SOU 2010:72

Folkrätt i väpnad konflikt

Till statsrådet och chefen för Försvarsdepartementet

Regeringen beslutade den 19 september 2007 att tillkalla en kommitté för att bl.a. kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av, samt hur dessa genomförts nationellt. I det arbetet ska även de sedvanerättsliga regler som ICRC identifierat i sin sedvanerättsstudie från 2005 analyseras. Kommittén ska även ta ställning till om det finns ett behov av en svensk manual i humanitär rätt och i så fall lämna förslag på en sådan.

Regeringen beslutade den 18 december 2008 och den 25 februari 2010 om tilläggsdirektiv till kommittén. Dessa innebär bl.a. att kommittén även ska föreslå de författningsändringar som krävs för en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna.

Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade chefen för Försvarsdepartementet den 30 november 2007 justitierådet Dag Victor till ordförande för kommittén. Som ledamöter förordnades vid samma tidpunkt professorn Inger Österdahl, chefsjuristen Stefan Ryding-Berg, chefsjuristen Key Hedström och hovrättsrådet Maj Johansson.

Den 7 mars 2008 förordnades som sakkunniga i kommittén försvarsjuristen Magnus Sandbu och professor emeritus Ove Bring. Som experter förordnades samma dag kanslirådet Mikael Andersson, juris doktorn Ola Engdahl, departementssekreteraren Malin Greenhill (entledigades den 1 februari 2010), departementsrådet Per Lennerbrant, folkrättssamordnaren Christina Ulfsparre och ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen Runar Viksten. Den 1 februari 2010 förordnades departementsrådet Erik Lindfors och kanslirådet Anneli Skoglund som experter i kommittén.

Sekreterare åt kommittén har fr.o.m. den 1 december 2007 varit juris kandidaten Cecilia Hellman (numera Tengroth) och fr.o.m.

den 1 januari 2008 juris kandidaten Kristina Lindvall. Juris kandidaten Jessica Appelgren har varit biträdande sekreterare under tiden den 1 juni 2008–31 december 2008. Textmässig layout har utförts av kanslisekreterare Gunilla Malmqvist vid Regeringskansliets kommittéservice.

Kommittén, som har antagit namnet Folkrättskommittén (Fö 2007:06), redovisade i delbetänkandet Krigets Lagar – centrala dokument om folkrätten under väpnad konflikt, neutralitet, ockupation och fredsinsatser (SOU 2010:22) bl.a. en förteckning över för Sverige gällande humanitärrättsliga traktater och deras genomförande i Sverige.

Kommittén överlämnar nu betänkandet Folkrätt i väpnad konflikt – svensk tolkning och tillämpning (SOU 2010:72). Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i oktober 2010

Dag Victor Inger Österdahl Stefan Ryding-Berg Key Hedström Maj Johansson /Kristina Lindvall Cecilia Tengroth

Förkortningar

1984 års kommitté Den kommitté som lämnade betänkandet Folkrätten i krig, Rättsregler under väpnade konflikter

tolkning,

tillämpning och undervisning (SOU 1984:56)

ADF Australian Defence Force ATHA Advanced Training Program on Humanitarian Action (Sidas humanitära utbildningsprogram) Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter BO Barnombudsmannen BrB Brottsbalken (1962:700) B-vapenkonventionen Konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring 1980 års vapenkonvention Konventionen om förbud mot eller

inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar

CAT Committee Against Torture, FN:s tortyrkommitté C-vapenkonventionen Konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen

Europakonventionen (EKMR)

Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

ENMOD Konvention om förbud mot militär eller varje annan fientlig användning av miljöförändringsteknik EU Europeiska unionen Europarådets tortyrkonvention

Europeisk konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

FBA Folke Bernadotteakademien FFS Försvarsmaktens föreskrifter FHS Försvarshögskolan FM Försvarsmakten FIB Försvarsmaktens interna bestämmelser FMV Försvarets materialverk FN Förenta nationerna FN:s skyddskonvention Konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal FN-stadgan Förenta nationernas stadga FOI Totalförsvarets forskningsinstitut Folkmordskonventionen Konvention om förebyggande och

bestraffning av brottet folkmord

I:a Genèvekonventionen (GK I)

Genèvekonventionen ang. förbättrandet av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält

II:a Genèvekonventionen (GK II)

Genèvekonventionen ang. förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss

III:e Genèvekonventionen (GK III)

Genèvekonventionen ang. krigsfångars behandling

IV:e Genèvekonventionen (GK IV)

Genèvekonventionen ang. skydd för civilpersoner under krigstid

Genèvekonventionerna 1949 års Genèvekonventioner 1925 års Genèveprotokoll 1925 års Protokoll i Genève rörande

förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel

Haagdeklarationen 1899 års deklaration i Haag ang. förbud mot användande av kulor som lätt utvidga sig eller tillplattas i människokroppen Haagkonventionerna (HK)

1907 års Haagkonventioner

III:e Haagkonventionen (HK III)

Konvention ang. fientligheternas öppnande

IV:e Haagkonventionen (HK IV)

Konventionen ang. lagar och bruk i lantkrig

V:e Haagkonventionen (HK V)

Konvention ang. neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig

VI:e Haagkonventionen (HK VI)

Konvention rörande fientliga handelsfartygs behandling vid fientligheternas utbrott

VII:e Haagkonventionen (HK VII)

Konvention rörande handelsfartygs omdaning till krigsfartyg

VIII:e Haagkonventionen (HK VIII)

Konvention rörande utläggning af automatiska undervattenberöringsminor

IX:e Haagkonventionen (HK IX)

Konvention ang. bombardemang i krigstid förmedels sjöstridskrafter

X:e Haagkonventionen (HK X)

Konvention ang. Genèvekonventionens principer för sjökrig

XI:e Haagkonventionen (HK XI)

Konvention ang. inskränkningar i utövandet av rätten till uppbringning i sjökrig

XII:e Haagkonventionen (HK XII)

Konvention rörande en mellanfolklig prisdomstols nedsättande

XIII:e Haagkonventionen (HK XIII)

Konvention ang. neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig

Hague Rules of Air Warfare

Rules concerning the Control of Wireless Telegraphy in Time of War and Air Warfare

HPCR Program on Humanitarian Policy and Conflict Research at Harvard University IAC Internationell väpnad konflikt ICC Internationella brottmålsdomstolen/International Criminal Court ICJ Internationella domstolen/International Court of Justice ICCPR 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter ICRC International Committee of the Red Cross, Internationella rödakorskommittén ICTR (Rwandatribunalen)

Internationella Rwandatribunalen

ICTY (Jugoslavientribunalen)

Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien

IKFN-förordningen Förordning (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet, m.m. ILA International Law Association ILC FN:s folkrättskommission

ISAF International Security Assistance Force ISP Inspektionen för strategiska produkter Jugoslavientribunalen (ICTY)

Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien

Kulturkonventionen Konventionen om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt KFOR Kosovo Force KBM Krisberedskapsmyndigheten (numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB) KuG Kulturarv utan gränser KUSP EU:s Kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik Lantkrigsreglementet (LKR)

Lantkrigsreglementet till 1907 års IV:e Haagkonvention

Ledningsförordningen Förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del Luftkrigsmanualen HPCR Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare, 2009 Lib Lag om internationella brott LKR Lantkrigsreglementet till 1907 års IV:e Haagkonvention LOAC The laws of armed conflict Londonprotokollet Ministeriella noter växlade med Storbritannien den 15 och den 26 februari 1937 ang. Sveriges anslutning till internationella regler den 6 november 1936 beträffande undervattensbåtars uppträdande under krigstid gentemot handelsfartyg m.m.

MSB Myndigheten för samhällsskydd och beredskap NATO North Atlantic Treaty Organization NGO Non-governmental organizations NIAC Icke-internationell väpnad konflikt Nürnbergprinciperna Principles of International Law Recognized in the Charter of the Nuremberg Tribunal and in the Judgement of the Tribunal OPCW Organisationen för förbudet mot kemiska vapen Organisation for the Proliferation of Chemical Weapons OSSE Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa Ottawakonventionen Konvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring Oxfordmanualen Oxford Manual on the Laws of Naval War Governing the Relations Between Belligerents PCA Permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration) PMF Privata militära företag Romstadgan (RS)

Romstadgan för Internationella brottsmålsdomstolen

RUF Revolutionära förenade fronten Rwandatribunalen Internationella Rwandatribunalen San Remo-manualen San Remo Manual on International Law Applicable to Armed Conflicts at Sea SFS Svensk författningssamling Sida Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete

SOFA Status-of-forces Agreement SOU Statens offentliga utredningar SRB Svenska Rädda Barnen SRK Svenska Röda Korset SSR Stöd för säkerhetssektorsreform Studien ICRC:s sedvanerättsstudie från 2005; Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Customary

International Humanitarian Law,

Cambridge University Press, 2005

S:t Petersburgsdeklarationen

Deklaration i S:t Petersburg angående beskaffenheten av de projektiler som i krig må användas

Swedint Försvarets internationella centrum SÖ Sveriges internationella överenskommelser TFR Totalförsvarets folkrättsråd Tilläggsprotokoll I (TP I)

Tilläggsprotokoll den 8 juni 1977 till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter

Tilläggsprotokoll II (TP II)

Tilläggsprotokoll den 8 juni 1977 till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter

Tilläggsprotokoll III (TP III)

Tilläggsprotokoll den 8 december 2005 till Genèvekonventionerna rörande ett ytterligare emblem

Tortyrkonventionen Konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning UNAMID African Union/United Nations Hybrid operation in Darfur UNESCO United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization

UNICEF United Nations Children’s Fund/FN:s barnfond 1980 års vapenkonvention Konvention om förbud mot eller

inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar

Vapenprojektdelegationen Delegationen för folkrättslig gransk-

ning av vapenprojekt

WHO Världshälsoorganisationen ÖB Överbefälhavaren, en myndighet före 1994 (numera Försvarsmakten) ÖCB Överstyrelsen för civil beredskap (numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB)

Sammanfattning

Vi har enligt våra direktiv haft i uppdrag att kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. I uppdraget har också ingått att kartlägga hur Sverige genomfört gällande humanitärrättsliga regler i svensk lagstiftning och att följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden. Ytterligare en uppgift har varit att analysera de sedvanerättsliga regler, inkluderande de slutsatser och skälen för dessa, som Internationella rödakorskommittén (ICRC) slagit fast i sin sedvanerättsstudie. I vårt uppdrag har vidare ingått att undersöka om det finns behov av en särskild nationell humanitärrättslig manual och i sådant fall lämna förslag till en sådan.

Genom tilläggsdirektiv har vi dessutom fått i uppdrag att föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna om antagande av ytterligare ett kännetecken, samt att göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. och föreslå lämpliga ändringar.

Folkrättens grunder (kap. 2)

Tolkning och tillämpning av centrala humanitärrättsliga konventioner och gällande sedvanerätt förutsätter kännedom om det folkrättsliga regelsystemet. I kapitlet lämnar vi därför en kortfattad redogörelse för grundläggande folkrättsliga områden och begrepp. Framställningen bygger på att vårt uppdrag avser de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. Fokus ligger därför på krigets lagar och delar av de mänskliga rättigheterna.

I kapitlet lämnas vidare en redogörelse för hur Sverige genomför sina folkrättsliga förpliktelser.

Folkrätt och svenskt totalförsvar – en bakgrund (kap. 3)

I kapitlet redovisar vi det arbete som utfördes av den kommitté som tillsattes år 1978 med uppdrag att lämna förslag angående tolkning och tillämpning av folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation. Kommittén lämnade 1979 delbetänkandet

Krigets lagar (SOU 1979:73) och 1984 slutbetänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56).

Slutbetänkandet har fått stor betydelse genom den systematiska genomgång som gjordes av den gällande humanitära rätten och de förslag på tolkning och tillämpning av denna som lämnades. Kommitténs analyser och förslag har varit vägledande för svensk position på området och för i dag gällande nationella författningar med humanitärrättslig bäring. 1984 års betänkande har därmed, tillsammans med senare utredningar och svenska författningar på området, utgjort en naturlig utgångspunkt för vårt arbete. I kapitlet redogör vi därför inledningsvis för de frågor som behandlades i betänkandet och de ställningstaganden som kommittén gjorde (avsnitt 3.1) samt därefter för det arbete i anslutning till betänkandet som utförts senare (avsnitt 3.2).

I ett särskilt avsnitt (3.3) lämnas därefter en redogörelse för det svenska totalförsvaret och dess förändringar. Vi konstaterar där att 1984 års betänkande byggde på hur det dåvarande totalförsvaret var organiserat men att totalförsvaret sedan slutet av 1990-talet, bl.a. till följd av det ändrade säkerhetspolitiska läget, har genomgått radikala förändringar. Grunden för förändringarna lades genom prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld, omdanat försvar. Förändringarna innebär att Försvarsmakten har ändrat inriktning från ett massivt invasionsförsvar till ett mindre insatsförsvar. Huvuduppgifterna för det militära försvaret är inte endast att försvara Sverige mot väpnat angrepp och hävda Sveriges territoriella integritet, utan också att bidra till fred i vår omvärld och stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred. Den förändrade inriktningen har medfört genomgripande förändringar av både försvarets omfattning och dess struktur, så som förändringar av grundorganisationens storlek, av personalbehovet, samt av antalet totalförsvarspliktiga och deras utbildning.

Inte endast det militära försvaret utan också de civila delarna av totalförsvaret har förändrats radikalt. Det civila försvaret kan numera uppfattas som en del av det nya krisberedskapssystemet. Tidigare statliga verksamheter inom civilt försvar har integrerats med ordinarie verksamhet inom kommuner och landsting. Civil verksamhet som specifikt syftar till att förbereda Sverige för krig förekommer numera endast i ringa omfattning. Den tidigare civilförsvarsorganisationen, nu räddningstjänsten i krig, tillförs inte längre någon pliktutbildad personal. Den statliga materielen för denna verksamhet har avvecklats eller överförts till kommunerna för användning i fredsverksamheten. Nya ledningskoncept för extraordinära händelser i kommuner och landsting har medfört att tidigare ledningsplatser och andra anläggningar för verksamhet i krig också har avvecklats. Det civila deltagandet i internationella insatser förutses öka.

I avsnitt 3.4 behandlar vi slutligen frågan i vilken utsträckning vi kan använda 1984 års betänkande som utgångspunkt för vårt arbete. Vi konstaterar där att de drygt 25 år som gått sedan betänkandet lämnades har inneburit stora internationella och nationella förändringar som kommit att påverka folkrättens utformning, tolkning och tillämpning. Trots att detta gör att det i vissa delar finns behov av att komplettera 1984 års betänkande anser vi att betänkandet alltjämt utgör en värdefull sammanställning och hållbar analys av centrala humanitärrättsliga regler och principer utifrån svenska behov och förutsättningar. De stora reformer som totalförsvaret genomgått sedan 1984, tillsammans med dagens nya säkerhetspolitiska hotbild, innebär inte att Sverige inte längre skulle leva upp till de humanitärrättsliga åtaganden som behandlades i betänkandet. Sverige bör dock ha höga ambitioner på området. Den humanitära rätten, och då inte minst sedvanerätten, har genomgått en kraftig utveckling, sedan betänkandet lades fram. Det finns därmed anledning att överväga de nya krav som den humanitära rätten ställer i dag och den betydelse som dessa har när det gäller hur Sverige på bästa sätt kan leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser – inte minst när det gäller utbildning.

Folkrättslig utveckling efter år 1984 (kap. 4)

I kapitlet lämnar vi en redovisning av den folkrättsliga utvecklingen, främst beträffande de regler som gäller för väpnade kon-

flikter, ockupation och neutralitet, i tiden efter 1984 års betänkande. I fokus ligger den humanitära rättens utveckling.

I ett inledande avsnitt (4.1) redovisas konventioner och protokoll på området som antagits, eller som Sverige tillträtt, under den aktuella perioden. Vi redovisar också på vilket sätt som Sverige genomfört de olika internationella instrumenten.

En viktig utveckling under senare år på det humanitärrättsliga området gäller verksamheten vid och etableringen av internationella domstolar och tribunaler. I avsnitt 4.2 redogör vi för framväxten av olika tillfälliga domstolar, däribland de s.k. Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, med uppdrag att lagföra enskilda för brott mot den humanitära rätten. En viss redovisning av den praxis som utvecklats vid domstolarna lämnas också. Vidare beskrivs tillkomsten av den första permanenta Internationella brottmålsdomstolen som etablerades genom ikraftträdandet av den s.k. Romstadgan år 2002. I avsnittet presenteras vidare vissa avgöranden från den Internationella domstolen (ICJ) med bäring på den humanitära rätten. Avsnittet avslutas med en redogörelse för hur Sverige genomfört de förpliktelser som följt av tillkomsten av de nya domstolarna.

I avsnitt 4.3 lämnar vi en kort presentation av utvecklingen av statspraxis på området. Vi påpekar att Internationella rödakorskommittén genomfört ett ambitiöst och omfattande arbete med att redovisa statspraxis i denna typ av frågor i den sedvanerättsstudie som vi behandlar i kapitel 5 och att olika frågor om både svensk och andra länders praxis kommenteras i det sammanhanget. Vi hänvisar också till sådana periodiska redovisningar av statspraxis och annan utveckling inom den humanitära rätten som lämnas bl.a. i Yearbook of International Humanitarian Law. Härutöver behandlar vi olika för vårt uppdrag viktiga frågor inom FN (bl.a. om fredsinsatser och om barn och kvinnor och väpnad konflikt) och EU (bl.a. om riktlinjer för främjande av internationell humanitär rätt och om s.k. insatsregler). Det första mål (det s.k. Arklövmålet) i vilket svensk domstol prövat frågan om ansvar för folkrättsbrott berörs också.

Den humanitära rätten formas vid sidan av framväxten av nya traktater, statspraxis och praxis från domstolar och tribunaler även av annan utveckling. I avsnitt 4.4 redovisar vi en del av denna utveckling under rubriken Doktrin och några aktuella folkrättsfrågor. Efter en redovisning av olika frågor som behandlats vid de internationella rödakors- och rödahalvmånekonferenserna berör vi

under särskilda rubriker vissa av de humanitärrättsliga frågor som tilldragit sig särskild uppmärksamhet under senare tid. En sådan fråga är hur den allt vanligare användningen av privata militära företag (PMF) bör bedömas rättsligt. Vi redovisar i sammanhanget det år 2008 antagna s.k. Montreuxdokumentet i vars utarbetande Sverige deltagit. I dokumentet behandlas ”internationella förpliktelser” och ”good practices” för stater i förhållande till PMF under väpnad konflikt. Syftet med dokumentet, som inte är juridiskt bindande, är inte att utvidga de folkrättsliga förpliktelserna, utan att erinra om vad som gäller. Vi redovisar vidare de juridiskt inte bindande manualer som utarbetats för sjökrig (San Remo-manualen, 1994) och luftkrig (Luftkrigsmanualen, 2009). I avsnittet berör vi dessutom frågan om innebörden av begreppet ”direkt deltagande” och den rapport om frågan som den Internationella Röda korskommittén (ICRC) publicerat. Under en särskild rubrik behandlar vi vidare ”Kriget mot terrorismen” och begreppet ”olagliga kombattanter”.

På den humanitära rättens område har Sverige sedan lång tid haft ett stort engagemang. I avsnitt 4.5 redovisar vi olika svenska initiativ som tagits på området. Under senare år har detta skett bl.a. inom IT-krigets område och utifrån ett genusperspektiv på den humanitära rätten. I november 2004 svarade således Sverige för en internationell expertkonferens om ”Computer Network Attacks and the Applicability of International Humanitarian Law” och i oktober 2007 för en om ”International Humanitarian Law and Gender”.

Avslutningsvis lämnar vi i avsnitt 4.6 våra överväganden och förslag i förhållande till den utveckling och de frågeställningar som vi behandlat i kapitlet. Tyngdpunkten i avsnittet ligger på frågan om hur Sverige genomfört de konventioner och protokoll som tillkommit under perioden. Som underlag för våra kommentarer har vi vänt oss till berörda myndigheter och organisationer i samhället i syfte att fånga upp eventuella brister i det svenska genomförandet. I de flesta fall har det inte kommit fram någon vägande kritik och inte heller vi anser oss ha anledning att rikta någon sådan mot det svenska genomförandet. När det gäller vissa traktater har emellertid kritiska synpunkter framförts vid våra samråd eller kommit fram på annat sätt.

Detta gäller bl.a. att Sverige, ännu inte fullgjort skyldigheten att teckna ett sådant immunitets- och privilegieavtal med OPCW som anges i C-vapenkonventionen. Vi har inte tagit del av, eller annars

funnit att det skulle finnas, något vägande skäl mot att teckna ett sådant avtal. Liknande avtal har tecknats inom andra områden. Då ett fullgott genomförande av konventionen förutsätter att ett avtal tecknas förordar vi att Sverige gör detta.

Från olika håll har synpunkter inkommit på den långsamma processen med att anpassa svensk straffrättslagstiftning till de i

Romstadgan upptagna straffbestämmelserna. Vi anser att det är olyckligt att beredningen av Internationella straffrättsutredningens förslag i SOU 2002:98 dragit ut på tiden och att Sverige till följd av detta inte har den lagstiftning på plats som stadgan förutsätter.

Frågan om en anpassning av svensk strafflagstiftning till Romstadgan har betydelse även i förhållande till flera andra traktater eftersom regleringen i stadgan på flera punkter har anknytning till frågor som regleras i dessa. Detta gäller bl.a. FN:s skyddskonvention, tortyrkonventionen, barnkonventionen och dess fakultativa tilläggsprotokoll samt tilläggsprotokoll II till kulturkonventionen.

Från olika håll har kritik riktats mot Sveriges genomförande av tortyrkonventionen. Kritiken gäller bl.a. att Sverige inte har infört ett tortyrbrott i enlighet med tortyrkonventionens definition och att tortyr enligt svenska bestämmelser inte är undantaget från preskription. Vi noterar att frågan om behovet av ändrade straffbestämmelser varit föremål för överväganden i lagstiftningssammanhang och att den bedömningen då gjorts att några lagändringar inte krävs. Vi utgår emellertid från att frågan om hur tortyrkonventionen lämpligen bör genomföras i svensk rätt kommer att övervägas närmare i samband med beredningen av Internationella straffrättsutredningens förslag och avstår mot den bakgrunden från att här redovisa några närmare egna överväganden. Vi noterar att också frågan om preskription förtjänar särskilda överväganden i det sammanhanget.

Från en rad olika håll, bl.a. FN:s barnrättskommitté, har det riktats kritik och lämnats synpunkter på hur Sverige genomfört barnkonventionen och dess fakultativa protokoll om barnets rättigheter i väpnade konflikter. De synpunkter som kommit in i denna del ligger till stor del utanför våra direktiv. Frågan om barnkonventionens genomförande i svensk rätt har behandlats i flera sammanhang, se t.ex. Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) som var en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis stämde överens med barnkonventionen. Vi anser oss inte ha anledning att uttala oss särskilt om barnkonventionens genomförande i Sverige på annat sätt än att påpeka att det är viktigt att det

svenska arbetet med att hantera den kritik som kommit in från barnrättskommittén (och som stöds av många svenska aktörer enligt ovan) fortgår.

Från några håll har i anslutning till kulturkonventionen kritik framförts mot Försvarsmaktens utbildning när det gäller skydd för kulturegendom. Vi uttalar i anslutning härtill att frågan om eventuella brister i utbildningen i kulturkonventionens och dess protokoll krav bör följas upp inom Försvarsmakten och de civila myndigheter som har ett utbildningsansvar enligt totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12), särskilt i anslutning till utbildning inför fredsinsatser.

I avsnittet om det svenska genomförandet påpekar vi det angelägna i att det svenska ratificeringsarbetet med tilläggsprotokoll

II till kulturkonventionen och klusterkonventionen fortskrider. Vi erinrar om våra förslag i kapitel 7 som syftar till en ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna.

I avsnitt 4.6 lämnar vi dessutom vissa kommentarer i anslutning till frågor rörande luftkrigföring, privata militära företag, ”direkt deltagande”, ”kriget mot terrorismen” och ”olagliga kombattanter”. Bl.a. framhåller vi när det gäller privata militära företag att Sverige enligt vår bedömning bör aktivt ställa sig bakom det s.k. Montreuxdokumentet och beträffande ”kriget mot terrorismen” och ”olagliga kombattanter” att alla personer som deltar i fientligheter enligt vår bedömning har ett skydd antingen under den humanitära rätten eller de mänskliga rättigheterna. Vi ställer oss alltså avvisande till att det skulle finnas ett rättsligt vakuum som lämnar utrymme för hantering av vissa personer utan iakttagande av något sådant skydd.

Humanitär rätt och sedvanerätt (kap. 5)

I kapitlet presenteras och analyseras den sedvanerättsstudie som genomförts av Internationella rödakorskommittén (ICRC). Bakgrunden till studien är att staterna vid den 26:e internationella rödakorskonferensen i december 1995, bad Internationella rödakorskommittén att utarbeta en rapport om sedvanerättsliga regler som är tillämpliga i internationella och icke-internationella väpnade konflikter, och att sprida rapporten till stater och sakkunniga internationella organ. Arbetet skulle ske med hjälp av experter i humanitär rätt från olika delar av världen och representerande olika rättsliga system, samt i samråd med experter från regeringar och

internationella organisationer. ICRC accepterade uppdraget och lät tio år senare, 2005, publicera studien i vilken 161 sedvanerättsliga regler presenteras med tillhörande drygt 5000 sidor kommentarer och bakgrundsmaterial.

I avsnitt 5.2 lämnas en fyllig redogörelse för studiens genomförande, syfte, inriktning och struktur, metod och material och allmänna resultat. I avsnittet redovisas vidare det bemötande som studien fått och det fortsatta arbetet inom ICRC med studien.

I avsnitt 5.3 redogör vi för vår allmänna bedömning av studien och redovisar de utgångspunkter som vi haft för vår analys av studiens regler. Vi framhåller att vi inte uppfattat våra direktiv på det sättet att vi förväntats att göra en självständig analys av samtliga de frågeställningar som sedvanerättsstudien kan ge upphov till. Vad som kunnat bli aktuellt inom ramen för vårt arbete är mer en allmän värdering av studiens tillvägagångssätt, en allmän bedömning av studien och av enskilda regler, samt av det insamlade materialets bevisvärde och de redovisade slutsatsernas tillförlitlighet. I detta syfte har vi inte endast tagit del av själva studien och det material som denna bygger på. Vi har också tagit del av ett stort antal publikationer där studien och dess slutsatser diskuteras och i många fall sätts i fråga. Vår värdering av enskilda regler har också genomförts med beaktande av känd svensk opinio juris (dvs. en övertygelse om att en juridisk skyldighet föreligger för ett visst handlande) avseende humanitärrättsliga regler, främst utgående från Sveriges åtaganden genom traktater. Syftet med denna granskning är att undersöka i vad mån studiens resultat innefattar nya humanitärrättsliga förpliktelser för Sverige och vad som i så fall krävs för att säkerställa att Sverige uppfyller dessa förpliktelser.

Vår bedömning är att vi kan ställa oss bakom de principer som redovisas i studien när det gäller urvalet av statspraxis, liksom de kriterier för värdering av statspraxis som redovisas i studien. Vi bedömer också att studiens värdering av statspraxis i allt väsentligt är gjord i överensstämmelse med de generella kriterier som redovisas i introduktionen till studien. Vår utgångspunkt är därför att det finns goda skäl att anta att de 161 regler som studien redovisar utgör sedvanerätt.

Vid vår utvärdering av de enskilda reglerna har vi i första hand varit inriktade på att bedöma i vilken utsträckning det finns skäl att beakta studien och dess resultat vid utformning av nationell praxis. Den utgångspunkten medger dock inte att en skarp skiljelinje upprätthålls mellan policy och opinio juris, och tyngdpunkten har

därför lagts på att utgöra underlag för framtida svensk policy med avseende på de föreslagna reglerna. Vi har härvidlag utgått från rättsuppfattningar som från svensk synpunkt framstår som lämpliga och önskvärda.

Vid värderingen av de 161 reglerna har vi dock ansett att en svensk opinio juris föreligger då en regel till materiellt innehåll och tillämpningsområde motsvaras av en traktatsbestämmelse Sverige är bundet av, med hänsyn till att Sverige genom att ingå traktaten har visat på en beredskap att vara rättsligt bunden av den aktuella regeln i förhållande till varje annan stat.

Vi har vidare funnit att Sverige sedan en längre tid verkat för att samma regler bör gälla i icke- internationella som i internationella väpnade konflikter. Vi har därför utgått från att de av studiens regler som äger tillämplighet i internationella väpnade konflikter enligt svensk opinio juris också gäller vid icke-internationella väpnade konflikter (där så anges i studien), om särskilda skäl inte talar däremot.

Vad gäller de regler, vars materiella innehåll inte motsvaras av en traktatsbestämmelse som Sverige är bunden av, har vi värderat regeln mot bakgrund av den svenska praxis vi själva har samlat in. Det bör framhållas att denna praxis i stor utsträckning är av allmän karaktär som lämnar utrymme för olika tolkningar, och att det beträffande ett antal regler inte heller finns någon svensk praxis som vare sig stödjer eller talar emot den aktuella regelns sedvanerättsliga status.

Om en regel saknar stöd i svensk opinio juris och inte heller har ansetts utgöra en nödvändig reglering har vi bedömt att det saknas svenskt stöd för att den föreslagna regeln utgör internationell sedvanerätt. I dessa situationer har vi valt att ha som utgångspunkt att värdera regeln övergripande utifrån de skäl som anförts i studien.

I avsnitt 5.4 presenteras studiens 161 regler. Presentationen och kommentarerna är, liksom i själva studien, indelade i sex underavsnitt, Distinktionsprincipen, Särskilt skyddade personer och objekt, Särskilda stridsmetoder, Vapen, Behandling av civila och personer som är försatta ur stridbart skick (hors de combat) samt Genomförande. I varje underavsnitt sätter vi inledningsvis reglerna i sitt sammanhang genom en kortfattad bakgrundbeskrivning och genom att vi lämnar övergripande synpunkter på regelområdet. Därefter presenteras och kommenteras varje regel för sig.

Under rubriken Distinktionsprincipen redovisas 24 regler, som är uppdelade under sex underrubriker: Åtskillnad mellan civila och kombattanter, Åtskillnad mellan civila objekt och militära mål, Urskillningslösa anfall, Proportionalitet vid anfall, Försiktighetsåtgärder vid anfall och Försiktighetsåtgärder mot effekterna av anfall. Samtliga regler utgör enligt vår bedömning tillämpningar av grundläggande principer inom internationell humanitär rätt som otvivelaktigt har sedvanerättslig status. Samtliga regler har också, i vart fall i sina huvuddrag, stöd i traktater Sverige ratificerat. Vi kommenterar särskilt bl.a. att termen ”combatant” delvis används med en vidare innebörd än den i allmänhet har vilket i vår framställning markerats genom att termen i dessa sammanhang översatts med ”stridande” och inte ”kombattant” (se regel 1).

Under rubriken Särskilt skyddade personer och objekt redovisas 21 regler uppdelade under åtta underrubriker: Sjukvårds- och själavårdspersonal och objekt, Humanitär hjälppersonal och objekt, Journalister, Skyddsvärda zoner, Kulturegendom, Anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter och Den naturliga miljön. Nästan alla reglerna i denna grupp omfattas av överenskommelser som Sverige ratificerat, däribland Genèvekonventionerna, tilläggsprotokoll I, lantkrigsreglementet och Romstadgan, vilka samtliga till stora delar även anses reflektera gällande sedvanerätt. Några av reglerna har ansetts ha sedvanerättslig status i Jugoslavientribunalens praxis. I studien lämnas omfattande hänvisningar till statspraxis. Även svensk statspraxis ger ett omfattande och uttryckligt stöd för många av reglerna. Vissa formuleringar i några av reglerna i detta delområde kan vid en första anblick ge intryck av att reglerna är mer kontroversiella än de är. Vi kommenterar bl.a. särskilt den kritik som framförts mot regel 31 (respekt och skydd för humanitär hjälppersonal), tidigare svenska uttalanden angående skydd för journalister (regel 34), och bristen på traktatstöd när det gäller skyddet för den naturliga miljön (reglerna 43–45).

Under rubriken Särskilda stridsmetoder redovisas 24 regler uppdelade under fem underrubriker: Vägran att ge pardon, Förstörelse och beslagtagande av egendom, Utsvältning och tillgång till humanitära insatser, Vilseledanden, och Kommunikation med fienden. Nästan alla reglerna i denna huvudgrupp har motsvarigheter i överenskommelser som Sverige ratificerat, däribland S:t Petersburgsdeklarationen, lantkrigsreglementet, 1925 års Genèveprotokoll och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll, vilka alla anses återspegla gällande sedvanerätt. Reglerna 64 (förbud mot

överenskommelse om inställda fientligheter i avsikt att företa överraskningsanfall) och 66 (rätt till ickefientliga kontakter med fienden) har vi dock bedömt sakna motsvarighet i svenska traktatbaserade förpliktelser. Majoriteten av reglerna är enligt vår bedömning relativt okontroversiella för svensk del. Reglerna måste dock läsas med beaktande av vad som sägs i kommentarerna till reglerna. Utan ett sådant beaktande kan vissa regler uppfattas som ofullständiga eller mer långtgående än vad som är avsett. Vi kommenterar särskilt bl.a. kritik som framförts mot regel 55 och 56 (om humanitär hjälp).

Under rubriken Vapen redovisas 17 regler uppdelade under elva underrubriker: Generella principer om användandet av vapen, Gift, Biologiska vapen, Kemiska vapen, Expanderande kulor, Exploderande kulor, Vapen som främst skadar genom icke-detekterbara fragment, Försåtvapen, Landminor, Brandvapen, och Synförstörande laservapen. Samtliga regler utgår från grundprinciperna om förbud mot vapen som är urskillningslösa, orsakar onödigt lidande eller överflödig skada. Dessa principer grundas i sin tur på de tidigare behandlade principerna om distinktion, proportionalitet och försiktighet vid anfall. Nästan alla reglerna omfattas av traktater som Sverige ratificerat, däribland S:t Petersburgsdeklarationen, lantkrigsreglementet, 1925 års Genèveprotokoll och 1980 års vapenkonvention med tilläggsprotokoll och tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna. Den praxis som redovisas i studien är beträffande flera regler av mindre omfattning än vad som gäller huvuddelen av reglerna i studien. Vapenreglerna har också utsatts för kritik för ett alltför svagt stöd i statspraxis, särskilt vad gäller icke-internationella konflikter. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi emellertid inte anledning att redovisa någon avvikande uppfattning från den som ges uttryck för i studien eller att mer generellt ifrågasätta studiens slutsatser. Vi kommenterar särskilt bl.a. vissa frågor som rör förbud i väpnad konflikt som inte gäller fredstida bruk (regel 75 om ämnen för kravallbekämpning och regel 77 om expanderande kulor) och tillåtligheten av 12,7 millimeters ammunition (regel 78 om exploderande kulor).

Under rubriken Behandling av civila och personer som är hors de combat redovisas 52 regler uppdelade under åtta underrubriker: Grundläggande garantier, Kombattanter och krigsfångestatus, Sårade, sjuka och skeppsbrutna, De döda, Saknade personer, Frihetsberövade personer, Tvångsförflyttning och tvångsförflyttade

personer, och Andra skyddsvärda personer. Reglerna inom denna huvudgrupp återspeglar en grundläggande tanke inom den humanitära rätten om skydd och respekt för civila och för personer som är försatta ut stridbart skick, en tanke som i mer generella termer även kommit till uttryck genom sedvanerättsreglerna i det första delområdet – Distinktionsprincipen.

Samtliga regler motsvaras, i vart fall i sina huvuddrag, av regler i traktater som Sverige ratificerat, däribland lantkrigsreglementet och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll. De regler som finns inom denna huvudgrupp relaterar till frågor som sedan länge har ansetts vara sedvanerätt. Genom överrensstämmelsen med motsvarande regler inom området för de mänskliga rättigheterna framstår en stor del av reglerna sedan länge som en självklar del av svensk rätt. De mänskliga rättigheternas fortsatta tillämplighet under väpnade konflikter – oavsett konflikttyp stödjer vissa av reglerna. Vi kommenterar särskilt bl.a. frågan om innebörden av ”tortyr” (regel 90), frågan om skyddet för ”frivilliga” mänskliga sköldar (regel 97), frågan om begränsningar av skyldigheten att sända hem krigsfångar efter fientligheternas avslutande (regel 128) och frågan om åldersgränsen för barn (regel 135, 136 och 137).

Under rubriken Genomförande redovisas 23 regler uppdelade under fem underrubriker: Efterlevnad av internationell humanitär rätt, Upprätthållande av den internationella humanitära rätten, Ansvar och skadestånd, Individuellt ansvar, och Krigsförbrytelser. De flesta reglerna inom denna huvudgrupp omfattas, i vart fall i sina huvuddrag, av traktater som Sverige ratificerat, däribland Haagkonventionerna och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll. Studiens regler om genomförandet av den humanitära rätten är enligt vår uppfattning, i huvudsak okontroversiella och avser förhållanden som sedan länge ansetts vara sedvanerätt i vart fall i förhållande till stater. Vi kommenterar särskilt bl.a. frågan om repressalier kan vara tillåtna (regel 145 och 148), frågan om innebörden av ”serious violations” i regel 156 och den därtill anknutna frågan om förbud mot preskription (regel 160).

I ett avslutande avsnitt (5.5) framhåller vi att sedvanerättens exakta omfattning alltid kommer att vara föremål för skilda uppfattningar men att det enligt vår uppfattning inte finns anledning att ta avstånd från de bedömningar som ICRC gjort i studien. De flesta av studiens regler, åtminstone vad gäller internationella väpnade konflikter, omfattas också i sina huvuddrag av för Sverige gällande traktater. Allt tyder också på att svensk hållning i de

frågor som studien behandlar även därutöver i allt väsentligt står i samklang med de bedömningar som gjorts i studien. Regler där det kan hävdas att studien går utöver för Sverige i dag gällande åtaganden i internationella konflikter är reglerna 43 och 44 (skydd för den naturliga miljön), 64 (förbud mot överenskommelse om inställda fientligheter i avsikt att företa överraskningsanfall), 66 (rätt till ickefientliga kontakter med fienden), 86 (synförstörande laservapen), 145 (repressalier), 149 C och D (stats ansvar för kränkningar av den humanitära rätten), samt 154 (förmans befallningar). Ingen av dessa regler är dock av sådan karaktär att vi anser att det finns anledning att från svensk sida ta avstånd från studiens bedömning att de har sedvanerättslig status. Enligt vår bedömning bör även dessa regler kunna läggas till grund för svensk praxis. När det gäller icke-internationella konflikter uttalar vi att Sverige, både med hänsyn till studiens resultat och av lämplighetsskäl, som huvudregel bör tillämpa och i övrigt göra gällande samma regelverk som i internationella konflikter. Även stater som inte är krigförande har en skyldighet att, ensamma eller tillsammans med andra, verka för att humanitärrättens regler respekteras. Vi förordar mot den bakgrunden ett svenskt stöd för innehållet i studiens regler.

Fredsinsatser (kap. 6)

I våra direktiv sägs att vi vid den kartläggning av de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet bl.a. ska belysa den internationella humanitära rättens tillämplighet i fredsfrämjande insatser. I kapitel 6 redovisar vi därför vissa principiella frågeställningar som fredsinsatser väcker i förhållande till den humanitära rätten och delar av de mänskliga rättigheterna. Under utredningsarbetet har vi emellertid blivit informerade om att avsikten är att frågan om rättsliga grunder för vålds- och tvångsanvändning av svensk militär personal och poliser i fredsinsatser ska behandlas av en särskild utredning varför vi inte går in i detaljer.

I vår framställning framhåller vi bl.a. att i den övervägande majoriteten av fredsinsatser där Sverige har deltagit har truppen haft till uppgift att bevara fred efter fientligheternas avslutande. Användning av våld och tvång under sådana insatser får inte gå utöver vad som medges enligt de mänskliga rättigheterna. Under de senaste två decennierna har svensk trupp även kommit att delta i

fredsinsatser där väpnade fientligheter fortfarande pågår mellan olika stridande grupperingar. Fredsinsatsen är trots sin närvaro i ett konfliktområde inte med nödvändighet inblandad i den väpnade konflikten, utan kan ha mer begränsade uppgifter, som att underlätta humanitära hjälpsändningar eller att genom sin närvaro skydda civilbefolkningen. I dessa situationer ska fredsinsatsen iaktta den internationella humanitära rättens regler, men eftersom insatsen inte deltar i fientligheterna får dess egen våldsanvändning alltjämt inte vara mer omfattande än vad som medges av de mänskliga rättigheterna. Först om fredsinsatsen tar direkt del i fientligheterna, endera genom att med våld separera de stridande grupperna åt eller genom att delta i fientligheterna på den ena eller andra krigförande partens sida, har fredsinsatsen rätt att använda våld med stöd av den internationella humanitära rättens regler.

Vi framhåller vidare att svensk rätt i stora delar saknar en uttrycklig reglering av fredsinsatser. När regeringen ställer Försvarsmaktens utlandsstyrka till förfogande för fredsframtvingande insatser får det dock anses vara underförstått att styrkan ställs till förfogande med de befogenheter som följer av det internationella regelverk som gäller för insatsen, och med de begränsningar som följer av svenska lagar och regler, inklusive Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Eftersom de allra flesta fredsinsatser inte deltar i någon väpnad konflikt och den internationella humanitära rätten följaktligen inte är formellt tillämplig utgör de mänskliga rättigheterna ett av de viktigaste internationella regelverk som ska uppmärksammas under insatserna. Enligt vår uppfattning måste det anses vara en självklar utgångspunkt för svenskt vidkommande att Sveriges förpliktelser enligt konventioner om mänskliga rättigheter ska respekteras inte endast på svenskt territorium, utan också utanför det egna territoriet, i de fall Sverige utövar effektiv kontroll över ett territorium eller över människor, som befinner sig utanför det egna territoriet.

Vi berör också frågan om omhändertaganden under fredsinsatser och rekommenderar i den delen att Sverige ska stödja fortsättningen av det danska initiativet “The Handling of Detainees in International Military Operations” och verka för att frågan behandlas i EU, innan den presenteras i FN.

Internationella kännetecken i den humanitära rätten (kap. 7)

I kapitlet behandlar vi det uppdrag som vi fick genom tilläggsdirektiv att föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna om antagande av ytterligare ett kännetecken (den röda kristallen) och göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. och föreslå lämpliga ändringar. I ett inledande avsnitt redogör vi för den reglering av internationella kännetecken som finns i Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll och i kulturkonventionen och för sedvanerätt på området. Därefter redovisar vi hur dessa regler genomförts i Sverige liksom de regler på området som finns i andra nordiska stater.

I våra överväganden framhåller vi att användningen av de kännetecken som skyddas enligt Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll är reserverad för de fördragsslutande staternas sjukvårdstrupper, Röda Korsets och Röda Halvmånens olika organisationer och för vissa andra i traktaterna angivna syften med anknytning till sjukvård och själavård. Under väpnade konflikter används kännetecknen för att utmärka skyddad själavårds- och sjukvårdspersonal samt andra motsvarande personer och objekt så som sjuktransporter. Att anfalla sådana anses vara krigsförbrytelser som står i strid med den humanitära rätten. Genom tilläggsprotokoll III öppnas möjlighet att vid sidan av det röda korset, den röda halvmånen och det röda lejonet och solen använda ytterligare ett kännetecken, den röda kristallen, samtidigt som kraven på användningen förtydligas, preciseras och utvecklas genom bl.a. den nya möjligheten att då speciella behov föreligger använda ett annat kännetecken än det en stat och dess nationella rödakors- eller rödahalvmåneförening använder. Genom att ratificera tilläggsprotokollet kan Sverige bidra till att stärka skyddet för den röda kristallen och för övriga kännetecken, som genom protokollet ges samma status som det röda korset.

I syfte att möjliggöra en ratificering av tilläggsprotokoll III föreslår vi vissa ändringar i lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. Sammanfattningsvis innebär förslagen att samma skydd ska gälla för det röda korset, den röda halvmånen, det röda lejonet och solen och det nya kännetecknet den röda kristallen, att svensk militär sjukvård och själavårdspersonal till-

fälligt får använda annat märke än det röda korset om det kan förstärka deras skydd, att föreningen Svenska Röda Korset tillfälligt får använda annat märke än det röda korset om det är påkallat för att underlätta verksamheten samt att svensk sjukvård och själavårdspersonal som deltar i operationer under Förenta nationernas beskydd, efter tillstånd får använda ett annat märke än det röda korset. Därutöver föreslår vi att en informationskampanj genomförs i samverkan med Svenska Röda Korset i samband med ratificeringen av det tredje tilläggsprotokollet.

Som en följd av den översyn som vi gjort av lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. föreslår vi också vissa andra ändringar av lagen. Sammanfattningsvis innebär dessa att föreningen Svenska Röda Korset direkt i lag ges rätt att använda det röda korset som kännetecken för sin verksamhet, att vissa förtydliganden görs när det gäller den svenska civila sjukvårdens möjlighet att använda det röda korset, att lagen kompletteras med skydd för kännetecknen för utmärkning av farliga anläggningar och av viss kulturegendom, att regeringen ges möjlighet att delegera tillståndsprövningen för användning av samtliga i lagen angivna kännetecknen samt att straffbestämmelsen preciseras och förtydligas.

Utbildning och information (kap. 8)

En grundläggande förutsättning för att humanitär rätt ska respekteras är kunskap om dess innehåll. Vikten av sådan kunskap kommer till uttryck i flera centrala traktater på området i form av krav på utbildning och information. I vårt uppdrag har ingått att följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning i dag innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden. Denna del av uppdraget behandlas i detta kapitel. Inledningsvis lämnar vi en redogörelse för de krav på utbildning och information som gäller enligt folkrätten. I följande avsnitt (8.2) redovisar vi den utbildning och information på området som lämnas i dag i Sverige. Som underlag för vår redovisning har vi har vi på olika sätt, bl.a. genom de enkäter som redovisas i bilaga 6, inhämtat uppgifter från myndigheter, institutioner och organisationer. I avsnitt 8.3 redogör vi för olika synpunkter på behovet av utbildning och information som myndigheter och vissa andra lämnat till oss.

I avsnitt 8.4 lämnar vi våra egna överväganden när det gäller utbildning och information. Vi framhåller där att utbildning och information är av grundläggande och avgörande betydelse för att den humanitära rätten ska få genomslag i praktiken. De krav som folkrätten ställer när det gäller utbildning av militär och civila är inte preciserade utan det ankommer på varje stat att göra en egen bedömning utifrån den egna militära och civila organisationen. Enligt vår uppfattning bör emellertid Sverige ha höga ambitioner när det gäller de former i vilka de traktatbaserade och sedvanerättsliga kraven på utbildning och information ska förverkligas.

Vid vår genomgång har vi när det gäller det militära försvaret inte funnit några omständigheter som tyder på att det skulle föreligga några direkta brister som behöver åtgärdas för att leva upp till internationella krav på området även om det inte varit möjligt för oss att få en fullständig bild över utbildningen eftersom det saknas ett centralt system för uppföljning och återrapportering av utbildningen i folkrätt. Vi förordar dock att uppgiften för de folkrättsliga rådgivarna i Försvarsmaktens krigsorganisation vidgas från att avse tillämpningen av folkrättens regler i krig och under neutralitet till att omfatta tillämpningen av även andra folkrättsliga regler av betydelse för militära insatser, främst om de mänskliga rättigheterna och andra rättsliga regler som kan aktualiseras i fredsinsatser.

När det gäller det civila försvaret konstaterar vi att det av den enkät som vi gjort framgår att det i dag endast är i begränsad utsträckning som det i totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) uppställda kravet på ”tillfredställande utbildning och information” har föranlett de enligt förordningen bevakningsansvariga myndigheterna att särskilt informera om eller anordna utbildning för sin personal om de folkrättsliga regler som totalförsvarets folkrättsförordning tar sikte på. Hos flertalet av de bevakningsansvariga myndigheterna förekommer över huvud taget inte någon särskild information om eller utbildning i humanitär rätt. Klart är också att förordningens krav på utbildning och informationsspridning i humanitär rätt m.m. sedan början av 1990-talet har nedprioriteras och att den folkrättskompetens som tidigare fanns uppbyggd till stor del har förlorats. Inom flera av myndigheterna råder det en stor osäkerhet om det i dag finns något behov av särskild information eller utbildning i humanitär rätt och i så fall om vilket innehåll denna borde ha. Vi har mot den bakgrunden övervägt om det finns anledning för oss att föreslå ändringar i totalförsvarets

folkrättsförordnings bestämmelse om utbildning eller därtill anknutna bestämmelser. Som vi ser det är det emellertid inte bestämmelserna i sig som utgör problem utan frågan är mer hur man på ett lämpligt sätt ska kunna åstadkomma att berörda myndigheter får det stöd som de behöver när det gäller att bedöma behovet av utbildning och att genomföra denna utbildning.

Utvecklingen talar för att det inte längre är tillräckligt att ställa krav på att varje myndighet utan närmare stöd ska förmå att på egen hand både bedöma behovet av utbildning i folkrätt inom myndigheten och också genomföra denna utbildning. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har redan i dag ett samordningsansvar för utbildningen enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning. Myndigheten har dessutom enligt sin instruktion ett övergripande ansvar för frågor om civilt försvar. MSB har också en viktig roll för att utveckla berörda myndigheters planering inför höjd beredskap enligt bestämmelserna i krisberedskapsförordningen (2006:942). Mot denna bakgrund är det enligt vår uppfattning naturligt att MSB får ett mer preciserat uppdrag att bistå andra myndigheter inom det civila försvaret vid bedömningen av behovet av folkrättslig utbildning, att verka för att alla berörda myndigheter får den utbildning och information som svarar mot deras behov och att tillhandahålla resurser för genomförande av den utbildning som behövs. Vi avstår från att lämna förslag på i vilka former ett sådant uppdrag bör lämnas men betonar att det under alla förhållanden sträcker sig väsentligt längre än vad som följer av det samordningsansvar som myndigheten har enligt totalförsvarets folkrättsförordning och att en förutsättning för att uppdraget ska kunna genomföras väl därför är att myndigheten tillförs särskilda resurser för detta.

Behövs en svensk manual i humanitär rätt (kap. 9)

Begreppet ”manual” används för att benämna ett antal olika publikationer av olika status. Efter ett inledande avsnitt om vårt uppdrag lämnar vi i avsnitt 9.2 en översikt över olika former av internationella och nationella manualer.

Våra överväganden redovisar vi i avsnitt 9.3. Vi erinrar där inledningsvis om att det i våra direktiv framhålls att det främsta syftet med en manual är att den ska kunna användas praktiskt. En förutsättning för att ta fram en manual sägs vara att den medför ett

mervärde för berörda myndigheter inom det svenska försvaret. En manual måste vara tydlig och användarvänlig och ska på ett överskådligt, men ändå utförligt sätt, förklara hur den militära personalen får agera. Vi gör utifrån dessa utgångspunkter den bedömningen att det för beslutsfattande på operativ nivå finns utrymme för en mer överskådlig och tydlig vägledning som lämpligen kan ta formen av en manual.

Att det primära syftet med en manual är att ge vägledning för militärt beslutsfattande på operativ nivå utesluter inte att en manual också kan fylla andra viktiga funktioner och att utformningen av manualen också anpassas efter dessa. Enligt vår uppfattning måste också de folkrättsliga rådgivarna inom Försvarsmakten uppfattas som en viktig målgrupp för en manual. En väl utformad manual skulle utan tvekan också vara av stor betydelse vid utbildning och övningar i humanitär rätt. Att befäl, som ska kunna använda manualen i praktiskt beslutfattande, måste utbildas och övas i dess användning är uppenbart. Även vid sidan av detta behov kan en manual vara av betydelse för att utforma och genomföra utbildning i humanitär rätt inom de olika utbildningsstegen inom Försvarsmakten. Detta gäller även för den övriga personalen inom totalförsvaret som är i behov av kunskap i humanitär rätt. Sammanfattningsvis har vi funnit att en nationell manual i humanitär rätt möter en rad olika behov som sammantaget är så starka att de väl motiverar ett arbete med att utarbeta en manual.

I våra direktiv sägs att om vi finner att det finns behov av en särskild nationell manual i humanitär rätt så ska vi också lämna förslag till en sådan. Vi har inte uppfattat vårt uppdrag i den delen på det sättet att vi skulle förväntas ta fram ett fullständigt och i detalj genomarbetat förslag till manual. Vad som varit möjligt inom ramen för de resurser och den tid som kommittén haft till sitt förfogande är endast att presentera ett utkast till en svensk manual i humanitär rätt (se bilaga 7). Utkastet kan underlätta bedömningen av i vad mån en manual kan tillgodose de behov som berörts ovan samt fungera som ett underlag när det gäller ställningstaganden kring vilken utformning som är lämplig.

Vi berör också frågan om behovet av en manual för fredsinsatser mot bakgrund av att deltagande i sådana i dag utgör en stor del av Försvarsmaktens operativa verksamhet. Den vanligaste situationen när det gäller fredsinsatser som svensk trupp deltar i är att insatsen inte deltar i en väpnad konflikt. Truppen är då inte formellt bunden av den humanitära rätten och en manual i humanitär rätt ger därför

inte någon direkt vägledning. Enligt vår mening finns det emellertid ett minst lika stort behov av tydlig och strukturerad vägledning när det gäller fredsinsatser som det finns för väpnade konflikter. Starka skäl talar för att de rättsliga frågor som är kopplade till användandet av våld och tvång inom ramen för fredsinsatser i vilka svensk trupp inte deltar i en väpnad konflikt är så pass viktiga att det borde utarbetas en manual även för detta ändamål. Med hänsyn till att avsikten är att frågan om rättsliga grunder för vålds- och tvångsanvändning av svensk militär personal och poliser i fredsinsatser ska behandlas av en särskild utredning har vi inte ansett att det legat inom ramen för vårt uppdrag att närmare överväga frågan om hur en sådan manual borde utformas.

Sammanfattningsvis anför vi vidare bl.a. följande: En manual bör inte primärt uppfattas som en redovisning av ställningstaganden i rent rättsligt hänseende utan som regler och riktlinjer för de egna väpnade styrkornas agerande vid väpnad konflikt.

En manual bör ha som utgångspunkt att samma humanitärrättsliga bestämmelser ska beaktas vid genomförande av militära operationer oavsett om det är en internationell eller icke-internationell väpnad konflikt.

En manual bör inte begränsas till rent humanitärrättsliga regler utan också inkludera regler som grundar sig på de mänskliga rättigheterna. Även neutralitets- och ockupationsrätten bör inkluderas i en manual. Detta har dock inte omfattats av vårt utredningsuppdrag på ett sådant sätt att vi funnit anledning att utarbeta förslag till hur en manualreglering skulle se ut i dessa delar.

Försvarsmakten bör ha det formella ansvaret för både det fortsatta utarbetandet och publiceringen av en manual. En manual bör publiceras som en stabspublikation inom Försvarsmakten varigenom markeras att de i manualen uppställda reglerna inte är bindande i formell mening, men att militära befattningshavare är skyldiga att beakta manualens innehåll som riktlinjer. Försvarsmakten bör när de utarbetar manualen samråda med MSB, Försvarshögskolan och Totalförsvarets folkrättsråd, och utföra arbetet under medverkan av akademiskt verksamma experter. Samråd bör också ske med experter från andra stater. Arbetet med en manual bör även utföras med insyn av företrädare för berörda departement.

I vilken utsträckning intresset av att internationellt tydliggöra vad som enligt svensk syn utgör gällande internationell humanitär rätt

bör tillgodoses med hjälp av regleringen i en manual bör bedömas när det finns en väl fungerande manual på plats.

Summary

Under our terms of reference, we were instructed to identify the rules of international law pertaining to armed conflicts, occupation and neutrality that are legally binding for Sweden. The remit also included describing how Sweden has incorporated existing rules of international humanitarian law in Swedish legislation and monitoring the extent to which, and the way in which, the content of Swedish international law training is relevant against the background of existing convention commitments. Another task was to analyse the rules of customary law, including the conclusions and reasons for these that the International Committee of the Red Cross (ICRC) has laid down in its customary law study. Moreover, our remit included investigating whether there is a need for a national manual on international humanitarian law, and if so, submitting a proposal for such a manual.

Through supplementary terms of reference, we were also instructed to propose legislative amendments necessary to enable Sweden to ratify Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 August 1949, and relating to the Adoption of an Additional Distinctive Emblem (Protocol III), and to review the Act on the Protection of Certain International Distinctive Emblems of Medical Aid, etc. (1953:771) and propose suitable amendments.

Foundations of international law (Chapter 2)

The interpretation and application of key international humanitarian law conventions and existing customary law require knowledge of the system of rules making up international law. Therefore, in this chapter we give a concise account of fundamental areas and concepts pertaining to international law. This account is based on our remit, which covers the rules of international law

concerning armed conflicts, occupation and neutrality that are legally binding for Sweden. The focus is therefore on the laws of war and some areas of human rights.

This chapter also contains an account of how Sweden is implementing its obligations under international law.

International law and Swedish total defence – a background (Chapter 3)

In this chapter, we give an account of the work carried out by the committee appointed in 1978 to submit proposals concerning the interpretation and application of the rules of international law in situations of war, neutrality and occupation. The committee submitted its interim report, The laws of war (Krigets lagar, SOU 1979:73), in 1979, and its final report, International law in war (Folkrätten i krig, SOU 1984:56), in 1984.

The final report has been highly influential due to its systematic review of current international humanitarian law and its proposals for the interpretation and application of this law. The committee’s analyses and proposals have served as a guide for Sweden’s position in this area and for current national statutes with a bearing on international humanitarian law. The 1984 report has thus – together with subsequent inquiries and Swedish statutes in the area – been a natural starting point for our work. In this chapter, therefore, we start by giving an account of the issues dealt with in the report and the standpoints taken by the committee (Section 3.1); we then give an account of work in connection with the report that was carried out at a later date (Section 3.2).

In a separate section (3.3), we then give an account of the changes in the Swedish total defence. There we note that the 1984 report was based on how the total defence at the time was organised, but that the total defence has undergone radical changes since the end of the 1990s, partly as a result of changes in the security policy situation. The foundation for these changes was laid through Govt. Bill 1998/99:74 A Changing World – A Reformed Defence. The changes mean that the Swedish Armed Forces have shifted focus from a large-scale defence against invasion to a smaller operational defence. The main tasks of military defence are not only to defend Sweden against armed attack and uphold Sweden’s territorial integrity, but also to contribute to peace in the

world around us and strengthen Swedish society to meet peacetime emergencies. This change in focus has brought with it far-reaching changes to both the Armed Forces’ scale and structure – such as changes to the basic organisation’s size, personnel needs and the number of total defence conscripts and their training.

Not only the military defence has undergone radical change – so too have the civil parts of the total defence. The civil defence sector can now be regarded as a part of the new emergency preparedness system. Previous state-controlled activities within the civil defence sector have been integrated into the regular activities of the municipalities and county councils. Civil operations specifically aimed at preparing Sweden for war only occur on a small scale these days. The previous civil defence organisation – now the rescue services in wartime – is no longer allocated any staff who have undergone total defence training. The state-owned equipment for these activities has been sold or transferred to the municipalities for use in peacetime activities. New command concepts for extraordinary events in municipalities and county councils have meant that previous command locations and other facilities for wartime activities have also been closed down. Civilian participation in international operations is expected to rise.

Finally, in Section 3.4, we look at the extent to which we can use the 1984 report as a starting point for our work. In it, we note that in the more than 25 years that have passed since the report was submitted, major international and national changes have occurred that have had an impact on the design, interpretation and application of international law. Although this means that some parts of the 1984 report need supplementing, we consider that this report remains a valuable summary and valid analysis of the key rules and principles of international humanitarian law from the perspective of Swedish needs and conditions. The major reforms that the total defence has undergone since 1984 – combined with the new security policy threat scenario of today – do not mean that Sweden can no longer live up to the commitments under international humanitarian law dealt with in the report. However, Sweden should have high ambitions in this area. International humanitarian law – especially customary law – has undergone substantial development since the report was submitted. There is, therefore, reason to consider the new demands made by international humanitarian law today and the significance of these

when it comes to how Sweden can best live up to its obligations under international law – especially in terms of training.

Developments in international law after 1984 (Chapter 4)

In this chapter we give an account of developments in international law, mainly concerning the rules that apply to armed conflicts, occupation and neutrality, in the period following the 1984 report. Focus lies on developments of international humanitarian law.

The introductory section (4.1) looks at conventions and protocols in the area that have been adopted, or that Sweden has acceded to, during the period in question. We also look at the way in which Sweden has implemented the various international instruments.

One important development in recent years in the area of international humanitarian law concerns the activities and establishment of international courts and tribunals. In Section 4.2 we give an account of the emergence of various temporary courts, including the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia (ICTY)and the International Criminal Tribunal for Rwanda (ICTR), tasked with prosecuting individuals for crimes against international humanitarian law. A short account of the case-law developed at these courts is also given. In addition, there is a description of the emergence of the first permanent International Criminal Court, which was established through the entry into force of the ‘Rome Statute’ in 2002. In this section, we also present certain decisions by the International Court of Justice (ICJ) with a bearing on international humanitarian law. The section concludes with an account of how Sweden has implemented the obligations resulting from the establishment of the new courts.

In Section 4.3 we give a short presentation of the development of state practice in this area. We point out that the International Committee of the Red Cross(ICRC) has carried out an ambitious and extensive project to give an account of state practice in these types of issues in the customary law study we discuss in Chapter 5, and that various issues concerning both Swedish and other countries’ practice is commented on in this context. We also refer to the periodic accounts of state practice and other developments

in international humanitarian law provided in the Yearbook of International Humanitarian Law and elsewhere. In addition, we deal with various UN issues (e.g. peace operations, and children and women in armed conflict) and EU issues (e.g. guidelines for the promotion of international humanitarian law and ‘rules for operations’) that are important to our remit. The first case (the ‘Arklöv case’) in which a Swedish court has examined the issue of responsibility for violations of international law is also mentioned.

International humanitarian law takes shape alongside the emergence of new treaties, state practice, and case-law from courts and tribunals, as well as other developments. In Section 4.4 we give an account of some of these developments under the heading

Doctrine and a few current international law issues. Following an account of various issues discussed at the International

Conferences of the Red Cross and the Red Crescent, we deal under separate headings with some of the international humanitarian law issues that have attracted particular attention in recent times. One such issue is how the increasingly common use of private military companies (PMCs) should be assessed in legal terms. In this context, we look at the Montreux Document on private military and security companies, adopted in 2008 and in whose drafting Sweden was involved. The document deals with ‘international obligations’ and ‘good practices’ for states in relation to PMCs in armed conflicts. The aim of the document, which is not legally binding, is not to extend obligations under international law, but to remind states of what applies. We also give an account of the legally non-binding manuals drawn up for maritime war (the San Remo Manual on International Law Applicable to Armed Conflicts at Sea of 1994) and air war (the Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare of 2009). Moreover, in this section we look at the meaning of the term direct participation and the report on this issue published by the ICRC. Under a separate heading, we also deal with The War on Terror and the term

Unlawful Combatants.

Sweden has long been very much committed to the area of international humanitarian law. In Section 4.5 we describe various Swedish initiatives taken in the area. In recent years, this has occurred in areas such as electronic war and with regards to a gender perspective of international humanitarian law. In November 2004, Sweden hosted an international expert conference on ‘Computer Network Attacks and the Applicability of International

Humanitarian Law’, and in October 2007 Sweden held a conference on ‘International Humanitarian Law and Gender’.

To conclude, in Section 4.6 we comment on the developments and issues dealt with in the Chapter. The focus of this section lies on the issue of how Sweden has implemented the conventions and protocols that have come into being during this period. We have based our comments on information provided by relevant government agencies and civil society organisations which we have approached in order to identify any shortcomings in Sweden’s implementation. In most cases there has not been any particular criticism and nor do we consider there is reason to level any criticism at Sweden’s implementation. However, critical views concerning certain treaties have been voiced during our consultations or reached us through other channels.

These concern issues such as the fact that Sweden has not yet fulfilled its obligation to sign a Privileges and Immunities Agreement with the Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons (OPCW), as stated in the Convention on the prohibition of the development, production, stockpiling and use of chemical weapons and on their destruction . We have not become aware of, or otherwise found, any particular reasons not to sign such an agreement. Similar agreements have been signed in other areas. As the full implementation of the Convention requires that an agreement be signed, we recommend that Sweden do so.

We have received viewpoints from various sources on the slow process of adapting Swedish criminal legislation to the penal provisions included in the Rome Statute. We consider it unfortunate that the processing of the proposals made by the Inquiry on International Criminal Law and Swedish Jurisdiction (Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98) has taken so long and that Sweden, as a result of this, does not have the legislation in place that the Statute requires. The issue of adapting Swedish criminal legislation to the Rome Statute is also important in relation to several other treaties, as the regulations in the Statute are associated in several points with issues regulated in these other treaties. This applies to the Convention on the Safety of United

Nations and Associated Personnel, the Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment, the Convention on the Rights of the Child (and its Optional Protocols) and the Second Protocol to the Convention for the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict.

Criticism has been levelled from various sources at Sweden’s implementation of the Convention against Torture and Other Cruel,

Inhuman or Degrading Treatment or Punishment. This criticism has focused, among other things, on the fact that Sweden has not made torture a criminal offence as defined in the convention. , and on the fact that, under Swedish provisions, torture is not exempt from statutory limitations. We note that the issue of the need for amendments to penal provisions has been considered in a legislative context and that, at the time, the assessment was made that no legislative amendments are required. However, we proceed from the assumption that the issue of how the Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment should suitably be incorporated into Swedish law will be considered more closely in connection with the processing of the proposals submitted by the Inquiry on International Criminal

Law and Swedish Jurisdiction, and in light of this, we refrain from giving a more detailed account here of our own considerations. We also note that the issue of statutory limitations warrants special consideration in this context.

From a range of different sources, including the United Nations Committee on the Rights of the Child, there has been criticism of and views on how Sweden has implemented the Convention on the

Rights of the Child and its Optional Protocol on the Involvement of Children in Armed Conflict. The views received in this regard are largely beyond the scope of our remit. The issue of the incorporation of the Convention on the Rights of the Child into

Swedish law has been discussed in several instances, e.g. ‘Putting the best interests of the child first’ (Barnets bästa i främsta rummet, SOU 1997:116), which was a broad review of how consistent Swedish legislation and practice were with the Convention on the Rights of the Child. We do not consider there is reason to comment in particular on the implementation of the Convention on the Rights of the Child in Sweden, other than to point out that it is important that Sweden’s efforts to deal with the criticism received from the Committee on the Rights of the Child (and that are supported by many Swedish actors as indicated above) continue.

In connection with the Convention for the Protection of Cultural

Property in the Event of Armed Conflict, there has been criticism levelled from various sources at the Swedish Armed Forces’ training concerning the protection of cultural property. Our

comment on this is that the issue of any shortcomings in training on the requirements laid out in the Convention for the Protection of Cultural Property and its Protocols should be followed up by the Swedish Armed Forces and the civilian agencies responsible for training, in line with the Total Defence International Law Ordinance, particularly in connection with training for peace operations.

In the section on Sweden’s implementation, we point out how crucial it is that Sweden’s efforts to ratify the Second Protocol to the

Convention on the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict and the Convention on Cluster Munitions continue.

We reiterate our proposals in Chapter 7 with reference to the ratification of Additional Protocol III to the Geneva Conventions.

In Section 4.6 we also make certain comments in connection with issues concerning air warfare, private military companies, ‘direct participation’, ‘the war on terror’ and ‘unlawful combatants’. With regard to private military companies, we highlight our assessment that Sweden should actively support the Montreux Document on private military and security companies, and where the ‘war on terror’ and ‘unlawful combatants’ are concerned, all persons participating in hostilities should, in our view, be given protection either under international humanitarian law or human rights. We reject the idea, therefore, that there is a legal vacuum leaving scope to treat certain people without regard for such protection.

International humanitarian law and customary law (Chapter 5)

In this chapter we present and analyse the customary law study conducted by the International Committee of the Red Cross (ICRC). The background to the study is that the states represented at the 26th International Conference of the Red Cross and Red Crescent in December 1995 asked the International Committee of the Red Cross to draw up a report on the rules of customary law that are applicable in international and noninternational armed conflicts, and to disseminate the report to states and expert international bodies. This work was to be carried out with the help of experts in international humanitarian law from various parts of the world and representing different legal systems,

as well as in consultation with experts from governments and international organisations. The ICRC accepted the assignment and ten years later, in 2005, it published the study, in which 161 rules of customary law are presented, with over 5 000 pages of comments and background material.

Section 5.2 contains a detailed account of the study’s implementation, purpose, focus and structure, methods and material, and general findings. The section also contains an account of how the study was received and of the ICRC’s continued work on the study.

In Section 5.3 we give our general assessment of the study and an account of what we have based our analysis of the study’s rules on. We stress that we did not interpret our terms of reference in such a way as to mean that we were expected to conduct an independent analysis of all the issues that the customary law study may give rise to. What was relevant within the context of our work was a more general evaluation of the study’s approach, a general assessment of the study and of individual rules, as well as of the evidential value of the material gathered and the reliability of the conclusions reported. For this purpose, we have not only read the study itself and the material upon which it is based. We have also read a large number of publications in which the study, and its conclusions, are discussed and, in many cases, called into question. Our assessment of individual rules has also been conducted taking into account known Swedish opinio juris (i.e. the conviction that a legal obligation exists for a certain practice) concerning rules of international humanitarian law, primarily based on Sweden’s commitments under treaties. The aim of this review is to investigate the extent to which the study’s results contain new obligations for Sweden under international humanitarian law, and if so, what is required to ensure that Sweden fulfils these obligations.

In our view, we can support the principles contained in the study concerning the range of state practice, as well as the criteria for assessing the state practice described in the study. We also consider that the study’s assessment of state practice has essentially been conducted in conformity with the general criteria described in the introduction to the study. Therefore, we proceed from the assumption that there is good reason to accept that the 161 rules contained in the study represent customary law.

In the assessment of what constitutes customary law, we have proceeded from a broad conception of state practice, covering not

only concrete acts of state behaviour, but also positions taken at diplomatic conferences, acceptance of treaty rules at such conferences and statements made in the United Nations or in other international fora. We note that in such cases the element of state practice (usus) in most cases merges with the manifestation of an opinio juris.

When evaluating the individual rules, we have mainly focused on assessing the extent to which there is reason to take account of the study and its results when shaping national practice. However, this approach does not allow for a clear dividing line to be maintained between policy and opinio juris, and the emphasis has therefore been placed on providing a basis for future Swedish policy with regard to the rules proposed. In this case, we have taken our cue from conceptions of justice that appear to be appropriate and desirable from a Swedish point of view.

When assessing the 161 rules, we did consider, however, that a Swedish opinio juris exists in cases where the material content and scope of a rule corresponds with a treaty provision Sweden is bound by, as Sweden – by entering into the treaty – has shown a readiness to be legally bound by the rule in question in relation to every other state.

Furthermore, we have found that Sweden has long been pushing for the same rules to apply in non-international and international armed conflicts. We have therefore proceeded from the assumption that the rules contained in the study that are applicable to international armed conflicts according to Swedish opinio juris also apply to non-international armed conflicts (where stated in the study), unless there are special reasons otherwise.

Concerning the rules whose material content does not correspond to any treaty provision that Sweden is bound by, we have assessed each rule against the background of the Swedish practice that we ourselves have compiled. It should be stressed that this practice is largely of a general nature leaving room for various interpretations, and that for a number of rules there is no Swedish practice that either supports or contradicts the customary law status of the rule in question.

If a rule lacks support in Swedish opinio juris and is not considered to be a necessary regulation, we have made the assessment that there is no Swedish support for the proposed rule being international customary law. In these situations, we have

chosen to proceed from an overall assessment of the rule based on the reasons given in the study.

In Section 5.4 the study’s 161 rules are presented. The presentation and the comments are, like the study itself, divided into six sub-sections: The Principle of Distinction, Specifically Protected Persons and Objects, Specific Methods of Warfare, Weapons, Treatment of Civilians and Persons Hors de Combat, and Implementation. In each sub-section, we begin by placing the rules in their context by providing a short background description and by giving overall views on the area of regulation. We then present and comment on each rule individually.

Under the heading The Principle of Distinction, 24 rules are presented, divided under six sub-headings: Distinction between Civilians and Combatants, Distinction between Civilian Objects and Military Objectives, Indiscriminate Attacks, Proportionality in Attack, Precautions in Attack, and Precautions against the Effects of Attacks. In our view, all of these rules represent the application of fundamental principles in international humanitarian law and have undoubtedly customary law status. All of these rules – or at least their main features – are also supported by treaties Sweden has ratified. We note in particular that the term ‘combatant’ is sometimes used in a broader sense than it generally has, which has been indicated in our report through the use of the translation ‘stridande’ (‘belligerents’) and not ‘kombattant’ (‘combatant’) in these contexts (see Rule 1).

Under the heading Specifically Protected Persons and Objects, 21 rules are presented under eight sub-headings: Medical and Religious Personnel and Objects, Humanitarian Relief Personnel and Objects, Journalists, Protected Zones, Cultural Property, Works and Installations Containing Dangerous Forces, and The Natural Environment. Almost all of the rules in this group are covered by agreements that Sweden has ratified, including the Geneva Conventions and their Additional Protocol I, the Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land (annex to IV Hague Convention) and the Rome Statute, all of which are largely seen to reflect existing customary law. Some of the rules are considered to have customary law status in the practice of the International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia. The study makes extensive references to state practice. Swedish state practice also provides extensive and explicit support for many of the rules. Certain formulations in some of the rules in

this sub-section may, on first impression, make the rules appear more controversial than they are. We comment in particular on the criticism targeted against Rule 31 (respect for and protection of humanitarian relief personnel), previous Swedish statements concerning protection for journalists (Rule 34), and the lack of treaty support concerning protection for the natural environment (Rules 43–45).

Under the heading Specific Methods of Warfare, 24 rules are presented under five sub-headings: Denial of Quarter, Destruction and Seizure of Property, Starvation and Access to Humanitarian Relief, Deception, and Communication with the Enemy. Almost all of the rules in this main group have equivalents in agreements that Sweden has ratified, including the St Petersburg Declaration, the Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, the Protocol for the Prohibition of the Use of Asphyxiating, Poisonous or Other Gases, and of Bacteriological Methods of Warfare from 1925, and the Geneva Conventions (and their Additional Protocols), all of which are regarded as reflecting existing customary law. However, we have made the assessment that Rules 64 (prohibition against concluding an agreement to suspend combat with the intention of attacking by a surprise the enemy relying on that agreement) and 66 (right to non-hostile contact with the enemy) lack equivalents in Sweden’s treaty-based obligations. In our view, the majority of the rules are relatively uncontroversial for Sweden. However, the rules must be read in the light of what is said in the comments on the rules. Without this, some of the rules may be interpreted as incomplete or more farreaching than was intended. We comment in particular on criticism levelled against Rules 55 and 56 (on humanitarian relief).

Under the heading Weapons, 17 rules are presented under eleven sub-headings: General Principles on the Use of Weapons, Poison, Biological Weapons, Chemical Weapons, Expanding Bullets, Exploding Bullets, Weapons Primarily Injuring by Non-detectable Fragments, Booby-traps, Landmines, Incendiary Weapons, and Blinding Laser Weapons. All of these rules are based on the fundamental principles on the prohibition of weapons that are indiscriminate and cause unnecessary suffering or superfluous injury. These principles are based, in turn, on the abovementioned principles of distinction, proportionality and precautions in attack. Almost all of the rules are included in treaties that Sweden has ratified, including the St Petersburg Declaration, the Regulations

concerning the Laws and Customs of War on Land, the Protocol for the Prohibition of the Use of Asphyxiating, Poisonous or Other Gases, and of Bacteriological Methods of Warfare from 1925 and the Convention on Prohibitions or Restrictions on the Use of Certain Conventional Weapons Which May be Deemed to be Excessively Injurious or to Have Indiscriminate Effects from 1980 and its Protocols, and Additional Protocol I to the Geneva Conventions. The practice described in the study is less extensive concerning several rules than for the majority of the rules in the study. The weapons rules have also been the subject of criticism due to excessively weak support in state practice, especially with regard to non-international conflicts. However, in light of the reasons presented in the study and the material provided, we do not consider it necessary to give any dissenting opinion to that expressed in the study, or to question in more general terms the study’s conclusions. We comment in particular on certain issues concerning prohibitions in armed conflict that do not apply in peacetime (Rule 75 on riot-control agents and Rule 77 on expanding bullets) and the admissibility of 12.7 millimetre ammunition (Rule 78 on exploding bullets).

Under the heading Treatment of Civilians and Persons Hors de

Combat, 52 rules are presented under eight sub-headings:

Fundamental Guarantees, Combatants and Prisoner-of-War Status, The Wounded, Sick and Shipwrecked, The Dead, Missing Persons, Persons Deprived of Their Liberty, Displacement and Displaced Persons, and Other Persons Afforded Specific Protection. The rules in this main group reflect a fundamental idea in international humanitarian law on the protection of and respect for civilians and persons hors de combat, an idea that has also been expressed in more general terms through the customary law rules in the first part – The Principle of Distinction.

All of these rules – or at least their main features – correspond to rules in treaties that Sweden has ratified, including the Regulations concerning the Laws and Customs of War on Land, and the Geneva Conventions and their Additional Protocols. The rules contained in this main group relate to issues that have long been regarded as customary law. As they correspond with similar rules in the area of human rights, many of these rules have long stood out as having a natural place in Swedish law. The continued applicability of human rights in armed conflicts – irrespective of the type of conflict – supports some of the rules. We comment in

particular on the issue of what ‘torture’ means (Rule 90), the issue of protection for ‘voluntary’ human shields (Rule 97), the issue of limiting the obligation to release and repatriate prisoners of war after the cessation of active hostilities (Rule 128) and the issue of an age-limit for children (Rules 135, 136 and 137).

Under the heading Implementation, 23 rules are presented under five sub-headings: Compliance with International Humanitarian Law, Enforcement of International Humanitarian Law, Responsibility and Reparation, Individual Responsibility, and War Crimes. Most of the rules in this main group – or in any case their main features – are included in treaties that Sweden has ratified, including the Hague Conventions and the Geneva Conventions and their Additional Protocols. In our view, the study’s rules on the implementation of international humanitarian law are largely uncontroversial and refer to circumstances that have long been considered customary law, at least in relation to states. We comment in particular on the issue of whether reprisals can be allowed (Rules 145 and 148), the issue of what ‘serious violations’ means (Rule 156) and the associated issue of prohibitions of statutes of limitation (Rule 160).

In the final section (5.5) we stress that the exact scope of customary law will always be subject to differing opinions, but that it is our view that there is no reason to repudiate the assessments made by the ICRC in the study. Most of the rules in the study – at least where international armed conflicts are concerned – are essentially also included in treaties by which Sweden is bound. Moreover, there is every indication that Sweden’s position in the issues dealt with by the study is essentially in harmony with the assessments made in the study. The rules that can be claimed to go beyond Sweden’s current obligations in international conflicts are Rules 43 and 44 (protection of the natural environment), Rule 64 (prohibition against agreement to suspend combat with the intention of attacking by surprise), Rule 66 (right to non-hostile contact with the enemy), Rule 86 (blinding laser weapons), Rule 145 (reprisals), Rule 149 (c) and (d) (state responsibility for violations of international humanitarian law) and Rule 154 (superior’s orders). However, none of these rules are of such nature that we consider there to be reason for Sweden to repudiate the study’s assessment that they have customary law status. In our view, it should also be possible to base Swedish practice on these rules. Concerning non-international conflicts, we express the view

that Sweden – both with regard to the findings of the study and for reasons of expediency – should, as a rule, apply and otherwise maintain the same rules as in international conflicts. States that are not engaged in warfare also have an obligation – alone or together with others – to take action to ensure that the rules of international humanitarian law are respected. Against this background, we recommend that Sweden supports the rules contained in the study.

Peace operations (Chapter 6)

In our terms of reference it is stated that, when identifying the rules of international law that apply for armed conflicts, occupation and neutrality, we should highlight the applicability of international humanitarian law in peace-support operations. Therefore, in Chapter 6 we give an account of some of the fundamental issues raised by peace operations in relation to international humanitarian law and elements of human rights. However, in the course of the inquiry we were informed that the aim is for the issue of legal grounds for the use of force and coercion on the part of Swedish military personnel and police officers in peace operations to be dealt with by a special inquiry. For this reason, we do not look at this subject in detail.

In our report, we highlight the fact that in the overwhelming majority of peace operations in which Sweden has participated, the force has been tasked with maintaining peace after the cessation of hostile activities. The use of force and coercion during such operations may not extend beyond what is allowed under human rights. Over the past two decades, Swedish forces have also participated in peace operations where armed hostilities are still ongoing between various warring groups. Despite its presence in a conflict area, a peace operation does not necessarily have to be caught up in the armed conflict; instead, it can have more limited tasks, such as facilitating the passage of humanitarian relief or protecting the civilian population through its presence. In these situations, the peace operation is to observe the rules of international humanitarian law, but as the operation is not participating in hostilities, its own use of force must still be limited to what is permitted under human rights. Only if the peace operation becomes directly involved in the hostile activities – either by using force to separate the warring groups or by participating in

hostile activities on the side of one of the warring parties – does it have the right to use force under the rules of international humanitarian law.

We also highlight that Swedish law is largely lacking in explicit regulations for peace operations. However, when the Government makes the Swedish Armed Forces’ international force available for peace enforcement operations, it must be seen as implicit that the force is being made available with the powers that follow from the international rules governing the operation, and with the limitations that follow from Swedish laws and regulations, including Sweden’s obligations under international law. As the large majority of peace operations do not participate in any armed conflicts and international humanitarian law is consequently not formally applicable, human rights are one of the most important pieces of international regulation to be observed during operations. In our view, it must be seen as a natural starting point as far as Sweden is concerned that Sweden’s obligations under human rights conventions are to be respected not only on Swedish territory, but also beyond Swedish territory, in cases where Sweden exercises effective control over a territory or over people located outside of Swedish territory.

We also deal with the issue of taking people into detention during peace operations, and recommend here that Sweden in future support the Danish initiative, ‘The Handling of Detainees in International Military Operations’, and take action to ensure that the issue is discussed at EU level, before being presented to the UN.

International emblems in international humanitarian law (Chapter 7)

In this chapter, we look at the assignment we received through supplementary terms of reference to propose legislative amendments necessary to enable Sweden to ratify Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 August 1949, and relating to the Adoption of an Additional Distinctive Emblem (Protocol III), and to review the Act on the Protection of Certain International Distinctive Emblems of Medical Aid, etc. (1953:771) and propose suitable amendments. In the introductory section we give an account of the regulation of international emblems in the Geneva

Conventions and Additional Protocols, and in the Convention on the Protection of Cultural Property in the Event of Armed Conflict, and describe customary law in the area. We then describe how these rules have been implemented in Sweden, as well as the rules in this area that are in place in other Nordic states.

In our considerations, we stress that the use of the emblems that are protected under the Geneva Conventions and Additional Protocols is reserved for the contracting states’ medical troops, the various organisations of the Red Cross and Red Crescent, and for certain other purposes stated in the treaties that have a link to medical and religious care. In armed conflicts, these emblems are used to distinguish protected religious and medical personnel, as well as other equivalent people and objects such as medical vehicles. Attacking these is regarded as a war crime in breach of international humanitarian law. Additional Protocol III offers the opportunity to use another emblem alongside those of the red cross, the red crescent and the red lion and sun, namely the red crystal, while the requirements for use have been made clearer and more precise and have been enlarged, partly by adding the new possibility of using another emblem, if a special need arises, other than the one a state or its national Red Cross or Red Crescent Society is using. By ratifying the Additional Protocol, Sweden can help to strengthen this protection for the red crystal and other emblems, which are given the same status as the red cross through the Protocol.

To facilitate a ratification of Additional Protocol III, we propose certain amendments to the Act on the Protection of Certain International Distinctive Emblems of Medical Aid, etc. In short, these amendments would mean that the same protection applies to the red cross, the red crescent, the red lion and sun and the new emblem of the red crystal; that Swedish military medical and religious personnel are permitted to temporarily use an emblem other than the red cross if it can strengthen their protection; that the Swedish Red Cross Society is permitted to temporarily use an emblem other than the red cross if this is required to facilitate its activities; and that Swedish medical and religious personnel taking part in operations under the auspices of the United Nations may, having been granted permission, use an emblem other than the red cross. Moreover, we propose that an information campaign be conducted in collaboration with the

Swedish Red Cross in connection with the ratification of the third Additional Protocol.

As a result of the review we have conducted of the Act on the Protection of Certain International Distinctive Emblems of Medical Aid, etc., we also propose certain amendments to the Act. In summary, these amendments would mean that the Swedish Red Cross Society is given the direct right by law to use the red cross as an emblem for its activities; that certain clarifications are made concerning the possibility of Swedish civilian medical services to use the red cross; that the Act is supplemented with protection for the emblems designating dangerous facilities and certain cultural property; that the Government is given the possibility of delegating the consideration of applications for permission to use all emblems specified in the Act; and that the penal provisions are made more precise and clear.

Training and information (Chapter 8)

A fundamental prerequisite for international humanitarian law to be respected is knowledge of its contents. The importance of such knowledge is expressed in several key treaties in the area, in the form of training and information requirements. Part of our remit was to monitor the extent to which and the way in which Swedish training in international law is currently relevant in terms of content against the background of existing convention commitments. This part of the remit is dealt with in this chapter. To begin with, we give an account of the training and information requirements that apply under international law. In the following section (8.2) we look at the training and information currently provided in Sweden in this area. As documentation for our report, we have gathered information in various ways from government agencies, institutions and organisations, e.g. through the surveys shown in Annex 6. In Section 8.3 we present various views on the need for training and information that agencies and certain other parties have provided us with.

In Section 8.4 we present our own considerations concerning training and information. There, we stress that training and information are of fundamental and decisive importance if international humanitarian law is to have an impact in practice. The requirements international law places on the training of military

staff and civilians are not specified; rather, it is down to each state to make its own assessment based on its own military and civilian organisation. However, it is our view that Sweden should have high ambitions when it comes to how the treaty-based and customary law requirements concerning training and information are met.

In our review, we have not found any circumstances to suggest that there are any immediate shortcomings in the military sector that need to be addressed in order for us to live up to international requirements in the area, even though it has not been possible for us to obtain a full picture of training as there is no central system for follow-up and feedback on training in international law. However, we recommend that the task of the international law advisers in the Swedish Armed Forces’ war organisation be expanded from covering the application of the rules of international law in wartime and in neutrality to also include the application of other rules of international law that have a bearing on military operations, primarily human rights and other legal rules that may apply in peace operations.

When it comes to the civil defence sector, we note that it is clear from the survey we have carried out that the requirement concerning ‘satisfactory training and information’ stated in the Total Defence International Law Ordinance (1990:12) has been of limited effect in causing the agencies responsible, under the Ordinance, for monitoring to provide special information or special training for their staff on the rules of international law that are the focus of the Ordinance. The majority of agencies with monitoring responsibilities provide no special information on or training in international humanitarian law whatsoever. It is also clear that the training in and dissemination of information on international humanitarian law, etc. required by the Ordinance have had lower priority since the beginning of the 1990s and that the international law competence that had previously been built up has been largely lost. Several agencies are very uncertain about whether there is currently a need for special information on or training in international humanitarian law and, if so, what the contents should be. In light of this, we have considered whether there is reason for us to propose amendments to the provision on training, or associated provisions, contained in the Total Defence International Law Ordinance. However, as we see it, it is not the provisions themselves that pose problems, rather it is more a question of how we can, in an appropriate manner, achieve a

situation in which relevant agencies receive the support they need when it comes to assessing the need for training and implementing this training.

This development suggests that it is no longer enough to require each agency to be able – on its own and without help – to assess the need for training in international law within that agency and also implement this training. The Swedish Civil Contingencies

Agency (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB) already has a coordination responsibility under Section 20 of the

Total Defence International Law Ordinance. According to its instructions, this agency also has an overarching responsibility for issues concerning civil defence. Furthermore, the Swedish Civil Contingencies Agency has an important role in developing relevant agencies’ planning for heightened alert under the provisions contained in the Emergency Management and Heightened Alert Ordinance (2006:942). In light of this, we consider that it is natural that the Swedish Civil Contingencies Agency be given more precise instructions to assist other agencies in the civil defence sector in assessing the need for training in international law, take action to ensure that all agencies concerned receive training and information corresponding to their needs and provide resources for implementing the training needed. We refrain from submitting proposals for what form such instructions should take, but stress that the task definitely goes far beyond what follows from the coordination responsibility that the agency has under the Total Defence International Law Ordinance and that one prerequisite for the task being performed well is, therefore, that the agency receive special resources for this.

Is a Swedish international humanitarian law manual needed? (Chapter 9)

The term ‘manual’ is used to denote a number of different publications of varying status. After an introductory section on our remit, we present an overview in Section 9.2 of various forms of international and national manuals.

We present our considerations in Section 9.3. We begin by reiterating that our terms of reference stress the fact that the primary object of a manual is that it should be of practical use. One condition for producing a manual is said to be that it provides

added value for the agencies concerned within the Swedish defence sector. A manual must be clear and user-friendly, and it should explain how military personnel are allowed to act in a way that is easy to understand, but that is nonetheless thorough. On this basis, we consider that, for decision-making at an operational level, there is room for more lucid and clear guidance that would best take the form of a manual.

The fact that the primary purpose of a manual is to provide guidance for military decision-making at an operational level does not mean that a manual cannot also fulfil other important functions and that its design cannot also be adapted to these. In our view, the international law advisers within the Swedish Armed Forces must also be seen as an important target group for a manual. A well-designed manual would doubtless also be very relevant for training and exercises in international humanitarian law. It goes without saying that officers who are to be able to use the manual in practical decision-making must be trained and drilled in its use. Besides this need, a manual can also be important in designing and implementing training in international humanitarian law at the different training stages of the Swedish Armed Forces. This also applies to other staff in the total defence service who are in need of knowledge about international humanitarian law. In summary, we find that a national manual on international humanitarian law meets a range of different needs that, taken together, are strong enough to justify a project to draft a manual.

It is stated in our terms of reference that if we find there is a need for a special national manual on international humanitarian law, we are also required to submit proposals on such a manual. We did not interpret this part of our remit to mean that we are expected to produce a complete and detailed proposal for a manual. What has been possible within the framework of the resources and time the committee has had at its disposal has simply been to present a draft of a Swedish manual on international humanitarian law (see Annex 7). This draft may make it easier to assess the extent to which a manual is able to meet the needs mentioned above and function as input when deciding on an appropriate design.

We also look at the need for a manual for peace operations in view of the fact that participation in such operations now makes up a major part of the operational activities of the Swedish Armed Forces. The most common situation concerning peace operations in which a Swedish force is participating is that the operation does

not take part in armed conflict. The force is then not formally bound by international humanitarian law and therefore a manual in international humanitarian law would not provide any immediate guidance. In our view, however, there is an equally great need for clear and structured guidance concerning peace operations as there is concerning armed conflicts. There are strong arguments to suggest that the legal issues linked to the use of force and coercion in the context of peace operations in which a Swedish force is not participating in armed conflict are so important that a manual should be drawn up for this purpose too. As the aim is for the issue of legal grounds for the use of force and coercion by Swedish military personnel and police officers in peace operations to be dealt with by a special inquiry, we did not consider that it was part of our remit to consider in any detail how such a manual should be designed.

In summary, we state, among other things, the following: A manual should not primarily be regarded as an account of positions taken in purely legal terms, rather as rules and guidelines for the actions of our own armed forces in armed conflicts.

A manual should proceed from the assumption that the same provisions of international humanitarian law are to be observed in the implementation of military operations, irrespective of whether it is an international or non-international armed conflict.

A manual should not be limited purely to rules of international humanitarian law; it should also include rules based on human rights. The law of neutrality and occupation should also be included in a manual. However, this was not covered by our inquiry remit in such a way as to give us cause to draw up a proposal on the regulation of these areas in a manual.

The Swedish Armed Forces should have formal responsibility for both the future drafting and publication of a manual. A manual should be published as a staff publication within the Swedish Armed

Forces, which would indicate that the rules stated in the manual are not formally binding, but that military commanders are obliged to observe the contents of the manual as guidelines. When drafting the manual, the Swedish Armed Forces should consult the Swedish

Civil Contingencies Agency, the Swedish National Defence College, and the Total Defence Council for International Law, and carry out the work with the assistance of academically active experts. Experts from other states should also be consulted. The work to produce a

manual should also be carried out under the supervision of representatives of the ministries concerned.

Sweden has an interest in clarifying internationally what is seen in Sweden as applicable international humanitarian law. To what extent this interest should be addressed with the help of regulations in a manual is something that should be assessed when there is a properly functioning manual in place.

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i lagen ( 1953:771 ) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

dels att 1–5 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 6 och 7 §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Rödakorsmärket, bestående av rött kors på vit botten, eller benämningen ”röda korset” eller ”Genèvekorset” må icke offentligen brukas annat än som kännetecken för militär sjukvård eller för militärpräster eller i fall som sägs i 2 §.

Följande märken och benämningar får inte användas offentligt i andra fall än de som är tillåtna enligt 2–5 §§:

1. det röda korset bestående av ett rött kors på vit botten, och benämningarna ”röda korset” eller ”Genèvekorset”,

2. den röda halvmånen bestående av en röd halvmåne i ett vitt fält och benämningen ”röda halvmånen”,

3. det röda lejonet och solen bestående av ett rött lejon och en röd sol i ett vitt fält och benämningen ”röda lejonet och solen”, samt

4. den röda kristallen bestående av en röd ram i form av en kvadrat ställd på sin spets mot vit bakgrund och benämningen ”röda kristallen”. 2 §

1

De internationella rödakorsorganisationerna äga använda märke och benämning som avses i 1 §. Detsamma gäller utländsk nationell förening, som i sitt hemland äger offentligen bruka märket eller benämningen.

Med regeringens tillstånd må föreningen svenska röda korset och annan svensk förening, till vars uppgift hör att i krig biträda vid militär sjukvård, begagna sagda märke och benämning. Märke som nu sagts må ock med regeringens tillstånd användas som kännetecken för civil sjukvård under krig och för räddningstjänst vid kusten samt i fredstid för att utmärka fordon som nyttjas såsom ambulans och för att angiva hjälpstation som är uteslutande avsedd för avgiftsfri vård av sårade och sjuka.

De märken och benämningar som avses i 1 § får användas som kännetecken för militär sjukvård och för militär själavårdspersonal i överensstämmelse med vad som gäller enligt allmän folkrätt eller överenskommelse med annan stat som är bindande för Sverige. För svensk del ska härvid det märke och de benämningar som anges i 1 § 1 användas. Annat märke eller annan benämning som avses i 1 § får dock användas tillfälligt om detta kan förstärka skyddet.

Under väpnad konflikt gäller vad som sägs i första stycket första och andra meningen om märke även för civil sjukvård. För svensk del förutsätter sådan användning att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lämnat tillstånd därtill. Om särskilda skäl föreligger får ett sådant tillstånd också avse användning i fredstid. Tillstånd förutsätter i det fallet att samtycke lämnats av föreningen Svenska Röda Korset.

3 §

Märke, bestående av röd halvmåne på vit botten eller av rött lejon och röd sol på vit botten,

Vid insatser som genomförs under Förenta nationernas överinseende får svensk sjukvård och

1 Senaste lydelse (1979:744).

eller benämningen ”röda halvmånen” eller ”röda lejonet och solen” må icke offentligen brukas, med mindre det är tillåtet enligt avtal med främmande makt.

svensk själavårdspersonal som deltar i insatsen, efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, använda ett av de märken och benämningar som avses i 1 § som kännetecken.

4 §

2

Det internationella kännetecknet för civilförsvar, bestående av en liksidig blå triangel mot orangefärgad bakgrund, får inte användas offentligt utan medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Internationella rödakorskommittén, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och de därtill anknutna nationella föreningarna får använda de märken och benämningar som avses i 1 § som kännetecken för sin verksamhet i överensstämmelse med Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer, med tilläggsprotokoll I–III till dessa, samt de principer som fastställs vid de internationella rödakors- och röda halvmånekonferenserna. Föreningen Svenska Röda Korset ska härvid använda det märke och de benämningar som avses i 1 § 1. Annat märke eller annan benämning som avses i 1 § får dock användas tillfälligt om detta på grund av särskilda omständigheter är påkallat för att underlätta verksamheten.

5 §

3

Den som saluhåller vara, därpå obehörigen anbragts märke, benämning eller annat känne-

Annan svensk förening än Svenska Röda Korset, som har till uppgift att biträda vid militär

2 Senaste lydelse (1994:1723). 3 Senaste lydelse (1979:744).

tecken, som avses i 1, 3 eller 4 §, eller i firma obehörigen intager sådan benämning eller eljest bryter mot de i nämnda paragrafer stadgade förbuden, straffes med böter eller fängelse.

Samma lag vare där någon offentligen brukar märke, benämning eller kännetecken som företer sådan likhet med märke, benämning eller kännetecken som avses i 1, 3 eller 4 § att förväxling lätt kan ske.

sjukvård under en väpnad konflikt får, efter tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, använda det märke som avses i 1 § 1 som kännetecken för sin verksamhet.

6 §

Följande märken får användas offentligt som kännetecken endast efter tillstånd av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer:

1. civilförsvarets internationella kännetecken, bestående av en liksidig blå triangel mot orangefärgad bakgrund,

2. det internationella kännetecknet för utmärkande av kulturegendom, bestående av en vapensköld med spetsen nedåt och med ett blåvitt snedkors, eller i en kombination av tre upprepade sådana kännetecken, och

3. det internationella kännetecknet för utmärkande av anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter, bestående av tre lysande orangefärgade cirklar placerade på samma axel.

7 §

Den som i strid med bestämmelserna i 1–6 §§ använder märke eller benämning som där avses som kännetecken, eller annars för utmärkning på skylt, anslag, vara, förpackning, eller liknande döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som i näringsverksamhet bjuder ut vara som försetts med sådant märke eller benämning till försäljning eller som på annat sätt i näringsverksamhet använder sig av sådant märke eller benämning.

Vad som i första stycket sägs om märke eller benämning som avses i 1–6 §§ gäller också i förhållande till märke eller benämning som företer en sådan likhet därmed att förväxling kan äga rum.

I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

1. Denna lag träder i kraft den…

2. Förbudet mot användning av de i 1 § 4 samt 6 § 2 och 3 upptagna märkena och benämningarna ska inte tillämpas i förhållande till varu- eller näringskännetecken som har registrerats eller använts före ikraftträdandet, under förutsättning att användningen inte ger intryck av att ske i skyddande syfte under väpnad konflikt.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

Vårt huvuduppdrag enligt direktiven (dir. 2007:134) kan delas in i tre delar. För det första att kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och hur de humanitärrättsliga reglerna har genomförts i svensk rätt. I detta ingår även att följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt som svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden.

För det andra att analysera de sedvanerättsliga regler, inkluderande de slutsatser och skälen för dessa, som Internationella rödakorskommittén (ICRC) fastslår i sin sedvanerättsstudie från 2005.

1

För det tredje att undersöka om det finns behov av en särskild nationell humanitärrättslig manual och att vid behov lämna förslag till en sådan manual.

Genom tilläggsdirektiv (dir. 2008:154) har vi även fått i uppdrag att föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna, om antagande av ytterligare ett kännetecken samt att göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. och föreslå lämpliga ändringar.

I april 2010 redovisade vi delbetänkandet, Krigets Lagar (SOU 2010:22), med förteckning över för Sverige gällande internationella humanitärrättsliga konventioner och deras genomförande i Sverige.

Direktiven i sin helhet framgår av bilaga 1–3 till detta betänkande.

1 ”Customary International Humanitarian Law”, Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice (två delar), Cambridge University Press, 2005.

1.2. Utredningsarbetet

Vi påbörjade vårt arbete i december 2007 och har sedan dess hållit 15 kommittémöten med deltagande av ledamöter, sakkunniga och experter. Vi har däremellan haft ett antal arbetsmöten bl.a. i särskilda grupper för några av de olika frågor vi haft att behandla, nämligen behovet av en manual samt analysen av sedvanerättsstudien.

Vi har strävat efter att vara utåtriktade i vårt arbete och har samrått med ett flertal olika myndigheter, organisationer och andra aktörer. Syftet har varit att både informera om kommitténs arbete och att inhämta synpunkter på vårt uppdrag. Vi har sett dessa samråd som ett viktigt led i att kvalitetssäkra vårt arbete.

Vi har, främst genom sekretariatet, deltagit i ett antal externt anordnade konferenser och seminarier. Även ett flertal övriga utåtriktade aktiviteter har genomförts.

1.2.1. Deltagande i konferenser och seminarier

International Peace Research Institute, Oslo

I december 2007 deltog sekretariatet i ett möte i Oslo om militärmanualer. Vid mötet, som anordnades av the International Peace Research Institute, Oslo, diskuterades behov och utformning av militära manualer i humanitär rätt. Mötet gav värdefull information och även tillfälle att möta verksamma jurister och praktiker som hanterar manualer.

San Remo Institutet

I september 2008 deltog även delar av sekretariatet vid San Remo Institutets årliga möte (round table) där aktuella frågor om den humanitära rättens och de mänskliga rättigheternas tillämplighet vid fredsinsatser diskuterades.

Krisberedskapsmyndigheten

Krisberedskapsmyndigheten (KBM

2

) anordnade den 2–3 oktober

2008 ett folkrättsseminarium för de civila folkrättsliga rådgivarna vid länsstyrelserna. Syftet med dagarna var bland annat att diskutera de civila folkrättsliga rådgivarnas roll i framtiden. Sekretariatet deltog vid seminariet och informerade om kommitténs arbete samt inhämtade synpunkter på de civila folkrättsliga rådgivarnas roll och uppgifter samt på hur väl anpassade gällande författningar är i förhållande till dagens totalförsvar. Diskussionerna fördes utifrån ett diskussionsunderlag som sekretariatet hade sammanställt.

Försvarsmakten

Sekretariatet deltog även vid Försvarsmaktens folkrättsmöte den 21 oktober 2008 som anordnades för deras folkrättsliga rådgivare och folkrättsföreträdare. Syftet med mötet var att erbjuda samverkansmöjligheter mellan rådgivare och företrädare samt att i övrigt samordna Försvarsmaktens resurser inom folkrätt. Mötet var också ett led i utvecklingen av folkrättsutbildningen inom Försvarsmakten. Sekretariatet informerade under mötet om kommitténs arbete och inhämtade synpunkter angående frågan om behov och utformning av en svensk manual i humanitär rätt.

Svenska Röda Korset

Den 22 oktober 2008 samt den 22 april 2009 deltog sekretariatet vid Svenska Röda Korsets utbildning i allmän folkrätt och informerade om Folkrättskommitténs uppdrag och inhämtade synpunkter på hur den humanitära rätten genomförs i Sverige. Vid mötet deltog både rödakorspersonal och personal från andra organisationer och myndigheter.

2 Krisberedskapsmyndigheten har sedan den 1 januari 2009 ersatts av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Universitet och högskolor

Den 19-20 november 2008 deltog sekretariatet i kursen ”Human Rights and International Humanitarian Law” vid Lunds universitet och informerade om och inhämtade synpunkter på kommitténs uppdrag.

Sekretariatet deltog även vid ett samråd den 2 maj 2009 som UD:s enhet för folkrätt, mänskliga rättigheter och traktaträtt anordnat för ledande svenska forskare på folkrättens område för en diskussion om prioriterade folkrättsliga frågor under Sveriges ordförandeskap i EU och om pågående forsknings- och utbildningsprojekt i ämnet.

Totalförsvarets folkrättsråd

Sekretariatet har regelbundet informerat om kommitténs arbete och inhämtat synpunkter på detsamma vid möten med Totalförsvarets folkrättsråd. Den 11 mars 2009 redovisades bl.a. det arbete som genomförts med ett utkast till en svensk manual i humanitär rätt. Vidare informerades rådet om den resa sekretariatet genomförde till Norge den 9–10 mars i anledning av manualarbetet. Vid detta tillfälle redovisades även upplägget av det då kommande arbetet med utbildningsfrågor.

Den 3 december 2009 redovisades, och inhämtades synpunkter på, vårt arbete med frågan om den svenska folkrättsutbildningen.

International Society of Military Law and Justice

Den 5–9 maj 2009 anordnade International Society of Military Law and Justice en konferens om ”Practice and Customary Law in Military Operations, including Peace Support Operations” i Tunisien. Under denna konferens diskuterades bl.a. Luftkrigsmanualen (Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare), ICRC-studien samt militärmanualer. Från kommittén deltog en ledamot och en sakkunnig.

ICRC och direkt deltagande

Kommittén var även representerad vid den workshop som det tjeckiska EU-ordförandeskapet, rådssekretariatet och Internationella rödakorskommittén (ICRC) anordnade den 5 juni 2009 i Bryssel rörande ”Challenges Facing International Humanitarian Law: The concept of Direct Participation in Hostilities”.

Svenska Föreningen för Internationell Humanitär Rätt

Sekretariatet deltog den 26 maj 2009 vid ett seminarium anordnat av Svenska Föreningen för Internationell Humanitär Rätt och berättade om Folkrättskommitténs uppdrag och dittills genomförda arbete.

Seminarium Försvarshögskolan – Svenska Röda Korset

2009 hade det gått 60 år sedan 1949 års Genèvekonventioner (Genèvekonventionerna I–IV) antogs. Försvarshögskolan och Svenska Röda Korset anordnade med anledning därav den 14 oktober 2009 ett seminarium på Försvarshögskolan. Stora delar av kommittén och sekretariatet var närvarande vid mötet där bl.a. ICRC:s studie om direkt deltagande behandlades.

Konferens i Genève

Den 9-10 november 2009 deltog sekretariatet vid konferensen ”60 Years of the Geneva Conventions and the Decades Ahead - The Current Relevance of IHL: New Threats, New Actors, New Means and Methods of Warfare” i Genève. Konferensen anordnades av Schweiz och ICRC och syftade till att identifiera aktuella utmaningar inom den humanitära rätten och vilka initiativ som kan tas för att hantera dessa.

Konferens i Köpenhamn

Den 21 oktober 2009 deltog sekretariatet vid ett möte anordnat av danska Utrikes- och Försvarsdepartementen tillsammans med Röda Korset i Danmark med anledning av Genèvekonventionernas 60-årsjubileum. Mötet fokuserade på betydelsen av manualer i

humanitär rätt för att säkerställa efterlevnaden av gällande traktater. På mötet deltog bl.a. representanter från de norska och danska försvarsmakterna som arbetar med sina länders respektive kommande manualer samt internationella experter i området.

Länsstyrelserna

Den 12 november 2009 deltog sekretariatet vid ett möte för samtliga chefsjurister vid länsstyrelserna på Thorestad Herrgård. Vid mötet presenterades och diskuterades kommitténs uppdrag med fokus på frågor relevanta för länsstyrelserna, bl.a. rörande behovet av folkrättsliga rådgivare vid länsstyrelserna.

1.2.2. Egna seminarier och möten

Möten med Norges försvarsdepartement och försvarshögskola

Sekretariatet besökte det norska försvarsdepartementet samt träffade representanter från den norska försvarshögskolan den 9–10 mars 2009. Vid detta besök diskuterades våra länders respektive arbete med manualer i humanitär rätt samt former för samarbete kring denna uppgift.

Ett uppföljningsmöte hölls den 23 oktober 2009 då en av de som arbetar med Norges manual besökte sekretariatet i Stockholm. Vid det mötet diskuterades främst respektive lands förslag på struktur på manualen och vilket innehåll som respektive avsnitt planeras omfatta.

Möten med Svenska Röda Korset

Den 30 november 2009 hade sekretariatet ett möte på Svenska Röda Korsets huvudkontor om utkastet till manual i humanitär rätt. Vid mötet informerades om kommitténs arbete med utkastet och mötesdeltagarna fick lämna synpunkter på detta.

Den 4 mars 2010 hade sekretariatet ett möte på Svenska Röda Korsets huvudkontor om tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna och översynen av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

Möte med Jean-Marie Henckaerts och Marie Doswald Beck från ICRC

Sekretariatet mötte den 9 november 2009 Jean Marie Henckaerts och Marie Doswald Beck i Genève och diskuterade ICRC:s sedvanerättsstudie. Vid mötet behandlades främst frågor som kommittén har haft kring oklarheter i studiens regler och kommentarer.

1.2.3. Övriga utåtriktade aktiviteter

Vi har varit angelägna om att ha en öppen dialog och samverka med myndigheter och organisationer som på olika sätt kan beröras eller ha intresse av vårt arbete. Vi har därför fortlöpande haft kontakt med ett antal sådana organisationer och myndigheter.

Som exempel på kontakter med myndigheter och organisationer kan nämnas att Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Socialdepartementet, Kulturdepartementet, Barnombudsmannen, Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Totalförsvarets forskningsinstitut, Sida, Migrationsverket, Inspektionen för strategiska produkter, Riksantikvarieämbetet, Statens räddningsverk

3

, Uppsala universitet, Stockholms universitet, Rädda

Barnen, Svenska Röda Korset, UNICEF, Svenska FN-förbundet, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, Amnesty, Folke Bernadotteakademien, Kristna Fredsrörelsen, Svenska helsingforskommittén

4

och Kulturarv utan gränser getts möjlighet att lämna

synpunkter på hur Sverige genomfört nya traktater.

Vi har vidare varit i kontakt med samtliga myndigheter med ansvar att utbilda enligt totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) och förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap samt därutöver även Försvarets materielverk, Totalförsvarets forskningsinstitut, Inspektionen för strategiska produkter, Migrationsverket, Sida, Folke Bernadotteakademien, Svenska Röda Korset samt högskolor och universitet, bl.a. genom utskick av enkäter.

Vi har även inhämtat synpunkter från Amnesty, Diakonia och Svenska Helsingforskommittén på Sveriges genomförande av den humanitära rätten.

3 Numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). 4 Numera Civil Rights Defenders.

1.3. Disposition av betänkandet

Betänkandet inleds med två kapitel som redovisar utgångspunkter för vårt arbete. I kapitel 2 presenterar vi vissa grundläggande regler och principer inom folkrätt i allmänhet och den internationella humanitära rätten i synnerhet. I kapitel 3 lämnar vi en översikt av det svenska genomförandet av reglerna för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, med utgångspunkt i de ställningstaganden och förslag som lämnades i betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56) och de författningar, utredningar m.m. som följde på det betänkandet.

5

Vi redogör även för de förändringar som skett

inom det svenska totalförsvaret efter 1984 års betänkande.

I kapitel 4 går vi igenom relevanta delar av den folkrättsliga utveckling som skett sedan 1980-talet, och redovisar och analyserar hur de nya traktatbaserade åtagandena genomförts i Sverige. Framväxten av och viss praxis från internationella domstolar presenteras liksom viss statspraxis och doktrin samt exempel på andra faktorer av betydelse för den humanitärrättsliga utvecklingen. Vi behandlar även några aktuella utmaningar inom den humanitära rätten, bl.a. frågor kring direkt deltagande i fientligheterna, privata militära företag, reglering av dagens luftkrigföring och terrorism.

I kapitel 5 presenterar och analyserar vi Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie. Några av de frågor som fredsinsatser aktualiserar behandlas i kapitel 6. Uppdraget i tilläggsdirektivet om tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna och översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. redovisas i kapitel 7.

I kapitel 8 behandlar vi frågan om svensk folkrättsutbildning är innehållsmässigt relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden, sedvanerättsliga krav och de folkrättsliga utmaningar Sverige i dag ställs inför. Frågan om behovet av en nationell manual i humanitär rätt, och utformningen av en sådan diskuteras i kapitel

9. I kapitel 10 redovisas en konsekvensanalys. Kapitel 11 innehåller författningskommentarer.

I delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22) finns en förteckning över Sveriges traktatbaserade åtaganden inom den humanitära rätten och ett antal övriga dokument inom området. I förorden till respektive dokument kommenteras även kort deras innehåll och det svenska genomförandet.

5 En redovisning av relevant svenskt genomförande i förhållande till varje traktat gavs i delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22).

2. Folkrättens grunder

Tolkning och tillämpning av centrala humanitärrättsliga konventioner och gällande sedvanerätt förutsätter kännedom om grundläggande folkrättsliga områden och begrepp. I detta kapitel lämnar vi därför en kortfattad redogörelse för detta. Det urval av folkrättsmateria vi redovisar bygger på det uppdrag vi har att genomföra enligt direktiven – att kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. Vår fokus ligger därför på krigets lagar och delar av de mänskliga rättigheterna.

1

2.1. Det folkrättsliga systemet

Folkrätten är primärt staternas och statssamfundets rättsordning. Till skillnad från nationell rätt och den internationella privaträtten, gäller folkrätten primärt förhållandet och uppträdandet mellan stater och i vissa fall mellanstatliga organisationer. I vissa avseenden innefattar dock folkrättens regler och principer även förpliktelser för och mot enskilda personer.

Det folkrättsliga regelverket är en del av den internationella rättsordningen och täcker ett brett spektrum av rättsområden – från samarbete om handel och telekommunikation till reglering av väpnade konflikter. Folkrätten kan delas in i tre huvuddelar; fredens folkrätt, krigets folkrätt och konfliktpreventionens folkrätt. Oavsett tillstånd – fred, kris eller väpnad konflikt – gäller de mänskliga rättigheterna. Under vissa förutsättningar får stater dock inskränka/avvika från en del av dessa rättigheter om det är påkallat av ett extremt nödläge som hotar en stats existens (så som t.ex. en väpnad konflikt). I vissa situationer kan även den humanitära rätten

1 I kapitel 4 Folkrättslig utveckling efter 1984 går vi ingående igenom den utveckling som skett på området sedan 1980-talet. Fokus ligger därför i detta kapitel på tidigare bestämmelser.

ha företräde framför de mänskliga rättigheterna i egenskap av lex specialis. Se mer om detta i kapitel 2.5.2.

Fredens folkrätt innefattar bl.a. de mänskliga rättigheterna,

Förenta nationernas (FN:s) stadga och de regler som anger grunden för det institutionaliserade samarbetet mellan stater, havsrätt, internationell miljörätt, rymdrätt, traktaträtt, diplomatisk rätt samt de många mellanstatliga avtalen som berör ekonomi, handel, telekommunikationer, transporter, post m.m.

Konfliktpreventionens folkrätt, som också kan sägas tillhöra fredens folkrätt, omfattar regler som syftar till att motverka uppkomsten och påverka genomförandet av en väpnad konflikt. Hit hör FN-stadgans regler om fredlig lösning av tvister (art. 2.3) och våldsförbudet (art. 2.4) samt de där till kopplade aggressions- och interventionsförbuden. Även avtal om rustningsbegränsningar och nedrustning samt demilitariseringar och neutraliseringar hör hit.

Till krigets folkrätt, som brukar kallas ”krigets lagar” hör primärt tre regelkomplex som reglerar förhållanden under väpnade konflikter: den humanitära rätten, neutralitetsrätten och ockupationsrätten. Dessa regler blir tillämpliga under en väpnad konflikt, oavsett hur konflikten har uppkommit. De mänskliga rättigheterna är som redan angetts tillämpliga under en väpnad konflikt, om stater inte gjort inskränkningar i dessa på lagenligt vis eller den humanitära rätten har företräde i egenskap av lex specialis.

2.1.1. Folkrättens komponenter

Reglerna i det internationella systemet skapas av staternas regeringar. Folkrättens regler och principer utgörs av två komponenter – sedvanerätt och traktatbaserad rätt

2

(t.ex. interna-

tionella konventioner). Sedvanerätten och traktatregleringar är folkrättens primära rättskällor och kompletteras av allmänna rättsgrundsatser. Rättspraxis och doktrin är subsidiära rättskällor. Hur en stats bundenhet av en viss folkrättslig regel eller princip uppkommer skiljer sig åt beroende på om den är baserad på sedvanerätt eller traktatbaserad rätt.

2 Begreppet ”traktaträtt”, som ibland felaktigt används för att benämna den traktatbaserade rätten, avser de regler som återfinns i Wienkonventionen om traktaträtten mellan stater och internationella organisationer eller internationella organisationer sinsemellan (1969 års Wienkonvention om traktaträtten) som behandlar ingående, tolkning och tillämpning av traktater.

Sedvanerätt

Sedvanerätt uppstår om staters gemensamma handlingssätt, dvs. deras statspraxis, utvecklar sig till en sedvana som grundar sig på en rättsövertygelse. I artikel 38.1 b i stadgan för Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ)

3

anges att

domstolen ska tillämpa ”internationell sedvänja, utgörande bevis för allmän praxis, godtagen såsom gällande rätt”. Detta innebär att för att en sedvana ska kvalificera som juridiskt bindande sedvanerätt krävs för det första att man objektivt kan konstatera en kontinuerlig statspraxis (usus), och för det andra att staterna subjektivt anser sig juridiskt bundna av denna praxis (opinio juris sive necessitatis

4

).

En sedvanerättslig regel är bindande för världens samtliga stater och i vissa fall för mellanstatliga organisationer.

5

Undantag från en

sådan regel kan endast förekomma om en stat redan innan och under hela den tid den sedvanerättsliga regeln utvecklats och gjorts gällande i statssamfundet opponerat sig mot regeln – dvs. varit en ständig opponent (persistent objector

6

).

Sedvanerätten är visserligen bindande för alla stater, men är i huvudsak ändå dispositiv. Detta betyder att stater kan sluta avtal som avviker från sedvanerätten. Viss sedvanerätt är dock av sådan fundamental och tvingande natur att den inte går att avtala bort (jus cogens), så som t.ex. FN-stadgans våldsförbud samt förbuden mot folkmord, tortyr och användning av biologiska vapen.

Traktater

Sedvanerätten kompletteras av internationella överenskommelser. Sådana kan ingås mellan två stater (bilaterala avtal), eller mellan flera stater (multilaterala avtal) och benämns på en mängd olika sätt, t.ex. konventioner, deklarationer, fördrag, avtal, protokoll

3 FN-stadgans kap. IVX reglerar Internationella domstolens uppgifter och brukar därför kallas Internationella domstolens stadga. 4 Hädanefter används som regel opinio juris för att beskriva detta. 5 Det finns dock även regional sedvanerätt, som endast binder en grupp av stater i en viss geografisk region, jfr Colombian-Peruvian Asylum case (Colombia v. Peru), Judgement of 20 November 1950, ICJ Reports 1950. s. 266, 277, 293-94 och 316. 6 Vissa bedömare betvivlar giltigheten av begreppet ständig opponent i dag. För diskussion i frågan se t.ex. ”The formation of Customary International Law”, Maurice H. Mendelson, Collected Courses of the Hague Academy of International Law, vol. 272, 1998, s. 227–244.

m.m. Som en sammanfattande benämning på dessa internationella överenskommelser brukar man tala om traktater.

7

Traktater är endast bindande för parterna i överenskommelsen, men ett system av likartade traktater kan ge upphov till sedvanerätt liksom traktater som får en närmast universell anslutning, och därmed bli tvingande även för andra än parterna.

En multilateral traktat tillkommer oftast genom en internationell förhandling där staterna förhandlar fram ett slutdokument som därefter undertecknas av staternas regeringar eller ombud med fullmakt för detta ändamål. Undertecknandet innebär endast undantagsvis att traktaten träder i kraft och blir juridiskt bindande. Vanligtvis förutsätter ikraftträdandet ett visst antal staters ratifikationer av traktaten. Ratifikationen är normalt sett för en stat det slutliga steget i genomförandet av en traktat varigenom staten blir bunden av traktatens regler.

Att det normalt krävs ratifikation för att en stat ska bli bunden av en traktat beror på att det enligt många staters interna rättsordning krävs ett parlamentariskt beslut för att bundenhet för staten ska uppstå. Undertecknandet av traktaten sker då med reservation för parlamentariskt godkännande. Ratifikationen görs således i de flesta stater av landets regering efter beslut i landets lagstiftande församling. I Sverige är det också huvudregel att regeringen beslutar om att ratificera traktater. Om överenskommelsen kräver ändring av svensk lag, eller i övrigt gäller sådant riksdagen ska besluta om eller är av större vikt krävs att riksdagen godkänt överenskommelsen (jfr 10 kap. regeringsformen).

8

Denna ratificeringsprocess kan av olika skäl (politiska, juridiska, ekonomiska m.m.) ta lång tid. Under denna tid har dock själva undertecknandet av traktaten viss rättsverkan som innebär att staten är skyldig att underlåta handlingar som skulle omintetgöra traktatens ändamål och syfte. De internationella överenskommelser som Sverige ingått finns publicerade i Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ) som utges av Utrikesdepartementet.

9

7 De folkrättsliga reglerna om internationella traktater finns i första hand i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten, som innehåller grundläggande bestämmelser om bland annat ingående och ikraftträdande, reservationer, tolkning och tillämpning, ändringar, ogiltighet och upphörande av traktater. 8 Samtliga av Sverige ratificerade traktater som vi behandlar i kapitel 4 om Folkrättslig utveckling har godkänts av riksdagen. 9 www.regeringen.se/sb/d/3305/a/17262

Utöver ratifikation kan en stat på andra sätt förplikta sig att följa en konvention.

10

Att ansluta sig till en traktat innebär att en

stat genom ett formellt beslut blir bunden av och part i en konvention. Detta förfarande används ofta av stater som inte varit med vid det ursprungliga undertecknandet av en konvention och som först lång tid efter själva konventionens ikraftträdande beslutar sig för att följa avtalets innehåll. Även andra metoder för att göra traktaten gällande mot den egna staten kan användas, så som godtagande, godkännande, eller annat mellan parterna överenskommet sätt.

Folkrätten tillåter även stater att reservera sig mot en eller flera av en traktats bestämmelser. Stater får dock inte reservera sig mot bestämmelser som utgör själva ändamålet och syftet med traktaten eller om traktaten uttryckligen förbjuder reservationer.

En stat kan genom uppsägning frigöra sig från den juridiska bundenhet som en traktat ger upphov till. Uppsägningen gäller dock som regel först ett år efter det att notifikation om uppsägning skett.

2.1.2. Vad är en väpnad konflikt?

Ett centralt och återkommande begrepp inom den humanitära rätten är begreppet ”väpnad konflikt”.

11

När fredstida interna

motsättningar eller spända mellanstatliga relationer övergår till en väpnad konflikt är dock i praktiken ofta svårt att avgöra och även föremål för politiska kontroverser. De fyra Genèvekonventionerna från 1949 (Genèvekonventionerna I–IV, GK I–IV), de två tilläggsprotokollen från 1977 (se nedan kapitel 2.2.2), rättspraxis från bl.a. Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (Jugoslavientribunalen, se kapitel 4.2.1) och doktrin ger viss vägledning, men inte någon entydig juridisk definition av begreppet väpnad konflikt.

I den humanitära rätten skiljer man mellan två olika typer av väpnade konflikter – internationella väpnade konflikter (mellan två eller flera stater) och icke-internationella väpnade konflikter

10 1969 års Wienkonvention om traktaträtten, art. 11–15. 11 Se t.ex. tilläggsprotokoll rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter till 1949 års Genèvekonventioner (tilläggsprotokoll I) och tilläggsprotokoll rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter till 1949 års Genèvekonventioner (tilläggsprotokoll II).

(mellan en stats trupper och en icke-statlig väpnad grupp, eller mellan två icke-statliga väpnade grupper).

12

Fastställande och identifiering av konflikttyp är viktigt eftersom tillämpningen av den humanitära rättens regler och principer beror på vilken typ av konflikt som föreligger – något som inte minst är tydligt i ICRC:s sedvanerättsstudie. (Se kapitel 5 om Humanitär rätt och sedvanerätt.)

Internationell väpnad konflikt

En internationell väpnad konflikt föreligger då två eller flera stater använder väpnat våld mot varandra. I den gemensamma artikel 2 i Genèvekonventionerna från 1949 anges konventionens tillämpningsområde på följande sätt:

Förutom de bestämmelser, som skola träda i tillämpning redan i fredstid, skall denna konvention tillämpas i varje förklarat krig eller annan väpnad konflikt, som uppstår mellan två eller flera av de höga fördragsslutande parterna, även om en av dem icke erkänner att krigstillstånd föreligger.

Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I ska även tillämpas vid ockupation av hela eller en del av en av konventionsparternas territorium, även om ockupationen inte möter något militärt motstånd.

Det krävs således varken någon formell krigsförklaring, erkännande av den andra staten eller ett tillkännagivande från parterna om att ett krigstillstånd råder för att en internationell väpnad konflikt ska anses föreligga. Vad som krävs är användandet av väpnat våld av viss intensitet, oavsett anledningen till detta, mellan två stater. Det är med andra ord det faktiska agerandet och händelserna i området som avgör när en väpnad konflikt föreligger. Det finns inte heller någon tidsram för hur länge det väpnade våldet ska ha pågått eller ett visst antal stridsrelaterade dödsfall för att en internationell väpnad konflikt ska föreligga.

13

I de s.k. Pictet-

12 I Genèvekonventionerna används inte termen “intern väpnad konflikt”. Att en konflikt är intern indikerar att det inte finns någon internationell inblandning. En mer korrekt terminologi är ”icke-internationell väpnad konflikt” som endast anger att kriterierna för en internationell väpnad konflikt inte är uppfyllda. 13 I Jugoslavientribunalens dom från 1995 i det s.k. Tadić-fallet ICTY, The Prosecutor v. Dusko Tadić, (IT-94-1-A), Decision on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on Jurisdiction, 2 October 1995, para. 70, gavs en allmän definition av internationell väpnad konflikt.

kommentarerna till Genèvekonventionerna sägs sammanfattande att:

[…] any difference arising between two States and leading to the intervention of armed forces is an armed conflict within the meaning of Article 2, even if one of the Parties denies the existence of a state of war. It makes no difference how long the conflict lasts, or how much slaughter takes place.

14

Enligt artikel 1.4 i tilläggsprotokoll I inbegriper den gemensamma artikel 2 i Genèvekonventionerna förutom ”vanliga” mellanstatliga (internationella) konflikter även väpnade konflikter i vilka folk kämpar emot kolonialt förtryck och främmande ockupation samt mot rasistiska regimer under utövande av sin rätt till självbestämmande, dvs. befrielsekrig.

Enligt folkrätten är det emellertid möjligt för stater att använda en viss proportionerlig vapenmakt inom landets gränser för att hävda sitt territorium utan att en väpnad konflikt anses föreligga. Denna möjlighet har i svensk författning kommit till uttryck bl.a. genom bestämmelserna i 10 kap. 9 § regeringsformen, som anger att regeringen får bemyndiga Försvarsmakten att använda våld i enlighet med internationell rätt och sedvänja för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig mellan främmande stater. Närmare bestämmelser om den våldsanvändning som kan förekomma utan att riket är i krig (väpnad konflikt) återfinns i förordningen (1982:756) om Försvarsmaktens ingripanden vid kränkningar av Sveriges territorium under fred och neutralitet m.m. (IKFN-förordningen).

Icke-internationella väpnade konflikter

Interna störningar och spänningar inom en stat, såsom upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar och andra liknande handlingar, är inte att betrakta som väpnad konflikt i folkrättslig mening.

15

Vålds- och tvångsåtgärder mot beväpnade kriminella

gäng, liksom mot oorganiserade och kortlivade upprorsförsök, anses inte heller utgöra väpnad konflikt.

16

En icke-internationell

14 ”Commentary on the Geneva Convention for the Amelioration of the Condition of the

Wounded and Sick in Armed Forces in the Field”, Pictet, Jean, ICRC, Geneva, 1952, s. 32. 15 Art. 1.2, 1977 års tilläggsprotokoll II till 1949 års Genèvekonventioner rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter. 16 ICTY, The Prosecutor v. Dusko Tadić, (IT-94-1-T), Judgment, 7 May 1997, para. 562.

väpnad konflikt föreligger först när väpnat våld av en viss högre intensitet förekommer. Detta har av Jugoslavientribunalen, i ett ofta citerat avgörande, uttryckt på följande sätt:

[…] an armed conflict exists whenever there is […] protracted armed violence between governmental authorities and organized armed groups or between such groups within a state […]

17

Jugoslavientribunalen har i senare avgöranden angett följande faktorer som viktiga för att avgöra om det råder ”protracted armed violence”:

The criterion of protracted armed violence has therefore been interpreted in practice, including by the Tadić Trial Chamber itself, as referring more to the intensity of the armed violence than to its duration. Trial Chambers have relied on indicative factors relevant for assessing the “intensity” criterion, none of which are, in themselves, essential to establish that the criterion is satisfied. These indicative factors include the number, duration and intensity of individual confrontations; the type of weapons and other military equipment used; the number and calibre of munitions fired; the number of persons and type of forces partaking in the fighting; the number of casualties; the extent of material destruction; and the number of civilians fleeing combat zones. The involvement of the UN Security Council may also be a reflection of the intensity of a conflict. These indicative factors include the number, duration and intensity of individual confrontations; the type of weapons and other military equipment used; the number and calibre of munitions fired; the number of persons and type of forces partaking in the fighting; the number of casualties; the extent of material destruction; and the number of civilians fleeing combat zones. The involvement of the UN Security Council may also be a reflection of the intensity of a conflict.

18

Eftersom enstaka och sporadiska våldshandlingar inte utgör en väpnad konflikt måste flera sammanhängande faktorer beaktas vid bedömningen av om ett väpnat våld inom en stats territorium har sådan intensitet att en väpnad konflikt ska anses föreligga. I sina avgöranden har Jugoslavientribunalen lagt vikt vid förekomsten av flera faktorer i förening med förekomsten av ett utdraget våld mellan väpnade grupper, bl.a. stridernas allvar, förekomsten av strider över territoriet och över tiden, antalet civila som flyr strids-

17 ICTY, The Prosecutor v. Dusko Tadić, (IT-94-1-AR72), Decision on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on Jurisdiction, Appeals Chamber, 2 October 1995, para. 70. 18 ICTY, The Prosecutor v. Haradinaj et al., (IT-04-84), Trail Chamber I, 3 April 2008, para. 49.

områden, typ av vapen som används, inte minst förekomsten av tyngre vapen, omfattningen av stridsrelaterade skador och antalet soldater och militära enheter som deltar.

19

Enligt Jugoslavien-

tribunalen är det också en indikativ faktor på att en väpnad konflikt föreligger om den erkända (de jure) regeringen tvingas ta till militära styrkor gentemot rebeller, i stället för att använda sig av sina polisstyrkor,

20

i synnerhet om deras order för och själva

användningen av våld går utöver det som folkrättsligt medges inom ramen för polisiärt arbete.

21

En icke-internationell väpnad konflikt

kan därför antas föreligga om statsmakten vid ett utdraget våld mot upproriska väpnade grupper rutinmässigt använder ett våld som är oförenlig med rätten till liv enligt de mänskliga rättigheterna.

22

Jugoslavientribunalen har på motsvarande sätt analyserat förutsättningarna för att en väpnad grupp ska anses ”organiserad”. När det gäller frågan om en väpnad grupp uppnått tillräcklig hög grad av organisation har Jugoslavientribunalen angett följande indikativa faktorer:

[…] the existence of a command structure and disciplinary rules and mechanisms within the group; the existence of a headquarters; the fact that the group controls a certain territory; the ability of the group to gain access to weapons, other military equipment, recruits and military training; its ability to plan, coordinate and carry out military operations, including troop movements and logistics; its ability to define a unified military strategy and use military tactics; and its ability to speak with one voice and negotiate and conclude agreements such as cease-fire or peace accords.

23

För att anses som en organiserad väpnad grupp krävs således inte att det föreligger en militär struktur motsvarande den som återfinns i reguljära statliga förband. Ledningen för gruppen måste dock, såsom ett minimum, ha förmåga att utöva någon form av kontroll över gruppens medlemmar som är tillräcklig för att se till att bestämmelserna i den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genève-

19 ICTY, The Prosecutor v. Haradinaj et al., (IT-04-84), Trail Chamber I, 3 April 2008, para. 49. samt ICTY, The Prosecutor v. Ljube Boskoski and Johan Taculoski, (IT-04-82-T), Judgement, trail Chamber II, 10 Juli 2008, para. 176–177. 20 För en detaljerad analys over detta kriterium, se ICTY, The Prosecutor v. Fatmir Limaj, (IT-03-66-T), Judgment,30 November 2005, para. 135-170. 21 ICTY, The Prosecutor v. Boskoski & Tarculovski, (IT-04-82-T), Judgement, 10 July 2008, para. 178 och 246. 22 ”The Treshold of Armed Conflict”, Dahl, Arne Willy and Sandbu, Magnus,The Military Law and the Law of War Review, eds. Horvat, Stanislas and Naert, Fredrik, Brussels, 2006, s. 380. 23 ICTY, The Prosecutor v. Haradinaj et al., (IT-04-84), Trail Chamber I, 3 April 2008, para. 60.

konventioner efterlevs. Vidare krävs att den väpnade kampen främst är ett resultat av en militär strategi beordrad av ledningen för den väpnade gruppen, och inte en följd av väpnade angrepp som utförts helt på gruppmedlemmarnas egna initiativ. För att den väpnade kampen ska anses som organiserad krävs dock inte att den väpnade gruppen förmår att utföra sammanhängande och samordnade militära operationer, men väl att denna har förmåga att utföra ett utdraget väpnat våld. En förutsättning är också att den väpnade gruppen kan konfrontera sin motståndare med militära medel. Fientligheterna måste också vara av kollektiv karaktär, dvs. de ska inte utföras av isolerade grupper.

24

Internationella inslag

Ibland förekommer internationella inslag, exempelvis internationella fredsfrämjande styrkor, i en icke-internationell väpnad konflikt. Detta innebär dock inte att konflikten med automatik ändrar karaktär till en internationell väpnad konflikt.

25

För att

konflikten ska anses internationell i den humanitära rättens mening krävs att det är en konflikt mellan två eller fler stater. I fall när flera stater stöttar regeringsstyrkor mot en väpnad grupp har konflikten ett tydligt internationellt inslag. Konflikten kan däremot inte betraktas som en internationell väpnad konflikt då det inte är en konflikt mellan stater. Om däremot den väpnade gruppen erhåller stöd från en stat kan konflikten komma att ändra karaktär till en internationell väpnad konflikt beroende på vilken kontroll staten utövar över den väpnade gruppen.

26

2.1.3. Den humanitära rättens tillämplighet

Den humanitära rätten äger tillämplighet från inledningen av varje väpnad konflikt och fortsätter att äga tillämplighet även efter det

24 ICTY, The Prosecutor v. Fatmir Limaj, (IT-03-66-T), Judgment, 30 November 2005, para. 94-134, samt “The Different Types of Armed Conflicts According to the Geneva Conventions and Protocols”, D. Schindler, RCADI, Vol. 163, 1979-II, s. 147. 25 ”How is the Term "Armed Conflict" Defined in International Humanitarian Law?”, International Committee of the Red Cross (ICRC) Opinion Paper, March 2008. 26 ICTY, The Prosecutor v. Dusco Tadić, (IT-94-1-A), Judgment, Appeals Chamber, 15 July 1999 para. 137 och Case Concerning the Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (Bosnia and Herzegovina v. Serbia and Montenegro), Judgment of 26 Februari 2007, ICJ Reports 2007, para. 404.

att de faktiska fientligheterna upphört och intill dess att ett fredstillstånd mellan staterna åter föreligger, eller vid ickeinternationella väpnade konflikter en fredsuppgörelse nåtts.

27

I

Tadić-fallet uttalade Jugoslavientribunalen även:

International humanitarian law applies from the initiation of such armed conflicts and extends beyond the cessation of hostilities until a general conclusion of peace is reached; or, in the case of internal conflicts, a peaceful settlement is achieved. Until that moment, international humanitarian law continues to apply in the whole territory of the warring states or, in the case of internal conflicts, the whole territory under the control of a party, whether or not actual combat takes place there.

Tillämpligheten vid internationella väpnade konflikter

Innehållet i den gemensamma artikel 2 till 1949 års Genèvekonventioner får anses spegla innehållet i gällande sedvanerätt när det gäller den humanitära rättens tillämplighet vid internationella väpnade konflikter. Artikeln lyder:

Förutom de bestämmelser, som skola träda i tillämpning redan i fredstid, skall denna konvention tillämpas i varje förklarat krig eller annan väpnad konflikt, som uppstår mellan två eller flera av de höga fördragsslutande parterna, även om en av dem icke erkänner, att krigstillstånd föreligger. Konventionen skall likaledes tillämpas vid ockupation av hela eller en del av de höga föredragslutande parternas territorium, även om ockupationen inte möter något militärt motstånd. Även om en av de i konflikten inbegripna makterna icke biträtt denna konvention, skall den likväl vara bindande för de makter, som biträtt densamma, i deras inbördes förhållanden. Konventionen skall vidare vara bindande för dem gentemot nämnda makt, därest denna antager och tillämpar dess bestämmelser.

Under den tid den humanitära rätten äger tillämplighet ska den dock iakttas av de krigförande inom alla delar av de territorier som tillhör de krigförande staterna, liksom vid fientligheter på eller över internationellt vatten och luftrum.

27 ICTY, The Prosecutor v. Dusko Tadić, (IT-94-1-AR72), Appeal on Jurisdiction, 2 October 1995, para. 70.

Tillämpligheten vid icke-internationella väpnade konflikter

Icke-internationella väpnade konflikter regleras av den humanitära rätten dels genom den gemensamma artikeln 3 i Genèvekonventionerna, dels av artikel 1 i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna samt internationell rättspraxis (bl.a. ovan nämnda fall från Jugoslavientribunalen).

Gemensamma artikel 3

Den gemensamma artikeln 3 i Genèvekonventionerna innehåller vissa minimikrav på humanitet och skydd och är tillämplig om en ”väpnad konflikt, som icke är av internationell karaktär, uppkommer på en av de höga fördragsslutande parternas territorium”. Artikeln gäller automatiskt och utan krav på ömsesidighet då en icke-internationell väpnad konflikt uppkommer på en stats territorium.

Tilläggsprotokoll II

Artikel 1 i tilläggsprotokoll II, rörande icke-internationella väpnade konflikter, har en högre tröskel för tillämplighet än vad som gäller för den gemensamma artikel 3. Enligt artikel 1 ska protokollet tillämpas på:

[…] alla väpnade konflikter som icke täckes av artikel l i tilläggsprotokollet till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter (Protokoll I) och som äger rum på en hög fördragsslutande parts territorium mellan dess stridskrafter och upproriska väpnade styrkor eller andra organiserade grupper som under ansvarigt kommando utövar sådan kontroll över en del av dess territorium att de kan utföra sammanhängande och samordnade militära operationer samt tillämpa detta protokoll.

Tillämpningsområdet för protokollet är således på tre sätt snävare än den som återfinns i den gemensamma artikeln 3 i Genèvekonventionerna. För det första introduceras krav på att de organiserade väpnade grupperna ska ha sådan territoriell kontroll att sammanhängande och samordnade militära operationer kan genomföras. För det andra, gäller protokollet endast för fientligheter mellan en stats väpnade styrkor och väpnade grupper (dvs. inte endast mellan väpnade grupper inom en stat). För det tredje ska

den väpnade gruppen ha kapacitet att kunna tillämpa protokollet. I artikel 1.2 anges uttryckligen att protokollet inte är tillämpligt på situationer som uppkommit som följd av interna störningar och spänningar (t.ex. upplopp, enstaka och sporadiska våldshandlingar). Det bör dock noteras att tilläggsprotokoll II inleds med att i arti- kel 1 slå fast att protokollet utvecklar och kompletterar den gemensamma artikeln 3 i Genèvekonventionerna, utan att ändra de villkor som gäller för artikelns tillämpning. Den högre tröskeln för tillämpning av tilläggsprotokoll II eliminerar alltså inte det skydd som erhålls genom den gemensamma artikeln 3 för icke-internationella konflikter.

2.2. Den humanitära rätten

Den humanitära tanke som ligger till grund för den humanitära rätten är gammal och tidiga bestämmelser rörande skydd åt vissa individer genom bl.a. förbud mot och reglering av både stridsmedel och stridsmetoder återfinns bl.a. redan 500 f. Kr i Indien i den s.k. Manulagen. De tidiga uttrycken för humanitär rätt var dock oftast tillfälliga till sin karaktär och slöts mellan två parter inför en kommande strid. Det dröjde ända till 1864 innan den första permanenta mellanstatliga regleringen kom till stånd i form av den första Genèvekonventionen om sårade och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält. Efter tillkomsten av denna har bestämmelser inom den humanitära rätten stadigt utökats och i dag finns ett trettiotal traktater inom området samt en omfattande sedvanerätt.

Syftet med den humanitära rätten, både traktater och sedvanerätt, är att humanisera krigföringen för att begränsa det lidande som väpnade konflikter orsakar för såväl civila som stridande. Den humanitära rätten reglerar därför både stridsmetoder (uppträdandet) och stridsmedel (vapen), samt innehåller regler till skydd för personer som är sjuka, sårade eller skadade, eller har fallit i fiendens våld, liksom för civila och civil egendom.

Den humanitära rätten har uppkommit genom en strävan att begränsa det lidande som väpnade konflikter orsakar för såväl stridande som civila, samtidigt som militära behov av handlingsfrihet i syfte att försätta fiendesoldater ur stridbart skick och vinna över en fiende (så fort som möjligt och med minsta möjliga förlust av personer och resurser) har beaktats. Dessa två koncept – humanitet och militär nödvändighet – har genom en växelverkan

format den humanitära rättens regler och principer. Det finns därför vid tolkning och tillämpning av den humanitära rätten i dag inte något ytterligare utrymme för att hävda ”militär nödvändighet” för att göra avsteg från gällande regler och principer då dessa redan har beaktats vid utformningen av traktaterna.

28

Reglerna har

ofta uppstått som en motreaktion mot ett visst uppträdande eller användningen av vissa stridsmedel.

Stora delar av den humanitära rätten utvecklades under den tid då mellanstatliga konflikter var vanliga. Under denna tid var både intresset för, och möjligheterna till, att reglera icke-internationella väpnade konflikter svagt då denna situation ansågs som en stats interna angelägenhet. Internationella väpnade konflikter är därför relativt väl reglerade, medan färre traktater reglerar icke-internationella väpnade konflikter. Till en del har denna skillnad utjämnats genom sedvanerättens utveckling när det gäller stridsmedel och stridsmetoder i icke-internationella väpnade konflikter (jfr kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt).

2.2.1. Den humanitära rättens uppbyggnad och grundläggande principer

Uppbyggnad

Den humanitära rätten har traditionellt delats in i två regelkomplex. Den ena delen, de s.k. Genèvereglerna, syftar till att skydda personer som inte deltar i striderna. Ett antal personkategorier, bl.a. sårade och sjuka kombattanter, sjukvårds- och själavårdspersonal, humanitär hjälppersonal, personal i fredsinsatser, journalister, skeppsbrutna, krigsfångar och civila, åtnjuter ett särskilt skydd enligt dessa regler. Även vissa objekt, bl.a. kulturegendom och den naturliga miljön har ett särskilt skydd under konventionerna. Dessa bestämmelser finns primärt i de fyra Genèvekonventionerna och i dessas två tilläggsprotokoll från 1977. Stora delar av dessa bestämmelser utgör i dag sedvanerätt.

Den andra delen av den humanitära rätten, har kommit att kallas för Haagreglerna. Dessa förbjuder eller reglerar användningen av vissa vapen samt anger tillåtna stridsmetoder. Bestämmelser finns bl.a. i 1907 års Haagkonventioner (Haagkonventionerna, HK),

28 Detta gäller förutom i de fall då det specifikt anges i reglerna, som t.ex. GK IV art. 53 vid förstörelse av egendom, att militär nödvändighet kan anföras som skäl för att göra undantag från en regel.

1925 års protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknade gaser och bakteriologiska stridsmedel (1925 års Genèveprotokoll), 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen (C-vapenkonventionen) och 1997 års konvention om förbud mot anti-personella minor (Ottawakonventionen). Utöver detta finns bl.a. 1954 års konvention om skydd för kulturföremål i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen) samt krigföringsreglerna i tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna. Tilläggsprotokoll I har ansetts vara den första traktat som kombinerade skyddsreglerna från Genève med krigföringsreglerna från Haag och vidareutvecklade dessa.

29

Det ska påpekas att stridsmedel både kan regleras humanitärrättsligt (genom användningsförbud i krig) och nedrustningsrättsligt (genom produktions-, lagrings- och innehavsförbud). Ofta kompletterar dessa två områden varandra för att säkerställa ett heltäckande och effektivt förbud. Inom den humanitära rätten regleras stridsmedel både genom specifika förbud och genom den humanitära rättens allmänna principer, om bl.a. distinktion, proportionalitet och förbud mot onödigt lidande och överflödig skada. I denna framställning ligger fokus på de humanitärrättsliga bestämmelserna. Nedrustningsrätten är ett eget folkrättsligt område och endast ett urval av dess konventioner och principer som har direkt bäring på de frågor vi har att ta ställning till kommer att behandlas i detta betänkande.

Grundläggande principer

Den humanitära rätten utgår från ett antal grundläggande principer vilka tydligt framgår av gällande traktater och sedvanerätt och som uttrycker den humanitära rättens kärna. Dessa är principerna om distinktion, proportionalitet, försiktighet, förbudet mot att orsaka onödigt lidande och överflödig skada, samt principen om ickediskriminering och Martensklausulen. Dessa principer är i dag väl utvecklade och förankrade i både traktater och sedvanerätt.

29 Vid en närmare studie av de tidiga regleringarna både från Genève och Haag kan man dock se en tydlig överlappning och ett korsbefruktande samspel vad gäller de regler som traditionellt kallats Haag- respektive Genèveregler. Det är möjligen mot den bakgrunden inte lämpligt att fortsättningsvis göra den indelningen av regelområdena. Vi nämnder dock dessa begrepp då de är vanliga inom litteraturen på området.

Distinktionsprincipen är ett av den humanitära rättens fundament. Principen innebär dels att krigförande parter alltid måste skilja mellan militära mål å ena sidan och civila personer och civil egendom å den andra, dels att anfall endast får riktas mot militära mål. En konsekvens av distinktionsprincipen är förbud mot krigföring som har urskillningslösa effekter, dvs. användning av stridsmedel och metoder som inte kan riktas mot ett specifikt militärt mål. Tidiga formuleringar av principen hittas i bl.a. i den amerikanska Lieber Code från 1863 och den kom sedan att slås fast genom 1868 års Deklaration i S:t Petersburg angående beskaffenheten av de projektiler som i krig må användas (S:t Petersburgsdeklarationen). Den senare anger i sina inledande allmänna grundsatser att ”the only legitimate object which States should endeavour to accomplish during war is to weaken the military forces of the enemy”. Principen är i dag även kodifierad genom bl.a. tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna samt ett flertal efterföljande traktater.

Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som leder till civila förluster som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas.

Försiktighetsprincipen ålägger de stridande att iaktta alla rimliga försiktighetsåtgärder för att undvika skador på civila och civila objekt. Bl.a. ska allt som är praktiskt möjligt göras för att kontrollera att anfall endast riktas mot militära mål. Enligt principen ska stridsmedel och stridsmetoder väljas så att risken för civila förluster undviks eller minskas, och anfall ska inställas eller avbrytas om det blir uppenbart att anfallet riskerar medföra oproportionerligt stora civila förluster eller skador. Det är inte bara den som genomför ett anfall som är bunden av försiktighetsprincipen. Även den som försvarar sig mot anfall har skyldigheter att vidta alla nödvändiga försiktighetsåtgärder i syfte att skydda civilbefolkningen. Bl.a. ska den som försvarar sig undvika att gruppera sig inom eller i närheten av tätbefolkade områden, samt sträva efter att i möjligaste mån förflytta civila och civila objekt från områden där strider kommer att äga rum.

Förbudet mot överflödig skada eller onödigt lidande har bl.a. stöd i det ovan angivna citatet ur S:t Petersburgsdeklarationen. Enligt principen är det förbjudet att åsamka motpartens soldater onödig skada och/eller överflödigt lidande vid krigföring vid försvagandet

av motståndarens stridskrafter. I den traktatbaserade rätten återfinns principen både som ett generellt förbud och som specifika förbud eller begränsningar av stridsmedel och stridsmetoder. Specifika regler återfinns bl.a. i Reglemente angående lagar och bruk i lantkrig (lantkrigsreglementet, LKR) till 1907 års Konventionen angående lagar och bruk i lantkrig (IV:e Haagkonventionen), 1925 års Genèveprotokoll, 1972 års konvention om biologiska vapen (Bvapenkonventionen) tilläggsprotokoll I och II, konvention om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention), C-vapenkonventionen och Ottawakonventionen.

Principen om icke-diskriminering innebär att den humanitära rätten ska tillämpas utan att någon utsätts för sämre behandling på grund av ras, hudfärg, religion eller tro, kön, börd, förmögenhet eller dylik omständighet.

