen sedermera underkände det provisoriska beslutet. 1 ett andra fall. där in- terimistiskt beslut tillgripits. godkändes avlyssningen av domstol. Saken var brådskande. De upplysningar som vanns genom den provisoriskt be— slutade avlyssningen var av avgörande betydelse för utredningen. som i sinom tid ledde till fällande dom. Något fall där samtal fördröjts eller inställts eller telefonapparat har avstängts från samtal har ej iakttagits.

I fråga om åtgärdens effektivitet må anmärkas att resultaten av avlyss- ningen i form av fällande dom både i absoluta tal och relativt sett är lågt och avsevärt understiger 1969 års lag. Antalet domar beträffände brott som

• Sida 150
•  Original

Prop. 1975/76:202 120

omfattas av 1952 års lag är dock överhuvudtaget lågt. Det kan emellertid konstateras att telefonavlyssningen i många fall haft en avsevärd om ock ej alltid avgörande betydelse för utredningen.

5.6 1969 års lag

1969 års lag trädde i kraft den 25 mars 1969. Utredningens granskning av tillämpningen omfattar tiden från ikraftträdandet till oktober 1974.

Antalet ärenden har för de olika åren varit följande: 28 (1969). 39 (1970). 44 (1971). 34 ( 1972). 46 (1973) och 44 (1974). Avlyssningstiderna har varierat från en vecka till tio månader. 1 omkring 40 procent av fallen haravlyssningen pågått högst en månad. i 70 procent högst två månader. i 80 procent högst tre månader och i 90 procent högst fyra månader. 1 fem procent av fallen har avlyssningstiden överskridit ett halvår.

Antalet telefoner som omfattats av tillstånden har i regel endast obetydligt överstigit antalet misstänkta. som varit föremål för avlyssning. Stor för- siktighet har iakttagits beträffande telefoner. som i större utsträckning bru- kats av andra än den misstänkte.

1 det alldeles övervägande antalet fall. i vilka telefonavlyssning har till- gripits. har de misstankar som legat till grund för tillståndet. kunnat bekräftas och Rjrundersökningarna lett till fällande dom. 1 en del fall har resultat uteblivit på grund av att telefonerna ej tagits i bruk eller den misstänkte gripits för annan brottslighet än narkotikabrott. Domarna i de fall som lett till åtal har i regel innefattat fängelse eller internering på två år eller däröver. Av allt att döma har telefonavlyssningen varit ett mycket värdefullt och ofta avgörande inslag vid bekämpandet av de stora smugglings- och för- säljningsorganisationerna.

5.7. Allmänna synpunkter

Gällande regler har med undantag för det i RB intagna grundstadgandet tillkommit för att tillgodose efter hand uppkomna behov. Fråga är till vä- sentlig del om tidsbegränsad lagstiftning. Svårigheter har därigenom förelegat att i samband med lagstiftningsåtgärderna ingå på olika allmänna frågor. Brottsligheten och andra faktorer av betydelse har fortlöpande förändrats från titten för lagstiftningens tillkomst. Dessa förhållanden gör enligt ut- redningens uppfattning att behov föreligger av en mera genomarbetad reg-

lering.

• Sida 151
•  Original

Prop. 1975/76:202 121

6.1. Inledning

1 skrivelse den 31 oktober 1973 till Kungl. Maj:t framförde Pressens sam- arbetsnämnd — som är ett organ för samarbete mellan Publicistklubben. Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet — öns- kemål om förstärkning av anonymitetsskyddet och skyddet för meddelare till massmedia. l tilläggsskrivefse den 30 november 1973 påpekade nämnden de problem som sammanhänger med telefon-avlyssning hos tidningsredak- tioner och andra situationer. då åtgärden kan komma i konflikt med TF:s regler om anonymitetsskydd för meddelare. Tilläggsskrivelsen redovisas i utredningens direktiv.

De bestämmelser beträffande telefonavlyssning. som kan finnas erfor- derliga till skydd för författares. annan upphovsmans och meddelares rätt till anonymitet måste naturligen utgå från de grundläggande reglerna därom. Dessa har uttömmande behandlats av andra utredningar. som haft yttran— defrihetslagstiftningen till föremål för sitt arbete. Utredningen finner det därför inte ändamålsenligt att för egen del lämna en utförlig redovisning för nämnda regler utan vill för en närmare redogörelse hänvisa till offent- lighetskommitténs betänkande (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess. offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittens betänkande (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar och senast massmedieutredningens (MMUzs) betänkande (SOU l975:49) Massmediegrundlag.

_ 6.2 Tryckfrihetsförordningen

Den nu gällande TF är av 1949 och har karaktär av grundlag.

Enligt TF skall det i princip stå envar fritt att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter (1 kap. 1 ;" andra stycket). Envar skall också ha rätt att fritt meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst. under förutsättning att det sker för offentliggörande i tryckt skrift. således i pub- Iiceringssyfte (] kap. 1 & tredje stycket).

Att yttrande och meddelande av uppgifter skall kunna ske fritt innebär att det skall kunna ske utan påföljd. Denna frihet för envar sammanhänger

• Sida 152
•  Original

|») k)

Prop. 1975/76:202 1

med att ansvaret för missbruk av yttrandefriheten enligt TF lösts på ett särskilt sätt. genom ett s.k. formalansvar. Ansvaret utkrävs av en enda person med viss bestämd funktion. Denne är i fråga om tidningar och tid- skrifter — periodiska skrifter —— den ansvarige utgivaren. I fråga om icke- periodiska skrifter svarar författaren i den mån han framträder. Om den primärt ansvarige personen av något skäl inte kan åtalas. övergår ansvaret till en annan som står närmast i den s.k. ansvarighetskedjan.

Den som enligt 1 kap. 1 ; tredje tycket TF lämnat ett meddelande för publicering är med den angivna ordningen i princip skyddad från ansvar. Från detta 5. k. meddelarskydd gäller dock vissa undantag. Skydd mot straff- ansvar föreligger sålunda ej

D om meddelandet innefattar ärekränkning mot enskild person och med- delandet inte blivit infört i skriften (7 kap. 3ä första stycket) Cl om lärnnandet av meddelandet innefattar vissa grova brott mot rikets säkerhet (7 kap. 3; andra stycket första punkten). De brott det gäller är uppror. högförräderi. landsförräderi. landssvek. spioneri. grovt spioneri eller försök. förberedelse eller stämpling till sådant brott [1 om meddelandet avser förhållande. som någon fått kännedom om i sam- band med innehav av allmän befattning eller utövande av lagstadgad tjänsteplikt. och meddelandet innefattar brott mot en i lag stadgad tyst- nadsplikt (7 kap. 3å andra stycket andra punkten) El om meddelandet avser utlämande för publicering av en allmän handling som skall hållas hemlig enligt Seer (7 kap. 3,5 tredje stycket).

Författare till tryckt skrift kan om han så önskar vara anonym. Han är inte skyldig att låta sätta ut sitt namn på skriften (3 kap. 1 ; första stycket). Boktryckare. förläggare eller annan som har att ta befattning med skrifts tryckning eller tryckt skrifts utgivning får inte mot författarens vilja uppen- bara vcm denne är. om inte sådan skyldighet är föreskriven i lag (3 kap. 1 ;" andra stycket). Vad som gäller om författares anonymitet har motsva- rande tillämpning i fråga om den som. utan att vara författare. lämnat med- delande för offentliggörande i tryckt skrift.

l tryckfrihetsmål. dvs. i huvudsak mål om ansvar för tryckfrihetsbrott. får fråga om någons författarskap till periodisk skrift aldrig väckas (3 kap. 2 och 3 ;; TF). När det gäller icke—periodisk skrift sammanhänger författarens möjlighet att vara anonym med att han inte är skyldig att sätta ut sitt namn på skriften.

l fråga om annat brott än tryckfrihetsbrott torde vid brottsutredningen. med hänsyn till innehållet i 23 kap. 13 å andra stycket RB. den ovan berörda skyldigheten enligt lag att röja om viss person är författare eller meddelare föreligga när förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. l dylikt fall torde hinder inte föreligga att ta i anspråk vittnesplikten gentemot en skrifts utgivare. Ett uttalande av departements- chefen i ft'irarbetena till TF (prop. 1948:230 5. 144) berör det särskilda fall att allmänt brott begåtts genom ett meddelande. Enligt departementschefen är i detta fall. om misstanken riktas mot viss person. skriftens utgivare skyldig att vid vittnesförhör uttala sig i fråga om den misstänkte lämnat meddelandet. Enligt departementschefen är däremot i samma fall utgivaren inte skyldig att ttttala sig om vem som eljest lämnat de offentliggjorda

• Sida 153
•  Original

Prop. 1975/76:202 123

uppgifterna.

Konflikt med anonymitetsskyddet kan emellertid uppkomma även i annat fall under brottsutredningen. Vid telefonavlyssning mot person som har anknytning till massmedia kan polisen få kännedom om vem som är för— fattare eller meddelare. Det synes böra antas att gällande rätt tillåter att anonymiteten bryts i sådana fall. Någon uttrycklig reglering av denna kon— fliktsituation finns dock inte f.n.

6.3. Radioansvarighetslagen

Regler om yttrandefriheten och ansvar i radio och TV ges i radioansva- righetslagen (1966z756). Radioansvarighetslagen upptar regler om ansvar. meddelarskydd och anonymitet i rundradioverksamhet. Dess reglering står mycket nära vad som gäller för tryckt skrift enligt TF och upptas i det följande inte till särskild behandling.

6.4. Förslaget till massmediegrundlag

MMU:s förslag till massmediegrundlag (MGL) utgår från de grundläggande principerna i TF. Vad gäller ansvaret för yttrandefrihetsbrott har de nu- varande reglerna i TF i allt väsentligt lämnats oförändrade. MMU har behållit och i vissa avseenden förstärkt det nu gällande anonymitetsskyddet. Be- stämmelserna införs i ett gemensamt kapitel. 8 kap. MGL.

8 kap. 858 MGL upptar den allmänna bestämmelsen om anonymitets- rätten. Reglerna motsvarar dem som nu finns i 3 kap. 1 ;" andra stycket och 4,5 TF samt 95 radioansvarighetslagen. Stadgandet lyder:

Den som har tagit befattning med tillkomsten eller offentliggörandet av framställning i tryckt skrift. radio eller film eller som i övrigt har varit verksam inom företag för sådant offentliggörande eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter och andra meddelanden till periodiska skrifter eller radio får röja vad han därvid har erfarit om vem som är författare eller annan upphovsman eller har lämnat med- delande enligt 1 ;. endast om I. denne har samtyckt därtill;

2. fråga därom får väckas enligt 7 &;

3. vid vittnesförhör eller förhör med part under sanningsförsäkran rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift därom lämnas; eller

4. fråga är om brott som angives i 2; eller annat brott mot rikets säkerhet som avses i 5; andra stycket.

Stadgandet anger den krets av personer som är skyldiga att iaktta ano- nymitetsrätten. Genom stadgandet har kretsen utvidgats i förhållande till gällande rätt. Den omfattar. förutom personer som tagit befattning med offentliggörandet av framställning. alla personer som är verksamma inom de nämnda medieföretagen.

När det gäller undantagen från anonymitetsrätten anknyter punkterna l. 2 och 4 nära till vad som i motsvarande fall gäller enligt TF och förbigås här.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1975/76:202 . 124

Punkten 3 innefattar förändring i förhållande till gällande rätt. Såsom har framgått av avsnittet 6.2 viker enligt 3 kap. 1 och 4 5.5 TF rätten till anonymitet när skyldighet att uppenbara författare och meddelare är fö- reskriven i lag.

Enligt MMU bör en förstärkning av anonymitetsskyddet ske så att man söker hindra att fråga om vem som är upphovsman eller meddelare får väckas. när det inte är påkallat för målets avgörande eller när intresset av anonymitet väger över utredningskravet. t. ex. därigenom att erforderlig ut- redning kan erhållas på annat sätt. Detta har föranlett MMU att skapa en ordning enligt vilken frågan skall få väckas i ett mål endast om domstolen finner att det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgift därom lämnas. Detta för med sig att det inte såsom nu torde kunna ske blir möjligt att ta upp frågan vid förhör under förunder- sökningen.

l 8 kap. 11 & MGL erinras om att bestämmelser till skydd för rätten till anonymitet vid tvångsåtgärder på grund av yttrandefrihetsbrott eller an- nat brott meddelas i lag.

11 kap. MGL rör bestämmelser om rättegången. MMU föreslår att mål om straff för brott mot yttrandefriheten skall handläggas av en enda domstol. yttrandefrihetsdomstolen. gemensam för hela riket och knuten till Stock— holms tingsrätt. Vid domstolen skall vidare bl.a. handläggas mål mot med- delare, i de undantagsfall åtal mot meddelare skall vara tillåtet. Av intresse är den föreslagna bestämmelsen i 11 kap. 3s' andra stycket MGL. Enligt denna skall. när det vid domstol uppkommit tveksamhet huruvida MGL medför hinder mot att ådöma ansvar eller vidta en viss processuell åtgärd. frågan hänskjutas till yttrandefrihetsdomstolen. Detta skall dock ej ske om saken är uppenbar eller det annars av särskilda skäl anses onödigt. Bland de frågor som således skall kunna hänskjutas till yttrandefrihetsdomstolen märks kollision mellan intresset att erhålla uppgiftervid vittnesförhöroch ano- nymitetsrätten.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1975/76:202 125

7.1. Allmänt om lagstiftningen och dess bakgrund

Lagen (1973:162) om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund (terroristlagen) trädde i kraft den 1 maj 1973 med giltighet till utgången av april 1974. Den har därefter förlängts genom beslut av 1974 och 1975 års riksdagar och gäller nu till utgången av 1975. Terroristlagen syftar till att förhindra att internationella terroristdåd förövas i vårt land. Den upptar särskilda regler. enligt vilka utlänning kan avvisas eller utvisas eller. om beslut därom inte kan verkställas av asylskäl. kan underkastas övervaknings- och spaningsåtgärder. däribland telefonavlyss- ning.

Förslag föreligger nu om en uppdelning av terroristlagens bestämmelser på utlänningslagen (1954zl93) och en särskild lag om tvångsåtgärder i spa- ningssyfte i vissa fall. Bestämmelserna i förslaget bygger i väsentliga hän- seenden på överväganden som återfinns i förarbetena till terroristlagen. En kortfattad redogörelse för förarbetena lämnas därför innan utredningen går in på det föreliggande förslaget. För en närmare redovisning av terroristlagen och dess bakgrund hänvisas till förarbetena. främst prop. 1973:37 .

Propositionen rörande terroristlagen baserades på en rapport (Ds Ju 1972135) Åtgärder mot vissa våldsdåd med internationell bakgrund. som avgavs av kommissionen för förebyggande av politiska våldsdåd i december 1972. Kommissionen framhöll (prop. 1973:37 s. 77) att ansträngningarna för att skydda vårt land mot terroristhandlingar huvudsakligen borde inriktas på åtgärder av brottslörebyggande natur. Till de åtgärder som kom ifråga var bl. a. polisens spaningsverksamhet och uppsikten och övervakningen av dem som vistas här och som kan befaras ägna sig åt eller medverka i politisk terrorverksamhet. Kommissionen fann att det inte kunde bli fråga om att generellt utrusta polisen med långtgående befogenheter att ingripa med tvångsmedel av integritetsinkräktande slag utan att det förelåg grundad misstanke att vederbörande begått eller var i färd med att begå straffbar handling. Eventuella begränsade åtgärder i den riktningen måste ges ett snävt avgränsat tillämpningsområde och förknippas med så starka rätts— säkerhetsgarantier som möjligt. Reglerna och deras tillämpning måste också bli föremål för fortlöpande parlamentarisk ktmtroll. På grund av arten av den politiska terrorverksamheten och det sätt på vilken den bedrevs mötte

• Sida 156
•  Original

Prop. 1975/76:202 126

avsevärda svårigheter att med sedvanliga spaningsmetoder komma ifråga- varande personers verksamhet och brottsplaner på spåren. De betänkligheter — bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt — som förelåg mot att rucka på de ga- rantier gällande lagstiftning uppställde till skydd för den enskildes personliga integritet fann kommissionen böra få vika när det gällde människor. som redan vid en föregående prövning befunnits på grund av sitt samröre med politiska terroristgrupper utgöra ett hot mot den allmänna säkerheten och som endast av starka humanitära skäl tilläts stanna i vårt land. Det var enligt kommissionens mening rimligt att dessa tvingades underkasta sig mer långtgående inskränkningar i sina fri— och rättigheter och i skyddet för den personliga integriteten än andra grupper av befolkningen. Kom- missionen kom till slutsatsen att polisen borde ges utvidgade befogenheter att tillgripa speciella spaningsåtgärder mot den begränsade krets av ut- länningar som det här gällde. Så borde kunna ske till utrönande av om den politiska organisationen eller grupp som utlänningen antogs tillhöra kunde antas utgöra en fara för allmän ordning och säkerhet. även om det i det särskilda fallet ännu inte förelåg någon misstanke om brott. vare sig beträffande utlänningen själv eller någon i hans omgivning. 1 enlighet med det anförda föreslog kommissionen (s. 89) särskilda lagbestämmelser som utvidgade möjligheterna att tillgripa tvångsmedel. Med hänsyn till den utom- ordentligt ingripande karaktären hos brevkontroll Och telefonavlyssning bor- de för tillgripandc av sådan åtgärd krävas att det förelåg synnerliga skäl för åtgärden. Dessa åtgärder borde av rättssäkerhetsskäl endast få tillgripas efter förordnande av domstol.

l specialmotiveringen till bestämmelsen om telefonavlyssning och brev- kontroll fs. 113) uttalar sig kommissionen om uttrycket synnerliga skäl. Det förklaras närmast innebära att det kan anses föreligga en överhängande fara för att den politiska organisation eller grupp varom är fråga skall utföra eller låta utföra brottsliga handlingar som innefattar bruk av våld. hot eller tvång och att det kan antas att andra spaningsmedel inte är tillräckliga för att avvärja denna fara.

Remissinstanserna delade allmänt kommissionens uppfattning att an- strängningarna borde inriktas på brottsförebyggande åtgärder och godtog i det väsentliga kommissionens förslag. RÅ framförde dock på en punkt en mera principiellt betonad kritik beträffande den föreslagna användningen av tvångsmedel. RÅ menade att reglerna härom borde anknyta till RB:s bestämmelser och att tvångsmedel inte skulle få tillgripas annat än mot den som i ett konkret fall var misstänkt för brott.

Föredragande statsrådet (s. 22 f) delade kommissionens uppfattning att de tvångsmedel som RB ställde till förfogande inte var tillräckliga i detta sammanhang och att problemen inte kunde lösas tillfredsställande enbart genom begränsade ändringar i RB. Han ansåg inte heller att avstegen från gällande ordning kunde få långtgående konsekvenser i något hänseende. För att stärka garantierna mot missbruk av telefonavlyssning och brevkon— troll föreslog han att framställningarna skulle centraliseras till RPS och be- sluten till Stockholms tingsrätt. Framställningarna borde inte bli fler än att samtliga fall kunde redovisas av rikspolischefen inför styrelsens par- lamentariska ledamöter. Centraliseringen borde också kunna underlätta JK:s och .1(.):s övervakande verksamhet.

• Sida 157
•  Original

Prop. 1975/76:202 l27

Vid riksdagsbehandlingen väcktes motioner. i vilka yrkades avslag på propositionen. Justitieutskottet (JuU 1973118) anslöt sig dock till uppfatt- ningen att särskild lagstiftning var nödvändig. Utskottet betonade (s. 15) att det från rättssäkerhetssynpunkt var en uppenbar fördel att de föreslagna åtgärderna upptogs i en särskild lag med begränsad giltighetstid. Härigenom kom lagens provisoriska karaktär tydligt till uttryck. Riksdagen fick vidare tillfälle att årligen pröva huruvida förhållandena alltjämt var sådana att lagen oundgängligen erfordrades. Riksdagen kunde vid en sådan prövning för- utsättas få en utförlig redogörelse för de erfarenheter som vunnits av lagens tillämpning.

7.2. Gällande rätt och aktuella lagförslag

! departementspromemorian (Ds A 197512) Vissa ändringar i terroristlagen har föreslagits att terroristlagstiftningen med vissa materiella ändringar skall integreras i utlänningslagen (l954:l93) och ges permanent giltighet. Detta skulle dock inte gälla de särskilda bestämmelserna om tvångsåtgärder i spa- ningssyfte. vilka föreslogs skola upphävas. ] proposition under hösten l975 har vad gäller utlänningslagen lagts fram förslag om ändringar i denna. vilka i huvudsak överensstämmer med promemorieförslaget. Vad gäller be- stämmelserna om tvångsåtgärder har i strid med förslaget i promemorian i propositionen upptagits förslag till en tidsbegränsad lag om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Lagen föreslås gälla till utgången av 1976.

Det följande hänför sig väsentligen till de förslag som lagts fram i nyss- nämnda proposition ( 1975/76: 18).

Enligt 20% förslaget till ny lydelse av utlänningslagen kan utlänning av— visas. om det finns grundad anledning anta att han tillhör eller verkar för organisation eller grupp. som. med hänsyn till vad som är känt om dess tidigare verksamhet. kan befaras utanför sitt hemland använda våld. hot eller tvång för politiska syften och till följd därav kan befaras även här i riket bedriva sådan verksamhet. Utöver dessa skäl krävs för avvisning. att det med hänsyn till vad som är känt om utlänningcns föregående verk- samhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling av nyss angivet slag. Det uppdras åt RPS att upprätta förteckning över utlänningar som enligt de föreslagna reglerna skall avvisas. Förteckningen skall endast få avse utlänning som tillhör eller verkar för organisation eller grupp som regeringen bestämmer. [ propositionen föreslås vidare att i 29,5 utlänningslagen införs en femte utvisningsgrund. som ansluter till de fö- re5lagna avvisningsbestämmelserna i 20;

Avvisningsbeslut enligt 20 ;" kan meddelas av polismyndighet (21 ;"). På- står utlänningen att han löper risk för politisk förföljelse om han avvisas skall ärendet i regel hänskjutas till invandrarverket. som med eget yttrande underställcr regeringen ärendethl a å). Beslut om utvisning enligt 29 ;" första stycket punkt 5 skall alltid meddelas av regeringen (30 å). Utlänning som avvisats eller utvisats kan på grund av s. k. politiskt verkställighetshinder få stanna i landet. Utlänningen kan i sådana fall meddelas föreskrifter om inskränkningar och villkor för vistelsen här. avseende vistelseort. byte av

• Sida 158
•  Original

Prop. 1975/76:202 128

bostad och arbetsanställning samt anmälningsplikt (51 ;" tredje och femte styckena).

Den föreslagna lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall (9—l3 &; terroristlagen) har enligt l ; tillämpning beträffande utlänning som av re- geringen avvisats eller utvisats med stöd av de ovannämnda terroristbe- stämmelserna i utlänningslagen men som av asylskäl tillåts kvarbli i landet. Lagen kan därjämte efter förordnande av regeringen med utgångspunkt från terroristrekvisiten i 20,5 utlänningslagen bli tillämplig på andra fall av av- visning och utvisning samt fall av förpassning och förvisning.

Utlänning. som avsesi l &. får underkastas husrannsakan. kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Man får också ta fingeravtryck eller fotografi av ho- nom. Förutsättningen är att åtgärden finnes vara av betydelse för att utröna huruvida terroristorganisation eller terroristgrupp planlägger eller förbereder åtgärd som utgör hot mot allmän ordning och säkerhet. Förordnande om åtgärden meddelas av polismyndighet. Under samma förutsättning kan rät- ten. om synnerliga skäl föreligger. meddela polismyndighet tillstånd att ta del av samtal till eller från telefonapparat. som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av utlänning som avses i l ä (3 $). Rätten kan även i vissa fall meddela polismyndighet tillstånd att närmare undersöka. öppna eller granska post- eller telegrafförsändelse. Bestämmelserna överensstäm- mer i huvudsak med reglerna i 27 kap. 95 RB. Frågan om tillstånd enligt 3 & prövas av Stockholms tingsrätt på ansökan av RPS. Förfarandereglerna ansluter till 27 kap. 16.5 RB.

Uppteckning från telefonavlyssning får inte granskas av annan än rätten. RPS. polismyndighet eller åklagare (5 ä'). Vad som inte är av betydelse för det ändamål som föranlett avlyssningen skall efter granskningen omedelbart förstöras.

7.3. Lagstiftningens praktiska tillämpning

I propositionen med förslag till ändring i utlänningslagen m.m. lämnas vissa uppgifter om tillämpningen av terroristlagen. Förteckningen över per- soner som skall avvisas enligt beslut på grundval av terroristbestämmelserna upptog sommaren 1975 något mindre än 80 personer. Endast i fråga om en av dessa har avvisningsbeslutet verkställts. "Regeringen har meddelat beslut om utvisning av ll personer. Besluten har verkställts i sju fall. De särskilda tvångsmedelsbestämmelserna har tillämpats i ett fall.

• Sida 159
•  Original

Prop. 1975/76:202 129

8.1. Danmark

Enligt 72% grundloven får telefonhemligheten brytas endast efter dom stolsbeslut. såvida inte särskilt undantag härifrån är stadgat i lag. Bestäm melser om telefonavlyssning finns i processlagstiftningen. närmare bestämt retSplejeloven 750 a—b åå. Avlyssning kan enligt 750 a ä' retsplejeloven ske dels vid vissa angivna brott (brott mot rikets yttre och inre säkerhet samt allmänfarliga brott men även svikande av försvarSplikt. våld mot tjänsteman. främjande av flykt. olaga tvång. olaga hot och hemfridsbrott). dels vid alla brott för vilka maximistraffet är fängelse i 8 år eller längre. Det skall finnas en påvisbar grund att anta att över den avlyssnade telefonen ges medde- landen till eller från någon, som misstänks för något av de angivna brotten. Vidare skall kunna antas att avlyssning är av väsentlig betydelse för upp- klarande av brottet. Beslut om avlyssning skall avse samtal till eller från en eller flera bestämda telefoner och ange en viss tid för avlyssningen. Någon maximitid är ej angiven.

Telefonavlyssning förutsätter som huvudregel ett föregående domstolsbe- slut. Föreligger förutsättningar för avlyssning kan dock polisen. om det är uppenbar fara för att tillfället går till spillo ifall rättens beslut skall avvaktas. vid vissa slag av brott företa avlyssning utan domstolsbeslut. Meddelande om avlyssning utan rättens tillstånd skall ges in till rätten samtidigt som avlyssningen påbörjas. Domstolen avgör om avlyssningen kan godkännas och. i förekommande fall. om fortsatt avlyssning skall tillåtas. Föreligger inte tillstånd av rätten inom 24 timmar från avlyssningens påbörjande skall den avbrytas och televerket anmäla avlyssningen till rätten i den ort där avlyssningen skett samt till justitieministeriet. Borde enligt rättens mening avlyssning inte ha inletts meddelar rätten detta till justitiedepartementet.

