2

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Förslag

till

Lag

om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 § samt 27 kap. 11, 13 och 14 §§ straffla­

gen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

1 KAP.

2

§.

Utländsk man------- —---------------- --------------åtalas må.

För gärning, som utgör folkrätts­

brott, varde utländsk man jämväl el­

jest dömd efter Sveriges lag och vid

svensk domstol, såframt Konungen

förordnar att åtal må ske.

27 KAP.

11

§.

Den som, dä riket är i krig, vid

krigföringen använder stridsmedel

som Konungen förbjudit eller miss­

brukar tecken, som avser att lämna

skydd åt sårade eller sjuka, eller ock

eljest vid krigföringen, mot befolk­

ningen å ockuperat område eller i

fråga om behandlingen av krigsfång­

ar förfar på sätt som står i strid mot

föreskrifter vilka Konungen på grund

av avtal med främmande makt med­

delat eller mot allmänt erkända folk­

rättsliga grundsatser, dömes för folk­

rättsbrott högst till straffarbete i fy­

ra år. 1

Den som vid krigföring, genom att

använda stridsmedel ägnat att föror­

saka onödigt lidande, genom att miss­

bruka kännetecknet röda korset eller

annorledes, förfar på sätt som står i

strid mot gällande avtal med främ­

mande makt eller allmänt erkända

folkrättsliga grundsatser, dömes för

folkrättsbrott högst till straffarbete

i fyra år. Samma lag vare i fråga om

den som i annat fall än vid krigföring

åsidosätter vad som skall iakttagas

enligt sådana avtal eller grundsatser

angående skydd för sårade, sjuka och

skeppsbrutna vid stridskrafter i fält

1 Senaste lydelse se beträffande 27 kap. 11 och 13 §§ SFS 1948:448 och beträffande 27 kap.

14 § SFS 1951: 272.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Förslag

till

Lag

om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av

vissa utlänningar.

Härigenom förordnas som följer.

Är någon, som avses i 27 kap. 14 § tredje stycket strafflagen, eller annan

utlänning, som internerats då riket är i krig, misstänkt för brott, skall vid

rättsligt förfarande med anledning därav samt vid påföljds ådömande och

verkställande iakttagas vad som bestämts i gällande avtal med främmande

makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 142.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954 men skall, såvitt angår märke

eller benämning som avses i 3 §, icke äga tillämpning å varumärke eller fir­

ma som här i riket lagligen registrerats eller av näringsidkare brukats före

lagens utfärdande.

Genom lagen upphäves lagen den 2 juni 1911 (nr 43 s. 1) om skydd för

vissa internationella sjukvårdsbeteckningar.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestäm­

melsen i stället tillämpas.

8

sion, civilförsvarsstyrelsen, kommerskollegium (såvitt angår internationella

sjukvårdsbeteckningar), lotsstyrelsen, patent- och registreringsverket (så­

vitt angår internationella sjukvårdsbeteckningar), överstyrelsen för svenska

röda korset och svenska sällskapet för räddning af skeppsbrutne.

Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden av Stockholms han­

delskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare.

Kungl. Maj :t har den 30 januari 1953 på föredragning av ministern för

utrikes ärendena beslutat inhämta riksdagens godkännande av 1949 års

Genévekonventioner. Vid föredragningen anmärkte ministern för utrikes

ärendena, att frågan om lagändringar i anledning av Sveriges anslutning till

konventionerna senare komme att anmälas av chefen för justitiedeparte­

mentet.

Jag anhåller att nu få upptaga de med 1949 års Genévekonventioner sam­

manhängande lagstiftningsspörsmålen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Inledning.

1949 års Genévekonventioner.

I propositionen 1953: 37 angående godkännande av Genévekonventionerna

har redogjorts för tillkomsten av konventionerna och angivits vilka stater

som hittills anslutit sig till desamma. Vidare har där lämnats en redogörelse

för konventionernas huvudsakliga innehåll. För sammanhangets skull torde

det emellertid vara lämpligt, att jag här inledningsvis ger en översikt av

innehållet.1

Konventionerna har haft flera föregångare i vad de avser behandlingen

av sårade och sjuka, krigsfångar och befolkningen på ockuperat område.

Den äldsta överenskommelsen på området är den i Geneve den 22 augusti

1864 avslutade konventionen angående förbättrande av sårade militärers

vård i fält. Denna konvention ersattes av Genévekonventionen den 6 juli

1906 till mildrande av sårades och sjukas öde i fält, vilken i sin tur avlöstes

av Genévekonventionen den 27 juli 1929 angående förbättrande av sårades

och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält. Nämnda konventioner avser

endast lantkriget. Vid den första fredskonferensen i Haag avslutades emel­

lertid den 29 juli 1899 en konvention, varigenom principerna i 1864 års

Genévekonvention gjordes tillämpliga jämväl på sjökriget. Konventionen

av år 1899 ersattes den 18 oktober 1907 vid den andra fredskonferensen i

Haag av en konvention angående tillämpningen på sjökriget av grundsat­

serna i 1906 års Genévekonvention (X:de Haagkonventionen av år 1907).

Internationella föreskrifter om krigsfångars behandling meddelades första

gången i det vid Haagkonventionen den 29 juli 1899 rörande lagar och bruk

i lantkrig fogade lantkrigsreglementet. Detta har utbytts mot det lantkrigs-

reglemente som är fogat vid Haagkonventionen den 18 oktober 1907 an­

1 Konventionstexterna, jämte svensk översättning, har återgivits i den vid propositionen 1953: 37

fogade bilagan 1. Konventionerna citeras i det följande I—IV.

10

däri gjorde uppräkningen överensstämmer med den i krigsfångekonventio­

nen art. 4 avdelning A gjorda uppräkningen av de kategorier av personer

som enligt krigsfångekonventionen blir krigsfångar om de råkar i fiendens

våld. Enligt sjukvårdskonventionerna skall jämväl sjukvårdspersonal, be­

sättning på sjukvårdsfartyg och militärpräster åtnjuta skydd. Fasta sjuk-

vårdsanstalter, rörliga sjukvårdsformationer, sjuktransporter och sjukvårds­

fartyg må icke anfallas utan skall respekteras och skyddas. Vidare meddelas

bestämmelser om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar,

främst röda korset.

Sjukvårdskonventionerna skall iakttagas icke endast av de stridande par­

terna. Sålunda föreskrives att neutral makt skall analogt tillämpa dem bl. a.

på sårade, sjuka och skeppsbrutna, sjukvårdspersonal och militärpräster,

vilka tillhör de stridande parternas väpnade styrkor och mottages eller in­

terneras på dess territorium (I: 4 och II: 5).

I den nya krigsfångekonventionen art. 4 avdelning A uppräknas, såsom

nämnts, de kategorier av personer som blir krigsfångar om de faller i fien­

dens våld och sålunda skall åtnjuta konventionens skydd. Uppräkningen

ansluter sig i huvudsak till det traditionella krigsfångebegreppet, enligt vil­

ket de som jämlikt lantkrigsreglementena art. 1, 2 och 3 är att anse såsom

legitima stridande eller därmed jämställda blir krigsfångar om de tillfånga-

tages. Betydelsefulla utvidgningar av begreppet har emellertid skett. Sålunda

skall deltagare i en organiserad motståndsrörelse under vissa förutsättning­

ar betraktas som krigsfångar, om de faller i fiendens våld. Såsom krigsfång­

ar skall vidare anses tillfångatagna medlemmar av regelrätta militära för­

band, vilka förklarar sig lyda under en regering eller en myndighet, som

icke erkännes av den makt i vars våld de befinner sig.

Samma behandling som tillkommer krigsfångar skall jämlikt avdelning

B av art. 4 åtnjutas av vissa andra personer, nämligen sådana som tillhör

eller tillhört ett ockuperat lands stridskrafter och som ockupationsmakten

på denna grund internerat. Enligt avdelning B skall vad som föreskrives om

krigsfångars behandling med vissa undantag gälla även i fråga om personer

som tillhör någon av de i avdelning A angivna kategorierna och som neutral

makt internerat; i det följande benämnes dessa personer neutralitetsinter-

nerade.

Krigsfångekonventionen garanterar vidare, enligt art. 33, skydd åt sjuk­

vårdspersonal och militärpräster, som kvarhållits av fienden för att bistå

krigsfångar. Nämnda personal och präster skall icke själva anses såsom

krigsfångar men åtnjuta åtminstone de förmåner och det skydd som till­

kommer sådana.

Genom den nya krigsfångekonventionen har krigsfångarnas behandling

blivit föremål för en mera utförlig reglering än tidigare. Erfarenheterna

från andra världskriget har föranlett en längre gående konkretisering av

principen att krigsfångar skall behandlas humant och skyddas. Liksom i

1929 års krigsfångekonvention finnes i den nya konventionen detaljerade

regler bl. a. om krigsfångarnas internering och sysselsättande med arbete

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

nödvändiga för att sätta ockupationsmakten i stånd att fullgöra sina för­

pliktelser enligt konventionen, för att upprätthålla en ordnad förvaltning

och samfärdsel inom området samt för att trygga ockupationsmaktens sä­

kerhet. Straff för överträdelser av dessa bestämmelser kan utdömas av dom­

stol som ockupationsmakten upprättat. Konventionen meddelar vissa före­

skrifter om straffbestämmelsernas innehåll och om rättegången vid ocku­

pationsmaktens domstolar. Vidare innehåller konventionen regler om inter­

nering av personer tillhörande befolkningen på ockuperat område. Reglerna

om behandlingen av internerade och föreskrifterna om de straffrättsliga och

processuella bestämmelser som må tillämpas beträffande dem är desamma

som gäller för internerade utlänningar på krigförandes område.

Enligt samtliga Genévekonventioner av år 1949 är de fördragsslutande

parterna skyldiga att verkställa undersökning av påstådda kränkningar av

konventionerna (I: 52, II: 53, III: 132, IV: 149). Befinnes en kränkning före­

ligga skall den hringas att upphöra och åtgärder snarast möjligt vidtagas

för att förhindra den. Beträffande vissa överträdelser skall parternas natio­

nella lagar innehålla bestämmelser om straffpåföljder (1:49, II: 50, III: 129,

IV:146).

Gällande svenska bestämmelser.

Huruvida den som överträtt folkrättsliga regler angående krig är under­

kastad svensk straffrätt är att avgöra enligt de allmänna kompetensnormer­

na i SL1 1: 1—3 och enligt de speciella normerna i SL 1:3a vilka avser sär­

skilt förhållanden under krig och ockupation. Bestämmelser om straff för

sådana överträdelser är meddelade i SL 27: 11. Andra av folkrätten föran­

ledda straffrättsliga bestämmelser finnes i SL 27: 13 och SL 27: 14 tredje

stycket. I det förra lagrummet stadgas att misstag beträffande vad som en­

ligt krigsbruk är tillåtet kan föranleda nedsättning av eller frihet från straff.

Enligt det senare lagrummet skall krigsfångar och här i riket, under krig

mellan främmande makter varunder riket är neutralt, internerade utländska

krigsdeltagare principiellt vara likställda med svenska krigsmän i straff­

rättsligt hänseende.

Att krigsfångar och internerade krigsdeltagare även i processuellt hän­

seende är likställda med svenska krigsmän framgår av RI.2 2 §. Militära

brott- och tvistemål mot dem följer alltså den militära rättegångslagens

regler.

Bestämmelser som avser att förhindra missbruk av internationella sjuk-

vårdsbeteckningar är givna i lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa inter­

nationella sjukvårdsbeteckningar (SFS 1911:43 s. 1, 1931:87, 1934:63 och

1939: 307) och i kungörelsen den 16 juni 1911 angående skydd för vissa be­

teckningar, som utmärka att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller sjuka

i krig (SFS 1911: 97).

1 SL = strafflagen.

2 RL = militära rättegångslagen.

14

Iiungl. Maj.ts proposition nr 142.

melser därom, vidtaga eller för sina lagstiftande organ föreslå erforderliga

åtgärder för att under krigstid beivra varje handling stridande mot kon­

ventionen. Bestämmelsen har, enligt vad som framhölls under förarbetena

till 1949 års konventioner, icke i alla fördragsstater föranlett åsyftad lag­

stiftning och därför har i dessa konventioner föreskrivits en ovillkorlig skyl­

dighet för parterna att vidtaga vissa lagstiftningsåtgärder.1 Som en förplik­

telse att straffbelägga alla överträdelser av konventionerna skulle ha mött

motstånd, begränsades emellertid skyldigheten att införa straffbestämmel­

ser i den nationella lagstiftningen till vissa närmare angivna handlingar,

vilka icke någon stat kunde antagas ha något emot att kriminalisera. Be­

träffande dessa handlingar, vilka betecknas såsom svåra överträdelser,

skall parterna fastställa verksamma straffpåföljder (1:49, 11:50, 111:129

och IV: 146). I fråga om andra överträdelser står det parterna fritt att stad­

ga straff eller vidtaga andra åtgärder för att bringa överträdelserna att upp­

höra.

Såsom svåra överträdelser betecknas följande handlingar riktade mot per­

son eller egendom som skall åtnjuta skydd enligt konventionerna, nämligen

uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling — inbegripet biologiskt

experiment — uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till

kropp eller hälsa, tvingande av krigsfånge eller skyddad civilperson att

tjänstgöra i fientlig makts stridskrafter, vidtagande av åtgärd, varigenom

krigsfånge eller skyddad civilperson berövas sin i vederbörande konvention

föreskrivna rätt att bli opartiskt och i laga ordning rannsakad och dömd,

olaglig inspärrning, deportation eller förflyttning av skyddad civilperson,

tagande av sådan person såsom gisslan samt olaglig och godtycklig förstö­

relse eller tillägnelse av egendom i stor omfattning, som icke rättfärdigas

av militär nödvändighet (1:50, 11:51, III: 130 och IV: 147).

En överträdelse av folkrätten är straffbar enligt SL 27: 11 om den kan

hänföras till den i detta lagrum behandlade brottstypen folkrättsbrott. Så­

som folkrättsbrott betecknas i stadgandet främst den typiska förbrytelse

mot folkrätten som består i att otillåtna stridsmedel användes vid krigfö­

ring. Vilka stridsmedel som är förbjudna förutsättes skola framgå av före­

skrifter som Kungl. Maj:t utfärdat. Såsom en annan form av folkrättsbrott

har upptagits missbruk vid krigföring av tecken som avser att lämna skydd

åt sårade och sjuka. Till dessa båda exempel på folkrättsbrott av speciell

natur ansluter sig en generell bestämmelse, enligt vilken folkrättsbrott

även föreligger om någon eljest vid krigföring eller mot befolkningen på

ockuperat område eller i fråga om behandling av krigsfångar förfar på

sätt som står i strid mot föreskrifter vilka Kungl. Maj :t på grund av av­

tal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga

grundsatser.

Vad angår denna strafflagens bestämmelse om folk­

rättsbrott påvisar de sakkunniga — efter att ha erinrat om att be-

Final record of the diplomalic conference of Geneva of 1949 vol. II scction B s. 114 f.

straffas enligt SL 27: 11 genom att stadgandets tillämplighet utsträckes till

dessa.

Beträffande andra överträdelser av 1949 års Genévekonventioner än svåra

föreligger, såsom förut nämnts, icke någon skyldighet för en fördragsslu-

tande part att i sin nationella lagstiftning införa straffbestämmelser, utan

parten har frihet att vidtaga andra åtgärder för att bringa överträdelserna

att upphöra. De sakkunniga anser emellertid att det även beträffande des­

sa överträdelser föreligger behov att såsom ett led i åtgärder för deras före­

byggande bereda möjlighet att i viss omfattning genomföra en kriminalise­

ring. Enligt de sakkunnigas uppfattning framträder med särskild styrka

behovet att möjliggöra bestraffning av utlänningar som genom sådana

överträdelser kränkt Sverige eller svenska intressen. Med hänsyn härtill

och då syftet med SL 27:11 från början varit att i princip möjliggöra

bestraffning av alla överträdelser av folkrättsliga regler rörande krig, fin­

ner de sakkunniga att en utvidgning av stadgandet bör taga sikte även på

de icke svåra överträdelserna.

På grund av det sagda föreslår de sakkunniga, dels att den nuvarande

begränsningen av stadgandets tillämplighet till fall då riket är i krig upp-

häves, och dels att stadgandet göres tillämpligt även på folkrättsstridiga

handlingar som, utan att ha förövats vid krigföringen, riktar sig mot

andra av konventionerna skyddade personer än sådana som tillhör befolk­

ningen på ockuperat område eller är krigsfångar.

De sakkunniga anför vidare att Genévekonventionerna beträffande för­

hållanden som icke direkt anginge krigföringen innefattade åtskilliga de­

taljbestämmelser av tämligen underordnad betydelse. Särskilt gällde detta

krigsfångekonventionen och de delar av civilkonventionen som avsåge be­

handlingen av internerade civilpersoner, överträdelser av sådana bestäm­

melser kunde understundom vara så bagatellartade att de icke borde med­

föra straff. En lämplig avgränsning av det straffbara området syntes, enligt

-de sakkunnigas mening, kunna ernås genom att såsom förutsättning för att

en överträdelse som icke anginge krigföringen skulle vara straffbar upp­

ställdes att den skulle ha medfört skada å person, kroppsligt eller själsligt

lidande eller annan beaktansvärd skada eller olägenhet. En sådan avgräns­

ning har följaktligen gjorts i de sakkunnigas förslag.