Enligt Martensklausulen ska stater, även i de situationer som saknar direkta folkrättsliga regler, likväl beakta humanitetens krav i krigföringen. Det internationella samfundet insåg tidigt att det inte gick att skapa heltäckande regler för alla typer av militär verksamhet i väpnade konflikter. Denna insikt ligger bakom den princip som Martensklausulen uttrycker och som först formulerades i inledningen till 1907 års IV:e Haagkonvention.

2.2.2. Centrala konventioner

Det finns ett trettiotal traktater inom området för den humanitära rätten. Trots att flera av dessa är från början av 1900-talet har de flesta inte förlorat sin relevans. Vissa traktater är överlappande och några av de äldre har utvecklats genom senare bestämmelser, så det är ofta nödvändigt att beakta flera traktater för att få en heltäckande bild av regleringen av en viss fråga.

I den traktatsamling som vi lämnat som delbetänkande, Krigets Lagar – centrala dokument om folkrätten under väpnad konflikt, neutralitet, ockupation och fredsinsatser (SOU 2010:22), återges de centrala humanitärrättsliga traktaterna (samt vissa andra relevanta dokument). I anslutning till varje traktat ges även en bakgrundbeskrivning av traktaten och dess tillkomst, samt en redogörelse för den svenska ratificeringen/anslutningen till traktaten. I det följande ges därför endast en summarisk redogörelse för några

humanitärrättsliga traktater i urval, vilka inte kommer att behandlas ingående i den fortsatta framställningen. Det gäller främst traktater Sverige ratificerat före 1980-talet. De därefter tillkomna traktaterna (och annan utveckling) redogör vi för i kapitel 4, Folkrättslig utveckling efter 1984.

1868 års S:t Petersburgsdeklaration

S:t Petersburgsdeklarationen kom ursprungligen till för att förbjuda explosiva kulor med lägre vikt än 400 gram. Deklarationen inleds dock med vissa allmänna grundsatser som staterna har i beaktande vid formuleringen av förbudet mot kulorna. Dessa grundsatser har vunnit allmänt erkännande och har numera sedvanerättslig status. De principer som kommer till uttryck i deklarationen betraktas således numera som sedvanerätt.

Deklarationen slår dels fast att vapenmakt ska riktas mot fiendens militära stridskrafter i syfte att försvaga dessa, dels att det är förbjudet att använda övervåld under striderna. Dessa regler följs av det specifika förbudet mot användning av explosiva kulor med lägre vikt än 400 gram, vilka anses vara särskilt skadebringande projektiler. Detta är sannolikt historiens första permanenta avtalsfästa, folkrättsliga vapenbegränsning.

1899 års Haagdeklaration

1899 års deklaration i Haag angående förbud mot användande av kulor som lätt utvidga sig eller tillplattas i människokroppen (Haagdeklarationen), gäller i första hand halvmantlade kulor (s.k. dumdum-kulor) samt kulor med inskärningar. Förbudet har sedvanerättslig status som en kodifierad specificering av det sedvanerättsligt gällande principen om förbud mot vapen som orsakar onödigt lidande och överflödig skada.

1907 års Haagkonventioner

I slutet av 1800-talet togs flera initiativ i syfte att begränsa krigens verkningar och att skapa förutsättningar för verklig och varaktig fred i världen. Med dessa ambitioner sammankallades den första fredskonferensen i Haag år 1899. Denna konferens resulterade bl.a.

i tre konventioner som innehöll regler om förbud mot plundring, tagande av gisslan, förgiftning av brunnar, förgiftade vapen, stridsmedel och stridsmetoder som förorsakade onödigt lidande samt skydd för fiender som nedlagt vapen.

1907 genomfördes sedan en andra fredskonferens med syftet att utveckla ytterligare förbud och begränsningar. Vid denna andra konferens modifierades 1899 års konventioner och ytterligare tio konventioner antogs. Dessa tretton konventioner utgör i dag 1907 års Haagkonventioner. Huvuddelen av bestämmelserna i Haagkonventionerna anses utgöra sedvanerätt i dag och har även kommit att bekräftas och utvecklas av bl.a. tilläggsprotokoll I till 1949 års Genèvekonventioner. Undantag torde dock konvention angående fientligheternas öppnande (III:e Haagkonventionen) respektive konvention rörande fientliga handelsfartygs behandling vid fientligheternas utbrott (VI:e Haagkonventionen) utgöra, som inte kan sägas tillhöra sedvanerätten då statspraxis har undergrävt dessa konventioners ställning.

Konventionen rörande utläggning af automatiska undervattensberöringsminor (VIII:e Haagkonventionen) har i dag mindre relevans eftersom konventionen inte per automatik blir tillämplig på efterkommande typer av minor utan endast reglerar de mintyper som förekom vid 1900-talets början, dvs. förankrade, automatiska kontaktminor och drivminor. Regeln avseende information om minerat område i art. 4 torde dock äga sedvanerättslig status. Sverige avstod från att underteckna konventionen i Haag 1907 och har inte heller senare anslutit sig till den, men är naturligtvis bunden i de avseenden som konventionen är ett uttryck för sedvanerätten.

En av de mest centrala Haagkonventionerna är den IV:e konventionen angående lagar och bruk i lantkriget, med det tillhörande lantkrigsreglementet. I detta reglemente finns regler för själva krigföringen, s.k. slagfältsregler. Flera av de mest grundläggande sedvanerättsliga principerna avseende stridsmedel och stridsmetoder återfinns här, t.ex. förbud mot att välja vilka medel som helst för att skada en fiende, förbud mot att vålla överflödig skada eller onödigt lidande och förbud mot att döda eller såra en fiende som nedlagt vapen. Det är även i denna IV:e konvention som den s.k. Martensklausulen kan hittas (se ovan kapitel 2.2.1). Dess sedvanerättsliga status bekräftades bl.a. vid de två krigsförbrytelsetribunalerna efter andra världskriget, dels i Nürnberg 1946, dels i Tokyo 1948.

De övriga konventionerna reglerar bl.a. neutralitetsrätten (V:e och XIII:e), fientliga handelsfartygs ställning i samband med fientligheternas utbrott (VI:e), sjörätt i krigstid (VII:e), urskillningslös verkan av sjöstridskrafters beskjutning av mål i land (IX:e), uppbringning av fartyg (XI:e), prisdomstol (XII:e) och Genèvekonventionens principer för sjökrig (X:e).

30

1925 års Genèveprotokoll

1925 års Genèveprotokoll förbjuder användning av kemiska och bakteriologiska stridsmedel i väpnade konflikter. Redan 1907, genom den IV:e Haagkonventionen, förbjöds användandet av gifter och förgiftade vapen, men de fruktansvärda konsekvenserna av första världskrigets omfattande gasanfall ledde till behov av stärkt reglering i denna fråga. Protokollets lydelse utgår ifrån att ett användningsförbud mot kemiska stridsmedel (gas m.m.) redan tillhörde sedvanerätten. Vad parterna därför åtog sig var dels att respektera detta förbud, dels att utsträcka det till att omfatta även bakteriologiska stridsmedel. I dag anses hela protokollet ha sedvanerättslig status. Protokollets användningsförbud har sedermera kommit att kompletteras av det utvecklings-, tillverknings-, och lagringsförbud som både 1972 års konvention om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring (Bvapenkonventionen) och 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen (C-vapenkonventionen) medförde.

1948 års Folkmordskonvention

Konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (folkmordskonventionen) tillkom mot bakgrund av andra världskriget, för att förhindra avsiktlig utplåning av hela folkgrupper. Förbudet mot folkmord utgör i dag även sedvanerätt.

30 Den första och andra konventionen reglerar folkrättsområden som ligger utanför krigets lagar och är inte relevanta i detta sammanhang.

1949 års Genèvekonventioner och dessas tilläggsprotokoll I-III

De fyra Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll syftar till att skydda krigets offer. Grundläggande principer i alla dessa konventioner är att civila, sårade och sjuka kombattanter, krigsfångar, sjuk- och själavårdspersonal ska åtnjuta ett omfattande skydd.

Den I:a Genèvekonventionen angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält och den II:a Genèvekonventionen angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, slår fast att dessa personer och de som behandlar dem, inklusive de senares material och transporter, inte får anfallas utan ska respekteras och skyddas. Den III:e Genèvekonventionen angående krigsfångars behandling handlar om krigsfångar och reglerar dels vilka som har rätt till krigsfångestatus, dels hur dessa ska behandlas.

Den IV:e Genèvekonventionen angående skydd för civilpersoner under krigstid handlar om utökat skydd för civilbefolkning som tillhör eller vistas i krigförande länder i två situationer, nämligen dels åt utlänningar som befinner sig inom krigförande stats territorium, dels åt befolkningen inom ockuperat område. Anledningen till att denna konvention antogs var att det vid andra världskrigets utbrott inte fanns någon konvention som specifikt reglerade civilbefolkningens skydd. Konventionen, som även kallas civilkonventionen, medför också förpliktelser för staterna mot sina egna medborgare, något som tidigare ansetts falla utanför krigets lagar. Trots att Genèvekonventionerna reglerar internationella väpnade konflikter innehåller den gemensamma artikeln 3 ett minimiskydd som även gäller vid icke-internationella konflikter.

Med hänsyn till att 1949 års Genèvekonventioner har universell anslutning och den höga status som konventionerna har fått i världssamfundet, anses konventionerna till stor del utgöra uttryck för sedvanerätt. Inga andra konventioner inom krigets lagar har ratificerats av lika många stater som dessa fyra konventioner.

Relativt snart efter Genèvekonventionernas tillkomst uppstod behovet av att vidareutveckla vissa av reglerna och 1977 antogs därför tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna.

31

31 Tilläggsprotokoll den 8 juni 1977 till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter (TP I), respektive Tilläggsprotokoll den 8 juni 1977 till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i icke-internationella väpnade konflikter (TP II).

Tilläggsprotokoll I, som gäller vid internationella väpnade konflikter, kompletterar de fyra Genèvekonventionerna. Det består bl.a. av ett antal detaljerade artiklar (art. 48-79) som tillkommit för att öka skyddet för civilbefolkningen och civila objekt. Nya bestämmelser i förhållande till konventionerna är bl.a. de som ger civil sjuk- och själavårdspersonal samt civilförsvarspersonal en skyddad status, samt artikel 35 som innebär ett förbud mot användning av stridsmetoder och stridsmedel som kan medföra att den naturliga miljön utsätts för omfattande, långvariga och svåra skador. Protokollet innebär även ett erkännande av att väpnade konflikter i vilka folk kämpar emot kolonialt förtryck och främmande ockupation samt mot rasistiska regimer under utövande av sin rätt till självbestämmande, faller inom kategorin internationell väpnad konflikt.

Tilläggsprotokoll II syftar till att utveckla och komplettera skyddet för personer som berörs av en icke-internationell väpnad konflikt. De fyra Genèvekonventionerna slår visserligen i den gemensamma artikeln 3 fast ett minimiskydd för icke-internationella konflikter, men denna reglering har visat sig vara otillräcklig. Protokollet är en respons på just det faktum att ickeinternationella konflikter i stor utsträckning var oreglerade trots det humanitära lidande dessa konflikter orsakade. Protokollet utökar således det skydd som ges av den gemensamma artikeln 3, men innehåller färre bestämmelser och innebär en lägre skyddsnivå för civila än det som tilläggsprotokoll I föreskriver. Anledningen till protokollets begränsade räckvidd är att tilläggsprotokoll II är en kompromiss mellan den humanitära önskan om skydd för krigets offer och staters realpolitiska ogillande av att protokollet alltför mycket skulle inkräkta på deras nationella suveränitet.

Protokollet har en relativt hög ”tröskel” för att bli tillämpligt, vilket tidigare förklarats i kapitel 2.1.3. Interna oroligheter (t.ex. upplopp och isolerade och sporadiska våldshandlingar) och spänningar utesluts från protokollets tillämpningsområde enligt artikel 1.2.

Protokollets värde minskas bl.a. av att det inte innehåller ett kombattantbegrepp med tillhörande krigsfångestatus och att själva krigföringen är oreglerad. Det senare innebär att det inte finns något uttalat krav på att minimera antalet civila offer vid attacker mot militära mål. I dag medför dock sedvanerätten att det skydd och de regler som gäller vid internationella väpnade konflikter i

stor utsträckning även gäller vid icke-internationella konflikter. (Se vidare om detta i kapitel 5.)

Tilläggsprotokoll av den 8 december 2005 rörande ett ytterligare emblem (tilläggsprotokoll III) antogs efter flera års diskussioner om Genèvekonventionernas skyddande kännetecken (det röda korset, den röda halvmånen och det röda lejonet och solen). Diskussionerna gällde att vissa nationella rödakorsföreningar varken ville använda det röda korset eller den röda halvmånen. För att hantera denna problematik antogs tilläggsprotokoll III om ett ytterligare emblem – den röda kristallen. Detta protokoll behandlar vi vidare i kapitel 4 Folkrättslig utveckling efter 1984 samt i kapitel 7 Internationella kännetecken i den humanitära rätten.

1954 års kulturkonvention med tilläggsprotokoll I och II

Kulturkonventionen är en utveckling av de regler om respekt för kulturegendom som Genève- och Haagkonventionerna medförde. Genom att ansluta sig till kulturkonventionen förbinder sig parterna att inte använda kulturegendom och dess närmaste omgivning eller anordningar som används för dess skydd, för ändamål som skulle kunna utsätta dem för skada eller förstörelse i händelse av väpnad konflikt, samt att avhålla sig från varje fientlig handling riktad mot sådan egendom, inklusive repressalieanfall.

Tilläggsprotokoll I till konventionen är inriktat på att hindra att kulturföremål förs ut från ett territorium. Om egendom ändå förts ut ska kulturegendomen förvaras och sedan vid krigsslutet föras tillbaka. Tilläggsprotokoll II till konventionen kompletterar kulturkonventionen ytterligare och medför ett antal förbättringar av skyddet av kulturegendom.

Eftersom den svenska ratificeringen av denna konvention dröjde och den för svensk del inte trädde i kraft förrän 1995, behandlas den och dess protokoll vidare i kapitel 4 Folkrättslig utveckling efter 1984. Sverige har inte ännu ratificerat tilläggsprotokoll II till konventionen.

Vapenbestämmelser

Behovet av förbud mot eller restriktioner för vissa konventionella vapen som kan anses vara särskilt inhumana eller ha urskillningslös verkan påtalades såväl av FN som av ICRC redan under 1960-talet.

Frågan togs också upp på dagordningen vid diplomatkonferensen i Genève som pågick mellan åren 1974 och 1977 och som resulterade i de två tilläggsprotokollen till 1949 års Genèvekonventioner. Frågan diskuterades likaså vid två expertkonferenser om konventionella vapen som hölls i Luzern år 1974 och i Lugano år 1976. Enigheten om behovet av en reglering av användningen av vissa konventionella vapen ledde till att FN:s vapenkonferens öppnades i september 1979. När konferensen avslutades i oktober 1980 antogs enhälligt 1980 års vapenkonvention, med tre tillhörande protokoll, vart och ett inriktat på specifika vapenkategorier. Under ett möte i december 2001 enades därefter parterna om att anta en ändring av artikel 1 i konventionen, detta för att utsträcka dess tillämpningsområde även till icke-internationella väpnade konflikter.

Själva konventionen är ett s.k. paraplyavtal som inte innehåller några materiella regler, men som har en sammanhållande funktion gentemot protokollen. Protokoll I innehåller förbud mot att använda vapen som ger upphov till fragment som inte syns på röntgen och i protokoll II införs begränsningar i användningen av landminor och förbud mot vissa försåtvapen. Protokoll III, i sin tur, innehåller begränsningar i rätten att använda napalm och andra brandvapen. Reglerna i protokollen skyddar i första hand civilbefolkningen. Under konferensen gjordes försök att utsträcka skyddet även till kombattanter och detta lyckades vad gäller protokoll I, där förbudet mot att använda vapen som skadar genom fragment som inte är detekterbara för röntgen, även omfattar kombattanter. Protokoll II skyddar förutom civilbefolkningen även FN-styrkor och FN-delegationer medan protokoll III endast omfattar civilbefolkningen.

Mellan åren 1994 och 1996 genomfördes ett översynsarbete av konventionen och inom ramen för denna översyn antogs, den 13 oktober 1995, protokoll IV som innehåller förbud mot synförstörande (blinding) laservapen. 1996 antogs sedan enhälligt ett reviderat protokoll II om minor som på praktiskt taget alla punkter är betydligt starkare utformat än dess föregångare, bl.a. utvidgades protokollets tillämpningsområde till att omfatta icke-internationella konflikter. Slutligen antogs 2003 protokoll V om explosiva lämningar efter krig. Dessa sistnämnda protokoll, tillsammans med det reviderade protokoll II, behandlar vi vidare i kapitel 4 Folkrättslig utveckling efter 1984.

2.2.3. Sedvanerätten

Inom den humanitära rätten är sedvanerätten numera relativt omfattande, och den både kompletterar och utvecklar de traktatregleringar som finns. Traktaternas styrka är att de är nedskrivna och därmed ofta precisa och tydliga. Deras svaghet ligger dock i att bestämmelserna endast gäller för dem som är part i traktaterna. Traktaterna reglerar dessutom inte alla frågor och situationer, t.ex. är icke-internationella konflikter i stor utsträckning oreglerade i traktater. Med tanke på att den absoluta majoriteten av dagens väpnade konflikter är just icke-internationella, och att ett antal både tongivande och konfliktdrabbade stater inte tillträtt vissa av de centrala traktaterna, fyller sedvanerätten en viktig roll för det humanitära skyddet i väpnade konflikter.

Som framgått av den tidigare redovisningen av de centrala humanitärrättsliga konventionerna, är stora delar av traktatregleringarna även sedvanerättsligt bindande. Detta gäller bl.a. den humanitära rättens grundläggande principer om distinktion, proportionalitet, försiktighet, förbudet mot att orsaka onödigt lidande och överflödig skada, principen om icke-diskriminering samt Martensklausulen (se kapitel 2.2.1). Traktater och bestämmelser som återspeglar och utvecklar dessa principer anses i allmänhet också utgöra sedvanerätt. Detta gäller bl.a. de fyra Genèvekonventionerna från 1949 och 1907 års Haagkonventioner samt tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna, som redan vid sin tillkomst i stort ansågs vara en kodifiering av gällande sedvanerätt. Även om det är en okontroversiell ståndpunkt att dessa traktater i huvudsak är sedvanerättsligt bindande, finns olika uppfattningar om i vilken utsträckning enskilda bestämmelser i traktaterna har sedvanerättslig status.

Detta var en av orsakerna till att ICRC 1995 fick i uppdrag av det internationella samfundet att genomföra en sedvanerättsstudie i syfte att identifiera gällande sedvanerätt tillämplig i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. I kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt presenterar och analyserar vi studien och de 161 regler som studien innehåller.

2.2.4. Utvecklingen kring icke-internationella väpnade konflikter

De flesta av de humanitärrättsliga traktaterna skapades för att reglera internationella väpnade konflikter, dvs. mellanstatliga konflikter. Under lång tid var det just denna typ av konflikter som tilldrog sig ett mellanstatligt intresse. Efter andra världskriget började dock icke-internationella väpnade konflikter bli alltmer vanligt förekommande, medan internationella väpnade konflikter minskade i antal. I princip var det dock endast Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 som reglerade de icke-internationella väpnade konflikterna.

Under de trettio år som gått sedan tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna antogs år 1977 har skillnaden mellan de regler och principer som gäller för de två konflikttyperna minskats.

32

Varje humanitärrättslig traktat som antagits efter 1996

har exempelvis angivits vara tillämplig i båda konflikttyperna.

33

År

2001 reviderades även artikel 1 i 1980 års vapenkonvention för att utsträcka dess tillämplighet (inklusive samtliga protokoll) även till icke-internationella väpnade konflikter. I kapitel 5 om Humanitär rätt och sedvanerätt redogörs ytterligare för den påverkan sedvanerätten haft när det gäller att utjämna skillnaderna mellan regleringarna av de två konflikttyperna.

2.3. Neutralitetsrätten

Vid sidan av den humanitära rätten utgör neutralitetsrätten en viktig del av krigets lagar. Detta rättsområde reglerar hur en stat som vill undvika att bli indragen i en omedelbart förestående eller pågående väpnad konflikt kan förklara sig neutral. Med en neutralitetsförklaring ikläder sig staten en skyldighet att vara opartisk gentemot de krigförande, vilka å sin sida är tvungna att respektera neutralt område och neutral egendom. Neutralitet är således ett begrepp som får sin formella tillämpning först i krigstid.

32 Vissa skillnader existerar dock alltjämt. Det centrala begreppet ”kombattanter” återfinns t.ex. endast i regleringen av internationella väpnade konflikter. 33 Se t.ex. 1996 års reviderade protokoll II till 1980 års vapenkonvention, Ottawakonventionen från 1997, Romstadgan från 1998, kulturkonventionens tilläggsprotokoll II, 2000 års fakultativa tilläggsprotokoll till barnkonventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter, 2001 års revidering av art. 1 i 1980 års vapenkonvention, 1980 års vapenkonventions protokoll V från 2003 samt konventionen om klusterammunition från 2008.

För svenskt vidkommande har neutralitetsrätten varit en viktig del av svensk säkerhetspolitik. Det har även av Sverige under lång tid ansetts att trovärdigheten i en fredstida neutralitetspolitik vilar på en militär alliansfrihet i fred. Av dessa anledningar beskrevs regler för neutralitet och svensk inställning till dessa relativt ingående i betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56, s. 259– 270). (Se även kapitel 3.1.3.)

2.3.1. Regler om neutralitet

Neutralitetsrätten utvecklades under 1700- och 1800-talen, främst inom den internationella sjörättens område. Under 1800-talet utvecklades dock även neutralitetsregler för lantkriget. De centrala reglerna om neutralitet finns i den V:e Haagkonventionen om neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig, samt den XIII:e Haagkonventionen om neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig. Den gemensamma grunden i dessa två konventioner är att en neutral stat inte får lämna något som helst stöd åt någon krigförande part och ska samtidigt vara beredd att avvisa kränkningar från krigförande sida.

Stater har i allmänhet genomfört och kompletterat neutralitetsrätten i nationella bestämmelser. För svenskt vidkommande gäller bl.a. tillträdesförordningen (1992:118). Om utländsk militär enhet kränker svenskt territorium under neutralitet ska svenska enheter ingripa enligt de grunder som framgår av IKFN-förordningen.

2.3.2. Opartiskhet och okränkbarhet

Neutralitetsrätten innebär både rättigheter och skyldigheter för den neutrala staten och bygger på två förutsättningar – militär opartiskhet och territoriell okränkbarhet. Viktigast i detta är att den neutrala staten, så länge dess ställning respekteras, kan stå utanför konflikten och behålla sina fredstida förbindelser med andra stater. Neutralitetstillståndet medför också skyldigheter för staten att värna sitt territorium mot olika former av krigshandlingar och förhindra att någon krigförande kan dra nytta av neutralt territorium och neutral egendom. Eftersom effekterna av modern krigföring verkar över stora områden är det omöjligt för den

neutrala staten att helt undvika återverkningar av krigshandlingar som äger rum utanför dess territorium. Handlingar som innebär att en neutral stat gör avsteg från neutraliteten kallas neutralitetskränkningar.

Ibland kan en stat önska stå utanför en pågående konflikt, men ändå vilja uttrycka sin solidaritet med t.ex. en grannstat som blivit angripen och indragen i en väpnad konflikt. Från folkrättslig utgångspunkt uppfyller en sådan stat varken de folkrättsliga neutralitetskraven eller förutsättningarna för att anses som part i konflikten. Den brukar i stället benämnas som ”icke-krigförande”. En sådan stat kan, utan att ta direkt del i konflikten, lämna ekonomiskt och militärt understöd till ena parten. Sverige hade t.ex. ställning som icke-krigförande under finska vinterkriget åren 1939–1940.

Grundläggande förbud

De grundläggande bestämmelserna i de centrala konventionerna om neutralitet innebär bl.a. att de krigförande ska respektera det neutrala territoriet och inte genomföra några krigshandlingar på eller över detta territorium. Det är även förbjudet att utnyttja det neutrala området som bas för militära operationer. Transport av trupp, ammunition och proviant är likaså förbjudet över neutralt landområde (HK V, art. 2). Neutralt område får inte heller användas för att upprätta eller driva radiostationer eller andra anläggningar för kommunikation med krigförande styrkor. Av detta följer att det är förbjudet att upprätta radarstationer eller andra typer av bevakningssystem som rapporterar till krigförande part. Krigförande får inte heller sätta upp militära enheter eller upprätta värvningsbyråer inom den neutrala statens område (HK V, art. 3–4, HK XIII, art. 5). Den neutrala staten får inte heller sälja eller överlåta krigsmateriel till krigförande (HK XIII, art. 6).

Krigsfångar och desertörer

En neutral makt är inte skyldig att ta emot förrymda krigsfångar eller desertörer, men gör sannolikt ändå oftast detta av humanitära skäl. Förrymda krigsfångar ska i så fall lämnas i frihet, men de får anvisas att uppehålla sig på ett visst område (HK V, art. 13). Om

krigförande makts stridskrafter intränger på neutralt område och för med sig krigsfångar ska dessa friges.

Desertörer är alltjämt att betrakta som medlemmar av en stats väpnade styrkor och ska enligt artikel 11 i femte Haagkonventionen interneras om de kommer till neutralt område. Bestämmelsen tillämpas dock i vissa fall inte på dem som tydligt deklarerat sin avsikt att desertera. I stället för att interneras behandlas desertörer ofta som civila flyktingar. De kan anvisas särskild uppehållsplats. Olika uppfattningar råder beträffande behandling av desertörer som anger avsikt att förena sig med andra sidans stridskrafter. I folkrätten finns inget hinder för en sådan övergång.

Hjälpaktioner

Neutralitetsrätten hindrar inte att en neutral stat eller dess humanitära organisationer deltar i hjälpverksamhet av olika slag inom krigförande stater eller till förmån för utsatta grupper som tillhör krigförande stat. Dessa hjälpaktioner får dock inte inverka på krigföringen. I vissa fall ska motparten meddelas om denna typ av bidrag från en neutral stat.

En neutral stat kan med andra ord medge att sjuka och sårade som tillhör någon krigförandes styrkor får transporteras genom det neutrala området – förutsatt att varken kombattanter eller krigsmaterial medföljer (HK V, art. 14). Enligt 1949 års Genèvekonventioner kan en neutral stat, även inom krigförande stats område, biträda med sjukvårdspersonal och materiel samt ta emot sjuka och sårade krigsfångar och evakuerade barn. Om befolkningen lider brist på livsnödvändiga förnödenheter får en neutral stat delta i hjälpaktioner (GK IV, art. 59, TP I, art. 69 och 71).

2.3.3. Luftkriget

När de V:e och XIII:e Haagkonventionerna skrevs var luftkrigsförmågan i sin linda och därför reglerades inte luftkriget. Mellan åren 1922 och 1923 gjordes dock vissa försök av den juristkommission som arbetade i Haag att fastställa vissa principer för neutralitet i luftkrig, Rules concerning the Control of Wireless Telegraphy in Time of War and Air Warfare (Hague Rules of Air Warfare). Dessa regler antogs aldrig formellt, men har i viss omfattning kommit att

anses som sedvanerätt. Trots att det inte finns någon särskild konvention om neutralitet i luftkrig, har Sverige och ett flertal andra stater fastställt nationella regler vilka utgår från principerna i de två nämnda Haagkonventionerna och juristkommissionens förslag. Grunden i neutraliteten för luftkrig är således att även det neutrala luftterritoriet är okränkbart och ska kunna hävdas av en neutral stat. Den neutrala staten har dock inte skyldighet att ingripa mot kränkningar som sker på en sådan höjd att det ligger utanför räckvidden för den neutrala statens stridskrafter eller stridsmedel. En neutral stat får inte ge krigförandes luftfartyg rätt att passera det neutrala luftterritoriet. Det finns således i luftrummet ingen motsvarighet till den s.k. oskadliga genomfarten som finns genom territorialhavet.

2.3.4. Neutralitetsrättens roll i dag

Med tanke på de kollektiva säkerhetssystem som utvecklats sedan 1907 års Haagkonventioners tillkomst har begreppet neutralitet i dag förlorat en del av sin praktiska innebörd. Sverige kan t.ex. inte hävda en neutralitet för det fall väpnad konflikt utbryter och FN beslutar om tvingande åtgärder som påverkar Sverige.

Den kollektiva säkerhetens folkrätt, med FN-stadgan i spetsen, kräver solidaritet av de samarbetande staterna och utesluter neutralitet så fort sanktionsbeslut tagits. FN-stadgans artikel 2.5 kräver att medlemsstaterna ska lämna organisationen ”allt bistånd” när FN fattat beslut i en fråga. Neutraliteten kan dock fortsättningsvis spela en roll om den kollektiva säkerhetens mekanismer inte fungerar. Sverige kan således hävda neutralitet i ett läge när en väpnad konflikt utbryter och varken FN, EU, OSSE eller någon annan organisation som säger sig agera under FN-stadgans principer har pekat ut en fredsstörande part i konflikten som det internationella samfundet ska reagera mot. Om exempelvis FN:s säkerhetsråd inte förmått ta ett beslut i konflikten kan FN inte heller räkna med medlemsstaternas solidaritet enligt artikel 2.5. Under Irakkriget 2003, då säkerhetsrådet inte legitimerat det amerikansk-brittiska anfallet, förklarade sig t.ex. Schweiz neutralt i konflikten. En sådan neutralitetsmöjlighet finns däremot inte i konflikter där säkerhetsrådet har tagit ställning som kräver solidaritet med ena parten.

Förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik har förändrats i grunden sedan det kalla krigets slut. Medlemskapet i EU innebär att Sverige ingår i en politisk allians, där medlemsländer inte har försvarsförpliktelser i förhållande till varandra, men tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Regeringen har i prop. 2008/09:140 uttalat följande solidaritetsförklaring: ”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför ha förmågan att kunna ge och ta emot militärt stöd.”

34

Med andra ord har det förändrade säkerhetsläget

och EU:s säkerhetspolitik medfört att neutralitetsrätten i dag inte längre är av samma betydelse för Sverige.

2.4. Ockupationsrätten

Det tredje området som utgör en del av krigets lagar är ockupationsrätten. Ockupation av ett territorium är som regel resultatet av väpnat våld och militärt övertag och förutsätter en administrativ maktutövning från den ockuperande statens sida. Den inhemska regeringen kan således inte utöva någon självständig och effektiv makt. Den är antingen en exilregering (som den norska regeringen 1940–45) eller en regering som är underställd ockupationsmakten (som den danska regeringen 1940–43). Ockupation är ett temporärt tillstånd som inte får medföra någon förändring varken för det ockuperade territoriets statstillhörighet eller civilbefolkningens statsrättsliga ställning. Ett permanent övertagande av territorium från motparten kallas annexion.

Under väpnade konflikter är det vanligt att en större eller mindre del av ena partens territorium erövras av motståndaren. Enbart detta förhållande innebär dock inte att det ska anses som ockuperat. Ockupationen uppstår när territoriet befinner sig under den fientliga arméns herravälde (HK IV, art. 42) och då övergår den lagliga maktens befogenheter till motståndaren. Ockupationsmakten övertar samtidigt ansvaret för den civilbefolkning som stannar kvar i området.

Frågor kopplade till ockupationsrätt har ägnats mycket intresse i Sverige. Hotbilden under det kalla kriget medförde att analyser av bestämmelserna och även förberedelser för de praktiska följderna

34Prop. 2008/09:140 ”Ett användbart försvar”, s. 9.

av en eventuell ockupation genomfördes. Av dessa anledningar analyserades ockupationsrätten ingående i bl.a. betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56). För en detaljerad genomgång av ockupationsrättens bestämmelser och svensk position till dessa hänvisas därför till kapitel 9 (Folkrättens regler under ockupation) i 1984 års betänkande. Ockupationsrätten har inte, sedan detta betänkande lämnades, förändrats i någon nämnvärd utsträckning. Den diskussion som i dag förs om ockupationsrätt handlar om dess eventuella tillämplighet under vissa typer av fredsinsatser och inom ramen för ”kriget mot terrorismen”.

2.4.1. Regler om ockupation

Folkrättsliga regler om militära maktbefogenheter på fientligt territorium finns i 1907 års IV:e Haagkonvention i det tillhörande lantkrigsreglementet (art. 42–56). Dessa regler visade sig bl.a. i samband med Tysklands ockupation av stora delar av Europa under andra världskriget vara otillräckliga. Mot denna bakgrund antogs 1949 den IV:e Genèvekonventionen som innehåller ett antal regler (art. 47–78) avseende skydd för civilbefolkningen och enskilda civila inom ockuperat territorium. Vissa bestämmelser om ockupation tillkom även 1977 genom tilläggsprotokoll I (art. 69).

Den IV:e Genèvekonventionen ska tillämpas i varje väpnad konflikt där parterna biträtt konventionen, även om ena parten inte skulle medge att krigstillstånd råder. Konventionen ska också tillämpas vid ockupation av hela eller del av territorium även om ockupationen inte möter militärt motstånd (så som exempelvis var fallet med den tyska ockupationen av Danmark 1940). Tillämpning av konventionen ska upphöra ett år efter det att krigshandlingarna har avslutats. Vissa av konventionens artiklar ska dock gälla så länge ockupationen varar (GK IV, art. 6). Tidsgränsen på ett år tillkom utifrån antagandet att en ockupation borde hunnit avslutats inom denna period. Detta har dock visat sig inte alltid vara fallet och därför stadgar tilläggsprotokoll I i artikel 3 att reglerna i den IV:e Genèvekonventionen och i tilläggsprotokoll I inte upphör gälla förrän ockupationen är avslutad.

2.4.2. Ockupantens skyldigheter

Den IV:e Genèvekonventionens artiklar 47–78 innehåller detaljerade bestämmelser rörande ockupationsmaktens befogenheter och skyldigheter främst i förhållande till civilbefolkningen. Grunden är att civila på ockuperat territorium ska behandlas som skyddade personer och ska åtnjuta respekt till person, ära, familjerättigheter, tro och religionsutövning. De ska behandlas humant och särskilt skyddas mot våldshandlingar eller hot m.m. (GK IV, art. 27). Konventionen innehåller även uttryckliga förbud mot mord, tortyr och medicinska experiment (GK IV, art. 32 och TP I, art. 33). Vidare är även kollektiv bestraffning och gisslantagning, deportering (GK IV, art. 49), plundring samt förstöring och bortförande av egendom förbjudet. Ockupationsmakten får inte heller tvinga skyddade personer att tjäna i dess väpnade styrkor eller hjälporganisationer (GK IV, art. 51).

Det läggs ett stort ansvar på ockupationsmakten för civilbefolkningens försörjning, sjukvård, barnavård och utbildning (GK IV, art. 55 och TP I, art. 69). Ockupationsmakten är skyldig att så långt det går sörja för civilbefolkningens behov av livs- och läkemedel. Om ockupationsmakten inte själv kan garantera detta ska den lämna medgivande till hjälpaktioner och så långt möjligt underlätta för dessas verksamheter.

Den IV:e Genèvekonventionen innehåller även ett antal regler om rättsväsendets verksamheter och om straffrättsliga bestämmelser (GK IV, art. 64–65, 68, 70 och 78–79). Inom ockuperat område ska rättsväsendet fortsätta fungera. Tidigare lagar ska behållas och domstolar ska fortsätta med sin verksamhet. Ockupationsmakten får dock upphäva sådana lagar som anses utgöra ett hot mot dess säkerhet eller mot tillämpningen av den IV:e Genèvekonventionen. Om ockupationsmakten utfärdar straffbestämmelser ska dessa meddelas på inhemskt språk, de får inte ha retroaktiv verkan och inte heller medföra dödsstraff.

2.4.3. Myndigheters och civilbefolkningens skyldigheter

Den IV:e Genèvekonventionen säger mycket lite om civila myndigheter under ockupation. Det är en fråga som får avgöras av respektive regering. Konventionen stadgar dock att ockupationsmakten inte får ändra offentliga ämbets- och tjänstemäns eller

domares ställning eller tillämpa sanktioner mot dem. Det är dock tillåtet att skilja dem från deras befattningar (GK IV, art. 54).

Under ockupation ställs stora krav på den kvarvarande befolkningen som enligt folkrätten ska behålla sin lydnadsställning till den ursprungliga regeringen. Samtidigt ska civilbefolkningen följa de bestämmelser som ockupationsmakten utfärdar avseende allmän ordning samt skydd för ockupantens militära styrkor och administration. Civila på ockuperat territorium har rätt att delta i motståndsrörelser (leveée en masse) och därmed bli kombattanter och erhålla det skydd som detta innebär. Villkoren för att erkännas som medlem i en motståndsrörelse fastställs i den III:e Genèvekonventionen och tilläggsprotokoll I. Avseende skydd för dem som agiterar för och organiserar motståndsrörelse eller för civila som väljer att ta direkt del i fientligheterna – kallas ibland för t.ex. olagliga kombattanter, sabotörer och franktirörer – se kapitel 4.4.6 och 4.6.5.

2.4.4. Ockupationsrätten och fredsinsatser

En fråga som aktualiserats under senare år är vilken roll ockupationsrätten spelar vid fredsinsatser. Dagens robusta fredsinsatser (dvs. multifunktionella kapitel VII-insatser med rätt till våldsanvändning utöver i självförsvar) och FN-mandaterad internationell territoriell administration (t.ex. den som genomförts i Kosovo och Östtimor) väcker komplicerade och nya frågor rörande ockupationsrättens tillämplighet samt dess förhållande till de mänskliga rättigheterna. Det finns i dag varken internationell konsensus eller tydliga traktatbestämmelser kring dessa frågor.

2.5. De mänskliga rättigheterna

Mänskliga rättigheter reglerar i första hand förhållandet mellan statsmakten och enskilda individer. De utgör en begränsning av statens makt över individen och slår fast vissa rättigheter för individen och vissa skyldigheter för staten gentemot individen. Även om de tar sikte på fredstida förhållanden äger de även tillämpning under en väpnad konflikt. De upphör således inte per automatik att gälla bara för att en väpnad konflikt bryter ut, men däremot medger ett sådant tillstånd att vissa rättigheter kan

inskränkas. Under senare år har de mänskliga rättigheternas tillämpning under väpnade konflikter och förhållande till den humanitära rätten blivit en alltmer uppmärksammad fråga. I det följande redogörs kortfattat för förhållandet mellan de mänskliga rättigheterna, humanitär rätt och väpnade konflikter.

2.5.1. Regler om mänskliga rättigheter

Det internationella samarbetet vad gäller de mänskliga rättigheterna har utvecklats framför allt efter andra världskriget. Erfarenheterna från kriget gjorde att det växte fram en uppfattning bland staterna i FN att världssamfundet måste ta ett gemensamt ansvar för den enskildes mänskliga rättigheter. Att främja de mänskliga rättigheterna är, som framgår av FN-stadgan, ett av FN:s mål.

Den 10 december 1948 antog FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Förklaringen är ett internationellt dokument som fastställer att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. I den allmänna förklaringen slås bland annat fast att de utpekade rättigheterna gäller för var och en, oavsett ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk uppfattning, social ställning eller andra sådana grunder.

Andra centrala FN-konventioner är 1948 års konvention mot folkmord, 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, 1965 års konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, 1966 års två konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, 1979 års konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, 1984 års konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling, 1989 års konvention om barnets rättigheter, 2006 års konvention om rättigheter för personer med funktionshinder samt 2006 års konvention till skydd för alla människor mot påtvingade försvinnanden.

Utöver dessa FN-konventioner finns sedan ett antal regionala konventioner så som Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950 (Europakonventionen, EKMR), den europeiska sociala stadgan från 1961 (reviderad 1996), 1987 års europeiska konvention till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, 1995 års ramkonvention om skydd för nationella minoriteter, 1992 års europeiska stadga om landsdels- eller mino-

ritetsspråk, 1969 års amerikanska konvention om mänskliga rättigheter samt 1981 års afrikanska stadga om mänskliga och folkens rättigheter.

35

De mänskliga rättigheterna är alla människors individuella och juridiska rättigheter. De gäller för alla människor, och det är alla staters ansvar och skyldighet att se till att deras medborgare och befolkning har tillgång till sina rättigheter och att de respekteras full ut. De syftar till att alla människor ska få möjlighet att leva ett drägligt liv. Alla människor har rätt till liv och frihet, att tänka, tycka och säga vad man vill, att få utöva sin religion, samt att inte diskrimineras. Man har också rätt till en opartisk rättegång, rätt att gifta sig med vem man vill och bilda familj, rätt till mat, kläder och bostad och en tillfredsställande levnadsstandard samt rätt till hälsa, arbete och utbildning. Rätt till en egen identitet, medborgarskap och rätten att rösta i politiska val, att söka asyl och förbud mot tortyr och slaveri ingår också i de mänskliga rättigheterna.

2.5.2. Mänskliga rättigheter och humanitär rätt

Den humanitära rätten har utvecklats i en strävan efter att mildra effekterna av väpnade konflikter. Gällande konventioner är ett resultat av avvägningar mellan dessa humanitära mål och behov av militär handlingsfrihet under väpnade konflikter. De mänskliga rättigheterna har utvecklats med syftet att reglera en stats fredstida förhållanden och förpliktelser mot sina egna medborgare. Ursprunget till de två regelområdena är således försök att reglera individers skydd mot staters makt- och våldsanvändning, dock under två olika situationer – väpnad konflikt respektive fred. Från ett övergripande perspektiv har de två regelområdena ett nära förhållande bl.a. genom att brott mot de mänskliga rättigheterna är ofta förekommande under väpnade konflikter och att kränkningar av de mänskliga rättigheterna tenderar att vara konfliktskapande. Omvänt kan sägas att respekt för de mänskliga rättigheterna kan förebygga väpnade konflikter.

Trots att ursprungstanken kanske inte var sådan, bidrar i dag de mänskliga rättigheterna med viktiga bestämmelser även i regleringen av väpnade konflikter. Genom utveckling av de två regel-

35 Sammantaget finns cirka 100 instrument inom området för de mänskliga rättigheterna. Det finns inte utrymme att nämna alla här. Information kan dock hittas via FN:s högkommissariats för mänskliga rättigheter hemsida www.ohchr.org.

områdena (både genom traktater och sedvanerätt), statspraxis och praxis från internationella domstolar och tribunaler har i dag de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten kommit att både överlappa och ses som komplement till varandra.

36

Överlappande och kompletterande bestämmelser

Den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna reglerar ibland samma rättigheter och skydd (t.ex. förbud mot tortyr, slaveri och diskriminering samt rätten till liv, frihet och personlig säkerhet). Ett tydligt exempel på sådan överlappning är bl.a. Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och rättigheter som finns i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter som stater inte kan göra inskränkningar i. Den gemensamma artikeln 3 kan i huvudsak ses som en bestämmelse om mänskliga rättigheter, vilket även stämmer för artikel 75 i tilläggsprotokoll I om grundläggande garantier för individer under väpnad konflikt. Ett annat exempel på överlappning är kravet på human behandling av krigsfångar, vilket har sin grund i synen på människans inneboende värde och "oförytterliga rättigheter" (se FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna).

Som en följd av detta har en framväxande position under senare år varit att betrakta de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten som parallellt tillämpliga under väpnade konflikter, utan att detta i huvudsak ansetts innefatta några rätts- eller intressekollisioner. Staters uppförande och ansvar under internationella och icke-internationella väpnade konflikter regleras således av både den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna.

Detta förhållningssätt framgick redan 1970 då FN:s generalförsamling enhälligt antog resolution 2675 om Basic Principles for the Protection of Civilian Populations in Armed Conflict och där slog fast att ”Fundamental human rights, as accepted in international law and laid down in international instruments, continue to apply fully in situations of armed conflict.”

37

I dag präglas

förhållningssättet mellan de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten av att de anses existera parallellt. Detta har bl.a.

36Se bl.a. ”Customary International Humanitarian Law”, Volume I: Rules, Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge University Press, 2005, s. 299–306. 37 UN Docs. GA res 2675 (XXV), den 9 december 1970, § 1.

kommit att bekräftas genom rättspraxis från Internationella domstolen i Haag.

38

Lex specialis

Frågan om de mänskliga rättigheternas tillämplighet under en väpnad konflikt kompliceras i de fall det blir en kollision mellan de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten. I förhållande till vissa bestämmelser, så som rätten till liv, kan bestämmelser inom de två rättsområdena stå i strid med varandra. I detta fall karaktäriseras förhållandet mellan de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten som lex generalis i förhållande till lex specialis. Detta kom bl.a. till uttryck genom Internationella domstolens rådgivande yttrande om kärnvapen från 1996, i vilken den humanitära rätten hade företräde i kraft av lex specialis när det gällde rätten till liv och bedömningen av vad som var tillåtet dödande under en väpnad konflikt.

39

Regelsystemen står emellertid

oftast inte i något direkt motsatsförhållande till varandra, utan kan existera parallellt. I det rådgivande yttrandet från den internationella domstolen rörande muren på det ockuperade palestinska territoriet fann domstolen att det fanns tre möjligheter när det gäller förhållandet mellan regelsystemen: ”some rights may be exclusively matters of international humanitarian law; other may be exclusively matters of human rights law; yet others may be of matters of both these branches of international law.”

40

Inskränkningar

En relevant fråga i sammanhanget rör under vilka förutsättningar en stat tillfälligt kan vidta åtgärder som innebär inskränkningar i deras skyldigheter enligt de mänskliga rättigheterna under en

38 Advisory Opinion on the Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Territories Palestinian Territory ICJ, 9 July 2004, samt Case Concerning the Armed Activities on the Territory of the Congo, Democratic Republic of Congo v. Uganda, ICJ Judgement of the19 December 2005. 39 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996, para. 25. 40 Advisory Opinion on the Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Territories Palestinian Territory, ICJ 9 July 2004, para. 106.

väpnad konflikt.

41

De mänskliga rättigheterna upphör inte per

automatik att gälla under en väpnad konflikt, utan det är en stats utnyttjande av denna rätt till tillfälliga inskränkningar som avgör vilka mänskliga rättigheter som inte gäller under en väpnad konflikt. Vissa grundläggande rättigheter

42

, såsom rätten till liv

43

,

skydd mot tortyr eller omänsklig behandling, förbud mot slaveri, förbud mot retroaktiv strafflagstiftning, kan aldrig inskränkas eller begränsas och gäller därmed i alla situationer, även under en väpnad konflikt.

44

De övriga kan däremot tillfälligt inskränkas av en stat

under en väpnad konflikt.

Vissa traktater inom området för de mänskliga rättigheterna har specifika bestämmelser som anger under vilka förutsättningar åtaganden beträffande mänskliga rättigheter kan inskränkas under viss tid. Dessa begränsningar måste alltid stå i proportion till de aktuella hoten. Europakonventionens artikel 15.1 medger att inskränkningar i konventionsförpliktelser kan ske ”[u]nder krig eller i annat allmänt nödläge som hotar nationens existens […] ” En stat som utnyttjar denna möjlighet måste även underrätta Europarådets generalsekreterare (art. 15.3) om de åtgärder som vidtas, samt om när åtgärderna har upphört att gälla. Inga inskränkningar får dock under några omständigheter göras avseende rätten till liv (utom när någon dödas till följd av lagliga krigshandlingar), förbudet mot tortyr, förbudet mot slaveri och tvångsarbete eller mot det generella rättsäkerhetskravet på ”inget straff utan lag”.

1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter medger genom artikel 4.1 att inskränkningar i dess åtaganden vid ”ett allmänt nödläge som hotar nationens fortbestånd.” Vid dessa tillstånd finns det med andra ord möjlighet att göra inskränkningar i rättigheterna. Dessa inskränkningar får bara ske i den utsträckning det är strikt nödvändigt med hänsyn till situationens krav, om dessa åtgärder inte strider mot landets övriga åtaganden enligt den internationella rätten och inte innebär diskriminering enbart på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion eller social härkomst. Inga inskränkningar får göras avseende artiklarna 6, 7, 8.1, 8.2, 11,

41 Jfr resonemang i, ”Customary International Humanitarian Law”, två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice, Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge University Press, 2005, s. 299-304. 42 Kallas även ”absoluta rättigheter”. 43 Vad gäller rätten till liv under en väpnad konflikt, se vad som sagts ovan om Internationella domstolens slutsats att den humanitära rätten var lex specialis i förhållande till denna rättighet i frågan om att avgöra vad som är tillåtet dödande. 44 Noteras bör dock att vilka dessa s.k. absoluta rättigheter är varierar mellan de olika konventionerna.

15, 16 och 18 (bl.a. rätten till liv, förbud mot tortyr, slaveri och träldom). Enligt konventionens artikel 4.3 ska en stat som begagnar sig av rätten till inskränkning genom förmedling av Förenta nationernas generalsekreterare, omedelbart underrätta de övriga konventionsstaterna om de bestämmelser från vilka inskränkningar har gjorts och om motiven för dem. Och när staten upphäver inskränkningar ska ett ytterligare meddelande lämnas i samma ordning.

De inskränkningar som görs under en väpnad konflikt får dock inte ske slentrianmässigt, utan endast mot bakgrund av om de faktiska omständigheterna kräver sådana åtgärder. Rörande detta uttalade FN:s kommitté för mänskliga rättigheter att konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ”requires that even during an armed conflict measures derogating from the Covenant are allowed only if and to the extent that the situation constitutes a threat to the life of the nation.”

45

I flera traktater finns dock liknande specifika bestämmelser rörande förutsättningar för att göra inskränkningar inskrivna. I den Internationella domstolens rådgivande yttrande om muren på det ockuperade palestinska territoriet från 2004 sa domstolen att “[t]he court considers that the protection offered by human rights does not cease in case of an armed conflict, save through the effect of provisions for derogations of the kind to be found in Article 4 of the International Covenant on Civil and Political Rights”.

46

Således

är det endast de bestämmelser i traktaterna som uttryckligen inskränks som förlorar sin tillämpning under en väpnad konflikt – oavsett om det finns en sådan möjlighet till inskränkningar uttryckligen inskriven i traktaten i fråga.

Vid en väpnad konflikt måste med andra ord en stat överväga om situationen är sådan att nationens bestånd hotas. Enligt internationell rättspraxis krävs inte att hela staten är involverad i nödläget men att nödlägets natur omöjliggör en normal tillämpning av de mänskliga rättigheterna (med alla de inskränkningar som får göras med hänsyn till allmänhetens säkerhet och allmän ordning inräknande) i hela eller delar av staten. I dessa fall får staten åberopa nödläget och informera lämpliga organ i enlighet med

45 Human Rights Committee General Comment No. 29, States of Emergency (Art. 4), antagen den 24 July 2001, CCPR/C/21/Rev.1/Add.11. Den ersätter General Comment No. 5 on Art. 4, från 1981 (UN Doc. HRI\GEN\1\Rev.1, at 5). 46 International Court of Justice, Advisory Opinion on the Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Territories Palestinian Territory (9 July 2004), para. 106.

bestämmelserna i aktuell konvention, annars fortsätter staten vara förpliktigad enligt konventionen.

47

Det bör noteras att frågan om vilka typer av situationer som kan betecknas som ”allmänt nödläge” inte är helt definierat. Klart är att situationer av internationella och icke-internationella väpnade konflikter kan utgöra sådan situation, men var denna exakta gräns går mot t.ex. en intern orolighet är flytande. Under en väpnad konflikt behöver en stat dock inte besluta om inskränkningar i de mänskliga rättigheterna för att de humanitärrättsliga regler som utgör lex specialis ska äga företräde och i förekommande fall medföra inskränkningar i rättighetsskyddet.

Regelområdena påverkas av varandra

Att det finns en korsbefruktning mellan de två regelområdena humanitär rätt och mänskliga rättigheter blir tydligt när man ser på internationell praxis. Den humanitära rätten har bidragit till tolkning och tillämpning av de mänskliga rättigheterna och vice versa. Regler som i traktater om mänskliga rättigheter inte direkt klassats som omöjliga att inskränka har av internationella organ behandlats som om det inte vore möjligt att inskränka dess tillämpning med hänvisning till den humanitära rätten. Som ett exempel på detta kan nämnas att FN:s kommitté för mänskliga rättigheter argumenterade utifrån regler i Romstadgan för att slå fast att det inte går att inskränka vissa regler, även om dessa i traktaten som sådan inte listats som omöjliga att inskränka.

48

Ser man till ICRC:s sedvanerättsstudie, som kommer att behandlas närmare i kapitel 5, blir det tydligt att de mänskliga rättigheterna påverkat den humanitärrättsliga utvecklingen. Flera av de regler som behandlas i studien som humanitärrättslig sedvanerätt har en förankring i de mänskliga rättigheterna.

Sammanfattningsvis kan det sägas att den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna numera utvecklas hand i hand och ömsesidigt förstärker varandra.

47 För en mer fullständig analys av frågan se ”Judicial Process and Human Rights: United

Nations, European, American and African systems, Texts and Summaries of International Case Law”, Louise Dosvald-Beck and Robert Kolb, International Commission of Jurists, N.p.

Engel Publisher, Kehl, 2004. 48 UN Human Rights Committee, General Comment No. 29 (Article 4 of the International Covenant on Civil and Political Rights), 24 July 2001, § 16.

2.5.3. Sverige och de mänskliga rättigheterna

För att främja och skydda mänskliga rättigheter och för att genomföra de åtaganden Sverige gjort inom området för de mänskliga rättigheterna behövs en väl fungerande nationell lagstiftning, och andra åtgärder, så som utbildnings- och informationsinsatser. Mot bakgrund av bl.a. detta presenterade regeringen i januari 2002 skrivelsen En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna (skr. 2001/02:83). Denna handlingsplan, som gällde perioden 2002–2004, har följts upp och utvärderats.

Eftersom erfarenheterna från arbetet med handlingsplanen var övervägande positiva togs en ny handlingsplan för perioden 2006– 2009 fram (skr. 2005/06:95). I denna tar regeringen ett samlat grepp om frågor kring mänskliga rättigheter. Regeringens långsiktiga mål är att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige. För att uppnå målet är det viktigt att regelbundet se över vilka problem som kan finnas när det gäller skyddet för olika rättigheter. Det är också centralt att höja kunskapen och medvetenheten om de mänskliga rättigheterna. Genom bl.a. åtgärd 117 i handlingsplanen sägs att ”I samband med den översyn av skolans styrdokument som följer av införandet av en ny skollag, avser regeringen att i läroplanerna förtydliga att de mänskliga rättigheterna är en central del av skolan demokratiuppdrag och att kunskap om de mänskliga rättigheterna skall förmedlas inom skolan.”

49

Dessutom är det angeläget att arbetet med att skydda

och främja de mänskliga rättigheterna drivs samordnat och strategiskt.

Samtidigt som denna handlingsplan lades fram inrättade regeringen också i mars 2006 en Delegation för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02). Denna delegation ska stödja det långsiktiga arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige (dir. 2006:27). Detta ska ske genom insatser som Regeringskansliet inte har resurser och möjlighet att genomföra, t.ex. att stödja kommuner, landsting och statliga myndigheter i att säkerställa full respekt för mänskliga rättigheter i deras verksamheter, genomföra strategier för ökad information och kunskap

49 I handlingsplanen anges också att regeringen delar de synpunkter som flera företrädare för referensgrupperna inom ramen för arbetet med handlingsplanen har framfört när det gäller efterfrågan av tydligare formuleringar i skolväsendets läroplaner när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna, den humanitära rätten och konfliktlösning. skr. 2005/06:95, s. 116.

om mänskliga rättigheter och stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter.

De första åren fokuserade delegationen på den utåtriktade verksamheten, men det senaste året (2009) har man fokuserat på slutbetänkandet, som är tänkt att ge förslag på hur en hållbar struktur för det fortsatta systematiska arbetet med mänskliga rättigheter kan se ut på nationell nivå. T.ex. hur förhåller sig nationell lagstiftning till de internationella konventionerna på området? Hur säkerställer man en hållbar utbildning i mänskliga rättigheter för de som arbetar med frågorna? Behövs det en nationell institution för mänskliga rättigheter i Sverige? Delegationen ska slutredovisa sitt uppdrag senast den 30 september 2010.

50

När det specifikt gäller de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten har Sverige en tydlig hållning, vilken bl.a. har presenterats i regeringens skrivelse Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 2007/08:109). Där anges att ”till skillnad från den humanitära rätten är mänskliga rättigheter tillämpliga både under fred och under väpnad konflikt. Även om folkrätten tillåter att en stat kan göra avsteg från vissa mänskliga rättigheter bland annat då det råder en väpnad konflikt, kan inga undantag göras från vissa grundläggande normer såsom förbudet mot slaveri och mot tortyr. Den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna kompletterar därmed varandra.”

51

2.5.4. Mänskliga rättigheter och fredsinsatser

Förhållandet mellan de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten är på många sätt oproblematiskt. Det finns dock ett antal situationer där det kan framstå som oklart vad som krävs avseende det praktiska genomförandet av de mänskliga rättigheterna. En sådan situation är när en fredsinsats etableras i en stat (i vilken det pågår eller har pågått en väpnad konflikt) och ett antal olika stater bidrar med personal till denna. Frågor som uppkommer i denna situation är bl.a. de mänskliga rättigheternas extraterritoriella tillämpning samt utifrån vilka regler bl.a. stridande icke-statliga aktörer ska behandlas. En tredje fråga är även under vilka

50Se vidare http://www.mrdelegationen.se, www.mrdelegationen.se samt http://www.manskligarattigheter.gov.se, www.manskligarattigheter.gov.se för Sveriges arbete med de mänskliga rättigheterna. 51 Skr. 2007/08:109, s. 17.

förutsättningar svenskt deltagande i en fredsinsats kan ge möjlighet att inskränka bestämmelser om mänskliga rättigheter. En intressant fråga är om denna situation kan betecknas som ett sådant ”allmänt nödläge” som i enlighet med traktattext och praxis tillåter att inskränkningar görs i bestämmelsen. Denna typ av frågeställningar, vilka främst gäller tillämpligt regelverk vid fredsinsatser faller – om än viktiga – inte inom vårt uppdrag. Vi har informerats om att avsikten är att en särskild utredning ska tillsättas med uppdrag att bl.a. se över vilka regler som ska tillämpas vid svenskt deltagande i fredsinsatser.

2.6. Hur genomför Sverige folkrätten?

Förhållandet mellan de inomstatliga rättsordningarna och folkrätten är utformat på olika sätt i olika stater. Huvudprinciperna brukar kallas dualism respektive monism. Monismen innebär förenklat uttryckt att folkrätten och den nationella rätten ses som ett sammanhängande regelsystem där folkrätten intar en överordnad ställning som får direkt genomslag och tillämpning i den nationella rättsordningen. Dualismen bygger på att folkrätt och nationell rätt ses som skilda rättssystem, utan inbördes under- eller överordning. För att folkrätten ska tillämpas i det nationella rättssystemet mot de egna medborgarna i en dualistisk stat krävs att den på något sätt genomförs i den nationella rätten. Det finns två huvudsakliga metoder för att genomföra traktater – transformation och inkorporering. Särskilda genomförandeåtgärder är inte nödvändiga i de fall då nationell rätt överensstämmer med eller kan tolkas i överensstämmelse med en traktat (fördragskonform tolkning).

Transformation innebär att bestämmelserna i den internationella överenskommelsen genomförs i den nationella rätten genom ändringar i nationella författningar. Det är således överenskommelsens innehåll som transformeras genom t.ex. att i översatt eller omarbetat skick arbetas in i nationell författning. Inkorporering innebär att traktattexten i oförändrat skick antas som en del av den nationella rättsordningen. Bestämmelserna inkorporeras genom att det i en nationell författning förklaras att traktaten utgör en del av gällande nationell rätt. Traktattexten bifogas ofta författningstexten som en bilaga.

Sverige hade under 1800-talet ett monistiskt förhållningssätt till folkrätten, som då sågs som en del av den nationella rättsordningen. Under sent 1800-tal inträdde dock en förändring och 1912 slutade man t.ex. publicera ingångna traktater i svensk författningssamling (SFS) och förde över dessa till den nya publikationen Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ). Traktaterna förlorade därmed sin koppling till det monistiska kravet på att de inomstatligt skulle leda till ”allmän efterrättelse” och monismen tappade mark.

52

Det finns inte några uttryckliga bestämmelser i den svenska regeringsformen om internationella överenskommelsers ställning i den interna svenska rätten. Av rättspraxis framgår dock att en internationell överenskommelse inte är direkt tillämplig i svensk rätt. Exempelvis anförde Regeringsrätten i RÅ 1974:121 att ”en av Sverige biträdd internationell överenskommelse gäller ej direkt för den inomstatliga rättstillämpningen i vårt land, utan de rättsliga principer som kommit till uttryck i överenskommelsen, måste för att bli gällande rätt i vårt land, i den mån så erfordras, upptagas i en motsvarande svensk lag (transformering)”.

För att folkrättsliga traktatbaserade förpliktelser ska tillämpas som svensk rätt krävs med andra ord svensk författningsreglering om det inte redan finns bestämmelser i svensk författning med samma innehåll. Inkorporering av traktater har i viss utsträckning tillämpats i Sverige, vilket bl.a. gäller den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som inkorporerades genom lagen (1994:1219) med samma namn. Det vanligaste förfaringssättet har emellertid inte varit inkorporering utan transformering.

Vid ratificering av folkrättsliga traktater inom det område vi har att behandla har Sverige oftast jämfört de materiella reglerna i en traktat med gällande svenska författningar och prövat i vad mån den svenska regleringen är tillräcklig för att leva upp till de förpliktelser som Sverige åtar sig genom överenskommelsen (normharmoni) för att därefter, i den utsträckning behov förelegat, omarbetat de internationella åtagandena till svensk författningstext, antingen genom förändringar av existerande författningar, eller genom att skapa helt nya sådana (transformation).

När det gäller den humanitära rätten finns grundläggande svenska lagregler som syftar till att folkrättsliga bestämmelser ska

52 ”Sverige och folkrätten”, Bring, Ove och Mahmoudi, Said, Norstedts Juridik, 2007, 3 uppl., s. 41.

tillämpas i svensk domstol bl.a. i 22 kap. 6 § brottsbalken om folkrättsbrott. Bestämmelsen framstår dock närmast som uttryck för en monistisk syn på folkrätten. Bestämmelsen inkorporerar inte internationella avtal med svensk rätt och den uttrycker inte specifikt innehållet i de folkrättsliga regler som domstolen ska tillämpa. I stället hänvisas i bestämmelsen inledningsvis till svåra överträdelser ”av något sådant avtal med främmande makt […] som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter” varefter exempel ges på sådana överträdelser. Bestämmelsen kan liknas vid ett s.k. blankettstraffbud där handlingsregeln för den enskilde finns på annan plats än i den aktuella straffbestämmelsen, i de här fallen i de avsedda internationella avtalen.

Frågan om sedvanerättens förhållande till svensk rätt finns inte heller generellt reglerad i svensk författning. Inom de områden av folkrätten som vi behandlar finns dock vissa lagstadganden enligt vilka folkrättens allmänt erkända grundsatser ska tillämpas direkt av svenska domstolar, bl.a. 2 kap. 7 § och 22 kap. 6 §brottsbalken samt lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar.

Även inom andra av folkrättens områden finns stadganden med liknande innebörd, jfr lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa.

2.6.1. Exempel på genomförande av humanitärrättsliga förpliktelser

När det gäller de tidigare humanitärrättsliga överenskommelserna, t.ex. 1907 års Haagkonventioner, behandlades dessa inte i särskilda propositioner, utan konventionerna publicerades direkt i SFS (1910:153). I prop. 1930:21, inför ratificeringen av 1925 års Genèveprotokoll, fördes inte något resonemang om eventuella behov av författningsändringar eller dylikt för att leva upp till protokollets krav. Inför ratificeringen av 1949 års Genèvekonventioner (prop. 1953:37) tas däremot frågan om Sverige kan leva upp till konventionerna upp och departementschefen uttalar bl.a. följande:

Det synes visserligen oförnekligt att, såsom flera av de i ärendet hörda myndigheterna framhållit, vissa av de krav, som i konventionerna

uppställas i fråga om behandlingen av krigsfångar och internerade, kunna visa sig svåra att uppfylla.” […] ”Om man i vissa fall möjligen skjutit över målet och kommit fram till bestämmelser, som blir svåra att upprätthålla i praktiken, kan jag dock inte ur svensk synpunkt ifrågasätta, att dessa bestämmelser skulle utgöra hinder för konventionernas ratificering av Sverige eller föranleda reservation.

53

Vidare nämns kort att konventionerna torde föranleda vissa författningsändringar som dock inte diskuterades närmare. Frågan om anpassning av svensk lagstiftning efter Genèvekonventionerna behandlades i stället i prop. 1953:142. Där konstaterades att det fanns svensk lagstiftning som motsvarade delar av konventionernas krav (normharmoni) men att svensk rätt i vissa avseenden stred mot eller inte helt täckte Genèvekonventionernas krav. I propositionen föreslogs därför bl.a. en ny lag med bestämmelser om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. (se SFS 1953:771), som bygger på Genèvekonventionerna (dvs. transformation) och olika ändringar i dåvarande strafflagen, om bl.a. folkrättsbrott (27 kap. 11 § strafflagen), som fortfarande, om än i reviderade former (se 2 kap. 3 § 6 , 21 kap. 3 § och 22 kap. 6 §, brottsbalken) i huvudsak gäller.

54

Även 1948 års folkmordskonvention införlivades i svensk rätt genom transformation, i och med lagen (1964:169) om straff för folkmord.

Inför ratificeringen av tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna diskuterades ingående om det måste vidtas några åtgärder till följd av en ratifikation (prop. 1978/79:77). Som exempel kan följande citat ges:

En följd av den lagstiftningsteknik som har använts i 22 kap. 11 § BrB blir att bestämmelsen, efter svensk ratifikation av de båda tilläggsprotokollen, i princip kommer att omfatta även överträdelser av protokollen. Den vidareutveckling av folkrätten i krig som har skett genom dessa protokoll kan emellertid motivera en översyn av den aktuella straffbestämmelsen. Det bör också anmärkas att art. 86 punkt 2 i Protokoll I innehåller vissa bestämmelser om överordnades ansvar

53Prop. 1953:37, s. 34. 54 Genèvekonventionerna kräver inte att staterna straffbelägger andra överträdelser mot folkrätten än svåra överträdelser (”grave breaches”), det är således tillräckligt att en stat vidtar nödvändiga åtgärder för att förhindra upprepning av andra överträdelser. Sverige valde dock att inte göra samma begränsning som konventionerna. Denna bestämmelse reviderades dock efter den svenska anslutningen till tilläggsprotokoll I och II. Se även mer om detta i kapitel 3.

för underordnades handlingar som åtminstone delvis synes sakna direkt motsvarighet i den nuvarande lagstiftningen.

55

Enligt min mening kan bestämmelsen i BrB [med hänvisning till 2 kap. 7 § brottsbalken] inte anses medföra ett fullt tillfredsställande skydd för civilförsvarets internationella kännetecken. Särskild lagstiftning behövs för att uppfylla protokollets krav i detta hänseende.

56

I propositionen förklarades att en utredning redan tittade på frågan om bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. brottsbalken

57

, samt

lämnades ett förslag till en ny bestämmelse i lagen (1953:771) om skydd av vissa internationella sjukvårdsbeteckningar.

Som vi kommer att redogöra för i nästa kapitel om 1984 års utredning, Folkrätten i krig (SOU 1984:56), föreslog denna utredning ytterligare revidering av brottsbalken med anledningen av tilläggsprotokollen och dess överväganden aktualiserade också andra författningsändringar (jfr t.ex. totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12), förordningen (2007:936) om folkrättslig granskning av vapenprojekt samt förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer).

Behov av att genomföra sedvanerättens krav aktualiseras inte på samma naturliga sätt som krav i traktater gör i samband med ratificering av dessa. Frågan har dock aktualiserats i olika lagstiftningssammanhang i anknytning till resonemang rörande genomförande av traktater.

I bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken hänvisas inte endast till avtal med främmande makt utan också till sedvanerätten (”allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter”). Bestämmelsen har genomgått många förändringar under åren.

Bestämmelsen kan ursprungligen härledas till SOU 1946:83.

58

I

det betänkandet föreslogs en revision av den dåvarande strafflagen för krigsmakten. I betänkandet redovisades samtliga avtal Sverige då ingått på området tillsammans med ett kort konstaterande om att uppräkningen inte var uttömmande, utan att folkrättens ursprungliga källa, den ”internationella rättssedvänjan, dvs. allmänt

55Prop. 1978/79:77 , s. 47. 56Prop. 1978/79:77. s. 48. 57 Militäransvarskommittén, (som lämnade betänkandet SOU 1983:2 efter samråd med 1984 års kommitté), vilket sedan ledde till en revidering av bestämmelsen. Se mer om detta i kapitel 3. 58SOU 1946:83, s. 156 ff.

erkända grundsatser”, också måste beaktas. Frånsett att det i internationella överenskommelser upptagits regler som helt motsvarade grundsatserna är överenskommelserna att se som komplettering eller annan förändring av grundsatserna.

Efter förslag i prop. 1948:144 infördes sedan i dåvarande strafflagen, med hänvisning till utredningens förslag, en straffbestämmelse för folkrättsbrott, som innefattade även överträdelser av sedvanerätten. I propositionen förklarades att det med hänsyn till ”det relativt outvecklade skick, vari folkrätten för närvarande befinner sig”, knappast föreföll stå någon annan utväg till buds än en bestämmelse i vilken det också hänvisades till allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

59

Frågan om sedvanerätten diskuterades åter i prop. 1953:142 om anpassning av svensk rätt till Genèvekonventionerna. Där sades följande med anledning av dåvarande strafflagen 27 kap. 11 § om folkrättsbrott:

Att i själva strafflagen direkt beskriva de gärningar som är att anse som folkrättsbrott torde icke vara möjligt utan en synnerligen tyngande omständlighet. I SL 27:11 angives därför folkrättsbrott såsom förfaranden, vilka står i strid mot av Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelade bestämmelser eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

60

För tillämpningen av SL 27:11 i den av mig föreslagna utformningen är det erforderligt att konventionerna göres lätt tillgängliga. De synes därför böra sammanföras och fullständigt återgivas i den handbok som de sakkunniga håller på att utarbeta. […] Dessutom bör handboken såvitt möjligt lämna upplysningar om den internationella sedvanerätten angående krig.

61

Med andra ord bedömdes de internationella folkrättsliga kraven (i traktater och sedvanerätt) vara så omfattande att det inte var möjligt att precisera dem i särskilda bestämmelser utan en allmän hänvisning till desamma gjordes både vad gäller konventionernas krav och sedvanerättsliga krav. Lagrådet hade synpunkter på utformningen av bestämmelsen men tre av fyra ledamöter tyckte att utformningen visserligen kunde betecknas som ofullkomlig, men kunde accepteras, om en handbok med folkrättens innehåll togs fram, mot bakgrund av att det var svårt att hitta andra sätt att leva upp till folkrättens krav. Den skiljaktige ledamoten tyckte inte

59Prop. 1948:144, s. 167. 60Prop. 1953:142, s. 26–27. 61Prop. 1953:142. s. 27–28.

att man utan närmare precisering kunde behålla hänvisningen till allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Som skäl för detta anförde han att:

[…] till den del lagstiftaren kan med säkerhet fastslå, att vissa gärningar äro förbjudna enligt berörda grundsatser, hinder icke torde möta att i författningsform beskriva dem, samt att några andra gärningar icke böra vara åtkomliga för bestraffning, eftersom man rimligtvis icke kan fordra, att den enskilde skall vara bättre underrättad om innehållet i allmänt erkända folkrättsliga grundsatser än lagstiftaren.

62

Motsvarande resonemang som redovisats ovan fördes också beträffande lagen (1953:770) om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om ansvar för brott av vissa utlänningar, prop. 1953:142. Även där konstaterades att hänvisning borde göras både till ”mellanfolkliga överenskommelser” och ”den internationella sedvanerätten”, utan att närmare ange anledningen för detta i andra ordalag än att de krav som saknade motsvarighet i den svenska lagstiftningen ”vore alltför omfattande för att utförligt återgivas” och att det därför enbart borde ”generellt hänvisas till dem i en särskild lag om folkrättsliga reglers iakttagande i fråga om brott av vissa utlänningar”

63

.

62Prop. 1953:142. s. 57. 63Prop. 1953:142, s. 43.

3. Folkrätt och svenskt totalförsvar - en bakgrund

1978 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att lämna förslag angående tolkning och tillämpning av folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation. Bakgrunden var den svenska anslutningen till de två tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna från 1977. Det ansågs angeläget att utifrån svenska förhållanden analysera de skyldigheter den humanitära rättens regler och principer medförde. Kommittén (i det fortsatta kallad 1984 års kommitté) lämnade 1979 delbetänkandet Krigets lagar (SOU 1979:73) och 1984 slutbetänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56).

Slutbetänkandet från 1984 fick stor betydelse för att det på ett systematiskt sätt gick igenom den då gällande humanitära rätten och lämnade förslag på tolkningar och tillämpning av densamma. Dessa analyser och förslag har i mångt och mycket kommit att bli vägledande för svensk position på området och för i dag gällande nationella författningar med humanitärrättslig bäring. Inte minst lämnade 1984 års betänkande ett viktigt bidrag till struktureringen av de personalkategorier inom totalförsvaret som har folkrättsligt ansvar och skydd.

1984 års betänkande utgör därmed, tillsammans med övriga utredningar och efterföljande svenska författningar och myndighetsbestämmelser med bäring på vårt uppdrag, en naturlig utgångspunkt för oss. I detta kapitel redogör vi därför för de frågor som 1984 års kommitté behandlade, samt dess ställningstaganden och förslag (kapitel 3.1), samt för de författningar, utredningar, m.m. som följde på 1984 års betänkande (kapitel 3.2).

Eftersom det i huvudsak är inom totalförsvaret som den humanitära rättens förpliktelser materialiseras redovisar vi som bakgrund till vår fortsatta framställning hur totalförsvaret organiserats då och nu och vad verksamheten bestått i (kapitel 3.3).

Avslutningsvis (kapitel 3.4) avhandlar vi i vilken utsträckning 1984 års betänkande kan tjäna som utgångspunkt för vårt arbete och identifierar ett antal centrala frågeställningar som vi finner skäl att behandla särskilt.

3.1. Betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56)

En av huvudorsakerna till att 1984 års kommitté tillsattes var att Sverige ratificerat de två tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna våren 1979 (se prop. 1978/79:77). Kommittén skulle bland annat tolka tilläggsprotokollen och analysera vilka förpliktelser och vilken tillämpning de medförde för Sverige och Sveriges land-, sjö- och luftstridskrafter.

1

I detta kapitel redogörs kortfattat för de

kommitténs redovisning av detta uppdrag.

3.1.1. Det svenska totalförsvaret och folkrätten

1984 års kommitté behandlade inledningsvis frågan om det svenska totalförsvarets utformning i förhållande till folkrättens krav.

2

Den

ansåg att tillämpning av folkrättens regler kunde vara svårare inom ett värnpliktsförsvar av svensk typ, med kort utbildningstid, än inom andra staters försvarsorganisationer med en större del fast anställda och väsentligt längre utbildningstider.

Kommittén ansåg emellertid att detta i stor utsträckning kompenserades av att svenska förband i första hand var avsedda för operationer inom eget territorium.

3

Humanitära synpunkter sam-

manföll därför i stor utsträckning med de naturliga önskemålen att inte utsätta den egna civilbefolkningen och svensk civil egendom för onödiga risker och meningslös förstöring. De svårigheter som fanns kopplade till att använda sig av värnpliktiga, som på kort tid övergår från att vara civila till att verka som kombattanter borde enligt 1984 års kommitté kunna övervinnas genom en lämpligt utformad utbildning i folkrätt.

Även om det svenska totalförsvarets utformning kunde medföra vissa folkrättsliga problem, underströk kommittén att ledningsorganisationen inom totalförsvaret också erbjöd väsentliga fördelar

1 Dir. 1978:61. 2SOU 1984:56, s. 15-20. 3SOU 1984:56. s. 18.

ur folkrättslig synpunkt. Genom samgruppering och samverkan mellan de högsta militära och civila företrädarna fanns det, som kommittén såg det, mycket goda möjligheter att folkrättsliga krav, t.ex. rörande skydd av civilbefolkning och civila objekt, kunde vinna beaktande i ett tidigt skede av planläggningen av militära operationer.

3.1.2. Den humanitära rätten

Kommittén framhöll att den humanitära rättens primära funktion var att begränsa mänskligt lidande och andra skadeverkningar under väpnade konflikter, och utpekade Haagkonventionerna från 1907, de fyra Genèvekonventionerna från 1949 samt dessas då två nytillkomna tilläggsprotokoll från 1977 som den humanitära rättens grunddokument.

Tilläggsprotokoll I

4

Det första tilläggsprotokollet (TP I), som är avsett att gälla under internationella konflikter, har särskild betydelse genom att det bl.a. innehåller viktiga regler om stridsmetoder avsedda att tillämpas i modern krigföring främst vad gäller landkriget och insatser mot mål på land. I detta hänseende utgör tilläggsprotokollet ett komplement till 1907 års Haagkonventioner. Ett stort antal stater, däribland Sverige, såg därför första tilläggsprotokollets tillkomst som ett viktigt steg i utvecklingen av den humanitära rätten.

5

I ett särskilt avsnitt redovisade kommittén vilka regler i första tilläggsprotokollet som enligt kommitténs bedömning torde ha sedvanerättslig status. Man ansåg att en sådan redovisning skulle kunna ha en praktisk betydelse bl.a. om Sverige (som hade ratificerat TP I) skulle råka i strid med en motpart som inte har ratificerat protokollet. Enligt huvudregeln i artikel 96 är protokollet endast tillämpligt mellan stater som ratificerat eller anslutit sig till det. Av detta kunde man emellertid inte dra slutsatsen att Sverige, i den ovan angivna situationen, kunde underlåta att tillämpa protokollet i dess helhet. De regler som utgör sedvanerätt måste alltid respekteras av båda parter.

4SOU 1984:56. s. 67–69. 5 När 1984 års kommitté lämnade sitt betänkande i juni 1984 var 38 stater parter i tilläggsprotokoll I. I dag (september 2010) är 170 stater parter.

De regler i tilläggsprotokoll I som 1984 års kommitté ansåg ha sedvanerättslig status, i vart fall i sina huvuddrag, rörde sig om allt från allmänt skydd för sårade, sjuka och skeppsbrutna till förbud mot förrädiskt förfarande samt huvudregeln om oförsvarade orter (art. 10, 11:1–3, 12, 15, 17, 18:1–3, 21, 25–27, 35:2, 37, 38–41, 44:1, 48, 51:5 b, delar av 54, 59, 71:2, 75, 76:1 och 77:1).

Tilläggsprotokoll II

6

Det andra tilläggsprotokollet (TP II), som är avsett att gälla under icke-internationella väpnade konflikter hade vid tiden för 1984 års betänkande en begränsad anslutning.

7

Kommittén ansåg också att

tilläggsprotokollet hade väsentliga brister och endast kunde antas få ett begränsat värde för att humanisera den typ av krigföring som protokollet avsåg reglera. Tillkomsten av protokollet innebar ändå ett framsteg eftersom det före år 1977 praktiskt taget saknades regler för icke-internationella väpnade konflikter.

Personalgrupper och kombattantstatus

8

1984 års kommitté skulle enligt direktiven särskilt uppmärksamma tillämpningen av folkrättens regler när det gällde att hänföra olika personalgrupper till folkrättsliga kategorier. Detta ansågs angeläget, inte minst med hänsyn till det svenska totalförsvarets unika upplägg som innebar en långtgående integration mellan militära och civila uppgifter.

Enligt 1949 års Genèvekonventioner har vissa utsatta personalgrupper under väpnad konflikt ett särskilt folkrättsligt skydd. Det gäller sjuka, sårade, skeppsbrutna, sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, krigsfångar samt vissa civila. Tilläggsprotokoll I innebar att sådant särskilt skydd utvidgades till andra grupper så som civilförsvarspersonal, humanitär hjälppersonal, och journalister på farliga uppdrag. Den nya definitionen av begreppet kombattant i tilläggsprotokoll I skapade också ett behov av att klarlägga hur begreppet borde förstås inom det svenska totalförsvaret.

6SOU 1984:56, s. 298–201. 7 När 1984 års kommitté lämnade sitt betänkande i juni 1984 var 32 stater parter i tilläggsprotokoll II. I dag (september 2010) är 165 stater parter. 8SOU 1984:56, s.104–135.

Kommittén presenterade, utifrån tilläggsprotokoll I, olika förslag på klassificering. Kommittén ansåg att klassificeringen innebar en känslig balansgång mellan önskemålet om att tilldela ett stort antal personer en specifikt skyddad status, och intresset av att den av Sverige valda klassificeringen tedde sig trovärdig inför omvärlden. Om omfattningen av de s.k. skyddade grupperna utvidgades på ett sätt som inte stod i överensstämmelse med de folkrättsliga reglernas anda och mening, kunde detta få en negativ inverkan på en motparts uppträdande.

När det gällde Försvarsmaktens personal utgick kommittén från samma princip som civilmilitärutredningen hade angivit i Försvarsmaktens personalkategorier (SOU 1982:48), nämligen att all personal som är upptagen i Försvarsmaktens personaltabeller borde ha kombattantstatus.

Ett problem var dock frågan om polisens rättsliga ställning i krig.

9

Dilemmat låg i att polisen under en väpnad konflikt kunde

behöva fylla två funktioner. Polisen kunde vara en mycket viktig tillgång för det militära försvaret, speciellt i fall då det militära försvaret inte hunnit mobilisera sig vid händelse av t.ex. ett kuppanfall. Poliser är, om de används för militära uppgifter under en väpnad konflikt, att anse som kombattanter. Men polisen behövde även under en väpnad konflikt fullgöra sin fredstida funktion – att övervaka den allmänna ordningen samt att beivra, förebygga och utreda brott.

Med anledning av den oklarhet som hade rått avseende klassificering av personal som i krigstid inte var avsedd att användas permanent för militära uppgifter som t.ex. polisen, hemvärnets personal och viss frivilligpersonal föreslog kommittén att detta skulle lösas genom att begreppet ”temporär kombattant” infördes. På detta sätt skulle t.ex. polisen kunna fullfölja både sina fredstida uppgifter och temporärt kunna delta som kombattant. Uttrycket temporär kombattant förekommer inte inom folkrätten, men kommittén ansåg att det framgick indirekt av texten i vissa artiklar att denna lösning var möjlig. Förslaget krävde författningsändringar beträffande polisens ställning i krig. (Se vidare kapi- tel 3.2.1 och 3.2.2.)

När det gällde folkrättslig status för civila inom övriga delar av totalförsvaret fann 1984 års kommitté att kombattantstatus endast kunde komma i fråga i speciella fall (främst personal i driftvärnet).

9 Denna fråga hade tidigare varit föremål för utredning i 1975 års polisutredning (SOU 1979:75).

Personal hos civila myndigheter som var samgrupperade med militära ledningsorgan, vilka under en väpnad konflikt skulle fullgöra uppgifter som kunde få mycket stor betydelse även för det militära försvaret, skulle dock enligt kommitténs uppfattning inte anses som kombattanter.

Identifiering och utmärkning

10

När det gäller identifiering och utmärkning av sjukvårdspersonal, sjukvårdsmateriel och sjukvårdsenheter inom Försvarsmakten innehåller 1949 års Genèvekonventioner bestämmelser som måste följas för att få det skydd som konventionerna ger. Detsamma gäller för sjuktransporter med fartyg och luftfarkoster. Sannolikheten för att en motpart verkligen respekterar de särskilt skyddade grupperna och de anläggningar som ska ha ett likvärdigt skydd beror i viss mån på hur personer, anläggningar och materiel kan identifieras under stridsförhållanden.

De nya reglerna i tilläggsprotokollen innebar enligt kommittén inte några skärpta krav när det gäller utmärkning och gruppering av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel. Kommittén framhöll dock att all personal som ingick i militära sjukvårdsenheter numera skulle hänföras till kategorin sjukvårdspersonal medan militär personal tjänstgörande som sjukvårdsmän enligt kommittén inte heller i fortsättningen borde hänföras till sjukvårdspersonal.

Kommittén redovisade även åtgärder som kunde vidtas för utmärkning av anläggningar, materiel och fordon tillhörande civilförsvaret samt skyddsrum för befolkningen. Kommittén föreslog bl.a. att civilförsvarets internationella kännetecken skulle kunna användas för utmärkning av skyddsrum, anläggningar för befolkningen och anläggningar med enbart civilförsvarspersonal. Anläggningar som civilförsvaret disponerade tillsammans med Försvarsmakten var i princip sekretessbelagda eftersom de kunde anses som militära mål och av detta skäl inte heller kunde betraktas som skyddade objekt. Att skilja civilförsvaret från de anläggningar som man disponerade tillsammans med Försvarsmakten skulle emellertid få stora konsekvenser. Kommittén underströk att totalförsvarstanken inte fick eftersättas.

I anslutning till behandlingen av de grundläggande folkrättsliga bestämmelserna avseende den civila sjukvårdens skydd och utmärk-

10SOU 1984:56, s. 221–245.

ning av sjukvårdsanläggningar, sjukvårdsmateriel och sjuktransportmedel föreslog kommittén vidare att det skulle ankomma på Socialstyrelsen att som ansvarig myndighet närmare bestämma om och i vilken utsträckning utmärkning av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel skulle ske.

Slutligen föreslog kommittén att personal inom den civila sjukvårdens krigsorganisation och civilförsvarspersonalen skulle få personliga identifieringshandlingar. Förslag till identitetskort redovisades som bilagor till betänkandet. (Se vidare om detta i förhållande till TP III i kapitel 7.2.4.)

Folkrättsregler för land-, sjö-, och luftkrig

11

Kommittén behandlade vidare frågor om tolkning och tillämpning av de nya reglerna om stridsmetoder, stridsmedel (vapen) och skydd av civilbefolkningen i tilläggsprotokoll I. De nya reglerna kunde inte studeras isolerat från äldre folkrätt utan sågs i samband med tidigare konventioner – främst 1907 års Haagkonventioner om land- och sjökrig, 1925 års Genèveprotokoll, 1936 års notväxling beträffande undervattensbåtars uppträdande under krigstid gentemot handelsfartyg (Londonprotokollet) samt 1949 års Genèvekonventioner.

De regler om stridsmetoder och stridsmedel samt skydd av kombattanter i särskilt utsatta situationer som finns i tilläggsprotokoll I utgör i allt väsentligt en utbyggnad av äldre Haagregler. Kommittén bedömde att dessa regler inte skulle möta några svårigheter vid tillämpning i svenska förband. I andra fall kunde det emellertid uppstå problem vid tillämpningen. Detta gällde exempelvis de olika reglerna om spionage, i vilka det görs en skillnad mellan informationsinsamling inom ett omstritt område respektive ett av fienden kontrollerat område.

Utökat skydd för civilbefolkningen

12

De viktigaste av de nya reglerna i tilläggsprotokoll I gäller civilbefolkningens skydd mot krigets verkningar. Här finns framför allt regeln om förbud mot terroranfall samt mot vad som kallas urskill-

11SOU 1984:56. s. 137–229. 12SOU 1984:56. s. 159–186.

ningslösa anfall. Med detta anses närmast yttäckande anfall mot ett område med en koncentration av civilbefolkning eller av civila objekt där det förekommer vissa militära objekt.

Kommittén fann att förbudet mot urskillningslösa anfall måste tillämpas olika inom och utanför ett stridsområde. Hänsynen till skydd av civila objekt kunde inte drivas lika långt inom ett stridsområde som utanför detsamma. Regeln om förbud mot urskillningslösa anfall kunde enligt kommitténs mening få stort humanitärt värde utan att behöva medföra negativa konsekvenser för svenskt invasionsförsvar.

Sjökrig

13

Folkrättsreglerna för sjökriget ansågs inte påverkas i någon nämnvärd grad genom tillkomsten av tilläggsprotokoll I. Kommittén ansåg att reglerna för sjökrig framstod som starkt föråldrade och konstaterade att det vore önskvärt att internationella förhandlingar kunde inledas i syfte att åstadkomma nya folkrättsliga regler beträffande sjökrigföringen. (Jfr kapitel 4.4.3 om San Remomanualen och delbetänkandet Krigets Lagar SOU 2010:22.) Mot bakgrund av senare års erfarenheter utarbetade kommittén dock ett förslag till tolkning och tillämpning av Londonprotokollet vad gäller svenska ubåtsoperationer.

Luftkrig

14

Beträffande luftkriget påpekade 1984 års kommitté att det rådde brist på moderna folkrättsregler. Tilläggsprotokoll I innebar dock en modernisering vad gäller anfall från luften mot mål på marken. Kommittén poängterade emellertid att bristen på regler för identifiering i påtaglig grad kan öka risken för vådaanfall. (Jfr kapitel 4.4.4 om Luftkrigsmanualen och delbetänkandet Krigets

Lagar,SOU 2010:22.)

13SOU 1984:56. s. 186–193. 14SOU 1984:56, s. 193–199.

Kärnvapenkrig

15

Kommittén redogjorde vidare för Sveriges inställning i fråga om tillämpningen av tilläggsprotokoll I under kärnvapenkrig. Protokollet angavs därvid inte vara tillämpligt i full utsträckning på kärnvapenkrigföring. (Jfr kapitel 4.2.3 om Internationella domstolens rådgivande yttrande om kärnvapen och våra kommentarer i kapitel 4.6.1 om utvecklad praxis rörande kärnvapen.)

1980 års vapenkonvention

16

Avslutningsvis lyfte kommittén fram tillkomsten av 1980 års vapenkonvention och dess tre tilläggsprotokoll som en viss framgång för de humanitära strävandena vad gäller förbud mot vissa konventionella vapen (dvs. inte massförstörelsevapen). I övrigt konstaterade kommittén att det enbart fanns några få äldre folkrättsregler som begränsade användningen av sådana vapen. Kommittén ansåg det därför vara angeläget att ansträngningarna med att få fram ytterligare folkrättsliga begränsningar inom området fortsatte.

Underkastade stora inskränkningar

Sammanfattningsvis drog 1984 års kommitté slutsatsen att Sverige underkastat sig stora inskränkningar vad gäller stridsmetoder och stridsmedel genom att ha biträtt praktiskt taget samtliga gällande folkrättskonventioner inom den humanitära rättens område. Kommittén betonade, i samma anda som dåvarande Överbefälhavaren, att Försvarsmakten i alla situationer borde följa de åtaganden Sverige gjort i och med Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll och förutsätta att även en motpart gjorde det. Om en motpart skulle brista i respekt för konventionerna ansåg kommittén emellertid att Sverige i sin tur måste ha möjligheter att anpassa tillämpningen av reglerna.

15SOU 1984:56, s. 242–243. 16SOU 1984:56, s. 199–204.

3.1.3. Neutralitet

17

Kommitténs uppdrag innefattande även att se över folkrättens regler om neutralitet i landkrig, sjökrig och luftkrig. Tilläggsprotokollen innehöll inte några regler om detta och kommittén såg det inte som sin uppgift att gå in närmare på hur gällande regler borde tolkas i olika situationer.

Kommittén redogjorde för de centrala reglerna i V:e och XIII:e Haagkonventionerna från 1907. Reglerna var enligt kommittén inte heltäckande, men dess brister ansågs täckas upp i stor utsträckning genom efterföljande sedvanerätt. I det sammanhanget kommenterade kommittén att Haagkonventionernas regler om neutralitet redan under det andra världskriget i allt väsentligt utgjorde sedvanerätt.

Kommittén redovisade även de tolkningar av neutralitetsrättens skyldigheter och möjligheter som från svensk sida kommit till uttryck genom förordningar och instruktioner rörande hävdande av rikets oberoende under fred och neutralitet.

3.1.4. Ockupation

18

Kommittén lämnade vidare en relativt fyllig redovisning av folkrättsreglerna om ockupation och de bestämmelser i brottsbalken som är relevanta under ockupation. Kommittén gav också synpunkter på civil verksamhet som kunde förväntas ha särskilt stor betydelse för kvarvarande befolkning inom ockuperat område.

Kommittén framhöll att ockupation är ett temporärt tillstånd som inte får medföra någon ändring i det ockuperade områdets statstillhörighet. Ockupation medför inte heller någon ändring i civilbefolkningens statsrättsliga ställning. Befolkningen är alltjämt medborgare i den så kallade territorialstaten och ska vara lojal mot statsledningen i denna stat. De grundläggande reglerna finns i IV:e Genèvekonventionen från 1949.

Kommittén lämnade även folkrättsliga synpunkter på civil verksamhet inom ett område som har besatts av fienden, samt gav en översikt över vissa straff- och processrättsliga frågor inom ett ockuperat område. Huvudregeln i IV:e Genèvekonventionen är att strafflagstiftningen inom ett ockuperat område ska förbli i kraft.

17SOU 1984:56, s. 259–269. 18SOU 1984:56, s. 271–295.

Folkrätten drar här en klar gräns för straffrättskipningen mellan ockupationsmakten och den ockuperade statens domstolar.

Avslutningsvis kommenterade kommittén i denna del vissa särskilda författningsfrågor (bl.a. beredskapslagstiftningen och fullmaktslagarnas tillämplighet) samt lämnade vissa allmänna anvisningar om civilbefolkningens uppträdande under krig och ockupation.

3.1.5. Folkrättens efterlevnad

19

Haag- och Genèvekonventionerna, liksom tilläggsprotokollen I och II, innehåller särskilda artiklar om staternas ansvar för folkrättens efterlevnad. Särskilt betonas staternas skyldighet att sörja för att de väpnade styrkorna får erforderliga instruktioner samt information om och utbildning i folkrätt. Enligt första tilläggsprotokollet ska inte bara de militära utan också de civila myndigheter som under en väpnad konflikt har ansvar för tillämpningen äga full kännedom om texterna såväl i protokollet som i konventionerna. Kopplat till detta innehåller konventionerna bestämmelser om straffansvar för det fall att personer begår eller beordrar svåra överträdelser av konventionerna.

Straffansvar

20

Kommittén konstaterade att det i dåvarande 22 kap. 11 § brottsbalken fanns en reglering av straffansvaret för folkrättsbrott. Denna reglering ansågs vara godtagbar även med hänsyn till de ökade förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom ratifikationen av tilläggsprotokoll I. Kommittén fann dock att en översyn av bestämmelsen var motiverad och efter en överenskommelse med militäransvarskommittén gjordes en sådan översyn.

Resultatet presenterades i militäransvarskommitténs betänkande Nytt militärt ansvarssystem (SOU 1983:2). 1984 års kommitté anmärkte särskilt att förslaget innebar att det straffrättsliga ansvaret skulle begränsas till svåra överträdelser och att förmännens

19SOU 1984:56. s. 247–257. 20SOU 1984:56. s. 248–254.

ansvar för de underlydandes handlingar skulle komma till klart uttryck.

21

Undersökningsförfarande

22

Bestämmelser om särskilt undersökningsförfarande beträffande påstådda kränkningar av konventionerna fanns redan innan tillkomsten av tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna. Kommittén konstaterade dock att dessa bestämmelser aldrig hade tillämpats i praktiken. På initiativ bl.a. från svensk sida togs därför i tilläggsprotokoll I artikel 90 upp regler om en permanent internationell kommission för undersökande av fakta (International Fact-finding Commission). Kommittén konstaterade att det skulle vara av stort värde om kommissionens behörighet blev generellt erkänd, men att kommissionens kompetens endast hade erkänts av ett fåtal stater (däribland Sverige).

Information och utbildning

23

En viktig uppgift för kommittén var att göra en grundlig undersökning av hur information och undervisning om folkrätten genomfördes i Sverige. Bland annat kartlade kommittén de dåvarande utbildningarna i folkrätt. Genom att ratificera de två tilläggsprotokollen hade Sverige förbundit sig att informera och undervisa totalförsvarsmyndigheterna och deras personal samt civilbefolkningen om folkrättens regler.

Kommitténs ansåg att Försvarsmaktens utbildning väl svarade mot de krav som ställts i artikel 83 i tilläggsprotokoll I. Inom Försvarsmakten pågick folkrättsutbildningen på bred front. Överbefälhavaren hade utfärdat detaljerade bestämmelser och tagit fram utbildningshjälpmedel för utbildningen i folkrätt för alla olika personalkategorier, och utbildningsansvariga chefer m.fl. vid förbanden kunde genomgå veckokurser i folkrätt vid dåvarande militärhögskolan.

21 Brottsbalksbestämmelsen ändrades sedan år 1986 (SFS 1986:645) så att den endast kriminaliserade svåra överträdelser. Andra överträdelser än svåra kan i dag i Sverige förutom enligt allmänna straffbestämmelser straffas med tillämpning av lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret eller genom bestämmelsen i brottsbalken om tjänstebrott av krigsman (21 kap. 14 § brottsbalken). 22SOU 1984:56. s. 256–257. 23SOU 1984:56. s. 303–326.

Kommittén ansåg däremot att den utbildning som gavs inom civilförsvaret inte var tillräcklig i förhållande till artikel 83 i tilläggsprotokoll I. I civilförsvaret var det med något undantag endast befäl som fick utbildning och övning i fredstid. Folkrättsutbildningen fick därigenom en begränsad omfattning och nådde endast en mindre del av personalen Ambitionsnivån borde därför, enligt kommitténs uppfattning, höjas.

När det gällde personalen inom totalförsvaret (förutom Försvarsmakten och civilförsvaret) föreslog kommittén att de skulle få folkrättsutbildning. Kommitténs undersökningar visade på att dessa grupper hade skiftande kunskaper i folkrätt. Målet borde vara att all personal med uppgifter inom totalförsvaret ska känna till huvuddragen i gällande konventioner.

Beträffande frivilligorganisationerna konstaterade kommittén att Svenska Röda Korset sedan länge hade bedrivit information och utbildning i folkrätt, främst beträffande 1949 års Genèvekonventioner. Även andra organisationer hade visat intresse för utbildning i folkrätt. Under medverkan av Svenska Röda Korset och Stiftelsen Gällöfsta kurscentrum hade viss utbildning skett av personal som kunde biträda vid undervisning. Kommittén rekommenderade att den utbildningen borde fortsätta och utökas.

Kommittén gjorde bedömningen att behovet av kunskap i folkrätt skulle komma att öka inom skolväsendet. Kommittén fäste stor vikt vid att den medborgarundervisning som undervisningsväsendet erbjöd skulle omfatta undervisning i folkrätt. Den grundläggande undervisningen borde, som kommittén såg det, påbörjas i grundskolan för att sedan befästas och vidareutvecklas i gymnasieskolan. Kommittén konstaterade att det saknades elementära uppgifter om folkrätt i de läromedel som användes i grundskolans högstadium och att det fanns ett stort behov av detaljerad handledning, bildmaterial m.m. Kommittén fogade till betänkandet läromedlet "Folkrätt, krigets lagar", som delvis ansågs kunna täcka läromedelsbehovet inom skolan.

Inom universiteten och högskolorna var enligt kommittén de studerande vid de juridiska fakulteterna den viktigaste målgruppen, bland annat med hänsyn till Försvarsmaktens och andra myndigheters behov av kvalificerade folkrättsliga rådgivare. Kommittén ansåg att den utbildning som gavs i krigets lagar vid de juridiska fakulteterna borde kompletteras och att uppdragsutbildning i folkrätt borde arrangeras av universiteten.

Sammanfattningsvis kan sägas att 1984 års kommitté kom fram till att det var angeläget att den allmänna kunskapsnivån i folkrätt snarast höjdes. Varje myndighet och organisation borde därvid ansvara för sin egen personals information och utbildning samt själva ansvara för att utbildningsmetoder och materiel utvecklades och anpassades till de egna behoven. För att detta skulle vara möjligt var det dock enligt kommittén viktigt med samarbete, korrekta instruktioner samt information om och utbildning i folkrätt för både militära och civila myndigheter. Utbildningsmaterialet måste hållas aktuellt och ständigt utvecklas.

Juridiska rådgivare

24

Det första tilläggsprotokollets krav på juridiska rådgivare behandlades också av kommittén som ansåg att det borde finnas juridiska rådgivare i den militära organisationen på flera nivåer i både krig och fred. De skulle ge allmänna råd om folkrättsundervisningen inom det militära försvaret och kunde därigenom också spela en inte oväsentlig roll för folkrättsundervisningen inom det civila försvaret. De skulle vidare ge särskild ledning för tillämpningen av folkrättsreglerna vid såväl förberedelser för som genomförande av militära operationer. Kommittén betonade att juridiska rådgivare har olika uppgifter under fredstid och under krigsförhållanden.

De juridiska rådgivarna måste, enligt kommitténs bedömning, finnas hos Överbefälhavaren samt hos det militära försvarets chefer på högre regional nivå, men de borde också finnas hos chefer på lägre regional nivå. Rådgivarna borde även sannolikt dessutom finnas hos fördelningschefer och om möjligt också hos brigadchefer.

Kommittén fann vidare att det fanns olika åsikter om vilken utbildning de juridiska rådgivarna borde ha och om de borde vara yrkesofficerare med juridisk utbildning eller jurister med militär utbildning. Kommittén betonade att man inte kan komma ifrån att andemeningen med artikel 82 är att den juridiska rådgivaren ska vara jurist. Kommittén ansåg därför starka skäl tala för en organisation av jurister med militär tilläggsutbildning som folkrättsliga rådgivare.

24SOU 1984:56, s. 327–332.

3.1.6. Det fortsatta folkrättsarbetet

25

Kommittén betonade vikten av att folkrättsarbetet i fortsättningen vilade på en fast och hållbar organisatorisk grund. Det borde säkerställas att undervisning och information om folkrättsreglerna ingick som en bestående och naturlig del av den vanliga fredsverksamheten. Undervisningsmateriel borde hållas aktuellt och utvecklas. Det behövdes också, enligt kommittén, finnas en fast punkt i den centrala organisationen, från vilken vidareutvecklingen av folkrättsundervisningen kunde följas och överblickas.

Denna del av den centrala organisationen borde också ha till uppgift att ta hand om och föreslå lösningar av uppkommande nya tillämpningsproblem samt att ta initiativ till förbättringar inom tillämpningsområdet, liksom att yttra sig över och ta ställning till uppkommande tolkningsfrågor. Kommittén diskuterade var sådana uppgifter lämpligen skulle kunna fullgöras och fann att flera skäl talade för att ansvaret borde ligga inom Regeringskansliet och i första hand hos det departement som ansvarar för totalförsvarsfrågor, dvs. Försvarsdepartementet.

Kommittén ansåg att det var av vikt att även sakkunskap utanför departementen kunde ställas till Regeringskansliets förfogande och fann att detta önskemål kunde tillgodoses genom att regeringen inrättade en rådgivande nämnd för folkrättsfrågor. I dag är detta Totalförsvarets folkrättsråd. (Se vidare i kapitel 8.2.)

3.2. Vilka följder fick SOU 1984:56?

3.2.1. Nya författningar

1984 års kommitté lämnade inga förslag till ny lagstiftning. Den ansåg att existerande lagar och förordningar i tillräcklig utsträckning förmådde säkerställa de folkrättslig krav som gällande konventioner ålade Sverige. Under slutet av 1980-talet och under 1990-talet tillkom och förändrades dock ett antal författningar under påverkan av analyserna i 1984 års utredning. Även inom Försvarsmakten genomfördes förändringar i interna bestämmelser.

Några exempel på nya författningar med koppling till 1984 års utredning är förordningen (2007:936) om folkrättslig granskning

25SOU 1984:56. s. 339–344.

av vapenprojekt som kom 1994, förordningen (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer samt förordningen (2008:1097) om beredskapspolisen som kom 1986. Det tydligaste exemplet på författningar som baserades på 1984 års utredning är dock förordningen (1986:1029) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten och förordningen (1987:971) om totalförsvarspersonalens folkrättsliga ställning, m.m. Dessa förordningar ersattes senare av totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12).

Totalförsvarets folkrättsförordning

Till stora delar kom förslagen och analyserna i 1984 års betänkande således till uttryck genom totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12), som utfärdades i januari 1990. Förordningen gäller för myndigheter under regeringen och innehåller föreskrifter till ledning för tolkningen och tillämpningen för svensk del av den humanitära rätten i väpnade konflikter (1 §).

Förordningen anger vilken folkrättslig ställning som olika kategorier av personal inom totalförsvaret ska anses ha (2–16 §§) och hur dessa ska identifieras (17–19 §§).

Ansvaret för utbildning och informationsspridning i folkrätt fastställs genom 20 § i förordningen. För att stärka utbildningen och informationsspridningen i dessa frågor gavs Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB) ansvar för samordningen av utbildningen i folkrätt inom totalförsvarets civila del. Krisberedskapsmyndigheten övertog 2002 detta ansvar när ÖCB lades ner och sedan den 1 januari 2009 är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som har ansvaret.

26

De folkrättsliga rådgivarnas funktion och placering (de civila i 31 och 32 §§ samt de militära i 27–29 §§ och 32 §) anges i förordningen. Sedan tidigare fanns det bestämmelser om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten (se nedan), men det var först genom 31 § i denna förordning som ett system med två civila folkrättsliga rådgivare på varje länsstyrelse etablerades. Enligt 31 § i totalförsvarets folkrättsförordning ska de civila folkrättsliga rådgivarna ge länsledningen samt kommunerna råd om hur folkrättens

26 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har ersatt Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar vilka avvecklades den 31 december 2008.

regler i krig och under neutralitet ska tillämpas. Dessa rådgivare ska också delta i länsstyrelsens planläggning och utbildningsverksamhet.

Vidare utpekar förordningen omfattningen av och ansvaret för den utmärkning som ska ske av skyddade objekt (21–26 §§).

Försvarsmaktens föreskrifter och interna bestämmelser

Med stöd av totalförsvarets folkrättsförordning kom Försvarsmakten att utfärda ett antal föreskrifter och bestämmelser. Dessa var, och är än i dag, Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten, Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 1994:1) om Överbefälhavarens föreskrifter om identitetskort m.m. för kombattanter samt för militär sjukvård- och själavårdspersonal, Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 1996:4) om civila åtföljande stridskrafterna, Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 1997:2) om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar samt Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 1996:3) fång- och fångförhörsövningar.

De folkrättsliga rådgivarna i Försvarsmaktens organisation har till uppgift, enligt 27 och 28 §§ i totalförsvarets folkrättsförordning, att ge militära chefer råd om hur folkrättens regler i krig och under neutralitet ska tillämpas. Genom Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten ges detaljerade bestämmelser om dessas placering och kvalifikationer. Föreskrifterna stadgar bl.a. att det inom Försvarsmakten ska finnas folkrättsliga rådgivare vid operativa insatsledningen och vid militärdistriktsstaberna, enligt vad som anges i en bilaga till författningen. Folkrättsliga rådgivare får även tillföras ytterligare organisationsenheter enligt beslut från Högkvarteret.

Vad gäller identitetskort finns interna bestämmelser för såväl kombattanter som för civila som åtföljer stridskrafterna. I Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 1994:1) om Överbefälhavarens föreskrifter om identitetskort m.m. för kombattanter samt för militär sjukvårds- och själavårdspersonal anges att identitetskort senast vid krig eller krigsfara tilldelas den personal som enligt 2 och 3 §§ totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) anses som kombattant (3 §) samt för militär sjukvårds- och själavårdspersonal (7 §). I Försvarsmaktens föreskrifter om civila åtföljande stridskrafterna (FFS 1996:4) stadgas att civil åtföljande stridskrafterna

ska tilldelas särskilt identitetskort. Identitetskortet ska styrka innehavarens ställning som folkrättsligt skyddad person (7 §).

Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 1997:2) om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar är en utförlig redogörelse över den folkrättsliga utbildning som ska ges i krigets lagar till personal inom Försvarsmaktens verksamhetsområde. Med hänvisning till 20 § totalförsvarets folkrättsförordning framhålls särskilt att undervisning om krigets lagar ska ske i den militära utbildningen så att personalen får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krigets lagar.

I FIB 1997:2 anges att utbildningen i krigets lagar ska omfatta humanitär rätt vid väpnade konflikter, neutralitetsrätt och ockupationsrätt (4 §). Vidare anges att det åvilar varje militär chef att se till att underlydande personal, militär och civil, ges utbildning om sina rättigheter och skyldigheter om krigets lagar. Vid varje förband och skola m.m. ska det finnas särskilt utsedd instruktör eller lärare i folkrätt (3 §). Syftet med utbildningen är att ge personalen tillfredsställande kunskap om krigets lagar anpassad till den enskildes befattning och ansvar (5 §). I en bilaga till bestämmelsen ges sedan en detaljerad reglering av utbildningens innehåll, kunskapsmål och minsta tid för teoretisk utbildning i respektive befattning (från menig soldat till högre chefsnivå samt civilanställda).

Även i Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 1996:3) om bestämmelser om fång- och förhörsövningar finns regler om folkrättsliga utbildningar till personal inom Försvarsmakten. FIB 1996:3 föreskriver att en övningsledare vid fång- eller förhörsövningar ska genomgå utbildning som alltid ska omfatta folkrättens regler om skydd för krigsfångar och säkerhetsbestämmelser för respektive typövning (2 §). Utbildning och säkerhetsbestämmelser ska utarbetas och fastställas samt kontrolleras och genomföras av chefen för militära underrättelse- och säkerhetstjänsten eller den han/hon bestämmer ska ha ansvaret för fång- och fångförhörsövningar (1 §).

3.2.2. Senare utredningar

Sedan 1984 års betänkande lämnades har även flera utredningar med humanitärrättslig bäring genomförts. Ett antal av de frågor som 1984 års kommitté lyfte fram har diskuterats vidare i

ytterligare utredningar. Frågan om kombattantstatus för vissa personalgrupper behandlades av såväl i Kombattantutredningen (SOU 1998:123) som Gränsövervakningsutredningen (SOU 2002:4). Dessa betänkanden bereds för närvarande (september 2010) inom Regeringskansliet.

Temporär kombattant eller inte?

I det svenska totalförsvaret finns det som berörts vissa personalkategorier som växlar mellan uppgifter av militär och civil natur. Detta gäller bl.a. polisen, som i krig dels ska fortsätta med sina civila sysslor, dels ska delta i det väpnade försvaret av vårt land. Om Sverige blir part i en väpnad konflikt kommer med andra ord vissa grupper att växla mellan å ena sidan uppgifter som enligt folkrätten förutsätter kombattantstatus och å andra sidan uppgifter där sådan status inte krävs. Folkrätten ger emellertid endast ett begränsat utrymme för byte av folkrättslig status.

Frågan om polisens kombattantstatus har varit föremål för diskussion och utredningar vid flera tillfällen. Enligt gällande författningar är poliser kombattanter under en väpnad konflikt om de används för militära uppgifter. Polisen kan vara en mycket viktig tillgång för det militära försvaret, speciellt i fall då det militära försvaret inte hunnit mobilisera sig vid händelse av t.ex. ett kuppanfall. Problemet är att polisens fredstida funktion – att övervaka den allmänna ordningen samt att beivra, förebygga och utreda brott – även är av vikt i krig. Den återkommande frågan i de utredningar som gjorts är vilken rättslig ställning polisen ska ha under en väpnad konflikt.

För att lösa dilemmat lanserade, som redogjorts för i kapi- tel 3.1.2, 1984 års kommitté förslaget med temporär kombattantstatus. Kommittén bedömde att, även om begreppet inte återfanns i någon konvention, det inte fanns något folkrättsligt hinder mot att använda begreppet temporär kombattant respektive temporär kombattantstatus för personer som inte ingick i reguljära väpnade styrkor, under förutsättning att detta kunde motiveras av vederbörandes växling mellan militär och civil verksamhet. Kommitténs förslag förutsatte dock författningsändringar beträffande polisens ställning i krig.

Förslaget beaktades dock inte dessa delar när totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) antogs. I förordningen anges bl.a. de

grupper vilkas medlemmar ska anses ha folkrättslig ställning som kombattanter. Till dem hör polismän som enligt lagen (1943:881) om polisens ställning under krig deltar i rikets försvar, de som tjänstgör som beredskapspolismän enligt förordningen (1986:616) om beredskapspolisen och som deltar i rikets försvar, skyddsvakter och skyddsområdesvakter

27

som har förordnats enligt lagen

(1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m.

28

, den

personal ur Tullverket som tjänstgör som gränsövervakningspersonal enligt lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m., och slutligen även medlemmar av den organiserade motståndsrörelsen. Begreppen temporär kombattant och temporär kombattantstatus användes inte, varken i totalförsvarets folkrättsförordning eller i någon annan svensk författningstext.

År 1996 gav chefen för Försvarsdepartementet en utredning i uppdrag att se över vilka uppgifter och vilken folkrättslig ställning polisen, hemvärnet och vissa civila skyddsvakter skulle ha i en väpnad konflikt. Utredningen, som antog namnet Kombattantutredningen, redovisade sina slutsatser och förslag i betänkandet Folkrättslig status m.m. (SOU 1998:123). Tillfällig kombattantstatus ansågs inte vara någon bra lösning med hänsyn till att det inte finns uttryckligt stöd för en sådan status i gällande konventionstext. Utredaren föreslog att polispersonal inte skulle ha kombattantstatus överhuvudtaget under en väpnad konflikt.

Polisen är dock inte den enda personalkategori för vilka denna problematik uppkommer. Utredning kom bl.a. fram till att det torde vara svårt att förena folkrättens regler med det sätt på vilket den samordnade gränsövervakningen i krig var organiserad. Mot den bakgrunden fick en utredning i uppdrag att analysera och lämna förslag i frågan om den folkrättsliga ställningen för gränsövervakningspersonalen i väpnad konflikt och annars under höjd beredskap. Denna utredning, som antog namnet Gränsövervakningsutredningen, redovisade sina slutsatser och förslag i betänkandet Gränsövervakning under höjd beredskap (SOU 2002:4).

Båda dessa betänkanden remissbehandlades. Remissbehandlingen av Kombattantutredningens betänkande, visade att det fanns olika åsikter i frågan om polisens folkrättsliga ställning. Regeringen gav därför Rikspolisstyrelsen och Försvarsmakten i uppdrag att

27 Begreppet skyddsområdesvakter utmönstrades den 1 juli 2010 då skyddslagen (2010:305) trädde i kraft. 28 Ersattes av skyddslagen (2010:305) den 1 juli 2010.

gemensamt bl.a. klarlägga behovet av polisens insatser i det militära försvaret inför och vid en väpnad konflikt. Försvarsmakten lämnade i juni 2003 en särskild skrivelse om Försvarsmaktens behov av att vissa myndigheters personals status som kombattanter behålls. Grunden för Försvarsmaktens inställning i frågan var att det svenska totalförsvarets upplägg innebär att vissa grupper – eller personer som ingår i vissa grupper – har ömsom civila, ömsom militära uppgifter om Sverige blir involverat i en väpnad konflikt.

Frågan behandlas för närvarande (september 2010) inom Regeringskansliet.

Utbildningsfrågor

1984 års kommitté fann (se kapitel 3.1.5 om Folkrättens efterlevnad) att det var angeläget att de allmänna kunskaperna i folkrätt snarast möjligt höjdes. Det konstaterades att utbildningen i folkrätt hade inletts och intensifierats inom Försvarsmakten och hos vissa civila myndigheter. Utbildningen för den militära personalen ansågs leva upp till folkrättens krav, medan utbildningen för den civila personalen ansågs vara bristfällig.

Regeringen tillsatte 1985 en utredning (Försvarets personalutvecklingsutredning, Fö 1985:03) för att göra en översyn av utvecklingsmöjligheterna för den civila personalen inom Försvarsdepartementets område. I betänkandet Civil personal i försvaret (SOU 1988:12) föreslogs att all personal inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde och länsstyrelsernas försvarsenheter skulle ges grundläggande utbildning i bl.a. folkrätt. Utredningen fann det otillfredsställande att folkrättsundervisning för Försvarsmaktens civila personal inte ägt rum inom samtliga försvarsmaktsmyndigheter.

Internationella straffrättsutredningen

Utöver de utredningar som följde på 1984 års betänkande, och som vi ovan behandlat, bör ytterligare en utredning med anknytning till den humanitära rätten nämnas här. Mot bakgrund av Sveriges tillträde till Romstadgan tillkallade regeringen den 12 oktober 2000 en särskild utredare för att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller sådana internationella brott som enligt

folkrätten ska föranleda individuellt straffrättsligt ansvar. Utredningen avlämnade i november 2002 betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98).

I betänkandet föreslogs en ny lag om internationella brott med särskilda straffbestämmelser för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Svensk domstol ska enligt förslaget vara behörig att döma för dessa brott oberoende av var eller av vem de har begåtts. Folkmord, brott mot mänskligheten och allvarliga krigsförbrytelser undantas också från reglerna om preskription.

Betänkandet bereds för närvarande (september 2010) inom Regeringskansliet.

3.2.3. Övriga åtgärder

Regeringen vidtog flera andra åtgärder utöver att genomföra författningsändringar och tillsätta utredningar som en följd av 1984 års betänkande. Bl.a. uppdrog regeringen åt flera myndigheter att undersöka sina respektive ansvarsområden utifrån de förslag och analyser 1984 års kommitté hade lämnat. Dessa uppdrag var främst kopplade till frågor rörande folkrättslig utmärkning och utbildning. Vidare togs några initiativ för att bidra till en ökad spridning och efterlevnad av folkrättens regler.

Utmärkning av anläggningar

Dåvarande Statens räddningsverk

29

fick 1987 i uppdrag att belysa

behovet och omfattningen av utmärkning med den internationella civilförsvarssymbolen av civilförsvarsanläggningar såsom ledningscentraler och andra skyddsrum och skyddade utrymmen för befolkning och av civilförsvarsmaterial. Även konsekvenserna av att dessa anläggningar utmärks på allmänna kartor skulle redovisas. Verket fick sedermera även ett genomförandeuppdrag i dessa frågor.

Socialstyrelsen fick 1985 i uppdrag att lämna förslag till plan för produktion, tillverkning, förrådshållning och fördelning av identitetshandlingar och rödakorsarmbindlar. Detta ledde sedermera till att Överstyrelsen för civil beredskap i samråd med Socialstyrelsen

29 Ersattes den 1 januari 2009 av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

påbörjade förhandling med tillverkare om produktion av 400 000 rödakorsarmbindlar för hälso- och sjukvårdspersonalen.

I 1987 års försvarsbeslut anfördes i linje med 1984 års utredning att civila sjukvårdsanläggningar i fred bör utmärkas med rödakorstecken synliga från luften. Socialstyrelsen fick därefter i uppdrag av regeringen att redovisa behovet av utmärkning av civila hälso- och sjukvårdsanläggningar synliga från såväl luften som marken. I samråd med dåvarande Lantmäteriverket

30

undersöktes

även möjligheten att ange större sjukhus på allmänna kartor med rödakorssymbolen.

1984 års kommitté behandlade även frågan om skydd för vissa anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter. 1987 uppdrog regeringen åt dåvarande Statens energiverk

31

att med

utgångspunkt i kommitténs förslag kartlägga vilka dammar och kärnkraftverk som är av sådan natur att det kan ge upphov till farliga följder och svåra civila förluster. Möjligheten att utmärka dessa på allmänna kartor undersöktes i samråd med dåvarande Lantmäteriverket.

Slutligen, uppdrog regeringen 1986 åt Riksantikvarieämbetet att i samråd med Överbefälhavaren och dåvarande Civilförsvarstyrelsen att lämna förslag på objekt som ska åtnjuta speciellt skydd i händelse av krig. Sverige hade i slutet av 1984 (dvs. precis efter 1984 års kommitté hade lämnat sitt betänkande) ratificerat konventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen) och dess tilläggsprotokoll I, så uppdraget var kopplat till dessa förpliktelser och inte endast till det allmänna krav på skydd av kulturell egendom som 1977 års tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna ställde.

Ökad spridning och efterlevnad

Försvarsdepartementets engelska publikation

För att bidra till en ökad spridning av 1984 års betänkande, så väl nationellt som internationellt, gav Försvarsdepartementet 1991 ut skriften International humanitarian law in armed conflict with reference to the total defence system. I huvudsak är skriften en sammanfattning av 1984 års betänkande översatt till engelska. De

30 Lantmäteriet sedan den 1 september 2008. 31 Numera Statens energimyndighet (Energimyndigheten).

avslutande fyra kapitlen innehåller dock vissa tillägg i förhållande till 1984 års betänkande. Tilläggen är främst kopplade till de förändringar och krav som totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) medförde.

Totalförsvarets folkrättsråd

År 1991 inrättades Totalförsvarets folkrättsråd (prop. 1990/91:102) under Försvarsdepartementet. Rådet ska följa utvecklingen inom den humanitära rätten. Rådet ansvarar vidare för samordning och utveckling inom totalförsvarsmyndigheterna varvid särskilt undervisnings- och informationsfrågor ska ägnas uppmärksamhet. Rådet ska slutligen ta initiativ för att främja utveckling, spridning och tillämpning av folkrättens regler inom totalförsvaret. Totalförsvarets folkrättsråd leds av Försvarsdepartementet och har ledamöter från Utrikesdepartementet, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Försvarshögskolan och Svenska Röda Korset. Rådet ger ut en skriftserie med diverse folkrättsliga teman. Under Totalförsvarets folkrättsråds ledning uppdaterades 1984 års kommittés delbetänkande Krigets lagar (SOU 1979:73) under 1996, denna publikation utgör förlaga till vårt delbetänkande Krigets Lagar (SOU 2010:22).

Vapenprojektdelegationen

Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt (Vapenprojektdelegationen) är en myndighet under Försvarsdepartementet vars uppgift är att granska vapenprojekt ur en folkrättslig synvinkel dvs. bedöma huruvida vapnet strider mot humanitärrättsliga regler. Granskningen ska ske i enlighet med vad som sägs i artikel 36 i 1977 års tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna angående skydd för krigets offer. Delegationen ska även följa vad som sker med vapenprojekt av större vikt som tidigare har granskats av delegationen.

Delegationen tillsattes redan 1974 och ansågs därmed uppfylla de förpliktelser som tilläggsprotokoll I föreskrev. Delegationen leds för närvarande av rättschefen vid Försvarsdepartementet och består av åtta ledamöter med folkrättslig, militär, teknisk och medicinsk expertis. Regler för delegationen och dess arbete finns i

förordningen (2007:936) om folkrättslig granskning av vapenprojekt.

Folkrättsdelegationen

Den svenska traditionen med en rådgivande grupp på den humanitära rättens område sträcker sig 40 år tillbaka i tiden och är en viktig del i svenska regeringars engagemang och ställningstaganden inom området. Redan 1972 inrättades den s.k. Folkrättsdelegationen under ordförandeskap av statsrådet Alva Myrdal. Delegationen hade till uppgift att följa utvecklingen inom den humanitära rätten, och dess ursprungliga mandat var kopplat till det omfattande konferensarbete rörande den humanitära rätten som pågick under 1970-talet. 1985 utvidgades delegationens mandat till att även omfatta förberedelse av svenska initiativ inom området. Delegationens arbete var bl.a. av avgörande betydelse när det gällde att förbereda svenska initiativ inför förhandlingarna om tilläggsprotokoll I och II samt 1980 års vapenkonvention (framförallt avseende förbudet mot synförstörande laservapen). År 1985 inrättades i stället för Folkrättsdelegationen Referensgruppen för folkrättsfrågor, vars mandat omfattade alla folkrättsfrågor.

Folkrättsdelegationen kom sedan att återinrättas år 2002 till den form den har i dag som ett rådgivande organ till regeringen. I dag leds delegationen av Utrikesdepartementet, som bl.a. utser ledamöterna. Uppgifterna innefattar bl.a. att identifiera, följa och föreslå prioriteringar av humanitärrättsliga frågor av vikt för svensk utrikespolitik. Delegationen följer och analyserar utvecklingen av den humanitära rätten, liksom samspelet med andra, angränsande folkrättsliga områden. Hit hör bland annat nedrustning och mänskliga rättigheter. Delegationen ersätter inte den gemensamma beredningen inom Regeringskansliet som krävs inför beslut i regerings- eller regeringskansliärenden.

3.3. Totalförsvaret i förändring

Det är i huvudsak inom totalförsvaret som den humanitära rättens förpliktelser aktualiseras. De nationella följder Sveriges internationella humanitärrättsliga åtaganden får, i form av författningar,

utbildning och övningar m.m., riktar sig främst till totalförsvaret och personal inom detta (militär och civil).

1984 års kommitté konstaterade att det svenska totalförsvaret innebar vissa problem när det gällde tillämpningen av den humanitära rätten.

32

Den humanitära rätten bygger på att den militära

organisationen är både i princip och rent faktiskt klart åtskilt från samhället i övrigt. Uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret med sam- och alternativutnyttjande av samhällets resurser – både materiellt och personellt – ligger därför inte i linje med ett humanitärrättsligt perspektiv. Denna problematik syns bl.a. i de analyser och förslag som 1984 års utredning lämnade angående personalkategorier, identifiering och utmärkning.

Vid en kartläggning och analys av Sveriges humanitärrättsliga åtaganden är det nödvändigt att ha förståelse för hur totalförsvaret är organiserat och vilka uppgifter det hanterar. 1984 års kommittés överväganden byggde på hur det dåvarande totalförsvaret var organiserat. Totalförsvaret har därefter genomgått radikala förändringar.

3.3.1. Totalförsvaret

Den svenska totalförsvarstanken är i ett internationellt perspektiv relativt unik. Tanken är att eftersom krig drabbar hela samhället så ska hela samhället delta i beredskapen för krig och krigsfara.

Begreppet totalförsvar användes på många ställen i lagstiftningen under den tidsperiod 1984 års kommitté arbetade, dock utan att tydligt definieras i lag. En definition i lag kom att dröja till in på 1990-talet. Innan dess fanns det dock en definition i den då gällande förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del (ledningsförordningen). Den bestämmelsen ersattes senare av 1 § i dåvarande beredskapsförordningen (1993:242), där totalförsvaret anges vara ”den verksamhet som är nödvändig för att förbereda landet inför yttre hot och för att ställa om samhället till krigsförhållanden. Under krigsförhållanden omfattar totalförsvaret hela den samhällsverksamhet som då skall bedrivas.”

I dag sägs i lagen (1992:1403) om totalförsvar och höjd beredskap att totalförsvar är den verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Under högsta beredskap är totalförsvar

32SOU 1985:45, s. 18.

all samhällsverksamhet som då ska bedrivas. Totalförsvaret består av militär verksamhet (militärt försvar) och civil verksamhet (civilt försvar). Det är dessa två verksamheter som tillsammans ska hindra uppkomsten och mildra effekten av krig samt effektivt säkerställa Sveriges territoriella integritet.

Totalförsvarsresurserna ska även, sedan förändringar i lagen infördes 1996, utformas så att de kan användas vid internationella fredsfrämjande- och humanitära insatser och stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar på samhället (2 §). Det ansvar statliga myndigheter har i kris och under höjd beredskap anges i dag, efter omfattande försvarsreformer, i förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap. Totalförsvaret är med andra ord inte en organisation utan en verksamhet, som nu ofta betraktas som en delmängd i samhällets krisberedskap.

3.3.2. Från invasions- till insatsförsvar

Sedan betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56) avlämnades har stora säkerhetspolitiska förändringar skett – nationellt och internationellt. Några tydliga exempel på globala förändringar är slutet på det kalla kriget och upplösningen av Sovjetunionen samt den ökande förekomsten av icke-statliga aktörer i konflikter. Detta är också gällande för de omfattande förändringarna av totalförsvaret.

Förändrad säkerhetspolitik

En bakgrund till 1984 års kommittés analyser och ställningstagande var 1978 års försvarskommittés betänkande Vår säkerhetspolitik (SOU 1979:42). Försvarskommittén beskrev de troliga säkerhetspolitiska hotbilderna mot Sverige, vilka tydligt präglades av ett hot från dåvarande Sovjetunionen. Försvarsmakten och hela det svenska totalförsvaret ansågs ha som huvuduppgift att skydda det svenska territoriet från främmande stater. Totalförsvarskonceptet byggde på medborgarnas personliga insatser. Försvarskommittén uttryckte det som att totalförsvaret ”bör vara så uppbyggt och organiserat att det är en hela folkets angelägenhet”. Synen på Försvarsmaktens storlek och organisation utgick från 1977 års

försvarsbeslut och ställningstagandet att invasionsförsvaret skulle vara Försvarsmaktens viktigaste uppgift. Svenska förband var i första hand avsedda för operationer inom det egna territoriet.

I dag är hotbilden till stora delar annorlunda än vad den var i mitten av 1980-talet. Som belyses i Försvarsberedningens rapport från 2007, Säkerhet i samverkan (Ds 2007:46), framstår de framtida hoten som mer komplexa och svårförutsägbara. Dagens väpnade konflikter är huvudsakligen inomstatliga och morgondagens mellanstatliga konflikter kan komma att omfatta IT-krigföring, elektromagnetiska vapen och i värsta fall kärnvapen. Under rubriken ”Globala utmaningar och hot” behandlar beredningen, förutom konflikter, även rustning och militära medel, energi- och råvaruförsörjning, miljöpåverkan och klimatförändringar, naturkatastrofer och olyckor, organiserad brottslighet och korruption, terrorism samt teknik/IT.

33

Med anledning av händelserna i Georgien i augusti 2008 genomförde Försvarsdepartementet en fördjupad analys av den säkerhetspolitiska situationen. I prop. 2008/09:140 Ett användbart försvar fann emellertid regeringen att de övergripande mål för Sveriges säkerhet som Försvarsberedningen föreslagit alltjämt var giltiga.

34

Utmaningar och hot mot målen för vår säkerhet är föränderliga, gränslösa och komplexa. Vissa av dessa utmaningar och hot är svåra att förutse och kan uppstå plötsligt, medan andra successivt växer fram. Detta gäller både för utvecklingen i närområdet och i konfliktområden längre bort. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock inte uteslutas i vår region och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.

35

Regeringen anger att Sveriges säkerhet byggs solidariskt i samarbete med andra länder och genom trovärdiga bidrag till nordisk, europeisk och global säkerhet. Samarbete med Nato (främst inom Partnerskap för fred), inom FN, EU, de nordiska länderna och Östersjöområdet ses som nödvändigt för Sveriges säkerhet.

36

33Ds 2007:46 s. 48. Se även exempelvis 11 septemberutredningens betänkande Vår beredskap efter den 11 september (SOU 2003:32) s. 214 f., prop. 2004/05:5 Vårt framtida försvar, s. 13 f. och 25 f. etc., prop. 2005/06:111 Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning, s. 15 och 16. 34Prop. 2008/09:140, s. 14. 35Prop. 2008/09:140, s. 9. 36Prop. 2008/09:140, s. 9 och 20.

Gränsen mellan intern- och extern säkerhet är således mindre tydlig i dag, både för stater, inom regioner och inom EU. I takt med att de traditionella militära hoten från kalla kriget mot Västeuropa har sjunkit undan har nya, asymmetriska och gränsöverskridande hot, som länge legat i bakgrunden, fått alltmer uppmärksamhet. I dag krävs med andra ord en mer omfattande samverkan med andra länder för att förebygga och minska riskerna för att medborgarna ska utsättas för olika former av hot och katastrofer, inklusive miljökatastrofer, ekonomiska kriser, spridning av massförstörelsevapen, terroristaktioner etc.

37

Försvarsreformen

Denna förändrade omvärldsbeskrivning och hotbildsanalys i förhållande till situationen under 1980-talet har lett till att det svenska totalförsvaret sedan slutet av 1990-talet genomgått en mycket stor förändring.

Förändringen startade 1999. Grunden för förnyelsen och moderniseringen lades i prop. 1998/99:74 Förändrad omvärld omdanat försvar och fortsatte sedan med ett antal efterföljande propositioner.

38

För det militära försvarets vidkommande lade

dessa propositioner grunden för ett modernt, flexibelt och rörligt insatsförsvar baserat på allmän totalförsvarsplikt.

Försvarsmakten har ändrat inriktning från ett massivt invasionsförsvar till ett mindre insatsförsvar. Huvuduppgifterna för det militära försvaret är inte endast att försvara Sverige mot väpnat angrepp och hävda Sveriges territoriella integritet, utan också att bidra till fred i vår omvärld och stärka det svenska samhället vid svåra påfrestningar i fred. Den förändrade inriktningen har medfört genomgripande förändringar av både försvarets omfattning och dess struktur, så som förändringar av grundorganisationens storlek, av personalbehovet, samt av antalet totalförsvarspliktiga och deras utbildning.

Försvarsberedningens rapport från juni 2008, Försvar i användning (2008:48), följde upp den tidigare rapporten från 2007 (Ds 2007:46, som nämnts ovan) med tydliga förslag för att skapa ett försvar som är än mer användbart i förhållande till den för-

37Prop. 2008/09:140. s. 28. 38Se ävenprop. 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret, prop. 2001/02:159 Frivillig försvarsverksamhet inom totalförsvaret, prop. 1999/2000:30 Det nya försvaret ochprop. 2004/05:5 Vårt framtida försvar.

ändrade omvärldssituationen, bl.a. vad gäller långtgående samverkan runt Östersjön, konkretisering av militär-civil samordning, ny personalförsörjningsprincip etc.

Ytterligare ett steg mot ett försvar som ska vara mer anpassat efter dagens och morgondagens behov togs sedan genom prop. 2008/09:140, Ett användbart försvar.

39

Regeringen föreslog där bl.a.

åter nya mål och uppgifter för försvaret, nya krav på operativ förmåga, en ny insatsorganisation, ett nytt personalförsörjningssystem, en utvecklad syn på civil-militär samverkan och mer internationellt samarbete med Sveriges grannländer.

Målet med det svenska försvaret ska, enligt prop. 2008/09:140, fr.o.m. år 2010 vara att ”enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet”. Detta ska ske genom att hävda suveränitet och värna suveräna rättigheter och nationella intressen, förebygga och hantera konflikter och krig samt skydda samhället och dess funktioner i form av stöd till civila myndigheter.

40

Vidare uttalade regeringen att det militära försvarets möjligheter att växla mellan olika uppgifter, miljöer, konfliktnivåer och samarbetspartners måste utvecklas och förmågan att integrera civila och militära insatser måste öka.

41

I stället för att ha en nationell

insatsorganisation, en särskild utlandsstyrka och särskilda förband anmälda till internationella styrkeregister m.m. ska det finnas bara en insatsorganisation som är uppbyggd av stående flexibla förband och kontraktsförband. Hemvärnet, nationella skyddsstyrkor och kontraktsförband ska ge försvaret folklig förankring och tillgång till civil kompetens. Frivillighet i stället för värnplikt ska göra grunden för personalförsörjningen i insatsorganisationen. Förändringarna bör enligt propositionen vara genomförda år 2014.

42

Deltagande i fredsinsatser

Mot bakgrund av de ovan beskrivna förändringarna i bedömningen av det säkerhetspolitiska läget, och behovet av internationell samverkan och att aktivt verka för global säkerhet är det naturligt att det svenska deltagandet i fredsinsatser även har genomgått förändringar – främst vad gäller de uppgifter personalen har och

39 Bet. 2008/09:FöU10, rskr. 2008/09:292. 40Prop. 2008/09:140, s. 33. 41Prop. 2008/09:140, s. 10. 42Prop. 2008/09:140, s. 11–13.

under vilken ledning uppdragen utförs. 1984 bidrog Sverige med knappt 600 militär personal till fem stycken FN-ledda fredsinsatser och en ej FN-ledd insats. Uppgifterna var traditionella kapitel VIinsatser, i betydelsen att trupperna hade till uppgift att observera och rapportera om att vapenstillestånd och fredsavtal respekteras, samt att den tillåtna våldsanvändningen grundade sig på självförsvarsrätten.

År 2006 deltog Sverige i 8 fredsfrämjande insatser med ca 800 militärpersonal i tjänst. I juni 2010 var den siffran 935 personer.

43

Personalantalet har således inte förändrats nämnvärt, men en stor skillnad ligger i att deltagandet under senare år täcker ett brett spektra av insatser vilka leds av olika organisationer. Sverige har bidragit med militära förband till insatser med FN-mandat som leds av andra aktörer än FN. Exempelvis leds den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (the International Security Assistance Force in Afghanistan (ISAF)) av NATO, African Union Mission in Darfur (UNAMID) i Sudan leds av FN tillsammans med Afrikanska Unionen. Sverige deltar även i EUledda insatser (i både Afrika och på Balkan).

Uppgifterna för dessa fredsinsatser baseras oftast på ett kapitel VII-mandat från FN:s säkerhetsråd, i vilket vålds- och tvångsmöjligheterna kan vara relativt långtgående. Mandaten för dessa insatser kan, utöver de traditionella uppgifterna, även innehålla komplexa element som demokratistöd, avväpning, skydd av flyktingar, infrastrukturell uppbyggnad, utbildning av polis (dvs. stöd för säkerhetssektorsreform, SSR), upprätthållande av säkerhet, leveranser av humanitär hjälp. Deltagandet i denna typ av fredsinsatser har kommit att aktualisera ett antal frågeställningar – såväl rättsliga och ekonomiska som personella.

I prop. 2008/09:140 anger regeringen att Sveriges engagemang i fredsinsatser under EU:s; FN:s och Natos ledning bör öka.

44

Europeiska unionen

Europeiska unionen har kommit att inta en allt starkare ställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. EU:s nya fördrag innebär att medlemsländerna tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet.

43 www.forsvarsmakten.se (juni 2010). 44Prop. 2008/09:140, s. 29.

Sverige ska med andra ord bidra till EU:s solidariska säkerhet (jfr kapitel 2.3.4).

EU har stridsgrupper (battle groups) som står i beredskap enligt ett alternerande schema. Första halvåret 2008 hade Sverige huvudansvar för den s.k. Nordic Battle Group (NBG) som stod till EU:s förfogande för det fall en EU-ledd insats snabbt behövdes skickas i väg. I stridsgruppen fanns även personal från Estland, Finland, Irland och Norge. Förberedelserna för och etableringen av Nordic Battle Group har varit en viktig del i Försvarsmaktens förändringsprocess mot att bli ett effektivt insatsförsvar med spetskompetens. NBG är anmäld att stå i beredskap under första halvåret 2011.

3.3.3. Från civilt försvar till krisberedskap

De senaste årens försvarspolitiska utredningar och beslut har inte bara ominriktat det militära försvaret, utan även de civila delarna av totalförsvaret har förändrats radikalt. Under den tid som 1984 års folkrättskommitté bedrev sitt arbete beskrevs de civila delarna av totalförsvaret som bestående av civilförsvar, ekonomiskt försvar, psykologiskt försvar samt övrigt totalförsvar.

Senare, genom dåvarande förordningen (1986:294) om ledning och samordning inom totalförsvarets civila del, indelades den ickemilitära verksamheten inom totalförsvaret i ett tjugotal funktioner. För varje funktion utpekades en funktionsansvarig myndighet. Ansvarig för funktionen civil ledning och samordning blev dåvarande Överstyrelsen för civil beredskap. Fortfarande fanns dock en särskild statlig civilförsvarsorganisation, bestående av personal som rekryterades och utbildades med civilförsvarsplikt. Dess uppgifter var att skydda och rädda civilbefolkningen och civil egendom från krigets verkningar. Verksamheten reglerades i dåvarande civilförsvarslagen (1960:74).

För att kunna lösa sina uppgifter över hela landet var civilförsvarsorganisationen utrustad med stora mängder materiel, delvis av samma typ som också brukades inom det militära försvaret. Uppgifterna krävde dessutom en omfattande koordinering med det militära försvaret och det förekom att anläggningar och ledningsplatser brukades gemensamt av det militära försvaret och civilförsvaret.

Uppgifter lades över till kommunerna

I början av 1980-talet inleddes en utveckling mot kommunalt övertagande av ansvaret för civilförsvaret. Den 1 januari 1987 trädde nya bestämmelser i civilförsvarslagen i kraft, varigenom kommunerna övertog ansvaret från staten för den lokala planläggningen av civilförsvarsverksamheten och för ledningen av samma verksamhet i krig. Samtidigt anpassades beskrivningen i lagen av civilförsvarets uppgifter till den definition av civilförsvar som ges i artikel 61 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna.

1985 tillkallades en utredare för att göra en översyn av civilförslagen, lagen om kommunal beredskap med flera författningar (CFL-utredningen). 1989 lade utredningen fram sina förslag (SOU 1989:42), som bl.a. innebar att de nyssnämnda lagarna skulle upphävas och ersättas med en ny lag om civilt försvar. Lagen (1994:1720) om civilt försvar trädde i kraft den 1 juli 1995.

Reformen innebar en avveckling av den statliga civilförsvarsorganisationen och en integrering av civilförsvarsuppgifterna med kommunernas uppgifter inom räddningstjänsten i fred. De nya uppgifterna för kommunerna föranledde också ändringar och tillägg till räddningstjänstlagen. I och med den nya lagstiftningen hade nu kommunerna fått ett fullständigt ansvar för sin verksamhet även under höjd beredskap och krigsförhållanden, inklusive att skydda och rädda civilbefolkningen från krigets verkningar.

Sårbarhets- och säkerhetsutredningen

1999 tillsattes Sårbarhets- och säkerhetsutredningen med direktiv att lämna förslag till principer för att åstadkomma en förbättrad helhetssyn när det gäller planeringen för civilt försvar och beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred.

45

I uppdraget

ingick också att bedöma vilken organisatorisk eller strukturell indelning som borde finnas inom detta område och vilka mål som ska gälla för samhällets förmåga under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred.

Mot bakgrund av utredningens huvudbetänkande Säkerhet i en ny tid (SOU 2001:41) redovisade regeringen i propositionen prop. 2001/02:10, Fortsatt förnyelse av totalförsvaret, vissa principer för

45 Bland tidigare utredningar i frågan kan Ett säkrare samhälle (SOU 1995:19), och Skyldigheter och befogenheter vid svåra påfrestningar på samhället i fred (Ds 1998:32) nämnas.

samhällets beredskap mot allvarliga krissituationer, en översiktlig planeringsstruktur för svåra påfrestningar på samhället i fred och för höjd beredskap samt utgångspunkter för inriktningen av det framtida civila försvaret.

Vidare föreslog regeringen i prop. 2001/02:158, Samhällets säkerhet och beredskap, att dåvarande Överstyrelsen för civil beredskap skulle läggas ned och ersättas med en ny planeringsmyndighet för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred och för höjd beredskap (sedermera Krisberedskapsmyndigheten, vilken sedan den 1 januari 2009 ersatts av MSB).

Nytt krisberedskapssystem

2004 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppdrag att göra en översyn av lagen (1994:1720) om civilt försvar. Huvudsyftet med uppdraget var att få en samlad lagstiftning som var anpassad till gällande planeringsinriktning för det civila försvaret och rådande omvärldsläge. Med utgångspunkt i utredningens överväganden Krishantering och civilt försvar i kommuner och landsting (SOU 2004:134), föreslog regeringen i prop. 2005/06:133, Samverkan vid kris – för ett säkrare samhälle, att lagen om civilt försvar och lagen om extraordinära händelser i fredstid i kommuner och landsting skulle upphöra att gälla och ersättas av ny lagstiftning.

Förslagen godkändes av riksdagen och sedan den 1 september 2006 gäller i stället lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap, lagen (2006:545) om skyddsrum samt lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap. Samtidigt trädde också nya regler för de statliga myndigheternas krisberedskap i kraft genom förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap. Genom dessa författningsändringar började ett nytt krisberedskapssystem ta form. De fredstida hoten står nu tydligt i centrum för beredskapsåtgärderna.

En viktig organisatorisk förändring är att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bildats. Förslag om detta lämnades av Utredningen om en myndighet för säkerhet och beredskap i betänkandet Alltid redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). I prop. 2007/08:92 Stärkt krisberedskap - för säkerhets skull föreslogs att de tre myndigheterna

(Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar) skulle läggas ned och att deras uppgifter från och med 1 januari 2009 skulle utföras av en ny myndighet (MSB).

Sedan den 1 januari 2009 har MSB ansvar för frågor som rör skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Ansvaret avser åtgärder före, under och efter en olycka eller en kris. Uppdraget spänner över hela hot- och riskskalan, från vardagens olyckor till stora katastrofer. MSB ska utveckla och stödja samhällets beredskap mot olyckor och kriser samt bidra till att minska konsekvenserna när en allvarlig olycka eller kris inträffar. Myndigheten har en viktig samordnande roll över sektorsgränser och ansvarsområden. MSB ska samtidigt se till att integrera de verksamheter inom områdena skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar som tidigare bedrevs av Statens räddningsverk, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.

Civil-militär samverkan

I den nationella strategin för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet (skr. 2007/08:51) angav regeringen att ”svenska freds- och säkerhetsfrämjande insatser ska utformas så att de utgör en integrerad och samlad del av svensk politik gentemot det aktuella landet/regionen. De svenska bidragen borde utformas som samlade bidrag, med både militära och civila delar i de insatser där det är efterfrågat och möjligt”. I prop. 2008/09:140 Ett användbart försvar föreslog regeringen således att civil-militär samverkan inför och under insatser internationellt borde stärkas.

46

Även i skrivelsen skr. 2009/10:124 Samhällets krisberedskap – stärkt samverkan för ökad säkerhet anger regeringen att civila och militära aktörer bör verka för samma övergripande mål och i ökad utsträckning samordnas i de internationella insatser där det är efterfrågat och möjligt, för att uppnå synergieffekter i både planering, genomförande och utvärdering av insatser. De civila myndigheternas uppgifter vad gäller krisberedskapsområdet etc. kan således förväntas få fler internationella inslag.

I skr. 2009/10:124 redogör regeringen också för hur civil-militär samverkan nationellt bör utvecklas för ett effektivt resurs-

46Prop. 2008/09:140, s. 110.

utnyttjande. Nationell samverkan mellan civila aktörer och Försvarsmakten bör stärkas, såväl under normala förhållanden som vid en allvarlig händelse i samhället. Arbetet inom samverkansområdena bör enligt regeringen präglas av ett förhållningssätt där civil-militär samverkan eftersträvas. Det ökade behovet av civilmilitär samverkan bör enligt regeringen tillgodoses genom att civila aktörer och Försvarsmakten både kan ge och ta emot stöd från varandra. Möjligheten till regional samverkan bör förbättras och länsstyrelsernas roll i den regionala samverkan stärkas.

Stora förändringar

Totalförsvaret har genomgått stora förändringar. Det militära försvaret har omstrukturerats och både personal och materiel har minskats i mängd. Det civila försvaret kan numera uppfattas som endast en del av det nya krisberedskapssystemet, även om författningsregleringen på området ger uttryck för att krisberedskap och civilt försvar är skilda begrepp som relaterar till olika delar av hotskalan. Tidigare statliga verksamheter inom civilt försvar har integrerats med ordinarie verksamhet inom kommuner och landsting. Civil verksamhet som specifikt syftar till att förbereda Sverige för krig förekommer numera endast i ringa omfattning. Den tidigare civilförsvarsorganisationen, nu räddningstjänsten i krig, tillförs inte längre någon pliktutbildad personal. Den statliga materielen för denna verksamhet har avvecklats eller överförts till kommunerna för användning i fredsverksamheten. Nya ledningskoncept för extraordinära händelser i kommuner och landsting har medfört att tidigare ledningsplatser och andra anläggningar för verksamhet i krig likaså har avvecklats. Det civila deltagandet i internationella insatser förutses öka.

3.4. I vilken utsträckning kan vi använda 1984 års betänkande som utgångspunkt för vårt fortsatta arbete?

Enligt våra direktiv har vi bl.a. i uppdrag att kartlägga de folkrättsliga regler som i dag gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet och som Sverige är bundet av, samt att se hur de genomförts i Sverige. För detta uppdrags genomförande utgör, som

vi inledningsvis nämnde, 1984 års betänkande och efterföljande författningar och utredningar m.m. inom det humanitärrättsliga området en naturlig utgångspunkt.

1984 års utredning var ett viktigt bidrag till analys och systematisering av de humanitärrättsliga åtaganden som följde av Genèvekonventionerna och dess två tilläggsprotokoll. De drygt 25 år som gått sedan betänkandet lämnades har dock inneburit stora internationella och nationella förändringar som kommit att påverka folkrättens utformning, tolkning och tillämpning. Hit hör de säkerhetspolitiska och folkrättsliga följderna av det kalla krigets slut, de nya hotbilderna och dess aktörer och stridsmetoder, vapenutvecklingen, totalförsvarets omvälvande förändringar, följderna av händelserna den 11 september 2001 i USA samt företeelser som det s.k. ”kriget mot terrorismen” och dess påverkan på folkrätten.

3.4.1. Nya frågeställningar

Traktater och sedvanerätt

En viktig förändring som skett sedan 1984 års betänkande är den folkrättsliga utvecklingen i form av nya traktater och sedvanerättslig utveckling. Sverige har undertecknat och ratificerat flera nya konventioner och protokoll bl.a. på det humanitärrättsliga området.

I kapitel 4 redovisar vi de nytillkomna konventionerna och protokollen som Sverige undertecknat sedan 1980-talet. I kapitel 5 behandlar därefter det stora arbete som Internationella rödakorskommittén (ICRC) utfört inom det sedvanerättsliga området med den s.k. sedvanerättsstudien från 2005.

Internationella domstolar

Från 1990-talet har flera internationella domstolar och tribunaler inrättats, i syfte att enskilda individer ska kunna ställas inför rätta för grova brott mot den humanitära rätten. Flera av dessa var tillfälliga (så som Jugoslavien- och Rwandatribunalerna), men 2002 etablerades den första permanenta brottmålsdomstolen någonsin – Internationella brottmålsdomstolen.