Avlyssningen skall företas av polisen. Uppteckningar eller annat åter- givande av avlyssnade samtals innehåll skall förstöras så snart det fastslagits att de saknar betydelse för e'fterforskningarna. När avlyssning skett av samtal från en telefon i privat ägo skall rätten underrätta telefonens innehavare. om det kan ske utan skada för utredningen och omständigheterna i övrigt inte talar häremot.

Enligt 750 bä retsplejeloven kan rätten i olika fall besluta att televerket skall meddela polisen vilka telefoner som under viss tidrymd sätts eller har satts i förbindelse med en viss telefon.

• Sida 160
•  Original

Prop. 1975/76 :202 130

Det må anmärkas att dansk lag sedan 1972 innehåller en särskild regel om polisens användning av hemlig avlyssningsapparatur (mikrofoner) som genombryter det i övrigt gällande förbudet mot olovlig avlyssning. För- utsättningarna är desamma som för telefonavlyssning. Dock får sådan åtgärd aldrig vidtas utan rättens tillstånd. Någon motsvarighet till skyldigheten att underrätta telefoninnehavare om skedd avlyssning finns inte.

8.2. Finland

Gällande finsk lag saknar regler om telefonavlyssning vid förundersökning. Avlyssning av ett av telefoninrättning förmedlat samtal kan icke lagligen ske. Då detta betecknats som en brist. särskilt i fråga om bekämpningen av allvarlig brottslighet. har inom lagberedningen upprättats ett förslag till lagregler om avlyssning. De ingår i ett s. k. förundersökningspaket (Förslag till lagar om förundersökning. försvar i brottmål. straffprocessuella tvångs- medel och ersättning för beviskostnader). Förslaget överensstämmer i hu- vudsak med motsvarande svenska regler och tillåtertelefonavlyssning endast för uppdagandet av redan begånget brott. Tillstånd till avlyssning skall kunna ges endast beträffande brott för vilka inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år samt beträffande narkotikabrott. Endast domstol skall ha rätt att bevilja tillstånd till avlyssning. Tillståndet skall beviljas för högst två veckor i sänder. Lagstiftningen skall vara permanent. Förslaget har rönt kritik och dess framtida öde är osäkert.

8.3. Norge

Enligt en lag från 1915 kan konungen eller den han sätter i sitt ställe göra inskränkning i bl. a. telehemligheten genom att anordna telefonkontroll.

Närmare bestämmelser härom har 1960 utfärdats i en resolution. Re- solutionen innebär en inskränkning i befogenheterna enligt 1915 års lag. Telefonavlyssning får således endast ske när det är påkallat av hänsyn till rikets säkerhet. Domstol beslutar om avlyssning. Ingen tidsbegränsning är angiven. Hinder möter inte mot att avlyssnat material används som bevis i rättegång. Utöver domstolskontrollen finns en särskild kontrollnämnd för säkerhetspolisen. som i praxis är den enda myndighet. som igångsätter telefonavlyssning.

Ett utkast till ny straffprocesslag behandlas f. n. i justitiedepartementet. Förslaget innebär betydande utvidgningar i riktning mot de svenska och danska reglerna om telefonavlyssning. Domstol skall på ansökan kunna ge tillstånd till telefonavlyssning när någon med skäl är misstänkt.för brott mot rikets säkerhet. högmålsbrott eller allmänfarliga brott. vissa andra sär- skilt nämnda brott samt brott som kan medföra fängelse i åtta år eller mera. Urvalet av telefoner som får avlyssnas. kravet på vikt för utredningen samt tillståndstiden överensstämmer med de svenska reglerna i RB. Förordnande från åklagarmyndighet får vid fara i dröjsmål ersätta beslut av domstol under högst 24 timmar. Uppteckningar och anteckningar som gjorts vid avlyssning skall förstöras i de delar de är utan betydelse för utredningen eller avser

• Sida 161
•  Original

Prop. 1975/76:202 131

uttalanden. som domstolen inte skulle kunna ta emot som vittnesmål. I anslutning till förslaget uttalas att lagen endast avser brottsutredning och att t. ex. avlyssning i syfte att förebygga en allvarlig förbrytelse bör regleras i annan lag. t.ex. i politilag. ] förslaget upptas även en bestämmelse enligt vilken domstol kan ålägga telefonstationsföreståndare att upplysa polisen om vilka telefoner som under viss tidrymd sätts eller har satts i förbindelse med en viss telefon. Förutsättningen är att det gäller ett brott. varå fängelse kan följa. Även här kan åklagare meddela interimistiskt beslut.

8.4. Förbundsrepubliken Tyskland

Regler om telefonavlyssning meddelas i en lag från 1968 om inskränkning i de grundlagsskyddade brev-. post- och telehemlighctcrna. Reglerna katt indelas i två kategorier.

Den ena kategorin avser regler om telefönavlyssning som straffprocessuellt tvångsmedel och återfinns i straffprocesslagcn. Avlyssning får ske om miss- tanke föreligger mot någon om vissa grova brott. dels brott mot statens yttre eller inre säkerhet. dels vissa andra brott såsom mord. rån. utpressning. barnarov och vissa allmänfarliga förbrytelser. Det krävs att utforskande av saklörhållandena på annat sätt är utsiktslöst eller väsentligt försvårat. Åtgärden får riktas endast mot den misstänkte och mot personer. som kan antas ta emot eller vidarebefordra meddelanden till eller från den misstänkte eller vilkas apparater den misstänkte kan antas använda.

Tillstånd till avlyssning beslutas endast av domaren. Vid fara i dröjsmål får åklagare interimistiskt lörordna om avlyssning. Hans förordnande blir dock ogiltigt om det inte inom tre dagar godkänns av domaren. Tillstånd till telefonavlyssning får meddelas för högst tre månader med möjlighet till förlängning. De som berörts av avlyssningen skall underrättas så snart det kan ske utan fara för utredningen. Några regler om parlamentarisk eller annan kontroll av avlyssningsbeslut som meddelats av domaren finns inte.

Den andra kategorin av telefonavlyssning saknar anknytning till straff- processen. Det är här fråga om att skydda landets yttre eller inre säkerhet. och det behöver inte alltid föreligga misstanke mot viss person om särskilt brott. Ansökan om avlyssning får göras av författningsskyddsmyndighe- terna. säkerhetstjänsten och underrättelsetjänsten. Beslutanderätten tillkom- mer i regel en av förbundskanslern särskilt utsedd förbundsminister. 1 de fall då avlyssningen inte grundas på misstanke om brott beslutar förbunds- ministern i samråd med en av förbundsdagen vald femmannanämnd. För- bundsministern skall med högst sex månaders mellanrum underrätta fem- mannanämnden om tillämpningen av lagstiftningen. Han skall vidare varje månad underrätta en särskild kommission. som tillsätts av nämnden och består av domarkompetent ordförande och två bisittare. om de åtgärder han beslutat. Kommissionen. som handlar självständigt och inte får un- derkastas direktiv. beslutar ex officio eller i anledning av klagomål om till- låtligheten och nödvändigheten av vidtagna åtgärder. Anser kommissionen en åtgärd otillåten eller onödig åligger det förbundsministern att ofördröjligen upphäva åtgärden. Andra rättsliga åtgärder är inte tillåtna.

• Sida 162
•  Original

Prop. 1975/76:202 132

8.5. England

1 engelsk rätt fattas alla beslut om telefonavlyssning av inrikesministern. Tillämpningen överensstämmer beträffande avlyssning med brottsutredande syfte i huvudsak med vad som gäller enligt svensk rätt. För att polisen skall tillåtas tillgripa telefonavlyssning krävs att det skall röra sig om ett verkligt allvarligt brott. för vilket en tidigare ostraffad person kan påräkna minst tre års fängelse. Är många personer inblandade ställs lägre krav på brottets svårhetsgrad. Det förutsätts att normala spaningsmetoder har prö- vats och misslyckats eller enligt sakens natur kan antas bli resultatlösa. Slutligen skall det finnas goda skäl att tro att avlyssningen skall resultera i fällande dom. Det finns en inriktning på organiserad brottslighet. som är särskilt svåråtkomlig.

För säkerhetstjänstens användning av telefonavlyssning gäller delvis and- ra förutsättningar. Det skall här röra sig om en större omstörtnings- eller spioneriverksamhet som kan befaras skada nationens intressen. Det material som kan erhållas genom avlyssningen måste vara direkt användbart vid insamlandet av de upplysningar säkerhetstjänsten behöver för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Kravet att normala metoder inte räcker till gäller även här. Däremot behöver sannolikheten för fällande dom inte vara lika hög som vid vanlig kriminalitet.

8.6. USA

Den federala lagstiftningen i USA upptar i US Code Title 18. Chapter 119. regler om avlyssning av telefonsamtal och andra samtal. Lagstiftningen. som tillkom 1968. reglerar förutom telefonavlyssning även användandet av teknisk apparatur för avlyssning av samtal i allmänhet. Reglerna härför är desamma som för telefonavlyssning. Telefonavlyssning är förbjuden utom i fall som anges i lagen.

Undantag från förbudet mot telefonavlyssning medges i vissa fall i brotts- utredande syfte. Federal domare kan på ansökan av i sista hand justitie- ministern meddela tillstånd till eller godkänna redan gjord avlyssning vid vissa brott. Brottskatalogen upptar många olika brott. främst de grövsta brotten mot nationens yttre eller inre säkerhet och svåra brott mot liv. hälsa och frihet. Varje typ av narkotikabrott kan föranleda avlyssning.

Delstatsdomare kan på ansökan av delstatens högste åklagare tillåta eller godkänna att polisen använder telefonavlyssning för att få fram bevisning rörande vissa angivna grova brott.

Bestämmelserna om telefonavlyssning innehåller många och detaljerade regler i rättssäkerhetens intresse. lnom skälig tid. dock högst 90 dagar efter det avlyssning avslutats. skall domaren underrätta dem som nämns i av- lyssningsbeslutet och — efter skön — andra samtalsparter i avlyssnade samtal om avlyssningen och den tid som den förekommit. Om godtagbara skäl visas kan dock underrättelsen uppskjutas.

Särskilda regler har meddelats i syfte att informera kongressen om till- lämpningen av avlyssningsbestämmelserna. Domarna.justitieministern och

• Sida 163
•  Original

Prop. 1975/76:202 133

åklagarna skall till ett särskilt organ. the Administrative ()fftce ofthe United States Courts. lämna detaljerade uppgifter om avlyssningen. innefattande huruvida tillstånd eller godkännande sökts och meddelats. den tid avlyss- ningen pågått. vilket brott som avsetts och vem som gjort ansökan. ln- formationen från justitieministern och åklagarna skall också ge en allmän bild av avlyssningarna. innefattande antalet samtal som avlyssnats. hur många av dessa som gav stöd för misstankarna. antalet personer som av- lyssnats. antalet gripanden och rättegångar som föranletts av avlyssningen. vilka brott detta gällt samt antalet fällande domar. Redogörelsen skall av- slutas med ett allmänt omdöme om avlyssningens betydelse.

De upplysningar som lämnas från domarna. justitieministern och åkla- _ garna sammanställs till en rapport. som i april varje år överlämnas till kon- gressen och upptar antalet ansökningar och tillstånd föregående kalenderår och en sammanfattning och analys av de lämnade upplysningarna.

Vid sidan av ovannämnda undantag i brottsutredande syfte från det ge- nerella förbudet mot avlyssning finns ett vidsträckt undantag i presidentens konstitutionella rätt att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda nationen mot fientliga handlingar från främmande makt och samhällsomstörtande verksamhet inom landet.

• Sida 164
•  Original

• Sida 165
•  Original

Prop. 1975/76:202 135

9.1. Allmänna överväganden

Telefonavlyssning utgör ett mycket allvarligt ingrepp i den personliga in- tegriteten. Den innebär att avlyssnaren kan tillgodogöra sig innehållet i för- troliga samtal och meddelanden mellan människor utan dessas medgivande eller vetskap. Det kan ske genom att samtal upptecknas och används. Men redan det förhållandet att samtal avlyssnas — utan att upptecknas eller bevaras — uppfattas som en allvarlig kränkning. Särskilt gäller detta när avlyssning berör utomståendes samtal. Rätten att fritt och utan obehörigt intrång an- vända tclefonen för offentliga och privata meddelanden upptas i grundlagens uppräkning av de medborgerliga fri- och rättigheterna och skyddas av te- Iefonreglementet och straffbudet mot brytande av telehemlighet. Tilliten till att telefonhemligheten respekteras är väsentlig från både enskild och allmän synpunkt. Om tilliten rubbas uppstår misstro bland medborgarna. som gör telefonen oanvändbar som kommunikationsmedel och ger upphov till en för samhällslivet skadlig otrygghet och ryktesspridning. Skall tele- fonavlyssning tillåtas måste den därför reserveras för sådana fall. då med- borgarna i gemen anser sig beredda att acceptera den allvarliga integritets- kränkningen med hänsyn till det intresse som utgör motiv för åtgärden. Det är dessutom nödvändigt att tvångsmedlet regleras på ett sådant sätt att det inte framstår som ett hot mot medborgaren i allmänhet. .

Den sekretess som ligger i själva tvångsmedlets natur ger det en sär- ställning i förhållande till de flesta andra tvångsmedel. Skyddet mot missbruk av andra tvångsmedel ligger till stor del däri att den som drabbas själv är eller snart blir medveten om åtgärden och har möjlighet att få den prövad av domstol. överordnad myndighet. JK eller JO. Telefonavlyssningens hem- liga natur omöjliggör en sådan bevakning från medborgarnas sida. Av samma orsak blir den kontroll som den allmänna opionionen kan utöva genom massmedia och eljest illusorisk. 1 skydd av sekretessen kan en oriktig till- lämpning uppstå. som i olyckliga situationer kan övergå i direkt missbruk av befogenheterna. Mot denna bakgrund framstår det som särskilt angeläget att undvika tänjbara regler och att eftersträva ett beslutsförfarande. som är ägnat att motverka en alltför generös tillståndsgivning.

Utredningen har med det anförda velat peka på några av de förhållanden som gör att alla överväganden beträffande telefonavlyssning såsom tvångs-

• Sida 166
•  Original

Prop. 1975/76:202 136

medel måste ske mot bakgrunden av de grttndläggande värderingar som bär tipp ett demokratiskt samhälle. Tvångsmedlet är till sin natur främmande för ett sådant samhälle. Huruvida det ändock skall utnyttjas blir beroende av om detta uppfattas såsom nödvändigt med hänsyn till angrepp som kan riktas mot individ och samhälle.

9.2. Behovet av lagstiftningen

När man bedömer telefonavlyssningens existensberättigande måste kravet på skydd för den enskildes integritet vägas mot behovet och värdet av avlyssningen. 1ntegritetsskyddssynpunkterna bör därvid begränsa telefön- avlyssningen till att vara ett hjälpmedel för att klara upp vissa. i regel mycket grova brott. Är avlyssningen av ringa värde från utredningssynpunkt bör den dock inte heller i sådana fall tillåtas. Vad gäller värdet från utrednings- synpunkt torde förhållandetemellertid snarast vara det.-att telefönavlyssning kan vara ett verksamt medel vid utredning av i stort sett alla typer av brott. Den har emellertid sitt största värde som utrednings- och försvars- medel vid brottslighet som är föremål för planering eller som ingår i en organiserad verksamhet. Denna brottslighet är också. bl.a. på grund av sin art. ofta särskilt farlig för samhället.

Vad först gäller den grundläggande bestämmelsen i 27 kap. 16,5 RB har denna tillämpats ytterst sparsamt. I vissa fall. där brottet kunnat grunda ingripande enligt RB. kan man anta att man valt att åberopa den parallellt tillämpliga 1952 års lag. Även med beaktande härav kvarstår dock att hu- vudregeln haft ringa användning. Till en del torde detta bero på att den korta tillståndstiden. en vecka. har framstått som otillräcklig. Förklaringen torde i övrigt ligga i den misstänkta brottslighetens natur. Till skillnad från säkerhetsfallen enligt 1952 ars lag och narkotikabrotten enligt 1969 års lag är brotten i större utsträckning oplanerade och begångna av en ensam gär- ningsman. Det rör sig inte om en organiserad brottslighet med flera in- blandade personer. Möjligheten att genom telefontwlyssning kartlägga den misstänktes förbindelser och få uppslag för den vidare spaningen får därför vanligen ringa betydelse för utredningen. Härtill kommer att polisen vid denna typ av brott som regel har ett rikare material att arbeta med redan när förundersökningen inleds. Man har i de flesta fall en brottsplats och en målsägande och kan härigenom få upplysningar som kan vara tillräckliga för att binda gärningsmannen vid brottet. Behovet att komplettera de kon- ventionella spaningsmedlen med telefonavlyssning är därför i dessa fall mindre.

Om det alltså kan konstateras att behovet av telefonavlyssning enligt 27 kap. 16 & RB är mindre än enligt 1952 och 1969 års lagar måste samtidigt framhållas att tvångsmedlet likväl i de noggrant utvalda fall där det tillgrips kan vara av synnerlig vikt för utredningen och att det skulle framstå som otillfredsställande om de grova brott. varom här är fråga. inte blir ttppklarade. Under den diskussion om telefonavlyssningen. som förekom i massmedia sommaren 1975. synes de flesta bedömare också ha accepterat telefonav- lyssning beträffande de grova brott. som omfattas av regeln i 27 kap. 16% RB.

• Sida 167
•  Original

Prop. 1975/76:202 137

Vad härefter angår 1952 års lag utgör denna ett komplement till 27 kap. 165 RB. De brott som här är aktuella rör rikets yttre och inre säkerhet eller är allmänfarliga brott. som närmast ingår i den moderna terrorismens arbetsmetoder. Flera av de brott som innefattas i 1952 års lag är så grova att de skulle kunna föranleda telefonavlyssning även enligt 27 kap. 16.5 RB. En del brott uppfyller däremot inte kravet på två års fängelse som minimistraff. Dessa lindrigare brott har emellertid ofta ett samband med grövre brott. 1 de fall. där det finns en grov form av brottet. faller denna för övrigt i regel in under minimistraffregcln. Det nämnda sambandet kan belysas med några exempel. I förlängningen på brottet olovlig underrät- telseverksamhet enligt 19 kap. 9 5 andra stycket BrB (olovlig personspaning enligt utredningsmannens förslag) ligger risken för att verksamheten leder till repressalieri andra länder. repressalier som kan innebära förlust av livet eller friheten. I förlängningen på brottet kapning av luftfartyg ligger risken för att brottet leder till mord på oskyldiga flygresenärer.

Särregleringen enligt 1952 års lag sammanhänger vidare med att det på det stadium. på vilket telefonavlyssning aktualiseras. är svårt att avgöra om det är normalbrottet. den grova formen eller en besläktad brottstyp som föreligger i det enskilda fallet. Misstänkta spionhandlingar kan lika väl röra grovt som vanligt spioneri. Tillvägagångssättet vid spioneri påminner om olovlig underrättelseverksamhet så att det kan vara omöjligt att på ett tidigt stadium bedöma vilket av brotten det rör sig om. Mot denna bakgrund skulle kunna ifrågasättas om det finns ett behov av de kompletterande be- stämmelser i 1952 års lag, som möjliggör telefonavlyssning vid brott som inte uppfyller minimistraffregelns krav. Man kunde tänka sig möjligheten att i stället åberopa det närmast liggande grova brott. som medger avlyssning enligt 27 kap. 16 5 RB. Därvid uppkommer emellertid risk för en urholkning av de allmänna förutsättningarna för åtgärden. Det kan nämligen befaras att på osäkra grunder skulle komma att antas att ett grövre brott föreligger. 1 valet mellan den nämnda möjligheten och utvägen att tillåta avlyssning vid de lindrigare brotten är enligt utredningens uppfattning det senare al- ternativet att föredra. Detta kan även i övrigt främja en stram bedömning av förutsättningarna för åtgärden.

f 1952 års lag medges telefonavlyssning även vid försök. förberedelse och stämpling till brott. något som inte är möjligt enligt 27 kap. 165 RB. I själva verket torde detta vara ett av de viktigaste inslagen i 1952 års lag. Den brottsutredande syftningen får nämligen härigenom en brottsfö- rebyggande bieffekt. Det är uppenbart att möjligheten att avslöja säker- hetshotande verksamhet innan den övergår i fullbordat brott är en viktig förutsättning för att säkerhetspolisen skall kunna lösa sina uppgifter. Fanns inte denna möjlighet till brottsförebyggande inom ramen för förundersök- ningen. skulfc behovet härav få tillgodoses på annat sätt.

Beträffande behovet av telefonavlyssning vid de brott som avses i 1952 års lag kan hänvisas till vad RPS anförde i ett yttrande över parlamentariska nämndens i Wennerströmaffären betänkande. Yttrandet har återgetts i JO:s ämbetsberättelse 1973 s. 83 f:

Den brottslighet som den särskilda polisverksamhetcn har att hindra och uppdaga måste angripas med i många avseenden andra medel och metoder än dem som fö-

• Sida 168
•  Original

Prop. 1975/76:202 138

rekommer inom den allmänna polisverksamhetcn. Brott mot rikets säkerhet lämnar i regel inga direkta skönjbara tecken i form av brottsplats eller av brott förfördelad person. Det är normalt inte ens känt om brott förövats. Brottsligheten genomförs vidare så gott som uteslutande i organiserad fomt med främmande makter som hu- vudintressenter och med för ändamålet anpassade. stora resurser. Angreppcn mot statens säkerhet sker dels direkt mot betydelsefulla anläggningar. förhållanden och personer. dels även såsom förberedelse till åtgärder som avses kunna sättas in i konfliktsituationer. Det senare sker särskilt genom upprättande av s. k. illegala residen- turer. agentradionät. .sabotagegrupper e. dyl. Man får icke heller bortse från det fak- tum att angrepp mot rikets yttre och inre säkerhet sker med växlande medel och metoder. Under efterkrigstiden och särskilt under det senaste årtiondet har en för— skjutning ägt rum till subversiva medel. För att kunna fullgöra uppgiften att uppdaga bl.a. sådan verksamhet måste redan obetydliga risker beaktas och varje indikation bedömas och bearbetas.

Det kan således konstateras att 1952 års lag avser brott som är av central betydelse för rikets självständighet och det demokratiska statsskicket sam- tidigt som utredningen av dessa brott möter särskilda svårigheter. Till in- tresset av att brotten klaras upp bör alltså i dessa fall läggas att brotten till sin art är särskilt svårutredda. Då härtill kommer att etablerandet och upprätthållandet av kontakterna mellan medlemmarna i de illegala orga- nisationer. varom här är fråga. är en av de få sårbara punkterna vid denna brottslighet är det tydligt att telefonavlyssning kan vara av särskild betydelse som spaningsmedel.

När man så övergår till att granska huruvida dessa allmänna reflexioner har stöd i vad som inhämtats rörande den praktiska tilli'tmpningen måste konstateras att antalet telefonavlyssningsärenden. som lett till fällande dom. är tämligen ringa såväl i absoluta tal som i förhållande till det antal fall där åtgärden satts in. Antalet uppdagade brott mot rikets säkerhet är emel- lertid lågt även i absoluta tal. l åtskilliga fall kan man utgå från att miss— tankarna har förstärkts underavlyssningen men inte ansetts tillräckligt starka för att motivera åtal. Den personkrets som ägnar sig åt brott av denna art är också medveten om telefonavlyssningsmöjligheten och är väl utbildad för att eliminera värdet av avlyssningen. l huvudparten av de fall som lett till åtal eller annan åtgärd har telefonavlyssning förekommit och haft betydelse för utredningen. Självklart har avlyssningen inte spelat den enda och kanske inte heller den viktigaste rollen i utredningsarbetct. Tillsammans med övriga spaningsmedel får tvångsmedlet dock anses vara av stor be- tydelse i säkerhetsfallen. Den långa tid som 1952 års lag har gällt torde också böra tas som ett indicium på behovet av lagen.

Telefonavlyssning som spaningsmedel mot grov narkotikabrottslighet har tillåtits avsevärt kortare tid. Uppklaringsfrekvensen i avlyssningsärendena är emellertid mycket hög. Det saknas anledning att ifrågasätta att denna brottslighet är organiserad och synnerligen svåråtkomlig med vanliga spa- ningsmetoder. För en fortsatt framgångsrik brottsbekämpning på detta om— råde synes telefonavlyssningen spela en avgörande roll.

• Sida 169
•  Original

Prop. 1975/76:202 139

9.3. Möjligheterna att samordna lagstiftningen

Reglerna om telefonavlyssning vid förundersökning har tillkommit vid skil- da tidpunkter för att möta efterhand uppkommande behov. 1 det föregående har ett bestående behov av telefonavlyssning kunnat konstateras även be- träffande de brott som regleras av 1952 och 1969 års lagar. Förklaringen till att man inte samordnat lagstiftningen torde närmast vara att dessa lagar är tidsbegränsade. Olika skäl talar emellertid för att reglerna om telefon- avlyssning sammanförs och ges en enhetlig utformning. Några lagtekniska hinder härför finns ej. Av viss betydelse blir dock om lagstiftningen skall Vara permanent eller tidsbegränsad. Frågan härom upptas i avsnittet 9.7.1.

9.4. Förutsättningarna för telefonavlyssning

Den telefonavlyssning som här behandlas är en tvångsåtgärd under för- undersökning. Utgångspunkten för åtgärden måste därför vara ett antagande att ett brott har förövats. Detta bör vara av viss beskaffenhet. Avgränsningen bör i första hand ske med hänsyn till brottets grovhet. För att inte en obe- stämd krets av samtalande skall drabbas av åtgärden bör misstankarna ha koncentrerats till viss person och nått en sådan styrka att risken för att en oskyldig utsätts för avlyssning i möjligaste mån elimineras. Till und- vikande av att åtgärden tillgrips i onödan bör krävas att andra spaningsmedel är otillräckliga OCh att den utredning som kan erhållas genom åtgärden är av stor betydelse. Eftersom det inte gärna går att begränsa avlyssningen till vissa. i lagen angivna typer av telefoner bör slutligen uppställas en regel. varigenom ändock beaktas skillnaden från integritetsskyddssynpunkt mellan avlyssning av den misstänktes egen telefon och en telefon som i större utsträckning begagnas av andra personer.

De förutsättningar som nu antytts överensstämmer till viss del med vad som redan nu gäller. På flera punkter föreslår dock utredningen ändrade regler. 1 det följande redovisas utredningens överväganden och förslag punkt för punkt.