I SL 27:11 förutsättes att Kungl. Maj :t skall utfärda föreskrifter

angående vad som skall iakttagas på grund av avtal

med främmande makt i de hänseenden som angives i paragrafen.

Även äldre lag (1914 års strafflag för krigsmakten 181 §) utgick från att

Kungl. Maj :t skulle meddela bestämmelser i förevarande ämne, men så

har icke skett. Nu har emellertid de sakkunniga i enlighet med sitt uppdrag

framlagt förslag till en kungörelse med sådana föreskrifter, avsedd att ut­

färdas i administrativ ordning.

Vid utarbetandet av förslaget har de sakkunniga principiellt ansett sig

höra taga hänsyn till samtliga avtal mellan Sverige och främmande makt

angående krigets reglering med undantag för sådana som, ehuru formellt

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

allmänheten. För att tillgodose detta krav ämnar de sakkunniga sedermera

framlägga förslag till en handbok angående folkrätten under krig. Förutom

en systematisk framställning av folkrättsliga regler och grundsatser avses

att i denna handbok intaga ifrågakommande konventionstexter in extenso.

Vissa bestämmelser i 1949 års Genévekonventioner nödvändiggör enligt

de sakkunnigas uppfattning ändring i strafflagens bestämmelser

om domsrätt. Konventionerna förpliktar fördragsslutande part att ef­

terspana personer som begått svår överträdelse och, oavsett deras nationa­

litet, ställa dem till ansvar inför sina egna domstolar eller utlämna dem

till annan part för att dömas av dess domstolar (1:49, II: 50, III: 129 och

IV: 146). De sakkunniga anser att bestämmelsen icke kan tolkas så, att om

en stats nationella lagstiftning medger utlämning av en sådan brottsling, sta­

ten i fråga skulle äga under hänvisning härtill underlåta att vidtaga lag­

stiftningsåtgärder som alltid gör det möjligt för staten att själv döma brotts­

lingen. Avfattningen av bestämmelsen gåve nämligen vid handen att denna

endast avser att giva fördragsslutande part möjlighet att i konkreta fall

välja mellan att åtala eller utlämna brottslingen. Överträdelserna skall såle­

des, enligt de sakkunnigas mening, alltid kunna bestraffas av fördragsslu­

tande part, oavsett brottslingens nationalitet och oavsett om gärningen be­

gåtts inom eller utom partens territorium.

De sakkunniga framhåller att strafflagen icke medger en så vidsträckt

domsrätt. År brottslingen svensk medborgare, kan han enligt SL 1: 1 och 3 a

alltid dömas efter svensk lag och vid svensk domstol, oavsett var brottet

förövats, men är han utlänning är detta icke alltid möjligt. Utlänning kan

enligt SL 1: 2 alltid dömas för brott förövat inom riket. För brott utom­

lands kan han däremot enligt SI, 1: 2 och 3 a dömas endast om brottet be­

gåtts mot Sverige eller svensk man eller förövats där avdelning av svenska

krigsmakten befinner sig. En utlänning som tagit sin tillflykt till vårt land

skulle, påpekar de sakkunniga, i regel icke såsom konventionerna föreskri­

ver, kunna dömas här för en svår konventionsöverträdelse utomlands mot

annan utlänning.

För att svåra överträdelser av 1949 års konventioner alltid skall kunna

bestraffas enligt svensk rätt föreslår de sakkunniga att den enligt SL 1:2

gällande begränsningen av domsrätten beträffande brott som utlänning för­

övat utom riket upphäves i fråga om folkrättsbrott. Huruvida åtal skall ske

bör emellertid enligt de sakkunnigas mening bero på Konungens förord­

nande, såsom redan nu i regel är fallet då domsrätt föreligger angående

brott av utlänning utom riket. Eftersom konventionerna fordrar att staten

antingen själv utkräver ansvar för svåra konventionsöverträdelser eller ut­

lämnar brottslingen, är emellertid, framhåller de sakkunniga, en förutsätt­

ning för att förordnande om åtal skall kunna underlåtas att den svenska lag­

stiftningen tillåter utlämning.

De sakkunniga anser alt hinder mot utlämning för svåra överträdelser i

allmänhet icke skulle möta. Tvekan huruvida utlämning vore tillåten skulle

uppstå endast för den händelse en viss överträdelse skulle kunna anses så­

20

tagas, synes detta bero mindre på eu uppfattning om reglernas förpliktande

innebörd i och för sig än på fruktan antingen för propagandistiskt ogynn­

samma verkningar, särskilt hos icke krigförande stater, eller för repressalie-

åtgärder från motsidan. Svårigheten att framtvinga respekt för dessa reg­

ler torde emellertid i väsentlig mån bero därpå, att det saknas en överstat­

lig domstol, inför vilken överträdelser skulle kunna beivras. En rättslig

reglering försvåras också av att de olika staterna hava mycket delade me-

ningar om innebörden av de regler rörande krig som råda eller böra råda

och följaktligen även om de gärningar, vilka utgöra överträdelser av så­

dana regler. På grund härav uppvisa redan de olika konventionerna ofta

åtskilliga från saklig synpunkt mindre lyckade kompromisser, ''lika till

stor del åstadkommits under hänsyn mera till politiska önskemål än till

ett bättre rättstillstånd.

Vad särskilt angår 1949 års Genévekonventioner har Svea hovrätt vidare

anfört att, eftersom frågan om ansvaret för statliga beslut som innebäi

överträdelser av konventionerna icke reglerats i dessa, en möjlighet öppnas

för en stats regeringsledamöter att åberopa en inom det egna landet grund-

lagsenligt stadgad ansvarsfrihet till skydd mot straffsanktioner. Hovrätten

tillägger:

Det får ej heller förbises att 1949 års konventionsbestämmelser lämna

öppet i vilken mån överordnads befallning, inhemsk lagstiftning eller en

nödsituation får åberopas till fredande från ansvar. Då enligt förarbetena

till konventionerna de nationella domstolarna — åtminstone i fråga om de

båda förstnämnda omständigheterna — hava att tillämpa »eljest gällande

allmänna straffrättsliga principer», är att befara, att en och samma före­

teelse kan komma att bedömas högst olika i olika länder och att i vissa

fall kunna träffas formellt oantastliga domslut, vilka stå i direkt strid mot

konventionernas andemening. I detta sammanhang må tillika påpekas den

vaga bestämningen av sådana grova överträdelser som gå ut på »godtyck­

lig förstörelse eller tillägnclse av egendom i stor omfattning, som icke rätt­

färdigas av militär nödvändighet (extensive destruetion and appropriation

of property, not justified by military necessity and carried out unlawfully

and wantonly)». Förbehållen och inskränkningarna lämna lagskiparen syn­

nerligen fria händer.

Beträffande omfattningen av den föreslagna krimina­

liseringen av överträdelser av 1949 års Genévekonventioner har i ytt­

randena icke gjorts någon erinran mot de sakkunnigas uppfattning att SL

27:11 måste ändras så att paragrafen, i enlighet med de krav som kon­

ventionerna ställer på den inhemska lagstiftningen, medger bestraffning

av alla såsom svåra betecknade överträdelser. Däremot har uttalats olika

meningar angående de sakkunnigas åsikt att kriminaliseringen principiellt

bör omfatta även övriga överträdelser av konventionerna, ehuru en sa \id-

sträckt kriminalisering icke är obligatorisk enligt dessa. Svea hovrätt har

anfört att ett noggrant uppfyllande av konventionstexterna i huvudsak krä­

ver de ändringar i SL 27: 11 som de sakkunniga föreslagit, men att det

dock kan ifrågasättas, huruvida man i svensk lagstiftning bör gå längre

än som påkallas av konventionerna och straffbelägga även andra överträ­

delser än svåra. För en viss försiktighet talade bl. a. den omständigheten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 14:2.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 142.

21

av stormakterna endast Frankrike ratificerat konventionerna samt att i

grannländerna Norge och Danmark, ehuru ratificering där ägt rum, någon

ny lagstiftning överhuvudtaget icke genomförts. Med beaktande av de skäl,

som de sakkunniga anfört (s. 10), har hovrätten dock ansett sig icke kunna

avstyrka att den svenska lagstiftningen får den av de sakkunniga föreslag­

na omfattningen.

Utan att direkt avstyrka en så omfattande kriminalisering har hovrätten

över Skåne och Blekinye ställt sig tveksam härtill och anfört:

Utanför området för den obligatoriska kriminaliseringen är det, såsom de

sakkunnigas flertal yttrat, beroende på en lämplighetsprövning, i vilken

utsträckning folkrättsstridiga handlingar skola straffbeläggas. Till grund

för den jämförelsevis omfattande kriminaliseringen i förslaget ligger enligt

betänkandet främst hänsyn till behovet att möjliggöra bestraffning av ut­

länningar, vilka genom att överträda konventionsföreskrifter kränkt Sve­

rige och svenska intressen. Emellertid är att märka, att det sålunda upp­

ställda syftet med en vidsträckt kriminalisering endast i begränsad utsträck­

ning uppnås. I den mån den svenska strafflagen förbjuder gärningar, som

äro tillåtna enligt en fiendes nationella lag, kommer nämligen straffnedsätt-

nings- och straffrihetsregeln i 27 kap. 13 § strafflagen att lända fienden till

godo. På svenska medborgare verka däremot straffbestämmelserna med helt

annan effektivitet. En kriminalisering i mera vidsträckt omfattning än som i

utlandet allmänneligen förekommer medför därför den beaktansvärda olä­

genheten, att den svenska krigsmaktens handlingsfrihet blir mera begränsad

än fiendens. Någon utredning om i vilken utsträckning man i utlandet vanli­

gen kriminaliserat folkrättsstridiga handlingar föreligger icke. Med hänsyn

till vad ovan anförts kan ifrågasättas, om det icke — även om det från andra

synpunkter, exempelvis av humanitära hänsyn, varit önskvärt att i vidare

omfattning straffbelägga folkrättsstridiga handlingar —- varit lämpligare

att begränsa kriminaliseringen till vad som är obligatoriskt att straffbe­

lägga.

Hovrätten tillägger att vad den anfört även gäller överträdelser av andra

konventioner än 1949 års Genévekonventioner.

Överbefälhavaren har gentemot de sakkunnigas förslag anfört att endast

svåra överträdelser av 1949 års Genévekonventioner bör straffbeläggas så­

som folkrättsbrott. I sitt yttrande har överbefälhavaren erinrat om att han

i annat sammanhang (se prop. 1953: 37 s. 31) uttalat att flera av de ma­

teriella åtgärder, som i konventionerna rekommenderas eller föreskrives,

vore av sådan art att de i praktiken svårligen kunde genomföras. Med hän­

syn härtill syntes det enligt överbefälhavarens uppfattning vara angeläget

att vid utformandet av de straffbestämmelser som vore betingade av kon­

ventionernas ratificering iakttaga en viss försiktighet, så att icke överträ­

delser även i lindrigare fall eller då de på grund av omständigheterna icke

kunnat undvikas regelmässigt komme att betraktas som folkrättsbrott.

I sitt yttrande uttalar överbefälhavaren vidare att den moderation, som

sålunda vore påkallad då det gällde att till folkrättsbrott hänföra överträdel­

ser av 1949 års Genévekonventioner, även borde iakttagas i fråga om kri­

minalisering av överträdelser av andra internationella avtal. Åtskilliga av

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

de i kungörelseförslaget inrymda bestämmelserna som byggde på dessa av­

tal skulle enligt överbefälhavarens mening bli svåra att efterkomma i prakti­

ken. Särskilt gällde detta vissa paragrafer som hänförde sig till sjökrig­

föringen. I viss anslutning till den begränsning av det straffbara området,

som Gihl uppställt med utgångspunkt från ett särskilt krigsförbrytelse­

begrepp, ifrågasätter överbefälhavaren huruvida vissa överträdelser av

folkrättsliga regler — t. ex. förbudet mot neutralitetskränkningar — över­

huvudtaget borde göras till föremål för individuell bestraffning, överbefäl­

havaren anför att det vore ur militär synpunkt förkastligt och ej heller

rättsligt sett rimligt att den enskilde regelmässigt skulle ställas till ansvar

såsom krigsförbrytare för åtgärder som han på grund av sitt uppdrag icke

kunnat undvika. Denna fråga hade aktualiserats genom rättegångar mot

krigsdeltagare i det andra världskriget och föranlett vissa diskussioner. Den

allmänna osäkerhet som tydligen förefunnes på detta område gåve anled­

ning att ytterligare understryka nödvändigheten — icke minst ur psykolo­

gisk synpunkt — av att vid utformandet av svenska författningsbestämmel­

ser iaktta återhållsamhet i fråga om hänförande av konventionsöverträ-

delser till folkrättsbrott.

Mot den lagtekniska metoden med en kungörelse

anknuten till SL 27:11 har invändningar rests av Svea hovrätt, som anfört

följande.

Denna kungörelse är, oaktat den erhållit en vidlyftig utformning, icke

uttömmande, utan det förutsättes, att konventionernas innehåll även annor-

ledes kommer till allmän kännedom. De sakkunniga avse nämligen att

sedermera framlägga förslag till en handbok angående folkrätten under

krig. Man skulle därefter hava att vid bedömande av ett folkrättsbrott beakta

— förutom konventionerna — tre källor, lag, kungörelse och handbok, vilka

skola komplettera varandra. Redan denna uppdelning är i och för sig ägnad

att framkalla tvivel om det ändamålsenliga i den använda metoden.

Det ligger i sakens natur, att den föreslagna kungörelsen icke kan göras

uttömmande utan att bliva direkt ohanterlig. Enbart 1949 års konventioner

innehålla mer än 400 artiklar. Därjämte måste kungörelsen för att vara full­

ständig innefatta jämväl föreskrifter i de övriga konventioner, vilka av Sve­

rige ratificerats och ej ersatts av 1949 års konventioner. Eftersom en helt ut­

tömmande kungörelse följaktligen praktiskt sett är en omöjlighet, hava de

sakkunniga valt att i kungörelsen söka angiva de gärningar, som utgöra över­

trädelser av »vissa grundläggande bestämmelser», och i övrigt hänvisat till

konventionsbestämmelserna. Att även med en sådan lösning följa betydande

svårigheter framgår emellertid vid en närmare granskning.

Till en början ger kungörelsen ej ens besked om de konventioner, som

kunna anses vara att tillämpa. Såsom tidigare antytts, hava vissa kon­

ventioner, oaktat de ratificerats och ej formellt upphävts, förlorat sin ver­

kan. —

Vidare kan den av de sakkunniga anlitade metoden försvaras endast om

väsentliga bestämmelser avskiljas från de mindre viktiga. Det kan dock

knappast påstås, att en sådan skillnad blivit genomförd vid kungörelsens av­

fattning. Exempelvis kan starkt ifrågasättas, huruvida föreskrifterna i kun­

görelsens 7 och 27 §§ om det principiella förbudet mot att uppbringa vissa

fartyg och att beslagtaga statlig egendom, som utgöres av historiska minnes­

märken m. in., äro mer förtjänta att särskilt angivas än stadgandet i 1949

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

svenska strafflagstiftningen, anser att en sådan anordning i detta fall

kan godtagas på grund av att bestämmelserna i 1949 års Genévekonven-

tioner vore alltför omfattande för att i sin helhet lämpligen kunna intagas

i kungörelsen. Efter att i detta sammanhang ha erinrat om att de sakkun­

niga avser att gällande konventioner angående krigets reglering skall in

extenso publiceras i en särskild handbok rörande folkrättsliga regler i krig,

uttalar kommittén att även om en sådan publicering kunde anses tillräck­

lig — varvid förutsattes att handboken utkomme i anslutning till ifråga­

varande lagstiftnings ikraftträdande — det kunde ifrågasättas, huruvida det

ej vore önskvärt att de svenska texterna till 1949 års Genévekonventioner

intoges i svensk författningssamling såsom bilaga till kungörelsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har däremot ansett sig icke kunna

godtaga den föreslagna tekniken med konventionshänvisningar i kungörel­

sen och yttrat:

I svensk straffrätt gäller grundsatsen »intet straff utan strafflag», vilken

på en gång är ett uttryck för ett kriminalpolitiskt effektivitetskrav och vik­

tiga rättssäkerhetshänsyn. Den grundtanke, på vilken satsen bygger, föran­

leder, att det straffrättsliga förfaltningsmaterialet bör göras så lättillgängligt

som möjligt. —-------

Till den del kungörelsen endast hänvisar till konventionsmaterialet, gäller

— såsom de sakkunniga antytt — att den formellt men icke reellt tillgodoser

de krav, som uttalas i satsen »intet straff utan strafflag». Vad angår kungö­

relsen i övrigt reduceras fördelen med de självständiga gärningsbeskriv-

ningarna genom stadgandet i 31 § i kungörelsen. Enligt denna paragraf

skall vid tillämpningen av föreskrifterna i kungörelsen iakttagas vad som

bestämts i gällande internationellt avtal. Med hänsyn till det sätt, varpå

kungörelsen sålunda är beskaffad, blir det följaktligen alltid erforderligt att

anlita konventionsmaterialet för att erhålla ett uttömmande besked om

vad som är tillåtet och vad som är förbjudet. De konventionsbestämmelser,

som i olika avseenden reglera kriget, utgöra ett mycket omfattande och

svårtillgängligt material. Särskilt gäller detta 1949 års Genévekonventioner,

som genom sin detaljrikedom och andra omständigheter framstå som sär­

deles svåröverskådliga författningsprodukter.