Domstolarna (och även till viss del praxis från Internationella domstolen i Haag) har lämnat viktiga bidrag till utvecklingen av den humanitära rätten. Omfattande praxis finns från både Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, och den Internationella brottmålsdomstolen har nu påbörjat sina första fall. I kapitel 4 redovisar vi utvecklingen när det gäller internationella domstolar och den inverkan som praxis från dessa har haft på den humanitära rätten.

Fredsinsatser och mänskliga rättigheter

En annan viktig förändring är utvecklingen av fredsinsatser och Sveriges deltagande i dessa. Komplexiteten i dagens fredsinsatser är (som berörts i kapitel 3.3.2) stor och väcker ett antal folkrättsliga frågeställningar som inte behandlades i 1984 års utredning. Vi kommer att beröra vissa av dessa frågor i kapitel 6. En allmän redovisning av förhållandet mellan mänskliga rättigheter och den humanitära rätten finns i kapitel 2.

Utbildning och informationsspriding

Utvecklingen när det gäller nya folkrättsliga åtaganden, förändrade uppgifter för de olika aktörerna i totalförsvaret samt frågor kring mänskliga rättigheter och fredsinsatser har medfört förändringar när det gäller behoven av utbildning och informationsspridning inom totalförsvaret. Likaså behöver utvecklingen beaktas i förhållande till de civila och militära folkrättsliga rådgivarnas roll och ansvarsområden.

Även dessa frågor faller inom vårt uppdrag och kommer att behandlas i kapitel 8.

Totalförsvarets nya struktur

1984 års kommitté föreslog att ett stort ansvar skulle vila på det civila försvaret när det gällde bl.a. folkrättslig utmärkning, identifiering och utbildning i enlighet med Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I. Som vi redogjort för i detta kapitel har emellertid totalförsvaret (både de militära och civila delarna) genomgått fundamentala förändringar sedan 1984.

Kommunaliseringen av den tidigare civilförsvarsorganisationen har helt ändrat förutsättningarna för Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap

47

att vidta de förberedelser som behövs för att

civilförsvarspersonal ska kunna förses med identitetskort. Förutsättningarna för den utmärkning som ska förberedas och utföras med det internationella kännetecknet för civilförsvar är också väsentligt förändrade.

Ett exempel på problematik kopplat till försvarsreformen är att totalförsvarets folkrättsförordning från 1990, vilken var en av huvudprodukterna från 1984 års betänkande, inte speglar totalförsvarsstrukturen av i dag. Bestämmelserna i förordningen rör delvis verksamheter som bedrivs av kommuner, landsting eller enskilda i stället för staten eller statliga myndigheter. Det gäller inte minst bestämmelserna om civilförsvar samt om civil hälso- och sjukvård.

Att se över dessa frågor ingår inte i kommitténs uppdrag. Ett arbete med översyn av totalförsvarets folkrättsförordning pågår inom Regeringskansliet, bl.a. med anledning av den s.k. Kombattantutredningen (SOU 1998:123).

3.4.2. Slutkommentarer

1984 års kommitté hade i uppdrag att analysera de svenska folkrättsliga åtagandena (främst med fokus på Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll I och II) och ge förslag angående dess tillämpning under krig, neutralitet och ockupation. Kommittén gjorde inom detta område ett mycket gediget arbete som till stora delar fortfarande har giltighet. Betänkandet är alltjämt en värdefull sammanställning och analys av centrala humanitärrättsliga regler och principer utifrån svenska behov och förutsättningar.

De stora reformer som totalförsvaret genomgått sedan 1984, tillsammans med dagens nya säkerhetspolitiska hotbild, innebär enligt vår åsikt inte att Sverige inte längre lever upp till de humanitärrättsliga åtaganden som fanns på 1980-talet. Mot bakgrund av den utveckling som den humanitära rätten, och då inte minst sedvanerätten, genomgått sedan betänkandet lades fram finns det emellertid anledning att överväga hur Sverige i dag på bästa sätt ska leva upp till sina folkrättsliga förpliktelser – inte minst när det gäller utbildning.

47 Tidigare var det dåvarande Statens räddningsverk som hade den uppgiften.

4. Folkrättslig utveckling efter 1984

Folkrätten formas kontinuerligt av de säkerhets- och realpolitiska förutsättningar som råder. Sedan 1984 har bl.a. nya traktater antagits, nya mekanismer för att stärka folkrättens efterlevnad har utvecklats och nya tolkningar av existerande regler och principer har tillkommit. Sverige har bidragit till folkrättens utveckling genom arbete inom både EU och FN. Sverige har även gjort anpassningar av den nationella rätten med utgångspunkt i sina internationella åtaganden.

I detta kapitel redogör vi för delar av denna folkrättsliga utveckling. Redovisningen är i huvudsak kronologisk, men eventuella protokoll till en huvudkonvention behandlas i anslutning till konventionen. De folkrättsliga traktater m.m. som Sverige hade ratificerat redan när 1984 års betänkande lämnades, behandlas inte här. Dessa traktater redovisas och kommenteras i delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22). De centrala traktaterna och dessas genomförande har även inledningsvis kommenterats i kapitel 2.6.

Urvalet av traktater har gjorts med utgångspunkt i regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. Fokus ligger på den humanitära rättens område, men med hänsyn till det svenska försvarets allt större inriktning mot deltagande i fredsinsatser samt de mänskliga rättigheternas ökade genomslag i bl.a. sådana sammanhang har även delar av folkrätten med bäring på dessa områden inkluderats. Våra kommentarer avseende Sveriges genomförande av de behandlade konventionerna och protokollen, de internationella domstolarna och tribunalerna, statspraxis, doktrin samt några aktuella frågeställningar finns samlade i kapitel 4.6.

4.1. Konventioner och protokoll

4.1.1. Kulturkonventionen jämte tilläggsprotokoll I och II

Bakgrund

Konventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt (kulturkonventionen) upprättades i Haag 1954. Konventionen, som antogs inom ramen för Unesco (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization), är avsedd att utgöra ett komplement till tidigare överenskommelser, särskilt Genève- och Haagkonventionerna, i vilka parterna åtar sig att respektera kulturegendom.

Sverige deltog vid förhandlingarna av konventionen, men anslöt sig först 1985 till konventionen och dess tilläggsprotokoll I om återförande av kulturegendom till en stat varifrån kulturegendom förts i samband med ockupation.

Efter riksdagens godkännande av prop. 1983/84:108 beslutade regeringen den 13 september 1984 att ratificera konventionen och den 13 december att ratificera tilläggsprotokoll I. Den 22 januari 1985 lämnade Sverige in ratifikationsinstrumentet (jfr SÖ 1985:7). Konventionen och protokollet trädde i kraft den 7 augusti 1956 och för Sveriges del den 22 april 1985. Till dags dato (september 2010) har 123 stater anslutit sig till konventionen, ytterligare fyra stater, däribland Storbritannien, har undertecknat konventionen. Till dags dato (september 2010) har 100 stater anslutit sig till tilläggsprotokoll I. Ytterligare en stat, Filippinerna, har undertecknat protokollet.

1991 initierades en översyn av konventionen för att ta vara på de erfarenheter man fått i samband med konflikter, och utvecklingen av den internationella humanitära rätten som skett sedan 1954. 1999 antogs därefter tilläggsprotokoll II till konventionen. Protokollet trädde i kraft den 9 mars 2004. Sverige undertecknade protokollet den 26 mars 1999, men har ännu inte ratificerat det. Till dags dato (september 2010) har 56 stater anslutit sig till tilläggsprotokoll II. Utöver Sverige har ytterligare 18 stater undertecknat protokollet.

Konventionens och tilläggsprotokollens innehåll i korthet

Kulturkonventionen innehåller 40 artiklar och ett antal tillämpningsföreskrifter. Genom att ansluta sig till kulturkonventionen förbinder sig parterna att inte använda kulturegendom och dess närmaste omgivning, eller anordningar som används för dess skydd, för ändamål som skulle kunna utsätta dem för skada eller förstörelse i händelse av väpnad konflikt, samt att avhålla sig från varje fientlig handling riktad mot sådan egendom, inklusive repressalieanfall.

Med kulturegendom avses (art. 1) fast och lös egendom av stor betydelse för ett folks kulturarv, byggnader vars huvudändamål är att vara förvarings- och utställningsplats för sådan egendom samt centra för minnesmärken. Bestämmelserna ska tillämpas vid väpnad konflikt även om parterna inte erkänner att krigstillstånd råder.

Det finns i konventionen två graderingar av skyddet av kulturegendom. Ett allmänt skydd (art. 4–6) där respektive stat avgör vad som är viktigt för landets kulturella arv och ett speciellt skydd (art. 8-11) som avser kulturvärden som är av sådan vikt att de betraktas som särskilt värdefulla för världskulturarvet.

Parterna ska under fredstid förbereda skydd av kulturminnesmärken och kulturföremål. I krigstid ska sådan egendom sedan skyddas. Vid ockupation är det ockupationsmaktens ansvar att skydda egendomen. Skyddet av kulturegendom kan endast åsidosättas i de fall då militära skäl absolut kräver sådant åsidosättande. Detta undantag gäller dock bara kulturegendom med det allmänna skyddet (art. 4). Det kan inte göras undantag från skyddet av speciellt skyddad kulturegendom.

Skyddet av kulturegendom ska säkerställas genom att nödvändiga bestämmelser införs i nationell rätt och genom utbildning av militär personal. Dessutom får skyddade utrymmen inrättas för att skydda vissa lösa kulturföremål. Ett särskilt emblem kan användas för att märka ut skyddsobjekt (art. 16-17).

Figur 4.1 Emblemet för skyddsobjekt (blått och vitt)

Tilläggsprotokoll I till konventionen, som innehåller 15 artiklar, är inriktat på att hindra att kulturföremål förs ut från ett territorium.

Om egendom ändå förts ut ska kulturegendomen förvaras och sedan vid krigsslutet föras tillbaka. Ifall kulturegendom förvärvats av någon i god tro är den part som hade ansvar att förhindra utförsel skyldig att betala viss ersättning till den som måste lämna ifrån sig egendomen för att den ska returneras.

Tilläggsprotokoll II till konventionen, som innehåller 47 artiklar, kompletterar kulturkonventionen ytterligare och medför ett antal förbättringar av skyddet för kulturegendom. Bl.a. omdefinieras begreppet militär nödvändighet, som ger möjlighet till undantag från konventionens krav, i syfte att begränsa möjligheten till missbruk. De skyddsåtgärder som ska vidtas under konventionen definieras och bestämmelserna om respekt för kulturegendom utvecklas. En ny högre skyddsnivå beträffande kulturegendom som utgör kulturarv av största betydelse för mänskligheten skapas och en provisorisk skyddsreglering av kulturminnen vid akuta hot införs. Vidare definieras ett antal förfaranden som brott mot konventionen och protokollet. I protokollet ställs även vissa krav på kriminalisering av sådana brott. Protokollet framhåller även betydelsen av en vidare spridning av konventionens och protokollens innehåll genom utbildnings- och informationsprogram och att införa vägledningar och instruktioner för hur det militära regelverket ska hantera kulturhistoriska föremål och kulturminnen.

Avslutningsvis anges i protokollet att en mellanstatlig kommitté ska etableras för att följa upp efterlevnaden av konventionen och protokollet.

Svenskt genomförande

I samband med att Sverige ratificerade konventionen och tilläggsprotokoll I till densamma föreslogs inga förändringar av svensk rätt (se våra förslag i kapitel 7.5.3 med anledning av konventionen). Regeringen angav att de åtgärder som behövdes rörde sig om engångsåtgärder, framför allt inventeringsåtgärder och anbringande av emblem, samt om utbildningsinsatser. Regeringen avsåg återkomma i frågan (prop. 1983/84:108). År 1986 fick Riksantikvarieämbetet i uppdrag att i samråd med dåvarande Överbefälhavaren och dåvarande Civilförsvarsstyrelsen att lämna förslag på objekt som ska åtnjuta speciellt skydd i händelse av en väpnad konflikt.

Föreskrifter om viss tillämpning av kulturkonventionen jämte tilläggsprotokoll I finns i dag i totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12). Där anges att Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser under fredstid ska vidta de förberedelser som behövs för att utmärka sådan kulturegendom som tillförsäkras särskilt skydd enligt konventionen.

Beträffande kraven på utbildning kan nämnas att det enligt Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 1997:2) om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar, ska utbildas i frågan om skydd för kulturföremål inom Försvarsmakten. Även Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (Sida) refererar till konventionen vid sina utbildningstillfällen inom ramen för dess humanitära utbildningsprogram (Advanced Training Program on Humanitarian Action, ATHA).

I sammanhanget kan nämnas att Sverige i samband med en rapport till Unesco den 15 november 1999 (Ku1999/3013/Ka) angav en förklaring om Sveriges syn på tillämpligheten av kulturkonventionen med anledning av att Karlskrona örlogsstad uppförts på 1972 års Världsarvslista.

Av förklaringen framgår bl.a. att Sverige anser att det inte föreligger en direkt relation mellan kulturkonventionen och 1972 års Världsarvskonvention.

1

Vidare anges att kulturkonventionen

inte skyddar kulturegendom som är uppförd och används för militära ändamål (militära kulturobjekt), samt att 1972 års konvention omfattar mer än de kulturobjekt som berörs av kulturkonventionen.

Förklaringen anger också att det inom en kulturmiljö - som exempelvis Karlskrona örlogstad - i varje enskilt fall måste fast-

1 UNESCO:s konvention om skydd för världens kultur- och naturarv.

ställas vilka icke-militära kulturobjekt som uppfyller kriterierna i artikel 1 i konventionen, och att det därefter ska fastställas vilka militära byggnader och installationer som ligger inom icke-militära kulturobjekts omedelbara närområde. Detta ska ses mot bakgrund av att militär användning av icke-militära kulturobjekt eller dess närområde är otillåtet i krigstid, såvida inte militär nödvändighet föreligger.

Sverige har ännu inte (september 2010) ratificerat tilläggsprotokoll II till kulturkonventionen. (Se våra kommentarer i kapitel 4.6.1, avsnitten Särskilt om kulturkonventionen, Sverige bör ratificera fler traktater och Internationella straffrättsutredningens betänkande bör behandlas skyndsamt.)

4.1.2. Tortyrkonventionen jämte dess fakultativa protokoll

Bakgrund

FN:s generalförsamling antog den 9 december 1975 en deklaration om skydd mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, resolution 3452 (XXX). Sverige och vissa andra länder verkade därefter för att man skulle gå vidare och ta fram en internationell överenskommelse mot tortyr. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna tillsatte en arbetsgrupp som påbörjade sitt arbete 1978. Som avslutning på ett omfattande förhandlingsarbete och med arbetsgruppens förslag som underlag antogs sedan den 10 december, 1984, i New York, konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen). Sverige undertecknade konventionen den 4 februari 1985. Efter att riksdagen godkänt prop. 1985/86:17 beslutade regeringen den 12 december 1985 att ratificera konventionen. Ratifikationsinstrumentet lämnades in den 8 januari 1986 (jfr SÖ 1986:1). Konventionen trädde i kraft den 26 juni 1987, även för Sverige. Till dags dato (september 2010) har 147 stater anslutit sig till konventionen, ytterligare 9 stater har undertecknat.

Den 8 september 1992 antogs ändringar i artiklarna 17.7 och 18.5 i tortyrkonventionen. Regeringen beslutade den 29 april 1993 att godta ändringarna. Den 15 maj 1993 deponerades godtagandeinstrumenten (jfr SÖ 1995:55). Ändringarna har ännu (september 2010) inte trätt i kraft.

I syfte att ytterligare stärka förbudet mot tortyr och öka skyddet för frihetsberövade personer antogs den 18 december 2002 ett fakultativt protokoll till tortyrkonventionen. Sverige undertecknade protokollet den 26 juni 2003. Efter att riksdagen godkänt prop. 2004/05:107 beslutade regeringen den 8 september 2005 att ratificera protokollet. Ratifikationsinstrumentet lämnades in den 14 september 2005 (jfr SÖ 2006:17). Protokollet trädde i kraft den 22 juni 2006, även för Sverige. Till dags dato (september 2010) har 54 stater anslutit sig till protokollet, ytterligare 20 stater har undertecknat.

Konventionens och protokollets innehåll i korthet

Konventionen består av 33 artiklar. I ingressen slås bl.a. fast att parterna önskar göra kampen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning mera effektiv överallt i världen. Syftet med konventionen är att förhindra tortyr och skapa ett system av garantier för att den som utför eller utfört tortyr bestraffas.

Konventionens definition av tortyr finns i artikel 1. Enligt denna är tortyr varje handling som genom allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande tillfogas en annan person. Handlingen ska utföras av eller på uppdrag av en person som företräder staten och i ett visst syfte, till exempel för att framtvinga en bekännelse. (Se våra kommentarer beträffande definitionen av tortyr i kapitel 5.4.5. i anslutning till regel 90 om tortyr i ICRC:s sedvanerättsstudie.) Staterna ska förhindra andra handlingar som innebär grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning men som inte kan betecknas som tortyr enligt definitionen i artikel 1, när dessa begås av eller sker på uppmaning eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna (art. 16).

Konventionen (art. 2) slår fast att parterna ska vidta effektiva legislativa, administrativa, rättsliga eller andra åtgärder för att förhindra tortyrhandlingar inom varje territorium under dess jurisdiktion. Inga som helst särskilda omständigheter, varken krigstillstånd eller krigshot, inre politisk instabilitet eller annan allmän nödsituation får anföras för att rättfärdiga tortyr. En order från en överordnad offentlig tjänsteman eller offentlig myndighet får inte

åberopas för att rättfärdiga tortyr. Skyldighet föreligger även att säkerställa att alla tortyrhandlingar utgör brott enligt nationell strafflag (art. 4). Detsamma gäller försök att utöva tortyr samt av någon person vidtagen handling som utgör medverkan till eller deltagande i tortyr. Brotten ska beläggas med adekvata straff, som beaktar deras allvarliga karaktär.

Ytterligare frågor kring jurisdiktion, lagföring, rättsliga garantier, utbildning och information etc. regleras också (se art. 5–10). Parterna ska även se över förhörsregler, instruktioner, metoder och rutiner liksom procedurer för fängsligt förvar och behandling av personer som blir föremål för någon form av gripande, kvarhållande eller frihetsberövande inom något territorium under dess jurisdiktion. De ska vidare se till att undersökningar vidtas vid påstådda brott, att personer har möjlighet att klaga, få sin sak prövad, erhålla gottgörelse etc. (se art. 11–15).

Konventionen (art. 3) innehåller även ett särskilt förbud mot utvisning i sådana fall då en enskild person har välgrundade skäl att tro att han eller hon skulle bli utsatt för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling om han eller hon blev utlämnad eller utvisad till en viss stat, den s.k. ”non-refoulment”- principen.

Artiklarna 17–24 reglerar den internationella kontrollen över konventionens efterlevnad. I enlighet med artikel 17 i konventionen har en kommitté – FN:s tortyrkommitté (Committee against Torture, CAT) upprättats för att granska staternas tillämpning av konventionens regler. Konventionsstaterna ska vart fjärde år rapportera till kommittén om de åtgärder som gjorts och görs för att genomföra konventionen. Kommittén kan också ta emot mellanstatliga och individuella klagomål.

Som inledningsvis nämndes har ändringar gjorts i artiklarna 17.5 och 18.5, vilka ännu inte trätt i kraft. Ändringarna rör vem som ansvarar för ekonomisk ersättning avseende det arbete som sker inom ramen för konventionen av medlemsstaterna och kommittén (CAT).

Avslutande artiklar innehåller regler om undertecknande ratifikation, ikraftträdande m.m.

Protokollet består av 37 artiklar. Syftet med protokollet är att öka frihetsberövade personers skydd mot tortyr m.m. samt att stärka tillämpningen av staters skyldighet att vidta effektiva åtgärder för att förhindra tortyr. Protokollet upprättar ett system för regelbundna besök som genomförs av oberoende inter-

nationella och nationella organ på platser där personer hålls frihetsberövade för att förebygga tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (art.1). I detta syfte slår protokollet fast att en underkommitté ska upprättas för att utföra ett antal funktioner som anges i protokollet (art. 2).

Vidare ska varje part inrätta, utse eller på nationell nivå vidmakthålla en eller flera nationella mekanismer – besöksorgan för att förebygga tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (art. 3). Varje part ska även tillåta besök av underkommittén och av de nationella förebyggande mekanismer som ska inrättas. Dessa besök ska genomföras i syfte att, om så behövs, förstärka skyddet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning för frihetsberövade personer. Med termen frihetsberövande avses i protokollet varje form av kvarhållande, fängslande eller placering av en person i ett offentligt eller privat förvar, som denna person inte har tillåtelse att lämna frivilligt, genom beslut av en rättslig, administrativ eller annan myndighet (art. 4).

Protokollets resterande artiklar reglerar kommitténs arbete och mandat, de nationella förebyggande mekanismerna, förutsättningar för uppskov och ekonomiska bestämmelser samt slutbestämmelser.

Svenskt genomförande

I prop. 1985/85:17 gjordes bedömningen att det inte förelåg något behov av lagstiftning för att Sverige skulle kunna ratificera konventionen. Konventionens krav ansågs uppfyllda genom existerande bestämmelser i främst brottsbalken. Konventionens definition av tortyr bedömdes inte medföra några svårigheter från svensk rättssynpunkt. En sådan handling sades oftast i vart fall täckas av brottet misshandel i brottsbalken. Beträffande de handlingar som ligger nära gränsen till misshandel sades att de torde vara straffbara under något annat brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken. I övrigt resonerades utifrån respektive artikels krav med hänvisning till gällande svenska bestämmelser. Utöver brottsbalken hänvisades bl.a. till utlänningslagen (1980:376)

2

, lagen (1957:668) om utläm-

ning för brott, rättegångsbalken, skadeståndslagen (1972:207), brottsskadelagen (1978:413), lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.

2 Lagen har ersatts i omgångar, nu gäller utlänningslagen (2005:716).

Inför ratificeringen av protokollet ansågs det föreligga vissa behov av författningsändringar. Protokollet bedömdes ha stora likheter med den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (Europarådets tortyrkonvention)

3

. De har samma syfte och en förebyggande funktion med liknande kommittégranskningar. Med anledning av Europarådets tortyrkonvention infördes en särskild lag, lagen (1988:695) med anledning av Sveriges tillträde till den europeiska konventionen mot tortyr m.m. Genom prop. 2004/05:107 gjorde vissa förändringar i den lagen för att uppfylla även protokollets krav (SFS 2005:511). Även lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall kompletterades så att medlemmarna i protokollets underkommitté kom att omfattas. Vad gäller protokollets krav på det nationella besöksorganet gjordes bedömningen att Sverige uppfyller detta genom de kontrollfunktioner som Riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern har. Vid FN:s tortyrkommittés (CAT:s) senaste granskning av Sverige 2008 framfördes kritik och rekommendationer till Sverige på 17 punkter.

4

Det handlade bl.a. om att Sverige inte har infört ett

tortyrbrott i svensk rätt i enlighet med tortyrkonventionens definition av tortyr i artikel 1

5

och att tortyr enligt svenska

bestämmelser inte är undantagna från preskription

6

. Sverige uppmanades av CAT att återkomma inom ett år med svar på fyra av CAT:s rekommendationer. Sverige inkom med svar den 3 juni 2009.

7

Frågorna om särskild straffbeläggning av tortyr och om

preskription behandlades dock inte.

8

Nästa tidpunkt för Sverige att

rapportera till CAT om de åtgärder som gjorts och görs för att genomföra konventionen är den 30 juni 2012.

Även tortyrkonventionens tilläggsprotokolls övervakningsmekanism (modellerad efter Europarådets tortyrkonventions övervakningsmekanism) innebär mandat att göra landbesök. Den

3 Den konventionen antogs den 26 november 1987, regeringen beslutade att ratificera konventionen den 9 juni 1988 och deponerade ratifikationsinstrumentet den 21 juni 1988. Jfr prop. 1987/88:113. 4 Committee Against Torture, UN Doc., CAT/C/SWE/CO/5 (2008), http://daccessdds.un.org/doc/UNDOC/GEN/G08/423/66/PDF/G0842366.pdf?OpenEle ment. 5 Committee Against Torture, UN Doc., CAT/C/SWE/CO/5 (2008), para. 9. 6 Committee Against Torture, UN Doc., CAT/C/SWE/CO/5 (2008), para. 10. 7 Memorandum, Ministry of Foreign Affairs, Department for International Law, Human Rights and Treaty Law, 3 June, 2009. 8 Se angående den förra frågan prop. 2009/10:147, s. 18.

för övervakningen ansvariga kommittén besökte Sverige i mars 2008. I sin rapport efter besöket lämnade den ett flertal rekommendationer och begärde viss ytterligare information.

9

Sverige

svarade på den rapporten den 30 januari 2009.

10

Som nämndes ovan har Sverige också anslutit sig till Europarådets tortyrkonvention. Det kan i sammanhanget nämnas att den för övervakningen av den konventionen ansvariga kommittén (CPT) har besökt Sverige vid fyra tillfällen, senast i juni 2009. Även det besöket resulterade i ett flertal rekommendationer och frågor om kompletterande information.

11

Sverige svarade på dessa i juni

2010.

12

Sveriges arbete med att motverka alla former av tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling bedrivs bl.a. inom ramen för FN, Europarådet och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och i bilaterala kontakter med länder där tortyr förekommer. Mycket av arbetet samordnas numera inom EU i enlighet med EU:s riktlinjer mot tortyr.

13

Riktlinjerna

arbetades fram och antogs under det svenska ordförandeskapet i EU våren 2001.

4.1.3. C-vapenkonventionen

Bakgrund

Systematiska försök att totalförbjuda användningen av kemiska vapen har genomförts sedan slutet av 1800-talet. Sedan 1925 finns ett protokoll rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknade gaser m.m. (1925 års Genèveprotokoll). Om en vapentyp ska totalförbjudas krävs dock även att ett använd-

9 Report on the visit of the Subcommittee on prevention of torture and other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment to Sweden, CAT/OP/SWE/1, 10 September 2008. 10 Replies from Sweden to the Recommendations and questions of the Subcommittee on prevention of torture in its report on the first periodic visit to Sweden, CAT/OP/SWE/1/Add.1, 30 January 2009. 11 Report to the Swedish Government on the visit to Sweden carried out by the European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) from 9 to 18 June 2009. 12 Response of the Government of Sweden to the Report of the European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) on its visit to Sweden from 9 to 18 June 2009, 4 juni 2010. 13 Riktlinjer för EU:s politik rörande tredjeland i fråga om tortyr och andra grymma, omänskliga eller förnedrande straff eller behandlingar. Rådets möte (allmänna frågor) i Luxemburg den 9 april 2001.

ningsförbud kompletteras med nedrustningsavtal som även förbjuder produktion, utveckling, lagring, prov och handel.

Efter andra världskriget kom främst ansträngningarna att riktas mot kärnvapen och först sedan icke-spridningsavtalet mot kärnvapen 1968 var klart, kom förhandlingarna om förbud av kemiska och biologiska vapen i gång på riktigt igen. År 1972 antogs konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring (B-vapenkonventionen). Efter mer än 20 år av förhandlingar kunde sedan nedrustningskonferensen i Genève 1993 enas om en konvention om ett fullständigt förbud mot kemiska vapen. Genom att 1993 års konvention om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen (C-vapenkonventionen) antagits finns nu ett heltäckande förbud mot C-vapen. Konventionen förbjuder även användningen av herbicider (växtförstöringsmedel) som stridsmetod.

C-vapenkonventionen bedömdes vid tidpunkten för dess antagande vara av utomordentlig säkerhetspolitisk betydelse för Sverige, bl.a. i och med att Ryssland hade världens största lager av kemiska vapen. Efter att riksdagen godkänt prop. 1992/93:181 beslutade regeringen den 10 juni 1993 att ratificera konventionen, ratifikationsinstrumentet lämnades in den 17 juni 1993 (jfr SÖ 1993:28). Konventionen trädde i kraft den 29 april 1997. Till dags dato (september 2010) har 188 stater anslutit sig till konventionen, ytterligare två stater har undertecknat, Israel och Myanmar (Burma).

Konventionens innehåll i korthet

Konventionen består av 24 artiklar och tre omfattande bilagor. I ingressen slås bl.a. fast att parterna är fast beslutna att handla för att uppnå effektiva framsteg mot en allmän och fullständig nedrustning, under sträng och effektiv internationell kontroll. Syftet med konventionen är att totalförbjuda kemiska massförstörelsevapen, och att reglera hur de existerande lagren av denna typ av vapen ska förstöras.

För detta syfte totalförbjuds tillverkning, anskaffande, innehav, överföring och användning av kemiska vapen. Med kemiska vapen avses i huvudsak giftiga kemikalier och deras utgångsämnen (utom i de fall då de är avsedda för ändamål som inte är förbjudna enligt

konventionen) samt ammunition och anordningar speciellt utformade för att förorsaka död eller annan skada med användning av giftiga kemikalier. Förbudet kompletteras med utförliga regler för eliminering av befintliga kemiska vapen och produktionsanläggningar för sådana vapen, samt noggrant reglerade mekanismer för kontroll av konventionens efterlevnad. Varje part ska bl.a. för att underlätta kontrollen lämna deklarationer avseende vilka innehav av kemiska vapen och produktionsanläggningar för sådana vapen de har, samt om vilka åtgärder de planerar vidta för att förstöra sådana vapen och anläggningar.

Verifikationsbestämmelserna omfattar bl.a. inspektioner föranledda av misstankar om brott mot konventionen och rutininspektioner av relevanta kemiska anläggningar. Den i Haag i Nederländerna baserade Organisationen för förbudet mot kemiska vapen (OPCW), som upprättades genom konventionen, har till uppgift att genomföra de nämnda inspektionerna. Konventionen reglerar sedan vilka åtgärder som ska vidtas vid brott mot densamma och för att garantera dess efterlevnad.

Konventionen innehåller dessutom vissa regler för underlättande av handel och ekonomisk och teknologisk utveckling på det kemiska området.

Konventionens bilagor innehåller än mer detaljerade bestämmelser och förfaranden för olika delområden i konventionen. Det rör sig om riktlinjer för införande av olika giftiga kemikalier, identifikation av de kemikalier som ska kontrolleras av OPCW, regler beträffande verifikation och destruktion av kemiska vapen och produktionsanläggningar, immunitet och privilegier för inspektionsgruppers medlemmar och om skydd för konfidentiell information.

Svenskt genomförande

Som nämndes ovan bedömdes C-vapenkonventionen vara av säkerhetspolitisk betydelse för Sverige. Det ansågs därför viktigt att konventionen trädde i kraft så snart som möjligt. Innan ratificeringen gjorde regeringen bedömningen att det skulle vara nödvändigt att förändra svensk lag för att helt kunna leva upp till konventionens krav. Med anledning av att det ansågs viktigt med en snabb process lämnade regeringen dock inga lagförslag i prop. 1992/93:181, som föregick Sveriges ratificering.

Regeringen återkom i stället året därpå med förslag på förändringar i svensk rätt (prop. 1993/94:120). Där angavs att de flesta krav konventionen ställer redan tillgodosågs genom gällande lagstiftning. Vissa förändringar bedömdes dock nödvändiga. Detta gällde inledningsvis konventionens bestämmelser om immunitet för representanter av kontrollorganisationen. En komplettering gjordes därför i bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Beträffande den kontroll av utförsel och införsel som konventionsstaterna är skyldiga att upprätthålla angående vissa produkter, liksom för insamling av de uppgifter som behövs för att kontrollera konventionens efterlevnad, gjordes förändringar och tillägg i lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. Denna lag har ersatts vid olika tillfällen och nu gäller lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd. Lagen antogs med anledning av att rådets förordning (EG) nr 1334/2000 av den 22 juni 2000 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export av produkter och teknik med dubbla användningsområden blev gällande i Sverige.

Brott mot konventionen föreslogs i prop. 1993/94:120 omfattas av brottsbalkens bestämmelser genom en ny bestämmelse, 22 kap. 6 a §, som särskilt tog sikte på de förfaranden som konventionen förbjuder. Den svenska jurisdiktionen föreslogs också bli utvidgad till att gälla oavsett var brottet var begånget genom förändringar i 2 kap. 3 § brottsbalken.

För att tillgodose konventionens krav på inspektioner föreslogs även en ny lag (1994:118) om inspektioner enligt Förenta nationernas konvention om förbud mot kemiska vapen. I den angavs att regeringen skulle fatta beslut inför både rutininspektioner och vid inspektioner om misstanke om brott. I och med prop. 2004/05:154 flyttades dock beslutet när det gäller rutininspektioner från regeringen till den myndighet regeringen bestämmer, i detta fall Inspektionen för strategiska produkter (ISP). ISP är således utsedd till nationell myndighet för svensk räkning i förhållande till C-vapenkonventionen. I och med detta har ISP anförtrotts vissa uppgifter rörande konventionens genomförande i Sverige, jfr förordningen (2007:1219) med instruktion för Inspektionen för strategiska produkter.

Även Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har deltagit i arbetet med C-vapenkonventionen ända sedan förhandlingarna

som ledde fram till konventionen. FOI stöder, i stor utsträckning, ISP i arbetet med att genomföra konventionen nationellt. De deltar t.ex. med expertpersonal vid inspektioner som OPCW genomför i Sverige. FOI stöder även det svenska, och i viss mån det internationella, arbetet med konventionen ur flera andra aspekter. Stödet är både av laborativ karaktär och mer generellt tekniskt/policy-stöd. FOI är ett s.k. ”OPCW Designated Laboratory” som upprätthåller kompetens och resurser för att ta emot och analysera prover vid t.ex. påstådd användning av kemiska stridsmedel. De upprätthåller kompetens inom området med hjälp av ekonomiskt stöd från UD och deltar minst en gång per år i ett laboratorietest som ordnas av OPCW. FOI deltar även i det gemensamma internationella arbetet mellan liknande laboratorier i andra medlemsstater och bidrar med analysdata till OPCW:s gemensamma databas. FOI har också den enda anläggning i Sverige som har tillstånd att tillverka de ämnen (dvs. kemiska stridsmedel och relaterade kemikalier) som behövs som referenskemikalier för analysverksamheten samt för FOI:s skyddsforskning. Den andra typen av arbete som genomförs vid FOI med anknytning till Cvapen konventionen/OPCW är direkt arbete tillsammans med UD inför och under de olika mötesserier vid OPCW som underhåller, tolkar och genomför konventionen. I tekniska frågor avtappas kunskap som bl.a. byggts upp i det laborativa arbete som beskrivs ovan.

C-vapenkonventionen och dess organisation (OPCW) innebär etableringen av en regim som kontinuerligt ger upphov till arbete från svensk sida. När konventionen undertecknades fanns en rad utestående frågor, många av teknisk natur, som inte erhöll någon lösning. Detta innebar i sin tur att förhandlingarna kring dessa fortsatte dels under den förberedande kommittén (”PrepCom”), dels genom informella konsultationer under exekutivrådet. Detta arbete har lett till beslut som påverkar genomförandet av konventionen i Sverige. Därutöver genererar den allmänna tekniska utvecklingen ett behov av justeringar och tolkningar av konventionens bestämmelser. Därav de förändringar av svensk rätt i flera omgångar som nämnts ovan.

OPCW presenterar varje år en så kallad ”Verification Implementation Report” som beskriver organisationens arbete med att övervaka efterlevnaden. I denna rapport noteras om det förekommit några oklarheter. Sveriges efterlevnad av konventionen har där bedömts vara god. OPCW:s tekniska sekretariat har även gjort

en detaljerad genomgång av medlemsstaternas nationella genomförande av konventionen. Sveriges genomförande bedöms där vara mycket gott, med undantag för det immunitets- och privilegieavtal som ska tecknas med OPCW. Sverige har nämligen inte ännu fullgjort skyldigheten att teckna ett sådant avtal med OPCW (se våra kommentarer om detta i kapitel 4.6.1).

4.1.4. Revidering av 1980 års vapenkonvention jämte protokoll II, IV och V till konventionen

Bakgrund

1984 års kommitté behandlade konventionen om förbud mot eller inskränkningar i användningen av vissa konventionella vapen som kan anses vara ytterst skadebringande eller ha urskillningslösa verkningar (1980 års vapenkonvention) med protokoll I–III (se kapitel 2 och 3). Protokoll I gäller icke-detekterbara fragment, protokoll II gäller minor, försåtvapen och andra anordningar och protokoll III behandlar brandvapen. 1984 års kommitté ansåg att frågorna som reglerades i konventionen och protokollen hade mycket stor betydelse från humanitär synpunkt och påpekade att det från svensk sida fanns ett intresse av att ett antal frågor gjordes till föremål för nya förhandlingar, så snart sådana kunde äga rum.

Så blev också fallet. En stor konferens om granskning och ändring av 1980 års vapenkonvention och protokoll II sammankallades av FN:s generalsekreterare på initiativ av konventionsparterna. I samband därmed antogs den 13 oktober 1995 protokoll IV om synförstörande laservapen. Efter riksdagens godkännande av prop. 1995/96:210 beslutade regeringen den 5 december 1996 att ratificera protokollet och lämnade in ratifikationsinstrument den 15 januari 1997 (jfr SÖ 1996:56). Protokollet trädde i kraft den 30 juli 1998, även för Sverige. Till dags dato (september 2010) har 97 stater anslutit sig till protokollet.

Under granskningskonferensen enades även parterna den 3 maj 1996 om vissa revideringar i protokoll II om förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåt och andra anordningar (se även kapitel 4.1.5 om Ottawakonventionen). Efter riksdagens godkännande av prop. 1996/97:145 beslutade regeringen den 12 juni 1997 att ratificera det reviderade protokollet. Sverige lämnade in ratifikationsinstrument den 16 juli 1997 (jfr SÖ

1997:33). Protokollet trädde i kraft den 3 december 1998, även för Sverige. Till dags dato (september 2010) har 93 stater anslutit sig till protokollet.

Under ett möte i december 2001 enades även parterna om att anta en ändring av artikel 1 i själva konventionen, angående tillämplighet vid icke-internationella väpnade konflikter. Sverige lämnade in ratifikationsinstrument den 3 december 2002. 72 stater har till dags dato (september 2010) anslutit sig till ändringen, som trädde i kraft den 18 maj 2004.

Efter initiativ från bl.a. ICRC år 2000 antog parterna den 28 november 2003 ett protokoll V till 1980 års vapenkonvention om explosiva lämningar efter krig. Bakgrunden var bl.a. de allvarliga problem som s.k. klusterammunition orsakade civilbefolkningen under och efter Kosovokriget 1999. Efter att riksdagen godkänt prop. 2003/04:72 beslutade regeringen den 13 maj 2004 att ratificera protokollet och lämnade in ratifikationsinstrument den 2 juni 2004 (jfr SÖ 2004:47). Protokollet trädde i kraft den 12 november 2006. Till dags dato (september 2010) har 68 stater anslutit sig till protokollet.

Protokollens och konventionsändringens innehåll i korthet

I protokoll IV stadgas att det är förbjudet att använda laservapen som är särskilt konstruerade för att bestående förstöra en normal synförmåga. Protokollets parter får inte heller överföra sådana vapen till andra. Parterna ska vidare vidta alla möjliga försiktighetsmått för att undvika bestående synförstörelse när de använder lasersystem. Synförstörelse som uppstår som en bi- eller indirekt verkan av legitim militär användning av lasersystem omfattas inte av protokollet.

I det reviderade protokoll II utsträcks protokollets tillämpning till icke-internationella väpnade konflikter. Protokollet innehåller förbud mot användningen av icke-detekterbara truppminor och detekteringsskydd. Krav ställs på självförstöring eller självneutralisering kompletterat med självdeaktivering för avståndsutlagda truppminor och för truppminor som inte är inhägnade eller bevakade. Vissa restriktioner görs även beträffande användningen av avståndsutlagda minor. Överföring av icke-detekterbara truppminor förbjuds medan överlåtelse, import och export av andra minor begränsas. Parterna åtar sig vidare att röja de minfält de

lägger ut. Avslutningsvis medför protokollet att skyddet mot verkningar av minor förstärks för bl.a. fredsbevarande styrkor och humanitära operationer.

Protokoll V gäller s.k. explosiva lämningar efter krig med syftet att minimera följderna av dessa lämningar för människor. Åtgärderna som omfattas är i huvudsak sådana som ska vidtas efter en väpnad konflikt, så som röjning av explosiva lämningar. Vidare regleras delgivning av uppgifter och skydd av civilbefolkningen från följderna av explosiva lämningar och villkor för internationellt samarbete på området. I huvudsak avser protokollet framtida väpnade konflikter, vilket är normalfallet i internationella överenskommelser av denna typ, men innehåller även i begränsad utsträckning uppmaningar att bistå länder med nu aktuella röjningsinsatser och vård och rehabilitering av redan skadade. Till viss del behandlas även åtgärder för att minska förekomsten av explosiva lämningar efter krig.

Revideringen av artikel 1 i 1980 års vapenkonvention innebär kortfattat att konventionens tillämpningsområde utsträcks till att även gälla i icke-internationella väpnade konflikter. Med andra ord är parterna i dag bundna att tillämpa konventionens och tilläggsprotokollens bestämmelser i alla typer av väpnade konflikter.

Det bör noteras att det inte finns någon särskild efterlevnadsmekanism knuten till 1980 års vapenkonvention eller dess protokoll.

Svenskt genomförande

Beträffande protokoll IV som reglerar användningen av laservapen gjorde regeringen i samband med Sveriges anslutning till protokollet bedömningen att det inte var nödvändigt att ändra svensk lag för att leva upp till protokollets krav (prop. 1995/96:210). Existerande bestämmelser i 22 kap. 6 § brottsbalken, 6 och 21 §§strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1992:1300) om krigsmateriel ansågs, tillsammans med gällande riktlinjer för krigsmaterielexport, vara tillräckliga vad gäller de förfaranden med laservapen som protokollet förbjuder. Riktlinjerna för krigsmaterialexport angav bl.a. att tillstånd för export inte får ges om det skulle strida mot internationella överenskommelser som Sverige biträtt.

Även när det gällde det reviderade protokoll II som gäller minor gjorde regeringen bedömningen att Sverige kunde uppfylla sina

åtaganden enligt protokollet utan lagändringar (prop. 1996/97:145). I detta sammanhang kan anmärkas att förändringar i brottsbalken, som senare gjordes i och med tillträdet till Ottawakonventionen, kommer att behandlas i kapitel 4.1.5.

Inte heller protokoll V som behandlar s.k. explosiva lämningar bedömdes vid Sveriges tillträde medföra några behov av förändringar i svensk lag (prop. 2003/04:72). Protokollet bedömdes ligga helt i linje med svensk politik. Den svenska politiken beträffande minhantering omfattade t.ex. redan oexploderad ammunition.

4.1.5. Ottawakonventionen

Bakgrund

Användandet av truppminor (även kallade antipersonella minor) begränsades tidigare inom den internationella humanitära rätten av distinktionsprincipen och förbudet mot att orsaka överflödig skada eller onödigt lidande. Landminor, däribland truppminor, reglerades specifikt för första gången genom protokoll II till 1980 års vapenkonvention. Protokollet innebar dock inget totalförbud mot användandet av truppminor, utan endast regler för användning av sådana.

Under arbete med översyn av protokoll II till 1980 års vapenkonvention märktes dock ett intresse för initiativ mot ett utökat förbud av truppminor. Även inom EU gjordes under 1990talet gemensamma ansträngningar i syfte att förstärka de åtgärder som EU redan vidtagit för att totalt eliminera truppminor i hela världen och att lösa de problem som redan orsakats av dem. (Jfr t.ex. Gemensam åtgärd om antipersonella minor, 97/817/GUSP, 28 november, 1997.) Även FN:s generalförsamling behandlade resolutioner inom minområdet, bl.a. tre stycken år 1997.

Stora delar av det internationella samfundet var med andra ord redo för ett totalförbud av truppminor. Möjligheterna att uppnå den konsensus i frågan som krävs i processen inom ramen för 1980 års vapenkonvention var dock små, så förhandlingar om ett totalförbud påbörjades i stället i den s.k. Ottawaprocessen. År 1997 antogs sedan konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor), den s.k. Ottawakonventionen. Sverige undertecknade konventionen den 4 december 1997 och efter riksdagens godkännande av

prop. 1997/98:175 beslutade regeringen den 26 november 1998 att ratificera konventionen. Sverige lämnade in ratifikationsinstrument den 30 november 1998 (jfr SÖ 1998:61). Konventionen trädde i kraft den 1 mars 1999, för Sverige den 1 maj 1999. Till dags dato (september 2010) har 156 stater anslutit sig till konventionen. Ytterligare två stater har undertecknat, Polen och Marshall Islands.

Konventionens innehåll i korthet

Konventionen består av 22 artiklar. I ingressen betonas vikten av att samarbeta med att röja och förstöra truppminor över hela världen samt bidra till vård och rehabilitering av minoffer. Vidare uttrycks uppskattning för de ansträngningar som gjorts av enskilda organisationer, däribland Internationella kampanjen mot landminor (International Campaign to Ban Landmines, ICBL) och ICRC, med syftet att förbjuda truppminor.

Ottawakonventionen syftar till att helt eliminera truppminor som vapen. För att nå det syftet förbjuder konventionen (art. 1) parterna att, under alla omständigheter, utveckla, producera, på annat sätt förvärva, lagra, bevara eller överföra till någon, direkt eller indirekt, truppminor. Med en truppmina menas enligt konventionen en mina som är utformad för att explodera genom en persons närvaro, närhet eller kontakt och som försätter ur stridbart skick, skadar eller dödar en eller flera personer. Vidare förbjuds att assistera, främja, gynna eller på något sätt förmå någon att delta i aktiviteter som är förbjudna under konventionen. Ett undantag i totalförbudet görs bl.a. för det antal truppminor som behövs för utbildning och träning av minröjningspersonal och utveckling av minröjningsteknik (art. 3).

Utöver det inledande totalförbudet innehåller konventionen bestämmelser om förstöring av minor och andra åtgärder för de fall minor redan använts. Parterna i konventionen förbinder sig att alla lagerhållna truppminor under dess kontroll ska förstöras så snart som möjligt, dock senast fyra år efter att konventionen trätt i kraft för parten i fråga (art. 4). Vidare ska minfält under en parts jurisdiktion röjas så snart det är möjligt, dock senast inom tio år, med möjlighet till viss förlängning (art. 5). Dessutom ska möjliga minfält identifieras och parterna ska vidta åtgärder för att människor inte ska skadas där.

Konventionen reglerar även relativt omfattande hur parterna kan samarbeta och ge varandra bistånd i arbetet med att eliminera alla truppminor och vidta åtgärder för förstöring och hjälp till minoffer.

Vidare innehåller konventionen bestämmelser som syftar till att förmå staterna att leva upp till kraven i konventionen. Parterna är skyldiga att lämna årliga rapporter beträffande genomförande, innehav, åtgärder som vidtagits etc. Ett viktigt instrument när det gäller efterlevnad är den möjlighet som konventionen ger att en särskilt utsedd undersökningsdelegation inspekterar misstänkta konventionsbrott. En stat som blir föremål för en sådan inspektion ska samarbeta med delegationen och bl.a. se till att den får tillträde till anläggningar m.m.

Svenskt genomförande

Redan den 13 december 1996, dvs. innan Ottawakonventionen antagits, beslutade riksdagen om ett totalförbud av truppminor och att befintliga lager av sådana minor, med undantag för de som behövs för forskning och utbildning beträffande minröjning, skulle förstöras senast 2001. Inför den svenska ratificeringen gjorde dock regeringen bedömningen att ett antal författningsändringar ändå var nödvändiga för att helt leva upp till konventionens krav (prop. 1997/98:175).

En ny straffbestämmelse som direkt tar sikte på de förfaranden med truppminor som förbjuds i Ottawakonventionen infördes i 22 kap. 6 b § brottsbalken. Olovlig befattning med minor upptogs även bland de brott som svensk domstol är behörig att döma över enligt svensk lag oavsett om brottet begåtts utomlands och utan avseende på gärningsmannens nationalitet samt oberoende av om gärningen är straffbar enligt lagen på gärningsorten (2 kap. 3 § brottsbalken).

För att leva upp till konventionens krav kring inspektioner av så kallade undersökningsdelegationer infördes en ny lag (1998:1705) om inspektioner enligt konventionen om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring. Lagen har kompletterats med en förordning (2000:22) med samma namn. En undersökningsdelegation enligt konventionen tillförsäkrades även immunitet genom

ett tillägg i bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall.

Beträffande konventionens bestämmelser om åtgärder för att handskas med konsekvenserna av tidigare användning av truppminor kan nämnas att Sverige varje år ger ett ekonomiskt stöd till minhantering, främst via Sida. I Sidas anvisningar för minhanteringsinsatser sägs bl.a. att minhantering är en långsiktig uppgift och att verksamheten kommer att vara givarberoende för sin överlevnad.

14

Sidas pågående minhanteringsinsatser består i huvudsak av

minröjning, minupplysning samt stöd till minoffer. Stöd till studier och utveckling av minhanteringskunnande och stöd till mindrabbade utvecklingsländers kapacitetsuppbyggande av nationella minhanteringsinstitutioner (Mine Action Centers, MAC) är viktiga delar av stödet. Under åren 2005–2007 har Sida bidragit med mellan 80 och 118 miljoner kronor varje år till organisationer och länder för minhanteringsinsatser. Pengarna har tagits från dels det humanitära anslaget (humanitärt bistånd), dels från regionanslagen (utvecklingsbistånd).

Avslutningsvis kan nämnas att Sverige fullföljer den årliga rapportering som krävs enligt konventionen.

Vidare presenterade regeringen år 2002 en samlad syn på minhantering.

15

Denna belyser bl.a. vikten av att myndigheter

samordnar sin minröjningsrelaterade verksamhet. I denna utpekas Försvarsmakten vara Sveriges operativa organ avseende militär minröjning och Statens räddningsverk

16

ska vara det avseende

humanitär minröjning. Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum (Swedish EOD and Demining Centre, Swedec) ska vara totalförsvarets samlade kompetenscenter i dessa frågor och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) ska bidra med forskning och utveckling.

14 Inriktning för Sidas stöd till minverksamheter, godkända den 18 juli 2002. 15 Regeringens samlade syn på minhantering, Fö2002/350/MIL, 2002-05-23. 16 Den 1 januari 2009 övertog Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) Statens räddningsverks uppgifter.

4.1.6. Barnkonventionen jämte dess fakultativa tilläggsprotokoll om barnets rättigheter i väpnade konflikter

Bakgrund

I en väpnad konflikt har barn enligt den humanitära rätten dels det generella skydd som gäller för civila, dels ett särskilt skydd som extra skyddsvärda (jfr art. 14, 17, 23–26, 38, 49–51, 68, 76, 82, 85, 89, 94, 119, 132 i GK IV, art. 74–78 TP I och art. 4, 6 i TP II). Det generella skyddet för barn som inte deltar i fientligheter i en internationell väpnad konflikt utgörs bland annat av regler rörande skydd av civila enligt IV:e Genèvekonventionen samt i tilläggsprotokoll I och II. Det särskilda skyddet gäller t.ex. i vissa situationer såsom evakueringar, och gäller även vid assistans och omvårdnad, vid identifiering, behandling av ensamma barn, utbildning och för internerade barn samt vid deras frigivning. Barn under 18 år undantas också helt från dödsstraff. Parterna åläggs vidare att garantera fri genomfart för förnödenheter som mat, kläder m.m. för barn under 15 samt att barn under 15 tilldelas extra födoämnen.

I tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna reglerades barns deltagande i väpnad konflikt för första gången. Enligt tilläggsprotokoll I, artikel 77 ska parterna vidta alla genomförbara åtgärder för att förhindra att barn under 15 år deltar direkt i fientligheter medan rekrytering av barn under 15 år förbjuds. Parterna uppmuntras vidare att i första hand rekrytera de äldre i gruppen personer mellan 15 och 18 år. I tilläggsprotokoll II förbjuds dock både rekrytering och deltagande i fientligheter av barn under 15 år i interna konflikter.

Skyddet för barn i väpnade konflikter regleras även enligt andra internationella konventioner. FN-konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen) slår fast barnets grundläggande rättigheter och gäller även i en väpnad konflikt. Efter att riksdagen godkänt prop. 1989/90:107 beslutade regeringen den 1 juni 1990, som en av de första staterna, att ratificera barnkonventionen, ratifikationsinstrumentet inlämnades den 29 juni 1990 (jfr SÖ 1990:20). Konventionen trädde i kraft den 2 september 1990. Till dags dato (september 2010) har 193 stater anslutit sig till konventionen. USA och Somalia har undertecknat men inte ännu anslutit sig.

Sedan barnkonventionen antogs har frågan om att det i stället bör slås fast en 18-årsgräns för barns inblandning i väpnade konflikter varit uppe för debatt. Den debatten ledde till att FN:s fakultativa tilläggsprotokoll om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter skapades. Sverige undertecknade protokollet den 8 juni 2000. Efter riksdagens godkännande den 20 november 2002 av regeringens prop. 2001/02:178 beslutade regeringen att ratificera protokollet den 12 december 2002. Sverige lämnade in ratifikationsinstrumentet den 20 februari 2003 (jfr SÖ 2003:13). Protokollet trädde i kraft den 12 februari 2002 och för Sverige den 20 mars 2003. Till dags dato (september 2010) har 136 stater anslutit sig till protokollet.

Konventionens och protokollets innehåll i korthet

De artiklar i barnkonventionen som är aktuella i detta sammanhang är artiklarna 38 och 39. Artikel 38 i barnkonventionen sätter en gräns vid 15 år för både deltagande i strid och rekrytering till väpnade styrkor, medan konventionen i övrigt stadgar att barn är personer under 18 år. Anledningen till de olika åldersgränserna kan antas bero på att frågan om barns inblandning i strid redan var reglerad inom den internationella humanitära rätten, som visats ovan, när barnkonventionen förhandlades fram. Konventionsstaterna ska vidare i enlighet med sina åtaganden enligt internationell humanitär rätt att skydda civilbefolkningen i väpnade konflikter vidta alla tänkbara åtgärder för att skydda och vårda barn som berörs av en väpnad konflikt. Enligt artikel 39 ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av barn som utsatts för t.ex. väpnade konflikter.

Protokollet innehåller 13 artiklar. I ingressen anges att barnets rättigheter kräver särskilt skydd. Vidare poängteras behovet av att stärka de rättigheter som barn erkänts i konventionen, framför allt behöver barns skydd från inblandning i väpnade konflikter stärkas.

Det viktigaste protokollet medfört är att åldersgränsen för barns deltagande i strider höjts. Parterna åläggs enligt artikel 1 att vidta alla genomförbara åtgärder för att säkerställa att medlemmar av deras väpnade styrkor som är under 18 år inte deltar direkt i fientligheter. Även åldern för tvångsrekrytering till väpnade styrkor höjdes, i och med protokollets artikel 2, till 18 år. Åldersgränsen

för barn som deltar i strider har således höjts från 15 år till 18 år jämfört med barnkonventionens artikel 38 och tidigare bestämmelser inom den humanitära rätten.

Parterna åtar sig även att höja minimiåldern vid frivillig rekrytering med beaktande av principerna i artikel 38.3 i barnkonventionen, dvs. att man i första hand ska rekrytera de som är äldre i åldersgruppen 15 till 18 år, och med beaktande av att personer under 18 år ska erkännas ett särskilt skydd. När en stat ansluter sig till protokollet ska den lämna en förklaring om vilken ålder den tillämpar, 16, 17 eller 18 år (art. 3).

Väpnade icke-statliga grupper bör förhindras att rekrytera barn (art. 4). Eftersom dessa grupper inte är eller kan vara parter i protokollet ska i stället staterna vidta alla genomförbara åtgärder, inklusive rättsliga sådana, för att förhindra att sådana grupper under några omständigheter rekryterar eller använder personer under 18 år i fientligheter.

Vidare slås fast att om det finns bestämmelser i en parts nationella författningar, i internationell humanitär rätt eller i andra internationella instrument, som ger barn ett starkare skydd än protokollet så har dessa regler företräde. Staterna ska vidare genomföra protokollets bestämmelser på ett effektivt sätt, både genom författningar och andra åtgärder. Protokollets innehåll ska också göras allmänt känt bland både vuxna och barn.

Staterna ska säkerställa att personer inom deras rättskipningsområde som ändå rekryterats eller använts i fientligheter i strid med protokollets bestämmelser ska hemförlovas eller på annat sätt frigöras från tjänsten. De ska även få allt nödvändigt bistånd för att rehabilitering och återanpassning till samhället ska fungera bra.

Protokollets materiella bestämmelser avslutas med att det slås fast att parterna ska samarbeta i arbetet med att genomföra protokollet. Staterna uppmanas att om möjligt ge tekniskt och finansiellt bidrag till stöd för detta.

Den processuella bestämmelse som kan vara av intresse att nämna här är artikel 8. Där anges att staterna ska lämna en inledande rapport om hur protokollet genomförts två år efter protokollet trätt i kraft. Därefter ska rapportering angående protokollets genomförande ske i samband med rapportering i enlighet med barnkonventionens krav.

Svenskt genomförande

I prop. 1989/90:107 gjordes en genomgång av hur Sverige lever upp till kraven i artiklarna 38 och 39 i barnkonventionen. Eftersom protokollet i förhållande till konventionens krav ger ett starkare skydd för barn i väpnad konflikt – och kraven på ett svenskt genomförande av protokollet därmed går längre – går vi inte här närmare in på de resonemang som fördes i samband med Sveriges ratificering av konventionen. Regeringen hänvisar i propositionen beträffande åldersgräns och krav på rehabilitering till gällande författningar, som kommer att presenteras närmare fortsättningsvis när protokollets genomförande behandlas. Här kan dock nämnas att regeringen konstaterade att kravet i artikel 38 på att följa landets förpliktelser enligt internationell humanitär rätt, så som Genèvekonventionerna jämte tilläggsprotokoll, är uppfyllt för svensk del när det gäller barn i väpnade konflikter.

Inför Sveriges ratificering av protokollet gjordes i prop. 2001/02:178 en genomgång av svenska förhållanden i förhållande till de krav protokollet ställer. Sammanfattningsvis kan sägas att regeringen därvid gjorde bedömningen att svenska förhållanden på alla punkter, utom när det gällde en del av artikel 4, helt levde upp till protokollets krav. I samband med den svenska rapporteringen enligt artikel 8 till barnrättskommittén 2006 konstaterade regeringen sedan, med anledning av att vissa förändringar skett i svensk lagstiftning sedan ratificeringen, att Sverige uppfyller protokollets krav.

17

De viktigaste kraven, i artiklarna 1 och 2, på en åldersgräns på 18 år uppfylls enligt regeringen i och med stadganden i 1 kap. 5 § och 2 kap. 2 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Även beträffande frivillig rekrytering (art. 3) påpekar regeringen att det finns en svensk 18-årsgräns, jfr t.ex. förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt lagen (1994:1810) om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre grundutbildning.

När det gäller protokollets artikel 4 gjorde, som nämnts, regeringen i prop. 2001/02:178 bedömningen att vissa lagstiftningsåtgärder var nödvändiga för att svensk rätt helt skulle uppfylla protokollets krav på kriminalisering av olovlig rekrytering och

17 ”Genomförandet av det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter”. Rapport enligt artikel 8 i protokollet, Sverige, Februari 2006. Bilaga till protokoll vid regeringssammanträde den 16 februari 2006, nr. 14.

användning av barn i icke-statliga väpnade styrkor. Något lagförslag lämnades emellertid inte i det sammanhanget. I samband med att ett utvidgat straffansvar för människohandel behandlades i prop. 2003/04:111 utvidgades straffansvaret till att omfatta även människohandel som syftar till andra former av utnyttjande än sexuella ändamål, till exempel krigstjänst eller tvångsarbete (4 kap. 1 a § brottsbalken). Ändringen föranleddes inte direkt av protokollets krav, men i sin rapport till barnrättskommittén 2006 angav regeringen att rekrytering och användning av barn i fientligheter inom och utom riket får anses straffbelagt enligt svensk rätt genom bestämmelserna om människorov och människohandel i 4 kap. brottsbalken samt bestämmelserna om olovlig kårverksamhet, m.fl. bestämmelser i 18 kap. brottsbalken. Regeringen pekade därvid särskilt på ändringen i 4 kap. 1 a § brottsbalken. Regeringen nämnde även i rapporten till barnrättskommittén att den Internationella straffrättsutredningen i sitt betänkande (SOU 2002:98) föreslagit en ny lag om internationella brott i vilken även rekrytering till och användande av barn i strid kriminaliseras som krigsförbrytelse.

I det sammanhanget kan nämnas att i prop. 2009/10:152 föreslogs en ny utformning av människohandelsbrottet. Riksdagen godkände den 19 maj 2010 regeringens förslag. Syftet med lagändringen var att förstärka det straffrättsliga skyddet mot människohandel. Bl.a. blev det den 1 juli 2010 lättare att i Sverige döma personer som har begått människohandelsbrott utomlands.

18

Enligt artikel 6 i protokollet krävs att Sverige vidtar inte bara rättsliga, utan även andra åtgärder för att se till att protokollet efterlevs. I sin rapport enligt artikel 8 pekade regeringen på att det finns en särskild enhet vid Socialdepartementet med ansvar för samordningen av genomförandet av barnkonventionen med tillhörande protokoll. Barnombudsmannen (BO) har vid sidan av detta uppgiften att följa upp och utvärdera tillämpningen av barnkonventionen i berörda verksamheter hos förvaltningsmyndigheter, kommuner och landsting.

19

BO har i detta arbete löpande

kontakter med statliga myndigheter, kommuner och landsting, varvid barnkonventionens och i förekommande fall protokollets bestämmelser beaktas i diskussionerna. Protokollet och BO:s kommentarer till Sveriges rapportering om protokollet till barn-

18 Jfr 2009/10:JuU:33. 19 Jfr lagen (1993:335) om Barnombudsman. och förordningen (2007:1021) med instruktion för Barnombudsmannen.

rättskommittén finns även publicerat på BO:s webbplats. Vidare kan i sammanhanget nämnas att enligt Sveriges rapport till barnrättskommittén utbildar Försvarsmakten de fredsfrämjande styrkor som ska skickas utomlands i protokollets regler.

När det gäller protokollets krav på rehabilitering och återpassning av barn som rekryterats eller använts i fientligheter pekade regeringen i sin rapport enligt artikel 8 på hälso- och sjukvårdslagens (1982:763) bestämmelser om att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård. Vård av god kvalitet ska erbjudas åt alla som är bosatta inom ett landsting. Även andra som behöver omedelbar vård och vistas inom ett landsting ska kunna få sådan vård. Landstinget, som också har ansvar för asylsökandes sjukvård, ska ge asylsökande barn samma tillgång till vård som barn bosatta i Sverige. Detta gäller även om barnet håller sig undan ett lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut. Noteras bör att detta dock inte gäller för barn som inte har sökt asyl.

20

Migrationsverket är ansvarigt för handläggningen av asylärenden. De har interna riktlinjer (VC 36 2007) som gäller arbetet med barn generellt och där ingår bl.a. barnkonventionens krav som delmoment. Varje enhet ska ha en person som är ansvarig för att se till att barnfrågorna lyfts fram kontinuerligt. Vidare ska Migrationsverket när de träffar barn som varit inblandande i väpnade konflikter informera andra myndigheter såsom socialtjänst, skola, hälso- och sjukvård, så att dessa kan ge stöd till barnen.

Regeringen presenterade, i sin rapport enligt artikel 8, även ett antal övriga verksamheter som har anknytning till protokollets krav på rehabilitering m.m. Bl.a. har Svenska Röda Korset tilldelats medel under 6 år (fram till 2008) till sina behandlingscenter för krigsskadade och torterade i projektet ”Hjälp till barn och ungdomar påverkade av krig och konflikt”. Projektet är i dag avslutat, men gruppen unga patienter är i dag en prioriterad del av behandlingsverksamheten inom Svenska Röda Korset. Regeringen drog sammanfattningsvis slutsatsen att barn som varit offer för väpnade konflikter, inklusive före detta barnsoldater, kommer att få den hjälp och det stöd de behöver för rehabilitering och återanpassning till samhället.

20 Den problematik som kan uppstå i dessa situationer är fn. under utredning, se dir. 2010:7 Hälso- och sjukvård åt asylsökande, personer som håller sig undan verkställighet av ett beslut om avvisning eller utvisning samt personer som befinner sig i Sverige utan att ha ansökt om nödvändiga tillstånd för att vistas i landet.

Beträffande kraven på internationellt samarbete och bistånd till arbete med att genomföra protokollet (art. 7) pekade regeringen i sin rapport till FN:s barnrättskommitté på att Sverige i internationella sammanhang aktivt arbetar för att öka medvetenheten om barns utsatthet i konflikter och för förbättrad efterlevnad av det internationella regelverk som är skapat för att skydda barn. Bistånd lämnas även genom det humanitära biståndet, i form av bl.a. årsbidrag till stora humanitära organisationer så som FN:s barnfond (UNICEF).

Sida har även i uppdrag att tydligt fokusera på barnets rättigheter i sitt arbete. Artikel 7 i protokollet är utgångspunkt för Sidas finansiering av insatser inom ramen för utvecklingsarbetet som syftar till att genomföra innehållet i protokollet. Sida ger förutom stöd till FN:s barnrättskommitté, via stöd till FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter, bl.a. projektstöd och tematiska stöd till UNICEF samt rambidrag till Rädda Barnen och Plan Sverige som genomför insatser riktade till f.d. barnsoldater i olika länder.

Vidare kan nämnas att regeringsskrivelsen om barnrättsperspektivet i utvecklingsländer (skr. 2001/02:186) definierar barn drabbade av krig, väpnade konflikter och flyktingskap som en prioriterad målgrupp för riktade utvecklingsinsatser. I regeringens skrivelse beträffande mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 2007/08:109) sägs att Sverige fortsatt vill lyfta fram barns utsatta ställning i väpnade konflikter. Detta torde kunna medföra bl.a. fortsatta insatser inom ramen för utvecklingssamarbetet.

Barnrättskommittén kommenterar i sina s.k. ”Concluding Observations” beträffande Sveriges rapport enligt artikel 8 ett antal frågeställningar där de tycker att ytterligare kan göras från Sveriges sida (CRC/C/OPAC/SWE/Q/1, den 8 mars 2007). Sverige uppmanas inledningsvis att påskynda arbetet med att reformera strafflagstiftningen när det gäller internationella brott. Vidare bör Sverige fortsätta arbetet med att utbilda i frågorna som protokollet behandlar både inom militären, men även när det gäller t.ex. lärare och andra som arbetar med asylsökande barn. När det gäller kraven i artikel 3 om frivillig rekrytering uppmuntrar barnrättskommittén Sverige att i protokollets anda se till att barn under 18 år inte inom frivilligorganisationer kan få träna sig att hantera vapen. Barnrättskommittén rekommenderar även Sverige att försäkrar sig om att vapenexport inte sker till länder där barnsoldater används i striderna. Sverige anmodas också att se till att de barn som varit

involverade i en väpnad konflikt verkligen får det stöd de behöver för rehabilitering och återanpassning. (Se våra kommentarer i kapitel 4.6.1 i avsnitten Internationella straffrättsutredningens betänkande bör behandlas skyndsamt, samt Särskilt om barnkonventionen och dess fakultativa tilläggsprotokoll.)

4.1.7. FN:s skyddskonvention jämte dess fakultativa protokoll

Bakgrund

I början av 1990-talet började världssamfundet reagera på en oroande utveckling. Antalet medvetna angrepp mot FN-insatser och personalen i dessa hade vuxit, med många skador och dödsfall som följd. Särskilt oacceptabelt var att sådana brott mot personer i FN-tjänst blev outredda och att förövarna inte ställdes inför rätta och dömdes för övergreppen.

Samtidigt hade FN-uppdragen börjat bli komplexa med inslag, inte bara av traditionellt fredsbevarande, utan också av konfliktförebyggande, fredsbyggande eller i något fall fredsframtvingande verksamhet. Humanitärt arbete hade också blivit ett allt vanligare inslag. Ofta genomfördes insatserna i farliga miljöer. Allt fler personer, med olika nationella tillhörigheter och olika arbetsuppgifter deltog i insatserna. Skillnaderna i organisatorisk hemvist eller anställningsförhållanden inom personalen var därmed stora.

För att hantera säkerhetssituationen för personalen i FNinsatser lade FN:s dåvarande generalsekreterare fram en rapport i frågan den 27 augusti 1993. I rapporten föreslogs att säkerhetsfrågor skulle göras till en integrerad del av planeringen inför fredsbevarande insatser. Den 29 september 1993 antog sedan ett enhälligt säkerhetsråd resolution 868 om säkerheten för FN-personal och annan personal som ingår i fredsbevarande operationer.

I resolutionen slogs fast att attacker mot FN-personal är en inblandning i säkerhetsrådets ansvarsutövande funktion och kan föranleda motåtgärder. Det framhölls bl.a. att värdlandet har ett ansvar inför säkerhetsrådet när det gäller säkerheten för FNtrupper och att skyddet ska omfatta all personal som ingår i FNinsatser. Man ville även ta fram en internationell reglering för att stärka de straffrättsliga mekanismerna för att öka skyddet för dem som verkar inom eller till stöd för olika typer av FN-insatser. Generalförsamlingen beslutade därför i december 1993 att upprätta

en särskild kommitté för att utarbeta en konvention om detta. Arbetet utmynnade 1994 i konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal (FN:s skyddskonvention).

Konventionen undertecknades av Sverige den 15 december 1994. Efter att riksdagen godkänt konventionen (prop. 1995/96:132) ratificerade Sverige konventionen den 25 juni 1996 (jfr SÖ 1996:20). Konventionen trädde i kraft i januari 1999, även för Sverige. Till dags dato (september 2010) har 89 stater anslutit sig till konventionen, ytterligare sex stater har undertecknat.

Kritik kom att riktas mot konventionen då den verksamhet som genomförs för att lämna humanitär eller politisk hjälp, utvecklingshjälp i fråga om fredsbyggande eller humanitär hjälp i nödsituationer inte automatiskt täcks av konventionen. För att konventionen ska vara tillämplig krävs att FN:s generalförsamling eller säkerhetsråd från fall till fall förklarar att utomordentliga risker för personalens säkerhet föreligger. För att åtgärda detta skapades ett fakultativt protokoll 2005.

Regeringen beslutade den 18 maj 2006 att underteckna och ratificera det fakultativa protokollet till konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal (jfr SÖ 2006:42). Undertecknandet skedde den 7 juli 2006. Den 30 augusti deponerades ratifikationsinstrumentet hos FN:s generalsekretariat. Protokollet har inte ännu trätt i kraft då de 22 ratificeringar som krävs inte uppnåtts. I dag (september 2010) har 22 stater anslutit sig till protokollet. Ytterligare 19 stater har undertecknat.

Konventionens och protokollets innehåll i korthet

FN:s skyddskonvention består av 29 artiklar. I ingressen uttalas oro över det växande antal dödsfall och skador som uppkommit på grund av uppsåtliga angrepp mot personal i FN-insatser och personal som är anknuten till dessa. Konventionen befäster den viktiga principen om att konventionsstaterna har en skyldighet att åtala eller utlämna den som misstänks för brott mot någon i den aktuella personalen (aut dedere aut judicare).

I artikel 1 definieras de centrala begrepp som används i konventionen bl.a. värdstat, transitstat, personal i FN-insatser och därtill anknuten personal. Konventionen är tillämplig på personal och FN-insatser som de definieras i artikel 1. Ett undantag görs

dock genom artikel 2.2. Konventionen är nämligen inte tillämplig på sådana FN-insatser som bemyndigats av säkerhetsrådet med stöd av FN-stadgans kapitel VII som en tvingande åtgärd för att upprätthålla internationell fred och säkerhet, i vilken någon i personalen uppträder som kombattant mot organiserade väpnade styrkor och på vilken rättsreglerna för internationella väpnade konflikter är tillämpliga. Undantaget utgår från antagandet att den humanitära rättens regler till skydd för kombattanter, krigsfångar osv. skulle bli tillämpliga på en situation, där FN-personal efter bemyndigande av säkerhetsrådet går i strid inom ramen för en fredsframtvingande operation. Det bör dock observeras att denna begränsning i konventionens tillämplighet inte endast gäller den stridande personalen utan all personal i insatsen och personal som knutits till denna. Noteras bör att konventionen förmodligen fortfarande är tillämplig för det fall personalen deltar i en ickeinternationell väpnad konflikt.

21

Värdstaten och FN ska, enligt artikel 4, snarast ingå ett avtal om FN-insatsens och all ingående personals ställning, ett s.k. ”Statusof-forces Agreement” (SOFA). Detta ska bl.a. inkludera bestämmelser om militär- och polisiär personals privilegier och immunitet.

22

Personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal, personalens utrustning och lokaler får inte bli föremål för angrepp eller handlingar som förhindrar personalen från att fullgöra sina uppgifter. De fördragsslutande parterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa personalens trygghet och säkerhet. Framför allt ska de skyddas mot ett antal brott som anges i artikel 9.

De gärningar som de fördragsslutande staterna åläggs kriminalisera, räknas således upp i artikel 9. Samtliga brott har ett uppsåtsrekvisit. Brotten är mord, människorov eller annat angrepp på liv, hälsa eller frihet avseende personal i FN-insatser och därtill anknuten personal och våldsamt angrepp på sådan personals tjänsteställe, privata bostad eller transportmedel om angreppet är ägnat att äventyra personalens liv, hälsa eller frihet. Vidare upptas hot om sådant angrepp i syfte att tvinga en fysisk eller juridisk

21 Se ”Protection of Personnel in Peace Operations: The Role of the Safety Convention against the Background of General International Law”, Ola Engdahl, (2007), s. 239–240. Engdahl redogör också för alternativa ståndpunkter i denna fråga. 22 Från praxis kan konstateras, att det inte alltid varit möjligt för FN att ingå ett SOFA-avtal med värdstaten. Orsaken kan t.ex. vara att denna saknar en fungerande regering eller att en utbredd väpnad konflikt föreligger.

person att vidta eller avstå från att vidta viss handling samt försök att företa sådant angrepp. Staterna ska också kriminalisera gärningar som innebär medhjälp till sådant angrepp, till försök att företa sådant angrepp eller till att organisera eller beordra andra att företa sådant angrepp.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om skyldighet att frige eller återlämna personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal som tillfångatagits eller hållits kvar. Bestämmelserna gäller om inte annat stadgas i ett tillämpligt SOFA-avtal. Om angiven personal tillfångatas eller hålls kvar under fullgörande av sina uppgifter och deras identitet har fastställts, får de inte bli föremål för förhör, utan ska omgående friges och återlämnas till FN eller andra lämpliga myndigheter. I väntan på det ska de behandlas enligt universellt erkända normer för mänskliga rättigheter och enligt andan och principerna i 1949 års Genèvekonventioner angående skydd för krigets offer.

Varje fördragsslutande stat ska vidare vidta åtgärder för att etablera sin domsrätt över de i artikel 9 uppräknade brotten i de fall då dessa begås på statens territorium eller på fartyg eller luftfartyg registrerat i den staten, respektive när den för brottet misstänkte är medborgare i den aktuella staten. De fördragsslutande staterna ska samarbeta för att förebygga de brott som anges i artikel 9. Särskilt framhålls åtgärder för att förebygga förberedelser till sådana brott, oavsett om dessa tänkes ske på eller utanför dessa staters territorium, liksom utbyte av upplysningar i enlighet med nationell rätt samt administrativ och annan samordning.

Den fördragsslutande stat där den som misstänks för brottet befinner sig åläggs att, där omständigheterna så motiverar, vidta åtgärder för att försäkra sig om att den misstänkte antingen åtalas eller utlämnas. De fördragsslutande staterna ska därutöver i största möjliga utsträckning lämna varandra rättsligt bistånd vid rättsliga förfaranden i anledning av brott enligt artikel 9. Särskilt framhålls att bevismaterial ska överlämnas.

Personer som blir föremål för utredning eller rättsligt förfarande på grund av brott enligt artikel 9 ska tillförsäkras rättvis behandling, rättvis rättegång och fullt skydd av sina rättigheter på varje stadium i utredningen. Vidare stadgas att den som misstänks för brott har rätt att utan dröjsmål kontakta en konsulär representant och ta emot besök av denne.

Parterna åtar sig att ge konventionen en så vid spridning som möjligt och att inbegripa studiet av den och tillämpliga bestäm-

melser i den internationella humanitära rätten i militära utbildningsprogram.

Konventionen innehåller även ett antal undantagsklausuler för att undvika att konventionen ska komma i konflikt med olika rättigheter och skyldigheter som har annan rättslig grund än konventionen. Konventionen ska således inte inverka på tillämpligheten av humanitär rätt och universellt accepterade normer för mänskliga rättigheter vad gäller skydd för FN-insatser och dessas personal och inte heller på personalens ansvar för att respektera de mänskliga rättigheterna. Konventionen påverkar inte skyldigheten för personal i FN-insatser och till dessa anknuten personal att uppträda i enlighet med insatsernas mandat.

Det fakultativa protokollet från 2005 syftar till att komplettera och stärka 1994 års konvention. Det korta protokollet består av åtta artiklar och utvidgar det rättsliga skyddet för FN-personal som ges i 1994 års konvention till att även omfatta den verksamhet som genomförs för att lämna humanitär eller politisk hjälp eller utvecklingshjälp i fråga om fredsbyggande och för att lämna humanitär hjälp i nödsituationer som innebär särskilda risker.

Vidare ges stater möjlighet att avge en förklaring till FN:s generalsekreterare att den inte avser tillämpa protokollet på en insats som utförs i det enda syftet att ingripa med anledning av en naturkatastrof.

Svenskt genomförande

Regeringen konstaterade i prop. 1995/96:132, efter en genomgång av svensk rätt, att ett svenskt biträde till konventionen inte medförde behov av lagstiftning.

När det gäller konventionens bestämmelser om att frige och återlämna personal angav regeringen att straffbestämmelserna om t.ex. människorov och olaga frihetsberövande, i 3 och 4 kap. tillsammans med bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. brottsbalken lever upp till konventionens krav. Vidare uppfylls skyldigheten att kriminalisera vissa uppsåtliga gärningar mot personal av brottsbalkens bestämmelser om t.ex. mord, dråp och misshandel i 3 kap., eller människorov, ofredande, olaga tvång och olaga hot i 4 kap. Likaså påpekade regeringen att försök att företa angrepp och medhjälp till angrepp är straffbelagda enligt brottsbalken.

Beträffande konventionens krav på att parterna ska etablera domsrätt över de brott som räknas upp i konventionen gjorde regeringen bedömningen att bestämmelserna i 2 kap.1–3 §§brottsbalken uppfyllde konventionens krav. De åtgärder för att säkerställa åtal eller utlämning som konventionen behandlar bedömdes vidare redan omfattas av svenska bestämmelser i såväl rättegångsbalken som lagen (1957:668) om utlämning för brott. Inte heller ansågs förpliktelserna om att sprida information om konventionen m.m., kräva lagstiftningsåtgärder.

Det fakultativa protokollet medförde inte heller några lagstiftningsåtgärder.

Beträffande konventionens krav på utbildning och information bör följande nämnas. Sida stödjer, genom att lämna riktat stöd till organisationer som verkar inom det humanitära området, utvecklingen av säkerhetsfrågor, dels genom finansiellt stöd till forskning, dels genom utbildning. Konventionen, protokollet och dess bakgrundsdokument används vid Sidas utbildningar inom ATHA. Sida lämnar även operativt stöd till en rad organisationer som genomför skyddsinsatser i konfliktsituationer (bl.a. Svenska kyrkan och Diakonia).

4.1.8. Tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna

Bakgrund

Under en väpnad konflikt syftar symbolerna det röda korset och den röda halvmånen (även det röda lejonet och solen) till att uppmärksamma de stridande på deras skyldighet att respektera och garantera att sårade, sjuka, sjukvårdspersonal, utrustning, transporter och byggnader ges ett fullvärdigt skydd. Förutom att användas som ett kännetecken för militär sjukvård under en väpnad konflikt kan det röda korset och den röda halvmånen också användas av nationella rödakorsföreningar, den Internationella rödakorskommittén och internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen som utmärkande kännetecken för rödakors- och rödahalvmånefederationens personal, verksamhet och egendom. Den tillåtna användningen är reglerad genom artiklarna 26, 38, 42 och 44 i I:a Genèvekonventionen, artiklarna 18 och 38 i tilläggsprotokoll I samt genom artikel 12 i tilläggsprotokoll II.

Vid en diplomatkonferens i Genève i december 2005 togs beslut om ett ytterligare kännetecken (den röda kristallen). Svenska Röda Korset, genom ordförande Christina Magnusson, ledde den internationella arbetsgrupp som utarbetade förslaget till ett nytt protokoll. Sverige bidrog även till arbetet med att ta fram protokollet genom att Sida lämnade finansiellt stöd till Internationella rödakorskommittén. Den 14 januari 2007 trädde sedan ett tilläggsprotokoll III till 1949 års Genèvekonventioner om ett ytterligare kännetecken (tilläggsprotokoll III) i kraft. I protokollet slås fast att den röda kristallen erbjuder samma skydd som det röda korset (och den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen) och syftar till att uppmärksamma de stridande på deras skyldighet att respektera och garantera sårade, sjuka, sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, utrustning, transporter och byggnader ett fullvärdigt skydd. Kännetecknet godkänns också att användas av nationella föreningar, den Internationella rödakorskommittén och internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen som utmärkande kännetecken.

Figur 4.2 Kännetecken för sjukvård i väpnade konflikter (röda mot vit bakgrund).

23

Sverige undertecknade tilläggsprotokoll III den 30 mars 2006, men har ännu inte ratificerat det. Protokollet har till dags dato (september 2010) 53 parter.

Sverige har som nämnts inte ratificerat protokollet än, varför bestämmelser om den röda kristallen ännu inte genomförts i svensk rätt. Vi har i uppdrag att föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokollet III och även i övrigt göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m., där de sedan tidigare gällande kännetecknen är reglerade i svensk rätt, och föreslå lämpliga ändringar. Vi behandlar uppdraget i kapitel 7.

23 För röda lejonet och solen se kap. 7, figur 7. 1.

4.1.9. Konventionen om klusterammunition

Bakgrund

Frågan om en reglering av klusterammunition har varit föremål för diskussion under senare år inom ramen för 1980 års vapenkonvention. Det har dock inte gått att nå koncensus i frågan i det sammanhanget. I likhet med hanteringen av förbudet mot antipersonella minor, vilket utmynnande i Ottawakonventionen (se kapitel 4.1.5), valde en grupp stater, FN-organisationer, ICRC och Koalitionen för klusterammunition (the Cluster Munitions Coalition) att försöka reglera klustervapnet utanför ramen för 1980 års vapenkonvention. Vid en konferens i Oslo i februari 2007 diskuterades hanteringen av de humanitära problem som klustervapnet orsakar. I maj 2008 hölls därefter en diplomatkonferens på Irland med över 100 stater närvarande. Konferensen antog the

Convention on Cluster Munitions (konventionen om klusterammunition). Konventionen trädde i kraft den 1 augusti 2010.

Sverige undertecknade konventionen den 3 december 2008, men har ännu inte ratificerat den. Konventionen har till dags dato (september 2010) 40 parter. Ytterligare 76 stater har undertecknat.

Konventionens innehåll i korthet

Konventionen, som innehåller 23 artiklar, förbjuder användning, utveckling, tillverkning, anskaffning, lagring och överföring av klusterammunition. Styrkan i konventionen ligger till stor del i att förbudet avser klusterammunition som en hel kategori av vapenslag.

Klusterammunition definieras i konventionen som ett konventionellt vapen som är avsett att sprida eller frigöra explosiva substridsdelar som var och en väger mindre än 20 kg. Vapen som har substridsdelar som sprider rök, ljus eller som har elektroniska motåtgärder anses inte vara klusterammunition enligt konventionen. Även sådana vapen som inte orsakar urskillningslösa områdesverkningar eller risker som förknippas med oexploderade klusterammunition undantas från definitionen. Sådana vapen måste dock uppfylla fem tekniska minimikrav som fastställts i fördraget. T.ex. måste substridsdelarna vara målsökande samt utrustade med elektroniska självförstörelse- och självdeaktiveringsmekanismer.

I konventionen finns även regler för bistånd till personer, familjer och samhällen som drabbats av klusterammunition. De förpliktelser som berör stöd till klustervapnens offer har krav om fullt förverkligande av offrens rättigheter, samtidigt som det binder stater till att genomföra effektiva åtgärder till förmån för de drabbade. Konventionen innehåller vidare bestämmelser om röjning och förstöring av klusterammunition. Fördraget ålägger staterna att förstöra sina befintliga lager inom åtta år, samt att inom tio år sanera de områden som utsatts för klusterbombningar. Konventionen har även regler om internationellt samarbete mellan stater, även med sådana som inte är anslutna till konventionen.

Vid förhandlingarna innan konventionen antogs avvisades förslag till vidsträckta undantag från förbudet och om en övergångsperiod under vilken klusterammunition fortfarande skulle kunna användas. Konventionen medger således inga undantag till dess förbud.

Svenskt genomförande

Sverige har som nämnts inte ratificerat konventionen än (september 2010). Arbete pågår inom Regeringskansliet för att möjliggöra en svensk ratificering.

4.2. Internationella tribunaler och domstolar

1984 års kommitté kommenterade frågor kring folkrättens efterlevnad och nämnde därvid bl.a. de tillfälligt uppsatta krigsförbrytartribunalerna efter andra världskriget, t.ex. Nürnbergtribunalen, och de principer som vuxit fram ur dessas verksamhet. Vid tidpunkten för 1984 års betänkande fanns även permanenta domstolar med syftet att bidra till en fredlig lösning av tvister mellan stater, så som Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) och permanenta skiljedomstolen (Permanent Court of Arbitration, PCA). Denna typ av domstolar har bidragit till att konflikter mellan stater har kunnat undvikas och lösas.

Sedan dess har flera internationella domstolar och tribunaler, med syfte att ställa enskilda individer inför rätta för grova brott mot den humanitära rätten växt fram. I början var det fråga om

tillfälliga, s.k. ad hoc-domstolar så som Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, men 2002 etablerades den första permanenta brottmålsdomstolen någonsin (Internationella brottmålsdomstolen).

4.2.1. Tillfälliga domstolar

Jugoslavientribunalen

I samband med Jugoslaviens sönderfall i början av 1990-talet och den väpnad konflikt som följde därpå begicks en rad allvarliga brott mot den internationella humanitära rätten, såsom folkmord, tortyr, systematiska våldtäkter, massavrättningar och fördrivning av stora grupper människor. För att kunna ställa de misstänkta inför rätta beslutade FN:s säkerhetsråd den 25 maj 1993 att inrätta en tillfällig internationell tribunal (resolution 827 [1993]). Tribunalen har sitt säte i Haag och räknar med att ha avslutat sitt arbete 2014.

24

Den internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (Jugoslavientribunalen, ICTY) är den första internationella krigsförbrytartribunalen sedan tribunalerna i Nürnberg, Tokyo och Manila efter andra världskriget. Jugoslavientribunalen är också den första tribunal som säkerhetsrådet skapat.

Tribunalen har jurisdiktion över allvarliga överträdelser av 1949 års Genèvekonventioner, kränkningar av lag eller sedvanerätt som gäller för väpnad konflikt, samt folkmord och brott mot mänskligheten som begåtts efter den 1 juli 1991 på territoriet för det forna Jugoslavien. FN:s medlemsstater är skyldiga att samarbeta med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer dess framställningar. De skyldigheter som medlemsstaterna åläggs rör bl.a. rättslig hjälp i brottmål och överlämnande av misstänkta till domstolen för lagföring.

Vid Jugoslavientribunalen har till dags dato (maj 2010) 161 personer åtalats. Hittills har 61 fällande och elva frikännande domar har avkunnats. 20 åtal har lagt ner och 16 personer har avlidit. Genom det stora antalet domar som domstolen har avkunnat har många frågor rörande den internationella humanitära rätten kommit att diskuterats och den humanitära rätten har även till viss del genom domstolens arbete såväl förtydligats som utvecklats. Några av de mest vägledande domarna från tribunalen gavs i Tadić-målet om bl.a. definitionen av en väpnad konflikt och i

24 Tribunals Completion Strategy, Security Council /2010/270.

Krstić-målet rörande bl.a. frågan om att döda enbart män kan utgöra folkmord. Uppmärksammad blev även rättegången mot den dåvarande statschefen Slobodan Milošević, trots att dom inte avkunnandes p.g.a. Miloševićs dödfall under pågående rättegång.

25

Rwandatribunalen

Med anledning av att tutsier och moderata hutuer systematiskt dödades i Rwanda under 1994 inrättade FN:s säkerhetsråd den tillfälliga Internationella Rwandatribunalen (Rwandatribunalen, ICTR).

26

Tribunalen har sitt säte i Arusha, Tanzania och beräknas

nu avsluta sitt arbete under 2011, med överklaganden 2013.

27

Rwandatribunalen har jurisdiktion över folkmord, brott mot mänskligheten och överträdelser av den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genèvekonventioner som begåtts i Rwanda eller av rwandier i Rwandas grannländer mellan den 1 januari 1994 och den 31 december 1994. FN:s medlemsstater är skyldiga att samarbeta med tribunalen och se till att nationella myndigheter följer dess framställningar.

Vid Rwandatribunalen har till dags dato (maj 2009) 78 personer åtalats och ytterligare 13 är efterlysta. Rwandatribunalen har också kommit att bidra till att definiera och uttolka frågor rörande den internationella humanitära rätten. En av de mest vägledande domarna gavs i Akayesu-målet, vilken är det första domen där någon dömts för folkmord.

28

Specialdomstolen för Sierra Leone

Specialdomstolen för Sierra Leone (Special Court for Sierra Leone) skapades 2002 genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering. Till grund för detta avtal ligger säkerhetsrådets resolution 1315 (2000). Avsikten är att domstolen ska kunna döma de främst ansvariga för brott mot den humanitära rätten, samt för brott mot viss nationell rätt, begångna i Sierra Leone sedan den 30 november 1996.

25 ICTY, Tadić (IT-94-1-A), Krstić (IT-98-33), Milošević (IT-02-54). 26 Säkerhetsrådssresolution 955 (1994). 27 Security Council S/2009/589. Jfr tribunalens rapport till säkerhetsrådet 28 maj 2010, s. 82. 28 ICTR, Akayesu (ICTR-96-4-T).

Bakgrunden till specialdomstolens inrättande är det inbördeskrig som inleddes 1991, i samband med att rebellrörelsen Revolutionära förenade fronten (RUF) bildades. Inbördeskriget varade i tio år och kostade närmare 200 000 människor livet. Kriget kännetecknades av allvarliga övergrepp såsom användande av barnsoldater, stympningar och våldtäkter.

Specialdomstolen är den första blandade internationella/ inhemska domstol som skapats för att pröva brott mot den humanitära rätten. Till skillnad från Jugoslavien- och Rwandatribunalen har specialdomstolen för Sierra Leone åklagare och domare både från landet där brotten begicks, utsedda av Sierra Leones regering, samt från det internationella samfundet, utsedda av FN:s generalsekreterare. Specialdomstolen har också sitt säte på plats i Freetown, Sierra Leone. Specialdomstolen finansieras genom frivilliga bidrag.

Specialdomstolen spelar en viktig roll när det gäller att främja respekten för mänskliga rättigheter och komma tillrätta med den kultur av straffrihet som präglar regionen. För att stödja domstolen har Sverige alltsedan dess etablering kontinuerligt bidragit finansiellt och hör till de större bidragsgivarna.

Vid Specialdomstolen har hittills (maj 2010) 13 personer åtalats. Åtalet mot tre av dessa har lagts ned då dessa av avlidit. I åtta fall har dom avkunnats. I samtliga fall blev det fällande dom. Det uppmärksammande åtalet mot den f.d. presidenten Charles Taylor prövas nu (maj 2010) inför domstolen. Förhandlingarna genomförs dock i Haag vid den internationella brottmålsdomstolen p.g.a. säkerhetsskäl. Man är rädd att situationen i Freetown ska bli instabil under rättegången, samt att Taylor skulle kunna mobilisera grupper för att utföra fritagningsförsök.

Rättegångar mot de Röda Khmererna

Under de Röda Khmerernas styre i Kampuchea (nuvarande Kambodja) mellan 1975 och 1979 minskade landets befolkning med närmare en femtedel genom avrättningar, svält och sjukdomar. Miljoner människor tvångsförflyttades och uppskattningsvis förlorade mellan en och två miljoner människor livet. Den exakta siffran över antalet offer kommer troligtvis aldrig kunna fastställas. FN och Kambodja kom 2003 överens om att upprätta en tribunal för att pröva de brott som begicks under Röda Khmererna.

Den 13 maj 2003 antog FN:s generalförsamling en resolution om rättegångar i Kambodja mot Röda Khmerernas ledare. Ett avtal om hur rättegångarna ska gå till förhandlades sedan fram mellan FN:s generalsekreterare och Kambodjas regering. Tribunalen (Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia, ECCC) kunde påbörja sin verksamhet under 2007.

Till skillnad från de av FN:s säkerhetsråd upprättade internationella tribunalerna (Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen) är rättegångarna mot Röda Khmererna en nationell process, men med både nationella och internationella domare och åklagare i likhet med specialdomstolen för Sierra Leone. Åtal kan väckas mot de av de Röda Khmererna som främst var ansvariga för brott mot kambodjansk lag och viss internationell rätt (folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser, förstörelse av kulturell egendom samt brott mot internationellt skyddade personer) i dåvarande Kampuchea mellan 1975 och 1979.

Vid dags dato har fem personer åtalats vid domstolen.

29

Den

26 juli 2010 avkunnades den första domen vid domstolen mot Kaing Guek Eav, också kallad Duch. Han dömdes till ett långvarigt fängelsestraff bl.a. för brott mot mänskligheten.

30

Sverige har ansett att det är angeläget att stödja rättegångarna såväl finansiellt som politiskt för att säkerställa att de främsta ansvariga för brott i Kambodja hålls ansvariga. Regeringen (Utrikesdepartementet) beslöt den 9 mars 2005 att lämna ett bidrag om högst 3 miljoner kronor för att genomföra rättsprocesserna i Kambodja för brott begångna av Röda Khmererna.

Nationella domstolar på Balkan

I sammanhanget bör nämnas att krigsförbrytelser som begåtts på Balkan under 1990-talet även kan lagföras i nationella domstolar. Jugoslavientribunalen har överfört ett antal fall av lindrigare karaktär till dessa domstolar. FN:s säkerhetsråd har genom ett antal resolutioner uppmanat dessa nationella domstolar att påbörja åtal mot personer under deras jurisdiktion. Jugoslavientribunalen

29 Dessa är Guek Eav Kaing, tidigare vice-sekreterare i Kampuchea och därefter sekreterare för S-21, Chea Nuon, tidigare vice-sekreterare i kommunistpartiet i Kampuchea, Sary Ieng tidigare vice-statsminister och utrikesminister i Kampuchea, Thirith Ieng, tidigare socialminister samt Samphan Khieu, tidigare statschefen i Kampuchea. 30 Case File 001/18-07-2007/ECCC/TC (KAING Guek Eav), Extraordinary Chambers in the Courts of Kambodja, 26 July 2010.

har välkomnat dessa initiativ och aktivt stöttat domstolarna i Belgrad, Zagreb, Sarajevo och Pristina.

I t.ex. Bosnien Hercegovina inrättades år 2002 Domstolen över Bosnien Hercegovina (The Court of Bosnia and Herzegovina) som har jurisdiktion över bl.a. krigsförbrytelser.

31

Förfarandet utgörs av

en nationell process men med internationella inslag i form av domare och åklagare från andra länder. Jugoslavientribunalen har flyttat över vissa mål för fortsatt behandling i Domstolen över Bosnien Hercegovina.

Praxis från tribunalerna

Praxis från internationella domstolar och tribunaler är inte bindande för staterna, men har bidragit med stöd för tolkning och tillämpning av den humanitära rätten. Framförallt har Jugoslavien- och Rwandatribunalen utvecklat en omfattande rättspraxis. För att ge en bild av den utveckling som den humanitära rätten genomgått som en följd av denna praxis redovisar vi i det följande områdesvis delar av denna.

Väpnad konflikt

Det grundläggandet kravet för att reglerna inom den humanitära rätten ska bli tillämpliga är att det föreligger en väpnad konflikt. Det finns i dag dock ingen fastslagen definition av en väpnad konflikt i varken internationella konventioner eller i praxis. I Tadić-fallet slog Jugoslavientribunalen fast att en väpnad konflikt föreligger närhelst en stats väpnade styrkor tar till vapen eller då utdragna väpnade våldsamheter mellan en regering och organiserade väpnade grupper pågår eller då utdragna väpnade våldsamheter mellan sådana grupper inom en stat pågår.

32

Den humanitära rätten

är tillämplig från det att en sådan väpnad konflikt påbörjas, även under eventuella avbrott i fientligheterna. Den humanitära rätten är tillämplig över hela territoriet, eller i fall av icke-internationella konflikter, över hela det territoriet som är under kontroll av en part, oavsett om fientligheterna faktiskt pågår där. Ett avtal om eldupphör är inte tillräckligt för att den humanitära rätten ska sluta

31Se http://www.sudbih.gov.ba/?jezik=e 32 ICTY, Tadić (IT-94-1-T).

vara tillämplig, utan den humanitära rätten ska tillämpas tills en generell fredsöverenskommelse har slutits, eller vid icke-internationella konflikter, att en fredsuppgörelse har nåtts. (Se även kapitel 2.1.2 och 2.1.3.)

Sexuellt våld

Såväl Jugoslavien- som Rwandatribunalen har i flera fall prövat frågor rörande användandet av sexuellt tvång under en väpnad konflikt. Domstolarnas praxis har haft stor betydelse för utvecklingen av denna del av den humanitära rätten. När det gäller sexuellt våld har tribunalerna i ett flertal fall slagit fast att detta kan bedömas som såväl tortyr, slaveri och folkmord som brott mot mänskligheten.

33

Denna praxis bekräftas i Romstadgan till Inter-

nationella brottmålsdomstolen, vilken definierar våldtäkt som en eventuell krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten.

34

Akayesu-fallet var det första fall där Rwandatribunalen slog fast att våldtäkt och annat sexuellt våld kan uppfylla folkmordsrekvisitet ”tillfogande av svår fysisk eller psykisk skada”. Det var också i Akayesu-fallet som våldtäkt enligt internationell rätt först definierades.

35

Något senare specificerade Jugoslavientribunalen

denna definition i Furundžija- och Kunarac et al.

36

33Sexuellt våld som tortyr – ICTY, Mucić et al. (IT-96-21), Furundžija (IT-95-17/1), Kunarac et al. (IT-96-23 & 23/1), Kvočka et al. (IT-98-30/1), Delalić et al (“Celebici”), Case no. (IT-96-21-T), Sexuellt våld som brott mot mänskligheten – ICTY, Meakic (IT-95-4), Kunarac et al. (IT-96-23), Kvočka et al. (IT-98-30/1), Nikolić (IT-94-2-I), Tadić (IT-94-1), Sexuellt våld som krigsbrott – ICTY, Nikolić (IT-94-2-I), Kunarac et al. (IT-96-23 & 23/1), Furundžija (IT-95-17/1), Kvočka et al. (IT-98-30/1), Mucić et al. (IT-96-21), Karadžić (IT-95-5/18-I), Mladić (IT-95-5/18), Sexuellt våld som folkmord – ICTR, Akayesu (ICTR-96-4-T). 34 Enligt ”Elements of Crimes” kan våldtäkt även utgöra folkmord. 35 ”a physical invasion of a sexual nature, committed under circumstances which are coercive.” ICTR, The Prosecutor v. Akayesu, (ICTR-96-4-T), 2 september 1998, supra note 75, para. 597. 36 Tribunalen införde ett krav på sexuell penetration genom tvång eller hot om tvång samt, i Kunarac-fallet, ett krav på samtycke från offret för att det inte ska räknas som sexuellt våld. Denna definition har bekräftats i senare rättsfall av både ICTY och ICTR. ICTY, Kunarac et al. (IT-96-23) och Furundžija (IT-95-17/1).

Folkmord

En viktig del av tribunalernas arbete har varit att pröva flera mål angående brottet folkmord, vilket har medfört att definitionen av detta brott har kommit att diskuteras och utvecklas till stor del genom tribunalernas praxis.

Rwandatribunalen dömde i Akuyesu-fallet som första domstol för folkmord. I Rutaganda-fallet slog tribunalen fast att det speciella för brottet folkmord är att det krävs ett speciellt uppsåt att helt eller delvis utrota en nationell, etnisk, ras eller religiös grupp som sådan (dolus specialis). I Jelisić-fallet slog Jugoslavientribunalen fast att handlingarna inte behöver vara grundade i en bakomliggande plan eller policy för att folkmord ska anses föreligga. Vad uppsåt att utrota en grupp som sådan innebär har tolkats i flera av tribunalernas domar. Jugoslavientribunalen har bl.a. slagit fast i Krstić-fallet och Stakić-fallet att förflyttande av en grupp med syftet att gruppen ska upplösas, inte uppfyller kravet, men att endast eller främst utrota gruppens ledarskap eller endast män i militär ålder uppfyller uppsåtskravet.

37

Skyddade personer under IV:e Genèvekonventionen samt attacker mot civila

Tribunalernas praxis har i många fall rört brott mot civila. Ett exempel är domen mot Zejnil Delalić i vilket Jugoslavientribunalen fann att Bosnienserber som hade blivit internerade av andra Bosnienserber, trots sitt bosniska medborgarskap, var att anse som skyddade personer under IV:e Genèvekonventionen. Detta motiverades med att den IV:e Genèvekonventionens syfte är att skydda civila, inte att skydda staters intressen.

38

Ett annat exempel är Martić-fallet i vilket Jugoslavientribunalen konstaterar att det fanns ett totalt humanitärrättsligt förbud mot anfall mot civila (utifrån definitionen av civila och civilbefolkningen som ges i TP I art. 50).

39

37 ICTR, Rutaganda (ICTR-96-3), och ICTY, Jelisić (IT-95-10), Krstić (IT-98-33) och Stakić (IT-97-24). 38 ICTY, Mucić et al. (IT-96-21), Se också Tadić (IT-94-1), Blaškić (IT-95-14), Kordić and Čerkez (IT-95-14/2). 39Se också ICTY, Milošević (IT-02-54), Blaškić (IT-95-14), Kordić and Čerkez (IT-95-14/2), Galić (IT-98-29), Rajić (IT-95-12), Karadžić (IT-95-5/18-I), Mladić (IT-95-5/18).

Individuellt straffansvar och befälsansvar

Frågan om befälsansvar har kommit att uttolkats genom flera av Jugoslavientribunalens domar.

40

En förutsättning för sådant ansvar

är att den överordnade har effektiv kontroll över sina underlydande. Detta innebär att den överordnade ska ha haft möjlighet att stoppa och bestraffa underlydandes brott. I målen Aleksovski och Blaškić klargörs att befälsansvar inte förutsätter en juridisk auktoritet att stoppa eller straffa, utan att det som räknas är de faktiska möjligheterna att göra detta. I Aleksovski-fallet fann Jugoslavientribunalen att såväl civila som militära överordnade har befälsansvar.

41

4.2.2. Internationella brottmålsdomstolen

Tanken på en permanent internationell brottmålsdomstol har funnits ända sedan första världskrigets slut. När FN inrättades efter andra världskriget togs frågan om inrättande av en permanent internationell brottmålsdomstol upp på nytt. Under det kalla kriget gick det emellertid inte att uppnå någon överenskommelse om en sådan domstol. År 1990 togs frågan återigen upp och FN:s folkrättskommission (International Law Commission, ILC) fick i uppdrag att utreda frågan. Med bl.a. folkrättskommissionens förslag som underlag förhandlades sedan stadgan för den Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan) fram. Stadgan öppnades för undertecknande den 17 juli 1998 och trädde i kraft den 1 juli 2002 efter det att 60 stater ratificerat stadgan. Romstadgan har till dags dato (september 2010) 113 parter. Ytterligare 30 stater har undertecknat stadgan.

En ny sorts domstol

Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court, ICC), som har sitt säte i Haag, invigdes i mars 2003. Av ingressen till Romstadgan framgår att internationella brottmålsdomstolen syftar till åtal och lagföring av personer som har gjort sig skyldiga

40 ICTY, Mucić et al. (IT-96-21), Blaškić (IT-95-14), Kordić and Čerkez (IT-95-14/2), Aleksovski (IT-95-14/1), Kunarac et al. (IT-96-23 & 23/1), Krstić (IT-98-33). 41 ICTY, Aleksovski (IT-95-14/1), Blaškić (IT-95-14).

till de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet.

De brott som den är behörig att pröva är folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är också förutsett att Internationella brottmålsdomstolen ska ha jurisdiktion över aggressionsbrott, men när Romstadgan antogs rådde oenighet kring hur aggressionsbrottet skulle definieras. Det angavs därför i stadgan att domstolen får jurisdiktion över aggressionsbrottet först när en bestämmelse har antagits som ”definierar detta brott och fastställer villkoren för [ICC:s] utövande av sin jurisdiktion över det”. I juni 2010 enades dock de stater som ratificerat stadgan om en resolution som innebär dels en definition av aggressionsbrottet, dels att ICC kan döma över brottet aggression efter beslut från FN:s säkerhetsråd men även i situationer där säkerhetsrådet är blockerat. För att stadgeändringen ska träda i kraft krävs ett förnyat beslut av statsparterna i särskild form. Stadgeändringen kommer att bli föremål för ratifikationsprocess.

42

Internationella brottmålsdomstolen skiljer sig från de ovan behandlade tribunalerna på flera sätt. För det första är Internationella brottmålsdomstolen en permanent internationell domstol, medan Jugoslavien- och Rwandatribunalerna är tillfälliga tribunaler som upprättats enbart för att hantera en specifik konflikt. För det andra är domstolen reglerad genom ett internationellt avtal (Romstadgan) vilket innebär att en stat kan välja att tillträda stadgan eller inte medan FN:s medlemsstater är skyldiga att följa de resolutioner genom vilka Jugoslavien- och Rwandatribunalerna inrättades. Internationella brottmåldomstolens jurisdiktion är därmed primärt begränsad till gärningar som begåtts på en stadgeparts territorium eller av en medborgare i en sådan stat.

43

För

det tredje begränsas Internationella brottmålsdomstolens behörighet av den s.k. komplementaritetsprincipen. Denna innebär att huvudansvaret för att lagföra personer som gjort sig skyldiga till brott mot reglerna i stadgan vilar på de enskilda staterna. Domstolen är således behörig först om dessa inte förmår eller har vilja att fullgöra sin uppgift på ett fullgott sätt. De tillfälliga tribunalerna ger i stället den internationella rättsliga processen företräde framför den nationella. Domstolen är därutöver behörig om FN:s säker-

42 För mer information se http://www.icc-cpi.int/Menus/ASP/ReviewConference/Crime+of+Aggression.htm 43 En stat som inte tillträtt stadgan kan också tillfälligt godta stadgans jurisdiktion (Romstadgan art. 12.3).

hetsråd beslutat att till domstolen hänskjuta en situation i vilken ett eller flera brott som omfattas av stadgan förefaller ha begåtts.

Utgångspunkter för domstolens arbete

Internationella brottmålsdomstolen har jurisdiktion över brott begångna efter Romstadgans ikraftträdande den 1 juli 2002 i en stat som har anslutit sig till Romstadgan eller av en person som är medborgare i en stat som har anslutit sig till Romstadgan. Domstolen arbetar utifrån allmänna straffrättsliga principer. Legalitetsprincipen, förbudet mot retroaktiv tillämpning av strafflag och andra grundläggande straffrättsliga principer kommer till uttryck i artiklarna 22–33. Exempelvis kan en person endast hållas straffrättsligt ansvarig för gärningar som vid tidpunkten för deras utförande utgjorde brott enligt Romstadgan. En person som har befunnits ansvarig för sådant brott får straffas endast med stöd av och i enlighet med Romstadgan. Straffansvaret är individuellt och som huvudregel är det endast gärningar som begås med uppsåt som grundar ansvar enligt Romstadgan. Viktigt att notera är att de brott som omfattas av domstolens jurisdiktion inte preskriberas. Av artikel 77 framgår att Internationella brottmålsdomstolen inte får utdöma dödsstraff.

Brottet folkmord definieras som gärningar som begås ”i avsikt att helt eller delvis förgöra en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp som sådan”. De gärningar som omfattas är:

1. att döda medlemmar av folkgruppen,

2. att tillfoga medlemmar av folkgruppen svår fysisk eller psykisk

skada,

3. att uppsåtligen påtvinga folkgruppen levnadsvillkor som är

avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis,

4. att vidta åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom

folkgruppen eller

5. att med tvång överföra barn från folkgruppen till en annan

folkgrupp.

Det krävs inte att brottet har begåtts i samband med en väpnad konflikt. Folkmord kan därför begås utan att någon sådan konflikt föreligger. Stadgans definitioner av brottet stämmer överens med den definition som finns i folkmordskonventionen.

Brott mot mänskligheten har i Romstadgan fått en relativt omfattande och detaljerad reglering. De olika gärningarna måste vara en del av ”ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet”. De gärningar det kan vara fråga om är mord, utrotning, förslavning, deportation, tortyr, våldtäkt, sexuellt slaveri, påtvingad prostitution, politisk och religiös förföljelse, försvinnanden och apartheid. Det finns ingen koppling till väpnad konflikt i definitionen.

Brottet krigsförbrytelser omfattar i stadgan särskilt angivna:

1. svåra överträdelser av Genèvekonventionerna,

2. andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i inter-

nationella väpnade konflikter,

3. allvarliga kränkningar av Genèvekonventionernas gemensamma

artikel 3 i icke-internationella väpnade konflikter, och slutligen

4. andra allvarliga kränkningar av lag eller sedvanerätt i icke-inter-

nationella väpnade konflikter.

De flesta av de uppräknade gärningarna var sedan tidigare erkända krigsförbrytelser, men definitionerna av brotten har utvecklats och konkretiserats i Romstadgan. T.ex. framgår uttryckligen av stadgan att sexuellt våld kan utgöra brott mot mänskligheten och vara en krigsförbrytelse. Genom Romstadgan har även vissa ytterligare gärningar kommit att betraktas som krigsförbrytelser. Angrepp på FN-personal, på fredsbevarande styrkor och på humanitär biståndspersonal har fått en egen brottsrubricering. Även rekrytering av barn under 15 år till väpnade styrkor eller att låta dem delta aktivt i striderna utgör krigsförbrytelser enligt Romstadgan som omfattas av domstolens jurisdiktion.

Domstolens arbete

Till dags dato (maj 2010) har fyra situationer kommit att hänskjutas till domstolens åklagarämbete. Tre av dessa situationer, de rörande norra Uganda, Demokratiska republiken Kongo samt Centralafrikanska Republiken har hänskjutits till åklagaren av de respektive staterna. Den fjärde situationen, den rörande Darfur (Sudan) har hänskjutits till åklagaren genom säkerhetsrådet. Rörande situationen i Uganda har fem häktningsbeslut utfärdats mot fem av toppmedlemmarna i Lords Resistance Army (LRA). En av dess har dock avlidit. Prövning av de övriga fyra pågår i dagsläget

i förundersökningskammaren. Rörande situationen i Demokratiska republiken Kongo, prövas tre fall inför domstolen. Två av fallen är ännu på förundersökningsstadiet, medan det tredje är på rättegångsstadiet. Rörande situationen i Centralafrikanska Republiken har ett fall tagits upp inför domstolen. Detta är i dagsläget på förundersökningsstadiet och pågår för närvarande i förundersökningskammaren. Rörande situationen i Darfur (Sudan) prövas tre fall inför domstolen, alla på förundersökningsstadiet, för närvarande i förundersökningskammaren. Den 4 mars 2009 utfärdade domstolen ett häktningsbeslut mot Sudans president Omar Hassan Ahmad Al-Bashir. Detta är domstolens första häktningsbeslut mot en sittande statschef.

4.2.3. Internationella domstolen

Den Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ICJ) instiftades 1945 i samband med FN-stadgans antagande. Den kom då att ersätta den Fasta mellanfolkliga domstolen (Permanent Court of International Justice, PCIJ) vilken hade etablerats efter Versaillefreden 1919 i samband med att Nationernas Förbund skapades. Internationella domstolen är i dag FN:s främsta juridiska organ och är en viktig del av det internationella samfundets ansträngningar att utveckla metoder att på fredlig väg lösa internationella tvister mellan stater. Domstolen har sitt säte i Fredspalatset i Haag.

Domstolen kan döma i alla juridiska tvister som uppstår mellan två stater om de berörda staterna godkänt domstolens jurisdiktion (domsrätt) antingen i förväg eller i det aktuella fallet.

44

Domstolen

tillämpar i sitt dömande internationell rätt och hjälper i sitt arbete till att nå målen i FN-stadgan, samt att lösa internationella tvister på fredlig väg i överensstämmelse med rättvisa och internationell rätt. Domstolens domar är bindande för de berörda staterna och kan inte överklagas.

Utöver en ren domstolsprövning kan även domstolen och dess 15 domare avkunna s.k. rådgivande yttranden (advisory opinions) i folkrättsliga frågor. Dessa frågor kan enligt FN-stadgan (art. 96) antingen hänskjutas direkt till domstolen av generalförsamlingen

44 Till skillnad från bl.a. Jugoslavien- och Rwandatribunalerna och Internationella brottmålsdomstolen är det inte det individuella straffansvaret som behandlas, utan enbart staters eventuella brott mot folkrätten.

eller säkerhetsrådet, eller av annat FN-organ under förutsättning att generalförsamlingen har bemyndigat detta.

Sverige har endast haft ett mål inför Internationella domstolen. 1958 instämde Nederländerna Sverige i det s.k. Boll-fallet.

45

Fallet

rörde omhändertagande av barnet Elisabet Boll (holländsk far) för skyddsuppfostran, och om denna åtgärd var förenlig med 1902 års konvention om vårdnad av barn. Domstolen fann att Sverige inte brustit i sina åtaganden enligt konventionen.

Domstolen arbetar inte primärt utifrån den humanitära rätten, men domstolen har i fyra fall tydligt kommit att kommentera den humanitära rätten. Det första avgörandet är det s.k. Nicaraguafallet från 1986

46

, det andra är ett rådgivande yttrande från 1996 om

kärnvapen

47

, det tredje är rådgivande yttrande från 2004 om den

israelska bärriären/muren

48

och det fjärde är folkmords-fallet från

2007

49

. I samtliga dessa avgöranden kom domstolen bl.a. att analysera den humanitära rättens tillämplighet.

50

Nicaragua-fallet

I det s.k. Nicaragua-fallet hade domstolen att bedöma Nicaraguas klagomål mot USA:s stöd till militär- och paramilitär verksamhet i Nicaragua.

51

Den centrala frågan var huruvida stödet var att

betrakta som ett brott mot den moderna folkrättens våldsförbud.

Domstolen fann i sitt avgörande att USA genom att lägga ut minor på nicaraguanskt territorialvatten samt genom att rekrytera, träna och utrusta den nicaraguanska upprorsrörelsen Contras (i syfte att fälla den sandinistiska regeringen) hade brutit mot fundamentala folkrättsliga normer rörande våldsförbudet och prin-

45 Application of the Convention of 1902 Governing the Guardianship of Infants (Netherlands v. Sweden, ICJ Judgement of 28 November 1958). 46 Case Concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986. 47 Advisory Opinion on the Legality of the threat or use of Nuclear Weapons, ICJ, 8 July 1996. 48 Advisory Opinion on the Legal Consequence of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, ICJ 9 July 2004. 49 Case Concerning the Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (Bosnia and Herzegovina v. Serbia and Montenegro), Judgment of 26 Februari, 2007 50 Även det s.k. Yerodia-fallet; Democratic Republic of the Congo (DRC) v. Belgium, ICJ Judgement of 14 Februariy 2002 behandlade indirekt humanitärrättsliga frågeställningar. då målet bl.a. rörde frågan om en sittande utrikesminister kunde anses åtnjuta immunitet mot lagföring i en annan stat för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. 51 Case Concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua, ICJ Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986.

cipen om icke-inblandning i en stats interna angelägenheter. Avgörandet var ett viktigt bidrag till klargörandet och tolkningen av folkrättsliga frågor kopplade till det internationella våldsförbudet och den där till kopplade rätten till självförsvar.

I vissa delar kommenterade domstolen även humanitärrättsliga regler och principer, bl.a. sådana kopplade till VIII:e Haagkonventionen och Genèvekonventionerna.

Domstolen konstaterade bl.a. att USA:s utläggning av minor på nicaraguanskt territorialvatten utan att utfärda varning eller notifiering om förekomsten av minor även utgjorde ett brott mot den humanitära rätten (paragraf 215 i domen). Domstolen fann därmed att USA i och med detta hade brutit mot sina folkrättsliga åtaganden enligt den internationella sedvanerätten.

Domstolen behandlade även frågan om huruvida en manual i psykologiska operationer (”Psychological Operations in Guerilla Warfare”) som USA producerade år 1983 och spred till Contras var ett brott mot den humanitära rätten. I huvudsak beskriver manualen tillåtna och okontroversiella metoder för att vinna befolkningens stöd (minds). Befolkningen definieras som gerillastyrkor, fientliga styrkor och civilbefolkning. Avsnittet som heter ”Implicit and Explicit Terror och avsnittet om Selective Use of Violence for Propagantistic Effects” innehåller instruktioner för förstöring av militära och polisiära installationer, kidnappning av medlemmar av den sandinistiska regeringen, ”neutralisering” av exempelvis domare och poliser, inhyrning av professionella kriminella för vissa utvalda jobb samt tekniker för att skapa martyrer och att framkalla och exploatera oroligheter vid massdemonstrationer för att skapa ett våldsamt förlopp med skottlossning och dödsfall som följd.

Domstolen konstaterade att USA när de tog fram manualen var medvetna om de anklagelser som riktades mot Contras för brott mot den humanitära rätten. Domstolen fann också att det faktum att USA tagit fram och spridit manualen uppmuntrade till brott mot den humanitära rättens principer. Domstolen kunde dock inte fastställa att eventuella brott som faktiskt begåtts mot den humanitära rätten gick att hänföra till USA.

1996 års rådgivande yttrande om kärnvapen

Även det rådgivande yttrandet som domstolen avkunnande 1996 om kärnvapen är av relevans ur ett humanitärrättsligt perspektiv. Domstolen hade att avgöra frågan om hotet om eller användningen av kärnvapen under några förutsättningar var tillåtet enligt folkrätten. Frågan ställdes till domstolen den 20 december 1994 av FN:s generalförsamling och domstolen kom med sitt utlåtande den 8 juli 1996.

52

Domstolen konstaterade att tillämplig rätt fanns inom olika delar av folkrätten, bl.a. FN-stadgans reglering av våldsanvändning, den humanitära rättens regler och principer under väpnad konflikt och neutralitet samt kärnvapenspecifika traktater. I det följande redovisas endast de slutsatser och analyser domstolen hade i förhållande till den humanitära rättens tillämplighet på kärnvapen och dess användning.

Domstolen undersökte för det första huruvida det inom den humanitära rätten fanns något förbud mot kärnvapen i sig och för det andra vilka följder den humanitära rättens regler och principer får på kärnvapen och dess användning.

På den första frågan konstaterade domstolen att det inte fanns något uttryckligt förbud mot kärnvapen varken enligt traktater eller sedvanerätten.

53

När det gällde den andra frågan konstaterade

domstolen (paragraf 74–87 i domen) att de tillämpliga grundläggande principerna inom den humanitära rätten dels var skyddet av civila och civila objekt samt förbudet mot urskillningslösa attacker, dels förbudet mot att orsaka onödigt lidande och överflödig skada. Stater har således inte obegränsad frihet att välja stridmedel. Dessa fundamentala principer måste följas av alla stater, oavsett om de är parter i de konventioner och protokoll i vilka reglerna formuleras, eftersom de utgör sedvanerätt. Domstolen fann att den humanitära rättens regler och principer givetvis måste följas vid användning av kärnvapen, trots att dessa regler och principer hade vuxit fram innan kärnvapen uppfunnits.

52 Advisory Opinion on the Legality of the threat or use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 53 I sammanhanget kan nämnas att när ICRC fick i uppdrag att genomföra den studie i internationell sedvanerätt, som vi behandlar i kapitel 5, var domstolen i färd med att pröva lagligheten i hot med eller användning av kärnvapen varför Jugoslavientribunalen valde att inte göra någon egen analys i frågan kring ett sedvanerättsligt förbud mot användning av kärnvapen. Detta enligt ”Study on customary international humanitarian law: A contribution to the understanding and respect for the rule of law in armed conflict”, Jean-Marie Henckaerts, International Rewiev of the Red Cross, Volume 87 Number 857 March 2005.

Sammanfattningsvis konstaterade domstolen (paragraf 90–97 i domen) att användningen av kärnvapen generellt var i strid med den humanitära rättens regler och principer (jus in bello). Domstolen uteslöt dock inte (beträffande jus in bello) att det kunde finnas situationer där militära mål kunde attackeras, som i öknar och på världshaven, utan att civila kom till skada i större omfattning och att kärnvapen trots allt skulle kunna användas i sådana fall utan brott mot distinktionsprincipen. Beträffande FNstadgans regler om våldsanvändning (jus ad bellum) kunde domstolen inte utesluta att kärnvapen lagligt kunde användas i en extrem situation av självförsvar då en stats hela existens står på spel. Viktigt är att domstolens tidigare formuleringar måste tolkas så att den humanitära rättens restriktioner gäller fullt ut även om FN-stadgans artikel 51 om självförsvar kan åberopas.

Domstolen har kritiserats för att inte på ett tydligt sätt hållit isär regler rörande möjligheten att använda våld (jus ad bellum) med regler om hur våld får utövas (jus in bello). I domens sista paragraf anges:

It follows from the above-mentioned requirements that the threat or use of nuclear weapons would generally be contrary to the rules of international law applicable in armed conflict, and in particular the principles and rules of humanitarian law; However, in view of the current state of international law, and of the elements of fact at its disposal, the Court cannot conclude definitively whether the threat or use of nuclear weapons would be lawful or unlawful in an extreme circumstance of self-defence, in which the very survival of a State would be at stake.

54

Den israeliska barriären/muren

Domstolen kom även att behandla vissa humanitärrättsliga frågor i ett rådgivande yttrande om barriären/muren på det ockuperade palestinska territoriet från 2004.

55

Frågan som domstolen hade att ta ställning till rörde rättsenligheten i att uppföra och vidmakthålla barriären/muren på palestinskt område ockuperat av Israel. Domstolen fann att det var i strid med folkrätten att uppföra barriären/muren. Israel var skyl-

54 Para. 105 (2) E. Se även International Review of the Red Cross specialnummer “The Advisory Opinion of the International Court of Justice on the legality of nuclear weapons and international humanitarian law” 1997 No. 316. 55 Advisory Opinion on the Legal Consequence of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, ICJ 9 July 2004.

dig både att upphöra med den folkrättsstridiga verksamheten att bygga och vidmakthålla barriären/muren och att “make reparation for all damage caused by the construction of the wall”. Vidare var samtliga stater skyldiga att erkänna den olagliga situation som följde av barriärens/murens konstruktion och att inte främja eller stödja vidmakthållandet av den situation som uppkommit till följd av barriärens/murens tillkomst. Alla stater som har anslutit sig till den IV:e Genèvekonventionen om skydd av civilpersoner har även en skyldighet att säkerställa Israels efterlevnad av konventionens humanitärrättsliga förpliktelser.

En förutsättning för slutsatsen om olaglighet var barriärens/murens intrång på palestinskt område, dvs. på ockuperat område. Därigenom stod den i strid med det palestinska folkets rätt till självbestämmande. Olagligheten kunde därefter bestyrkas genom att den internationella humanitära rätten lyftes fram. Civilas rättigheter under ockupation enligt den IV Genèvekonventionen hade kränkts. Vidare hade vissa mänskliga rättigheter under 1966 års konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) kränkts. Den slutsatsen underlättades av att ockupationen av de palestinska områdena inte avslutats i rimlig tid enligt folkrättens krav, vilket gjorde att Israel inte längre kunde åberopa en krigförande stats rättigheter under ockupation som lex specialis som tar över de mänskliga rättigheter som gäller i fredstid.

Det bosniska folkmordsfallet

Folkmordsfallet från 2007

56

rörde bland annat frågan om Serbien

kunde anses ansvarigt för folkmord, i enlighet med folkmordskonventionen, avseende massakern på cirka 8 000 män i Srebrenica 1995. Detta var första gången någonsin som en folkmordsanklagelse mot en stat prövades i domstol.

Domstolen fann att Serbien varken kunde dömas för folkmord, eller delaktighet i eller stämpling till folkmord. Visserligen fann domstolen att massakern i Srebrenica uppfyllde definitionen av folkmord

57

, med att inget framkommit som visar att serbiska

56 Case Concerning the Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (Bosnia and Herzegovina v. Serbia and Montenegro), ICJ Judgment of 26 Februari, 2007. 57 Case Concerning the Application of the Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide (Bosnia and Herzegovina v. Serbia and Montenegro), ICJ Judgment of 26 Februari, 2007, s. 108, paragraph 297.

statsorgan medverkat i detta folkmord. Besluten att döda den vuxna manliga befolkningen i den muslimska gruppen i Srebrenica ansågs vara tagna direkt av vissa medlemmar av den Bosnienserbiska arméns generalstab, men utan instruktioner från eller kontroll av Serbien.

Däremot fann domstolen att Serbien, avseende massakern i Srebrenica 1995, hade brutit mot folkmordskonventionen krav på att förhindra att folkmord genomförs. Domstolen fann att regeringen och myndigheter i Serbien måste ha varit medvetna om risken för folkmord i Srebrenica. Detta, tillsammans med det stora inflytande de hade över Bosnienserberna, ledde till att domstolen fann att Serbien hade brutit mot sin skyldighet att förhindra ett folkmord.

Serbien ansågs även ha brutit mot sina internationella förpliktelser genom att inte samarbeta tillräckligt med Jugoslavientribunalen, bl.a. avseende överlämningen av general Ratko Mladic.

4.2.4. Svenskt genomförande

Som inledningsvis nämndes är det av intresse att kort behandla hur Sverige genomfört reglerna om samarbete med brottmålsdomstolarna. Sverige samarbetar sedan 1994 med de befintliga internationella brottmålstribunalerna för f.d. Jugoslavien och Rwanda och sedan 2002 med Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Samarbetet avser dels rättslig hjälp i brottmål, så som bevisupptagning, förhör, tvångsmedel under förundersökning etc., dels överlämning av misstänkta till domstolen för lagföring, dels verkställighet av straff i Sverige.

Jugoslavien- och Rwandatribunalerna samt specialdomstolen för Sierra Leone

De svenska reglerna för samarbetet med de två tribunalerna finns i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (prop. 1993/94:142 och prop. 1995/96:48). Där anges att om någon av tribunalerna begär rättsligt biträde från Sverige ska åtgärder vidtas enligt lagen. Frågor om utlämning av misstänkta, tilltalade eller dömda, rättslig hjälp m.m. regleras med utgångspunkt i de för-

frågningar tribunalerna kan göra. Tribunalerna ska vända sig till Justitiedepartementet med sina förfrågningar. Bestämmelser finns även i förordningen (1994:571) om ersättning för inställelse vid någon av de internationella tribunalerna för brott mot humanitär rätt.

Sverige samarbetar även på liknande sätt även med specialdomstolen för Sierra Leone. Se lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone (prop. 2005/06:93).

När det gäller Jugoslavientribunalen har Sverige alltsedan tribunalen inrättades även varit aktivt i ansträngningarna för att på olika sätt bistå tribunalen, inte minst i FN:s säkerhetsråd där Sverige varit pådrivande för att en tredje kammare skulle inrättas (säkerhetsrådets resolution 1166 [1998]). Sverige har tidigare bland annat bidragit med brottsutredare, bidragit till utgrävning av massgravar, ingått avtal om vittnesskydd samt erbjudit fängelseplatser för av Jugoslavientribunalen dömda personer.

Internationella brottmålsdomstolen

Sverige tillträdde den 28 juni 2001 Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, efter riksdagens behandling av prop. 2000/01:122 (jfr SÖ 2002:59). Bestämmelser finns i huvudsak i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och i förordningen (2003:69) med samma namn (se prop. 2001/02:88). Precis som när det gäller de två tillfälliga tribunalerna ska Internationella brottmålsdomstolen vända sig till Justitiedepartementet när det gäller ansökningar om överlämnande av misstänkta, tilltalade och dömda, rättslig hjälp, etc. Genom att tillträda Romstadgan åtog sig Sverige vissa skyldigheter (art. 70) att straffbelägga och kunna döma över vissa brott som riktas mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning. Förpliktelserna har uppfyllts genom lagändringar i den nyss nämnda lagen (SFS 2009:1282) och i brottsbalken (SFS 2009:1281) som trädde ikraft den 1 januari 2010 (se prop. 2008/09:226).

Genom lagändringarna har vissa straffbestämmelser i brottsbalken som omfattar gärningar som riktas mot svensk eller viss utländsk rättskipande verksamhet utvidgats till att också omfatta gärningar som tar sikte på Internationella brottmålsdomstolens rättskipning. Det gäller osann utsaga inför en internationell domstol (15 kap. 4 b §), störande av förrättning eller av allmän samman-

komst (16 kap. 4 §), övergrepp i rättssak (17 kap. 10 §) och skyddande av brottsling (17 kap. 11 §). Straffansvar för våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd (17 kap. 1, 2 och 4 §§) föreslås gälla även när gärningen riktas mot tjänstemän vid domstolen i deras tjänsteutövning.

I prop. 2001/02:88 om Sveriges samarbete med internationella brottmålsdomstolen behandlades inte de straffrättsliga frågor som Internationella straffrättsutredningen fått i uppdrag att beakta. Mot bakgrund av Sveriges tillträde till Romstadgan fick den utredningen i oktober 2000 i uppdrag att se över den svenska straffrättsliga lagstiftningen när det gäller sådana brott som enligt folkrätten ska föranleda individuellt straffrättsligt ansvar. I sitt betänkande Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) föreslog utredningen bl.a. en ny lag om internationella brott. Den föreslagna lagen innehåller för svensk rätt nya straffbestämmelser om folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Förslaget är för närvarande (september 2010) under beredning inom Regeringskansliet.

4.3. Statspraxis

Att ge en heltäckande bild av hur statspraxis utvecklats sedan 1980talet är inte möjligt inom ramen för detta betänkande. Ett ambitiöst och omfattande arbete med att redovisa statspraxis i denna typ av frågor har gjorts av Internationella rödakorskommittén i den sedvanerättsstudie som vi behandlar i kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt. Även frågor om både svensk och andra länders praxis kommenteras i det sammanhanget. Omfattande periodiska redovisningar av statspraxis och annan utveckling inom den humanitära rätten görs bl.a. i Yearbook of International Humanitarian Law (Asser Institute – Institute for Private and Public International Law, International Commercial Arbitration and European Law, Haag). Här begränsar vi oss till att endast presentera ett litet urval med bäring på vårt uppdrag.

4.3.1. FN och den humanitära rätten

Kopplingen mellan humanitär rätt och säkerhetspolitik, mellan Genèvekonventionerna (jus in bello) och FN-stadgan (jus ad bellum) är relativt ny i den internationella politiken. Det finns dock initiativ och verksamheter inom FN som har en humanitärrättslig prägel. Inte minst är säkerhetsrådets inrättande av internationella tribunaler och domstolar avsedda att döma för brott mot den humanitära rätten tydliga exempel på sådana (se kapitel 4.2).

Fredsinsatser

Inom ramen för fredsinsatser har flera frågor med bäring på den humanitära rätten aktualiserats och behandlats av FN. Ett exempel är det humanitärrättsliga ansvar som FN tar på sig genom de s.k.

Status-of-forces Agreement (SOFA) som FN tecknar med ett värdland inför att personal ska sändas till en fredsinsats. Genom dessa avtal åtar sig parterna att respektera den humanitära rättens regler och principer. Dessa åtaganden avspeglas inte i FN:s Model-

SOFA (modellavtal) från 1990, men har utvecklats i senare praxis vid slutande av separata avtal. I början av 1990-talet uttrycktes detta genom att FN garanterade att den aktuella insatsen ”carried out its operations […] in a manner fully consistent with the principles and spirit of the general conventions applicable to the conduct of military personnel”. Vid senare insatser byttes ordet ”spirit” ut mot ”rules”.

Liknande formuleringar finns även i det modellavtal som ligger till grund för de avtal som sluts mellan FN och truppbidragarländer. I modellavtalets punkt 28 anges att:

The United Nations Peace-keeping operation shall observe and respect the principles and spirit of general international conventions applicable to the conduct of military personnel. The international conventions refered to above include the four Geneva Conventions of 12 August 1949 and their Additional Protocols of 8 June 1977 and the UNESCO Conventions of 14 May 1954 on the Protection of Cultural Property in the event of an armed conflict. The Participating State shall therefore ensure that the members of its national contingent serving with the United Nations peace-keeping operation be fully acquainted with the principles and spirit of these Conventions.

58

58 UN Doc. GA res A/46/145, 23 May 1991.

För att försöka klargöra vad som innefattas i ”principles and spirit” utfärdande FN:s dåvarande generalsekretare Kofi Annan en bulletin om ”Observance by United Nations Forces of international humanitarian law” den 6 augusti 1999. Detta interna FN-dokument anger i artikel 2.2 att:

[t]he fundamental principles and rules of international humanitarian law set out in the present bulletin are applicable to United Nations forces when in situations of armed conflict they are actively engaged therein as combatants, to the extent and for the duration of their engagement. They are accordingly applicable in enforcement actions, or in peacekeeping operations when the use of force is permitted in self-defence.

59

Bulletinen har blivit kritiserad för att den inte bidrar till att klargöra när den humanitära rätten ska tillämpas. Bl.a. har formuleringen om ”aktivt deltagande” ifrågasatts. Det finns inom den humanitära rätten inget sådant krav, utan den humanitära rätten ska tillämpas vid förekomsten av en väpnad konflikt utan några ytterligare kvalificeringar. Den humanitära rätten talar dock om att civila som ”direkt deltar i fientligheterna” förlorar sin skyddade status, men detta medför inte att de i stället blir kombattanter. (Se närmare om denna problematik i kapitel 4.4.5 och 4.6.4.)

En annan fråga är tolkningen av den andra meningen i artikel 2.2 som ger intryck av att de humanitärrättsliga reglerna ska gälla i alla typer av insatser. Förmodligen ska referensen till självförsvarsrätten tolkas som att insatsens mandat saknar betydelse för bedömningen av om FN-styrkorna deltar i en väpnad konflikt och att en sådan situation kan uppstå även i en traditionell fredsbevarande insats. Referensen är dock otydlig då styrkorna har rätt till självförsvar i alla typer av insatser.

Liknande frågeställningar finns även i förhållande till 1994 års konvention om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal (FN:s skyddskonvention) samt dess fakultativa protokoll från 2005 (se kapitel 4.1.7). Konventionen och protokollet är inte tillämpliga på sådana FN-insatser som bemyndigats av säkerhetsrådet med stöd av FN-stadgans kapitel VII som en tvingande åtgärd för att upprätthålla internationell fred och säkerhet i vilken någon av personalen uppträder som kombattant mot

59 UN Doc. ST/SGB/1999/13, United Nations Secretary-Generals Bulletin on Observance by United Nations Forces of international humanitarian law, 6 augusti 1999.

organiserade väpnade styrkor och på vilken rättsreglerna för internationella väpnade konflikter är tillämpliga. Undantaget utgår från antagandet att den internationella humanitära rättens regler till skydd för kombattanter, krigsfångar osv. skulle bli tillämpliga på en situation, där FN-personal efter bemyndigande av säkerhetsrådet under FN-stadgans kapitel VII involveras i en internationell väpnad konflikt inom ramen för en fredsframtvingande operation.

Ett annat dokument med bäring på fredsinsatser och den humanitära rätten ur FN:s perspektiv är den skrift som FN:s Departement of Peacekeeping Operations (DPKO) och Departement of Field Studies (DFS) gav ut i januari 2008. Denna skrift, ”United

Nations Peacekeeping Operations - Principles and Guidelines”, sammanställer FN:s erfarenheter från över 60 års arbete med fredsbevarande insatser och syftar till vara ett stöd inför planering och genomförande av FN-ledda fredsbevarande insatser. Den utgör även den högsta skriften i FN:s doktrinära serie om fredsbevarande insatser. Tanken är att alla FN:s direktiv, riktlinjer manualer om fredsbevarande insatser ska utgå ifrån och hålla sig i konformitet till denna skrift. I denna klarläggs bl.a. FN:s syn på och förhållande till de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten.

Barn och väpnad konflikt

Sedan FN:s barnkonvention antogs 1989 har två tilläggsprotokoll tillkommit. I kapitel 4.1.6 redogjordes för det ena av dessa som behandlar barn i väpnade konflikter. Protokollet var ett steg mot att stärka skyddet av barn under väpnade konflikter. Utöver detta protokoll har även ytterligare relevant utveckling skett avseende skyddet för barn i väpnade konflikter.

FN:s säkerhetsråd har varit aktivt i frågan om barn i väpnad konflikt. Mellan 1999 och 2005 antog säkerhetsrådet sex resolutioner om barn i väpnad konflikt (dessförinnan hade säkerhetsrådet aldrig adresserat frågan). Som exempel kan säkerhetsrådsresolutionen 1612 från 2005 nämnas. Som ett led i arbetet med att stärka skyddet av barn i väpnade konflikter etablerade denna resolution bl.a. en arbetsgrupp under säkerhetsrådet för barn i väpnade konflikter samt inrättade övervaknings- och rapporteringsmekanismer för att följa frågornas utveckling. Resolutionen beslutade även att inkludera barnspecifika komponenter och s.k. barnrättsrådgivare i FN:s fredsinsatser.

Kvinnor och väpnad konflikt

Kvinnors utsatthet under väpnade konflikter har uppmärksammats av det internationella samfundet under senare år. Ett centralt bidrag i denna fråga är den säkerhetsrådsresolution 1325 som antogs år 2000. Denna slår fast behovet av att uppmärksamma kvinnors utsatta situation i väpnade konflikter fast, liksom vikten av att involvera kvinnor i fredsbyggande processer. Resolutionens utgångspunkt är att kvinnor både kan påverka och påverkas av väpnade konflikter. Målet med resolutionen är att i första hand stärka kvinnors deltagande i samtliga skeden och på alla nivåer i återuppbyggnaden av kris- och konfliktdrabbade områden. FN och medlemsländerna ska därmed vidta en rad åtgärder för att öka kvinnors deltagande i konfliktförebyggande och fredsfrämjande insatser och stödja kvinnors fredsinitiativ i konfliktområden och för att säkerställa att kvinnor deltar i institutioner och i beslutsfattande i post-konfliktsituationer och övergångsprocesser från konflikt till fred. Åtgärder ska också vidtas för att stärka skyddet av kvinnors och flickors rättigheter och särskilda behov i samband med krig och konflikt och för att integrera ett jämställdhetsperspektiv i freds-, samt säkerhetsfrämjande och humanitära insatser.

Genom resolutionen uppmärksammar säkerhetsrådet även det arbete som tidigare har genomförts för att öka jämställdheten i världen, t.ex. resultatet av FN:s kvinnokonferenser, och påminner om att kvinnor och barn tillhör majoriteten av dem som drabbas negativt av väpnade konflikter. Enligt resolutionen bör icke-statliga kvinnoorganisationer som arbetar för fred ges större uppmärksamhet. Alla beslut som säkerhetsrådet tar ska vidare, enligt resolutionen, ha ett jämställdhets- och genusperspektiv. Resolution 1325 saknar ett juridiskt eller ekonomiskt sanktionssystem och stater och internationella organ som inte lever upp till förväntningarna kan därför inte bestraffas. Emellertid kan brott mot resolutionens målsättning innebära att ett lands eller internationella organs anseende inom det internationella systemet försämras. Samhället har i och med det en väsentlig roll i att bevaka att resolution 1325 genomförs.

Den 19:e juni 2008 antog sedan FN:s säkerhetsråd enhälligt resolution 1820 om sexuellt våld mot civila i konflikter. Resolutionen är en vidareutveckling av resolutionen 1325, och fördömer våldtäkt och andra former av sexualiserat våld i konfliktsituationer

och säger vidare att våldtäkt kan utgöra krigsbrott, brott mot mänskligheten och en konstituerande handling för folkmord. Säkerhetsrådet betonar vikten av att amnesti inte beviljas för sexualiserat våld i fredsförhandlingar och att förövare måste ställas inför rätta. Den förklarar också att säkerhetsrådet kan sätta in riktade sanktioner då systematiska våldtäkter begås i en inomstatlig eller internationell konflikt och fastställer ett datum (juni 2009) för FN:s generalsekreterare att lämna en utförlig rapport som redogör för utbredningen av sexuellt våld i konflikthärdar världen över. Ban Ki-moon lämnade planenligt en rapport som pekar på staters och andra parters ansvar vad gäller sexuellt våld mot civila under och efter väpnade konflikter, samt lyfte några områden som bör ägnas särskild uppmärksamhet i arbetet med att förebygga sexuellt våld.

60

Den svenska regeringen har uttalat ett tydligt stöd för genomförandet av resolution 1325. I utrikesförklaringen från 2005 slås bl.a. fast: ”Vi vill att kvinnor mer aktivt ska involveras i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser och att skyddet för kvinnors rättigheter stärks, i enlighet med FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.” Som ett av de första länderna i världen antog Sverige i juni 2006 en nationell handlingsplan för genomförandet av resolution 1325. Sedan den första handlingsplanen antogs har en ny handlingsplan utarbetats: Regeringens handlingsplan för perioden 2009–2012 för att genomföra säkerhetsrådets resolution 1325 (2000) om kvinnor, fred och säkerhet.

Konventionella vapen

Det finns i dagsläget ingen global internationell konvention som reglerar kontroll av handel med konventionella vapen. Endast vissa regionala konventioner finns rörande detta. För några år sedan påbörjade dock FN ett arbete som strävar mot en global internationell konvention. Detta arbete synes i dag ha ett stort stöd bland FN:s medlemsstater. Denna fråga drivs även av Amnesty International, International Action Network on Small Arms och Oxfam International vilka tillsammans leder kampanjen ”Control Arms”.

61

60 Report of the Secretary-General pursuant to Security Council resolution 1820 (2008), /2009/362. 61 www.controlarms.org/en

Hösten 2006 antog FN:s generalförsamling resolution 61/89, genom vilken en formell FN-process påbörjades rörande en konvention avseende reglering av handel med vapen. Resolutionen anger att FN ska arbeta för en internationell och juridiskt bindande vapenhandelskonvention. I resolutionen ombads även FN:s generalsekreterare att utreda medlemsstaternas ståndpunkt i frågan, liksom att sammankalla en expertgrupp. Generalsekreteraren och experterna presenterade sitt arbete för generalförsamlingen hösten 2008 och kunde påvisa ett starkt stöd för en juridiskt bindande konvention bland medlemsstaterna. Under generalförsamlingens 63:e möte, den 24 december 2008, röstade 147 av medlemsstaterna i generalförsamlingen för resolution 63/240, vilken innebär att processen mot en juridiskt bindande global konvention kommer att fortsätta. Endast USA röstade emot resolutionen.

I resolution 63/240 pekar generalförsamlingen på att kontroll av vapen, nedrustning och icke-spridning är viktigt för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Generalförsamlingen väljer även att peka på att frånvaron av gemensamma internationella standards för import, export och annan överföring av konventionella vapen är en av de bidragande faktorerna till konflikter, kriminalitet och terrorism. Ett sådant fördrag skulle således få till följd att arbete för fred, säkerhet, stabilitet och utveckling förstärks.

Genom resolutionen tillsattes också en arbetsgrupp (openended working group), som bl.a. har till uppgift att år 2011 ge förslag till ett möjligt nytt bindande instrument för handel med konventionella vapen.

Sverige var ett av de länder som valde att under 2007 lämna sin ståndpunkt till FN:s generalsekreterare i frågan om ett internationellt vapenhandelsfördrag.

62

Enligt det svenska yttrandet

stödjer Sverige de målsättningar som anges i FN:s generalförsamlings resolution 61/89. Sverige stödjer förberedelserna av ett universalt instrument som kommer att stödja laglig, ansvarsfull och transparant vapenhandel. Sverige pekar på att stater ska ha rätt att reglera vapenhandel ännu striktare än fördragets regler enligt nationell rätt. Konventionen bör, enligt svensk ståndpunkt, omfatta alla konventionella vapen, inkluderat ”small arms” och lätta vapen, MANPADS och ammunition, liksom delar och komponenter av dessa vapen.

63

62 UN Docs. GA Res A/62/278 (Part II). 63 UN Docs. GA Res A/62/278 (Part II), pp. 204-206.

4.3.2. EU och den humanitära rätten

EU:s riktlinjer för främjande av efterlevnaden av internationell humanitär rätt

Den 2 december 2005 enades Rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser om att godkänna utkastet till riktlinjer för främjandet av efterlevanden av internationell humanitär rätt. Under det svenska EU-ordförandeskapet gjordes (den 8 december 2009) sedan en teknisk uppdatering av dessa riktlinjer.

64

Riktlinjerna

syftar till att fastställa operativa verktyg för Europeiska unionen och dess institutioner och organ för att främja efterlevnaden av internationell humanitär rätt. De understryker Europeiska unionens åtagande att främja sådan efterlevnad på ett synligt och konsekvent sätt. Riktlinjerna riktar sig till alla som vidtar åtgärder inom ramen för Europeiska unionen i den utsträckning som de frågor som väcks faller inom deras ansvars- och behörighetsområde. De kompletterar andra riktlinjer och gemensamma ståndpunkter som EU redan antagit vad avser sådana frågor som mänskliga rättigheter, tortyr och skydd av civilbefolkningen.

Riktlinjerna ligger i linje med EU:s och medlemsstaternas åtaganden vad gäller internationell humanitär rätt och syftar även till att främja efterlevnaden av internationell humanitär rätt bland tredjeländer och icke-statliga aktörer som är verksamma i tredjeländer. Åtgärder som EU och medlemsstaterna vidtar för att säkerställa efterlevnaden av internationell humanitär rätt i sitt eget uppförande och inom de egna styrkorna omfattas inte av dessa riktlinjer. Samma åtaganden gäller emellertid för de åtgärderna.

Riktlinjerna innehåller även s.k. operativa riktlinjer vilka inbegriper åtgärder för rapportering och utvärdering av samt rekommendationer för den humanitära rätten samt redovisning av de handlingsmöjligheter som står till EU:s förfogande i förbindelser med tredjeländer för att stärka efterlevnaden av humanitär rätt.

64 Se dokument 16841/09 resp. 16842/09, Europeiska Unionens råd.

Rådsslutsatser om den humanitära rätten från det svenska ordförandeskapet hösten 2009

Under det svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 antogs rådsslutsatser för att främja efterlevnaden av den internationella humanitära rätten.

65

I slutsatserna påpekas bl.a. rådets starka stöd

för främjandet och skyddet av den humanitära rätten och dess starka motstånd mot straffrihet för grova brott mot den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Vidare lyfts vikten av, och kopplingarna mellan, de olika riktlinjer som EU lämnat angående den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna fram.

I slutsatserna betonas även vikten av att respekt för den humanitära rätten ska resas i alla relevanta politiska dialoger med tredjeländer. Liksom vikten av att den humanitära rätten respekteras vid EU:s krishantering liksom vid annat relevant beslutsfattande, så som vid civila och militära insatser.

Rådet bekräftar även att EU ska stödja FN:s arbete på området, bl.a. vad gäller genomförandet av säkerhetsrådets resolutioner 1325, 1612, 1820, 1882, 1888 och 1894. Rådet ber även stater att överväga att acceptera den permanenta internationella kommissionen för undersökande av fakta (International Humanitarian Fact Finding Commission, art. 90, TP I).

Avslutningsvis understryker rådet att internationell rätt, inklusive den humanitära rätten är ett av de starkaste redskapen det internationella samfundet har för att säkerställa att alla personer skyddas. Rådet påminner därmed om skyldigheten enligt Genèvekonventionerna att ”respect and ensure respect” för dessa under alla omständigheter, samt säger att EU kommer att göra sitt yttersta för att ingen stat eller person ska stå över lagen och att ingen heller ska falla utanför dess skydd.

EU:s insatsregler

Inför varje fredsinsats tar insatsledningen fram särskilda regler för insatsens genomförande. Eftersom en fredsinsats består av truppbidrag från flera stater är det av effektivitetsskäl lämpligt att staterna på förhand är överens bl.a. om förhållningssätt till både

65 Council conclusions on promoting compliance with international humanitarian law, 2985th FOREIGN AFFAIRS Council meeting, Brussels, 8 December 2009.

den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. År 2002 tog EU, inom ramen för EU:s militära krishantering, därför fram ett s.k. våldsanvändningskoncept (Use of Force Concept). Konceptet justeras utifrån vunna erfarenheter och folkrättens utveckling. Justeringar har skett 2006 och 2009. Nato har sedan tidigare ett motsvarande dokument (MC 362-1).

