Prop. 1957:76

('med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

1

Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.; given Stockolms slott den 25 januari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. in.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

16

förts en särskild lagstiftning rörande tvångsmedlen med ändamål att giva polis- och åklagarmyndigheterna ökade möjligheter att uppdaga och beivra dylik brottslighet. I promemorian uttalas, att denna lagstiftning, som an­ setts påkallad redan i det nu rådande utrikespolitiska läget, ej lärer vara tillfyllest vid krigstillstånd eller vid allvarligt krigshot. För ett sådant läge måste mera ingripande åtgärder övervägas. Dessa kan emellertid ej begrän­ sas till den individuella brottsbekämpningen med krav på viss grad av misstanke om brott såsom förutsättning för ingripande. Bl. a. torde en mer eller mindre omfattande allmän kontroll över vissa kommunikationsmedel få tillgripas (jfr uttalande av föredragande departementschefen i prop. 1952:22 s. 44). Spörsmålet härom synes enligt promemorian ej böra be­ handlas i samband med en lagstiftning angående rättegångsväsendets ord­ nande under krigsförhållanden utan bör upptagas till särskild behandling med beaktande av erfarenheterna av den kontroll- och censurverksamhet, som under det senaste världskriget utövades med stöd av 1940 års tvångs­ medelslag (jfr SOU 1948: 7).

Vid ett ställningstagande till frågan, huruvida eljest finnes anledning att under krigsförhållanden göra avsteg från rättegångsbalkens reglering av an­ vändningen av tvångsmedel, har man — säges det i promemorian — å ena sidan att beakta att polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet kan ganska avsevärt försvåras till följd av personalbrist och rubbningar i öv­ rigt i samhällslivet, med anledning varav lättnader i de restriktioner i olika avseenden, som rättegångsbalkens bestämmelser innehåller, kan vara på­ kallade. Å andra sidan är det av vikt att de garantier för den enskildes rättssäkerhet som dessa restriktioner avser att ge, upprätthålles även i krigstid. Man bör eftersträva en effektiv brottsbekämpning utan eftersät­ tande av kravet på att den misstänkte under förundersökningen icke får utsättas för obehöriga och onödiga ingrepp. Detta gäller framför allt fri- hetsberövandet. Någon förlängning av anhållningstiden utöver vad beträf­ fande vissa särskilda slag av brott redan medgives enligt 1952 års tvångs­ medelslag bör sålunda enligt promemorian ej komma i fråga. I promemo­ rian anföres att detta icke synes behöva i någon högre grad menligt in­ verka på förundersökningens effektivitet, under förutsättning att polis- och åklagarmyndigheternas verksamhet inriktar sig på brott av allvarlig karak­ tär och lämnar å sido sådana brott och förseelser, som i ett för krigsförhål­ landen omställt samhälle framstår såsom mer eller mindre bagatellartade. Ej heller i övrigt bör enligt promemorian de grundsatser, varpå rättegångs­ balkens bestämmelser om användning av tvångsmedel vilar, i något vä­ sentligt avseende rubbas. De jämkningar och kompletteringar beträffande reglerna om kvarhållande av försändelse och om telefonkontroll, som upp­ tages i 1952 års tvångsmedelslag, bör dock — med undantag för bestäm­ melsen att telefonkontroll må äga rum oavsett att å brottet kan följa lind­ rigare straff än straffarbete i två år — under krigsförhållanden utsträckas att gälla beträffande brott i allmänhet. Härom föreslås regler i 8__10 §§ i det vid promemorian fogade lagförslaget. Dessa avsteg från rättegångs­

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

17

balkens regler synes enligt promemorian vara av beskaffenhet att under krigsförhållanden främja möjligheterna till beivrande även av andra brott än dem som avses i 1952 års tvångsmedelslag utan att några allvarliga erinringar ur rättssäkerhetssynpunkt kan riktas mot desamma.

Vad slutligen beträffar tillämpningsområdet för lagstiftning­ en anmärkes i promemorian, alt 1940 års särskilda rättegångslag i vissa avseenden var tillämplig å utsökningsmål (se 8 och 10 §§; jfr 1 § fjärde stycket administrativa fullmaktslagen). Även om vissa utsökningsmål till sin beskaffenhet nära överensstämmer med de vanliga rättegångsmålen, för­ ordas i promemorian att alla mål och ärenden enligt utsökningslagen hän- föres till administrativa fullmaktslagen i den mån de ej handlägges av domstol. Administrativa fullmaktslagen bygger i huvudsak på samma grund­ satser som nu föreslagits beträffande rättegångsväsendet, och det torde enligt promemorian ej finnas speciell anledning att från dess tillämpnings­ område utbryta denna särskilda grupp av' administrativa mål. Regeln i 9 § sista stycket administrativa fullmaktslagen att, beträffande fullföljande eller bevakande av talan hos domstol eller annan myndighet, som avses i lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. in., föreskrifterna i nämnda lag skola äga tillämpning — vilken regel för närvarande hänger i luften, eftersom 1940 års särskilda rättegångslag upphört att gälla — torde emellertid böra få kvarstå och så­ ledes bli tillämplig å den lag, varom förslag framlägges i promemorian.

Yttrandena. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat utan erinran, att en särskild lagstiftning om rättegången vid krig eller krigsfara genomföres samt att det i departementspromemorian framlagda förslaget lägges till grund vid utformningen av en dylik lagstiftning.

De särbestämmelser som i promemorian föreslås i fråga om d o in stols­ organisationen har i remissyttrandena genomgående i princip god­ tagits utom såvitt angår befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om änd­ rad sammansättning av domstol. Civilbefälhavaren i första civilområdet anser, att en bestämmelse härom torde kunna undvaras med hänsyn till att förslagets övriga bestämmelser öppnar möjlighet att vidtaga erforder­ liga organisatoriska åtgärder för att upprätthålla rättsskipningen samt att. även därutöver flera utvägar står till buds att fylla behovet av domare, exempelvis att anlita pensionerade domare eller alt till domare utnämna därtill skickade advokater. Å andra sidan anser Stockholms rådhusrätt be­ hov föreligga av ett stadgande om ändrad sammansättning av domstol un­ der krigstid, ehuru rådhusrätten har funnit den föreslagna bestämmelsen härom alltför vidsträckt och obestämd. Göta hovrätt avstyrker förslagets bestämmelse om befogenhet för Kungl. Maj:t alt utan inskränkningar be­ stämma om ändrad sammansättning av domstol under hänvisning till att eu sådan befogenhet öppnar laglig möjlighet för en regim, som under ett krig kommit till makten, att inrätta domstolar efter eget gottfinnande. Hov­ rätten erinrar vidare om de betänkligheter, som processlagberedningen och

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

Kungl. Maj.ts proposition nr 70 år 1957

o

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

föredragande departementschefen vid behandlingen av förslaget till 1940 års särskilda rättegångslag hyste mot att vidtaga några ändringar ens inom särskilt angivna gränser i domstolarnas sammansättning under krigstid. Om det anses nödvändigt att i något hänseende begränsa antalet ledamöter i domstolarna under krigstid, bör enligt hovrättens mening i lagen angivas de gränser, inom vilka detta får ske. Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och

Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, 1951 års rättegångskommitté, för­ eningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund har likaledes avstyrkt eller uttalat starka betänkligheter mot ifrågavarande bestämmelse. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller, att betänkligheterna öka i styrka, om Kungl. Maj :ts befogenhet skall kunna överflyttas till annan icke närmare angiven myndighet.

I flera yttranden beröres möjligheterna att närmare begränsa befogenhe­ ten för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad sammansättning av domstol,

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter sålunda om icke den före­ slagna bestämmelsen allenast bör avse underrätterna och ej medgiva mera djupgående ändring än att underrätt må vara domför med en lagfaren do­ mare och utan nämnd. Stockholms rådhusrätt föreslår, att bestämmelsen om ändrad sammansättning av domstol utformas så, att Konungen tillägges befogenhet att bestämma, att mål, som skall handläggas av domstol med viss sammansättning må upptagas av domstol med annan i rättegångsbal­ ken stadgad sammansättning samt att nämnd må bestå av mindre antal nämndemän än som eljest är föreskrivet. 1951 års rättegångskommitté an­ ser de jämkningar i domförhetsreglerna, som kan komma i fråga, vara att låta tremansbrottmålen i rådhusrätt handläggas av en lagfaren domare, att låta hovrätt bli domför med tre i stället för fyra lagfarna ledamöter och att nedsätta minimiantalet nämndemän i häradsrätt och rådhusrätt. Föreningen Sveriges stadsdomare föreslår sådan ändring av förslaget, att mål om ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller däröver, icke skall kunna avgöras av domstol med svagare sammansättning än två lagfarna domare eller en lagfaren domare med minst två nämndemän.

Vad härefter angår de regler som i promemorian föreslagits beträffande själva rättegången och vad därmed sammanhänger har i stort sett icke framförts några invändningar i remissvaren. En del ändrings- och tilläggs­ förslag har dock framkommit. Civilbefälhavaren i tredje civilområdet fram­ kastar sålunda tanken att införa befogenhet för domstol att i det enskilda fallet besluta om överflyttning av visst vid domstolen anhängigt mål eller ärende till annan domstol, som med hänsyn till endera eller båda parters in­ tresse befinnes ändamålsenlig. Ett liknande förslag framföres av riksåkla­ garämbetet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter, huruvida icke — i lik­ het med vad som skett i 1940 års lag — en föreskrift bör meddelas om skyldighet för domstol att undersöka om laga förfall föreligger. Under krigsförhållanden föreligger uppenbarligen ofta anledning antaga att laga

19

förfall är för handen. På grund härav kan enligt föreningens mening be­ faras, att bestämmelsen i 32 kap. 6 § rättegångsbalken får en icke avsedd vidgad tillämpning, därest domstolarna icke ålägges att i viss utsträckning efterforska, om laga förfall verkligen föreligger.

Frågan om lättnader i skyldigheten att iakttaga personlig inställelse upp­ tages till behandling av bl. a. Göta hovrätt som i detta avseende anför:

Rättegångsbalkens bestämmelser om parts personliga inställelseskyldig­ het i underrätt och hovrätt äro mycket stränga. Med hänsyn härtill torde det med undantag för vissa bagatellmål endast mycket sällan förekomma, att ett mål kan avgöras i dessa domstolar utan att part ålagts personlig in­ ställelse. Vidare är att märka att de regler, som i rättegångsbalken och annorstädes finnas om måls avgörande utan hinder av parts utevaro eller av att part, som ålagts personlig inställelse, kommer tillstädes allenast ge­ nom ombud, under krigstid mången gång ej kunna tillämpas, enär då laga förfall för parten måste presumeras betydligt oftare än i fredstid. I allmän­ het torde några större olägenheter ej vara förenade med att de mål, däri parterna ej kunna inställa sig personligen, under krigstid uppskjutas eller förklaras vilande. I vissa fall, såsom exempelvis i familjerättsmål, kan det emellertid för part eller annan ibland vara av synnerlig vikt att ett avgö­ rande kommer till stånd, oaktat motparten är hindrad att inställa sig per­ sonligen. Även vissa allmänna intressen kunna understundom, såsom pro­ cesslagberedningen påpekat i sin promemoria, påkalla ett måls fortsatta behandling. Hovrätten hemställer därför, att lagen kompletteras med ett stadgande, som under samma förutsättningar som i 1940 års lag möjliggör måls avgörande utan hinder av att part ej inställt sig personligen. Genom ett sådant stadgande skulle också de föreslagna reglerna om förordnande av ombud få större betydelse i praktiken än eljest skulle bli fallet.

Hovrätten för Nedre Norrland påpekar, att det hinder mot handläggning, som uppstår om part uteblir, icke kan avhjälpas genom förordnande av om­ bud för parten. Med hänsyn härtill ifrågasätter även denna hovrätt, om icke en bestämmelse motsvarande 4 § i 1940 års lag även fortsättningsvis borde finnas.

Föreningen Sveriges häradshövdingar framhåller — efter att ha erinrat om att den misstänkte enligt 21 kap. 2 § rättegångsbalken skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt i mål om allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa — att strafflatituderna är vida och att straff­ arbete kan ingå i straffskalan för brott, där även böter kan ifrågakomma eller där villkorlig dom är den vanliga påföljden. Enligt föreningens mening skulle det icke behöva väcka betänklighet, om domstolen finge befogenhet att efter övervägande av det föreliggande brottets beskaffenhet och den misstänk­ tes ställning till ansvarsfrågan ävensom den misstänktes personliga förhållan­ den avstå från att kräva personlig inställelse. Även för tvistemålens del för­ ordar föreningen eu uppmjukning av skyldigheten att inställa sig person­ ligen. Föreningen framhåller, att det i ett tvistemål, vars snara prövning är mycket viktig för käranden, kan vara mycket svårt att för en kanske lång huvudförhandling från krigstjänsten lösgöra svaranden, oaktat dennes personliga inställelse kan vara till kärandens förmån. Enligt föreningens mc-

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 11)57

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

ning borde det med kärandens begivande i sådant och liknande fall kunna vara möjligt att avstå från svarandens personliga inställelse.