I enlighet med ovannämnda grundsats är det önskvärt, att den svenska

författningstexten upptager fullständiga gärningsbeskrivningar beträffande

samtliga såsom folkrättsbrott straffbara handlingar. Om det straffbara

området begränsas på sätt hovrätten ifrågasatt (s. 15), blir det sanno­

likt möjligt att utan nämnvärda svårigheter förfara på detta sätt. An­

ses däremot kriminalisering böra ske i den av de sakkunniga föreslagna

omfattningen, möta såsom konventionsmaterialet är beskaffat, osedvanligt

stora svårigheter att genomföra en dylik lagteknisk metod. Emellertid på­

kallar författningsmaterialets beskaffenhet med särskild tyngd, att varje

rimlig åtgärd, som är ägnad att göra detsamma mera lättillgängligt, också

vidtages. En dylik åtgärd vore att ingående systematisera det primära kon­

ventionsmaterialet och därvid utskilja de talrika konventionsbestämmelser,

som uppenbarligen icke lämpa sig för straffsanktionering. De sakkunniga

hava ju vid utarbetande av kungörelsen icke haft anledning att närmare

systematisera konventionsmaterialet, i den mån kungörelsen endast hän­

visar till detta. Även om det efter en sådan systematisering och utmönstring

skulle visa sig ogörligt att skapa en författning med fullständiga gärnings­

beskrivningar, är det sannolikt, att man likväl skulle kunna draga nytta av

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Det är självfallet angeläget, att i den män vi förbundit oss att iakttaga

vissa folkrättsliga regler angående krig, garantier också skapas att dessa

regler i den omfattning det är möjligt verkligen kommer att respekteras och

icke stannar på papperet. Varje rättsstat har intresse av att verka härför. Ett

medel i strävandena att åstadkomma respekt för folkrätten är straffsanktio­

ner mot överträdelser av densamma. I vilken omfattning straffsanktioner

bör anlitas är emellertid, såsom framgår av det föregående, omstritt. Att så­

dana överträdelser, som enligt avtal med främmande makt skall vara straff­

belagda, måste vara kriminaliserade i den svenska rätten är uppenbart.

Meningsskiljaktigheterna avser också huvudsakligen endast de överträdel­

ser, beträffande vilka kriminalisering icke är obligatorisk enligt internatio­

nellt åtagande. Enligt min uppfattning kan det i stort sett anses vara en

lämplighetsfråga i vilken utsträckning dessa överträdelser bör straffbe­

läggas.

Under remissbehandlingen har anmärkts att, eftersom åtskilliga konven-

tionsföreskrifter vore svåra att efterkomma i praktiken, en viss försiktighet

vore påkallad vid kriminaliseringen av folkrättsstridiga gärningar. Med hän­

syn till vikten av att på allt sätt söka humanisera krigföringen och lindra

krigets verkningar synes emellertid den omständigheten att en föreskrift kan

vara svår att iakttaga icke i och för sig böra föranleda att man avstår från

att genom straffsanktioner söka genomdriva dess efterlevnad. I ett aktuellt

fall föreliggande svårigheter kan beaktas vid straffmätningen och eventuellt

lända till straffrihet. överhuvud torde det möta betydande vanskligheter att

rationellt avgränsa vissa folkrättsstridiga gärningar såsom mindre ägnade

för kriminalisering än andra, eftersom omständigheterna i det särskilda fallet

ofta är avgörande för frågan om straffbarhet bör föreligga eller ej. Vid av­

görande av spörsmålet i vilken omfattning folkrättsstridiga gärningar skall

straffbeläggas bör vidare ihågkommas att svenska militärer och tjänstemän

är underkastade straff för en överträdelse av folkrätten, även om överträ­

delsen icke skulle vara särskilt kriminaliserad eller kunna hänföras under

något allmänt brott. De generella tjänstebrottsbestämmelserna i SL 25 och

26 kap. är nämligen då tillämpliga. Varje överträdelse som begåtts av en

svensk militär eller en svensk tjänsteman är således principiellt straffbar.

Enligt min mening vore det icke lämpligt — bl. a. ur psykologisk syn­

punkt — att fientliga militärer och tjänstemän finge en förmånligare ställ­

ning i svensk straffrätt. På grund av det anförda anser jag, i anslutning till

den mening som uttalats av majoriteten av de sakkunniga, att i princip alla

överträdelser av folkrätten angående krig skall vara kriminaliserade, oavsett

av vem de förövats. I fråga om överträdelse av bestämmelse som ej har di­

rekt samband med krigföringen torde dock, såsom de sakkunniga förordat,

straffbarhet böra föreligga endast om genom ÖArerträdelsen lidande eller

skada av någon beskaffenhet uppstått. Vidare må anmärkas att domstolar­

na givetvis har att iakttaga de inskränkningar i möjligheten att bestraffa

överträdelser av folkrättsliga regler som följer av folkrättsliga grundsatser.

Att i själva strafflagen direkt beskriva de gärningar som är att anse som

27

folkrättsbrott torde icke vara möjligt utan eu synnerligen tyngande omständ­

lighet. I SL 27: 11 angives därför folkrättsbrott såsom förfaranden, vilka står

i strid mot av Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelade

bestämmelser eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Straffbarheten

har sålunda, i den mån sådana grundsatser icke kränkts, gjorts beroende av

innehållet i ett administrativt förordnande av Kungl. Maj :t. Otvivelaktigt

skulle också en till SL 27: It anknuten kungörelse, som gåve direkt upp­

lysning om vilka gärningar som vore förbjudna enligt internationella avtal,

bäst tillgodose rättssäkerhetens krav. Med det konventionsmaterial som före­

låg år 1948, då lagrummet tillkom, torde det ha varit möjligt att i en kungö­

relse av rimligt omfång uttömmande beskriva dessa gärningar. Efter tillkoms­

ten av 1949 års Genévekonventioner med deras vidlyftiga innehåll synes detta

emellertid icke låta sig göra. I själva verket torde en kungörelse icke kunna

utformas väsentligen annorlunda än de sakkunniga föreslagit. Den skulle

sålunda endast i begränsad omfattning innehålla direkta gärningsbeskriv-

ningar och i övrigt hänvisa till gällande konventioner. Vidare skulle gärnings-

beskrivningarna i de flesta fall icke kunna göras uttömmande, varför det vore

nödvändigt att föreskriva att konventionerna även skulle iakttagas vid till-

lämpningen av de bestämmelser som innehölle gärningsbeskrivningar. På

grund härav synes, såsom Svea hovrätt framhållit, värdet av en kungörelse

vara jämförelsevis ringa. Härtill kommer den av hovrätten över Skåne och

Blekinge påpekade olägenheten att en kungörelse som bygger endast på kon-

ventionsföreskrifter lätt ger en missvisande bild av folkrättens innehåll och

därför inbjuder till misstag. Det skulle sålunda t. ex. kunna förbises att en

för lantkriget given regel egentligen på grund av allmänt erkända folkrättsliga

grundsatser är allmängiltig och alltså skall gälla även för luftkriget. Med

hänsyn till det sagda anser jag övervägande skäl tala för att någon kun­

görelse icke bör utfärdas utan att i SL 27: 11 vid beskrivningen av folkrätts­

brott direkt hänvisas — förutom till den mellanfolkliga sedvanerätten -

till gällande avtal med främmande makt.

Härigenom blir kriminaliseringen i viss mån mera svävande än om kun­

görelsemetoden användes. Genom denna kunde utmönstras de konventioner

och konventionsbestämmelser som faktiskt upphört att gälla, ehuru de for­

mellt ännu är i kraft. Vidare kunde genom denna uteslutas åtskilliga kon­

ventionsbestämmelser som mera ger uttryck åt önskemål angående visst

handlande än uppställer oeftergivligt krav därpå. Det är emellertid uppen­

bart att ej heller med den av mig förordade metoden med hänvisningar di­

rekt till internationella avtal det är meningen att uraktlåtenhet att iaktta­

ga sådana konventioner eller bestämmelser som nyss nämnts skall vara

straffbar. Huruvida en bestämmelse uttrycker ett önskemål eller ett krav an­

gående visst handlande torde i regel omedelbart framgå av dess avfattning.

För tillämpningen av SL 27: It i den av mig föreslagna utformningen är

det erforderligt att konventionerna göres lätt tillgängliga. De synes därför

böra sammanföras och fullständigt återgivas i den handbok som de sakkun­

niga håller på att utarbeta. I densamma bör givas en kortfattad och över-

kungl. Mcij.ts proposition nr 142.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

skadlig orientering över konventionernas innehåll för att underlätta studiet

av dessa. Dessutom bör handboken såvitt möjligt lämna upplysningar om

den internationella sedvanerätten angående krig. Härigenom torde de syn­

punkter som ligger bakom det av hovrätten över Skåne och Blekinge fram­

förda kravet på en kodifiering av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser

i viss mån bli tillgodosedda.

I 1949 års Genévekonventioner föreskrives att fördragsslutande part skall

ställa den som begått en svår överträdelse av konventionerna till ansvar inför

sina egna domstolar eller, med iakttagande av föreskrifterna i sin lagstift­

ning, utlämna brottslingen till annan fördragsslutande part för att dömas.

Jag har icke något att erinra mot den av de sakkunniga i anledning härav

föreslagna utvidgningen av den svenska domsrätten. Såvitt angår konven­

tionernas bestämmelse om utlämning må erinras att utlämning enligt gällan­

de rätt icke kan ske för politiskt brott och att detta förbud i vissa fall skulle

kunna utgöra hinder mot utlämning av en utlänning som förövat en svår

konventionsöverträdelse. De sakkunniga har därför hävdat, att det borde

fastslås att sådana förbrytelser icke skulle anses som politiska, men icke

framlagt något förslag till ändring i utlämningslagen i detta syfte, enär

en dylik ändring redan föreslagits i 1949 års utlänningskommittés förslag till

revision av utlämningslagstiftningen. Detta förslag är för närvarande före­

mål för överarbetning inom justitiedepartementet. Som konventionerna icke

i och för sig nödvändiggör ett undantag från förbudet mot utlämning för po­

litiskt brott, anser jag mig icke nu böra taga ställning till ifrågavarande

spörsmål. Därmed bör alltså få anstå till det slutliga ståndpunkstagandet

angående den mera vidsträckta revisionen av utlämningslagen.

Straff- och processrättsliga föreskrifter angående personer som skyddas

av Genevekonventionerna.

De sakkunniga.

1949 års krigsfånge- och civilkonventioner innehåller föreskrifter om

vilken straff- och processlagstiftning de av konventionerna skyddade per­

sonerna skall vara underkastade om de begår brott. Enligt krigsfångekon­

ventionen art. 82 skall krigsfångar vara underställda de lagar som gäller

för den stats krigsmakt i vars- våld de befinner sig. Detsamma gäller dels

beträffande personer som tillhör eller tillhört ett ockuperat lands strids­

krafter och som ockupationsmakten på grund därav internerat och dels be­

träffande krigsdeltagare som neutral makt internerat på sitt område på

grund av den internationella rättens bestämmelser. Nämnda personer skall

nämligen enligt art. 4 avd. B åtnjuta samma behandling som krigsfångar. I

fråga om sjukvårdspersonal och militärpräster som kvarhållits av fienden

föreskrives i art. 33 första stycket, att de icke skall anses som krigsfångar

men åtnjuta åtminstone alla de förmåner och det skydd som stadgas för

dessa. De sakkunniga framhåller att av artikelns andra stycke punkt c fram­

29

går att det förutsatts att ifrågavarande sjukvårdspersonal och militärpräster

skall vara underkastade den inre disciplinen i det läger vari de befinner sig.

Krigsfångar och neutralitetsinternerade skall enligt SL 27: 14 tredje styc­

ket och RL 2 §, som hänvisar till de i SL 27: 14 nämnda personkategorierna,

vara i straff- och processrättsligt hänseende likställda med svenska krigsmän,

och såtillvida överensstämmer alltså, påpekar de sakkunniga, den svenska lag­

stiftningen med nämnda konventionsföreskrifter. Om SL 27: 14 tredje stycket

kan anses omfatta även personer som Sverige såsom ockupationsmakt inter­

nerat därför att de tillhör eller tillhört den ockuperade statens krigsmakt

är enligt de sakkunnigas mening tveksamt. I betänkandet göres emellertid

gällande att eftersom krigsfångekonventionens föreskrift att de skall åt­

njuta samma behandling som krigsfångar i realiteten innebure en utvidg­

ning av krigsfångebegreppet, uttrycket krigsfånge i SL 27:14 finge anses

omfatta även dem. Beträffande kvarhållen sjukvårdspersonal och kvarhållna

militärpräster saknas däremot, framhåller de sakkunniga, särskilda straff-

och processrättsliga bestämmelser i den svenska lagstiftningen.

I fråga om de utländska civilpersoner på krigförande stats område, som

enligt civilkonventionen art. 4 skall åtnjuta konventionens skydd (se s. 5),

skall jämlikt art. 38 de för utlänningar i fredstid gällande bestämmelserna i

huvudsak vara tillämpliga. De sakkunniga påpekar att något däremot stri­

dande stadgande icke finnes i svensk rätt.

Krigsfånge- och civilkonventionerna giver även föreskrifter angående inne­

hållet av den straff- och processlagstiftning som skall vara tillämplig på

de av konventionerna skyddade personerna. I fråga om den lagstiftning som

skall gälla för icke internerade utländska civilpersoner inskränker sig före­

skrifterna till ett i civilkonventionen art. 37 uttryckt krav på att lagstift­

ningen skall garantera dem en human behandling om de är häktade eller

undergår frihetsstraff, men beträffande den lagstiftning som skall gälla för

övriga skyddade personer är föreskrifterna mera utförliga. De sakkunniga

anför att den svenska lagstiftningen i vissa avseenden icke överensstämmer

med dessa. Så vore fallet bl. a. i fråga om straffmätning, disciplinstraff,

häktning och tilltalads försvar. Enligt SL 27:14 tredje stycket skall emeller­

tid vid strafflagstiftningens tillämpning på krigsfångar och neutralitetsin­

ternerade iakttagas vad som bestämts i ömsesidigt gällande avtal med främ­

mande makt eller följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. I be­

tänkandet framhålles att stadgandet endast är en erinran om den i svensk-

rätt allmänt gällande principen att folkrättsliga inskränkningar i straffbe­

stämmelsers tillämpning städse skall iakttagas (jfr .prop. 1948: 144 s. 148 t

och 176 f), och att krigsfånge- och civilkonventionernas straffrättsliga före­

skrifter således skulle kunna beaktas även beträffande andra av konven­

tionerna skyddade personer trots avsaknaden av uttryckligt stadgande däi-

om. Vad angår tillämpningen av den svenska processlagstiftningen finnes

däremot icke, påpekar de sakkunniga, något stadgande om beaktande av

folkrättsliga föreskrifter. Sådana processuella föreskrifter meddelades, en­

ligt vad de sakkunniga upplyser, första gången i 1929 års krigsfångekonven­

Kungl. Maj:ts proposition

.

nr 142.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

tion, som innehåller bl. a. bestämmelser om tilltalads försvar vilka saknar

motsvarighet i den svenska lagstiftningen. De sakkunniga anger att något

uttalande om behovet av processlagstiftningens anpassning efter konventio­

nen icke gjordes i samband med dess ratificering och att frågan ej heller be­

rördes under förarbetena till 1948 års militära rättegångslag. Enligt de sak­

kunnigas mening skulle på grund härav möjligen kunna antagas att det an-

såges vara en i svensk rätt godtagen grundsats att folkrättsliga föreskrifter

skulle iakttagas i processuellt hänseende, men det understrykes att detta

vore långt ifrån säkert.