Den i dag gällande versionen heter ”EU Concept for the Use of Force in EU-led Military Operations (17168/09)”. Nedan i kapitel 6 om fredsinsatser kommenteras insatsregler generellt.

EU:s riktlinjer om barn och väpnad konflikt

EU:s riktlinjer om barn och väpnad konflikt samt en handlingsplan på området antogs i december 2003 av EU:s ministerråd. Riktlinjerna hade utarbetats av rådets arbetsgrupp för de mänskliga rättigheterna (COHOM). EU:s arbete syftar till att det internationella regelverk som existerar också följs upp och genomförs samt till att FN:s arbete med att följa upp säkerhetsrådets resolution 1612 om barn och väpnade konflikter stöds och kompletteras.

EU antog riktlinjerna om barn och väpnad konflikt för att uppmärksamma de problem som finns och förstärka de åtgärder som vidtas på detta område. Enligt riktlinjerna är främjandet och skyddet av barnets rättigheter en prioritet för EU:s politik för mänskliga rättigheter. EU strävar efter att öka medvetenheten om barn och väpnad konflikt genom att bl.a. lyfta fram EU:s insatser på detta område, såväl inom EU som gentemot tredje land.

EU förbinder sig genom riktlinjerna att på kort, medellång och lång sikt effektivt vidta åtgärder mot de konsekvenser som väpnade konflikter har på barn. EU ska även verka för att tredjeländer och icke-statliga aktörer respekterar gällande internationell rätt rörande dessa frågor och att de effektivt vidtar åtgärder för att skydda barnen i väpnade konflikter. Ett mål för dessa riktlinjer är också att sätta stopp för värvning av barn till arméer och väpnade grupper samt att få slut på straffriheten för dessa brott.

EU finansierar flera av de projekt som syftar till att bekämpa de effekter som väpnade konflikter har på barn. Ett omfattande arbete har genomförts på området för humanitärt bistånd med hjälp av kontoret för humanitärt bistånd (ECHO). Sedan 2000 har ECHO anslagit 40 miljoner euro för att finansiera projekt som rör pro-

blemen kring de effekter som väpnade konflikter har på barn. Andra projekt har finansierats inom ramen för Europeiska initiativet för demokrati och skydd av mänskliga rättigheter (IEDDH) och Mekanismen för akuta ingripanden. Även åtgärder som syftar till att främja undertecknande, ratificering och tillämpning av relevanta internationella rättsliga instrument planeras.

Ett omfattande internationellt samarbete har inletts för att åtgärda problem rörande barn i väpnade konflikter. Exempel på detta är att EU har utarbetat sina riktlinjer i samarbete med FN:s särskilda representant för barn och väpnade konflikter, Olara Otunnu, UNICEF, och specialiserade icke-statliga organisationer. FN:s säkerhetsråd anordnar bl.a. årliga debatter om barnens situation i väpnade konflikter. Vid dessa debatter presenteras rapporter med listor på parter som är i konflikt och som använder sig av barn i fientligheterna.

Riktlinjerna reviderades våren 2008 då även EU:s handlingsplan för att integrera skydd av barn i väpnad konflikt i ESDP-missioner och insatser uppdaterades. EU:s ministerråd antog även under det slovenska ordförandeskapet första halvåret 2008 slutsatser om barn i EU:s utrikespolitik.

EU och minor

Som ett led i att stärka efterlevnaden av Ottawakonventionen antog Europeiska rådet den 23 juni 2008, en gemensam åtgärd till stöd för universalisering och genomförande av 1997 års konvention om förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring inom ramen för den europeiska säkerhetsstrategin.

66

Bakgrunden var den

europeiska säkerhetsstrategi som Europeiska rådet antog 2003, som manar till en internationell ordning grundad på faktisk multilateralism samt generalförsamlingsresolutionen 62/41

67

som upp-

manade både till att underteckna och ratificera Ottawakonventionen och aktivt främja anslutning till konventionen genom bilaterala, subregionala, regionala och multilaterala kontakter, uppsökande verksamhet, seminarier och andra medel. Den gemensamma åtgärden innefattar således åtaganden för att främja universalisering av konventionen, bl.a. genom att stödja förberedel-

66 Rådets gemensamma åtgärd 2008/487/GUSP, av den 23 juni 2008. 67 UN GA Res 62/41, den 5 december 2007.

serna av konventionens andra översynskonferens, anordna upp till sex regionala eller subregionala seminarier i syfte att öka anslutningen till och ratificeringen av konventionen. För genomförandet av detta ställdes drygt en miljon euro till förfogande ur Europeiska unionens allmänna budget.

Den 24 november 2008 antogs även “Guidelines on European Community Mine Action 2008–2013”.

68

Dessa riktlinjer är en

uppdatering av ”the EC Mine Action Strategy 2002–2004” och ”the EC Mine Action Strategy 2005–2007”. De är vidare en följd av arbetet med Ottawakonventionen och strävan efter att “promote guidelines on how to more effectively link mine action with development”.

69

Europaparlamentet hade redan 2004 antagit en resolution som syftar till att sträva efter att icke-statliga aktörer följer samma normer som de som uttrycks i Ottawakonventionen.

70

4.3.3. Svensk domstolsprövning

Arklöv-fallet

Den 18 december 2006 dömde Stockholms tingsrätt Jackie Arklöv (mål B 4084-04) till ansvar för grovt folkrättsbrott (22 kap. 6 § brottsbalken). Målet är det första (och hittills enda) där frågan om folkrättsbrott prövats av en svensk domstol.

71

Arklöv åtalades för

att som legosoldat i Bosnien Hercegovina 1993 gjort sig skyldig till svår överträdelse av något sådant avtal eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter genom att tillfoga av folkrätten särskilt skyddade personer allvarligt lidande, tvinga krigsfångar eller civilpersoner att tjänstgöra hos deras motparters väpnade styrkor och/eller i strid mot folkrätten beröva civilpersoner friheten samt tillägna sig egendom som åtnjuter ett särskilt folkrättsligt skydd.

68 Brussels, 24.11.2008, SEC(2008)2913. 69 ”Achieving the aims of the Nairobi Action Plan: The Dead Sea Progress Report 2006-2007”, adopted at the eighth Meeting of the State Parties to the Ottawa Convention (Dead Sea, Jordan, 18-22 November 2007). Här underströks bl.a. “the need for both mine-affected countries and donors to further integrate mine action into development strategies.” 70 European Parliament resolution on measures to promote a commitment by not-state actors to a total ban on anti-personnel landmines. 71 En person häktades i januari 2010 och en annan i april 2010, båda är åtalade för grovt folkrättsbrott. Förundersökning pågår för närvarande (augusti 2010) även i ett ytterligare fall angående folkrättsbrott, enligt uppgift från Internationella Åklagarkammaren.

Kortfattat kan sägas att gärningen i åtalet angavs bestå i att han vid ett antal tillfällen hämtat ett större antal krigsfångar och/eller civila fångar och utsatt dessa för tortyr, misshandel och tvångsarbete. Vidare angavs att han drivit ut familjer från sina hem och frihetsberövat och misshandlat dessa, samt plundrat värdeföremål från fördrivna muslimers bostäder.

Domstolen konstaterade att de handlingar som Arklöv åtalades för skett under en pågående icke-internationell väpnad konflikt. Därefter konstaterade domstolen att åtskilliga av den humanitära rättens regler, även sådana som primärt tar sikte på internationella väpnade konflikter, var tillämpliga i målet på grund av sedvanerättslig status. De gärningar tingsrätten fann utredda i målet ansågs innebära svåra överträdelser av folkrättsliga regler som hade sedvanerättslig status. Brottet ansågs vidare vara grovt, bl.a. mot bakgrund av att det rör sig om ett betydande antal skilda handlingar som var och en för sig måste betecknas som en svår överträdelse av folkrätten.

4.4. Doktrin och några aktuella folkrättsfrågor

Den humanitära rätten formas vid sidan av framväxten av nya traktater, statspraxis och praxis från domstolar och tribunaler även av annan utveckling. Tongivande doktrin, internationella initiativ och konferenser etc. har också bidragit till utveckling och tolkning av den humanitära rätten.

Ibland leder även stora och omvälvande händelser till en omedelbar folkrättslig (mot)reaktion. Angreppen mot USA den 11 september 2001 var en sådan händelse som föranledde såväl enskilda stater som hela det internationella samfundet att reagera. Det efterföljande ”kriget mot terrorism” och invasionen av Irak 2003 kom att sätta fokus på en rad folkrättsliga frågeställningar och utmaningar, bl.a. beträffande benämning och klassificering av personer som deltar i fientligheterna.

I det följande behandlar vi delar av denna utveckling. Precis som när det gäller statspraxis är det inte möjligt att inom ramen för detta betänkande ge en heltäckande bild av hur denna utveckling sett ut sedan 1980-talet. Vi begränsar oss därför till att kort presentera några exempel på sådan utveckling. Urvalet har skett med utgångspunkt i exempel som nämns i våra direktiv och framställningen gör inga anspråk på att vara fullständig.

Bakgrund

Den humanitära rätten vilar på distinktionsprincipens krav på åtskillnad mellan stridande och civila. Civila förlorar dock sitt skydd under den tid som de “direkt deltar” i fientligheterna (se bl.a. tilläggsprotokoll I art. 51.3 och ICRC:s sedvanerättsstudie regel 6 i kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt). Frågan om hur ett direkt deltagande ska tolkas och tillämpas har fått stort fokus under senare år mot bakgrund av den ökade inblandningen av civila i fientligheterna och inom ramen för det s.k. ”kriget mot terrorism” där begrepp som ”olagliga kombattanter” används.

Civila har genom historien alltid på något sätt bidragit till att väpnade konflikter kunnat genomföras. Tidigare företogs dock sådana aktiviteter (produktion och tillhandahållande av vapen och mat, eller ekonomiskt-, administrativt- eller politiskt stöd) inte i

81 ”Customary International Humanitarian Law”, två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice (två delar), Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge University Press, 2005.

fysisk anslutning till de omedelbara stridsområdena, och civila deltog endast undantagsvis direkt i fientligheterna.

Under senare år har de väpnade konflikterna och formerna för civilas inblandning i väpnade konflikter dock förändrats och en distinkt skiljelinje mellan kombattanter och civila har blivit svårare att upprätthålla. Detta beror på flera olika faktorer. Fientligheterna genomförs i dag ofta i tättbefolkade områden (som Gaza City, Grozny eller Mogadishu) och inte ute på avlägsna slagfält. Antalet icke-internationella väpnade konflikter har stadigt ökat sedan andra världskrigets slut för att i dag utgöra majoriteten av dagens pågående väpnade konflikter. Vidare har traditionella militära uppgifter i ökande utsträckning kommit att läggas ut på civila personer och privata militära företag. Dessutom präglas flera av dagens väpnade konflikter av just att civila under en kort tidsrymd växlar mellan att vara skyddade civila och att delta i fientligheterna utan att utmärka sig som stridande på något sätt (bönder på dagtid och stridande på natten). Denna utveckling leder till ökade risker för civila (som inte deltar i fientligheterna) att utsättas för både felaktiga och godtyckliga anfall. Även den militära personalen blir mer sårbar då anfall från individer som inte utmärker sig, och därmed inte kan identifieras som militära mål och anfallas, genomförs. Sammantaget understryker detta vikten av att kunna identifiera och skilja mellan civila och militär personal, och mellan civila som direkt deltar i fientligheterna och de som inte gör det.

Det är således en central humanitärrättslig fråga om vilka kriterier som krävs för att civila ska anses delta direkt i fientligheterna och förlora sitt skydd. Det finns i dag inte någon precis definition av begreppet ”direkt deltagande” i varken traktater eller praxis. Bedömningen av vad som är ”direkt deltagande” måste oftast göras från fall till fall.

Rapportens innehåll

Mot bakgrund av ”direkt deltagande”-begreppets vikt när det gäller skydd av civila och den problematik som är behäftad med begreppet tog ICRC, tillsammans med TCM Asser Institute, år 2003 initiativ till en serie expertmöten om direkt deltagande i väpnade konflikter. Totalt deltog cirka 50 folkrättsexperter från militära, statliga och akademiska kretsar samt från olika frivillig-

organisationer. Tre delrapporter har lämnats under arbetets gång och en slutrapport

82

presenterades under våren 2009.

83

Slutrapporten, Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL, syftar inte till att införa nya bestämmelser rörande direkt deltagande av civila i fientligheterna och är inte heller juridiskt bindande, utan syftar endast till att klargöra hur begreppet enligt ICRC ska förstås och tillämpas med avsikt att stärka skyddet av civila.

De tio rekommendationerna

Rapporten presenterar inledningsvis tio rekommendationer angående den humanitärrättsliga tolkningen av begreppet ”direkt deltagande”

84

som sammanfattar de regler och principer angående

direkt deltagande av civila i fientligheterna som rapporten identifierat.

I. Begreppet civila i internationella väpnade konflikter: Alla

personer som inte är medlemmar i en parts väpnade styrkor, eller deltar i en levée en masse, ska vid tillämpningen av distinktionsprincipen i internationella väpnade konflikter betraktas som civila. De är därmed skyddade mot anfall förutom om och under den tid som de direkt deltar i fientligheterna.

II. Begreppet civila i icke-internationella väpnade konflikter:

Alla personer som inte är medlemmar av en stats väpnade styrkor eller av organiserade väpnade grupper som är parter i konflikten, ska vid tillämpningen av distinktionsprincipen i icke-internationella väpnade konflikter betraktas som civila. De är därmed skyddade från anfall förutom om och under den tid som de direkt deltar i fientligheterna. I icke-internationella väpnade konflikter räknas endast personer med uppgift att kontinuerligt delta i fientligheterna (kontinuerlig stridsfunktion) som medlemmar av en ickestatlig parts organiserade väpnade grupper.

III. Privata leverantörer och anställda civila: Privata leveran-

törer till och anställda hos en part i konflikten som är civila (se I och II ovan) är skyddade mot anfall förutom om och under den tid som de direkt deltar i fientligheterna. Deras närvaro och uppdrag

82 ”Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL”, ICRC, 2009. 83 Slutrapporten och de tre delrapporterna finns på ICRC:s hemsida (www.icrc.org). 84 ”Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL”, ICRC, 2009, s. 16–17.

kan dock utsätta dem för ökade risker för oavsiktliga skador eller dödsfall även om de inte direkt deltar i fientligheterna.

IV. Direkt deltagande i fientligheterna som särskilt handlande: Begreppet ”direkt deltagande i fientligheterna” betecknar

särskilda handlingar som utförs av enskilda som ett led i fientligheterna mellan parterna i en väpnad konflikt.

V. Konstitutiva kriterier för direkt deltagande i fientligheterna: För att en handling ska anses utgöra direkt deltagande i

fientligheterna måste följande tre kumulativa kriterier vara uppfyllda: (1) det måste vara antagligt att handlingen kommer att negativt

påverka de militära operationerna eller den militära förmågan för en part i konflikten, eller, alternativt, kommer att orsaka dödsfall eller skada på personer eller objekt som är skyddade mot anfall (skadetröskel), och

(2) det måste finnas ett direkt orsakssamband mellan handlingen

och den antagliga skadan av själva handlingen eller av en koordinerad militär operation i vilken handlingen ingår som en integrerad del (direkt orsakande), och

(3) handlingen måste vara särskilt avsedd för att direkt orsaka

skada som motsvarar skadetröskeln till stöd för en part i konflikten och förfång för en annan (belligerent nexus).

VI. Början och slut på direkt deltagande i fientligheterna: För-

beredelser för att genomföra en särskild handling som utgör direkt deltagande i fientligheterna, inklusive förflyttningar till och från platsen för dess utförande, ingår som en integrerad del av handlingen.

VII. Tidsaspekter på förlusten av skyddet: Civila förlorar

skydd mot anfall under den tid som de genomför varje särskild handling som utgör ett direkt deltagande i fientligheterna medan medlemmar av en icke-statlig parts organiserade väpnade grupper upphör att vara civila (se II ovan) och förlorar skydd mot anfall under hela den tid som de påtar sig uppgiften att kontinuerligt delta i fientligheterna.

VIII. Försiktighetsåtgärder i och bedömning av tveksamma fall: Alla genomförbara försiktighetsåtgärder måste vidtas vid

bedömningen av om en person är civil, och om denne i så fall direkt deltar i fientligheterna. Vid tvivel ska personen antas vara skyddad mot anfall.

IX. Begränsningar av användningen av våld vid anfall: Utöver

de begränsningar som följer av den humanitära rätten avseende stridsmedel och stridsmetoder, och utan påverkan av de ytterligare begränsningar som kan följa av andra delar av folkrätten, får den typ och mängd av våld som är tillåten mot personer som inte är skyddade från anfall inte gå utöver vad som faktiskt är nödvändigt för att uppnå ett legitimt militär syfte under de rådande omständigheterna.

X. Följder av att återfå skydd som civil: Den humanitära rätten

varken förbjuder eller tillåter att civila direkt deltar i fientligheterna. När civila upphör att delta direkt i fientligheterna, eller när medlemmar av en icke-statlig parts organiserade väpnade grupper upphör att påtar sig uppgiften att kontinuerligt delta i fientligheterna återfår de fullt skydd mot anfall, i egenskap av civila men är inte undantagna från åtal för brott mot nationell eller internationell rätt som de kan ha begått.

Centrala frågeställningar

Mot bakgrund av dessa kortfattade tio rekommendationer förs det i rapporten utförliga resonemang (med hänvisning till de möten och delrapporter som legat till grund för rapporten) kring rekommendationernas konsekvenser och avgränsningar. Dessa resonemang kan sammanfattningsvis beskrivas utifrån tre centrala frågeställningar:

1. Vem är att anse som civil i förhållande till genomförande av fientligheterna/distinktionsprincipen, och därmed berättigad till skydd utom under den tid som han/hon direkt deltar i fientligheterna?

2. Vilket slags uppträdande utgör “direkt deltagande”?

3. Vilka konsekvenser medför förlusten av civilas skydd från anfall?

Vem är civil?

När det gäller den första frågan konstaterar rapporten att alla personer som inte är medlemmar av en stats väpnade styrkor, eller av organiserade väpnade grupper, är civila som, som sådana, är skyddade från anfall förutom om och under den tid då de direkt

deltar i fientligheterna. I såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter omfattar en stats väpnade styrkor alla organiserade styrkor, grupper, enheter som står under ett ansvarigt befäl som är part i konflikten. I icke-internationella väpnade konflikter består de organiserade väpnade grupperna av de väpnade styrkor som tillhör en icke-statlig aktör i den väpnade konflikten.

När det gäller medlemmar i organiserade väpnade grupperna kan det dock vara svårt att skilja dessa från civila. Civila kan stödja sådana grupper på olika sätt, även genom att direkt delta i fientligheterna på deras sida. Men enligt rapporten kan sådana stödjande civila inte anses tillhöra de väpnade grupperna om de inte fyller en kontinuerlig stridsfunktion (continuous combat function). I sammanhanget är det värt att notera att personer i organiserade väpnade grupper inte har samma privilegierade status som kombattanter, och bl.a. kan straffas för sitt deltagande i den väpnade konflikten enligt nationell rätt.

Vilket uppträdande utgör direkt deltagande?

När det gäller frågan om vilket slags uppträdande som utgör ”direkt deltagande” redovisar inte rapporten något helt tydligt ställningstagande. Det konstateras att en extensiv tolkning leder till att en större grupp civila riskerar att förlora sitt skydd, medan en restriktiv tolkning medför en ökad risk för att civila missbrukar sin skyddade ställning. Rapporten konstaterar dock att det inte går att identifiera uppträdanden som generellt sett kan sägas utgöra direkt deltagande, utan att bedömningen måste ske från fall till fall. Som stöd för bedömningen anges i rapporten tre kumulativa kriterier (se rekommendation nr V) som måste vara uppfyllda för att ett uppträdande ska kvalificeras som direkt deltagande.

Avseende det första kriteriet, skadetröskel, utvecklas i rapporten frågan om vad som utgör skada/nackdel. Här nämns handlingar så som, att tillfångata, skada eller döda militär personal, att orsaka skada på militära objekt, att förhindra eller begränsa militär truppförflyttning, kommunikation (inkl. datanätverk) eller logistik, t.ex. genom sabotage, vägblockeringar eller att hindra elförsörjning till radarstationer, kan medföra sådan skada/nackdel. Även att använda vapen med tidsfördröjning, så som minor, försåtminor, eller fjärrstyrda vapensystem (t.ex. obemannade flygkrafter) medför en direkt och konkret skada/nackdel.

Om det andra kriteriet, direkt orsakande, säger rapporten att kausaliteten inte är tillräckligt stark när det gäller civila som t.ex. arbetar med tillverkning, försäljning, eller frakt av vapen, uppbyggnad av civil infrastruktur eller som bidrar med finansiellt, administrativt eller politiskt stöd till den väpnade konflikten.

Beträffande det tredje kriteriet, belligerent nexus, sägs att inte alla former av våld under en väpnad konflikt som genomförs av civila leder till att handlingen klassas som direkt deltagande. Det våldsamma agerandet måste ske i syfte att stödja ena parten i den väpnade konflikten och vara till förfång för den andra parten. Utanför direkt deltagande faller därmed exempelvis ren kriminalitet som bankrån, och våldsamma politiska demonstrationer.

Vad händer efter att en civil klassats som direkt deltagande?

Den tredje frågan rör vad som gäller i de situationer då civila väl kommit att klassas som direkt deltagande i fientligheterna, och vilka regler och principer som då ska styra användningen av våld och tvång mot dessa. Frågan är även under vilka förutsättningar de kan få tillbaka sitt skydd som civila.

Medlemmar i organiserade väpnade styrkor som är part i konflikten anses förlora sitt skydd under hela den tid som de är medlemmar (dvs. under den tid som de fyller en kontinuerlig stridsfunktion). Civila som direkt deltar i fientligheterna förlorar sitt skydd endast under den tid de begår en handling som utgör direkt deltagande. Den tiden inkluderar dock förberedelser och förflyttningar som ingår som en integrerad del av en specifik handling som utgör direkt deltagande.

Att en individ anses direkt delta i fientligheterna eller fylla en kontinuerlig stridsfunktion (som medlem i en organiserad väpnad styrka) innebär inte att han eller hon inte har något skydd. Även anfall mot militära mål är reglerade av den humanitära rätten och andra delar av folkrätten (bl.a. de mänskliga rättigheterna), och anfall måste genomföras i enlighet med dessa bestämmelser. Enligt rapporten skulle det också strida mot grundläggande tankar om humanitet att t.ex. döda en motståndare, och omöjliggöra dennes chans att ge upp, om det inte finns uppenbara skäl för att använda dödligt våld (se rekommendation nr. IX).

Rapporten påpekar vidare att den humanitära rätten varken förbjuder eller tillåter civila att direkt delta i fientligheterna. Sådant

deltagande utgör således inte ett brott mot den humanitära rätten i sig. Men civila som direkt deltagit i fientligheterna kan straffas under nationella lagar för att de deltagit även om de inte begick någon krigsförbrytelse under den tid de deltog. Civila som avbrutit sitt direkta deltagande, och därmed inte får utsättas för anfall, kan dock givetvis fortsättningsvis vara föremål för våld och tvångsutövning inom ramen för nationellt polisiärt arbete.

Vi återkommer med kommentarer i kapitel 4.6.4.

4.4.6 ”Kriget mot terrorismen” och ”olagliga kombattanter”

Utgångspunkter

Attackerna i USA den 11 september 2001 utlöste en rad olika komplexa folkrättsliga frågeställningar rörande terrorism och terrorister. Som en följd har vi bl.a. kunnat bevittna en hantering av personer som utpekats som ”terrorister” där dessa personer varken tillerkänts skydd under den humanitära rätten eller under de mänskliga rättigheterna. En del av problematiken handlar om att begreppet terrorism inte har en globalt erkänd definition, varken humanitärrättsligt eller i övrigt.

När det gäller brottsbekämpande åtgärder mot terrorism har man därför successivt valt ut vissa typer av brott för behandling i separata konventioner, vilka gjorts tillämpliga på brotten oavsett brottsmotiv. Exempel på detta förfaringssätt är konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg från år 1970 och 1988 års konvention om brott mot den fasta sjöfartens säkerhet.

På mellanstatlig nivå saknas allmänt accepterade definitioner av terrorism, även om flera försök att nå sådana definitioner har gjorts. Avsaknaden av folkrättsligt accepterade definitioner av terrorism medför att vad som är att betrakta som ”terrorism” respektive ”terrorister” i huvudsak bestäms av staternas nationella rättsordningar.

EU:s medlemsstater enades dock år 2002 om en definition av vad som ska anses utgöra terroristbrott i nationell lagstiftning (se EU:s rambeslut om bekämpande av terrorism, 2002/475/RIF). Rambeslutet har genomförts i svensk rätt. Den huvudsakliga lagstiftning som infördes bestod i lagen (2003:148) om straffansvar för terroristbrott, se prop. 2002/03:38. Rambeslutet från år 2002

har ändrats genom ett rambeslut från år 2008 (2008/919/RIF), dock utan att definitionen av terroristbrott förändrats. Genom lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (som träder ikraft den 1 december 2010) har det nu införts den svenska lagstiftning som krävs för att genomföra EU:s rambeslut från år 2008 om ändring av rambeslutet om bekämpande av terrorism. Lagen genomför även Europarådets konvention om förebyggande av terrorism från år 2005.

I Sverige är terroristbrott primärt en polissak, och inte en fråga för Försvarsmakten.

85

Under vissa omständigheter får dock

Försvarsmakten lämna stöd till polisen vid terrorismbekämpning.

86

Terroristbrott kan också begås under en pågående väpnad konflikt.

Allmänt sett kan konstateras att begreppen ”terrorism” och ”terrorist” är politiskt laddade, och att de inte sällan används som beteckningar på individer och verksamheter vilka nyttjar sig av ett samhällsomstörtande våld. Av denna anledning har ”rebelliska”, ”upproriska” och andra grupper som använder sig av våld mot regeringsmakten av vissa stater kommit att betecknas som terrorister, medan andra stater gjort helt andra bedömningar.

”Kriget mot terrorismen”

Inom den humanitära rätten används termen ”terror”, i samband med sådana förbjudna våldshandlingar och hot om våld vars primära syfte är att sprida terror (dvs. fasa och skräck) bland civilbefolkningen.

87

Uttrycket ”kriget mot terrorismen” är dock inte kopplat till den humanitära rättens förbud mot att terrorisera civilbefolkningen under en väpnad konflikt. ”Kriget mot terrorismen” har en helt annan inriktning, och har använts som benämning för bl.a. användning av militära medel för att bekämpa de som av vissa stater utpekats vara terrorister och andra som främjar terrorism. Sådan användning av militära medel uppfyller inte med nödvändighet, eller per automatik, den humanitära rättens formella kriterier för att en väpnad konflikt ska föreligga. I flertalet fall torde så inte vara fallet, medan det i andra fall är möjligt att ”kriget mot terrorismen”

85 Jfr prop. 2005/06:111, bet. 2005/06: JuU17, rskr 2005/06: 242. 86 Lag (2006:342) och förordning (2006:344) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terroristbekämpning. 87Se TP I art. 51 p. 2, samt TP II art. 13 p. 2. Det engelska uttrycket är ”to spread terror”.

förs parallellt med en väpnad konflikt (exempelvis så som är fallet i Afghanistan sedan 2001) eller i sig utgör en väpnad konflikt.

Den centrala humanitärrättsliga frågan som har diskuterats under senare år har varit vilken folkrättslig status som ”terrorister” har under väpnade konflikter. Vad som därvid diskuterats är om dessa icke-statliga aktörer ska anses vara civila (som begår brott), civila som direkt deltar i fientligheterna, medlemmar i organiserade väpnade grupper, eller något annat? Eftersom det inte finns någon globalt erkänd definition av terrorism, och finns det inte heller något tydligt svar på frågan om vem som ska anses vara terrorist. Att korrekt kunna identifiera de aktuella individernas rättsliga status är viktigt, då detta bl.a. har betydelse för bedömningen av vilka regler som ska anses gälla vid ingripanden mot dem. Frågor om skyldigheter och rättigheter inom området för den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna hamnar här i fokus.

Vissa stater har hävdat att det är tillåtet att ingripa mot terrorister med insatser som varken är tillåtna mot kombattanter eller civila, eftersom dessa aktörer själva inte respekterar ett minimum av varken humanitet eller distinktion, och att de ”gamla” humanitärrättsliga reglerna därför inte förmår hantera dessa situationer och personer. Vissa har därför ansett att en ny uppsättning spelregler gäller i förhållande till dessa aktörer med hänsyn till att dessa varken är kombattanter, medlemmar i organiserade väpnade grupper, civila eller civila som direkt deltar, utan illegala/olagliga/otillåtna kombattanter/stridande. För hanteringen av denna typ av aktörer har hävdats att det skulle krävas nya regler – utöver de redan existerande bestämmelserna inom de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten.

USA:s (och vissa andra staters) uttolkning och tillämpning av begreppet ”olagliga kombattanter” har medfört att personer, som klassats som sådana varken har erkänts skydd som kombattant enligt den humanitära rätten, eller som civila enligt den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. När dessa ”olagliga kombattanter” internerats har de således inte tillerkänts det skydd som krigsfångar har och inte heller de rättigheter som civila åtalade för brott har. Personer som utpekats vara ”olagliga kombattanter” har på detta sätt hamnat i ett rättsligt vakuum med rapporter och bevis om tortyr, förvar av personer utan rättslig prövning, förekomst av hemliga anläggningar för förvar och odokumenterade mellanstatliga fångtransporter, etc.

Vi lämnar våra kommentarer beträffande dessa frågor i kapi- tel 4.6.5 nedan.

4.4.1. Internationella rödakors- och halvmånekonferensen

Internationella rödakors- och halvmånekonferensen är det högsta beslutande organet för hela rödakorsrörelsen. Konferensen hålls normalt var fjärde år med deltagande av representanter för de nationella föreningarna, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och de stater som skrivit under åtminstone den första av Genèvekonventionerna. Vad som behandlas på konferenserna ger en relativt bra bild av aktuella frågor. Här presenteras därför kortfattat vad som behandlats vid två av de senaste konferenserna av relevans för vårt arbete.

Den 28:e Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen 2003

Huvudtemat på den 28:e Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen, som hölls den 2–6 december 2003 i Genève var ”Protecting human dignity”. Syftet med konferensen var att övertyga de deltagande staternas om att acceptera sitt ansvar för att respektera folkrätten och minska de risker som följer på bl.a. väpnade konflikter samt att begränsa människors sårbarhet i förhållande till effekterna av dessa. På agendan fanns t.ex. diskussioner kring relevansen av Genèvekonventionerna i ljuset av händelserna i USA den 11 september 2001. Konferensen antog fyra resolutioner. Konferensen gjorde även uttalanden inom olika områden så som t.ex. kvinnor och väpnade konflikter.

Den 30:e Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen 2007

Den senaste internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen i november 2007 hade temat ”Together for Humanity” och konferensen handlade om hur man genom samarbete kan möta dagens humanitärrättsliga utmaningar. Sex resolutioner antogs under konferensen.

Den första avsåg konferensens deklaration om fyra centrala humanitärrättsliga utmaningar – migration, klimatförändringar, hälsorisker och våld i städer. Den andra resolutionen tydliggjorde rollen för nationella föreningar som komplement till staten på det humanitära området (auxiliary role). Den tredje resolutionen

underströk vikten av att regler om fundamentala garantier efterlevs i förhållande till skyddade personer, att personal som ger humanitär hjälp skyddas och respekteras, att den humanitära rättens genomförande och efterlevnad stärks samt att relevant utbildning ges inom området. I den fjärde resolutionen angavs riktlinjer för lagstiftning och principer vid internationella katastrofinsatser (Guidelines for the Domestic Facilitation and Regulation of International Disaster Relief and Initial Recovery Assistance). Den femte resolutionen kommenterade efterlevnaden av det avtal som 2005 undertecknades mellan den Palestinska rödahalvmåneföreningen och Israels Magen David Adom. Resolution nummer sex avsåg formaliteter rörande 2011 års konferens.

Sverige gjorde 10 utfästelser under konferensen. Sju av dessa var tillsammans med EU

72

, en tillsammans med Svenska Röda Korset

73

,

en tillsammans med Finland och Schweiz

74

samt en med de

nordiska rödakorsföreningarna och de nordiska regeringarna.

75

4.4.2. Privata militära företag och privata säkerhetsföretag

Frågan om olika aktörers status som skyddade eller militära mål under den humanitära rätten är aktuell på många olika plan i dagens väpnade konflikter, och gör sig bl.a. påmind när det gäller privata aktörers deltagande i väpnade konflikter t.ex. privata militära företag (PMF) och privata säkerhetsföretag (private security companies).

Som exempel kan nämnas att USA under perioden 1994-2004 ingick över 300 kontrakt med USA-baserade PMF. Under ockupationen av Irak blev sådana företag inhyrda av ”Coalition Provisional Authority” (CPA) för att träna inhemsk polis och milis. Samtidigt kontrakterade den amerikanska armén personal från privata militära företag och privata säkerhetsföretag för förhör med fångar. Även ett stort antal icke-statliga organisationer (nongovernmental organisations, NGO:s) har hyrt in PMF-personal i Irak för diverse uppgifter. Företeelsen förekommer också i

72 Dessa handlade bl.a. nationellt genomförande, genomdrivande och utbildning av den humanitära rätten samt Röda korsets komplimenterande roll i detta, om respekten för fundamentala garantier för alla anhållna personer i samband med en väpnad konflikt, om nationell lagstiftning för katastrofer samt om vissa vapen- och vapenexportfrågor. 73 Denna handlade om utbildning i humanitär rätt. 74 Denna handlade om fortsatt främjande av förståelse om hur den humanitära rätten ska tillämpas på datornätverksattacker under en väpnad konflikt. 75 Denna sista handlade om neutrala oberoende humanitära insatser.

Afghanistan och på andra håll. När det gäller Afghanistan hade USA i juni 2009 fler kontraktsanställda än militär trupp.

Vad gäller de tjänster som privata militära företag och privata säkerhetsföretag erbjuder görs ibland en distinktion mellan ”offensiva” och ”defensiva” sådana. Flera företag erbjuder dock i dag tjänster över hela skalan och i gråzonen mellan det ena och det andra. Även företag som erbjuder ”defensiva” tjänster kan dras in i fientligheter. Om uppgiften består i att bevaka ett legitimt militärt mål riskerar de som ingår i vaktpersonalen att själva bli betraktade som militära mål. Samma sak gäller livvakter som åtföljer militära befälhavare.

Mycket av debatten har således handlat om vilken status, vilket skydd och vilket ansvar personalen har under den internationella humanitära rättens regler. Något generellt svar finns inte på dessa frågor, men den humanitära rätten har visat sig kunna hantera en del av den problematik som privata militära företag och privata säkerhetsföretag väcker. Till viss del har även dessa frågor hanterats genom det s.k. Montreuxdokument som antogs 2008.

76

Montreuxdokumentet

Den oklarhet som privata militära företag och privata säkerhetsföretag väckt på den internationella scenen föranledde Schweiz och ICRC att 2006 ta ett initiativ för främjande av respekten för den humanitära rätten i situationer där sådana används. Efter ett antal möten, där Sverige och sjutton andra stater deltog, liksom experter från industrin, EU och NGO:s, antogs i Montreux den 17 september 2008 ett dokument om ”internationella förpliktelser” och ”good practices” för stater i förhållande till privata militära företag och privata säkerhetsföretag under väpnad konflikt – Montreuxdokumentet. Vad gäller de folkrättsliga förpliktelserna är syftet med dokumentet inte att utvidga dessa, utan att erinra om gällande rätt. Dokumentet i sig är dock inte juridiskt bindande.

Hittills (september 2010) har 35 stater ställt sig bakom Montreuxdokumentet.

Dokumentet består av två delar. Den första delen erinrar om existerande folkrättsliga skyldigheter vad gäller statsansvar, huma-

76 ”Montreux Document on Pertinent International Legal Obligations and Good Practices for

States related to Operations of Private Military and Security Companies during Armed Conflict”, Montreux, 17 September 2008.

nitär rätt och mänskliga rättigheter. Stater kan, heter det, inte undkomma sina skyldigheter genom att använda privata företag. Staterna har därmed en skyldighet att vidta åtgärder för att förhindra brott mot den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna som begås av privata militära företag och privata säkerhetsföretag.

Den första delen av dokumentet vidareutvecklar staternas skyldighet att utbilda och informera om den humanitära rätten, att hålla sig med adekvat lagstiftning och disciplinära och straffrättsliga mekanismer, samt att lagföra eller utlämna misstänkta personer när så krävs. Dessa förpliktelser formuleras i förhållande till kontrakterande stater, värdstater och s.k. territoriella stater, hemstater samt övriga stater. Beträffande den första kategorin sägs det att kontrakterande stater har ”en förpliktelse att utge gottgörelse för kränkningar av internationell humanitär rätt och människorätt som orsakats av olagligt handlande av personal inom privata militära företag och privata säkerhetsföretag när sådant handlande kan tillräknas kontrakterande stater enligt den internationella sedvanerätten om statsansvar”.

Den andra delen av dokumentet utvecklar, på basis av existerande skyldigheter, 70 rekommendationer och riktlinjer som ett stöd för staterna hur privata militära företag och privata säkerhetsföretag ska hanteras. Listan innehåller bl.a. förslag till nationell reglering av dessa samt förslag till licensregimer för att kontrollera sådana företag och utöka deras rättsliga ansvar (accountability).

Våra kommentarer i denna fråga lämnas nedan i kapitel 4.6.3.

4.4.3. San Remo-manualen

1994 färdigställdes den s.k. San Remo-manualen (San Remo Manual on International Law Applicable to Armed Conflicts at Sea). Initiativet till manualen togs av International Institute of Humanitarian Law och arbetet stöddes av Internationella rödakorskommittén. Manualen arbetades fram mellan 1988 och 1994 av en arbetsgrupp bestående av folkrättsjurister (främst havsrätts- och humanitärrättsexperter) och erfarna sjöofficerare. Syftet med manualen var att ge en uppdaterad sammanställning av tillämplig humanitär rätt för väpnade konflikter till sjöss. Manualen innehåller endast ett fåtal artiklar vilka kan sägas gå utöver i dag gällande rätt. I huvudsak baseras manualen på tillämplig traktat-

och sedvanerätt samt statspraxis för väpnade konflikter till sjöss, men den beaktar även annan relevant folkrättslig utveckling, främst FN-stadgan, 1982 års havsrättskonvention (UNCLOS) samt delar av den internationella luft- och miljörätten.

Manualen och dess artiklar bör läsas tillsammans med den fylliga bilagan med kommentarer (Explanations) för full förståelse samt korrekt tolkning och tillämpning av artiklarna. I kommentarsbilagan finns hänvisningar till bakomliggande rättskällor. Inte minst redovisningen av de diskussioner och avvägningar som ledde fram till artiklarnas utformning är av stor vikt.

Manualen kan sägas vara en moderniserad version av Institut de droit international skrift Oxford Manual on the Laws of Naval War Governing the Relations Between Belligerents från 1913. Den gamla Oxfordmanualen tog dock givetvis inte hänsyn till varken den tekniska utvecklingen som skett inom sjökriget eller den humanitärrättsliga utvecklingen som skett genom Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll, så behov av en uppdaterad version var tydlig.

San Remo-manulen används som mall för samtliga stora sjöfartsnationers sjökrigsmanualer och har därmed bidragit att skapa och förtydliga statspraxis. Dess framgång har nu lett till att ett motsvarande arbete genomförts vad gäller luftkrigets lagar (se kapitel 4.4.4).

San Remo-manualens 183 artiklar finns publicerade i delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22).

4.4.4. Reglering av luftkrigföring

Bakgrund

De första reglerna avseende luftkrig kom i form av 1899 års Haagdeklaration om förbud mot att utkasta sprängladdningar från ballonger. Deklarationen förbjöd, under en femårsperiod, användningen av luftballonger vid bombardemang av markmål. Men under första världskriget genomfördes militära operationer med bland annat tyska luftstridskrafter på ett sätt som drabbade den brittiska civilbefolkningen hårt. Detta ledde till att en internationell juristkommission tillsattes efter krigsslutet för att utarbeta förslag på mer omfattande reglering av luftkrig. 1923 presenterade sedan denna juristkommission ett förslag till folkrättslig reglering av bl.a.

luftkrig, Rules concerning the Control of Wireless Telegraphy in Time of War and Air Warfare (Hague Rules of Air Warfare).

Syftet med det framlagda förslaget var att skydda civilbefolkningen och civil egendom från luftbombardemang genom att förbjuda terrorbombning och endast tillåta luftanfall inom områden där markoperationer förekom. Förslaget ansågs dock gå alltför långt, främst i sin uppräkning över tillåtna militära mål, då det i långa stycken bortsåg från militära hänsyn. Med anledning av detta ansåg sig inte stormakterna kunna godkänna förslaget. Trots att juristkommissionens förslag inte godtogs har det haft stort inflytande genom att det tar upp viktiga problem i samband med luftkrig; exempelvis behandlas regler om neutralitet men även krav på särskiljande av civilbefolkning och civila objekt å ena sidan och militära mål (bl.a. kombattanter och militära objekt) å den andra – den s.k. distinktionsprincipen.

I dag, drygt 80 år senare, finns fortfarande ingen specifik konvention som reglerar luftkrigföring. De allmänna bestämmelserna i Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll gäller givetvis även för luftkrigföring, men det har saknats en modern specifik reglering av luftkrigföring. Detta tillsammans med luftstridskrafternas ökade betydelse i modern krigföring har väckt frågan om inte en sådan specifik reglering vore önskvärd.

Air and Missile Warfare Manual

Genom San Remo-manualen fick regleringen av sjökriget en modern tolkning och tappning. På samma sätt togs 2003 ett initiativ till en manual för luftkrigföring av Program on Humanitarian Policy and Conflict Research at Harvard University (HPCR).

77

Under drygt sex år arbetade sedan en grupp experter

inom området och representanter från stater under ledning av HPCR med att ta fram en luftkrigsmanual. Manualen färdigställdes i maj 2009 och består av 175 regler samt en omfattande kommentarsdel.

78

Kommentarsdelen färdigställdes i februari 2010.

79

Den föreslagna manualen är inte juridiskt bindande och syftar inte till att skapa nya bestämmelser, utan försöker sammanställa och återge dagens allmänna humanitärrättsliga förpliktelser med

77 För ytterligare information se www.ihlresearch.org/amw 78 HPCR Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare. 79 Commentary on the HPCR Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare.

bäring på luftkrigföring i specifika termer. Förhoppningen är att manualen kan komma att påverka och stärka staters efterlevnad av den humanitära rätten.

Luftkrigsmanualens 175 artiklar finns publicerade i delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22).

Koalitionskrigföring

Den föreslagna luftkrigsmanualen är ett viktigt bidrag till att stärka efterlevnaden av den humanitära rätten vid luftkrigföring. En aspekt av luftkrigföring, som till viss del berörs av luftkrigsmanualen (avdelning D om anfall, avdelning G om försiktighetsprincipen och avdelning W om koalitioner), är tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid koalitionskrigföring.

Moderna konflikter kännetecknas ofta av att ena sidan i konflikten utgörs av en koalition av stater med en politisk målsättning för den väpnade insatsen. Sådana koalitioner riskerar genom sitt deltagande förluster i manskap och materiel eller att inte nå det politiska målet. Däremot riskerar de deltagande staterna inte sin nationella existens eller sina politiska system, och inte heller territoriella förluster. Oftast rör det sig om demokratiska stater där hänsyn måste tas till hemmaopinionen och dess ovillighet att acceptera dödsfall bland den personal som sänds att delta i internationella insatser. Effekten har blivit en politisk motvilja mot att engagera de egna styrkorna i markoperationer som, om än effektiva, medför betydande förlustrisker. Alternativet luftkrigföring framstår då som mer lockande.

80

Om riskerna för förluster bland de deltagande staternas personal är mindre vid luftanfall, är dock risken för oavsiktliga förluster bland civila, s.k. ”collateral damage” eventuellt något större. Folkrätten förbjuder inte sådana ”kringskador”, de är ofrånkomliga i väpnade konflikter, men det förväntas att proportionalitetsprincipen beaktats, dvs. att de krigförande agerar så att de civila förlusterna inte kan antas bli orimligt stora i förhållande till den militära nyttan av ett anfall. Även principerna om distinktion och försiktighetsåtgärder vid anfall aktualiseras.

80 “International Humanitarian Law after Kosovo – Is lex lata sufficient?”, Bring, Ove, International Law Studies, volume 78, Naval War College, Newport, Rhode Island, 2002, s. 257-272.

Distinktions- och proportionalitetsprinciperna, liksom den närbesläktade principen om försiktighetsåtgärder vid varje anfall har dock alltför ofta inte fungerat i praktiken. Bostäder, marknadsplatser, skolbyggnader, kyrkor och moskéer har bombats, ofta av misstag och ibland med argumentet att terrorister uppehållit sig på platsen i fråga. En aspekt av detta är att civila objekt inte är positivt definierade i den humanitära rätten.

Enligt artikel 52 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna är civil egendom ”all egendom som icke utgör militärt mål.” Vad som är militära mål definieras senare i samma artikel. Definitionen i tilläggsprotokoll I (art. 52.2) anses allmänt vara sedvanerättsligt förankrad och en skärpning av den är inte politiskt realistisk. Många objekt har en kapacitet för såväl civil som militär användning (”dual-use objects”) och när den senare användningsformen blir påtaglig och innebär ett effektivt bidrag till de militära operationerna så utgör objektet ett legitimt militärt mål. Det kan här röra sig om radio- och TV-stationer, kraftverk, vägar, broar, järnvägsstationer, etc.

En annan aspekt av detta är att det i moderna väpnade konflikter finns det en tendens till en vid och flexibel definition av vad som utgör militära mål. Exempelvis utsätts ofta bl.a. vägar och broar för anfall som i det rådande läget inte används militärt, men som kanske kommer att användas så i ett senare skede. Bedömningen av vad som utgör en ”avgjord militär fördel” (i enlighet med TP I art. 52) har ofta skett utifrån en vid och flexibel tolkning av begreppet. Detta har bl.a. lett till att objekt som kan argumenteras ha en marginell betydelse för krigföringen har kommit att anfallas.

Inom ramen för koalitionskrigföring aktualiseras därmed frågan om proportionalitetsbedömningen bör vara annorlunda (dvs. striktare) i koalitionskrigföring, än vad som gäller i väpnade konflikter mellan två eller flera suveräna stater. Att militära mål tolkas extensivt innebär risker för civilbefolkningen. Frågan är inte om den extensiva tolkningen kan vändas på, utan om den skulle kunna balanseras av en humanitär tillämpning av proportionalitetsprincipen, så att man, särskilt i koalitionskrigföring där koalitionen har ett gott utgångsläge, undviker denna typ av humanitärt tveksamma attacker.

Våra kommentarer i denna fråga lämnas nedan i kapitel 4.6.2.

4.4.5. ICRC:s sedvanerättsstudie om den humanitära rätten

År 2005 presenterade Internationella rödakorskommittén den sedvanerättsstudie

81

som den av den 26:e Internationella rödakors-

konferensen tio år tidigare fått i uppdrag att genomföra. Studiens syfte är att klargöra vilka sedvanerättsliga regler som existerar inom den humanitära rätten av i dag.

Studien genomfördes under ledning av Internationella rödakorskommitténs juridiska avdelning och de källor, både nationella och internationella, man utgick från var statspraxis från framför allt de senaste 30 åren, opinio juris och humanitärrättsliga traktater. Personer från närmare 50 stater identifierades och fick i uppdrag att ta fram rapporter beträffande deras respektive statspraxis medan militärmanualer och nationell lagstiftning samlades in från de länder som inte hade speciella rapportörer. Statspraxis i internationella källor samlades in av sex undersökningsgrupper, en för varje sakområde som studien fokuserar på.

Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie behandlas ingående i kapitel 5. De 161 identifierade reglerna finns även publicerade i delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22).

4.5. Några svenska initiativ

Sverige har sedan lång tid engagerat sig i frågor inom den humanitära rättens område. Under diplomatkonferensen 1974– 1977 hade t.ex. UD:s folkrättsdelegation samlat experter i folkrätt, civilförsvar, ballistik, energiöverföring, sårskador m.m. Dessa experter användes sedan i de internationella förhandlingarna. När frågor rörande vissa vapentyper, främst av tidsskäl, inte kunde lösas inom ramen för tilläggsprotokoll I, var den svenske chefsförhandlaren Hans Blix den drivande kraften bakom en särskild uppföljningskonferens om särskilt inhumana konventionella vapen. Även diplomatkonferensens resolution om finkalibriga vapensystem var ett resultat av svenskt fotarbete. Bl.a. anordnades mellan förhandlingssessionerna i Genève sårballistiska symposier i Göteborg. När 1980 års vapenkonvention med tre protokoll sedermera antogs 1980 hade svenska experter spelat en framträdande roll i arbetet med att ta fram protokollen om landminor och brandvapen. Senare var det även Sverige, genom folkrättsdelegationens experter, som började driva frågan om laservapen. Protokollet om synförstörande laservapen antogs 1994.

Under senare år har Sveriges ambition på området, utöver genom aktivt deltagande i att förhandla fram nya traktater (se kapitel 4.1), synts bl.a. genom initiativ inom IT-krigets område samt när det gäller hur den humanitära rätten förhåller sig till genusrelaterade frågeställningar.

IT-krigets lagar

Den moderna teknikens snabba utveckling, med informationsteknologin i spetsen, har i hög grad format västvärldens samhällen under det senaste decenniet. I dag är hela den centrala infrastrukturen i vårt postindustriella samhälle, till exempel telekommunikationer, finans- och bankväsendet, vatten- och avloppsreningssystem, militär ledning och kommunikation, distribution av livsmedel, olja, gas och el samt en stabil drift av våra kärnkraftsanläggningar, industrier och sjukhus, beroende av väl

fungerande datorer och datasystem. Detta beroende började under 1990-talet alltmer identifieras som en potentiell sårbarhet för samhället – i såväl fredstid som under konflikter. I samband med detta uppkom frågan om hur dagens folkrätt ska kunna hantera de nya hot som s.k. datanätverk kan innebära mot både nationell stabilitet och ordning och mot internationell fred och säkerhet. Frågan är om det fortfarande går att tillämpa traditionella lagar och förordningar avseende bruk av våld (jus ad bellum), konflikthantering och humanitär rätt (jus in bello) i förhållande till datanätverksattacker, och i sådant fall hur?

När det gäller ett flertal av den humanitära rättens grundläggande regler och principer, bl.a. om distinktion och proportionalitet, är det svårt att direkt överföra dessa på denna nya verksamhet. Även centrala, och till synes enkla humanitärrättsliga frågor, som ”vad är ett legitimt militärt mål för datanätverksattacker och vem är kombattant i cyberrymden?”, är svåra att besvara.

88

Vid den 28:e Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen i december 2003 utfäste sig Sverige att ”initiate and support an international process of discussions and deliberations aiming at developing a shared understanding of how international humanitarian law should be applied to computer network attacks during armed conflict”. Genom detta initiativ togs det för första gången ett steg mot att försöka nå en gemensam internationell förståelse för hur den humanitära rätten ska tillämpas på datanätverksattacker – en fråga som dittills varit obesvarad.

I november 2004 anordnades under tre dagar en konferens, ”International Expert Conference on Computer Network Attacks and the Applicability of International Humanitarian Law”, av Regeringskansliet i samarbete med Försvarshögskolan. Regeringsrepresentanter från 22 länder (inkl. samtliga fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd) samt folkrätts- och dataexperter medverkade i föreläsningar, övningar och diskussioner. Totalt deltog ett hundratal personer.

Slutsatsen från konferensen var att datanätverksattacker omfattas av den humanitära rättens bestämmelser. Trots att de centrala humanitärrättsliga konventionerna skrevs med traditionella hotbilder och aktörer för ögonen, är den tillräckligt flexibel för att

88 Se bl.a. ”Computer Network Attack and International Law”, Edited by Michael N. Schmitt & Brian T. O’Donnell, Naval War College, International Law Studies, Vol. 76, 2002, ”ITkrigets lagar”, Cecilia Hellman, Elanders Gotab, 2004.

även tillämpas på datanätverksattacker. Konferensen kunde dock inte sluta sig till att ge specifika svar på tolknings- och tillämpningsfrågor.

89

Ett genusperspektiv på den humanitära rätten

Inom den humanitära rätten görs det ibland en direkt (och ofta indirekt) åtskillnad mellan män och kvinnor. Ibland innebär reglerna ett starkare skydd för kvinnor, ibland ett svagare skydd. Obalansen började på allvar uppmärksammas under 90-talet (under konflikten på Balkan). Trots att diskussionen karaktäriserades som ett ”gender perspective” var det framförallt utifrån ett kvinnoperspektiv och en tanke på ett kvinnligt underläge, som diskussionen kom att föras.

Sedan dess har inte minst utvecklingen i interna väpnade konflikter inneburit att allt fler kvinnor deltar aktivt i de väpnade fientligheterna. Den fråga som Sverige under 2007 aktualiserade genom att anordna en internationell expertkonferens var om det går att tillämpa den humanitära rättens regler genusneutralt och om en sådan tillämpning skulle vara positiv eller negativ för de personer som deltar i eller drabbas av en väpnad konflikt. Denna frågeställning är inte okontroversiell. Det finns nämligen dels ett inneboende motstånd mot att ändra tolkningen av gamla regler,

dels en risk att en könsneutral tolkning av reglerna, åtminstone i vissa fall, kan minska skyddet i stället för att öka det.

Den 4–5 oktober 2007 anordnade Utrikesdepartementet, Försvarshögskolan och the Asia Pacific Centre for Military Law (Melbourne University) och Folke Bernadotteakademin ett expertmöte, ”International Expert Meeting on International Humanitarian Law and Gender”, i Stockholm. Ett trettiotal internationella folkrättsjurister, försvarsjurister och militärer deltog under konferensens två dagar. Konferensen var ett viktigt steg mot att uppmärksamma behovet av att inkludera genusaspekter vid tillämpning av den humanitära rätten.

Inom vissa delar av den humanitära rätten syns tydliga skillnader mellan det skydd som män respektive kvinnor har. Ofta är det dock inte fråga om brister eller skillnader i den materiella rätten

89 ”International Expert Conference on Computer Network Attacks and the Applicablility on

International Humanitarian Law, Proceedings of the Conference”, Byström, Karin (redaktör),

Swedish National Defence College, Stockholm, 2005.

som sådan, utan det handlar om svårigheter med att tillämpa den humanitära rätten på ett sätt som hanterar genusrelaterade aspekter. Frågor som diskuterades var bl.a. den humanitära rättens presumtion att det är kvinnor som tar hand om barn, frågan om män som våldtäktsoffer, vapens olika verkan på män och kvinnor, samt kunskap och information om skillnader i livs- och rörelsemönster mellan könen under väpnade konflikter.

Ett införlivat genusperspektiv ansågs dels vara en ”force multiplier” (ung. effekthöjande) vid militära insatser, dels genom att beaktas i insatsregler (”Rules of Engagement”) och militära manualer kunna bidra till ökad militär framgång och ökat skydd för civila. Av dessa skäl framhölls även vikten av att ett genusperspektiv på den humanitära rätten beaktas vid utbildning och träning av militär personal.

Det svenska initiativet hade som delmål att producera konkreta slutsatser i syfte att ge bidrag till den Internationella rödakorskonferensen i november 2007. Detta skedde i form av en rapport

90

som redovisades vid ett seminarium under konferensen.

4.6. Överväganden och förslag

4.6.1. Svenskt genomförande

Som vi redovisat i detta kapitel har det sedan 1980-talet tillkommit ett antal nya humanitärrättsliga traktater. Sverige har undertecknat eller är part i samtliga dessa, med undantag för en konvention från 1989 om legosoldater, vilken vi mot bakgrund av vårt uppdrag inte behandlat i vår framställning.

91

I det följande lämnar vi våra

kommentarer kring det svenska genomförandet av de traktater som behandlats i kapitel 4.1.

90 “International Humanitarian Law and Gender. Report Summary International Expert

Meeting: ‘Gender Perspectives on International Humanitarian Law”, Swedish Ministry for

Foreign Affairs, Stockholm, Sweden. 2007. Article no: UD 07.054. 91 International Convention against the Recruitment, Use, Financing and Training of Mercenaries, 4 December 1989. Sverige har inte tillträtt konventionen med motiveringen att den bl.a. innehåller bestämmelser som anger individer som ansvariga för överträdelser av vissa grundläggande principer inom folkrätten, som t.ex. icke-interventionsprincipen. Sverige anser inte att individer som uppträder i personlig kapacitet (dvs. utan koppling till en stat) kan begå brott av detta slag, utan att det endast är stater som kan ådra sig ansvar för överträdelser av bl.a. icke-interventionsprincipen. Det finns inget uttryckligt förbud i svensk lag för individer att delta i väpnade konflikter i andra länder. Det har inte ansetts önskvärt att förhindra att individer frivilligt deltar i strid i utlandet.

Som framgår av redovisningen ovan i kapitel 4.1 och 4.2 samt kapitel 2.6 kräver en svensk ratificering av traktater ett nationellt genomförande, i svensk författning eller på andra sätt. De resonemang legat till grund för ratificering, visar på en hög ambition när det gäller att på ett fullgott sätt leva upp till de förpliktelser som Sverige åtagit sig.

I arbetet med att kartlägga det svenska genomförandet har vi genom kontakter med berörda myndigheter och organisationer i samhället försöka fånga upp eventuella brister i det svenska genomförandet. De synpunkter vi fått in tyder också de på att det svenska genomförandet av den humanitära rätten sedan 1980-talet varit god. I förhållande till vissa av traktaterna har det svenska genomförandet inte mött någon kritik alls vid de samråd vi hållit. Det gäller revideringen av 1980 års vapenkonvention med tillhörande protokoll, Ottawakonventionen och FN:s skyddskonvention.

Inte heller i förhållande till övriga behandlade traktater har någon stark kritik riktats mot hur Sverige genomfört traktaterna som sådana (förutom barnkonventionen). Beträffande majoriteten av reglerna i övriga traktater finns det således inte heller anledning att lyfta några särskilda frågor. Viss kritik mot hur Sverige genomfört delar av de övriga traktaterna har dock framkommit vid vårt samråd eller i övrigt (t.ex. genom kommentarer från FN:s barnrättskommitté eller OPCW). Det gäller kulturkonventionen jämte dess tilläggsprotokoll, tortyrkonventionen, C-vapenkonventionen, barnkonventionen jämte dess fakultativa protokoll om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter samt

Romstadgan. Vi kommenterar det svenska genomförandet i dessa delar nedan.

Immunitets- och privilegieavtal bör tecknas

C-vapenkonventionen mötte inte någon kritik vid samrådet. Vissa synpunkter på det svenska genomförandet av den har dock tidigare lämnats från OPCW:s sida. Som framgår av framställningen ovan i kapitel 4.1.5 anges att Sverige, ännu inte fullgjort skyldigheten att teckna ett immunitets- och privilegieavtal med OPCW. Vi har inte tagit del av eller annars funnit att det skulle finnas något vägande skäl mot att teckna sådant avtal. Liknande avtal har tecknats inom

andra områden.

92

Då ett fullgott genomförande av konventionen

förutsätter att ett avtal tecknas förordar vi att Sverige gör detta.

Internationella straffrättsutredningens betänkande bör behandlas skyndsamt

Kritik har riktats mot den långsamma processen med att anpassa svensk straffrättslagstiftning till de i Romstadgan upptagna straffbestämmelserna. Enligt kritiken från bl.a. Amnesty riskerar Sverige att, utan snabbt och korrekt genomförande av Romstadgan, bli en fristad för krigsförbrytare. Amnesty anser att Sverige bl.a. behöver explicit kriminalisera grova internationella brott (som brott mot mänskligheten och tortyr), ge svenska domstolar universell jurisdiktion över alla gärningar som utgör internationella brott samt avskaffa alla hinder mot lagföring av internationella brott.

Även vi anser att det är olyckligt att beredningen av Internationella straffrättsutredningens förslag i SOU 2002:98 dragit ut på tiden och att Sverige till följd av detta inte har den lagstiftning på plats som stadgan förutsätter. Vi noterar dock att en viss anpassning numera skett genom att grova folkrättsbrott (22 kap. 6 § brottsbalken) och folkmord undantagits från bestämmelser om preskription (se prop. 2009/10:50).

93

Frågan om en anpassning av svensk strafflagstiftning till

Romstadgan har betydelse även i förhållande till flera andra av ovan behandlade traktater eftersom förslagen i Internationella straffrättsutredningens betänkande på flera punkter har anknytning till frågor som regleras dessa traktater.

Detta gäller bl.a. FN:s skyddskonvention vars bestämmelser har nära förbindelse med Romstadgans artikel 8.2. b ii och 8.2.e ii. I Internationella Straffrättsutredningens betänkande finns förslag till kriminalisering (se föreslagen lag om internationella brott 4 kap. 5 § 1). Även den kritik som förts fram vid vårt samråd angående hur tortyrkonventionen genomförts har kopplingar till arbetet med att genomföra Romstadgan och de förslag som finns i SOU 2002:92 (se vidare nedan). Efter den kritik från FN:s barnrättskommitté som nämnts i kapitel 4.1.6 om barnkonventionen och dess fakultativa tilläggsprotokoll, pekade Sverige, i ett yttrande på de

92 Jfr t.ex. Avtal om immunitet och privilegier för Internationella brottmålsdomstolen, SÖ 2005:20. 93 När det gäller frågan om preskription av krigsförbrytelser behandlar vi den närmare i kapitel 5 om humanitär rätt och sedvanerätt under regel 160.

förslag som finns i SOU 2002:98 om kriminalisering som krigsförbrytelse av rekrytering till och användande av barn i strid. Oavsett om ett genomförande av utredningens förslag skulle innebära att grunderna för barnrättskommitténs kritik helt undanröjdes, framstår den långsamma handläggningen också från denna synpunkt som olycklig. Se nedan för ytterligare kommentarer om barnkonventionen och dess fakultativa protokoll.

Från bl.a. Riksantikvarieämbetet och organisationen Kulturarv utan gränser har kritik framförts mot att Sverige inte ännu ratificerat tilläggsprotokoll II till kulturkonventionen. I Internationella straffrättsutredningens betänkande finns bl.a. förslag om kriminalisering av anfall mot t.ex. historiska minnesmärken eller kulturegendom.

94

Sammanfattningsvis finner vi att det utifrån det i våra direktiv anförda perspektivet att se över om hur gällande humanitärrättsliga regler har genomförts i svensk lagstiftning framstår som synnerligen angeläget att förslagen i den Internationella straffrättsutredningens betänkande (SOU 2002:98) nu blir föremål för en skyndsam beredning.

Särskilt om tortyrkonventionen

Som redovisats i kapitel 4.1.2 framförde FN:s tortyrkommitté (CAT) kritik vid sin senaste granskning av Sverige 2008. Kritiken avsåg bl.a. att Sverige inte har infört ett tortyrbrott i enlighet med tortyrkonventionens definition av tortyr i artikel 1 och att tortyr enligt svenska bestämmelser inte är undantaget från preskription. Även Svenska Helsingforskommittén, Svenska Röda Korset och Amnesty har gjort gällande att Sverige explicit måste kriminalisera tortyrbrottet och att denna skyldighet följer av tortyrkonventionen. Enligt Amnesty är de befintliga svenska brottsbestämmelserna inte tillräckliga, bl.a. för att dessa inte har samma tyngd eller samma symboliska betydelse som en särskild straffbeläggning av tortyr skulle ha och inte heller innefattar tortyrbrottets grovhet och utstuderade och systematiska karaktär. Vidare riktas kritik mot att de att de på tortyr tillämpliga straffbestämmelserna omfattas av regler om preskription. Svenska Helsingforskommittén har anfört att det i 2 kap. 7 a § brottsbalken upptagna kravet på åtalsförord-

94 Vi har inte analyserat om ett svenskt genomförande av tilläggsprotokollet till kulturkonventionen kräver ytterligare ändringar av svensk författning.

nande från regeringen för gärningar som en utlänning begått i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation borde avskaffas.

I anslutning till ratificeringen av tortyrkonventionen gjordes bedömningen (prop. 1985/86:17) att konventionen inte krävde några ändringar av gällande lagstiftning.

Frågan var föremål för nya överväganden i Internationella straffrättsutredningens betänkande SOU 2002:92 (s. 173 f.; jfr även s. 254 f. och 312 f.). Utredningen ansåg sig inte ha anledning att göra någon annan bedömning än som tidigare gjorts när det gäller förpliktelserna att straffbelägga tortyr. Däremot ansåg utredningen att frågan om jurisdiktion var problematisk. Utredningen föreslog i den delen en särskild behörighetsregel enligt vilken svensk domstol skulle vara behörig att döma över brott som avses i artikel 1 i tortyrkonventionen med tillämpning av universalitetsprincipen. Härigenom skulle också kravet på dubbel straffbarhet avskaffas. Utredningen redovisade härutöver att den som alternativ övervägt en särskild straffbeläggning av tortyrbrottet men fann av olika skäl att en sådan inte var lämplig.

95

Vi utgår från att frågan om hur tortyrkonventionen lämpligen bör genomföras i svensk rätt kommer att övervägas närmare i samband med beredningen av Internationella straffrättsutredningens förslag och avstår mot den bakgrunden från att här redovisa några närmare egna överväganden. Vi noterar dock att också frågan om preskription förtjänar särskilda överväganden i det sammanhanget även om den redan nu delvis fått en lösning genom att bestämmelserna om preskription sedan den 1 juli 2010 inte längre är tillämpliga för folkrättsbrott enligt 22 kap. 6 § andra stycket (SFS 2010:60, prop. 2009/10:50, bet. 2009/10:JuU10, rskr 2009/10:180).

Särskilt om barnkonventionen och dess fakultativa tilläggsprotokoll

I skrivande stund är genomförandet av barnkonventionen och dess fakultativa protokoll om barnets rättigheter i väpnade konflikter i Sverige en aktuell fråga med anledning av att konventionen år 2009 fyllde 20 år. Bl.a. genomförde UNICEF hösten 2009 en omfattande kampanj med bl.a. önskemål om att barnkonventionen

95 Jfr till denna fråga prop. 2009/10:147, s. 18.

skulle inkorporeras i svensk rätt på samma sätt som Europakonventionen. Vid vårt samråd om hur Sverige genomfört sina traktatbaserade åtaganden har också synpunkter framförts på hur det fakultativa protokollet till barnkonventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter genomförts.

Rädda Barnen har pekat på att de under åren uttryckt oro för att kränkningar av barnets rättigheter inte uppmärksammas tillräckligt i asylprocessen, vilket kan leda till att barn inte får det faktiska och juridiska skydd de ska ha enligt protokollet.

96

Svenska Röda Korset

och Rädda Barnen har framställt önskemål om att åldersgränsen för hantering av vapen i uniform och i en försvarsorganisation inom hemvärnet eller frivilliga försvarsorganisationer såsom t.ex. Frivilligbefälsutbildning ska vara 18 år.

Synpunkter har också inkommit i flera frågor som inte ligger inom ramen för våra direktiv. Frågan om barnkonventionens genomförande i svensk rätt har behandlats i flera sammanhang, se t.ex. Barnets bästa i främsta rummet (SOU 1997:116) som var en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis stämde överens med barnkonventionen.

97

Vi anser oss inte ha anledning att uttala

oss särskilt om barnkonventionens genomförande i Sverige på annat sätt än att framhålla att det är viktigt att det svenska arbetet med att hantera den kritik som kommit in från Barnrättskommittén (och som stöds av många svenska aktörer) fortsätter. Arbete pågår också inom Regeringskansliet med dessa frågor.

Särskilt om kulturkonventionen

Riksantikvarieämbetets samhällsavdelning har riktat kritik mot att utbildningen kring kulturarvsfrågor i krig och konflikt är bristfällig. Även organisationen Kulturarv utan gränser (KuG) har framfört kritik mot Försvarsmaktens utbildning i frågan om skydd för kulturegendom. Organisationen hänvisar till Försvarsmaktens interna bestämmelser om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar enligt vilka frågan om skydd för kulturegendom är ett av ett 20-tal ämnen. Då kursplanen omfattar en rekommenderad sam-

96 ”Nytt system gamla brister? Barns egna asylskäl ett år efter genomförandet av den nya instans- och processordningen”, Rädda Barnen 2008. 97 Jfr även t.ex. Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige (prop. 1997/98:182), Omhändertagen - Samhällets ansvar för utsatta barn och unga (SOU 2000:77), Ett uppföljningssystem för barnpolitiken (Ds 2005:59), Regeringens skrivelse om ett barnrättsperspektiv i internationellt utvecklingssamarbete (skr. 2001/02:186), etc.

manlagd minsta undervisningstid om endast 6–14 timmar beroende på befälsställning finner KuG det osannolikt att det finns utrymme för någon i sak meningsfull undervisning om kulturarvets väsen och betydelse. KuG anser att Sverige för att uppfylla konventionens krav bör inlemma kulturarvsfrågorna i den militära dagordningen genom reella kompetenshöjande insatser och inte minst genom att rekrytera personal med kunskap om och erfarenhet av kulturarvsfrågor. Närmare samarbete mellan Försvarsmakten och kulturarvsmyndigheterna rekommenderas av både KuG och Riksantikvarieämbetet.

Vi anser att frågan om eventuella brister i utbildningen i kulturkonventionen och dess protokoll krav bör följas upp inom Försvarsmakten och de civila myndigheterna med utbildningsansvar enligt totalförsvarets folkrättsförordning, särskilt i anslutning till utbildning inför fredsinsatser.

Mot bakgrund av den tolkningsförklaring som Sverige lämnat och som vi redogjort för i kapitel 4.1.1 bör framhållas att för att Försvarsmakten ska kunna fullgöra sin krigsplanering i Karlskronaområdet så behövs ett underlag tas fram om vilka icke-militära kulturobjekt som finns inom Karlskrona örlogsstad och som uppfyller kriterierna i artikel 1 i kulturkonventionen. (Se även ovan i avsnittet Internationella straffrättsutredningens betänkande bör behandlas skyndsamt, samt nedan, Sverige bör ratificera ytterligare traktater.)

Det civila försvaret

Som vi pekat på i kapitel 3.4.1 och återkommer till i kapitel 8 om utbildning har den förändrade hotbilden och nedtoningen av det civila försvaret medfört att vissa av de förslag 1984 års kommitté lämnade inte längre är tillämpliga. Det kan ifrågasättas om vissa bestämmelser, till exempel sådana som ansluter till det folkrättsliga skyddet för det civila försvaret, är anpassade till dagens förhållanden. Som vi konstaterat i kapitel 3.4.1 ingår det dock inte i vårt uppdrag att se över denna typ av frågor. Ett arbete med översyn av totalförsvarets folkrättsförordning pågår inom Regeringskansliet, bl.a. med anledning av den s.k. Kombattantutredningen (SOU 1998:123). Det är angeläget att även frågor om det civila försvaret uppmärksammas vid översynen.

Folkrättsbrottet

Brottsbalkens bestämmelse om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § är en central del av det svenska genomförandet av den internationella humanitära rätten. Bestämmelsen kan, med sin blankettstraffbudskaraktär med en öppen hänvisning till internationella överenskommelser och sedvanerätt, kritiseras för att inte motsvara allmänna krav på legalitet och rättssäkerhet. Bestämmelsen blir härigenom också – som framgår av det ovan refererade Arklövfallet – i praktiken svårtillämpad. Internationella straffrättsutredningen har föreslagit att bestämmelsen om folkrättsbrott ska upphävas, och ersättas med en särskild lag om internationella brott. Vi ställer oss bakom det förslaget.

Utvecklad praxis rörande kärnvapen

En av de frågor där det blir tydligt att folkrätten har utvecklats sedan 1980-talet är den som rör den humanitära rättens tillämplighet vid kärnvapenkrig, det finns därför här anledning att kort kommentera Internationella domstolens rådgivande yttrande från 1996.

För svenskt vidkommande har 1996 års rådgivande yttrande ingen omedelbar påverkan då Sverige aldrig haft kärnvapen. Däremot är det viktigt att förstå betydelsen av den humanitära rättens regler och principer för kärnvapenmakterna. I 1984 års betänkande (jfr kapitel 3.1.2) sades endast att tilläggsprotokoll I inte var tillämpligt i full utsträckning under kärnvapenkrig. Genom 1996 års rådgivande yttrande finns i dag en väsentligt mer utbyggd tolkning av den humanitära rättens tillämplighet vid kärnvapenkrig som i grunden slår fast att den humanitära rättens regler och principer måste följas vid användning av kärnvapen, trots att reglerna och principerna har vuxit fram innan kärnvapen uppfanns. Sverige lämnade den 20 juni 1995 ett yttrande i frågan till domstolen.

98

I detta, som hänvisar till ett betänkande från utrikes-

utskottet

99

, sägs att Sveriges position är att användning av kärn-

vapen inte står i överensstämmelse med internationell rätt.

Internationella domstolen konstaterade också att användning av kärnvapen allmänt sett står i strid med den humanitära rättens

98 Note Verbate, dated 20 June 1995 from the Embassy of Sweden, together with Wrirren Statement of the Government of Sweden, to International Court of Justice. 99 Utrikesutskottets betänkande, 1993/94:UU19.

regler och principer. Någon sådan begränsning av den humanitära rättens tillämpning under kärnvapenkrig som 1984 års kommitté utgick från gäller således inte.

Sverige bör ratificera ytterligare traktater

Riksantikvarieämbetets samhällsavdelning har till kommittén framfört att det är viktigt att ett arbete med att ratificera tilläggsprotokoll II till kulturkonventionen kommer i gång eftersom de svenska insatsstyrkorna i Nordic Battlegroup främst kommer att verka i inomstatliga konflikter. Organisationen Kulturarv utan Gränser har påpekat att de tidigare i hänvändelse till regeringen och ledamöter av riksdagens kulturutskott framhållit att Sverige snarast borde ratificera tilläggsprotokoll II, som innehåller betydelsefulla förtydliganden av konventionen.

Även vi anser det vara angeläget att det svenska ratificeringsarbetet med tilläggsprotokoll II till kulturkonventionen fortskrider. Detsamma gäller konventionen om klusterammunition.

4.6.2. Luftkrigföring och koalitionskrigföring

Den problematik vi beskrivit ovan i kapitel 4.4.4 beträffande dagens luftkrigföring och proportionalitetsprincipens tillämpning i koalitionskrigföring rör sig inte om någon uppenbar brist eller oklarhet i det folkrättsliga regelsystemet. Hur man än definierar proportionalitet kan man inte uppnå exakt precision. Varje fall måste bedömas efter sina ingångsvärden och mot bakgrund av den samlade information man har för handen. Utmaningen i frågan gäller själva tillämpningen av principen. Främst handlar det om svårigheter med att korrekt bedöma antalet civila i närheten av ett målområde, men det kan också handla om vårdslöshet i proportionalitetsavvägningen.

Problemet med principens tillämpning löses, som vi ser det, bäst genom utvecklade militära rutiner, men kanske också genom en policy som erkänner behovet av en proportionalitetsavvägning till civilbefolkningens fördel i operationer som har ett humanitärt och fredsbyggande/samhällsbyggande syfte (bl.a. fredsinsatser). En sådan striktare proportionalitetsbedömning, i de fall en koalition av villiga stater anser sig genomföra en humanitär intervention, skulle

kunna baseras på argumentet att den sedvanerättsligt förankrade definitionen av militära mål som är baserad på andra världskrigets praxis, då stater kämpade på ”liv och död” för sin nationella eller politiska existens, innebär stora risker för civilbefolkningen. Dessa risker skulle kunna minskas om nutidens koalitioner av villiga stater, som inte riskerar fientlig ockupation av eget territorium, kostade på sig en striktare proportionalitetsbedömning till civilbefolkningens fördel, i synnerhet när det rör sig om humanitära interventioner till skydd för just civila. I den folkrättsliga doktrinen har dock ett sådant synsätt kritiserats för att det låter reglerna om de rättsliga motiven för en väpnad konflikt, jus ad bellum, influera den väpnade konfliktens humanitära spelregler, jus in bello.

100

Dessa två regelkomplex brukar alltid hållas isär.

Under alla förhållanden är det viktigt att personal som fattar beslut om och genomför dessa typer av anfall (bl.a. underrättelsepersonal, personal inom stridsledning och flygbesättningar) utbildas och tränas i tillämpning av principen i de olika scenarier som kan förekomma. Det är också en utmaning för de politiska beslutsfattarna att inte pressa militären till att nå snabba resultat som går ut över kraven precision i målbekämpning och efterlevnad av den humanitära rätten. För detta krävs en etisk och juridisk medvetenhet på politisk nivå, en värdegrund som måste komma uppifrån i beslutsprocessen och penetrera nedåt och utåt i systemet.

4.6.3. Privata militära företag och säkerhetsföretag

Som redovisats i kapitel 4.4.2 har den ökade användningen av privata militära företag och privata säkerhetsföretag aktualiserat ett antal nya folkrättsliga frågeställningar. Den folkrättsliga problematiken rör primärt frågor om rättslig status för den personal som arbetar inom privata militära företag och privata säkerhetsföretag samt ansvar för individer, företag och stater vid överträdelser av den humanitära rätten.

100 Jfr bl.a. Greenwood´s och John Murphy´s inlägg i diskussionen under seminariet "Legal and Ethical Lessons of NATO´s Kosovo Campaign", återgiven i den av U.S. Naval War College utgivna International Law Studies, Volume 78 (2002), s. 300 och Sassoli, Marco, ”Ius ad Bellum and Ius in Bello- The Separation between the Legality of the Use of Force and

Humanitarian Rules to be Respected in Warfare: Crucil or Outdated?” at 241- 264 in Schmitt,

Michael N, and Pejic, Jelena, (eds), International Law and Armed Conflict: Exploring the Faultlines, Brill BV, 2007.

Mycket talar för att det internationella samfundet i överensstämmelse med Montreuxdokumentet är på god väg att konstruktivt hantera delar av den folkrättsliga utmaning som privata militära företag och privata säkerhetsföretag aktualiserat. Den ursprungliga uppfattningen att den juridiska situationen avseende privata militära företag och privata säkerhetsföretag var oklar har delvis ersatts av en enligt vilken förekomsten av privata militära företag och privata säkerhetsföretag kan hanteras inom ramen för gällande rätt. Vad som i dag behövs är knappast förhandlingar om nya regler för dessa, utan analys och samsyn när det gäller tillämpningen av de regler som finns.

Enligt vår bedömning bör exempelvis frågan om vilken folkrättslig status som personal inom privata militära företag och privata säkerhetsföretag har, angripas med tillämpning av de etablerade begrepp och kategoriseringar som finns inom den humanitära rätten. Personalen kan antingen betraktas som kombattanter eller civila. Inom ramen för dessa kategorier är det möjligt för sådan personal att uppfylla kriterierna för civila som åtföljer stridskrafterna. Om de deltar i fientligheter utan att uppfylla villkoren för kombattantstatus förlorar de sitt skydd som civila under den tid de direkt deltar. En ytterligare möjlighet är att personalen ska betraktas som legosoldater. Det stora antal kumulativa kriterier som måste uppfyllas innebär dock att denna kategori blir aktuell endast i undantagsfall. Enligt vår bedömning bör Sverige i debatten även fortsättningsvis aktivt ställa sig bakom Montreuxdokumentet vilket innebär att frågan om vilken status och vilket skydd en viss personalkategori har får, lösas från fall till fall mot bakgrund av existerande regler.

4.6.4 ”Direkt deltagande”

Någon allmänt accepterad enhetlig internationell tolkning av innebörden av civilas direkta deltagande i fientligheterna finns inte i dag. Enligt vår uppfattning bör Sverige försöka identifiera ett förhållningssätt till begreppet, och inkorporera detta i den militära utbildningen i syfte att omsätta det i praktiken. Frågan om avgränsningen av direkt deltagande och behandlingen av civila som deltar på detta sätt är av stor betydelse inte minst i sådana konflikter som fredinsatser kan aktualiseras i och som svensk militär därigenom kan komma i direkt kontakt med. Begreppet

direkt deltagande av civila har också en koppling till begreppet olagliga kombattanter, och även ur detta perspektiv framstår det som viktigt att en svensk hållning till vad som bör klassas som direkt deltagande i fientligheterna utreds och identifieras.

En svensk hållning bör slå vakt om det starka skydd som civila har enligt den humanitära rätten, samtidigt som den måste hantera det faktum att vissa civila missbrukar sin skyddade ställning genom att delta i fientligheterna. Oklarheter om skyddets omfattning är olyckligt och kan antingen leda till otillåtna förluster av civilas liv, eller till att den militära personalen försätts i onödigt farliga situationer.

Enligt vår bedömning behöver frågan om en restriktiv eller extensiv tolkning av begreppet direkt deltagande analyseras inom såväl Försvarsmakten och andra berörda myndigheter och organisationer, som inom Regeringskansliet. I detta arbete anser vi även att Totalförsvarets folkrättsråd och Folkrättsdelegationen bör involveras i syfte att identifiera en väl förankrad nationell hållning. Frågan är för närvarande (2010) föremål för diskussion i EU:s rådsarbetsgrupp för folkrättsfrågor (COJUR) där Sverige företräds av UD:s rättschef. I detta forum anser vi att det vore värdefullt att en svensk hållning tydligt framfördes.

Enligt vår bedömning bör ICRC:s rapport om direkt deltagande (se kapitel 4.4.6) och de tio rekommendationer som där lämnas kunna tjäna som en utgångspunkt för ett svenskt ställningstagande. Rekommendationerna lyckas, som vi ser det, på ett balanserat sätt identifiera och analysera förutsättningarna för vilket uppträdande som kan klassas som direkt deltagande.

Även rekommendationen (nr. IX), som behandlar begränsningar av användande av våld mot civila som direkt deltar i fientligheterna, och som i vissa hänseenden kan sägas vara mer kontroversiell än rapportens övriga rekommendationer, anser vi kunna läggas till grund för en svensk hållning.

101

Rekommendationen

innebär att våldsanvändningen mot personer som inte längre erhåller skydd som civila därför att de direkt deltar i fientligheterna, inte får gå utöver vad som faktiskt är nödvändigt för att uppnå ett legitimt militärt syfte under de rådande omständigheterna.

101 Avseende ICRC:s bemötande av kritik mot denna regel se ”Keeping the balance between military necessity and humanity: a response to four critiques of the ICRC:s interpretive guidance on the notion of direct participation in hostilities.”, Nils Melzer, International Law and Politics, Vol. 42:831, 2010, s. 892-913.

Denna rekommendation framstår inte som enbart en direkt följd av den humanitära rättens regler och principer (om bl.a. militär nödvändighet och överflödig skada), utan är också präglad av beaktande av de mänskliga rättigheterna. Detta är enligt vår uppfattning inte ett skäl för att Sverige inte ska ställa sig bakom den.

4.6.5 ”Kriget mot terrorismen” och ”olagliga kombattanter”

Dagens konflikter med bl.a. inslag av icke-statliga aktörer väcker flera frågor i förhållande till den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna som vi visat ovan i kapitel 4.4.6 och 4.4.7, Nedan kommenterar vi dock några av de frågor som vi lyft fram i kapitel 4.4.7 och som främst rör den humanitära rättens tillämpning när det gäller att med militära medel hantera terrorism och ”olagliga kombattanter”.

”Olagliga kombattanter”

Begreppet ”olagliga kombattanter” är inte ett nytt begrepp. Det förekommer i den juridiska litteraturen, men däremot inte i någon av de humanitärrättsliga traktaterna. Det är vanligt att begreppet används som beteckning för personer som deltar i fientligheterna, utan att åtnjuta skydd som kombattanter. I dagens konflikter utgörs sådana personer främst av civila som direkt deltar i fientligheterna, medlemmar i organiserade väpnade grupper, legosoldater och spioner.

102

Begreppet ”olagliga kombattanter” har sedan attackerna i USA den 11 september 2001 dock kommit att bli starkt sammanknippat med ”kriget mot terrorismen” och USA:s uppträdande och tolkningar av den humanitära rätten inom ramen för denna verksamhet. Begreppet har i denna kontext använts för att legitimera användningen av annars otillåtna metoder mot personer som deltar i fientligheterna.

102Se bl.a. “The legal situation of unlawful/unprivileged combatants”, Dörmann, Knut, ICRC Review, March 2003, vol. 85, no. 849, s. 46–47.

Inget rättsligt vakuum

Den tendens till erodering av tillämpningen av folkrätten som vi sett under de senaste åren, som en följd av ”kriget mot terrorism” är enligt vår bedömning mycket allvarlig. Att hålla individer i förvar utan rättslig prövning, att använda tortyr och förnedrande behandling av internerade samt att bruka hemliga anläggningar för förvar av frihetsberövade och odokumenterade mellanstatliga fångtransporter kan inte tolereras som tillåtna metoder i den internationella kampen mot terrorism. Regeringen uttryckte 2005 att det är dess ”tydliga linje att arbetet mot terrorismen måste bedrivas med full respekt för internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter.”

103

Svenskt förhållningssätt i dessa frågor bör enligt vår uppfattning även fortsättningsvis vila på en tydlig grund i, och ett erkännande av, de mänskliga rättigheternas, och i förekommande fall den humanitära rättens, tillämplighet i dessa situationer. De argument som framförts om behov av en ny uppsättning regler inom den internationella rätten för hanteringen av dessa aktörer har inte bärighet.

Alla personer har som utgångspunkt ett skydd under de mänskliga rättigheterna. Under väpnade konflikter har alla personer ett skydd, antingen under de mänskliga rättigheterna eller den humanitära rätten, och i vissa fall under båda regelsystemen. Vid väpnade konflikter har den humanitära rättens regler ibland företräde i egenskap av lex specialis och ibland skyddar de två rättsområdena parallellt. Nedan redovisar vi det skydd som den humanitära rätten erbjuder. I de situationer där den humanitära rätten inte är tillämplig gäller således de mänskliga rättigheterna, med begränsning av ifall en stat lagenligt gjort inskränkningar i dessa (jfr kapitel 2.5.2).

Vi anser att det saknas grund för påståendet om ett rättsligt vakuum som skulle tillåta policyresonemang vid sidan av folkrätten eller en hantering av dessa personer på ett sätt som annars vore otillåtet.

103 Svar på skriftlig fråga 2005/06:913 om metoder för terroristbekämpning, utrikesminister Laila Freivalds, 8 februari 2005.

Bestämmelser i internationella väpnade konflikter

I internationella väpnade konflikter är kombattanter bl.a. skyddade under första, andra eller tredje Genèvekonventionen och tilläggsprotokoll I (som sårade, sjuka eller krigsfångar). Övriga stridande, som inte uppfyller de villkor för kombattantstatus som anges i tredje Genèvekonventionen artikel 4.1 p. 3, och 4.6 samt i tilläggsprotokoll I artikel 43, är dock inte heller skyddslösa i situationer när de omhändertagits av en part i konflikten. Alla personer som inte är skyddade under Genèvekonventionerna I–III skyddas under fjärde Genèvekonventionen under förutsättning att de inte är; 1) medborgare i en stat som inte är part i fjärde Genèvekonventionen, 2) medborgare av den stat som vars våld de befinner sig i, 3) medborgare av en neutral stat (endast om de är på territoriet av en stridande stat) eller av en medkrigförande som har normal diplomatisk representation i den stat vars våld de befinner sig i. Detta anges i konventionens artikel 4:

Skyddade personer enligt denna konvention äro sådana, som vid vilken tidpunkt och på vad sätt som helst, under konflikt eller vid ockupation, befinna sig i händerna på part i konflikten eller ockupationsmakt, vars medborgare de ej äro.

Det specifika skydd som konventionen erbjuder är, som framgår av artikelns lydelse, beroende av att en person befinner sig i händerna på en part i konflikten.

104

Skyddet är som mest långtgående då han

eller hon befinner sig i händerna på en fiende på ockuperat territorium. Det faktum att en civil tagit direkt del i fientligheterna diskvalificerar inte tillämpningen av artikel 4 i den fjärde Genèvekonventionen, men det kan utgöra en grund för att inskränka vissa av dennes rättigheter i enlighet med konventionens artikel 5, dvs. om en part i konflikten har goda skäl att anse att personen ägnar sig åt verksamhet riktad mot statens säkerhet eller personen ertappats som spion eller sabotör. Sådana personer förlorar dock inte alla sina rättigheter.

Att den fjärde Genèvekonventionen kan medföra skydd för stridande kan även utläsas av artikel 45.3 i tilläggsprotokoll I:

En person som deltagit i fientligheterna och som icke har rätt till krigsfångestatus och icke åtnjuter en förmånligare behandling i

104 I konflikter präglade av etniska motsättningar där nya stater kan bildas under själva konflikten har ICTY ansett att större vikt bör läggas vid faktiska förhållanden än vid formella kriterier om medborgarskap. Se ICTY, Prosecutor v Tadić, (IT-94-i-A), 15 July, 1999, para. 166.

enlighet med fjärde konventionen, skall alltid ha rätt till skydd enligt artikel 75 i detta protokoll. På ockuperat område skall sådan person, såvida han ej kvarhålles för spionage, även komma i åtnjutande av sin rätt att meddela sig med andra i enlighet med nämnda konvention, detta oaktat bestämmelserna i artikel 5 i fjärde konventionen.

I de situationer då en person varken är skyddad som krigsfånge eller uppfyller kraven som finns i artikel 4 i den fjärde Genèvekonventionen finns alltjämt det skydd som slås fast i den sedvanerättsligt erkända

105

artikel 75 i tilläggsprotokoll I. Artikel 75, med

rubriken ”Grundläggande garantier” innebär att grundläggande mänskliga rättigheter existerar inom ramen för tilläggsprotokoll I och, mot bakgrund av vad som ovan sades om artikelns status, även inom sedvanerätten. De grundläggande garantier som uppräknas i artikel 75 är ett minimum av skydd som alla personer som befinner sig i händerna på en part i en internationell väpnad konflikt har rätt till. Alla personer som befinner sig i händerna på en part i konflikten ska ”behandlas humant och åtnjuta minst det skydd som omnämnes i denna artikel utan att man gör någon ogynnsam åtskillnad” på grund av ras, religion, politisk uppfattning m.m. De är skyddade mot inhuman behandling, exempelvis tortyr, och har rätt till en opartisk rättegång i händelse av åtal. Ställs någon inför rätta gäller oskyldighetspresumtionen och kravet på snabb information om vad man anklagats för. Skulle personen i fråga utgöra en säkerhetsrisk eller ett hot mot krigförande stat eller ockupationsmakt får vederbörande interneras, men ska friges om inte riskbedömningen bekräftas med jämna mellanrum.

Bestämmelser i icke-internationella konflikter

Problemet med att använda begreppet ”olagliga kombattanter” blir även tydligt inom ramen för en icke-internationell väpnad konflikt, eftersom kombattantbegreppet som sådant inte förekommer i den humanitära rätten rörande icke-internationella väpnade konflikter. Ett minimiskydd för personer som deltar i fientligheterna återfinns i Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3. I situationer där tilläggsprotokoll II är tillämpligt bekräftar artikel 4 också skyddet för dem som deltagit i fientligheterna. Sedvanerättsligt existerar även bestämmelser som medför ett skydd under icke-inter-

105 Se t.ex. bilaga 4, intäkt nr. 98.

nationella väpnade konflikter (se kapitel 5, bl.a. sedvanerättsstudiens regler 87–93).

Slutkommentarer

Begreppet ”olagliga kombattanter” bör, bl.a. som en följd av hur ordet har används under senare år inom ramen för ”kriget mot terrorism” och den politiska konnotation som begreppet har, enligt vår uppfattning inte användas. Att i större utsträckning använda de etablerade begrepp som de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten erbjuder, dvs. civila, kombattanter, stridande, civila som direkt deltar, medlemmar i organiserade väpnade grupper, etc. skulle i stället kunna bidra till att stärka en korrekt tillämpning av den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna.

Dessa icke-statliga aktörer skapar dock i viss utsträckning problem när det gäller vad man ska kalla dem eftersom de inom den humanitära rätten etablerade begreppen inte alltid känns naturliga att använda. Det kan upplevas som stötande att säga att ”civila som direkt deltar är militära mål”, eller så kan det i olika utsträckning behövas samlingsnamn för dem som deltar i fientligheter (kombattanter, civila som direkt deltar, medlemmar av väpnade grupper etc.).

Vi har i vårt arbete med dessa frågor (bl.a. när det gäller ICRC:s sedvanerättsstudie i kapitel 5 och i manualutkastet) ansett att det för den praktiska hanteringen av de olika kategorierna av stridande är naturligt att kalla dessa, som övergripande samlingsnamn, för ”stridande”, vilket således inkluderar både kombattanter och ”övriga stridande”. Övriga stridande är därmed de aktörer som, förutom kombattanter (inkl. levée en masse), enligt den humanitära rätten kan komma att delta i fientligheterna, bl.a. civila som direkt deltar, medlemmar av organiserade väpnade grupper (som inte står under en part i konflikten), legosoldater och spioner.

5. Humanitär rätt och sedvanerätt

5.1. Inledning

Som tidigare redovisats finns det på den humanitära rättens område en omfattande traktatreglering. En bred enighet råder om att en stor del av traktatregleringarna inom den humanitära rätten utvecklats till sedvanerätt och således binder alla stater oberoende av om de ratificerat traktaterna. Goda skäl kan också framhållas för att det, inte minst när det gäller de icke-internationella väpnade konflikterna, finns sedvanerättsliga förpliktelser som går utöver sådana förpliktelser som reglerats genom traktater. I avsaknad av mer omfattande studier av sedvanerättens innehåll och utveckling på den humanitära rättens område har det dock funnits utrymme för många olika värderingar av hur långt stater, och andra som är parter i väpnade konflikter, är underkastade sedvanerättsliga regler.

Det var mot bl.a. den bakgrunden som staterna vid den 26:e internationella rödakorskonferensen i december 1995, bad Internationella rödakorskommittén (ICRC) att utarbeta en rapport om sedvanerättsliga regler som är tillämpliga i internationella och ickeinternationella väpnade konflikter, och att sprida rapporten till stater och sakkunniga internationella organ.

1

Arbetet skulle ske

med hjälp av experter i humanitär rätt från olika delar av världen och representerande olika rättsliga system, samt i samråd med experter från regeringar och internationella organisationer. ICRC accepterade uppdraget och lät tio år senare, 2005, publicera en rapport (hädanefter kallad studien) i vilken 161 sedvanerättsliga regler presenteras med tillhörande drygt 5 000 sidor kommentarer och bakgrundsmaterial.

2

1 26th International Conference of the Red Cross and Red Crescent, Geneva, 3–7 December 1995, Resolution 1, ”International humanitarian law: From law to action; Report on the follow-up to the International Conference for the Protection of War Victims”, International Review of the Red Cross, No. 310, 1996, s. 58. 2 “Customary International Humanitarian Law”, två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice (två delar), Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge

5.2. Internationella rödakorskommitténs sedvanerättsstudie3

5.2.1. Studiens genomförande

ICRC anförtrodde uppdraget att ansvara för studiens genomförande till två medlemmar av ICRC:s rättsavdelning (Louise Doswald-Beck och Jean-Marie Henckaerts). Arbetet leddes av en styrgrupp i vilken tolv experter i humanitär rätt ingick. I styrgruppen deltog från Sverige Ove Bring, adjungerad professor i folkrätt vid Försvarshögskolan i Stockholm. Styrgruppen antog en arbetsplan i juni 1996 och i oktober samma år började forskningsarbetet i enlighet med planen. I arbetet utnyttjades både nationella och internationella källor som återspeglar statspraxis. Genomgången av källorna koncentrerades till de sex delar av studien vilka pekats ut i arbetsplanen:

  • distinktionsprincipen
  • särskilt skyddade personer och objekt
  • särskilda stridsmetoder
  • vapen
  • behandling av civila och personer som försatts ut stridbart skick
  • genomförande

Eftersom nationella källor bedömdes vara mer lättillgängliga inom en stat, bedrevs arbetet i samarbete med nationella forskare. Närmare 50 stater (nio i Afrika, 15 i Asien, elva i Europa, elva i Nord- och Sydamerika samt Australien) valdes ut och i var och en av dessa fick en forskare eller en grupp av forskare i uppdrag att rapportera om statspraxis. Sverige ingick inte i de utvalda staterna.

Bland de källor som de nationella rapportörerna gick igenom ingår militärmanualer, nationell lagstiftning, nationell rättspraxis, instruktioner till väpnade styrkor och säkerhetsstyrkor, militära kommunikéer under krig, diplomatiska protester, utlåtanden av officiella rättsliga rådgivare, regeringskommentarer till traktatutkast, förvaltningsbeslut och förvaltningsbestämmelser, yttranden

University Press, 2005. Vi använder oss av 2005 års version av studien i vår analys. Som framgår av kapitel 5.2.7 pågår dock arbete med uppdatering av studien och en ny uppdaterad version utkom 2007 där vissa korrigeringar gjorts i bl.a. hänvisningar till Del II. 3 Kapitel 5.2.1–5.2.5 bygger på introduktionen och förordet till studien samt “Study on customary international humanitarian law: A contribution to the understanding and respect for the rule of law in armed conflict”, Jean-Marie Henckearts, International Review of the Red Cross, No. 857, 2005.

till internationella domstolar, officiella uttalanden i internationella organisationer och internationella konferenser samt regeringars ställningstaganden till internationella organisationers resolutioner.

Militärmanualer och nationell lagstiftning från stater som inte omfattades av de nationella rapporterna, däribland Sverige, samlades också in av ICRC. Som svenska militärmanualer redovisades den av Försvarsdepartementet år 1991 utgivna skriften ”International humanitarian law in armed conflict with reference to the total defence system” (se kapitel 3) och Folkrätten–Internationella regler i krig, Bihang Svensk soldat, 1976. (Beträffande dessa publikationers ställning, se kapitel 5.3.3 under avsnittet om svensk praxis och sedvanerätt.) Den svenska lagstiftning som redovisades var bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken. I sammanhanget kan kort nämnas att studien haft en bred definition av vad som anses vara en militärmanual, där de ansett att manualer är dokument som ”includes all types of instructions to armed and security forces found in manuals, directives and teaching booklets”.

Genomgången av statspraxis i internationella källor gjordes av sex särskilda undersökningsgrupper, en för varje sakområde som studien fokuserar på. I den grupp som behandlade vapen ingick professor Ove Bring som rapportör och jur. doktor Gustaf Lind från Sverige som forskare. Grupperna sökte information inom ramen för FN och andra internationella organisationer som Europarådet, Europeiska unionen, Gulfstaternas samarbetsråd, Arabförbundet, Organisationen för de amerikanska staterna, Islamiska konferensen och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Sådan internationell domstolspraxis som ger belägg för existensen av sedvanerättsliga regler samlades också in. Det kan noteras att flera hänvisningar görs t.ex. till svenska uttalanden i olika internationella sammanhang.

Som ett komplement gjordes också en genomgång av ICRC:s (vanligtvis hemliga) arkiv beträffande 40 väpnade konflikter. Dessa konflikter valdes i huvudsak ut så att stater och konflikter som inte hade behandlats i någon nationell rapport skulle täckas in.

Sedan allt material samlats in sammanfattades och sammanställdes resultaten från de olika källorna i olika avsnitt som täckte de olika områden som studien delats upp i. Arbetet utfördes av sex internationella forskningsgrupper, en för vart och ett av studiens olika områden.

Sedan materialet sammanfattats och sammanställts redovisade de särskilda undersökningsgrupperna preliminära skriftliga bedöm-

ningar av vad som är sedvanerätt. Dessa bedömningar diskuterades och reviderades av styrkommittén under tre möten i Genève. De reviderade bedömningarna underställdes därefter en grupp av akademiska experter och regeringsexperter från samtliga världsdelar som på grundval av sina personliga kvalifikationer av ICRC inbjudits att medverka vid två möten i Genève. Styrgruppens bedömningar utgjorde, efter den granskning som de inbjudna experterna gjort, därefter underlag för utformningen av del I av den slutliga studien. Ett utkast utformades av de ansvariga författarna. Utkastet underställdes därefter olika experter inom och utom ICRC och den slutliga versionen framställdes med beaktande av de kommentarer som då erhölls.

Den insamlade praxisen redigerades, kompletterades och uppdaterades av en grupp ICRC-forskare och publicerades som en del II till studien. Två skäl anges för att publicera denna omfattande redovisning av insamlat material. Det första är att de som använder sig av studien ska kunna kontrollera den grund som åberopas för var och en av de sedvanerättsliga regler som studien gör gällande. Det andra är att det ansågs lämpligt att under alla förhållanden publicera den omfattande information som ställts samman så att praktiker och akademiker kan utnyttja den insamlade informationen för eget professionellt ändamål.

Studien har publicerats av ICRC men det framhålls i studien att författarna (Louise Doswald-Beck och Jean-Marie Henckaerts) är ensamt ansvariga för studiens innehåll. I ett förord till studien anger ordföranden i ICRC, Jakob Kellenberger, att ICRC i första hand betraktar studien som ett vetenskapligt verk och därför respekterat såväl författarnas som de konsulterade experternas akademiska frihet, men att ICRC har uppfattningen att studien presenterar en korrekt bedömning av nu gällande humanitär sedvanerätt.

5.2.2. Studiens syfte

I introduktionen till studien framhålls att den humanitära rätten numera är väl utvecklad genom traktater och täcker ett stort antal olika aspekter på krigföring, ger skydd för krigets offer och begränsar krigföringens tillåtna medel och metoder. Det sägs emellertid finnas två viktiga faktorer som utgör hinder för en tillämpning av traktaterna i dagens väpnade konflikter. Syftet med

sedvanerättsstudien har varit att bemästra de problem som detta medför.

Den första faktorn är att traktater endast binder de stater som ratificerat dessa. Detta innebär att olika humanitärrättsliga traktater är tillämpliga i olika väpnade konflikter beroende på vilka traktater som de deltagande staterna har ratificerat. Medan de fyra Genèvekonventionerna från 1949 har universell anslutning har tilläggsprotokoll I inte vunnit samma anslutning. Då protokollet endast är tillämpligt mellan stater som ratificerat detta är dess effektivitet därmed begränsad. På motsvarande sätt är tilläggsprotokoll II endast tillämpligt vid icke-internationella väpnade konflikter som äger rum på territorium som tillhör en stat som ratificerat protokollet.

Visserligen har i dag (september 2010) 170 stater ratificerat tilläggsprotokoll I, men flera av de stater på vilkas territorium väpnade konflikter pågår har inte ratificerat det. I dessa ickeinternationella väpnade konflikter är ofta Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 den enda tillämpliga traktatbestämmelsen. Ett av sedvanerättsstudiens syften har därför varit att klarlägga vilka delar av den internationella humanitära rätten som utgör sedvanerätt och därför är bindande för alla stater i en konflikt, oavsett om dessa har ratificerat de traktater som innehåller samma eller liknande bestämmelser.

Den andra faktorn är att i förhållande till en stor del av dagens väpnade konflikter innehåller traktatregleringen inte tillräckligt detaljerade regler. Den främsta orsaken till detta är att majoriteten av de väpnade konflikter som nu är aktuella är icke-internationella och att det finns väsentligt färre traktatbestämmelser för sådana konflikter än för de internationella konflikterna. Av grundläggande betydelse är främst den gemensamma artikel 3 i 1949 års Genèvekonventioner, som dock endast innehåller en outvecklad stomme av miniminormer utan närmare detaljer. Tilläggsprotokoll II kompletterar gemensamma artikel 3 på ett användbart sätt men är fortfarande mindre detaljerat än de regler för internationella väpnade konflikter som finns i tilläggsprotokoll I.

Tilläggsprotokoll II innehåller endast 15 artiklar med regler i sak medan tilläggsprotokoll I har mer än 80. I Genèvekonventioner- na I–IV är det endast den gemensamma artikeln 3 som reglerar icke-internationella konflikter. Även om siffrornas betydelse inte ska överdrivas finns när det gäller traktatreglering en markant skillnad mellan internationella och icke-internationella väpnade

konflikter. Traktatregleringen beträffande de senare lider av brist på regler, definitioner, detaljer och krav. Detta gäller särskilt regleringen av krigföringen där tilläggsprotokoll II, i motsats till tilläggsprotokoll I, inte har några särskilda regler eller definitioner angående distinktions- och proportionalitetsprinciperna. Ett annat av sedvanerättsstudiens syften har därför varit att klarlägga om det när det gäller icke-internationella väpnade konflikter finns sedvanerättsliga regler som är mer detaljerade än traktaterna och, om så är fallet, i vilken utsträckning.

5.2.3. Studiens inriktning och struktur

Att identifiera gällande sedvanerättsliga regler, som är tillämpliga i internationella och icke-internationella väpnade konflikter, är ett omfattande arbete. Inte minst eftersom den humanitära rätten är relativt väl reglerad genom traktater. Studien är därför, i stället för att vara fokuserad på traktater, fokuserad på vissa områden inom den humanitära rätten.

Av introduktionen till studien framgår att studien inte omfattat sjökrigets sedvanerätt eftersom det området nyligen gjorts till föremål för en omfattande identifiering i San Remo-manualen för sjökrig (se kapitel 4.4.3). De allmänna regler som ingår i manualen har dock beaktats vid bedömningen av om regler som är tillämpliga på all krigföring har sedvanerättslig status. I introduktionen framhålls vidare att ett antal ämnen inte ansågs ha kunnat utvecklas i tillräcklig detalj för att tas med i den aktuella utgåvan, men eventuellt kommer att kunna tas med i senare uppdateringar. Som exempel nämns Martensklausulen, utmärkning av särskilt skyddade personer och objekt samt civilförsvar.

När det ansetts relevant har även internationell praxis beträffande mänskliga rättigheter tagits med i studien. Som skäl anges att de mänskliga rättigheterna fortsätter att vara tillämpliga under väpnad konflikt även om det i vissa fall är tillåtet med inskränkningar av en del rättigheter (se kapitel 2.5.2). Avsikten har emellertid inte varit att göra en bedömning av sedvanerätten på de mänskliga rättigheternas område utan praxisen har tagits med för att understödja, stärka och klarlägga analoga humanitärrättsliga principer.

Vidare framhålls det i introduktionen att avsikten med studien inte har varit att fastställa den sedvanerättsliga naturen av varje

humanitärrättslig traktatregel. Studien följer därför inte nödvändigtvis den struktur som använts i gällande traktater. Vad som eftersträvats är i stället en analys av olika frågeställningar i syfte att med stöd av statspraxis induktivt klarlägga vilka sedvanerättsliga regler som kan fastställas i förhållande till varje frågeställning.

Eftersom det valda sättet att undersöka sedvanerätten inte utgår från en prövning av om enskilda traktatregler utgör sedvanerätt leder den omständigheten att en viss traktatregel inte förekommer i studien inte till slutsatsen att regeln inte utgör sedvanerätt. I studien framhålls att det i det sammanhanget är viktigt att komma ihåg att en överväldigande majoritet av reglerna i 1949 års Genèvekonventioner, inklusive gemensamma artikel 3, anses ha sedvanerättslig status och att detsamma gäller för 1907 års Haagregler.

5.2.4. Studiens metod och material

Inledning

När det gäller innebörden av sedvanerätt hänvisas i studiens introduktion till stadgarna för Internationella domstolen (ICJ) där sedvanerätt beskrivs som ”en allmän praxis accepterad som lag”. I anslutning härtill sägs att det råder allmän enighet om att två krav måste vara uppfyllda för att en sedvanerättslig regel ska kunna anses föreligga, nämligen att det finns dels en statspraxis av visst innehåll (usus), dels en övertygelse om att det är en juridisk skyldighet att upprätthålla denna praxis (opinio juris sive necessitatis

4

).

I introduktionen noteras att det i akademiska sammanhang har skrivits mycket om den exakta innebörden av dessa båda element. I studien har ett klassiskt tillvägagångssätt, såsom detta utvecklats av Internationella domstolen i ett antal mål (särskilt ”The North Sea Continental Shelf Cases”

5

) använts för bedömningen av om det

existerar en allmän sedvanerättslig regel.

4 I fortsättningen skriver vi enbart opinio juris. 5 The North Sea Continental Shelf Cases” (Federal Republic of Germany v. Denmark; Federal Republic of Germany v. the Netherlands), Judgement of 20 February 1969, ICJ Reports 1969.

Statspraxis

Två olika frågeställningar har aktualiserats vid studiens utvärdering av statspraxis, dels frågan om vilken slags praxis som kan bidra till utvecklingen av sedvanerätt, dels bedömningen av om den relevanta praxisen har etablerat en sedvanerättsregel.

Urval av praxis

Den praxis som samlades in, och som återges i sammanfattning i del II av studien, valdes ut enligt följande kriterier (i-vii):

i) Såväl staters fysiska som verbala handlingar utgör praxis som

bidrar till utvecklingen av sedvanerätt. Fysiska handlingar innefattar t.ex. sättet att genomföra strid, användningen av särskilda vapen och behandlingen av olika personkategorier. Verbala handlingar innefattar, som redovisats ovan under 5.2.1, militärmanualer, nationell lagstiftning, nationell rättspraxis, instruktioner till väpnade styrkor och säkerhetsstyrkor, militära kommunikéer under krig, diplomatiska protester, utlåtanden av officiella rättsliga rådgivare, regeringskommentarer till traktatutkast, förvaltningsbeslut och förvaltningsbestämmelser, yttranden till internationella domstolar, officiella uttalanden i internationella organisationer och internationella konferenser samt regeringars ställningstaganden till internationella organisationers resolutioner.

Att beakta både fysiska och verbala handlingar som uttryck för statspraxis överensstämmer enligt introduktionen med det synsätt som har tagits av såväl ledande organ inom den internationella rätten som av staterna själva. I ett antal avgöranden, däribland ”The Fisheries Jurisdiction Cases”, ”The Nicaragua Case” och ”The Gabcikovo-Nagymaros Project Case”

6

, har sålunda Internationella

domstolen betraktat officiella uttalanden som uttryck för statspraxis.

På motsvarande sätt har också International Law Commission ansett att staters verbala handlingar kan bidra till att skapa sedvane-

6 The Fisheries Jurisdiction case” (the United Kingdom v. Iceland), Merits, Judgement of 25 July 1974, ICJ Reports 1974, Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986, Case concerning the Gabcíkovo-Nagymaros Project (Hungary v. Slovakia), Judgement of 25 September 1997, ICJ Reports 1997.

rätt. Detta gäller exempelvis i samband med utarbetandet av ”Draft Articles on State Responsibility”

7

då begreppet ”state of necessity”

betraktades som sedvanerättsligt.

Vidare anser Jugoslavientribunalen att det vid bedömningen av utvecklingen av sedvanerätt på den humanitära rättens område i första hand måste fästas tillit vid sådana faktorer som staters officiella uttalanden, militärmanualer och domar.

8

Även International Law Association (ILA) har förklarat att staters verbala handlingar, och inte endast fysiska handlingar, räknas som statspraxis och strukit under att praxis från internationella domstolar är fylld med exempel på verbala handlingar som behandlas som statspraxis samt att stater regelmässigt behandlar sådana handlingar på motsvarande sätt.

9

Oavsett om det är fråga om fysiska eller verbala handlingar är det endast officiell praxis som betraktats relevant. Fysiska handlingar från en part i en väpnad konflikt har sålunda endast ansetts bidra till utvecklingen av sedvanerätt när handlandet är uttryck för en officiell praxis.

Även när stater avstått från ett visst handlande har det noterats i studien när detta ansetts relevant. ii) Såväl staters styrande som lagstiftande och dömande organ har

ansetts kunna bidra till utvecklingen av sedvanerätt. Samtliga dessa organ utlöser staters internationella ansvar och gör ställningstaganden som påverkar statens internationella förbindelser. I de fall det finns en konflikt mellan olika statsorgan har praxisen ansetts internt motsägelsefull och som sådan utan inflytande på utvecklingen av sedvanerätt.

iii) Handlingar som inte avslöjats har inte ansetts kunna bidra till

utvecklingen av sedvanerätt. Detta gäller så länge som handlingarna inte är kända för andra stater och det därigenom inte finns någon möjlighet för dessa att regera på handlingarna om de så vill. För att praxis ska kunna räknas krävs att den i viss utsträckning är offentlig eller kommuniceras. Detta betyder inte att praxis måste publiceras eller kommuniceras

7 ILC, Draft articles on State Responsibility, Yearbook of the ILC, 1980, Vol. II, Part 2, UN Doc. A/CN.4/SER.A/1980/add.1 (part 2). 8 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72). 9 ILA, Final Report of the Committee on the Formation of Customary (General) International Law, Statement of Principles Applicable to the Formation of General Customary International Law, Report of the Sixty-Ninth Conference, London 2000, Princip 4 och därtill hörande kommentar (a), s. 725–726.

över hela världen men i vart fall till någon annan stat eller till en relevant internationell organisation, däribland ICRC.

iv) Även om internationella domstolars domar är sekundära källor

för internationell rätt har de, eftersom dessa domstolar inte är statsorgan, inte behandlats som statspraxis. Domarna har trots detta tagits med i studien eftersom en internationell domstols bedömning att en viss regel utgör sedvanerätt är ett starkt bevis för att så är fallet. Dessutom kan internationella domstolar på grund av avgörandenas prejudikatvärde bidra till utvecklingen av sedvanerätt genom sin påverkan på staters och internationella organisationers efterföljande praxis.

Staters yttranden till internationella domstolar har däremot behandlats som statspraxis.

v) I introduktionen framhålls att internationella organisationer är

självständiga juridiska personer som kan delta i internationella relationer i sin egen kapacitet oberoende av sina medlemsstater. På detta sätt kan de bidra till utvecklingen av statspraxis. I studien har därför exempelvis FN:s generalsekreterares ”Bulletin on observance by United Nations forces of international humanitarian law”

10

inkluderats som relevant

praxis. Även officiella yttranden av ICRC, särskilt vädjanden och promemorior om respekt för den humanitära rätten, har tagits med. När det gäller det senare hänvisas i introduktionen till att Jugoslavientribunalen uttalat att ICRC:s praxis är en viktig faktor när det gäller utvecklingen av sedvanerätt i ickeinternationella väpnade konflikter.

11

ICRC:s praxis har dock

aldrig utgjort förstahandskällor som stöd för en sedvanerättslig regel. Denna praxis har i stället endast använts för att bekräfta ett antagande om en regels sedvanerättsliga karaktär, vilket är uppkommet från analys av statspraxis.

12

vi) Förhandling och antaganden av resolutioner inom inter-

nationella organisationer eller vid internationella konferenser är, tillsammans med röstförklaringar, statsakter som medtagits i studien. Med få undantag erkänns att resolutioner i allmänhet

10 Secretary-General’s Bulletin “Observance by United Nations forces of international humanitarian law”, 6 August 1999, ST/SGB/1999/13. 11 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72). 12 “Customary International Humanitarian Law: a response to US comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red Cross, Vol. 89, no. 866, June 2007, s. 478.

inte i sig är bindande och att det värde som kan tillmätas en enskild resolution därför beror på dess innehåll, graden av anslutning till resolutionen samt dess överensstämmelse med annan statspraxis. Ju större anslutning som en resolution har, desto större betydelse bör den tillmätas. I studien har därför också, när detta ansetts relevant, skäl för avståenden eller negativa röster tagits med eftersom grunden för sådana röster ofta är oenighet om vissa delar av resolutionen och inte nödvändigtvis om resolutionen i dess helhet.

vii) Väpnade motståndsrörelsers praxis, som uppförandekoder,

åtaganden att respektera olika humanitära regler och andra uttalanden, utgör inte i sig statspraxis. Samtidigt som sådan praxis kan innefatta belägg för att vissa regler accepteras i ickeinternationella väpnade konflikter är dess rättsliga betydelse oklar och den har därför i del II tagits upp under ”annan praxis”.

Värdering av praxis

I introduktionen framhålls att insamlad statspraxis måste värderas för att det ska vara möjligt att bedöma om den är tillräckligt ”tät” för att man ska kunna anse att en sedvanerättslig regel har utvecklats. För att så ska kunna anses vara fallet krävs att statspraxis är praktiskt taget enhetlig, omfattande och representativ. Även om en tid måste förflyta innan det finns tillräcklig praxis för att dessa kriterier ska vara uppfyllda, krävs inte att den insamlade praxisen sträcker sig över någon specifik tid. I introduktionen hänvisas till ett uttalande av Internationella domstolen i ”The North Sea Continental Shelf Cases”

13

enligt vilket den omständigheten att

endast en kort tid förflutit inte i sig utgör något hinder för att en traktatregel utvecklas till sedvanerätt.

i) Det första kravet för att statspraxis ska kunna skapa en

sedvanerättslig regel är således att praxisen är praktiskt taget enhetlig. Olika stater får inte bete sig på påtagligt olika sätt. Som exempel hänvisas i introduktionen till uttalanden av

13 The North Sea Continental Shelf Cases (Federal Republic of Germany v. Denmark; Federal Republic of Germany v. the Netherlands), Judgement of 20 February 1969, ICJ Reports 1969.

Internationella domstolen i ”The Asylum Case”

14

enligt vilka

det inte fanns en tillräckligt enhetlig praxis för att etablera en sedvanerättslig regel beträffande utövningen av diplomatisk asyl och i ”The Fisheries case”

15

där motsvarande bedömning

gjordes beträffande avgränsningslinjer för bukter. Samtidigt framhålls i introduktionen att domstolen i det senare fallet också ansåg att man vid bedömningen inte bör fästa alltför stor vikt vid vissa oklarheter eller motsägelser, verkliga eller skenbara. Det räcker att praxis är tillräckligt likartad. I ”The Continental Shelf cases”

16

fann domstolen att begreppet

”exklusiv ekonomisk zon” utvecklats till en del av sedvanerätten även om olika deklarationer av en sådan zon inte utformats på ett enhetligt sätt.

I studiens introduktion framhålls vidare att det av Internationella domstolens domar framgår att avvikande praxis, även om den vid en första anblick kan synas undergräva kravet på enhetlig praxis, inte förhindrar att sedvanerätt utvecklas så länge som den avvikande praxisen antingen fördöms av andra stater eller förnekas av den berörda staten och därför inte utgör officiell praxis. I introduktionen görs gällande att den ursprungliga regeln i stället bekräftas genom sådana fördömanden eller förnekanden. I sammanhanget hänvisas till uttalanden av Internationella domstolen i ”The Nicaragua Case”

17

angående icke-vålds- och icke-interventions-

principernas sedvanrättsliga natur.

Det anförda sägs vara särskilt relevant i förhållande till ett antal av den internationella humanitära rättens regler beträffande vilka det finns överväldigande belägg för verbal statspraxis som stöder en viss regel samtidigt som det finns upprepade belägg för brott mot regeln. Om brotten har åtföljts av ursäkter eller rättfärdiganden av de ansvariga och/eller fördömanden från andra stater undergräver brotten inte regeln som sådan. Stater som eftersträvar att ändra på existerande sedvanerättsliga regler måste göra detta genom sin officiella praxis och under åberopande av att handlandet är rättsenligt.

14 Colombian-Peruvian Asylum case (Colombia v. Peru), Judgement of 20 November 1950, ICJ Reports 1950. 15 The Fisheries Jurisdiction case (the United Kingdom v. Iceland), Merits, Judgement of 25 July 1974, ICJ Reports 1974. 16 Case concerning the Continental Shelf (Lybian Arab Jamahiriya v. Malta), Judgemnet of 3 June 1985, ICJ Reports 1985. 17 Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986.

ii) Det andra kravet för att statspraxis ska kunna skapa en

sedvanerättslig regel är att den praxis som föreligger är både omfattande och representativ. Den behöver emellertid inte vara universell, utan det är tillräckligt att den är ”allmän”. Det finns inte något krav på ett visst antal stater eller viss andel av staterna. En orsak till detta är att kravet på att praxisen ska vara allmän snarare är kvalitativt än kvantitativt. Det avgörande är inte endast hur många stater som har en viss praxis, utan också vilka stater detta är. I introduktionen citeras internationella domstolens ord i ”The North Sea Continental Shelf Cases”

18

om att praxis måste ”innefatta de staters praxis vars

intressen är särskilt berörda”.

Av detta förhållande dras i introduktionen två slutsatser: 1) om alla ”särskilt berörda stater” är representerade är det inte nödvändigt att en majoritet av staterna tagit aktiv del i praxisen, men de måste åtminstone ha fogat sig i de särskilt berörda staternas praxis; 2) om alla ”särskilt berörda stater” inte accepterar praxisen kan denna inte utvecklas till sedvanerätt trots att en sådan utveckling inte kräver absolut enhällighet. Vilka stater som är särskilt berörda varierar beroende på omständigheterna. I fråga om t.ex. förblindande laservapen så är de stater särskilt berörda i vilka utveckling av sådana vapen veterligen pågått. Beträffande humanitärt bistånd så är de stater särskilt berörda vars befolkning är i behov av sådant bistånd, liksom stater som regelbundet tillhandahåller sådan hjälp. När det gäller regler som rör den internationella humanitära rätten är stater som deltagit i väpnade konflikter ”särskilt berörda” när den praxis som de utövat i konflikten är relevant i förhållande till den aktuella regeln. Att det finns särskilt berörda stater beträffande vissa delar av den internationella humanitära rätten utesluter inte att det finns ett rättsligt intresse för samtliga stater att andra stater visar respekt för den internationella humanitära rätten. Detta intresse finns även bland de stater som inte är part i en väpnad konflikt. Alla staters praxis måste därför beaktas oavsett om de i strikt mening är ”särskilt berörda” eller inte. Även stater som i dag inte är särskilt berörda kan komma att bli parter i en väpnad konflikt i framtiden, och har således ett legitimt intresse av och delaktighet i etableringen av sedvanerätten.

18 The North Sea Continental Shelf Cases (Federal Republic of Germany v. Denmark; Federal Republic of Germany v. the Netherlands), Judgement of 20 February 1969, ICJ Reports 1969.

I introduktionen förklaras att studien inte tar ställning till om det är rättsligt möjligt att vara ”persistent objector” (ständig opponent) i förhållande till sedvanerättsliga regler på den internationella humanitära rättens område. Förutom att många auktoriteter anser att detta inte är möjligt när det gäller regler som utgör jus cogens finns det också auktoriteter som helt ifrågasätter denna doktrins fortsatta giltighet. Om man accepterar den rättsliga möjligheten att vara en ”persistent objector” måste emellertid den berörda staten ha riktat invändningar mot regeln redan när den började utvecklas och därefter fortsatt med sina invändningar; någon möjlighet att vara en ”subsequent objector” (efterföljande opponent) finns inte enligt introduktionen. iii) När det slutligen gäller den tid som krävs för att en sedvane-

rättslig regel ska utvecklas upprepas vad som redan inledningsvis anförts i introduktionen att viss tid normalt måste ha förflutit men att det inte finns något särskilt tidskriterium. Frågan är endast om en tillräckligt tät praxis hunnit utvecklas i meningen enhetlig, omfattande och representativ.

Opinio juris

Det andra kravet för att en sedvanerättslig regel ska existera, opinio juris, sammanhänger enligt studiens introduktion med att utövandet av praxis måste uppfattas som förbundna med en rättslig skyldighet. Den särskilda form i vilken praxisen och den rättsliga övertygelsen kan komma till uttryck kan variera beroende på om den aktuella regeln innefattar ett förbud, ett påbud eller endast en rättighet att handla på visst sätt.

Praxis i förhållande till förbud, exempelvis mot att förklara att någon nåd inte ska medges (regel 46), kan bestå av förklaringar att det är förbjudet att handla så och fördömanden av tillfällen när detta ägt rum, eventuellt kombinerat med förklaringar eller ursäkter från den kritiserade staten, samt av underlåtenhet att handla i strid med förbudet. Om praxis till stor del består av underlåtenhet i kombination med tystnad krävs någon form av indikation på att underlåtenheten grundas på att det finns en legitim förväntan om sådan underlåtenhet från det internationella samhället.

Praxis i förhållande till påbud, exempelvis att skadade och sjuka, så långt detta är praktiskt möjligt, ska beredas vård (regel 110), består huvudsakligen av handlande i överensstämmelse med regeln.

Stöd för den omständigheten att det är fråga om en rättslig skyldighet, och inte endast ett uttryck för internationell hövlighet, kan framgå av antingen yttranden om det nödvändiga i sådant handlande eller i kritik mot andra stater vid underlåtenhet att handla i överensstämmelse med regeln. Detsamma gäller när en kritiserad stat rättfärdigar sitt handlande med omständigheter som ligger inom ramen för regeln.

Praxis i förhållande till regler som tillåter visst handlande, exempelvis att i nationell domstol tillämpa universell jurisdiktion i förhållande till krigsförbrytelser (regel 157), kan återfinnas i handlingar som erkänner rätten till sådant handlande utan att därför ställa krav på detta. Typiskt sett kommer det att ske i form av att stater handlar på visst sätt utan att detta föranleder några protester från andra stater.

I introduktionen framhålls att det under arbetet med studien visade sig mycket svårt och till stor del teoretiskt att försöka upprätthålla en klar åtskillnad mellan en stats handlande och dess rättsliga övertygelse. Det befanns vanligare att en och samma handling återspeglade såväl praxis som rättslig övertygelse än att så inte var fallet. I introduktionen hänvisas i sammanhanget till ett uttalande av International Law Association enligt vilket Internationella domstolens utgångspunkt att sedvanerätt skapas av två skilda moment inte utesluter att båda momenten kan manifesteras genom ett och samma handlande.

19

Detta gäller särskilt verbala handlingar

som utgör statspraxis och ofta dessutom återspeglar rättslig övertygelse.

När det finns en tillräckligt tät praxis ryms enligt introduktionen opinio juris i allmänhet inom praxisen på ett sådant sätt att det i de flesta fall inte är nödvändigt att särskilt behandla frågan om opinio juris. I vissa situationer när praxis är svårtolkad kan emellertid opinio juris spela en viktig roll vid bedömningen av om praxis utvecklats till sedvanerätt. Detta gäller ofta i samband med underlåtenheter när en stat inte handlar eller reagerar men det inte klart framgår varför. Som exempel hänvisas i introduktionen till den permanenta Internationella domstolens avgörande i ”The Lotus case”

20

och den Internationella domstolens avgörande i ”The

19 ILA, Final Report of the Committee on the Formation of Customary (General) International Law, Statement of Principles Applicable to the Formation of General Customary International Law, Report of the Sixty-Ninth Conference, London 2000, § 10(c), s. 718. 20 The Case of the S.S. ”Lotus”, September 7th, 1927, PCIJ, Collection of Judgment, Series A. – No. 10.

North Sea Continental Shelf cases”.

21

I det förra målet gjorde

Frankrike gällande att avsaknaden av en viss form av åtal skulle tolkas som ett sedvanerättsligt förbud. Domstolen delade dock inte den uppfattningen eftersom det inte var klart om underlåtenheten att åtala berott på uppfattningen att det förelåg ett förbud eller om den berott överväganden av annat slag. Inte heller i det senare målet ansåg domstolen att det stod klart att ett visst handlande av olika stater skulle ha berott på att staterna ansett sig bundna av en sedvanerättslig regel.

När det gäller den internationella humanitära rätten, vars regler ofta innefattar förbud mot visst handlande, utgör enligt introduktionen underlåtenhet att handla ett speciellt problem vid bedömningen av opinio juris eftersom det måste klarläggas att underlåtenheten inte är en tillfällighet utan grundas på en berättigad förväntan. När det finns uttalanden och dokument där underlåtenheten förbinds med krav av detta slag visar detta i allmänhet att det finns en rättslig skyldighet att avstå från handlandet.

Enligt introduktionen till studien förefaller det som om internationella domstolar och tribunaler vid vissa tillfällen dragit slutsatsen att en sedvanerättslig regel existerar om det är fråga om en för den internationella freden och säkerheten eller skyddet av enskilda personer önskvärd regel och det inte finns någon viktig opinio juris som talar i motsatt riktning. Som exempel anges Nürnbergtribunalens slutsats att 1907 års Haagkonventioner utvecklats till sedvanerätt

22

och den Internationella domstolens

slutsats i ”The Nicaragua case”

23

att regeln om icke-intervention i

andra staters interna och externa affärer utgjorde sedvanerätt. I de fall då det funnits klara belägg för en motsatt opinio juris av ett antal stater, och bland dem särskilt berörda stater, har emellertid i internationell rättstillämpning sedvanerätt inte ansetts föreligga. Som exempel hänvisas till Internationella domstolens vägledande yttrande i ”The Nuclear Weapons case”

24

i frågan om det finns ett

sedvanerättsligt förbud mot användning av kärnvapen liksom

21 The North Sea Continental Shelf Cases (Federal Republic of Germany v. Denmark; Federal Republic of Germany v. the Netherlands), Judgement of 20 February 1969, ICJ Reports 1969. 22 International Military Tribunal at Nuremberg, Case of the Major War Criminals, Judgement, 1 oktober 1946, Officiellt dokument, vol. 1 s. 253-254. 23 Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986. 24 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

skiljemannens avgörande i ”Texaco v. Libya case”

25

om en eventuell

ändring i rätten till ersättning vid expropriation.

Den nu berörda aspekten när det gäller bedömningen av sedvanerätt är enligt introduktionen särskilt relevant när det gäller den internationella humanitära rätten med hänsyn till att denna rätt till största delen strävar efter att reglera handlande på humanitära grunder. Även om en regel på sådana grunder är mycket önskvärd och det finns en klar majoritet av praxis till förmån för regeln är det dock i vissa fall möjligt att regeln inte är sedvanerättsligt bindande.

Traktaternas inflytande

I studiens introduktion anges att traktater är relevanta också vid värderingen av om sedvanerätt existerar eftersom de bidrar till att klarlägga hur stater betraktar vissa av den internationella rättens regler. I studien har därför uppgifter om ratificering, tolkning och genomförande av traktatregler tagits med, inklusive reservationer och tolkningsförklaringar som gjorts vid ratificering. Vidare framhålls att det klart framgår av Internationella domstolens dom i ”The North Sea Continental Shelf cases”

26

att graden av anslutning till

en traktat var en relevant faktor vid bedömningen av om en regel var sedvanerättslig och att motsvarande bedömning också gjordes i ”The Nicaragua case”

27

. Det framhålls vidare att en i en traktat upptagen regel kan motsvaras av en sedvanerättslig regel redan innan traktaten trätt i kraft. I praktiken bidrar utarbetandet av traktatregler till insamling och koncentration av olika rättsliga uppfattningar och får utan tvekan inflytande över staters efterföljande handlande och deras rättsliga övertygelse. I sammanhanget hänvisas till uttalanden av Internationella domstolen i ”The Continental Shelf case”

28

enligt

vilka traktater inte endast kan innebära kodifiering av redan existerande sedvanerättsregler utan också kan lägga grunden till ny sed-

25 Texaco Overseas Petroleum Company and California Asiatic Oil Company v. Libyan Arab Republic, Arbitral Award, ICJ Judgement of 19 January 1977, para. 80–91 (omtryckt i International Legal Materials, Vol. 17, 1978 s. 27–31). 26 The North Sea Continental Shelf Cases (Federal Republic of Germany v. Denmark; Federal Republic of Germany v. the Netherlands), Judgement of 20 February 1969, ICJ Reports 1969. 27 Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986. 28 Case concerning the Continental Shelf (Lybian Arab Jamahiriya v. Malta), Judgemnet of 3 June 1985, ICJ Reports 1985.

vanerätt baserad på de i traktaten upptagna reglerna. Domstolen anförde till och med att en omfattande och representativ anslutning till en konvention kan vara tillräcklig i sig förutsatt att anslutningen omfattar de stater som är särskilt berörda.

Traktater kan, enligt The International Law Association som sammanfattat den berörda rättspraxisen

29

, samverka med sedvana

på fyra olika sätt: 1. de kan utgöra belägg för existerande sedvana;

2. de kan utgöra inspiration eller modell för utveckling av ny sedvana genom statspraxis; 3. de kan bidra till s.k. ”kristallisering” av en framväxande sedvana; och 4. de kan ge upphov till ny sedvana genom eget inflytande om regeln till sin grund är av normskapande karaktär och vunnit omfattande anslutning från stater i syfte att skapa en ny allmän rättslig skyldighet.

I studien har den försiktiga inställningen antagits att omfattande ratifikation av en traktat endast är en indikation som måste värderas i förhållande till andra former av praxis och då särskilt praxis i stater som inte ratificerat den aktuella traktaten. Likartad praxis av stater som inte ratificerat konventionen har betraktats som ett viktigt belägg för en sedvanerättslig regel medan motsatt praxis betraktats som ett viktigt belägg mot existensen av en sådan. Traktatbundna staters praxis har också bedömts vara av särskild betydelse i förhållande till icke-traktatbundna stater.

Studien har emellertid inte begränsats till praxis där någon traktatbundenhet inte föreligger. Vid bedömningen av om olika regler är sedvanerättsliga har antalet ratifikationer av Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II (192, 162 respektive 157 vid författandet av studien; numera (september 2010) 194, 170 respektive 165) genomgående beaktats utan att detta särskilt upprepas i kommentaren till varje regel.

I introduktionen framhålls vidare att de viktigaste domarna om olika internationella humanitära reglers sedvanerättsliga status inte heller särskilt upprepas i kommentarerna till varje regel. Detta gäller särskilt Nürnbergtribunalens konstaterande att 1907 års Haagregler utgör sedvanerätt men också Internationella domstolens bedömning i ”The Nicaragua case”

30

att

Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 återspeglar

29 ILA, Final Report of the Committee on the Formation of Customary (General) International Law, Statement of Principles Applicable to the Formation of General Customary International Law, Report of the Sixty-Ninth Conference, London 2000, Principerna 20-21, 24, 26 och 27, s. 754-756. 30 Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986.

gla existerande sedvanerätt.

grundläggande humanitära hänsynstaganden som utgör minimikrav i alla väpnade konflikter. Detsamma gäller Internationella domstolens konstaterande i ”The Nuclear Weapons case”

31

att den

stora majoriteten av reglerna i 1949 års Genèvekonventioner återspeglar sedvanerätt. I kommentarerna till de särskilda reglerna upprepas inte heller den omständigheten att det vid utarbetandet av stadgan för den Internationella brottmålsdomstolen fanns en allmän enighet om att definitionerna av brott i stadgan inte skulle skapa ny rätt utan återspe

5.2.5. Studiens resultat

32

Som tidigare nämnts försökte studien inte som utgångspunkt fastställa vilka traktatbestämmelser som har sedvanerättslig status, utan hade ett mer induktivt arbetssätt där praxis undersöktes för att se vilka regler som utkristalliserades. Med andra ord var den sedvanerättsliga karaktären av traktatbestämmelserna därför inte som sådan föremål för studien. Fastän studien inte syftade till att fastställa den sedvanerättsliga karaktären av särskilda traktatbestämmelser blev det i slutänden tydligt att det finns många sedvanerättsliga regler som är identiska med eller liknar dem som finns i traktater. De flesta av bestämmelserna i Genèvekonventionerna, däribland den gemensamma artikel 3, anses t.ex. ingå i internationell sedvanerätt. (Genèvekonventionerna har även universell anslutning, varför staterna även är bundna av dessa på traktaträttslig grund.) Redovisningen av studiens resultat inriktades därför snarare på frågor som regleras av traktater som inte har ratificerats universellt, i synnerhet tilläggsprotokoll I och II till Genèvekonventionerna, kulturkonventionen, samt ett antal särskilda konventioner som reglerar användningen av vapen där regleringarna inte är lika omfattande.

31 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 32 Redovisnigen av studiens resultat i detta kapitel bygger på ”Study on customary international humanitarian law: A contribution to the understanding and respect for the rule of law in armed conflict”, Jean-Marie Henckaerts, International Rewiev of the Red Cross, Volume 87, Number 857, March 2005.

Internationella väpnade konflikter

Den praxis som sammanställdes inom studiens ram vittnar om den djupgående inverkan tilläggsprotokoll I har på staters praxis, inte bara i internationella, utan även i icke-internationella väpnade konflikter (se nedan). I synnerhet konstaterades i studien att grundprinciperna i tilläggsprotokoll I har godtagits i mycket stor utsträckning – i större utsträckning än ratificeringshistoriken för tilläggsprotokoll I låter antyda.

Exempel på regler som konstaterades vara sedvanerättsliga i internationella väpnade konflikter och som motsvaras helt eller delvis av bestämmelser i tilläggsprotokoll I är principen om att göra åtskillnad mellan civila och kombattanter samt mellan civila objekt och militära mål (”distinktionsprincipen”)

33

, förbudet mot urskill-

ningslösa anfall

34

, principen om proportionalitet vid anfall

35

,

skyldigheten att vidta praktiskt möjliga försiktighetsåtgärder vid anfall och avseende följderna av anfall

36

, skyldigheten att respektera

och skydda sjukvårds- och själavårdspersonal, sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel

37

, personal och objekt i humanitära hjälp-

aktioner

38

samt civila journalister

39

, skyldigheten att skydda sjuk-

vårdsuppdrag

40

, förbudet mot att anfalla oförsvarade orter och

demilitariserade zoner

41

, skyldigheten att inkvartera och skydda en

fiende som försatts ur stridbart skick

42

, förbudet mot utsvältning

43

,

förbudet mot att anfalla objekt som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad

44

, förbudet mot otillbörlig användning av

emblem samt förrädiskt förfarande

45

, skyldigheten att respektera

de grundläggande garantierna för civila och personer som försatts ur stridbart skick

46

, skyldigheten att redovisa för saknade

1–13.

0.

1–32.

6–48.

–105.

33 Reglerna 1 och 7. 34 Reglerna 135 Regel 14. 36 Reglerna 15–24. 37 Reglerna 25 och 27–338 Reglerna 339 Regel 34. 40 Regel 26. 41 Reglerna 36–37. 42 Reglerna 443 Regel 53. 44 Regel 54. 45 Reglerna 57–65. 46 Reglerna 87

kvinnor och barn

åtnjuter.

48

t

res

t. Praxis har, enligt studien, i

sjä personer

47

samt det särskilda skydd som

Icke-internationella väpnade konflikter

Under de senaste årtiondena har det utvecklats en ansenlig mängd praxis som har lett till en utvidgning av gällande humanitär rätt i icke-internationella konflikter. Denna praxis har enligt studien haft ett betydande inflytande på bildandet av sedvanerätt som är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter. Exempel på regler som konstaterades vara sedvanerättsliga och som motsvaras helt eller delvis av bestämmelser i tilläggsprotokoll II är förbudet mot att anfalla civila

49

, skyldigheten att respektera och skydda

sjukvårds- och själavårdspersonal, sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel

50

, skyldigheten att skydda sjukvårdsuppdrag

51

,

förbudet mot utsvältning

52

, förbudet mot att anfalla objekt som är

nödvändig för civilbefolkningens överlevnad

53

, skyldigheten att

respektera de grundläggande garantierna för civila och personer som försatts ur stridbart skick

54

, skyldigheten att uppsöka sam

pektera och skydda sårade, sjuka och skeppsbrutna

55

,

skyldigheten att uppsöka och skydda de döda

56

, skyldigheten att

skydda personer som berövats sin frihet

57

, förbudet mot

tvångsförflyttning av civila

58

samt det särskilda skydd som kvinnor

och barn åtnjuter

59

.

Den internationella humanitära sedvanerättens mest betydelsefulla bidrag till regleringen av icke-internationella väpnade konflikter är dock att den går längre än bestämmelserna i tilläggsprotokoll II både kvantitativt och kvalitativ

lva verket skapat ett väsentligt antal sedvanerättsliga regler som är mer detaljerade än bestämmelserna i tilläggsprotokoll II och har

47 Regel 117. 48 Reglerna 134–137. 49 Regel 1. 50 Reglerna 25 och 27–30. 51 Regel 26. 52 Regel 53. 53 Regel 54. 54 Reglerna 87–105. 55 Reglerna 109–111. 56 Reglerna 112–113. 57 Reglerna 118–119, 121 och 125. 58 Regel 129. 59 Reglerna 134–137.

hu

rförstås i artikel 18.2 i proto-

ko

nationella väpnade konflikter till följd av utbredd,

representativ och så gott som enhetlig praxis i den riktningen. således fyllt viktiga luckor i regleringen av icke-internationella konflikter. Vissa av studiens identifierade regler har ingen motsvarighet alls i gällande traktater.

Till exempel rymmer tilläggsprotokoll II bara en rudimentär reglering av genomförandet av fientligheter. I artikel 13 föreskrivs att ”civilbefolkningen som sådan och civila personer ska icke utsättas för anfall […] utom under den tid då de direkt deltar i fientligheterna”. Till skillnad från tilläggsprotokoll I innehåller tilläggsprotokoll II inga särskilda regler och definitioner med avseende på distinktions- och proportionalitetsprinciperna.

Luckorna i regleringen av genomförandet av fientligheter i tilläggsprotokoll II har dock i hög grad enligt studien fyllts genom statspraxis, vilket har lett till att regler skapats som sammanfaller med dem i tilläggsprotokoll I, men som är tillämpliga som sedvanerätt på icke-internationella väpnade konflikter. Här omfattas grundprinciperna för genomförandet av fientligheter, liksom regler om särskilt skyddade personer och objekt samt stridsmetoder.

60

På liknande sätt innehåller tilläggsprotokoll II bara en mycket allmän bestämmelse om humanitär hjälp till behövande civilbefolkningar. I artikel 18.2 föreskrivs: ”Är civilbefolkningen utsatt för otillbörliga lidanden till följd av brist på förnödenheter som är av största vikt för dess överlevnad […] skall hjälpaktioner för civilbefolkningen av en renodlat humanitär och opartisk natur och som inte medför någon ogynnsam åtskillnad genomföras”. Till skillnad från tilläggsprotokoll I innehåller tilläggsprotokoll II inga särbestämmelser som kräver att personal och objekt i humanitära hjälpaktioner respekteras och skyddas och som förpliktar parterna i konflikten att tillåta och underlätta snabb och fri passage för

manitär hjälp till behövande civila och att garantera fri rörlighet för vederbörligen bemyndigad humanitär hjälppersonal, även om det kan hävdas att sådana krav unde

llet. Dessa krav har dock enligt studien utkristalliserats till internationell sedvanerätt som är tillämplig i både internationella och icke-inter

60 T.ex. reglerna 7–10 (åtskillnad mellan civil egendom och militära mål), reglerna 11–13 (urskillningslösa anfall), regel 14 (proportionalitet vid anfall), reglerna 15–21 (försiktighetsåtgärder vid anfall), reglerna 22–24 (försiktighetsåtgärder mot effekterna av anfall), reglerna 31–32 (humanitär hjälppersonal och objekt), regel 34 (journalister), reglerna 35–37

lerna 57–65 (krigslist och förrädiskt förfarande).

(skyddsvärda zoner), reglerna 46–48 (vägran till pardon), reglerna 55–56 (tillgång till humanitär hjälp) och reg

n av studiens regler även under

icke-internationella konflikter. Att så är fallet syns även tydligt i

som det

int

e som avslutningen. I

up

kt i sedvanerätt. Detta gäller

sär

som studien mynnar ut i har översatts till flera olika språk och mer

Med andra ord gäller huvuddele

studiens regler om genomförande.

61

Närmare information om studiens resultat presenteras nedan i samband med genomgången av de enskilda reglerna i studien (kapitel 5.4).

5.2.6. Bemötandet av studien

Som framgått ovan är studien resultatet av ett uppdrag

ernationella samfundet anförtrott ICRC. Syftet med studien har varit att och sprida kunskap om sedvanerätt på den internationella humanitära rättens område. För att genomföra studien har ett omfattande material angående statspraxis samlats in och analyserats. I studien och dess förord framhålls vikten av att studien ses som inledningen på en process och int

pdraget har inte endast ingått att utarbeta studien utan också att sprida den till stater och sakkunniga internationella organ.

I introduktionen till studien påpekas att kunskap om sedvanerätten är av betydelse för många personer och organ som i sin verksamhet använder, sprider eller genomför humanitär rätt, såsom regeringsföreträdare, väpnad personal, internationella organisationer, avdelningar av den Internationella rödakors- och rödahalvmånenrörelsen och frivilligorganisationer.

Sådan kunskap är också av betydelse i en rad situationer där frågor ska bedömas med utgångspun

skilt domstolar och internationella organisationer. Av domstolar krävs ofta att de ska tillämpa sedvanerätt. Så omfattar exempelvis Jugoslavientribunalens jurisdiktion inte endast överträdelser av traktatregler utan också av sedvanerättsliga regler. Sedvanerätt är i många stater också en källa för intern rätt och kan åberopas inför nationella domstolar.

62

Sedvanerätt är också av betydelse för

arbetet inom internationella organisationer eftersom den i allmänhet är bindande för alla medlemsstater.

Studien är således riktad mot en bred mottagarkrets. Den har också sedan den presenterades mötts av ett stort intresse. De regler

61 Jfr regel 139, 140, 151–155 nedan angående hur väpnade grupper och dess medlemmar

62 Jfr 22 kap. 6 § brottsbalken. binds av sedvanerätten.

kså behandlats vid

int

a ha för att sedvanerätt ska föreligga. Kritik har även

rik

a har också av vissa

ansetts brista i precision, samt inte tydligt nog förklara att undantag från reglerna kan finnas. Beträffande vissa av de enskilda

vudtaget utgör

igställdes 2005 har ICRC fortsatt sitt arbete med

eller mindre omfattande introduktioner till studien finns i allmänhet också på dessa språk. Studien har oc

ernationella seminarier och möten. Den har också mötts av intresse inom den akademiska världen. Mer officiella reaktioner har däremot varit sällsynta. Studien emottogs av staterna vid den 30:e internationella rödakorskonferensen 2007 varvid uppskattning uttrycktes för att ICRC genomfört studien och för att de påbörjat arbete med att uppdatera bilagorna med praxis.

63

Förenta staternas

regering är dock den enda stat som reagerat.

64

Studien har i allmänhet fått ett i allt väsentligt mycket positivt bemötande och setts som ett värdefullt bidrag till att öka respekten för den humanitära rätten.

65

Studien har emellertid också utsatts

för kritik. Förutom i akademiska texter gäller detta främst det ovan nämnda brevet från Förenta staternas regering. Kritiken har i huvudsak rört studiens metodologi samt att de i introduktionen angivna utgångspunkterna inte skulle ha följts vid bedömningen av enskilda regler. De kriterier som tillämpats för att fastställa förekomsten av opinio juris har ifrågasatts liksom värderingen av vad som utgör relevant statspraxis och den omfattning som statspraxis sk

tats mot att de enskilda reglerna ibland formulerats i överensstämmelse med traktatregler men vid andra tillfällen avviker utan att orsaken till detta klart framgår. Reglern

reglerna har det också ifrågasatts om de överhu sedvanerätt.

Vi återkommer till delar av den kritik som riktats mot studien i anslutning till våra egna ställningstaganden till studien i allmänhet och till de olika reglerna som ingår i studien.

5.2.7. Fortsatt arbete inom ICRC med studien

Sedan studien färd studien. En ny uppdaterad version av studien publicerades 2007,

63 Resolution 1, 8 §. 64 ”United States Responds to ICRC Study on Customary International Law”, Bellinger and Haynes, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, s. 639–641, och International Review of the Red Cross, vol. 89 Issue 866 s. 443–471.

eftterföljande praxis m.m.

65 Se t.ex. i “Customary International Humanitarian Law: Taking Stock of the ICRC Study” Jean-Marie Henckaerts, Nordic Journal of International Law, Vol. 78, No. 4 (2009), s. 435– 468 angående hur studien påverkat

axis.

66

Likaså har

IC

å

Internet.

67

Databasen kommer framöver att regelbundet uppdateras

med nytt material. Vi bidrog till insamlingen av svenskt material

m ett led i

arbetet med analysen av ICRC-studien, till Svenska Röda Korset.

na. I vårt uppdrag ingår att analysera de sedvane-

rät där vissa felaktiga hänvisningar etc. i de omfattande bilagorna uppges ha korrigerats. Vidare har ICRC påbörjat ett arbete med att uppdatera studien även materiellt genom att bl.a. komplettera med fler staters praxis, däribland ytterligare svensk pr

RC, som vi nämnt tidigare, angett att vissa frågor, som inte blivit tillräckligt belysta i studien kan behöva behandlas närmare i en reviderad version, t.ex. Martensklausulen, utmärkning av särskilt skyddade personer och föremål samt civilförsvar.

Svenska Röda Korset fick 2008 i uppdrag av ICRC att samla in och sammanställa svensk statspraxis som är relevant för ICRC:s studie av internationell humanitär sedvanerätt. Detta skedde mot bakgrund av att Sverige inte var en av de stater som specifikt studerades i den ursprungliga studien. Uppdraget utfördes som ett led i den uppdatering av sedvanerättsstudiens praxisdel (Volym II) som genomfördes av ICRC i samverkan med Röda Korset i Storbritannien och Cambridge Universitet 2007–2009. Den uppdaterade praxisdelen, tillsammans med reglerna (Volym I), blev allmänt tillgängliga i augusti 2010 i form av en online-databas p

genom att överlämna den svenska praxis vi samlat in so

5.3. Överväganden - ett svenskt perspektiv

5.3.1. Vårt uppdrag

I våra direktiv framhålls att ICRC förklarat att man hoppas att studien ska fungera som en utgångspunkt för diskussioner om hur den humanitära rätten ska genomföras i nationell lagstiftning samt utgöra en grund för klarläggande och utveckling av de humanitärrättsliga regler

tsliga regler, inkluderande de slutsatser och skälen för dessa, som ICRC anför i sin sedvanerättsstudie. Ett syfte med analysen ska vara att säkerställa att Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser.