9.4.1. Det misstänkla bro/le!

I avsnitt 9.2 har utredningen utvecklat frågan om behovet av lagstiftningen. Där framhölls att telefonavlyssning kunde vara ett verksamt medel i strängt taget alla förundersökningar men att åtgärdens ingripande natur fordrade en begränsning i användningen. Den första gränslinjen bör därvid dras vid det misstänkta brottet. l gällande rätt har åtgärden inskränkts till förun- dersökningar rörande särskilt grova brott (27 kap. 165 RB) och brott som är både svårutredda och farliga för individ eller samhälle (1952 och 1969 års lagar). Därvid kan i fall som avses med 1952 års lag även försök. för- beredelse och stämpling till brott föranleda telefonavlyssning. Utredningen anser att den sålunda angivna begränsningen till vissa bestämda brott utgör ett lämpligt sätt att dra upp ramen kring avlyssningen och övergår till att undersöka hur den skall utföras i lagen.

• Sida 170
•  Original

Prop. 1975/76:202 140

9.4.2. Anknylning till srl'qfl'isarsen

Det är ett starkt allmänintresse att de grövsta brotten klaras upp. Det torde också vara en av medborgarna i gemen accepterad ståndpunkt att en grov brottsling inte bör få gå fri på grund av att telefonavlyssning inte får tillämpas. Detta är förklaringen till att telefonavlyssning tillåts enligt 27 kap. 165 RB.

[ 27 kap. 165 RB bestäms de grövsta brotten med hänsyn till minimi- straffen. För brottet får ej vara stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Denna bestämning av de grövsta brotten överensstämmer med andra regler i RB (jämför 24 kap. 1 ,5 tredje stycket. 27 kap. 25 andra punkten och 36 kap. 55 fjärde stycket). Givetvis kan avgränsningen rent tekniskt ske på andra sätt. t.ex. genom anknytning till straffskalans övre gräns. De grövsta brotten kunde definieras som sådana. varå fängelse på livstid eller i tio. åtta eller sex år kan följa. Emellertid kan strafl'skalorna vara vida och brottet i det enskilda fallet vara mindre grovt. En minimistraffregel ger därför en redan i lagen liggande. säkrare garanti för att endast de verkligt grova brotten kommer i fråga för telefonavlyssning.

Straffminimumregeln är i dag fängelse i två år. Utredningen har övervägt om denna gräns kan höjas. närmast till nästa steg. fängelse i fyra år. De brott som ifrågakommer enligt de två alternativen redovisas i bilaga. Härav framgår att de flesta av brotten skulle fylla kraven på det högre straffminimum. Åtskilliga av de brott som ligger mellan två och fyra års straffminimum faller emellertid under tillämpningsområdet för 1952 års lag och törde därför. om motsvarande undantagsbestämmelser skall gälla även i fortsättningen. komma att omfättas av telefonavlyssningsreglerna. l')e brott som i övrigt skulle falla bort om straffminimum höjs är också så farliga för individ och samhälle att det. med det synsätt som tidigare redovisats. inte synes stötande att telefonavlyssning får ifrågakomma även om man i praktiken inte utnyttjat de nu gällande möjligheterna. Av anförda skäl och då gränsen två års fängelse överensstämmer med andra regler i RB förordar utredningen att den allmänna förutsättningen för telefon— avlyssning med avseende å brottet bestäms på samma sätt som för när- varande. nämligen att å brottet ej skall kunna följa lägre straff än fängelse i två år. Härigenom kan samhällets bedömning av brottets straffvärdhet vid höjning eller sänkning av straffminimum återverka på tvångsmedels- användningen.

9.4.3. Ankn_t-'lning lill brottsrijn

Minimistraffregeln i 27 kap. 165 RB kompletteras i gällande rätt med vissa i 1952 och 1969 års lagar uppräknade brott. som kan föranleda telefon- avlyssning trots att straffet för brottet kan underskrida två års fängelse. Behovet av sådana regler har belysts i avsnitt 9.2.

Utredningen anser att det bör finnas sådana kompletterande bestämmelser även i fortsättningen. Utgångspunkten är här att brotten — ensamma eller i förening med besläktade brott — skall vara särskilt farliga för individ och samhälle samtidigt som de till sin art är särskilt svårutredda. Angelägenhcten av att dessa brott beivras skall med andra ord byggas på med kravet att

• Sida 171
•  Original

Prop. 1975/76:202 141

brotten är svåra att klara upp och med en bedömning att brotten är särskilt åtkomliga för telefömtvlyssning.

Utredningen finner bl. a. mot bakgrund av sina iakttagelser av den prak- tiska tillämpningen att de brott som upptas i 1952 och 1969 års lagar och som inte når upp till huvudregelns krav på minimistrafffse hi/agaH huvudsak uppfyller de krav som nyss uppställts.

1 1952 års lag ingår bl. a. de 5. k. majestätsförbrytelserna. nämligen mord. dråp. misshandel. grov misshandel. människorov. olaga frihetsberövande. försättande i nödläge och olaga tvång i fall där brottet riktar sig mot Ko- nungen eller annan medlem av konungahuset eller mot riksföreståndare. Mord. dråp och människorov omfattas redan genom sitt straffminimum av telefonavlyssningsreglerna. Övriga handlingar av ovannämnda art torde i beaktansvärda fall kunna inordnas under de brott i 18 och 19 kap. BrB . som enligt huvudregeln kan föranleda telefonavlyssning. Det synes inte motiverat att vid en samordning av regelsystemet behålla särregler av detta slag.

Utöver majestätsbrotten bör också vissa andra brott avföras ur brotts- katalogen i 1952 års lag. En ändring följer av det förslag som den särskilde utredningsmannen lagt fram i betänkandet (DsJu 1975:16) Spioneribrottet m. m.. nämligen att tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 5 BrB) av- kriminaliseras. Utredningen anser vidare att brottet olovlig kårverksamhet (18 kap. 45 BrB). som kan straffas med böter eller fängelse i två år. inte ensamt är av sådan farlighet att det bör få föranleda telefonavlyssning. Brottet är sällan förekommande och när det förekommer torde det ofta begås i förening med andra. allvarligare brott. som kan berättiga till telefonavlyss- ning.

Bland de brott som blir kvar har obehörig befattning med hemlig uppgift. olovlig underrättelseverksamhet och olovlig personspaning en straffskala på böter och fängelse upp till två år. Utredningen har övervägt huruvida dessa brott. vilkas straffmaximttm inte ens når upp till eljest gällande straff- minimum. verkligen bör få föranleda telefonavlyssning. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri framför allt genom frånvaron av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Ett sådant s. k. fristående uppsåtsrekvisit kan vara svårt att bedöma under förundersökningen. Det får därför anses motiverat att låta möjligheten till telefonavlyssning kvarstå beträffande detta brott. Olovlig underrättelseverksamhet utgör i princip en här i riket bedriven spioneriverksamhet mot främmande makt och åberopas i telefonavlyssningspraxis ofta som andrahandsgrund till spioneri. På det stadium av förundersökningen då åtgärden ifrågakommer kan det ibland vara svårt att avgöra om verksamheten riktas mot svenskt eller utländskt intresse. En verksamhet som från början avser främmande makt kan också lätt omdirigeras mot svenska mål. På grund av likheten med spioneri bör därför enligt utredningens bedömning olovlig underrättelseverksamhet be- rättiga till telefonavlyssning. Även olovlig personspaning är ett brott som metodmässigt liknar och på inledande stadier är svårt att skilja från spioneri. Här tillkommer att brottet. ofta kallat flyktingspionage. trots att straffskalan är begränsad innefattar en verksamhet. som syftar till eller kan leda till stort mänskligt lidande. Sådan underrättelseverksamhet bör därför omfattas av telefonavlyssningsmöjligheten.

• Sida 172
•  Original

Prop. 1975/76:202 142

Övriga brott från 1952 års lag som bör kvarstå har endast fängelse. dvs. inte böter. i straffskalan. De utgörs av allmänfarliga brott (sabotage. kapning av luftfartyg och luftfartssabotage) och brott mot rikets säkerhet (spioneri). De grova varianterna av brotten har straffminimum på- två års fängelse. När telefonavlyssning aktualiseras torde det vara svårt att alltid konstatera om normalbrott eller grovt brott föreligger. På grund härav-och då denna typ av brott i allmänhet bedrivs organiserat och mycket utstuderat och därför är särskilt svåråtkomligt med vanliga spaningsmedel bör telefonavlyssning medges.

Den grova narkotikabrottslighet. som kan föranleda telefonavlyssning. straffas med fängelse i 1—10 år. Förutom brottets svårhetsgrad. som avspeglas i denna straffbestämning. tillkommer här att brottsligheten är organiserad och av detta och andra skäl är svår att bekämpa med konventionella metoder. Utredningen har också vid sin genomgång av telefonavlyssningsreglernas tillämpning funnit att avlyssningens effektivitet som spaningsmedel tyd- ligast framkommer beträffande just narkotikafaffen.

Tillämpningen får beträffande de brott som faller under straffminimum- regeln anses omfatta en prövning i det konkreta fallet med en — givetvis ofullständig — skattning av gärningens straffvärdhet. Om en gärning redan på grundval av det föreliggande materialet inte kan antas ge svårare påföljd än böter eller ett par månaders fängelse bör detta uppenbarligen påverka bedömningen.

9.4.4. Försök, förberedelse och stämpling

1 1952 års lag upptas också brottsformerna försök. förberedelse och stämpling när sådan gärning är straffbelagd och det fullbordade brottet hade kunnat föranleda telefonavlyssning. Genom att Straffminimumregeln gäller oin- skränkt endast vid det fullbordade brottet innebär detta en utvidgad möj- lighet till telefonavlyssning. Utredningen anser att denna möjlighet bör kvar- stå beträffande allmänfarliga brott. högmålsbrott och brott mot rikets sä- kerhet. Detta ger reglerna en preventiv bieffekt. som minskar behovet av telefonavlyssningsregler utanför ramen för förundersökning. Utredningen har övervägt behovet av att efter mönster av 24 kap. 1 _5 fjärde stycket RB uppställa ett uttryckligt förbud mot telefonavlyssning när man i det enskilda fallet kan räkna med att påföljden stannar vid böter eller ett kortare fängelsestraff. Vad gäller de fullbordade brotten ingår böter i straffskalan endast i några få fall. Att på det förberedande stadium. varom här är fråga. förutsäga blivande påföljd är ofta mycket svårt. Det finns vidare ett avsevärt utrymme mellan sannolika skäl och skälig misstanke. Det mate- rial som utredningen har granskat visar även att påföljden i händelse av lagföring inte stannar på en från denna synpunkt för låg nivå. Utredningen har därför avstått från att föreslå en uttrycklig regel men utgår från att det — i första hand av polisen och åklagarna — görs en diskretionär prövning.

9.4.5. Missrankens styrka

l gällande rätt fordras för telefonavlyssning att viss person är skäligen miss- tänkt för visst brott. I avsnitt 4.2.1 har redovisats vad som avses med skälig

• Sida 173
•  Original

Prop. 1975/76:202 143

misstanke. Beträffande 1952 års lag har höjts röster som velat mildra kravet till att avse att misstanke om brott föreligger (se 4.1.6 och 4.1.9). Parla- mentariska nämnden i Wennerströmsaffären fann ( SOU 1968:4 5.40) att en sådan regel skulle medföra betydande fördelar från synpunkten av ef- fektivitet i säkerhetspolisens spaningsarbete men avvisade tanken. Den gäl- lande ordningen innehöll en bestämd avgränsning. som nämnden ansåg utgöra en garanti mot missbruk av telefonavlyssning. en garanti som man inte borde avstå från. Utredningen ansluter sig för sin del till nämndens bcdönming. Att skärpa förutsättningarna till att någon skall vara på sannolika skäl misstänkt för vissa brott är att gå långt åt motsatt håll. Bevisnivån sannolika skäl innebär i de flesta. fall att utredningen har passerat det stadium då egentligt behov av telefonavlyssning föreligger. Sannolika skäl är sålunda en av förutsättningarna för häktning. Enligt statistiska uppgifter. som återges i direktiven till utredningen (Ju l974:17) angående översyn av häktnings- bestämmelserna. är det endast två procent av häktningarna. som inte leder till fällande dom. En så hög sannolikhet för övertygande bevisning som denna siffra aVSpeglar kan ej rimligen begäras i telefonavlyssningsärenden. Utredningen föreslår därför att det nuvarande kravet på skälig misstanke mot viss person behålls.

Begreppet skälig misstanke har en viss spännvidd och de omständigheter som tillmäts vikt skiftar mellan olika typer av brott. 1 de fall som täcks av 1952 års lag torde sålunda den skäliga misstanken ofta ligga i den lägre delen av skalan. och det synes ofrånkomligt att utnyttjandet av bedöm- ningsskalan röner viss inverkan av grovheten i det brott. varom är fråga. Det synes också naturligt om man beträffande personer direkt knutna till institutioner. om vilka det är notoriskt att de yrkesmässigt bedriver illegal verksamhet. finner anledning till åtgärd redan i den undre delen av be— dömningsområdet medan förhållandet blir det motsatta då den konkreta misstanken avser personer utan sådan anknytning. Det är inte möjligt att i en allmängiltig formulering täcka vad som bör utgöra lägsta godtagbara nivå för skälig misstanke. Det är en bedömningsfråga som måste överlämnas åt ri-ittstillämpningen. För denna bör kunna bli av betydelse att utredningen i det följande kommer att föreslå delvis nya regler för förfarandet.

9.4.6. UIredning/äge!

1 avsnittet 4.2.1 har innebörden av uttrycket "synnerlig vikt för utredningen" redovisats. Där framhölls att uttrycket inte nödvändigtvis avser att avlyss- ningen skall ge avgörande bevisning som omedelbart kan leda till fällande dom. 1 de flesta fall har avlyssningen en indirekt verkan: den bidrar till att kartlägga kontaktvägar och förehavanden. ger uppslag till vidare spaning och bildar underlag för insatser av andra spaningsmedel. En annan. främst i fall enligt 1952 års lag förekommande verkan är att avlyssningen kan föra en på olika sätt uppkommen skälig misstanke till nolläget. dvs. att rentvå den misstänkte. Denna verkan kan åberopas till stöd för antagandet att förekommande misstag snabbt bör kunna upptäckas och rättas. Uttrycket "synnerlig vikt för utredningen" inrymmer i gällande rätt ett kvalitetskrav beträffande de upplysningar som avlyssningen kan ge. Dessa

• Sida 174
•  Original

Prop. 1975/76:202 144

skall ha viss vikt och får sålunda inte inskränka sig till obetydliga detaljer. som man kan både ha och mista. Uttrycket innefattar emellertid därutöver ett krav på på att utredningsläget gör telefonavlyssningen nödvändig. Vad som kan vinnas genom avlyssningen får i princip inte vara åtkomligt med andra. mindre ingripande spaningsmetoder. Tclefonavlyssningen är en ex- ceptionell åtgärd som får tillgripas först när konventionella resurser är otill- räckliga. De brott som i dag omfattas av 1952 och 1969 års lagar och som utredningen föreslår att de skall medtas även i en samordnad lagstiftning har i det föregående bedömts vara typiskt sett så svårutredda att telefon- avlyssning bör tillåtas även då brotten inte uppfyller minimistraffregcln. Detta får dock inte föranleda en slentrianmässig bedömning av utrednings- läget. Såväl när det gäller huvudregeln som när det gäller de supplerande bestämmelserna måste en granskning av utredningsmöjligheterna i det en- skilda fallet verkställas. För att telefonavlyssning skall tillåtas måste gransk- ningen mynna ut i bedömningen att utredningen inte kan föras framåt med andra medel och det finns skäl att räkna med att avlyssningen — ensam eller i förening med andra åtgärder — verkligen kan få effekt.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen ett förtydligande och en pre- cisering av kravet på åtgärdens betydelse för utredningen. Som förutsättning för telefonavlyssning föreslås att upplysning som kan vinnas genom åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen och att hinder möter mot att erhålla motsvarande upplysning på annat sätt. Den nya formuleringen torde i hu- vudsak överensstämma med vad som redan nu fordras. Vid den översyn av bestämmelserna som utredningen fått som uppgift har det emellertid känts angeläget att — i överensstämmelse med flera utländska regleringar — införa en mera exakt bestämning i själva lagen.

Det andra ledet — hinder mot att erhålla upplysning på annat sätt — innebär inte att ett absolut hinder behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är sådant att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från telefonavlyssning. Kan personlig över- vakning användas som alternativ bör det ändå vara tillåtet med telefon— avlyssning. om övervakning skulle kräva en orimligt hög personalinsats eller vara förenad med avsevärd risk att spaningen avslöjas för tidigt. Ut- gångspunkten bör dock alltid vara att i första hand pröva alternativa spa- ningsmetoder. Några uttömmande exempel kan knappast ges utan tillämp— ningen får visa vägen.

9.4.7. Närmare anknytning till den misstänktes person

Utredningen har i det föregående vidhållit kravet att de telefonapparater som tillståndet skall avse skall ha anknytning till viss misstänkt person. Enligt utredningens uppfattning innebär de svenska reglerna — till skillnad från vad som gäller i vissa andra länder — att avlyssningens mål primärt är den misstänktes egna telefonsamtal. Det ligger dock i sakens natur att även andra samtal kan förekomma på ifrågavarande apparater. Detta är emel- lertid en bieffekt som inte bör få åberopas som grund för tillstånd. l-"rågan huruvida innehållet i sådana samtal. i den mån det är av betydelse för utredningen. skall få utnyttjas i förundersökningen. blir ett spörsmål för

• Sida 175
•  Original

Prop. 1975/76:202 145

sig. Enligt utredningens uppfattning är det bl.a. från praktisk synpunkt svårt att inte acceptera ett sådant utnyttjande. Till frågan om möjligheten att utnyttja upplysningar om brottslighet som inte ligger till grund för till- ståndet återkommer utredningen i annat sammanhang (9.8).

[ gällande rätt skall tillstånd till telefonavlyssning avse telefonapparat som innehas eller eljest kan antas begagnas av den misstänkte. Det är enligt utredningens åsikt inte möjligt att avstå från en sådan regel. En begränsning till apparater som innehas av den misstänkte skulle i alltför hög grad minska tvångsmedlets effektivitet. Inriktningen på den misstänktes person. som i hög grad betingas av integritetsskyddssynpunkter och intresset av att en bred allmänhet känner sig trygg mot avlyssning. bör emellertid tydligare än nu avspeglas i förutsättningarna för åtgärden. Det bör sålunda göras skillnad på apparater. som innehas eller huvudsakligen brukas av den miss- tänkte. och apparater. som har en mera löslig anknytning till den misstänkte. Utredningen föreslår att den nuvarande yttre gränsen för apparaturvalet bibehålls men att särskilda förutsättningar skall gälla beträffande telefoner som inte innehas eller huvudsakligen brukas av den misstänkte. I dessa fall bör — efter förebild av regeln i 28 kap. 1 5 andra stycket RB om hus- rannsakan hos annan än den misstänkte — synnerlig anledning förekomma att avsedd utredning vinnes genom avlyssningen. Detta innebär att det i tillståndsärendet utöver de grundläggande förutsättningarna skall visas fö- religga särskilda omständigheter. som talar för att avlyssningen av ifråga- varande apparat kommer att föra utredningen framåt.

Som en följd av den nu uppställda regeln bör domstolen i tillståndsä- rendena i den mån det är möjligt kräva en redogörelse för om apparaten har en närmare eller en mera perifer anknytning till den misstänkte. Om förnyat tillstånd begärs bör tillika fordras en redogörelse för i vilken ut- sträckning den misstänkte och annan har använt telefonapparat som till- ståndet avsett.

9.5. Domstolsförfarandet

9.5.1. DOIn/Öl'llt'l

1 och för sig föreligger i dag inget hinder i lag mot att ärenden om te- lefönavlyssning avgörs av lagfaren domare och nämnd. Domförhetsreglerna för förberedande åtgärder och beslut om tvångsmedel under förundersökning innebär emellertid att sådana beslut kan fattas av ensamdomare. och så sker också i praktiken. Detta sammanhänger bl.a. med tidsfaktorn. l te- lefönavlyssningsfallen kan också åberopas sekretessynpunkter. Med hänsyn särskilt till den sekretess som måste upprätthållas i ärenden med anknytning till rikets säkerhet är det nödvändigt att antalet personer som skall ta be- fattning med ärendena blir så litet som möjligt. Detta gäller såväl ärendenas beredning som den slutliga handläggningen. Vid domstolsavgöranden av betydelse för den enskildes integritet måste medverkan av nämnd tillmätas stor vikt. När det gäller frågan. om man med hänsyn till nu anförda för- hållanden bör avstå från en önskvärd breddning av rättens sammansättning

• Sida 176
•  Original

Prop. 1975/76:202 l46

genom föreskrift om nämnd. är att beakta betydelsen för prövningen i av- lyssningsärendena av tänkbara ändringar beträffande förfarandet. Som fram- går av det följande (9.5.2) anser utredningen att en motpart till åklagaren bör införas i förfarandet. Den förstärkning av detta som därigenom kan erhållas bedömer utredningen som väsentlig. Med den tillkommer också en reell möjlighet att få beslut. varigenom tillstånd om avlyssning meddelats. överprövade i högre rätt. Därmed blir behovet av en ändring i domstolens sammansättning inte lika framträdande. Utredningen har därför med be— aktande av förut angivna skäl samt av att frågan om domförheten vid tvångs- medel bör bedömas i ett större sammanhang stannat för att lämna de nu- varande. även för övriga tvångsmedel gällande domförhetsreglerna oför- ändrade.

9.5.2. Ti!äparrs/örhå/lande ill/ör domstolen

Förundersökningen är i regel av inkvisitorisk natur. Framför allt när det blir fråga om att tillgripa tvångsmedel får den emellertid ofta ett ackusatoriskt inslag. varvid den misstänkte ges vissa partsbefogenheter. l förarbetena till gällande regler om telefonavlyssning betonas att det ligger i sakens natur att ett förordnande om avlyssning inte bör komma till den misstänktes kännedom. Den sekretess som således måste upprätthållas medför att den misstänkte i praktiken saknar möjlighet att utöva några partsrättighcter i ett avlyssningsärende. Av samma skäl saknar även annan som kan beröras av ett avlyssningsbeslut möjlighet att ingripa i ärendet.

Avsaknaden av ett tvåpartsförhållande leder till att—domstolens besluts- underlag vad gäller inte bara utredningen utan också argumenteringen kom- mer att helt härröra från polisen och åklagaren. Detta framstår som otill— fredsställande när det gäller ett tvångsmedel av så ingripande natur. Bristerna i en sådan ordning förstärks av att det i praktiken endast är åklagaren som kan föra ett tveksamt fall till omprövning i högre instans. Överprövning av bifallande beslut är därmed utesluten.

Under förarbetena till l952 års lag (prop. l952:22 s. 49) framfördes möj- ligheten att kalla den misstänkte till förhör inför rätten i anledning av åkla- garens anmälan. Enligt utredningens uppfattning är ett sådant förfarande inte genomförbart. Det skulle i flertalet fall göra tvångsmedlet helt verk- ningslöst. Som motpart kan knappast heller uppställas apparatinnehavaren eller den obestämda krets. som i övrigt kan antas bruka telefonapparaten i fråga. En framkomlig väg är enligt utredningens uppfattning däremot att mot åklagaren ställa en i särskild ordning utsedd företrädare. god man. för de integritetsskyddsintressen som berörs. Även om det i det enskilda fallet blir en viss personkrets som kommer att drabbas är dessa intressen av allmän natur. Den berörda personkretsen är dessutom från början obcv stämd. Detta medför att den representant för integritetsskyddet som ut- redningen föreslår inte formellt företräder den misstänkte eller andra per— soner i den nämnda kretsen. Teoretiskt kan för övrigt den situationen tänkas att en mi5stänkt. som vet sig vara oskyldig. skulle ha accepterat tanken på telefonavlyssning i hopp om att bli rcntvådd. Den gode mannen skall äga de befogenheter som tillkommer en part i förfarandet. llans ställning blir inte den offentlige försvararens och han skall inte ta kontakt med den

• Sida 177
•  Original

Prop. 1975/76:202 147

misstänkte för att få underlag för sitt agerande. Han skall beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens begäran. Att han därvid med utgångspunkt från ett allmänt intresse kommer att särskilt beakta den misstänktes situation och framhålla svagheten i de mot denne påstådda misstankarna ligger i sakens natur.

Med den gode mannens ställning följer att han skall ha rätt att överklaga beslut som innebär bifall till åklagarens framställning. Denna möjlighet att få tveksamma fall överprövade på fullsutten hovrättsavdelning är ägnad att stärka rättssäkerheten kring telefonavlyssningsinstitutet och främja praxis- bildningen.

Utredningen förutsätter att en förhandling som regel kommer att hållas. om det inte är uppenbart obehövligt. Detta kan tänkas bli fallet exempelvis ibland vid förlängning. Påkallar den gode mannen förhandling bör den dock hållas. Samma betraktelsesätt bör gälla för förfarandet efter ett överklagande.

Den gode mannens ställning och de uppgifter som skall anförtros honom gör att uppdraget som god man bör utformas som ett stadigvarande uppdrag. De särskilda krav på sekretess som i vissa fall måste gälla för förfarandet gör vidare att det antal personer som skall komma i fråga för uppdraget i görligaste mån bör begränsas. Av samma skäl bör enligt utredningens uppfattning förordnande som god man meddelas av regeringen.

9.5.3. Forumreglcv'

Med nuvarande forumregler är alla landets tingsrätter behöriga att handlägga ärenden angående telefonavlyssning. Ärendena är emellertid i praktiken mycket sällan förekommande vid andra domstolar än tingsrätterna i landets största städer. Vad ovan anförts om att antalet gode män bör i görligaste mån begränsas leder naturligen till möjligheten att begränsa handläggningen av ärenden angående telefonavlyssning till vissa domstolar. Därigenom finns också möjlighet att beakta kravet på skyndsamhet i förfarandet. som måste tillgodoses även vid ett kontradiktoriskt Förfarande. En sådan begränsning kan ske på olika sätt. Möjligheten att förlägga prövningen till en enda dom- stol. exempelvis Stockholms tingsrätt. är inte utesluten. Utredningen har emellertid stannat för att föreslå att prövningen skall förläggas till tings- rätterna i hovrättsstäderna Stockholm. Jönköping, Malmö. Göteborg. Sund- svall och Umeå. Med en sådan lösning kan också tillgodoses kravet på skyndsamhet i II"")rlarandct vid ett överklagande.

' 9.5.4 Interim/kuska bes/ul av un(lersöknings/et/are och åklagare

[ 1952 års lag finns f. n. möjlighet för undersökningsledaren eller åklagaren att interimistiskt förordna om avlyssning. Denna befogenhet har utnyttjats ytterst sparsamt. Beslutsprocessen på polis-och åklagarstadierna ävensom det tekniska tillvägagångssättet för avlyssningen medför att den obetydliga tidsutdräkt som domstolsprövningen kan förorsaka i regel saknar betydelse.