De sakkunniga anför att de från den svenska lagstiftningen avvikande

straff- och processrättsliga konventionsföreskrifterna torde få anses vara

alltför omfattande för att i detalj återgivas i denna. Beträffande de straff­

rättsliga föreskrifterna erfordrades i och för sig icke några lagstiftningsåt­

gärder, eftersom dylika bestämmelser, såsom förut nämnts, skulle iakttagas

även om de icke kommit till uttryck i något iagstadgande. Med hänsyn till

att grundsatsen om folkrättens beaktande i straffrättsligt hänseende lag­

fästs beträffande krigsfångar och neutralitetsinternerade (SL 27: 14 tredje

stycket) — beroende på att det ansetts lämpligt, emedan de vore utlänningar

(prop. 1948: 144 s. 176) — syntes emellertid, enligt de sakkunnigas mening,

denna grundsats böra lagfästas även beträffande under krig internerade ut­

ländska civilpersoner, när nu folkrätten genom civilkonventionen tillförts

särskilda straffrättsliga föreskrifter angående dessa. Hur det än förhölle

sig med möjligheten att beakta folkrättsliga föreskrifter av processuell art

trots avsaknaden av lagstadgande därom, syntes vidare enligt de sakkun­

nigas uppfattning även en bestämmelse om sådana föreskrifters iakttagande

lämpligen böra meddelas i fråga om samma personkategorier beträffande

vilka i straffrättsligt avseende hänvisades till folkrätten. De sakkunniga

framhåller att en hänvisning till folkrätten i straffrättsligt hänseende be­

träffande utländska civilpersoner som internerats här då riket är i krig

skulle kunna göras i strafflagen, i likhet med vad nu är fallet beträffande

krigsfångar och neutralitetsinternerade. I processuellt hänseende skulle en

hänvisning, såvitt anginge krigsfångar och neutralitetsinternerade, kunna

intagas i militära rättegångslagen, som ju vore tillämplig på dessa katego­

rier. En hänvisning avseende rättegången mot internerade utländska civil­

personer hade däremot knappast sin rätta plats i rättegångsbalken, oaktat

denna gällde beträffande dem. Hänvisningen avsåge alltför speciella förhål­

landen för att upptagas bland bestämmelser som anginge den ordinära pro­

cessen och borde därför införas i en särskild lag. Med hänsyn härtill och då

hänvisningarna till folkrätten icke syntes böra vara splittrade på olika lagar

allteftersom de avsåge straff- eller processrätten eller den ena eller den andra

personkategorien har de sakkunniga föreslagit att hänvisningarna skulle

sammanföras i en särskild lag om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga

om ansvar för brott av vissa utlänningar. De sakkunniga framhåller att den

nuvarande hänvisningen i SL 27:14 tredje stycket avseende krigsfångar

och neutralitetsinternerade med hänsyn härtill kunde utgå.

31

I betänkandet uttalas att de flesta brottmål mot krigsfångar och neutrali-

tetsinternerade enligt RL 3 § torde bli att anse såsom militära mål och

följaktligen enligt forumreglerna för dessa i RL 12 kap. komma att i första

instans koncentreras till några få domstolar, vilka därigenom erhölle sär­

skild erfarenhet om ifrågavarande personers speciella förhållanden. På

grund därav syntes enligt de sakkunnigas mening en dylik koncentration

böra genomföras även beträffande övriga brottmål mot dessa personer. Detta

borde ske genom en sådan ändring av RL 3 § att samtliga sådana brottmål

hänfördes till militära mål. Däremot anser de sakkunniga att brottmål mot

här i riket under krig internerade utländska civilpersoner icke påkallar

någon motsvarande åtgärd.

Vad angår sådan utländsk militär sjukvårdspersonal och sådana utländ­

ska militärpräster som kvarhålles för att bistå krigsfångar hävdas i betän­

kandet att samma bestämmelser som inom den svenska straff- och process­

lagstiftningen gäller för krigsfångar även bör gälla för dem, eftersom de

enligt krigsfångekonventionen skall vara underkastade den inre disciplinen

i det läger, vari de befinner sig, och åtnjuta åtminstone samma förmåner

och skydd som krigsfångar. De borde, enligt de sakkunnigas mening, således

i likhet med krigsfångar vara principiellt likställda med svenska krigsmän.

En bestämmelse därom, såvitt angår strafflagstiftningen, föreslås skola in­

föras i SL 27: 14 tredje stycket. De sakkunniga anför att någon ändring i

militära rättegångslagen däremot icke erfordrades för att processuell lik­

ställdhet skulle uppnås. Om SL 27: 14 tredje stycket ändrades så att det om­

fattade även kvarhållen sjukvårdspersonal och kvarhållna militärpräster

uppnåddes nämligen utan vidare sådan likställdhet på grund av RL 2 §,

enligt vilken i militära rättegångslagen med krigsman avsåges bl. a. den som

vore underkastad ansvar såsom krigsman enligt SL 27: 14. De av de sak­

kunniga föreslagna stadgandena om folkrättens beaktande i rättsskipningen

och om hänförandet av alla brottmål mot krigsfångar till militära mål avser

även nämnda sjukvårdspersonal och militärpräster.

Civilkonventionen innehåller såsom förut nämnts åtskilliga föreskrifter

angående rättsskipningen på ockuperat område (art. 64—

78 och 117—125). Konventionen räknar med att en dubbel domstolsorga-

nisation skall fungera inom ett sådant område (art. 64). Dels skall områdets

egna domstolar fortsätta sin verksamhet och därvid tillämpa landets egen

strafflag. Dels må ockupationsmakten inom området upprätta domstolar,

vilka äger att enligt särskilda av densamma meddelade bestämmelser döma

medlemmar av befolkningen för brott riktade mot denna makt, t. ex. attentat

mot ockupationsstyrkornas eller ockupationsförvaltningens personal eller

förråd samt sabotage och spioneri. Enligt art. 65 i civilkonventionen skall

de av ockupationsmakten utfärdade straffbestämmelserna icke tiäda i kraft

förrän de kungjorts och bragts till befolkningens kännedom pa dess eget

språk. Ej heller må de givas retroaktiv verkan. De följande artiklarna i kon­

ventionen innehåller föreskrifter angaende de straffbestämmelser som må

tillämpas, innefattande bl. a. viss begränsning av dödsstraffets användning

och föreskrifter angående rättegången vid ockupationsmaktens domstolar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

32

De sakkunniga anför att om en svensk ockupation av främmande om­

råde skulle ske, det bleve erforderligt att utfärda en ockupationsstadga,

varvid civilkonventionens bestämmelser finge iakttagas. I samband med

konventionens ratificering vore det däremot, enligt de sakkunnigas mening,,

tillräckligt att allenast meddela bestämmelser som möjliggjorde bestraff­

ning av överträdelser av konventionen i enlighet med deras förslag och i

övrigt tillse att den svenska lagstiftningen icke upptoge bestämmelser som

stode i strid mot konventionsföreskrifterna eller hindrade deras tillämp­

ning. De sakkunniga har funnit att så icke vore fallet. Härom uttalas i

betänkandet (s. 45 ff) följande.

I sistnämnda hänseende är att märka att SL 1: 3 a andra och tredje styc­

kena innehålla vissa regler, som taga sikte på det fall »att avdelning av

krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket». Enligt

dessa regler skall i nämnda fall utländsk man dömas efter Sveriges lag och

vid svensk domstol för brott som han begått där avdelningen är, såframt

Konungen förordnar att åtal må ske. Förordnande om åtal må efter Ko­

nungens uppdrag meddelas även av högste militäre chefen på stället. Reg­

lerna innebära att brott som begåtts av utlänning på område vilket Sverige

ockuperat skall bedömas efter svensk lag och vid svensk domstol, om åtals-

förordnande meddelas.

De förbehåll och inskränkningar varmed ockupationsmakts befogenhet att

utöva rättsskipning kringgärdats i civilkonventionen saknas i SL 1:3 a.

Någon lagändring synes likväl icke vara erforderlig för att Sverige skall

kunna ratificera konventionen, ty då åtal ej kan ske utan särskilt förordnan­

de av Konungen eller militär befälhavare finnes möjlighet att förhindra att

denna rättsskipning utövas på annat sätt än konventionen medgiver. Ko­

nungen är uppenbarligen bunden av vad som föreskrives i denna. I förarbe­

tena till SL 1:3 a (SOU 1946: 83 s. 60) framhålles att den utformning

stadgandet erhållit icke torde utgöra hinder för Konungen att vid medde­

lande av uppdrag åt militär befälhavare att förordna om åtal begränsa befäl­

havarens prövningsrätt till vissa slag av brott eller att eljest göra sådana

inskränkningar i densamma som kunna påkallas av omständigheterna.

Enligt civilkonventionen må den domsrätt som ockupationsmakt har över

befolkningen på ockuperat område endast utövas genom militärdomstolar,

verksamma på området (art. 66). Svensk krigsrätt äger emellertid endast

upptaga mål om ansvar å krigsman eller den som utan att vara krigsman

innehar tjänst vid den svenska krigsmakten (RL 3 och 100 §§). Detta inne­

bär av ovan anförda skäl dock icke att Sverige skulle vara förhindrat att

utan lagändring ratificera konventionen. Men det betyder att Sverige efter

ratifikation av denna blir förhindrat att utöva ifrågavarande domsrätt över

befolkningen på ockuperat område, såvida icke krigsrätts kompetens utvid­

gas till att under angivna omständigheter avse också civilpersoner. I sam­

band med en eventuell utvidgning av krigsrätts kompetens torde andra där­

med sammanhängande frågor, såsom t. ex. frågan om krigsrätts organisa­

tion när den fungerar på ockuperat område, böra upptagas till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Yttrandena.

Vad de sakkunniga anfört beträffande straff- och processrättsliga före­

skrifter angående personer som skall åtnjuta Genévekonventionernas skydd

har i yttrandena icke föranlett några erinringar av principiell natur. Hov-

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

33

rätten över Skåne och Blekinge har emellertid framhållit, att orsaken till

att den nuvarande bestämmelsen i SL 27: 14 tredje stycket om folkrätts­

liga reglers iakttagande begränsats till att avse krigsfångar och neutralitets-

internerade sannolikt sammanhängde därmed, att bestämmelsen placerats i

ett lagrum som handlade endast om dessa persongrupper. Skulle man där­

emot, såsom de sakkunniga föreslagit, i en särskild lag meddela föreskrift

om folkrättsliga reglers iakttagande i straffrättsligt hänseende, vore det en­

ligt hovrättens uppfattning till fördel, om man kunde undgå att begränsa

föreskriften till att endast gälla i fråga om vissa personkategorier. Hovrät­

ten ifrågasätter därför, huruvida icke den allmänna principen om folkrätts­

liga reglers iakttagande i straffrättsligt hänseende borde lagfästas i hela sin

vidd. Motsvarande mening uttalar hovrätten i fråga om folkrättsliga regler

av processuell natur.

Departementschefen,

Mot det av de sakkunniga framlagda förslaget till en särskild lag om folk­

rättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar

har jag ej någon erinran. Med anledning av vad hovrätten över Skåne och

Blekinge anfört får jag nämna, att frågan rörande en generell bestämmelse

om iakttagande av folkrättsliga regler på straffrättens område torde komma

att behandlas av straffrättskommittén. Med hänsyn härtill finner jag mig

icke i detta sammanhang böra närmare ingå på de av hovrätten berörda

frågorna.

Såsom de sakkunniga framhållit torde enligt RL 3 § de flesta brottmål

mot krigsfångar och andra som avses i SL 27: 14 tredje stycket vara att

anse som militära brottmål. Beträffande övriga brottmål mot nämnda per­

soner synes det enligt min mening icke föreligga behov att hänföra målen

till militära brottmål annat än under beredskapstillstånd eller då riket är i

krig, och detta kan enligt RL 4 § ske genom förordnande av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn härtill anser jag den ändring av RL 3 § som de sakkunniga

föreslagit icke böra vidtagas.

Om internationella sjukvårdsbeteekningar.

De sakkunniga.

Enligt 1949 års sjukvårdskonventioner är fördragsslutande part skyldig

att förhindra missbruk av vissa internationella sjukvårdsbeteekningar, näm­

ligen röda korset, röda halvmånen samt röda lejonet och solen (1:54 och

11:45). De sakkunniga anför att om missbruk skedde vid krigföring i ett

krig vari Sverige deltoge, straff skulle kunna utdömas enligt SL 27: It. El­

jest kunde missbruk beivras endast om det avsåge röda korset eller det ut­

märkande av sjukvårdsfartyg som bestode i att fartyget vitmålats och på

sidorna försetts med en bred vågrät rand, grön för militärt lasarettsfartyg

och röd för annat fartyg. Straff kunde då utdömas enligt lagen den 2 juni

it Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 142.

34

1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar 3 och 5 §§

samt kungörelsen den 16 juni 1911 angående skydd för vissa beteckningar,

som utmärka att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig. Den

svenska lagstiftningen uppfyllde således icke helt konventionernas krav på

att även missbruk av röda halvmånen samt röda lejonet och solen skulle

kunna beivras. Med anledning härav föreslår de sakkunniga att sistnämnda

beteckningar skall i likhet med röda korset förlänas lagligt skydd även utom

krigföringen. Enär 1911 års lag skulle få en nära nog helt ny lydelse om

bestämmelse härom ävensom vissa andra konventionsföreskrifter, som en­

ligt de sakkunnigas mening borde lagfästas, infördes i lagen, föreslår de

sakkunniga att denna upphäves och att en ny lag om skydd för interna­

tionella sjukvårdsbeteckningar utfärdas.

Med hänsyn till den hedersbevisning som ägnats Schweiz genom att kon-

ventionstecknet rött kors på vit botten bildats genom omkastning av färger­

na i edsförbundets vapen och den förväxling som kan uppstå mellan vapnet

och konventionstecknet förbinder sig parterna att beivra även missbruk av

detta vapen (I: 53 och 54). De sakkunniga framhåller att någon lagstiftning

i anledning härav icke är erforderlig, då vapnet redan åtnjuter skydd enligt

lagen den 23 mars 1934 (SFS 1934: 63) om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar.

Departementschefen.

Det av de sakkunniga framlagda förslaget, mot vilket under remissbe­

handlingen icke gjorts någon erinran, torde böra genomföras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

De särskilda bestämmelserna i departementsförslaget.

Förslaget till lag om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen.

1 KAP.

2

§.

Enligt SL 1: 2 skall utländsk man som finnes här i riket dömas efter

Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han begått inom riket,

eller å svenskt fartyg utom riket, så ock för brott som han begått utom riket

mot Sverige eller svensk man, där Konungen förordnar att brottet må åtalas

här i riket. Är utlänningen krigsman i svenska krigsmakten och har brottet

begåtts utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig — vare sig

för krigsoperationer eller för annat ändamål — skall utlänningen enligt SL

1:3a första stycket utan hinder av vad i SL 1: 2 stadgas dömas efter svensk

lag och vid svensk domstol. Utlänningen är alltså i dylikt fall underkastad

svensk straffrätt även för brott som han förövat mot annan utlänning, och

oavsett om han finnes här i riket eller ej. För åtal fordras då icke Konungens

förordnande. Om avdelning av krigsmakten befinner sig utomlands för an-

Knngl. Maj:ts proposition nr 142.

35

nät ändamål än övning, är utlänning, som förövat brott mot annan utlän­

ning där avdelningen är, enligt SL 1:3a andra stycket underkastad svensk

straffrätt även om han icke är krigsman; i detta fall erfordras emellertid

åtalsförordnande, antingen av Konungen eller, efter Konungens uppdrag, av

högste militäre chefen på stället. Beträffande SL 1: 3 a är att märka. att

första stycket gäller icke blott krigsmän i egentlig mening utan även andra

som är att anse såsom krigsmän. Vilka som härvid avses framgår av SL

26: 21 och 27: 14. SL 1:3 a första stycket är alltså tillämpligt på utländska

frivilliga vid svenska krigsmakten, på utlänningar vilka t. ex. i egenskap

av krigskorrespondenter vistas vid avdelning av krigsmakten som är i fält,

på krigsfångar och på utländska krigsdeltagare som internerats här under

krig i vilket riket är neutralt.

Av det anförda framgår att utlänningar icke alltid kan dömas efter svensk

lag och vid svensk domstol för brott som de förövat utomlands. Sålunda kan

de icke lagforas för brott som riktar sig mot annan stat än Sverige eller mot

annan än svensk medborgare, såvida icke de speciella omständigheter som

avses i SL 1:3 a föreligger. Såsom framhållits i redogörelsen för huvud­

dragen i förslaget (s. 12) måste följaktligen, för att 1949 års Genévekon-

ventioner skall kunna ratificeras, den svenska lagstiftningen ändras så att

den alltid medgiver bestraffning av svåra överträdelser av konventionerna,

även när överträdelserna begåtts av utlänning.

De sakkunniga anser emellertid att om en utvidgning av domsrätten

över utlänningar skall ske, den icke bör avse endast svåra överträdelser av

Genévekonventionerna. Såvitt anginge svårartade brott mot folkrätten syn­

tes det nämligen, enligt de sakkunnigas mening, olämpligt att beträffande

den svenska straffrättens tillämplighet göra skillnad mellan å ena sidan

överträdelser av Genévekonventionerna och å andra sidan överträdelser av

andra konventioner eller av mellanfolklig sedvanerätt. Särskilt gällde detta

gärningar som i och för sig innebure svåra överträdelser av Genévekonven­

tionerna, men som även i en internationell konflikt där dessa icke ägde gil­

tighet skulle utgöra brott mot folkrätten. Att låta domsrätten beträffande

sådana gärningar vara beroende av den rent formella frågan om de skulle

rubriceras som överträdelser av Genévekonventionerna eller som överträdel­

ser av eljest gällande folkrättsliga regler vore icke tillfredsställande. De sak­

kunniga anför vidare att eftersom bestraffning i Sverige av utomlands be­

gångna brott mot folkrätten uppenbarligen borde ske endast då ett betydan­

de intresse talade härför, det kunde ifrågasättas om icke en utvidgning av

domsrätten borde begränsas till brott av allvarlig beskaffenhet. Det vore

emellertid svårt att genom en allmän bestämmelse göra eu gränsdragning.