66 Se vidare om detta arbete t.ex. i “Customary International Humanitarian Law: Taking

Stock of the ICRC Study” Jean-Marie Henckaerts, Nordic Journal of International Law,

Vol. 78, No. 4 (2009), s. 435–468. 67 Se http://www.icrc.org/customary-ihl/eng/docs/home

ler, som anges vara

sed

ch

5.3

st utgående

frå

samt att de i den omfattning som görs gällande i studien kan anses innefatta belägg för studiens slutsatser. Vi har vidare, med utgångspunkt i de principer som ICRC tillämpat för de i studien ingående

Det ska redan inledningsvis framhållas att vi inte uppfattat våra direktiv på det sättet att vi förväntas göra en självständig analys av samtliga de frågeställningar som sedvanerättsstudien kan ge upphov till. I studien presenteras 161 enskilda reg

vanerätt. Kommentarerna till reglerna omfattar mer än 600 sidor och redovisningen av det underlag som studien bygger på upptar mer än 4 000 sidor. Det är uppenbart att det inom ramen för vårt arbete inte funnits utrymme för att genomföra och presentera en fullständig analys av alla olika tänkbara aspekter av studien och dess resultat. Den analys som vi fått i uppdrag att utföra måste antas vara av väsentligt mer begränsad omfattning.

Vad som kan bli aktuellt inom ramen för vårt arbete är mer en allmän värdering av studiens tillvägagångssätt, en allmän bedömning av studien och av enskilda regler, samt av det insamlade materialets bevisvärde och de redovisade slutsatsernas tillförlitlighet. Den allmänna värderingen av studiens tillvägagångssätt m.m. syftar till att granska de principer som redovisas i studien när det gäller urval av statspraxis, liksom de kriterier för värdering av statspraxis som redovisas i studien, för att vi därigenom ska kunna ta ställning till om studien och dess resultat allmänt sätt kan anses tillförlitligt. I detta syfte har vi inte endast tagit del av själva studien och det material som denna bygger på. Vi har också tagit del av ett stort antal publikationer där studien och dess slutsatser diskuteras och i många fall sätts i fråga. (Se vidare om detta i kapitel 5.2.6 o

.3 i avsnittet om hanteringen av andras kritik.) Vår värdering av enskilda regler har också genomförts mot bakgrund av känd svensk opinio juris avseende humanitärrättsliga regler, främ

n Sveriges åtaganden genom traktater. Syftet med denna granskning är att undersöka i vad mån studiens resultat medfört nya humanitärrättsliga förpliktelser för Sverige och vad som i så fall krävs för att säkerställa att Sverige uppfyller dessa förpliktelser.

Vi ser det också som vår uppgift att ta fram underlag till fortsatt svenskt ställningstagande och agerande, bl.a. av regering och myndigheter, i frågor där studien och dess regler är relevanta.

Sverige tillhör inte de stater som studerats särskilt inom ramen för studien. Trots detta innehåller studien förhållandevis många hänvisningar till svensk statspraxis. Vi har därför sett det som en särskild uppgift att kontrollera att dessa hänvisningar är korrekta

en med

de

lt straffansvar på sedvane-

rät

a tas fram förutsätter detta också ett ställnings-

tagande till i vad mån de i sedvanerättsstudien upptagna reglerna bör återspeglas i manualen. Vi återkommer till de nu berörda nationella rapporterna, samlat in ytterligare svensk statspraxis av betydelse för de i studien behandlade områdena. Avsikt

tta har inte endast varit att finna underlag för en värdering av studien genom belägg som talar för eller emot de regler som redovisas i denna, utan också att kunna bidra med ett vidgat underlag i de revideringar av studien som ICRC aviserat.

68

När det gäller det i direktiven angivna syftet att säkerställa att

Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser finns anledning att framhålla att de sedvanerättsliga regler som enligt studien existerar, och därigenom också är bindande för Sverige, allmänt sett inte är av det slag att de förutsätter någon form av särskilt genomförande i svensk rätt. Det finns emellertid skäl att särskilt peka på bestämmelserna om bl.a. individuellt ansvar, befälsansvar och krigsförbrytelser (regel 151–161; jfr även regel 100–102). I betänkandet

Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) har förslag lagts om en ny reglering om straffansvar för bl.a. krigsförbrytelser i anslutning till stadgan för den Internationella brottmålsdomstolen (ICC). I betänkandet görs bedömningen att det finns förutsättningar för individuel

tslig grund i något större utsträckning än vad som framgår av stadgan. Frågan är emellertid (september 2010) under beredning inom Regeringskansliet och kommer därför inte att behandlas särskilt i den fortsatta framställningen.

Det ska vidare framhållas att frågan om nationellt genomförande av sedvanerättsliga regler som binder Sverige har ett nära samband med två andra uppgifter som ingår i vårt uppdrag. Den första gäller uppgiften att följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt som svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av, som det får uppfattas, inte endast gällande konventionsåtaganden utan också sedvanerättsliga regler. En sådan uppföljning är inte möjlig att genomföra utan en bedömning, i vart fall i huvudsak, av sedvanerättsstudiens hållbarhet. Detsamma gäller frågan om en eventuell särskild humanitärrättslig manual. I den mån en sådan sk

68 Svenska Röda Korset har, som nämnts ovan i kapitel 5.2.7, fått i uppdrag av ICRC att samla in ytterligare svensk praxis. Vi har låtit dem ta del av det material vi i vårt arbete samlat in och vidareförmedlat detta till ICRC. De har å sin sida låtit oss ta del av det ytterligare material de hittat, som underlag för våra analyser.

manitär-

rättslig manual.

ter i humanitär rätt, såväl från regeringar och internationella

org

t gällande bestäm-

melser, bl.a. genom ökad kunskap om och effektivare genomförande av den humanitära rätten. En av rekommendationerna var att

e få det uppdrag att genomföra en sedvanerättsstudie

som rödakorskonferensen senare beslutade om. frågorna i kapitel 8 om utbildning och kapitel 9 om en hu

5.3.2. Allmänt om studiens syfte, metod och resultat

I kapitel 5.2 har vi lämnat en förhållandevis fyllig redovisning av studiens upplägg, syfte, metod och material samt även nämnt något om dess resultat. Det ska genast konstateras att det knappast skulle ha varit möjligt att genomföra en så omfattande och djupgående studie om inte ICRC påtagit sig uppgiften att svara för denna. Arbetet har pågått under lång tid och i arbetet har ett stort antal exper

anisationer som fristående sådana, medverkat. Dessa har representerat olika delar av världen och olika rättsliga system. Ett mycket stort material har samlats in, systematiserats och analyserats.

Bakgrunden till att staterna vid den 26:e internationella rödakorskonferensen gav ICRC i uppdrag att genomföra en sedvanerättsstudie var diskussioner vid den internationella konferens om krigets offer som hölls i Genève år 1993. Konferensen strök i slutdeklarationen under vikten av att den humanitära rättens regler skulle kunna upprätthållas på ett mer effektivt sätt. Konferensen föreslog emellertid inte att några nya traktatregler skulle antas. I stället ombads den schweiziska regeringen att sammankalla en öppen mellanstatlig expertgrupp med uppgift att studera praktiska vägar för att främja full respekt för och efterlevnad av den humanitära rätten samt utarbeta en rapport om detta till nästa internationella rödakorskonferens. En sådan grupp möttes i Genève år 1995 och antog därvid ett antal rekommendationer som syftade till att öka respekten för den internationella humanitära rätten särskilt genom sådana åtgärder som förebygger brott mo

ICRC skull

och

systematisering av statspraxis som genomförts inom ramen för

g ett bidrag till spridandet av kunskap om den

a rätten. Studien lägger därtill en grund

Om syftet

Det grundläggande syftet (se kapitel 5.2.2) med sedvanerättsstudien har således varit att övervinna några av de problem som står att finna i samband med tillämpningen av traktater på den humanitära rättens område. Två viktiga hinder för tillämpningen av traktaterna påpekas i introduktionen till studien, vilka förklarar att kunskap om – och därmed även en studie om – sedvanerättens innehåll är av särskild betydelse. Den första hindrande omständigheten, som är relevant i förhållande till internationella väpnade konflikter, är att sedvanerätten binder alla stater medan traktater endast binder de stater som ratificerat dessa. Den andra, som är relevant i förhållande till icke-internationella väpnade konflikter, är att den traktatreglering som finns endast i begränsad omfattning är tillämplig i förhållande till en stor andel av dagens väpnade konflikter. Det kan, när det gäller de icke-internationella väpnade konflikterna, tilläggas att traktater är ett trubbigt medel för att upprätthålla respekten för den humanitära rätten i så måtto att sådana formellt endast kan binda sådana parter i konflikten som är stater.

Vi delar helt den bedömning som ligger bakom uppdraget till ICRC, och som varit vägledande för utarbetandet av studien, att identifiering och spridande av kunskap om sedvanerätten är en av de viktigaste uppgifterna när det gäller att verka för en ökad respekt för och efterlevnad av den internationella humanitära rätten. Enligt vår uppfattning förtjänar ICRC uppskattning för att ha tagit på sig uppgiften att genomföra studien och för allt det arbete och den omsorg som lagts ner av befattningshavare inom ICRC och av det stora antal utomstående experter som medverkat till studiens genomförande.

69

Redan den insamling

studien innebär i si internationella humanitär för vidare analyser av sedvanerättens innehåll både genom fortsatt arbete inom ramen för ICRC och genom andra aktörer som kan utgå från det material som studien bygger på.

69 Jfr även Resoultion 1 från 30:e internationella rödakorskonferensen 2007.

presenteras i studien inte får tolkas e contrario. Den

omständigheten att en viss traktatregel inte återspeglas i studien

regeln motsvaras av en sedvane-

t medför inte den omständigheten att

e, som t.ex. civilförsvar, inte behandlas i studien att

det inte kan finnas några sedvanerättsligt bindande regler på det

det aktuella slaget. Vi kan också ställa oss bakom de principer som

Om inriktningen

Studien har inte utgått från regler som tagits upp i olika traktater i syfte att ta reda på i vilken utsträckning sådana regler utvecklats till sedvanerätt. Det insamlade materialet har i stället systematiserats utifrån vissa av ICRC på förhand bestämda problemområden i syfte att beträffande vart och ett av dessa induktivt fastställa vilka sedvanerättsliga regler som utvecklats.

70

Uppdraget innebar, som

nämnts, att identifiera gällande humanitärrättslig sedvanerätt som är tillämplig i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Uppdraget var således bredare än att endast analysera t.ex. den sedvanerättsliga ställningen av tilläggsprotokoll I. Inriktningen innebär visserligen att vissa områden av den humanitära rätten inte kommit att omfattas av studien. I studien behandlas dock i princip samtliga centrala områden av den humanitära rätten och mot bakgrund av studiens redan nu mycket stora omfattning anser vi att de avgränsningar som gjorts är förståeliga. Det förtjänar dock att, såsom också görs i introduktionen, strykas under att de resultat som

utesluter med andra ord inte att rättslig regel. På samma sät ett visst områd

området.

Om metod och material

Om statspraxis

När det gäller innebörden av sedvanerätt utgår studien från stadgarna för den Internationella domstolen och den tolkning av begreppet som domstolen tillämpat i sin praxis. Detta är också enligt vår uppfattning den naturliga utgångspunkten i en studie av

redovisas i studien när det gäller urvalet av statspraxis liksom de

70 Kritik har framförts mot studiens inriktning bl.a. “My initial reactions to the ICRC

Customary International Humanitarian Law Study”, Yoram Dinstein, Israeli Yearbook on

Human Rights, 1 (2006). Kritiken har bemötts på ett enligt vår bedömning tillfredsställande sätt i ”The ICRC Customary International Humanitarian Law Study: a rejoinder to Professor

Dinstein”, Jean-Marie Henckaerts, Israel Yearbook on Human Rights, Vol. 37 (2007) s. 259– 270.

terspegling av vilken

for

ställning till påstådda sedvane-

rät

st

ma allmänna kommentarer som lämnas i anslutning till dessa. I praktiken har dessa principer inneburit att det finns en mycket klar övervikt för ”verbala handlingar” i det redovisade materialet.

71

Enligt vår bedömning utgör dock detta en å

m av statspraxis som finns tillgänglig och är inte någonting som ger anledning till kritik. Problemet med verbala handlingar är enligt vår uppfattning inte om de kan anses utgöra statspraxis, utan hur de ska tolkas och vilken vikt de ska tillmätas.

Domar från internationella domstolar har genomgående redovisats i materialet. Som framhålls i introduktionen utgör dessa inte statspraxis och bidrar således inte direkt till utvecklingen av sedvanerätt utan utgör endast sekundära källor. Enligt vår uppfattning är det ändå naturligt att vid en analys av sedvanerätt inte endast redovisa, utan också i praktiken tillmäta, internationell domstolspraxis ett betydande värde. Studien har enligt vår mening möjligen haft en alltför försiktig attityd när det gäller bedömningen av betydelsen av sådan domstolspraxis. Internationella domstolar som verkar med godkännande och stöd från det internationella samfundet har i många fall att ta

tsliga regler. I den mån en stat, som är berörd av domstolens verksamhet, inte aktivt tar avstånd från de bedömningar som domstolen gjort i ett avgörande bör bedömningarna i allmänhet i praktiken kunna tillräknas staten.

De kriterier för värderingen av statspraxis som redovisas i studien, inklusive betydelsen av ”särskilt berörda staters” praxis och ”persistent objectors” ger enligt vår uppfattning inte i sig anledning till några invändningar. Det ska emellertid framhållas att en mycket stor del av den kritik som riktats mot studien, inklusive den som framförts från USA, tar sikte på just dessa frågor. Kritiken gäller dock mindre de allmänna kriterier som studien redovisar och mer dessas tillämpning, eller icke-tillämpning, i förhållande till de enskilda regler som redovisas i studien. Kritiken riktar sig i huvudsak inte heller mot tillämpningen i allmänhet utan beträffande vissa av reglerna. Det förtjänar att understrykas att det beträffande det stora flertalet av studiens regler inte finns några eller enda

rginella invändningar mot att dessa skulle vara sedvanerättsligt gällande. Enligt vår bedömning är värderingen av statspraxis i

71 USA har kritiserat studiens metod, bl.a. på den punkten. Se “United States Responds to ICRC Study on Customary International Law.”, John B. Bellinger III, och William J. Haynes II, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, p 639–641.

under

arb

tta ute-

sluter dock inte att det är viktigt att tydligt beakta båda momenten särskilt på de områden där statspraxis överensstämmer med

tt en statspraxis är förenad med rätts-

m traktaters inflytande på studiens resultat.

Av studien också i allt väsentligt väl genomförd och i överensstämmelse med de generella kriterier som redovisas i introduktionen.

För att sedvanerätt ska föreligga krävs inte endast statspraxis av visst innehåll (usus) utan också en övertygelse att det finns en juridisk skyldighet eller nödvändighet att upprätthålla denna praxis (opinio juris sive necessiatis). I studien framhålls att det

etet visat sig svårt att upprätthålla en klar åtskillnad mellan praxis och rättslig övertygelse och att det var vanligare att en och samma handling återspeglade såväl praxis som rättslig övertygelse. En följd av detta har varit att när det funnits en tillräckligt ”tät” statspraxis har denna i allmänhet också ansetts återspegla opinio juris på ett sådant sätt att någon särskild behandling av den frågan inte ansetts nödvändig.

72

(Se kapitel 5.3.3 Inledning, för våra

utgångspunkter för bedömningen av en svensk opinio juris.)

Också vi gör bedömningen att det insamlade materialet till stor del är av sådant slag att det inte är möjligt, att söka upprätthålla en strikt skillnad mellan praxis och rättslig övertygelse. De

bundenhet till traktater. A övertygelse på grund av traktatförpliktelser ger inte underlag för en bedömning att sedvanerätt föreligger. Enligt vår uppfattning kan det eventuellt beträffande vissa regler diskuteras i vad mån det insamlade materialet ger stöd för inte endast statspraxis utan också att denna grundas på sedvanerättsligt relevant opinio juris.

Om traktaternas inflytande

Den berörda problematiken ovan hänger nära samman med den mer allmänna frågan o

introduktionen till studien framgår att en utgångspunkt för studien, som inte upprepas i anslutning till kommentarerna till de enskilda reglerna, varit att 1907 års Haagregler samt den stora majoriteten av reglerna i 1949 års Genèvekonventioner (inklusive gemensamma artikel 3) i överensstämmelse med internationell domstolspraxis utgör sedvanerätt liksom också definitionerna av

72 USA har kritiserat studien för hur den hanterat bedömningen av opinio juris, Se “United

States Responds to ICRC Study on Customary International Law.”, John B. Bellinger III, och

William J. Haynes II, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, p 639–641.

reglerna i de berörda traktaterna utvecklats till eller redan ursprungligen återspeglat sedvanerätt kan regler i andra traktater ha

spegla sedvanerätt. Den omständigheten att

en regel finns i en traktat får således inte tas till intäkt för att den

till

med ett stort antal

ex

skådligt och pedagogiskt sätt, utan att intresset av

ful

om den

hu brott i Romstadgan. Detta är även enligt vår mening en okontroversiell utgångspunkt.

Det bör emellertid understrykas att på motsvarande sätt som

utvecklats till eller åter

inte motsvaras av en sedvanerättslig regel. När det gäller traktater som har en mycket omfattande anslutning, som exempelvis

äggsprotokoll I och II, talar mycket starka skäl för att dess regler i vart fall i sina huvuddrag har sedvanerättslig karaktär utom i sådana fall då det finns klar statspraxis som talar i annan riktning.

Om studiens resultat

Med andra ord är vi av den uppfattningen att det finns anledning att vara tillfredställd med de resultat som redovisats i studien.

Studien är genomförd i brett samarbete

perter och har utförts med mycket stor kunskap och skicklighet. Under arbetet har ett unikt omfattande material om statspraxis på den humanitära rättens område samlats in och systematiserats, vilket i sig är mycket värdefullt.

Analysen av materialet har sedan redovisats på ett i allt väsentligt över

lständighet och tydlighet därför eftersatts. (Jfr våra synpunkter i kapitel 5.3.3 om att studiens regler måste läsas tillsammans med dess kommentarer för fullständig förståelse.)

De principer som analysen har genomförts efter har redovisats klart och ger inte anledning till några egentliga invändningar. Det finns all anledning att utgå från att studien kommer att vara ett i hög grad verksamt medel för att sprida kunskap

manitära rätten och därmed öka respekten för och efterlevnaden av dess regler.

Studien lägger också en fast grund för fortsatt arbete med insamling, systematisering och analys av statspraxis och kan därmed utgöra en bas för fortsatt utveckling av den humanitära rätten. Studien kommer utan tvekan att vara ett ovärderligt hjälpmedel för stater, internationella organisationer, domare, akademiker och andra som i sin verksamhet har anledning att ta ställning till vilket innehåll som den internationella humanitära rätten har.

t

ins

e särskilda kommentarer vi ansett lämpliga att lämna i

förhållande specifikt till studiens 161 regler finns i anslutning till de inledande presentationerna av de sex regelområdena och i anslut-

-

punkt f redovisning har vi även gjort ett antal inledande ställningstaganden beträffande hur vi anser att man bör förhålla sig

(kapitel 5.3.3). I våra slutkommentarer i kapitel 5.5

åde faktiskt och verbalt).

Det sagda utesluter givetvis inte att det kan finnas olika uppfattningar om, och anledning att diskutera, i vilken utsträckning de

amlade materialet (i förening med annat tillgängligt material) ger stöd för de slutsatser om existensen av olika sedvanerättsliga regler som presenteras i studien liksom om den närmare innebörden av dessa regler och hur de lämpligen bör formuleras och tolkas. Detta är emellertid naturligt och inte något som i sig utgör skäl för kritik av studien. Att ge underlag för fördjupade diskussioner om sedvanerätten bör tvärtom uppfattas som en av studiens viktigaste funktioner. Mot bakgrund av studiens omfattning och bredd är det uppenbart är att utrymmet för sådana diskussioner är betydande.

D

ning till de enskilda reglerna nedan (kapitel 5.4). Som utgångs

ör denna

till studien sammanfattar vi vårt övergripande ställningstagande och vår syn på hur studien bör förstås och användas i svensk praxis fortsättningsvis.

5.3.3. Utgångspunkter för vår värdering av studiens enskilda regler

Inledning

Vår analys av studien är, som vi beskrivit ovan (kap. 5.3.1), inriktad på att bedöma i vad mån studiens resultat medfört nya humanitärrättsliga förpliktelser för Sverige och vad som i så fall krävs för att säkerställa att Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser, samt på att bedöma i vilken utsträckning det finns skäl att beakta studien och dess resultat vid utformningen av nationell praxis. Dvs. i vilken grad studien kan användas som underlag för svenskt agerande (b

Det bör tydligt framhållas att det mot den bakgrunden knappast är möjligt att upprätthålla någon skarp skiljelinje mellan policy och opinio juris i mer strikt bemärkelse i vår analys. Med beaktande av detta och av den vikt som Sverige i allmänhet tillmäter det humanitärrättsliga regelverket framstår det således som naturligt att i

tygande

arg

kter också gäller i förhållande till

ick

svensk rättövertygelse

har vid värderat regeln utifrån att det är folkrättsligt nödvändigt att bruket eller sedvänjan iakttas.

ngspunkter för vår analys av

reglerna i tilläggsprotokoll I i

vart fall i sina huvuddrag utgör sedvanerätt. Mot bakgrund av den redovisning av studiens resultat, som vi gör i kapitel 5.2.5, i fördetta avseende inledningsvis ta utgångspunkt i och verka för sådana rättsuppfattningar som från svensk synpunkt framstår som lämpliga och önskvärda och att inte ta avstånd från sådana utan över

ument. Vi har utgått från att en svensk opinio juris föreligger då en föreslagen regel har motsvarande materiellt innehåll och tillämpningsområde som en traktatsbestämmelse Sverige är bundet av. Vidare har vi tagit som utgångspunkt att förekomsten av en svensk opinio juris avseende en sedvanerättsregel som äger tillämplighet i internationella väpnade konfli

e-internationella väpnade konflikter, om den aktuella regeln framstår som lämplig och ändamålsenlig i det senare fallet.

Vid sidan av detta har även den svenska praxis vi själva har samlat in, och praxis från internationella domstolar utgjort underlag för analysen av reglerna. Analysen har även skett i ljuset av förpliktelser inom området för de mänskliga rättigheterna. I situationer när vi inte funnit stöd för en regel i en tydlig

Utöver dessa grundläggande utgå studiens regler är det även på ett mer generellt plan viktigt att ha den eventuella kritik andra riktat mot reglerna samt de problem som av naturliga skäl kan uppstå vid försök att formulera och tolka sedvanerätt klara för sig i samband med värdering av enskilda regler. Nedan kommenterar vi samtliga dessa utgångspunkter för vår analys av studiens 161 regler mer ingående.

Sverige och den humanitära rätten

I Sverige finns sedan länge en stark tradition att värna om respekten för och efterlevnaden av den humanitära rätten liksom att medverka till den humanitära rättens utveckling. Sverige har i flera fall tagit initiativ till eller aktivt medverkat vid tillkomsten av nya eller utvidgade traktatregleringar (jfr kapitel 4.5).

Det kan också noteras att redan vår föregångare, 1984 års kommitté, konstaterade att flera av

hållande till tilläggsprotokoll I är det intressant att se att stora delar av studiens regler redan på 1980-talet enligt rådande uppfattning i

Sve

s to a large extent reaffirms

est

ien redovisade slutsatserna. Denna typ av

syn

a

sedvanerättsliga regler, dels den svenska praxis som är av relevans för studien. I sistnämnda avseende bör påpekas att vi i detta kapitel

va samlat in under vårt arbete

och den svenska praxis som använts i själva studien. För att sär-

rige utvecklats till sedvanerätt. De regler i tilläggsprotokoll I som 1984 års kommitté ansåg utgöra sedvanerätt motsvaras enligt våra bedömningar i huvudsak av studiens regler 1, 7, 10, 14, 25, 27-29, 31, 37, 46–47, 53–54, 57–63, 65, 70, 87–88, 90–93, 95–96, 99– 103, 104, 109–111, 119, 134–135.

73

Fler uttalanden som stödjer förhållningssättet att tilläggsprotokoll I i stora delar utgör sedvanerätt kan hittas i insamlad svensk praxis, t.ex. den svenske representantens uttalande i samband med Draft Resolution L.6, om Genèvekonventionernas tilläggsprotokoll om att: ”[...] the Additional Protocol

ablished humanitarian rules relating to armed conflicts.”

74

Sverige har också, som framgår av den övriga praxis som samlats in, vid många tillfällen i samband med händelser vid väpnade konflikter betonat vikten av att den humanitära rätten respekteras och fördömt överträdelser av denna.

75

Det är enligt vår uppfattning mot den bakgrunden, och med beaktande av den allmänna värdering av studien som vi redovisat, rimligt att vi vid vår analys av de enskilda reglerna som utgångspunkt inte särskilt upprätthåller oss vid de grunder som åberopats för en regels sedvanerättsliga status. I princip begränsar vi i stället vår framställning till att kort sammanfatta vad som anförts i studien för att sedan lyfta särskilda invändningar mot eller frågetecken beträffande de i stud

punkter kan ha framförts i kommentarer till studien eller på annat sätt aktualiserats under vårt arbete. Detta innebär att vi endast mer översiktligt kommer att beröra den stora majoritet av studiens regler vars sedvanerättsliga status i allt väsentligt framstår som okontroversiell.

I den angivna utgångspunkten ligger dock att vi särskilt redovisar, dels i vad mån Sverige har ratificerat traktater som innehåller regler som helt eller delvis motsvarar i studien upptagn

redovisar både den praxis som vi själ

skilja dessa markeras praxis som använts i studien med symbolen.

73SOU 1984:56, s. 67–69. Se även bilaga 4, intäkt nr. 98, som är ett utdrag ur en engelsk översättning av 1984 års kommittés betänkande SOU 1984:56. Se vidare om detta i kapi- tel 5.3.3 i avsnittet om studiens hänvisningar till svensk praxis. 74 Bilaga 4, intäkt nr. 29. 75 För samtlig svensk praxis som identifierats av oss och ICRC, se bilaga 4.

kan ändå ifrågasättas om regeln verkligen utgör sedvanerätt. I de

är det ansetts sa sådan från

k, som kan anses tala mer direkt mot att

Traktatbundenhet och sedvanerätt

En mycket stor del av studiens regler har sin motsvarighet i traktater inom området för den humanitära rätten. I många sådana fall råder, som tidigare berörts, en stor enighet om att flera regler i traktater numera utvecklats till sedvanerätt (eller redan från början gällde på sedvanerättslig grund). Förutom lantkrigsreglementet och Genèvekonventionerna gäller detta stora delar av 1977 års tilläggsprotokoll.

76

I andra fall är det, särskilt när det gäller traktater till

vilka många stater inte anslutit sig, inte lika klart att reglerna gäller också på sedvanerättslig grund.

Vi redovisar genomgående i vår analys när regler som tagits upp i studien helt eller delvis motsvaras av regler i traktater som Sverige ratificerat. Ratificering innebär visserligen endast bundenhet i förhållande till traktaten men utgör ändå ett uttryck för opinio juris i den meningen att den visar beredskap att respektera regeln i förhållande till varje annan stat. Vi har därmed utgått från att en svensk opinio juris föreligger då en föreslagen regel har motsvarande materiellt innehåll och tillämpningsområde som en traktatsbestämmelse Sverige är bunden av.

Från svensk sida finns därför inte anledning att rikta någon invändning mot att folkrätten utvecklas på så sätt att en sådan regel tillerkänns sedvanerättslig status, och således anses gällande även mot de stater som inte ratificerat samma traktater som Sverige. Det

aktuella fallen begränsar vi oss dock i princip till att d nödvändigt lämna kortare kommentarer eller redovi annat håll framförd kriti regeln skulle ha sedvanerättslig status.

De icke-internationella väpnande konflikterna och sedvanerätten

Av kapitel 5.2.2 framgår att ett av de viktigaste syftena med sedvanerättsstudien har varit att klarlägga om det, när det gäller icke-internationella väpnade konflikter (som i dag är den dominerande formen av väpnad konflikt), finns sedvanerättsliga regler som är mer detaljerade än den på detta område knapphändiga traktat-

76 Bilaga 4, intäkt nr. 34. Se även exempel ovan under avsnittet om Sverige och den humanitära rätten.

r sedvanerätten

utv

även om Sverige inte

på detta sätt är involverat i en konflikt så är det ett svenskt intresse, liksom för det internationella samfundet i övrigt, att se till att

efterlevnaden av den humanitära rätten upprätt-

hålls även vid de icke-internationella väpnade konflikterna. Från baserade regleringen och, om så är fallet, i vilken utsträckning. På detta område redovisas också slutsatser i studien som i förhållande till vad som redan tidigare rådde en bred enighet om framstår som studiens kanske mest omfattande och långtgående. Enligt studien har inte endast många av bestämmelserna i tilläggsprotokoll II utvecklats till sedvanerätt, utan dessutom har de luckor i regleringen som protokollet lämnar till stor del fyllts igen genom att regler av samma innebörd som dem som gäller för internationella väpnade konflikter enligt tilläggsprotokoll Ihar etablerats genom statspraxis. Detta framgår tydligt genom att av studiens 161 regler är hela 128 tillämpliga i så väl internationella som icke-internationella väpnade konflikter. Med andra ord ha

ecklats så att bestämmelser som inte alls finns i tilläggsprotokoll II, men i tilläggsprotokoll I har utvecklats gälla även under ickeinternationella konflikter. Detta kan anses anmärkningsvärt med tanke på den begränsade regleringen av icke-internationella väpnade konflikter i traktater. Vi bedömer dock att detta speglar den utveckling som skett genom praxis inom området.

Ur svensk synvinkel är frågan om vilka humanitärrättsliga regler som gäller vid icke-internationella väpnade konflikter intressant på flera sätt. Frågan behandlades endast kortfattat i SOU 1984:56 eftersom den då ansågs ha liten aktualitet för svensk del. Vad som avsågs därmed var uppenbarligen att det inte kunde förväntas att Sverige skulle ta aktiv del i en konflikt av detta slag. I princip gäller detta fortfarande. Det ska emellertid noteras att Sverige i stor utsträckning tagit del i fredsinsatser och för en politik som syftar till fortsatt deltagande i sådana sammanhang. Detta innebär också att svensk trupp kan bli direkt involverad i konflikter av detta slag, eller i vart fall komma att befinna sig i ett område där dessa regler tillämpas av andra aktörer. Därtill kommer att

respekten för och

den synpunkten är det givetvis viktigt att göra klart för sig vilka regler som är tillämpliga i detta sammanhang.

oto-

koll I och II vad gäller icke-internationella väpnade konflikter.

att varje humanitärrättslig

båda

Romstadgan gick man långt i

att jämställa vad som gäller i de båda konflikttyperna även om

ematik skiljer på konflikttyperna. I processen vid

tande utgick man, som tidigare redovisats, från

Allmän utveckling

Av stor betydelse i detta sammanhang är den allmänna internationella utveckling som skett efter tillkomsten av tilläggspr

Exempel på denna utveckling är bl.a. traktat som antagits efter 1996 har angivits vara tillämplig i konflikttyperna.

77

2001 reviderades även artikel 1 till 1980 års

vapenkonvention för att utsträcka dess tillämplighet (inklusive samtliga protokoll) till icke-internationella konflikter.

Internationella tribunaler och domstolar

Ett annat belägg för denna utveckling är att säkerhetsrådets resolutioner 808 och 827 från 1993, vilka skapade Jugoslavientribunalen (se även kapitel 3), föreskrev att domstolen skulle tillämpa den humanitära rätten i sin helhet (dvs. inklusive sedvanerätten) utan att göra skillnad på krigsförbrytelser som skett inom ramen för en internationell väpnad konflikt (bl.a. mellan Serbien och Kroatien) och icke-internationell väpnad konflikt (bl.a. mellan serber, kroater och muslimer i Bosnien). Efterföljande praxis från Jugoslavientribunalen, t.ex. Tadić-fallet har även bekräftat denna position.

78

Även Romstadgan och den process som föregick dess antagande visar på utvecklingen mot att i allt mindre utsträckning skilja på konflikterna. Vid förhandlingarna om

stadgan i sin syst Romstadgans utarbe att allt som angavs vara brott enligt stadgan redan sedan tidigare utgjorde sedvanerätt. Sedvanerätten kvalificerade så att säga brotten att få plats i stadgan.

77Se 1996 års reviderade protokoll II till 1980 års vapenkonvention, Ottawakonventionen från 1997, Romstadgan från 1998, kulturkonventionens tilläggsprotokoll II, 2000 års fakultativa tilläggsprotokoll till barnkonventionen om barnets rätigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter, 2001 års revidering av art. 1 i 1980 års vapenkonvention, samt 1980 års vapenkonventions protokoll V från 2003, tilläggsprotokoll III till Genévekonventionerna från 2007 och konventionen om klusterammunition från 2008. 78 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72).

Sv

e

framgått i praxis givet den medvetenhet Sverige har rörande den

som skett av sedvanerätten i denna fråga.

et (SOU 2002:98) Internationella brott och svensk

en uppdelning i att vissa regler enbart gäller vid internationella

t i icke-internationella

innas skäl för (i studien

enskt material

Av den svenska praxis vi samlat in (och som vi redovisar i bilaga 4) framgår också att Sverige som huvudregel inte har gjort skillnad på internationella och icke-internationella konflikter i uttalanden kring vad som utgör sedvanerätt. Om Sverige ansett att det bord göras en sådan principiell skillnad torde detta med tydlighet ha

utveckling

I betänkand jurisdiktion berörs den aktuella frågeställningen i viss utsträckning. I betänkandet görs beträffande vissa gärningar bedömningen att dessa utgör brott enligt sedvanerätt också i icke-internationella konflikter trots att detta inte kommit till uttryck i Romstadgan.

79

Vi har inte funnit anledning att göra någon annan bedömning.

Undantag

I förhållande till vissa regler är det dock nödvändigt att skilja mellan det skydd och de regler som gäller i de två konflikttyperna. Detta gäller inte minst regler som rör ockupation och kombattantbegreppet – vilka överhuvudtaget inte existerar i icke-internationella konflikter. Detta har naturligtvis ICRC själva redan beaktat vid framtagningen av reglerna (se t.ex. regel 3 om vilka som är medlemmar av de väpnade styrkorna). Av denna anledning sker

väpnade konflikter

80

, några gäller enbar

väpnade konflikter

81

och andra sägs det f

används uttrycket ”arguably”) att de troligen är tillämpliga vid ickeinternationella väpnade konflikter.

82

Det kan även från svensk

synvinkel finnas anledning att närmare kommentera tillämpligheten av vissa av reglerna ur detta perspektiv. Den här redovisade utgångspunkten utgör dock inget hinder för sådana resonemang.

79 Betänkandet bereds fn. (september 2010) inom Regeringskansliet. 80 Dessa är reglerna 3–4, 41, 49, 51, 106–108, 114, 124 A, 128 A, 129 A, 130 och 145–147. 81 Dessa är reglerna 124 B, 126, 128 C, 129, 148 och 159. 82 Dessa är reglerna 21, 23, 24, 44, 45, 62, 63 och 82.

nflikt-

typerna).

i studien i denna del får förstås som

de de fall när artikel 3 och

skyddet skulle vara sämre för den egna befolkningen vid konflikter inom en stat än när angriparen är en annan stat framstår inte som rimligt. Utifrån denna utveckling och den svenska hållningen till densamma, har vi inte funnit anledning att principiellt ifrågasätta att studien i många regler jämställer de två konflikttyperna. Vi har

Tröskelproblematik hanteras inte av studien

En generell notering som bör göras beträffande studiens slutsatser om tillämplighet av sedvanerättsliga regler är att studien inte definierar begreppet väpnad konflikt. Följaktligen definieras inte heller icke-internationella väpnade konflikter. Inom den traktatbaserade rätten brukar man tala om olika trösklar för när olika regelsystem bli tillämpliga vad gäller konflikter inom ett lands gränser. Gemensamma artikel 3 i Genèvekonventionerna är till- lämplig i alla väpnade icke-internationella konflikter, medan ytterligare regler i t.ex. tilläggsprotokoll II först blir aktuella ifall konflikten utvecklas till att organiserade väpnade grupper utövar effektiv kontroll över viss del av territoriet så att sammanhängande och samordnade militära operationer kan genomföras (se vidare kapitel 2.1.2 och 2.1.3 om klassificering av de olika ko

Avsaknaden av preciseringar att studiens regler är tillämpliga i bå tilläggsprotokoll II är tillämpliga. Noteras kan att det skydd tilläggsprotokoll II erbjuder därmed i viss utsträckning bedömts ha utökats till att gälla i alla icke-internationella konflikter på sedvanerättslig grund. Detta är något vi inte har anledning att ställa oss tveksamma till.

Det kan vid sidan av detta noteras att ICRC år 2008 publicerade ett s.k. opinion paper om hur väpnad konflikt definieras.

83

Jämställande av konflikttyperna

Utvecklingen, nationell som internationell, har gått mot att jämställa de båda typerna av väpnade konflikter när det gäller de humanitärrättsliga kraven. Det är också svårt att från svensk sida försvara en annan ordning. Svensk praxis gör, som nämnts, inte heller någon skillnad på konflikttyperna. Att det humanitärrättsliga

83 ”How is the Term ”Armed Conflict” Defined in International Humanitarian Law?”, International Committee of the Red Cross (ICRC) Opinion Paper, March 2008.

utgångspunkt att förekomsten av en svensk opinio

juris avseende en sedvanerättslig regel som äger tillämplighet i

konflikter också gäller i förhållande till

gar av behovet att kommentera en viss regel.

la

käl

Detta gäller bl.a. frågan om ett uttalande

end således tagit som internationella väpnade icke-internationella väpnade konflikter, om den aktuella regeln framstår som lämplig och ändamålsenlig i det senare fallet.

Svensk praxis

Svensk praxis

Som vi tidigare redovisat fyller vår insamling, analys och presentation av svensk praxis två olika syften. Dels utgör den såvitt avser den i studien redovisade praxisen en kontroll av och såvitt avser övrig redovisad praxis ett komplement till studiens material, dels har vi använt praxisen på det sättet att den legat till grund för våra bedömnin

Den svenska praxis som vi samlat in hänför sig, på samma sätt som den för studien gjorda insamlingen av praxis, huvudsakligen till de senaste 30 åren. I bilaga 4 redovisar vi det material som vi samlat in, med noteringar kring vilka regler som kan anses relevanta i förhållande till varje intäkt. Det är till denna bilaga som redovisningen av svensk praxis under de enskilda reglerna (kapitel 5.4) hänvisar.

I sammanhanget är det också angeläget att peka på att svensk praxis i dag inte enbart kan sökas i uttalanden m.m. från nationel

lor. Arbetet inom EU medför att svensk praxis i dag i mångt och mycket utgörs av EU-gemensamma uttalanden och ageranden. ICRC har nyligen gått igenom dokument från EU-organ (kommissionen, rådet och parlamentet) och hittat cirka 300 referenser av olika slag till den humanitära rätten.

84

Vi inte funnit anledning att göra en

ytterligare genomgång av EU-material, eller att i vår redovisning ingående redovisa det material ICRC hittade i EU-dokumenten.

När det gäller den av oss insamlade praxisen kan finnas skäl att inledningsvis framhålla att det i stor utsträckning rör sig om uttalanden av förhållandevis allmän karaktär som lämnar utrymme för olika tolkningar.

ast tar sikte på förpliktelser i traktater eller om det också kan anses ge stöd för uppfattningen att det finns en motsvarande

84 EU Guidelines on IHL: Final Version Preparatory Document and Mapping: OurRef – Bruxelles/BRU09E695.

innehåll att det är svårt att dra bestämda slutsatser om

sve

analys som utgångspunkt inte

betraktat frånvaron av svensk praxis som en omständighet som i sig ger anledning att ifrågasätta en regels sedvanerättsliga status. Vi har

era dessa regler utifrån vad som från svensk

synpunkt framstår som lämpligt och önskvärt. Vi har därmed inte

en humanitärrättslig manual. Skriften är dock inte någon manual i sedvanerättslig förpliktelse. I vår analys har vi utgått från att praxis i vilken hänvisas till humanitärrättsliga förpliktelser ska uppfattas enligt det senare alternativet om det inte finns någon särskild hänvisning till en traktat eller det av sammanhanget annars framgår att en sådan avsetts.

I den mån den svenska praxisen kan anses utgöra en indikation på svensk hållning i förhållande till en regel så har som utgångspunkt vi inte ansett oss behöva gå vidare i vår analys, endast vid motstridig eller negativ praxis har detta omnämnts särskilt. Det ska emellertid återigen understrykas att praxisen i allmänhet är av så allmänt

nsk inställning i förhållande till enskilda regler utom till de regler som är av mer allmän och övergripande karaktär. Många av studiens andra regler kan emellertid ses som tillämpningar av de mer generella reglerna och underbyggs i kommentarerna i studien i många fall på bl.a. detta sätt. I viss utsträckning har vi ansett att motsvarande är möjligt även när det gäller tolkningen av svensk praxis.

Beträffande några av de regler som redovisas i studien finns det varken någon svensk praxis som ger stöd för eller som talar mot att regeln har sedvanerättslig status. I situationer när en föreslagen regel saknar stöd i svensk praxis har vi bedömt att det saknas svenskt stöd för att den föreslagna regeln utgör internationell sedvanerätt. Vi har dock vid vår

i stället valt att värd

tagit upp en regel som saknar stöd i svensk praxis till särskild behandling annat än när detta framstått som motiverat på andra grunder än brist på svensk praxis.

Svenska ”manualer”

En stor del av den svenska praxis som vi redovisar, och som också åberopats i studien, (intäkterna 50–103 i bilaga 4) avser uttalanden i den, på engelska publicerade skriften, ”International humanitarian law in armed conflict with reference to the total defence system”, Försvarsdepartementet, 1991. I studien har skriften redovisats som

st centrala delarna

av

la

frå

ngar som en

gru strikt mening eftersom den inte vänder sig till Sveriges väpnade styrkor utan i huvudsak en översättning av de me

betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56

85

), samt en redo-

visning av de olika beslut i form av förordningar eller på annat sätt som regeringen tog med anledning av de förslag och bedömningar som redovisades i betänkandet. I förordet till skriften uttalar försvarsministern förhoppningen att skriften ska komma till användning i olika internationella sammanhang.

Det nämnda betänkandet utformades av den folkrättskommitté som tillsattes år 1978, vilken vi genomgående kallat 1984 års kommitté (eftersom kommitténs betänkande lades 1984). Den viktigaste bakgrunden till kommitténs uppdrag var de då nyligen antagna tilläggsprotokollen I och II till Genèvekonventionerna. Kommittén hade till uppgift att lämna förslag om tolkning och tillämpning av samt information och undervisning om folkrättens regler under krig, neutralitet och ockupation. En av de centra

gorna i kommitténs arbete var tolkningen av bestämmelserna i det första tilläggsprotokollet medan det andra bedömdes ha liten aktualitet för Sverige.

86

Kommittén redovisade i denna del inte

endast den tolkning som man gjorde av protokollets olika bestämmelser utan också vilka av dessa som enligt kommittén hade sedvanerättslig status, om än stundom enbart i sina huvuddrag.

87

Vad en kommitté uttalat i ett betänkande utgör inte statspraxis. Vi har inte heller redovisat kommitténs bedömningar i sig som sådan. Dessa lades emellertid, efter att betänkandet remissbehandlats, till grund för en rad olika regeringsbeslut utan att regeringen redovisade någon avvikande uppfattning även om besluten i sig endast i begränsad omfattning direkt återspeglar kommitténs bedömningar. I den av Försvarsdepartementet publicerade skriften på engelska, som riktar sig till det internationella samfundet, återges också de viktigaste delarna av kommitténs bedömni

ndval för regeringens politik. Enligt vår uppfattning måste den engelska skriften, och därmed också 1984 års kommittés bedömningar, betraktas som ett uttryck för svensk statspraxis även om den inte utgör en manual i strikt mening. Vi anser därför att det inte finns anledning att rikta någon kritik mot studien för att skriften uppfattats som uttryck för svensk statspraxis.

85 Betänkandet har behandlats ingående i kapitel 3. 86SOU 1984:56, s. 23 och 139 f. 87SOU 1984:56, s. 67 f.

. Den sär-

ski

ämnda ”Humanitarian Law

in

inte heller beträffande denna är riktigt att kalla den

militärmanual. Det bör dock noteras att den upphävdes redan 1981, dvs. innan ICRC påbörjade sitt arbete.

i kapitel 5.2.1 om att studien

haft en bred definition av vad som anses vara en militärmanual,

axis. Majoriteten av hänvisningarna gäller, som tidigare

nä

Det förtjänar emellertid att framhållas att de bedömningar som redovisas i den engelska skriften till stor del endast avser hur traktater, och då särskilt tilläggsprotokoll I, ska tolkas och inte frågan om olika bestämmelsers sedvanerättsliga status

lda redovisningen av den frågan när det gäller det första tilläggsprotokollet ger närmast anledning att utgå från att kommittén var av den uppfattningen att de bestämmelser som inte särskilt angavs inte hade sedvanerättslig status. Även om detta antas vara fallet anser vi, mot bakgrund av den utveckling som skett sedan tilläggsprotokollen antogs, att detta inte utesluter att det i dag finns anledning att göra en annan bedömning. Vi återkommer till denna fråga i anslutning till enskilda bestämmelser.

I studien hänvisas, utöver till ovan n Armed Conflict with reference to the Swedish Total Defence System”, till ”Folkrätten – Internationella regler i krig”, Bihang Svensk soldat, 1976, med angivande att även denna är en militärmanual. När det gäller den publikationen, kan även den enligt vår mening sägas ange ett officiellt uttryck för svensk ståndpunkt, även om det

I sammanhanget kan det vi nämnde

noteras. För att underlätta den fortsatta framställningen kommer vi beträffande de publikationer som i studien kallats ”svenska manualer” att använda den beteckningen när vi återger resonemang som förts i studien.

Studiens hänvisningar till svensk praxis

Vi har i vår analys av studien noggrant granskat studiens hänvisningar till svenska källor. Studien hänvisar till svenskt material runt 800 gånger. Hänvisningar görs dock ofta till samma uttalanden och lagregleringar. Egentligen rör det sig endast om 85 exempel på svensk pr

mnts, ”Humanitarian Law in Armed Conflict with reference to the Swedish Total Defence System”. Studiens mycket omfattande bilagor med praxis och hänvisningar till internationella rättsfall och traktater m.m. kan mot den bakgrunden antas innehålla omfattande upprepningar även vad gäller redovisning av övrigt material. Den

d angivna s. 16

och

te alltid är helt klart hur tillämpnings-

området för den bestämmelsen ser ut i relation till reglerna. Vi har dock valt att redovisa studiens hänvisningar och även själva hänvisa till bestämmelsen i 22 kap. 6 § i några ytterligare fall. Anledningen till detta är inte att vi anser att bestämmelsen i brottsbalken i sig sammanlagda statspraxis som redovisas får därför antas vara något mindre än vad den omfattande volym de två bilagorna till studien antyder.

Vi har i analysen endast identifierat några få brister beträffande ICRC:s hänvisningar till svensk praxis i den version av studien som trycktes 2005. Felen kvarstår i den version som trycktes 2007. Det kan noteras att det, vid en kontroll av studiens hänvisningar till svensk praxis, har framkommit att deras hänvisningar ibland inte helt stämmer med vad som anges i ursprungskällorna. Detta gäller i anknytning till regel 100 (fotnot 332 hänvisar till §

88

2876, som är

en hänvisning till uttalande från Folkrätten – Internationella regler i krig, Bihang Svensk soldat, som inte stämmer me

som är mycket svårt att utläsa på angivna s. 26), regel 129 (§ 59, hänvisning till sida i Folkrätten – Internationella regler i krig, Bihang Svensk soldat, som inte existerar), och regel 130 (fotnot 35 hänvisar till § 357, svensk praxis finns dock i § 356). Felen kan, enligt vår bedömning, förklaras av det mycket omfattande material som hanterats i studien. Mot den bakgrunden är de få brister vi hittat näst intill försumbara och ovan redovisade felaktiga hänvisningar etc. torde inte ha påverkat studiens resultat.

Som nämnts tidigare har vi i vår insamling och analys av svensk praxis utgått från att praxis, i vilken hänvisas till humanitärrättsliga förpliktelser, ska uppfattas som att det är sedvanerätten som avses om det inte finns någon särskild hänvisning till en traktat eller det av sammanhanget annars framgår att en sådan avsetts. Som kan ses av den redovisning vi gör nedan av den svenska praxis som använts i studien har de i studien (se bilaga 4 där det markerats särskilt vilken praxis som använts i studien) haft en vidare förståelse för vad som kan utgöra stöd för sedvanerätt i den utsträckningen att de även använt sig av praxis som direkt hänvisar till traktater, på ett sätt vi i vårt urval av praxis valt att inte göra. Studiens hänvisningar till 22 kap. 6 § brottsbalken kan också enligt vår mening ibland bli något missvisande då det in

88 Hänvisningarna markerade med § anger det nummer som praxisen redovisas under i del II i studien, enligt ICRC. Observera att denna numrering börjar om för varje nytt regelområde, varför man måste utgå från den regel som behandlas för att hitta rätt nummer i studiens bilaga.

bestämmelsen (genom

sin hänvisning till allmänt erkända grundsatser som rör den inter-

stor betydelse. Vad som finns

sär

om var sedvanerättsligt förbjudna

sku

ga karaktär. Det bör i

sammanhanget också noteras att flera stater som inte ratificerat stadgan medverkat vid dess utformning och detta i vissa fall, vilket

Detta innebär att vi som utgångspunkt inte ansett oss ha preciserar en specifik regels krav, utan att nationella humanitära rätten i väpnade konflikter) straffbelägger brott mot en aktuell regel.

Internationell rättspraxis och sedvanerätt

En viktig utveckling på den humanitära rättens område under senare tid är att internationella domstolar inrättats och dömt över brott mot dess regler. Frågan om sedvanerätten och dess innehåll har i dessa sammanhang varit av

skild anledning att nämna är de av säkerhetsrådet inrättade Jugoslavien- och Rwandatribunalerna, samt Romstadgan (se kapi- tel 4.2.2). I kommentarerna till studiens olika regler hänvisas i betydande utsträckning till Romstadgan och till tribunalernas rättspraxis men även till praxis från t.ex. Internationella domstolen och Fasta mellanfolkliga domstolen.

Som tidigare framhållits utgör internationella domstolars rättspraxis inte i sig sådan statspraxis som bidrar till utvecklingen av sedvanerätt. Vi har dock uppfattat det som en självklarhet att de bedömningar som domstolarna gjort ska respekteras om det inte finns starka skäl som talar för att domstolarna gjort en felbedömning. Motsvarande kan sägas om Romstadgan. Som vi tidigare redovisat var en av utgångspunkterna vid utarbetandet av denna stadga att endast förfaranden s

lle upptas som brott i stadgan. Genom att ratificera stadgan får Sverige, i likhet med alla andra stater som gjort detta, anses ha tagit ställning till bestämmelsernas sedvanerättsli

bl.a. gäller USA, mycket aktivt.

anledning att ifrågasätta studiens regler i den mån de dessa stöds av internationell rättspraxis eller Romstadgan.

Mänskliga rättigheter och humanitär rätt

Som nämnts har internationell praxis beträffande mänskliga rättigheter tagits med i studien, när detta ansetts relevant. Avsikten har

ltat har därmed också en solid

gru

ttig-

heterna. Vi har i vårt arbete med bedömningen av studiens regler haft det förhållningssätt vi där presenterat som utgångspunkt.

området för de mänskliga rättig-

emellertid inte varit att göra en bedömning av sedvanerätten på de mänskliga rättigheternas område utan att understödja, stärka och klarlägga analoga humanitärrättsliga principer.

Som tidigare behandlats, i kapitel 2 Folkrättens grunder, har den humanitära rätten alltid innehållit element av mänskliga rättigheter. Rättsområdena möts och överlappar delvis varandra i tillämplighet beroende på om det råder en väpnad konflikt, och beroende på vilken typ av väpnad konflikt det rör sig om (internationell, ickeinternationell). Delar av studiens resu

nd inom de mänskliga rättigheterna, även om dessa i studien i huvudsak formulerats i traditionellt humanitärrättsliga termer. Studien har dock inte tagit ställning till om de regler, som har likheter inom de mänskliga rättigheterna, är gällande på sedvanerättslig grund även utanför väpnade konflikter. Enligt studiens författare indikerar dock praxis att så kan vara fallet.

I kapitel 2 har vi lämnat inledande kommentarer beträffande relationen mellan den humanitära rätten och de mänskliga rä

Svenska traktatförpliktelser inom heterna har vi som utgångspunkt tagit som stöd för att det från svensk sida inte finns anledning att ifrågasätta en regel i studien med överlappande materiellt innehåll och tillämpningsområde.

Hanteringen av andras kritik

Som tidigare nämnts har studien fått mycket beröm men också en hel del kritik.

89

Jean-Marie Henckaerts, vid ICRC:s juridiska

89 För kommentarer till studien, se t.ex: “United States Responds to ICRC Study on

Customary International Law.” Bellinger and Haynes, American Journal of International

Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, p 639–641, och International review of the red cross, vol. 89 Issue 866 p 443–471, ”Perspectives on the ICRC Study on Customary International

Humanitarian law”, Edited by Elizabeth Wilmshurst and Susan Breau, Cambridge University Press, 2007, ”Customary International Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of

International Law, 2005, s. 503–524, “Customary International Humanitarian Law: Some

Reflections on the ICRC Study,” Michael Bothe, Yearbook of International Humanitarian

Law, Vol. 8, 2005, s. 143–179, “An Excercise in the Development of International Law; The New ICRC Study on Customary International Humanitarian Law”, Malcolm MacLaren and Felix Schwendimann, German Law Journal, no. 9, 1 sept. 2005, s. 1217–1242, ”The ICRC

Customary International Law Study”, Yoram Dinstein, Israeli Yearbook on Human Rights, 1 (2006), “My initial reactions to the ICRC Customary International Humanitarian Law Study”, Kenneth Anderson, Kenneth Anderson’s Law of the war and just war theory blog, http://kennethandersonlawofwar.blogspot.com , ”Customary International Humanitarian Law”,

Kritsiotis, Dino. American Journal of International Law, July 2007, Vol. 101 Issue 3, s. 692–

avdelning, chef för sedvanerättsprojektet och således en av författarna till sedvanerättstudien, har i ett antal artiklar beskrivit studien och bemött vissa av de synpunkter som publicerats.

90

Vi

har i våra kommentarer till enskilda regler i kapitel 5.4 som utgångspunkt beaktat både den kritik som riktats mot studien, och det bemötande som kritiken har fått. Vi har därvid tagit med korta kommentarer om, alternativt hänvisningar till, kritiken när vi funnit det lämpligt.

Det är dock inledningsvis viktigt att påpeka att författarna till den kritik som riktats mot specifika regler ofta har sagt att denna kritik endast är exemplifierande, för att visa på generella brister med studien. När vi nedan tar upp sådan kritik under en viss regel måste det vidare i sin tur endast ses som ett exemplifierande av den kritik som riktats mot studien och kan därför inte heller anses vara en heltäckande beskrivning av all kritik.

Vidare bör nämnas att den akademiska kritiken ofta bygger på resonemang, vilka förutom att de kräver goda förkunskaper i humanitär rätt också förutsätter kännedom om olika staters policypositioner i förhållande till centrala humanitärrättsliga traktater. Det bör därför påpekas att både kritiken och bemötandet av den speglar mer än rent humanitärrättsliga resonemang och metodologiska

695, ”Developments in customary international humanitarian law”, Louise Doswald Beck, Schweizerische Zeitschrift für internationales und europäisches Recht, 15(2005):3, s. 471– 498, “International accountability for violations of the ius in bello: the impact of the ICRC study on customary international humanitarian law”, Fleck, Dieter, Journal of conflict and security law, vol. 11, no. 2 (summer 2006), s. 179–99, “A conflict of norms: the relationship between humanitarian law and human rights law in the ICRC customary law study”, Hieke Krieger, Journal of conflict and security law, vol. 11, no. 2 (summer 2006), s. 265–91, “The effect of national law of the customary international humanitarian law study”, Rowe, Peter, Journal of conflict and security law, vol. 11, no. 2 (summer 2006), s. 165–77, “Of custom, treaties, scholars and the gavel: the influence of the international criminal tribunals on the ICRC customary law study”, Cryer, Robert, Journal of conflict and security law, vol. 11, no. 2 (Summer 2006) s. 239–63, “Customary International Humanitarian Law, Volume I:

Rules/Customary International Humanitarian Law, Volume II: Practice, Parts 1 and 2”. By:

Boldt, Nicki. German Yearbook of International Law, 2005, Vol. 48, p 680–688. 90 “Customary law”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red Cross, Volume 87, Number 857 March 2005, s. 175–212, “Customary International Humanitarian Law: a response to US comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red Cross, Vol. 89, no. 866, June 2007, ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32, ”The ICRC Customary International Humanitarian Law Study: a rejoinder to Professor

Dinstein”, Jean-Marie Henckaerts, Israel Yearbook on Human Rights, Vol. 37 (2007) s. 259– 270. Se även: ”ICRC´s Jean-Marie Henckaerts responds to my comments on ICRC Customary Law Study” Kenneth Anderson’s Law of War and Just War Theory Blog, 24 January 2006 at http://kennethandersonlawofwar.blogspot.com/2006/01/icrc-jean-marie-henckaertsresponds.html, “Customary International Humanitarian Law: Taking Stock of the ICRC Study” Jean-Marie Henckaerts, Nordic Journal of International Law, Vol. 78, No. 4 (2009), s. 435–468.

umanitära rätten och själva studien. Viss kritik återkopplar

äve

bilden av den kritik som riktats mot studien ska bli

skev är det även viktigt att poängtera att en stor del av den kritik som riktats mot studien inte kritiserar den sedvanerättsliga statusen

iken gälla att reglerna kunde varit mer

mentarerna i studien ges ibland, men inte alltid, en

för analyser. Delar av kritiken och bemötandet bör därför ses i förhållande till nationella politiska intressen och positioner samt ICRC:s interna diskussion kring och rädsla för en politisering av den h

n till generella invändningar mot bl.a. tolkningar av centrala humanitärrättsliga begrepp samt skepsis mot ICRC:s roll och uppgifter i det internationella samfundet. Vi har dock i vår genomgång av reglerna endast redogjort för delar av den rent humanitärrättsliga kritiken av studien och inte för eventuella bakomliggande politiska skäl.

För att inte

av reglerna. I stället kan krit långtgående och att studien med fördel kunnat omfatta fler frågor. Med andra ord anser vissa att ICRC varit för försiktig i sina bedömningar.

Att formulera sedvanerätt

En stor del av den kritik som riktats mot sedvanerättsstudien gäller formuleringen av enskilda regler. Det har sagts att regler i studien som har motsvarighet i traktater ibland formulerats i överensstämmelse med och ibland med avvikelse från den aktuella traktatregeln utan att det klart framgår varför den ena eller andra formuleringen valts. I kom

klaring till sådana avvikelser. Kritik har också riktats mot att reglerna inte formulerats med tillräcklig precision och mot att eventuella villkor för tillämpningen av en regel eller för att göra undantag från denna inte kommit till uttryck och att reglerna därför inte ger en korrekt beskrivning av vad som gäller sedvanerättsligt.

91

Sedvanerätten skiljer sig från den traktatbaserade rätten genom att det inte finns någon auktoritativ formulering som kan tjäna som utgångspunkt för beskrivning av rättens innehåll eller som utgångspunkt för tillämpningen av denna. Det är från den synpunkten ofrånkomligt att det kan finnas olika uppfattningar om det bästa

91 Se t.ex. “United States Responds to ICRC Study on Customary International Law.”, John B. Bellinger III, och William J. Haynes II, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, s. 639–641.

ändighet blir mer vag och öppen

nä

rskilda tolkningsfrågor. Vad som nu sagts utesluter

inte att vi, utan att därför i sig sätta en regel i fråga, i anslutning till åtskilliga regler redovisar olika tolkningsfrågor av det berörda

ilt kommentera vissa

regler mot bakgrund av att skillnaden mellan en regel i en traktat sättet att formulera innehållet i sedvanerättsliga regler. Speciellt då det aldrig tidigare gjorts ett lika omfattande försök att systematiskt och induktivt beskriva sedvanerätt som är tillämplig i väpnade konflikter. När det gäller de sedvanerättsliga reglerna finns det inte heller samma möjligheter att precisera reglernas innehåll och att utveckla hur dessa bör förstås som det gör vid förhandlingar om regler i traktater. En följd av detta är att en sådan beskrivning av vad som sedvanerättsligt gäller, som de i studien upptagna reglerna syftar till, i många fall med nödv

r det gäller rättens närmare innehåll och eventuella villkor och undantag än en motsvarande beskrivning av regler i traktater. Det ligger nämligen i den sedvanerättsliga utvecklingens natur att en sedvanerättslig regel ibland har ett snävare innehåll, än motsvarande regel i en traktat. Ibland har endast en kärna av en traktatsrättslig regel utvecklats till sedvanerätt.

Detta är omständigheter som måste beaktas vid en värdering av de i studien upptagna reglerna. Att gränserna för en regels tillämpning kan vara oklar eller att regeln kan vara underkastad villkor eller undantag som inte direkt framgår av dess formulering, är inte ett ovanligt förhållande för lagregler i allmänhet. Därför är det inte heller något som vi ansett ge anledning till att ifrågasätta reglernas principiella uppbyggnad. Att vi i vår analys av en enskild regel inte berör frågan om eventuella tolkningsproblem av det nu aktuella slaget utesluter därför inte att sådana kan föreligga. I de fall vi funnit att regeln i vart fall i sina huvuddrag (jfr SOU 1984:56 s. 67) kan antas utgöra sedvanerätt har vi som utgångspunkt i allmänhet inte tagit upp sä

slaget. T.ex. kan det finnas anledning att särsk

och den sedvanerättsliga regeln vid första anblicken kan vara svår att identifiera.

Studiens regler ska läsas i sitt sammanhang

Det är så här inledningsvis även viktigt att komma ihåg att studiens regler måste läsas tillsammans med sina kommentarer och även tillsammans med övriga regler. Detta är något som studiens författare själva återkommande påpekar. Att enbart läsa enskilda regler

enligt vår

uppfattning inget unikt för studiens regler. En regel, såväl nationell som internationell, måste alltid ses i sitt sammanhang och vid tolk-

ifrån ändamålet med regeln. Vi åter-

et gäller urvalet av statspraxis, liksom de kriterier för värde-

rin

nell praxis.

De

reglerna har vi dock utgått från att en

sve kan leda till överdrivna eller felaktiga slutsatser gällande både reglernas innebörd och tillämplighet. Den fullständiga innebörden av en specifik regel framgår i stor utsträckning först vid läsningen av kommentarerna till regeln, samt genom en parallelläsning av andra regler och dess kommentarer. Det förhållandet är ningsproblem analyseras ut kommer som utgångspunkt därför endast i viss utsträckning till detta vid genomgången av de enskilda reglerna i studien, där vi ansett att en särskild kommentar trots allt är nödvändig.

5.3.4. Sammanfattning

Vår analys av ICRC:s sedvanerättsstudie har begränsats till att avse en allmän bedömning av studien och dess resultat. Vår bedömning är att vi kan ställa oss bakom de principer som redovisas i studien när d

g av statspraxis som redovisas i studien. Vi bedömer också att studiens värdering av statspraxis i allt väsentligt är gjord i överensstämmelse med de generella kriterier som redovisas i introduktionen till studien. Vår utgångspunkt är därför att det finns goda skäl att anta att de 161 regler som studien redovisar utgör sedvanerätt.

Vid utvärderingen av de enskilda reglerna har vi i första hand varit inriktade på att bedöma i vilken utsträckning det finns skäl att beakta studien och dess resultat vid utformning av natio

n valda utgångspunkten medger dock inte att en skarp skiljelinje upprätthålls mellan policy och opinio juris, och arbetet har därför inriktats på att utgöra underlag för framtida svensk policy med avseende på de föreslagna reglerna. Vi har i det arbetet tagit utgångspunkt i och verkat för sådana rättsuppfattningar som från svensk synpunkt framstår som lämpliga och önskvärda.

Vid värderingen av de 161 nsk opinio juris föreligger då en föreslagen regel har motsvarande materiella innehåll och tillämpningsområde som en traktatsbestämmelse Sverige är bundet av. Vi grundar denna uppfattning på det förhållande att Sverige genom att ingå traktaten har visat på en beredskap att vara rättsligt bunden av den aktuella regeln i förhållande till varje annan stat.

tuella regeln

fra

estämmelse som Sverige är bunden av, har vi värderat

reg

kan sägas om de regler som tagits med i Romstadgan.

stöd i svensk opinio juris och inte heller har

ansetts utgöra en nödvändig reglering har vi bedömt att det saknas svenskt stöd för att den föreslagna regeln utgör internationell

kt

att värdera regeln övergripande utifrån de skäl som anförts i studien

Vi har tagit som utgångspunkt att förekomsten av en svensk opinio juris avseende en sedvanerättslig regel som äger tillämplighet i internationella väpnade konflikter också gäller i förhållande till icke-internationella väpnade konflikter, om den ak

mstår som lämplig och ändamålsenlig i det senare fallet. Utgångspunkten är naturlig mot bakgrund av den internationella utvecklingen vad gäller regleringen av icke-internationella konflikter och av att det i insamlad svensk praxis inte görs någon skillnad på konflikttyp i uttalanden kring vad som utgör sedvanerätt. En annan ordning är dessutom svår att försvara.

Vad gäller de regler, vars materiella innehåll inte motsvaras av en traktatsb

eln mot bakgrund av den svenska praxis vi själva har samlat in. Det bör framhållas att denna praxis i stor utsträckning är av allmän karaktär som lämnar utrymme för olika tolkningar, och att det beträffande ett antal regler inte heller finns någon svensk praxis som stödjer, eller talar emot, den aktuella regelns sedvanerättsliga status.

Även praxis från internationella domstolar har utgjort en grund för värderingen av reglerna. Vi har därvid uppfattat det som en självklarhet att de bedömningar som domstolarna gjort angående vad som utgör sedvanerätt ska respekteras om det inte finns starka skäl som talar för att domstolarna gjort en felbedömning. Motsvarande

Även regler inom de mänskliga rättigheterna har beaktats i analysen. Svenska traktatförpliktelser inom området för de mänskliga rättigheterna har vi som utgångspunkt tagit som stöd för att det från svensk sida inte finns anledning att ifrågasätta en regel i studien med överlappande materiellt innehåll och tillämpningsområde.

Om en regel saknar

sedvanerätt. I dessa situationer har vi valt att ha som utgångspun

och de eventuella synpunkter som lyfts i olika sammanhang i anslutning till regeln.

5.

å svenska och engelska

eft

tationen av och kommentarerna till studiens 161 regler är

i st

ripande synpunkter på regel-

om

att liknande, om

än

ln borde anses bryta implicit mot

art

4 Överväganden - de enskilda reglerna i studien

I detta kapitel presenteras de 161 regler som identifierats i studien. Vi har valt att återge reglerna både p

ersom vi bedömer att det underlättar för läsaren. Det finns ingen officiell svensk översättning av reglerna utan översättningen är vår egen.

92

Presen udien indelade i sex huvudgrupper, under vilka ett antal underrubriker samlar en eller flera regler med liknande innehåll. Vår regelpresentation följer samma mönster.

Under de sex huvudrubrikerna sätter vi inledningsvis reglerna i gruppen i sitt sammanhang genom en kortfattad bakgrundbeskrivning och genom att vi lämnar överg

rådet. I anslutning till varje regel anges sedan för det första om regeln identifierats vara tillämplig i internationella väpnade konflikter (IVK) och/eller icke-internationella väpnade konflikter (IIVK). I studien anges ibland att en regel troligen även är tillämplig i ickeinternationella konflikter (arguably applicable). Vid dessa regler anger vi även detta (troligen IIVK).

För det andra redovisar vi under varje regel de traktatbestämmelser som helt eller delvis motsvarar regelns innehåll. Redovisningen utgår från studiens hänvisningar till motsvarande traktater.

Vi har kompletterat framställningen med korta kommentarer i fotnoter beträffande överensstämmelse mellan reglerna i den mån det finns substantiella avvikelser eller annat av vikt att notera. Det bör dock redan här påpekas att studien i sina hänvisningar till traktater inte alltid menat att traktaten är exakt motsvarande. Hänvisningarna är ibland enbart en indikation om

kanske mer begränsade krav finns i traktatbestämmelserna, eller att motsvarande traktatregel implicit eller e contrario kan anses stödja regeln. T.ex. görs ofta övergripande hänvisningar till den i Genèvekonventionerna gemensamma artikel 3 då överträdelse av den i studien identifierade rege

ikel 3, eller kan anses vara baserad på densamma. Denna typ av skillnader har vi som huvudregel inte lagt vikt vid.

För det tredje listar vi hänvisningar till svenskt underlag vi hittat som är relevant i förhållande till varje enskild regel. Den insamlade praxisen redovisas i sin helhet i bilaga 4. Praxis som markerats med

92 Översättningen har tagits fram i samarbete med Svenska Röda Korset.

stöd för regeln i nämnda rättsfall. Våra

hä

Avslutningsvis redovisar vi under varje regel egna kommentarer och ställningstaganden. Det kan röra kritik som riktats mot regeln,

llande till traktater som är viktiga

ranleder kommentarer, aktuella

åra kommentarer under respektive regel ska dock läsas

symbolen ► i vår redovisning är sådan som även använts i studien i anslutning till respektive regel.

För det fjärde lämnar vi kommentarer till varje specifik regel. I denna del redovisar vi inledningsvis vissa av studiens kommentarer till regeln. Som framgår av kapitel 5.2.4 baseras studien på en rik flora av underlag både vad gäller traktater, internationell domstolspraxis, statspraxis etc. Studiens skäl för reglerna är i de flesta fall uppbyggda på precis samma sätt och baserade på samma typ av källor. De vanligaste återkommande hänvisningarna till statspraxis rör militärmanualer, nationella författningar och officiella uttalanden i olika sammanhang – så även vad gäller svensk praxis. Vi har därför inte ansett det nödvändigt att redovisa denna information under varje regel, annat än undantagsvis. Den stora mängd statspraxis – som utgjort den huvudsakliga grunden för studiens slutsatser – refereras således inte annat än undantagsvis.

93

I stället

redovisar vi i huvudsak andra kommentarer som, t.ex. att regeln måste läsas ihop med andra regler för full förståelse och diskussioner om tolkningsfrågor, internationell domstolspraxis, annan särskild praxis etc. Om vi i framställningen anger att studien hänvisat till ett visst rättsfall från t.ex. Jugoslavientribunalen anser även vi att det finns

nvisningar till studien ska emellertid inte heller i sådana hänseenden ses som en uttömmande sammanfattning av vad som anförts utan återger endast huvuddragen av vissa resonemang som vi bedömt som särskilt angelägna att redovisa. Det är, vid genomgången av reglerna nedan, viktigt att komma ihåg att grunden för de regler som presenteras i studien, även om detta inte tydligt framgår av vår redovisning av varje regel, i samtliga fall varit en analys av statspraxis.

tolkningsfrågor, skillnader i förhå att notera, svensk praxis som fö frågor etc. V i ljuset av de mer generella synpunkter vi lämnat i kapitel 5.3.3, och de inledande synpunkter vi lämnar i förhållande till var och en av de sex undergrupperna med regler i studien.

93 Vid regler som saknar motsvarighet i traktater Sverige ratificerat eller där vi av annan anledning bedömtdet vara viktigt att redogöra noggrannare för studiens skäl gör vi det.

h icke-internationella kon-

5.4.1 Distinktionsprincipen

Bakgrund

I huvudgruppen Distinktionsprincipen ingår 24 regler, vilka är uppdelade under sex underrubriker: Åtskillnad mellan civila och kombattanter, Åtskillnad mellan civila objekt och militära mål, Urskillningslösa anfall, Proportionalitet vid anfall, Försiktighetsåtgärder vid anfall och Försiktighetsåtgärder mot effekterna av anfall.

Distinktionsprincipen är ett av den humanitära rättens fundament. Principen innebär att krigförande parter alltid måste göra åtskillnad mellan militära mål, å ena sidan, och civila personer och civila objekt, å den andra. I studiens avsnitt om distinktionsprincipen inkluderas även två andra centrala och närliggande humanitärrättsliga principer – proportionalitets- och försiktighetsprincipen. Proportionalitetsprincipen förbjuder anfall som leder till civila förluster och skador på civila objekt som skulle anses vara överdrivna i förhållande till den konkreta, påtagliga och direkta militära fördel som kan förväntas. Försiktighetsprincipen föreskriver ett antal försiktighetsåtgärder som parterna är skyldiga att iaktta vid planläggning och genomförande av anfall för att förhindra att civila och civila objekt drabbas av onödiga eller överdrivna förluster.

Tidiga formuleringar av distinktionsprincipen hittas i bl.a. den amerikanska ”Instructions for the Government of Armies of the United States in the Field” (Lieber Code) från 1863 och i 1868 års Deklaration i S:t Petersburg angående beskaffenheten av de projektiler som i krig må användas (S:t Petersburgsdeklarationen). I S:t Petersburgsdeklarationens inledning anges att ”the only legitimate object which States should endeavour to accomplish during war is to weaken the military forces of the enemy”. Principen är i dag kodifierad i artikel 48, 51.2 och 52.2 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna, till vilka inga reservationer har gjorts. Förbudet mot att rikta attacker mot civila och civila objekt uttrycks också i tilläggsprotokoll II till Genèvekonventionerna, 1980 års vapenkonvention inkl. dess protokoll I, protokoll II och reviderade protokoll II och protokoll III (med ändringen från år 2001) samt Ottawakonventionen. Överträdelser av distinktionsprincipen är enligt bl.a. Romstadgan en krigsförbrytelse i både internationella oc

flik

vara sedvanerättsligt förankrad.

Proportionalitetsprincipen är kodifierad i tilläggsprotokoll I och uttrycks också t.ex. i protokoll II och reviderade protokoll II till

nfall anses även vara

krigsförbrytelser enligt Romstadgan.

v principerna.

95

I studien redo-

vis

e i

må

sades att ”en av kardinaltankarna inom krigets folkrätt är att civil-

ter. Principen kommer till uttryck på olika sätt i traktattext beroende på vilken typ av åtskillnad som åsyftas. Principen har sedan länge ansetts

1980 års vapenkonvention. Oproportionerliga a

Försiktighetsprincipen uttrycktes för första gången i IX:e Haagkonventionen och är i dag kodifierad i t.ex. tilläggsprotokoll I (jfr artikel 57–58).

Våra inledande synpunkter på regelområdet

Enligt vår bedömning utgör samtliga regler (1–24) i gruppen tillämpningar av de grundläggande principerna inom den humanitära rätten; distinktionsprincipen, principerna om krav på proportionalitet, försiktighetsåtgärder vid anfall och förbudet mot urskillningslösa anfall. De traktatbestämmelser som ger uttryck för principerna anses generellt ha sedvanerättslig status.

94

Internationella

tribunaler och domstolar har uttalat sig både generellt och specifikt om den sedvanerättsliga statusen a

as omfattande statspraxis till stöd för reglerna.

96

Även i insamlad

svensk praxis finns ett omfattande och uttryckligt stöd för distinktionsprincipens sedvanerättsliga status, ett stöd som sträcker sig över hela den tidsperiod som studien täcker, dvs. över i huvudsak de senaste 30 åren. En stor del av praxis på området gäller distinktionsprincipen som sådan men ger enligt vår uppfattning stöd för samtliga regler i detta delområde.

97

Anfall mot civila och civila objekt har fördömts av Sverig nga sammanhang, internationella så som nationella, och sagts utgöra brott mot sedvanerätten.

98

I ett regeringsbeslut om utred-

ningsdirektiv för utredningen om Polisens och andra gruppers uppgifter och folkrättsliga ställning vid väpnad konflikt, 1996,

visory Opinion on the Legality of the

m att vi inte upprepar dessa omfattande hänvisningar till

31, 47, 69, 88, 100, 110, 120–121, 124, 137–138, 147, 160–161, 170,

20, 147, 160, 177, 180, 182.

94 Se kapitel 5.2.4 om traktaternas inflytande och bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 98. 95 Se t.ex. ICTY, Kupreškić et al. (IT-95-16) och Ad Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 96 Se vad vi skrivit i kapitel 5.4.1. o statspraxis under respektive regel. 97 Bilaga 4, intäkt nr. 30– 172, 177–180, 182–183. 98 Bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 1

dläggande principer om

för itet och dis

g. Den svenska praxis

som vi ansett kunna vara relevant för samtliga regler i området redovisas inte separat under varje regel, utan endast under den

det även viktigt att komma

ihåg att reglerna i denna första huvudgrupp inte avser att reglera s t

Å

flikten ska alltid göra åtskillnad mellan

befolkningen skall skyddas mot krigets direkta verkningar” och att ”denna tanke uttrycks genom den s.k. distinktionsprincipen”.

99

Även proportionalitetsprincipen har ett starkt stöd i svensk praxis. T.ex. påpekade utrikesminister Lennart Bodström, vid ett anförande i FN:s generalförsamlings allmänna debatt redan 1985 att: ”[...] gällande folkrätt rörande väpnade konflikter innehåller vissa allmänna principer, som gör vissa metoder för krigföring olagliga. Här avses bl.a. principen om åtskillnad mellan militära och civila mål, förbudet mot metoder och medel som orsakar onödigt lidande och principen om proportionalitet.”

100

Ett senare exempel

kan hittas i ett uttalande i samma anda av utrikesminister Carl Bildt, 2007, att all ammunition måste användas ”i enlighet med internationell humanitär rätt inklusive grun

siktighetsåtgärder vid attack, kraven på proportional tinktion – det vill säga att endast militära mål får angripas – samt förbudet mot urskillningslösa attacker”.

101

Även principerna om

krav på proportionalitet och försiktighetsåtgärder vid anfall och förbudet mot urskillningslösa anfall har, som kan ses i exemplen ovan, ett starkt stöd i svenska uttalanden.

Visst stöd för reglerna finns i 22 kap. 6 § brottsbalken. Sammanfattningsvis kan konstateras att reglerna 1–24, enligt vår mening, utgör tillämpningar av principer som i sig otvivelaktigt är sedvanerättsliga. Samtliga av dessa regler bedöms ha stöd i traktater Sverige ratificerat, i vart fall i sina huvuddra

första regeln i området. Inledningsvis är

tatusfrågor, utan enbart utgör grund för distinktionsprincipens illämpning (for the purpose of distinction).

tskillnad mellan civila och stridande

Regel 1. Parterna i kon

civila och stridande. Anfall får endast riktas mot stridande. Anfall får inte riktas mot civila. [IVK/IIVK]

99 Bilaga 4, intäkt nr. 124. 100 Bilaga 4, intäkt nr. 31, se även t.ex. intäkt nr. 69, 88. 101 Bilaga 4, intäkt nr. 170. För ytterligare exempel där principens sedvanerättsliga status betonas se hänvisningar till svensk praxis i anslutning till regel 14 nedan.

Rule 1. The parties to the conflict must at all times distinguish

between civilians and combatants. Attacks may only be directed against combatants. Attacks must not be directed against civilians. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: S:t Petersburgsdeklarationens ingress, LKR

ingress, Romstadgan art. 8.2 b i och

soner försatta ur stridbart skick) och regel 6 (civilas

för art. 25, TP I art. 48, 49

102

, och 51.2, TP II art. 13.2, 1980 års

vapenkonventions protokoll II art. 3.2, dess reviderade protokoll II art. 3.7, och protokoll III art. 2.1, San Remo-manualen 39 och 41 §§, Ottawakonventionens 8.2 e i.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 31, 47, 69, ►

103

86,

► 88, ►98, 100, 110, ►113, ►117, 120–121, 124, 137–138, 147, 160–161, 170, 172, 177–180, 182–183, 189, 191. Svensk författning: ► 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

104

och Internationella domstolen

105

. Det

nämns t.ex. att många stater, däribland Sverige

106

, i anföranden

inför Internationella domstolen i det s.k. ”Nuclear Weapons case”

107

, åberopade distinktionsprincipen, samt att domstolen i sitt

avgörande slog fast att principen är en av den internationella sedvanerättens grundläggande principer. Regeln anges vara tillämplig i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Termen ”combatant” syftar i regeln på alla personer som inte har rätt till det skydd från attacker som civila har och är inte avsedd att uppfattas som innefattande en rätt till kombattant- eller krigsfångestatus. Vidare anges att regeln ska läsas tillsammans med regel 47 (per

lust av skydd om de direkt deltar i fientligheterna). På så vis kvalificeras regeln både genom att civila som direkt deltar i fientligheterna förlorar sitt skydd under den tid de deltar och att personer som är försatta ur stridbart skick (hors de combat) inte får anfallas.

102 Artikeln innehåller definition av ”anfall”. 103 ► Symbolen visar på att intäkten även hänvisats till i studien i anslutning till denna regel. 104 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72), Kuprescic (IT-95-16), Martić case (IT-95-11). 105 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 106 Bilaga 4. intäkt nr. 113, 117. 107 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

are med att

vsikten varit att på ett tydligt sätt markera att förbudet avser anfall s s f C s

Regel 2. Våldshandlingar eller hot om våld vars primära syfte är

Vår bedömning: Termen ”combatant” har i denna regel en vidare innebörd än vad den i allmänhet har (jfr t.ex. artikel 43 och 44 i

TP I) vilket sammanhänger med att regeln anges vara tillämplig i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Termen har därför här översatts med ”stridande” och inte ”kombattant”. Lämpligheten av terminologin kan diskuteras

108

men

om denna godtas ser vi inte någon anledning att ifrågasätta regeln i sak.

109

Nämnas kan dock att formuleringen ”directed against”,

vilken återkommer i flera av studiens regler, utsatts för kritik på den grunden att den avviker från formuleringar i tilläggsprotokoll I där uttryck som ”making [...] the object of attack” i stället används.

110

Kritiken har besvarats av en av studiens författ

a

om avsiktligen riktas mot civila och att formuleringen överenstämmer med den som används i Romstadgan i vars ”Elements o

rime” det också klargörs att formuleringen har samma betydelse

om de i tilläggsprotokoll I använda formuleringarna.

111

att sprida skräck hos civilbefolkningen är förbjudna. [IVK/IIVK]

Rule 2. Acts or threats of violence the primary purpose of

which is to spread terror among the civilian population are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 33, TP I art. 51.2, TP II art. 13.2 och

4.2 d

112

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 43, ►84. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

113

I kommentarerna lämnas även vissa exem-

pel på våldshandlingar som i statspraxis och praxis från Jugoslavientribunalen angetts vara förbjudna under denna regel, däribland

108 Se våra resonemang i kapitel 4.6.5 om benämning av civila som direkt deltar i fientligheterna. 109 Sådan kritik har framförts i t.ex. ”The ICRC Customary International Law Study”, Yoram Dinstein i, Israeli Yearbook on Human Rights, 1 (2006). 110 Se”Customary International Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the

International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, (2005), s. 503-524. 111 Se”Customary International Humanitarian Law – A rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie

Henckaerts, British Yearbook of International Law, (2005), s. 527–532. 112 Enligt studien kan det göras gällande att denna artikel stödjer regeln. 113 ICTY, Djukic case (IT-96-20-T), Karadžić / Mladić case, (IT-95-18-I), Galić case (IT-98-29-I).

urs

pp, våldtäkter, utnyttjande eller tortyr av

vinnor och barn, massavrättningar, etc.

k r

killningslös och omfattande granatbeskjutning och regelmässigt bombardemang av städer som syftar till att sprida terror bland civilbefolkningen, övergre k

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda ommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som

edovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 3. Alla medlemmar av de väpnade styrkorna hos en part i

konflikten, med undantag för sjukvårds- och själavårdspersonal, är kombattanter. [IVK]

Rule 3. All members of the armed forces of a party to the

conflict are combatants, except medical and religious personnel. [IAC]

Traktatstöd: LKR art. 3

114

, TP I art. 43.2.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►91. Svensk för-

fattning: 2 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12).

Kommentarer: I studiens kommentarer förklaras att när det gäller

distinktionsprincipens tillämpning (regel 1) kan medlemmar av en stats väpnade styrkor anses vara ”combatants” i både internationella och icke-internationella konflikter. Kombattantstatus (regel 106–108) förekommer dock endast i internationella väpnade konflikter. Den här aktuella regeln anges vara tillämplig endast i internationella väpnade konflikter. I kommentaren diskuteras emellertid såväl frågan vad som gäller beträffande medlemmar i väpnade grupper i icke-internationella väpnade konflikter som frågan om lämplig terminologi (combatants eller fighters). Vidare diskuteras vissa tolkningsfrågor kring medlemmar i, och ickeko

g till några särskilda

ommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som

dovisats i kapitel 5.3.3 samt i vår bedömning i anslutning till gel 6 och i kapitel 4.6.4 och 4.6.5 om direkt deltagandeproblematiken och ”olagliga kombattanter”.

mbattanter i, en parts väpnade styrkor. Bl.a. framhålls att den senare gruppen inte ska förväxlas med sådana civila som medföljer de väpnade styrkorna, och som definitionsmässigt inte är medlemmar i de väpnade styrkorna.

Vår bedömning: Regeln ger inte anlednin k re re

114 Jfr formulering, artikeln talar endast om stridande och icke-stridande.

Regel 4. De väpnade styrkorna hos en part i konflikten består

av alla organiserade väpnade styrkor, grupper och enheter som står under befäl av någon som inför den parten ansvarar för sina underlydandes uppförande. [IVK]

Rule 4. The armed forces of a party to the conflict consist of all

organized armed forces, groups and units which are under a command responsible to that party for the conduct of its subordinates. [IAC]

Traktatstöd: TP I art. 43.1. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►91. Svensk för-

fattning: 2 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12).

Kommentarer: I studiens kommentarer förklaras att regeln när det

gäller distinktionsprincipens tillämpning kan vara tillämplig på en stats väpnade styrkor i icke-internationella konflikter. Regeln motsvarar av artikel 43.1 i tilläggsprotokoll I som bygger på tidigare definitioner i Haagreglerna och den tredje Genèvekonventionen. Den viktigaste skillnaden i förhållande till de tidigare definitionerna är att kravet på särskiljning, som är av betydelse för rätten till kombattant- och krigsfångestatus (regel 106), tagits bort som ett led i definitionen av väpnad styrka som sådan. Regel 4 definierar således inte vem som har rätt till kombattantstatus i sedvanerättslig mening, utan klargör endast vilka personer som ingår i en parts väpnade styrkor. I kommentaren behandlas också frågan om inkorporering av paramilitära eller andra väpnade verkställande organ i s

r som

gäl

tyrkorna, så som polisstyrkor. Problematiken med mänskliga sköldar behandlas särskilt i regel 97.

Vår bedömning: Eftersom reglerna endast gäller frågor rörande mot vem anfall får riktas, och inte statusfrågor, är det först genom att läsa flera av reglerna och dess kommentarer parallellt som det är möjligt att få en korrekt bild av det skydd och de skyldighete

ler. Kritik kan möjligen riktas mot framställningssättet men ger enligt vår uppfattning inte anledning till någon kritik i sak.

115

Regel 4 anger, i motsats till tilläggsprotokoll I artikel 43.1, inte explicit kriteriet att de väpnade styrkorna ska vara underkastade ett internt disciplinärt system. Detta har sin grund i att regel 4 finns

115 Se dock t.ex. ”The ICRC Customary International Law Study”, Yoram Dinstein, Israeli Yearbook on Human Rights, 1 (2006).

å ett

int

8) förverkas denna status. Regeln ikullkastar således på

int

itel 4.4.5 och 4.6.4 om

CRC:s rapport om direkt deltagande i fientligheterna och r

inte är medlemmar av de väpnade

under avsnittet ”Åtskillnad mellan civila och kombattanter” och att det interna disciplinära systemet inte är avgörande för denna distinktion. I studiens kommentarer till regel 4 refereras till reglerna 139 och 152–153 och studien synes mena att kravet p

ernt disciplinärt system kommer till uttryck genom dessa regler.

116

Vi ser inte anledning att göra någon annan bedömning. Regel 4 har inte heller kvalificerats med krav på att de väpnade styrkorna ska iaktta krigets lagar och bruk vid sina operationer, vilket finns i lantkrigsreglementet, artikel 1 och i 1949 års III:e Genèvekonvention, artikel 4. Frågan diskuteras i studiens kommentarer med förklaringen att rätten till krigsfångestatus inte förloras vid brott mot folkrätten endast vid brist i särskiljning (regel 106), spioneri (regel 107) och ställning som legosoldat (regel 10

et sätt kraven i tilläggsprotokoll I eller III:e Genèvekonventionen.

Se även våra kommentarer i kapitel 4.6.3 beträffande den särskilda problematiken med privata militära företag, samt vår bedömning i anslutning till regel 6 och i kap

I

apportens definitionen av väpnad styrka.

117

Regel 5. Personer som

styrkorna är civila. Civilbefolkningen omfattar alla civila personer. [IVK/IIVK]

Rule 5. Civilians are persons who are not members of the

armed forces. The civilian population comprises all persons who are civilians. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 4 A 6 , TP I art. 50, TP II art. 1 . Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►86. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att regeln i förhållande

till en stats väpnade styrkor (state armed forces), är tillämplig även i icke-internationella väpnade konflikter, men att statspraxis är

118

119

116 I kontakt med Jean-Marie Henckaerts vid ICRC har vi fått veta att kravet på ett disciplinärt system och på att iaktta krigets lagar hade tagits med i tidigare förslag till formulering av regeln. Detta togs dock bort efter påtryckningar från vissa stater och regeln handlar därmed enbart om vem som får anfallas. 117 ”Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL”,ICRC, Genève, 2009, s. 31–36. 118 Artikeln innehåller beskrivning av undantaget till regeln – levée en masse. 119 Enligt studien kan argumenteras för att artikeln stödjer regeln.

till en väpnad styrka, då de som

del

nerättslig

bu

i sina militärmanualer.

120

Se även vår bedömning i anslutning till regel 6 beträffande f otydlig när det gäller i vad mån medlemmar i väpnade oppositionsgrupper är att betrakta som civila (som förlorar sitt skydd vid direkt deltagande i fientligheterna) eller som medlemmar i väpnade styrkor (som får anfallas oavsett om de direkt deltar i fientligheterna). Ett undantag till regeln är vid s.k. ”levée en masse”, dvs. när befolkningen i ett ännu ej ockuperat område spontant tar till vapen till motstånd mot en invaderande makt utan att ha haft tid att organisera sig

tar betraktas som kombattanter om de bär sina vapen öppet och respekterar krigets lagar.

Vår bedömning: Det bör noteras att frågan om vad som gäller vid tvekan om en person är civil behandlas i studien i kommentarerna till regel 6. Frågan beskrivs där som svår och den slutsats som dras är att vid tveksamhet så måste en noggrann avvägning göras utifrån omständigheterna i det specifika fallet. Studien ger med andra ord inte stöd för att regeln i artikel 50.1 i tilläggsprotokoll I, som anger att vid tveksamhet ska en person antas vara civil, skulle ha nått sedvanerättslig status. Det är med hänsyn till detta angeläget att påpeka att regeln gäller för Sverige som part i tilläggsprotokollet även i den utsträckning som sedva

ndenhet inte föreligger. I studien hänvisas till att vissa stater, däribland Sverige, tagit in regeln

rågan om ”direkt deltagande”.

Regel 6. Civila är skyddade från anfall förutom om, och under

den tid som, de direkt deltar i fientligheterna. [IVK/IIVK]

Rule 6. Civilians are protected against attack, unless and for

such time as they take a direct part in hostilities. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 51.3, TP II art. 13.3, Romstadgan art. 8.2 b i

och 8.2 e i.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►85–86, 188, 191–192. Kommentarer: I studiens kommentarer konstateras att formule-

ringen ”direkt deltar” återfinns i flera olika traktater, men att en närmare definition saknas i gällande traktater. Inte heller genom statspraxis har någon entydig definition etablerats. Studien hänvisar även till de då pågående internationella expertmötena som

120 Bilaga 4, intäkt nr. 86.

ggande frågan om mänskliga sköldar behandlas särskilt i

reg

an lämnas till stor del obesvarad och öppen för fortsatt

tol genomfördes under ledning av ICRC.

121

Avslutningsvis diskuteras

frågan om vad som gäller vid situationer där tvekan förekommer om en person är civil eller inte (se vår bedömning under regel 5). Den närli

el 97.

Vår bedömning: Problematiken med civila som direkt deltar i fientligheterna har fått stor uppmärksamhet under de senaste åren.

Inte minst p.g.a. att nutida väpnade konflikter blivit alltmer komplexa och ofta avlägsnar sig från det klassiska mellanstatliga mönstret, samt allt oftare inkluderar icke-statliga aktörer. Detta innebär att civila i dag deltar allt närmare de faktiska fientligheterna samtidigt som även distinktionen mellan civila och militära funktioner och uppgifter har blivit allt mer osäker. Regel 6 förklarar att civila är skyddade från anfall så länge de inte direkt deltar i fientligheterna.

122

Studien bidrar emellertid inte till att klargöra hur

formuleringen ”direkt deltar” bör förstås konkret i praktisk tillämpning. Fråg

kning. Under våren 2009 presenterade ICRC en slutrapport från de internationella expertmötena som genomfördes under ledning av ICRC mellan 2003 och 2009 i vilken det redovisas olika aspekter på problematiken i syfte att ge vägledning för hur traktatregleringen i frågan om civilas direkta deltagande i fientligheter bör förstås och tillämpas.

123

Enligt rapporten ska tre kumulativa kriterier föreligga

för att ett handlande ska kunna kvalificeras som direkt deltagande: (1) det måste vara antagligt att handlingen kommer att negativt påverka de militära operationerna eller den militära förmågan för en part i konflikten, eller, alternativt, kommer att orsaka dödsfall eller skada på personer eller objekt som är skyddade mot anfall (skadetröskel), (2) det måste finnas ett direkt orsakssamband mellan

121 ICRC har, tillsammans med TCM Asser Institute, sedan 2003 anordnat en serie expertmöten om direkt deltagande i väpnade konflikter. Tre delrapporter om detta har utgivits och en slutrapport kom under våren 2009. Slutrapporten återfinns på ICRC:s hemsida (www.icrc.org) och heter ”Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL”, ICRC, Genève, 2009. Se kapitel 4.4.5. 122 Kritik beträffande att regeln (och regel 10 på samma grunder) kan medföra orimliga tolkningar har framförts av i ”Customary International Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, (2005), s. 503–524. Kritiken har bemötts i ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32 med innebörden att de tolkningar Aldrich antyder inte var avsedda. 123"Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL”, ICRC, Genève, 2009.

att direkt orsaka skada som motsvarar skade-

trö

ch vår bedömning i

anslutning till regel 97 om mänskliga sköldar, samt våra kommentarer i kapitel 4.6.4 om ICRC:s rapport om direkt deltagande

Å

handlingen och den antagliga skadan av själva handlingen eller av en koordinerad militär operation i vilken handlingen ingår som en integrerad del (direkt orsakande), och (3) handlingen måste vara särskilt avsedd för

skeln till stöd för en part i konflikten och förfång för en annan (belligerent nexus). Se vidare kapitel 4.4.6 om ICRC:s rapport om direkt deltagande.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 5 angående vad som gäller vid tvekan om en person är civil o

och kapitel 4.6.5 om ”olagliga kombattanter”.

tskillnad mellan civila objekt

124

och militära mål

Regel 7. Parterna i konflikten ska alltid göra åtskillnad mellan

civila objekt och militära mål. Anfall får endast riktas mot militära mål. Anfall får inte riktas mot civila objekt. [IVK/IIVK]

Rule 7. The parties to the conflict must at all times distinguish

between civilian objects and military objectives. Attacks may only be directed against military objectives. Attacks must not be directed against civilian objects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 48 och 52.1–2, 1980 års vapenkonventions

b ii och

örbjuder anfall som riktats mot civila objekt och således

inte gäller frågan om oavsiktlig skada på civila objekt vid anfall som protokoll III art. 2.1 samt reviderade protokoll II art. 3.7, kulturkonventionens protokoll II art. 6 a, Romstadgan art. 8.2 8.2 e xii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 28, 30, ►87, ►98,

► 113, ►117. Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

125

och Internationella domstolen

126

. Vidare nämns att flera stater påpekat att artikel 52.2 i tilläggsprotokoll I endast f

124 ”Civilian objects” omfattar i studiens regler alla möjliga objekt, så som både den naturliga miljön (reglerna 43-45), sjukvårdsenheter, sjukvårdstransportmedel (reglerna 28–29), kulturella bygnader m.m. (regel 38). Den svenska översättningen av ”object” är menad att omfatta alla dessa typer av objekt som anges i kapitel 5.4.2. 125 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16). 126 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

rik

vid tvekan om målets karaktär och

kapitel 4.6.2 beträffande svårigheter som föranleds av luftkrigf

tats mot militära mål. Regeln har formulerats med beaktande av detta.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3 samt i vår bedömning i anslutning till regel 10 angående vad som gäller i

öring och koalitionskrigföring.

Regel 8. När det gäller objekt, omfattar militära mål endast

sådana objekt som på grund av art, läge, ändamål eller användning effektivt bidrar till de militära operationernas genomförande och vars delvisa eller totala förstöring, beslagtagande eller neutralisering under de vid tidpunkten gällande förhållandena medför en avgjord militär fördel. [IVK/IIVK]

Rule 8. In so far as objects are concerned, military objectives

are limited to those objects which by their nature, location, purpose or use make an effective contribution to military action and whose partial or total destruction, capture or neutralization, in the circumstances ruling at the time, offers a definite military advantage. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 52.2, 1980 års vapenkonventions protokoll II

t. 1.3,

situationer gäller dock principerna om propor-

tio

karaktär och i

apitel 4.6.2 beträffande problematiken vad gäller svårigheter som föranleds av luftkrigföring och koalitionskrigföring. art. 2.4, reviderade protokoll II art. 2.6 samt protokoll III ar kulturkonventionens protokoll II art. 1 f.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 28, 30, ►78–79. Kommentarer: I studiens kommentarer lämnas exempel på militära

mål, t.ex. byggnader där motståndarens kombattanter, deras material eller vapen, finns. Vidare påpekas att det finns stöd i praxis för att civil närvaro vid eller i närheten av militära mål inte gör dessa immuna mot anfall. Det kan gälla t.ex. civila som arbetar på en vapenfabrik. I dessa

nalitet och försiktighet (reglerna 14–21) samt om mänskliga sköldar (regel 97).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3 samt i vår bedömning i anslutning till regel 10 angående vad som gäller vid tvekan om målets k

ila objekt är alla objekt som inte är militära mål.

Regel 9. Civ

[IVK/IIVK]

Rule 9. Civilian objects are all objects that are not military

objectives. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 52.1, 1980 års vapenkonventions protokoll II

art. 2.5 samt reviderade protokoll II art. 2.7 och protokoll III

ligt en fullständig analys har blivit definierade som

mi

oblematiken vad gäller svårigheter som

ranleds av luftkrigföring.

om om,

art. 1.4.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 28, 30, ►76, ►80. Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att regeln måste

läsas tillsammans med definitionen av militära mål i regel 8. Endast objekt som är militära mål får anfallas, övriga objekt är skyddade från anfall. Vidare lämnas exempel på objekt som enligt statspraxis prima facie är att anse som civila objekt, t.ex. städer, byar, byggnader, skolor, civila transportmedel, sjukhus, historiska monument, platser för religionsutövande, den naturliga miljön, etc., förutsatt att de inte en

litära mål.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3,och i vår bedömning i anslutning till regel 10 angående vad som gäller vid tvekan om målets karaktär och i kapitel 4.6.2 beträffande pr fö

Regel 10. Civila objekt är skyddade från anfall, förut

och under den tid som, de är militära mål. [IVK/IIVK]

Rule 10. Civilian objects are protected against attack, unless

and for such time as they are military objectives. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK II art. 22, 23, 34 och 35, GK IV art. 18, 19,

kulturkonventionen art. 4 samt dess tilläggsprotokoll II art. 15, TP I art. 48, 49

127

och 52, Romstadgan art. 8.2 b ii, v och ix, 8.2 e iv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 28, 30, ►76, 98. Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras vad som gäller

vid tvekan om objekt utgör ett militärt mål. Enligt studien måste en noggrann avvägning göras utifrån de specifika förutsättningarna

127Artikeln innehåller definition av ”attack”.

m är praktiskt möjligt för

att

righeter som föranleds av luftkrigföring och

koalitionskrigföring.

Urskillningslösa anfall

som gäller för varje situation. Studien hänvisar även till regel 16 om att varje part i konflikten ska göra allt so

kontrollera att målen är militära mål.

Vår bedömning: Tilläggsprotokoll I, artikel 52.3, innehåller en in dubio regel (regel som anger vad som gäller i tvivelsmål) som anger att vid tvekan om objekt som normalt används för civila ändamål kan bli utnyttjade för militär verksamhet så ska det förutsättas att så inte blir fallet. Traktatregleringen gäller för Sverige såsom part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger. Se även kapitel 4.6.2 beträffande problematiken vad gäller svå

Regel 11. Urskillningslösa anfall är förbjudna. [IVK/IIVK] Rule 11. Indiscriminate attacks are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 51.4, 1980 års vapenkonventions protokoll II

mmentarer hänvisas bl.a. till praxis

frå

da utöver de allmänna synpunkter som

dovisats i kapitel 5.3.3. art. 3.3, och reviderade protokoll II art. 3.8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►14, 20, 24, 27, ►82,

► 83, 154, 170, 172. Svensk författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens ko

n Jugoslavientribunalen.

128

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår si re

Regel 12. Urskillningslösa anfall är sådana

a) som inte riktas mot ett bestämt militärt mål,

b) som genomförs med stridsmetod eller stridsmedel som inte

kan riktas mot ett bestämt militärt mål, eller

c) som genomförs med en stridsmetod eller stridsmedel vars

verkningar inte kan begränsas på det sätt som krävs enligt internationell humanitär rätt, och som därför, i vart och ett av dessa fall, är av den arten att de utan urskillning träffar militära mål och civila eller civila objekt. [IVK/IIVK]

128 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72).

Rule 12. Indiscriminate attacks are those:

(a) which are not directed at a specific military objective; (b) which employ a method or means of combat which cannot

be directed at a specific military objective; or

(c) which employ a method or means of combat the effects of

which cannot be limited as required by international humanitarian law; and consequently, in each such case, are of a nature to strike military objectives and civilians or civilian objects without distinction. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 51.4, 1980 års vapenkonventions protokoll II

art. 3.3 samt dess reviderade protokoll II art. 3.8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 24, 27, 82, ►83.

Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

129

och Internationella domstolen

130

. Föreskrifterna under a) och b) sägs utgöra en tillämpning av reglerna 1 och 7 om förbud mot att anfalla civila och civila objekt.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 13. Oavsett vilken metod eller vilket medel som används

är sådana anfall genom bombardemang förbjudna, som såsom ett enda militärt mål behandlar ett antal skarpt avgränsade och tydliga militära mål som är belägna i en större eller mindre stad, i en by eller i ett annat område där det finns en liknande koncentration av civila eller civila objekt. [IVK/IIVK]

Rule 13. Attacks by bombardment by any method or means

which treats as a single military objective a number of clearly separated and distinct military objectives located in a city, town, village or other area containing a similar concentration of civilians or civilian objects are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 51.5 a, 1980 års vapenkonventions reviderade

protokoll II art. 3.9.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 24, ►82.

129 ICTY, Martić case (IT-95-11). 130 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Proportionalitet vid anfall

Regel 14. Det är förbjudet att inleda anfall som kan förväntas

medföra oavsiktliga förluster av civila liv, skador på civila, skador på civila objekt eller en kombination därav, som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade konkreta och direkta militära fördelen. [IVK/IIVK]

Rule 14. Launching an attack which may be expected to cause

incidental loss of civilian life, injury to civilians, damage to civilian objects, or a combination thereof, which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated, is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 51.5 b, 57.2 a iii

131

, 1980 års vapenkonven-

tions protokoll II art. 3.3 och reviderade protokoll II art. 3.8c, Romstadgan art. 8.2 b iv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 28, 30–31, 69, 82, 88

► 98, 110, ►112, ►116, 149, 156, 161, 170, 178, 183, 191. Svensk författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

132

och Internationella domstolen

133

. Vidare

diskuteras tolkningen av begreppet ”military advantage”.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3 och våra kommentarer beträffande dess tillämpning under luftkrigföring och koalitionskrigföring i kapi- tel 4.6.2.

131 Artikeln avser vilka försiktighetsåtgärder som ska vidtas vid anfall. 132 ICTY, Kuprescic (IT-95-16), Martić case (IT-95-11). 133 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

Försiktighetsåtgärder vid anfall

Regel 15. Vid genomförandet av militära operationer ska

ständig försiktighet iakttas för att skydda civilbefolkningen, civila och civila objekt. Alla praktiskt möjliga försiktighetsåtgärder ska vidtas i syfte att undvika och i varje fall minimera oavsiktliga förluster av civila liv, skador på civila och civila objekt. [IVK/IIVK]

Rule 15. In the conduct of military operations, constant care

must be taken to spare the civilian population, civilians and civilian objects. All feasible precautions must be taken to avoid, and in any event to minimize, incidental loss of civilian life, injury to civilians and damage to civilian objects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: HK IX art. 2.3, TP I art. 57.1, 57.2 a ii, TP II

art. 13.1

134

, 1980 års vapenkonventions reviderade protokoll II

art. 3.10, kulturkonventionens protokoll II art. 7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 70, ►71, 102, 157,

170. Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

135

Vidare anges att regeln konkretiseras

genom de försiktighetsåtgärder som krävs enligt regel 16–21. Den statspraxis som samlats in i anslutning till de reglerna sägs därför också vara relevant i förhållande till denna regel. Tolkningsfrågor kring vad som är ”all feasible precautions” och vilken information som krävs för att besluta om anfall diskuteras.

Vår bedömning: I den svenska praxis som vi samlat in finns en intäkt

136

som skulle kunna uppfattas som negativ opinio juris

beträffande försiktighetsprincipens sedvanerättsliga status. Detta motsägs dock både av samma publikation och av senare praxis.

137

Att försiktighetsprincipen som sådan i dag har sedvanerättslig status är enligt vår uppfattning ställt utom tvivel.

Det bör emellertid påpekas att det finns traktatbestämmelser som innehåller mer än själva regeln ger uttryck för. I tilläggsprotokoll I, artiklarna 57 och 58, föreskrivs således om fler och mer detaljerade försiktighetsåtgärder än i regeln. Traktatregleringarna

134 Artikeln nämns i ICRC-studien då den anses svår att uppfylla om inte regel 15 följs. 135 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16). 136 Bilaga 4, intäkt nr. 70. 137 Bilaga 4, intäkt nr. 170.

på området gäller för Sverige så som part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även kapitel 4.6.2 om problematiken vid luftkrigföring och koalitionskrigföring.

Regel 16. Varje part i konflikten ska göra allt som är praktiskt

möjligt för att säkerställa att mål som anfalls är militära mål. [IVK/IIVK]

Rule 16. Each party to the conflict must do everything feasible

to verify that targets are military objectives. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 57.2 a i, kulturkonventionens protokoll II

art. 7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►68, 70, 170. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

138

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3. och i kapitel 4.6.2 om problematiken vid luftkrigföring och koalitionskrigföring.

Regel 17. Varje part i konflikten ska vidta alla praktiskt möjliga

försiktighetsåtgärder vid valet av stridsmedel och stridsmetoder i syfte ett undvika, och i varje fall minimera, oavsiktliga förluster av civila liv, skador på civila och civila objekt. [IVK/IIVK]

Rule 17. Each party to the conflict must take all feasible

precautions in the choice of means and methods of warfare with a view to avoiding, and in any event to minimizing, incidental loss of civilian life, injury to civilians and damage to civilian objects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 57.2 a ii, kulturkonventionens protokoll II

art. 7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►68, 70, 170. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

139

Vidare anges att regeln måste tolkas fri-

138 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16).

stående från proportionalitetsprincipen i regel 14. Som exempel på vad som krävs enligt regeln anges överväganden om tidpunkten för anfall, undvikande av strid i bebodda områden, val av stridsmetoder som står i proportion till målet, användning av precisionsvapen och val av mål för anfall.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 18. Varje part i konflikten ska göra allt som är praktiskt

möjligt för att bedöma om anfallet kan förväntas medföra oavsiktliga förluster av civila liv, skador på civila, skador på civila objekt eller en kombination därav, som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade konkreta och direkta militära fördelen med anfallet. [IVK/IIVK]

Rule 18. Each party to the conflict must do everything feasible

to assess whether the attack may be expected to cause incidental loss of civilian life, injury to civilians, damage to civilian objects, or a combination thereof, which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 57.2 a iii, kulturkonventionens protokoll II

art. 7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►68, 70, 170. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

140

Vår bedömning: Tilläggsprotokoll I, artikel 57.2 a iii, ställer mer långtgående krav på försiktighet än vad regeln uttrycker. Enligt denna ska de som planerar eller beslutar om ett anfall inte endast ”bedöma” om ett anfall förväntas medföra oavsiktliga förluster, utan i sådana fall även avstå från att besluta om att inleda anfall.

Traktatregleringarna på området gäller för Sverige så som part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

139 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16). 140 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16).

Regel 19. Varje part i konflikten ska göra allt som är praktiskt

möjligt för att ställa in eller avbryta ett anfall om det framgår att anfallet inte är riktat mot ett militärt mål eller att anfallet kan förväntas medföra oavsiktliga förluster av civila liv, skador på civila, skador på civila objekt eller en kombination därav, som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade konkreta och direkta militära fördelen med anfallet. [IVK/IIVK]

Rule 19. Each party to the conflict must do everything feasible

to cancel or suspend an attack if it becomes apparent that the target is not a military objective or that the attack may be expected to cause incidental loss of civilian life, injury to civilians, damage to civilian objects, or a combination thereof, which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 57.2 b, kulturkonventionens protokoll II

art. 7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►67, 70, 170. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

141

Vår bedömning: Tilläggsprotokoll I, artikel 57.2 b, ställer mer långtgående krav på försiktighet än vad den sedvanerättsliga regeln uttrycker. Enligt denna ska ett anfall inställas eller avbrytas om det framgår att målet inte är militärt eller att anfallet kan förväntas medföra oavsiktliga förluster av människoliv bland civilbefolkningen, skador på civilpersoner och civila objekt eller en kombination därav, som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade, konkreta och direkta militära fördelen. Traktatbestämmelsen är således inte begränsad till att ”göra allt som är praktiskt möjligt”. De traktatbaserade förpliktelserna på området gäller för

Sverige såsom part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

141 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16).

Regel 20. Varje part i konflikten ska, om det inte är omöjligt

med hänsyn till omständigheterna, ge effektiv förhandsvarning då det är fråga om anfall som kan drabba civilbefolkningen. [IVK/IIVK]

Rule 20. Each party to the conflict must give effective advance

warning of attacks which may affect the civilian population, unless circumstances do not permit. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 26, TP I art. 57.2 c, 1980 års vapenkonven-

tions reviderade protokoll II art. 3.11.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►67, 70, 170. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

142

Vidare sägs att undantaget från kravet på

förhandsvarning omfattar bl.a. fall när överraskningsmoment är nödvändigt för framgång med en operation, eller för de egna eller allierade styrkornas säkerhet.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 21. När det är möjligt att välja mellan flera militära mål

för att uppnå likvärdig militär fördel, ska det mål på vilket ett anfall kan förväntas orsaka den minsta faran för civila och civila objekt väljas. [IVK/troligen IIVK]

Rule 21. When a choice is possible between several military

objectives for obtaining a similar military advantage, the objective to be selected must be that the attack on which may be expected to cause the least danger to civilian lives and to civilian objects. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd: TP

I art. 57.3, kulturkonventionens protokoll II

art. 6.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►67, 70, 170. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

143

142 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16). 143 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Försiktighetsåtgärder mot effekterna av anfall

Regel 22. Parterna i konflikten ska vidta alla praktiskt möjliga

försiktighetsåtgärder i syfte att skydda den civilbefolkning och de civila objekt som står under deras kontroll mot effekterna av anfall. [IVK/IIVK]

Rule 22. The parties to the conflict must take all feasible pre-

cautions to protect the civilian population and civilian objects under their control against the effects of attacks. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 58 c, TP II art. 13.1, kulturkonventionens

protokoll II art. 8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►65, 70. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

144

Vidare påpekas att regeln ska läsas

tillsammans med de mer specifika förpliktelserna som återfinns i reglerna 23–24 för fullständig förståelse av regeln. Som exempel på försiktighetsåtgärder, utöver de som preciserats i reglerna 23 och 24 nämns, bl.a. att bygga skyddsrum, att sprida information, att ge varningar, att flytta civila till säkra platser, att omdirigera trafik och att vakta civila objekt. Den som anfaller är dock inte, på grund av denna regel, förhindrad att genomföra anfall även om försvararen inte lever upp till kraven på försiktighetsåtgärder. Anfallaren är däremot alltjämt bunden av kraven på egna försiktighetsåtgärder (regel 15). Slutligen diskuterar studien hur ”all feasible precautions” bör tolkas.

Vår bedömning: Regeln avser försiktighetsåtgärder mot ”the effects of attacks” medan artikel 58 c i tilläggsprotokoll I, som regel 22 till stor del grundas på, avser försiktighetsåtgärder mot ”the dangers resulting from military operations”. Den sedvanerättsliga regeln är därmed mer begränsad än artikel 58 c i tilläggs-

144 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16).

protokoll I.

145

Traktatregleringarna på området gäller för Sverige

såsom part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Regel 23. Varje part i konflikten ska, i den utsträckning det är

praktiskt möjligt, undvika att förlägga militära mål inom eller i närheten av tätbefolkade områden. [IVK/troligen IIVK]

Rule 23. Each party to the conflict must, to the extent feasible,

avoid locating military objectives within or near densely populated areas. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 58 b, TP II art. 13.1, kulturkonventionens

protokoll II art. 8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►65, 70. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

146

Vidare anges att reglerna 23 och 24 utgör

tillämpningar av distinktionsprincipen i regel 1 och 7 samt är besläktade med regel 97 om mänskliga sköldar. Vidare diskuteras tolkningen av uttrycket ”to the extent feasible”. Regeln hindrar inte att anläggningar som har både civila och militära användningsområden, t.ex. flygplatser och järnvägsstationer, placeras i tätbefolkade områden.

Vår bedömning: I tilläggsprotokoll I artikel 58 anges att parterna i konflikten ”to the extent maximum feasible” ska undvika att förlägga militära mål till platser belägna inom eller i närheten av tätbefolkade områden, medan studiens regel 23 endast anger att detta ska göras ”to the extent feasible”.

147

Traktatregleringen gäller

för Sverige såsom part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

145 Exempelvis angavs, vid ett av ICRC anordnat expertmöte om direkt deltagande i fientligheterna, att termen ”attacks” endast utgör en aspekt av ”military operations”. Third Expert Meeting on the Notion of Direct Participation in Hostilities, Summary Report, ICRC (2005), s. 18. 146 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16). 147 I den svenska SÖ-översättningen av artikel 58 i TP I har det skarpare kravet fallit bort och endast översatts med ”i möjligaste mån”.

Regel 24. Varje part i konflikten ska, i den utsträckning det är

praktiskt möjligt, förflytta civila och civila objekt som står under dess kontroll från närheten av militära mål. [IVK/troligen IIVK]

Rule 24. Each party to the conflict must, to the extent feasible,

remove civilian persons and objects under its control from the vicinity of military objectives. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 58 a, TP II art. 13.1, kulturkonventionens

protokoll II art. 8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►66, 70. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

148

Regeln sägs utgöra en tillämpning av

reglerna om distinktion (reglerna 1 och 7), samt vara relaterad till regel 97 om mänskliga sköldar. Vidare nämns att regelns tillämpning blir särskilt viktig i de fall regel 23 (om att undvika att förlägga militära mål till tätbefolkade områden) inte kunnat tillämpas. Regeln har samband med regel 129 (om förbud mot att deportera eller tvångsförflytta civila om det inte krävs på grund av de civilas säkerhet) genom att den anger att förflyttning ska ske i ”möjligaste mån”. Regeln omfattar även sårade, sjuka, skeppsbrutna och krigsfångar vilket sägs stå i samklang med regel 109-111 och regel 121.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3, och vad som anförts i anslutning till regel 23 angående formuleringen av tilläggsprotokoll I, artikel 58.

5.4.2 Särskilt skyddade personer och objekt

Bakgrund

Studien samlar sammanlagt 21 regler (regel 25–45) under den andra huvudgruppen om särskilt skyddade personer och objekt. Reglerna är uppdelade under åtta underrubriker: Sjukvårds- och själavårdspersonal och objekt, Humanitär hjälppersonal och objekt, Journalister, Skyddsvärda zoner, Kulturegendom, Anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter och Den naturliga miljön.

148 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16).

Tanken om ett särskilt skydd för vissa personer och objekt går långt tillbaka i den humanitära rättens historia och redan den första Genèvekonventionen från 1864 reglerade detta. I dag har ett antal personkategorier och objekt ett särskilt skydd, bl.a. sårade och sjuka kombattanter, skeppsbrutna, krigsfångar, sjukvårds- och själavårdspersonal, humanitär hjälppersonal, personal involverad i fredsinsatser, journalister och dessa gruppers byggnader och material. Andra objekt såsom kulturegendom och den naturliga miljön har också ett särskilt skydd.

Skyddsbestämmelser finns bl.a. i samtliga Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll samt i lantkrigsreglementet, kulturkonventionen, 1980 års vapenkonvention och San Remo-manualen. Somliga överträdelser av dessa skyddsbestämmelser anses vara krigsförbrytelser i internationella och/eller icke-internationella konflikter enligt Romstadgan.

Våra inledande synpunkter på regelområdet

Nästan alla regler i denna grupp omfattas av överenskommelser som Sverige ratificerat, däribland Genèvekonventionerna, tilläggsprotokoll I, lantkrigsreglementet och Romstadgan, vilka samtliga till stora delar även anses reflektera gällande sedvanerätt.

149

Några

av reglerna har ansetts ha sedvanerättslig status i Jugoslavientribunalens praxis

150

I studien lämnas omfattande hänvisningar till

statspraxis.

151

Även svensk statspraxis ger ett omfattande och

uttryckligt stöd för många av reglerna, ett stöd som sträcker sig över hela den tidsperiod som studien behandlar, dvs. över i huvudsak de senaste 30 åren. 1984 års kommitté uttalade i SOU 1984:56 att motsvarigheter i traktater till flera av dessa regler i vart fall i sina huvuddrag utgör sedvanerätt. Dessa uttalanden publicerades sedan åter av regeringen i ”International Humanitarian Law in Armed Conflict with reference to the Swedish Total Defence System”.

152

En stor del av de svenska uttalanden vi hittat inom detta område gäller det skydd som humanitär hjälppersonal har enligt internationell rätt, ofta i form av fördömanden av handlande där sådan

149 Se kapitel 5.2.4 i avsnittet om traktaternas inflytande och bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 34, 43, 98–100, 102, 131, 162–166. 150 ICTY, Tadić et al. (IT-94-1). 151 Se vad vi skrivit i kapitel 5.4.1 om att vi inte upprepar dessa omfattande hänvisningar till statspraxis under respektive r egel. 152 Bilaga 4, intäkt nr. 98–100.

personals säkerhet riskerats.

153

Problem på det området är ofta

aktuella i dagens konflikter och frågan har därmed blivit angelägen för Sverige. Som exempel kan här nämnas vad den svenske representanten Per Örnéus sade, inför FN:s Generalförsamling den 16 januari 2009:

Sweden condemns the Israeli attack on the UNRWA headquarter building in Gaza yesterday. It is unacceptable that UNRWA, the major UN actor in Gaza at the moment, is attacked. International humanitarian law clearly states that humanitarian and medical personnel must be protected at all times. As a result of the attack, UNRWA’s ability to operate, including distributing well-needed food, medicines and fuel, has been severely affected. Sweden strongly emphasizes that all civilians as well as wounded and sick, medical personnel and medical buildings must be protected in accordance with international humanitarian law. Sweden urges all parties to the conflict to comply with international humanitarian law.

154

Vissa formuleringar i några av reglerna i detta delområde kan vid en första anblick ge intryck av att reglerna är mer kontroversiella än de är. Detta gäller främst reglerna 42–45, vilka även delvis har svagt traktatstöd. Viss motstridig praxis har också hittats beträffande några av dessa regler. Vi återkommer till frågan under var och en av dessa regler.

Visst stöd för reglerna finns i 22 kap. 6 § brottsbalken. Enligt vår bedömning utgör reglerna inom detta delområde delvis tillämpningar av den sedvanerättsliga princip som ligger till grund för föregående delområde – Distinktionsprincipen. Det traktatstöd, respektive det svenska underlag som vi ansett relevant i förhållande till enskilda regler redovisas nedan under respektive regel.

153 Bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 108, 136-137, 149, 171, 173–176, 185, 187–191, 193. 154 Bilaga 4, intäkt nr. 192.

Personal och föremål inom sjukvård och själavård

Regel 25. Sjukvårdspersonal som avdelats uteslutande för sjuk-

vårdsuppgifter ska under alla förhållanden respekteras och skyddas. De förlorar sitt skydd om de vid sidan av sin humanitära uppgift utför handlingar som är skadliga för fienden. [IVK/IIVK]

Rule 25. Medical personnel exclusively assigned to medical

duties must be respected and protected in all circumstances. They lose their protection if they commit, outside their humanitarian function, acts harmful to the enemy. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 24

155

, 25 och 26, GK II

art. 36, GK IV art. 20, TP II art. 9, TP I art. 15, RS art. 8.2 b xxiv, 8.2 e ii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 192. Svensk för-

fattning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras den avgränsning

av sjukvårdspersonal som görs i tilläggsprotokoll I artikel 8 (c), kraven på respekt och skydd för sådan personal, när sådan personal kan förlora sitt skydd samt situationen när sådan personal är utrustad med lätt personlig beväpning.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 26. Det är förbjudet att straffa en person för att ha utfört

sjukvårdsuppgifter som är förenliga med medicinska etiska principer eller att tvinga en person med uppgifter inom sjukvården att utföra handlingar som strider mot medicinska etiska principer. [IVK/IIVK]

Rule 26. Punishing a person for performing medical duties

compatible with medical ethics or compelling a person engaged in medical activities to perform acts contrary to medical ethics is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 16, TP II art. 10.1–2.

155 Det traktatstöd som nämns överensstämmer inte helt med regelns formulering. Motsvarande traktatbestämmelser, i Genèvekonventionerna, använder formuleringar som antyder att personalen uteslutande ”används” för sjukvårdsuppgifter, medan regeln använder uteslutande ”utsetts” för sådana uppgifter.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att överträdelser av

regeln även kan anses utgöra överträdelser av regel 25 och reglerna 110–111 (om sårade och sjuka). Regeln sägs också kunna ses som en naturlig följd av det grundläggande förbudet mot stympning, medicinska eller vetenskapliga experiment och andra medicinska åtgärder som inte är förenliga med allmänt erkända medicinska normer. Vidare nämns att regeln inte omfattar lagstiftning om skyldighet för sjukvårdspersonal att lämna information om dem de vårdar, t.ex. angående skador och smittsamma sjukdomar.

Vår bedömning: Artikel 16 i tilläggsprotokoll I kan uppfattas innebära ett längre gående förbud än vad som uttrycks genom regeln då den talar om att det ”under no circumstances” är tillåtet att straffa någon som utfört sjukvårdsuppgifter. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i tilläggsprotokoll

I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Regel 27. Själavårdspersonal som avdelats uteslutande för själa-

vårdsverksamhet ska under alla förhållanden respekteras och skyddas. De förlorar sitt skydd om de vid sidan av sin humanitära uppgift utför handlingar som är skadliga för fienden. [IVK/IIVK]

Rule 27. Religious personnel exclusively assigned to religious

duties must be respected and protected in all circumstances. They lose their protection if they commit, outside their humanitarian function, acts harmful to the enemy. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 24, GK II art. 36, TP I art. 8 d, 15,TP II

art. 9, Romstadgan art. 8.2 b xxiv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 98. Svensk författning:

22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras den avgränsning

av själavårdspersonal som görs i tilläggsprotokoll I art. 8 (d), kraven på respekt och skydd för sådan personal, när sådan personal kan förlora sitt skydd samt situationen när sådan personal är utrustad med lätt personlig beväpning.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 28. Sjukvårdsenheter som avdelats uteslutande för sjuk-

vårdsändamål ska under alla förhållanden respekteras och skyddas. De förlorar sitt skydd om de vid sidan av sin humanitära uppgift används för handlingar som är skadliga för fienden. [IVK/IIVK]

Rule 28. Medical units exclusively assigned to medical purposes

must be respected and protected in all circumstances. They lose their protection if they are being used, outside their humanitarian function, to commit acts harmful to the enemy. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 27, GK I-IV art. 3, GK I art. 19, 21 och

22

156

, GK IV art. 18 och 19

157

, TP I art. 12 och 13, TP II art. 11,

Romstadgan art. 8.2 b ix, 8.2 e ii och 8.2 e iv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 192. Svensk

författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras den avgränsning

av sjukvårdsenheter som görs i tilläggsprotokoll I art. 8 (e), kraven på respekt och skydd för sådana enheter samt när sådana enheter kan förlora sitt skydd.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 29. Sjuktransportmedel som avdelats uteslutande för

sjuktransport ska under alla förhållanden respekteras och skyddas. De förlorar sitt skydd om de vid sidan av sin humanitära uppgift används för handlingar som är skadliga för fienden. [IVK/IIVK]

Rule 29. Medical transports assigned exclusively to medical

transportation must be respected and protected in all circumstances. They lose their protection if they are being used, outside their humanitarian function, to commit acts harmful to the enemy. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: GK I-IV art. 3, GK I art. 35, GK IV art. 21,

TP I art. 8 f

158

, 8 g

159

, 21 och 25-27, TP II art. 11, San Remo-

manualen 53 a §, Romstadgan art. 8.2 b xxiv och 8.2 e ii.

156 Artikeln visar på uppföranden som inte ska anses som ”skadliga för fienden”. 157 Artikeln visar på uppföranden som inte ska anses som ”skadliga för fienden”.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98. Svensk författning:

22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras den avgränsning

av sjuktransportmedel som görs i tilläggsprotokoll I artikel 8 (f)– (g), kraven på respekt och skydd för sådana transportmedel samt när sådana transportmedel kan förlora sitt skydd.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 30. Det är förbjudet att rikta anfall mot personal och

objekt inom sjukvård och själavård som bär de i Genèvekonventionerna angivna skyddsemblemen i överensstämmelse med folkrätten. [IVK/IIVK]

Rule 30. Attacks directed against medical and religious

personnel and objects displaying the distinctive emblems of the Geneva Conventions in conformity with international law are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Romstadgan art. 8.2 b xxiv och 8.2 e ii. Svenskt underlag: Svensk författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att regeln innebär att

respekten för Genèvekonventionernas särskilda emblem är beroende av att emblemen används korrekt (regel 59).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Personal och föremål inom humanitära hjälpinsatser

Regel 31. Humanitär hjälppersonal ska respekteras och skyddas.

[IVK/IIVK]

Rule 31. Humanitarian relief personnel must be respected and

protected. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP

I art. 71.2, FN:s skyddskonvention art. 7.2,

Romstadgan art. 8.2 b iii och 8.2 e iii.

158 Artikeln innehåller definition av ”sjuktransport”. 159 Artikeln innehåller definition av ”sjuktransportmedel”.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►98, 108, 136–137,

149, 171, 173–176, 185, 187–194. Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln (och regel

32 om humanitär hjälppersonals egendom) är en naturlig följd av regel 53 (om förbud mot utsvältning) och 109–110 (om sårade, sjuka och skeppsbrutna). Regeln innehåller, i motsats till tilläggsprotokoll I artikel 71.1, inget uttryckligt krav på godkännande från den part på vars territorium personalen ska arbeta. Frågan berörs i kommentaren varvid bl.a. framhålls att det inte är tillåtet att vägra godkännande på godtyckliga grunder.

Vår bedömning: Denna regel är en av de regler som Förenta

Staterna tagit upp som illustration till de kritiska synpunkter som de framfört mot studiens metodologi. (Se ovan under 5.2.6.) Enligt kritiken återspeglar regeln inte gällande sedvanerätt främst med hänsyn till att kravet på samtycke från berörd stat inte kommit till uttryck liksom inte heller den omständigheten att statens skyldigheter endast avser hjälppersonal som agerar inom ramen för sitt uppdrag.

160

Kritiken har besvarats av en av studiens författare.

161

I svaret

framhålls att frågan om samtycke öppet diskuteras i kommentaren och att avsikten inte varit att gå längre än tilläggsprotokollen. Problemet låg i att hitta en formulering som lämpar sig för såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter. I de senare hade det varit problematiskt att använda sig av krav på samtycke från parterna, då detta även skulle inkludera väpnade motståndsgrupper.

Regeln handlar således inte om kravet på att få tillträde till områden och personer i konfliktsituationer, utan om den rätt till skydd som humanitär personal har. Grunden för denna regel är det allmänna skydd som civila har (se regel 1), och regeln utgör en tillämpning av distinktionsprincipen. I svaret framhålls vidare att denna regel måste läsas tillsammans med regel 6, som innebär att denna personal förlorar sitt skydd om de direkt deltar i fientligheterna.

160 Kritiken återfinns i ”United States Responds to ICRC Study on Customary International

Law”. Bellinger and Haynes, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101

Issue 3, s. 639–641, och International review of the red cross, vol. 89, Issue 866, s. 443–471. 161 ”Customary International Humanitarian Law: a response to US comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red Cross, Vol. 89, no 866, June 2007.

Det finns givetvis en praktisk problematik rörande denna regels upprätthållande, då vissa stater ser humanitär hjälppersonals närvaro som en situation som utmanar deras nationella suveränitet och av denna anledning kan vara ovilliga att följa regeln. Oberoende humanitär hjälppersonal kan även upplevas som brickor i ett politiskt spel och inte alls opartiska med följden, som erfarenheten visar, att de ibland t.o.m. blir extra utsatta för medvetet riktade anfall.

De krav på samtycke som både tilläggsprotokoll I och tilläggsprotokoll II ställer för att hjälpaktioner ska kunna äga rum

162

på-

verkar enligt våra bedömningar inte den rätt till skydd som humanitär personal har. Icke desto mindre är det så att en humanitär organisation inte kan bedriva verksamhet utan den berörda partens samtycke. Ett sådant samtycke får dock inte vägras på godtyckliga grunder. Om det konstateras att en civilbefolkning hotas av svält och en humanitär organisation som förmedlar hjälp på opartisk och icke-diskriminerande basis kan avhjälpa situationen, är en part skyldig att ge sitt samtycke.

163

Av insamlad praxis framgår att den

berörda parten får utöva kontroll över hjälpaktionen och att humanitär hjälppersonal måste respektera nationell lag om tillträde till territorium samt gällande säkerhetskrav, även om detta inte anges i regeln.

Regel 32. Objekt som används för humanitära hjälpinsatser ska

respekteras och skyddas. [IVK/IIVK]

Rule 32. Objects used for humanitarian relief operations must

be respected and protected. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 59, TP I art. 70.4, TP II art. 18.2

164

,

Romstadgan art. 8.2 b iii och 8.2 e iii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 108, 136-137, 149, 171,

173-176, 185, 187. Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att regeln är en följd

av förbudet mot utsvältning (regel 53) och mot att förhindra humanitära insatser (regel 55). Vidare sägs att den typ av objekt

162 Se TP I, art. 70.1, och TP II, art. 18.2. 163 Se Commentary on the Additional Protocols, Internationella rödakorskommittén (ICRC), Yves Sandoz, Christophe Swinarski, Bruno Zimmermann (red.),Genève, 1987, p. 4885; se även p. 2805. 164 Artikeln innehåller förbehåll för parts samtycke för hjälpinsatsers genomförande.

som omfattas av regeln är civila objekt, och därmed uppbär skydd som sådan (regel 7).

Vår bedömning: Se våra kommentarer under regel 31.

Personal och objekt som ingår i en fredsinsats

Regel 33. Det är förbjudet att rikta anfall mot personal och

objekt som ingår i en fredsinsats i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, så länge de är berättigade till det skydd som civila och civila objekt har i enlighet med internationell humanitär rätt. [IVK/IIVK]

Rule 33. Directing an attack against personnel and objects

involved in a peacekeeping mission in accordance with the Charter of the United Nations, as long as they are entitled to the protection given to civilians and civilian objects under international humanitarian law, is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Romstadgan art. 8.2 b iii, 8.2 e iii. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 115, 136–137. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls att personal som

ingår i en fredsinsats, även om de är professionella soldater, enligt statspraxis anses ha rätt till samma skydd som civila så länge som de inte direkt deltar i fientligheterna (bl.a. regel 1 och 6). På motsvarande sätt är de objekt som ingår i en fredsinsats att anse som civila objekt (regel 7). Regeln är inte tillämplig på sådana fredsframtvingande insatser som deltar i en väpnad konflikt i vilka personalen har kombattantstatus.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Journalister

Regel 34. Civila journalister som utför yrkesuppdrag i områden

där väpnad konflikt pågår ska respekteras och skyddas så länge de inte direkt deltar i fientligheterna. [IVK/IIVK]

Rule 34. Civilian journalists engaged in professional missions in

areas of armed conflict must be respected and protected as long as they are not taking a direct part in hostilities. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 79. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 99. Svensk författning:

22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras definitionen av

journalist, vad det innebär att respektera och skydda journalister samt när de kan förlora sitt skydd. Det sägs bl.a. att journalister inte ska förväxlas med krigskorrespondenter

165

, som följer de

väpnade styrkorna utan att vara medlemmar i dem. Vidare betonas att journalister har rätt till de grundläggande garantierna i reglerna 87-105 ifall de t.ex. anklagas för spionage. När det gäller ickeinternationella konflikter anförs att regeln, som inte har traktatstöd i sådana konflikter, baseras på förbudet att anfalla civila (regel 6).

Vår bedömning: I “International Humanitarian Law in Armed

Conflict with reference to the Swedish Total Defence System”, Försvarsdepartementet, 1991, s 21 anges att:

Apart from the articles listed above [de regler i TP I som på s. 18-19 uttalas ge uttryck för sedvanerätt], Sweden has also reason to follow, in all circumstances, other articles in Additional Protocol I that are important in a humanitarian perspective, even when these have little or no connection with customary law. These articles concern protection of the sick, the wounded, medical transports, civil defence (Art. 61-67), basic needs in occupied territories (Art. 69), protection of refugees and stateless persons (Art. 73), reunion of families (Art. 74) and protection of journalists (Art. 79).

166

Även om uttalandet tolkas som att skyddet av journalister inte var sedvanerättsligt förankrat år 1991, så har i vart fall en utveckling därefter skett som gör att det inte finns anledning att ta avstånd från ICRC:s bedömningar. Ett annat förhållningssätt skulle också stå i konflikt med det grundläggande och sedvanerättsligt för-

165 GK III art. 4(A)(4). 166 Bilaga 4, intäkt nr. 99.

ankrade skydd som alla civila, som inte direkt deltar i fientligheterna, har.

Skyddade områden

Regel 35. Det är förbjudet att rikta anfall mot en zon som

inrättats för att skydda sårade, sjuka och civila från fientligheternas verkningar. [IVK/IIVK]

Rule 35. Directing an attack against a zone established to

shelter the wounded, the sick and civilians from the effects of hostilities is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 23, GK IV art. 14.1 och 15, TP I art. 12 och

52

167

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►60. Svensk författning:

22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer till reglerna om skydds-

värda zoner (reglerna 35–37) hänvisas bl.a. till överenskommelser, oftast men inte alltid skriftliga, under både internationella och ickeinternationella väpnade konflikter om skyddsområden, för sårade, sjuka och civila.

Vår bedömning: Regelns förbud mot att anfalla en zon som anges i regeln har ingen direkt motsvarighet i någon traktat. I det ovan redovisade traktatstödet finns enbart regler som säger att sådana sjukvårdszoner ”må” upprättas, och att parterna ”må” träffa överenskommelser om detta i internationella väpnade konflikter.

Det har riktats kritik mot regeln på den grunden.

168

I det svar som en av studiens författare lämnat anförs att regeln grundar på det allmänna skydd som de som är försatta ur stridbart skick har och att några särskilda överenskommelser inte krävs för att skyddet ska gälla. En överenskommelse är därför en tillräcklig men inte nödvändig förutsättning för skydd. Enligt vår mening framstår det som rimligt att uppfatta regeln som en tillämpning av de vidare skyddsreglerna för berörda grupper och något stöd för att

167 Artikeln avser skydd av civila objekt. 168 Kritik beträffande att regeln inte anger krav på att zonerna överenskommit har framförts av i ”Customary International Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, (2005), s. 503–524. Kritiken har bemötts i ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32.

underkänna regeln som uttryck för sedvanerätt synes inte föreligga. Den tillför inte heller ytterligare problem än de som redan finns i dag när det gäller t.ex. möjligheterna för en motpart att bedöma en zons gränser.

Regel 36. Det är förbjudet att rikta anfall mot en zon som

parterna i konflikten kommit överens om ska vara demilitariserad. [IVK/IIVK]

Rule 36. Directing an attack against a demilitarized zone agreed

upon between the parties to the conflict is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 85.3 d. Svenskt underlag: Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken. Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas bl.a. vad som

gäller då en part bryter mot regeln (se TP I art. 60.7) samt internationell övervakning som lämplig efterlevnadsmekanism.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 37. Det är förbjudet att rikta anfall mot en oförsvarad ort.

[IVK/IIVK]

Rule 37. Directing an attack against a non-defended locality is

prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 25, GK I-IV art. 3

169

, TP I art. 59

170

och 85.3

d, TP II art. 13-14

171

, Romstadgan art. 8.2 b v.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►59, ►98. Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas definitionen av

oförsvarad ort, bl.a. med exempel ur statspraxis. Definitionen i artikel 59. 2 i tilläggsprotokoll I anges överensstämma med traditionell sedvanerätt.

169 Artikeln nämns i ICRC-studien då den tillämpades av Jugoslavientribunalen i Perišić and Others case (IT-04-81-PT.) 170 Artikeln innehåller även en definition av oförsvarad ort. 171 Artikeln nämns i ICRC-studien då den tillämpades av Jugoslavientribunalen i Perišić and Others case (IT-04-81-PT.)

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Kulturegendom

Regel 38. Varje part i konflikten ska respektera kulturegendom:

A. Särskild försiktighet ska iakttas vid militära operationer för

att undvika skador på byggnader avsedda för religion, konst, vetenskap, undervisning eller välgörande ändamål samt historiska minnesmärken, om inte dessa är militära mål. B. Egendom av stor betydelse för ett folks kulturarv får inte

utsättas för anfall, om inte tvingande militär nödvändighet kräver detta. [IVK/IIVK]

Rule 38. Each party to the conflict must respect cultural

property: A. Special care must be taken in military operations to avoid

damage to buildings dedicated to religion, art, science, education or charitable purposes and historic monuments unless they are military objectives. B. Property of great importance to the cultural heritage of every

people must not be the object of attack unless imperatively required by military necessity. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 27, kulturkonventionen art. 4, 6 och16 samt

dess tilläggsprotokoll II art. 6 a och 6 c, Romstadgan art. 8.2 b ix, 8.2 e iv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►11, 22, ►75. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

172

Vidare kommenteras undantaget som

finns när militär nödvändighet absolut kräver det.

Vår bedömning: Kulturkonventionen innefattar när det gäller anfall mot kulturegendom mer långtgående begränsningar än vad den sedvanerättsliga regeln gör. Konventionen anger att parterna ska avhålla sig från varje fientlig handlig mot kulturegendom, medan regel 38 enbart talar om att iaktta försiktighet vid militära operationer. Kulturkonventionens definition av kulturegendom

172 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72).

omfattar dock inte byggnader avsedda för undervisning eller välgörande ändamål, varför skyddet beträffande denna typ av egendom enbart ligger på den nivå som identifierats i studien eller som följder av det startka skydd som civila objekt i allmänhet har enligt sedvanerätten och traktater (bl.a. reglerna 7, 9 och 10). Jämför i denna del även Romstadgans mer långtgående skydd av kulturegendom. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i kulturkonventionen och Romstadgan även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Regel 39. Det är, om det inte föreligger en tvingande militär

nödvändighet, förbjudet att använda egendom som är av stor betydelse för ett folks kulturarv för ändamål som skulle kunna medföra att den utsätts för förstörelse eller skada. [IVK/IIVK]

Rule 39. The use of property of great importance to the cultural

heritage of every people for purposes which are likely to expose it to destruction or damage is prohibited, unless imperatively required by military necessity. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Kulturkonventionen art. 4 samt dess tilläggsprotokoll

II art. 6 b, 6 c.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 22, ►75. Svensk för-

fattning: ► 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

173

Vidare diskuteras undantaget vid ”military

necessity”.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 40. Varje part i konflikten ska skydda kulturegendom:

A. Att ta i beslag, förstöra eller avsiktligt skada inrättningar som

är upprättade för religion, välgörenhet, utbildning, konst och vetenskap, historiska minnesmärken, konstverk och vetenskapliga arbeten, är förbjudet. B. Alla former av stöld, plundring eller förskingring av, och alla

former av vandalism riktad mot, egendom som är av stor betydelse för ett folks kulturarv är förbjuden. [IVK/IIVK]

173 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72).

Rule 40. Each party to the conflict must protect cultural

property: A. All seizure of or destruction or wilful damage done to

institutions dedicated to religion, charity, education, the arts and sciences, historic monuments and works of art and science is prohibited. B. Any form of theft, pillage or misappropriation of, and any

acts of vandalism directed against, property of great importance to the cultural heritage of every people is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 56

174

, kulturkonventionen art. 4

175

, Rom-

stadgan art. 8.2 b ix och xiii, 8.2 e iv och xii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►11, 22. Svensk för-

fattning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

176

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 41. Ockupationsmakten ska hindra olaglig utförsel av

kulturegendom från ockuperat territorium och återföra olagligt utförd egendom till det ockuperade territoriets behöriga myndigheter. [IVK]

Rule 41. The occupying power must prevent the illicit export of

cultural property from occupied territory and must return illicitly exported property to the competent authorities of the occupied territory. [IAC]

Traktatstöd: Kulturkonventionens tilläggsprotokoll I art. 1, 3 samt

dess tilläggsprotokoll II art. 9.1 och 21.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 22. Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

174 Överensstämmer med regel 40 A. 175 Överensstämmer med regel 40 B. 176 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72).

Anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter

Regel 42. I syfte att undvika att farliga krafter utlöses med

åtföljande svåra förluster bland civilbefolkningen ska särskild försiktighet iakttas om anfall riktas mot anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter, dvs. dammar, vallar och kärnkraftverk, eller mot andra installationer som är belägna på eller i närheten av sådana. [IVK/IIVK]

Rule 42. Particular care must be taken if works and installations

containing dangerous forces, namely dams, dykes and nuclear electrical generating stations, and other installations located at or in their vicinity are attacked, in order to avoid the release of dangerous forces and consequent severe losses among the civilian population. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 56 och 85.3 c, TP II art. 15. Svenskt underlag: Svensk författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken. Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att vissa stater vid

ratificeringen av tilläggsprotokoll I uttalade att de inte kunde garantera absolut skydd av de anläggningar och installationer som utgör militära mål. En bedömning med utgångspunkt i proportionalitetsprincipen måste göras. Vidare kommenteras det faktum att tillämpningsområdet utvidgats i förhållande till tilläggsprotokoll I och II till att även gälla ”andra installationer”, exempelvis kemiska anläggningar och oljeraffinaderier, trots att enighet kring detta inte kunde uppnås vid diplomatkonferensen som föregick antagandet av tilläggsprotokoll I och II.

Vår bedömning: Regeln kan ses som en tillämpning av försiktighets- och proportionalitetsprinciperna i förhållande till de uppräknade typerna av anläggningar. Staters skyldighet att iaktta försiktighet vid alla typer av anfall framgår av regel 7 (om att anfall inte får riktas mot civila objekt utan endast mot militära mål) samt reglerna 15 och 17 (om försiktighetsåtgärder vid anfall).

Regeln omfattar i motsats till tilläggsprotokoll I och II

177

även

”andra installationer”, såsom kemiska anläggningar och oljeraffinaderier. Regeln innefattar dock, i motsats till tilläggsprotokoll I och II, inte ett förbud mot anfall, utan endast ett krav på ”particular care” vid anfall. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige

177 Jfr TP I art. 56 och TP II art. 15.

såsom part i tilläggsprotokoll I även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Den naturliga miljön

Regel 43. De allmänna principerna för genomförandet av fient-

ligheter är tillämpliga i förhållande till den naturliga miljön: A. Ingen del av den naturliga miljön får anfallas, om inte den är

ett militärt mål. B. Det är förbjudet att förstöra någon del av den naturliga

miljön om det inte föreligger en tvingande militär nödvändighet. C. Det är förbjudet att inleda ett anfall mot ett militärt mål som

kan antas orsaka oavsiktliga skador på den naturliga miljön som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade konkreta och direkta militära fördelen med anfallet. [IVK/IIVK]

Rule 43. The general principles on the conduct of hostilities

apply to the natural environment: A. No part of the natural environment may be attacked, unless

it is a military objective. B. Destruction of any part of the natural environment is

prohibited, unless required by imperative military necessity. C. Launching an attack against a military objective which may

be expected to cause incidental damage to the environment which would be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: GK IV art. 147

178

, 1980 års vapenkonventions

protokoll III art. 2.4, San Remo-manualen 44 §.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►78, ►49, 106. Kommentarer: I studiens kommentarer till reglerna 43–45

179

sägs

att ett markområde kan utgöra ett militärt mål, men att förbudet mot att förstöra motståndares egendom så länge det inte är motiverat av militär nödvändighet är tillämpligt även i förhållande till den naturliga miljön liksom kravet på proportionalitet mellan

178 Artikeln gäller ”extensive destruction of property”. 179 Vi behandlar studiens kommentarer till reglerna 43–45 samlat och lämnar även en samlad bedömning av dessa regler under denna regel.

of

Ar

rt i studien, med slutsatsen att det finns delade meningar

i fr

n, även om de inte

utv

ar utvecklats med

ovan nämnda stater som ”ständiga opponenter”. oavsiktliga skador på miljön och förväntad militär fördel av ett anfall. Reglerna kan således ses som en tillämpning av andra mer generella regler, särskilt principerna om distinktion, nödvändighet och proportionalitet, och bör därför läsas tillsammans med dessa regler (i synnerhet regel 1, 7, 14 och 50). Att principerna om distinktion, försiktighet och proportionalitet ska tillämpas även vad gäller den naturliga miljön framhålls enligt studien även i ”Guidelines on the Protection of the Environment in Times

med Conflict”.

180

Vidare anges att reglerna om den naturliga miljön inte bara kan ses som en tillämpning av reglerna om skydd av civila objekt, eller andra principer inom den humanitära rätten, utan även som ett erkännande av ett särskilt behov av skydd av den naturliga miljön som vinner stöd i en mängd olika humanitärrättsliga bestämmelser, i internationell rättspraxis

181

, och i den internationella miljörättens

utvecklingen under de senaste årtiondena. Frågan om den internationella miljörättens tillämplighet under väpnade konflikter behandlas ko

ågan. Det påpekas även i studien att några andra av de regler som finns i studien också erbjuder skydd för miljö

ecklats med det syftet, t.ex. regel 42 och 54. Vidare nämns i studiens kommentarer till regel 45 även att viss praxis indikerar en skepsis vad gäller den sedvanerättsliga karaktären av delar av bestämmelserna om den naturliga miljön i tilläggsprotokoll I (art. 35.3 och 55.1) särskilt när det gäller frågan om vapen ”may be expected to cause” omfattande, långvariga och svåra skador. Internationella domstolen synes inte heller i det s.k. ”Nuclear Weapons case” ha ansett att bestämmelserna var sedvanerättsliga.

182

USA, Frankrike och Storbritannien har länge kon-

tinuerligt opponerat sig mot första delen av regel 45 – USA generellt och de övriga staterna vad gäller användandet av kärnvapen. I studien konstateras dock att detta inte förhindrar att en sedvanerätt med det i regeln angivna innehållet h

180 Se även UN Generas Assembly, Res. 49/50 som antogs med konsensus och uppmanar alla Stater att sprida dessa guidelines och överväga att ta med dem i militärmaualer och militära instruktioner. Dessa delar av reglerna framgår så även av många militärmanualer. Se även t.ex. San-Remo manualen, 13 §. 181 Studien hänvisar här till praxis från Internationella domstolen, särskilt Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 182 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

Vår bedömning: Vi lämnar här samlat vissa kommentarer rörande reglerna 43–45. Reglerna 43 och 44 saknar tydliga motsvarigheter i traktater och inte heller regel 45 har någon helt klar motsvarighet i någon traktat.