Frågan om denna möjlighet till avlyssning utan domstolsbeslut bör bestå kommer i ett delvis annat läge genom utredningens förslag om god man och koncentration av beslutanderätten. Det kan nämligen — i vart fall i

• Sida 178
•  Original

Prop. 1975/76:202 148

förhandlingsfallen - antas att domstolshandläggningen blir något mera tids- krävande. Företrädare för RPS har framhållit att den interimistiska beslu- tanderätten — trots den restriktiva användningen —bör behållas som en yttersta utväg i särskilt kritiska lägen. Utredningen har också stannat för att en sådan undantagsregel bör bibehållas. Den bör vara begränsad till fall. där brottet gäller allmänfarliga brott, högmålsbrott och brott mot rikets säkerhet. Endast sådana skadeverkningar som är att tillskriva tidsutdräkten bör få beaktas. Liksom f. n. skall åtgärden alltid anmälas till rätten. som kan upp- häva åtgärden. Ett upphävande bör innefatta skyldighet att förstöra band- upptagningar och uppteckningar som gjorts vid den interimistiskt beslutade avlyssningen.

9.6. Tillståndstiden

Tillstånd får f.n. meddelas för en vecka enligt 27 kap. löå RB och för en månad enligt 1952 och 1969 års lagar. De flesta tillstånden har meddelats enligt de sistnämnda lagarna och tillståndstiden har såvitt känt i dessa fall aldrig understigit en månad. Avlyssningstiden hör av naturliga skäl göras så kort som möjligt. Även tillståndstiden bör ansluta till vad som är en nödig minsta tid. Den bör dock inte göras så kort att meningslösa för- längningsärendcn behöver förekomma. Utredningen har från dessa utgångs- punkter stannat för den tid som nu gäller enligt 1952 och 1969 års lagar. dvs. en månad. Att härigenom en längre tid än för närvarande införs i RB:s fall torde sakna praktisk betydelse. Utredningen vill emellertid un- derstryka att rätten alltid skall utnyttja möjligheterna att sätta tiden kortare än en månad när förutsättning härför finns. Även en tillståndstid av en månad kan emellertid många gånger vara otillräcklig. l gällande rätt kan då nytt tillstånd meddelas. Denna ordning är att föredra framför att man ger en längre frist redan från början. Omprövningen ger nämligen rätten möjlighet att utöva en återkommande kontroll över tvångsmedlet. som kan bidra till att förkorta avlyssningstiderna.

Vid förnyelse av tillstånden skall en i princip fullständig överprövning ske. Ofta torde i detta läge den tidigare misstanken ha förstärkts och pröv- ningen i den delen inte behöva medföra svårigheter. Även i det fall att någon förändring inte skett skall emellertid en ny fristående bedömning ske. Olika omständigheter kan uppfattas på ett annat sätt än vid en fö- regående prövning. Redan den tid som förflutit efter det föregående beslutet kan därvid få betydelse liksom det förhållandet att avlyssning förekommit utan att ge påtagligt resultat. Sistnämnda förhållande kan vara ägnat att påverka bedömningen av om avlyssningen uppfyller kravet att vara av syn— nerlig vikt för utredningen. Enligt utredningens uppfattning bör understry— kas att det överhuvudtaget vid framställning om förnyat tillstånd finns an- ledning för rätten att med särskild omsorg och med beaktande av vad som tidigare förekommit pröva om tillstånd skall meddelas. Några närmare regler för bedömningen kan dock av naturliga skäl inte ges. Särskilt arten av den brottslighet som misstanken avser kan påverka bedömningen av de om- ständigheter som redovisas i ärendet.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1975/761202 149

9.7. Allmän kontroll av tillämpningen

9.7.1. Permanent eller tidsbegränsad Iagsti/ining

Utredningen har funnit att det finns ett — såvitt kan överblickas —bestående behov av telefonavlyssning vid förundersökning rörande de grövre brotten. vissa brott mot rikets säkerhet och den grova narkotikabrottsligheten. Regler som motsvarar ett permanent behov bör också äga permanent giltighet. Så är fallet med 27 kap. löå RB men inte med 1952 och 1969 års lagar, som omprövats vartannat respektive varje år.

9.7.2. For/löpande kontroll av verksamheten

Förlängningspropositionerna beträflande 1952 och 1969 års lagar har i des- sa delar tillgodosett kravet på medborgarinsyn i telefonavlyssningen. Vad gäller 1952 års lag har propositionerna varit kortfattade. Däremot har till- lämpningen av 1969 års lag tämligen utförligt redovisats i den årliga för- längningspropositionen. Upphör tidsbegränsningen bör med hänsyn till tvångsmedlets karaktär skapas möjligheter till en parlamentarisk kontroll av reglernas tillämpning motsvarande den som kunnat förekomma i sam- band med tidigare förlängningar av lagstiftningen. Beträffande terroristlag- stiftningen. där ett likartat kontrollbehov finns. föreslogs i promemorian Vissa ändringar i terroristlagstiftningen (Ds A 19752) att behovetav kontroll tillgodoses genom en redovisning av tillämpningen i en skrivelse från re- geringen till riksdagen. ! promemorian diskuteras dock även andra sätt att åstadkomma en kontroll. Uppgifter om tillämpningen skulle kunna tillställas riksdagens ombudsmän. Denna lösning skulle emellertid inte tillgodose de politiska aspekterna på behovet av ändringar i lagstiftningen. Materialet skul- le kunna tillställas ett särskilt av riksdagen utsett organ bestående av fö- reträdare för olika partier. Detta skulle då även förutsätta en reglering av organets möjligheter att få till stånd ändring eller upphävande av bestäm- melserna. En rapportering skulle slutligen kunna ske direkt till något av riksdagens utskott. Vid en sådan lösning skulle bli av betydelse den ini- tiativrätt som utskotten har inom sina respektive områden (3 kap. 7 & RO).

| den nämnda promemorian framhålls vidare att regeringens skrivelse enligt 4 kap. l & RO skall hänvisas till utskott för beredning och att riksdagen med stöd av 3 kap. 11 & RO kan föreskriva att motion får väckas med anledning av skrivelsen. varvid samma bestämmelser gäller som för motion i anslutning till proposition. Avslutningsvis betonas att förslaget inte utgör något hinder mot att utskottet självt inhämtar information i olika avseenden från exempelvis RPS och att en fortlöpande redovisning av in- gripandena förutsätts ske till RPS:s parlamentariska ledamöter.

Departementspromemorian har remissbehandlats. varvid den föreslagna ordningen för den parlamentariska kontrollen vann anslutning av remiss- instanserna.

Utredningen anser att även på telefonavlyssningens område en redovis- ning av tillämpningen genom en årlig skrivelse från regeringen till riksdagen skulle vara en lämplig väg att skapa garantier för att riksdagen får insyn

• Sida 180
•  Original

Prop. 1975/76:202 150

i verksamheten. Det kan förutsättas att regeringen som underlag för skri- velsen inhämtar uppgifter från berörda myndigheter rörande all tillämpning av telefonavlyssning. Den mest praktiska ordningen. som samtidigt bäst tillgodoser nödvändiga sekretesskrav. torde vara att detta material inför- skaffas från RPS. Detta innebär i vart fall beträffande ärenden enligt nu- varande 27 kap. lök" RB en viss ökning av RPS:s uppföljande verksamhet.

Regeringens skrivelse bör — i den mån hänsynen till rikets säkerhet inte kräver annat — utan att röja sekretessen i de enskilda fallen ge riksdagen en uppfattning om bl. a. antalet ärenden om telefonavlyssning. antalet med- delade tillstånd. vilka fillståndstider som förekommit samt i vilken mån telefönavlyssningen fyllt avsett ändamål.

Utredningen har också övervägt att införa en föreskrift att underrättelse i efterhand om att avlyssning har förekommit skall lämnas den misstänkte. En sådan föreskrift skulle emellertid av hänsyn till utrednings- och sekre- tessintressen behöva förbindas med sådana förbehåll att föreskriften inte kan bli av egentlig betydelse som kontrollinstrument. På grund härav har något förslag om en sådan föreskrift inte framlagts. Utredningen har därvid också beaktat den förstärkning av förfarandet som sammanhänger med för- slaget om en god man.

9.7.3. Ham/läggningen hos RPS

RPS är central förvaltningsmyndighet för polisväsendet. Bland arbetsupp- gifterna ingår enligt 45 instruktionen (l9651674) för rikspolisstyrelsen att leda den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m. RPS äger i övrigt meddela föreskrifter för och leda polisverksamhetcn i fråga om efterspaning angående brott. beträffande vilka riksomfattande Spaning erfordras. bl.a. illegal narkotikahantering. Genom instruktionen har RPS sålunda tilldelats särskilda befogenheter på de områden som täcks av 1952 och 1969 års lagar. Däremot saknas be- stämmelser om att telefonavlyssning enligt 27 kap. [65 RB skall underkastas särskild uppmärksamhet från RPS:s sida.

RPS leds av en styrelse. i vilken ingår rikspolischefen 'som ordförande och en överdirektör som vice ordförande samt minst fem andra ledamöter som regeringen utser. Lekmannarepresentanter är f. n. sex riksdagsmän (ll s"). Ärende som inte skall avgöras i plenum avgörs av rikspolischefen ensam (l6 å). Styrelsen är i pleniärende beslutför när rikspolischefen och minst tre andra ledamöter är närvarande. l ärende av större vikt bör om möjligt samtliga ledamöter närvara. Brådskande pleniärende kan avgöras genom meddelanden mellan rikspolischefen och minst fyra andra ledamöter eller. om så ej lämpligen kan ske. av rikspolischefen.

Några regler om att telefonavlyssningsärenden skall behandlas i plenum finns inte. Som jämförelse kan nämnas att utlämnande av uppgift ur po- lisregister för personalkontroll enligt ll & skall prövas av styrelsen i särskild sammansättning och att uppgift får lämnas ut endast om alla är ense om beslutet (se vidare 9.8).

I avsnitt 5.2 och 5.3 har bl.a. redovisats hur telefonavlyssningsärendena

• Sida 181
•  Original

Prop. 1975/76:202 l5l

handläggs inom RPS. ! samtliga fall enligt l952 och 1969 års lag skall enligt interna föreskrifter och rutiner ärendena anmälas till rikspolischefen. Här- igenom får denne en överblick över antalet ärenden och kan prioritera dern inbördes. Som centralt ansvarig för polisverksamhetcn i landet har han också möjlighet att göra sådana omfördelningar av personal och ut- rustning. som är ägnade att minska behovet av telefonavlyssning. eller att begära att medel ställs till förfogande för detta ändamål. Den centrala och kompetenta granskningen har också främjat en enhetlig praxis.

Beträffande ärenden enligt 1969 års lag har i motiven (prop. 19701127) uttalats gillande av att varje ärende om ifrågasatt telefonavlyssning anmäls för rikspolischefen och att de parlamentariska ledamöterna i RPS:s styrelse erhåller en fortlöpande. ingående redovisning för brottsutvecklingen och tillämpningen av lagen. En regelbunden information till de nämnda leda- möterna skulle enligt utredningens uppfattning vara av värde också i andra fall då telefonavlyssning ifrågakommer. Ledamöterna skulle därigenom kun- na bedöma verksamhetens omfattning. Att utsträcka kontrollen beträf- fande enskilda fall till styrelsen i plenum torde däremot inte böra komma i fråga. Det är i detta sammanhang att erinra om att avgörandet av frågan om tillstånd i sista hand ankommer på rätten.

9.8. Användningen av uppsamlat material

Telefonavlyssning kan komma till användning när mera konventionella spa- ningsmetoder framstår som gagnlösa. Avsikten kan vara att direkt få fram bevis eller att få underlag för andra spaningsåtgärder. Att avlyssningsmaterial åberopas i senare led av förundersökningen och i rättegång hör emellertid till undantagen. Detta beror dock inte på att vad som framkommer vid avlyssning inte får begagnas i dessa sammanhang. Det torde emellertid som regel bedömas fördelaktigare att åberopa annan bevisning. Skälet kan också vara att man inte vill bryta sekretessen kring avlyssningen.

l direktiven till integritetsskyddskommittén (SOU l970z47 s. 17) uttalar departementschefen att en av de frågor som de sakkunniga bör pröva är om och i vad mån bevis som någon åtkommit genom lagstridig avlyssning bör få åberopas i rättegång. Uttalandet torde utgå ifrån att något principiellt hinder inte möter mot att i rättegång åberopa vad som förekommit vid en avlyssning. som omfattas av ett i laga ordning meddelat tillstånd. Vad som sålunda kan åberopas som bevis i rättegången bör också få utnyttjas under den förundersökning som föregår rättegången.

Det nu sagda avser i första hand vad som framkommit om den brottslighet som föranlett tillståndet till avlyssningen. Vad som framkommit om annan brottslighet föranleder däremot särskilda överväganden.

Enligt 27 kap. 16 & RB är telefonavlyssningen knuten till "utredningen". dvs. förundersökningen. Under förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligger för åtal mot honom. Det synes naturligt att låta den på detta sätt uppdragna. tämligen lösliga ramen kring förundersökningen ange i vad mån avlyssnat material får användas.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1975/76:202 152

Med denna gränsdragning bör kunna accepteras att samtal beaktas i den mån det rör förundersökningen beträffande den brottslighet som föranlett avlyssningstillståndet. Uttrycket brottslighet bör därvid också kunna upp- fattas såsom avseende inte endast viss gärning som misstanken gäller utan även brottslig verksamhet varav den utgör en del. En sådan uppfattning avspeglas även i den praktiska tillämpningen. Till belysning må följande citeras ur RPS:s redogörelse rörande tillämpningen av 1969 års lag (jämför prop. l975:69 S. 6):

Liksom tidigare har gången normalt varit den att misstankar om grovt narkotikabrott uppkommit mot viss person. Därefter har de spaningsmässiga förutsättningarna ana- lyserats och. om telefonavlyssning bedömts kunna ge resultat och erforderliga resurser funnits tillgängliga. tillstånd utverkats hos vederbörande domstol. Genom avlyss- ningen har oftast framkommit att även andra personer handlat med narkotika varför kretsen av avlyssnade personer vidgats efter tillstånd av domstol.

Tillvägagångssättet förutsätter givetvis att också de personer. som berörs av de utvidgade tillstånden. är skäligen misstänkta för brott som kan för- anlcda telefonavlyssning.

Enligt utredningens uppfattning bör det alltså accepteras att avlyssnat material. som rör brottslighet som har direkt samband med den förunder- sökning som föranlett det ursprungliga tillståndet. får användas.

Med "utredningen" kan däremot inte avses förundersökning rörande helt annan brottslighet än den som föranlett avlyssning. Fråga blir då i vad mån kunskap om annan brottslighet. som erhålls vid avlyssningen skall få utnyttjas. oberoende av om kunskapen erhållits från samtal. vari den misstänkte deltagit eller från andra samtal. Det skulle för dylika fall kunna hävdas att all kunskap som vunnits vid användande av ett legalt spanings- medel bör få utnyttjas eller att i vart fall detta bör få ske. om de erhållna uppgifterna avser brottslighet av en sådan grovhet eller art att den kunnat läggas till grund för en ansökan om telefonavlyssning. Mot en sådan ordning kan dock anföras starka rättssäkerhetsskäl. Att tillstånd skulle begäras for- mellt under åberopande av brottslighet som kan medföra avlyssning men reellt i syfte att åtkomma annan brottslighet får visserligen anses vara en enbart teoretisk möjlighet. Den bör emellertid enligt utredningens uppfatt- ning beaktas. Även med den begränsning av de fall. i vilka telefonavlyssning skall kunna tillåtas. som utredningens förslag innehåller. kvarstår ett inte alldeles ringa område. där den i princip kan förekomma. Därvid måste beaktas att även vid ett lojalt utnyttjande av möjligheten till telefonav- lyssning ett friare användande av avlyssnat material skulle kunna få stora praktiska Verkningar. Den grundläggande frågan om tvångsmedlet som så- dant skulle för övrigt vid ett friare utnyttjande av materialet komma i ett nytt läge.

Enligt utredningens uppfattning bör därför vad som framkommer vid telefonavlyssning inte få användas för utredning om annan brottslighet än den som legat till grund för ansökningen om avlyssning.

Den ståndpunkt utredningen här har intagit torde innebära en viss skärp— ning jämfört med de uttalanden JO och Sandler-kommissionen gjorde rö- rande utnyttjandet av telefonkontrollmaterial under andra världskriget (se 4.l.4).

• Sida 183
•  Original

Prop. 1975/76:202 153

Vad som sagts hittills rör utnyttjandet av avlyssnat material i brotts- utredande syfte. Saken stäiler sig något annorlunda om man vid avlyssning får kännedom om ett befarat men ännu ej genomfört brott. Endast i ter- roristlagen har telefonavlyssningsreglerna — i likhet med vad som gällde enligt 1940 års lag under andra världskriget — getts ctt brottsförhindrande syfte. Möjligheten"att"på grund av avlyssningen förhindra ett planerat brott är i övriga fall en icke avsedd bieffekt. Även här kan ledning hämtas urde uttalanden som JOoch Sandler-kommissionen gjorde på 1940-talet. Ut- redningen kan för sin del dela uppfattningen att avlyssnat material bör få utnyttjas för att förebygga ett planerat 'grovt brott även då detta brott inte omfattas av något aktuellt avlyssningstillstånd. [ princip torde sådana grova brott kunna definieras i enlighet med de allmänna förutsättningarna för telefönavlyssning. Brottet bör alltså i princip ha ett minimistraff på fängelse i två år eller mera. En helt strikt gräns kan dock knappast upprätthållas. Till avvärjande av brott som innebär allvarlig fara för liv och fem måste det anses försvarligt att utnyttja kunskap som vunnits genom telefonav- lyssning trots att minimistraffgränsen underskridits.

[ detta sammanhang bör nämnas att anteckningar om sådana delar av avlyssnade samtal. som bedöms vara av betydelse för utredningen. kan införas i olika polisregister. De register som det här är fråga om är främst det centrala narkotikaregistret och säkerhetspolisens register. Polisregistren regleras i lagen (196594) om polisregister och skall enligt denna omfatta uppgifter. som polisen behöver för att förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin arbetsuppgift i övrigt. Polisregistren är i första hand ett hjälp- medel i den polisiära verksamheten. dvs. spaningsregister.

Säkerhetspolisens register bildar härutöver underlag för upplysning i sam- band med personalkontroll vid tjänstetillsättning och regleras därför i hu- vudsak i personalkontrollkungörelsen (1969z446). ] 2.5 personalkontroll- kungörelsen stadgas sålunda att för den särskilda verksamheten för hind- rande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet m. m. förs polisregister vid RPS:s säkerhetsavdelning och att RPS i registret får anteckna uppgifter som behövs för den särskilda polisverksamheten. Anteckning får inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt gett uttryck för politisk uppfattning. Närmare bestämmelser om hur detta förbud mot s.k. åsiktsregistrering skall tillämpas meddelas av regeringen.

De tämligen allmänt hållna bestämmelserna om vad som får föras in i säkerhetspolisens register belyses mera konkret av reglerna om vad som får lämnas ut ur registret. Beträffande tjänster av betydelse för rikets säkerhet (skyddsklass 2) får enligt 9; personalkontrollkungörelsen i lydelse enligt SFS l972:505 uppgift lämnas rörande den som

!. dömts eller är mi55tänkt för brott enligt l & 1952 års lag. för spridande av gift eller smitta samt förgöring (l3 kap. 7 och 8 && BrB) eller försök. förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2. eljest dömts eller är misstänkt för sådan handling eller försök eller förberedelse därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat; eller

3. genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att delta

• Sida 184
•  Original

Prop. 1975/76:202 154

i sådan handling som avses under 1 eller 2.

Fråga om utlämnande av uppgift ur registret prövas enligt ll &" perso- nalkontrollkungörelsen av RPS:s styrelse in pleno i särskild sammansättning. nämligen rikspolischefen. chefen för säkerhetsavdelningen samt lekman- narepresentanterna.av vilka minst tre skall närvara för beslutsförhet. Uppgift får lämnas endast om alla är ense om beslutet. Anser rikspolischefen att uppgiften bör lämnas ut kan han hänskjuta frågan till regeringen. Hän- skjutande skall alltid ske om någon av lekmännen begär det.

Utredningen anser att någon erinran inte kan göras mot att material. som åtkommits genom en i laga ordning bedriven telefonavlyssning och som bedömts vara av betydelse för den aktuella förundersökningen. an- tecknas i olika polisiära register. Såvitt gäller polisregistren i allmänhet rör det sig om spaningsregister. som utnyttjas i det polisiära arbetet. Vad angår säkerhetspolisens register är utlämnande av uppgifter underkastat en be- tryggande parlamentarisk kontroll. Utredningen utgår härvid från att in- förande av uppgifter om avlyssnade telefonsamtal är föremål för noggrann prövning inom polisen.

9.9. Telefonsamtal med försvarare m.m.

Vid behandlingen av anonymitetsrätt i yttrandefrihetssammanhang (9.10) berörs att vid telefonavlyssning hänsyn bör tas till den skyldighet som enligt tryckfrihetslagstiftningen i vissa fall föreligger att inte röja den som har rätt till anonymitet. Fråga är i de flesta fall i första hand om en tystnadsplikt som gäller till förmån för annan än den misstänkte och som aktualiseras. när det är den misstänkte som har skyldighet att iaktta tystnad. i detta fall såsom tidningsman. Liknande situationer ttppkommcr i andra tystnads- pliktsförhållanden då den misstänkte är den som har att iaktta tystnadsplikt och avlyssnande av hans telefonsamtal kan medföra röjande av eljest skyd- dade uppgifter. Situationen kan exempelvis vara den. att den misstänkte tillhör någon av de kategorier av tystnadspliktiga. som nämns i 36 kap. Så RB. Utredningen har övervägt att för sådana fall föreslå en ordning liknande den som förutsätts komma att gälla till skydd för anonymitets- rätten. Denna rätt har emellertid en särskild räckvidd. Skyddet avser även vid denna de enskilda uppgifterna men tar framför allt sikte på det över- gripande intresset att bevara förtroendet för yttrandefriheten. Vid andra tyst— nadsrätter framträder inte det allmänna intresset med samma styrka. Det är samtidigt att beakta att redan gränserna för möjligheterna att anordna telefonavlyssning innefattar ett betydande skydd. Härtill kommer reglerna om sekretess och om förstöring av ovidkommande material. Med hänsyn till dessa förhållanden liksom till de praktiska svårigheterna att beakta det nu behandlade skyddet vid olika tystnadsrätter har utredningen inte ansett sig böra föreslå särskilda regler därom. Utredningen har emellertid i andra sammanhang framhållit att i det enskilda fallet en avvägning bör ske mellan motstående intressen. Det är därvid uppenbart att skälig hänsyn bör tas även till skyddsintressen av de slag. som nu berörts.

Härefter bör uppmärksammas de situationer. då en tystnadsplikt verkar

• Sida 185
•  Original

Prop. 1975/76:202 155

till förmån för den misstänkte. och kan tänkas bli aktualiserad vid tele- fonavlyssning. För dessa situationer är allmänt att märka att telefonavlyss- ning som tvångsmedel kännetecknas av möjligheten att. den misstänkte ovetande. åtkomma uppgifter. som han själv lämnar. Detta förhållande har beaktats vid bestämmandet av de förutsättningar som uppställts för att te- lefonavlyssning skall kunna medges. I fråga om befrielse från vittnesplikt och beslag i vissa fall har i 36 kap. 5; respektive 27 kap. 2 ;" RB en gräns dragits vid brott. varå ej kan följa lindrigare straff än fängelse i två år. Samma gräns har uppställts vid telefonavlyssning. Den har emellertid inte gjorts undantagslös. Betydelsen av telefonavlyssning som spaningsmedel då det gäller bekämpning av vissa svåråtkomliga och typiskt sett för sam- hället farliga brott har ansetts motivera att undantag görs. Om detta undantag godtas. synes också den bristande överensstämmelsen mellan möjligheten att i vissa fall erhålla uppgifter genom vittnesförhör och möjligheten att åtkomma uppgifter genom telefonavlyssning böra accepteras. Enligt utred- ningens uppfattning bör emellertid idet enskilda fallet såväl vid meddelande av tillstånd som i samband med avlyssning skälig hänsyn tas till det skydd för den misstänkte. som de berörda tystnadsplikterna normalt innefattar.

1 ett fall föreligger emellertid en till förmån för den misstänkte verkande befrielse från vittnesplikt. som enligt utredningens uppfattning bör särskilt uppmärksammas. Det är den som gäller försvarare (36 kap. 5 ;" fjärde stycket RB). Här finns inte någon gräns med avseende på brottets grovlek. Typiskt sett föreligger dessutom sannolikhet för-att en misstänkt i förlitande på att han tryggt kan anförtro sig åt sin försvarare lämnar uppgifter till denne som kan vara av särskild betydelse för den aktuella brottsutredningen. Sär- skild betydelse måste i straffprocessen tillmätas den skyddade kommuni- kationen mellan den misstänkte och försvararen. Med hänsyn till dessa förhållanden bör enligt utredningens mening ges en uttrycklig regel. enligt vilken samtal mellan den misstänkte och hans försvarare i den sak. som avlyssningen avser. undantas från avlyssning. Detta torde av praktiska skäl inte kunna ske förrän på avlyssningsstadiet. Om samtalets art klarläggs först under pågående avlyssning bör denna avbrytas.

Det kan antas att vid den tidpunkt då avlyssning aktualiseras försvarare inte hunnit utses annat än i undantagsfall. Den förordade regeln torde därför i praktiken komma att få betydelse endast i enstaka fall. För regelns till- lämpning måste enligt utredningens mening krävas att fråga är om någon. beträffande vilken det för rätten och förundersökningsledningen står klart att han har ställning av försvarare.

9.10. Telefonavlyssning och skyddet för meddelares ano- nymitet

l gällande rätt saknas bestämmelser som reglerar en eventuell kollision mel- lan telefonavlyssning och meddelarskyddet. MMU föreslår i 8 kap. MGL bestämmelser om meddelarskydd och rätt till anonymitet som i stor ut— sträckning överensstämmer med gällande rätt. Stadgandet i 8 kap. 8 & MGL innebär bl.a. att undantag från förbudet att röja vem som är författare.

• Sida 186
•  Original

Prop. 1975/76:202 156

annan upphovsman eller meddelare gäller om vid vittnesförhör eller förhör med pan under sanningsförsäkran rätten av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om meddelares nanm lämnas (punkt 3). Detta utgör en förstärkning av skyddet eftersom vittnesplikten i allmänt mål f. n. bryter skyldigheten att inte röja med- delaren. Större överensstämmelse med gällande rätt har det i samma paragraf (punkt 4) stadgade undantaget från anonymitetsskyddet när ett meddelande enligt lag innefattar högförräderi. uppror. landsförräderi. landssvek. spioneri. grov obehörig befattning med hemlig uppgift eller försök. förberedelse eller stämpling därtill. Enligt 8 kap. 11 & MGL skall i lag meddelas bestämmelser till skydd för rätten till anonymitet vid tvångsåtgärder på grttnd av yttran- defrihetsbrott eller annat brott.