Riksåklagarämbetet framhåller under hänvisning till straffskalornas spänn­ vidd, att regeln i 21 kap. 2 § rättegångsbalken redan under normala förhål­ landen är alltför rigorös samt att den i viss mån framstår såsom inkonse- kvent i betraktande av stadgandet i 46 kap. 15 § rättegångsbalken, enligt vil­ ket ett mål kan avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit under förutsättning att å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse och att saken finnes kunna nöjaktigt utredas.

Ämbetet håller före, att det under krigsförhållanden icke torde bli möjligt att upprätthålla nuvarande regler om personlig inställelse i brottmål.

I anslutning till frågan om den personliga inställelseskyldigheten må berö­ ras ett förslag av hovrätten för Nedre Norrland att under krigsförhållanden vidga möjligheterna att i hovrätt avgöra mål utan huvudförhandling. Som skäl för en sådan åtgärd anför hovrätten att svårigheter av kommunikations- teknisk och annan art under krigsförhållanden ofta möter för part att in­ ställa sig i hovrätt samt att man under krigstid kan befara en ökning av brottmålens antal. Denna ökning torde komma att gälla främst de militära brottmålen, vilka vanligen kräver ett snabbt avgörande. Hovrätten föreslår att i brottmål, där parten blivit personligen hörd i underrätten och han i hov­ rätten icke påkallar någon ny muntlig bevisning och någon bevisupptagning ej heller i övrigt är erforderlig, rättegångsbalkens ovillkorliga krav på hu­ vudförhandling i hovrätt får under krigsförhållanden eftersättas, om hov­ rätten prövar så kunna ske utan fara för rättssäkerheten. På motsvarande sätt synes i civilmål böra finnas möjlighet för hovrätt att träffa avgörande utan huvudförhandling, om parterna är ense om att sådan förhandling ej erfordras och hovrätten delar denna uppfattning.

Ett annat spörsmål föres på tal av hovrätten för Nedre Norrland. Hov­ rätten ifrågasätter, om icke i lagen borde intagas en allmän föreskrift därom att till offentlig försvarare finge förordnas, förutom advokat, även annan lämplig person som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kun­ skapsprov samt att till biträde enligt lagen om fri rättegång finge förordnas lämplig person, företrädesvis praktiserande jurist. Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar påpekar, att det i krigstid torde bli nödvändigt att i större omfattning än nu med stöd av 27 § rättegångsbalkens promulgationslag be­ stämmes att juris kandidat må vara offentlig försvarare. Det synes förening­ en mest praktiskt att prövningen härav anförtros domstolarna.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångs med- 1 e n under krigsförhållanden understryker föreningen Sveriges häradshöv­ dingar vikten av att frågan om användningen av dylika tvångsmedel i vad avser de mot rikets säkerhet riktade brotten, däribland spörsmålet om kon­ troll över vissa kommunikationsmedel, upptages till skyndsam behandling, bl. a. därför att den för kontrollen behövliga personalen på förhand måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 är 1957

21

anpassas efter lagstiftningens innehåll. Liknande uttalande göres av statspolisintendenten.

Vid bedömningen av promemorians förslag rörande användningen under krigsförhållanden av straffprocessuella tvångsmedel i fråga om andra brott än nyss nämnts har delade meningar gjort sig gällande. Riksåklagarämbetet och hovrätten över Skåne och Blekinge anser de i promemorian anförda skälen för att i förslaget upptaga bestämmelserna i 8—10 §§ vara överty­ gande. Ej heller hovrätten för Nedre Norrland har i och för sig funnit an­ ledning till erinran mot den utsträckning av den särskilda tvångsmedels­ lagens tillämpningsområde, som förslaget innebär. Hovrätten anser däremot att regler om användning av tvångsmedel i den utsträckning, som den sär­ skilda tvångsmedelslagen och promemorians förslag möjliggör, är behövliga även under fredsförhållanden och att det därför borde övervägas att införa bestämmelser härom i rättegångsbalken. Civilbefälhavaren i andra civil­ området ifrågasätter visserligen om icke bestämmelserna i 8—10 §§ i för­ slaget innebär ett alltför kraftigt ingrepp i den enskildes frihet men finner dock icke anledning till anmärkning mot förslaget i denna del. Vid krig eller krigsfara måste enligt civilbefälhavarens mening den personliga friheten vid­ kännas långtgående inskränkningar. Härtill kommer att den grova brotts­ ligheten i ett sådant läge får anses farligare och att densamma till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt i samhällslivet torde vara svårare att bemästra med utnyttjande endast av nu tillgängliga medel.

Ä andra sidan anser Svea hovrätt sig icke kunna tillstyrka promemorians förslag om vidgad tillämpning av tvångsmedel. Hovrätten finner det med fog kunna ifrågasättas, huruvida bestämmelserna i detta hänseende är av be­ hovet påkallade i fråga om andra brott än dem som avses i den särskilda tvångsmedelslagen. Någon övertygande motivering härför har enligt hovrät­ tens mening icke förebragts. Hovrätten kan för sin del icke finna, att de före­ slagna anordningarna är ägnade alt i någon väsentlig mån bidraga till en effektivering av brottsbekämpningen i stort. Vikten av att de garantier för den enskildes rättssäkerhet, som innefattas i rättegångsbalkens regler om användning av tvångsmedel, i görligaste mån upprätthålles även i krigstid talar även emot förslaget i denna del. Icke heller Sveriges advokatsamfund känner sig övertygat om nödvändigheten av att göra avvikelser från rätte­ gångsbalkens regler om användning av tvångsmedel, när det gäller andra brott än dem som åsyftas i 1952 års lag. Skulle förslaget i denna del godta­ gas, blir behovet av föreskrifter om kontroll över polis- och åklagarmyndig­ heternas handhavande av tvångsmedlen ytterligare accentuerat. Samfundet hänvisar i detta avseende till sitt yttrande över förslaget lill 1952 års tvångs­ medelslag.

Flera remissinstanser diskuterar, om icke ytterligare särbestämmelser rörande tvångsmedlen är behövliga vid krig eller krigsfara. Sålunda för­ ordar föreningen Sveriges häradshövdingar att möjlighet införes att även utanför tillämpningsområdet för 1952 års lag förlänga den tid, inom vilken häktningsframställning skall avlåtas. Gentemot vad i promemo-

22

rian anförts till stöd för ståndpunkten att icke medgiva sådan förläng­ ning framhåller föreningen att även mindre brott och förseelser kan, om de begås ofta, medföra mycken skada både för de med rikets försvar sysselsatta myndigheterna och för medborgarna. Ännu viktigare är tro­ ligen synpunkten, att i krigstid mer än i fredstid ett eftersläpande av be­ ivrandet av mindre brott kan leda till att rättsordningen så småningom uppluckras. I dessa hänseenden erinras om nödvändigheten av att beivra förseelser mot ransoneringsbestämmelser och dylikt. I krigstid kan det vi­ dare för polis- och åklagarmyndigheter vara mycket svårt att inom rimlig tid från andra myndigheter erhålla uppgifter om den misstänktes krimi­ nella föregående och annan på häktningsfrågan inverkande utredning. All­ mänt känt är att redan nu polis- och åklagarorganisationen, särskilt i de större städerna, huvudsakligen på grund av dess knapphet, icke kan med erforderlig snabbhet fylla sina uppgifter. Föreningen anser, att anhållnings- tiden bör generellt förlängas, förslagsvis till tio dagar och att det skall finnas möjlighet att ytterligare förlänga tiden till sammanlagt trettio da­ gar. Prövningen av frågor om förlängning av anhållningstiden bör enligt föreningens uppfattning tillkomma domstolarna, främst av det skälet att det kan vara svårt att få förbindelse med annan myndighet. Civilbefälhava­ ren i första civilområdet håller likaledes före, att frågan om förlängning av anhållningstiden är förtjänt av närmare övervägande. Polis- och åklagar­ myndigheternas verksamhet under krigsförhållanden kan avsevärt försvå­ ras till följd av personalbrist och rubbningar i övrigt i samhällslivet. En­ ligt civilbefälhavarens mening föreligger också fara för att den grova brotts­ ligheten tilltager under krigstid. Vissa tillgångar, exempelvis lager av fly­ tande drivmedel, torde i krig bli ytterst begärliga, och riskerna för att ma­ rodörer försöker bemäktiga sig sådana tillgångar är stora, i synnerhet som samhällets möjligheter att sörja för bevakning av dessa föremål är be­ gränsade. För hela krigsansträngningen kan det få avgörande betydelse, att brottslighet riktad mot tillgångar, som är livsviktiga för försvaret eller tolkförsörjningen, effektivt bekämpas. Jämväl statsåklagaren i Stockholm ifrågasätter om icke möjlighet bör öppnas till förlängning av anhållnings­ tiden, främst med hänsyn till att brutna kommunikationer och andra i ett krigsläge uppkommande störningar inverkar hindrande på utredningens gång. Riksåklagarämbetet har visserligen funnit dessa statsåklagarens syn­ punkter beaktansvärda men icke ansett anledning föreligga att påkalla nå­ gon särreglering i nu berörda hänseende.

Föreningen Sveriges stadsdomare för på tal frågan om förlängning av sådana frister, som domstol enligt reglerna om straffprocessuella tvångs­ medel har att iakttaga. Personalbrist, nödvändigheten att sammanträda på annan ort än domstolens förläggningsort och andra liknande omständig­ heter torde stundom kunna medföra, att domstolarna saknar möjlighet att iakttaga dylika frister. Föreningen syftar härvid främst på skyldigheten att inom viss tid hålla häktningsförhandling och huvudförhandling med häk­ tad. Enligt föreningens mening bör Kungl. Maj :t — i ungefärlig överens­

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

23

stämmelse med 9 § i 1940 års lag — erhålla bemyndigande att förordna om förlängning av hithörande frister. Rådhusrätten i Göteborg intar samma ståndpunkt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att hela frågan om behovet av särbestämmelser rörande förundersökning i brottmål bör nämare utie- das och övervägas. Befinner sig riket i krig synes det föreningen icke vara orimligt att av de enskilda kräva mer för rättsordningens upprätthållande än vad som har ansetts påkallat i fredstid. Föreningen nämner som exempel, att en person bör kunna hämtas till förhör även om våglängden överstiger 15 kilometer.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser, att skäl föreligger för en om­ prövning av den gjorda avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet under förundersökning. Det är uppenbart, framhåller föreningen, att rätts- maskineriet under krigsförhållanden kommer att få arbeta under mycket svåra betingelser, även om verksamheten huvudsakligen inriktas på att be­ kämpa allvarligare brott. De grova brotten mot person kan enligt föreningens mening antagas komma att öka under krig. Föreningen utgår ifrån att den allmänna opinionen kommer att kräva snabba och effektiva åtgärder från polis- och åklagarmyndigheternas sida för att bekämpa dessa brott. Från statsmakternas sida kommer sannolikt kraftinsatser att fordras av nämnda myndigheter för att bekämpa ransoneringsbrotten. Om polis- och åklagar­ myndigheterna på grund av personalbrist och andra förhållanden icke kan prestera vad som kräves är det enligt föreningens mening troligt, att fråga uppkommer om lättnader i de restriktioner, som rättegångsbalken i olika avseenden innehåller beträffande förundersökning. I detta läge finnes en­ ligt föreningens uppfattning risk för att effektivitetskravet kommer att till­ godoses på bekostnad av rättssäkerhetskravet.

Beträffande tillämpningsområdet för lagstiftningen framstäl­ ler Göta hovrätt vissa anmärkningar i anslutning till promemorians förslag att hänföra utsökningsmål till administrativa fullmaktslagen, i den mån de ej handlägges av domstol. Hovrätten anför:

Administrativa fullmaktslagens bestämmelser torde ha avfattats med sär­ skilt beaktande av att förvaltningsförfarandet i regel är skriftligt. Enligt lagens 8 § skall sålunda parts underlåtenhet att fullgöra vad myndighet förelagt honom för måls eller ärendes handläggning ej föranleda påföljd av talans avvisande eller ogillande eller av böter, vite eller hämtning, om parten på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket i lagen, liaft giltig ursäkt för sin underlåtenhet, medan däremot den i 195 § utsökningslagen stadgade påföljden av målets avgörande utan hinder av partens utevaro ej finnes upptagen i 8 §. Ej heller finnas i administrativa fullmaktslagen nagia regler om förordnande av ombud för part, som kan antagas vara ur stånd att vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin rätt.

Såsom påpekas i promemorian äro de utsökningsmål varom bär är fråga till sin beskaffenhet nära överensstämmande med de vanliga rättegångsmå­ len. Vid fullföljd från överexekutor handläggas också målen av hovrätt och å rättegången där bli reglerna i den särskilda rättegångslagen tillämpliga.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hyser hovrätten betänkligheter mot

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

24

att å nu ifrågavarande utsökningsmål ej bli tillämpliga de regler om laga för­ fall och förordnande av ombud, vilka gälla beträffande de vanliga rätte­ gångsmålen. Såsom i promemorian framhållits synes det emellertid riktigast, att samtliga administrativa mål hänföras till den administrativa fullmakts­ lagen. Sistnämnda lag synes därför, såvitt nu är i fråga, böra kompletteras med bestämmelser i berörda båda hänseenden.