Denna kunde icke, om det över huvud vore lämpligt, hänföras till den upp­

delning av folkrättsbrott i grova brott och andra som gjorts i SL 27: It.

Svåra överträdelser av Genévekonventionerna syntes nämligen icke alltid

vara att bedöma såsom grova folkrättsbrott enligt detta lagrum. De sakkun­

niga anser därför den bästa lösningen vara att låta domsrätten omfatta folk­

rättsbrott överhuvudtaget men göra åtal beroende av Konungens förord­

36

nande. Såsom ett ytterligare skäl för att prövningen huruvida åtal skall ske

borde ankomma på Konungen anför de sakkunniga att politiska hänsyn

stundom måste tagas vid avgörande av denna just ur politisk synpunkt icke

sällan ömtåliga fråga. Om begäran framställts om en krigsförbrytares ut­

lämnande till annat land för bestraffning, kunde det vara lämpligt att den­

na möjlighet i första hand utnyttjades. Härför talade även den omständig­

heten att det städse vore förbundet med praktiska olägenheter att rannsaka

en brottsling i ett annat land än där brottet förövats. Genévekonventionerna

lämnade fördragsslutande part rätt att i stället för att själv straffa den som

begått en svår överträdelse av konventionerna utlämna denne till annan för­

dragsslutande part för att dömas, under förutsättning att sistnämnda part

hade intresse av överträdelsens beivrande och hade förebragt tillräckliga

skäl för åtal (I: 49, II: 50, III: 129 och IV: 146).

I enlighet med vad sålunda anförts har i de sakkunnigas förslag såsom

ett andra stycke i SL 1: 2 införts en bestämmelse, att utländsk man, jämväl

i fall som icke avses i första stycket, skall för gärning som utgör folkrätts­

brott dömas efter Sveriges lag och vid svensk domstol, såframt Konungen

förordnar att åtal må ske. Med tanke på möjligheten att lagföring kan ifrå-

gakomma vid svensk krigsrätt utomlands har i förslaget icke uppställts det

i första stycket stadgade villkoret att utlänning skall vistas här i riket. För­

utsättningen att gärningen skall utgöra folkrättsbrott innebure, framhåller

de sakkunniga, icke hinder mot att vid gärningens bedömande åberopades

även annat tillämpligt lagrum än SL 27: 11.

Mot de sakkunnigas förslag har i remissyttrandena icke gjorts

någon invändning. Straffrättskommittén har yttrat att den vid utarbetande

av förslag till brottsbalk upptoge frågan om svensk strafflags tillämplighet

till behandling och i detta sammanhang beaktade även nu ifrågavarande

spörsmål. Kommittén har emellertid icke någon erinran mot att frågan för

tiden till dess brottsbalken träder i kraft löses på det sätt de sakkunniga

föreslagit.

Departementschefen. Även jag har ansett mig kunna godtaga den av de

sakkunniga föreslagna bestämmelsen, och denna har således utan ändring

överförts till departementsförslaget.

27 KAP.

11

§•

Enligt SL 27: 11 föreligger folkrättsbrott om någon, då riket är i krig,

vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller miss­

brukar tecken som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka eller ock

eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i

fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som står i strid mot

föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt med­

delat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Handlingen skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

37

alltså hänföra sig till krigföring, ockupation eller behandling av krigsfångar.

Dessa bestämningar har avsetts skola uttömmande angiva de hänseenden i

vilka överträdelser av folkrättsliga regler rörande krig kan ifrågakomma

(SOU 1946: 83 s. 164).

1949 års Genévekonventioner äger emellertid såsom tidigare nämnts avse­

ende även å annat än krigföring, ockupation och behandling av krigsfångar.

Detta är fallet beträffande civilkonventionens bestämmelser om skydd för ci­

vilbefolkningen i krigförande länder mot vissa följder av kriget (art. 13—26)

och om behandlingen av vissa utländska civilpersoner på krigförande stats

område (art. 4, 27—46 och 79—135). Så är ock händelsen beträffande vissa

av sjukvårdskonventionernas föreskrifter om behandlingen av sårade, sjuka

och skeppsbrutna militärer (I: 18 andra stycket och II: 4 andra stycket)

samt sjukvårds- och krigsfångekonventionernas föreskrifter om behand­

lingen av militär sjukvårdspersonal, militärpräster och frivilliga hjälpför-

eningars personal som råkat i motpartens våld; nämnda sjukvårdspersonal

och präster skall därvid icke räknas som krigsfångar (I: 28, 30—32, II: 37

och III: 33). Vad angår krigsfångekonventionen är ytterligare att märka

att den gäller även i fråga om behandlingen av utländska krigsdeltagare som

neutral makt mottagit på sitt område och enligt internationella rättsregler

är skyldig att internera (art. 4 avd. B mom. 2). I sjukvårdskonventionen

avseende lantkriget gives därjämte föreskrifter angående skydd i vidsträckt

omfattning för egendom tillhörande den militära sjukvården eller frivillig

hjälpförening som bemyndigats biträda vid militär sjukvård (art. 33 och

34).

För att SL 27:11 skall kunna tillämpas beträffande samtliga överträ­

delser av Genévekonventionerna erfordras således, såsom anförts i redo­

görelsen för huvuddragen i förslaget (s. 8 ff), en utvidgning av paragrafens

tillämplighetsområde.

De sakkunniga har föreslagit att första stycket av SL 27: 11 skall upp­

delas i två punkter. Den första punkten avser folkrättsbrott förövade vid

krigföring. Vad där föreslås skola stadgas överensstämmer i sak med vad

nu gäller. Gärningen beskrives som ett förfarande i strid mot föreskrifter

vilka Konungen på grund av internationellt avtal meddelat eller mot allmänt

erkända folkrättsliga grundsatser. De typiska krigsförbrytelserna använ­

dande av otillåtna stridsmedel och missbruk av kännetecknet röda korset

har angivits såsom exempel på sådana straffbara gärningar. Den föreslagna

andra punkten av första stycket i SL 27:11 avser folkrättsbrott förövade

annorledes än vid krigföring. I denna punkt har den av Genévekonventio­

nerna betingade utvidgningen av paragrafens tillämplighetsområde genom­

förts. Vad som för närvarande är stadgat om förfarande mot befolkningen

på ockuperat område och i fråga om behandlingen av krigsfångar har

där ersatts av eu bestämmelse vari gärningarna, i viss anslutning till Genéve-

konventionernas rubriker, beskrivits såsom förfaranden vilka innebära åsi­

dosättande av vad som enligt sådana föreskrifter eller grundsatser som

nyss nämnts skall iakttagas angående skydd för sårade, sjuka och skepps­

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

brutna vid stridskrafter i fält eller till sjöss, krigsfångar samt civilperso­

ner under krigstid eller eljest angående ockupation. De sakkunniga fram­

håller att beskrivningen avser att täcka icke blott överträdelser som riktar

sig mot personer vilka skyddas av dessa konventioner utan även överträ­

delser som angår egendom vilken åtnjuter konventionernas skydd. Det sär­

skilda omnämnandet av ockupation avsåge att möjliggöra bestraffning av

överträdelser av föreskrifterna i lantkrigsreglementena avd. III i den män

dessa föreskrifter icke täcktes av 1949 års Genévekonvention angående skydd

för civilpersoner under krigstid. I förslaget uppställes såsom förutsättning

för att en överträdelse som icke angår krigföringen skall vara straffbar, att

den skall ha medfört skada å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller

annan beaktansvärd skada eller olägenhet.

I redogörelsen för huvuddragen i förslaget har framhållits, att när Ge-

névekonventionerna ratificerats SL 27: 11 måste kunna tillämpas på svåra

överträdelser av dem även om Sverige icke är i krig (s. 9). Den princi­

piella begränsningen av tillämpligheten av SL 27: 11 till fall då riket är i

krig måste alltså upphävas såvitt angår nämnda överträdelser. De sak­

kunniga anför att om begränsningen sålunda måste borttagas beträffande

dessa överträdelser densamma, av samma skäl som åberopats angående

den föreslagna utvidgningen av domsrätten över utlänningar (s. 29), icke

heller borde bibehållas beträffande andra folkrättsbrott. I de sakkunnigas

förslag har begränsningen därför helt upphävts.

SL 27: 11 gäller icke endast för svenska medborgare — krigsmän eller

andra — utan även för utlänningar, antingen de tillhör främmande krigs­

makt eller är civila, under förutsättning att begånget brott överhuvud jäm­

likt SL 1 kap. skall bedömas efter svensk lag. Stadgandets tillämpning är

emellertid enligt dess tredje stycke begränsad i fråga om dem som tillhör

fiendens krigsmakt. Å dem kan stadgandet icke tillämpas med mindre gär­

ningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folk­

rättsliga grundsatser. Under förarbetena till 27:11 uttalades att begräns­

ningen vore erforderlig med hänsyn till att straffbarheten enligt stadgan­

det gjorts beroende av innehållet i administrativa förordnanden av Kungl.

Maj :t. Härigenom förbjudna gärningar utgjorde nämligen, såvitt anginge

dem som tillhörde fientlig krigsmakt, icke brott mot folkrätten med mindre

de strede mot överenskommelse mellan Sverige och den fientliga makten

eller mot grundsatser av förut nämnt slag. Däremot förelåge ej hinder

mot att, liksom eljest, svensk strafflag även i nu förevarande hänseende

ägde giltighet mot civila utlänningar (SOU 1946: 83 s. 165).

De sakkunniga har anfört bl. a. att SL 27: 11 tredje stycket medförde att

en i ett krig, vari Sverige vore invecklat, förövad gärning som strede mot

administrativa föreskrifter alltid skulle vara straffbar om den begåtts av

svensk medborgare, men om den begåtts av någon tillhörande den fientliga

krigsmakten skulle kunna vara fritagen från straffbarhet på grund av för­

utnämnda begränsning av stadgandets tillämplighet. Det kunde icke anses

tillfredsställande att svenska medborgare sålunda skulle vara sämre ställda

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

39

än sina fiender. Om en administrativ föreskrift föranletts av en konventions-

bestämmelse som icke gällde för den fientliga staten och föreskriften icke

motsvarade någon allmänt erkänd folkrättslig grundsats syntes en överträ­

delse av föreskriften böra lika litet föranleda ansvar för en svensk med­

borgare som för en fiende. På grund därav har de sakkunniga föreslagit att

begränsningen av lagrummets tillämplighet skulle omfatta även svenska

medborgare. I de sakkunnigas förslag har SL 27: 11 tredje stycket i huvud­

sak ändrats så att vad i paragrafen stadgades om överträdelse av föreskrif­

ter vilka Konungen meddelat skulle, såvitt anginge föreskrift som ej mot­

svarade allmänt erkänd folkrättslig grundsats, äga tillämpning endast å

medborgare i stat, för vilken i förekommande fall gällde internationell av­

talsbestämmelse av det innehåll föreskriften upptoge.

I remissyttrandena har i fråga om de av de sakkunniga före­

slagna ändringarna i SL 27: 11 — utöver de erinringar som redovisats i re­

dogörelse för grunddragen i förslaget (s. 14 ff) — endast framställts erin­

ringar av formell natur. Straffrättskommittén har uttalat sig om den be­

gränsning av det straffbara området som de sakkunniga föreslagit skola

genomföras beträffande folkrättsstridiga gärningar som förövats annorle-

des än vid krigföring. Såsom förut angivits har såsom förutsättning för

sådana gärningars straffbarhet uppställts att gärningsmannen »vållar skada

å person, kroppsligt eller själsligt lidande eller annan beaktansvärd skada

eller olägenhet». Kommittén framhåller att det av de sakkunnigas motiv

syntes framgå att denna brottsförutsättning skulle på vanligt sätt vara

täckt av uppsåt. Vållande av oaktsamhet skulle sålunda falla utanför det

straffbara området. Eftersom uttrycket »vållar» eljest i strafflagen innefat­

tade såväl uppsåt som oaktsamhet, föreslår kommittén att i stället använ­

des ordet orsakar. Kommittén föreslår vidare den redaktionella jämkningen

att uttrycket »beaktansvärd skada eller olägenhet» ändras till »skada eller

olägenhet som ej är ringa».

Departementschefen. Såsom framgår av vad jag förut (s. 21) anfört, an­

ser jag att folkrättsbrott bör angivas såsom överträdelse av gällande avtal

med främmande makt eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Brottsbeskrivningen skall alltså enligt min mening innehålla en direkt hän­

visning till sådana avtal och icke en hänvisning till administrativa föreskrif­

ter som meddelats på grund av dem. I enlighet härmed har första stycket

i de sakkunnigas förslag ändrats, varvid samtidigt iakttagits vad straffrätts-

kommittén andragit.

I tredje stycket av de sakkunnigas förslag har, i anslutning till vad nu

gäller beträffande den som tillhör fiendens krigsmakt, intagits en bestäm­

melse av i huvudsak det innehållet att en överträdelse av en i administra­

tiv ordning utfärdad föreskrift icke skulle vara straffbar, såvida icke före­

skriften motsvarade en internationell avtalsbestämmelse, av vilken gärnings­

mannens hemland vore bundet i den föreliggande konflikten. Då straffbar­

heten enligt departementsförslaget emellertid är direkt beroende av inne­

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

hållet i gällande avtal med främmande makt, erfordras varken den nu

gällande eller den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen för att hind­

ra att utlänning skall kunna straffas i annat fall än för överträdelse av

sådana internationella regler varav hans hemland är bundet. Jag föreslår

därför att tredje stycket upphäves.

13 §.

SL 27: 13 medger utmätning av straff under straffminimum eller eftergift

av straff i visst fall av error juris, nämligen då gärningsmannen icke saknat

anledning att antaga att gärningen enligt krigsbruk var tillåten. Förutsätt­

ning för paragrafens tillämpning är att riket är i krig. Stadgandet är moti­

verat av osäkerheten i fråga om vad krigsbruk tillåter (SOU 1946: 83 s.

166 f). I förarbetena framhålles att bestämmelsen om straffnedsättning

ägde sin naturliga tillämpning i fråga om brott mot SL 27: 11 men att den,

eftersom 27: 11 i icke kvalificerade fall medgåve ådömande av lägsta straff,

huvudsakligen finge praktisk betydelse, förutom vid tjänstebrott, beträf­

fande allmänna brott, främst vålds- och frihetsbrott.

De sakkunniga har anfört att, om i enlighet med deras förslag det för till­

lämpligheten av SL 27: 11 uppställda rekvisitet att riket är i krig bortfölle,

SL 27: 13 syntes böra vara tillämplig även å gärningar begångna i krig vari

Sverige ej vore invecklat. De föreslår därför att i 27: 13 stadgas — i stället

för att gärningen skall ha förövats »då riket är i krig» — att den skall ha

förövats »under krig». Enligt 27: 16 andra stycket äger Kungl. Maj :t i den

mån det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat förordna att

vad i 27 kap. stadgas för det fall att »riket är i krig» jämväl skall i tillämp­

liga delar gälla beträffande brott som förövats under annan tid. I betänkan­

det framhålles att den föreslagna ändringen av 27: 13 icke uteslöte möjlig­

heten av sådant förordnande beträffande paragrafens tillämpning.

Departementschefen. Till ifrågavarande förslag, som lämnats utan erin­

ran under remissbehandlingen, ansluter jag mig.

14 §.

Enligt SL 27: 14 tredje stycket är krigsfångar samt utlänningar som in­

ternerats här i riket vid krig mellan främmande makter under vilket riket

är neutralt principiellt likställda med svenska krigsmän i straffrättsligt hän­

seende.

De sakkunniga har, såsom förut angivits (s. 25), uttalat att detsamma

borde gälla även militär sjukvårdspersonal och militärpräster som kvarhål-

lits för att bistå krigsfångar, eftersom nämnda personal och präster enligt

1949 års krigsfångekonvention skulle vara underkastade den inre discipli­

nen i det läger, vari de befunne sig, och åtnjuta åtminstone samma förmåner

och skydd som krigsfångar. I betänkandet anföres emellertid vidare att

läkare och vissa andra personer också frivilligt kunde vistas bland krigs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

41

fångar för att utöva sjukvård eller andlig vård, och att sådana frivilliga,

om de vore utlänningar, borde straffrättsligt behandlas på samma sätt som

tvångsvis kvarhållen personal. De sakkunniga framhåller att det sagda ägde

tillämpning också på utlänningar som vistades bland i paragrafen avsedda

internerade för att utöva sjukvård eller andlig vård. I förevarande samman­

hang anmärkes i betänkandet att andra stycket i paragrafen icke vore till-

lämpligt när sjukvårdspersonal och präster uppehölle sig i krigsfånge- eller

interneringsläger, vilket icke vore att anse såsom avdelning av krigsmakten

som vore i fält eller tjänstgjorde under liknande förhållanden.