Frågan om användningen av straffprocessuella tvångsmedel i fall där skyd- det för meddelares anonymitet kan komma i fara utreds såvitt avser beslag och husrannsakan av utredningen (Ju 1974:01) om anonymitetsskydd vid beslag och husrannsakan. Vid det samråd som förekommit med nämnda utredning har framkommit att denna avser att för tvångsmedlen beslag och husrannsakan införa en regel om beaktande av anonymitetsskyddet. Enligt denna regel skall. när anonymitetsskyddet kan komma att genom- brytas genom åtgärden. denna endast få vidtas i fall motsvarande dem då samma skydd genombryts enligt 8 kap. 8; MGL.

Det bör inledningsvis påpekas att avlyssning av en telefonapparat på ex- empelvis en tidningsredaktion alltid förutsätter att någon person med an- knytning till redaktionen är skäligen misstänkt för brott som kan föranleda telefonavlyssning. Finns det en sådan misstänkt är det emellertid möjligt att vid avlyssningen avslöjas uppgiftslämnare till tidningen. Har meddelarens identitet betydelse för utredningen måste den givetvis noteras. ] annat fall — och detta torde vara det vanligaste — saknar meddelarens identitet intresse för den aktuella förundersökningen. varför bandupptagning eller annan upp— tagning av det avslöjande samtalet skall förstöras. Trots detta måste emel- lertid från anonymitetsskyddssynpunkt avlyssning i dessa fall bedömas som ett särskilt allvarligt ingrepp. Det torde emellertid inte vara möjligt att ge- nerellt undanta massmedia från telefonavlyssningsbcstämmelserna eller att uppställa strängare regler för anonymitetsskyddet än MMU föreslagit. Vad MMU i 8 kap. 8 ; MGL föreslagit om genombrytande av anonymitetsskyddet är därför utgångspunkten för utredningens överväganden. I det föregående har föreslagits en samordnad lagstiftning om telefonavlyssning. enligt vilken sådan åtgärd får tillgripas rörande dels brott. för vilket inte är stadgat |in- drigare straff än fängelse i två år. dels vissa andra brott. varav huvudparten gäller rikets säkerhet. För det fall att anonymitetsskyddet inte. på sätt framgår av 8 kap. && MGL. redan är genombrutet av hänsyn till rikets säkerhet torde de brott vid vilka telefonavlyssning i övrigt kan förekomma ofta vara av så grov beskaffenhet att anonymitetsskyddet bör vika av hänsyn till det allmänna intresse. som markerats i samma lagrum. Vid brott där mi- nimistraffregeln gäller torde anonymitetsskyddet många gånger böra vika. Utrymmet för beaktande av anonymitetsskyddet vid telefonavlyssning kan således komma att bli begränsat. Ett sådant beaktande kommer emellertid regelmässigt i fråga vid vissa relativt sett lindrigare brott mot rikets säkerhet. vissa allmänfarliga brott samt grovt narkotikabrott och grov varusmuggling

• Sida 187
•  Original

Prop. 1975/76:202 157

av narkotika. Enligt utredningens bedömning bör det i 8 kap. 11 ;" MGL markerade skyddet för anonymiteten vid tvångsåtgärder tillgodoses genom hänvisning till den reglering. som planeras av utredningen om anonymi- tetsskydd. Även i övrigt torde en samordning böra ske med vad nämnda utredning kan komma att föreslå när lagstiftning genomförs på grundval av MMU:s förslag.

Enligt MMU:s förslag skall en för riket gemensam yttrandefrihetsdomstol knytas till Stockholms tingsrätt. Enligt ll kap. 3 & andra stycket MGL skall. när tveksamhet uppkommer huruvida MGL lägger hinder i vägen för viss åtgärd. t.ex. hörande av vittne. frågan kunna:-hänskjutas till yttrandefri- hetsdomstolen. Om MMU:s förslag om en yttrandefrihetsdomstol genom- förs synes det följdriktigt att även sådana ärenden om telefonavlyssning. i vilka konflikt med anonymitetsrätten kan befaras. kan bli föremål för hänskjutande. I detta sammanhang är att erinra om att enligt utredningens förslag de gode männen i hithörande fall kan utnyttja sin möjlighet att genom överklagande bringa frågan under hovrätts prövning. Genom kon- centrationen av beslutanderätten till hovrättsstäderna är sörjt för att så kan ske utan större tidsutdräkt. Den ovannämnda hänvisningen till ett grund- stadgande i 27 kap. RB kan inte ske förrän i samband med att grund- stadgandet införs. lavbidan härpå bör bestämmelserna om telefonavlyssning innehålla en regel. som påbjuder särskilt hänsynstagande till anonymitets- skyddet. Detta är dessutom lämpligt från lagteknisk synpunkt.

9.11. Jämförelser med skyddet för posthemligheten

1 avsnitt 3.3.4 har berörts vissa regler om beslag av skriftlig handling. Skrift- ligt meddelande mellan nära anhöriga till den misstänkte får tas i beslag- hos dessa endast om på brottet inte kan följa lägre straff än fängelse i två år (27 kap. 2 & RB). Brev. telegram eller annan försändelse. som finns i post- eller televerkets vård. får tas i beslag endast om för brottet är stadgat fängelse i ett år eller däröver (27 kap. 3; RB). På begäran av undersök- ningsledaren eller åklagaren kan rätten besluta att försändelse. som får tas i beslag. skall kvarhållas hos bl.a. post-anstalt tills frågan om beslag har avgjorts (27 kap. 95 RB). Frågan om beslag avgörs regelmässigt av un- dersökningsledaren eller åklagaren.

l l952 års lag tillåts beslag enligt 27 kap. 2; RB även när brottets straff- minimum underskrider fängelse i två år (3 s*"). Undersökningsledaren eller åklagaren kan vidare själv meddela förordnande om kvarhållande av för- sändelse enligt 27 kap. 9; RB. om inhämtande av rättens tillstånd skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet. som är av väsentlig be- tydelse för utredningen (4 .:). Regeln överensstämmer med vad som f.n. är föreskrivet i fråga om telefonavlyssning (Så fjärde stycket). På samma sätt som vid interimistiska beslut om telefonavlyssning skall ett utnyttjande av befogenheterna i 3 och 4 ;"; anmälas till rätten. som har att överpröva undersökningsledarens och åklagarens förordnanden t6s).

Såväl huvudreglerna i RB som undantagsbestämmelserna i 1952 års lag företer således vissa likheter med telefonavlyssning när det gäller ingri-

• Sida 188
•  Original

Prop. 1975/76:202 158

panden mot brev och andra postförsändelser. Likheterna är störst när det gäller brev mellan nära anhöriga. Detta är också naturligt eftersom RB:s begränsning av telefonavlyssning till de grövsta brotten enligt motiven (se 4.1.5) anknyter till det skydd för förtroliga meddelanden mellan närstående. som anges i 27 kap. 2 ;" RB. Vid RB:s tillkomst fanns inte ett gemensamt straffbud mot brytande av post- eller telehemlighet. Detta kan delvis förklara varför svensk rätt till skillnad från flera utländska system inte jämställt tvångsåtgärder. som innebär intrång i de skyddade kommunikationsmedlen.

Beröringspunkterna på författningsplanet återkommer i den praktiska till- lämpningen av postkontrollen. Rättens beslut.,om kvarhållande av försän- delse förenas i regel med ett åklagarbcslut om' beslag av sådana kvarhållna försändelser. som bedöms ha betydelse för utredningen. ] vissa fall kan man redan i beslutet om kvarhållande ange eller vid en yttre granskning frånskilja vissa försändelser. som kan sändas vidare oöppnade. Ofta måste man dock veta ett brevs innehåll för att kunna bedöma dess betydelse för förundersökningen. Sådan vetskap kan erhållas genom beslaget. Med stöd av detta kan försändelsen öppnas och granskas. På samma sätt som vid telefonavlyssning får polisen härigenom del av meddelanden. Vad som be- döms ha betydelse för utredningen kopieras och bevaras. Endast mera sällan. i vart fall när det gäller 1952 års lag. låter man beslaget bestå. Samtliga åtgärder förutsätts nämligen ske så snabbt och diskret att den misstänkte inte genom försening i postgången eller på annat sätt skall märka att för- sändelsen undersökts. Har försändelse tagits i beslag hos post- eller annan befordringsanstalt behöver vidare mottagaren och avsändaren inte un- derrättas härom förrän detta kan ske utan men för utredningen (27 kap. 11 % RB).

Utan tvivel företer de nu behandlade bestämmelserna vissa likheter med reglerna om telefonavlyssning. som skulle kunna motivera en översyn från samma utgångspunkter som gällt för översynen av reglerna om telefon- . avlyssning. Frågan härom ligger emellertid inte inom utredningens uppdrag. Utredningen inskränker sig till att uttala att skäl kan finnas att i lämpligt sammanhang även överse nämnda regler. Enligt vad utredningen erfarit är frågan föremål för uppmärksamhet inom justitiedepartementet.

9.12. Terroristlagstiftningen

l promemorian om vissa ändringar i terroristlagen (7.2) ansågs över- vägande skäl tala för att de särskilda bestämmelserna om tvångsåtgärder i 10—13 && terroristlagen kunde avvaras. Denna uppfattning baserades fram- för allt på den ytterst begränsade tillämpningen av bestämmelserna. Flertalet remissinstanser. däribland LO och invandrarverket. godtog detta förslag. RÅ framhöll att. förutom den begränsade faktiska tillämpningen. tillägget till avvisningsbestämmelserna att det för ingripande krävs fara föratt ut- länningen medverkar till terroristhandlingar utgjorde ett ytterligare skäl för upphävande av tvångsmedelsbestämmelserna. Även länsstyrelsen i Mal- möhus län och polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt anslöt sig till för- slaget.

• Sida 189
•  Original

Prop. 1975/76:202 159

Förslaget avstyrktes av JK. hovrätten för Västra Sverige. RPS. Svenska Arbetsgivareföreningen och styrelsen för Märsta polisdistrikt.

Den ytterst begränsade användningen av de särskilda tvångsmedlen talar med viss styrka för att bestämmelserna härom skulle kunna avvaras. Ut- redningen har i eget yttrande över promemorieförslaget dock framhållit att möjligheterna att för terroristfallen utnyttja övriga bestämmelser om te- lefonavlyssning torde vara begränsade. Därvid måste. betonade utredningen. särskilt beaktas faran för att en vidgad tillämpning av nämnda bestämmelser kan leda till att den allmänna gränsen för misstanke om brott som grund för åtgärden förskjuts samt att kravet på anknytning till visst brott försvagas. Denna fara föreligger redan när det gäller tillämpningen av 1952 års lag. som medger telefonavlyssning vid misstanke om försök. förberedelse och stämpling till däri angivna brott. Det kan nämligen antas att. vid bekäm- pandet av den brottslighet. varom där är fråga. förundersökning som för- utsättning för åtgärden i vissa fall kan uppfattas som en från effektivitets- synpunkt alltför snäv begränsning] Den grundläggande skillnaden mellan brottsutredande och brottsförebyggande verksamhet framträder särskilt starkt på terroristbrottslighetens område. Den anknytning till misstanke mot viss person om konkret brott. vilken ligger till grund för den av utredningen föreslagna samordnade lagstiftningen om telefonavlyssning. synes inte kun- na erbjuda tillräckliga möjligheter till det tidiga ingripande i förebyggande syfte. som är terroristlagstiftningens målsättning. Denna uppfattning be- styrks av vad utredningen erfarit rörande tillämpningen. Av betydelse är också att utredningens förslag beträffande telefonavlyssning i förundersök- ningsfallen syftar till att åstadkomma en stram tillämpning.

cl)—et— anförda leder enligt utredningens mening till att frågan om tele- fonavlyssning i förebyggande syfte i terroristsammanhang måste bedömas för sig. Det ligger i sakens natur att kravet på misstanke mot viss person om särskilt brott efterges. Beträffande de allmänna överväganden som där- vid kommer i fråga kan utredningen i huvudsak ansluta sig till vad som anförtsi förarbetena till terroristlagen (se kap. 7). Det är emellertid uppenbart att. om telefonavlyssning överhuvudtaget skall kunna accepteras utan an- knytning till misstanke mot viss person om konkret brott såsom förut- sättning för åtgärden. särskilda krav måste uppställas på styrkan av det behov som skall motivera åtgärden och på en begränsning av åtgärdens räckvidd.

Vad gäller behovet föreligger inte någon dokumentation i form av ett större antal fall där åtgärden utnyttjats och befunnits tjäna avsett ändamål. Bedömningen måste därför till väsentlig del ske på grundval av den kunskap som den centrala polismyndigheten kunnat erhålla om verksamhet. som kan resultera i terroristaktioner av olika slag. Med hänsyn till svårigheten att överblicka sådan verksamhet. inte minst på grund av dess inter- nationella anknytning. får behovet av beredskap särskild betydelse. RPS har i sitt remissvar över promemorian med förslag till ändringar i terro- ristlagen framhållit att den restriktiva tillämpningen av bestämmelserna inte borde tas till intäkt för att de i framtiden skulle komma att sakna betydelse. I speciella fall och akuta lägen var enligt RPS behovet av tvångsmedel fram- trädande.

Utredningen anser för sin del att det i särskilda fall och kritiska lägen

• Sida 190
•  Original

Prop. 1975/76:202 160

kan ftnnas behov av särskilda tvångsmedel i terroristsammanhang. Därvid bör i övrigt märkas att lagstiftningen är på särskilt sätt begränsad vad gäller den personkrets som kan komma i fråga för åtgärden. Inom denna krets torde också beaktas att åtgärden kan ingå som ett led i förekommande övervakning. Den kan därför i många fall tänkas ha en preventiv effekt.

Mot bakgrund av det anförda har utredningen stannat för att möjligheten till telefonavlyssning enligt terroristlagen inte nu bör upphävas. Utredningen utgår emellertid från att möjligheterna till ett upphävande fortlöpande kom- mer att bevakas. Utredningen har av nu anförda skäl funnit att reglerna om telefonavlyssning i dessa fall inte bör infogas i den samordnade reg- leringen av telefonavlyssning i andra sammanhang som utredningen fö- reslår. Reglerna bör i stället upptas i en särskild tidsbegränsad lagstiftning.

Utredningen förordar därför att bestämmelserna i 10—13 ;"; terroristlagen. för den händelse de överförs till lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. ges tidsbegränsad giltighet. Detta ger riksdagen möjlighet till en återkommande omprövning av lagstiftningen. Behovet av parlamentarisk kontroll gör sig i dessa fall särskilt starkt gällande. Det bör. såsom före- dragande statsrådet förutskickat i propositionen rörande terroristlagen (7.1). tillgodoses genom att även de enskilda fallen redovisas för de parlamen- tariska ledamöterna i RPS:s styrelse. Ordningen med en god man. som utredningen föreslår för förundersökningsfallen. bör gälla även i ärenden om telefonavlyssning i terroristfallen.

• Sida 191
•  Original

Prop. 1975/76:202 161

10. Lagstiftningens utformning

10.1. Ändringar i rättegångsbalken

Den i föregående kapitel föreslagna samordnade och permanenta lagstift- ningen rörande telefonavlyssning vid förundersökning kan i och för sig tas upp i en särskild lag om telefonavlyssning. Telefonavlyssning som straff- processuellt tvångsmedel bör emellertid regleras i anslutning till övriga så- dana tvångsmedel. Utredningen har därför funnit naturligt att låta den fö- reslagna lagstiftningen få formen av en utbyggnad av de bestämmelser om telefonavlyssning som redan finns i 27 kap. RB . Med hänsyn till att tc- lefonavlyssningen inte utgör beslag i egentlig mening och då antalet pa- ragrafer som behandlar telefonavlyssningen ökar bör i kapitelrubrikcn mar- keras att kapitlet avser inte bara beslag utan även telefonavlyssning.

De föreslagna forumreglerna i ärenden om telefonavlyssning bör tas in i 19 kap. 12% RB. som upptar behörighetsreglerna för domstols befattning med tvångsmedel i brottmål.

10.2. Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

Bestämmelserna om god man i ärenden om telefonavlyssning bör. utom såvitt avser till domStolen riktade föreskrifter om handläggningen. upptas i en särskild lag. i vilken fastslås behörigheten och regleras formerna för utseende av god man m.m.

10.3. Följdändringar

1952 Och 1969 års lagar gäller till utgången av juni 1976. Om ett genom- förande av utredningens förslag kan ske med verkan från och med den 1 juli 1976 erfordras inte särskilt upphävande av dessa lagar. Vid eventuell förlängning av 1952 års lag i de delar den ej avser telefonavlyssning bör 5 _».- upphävas och därav föranledd ändring göras i 6 &. Ändringar i 1 & 1952 års lag synes också böra övervägas för att uppnå överensstämmelse med utredningens förslag beträffande telefonavlyssning. 1 1957 års lag kan 13.6 inskränkas till att avse den interimistiska be- slutanderätten för undersökningsledaren eller åklagaren.

• Sida 192
•  Original

Prop. 1975/76:202 162

Koncentrationen av domstolsbehandlingen till sex domstolar bör inte medföra någon ändring i reglerna rörande vilken myndighet som leder för- undersökningen. 1 det mindre antal fall.i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder förundersökningen. bör medverkan i domstolsförhandling i te- lefonavlyssningsärenden genom generellt förordnande kunna anförtros mot- svarande åklagare på domstolsorten. Särskilda regler härom synes ej er- forderliga.

Av lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall torde böra framgå att god man i ärenden om telefonavlyssning enligt RB skall beredas tillfälle att yttra sig också i ärenden om telefonavlyssning enligt ifrågavarande lag. Vidare torde bl. a. utgångspunkten för tillståndstiden böra samordnas med utredningens förslag.

10.4. Ikraftträdande m.m.

Såsom övergångsbestämmelse torde böra föreskrivas att tidigare meddelat tillståndsbeslut alltjämt skall äga giltighet. där ej annat- följer av bestäm- melserna i 27 kap. l6ä första stycket RB i utredningens förslag.

• Sida 193
•  Original

Prop. 1975/76:202 163

11. Specialmotivering

11.1. Ändringar i rättegångsbalken

ll.l.l [9 kap. lZä

Som anmärkts'i den allmänna motiveringen bör. om systemet med gode män införs. beslutanderätten koncentreras till vissa domstolar. Utredningen har stannat för att föreslå att ärenden om telefonavlyssning koncentreras till tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. Detta innebär avvikelse från de allmänna forumreglerna för domstols befattning med tvångsmedel under förundersökning. vilka är intagna i 19 kap. lZé RB. I denna paragraf har därför föreskrivits att laga domstol i ärenden om telefonavlyssning eller därmed besläktad åtgärd skall vara Stockholms. Jönköpings. Malmö. Gö- teborgs. Sundsvalls och Umeå tingsrätter samt att tingsrätternas domkrets därvid skall motsvara vederbörande hovrättsområde. Härigenom kommer eventuella ändringar i kungörelsen (l962:550) om hovrätternas domkretsar att få omedelbar verkan även på tingsrätternas lokala behörighet i ärenden av detta slag.

ll.l.2 27 kap. Kapitelrubriken

Telefonavlyssning är inte beslag i egentlig mening. Med hänsyn hänill och då antalet paragrafer. som behandlar telefonavlyssning. ökar till åtta bör det av rubriken framgå att i kapitlet behandlas två skilda tvångsmedel.

lös'

l paragrafen upptas. uppdelade på tre stycken. de grundläggande reglerna om telefonavlyssning.

Första stycket

Liksom i nuvarande löä anges i första stycket inledningsvis att en för- utsättning för att telefonavlyssning skall kunna förekomma är att förun- dersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för visst brott. 1 första stycket upptas därefter dc brott vid vilka telefonavlyssning

• Sida 194
•  Original

Prop. 1975/76:202 164

kan tillåtas. vent som har rätt att ansöka därom samt att tillstånd meddelas av domstol.

Den nuvarande minimistraffregeln behålls som utgångspunkt. Vid för- undersökning rörande brott för vilket ej är stadgat lindrigare straffän fängelse i två år skall telefonavlyssning kunna tillgripas. Detta innebär att de brott som åtgärden kan avse påverkas av förändrade värderingar i hitijande eller sänkande riktning i strafflagstiftningen. Minimistraffregelns tillämpnings- område framgår av bilaga.

Minimistraf'fregeln kompletteras med en uppräkning av vissa brott. som till sin t_vp framstår som särskilt svårutredda med vanliga spaningsmetoder och samtidigt - trots att de inte uppfyller kravet på två års straffminimum — är särskilt farliga för individ och samhälle. Det gäller brott som nu upptas i de tidsbegränsade 1952 och 1969 års lagar. Ur l952 års lag hämtas ett urval av de brott som nu katt medföra telefönavfyssning ntedan lllof) års lag i detta avseende i sin helhet överförs till den nya lagstiftningen.

De brott i 1952 års lag som har undantagits från telefonavlyssning är till en början de 5. k. majestätsförbrytelserna. nämligen mord. dråp. miss- handel. grov misshandel. människorov. olaga frihetsberövande. försättant'le i nödläge och olaga tvång i de fall brotten riktar sig mot Konungen eller annan medlem av konungahuset eller mot riksföreståndare. Vidare har ut- redningen funnit att telefonavlyssningsmöjligheten bör kttnna avvaras vid brottet olovlig kårverksamhet (l8 kap. 4 : BrB). Vid sin granskning av brotts- katalogen i l952 års lag har utredningen utgått från det förslag som den särskilde utredningsmannen lagt fram i betänkandet (Ds Ju 1975:16) Spio- neribrottet m. m. Enligt detta förslag avkritninaliseras tagande av utländskt understöd (l9 kap. l3 & BrB). uppdelas olovlig underrättelseverksamhet (l9 kap. 9.5 BrB) på två brottstyper. olovlig underrättelscxerksamhet (lt) kap. W .5 BrB) och olovlig personspaning (19 kap. ll & BrB). samt införs brotts— typen grov obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 8; BrB). Ut- redningens förslag innebär att brottskatalogen i l & 1952 års lag nted angivna modifieringar förs över till den permanenta lagstiftningen om telefonav- lyssning.

Tillämpningen bör beträffande de särskilt uppräknade brotten omfatta en prifwning i det konkreta fallet med en — givetvis (.)fullständig — skattning av gärningens straffvärdhet. Om en gärning redan på grundval av före- liggande material kan antas inte ge svårare påföljd än böter eller ett par månaders fängelse bör detta uppenbarligen påverka bedömningen.

l förslaget upptas också brottsformerna försök. förberedelse och stämpling när sådan gärning är straffbelagd och det fullbordade brottet innefattar sådana allmänfarliga brott. högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. som katt föranleda telefonavlyssning. Detta överensstäntnter i huvudsak med 1952 års lag. En viss utvidgning har skett. Denna har sin förklaring däri att det. för att de allmänfarliga brotten mordbrand. grov mordbrand. allmänfarlig ödeläggelse. kapning av luftfartyg och luftfartssabotage skall omfattas at 1952 års lag. krävs att de innefattar sabotage i den mening som avses i 13 kap. 4; BrB. Denna förutsättning föreligger inte alltid. vilket uppfattas som en nackdel. då lagen efterhand kommit att fylla ett behov att på ett tidigt stadium bekämpa terrorhandlingar. som inte behöver utgöra något hot mot rikets säkerhet eller landets statsskick. Reglerna kan således även

• Sida 195
•  Original

Prop. 1975/76:202- 165

ha en preventiv bieffekt. som minskar behovet av telefonavlyssningsregler utanför RB.

Tillämpningen bör beträffande de ofullbordade brotten. i likhet nted vad som nyss angetts beträffande brott. som faller under minimistraffregcln. innefatta en prövning i det konkreta fallet av gärningens straffvärdhet.

Tillstånd till telefonavlyssning får liksom nu sökas endast av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Tidigare har angetts (4.2.1) att detta uttryck ttär det används i RB syftar till att utesluta behörighet för målsägande att tillgripa åtgärden och att åklagaren när telefonavlyssning aktualiseras alltid torde ha inträtt som undersökningsledare. ] avsnittet 5.3 har angetts att åklagarfunktionerna i säkerhetsfallen regelmässigt fullgörs av läns- eller chefsåklagare och att narkotikafallen bör anhängiggöras av distriktsåklagare först efter samråd med sådan högre åklagare. Vad som sålunda nu gäller eller tillämpas bör iakttas också i fortsättningen.

Beslutanderätten tillkommer enligt denna paragraf endast domstol. 1 19 kap. 12.3 RB anges vilka domstolar som är behöriga att meddela tillstånd. Enligt 1 kap. 3.5 RB är rätten beslutför med ert lagfaren domare.

Andra stycket

Utredningen har i det föregående (9.4.7) utvecklat att vid meddelande av tillstånd rätten har att utgå från samtal som kan komnta att föras av den misstänkte. Med denna utgångspunkt anges i andra stycket vilka telefon- apparater som telefonavlyssningen får omfatta. Samtalen skall förekomma på telefonapparat som innehas eller eljest kan antas komma att begagnas av någon som skäligen kan misstänkas för brottet. Denna yttre ram med avseende å apparaterna liksom dessas anknytning till viss misstänkt person överensstämmer med gällande regler. 1 tredje stycket andra punkten anges dock vissa avvägningar. som skall göras inom den yttre ramen för appa- raturvalet.

Tredje stycket

Första punkten torde i huvudsak omfatta vad som nu anges som "synnerlig vikt för utredningen". Kravet har dock markerats på ett tydligare sätt i själva lagtexten. De upplysningar som kan vinnas genom åtgärden skall således vara av synnerlig vikt för utredningen och i princip inte kunna erhållas genom andra spaningsmetoder. ] det första ledet ligger att avlyss- ningen inte får avse obetydliga detaljer. som man både kan ha och mista. utan verkligen vara ägnad att föra utredningen framåt. Andra ledet innebär inte att något absolut hinder behöver föreligga mot att få fram information på andra vägar. Det krävs dock att hindret är av sådan art att det inte skäligen kan begäras att man skall avstå från telefonavlyssning. Kan per- sonlig övervakning användas som alternativ bör det ändå vara tillåtet med telefonavlyssning. om övervakning skulle kräva en orimligt hög personal- insats eller vara förenad med avsevärd risk att spaningen avslöjas för tidigt. Utgångspunkten bör dock alltid vara att i första hand pröva alternativa spaningsmetoder. Några uttömmande exempel kan knappast ges utan be- dömningen får ske med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

• Sida 196
•  Original

Prop. 1975/76 :202 166

1 andra punkten av tredje stycket ges skärpta regler för telefonavlyssning avseende apparat som ej innehas eller huvudsakligen brukas av den miss- tänkte. ] sådana fall kan nämligen befaras att personer som inte själva miss- tänks för brottet kommer att avlyssnas. Till skydd för dessas integritet bör krävas att åtgärden inte vidtas förrän omständigheterna med särskild styrka talar för att avlyssningen kommer att få effekt. Efter mönster av reglerna om husrannsakan hos annan än misstänkt har därför föreskrivits att synnerlig anledning skall förekomma att avsedd utredning vinns genom avlyssningen. Kravet att upplysning som kan vinnas skall vara av synnerlig vikt för utredningen och inte kunna erhållas på annat sätt gäller givetvis även i dessa fall och torde här tillmätas ännu större betydelse än enligt första punkten.