Liknande synpunkter anlägges av civilbefälhavaren i första civilområdet och 1951 års rätte gång skommitté.

Departementschefen. Den gällande lagstiftningen om domstolarna och rät­ tegångsordningen är anpassad efter normala fredliga förhållanden och tager icke sikte på de särskilda förhållanden som råder i en krigssituation. Det framstår som en angelägen uppgift att på detta område genomföra en be- redskapslagstiftning, som kan sättas i kraft vid krigstillstånd eller eljest i ett läge då samhället på grund av krigsförhållanden måste omställas i olika avseenden. Det förslag till sådan lagstiftning som nu framlagts i en departe­ mentspromemoria har såsom huvudsaklig förebild den särskilda, år 1940 utfärdade rättegångslag, som gällde under andra världskriget. Förslaget har vid remissbehandlingen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran, och jag vill även för egen del förorda, att lagstiftning i huvudsaklig överensstäm­ melse med förslaget genomföres.

Såsom uttalats i promemorian kan under krigsförhållanden störningar av rättsskipningen inträffa såväl i avseende å domstolsorganisationen som be­ träffande själva rättegångsförfarandet och vad därmed sammanhänger. I fråga om domstolsorganisationen föreslås i promemorian, efter mönster av 1940 års lag, särskilda regler angående domstols sam- manträdestider och sammanträdesställen, överflyttning av åligganden från en domstol till en annan, högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar, förflyttning av befattningshavare, nämndemans tjänstgö­ ringsskyldighet och ersättare för utebliven nämndeman. Dessa regler, som ej mött några invändningar vid remissbehandlingen, torde kunna upptagas i överensstämmelse med promemorians förslag. Detsamma gäller de särregler som föreslagits beträffande rätt att avsäga sig uppdrag såsom nämndeman och angående åldersgräns för sådant uppdrag ävensom om skyldighet att kvarstå i vissa uppdrag.

Det i promemorian framlagda förslaget upptager därjämte en regel, som bemyndigar Kungl. Maj :t alt förordna om avvikelser från gällande föreskrif­ ter om domstols sammansättning. Någon motsvarighet härtill fanns ej i 1940 års lagstiftning. I promemorian uttalas, att dylika avvikelser kan vara nöd­ vändiga för att rättsskipningen skall kunna upprätthållas i ett kritiskt läge. I likhet med ett flertal remissinstanser är jag emellertid tveksam, huruvida det är lämpligt och av behovet påkallat att eftergiva de krav i fråga om domstols sammansättning som den gällande lagstiftningen uppställer. Såsom framhölls i förarbetena till 1940 års lag, där införandet av en regel i den antydda riktningen avvisades (se prop. 1940: 183 s. 14), är det sanno­

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

25

likt, att det totala antalet mål och ärenden kommer att nedgå under krigsförhållanden, varigenom verkningarna av en minskad tillgång på do­ marpersonal åtminstone delvis neutraliseras. Behovet av juridiskt utbildad domarpersonal torde vidare i viss utsträckning kunna tillgodoses genom anlitande av pensionerade domare. Härtill kommer, att åtskilliga organisa^ toriska svårigheter torde kunna avhjälpas genom de föreslagna befogen­ heterna för Kungl. Maj :t att förordna om överflyttning av ämbetsåliggan- den från en domstol till en annan och att besluta om förflyttning av domar­ personal. Vad nämnden beträffar lärer reglerna i 4 kap. 10 § rättegångs­ balken och den i promemorian föreslagna befogenheten för domstol att till­ kalla nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen bereda domstolarna möjlighet att så gott som alltid anskaffa fulltalig nämnd, då sådan erfordras. Med hänsyn till vad nu anförts torde tillräckligt starka skäl icke föreligga att tillskapa möjlighet att under krigsförhållan­ den ändra domstolarnas sammansättning. Tilläggas må, att ett genom­ förande av stadsdomstolsutredningens nyligen framlagda förslag rörande rådhusrätts sammansättning i brottmål skulle ytterligare reducera behovet av en särregel om domstolarnas sammansättning under krig och därmed lik­ artade förhållanden.

Vad angår själva rättegången och vad därmed sammanhänger har i promemorian föreslagits särskilda anordningar främst med hänsyn till att krigsförhållandena ofta kan medföra svårigheter för parter att inställa sig eller eljest medverka vid handläggningen av mål och ärenden. Sålunda föreslås befogenhet för domstol att förordna ombud för part, som kan antagas vara ur stånd att vid handläggningen av mål eller ärende bevaka sin rätt, samt regler om förlängning av vissa tidsfrister. Promemorians förslag i dessa hänseenden torde med vissa jämkningar kunna genomföras. Enligt vad riksåklagarämbetet och en civilbefälhavare föreslagit synes jämväl böra införas eu bestämmelse, som ger domstolarna befogenhet att överflytta mål eller ärende till annan likställd domstol, som med hänsyn till sin belägen­ het är mera lämplig att upptaga målet eller ärendet, överflyttning bör få ske, om det erfordras för alt undanröja sådant hinder för målets eller ären­ dets handläggning, som uppkommit på grund av krigsförhållandena, samt överflyttningen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finnes lämplig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt om icke en regel bör införas om skyldighet för domstol att vid parts utevaro eller under­ låtenhet efterforska huruvida laga förfall föreligger. Enligt föreningens mening finnes eljest risk för eu icke avsedd vidgad tillämpning av bestäm­ melsen i 32 kap. (i § rättegångsbalken om att utevaro eller underlåtenhet som föranletts av laga förfall ej skall läggas parten till last i rättegången. Denna bestämmelse förutsätter nämligen för sin tillämpning allenast, att del förekommer anledning att parten har laga förfall, icke att laga förfall är styrkt. Det synes emellertid även utan uttrycklig föreskrift kunna förvän­

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

tas, att domstolarna kommer att utnyttja till buds stående upplysningskäl­ lor för att undersöka om laga förfall verkligen är för handen. Man kan även räkna med att motparten ofta har intresse av att medverka vid utredningen härom.

I ett flertal remissyttranden har ifrågasatts, om icke lättnader i gällande regler om parts skyldighet att infinna sig personligen bör införas. Rätte­ gångsbalkens regler härom syftar till att skapa ett allsidigt och tillförlitligt underlag för målets avgörande. Då dessa regler är av väsentlig betydelse för rättsskipningens säkerhet, synes det tveksamt om undantag bör medgivas. De svårigheter, som reglerna om parts personliga inställelse kan ge upp­ hov till under krigsförhållanden, bör man i stället, så långt det är möjligt, söka bemästra på andra vägar. Genom att domstolen utnyttjar den förut berörda befogenheten att överflytta mål till annan domstol kan parten even­ tuellt beredas möjlighet att infinna sig personligen. Vidare kan ombud, som förordnas av domstolen, måhända genom sitt arbete medverka till att utred­ ningen kommer i sådant skick, att parts personliga inställelse enligt rätte­ gångsbalkens regler blir obehövlig. Jag är således ej beredd att förorda någon uppmjukning av kraven på parts personliga inställelse. Ej heller kan jag förorda några inskränkningar i gällande bestämmelser om skyldig­ het för hovrätt att hålla huvudförhandling.

Med anledning av vad hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sve­ riges häradshövdingar anfört torde böra upptagas en regel om uppmjukning av kompetenskraven för offentlig försvarare och biträde enligt lagen om fri rättegång.

Vad angår regleringen av de straffprocessuella tvångs­ medlen under krigsförhållanden vill jag ansluta mig till promemorians förslag att till brott i allmänhet utsträcka vissa jämkningar och komplette­ ringar beträffande reglerna om kvarhållande av försändelse och om tele­ fonkontroll, som upptagits i 1952 års särskilda tvångsmedelslag. Jag an­ ser mig vidare i likhet med promemorian böra avvisa tanken att i fråga om andra brott än de i nämnda lag avsedda tillåta en förlängning av den i rättegångsbalken stadgade fristen för ingivande av häktningsframställning beträffande anhållen. Att under längre tid beröva en för brott misstänkt person hans frihet på de tämligen svaga grunder som kunna vara tillfyllest för att motivera ett anhållande synes ej böra komma i fråga i andra fall än då det gäller brott som innebär fara för rikets säkerhet.

De frister som domstol enligt rättegångsbalkens regler om straffpro­ cessuella tvångsmedel har att iakttaga är i allmänhet så utformade, att de medger hänsynstagande även till extraordinära situationer och torde således i oförändrat skick kunna tillämpas även under krigsförhållanden. Regler av nu åsyftad typ återfinnes i rättegångsbalken exempelvis i 24 kap. 13, 17 och 18 §§, 25 kap. 3, 5 och 8 §§, 26 kap. 4 § andra stycket och 7 §, 27 kap. 6 och 14 §§, 45 kap. 14 §, 51 kap. 13 § samt 55 kap. 15 §. I något fall förekommer, att en absolut tidsfrist stadgas. Väckes i mål, som full­

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

27

följts till högre rätt, fråga om häktning av misstänkt, som är anhållen, och kan häktningsfrågan avgöras utan förhandling, skall sålunda enligt 24 kap. 20 § rättegångsbalken beslut meddelas sist å fjärde dagen efter det häktningsframställning inkommit till rätten. Något behov av att för krigsförhållanden modifiera denna bestämmelse torde emellertid knappast föreligga.

Beträffande förundersökningsreglerna i övrigt synes en anpassning till krigsförhållanden i huvudsak vara möjlig inom ramen för gällande regler i rättegångsbalken. Någon genomgripande revidering av dessa regler torde sålunda ej behöva övervägas i detta sammanhang. Med anledning av vad för­ eningen Sveriges häradshövdingar anfört torde dock bestämmelsen i 23 kap. 7 § rättegångsbalken om hämtning till förhör böra jämkas. Lagrummet be­ gränsar möjligheten att hämta någon till förhör till sådana tillfällen, då våg­ längden icke överstiger femton kilometer. Under krigsförhållanden bör man kunna kräva inställelse till förhör, även om våglängden överstiger femton kilometer, såvida inställelse å förhörsplatsen icke medför avsevärd olägen­ het för den som skall höras.

Vad slutligen angår tillämpningsområdet för lagstiftningen må anmärkas, att 1940 års lag i vissa hänseenden var tillämplig på utsöknings- mål. I promemorian föreslås däremot, att alla mål och ärenden enligt utsök- ningslagen skall hänföras till administrativa fullmaktslagen, i den mån de ej handlägges av domstol. Enligt min mening vinnes härigenom en enkel och klar gränsdragning mellan den föreslagna lagens och den administrativa fullmaktslagens tillämplighetsområden. Såsom påpekats vid remissbehand­ lingen medför den föreslagna gränsdragningen bl. a. den konsekvensen, att möjlighet kommer att saknas att i ifrågavarande utsökningsmål förordna ombud för part, som på grund av krigsförhållandena är ur stånd att be­ vaka sin rätt. Den administrativa fullmaktslagen innehåller nämligen icke någon motsvarighet till den nu föreslagna lagens regler om förordnande av ombud. Det torde emellertid få övervägas att komplettera den administra­ tiva fullmaktslagen med regler bl. a. i detta hänseende. Spörsmålet härom skall dock icke upptagas i detta sammanhang.

II. Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad i det föregående anförts har upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. m. Beträffande innehållet i lagförslaget får jag, utöver vad som framgår av det föregående, anföra följande.

1 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § i promemorians förslag.

28

Kungi. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

Promemorian. Enligt 1940 års lag krävdes ett särskilt förordnande för att lagen sknlle komma i tillämpning. I promemorian anföres, att det synes onödigt att undantagslöst upprätthålla detta krav. Det är enligt prome­ morian tämligen självklart att lagen skall sättas i tillämpning, om riket kommer i krig. I promemorian föreslås därför att lagen utan särskilt för­ ordnande skall äga tillämpning, när riket befinner sig i krig. Förhandenvaro av krigstillstånd skall enligt 9 § beredskapskungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404) konstateras genom en av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse. Eljest bör enligt promemorian krävas förordnande av Kungl. Maj :t, vilket under­ ställes riksdagens prövning. Bestämmelserna om lagens försättande i till- lämpning vid krigsfara eller eljest av krig föranledda, utomordentliga för­ hållanden föreslås i promemorian utformade i överensstämmelse med stad- gandena i 2 § lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilför- svarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten samt 1 § administrativa full- maktslagen, sistnämnda stadgande i lydelse enligt lagen den 27 februari 1953.