183

De hänvisningar som görs i studien

till bl.a. IV:e Genèvekonventionen gäller inte uttalat miljön, utan t.ex. ”olaglig och godtycklig förstörelse och tillägnelse av egendom i stor omfattning”. Det delvis svaga traktatstödet utesluter dock inte att reglerna kan utgöra sedvanerätt. Den statspraxis som samlats in till stöd för dessa är omfattande. En tillämpning av den induktiva metoden som vi beskrivit i kapitel 5.3 kan mycket väl leda till att sedvanerätt får anses ha utvecklats genom praxis utan att därför behöva vara kodifierad i traktat.

Det finns också svensk praxis som stödjer reglerna 43–45

184

.

Som exempel kan nämnas det skriftliga uttalande som svenska regeringen, lämnade till ICJ, i samband med “Nuclear Weapons (WHO) case”: ”In accordance with an established basic principle, expressed, for example, in the Declaration made by the 1972 UN Conference on the Human Environment, there are impediments to the use of weapons which cause extensive, long-term and serious damage to the environment.”

185

Det bör emellertid i sammanhanget

påpekas att det finns ett svenskt uttalande som skulle kunna anses tala mot reglernas sedvanerättsliga status. Ambassadsekreterare Robert Rydberg sade, 1992 inför FN:s sjätte utskott, om skydd av miljön i tider av väpnade konflikter ”[...] att det visserligen finns regler för skydd av miljön i väpnade konflikter, men att dessa regler vare sig var allmänt kända eller efterlevdes som de borde”. Med tanke på att han samtidigt anförde att regeringen särskilt ville framhålla att "miljön som sådan aldrig kan bli ett legitimt militärt mål och därför inte får bli föremål för en direkt attack.”

186

kan det

emellertid enligt vår mening inte tolkas som negativ opinio juris i förhållande till reglernas sedvanerättsliga status.

I sammanhanget kan även kort nämnas att vi i vår kontakt med ICRC

187

fått förklarat att regel 43 B inte är avsedd att förbjuda

183 Kritik mot reglerna 43-45 har framförts av George Aldrich i ”Customary International

Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, 2005, s. 503–524, bl.a. mot bakgrund av avsaknad av motsvarigheter i traktater. Kritiken har bemötts i Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of

International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32. 184 Bilaga 4, intäkt nr. 49, 72, 114, 118. 185 Bilaga 4, intäkt nr. 114. 186 Bilaga 4, intäkt nr. 106. 187 Jean-Marie Henckaerts.

förstörande av vegetation som kan orsakas av stridsvagnar och andra militära fordons normala framfart. Den skada på miljön som orsakas av militära fordons genomfart kan motiveras med militär nödvändighet. Regel 43 B avser att förbjuda oaktsamt förstörande och negligerande av miljön.

Någon tvekan kan sammanfattningsvis inte råda om att Sverige skulle anse sig skyldig att följa reglerna 43–45. För en sådan ståndpunkt talar inte endast policyskäl utan också starka rättsliga skäl av det slag som redovisas i studien. Enligt vår uppfattning finns det visserligen utrymme för olika bedömningar av om och i vilken utsträckning de i studien redovisade reglerna har sedvanerättslig status. Vi finner dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Regel 44. Stridsmetoder och stridsmedel ska användas med

tillbörligt beaktande av skydd för och bevarande av den naturliga miljön. Vid genomförandet av militära operationer ska alla praktiskt möjliga försiktighetsåtgärder vidtas för att undvika, och i varje fall, minimera, oavsiktliga skador på miljön. Brist på vetenskaplig säkerhet i fråga om vissa militära operationers inverkan på miljön befriar inte en part i konflikten från skyldigheten att vidta sådana försiktighetsåtgärder. [IVK/troligen IIVK]

Rule 44. Methods and means of warfare must be employed with

due regard to the protection and preservation of the natural environment. In the conduct of military operations, all feasible precautions must be taken to avoid, and in any event to minimize, incidental damage to the environment. Lack of scientific certainty as to the effects on the environment of certain military operations does not absolve a party to the conflict from taking such precautions. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd m.m.: San Remo-manualen 35 och 44 §§. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 49, 106. Kommentarer: Vår bedömning: Se under regel 43.

Regel 45. Det är förbjudet att använda stridsmetoder eller

stridsmedel som syftar till eller kan antas orsaka omfattande, långvariga och svåra skador på den naturliga miljön. Förstörelse av den naturliga miljön får inte användas som vapen. [IVK/troligen IIVK]

Rule 45. The use of methods or means of warfare that are

intended, or may be expected, to cause widespread, long-term and severe damage to the natural environment is prohibited. Destruction of the natural environment may not be used as a weapon. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 35.3

188

och 55.1

189

, ENMOD art. 1

190

, 1980

års vapenkonventions ingress

191

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►49, ►72, 106, ►114,

► 118.

Kommentarer: Vår bedömning: Se under regel 43. Det ska vidare

noteras att Förenta staterna har kritiserat den första meningen i denna regel som ett uttryck för bristande förståelse av praxis från särskilt berörda stater (”specially affected states”).

192

5.4.3 Särskilda stridsmetoder

Bakgrund

Inom huvudgruppen Särskilda stridsmetoder har sammanlagt 24 regler (regel 46-69) identifierats i studien. Reglerna är uppdelade under fem underrubriker: Vägran att ge pardon, Förstörelse och beslagtagande av egendom, Utsvältning och tillgång till humanitära insatser, Vilseledanden, och Kommunikation med fienden.

I en väpnad konflikt har de krigförande inte en oinskränkt rätt att välja stridsmetoder utan dessa begränsas genom ett antal olika regler och principer. I traktatbaserad rätt går regleringen av

188 Överensstämmer delvis, nämner inte ”destruction”. 189 Överensstämmer delvis, nämner inte ”destruction”. 190 Överensstämmer delvis. 191 Överensstämmer delvis. 192 Kritiken återfinns i ”United States Responds to ICRC Study on Customary International

Law.” Bellinger and Haynes, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101

Issue 3, s. 639–641, och International review of the red cross, vol. 89 Issue 866 s. 443–471. Bemötande av kritiken finns i ”Customary International Humanitarian Law: a response to US comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red Cross, Vol. 89, no. 866, June 2007,

stridsmetoder tillbaka till 1868 och S:t Petersburgsdeklarationen, lantkrigsreglementet, 1925 års Genèveprotokoll och Genèvekonventionerna, men finns även i senare traktater som t.ex. B-vapenkonventionen, tilläggsprotokoll I och II, 1980 års vapenkonvention, C-vapenkonventionen och Ottawakonventionen. Vidare anses det enligt Romstadgan vara krigsförbrytelser att använda vissa stridsmetoder i internationella och i något mindre omfattning icke-internationella väpnade konflikter.

Våra inledande synpunkter på regelområdet

Nästan alla reglerna i denna huvudgrupp har motsvarigheter i överenskommelser som Sverige ratificerat, däribland S:t Petersburgsdeklarationen, lantkrigsreglementet, 1925 års Genèveprotokoll och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll, vilka alla anses återspegla gällande sedvanerätt.

193

I studien lämnas omfattande hänvis-

ningar till statspraxis.

194

Även i svensk statspraxis finns uttryckligt stöd för många av reglerna. I stor utsträckning bygger denna praxis på uttalanden som ursprungligen gjordes av 1984 års kommitté, men sedan publicerades av regeringen i ”International Humanitarian Law in Armed Conflict with reference to the Swedish Total Defence System”.

195

I

detta sammanhang är främst uttalandena angående den, i vart fall i sina huvuddrag, sedvanerättsliga statusen av regler i tilläggsprotokoll I, som har motsvarigheter i flera av reglerna i detta delområde av intresse. Exempel på generella uttalanden finns i t.ex. i Utrikesutskottets betänkande 1993/94:UU19 där det beträffande nedrustning sägs: ”Alltsedan sekelskiftet har det inom den internationella rätten existerat en princip om att krigförande inte har en oinskränkt rätt att välja stridsmedel eller stridsmetoder.”

196

I

förhållande till tidigare delområden är svensk praxis på detta område eventuellt något mindre omfattande. En anledning till detta kan vara att vissa regler av den typ som finns i denna undergrupp (vägran till pardon, krigslist, kommunikation med fienden etc.) inte är av det slag att det internationella samhället får kännedom

193 Se kapitel 5.2.4 om traktaternas inflytande och bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 23, 34, 43, 90–100, 102, 131, 162–166. 194 Se vad vi skrivit i kapitel 5.4.1 om att vi inte upprepar dessa omfattande hänvisningar till statspraxis under respektive regel. 195 Bilaga 4, intäkt nr. 98, 100. 196 Bilaga 4, intäkt nr. 110.

om att reglerna inte följs. Reaktioner blir då inte lika vanliga som när det gäller exempelvis detta delområdes regler om tillgång till humanitära insatser. Senare nämnda regler har stark koppling till reglerna i föregående kapitel om skydd av humanitär personal (se kapitel 5.4.2), vilket gör att många av de svenska uttalanden och fördömanden, som avser detta skydd även kan hänföras till regler på detta delområde.

Visst stöd för reglerna finns bl.a. i 22 kap. 6 § brottsbalken. Majoriteten av reglerna inom denna huvudgrupp är enligt vår bedömning relativt okontroversiella för svensk del. Reglerna måste dock läsas med beaktande av vad som sägs i kommentarerna till reglerna. Utan ett sådant beaktande kan vissa regler uppfattas som ofullständiga eller mer långtgående än vad som är avsett. Det traktatstöd, respektive det svenska underlag som vi ansett relevant i förhållande till enskilda regler redovisas nedan under respektive regel. Reglerna 64 och 66 bedöms sakna motsvarighet i svenska traktatbaserade förpliktelser.

Vägran att ge pardon

Regel 46. Det är förbjudet att ge order om att det inte ska

finnas några överlevande, att hota en motpart härmed eller att föra strid med utgångspunkt i detta. [IVK/IIVK]

Rule 46. Ordering that no quarter will be given, threatening an

adversary therewith or conducting hostilities on this basis is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 d, GK I-IV art. 3

197

, TP I art. 40, art.

TP II art. 4.1, Romstadgan art. 8.2 b xii och 8.2 e x.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98. Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

197 Nämns i ICRC-studien då överträdelse av regeln skulle resultera i dödande av personer ”hors de combat”.

Regel 47. Det är förbjudet att utsätta personer som erkänts vara

försatta ur stridbart skick (hors de combat) för anfall. Som hors de combat betraktas: (a) var och en som är i en motparts våld, (b) var och en som är försvarslös på grund av medvetslöshet,

skeppsbrott, sårskada eller sjukdom; samt

(c) var och en som klart uttrycker sin avsikt att ge upp

motståndet, under förutsättning att han eller hon avstår från varje fientlig handling och inte försöker att fly. [IVK/IIVK]

Rule 47. Attacking persons who are recognized as hors de

combat is prohibited.

A person hors de combat is: (a) anyone who is in the power of an adverse party; (b) anyone who is defenceless because of unconsciousness,

shipwreck, wounds or sickness; or

(c) anyone who clearly expresses an intention to surrender;

provided he or she abstains from any hostile act and does not attempt to escape. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 c, GK I-IV art. 3, TP I art. 41.1-2, 85.3 e,

TP II art. 4

198

, Romstadgan 8.2 b vi.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►93, 98. Svensk för-

fattning: ►22 kap. 6 § brottsbalken

Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas de olika katego-

rierna av personer försatta ur stridbart skick (hors de combat), samt när dessa personer kan förlora sitt skydd. Vidare nämns att skyddet av personer försatta ur stridbart skick gäller under alla förhållanden, även när det är svårt att behålla och evakuera tillfångatagna. Då ska i stället den tillfångatagna avväpnas och släppas.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

198 Svagt traktatstöd bl.a. mot bakgrund av att denna bestämmelse inte innehåller en definition av ”hors de combat” (försatt ur stridbart skick).

Regel 48. Det är förbjudet att utsätta personer som hoppar med

fallskärm från ett luftfartyg som är i nödsituation för anfall under nedfärden. [IVK/IIVK]

Rule 48. Making persons parachuting from an aircraft in distress

the object of attack during their descent is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Hague Rules of Air Warfare art. 20, GK I-IV art. 3,

TP I art. 42.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►92. Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas bl.a. frågor kring

hur personer som hoppar med fallskärm från ett luftfartyg i nöd ska hanteras när de väl landat.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Förstörelse och beslagtagande av egendom

Regel 49. Parterna i konflikten får som krigsbyte ta militär

utrustning som tillhör en motpart i beslag. [IVK]

Rule 49. The parties to the conflict may seize military equip-

ment belonging to an adverse party as war booty. [IAC]

Traktatstöd: LKR art. 4, GK III art. 18.1. Svenskt underlag: Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken. Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras definitionen av

krigsbyte. Bl.a. sägs att många militärmanualer definierar krigsbyte som fiendens militära objekt som tillfångatagits eller hittats på slagfältet. Andra definitioner finns dock också i praxis. Vidare beskrivs även de krav som gäller för beslagtagande och användning av sjukvårdsenheter.

Vår bedömning: Det ovan angivna traktatstödet ger endast motsatsvis och underförstått stöd för regeln. Det kan vidare noteras att det finns specialbestämmelser i både den första Genèvekonventionen och i tilläggsprotokoll I beträffande bl.a. sjukvårdsenheter och material avdelat för civilförsvarsorganisationer.

199

199 GK I, art. 33 och 35, TP I art. 67.

Regel 50. Det är förbjudet att förstöra eller ta en motståndares

egendom i beslag, om det inte krävs av tvingande militär nödvändighet. [IVK/IIVK]

Rule 50. The destruction or seizure of the property of an

adversary is prohibited, unless required by imperative military necessity. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 g, GK I art. 50, GK II art. 51, GK IV

art. 147, Romstadgan art. 8.2 b xiii och 8.2 e xii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 54, ►77, ►81. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 51. På ockuperat område

a) får lös statsegendom som kan användas för militära opera-

tioner tas i beslag,

b) ska fast statsegendom förvaltas enligt reglerna för nyttjande-

rätt,

c) ska enskild egendom respekteras och får inte tas i beslag

utom när det krävs av tvingande militär nödvändighet att sådan egendom förstörs eller tas i beslag [IVK]

Rule 51. In occupied territory:

(a) movable public property that can be used for military

operations may be confiscated;

(b) immovable public property must be administered according

to the rule of usufruct; and

(c) private property must be respected and may not be

confiscated; except where destruction or seizure of such property is required by imperative military necessity. [IAC]

Traktatstöd: LKR art. 46, 53, 55 och 56. Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras bl.a. definitionen

av lös och fast statsegendom och enskild egendom.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 52. Plundring är förbjuden. [IVK/IIVK] Rule 52. Pillage is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 28, GK IV art. 33.2, Nürnbergprinciperna

art. 6 b, TP II art. 4.2 g, Romstadgan art. 8.2 b xvi och 8.2 e v.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 22, 81, 102, 162, 166.

Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas när det gäller

definitionen plundring, bl.a. till kvalifikationen i Romstadgan artikel 8.2 b och e att det ska ha gjorts för privat eller personligt bruk. Det anförs vidare att förbudet mot plundring utgör en tillämpning av det mer generella förbudet mot stöld, vilket återfinns i nationell lagstiftning runt hela världen.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Utsvältning och tillgång till humanitära insatser

Regel 53. Det är förbjudet att använda utsvältning av civil-

befolkningen som stridsmetod. [IVK/IIVK]

Rule 53. The use of starvation of the civilian population as a

method of warfare is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: TP I art. 54.1, TP II art. 14, San Remo-manua-

len 102–103 §§, Romstadgan art. 8.2 b xxv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►15, 21, ►74, 98. Kommentarer: I studiens kommentarer förklaras att regeln inte för-

bjuder belägring, blockader eller embargon så länge själva syftet med åtgärden är att uppnå ett militärt mål och inte att svälta ut civilbefolkningen. Parterna är dock skyldiga att tillåta snabb och fri passage av humanitärt bistånd av opartisk natur (regel 55).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3. Jfr dock vad vi anfört under regel 31.

Regel 54. Det är förbjudet att anfalla, förstöra, bortföra eller

göra sådana objekt obrukbara som är nödvändiga för civilbefolkningens överlevnad. [IVK/IIVK]

Rule 54. Attacking, destroying, removing or rendering useless

objects indispensable to the survival of the civilian population is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 54.2, 54.3 och 54.5, TP II art. 14, Rom-

stadgan art. 8.2 b xxiv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►5, ►73, 98. Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att enligt den

motsvarande bestämmelsen i tilläggsprotokoll I

200

ska syftet vara

att beröva civilbefolkningen eller motparten dess livsuppehälle. Någon uttrycklig sådan begräsning anges inte i regeln men enligt studiens kommentarer gäller inte regeln, i vart fall under en internationell väpnad konflikt, om det som angrips utgör ett militärt mål. Undantag från regeln gäller även vid tillämpning av ”brända jorden taktiken” vid nationellt försvar under en invasion.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

201

Regel 55. Parterna i konflikten ska, med förbehåll för rätten till

kontroll, tillåta och underlätta snabb och fri passage för sådan humanitär hjälp till behövande civila som är av opartisk natur och inte medför någon otillbörlig åtskillnad. [IVK/IIVK]

Rule 55. The parties to the conflict must allow and facilitate

rapid and unimpeded passage of humanitarian relief for civilians in need, which is impartial in character and conducted without any adverse distinction, subject to their right of control. [IAC/NIAC]

200 Jfr TP I art. 54 vilken kvalificerar förbudet mot att anfalla, förstöra, bortföra eller göra obrukbar sådan egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad med tillägget att det ska ske ”i syfte att beröva civilbefolkningen eller motparten dess livsuppehälle”. 201 Kritik beträffande att regeln går för långt och på så vis blir omöjlig att leva upp till har framförts av i ”Customary International Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, 2005, s. 503–524. Kritiken har bemötts i ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32 med innebörden att regeln kvalificeras av de undantag som framgår av kommentarerna.

Traktatstöd: GK IV art. 23, 55, TP I art. 70.1

202

, 70.2 och 70.3

203

,

TP II art. 18.2

204

, Romstadgan art. 7, 8.2 b xxv.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 108, 136, 149, 152, 167,

171, 173–176, 179, 182, 185, 187–189, 191–193.

Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls att det finns ett

krav på samtycke i de motsvarande traktatbestämmelserna medan största delen av den insamlade praxisen inte nämner något sådant krav. Enligt kommentaren är det klart att hjälporganisationer är beroende av samtycke för att kunna verka i ett område. Det är emellertid inte tillåtet att vägra godkännande på godtyckliga grunder. Även vissa andra frågor kring regeln diskuteras såsom frågan om det är en rättighet för civilbefolkningen att få humanitärt bistånd.

Vår bedömning: Enligt motsvarande traktatbaserade bestämmelser (TP I art. 70.1, TP II art. 18.2), krävs, som nämns i studiens kommentarer, samtycke som förutsättning för humanitärt bistånd.

Detta krav återfinns dock inte i reglerna 55 (eller 56). Kritik har riktats mot regeln på den grunden.

205

Kritiken har besvarats av en

av studiens författare.

206

Jfr våra kommentarer vid regel 31.

Regel 56. Parterna i konflikten ska garantera godkänd huma-

nitär hjälppersonal den rörelsefrihet som är nödvändig för att de ska kunna utföra sina uppgifter. Rörelsefriheten får endast tillfälligt begränsas med hänsyn till tvingande militär nödvändighet. [IVK/IIVK]

Rule 56. The parties to the conflict must ensure the freedom of

movement of authorized humanitarian relief personnel essential to the exercise of their functions. Only in case of imperative military necessity may their movements be temporarily restricted. [IAC/NIAC]

202 Artikeln förutsätter även krav på samtycke till det humanitära biståndet. 203 I artikeln finns exempel på vad som avses med kontrollrätt. 204 Artikeln förutsätter även krav på samtycke till det humanitära biståndet. 205 Se t.ex. i ”The ICRC Customary International Law Study”, Yoram Dinstein, Israeli Yearbook on Human Rights, 1 (2006). och George Aldrich i ”Customary International

Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, 2005, s. 503–524. 206 Kritiken har bemötts i ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-

Marie Henckaerts British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32.

Traktatstöd: TP I art. 71.3, TP II art. 18.2

207

, 1980 års vapen-

konventions reviderade protokoll II art. 12.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 108, 136, 149, 152, 167,

171, 173–176, 185, 187.

Kommentarer: I studiens kommentarer redovisas att praxis inte

alltid anger att humanitär hjälppersonal ska vara ”authorized” men det anses klart att parterna endast har skyldighet att säkerställa rörelsefriheten för organisationer som parten har godkänt. Sådant godkännande får dock inte vägras på godtyckliga grunder. Parterna i den väpnade konflikten har även rätt att kontrollera att den godkända personalen faktiskt deltar i det humanitära arbetet.

Vår bedömning: Se vår bedömning i anslutning till regel 55.

Vilseledanden

Regel 57. Krigslist är inte förbjudet så länge som den inte

innefattar en kränkning av en regel inom den internationella humanitära rätten. [IVK/IIVK]

Rule 57. Ruses of war are not prohibited as long as they do not

infringe a rule of international humanitarian law. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: LKR art. 24, TP I art. 37.2

208

, San Remo-manua-

len 110 §.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►96, 98. Svensk författ-

ning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas definitionen av

krigslist, bl.a. med hänvisning till Storbritanniens militärmanual som har en detaljerad uppräkning med exempel på tillåten krigslist.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Se även regel 65 om förrädiskt förfarande.

207 Avseende regelns tillämplighet i icke-internationella konflikter kan noteras att avsteg från regeln inte endast kan göras om tvingande militär nödvändighet föreligger. Jfr även TP I art. 71.3. 208 Artikeln innehåller även exempel på vad som utgör krigslist.

Regel 58. Otillbörlig användning av den vita parlamentärflaggan

är förbjuden. [IVK/IIVK]

Rule 58. The improper use of the white flag of truce is

prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 f, TP I art. 38.1, Romstadgan art. 8.2 b vii. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►96, ►98. Svensk för-

fattning: ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att all annan använd-

ning än sådan som den vita parlamentärflaggen är avsedd för, nämligen en begäran om kommunikation med motparten, är ”otillåten användning”. När det gäller icke-internationella konflikter noteras att det saknas traktatstöd men att stöd finns i bl.a. bilaterala överenskommelser mellan parter i konflikter.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 59. Otillbörlig användning av Genèvekonventionernas

skyddsemblem är förbjuden. [IVK/IIVK]

Rule 59. The improper use of the distinctive emblems of the

Geneva Conventions is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 f, GK I art. 24–27, 38–44, 39, 44, 53 och

54, GK II art. 22, 24–24, 27, 36–39, 41–44, 41.1, 44 och 45, GK IV art. 18–22, TP I art. 8, 18, 22–23 och 38.1, TP II art. 12, Romstadgan art. 8.2 b vii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►96, ►98. Svensk för-

fattning: ►22 kap. 6 § brottsbalken, 1, 3, 4 §§ lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att ”otillåten an-

vändning” är all annan användning än den som skyddsemblemen är avsedda att användas för, nämligen sådan identifiering som anges i Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll.

Vår bedömning: Ett tredje tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna, om ett ytterligare ett kännetecken utöver det röda korset, den röda halvmånen samt röda lejonet och solen antogs den 8

december 2005.

209

Kännetecknet kallas den röda kristallen. Syftet

med den röda kristallen är att möjliggöra ett användande av kännetecknen på ett sätt som inte riskerar orsaka religiösa, politiska eller kulturella kopplingar och därmed urholka skyddsvärdet. Genom tilläggsprotokoll III är det möjligt att erkänna de nationella föreningar vars stater inte godkänt det röda korset eller den röda halvmånen och ge dem tillträde till den internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen. Trots detta syfte kom Mellanösternkonflikten att genomsyra omröstningen av tilläggsprotokoll III. Till skillnad från tidigare tilläggsprotokoll, antogs protokollet inte i konsensus, utan genom majoritetsbeslut. Sverige undertecknade tilläggsprotokoll III den 30 mars 2006. Protokollet trädde i kraft den 14 januari 2007. Vi föreslår på annan plats i betänkandet de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering. I dagsläget (september 2010) har 53 stater ratificerat protokoll III. Det är tveksamt om tilläggsprotokoll III:s kännetecken, den röda kristallen, i dagsläget kan anses omfattas av regel 59. Jfr dock regel 61.

Regel 60. Det är förbjudet att använda Förenta nationernas

kännetecken och uniform om inte organisationen godkänt detta. [IVK/IIVK]

Rule 60. The use of the United Nations emblem and uniform is

prohibited, except as authorized by the organization. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 38.2

210

, Romstadgan art. 82 b vii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►96, ►98. Svensk

författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken, 2 § lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Kommentarer: I studiens kommentarer noteras att traktatstöd

saknas när det gäller icke-internationella konflikter men att det finns stöd i bl.a. bilaterala överenskommelser mellan parter i konflikter.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

209 Röda lejonet och solen användes tidigare av Iran. Kännetecknet används inte längre men omfattas fortfarande av Genèvekonventionernas och tilläggsprotokollens bestämmelser. 210 Artikeln nämner dock inte uniformer.

Regel 61. Otillbörlig användning av andra internationellt

erkända kännetecken är förbjuden. [IVK/IIVK]

Rule 61. The improper use of other internationally recognized

emblems is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Kulturkonventionen art. 17, TP I art. 38.1

211

, 66.8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98. Svensk författning:

► 22 kap. 6 § brottsbalken, 1, 3, ►4 §§ lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

Kommentarer: I studiens kommentarer ges bl.a. exempel på andra

internationellt erkända kännetecken, så som de som märker ut kulturegendom, anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter, sjukhusområden etc.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 62. Otillbörlig användning av motståndarens flaggor eller

militära kännetecken, tjänstetecken eller uniformer är förbjuden. [IVK/troligen IIVK]

Rule 62. Improper use of the flags or military emblems, insignia

or uniforms of the adversary is prohibited. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 f, TP I art. 39.2

212

, Romstadgan art. 8.2 b

vii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►95, ►98. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att skäl kan anföras för

att regeln är tillämplig även i icke internationella konflikter när de stridande parterna använder uniform. Vidare diskuteras definitionen av ”improper use”, med exempel från praxis, (bl.a. med ett långt citat ur den svenska ”militärmanualen” inbakat i argumentationen).

213

211 Artikeln inkluderar även förbud mot otillåten användning av dessas emblem, tecken och signaler. 212 Artikeln förbjuder dock endast denna användning ”vid anfall eller i syfte att hemlighålla, underlätta, skydda eller hindra militära operationer”. 213 Bilaga 4, intäkt nr. 95.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 63. Det är förbjudet att använda flaggor eller militära

kännetecken, tjänstetecken eller uniformer som tillhör neutrala stater eller andra stater som inte är parter i konflikten. [IVK/troligen IIVK]

Rule 63. Use of the flags or military emblems, insignia or

uniforms of neutral or other States not party to the conflict is prohibited. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd m.m.: TP I art. 39.1, San Remo-manualen 109 §. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►94, ►98. Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 64. Det är förbjudet att träffa en överenskommelse om att

ställa in fientligheter i avsikt att genom överrumpling anfalla den fiende som litar på denna överenskommelse. [IVK/IIVK]

Rule 64. Concluding an agreement to suspend combat with the

intention of attacking by surprise the enemy relying on that agreement is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: ---- Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln bygger på

hänsyn till ”good faith” (se regel 66) och uttrycks i många militärmanualer och i nationell lagstiftning. Brott mot regeln har fördömts och ingen har hävdat en rätt att göra det regeln förbjuder. ICRC har inte heller hittat någon motstridig praxis i denna fråga. Brott mot regeln skulle även medföra brott mot regler som aktiveras genom överenskommelser om att ställa in fientligheterna som evakuering av sårade, sjuka, skeppsbrutna och civila (jfr regel 109 och 129).

Vår bedömning: Regeln saknar stöd i traktat och vi har inte heller hittat någon svensk praxis som tydligt stödjer regeln. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi

dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Regel 65. Det är förbjudet att döda, såra eller fånga en mot-

ståndare genom att använda förrädiskt förfarande. [IVK/IIVK]

Rule 65. Killing, injuring or capturing an adversary by resort to

perfidy is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art.

23 b, TP I art. 37.1

214

, Romstadgan

art. 8.2 b xi, 8.2 e ix.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►97–98. Svensk

författning: ►22 kap. 6 § p 2 brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas bl.a. innebörden

av förrädiskt förfarande, bl.a. utifrån TP I art. 37.1 och genom exempel från praxis. T.ex. nämns att det är förrädiskt förfarande att låtsas vara så skadad att man blivit rörelsehindrad, att låtsas vilja förhandla under vit flagg, att låtsas vara civil, etc.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Kommunikation med fienden

Kapitlet gäller kommunikation relaterad till krigsföring och inte politiska förhandlingar som hålls för att lösa en konflikt.

Regel 66. Befälhavare får ta icke-fientlig kontakt med hjälp av

vilka kommunikationsmedel som helst. Sådan kontakt ska bygga på ärligt uppsåt. [IVK/IIVK]

Rule 66. Commanders may enter into non-hostile contact

through any means of communication. Such contact must be based on good faith. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: --- Svenskt underlag: ---

214 Artikeln innehåller även exempel på handlingar som utgör förrädiskt förfarande.

Kommentarer: I studiens kommentarer förklaras att de flesta militär-

manualerna anger att det kan uppkomma behov för befälhavare att ta icke-fientlig kontakt med en motståndare. Praxis (främst militärmanualer) pekar på att denna typ av kontakt kan tas på olika sätt, som genom parlamentärer, telefon eller radio. En parlamentär beskrivs som en person tillhörande en av parterna i konflikten och som bemyndigats att kommunicera med en annan part i konflikten. Vidare nämns att befälhavare inte är tvingade att ta emot parlamentärer, men att det är förbjudet att på förhand deklarera att man inte kommer att ta emot några.

Vår bedömning: Regeln saknar stöd i traktat och vi har inte heller hittat någon svensk praxis som tydligt stödjer regeln. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Regel 67. Parlamentärer är okränkbara. [IVK/IIVK] Rule 67. Parlementaires are inviolable. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 32. Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att skyddet av parla-

mentärer även gäller personer som gör parlamentären sällskap, så som chaufför, översättare etc.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 68. Befälhavare får vidta de nödvändiga försiktighets-

åtgärder som behövs för att motverka negativa effekter av en parlamentärs närvaro. [IVK/IIVK]

Rule 68. Commanders may take the necessary precautions to

prevent the presence of a parlementaire from being prejudicial. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 33

215

.

Svenskt underlag: ---

215 Artikeln medger även för befälhavaren att temporärt kvarhålla en parlamentär som missbrukar sin ställning.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att praxis talar för

att parlamentärer får hållas kvar tillfälligt om de oavsiktligt kommit över information vars avslöjande skulle få negativa konsekvenser för pågående eller förestående militära operationers möjlighet till framgång.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 69. Parlamentärer som utnyttjar sin privilegierade ställ-

ning för att begå en handling som strider mot folkrätten och som är till skada för motståndaren är inte längre okränkbara. [IVK/IIVK]

Rule 69. Parlementaires taking advantage of their privileged

position to commit an act contrary to international law and detrimental to the adversary lose their inviolability. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 34

216

.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls att i de fall då

parlamentärer förlorar sin okränkbara och skyddande ställning åtnjuter de alltjämt de fundamentala rättigheterna (regel 87–105), särskilt regel 100 om rätten till en rättvis rättegång med alla grundläggande rättsliga garantier.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

5.4.4 Vapen

Bakgrund

I studien har, inom denna fjärde huvudgrupp, identifierats sammanlagt 17 regler (regel 70–86) som är uppdelade under elva underrubriker: Generella principer om användandet av vapen, Gift, Biologiska vapen, Kemiska vapen, Expanderande kulor, Exploderande kulor, Vapen som främst skadar genom icke-detekterbara

216 Artikeln talar endast om de fall då en parlamentär använt sig av sin privilegierade ställning för att framkalla eller begå en förrädisk handling.

fragment, Försåtsvapen, Landminor, Brandvapen, och Synförstörande laservapen.

I en väpnad konflikt har de krigförande inte en oinskränkt rätt att välja stridsmedel (vapen), utan de begränsas genom olika bestämmelser. Utgångspunkten är distinktionsprincipen och formuleringen i 1868 års S:t Petersburgsdeklaration om att det enda lagliga mål parterna äger uppställa under krig är ”försvagandet av fiendens militära krafter”. Detta innebär i förlängningen att det är tillåtet att försätta motpartens stridande ur stridbart skick, men att det är förbjudet att använda sig av vapen som orsakar överflödig skada, onödigt lidande, eller är urskillningslösa. Reglerna inom detta delområde tar, liksom regelringarna av stridsmedel i ett antal vapenkonventioner, avstamp i dessa grundläggande principer.

I traktatbaserad rätt fastställs dessa principer både genom generella och specifika vapenförbud. Se t.ex. lantkrigsreglementet, 1925 års Genèveprotokoll, B-vapenkonventionen, tilläggsprotokoll I och II, 1980 års vapenkonvention, C-vapenkonventionen och Ottawakonventionen.

I studien finns ett särskilt avsnitt om kärnvapen. Avsnittet innehåller dock inga regler. I stället anges att studien inte gjort någon egen analys av frågan eftersom Internationella domstolen, efter analys av bl.a. staters inlagor, 1996 uttalade sig om den internationella rätten och kärnvapen.

217

Våra inledande synpunkter på regelområdet

Samtliga regler i denna huvudgrupp utgår från grundprinciperna om förbud mot vapen som är urskillningslösa, orsakar onödigt lidande eller överflödig skada. Dessa principer grundas i sin tur på de tidigare behandlade principerna om distinktion, proportionalitet och försiktighet vid anfall. Nästan alla reglerna omfattas av traktater som Sverige ratificerat, däribland S:t Petersburgsdeklarationen, lantkrigsreglementet, 1925 års Genèveprotokoll och 1980 års vapenkonvention med tilläggsprotokoll och tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna, vilket haft betydelse för våra ställningstaganden i den utsträckning relevanta bestämmelser även kan sägas utgöra uttryck för sedvanerätt.

218

Internationell rättspraxis

217 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. Se även kapitel 4 där vi behandlar fallet. 218 Se kapitel 5.2.4 om traktaternas inflytande och bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 23, 25, 34, 101, 157.

ger stöd för vissa av reglerna.

219

I studien lämnas omfattande hän-

visningar till statspraxis.

220

Generellt kan dock konstateras att den

praxis som redovisas i studien i förhållande till flera av de specifika vapenbestämmelserna (t.ex. reglerna om exploderande kulor och icke-detekterbara fragment, reglerna 78 och 79) inte har samma omfattning som den praxis som redovisas i förhållande till huvuddelen av reglerna i studien. Vapenreglerna har också utsatts för kritik för att ha ett alltför svagt stöd i statspraxis, särskilt vad gäller icke-internationella väpnade konflikter, och för att för kort tid har gått sedan motsvarande traktater antogs för att sedvanerätt skulle ha kunnat uppstå.

221

I insamlad svensk statspraxis finns uttryckligt stöd för de ovan nämnda grundprinciperna (regel 70–71), och också flera av de övriga reglerna mer specifikt. Som exempel kan nämnas ett skriftligt uttalande från svenska ambassaden och svenska regeringen, till ICJ i ”Nuclear Weapons case”, 1995 (s. 5):

The use of weapons which cause unnecessary suffering must be considered to be prohibited. The codification of the prohibition of dum-dum bullets was undertaken in accordance with this view, for example. […] As far back as the 17th century, Hugo Grotius stressed that poisoning was not allowed under international law. In certain respects, the principle of the prohibition of toxic weapons has also been codified (chiefly as a result of the 1925 Geneva Convention).

222

I ambassadör Anders Ferms anförande i FN:s generalförsamling om läget i Afghanistan, 1984, uttalades att: ”Det är nödvändigt att erinra om att allmän folkrätt likaväl som internationella konventioner innehåller principer som utformats för att förhindra vissa former av urskillningslös krigföring och användandet av vissa särskilt inhumana vapen i civil miljö.”

223

Vidare kan nämnas att

regeringen 1996 i ett pressmeddelande i anledning av frågan om förbud mot synförstörande laservapen anförde att ”sådana vapen anses av Sverige strida mot den folkrättsliga principen om förbud mot stridsmedel och stridsmetoder som orsaker onödigt lidande”.

224

Även beträffande förbuden mot biologiska och

219 Se ICTY, Tadić et al. (IT-94-1, 2 oktober 1995) och Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 220 Se vad vi skrivit i kapitel 5.4.1. om att vi inte upprepar dessa omfattande hänvisningar till statspraxis under respektive regel. 221 Se bl.a. ”Weapons in the ICRC study on Customary International Humanitarian Law”, Davis Turns, Journal of Conflict & Security Law (2006), Vol. 11 No. 2, s. 201–237. 222 Bilaga 4, intäkt nr. 118. 223 Bilaga 4, intäkt nr. 27. 224 Bilaga 4, intäkt nr. 125.

nden.

kemiska vapen finns ett starkt stöd i svensk praxis, medan det för andra vapentyper (t.ex. försåtsvapen) inte synes finnas några precisa uttala

Visst stöd för reglerna finns bl.a. i 22 kap. 6 § brottsbalken. Det kan i sammanhanget även vara av intresse att notera att enligt tilläggsprotokoll I, artikel 36, är parterna i protokollet skyldiga att avgöra om nya vapen, stridmedel och stridsmetoder skulle vara förbjudna enligt protokollet eller någon annan av folkrättens regler som gäller för parten. I Sverige görs denna kontroll av Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt (Vapenprojekt-delegationen). Delegationen ska även följa vad som sker med vapenprojekt av större vikt som har granskats av delegationen. Regler för delegationen och dess arbete finns i förordningen (2007:936) om folkrättslig granskning av vapenprojekt.

Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi inte anledning att generellt ifrågasätta studiens slutsatser i denna del, eller att redovisa någon annan uppfattning. I förhållande till dessa regler kan särskilt framhållas det resonemang som redovisas i studien avseende tidsaspekten i förhållande till bildandet av sedvanerätt (se kapitel 5.2.4 om studiens metod och material rörande värderingen av praxis). Det traktatstöd, respektive det svenska underlag som vi ansett relevant i förhållande till enskilda regler redovisas nedan under respektive regel. Regel 85 bedöms sakna motsvarighet i svenska traktatbaserade förpliktelser.

Allmänna principer om användande av vapen

Regel 70. Det är förbjudet att använda stridsmedel och strids-

metoder som har sådan beskaffenhet som orsakar överflödig skada eller onödigt lidande. [IVK/IIVK]

Rule 70. The use of means and methods of warfare which are of

a nature to cause superfluous injury or unnecessary suffering is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: S:t Petersburgsdeklarationen, LKR art. 23 e,

TP I art. 35.2, 1980 års vapenkonventions ingress och dess protokoll II art. 6:2, och reviderade protokoll II art. 3.3, San Remomanualen 42 a §, Ottawakonventionens ingress, Romstadgan art. 8.2 b xx

225

.

225 Romstadgans reglering i denna del överensstämmer inte med regeln.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, 27-28, 30-31, ►64,

► 98, 102, ►118, 125, ►127, 178. Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

226

och Internationella domstolen.

227

Det

nämns att många stater (däribland Sverige

228

) hänvisade till regeln

om överflödiga skador och onödigt lidande i Nuclear Weapons case inför internationella domstolen. Domstolen slog i sitt rådgivande yttrande fast att förbudet mot att använda stridsmedel och stridsmetoder som är ägnade att orsaka överflödiga skador och onödigt lidande är en av de grundläggande principerna inom den humanitära rätten. Vidare diskuteras definitionen av stridsmedel och stridsmetoder som orsakar överflödig skada eller onödigt lidande. Som exempel på sådana vapen nämns bl.a. expanderande kulor, exploderande kulor, gift och förgiftade vapen, biologiska och kemiska vapen och kärnvapen.

Vår bedömning: Vi har inte några invändningar mot ICRC:s formulering av regel 70 eller 71, eller den sedvanerättsliga statusen av de allmänna principer som de uttrycker, men vi noterar att reglerna i sig inte är särskilt klargörande. Ett visst vapen kan inte med säkerhet sägas vara förbjudet under dessa allmänna principer om det inte existerar ett explicit framförhandlat användningsförbud beträffande vapnet i fråga. Begreppen ”överflödig skada” och ”onödigt lidande” (Regel 70) samt vapen som till sin beskaffenhet är ”urskillningslösa” (Regel 71) måste med andra ord ha utvärderats i statspraxis med resultat att ett förbud bekräftats i avtal eller resolution i det konkreta fallet.

Man kan då fråga sig vad värdet är av dessa allmänna principer. Stater kan naturligtvis bona fide (i god tro) hävda att ett visst oreglerat vapen faller under något eller båda av förbuden. Som fallet nyligen var med klustervapnen. Staterna är också folkrättsligt skyldiga att kontinuerligt utvärdera om nya stridsmedel har förbjudna effekter. Om så synes vara fallet är de förpliktade att inleda förhandlingar i frågan. Reglerna 70 och 71 är därmed framåtsyftande, samtidigt som de är tillbakablickande/registrerande genom att de bekräftar existerande förbud.

226 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72). 227 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 228 Bilaga 4, intäkt nr. 118.

Regel 71. Det är förbjudet att använda vapen som till sin

beskaffenhet är urskillningslösa. [IVK/IIVK]

Rule 71. The use of weapons which are by nature indiscriminate

is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd m.m.: TP I art. 51.4

229

, 1980 års vapenkonventions

reviderade protokoll II art. 1.2, San Remo-manualen 42 b §, Ottawakonventionens ingress, Romstadgan art. 8.2 b xx

230

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►4, 27, ►64, ►118.

Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Internationella domstolen.

231

Det anges att regeln bör läsas till-

sammans med reglerna 11 och 12 om förbud mot urskillningslösa anfall för att få en helhetsbild över tillåtet/förbjudet uppträdande. I kommentaren diskuteras även definitionen av vapen som är urskillningslösa och exempel på vapen som i praxis ansett som sådana lämnas, däribland biologiska vapen, kemiska vapen, kärnvapen, minor och gift.

Vår bedömning: Se våra kommentarer under regel 70 och i kapitel 4.6.1 Svenskt genomförande beträffande vår bedömning av frågan om kärnvapen.

Gift

Regel 72. Det är förbjudet att använda gift eller förgiftade

vapen. [IVK/IIVK]

Rule 72. The use of poison or poisoned weapons is prohibited.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 23 a, Romstadgan art. 8.2 b xvii.

232

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 102, ►118.

229 Artikeln innehåller exempel på vad som utgör urskillningslösa anfall. 230 Romstadgans reglering i denna del överensstämmer inte med regeln. 231 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996. 232 Jfr, Review Conference of the Rome Statute, 30 May 2010, Draft Resolution amending article 8 of the Rome Statute, Kampala 31 may-11 June 2010, RC/WGOA/1.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Internationella domstolen.

233

Vidare behandlas definitionen av gift

och förgiftade vapen, samt att förbudet mot att använda gift enligt många militärmanualer även sträcker sig till att gälla förgiftning av brunnar och andra vattentillgångar. När det gäller icke-internationella konflikter nämns att det saknas motsvarande traktatstöd. Praxis stödjer dock regeln.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Biologiska vapen

Regel 73. Det är förbjudet att använda biologiska vapen.

[IVK/IIVK]

Rule 73. The use of biological weapons is prohibited.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1925 års Genèveprotokoll ingress, B-vapenkonven-

tionens ingress och art. 1.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 23, 25, 101. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att regeln är tillämplig

på biologiska vapen som är avsedda att påverka människor. Frågan om växtbekämpningsmedel regleras av regel 76. När det gäller ickeinternationella konflikter nämns att det saknas motsvarande traktatstöd. Praxis stödjer dock regeln.

Vår bedömning: Det kan noteras att Internationella straffrättsutredningen i betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) gjorde bedömningen (s. 389) att användning av bl.a. biologiska vapen (liksom av kemiska vapen och gift och giftiga vapen) är att bedöma som brott enligt allmän folkrätt även om det är fråga om en icke-internationell väpnad konflikt. Vi delar den bedömningen.

233 Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons, ICJ 8 July 1996.

Kemiska vapen

Regel 74. Det är förbjudet att använda kemiska vapen.

[IVK/IIVK]

Rule 74. The use of chemical weapons is prohibited.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1925 års Genèveprotokoll, C-vapenkonventionens

art. 1, Romstadgan art. 8.2 b xviii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►2–3, 23, 25–26, 35, 37–

38, ►40, 41–42, 44–45, ►46, 101. Svensk författning: ►22 kap. 6 a § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

234

Som kuriosa kan nämnas att Sverige var

med och sponsrade ett utkast till resolution inför FN:s kommission om mänskliga rättigheter som stödjer regeln.

235

Vår bedömning: Det kan noteras att artikel 1 i C-vapenkonventionen inte endast förbjuder användning av kemiska vapen utan också att utveckla, producera, eller på annat sätt förvärva, lagra eller bibehålla kemiska vapen eller överföra, direkt eller indirekt, kemiska vapen till någon. Det är även förbjudet att delta i militära förberedelser för användning av kemiska vapen, samt att hjälpa, uppmuntra eller förmå någon att delta i en verksamhet som är förbjuden enligt konventionen. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i konventionen även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 73.

Regel 75. Det är förbjudet att använda kemiska ämnen för

kravallbekämpning som stridsmetod. [IVK/IIVK]

Rule 75. The use of riot-control agents as a method of warfare

is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1925 års Genèveprotokoll

236

, C-vapenkonventionen

art. 1.5 och 2.9 d.

234 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72). 235 Se studiens bilaga I, s. 1713. Intäkt 372 anger detta. Studien hänvisar dock i löptexten inte till denna intäkt varför vi inte heller tagit med den i vår praxislista, bilaga 4. 236 Enligt studien anser en majoritet av staterna att protokollet innefattar förbud mot kravallbekämpning.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 26, 35, 37–39, 41–42, 45.

Svensk författning: ►22 kap.6 och 6 a §§brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att regeln är tillämp-

lig i situationer av militär fientlighet under väpnade konflikter, men inte vid nationell kravallbekämpning.

Vår bedömning: Basen för regeln är bl.a. 1925 års Genèveprotokoll protokoll och 1993 års C-vapenkonvention. C-vapenkonventionen tillåter dock användningen av kravallbekämpningsmedel (t.ex. tårgas) vid brottskämpning. Försvarsmakten får använda tårgas vid kravallbekämpning under fredsinsatser. Den får dock endast användas utomhus och endast för sådana uppgifter i insatsen som kan jämställas med polisiära. Detta är i överensstämmelse med C-vapenkonventionen och den nu behandlade regeln.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 74.

Regel 76. Det är förbjudet att använda växtbekämpningsmedel

som stridsmetod, om de

a) är av sådan beskaffenhet att de är förbjudna kemiska vapen,

b) är av sådan beskaffenhet att de är förbjudna biologiska vapen,

c) riktas mot växtlighet som inte utgör ett militärt mål,

d) skulle medföra oavsiktliga förluster av civila liv, skador på

civila och civila objekt eller en kombination därav, som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade konkreta och direkta militära fördelen, eller

e) skulle medföra omfattande, långvariga och svåra skador på

den naturliga miljön. [IVK/IIVK]

Rule 76. The use of herbicides as a method of warfare is

prohibited if they: (a) are of a nature to be prohibited chemical weapons; (b) are of a nature to be prohibited biological weapons; (c) are aimed at vegetation that is not a military objective; (d) would cause incidental loss of civilian life, injury to

civilians, damage to civilian objects, or a combination thereof, which may be expected to be excessive in relation to the concrete and direct military advantage anticipated; or

(e) would cause widespread, long-term and severe damage to

the natural environment.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: C-vapenkonventionens ingress

237

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 23, 25–26, 35, 37–39, 41–

42, 45, 101, ►105. Svensk författning: 22 kap 6 a § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer påpekas att C-vapen-

konventionen inte preciserar vilket användande av växtbekämpningsmedel som utgör en stridsmetod. Reglerna om biologiska och kemiska vapen (73–74), reglerna om civila objekt och proportionalitet (7 och 14), tillsammans med regel 45 om den naturliga miljön och reglerna om utsvältning och objekt som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad (53 och 54) bidrar dock till att förtydliga förbudet mot otillåten användning av växtbekämpningsmedel. Detta förklarar varför den sedvanerättsliga regeln kunnat ges en större precisering än traktatbestämmelsen. Vidare påpekas att det inte finns någon praxis beträffande icke-internationella konflikter. Ovan nämnda regler, som utgör grunden för begränsningarna i användandet av växtbekämpningsmedel, gäller dock i båda konflikttyperna, varför även denna regel gör det.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Expanderande kulor

Regel 77. Det är förbjudet att använda kulor som lätt utvidgar

sig eller tillplattas i människokroppen. [IVK/IIVK]

Rule 77. The use of bullets which expand or flatten easily in the

human body is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1899 års deklaration angående förbud mot använd-

ning av kulor som lätt utvidga sig eller tillplattas i människokroppen (dumdumkulor), Romstadgan art. 8.2 b xix.

238

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►6, ►16, 118, 155.

Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken, Delegationen för

237 Ingressen utgör inte ett direkt stöd för regelns fullständiga formulering. Den uttrycker att det finns ett förbud mot att använda växtbekämpningsmedel (herbicider) som ”stridsmetod”, utan att definiera vilket användande som då är förbjudet på det sätt som sedvanerättsregeln gör. 238 Jfr Romstadgan, Review Conference of the Rome Statute, 30 May 2010, Draft Resolution amending article 8 of the Rome Statute, Kampala 31 may-11 June 2010, RC/WGOA/1.

folkrättslig granskning av vapenprojekt, beslut 2006-09-11, Dnr 16/06.

Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas definitionen av

expanderande kulor. När det gäller icke-internationella konflikter nämns att det saknas motsvarande traktatstöd. Praxis stödjer dock regeln. Att använda denna typ av ammunition skulle även strida mot regel 70.

Vår bedömning: Förbudet gäller endast användning i väpnad konflikt. Många stater (inkl. Sverige) tillåter däremot att polisen använder sådana kulor vid inhemsk brottsbekämpning och vid fredsinsatser som inte deltar i en väpnad konflikt.

239

Säkerhets-

vakter på flyg kan vara utrustade med sådan ammunition för eventuell användning mot flygkapare. En s.k. dumdum-kula stannar nämligen i människokroppen, eller avmattas så i sitt lopp, att den inte kan skada andra eller flygplanet. Enligt studien föreligger det inte någon rättslig konflikt mellan att fredstida användning av sådana kulor är tillåten och regelns förbud eftersom regeln är avsedd för väpnad konflikt- och inte fredssituationer. Regeln påverkar således inte nuvarande svensk användning av expanderande kulor.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 75 angående avsaknaden av definition av väpnad konflikt.

Exploderande kulor

Regel 78. Det är förbjudet att mot personer använda kulor som

exploderar i människokroppen. [IVK/IIVK]

Rule 78. The anti-personnel use of bullets which explode within

the human body is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: S:t Petersburgsdeklarationen. Svenskt underlag: Delegationen för folkrättslig granskning av

vapenprojekt, beslut 2006-09-11, Dnr 16/06.

239 Kritik mot att studien inte klargör förhållandet mellan tillåten och otillåten användning av expanderande kulor har framförts i ”Customary International Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the International Committee of the Red Cross”, George Aldrich, British Yearbook of International Law, 2005, s. 503–524. Kritiken har bemötts i ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006) s. 525–32 med innebörden att studien inte är en handbok utan en redovisning av gällande praxis. Löser inte praxis en fråga gör inte heller studien det.

Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas frågan om förbud

mot kulor som exploderar i människokroppen. Förbudet gäller såväl vid internationella som vid icke-internationella väpnade konflikter. I kommentaren behandlas även frågan om viss 12,7 mm ammunitions explosiva verkan vid träff i människokroppen.

Vår bedömning: Regeln är inte en direkt omskrivning av 1868 års

S:t Petersburgsdeklaration som förbjöd användning av ”varje projektil med mindre vikt än 400 gram som är explosiv eller laddad med sprängämne eller brännbara ämnen”.

240

Studiens författare

förklarar den valda formuleringen med att den återspeglar att praxis sedan 1868 begränsat förbudet till endast anti-personell användning av sådana kulor. Regeln föreskriver inte att kulan ska ha tillverkats just i syfte att explodera i människokroppen, utan förbudet är inriktat på all ammunition som till följd av sin konstruktion typiskt sett exploderar i en människokropp.

Användning av sådan ammunition strider mot den humanitära rättens grundläggande princip om förbud mot vapen eller stridsmetoder som orsakar överflödig skada eller onödigt lidande. Regeln kan på så sätt ses som ett konkretiserat uttryck för en allmängiltig princip och ska följaktligen stödjas.

I underlaget till regeln redovisas det arbete som bedrivits beträffande frågan om viss 12,7 mm ammunitions sprängverkan i människokroppen.

241

Det finns olika syn på de genomförda mät-

ningarna.

242

Det går därför inte med säkerhet att fastställa att

ammunitionen har explosiv verkan i människokroppen. Försvarsmakten har 12,7 mm ammunition till tung kulspruta och automatgevär 90C. Tung kulspruta används främst mot fordon och luftfarkoster, men även enskilda stridande beväpnade med eldhandvapen, kulsprutor eller närpansarvärnsvapen kan komma i fråga.

240 USA har kritiserat att denna regel inte kvalificeras med att kulorna ska vara specifikt tillverkade (”specifically designed”) med syftet att explodera i människokroppen. USA:s kritik återfinns i “United States Responds to ICRC Study on Customary International Law.”, Bellinger and Haynes, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, s. 639–641, och International review of the red cross, vol. 89 Issue 866 s. 443–471. Henckaerts bemötande av denna kritik återfinns i “Customary International Humanitarian

Law: a response to US comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red

Cross, Vol. 89, no 866, June 2007. 241 Se även ytterligare material från ICRC: ”Wound Ballistics, an introduction for health, legal, forensic, military and law enforcement professionals” (film with additional information), ICRC, June 2008. 242 ”Conventional weapons”, Yearbook of International Humanitarian Law, W. Hays Parks, Vol. 8, 2005 s. 86–102, och ”Virkningen av 12.7 mm Multi-purpose ammunisjon i mennesker”, Forsvarets forskningsinstitutt, Instituttstaben, (Norwegian Defence Research Establishment) 6 november 2003.

Automatgevär 90C används för materielförstöring, ammunitionsröjning och försvar av grupperingsplats.

Det är en självfallen utgångspunkt att Försvarsmakten inte får använda annan ammunition än sådan som är tillåten enligt den humanitära rätten. Ammunitionen har från svensk sida bedömts vara tillåten att använda i strid mot både materiella och personella mål.

243

Vi har inte underlag för att göra någon annan bedömning.

Skulle det genom nya rön visa sig att den ifrågavarande ammunitionen vid avsedd användning exploderar i en människokropp förutsätter vi att Försvarsmakten tar frågan om tillåtlighet att använda ammunitionen mot personella mål under ny prövning.

Vapen som främst skadar genom icke-detekterbara fragment

Regel 79. Det är förbjudet att använda vapen vars huvudsakliga

effekt är att skada genom fragment som inte kan upptäckas genom röntgenstrålning i människokroppen. [IVK/IIVK]

Rule 79. The use of weapons the primary effect of which is to

injure by fragments which are not detectable by X-rays in the human body is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions protokoll I. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►13, ►17, ►63. Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls bl.a. att det inte

verkar finnas några vapen vars huvudsakliga effekt är att skada genom fragment som inte kan upptäckas genom röntgenstrålning, trots att sådana kunnat tillverkas under en längre tid. Ingen stat har heller hävdat rätten att använda sådana vapen i någon konflikttyp. Vidare behandlas tolkningsfrågor, bl.a. nämns glassplitter som sådana fragment som regeln avser.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

243 Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt, beslut 2006-09-11, Dnr 16/06.

Försåtsvapen

Regel 80. Det är förbjudet att använda försåtvapen som på

något sätt är fästa vid eller förenade med objekt eller personer som har rätt till särskilt skydd enligt den internationella humanitära rätten eller till objekt som kan antas dra till sig civila. [IVK/IIVK]

Rule 80. The use of booby-traps which are in any way attached

to or associated with objects or persons entitled to special protection under international humanitarian law or with objects that are likely to attract civilians is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions protokoll II art. 6.1

244

,

och reviderade protokoll II art. 7.1

245

.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer påpekas att annan använd-

ning av försåtvapen än de som omfattas av regeln ändå är underkastade de generella regler som identifierats beträffande distinktion (regel 1 och 7), proportionalitet (regel 14) och regel 15 om försiktighetsmått.

Vår bedömning: I regel 83 anges att en part i konflikten som använt landminor vid avslutade fientligheter måste flytta eller på annat sätt göra minorna ofarliga för civila, eller hjälpa till att ta bort dessa. En liknande reglering som också omfattar försåtvapen (booby-traps) finns i 1980 års vapenkonvention och dess tilläggsprotokoll II rörande förbud mot eller restriktioner i användningen av minor, försåtvapen och andra anordningar. Regel 80 förbjuder användandet av vissa, men inte alla, försåtvapen. Regeln om att efter fientligheternas avslutande flytta försåtvapen, som inte är förbjudna, förefaller enligt studien inte ha utvecklats till en sedvanerättslig regel. Traktatregleringarna vad gäller åtgärder efter fientligheternas avslutande gäller för Sverige såsom part i 1980 års vapenkonvention med protokoll, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

244 Artikeln innehåller exempel på förbjuden användning. 245 Artikeln innehåller exempel på förbjuden användning.

Landminor

Regel 81. När landminor används ska särskild försiktighet

iakttas för att minimera deras urskillningslösa verkningar. [IVK/IIVK]

Rule 81. When landmines are used, particular care must be

taken to minimize their indiscriminate effects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions reviderade protokoll II

art. 3.5–6, 4, 6.2–3, 9–10 och 12, samt dess protokoll II art. 3.4, 4.2, 4–5, 7 och 8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►62. Svensk författning:

22 kap. 6 b § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln gäller

fordons- och stridsvagnsminor, samt truppminor (anti-personella minor) i den utsträckning en stat inte har accepterat ett totalförbud mot att använda sistnämnda mintyp.

Vår bedömning: Det kan noteras att flertalet stater, däribland

Sverige, i dag är bundna genom traktater att inte använda, producera, lagra och överföra truppminor (antipersonella minor). (Se kapitel 4.1.5 om Ottawakonventionen.) Detta förbud har enligt studien ännu inte utvecklats till sedvanerätt, även om det i studien indikeras att en sådan utveckling ligger för handen. Avseende regel 81 (samt 82 och 83) är det dock viktigt att komma ihåg att Sverige, som part i Ottawakonventionen, har förpliktigat sig till att inte använda truppminor.

Regel 82. En part i konflikten som använder landminor ska, i

möjligaste mån, dokumentera deras placering. [IVK/troligen IIVK]

Rule 82. A party to the conflict using landmines must record

their placement, as far as possible. [IAC/arguably NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions protokoll II art. 7 samt

dess reviderade protokoll II art. 1.2 och 9.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►62. Svensk författning:

22 kap. 6 b § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln gäller

fordons- och stridsvagnsminor minor, samt truppminor (antipersonella minor) i den utsträckning en stat inte har accepterat ett

totalförbud mot användandet av sistnämnda mintyp. Vidare nämns att utvidgningen av kraven på dokumentation till icke-internationella konflikter i reviderade protokoll II till 1980 års vapenkonventions protokoll inte var kontroversiell vilket talar för att regeln är sedvanerättsligt tillämplig även i denna konflikttyp.

Vår bedömning: Traktatregleringarna i 1980 års vapenkonventions reviderade protokoll II gäller för Sverige såsom part i protokollet, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 81 om att Sverige genom Ottawakonventionen har förbundit sig att inte använda truppminor.

Regel 83. Efter de aktiva fientligheternas upphörande ska en

part i konflikten som har använt landminor avlägsna eller på annat sätt göra dem ofarliga för civila, eller underlätta deras avlägsnande. [IVK/IIVK]

Rule 83. At the end of active hostilities, a party to the conflict

which has used landmines must remove or otherwise render them harmless to civilians, or facilitate their removal. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions protokoll II art. 9

246

samt

dess reviderade protokoll II art. 3.2 och 10.

Svenskt underlag: Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken. Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln gäller

fordons- och stridsvagnsminor samt anti-personella minor i den utsträckning en stat inte har accepterat ett totalförbud mot att använda sistnämnda mintyp.

Vår bedömning: Det kan noteras att Ottawakonventionen innehåller speciella regler om förstörande av anti-personella minor (truppminor) i minerade områden.

247

Traktatregleringarna på

området gäller för Sverige såsom part i Ottawakonventionen, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 81 om att Sverige genom Ottawakonventionen har förbundit sig att inte använda truppminor.

246 Artikeln handlar om internationellt samarbete kring avlägsnade av minfält, minor och försåtsvapen. 247 Ottawakonventionen, art. 5.

Brandvapen

Regel 84. Om brandvapen används ska särskild försiktighet

iakttas i syfte att undvika, och i varje fall minimera, oavsiktliga förluster av civila liv, samt skador på civila och civila objekt. [IVK/IIVK]

Rule 84. If incendiary weapons are used, particular care must be

taken to avoid, and in any event to minimize, incidental loss of civilian life, injury to civilians and damage to civilian objects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions protokoll III art. 2. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►19, ►61. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att de mer specifika

reglerna i tilläggsprotokoll III till 1980 års vapenkonvention (artikel 2.2–4) inte kan anses ha uppnått sedvanerättslig status. Vidare konstateras att det saknas praxis från de senaste 20 åren vad avser icke-internationella konflikter vilket beror på att, det internationella samfundet inte haft anledning att kommentera frågan då denna typ av vapen inte använts under denna period.

Vår bedömning: Denna regel är snävare än 1980 års vapenkonventions protokoll III. Protokollet innehåller mer långtgående förbud vad gäller användningen av brandvapen, inklusive skydd av den naturliga miljön. Traktatregleringarna på området gäller för

Sverige såsom part i protokollet, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Regel 85. Det är förbjudet att använda brandvapen mot per-

soner, utom när det inte är praktiskt möjligt att använda ett mindre skadligt vapen för att försätta en person ur stridbart skick (hors de combat). [IVK/IIVK]

Rule 85. The anti-personnel use of incendiary weapons is

prohibited, unless it is not feasible to use a less harmful weapon to render a person hors de combat. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: --- Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►19, ►61. Kommentarer: I studiens kommentarer förklaras att många stater

under 1970-talet var för ett totalförbud av brandvapen. Officiella uttalanden som stödjer ett totalförbud finns därmed från flera

stater. Även i många staters nationella lagstiftning finns ett sådant förbud.

248

Vid förhandlingarna under 1980 års vapenkonvention

stod det dock klart att det inte skulle gå att nå enighet om ett totalförbud, och inte heller om ett förbud mot att använda sådana vapen mot kombattanter, främst p.g.a. av att Förenta staterna och Storbritannien opponerade sig. Flera militärmanualer anger att det är förbjudet att använda brandvapen, utom i vissa angivna situationer, eller att användning är förbjuden för att vapnen orsakar onödigt lidande. Det finns inte heller några bekräftade fall av användning av napalm eller liknande sedan 1980 års vapenkonvention antogs.

Vidare sägs att det vad avser icke-internationella konflikter saknas praxis från de senaste 20 åren, vilket beror på att det internationella samfundet inte haft anledning att kommentera frågan, då denna typ av vapen över lag inte använts under denna period. Antipersonell användning av brandvapen skulle dock innebära ett brott mot regel 70 om förbud mot vapen som orsakar överflödig skada eller onödigt lidande, vilken gäller i båda konflikttyperna.

Vår bedömning: Regeln motsvaras inte av någon traktbaserad regel. Den svenska praxis studien hänvisar till i anslutning till regeln gäller uttalanden rörande 1980 års vapenkonventions protokoll III angående brandvapen, vilket förbjuder viss användning av brandvapen, men inte innehåller ett generellt skydd för kombattanter. I den svenska praxisen kan ses att Sverige ansett att förbudet mot att använda brandvapen borde vara vidare och även skydda kombattanter. Mot bakgrund av detta och studiens resonemang och redovisade material finner vi inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

248 Jfr även FN-resolutionen UN General Assembly res. 2932 A (XXVII), 1972.

Synförstörande laservapen

Regel 86. Det är förbjudet att använda laservapen som är särskilt

konstruerade för att bestående förstöra en normal synförmåga som enda stridsmedelsfunktion, eller som en av sina stridsmedelsfunktioner. [IVK/IIVK]

Rule 86. The use of laser weapons that are specifically designed,

as their sole combat function or as one of their combat functions, to cause permanent blindness to unenhanced vision is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: 1980 års vapenkonventions tilläggsprotokoll IV art. 1. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►8, 32, 33, 36, 48, ►107,

► 111, ►123, 125, ►127. Svensk författning 22 kap. 6 § brottsbalken, 6 och 21 §§strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1992:1300) om krigsmateriel.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas, vad gäller stats-

praxis, främst till att det inte finns några rapporter om att sådana vapen har utvecklats eller använts sedan tilläggsprotokoll IV till 1980 års vapenkonvention antogs. Inga stater har heller hävdat en rätt att använda sådana vapen. Studien hänvisar till flera svenska officiella uttalanden som anger att Sverige tidigare än många andra stater gett uttryck för att denna typ av vapen är förbjudna.

249

Kommentarerna behandlar även frågan om avsiktlig synförstöring av kombattanter med andra lasersystem.

Vår bedömning: Denna typ av vapen har aldrig har används i strid, och förbjöds så sent som 1995 genom antagandet av protokoll IV till 1980 års vapenkonvention.

250

Den verbala praxis som

finns och motsvarande traktatbestämmelser är av relativt ungt datum. Som påpekas i studien har dock Sverige sedan länge ansett att denna typ av vapen är förbjudna. Vi finner inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

249 Bilaga 4, intäkt nr. 8, 32, 36, 48, 107, 111, 123, 127. 250 I dagsläget (april 2010) är 111 stater part i konventionen.

5.4.5 Behandling av civila och personer som är ”hors de combat”

Bakgrund

Inom denna huvudgrupp upptas sammanlagt 52 regler (regel 87– 138) som är uppdelade under åtta underrubriker: Grundläggande garantier, Kombattanter och krigsfångestatus, Sårade, sjuka och skeppsbrutna, De döda, Saknade personer, Frihetsberövade personer, Tvångsförflyttning och tvångsförflyttade personer, och Andra skyddsvärda personer.

Återkommande i den humanitära rätten är det särskilda skydd som civila och personer som är försatta ut stridbart skick (hors de combat) har. Vissa grundläggande bestämmelser innefattar generella förbud mot bl.a. mord, tortyr, stympning och våldtäkt. Andra bestämmelser avser behandlingen av särskilda grupper av personer såsom t.ex. krigsfångar, sårade, sjuka, skeppsbrutna samt frihetsberövade och deras behandling.

Vissa av de i studien upptagna reglerna kom för första gången till uttryck i Lieber Code, lantkrigsreglementet och Nürnbergprinciperna och flertalet av dem återfinns i dag i Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I och II. Överträdelse av många av bestämmelserna anses enligt Romstadgan vara krigsförbrytelser i internationella och i betydande utsträckning också icke-internationella konflikter. Motsvarande regler finns även i stor utsträckning i traktater om mänskliga rättigheter. Studien redovisar även praxis som är hänförlig till instrument som reglerar de mänskliga rättigheterna. Dessa hänvisningar syftar inte till att värdera om en regel utgör sedvanerätt inom området för mänskliga rättigheter, utan till att stödja och klargöra motsvarande humanitärrättsliga principer.

Våra inledande synpunkter på regelområdet

Reglerna inom denna huvudgrupp återspeglar en grundläggande tanke inom den humanitära rätten, skydd av och respekt för civila och för personer som är försatta ut stridbart skick. Denna tanke har mer generella termer även kommit till uttryck genom reglerna i det första delområdet i studien - Distinktionsprincipen. Beträffan-

de vissa av reglerna finns direkta motsvarigheter inom området för de mänskliga rättigheterna.

251

Samtliga regler motsvaras, i vart fall i sina huvuddrag, av regler i traktater som Sverige ratificerat, däribland lantkrigsreglementet och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll.

252

Flera av

reglerna har även motsvarigheter i traktater om mänskliga rättigheter som Sverige ratificerat. Internationell rättspraxis ger stöd för vissa av reglerna.

253

I studien lämnas omfattande hänvisningar till

statspraxis.

254

Även i svensk statspraxis finns ett omfattande och

uttryckligt stöd för många av reglerna, ett stöd som sträcker sig över hela den tidsperiod som studien behandlar.

I 1984 års betänkande angavs att regler i tilläggsprotokoll I, som har motsvarigheter i flera av reglerna på detta delområde, i vart fall i sina huvuddrag torde ha sedvanerättslig status. Uttalandena återgavs senare i den av Försvarsdepartementet publicerade skriften ”International Humanitarian Law in Armed Conflict with reference to the Swedish Total Defence System”.

255

Innehållet i flera av

reglerna har i svensk rättspraxis ansetts utgöra sedvanerätt i både internationella och icke-internationella konflikter.

256

Ett exempel

på ett svenskt uttalande som omfattar flera av delområdets regler finns i regeringens skrivelse, Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik (skr. 1997/98:89, s. 58):

Artikel 3 [i GK I-IV] anses i dag utgöra allmän sedvanerätt och är därmed alltid tillämplig oavsett om den aktuella staten har biträtt konventionerna. Enligt denna artikel skall varje stridande part utan åtskillnad behandla alla ickestridande humant, och ta om hand sårade och sjuka. Vidare förbjuds bl.a. mord, tortyr, tagande av gisslan, kränkande behandling samt straff och avrättning utan föregående dom.

257

Visst stöd för reglerna finns bl.a. i 22 kap. 6 § brottsbalken och lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående

251 Frågan om förhållandet mellan internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter har vi behandlat i kapitel 2. 252 Se kapitel 5.2.4 om traktaternas inflytande och bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 34, 43, 98–100, 102, 131, 162–166. 253 Jfr t.ex. ICTY Judgement Delalić ( IT-96-21-T), Tadić case (IT-94-AR72), Judgement, Furundžija, (IT-95-17/1-T), Judgement Kunarac,( IT-96-23). 254 Se vad vi skrivit i kapitel 5.4.1. om att vi inte upprepar dessa omfattande hänvisningar till statspraxis under respektive regel. 255 Bilaga 4, intäkt nr. 98–100, 102. 256 Mål nr. B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december 2006, se bilaga 4, intäkt nr. 162–166. 257 Bilaga 4, intäkt nr. 131.

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I 2 kap. regeringsformen finns vissa grundläggande fri- och rättigheter, som inte får inskränkas genom lag och som gäller även för utlänningar (jfr 2 kap. 12 och 22 §§).

De regler som finns inom denna huvudgrupp relaterar till frågor som sedan länge har ansetts vara sedvanerätt. Genom överrensstämmelsen med motsvarande regler inom området för de mänskliga rättigheterna framstår en stor del av reglerna sedan länge som en självklar del av svensk rätt. De mänskliga rättigheternas fortsatta tillämplighet under väpnade konflikter

258

– oavsett konflikttyp

stödjer vissa av reglerna. I förhållande till vissa regler saknas eventuellt inom denna huvudgrupp svensk praxis i något större utsträckning än inom andra områden. En orsak kan vara att vi har sökt efter svensk praxis när det gäller den humanitära rätten och inte på samma sätt efterforskat uttalanden med inriktning på de mänskliga rättigheterna. Det traktatstöd, respektive det svenska underlag som vi ansett relevant i förhållande till enskilda regler redovisas nedan under respektive regel. Reglerna 124 B och 128 C saknar eventuellt motsvarande traktatstöd.

Grundläggande garantier

I studien redogörs det i ett särskilt avsnitt för allmänna frågor i förhållande till dessa regler (87–105) med grundläggande garantier. Bl.a. kommenteras tillämpligheten av och samspelet mellan humanitär rätt och mänskliga rättigheter under en väpnad konflikt, samt frågan om mänskliga rättigheters extraterritoriella tillämplighet. Där konstateras bl.a. att det finns omfattande praxis enligt vilken reglerna om mänskliga rättigheter är tillämpliga även under väpnad konflikt.

Regel 87. Civila och personer som är försatta ur stridbart skick

(hors de combat) ska behandlas humant. [IVK/IIVK]

Rule 87. Civilians and persons hors de combat must be treated

humanely. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 4.2, GK I-IV art. 3, GK I art. 12.1, GK II

art. 12.1, GK III art. 13, GK IV art. 5, 27.1, FN:s konvention om

258 För våra ställningstaganden i dessa frågor se kapitel 2.

medborgerliga och politiska rättigheter, art. 10.1, TP I art. 75.1

259

,

TP II art. 4.1.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20–21, 43, ►98, 108, 121,

131, 166, 173. Svensk författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

260

samt till praxis från organ inom området

för mänskliga rättigheter. Bl.a. nämns att FN:s kommitté för mänskliga rättigheter uttalat att artikel 10

261

i den Internationella

konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter är en rättighet, som parter inte har möjlighet att tillfälligt inskränka tillämpningen av. Vidare diskuteras innebörden av ”treated humanely”. Bl.a. sägs att innebörden växlat över tid, men att de detaljerade bestämmelser som finns inom den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna ger uttryck för vad som avses. Reglerna 106–138 i studien sägs vara tillämpningar av kravet på human behandling beträffande vissa kategorier men ger inte nödvändigtvis uttryck för hela dess innebörd.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 88. Det är vid tillämpningen av internationell humanitär

rätt förbjudet att göra otillbörlig åtskillnad som grundas på ras, hudfärg, kön, språk, religion eller tro, politisk eller annan åsikt, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller annan status, eller på något annat liknande kriterium. [IVK/IIVK]

Rule 88. Adverse distinction in the application of international

humanitarian law based on race, colour, sex, language, religion or belief, political or other opinion, national or social origin, wealth, birth or other status, or on any other similar criteria is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: FN-stadgan art. 1.3, GK I-IV art. 3, GK III art. 16,

GK IV art. 13, EKMR art. 14, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 2.1, FN:s konvention om

259 Artikeln föreskriver ett minimiskydd för alla som är i händerna på en part i konflikten och inte har rätt till ett starkare skydd. 260 ICTY, Aleksovski case (IT-95-14/1). 261 Art. 10 anger att personer som berövats sin frihet ska behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde.

ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, art. 2.2, TP I ingress, art. 9.1, 69.1, 70.1, 75.1, TP II art. 2.1, 4.1, 18.2.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►98, 131, 166. Svensk

författning: 2 kap.15 och 16 §§regeringsformen, lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. den grund-

läggande principen om icke-diskriminering inom de mänskliga rättigheterna.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 89. Mord är förbjudet. [IVK/IIVK] Rule 89. Murder is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 50, GK II art. 51, GK III

art. 130, GK IV art. 147, Nürnbergprinciperna art. 6 b, EKMR art. 2, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 6.1, TP I art. 75.2a I, TP II art. 4.2a, Romstadgan art. 8.2 a i, 8.2c i.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 100, 121, 126, 131, 139,

154, 166, 173. Svensk författning: lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen

262

och instrument och praxis från området

för mänskliga rättigheter, där terminologin visserligen är annorlunda men innebörden densamma. Bl.a. nämns att förbudet mot godtyckligt berövande av liv i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 6.1 är en rättighet, som parter inte har möjlighet att tillfälligt inskränka tillämpningen av. Detta gäller även otillåtet dödande under väpnade konflikter. Vad som otillåtet dödande i sådana situationer regleras genom lex specialis – den humanitära rätten – så som t.ex. direkt anfall mot civila (regel 1).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3. och vad som anförs i kapitel 2 Folkrättens

262 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72), Delalić (IT-96-21-T), Jelisić case (IT-95-10).

grunder om att det inte går att göra avsteg från regeln i såväl krig som fred.

Regel 90. Tortyr, grym eller omänsklig behandling samt kränk-

ande av personlig värdighet, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling, är förbjudet. [IVK/IIVK]]

Rule 90. Torture, cruel or inhuman treatment and outrages

upon personal dignity, in particular humiliating and degrading treatment, are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 12.2 och 50, GK II art. 12.2

och 51, GK III art. 17:4, 87.3, 89 och 130, GK IV art. 32 och 147, Nürnbergprinciperna art. 6 b, EKMR, art. 3, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 7, TP I art. 75.2, TP II art. 4.2, barnkonventionen, art. 37, Romstadgan art. 8.2 a ii–iii och 8.2 c i–ii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►10, ►52, ►98, 126,

131–132, 150, 162–166, 168, 183. Svensk författning: 2 kap. 5 § regeringsformen, 22 kap. 6 § brottsbalken, lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

263

Regeln ger även uttryck för en mänsklig

rättighet enligt instrument inom området för mänskliga rättigheter, vilken det inte är möjligt att göra avsteg från. Vidare diskuteras definitionerna av ”torture”, ”humiliating and degrading treatment” samt ”outrages upon personal dignity ”.

Vår bedömning: I regeln ges ingen närmare definition av ”tortyr”. Tortyr är inte ett enhetligt begrepp. Flera definitioner finns.

Artikel 1 i FN:s (1984) konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen) lyder:

I denna konvention avses med begreppet tortyr varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person, att straffa honom för en gärning som han eller en tredje person har begått eller misstänks ha begått eller att hota eller tvinga honom eller en

263 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72), Delalić (IT-96-21-T), Jelisić case (IT-95-10), Furundžija (IT-95-17/1-T), Blaškić (IT-95-14), Kuprescic (IT-95-16).

tredje person eller också av något skäl som har sin grund i någon form av diskriminering, under förutsättning att smärtan eller lidandet åsamkas av eller på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av en offentlig tjänsteman eller någon annan person som handlar såsom företrädare för det allmänna. Tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner.

En annan definition av tortyrbrottet finns i Romstadgan. Tortyrbrottet finns med som en del av brott mot mänskligheten (art. 7.1 f). Enligt artikel 7.2 (e) avses med tortyr följande:

[…] uppsåtligt tillfogande av allvarlig smärta eller svårt fysiskt eller psykiskt lidande för någon som befinner sig i den tilltalades förvar eller står under hans eller hennes kontroll; tortyr innefattar inte smärta eller lidande som uppkommer enbart genom eller är förknippade med lagenliga sanktioner.

Definitionen av tortyrbrottet i Romstadgan utgår från tortyrkonventionen men konventionens krav på en koppling till en statlig tjänsteman har medvetet utelämnats. I Romstadgan finns inte heller krav på något särskilt syfte (t.ex. framtvingande av information) med gärningen.

Tortyr kan enligt Romstadgan också vara en krigsförbrytelse, jfr artikel 8.2 (a)(ii) resp. artikel 8.2 (c)(i). Här ges dock ingen definition i stadgan, utan endast i de s.k. Brottskriterierna. Definitionen är inte densamma som för tortyr som brott mot mänskligheten. Brottskriterierna är de följande.

War crime of torture

Elements

1. The perpetrator inflicted severe physical or mental pain or suffering upon one or more persons.

2. The perpetrator inflicted the pain or suffering for such purposes as: obtaining information or a confession, punishment, intimidation or coercion or for any reason based on discrimination of any kind.

3. Such person or persons were protected under one or more of the Geneva Conventions of 1949. [Beträffande icke-internationella konflikter, art. 8.2. (c)(i) anges elementet enligt följande. Such person or persons were either hors de combat, or were civilians, medical personnel or religious personnel taking no active part in the hostilities.]

4. The perpetrator was aware of the factual circumstances that established that protected status.

5. The conduct took place in the context of and was associated with an international armed conflict.

6. The perpetrator was aware of factual circumstances that established the existence of an armed conflict.

Note: As element 3 requires that all victims must be ”protected persons” under one or more of the Geneva Conventions of 1949, these elements do not include the custody or control requirement found in the elements of article 7 (1) (e).

Till skillnad från tortyr som brott mot mänskligheten uppställs här ett krav på ett särskilt syfte med tortyrgärningen (”[…] for such purposes as […]”). Däremot krävs inte att gärningen på något sätt kan kopplas till en offentlig tjänsteman eller motsvarande, på det sätt som sker i tortyrkonventionen. Skälet till detta är att gärningar som begåtts av ”non-state actors” annars inte skulle omfattas av bestämmelsen, vilket skulle utgöra en avsevärd begränsning av tillämpningsområdet för bestämmelsen, särskilt i icke-internationella konflikter där rebellgrupper deltar i striderna.

264

Som nämns i kommentaren till regeln i studien har Jugoslavientribunalen i tidigare praxis (”Delalić” och ”Furundžija”) ansett att tortyrkonventionens definition utgör en del av sedvanerätten under den internationella humanitära rätten.

265

I senare avgöranden

(“Kunarac”) har dock Jugoslavientribunalen uttalat att ”the definition of torture under international humanitarian law does not comprise the same elements as the definition of torture generally applied under human rights law” och att ”the presence of a state official or of any other authority-wielding person in the torture process is not necessary for the offence to be regarded as torture under international humanitarian law”.

266

Jugoslavientribunalen

definierade i målet tortyr:

[…] the elements of the offence of torture, under customaryinternational law are as follows: (i) The infliction, by act or omission, of severe pain or suffering, whether physical or mental. (ii) The act or omission must be intentional. (iii) The act or omission must aim at obtaining information or a confession, or at punishing, intimidating or coercing the victim or a third person, or at discriminating, on any ground, against the victim or a third person.

267

264”Elements of War Crimes under the Rome Statute of the International Criminal Court”, Dörmann, K., Sources and Commentary, Camebridge, 2002. 265 ICTY The Prosecutor v. Delalić and others (IT-96-21-T), Judgement 16 nov. 1998, para. 459, resp. ICTY The Prosecutor v. Anto Furundžija, (IT-95-17/1-T), Judgement 10 dec. 1998, para. 162 samt (IT-95-17/1-A), Appeals Chamber, Judgement 21 juli 2000, para. 111. 266 ICTY, Prosecutor v. Kunarac and others (IT-96-23), Judgement 22 feb. 2001, para. 470– 497. 267 ICTY, Prosecutor v. Kunarac and others (IT-96-23), Judgement 22 feb. 2001, para. 497.

I kommentaren tas inte ställning till vilken definition som är gällande. Detta innebär att regeln, i likhet med många andra av reglerna, är öppen för olika tolkningar. Som vi berört i kapitel 5.3.3 ser vi inte detta som ett skäl för att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Se även kapitel 4.1.2 om tortyrkonventionen.

Regel 91. Kroppsstraff är förbjudet. [IVK/IIVK] Rule 91. Corporal punishment is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 87.3, GK IV art. 32, FN:s konvention om

medborgerliga och politiska rättigheter, art. 7, TP I art. 75.2a iii, TP II art. 4.2 a.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 139, 166. Svensk

författning: 2 kap. 5 § regeringsformen.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att förbudet mot

kroppslig bestraffning inte är tydligt uttalat i instrument på området för mänskliga rättigheter, men att förbudet mot inhuman eller förnedrande behandling, vilket anses omfatta kroppslig bestraffning, är en mänsklig rättighet som det inte går att inskränka eller göra avsteg från.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 92. Stympning, medicinska eller vetenskapliga experiment

eller andra medicinska åtgärder som inte är motiverade av den berörda personens hälsotillstånd och som inte är förenliga med allmänt erkända medicinska normer är förbjudet. [IVK/IIVK]

Rule 92. Mutilation, medical or scientific experiments or any

other medical procedure not indicated by the state of health of the person concerned and not consistent with generally accepted medical standards are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 12, GK II art. 12, GK III

art. 13, GK IV art. 32, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter art. 7, TP I art. 11

268

och 75.2, TP II art. 4.2

och 5.2 e, Romstadgan art. 8.2 a ii, 8.2 b x och 8.2 e xi.

268Artikeln innehåller även exempel på förbjudna åtgärder.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►54, ►98, 139, 166. Kommentarer: I studiens kommentarer till regeln hänvisas bl.a. till

praxis från området för de mänskliga rättigheterna. Bl.a. nämns att förbudet mot stympning inte som sådant finns uttryckt i instrument på området för mänskliga rättigheter, men att det torde omfattas av förbudet mot inhuman eller förnedrande behandling, vilket uttryckligen gäller medicinska och vetenskapliga experiment, vilket är en mänsklig rättighet som det inte är möjligt att inskränka eller göra avsteg från.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 93. Våldtäkt och andra former av sexuellt våld är för-

bjudet. [IVK/IIVK]

Rule 93. Rape and other forms of sexual violence are prohibited.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK III art. 14.1, GK IV art. 27.2, TP I

art. 75.2, 76–77, TP II art. 4.2, Romstadgan art. 7.1 g.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 100, 119, 121, 126,

128, 130, 132, 139, 166, 173, 174.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras bl.a. definitionen

av våldtäkt.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 94. Slaveri och slavhandel i alla dess former är förbjudet.

[IVK/IIVK]

Rule 94. Slavery and the slave trade in all their forms are

prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 45, GK III art. 49–68 och 109-119, GK IV

art. 40, 51–52, 95–96 och 132–135, Nürnbergprinciperna art. 6, EKMR art. 4:1, TP II art. 4:2 f, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 8, Romstadgan art. 7.1 c.

Svenskt underlag: Svensk författning: lagen (1994:1219) om den

europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

269

Vidare diskuteras definitionen av slaveri

och slavhandel samt frågan om sexuellt slaveri, bl.a. framhålls att förbudet mot sexuellt slaveri och slaveri anses vara jus cogens.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 95. Oavlönat eller kränkande tvångsarbete är förbjudet.

[IVK/IIVK]

Rule 95. Uncompensated or abusive forced labour is prohibited.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 49

270

och 50, GK IV art. 40, 51

271

och

95

272

, EKMR art. 4.2, 4.3 och 15.2, TP II art. 5.1 e.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►50–51, ►98, 164–166.

Svensk författning: lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras frågorna om

deportation till slavarbete, och tvång att tjänstgöra i en motståndares styrkor.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 96. Det är förbjudet att ta gisslan [IVK/IIVK] Rule 96. The taking of hostages is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK

I-IV art. 3, GK IV art. 34 och 147, TP I

art. 75:2 c, TP II art. 4:2 c, Romstadgan art. 8:2 a viii och c iii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 47, ►54, ►98, 102, 115,

131.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

273

Vidare kommenteras vad det innebär att

ta gisslan.

269 ICTY, Krnojelac case (IT-97-25). 270 Traktatstödet preciserar snarare vilket arbete som får åläggas krigsfångar. 271 Artikeln preciserar snrare vilket arbete som får åläggas skyddade personer. 272 Artikeln anger tillåtna arbetsområden för internerade.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 97. Det är förbjudet att använda mänskliga sköldar.

[IVK/IIVK]

Rule 97. The use of human shields is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 23.2, GK IV art. 28, TP I art. 51.7, TP II

art. 4:2 c

274

och 13.1, Romstadgan art. 8.2 b xxiii.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer redovisas bl.a. praxis från

Jugoslavientribunalen

275

. Vidare diskuteras definitionen av mänskliga sköldar, bl.a. med exempel ur praxis. Sammanfattningsvis sägs att användning av mänskliga sköldar förutsätter en uppsåtlig samgruppering av militära mål och civila eller personer försatta ut stridbart skick i syfte att förhindra bekämpning av de militära målen.

Vår bedömning: Att en motståndare använder mänskliga sköldar utesluter inte möjligheten att anfalla men en anfallare måste iaktta proportionalitetsprincipen och är inte befriad från sina skyldigheter i förhållande till civilbefolkningen och civila, inklusive skyldigheten att vidta försiktighetsåtgärder inför anfall.

En viktig fråga är hur man bör se på frivilliga mänskliga sköldar, dvs. civila som själva placerat sig vid militära mål för att genom sin närvaro ”avskräcka” från attacker mot dessa mål. Frågan är om sådana civila behåller sitt skydd eller om de är att anse som civila som tar en direkt del i fientligheterna? Studien tar inte upp denna problematik. Enligt vår bedömning förlorar frivilliga mänskliga sköldar sitt skydd som civila om de uppfyller kraven på att direkt delta i fientligheterna (se regel 6) och får därmed anfallas utan att de behöver räknas in i proportionalitetsavvägningen. Om deras handlingar inte åstadkommer, eller leder till, en faktisk skada hos motståndaren är de emellertid inte att anse som civila som direkt deltar, och de behåller därmed sitt skydd. Detta leder till att de civilas närvaro runt ett militärt mål kommer att påverka proportionalitetsavvägningen och kan medföra att det militära målet

273 ICTY, Blaškić (IT-95-14), Karadžić / Mladić case (IT-95-18-I). 274 Artikeln handlar om förbud mot att ta gisslan. 275 ICTY, Blaškić (IT-95-14), Karadžić / Mladić case (IT-95-18-I).

inte kan anfallas med risk för att annars orsaka civila förluster som skulle vara överdrivna i jämförelse med den förväntade konkreta och omedelbara militära fördelen (regel 18 och 19). Denna bedömning ligger i linje med den rapport ICRC publicerade 2009 om direkt deltagande.

276

Regel 98. Påtvingat försvinnande är förbjudet. [IVK/IIVK] Rule 98. Enforced disappearance is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Romstadgan art.7.1 i och 7.2 i. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 47, 122, 154. Kommentarer: I studiens kommentarer påpekas att termen ”påtvinga-

de försvinnanden” inte används i traktater på det humanitärrättsliga området. Sådana försvinnanden kan dock medföra eller riskera att medföra brott mot en mängd sedvanerättsliga regler inom området (regel 89, 90, 99, 105, 117, 123 m.fl.)

Vår bedömning: I regeln sägs att ”enforced disappearance” är förbjudet. Termen har till svenska omväxlande översatts med påtvingat respektive ofrivilligt försvinnande. I regeln ges ingen definition. Som nyss sagts förekommer termen inte i traktater på den internationella humanitära rättens område. I Romstadgan, enligt vilken påtvingade försvinnanden utgör brott mot mänskligheten, definieras termen i artikel 7.2 (i) enligt följande:

gripande, hållande i fängsligt förvar eller bortförande av personer av eller med tillstånd, stöd eller samtycke från en stat eller en politisk organisation som åtföljs av vägran att tillstå frihetsberövandet eller lämna upplysningar om de berörda personernas öde eller uppehållsort med avsikt att undandra dem rättsligt skydd under en längre tid.

År 2006 öppnades FN-konventionen International Convention for the Protection of All Persons from Enforced Disappearance för undertecknande. Sverige har undertecknat konventionen men ännu inte ratificerat den. I artikel 2 i konventionen sägs följande.

For the purposes of this Convention, enforced disappearance is considered to be the arrest, detention, abduction or any other deprivation of liberty committed by agents of the State or by persons or groups of persons acting with the authorization, support or acquiescence of the State, followed by a refusal to acknowledge the deprivation of liberty or by concealment of the fate or whereabouts of

276 ”Interpretive Guidance on the notion of direct participation in hostilities under IHL”, ICRC, Genève, 2009. s. 56–57.

the disappeared person, which places such a person outside the protection of the law.

Brottet enligt konventionen är avsett att utgöra ett nationellt brott. En skillnad i brottsbeskrivningen i förhållande till Romstadgan är att påtvingat försvinnande enligt konventionen förutsätter en koppling till en stat. Brott enligt Romstadgan kan begås med koppling även till en politisk organisation.

I kommentaren tas inte ställning till vilken definition som är gällande. Detta innebär att regeln, i likhet med många andra av reglerna, är öppen för olika tolkningar. Som vi berört i kapitel 5.3.3 ser vi inte detta som ett skäl för att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Regel 99. Godtyckligt frihetsberövande är förbjudet.

[IVK/IIVK]

Rule 99. Arbitrary deprivation of liberty is prohibited.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 8, 10,28, 30 och 32, 8, GK II art. 8,10, 36

och 37, GK III art. 8,10, 21, 69, 90, 95, 103, 109, 110, 112, 118 och 122–123, GK IV art. 9, 11, 42, 43.1, 78, 105, 136–137, 147, EKMR art. 5:1–2, TP I art. 75.3, barnkonventionen art. 37 b, Romstadgan art. 8.2 a vii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 162, 166. Svensk

författning: lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att godtyckliga frihets-

berövanden inte är förenligt med det grundläggande kravet på human behandling i regel 87. Vidare sägs att man såväl inom den humanitära rätten som de mänskliga rättigheterna strävar efter att förhindra godtyckliga frihetsberövanden genom att specificera grunderna för tillåtna frihetsberövanden samt genom att ställa upp särskilda krav på formerna för frihetsberövanden. I kommentaren redovisas sådana grunder och processuella krav avseende både internationella och icke-internationella väpnade konflikter

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 100. Ingen får förklaras skyldig till brott eller dömas till

straff utan en föregående rättvis rättegång med tillgång till alla nödvändiga rättsliga garantier. [IVK/IIVK]

Rule 100. No one may be convicted or sentenced, except

pursuant to a fair trial affording all essential judicial guarantees. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 49.4, GK II art. 50.4, GK III

art. 102–108, GK IV art. 5 och 66–75, EKMR, art. 6.1, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 14.1, TP I art. 75.4, TP II art. 6.2, barnkonventionen, art. 40.2 b iii, kulturkonventionens protokoll II art. 17.2, Romstadgan art. 8.2 a vi, 8.2 c iv och67.1.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►9, ►98, 131. Svensk

författning: 2 kap. 9 § regeringsformen, lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer förs omfattande diskus-

sioner kring innebörden av en rättvis rättegång och grundläggande rättsliga garantier. Bl.a. kommenteras frågor kring oskuldspresumtionen, rätten till information om anklagelserna och rätten till försvar.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 101. Ingen får anklagas för eller förklaras skyldig till brott

på grund av handling eller underlåtenhet som inte utgjorde ett brott enligt nationell eller internationell lag när gärningen begicks; det får inte heller dömas till ett strängare straff än som var föreskrivet när gärningen begicks. [IVK/IIVK]

Rule 101. No one may be accused or convicted of a criminal

offence on account of any act or omission which did not constitute a criminal offence under national or international law at the time it was committed; nor may a heavier penalty be imposed than that which was applicable at the time the criminal offence was committed. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 99.1, GK IV art. 67, EKMR art. 7.1, FN:s

konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 15.1,

TP I art. 75.4 c, TP II art. 6.2 c, barnkonventionen 40.2 a, Romstadgan art. 22.1 och 24.1–2.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►18 ►98. Svensk för-

fattning: 2 kap. 10 § regeringsformen, lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 102. Ingen får förklaras skyldig till brott utan att detta

grundas på ett personligt straffrättsligt ansvar. [IVK/IIVK]

Rule 102. No one may be convicted of an offence except on the

basis of individual criminal responsibility. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 50, GK IV art. 33.1, TP I art. 75.4 b, TP II

art. 6.2 b.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, ►98. Svensk för-

fattning: lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 103. Kollektiv bestraffning är förbjuden. [IVK/IIVK] Rule 103. Collective punishments are prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 50, GK III art. 87.3, GK IV art. 33.1, TP I

art. 75.2 d, TP II art. 4.2 b.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, ►98, 177. Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 104. De personliga övertygelser och religiösa seder som

civila och personer som är försatta ur stridbart skick (hors de combat) har ska respekteras. [IVK/IIVK]

Rule 104. The convictions and religious practices of civilians

and persons hors de combat must be respected. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 46, GK I art. 17.3, GK III art. 34–36, 120.4–

5, GK IV art. 27.1, 38.3, 50.3, 58, 76.3, 86, 93 och 130.1–2, EKMR art. 9.1, FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 18.1, TP I 75.1, TP II 4.1

277

, barnkonventionen

14:1.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►50, ►52, ►98, 166.

Svensk författning: lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att rätten till respekt

för personers religiösa och annan personlig övertygelse inte är begränsad. Regelns rättigheter finns även inom den humanitära rätten. När det gäller själva religionsutövandet kan det begränsas, men endast om det krävs för att behålla ordning, säkerhet eller andras rättigheter och friheter.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 105. Familjelivet ska respekteras så långt det är möjligt.

[IVK/IIVK]

Rule 105. Family life must be respected as far as possible.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 46, GK IV art. 27.1 och 82.3, EMKR art. 8,

FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, art. 23.1, FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, art. 10.1, TP II art. 4.3 b, 5.2a, barnkonventionen art. 37 c.

Svenskt underlag: Svensk författning: lagen (1994:1219) om den

europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

277 Artikeln talar om personer som ”ej direkt tar del i” fientligheterna och definierar inte greppet försatta ur stridbart skick.

Kommentarer: I studiens kommentarer behandlas bl.a. definitionen

av ”family”, med hänvisning till uppfattningen härom i respektive samhälle. Familjelivet skyddas även inom området för de mänskliga rättigheterna. Vidare sägs att respekten för familjelivet kräver, så långt det är möjligt, att familjer ska hållas ihop, att familjemedlemmar ska få ha kontakt och att information ska lämnas om var familjemedlemmar befinner sig. (Jfr reglerna 114, 117, 125, 126 och 131).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Ställning som kombattant och krigsfånge

I studien påpekas inledningsvis vid denna underrubrik att följderna av att bli erkänd som kombattant i en internationell väpnad konflikt (för en definition se regel 3) är betydande, eftersom endast kombattanter har rätt att direkt delta i fientligheterna. Om en kombattant tillfångatas har han rätt till ställning som krigsfånge och får varken ställas inför rätta för sitt deltagande i fientligheterna eller för gärningar som inte står i strid med den internationella humanitära rätten.

Regel 106. Kombattanter ska särskilja sig från civilbefolkningen,

när de deltar i ett anfall eller i en militär operation som förberedelse till ett anfall. Om de inte gör det, har de inte rätt till krigsfångestatus. [IVK]

Rule 106. Combatants must distinguish themselves from the

civilian population while they are engaged in an attack or in a military operation preparatory to an attack. If they fail to do so, they do not have the right to prisoner-of-war status. [IAC]

Traktatstöd: LKR art. 1, 3, GK III art. 4A, TP I art. 44.3–4 och

44.7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►89–90. Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras tolkningsfrågor

kring hur särskiljning kan ske. Bl.a. kommenteras motstånds- och frihetsrörelser. Vissa motstridiga åsikter i praxis beträffande de i

tilläggsprotokoll I artikel 44.3 uppställda mer begränsade kraven på särskiljning från civilbefolkningen redovisas.

Vår bedömning: Det kan noteras att denna regel, som endast gäller i internationella väpnade konflikter, är allmänt hållen. Regeln ger således inte närmare vägledning för hur den föreskrivna särskiljningen från civilbefolkningen ska ske.

278

Regeln måste läsas i

ljuset av studiens kommentarer med beaktande av hur kombattanter och väpnade styrkor definieras i reglerna 3 och 4.

Det kan noteras att artikel 44 i tilläggsprotokoll I beträffande hur särskiljningen ska ske, gäller för Sverige såsom part i protokollet, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även vår kommentar till regel 4.

Regel 107. Kombattanter som tillfångatas då de ägnar sig åt

spioneri har inte rätt till krigsfångestatus. De får inte förklaras skyldig till brott eller dömas till straff utan föregående rättegång. [IVK]

Rule 107. Combatants who are captured while engaged in

espionage do not have the right to prisoner-of-war status. They may not be convicted or sentenced without previous trial. [IAC]

Traktatstöd: LKR art. 30–31, TP I art. 46.1. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►90. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att med spionage avses

att samla in eller försöka samla in information inom ett territorium kontrollerat av en motståndare under t.ex. falska förespeglingar. Om en kombattant är iförd den egna väpnade styrkans uniform anses han/hon inte vara spion (jfr TP I, art. 46.2 ).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

278 Kritik beträffande detta har framförts i ”Customary Internationel Humanitarian Law – An interpretation on behalf of the Inernational Committee of the Red Cross”, Georg Aldrich, British Yearbook of Internationel Law, 2005, s. 503–524. Kritiken har bemötts i ”Customary international law: a rejoinder to judge Aldrich”, Jean-Marie Henckaerts, British Year Book of International Law, 2005, Vol. 76 (2006), s. 525–32.

Regel 108. Legosoldater, som de definieras i tilläggsprotokoll I,

har inte rätt till kombattant- eller krigsfångestatus. De får inte förklaras skyldiga till brott eller dömas till straff utan föregående rättegång. [IVK]

Rule 108. Mercenaries, as defined in Additional Protocol I, do

not have the right to combatant or prisoner-of-war status. They may not be convicted or sentenced without previous trial. [IAC]

Traktatstöd: TP I art. 47.1

279

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►14, ►90. Kommentarer: I studiens kommentarer redovisas diskussioner som

förts kring definitionen av legosoldater i tilläggsprotokoll I, artikel 47.1. Bl.a. återges delar av den kritik som stater riktat mot artikelns restriktiva definition.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

De sårade, sjuka och skeppsbrutna

Regel 109. När omständigheterna medger, och särskilt efter

strid, ska varje part i konflikten utan dröjsmål vidta alla åtgärder i dess makt för att utan otillbörlig åtskillnad uppsöka, omhänderta och evakuera sårade, sjuka och skeppsbrutna. [IVK/IIVK]

Rule 109. Whenever circumstances permit, and particularly after

an engagement, each party to the conflict must, without delay, take all possible measures to search for, collect and evacuate the wounded, sick and shipwrecked without adverse distinction. [IAC/NIAC]

279 Artikeln innehåller även kriterier för att en person ska klassas som legosoldat.

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 15.1, GK II art. 18.1, GK IV

art. 16.2, TP I art. 10, TP II art. 8

280

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 131, 166, 192. Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras frågor kring

tolkning och tillämpning av regeln, bl.a. sägs att ”all possible measures” innefattar att tillåta humanitära organisationer att hjälpa till med arbetet. Det sägs vidare vara klart att humanitära organisationer som ska delta i arbetet behöver tillstånd från den part som har kontrollen över ett visst område, men att sådant tillstånd inte får nekas på godtyckliga grunder. Vidare framhålls att civila kan hjälpa till med arbetet.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 110. Sårade, sjuka och skeppsbrutna ska, i största möjliga

utsträckning och med minsta möjliga dröjsmål, få den sjukvård och omsorg som deras tillstånd kräver. Ingen åtskillnad får göras mellan dem av andra skäl än medicinska. [IVK/IIVK]

Rule 110. The wounded, sick and shipwrecked must receive, to

the fullest extent practicable and with the least possible delay, the medical care and attention required by their condition. No distinction may be made among them founded on any grounds other than medical ones. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, GK I art. 12.2 och 15.1, GK II

art. 12.2 och18.1, GK IV art. 16.1, TP I art. 10, TP II art. 7, 8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►20, ►98, 163-165, 192.

Kommentarer: I studiens kommentarer lämnas liknande kom-

mentarer om tolkning som under regel 109.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

280 Artikeln innehåller även kvalificeringen att detta ska ske då omständigheterna så medgiver och särskilt efter strid. Uppmärksamma att den svenska översättningen av artikeln i SÖ 1979:23 är missvisande då den i stället för ”strid” talar om ”överenskommelse”.

Regel 111. Varje part i konflikten ska vidta alla åtgärder i dess

makt för att skydda sårade, sjuka och skeppsbrutna mot dålig behandling och mot plundring av deras personliga tillhörigheter. [IVK/IIVK]

Rule 111. Each party to the conflict must take all possible

measures to protect the wounded, sick and shipwrecked against ill-treatment and against pillage of their personal property. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: HK X art. 16, GK I art. 15.1, GK II art. 18.1, GK IV

art. 16.2, TP II art. 8.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98, 102, 157, 192. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att de handlingar

sårade, sjuka och skeppsbrutna ska skyddas från framgår av regel 52 (förbud mot plundring) och 87 (krav på human behandling). Vidare kommenteras att även civilas skyldighet att respektera sårade, sjuka och skeppsbrutna, finns reglerad i traktater och behandlas i statspraxis.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

De döda

Regel 112. När omständigheterna medger, och särskilt efter

strid, ska varje part i konflikten utan dröjsmål vidta alla åtgärder i dess makt för att utan otillbörlig åtskillnad uppsöka, omhänderta och evakuera de döda. [IVK/IIVK]

Rule 112. Whenever circumstances permit, and particularly after

an engagement, each party to the conflict must, without delay, take all possible measures to search for, collect and evacuate the dead without adverse distinction. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 15.1, GK II art. 18.1, GK IV art. 16.2, TP I

art. 33.4, TP II art. 8.

Svenskt underlag:--- Kommentarer: I studiens kommentarer lämnas liknande kom-

mentarer kring tolkning och tillämpning som under regel 109, se ovan.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 113. Varje part i konflikten ska vidta alla åtgärder i dess

makt för att förhindra att de döda blir plundrade. Stympning av döda kroppar är förbjudet. [IVK/IIVK]

Rule 113. Each party to the conflict must take all possible

measures to prevent the dead from being despoiled. Mutilation of dead bodies is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: HK X art. 16, GK I art. 15.1, GK II art. 18.1, GK IV

art. 16.2, TP I art. 34.1, TP II art. 8, 4.2 a, Romstadgan, art. 8.2 b xxi.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 102, 157. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att stympning av döda

kroppar omfattas av Romstadgans artikel 8.2 (b) xxi (kränkande av personlig värdighet, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling) vilken enligt ”Elements of Crimes for the ICC” även gäller de döda.

281

Även flera militärmanualer och många staters

nationella lagstiftning förbjuder stympning av döda. I rättegångarna efter andra världskriget fälldes ansvariga för stympning av döda och kannibalism. Förbudet att stympa döda stöds också av officiella uttalanden och annan praxis.

Vår bedömning: Det kan noteras att det angivna traktatstödet inte innehåller ett uttalat förbud mot stympning av döda. Vi har inte heller hittat svensk praxis som tydligt stödjer regeln i den delen.

Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

281 Elements of Crimes for the ICC, Definition of comitting ourages upon personal dignity as a war crime (ICC Statue, Footnote 49 relating to art. 8.2.b xxi).

Regel 114. Parterna i konflikten ska sträva efter att underlätta

återlämnandet av de avlidnas kvarlevor på begäran av den part till vilken de tillhör eller på de anhörigas begäran. De ska återlämna deras personliga tillhörigheter till dem. [IVK]

Rule 114. Parties to the conflict must endeavour to facilitate the

return of the remains of the deceased upon request of the party to which they belong or upon the request of their next of kin. They must return their personal effects to them. [IAC]

Traktatstöd: GK I art. 16.4 och 17.3, GK II art. 19.3, GK III

art. 120.6 och 122.9, GK IV art. 130.2 och 139, TP art. I 34.2 och 34.3.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att Genèvekonven-

tionernas reglering av frågan är allmän och förutsätter avtal mellan parterna för att kvarlevorna ska återlämnas. Tilläggsprotokoll I erkänner också behovet av sådana överenskommelser, men anger även en procedur för hur man ska gå till väga vid avsaknad av överenskommelse. Vidare nämns att statspraxis går allt mer mot att erkänna att staterna måste underlätta återlämnandet även i ickeinternationella konflikter. Detta krav kan också ses som en del av respekten för familjelivet i regel 105.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 115. De döda ska hanteras och begravas på ett respektfullt

sätt och deras gravar ska respekteras och vederbörligen underhållas. [IVK/IIVK]

Rule 115. The dead must be disposed of in a respectful manner

and their graves respected and properly maintained. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 17, GK II art. 20, GK III art. 120, GK IV

art. 130, TP I art. 34.1 och 34.2, TP II art. 8.

Svenskt underlag: ---- Kommentarer: I studiens kommentarer nämns Genèvekonven-

tionernas krav på att de döda, om möjligt, måste begravas enligt de ceremonier som tillämpas enligt den religion de tillhörde samt att de endast får kremeras om detta är nödvändigt av hygieniska skäl,

eller om det sker på grund av den dödes religion eller om det är i överensstämmelse med den dödes uttryckliga önskemål.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 116. För att kunna identifiera de döda ska varje part i

konflikten registrera alla tillgängliga upplysningar före begravning eller kremering samt markera gravarnas läge. [IVK/IIVK]

Rule 116. With a view to the identification of the dead, each

party to the conflict must record all available information prior to disposal and mark the location of the graves. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 16–17, GK–II art. 19–20, GK III art. 120–

122, GK IV art. 129–131 och 136–139.

Svenskt underlag: Svensk författning: 4 § förordningen (1996:1475)

om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer.

Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln underbyggs

av regel 105 (om respekt för familjelivet) och 117 (om skyldighet att redovisa saknade personer samt förse dessa personers familjemedlemmar med upplysningar). Det framhålls att skyldigheten ställer krav på samarbete mellan berörda parter. När det gäller ickeinternationella konflikter påpekas att det saknas traktatreglering. Statspraxis, tillsammans med bl.a. praxis från organ inom området för mänskliga rättigheter ger dock stöd för att regeln är tillämplig även i icke-internationella konflikter.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Saknade personer

Regel 117. Varje part i konflikten ska vidta alla praktiskt möjliga

åtgärder för att redovisa för personer som rapporterats vara saknade till följd av väpnad konflikt samt förse dessa personers familjemedlemmar med alla tillgängliga upplysningar om deras öde. [IVK/IIVK]

Rule 117. Each party to the conflict must take all feasible

measures to account for persons reported missing as a result of armed conflict and must provide their family members with any information it has on their fate. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 16–17, GK II art. 19, GK III art. 122,

GK IV art. 26 och 136, TP I art. 33.

Svenskt underlag: Svensk författning: 1 § förordningen (1996:1475)

om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer.

282

Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls att regeln står i

överensstämmelse med reglerna 98 (förbud mot påtvingade försvinnanden) och 105 (respekt för familjelivet) och vinner stöd av regel 116 (ang. dödas identifiering), vilka samtliga är tillämpliga även i icke-internationella konflikter. Något särskilt traktatstöd vad gäller denna konflikttyp anförs dock inte. Vidare hänvisas inledningsvis till flera överenskommelser mellan parter i konflikter som erkänner kravet på att efterforska saknade personer. Tolkningsfrågor kring bl.a. vilka åtgärder som ska vidtas, tas också upp.

Vår bedömning: Det kan noteras att artikel 33 i tilläggsprotokoll

I även innehåller krav på att parterna i konflikten ska söka efter personer som rapporterats som saknade av fienden. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i tilläggsprotokoll I, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Frihetsberövade personer

Reglerna i denna underrubrik gäller personer vilka berövats sin frihet av någon anledning som är relaterad till en väpnad konflikt. När det gäller internationella väpnade konflikter inkluderar ”frihets-

282 Författningen innehåller bestämmelser om upprättande av nationell upplysningsbyrå.

berövade personer” kombattanter som fallit i motståndarens våld, civilinternerade och sådana som hålls fängslade av säkerhetsskäl. I icke-internationella konflikter omfattas personer som tagit direkt del i fientligheterna och som fallit i motståndarens våld, samt de som tagits tillfånga anklagade för brott eller av säkerhetsskäl (under förutsättning att det finns koppling mellan den väpnade konflikten och frihetsberövandet).

Regel 118. Frihetsberövade personer ska förses med tillräckligt

med mat, vatten, kläder, husrum och läkarhjälp. [IVK/IIVK]

Rule 118. Persons deprived of their liberty must be provided

with adequate food, water, clothing, shelter and medical attention. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 7, GK III art. 25–32 och 125, GK IV art. 76,

85, 87, 89–92 och 142, TP II art. 5.1.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr:166. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att om den kvar-

hållande makten inte kan tillfredsställa de frihetsberövandes grundläggande behov på området så måste den låta humanitära hjälporganisationer bistå dem med detta.

Vår bedömning: Det kan noteras att kraven i det angivna traktatstödet är mycket detaljerade, bl.a. finns krav på att krigsfångar ska förses med skor, underkläder, arbetsklädsel.

283

Traktat-

regleringarna på området gäller för Sverige såsom part i dessa traktater, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Regel 119. Frihetsberövade kvinnor ska, utom i de fall då

familjer inkvarteras tillsammans såsom familjeenheter, inkvarteras i lokaler som är åtskilda från männens samt stå under direkt övervakning av kvinnor. [IVK/IIVK]

Rule 119. Women who are deprived of their liberty must be

held in quarters separate from those of men, except where families are accommodated as family units, and must be under the immediate supervision of women. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 25.4, 29.2, 97.4 och 108.2, GK IV art. 76.4,

82.3, 85.4 och 124.3, TP I art. 75.5, TP II art. 5.2 a.

283 Art. 90 i GK IV och art. 27 i GK III.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►98. Kommentarer: Vår bedömning: Studien diskuterar inte familje-

begreppet under denna regel. Jfr dock studiens kommentar under regel 105, där behandlas definitionen av ”family”, med hänvisning till uppfattningen härom i respektive samhälle. Vi anser därmed att det i sammanhanget kan finnas anledning att notera att det inte är självklart vad som kan uppfattas som en familj då detta koncept ser olika ut i olika delar av världen.

Regel 120. Frihetsberövade barn ska, utom i de fall då familjer

inkvarteras tillsammans såsom familjeenheter, inkvarteras i lokaler som är åtskilda från de vuxnas. [IVK/IIVK]

Rule 120. Children who are deprived of their liberty must be

held in quarters separate from those of adults, except where families are accommodated as family units. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 82.2, FN:s konvention om medborgerliga

och politiska rättigheter art. 10, TP I art. 77.4, barnkonventionen art. 37 c.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att den insamlade

statspraxisen inte enhetligt anger en åldersgräns för när man är barn i förhållande till denna regel.

Vår bedömning: Se våra kommentarer till regel 135 beträffande frågan om åldergränsen för barn och regel 119 angående familjebegreppet.

Regel 121. Frihetsberövade personer ska inkvarteras i lokaler på

betryggande avstånd från stridsområdet och på en plats som är säker ur hälso- och hygiensynpunkt. [IVK/IIVK]

Rule 121. Persons deprived of their liberty must be held in

premises which are removed from the combat zone and which safeguard their health and hygiene. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 22.1 och 23.1, GK IV art. 83.1 och 85.1,

TP II art. 5.1 b och 5.2 c.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 122. Det är förbjudet att plundra frihetsberövade per-

soner på deras personliga tillhörigheter. [IVK/IIVK]

Rule 122. Pillage of the personal belongings of persons deprived

of their liberty is prohibited. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 47, GK III art. 18, GK IV art. 33.2, 97, TP II

art. 4.2 g, Nürnbergprinciperna art. 6b.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 166. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

284

Vidare sägs att regeln utgör en

tillämpning av regel 52 om förbud mot plundring.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 123. Uppgifter om frihetsberövade personers personliga

förhållanden ska registreras. [IVK/IIVK]

Rule 123. The personal details of persons deprived of their

liberty must be recorded. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 14:1, GK III art. 122, 123, 125 och 126,

GK IV art. 136, 140, 142 och 143.

Svenskt underlag: Svensk författning: förordningen (1996:1475)

om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer.

Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att regeln överlappar

både regel 98 (förbud mot påtvingade försvinnanden) och regel 117 (skyldighet att redovisa för saknade personer samt förse dessa personers familjemedlemmar med upplysningar). Praxis som samlats in under de reglerna stödjer även denna regel och dess tillämplighet i icke-internationella konflikter. Vidare hänvisas vad gäller icke-internationella konflikter även till praxis som härrör från området för de mänskliga rättigheterna.

284 ICTY, Delalić (IT-96-21-T), Jelisić case (IT-95-10).

Vår bedömning: Regeln synes, med hänsyn till vad som i studien sägs om tillämpningsområdet för reglerna om frihetsberövande (se vad vi skrivit ovan innan regel 118), vara tillämplig även i förhållande till civila som direkt deltagit i fientligheterna och därvid frihetsberövats. Att även sådana personers personliga förhållanden ska registreras vinner inte direkt stöd i åberopade traktater. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Regel 124.

A. I internationella väpnade konflikter ska Internationella

rödakorskommittén (ICRC) beredas regelbunden tillgång till alla personer som berövats sin frihet, i syfte att kontrollera de förhållanden under vilka de hålls fångna och återupprätta kontakter mellan dessa personer och deras familjer. [IVK] B. I icke-internationella väpnade konflikter kan ICRC erbjuda

parterna i konflikten sina tjänster i avsikt att besöka alla personer som berövats sin frihet av skäl som står i samband med konflikten, i syfte att kontrollera de förhållanden under vilka de hålls fångna och återupprätta kontakten mellan dessa personer och deras familjer. [IIVK]

Rule 124.

A. In international armed conflicts, the ICRC must be granted

regular access to all persons deprived of their liberty in order to verify the conditions of their detention and to restore contacts between those persons and their families. [IAC] B. In non-international armed conflicts, the ICRC may offer its

services to the parties to the conflict with a view to visiting all persons deprived of their liberty for reasons related to the conflict in order to verify the conditions of their detention and to restore contacts between those persons and their families. [NIAC]

Traktatstöd: GK art. I–IV 3, GK III art. 126

285

, GK IV art. 76.6

och 143

286

.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►55. Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att regeln även

bekräftas av ICRC:s arbete med att besöka frihetsberövade, att samarbeta kring korrespondens mellan frihetsberövade och deras familjer samt med att underlätta besök. Detta gäller även regler- na 125 (frihetsberövades personers korrespondens) och 126 (civilinternerade och frihetsberövade personers rätt att ta emot besökare).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 125. Frihetsberövade personer ska tillåtas att korre-

spondera med sina familjer under villkor som är skäliga med hänsyn till omfattning och till behovet av myndighetscensur. [IVK/IIVK]

Rule 125. Persons deprived of their liberty must be allowed to

correspond with their families, subject to reasonable conditions relating to frequency and the need for censorship by the authorities. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK III art. 70–71, GK IV art. 5

287

, 106–107, TP II

art. 5.2 b.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att korrespondensen

ska vara av strikt personlig natur och inte behandla politiska eller militära frågor på något sätt.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

285 Artikeln innehåller även ett undantaget att göra sådana besök p.g.a. tvingande militära hänsyn men då bara undantagsvis och för en kortare tid. 286 Artikeln innehåller även ett undantaget att göra sådana besök p.g.a tvingande militära hänsyn men då bara undantagsvis och för en kortare tid. 287 Artikeln innehåller även under vilka förutsättningar denna rätt till korrespondens kan anses vara förverkad.

Regel 126. Civilinternerade och personer som frihetsberövats i

samband med en icke-internationell väpnad konflikt ska tillåtas att ta emot besökare, speciellt nära släktingar, i den utsträckning som det är praktiskt genomförbart. [IVK/IIVK]

Rule 126. Civilian internees and persons deprived of their

liberty in connection with a non-international armed conflict must be allowed to receive visitors, especially near relatives, to the degree practicable.[IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 5

288

, 116.1

289

, barnkonventionen art. 37

290

.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln inte avser

besök av ICRC-delegater (se regel 124), av ombud som ett led i rätten till en rättvis rättegång (regel 100) eller av religiös personal som ett led i rätten till andlig vägledning (se regel 127).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 127. Frihetsberövade personers personliga övertygelse

och religiösa seder ska respekteras. [IVK/IIVK]

Rule 127. The personal convictions and religious practices of

persons deprived of their liberty must be respected. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: LKR art. 18, GK III art. 34-35, GK IV art. 76, 86 och

93, TP I art. 75.1, TP II art. 4.1 och 5.1 d.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr:100, 166. Kommentarer: I studiens kommentarer anges att regeln utgör en

tillämpning av den grundläggande rättigheten till respekt för personlig övertygelse och religionsutövning (regel 104). Praxis ger stöd för att sätten för att uttrycka personliga övertygelser, utöva religion och tillgång till andlig vägledning får underkastas rimliga regleringar. I sammanhanget hänvisas bl.a. till bestämmelserna om religionsutövning i fjärde Genèvekonventionen, artikel 93.

288 Artikeln innehåller även under vilka förutsättningar denna rättighet kan anses vara förverkad. 289 Artikeln innehåller även bestämmelser avseende internerades rätt att besöka sina hem i trängande fall (dödsfall eller allvarlig sjukdom hos släkting). 290 Artikeln gäller barn och har en annan formulering.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 128.

A. Krigsfångar ska utan dröjsmål friges och sändas hem efter de

aktiva fientligheternas upphörande. [IVK] B. Civilinternerade ska friges så snart de skäl som nödvändig-

gjorde internering inte längre föreligger, men senast så snart som möjligt efter de aktiva fientligheternas slut. [IVK] C. Personer som frihetsberövats i samband med en icke-inter-

nationell väpnad konflikt ska friges så snart skälen till frihetsberövandet inte längre föreligger. [IIVK] Personer som angetts här får hållas i fortsatt frihets-

berövande om straffrättsligt förfarande har inletts mot dem eller om de avtjänar ett lagligen utdömt straff.

Rule 128.

A. Prisoners of war must be released and repatriated without

delay after the cessation of active hostilities. [IAC] B. Civilian internees must be released as soon as the reasons

which necessitated internment no longer exist, but at the latest as soon as possible after the close of active hostilities. [IAC] C. Persons deprived of their liberty in relation to a non-

international armed conflict must be released as soon as the reasons for the deprivation of their liberty cease to exist. [NIAC] The persons referred to may continue to be deprived of their

liberty if penal proceedings are pending against them or if they are serving a sentence lawfully imposed.

Traktatstöd: LKR art. 20, GK III art. 118, GK IV art. 132–133,

TP I art. 85.4 b.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer anges att stödet för att

sedvanerätt utvecklats vad gäller icke-internationella konflikter (128 C) består av en stor mängd överenskommelser, t.ex. i samband med konflikter i Afghanistan, Angola, Kambodja, El Salvador, Liberia och Rwanda. Oskäliga förseningar vid frigivande i samband med icke-internationella konflikter är brott enligt vissa länders

nationella lagstiftning. Regelns tillämpning i icke-internationella konflikter stöds även av officiella uttalanden. Väpnade oppositionsgrupper har även indikerat att de vill leva upp till regelns krav. I studien anges även att brott mot regeln också skulle innebära brott mot reglerna 96 (förbud mot att ta gisslan) och 99 (förbud mot godtyckligt frihetsberövande). Vidare förklaras att regeln inte gäller personer som anklagats för brott och som väntar på rättslig prövning. En notering görs även om att hemsändning av krigsfångar från neutrala stater regleras i tredje Genèvekonventionen, artiklarna 109-117.

Vår bedömning: Huvudregeln att krigsfångar ska repatrieras efter fientligheternas slut har, som också redovisas i studien, försetts med ett viktigt undantag i statspraxis. Många frisläppta vädjar om att inte bli återsända till hemlandet när detta är en diktatur och deras öde där är osäkert. Att det finns ett behov av ett humanitärt undantag från repatrieringsregeln insågs och bekräftades vid Koreakrigets slut 1953. Det behovet har inte minskat sedan dess. Denna regel måste således även läsas tillsammans med förbudet i artikel 45 i fjärde Genèvekonventionen mot att överlämna skyddade personer till en stat där förföljelse kan befaras p.g.a. dennes politiska eller religiösa åskådning, samt förbudet i artikel 3 i tortyrkonventionen mot att utvisa, återföra eller utlämna en person till en annan stat, i vilken det finns grundad anledning att tro att han skulle vara i fara för att utsättas för tortyr.

Vidare kan påpekas att traktatstöd och svenskt underlag saknas i förhållande till regel 128 C. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Tvångsförflyttning och personer som tvångsförflyttats eller tvingats på flykt

Reglerna gäller situationer av tvångsförflyttning som föranleds av en väpnad konflikt. De gäller således både personer som förflyttats inom ett lands gränser och personer som tvingats på flykt över landsgränser. Det enda undantaget till detta är regel 130 som gäller både frivillig förflyttning och tvångsförflyttning (forcible and nonforcible transfer) till ockuperat område.

Regel 129.

A. Parterna i en internationell väpnad konflikt får inte deportera

eller tvångsförflytta hela eller delar av civilbefolkningen på ockuperat område, om det inte krävs på grund av de berörda civilas säkerhet eller tvingande militära skäl. [IVK] B. Parterna i en icke-internationell väpnade konflikt får inte ge

order om förflyttning av hela eller delar av civilbefolkningen av orsaker som står i samband med konflikten, om det inte krävs på grund av de berörda civilas säkerhet eller tvingande militära skäl. [IIVK]

Rule 129.

A. Parties to an international armed conflict may not deport or

forcibly transfer the civilian population of an occupied territory, in whole or in part, unless the security of the civilians involved or imperative military reasons so demand. [IAC] B. Parties to a non-international armed conflict may not order

the displacement of the civilian population, in whole or in part, for reasons related to the conflict, unless the security of the civilians involved or imperative military reasons so demand. [NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 49.1, 147, Nürnbergprinciperna art. 6 b,

TP I art. 85.4 a, TP II art. 17, Romstadgan art. 8.2 b viii och 8.2 e viii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►12, ►52, 104, 120, 162,

166, 169, 181.

Kommentarer: I studiens kommentarer diskuteras möjligheten att

göra undantag från regeln när hänsyn till civilas säkerhet eller tvingande militära skäl kräver att utrymning sker. Dessa undantag, som återfinns i fjärde Genèvekonventionen artikel 49.2 och tilläggsprotokoll II artikel 17.1, får inte tillämpas så att skyddade personer överlämnas till en stat där förföljelse mot honom/henne kan befaras p.g.a. dennes religiösa eller politiska åskådning (GK VI, art. 45.4). Ytterligare begränsningar till undantaget finns i fjärde Genèvekonventionen artikel 49 och tilläggsprotokoll II artikel 17.2 vilka anger att förflyttningen endast får ske inom det ockuperade territoriet i internationella väpnade konflikter, och i icke-internationella väpnade konflikter får civila ej tvingas lämna sitt eget territorium.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 130. Stater får inte deportera eller förflytta delar av sin

egen civilbefolkning till ett område som de ockuperar. [IVK]

Rule 130. States may not deport or transfer parts of their own

civilian population into a territory they occupy. [IAC]

Traktatstöd: GK IV art. 49.6, TP I art. 85.4 a, Romstadgan art. 8.2

b viii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, 181. Kommentarer: Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några

särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 131. I händelse av förflyttning eller flykt ska alla åtgärder

som är möjliga vidtas i syfte att se till att de berörda civila mottas på tillfredsställande sätt vad beträffar inkvartering, hygien, hälsovård, säkerhet och kost och att medlemmar av samma familj inte åtskiljs. [IVK/IIVK]

Rule 131. In case of displacement, all possible measures must be

taken in order that the civilians concerned are received under satisfactory conditions of shelter, hygiene, health, safety and nutrition and that members of the same family are not separated. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 49.3, TP II art. 4.3 b

291

och 17.1.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 181. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till överens-

kommelser som slutits mellan parterna i konflikterna i Bosnien och Sudan. Vidare sägs att regeln är ett tillägg till det skydd som förflyttade personer har i egenskap av civila. Vidare framhålls att respekten för familjeenheter och de särskilda behov som kvinnor, barn, funktionshindrade eller äldre har ska beaktas. Specifik reglering rörande detta återfinns i bl.a. tilläggsprotokoll I artikel 78 och barnkonventionen artikel 22. Avslutningsvis påpekas att det

291 Artikeln innehåller krav på att alla lämpliga åtgärder vidtas för att underlätta återförening av tillfälligt åtskilda familjer.

primära ansvaret för omhändertagandet av civila som är förflyttade eller på flykt vilar på staterna själva, och att detta ansvar även inkluderar en skyldighet att tillåta humanitärt bistånd till de förflyttade (regel 55).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 132. Personer som tvångsförflyttats och personer som

tvingats på flykt har rätt att frivilligt och i säkerhet återvända till sina hem eller vanliga vistelseorter så snart skälen för deras tvångsförflyttning inte längre föreligger. [IVK/IIVK]

Rule 132. Displaced persons have a right to voluntary return in

safety to their homes or places of habitual residence as soon as the reasons for their displacement cease to exist. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 49.2, EKMR protokoll nr 4, art. 3. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 181. Svensk författning:

lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att rätten att åter-

vända hem gäller dem som med anledning av konflikten, frivilligt eller ofrivilligt, har blivit tvångsförflyttade och således inte de som inte är medborgare i staten och som blivit lagenligt utvisade. Vidare diskuteras frågan om olika åtgärder för att underlätta återvändandet och integreringen i samhället igen.

Vår bedömning: Det kan noteras att i det angivna traktatstödet i fjärde Genèvekonventionen finns en uttrycklig skyldighet för ockupationsmakten att återföra förflyttad befolkning till sina hem så snart fientligheterna i det berörda området upphört. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i Genèvekonventionerna, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Regel 133. Tvångsförflyttade personers och personers som

tvingats på flykt äganderätt ska respekteras. [IVK/IIVK]

Rule 133. The property rights of displaced persons must be

respected. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: EKMR protokoll nr 1. art. 1. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 181. Svensk författning:

lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att brott mot regeln

varit ett problem under flera konflikter på senare tid. Den praxis som nämns härrör främst från området för de mänskliga rättigheterna. Regeln har t.ex. stöd i Europakonventionen. Det sägs även att FN-resolutioner, avtal från specifika konflikter, etc. stödjer regeln. Tilläggas kan att den nationella lagstiftningen i de flesta, om inte i alla, världens stater garanterar någon form av skydd av äganderätten.

Vår bedömning: Det kan noteras att det inte finns någon motsvarande regel i någon humanitärrättslig traktat. Regeln är ett exempel på den överlappning som sker mellan den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna, till följd av att det senare området äger fortsatt tillämpning under väpnade konflikter. Mot bakgrund av regelns stöd inom de mänskliga rättigheterna och studiens resonemang och redovisade material i övrigt finner vi inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Se även kapitel 2.5 om förhållandet mellan den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna, samt de senares tillämpning under väpnade konflikter.

Andra personer som är särskilt skyddade

Regel 134. De särskilda skydds-, hälso- och hjälpbehov som

kvinnor som berörs av väpnad konflikt har ska respekteras. [IVK/IIVK]

Rule 134. The specific protection, health and assistance needs of

women affected by armed conflict must be respected. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I–IV art. 3, GK I art. 12.4, GK II art. 12.4,

GK III art. 14.2, GK IV art. 27.2, TP I art. 76.1, TP II art. 4–5.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, ►98, 162, 166, 174.

Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls att den inter-

nationella humanitära rätten ger kvinnor samma skydd som män, oavsett om de är kombattanter, civila eller personer försatta ur stridbart skick. Den humanitära rätten erbjuder dock kvinnor särskilt skydd och utökade rättigheter. Regeln ska också ses i ljuset av regel 93 (förbudet mot våldtäkt och andra former av sexuellt våld), regel 119 (skyldigheten att inkvartera kvinnor i lokaler som är åtskilda från männens, samt ställa kvinnor under direkt övervakning av kvinnor) och av den framträdande plats kvinnors rättigheter har inom de mänskliga rättigheterna. Vidare kommenteras att kvinnors särskilda behov kan variera beroende på vilken situation de befinner sig i. Avslutningsvis behandlas även frågan det särskilda skydd som gravida kvinnor och småbarnsmammor har, samt förbudet mot dödsstraff mot dessa grupper.

Vår bedömning: Frågor om kvinnors utsatthet och skydd under väpnade konflikter behandlades vid en internationell expertkonferens som Sverige (Utrikesdepartementet och Försvarshögskolan) anordnade 2007. Under rubriken ”Gender and IHL” analyserades centrala traktater inom den humanitära rätten ur ett genusperspektiv. Konferensen utmynnade även i en skift ”International Humanitarian Law and Gender. Report Summary International Expert Meeting: ‘Gender Perspectives on International

Humanitarian Law’” i vilken de huvudsakliga resultaten presenterades.

292

Sverige redovisade även resultatet av expertkonferensen

vid den internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen i november 2007. (Se även kapitel 4.5 om Svenska initiativ för mer om denna konferens.)

De traktatbestämmelser som åberopats till stöd för regeln, t.ex. artikel 76 i tilläggsprotokoll I, innehåller i förhållande till regeln mer detaljerade bestämmelser avseende kvinnors, inklusive gravidas och småbarnsmammors, specifika skyddsbehov. Även i artikel 85 i fjärde Genèvekonventionen, vilken inte anges som traktatstöd, finns mer preciserade krav. T.ex. anges att kvinnor ska ha tillgång till särskilda bekvämlighetsinrättningar. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i dessa traktater, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

292 ”International Humanitarian Law and Gender. Report Summary International Expert

Meeting: ‘Gender Perspectives on International Humanitarian Law”, Swedish Ministry for

Foreign Affairs, Stockholm, Sweden. 2007. Article no: UD 07.054.

Regel 135. Barn som berörs av väpnad konflikt har rätt till

särskild respekt och särskilt skydd. [IVK/IIVK]

Rule 135. Children affected by armed conflict are entitled to

special respect and protection. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK IV art. 23–24, 38, 50, 76 och 89, TP I art. 70.1 och

77.1, TP II art. 4.3, barnkonventionen art. 38 med fakultativt tilläggsprotokoll om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, ►98, 134, 174. Kommentarer: I studiens kommentarer nämns exempel ur praxis på

olika typer av särskild respekt och särskilt skydd som barn har; bl.a. skydd mot sexuellt våld, rätt att vara med sina familjer samt tillgång till utbildning, mat och sjukvård. När det gäller frågan om vilka som ska räknas som barn hänvisas till att olika åldrar används i gällande traktater.

Vår bedömning: I studien finns, förutom i denna regel, regler som särskilt tar sikte på barn i regel 120 (inkvartering vid frihetsberövande), regel 136 (rekrytering till väpnade styrkor eller grupper) och regel 137 (deltagande i fientligheter). Någon åldersgräns för när en person ska anses vara barn anges inte i studien.

Enligt barnkonventionen, är alla som är under 18 år barn. I och med det fakultativa tilläggsprotokollet till barnkonventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter har den tidigare åldersgränsen på 15 år för barns indragning i väpnade konflikter höjts till 18 år (till stor del tack vare svenskt arbete). Från svensk sida torde det vara en självfallen utgångspunkt att hävda att en 18-årsgräns bör vara generellt tillämplig i samband med humanitärrättsliga regler som särskilt tar sikte på barn även om en sådan gräns möjligen inte genomgående kan sägas ha uppnått sedvanerättslig status.

293

Det bör noteras att det i det åberopade traktatstödet finns mer detaljerade bestämmelser än i studien. T.ex. innehåller artikel 89.5 i fjärde Genèvekonventionen krav på att barn ska erhålla extra matransoner. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i dessa traktater, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även kapitel 4.1.6 och 4.6.1 om det svenska genomförandet av barnkonventionen och det fakultativa tilläggsprotokollet.

293 Jfr SOU 2002:98, s. 377.

Regel 136. Barn får inte rekryteras till väpnade styrkor eller

väpnade grupper. [IVK/IIVK]

Rule 136. Children must not be recruited into armed forces or

armed groups. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 77.2, TP II art. 4.3 c, barnkonventionen

art. 38.3 samt dess fakultativa tilläggsprotokoll om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter, Romstadgan art. 8.2 b XXVI och 8.2e VII, 1999 års konvention om värsta formerna av barnarbete.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 133–135, 139–141, ►142,

145–146, 148, 184. Svensk författning: 1 kap. 5 § och 2 kap. 2 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt, förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet.

Kommentarer: I studiens kommentarer kommenteras de olika

åldersgränserna för rekrytering av barn till väpnade styrkor.

Se kapitel 4.1.6 och 4.6.1 om det svenska genomförandet av barnkonventionen och det fakultativa tilläggsprotokollet.

Se även våra kommentarer till regel 135.

Regel 137. Barn får inte tillåtas att delta i fientligheter.

[IVK/IIVK]

Rule 137. Children must not be allowed to take part in

hostilities. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 77.2, TP II art. 4.3 c, barnkonventionen

art. 38.2, Romstadgan art. 8.2 b xxvi och 8.2 e vii.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 133–135, 139–141, ►142,

145–146, 148. Svensk författning: 4 kap. 1 a § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer kommenteras de olika

åldersgränserna för barns deltagande i fientligheter.

Se vår bedömning i anslutning till regel 135 och kapitel 4.1.6 och 4.6.1 om det svenska genomförandet av barnkonventionen.

Regel 138. Äldre, funktionshindrade och långtidssjuka personer

som berörs av väpnad konflikt har rätt till särskild respekt och särskilt skydd. [IVK/IIVK]

Rule 138. The elderly, disabled and infirm affected by armed

conflict are entitled to special respect and protection. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK art. III 16, 30, 44–45, 49 och 110, GK IV art. 16–

17, 21–22, 27, 85, 119 och 127.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►60. Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att dessa skyddade

personers behov av skydd kan variera beroende på de situationer de vistas i.

Vår bedömning: Det bör noteras att det ovan angivna traktatstödet innehåller detaljerade bestämmelser angående vad detta särskilda skydd och denna särskilda respekt innebär. Se t.ex. fjärde

Genèvekonventionen, artikel 85. Traktatregleringarna på området gäller för Sverige såsom part i dessa traktater, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

5.4.6 Genomförande

Bakgrund

Inom denna huvudgrupp i studien har identifierats sammanlagt 23 regler (regel 139–161), som är uppdelade under fem underrubriker: Efterlevnad av internationell humanitär rätt, Upprätthållande av den internationella humanitära rätten, Ansvar och skadestånd, Individuellt ansvar, och Krigsförbrytelser.

Stater och andra parter i väpnade konflikter har krav på sig att genomföra folkrättsliga regler. Det kan gälla att varje part i en konflikt måste se till att deras väpnade styrkor och andra personer eller grupper under deras kontroll respekterar den humanitära rätten. Som ett resultat av detta måste varje part i en konflikt se till att deras väpnade styrkor får undervisning i humanitär rätt. Vidare kan en stat göras ansvarig för överträdelser av den humanitära rätten vilka kan tillskrivas staten, och stater kan vara tvungna att erlägga skadestånd för orsakad förlust och skada. Flera regler om genomförande av humanitär rätt har identifierats som delar av den internationella sedvanerätten. Vissa av dessa bestämmelser uttrycks

i Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll I och II. Även t.ex. kulturkonventionen och 1980 års vapenkonvention innehåller bestämmelser om genomförande.

Våra inledande synpunkter på regelområdet

De flesta reglerna inom denna huvudgrupp omfattas, i vart fall i sina huvuddrag, av traktater som Sverige ratificerat, däribland Haagkonventionerna och Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll, vilket haft betydelse för våra ställningstaganden i den utsträckning relevanta bestämmelser även kan sägas utgöra uttryck för sedvanerätt.

294

Internationell rättspraxis kan användas som stöd

för vissa av reglerna.

295

I studien görs omfattande hänvisningar till

statspraxis.

296

Även i insamlad svensk statspraxis finns ett stöd för

några av reglerna, även om uttalandena oftast är mer allmänna än specifika i förhållande till respektive regel.

297

De svenska uttalandena har ofta överträdelser av andra regler som utgångspunkt och tar därifrån sikte på ett effektivare genomförande av den humanitära rätten. Som exempel kan följande uttalande från 1993 om läget i Bosnien av utrikesminister Margaretha av Ugglas nämnas: ”De som är ansvariga för krigsförbrytelser måste ställas inför rätta.”

298

I samma anda uttalade Sveriges permanente

representant i FN:s säkerhetsråd, ambassadör Peter Osvald angående ”Protection for Humanitarian Assistance to refugees and others in conflict situations”, 1997: ”But individual perpetrators must always be held accountable for violations of humanitarian law, also in areas where government authority has broken down.”

299

Innehållet i några av reglerna har i svensk rättspraxis bedömts utgöra sedvanerätt i både internationella och icke-internationella konflikter.

300

294 Se kapitel 5.2.4 om traktaternas inflytande och bilaga 4 t.ex. intäkt 138, 139, 157, 161. 295 Jfr t.ex. ICTY, Kuprescic (IT-95-16), Martić case (IT-95-11), Tadić case (IT-94-AR72), Delalić (IT-96-21-T), Blaškić (IT-95-14), Hadzihasanovis and others (IT-01-47), och ICTR, Musema (ICTR-96-13), Akayesu (ICTR-96-4), Kayishema/Ryzindana (ICTR-95-1), samt Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986, Chorzów Factory case (Merits), PCIJ Judgement, 13 september 1928. 296 Se vad vi skrivit i kapitel 5.4.1. om att vi inte upprepar dessa omfattande hänvisningar till statspraxis under respektive regel. 297 Bilaga 4, t.ex. intäkt nr. 109, 129, 151. 298 Bilaga 4 intäkt nr. 109. 299 Bilaga 4 intäkt nr. 129. 300 Mål nr. B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december 2006, se bilaga 4, intäkt nr. 162–166.

Svenska författningsbestämmelser finns bl.a. i 22 kap. 6 § brottsbalken, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, förordningen (2003:69) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, lagen om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (1994:569), lagen (1957:668) om utlämning för brott, totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) och lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

Studiens regler om genomförandet av den humanitära rätten är enligt vår uppfattning, i huvudsak okontroversiella och avser förhållanden som sedan länge ansetts vara sedvanerätt i vart fall i förhållande till stater. Inledningsvis kan dock noteras att studiens regler inom detta område utgör ett viktigt bidrag för att klarlägga vilka krav på genomförande som är sedvanerättsligt identifierbara i förhållande till andra än stater – dvs. icke-statliga väpnade grupper etc. under icke-internationella väpnade konflikter. I förhållande till vissa regler saknas uttrycklig svensk praxis i något större utsträckning än i förhållande till reglerna inom de fyra tidigare behandlade huvudgrupperna. Det traktatstöd och det svenska underlag som vi ansett relevant i förhållande till enskilda regler redovisas nedan under respektive regel. Den svenska praxis som vi ansett på ett övergripande plan kunna vara relevant för samtliga regler i området redovisas inte separat under varje regel utan endast under områdets första regel. Reglerna 145, 149 C och D, samt 154 saknar direkt traktatstöd.

Efterlevnad av internationell humanitär rätt

Regel 139. Parterna i konflikten ska respektera internationell

humanitär rätt och säkerställa att denna respekteras av dess väpnade styrkor och andra personer eller grupper som i praktiken handlar efter dess instruktioner eller som står under dess ledning eller kontroll. [IVK/IIVK]

Rule 139. Each party to the conflict must respect and ensure

respect for international humanitarian law by its armed forces and other persons or groups acting in fact on its instructions, or under its direction or control. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: HK II art. 1, HK IV art. 1, 1GK I-IV art. 1, 3, kultur-

konventionen art. 7.1 och 19.1, kulturkonventionens protokoll II

art. 22, TP I art. 1.1

301

och 80.2, 1980 års vapenkonventions

reviderade protokoll II art. 1.3 och 14.3.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 20, ►56, 102, 109, 129,

136, 151, 157, 158, 159, 167, 171, 173, 174, 176, 186. Svensk författning: 3 kap. 5 § förordningen (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal.

Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att uttrycket ”väpnade

styrkor”, som det används i denna regel, ska förstås i sin vidare innebörd (jfr under regel 3, 4 och 5) vilket innebär att förpliktelserna enligt regeln gäller både för en stats styrkor och för väpnade motståndsgrupper.

Vår bedömning: Regeln slår på ett centralt och betydelsefullt sätt fast vad som gäller beträffande regleringen av icke-statliga aktörers uppträdande under väpnade konflikter. Det centrala budskapet är att dessa aktörer också ska respektera den humanitära rätten.

Innebörden av detta är att deras beteende inte är oreglerat, utan att de binds av sedvanerätten på området. Det är delvis i denna del studien har en viktig betydelse. Genom att slå fast och tydliggöra vilka krav som gäller för dessa grupper minskar det oreglerade utrymmet vad gäller den i dag vanligast förekommande konflikttypen.

Regeln, läst tillsammans med regel 142 om krav på utbildning av medlemmarna i även icke-statliga aktörers väpnade styrkor, och reglerna 151 och 154 med regleringar av individuellt ansvar för dessa medlemmar, ger en tydlig bild av vilka grundläggande krav på att följa den internationella humanitära sedvanerätten som finns för t.ex. väpnade motståndsrörelser och andra icke-statliga aktörer.

Regel 140. Skyldigheten att respektera och säkerställa respekten

för internationell humanitär rätt är inte beroende av reciprocitet. [IVK/IIVK]

Rule 140. The obligation to respect and ensure respect for

international humanitarian law does not depend on reciprocity. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 1

302

och 3.

Svenskt underlag: ---

301 Artikeln har snävare formulering än regeln. 302 Motsvarande traktatstöd talar om att den humanitära rätten ska följas under alla omständigheter.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

303

Vidare nämns att regeln måste ses separat

från reglerna om repressalier (145-148). Regeln om skyldighet att respektera och säkerställa respekten för den internationella humanitära rätten gäller således – oavsett konflikttyp – som grundläggande princip, även om en motståndare inte lever upp till sina skyldigheter enligt regeln. Detta är en följd av Genèvekonventionernas gemensamma artikel 1 och kravet på att ”under alla förhållanden” iaktta konventionerna samt sörja för att de iakttas. Även bestämmelserna i den gemensamma artikeln 3 gäller ”under alla förhållanden”.

Vår bedömning: Sedvanerätten är som sådan bindande för alla stater till skillnad från traktatregler som endast är bindande för dem som är part i traktaten. (Se vidare om detta i kapitel 2.) En traktat anses dock inte tvingande för en part i traktaten i de fall motståndaren inte är tvungen att följa reglerna, dvs. inte är part i traktaten och traktatens regler inte anses utgöra sedvanerätt. När det gäller Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll (särskilt tilläggsprotokoll I) anses de i huvudsak utgöra sedvanerätt, varför de som huvudregel inte är beroende av reciprocitet.

När det gäller icke-internationella konflikter gäller som huvudregel att parter som inte är stater inte är bundna av traktater. Däremot binder sedvanerätten dessa aktörer. Skyldigheten att följa sedvanerätten är, inom ramen för en icke-internationell väpnad konflikt, således inte beroende av reciprocitet.

Se även vår kommentar till regel 139 och 152.

Regel 141. Varje stat är skyldig att vid behov tillhandahålla

juridiska rådgivare i syfte att ge militära befälhavare på lämplig nivå råd rörande tillämpningen av internationell humanitär rätt. [IVK/IIVK]

Rule 141. Each State must make legal advisers available, when

necessary, to advise military commanders at the appropriate level on the application of international humanitarian law. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 82. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►103. Svensk författning:

27–28, 31 §§ totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12), 3 §

303 ICTY, Kuprescic case (IT-95-16), Martić case (IT-95-11).

Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten.

Kommentarer: I studiens kommentarer påpekas att statspraxis

etablerat denna regel när det gäller staters väpnade styrkor. Insamlad praxis talar inte för att det skulle göras någon skillnad mellan rådgivning till statens väpnade styrkor i en internationell väpnad konflikt eller en icke-internationell sådan. När det gäller väpnade motståndsgrupper framhålls att medan sådana enligt regel 139 är skyldiga att respektera och säkerställa respekten för internationell humanitär rätt fanns ingen praxis enligt vilken sådana grupper var skyldiga att ha juridiska rådgivare. Avsaknad av juridiska rådgivare kan emellertid aldrig utgöra ursäkt för överträdelse av den humanitära rätten för någon part i en väpnad konflikt.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 142. Stater och parter i konflikten ska ge sina väpnade

styrkor undervisning i internationell humanitär rätt. [IVK/IIVK]

Rule 142. States and parties to the conflict must provide

instruction in international humanitarian law to their armed forces. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 47, GK II art. 48, GK III art. 127, GK IV

art. 144, kulturkonventionen art. 25 samt dess protokoll II art. 30, TP I art. 83 och 87.2, TP II art. 19, 1980 års vapenkonvention art. 6.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►53, ►144. Svensk för-

fattning: ►20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12), (3 § Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten).

Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att regeln är tillämplig

under fred och i båda konflikttyperna. Uttrycket ”väpnade styrkor”, som det används i denna regel, ska förstås i sin vidare innebörd och förpliktelsen gäller således för såväl stater som väpnade motståndsgrupper. När det gäller de sistnämnda krävs främst på spridning av tilläggsprotokoll II m.m., medan mer omfattande krav på utbildning gäller för stater. Vidare nämns att

insamlad praxis inte gör skillnad mellan instruktion i humanitär rätt som är tillämplig i internationella väpnade konflikter och sådan som är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter.

Vår bedömning: Regeln visar på den minsta grad av åtgärder som icke-statliga aktörer i icke-internationella väpnade konflikter måste vidta vad gäller de regler om efterlevnad av den humanitära rätten som här preciserats. Reglerna 141 och 143 om rådgivare och utbildning gäller nämligen endast de statliga aktörerna, även om reglerna är tillämpliga för stater i båda konflikttyperna.

Det bör anmärkas att de mer detaljerade kraven på utbildning som finns i de ovan angivna traktaterna (under traktatstöd) gäller för Sverige såsom part i traktaterna, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även vår kommentar till regel 139 och kapitel 8 om utbildning och information. Där går vi in närmare på de internationella krav som finns på utbildning och information och resonerar även kring det svenska genomförandet av dessa krav.