17.5

1 paragrafen anges att särskild hänsyn skall tas till den rätt till anonymitet. som tillkommer författare. annan upphovsman. eller meddelare. som anses i TF och radioansvarighetslagen. Frågan härom har behandlats i det fö- regående (6.2—6.4 och 9.10). Gällande rätt saknar bestämmelser som reglerar en eventuell kollision mellan telefrmavlyssning och meddelares rätt till ano— nymitet. Utvecklade regler härom torde. som anförts i de allmänna över- vägandena. böra införas i samband med tillkomsten av en ny yttrande- frihetslagstiftning. Utredningen har dock ansett det vara angeläget att i av- bidan härpå redan nu markera att särskilda överväganden måste göras för att den grundlagsstadgade rätten till anonymitet för uppgiftslämnare till massmedia inte i oträngt mål sätts i fara.

Vid införandet av MGL torde. som nämnts i den allmänna motiveringen. ett särskilt stadgande om avvägning mellan brottsutredningsintresset och anonymitetsskyddet komma att införas i 27 kap. RB . Vad som i den allmänna motiveringen har anförts om utrymmet för en sådan avvägning bör kunna bli vägledande även för tiden intill dess den nya grundlagen träder i kraft.

185

De regler som upptas i denna paragraf återfinns f.n. i Så andra stycket 1952 års lag. Bestämmelserna innebär att. på samma villkor som för te- lefonavlyssning i egentlig mening. telefonsamtal kan inställas eller fördröjas och telefonapparat avstängas för samtal. Vidare kan förordnas att uppgift lämnas å samtal som expedierats eller beställts till eller från telefonapparat.

lnställande. fördröjning och avstängning infördes i svensk rätt genom 1940 års lag och kan antas ha betydelse främst i ett krisläge. där man vill förhindra att telefonen används för att vidarebefordra för rikets säkerhet betydelsefulla uppgifter. Sådana åtgärder har alltså ett preventivt snarare än ett brottsutredande syfte. Som framgått av den historiska översikten (se 4. f .4) vidtogs sådana åtgärder mycket sparsamt under andra världskriget och i de fall som utredningen undersökt har förordnanden av denna art inte förekommit. Enligt företrädare-för säkerhetspolisen kan dock åtgärder

• Sida 197
•  Original

Prop. 1975/76:202 167

av denna tj pi vissa lägen lta en brottsutredande funktion. För den preventiva effekten av åtgärden torde polisen visserligen kunna åberopa nödreglerna. Det är emellertid av värde för polisen om ntan har en lagreglerad ntöjligltct att få domstols tillstånd till åtgärder av detta slag.

Utredningen vill framhålla att inställande. fördröjning och avstängning är åtgärder. som inte berör telehemligheten utan närmast inverkar på te- leverkets civilrättsliga skyldigheter mot abonnenten. Det kan därför ifrå- gasättas om dessa åtgärder behöver kringgärdas med samma rättssäkerhets- garatttier sont telefonavlyssning. Utredningen. somdelar uppfattningen att ett behov av dessa åtgärder kan uppkomma i undantagsfall. har emellertid funnit att regler av detta slag lämpligen bör upptas i samband nted te- lefonavlyssningsreglerna. Under sådana förhållanden har utredningen inte funnit skäl att uppställa särbestämmelser för dessa sannolikt även fortsätt- ningsvis sällsynta fall.

Enligt paragrafen kan vidare förordnas att uppgift skall lämnas om samtal som beställts eller expedierats till eller från telefonapparat. Här är numera gällande rätts inställning att ett sådant förordnande kräver lagstöd (_ifr $% tcletonreglementet). Utredningen finneratt en åtgärd av detta slag principiellt är att jäntstälfa med ett ingrepp i telehemligheten och att Härutsättningarna tör åt värden bör vara desamma som för telefonavlyssning.

När tillstånd till telefonavlyssning meddelats ligger det i sakens natur att nted stöd av tillståndet uppgift lämnas om de samtal som expedierats till eller från den avlyssnade apparaten. Ett sådan ordning torde inte fordra någon uttrycklig reglering. . .

Det bör anntärkas att tillämpningsområdet för åtgärder av här .aktuelltl slag till följd av automatiseringen av telenätet i praktiken synes vara begrättsat.

19;

1 1952 års lag finns f. n. möjlighet för undersökningsledaren eller åklagaren att interin-tistiskt förordna om avlyssning. Denna befogenhet har utnyttjats ytterst sparsamt. Beslutsprocesscn på polis- och åklagarstadierna medför till- sammans nted det tekniska tillvägagångssättet för avlyssningen att den obe— tydliga tidsutdräkt som domstolsprövningen kan förorsaka i regel saknar betydelse.

Som framhållits i den allmänna motiveringen (9.5.4) kontnter denna fråga i ett delvis annat läge genom utredningens förslag om en god man och om koncentration av beslutanderätten till vissa domstolar. Det katt näntligen

i vart fall i förhandlingsfällen antas att domstolsftandfäggningen blir något mera tidskrävande. Utredningen har futtnit att en sådan undantags- rcycl alltjämt mast-c medtas. l)-:n bör i princip vara begränsad till fall som t'imf'attats av 1952 års lag. Det ltar därför föreskrivits att det misstänkta brottet skall vara ett allmänfarligt brott. högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. som kan ton'i'iletla avlyssning Häri innelitttas även försök. för— beredelse cllcr stiintpitrg till brott sont nu sagts. lindast sådana skadeverk- ningar som är att tillskriva tidsutdräkten bör få beaktas. och dessa ska- deverkningar måste vara allvarliga. Liksom f. n. skall åtgärden ofördröjligen anmälas till rätten. som skyndsamt skall uppta ärendet till prövning. Rätten

• Sida 198
•  Original

Prop. 1975/76:202 168

kan därvid upphäva förordnandet. ] denna behörighet innefattas även möj- ligheten att besluta om begränsning av förordnandet beträffande giltighetstid och antal apparater.

De i 20% föreslagna gode männen skall beredas tillfälle att yttra sig över anmälningarna om de interimistiska förordnandena.

205

1 ärenden enligt 16. 18 och l9å skall en i särskild ordning utsedd god man ges tillfälle att yttra sig. Närmare bestäntmelser attgåendc god ntan föreslås i särskild lag om god man i ärenden om telefonavlyssning.

1 den allmänna motiveringen (9.5.2) har den gode ntannens ställning och arbetsuppgifter utförligt redovisats. Utredningen hänvisar till vad som där har anförts.

Zlä

1 paragrafen föreskrivs att tillstånd till telefonavlyssning. åtgärd enligt 18 ä' och förordnande enligt 19% skall meddelas att gälla viss tid. Tiden får inte. sättas längre än som finnes oundgängligen nödvändigt och får ej överstiga en månad från dagen för beslutet.

1 den allmänna motiveringen har framhållits (9.6) att rätten alltid skall utnyttja möjligheterna att sätta tiden kortare än en månad när förutsättning till detta föreligger samt att nytt tillstånd kan beviljas om den ursprungliga tillståndstiden befinnes otillräcklig.

En nyhet ijämförelse med gällande rätt är att tillståndstiden inte knyts till delgivningen med telefonanstaltens föreståndare utan räknas från dagen för beslutet. En annan nyhet är att rätten redan före tillståndstidens utgång skall upphäva meddelat tillstånd om förutsättningar för åtgärden inte längre föreligger. Så kan exempelvis vara fallet om rätten på något sätt fått kätt- nedom om att den misstänkte har gripits och därför inte kan antas komma att begagna de telefoner som avlyssnas eller att annan person har häktats för det misstänkta brottet. Omständigheter som kan tänkas leda till upp— hävande av beslut och som åklagaren får kännedom om bör anmälas till ratten.

22%

I denna paragraf har föreskrivits att avlyssning inte får ske av telefonsamtal som förs mellan den misstänkte och hans försvarare. 1 de allmänna över- vägandena har hithörande spörsmål redovisats. Utredningen hänvisar till vad där har anförts (se 9.9).

23.5

1 första stycket har markerats att uppteckning at (*leitltsttlllltll endast far omfatta vad som finnes vara av betydelse for utredningen. Det ligger 1 sakens natur att samtal som enligt 22% inte får avlyssnas inte heller får upptecknas. Det sagda innebär-att överföringen av santtal från ljudband

• Sida 199
•  Original

Prop. 1975/76:202 169

till skriftlig form skall innefatta en första utgallring av betydelselösa samtal.

1 andra stycket har i oförändrad lydelse upptagits de regler om granskning och förstörande. som nu meddelas i 27 kap. 16% tredje stycket RB. Vad som vid granskningen finnes vara betydelselöst för förundersökningen skall således förstöras. vare sig det återfinns på ljudband eller i skriftlig form.

Granskningsrätten omfattar domstolen. förundersökningsledaren och åklagaren samt, efter anvisning av någon av dessa myndigheter. sakkunnig eller annan som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid hörs. Anvisning som här avses bör från vederbörande myndighets sida ges formen av särskilt förordnande eller regleras på annat sätt. Därvid bör vc- derbörandes befogenheter och skyldigheter klart framgå. 1 den mån inne- hållet i telefonsamtal åberopas i ärende om telefonavlyssning ligger det i sakens natur att även den gode mannen har rätt att ta del av innehållet.

Utredningen har funnit att den personkrets som enligt gällande regler har rätt att ta del av telefonsamtalen inte är större än som är erforderligt för åtgärdens praktiska utövande. Utöver vad som ovan anförts har därför några nya regler härom inte föreslagits.

24;

Paragrafen överensstämmer med nuvarande 17% utom i så måtto att — i enlighet med ändringen av kapitelrubriken — även möjligheten av avvikande bestämmelser om telefonavlyssning har anmärkts.

1.1.2. Ändring i lagen (19571132) med särskilda bestäm- melser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m.

13?

Nuvarande första och andra styckena blir obehövliga med den nya lag- stiftningen. Tredje stycket har jämkats till överensstämmelse med 27 kap. 19; RB. Innebörden av paragrafen är att vid krig eller krigsfara under- sökningsledaren eller åklagaren generellt ges rätt att interimistiskt förordna om telefonavlyssning eller åtgärd enligt 27 kap. 18% RB vid brott som kan föranleda sådana åtgärder.

11.3. Lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

1 I % ges bestämmelser beträffande godcmansuppdragets karaktär samt an- talet gode män och ersättare. 1 234 upptas frågan om kompetenskrav. Därvid har endast föreskrivits att god man skall vara lagfaren. dvs. ha avlagt juris kandidatexamen. Det är uppenbarligen ett värde om god man har erfarenhet av advokatverksamhet eller därmed jämförbara arbetsuppgifter. God man bör också helst vara bosatt

• Sida 200
•  Original

Prop. 1975/76:202 170

på domstolsorten. Det ligger i sakens natur att jävssituationer i möjligaste mån bör undvikas. Detta kan komma att verka begränsande på personurvalet exempelvis vid anlitande av verksamma brottmålsadvokater. Med den av utredningen föreslagna koncentrationen av ärendena till tingsrätterna i höv- rättsstäderna bör emellertid tillräckliga valmöjligheter kunna erhållas.

1 351" sägs att regeringen utser god man för viss tid och visst område. Det synes lämpligt att en god man förordnas för envar av de sex dom- kretsarna samt att därtill utses ersättare att inträda vid förfall. Upp- dragstiden bör inte understiga tre år. Ersättning för uppdraget bör utgå enligt bestämmelser som meddelas av regeringen. Ersättningen synes lämpligen böra bestämmas som årsarvode.

[ 4151" anges att god man skall ha ställning av part. Mot bakgrund av kravet på sekretess är önskvärt att frågor om handläggningstideroch former för kallelse och delgivning blir föremål för överläggningar mellan domstolen. företrädare för åklagarväsendet och den gode mannen. Vid eventuellt över- klagande av meddelade beslut torde polisen av sekretesskäl böra anlitas för biträde med skrivhjälp.

God man bör vara underkastad tystnadsplikt rörande vad han erfar i sådan egenskap. Frågor om tystnadsplikt utreds f. n. av tystnadspliktskom- mitten (Ju l975:03). som beräknas framlägga betänkande före utgången av år 1975. Utredningen om telefonavlyssning har inte kunnat avvakta de för- slag som tystnadspliktskommitten kommer att föra fram. Utredningen utgår dock från att en tystnadsplikt för god man i ärenden om telefonavlyssning direkt eller genom hänvisning kommer att omfattas av kommitténs förslag.

• Sida 201
•  Original

Prop. 1975/76:202

17]

Bilaga Brott som f. n. kan föranleda tele-

fonavlyssning

A. Huvudregeln i 27 kap. 16% RB-

l. Strallininimum 4 år eller längre

3 kap. BrB. Brott mot liv och hälsa 3:1 mord 312 dråp

4 kap. BrB. Brott mot frihet och frid ' 4:1 människorov '

8 kap. BrB. Slö/(I, rån och andra tillgreppsbrott 826 grovt rån

I.? Ira/7. BrB. .»f/Imä/i/or/tjga brott 1312 grov mordbrand 1313 allmänfarlig ödeläggelse (grov) 13:7 spridande av gift eller smitta (grovt)

18 kap. BrB. Högmå/shrott 1811 uppror l8:3 väpnat hot mot laga ordning

[9 kan. BrB. Brott mot rikets säkerhet l9:1 högförräderi l9z4 egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (visst fall i

krigstid) l9:6 grovt spioneri

32 kap. BrB. k'rlgsc'trtikl(1r 2211 landsförräderi 2213 överlöpande till fienden 22:5 undergrävande av stridsviljan 22;8 försummande av krigsförberedelse (grovt) 22z9 dagtingan 22:10 stridsförsumlighet (grov)

• Sida 202
•  Original

Prop. 1975/761202

Lagen (19641169) om straff,/ör folkmord ] s folkmord

B. 1952 och 1969 års lagar

1. 1952 års lag (i alltrtätthet)

13 kap. BrB. Allmän/ärliga brott 1314 sabotage

18 kap. BrB. Högmälshrott 1814 olovlig kårverksamhet

19 kap. BrB. Brott mot rikets säkerhet 1915 Spioneri 1917 obehörig befattning med hemlig uppgift 1919 olovlig underrättelseverksamhet 19113 tagande av utländskt understöd

172

• Sida 203
•  Original

Prop. 1975/761202 173

2. 1952 års lag ("mqjestäts/örbtytelser")

Riktar sig något av nedanstående brott mot Konungen, annan medlem av konungahuset eller riksföreståndare (1812 BrB) kan telefonavlyssning ske enligt 1952 års lag.

3 kap. BrB. Brott mot liv och hälsa 311 mord 312 dråp 315 misshandel 316 grov misshandel

4 kap. BrB. Brott mot frihet och frid 411 människorov ' 412 olaga frihetsberövande 413 försättande i nödläge 414 olaga tvång

3. 1969 års lag 3 # narkotikastrafflagen(1968164)

grovt narkotikabrott

3 y' lagen (1960:418) om strof/"lör varusmuggling

grov varusmuggling som gäller narkotika

• Sida 204
•  Original

Sammanfattningsvis anser jag således att utredningens förslag om gode män och koncentrationen av handläggningen till vissa tingsrätter skapar en speciell handläggningsordning för dessa ärenden, som inte kan anses nödvändig, och som dessutom medför avsevärda praktiska

14. Riksdagen 1975/76. [saml. Nr 202

• Sida 240
•  Original

Prop. 1975/76z202 210

olägenheter. Det borde vara tillräckligt om det tidigare goda kontroll- systemet kompletterades med utredningens förslag om skärpta regler för telefonavlyssning samt dess förslag om parlamentarisk kontroll. Ett så- dant kontrollsystem tillgodoser också samhällets intresse av att ha en enkel och snabb beslutsordning, som medger de brottsbekämpande organen att göra effektiva insatser mot den allvarliga brottslighet som det här är fråga om.

Chefsåklagaren Eric Östberg: Utredningen har ägnat stor uppmärksam- het åt frågan hur den enskildes integritet skall säkras i samband med . ifrågasatt telefonavlyssning. I detta syfte föreslås —- utöver det redan existerande regelsystemet — i skärpande riktning preciserade förutsätt- ningar för avlyssning, införande av god man såsom motpart till den som ansöker om avlyssning samt en fortlöpande parlamentarisk granskning av tvångsmedlets handhavande. Mot de föreslagna förutsättningarna för avlyssning och den parlamentariska kontrollen har jag ingen erinran. Mot det föreslagna godmansinstitutet och de huvudsakligen som kon- sekvens av detta föreslagna nya forumreglerna, med tingsrätterna i hov- rättsstäderna som enda forum för frågor om telefonavlyssning, måste jag emellertid mot bakgrund av min erfarenhet av dessa frågor i sam- band med handläggningen av narkotikamål ställa mig avvisande. Avlyss- ning enligt 1969 års lag aktualiseras ofta genom att till polisen kommer tips eller att spaning ger vid handen att en narkotikatransport är på väg alternativt att transaktioner pågår, varvid det är av betydelse att avlyss- ningen insättes skyndsamt. I flera av mig handlagda mål angående om- fattande narkotikahantering har ett framgångsrikt polisingripande kunnat ske uteslutande av den anledningen att beslut om avlyssning har kunnat fattas och verkställas inom några timmar efter spaningsledningens begä- ran därom. Det torde med skäl kunna befaras att denna betydelsefulla snabbhet i handläggningen icke längre skulle kunna vidmakthållas därest god mans medverkan i beslutet införes. Åtskillig tid kan förväntas åtgå innan gode mannen kallats, kunnat inställa sig till förhandling och sätta sig in i ärendet. Därest god man institutet kommer till stånd synes det nödvändigt att därvid foga endera av följande tilläggsinstitut, nämligen att åklagaren]undersökningsledaren i likhet med vad som är fallet vid högmålsbrott m.fl., får rätt att i narkotikamålen besluta om avlyssning därest rättens beslut ej utan allvarlig fara för utredningen kan awaktas eller att gode mannen vid fara i dröjsmål får tillfälle att yttra sig efter det att rätten fattat beslut.

De nu anförda skyndsamhetssynpunkterna ter sig än mer fram- trädande vid bedömning av förslaget om att endast sex tingsrätter skall vara behöriga i avlyssningsärendena. Det framstår som självklart att tids- åtgången väsentligt måste ökas om till den hittillsvarande handlägg- ningen lägges restider, postgång, information av annan åklagare etc. De föreslagna forumreglerna synes emellertid kunna vålla ytterligare prak- tiska och tidskrävande svårigheter. Utredningen synes underskatta svå- righeterna och uttalar därom på sid. 116 kortfattat "I det mindre antal fall, i vilka åklagare från mera avlägsen ort leder förundersökningen, bör medverkan i domstolsförhandling i telefonavlyssningsärenden ge- nom generellt förordnande kunna anförtros motsvarande åklagare på domstolsorten. Särskilda regler härom synes ej erforderliga.” Även om det antal fall som kan förväntas förekomma är litet, förtjänar dock frå-

• Sida 241
•  Original

Prop. 1975/76:202 21 1

gor om ansvaret för och ledningen av förundersökningen och frågan om en eller flera domstolar skall befatta sig med tvångsmedel hörande till samma förundersökning uppmärksamhet i sammanhanget. Vilket ansvar skall den åklagare, som utverkar beslut om telefonavlyssning på dom- stolsorten, ha för avlyssningens handhavande och fortbestånd? Skall å— klagaren på domstolsorten kunna ”överpröva” begäran om telefonavlyss- ning från åklagaren på gärningsorten? Beträffande domstolens befatt- ning med tvångsmedlen ter det sig egendomligt att en domstol har be- fattning med t. ex. kvarhållande av postförsändelse medan en annan be- slutar om avlyssning. Det vill synas som om den föreslagna forumregeln uteslutande har till syfte att begränsa antalet gode män. Därest god mans medverkan ej införes synes den föreslagna forumregeln sakna ak- tualitet. Skulle god maninstitutet komma till stånd synes de praktiska olägenheterna böra medföra att forumregeln ändå icke införes.

De ovan mot god man institutet anförda synpunkterna utgör icke enda grunden till att jag ställer mig avvisande därtill. Huvudanledningen är, att jag finner den enskildes integritetsskydd väl tillgodosett även utan god man. I narkotikamålen prövas fråga om telefonavlyssning först i rikspolisstyrelsen, därefter av åklagaren och slutligen av domstolen. Verksamheten står f.n. och föreslås även i framtiden stå under parla- mentarisk tillsyn. Det saknas därför anledning att befara att obefogade telefonavlyssningar kommer till stånd.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Jag har intet att erinra emot förslaget i och för sig. Koncentrationen av domstolsbehandlingen till sex domstolar kommer sannolikt att i någon mån öka arbetsbördan för åklagaren i den ort där den beslutande domstolen är belägen. Man kan näm- ligen förvänta att denne åklagare får generellt förordnande att handläg- ga samtliga telefonavlyssningsärenden inom hovrättens domkrets. Det är känt att sådana ärenden huvudsakligen förekommer inom de tre större städerna. Arbetsbelastningen för vederbörande åklagare i Göteborg torde inte komma att öka nämnvärt av denna anledning. För polisens del är koncentrationen enbart till fördel. Säkerhetssektionens arbetsområde sam- manfaller visserligen inte alltid med hovrättens domkrets. Det oaktat torde förslagets genomförande innebära en lättnad för polisen genom att de flesta föredragningama får ske inför en och samme åklagare. Vid dom- stolsförhandling är regelmässigt — åtminstone i Göteborg — någon från säkerhets- eller narkotikasektionen närvarande vid föredragningen. Det- ta innebär att med den föreslagna koncentrationen säkerhetssektionens personal inte behöver ägna tid åt resor utanför hovrättsstaden för att närvara vid olika tingsrätter utanför denna då telefonavlyssningsärenden handläggas.

Domstolens inställning till förslaget känner jag inte till. Med tanke på att åldagarens arbetsbörda inte nämnvärt kommer att öka genom för- slagets genomförande bör man kunna sluta sig till att samma förhållande kommer att gälla domstolen.

Ur säkerhetssynpunkt kan förslaget om koncentration godtas, då an- talet tingsrätter och därmed den invigda personkretsen blir mindre. Å andra sidan är avsett att telefonavlyssningsärenden besvärsvägen stundom skall handläggas i hovrätt. Såsom i det följande under rubriken " god man' ' visas kommer därigenom den nämnda personkretsen att vidgas på ett sätt som inte är önskvärt ur sekretessynpunkt. Det hittillsvarande systemet har

• Sida 242
•  Original

Prop. 1975/76:202

lx) ro

fungerat väl, varför det varken ur sekretess- eller rättssäkerhetssynpunkt kan anses föreligga skäl till ändring. Jag delar utredningens uppfattning att förslaget om domstolskoncentration står och faller med frågan om inför- ande av ett system med gode män. Om ett sådant inte införes. får jag avstyrka förslagets genomförande i fråga om domstolskoncentration.

Förslaget om införande av systemet med gode män grundar sig på önskvärdheten av att åstadkomma ett tvåpartsförhållande inför domstol. Den gode mannen skall äga de befogenheter som tillkommer en part i förfarandet. Enligt utredningen skulle genom införandet av god man och dennes agerande rättssäkerheten stärkas. En regel om god man kan kan- ske ses som önskvärd men förslagets genomförande, som synes vara politiskt betingat, torde i praktiken ej medföra de fördelar man väntar sig av det. Den kontroll och insyn man vill åstadkomma med systemet torde man kunna vinna på annat sätt utan att rättssäkerheten eftersättes. Redan nu underställes de promemorior, som ligger till grund för fram- ställning om telefonavlyssning, rikspolisstyrelsen, som förhandsprövar huruvida den lokala säkerhetssektionen skall begära att åklagaren gör framställning om telefonavlyssning. I stället för tvåpartsförhållande in- för domstol bör man med lika stor garanti för rättssäkerhet kunna an- ordna en förstärkt såväl förhands- som efterhandskontroll genom med— verkan av de parlamentariska ledamöterna i den styrelse som RPS leds av. Vid sidan härav finns den kontroll som RÅ, JO och JK kan utöva. Denne senare är ju redan nu i vissa avseenden inkopplad på tvångs- åtgärder enligt 1952 års lag när det är fråga om förlängning av anhåll- ningstid beträffande misstänkta.

I en år 1958 avgiven motion, II:355, föreslogs utredning för att stärka rättssäkerhetsgarantierna för den enskilde i ärenden om telefonavlyss- ning. Första lagutskottet inhämtade yttranden över motionen bland an- nat från Stockholms rådhusrätt, som ställde sig avvisande till den i mo- tionen framförda tanken om förordnande av offentlig försvarare i nu nämnda ärenden. Vad rådhusrätten därvid anfört i fråga om offentlig försvarare kan även gälla god man. Jag får hänvisa till rådhusrättens i betänkandet intagna yttrande sid. 52.

Såsom motiv för införande av koncentration av domstolsbehandlingen har även anförts det önskvärda att begränsa den i säkerhetstjänstären- den invigna personkretsen. Införande av ett system med god man skulle motverka en sådan begränsning. På varje hovrättsort måste minst två gode män finnas förordnade, om systemet med hänsyn till semestrar, sjukledighet etc. skall kunna fungera friktionsfritt. Syftet med gode män är även möjlighet till överprövning hos hovrätt. Överprövningen som sådan är intet att säga om men risk föreligger att den invigda person- kretsen kornmer att öka betänkligt då överklagat telefonavlyssnings- ärende genom kontorspersonal diarieföres och i övrigt handlägges enligt kontorsrutiner. Fördelarna med ett system av god man torde inte över— väga nackdelarna. Då rättssäkerheten hittills inte satts i fråga och syftet med insyn och kontroll kan vinnas på annat och lika säkert sätt får jag avstyrka bifall till förslaget i denna del.

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Utredningen föreslår en fo- rumregel enligt vilken laga domstol i ärenden angående telefonavlyssning och åtgärder enligt 19 kap. 18 å i förslaget skall vara tingsrätterna i de sex hovrättsstäderna. Förslaget är knappast väl underbyggt. Enligt min

• Sida 243
•  Original

Prop. 1975/76:202 213

mening kan riktas såväl principiella som praktiska invändningar mot det.

Utredningen förordar specialdomstolar för telefonavlyssningsärenden under förutsättning att utredningens föreslagna system för gode män in- förs. Något nödvändigt samband finnes ej mellan en begränsad gode- mansorganisation och en speciell forumbestämmelse. En god mans verksamhetsområde kan sammanfalla med ett hovrättsområde även om samtliga tingsrätter inorn hovrättsområdet är forum för telefonavlyssnings- ärende. Han kan förflytta sig.