I promemorian påpekas vidare, att 1940 års lag enligt bestämmelse i 1 § fjärde stycket ej var tillämplig å krigsdomstolar och rättegången därstädes. Processlagberedningen framhöll i motiven till lagen, att de frågor som hän­ förde sig till krigsförhållandena vore vad anginge nämnda ämne i allt vä­ sentligt redan reglerade genom 1914 års lag om krigsdomstolar och rätte­ gången därstädes. Numera har 1914 års lag ersatts med militära rättegångs­ lagen den 30 juni 1948, vilken nära anknyter det militära rättegångsförfa- randet till det civila. Militära mål handlägges sålunda vid allmän domstol i den mån de ej handlägges av befattningshavare vid krigsmakten (disciplin­ mål och vissa ersättningsmål). Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall dock i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer krigsrätt i stäl­ let för allmän underrätt vara domstol för avdelning vid krigsmakten. Med avseende å rättegången i militära mål gäller i tillämpliga delar, där ej an­ nat är särskilt stadgat, vad om rättegång i allmänhet är föreskrivet. Vissa särregler innehållande undantag från rättegångsbalkens regler har föreskri­ vits med hänsyn till militära förhållanden. De avvikelser från det ordinära iörfarandet som upptages i den nu föreslagna särskilda rättegångslagen är enligt promemorian av sådan art, att det ej torde vara anledning att undan­ taga de militära målen, vare sig de handlägges av allmän domstol eller av krigsrätt. I promemorians förslag har därför icke upptagits någon mot­ svarighet till 1 § fjärde stycket i 1940 års lag.

Yttrandena. Göta hovrätt anser det icke utan vidare givet, att lagen automa­ tiskt bör gälla, när riket befinner sig i krig. Fall kan enligt hovrättens me­ ning tänkas, då riket exempelvis på grund av åtaganden inom en interna­ tionell organisation eller en försvarsallians formellt befinner sig i krig med ett avlägset, främmande land utan att fördenskull förhållandena i riket är sådana, att de särskilda bestämmelser lagen innehåller bör träda i till- lämpning. Om lagen automatiskt trätt i tillämpning, skall den, framhåller hovrätten vidare, fortsätta att gälla ända till dess krigstillståndet formellt

29

hävts, d. v. s. fred slutits. Om riket alltså befinner sig i krig med ett främ­ mande land och med detta land sluter vapenstillestånd men ej fred, skall enligt förslaget lagen alltjämt tillämpas under vapenstilleståndstiden, även om detta ej alls betingas av förhållandena inom riket. För de tillämpande myndigheterna och för den enskilde kan det enligt hovrättens åsikt i sådana fall vara svårt att avgöra, huruvida bestämmelserna upphört att gälla eller ej ävensom att fastslå den exakta tidpunkten för krigstillståndets hävande. Hovrätten erinrar om att någon motsvarighet till bestämmelsen i 9 § bered- skapskungörelsen om kungörande av att riket kommit i krig ej finnes stad­ gad för det fall, att krigstillstånd upphört. 1951 års rättegångskommitté ifrågasätter på liknande skäl om icke upphörandet av reglernas tillämpning alltid bör göras beroende av särskilt förordnande av Kungl. Maj :t.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler anmärker, att uttrycket »under utom­ ordentliga, av krig föranledda förhållanden» är svårtydbart samt att det heller icke förekommer i de nya förfogande- och ransoneringslagarna. Det kan enligt föreningens mening ifrågasättas om det överhuvud är behövligt att medtaga andra situationer än krig och krigsfara såsom förutsättning för att lagen skall kunna bringas i tillämpning.

Göta hovrätt och 1951 års rättegångskommitté påpekar, alt det icke av lag­ texten framgår att förvaltningsdomstolarna skall undantagas från lagen och hänföras under administrativa fullmaktslagen. Som ej heller sistnämnda lag innehåller någon bestämmelse, varav klart framgår att den äger tillämp­ ning på dessa domstolar, bör lagtexten i detta hänseende förtydligas.

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits bör i likhet med vad som gäller beträffande administrativa fullmaktslagen och vissa andra beredskapslagar bestämmelserna i lagen automatiskt träda i funktion i och med att riket kommer i krig. Det synes ej vara anledning att uppgiva denna grundsats med hänsyn till den i ett remissyttrande berörda eventualiteten, att vårt land skulle råka i ett mera formellt krigstillstånd med främmande makt. I enlighet med promemorians förslag bör lagen eljest, vid krigsfara eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden, bringas i till- lämpning genom Kungl. Maj:ts förordnande med efterföljande godkännande av riksdagen.

Enligt promemorians förslag skall, om bestämmelserna i lagen trätt i funktion genom krigsutbrott, tillämpningen fortsätta så länge kriget varar och med vissa i övergångsbestämmelserna angivna modifikationer automa­

tiskt upphöra i och med krigets slut. Vid remissbehandlingen har påpekats, att man icke kan utesluta möjligheten av att ett fredsslut föregås av vapen­ stillestånd och att lång tid kan förflyta mellan vapenstilleståndet och freds­ slutet, varvid det icke utan vidare är givet, att en tillämpning av lagen är påkallad; skulle kriget upphöra tämligen hastigt, kan det omvänt vara lämpligt att låta lagens bestämmelser förbli i kraft under viss övergångs­ period. Vad sålunda anförts synes dock ej böra föranleda till avvikelse från promemorian, som anknyter till administrativa fullmaktslagen i dess år 1953 antagna lydelse.

Kungl. Maj. ts proposition nr 7G år 1957

30

Kangl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Det torde utan särskild föreskrift vara klart att förevarande lag icke äger tillämpning med avseende å myndigheter, som har att utöva dömande verk­ samhet i administrativa mål. På dessa myndigheter är i stället administra­ tiva fullmaktslagen tillämplig (SOU 1940:23 s. 26).

2

§■

Förevarande paragraf svarar mot 2 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 1940 års lag (2 § första stycket 1) ägde Konungen förordna, att domstol skulle sammanträda å andra tider och ställen än som för vanliga fall var bestämt. I promemorian påpekas, att de bestämmelser om sammanträdestider och sammanträdesställen som finnes i nya rätte­ gångsbalken ger ganska stora möjligheter till anpassning efter omständig­ heterna. För häradsrätt finnes icke i själva lagen några särskilda tider ovill­ korligen fastslagna (1 kap. 7 §). Vad angår rådhusrätt stadgas däremot att varje vecka skall för huvudförhandling hållas en eller flera allmänna rätte- gångsdagar (1 kap. 13 §). Hovrätt skall sammanträda så ofta det för arbetet kräves (2 kap. 5 §). Såväl häradsrätt och rådhusrätt som hovrätt kan sam­ manträda utom domkretsen (1 kap. 7 och 13 §§, 2 kap. 5 §). Bestämmelser­ na om högsta domstolen och dess tjänstgöring (3 kap. rättegångsbalken samt lagen den 20 december 1946 om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring) innehåller ej några närmare föreskrifter om sammanträdesti­ der och anger ej heller någon bestämd sammanträdesplats. Vad angår ägo- delningsrätt, expropriationsdomstol och vattendomstol skall sammanträde vanligtvis hållas i anslutning till syn på stället. Eljest framgår av 21 kap. 11 § jorddelningslagen, att sammanträde med ägodelningsrätt i varje fall alltid skall hållas å tingsställe eller eljest å plats inom domsagan, medan för vattendomstol i 11 kap. 50 § vattenlagen endast föreskrives, att platsen skall vara för parterna välbelägen. I 29 § expropriationslagen stadgas att huvud­ förhandling skall, där målet kan prövas utan syn, hållas på plats som dom­ stolens ordförande bestämmer med hänsyn till att minsta kostnader upp­ står. Arbetsdomstolen sammanträder så ofta det erfordras för måls hand­ läggning; ehuru domstolen har sitt säte i Stockholm kan den, där det prö­ vas nödigt, sammanträda utom Stockholm (9 § lagen om arbetsdomstol).

Med hänsyn till innehållet i de angivna lagbestämmelserna kan enligt vad i promemorian anföres undantagsregler beträffande sammanträdestider och sammanträdesplatser under krigsförhållanden möjligen synas överflödiga. Emellertid kan det enligt promemorian vara av behovet påkallat exempelvis att befria rådhusrätt från skyldigheten att varje vecka hålla allmänna rät- tegångsdagar. Vidare kan det bli nödvändigt att t. ex. häradsrätt under en längre period regelmässigt förlägger sina sammanträden på annan plats än tingsorten. För denna anordning kan visserligen formellt stöd vinnas i 1 kap.6 och 7 §§rättegångsbalken, men en dylik tillämpning av lagrum­ men har måhända ej varit avsedd. På grund av det anförda har i förslaget, i överensstämmelse med 1940 års lag, upptagits bemyndigande för Kungl.

31

Maj:t att bestämma, att domstol skall sammanträda å andra tider och stäl­ len än som för vanliga fall är föreskrivet.

Vidare framhålles i promemorian, att en utväg att under krigsförhållan- den upprätthålla rättsskipningen är att denna vid viss domstol tills vidare övertages av annan domstol. Härom fanns en bestämmelse i 2 § första styc­ ket 2. i 1940 års lag. En motsvarande regel har upptagits i förevarande para­ graf i förslaget. Med hänsyn till nya rättegångsbalkens terminologi har i jäm­ förelse med 1940 års lag den ändringen vidtagits i promemorians förslag, att uttrycket »lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga» uteslutits.

I promemorian yttras därjämte, att Kungl. Maj:t enligt 2 § andra stycket i 1940 års lag ägde beträffande högsta domstolens tjänstgöring på avdelning­ ar efter högsta domstolens hörande förordna efter omständigheterna. En motsvarande bestämmelse — som alltså kommer att innefatta avvikelse från vad i 3 kap. 4 § rättegångsbalken och förutnämnda lag den 20 december 1946 stadgas — har upptagits i förslaget. Med hänsyn till föreskriften i 2 kap. 3 § rättegångsbalken, att hovrätt skall vara delad i två eller flera avdelningar, har undantagsregeln utvidgats till att avse även hovrätterna. Någon uttryck­ lig föreskrift, att högsta domstolen eller vederbörande hovrätt skall höras innan förordnande meddelas, har ej ansetts påkallad.

I 2 § i promemorians förslag har därjämte upptagits den förut berörda re­ geln om rätt för Kungl. Maj :t att förordna om ändrad sammansättning av domstol.

Yttrandena. Göta hovrätt håller före att det i 2 § första stycket 2. i 1940 års lag förekommande uttrycket »lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga» bör medtagas jämväl i nu ifrågavarande lag. Även efter nya rät­ tegångsbalkens ikraftträdande finnes å skilda ställen bestämmelser av inne­ börd att lagfaren domare handlägger visst mål eller ärende. Hovrätten erin­ rar i detta hänseende om bestämmelserna om konkursdomare, ägodelnings- domare och inskrivningsdomare (jfr även giftermålsbalken 14: 1). Avsikten torde enligt hovrättens antagande vara att 2 § första stycket 2) i promemo­ rians förslag skall tillämpas även i dessa fall. Samma anmärkning framstäl- les av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och 1951 års rättegångskommitté.

Överbefälhavaren hävdar, att bestämmelsen i första stycket 1) icke bör äga tillämpning i fråga om krigsrätt. Sådan domstol sammanträder nämligen å de tider och ställen den själv bestämmer. Någon ändring i detta avseende bör ej ske.

Departementschefen. Såsom anmärkts av Göta hovrätt in. fl., bör 2 § 2) ut­ formas så, att därav uttryckligen framgår, att överflyttning kan ske jämväl av åligganden som tillkommer lagfaren domare i viss underrätt eller viss domsaga, t. ex. konkursdomare och ägodelningsdomare.

För flera slags domstolar — däribland krigsrätterna — är reglerna om sammanträdestid och sammanträdesplats så elastiskt utformade, att något egentligt behov av särregler härom icke föreligger för dem. Då det emeller­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

32

Kungt. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

tid är enklast att låta bestämmelsen i 2 § 1) avse domstol överhuvud taget och någon olägenhet härav icke är att befara, har jag icke funnit skäl att i denna del föreslå någon ändring i promemorians förslag.

På skäl som anförts i den allmänna motiveringen har jag icke ansett an­ ledning föreligga att upptaga någon regel om ändrad sammansättning av domstol.

3 §•

Denna paragraf överensstämmer med 3 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 2 § tredje stycket i 1940 års lag ägde Kungl. Maj:t, i den mån det befanns påkallat på grund av förhållanden, som avsågs i 1 § i lagen, bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skulle tjänstgöra i annan befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domar­ befattning. Beträffande ordinarie tjänstemans förflyttningsskyldighet finns numera bestämmelser i 13 § statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436). Bestämmelserna innefattar, såvitt angår domare, i hu­ vudsak ej någon ändring i jämförelse med det förut gällande civila avlö- ningsreglementet; det nya reglementet är dock tillämpligt även å härads­ hövdingar. Särskilda bestämmelser rörande förflyttningsskyldighet vid krigsförhållanden för domare och andra befattningshavare vid domstolar är enligt promemorian alltjämt erforderliga. En bestämmelse överensstäm­ mande med nyssberörda lagrum i 1940 års lag har därför upptagits i för­ slaget.