Regel 143. Stater ska uppmuntra att civilbefolkningen utbildas i

internationell humanitär rätt. [IVK/IIVK]

Rule 143. States must encourage the teaching of international

humanitarian law to the civilian population. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 47, GK II art. 48, GK III art. 127, GK IV

art. 144, kulturkonventionen art. 25, TP I art. 83, TP II art. 19.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►57. Svensk författning:

20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12).

Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att insamlad praxis

inte gör skillnad mellan utbildning i humanitär rätt som är tillämplig i internationella väpnade konflikter och sådan som är tillämplig i icke-internationella väpnade konflikter.

Vår bedömning: Se under regel 142.

Upprätthållande av den internationella humanitära rätten

Regel 144. Stater får inte uppmuntra parterna i en väpnad

konflikt till kränkningar av internationell humanitär rätt. De ska, i den mån det är möjligt, utöva sitt inflytande för att stoppa kränkningar av internationell humanitär rätt. [IVK/IIVK]

Rule 144. States may not encourage violations of international

humanitarian law by parties to an armed conflict. They must exert their influence, to the degree possible, to stop violations of international humanitarian law. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 1, TP I art. 1.1, 89, kulturkonventionens

protokoll II art. 31.

304

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas till praxis från

Internationella domstolen.

305

När det gäller reglerna om upprätt-

hållande av den internationella humanitära rätten (regel 144–148) finns i större omfattning än annars hänvisningar till uppmaningar från ICRC, säkerhetsråds- och generalförsamlingsresolutioner, internationella konferenser samt diplomatiska protester och kollektiva åtgärder som stater vidtagit för att försöka upprätthålla respekten för humanitär rätt.

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

Regel 145. När repressalier inte är förbjudna av folkrätten,

omfattas de av strängt begränsande villkor. [IVK]

Rule 145. Where not prohibited by international law, belligerent

reprisals are subject to stringent conditions. [IAC]

Traktatstöd: --- Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►57–58. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs inledningsvis att

”bellingerent reprisals” är åtgärder som i andra sammanhang skulle vara otillåtna, men som i undantagsfall kan anses tillåtna under internationell rätt när de används som reaktion på otillåtna hand-

304 Artikeln nämner ”svåra överträdelser” medan regeln endast talar om ”kränkningar”. 305 Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986.

lingar från en motståndare. Enligt studien går trenden mot att denna typ av repressalier inte ska tillåtas.

306

För att repressalier inte

ska vara olagliga måste fem villkor vara uppfyllda: Åtgärden måste vara en reaktion på en tidigare allvarlig kränkning av den humanitära rätten med syftet att få motståndaren att följa den humanitära rätten. Åtgärden måste vara en sista utväg, när det inte finns andra medel att få motståndaren att respektera den humanitära rätten. Åtgärden måste vara proportionell i förhållande till det handlande det brott mot den humanitära rätten den är avsedd att stoppa. Åtgärden måste beslutas på högsta regeringsnivå och måste avslutas så fort motståndaren åter följer den humanitära rätten.

Vår bedömning: Det kan noteras att regeln saknar traktatstöd.

Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material och att Sverige har arbetat för en strikt begränsning av repressalieanfall

307

finner vi dock inte anledning att ifrågasätta studiens

slutsatser. Sverige bör tvärtom fortsätta verka för att repressalier ska vara förbjudna i båda konflikttyperna.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 148 angående repressalier i icke-internationella konflikter.

Regel 146. Repressalier mot personer som skyddas av Genève-

konventionerna är förbjudna. [IVK]

Rule 146. Belligerent reprisals against persons protected by the

Geneva Conventions are prohibited. [IAC]

Traktatstöd: GK I art. 46, GK II art. 47, GK III art. 13.3, GK IV

art. 33.3, TP I art. 51.6

308

, 1980 års vapenkonventions protokoll II

art. 3:2 samt dess reviderade protokoll II art. 3.7.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, ►58. Svensk

författning: 22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att praxis inte bedömts

vara tillräckligt enhetlig för slutsatsen att det är sedvanerättsligt förbjudet att använda repressalier mot alla civila under fientligheter även om många stater är för ett sådant förbud.

Vår bedömning: Sverige får, till följd av åtagandena kring skyddet av civila i tilläggsprotokoll I (bl.a. art. 51.2), inte utsätta

306 Detta kan ses i att under de senaste årtiondena har repressalier inte använts, förutom under Iran-Irak kriget där sådana åtgärder kritiserades hårt av FN:s säkerhetsråd bl.a., se även t.ex. i UN Gerenal Assambly Res. 2675 (XXV). 307 Bilaga 4, intäkt nr. 58. 308 Artikeln talar om skydd av civila.

civila för repressalieanfall. Det kan vidare noteras att senare praxis från Jugoslavientribunalen, bl.a. ”Martić”

309

, har ansett att det finns

ett totalt förbud mot repressalieanfall mot civila (utifrån definitionen av civila och civilbefolkningen som ges i tilläggsprotokoll I art. 50).

Se även vår kommentar under regel 145.

Regel 147. Repressalier mot objekt som skyddas enligt Genève-

konventionerna och kulturkonventionen är förbjudna. [IVK]

Rule 147. Reprisals against objects protected under the Geneva

Conventions and Hague Convention for the Protection of Cultural Property are prohibited. [IAC]

Traktatstöd: GK I art. 46, GK II art. 47, GK IV art. 33, kultur-

konventionen art. 4.4, TP I art. 52.1, 53 c, 54.4, 55.2 och 56.4.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►58, 100. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att praxis till stöd för

ett förbud mot repressalier mot alla civila objekt som skyddas av tilläggsprotokoll I (artikel 52–56) ännu inte bedömts vara tillräckligt enhetlig för att ge stöd för en sedvanerättslig regel på samma sätt som när det gäller för objekt som skyddas av Genèvekonventionerna och kulturkonventionen. Därför nämns inte tilläggsprotokoll I i regeln. Vissa civila objekt som skyddas av tilläggsprotokoll I skyddas emellertid också av Genèvekonventionerna och kulturkonventionen och har därmed ett sedvanerättslig skydd.

Vår bedömning: Det kan noteras att Sverige såsom part i tilläggsprotokoll I är skyldig att följa även dess bestämmelser innebärande bl.a. ett förbud mot repressalier mot alla civila objekt.

Dessa traktatregleringar gäller för Sverige såsom part i protokollet, även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte föreligger.

Se även vår kommentar under regel 145.

309 ICTY, Prosecutor v. Martić (IT-95-11-T), Judgement, June 12, 2007, para. 66–72 samt 464–468.

Regel 148. Parterna i icke-internationella väpnade konflikter har

inte rätt att genomföra repressalier. Andra motåtgärder mot personer som inte, eller inte längre, deltar direkt i fientligheter är förbjudna. [IIVK]

Rule 148. Parties to non-international armed conflicts do not

have the right to resort to belligerent reprisals. Other countermeasures against persons who do not or who have ceased to take a direct part in hostilities are prohibited. [NIAC]

Traktatstöd: GK I-IV art. 3, TP II art. 4.

310

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►7. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

311

Som stöd för regeln, hänvisas även särskilt

till svensk praxis i form av en ståndpunkt uttalad i arbetet med att ta fram tilläggsprotokoll I och II.

Vår bedömning: Av reglerna 145–148 lästa tillsammans framgår att repressalier kan vara tillåtna i internationella väpnade konflikter, under vissa förutsättningar, medan de inte är det i icke-internationella konflikter. Det kan noteras att Sverige vid förhandlingarna kring tilläggsprotokoll II redovisade inställningen att repressalier inte var tillåtna i icke-internationella konflikter. Sverige stödde vid förhandlingarna ett förslag från Finland om att förbjuda alla typer av repressalier genom artikel 6 i tilläggsprotokoll II. Den svenske delegaten ifrågasatte även varför frasen ”at any time and in any place whatsoever”, som uteslöt möjligheten till repressalier mot den aktuella kategorin personer, inte uttryckligen skulle inkluderas.

312

Se även vår kommentar i anslutning till regel 145.

310 Traktatstödet talar inte uttryckligen om ”repressalier” och ”motåtgärder”. 311 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72), Martić case (IT-95-11). 312 Bilaga 4, intäkt nr. 7.

Ansvar och skadestånd

Regel 149. En stat är ansvarig för kränkningar av internationell

humanitär rätt som kan tillskrivas den, däribland

a) kränkningar begångna av dess organ, däribland dess väpnade

styrkor,

b) kränkningar begångna av personer eller enheter som den

bemyndigat att utöva statliga maktbefogenheter,

c) kränkningar begångna av personer eller grupper som i

praktiken handlar efter dess instruktioner eller som står under dess ledning eller kontroll, och

d) kränkningar begångna av privatpersoner eller grupper som

den erkänner och ställer sig bakom som sitt eget uppträdande. [IVK/IIVK]

Rule 149. A State is responsible for violations of international

humanitarian law attributable to it, including: (a) violations committed by its organs, including its armed

forces;

(b) violations committed by persons or entities it empowered

to exercise elements of governmental authority;

(c) violations committed by persons or groups acting in fact on

its instructions, or under its direction or control; and

(d) violations committed by private persons or groups which it

acknowledges and adopts as its own conduct.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: HK IV art. 3, GK I art. 51, GK II art. 52, GK III

art. 131, GK IV art. 148, TP I art. 91, kulturkonventionens protokoll II art. 38.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 102, 157. Kommentarer: I studiens kommentarer sägs bl.a. att en stat är

ansvarig även för underlåtenhet från dess organ när det föreligger en skyldighet att handla, t.ex. för befälhavare och andra överordnade att förhindra krigsförbrytelser (regel 153). Vad gäller kränkningar begångna av personer eller grupper som i realiteten handlar efter en stats instruktioner eller som står under dess ledning eller kontroll (149 c) eller av privatpersoner eller grupper som staten erkänner och ställer sig bakom som sitt eget uppträdande (149 d) hänvisas bl.a. till Draft articles on State

Responsibility, artikel 8 och 11, rättspraxis från Internationella domstolen

313

och Jugoslavientribunalen

314

med slutsatsen att det i

dessa situationer måste bedömas från fall till fall om en gärning kan tillskrivas staten eller inte.

Vår bedömning: Regeln i 149 (c) och (d) har inte direkt traktatstöd och vi har inte heller hittat någon svensk praxis som stödjer dessa delar av regeln. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi emellertid inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Se även våra kommentarer i kapitel 4.4.2 och 4.6.3 beträffande statsansvaret vad gäller privata militära företag och Montreuxdokumentet som antogs i september 2008.

Regel 150. En stat som är ansvarig för kränkningar av inter-

nationell humanitär rätt är skyldig att lämna full ersättning för den förlust eller skada som orsakats. [IVK/IIVK]

Rule 150. A State responsible for violations of international

humanitarian law is required to make full reparation for the loss or injury caused. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: HK IV art. 3, GK I art. 51, GK II art. 52, GK III

art. 131, GK IV art. 148, TP I art. 91, kulturkonventionens protokoll II art. 38, Romstadgan art. 75.6.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 102, 157. Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Fasta Mellanfolkliga domstolen

315

, som anger att det är en grund-

läggande princip inom den internationella humanitära rätten att ”any breach of an engagement involves an obligation to make reparation”, detta även om det inte är angivet i traktaten i fråga. Hänvisning sker även till exempel på att stater sökt ersättning för brott mot den humanitära rätten samt till ”Draft Articles on State Responsibility”.

Vidare diskuteras formerna för behandlingen när en stat respektive en individ söker ersättning, liksom frågan om väpnade motståndsgrupper kan tvingas betala ersättning. Ersättning till

313 Case concerning Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v. United States of America), Merits, Judgement of 27 June 1986, ICJ Reports 1986. 314 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72). 315 Case concerning the Factory at Chorzów, Claim for indemnity, Merits, PCIJ 13 september 1928.

stater sägs kunna göras genom återställande av den situation som rådde innan överträdelsen begicks, ekonomisk kompensation eller genom andra tillfredsställande åtgärder ifall återställande eller ersättning inte är möjligt. Det kan röra sig om att erkänna överträdelsen, be om ursäkt, ställa förövare inför rätta etc. Ersättning direkt till individer sägs bli allt vanligare – sådan ersättning kan baseras på avtal mellan stater, på ensidiga åtaganden från en stat, eller via processer i nationella domstolar. I icke-internationella konflikter ger praxis inte tillräckligt stöd för att oppositionsgrupper är sedvanerättsligt skyldiga att betala ersättning, även om det finns fall där överenskommelser om ersättningsskyldighet slutits.

Vår bedömning: Regeln lämnar utrymme för olika uppfattningar om vad som utgör ”full reparation” vid olika former av kränkningar och i vad mån ersättningsskyldigheten utan överenskommelse med annan stat kan fullgöras direkt i förhållande till enskilda som drabbats.

Individuellt ansvar

Regel 151. Enskilda personer är straffrättsligt ansvariga för

krigsförbrytelser som de begår. [IVK/IIVK]

Rule 151. Individuals are criminally responsible for war crimes

they commit. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 49, GK II art. 50, GK III art. 129, GK IV

art. 146, Nürnbergprinciperna art. 6, kulturkonventionen art. 28 samt dess protokoll II art. 15, 22, TP I art. 85, 1980 års vapenkonventions reviderade protokoll II art. 14, Ottawakonventionen art. 9, Romstadgan art. 5, 8 och 25.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►56, 108, 143, 162, 165.

Svensk författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

316

Vidare nämns att individer inte bara är

ansvariga för brott de begått, utan även för försök och medhjälp till, samt för underlättande och planering av krigsförbrytelser. Frågan om individuellt skadeståndsansvar i förhållande till offer för krigsförbrytelser kommenteras, bl.a. med att nationell lagstiftning

316 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72).

ofta innehåller bestämmelser om sådant ansvar och med hänvisning till Romstadgan (art. 75).

Vår bedömning: Noteras bör att regeln inte begränsar det straffrättsliga ansvaret för krigsförbrytelser till kombattanter eller övriga stridande. Alla personer som begår krigsförbrytelser (jfr regel 156) kan således ställas till ansvar. Det kan finnas situationer där gränsdragningen blir svår i frågan om en gärning utförd av en civil (t.ex. mord) utgör ett brott mot den humanitära rätten.

Beroende på gärningens koppling till den väpnade konflikten kan den bedömas som en krigsförbrytelse.

Se även vår bedömning i anslutning till regel 156 beträffande definitionen av krigsförbrytelser och även kapitel 4.4.2 och 4.6.3 om det individuella ansvaret vid användandet av privata militära företag.

Regel 152. Befälhavare och andra överordnade är straffrättsligt

ansvariga för krigsförbrytelser som har begåtts i enlighet med deras order. [IVK/IIVK]

Rule 152. Commanders and other superiors are criminally

responsible for war crimes committed pursuant to their orders. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 49, GK II art. 50, GK III art. 129, GK IV

art. 146, kulturkonventionen art. 28 samt kulturkonventionens protokoll II art. 15, Romstadgan 25.3.

Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer hänvisas bl.a. till praxis från

Jugoslavientribunalen.

317

Vidare nämns att statspraxis talar för att

ansvaret inte bara gäller för order i förhållande till fullbordade krigsförbrytelser utan också försök till sådana (jfr Romstadgan art. 25.3 b).

Vår bedömning: Regeln ger inte anledning till några särskilda kommentarer från vår sida utöver de allmänna synpunkter som redovisats i kapitel 5.3.3.

317 ICTY, Delalić m.fl. (IT-96-21).

Regel 153. Befälhavare och andra överordnade är straffrättsligt

ansvariga för krigsförbrytelser som har begåtts av deras underordnade om de visste, eller borde ha vetat, att de underordnade stod i begrepp att begå, eller var i färd med att begå, sådana brott och inte vidtog alla nödvändiga och skäliga åtgärder som stod i deras makt för att förhindra att brotten begicks, eller om sådana brott hade begåtts, straffa de ansvariga personerna. [IVK/IIVK]

Rule 153. Commanders and other superiors are criminally

responsible for war crimes committed by their subordinates if they knew, or had reason to know, that the subordinates were about to commit or were committing such crimes and did not take all necessary and reasonable measures in their power to prevent their commission, or if such crimes had been committed, to punish the persons responsible. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: TP I art. 86.2, Romstadgan art. 28. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►53. Svensk författning:

► 22 kap. 6 §.

Kommentarer: I studiens kommentarer berörs bl.a., med hänvisning

till rättspraxis efter andra världskriget och Jugoslavien-

318

och

Rwandatribunalerna,

319

frågor om innebörden av kraven på ” knew,

or had reason to know”, ”to punish the persons responsible” och ”all necessary and reasonable measures”. Vidare sägs att även civila (som ”other superiors”) kan hållas ansvariga för krigsförbrytelser på grund av befälsansvar.

Vår bedömning: Regeln behandlar befälhavares, och andra överordnades, ansvar för krigsförbrytelser som underlydande begår. Regeln kan sägas bestå av tre delar; dels en befälhavare - underlydanderelation, dels ett krav på att befälhavaren kände till (eller borde ha känt till) att krigsförbrytelser begicks eller skulle begås, dels att befälhavaren underlät att vidta någon åtgärd för att förhindra förbrytelsen eller bestraffa gärningsmannen. Som nämns i studien har befälsansvaret flera gånger prövats i tribunalernas praxis. I tribunalpraxis har också uttalats att befälhavaren, i stället för att själv bestraffa gärningsmannen, kan anmäla saken till behöriga myndigheter.

318 ICTY, Delalić m.fl., (IT-96-21), Blaškić (IT-95-14), Hadzihasanovis and others (IT-01-47). 319 ICTR, Kayishema and Obedruzindana, (ICTR-95-1-A).

Förmansansvaret kommer även till uttryck i Romstadgan, artikel 28. Värt att kommentera är att ansvaret här, utöver de tre delar som redovisas ovan, dessutom förutsätter en kausalitet mellan befälhavarens bristande tillsyn och det begångna brottet, jfr ”as a result of his or her failure to exercise control properly over such forces”. Det har i bl.a. tribunalpraxis satts i fråga om det är möjligt att uppställa ett krav på kausalitet när det, som här, är fråga om ett underlåtenhetsbrott.

320

Regel 154. Varje stridande är skyldig att vägra lyda en uppenbart

olaglig order. [IVK/IIVK]

Rule 154. Every combatant has a duty to disobey a manifestly

unlawful order. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: --- Svenskt underlag: Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att regeln är ett uttryck

för skyldigheten att respektera den humanitära rätten (jfr regel 139) och en naturlig följd av att order inte utgör grund för ansvarsfrihet (regel 155). Regeln uttrycks även i många staters militärmanualer, nationella lagstiftning och officiella uttalanden. Regeln omfattar enligt sin formulering endast sådana order som är ”manifestly unlawful” med hänsyn till att praxis ansetts vara för otydlig när det gäller order som ”bara” är ”unlawful”. Termen ”combatant” ska i denna regel förstås med en vidare innebörd än enligt den definition som begreppet ges i tredje Genèvekonventionerna artikel 4; och omfatta personer som inte har rätt till det skydd från attacker som civila har även om de inte har rätt till kombattant- eller krigsfångestatus.

321

Vår bedömning: Regeln motsvaras inte av någon traktbaserad regel och vi har inte heller hittat någon svensk praxis som ger tydligt stöd för regeln. Mot bakgrund av studiens resonemang och redovisade material finner vi dock inte anledning att ifrågasätta studiens slutsatser eller att redovisa någon annan uppfattning.

Se även vad som sägs nedan under regel 155.

320 Se bl.a. ICTY, Prosecutor v. Blaškić, (IT-95-14-A), Judgement 29 juli 2004, paras. 75–77. 321 Förståelsen av begreppet kombattant i denna regel framgår inte direkt av studiens kommentarer, utan förmedlades från studiens upphovsmän (Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck) till Folkrättskommitténs sekretariat den 9 november 2009.

Regel 155. Att en underordnad har lytt en överordnads order

fritar inte från straffrättsligt ansvar om den underordnade insåg eller borde ha insett att den beordrade handlingen var olaglig med hänsyn till den beordrade handlingens uppenbart olagliga art. [IVK/IIVK]

Rule 155. Obeying a superior order does not relieve a

subordinate of criminal responsibility if the subordinate knew that the act ordered was unlawful or should have known because of the manifestly unlawful nature of the act ordered. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Nürnbergprinciperna art. 8, tortyrkonventionen art. 2,

Romstadgan art. 33.

Svenskt underlag: Svensk författning: 24 kap. 8 § brottsbalken. Kommentarer: I studiens kommentarer kommenteras bl.a. frågan

om strafflindring vid vägran att lyda order om att begå krigsförbrytelser.

Vår bedömning: Regeln har en nära motsvarighet i artikel 33 i

Romstadgan. Där framgår att ansvarsfrihet aldrig kan föreligga vid en befallning att begå folkmord eller brott mot mänskligheten, men väl (regeln läst e contrario) vid krigsförbrytelser. En förutsättning för detta är att den som utfört gärningen inte insåg att befallningen var olaglig eller att befallning inte var uppenbart rättsstridig.

I Jugoslavientribunalens stadga (art. 7.4) sägs att förmans befallning aldrig kan vara en ansvarsfrihetsgrund, men att den kan utgöra en förmildrande omständighet när rättvisan så kräver. En liknande bestämmelse finns i stadgan för Nürnbergtribunalen (art. 8).

Av det anförda kan slutsatsen dras att förutsättningarna för ansvarsfrihet vid krigsförbrytelser med åberopade av förmans order får anses vara mycket begränsat.

Det finns anledning att sätta regel 155 i relation till andra straffrättsliga principer som kan äga giltighet inom ramen för den internationella humanitära rätten. Vad som här främst avses är utrymmet för ansvarsfrihet, eller i vart fall straffnedsättning, vid gärningar som begåtts under tvång (duress). I kommentaren till regel 155 sägs att regeln inte inverkar på förekomsten av andra ansvarsbefriande omständigheter, t.ex. tvång, men att sådan omständigheter inte tas upp i studien.

I svensk lag motsvaras regeln närmast av 24 kap. 8 § brottsbalken enligt vilken en gärning som någon begår på order av den under vars lydnad han står inte ska medföra ansvar om han med hänsyn till lydnadsförhållandets art, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt hade att lyda ordern. Utgångspunkten vid tillämpningen av lagrummet är att en order att begå brott inte ska åtlydas. Utrymmet att åberopa förmans befallning som en ansvarsfrihetsgrund vid allvarliga brott är mycket begränsat. Även om det i krigstid finns straffansvar för lydnadsbrott och grovt lydnadsbrott (21 kap.5 och 6 §§brottsbalken), torde ansvarsfrihet aldrig inträda på grund av förmans befallning vid folkrättsbrott. I sådan fall är straffansvar för lydnadsbrott, vid vägran att utföra den olagliga gärningen, givetvis också uteslutet. I undantagsfall kan det tänkas att en underlydande kan åberopa den särskilda bestämmelsen i 22 kap. 8 § brottsbalken om ansvarsfrihet eller strafflindring på grund av osäkerhet om krigsreglernas innehåll.

I 23 kap. 5 § brottsbalken finns en bestämmelse som ger möjlighet att döma den som genom tvång har förmåtts att medverka till ett brott till ett straff som understiger vad som är stadgat för brottet. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Även utan den bestämmelsen torde dock även enligt svensk rätt ansvarsfrihet under vissa förutsättningar kunna inträda för gärningar som någon begår under tvång. Om det ska anses som en egen, oskriven ansvarsfrihetsgrund eller som specialfall av nöd kan kanske diskuteras. Man kan också tänka sig att, allt efter omständigheterna, ansvarsfrihet i sådana fall kan inträda med stöd av reglerna om förmans befallning. I sammanhanget måste även beaktas bestämmelsen om ansvarsfrihet vid nöd i 24 kap. 4 § brottsbalken.

I betänkandet (SOU 2002:98) Internationella brott och svensk jurisdiktion, behandlades (s. 340) frågan om det fanns anledning till ändring av svensk lagstiftning med anledning av artikeln i Romstadgan. Slutsatsen var att det inte krävdes någon lagändring. Vi ser inte anledning att göra någon annan bedömning med anledning av den i studien upptagna regeln.

Krigsförbrytelser

Regel 156. Allvarliga kränkningar av internationell humanitär

rätt utgör krigsförbrytelser. [IVK/IIVK]

Rule 156. Serious violations of international humanitarian law

constitute war crimes. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Nürnbergprinciperna art. 6 b, Romstadgan art. 8. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►52, ►54, ►74, ►98,

166. Svensk författning: ►22 kap. 6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer redovisas bl.a. praxis från

Jugoslavientribunalen

322

och Rwandatribunalen.

323

Att regeln be-

gränsats till ”serious violations” förklaras med att praxis inte ger stöd för att alla kränkningar av den internationella humanitära rätten skulle utgöra krigsförbrytelse i den mening som avses i studien. (Att nationell rätt använder en vidare definition av krigsförbrytelse är dock inte ovanligt och regeln innebär inte något hinder mot detta.) Enligt studien visar praxis att kränkningar som äventyrar skyddade personers eller föremåls säkerhet eller som bryter mot viktiga värden i praktiken uppfattas som allvarliga och därför som krigsförbrytelser. Det framhålls att även underlåtelse kan utgöra krigsförbrytelse och att krigsförbrytelser kan begås också av civila. En utförlig genomgång görs av olika gärningar som kan anses utgöra krigsförbrytelser. Utöver svåra överträdelser (grave breaches) av Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II, inkluderas även andra brott som åtalats som krigsförbrytelser sedan andra världskriget och som tas upp i Romstadgan, samt allvarliga överträdelser (serious violations) av den gemensamma artikeln 3. Även vissa andra handlingar inkluderas i begreppet, som på sedvanerättslig grund sägs utvecklats som krigsförbrytelser sedan 1977.

Vår bedömning: Vad som är att anse som ”serious violations” av den internationella humanitära rätten kan självfallet vara föremål för olika uppfattningar. Inte minst med hänsyn härtill är den utförliga genomgång, med omfattande hänvisningar, som görs i studien av olika gärningar som kan anses utgöra krigsförbrytelse av stort värde. Det är dock viktigt att komma ihåg att det som står i

322 ICTY, Tadić case (IT-94-AR72), Blaškić (IT-95-14). 323 ICTR, Musema (ICTR-96-13), Akayesu (ICTR-96-4).

kommentarerna i denna del inte gör anspråk på att slå fast vad som är krigsförbrytelser sedvanerättsligt.

Romstadgan har varit en central källa för genomgången av gärningar som kan utgöra krigsförbrytelse. Detta framstår också som naturligt med hänsyn till att det är det senaste (och i praktiken första) tillfället då det internationella samfundet i gemensamt beslutsfattande haft att ta ställning till frågan om vad som är att anse som krigsförbrytelse och att förhandlingarna då också fördes med utgångspunkt från att en förutsättning för att en gärningstyp skulle tas upp i stadgan var att det fanns sedvanerättsligt stöd för detta. Det kan därför vara av intresse att här redovisa en jämförelse mellan de krigsförbrytelser som i studien identifierats utgöra sedvanerätt och Romstadgans reglering av krigsförbrytelser.

De gärningar som listas i studiens kommentarer som ”grave breaches” av Genèvekonventionerna var föremål för prövning i tribunalerna i Nürnberg och Tokyo efter andra världskriget och återfinns i Romstadgan. Ordalydelsen i studiens kommentarer och i stadgan är i princip helt identisk. Att dessa gärningar utgör krigsförbrytelser anser vi vara okontroversiellt. Dessa gärningar har sina motsvarigheter i vart fall i sina huvuddrag i t.ex. studiens regler 89–91, 95–96, 99

324

, 100, och 129–130.

De gärningar som listas i studiens kommentarer som ”other serious violations of international humanitarian law committed during an international armed conflict” kan delas in i fyra delar. I den första av dessa finns regler som också var föremål för rättslig prövning i rättegångar efter andra världskriget. Även om det finns vissa mindre skillnader mellan hur dessa formuleras i studien och i stadgan, är substansen i bestämmelserna i huvudsak densamma. Bestämmelserna var inte kontroversiella under förhandlingarna av Romstadgan. Dessa gärningar har sina motsvarigheter i vart fall i sina huvuddrag i t.ex. studiens regler 25, 27–29, 31, 46, 52, 58–63, 87, 92 och 113. I den andra delen finns regler som upptas som allvarliga överträdelser i tilläggsprotokoll I. Ordalydelsen kan i denna del i vissa fall, t.ex. när det gäller bestämmelserna om anfall mot oförsvarande områden och demilitariserade zoner (regel 35 och 36), variera mellan stadgan och studien, men några egentliga sakliga skillnader synes inte finnas. I den tredje delen redovisas

324 Regel 99 i studien lyder ”Godtyckligt frihetsberövande är förbjudet.” Regeln gäller även i icke-internationella väpnade konflikter. Det är inte lika okontroversiellt att en överträdelse av regeln kan utgöra en krigsförbrytelse i en icke-internationell väpnad konflikt. Vi har dock inte funnit anledning att ifrågasätta regelns utformning.

bestämmelser som sägs ha utvecklats till sedvanerätt efter att första tilläggsprotokollet antogs. Det kan i den delen noteras att det i studien angivna förbudet mot användning av förbjudna vapen inte har samma utformning i stadgan (art. 8.2 b xvii–xx). Reglerna i den fjärde delen av har ingen direkt motsvarighet i stadgan. De gärningar som beskrivs i studien torde dock i de flesta fall, i vart fall delvis, ändå kunna anses falla under bestämmelser i stadgan. Det handlar således inte om några större sakliga skillnader.

De gärningar som i studiens kommentarer listas som ”serious violations of common Article 3 of the Geneva Conventions” (och som således gäller i icke-internationella väpnade konflikter) var inte kontroversiella under förhandlingarna av Romstadgan. De ingår också i de respektive stadgorna för Jugoslavientribunalen, Rwandatribunalen och Specialdomstolen för Sierra Leone. Även om ordalydelsen i stadgan inte är identisk för motsvarande brott i internationella väpnade konflikter, är innehållet huvudsakligen detsamma. I studien har de sin motsvarighet i vart fall i sina huvuddrag i främst reglerna om grundläggande garantier.

När det gäller de gärningar som i studiens kommentarer listats som ”other serious violations of international humanitarian law committed during a non-international armed conflict” kan konstateras att vissa av gärningarna förekommer, i varierande utsträckning, i stadgorna för Jugoslavientribunalen, Rwandatribunalen och i deras praxis. I studien kan dessa gärningar hittas t.ex. i regel 1, 52 och 99. Andra utgör överträdelser av tilläggsprotokoll II och återfinns även i stadgan. Jfr t.ex. regel 38, 46, 129 och 136. Andra utgör sedan tidigare brott enligt sedvanerätten och nu även enligt Romstadgan, medan en sista grupp gärningar som listas i studien i denna del inte har någon direkt motsvarighet i stadgan. Gärningarna kan dock ofta, i vart fall delvis, täckas av andra brott i stadgan. Den sakliga skillnaden torde därför inte vara särskilt stor.

Sammanfattningsvis kan sägas att studien och Romstadgan till största delen överensstämmer. Romstadgan är generellt sett mer detaljerad, vilket är naturligt eftersom den utgör ett framförhandlat instrument. Den enskilt största skillnaden mellan studien och stadgan får anses ligga i regleringen av förbjudna vapentyper. Studien innehåller här ett ”öppet” förbud utan hänvisning till några särskilda vapentyper (regel 70), medan Romstadgans konstruktion (art. 8.2 b xx) bygger på att stadgan kompletteras med uttryckliga förbud, enligt ett särskilt föreskrivet förfarande. Skillnader finns vidare beträffande regleringen för icke-internationella väpnade

konflikter där studien innehåller fler regler än Romstadgan. Den sakliga skillnaden torde dock inte vara särskilt stor mellan studien och stadgan i detta avseende.

Frågan om behovet av ändringar av svensk lagstiftning med anledning av Romstadgan har behandlats av Internationella straffrättsutredningen i betänkandet (SOU 2002:98) Internationella brott och svensk jurisdiktion. Betänkandet är för närvarande (septemberi 2010) föremål för beredning inom Regeringskansliet. Vi utgår från att frågan om det eventuella behovet av justeringar av utredningens förslag med anledning av sedvanerättsstudien beaktas under beredningsarbetet. Se vidare våra kommentarer i kapitel 4.6.1 om det svenska genomförandet.

Regel 157. Stater har rätt att tilldela sina nationella domstolar

universell jurisdiktion över krigsförbrytelser. [IVK/IIVK]

Rule 157. States have the right to vest universal jurisdiction in

their national courts over war crimes. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Folkmordskonventionen art. VI, kulturkonven-

tionens protokoll II art. 16.2 a.

Svenskt underlag: Svensk författning: ► 2 kap. 2 §, 3 § 6, 22 kap.

6 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer framhålls att universell

jurisdiktion när det gäller krigsförbrytelser utgör ett komplement till annars tillämpliga jurisdiktionsprinciper som territorialitetsprincipen (som baseras på var brottet begicks), den aktiva personalitetsprincipen (som baseras på gärningsmannens nationalitet) och den passiva personalitetsprincipen (som baseras på offrets nationalitet). När det gäller frågan i vad mån det för utövande av universell jurisdiktion krävs en särskild koppling till den åtalande staten (som att den åtalade befinner sig på territoriet eller omhändertagits av den åtalande staten) sägs att det inte finns någon enhetlig praxis. I kommentaren framhålls vidare att den rätt till universell jurisdiktion som gäller enligt regeln inte på något sätt begränsar det krav på sådan jurisdiktion som gäller för parterna i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I vid ”grave breaches” (art. 48, GK I, art. 50 GK II, art. 129 GK III, art. 146 GK IV och art. 85.1 TP I).

Vår bedömning: Som framgått av vår redovisning under regel 156 avses med krigsförbrytelser i studien mer än enbart ”grave breaches”

enligt Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I.

325

När det

gäller sådana överträdelser finns en skyldighet att föreskriva om universell jurisdiktion för svåra överträdelser av instrumenten. Det är viktigt att markera att den traktatbaserade skyldigheten att föreskriva om universell jurisdiktion gäller för Sverige såsom part i traktaterna även i den utsträckning som sedvanerättslig bundenhet inte skulle föreligga.

I betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) finns en närmare diskussion om innebörden av och rätten att utöva universell jurisdiktion och förslag lämnas till en ändrad reglering med beaktande av bl.a. Romstadgans regler om krigsförbrytelser (se avsnitt 2.37, 7.6 och författningskommentaren s. 408 f. i SOU 2002:98).

Regel 158. Stater ska utreda krigsförbrytelser som påstås ha

begåtts av deras medborgare eller väpnade styrkor, eller på deras territorium och, i förekommande fall väcka åtal mot de misstänkta. De ska även utreda andra krigsförbrytelser över vilka de har jurisdiktion och, i förekommande fall, lagföra de misstänkta. [IVK/IIVK]

Rule 158. States must investigate war crimes allegedly

committed by their nationals or armed forces, or on their territory, and, if appropriate, prosecute the suspects. They must also investigate other war crimes over which they have jurisdiction and, if appropriate, prosecute the suspects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: GK I art. 49, GK II art. 50, GK III art. 129, GK IV

art. 146, kulturkonventionen art. 28 samt kulturkonventionens protokoll II art. 15–17, folkmordskonventionen art. VI, 1980 års vapenkonventions reviderade protokoll art. 14, tortyrkonventionen art. 7, C-vapenkonventionen art. 7.1, Ottawakonventionen art. 9, Romstadgans ingress.

325 USA har kritiserat denna regel (och indirekt även regel 156) på ett antal punkter baserat på att bekräftande statspraxis och opinio juris saknas för regelns vida tillämpningsområde. USA:s kritik återfinns i ”United States Responds to ICRC Study on Customary International

Law.” Bellinger and Haynes, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101

Issue 3, s. 639–641, och International review of the red cross, vol. 89 Issue 866 s. 443–471. Henckaerts bemötande av denna kritik återfinns i ”Customary International Humanitarian

Law: a response to US comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red

Cross, Vol. 89, no 866, June 2007.

Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: 126, 143, 153, 173, 174.

Svensk författning: 2 kap. 3 § brottsbalken.

Kommentarer: I studiens kommentarer sägs att stater kan befrias

från sitt ansvar att utreda och lagföra krigsförbrytelser genom att inrätta tribunaler som är internationella eller både nationella och internationella som gör det i stället. Exempel på detta är tribunaler efter andra världskriget, Jugoslavientribunalen, Rwandatribunalen och Internationella brottsmålsdomstolen m.fl. Vidare kommenteras att personer som misstänks ha begått krigsförbrytelser inte har rätt till flyktingstatus.

Vår bedömning: Det kan noteras att sedvanerätten är dispositiv (se kapitel 2) och att ett värdland för en fredsinsats kan vara förhindrat av gällande Status-of-Forces-Agreement (SOFA) att åtala personer som skickats dit och som begått en krigsförbrytelse, men att det i dessa fall i stället åligger den sändande staten att lagföra sina egna medborgare för eventuella brott de begått under tjänstgöring i en insats utomlands.

Regel 159. Efter fientligheternas upphörande ska de makt-

havande myndigheterna sträva efter att utfärda en så omfattande amnesti som möjligt åt personer som har deltagit i en ickeinternationell väpnad konflikt eller åt dem som berövats sin frihet av skäl som står i samband med den väpnade konflikten, med undantag för personer som misstänks, anklagas eller dömts för krigsförbrytelser. [IIVK]

Rule 159. At the end of hostilities, the authorities in power

must endeavour to grant the broadest possible amnesty to persons who have participated in a non-international armed conflict, or those deprived of their liberty for reasons related to the armed conflict, with the exception of persons suspected of, accused of or sentenced for war crimes. [NIAC]

Traktatstöd: TP II art. 6.5. Svenskt underlag: --- Kommentarer: I studiens kommentarer nämns att regeln inte får

användas så att krigsförbrytare, eller de som begått brott mot mänskligheten ska kunna undgå straff.

Vår bedömning: I 11 kap. 13 § första stycket regeringsformen föreskrivs att regeringen genom nåd får efterge eller mildra bl.a. brottspåföljd. Nåd kan, förutom i enskilt fall, beviljas kollektivt

och brukar i sådana fall betecknas som amnesti. Av andra stycket i samma paragraf framgår vidare att regeringen, när synnerliga skäl föreligger, får förordna att vidare åtgärd för att utreda eller lagföra brottslig gärning inte ska äga rum (abolition). Någon ändrad lagstiftning behövs således inte för att Sverige ska kunna följa regelns föreskrifter.

Regel 160. Bestämmelser om preskription ska inte tillämpas på

krigsförbrytelser. [IVK/IIVK]

Rule 160. Statutes of limitation may not apply to war crimes.

[IAC/NIAC]

Traktatstöd: Romstadgan art. 29. Svenskt underlag: Se bilaga 4, intäkt nr: ►1. Kommentarer: I studiens kommentarer pekas på att vissa stater,

däribland Sverige

326

, i samband med diskussionerna inför antagan-

det av 1968 års FN-konvention om ”Non-Applicability of statutory Limitations to war crimes and crimes against the humanity” ansett att ett förbud mot preskription av krigsförbrytelser var en ny regel. Den samlade utvecklingen därefter bedöms dock enligt kommentarerna ha lett till att krigsförbrytelser i dag inte får underställas preskription. Bl.a. nämns att det vid antagandet av Romstadgan var helt okontroversiellt att krigsförbrytelser inte skulle få underställas preskription.

327

Det nämns

särskilt att stater som tidigare invänt mot ett förbud mot preskription – däribland Sverige – ratificerat Romstadgan.

Vår bedömning: Frågan om krigsförbrytelser kan vara underkastade bestämmelser om preskription har sedan lång tid återkommande uppmärksammats i såväl internationella sammanhang som i svensk debatt. Från svensk sida intogs länge den ståndpunkten att det inte fanns och inte heller borde finnas något förbud mot preskription av sådana brott. För en översikt av den svenska hållningen kan hänvisas till den inom Regeringskansliet upprättade promemorian Vissa anklagelser för krigsförbrytelser – en översiktlig utredning (SB 9969/86).

När frågan återigen aktualiserades inom ramen för förhandlingarna om Romstadgan riktade emellertid Sverige inte någon kritik mot den i artikel 29 upptagna bestämmelsen om att brott

326 Bilaga 4, intäkt nr. 1. Sverige har inte ratificerat den konventionen. 327 Romstadgan, art. 29.

som omfattas av domstolens jurisdiktion, däribland krigsförbrytelse, inte ska preskriberas. I betänkandet Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98) föreslogs i linje med detta att brott enligt den i betänkandet föreslagna lagen om internationella brott (bl.a. krigsförbrytelse utom mindre allvarliga former av sådant brott; jfr under regel 156) skulle undantas från regler om preskription (se om förslaget och dess bakgrund avsnitt 12.7, 14.6.7 och författningskommentaren s. 395 i SOU 2002:98). Förslaget har ännu inte lagts till grund för lagstiftning men är (september 2010) under beredning i Regeringskansliet.

I prop. 2009/10:50 lades emellertid förslag fram om avskaffande av preskription för bl.a. grovt folkrättsbrott (22 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). Förändringarna (SFS 2010:60), som trädde i kraft den 1 juli 2010, motiveras bl.a. med regleringen i Romstadgan och utvecklingen i övrigt inom folkrätten när det gäller preskription för de allvarligaste internationella brotten (prop. 2009/10:50, s. 19 f.).

Det kan, mot bakgrund av att folkrättsbrott av normalgraden inte omfattas av förändringarna, diskuteras i vad mån den nya regleringen är tillräcklig för att Sverige ska kunna anses leva upp till de krav som gäller enligt den i studien upptagna regeln. Argumentationen i studien för regelns sedvanerättsliga karaktär baseras emellertid i huvudsak på regleringen i Romstadgan och regeln avser endast ”allvarliga kränkningar” (regel 156) av den internationella humanitära rätten. Regeln kan mot den bakgrunden knappast antas ha en vidare tillämpning än vad som följer av Romstadgan. De överväganden som redovisas i Internationella straffrättsutredningens betänkande (om bl.a. förhållandet mellan preskription och åtalsregler) och i den nyss nämnda propositionen (om bl.a. utformningen av jurisdiktionsregeln i art. 8 i Romstadgan) angående de krav som följer av Romstadgan får därför anses relevanta även i förhållande till den här upptagna regeln. Frågeställningen förtjänar emellertid särskilda överväganden i samband med den fortsatta beredningen av Internationella straffrättutredningens förslag.

Det bör noteras att kravet enligt regeln får anses gälla staten och att regeln inte kan läggas till grund för att, även om bestämmelserna skulle anses stå i strid med sedvanerätten, bortse från gällande preskriptionsbestämmelser och fälla någon till ansvar trots att en gärning enligt dessa är preskriberad.

Regel 161. Stater ska, i möjligaste mån, göra allt de kan för att

samarbeta med varandra i syfte att underlätta utredning av krigsförbrytelser och lagföring av de misstänkta. [IVK/IIVK]

Rule 161. States must make every effort to cooperate, to the

extent possible, with each other in order to facilitate the investigation of war crimes and the prosecution of the suspects. [IAC/NIAC]

Traktatstöd: Kulturkonventionens protokoll

II art. 19, TP I

art. 88

328

.

Svenskt underlag: Kommentarer: I studiens kommentarer nämns även de speciella

bestämmelser som finns för samarbete även med internationella domstolar.

Vår bedömning: Se våra kommentarer om de svenska bestämmelserna om samarbete med internationella tribunaler och domstolar i kapitel 4.2.4.

5.5. Slutkommentarer

Den stora utmaningen för framtiden – som ICRC (och staterna som bett ICRC att ta fram studien) strävar mot – är en generellt bättre efterlevnad och tillämpning av den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Detta förutsätter en allmän medvetenhet i det internationella samfundet om att kärnan i den humanitära rätten har status av sedvanerätt och därmed binder alla aktörer, även i icke-internationella konflikter.

Sedvanerättens exakta omfattning kommer alltid att vara föremål för skilda uppfattningar. Enligt vår uppfattning finns det inte anledning att ta avstånd från de bedömningar som ICRC gjort i studien. Det bör framhållas att studien inte gör anspråk på att precisera all sedvanerätt på området. Vi har i anslutning till de enskilda reglerna pekat på att traktatregleringarna ibland går längre och är mer preciserade än de i studien upptagna reglerna. Det är viktigt att komma ihåg att den induktiva metod som studien genomförts med medför att viktiga element i traktatbaserade förpliktelser ibland inte finns med i de mer allmänt formulerade reglerna i studien. Detta begränsar inte de traktatbaserade för-

328 Artikeln talar endast om svåra överträdelser, ”gave breaches”.

pliktelserna, eller medför att dessa förlorar i relevans. En sådan förpliktelse kan vidare utgöra sedvanerätt även om den inte tagits upp i studien. Att den inte tagits upp i studien kan bero på att frågan inte ställts på sin spets i det material som samlats in som underlag för studiens bedömningar.

Allt tyder vidare på att svensk hållning i de frågor som studien behandlar i allt väsentligt står i samklang med de bedömningar som gjorts i studien även om svensk praxis är mer allmänt hållen än studien.

De flesta av studiens regler, åtminstone vad gäller internationella väpnade konflikter, omfattas också i sina huvuddrag av för Sverige gällande traktater. Med hänsyn till att det från svensk sida finns goda skäl av både rättslig och annan art för att tillämpa och i övrigt göra gällande samma regelsystem vid icke-internationella konflikter som vid internationella sådana (se kapitel 5.3.3) synes en övervägande del av studiens regler inte gå utöver de åtaganden Sverige gjort genom ratificerade traktater, eller i övrigt avvika från ett svenskt förhållningssätt. Regler där det kan hävdas att studien går utöver för Sverige i dag gällande åtaganden i internationella väpnade konflikter är reglerna 43, 44, 64, 66, 85, 145, 149 C och D, samt 154. Ingen av dessa regler är dock av sådan karaktär att vi anser att det finns anledning att från svensk sida ta avstånd från studiens bedömning att de har sedvanerättslig status. Enligt vår bedömning bör även dessa regler kunna läggas till grund för svensk praxis.

När det gäller icke-internationella väpnad konflikter bör Sverige både med hänsyn till studiens resultat och av lämplighetsskäl som huvudregel tillämpa och i övrigt göra gällande samma regelverk som i internationella konflikter. Studien visar enligt vår uppfattning att normerna för icke-internationella konflikter innefattar de centrala principerna om distinktion, proportionalitet, förbud mot urskillningslösa anfall och krav på försiktighetsåtgärder. Någon skillnad föreligger inte heller när det gäller vad som är att betrakta som militära mål eller skyddet för sjukvårds- och själavårdspersonal och för humanitära hjälpinsatser. Detsamma gäller beträffande de sedvanliga kraven på skydd för frihetsberövade personer och en rättvis rättegång som tillhandahåller alla rättsliga garantier.

Sverige, som åtminstone i närtid inte förväntar sig angrepp mot det egna territoriet, kan genomföra de sedvanerättsliga reglerna på humanitärrättens område genom lagstiftning

329

i information

329 Som noterats vid regel 156 och 160 anser vi att förändringar i svensk rätt i enlighet med Internationella straffrättskommitténs förslag (SOU 2002:98) ligger i linje med studiens krav.

och utbildning både till civila och militär

330

, eventuella militär-

manualer

331

, avtal samt agerande vid internationella fredsinsatser

332

.

Sverige kan också, genom diplomatiska initiativ och uttalanden ”sörja för” att Genèvekonventionernas regler iakttas av andra (gemensamma art. 1 i Genèvekonventionerna). Även stater som inte är krigförande har en skyldighet att, ensamma eller tillsammans med andra, verka för att den humanitära rättens regler respekteras. Enligt vår uppfattning är det mot den bakgrunden lämpligt att Sverige i sådana sammanhang där frågor om innehållet i den humanitära rätten aktualiseras verkar för ett godtagande av de sedvanerättsliga regler som identifierats i studien.

En viktig uppgift vad gäller tillämpningen av den humanitära rätten framöver är att säkra skyddet för civilpersoner i internationella, icke-internationella och ”blandade” konflikter. Sedvanerättsstudien är här inte någon slutpunkt. Den utgör snarare startpunkten för en process där statssamfundets bidrag och bekräftelse behövs för att sprida och tydliggöra den allmänna rättsövertygelse (opinio juris) som i sin tur kan generera en bättre respekt för reglerna av alla parter i alla konflikttyper.

330 Se vårt resonemang beträffande utbildning och studiens resultat i kapitel 8. 331 Se vårt resonemang om studiens resultat i samband med vårt uppdrag att bedöma behovet av en militärmanual i kapitel 9, samt vårt utkast till manual i bilaga 7 där studiens regler inarbetats. 332 Se om den humanitära rättens tillämpning i fredsinsatser i kapitel 6.

6. Fredsinsatser

Med anledning av det svenska engagemanget i fredsinsatser1 och Försvarsmaktens ökade fokus på deltagande i sådana insatser har folkrättsliga frågor kring denna verksamhet blivit allt mer viktiga för Sverige. Dagens fredsinsatser baseras oftast på ett mandat antaget under FN-stadgans kapitel VII, vilket bl.a. innebär att de ges en rätt att använda våld som inte är begränsat till självförsvar utan också innefattar sådant våld som behövs för att lösa de i mandatet definierade uppgifterna. Trots detta deltar styrkorna sällan i fientligheter på en sådan nivå att den humanitära rätten kan anses formellt tillämplig. Som beskrivits i kapitel 2.1.3 är det förekomsten av en väpnad konflikt som aktualiserar den formella tillämpningen av krigets lagar. (Se kapitel 2 för närmare resonemang kring definitionen av en väpnad konflikt.)

Enligt våra direktiv ska vi vid den kartläggning av de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet bl.a. belysa den internationella humanitära rättens tillämplighet i fredsfrämjande insatser. I detta kapitel tar vi upp vissa principiella frågeställningar som fredsinsatser väcker i förhållande till den humanitära rätten och delar av de mänskliga rättigheterna. Vi har emellertid blivit informerade om att avsikten är att frågan om rättsliga grunder för vålds- och tvångsanvändning av svensk militär personal och poliser i fredsinsatser ska behandlas av en särskild utredning, varför vi i vår framställning inte går in i detaljresonemang kring dessa frågor.

1 Med fredsinsatser menar vi främst militära insatser som baseras på ett mandat från FN:s säkerhetsråd oavsett vilken aktör (FN, EU eller NATO) som leder insatsen. Denna breda definition inkluderar således fredsbevarande insatser (baserade på FN-stadgans kapitel VI) och fredsframtvingande insatser (baserade på FN-stadgans kapitel VII) samt EU:s krishanteringsinsatser.

6.1. Sverige och fredsinsatser

1948 deltog svenska officerare för första gången som FN-observatörer i Mellanöstern. Den första FN-insatsen med svensk trupp genomfördes i Suez 1956. I dag deltar Sverige i fredsinsatser under FN:s, EU:s och Natos ledning. Det sker främst i form av deltagande av militär trupp och militärobservatörer samt genom civila insatser där poliser och andra civila experter medverkar. I dag (juli 2010) tjänstgör cirka 935 män och kvinnor i fredsinsatser.2 De största förbandsinsatserna finns i Afghanistan, Somalia och Kosovo. I dessa insatser, som syftar till att hjälpa och skydda civila genom att bidra till fred och säkerhet, varierar uppgifterna från att övervaka att fredsavtal efterlevs, till minröjning och humanitära insatser.

Fram till 1995 deltog Sverige primärt med personal till FN-ledda insatser, men 1995 förändrades förhållningssättet från ”endast under FN-flagg” till förmån för ”endast under FN-mandat”. Detta kom att medföra deltagande i ej FN-ledda, men väl FN- sanktionerade, insatser (ex. IFOR, SFOR, KFOR etc.). Under senare år har förhållningssättet förändrats till att Sverige i dag även ska kunna delta i en fredsinsats som vilar på annan folkrättslig grund än ett säkerhetsrådsmandat. Av bilden nedan framgår Sveriges personalbidrag (militär trupp, militära observatörer och civil polis) till FN-ledda såväl som ej FN-ledda insatser 1948-2008.3

2 www.forsvarsmakten.se 3 Civila funktioner och lokalanställda ingår ej i siffrorna.

Figur 6.1 Personalbidrag till fredsinsatser

Även det svenska EU-medlemskapet har kommit att forma deltagandet i fredsinsatser.4 En del av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik syftar bland annat till att bevara fred och att stärka den internationella säkerheten. En följd av detta är etableringen av EU:s stridsgrupper (Battle Groups) vilka med kort varsel ska kunna skickas till en oroshärd utanför EU. Ursprunget till EU:s stridsgrupper kan spåras till Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 1999 då generella mål för EU:s militära krishanteringsförmåga antogs (Helsinki Headline Goal). Det ansågs finnas behov av att utveckla en europeisk förmåga att kunna genomföra en mer traditionell krishanteringsoperation av samma omfattning som den i Kosovo – det vill säga en relativt stor militär insats om 50 000–60 000 personer. I Helsinki Headline Goal lyftes också behovet av en militär snabbinsatsförmåga. Det pekades därvid på att medlemsstaterna bör kunna bidra med mindre snabbinsatsenheter, vilka bör vara tillgängliga och insatsberedda med mycket kort varsel.

4 Under tio år har EU genomfört 22 fredsinsatser på tre kontinenter. Sverige har bidragit till samtliga dessa insatser enligt www.regeringen.se, 11 juli 2010.

Som om följd av detta ledde Sverige under första halvåret 2008 den s.k. Nordic Battlegroup (NBG) vilken då stod till EU:s förfogande.5 Under första halvåret 2011 kommer Sverige att återigen stå i beredskap för att leda en NBG, i vilken drygt 1600 svenskar planeras att ingå.

Sverige är även sedan 1994 medlem i Partnerskap för fred, PFF, som är ett praktiskt samarbetsprogram mellan Nato och intresserade stater inom OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Grundläggande för PFF är att varje enskild stat bestämmer inom vilka områden och på vilket sätt man är beredd att samarbeta. Syftet med PFF-samarbetet är bland annat att öka förmågan att delta i internationella fredsinsatser, främst genom att öka interoperabiliteten mellan olika länder. När Sverige 1994 undertecknade ramdokumentet för PFF sades att Sverige var berett att bidra med sin erfarenhet från fredsfrämjande verksamhet, insatser på det humanitära området och räddningstjänstverksamhet. Vidare betonades att Sveriges medverkan i PFF sker på den militära alliansfrihetens grund och att samarbetet inte bygger på några försvarsförpliktelser. En nödvändig förutsättning för deltagandet i PFF är att Sverige som partnerland själv kan bestämma ambitionsnivån för sin medverkan.6

6.1.1. Den svenska nationella strategin

Regeringen tog under 2008 fram en nationell strategi för deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet.7Syftet är att denna strategi ska ge en övergripande vägledning för svenskt agerande i denna typ av verksamhet, med utgångspunkt från regeringens mål på området. Strategin har med andra ord ett bredare anslag än endast att vägleda fredsinsatser, då den syftar till att föra utrikes-, utvecklings-, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Den riktar sig således till militära och civila insatser, vilka ska ses som ömsesidigt kompletterande och samverkande delar av Sveriges samlade stöd för säkerhet och utveckling i den aktuella regionen/staten.

5Prop. 2004/05:5 s. 69 f, samt regeringens skrivelse 2007/08:05, Redogörelse för svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen. 6 Rättslig status vid samverkan inom Partnerskap för fred och EU: s krishantering m.m. – en översyn (SOU 2003:117), s. 73 f. 7 Regeringens skrivelse skr. 2007/08:51, Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet.

Den nationella strategin ska även ge en samlad bild av den ambitionshöjning inom området som regeringen aviserade 2007 och som bl.a. tar sig uttryck i en stegvis ökning av resurserna för fredsinsatser under åren 2007-2009. Den anger även de politiska målen, skapar förutsättningar för ett mer effektivt resursutnyttjande samt ger stöd för ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar.

Den nationella strategin och folkrätt

I den nationella strategin för deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet ingår även ett avsnitt om folkrättsliga frågor. Detta handlar primärt om vikten av ett tydligt folkrättsligt mandat som en central förutsättning för svenskt deltagande i fredsinsatser och den svenska synen på skyldigheten att skydda civila mot övergrepp (Responsibility to Protect, R2P). Huvudlinjen är att svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser ska ske med ett mandat från säkerhetsrådet. Detta gäller i synnerhet för fredsframtvingande insatser i enlighet med FN-stadgans kapi- tel VII. Då ska säkerhetsrådets mandat alltid sökas. Också när det gäller fredsbevarande insatser i enlighet med FN-stadgans kapi- tel VI eftersträvas ett tydligt stöd från säkerhetsrådet. Samtidigt medger folkrätten att sådana insatser sker enbart med den mottagande statens och övriga relevanta parters samtycke.

Rörande våldsanvändning för regeringen i skrivelsen följande resonemang. ”En militär fredsinsats kan använda våld i samtliga dessa situationer och i självförsvar, men våldsanvändning kan även medges i andra lägen då det vore folkrättsligt tillåtet.”8 Denna syn delas inom EU. Med självförsvarsrätten följer även en rätt för den truppbidragande staten att, om det skulle behövas för att undsätta den egna personalen, förstärka insatsen och även använda militära medel för att evakuera styrkan.

Beträffande vilket rättsligt regelverk som ska tillämpas vid dessa situationer sägs att:

Personal i fredsfrämjande insatser ska efterleva tillämpliga regler som följer av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten, samt de normativa och etiska riktlinjer som utarbetats för fredsfrämjande insatser. Det gäller såväl de globala konventionerna om de mänskliga

8 Regeringens skrivelse skr. 2007/08:51, Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, s. 9.

rättigheterna, som t.ex. konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter, om barnets och kvinnans mänskliga rättigheter och om konventionen om barnets rättigheter och dess tilläggsprotokoll om barn i väpnade konflikter.

Vidare förklaras i skrivelsen att Sverige bör verka för att det ingår i mandatet för en fredsinsats att bl.a. beivra och rapportera kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten, samt att samarbete ska ske med Internationella brottsmålsdomstolen om nödvändigt, så att möjlighet ges att beivra de grövsta brotten mot folkrätten.

Den nationella strategin ger således en övergripande vägledning för svenskt agerande i fredsinsatser och påtalar vikten av att folkrätten följs. När det gäller själva frågan om när den humanitära rätten ska anses vara tillämplig vid fredsinsatser, och hur de mänskliga rättigheterna ska efterlevas och garanteras ger den nationella strategin dock ingen vägledning.

6.2. Det rättsliga regelverket för fredsinsatser

6.2.1. Olika regelverk reglerar olika delar av en fredsinsats

Det rättsliga regelverket för en fredsinsats består av en blandning av internationell och nationell rätt. Regelverkan kan också skilja sig åt mellan olika fredsinsatser. Regelverkets olika delar kan i princip indelas i fyra huvudgrupper:

1. nationella regler om förutsättningar för truppbidrag,

2. internationella samarbetsregler om styrkeuppbyggnad och trupp-

deltagande,

3. fredsinsatsens rättsliga ställning i insatsområdet, och

4. regler avseende den operativa verksamhetens genomförande.

Till den första huvudgruppen hör bl.a. nationella bestämmelser om hur väpnad styrka kan ställas till förfogande för fredsinsatser, bl.a. 10 kap. 9 § regeringsformen och lagen (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands. Till denna kategori av regler hör även nationella arbets- och försäkringsrättsliga bestämmelser m.m.

t.ex. lagen (1999:568) och förordningen (1999:569) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten.9

Till den andra huvudgruppen hör regler om förfarandet när den stat eller organisation som leder en insats ingår s.k. truppbidragsavtal med de stater som är villiga att bidra med militär trupp till insatsen. Dessa truppbidragsavtal anger vissa villkor för att nationella truppbidrag ska ställas till förfogande och få delta i en viss insats, bl.a. truppbidragens finansiering, sammansättning och storlek, liksom skyldigheten att följa det internationella regelverk som tagits fram för insatsen.

Den tredje huvudgruppen utgörs främst av s.k. SOFA10 (Status of Forces Agreement) som normalt ingås mellan den stat eller organisation som leder insatsen och den stat där insatsen genomförs (värdstaten). Avtalen, som syftar till att skapa rättsliga och logistiska förutsättningar för insatsens genomförande, garanterar bl.a. den internationella insatsen, och dess militära enheter, fri rörlighet inom insatsområdet samt rätt att föra in och ut den utrustning m.m. som behövs för insatsen. Statusavtalen innebär vanligtvis också att den personal som deltar i insatsen inte är underkastad värdstatens straffrättsliga jurisdiktion. I avtalen anges emellertid att fredsinsatsen är skyldig att respektera lokal lagstiftning.

Till den fjärde huvudgruppen, dvs. de regler som rör den operativa verksamhetens genomförande vid fredsinsatser, hör folkrättsliga regler, bl.a. FN-stadgans bestämmelser och beslut tagna av FN:s säkerhetsråd (säkerhetsrådets mandat), mänskliga rättigheter och i förekommande fall den humanitära rätten och annan tillämplig folkrätt, samt internationella direktiv och order med avseende på fredsinsatsens genomförande. För svenskt vidkommande gäller härutöver även svensk rätt.

9 Ersätts den 1 januari 2011 av lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och förordningen (2010:651) med samma namn. 10 Status of Forces Agreements (SOFA) är ett avtal, som sluts mellan den stat eller organisation som utövar ledningsansvaret för insatsen och värdstaten, som reglerar den juridiska statusen för den trupp som deltar i insatsen då den befinner sig på värdstatens territorium. Avtalet reglerar ett stort antal frågor såsom truppens rättsliga ställning, rörelsefrihet, skattefrågor, jurisdiktionsfrågor m.m. Vid fredsfrämjande insatser strävar alltid de truppbidragande staterna efter att behålla full straffrättslig jurisdiktion över den personal som deltar i fredsinsatsen.

6.2.2. Den folkrättsliga problematiken

När det gäller den operativa verksamhetens genomförande utgör normalt säkerhetsrådets mandat den folkrättsliga grunden för insatsens våldsanvändning. Vanligtvis beslutar säkerhetsrådet om fredsinsatser och dessa ges fredsframtvingande våldsbefogenheter i enlighet med FN-stadgans kapitel VII, dvs. en befogenhet att använda våld som går utöver självförsvar. Om insatserna inte ges våldsbefogenheter med stöd av FN-stadgans kapitel VII får insatsen endast använda våld i självförsvar.

Vid fredsinsatser begränsas vanligtvis våldsbefogenheterna som går utöver självförsvar genom de s.k. insatsreglerna (Rules of Engagement, ROE). Förutom de begränsningar i rätten att använda våld som följer av insatsregler ska våldsanvändningen även stå i överensstämmelse med folkrättens regler i övrigt, framför allt de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten i den utsträckning dessa regelverk är tillämpliga. Härutöver kan bestämmelser i de truppbidragande staternas nationella rättsordningar medföra ytterligare begränsningar i en truppbidragande stats rätt att använda våld. Samtliga stater som deltar i insatser är således förpliktigade att leva upp till de folkrättsliga förpliktelser som de åtagit sig, eller är bundna av på sedvanerättslig grund, i den mån dessa är tillämpliga (liksom av insatsspecifika regler och sina egna nationella bestämmelser). Frågan om vilket eller vilka folkrättsliga regelverk som ska tillämpas är dock komplex.

Väpnad konflikt eller inte?

Den för oss mest intressanta frågan om den humanitära rättens tillämplighet är som tidigare nämnts beroende av förekomsten av en väpnad konflikt. Det är emellertid inte alltid enkelt att klassificera den verksamhet som bedrivs inom ramen för en fredsinsats, och den miljö i vilken den genomförs, som en väpnad konflikt eller inte. Som exempel på denna problematik kan nämnas att beväpnad uniformerad militär personal i fredsinsatser ofta genomför traditionellt polisiära uppgifter under ett mandat från det internationella samfundet i syfte att åstadkomma stabilitet och fred i ett område.

Överlappningen av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten

Överlappningen av de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten tillför ytterligare komplexitet vad gäller tillämpligt regelverk. I den övervägande majoriteten av fredsinsatser där Sverige har deltagit har truppen haft till uppgift att bevara fred efter fientligheternas avslutande. Användning av våld och tvång under sådana insatser får som grundläggande princip inte gå utöver vad som medges enligt de mänskliga rättigheterna.

Under de senaste två decennierna har svensk trupp även kommit att delta i fredsinsatser där väpnade fientligheter fortfarande pågår mellan olika stridande grupperingar. Fredsinsatsen är trots sin närvaro i ett konfliktområde inte med nödvändighet inblandad i den väpnade konflikten, utan kan ha mer begränsade uppgifter, som att underlätta humanitära hjälpsändningar eller att genom sin närvaro skydda civilbefolkningen. I dessa situationer ska fredsinsatsen iaktta den humanitära rättens regler, men eftersom insatsen inte deltar i fientligheterna får dess egen våldsanvändning alltjämt inte vara mer omfattande än vad som medges av de mänskliga rättigheterna.

Först om fredsinsatsen tar direkt del i fientligheterna, endera genom att med våld separera de stridande grupperna åt eller genom att delta i fientligheterna på den ena eller andra krigförande partens sida, blir den humanitära rättens regler tillämpliga så till vida att fredsinsatsen får rätt att använda våld med stöd av dessa. Så som behandlats i kapitel 2.5 är dock de mänskliga rättigheterna även tillämpliga under en väpnad konflikt – i den utsträckning de inte lagenligt har inskränkts eller i situationer då den humanitära rätten utgör lex specialis – varför även dessa ska iakttas vid våldsanvändningen i en fredsinsats som direkt deltar i fientligheterna.

Frågor kring vem som garanterar efterlevnad

Frågan om tillämpligt folkrättsligt regelverk kompliceras ytterligare av det faktum att det ofta är flera stater och mellanstatliga organisationer involverade i en fredsinsats. Frågan om vem som ska garantera folkrättens efterlevnad ställs därvid på sin spets. Truppbidragande stater är i varierande utsträckning bundna av traktatsbaserade förpliktelser inom området för mänskliga rättigheter och

humanitär rätt. Mellanstatliga organisationer är sällan parter i några av dessa konventioner och saknar därför traktatbaserade skyldigheter. Som folkrättssubjekt får de dock anses vara bundna av sedvanerätten på området, vilken även gäller för de truppbidragande staterna. (Jfr kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt.)

6.2.3. Säkerhetsrådsmandat

Det mandat som utfärdas av säkerhetsrådet utgör, som nämnts, den folkrättsliga grunden för insatsen och ger insatsen information om de uppgifter som ska lösas och de yttre ramar för vilka medel som får användas. Dagens insatser är ofta av fredsframtvingande karaktär, såtillvida att mandatet baseras på FN-stadgans kapi- tel VII. Det innebär en rätt att använda våld utöver rätten till självförsvar i sådana insatser. Insatser som Sverige bidragit med trupp till under de senaste åren, som t.ex. IFOR/SFOR, KFOR, ISAF och Eunavfor är alla sådana kapitel VII-insatser. Det fredsframtvingande mandatet är i de allra flesta fall kombinerat med ett samtycke från värdstaten om att få verka på dess territorium. Samtycke är dock inte nödvändigt för insatsens rätt att verka på värdstatens territorium, men i praktiken underlättar detta insatsens genomförande väsentligen.

Rätten att använda vålds- och tvångsåtgärder i kapitel VIIinsatser innehåller ofta formuleringen ”take all necessary measures” för att lösa ett antal specificerade uppgifter. Denna extensiva rätt till våldsanvändning begränsas dock till de uppgifter som ska lösas. I insatser med uppgifter av mer generell natur får däremot begränsningen liten effekt. Mandatet för ISAF stadgar exempelvis:

[…] to support the Afghan Transitional Authority and its successors in the maintenance of security in areas of Afghanistan outside of Kabul and its environs, so that the Afghan Authorities as well as the personnel of the United Nations and other international civilian personnel engaged, in particular, in reconstruction and humanitarian efforts, can operate in a secure environment, and to provide security assistance for the performance of other tasks in support of the Bonn Agreement;11

11 UN SCres 1510 (2003) operativ paragraf 1.

Bemyndigandet som anges i mandatet är att styrkan auktoriseras ”to take all necessary measures to fulfil its mandate”.12 Det är således endast de åtgärder som är nödvändiga för att lösa mandatets uppgifter som är tillåtna. Den konkreta användningen av våld begränsas sedan ytterligare genom de missionsspecifika insatsregler (ROE) som tas fram.

Ledningen av en fredsinsats genomförs vanligtvis av en av FN:s medlemsstater eller en mellanstatlig organisation (ex. FN, Nato, EU, AU). Den stat eller organisation som har uppdraget att leda insatsen utformar direktiv och order för insatsens närmare genomförande, bl.a. den för insatsen gällande operationsplanen (OPLAN). Operationsplanen anger hur de militära enheterna ska fullgöra insatsens uppgifter och innehåller bl.a. de missionsspecifika insatsreglerna.

6.2.4. Rules of Engagement

Den stat eller organisation som leder en insats svarar för att utarbeta insatsreglerna, de s.k. Rules of Engagement (ROE). ROE är del av det internationella regelverk som gäller för insatsen. Såväl Nato13, EU14 och FN15 har egna ROE-manualer, från vilka missionsspecifika insatsregler sedan arbetas fram. ROE är en kombination av rättsliga (internationella och nationella), politiska och militära överväganden som utmynnar i operativ reglering av vålds- och tvångsanvändning samt av maktutövning. De är direktiv till den väpnade styrkan och enskilda individer som definierar de situationer och förutsättningar, samt den omfattning och det sätt, som våld, eller uppträdande som kan uppfattas som provocerande (t.ex. övningar och styrkeuppvisningar) får användas. Det är viktigt att påpeka att rätten till självförsvar, så som den beskrivs enligt nationell författning, inte begränsas av ROE.

12 UN SCres 1510 (2003) operativ paragraf 4. 13 NATO Rules of Engagement MC 362/1 (2003). 14 EU Concept for the Use of Force in EU-led Military Operations (17168/09). 15 UN MPS/981 February 2001 "Guidelines for the Development of Rules of Engagement for the United Nations Peacekeeping Operations".

Figur 6.2 Skiss över ROE

Nationell

rätt

R R o o E E

Militära hänsyn

Politiska hänsyn

Internationell

rätt

ROE innefattar också en reglering av vem som får besluta om användning av våld och tvång (från politisk nivå ner till den enskilde soldaten). Sett ur detta perspektiv är ROE ett politiskt/militärt styr- och koordineringsinstrument för de militära operationernas genomförande. ROE används däremot inte som ett sätt att fördela uppdrag eller taktiska instruktioner för de väpnade styrkorna.

Insatsreglerna återfinns normalt som en bilaga till operationsordern för själva insatsen, och utgör således en del av orderverket för en insats. Detta hindrar dock inte att även andra delar av orderverket kan innehålla bestämmelser som påverkar användningen av våld och tvång.

Insatsreglerna får inte tillämpas på ett sätt som åsidosätter de krav på vålds- och tvångsanvändning som gäller enligt internationell rätt. En truppbidragande stat måste även följa sina nationella bestämmelser och åtaganden, vilka kan innebära införande av strängare krav än vad som följer av de insatsgemensamma ROE.

6.2.5. Nationell rätt

Svensk rätt saknar i stora delar en uttrycklig reglering av fredsinsatser. När regeringen ställer Försvarsmaktens utlandsstyrka till förfogande för fredsframtvingande insatser får det dock anses vara underförstått att styrkan ställs till förfogande med de befogenheter som följer av det internationella regelverk som gäller för insatsen, och med de begränsningar som följer av svenska lagar och regler, inklusive Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

Den svenska regleringen av fredsinsatser finns i flera olika författningar, vilka främst reglerar förutsättningarna för sändande av väpnad styrka utomlands; bl.a. 10 kap. regeringsformen och lagen (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands; de förmåner och villkor som ska gälla under sådan utlandstjänstgöring bl.a. lagen (1999:568) och förordningen (1999:569) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten16; och disciplinära bestämmelser, bl.a. lagen (1994:1811) och förordningen (1995:241) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. Utöver dessa kan även de allmänna bestämmelserna om brott som finns i brottsbalkens andra avdelning, bl.a. 3 och 4 kap. vara tillämpliga. Svensk domstol har en i dessa sammanhang långtgående jurisdiktion, se t.ex. 2 kap. 3 § brottsbalken. Sammantaget kan dessa författningar sägas utgöra den stats- och förvaltningsrättsliga, liksom straffrättsliga, ramen för svensk deltagande i fredsinsatser.

Vad avser genomförandet av fredsinsatser, dvs. den operativa verksamheten, finns dock ingen uttrycklig svensk författningsreglering.

6.2.6. Den humanitära rätten

Under lång tid fördes en diskussion om huruvida fredsinsatser som etablerats av säkerhetsrådet är skyldiga att följa den humanitära rätten. Numera får det dock anses klart att fredsinsatser som deltar i krigföring har en skyldighet att följa de regler i den humanitära rätten som äger tillämplighet i den aktuella konflikten.

Den humanitära rätten är, som utgångspunkt, tillämplig för parterna i en väpnad konflikt, och ska följas av de individer, grupper och enheter som parten nyttjar sig av för sin krigföring. (En

16 Ersätts den 1 januari 2011 av lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och förordningen (2010:651) med samma namn.

redovisning av vad som utgör en väpnad konflikt och de olika konflikttyperna har vi gett i kapitel 2.) De flesta av dagens fredsinsatser har inrättats för att övervaka fredsavtal varför det normalt inte föreligger någon pågående väpnad konflikt i det område insatsen genomförs. För dessa insatser är den humanitära rätten inte tillämplig. Detta trots att insatsregler kan använda den humanitära rättens formuleringar och begrepp.

En fredsinsats kan dock vara inrättad och på plats samtidigt som en väpnad konflikt pågår mellan stridande parter i det område där insatsen ska genomföras, exempel på sådana insatser är UNPROFOR (1992–1995). Vid dessa fredsinsatser äger den humanitära rätten tillämplighet i insatsområdet, men fredsinsatsen deltar normalt inte i den pågående väpnade konflikten. Det våld som fredsinsatsen har rätt att bruka för att lösa sina tjänsteuppgifter (mandatet) utgör inte ett led i krigföringen och regleras därför inte av den humanitära rätten. Situationen kan dock förändras om fredsinsatsen av en eller annan anledning dras in i den väpnade konflikten, dvs. om fredsinsatsens våldsanvändning riktas mot organiserade väpnade grupper eller enheter och utgör ett utdraget våld av viss högre intensitet (regelrätta strider).17 Det bör dock noteras att fredsinsatsen kan använda ett betydande våld utan att för den skull anses ha dragits in i konflikten.

I ett mindre antal fall har det förekommit att en fredsinsats redan från början ges ett mandat att delta i en väpnad konflikt som part (dvs. vissa typer av fredsframtvingande insatser i enlighet med FN-stadgans kapitel VII). De militära insatserna mot Nordkorea 1950 och Irak 1990 baserades båda på ett sådant mandat från FN:s säkerhetsråd. De USA-ledda styrkorna deltog som kombattanter i dessa väpnade konflikter och den humanitära rätten var tillämplig redan från början.

Det är således fullt möjligt att fredsinsatser på olika grunder kan involveras som stridande i en väpnad konflikt, med följden att fredsinsatsens skyldighet att fullt ut tillämpa den humanitära rättens regler aktualiseras.

17 I allt väsentligt är detta beroende av faktiskt rådande omständigheter i området, men även frågan om styrkorna stöttar en part i konflikten påverkar bedömningen.

Vilka humanitärrättsliga regler ska följas vid fredsinsatser?

Generellt sett är det de humanitärrättsliga regler som är bindande för de stridande parterna, endera till följd av traktatbaserade åtaganden eller till följd av internationell sedvanerätt, som är tillämpliga under en väpnad konflikt. Det är också dessa regler – det vill säga regler som är bindande för en stridande part – som ska följas av de militära enheter som den stridande parten nyttjar sig av för sin krigföring, och som kan leda till straffansvar för folkrättsbrott i den mån de överträds.

Vid fredsinsatser kan således som huvudregel konstateras att den militära truppen, såväl nationella truppbidrag som ledningsresurser (staber), alltid ska följa regler i den humanitära rätten som utgör internationell sedvanerätt.

Vilka traktatsbestämmelser som äger formell tillämplighet vid fredsinsatser är dock mer oklart. I strikt mening är traktatbestämmelserna endast formellt tillämpliga vid internationella väpnade konflikter som uppstår mellan två eller flera av de fördragsslutande parterna liksom för parterna i icke-internationella väpnade konflikter som uppkommer på en fördragsslutande parts territorium.

Även om de truppbidragande staterna inte är att betrakta som stridande parter vid sådana väpnade konflikter så är stater som överfört befogenheter, exempelvis befäls- och dispositionsrätt, till fredsinsatsen och ytterst säkerhetsrådet, alltjämt skyldiga att se till att den överförda befäls- och dispositionsrätten inte används i strid med de humanitärrättsliga förpliktelser som staten är bunden av. Detta förhållande medför att de humanitärrättsliga regler som är bindande för truppbidragande stater, såväl regler i traktater som sedvanerättsliga regler, de facto måste följas av de nationella truppbidragen vid fredsinsatser. Detta följer också av de fördragsslutande staternas har en skyldighet att under alla omständigheter, inklusive fredsinsatser, respektera och säkerställa respekt för sina humanitärrättsliga förpliktelser.

6.2.7. Mänskliga rättigheter

Eftersom de allra flesta fredsinsatser inte deltar i någon väpnad konflikt och den humanitära rätten följaktligen inte är formellt tillämplig utgör de mänskliga rättigheterna ett av de viktigaste internationella regelverk som ska uppmärksammas under insatser-

na. De mänskliga rättigheterna är som huvudregel tillämpliga både i fredstid och under väpnade konflikter, så länge inte stater lagenligt gjort inskränkningar i bestämmelserna eller den humanitära rätten har företräde i egenskap av lex specialis. Beträffande frågan om de mänskliga rättigheternas tillämplighet under en väpnad konflikt se kapitel 2.5.2.

De mänskliga rättigheterna är rättigheter som staterna genom internationella överenskommelser ska garantera den enskilda individen och syftar bl.a. till skydda individer (människor) mot staters maktutövning liksom att tillförsäkra individer som befinner sig på en stats territorium eller under dess jurisdiktion vissa grundläggande rättigheter i förhållande till staten. Med jurisdiktion förstås i detta avseende all statlig maktutövning över personer och egendom, oavsett om den utövas genom lagstiftning, rättskipning, förvaltning eller verkställande makt.

De mänskliga rättigheterna är inte statiska utan föremål för utveckling. Allt sedan FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter (1948) har innehållet i de mänskliga rättigheterna kommit att preciseras i ett stort antal internationella överenskommelser. (Se kapitel 2.5.)

Mänskliga rättigheter vid fredsinsatser

I FN:s doktrin om fredsinsatser från 2008 anges att de mänskliga rättigheterna är en självklar del av det normativa regelverket för FN-ledda fredsinsatser.18 Doktrinen slår vidare fast att fredsinsatser ska genomföras med full respekt för de mänskliga rättigheterna och även syfta till att stärka de mänskliga rättigheterna.

Det bör noteras att insatsernas maktbefogenheter vid militära fredsinsatser är starkt begränsade till det mandat som ska fullgöras. Den militära fredsinsatsen övertar inte något ansvar för administration eller förvaltning av territoriet. Detta ansvar ligger under fredsinsatser hos de lokala myndigheterna eller utövas av fredsinsatsernas civila komponenter. Detta förhållande innebär emellertid inte att militära fredsinsatser saknar kontaktyta med civilbefolkningen och enskilda individers rättigheter. Vid utövande av de maktbefogenheter som anförtros militära fredsinsatser kan dessa komma att användas mot enskilda individer, exempelvis genom att

18 United Nations, Departement of Peacekeeping Operations and Departement of Field Support, United Nations Peacekeeping Operations – Principles and Guidelines, 2008, s. 14.

begränsa deras personliga frihet, rörelsefrihet eller genom att de enskilda tvingas att tåla intrång i privat- och familjeliv. Maktbefogenheterna kan även medföra att våld och tvång under militära fredsinsatser riktas direkt mot enskilda individer.

Det måste för svenskt vidkommande anses vara en självklar utgångspunkt att Sveriges förpliktelser enligt konventioner om mänskliga rättigheter ska respekteras inte endast på svenskt territorium, utan också utanför det egna territoriet, i de fall Sverige utövar effektiv kontroll över ett territorium eller över människor, som befinner sig utanför det egna territoriet. Detta är något som även uttrycks i den svenska nationella strategin om fredsinsatser (se kapitel 6.1.1) och dess förhållningssätt till mänskliga rättigheter.

I linje härmed ligger också vad MR-kommittén uttalat angående tillämpningsområdet för 1966 års FN-konvention om medborgerliga och politiska rättigheter:

[…]the enjoyment of Covenant rights is not limited to citizens of States Parties but must also be available to all individuals […] who may find themselves in the territory or subject to the jurisdiction of the State Party. This principle also applies to those within the power or effective control of the forces of a State Party acting outside its territory, regardless of the circumstances in which such power or effective control was obtained, such as forces constituting a national contingent of a State Party assigned to an international peace-keeping or peace-enforcement operation.19

En annan sak är att Europadomstolen inte ansett sig behörig att pröva truppbidragande staters ansvar för kränkningar av Europakonventionen inom ramen för KFOR-insatsen. I det uppmärksammade Behrami och Saramati-fallet gjordes gällande att frihetsberövandet av Saramati stått i strid med Europakonventionens krav.20 Enligt domstolen var emellertid den aktuella händelsen hänförbar till FN som utövade ”utlimate authority and control” över fredsinsatsen och inte till de truppbidragande staterna. Då FN inte är part i Europakonventionen avvisades fallet. Rättsfallet har

19 Human Rights Committee, General Comment No. 31 on Article 2 of the Covenant. The Nature of the General Legal Obligation Imposed on States to the Covenant, CCPR/C/74/CRP.4/Rev.6, April 2004, para. 10 (egen kursivering). 20 Behrami and Behrami v. France (Application no. 71412/01) and Saramati v. France, Germany and Norway (Application no. 78166/01).

blivit starkt kritiserat i den juridiska doktrinen, men har upprätthållits i senare avgöranden.21

6.3. Omhändertaganden

Att i praktiken tillämpa de folkrättsliga regelverk som beskrivits ovan under en insats kan vara problematiskt. Konkreta frågor som rör hur de mänskliga rättigheterna, den humanitära rätten och den nationella rätten förhåller sig till varandra, och vilka regler som har tillämpnings- och tolkningsföreträde i en specifik situation är inte alltid enkla att besvara.

En fråga om praktisk tillämpning som under senare år kommit att diskuteras, såväl i Sverige som internationellt, rör vilka regler som är tillämpliga för förband när de omhändertar personer inom ramen för en fredsinsats.22 Den problematik som finns kopplad till omhändertagande exemplifierar, både praktiskt och rättsligt, den problematik som finns generellt vid fredsinsatser med att identifiera och tillämpa rätt regelverk.23

I moderna fredsinsatser är det inte ovanligt att det i uppdraget ingår att lösa uppgifter som traditionellt är att hänföra till polisiära uppgifter. Detta väcker, som framgår av föregående kapitel, frågor om de truppbidragande staternas ansvar att tillämpa och garantera inte bara den humanitära rättens regler utan också de mänskliga rättigheterna.

En ofta förekommande uppgift är t.ex. att omhänderta personer inom ett insatsområde. Omhändertagande aktualiseras främst i förhållande till två olika personkategorier. För det första, personer som utgör en säkerhetsrisk för insatsen eller som hindrar och gör det svårare att genomföra insatsens mandat. För det andra,

21 För kritik se exempelvis ”Attribution of Conduct in Peace Operations: The “Ultimate

Authority and Control” Test”, K.M. Larsen, 19 EJIL 2008, s. 509-531. För senare avgöranden se exempelvis Ilaz Kasumaj v. Greece. Decision of 5 July 2007, Application No. 6974/05;

Slavisa Gajic v. Germany, Decision of 28 August 2007. 22 Inom Regeringskansliet har bl.a. frågan behandlats av Folkrättsdelegationen, vilken den 14 september 2007 tillsatte en arbetsgrupp med representanter från berörda departement och myndigheter till gruppen som analyserade de frågeställningar som aktualiseras vid omhändertaganden. 23 Bl.a. har ICRC identifierat frågan om vilket skydd frihetsberövade personer har som en av de fyra stora humanitärrättsliga utmaningarna som det internationella samfundet står inför i dag.”The ICRC study on the current state of international humanitarian law” presenterades den 21 september 2010. Se http://www.icrc.org/web/eng/siteeng0.nsf/htmlall/ihl-development-statement-210910

personer som begår brott mot ordning och säkerhet, inklusive allvarligare brott mot liv och hälsa.

Det finns inte något enhetligt och specifikt rättsligt ramverk för omhändertagande av individer i samband med fredsinsatser. Det är även oklart vilket ansvar, om något, som de truppbidragande staterna har mot bakgrund av att det regelverk som ska tillämpas består av en blandning av internationella regler, värdlandets lagar (vilket får särskild betydelse vid överlämnande till lokala myndigheter) och truppbidragarländernas nationella regelverk.

Omhändertagandesituationer aktualiserar i praktiken ett brett spektrum av frågeställningar. Bl.a. följande:

-

Vad gäller i fråga om rättsliga förutsättningar för ingripande och frihetsberövande?

-

Vad gäller i fråga om frister för frihetsberövande?

-

Vad gäller i fråga om möjligheten för den frihetsberövade att erhålla rättslig prövning av lagligheten och grunden för frihetsberövandet?

-

Vad gäller i fråga om att överlämna en frihetsberövad till värdlandets myndigheter eller till annat lands styrkor som ingår i fredsinsatsen?

-

Vad gäller i fråga om den frihetsberövades fysiska behandling och förvaring?

-

Vad gäller om individuellt straffansvar för personer som ingår i en utlandsstyrka?

Danmark initierade hösten 2007 en internationell diskussion om hanteringen av personer omhändertagna i samband med internationella militära operationer, den s.k. Köpenhamnsprocessen. Bakgrunden var de situationer av rättsliga oklarheter som bl.a. lett till att vissa truppbidragande stater sett sig nödsakade att ingå bilaterala avtal med värdlandets (i aktuellt fall Afghanistan) myndigheter avseende fortsatt behandling av omhändertagna personer efter överlämnande till lokala myndigheter.24

Frågeställningarna behandlades vid en konferens ”The Handling of Detainees in International Military Operations” 11–12 oktober 2007, i Köpenhamn liksom vid den fortsättningskonferens som hölls den 13–14 maj 2008. Danmark avser föra diskussionen vidare.25 Med beaktande av det gällande folkrättsliga regelverket är

24 Sverige har hitintills utan framgång sökt träffa ett motsvarande avtal med Afghanistan. 25 Aktiviteten avstannade i processens huvudfåra i samband med administrationsskiftet i USA efter valet 2008, och inga nya möten i processen är f.n. aviserade.

syftet med initiativet att söka förmå säkerhetsrådet att anta mer precisa förhållningsregler för hantering av omhändertagna vid genomförande av fredsinsatser, något som t.ex. skulle kunna utvecklas i insatsreglerna.

För att den problematik som omhändertaganden väcker ska kunna hanteras bör Sverige stödja fortsättningen av det danska initiativet ”The Handling of Detainees in International Military Operations” och verka för att frågan behandlas i EU, innan den presenteras i FN. Det är även önskvärt att Sverige verkar för att en enhetlig EU-position kan antas i frågan innan FN-behandlar den.

7. Internationella kännetecken i den humanitära rätten

Enligt Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll I och II är det röda korset, den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen1 internationellt erkända kännetecken för den militära och civila sjukvården under en väpnad konflikt.2 I tilläggsprotokoll I regleras också kännetecken som avser skydd för civilförsvaret och för anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter. I kulturkonventionen finns bestämmelser om kännetecken för utmärkning av viss kulturegendom.

I 2005 års tilläggsprotokoll III3 till Genèvekonventionerna om antagande av ytterligare ett kännetecken finns bestämmelser om den röda kristallen. Detta kännetecken ska erbjuda samma skydd som det röda korset, den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen. Sverige undertecknade protokollet den 30 mars 2006 men har ännu inte ratificerat det. Vi har i uppdrag att föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III.

Svenska bestämmelser om skydd för Genèvekonventionernas internationella kännetecken finns i dag i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. I Justitiedepartementets promemoria Översyn av lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken (Ds 1993:59) föreslogs vissa ändringar i lagen. Vi har i uppdrag att se över lagen med utgångspunkt i promemorians förslag.

1 Röda lejonet och solen användes tidigare av Iran. Kännetecknet används inte längre men omfattas fortfarande av Genèvekonventionernas och tilläggsprotokollens bestämmelser. 2 Kännetecknen får även användas av Internationella rödakorskommittén (ICRC) och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen. Även andra kan i enlighet med nationell lag och efter uttryckligt medgivande från den nationella röda kors- eller rödahalvmåneföreningen få använda kännetecknen. 3 Protokollet i fulltext och förslag till svensk översättning finns i bilaga 5.

Nedan redovisar vi inledningsvis de internationella reglerna på området. Därefter går vi igenom hur det svenska genomförandet på området ser ut (inklusive de tidigare svenska utredningar som berört dessa frågor). Som underlag för våra bedömningar redovisar vi sedan hur de nordiska länderna reglerat dessa frågor, samt det material som ICRC tagit fram som vägledning till staterna vid det nationella genomförandet. I våra därpå följande överväganden föreslås hur den nu gällande svenska lagstiftningen enligt vår bedömning bör förändras för att bli tydligare och leva upp till kraven i samtliga internationella regler på området.

7.1. Internationella regler

Ett rött kors på vit botten har sedan tillkomsten av 1864 års Genèvekonvention angående förbättrande av sårade militärers vård i fält varit internationellt erkänt som kännetecken för den militära sjukvården. Regler om rätten att använda sig av det röda korset och andra kännetecken som erbjuder samma skydd finns i Genèvekonventionerna från 1949 och dessas tilläggsprotokoll. Enligt den i konventionerna gemensamma artikel 2 tillämpas konventionerna i varje förklarat krig eller annan väpnad konflikt som uppstår mellan två eller flera av de fördragsslutande parterna. Vissa av konventionernas bestämmelser ska dock tillämpas även i fred (jfr den gemensamma artikeln 2).

Utöver Genèvekonventionernas kännetecken för sjuk- och själavård, finns det i tilläggsprotokoll I bestämmelser om kännetecken för objekt och personer inom civilförsvaret och anläggningar som innehåller farliga krafter. Även kulturkonventionen innehåller bestämmelser om ett särskilt kännetecken för att utmärka skyddad kulturegendom.

Som framgår av kapitel 5 om ICRC:s sedvanerättsstudie utgör Genèvekonventionerna numera i stora delar sedvanerätt och är därmed bindande för alla stater. I studien identifieras också vissa specifika regler avseende otillbörlig användning av vissa internationella kännetecken.

7.1.1. Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II

De fyra Genèvekonventionerna från 1949 med tilläggsprotokoll I och II syftar till att skydda krigets offer. Den grundläggande principen i dessa traktater är att civila, sårade och sjuka kombattanter, krigsfångar, sjuk- och själavårdspersonal ska åtnjuta ett omfattande skydd. (Se kapitel 2.2.2 om Centrala konventioner.) I konventionerna och tilläggsprotokoll I och II finns även bestämmelser om Genèvekonventionernas kännetecken vars viktigaste syfte är att under väpnade konflikter märka ut ett antal skyddade objekt och personer.4 Anfall mot dessa skyddade objekt och personer är krigsförbrytelser, oavsett om de är utmärkta med kännetecknet eller inte. Det är således inte kännetecknet i sig som medför ett skydd, utan kännetecknet är endast en synlig manifestation om att personen eller objektet är skyddat enligt den humanitära rätten. För att skyddet ska vara effektivt är det dock viktigt att en motståndare har möjlighet att lätt kunna identifiera vem eller vad som är skyddat.

Skydd av objekt och personer inom sjuk- och själavård

Den första Genèvekonventionen ger ett skydd åt bl.a. sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter. Dessa får inte under några omständigheter anfallas, utan ska alltid respekteras och skyddas av parterna i konflikten (GK I art. 19). Detsamma gäller sjukvårdspersonal som uteslutande används för uppsökande, omhändertagande, transport och vård av sårade och sjuka eller för förebyggande av sjukdomar (GK I art. 24). Även personal som uteslutande används för sjukvårdsformationers och sjukvårdsanstalters förvaltning, samt militärpräster som tjänstgör vid stridskrafterna har rätt till samma långtgående skydd (GK I art. 24). Så även militärpersoner som särskilt utbildats för att vid behov tjänstgöra som biträdande sjukvårdare eller sjukbärare etc. (GK I art. 25).

Personer som tillhör de nationella rödakorsföreningarna och andra frivilliga hjälpföreningar, som erkänts och bemyndigats av en stats regering, ska likställas med de personkategorier som nämns i

4 Det skydd den humanitära rätten ger åt övriga skyddade objekt och personer (t.ex. civila, civila byggnader och krigsfångar) utmärks inte med det skyddande kännetecknet. Civila utmärks inte på något särskilt sätt, medan krigsfångeläger utmärks med bokstäverna PG eller PW anbragt på ett sätt så att de tydligt kan utskiljas från luften (GK III art. 24).

artikel 24 om de används för samma uppgifter och har underställts de lagar och regler som gäller för krigsmakten (GK I art. 26).

Medan den första Genèvekonventionen rör väpnade konflikter i fält tar den andra Genèvekonventionen sikte på väpnade konflikter till sjöss och skyddar bl.a. sjukvårdsfartyg och sjukvårdspersonal på liknande sätt (GK II art. 22, 36 och 37). Den fjärde konventionen rör skyddet för civilpersoner under krig och ockupation. I denna finns bestämmelser om skydd för civila sjukhus och sjukhuspersonal (GK IV art. 18, och 20–22).5

I tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna utvecklas i huvudsak vad som gäller enligt Genèvekonventionerna. Protokollet tar dock särskilt sikte på civil sjukvård och ger ett allmänt skydd för sjukvårdspersonal, sjukvårdsenheter och sjuktransporter (art. 12, 15 och 21). Även tilläggsprotokoll II utvecklar och kompletterar Genèvekonventionerna. Protokollet är mycket mer begränsat i sin omfattning än tilläggsprotokoll I, men ger ett skydd åt bl.a. sjukvårdspersonal, själavårdspersonal, sjukvårdsenheter och sjuktransporter i icke-internationella konflikter (art. 9–11).

Kännetecken som visar på skyddet enligt den humanitära rätten

Utöver att ange vilka objekt och personer som är skyddade, innehåller Genèvekonventionerna även bestämmelser om de kännetecken som ska användas för att markera att personer eller ett objekt är skyddade (GK I art. 38 44, GK II art. 41 45, GK IV art. 18–22). (Se kapitel 7.1.2 för ytterligare ett kännetecken – den röda kristallen.)

I den första Genèvekonventionen finns regler om kännetecken för sjukvårdstjänsten vid krigsmakten. Artikel 38 innehåller föreskrifter om kännetecknets utseende. Som en hedersbevisning gentemot Schweiz behålls det heraldiska tecknet rött kors i vitt fält – bildat genom omkastning av det Schweiziska Edsförbundets färger – som kännetecken för sjukvårdstjänst vid krigsmakten. De länder som redan i stället använder röd halvmåne eller rött lejon och röd sol i vitt fält får dock fortsätta att använda dessa som kännetecken. Under kontroll av en stats militära myndighet ska kännetecknet anbringas på flaggor och armbindlar och på all

5 Den tredje Genèvekonventionen angående krigsfångars behandling handlar om krigsfångar och reglerar dels vilka som har rätt till krigsfångestatus dels hur dessa ska behandlas. Konventionen är därmed något annorlunda upplagd och saknar avsnitt om kännetecken.

rsets, röda

halvmånens eller röda lejonets och solens kännetecken.

sky materiel som hör till sjukvårdstjänsten (GK I art. 39). Konventionens flagga – dvs. flagga med det röda korset och motsvarande kännetecken – får bara hissas på sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter som står under konventionens skydd och endast med militär myndighets samtycke (GK I art. 40-43).

Figur 7.1 Röda märken mot vit bakgrund

I artikel 8 i tilläggsprotokoll I anges att ”kännetecken” betecknar röda korsets, röda halvmånens eller röda lejonet och solens ”emblem på vit botten, då de används för skydd av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel eller sjukvårds- och själavårdspersonal, utrustning eller förråd”. I annex I till tilläggsprotokollet om ”Föreskrifter rörande identifiering” finns regler om olika märkens form och art med avbildningar i färg. I artikel 12 i tilläggsproto- koll II anges att sjukvårds- och själavårdspersonal samt sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel ska förses med röda ko

Kännetecknens olika användningssätt

I konventionerna med tilläggsprotokoll finns regler om hur de skyddade kännetecknen får användas. (Se kapitel 7.1.2 för regler om tillfällig användning av annat kännetecken än en stats permanenta kännetecken.) Huvudregeln under såväl väpnad konflikt som fred, vilken framgår indirekt av artikel 44 i första Genèvekonventionen, är att kännetecknen endast får användas i två syften:

ddande (protective use) och utmärkande syfte (indicative use).6

Med skyddande syfte avses användning av kännetecken för att utmärka eller skydda sådana sjukvårdsenheter (sjukvårdsformationer och sjukvårdanstalter) samt sådan personal och materiel som har skydd enligt konventionen, eller enligt övriga internationella konventioner rörande liknande frågor. Det skyddande märket ska

6 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, Kenya, 23–25 Nov 2009, s. 114-116.

ller målat på ett tak anses vara användning i skyddande

syf

k och användas

tillsammans med föreningens namn eller initialer.8

Regler om vem som får använda kännetecknen i vilket syfte

mmelser i den första Genèvekonventionen,

vilka redovisas nedan. vara stort i förhållande till den person eller det objekt som ska skyddas. Ingenting får läggas till varken på märket eller på dess vita bakgrund. Att visa märket på speciella ställen, så som på en armbindel e

te.7Med utmärkande syfte avses utmärkning med kännetecknet för att visa på att en person eller ett objekt tillhör den internationella rödakorsrörelsen. Denna typ av användning av kännetecknet i utmärkande syfte signalerar således en länk mellan personen som bär märket (indicative emblem) och rödakorsrörelsen och ska inte av någon kunna misstas signalera ett skydd. Användningen ska således tydligt skilja sig från användning i skyddande syfte t.ex. genom att märket ska vara av relativt liten storle

Regler om vem som får använda kännetecken och i vilket syfte finns i både Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II.9Nedan går vi genom regleringarna med utgångspunkt i de tillåtna användarna enligt första och fjärde Genèvekonventionen och tilläggsprotokoll I. De andra Genèvekonventionerna bygger på samma princip som den första, angående bl.a. användning av kännetecken som erbjuder skydd. Bestämmelserna (GK II art. 22, 36, 37 och 41–45) anknyter med andra ord i mångt och mycket an till motsvarande bestä

Väpnade styrkornas sjukvård och själavård

De fördragsslutande parternas väpnade styrkor får enligt artikel 44 i första Genèvekonventionen använda ett kännetecken i skyddande syfte för att märka ut personer och objekt inom den militära sjukvården och själavården (sjukvårdstrupper, sjuktransportfordon,

7 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 15. 8 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 15 och 16. 9 Art. 12 i TP II säger dock endast att sjukvårds- och själavårdspersonal samt sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel ska förses med röda korsets, röda halvmånens eller röda lejonets och solens kännetecken, varför vi inte redovisar detta igen i framställningen nedan.

se för att kunna visa att de är skyddade under en väpnad

konflikt.

arna och andra erkända och bemyndigade frivilliga

ch i utmärkande syfte

både un

ventionen under en väpnad

ko

tsätt-

nin

de tillhör den internationella röda-

korsrörelsen (indicative use). sjukhus och själavårdspersonal) som är skyddade enligt den humanitära rätten under en väpnad konflikt, eller redan i fredstid som förberedel

De internationella rödakorsorganisationerna och de nationella rödakorsförening hjälpföreningar

De internationella rödakorsorganisationerna (ICRC och IFRC) och deras personal har alltid rätt att använda kännetecknet rött kors i vitt fält (GK I art. 44 tredje stycket). Den användning som avses är således både användning i skyddande syfte o

der väpnad konflikt och i fredstid.10

De nationella rödakorsföreningarna och andra erkända och bemyndigade frivilliga hjälpföreningar får använda ett kännetecken i samma syfte som de väpnade styrkorna – för att märka ut sådana sjukvårdsformationer och sjukvårdanstalter samt sådan personal och materiel som har skydd enligt kon

nflikt (GK I art. 44 första stycket).

De nationella rödakorsföreningarna får dessutom, i enlighet med nationell lag, ges rätt att använda ett kännetecken i enlighet med de principer som fastställs av de internationella rödakorskonferenserna (GK I art. 44 andra stycket). I enlighet med dessa principer får de nationella föreningarnas sjukvårdsenheter och sjukvårdstransporter som särskilt utsetts för att bistå vid en väpnad konflikt vara utmärkta med det skyddande kännetecknet även i fredstid. Föreningarna får även i fredstid använda kännetecknet i utmärkande syfte för att visa på att en person eller ett objekt tillhör den internationella rödakorsrörelsen. Om den verksamheten fortsätter under krigstid, får kännetecknet endast användas under föru

g att det inte anses medföra skydd enligt konventionen.11De nationella rödakorsföreningarna kan med andra ord använda kännetecknen på två sätt under både väpnade konflikter och i fredstid – för att markera skyddade personer och objekt (protective use) och för att visa på att

10 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 17. 11 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 15–17.

Den civila sjukvården

I den fjärde Genèvekonventionen finns vidare bestämmelser om skydd för den civila sjukvården (civila sjukhus, civil sjukhuspersonal och civila sjuktransporter) liksom om användande av rödakorsmärket för sådan verksamhet (GK IV art. 18, 20–22). Civila sjukvårdsenheter får under vissa förhållanden ges rätt att under en väpnad konflikt utmärka motsvarande personer och objekt som den militära sjukvården i skyddande syfte.

Även tilläggsprotokoll I innehåller regler om identifiering av sjukvårdspersonal och personal i själavårdstjänst samt sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel genom utmärkning med det röda korset eller motsvarande kännetecken. Civila sjukhus som getts tillstånd att använda kännetecknet, civil sjuk- och själavårdspersonal (i enlighet med tilläggsprotokoll I), civila sjukvårdstransporter och enheter (i enlighet med tilläggsprotokoll I) får använda ett kännetecken i skyddande syfte under en väpnad konflikt (TP I, art. 18 läst med art. 8 och 15).

Undantagsvis får kännetecknet enligt artikel 44 fjärde stycket i den första Genèvekonventionen i enlighet med varje stats lagstiftning och efter uttryckligt medgivande från någon av de nationella rödakorsföreningarna (röda halvmånen, röda lejonet och solen) även användas i fredstid för att utmärka de fordon som används som ambulanser och för att ange var de hjälpstationer ligger som uteslutande är avsedda för avgiftsfri vård åt sårade eller sjuka. Denna utmärkning får inte vara i skyddande syfte utan ska utgöras av ett litet märke.12

Skydd av objekt och personer inom civilförsvaret

Tilläggsprotokoll I innehåller också regler om civilförsvaret och om identifiering av dess personal genom användning av civilförsvarets internationella kännetecken (art. 61 ff.). Enligt artikel 66.4 ska det kännetecknet utgöras av ett märke i form av en liksidig blå triangel mot orangefärgad bakgrund, när det används som skydd för civilförsvarsorganisationer, deras personal, byggnader och materiel

12 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 17 och 18, 131 och 132. I kommentarerna anges att kännetecknet måste vara litet för att inte förväxlas med det skyddande kännetecknet, därav klassas denna användning som användning i utmärkande syfte. Kopplingen till rödakorsrörelsen är dock, som påpekas i kommentarerna inte helt tydlig, men viss koppling finns eftersom de nationella föreningarna måste godkänna denna användning.

samt för civila skyddsrum. I annex I till tilläggsprotokollet om ”Föreskrifter rörande identifiering” finns regler om olika känneteckens märkens form och art med avbildningar i färg.

Figur 7.2 Blå triangel mot orange bakgrund

Skydd av anläggningar som innehåller farliga krafter

Artikel 56 i tilläggsprotokoll I handlar om skydd av anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter. För att underlätta identifieringen av de skyddade objekten kan en part i konflikten förse dem med ett särskilt kännetecken – ett märke bestående av en grupp av tre lysande orangefärgade cirklar placerade på samma axel. I annex I till tilläggsprotokollet om "Föreskrifter rörande identifiering" finns regler om olika känneteckens märkens form och art med avbildningar i färg.

Figur 7.3 Orange cirklar

vissa skyddade kännetecken)

använda röda korsets, röda halvmånens eller röda lejonets och

av konventionerna eller av proto-

Regler om åtgärder mot missbruk

I den första Genèvekonventionen finns också bestämmelser om åtgärder mot missbruk av de där reglerade kännetecknen (GK I artikel 53–54). I artikel 53 föreskrivs att andra enskilda personer, sammanslutningar eller bolag, statliga eller privata, än de som enligt konventionen har rätt därtill inte får använda märket eller benämningen ”röda korset” eller ”Genèvekorset” eller ett tecken eller en benämning som utgör en efterbildning av dessa. Detta gäller oavsett i vilket syfte det används och oberoende av den tidpunkt det började användas. Beträffande den röda halvmånen och det röda lejonet och solen gäller samma förbud, förutom att en rättighet att använda dessa kännetecken, vilken, erhållits innan konventionen antogs, inte ska påverkas. I artikel 54 anges att staterna ska vidta erforderliga åtgärder för att under alla omständigheter förebygga och förhindra missbruk.

Artikel 38 i tilläggsprotokoll I anger att det är ”förbjudet att otillbörligen använda Röda korsets, Röda halvmånens eller Röda lejonets och solens kännetecken”. I tilläggsprotokoll II, artikel 12, anges att kännetecknen ska respekteras under alla förhållanden och inte får användas på otillbörligt sätt. I artikel 85 i tilläggsprotokoll I finns bestämmelser om beivrande av överträdelser av protokollet. Som en svår överträdelse nämns bl.a. att bedrägligt och i strid mot artikel 37 (förbud mot förrädiska förfaranden, t.ex. föregivande av skyddad status genom användning av

solens kännetecken eller andra kollet erkända kännetecken.

7.1.2. Tilläggsprotokoll III

Bakgrund

Som nämnts ovan antogs kännetecknet det röda korset ursprungligen som en invertering av den schweiziska flaggan, för att ge uttryck för neutralitet och opartiskhet. Det röda korset, den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen har dock under ett antal år bedömts behöva kompletteras med ett kännetecken, som erbjuder samma skydd som dessa, men som möjliggör ett användande av kännetecknen på ett sätt som inte riskerar orsaka religiösa, politiska eller kulturella kopplingar och därmed urholkar

än de som erkänns av Genève-

ko

tterligare 37 stater har under-

tecknat. Sverige undertecknade tilläggsprotokoll III den 30 mars 2006. Protokollet trädde i kraft den 14 januari 2007. Sverige har

tokollet.

e redan existerande kännetecknen. Röda

ko

dan övriga artiklar är av mer

teknisk art och behandlar frågor kring undertecknade, ratificering etc.15 ICRC har utarbetat kommentarer till protokollet till stöd för deras förståelse och tillämpning.16skyddsvärdet. Detta faktum, tillsammans med önskemål att använda andra kännetecken

nventionerna, ledde till att det bedömdes lämpligt att anta ytterligare ett tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna, om ett kompletterande kännetecken.

Den 8 december 2005 antog13 parterna i Genèvekonventionerna det tredje tilläggsprotokollet om ytterligare ett kännetecken (tilläggsprotokoll III).14 Till dags dato (september 2010) har 53 stater anslutit sig till protokollet, y

ännu inte ratificerat pro

Protokollets innehåll

I protokollets ingress slås bl.a. fast att protokollet kompletterar Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll I och II i syfte att förstärka deras skyddsvärde och universella karaktär. Samtidigt betonas att skyldigheten att respektera personer och objekt som skyddas under traktaterna inte är beroende av användningen av något kännetecken. Det anges vidare att kännetecknen inte är avsedda att ha någon religiös, etnisk, rasmässig, regional eller politisk innebörd. Kännetecknet som antas genom protokollet är inte avsett att ersätta d

rset och röda halvmånen kan därmed fortsatt användas, så länge det sker i enlighet med bestämmelserna i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen.

Protokollet består av 17 artiklar och ett annex. I artiklarna 1–7 finns materiella bestämmelser, me

13 Protokollet antogs genom omröstning med 98 röster för och 27 emot, de senare bestående främst av arabstater. Den stora stötestenen under konferensen var frågan om den syriska nationella rödahalvmåneföreningens möjligheter att agera på det av Israel ockuperade Golanhöjderna. 14 Tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande antagande av ytterligare ett emblem, tilläggsprotokoll III, den 8 december 2005. 15 Protokollet i fulltext och förslag till svensk översättning finns i bilaga 5. 16 Jfr ”Commentary on the Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 August 1949, and relating to the Adoption of an Additional Distinctive Emblem (Protocol III)”, International review of the Red Cross, vol. 89, March 2007, Jean-Francois Quéguiner, Legal Adviser in the Legal Division of the ICRC.

Artikel 1

Enligt artikeln förbinder sig parterna att respektera och verka för respekt av protokollets bestämmelser. Vidare fastslås att protokollet kompletterar bestämmelserna om kännetecken i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II och är tillämpligt i samma situationer som dessa. Det innebär att tilläggsprotokoll III är tillämpligt i både internationella och icke-internationella väpnade konflikter. Regler om de skyddande kännetecknen utgör dessutom del av de bestämmelser som enligt den gemensamma artikel 2 i Genèvekonventionerna ska ”träda i tillämpning redan i fredstid”. Protokollets tillämpning är därför inte beroende av förekomsten av en väpnad konflikt.

Artikel 2

I artikel 2.1 anges i den första punkten att protokollet etablerar ett ytterligare kännetecken utöver, och med samma syften som, kännetecknen i Genèvekonventionerna. ”Kännetecken” (distinctive emblem) syftar till de i artikel 38 i den första Genèvekonventionen definierade kännetecknen – ”rött kors i vitt fält”, ”röd halvmåne i vitt fält” samt ”rött lejon och röd sol i vitt fält”. Dessa är enligt samma artikel kännetecken för den militära sjukvården, samt enligt definitionen i artikel 8.1 i tilläggsprotokoll I kännetecken för skydd av sjukvård och själavårdspersonal. Således avses här användning av kännetecknet i skyddande syfte ( protective emblem).

Kännetecknen ska ha samma status. Det kan noteras att så var inte fallet tidigare, då det röda korset ansågs ha en högre ställning än den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen. Artikel 38 i den första Genèvekonventionen etablerade nämligen en hierarki mellan de erkända kännetecknen. Det röda korset skulle utgöra huvudregeln, medan den röda halvmånen samt det röda lejonet och solen skulle accepteras endast undantagsvis. Praxis har dock under åren lett till att kännetecknen jämställts, vilket denna artikel erkänner.

Det ytterligare kännetecknet beskrivs i artikel 2.2 som en röd ram i form av en kvadrat ställd på sin spets mot vit bakgrund. I ett annex till protokollet finns en illustration av märket.

Figur 7.4 Röd kristall mot vit bakgrund.

När protokollet antogs rådde konsensus rörande hur märket skulle utformas, men inte rörande dess benämning. Kännetecknet benämns därför ”tredjeprotokollsemblemet” i protokollstexten. Först efter att protokollet antagits enades man om benämningen ”röda kristallen”, vilket anses möta kriterierna om neutralitet och igenkännande. Benämningen den röda kristallen fastställdes därefter genom resolution 1, 22 juni 2006, antagen vid den 29:e Internationella rödakors- och röda halvmånekonferensen.

I artikel 2.3 sägs att villkoren för användning av och respekt för den röda kristallen är identiska med de som gäller för de kännetecken som fastställs av Genèvekonventionerna och, i tillämpliga delar, 1977 års tilläggsprotokoll.

Avslutningsvis slås det i artikel 2.4 fast att sjukvårds- och själavårdspersonal som tillhör parternas väpnade styrkor tillfälligt får använda valfritt annat kännetecken än det de normalt använder, då detta kan förstärka skyddet.

Artikel 3

Artikeln gäller de nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningarnas rätt att använda den röda kristallen i utmärkande syfte för att uttrycka sin tillhörighet till den internationella rödakorsrörelsen (indicative use). Nationella föreningar i de stater som beslutat att använda den röda kristallen som permanent kännetecken får enligt artikelns första punkt, när de använder kännetecknet i enlighet med relevant nationell lagstiftning, välja att för utmärkande syften inom det infoga ett annat av de kännetecken som erkänns av Genèvekonventionerna eller en kombination av dessa kännetecken. Infogandet ska stämma överens med illustrationen i bilagan till protokollet.

Figur 7.5 Röda märken mot vit bakgrund

Föreningen får också enligt artikel 3.1 b infoga ett annat märke som en fördragsslutande part faktiskt har använt och som kommunicerats de övriga parterna och ICRC genom deposition före protokollet antogs. Med detta avses endast det märke som används av Israels nationella förening, Magen David Adom, davidsstjärnan. Den har använts under lång tid, och har kommunicerats till konventionsparterna och ICRC. Genom denna bestämmelse skulle Israel utanför Israel kunna använda sin davidsstjärna infogad i den röda kristallen i utmärkande syfte. I enlighet med artikel 3.2 får de även använda enbart davidsstjärnan och visa dess märke inom sitt nationella territorium.

Figur 7.6 Rött märke mot vit bakgrund

Av artikel 3.3 framgår att nationella föreningar dessutom, i enlighet med nationell lagstiftning och under exceptionella omständigheter och för att underlätta sitt arbete, tillfälligt får använda den röda kristallen i utmärkande syfte.

Artikeln avslutas med att ange att den inte inverkar på den juridiska statusen för de kännetecken som erkänns av Genèvekonventionerna och av tilläggsprotokoll III, och inte heller på ett visst känneteckens juridiska status när det i utmärkande syfte infogas i den röda kristallen.

Artikel 4

Enligt artikeln får Internationella rödakorskommittén (ICRC) och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och deras vederbörligen bemyndigade personal använda den röda kristallen under exceptionella omständigheter och för att underlätta sitt arbete.

Artikel 5

I artikeln anges att den sjukvårds- och själavårdspersonal som deltar i insatser under Förenta nationernas överinseende får, med de deltagande staternas tillåtelse, använda ett av de kännetecken som nämns i artiklarna 1 och 2 – dvs. det röda korset, den röda halvmånen, det röda lejonet och solen eller den röda kristallen.

Denna artikel antogs efter långa diskussioner, då formuleringar som ”fredsinsatser” (peace operations) eller fredsbevarande insatser (peacekeeping operations) ansågs vålla för många definitionsproblem. Den nuvarande formuleringen (operations under the auspices of the United Nations) ämnar fånga in en bred variation av möjliga uppdrag under FN:s överinseende.17 Förvisso är det inget rättsligt erkänt uttryck, men det är menat att omfatta olika former av fredsinsatser, vilket inbegriper fredsbevarande såväl som fredsframtvingande. Formuleringen sätter inte heller någon gräns mellan militära respektive civila insatser. Insatser som utförs utan mandat från FN faller utanför artikelns tillämpningsområde.

Viktigt att märka är dock att artikeln endast avser insatser under FN. Själva FN får dock inte använda kännetecknen: det är sjukvårds- och själavårdspersonalen i de nationella styrkorna som deltar inom FN:s insatser som har rätt att använda kännetecknen. Sjukvårds- och själavårdspersonalen får enligt lydelsen använda sitt eget traditionella kännetecken eller välja ett annat, förutsatt att kännetecknet i fråga godkänns av alla stater som deltar i uppdraget. Ett beslut att använda ett gemensamt kännetecken för hela den multinationella insatsen – i stället för en samling av olika kännetecken utifrån varje nationell tradition – kan baseras på flera olika

17 Jfr ”Commentary on the Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 August 1949, and relating to the Adoption of an Additional Distinctive Emblem (Protocol III)”, International review of the Red Cross, vol. 89, March 2007, Jean-Francois Quéguiner, Legal Adviser in the Legal Division of the ICRC, kommentaren till art. 5.

grunder, som vilket kännetecken som används inom värdlandet eller vilket som används av majoriteten av de deltagande staterna.

Artikel 6

I artikeln slås inledningsvis fast att de bestämmelser i Genèvekonventionerna och, i tillämpliga delar, 1977 års tilläggsprotokoll som reglerar förebyggande och beivrande av missbruk av kännetecken äger motsvarande tillämpning för den röda kristallen. De bestämmelser som åsyftas i konventionerna är artiklarna 49, 53 och 54 i första Genèvekonventionen, artikel 50 i andra Genèvekonventionen samt artiklarna 18 och 85 i tilläggsprotokoll I.

Enligt artikeln får dock parterna tillåta tidigare användare av den röda kristallen, eller av något tecken som är en imitation av det, att fortsätta använda det. Detta förutsätter dock dels att användningen inte är sådan som kan ge intrycket att den, under väpnad konflikt, ger skydd enligt Genèvekonventionerna och 1977 års tilläggsprotokoll, dels att rätten till användning har förvärvats före protokollet antogs.

Artikel 7

I artikeln finns bestämmelser om utbildning och information om protokollets innehåll. Parterna åtar sig att, i såväl fredstid som under väpnad konflikt, ge protokollet en så stor spridning som möjligt i sina respektive länder. I synnerhet ska parterna inkludera utbildning om protokollet i sina militära utbildningsprogram och uppmuntra civilbefolkningen till sådan utbildning, så att protokollet blir känt för både de väpnade styrkorna och för civilbefolkningen. Lydelsen är snarlik artikel 83.1 i tilläggsprotokoll I.

Artiklarna 8–17

Resterande artiklar (8–17) innehåller bestämmelser om undertecknande, ratifikation, ikraftträdande, protokollets företräde vid skillnader mellan Genèvekonventionerna och protokollet, att parterna i protokollet är bundna av det även om en motpart i en konflikt inte är part i protokollet, proceduren för ändringar av protokollet, uppsägning av detsamma m.fl. procedurregler.

7.1.3. Internationella bestämmelser för de nationella föreningarnas användning av kännetecknen

I artikel 44 i den första Genèvekonventionen anges att de nationella föreningarna får ges rätt att använda ett kännetecken i enlighet med de principer som fastställs av de internationella rödakorskonferenserna. Med detta avses främst de ”Bestämmelser för de nationella föreningarnas användning av rödakors- och rödahalvmånemärket”, vilka antogs först av den 20:e Internationella Rödakors- och Röda halvmånekonferensen i Wien 1965, resolution VIII. Nuvarande bestämmelser bygger på en revidering som skedde 1991.18 Bestämmelserna anger i detalj de olika förhållandena som styr användningen av kännetecknet för de nationella föreningarna och deras medlemmar.

ICRC har betonat att bestämmelserna står i överensstämmelse med internationella regleringar på området. Bestämmelserna är indelade i tre kapitel som innehåller allmänna regler, regler om användning av märket i skyddande syfte och regler om användning av märket i utmärkande syfte. Av bestämmelserna framgår således detaljerat hur och när föreningarna får använda kännetecknet i skyddande syfte respektive i utmärkande syfte.

Utöver dessa bestämmelser finns fler beslut som fattats vid internationella rödakors- och rödahalvmånekonferenserna som har bäring på de nationella föreningarnas rätt att använda kännetecknen i enlighet med artikel 44. Enligt ett beslut som fattades vid den 10:e Internationella rödakorskonferensen får nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningar inte använda kännetecknen i andra länder än sitt eget utan tillstånd från den nationella föreningen i det andra landet.19

Även rödakors- och rödahalvmånerörelsens stadgar20 innehåller bestämmelser som har bäring på föreningarnas användning av kännetecknen enligt artikel 44. För att en nationell förening ska kunna erkännas måste den ”Be the only National Red Cross or Red Crescent Society of the said State…” (art. 4.2). Det är med andra ord endast en nationell rödakors- eller rödahalvmåneförening i varje stat som kan beviljas tillstånd av regeringen att använda kännetecknen (som nationell rödakors- eller rödahalvmåneförening).

18 Delegatrådet i Budapest, november 1991. 19 10:e Internationella rödakorskonferensen, resolution VIII. 20 ”Statutes of the International Red Cross and Red Crescent Movement” (adopted by the 25th International Conference of the Red Cross at Geneva in 1986, amended in 1991 and 2006).

7.1.4. Kulturkonventionen

Som redovisats i kapitel 4 ratificerade Sverige 1985 (jfr SÖ 1985:7) kulturkonventionen och dess tilläggsprotokoll I. I konventionen finns två grader av skydd. Det ena är ett allmänt skydd. Det andra är den högsta graden av skydd och gäller för viss egendom vilken ska föras in i ett speciellt internationellt register hos UNESCO. Ett särskilt kännetecken kan användas för att utmärka den förra typen av skyddad egendom, medan egendom som har den högsta graden av skydd ska förses med tre sådana kännetecken. I det förra fallet är det frivilligt att använda kännetecknet, medan det i det senare fallet är obligatoriskt. Kulturegendom är, oavsett om den är utmärkt med kännetecknet eller inte, skyddad enligt kulturkonventionen. Utmärkningen bidrar dock till att underlätta korrekt identifiering av den skyddade egendomen, och stärka efterlevnaden av kulturkonventionen.

I artiklarna 16 och 17 i konventionen finns bestämmelser om kännetecknets utseende och användning. Enligt den svenska översättningen av konventionstexten rörande kännetecknets utseende (art. 16.1) ska det ha formen av ”en vapensköld med spetsen nedåt, med ett blåvitt snedkors (en sköld bestående av en kungsblå fyrkant, vars ena hörn bildar sköldens spets, och en kungsblå triangel ovanför fyrkanten samt en vit triangel på vardera sidan)”.

Figur 7.7 Blått och vitt märke

I artikel 17.1 sägs att en upprepning av kännetecknet tre gånger får användas endast för att identifiera fast kulturegendom under särskilt skydd, transporter av kulturegendom enligt särskilda i konventionen angivna villkor och improviserade skyddsrum enligt villkoren i konventionens tillämpningsregler.

Enligt artikel 17.2 får symbolen ensam användas uteslutande för att identifiera kulturegendom som inte står under det särskilda skyddet i artikel 17.1, personer som är ansvariga för kontroll enligt konventionens tillämpningsregler, personal som har till uppgift att skydda kulturegendom och de identitetskort som nämns i konventionens tillämpningsregler.

I fråga om användningen av kännetecknet sägs i artikel 17.3 att det under väpnad konflikt är förbjudet att använda det karakteristiska kännetecknet i andra fall än de som nämns i de föregående punkterna i artikeln eller använda ett liknande tecken, vilket ändamålet än är. Kännetecknet får inte heller placeras på fast kulturegendom utan att ett vederbörligen daterat och undertecknat tillstånd från den fördragsslutande statens behöriga myndigheter kan uppvisas.

7.1.5. Sedvanerätten

Som vi redovisat i kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt har ICRC identifierat några regler som har bäring på de frågor vi behandlar i detta kapitel. I studiens regel 30 anges t.ex. att det är förbjudet att rikta anfall mot personal och objekt inom sjuk- och själavård som bär de i Genèvekonventionerna angivna skyddande kännetecknen i överensstämmelse med folkrätten. Regel 59 slår fast att otillbörlig användning av Genèvekonventionernas skyddade kännetecken (distinctive emblems) är förbjuden. Otillbörlig användning av andra internationellt erkända kännetecken är enligt regel 61 förbjuden. Samtliga regler anges gälla i både internationella och icke-internationella konflikter. Begränsningarna av användningen av kännetecknen är således vidare i sin tillämplighet än de ovan redovisade reglerna i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I. I sak tillför dock inte reglerna något utöver vad som redan gäller. Av studiens regel 60 framgår även att det är förbjudet att använda Förenta nationernas kännetecken och uniform om inte organisationen tillåtit detta.

Av studiens kommentarer till reglerna framgår att respekten för kännetecknen är beroende av att de används riktigt. Om personer eller objekt, som enligt den humanitära rätten är skyddade, inte är utmärkta på rätt sätt så medför det dock i sig inte att det är tillåtet att anfalla dessa. Kännetecknen avser att underlätta identifieringen av vad som är skyddat, men även utan att vara utmärkta är sjuk-

vårdspersonal, själavårdspersonal m.m. skyddade på grund av den funktion de har. Att bära kännetecknen signalerar bara om detta skydd.

Med otillbörlig användning i regel 59 avses enligt studien all annan användning än den som avsetts med Genèvekonventionernas skyddade kännetecken, dvs. identifiering av såväl sjukvårds- och själavårdspersonal, sjukvårdsenheter och sjukvårdstransporter som av personal och egendom som hör till den internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen.

Med andra internationellt erkända kännetecken (regel 61) avses kulturkonventionens kännetecken för skydd av viss kulturegendom, civilförsvarets internationella kännetecken, kännetecknet för utmärkning av farliga anläggningar, samt beteckningarna ”PG”, ”PW” och ”IC” som märker ut krigsfångeläger och läger med civilinternerade. Med otillbörlig användning avses enligt kommentarerna till regeln all annan användningen än den som avsetts för respektive kännetecken, dvs. identifiering av respektive objekt eller område. Felaktig användning av kännetecken kan utgöra en krigsförbrytelse enligt studiens regel 156.

7.2. Svenskt genomförande

7.2.1. Författningsregleringar

Syftet med de kännetecken som omfattas av de beskrivna bestämmelserna i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II är att skydda människors liv under en väpnad konflikt. För att uppnå detta måste kännetecknen respekteras och det är därför viktigt att de också i fredstid inte används felaktigt så att deras betydelse urholkas.

Att missbruka ett kännetecken i en väpnad konflikt är i vissa fall straffbart enligt brottsbalken såsom folkrättsbrott (22 kap. 6 § brottsbalken). Ett exempel på en sådan svår överträdelse, som kan utgöra folkrättsbrott som anges i straffbestämmelsen, är att missbruka Förenta nationernas kännetecken, kännetecken som avses i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m., parlamentära flaggor eller andra internationellt erkända kännetecken eller att med hjälp av förrädiskt förfarande av något annat slag döda eller skada en motståndare.

I Sverige är missbruk och felaktig användning av de aktuella kännetecknen och som inte utgör folkrättsbrott främst reglerat genom lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. Lagen reglerar användningen av de kännetecken som erkänns av Genèvekonventionerna och deras tilläggsprotokoll I och II.21

Enligt lagen får det röda korset (i form av ett rött kors på vit botten, eller benämningen ”röda korset” eller ”Genèvekorset”) endast användas offentligt som kännetecken för militär sjukvård, militärpräster, av ICRC och internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen, eller av utländsk nationell förening, som i sitt hemland får använda kännetecknet eller benämningen. Med regeringens tillstånd får också föreningen Svenska Röda Korset och annan svensk förening som har i uppgift att i krig biträda den militära sjukvården använda benämningen och märket.

Med regeringens tillstånd får det röda korset vidare användas som kännetecken för civil sjukvård under krig, för räddningstjänst vid kusten samt i fredstid för att utmärka fordon som nyttjas såsom ambulans och för att angiva hjälpstation som är uteslutande avsedd för avgiftsfri vård av sårade och sjuka.

I lagen finns också särskilda bestämmelser om märken bestående av en röd halvmåne på vit botten eller av ett rött lejon och en röd sol på vit botten, eller benämningen ”röda halvmånen” eller ”röda lejonet och solen”. Dessa kännetecken får inte användas offentligt annat än om det är tillåtet enligt avtal med främmande makt.

I lagen föreskrivs vidare att civilförsvarets internationella kännetecken, vilket består av en liksidig blå triangel mot orangefärgad bakgrund, inte får användas offentligt utan medgivande av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Enligt den i lagen intagna straffbestämmelsen (5 §) straffas den som säljer varor på vilka obehörigen har ”anbringats märke, benämning eller annat kännetecken” som avses i lagen med böter eller fängelse. Detsamma gäller den som i firma obehörigen tar in en sådan benämning eller på annat sätt bryter mot de förbud som finns intagna lagen. Dessutom är det straffbelagt att offentligt använda ”märke, benämning eller kännetecken som företer sådan likhet med” de skyddade märkena, benämningarna eller kännetecknen ”att förväxling lätt kan ske”.

21 Jfr prop. 1953:142 genom vilken bl.a. 1911 års lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar upphävs (SFS 1911:43 s. 1) och ersätts med nu gällande lag.

Enligt totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) 21–25 §§ ansvarar Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Riksantikvarieämbetet, och länsstyrelserna för de förberedelser som behövs för att under fredstid utmärka enheter, transportmedel, anläggningar, etc. med det röda korset eller annat relevant kännetecken för skydd av kulturegendom och utmärkning av farliga anläggningar.22

Enligt 17 § ska sjukvårdspersonal och själavårdspersonal vara försedd med armbindel med rödakorsmärket samt civilförsvarspersonal vara försedd med armbindel med det internationella kännetecknet för civilförsvar. Försvarsmakten m.fl. ska meddela de föreskrifter och vidta de förberedelser som behövs för att kunna förse personalen med kännetecknen (18 §). Inom Försvarsmakten finns Överbefälhavarens föreskrifter om identitetskort m.m. för kombattanter samt för militär sjukvårds- och själavårdspersonal (FFS 1994:1).

I lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar finns bestämmelser om skydd för bl.a. Förenta nationernas emblem och Internationella atomenergiorganets emblem. I den därtill anknutna förordningen (1976:100) om vissa officiella beteckningar finns bestämmelser om skydd för olika mellanstatliga organisationers vapen, flagga, emblem, benämning eller förkortning av benämning i den utsträckning som framgår av en omfattande bilaga till förordningen.

7.2.2. Svenska Röda Korsets särskilda ställning

Tillstånd att använda kännetecknet det röda korset samt benämningarna ”röda korset” och ”Genèvekorset”

Svenska Röda Korset har regeringens tillstånd enligt 2 § andra stycket lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. att använda rödakorsmärket samt benämningarna ”röda korset” och ”Genèvekorset”. Rätten gäller dels användning i skyddande syfte i enlighet med nationell lagstiftning och villkor fastställda av myndighet, dels som kännetecken i fredstid och under väpnad konflikt för den verksamhet som föreningen

22 Svensk rätt har dock inga regler om skydd av kännetecknen för skydd av kulturegendom och farliga anläggningar.

driver, i enlighet med den nationella lagstiftningen och de principer som fastlagts av Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen.23

Erkännande som enda nationella rödakorsförening

Föreningen begärde i samband med ansökan om tillstånd enligt ovan att regeringen, i enlighet med rödakorsrörelsen stadgar24, skulle erkänna den som den enda nationella rödakorsföreningen i Sverige och som en frivilligorganisation, kompletterande myndigheterna på det humanitära området. Regeringen konstaterade att det saknas regler i svensk rätt om sådant erkännande. Regeringen hade därför inte någon möjlighet att pröva Svenska Röda Korsets framställning i den delen.

Regeringen framhöll ändå i sammanhanget att Svenska Röda Korset – även om något beslut om erkännande inte kan fattas – dels är den enda nationella rödakorsföreningen i Sverige, dels genom författningsreglering getts en kompletterande roll till de nationella myndigheterna på det humanitära området.25

Svenska Röda Korstes arbete mot missbruk av kännetecknet

Svenska Röda Korset bedriver ett arbete med att sprida information om den humanitära rätten och de i konventioner och protokoll skyddade kännetecknen, främst det röda korset eftersom detta missbrukas mest frekvent i Sverige. Enligt internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsens stadgar ska nationella föreningar samarbeta med sina regeringar för att skydda emblemen. Svenska röda korset har även skapat en ärendehanteringsdatabas för registrering, handläggning, uppföljning och statistik av missbruk av det röda korset. Målen med databasen är dels att effektivisera handläggningen av ärenden som gäller missbruk av kännetecknet eller förfrågan om hur man får använda det, dels att arbeta proaktivt genom att föra statistik och följa upp förfrågningar och missbruk i syfte att få en uppfattning om ärendenas karaktär och omfattning, så att riktade informationsinsatser kan genomföras.

23 Regeringsbeslut den 29 maj 2008, Ju2007/7313/L3. 24 ”Statutes of the International Red Cross and Red Crescent Movement” (adopted by the 25tth International Conference of the Red Cross at Geneva in 1986, amended in 1995 and 2006). 25 Regeringsbeslut den 29 maj 2008, Ju2007/7313/L3.

Handläggningen av dessa ärenden sker i hela landet och databasen är tillgänglig för samtliga användare. I dag är det respektive folkrättsansvarig konsulent i de tio regionerna som ansvarar för ärendehanteringen som också utförs av frivilliga. Ansvaret för arbetet och databasen ligger på huvudkontoret.26

Svenska Röda Korsets interna utbildning säkerställer att alla frivilliga och all personal lokalt, regionalt och centralt på huvudkontoret har grundläggande kunskap om kännetecknen för att aktivt kunna informera om och stävja missbruk.27

Under år 2009 handlades cirka 150 ärenden i databasen.28 De personer som föreningen kontaktat med anledning av missbruk av kännetecknet har inte haft kunskap om att användningen är reglerad i lag. Efter att ha fått information om skyddet för röda korsmärket byter det stora flertalet snabbt till en annan symbol. Många av de som föreningen kontaktat lämnar också information om andra som missbrukar märket. Det finns dock även fall där användare vägrat sluta använda kännetecknet, t.ex. som symbol för privat läkarverksamhet. Ingen har dock ännu, enligt vad föreningen känner till, åtalats för missbruk.

7.2.3. Domstolspraxis

Marknadsdomstolen

Marknadsdomstolen (MD 2009:33) förbjöd ett bolag vid vite om 750 000 kr, att vid marknadsföring av förstahjälpen-tavlor som produktutstyrsel använda kännetecken som företer förväxlingsbar likhet med Röda korsets skyddade kännetecken. Bolaget hade marknadsfört två förstahjälpen-tavlor vilkas utformning och färgsättning i kombination med formgivningen ansågs kunna associera till kännetecknet det röda korset och därigenom till Röda korset på ett sådant sätt att de ansetts vara oförenliga med 5 § andra stycket lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. Bolagets agerande har därigenom ansetts strida mot god marknadsföringssed enligt 5 och 6 §§marknadsföringslagen.

26 Föreningen bedömer att arbetet tar en heltid i anspråk. 27 Information om kännetecknen finns även på hemsidan www.redcross.se/skyddsemblem. Det finns också en särskild mejladress, emblem@redcross.se där man kan ställa frågor eller anmäla missbruk. 28 Flera ärenden är ännu inte registrerade på grund av övergång till ett nytt system för databasen.

Enligt Marknadsdomstolen är rödakorsmärket ett av världens mest välkända och betydelsefulla kännetecken. Det får, enligt Marknadsdomstolen, anses finnas ett starkt allmänt intresse av att märkets innebörd och karaktär inte urholkas genom otillåten användning. Det ligger också i konsumenters och näringsidkares intresse att symbolen inte utnyttjas i marknadsföring på ett sätt som är ägnat att vilseleda eller skapa oklarhet om varors och tjänsters ändamål, ursprung, kvalitet eller användning. Detta gäller enligt domstolen av naturliga skäl inte minst produkter inom sjukvårdsområdet. Liknande resonemang har förts av domstolen i åtminstone ett tidigare avgörande.29

7.2.4. Tidigare utredningar

SOU 1984:56 med efterföljande arbete

Som vi redogjort för i kapitel 3.1.2 gick 1984 års kommitté bl.a. igenom de bestämmelser i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I som behandlar identifiering och utmärkning av sjukvårdspersonal, sjukvårdsmateriel och sjukvårdsenheter etc.30Kommittén granskade bl.a. i vilka avseenden som tilläggsproto- koll I och II kan sägas innebära ändringar av bestämmelserna i Genèvekonventionerna. Bestämmelserna i tilläggsprotokoll II ansågs vara mycket allmänt hållna och inte innebära några ändrade krav i förhållande till Genèvekonventionerna. Bestämmelserna i tilläggsprotokoll I ansågs däremot utöka och precisera tidigare bestämmelser.

Kommittén konstaterade att en genomgående förändring var att det när det gäller skydd inte längre görs skillnad på militära och civila delar av sjukvårdsorganisationen. Kommittén påpekade bl.a. att begreppet sjukvårdspersonal genom tilläggsprotokoll I hade utökats till att omfatta både civila och militära personer och att ”sjukvårdsenheter” introducerats för ”sjukvårdsformationer och sjukvårdsanstalter”. Vidare framhölls att i förhållande till tidigare bestämmelser i första Genèvekonventionen (art. 35) så omfattades nu även ”transport av sjukvårdspersonal, själavårdspersonal och sjukvårdsförråd” i begreppet ”sjuktransport”. Ingen skillnad görs mellan civila och militära ”sjuktransportmedel”.

29 Jfr MD 2000:8. 30SOU 1984:56 s. 222–229.

Kommittén lämnade förslag om bl.a. principer för utmärkning av militära sjuktransportmedel, om hur civilförsvarets internationella kännetecken skulle användas och om att det skulle ankomma på Socialstyrelsen att närmare bestämma om och i vilken utsträckning utmärkning av sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel skulle ske.31 Frågorna kring utmärkning följdes sedan upp i totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12). (Se även särskilt kapitel 3.1.2 om identifiering och utmärkning och kapitel 3.2.3 om efterföljande arbete beträffande utmärkning av anläggningar.)

Ds 1993:59

Mot bakgrund av bl.a. en framställning från centralstyrelsen för Svenska Röda Korset32 om ändringar eller förtydliganden i 1953 års lag gjordes en översyn av lagen som redovisades i departementspromemorian Översyn av lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken (Ds. 1993:59).

Promemorians förslag i korthet

I promemorian föreslogs vissa ändringar i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken. (Lagen ändrade sedan namn till lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m., se SFS 1994:1723.) Avsikten med förslagen var att tydliggöra skyddets omfattning och att öka möjligheterna till ingripanden vid missbruk. Dessutom föreslogs att frågan om tillstånd att använda rödakorsmärket ska kunna delegeras av regeringen till en underordnad myndighet.

Härutöver föreslogs att det i lagen skulle föras in bestämmelser om skydd för dels det internationella kännetecken som enligt kulturkonventionen ska användas för att utmärka kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse av väpnad konflikt, dels det internationella kännetecknet för anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter. På motsvarande sätt som i fråga om det röda korset föreslogs att frågan om tillstånd att använda dessa

31SOU 1984:56 s. 235–249. 32 Skrivelse den 13 april 1992 (Justitiedepartementet dnr 92-1653).

gen.

kännetecken skulle kunna delegeras till myndighet som regeringen bestämmer.

Remissinstansernas synpunkter

Tio av de elva remissinstanser som yttrade sig över promemorian tillstyrkte förslagen eller angav att de inte hade något att erinra mot dessa. Hovrätten för Övre Norrland, Jönköpings tingsrätt och dåvarande Räddningsverket

33

hade förtydligande detaljsynpunkter

på formuleringarna av vissa föreslagna bestämmelser.

Svenska Röda Korsets centralstyrelse avstyrkte däremot förslaget i sin helhet. Förslaget innehöll enligt Svenska Röda Korsets mening inte de åtgärder som behövdes för att förhindra ett fortsatt missbruk av kännetecknet. Särskilt kritisk var styrelsen till att förslaget inte innehöll bestämmelser om en tillsynsmyndighet.

Svenska Röda Korset hade enligt remissvaret tvingats sköta denna tillsyn, trots att ansvaret ligger på staten. Promemorian saknade också förslag om hur allmänhetens kunskap skulle förbättras på området. Motiveringen till de föreslagna förändringarna ansågs vidare bristfällig när det gäller hur kännetecknet får användas under fred. Förändringarna av lagen och promemorians motiveringar gjorde därmed inte lagen mer lättillgänglig, utan tvärtom. Svenska Röda Korset ansåg att ett nytt förslag behövde utarbetas.

7.3. Nordiska bestämmelser

7.3.1. Finland

Användning av kännetecknen

Finland hade sedan tidigare en lag om användningen av vissa internationellt skyddade beteckningar (emblemlagen)34, som ändrades i samband med att Finland ratificerade tilläggsprotokoll III år 2008.35 Bestämmelser om användningen av den röda halvmånen, vilket tidigare saknats i finsk rätt, och av den röda kristallen togs då också med i la

33 Numera myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. 34 Lag 21.12, 1979/947. 35 Jfr Finlands regerings proposition RP 88/2008 rd och RP 174/2008 rd.

I lagen anges att kännetecknen det röda korset, den röda halvmånen och den röda kristallen och dessas benämningar inte får användas i andra fall än de som är tillåtna enligt lagen. Tillåten användning under väpnad konflikt är sådan som är i enlighet med Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll, samt under fredstid utmärkning av militär sjukvård och själavårdspersonal i enlighet med samma traktater. Vidare finns specialbestämmelser om att de internationella rödakorsorganisationernas, Finlands Röda Kors, andra nationella föreningars etc. rätt att använda kännetecknen i enlighet med konventionerna och protokollen. Civilförsvarets internationella kännetecken får användas i enlighet med tilläggsprotokoll I.

Särskilt tillstånd krävs för att använda det röda korset för att utmärka fordon som är avsedda för sjuktransport samt för att utvisa platser för förstahjälpsituationer reserverade för avgiftsfri vård av skadade eller sjuka. Rättskyddscentralen för hälsovården beslutar om tillstånd, som förutsätter samtycke från Finlands Röda Kors.

Den som i affärsverksamhet eller annars olovligen använder kännetecknen (det röda korset, den röda halvmånen och den röda kristallen) eller märken, bilder eller benämningar som påminner om dem döms för olovlig användning av internationellt skyddad beteckning, till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte strängare straff är föreskrivet i annan lag.

Otillbörlig användning av det röda korset och de andra skyddade kännetecknen i väpnad konflikt är kriminaliserade i den finska strafflagens 11 kap. 5 § 11 mom. som krigsförbrytelse.36Straffet är fängelse i minst ett år eller på livstid.

Användningen av kännetecknen övervakas av Finlands Röda Kors organisationsstyrelse på det nationella planet, distriktsstyrelserna på det regionala planet samt av avdelningsstyrelserna på det lokala planet. Organisationen kan också fastställa geografiska samt vid behov andra anvisningar om användningen av röda korsets emblem.37

36 Strafflag 19.12.1889/39, samtliga kännetecken omfattas sedan lagändring 212/2008, vilken trädde i kraft i maj 2008. 37 6 § Republikens presidents förordning om Finlands röda kors, given i Helsingfors den 14 oktober 2005.

Finlands Röda Kors

Finland har en särskild lag om Finlands Röda Kors, som antogs den 25 februari 2000. Genom lagen får Finlands president fullmakt att genom förordning utfärda stadgar för Finlands Röda Kors. Lagen innehåller bl.a. också bestämmelser om Finlands Röda Kors namn och ställning.

Till lagen hör en förordning om Finlands Röda Kors från den 14 oktober 2005. I förordningen ges stadgar för Finlands Röda Kors. Vidare föreskrivs där bl.a. om organisationens ansvar för att övervaka användningen av röda korsets märke samt namnen röda korset och röda halvmånen på nationellt-, regionalt- och lokalt plan.

7.3.2. Norge

Användning av kännetecknen

Norge ratificerade tilläggsprotokoll III år 2005. Internationella kännetecken som enligt norska internationella överenskommelser ska användas under väpnade konflikter för skydd av sårade och sjuka eller kulturföremål, omfattas av den norska strafflagen § 328. Att rättsstridigt använda dessa kännetecken kan straffas med böter eller fängelse i högst tre månader. Brottet faller under allmänt åtal. Ingen särskild myndighet kontrollerar efterlevnaden utan det är i praktiken ofta det Norska Röda Korset som kontrollerar och kontaktar de som missbrukar kännetecknen.

Norges Röda Kors

Norge har ingen speciell lag som reglerar Norges Röda Kors verksamhet. Den 21 augusti 2009 beslutades dock i det norska stadsrådet en kunglig resolution: ”Anerkjennelse av Norges röde kors´ rett til bruk av navn og emblem som Norges nasjonale forening i samsvar med Genève-konvensjonene”.

Resolutionen erkänner formellt Norges Röda Kors etablerade stöttande funktion i norska myndigheters arbete på det humanitära området. Resolutionen är också ett formellt erkännande av föreningens rätt att använda kännetecknet det röda korset (dess märke

och benämning) som nationell förening i Genèvekonventionernas mening.

7.3.3. Danmark

Användning av kännetecknen

Danmark ratificerade tilläggsprotokoll III i maj 2007. Kännetecknen är skyddade mot missbruk i enlighet med den danska strafflagen § 132.38 Den som med uppsåt eller av oaktsamhet använder ”kendetegn eller betegnelse, som er forbeholdt personer, indretninger og materiel, der er bestemt til at yde hjælp til sårede eller syge i krig” eller använder liknande kännetecken eller benämningar, kan straffas med böter. Bestämmelsen ska bl.a. säkra, att Danmark uppfyller sina förpliktelser enligt Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll vad gäller skyddet av det röda korset m.m. Om rödakorsmärket används utan ett uttryckligt samtycke av Danmarks Röda Kors är användningen att anse som rättsstridig.39

I den danska Militær straffelov, § 36, vilken gäller ” forbrydelser under væbnet konflikt” anges att den som under en väpnad konflikt ”forsætligt misbruger eller ikke respekterer kendetegn eller betegnelse” som är avsedd att skydda sårade och sjuka kan straffs med fängelse upp till livstid.

I danska markedsføringsloven40 och den danska varemærkeloven41 finns dessutom bestämmelser om straffansvar för otillåten användning av kännetecknen för juridiska personer.

Danmarks Röda Kors

Danmark har ingen speciell lag som reglerar Danmarks Röda Kors verksamhet.

38 Lovbekendtgørelse nr. 1068 af 6. november 2008. 39Cirkulæreskrivelse om Røde Kors-mærket, CIS nr 9738 af 21/03/2002, Offentliggørelsesdato: 07-11-2003. 40 Bekendtgøres lov nr. 1389 af 21. december 2005 om markedsføring. 41 Bekendtgørelse af varemӕrkeloven, nr. 782 af 30 august 2001.

7.4. Internationella rödakorskommittén

I ICRC:s s.k. Emblem Study42 ställs ett femtiotal vägledande frågor om användningen av kännetecknen i Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll. Till varje frågeställning finns en analys och en rekommendation. Studien omfattar staternas, rödakorsrörelsens och andra aktörers användning av kännetecknen. ICRC skriver i förordet till studien att de hoppas att den ska vara ett värdefullt redskap för bl.a. stater i arbetet med att öka respekten för de internationella regler som skyddar kännetecknen.

Studien är indelad i tre delar: 1. Rekommendationer angående användningen i operationella sammanhang, 2. Rekommendationer angående användningen i kommersiella och andra icke-operationella sammanhang och 3. Rekommendationer för att förhindra och stoppa missbruk av kännetecknen. Frågeställningarna under de två första delarna gäller användning av statliga myndigheter, nationella föreningar, ICRC och andra aktörer. Den tredje delen om åtgärder för att förhindra missbruk behandlar staters, nationella föreningars och ICRC:s skyldigheter på det området.

Enligt studien innebär kraven på en stat att vidta nödvändiga åtgärder för att beivra och förebygga missbruk av kännetecknen i huvudsak att staten måste definiera de kännetecken som är erkända och skyddade, ange vilka som får använda kännetecknen och vilka myndigheter som har ansvar för övervakningen av användningen, vidta åtgärder för att sanktionera (straffrättsliga, administrativa eller disciplinära åtgärder) missbruk av kännetecknen samt informera om hur kännetecknen får användas.43

ICRC har även tagit fram en s.k. modellag för genomförandet av de bestämmelser om skydd av kännetecknen det röda korset, den röda halvmånen, det röda lejonet och solen samt den röda kristallen i Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I–III. ICRC föreslår där ett antal bestämmelser om reglering och skydd av kännetecknen.44

42 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems.” 43 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 190 ff. 44 ”Model Law on the Emblems, National Legislation on the Use and Protection of the Emblem of the Red Cross, Red Crescent and Red Crystal”, Advisory Service on International Humanitarian Law, ICRC.

7.5. Överväganden och förslag

De internationella reglerna på området är som ovan redovisats relativt detaljerade. Av reglerna framgår vilka som får använda kännetecknen och på vilka sätt, samt att staterna måste vidta åtgärder om andra än de som får använda kännetecknen använder dessa, eller om de annars används på ett sätt som inte är tillåtet enligt den humanitära rätten.

Den svenska reglering som i dag finns på området är i huvudsak lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. Lagen är utformad med utgångspunkt i Genèvekonventionernas regler och är endast delvis uppdaterad utifrån bestämmelserna i tilläggsprotokoll I och II från 1977. En översyn av lagen gjordes i Ds 1993:59, men de förslag som då lämnade har hittills inte lett till någon lagändring.

Vi har i vårt arbete haft som utgångspunkt att lämna förslag för att anpassa svensk rätt till kraven i tilläggsprotokoll III, men också på ett tydligare sätt till kraven i tilläggsprotokoll I och II och kulturkonventionen i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen i Ds 1993:59.

I vårt arbete har vi utöver förslagen i Ds 1993:59 beaktat den nordiska lagstiftningen på området, samt material ICRC tagit fram (bl.a. deras s.k. Emblem Study från 2009 och deras modellag för genomförandet i nationell rätt).