Ett genomförande av förslaget torde komma att medföra väsentligt praktiska olägenheter. I ett mål, gällande exempelvis misstanke om mord eller spioneri, kan den situationen uppstå att en tingsrätt får pröva frågan om telefonavlyssning, under det en annan tingsrätt samtidigt skall pröva frågan om användande av andra tvångsmedel, postkontroll, häkt- ning etc. Det är icke orealistiskt att tänka sig den situationen att åtal väckts och förekommer till huvudförhandling vid en tingsrätt beträf— fande en misstänkt gärningsman under det att i samma mål frågan om telefonavlyssning hos en ännu icke åtalad medgärningsman måste prö- vas av en annan tingsrätt. En sådan ordning är olämplig såväl ur sekre- tess- som rättssäkerhetssynpunkt och kan dessutom försvåra ett effek- tivt utnyttjande av detta spaningsmedel. Om överhuvudtaget någon ökad skyndsamhet i domstolens handläggning av telefonavlyssningsärenden eller vid överklagande är att vinna genom en koncentration till sex tings- rätter, vilket utredningen emellanåt synes föreställa sig, torde detta icke alls uppväga det krångel som skulle bli en följd av koncentrationen.

Ur rättssäkerhetssynpunkt är det även nu principiellt sett angeläget att handläggningen av säkerhetsärenden ej koncentreras till en eller ett fåtal domstolar (jämför uttalande av parlamentariska nämnden, citerat överst å sid. 57 i betänkandet).

Utredningen motiverar sitt förslag att inrätta en godmaninstitution med att det är otillfredsställande att förfarandet i telefonavlyssnings- ärendena icke är kontradiktoriskt. En motpart till åldagama saknas vid förhandlingen i tingsrätten. Endast åklagaren har i nuvarande situation tillfälle att fullfölja talan mot tingsrätts beslut vilket medför att endast avslagsbeslut kommer under prövning av högre instans.

Enligt min mening finns redan nu en betryggande kontroll över till- lämpningen av reglerna om telefonavlyssning. Redan hos polisen prövas omsorgsfullt om skäl för sådan åtgärd finnes. Åklagarna granskar nog- grannt ärendena innan framställning om tillstånd inges till domstolen. Domstolskontrollen innebär en stark garanti ur rättssäkerhetssynpunkt. Därtill kommer den parlamentariska insynen och kontrollen hos riks- polisstyrelsen.

Endast ett skenbart tvåpartsförhållande vid förhandlingen i tingsrätt åstadkommes genom utredningens förslag. Det synes icke vara avsett att den gode mannen skall bedriva egen utredning eller bidraga med sak- ligt material vid förhandlingen, även om garantier mot att han förfar så knappast har skapats i förslaget. Hans uppgift blir att argumentera över åklagarens framställning. Han skall alltså göra och framföra samma be- dömning, som det enligt lagen åligger domstolen att göra. Utredningen klargör knappast tillfredsställande hur gode mannen bör uppfatta sin ställning. Å ena sidan sägs att han icke formellt företräder den miss- tänkte eller annan utan har ställning som part, å andra sidan utgår för- slaget från att gode mannen kommer att ställa den misstänkte i fokus

• Sida 244
•  Original

Prop. 1975/76:202 - 214

och framhålla svagheter i misstankarna emot denne. Säkerligen kommer gode mannen, även om han formellt är part, att uppfatta sig som före- trädare för den misstänkte. Vad han kan anföra beträffande övriga be- rörda blir uttalanden och värderingar av allmän natur, enahanda från det ena ärendet till det andra. I de flesta fall torde en god man komma att anse sig nödsakad att bestrida framställningen, även om denna har till- räckliga skäl för sig. En risk blir då att han söker skaffa sig egen infor- mation för att kunna bidraga med sakligt material vid förhandlingen. Ett sådant agerande, som icke torde kunna förhindras genom de uttalanden som utrednignen gjort, kan bli ödesdigert för en med stor försiktighet och stark sekretess bedriven förundersökning. Det kan förutses att den för ett hovrättsområde utsedde gode mannen kommer att utsättas för betydande allmänt intresse, vilket kommer att öka hans benägenhet att närmast jämställa sitt uppdrag med en försvarares.

Utredningen synes ej ha givit godemansinstitutet en tillräckligt preci- serad reglering. Frågor om partsställningens innebörd, sekretess— och tystnadsplikt för gode mannen har icke lösts. Ett kontradiktoriskt för- farande som utredningen föreslår leder till att domstolshandläggningen blir mer tidskrävande. Detta innebär ofta olägenhet vilket måste beak- tas. Jag avstyrker godmaninstitutet.

Intresset av att beslut om bifall till telefonavlyssning prövas av hov- rätt, så att praxisbildning främjas, kan tillgodoses på annat sätt. En obli- gatorisk överprövning av tingsrättens beslut kunde föreskrivas för exempelvis de fall där tillståndet förlängs att gälla mer än sammanlagt tre månader.

Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län: Enligt förslaget skall i ärenden angående telefonavlyssning rätten bereda en i särskild ordning utsedd god man tillfälle att yttra sig. Härigenom tillskapas uppenbarligen ett artificiellt tvåpartsförhållande, som knappast kan få någon betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt. Den gode mannen kan för övrigt tänkas komma i en situation, då den misstänkte senare kanske med fog kan hävda att gode mannen handlat mot hans intressen. Förslaget avstyrkes i denna del.

Med min enligt ovan redovisade inställning till förslaget om införande av gode män och ett kontradiktoriskt förfarande föreligger inga skäl till avsteg från vanliga forumregler.

Länsåklagarmyndigheten i Norrbottens län: I avseende å domförhets- reglerna är det uppenbart att beslut skall fattas av ensam domare. Kra— vet på ett upprätthållande av sekretessen är av sådan betydelse att framställningen om telefonavlyssning skall nå en så liten krets som möj- ligt. Normalt har denna typ av ärenden handlagts endast av lagmannen i tingsrätterna och har en sådan ordning sökt bevaras även vid förfall för denne på grund av semester.

Utredningen har till förstärkande av integritetsskyddet för den en- skilde föreslagit en godemansinstitution, som skulle tillvarataga den en- skildes intressen, där godemannen även skulle kunna begära prövning i högre rätt av första instansens beslut. Med hänsyn till vad utredningen själv anfört om den restriktivitet som hitintills rått beträffande denna typ av ärenden förefaller godemansinstitutionen icke ha fog för sig. Upprätthållandet av sekretesskraven försämras.

• Sida 245
•  Original

Prop. 1975/76:202 215

Som skäl mot förslaget om godemän vill jag även anföra det av mig inledningsvis framförda om att denna typ av ärenden handlägges anting— en direkt av eller också efter samråd med mycket erfarna åklagare. Ur dessa synpunkter framstår den hitintills varande ordningen med en kon- troll genom ett parlamentariskt utsett organ som fullt tillräcklig.

Utredningen har föreslagit nya forumregler för beslut i telefonavlyss— ningsärenden och därvid föreslagit tingsrätterna i de sex hovrättsstä- derna. Utredningen synes härvid icke tagit hänsyn till att även åklagar- behörigheten härmed ändras. Detta skulle väl i och för sig gå att klara genom av Riksåklagaren utfärdade förordnanden.

Ärenden där telefonavlyssning är av behovet påkallat föranleder icke sällan att jämväl framställning göres om kvarhållande av försändelse till post-, telegraf-, järnvägs— eller annan befordringsanstalt. I dessa fall kommer tingsrätterna var och en på sin ort att vara forum, varför man vid ett genomförande av utredningens förslag får två olika forumregler i samma ärende.

Utredningen har icke heller såvitt jag kunnat finna tänkt sig någon ändring av forumreglerna beträffande den ansvarstalan som kan följa i ett telefonavlyssningsärende.

Regionalt har jag även den invändningen att göra att Norrbottens län har den i landet största säkerhetsavdelningen utanför Stockholm, av na- turliga skäl betingat av gränsförhållandena och som med hänsyn till fö- refintliga försvarsanläggningar är för utländska intressen intressanta.

Det förefaller därför icke särskilt välbetänkt att förlägga prövningen till Umeå. Som upplysning kan nämnas att av Övre Norrlands hovrätt handlagda mål omkring tre fjärdedelar härrör från Norrbotten, varför hovrätten med åtminstone en avdelning nästan varje vecka befinner sig i Luleå eller eljest på någon tingsort i Norrbotten.

Utredningen synes närmast vilja motivera forumreglema med den fö- reslagna godemansinstitutionen.

Med hänsyn till det ovan anförda och min tidigare framförda uppfatt- ning om de föreslagna godemännen får jag avstyrka förslaget i vad av- ser de särskilda forumreglerna.

I den utsträckning utredningen föreslagit bör den interimistiska beslu- tanderätten för undersökningsledare och åklagare bibehållas på av utredningen anförda skäl.

Svea hovrätt: Den föreslagna ordningen med god man är en nyhet när det gäller brottmålsförfarandet. Som den huvudsakliga fördelen med att införa god man när det gäller telefonavlyssning har utredningen angivit möjligheten att få även bifallna framställningar om telefonavlyssning överprövade i högre rätt. Hovrätten ifrågasätter om inte önskemålet om överprövning kan tillgodoses på ett lämpligare sätt. Exempelvis skulle, som gällde enligt 1939 års lag och som även senare föreslagits av dåva- rande Stockholms rådhusrätt, den föreslagne gode mannens funktion i detta hänseende kunna fullgöras av JO eller möjligen JK. Utredningen har också framhållit, att godemansinstitutionen skulle förstärka integri- tetsskyddet. Hovrätten kan emellertid icke finna att god mans medver- kan i telefonavlyssningsärenden skulle få någon nämnvärd effekt i detta hänseende. Aven av andra skäl ställer sig hovrätten tveksam till införan- det av god man. En sådan torde inte kunna tillföra något nytt till det material som skall läggas till grund för domstolens avgörande av frågan.

• Sida 246
•  Original

Prop. 1975/76:202 216

Därtill kommer att komplikationer uppstår om god man, som är advo- kat, senare önskas som offentlig försvarare av den misstänkte. En ytter- ligare nackdel med god man är — ur sekretessynpunkt —- att kretsen inblandade personer ökas. Hovrätten avstyrker förslaget i denna del.

Om förslaget angående god man inte genomföres. torde det inte vara påkallat att begränsa forum för telefonavlyssningstillstånd till tings- rätterna i de sex hovrättsstäderna.

Hovrätten för Västra Sverige: När det gäller prövningen av ärenden om telefonavlyssning har utredningen funnit det vara otillfredsställande att ett kontradiktoriskt förfarande inte föregår rättens beslut. Förslag har därför framlagts av innehåll att mot åklagaren skall stå en god man med uppgift att ta tillvara intresset av integritetsskydd för den enskilde.

Hovrätten vill för sin del sätta i fråga om det i själva verket står så . mycket att vinna med en ordning som den föreslagna. Gode mannens möjligheter att på ett effektivt sätt ta tillvara den misstänktes intressen ter sig begränsade. Från sekretessynpunkt — inte minst när det gäller misstanke om högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet, där det kan bli fråga om telefonavlyssning under sammanlagt lång tid — måste det föra med sig nackdelar att ha personer utanför myndigheternas krets inkopplade i beslutsprocessen. Antalet gode män jämte ersättare kan sä- kerligen inte begränsas till ett fåtal. Hänsyn måste ju bl. a. tas till att det alltid inom var och en av de sex domkretsama skall finnas någon till- gänglig, alltså även under semestertid och större helgledigheter.

Största värdet med förslaget synes ligga i att praktisk möjlighet öpp- nas till en överprövning av beslut där tillstånd meddelats. Enligt hovrät- tens bedömning torde det komma att bli ej alldeles ovanligt att gode mannen utnyttjar denna möjlighet. Om inte gode mannen i viss utsträck- ning verkar för en överprövning, kan den uppfattningen lätt vinna insteg att han inte i tillräcklig grad beaktar intresset av integritetsskydd eller att han av lojalitetshänsyn accepterar vissa beslut om avlyssning.

När det gäller val av gode män synes utredningen närmast ha tänkt på personer med erfarenhet av advokatverksamhet eller därmed jämförbara arbetsuppgifter. Man får enligt hovrättens mening inte underskatta svå— righeterna att i de sex domstolsorterna finna villiga och lämpliga gode män och ersättare, och detta även om man tar i betraktande att det i domstolsorterna finns att tillgå tjänstemän vid länsstyrelse eller kam- marrätt.

Om det anses särskilt angeläget eller eftersträvansvärt att underrättens tillståndsbeslut beträffande vissa brottskategorier blir prövade av högre instans kan man nå detta på andra vägar än den utredningen valt, t. ex. genom ett underställningsförfarande.

Hovrätten finner att så stora olägenheter är förbundna med ett gode- mansinstitut av det slag utredningen tänkt sig att det måste finnas tungt vägande skäl att det oaktat genomföra förslaget i denna del. Det synes hovrätten tveksamt om sådana skäl föreligger.

RPS: Telefonavlyssning är ett särpräglat tvångsmedel såtillvida som den misstänkte inte känner till åtgärden. Detta är naturligt eftersom tvångs- medlet i annat fall ofta skulle förlora sin effekt. Nödvändigheten av sekretess gentemot den misstänkte innebär följaktligen att ett tvåparts- förhållande i vanlig bemärkelse är uteslutet. Det är främst i detta hänse- ende kritik har riktats mot reglerna om telefonavlyssning.

• Sida 247
•  Original

Prop. 1975/76:202 217

Utredningen vill genomföra regeländringar som på ett bättre sätt än nu tillvaratar den misstänktes rätt. För ändamålet föreslås att man inför ett system med god man. Även om syftet med förslaget är vällovligt är det tveksamt om de föreslagna reglerna verkligen kommer att kunna till- godose det intresse som avses.

God man skall enligt förslaget bl. a. ha rätt att överklaga för den miss- tänkte ogynnsamma beslut. RPS hyser tveksamhet till god mans reella möjligheter att agera i detta sammanhang. Ett blivande avlyssnings- ärende granskas i flera led innan föredragning sker inför rikspolis- chefen. Först sedan rikspolischefen gett sitt godkännande överlämnas ärendet till åklagarmyndighet som har att självständigt fatta beslut i ärendet. Slutligen förs ärendet upp i domstol för avgörande. Beslut i telefonavlyssningsärenden föregås således av en lång och omsorgsfull prövning. Detta förhållande samt den omständigheten att god man inte får samråda med den misstänkte utan har att grunda sitt agerande på samma material som åklagaren, talar för att hans möjligheter att vidta åtgärder blir mycket begränsade.

RPS är emellertid helt införstådd med det allmänna önskemålet om bättre insyn och kontroll i telefonavlyssningsärenden. Av ovan anförda skäl anser RPS det emellertid inte vara möjligt att inrätta ett menings- fullt tvåpartsförhållande. Tillräckligt god insyn och utökad kontroll kan däremot enligt RPS:s mening erhållas genom att varje enskilt ärende ' granskas av RPS i plenum, dvs. även av de parlamentariska ledamöter- na i RPS. Först sedan dessa lämnat sitt godkännande bör ärendet gå vidare till åklagare. Härigenom åstadkommes en omfattande medborger- lig insyn och kontroll redan i ett tidigt skede av handläggningen. En sådan handläggning har påtagliga likheter med förfarandet i personal- kontrollärenden. I sammanhanget kan också erinras om att 1974 års un- derrättelseutredning rekommenderat ett liknande arrangemang genom att föreslå en vidgad parlamentarisk insyn i den militära underrättelsetjäns- ten genom en försvarets underrättelsenämnd.

I brådskande fall då styrelsen inte hinner sammanträda bör ärendet avgöras genom meddelanden mellan rikspolischefen och minst fyra leda- möter eller av rikspolischefen ensam. Sådant ärende skall anmälas vid nästa plenum.

ÖB: Utredningens förslag om god man tillvaratar den enskildes intresse av integritetsskydd. Förslaget om god man kan emellertid samtidigt få negativa konsekvenser från handläggnings- och sekretessynpunkt, vilka synpunkter Överbefälhavaren ej har underlag att bedöma.

Stockholms tingsrätt: Den viktigaste nyhet som utredningen förordar är att i telefonavlyssningsärendena en god man skall som motpart till åkla- garen ta tillvara den enskildes intresse av integritetsskydd.

Som framgår av betänkandet föreslogs en sådan ordning redan år 1958 när det i en riksdagsmotion förordades att ”offentlig försvarare" skulle förordnas för misstänkt i ärenden rörande telefonavlyssning. I yttrande till riksdagens första lagutskott uttalade dåvarande Stockholms rådhus- rätt bl.a. att, om tvångsmedlet skulle kunna få den verkan som åsyfta- des, det var av största vikt att den misstänktes namn och de omständig- heter på vilka misstanken grundas i möjligaste mån hemlighölls. Med hänsyn härtill borde upplysningar i aktuellt hänseende inte lämnas till . större personkrets än som är oundgängligen nödvändigt. Varje utökning

• Sida 248
•  Original

Prop. 1975/76:202 218

av kretsen kunde enligt domstolen medföra fara för att effektiviteten av polismyndighetens verksamhet skulle förringas eller rent av göras om intet. Med hänsyn till ärendenas brådskande natur måste försvarare fin- nas att tillgå utan nämnvärd tidsutdräkt. Eftersom försvararen av sekre- tesshänsyn inte kunde inhämta upplysningar från den misstänkte eller annars skaffa in utredning utöver den som åklagaren förebringar ansåg rådhusrätten att försvararen inte heller kunde mer ingående motivera ett eventuellt överklagande. Domstolen fann sig inte kunna tillstyrka för- slagen om offentlig försvarare i de aktuella ärendena. I yttrandet fram- hölls avslutningsvis att om ökad kontroll ansågs önskvärd föreskrift kunde meddelas om att domstol skulle vara skyldig att lämna under- rättelse till justitiekanslern eller riksdagens justitieombudsman rörande beslut om telefonavlyssning. Vederbörande skulle därigenom bli i tillfäl- le att mer fortlöpande följa tillämpningen av institutet.

De synpunkter som rådhusrätten framförde har enligt tingsrättens me- ning fortfarande bärkraft.

Särskilt måste understrykas att ju större personkrets som medverkar vid handläggningen av ärendena dess större är risken för att den miss- tänkte får kännedom eller åtminstone misstanke om beslut rörande tele- fonavlyssning. När sådan misstanke redan föreligger kan den ytterligare befästas och följden bli att telefonavlyssningen blir helt ineffektiv. Det behöver visserligen knappast befaras att den gode mannen själv skulle innebära någon egentlig riskökning, eftersom det kan förutsättas att han väljs ut med all tillbörlig omsorg. Risken ligger i stället i den hantering som blir nödvändig för att gode mannen skall kunna ta del i ärendena. Han måste sålunda kallas och inställa sig till sammanträde. Han måste vidare ha material för att kunna företa ett eventuellt överklagande. Hur än handläggningsrutinema ordnas torde det bli svårt att undvika att per— soner i gode mannens omgivning får kännedom om att avlyssnings- ärende är aktuellt. Detta medför risker särskilt på mindre orter. Om ett ärende förs vidare till högre instans blir den personkrets som inblandas avsevärt ökad. Ett nytt kallelseförfarande etc. sätter in. Riskerna för läckor i sekretessen blir därmed ännu större. I sammanhanget måste be- aktas att ett ärende kan aktualiseras med korta intervaller med hänsyn till den begränsade varaktigheten av beslut om avlyssning.

Utredningen har ställts inför särskilda svårigheter när det gällt att an- visa en tillräcklig krets av gode män, om ärende rörande telefonavlyss- ning skall prövas enligt RBs allmänna bestämmelser om forum i brott- mål. I betänkandet har därför bl. a. förordats att ärendena skall speciali- seras till tingsrätten i vederbörande hovrättsort. En sådan ordning kan naturligtvis medföra att arbetsbelastningen för de aktuella tingsrätternas del ökar. Detta är inte i och för sig ägnat att inge betänkligheter. Mer- arbetet för dessa domstolar torde vara marginellt. Tingsrätten befarar dock att en sådan ordning kan komma att belasta åklagarsidan avsevärt, särskilt när det gäller narkotikabrottsligheten som erfarenhetsmässigt kan dyka upp på vitt skilda ställen i landet. Om en utredning aktua- liseras på annan plats än hovrättsorten är två alternativ tänkbara. An- tingen får åklagaren på utredningsplatsen inställa sig inför tingsrätten i hovrättsorten med den omgång och den risk för publicitet som detta innebär. I annat fall måste åklagaren på hovrättsorten ta över ärendet med det tyngande dubbelarbete och andra uppenbara nackdelar som detta kan medföra i ett mer omfattande ärende.

• Sida 249
•  Original

Prop. 1975/76:202 219

Som rådhusrätten påvisade i sitt yttrande år 1958 blir den gode man— nens möjligheter att agera effektivt starkt begränsade även om han na— turligtvis måste ha rätt att påkalla att utredningen kompletteras om den inte är tillfredsställande.

Mot den nuvarande ordningen har anmärkts att framställningar om te- lefonavlyssning endast i ringa utsträckning skulle ha avslagits. I detta hänseende måste emellertid beaktas att det i mer tveksamma fall ter sig naturligt att åklagaren i första hand informellt samråder med vederbö- rande domare. Detta gäller särskilt när fråga om förlängning av pågående avlyssning blir aktuell. Detta samråd kan leda till att någon formell framställning om telefonavlyssning eller förlängning av beslut om sådan avlyssning inte görs. Mot den bakgrunden måste de uttryckliga avslagsbe— sluten bli fåtaliga. """ ' "

Som framgått av det föregående hyser tingsrätten avsevärda betänk— ligheter — främst med hänsyn till sekretesskraven — mot utredningens förslag i fråga om god man. Det bör å andra sidan framhållas att för— slaget också har klara förtjänster. Godmansinstitutet är således redan i sig ägnat att undanröja misstankar från allmänhetens sida om bristande rättssäkerhet på det aktuella området. Otvivelaktigt kommer gode man— nens deltagande i handläggningen av frågor om telefonavlyssning också att innebära en vinst från rättssäkerhetssynpunkt. Tingsrätten tänker därvid i första hand på att den kontradiktoriska principen skulle bli till- lämplig. Detta måste bidra till att ärendena får en så allsidig belysning som är möjlig under de speciella omständigheterna. Gode männen kan förväntas anlägga en delvis annan infallsvinkel än åklagaren på ärendena vilket i sig måste berika handläggningen.

Vid en samlad bedömning av förslagets för- och nackdelar finner tingsrätten att de praktiska skäl överväger som talar mot att god man förekommer i ärenden om telefonavlyssning även om tingsrätten från principiell synpunkt hyser sympati för förslaget. Vid sin bedömning har tingsrätten utgått från att den garanti för rättssäkerheten kommer att finnas som ligger i den dubbla parlamentariska insynen enligt utredning— ens förslag (bet. s. 103 f och 104 f). Tingsrätten beaktar också att förut— sättningarna för avlyssning skärps enligt 27 kap. 16.5 tredje stycket i förslaget. '

Om emellertid ytterligare kontroll anses erforderlig, anser tingsrätten att det alternativet bör övervägas att rikspolisstyrelsen åläggs en fort— löpande rapporteringsskyldighet i förhållande till justitiekanslern så att denne kan direkt följa tillämpningen i fråga om telefonavlyssning och liknande åtgärder. Justitiekanslern bör i så fall ha rätt att fullfölja talan mot beslut om sådan åtgärd. Med hänsyn till de korta tillståndstiderna torde i praktiken en sådan talan endast få aktualitet när förlängning av tillståndet beslutas.

Om utredningens förslag rörande god man skulle genomföras måste stor omsorg läggas ned på att finna personer lämpliga för uppdraget. Gode mannen måste vara helt pålitlig från säkerhetssynpunkt. Tings- rätten anser att det är en fördel om till gode män utses kvalificerade personer med erfarenhet som försvarare i brottmål. Häri kan dock ligga en svårighet. Vederbörande måste nämligen ha möjlighet att med kort varsel frigöra sig för att delta i behandlingen av ärende om telefonav- lyssning. Eftersom dessa ärenden ofta är utomordentligt brådskande måste tillräckliga möjligheter finnas för både åklagaren, när rättens be-

• Sida 250
•  Original

Prop. 1975/76:202 220

slut ej kan avvaktas, och rätten, när god man ej kan inställa sig nog snabbt, att meddela interimistiskt beslut. Detta får sedan prövas så snart som möjligt vid förhandling med åklagaren och gode mannen.

Tingsrätten finner säkerhetshänsyn starkt tala för att i hovrätt de ak- tuella ärendena specialiseras till viss avdelning. Av skäl som sagts nu bör också övervägas om inte ärendena kan prövas av endast en domare, i så fall lämpligen ordföranden på vederbörande avdelning. Om flera ledamöter anses skola delta i prövningen, bör i hovrättsinstruktionen fö- reskrivas att föredragningen av ärendet alltid skall ankomma på ledamot.

Enligt tingsrättens mening bör det uppdras åt rikspolisstyrelsen att i samråd med företrädare för domstolar och åklagarmyndigheter göra en samlad bedömning och lägga fram förslag till justitieministern om hur rutinerna kring de aktuella ärendena skall utformas så att minsta möjliga risk från sekretess- och övriga säkerhetssynpunkter föreligger. Tings- rätten åsyftar i första hand förvaring och expediering av handlingar — både inom och mellan myndigheterna — samt kallelse av åklagare och god man till förhandling. Jfr bet. s. 124.

I detta sammanhang vill tingsrätten framhålla att det f.n. råder stor osäkerhet och säkerligen också skilda bedömningar av frågan om ären- den av aktuellt slag över huvud taget skall förekomma i offentligt regis— ter vid vederbörande doinstol och i så fall i vilken omfattning. Det är angeläget att denna fråga utreds i detta sammanhang och att entydiga föreskrifter utfärdas. Härvid bör eftersträvas att i all den utsträckning som är möjlig lika regler kommer att gälla för domstol samt åklagar- och polismyndigheter.

I fråga främst om telefonavlyssning vid misstanke om narkotikabrott har samråd skett med chefsrådmannen Harald Nordin, som med ut- gångspunkt från sina erfarenheter av den sortens avlyssningsärenden inte haft något att erinra mot förslaget om god man, därest en reform i den riktningen från allmänna synpunkter anses påkallad.

Göteborgs tingsrätt: På de skäl utredningen anfört tillstyrker tingsrätten i och för sig förslaget om god man. Införandet av ett system med god man medför emellertid, att den personkrets, som deltar i handläggningen av telefonavlyssningsärenden, kommer att vidgas. För att systemet med god man skall kunna fungera friktionsfritt måste sålunda — med hänsyn till den gode mannens övriga arbetsuppgifter, semestrar och eventuell sjukledighet — vid varje ifrågakommande domstol minst två gode män förordnas.