Enligt 4 kap. 8 § rättegångsbalken väljes nämndeman i häradsrätt för sex år, dock med rätt att avgå efter två år. I 4 kap. 6 § stadgas att en­ dast den som fyllt sextio år eller eljest uppger giltigt hinder äger vägra att mottaga uppdrag såsom nämndeman; den som avgått ur nämnden är dock ej skyldig att åter inträda förrän efter sex år. Motsvarande bestämmelser gäller för ägodelningsnämndeman och vattenrättsnämndeman, dock att för dem finns en övre gräns för valbarhet av sextiofem år (21 kap. 2, 3 och 5 § § jorddelningslagen samt 11 kap. 2 och 4 §§ vattenlagen). I promemo­ rian föreslås, att dessa restriktioner icke skall upprätthållas under krigs­ förhållanden. I den mån hälsa och krafter står bi bör medborgarna, fram- hålles det i promemorian, i ett farofyllt läge göra sin insats oavsett ålder (jfr 3 § administrativa fullmaktslagen enligt lydelse efter lagändringen den 27 februari 1953). En bestämmelse som under krigsförhållanden sätter ur kraft vad som gäller om rätt för den som redan innehaft uppdrag som nämndeman eller uppnått viss ålder att avsäga sig uppdraget och om att nämndeman ej må ha uppnått viss ålder, föreslås därför i det vid promemo­ rian fogade lagförslaget.

I 4 kap. 9 § rättegångsbalken stadgas, att nämndeman, som entledigats eller eljest avgått, är, om han alltjämt är valbar, skyldig att fortfarande fullgöra uppdraget, till dess besked inkommit till rätten, att annan blivit vald samt att även därefter tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i

33

vars handläggning han förut deltagit. Denna regel äger motsvarande til 1- lämpning beträffande ägodelnings- och vattenrättsnämndeman (21 kap. 5 § andra stycket jorddelningslagen och 11 kap. 4 § tredje stycket vattenlagen). Med hänsyn till dessa regler erfordras, enligt vad i promemorian uttalas, icke någon motsvarighet till stadgandet i 3 § första stycket i 1940 års lag. Däremot har en regel om kvarstående i uppdrag ansetts påkallad beträf­ fande vissa andra grupper. Enligt 15 § expropriationslagen skall i expro- priationsdomstol i regel finnas två särskilt utsedda expropriationstekniker. För att tjänstgöra i expropriationsdomstolen skall enligt 16 § samma lag Kungl. Maj:t eller myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer, för en tid av sex år i sänder för varje län förordna lämpligt antal expropriationstekni­ ker. I promemorian framhålles, att man får räkna med möjligheten att vid krigsförhållanden, då myndigheterna i första hand måste ägna sig åt vik­ tigare frågor, tiden för dylika förordnanden utlöper utan att nya förord­ nanden meddelas. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian en bestäm­ melse om att det gamla förordnandet skall gälla intill dess nytt förord­ nande meddelas. Bestämmelsen föreslås äga tillämpning jämväl beträffan­ de tekniskt sakkunniga ledamöter i Stockholms rådhusrätt vid handlägg­ ning av patentmål (23 § patentförordningen) samt beträffande sakkunnig vid sjöförklaring och sjöförhör ävensom särskild ledamot vid handlägg­ ning av mål angående klander av dispasch (314 § sjölagen).

Yttrandena. Paragrafen har under remissbehandlingen icke föranlett an­ nat yttrande än att hovrätten för Västra Sverige ifrågasatt, om icke sär­ skilda bestämmelser bör meddelas jämväl i fråga om jurymans skyldighet att kvarstå i sitt uppdrag.

Departementschef en. Jag har ej funnit anledning till erinran mot prome­ morians förslag, som alltså — frånsett en redaktionell jämkning — i oför­ ändrat skick upptagits i departementsförslaget. Frågan om bestämmelser, som innefattar avikelser från tryckfrihetsförordningens regler om jurymans mandattid, kan med hänsyn till nämnda förordnings karaktär av grundlag icke upptagas till behandling i förevarande ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

4 §•

Paragrafen äger motsvarighet i 4 § i promemorians förslag.

Promemorian. Enligt 4 kap. 10 § rättegångsbalken gäller, att om nämnde­ man av jäv är hindrad att tjänstgöra eller uteblir från rättens sammanträde och annan nämndeman ej utan tidsutdräkt kan infinna sig, rättens ordfö­ rande äger till tjänstgöring i nämnden kalla någon, som är valbar till nämn­ deman för domkretsen. Beträffande ägodelningsnämndeman ges i 21 kap. 7 § jorddelningslagen en bestämmelse av motsvarande innehåll. I promemo­ rian föreslås en kompletterande regel av innebörd att till tjänstgöring såsom nämndeman må i fall som avses i nämnda båda lagrum kallas jämväl nämn­ deman eller till nämndeman valbar person utom domkretsen. 1940 års lag in­ nehöll i 3 § andra stycket eu motsvarighet till denna regel. I promemorian

:t

lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 76

Kangl. Maj:ts proposition nr 76 år 1 !)57

35

der undanröjes bör emellertid icke vara enda förutsättningen för att över­ flyttning skall få ske. Det bör jämväl krävas, att åtgärden med hänsyn till föreliggande omständigheter finnes lämplig. Vid denna bedömning har dom­ stolen att beakta sådana faktorer som hindrets varaktighet, vikten av att sa­ ken avgöres utan dröjsmål, utredningens beskaffenhet och överflyttningens inverkan på rättegångskostnaderna. Ett mindre kravmål, med vars avgöran­ de utan större olägenhet kan anstå och i vilket ett flertal vittnen, bosatta inom domstolens jurisdiktionsområde, skall höras, bör exempelvis icke över­ flyttas till en avlägset belägen domstol, även om en nödvändig inställelse från parts sida därigenom möjliggöres.

6

§•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 5 § första och andra styckena i promemorians förslag.

Promemorian. I 1940 års lag fanns i 4, 6 och 8 §§ föreskrifter om förord­ nande av ombud för part, som kunde antagas vara ur stånd att vid hand­ läggning av mål och ärende bevaka sin rätt, och motsvarande bestämmelser har upptagits i promemorians förslag. Härom anföres i promemorian:

Ombud bör förordnas om behov därav finnes föreligga. Förordnandet med­ delas av rätten eller lagfaren befattningshavare, som bereder eller eljest handlägger målet eller ärendet. Några närmare bestämmelser om upphöran­ de av ombudets uppdrag torde ej böra meddelas. I förslaget har i detta hän­ seende endast föreskrivits, att förordnandet gäller intill dess ombudet av rät­ ten eller nyssberörd befattningshavare entledigas. Uppenbart är att dylikt entledigande skall ske, när parten befinnes vara i stånd att på egen hand el­ ler genom ett av parten själv utsett ombud tillvarataga sin rätt.

Den som förordnats till ombud skall fullgöra samma funktioner som ett i normal ordning utsett rättegångsombud. De i 12 kap. RB meddelade be­ stämmelserna angående rättegångsombud bör sålunda i tillämpliga delar bli gällande å ombudet, med iakttagande av att behörigheten icke är inskränkt till viss domstol eller visst rättegångstillfälle (jfr 12 kap. 14 § RB). I brott­ mål bör ombudet intaga samma ställning som offentlig försvarare. Beträf­ fande rätt för ombudet att sätta annan i sitt ställe torde föreskrift få lämnas i förordnandet (jfr 12 kap. 13 § och 21 kap. 6 § RB). Någon inskränkning i ombudets befogenhet att eftergiva partens rätt eller eljest ingå förlikning bör ej göras, då förlikning under vissa förhållanden kan vara till fördel för par­ ten. Vid förordnandet av ombud skall givetvis tillses, att till ombud utses person, som har erforderliga kvalifikationer att bedöma, vilka åtgärder som är bäst lämpade att tillvarataga partens rätt och intressen.

I promemorian tillfogas, att i ombudets befogenheter ingår att göra ansö­ kan om fri rättegång. Bifalles dylik ansökan torde ombudet enligt prome­ morian normalt böra förordnas till biträde åt parten enligt lagen om fri rättegång. I lagförslaget upptages en uttrycklig bestämmelse om alt ombu­ det må förordnas till biträde enligt sagda lag.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att förslaget icke ger nödig klarhet i fråga om förutsättningarna för förordnande av ombud.

Hovrätten anför:

37

skall tillämpas. Rådhusrätten finner sålunda ovisst, om 21 kap. 5 § rätte­ gångsbalken eller allenast vad i 12 kap. 2 § rättegångsbalken är stadgat skall gälla i fråga om ombud i brottmål. Hovrätten för Nedre Norrland anser det tveksamt, om meningen är att för ombud uppställa samma kompetens­ krav som för offentlig försvarare resp. biträde enligt lagen om fri rättegång. Därest så är fallet kan, påpekar hovrätten, icke obetydliga svårigheter un­ der krigsförhållanden uppstå att i varje läge upprätthålla dessa krav. Sve­ riges advokatsamfund finner det oklart, om även ombud i tvistemål enligt förslaget skall vara advokat. Samfundet utgår ifrån att en sådan tolkning icke är åsyftad. Med hänsyn till att ombudet kan tvingas att på egen hand fatta beslut, som kan vara av mycket stor betydelse för huvudmannen, är det enligt samfundets mening av vikt att till ombud förordnas person med särskild erfarenhet av och vana vid dylika avgöranden. Samfundet hemställer därför att i stadgandet måtte föreskrivas att till ombud må för­ ordnas allenast den som är behörig att mottaga förordnande som offentlig försvarare. Jämväl 1951 års rättegångskommitté anser, att endast personer, som är behöriga att mottaga uppdrag som offentlig försvarare, bör kunna förordnas till ombud. Dessutom föreslår kommittén, att skyldighet stadgas för advokat att åtaga sig uppdrag såsom ombud. Om brist på behöriga per­ soner skulle uppstå och denna brist icke kan avhjälpas genom begagnande av Kungl. Maj:ts dispensrält enligt 27 § rättegångsbalkens promulgations- lag, synes möjlighet böra öppnas för hovrätt att meddela dispens.

Förordnat omhuds behörighet diskuteras av bl. a. riksåklagarämbetet. Det förefaller ämbetet tveksamt, om ombud skall äga behörighet att »väc­ ka talan och mottaga stämning i tvistemål och indispositiva brottmål». Därest behörighet i nu angivet hänseende enligt förslaget ej ansetts böra tillkomma ombuden, har ämbetet ej något att invända häremot. Med hän­ syn till del principiella syftet med bestämmelserna — att förebygga rättsför­ lust för part — torde eu utsträckning av ombuds behörighet till att avse åtgärder av nu angivet slag ej kunna anses erforderlig. Mot en dylik vid­ sträckt befogenhet för ombud, som utsetts utan partens egen medverkan, synes vidare betänkligheter kunna anföras ur synpunkten av den enskildes rättssäkerhet. Ämbetet ifrågasätter vidare, om icke sådan delgivning, som enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken skall ske med den misstänkte, under vissa förutsättningar bör kunna ske med särskilt ombud för den misstänkte. I likhet med riksåklagarämbetet anser hovrätten över Skåne och Blekinge det icke vara fullt klart, alt ombuds behörighet enligt förslaget skall omfat­ ta de i 12 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken angivna åtgärderna.

Departementschefen. Enligt rättegångsbalken gäller den principen, att hinder för måls eller ärendes avgörande föreligger, när part är ur stånd alt bevaka sin talan. Detta kan uppenbarligen ofta bli fallet under krig och där­ med jämställda förhållanden. Därmed är emellertid ingalunda givet, att om­ hud alltid hör förordnas för part, som är förhindrad att tillvarataga sina in­ tressen. Till eu början är tänkbart, att handläggningshindret kan undanrö­

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år i957

jas genom att målet överflyttas till annan domstol (jfr 5 § i departements' förslaget). Vidare kan i många fall målet eller ärendet utan större olägenhet vila till dess handläggningshindret upphört. Om det emellertid för någon­ dera parten eller ur allmän synpunkt är av synnerlig vikt, att saken bringas till avgörande utan tidsutdräkt, bör domstolen genom förordnande av ombud söka undanröja handläggningshindret. Framför allt bör härvid hänsyn tagas till den bortovarandes intresse av att få ett avgörande till stånd. I anslutning till vad som påpekats i vissa remissyttranden bör en skärpning i förhållande till promemorians förslag äga rum av de i lagtexten angivna förutsättning­ arna för ombuds förordnande. I lagtexten torde vidare böra angivas, att om­ bud skall entledigas, så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av honom utsett ombud bevaka sin rätt.

I likhet med vad som gällde enligt 1940 års lag (8 §) bör ombud kunna förordnas jämväl i mål eller ärende som handlägges av lagfaren domare i underrätt eller domsaga. Denna innebörd synes komma till klarare uttryck, om orden »vid domstol» i promemorians förslag utgår ur lagtexten.

Den för vilken ombud skall kunna förordnas betecknas i den föreslagna lagtexten såsom part. Denna term torde här lika litet som i 5 § lagen om fri rättegång böra tolkas så restriktivt, att den som står i begrepp att inträda såsom part skulle vara utesluten från möjligheten att erhålla ombud. Vad särskilt angår målsägande, som icke är part, minskas dock behovet av om­ bud därigenom, att åklagare enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken i viss ut­ sträckning är pliktig att förbereda och utföra även målsägande^ talan.