De internerade varom det här är fråga utgöres av främmande krigsdel-

tagare som Sverige såsom neutral makt internerat på grund av folkrättens

bestämmelser (jfr första lagutskottets utlåtande 1948: 39 s. 49). För att

detta mera tydligt skall framgå av lagtexten har de sakkunniga föreslagit

en formell jämkning av dess ordalydelse.

I enlighet med vad sålunda anförts innehåller de sakkunnigas förslag till

ändrad lydelse av SL 27: 14 tredje stycket att vad för krigsman är stadgat

skall i tillämpliga delar gälla beträffande krigsfånge, krigsdeltagare som in­

ternerats vid krig under vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas

bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller

andlig vård. Den i ifrågavarande stycke för närvarande intagna erinran om

folkrättens beaktande har av skäl som tidigare angivits (s. 24) icke upp­

tagits i förslaget till ändring av ifrågavarande lagrum.

Departementschefen. Mot förevarande förslag har invändning icke fram­

ställts i remissyttrandena. Jag har redan förut (s. 27) anslutit mig till den

uppfattningen att tvångsvis kvarhållen militär sjukvårdspersonal och präs­

terlig personal bör likställas med krigsfångar i straffrättsligt hänseende och

jag har icke något att erinra mot att detsamma skall gälla också sjukvårds­

personal och prästerlig personal som frivilligt vistas hos krigsfångar eller

neutralitetsinternerade. De sakkunnigas förslag har därför i oförändrat skick

upptagits i departementsförslaget.

Förslaget till lag om folbrättsliga reglers iakttagande i fråga om

ansvar för brott av vissa utlänningar. 1

1 1949 års krigsfånge- och civilkonventioner meddelas föreskrifter angå­

ende innehållet av den straff- och processlagstiftning som skall tillämpas

på krigsfångar, krigsdeltagare som neutral makt internerat på sitt område

på grund av den internationella rättens bestämmelser (neutralitetsinterne­

rade), kvarhållen sjukvårdspersonal och kvarhållna militärpräster samt ut­

ländska civilpersoner internerade på krigförande stats område. Den svenska

lagstiftningen motsvarar i åtskilliga hänseenden icke dessa föreskrifter. I

betänkandet (s. 74—89) har lämnats eu utförlig redogörelse för avvikelser­

na, till vilken jag får hänvisa. Endast några exempel må här anföras.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Enligt konventionerna skall straff för personer som skyddas av dem kun­

na utdömas under eljest gällande straffminimum och häktningstid obliga­

toriskt avräknas från ådömt straff (III: 87, 90 och 103 samt IV: 118 och

122). Något lagstadgande som direkt utsäger att straffminimum skall kunna

underskridas beträffande ifrågavarande personer finnes icke och avräkning

av häktningstid är enligt SL 4: 12 allenast fakultativ. I fråga om krigsfångar

och neutralitetsinternerade skall emellertid konventionsföreskrifterna iakt­

tagas på grund av bestämmelsen därom i SL 27: 14 tredje stycket, men be­

träffande övriga skyddade personer finnes icke något motsvarande stadgan­

de.

Enligt de sakkunnigas förslag skall sjukvårdspersonal och militärpräster

som vistas hos krigsfångar eller neutralitetsinternerade vara i straffrättsligt

hänseende likställda med krigsmän, vilket bl. a. innebär att lagen om dis­

ciplinstraff för krigsmän skulle bli tillämplig på dem. Förekommer på en

gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld

till särskilda arreststraff, skall enligt 9 § disciplinlagen straffen samman­

läggas med varandra, men sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio

dagar. Enligt krigsfångekonventionen är sammanläggning av arreststraff

utesluten, då något av straffen uppgår till tio dagar eller mera; minst tre

dagar måste då förflyta mellan verkställandet av de olika straffen (III: 90).

Sådan sammanläggning av arrest och fängelse som omförmäles i 9 § andra

stycket kan enligt konventionen icke förekomma.

I krigsfångekonventionen stadgas att krigsfånge ej må fällas till ansvar om

han icke varit biträdd av försvarare (111:99). Någon motsvarande bestäm­

melse finnes icke i den svenska processlagstiftningen. I fråga om utseendet

av försvarare meddelas i krigsfångekonventionen detaljerade regler

(III: 105). I första hand äger fången själv utse försvarare. Har han under­

låtit detta, må försvarare anskaffas av skyddsmakten, som härför skall ha

minst en vecka till sitt förfogande. På begäran skall den makt, i vars våld

fången befinner sig, till skyddsmakten överlämna förteckning över perso­

ner, som är lämpliga att omhänderha försvaret. För den händelse varken

fången eller skyddsmakten utsett försvarare, skall den makt, i vars våld

fången är, ex officio förordna försvarare. De i civilkonventionen meddelade

bestämmelserna om försvarare för internerade civilpersoner är ej lika detal­

jerade. Där stadgas att den tilltalade skall äga rätt till biträde av lämplig

försvarare enligt eget val. Har han ej själv valt försvarare, skall skvddsmakt

utse sådan åt honom. Då han har att möta allvarlig anklagelse och skvdds-

makt ej finnes skall interneringsmakten med förbehåll för hans samtycke

utse försvarare (IV: 72 och 126). Konventionsreglerna om utseendet av för­

svarare saknar delvis motsvarighet i svensk rätt. Enligt RB 21: 3 ankommer

det, liksom enligt konventionerna, på den misstänkte att själv utse försva­

rare. Har han icke utsett sådan skall domstolen förordna offentlig försva­

rare, om den på grund av sakens beskaffenhet eller eljest finner hans rätt

icke kunna utan biträde tillvaratagas. Endast anhållna och häktade samt

den som är tagen i förvarsarrest eller är misstänkt för tjänstebrott varå

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

43

kan följa avsättning eller för annat brott varå kan följa straffarbete har

ovillkorlig rätt att erhålla offentlig försvarare (RL 87 §). I övrigt finnes i

den svenska lagstiftningen icke några bestämmelser enligt vilka konven­

tionernas regler angående utseende av försvarare skulle kunna iakttagas.

Såsom framgår av redogörelsen för huvuddragen i förslaget (s. 27) har

jag anslutit mig till den av de sakkunniga uttalade meningen att de straff-

och processrättsliga ikonventionsföreskrifter som saknade motsvarighet i

den svenska lagstiftningen vore alltför omfattande för att utförligt återgivas

i denna och att det på grund därav borde allenast generellt hänvisas till dem

i en särskild lag om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om brott av

vissa utlänningar.

De sakkunniga har anfört att det i denna lag borde hänvisas icke endast

till mellanfolkliga överenskommelser utan även, såsom för närvarande vore

fallet i SL 27: 14 tredje stycket, till den internationella sedvanerätten. I de

sakkunnigas förslag stadgas i enlighet med det sagda, att om någon som av­

ses i SL 27: 14 tredje stycket strafflagen eller annan utlänning som interne­

rats då riket är i krig är misstänkt för brott, det vid rättsligt förfarande

med anledning därav samt påföljds ådömande och verkställande skall iakt­

tagas vad som bestämts i gällande internationellt avtal eller följer av allmänt

erkända folkrättsliga grundsatser. SL 27: 14 tredje stycket avser i den av de

sakkunniga föreslagna nya lydelsen krigsfångar och neutralitetsinternerade

samt utlänningar som vistas bland krigsfångar eller neutralitetsinternerade

för att utöva sjukvård eller andlig vård. De sakkunniga framhåller att ut­

trycket rättsligt förfarande valts som en sammanfattande beteckning för

rättegång vid domstol, disciplinärt förfarande inför militär befälhavare,

förundersökning samt häktning och andra provisoriska frihetsberövanden.

Med påföljd avsåges icke endast straff och skyddsåtgärder i egentlig me­

ning utan även tillrättavisning enligt 14 § disciplinlagen.

I betänkandet har anmärkts att eftersom den föreslagna lagen, såvitt an-

ginge straffrätten, endast gåve uttryck åt en redan gällande rättsgrundsats

(jfr s. 24), den icke finge föranleda motsättningsslut rörande folkrättens

beaktande i andra fall.

Departementschefen. Ifrågavarande lagförslag har frånsett en redaktio­

nell jämkning upptagits i departementsförslaget i oförändrat skick.

Förslaget till lag om skydd för vissa internationella sjukvårds-

beteckningar.

Rödakorsmärket — rött kors på vit botten — har alltsedan tillkomsten

av 1864 års Genévekonvention angående förbättrande av sårade militärers

vård i fält varit internationellt erkänt såsom kännetecken för den militära

sjukvården. För att vidmakthålla det skydd som användningen av märket

avser alt bereda har rätten att begagna detta begränsats genom mellanfolk-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

liga överenskommelser. 1 1949 års konvention angående förbättrande av

sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält har bestämmelser

härom meddelats i art. 44. Där fastställes såsom huvudregel att märket

ävensom benämningarna »röda korset» och »Genévekorset» endast må an­

vändas för att utmärka eller skydda sådana sjukvårdsanstalter och sjuk-

vårdsformationer samt sådan personal och materiel som står under skydd

av denna konvention eller annan konvention reglerande liknande frågor.

Med »rödakorsmärket» avses i det följande även sagda benämningar.

Såvitt angår egendom och personal som åtnjuter skydd av 1949 års kon­

vention angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid strids­

krafterna i fält gäller att rödakorsmärket må begagnas för att skydda fasta

sjukvårdsanstalter, rörliga sjukvårdsformationer och materiel som tillhör

det militära sjukvårdsväsendet (art. 19, 33, 39 och 42), militär sjukvårds­

personal som uteslutande användes för att uppsöka, omhändertaga, trans­

portera och vårda sårade och sjuka eller för att förebygga sjukdomar, per­

sonal som uteslutande användes för nämnda sjukvårdsanstalters och -forma­

tioners förvaltning, samt militärpräster som tjänstgör vid stridskrafterna

(art. 24 och 40). En nyhet är att militärer som särskilt utbildats för att

vid behov tjänstgöra såsom sjukvårdare eller sjukbärare äger begagna mär­

ket, när de utövar sådan tjänst (art. 25 och 41). Nationella rödakorsför-

eningar som bitläder vid den militära sjukvården må inom ramen för denna

verksamhet använda märket till skydd för sina sjukvårdsanstalter och

-formationer samt sin personal och materiel (art. 19, 26, 27, 34, 39, 40 och

44). Detsamma gäller andra frivilliga av vederbörande regering erkända och

bemyndigade hjälpföreningar. Märket må ock begagnas för att skydda trans­

porter av sårade och sjuka eller sjukvårdsmateriel, fordon för sådana trans­

porter samt luftfartyg som användes uteslutande för transport av sårade

och sjuka, sjukvårdspersonal och sjukvårdsmateriel (art. 35 och 36). Genom

bestämmelser som saknar motsvarighet i gällande konventioner gives regler

om sjukvårdszoner och sjukvårdsplatser till skydd för sårade och sjuka (art.

23). Förutsättning för skyldigheten att respektera sådana zoner och platser

är att de krigförande staterna överenskommit att erkänna dem. Enligt ett

vid konventionen fogat förslag till överenskommelse skall zonerna och plat­

serna utmärkas med rödakorsemblemet (bilagan I art. 6 och 13).

Enligt 1949 års konvention angående förbättrande av behandlingen av så­

rade, sjuka och skeppsbrutna vid stridskrafterna till sjöss må rödakorsmär­

ket begagnas för att skydda militära sjukvårdsfartyg samt sådana sjukvårds-

fartvg, som tillhör nationella rödakorsföreningar, officiellt erkända hjälp­

föreningar eller enskilda och som efter statligt bemyndigande biträder vid

den militära sjukvården, sjukvårdsfartvgens livbåtar, ävensom mindre far­

koster som användes av den militära sjukvårdstjänsten samt sjukrum på

örlogsfartyg (art. 22, 24, 25, 28, 41 och 43), sjukvårdspersonal och prästerlig

personal som har till uppgift att ombesörja sjukvård eller andlig vård vid

stridskrafterna till sjöss, besättning på sjukvårdsfartyg (art. 36, 37 och 42)

samt materiel för militär sjukvård (art. 41). Också denna konvention inne­

Knngl. Maj.ts proposition nr 142.

45

håller en bestämmelse enligt vilken rödakorsmärket må anbringas på ambu­

lansluftfartyg (art. 39). En nyhet i konventionen är bestämmelserna att far­

koster, som av staten eller officiellt erkända hjälpföreningar begagnas för

räddningstjänst vid kusten, och anläggningar på kusten vilka uteslutande an­

vändes av dessa farkoster för deras humanitära verksamhet skall respekte­

ras och skyddas (art. 27). Enligt uttryckliga föreskrifter må farkosterna ut­

märkas med rödakorsemblemet (art. 43), men beträffande kustanläggning­

arna saknas bestämmelser i sådant hänseende. Enligt art. 44, som med för­

behåll för vad som gäller enligt andra konventioner förbjuder märkets an­

vändning för annat ändamål än utmärkande av fartyg, skulle det icke vara

tillåtet att utmärka anläggningarna med emblemet. De sakkunniga anför

emellertid att det kan ifrågasättas om detta är konventionens mening. Finge

märket icke användas för att göra anläggningarnas karaktär på avstånd

uppfattbar för fienden torde det skydd som konventionen avsåge att skänka

dem bli illusoriskt. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör det därför anta­

gas att emblemet även får användas för att utmärka ifrågavarande anlägg­

ningar.

Genom 1949 års civilkonvention har rätten att använda rödakorsmärket ut­

sträckts till den civila sjukvården under krig. Sålunda må märket efter stat­

ligt bemyndigande begagnas till skydd för civila sjukhus som inrättats för

vård av sårade och sjuka civilpersoner, ofärdiga och barnsängskvinnor (art.

18). Vidare må märket användas till skydd för personal som är uteslutande

sysselsatt med drift eller förvaltning av civila sjukhus, däri inbegripen den

personal som har till uppgift att uppsöka, omhändertaga, transportera och

vårda nyssnämnda personer. Även annan personal som är sysselsatt med

drift eller förvaltning av civila sjukhus må använda märket, men endast

när den utövar sådan tjänst (art. 20). Märket må ock, efter statligt bemyndi­

gande, begagnas dels till skydd för transporter av sårade och sjuka civilper­

soner, ofärdiga och barnsängskvinnor med fordonskolonner, sjukvårdståg

eller för ändamålet avsedda fartyg (art. 21) och dels till skydd för luftfar­

tyg som nyttjas uteslutande för transport av sådana personer eller sjuk­

vårdspersonal och sjukvårdsmateriel (art. 22). Enligt en vid konventionen

fogad bilaga med förslag till överenskommelse om erkännande av sjukvårds-

zoner och sjukvårdsplatser till skydd för sårade och sjuka civilpersoner skall

sådana zoner och platser, om de erkänts av fienden, utmärkas med rödakors­

emblemet (art. 14 samt bilagan I art. 6 och 13).

Nationella rödakorsföreningar må, såsom förut angivits, begagna röda­

korsmärket i den mån de biträda vid den militära sjukvården. Dessutom

äger de emellertid, jämlikt 1949 års konvention angående förbättrande av

sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält art. 44 andra styc­

ket, i enlighet med det egna landets lagstiftning använda märket för den

verksamhet i övrigt som de bedriver i överensstämmelse med de principer som

fastställts vid de internationella rödakorskonferenserna. Detta innebär såtill­

vida en nyhet att föreningarna må begagna märket för sådan verksamhet

icke blott i fredstid utan även under krig. Förutsättning för begagnandet un­

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

der krig är dock att märket icke må anses medföra skydd enligt konven­

tionen. För att märket icke skall giva sken av att ha sådan funktion före-

skrives att det under krig skall vara av relativt liten storlek och icke må

anbringas på armbindlar och hustak. Att den verksamhet vari märket må

användas skall överensstämma med de principer som fastställts vid de inter­

nationella rödakorskonferenserna betyder att den skall ha ett humanitärt

syfte, t. ex. bestå i deltagande i hjälpaktioner och främjande av civil hälso-

och sjukvård. Ifrågavarande föreskrift om märkets användning under krig för

annat än sjukvård bland militärer är emellertid icke utan undantag. Restrik­

tionerna att emblemet icke må anses medföra skydd, att det skall ha små

dimensioner samt att det icke må anbringas på armbindlar och hustak gäller

nämligen icke beträffande civila sjukhus och deras personal samt civila sjuk­

transporter, som enligt civilkonventionen efter statligt bemyndigande

må utmärkas med emblemet under krig.

Ehuru de internationella rödakorsorganisationerna — Internationella rö-

dakorskommittén, Rödakorsföreningarnas förbund (Ligan) och de interna­

tionella rödakorskonferenserna — enligt gällande konventioner formellt icke

är berättigade att använda rödakorsmärket, har deras rätt därtill aldrig be­

stritts. Den har nu uttryckligen fastslagits i 1949 års konvention angående

förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält art.

44 tredje stycket. Några restriktioner beträffande märkets användning har

här icke uppställts.