Särskilt vid utredning angående brott mot rikets säkerhet är det gi- vetvis av största vikt, att den misstänktes namn och de omständigheter, på vilka misstanke grundas, hernlighålles. Upplysningar i angivna avse- enden bör fördenskull icke lämnas till större personkrets än vad som är oundgängligen nödvändigt. Det är också av största vikt, att den person- krets, som får tillgång till ifrågavarande uppgifter, rekryteras bland per- soner, som äger erfarenhet av bl.a. tillvägagångssättet vid handläggning av brottmål.

• Sida 251
•  Original

Prop. 1975/76:202 221

Med hänsyn till nu angivna omständigheter anser tingsrätten erforderligt, att det —- i överensstämmelse med bestämmelserna i 21 kap. 5 & rättegångs- balken — föreskrives att till god man i telefonavlyssningsärende skall förordnas advokat, som finnes lämplig därtill.

Malmö tingsrätt: Telefonavlyssning är, såsom vissa andra tvångsmedel, till sin natur sådan att den misstänkte eller annan, som drabbas därav, icke kan få tillfälle att yttra sig om åtgärden, innan denna verkställes. Om man skall kontrollera att domstolarna i sin tillståndsgivning inte är liberalare än vad lagstiftaren avsett, måste man därför välja andra vägar än att den mot vilken åtgärden skall riktas, får yttra sig däröver.

Utredningens förslag att införa ett kontradiktoriskt förfarande i tele- fonavlyssningsärenden kan te sig tilltalande ur rättssäkerhetssynpunkt, men tingsrätten betvivlar att ett sådant förfarande 1 praktiken är genom- förbart utan att man äventyrar vad man vill vinna genom telefonavlyss- mng.

Utredningen framhåller att den föreslagrre gode mannen skall före- träda de integritetsskyddsintressen som berörs men att det ligger i sa- kens natur att han skall beakta den misstänktes situation och framhålla svagheten i misstankama mot denne. Tingsrätten anser att den kritik som riktades mot 1958 års motion i allt väsentligt äger giltighet även vad avser utredningens förslag.

Utredningen har icke närmare angett hur den tänkt sig förfarandet inför domstol utan endast uttalat att förhandling som regel bör hållas i tingsrätt och i hovrätt och — i specialmotiveringen till den föreslagna lagen om god man — diskuterat vissa handläggningsrutiner. Utredning- ens förslag är icke tillfredsställande. Ärenden rörande telefonavlyssning måste omgärdas med största sekretess. En förhandling innebär att stora risker föreligger för att denna brytes. Redan mot bakgrund härav mot- sätter sig tingsrätten bestärnt att förhandling hålles. Telefonavlyssnings- ärendena är undantagslöst av brådskande natur och kräver omedelbara beslut. Svårigheten att med den föreslagna ordningen på ett tillfreds- ställande sätt handlägga brådskande ärenden ligger i öppen dag, även om det icke skulle krävas att förhandling hålles. Tingsrätten vill här en- dast påpeka att det kommer att bli svårt att snabbt inhämta den gode mannens yttrande. För den händelse den föreslagna ordningen blir ge- nomförd, måste därför domstolarna ges möjlighet att meddela" interimistiska beslut. En sådan lösning innebär å andra sidan att motiven för införande av ett godemansinstitut försvagas, eftersom de intressen denne skall tillvarataga kan bliva åsidosatta redan genom det interimis- tiska beslutet.

Som ytterligare ett skäl mot godmansinstitutet vill tingsrätten peka på de faror ur sekretessynpunkt som en fullföljd till hovrätt med förhand- ling inför fullsutten rätt skulle innebära.

Beträffande den gode mannens kvalifikationer vill tingsrätten med styrka understryka att det är ytterst angeläget att denne är en högt kva- lificerad jurist. Utredningen har icke närmare uttalat sig om efter vilka grunder den gode mannen skall utses. Enligt tingsrättens mening bör uppdraget anförtros åt en erfaren advokat, verksam i domstolsorten. Tingsrätten föreslår därför att den gode mannen utses av regeringen ef- ter förslag av advokatsamfundet.

Som ovan anförts är det ofta ytterst angeläget att snabbt kunna erhål-_

• Sida 252
•  Original

RJ lx) IQ

Prop. 1975/76:202

la ett beslut om telefonavlyssning. Det framstår ur denna synpunkt som mindre välbetänkt att endast tingsrätterna i hovrättsortema skall vara behöriga i sådana ärenden. För den händelse förslaget om god man blir genomfört är det emellertid nödvändigt att antalet behöriga domstolar begränsas. Det bör emellertid framhållas, att den nuvarande ordningen har sina brister. I ärenden av förevarande art framstår det som särskilt angeläget att bedömningen sker efter samma grunder och att ärendena, jämväl vid förfall för ordinarie handläggare, avgöres av andra ordinarie domare. Sådana finns inte alltid att utan tidsutdräkt tillgå i de mindre domsagorna. Tingsrätten tillstyrker därför utredningens förslag i denna del.

Om — trots de vägande skäl som kan anföras däremot — förslaget om god man genomföres, synes det finnas anledning att undersöka om icke den gode mannens behörighet bör vidgas till att även omfatta kon- troll av ingrepp i brevhemligheten.

Sammanfattningsvis vill tingsrätten uttala, att om en kontroll av dom- stolarnas handläggning av telefonavlyssningsärenden anses erforderlig, bör andra vägar väljas än den av utredningen föreslagna. Det synes i så fall ligga närmast till hands att överväga en kontroll genom justitie- kanslersämbetet.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utredningen föreslår att regeringen skall utse gode män för att tillvarata intresset av integritetsskydd för den enskilde i ärenden angående telefonkontroll. Dessa skall yttra sig vid domstolsbehandlingen av frågor om tillstånd till avlyssning och även kunna anföra besvär över beslut. Bland annat i syfte att nedbringa be- hovet av gode män föreslås att domstolsbehandlingen koncentreras till tingsrätterna i hovrättsstäderna. Länsstyrelsen tillstyrker förslagen.

Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt: Utredningens förslag om sär- skild lagstiftning om god man samt om laga domstol i telefonavlyss- ningsmål kommer uppenbarligen att stärka integritetsskyddet och till- styrkes.

Det har i det praktiska polisarbetet vid synnerlig allvarlig brottslighet — såsom ockupationen av västtyska ambassaden — visat sig föreligga ett starkt behov av att utan dröjsmål kunna få telefonavlyssning till stånd. Utvecklingen av den internationella terrorbrottsligheten under- stryker ytterligare detta behov. Polisstyrelsen finner det därför synner- ligen angeläget, att undersökningsledare/åklagare vid vissa farositua- tioner i särskilt kritiska lägen som utredningen föreslagit medges rätt att meddela interimistiska beslut om telefonavlyssning.

I dessa särskilt kritiska fall, som vid ockupationen av västtyska am- bassaden, leddes verksamheten i flesta fall av representant för lokal el- ler regional polismyndighet utan att åklagare ännu inträtt som undersök- ningsledare, vilket är naturligt, då insatserna i initialskedet helt och hå]- let är av polistaktisk natur, inom vilket område åklagaren av naturliga skäl i avsaknad av adekvat utbildning och erfarenhet är föga lämpad överta ledningen av förundersökningen. Polisstyrelsen vill därför starkt hävda att om föreslagna föreskrifter skall få avsedd betydelse kan inte begreppen undersökningsledare/åklagare sammanfalla som utredningen anser utan begreppet undersökningsledare måste även omfatta polis- chef-länspolischef.

• Sida 253
•  Original

Prop. 1975/762202 223

I detta sammanhang kan polisstyrelsen inte underlåta påpeka, att viss uppmärksamhet riktats mot det förhållandet att beslutet om telefonav- lyssning vid insatsen på västtyska ambassaden fördröjdes beroende på att polischefen då icke ägde behörighet att själv besluta därom.

Slutligen vill polisstyrelsen framhålla att det kan uppkomma situa- tioner då avlyssning med integritetsfarlig apparatur måste bedömas som nödvändig för att rädda liv. Under det s.k. Norrmalmstorgsdramat fann sig sålunda polisledningen föranlåten använda sig av avlyssningsappa- ratur för att rätt kunna bilda sig en uppfattning om gärningsmannens och gisslans situation. Tillfällena måste dock bedömas som så få att behov av lagstiftning ej är nödvändig, utan kan frågan lösas inom ramen för nödrätten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Forumreglerna i den före- slagna lydelsen av RB 19 kap.12 & samt förslaget till lag om god man i ärenden om telefonavlyssning finner länsstyrelsen väl motiverade. Reg- lerna Om forum bör skapa större rättssäkerhet genom en enhetlig be- dömning från domstolarnas sida, när det gäller avgöranden av så grann- laga natur, som här är fråga om. Kraven på god man och dennes ersät- tare (helst två) bör ställas högt.

Polisstyrelsen i Göteborgs polisdistrikt: För att åstadkomma ett tvåparts- förhållande och därigenom ett starkare rättsskydd för den misstänkte har utredningen föreslagit införandet av ett system med gode män. Mot detta finns i och för sig intet att erinra. Det måste dock skapas garantier för att systemet inte kommer att missbrukas på sådant sätt att telefon- avlyssningsärendena oavsiktligt eller avsiktligt fördröjes. Således måste i anslutning till varje tingsrätt som är behörig att handlägga telefonav- lyssningsärenden förordnas minst två gode män för att systemet med hänsyn till semestrar, sjukledighet m.m. skall fungera. För att förhindra att god man enbart i avsikt att fördröja verkställigheten av ett tingsrätts- beslut om telefonavlyssning begär överprövning av beslutet hos hovrätt föreslås att en bestämmelse införes i lagförslaget om god man inne- bärande att tingsrättens beslut om telefonavlyssning skall gå i verk- ställighet oberoende av framställning om överprövning.

Polisstyrelsen i Mölndals polisdistrikt: Utredningen har förtjänstfullt på- pekat bristerna i nuvarande domstolsförfarande, som innebär att en misstänkt inte har någon möjlighet att bemöta åklagarens påstående om behovet av telefonavlyssning. Anledningen härtill är givetvis att sekre- tessbehovet ansetts taga över kravet att ge en misstänkt möjlighet att såsom i andra brottmål anlita försvarare. Av naturliga skäl skulle ett fullt kontradiktoriskt domstolsförfarande betaga myndigheterna möjligheten att i någon större utsträckning vinna framgång i spaningsarbetet. — Det får därför hälsas med tillfredsställelse att utredningen föreslagit införan- det av en särskild lagstiftning om god man i ärenden om telefonavlyss- ning för att därmed tillvarataga det berättigade intresset av integritet för den misstänkte. Möjligheter att genom en god man bringa ett bifalls- beslut om telefonavlyssning till överprövning i högre instans öppnas därmed för den enskilde.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen tillstyrker förslaget till lag om god man i ärenden om telefOnavlyssning.

• Sida 254
•  Original

Prop. 1975/76:202 224

Polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Den kontradiktoriska prin- cipen talar givetvis för att domstolsprövning av telefonkontroll ej sker utan att ena partens redogörelse för omständigheterna blir belysta även från motsidan, även om åklagarens plikt att vara objektiv vid förunder- sökning fastslagits i RB 2314.

Då frågan om tvåpartsförhållande vid tidigare tillfällen tagits upp har den emellertid avvisats, främst av två skäl: dels önskvärdheten av att icke sprida upplysningar i här aktuella ärenden inom en större person- krets än som är oundgängligen nödvändigt, dels svårigheten för en partsföreträdare att på ett mera effektivt sätt tillvarata den misstänktes intressen. Polisstyrelsen ifrågasätter om icke dessa skäl fortfarande gör sig gällande. Önskas ökad garanti för att domstolsprövningen föregås av allsidiga överväganden synes detta syfte i första hand böra tillgodoses genom ökad kontroll från JK:s och JO:s sida. En utvidgad, fortlöpande information till de parlamentariska ledamöterna i RPS:s styrelse med ingående redovisning för brottsutvecklingen och tillämpningen av de lag- stadganden som berör telefonavlyssning torde, såsom utredningen (s. 105) framhåller, även vara av värde.

Införes dock bestämmelser om god man med rätt att överklaga be- slut om telefonavlyssning, torde även få regleras huruvida verkställighet av domstols beslut skall få ske utan hinder av att det icke vunnit laga kraft.

Därest utredningens förslag om god man blir en realitet kan det, så- som utredningen framhåller, förväntas att domstolshandläggrringen blir mera tidskrävande. Skäl talar därför att, då fara är i dröjsmål, bibehålla den interimistiska beslutanderätten, även om denna mera sällan kommit till användning. Det kan emellertid ifrågasättas huruvida icke denna be- slutanderätt i stället för att begränsas till vissa uppräknade brott, borde utsträckas till samtliga de brott som omfattas av reglerna om telefonav- lyssning. (Jfr bestämmelserna vid beslag och husrannsakan, där åtgärd i brådskande fall får vidtas av enskild polisman utan att någon begräns- ning härvid göres till brottets svårhetsgrad).

Integritetsskyddskommitte'n: Det ligger i sakens natur att den misstänkte själv inte kan ges tillfälle att yttra sig över åklagarens framställning om telefonavlyssning och inte heller kan få möjlighet att besvära sig över rättens beslut i ärendet. I direktiven har uppdragits åt utredningen att särskilt beakta rättssäkerhetsgarantierna vid tillståndsprövningen. Utred- ningen har i sådant syfte föreslagit att som motpart till åklagaren införes en god man med uppgift att ta till vara den misstänktes integritetsskydd. Kommittén finner det lovvärt att utredningen eftersträvat en motvikt till åklagarens inflytande på tillståndsprövningen. För sin del har kommittén inte någon annan mening än utredningen, nämligen att ett partsför- hållande kunde tillskapas. Kommittén kan emellertid inte finna att ut- redningens förslag i den delen kan leda till någon egentlig nytta. För- slaget är snarare förenat med betydande olägenheter.

Konstruktionen med en god man för att tillvarataga ”bortovarandes” rätt används i flera civilrättsliga sammanhang men har hittills varit frärn- mande för brottmålsprocessen. Den gode mannen kan inte antas ha möjlighet att tillföra processen något material utöver vad åldagaren re- dan infört. Därför ligger värdet med en god man, enligt kommitténs me- ning, väsentligen endast däri att denne kan anföra besvär över rättens

• Sida 255
•  Original

Prop. 1975/76:202 225

beslut om telefonavlyssning. Med hänsyn till den omsorgsfulla prövning som föregår framställning om telefonavlyssning och den rättsliga be- dömning som därefter sker genom juristdomare synes behovet av en överprövning från rättssäkerhetssynpunkt vara tämligen ringa. Införan- det av ett godmansinstitut skulle medföra betydande olägenheter. En sådan är att, som utredningen framhåller, en förhandling som regel kommer att hållas. Härigenom äventyras sekretessen och uppkommer fara för dröjsmål. Kommittén vill därför avstyrka utredningens förslag om införande av god man.

I enlighet med vad här anförts anser även kommittén att det vore önskvärt att finna någon utväg till ökat rättsskydd vid tillståndspröv- ningen. En möjlighet härtill kunde måhända vara att underställa till- ståndsärendena JK:s eller JO:s prövning. Det må erinras om att 1939 års lag om särskilda tvångsmedel innehöll föreskrift om att anmälan skulle göras hos JK om meddelat förordnande enligt lagen.

Utredningen har föreslagit att prövning av telefonavlyssningsärenden skall förläggas till de sex hovrättsstäderna. Kommittén ställer sig tvek- sam till detta förslag och vill rikta uppmärksamheten på att systemet medför att det kan behövas mer än en åklagare för att handlägga ett telefonavlyssningsärende. Detta är enligt kommitténs mening inte önsk- värt ur bl. a. utrednings- och sekretessynpunkt.

En ledamot av utredningen, riksdagsmannen Ture Dahlberg, har beträf- fande förslaget om god man förklarat sig dela utredningens mening.

IO: Utredningens förslag att en god man skall bevaka den misstänktes integritetsskyddsintressen är i och för sig tilltalande. Man kan givetvis ställa sig frågan vilken effekt en sådan anordning kan få vad gäller möj- ligheterna att utnyttja telefonavlyssningen som ett verksamt spanings- medel. Ur rättssäkerhetssynpunkt har emellertid förslaget fördelar och jag har därför ej någon erinran mot förslaget.

Sveriges advokatsamfund: Gode mannen skall — enligt förslaget — inta ställning som part i ett kontradiktoriskt förfarande. I motsats till den offentlige försvararen skall han alltså ha en gentemot den misstänkte helt fristående ställning. Samfundet anser emellertid att gode mannen även gentemot myndigheterna skall framstå som helt självständig och således exempelvis inte vara knuten till myndighet eller offentlig institu- tion. En sådan förutsättning synes vara ägnad att stärka allmänhetens förtroende för förfarandet.

Som utredningen framhåller (sid. 123) är det uppenbarligen av värde om den gode mannen har erfarenhet av advokatverksamhet. Samfundet anser att advokat med stor erfarenhet av brottmål principith skulle vara särskilt skickad att utföra den kritiska granskning av åklagarfram— ställningen som skall ske med utgångspunkt från den enskildes tillbörliga integritetsskydd samt även i övrigt att bevaka det allmänna rättssäker- hetsintresset, bl. a. genom rätten att överklaga ett tillståndsbeslut.

Gode mannens ställning, hans skyldigheter och befogenheter bör en- ligt samfundets mening bli föremål för en fullständigare författningsmäs- sig reglering än den utredningen föreslagit. I detta sammanhang vill samfundet framhålla att den gode mannen bör tillerkännas rätt att taga

• Sida 256
•  Original

Prop. 1975/76:202 226

del av allt i förundersökningen tillgängligt material. Detta bör gälla oav- sett om åklagaren redovisar materialet inför domstol eller inte.

SACO/SR: SACO/SR ansluter sig till den principiella lösning utredning- en valt. Vad gäller domförhetsreglerna, tvåpartsförhållandet och forum- regeln finns inget att invända. Det torde ligga också i domstolens intres- se att den misstänkte på något sätt är företrädd vid handläggningen. Man kan möjligen hysa tveksamhet om gode mannens möjligheter att effektivt bevaka den misstänktes intressen, eftersom gode mannen inte kommer att kunna införskaffa någon utredning utan kommer att vara helt beroende av åklagarens material. Förslaget tillgodoser dock rätts- säkerhetsanspråk bättre än det system som tillämpas nu. Det är viktigt att till gode män utse personer som inte bara är godtagbara ur säkerhetssynpunkt utan som också har förmåga och fallenhet att stå obundna och självständiga mot polis, åklagare och domstol. Man bör också sträva efter att skapa bästa möjliga förutsättningar för gode män- nens arbete t.ex. genom att tillförsäkra dem en långt gående insyn i ärendena. Gode männen bör därför tillhöra den krets som tillåts granska gjorda uppteckningar.

SACO/SR vill fästa uppmärksamhet på att sekretessfrågoma vid be- svär till hovrätt kräver noggrant övervägande. Medan rutinerna vid tingsrätt i ärenden av detta slag redan nu endast berör en eller två per- soner är detaljerade planer för handläggningen i hovrätt erforderliga, ef- tersom dels rutiner inte finns. dels flera personer måste bli inblandade.

Utredningen föreslår att undersökningsledaren eller åldagaren även i framtiden skall ha möjlighet att interimistiskt förordna om telefonavlyss- ning men att denna möjlighet skall vara begränsad till vissa brott.

SACO/SR kan om än med viss tvekan acceptera att telefonavlyssning skall få äga rum utan domstols beslut. Domstolshandläggningen behöver dock inte bli så tidskrävande att interimistiska beslut skall behövas ari- nat än i undantagsfall. Framställning om avlyssning torde nämligen i re- gel bygga på tämligen långvarigt spaningsarbete. Utredningen har inte närmare motiverat varför möjligheten till interimistiska beslut skall vara begränsad till vissa brott. SACO/SR vill ifrågasätta om inte sådan möj- lighet borde finnas generellt. Inte minst vid misstanke om grovt narkoti- kabrott kan lägen som kräver omedelbara åtgärder uppstå t.ex. under veckoslut, då framställning till domstol inte kan behandlas. Om man över huvud taget skall tillåta interimistiska beslut bör sådana kunna god- tas vid alla de brott som kan leda till avlyssning.

S Tillståndstiden

Vad utredningen har anfört i denna del har kommenterats vara av ett mindre antal remissinstanser.

Chefsåklagaren Axel Morath: Jag har inte något att erinra mot att till- ståndstiden vid beslut om telefonavlyssning bestäms på det sätt utred- ningen föreslår. Reglerna för telefonavlyssning kommer härigenom att överensstämma med de regler som finns för motsvarande andra tvångs— medel, vilket är en fördel.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: Utredningen har inte givit något bärande skäl för den föreslagna ändringen att tillståndstiden skall räknas

• Sida 257
•  Original

Prop. 1975/76:202 227

från dagen för beslutet i stället för från delgivningsdageri. Säkerhets- sektionen i Göteborg brukar koncentrera delgivning av tingsrättens olika beslut i telefonavlyssningsärenden till en enda dag i månaden; detta för att inte väcka onödig uppmärksamhet inorn televerket. Delgivningsdagen kani förväg bestämmas i samråd med televerket. Skulle tillståndstiden börja löpa från dagen för beslutet kan tidsförluster komma att befaras. Dag för för- handling inför tingsrätt brukar bestämmas med beaktande av ledigheter av skilda slag för såväl domare som åklagare. En strävan har alltid varit att ej onödigtvis inblanda vikarier i dessa ärendens handläggning. Dag för för- handling kan därför mången gång komma att förläggas på sådan tid att mellankommande helger förhindrar snabb delgivning. Delgivningsbevis, som inges till domstolen, ger klart besked om hur snart efter beslutet detta delgivits och tiden för beslutets giltighet. Det ligger även i sakens natur att säkerhetssektionen inger till åklagaren ny promemoria med eventuell begä— ran om förlängning av tillstånd så sent som möjligt i pågående avlyssnings— period för att kunna redovisa ett material som kan motivera en förlängning. Därigenom sammanfaller även någorlunda åklagarens framställning och domstols prövning och beslut i tiden med dagen för utgången av tillstånds— tiden för föregående beslut. Jag kan inte se något bärande skäl för utred- ningens förslag att tillståndstiden skall räknas från dagen för beslutet. Jag får därför avstyrka utredningens förslag.

Länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län: Utredningens förslag att räkna tiden för tillståndets giltighet från beslutet och icke som nu från del— givningen med telefonanstaltens föreståndare är icke praktiskt. Det medför tillärnpningssvårigheter utan att något av rättssäkerhet egentligen vinnes. Vill man ha en garanti för att ett meddelat tillstånd till telefon— avlyssning icke hålles "vilande" kan föreskrivas att delgivning med fö- reståndaren skall ske senast inom förslagsvis två veckor från beslutet, med äventyr att tillståndet eljest förfaller.

RPS: Utredningens förslag angående tillståndstidens längd ger inte an- ledning till erinringar. Inte heller har RPS något att invända mot att tiden föreslås gälla från dagen för beslutet och inte som nu från den dag tillståndet delges föreståndaren för telefonstationen.

Göteborgs tingsrätt: Utredningens förslag att tillståndstiden skall räknas från dagen för beslutet i stället för från delgivningsdagen kan ifråga- sättas. _

Vid begäran om förlängning av telefonavlyssning inger säkerhets- sektionen i Göteborg vanligen utredningspromemorian till åkla- garmyndigheten så sent som möjligt i en pågående avlyssningsperiod för att kunna redovisa fylligt utredningsmaterial. På grund härav kommer åklaga- rens framställning till tingsrätten att göras först kort tid före utgången av tillståndstiden för föregående beslut.

För att ej onödigtvis använda vikarier vid handläggning av avlyssnings- ärenden brukar i Göteborg tid för förhandling inför tingsrätten bestäm- mas med beaktande av ledigheter och tjänstgöringsförhållanden för den domare och den åklagare, som vanligen handlägger ärendena. Förhand- lingen kan därför mången gång komma att äga rum å sådan dag, att mellankommande helger förhindrar omedelbar delgivning.

Delgivning av tingsrättens beslut i telefonavlyssningsärenden brukar i_

• Sida 258
•  Original

Prop. 1975/76:202 228

Göteborg vanligen koncentreras till en dag i månaden, bland annat för att ifrågavarande ärenden icke skall uppmärksammas bland televerkets personal i större utsträckning än vad som är ofrånkomligt. Dag för del- givning bestämmes därvid i samråd med chefstjänsteman hos televerket. Om delgivningstiden skall räknas från dag för beslutet kan nuvarande säkerhetsfrämjande tillvägagångssätt vid delgivning omöjliggöras.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter finner tingsrätten önsk- värt, att tillståndstiden —— liksom hittills — räknas från delgivnings- dagen.

Övergå ngsbestämmelserna

Hovrätten för Västra Sverige: Vid ett ikraftträdande av nya bestäm- melser bör löpande tillstånd få gälla. Mot bakgrund av att dessa tillstånd getts för mycket kort tid synes det onödigt att ge övergångsbestäm- melser, som innebär att man måste ta upp till särskild prövning i vad mån givna tillstånd står i överensstämmelse med de nya reglerna.

Förslaget till lag om god man i ärenden om telefonavlyssning

Hovrätten för Västra Sverige: Orden ”och ersättare" [i 3 &] bör utgå. Lagen bör kompletteras med bestämmelse av innehåll att vad i 2—4 55 sägs om god man även gäller för ersättare för denne.

Stockholms tingsrätt: Beträffande lagens rubrik har vad tingsrätten anfört om rubriken till 27 kap. RB motsvarande tillämpning.

• Sida 269
•  Original

Prop. 1975/76:202 239

Som uttalats [tidigare] anser tingsrätten det vara en fördel om till gode män utses personer med erfarenhet som försvarare i brottmål.

Lika med utredningen anser tingsrätten att gode mannen skall vara underkastad tystnadsplikt med avseende på vad han erfar i denna egen- skap. Tystnadsplikten bör komma till klart uttryck i lag (jfr bet. s. 124).

Utredningen anser (bet. s. 124) att ersättningen till gode mannen bör bestämmas som årsarvode. Detta är motiverat av sekretess- och andra säkerhetsskäl. Det måste emellertid vara vanskligt att lägga fast ett rätt- visande belopp. Trots olägenheten från sekretessynpunkt torde därför möjlighet böra öppnas för gode mannen att i efterhand erhålla ett till- läggsarvode. när det är motiverat. Arvodet bör emellertid under alla Om- ständigheter beräknas generöst, eftersom uppdraget ofta torde få full- göras på obekväm tid och med rubbning av andra åtaganden. Med hän- syn till sekretessen synes den gode mannen också bli tvungen att i stor utsträckning utan hjälp av sekreterare eller annan utföra de arbetsupp- gifter som är förenade med uppdraget. '

• Sida 270
•  Original

Prop. 1975/76:202