Såsom hovrätten för Nedre Norrland påpekat, bör av lagtexten framgå, att ombud endast kan förordnas, när det för parten föreliggande hindret beror på krigsförhållandena.

Med hänsyn till arten av de uppgifter, som kommer att åvila ett förordnat ombud, torde som huvudregel böra uppställas, att ombudet skall vara advo­ kat. Om sådan icke finnes att tillgå, bör dock även annan lämplig person kunna förordnas. Vidare torde skyldighet böra stadgas för advokat att åtaga sig uppdrag såsom ombud enligt förevarande paragraf i samma utsträckning som enligt 8 kap. 5 § rättegångsbalken gäller i fråga om uppdrag såsom of­ fentlig försvarare.

För att det här föreslagna ombudsinstitutet skall kunna på ett tillfreds­ ställande sätt fylla sin uppgift, bör ombudet erhålla sådan behörighet, som avses i 12 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken. Ombudet bör dock icke äga mottaga delgivning av stämning i brottmål. Denna inskränkning, som synes påkallad av rättssäkerhetshänsyn, torde icke behöva vålla några nämn­ värda olägenheter. Fullgör den misstänkte krigstjänstgöring, kan delgivning med honom ske genom militärmyndigheternas försorg. I fråga om evakuera­ de personer torde domstolen kunna erhålla upplysning om uppehållsorten genom civilförsvarsmyndigheterna. Ej heller i övriga fall torde det vara för­ enat med alltför stora svårigheter att verkställa delgivning av stämning med misstänkt, vars uppehållsort är känd. Kan å andra sidan upplysning icke vinnas om den misstänktes uppehållsort eller är han tillfångatagen eller eljest

41

skyldighet att gottgöra statsverket sådan ersättning äga motsvarande lill- lämpning. Jämväl i övriga fall bör, såsom i promemorian föreslagits, om­ budet äga att av allmänna medel åtnjuta arvode samt ersättning för kosl- nad och tidsspillan. Äterbetalningsskyldigheten torde böra bestämmas efter vad om rättegångskostnad är stadgat. Härigenom blir återbetalningsskyl- digheten normalt beroende av målets eller ärendets utgång. Vinner den part, för vilken ombud förordnats, skall sålunda i regel motparten förpliktas gottgöra statsverket ombudskostnaden; tappar han, skall han regelmässigt själv betala statsverket kostnaden. Skulle rättegångskostnaderna ha kvit­ tats, har likaledes den part, för vilken ombud förordnats, att till statsver­ ket återgälda kostnaden. Om vittne genom försumlighet vållat ökade om- budskostnader, skall vittnet förpliktas att i motsvarande man ersätta stats­ verket ombudskostnaden. I lagtexten har de angivna grundsatserna ut­ tryckts så, att rätten vid målets eller ärendets avgörande skall förplikta part eller annan att till statsverket återgälda ombudskostnaden, såframt han enligt vad om rättegångskostnad är stadgat skulle haft att svara för kostnaden.

I likhet med vad som gäller om biträde enligt lagen om fri rättegång och offentlig försvarare bör ombud vara förhindrad att förbehålla sig särskild ersättning av den företrädda parten. En bestämmelse härom föreslås i sis­ ta stycket av förevarande paragraf.

8

§■

Denna paragraf saknar motsvarighet i promemorians förslag.

Departementschefen.

Jämlikt 21 kap. 5 § rättegångsbalken gäller, att en­

dast advokat kan förordnas till offentlig försvarare. Dock må enligt 27 § rättegångsbalkens promulgationslag vid de domstolar Kungl. Maj :t bestäm­ mer tills vidare och till dess Kungl. Maj:t annat förordnar till offentlig för­ svarare utses även annan lämplig person, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Sådant undantag bär av Kungl. Maj :t medgivits för flertalet domstolar under hovrätten för Övre Norrland samt för domstolarna inom Gotlands län ävensom — under visst villkor __ för Ölands domsagas häradsrätt. Såsom under remissbehandlingen av promemorian antytts av hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sve­ riges häradshövdingar kan under krigsförhållanden tillgången på advoka­ ter, som har möjlighet att utöva sin yrkesverksamhet, lätt bli knapp. 1 så fall står visserligen den möjligheten öppen, att Kungl. Maj :t i större ut­ sträckning än eljest begagnar sin i 27 § rättegångsbalkens promulgations­ lag stadgade dispensrätt. Emellertid är även kretsen av de personer, som enligt sagda lagrum kan ifrågakomma såsom offentliga försvarare, rela­ tivt begränsad. Härtill kommer, att det är ett viktigt önskemål att under krigsförhållanden så långt möjligt avlasta göromål från Kungl. Maj:t. Den lämpligaste utvägen synes vara att — i överensstämmelse med vad som en­ ligt 103 § militära rättegångslagen redan gäller för mål, som tillhör krigs­ rätts behandling — modifiera regeln i 21 kap. 5 § rättegångsbalken så, att

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

42

det blir möjligt för domstolen att, om advokat icke finnes att tillgå, förordna annan lämplig person till offentlig försvarare. I detta sammanhang bör även kompetensreglerna för rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång upp­ märksammas. Till sådant biträde skall enligt 5 § andra stycket sagda lag törordnas advokat eller annan som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Jämväl denna regel torde under krigsförhållan- den böra modifieras på samma sätt som föreslagits i fråga om offentlig försvarare. Med hänsyn till det anförda föreslås i förevarande paragraf en regel av innebörd att till offentlig försvarare eller rättegångsbiträde enligt lagen om fri rättegång må, om någon som äger föreskriven behörighet att lullgöra sådant uppdrag icke finnes att tillgå, förordnas annan lämplig per­ son.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

9 §.

Denna paragraf motsvaras i promemorians förslag av 6 §.

Promemorian. Enligt 1940 års lag (10 § i lydelse enligt lag den 22 juni 1944) ägde Kungl. Maj:t beträffande riket i dess helhet eller viss del därav förordna om förlängning av den tid, inom vilken ingivande av inlaga eller annan åtgärd för fullföljande eller bevakande av talan annorledes än genom särskilt rättsmedel skulle äga rum hos domstol in. fl. myndigheter. I pro­ memorian föreslås en bestämmelse av samma innebörd. Därutöver föreslås i promemorian, att förlängning av ifrågavarande tidsfrister i vissa fall skall kunna ske oberoende av särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Vid ett has­ tigt inträdande krigstillstånd eller därmed jämförligt läge uppkommer, framhålles det i promemorian, starka rubbningar i samhällslivet, och med­ borgarna i genien behöver ha någon tid på sig för att ställa om sig till de nya förhållandena. Övergångstiden beräknas i promemorian till två veckor. Un­ der denna övergångstid bör enligt promemorian inga fatalietider löpa. Det påpekas i promemorian, att man får räkna med möjligheten att erforderligt förordnande av Kungl. Maj.t ej omedelbart medhinnes. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian, att fatalietider icke skall löpa under en period av två veckor efter det paragrafen på grund av inträffat krigstillstånd eller till följd av förordnande enligt 1 § första stycket trätt i tillämpning. Därest lagrummet trätt i tillämpning till följd av förordnande enligt 1 § första styc­ ket och krigstillstånd därefter inträder, skall enligt promemorian fatalie- tiderna likaledes upphöra att löpa under två veckor. Sistnämnda regel före­ slås gälla oavsett om krigstillståndet inträffar inom två veckor efter förord­ nandet.

Yttrandena. Föreningen Sveriges stadsdomare har ställt sig tveksam till förslaget om automatisk förlängning av ifrågavarande frister. Att på för­ hand fixera den lämpliga tidslängden torde enligt föreningens mening vara ogörligt. Ett krigstillstånd följt av invasion medför helt andra rubbningar i samhällslivet än ett krigstillstånd med en avlägsen stat. Föreningen före­ slår, att Kungl. Maj :t efter det aktuella läget skall äga bestämma om och i vad mån förlängning av fataliefrister erfordras. Å andra sidan anser riks­

43

åklagarämbetet att starka skäl talar för en automatisk förlängning vid krigs­ fall. För det fall att lagens bestämmelser träder i kraft på grund av sär­ skilt förordnande anser ämbetet däremot icke anledning föreligga att låta viss på förhand fixerad förlängning inträda. Med hänsyn till de skiftande för­ hållanden som kan utmärka ett beredskapsläge förefaller det ämbetet lämp­ ligare att särskilt förordnande om förlängning meddelas i detta fall.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar anser den tid av två veckor, varmed förlängning föreslås skola ske, vara väl kort.

Frågan om stadgandets tillämplighet på militära mål upptages till be­ handling av några remissinstanser, överbefälhavaren anser, att de motiv som dikterat stadgandet, knappast kan åberopas i militära mål. I vart fall är det enligt överbefälhavarens mening ur disciplinär synpunkt av största betydelse, att stadgandet icke blir tillämpligt vid fullföljd av talan mot så­ dant beslut i disciplinmål, varigenom arrest ålagts. Stadgandet bör därför jämkas, och jämkningen kan utan olägenhet ske på så sätt, att stadgandet förklaras icke skola gälla militära mål. Föreningen Sveriges häradshövding­ ar anser det lämpligt att vid förordnanden enligt andra stycket undantaga militära mål.

Departementschefen. EU krigsutbrott medför så gott som alltid mycket kännbara rubbningar i samhällslivet. Talrika medborgare försättes i en situation som icke tillåter dem att behörigen bevaka sina aktuella rättsliga intressen. Statsledningen ställes inför en mångfald uppgifter av hög ange- lägenhetsgrad, varigenom utrymmet för omedelbara ingripanden från dess sida på områden, som icke är av direkt krigsviktig betydelse, avsevärt be­ gränsas. Mot bakgrunden härav synes en automatisk förlängning av fatalie- tider vid krigsutbrott innebära en ändamålsenlig anordning. Automatisk förlängning av fatalietider föreslås också för det fall, att paragrafen träder i tillämpning genom Kungl. Maj :ts förordnande enligt 1 § första stycket.

Givet är, att de förhållanden, som utmärker ett beredskapsläge, kan variera betydligt. Är krigsfaran så överhängande, att en mera allmän mobilisering av försvarskrafterna äger rum med kort varsel, är det en fördel, att en auto­ matisk förlängning av fatalietider sker i och med att Kungl. Maj:t sätter lagen i funktion. Om läget däremot är mindre farofyllt, finnes i regel till­ fälle att mer ingående pröva vilka åtgärder som bör vidtagas. En sådan prövning kan ge till resultat att endast vissa av lagens bestämmelser sättes i tillämpning. Det behöver med hänsyn härtill icke befaras, alt en förläng­ ning av fatalietider skall komma till stånd utan att åtgärden är av förhål­ landena påkallad. Vid krigsutbrott bör automatisk förlängning ske, även om paragrafen dessförinnan trätt i tillämpning genom Kungl. Maj:ts för­ ordnande enligt 1 § första stycket.

Såsom i promemorian föreslagits erfordras utöver bestämmelsen om auto­ matisk förlängning eu regel, som ger Kungl. Maj:t befogenhet att i andra fall förordna om förlängning av fatalietider.

Den lid, varmed automatisk förlängning bör ske, kan i enlighet med för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 är 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

47

som endast berör domstolarna och rättegången därstädes, böra preciseras ge­ nom en direkt hänvisning till de lagrum som ej skall få tillämpas under krigsförhållanden. Hänvisning torde härvid få ske till de regler om s. k. sur- rogatdelgivning som finnes i 33 kap.8 och 12 §§rättegångsbalken.

16 §.

Paragrafen äger motsvarighet i 12 § i promemorians förslag.

Promemorian. För att lagen skall träda i tillämpning erfordras enligt 1 § första stycket antingen att krigstillstånd inträder eller att förordnande om tillämpning av lagen meddelas av Kungl. Maj :t. Därutöver förutsättes såvitt angår de stadganden som meddelas i 2 §, 3 § första stycket och 9 § andra stycket i deparlementsförslaget särskilda förordnanden av Kungl. Maj:t. I promemorian anföres, att Kungl. Maj :t i viss utsträckning bör kunna upp­ draga åt underordnad myndighet att utöva de åt Kungl. Maj :t i nämnda stadganden givna befogenheterna. En dylik delegationsrätt synes enligt pro­ memorian böra medgivas Kungl. Maj:t i fråga om de befogenheter, som av­ ses i 2 § första stycket 1) samt 3 § första stycket (jfr 2 § sista stycket i 1940 års lag). I den föreslagna lagtexten har ej angivits åt vilken myndighet upp­ draget bör meddelas. Närmast till hands ligger, enligt vad i promemorian framhålles, att uppdraget anförtros åt hovrätt såvitt angår dess domsområde.

Under vissa omständigheter kan det måhända bli nödvändigt att lämna upp­ draget även till underrätterna.