Undantagsvis må slutligen, enligt sistnämnda konvention art. 44 fjärde

stycket, rödakorsmärket — men ej benämningarna »röda korset» och »Ge-

névekorset» — i enlighet med vederbörande lands lagstiftning och efter ut­

tryckligt medgivande av nationell rödakorsförening i fredstid begagnas för

att utmärka fordon som användes såsom ambulanser och för att angiva be-

lintligheten av hjälpstationer som uteslutande är avsedda för avgiftsfri

vård åt sårade eller sjuka. Att ambulanser må förses med märket utgör en

nyhet i konventionen.

I svensk rätt är bestämmelser om rödakorsmärket meddelade i lagen den

2 juni 1911 (SFS 1911:43 s. 1) om skydd för vissa internationella sjuk-

vårdsbeteckningar. Lagen har tillkommit för att möjliggöra Sveriges anslut­

ning till 1906 års Genévekonvention angående skydd för sårade och sjuka

i fält och 1907 års X Haagkonvention angående tillämpningen på sjökriget

av Genévekonventionens principer. Enligt 1 § lagen må rödakorsmärket icke

offentligen brukas utom för den militära sjukvården eller med Konungens

tillstånd av förening till vars uppgift hör att i krig biträda vid vården av

sårade eller sjuka. Den enda förening som erhållit sådant tillstånd är för­

eningen svenska röda korset. Nu gällande bestämmelser om föreningens rätt

att begagna rödakorsmärket är meddelade i kungl. brev till föreningen den

9 juni 1939 (SFS 1939: 309) och 1 § andra punkten av föreningens grund­

stadgar, vilka fastställts av Kungl. Maj :t genom kungörelse den 16 mars 1951

(SFS 1951:146). Enligt bestämmelserna må föreningen använda märket

dels för att skydda eller utmärka sjukvårdsformationer, sjukvårdsanstalter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

47

personal och materiel som är skyddade av 1929 års Genévekonvention an­

gående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i

fält, dels ock för föreningens humanitära verksamhet i fred.

Lagen innehåller icke något stadgande motsvarande 1949 års konventions-

bestämmelse att märket i fredstid med nationell rödakorsförenings medgi­

vande må begagnas för att utmärka fordon som nyttjas såsom ambulanser

och för att angiva befintligheten av hjälpstationer. Enligt praxis må emel­

lertid märket efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t användas å sådant for­

don under villkor att fordonets ägare förbinder sig att i händelse av krig

eller beredskapstillstånd ställa fordonet till föreningen svenska röda korsets

förfogande för sjuktransporter. Tillstånd lämnas endast om föreningen till­

styrkt bifall till ansökan därom. Vad angår hjälpstationer tillåter redan 1929

års sjukvårdskonvention användandet av märket efter medgivande av na­

tionell rödakorsförening. I samband med konventionens ratificering ifråga­

sattes om icke en motsvarande bestämmelse borde införas i 1911 års lag.

Chefen för justitiedepartementet avböjde emellertid införandet av en sådan

bestämmelse under framhållande av att om något fall skulle inträffa, då

föreningen svenska röda korset funne verkligt behov föreligga att märket

finge användas vid en hjälpplats som ej direkt uppsatts av föreningen, det

icke torde möta större svårigheter för föreningen att träffa sådana anord­

ningar att användandet icke komme i strid med lagen (prop. 1931: 191 s. 6).

I vissa hänseenden medgiver icke 1911 års lag användning av rödakors-

märket i så vidsträckt omfattning som 1949 års konventioner. Den tillåter

icke att märket begagnas såsom kännetecken för militärpräster, oaktat dessa

enligt internationell rätt alltid varit berättigade att bära märket. Vidare må

detta icke användas för civil sjukvård under krig. Ej heller må det brukas

för räddningstjänst vid kusten.

I vissa muhammedanska länder, där kännetecknet röda korset förmenas

vara en kristen symbol och därför anses icke böra användas, begagnas i stäl­

let kännetecknet röd halvmåne eller rött lejon och röd sol på vit botten.

Tecknet röda lejonet och solen har, frånsett färgerna, samma utseende som

vapnet i den iranska örlogsflaggan. Genom 1929 års sjukvårdskonvention

blev sistnämnda båda tecken ävensom benämningarna »röda halvmånen»

och »röda lejonet och solen» internationellt erkända såsom sjukvårdsbeteck-

ningar (art. 19 och 24). Enligt 1949 års sjukvårdskonventioner är de tillåtna

i konventionernas mening endast för de länder som redan använder dem

(1:38 och 11:41). De må brukas för samma ändamål som rödakorsmärket.

De nya konventionerna innehåller, till skillnad från 1929 års konvention,

föreskrifter om att varje missbruk av kännetecknen röda halvmånen samt

röda lejonet och solen skall beivras (I: 54 och II: 45).

De sakkunniga har anfört att den svenska lagstiftningen icke borde be­

gränsa rätten att använda rödakorsmärket mer än som vore påkallat med

hänsyn till konventionerna. Det av de sakkunniga framlagda förslaget till

ny lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar har upp­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

rättats i överensstämmelse härmed. I 1 § har, jämte huvudbestämmelsen

att märket må användas som kännetecken för militär sjukvård, intagits be­

stämmelse om att det må brukas såsom kännetecken för militärpräster.

Föreskrifter om i vilka övriga fall märket må begagnas har meddelats i 2 $.

I regel fordras där Kungl. Maj :ts tillstånd för begagnandet.

Enligt 2 § skall, liksom för närvarande, förening till vars uppgift hör att

i krig biträda vid vård av sårade eller sjuka militärer äga begagna märket

efter sådant tillstånd. Dock bar de sakkunniga ansett tillstånd icke böra

uppställas såsom villkor beträffande utländsk förening som ägde bruka

märket i sitt hemland. Därvid förutsattes att bruket i hemlandet vore rätts­

ligen reglerat i enlighet med Genévekonventionerna. I fråga om de interna­

tionella rödakorsorganisationerna har icke föreskrivits något som helst vill­

kor för rätten att använda märket, enär dessa organisationer enligt konven-

tionsbestämmelserna skall vara obetingat berättigade därtill.

Rödakorsmärket skall enligt de sakkunnigas förslag med Kungl. Maj:ts

medgivande få användas även såsom kännetecken för civil sjukvård under

krig. De sakkunniga framhåller emellertid att medgivande icke skulle kun­

na lämnas för all sådan sjukvård utan endast i de hänseenden som angåves

i civilkonventionen, nämligen för sjukhus —- allmänna eller enskilda -— och

deras personal, sjuktransporter, sjukvårdszoner och sjukvårdsplatser. Såle­

des skulle t. ex. apotek samt läkare och sjuksköterskor som ej tjänstgjorde

vid sjukhus icke kunna erhålla rätt att begagna märket. Enligt förslaget

skall vidare rödakorsmärket med Kungl. Maj :ts tillstånd få brukas för rädd­

ningstjänst vid kusten. Tillståndet kan avse användande av märket såväl

under krig som under fred. Som bruket av benämningarna »röda korset»

och »Genévekorset» enligt de sakkunnigas mening borde förbehållas den mi­

litära sjukvårdstjänsten och rödakorsorganisationerna får enligt förslaget

allenast själva märket rött kors på vit botten användas till skydd för civil

sjukvård och räddningstjänst vid kusten.

De sakkunniga anför vidare att då nu frågan om lagstiftning beträffan­

de rödakorsmärket vore uppe i hela sin vidd, det syntes lämpligt att giva en

bestämmelse även om rätten att begagna märket för att utmärka ambulan­

ser och angiva hjälpstationer. I förslaget har därför upptagits en bestäm­

melse härom, enligt vilken märket må brukas för sådana ändamål med

Kungl. Maj:ts tillstånd. Det framhålles emellertid i betänkandet att, enligt

1949 års konvention angående förbättrande av sårades och sjukas behand­

ling vid stridskrafterna i fält, en förutsättning för att Kungl. Maj:t skulle

kunna giva dylikt tillstånd vore att föreningen svenska röda korset lämnat

medgivande därtill.

Missbruk av kännetecknet »röda halvmånen» eller »röda lejonet och so­

len» kunde, framhåller de sakkunniga, enligt svensk rätt för närvarande

bestraffas endast om missbruket skett vid krigföring; SL 27:11 vore då

tillämplig. Till uppfyllande av konventionsreglerna vore det därför erforder­

ligt att meddela ytterligare bestämmelser om dessa kännetecken. I betän­

kandet föreslås att ett stadgande om rätten att använda dem skall intagas i 3

49

§ av förevarande förslag. Enligt denna skall kännetecknen icke få offentligen

brukas, med mindre det, enligt internationellt avtal vartill Sverige anslutit

sig, är tillåtet i motsvarande fall som i 1 och 2 §§ sägs. Till detta stadgan­

de ansluter sig i de sakkunnigas förslag en övergångsbestämmelse som skall

behandlas i det följande.

I 4 § av de sakkunnigas förslag har upptagits en bestämmelse om straff

för den som bryter mot de i 1 eller 3 § stadgade förbuden mot användande av

de i lagen angivna sjukvårdsbeteckningarna. Efter att ha erinrat att miss­

bruk av dessa vid krigföring för närvarande är straffbart enligt SL 27: It

framhåller de sakkunniga att 4 § avser missbruk i andra fall. I detta stadgande

har, liksom i 3 § av 1911 års lag, såsom exempel på sådant missbruk angivits

att någon saluhåller vara, därå obehörigen anbragts märke eller benämning

varom här är fråga, eller i firma obehörigen intager dylik benämning. De sak­

kunniga har i motiven anmärkt att med benämningarna »röda korset» och

»Genévekorset» ävensom »röda halvmånen» samt »röda lejonet och solen»

avsåges även motsvarande benämningar på främmande språk. Enligt försla­

get skall det vidare, i överensstämmelse med vad som nu gäller, vara straff­

bart att offentligen bruka märke eller benämning som företer sådan likhet

med märke eller benämning som avses i lagen att förväxling lätt kan ske.

Straffet för överträdelse av de i lagen stadgade förbuden mot kännetecknens

användande har ansetts böra utgöras av dagsböter eller fängelse. I förhållande

till gällande rätt innebär detta den ändringen att fängelsestraffet ej begrän­

sats till sex månader.

De sakkunniga har anfört att frågan om i vilken utsträckning den nya

lagen borde tillämpas beträffande däri omförmälda kännetecken, som bör­

jat användas före dess ikraftträdande, hade betydelse endast beträffande

»röda halvmånen» samt »röda lejonet och solen». Rätten att bruka röda-

korsmärket för andra än i lagen angivna ändamål upphörde nämligen

enligt övergångsstadgandet till 1911 års lag definitivt med utgången av

år 1914. Såvitt anginge »röda halvmånen» samt »röda lejonet och solen»

skulle enligt 1949 års konvention angående förbättrande av sårades och

sjukas behandling vid stridskrafterna i fält art. 53 sista stycket de i kon­

ventionen föreskrivna förbuden mot kännetecknens användande icke be­

röra hittillsvarande innehavares rätt. Lagens tillämplighet borde, enligt

de sakkunnigas mening, begränsas i enlighet härmed. Rätten att fort­

farande använda kännetecknet horde förbehållas de fall då användandet

hade ett ekonomiskt värde, alltså då kännetecknet inginge i varumärke eller

firma. Således borde t. ex. en ideell förening icke ha samma rätt att an­

vända emblemet. Enär, såsom framginge av 1884 års lag om skydd för varu­

märken 4 § 6), 1887 års lag angående handelsregister, firma och prokura 10 §

samt 1931 års lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens 9 §, alle­

nast varumärken och firmor som här i riket registrerats eller användes

vore lagligen skyddade, borde vidare endast sådana varumärken och firmor

få

fortfarande brukas. Vad anginge den tidpunkt före vilken dessa skulle

ha registrerats eller börjat användas syntes denna böra bestämmas till da-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 142.

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

50

gen för lagens utfärdande, detta för att förhindra att någon illojalt tillför­

säkrade sig rätt att använda kännetecknen genom att börja bruka dem

under tiden mellan lagens utfärdande och ikraftträdande. Ett stadgande i

enlighet med vad nu anförts har i de sakkunnigas förslag intagits såsom

en övergångsbestämmelse.

Slutligen har de sakkunniga framhållit att kungörelsen den 16 juni 1911

angående skydd för vissa beteckningar, som utmärka att fartyg är avsett

för hjälp åt sårade eller sjuka i krig torde böra upphävas i samband med

tillkomsten av den nya lagen om skydd för internationella sjukvårdsbe-

teckningar.

Departementschefen. Mot de bestämmelser, som de sakkunniga föresla­

git i nu ifrågavarande lag, har icke framställts någon invändning under

remissbehandlingen och icke heller jag har funnit anledning till erinran.

Bestämmelserna har därför, frånsett vissa redaktionella jämkningar, i oför­

ändrat skick upptagits i departementsförslaget. Vad angår gränsdragningen

mellan SL 27: 11 och 4 § i förevarande lagförslag må uppmärksammas, att

däri omförmälda märken och benämningar enligt Genévekonventionerna

kan användas i två olika syften. I första hand kan syftet vara att personer

eller föremål som åtnjuter konventionernas skydd genom användandet av

kännetecknen skall undgå att utsättas för krigshandlingar eller andra över­

grepp. Enligt konventionerna är det emellertid även tillåtet att begagna kän­

netecknen i ett annat mera begränsat syfte, nämligen för att angiva att vissa

personer eller föremål står i någon relation till en rödakors- eller motsva­

rande organisation. Ett begagnande av kännetecknen i eniighet härmed med­

för alltså ej att personen eller föremålet i fråga skall åtnjuta skydd mot

krigshandlingar e. d. (jfr I: 44 st. 2). Missbruk av kännetecknen i syfte att

därmed söka mot våldshandlingar skydda person eller egendom som icke

åtnjuter konventionernas skydd häremot skall bestraffas enligt SL 27:11,

medan däremot missbruk i annat syfte faller under straffbestämmelsen i

4 § av förevarande lagförslag. 4 § avser sålunda främst kommersiella miss­

bruk.

Frågan om upphävandet av 1911 års kungörelse angående skydd för be­

teckningar som utmärker sjukvårdsfartyg torde sedermera få behandlas.

Kungl. Maj:is proposition nr 142

Vid bifall till Kungl. Maj:ts förslag om ratificering av 1949 års Genéve-

konventioner torde ratifikationsinstrumenten kunna deponeras i sådan tid

att konventionerna kommer att träda i kraft strax före nästa årsskifte.

Med hänsyn härtill torde dagen för ikraftträdandet av den föreslagna lag­

stiftningen lämpligen kunna bestämmas till den 1 januari 1954. I

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen;

2) lag om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott

au vissa utlänningar; samt

3) lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar.

51

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 142.

Ur protokollet:

Sven Fischier.

» Som de lagförslag, vilka upptagits i bilagan, »ro llkalydande med de vid propositionen fo­

gade, har bilagan här utelämnats.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerberg.

Enligt lagrådet den 27 februari 1953 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen

i statsrådet den 13 februari 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen;

2) lag om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott

av vissa utlänningar; samt

3) lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn Gunnar Thyresson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Justitieråden Nissen och Hellquist samt regeringsrådet Eckerberg:

Den föreslagna lagtekniska utformningen av straffbestämmelserna rö­

rande folkrättsbrott är otvivelaktigt ägnad att väcka vissa betänkligheter.

Betydelsen av att de krav, som innefattas i principen »intet straff utan straff­

lag», tillgodoses icke blott formellt utan även reellt har ock under lagstift­

ningsärendets gång kraftigt framhållits. Särskilt vad angår sådan brotts­

lig gärning, som i den föreslagna lydelsen av 27 kap. 11 § strafflagen karak­

teriseras som ett förfarande i strid mot allmänt erkända folkrättsliga grund­

satser, synes tveksamt om den nyssnämnda principen erhållit tillbörligt

beaktande. I denna del må dock erinras, att enahanda utformning godtagits

redan då paragrafen erhöll sin nuvarande lydelse. Vad beträffar den lag­

tekniska metoden att knyta en straffpåföljd direkt till att ett förfarande

står i strid mot avtal med främmande makt torde densamma vara en ny­

het i vår lagstiftning. Tidigare ha motsvarande straffbud konstruerats så,

att däri förutsatts, att innehållet i dylika avtal skulle finnas sammanfattade

i en administrativ förordning, som det straffbelagda brottet utgjorde över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

53

trädelse av, ehuru förordning av detta innehåll sedan ej blivit utfärdad.

Emellertid uttalade föredragande departementschefen vid tillkomsten av 27

kap. strafflagen — efter att ha påpekat, att den folkrättsliga regleringen

borde så långt det vore möjligt bekantgöras genom särskilda föreskrifter av

Kungl. Maj :t — att möjligen kunde i sådant hänseende vederbörande kon­

ventioners intagande i Svensk författningssamling vara tillfyllest, ett utta­

lande som icke föranledde någon gensaga. Såsom reellt uppfyllande av

kraven i ovannämnda princip torde avtalens publicerande i en handbok på

sätt enligt förslaget avses vara likvärdigt med deras offentliggörande i för­

fattningssamlingen, särskilt om därjämte i handboken göres en systematise­

rad sammanställning av deras innehåll.