I promemorian framhålles vidare, att man får räkna med möjligheten att erforderliga åtgärder av Kungl. Maj:t ej kan omedelbart vidtagas, om ett krigstillstånd eller jämförligt läge hastigt och oförberett inträffar. Förbin­ delsen mellan olika delar av riket kan försvåras eller helt avbrytas genom överbelastning av kommunikationsmedlen eller genom fientliga aktioner. I ett sådant läge är det enligt promemorian nödvändigt att lokala myndighe­ ter kan handla på egen hand. I administrativa fullmaktslagen har detta spörsmål reglerats genom stadgandet i It § andra punkten, som (i sin ly­ delse efter 1953 års lagändring) ger civilbefälhavare och i vissa fall länssty­ relse befogenhet att i ett kritiskt läge utan särskilt uppdrag utöva de befo­ genheter som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t. En motsvarande be­ stämmelse föreslås i promemorian. Den ifrågavarande befogenheten till självständigt handlande tillkommer enligt denna bestämmelse hovrätt i vad angår dess domkrets.

Yttrandena. Stockholms rådhusrätt har ifrågasatt, om anledning finnes att göra skillnad mellan punkt 1) och 2) i första stycket av 2 §, när det gäl­ ler Kungl. Maj :ts möjlighet att delegera sin beslutanderätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att i trängande fall underrätt hör utan särskilt uppdrag äga utöva de befogenheter, som avses i 2 § första stycket 1) och 3 § första stycket.

Departementschefen. Den i 2 § första stycket 2) angivna befogenheten är av den art, alt den synes höra förbehållas Kungl. Maj:t, såvida icke situatio­ nen är sådan som avses i andra punkten av nu förevarande paragraf.

49

brott mot rikets säkerhet som meddelats i 1952 års tvångsmedelslag. Nämn­ da lag är tidsbegränsad, och man kan enligt promemorian ej utesluta möj­ ligheten att den vid giltighetstidens utlöpande ej kommer att förlängas, ehuru det får antagas att lagen sedermera kommer att återupplivas eller en liknande lagstiftning genomföres därest krigsfaran skulle öka. I promemo­ rians förslag har därför bland övergångsbestämmelserna upptagits en be­ stämmelse av innebörd, att vad i nämnda paragrafer stadgas ej skall äga tillämpning i den mån för visst slag av brott meddelats särskilda bestäm­ melser i de hänseenden som avses i sagda paragrafer.

Yttrandena. Hovrätten för Nedre Norrland anmärker, att övergångsregler­ na för den situation då lagen kommit ur tillämpning bör vara tillämpliga även i det fall att Kungl. Maj:ts förordnande förfaller på den grund att det icke vinner riksdagens gillande inom den föreskrivna tiden.

Stockholms rådhusrätt anser, att övergångsregeln angående tillämpning av förordnande som avses i 6 § andra stycket (9 § andra stycket i departe- mentsförslaget) bör utvidgas att omfatta jämväl tidsfrist, som avses i 6 ,§ första stycket (9 § första stycket i departementsförslaget).

Departementschefen. Såsom i promemorian föreslagits, bör lagen träda i kraft snarast möjligt.

I enlighet med promemorians förslag torde med hänsyn till behovet av särregler beträffande brott mot rikets säkerhet böra upptagas en särskild bestämmelse avseende tillämpningen av de särskilda förskrifterna om an­ vändningen av tvångsmedel.

Vad angår de föreslagna övergångsreglerna för det fall, att lagen kommit i tillämpning men tillämpningen skall upphöra till följd av att krigstillstånd ej längre föreligger eller att Kungl. Maj :ts förordnande om lagens tillämp­ ning upphäves, synes den i promemorian använda formuleringen kunna täcka även det av hovrätten för Nedre Norrland berörda fallet att Kungl. Maj :ts förordnande förfaller på den grund att det icke vinner riksdagens gil­ lande inom den föreskrivna tiden. Någon övergångsregel beträffande det föga praktiska fallet, att tillämpningen av lagen upphör medan frist enligt 9 § första stycket i departementsförslaget löper torde ej vara påkallad. Jag har ej heller i övrigt funnit anledning till erinran mot promemorians förslag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser angående domstolar­ na och rättegången vid krig eller krigsfara m. in.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A), måtte för det i § 87 rege­ ringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan lämnar Hans Maj:t Konungen sitt bifall.

Ur protokollet:

Chr. af Winklcrfelt

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

51

Vad i lag finnes stadgat därom, att den som redan innehaft uppdrag som nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämn­ deman ej må hava uppnått viss ålder, skall ej äga tillämpning.

Av Konungen eller annan myndighet meddelat förordnande att tjänstgöra såsom expropriationstekniker skall, oavsett att tiden för förordnandet ut­ gått, gälla intill dess nytt förordnande meddelas. Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig ledamot i Stock­ holms rådhusrätt vid handläggning av patentmål, sakkunnig vid sjöförkla­ ring eller sjöförhör samt särskild ledamot vid handläggning av mål om klander av dispasch.

4 §•

Till tjänstgöring såsom nämndeman må i sådant fall som avses i 4 kap. 10 § rättegångsbalken och 21 kap. 7 § lagen om delning av jord å landet kal­ las jämväl nämndeman eller till nämndeman valbar person utom domkret­ sen.

Inträffar förfall för expropriationstekniker och kan icke heller annan expropriationstekniker med motsvarande sakkunskap inträda i domstolen, äger ordföranden tillkalla annan lämplig person, som besitter erforderlig sakkunskap, att såsom expropriationstekniker tjänstgöra i domstolen. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig ledamot i Stockholms rådhusrätt vid handläggning av patentmål.

5 §.

Domstol äger förordna, att mål eller ärende vid domstolen skall överflyt­ tas till annan likställd domstol, om det erfordras för att undanröja sådant hinder för målets eller ärendets handläggning, vilket uppkommit på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket, samt överflyttningen med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter finnes lämplig.

6

§.

Kan part på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, antagas vara ur stånd att vid handläggning av mål eller ärende bevaka sin rätt och finnes det vara av synnerlig vikt, att saken avgöres, skall rätten eller lagfa­ ren befattningshavare, som bereder eller eljest handlägger målet eller ären­ det, förordna ombud för honom. Till ombud skall förordnas advokat, om så­ dan finnes att tillgå. Ombud skall entledigas, så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av honom utsett ombud bevaka sin rätt.

Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsombud, vars behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende å domstol eller rättegångstillfälle, skola i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud, som i första stycket sägs, dock att ombudet icke äger mottaga delgivning av stäm­ ning i brottmål.

Vad i (S kap. 5 § rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande till- lämpning beträffande uppdrag såsom ombud enligt denna paragraf.

53

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna pa­ ragraf eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kapitel är föreskrivet därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då tiden utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom sagda tid göra sådan ansökan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

11

§•

Utan hinder av att den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken avsedda vågläng­ den överstiger femton kilometer, må hämtning till förhör äga rum, om det kan antagas, att den som skall höras kan inställa sig utan avsevärd olägen­ het.

12

§.

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av för­ sändelse må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig be­ tydelse för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den pröv- ningsskyldighet som där omförmäles.

13 §.

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av sam­ tal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen miss- tänkes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller be­ ställts till och från nämnda telefonapparat, äger rätten, på yrkande av un­ dersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för tillstånd till avhörande av telefonsamtal eller till åt­ gärd som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den dag, då tillståndet delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av tele­ fonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utred­ ningen, må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

14 §.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 12 eller 13 §, skall skriftlig anmälan därom, med angivande av skälen, oför- dröjligen göras hos rätten, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prov­

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

55

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången

vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas som följer

1 §•

Befinner sig riket i krig, skola bestämmelserna i 2—12 §§ äga tillämp­ ning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen förordna, att nämnda be­ stämmelser skola tillämpas.

Förordnande, som i första stycket sägs, skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Varder förordnandet icke inom två må­ nader från det underställningen skett av riksdagen gillat, skall detsamma vara förfallet.

Under tid, då bestämmelserna i 2—12 §§ äga tillämpning, gälla icke i lag eller författning meddelade stadganden i den mån de strida mot samma be­ stämmelser eller vad med stöd av dem blivit föreskrivet.

2

§•

Konungen äger bestämma, 1) att domstol skall sammanträda å andra tider och ställen samt vid hand­ läggning av mål eller ärenden hava annan sammansättning än som för van­ liga fall är föreskrivet;

' 2) att de åligganden, som i fråga om rättsskipningen eller rättsvården till­ komma viss underrätt eller viss hovrätt, skola, helt eller delvis, övertagas av annan likställd domstol.

Om högsta domstolens och hovrätternas tjänstgöring på avdelningar äger Konungen förordna efter omständigheterna.

3 §•

Konungen äger bestämma, att lagfaren domare i eller befattningshavare vid underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan befattning vid någon av nämnda myndigheter, domare dock endast i domar­ befattning.

Vad i lag finnes stadgat därom, att den som redan innehaft uppdrag som nämndeman eller uppnått viss ålder må avsäga sig uppdraget eller att nämn­ deman ej må hava uppnått viss ålder, äge ej tillämpning.

Av Konungen eller annan myndighet meddelat förordnande att tjänstgöra såsom expropriationstekniker skall, oavsett att tiden för förordnandet ut­ gått, gälla intill dess nytt förordnande meddelas. Vad sålunda stadgats äger motsvarande tillämpning beträffande tekniskt sakkunnig ledamot i Stock­

Kungl. Maj. ts proposition nr 76 år 1957

57

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna pa­ ragraf eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 § nämnda kap. är före­ skrivet därom, att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag, då ti­ den utgick, ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket denna lag, finnes hava varit ur stånd att inom sagda tid göra sådan ansökan.

8

§•

Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvarhållande av för­ sändelse må, där det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig be­ tydelse för utredningen, meddelas av undersökningsledaren eller åklaga­ ren. I sådant fall skall anmälan som avses i tredje stycket av samma para­ graf göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl den pröv- ningsskyldighet som där omförmäles.

9 §•

Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, att expedieringen av sam­ tal till och från telefonapparat, som innehaves av den som skäligen miss- tänkes för brottet eller eljest kan antagas komma att begagnas av honom, inställes eller fördröjes eller att telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från telefonanstalt lämnas å samtal, som expedierats eller be­ ställts till och från nämnda telefonapparat, äge rätten, på yrkande av un­ dersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till sådan åtgärd.

Giltighetstiden för avhörande av telefonsamtal eller för åtgärd som avses i första stycket må bestämmas till högst en månad från den dag, då tillstån­ det delgavs telefonanstaltens föreståndare.

Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till avhörande av te­ lefonsamtal eller till åtgärd som avses i första stycket skulle medföra så­ dan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för ut­ redningen, må förordnande om åtgärden meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren.

10

§.

Har undersökningsledare eller åklagare meddelat förordnande jämlikt 8 eller 9 §, skall anmälan därom, med angivande av skälen, ofördröj ligen gö­ ras hos rätlen, som har att skyndsamt upptaga ärendet till prövning. Fin­ ner rätten, att förordnandet icke bör äga bestånd, skall rätten upphäva för­ ordnandet.

11

§•

Delgivning med den, som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, skall ske genom militär myndighets försorg. Intyg av sådan myndighet gälle såsom fullt bevis, att delgivning blivit så verkställd som intyget innehåller. Avser delgivning stämning eller kallelse att eljest infinna sig vid domstol, skall in­ tyget tillika innehålla uppgift, huruvida den kallade på grund av sin tjänst­ göring är hindrad att inställa sig. Har delgivning verkställts annorledes än genom militär myndighet, vare den gällande; dock må delgivning ej ske genom handlings införande i allmänna tidningarna eller överlämnande lili den söktes husfolk eller på annat sådant sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

59

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 januari

1957.

Närvarande:

justitieråden W^alin,

S^jöwall, H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg.

Enligt lagrådet den 21 december 1956 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 23 november 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrå­ dets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag" till lag med särskilda bestämmelser angå­ ende domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av hovrättsassessorn L. Fredlund.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

1

§•

Bestämmelserna i den föreslagna lagen skola, om riket råkar i krig, träda i tillämpning utan att särskilt förordnande meddelats. Förslaget överens­ stämmer i denna del med bland annat den administrativa fullmaktslagen. Att krigstillstånd, på sätt nu stadgas i beredskapskungörelsen, skall vara kungjort för att bestämmelserna skola kunna tillämpas lärer icke vara av­ sett.

Med anledning av vad som anförts i ett remissyttrande har föredragande departementschefen uttalat, att det ej syntes vara anledning att uppgiva nämnda grundsats på grund av den eventualiteten att vårt land skulle råka i ett mera formellt krigstillstånd. Uttalandet torde bygga på att ett formellt krigstillstånd för närvarande ej är att praktiskt räkna med.

Ur klarhetens synpunkt hade det varit att föredraga, att lagens bestäm­ melser ej skulle träda i tillämpning utan att särskilt förordnande meddelats. Ä andra sidan kan det icke bestridas, att förslagets ståndpunkt liar vissa fördelar. Lagrådet anser sig fördenskull ej böra hemställa om någon änd­ ring av 1 § men finner det önskvärt, att 9 § •—- där det är av särskild bety­ delse att veta om och när lagen trätt i tillämpning — jämkas.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

3 §•

Regeringsrådet Klackenberg:

En jämförelse mellan det föreslagna första stycket i 3 g och motsvarande stadgande i administrativa fullmaktslagen visar ett par olikheter, som torde vara historiskt betingade men sakligt icke helt tillfredsställande. Enligt 2 g andra stycket nämnda lag må Konungen, då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket samma lag, förordna, att befatt­ ningshavare i statens tjänst skall tjänstgöra i annan statlig befattning än den han innehar eller i kommunal befattning eller att kommunal befatt­ ningshavare skall tjänstgöra i statlig befattning eller i annan kommunal befattning än den han innehar. Enligt förevarande stadgande, som i sak icke avser en ändring i förhållande till 1940 års lag, är Konungens befogen­ het i fråga om lagfaren domare i och annan befattningshavare vid under­ rätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen begränsad till rätten att förordna om tjänstgöring för dem endast i annan befattning vid nämnda domstols- myndigheter, och förbehåll göres tillika att domare må förordnas att tjänst­ göra endast i domarbefattning.

Begränsningen i Konungens befogenhet till att avse endast en omfördel­ ning av tjänstemännen inom domstolsverksamheten var naturlig ur pro­ cesslagberedningens synpunkt år 1940, då man endast hade domstolsvä­ sendet i sikte, och synes invändningsfri, så länge icke motsvarande lagstift­ ning genomförts för annan statsverksamhet, men knappast godtagbar vid en allmän översyn av beredskapslagstiftningen. Vad först angår den admi­ nistrativa personalen vid statliga och kommunala domstolar framstår det mot bakgrunden av stadgandet i administrativa fullmaktslagen som egen­ domligt, att Konungen icke skulle äga bestämma om ändrad tjänstgöring i samma utsträckning som för annan statlig och kommunal personal. Det är icke svårt att tänka sig ett praktiskt behov av dylik omdisponering i vissa krigslägen. Jämväl i fråga om de lagfarna domarna kan behov uppkomma att i viss utsträckning taga deras tjänster i anspråk för andra trängande arbetsuppgifter än dömande, även om möjligheterna därtill måste antagas bli mindre än beträffande annan personal på grund av domstolsväsendets eget behov att få luckorna fyllda efter yngre manlig domarpersonal, som inkallats till militärtjänst.

För domarnas del är problemet tillika mera komplicerat på grund av domstolarnas särställning, vilken ju föranlett förbehållet att domare endast må förordnas att tjänstgöra i domarbefattning vid nämnda domstolar. Detta förbehåll tillkom under hänvisning till civila avlöningsreglementets bestäm­ melser om domares förflyttningsskyldighet (prop. 183/1940 bil. A s. 19). Mot­ svarande bestämmelser återfinnas numera i 13 § Saar och innehålla, att innehavare av ordinarie domartjänst, med undantag av vattenrättsingen- jör, allenast är pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl så­ dant påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den lönegrad han tillhör. Berörda förbehåll saknas däremot i den för de admi­ nistrativa domstolarna gällande administrativa fullmaktslagen, oaktat ena-

61

handa inskränkning i förflyttningsskyldigheten ostridigt gäller även för de­ ras domarpersonal. Anledningen härtill framgår icke klart. Möjligen har det stått i samband med en ändrad uppfattning av innebörden av sådana förordnanden, som Kungl. Maj:t genom nämnda lag erhållit bemyndigande att utfärda. Vid tillkomsten av 1940 års lag betraktades dylikt förordnan­ de om tjänstgöring i annan befattning utan vidare såsom likställt med för­ flyttning i avlöningsreglementets bemärkelse. I det sakkunnigbetänkande, som låg till grund för den administrativa fullmaktslagstiftningen, under ströks (SOU 1940:23 s. 37), att här uppenbarligen endast vore fråga om förändringar av tillfällig art och att ett förordnande att tjänstgöra i annan befattning icke innebure, att tjänstemannen hade att avgå från den inne­ havda befattningen eller borde åtnjuta lägre löneförmåner än i denna. Ett speciellt förbehåll för domare hade påyrkats av kammarrätten, men de sakkunniga funno dylikt stadgande icke erforderligt. Därvid anfördes tilli­ ka, att man även utan särskilt stadgande kunde förutsätta att mera kvali­ ficerade befattningshavare ej utan tvingande skäl komme att tagas i an­ språk för en tjänstgöring, som icke svarade mot deras kvalifikationer.

Med utgångspunkt från den uppfattning som synes ha legat till grund för utformningen av administrativa fullmaktslagen skulle ett förbehåll att do­ mare endast må utnyttjas i domarbefattning icke heller i förevarande lag vara påkallat. Vid den nu pågående översynen av beredskapslagstiftningen synes det i vart fall svårt att upprätthålla en olika bedömning i de båda la­ garna. Denna detaljfråga kan ses i ett vidare sammanhang. Måhända vore det värt att överväga tanken att bryta ut de organisatoriska bestämmelserna för domstolsväsendets del ur förevarande lagförslag och reglera dithörande frågor enhetligt i administrativa fullmaktslagen.

Vad angår den sakliga bedömningen av ifrågavarande förbehåll för doma­ res utnyttjande har de sakkunnigas argumentering onekligen försvagat de teoretiska skälen för dess bibehållande men jag finner det fördenskull icke uteslutet att förbehållet vid en omprövning bör kvarstå i en eller annan form. En avvägning får därvid göras mellan behovet för det allmänna alt i ett beträngt krigsläge kunna utnyttja all tillgänglig arbetskraft, där den bäst behövs, och förbehållets värde för upprätthållande av domarmaktens integ­ ritet i förhållande till regeringsmakten. Av hänsyn till det statliga hered- skapsintresset torde ett förbehåll böra erhålla en mera smidig och adekvat utformning än det föreslagna stadgandet. Det bör sålunda dels icke innefatta ett legalt hinder för Kungl. Maj:t att förordna en exempelvis friställd doma­ re att tjänstgöra i annan befattning än domares, såvida denne samtycker därtill, dels icke heller sträcka sig formellt längre än mönstret i avlönings- bestämmelserna, som ju liar avseende endast å innehavare av ordinarie do­ marbefattning. Konungens befogenhet att förordna bör lämpligen vara ge­ nerellt reglerad genom lagen och i fråga om icke-ordinarie domarpersonal oberoende av uppsägningstider o. dyl. Ett sålunda modifierat förbehåll tor­ de med hänsyn till den lojalitet mot statsledningen i etl beträngt nationellt läge, som kan förutsättas hos domarpersonalen, icke innebära någon prak­

Knngl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

62

tisk inskränkning i beredskapskravet, samtidigt som intresset av domar­ nas självständighet mot regeringsmakten vore tillgodosett. Sistnämnda krav, som i vårt land framstår såsom ett hävdvunnet värde, ehuru i fredstid närmast av teoretiskt intresse, har genom närliggande erfarenheter fått sin reala betydelse för den medborgerliga friheten i orostider bestyrkt. Det synes därför icke tilltalande att slopa ett dylikt förbehåll. Även om den i föreva­ rande lagrum avsedda befogenheten att förordna om tjänstgöring i andra befattningar icke bereder en regering möjlighet att förordna bort misshag­ liga domare och utnämna andra å deras befattningar, är det likväl tänkbart att den personliga rätten för en domare att icke mot sin vilja sättas att tjänst­ göra i annan befattning än domares kan vara av praktisk eller psykologisk betydelse i en svår situation, och då bör den rätten garanteras i lagen.

Konungens befogenhet synes vidare klart böra bindas vid förutsättningen, att förordnande om tjänstgöring i annan befattning skall vara påkallat av förhållanden, som avses i 1 § första stycket.

På grund av det anförda ifrågasätter jag, att första stycket i 3 § skall, därest stadgandet bibehålies i förevarande lag, få det innehållet, att Ko­ nungen må, då det finnes påkallat på grund av förhållanden, som avses i 1 § första stycket, förordna att lagfaren domare och annan befattningshavare vid domstol eller i nedre justitierevisionen skall tjänstgöra i annan statlig eller kommunal befattning än den han innehar, ordinarie domare dock icke utan givet samtycke i annan än domarbefattning.

Lagrådet:

Bestämmelserna i tredje stycket synas kunna förenklas och sammanfö­ ras i en punkt. Lagrådet förordar att stycket får innehålla, att förordnande som expropriationstekniker, tekniskt sakkunnig ledamot för patentmål, sak­ kunnig vid sjöförklaring eller sjöförhör eller särskild ledamot för mål om klander av dispasch skall, om tiden för förordnandet utgår, fortfarande gälla intill dess annat beslut meddelas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

4 §•

Därest vad lagrådet uttalat i fråga om 3 § tredje stycket beaktas, torde andra stycket av förevarande paragraf böra innehålla, att vid förfall för expropriationstekniker eller annan ledamot eller sakkunnig som avses i 3 § tredje stycket må, om så kräves, annan lämplig person med erforderlig sakkunskap tillkallas.

5 §■

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat skulle överflyttning av mål eller ärende enligt förevarande paragraf i förslaget ej få äga rum enbart av kostnadsskäl. Det synes dock ej föreligga tillräcklig anledning att strikt upprätthålla en sådan tillämpning. Väl är det i tvistemål måhända ej så ofta som kostnaderna verkligen skulle avsevärt minskas genom över­ flyttning av målet till annan domstol, men i brottmål kan en överflyttning oftare bli av betydelse ur kostnadssynpunkt.

tidsbegränsad, bör nämnda reglering enligt lagrådets mening intagas i själva lagen.

Den i nämnda stycke under 1) föreslagna föreskriften, att beträffande förordnande enligt 2 § och 3 § första stycket Konungen meddelar närmare bestämmelser i anledning av dess upphörande, torde kunna undvaras, efter­ som Konungen avses skola äga att generellt meddela tillämpningsföreskrif­ ter till lagen. Däremot synes böra införas en bestämmelse, att den som på grund av 3 § andra eller tredje stycket eller 4 § deltagit i handläggning av mål eller ärende skall, sedan tillämpningen av lagrummen upphört, alltjämt vara behörig i det målet eller ärendet. Med avseende å bestämmelsen under 2) må framhållas som självfallet, att reglerna om ersättning till ombud för­ bli tillämpliga i fråga om det arbete som av ombudet utförts medan hans förordnande gällde. I fråga om föreskriften under 3) vill lagrådet erinra, att om lagrådets hemställan under 9 § beaktas, hänvisningen i sagda punkt bör avse 9 § tredje stycket. Bestämmelsen under 4) som är svår att förstå synes lämpligen böra jämkas så att den får innehålla, att om för vidtagande av åtgärd varom i 10 § sägs förelegat förfall som där avses, skall med avse­ ende å återställande av försutten tid för åtgärden lagrummet alltjämt tillämpas. Under åtgärd inbegripes uppenbarligen även ansökan om resning och besvär över domvilla. Det må framhållas, att bestämmelsen skulle kom­ ma att omfatta jämväl det av lagrådet förordade tredje stycket i 10 §.

Bestämmelserna kunna lämpligen införas som 17 § i förslaget. Föreskriften i 17 § av det remitterade förslaget bör i så fall upptagas som 18 §.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

Ur protokollet:

Torsten Johanson

Kungl. Maj.ts proposition nr 76 år 1957

67

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup, P^ersson, H^jalmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 8 ja­ nuari 1957 avgivna utlåtande över det den 23 november 1956 till lagrådet remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående domsto­ larna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit en särregel rörande parts personliga inställelse. Såsom redan av remissprotokollet framgår, är jag tveksam, om över huvud något undantag bör medgivas från gällande bestämmelser i detta ämne. En regel med den av lagrådet föreslagna innebörden kan befaras leda till icke avsedda eftergifter av kraven på att part skall vara personligen tillstädes. Tydligt är emellertid, att betänkligheterna mot en modifierande särregel betydligt minskas, om från regelns tillämplighetsområde undantages sådana brottmål, vari anledning förekommer att ådöma svårare straff än böter. Jag vill icke motsätta mig lagrådets önskemål om en undantagsbestäm­ melse i ämnet, därest dess tillämplighetsområde begränsas på antytt sätt. Bestämmelsen synes böra innehålla, att om part på grund av förhållanden som avses i 1 § första stycket är förhindrad att inställa sig personligen vid rätten, saken må utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse hand­ läggas och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och, i brott­ mål, anledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter. Som lagrådet förordat, torde bestämmelsen kunna upptagas som andra stycke i 5 §.

Vad lagrådet anfört beträffande första och andra styckena i 9 §, mot vil­ ket jag i huvudsak icke har något alt erinra, synes leda till att dessa styc­ ken lämpligen kan sammanföras med tredje stycket i paragrafen.

Jag kan likaledes biträda vad lagrådet i övrigt föreslagit.

Slutligen torde vissa bestämmelser i förslaget böra undergå redaktio­ nella jämkningar.

Föredraganden hemställer, att det sålunda ändrade lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 76 år 1957

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

561725