Den i det remitterade förslaget till lag om ändring i 1 och 27 kap. straff­

lagen i nu ifrågavarande del använda lagtekniken må visserligen betecknas

som ofullkomlig. Den erbjuder likväl en utväg att bemästra svårigheter som

— åtminstone om kriminalisering av överträdelser av de nya konventionerna

skall ske i den utsträckning som nu föreslagits, och härför ha vägande skäl

anförts — eljest på grund av konventionernas omfattning torde blivit hart

när oöverkomliga. I betraktande härav och med hänsyn bl. a. till vad vi

ovan anfört finna vi förslagets utformning i förevarande hänseende böra

godtagas.

Jämväl i övrigt lämna vi de remitterade lagförslagen utan erinran.

Justitierådet Karlgren:

I 27 kap. 11 § strafflagen i lagrummets nu föreslagna lydelse kriminalise­

ras, för vårt lands vidkommande, folkrättsliga rättskränkningar i så yid-

sträckt omfattning, att på grunder som nedan skola beröras starka betänk­

ligheter enligt min mening måste göra sig gällande. Även mot den lagtek­

niska metod, som för ändamålet anlitas, synas invändningar kunna resas.

Lagbestämmelsens innebörd lärer vara, att när det ägt rum ett folkrätts-

stridigt förfarande av den i stadgandet antydda arten —- mer än vissa an­

tydningar ger ju lagtexten i stort sett icke — inträder i princip individuellt

straffrättsligt ansvar för den handlande, således även om förfarandet är av

en främmande stats myndighet påbjudet eller tolererat och det följaktligen

föreligger en folkrättslig rättskränkning härrörande från denna stat. 1 prin­

cip skall med andra ord vara uteslutet att till försvar andraga, att rätts-

kränkningen icke är att tillskriva den enskilda person, kanske i mycket un­

derordnad ställning, mot vilken talan föres, utan den stat, som han tillhör

och i enlighet med vars myndighets åläggande eller medgivande han hand­

lat. Uppenbart är, att en sådan regel kan, åtminstone när det gäller mindre

grova folkrättsliga överträdelser, komma att framstå som synnerligen hård

och obillig.

Meningen är tydligen icke heller, att nämnda regel skall tagas fullt på

allvar. Enligt lagförslaget har till en början lämnats öppet, i vilken utsträck­

ning ansvarsfrihet må kunna inträda med stöd av allmänna rättsgrundsat­

ser om verkan av att ett brott förövats på befallning av överordnad eller i

54

en nödsituation. Det är påtagligt, att regeln på denna väg kan i avsevärd

utsträckning, i all synnerhet i vad angår mindre svåra folkrättsliga rätts-

kränkningar, sättas ur spel. Såvitt ansvar uteblir med hänsyn till att ut­

ländsk myndighet befallt handlandet eller på grund av det nödläge, vari ve­

derbörande i egenskap av medborgare i den utländska staten befunnit sig,

är detta i realiteten liktydigt med att i strid mot den anmärkta principiella

utgångspunkten den enskilde icke göres ansvarig för vad en stat folkrätts­

ligt förbrutit. Som ämnet icke reglerats, stannar man emellertid — då sagda

allmänna rättsgrundsatser äro tämligen diffusa — redan på nu angivna

grund i ovisshet om vad den föreslagna kriminaliseringen verkligen innebär.

Än ytterligare lärer den föreslagna lagen om folkrättsliga reglers iaktta­

gande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar föranleda, att den som

låtit komma sig till last ett beteende i strid mot förevarande strafflagsbe-

stämmelse likväl undgår straff, därest det må anses oförenligt med »allmänt

erkända folkrättsliga grundsatser», att i ett fall av den till bedömande före­

liggande arten sanktionen för en stats folkrättsliga överträdelse är indivi­

duellt straffrättsligt ansvar för den som handlat å statens vägnar eller med

dess begivande. I den mån härskande folkrättslig åskådning icke är beredd

att godtaga dylikt ansvar för ett eller annat slag av folkrättsliga rättskränk-

ningar — och dessa kunna ju vara av mycket skiftande beskaffenhet — kan

alltså straff lagsbestämmelsen skjutas åt sidan. En viss oklarhet synes nu

vara för handen beträffande vad som härutinnan skall anses följa av folk­

rätten. Det är bl. a. knappast fullt klarlagt, att även när det gäller krigsför-

brvtelser av lindrigare art en så sträng sanktion som individuellt straffrätts­

ligt ansvar för en underordnad enskild person står i överensstämmelse med

gängse folkrättslig uppfattning. Ett stöd för tvekan på denna punkt utgör

möjligen den omständigheten att vid tillkomsten av 1949 års Genévekonven-

tioner parts skyldighet att i den nationella lagstiftningen införa straffbe­

stämmelser begränsades till fall av vissa svårare folkrättsbrott; en förplik­

telse att straffbelägga alla överträdelser av konventionerna skulle, uppgiva

de sakkunniga, ha mött motstånd. Under alla omständigheter synes motsva­

rande spörsmål vara i viss mån tvivelaktigt i vad angår de fall, då det folk-

rättsstridiga förfarandet icke innefattar krigsförbrytelse i trängre bemär­

kelse, såsom vid neutralitetskränkningar, mot prisrättens regler företagna

uppbringningar m. in. I detta avseende har en av de sakkunniga — som är

expert på folkrättens område — hävdat, att individuellt straffrättsligt an­

svar för andra folkrättsliga överträdelser än krigsförbrytelser icke vunnit

folkrättsligt erkännande och att man med hänsyn härtill, för att hålla sig

inom folkrättens råmärken, borde vid kriminaliseringen begränsa sig till

överträdelser, som vore att som sådana förbrytelser anse. Vilken innebörd

som folkrättsligt tillägges begreppet krigsförbrytelse torde likvisst ej heller

vara klart. — Därutöver kommer i betraktande, att man på grunder, som

Svea hovrätt under remissbehandlingen berört, över huvud har skäl att hysa

tvekan om effektiviteten eller den praktiska betydelsen av straffsanktioner

mot förbrytelser på det folkrättsliga området. I allt fall gäller detta beträf­

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

55

fande folkrättsliga rättskränkningar av mindre allvarlig art, så mycket mer

som åtskilliga av de i sådant hänseende meddelade konventionsbestämmel-

serna äro, på sätt överbefälhavaren anmärkt, av den art att de äro svåra att

efterkomma i praktiken. I detta sammanhang må ock erinras om stadgandet

i 27 kap. 13 § strafflagen, enligt vilket även en rättsvillfarelse understundom

kan lända till befrielse från ansvar för folkrättsbrott.

Det vill följaktligen synas, som om kriminaliseringen av folkrättsliga

överträdelser, därest man enbart utgår från den föreliggande strafflagsbe-

stämmelsen, går för långt och att det är ovisst, i vilken omfattning korrek­

tiv häremot ernås på de vägar som ovan antytts eller eljest. Tydligt är också,

att tillämpningen av samma lagbestämmelse kan komma att i rättspraxis

ställa sig vansklig. Starka skäl torde under sådana omständigheter tala för

att — i enlighet med den ståndpunkt, som ifrågasatts eller förordats i re­

missyttranden av hovrätten över Skåne och Blekinge samt av överbefälhava­

ren — icke sträcka kriminaliseringen av förfaranden stridande mot 1949 års

Genévekonventioner längre än en sådan är obligatorisk enligt av Sverige

konventionsvis gjorda åtaganden. Detta innebär, att man nöjer sig med att

straffbelägga handlingar, som i konventionerna betecknats som svåra över­

trädelser och där beskrivits. I analogi härmed böra beteenden i strid mot

andra konventioner än dessa Genévekonventioner kunna straffbeläggas icke

blott såvitt vårt land förbundit sig så göra utan även eljest när fråga är om

svåra överträdelser. Så outvecklad som folkrätten ännu är och enligt sakens

natur säkerligen kommer att för lång tid framåt förbliva, synes man icke

böra, när det rör sig om att införliva de folkrättsliga reglerna med den in­

terna lagstiftningen, straffbelägga folkrättsliga rättskränkningar i vidare

mån än konsekvenserna kunna med någon grad av säkerhet överskådas. En

viss försiktighet lärer härvidlag, särskilt innan det visat sig att andra stater

i större antal ådagalagt beredvillighet att i sin lagstiftning gå längre, vara

på sin plats. Det kan icke vara att förorda, att man utan hänsyn till de kom­

plikationer, som enligt vad ovan berörts inträda, när folkrättsstridiga hand­

lingar jämväl av lindrigare art beivras, slår sig till ro med att det dock kan

göra någon nytta att straffrättsligt reagera mot vad som bedömes som folk­

rättsligt otillåtet. Ej heller torde en sådan utsträckning av kriminaliseringen

kunna försvaras med att olägenheterna finge antagas bli mindre besvärande

just på grund av det förhållandet att man på omvägar, enligt vad ovan ut­

vecklats, kan göra strafflagsbestämmelsen oskadlig, så snart detta, vid ett

efterhandsbedömande, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet

framstode som påkallat. Att låta ett straffbuds reella innehåll bestämmas av

dylika efterhandsbedömningar är icke, särskilt med tanke på att det gäller

ömtåliga folkrättsliga avvägningar, tilltalande. Dessutom föreligger, såsom

redan erinrats, oklarhet i vilken utsträckning de omförmälda korrektiven

kunna göra tjänst.

Gentemot vad nu anförts synes den invändningen icke väga tungt, att om

endast grövre folkrättsliga rättskränkningar skulle kriminaliseras, svenska

militärer och tjänstemän konnne i sämre ställning än utlänningar, enär även

Kungl. Maj.ts proposition nr 142.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

lindrigare folkrättsförseelser kunna, därest de lämnas obestraffade enligt

förevarande lagrum, jämlikt strafflagens regler om tjänstefel läggas svens­

kar, men icke utlänningar, till last. Om det folkrättsstridiga förfarandet ej

är allvarligare än att, där detsamma härrör från svenskar, straffbarheten

kan anses uttömd med ansvar för tjänstefel, torde det icke vara stötande att,

när beteendet kan påbördas utlänningar, det ej blir föremål för beivran vid

svenska domstolar. För övrigt uppnås icke heller enligt förslaget, såsom hov­

rätten över Skåne och Blekinge framhållit, den eftersträvade likställigheten

av svenskar och utlänningar beträffande ansvar för folkrättsliga överträ­

delser, eftersom straffrihetsregeln i 27 kap. 13 § strafflagen lätteligen kan

komma att lända utlänningar till godo i fall då det, just på grund av regler­

na om tjänstefel, må vara uteslutet för svenskar att till sitt fredande åberopa

regeln. — Det kan tilläggas, att även när det gäller folkrättsliga rättskränk-

ningar som ej ha direkt samband med krigföringen straff enligt förslaget

skulle inträda oberoende av den genom överträdelsen vållade skadans eller

olägenhetens storlek, förutsatt att denna skada eller olägenhet utgöres av

skada å person eller av kroppsligt eller själsligt lidande.

Även om straffbarheten av folkrättsstridiga förfaranden begränsas på sätt

nu förordats, ställes man inför betydande lagtekniska svårigheter. Fråga

är hur i lag eller författning må kunna tillfredsställande beskrivas de gär­

ningar, vilka skola såsom folkrättsstridiga bestraffas vid svenska domstolar.

Det är, om man ej skall avvika från beprövade rättsgrundsatser, av största

vikt, att det rättssäkerhetskrav som innefattas i principen »intet straff utan

strafflag» — en princip som i den interna svenska straffrättstillämpningen

på det mest extrema sätt upprätthålles (jfr t. ex. NJA 1952 s. 240) —

även här i möjligaste mån tillgodoses, och detta icke blott formellt utan även

reellt. Angelägenheten härav har ock under lagstiftningsärendets gång kraf­

tigt understrukits. Genom det sätt varpå förevarande lagbestämmelse utfor­

mats, med dess hänvisning direkt till talrika svåröverskådliga och svårtolka­

de konvention sbestämmelser ävensom till allmänt erkända folkrättsliga

grundsatser, skulle emellertid dessa hänsyn i hög grad åsidosättas. Endast

om och i den mån ett åsidosättande är av praktiska skäl ofrånkomligt, torde

det böra accepteras.

Från denna utgångspunkt är enligt min mening att anbefalla en återgång

till de sakkunnigas ståndpunkt, att man för tillgodoseende av sagda rättssä­

kerhetskrav i en särskild kungörelse bestämmer, såvitt möjligt är, vilka

gärningar som kriminaliseringen skall omfatta. Vad beträffar andra konven­

tioner än 1949 års Genévekonventioner ha de sakkunniga funnit det genom­

förbart att inom en jämförelsevis snäv ram, låt vara i mera koncentrerad

form än enligt konventionerna, angiva de folkrättsligt förbjudna och straff­

bara handlingarna. Hinder härför bör rimligen icke möta även om straff­

barheten begränsas i enlighet med vad ovan föreslagits. Däremot är det,

såsom de sakkunniga funnit och departementschefen understrukit, på

grund av omfattningen av och detaljrikedomen hos Genévekonventioner-

na omöjligt att uttömmande beskriva de i konventionerna omförmälda

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

57

folkrättsstridiga beteendena. De sakkunniga ha därför sett sig nödsaka­

de att i den föreslagna kungörelsen direkt beskriva endast de gärningar,

som strida mot vissa grundläggande konventionsbestämmelser, medan i

övrigt hänvisas till konventionerna. Häri — och i nyssberörda koncen­

tration beträffande kungörelsens avfattning — ligger onekligen en viss

reell avvikelse från grundsatsen »intet straff utan strafflag». Emellertid

har de sakkunnigas ståndpunkt, i jämförelse med departementsförslagets,

den stora förtjänsten, att nämnda grundsats dock räddas i betydande om­

fattning. Härtill kommer att, om såsom ovan förordats straffbarheten in-

skränkes till att avse mera flagranta fall, så att enligt kungörelsen kri­

minaliseras blott svåra överträdelser av ifrågavarande konventioner, be­

tänkligheterna ur den synpunkt varom nu är tal avsevärt förringas. Det rör

sig nämligen då om gärningar, vilkas rättsstridighet måste vara uppenbar

för de handlande på ett helt annat sätt än om kriminaliseringen får svälla

ut till att gälla allt som må kunna föras in under konventionsbestämmelser-

na. Hithörande mot det allmänna rättsmedvetandet merendels starkt stri­

dande gärningar — uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling,

uppsåtligt förorsakande av svårt lidande eller svår skada till kropp eller

hälsa in. m. — äro ju ock i största utsträckning av beskaffenhet att i och för

sig kunna hänföras under de vanliga, i svensk strafflag liksom i främmande

länders strafflagar reglerade brottstyperna. Att eu del lagtekniska olägen­

heter äro förbundna med kungörelsemetoden är visserligen, såsom Svea

hovrätt i sitt remissyttrande påvisat, obestridligt. Men fördelarna av meto­

den ur ovannämnda viktiga synpunkt torde, i synnerhet som sagt om straff­

barheten begränsas på här föreslaget sätt, överväga olägenheterna. — Med

denna uppfattning synes man icke utan närmare precisering böra behålla

gällande lags kriminalisering av ett handlande i strid mot allmänt erkända

folkrättsliga grundsatser. Till stöd för en ändring på denna punkt kan i

enlighet med hovrättens över Skåne och Blekinge remissyttrande anföras, att

till den del lagstiftaren kan med säkerhet fastslå, att vissa gärningar äro för­

bjudna enligt berörda grundsatser, hinder icke torde möta att i författnings-

form beskriva dem, samt att några andra gärningar icke böra vara åtkomliga

för bestraffning, eftersom man rimligtvis icke kan fordra, att den enskilde

skall vara bättre underrättad om innehållet i allmänt erkända folkrättsliga

grundsatser än lagstiftaren.

På här anförda grunder finner jag mig icke kunna tillstyrka det nu före­

liggande förslaget till lag om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen i vad avser

27 kap. 11 §.

I övrigt lämnas de remitterade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 142.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson,

L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­

ferna för försvars- och inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiede­

partementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 2 mars 1953 avgivna utlå­

tande över de till lagrådet den 13 februari 1953 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i 1 och 27 kap. strafflagen;

2) lag om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av

vissa utlänningar; samt

3) lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

En ledamot av lagrådet har uttalat att den i det remitterade strafflags-

förslaget föreslagna kriminaliseringen av folkrättsliga överträdelser ginge för

långt och förordat att densamma skulle inskränkas till de i 1949 års Genéve-

konventioner såsom svåra betecknade överträdelserna och till andra över­

trädelser, som vårt land förbundit sig att straffbelägga eller som eljest vore

att anse såsom svåra. Samma ledamot har vidare förordat en återgång till

de folkrättsbrottssakkunnigas ståndpunkt, att man borde i en kungörelse

bestämma vilka gärningar som vore kriminaliserade. Vad denne ledamot an­

fört till stöd härför har emellertid ej föranlett mig att frångå det remitterade

förslaget i denna del, vilket lagrådets övriga ledamöter lämnat utan erinran.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag måtte jämlikt

§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Olle Hellberg.

Stockholm 1953. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530426