Nedan behandlar vi först frågan om svensk ratificering av tilläggsprotokoll III samt de förändringar av svensk rätt vi anser nödvändiga för att kunna leva upp till kraven i detta. Därefter tar vi upp frågan om behovet av andra ändringar i lagen.

7.5.1. Tillträde till tilläggsprotokoll III

Vårt förslag: Regeringen ska föreslå riksdagen att godkänna det

tredje tilläggsprotokollet till 1949 års Genèvekonventioner.

Skälen för förslaget: Användningen av de kännetecken som

skyddas enligt Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll är reserverad för de fördragsslutande staternas sjukvårdstrupper, Röda Korsets och Röda Halvmånens olika organisationer och för vissa andra i traktaterna angivna syften med anknytning till sjukvård och själavård. Under väpnade konflikter används kännetecknen för att

utmärka skyddad själavårds- och sjukvårdspersonal samt andra motsvarande personer och objekt så som sjuktransporter. Att anfalla sådana anses vara krigsförbrytelser.

Trots att kännetecknen både känns igen och är erkända över större delen av världen har de inte alltid respekterats i väpnade konflikter. Genom tilläggsprotokoll III har det därför skapats ett nytt kännetecken – den röda kristallen – som ett komplement till de tidigare kännetecknen. Förutom att etablera ett nytt kännetecken innebär protokollet även vissa andra tillägg i den humanitära rätten.

Protokollets bestämmelser utgör en del av arbetet med att förtydliga och precisera kraven så att de skyddade kännetecknens skyddsvärde inte ska urholkas. På samma gång är protokollet ett försök att anpassa användningen av kännetecknen efter de faktiska behov som finns av att använda kännetecknen i både skyddande och utmärkande syfte. (Se kapitel 7.1.1 avsnittet om kännetecknens olika användningssätt.) Protokollet erbjuder bl.a. nya möjligheter att vid speciella behov använda ett annat kännetecken än det som en stat och dess nationella rödakors- eller rödahalvmåneförening normalt använder.

Genom att ratificera tilläggsprotokollet kan Sverige bidra till att stärka skyddet för den röda kristallen och även de övriga kännetecken, som genom protokollet ges samma status som det röda korset. En svensk ratificering ger också Försvarsmakten möjligheter att vid behov, t.ex. i samband med fredsinsatser, använda sig av den röda kristallen för att märka ut sina sjukvårdstrupper. Det kan vara fråga om situationer där de lokala omständigheterna gör att detta kännetecken, som otvetydigt politiskt och religiöst neutralt, kan ge ett bättre skydd än det röda korset. Tilläggsprotokoll III ger även Svenska Röda Korset möjlighet att under exceptionella omständigheter använda den röda kristallen i stället för det röda korset för att underlätta sitt arbete.

Sverige undertecknade tilläggsprotokoll III den 30 mars 2006. Protokollet trädde i kraft den 14 januari 2007. För svensk del träder protokollet enligt dess artikel 11.2 i kraft sex månader efter Sverige deponerat sitt ratificeringsinstrument. Till dags dato (september 2010) har 53 stater anslutit sig till protokollet, däribland samtliga nordiska länder utom Sverige. Sverige bör nu ratificera protokollet och göra de anpassningar av svensk rätt som behövs.

7.5.2. Förslag med anledning av tillträdet till tilläggsprotokoll III

Förslag till lagändringar

Våra förslag: Lagen (1953:771) om skydd för vissa inter-

nationella sjukvårdsbeteckningar m.m. ändras för att möta kraven i tilläggsprotokoll III:

  • Samma skydd ska gälla för det röda korset, den röda halvmånen, det röda lejonet och solen och det nya kännetecknet den röda kristallen. (1 §)
  • Av lagen ska framgå att svensk militär sjukvård och själavårdspersonal tillfälligt får använda annat märke än det röda korset om det kan förstärka deras skydd. (2 §)
  • Av lagen ska framgå att föreningen Svenska Röda Korset tillfälligt får använda annat märke än det röda korset om det är påkallat för att underlätta verksamheten. (4 §)
  • Av lagen ska framgå att svensk sjukvård och själavårdspersonal som deltar i insatser under Förenta nationernas överinseende, efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, får använda ett annat märke än det röda korset. (3 §)

Skälen för förslagen: En svensk ratificering av tilläggsprotokoll III

innebär att Sverige åtar sig att utsträcka det skydd som ges till det röda korset i dag till att även gälla den röda kristallen. Detta kännetecken ska ges samma skydd bland annat genom att användningen av det ska begränsas och missbruk ska straffbeläggas på samma sätt. Protokollet gör det vidare möjligt för Försvarsmakten att under vissa villkor tillfälligt få använda den röda kristallen eller ett annat kännetecknen enligt Genèvekonventionerna i stället för det röda korset. Detsamma gäller i exceptionella situationer för Svenska Röda Korset. Vid behov ska även svensk trupp som deltar i en insats under Förenta nationernas överinseende ha möjlighet att använda den röda kristallen om det behövs för att alla deltagande staters trupper ska kunna använda samma kännetecken. Beträffande straffansvaret och särskilda övergångsbestämmelser se kapitel 7.5.4 nedan.

Skyddet i svensk lag för de erkända kännetecknen

I den nuvarande lagen behandlas, i likhet med i den första Genèvekonventionen, det röda korset som huvudfall. Av de övriga kännetecknen används det röda lejonet och solen inte längre (det användes tidigare av dåvarande Persien, nuvarande Iran) men omfattas fortfarande av Genèvekonventionernas och tilläggsprotokollens bestämmelser. Drygt 30 stater använder den röda halvmånen och övriga stater (av totalt 194 februari 2010) som ratificerat Genèvekonventionerna använder det röda korset som sitt kännetecken. För närvarande (februari 2010) använder ingen stat den röda kristallen som permanent kännetecken.45

Som vi tidigare redovisat betonas i tilläggsprotokoll III att de olika kännetecknen ska ha samma status. Det framstår som lämpligt att detta markeras också i svensk lag i samband med att den röda kristallen får det skydd i svensk lag som protokollet kräver.

Tillfällig användning

När en stat har valt att använda ett kännetecken, så som Sverige använder det röda korset, ska som huvudregel endast det kännetecknet användas av staten och dess nationella rödakors- eller rödahalvmåneförening. Att det förutsätts vara så framgår t.ex. av tilläggsprotokoll III artikel 2.4 där det talas om en fördragsslutande parts väpnade styrkors ”nuvarande emblem”.46

Tilläggsprotokoll III, artikel 2.4, fyller en lucka inom den humanitära rätten när det slås fast att sjukvården och själavårdspersonalen hos de väpnade styrkorna får, utan att det inkräktar på deras nuvarande kännetecken, tillfälligt använda valfritt annat kännetecken (röda korset, röda halvmånen, röda kristallen eller röda lejonet och solen) då det kan förstärka skyddet. Tidigare har det rått oklarhet om sjukvården hos väpnade styrkor får använda kännetecken de vanligen inte använder. Enligt bestämmelsen är detta möjligt under förutsättning att det kan ge ett starkare skydd att använda ett annat kännetecken. Av artikelns krav på att skyddet ska förstärkas för att denna tillfälliga användning ska vara tillåten framgår att den tillfälliga användningen gäller användning av kännetecknet i skyddande syfte och den tillfälliga användningen bara

45 ”Tre emblem, Ett syfte, Att rädda liv”, Svenska Röda Korset, Huvudkontoret, februari 2010. 46 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 20.

får gälla ett annat kännetecken. Flera kännetecken får inte användas samtidigt. Denna temporära användning får dock ske endast efter noggranna överväganden och enbart i syfte att ge ett bättre skydd åt de personer och objekt som kännetecknet är menat att skydda.47

Denna möjlighet för Försvarsmakten att tillfälligt använda annat kännetecken bör framgå av lag. Det kan för svensk del röra sig om situationer där svensk trupp deltar i fredsinsatser i konfliktområden där det skydd det röda korset kan erbjuda är ifrågasatt.

Utländsk militär sjukvård och själavårdspersonal ska självklart också ha denna rätt till tillfällig användning även om sådan skulle aktualiseras inom vårt territorium. Detta följer emellertid automatiskt om det i lagen anges att det när det gäller militär sjukvård och själavårdspersonal föreligger rätt till användning i överensstämmelse med allmän folkrätt eller överenskommelse med annan stat som är bindande för Sverige. Hänvisningen till allmän folkrätt täcker även den sedvanerättsliga utvecklingen på området som redovisats i kapitel 7.1.5 ovan. Hänvisningen till överenskommelse med annan stat avser ovan redovisade traktater i kapitel 7.1.

Nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningar får enligt tilläggsprotokoll III artikel 3.3, i enlighet med nationell lagstiftning och under exceptionella omständigheter och för att underlätta sitt arbete, tillfälligt använda den röda kristallen i utmärkande syfte. Att det är i utmärkande syfte föreningen tillfälligt får byta till den röda kristallen framgår av rubriken till artikel 3 (Indicative use of the third Protocol emblem). Med detta avses som tidigare nämnts att man använder kännetecknet endast för att visa tillhörighet till rödakorsrörelsen. (Se kapitel 7.1.1 i avsnittet om kännetecknens olika användningssätt.) Svenska Röda Korset bör i lag ges rätt att använda den röda kristallen i sådana lägen som anges i artikeln.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att Svenska Röda Korset som huvudregel i skyddande syfte inte bör använda ett annat kännetecken än det som Försvarsmakten använder. Om Försvarsmakten skulle besluta att tillfälligt använda ett annat kännetecken än det röda korset (vilket de föreslås få möjlighet att göra enligt 2 §) får föreningen Svenska Röda Korset också tillfälligt använda det kännetecknet för att harmonisera sin användning av kännetecknet med Försvarsmaktens (i sitt arbete med att bistå Försvarsmaktens sjukvårds- och själavårdspersonal, dvs. användning i

47 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 20 och 24.

skyddande syfte). Även om detta inte följer direkt av tilläggsprotokoll III är en annan lösning inte praktiskt hanterbar.48

Denna typ av tillfällig användning av ett annat kännetecken skulle således vara i skyddande syfte, till skillnad från den tillfälliga användningen enligt artikel 3.3 (som enbart avser utmärkande syfte). Det finns därför inte anledning att i lagen ange tillåtet syfte med den tillfälliga användningen, eller begränsa den till att enbart gälla den röda kristallen som tilläggsprotokoll III gör, utan det bedöms tillräckligt att ange att särskilda omständigheter ska föreligga.

Även andra erkända nationella föreningar som kan komma att verka i Sverige i händelse av en kris eller en väpnad konflikt inom svenskt territorium ska på samma sätt som Svenska Röda Korset enligt tilläggsprotokoll III ha möjlighet att tillfälligt använda ett annat kännetecken än de normalt använder.

Enligt protokollet får vidare ICRC och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och deras vederbörligen bemyndigade personal enligt tilläggsprotokoll III, under exceptionella omständigheter och för att underlätta sitt arbete, använda den röda kristallen i stället för sina vanliga kännetecken – det röda korset och den röda halvmånen. Tanken, vilken framgår av protokollets inledning, är att de internationella organisationerna ska behålla sina nuvarande namn och kännetecken. Under exceptionella omständigheter och om det kan underlätta deras arbete ska de dock ha möjlighet att använda den röda kristallen, precis som de nationella föreningarna. Enligt protokollet finns dock i denna del inga krav på att användningen endast ska vara tillfälligt.

De utländska nationella föreningarnas möjlighet att använda ett annat kännetecken, eller de internationella rödakors- och rödahalvmåneorganisationernas möjligheter att använda den röda kristallen behöver inte markeras i svensk lag på annat sätt än genom att det framgår att sådan användning är tillåten som står i överensstämmelse med Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I–III och de principer som fastställts vid de internationella rödakors- och röda halvmånekonferenserna.

48 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 58.

Insatser under FN:s överinseende

I tilläggsprotokoll III anges i artikel 2 att villkoren för användning av och respekt för den röda kristallen i skyddande syfte är identiska med de som gäller för de kännetecken som fastställs av Genèvekonventionerna och, i tillämpliga delar, 1977 års tilläggsprotokoll. Tidigare bestämmelser kompletteras dock bl.a. genom att tilläggsprotokoll III också har bestämmelser om rätten för sjukvården och själavårdspersonalen som deltar i insatser under Förenta nationernas överinseende att använda ett av kännetecknen efter samtycke av de deltagande staterna (art. 5). Syftet med bestämmelsen är att tillåta mångnationella trupper som verkar med FN:s mandat att använda ett gemensamt kännetecken. Hittills har varje stats deltagande trupper endast kunnat använda den egna statens permanenta kännetecken. Tanken är således att i de fall det förefaller lämpligt möjliggöra att ett kännetecken används vid insatser med truppbidrag från flera stater som har olika permanenta kännetecken. Användningen av ett gemensamt kännetecken förutsätter samtycke till detta. Tanken är således inte att svensk trupp som deltar i en FN-insats ska byta till ett annat kännetecken i andra fall än när det krävs för att samtliga deltagande stater ska kunna använda samma kännetecken.

En möjlighet för svensk sjukvård och själavårdspersonal som deltar i insatser under Förenta nationernas överinseende att få använda ett annat kännetecken än det röda korset bör därför införas. Som nämnts ovan anger tilläggsprotokoll III att personalen får använda kännetecknen om de deltagande staterna tillåter det. Vi bedömer det därför lämpligt att svensk trupps användning av ett annat kännetecken tillståndsprövas.

Infogandet av annat kännetecken i den röda kristallen

När det gäller den röda kristallens användning i utmärkande syfte får nationella föreningar enligt tilläggsprotokoll III välja mellan att använda den som en fristående figur, eller att, infoga ett annat eller en kombination av andra erkända kännetecken i kristallen. De nationella föreningar som har den röda kristallen som permanent kännetecken49 kan således i enlighet med protokollets illustrationer

49 För närvarande (mars 2010) använder inga nationella föreningar den röda kristallen som ett permanent kännetecken.

av hur infogandet ska gå till vid behov använda kombinationer av kännetecken. Vid tillfällig användning får dock inte andra kännetecken infogas i den röda kristallen.

I och med att Svenska Röda Korset använder det röda korset som permanent kännetecken behöver denna möjlighet att infoga kännetecken i den röda kristallen inte framgå av svensk lag. Andra nationella föreningars möjlighet att i utmärkande syfte infoga ett annat kännetecken, eller en kombination av kännetecken behöver inte markeras i svensk lag på annat sätt än genom att ange att sådan användning av kännetecknen är tillåten som står i överensstämmelse med Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I–III samt de principer som fastställts vid de internationella rödakors- och röda halvmånekonferenserna, i enlighet med vad som anförts ovan.

Övriga förslag

Vårt förslag: En informationskampanj bör genomföras i

samverkan med Svenska Röda Korset i samband med svensk ratificering av det tredje tilläggsprotokollet.

Skälen för förslaget: Artikel 7 i tilläggsprotokoll III gäller utbild-

ning och information om protokollets innehåll. Parterna i protokollet åtar sig att, i fredstid såväl som under väpnad konflikt, ge protokollet en så stor spridning som möjligt i sina respektive länder och att, i synnerhet, inkludera utbildning om detta i sina militära utbildningsprogram och att uppmuntra civilbefolkningen till utbildning om protokollet, så att protokollet blir känt för både de väpnade styrkorna och civilbefolkningen. Lydelsen är snarlik arti- kel 83.1 i tilläggsprotokoll I.

Utbildning i den humanitära rätten och därmed även i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II ingår i den utbildning som Försvarsmakten50 och Försvarshögskolan ger. Även Svenska Röda Korset bedriver utbildningsverksamhet på området. (Jfr kapitel 8 om utbildning.) Det är viktigt att, i den utsträckning det inte redan sker, även kunskap om tilläggsprotokoll III inkluderas i denna utbildning.

50 Försvarsmaktens interna bestämmelser (FIB 1997:2) om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar.

En av huvudanledningarna till missbruk av kännetecknen är dålig kunskap om dessas skydd och om svenska bestämmelser på området. Informationsinsatser som är riktade mot allmänheten och särskilda målgrupper är därför viktiga. Informationen bör tydliggöra betydelsen av att kännetecknen respekteras och riskerna för att missbruk leder till ett urholkat skydd när skyddet verkligen behövs.

Svenska Röda Korset är för närvarande den enda aktören, som regelbundet och planerat, aktivt informerar och utbildar i hela landet om användningen av det röda korset. Dessutom är Svenska Röda Korset den enda organisation som aktivt bevakar och stävjar missbruk av det röda korset i Sverige.

Hovrätten för Övre Norrland påpekade i sitt remissvar med anledning av Ds 1993:59 att information om lagen bör förbättras och intensifieras. Detta bör enligt Hovrätten genomföras av Svenska Röda Korset och de myndigheter som får rätt att meddela tillstånd i dessa frågor.

I den studie som ICRC tagit fram om kännetecknens användning m.m. finns ett antal rekommendationer beträffande effektiva strategier för att öka medvetenheten om kännetecknen och dess skydd samt hur missbruk av desamma kan förebyggas.51 Rekommendationerna bygger på organisationens erfarenheter från kampanjer till skydd för emblemen. Där sägs bl.a. att de nationella föreningarna i enlighet med deras mandat att bidra till ökad respekt för kännetecknen, bör genomföra kampanjer för att förbättra skyddet av kännetecknen samt ta fram åtgärdsplaner som beaktar både juridiska, politiska och praktiska förutsättningar för att förbättra skyddet. I samband med detta uppmanas de nationella föreningarna bl.a. att uppmuntra relevanta myndigheter och andra aktörer, såsom medicinska organisationer att bidra till arbetet.

Enligt vår bedömning finns behov av större kunskap i dessa frågor i samhället. Missbruk av främst det röda korset, som uppenbarligen beror på okunskap, är relativt vanligt förekommande. Bl.a. har det röda korset otillbörligt används exempelvis på kläder, skor, leksaker, hudprodukter, sjukvårdsmateriel, förstahjälpen-tavlor, medicin- och badrumsskåp, i reklamsammanhang, i tidningar (både i annonser och som illustration till artiklar utan anknytning till kännetecknens funktion) samt för verksamheter som vill associera till något ”akut” (dörrakut, rörjour) eller för att ange att företag är

51 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 222 f.

berett att utföra brådskande uppdrag i allmänhet (såsom framställning av trycksaker eller tillhandahållande av snabba lån). Det är enligt vår uppfattning lämpligt att en informationskampanj genomförs i anslutning till den svenska ratificeringen av tilläggsprotokoll III. En sådan kampanj bör genomföras i samverkan med Svenska Röda Korset.

7.5.3. Förslag med utgångspunkt i översynen av 1953 års lag

Våra förslag:

  • Lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. omarbetas redaktionellt.
  • Kravet på att föreningen Svenska Röda Korset behöver tillstånd för att använda det röda korset som kännetecken utgår och ersätts med en rätt för föreningen att använda kännetecknet i enlighet med Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I–III samt de principer som fastställs vid de internationella rödakors- och rödahalvmånekonferenserna (4 §).
  • Vissa förtydliganden görs när det gäller den svenska civila sjukvårdens möjlighet att använda det röda korset (2 §).
  • Lagen kompletteras med skydd av kännetecknen för utmärkning av farliga anläggningar och av viss kulturegendom (6 §).
  • Regeringen ges möjlighet att delegera tillståndsprövningen vad gäller samtliga de i lagen angivna kännetecknen.
  • Straffansvaret preciseras och förtydligas (7 §).

Skälen för förslagen: I Ds 1993:59 anfördes flera skäl för en över-

syn av författningsbestämmelserna på området. Fler kännetecken borde omfattas av skyddet, frågor om ansvarsområde och beslutsordning borde ses över och lagen borde justeras för att till fullo ta hänsyn till de användningsområden som regleras i tilläggsprotokollen I och II till Genèvekonventionerna.

Behov av förtydliganden

Utgångspunkten för skyddet för det röda korset och motsvarande märken och benämningar är att de bara ska användas i angivna syften, framför allt som kännetecken för sjukvården och själavårds-

personal i väpnade konflikter. För att uppnå detta syfte är det nödvändigt att det röda korset och motsvarande kännetecken inte heller i fredstid används på ett sådant sätt att deras betydelse urvattnas. Så som påpekades i Ds 1993:59 används det röda korset ibland felaktigt i sin ursprungliga form, eller en likartad form.

I Ds 1993:59 gjordes bedömningen att de användningsområden som i dag anges i 1953 års lag knyter an till vad som är tillåtet enligt de ursprungliga Genèvekonventionerna. Vi delar bedömningen att den nuvarande lagtexten i stora drag uppfyller de krav på begränsningar av användningsområdet som krävs enligt Genèvekonventionerna. Detta utesluter dock inte att det på vissa punkter kan finnas anledning att förtydliga lagens bestämmelser i sak. Vi lämnar därför nedan förslag på preciseringar och förtydliganden för att harmonisera lagstiftningen bättre med Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll. (Jfr avsnitten nedan om föreningen Svenska Röda Korsets rätt att använda det röda korset, samt avsnittet om den civila sjukvården.)

Att komplettera nuvarande bestämmelser i enlighet med kraven i tilläggsprotokoll III går inte att göra med bibehållen pedagogisk balans, utan att lagen omarbetas redaktionellt. Vi föreslår därför att lagen få en förändrad struktur. Inledningsvis anges de kännetecken för skydd av sjukvård och själavårdspersonal som skyddas enligt lagen. Därefter ges bestämmelser om tillåten användning i tydligt indelade paragrafer. Vissa andra skyddade internationella kännetecken behandlas därefter innan lagen avslutas med en för samtliga kännetecken gemensam straffbestämmelse.

De nu berörda förslagen är så pass genomgripande att de väl kunde motivera att den nuvarande lagen ersätts med en ny. Med hänsyn till hur utredningsuppdraget i denna del formulerats har vi dock valt att utforma våra förslag som ändringar av den gällande lagen. Förslagen kan dock utan behov av ytterligare bearbetning också användas som underlag till förslag om en ny lag.

Svenska Röda Korsets rätt att använda det röda korset

Enligt nuvarande lag har de ”internationella rödakorsorganisationerna” rätt att använda märket och benämningen röda korset. Detsamma gäller utländsk nationell förening som i sitt hemland äger bruka märket och benämningen. Föreningen Svenska Röda Korset behöver däremot tillstånd av regeringen. Som tidigare

berörts (kapitel 7.2.2) begärde föreningen år 2008 i samband med en ansökan om tillstånd att regeringen skulle erkänna föreningen som enda nationella rödkorsförening i Sverige. Regeringen konstaterade att det saknas regler i svensk rätt om sådant erkännande men framhöll ändå i sammanhanget bl.a. att Svenska Röda Korset är den enda nationella rödakorsföreningen i Sverige, och som genom författningsreglering getts en kompletterande roll till de nationella myndigheterna på det humanitära området.

Mot bakgrund av föreningens sedan länge särskilda ställning i Sverige anser vi att Svenska Röda Korset inte bör vara beroende av tillstånd från regeringen för att använda märket och benämningen, utan att de bör tillerkännas den rätten direkt i lagen.

I artikel 44 i första Genèvekonventionen – där de nationella föreningarnas rätt att använda kännetecknen slås fast – anges att föreningarna ”i enlighet med det egna landets nationella lagstiftning” får använda röda korsets märke och benämning för sin verksamhet ”i enlighet med de principer, som fastställts vid de internationella rödakorskonferenserna”. (Se närmare om dessa principer i kapitel 7.1.3 ovan.) Även övriga nationella föreningar som kan komma att verka i Sverige med anledning av en kris eller konflikt bör tydligt underställas kravet i artikel 44 på att verka i enlighet med de principer som fastställts vid de internationella rödakors- och rödahalvmånekonferenserna, där även staterna deltar. Vi föreslår därför att detta krav, i samband med att tillståndskravet avskaffas, ska framgå direkt av lag. Utöver detta bör det även uttryckligen framgå att användningen ska ske i enlighet med gällande internationella överenskommelser (Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I–III).

Den civila sjukvården

I Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I finns ett visst skydd för civil sjukvård under väpnade konflikter, inklusive rättigheter att utmärka sådan sjukvård i skyddande syfte under väpnade konflikter. Vidare finns vissa begränsade möjligheter att utmärka sådan sjukvård som ska skyddas vid en väpnad konflikt, eller vissa ambulanser och hjälpstationer med ett kännetecken i fredstid.

I den fjärde Genèvekonventionen artiklarna 18–21 skyddas sjukhus – allmänna eller enskilda – och deras personal, sjuktransporter, sjukvårdszoner och sjukvårdsplatser. Konventionen innehåller

också regler om rätt att, efter statligt bemyndigande, få använda rödakorsmärket för utmärkning under en väpnad konflikt. Apotek samt sjukvårdspersonal som inte tjänstgör vid sjukhus omfattas däremot inte av skyddet och kan därför inte heller få rätt att använda rödakorsmärket.

Enligt artikel 44 fjärde stycket i första Genèvekonventionen får kännetecknet undantagsvis i enlighet med varje stats lagstiftning och efter uttryckligt medgivande från någon av de nationella rödakorsföreningarna (röda halvmånen, röda lejonet och solen) i fredstid även användas för att utmärka de fordon som används som ambulanser och för att ange var de hjälpstationer ligger som uteslutande är avsedda för avgiftsfri vård åt sårade eller sjuka.

Enligt 23 § i totalförsvarets folkrättsförordning åligger det i dag Socialstyrelsen att under fredstid vidta de förberedelser som behövs för att utmärka civila sjukvårdsenheter och sjuktransportmedel med det röda korset. Utmärkningen får enligt förordningen ske redan i fred. Vidare gäller att Socialstyrelsen efter samråd med Försvarsmakten får meddela föreskrifter för utmärkningen.

Nuvarande bestämmelse i 1953 års lag som tar fasta på artikel 44 i första Genèvekonventionen är 2 § andra stycket andra meningen. I Ds 1993:59 anfördes skäl för att förändringar i 1953 års lag borde göras med hänsyn till den vidareutveckling av Genèvekonventionerna som har skett genom tilläggsprotokoll I och II vad avser civil sjukvård, vilken vi redogjort för ovan under kapitel 7.1. Jfr även kapitel 7.3.1 om innebörden av tilläggsprotokoll I och II för utvecklingen av skyddet av den civila sjukvården.

Vi föreslår att bestämmelsen i 1953 års lag om rätt att efter tillstånd få använda rödakorsmärket som kännetecken för civil sjukvård ersätts av en bestämmelse om rätt för civil sjukvård att få använda märket det röda korset (eller den röda halvmånen, det röda lejonet och solen eller den röda kristallen) som bygger på de internationella kraven på området. Detta innebär att användning, i likhet med för militär sjukvård, endast är tillåten då den sker i överensstämmelse med vad som gäller enligt allmän folkrätt eller överenskommelse med annan stat som är bindande för Sverige. Hänvisningen till allmän folkrätt är liksom vad som angivits beträffande den militära sjukvården avsedd att täcka in även den sedvanerättsliga utvecklingen på området som redovisats i kapi- tel 7.1.5 ovan. Hänvisningen till överenskommelse med annan stat avser ovan redovisade traktater i kapitel 7.1.

Den svenska civila sjukvårdens användning bör dock liksom nu kräva tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas under väpnad konflikt. Den svenska civila sjukvården ska som nu endast kunna ges tillstånd att använda rödakorsmärket, inte dess benämning. Detta framgår av den internationella reglering som lagtexten hänvisar till (se t.ex. GK I art. 44, TP I art. 8 L och 18.3).

Om särskilda skäl föreligger bör viss civil sjukvård kunna få tillstånd att använda ett kännetecken även i fredstid. Det är emellertid viktigt att betona att den användning som är tillåten under fredstid, när det gäller den civila sjukvården är mycket begränsad. Det kan röra sig om att utmärka de fordon som används som ambulanser och för att ange var de hjälpstationer ligger som uteslutande är avsedda för avgiftsfri vård åt sårade, eller sjuka eller att som förberedelse för att vid utbrott av en väpnad konflikt utan dröjsmål kunna identifiera sig som ett skyddad enligt den humanitära rätten.

Fredstida användning ska dock enligt ICRC:s studie om kännetecknen52 (när det gäller annat än den militära sjuk- och själavården) undvikas i största möjliga mån. Enligt studien bör sådan användning endast tillåtas när det gäller att utmärka tak på sjukhus och liknande medicinska enheter i skyddande syfte. Vid bedömningen av om tillstånd ska ges till t.ex. ett civilt sjukhus ska en avvägning göras mellan vikten av att sjukhuset redan från första början av en väpnad konflikt kan försäkra sig om skydd från anfall och risken för att det skydd kännetecknet är menat att ge urholkas. Risken för detta ökar desto fler gånger kännetecknet exponeras i fredstid, samt ifall det finns risk för sammanblandning med Svenska Röda Korsets verksamhet.

De civila sjukhusen och de övriga civila medicinska enheterna kan och bör i första hand förbereda sig för att snabbt kunna utmärka sig som skyddade objekt vid en eventuell väpnad konflikt genom att t.ex. köpa in stora flaggor med det röda korset på att fästa på fasader eller hustak vid behov. Som exempel på användning som enligt rapporten inte bör vara tillåten i denna del är att använda det röda korset på vägskyltar för att visa väg till civila sjukhus.53Att måla kännetecknet på vägskyltar kan leda till att folks förståelse för kännetecknet blir att det betyder sjukvård rent allmänt, vilket

52 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 15 och16, 47, samt 131–134. 53 ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, s. 48 och 135 f.

således urholkar skyddsvärdet. Andra tecken bör därför enligt ICRC användas på vägskyltar.

Enligt 2 kap. 22 § vägmärkesförordningen (2007:90) anger detta märke lokalisering av sjukhus med akutmottagning:

Figur 7.8 Märke G4 (rött kors mot vit bakgrund med blå ram)

Märken som är mycket lika detta märke används även i Finland, Danmark och Norge.

Bakgrunden till ovanstående märke för akutsjukhus är FN/UNECE:s (United Nations Economic Commission for Europe) konvention om vägmärken och signaler, (Convention on Road Signs and Signals, 8 november 1968) som anger att ”first-aid stations” kan märkas ut med ett rött kors mot vit bakgrund, en röd halvmåne mot vit bakgrund eller det röda lejonet och solen mot vit bakgrund (märkena F 1 a, 1 b och 1 c).

Konventionen syftar till att underlätta den internationella vägtrafiken och förbättra vägsäkerheten genom enhetliga trafikregler. Det är inte obligatoriskt att använda alla vägmärken som finns i konventionen. Det svenska märket (liksom övriga nordiska) är något anpassat med en blå ram runt. 1971 tillkom även ett tilläggsprotokoll, Europeisk överenskommelse (European Agreement of 1 May 1971 Supplementing the Convention on road signs and signals) som utgör tillägg till konventionen om vägmärken.

Även om en omfattande användning av det röda korset på vägmärken skulle kunna leda till att symbolen får andra associationer än den som är avsedd ser vi inte att den användning som den svenska vägskylten i dag har – att visa på lokaliseringen av akutsjukhus – skulle strida mot syftet med Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll. (Jfr även art. 44 i GK IV angående tillåten fredstida användning för att ange var de hjälpstationer ligger som uteslutande är avsedda för avgiftsfri vård åt sårade eller sjuka.)

Enligt vad vi inhämtat delar Svenska Röda Korset den bedömningen.

I artikel 44 fjärde stycket i första Genèvekonventionen anges det att utmärkning i fredstid av ambulanser och hjälpstationer54endast får ske undantagsvis och efter uttryckligt medgivande från en nationell rödakors- eller rödahalvmåneförening.55 I Finlands emblemlag ligger tillståndsprövningen för den civila sjukvårdens användning av det röda korset på ”Rättsskyddscentralen för hälsovården”, tillstånd får dock inte ges utan samtycke från Finlands Röda Kors. Något sådant krav på samtycke för tillstånd till den civila sjukvården att använda det röda korset finns inte i nuvarande lydelse av 1953 års lag. Mot bakgrund av artikel 44 och den mycket begränsade möjlighet det ska finnas för utmärkning även av annan civil sjukvård i fredstid bedöms det lämpligt att samtycke bör inhämtas från föreningen i samband med fråga om tillstånd enligt denna paragraf.

Utmärkning av farliga anläggningar

I artikel 56 i tilläggsprotokoll I finns bestämmelser om identifiering av anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter. I Ds 1993:59 föreslogs att lagen skulle kompletteras med skydd för detta kännetecken. Enligt promemorian torde det visserligen inte vara nödvändigt att lagstifta till skydd av det här aktuella kännetecknet för att Sverige skulle leva upp till sina förpliktelser enligt protokollet men det framstod enligt promemorian ändå som lämpligt att föra in en bestämmelse om skydd även för kännetecknet för utmärkning av farliga anläggningar.

Mot bakgrund av protokollets regler och den sedvanerättsliga utvecklingen (jfr sedvanerättsstudiens regel 61, kapitel 7.1.5 ovan) på området gör vi inte någon annan bedömning. Användning av kännetecknet bör kräva tillstånd. För Sveriges del kan, som påpekas

54 Här avses således inte sådana ambulanser och hjälpstationer som tillhör de väpnade styrkorna eller de erkända nationella föreningarna som får utmärkas i fredstid enligt art. 44.1 i GK I. 55 I ICRC:s kommentarer till artikel 44 fjärde stycket i första Genèvekonventionen anges följande ”Use of the emblem is subject to express authorization. Tacit agreement is therefore not enough. Subject to what we have said under (b), such authorization can only be given by the National Red Cross (Red Crescent, Red Lion and Sun) Society. This right to give permission does not belong to any other society or even to the State; nor can the Red Cross Societies themselves delegate it.” […] ”Red Cross Societies, whenever they grant permission in accordance with these provisions, would do well to exercise a very careful check on the use made of the authorization given, in order that there may be no abuses to diminish the prestige which the emblem must retain in all circumstances.”

i promemorian, knappast bli fråga om utmärkning av annat än kärnkraftverk och möjligen vissa dammar. Enligt totalförsvarets folkrättsförordning ligger ansvaret för utmärkning i detta avseende på Affärsverket svenska kraftnät.

Utmärkning av viss egendom enligt kulturkonventionen

Som berörts ovan i kapitel 7.1.3 finns i kulturkonventionen bestämmelser om ett kännetecken för skydd av viss kulturegendom. I prop. 1983/84:108 med förslag till Sveriges anslutning till kulturkonventionen uttalade regeringen att kostnaderna för ett tillträde till konventionen framför allt avsåg inventeringsarbete och tillverkning och placering av kännetecknet för utmärkning av viss kulturegendom.56 Någon lagstiftning om användningen av den karakteristiska symbolen i enlighet med konventionen eller dess tillämpningsföreskrifter genomfördes inte.

Frågan behandlades i Ds 1993:59. I likhet med vad som anfördes angående kännetecknet för utmärkande av farliga anläggningar ansågs det inte nödvändigt med lagstiftning till skydd för kännetecknet men det bedömdes även i detta fall som lämpligt att föra in en bestämmelse om skydd i lagen för detta kännetecken. Mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 17 i konventionen och sedvanerättsstudiens regel 61 (se kapitel 7.1.5 ovan) delar vi denna bedömning. Användning av kännetecknet bör kräva tillstånd. Enligt totalförsvarets folkrättsförordning åligger ansvaret för utmärkning i detta avseende på Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna.

Beslutande myndighet

De förslag vi lämnar innebär att de tillståndsprövningar som kan bli aktuella enligt lagen för det första dels är om svensk civil sjukvård och andra svenska föreningar än Svenska Röda Korset ska få använda det röda korset, dels om svensk personal som deltar i en insats under Förenta nationernas överinseende ska få använda ett annat kännetecken än det röda korset. För det andra kan tillstånd att använda de särskilda kännetecknen för civilförsvaret, kulturegendom och farliga anläggningar komma i fråga.

56Prop. 1983/84:108, s. 11.

Redan i Ds 1993:59 lyftes flera skäl för att införa en möjlighet för regeringen att delegera all tillståndsgivning enligt lagen till en annan myndighet. I huvudsak anfördes att förfarandet att delegera regeringsärenden sedan länge har varit ett viktigt sätt att rationalisera regeringens verksamhet samt att enligt de riktlinjer som gäller för delegeringsarbetet bör regeringen befrias från ärenden som inte kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ.

Vi instämmer i de resonemang som förs i promemorian. Den prövning som ska göras av den beslutande myndigheten ska grundas på lagens bestämmelser. Det är därmed, precis som anförs i promemorian, svårt att se att prövningen av tillstånd att använda det röda korset eller något annat här aktuellt kännetecken skulle kräva ett ställningstagande av regeringen som politiskt organ. Tillståndsfrågan bör därför i vart fall beträffande de tillståndsbeslut som enligt vårt lagförslag är desamma som i promemorian (civil sjukvårds, andra nationella föreningars är Svenska Röda Korset användning av det röda korset och användningen av kännetecknen för civilförsvaret, viss kulturegendom och farliga anläggningar) kunna prövas av en underordnad myndighet.

De myndigheter som lämpligen bör komma i fråga synes vara de som enligt totalförsvarets folkrättsförordning fullgör uppgifter med avseende på utmärkning m.m. av de ifrågavarande tecknen. Beträffande rödakorsmärket skulle den myndigheten vara Socialstyrelsen och beträffande kännetecknet för farliga anläggningar, Affärsverket svenska kraftnät. När det gäller kännetecknet för kulturegendom är det Riksantikvarieämbetet och för utmärkning med civilförsvarets internationella kännetecken ansvarar i dag Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Bl. a. med hänsyn till att det rör sig om flera olika myndigheter torde det emellertid framstå som lämpligast att den underordnade myndigheten inte anges direkt i lagen utan att där endast ta upp delegationsmöjligheten.

När det gäller frågan om svensk sjukvård och själavårdspersonal som deltar i insatser under Förenta nationernas överinseende kan följande sägas. Efter riksdagens medgivande enligt 10 kap. 9 § regeringsformen och regeringens uppdrag är det Försvarsmakten som ansvarar för att genomföra det svenska deltagandet i en sådan insats som nu är i fråga. Svensk militär och civil personal anställs i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten i enlighet med lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. I regeringens förslag till

ny lag om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser föreslås bl.a. att utlandsstyrkan inom Försvarsmakten avvecklas som organisatorisk enhet. Militär och civil personal kommer dock alltjämt att antingen från början vara anställd i Försvarsmakten eller få en särskild anställning i Försvarsmakten för tjänstgöring i den enskilda insatsen. Riksdagen har godkänt lagförslaget som ska träda ikraft den 1 januari 2011 (prop. 2009/10:160, bet. 2009/10:FöU8, rskr. 2009/10:269, lagen 2010:449 om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och förordningen (2010:651) med samma namn.). Mot denna bakgrund är det lämpligt att Försvarsmakten ges ansvaret för att inom ramen för en insats under Förenta nationernas överinseende besluta om att byta sitt permanenta kännetecken till något annat, men också att samtycka till att insatsen byter till ett gemensamt kännetecken. En delegationsmöjlighet för regeringen föreslås därför även beträffande dessa tillståndsbeslut.

Straffansvaret

I artikel 6.1 i tilläggsprotokoll III anges att de fördragsslutande parterna ska förebygga och förhindra missbruk av den röda kristallen i enlighet med bestämmelserna i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II. Den röda kristallen ska med andra ord jämställas med de övriga skyddade märkena och benämningarna. Vi har redan föreslagit att den röda kristallen tas upp bland de märken och benämningar som omfattas av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. I den mån missbruket utgör en krigsförbrytelse kan straffansvar följa enligt bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 § brottsbalken. I andra fall kan missbruket lagföras med stöd av den befintliga straffbestämmelsen i 1953 års lag. Någon ytterligare förändring av straffansvaret med anledning av tillträdet till tilläggsprotokoll III, utöver vad som sålunda redan föreslagits, är därmed inte nödvändig.

I departementspromemorian från år 1993 har dock föreslagits att straffansvaret i 1953 års lag ska preciseras i vissa avseenden. Ansvar för missbruk av kännetecknen kan enligt 1953 års lag inträda i flera typer av situationer. Den första är att någon försäljer en vara på vilken har anbringats ett skyddat märke eller en skyddad benämning och den andra är att någon i sin firma obehörigen tar in

en sådan benämning. En tredje situation är att någon på annat sätt bryter mot förbud enligt 1, 3 eller 4 § i lagen. Vidare föreligger ett straffansvar när användningen inte avser själva märket eller benämningen utan ett märke, en benämning eller ett kännetecken som har en sådan likhet med de skyddade att förväxling lätt kan ske. Dessa fall av otillåten användning bör enligt promemorian även fortsättningsvis omfattas av straffbestämmelsen. Ett av de vanliga fallen av otillåten användning av det röda korset är enligt promemorian att kännetecknet används i samband med skilda tjänster, för att ange snabb hjälp vid t.ex. fönster- eller rörskador. Det framstår mot den bakgrunden, enligt promemorian, vara angeläget att lagtexten klart och entydigt slår fast att också sådana fall kan omfattas av straffbestämmelsen. Detsamma gäller fall där någon på annat sätt som kännetecken för sin verksamhet eller för varor, exempelvis i marknadsföring, utan tillstånd använder ett skyddat kännetecken eller en skyddad benämning. I promemorian föreslogs därför att ansvar ska kunna inträda även i dessa fall.

Den nuvarande utformningen av straffbestämmelsen medför enligt vår mening en oklarhet om straffansvarets gränser. Bestämmelsen behöver även moderniseras språkligt. Vi anser därför, liksom anförts i promemorian, att det finns skäl att förtydliga straffbestämmelsen. Det finns därvid skäl att också beakta ICRC:s modellag.57

Den nuvarande lydelsen av straffbestämmelsen innehåller dels en allmän kriminalisering av offentligt brukande av de skyddade märkena och benämningarna, dels en särskild kriminalisering av saluhållande av vara som försetts därmed och av att ta in sådan benämning i sin firma. Något klart besked varför de senare förfarandena ansetts vara i behov av särskild straffbeläggning ger inte förarbetena. Även i övrigt framstår det som i hög grad oklart vilken omfattning som den allmänna kriminaliseringen har avsetts få.

En liknande kriminalisering finns när det gäller Förenta nationernas emblem eller namn m.m. i lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Straffansvaret avser emellertid i detta fall inte allt offentligt brukande utan endast brukande som ”märke eller benämning”. Däremot finns inte någon särskild straffbeläggning av användning i näringsverksamhet trots att sådan (som i sak ligger nära den särskilda kriminaliseringen i

57Modell Law on the Emblems, National Legislation on the Use and Protection of the Emblem of the Red Cross, Red Crescent and Red Crystal, Advisory Service on Intrnational Humanitarian Law, ICRC.

1953 års lag) finns i samma lag beträffande bl.a. statsvapen. Det är emellertid klart att avsikten inte varit att sådan användning skulle vara straffri när det gäller Förenta nationernas emblem m.m. Orsaken till den särskilda straffbeläggningen i näringsverksamhet när det gäller statsvapen m.m. är i stället att straffansvaret där är inskränkt till användning i näringsverksamhet.

När det gäller de kännetecken som nu är aktuella står det klart att skyddet, i likhet med när det gäller FN:s emblem m.m., inte kan begränsas till användning i näringsverksamhet.58 Straffansvaret bör dock inte avse allt brukande. Kännetecknen måste självfallet få användas i berättande och beskrivande sammanhang som i journalistik och konstnärliga sammanhang. Vad kriminalisering bör riktas mot är de fall då kännetecknen används på ett sådant sätt att det kan ge intryck av att de föremål som de förekommer på eller den verksamhet som är knuten till dessa är särskilt förbundna med kännetecknen. Ett sätt att åstadkomma detta är att i linje med vad som gäller beträffande FN:s emblem m.m. begränsa straffbeläggningen till användning av märkena eller benämningarna som kännetecken. En sådan kriminalisering riktar sig tydligt mot fall av medvetet användande av röda korsets och de övriga märkenas goda anseende som kännetecken för annat ändamål än de är avsedda för, i eller utom näringsverksamhet. Kriminaliseringen bör även omfatta andra fall då märkena eller benämningarna används för utmärkning på skylt, anslag, vara, förpackning eller liknande.

Det skulle kunna ifrågasättas om det med en på nu berört sätt utformad kriminalisering finns något behov av särskild kriminalisering av förfaranden i näringsverksamhet. Det bör emellertid noteras att ett, från skyddssynpunkt, så centralt fall som saluhållande av varor som försetts med ett skyddat märke eller benämning inte klart faller under kriminaliseringen i det fall att varorna tillhandahållits och märkts av någon annan än den som saluhåller dem. Någon tvekan bör emellertid inte råda om att sådana förfaranden omfattas av straffansvaret. Beaktas bör också att de klart största riskerna med en felaktig användning av de skyddade märkena och benämningarna torde gälla användning i näringsverksamhet. När det gäller näringsverksamhet kan också större krav ställas än när det gäller enskildas bruk. I likhet med vad

58 Jfr resonemang i prop. 1978/79:77 s. 48–49 ang. att skyddet för FN:s kännetecken inte är inskränkt till användning i näringsverksamhet. Jfr ävenprop. 1969:168 s. 140 och 178.

som gäller i andra motsvarande fall59 bör därför all användning i näringsverksamhet omfattas av kriminaliseringen. Härigenom kommer bl.a. missbruk av märkena och benämningarna i samband med reklam för och saluhållande av tjänster att omfattas av kriminaliseringen.

I bestämmelsen bör även användningen av märken och benämningar som liknar de erkända kännetecknen tydligt kriminaliseras – på liknande sätt som görs i dag. Den nuvarande formuleringen i 5 § att ett kännetecken har sådan likhet med de skyddade kännetecknen att förväxling lätt kan ske anser vi dock kunna skärpas. Svenska Röda Korset har i vårt arbete informerat om ett omfattande missbruk av märken och symboler som liknar det röda korset (se även redovisad dom från Marknadsdomstolen ovan i kapitel 7.2.3). Det i nuvarande regleringar uttryckta kravet på att förväxling lätt kan ske kan eventuellt leda till fler ”försök” från olika aktörer att använda sig av märken som liknar det röda korset under förevändning att de inte är så lika att det är lätt att förväxla märkena. Det bedöms därför räcka med att ange att det krävs att förväxling kan ske, i stället för den tidigare formuleringen om att förväxling lätt kan ske. En sådan förändring ligger även i linje med vad som gäller på varumärkes- och firmaområdet.60

Som föreslagits ovan har kännetecknen för utmärkande av kulturegendom respektive anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter tagits in i 1953 års lag. Vi anser att det är motiverat att dessa kännetecken omfattas av samma straffrättsliga skydd som gäller för det röda korset, den röda halvmånen, det röda lejonet och solen, den röda kristallen och det internationella kännetecknet för civilförsvaret.

Även om straffansvaret genom vårt förslag har preciserats anser vi att undantag från straffansvaret bör gälla vid ringa fall. Vid bedömningen om en gärning är att anse som ringa ska samtliga relevanta omständigheter beaktas.

59 Jfr 1 § andra stycket lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. 60 Se t.ex. 4 § varumärkeslagen, 1 kap. 10 § i förslaget till ny varumärkeslag (prop. 2009/10:225) samt 3 § första stycket firmalagen (1974:156)och 3 § första stycket 2 i förslag till lag om ändring i firmalagen (prop. 2009/10:225). Jfr dock straffbestämmelsen i 1 § tredje stycket lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar. Uttrycket ”lätt kan förväxlas” förekommer också i de varumärkes- och firmarättsliga bestämmelserna om registreringshinder; 14 § första stycket 1 varumärkeslagen, 2 kap. 10 § första stycket 2 i förslaget till ny varumärkeslag (prop. 2009/10:225) och 10 § första stycket 2 firmalagen.

Straffskalan för brott mot 1953 års lag är böter eller fängelse. Om straffskalan innehåller fängelse måste, i vart fall, maximistraffet uttryckligen anges i lagtext. Redan av detta skäl bör straffskalan revideras. Straffvärdet för de gärningar som nu är i fråga motiverar enligt vår bedömning en straffskala på böter eller fängelse i högst sex månader.61

Sjöräddningssällskapets kännetecken

I samband med remitteringen av Ds 1993:59 påpekade dåvarande Räddningsverket att när det gäller användning för utmärkning av sjöräddningstjänsten används sedan länge ett rött s.k. malteserkors som kännetecken för Sjöräddningssällskapet. Enligt Räddningsverket borde användningen vara tillåten även om korset skulle anses kunna förväxlas med det röda korset. Då det saknas övergångsbestämmelser i denna del ger emellertid förslaget enligt Räddningsverkets mening intryck av att sjöräddningstjänstens användning av malteserkors är straffbar.

Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne, numera Svenska Sjöräddningssällskapet (SSRS) bildades 1907, och har sedan dess bildande använt ett rött kors på vit botten62 som sin symbol på fartyg m.m.

Figur 7.9 Sjöräddningssällskapet

SSRS har i kontakter med kommittén redogjort för bakgrunden till dess användning av korset och anfört att dess systersällskap i Tyskland, som bildades 1865, har även de sedan starten haft ett till utförandet liknande rött kors som SSRS har som symbol på fartyg och i sin egen flagga. En flagga som har officiell status sedan 1867,

61 Att jämföra med Finlands sex månader och Norges tre månader. Danmark har endast böter i straffskalan så länge det inte rör sig om en krigsförbrytelse. 62 I dag ett rött s.k. malteserkors på vit bakgrund, inramad i en gul och blå cirkel med bokstäverna SSRS i.

garanterad av Tysklands kansler och även nu av den tyska förbundsstaten.

Det kors som används som kännetecken för sjöräddning var med andra ord redan garanterat av ett land som symbol, då ”det röda korset” som beskrivs i Genèvekonventionerna började användas. Enligt SSRS har detta användande inte varit föremål för någon konflikt i förhållande till respektive rött kors historiskt sett.

Som exempel på svensk acceptans av sällskapets användning av sitt kännetecken nämner organisationen att den åtnjutit den svenska statens beskydd sedan drottning Victoria, 1917, åtog sig uppgiften som sällskapets höga beskyddare. Sjöräddningssällskapet har, i händelse av ofred, haft lejdbrev utfärdat av Utrikesdepartementet för de större sjöräddningskryssarna. I dessa lejdbrev har det stipulerats att sjöräddningskryssarna ska vara ”utmärkta med ett rött kors av s.k. malteserkorstyp målat på fartygssidorna”. SSRS användning, liksom t.ex. de tyska, danska och norska sjöräddningssällskapens användning, av ett rött kors, liknande det kännetecken som skyddas av Genèvekonventionerna, måste därför anses ha accepterats både nationellt och internationellt efter att det röda korset fick skyddad status enligt internationell rätt63 och långt innan den första svenska lagstiftningen på området trädde i kraft 1911.64 SSRS användning av korset kan därmed enligt vår bedömning inte anses straffbar enligt varken gällande rätt eller enligt vårt förslag. När det gäller det senare kan också noteras att ringa fall är undantagna från straffansvar. Användning av sedan lång tid allmänt godtagna märken, som sjöräddningssällskapets kännetecken, måste under alla förhållanden anses utgöra ringa fall även om en förväxlingsrisk inte är utesluten.

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

De föreslagna lagändringarna bör mot bakgrund av att det är angeläget att Sverige ratificerat tilläggsprotokoll III träda i kraft så snart det kan ske.

Av artikel 6 i tilläggsprotokoll III framgår att en stat får tillåta personer som inte har rätt att använda röda kristallen enligt konventionerna samt tilläggsprotokollen, att göra det om de använt

63 Ett rött kors på vit botten har sedan tillkomsten av 1864 års Genèvekonvention angående förbättrande av sårade militärers vård i fält varit internationellt erkänt som kännetecken för den militära sjukvården. 64 1911 års lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar (SFS 1911:43, s. 1).

tecknet innan tilläggsprotokoll III antagits samt om användningen inte kan förväxlas med användning i skyddande syfte under väpnad konflikt.

Vad gäller den röda kristallen bör därför föreskrivas att bestämmelserna inte ska tillämpas på varu- eller näringskännetecken som här i landet har registrerats eller använts före lagens ikraftträdande under förutsättning att användningen inte kan förväxlas med användning i skyddande syfte under väpnad konflikt.

I Ds 1993:59 föreslogs att det efter mönster från de ursprungliga övergångsbestämmelserna borde föreskrivas att skyddet för kännetecknet för utmärkning av farliga anläggningar och skyddet för kännetecknet för utmärkande av viss kulturegendom inte skulle tillämpas i förhållande till firmor eller varumärken som registrerats eller brukats här i landet före den dag då den nya lagen träder i kraft. Rätten att fortfarande använda dessa kännetecken om man tagit in det i sitt varu- eller näringskännetecken, bygger på de ursprungliga övergångsbestämmelsernas tanke om att sådan användning borde förbehållas de fall då användningen hade ett ekonomiskt värde. Enligt vår mening bör emellertid även i detta fall den förutsättningen gälla att användningen inte kan förväxlas med användning i skyddande syfte under väpnad konflikt.

8. Utbildning och information

En grundläggande förutsättning för att den humanitära rätten ska respekteras är kunskap om dess innehåll. Vikten av sådan kunskap kommer till uttryck i flera centrala traktater på området i form av krav på utbildning och information. I vårt uppdrag ingår att följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning i dag innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden.

Utgångspunkten för vår analys har varit den genomgång och de slutsatser som 1984 års kommitté lämnade rörande utbildning. De hade dock ett bredare uppdrag än vi har. I deras uppdrag ingick att kartlägga behovet av information specificerat utifrån olika personalgrupper samt att föreslå omfattningen av och metoderna för utbildning. Särskild vikt skulle läggas vid att undervisningen skulle bli engagerande och lämpligt avvägd.1 Frågor av detta slag är aktuella även i dag, men vi har inte sett det som vår uppgift att på samma sätt som 1984 års kommitté gjorde ta fram förslag på utbildningspaket, eller ställa upp kunskapskrav och mål preciserat utifrån olika personalgrupper.

8.1. Folkrättens krav på utbildning och information

8.1.1. Regler om utbildning och information inom den humanitära rätten

Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll

I Genèvekonventionernas gemensamma artikel 1 förbinder sig parterna att under alla förhållanden, iakttaga och sörja för att konventionerna iakttages. Denna grundläggande bestämmelse om konventionernas efterlevnad kompletteras av särskilda bestämmel-

1SOU 1984:56, s. 303.

ser som mer direkt tar sikte på frågan om utbildning och information.

Av den första och andra Genèvekonventionen (GK I art. 47 och GK II art. 48) framgår att parterna, i såväl fredstid som under väpnad konflikt, är skyldiga att inom sina respektive länder ge största möjliga spridning åt konventionstexterna. Parterna ska ”införa studiet därav i planerna för den militära och såvitt möjligt den civila undervisningen, i syfte att konventionens grundsatser bringas till hela befolkningens, framför allt stridskrafternas, sjukvårdspersonalens och militärprästernas kännedom.”

I den tredje Genèvekonventionen (art. 127) finns krav på att militära och andra myndigheter, som under väpnad konflikt har ansvar för krigsfångar, ska ha tillgång till konventionstexten samt få särskild undervisning om dess bestämmelser. I den fjärde Genèvekonventionen (art. 144) kommer samma krav till uttryck beträffande de civila, militära, polisiära och andra myndigheter, som i krigstid har ansvar för skyddade personer.

Även i de tre tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna finns krav på spridning av och undervisning om deras innehåll. I tilläggsprotokoll II (art. 19) sägs att protokollet ska ges så stor spridning som möjligt, medan tilläggsprotokoll I (art. 83) föreskriver följande informations- och utbildningskrav:

1. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att såväl i fredstid som under väpnad konflikt inom sina respektive länder ge största möjliga spridning åt konventionerna och detta protokoll och särskilt att införa studiet därav i planerna för den militära undervisningen och att uppmuntra civilbefolkningen att studera dem, så att dessa instrument blir kända av de väpnade styrkorna och civilbefolkningen.

2. De militära eller civila myndigheter som under väpnad konflikt påtager sig ansvar för tillämpningen av konventionerna och detta protokoll skall äga full kännedom om texterna i dessa instrument.

I tilläggsprotokoll III (art. 7) ställs samma krav som i artikel 83.1 i tilläggsprotokoll I.

Enligt artikel 87.2 i tilläggsprotokoll I ska också militära chefer se till att de väpnade styrkorna under deras befäl är medvetna om skyldigheterna enligt Genèvekonventionerna och protokollet.

Skyldigheten att översätta konventionerna till svenska (GK I, art. 48, GK II art. 49, GK III art. 128, GK IV art. 144, TP I, art. 84) ingår också som ett led i kraven på utbildning och information.

I tilläggsprotokoll I (art. 6) finns även bestämmelser om utbildning av kvalificerad personal, i samarbete med de nationella röda-

kors- och rödahalvmåneföreningarna, för att underlätta tillämpningen av konventionerna och protokollet.

1980 års vapenkonvention

Enligt artikel 6 i 1980 års vapenkonvention är parterna, såväl i fredstid som under väpnad konflikt, skyldiga att ge konventionen och dess protokoll största möjliga spridning inom sina respektive länder. Staterna är också skyldiga att införa studier av konventionen och protokollen i planerna för den militära undervisningen, så att dessa instrument blir kända av deras väpnade styrkor. I det reviderade protokoll II till konventionen (art. 14) och i protokoll IV (art. 2) finns liknande krav.

Kulturkonventionen

Krav på utbildning och informationsspridning finns även i kulturkonventionen (art. 25) och dess tilläggsprotokoll II (art. 30). I artikel 25 sägs att:

De höga fördragsslutande parterna åtar sig att, såväl i fredstid som under väpnad konflikt, i största möjliga utsträckning sprida denna konventionstext och dess tillämpningsföreskrifter i sina respektive länder. De åtar sig i synnerhet att låta studiet härav ingå som ett led i den militära utbildningen och om möjligt också i kurser för civila, så att konventionens principer blir kända av hela befolkningen och särskilt av de väpnade styrkorna och av personal som skyddar kulturegendom.

Enligt artikel 26 ska konventionen översättas till nationellt språk.

I tilläggsprotokoll II, som ännu inte ratificerats av Sverige, ges mer detaljerade anvisningar. Bland annat föreskrivs att de militära och civila myndigheter, som under en väpnad konflikt har ansvar i enlighet med protokollet, ska vara fullständigt bekanta med dess innehåll. Instruktioner och riktlinjer för skyddet av kulturegendom ska inkorporeras i militära bestämmelser. Även i fredstid ska tränings- och utbildningsverksamhet genomföras i samarbete med Unesco och andra statliga och icke-statliga organisationer.

Barnkonventionen och det fakultativa tilläggsprotokollet om barns rättigheter i väpnade konflikter

I barnkonventionen (art. 42) och i det till barnkonventionen knutna fakultativa tilläggsprotokollet om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter (art. 6) föreskrivs att staterna ska göra protokollets principer och bestämmelser allmänt kända bland såväl vuxna som barn.

FN:s skyddskonvention

Enligt konventionen om skydd av personal i FN-insatser och därtill anknuten personal (FN:s skyddskonvention) är parterna skyldiga att ge konventionen så vid spridning som möjligt och inbegripa studiet av denna liksom av tillämpliga bestämmelser i humanitär rätt i sina militära utbildningsprogram (art. 19).

Sedvanerätten

Vid sidan av uttryckliga traktatbestämmelser om utbildning och informationsspridning finns vissa sedvanerättsligt förankrade krav. I ICRC:s sedvanerättsstudie (se kapitel 5) identifieras ett antal regler på området som sedvanerättsligt förankrade i både internationella och icke-internationella konflikter.

Generellt gäller att parter i en konflikt är skyldiga att säkerställa att den humanitära rätten respekteras av dess väpnade styrkor och andra personer eller grupper som i praktiken handlar efter dess instruktioner, eller som står under dess ledning eller kontroll (studiens regel 139). Detta kompletteras av en särskild förpliktelse för stater och andra som deltar som part i en konflikt att ge sina väpnade styrkor handledning i humanitär rätt (regel 142), och för stater att understödja att civilbefolkningen utbildas i humanitär rätt (regel 143).

EU

I Europeiska unionens uppdaterade riktlinjer för främjande av efterlevnaden av humanitär rätt från den 8 dec. 20092, artikel 16 h sägs att utbildning i humanitär rätt är nödvändig för att säkerställa efterlevnaden av densamma under en pågående väpnad konflikt. Utbildningen måste ske redan under fredstid. Detta gäller hela befolkningen, även om särskild uppmärksamhet bör ägnas åt relevanta grupper, som brottsbekämpande personal. Ytterligare skyldigheter gäller för utbildning av militär personal. EU bör överväga att tillhandahålla eller finansiera utbildning i humanitär rätt i tredjeländer, även inom ramen för större program för att främja rättsstatsprincipen.

FN

I FN har såväl säkerhetsrådet som generalförsamlingen och kommittén för mänskliga rättigheter (numera MR-rådet) i olika sammanhang betonat att det finns en skyldighet att utbilda i och sprida information om den humanitära rätten.3 I säkerhetsrådsresolutionen 1265 från 1999 (jfr även resolution 1269 från 2000) om skyddet av civila under väpnade konflikter sades till exempel följande:

Underlining the importance of the widest possible dissemination of international humanitarian, human rights and refugee law and of relevant training for, inter alia, civilian police, armed forces, members of the judicial and legal professions, civil society and personnel of international and regional organizations.

OSSE

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har bland annat tagit upp utbildningsfrågor i sin s.k. uppförandekod, ”Code of Conduct on Politico-Military Aspects of Security”, från 1994. I detta politiskt bindande dokument anges i artikel 30 att staterna ska utbilda sina väpnade styrkor i humanitär rätt och andra

2 European Union Guidelines on promoting compliance with international humanitarian law (IHL) C 303, 15/12/2009 s. 0012–0017. 3Se bl.a. säkerhetsrådsresolutionerna 1265 (1999) och 1296 (2000), generalförsamlingsresolutionerna 2852 (XXVI), 3032 (XXVII), 3102 (XXVIII) och 47/37, resolutioner från kommittén för mänskliga rättigheter 1994/85, 1995/72, 1996/80, 1995/73 och 2000/58.

relevanta delar av krigets lagar, samt säkerställa att personalen är medveten om sitt individuella straffansvar.

Andra relevanta dokument

Även i andra folkrättsliga dokument framhålls vikten av att det sprids kunskap om humanitär rätt. Ett centralt dokument är Resolution 21 från den diplomatkonferens som ledde fram till att 1977 års tilläggsprotokoll antogs.4 Enligt resolutionen är kunskap en avgörande faktor för en effektiv tillämpning av den humanitära rätten. Staterna påminns om sina skyldigheter att sprida kunskap om Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen. Stöd uttalas för att berörda myndigheter ska planera och genomföra utbildningar i humanitär rätt, särskilt för de väpnade styrkorna och för berörda administrativa myndigheter. Utbildningen ska anpassas till nationella förhållanden. Vidare rekommenderas bl.a. att utbildningen i humanitär rätt vid universiteten utökas och att det inom högstadiet (secondary school) införs utbildning om den humanitära rättens principer.

Här kan vidare nämnas den tredje resolutionen från den 30:e Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen 2007 i vilken vikten av utbildning i humanitär rätt bland såväl militärer som civilbefolkningen understryks. Vid konferensen gjordes också en rad utfästelser om utbildning i och spridning av kunskap om humanitär rätt. Sverige gjorde tre sådana utfästelser (P088, P091 och P221)5 varav två gemensamt med andra EU-stater och den tredje tillsammans med Svenska Röda Korset.

8.1.2. Juridiska rådgivare

De s.k. juridiska rådgivarna fyller en viktig funktion när det gäller utbildning i humanitär rätt för de väpnade styrkorna. Enligt tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna (art. 82) ska juridiska rådgivare, när så är nödvändigt, finnas till hands för att ge råd till de militära befälhavarna på lämplig nivå avseende dels tillämpningen av

4“Dissemination of knowledge of international humanitarian law applicable in armed conflicts”, Resolution 21 of the Diplomatic Conference on the Reaffirmation and Development of International Humanitarian Law Applicable in Armed Conflicts, Geneva, 1974–1977. 5 Utfästelserna kan hittas på www.icrc.org under Internationella konferensen 2007, se även kapitel 4.4.1.

Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I, dels lämplig undervisning inom området för de väpnade styrkorna. Ett särskilt ansvar för utbildning vilar således på dessa juridiska rådgivare.

Enligt ICRC:s sedvanerättsstudie är kravet på att stater ska se till att militära beslutsfattare har tillgång till juridiska rådgivare även sedvanerättsligt förankrat (regel 141).

8.1.3. Slutkommentar

Det finns i dag både traktatbaserade och sedvanerättsligt förankrade krav på utbildning och information i humanitär rätt. I stor utsträckning är det upp till staterna själva att hitta en lämplig nivå på hur kraven praktiskt ska realiseras. I vissa traktater finns dock mer specifika krav t.ex. på full kännedom om Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I för vissa grupper. Informations- och utbildningskraven är inte enbart är riktade mot militär personal, utan även mot civila. Noteras bör även att kraven gäller även i fredstid.

8.2. Vilken utbildning och information bedrivs i Sverige?

1984 års kommitté gjorde en ambitiös genomgång av behovet av utbildning och av hur denna borde läggas upp. När det gällde kraven på utbildning i humanitär rätt, i enlighet med bland annat Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I, begränsades förslagen inte till Försvarsmakten utan kommittén föreslog att ett stort ansvar skulle vila på de civila myndigheterna inom totalförsvaret. Många av kommitténs överväganden och förslag har realiserats både genom författningsbestämmelser och på andra sätt. (Se närmare om följderna av betänkandet SOU 1984:56 i kapitel 3.)

Som vi redogjort för i kapitel 3 har totalförsvaret (både de militära och civila delarna av verksamheten), som en följd av en förändrad hotbild m.m., genomgått stora förändringar sedan 1984. Behoven av kunskap om och utbildning i humanitär rätt inom det totalförsvar vi har i dag – i vilket det civila försvaret har en nedtonad plats i förhållande till dess ställning 1984 och där det svenska militära invasionsförsvaret har ersatts av ett mindre insatsförsvar med större fokus på deltagande i fredsinsatser – kan till

följd härav antas vara helt andra än de som förelåg när 1984 års kommitté lämnade sina förslag.

För att få kunskap om vilken utbildning och information som bedrivs i dag har vi på olika sätt, bl.a. genom de enkäter som redovisas i bilaga 6, inhämtat uppgifter från myndigheter som kan beröras av humanitärrättsliga frågor, däribland Försvarsmakten, Försvarshögskolan (FHS) samt de myndigheter som har utbildningsansvar enligt totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) och förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap. Vi har också inhämtat information från Utbildningsdepartementet, olika universitet, Svenska Röda Korset och ett antal andra institutioner.

8.2.1. Utbildningsväsendet

Grundskola och gymnasium

Basen för allmänhetens kunskap inom alla samhällsområden läggs med den utbildning som ges i grund- och gymnasieskolan. De läroplaner som i dag är gällande för den svenska grund- och gymnasieskolan är Lpo94 respektive Lpf94. I dessa läroplaner finns det i dag inget direkt inskrivet om utbildning i varken mänskliga rättigheter eller i humanitär rätt. I läroplanerna presenteras dock skolans värdegrund, vilken är densamma för såväl grund- som gymnasieskolan. Där sägs bl.a. följande:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.

I den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheter för åren 2006–20096, sägs att det är av stor vikt att mänskliga rättigheter ingår i läroplanerna. I den nya skollagen (2010:800) anges bl.a. att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med och förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna. (1 kap. 4-5 §§). Varken i den nya skollagen eller i Skolverkets förslag till nya läroplaner eller nya kursplaner för

6 Regeringens skrivelse 2005/06:95 ”En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009”.

grundskolan som planeras träda ikraft läsåret 2011/12 finns dock f.n. skrivningar om kunskap i den humanitära rätten.7 Läroplanen för gymnasieskolan är f.n. inte under förändring. Nya ämnesplaner (tidigare kursplaner) håller dock på att tas fram (cirka 200 planer). Vi har inte hittat några tydliga skrivningar om kunskap i den humanitära rätten i de utkast till planer som rör samhällskunskap och juridik som vi via Skolverket tagit del av. Mänskliga rättigheter och internationell rätt finns dock omnämnt i dessa, i olika utsträckning beroende på poängnivå för planen.8

Universitetens juristprogram

Inom ramen för juristprogrammet, som i dag ges vid sex juridiska fakulteter, är ämnet folkrätt en obligatorisk grundkurs. Kursens omfattning bestäms av respektive fakultet, men undervisning, kursinnehåll och kurslitteratur överensstämmer i huvudsak. Kurserna är närmast att se som översiktskurser och omfattar vid t.ex. Stockholms universitet enbart fyra veckor.

Vid Stockholms universitet ges kursen i folkrätt som en separat kurs, medan folkrätten vid de övriga juridiska fakulteterna ingår som en del i ett större block av internationell rätt, alternativt förvaltningsrätt och internationell rätt. Vid samtliga fakulteter omfattar grundkursen i folkrätt åtminstone grunderna inom den humanitära rätten.

Vid samtliga juridiska fakulteter ges dessutom fördjupningskurser i folkrätt. Antal, innehåll och omfattning skiljer sig dock mellan fakulteterna. Kurserna har i allmänhet fokus på regelverket kring de mänskliga rättigheterna. Någon kurs som enbart är inriktad på humanitär rätt synes inte finnas, men i t.ex. Uppsala och Lund finns kurser som omfattar både mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Också vid de andra fakulteterna finns fördjupningskurser i vilka humanitär rätt ingår i olika omfattning.

7 2009/10:165 Den nya skollagen – för kunskap, valfrihet och trygghet, Utbildningsutskottets betänkande, 2009/10:UbU21. Skolverket: Förslag till läroplan för grundskolan, 2010-03-22, dnr 2008:741. Förslag till läroplan för specialskolan, 2010-03-22, dnr 2008:741. Förslag till läroplan för sameskolan, 2010-03-22, dnr 2008:741. Förslag till kursplaner för grundskolan inklusive kunskapskrav, 2010-03-22, dnr 2008:741. Förslag till kursplaner för specialskolan inklusive kunskapskrav, 2010-03-22, dnr 2008:741. Förslag till kursplan för sameskolan inklusive kunskapskrav, 2010-03-22, dnr 2008:741. 8 www.skolverket.se (100616).

Försvarshögskolan

Försvarshögskolan är sedan den 1 januari 2008 en statlig högskola under Utbildningsdepartementet. Vid Försvarshögskolan bedrivs bland annat officersutbildning på uppdrag av Försvarsmakten. Denna utbildning sker i huvudsak inom ramen för de militära uppdragsutbildningarna, vilka består av det treåriga officersprogrammet på grundnivå, den knappt ettåriga stabsutbildningen på grundnivå och den tvååriga högre stabsofficersutbildningen på avancerad nivå. Dessutom sker utbildning av officerare i vissa fristående kurser. Förutom de militära uppdragsutbildningarna tillhandahåller Försvarshögskolan kurser i bland annat statsvetenskap, krigsvetenskap, folkrätt, militärhistoria och ledarskap. Försvarshögskolan bedriver också forskning på uppdrag av bland andra Regeringen och Försvarsmakten.

Utbildnings- och forskningsverksamheten på Försvarshögskolan bedrivs inom ramen för skolans tre institutioner, militärvetenskapliga institutionen, institutionen för säkerhet och strategi samt institutionen för ledarskap och management. Inom ramen för institutionen för säkerhet och strategi ligger högskolans Folkrättscentrum.

Folkrättscentrum ansvarar för högskolans utbildning och forskning i ämnet folkrätt. Utbildningen omfattar framför allt konfliktpreventionens rätt, humanitär rätt samt mänskliga rättigheter i kris och konflikt. Men även annan internationell rätt som påverkar förhållandena i kris och konflikt berörs, till exempel havsrätt, lufträtt och allmän folkrätt. Folkrättscentrum genomför i samverkan med andra avdelningar och centra på Försvarshögskolan tematiska och ämnesintegrerade kurser på de militära uppdragsutbildningarna och fristående kurserna. Folkrättscentrum genomför vidare en fristående 30-poängskurs i internationell rätt i kris och konflikt på A-nivå. Dessutom stödjer Folkrättscentrum Försvarsmaktens staber, skolor, centra och förband, andra myndigheter samt vissa utländska militärhögskolor med kortare utbildningsinsatser.

För närvarande tas årligen cirka 340 personer in på utbildningar eller kurser avsedda huvudsakligen för officerare eller blivande officerare.9 I övrigt utbildar Folkrättscentrum cirka 100 civila studenter i utbildningsinsatser av olika karaktär och omfattning,

9 Cirka 170 personer på Officersprogrammet (OP), cirka 80 personer på Stabsutbildningen (SU), cirka 40 personer på Högre stabsofficersutbildningen (HSU) och cirka 50 personer på fristående militära kurser (t.ex. Operativ stabskurs och ”Concept development and experimentation”).

samt cirka 200 svenska och utländska officerare i folkrätt vid enstaka utbildningstillfällen inom ramen för annan utbildning på Försvarsmaktens skolor, förband och centra. Utbildningen sker i allmänhet genom sedvanlig akademisk metod, med bland annat litteraturstudier, föreläsningar och i seminarier med hög grad av studerandemedverkan. Stor vikt läggs vid att de studerande får träna på att tillämpa kunskaperna i spel, stabsövningar och fältövningar. Folkrättscentrum samverkar i utbildningen, framför allt i de militära uppdragsutbildningarna, med bland annat Svenska Röda Korset. En dialog har inletts mellan Försvarshögskolan och Svenska Röda Korset för ett eventuellt samarbete i övriga utbildningsfrågor.

I betänkandet ”Ett användbart och tillgängligt försvar – Stödet till Försvarsmakten” (Fö 2009:A) föreslogs bl.a. att Försvarshögskolan skulle läggas ner. Försvarshögskolan har dock av regeringen den 18 februari 2010 fått planeringsanvisningar för att komplettera budgeten för 2011–2014. Högskolan ska minska kostnaderna med totalt 86 miljoner kronor för den utbildning och forskning som genomförs på och för Officersprogrammet och för den högre officersutbildningen. Detta bedöms dock inte direkt påverka folkrättsutbildningen.

8.2.2. Svenska Röda Korset

Grunderna för verksamheten

I arbetet med att genomföra de traktatbaserade skyldigheterna att utbilda och informera i folkrätt spelar enskilda organisationer som Diakonia, Svenska freds, Kristna fredsrörelsen, Svenska Rädda Barnen m.fl. en viktig roll. En särställning intar ICRC och de nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningarna.

Med anledning av den speciella roll rödakorsrörelsen har enligt Genèvekonventionerna begränsar vi vår framställning till Svenska Röda Korset. I artikel 3.2 i den Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsens stadgar, som antogs vid den 25:e Internationella rödakors- och rödahalvmånekonferensen år 1986, beskrivs de nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningarnas roll när det gäller att sprida kunskap om den humanitära rätten på följande sätt:

They disseminate and assist their governments in disseminating international humanitarian law; they take initiatives in this respect.

They disseminate the principles and the ideals of the Movement and assist those governments which also disseminate them. They also cooperate with their governments to ensure respect for international humanitarian law and to protect the distinctive emblems recognized by the Geneva Conventions and their Additional Protocols.

Staterna har enligt samma stadgar skyldighet att samarbeta med rödakors- och rödahalvmånerörelsens olika delar, i enlighet med Genèvekonventionerna, tilläggsprotokollen och organisationens stadgar (art. 2.1). Staterna ska också stödja de nationella rödakors- och rödahalvmåneföreningarnas, Internationella rödakorskommitténs och Federationens arbete (art. 2.3).

Rödakors- och rödahalvmånerörelsens särskilda roll har bl.a. betonats i en resolution som antogs av FN:s generalförsamling i december 2008 (GA Res 63/125):

Noting the special responsibilities of national Red Cross and Red Crescent societies, as auxiliaries to the public authorities in the humanitarian field, to cooperate with and assist their Governments in the promotion, dissemination and implementation of international humanitarian law.

Med anledning av sextioårsdagen för antagandet av de fyra Genèvekonventionerna från 1949 uttalade det svenska ordförandeskapet å Europeiska unionens vägnar (12 augusti 2009):

The Union also appreciates the special responsibilities of National Red Cross and Red Crescent Societies as auxiliaries to the public authorities to cooperate with and assist their Governments in the promotion, dissemination and implementation of international humanitarian law.

Svenska Röda Korset ansvarar således tillsammans med den svenska staten för spridningen av kunskap om den humanitära rätten inklusive de fyra Genèvekonventionerna från 1949, de två tilläggsprotokollen från 1977 och det tredje tilläggsprotokollet från 2005. I detta ansvar ingår att övervaka efterlevnaden av reglerna samt att delta i arbetet med att utveckla och tolka den humanitära rätten i Sverige.

I Svenska Röda Korsets uppgifter ingår att säkerställa att svenska styrkor iakttar den humanitära rätten och respekterar de mänskliga rättigheterna vid internationella uppdrag. Svenska Röda Korset ska också, utifrån mandatet och erfarenheterna av väpnade konflikter i hela världen, påtala humanitära behov samt värna om

den enskildes skydd för att stärka skyddet och förhindra lidande i väpnade konflikter. Organisationen har också som mål att sprida kunskap om de mänskliga rättigheterna i Sverige för att enskilda ska kunna hävda sina rättigheter, respektera andras och ställa krav och påverka beslutsfattare för att uppnå en allmän och varaktig förbättring.

De arbetar också, liksom många andra nationella föreningar, för att stärka asylsökandes och flyktingars rättigheter. En del av verksamheten syftar till att ge personer som förlorat kontakten med sina anhöriga på grund av väpnad konflikt, naturkatastrof eller andra migrationsskäl, möjlighet att återupprätta och behålla kontakterna samt att få stöd i att snabbt kunna återförenas med dem.10

Verksamhetens uppläggning och omfattning

Svenska Röda Korset har under många år arbetat med att sprida kunskap om den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna till olika målgrupper i Sverige. I sin verksamhet betonar organisationen att de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten kompletterar varandra och att många av de grundläggande reglerna är lika och finns i både de mänskliga rättigheterna och den humanitära rätten.

Svenska Röda Korset informerar och utbildar i hela landet med hjälp av frivilliga utbildare. Huvudkontoret ger riktlinjer för och samordnar all folkrättsverksamhet. Det finns tio regioner med anställda tjänstemän som svarar för den lokala verksamheten. År 2009 var målsättningen att utbilda totalt 41 000 personer. Verksamheten finansieras helt av egna insamlade medel och frivilliga insatser.

Utbildningen riktar sig till alla som inte har grundläggande kunskaper om den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Särskilt prioriterade målgrupper är militär, polis och andra berörda myndigheter, journalister, sjukvårdspersonal, lärare och studerande på grundskola, gymnasium, högskola och universitet.

Det finns ett studiepaket för utbildning i humanitär rätt ”Internationell humanitär rätt i väpnade konflikter” och ett för utbildning i mänskliga rättigheter ”Mänskliga rättigheter – ditt skydd”. Båda studiepaketen är relativt omfattande och innehåller

10 Röda korsets verksamhetsplaner för Avdelning Folkrätt och Flykting och verksamhetsinriktningar för åren 2006-2011 respektive 2009–2014.

bl.a. talarmanus, en fördjupande lärarhandledning och frågor för diskussion.

Svenska Röda Korset lämnar även omfattande information om folkrätt på sin webbsida www.redcross.se. Där går bl.a. att hitta historik, flera viktiga gällande traktater i sin helhet och beskrivningar av bestämmelsernas innebörd samt information om Svenska Röda Korsets verksamhet.

ICRC tog 1999 fram ett utbildningsmaterial, ”Exploring humanitarian law”, för elever i åldersgruppen 13–18 år, för att underlätta genomförandet av den humanitära rätten i staternas utbildningssystem. Svenska Röda Korset översatte och anpassade under 2010 detta material till svenska förhållanden med stöd av ett bidrag på cirka 930 000 SEK från Utrikesdepartementet. Utbildningsmaterialet innefattar lärobok, lärarhandledning, filmsamling och en interaktiv nätsida. Utbildningspaketet erbjuds alla högstadie- och gymnasieskolor i Sverige.

8.2.3. Totalförsvaret

Övergripande svenska bestämmelser

I totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) finns de bestämmelser som på ett övergripande plan syftar till att tillgodose de krav på utbildning och informationsspridning samt på juridiska rådgivare, som finns i gällande traktater. Förordningen gäller för myndigheter under regeringen och innehåller främst föreskrifter till ledning för tolkningen och tillämpningen för svensk del av den humanitära rätten i väpnade konflikter enligt Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II, men också föreskrifter om viss tillämpning av kulturkonventionen och dess första tilläggsprotokoll (1 §).11

I 20 § totalförsvarets folkrättsförordning föreskrivs att Försvarsmakten och de myndigheter som har ett ansvar enligt 18 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap ska se till att personalen inom verksamhetsområdet får ”en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig

11 I betänkandet Civil personal i försvaret (SOU 1988:12) föreslogs att all personal inom Försvarsdepartementets verksamhetsområde och länsstyrelsernas försvarsenheter skulle ges grundläggande utbildning i bl.a. folkrätt. Utredningen fann det otillfredsställande att folkrättsundervisning för Försvarsmaktens civila personal inte ägt rum inom samtliga försvarsmaktsmyndigheter.

och under neutralitet”. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är enligt paragrafen ansvarig för samordningen av utbildningen inom totalförsvarets civila del.

I 27–32 §§ totalförsvarets folkrättsförordning finns bestämmelser om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmaktens krigsorganisation och dess fredsorganisation samt inom Länsstyrelsernas krigsorganisation.

Totalförsvarets folkrättsråd

Som vi redogjort för i kapitel 3 föreslog 1984 års kommitté att det borde inrättas en rådgivande nämnd för folkrättsfrågor, och följaktligen inrättades år 1991 Totalförsvarets folkrättsråd.12 Rådet har till uppgift att följa utvecklingen inom den humanitära rätten, samt ansvara för samordning och utveckling inom totalförsvarets myndigheter, varvid undervisnings- och informationsfrågor ska ägnas särskild uppmärksamhet. Rådet ska även ta initiativ för att främja utveckling, spridning och tillämpning av folkrättens regler inom totalförsvaret. Rådet ger även ut en skriftserie med folkrättsliga teman. Exempel på sådana skrifter är Genèvekonventionerna 50 år (1999), Humanitär rätt och mänskliga rättigheter: samspel under utveckling (2002) och Folkrättsligt skydd för personal i fredsinsatser (2005). Rådet ansvarade också för utgivningen av konventionssamlingen Krigets lagar (1996).

12 Innan rådet upprättades 1991 fanns under Försvarsdepartementet ”Folkrättsdelegationens rådgivande utskott för frågor om utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet”. Detta utskott behandlade frågor rörande tolkning och tillämpning av folkrättens regler i krig med utgångspunkt i de förslag som 1984 års kommitté hade lämnat i betänkandet Folkrätten i krig (SOU 1984:56). I utskottet fanns representanter för i stort sett samma myndigheter och organ som i dagens råd. Arbetet i utskottet fokuserade bl.a. på frågor om folkrättslig status för olika delar av totalförsvarets personal, om utmärkning och identifiering av personal och materiel inom totalförsvaret m.m. Utskottet tog bl.a. fram Rent Spel-böckerna om den humanitära rätten. Diskussionerna i utskottet blev också en del av underlaget till förordningen (1987:971) om totalförsvarspersonalens folkrättsliga ställning, som senare ersattes av den mer utvecklade och alltjämt gällande totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12).

Försvarsmakten

Juridiska stabens funktionsansvar i folkrätt

Försvarsmaktens juridiska stab vid högkvarteret (HKV JURS) har uppgiften att leda den juridiska verksamheten inom Försvarsmakten genom att stödja myndigheten så att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande författningar, samt att tillvarata myndighetens rättigheter. Inom ramen för juridiska stabens uppgift ingår därmed rådgivning i folkrättsliga frågor, stöd i utbildning i folkrätt samt funktionsansvar för Försvarsmaktens folkrättsliga rådgivare (FRR), och funktionsföreträdare i folkrätt (FFT). För de uppgifterna och för att efterleva det allmänna kravet i 28 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) bemannas HKV JURS med försvarsjurister med folkrättslig kompetens.

Utbildning

Försvarsmakten har antagit interna bestämmelser (FIB 1997:2) om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar. I bestämmelserna anges att utbildningen ska omfatta humanitär rätt vid väpnade konflikter, neutralitetsrätt och ockupationsrätt (4 §). Vidare slås fast att det åvilar varje militär chef att se till att underlydande personal, militär och civil, ges utbildning om sina rättigheter och skyldigheter enligt krigets lagar. Vid varje förband och skola m.m. ska det finnas en särskilt utsedd instruktör eller lärare i folkrätt (3 §).

Syftet med utbildningen är att ge personalen tillfredsställande kunskap om krigets lagar, anpassad till den enskildes befattning och ansvar (5 §). I en bilaga till bestämmelsen ges sedan en detaljerad reglering av utbildningens innehåll, kunskapsmål och minsta tid för teoretisk utbildning i respektive befattning (från menig soldat till högre chefsnivå samt civilanställda).

Bestämmelser rörande utbildning återfinns även i 2 § förordningen (1995:336) med anledning av vissa åtaganden inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), enligt vilken Försvarsmakten inom myndigheten ska sprida kunskap om OSSE:s uppförandekod och se till att dess personal får utbildning om koden och dess innebörd.

Försvarsmaktens chefer vid förband, staber och skolor ansvarar för att se till att underlydande personal ges utbildning i krigets lagar i enlighet med FIB 1997:2. Som stöd för att lösa utbildnings-

uppgiften finns vid varje förband, stab och skola särskilt utsedda funktionsföreträdare i folkrätt13 (FFT). Funktionsföreträdare i folkrätt ges tjänsteuppgiften att planera och genomföra folkrättsutbildning för underlydande personal vid egen enhet.

Försvarsmakten har särskilt utsedda funktionsföreträdare i folkrätt vid varje förband och skola. I några fall, beroende på samgruppering av förband, har en funktionsföreträdare i folkrätt ansvar för två förband, t.ex. vid A9, I19 i Boden. De särskilt utsedda funktionsföreträdarna i folkrätt planerar och genomför utbildning i folkrätt vid eget förband. För att kunna genomföra utbildning av inneliggande GSS14 förutsätts även att funktionsföreträdarna i folkrätt samfällt utbildar instruktörer vid egen enhet. Instruktörerna utbildar därefter vid eget kompani, pluton etc.

Utöver folkrättsutbildning vid egen enhet tillkommer dessutom utbildning för underlydande personal inom ramen för nivåhöjande utbildning (som ges vid bl.a. militärhögskolorna och Försvarshögskolan) eller vid deltagande kursverksamhet. Praktisk övning i folkrätt erhålls även genom de övningar som genomförs. På så vis testas även deltagarnas folkrättsliga kunskaper. Inom ramen för denna verksamhet finns, utöver funktionsföreträdarna i folkrätt, lärare och instruktörer som ansvarar för folkrättsutbildning. Dessutom har Försvarsmaktens folkrättsliga rådgivare till uppgift att utbilda i folkrätt efter förfrågan från förband, staber och skolor.

Vid Försvarets internationella centrum (Swedint) ges även utbildning inför utlandstjänstgöring. Folkrättsutbildning genomförs där inom ramen för den internationella kursverksamheten (LG/Internationella utbildningsenheten) i samband med den missionsförberedande utbildningen inför att förband ska sändas till insatsområden. Vid en generisk utbildning innebär det att förbandets chefsgrupp och stabsdelar ges formell och tillämpad folkrättsutbildning genom försorg av den jurist som ingår i förbandet.

I FIB 1997:2 anges vilka som ska omfattas av utbildning i folkrätt, innehållet i utbildningen, samt minsta tid för den teoretiska utbildningen. Försvarsmakten uppger emellertid i sitt enkätsvar att det för närvarande saknas ett system för uppföljning och återrapportering av utbildningen, varför det inte med säkerhet kan anges i vilken omfattning de olika personalkategorierna är

13 Sammanfattande benämning för särskilt utsedd instruktör eller lärare i folkrätt. 14 GSS - Gruppchefer, Soldater, Sjömän, såväl värnpliktiga, anställda som kontrakterade.

föremål för utbildning, vilka delar av folkrätten som omfattas, eller hur många timmar utbildning i folkrätt som ges.

Planerade förändringar på utbildningsområdet 2009–2010

Försvarsmakten har angivit att följande förändringar av organisation och uppföljning av folkrättsutbildningen har beslutats inom myndigheten.15

1. En funktionsledande enhet inom Försvarsmakten som leder utbildning i folkrätt, har utsetts (Försvarsmaktens markstridsskola, MSS). 2. Ett tillfredsställande centralt system för utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet upprättas av MSS.

3. Ett system för rapportering av genomförd folkrättsutbildning inom Försvarsmakten hanteras av MSS.

Den funktionsledande enheten är menad att utgöra funktionsföreträdare för utbildning i folkrätt. Den ska därvid stödja och samordna utbildning och övning inom folkrätt och utveckla reglementen och utbildningshjälpmedel inklusive studier inom folkrätt. Vidare ska den leda uppföljning av utbildning och övning inom folkrätt och leda funktionsföreträdare i folkrätt vid förband, staber och skolor i frågor som rör funktionen folkrätt. Avslutningsvis ska den även återrapportera årligen genomförd utbildning och övning i folkrätt till HKV JURS.

Militära folkrättsliga rådgivare

Enligt totalförsvarets folkrättsförordning (27 §) ska det i Försvarsmaktens krigsorganisation finnas militära folkrättsliga rådgivare till det antal som Försvarsmakten beslutar. Dessa ska vara placerade i högre staber och ha till uppgift att ge militära chefer råd om hur folkrättens regler i krig och under neutralitet ska tillämpas.

15 Samtliga angivna förändringar är beslutade inom Försvarsmakten. Förändringarna ingår, som uppgifter till berörda enheter, i Försvarsmaktens verksamhetsuppdrag för 2010 (HKV skr. 23 250:6733) och bedöms av Försvarsmakten vara fullt genomförda perioden 2010 till 2011.

Rådgivarna ska också delta i stabernas planläggning. Av 28 § framgår det även att det i Försvarsmaktens fredsorganisation ska finnas befattningshavare i Försvarsmaktens högkvarter med folkrättslig kompetens. I Försvarsmaktens fredsorganisation i övrigt ska det finnas folkrättsliga rådgivare till det antal som Försvarsmakten beslutar. Dessa befattningshavare ska medverka i utbildningen av Försvarsmaktens personal om hur folkrättens regler i krig och neutralitet ska tillämpas och i övrigt ge respektive chef råd i folkrättsliga frågor. Avseende dessa är det Försvarsmakten som får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av bestämmelserna i 27 och 28 §§.

I Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten finns detaljerade bestämmelser om dessas placering och kvalifikationer. Föreskrifterna stadgar bland annat, genom 1 §, att den som är jurist och anställd i Försvarsmakten som reservofficer kan placeras som folkrättslig rådgivare. Enligt 2 § får en rådgivare placeras för viss tid, dock längst till utgången av det kalenderår då han eller hon fyller 65 år. Vidare utpekar föreskrifterna (3 §) att det inom Försvarsmakten ska finnas folkrättsliga rådgivare vid operativa insatsledningen och vid de fyra militärdistriktsstaberna, enligt vad som anges i en bilaga till författningen. Folkrättsliga rådgivare får även tillföras ytterligare organisationsenheter enligt beslut från Högkvarteret (4 §).

Stabsjurister förordnas som folkrättsliga rådgivare genom beslut av chefen för juridiska staben. Förordnandet omfattar beslut, befattningsbeskrivning, uppgift om kontaktperson vid respektive stab samt underlag för upprättande av tjänstgöringsplan.

Verksamheten regleras med stöd av förordnandets krav på en fastställd tjänstgöringsplan. Av tjänstgöringsplanen framgår tjänstgöringstillfällen under innevarande och kommande år. Utöver tjänstgöring vid egen stab omfattas även utbildning som juridiska staben i Högkvarteret beslutar. Utbildningen omfattar för närvarande ett årligen återkommande folkrättsmöte om två dagar samt självstudier om tio dagar. Vidare ges stabsjuristerna möjlighet att delta vid internationell utbildning med inriktning mot folkrätt.

Försvarsmaktens behov av stabsjurister styrs av insatsorganisationens behov och därmed följande indelning i högre staber. Varje högre stab inom Försvarsmakten arbetar efter en nationellt anpassad version av den stabsmetodik som används inom NATO, EU och FN. Utan att närmare beskriva stabsmetodiken kan konstateras att stabsjuristen har en betydelsefull roll i planerings- och

genomförandeprocesserna vid nationella/internationella övningar samt vid skarpa insatser. Mot den bakgrunden förordnas för närvarande minst två stabsjurister per respektive högre stab.

Civila myndigheter

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

Inom totalförsvarets civila del ligger ansvaret för utbildning i folkrätt enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) hos de myndigheter som har ett ansvar enligt 18 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap.16 Den 1 januari 2009 tog Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB)17över den tidigare Krisberedskapsmyndighetens (KBM) uppgift att samordna utbildningen inom totalförsvarets civila del.

I prop. 2007/08:92, Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull, analyseras vilken utbildnings- och övningsverksamhet som samhällets krisberedskap kräver med utgångspunkt i de åtgärder som behöver vidtas före, under och efter en kris. I propositionen behandlas inte frågan om utbildning i folkrätt specifikt. Enligt propositionen ska dock de utbildningar som bedrivs i regi av de myndigheter som läggs ned tas över, utvecklas och samordnas under MSB:s ledning.

Utbildningar i folkrätt, och utbildningar som innehåller avsnitt om folkrätt, har tidigare genomförts av både KBM och Statens räddningsverk. Den verksamheten har, enligt MSB:s enkätsvar, i princip inte förändras under 2009, sedan MSB tog över ansvaret. Folkrätt ingår som inslag i utbildningen i flera utbildningar/kurser som numera bedrivs av MSB, så som den eftergymnasiala utbildningen ”Skydd mot olyckor”, kursen ”Räddningsinsats“ som är en utbildning för kommunernas deltidsbrandman, samt i MSB:s centrala samverkanskurser. Utbildning i folkrätt för MSB:s internationella insatspersonal sker i introduktionsutbildningen för all insatspersonal och i specialiseringsutbildningen för insatschefer.

16 Länsstyrelserna, Kustbevakningen, Smittskyddsinstitutet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Livsmedelsverket, Riksgälden, Vägverket, Banverket, Skatteverket, Försäkringskassan, Strålsäkerhetsmyndigheten, Finansinspektionen, Elsäkerhetsverket, Tullverket, Post och Telestyrelsen, Sjöfartsverket, Statens jordbruksverk, Statens Veterinärmedicinska anstalt, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Statens Energimyndighet. 17 MSB ersätter Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar vilka avvecklades den 31 december 2008.

MSB köper även utbildningar med folkrättsinslag. Försvarshögskolan utför, efter upphandling, två gånger per år kursen ”Högre utbildning i samhällets krisberedskap” för chefer, högre tjänstemän m.fl. som behöver vara insatta i säkerhetspolitik och krisberedskap. Försvarshögskolan genomför även sedan 2008 ett magisterprogram i samhällsvetenskap med inriktning mot krisberedskap.

KBM genomförde t.o.m. 2008 även folkrättsseminarier för länsstyrelsernas folkrättsliga rådgivare. Någon motsvarighet till dessa seminarier har ännu inte genomförts av MSB och myndigheten har inte heller identifierat vilka åtgärder som krävs för att lösa samordningsuppgiften inom folkrättsområdet.

Andra myndigheter med särskilt ansvar

Bland övriga myndigheter med ansvar enligt totalförsvarets folkrättsförordning syns i enkätsvaren tydliga grupperingar.

I en första grupp återfinns myndigheter som inte har någon utbildning för sin personal i humanitär rätt och som inte heller ser något behov av sådan utbildning mot bakgrund av de uppgifter myndigheten har och nuvarande hotbild. Några har inte haft vetskap om sitt ansvar. Några av dessa myndigheter har, trots att de inte själva ser något behov av utbildning, varit osäkra på om det finns ett minimikrav på folkrättskunskaper som de måste leva upp till. Andra framför önskemål om vägledning om i vilka hänseenden folkrätten har relevans för deras verksamhet. Till denna grupp hör Sjöfartsverket, Skatteverket, Riksgälden, Elsäkerhetsverket, Försäkringskassan, Livsmedelsverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Affärsverket svenska kraftnät, Statens energimyndighet och Jordbruksverket.

I en andra grupp finns myndigheter som inte har någon utbildning i den humanitära rätten (men i viss utsträckning i mänskliga rättigheter), men som anser att det, i vart fall för vissa av personalen, skulle kunna finnas ett sådant behov. En av dessa myndigheter förklarar att utbildningen nedprioriterats med anledning av pågående lagstiftningsarbete på området. Flera av myndigheterna efterlyser centrala utbildningar av relevans för deras område. I gruppen återfinns Tullverket, Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet.

I en tredje grupp finns myndigheter som i mer begränsad omfattning bedriver, eller på annat sätt låter personalen delta i utbildning i folkrätt. Det kan röra sig om att en eller ett par tjänstemän fortlöpande får delta i kurser som arrangeras av t.ex. Försvarshögskolan, att ett utbildningstillfälle hållits för personalen för några år sedan, eller att frågan berörs i grundutbildning. Några av dessa myndigheter ifrågasätter behovet av utbildning i övrigt och anger att det nedprioriterats på grund av rådande hotbild, och att personalen i allmänhet inte kommer i kontakt med frågor där de har behov av kunskaper i folkrätt. Andra myndigheter efterlyser förslag på utbildningsmaterial som är relevant för deras verksamhet, liksom vägledning när det gäller den relevans som folkrätt kan anses ha inom deras verksamhetsområde när inget krigshot föreligger och vilken nivå av folkrättskunskap som bör ställas på myndighetens anställda. I denna grupp återfinns Banverket, Post- och Telestyrelsen, Finansinspektionen, Kustbevakningen och Transportstyrelsen.

I en fjärde grupp återfinns de myndigheter som anger att relevanta personalgrupper får utbildning i folkrätt, t.ex. i grundutbildning eller vidareutbildning, inför internationella uppdrag, deltagande i missioner i Afghanistan, etc. Vissa av dessa myndigheter ifrågasätter dock behovet av generell utbildning av personalen i folkrätt och efterlyser utbildningsmaterial och informationsmaterial som är anpassat till den verksamhet myndigheten bedriver i dag och dagens samhälle. I denna grupp återfinns Vägverket, Statens veterinärmedicinska anstalt och Rikspolisstyrelsen.

När det gäller länsstyrelsernas verksamhet på området , se nedan om civila folkrättsliga rådgivare.

Övriga civila myndigheter

Vid sidan av det ansvar enligt 18 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap som vissa särskilt utpekade myndigheter har inför och vid höjd beredskap har alla statliga myndigheter enligt 10 § i förordningen (med vissa undantag enligt 3 §) ansvar för att personalen vid myndigheten får den utbildning och övning som behövs för att den ska kunna lösa sina uppgifter i samband med krissituationer. I det syftet ska de genomföra en planlagd utbildnings- och övningsverksamhet. Utbildningskravet avser relevant kunskap i samband med krissituationer. Sådan kun-

skap kan vara kunskap i folkrätt även för andra myndigheter än sådana som är särskilt utpekade i 18 §.

Kunskaper om den humanitära rätten kan vara av betydelse för vissa myndigheter även av andra skäl än krisberedskap och civilt försvar. Vissa myndigheter har ett ansvarsområde som oberoende härav har kopplingar till den humanitära rätten. Detta gäller Försvarets materielverk (FMV) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) som lyder under Försvarsdepartementet men som inte omfattas av den särskilda regleringen i 18 § förordningen om krisberedskap och höjd beredskap. Även Styrelsen för internationellt (ISP) och Folke Bernadotteakademien, som lyder under Utrikesdepartementet, har beröringspunkter till den humanitära rätten. Även Migrationsverket torde, på grund av sin verksamhet, kunna ha ett intresse av att utbilda personalen i humanitär rätt. Vi har därför vänt oss till dessa myndigheter med en enkät för att ta reda på i vilken utsträckning de undervisar sin personal eller andra i folkrätt.

De kontaktade myndigheterna under Försvarsdepartementet har svarat att de inte har någon utbildning i humanitär rätt för personalen. FMV har inte heller någon annan utbildning i folkrätt. För frågor med anknytning till folkrätten finns en ansvarig tjänsteman på FMV:s rättsenhet. Inga förändringar är planerade i detta avseende. Det förekommer inte heller någon organiserad utbildning i folkrätt vid FOI – varken extern eller intern. Möjligen kan enskilda medarbetare ha deltagit i folkrättsutbildning som en del av sin kompetensutbildning. FOI konsulterar i stället folkrättsspecialister vid Försvarsmakten eller samverkar med juridiska institutioner vid universiteten då denna kunskap behövs för genomförande av projekt. Inte heller ISP bedriver någon utbildning i humanitär rätt eller låter personalen regelbundet delta i sådan utbildning.

I Migrationsverkets interna utbildningsprogram, migrationsprogrammet, ingår utbildning i mänskliga rättigheter och migrationspolitik, dock inte i humanitär rätt. Kursen ges kontinuerligt och vänder sig till all personal oavsett arbetsuppgifter. För viss personal som gått denna utbildning finns även en fördjupningskurs om mänskliga rättigheter. För handläggare och beslutsfattare inom asylprocessen ges särskilda kurser om vilka rättsregler som styr handläggningen och en utbildning om tortyr och uteslutandegrunder. Som utbildningsmaterial används bl.a. utlänningslagen, rättsfall, utlänningshandboken, UNHCR:s handbok, centrala kon-

ventioner om mänskliga rättigheter, utbildningsmaterial från Svenska Röda Korset och diverse rapporter inom området mänskliga rättigheter.

Vad gäller Sida och Folke Bernadotteakademin är bilden en annan. Sida har en omfattande utbildningsverksamhet inriktad på den humanitära rätten och Folke Bernadotteakademin inkluderar den humanitära rätten i främst ett av sina utbildningsprogram.

Inom ramen för sin roll som expertmyndighet har Sida fått i uppdrag att främja respekten för humanitär rätt. Myndigheten har som uppgift att främja det internationella humanitära systemet genom att bidra till forskning och metodutveckling, och även då att främja humanitärrättsliga frågor i form av utbildningsinsatser.

Allmänt gäller att Sidas humanitära arbete ska styras av folkrätten, särskilt den humanitära rätten och tillhörande humanitära principer.18 I enlighet med regeringens direktiv19 utgår Sidas humanitära arbete från Genèvekonventionerna, dessas tre tilläggsprotokoll från 1977 samt 2005 och andra uttryck för den humanitära rätten.20

Sida har bl.a. år 2005 inrättat ett humanitärt utbildningsprogram, ”Advanced Training Program on Humanitarian Action” (ATHA), vid Sida Civil Society Center (SCSC) i Härnösand. Programmet syftar till att stärka den svenska humanitära kompetensen genom kapacitetsutveckling hos relevanta humanitära aktörer och organisationer som myndigheten stödjer finansiellt. Programmet drivs tillsammans med Programme on Humanitarian Policy and Conflict Research vid Harvards Universitet (HPCR). Mer information om programmet går att finna på www.atha.se. Personal från Sida (främst personal från Sida/Operations/Konflikt) deltar tillsammans med programmets primära målgrupp – svenska enskilda organisationer och deras partners i syd. Inom ramen för programmet ges utbildning i folkrätt, kontakter med civila (access), civil-militära relationer, förhållandet till mänskliga rättigheter m.m.

Enligt förordningen (2007:1218) med instruktion för Folke

Bernadotteakademin har akademin i uppdrag att genomföra sådan utbildning, samträning och övning som tillsammans med andra

18 Strategi för Sidas humanitära bistånd 2008–2010 (UD2007/47656/SR). 19 Regeringens politik för humanitärt bistånd, skr. 2004/05:52 utgör det grundläggande styrdokumentet för denna strategi. 20 Därav bl.a. från flyktingrätten, de mänskliga rättigheterna, inklusive FN:s barnkonvention, rättsliga instrument med bäring på naturkatastrofer, och vedertagen internationell praxis på området. ”Guiding Principles on Internal Displacement” refererar till olika FN-konventioner som lyfter fram vikten av skydd för just internflyktingar.

myndigheters insatser krävs för att förbereda svensk och utländsk personal för deltagande i internationella insatser.

Folke Bernadotteakademien (FBA) anordnar varje år tillsammans med FBA:s tyska motsvarighet ZiF (Zentrum für Internationale Friedenseinsätze) en tvåveckors kurs i ”Rule of Law” för domare, åklagare, poliser, jurister etc. som ska arbeta med ”Rule of Law” i fredsinsatser. I kursen behandlas bl.a. mänskliga rättigheter samt internationella tribunaler och brott mot den humanitära rätten. Deltagarna i utbildningen kommer från olika delar av världen, vilket enligt myndigheten är viktigt för kursen.

Även i vissa andra av de kurser som akademin anordnar finns mänskliga rättigheter och humanitär rätt med på schemat, om än bara som kortare introduktion på en och en halv timme.

Civila folkrättsliga rådgivare

Enligt 31 § totalförsvarets folkrättsförordning ska det finnas två folkrättsliga rådgivare i varje länsstyrelses krigsorganisation. Dessa har till uppgift att ge länsledningen, samt kommunerna inom länet, råd om hur folkrättens regler under väpnad konflikt och neutralitet ska tillämpas. Rådgivarna ska också delta i länsstyrelsens planläggning och utbildningsverksamhet. MSB får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av bestämmelserna i 31 § om folkrättsliga rådgivare.

Av Krisberedskapsmyndighetens föreskrifter om folkrättsliga rådgivare inom det civila försvaret (KBMFS 2003:1), som fortsätter att gälla till dess MSB utfärdat nya föreskrifter21, framgår bl.a. att det är länsstyrelserna som ska förordna folkrättsliga rådgivare och att det åligger den myndighet som förordnat en folkrättslig rådgivare att se till att rådgivaren får den utbildning i folkrätt som erfordras.

Den 2–3 oktober 2008 anordnade KBM ett seminarium för civila folkrättsliga rådgivare på länsstyrelserna med titeln ”Behövs folkrättsliga rådgivare?”. Företrädare för kommittén deltog i olika delar av seminariet och kommittén ställde inför och i samband med seminariet ett antal frågor till rådgivarna om utbildningsverksamhetens uppläggning och omfattning (se bilaga 6). De länsstyrelser som inte hade folkrättsliga rådgivare närvarande vid

21 Vilket inte gjorts i augusti 2010.

seminariet har kontaktats efter seminariet för att ge berörda rådgivare möjlighet att besvara frågorna.

Den 12 november 2009 deltog företrädare för kommittén vid ett möte med samtliga länsstyrelsers chefsjurister, varav cirka hälften även är förordnade folkrättsliga rådgivare. Även dessa fick möjlighet lämna synpunkter kring rådgivarnas verksamhet med utgångspunkt i de frågor vi ställt till rådgivarna tidigare.

Av svaren framgick att 16 av 21 län hade två eller fler rådgivare förordnade i enlighet med kraven i totalförsvarets folkrättsförordning (31 §). Ett län hade inte någon förordnad rådgivare. Som anledning till bristerna uppgavs bl.a. svårigheter att rekrytera rådgivare och att ge den utbildning som behövs för uppgiften.

Några av rådgivarna hade särskild utbildning i folkrätt, andra inte. De som hade utbildning hade deltagit i utbildning som tidigare arrangerats av Försvarshögskolan eller i övningar som KBM arrangerat med folkrätt som ett naturligt inslag. Vissa hade också en tidigare universitetsutbildning i folkrätt på tio poäng.

Samtliga rådgivare uppgav att deras roll som folkrättsliga rådgivare var nedprioriterad och att det vid länsstyrelserna inte bedrevs någon regelbunden verksamhet när det gäller krigets lagar. De flesta hade inte gjort någonting när gäller utbildning och informationsspridning i krigets lagar inom myndigheten eller externt. Vissa län hade tidigare anordnat seminarier eller utbildningsdagar. De aktiviteter som pågått förefaller emellertid som regel, med något undantag, ha avstannat för cirka fem år sedan. För de flesta länsstyrelser framstår frågor kring mänskliga rättigheter och kraven på att verksamheten lever upp till föreskrifterna i Europakonventionen mer centrala. För den uppgiften utnyttjas dock inte alltid den folkrättsliga rådgivaren, utan den kan likaväl drivas av andra på länsstyrelserna.

8.3. Synen på utbildningsbehoven

I 1984 års betänkande påpekades att folkrättsutbildningen bör anpassas till de frågeställningar som bedöms som mest väsentliga för varje speciell kategori, med behov av kunskap i folkrätt. Utbildningsmetoder och material borde vidareutvecklas och anpassas till de faktiska behoven.22 Vid våra kontakter med myndigheter m.fl., har vi inhämtat synpunkter på vilket behov av

22SOU 1984:56 s. 306–308.

utbildning de olika aktörerna anser föreligga såväl inom den egna verksamheten som generellt. Behov av utbildning kan också finnas hos andra än de vi vänt oss till. Mot bakgrund av nuvarande ansvar för kommuner och landsting vad gäller civil krishantering (se kapitel 3) är det troligt att även dessa har behov av utbildning i den folkrätt vi har i uppdrag att behandla. Vi har dock inte haft möjlighet att inom ramen för vårt arbete genom enkäter eller liknande kontakter titta närmare på dessa aktörers behov.

8.3.1. Försvarsmakten

Grundläggande behov

Inom Försvarsmakten finns goda kunskaper i folkrätt inom myndighetens verksamhetsområde, bland annat avseende den humanitära rätten, ockupationsrätten, neutralitetsrätten, mänskliga rättigheter, havsrätt, traktaträtt och allmänna folkrättsliga principer.

Försvarsmaktens juridiska stab har ett centralt funktionsansvar för rådgivning i folkrättsliga frågor, stöd till utbildning i folkrätt samt funktionsansvar för Försvarsmaktens folkrättsliga rådgivare (FRR), och funktionsföreträdare i folkrätt (FFT). Försvarsmakten anser att nuvarande ordning med en central sakenhet, med ett övergripande ansvar för frågor som berör folkrätt, fungerar tillfredsställande. Försvarsmaktens interna bestämmelser liksom Försvarsmaktens utbildningsstöd är i allt väsentligt inriktad på krigets lagar vid internationella väpnade konflikter och tillgodoser därför behovet av utbildning om Sverige skulle hamna i väpnad konflikt med annan stat. Den pågående utvecklingen av en särskilt utsedd enhet för folkrättsutbildning inom Försvarsmakten anses komplettera den nuvarande ordningen väl.

Särskilt om behoven av kunskap i samband med fredsinsatser

Kunskap om innehållet i folkrättsliga regler aktualiseras i varje internationell militär insats där Försvarsmakten deltar, i synnerhet när fredsinsatsen har getts befogenheter att utöva olika former av våld eller tvång. I dessa insatser ska hänsyn bl.a. tas till mänskliga rättigheter, och i tillämpliga fall humanitär rätt, liksom annan

tillämplig folkrätt såsom regler om skydd för diplomater och konsulär personal.

Den kunskap om folkrätt som förmedlas inför fredsinsatser bygger på att personalen redan under sin grundutbildning (värnplikt) liksom vid militära skolor har fått tillfredsställande kunskap om krigets lagar. Med hänsyn till karaktären på de konflikter där Försvarsmakten är engagerad har Försvarsmakten emellertid konstaterat att utbildningsstödet avseende krigets lagar kan behöva ses över vad avser den humanitära rätten vid icke-internationella väpnade konflikter.

Inför en insats ges, inom ramen för den missionsföreberedande utbildningen, vissa kompletterande genomgångar av tillämpliga folkrättsliga regler. Dessa genomgångar anpassas efter förbandets uppgifter och efter erfarenheter från tidigare insatser. Mot bakgrund av insatsernas karaktär är fokus vid genomgångarna vanligtvis kopplat till respekten för mänskliga rättigheter och den humanitära rätten i situationer när fredsinsatsen utövar våld och tvång i insatsområdet.

Försvarsmakten ser kontinuerligt över rotationsförbandens behov av insatsspecifik kunskap i folkrätt vid fredsinsatser. Något behov av att författningsreglera sådan utbildning har dock inte bedömts föreligga.

Försvarsmakten anser att det finns ett behov av att ytterligare utveckla folkrättsutbildningen och tillsätta en befattning vid Swedint med folkrättslig kompetens, vilket i dag saknas. För närvarande har folkrättsutbildningen, i enlighet med gällande föreskrifter, främst inriktning på krigets lagar. Med beaktande av inriktningen på den internationella verksamhet som Försvarsmakten deltar i finns behov av att vidga utbildningen till att även omfatta de rättsregler, främst angående mänskliga rättigheter, som är tillämpliga vid fredsbevarande eller fredsframtvingande militära insatser.

8.3.2. Civila myndigheter

MSB

Generellt sett anser MSB att det finns ett klart behov av folkrättsinslag i de utbildningar MSB bedriver och upphandlar. Folkrätten är främst av betydelse för personal i internationella

insatser mot bakgrund av de kontakter dessa kan få med t.ex. brott mot mänskliga rättigheter.

Behov av folkrättsutbildning kan emellertid finnas även i t.ex. kommuner, landsting, länsstyrelser, myndigheter med ansvar enligt krisberedskapsförordningen och i enskilda organisationer. Ansvariga politiker och tjänstemän samt specifika yrkesgrupper som brandmän och personal inom enskilda organisationer kan ha behov av kunskaper i folkrätt. Även internt inom MSB finns behov av utbildning, t.ex. för MSB:s internationella insatspersonal och för personal som arbetar vid utbildnings-, övnings- och beredskapsenheterna.

MSB betonar också vikten av att det utarbetas lämpligt utbildnings- och övningsmaterial som underlag för lektioner, grupparbeten m.m. och som innehåller aktuell exemplifiering av brott mot folkrätten.

Myndigheten ger uttryck för att det i nuvarande säkerhetspolitiska läge är svårt att få motivation för folkrättsutbildning. Frågorna har nedprioriterats på alla nivåer i samhället. Om det säkerhetspolitiska läget förändras kommer dock behovet av utbildning i folkrätt att framstå tydligare.

Övriga bevakningsansvariga myndigheter

De flesta av de övriga myndigheter som har ansvar enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning har inte ansett att de har något direkt behov av folkrätt inom sina verksamhetsområden, även om vissa av dessa i dag ändå har sådan utbildning i enlighet med vad som beskrivits i kapitel 8.2.3.

Några har framhållit att det eventuellt kan komma att finnas ett behov vid ändrad hotbild mot Sverige, eller vid ökat internationellt deltagande. Flera myndigheter har uttryckt önskemål om information om på vilket sätt folkrätten skulle kunna vara relevant för deras verksamhet och om underlag för att bedöma om de kan fortsätta låta bli att utbilda i folkrätt.

I syfte att säkerställa framtida kunskapsbehov har förslag framförts om att koncentrera folkrättskompetensen till centrala instanser som MSB och Försvarshögskolan med uppgift för dessa att vid behov utbilda övriga myndigheter. Studier av andra länders erfarenheter av civil verksamhet i krigssituationer har nämnts som ett nyttigt underlag för MSB:s uppdrag att samordna utbildningen.

Bland de myndigheter som ser ett behov av folkrätt inom sin verksamhet efterfrågas utbildning, material och information som är anpassad efter deras myndighetsspecifika verksamhet och dagens hotbild. Socialstyrelsen, som inte har någon utbildning men som ser ett behov av sådan, tar upp praktiska frågor som hur mycket utbildning som bör hållas för olika personalgrupper, vem som ska stå för utbildningen och vem som ska betala. Flera myndigheter har uttryckt önskemål om klarläggande av myndighetens roll och ställning under höjd beredskap och under väpnad konflikt.

Några myndigheter berör frågan om det generella behovet av kunskap i folkrätt i krisberedskapsorganisationer och hos civila som deltar i internationella projekt eller insatser av olika slag.

Länsstyrelsernas civila folkrättsliga rådgivare

Av den information vi fått vid KBM:s seminarium för folkrättsliga rådgivare23 och vid övriga kontakter med länsstyrelserna24 framgår att de folkrättsliga rådgivarna generellt sett anser att det är svårt att se vilken praktisk betydelse som folkrätten har i Sverige i dag i förhållande till det verksamhetsområde de har ansvar för. Samma bild förmedlades även av länsstyrelsernas chefsjurister, som har svårt att se något tydligt behov av kunskap i den humanitära rätten i de beslut som länsstyrelserna har att fatta inom sin verksamhet i dag. Den osäkerheten gör det svårt att utforma rollen som rådgivare och att leva upp till kraven på att utbilda i folkrätt. Varken de eller övrig personal ser något aktuellt behov av sådan utbildningsverksamhet som nämns i 31 § totalförsvarets folkrättsförordning. Den folkrätt som rådgivarna i stället hanterar rör främst de mänskliga rättigheterna. Vid mötet med chefsjuristerna påpekades dock att det är viktigt att komma ihåg att nya uppgifter, så som flyktingmottagning, kan ge nya behov av kunskap i humanitär rätt. Även om det i dag inte känns relevant finns ändå behov av en kunskapsbas, varför funktionen inte bör tas bort. Världen förändras och länsstyrelsernas uppgifter ändras ofta. Eventuellt finns det även i dag ett behov bland personalen, men efterfrågan av rådgivarna kan vara liten för att personalen inte vet om att rådgivarna finns och vilken kompetens de har.

23 Seminarium den 2-3 oktober 2008, ”Behövs folkrättsliga rådgivare?” 24 Telefonsamtal till län vars rådgivare inte var närvarande vid mötet, samt deltagande vid möte med samtliga länsstyrelsers chefsjurister den 12 november 2009.

Rådgivarna har framställt önskemål om information om de folkrättsliga kraven på utbildning samt om riktlinjer för hur totalförsvarets folkrättsförordning bör tolkas och hur arbetet som folkrättslig rådgivare bör läggas upp. En manual som fokuserar på behovet av kunskap i folkrätt i vardagen, t.ex. vid samhällsplanering etc. skulle underlätta deras arbete. Flera har förklarat nedprioriteringen av folkrättsrådgivarnas roll med de omvärldsförändringar som skett.

En del folkrättsliga rådgivare har framfört önskemål om egen utbildning och påpekat att om de ska svara för utbildning måste de också själva få regelbunden utbildning och hjälp med upplägg, material m.m. De ser även ett behov av att i utbildningar och material skilja tydligare mellan civila rådgivare och militära rådgivare. Det är viktigt att få öva på situationer som är aktuella även i fredstid. Rådgivare som har försökt läsa in sig i frågorna på egen hand har förklarat att de känner osäkerhet om vad de bör veta. En länsstyrelse har som orsaken till att de för närvarande inte hade någon rådgivare förordnad angett att det varit helt omöjligt att få utbildning i folkrätt och i vad som förväntas av en folkrättslig rådgivare. Från flera håll framfördes önskemål om en centralt samordnad utbildning och informationsförmedling om folkrättsliga frågor och mänskliga rättigheter i vilken de folkrättsliga rådgivarnas roll konkretiserades och anpassades till dagens situation.

Vid seminariet framfördes ett antal förslag på vad som kunde göras för att få länsstyrelserna att prioritera arbetet med folkrätt. Ett förslag var att kravet på två rådgivare i totalförsvarets folkrättsförordning skulle tas in i instruktionen för länsstyrelserna. Ett annat var en översyn av totalförsvarets folkrättsförordning. Ett tredje var ett tydliggörande av behovet av information och utbildning i folkrätt med anledning av föreskrifterna i lagen (2006:544) om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Ett fjärde förslag var att rådgivarnas uppdrag kunde samordnas bättre med länsstyrelsernas uppgifter i övrigt, främst vad gäller de uppdrag länsstyrelserna får i frågor som rör mänskliga rättigheter.

Övriga civila myndigheter

Även majoriteten av de övriga myndigheter som vi kontaktat har i sina svar pekat på brister i utbildningen i sin egen organisation och sett behov av förändringar.25

Inspektionen för strategiska produkter

ISP har bl.a. i uppgift att pröva tillstånd för att exportera försvarsmateriel. Det regelverk som ISP har att förhålla sig till i sin tillståndsprövning inkluderar utrikespolitiska skäl, av vilka särskilt mänskliga rättigheter nämns i gällande riktlinjer, men där humanitär rätt också beaktas. Härutöver ska ISP beakta den gemensamma ståndpunkten (2008/944/GUSP) om fastställande av gemensamma regler för kontrollen av export av militär teknik och krigsmateriel. Denna ståndpunkt antogs i december 2008 och ersätter EU:s uppförandekod för vapenexport och är såsom en ståndpunkt juridiskt bindande. En bedömning av mottagarlandets inställning till den humanitära rätten ska göras, enligt ståndpunkten. Av ståndpunkten framgår vidare att tillstånd till export inte ska ges om det föreligger en uppenbar risk att den militära tekniken, eller den försvarsmateriel som ska exporteras, kan komma att användas vid allvarliga kränkningar av den humanitära rätten.

Med hänsyn till det ansvar ISP har finns, enligt myndigheten, behov av att säkerställa att ISP har tillgång till kompetens inom humanitär rätt. Detta kan t.ex. ske genom kontakter med Regeringskansliet, men enligt ISP vore det lämpligt att de personer som arbetar med exporttillstånd fick en grundutbildning i humanitär rätt.

Totalförsvarets forskningsinstitut

Eftersom FOI är en expert- och uppdragsmyndighet kan det enligt myndigheten finnas behov av att anställa folkrättsspecialister – disputerade eller på mastersnivå – med erfarenheter från internationella insatser, både civila och militära. Det finns också ett grundläggande behov av att utbilda anställda i folkrättsfrågor kopplade till kris- och katastrofhantering. FOI genomför projekt

25 Observera här att vi som vi inledningsvis nämnde inte haft möjlighet inom ramen för vårt arbete utreda behoven hos kommuner och landsting.

och uppdrag åt en rad olika myndigheter, organisationer, och företag – både nationellt och internationellt – på säkerhetsområdet. Kunskap om folkrätten är väsentlig i en rad olika tänkbara projektsituationer, t.ex. säkerhetspolitisk analys, stöd till militära insatser (kanske främst hantering av Rules of Engagement, ROE), civil-militära relationer, krishantering, utveckling av försvarsmateriel, freds- och säkerhetsarbete, säkerhetssektorreform, DDR (disarmament, demobilisation and reintegration), m.m.

Utbildningen bör bygga på relevant erfarenhet av implementeringen av folkrätten i internationella insatser och ligga på akademisk nivå. Utbildarna bör vara forskare eller ha adekvat praktisk erfarenhet.

Alla som arbetar med säkerhets- och krishantering, speciellt internationella insatser, inom statliga myndigheter bör enligt FOI ha grundläggande kunskaper om folkrätten och dess implementering. Detta krav bör också ställas på personal i organisationer som uppbär statligt stöd via t.ex. Sida. Både humanitär rätt och mänskliga rättigheter bör tillmätas central betydelse vid alla typer av kris- och säkerhetsarbete, speciellt vid internationella insatser. Även ”soft law” bör därvid beaktas. Tyngdpunkten bör ligga på genomförande och efterlevnad. Av speciellt intresse är dilemman där rättigheterna och den faktiska verkligheten kolliderar.

Försvarets materialverk

FMV påpekar att de omfattas av förordningen (2007:936) om folkrättslig granskning av vapenprojekt och är skyldig att enligt 13 § i förordningen anmäla vapenprojekt till Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt. Uppgiften kräver dock inte någon särskild utbildning i folkrätt. Den expertis som myndigheten behöver finns inom det juridiska sekretariatet.

Migrationsverket

Migrationsverket anser att det vore önskvärt att personal vid verket erhöll utbildning i humanitär rätt. De skyddsbehov som verket prövar har ofta sin bakgrund i väpnade konflikter och brott mot mänskliga rättigheter. Krigsförbrytelser m.m. utgör i regel omständigheter som utesluter sökanden från att bedömas som flykting

enligt flyktingkonventionen och utlänningslagen. Verkets skyldighet att anmäla bl.a. misstankar om folkmord och brott mot mänskligheten till Rikspolisstyrelsen samt Folkrätts- och krigsbrottskommissionen innebär också att verkets personal kan behöva ytterligare kunskaper om ifrågavarande regelverk.

Utbildningen borde enligt verket rikta in sig främst på Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll och i viss mån Haagreglernas bestämmelser om krigföringen och även omfatta sedvanerätten på området.

Sida

Enskilda organisationer har enligt Sida en väsentlig uppgift i genomförandet av humanitära insatser. Deras samhälleliga förankring i de länder som drabbas av humanitära situationer ger dem en unik roll i att snabbt nå ut till de drabbade. Genom stöd och utbildningsinsatser stöder Sida kapacitetshöjande insatser hos dessa organisationer inom framförallt folkrätten. Enligt Sida finns emellertid ett tydligt behov av ytterligare kapacitetsutveckling hos Sidas samarbetspartners och andra aktörer (samarbetsorganisationer och myndigheter).

Folke Bernadotteakademien

FBA betonar att applicerad utbildning i folkrätt är viktigt för personal som ska arbeta i konfliktområden. Alla som åker ut på internationella uppdrag till konflikt- eller post-konfliktländer bör ha eller få i vart fall grundläggande utbildning i folkrätt.

8.3.3. Svenska Röda Korset

Svenska Röda Korset anser att det finns behov av grundläggande utbildning i humanitär rätt och mänskliga rättigheter till allmänheten. Kunskap i dessa frågor skapar förutsättningar för bättre skydd av civilbefolkning vid en eventuell konflikt, bättre möjligheter att skapa opinion eller reagera på annat sätt beträffande konflikter etc. i andra länder och större förståelse för asylsökande och flyktingar i vårt eget land. Bland politiker och andra som

företräder Sverige behövs kunskap om detta för att kunna påverka och vara en förebild i internationella uttalanden m.m.

Organisationen har i olika sammanhang framfört att det, för att uppfylla de internationella kraven på utbildning gentemot civila, finns behov av utbildning i både mänskliga rättigheter och humanitär rätt i skolväsendet och att detta bör regleras i skollag och läroplan.

Med grundläggande utbildning menar organisationen en översiktlig och grundläggande bild av varför och hur den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna kom till, vilka dess grundläggande regler och principer är, hur de fungerar i praktiken, hur de efterlevs, hur man kontrollerar och straffar de som inte respekterar dem samt hur man kan utveckla och stärka respekten för dem. Behov av fördjupningsutbildning kan också finnas, särskilt hos myndigheter.

Svenska Röda Korset anser t.ex. att Migrationsverkets personal och domare och föredragande vid Migrationsdomstolarna skulle ha nytta av riktad utbildning i humanitär rätt, eftersom de ska bedöma asylansökningar som kommer från människor från länder som befinner sig i eller är drabbade av väpnad konflikt eller svåra motsättningar. I bedömning av enskilda ärenden har Migrationsverket t.ex. att ta ställning till frågan om det föreligger en ”väpnad konflikt”. Vidare ska de i bedömningen om en person ska erhålla flyktingstatus kunna bedöma beakta om personen är en krigsförbrytare. De rättigheter om familjeåterförening och efterforskning som finns i den humanitära rätten, liksom kunskap om ICRC:s mandat, är naturligtvis också väsentlig kunskap för Migrationsverkets personal.

Även domare i andra domstolar, som ska avgöra mål som kan ha koppling till internationell straffrätt, bör ha fortlöpande utbildning i humanitär rätt. Domarakademin26 kan enligt Svenska Röda Korset vara en ingång.

Personal som deltar i fredsinsatser – civila och militära – behöver kunskap i den humanitära rätten, bl.a. för att kunna agera på ett riktigt sätt, upptäcka krigsförbrytelser och veta hur de anmäls.

26 Se t.ex. Lunds domarakademi, Umeå rättsakademi eller Göteborgs domarakademi, http://www.domarakademin.se/ http://www.umearattsakademi.se/ http://www.goteborgsdomarakademi.se/

För att undervisningen i humanitär rätt i Sverige ska vara adekvat och aktuell och för att det ska vara möjligt att arbeta aktivt med humanitär rätt och mänskliga rättigheter bör även alla traktater finnas lätt tillgängliga på nätet på både svenska och på de erkända minoritetsspråken.

8.3.4. Försvarshögskolan

Tematiseringen och ämnesintegreringen av kurserna på de militära uppdragsutbildningarna på Försvarshögskolan gynnar ofta de studerande, men det ställs särskilda krav på planering och examination av de olika ingående ämnena för att utbildningen ska bli effektiv. Det är därför i detta sammanhang av vikt att ämnet folkrätt beaktas särskilt i planeringen och examinationen av sådana tematiserade kurser för att säkerställa att kunskapen hos svenska officerare i ämnet folkrätt håller en hög kvalitet. Härvid kan en dialog mellan Försvarsmakten och Försvarshögskolan ytterligare stärka kvalitén av officerarnas kunskaper.

8.4. Överväganden och förslag

8.4.1. Betydelsen av utbildning och information

En grund för att den humanitära rättens regler ska iakttas är att de som berörs av den har kunskap om dess innehåll. Utbildning och information är därför av grundläggande och avgörande betydelse för att den humanitära rätten ska få genomslag i praktiken. De krav som folkrätten ställer när det gäller utbildning av militär och civila är inte preciserade utan det ankommer på varje stat att göra en egen bedömning utifrån den egna militära och civila organisationen. Sverige bör enligt vår uppfattning ha höga ambitioner när det gäller att genomföra de traktat- och sedvanerättsliga kraven på utbildning och information.

För militären är kunskap om den humanitära rätten av omedelbar praktisk betydelse inte endast vid en eventuell svensk inblandning i en väpnad konflikt, direkt eller indirekt genom t.ex. deltagande i fredsinsatser, utan också i fredstid i samband med övningar eller beslut i anslutning till den internationella säkerhetspolitiska utvecklingen. Att beakta är också att goda kunskaper om humanitär rätt inte endast är nödvändigt för att kunna bedöma

och

op

mas på ett riktigt sätt utan kunskaper

om vilka direkta förbud och skyldigheter som gäller, utan dessutom är av stor betydelse när det gäller mer policymässiga och militärstrategiska ställningstaganden.

För civila är kunskap i humanitär rätt i första hand av betydelse för det fall att Sverige skulle bli inblandat i en väpnad konflikt. Mot bakgrund av att risken för att Sverige skulle bli direkt inblandad i en väpnad konflikt för närvarande inte framstår som påtaglig kan det ifrågasättas om det verkligen är relevant att nu lägga resurser och tid på en civil utbildningsverksamhet. Bortsett från att det säkerhetspolitiska läget kan förändras snabbt, medan utbildnings- och informationsverksamhet är långsiktiga projekt, finns det emellertid andra, mer omedelbara, behov av kunskap om den humanitära rätten inom det svenska samhället. Som regeringen framhåller i prop. 2008/09:140, Ett användbart försvar, kan kriser eller incidenter som inbegriper militära maktmedel i vår region inte uteslutas.27 Beslutsfattare måste även ha kunskaper i bl.a. humanitär rätt för att kunna agera på ett adekvat sätt i förhållande till konflikter i andra länder. För journalister och andra som rapporterar från konflikter är kunskap i humanitär rätt nödvändig för att kunna bedöma i vad mån parterna i en väpnad konflikt respekterar denna. Kunskap om reglerna är även viktig för allmänheten i övrigt som underlag för ställningstaganden

inionsverksamhet.

Också för de civila myndigheter som deltar, eller kan komma att behöva delta, i internationella insatser är goda kunskaper om folkrätt viktigt. I prop. 2008/09:140 framhåller regeringen att civilmilitär samverkan inför och under internationella insatser bör stärkas. En effektiv civil-militär samverkan är viktig i såväl långvariga som kortare insatser.28 För att uppnå långsiktig stabilitet är oftast de civila insatserna de viktigaste. Oavsett vilka uppgifter personal har i en internationell insats kan de komma i kontakt med händelser som inte kan bedö

den humanitära rätten. Även andra mer påtagliga förändringar i samhället gör att behoven av kunskap ökar bland de civila myndigheterna. Flyktingströmmar kräver kunskap om den humanitära rättens regler för att dessa människor ska kunna bemötas på ett riktigt sätt. På samma grund är även kunskap i samhället i övrigt nödvändig, för förståelse av dessa människors situation och möjlighet att reagera vid miss-

27Prop. 2008/09:140, s. 14. 28Prop. 2008/09:140, s. 110.

bör ägnas åt relevanta grupper, som brottsbekämpan-

de

myndigheter, organisationer och företag samt i samhället i övrigt.

8.4.2. Samhället i stort

ns som ledde fram till att 1977 års

till

m riktas mot civila i dag, bedrivs

främst av Svenska Röda Korset. förhållanden. Även i frågor som gäller bedömning och lagföring av krigsförbrytelser är kunskapen relevant. Medvetenheten om dessa nya behov återspeglas t.ex. i Europeiska unionens riktlinjer för främjande av efterlevnaden av humanitär rätt.29 Där sägs att utbildningsbehoven gäller hela befolkningen, även om särskild uppmärksamhet

personal. I det globala samhälle vi lever i berörs vi alla i olika utsträckning av den humanitära rätten – oavsett nuvarande hotbild mot just Sverige. Frågan är således inte om det finns ett behov av kunskap i folkrätt både bland militärer och civila, utan vilken kunskap och kunskapsnivå som är relevant för olika personalgrupper inom

1984 års kommitté gjorde bedömningen att grundläggande undervisning i folkrätt måste påbörjas i grundskolan för att sedan befästas och vidareutvecklas i gymnasieskolan. Även vi gör den bedömningen, inte minst mot bakgrund av de internationella kraven på utbildning av civila, vilka återspeglas bl.a. i ICRC:s sedvanerättsstudie, regel 143, om att stater ska understödja att civilbefolkningen utbildas i humanitär rätt samt i Resolution 21 från den diplomatkonfere

äggsprotokoll antogs.30

Den utbildningsverksamhet so

Utbildning för barn

Det är av flera anledningar viktigt att barn får relevant kunskap i den humanitära rätten. Kontakter med människor som upplevt kris- och krigssituationer blir allt fler även för svenska barn. Många svenska barn har i dag också erfarenheter från väpnade konflikter,

29 Den 13 dec. 2005, art. 16 h. 30 “Dissemination of knowledge of international humanitarian law applicable in armed conflicts”, Resolution 21 of the Diplomatic Conference on the Reaffirmation and Development of International Humanitarian Law Applicable in Armed Conflicts, Geneva, 1974–1977. Enligt resolutionen rekommenderas bl.a. att utbildningen i humanitär rätt vid universiteten utökas och att det inom högstadiet eller gymnasiet (secondary school) införs utbildning om den humanitära rättens principer.

också kom till uttryck i de doku-

ment som styr skolans arbete.

Högre utbildning

inom fakulteterna som har folkrätten som forsknings-

om

lan även fortsätt-

nin

bedrivs vid de juridiska

fakulteterna och vid Försvarshögskolan själva eller inom familjen. Även på ett generellt plan är det viktigt att barn får kännedom om de ansträngningar som görs, och de regler som finns, för att begränsa människors lidande i samband med väpnade konflikter. Mot bakgrund av att frågorna inte behandlas i läroplanen är det dock troligt att utbildningen i dessa frågor kan variera. Det arbete som i skrivande stund pågår med nya läroplaner och kursplaner synes inte medföra någon förändring i detta hänseende. Detta är enligt vår uppfattning beklagligt. Grundläggande kunskaper om den humanitära rätten (bl.a. om det skydd som tillkommer individer under en väpnad konflikt)är, som vi ser det, ett naturligt led i det uppdrag som skolan har att förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna. Det skulle vara värdefullt om ett detta synsätt 1984 års kommitté såg de studerande vid de juridiska fakulteterna som den viktigaste målgruppen bland de universitetsstuderande. Detta bland annat för att kunna tillgodose Försvarsmaktens och andra myndigheters behov av kvalificerade folkrättsliga rådgivare. Kommittén ansåg att den utbildning som gavs i krigets lagar vid de juridiska fakulteterna borde kompletteras och att uppdragsutbildning i folkrätt borde arrangeras av universiteten. Även vi ser att den primära målgruppen för universitetens och högskolornas folkrättsundervisning är studerande vid de juridiska fakulteterna, samt de personer

råde. Enligt vår bedömning är det även av vikt att den folkrättsutbildning som i dag bedrivs vid Försvarshögsko

gsvis genomförs i minst lika stor omfattning. God utbildning av både civila och militärer är en förutsättning för att Sverige ska kunna uppfylla sina traktatmässiga förpliktelser att bedriva en bred och effektiv folkrättsundervisning. Utbildningen är även viktig för att förse Försvarsmakten och andra myndigheter och organisationer med kompetent personal som bl.a. är medveten om hur Sverige tolkar och tillämpar den humanitära rätten. Den akademiska utbildningen blir här av stor vikt, särskilt den utbildning och forskning som

8.4.3. Det militära försvaret

I kapitel 3 redovisade vi att 1984 års kommitté ansåg att tillämpning av folkrättens regler kan vara svårare inom ett värnpliktsförsvar av svensk typ, med kort utbildningstid, jämfört med andra staters försvarsorganisationer med en större del fast anställda och väsentligt längre utbildningstider. 1984 års kommitté drog slutsatsen att detta i stor utsträckning kompenserades av att svenska förband i första hand är avsedda för operationer inom eget territorium. Humanitära synpunkter borde enligt kommittén i stor utsträckning sammanfalla med de naturliga önskemålen att inte utsätta den egna civilbefolkningen och svensk civil egendom för onödiga risker och meningslös förstöring. Den frågan borde vara än mer aktuell i dag då den slutsats 1984 års kommitté drog inte längre stämmer in på Försvarsmakten, som nu i stor utsträckning måste förbereda sig på deltagande i internationella insatser. Vid vår genomgång av den utbildning och information om humanitär rätt som nu bedrivs har vi när det gäller det militära försvaret dock inte funnit några omständigheter som tyder på att det skulle föreligga några direkta brister som behöver åtgärdas för att leva upp till internationella krav på området.

Vi vill emellertid påpeka att det inte varit möjligt för oss att få en fullständig bild över den utbildning som ges inom Försvarsmaktens olika delar eftersom det saknas ett centralt system för uppföljning och återrapportering av utbildningen i folkrätt. Avsaknaden av ett sådant system är i sig en brist men som vi redovisat i kapitel 8.2.3 finns planer på förändringar som kan råda bot på denna.

Kontroll av kunskaper

Försvarshögskolan har i sitt enkätsvar sett det som ett problem att Försvarsmakten ofta är otydlig när det gäller den utbildning i folkrätt de beställer. Det är angeläget att Försvarsmakten är tydlig och konkret när det gäller kraven på utbildning som de beställer. Det ligger dock också ett ansvar på Försvarshögskolan att klargöra vilken utbildning som den kan erbjuda. Vi utgår från att frågan om det närmare innehållet i sådan utbildning lämpligen löses i samråd mellan myndigheterna.

För att säkerställa att personal inom Försvarsmakten har fullgod kunskap behöver denna utvärderas teoretiskt inom ramen för utbildningen. Som vi tidigare redovisat genomför Försvarshögskolan inte regelmässiga examinationer i ämnet folkrätt på varken Chefsprogrammet eller Stabsutbildningen. Enligt vår uppfattning finns det skäl för Försvarsmakten att överväga om denna ordning bör förändras.

Utbildning för internationella insatser

Som redovisats i kapitel 6 om fredsinsatser består det rättsliga regelverket för fredsinsatser av en blandning av olika rättsområden.31 Kravet på utbildning i totalförsvarets folkrättsförordning och de interna bestämmelser som antagits med utgångspunkt i detta är inte utformat utifrån behovet av utbildning för sådan verksamhet som Försvarsmakten i dag bedriver i form av deltagande i fredsinsatser. Varken i 20 § totalförsvarets folkrättsförordning eller i den interna bestämmelsen (FIB 1997:2) om utbildning i folkrätt avseende krigets lagar finns någon reglering av utbildning i mänskliga rättigheter eller i andra folkrättsliga frågor som aktualiseras av fredsinsatser. Regelverket återspeglar således inte det behov av kunskap i folkrätt som personal inom Försvarsmakten i dag har utifrån gällande säkerhetspolitiska läge och Försvarsmaktens fokus på deltagande i fredsinsatser. Behoven av en bred och väl genomförd utbildning om de regler som är tillämpliga vid fredsinsatser kommer dessutom att bli än mer tydliga då regeringens förslag i prop. 2008/09:140, om en insatsorganisation genomförs (se kapitel 3).

I Försvarsmaktens enkätsvar antyds också att det finns ett behov av en förbättrad utbildning vad gäller den internationella insatsverksamheten.

Vi har övervägt om vi med anledning av det nu berörda behovet borde föreslå någon förändring av bestämmelsen i 20 § totalförsvarets folkrättsförordning eller på annat sätt låta behovet återspeglas på regeringsförordningsnivå. Enligt vår bedömning finns emellertid inte behov av någon sådan förordningsförändring,

31 Som tidigare berörts har vi underrättats om att avsikten är att en särskild utredning ska tillsättas med uppgift att se över frågorna om rätten till användande av tvång och våld i samband med fredsinsatser.

utan frågan bör väl kunna hanteras genom interna bestämmelser för Försvarsmakten.

Försvarsmakten har uttalat (kapitel 8.3.1) att det finns behov av ytterligare folkrättskompetens vid Swedint. Vi delar uppfattningen att det är angeläget med ett sådant kompetenstillskott när det gäller de missionsförberedande utbildningarna i folkrätt.

I sammanhanget kan också noteras vad vi nämnt i kapitel 4.6.1 om de önskemål som inkommit från bl.a. organisationen Kulturarv utan gränser, att kulturskyddet ska prioriteras högre inom Försvarsmaktens utbildning inför fredsinsatser bl.a. genom närmare samarbete mellan Försvarsmakten och kulturarvsmyndigheterna. Eventuella brister och behov av utökat samarbete bör följas upp inom Försvarsmakten.

De folkrättsliga rådgivarna

De folkrättsliga rådgivarna i Försvarsmaktens krigsorganisation har enligt totalförsvarets folkrättsförordning (27 §) till uppgift att ge militära chefer råd om hur folkrättens regler i krig och under neutralitet ska tillämpas. Enligt vår uppfattning bör rådgivarnas uppgift vidgas till att avse tillämpningen av även andra folkrättsliga regler av betydelse för militära insatser, främst om mänskliga rättigheterna och andra rättsliga regler som kan aktualiseras vid fredsinsatser.32

Vi vill också framhålla att det i 1 § Försvarsmaktens föreskrift (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten uppställda kravet att rådgivarna ska vara reservofficerare kan ifrågasättas. Enligt vår bedömning kan relevant kompetens och erfarenhet finnas även hos personer utan formell militär bakgrund. Motsvarande tjänster vid internationella insatser, s.k. ”legal advisors” (juridiska rådgivare), är också öppna för sökande utan reservofficersbakgrund.

32 I sammanhanget kan påpekas att vi noterat att Försvarsmaktens föreskrift (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten inte har anpassats efter dagens förhållanden. I föreskriften sägs bl.a. att det ska finnas folkrättsliga rådgivare vid operativa insatsledningen och vid de fyra militärdistriktsstaberna. I dag finns inga militärdistrikt kvar.

Manual i humanitär rätt

I kapitel 9 behandlar vi frågan om en svensk manual i humanitär rätt. Vår bedömning är att en sådan på ett värdefullt sätt skulle bidra till att sprida, konkretisera och tydliggöra den humanitära rättens bestämmelser samt delar av de mänskliga rättigheterna. En användarvänlig manual riktad primärt till Försvarsmakten och dess personal, skulle kunna vara ett medel för att säkerställa en korrekt efterlevnad av den humanitära rätten, inklusive de sedvanerättsliga kraven, och relevanta delar av de mänskliga rättigheterna. En manual skulle härigenom också få en central roll i och utgöra ett viktigt hjälpmedel för folkrättsutbildningen inom Försvarsmakten.

8.4.4. Det civila försvaret

I överensstämmelse med 1984 års kommittés överväganden har ett relativt stort ansvar för utbildning och information om den humanitära rätten lagts på de civila myndigheterna. Enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) är således, förutom Försvarsmakten, de civila myndigheter som har ett ansvar enligt 18 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap skyldiga att se till att personalen inom verksamhetsområdet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet. I paragrafen föreskrivs vidare att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har till uppgift att samordna utbildningen inom totalförsvarets civila del.

De myndigheter som har ett särskilt ansvar enligt 18 § förordningen om krisberedskap och höjd beredskap finns uppräknade i en bilaga till förordningen.33 Dessa myndigheter (bevakningsansvariga myndigheter) har, förutom skyldigheten enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning, ett ansvar för att vidta de förberedelser som krävs inom respektive ansvarsområde vid höjd beredskap. Till dessa hör bl.a. planering för att verksamheten ska kunna anpassas inför en förändrad säkerhetspolitisk situation samt uttagning, utbildning och övning av personal för myndighetens verksamhet vid höjd

33 Länsstyrelserna, Kustbevakningen, Smittskyddsinstitutet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Livsmedelsverket, Riksgälden, Vägverket, Banverket, Skatteverket, Försäkringskassan, Strålsäkerhetsmyndigheten, Finansinspektionen, Elsäkerhetsverket, Tullverket, Post och Telestyrelsen, Sjöfartsverket, Statens jordbruksverk, Statens Veterinärmedicinska anstalt, Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Statens Energimyndighet.

beredskap om detta inte kan anstå till en skärpt säkerhetspolitisk situation.

Olycklig nedprioritering av verksamheten

Av den enkätundersökning som vi gjort framgår att det i dag endast är i begränsad utsträckning som det i totalförsvarets folkrättsförordning uppställda kravet på ”tillfredställande utbildning och information” har föranlett de bevakningsansvariga myndigheterna att särskilt informera om eller anordna utbildning för sin personal om de folkrättsliga regler som totalförsvarets folkrättsförordning tar sikte på (främst Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll; jfr 1 §). Hos flertalet av de bevakningsansvariga myndigheterna förekommer över huvud taget inte någon särskild information om eller utbildning i humanitär rätt. Klart är också att totalförsvarets folkrättsförordnings krav på utbildning och informationsspridning i krigets lagar sedan början av 1990-talet har nedprioriteras hos de bevakningsansvariga myndigheterna och att den folkrättskompetens som tidigare fanns uppbyggd inom dessa till stor del har förlorats. Inom flera av myndigheterna råder det en stor osäkerhet om det i dag finns något behov av särskild information eller utbildning i humanitär rätt och i så fall vilket innehåll denna borde ha.

Som vi tidigare redovisat har såväl det säkerhetspolitiska läget som inriktningen av det militära försvaret och totalförsvaret förändrats kraftigt sedan 1984 års kommitté lämnade sitt betänkande. Det är uppenbart att dessa förändringar påverkat behoven av information om och utbildning i humanitär rätt inom civila myndigheter och att dessa allmänt sett minskat. Den nedprioritering av åtgärder för att uppfylla de i totalförsvarets folkrättsförordning ställda kraven som skett under senare år är från den synpunkten naturlig och förståelig. Enligt vår uppfattning är det dock fortfarande angeläget att se till att det inom de berörda myndigheterna finns en grundläggande kompetens på området som kan tas till vara och utvecklas om det säkerhetspolitiska läget skulle förändras. Att beakta är också att det militära försvaret i dag används för internationella insatser på ett annat sätt än tidigare var vanligt och att även andra myndigheter än de militära kan ha uppgifter inom dessa insatser eller på annat sätt beröras av dem. Vid sidan av det allmänna behovet av grundläggande kunskaper om humanitär rätt

kan det till följd härav, i vart fall periodvis, finnas behov av fördjupade kunskaper hos vissa personalkategorier.

Som tidigare framgått förekommer det också behov av kunskap inom humanitär rätt vid sidan av uppgifter som ligger inom ramen för totalförsvaret i dag. Det gäller vid såväl myndigheter med som utan bevakningsansvar enligt totalförsvarets folkrättsförordning.

Bestämmelsen om utbildning i totalförsvarets folkrättsförordning

Enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning ska de myndigheter som har ett ansvar enligt 18 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap se till att personalen inom verksamhetsområdet får en tillfredställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har enligt förordningen ansvar för samordningen av utbildningen.

Som vi redan redovisat förekommer det över huvud taget inte någon särskild information om eller utbildning i humanitär rätt hos flertalet av de myndigheter som omfattas av totalförsvarets folkrättsförordnings utbildningskrav. Det råder också inom flera av myndigheterna en stor osäkerhet om det i dag finns något behov av särskild information eller utbildning i humanitär rätt.

Vi har mot den bakgrunden övervägt om det finns anledning för oss att föreslå några ändringar i totalförsvarets folkrättsförordnings bestämmelse om utbildning eller därtill anknutna bestämmelser. Att de bevakningsansvariga myndigheter som omfattas ska se till att personalen får en tillfredställande utbildning och information framstår emellertid inte som något obefogat krav. Att ansvaret enligt förordningen är begränsat till folkrättens regler i krig och under neutralitet kan visserligen ses som en alltför snäv avgränsning med hänsyn till den betydelse som folkrätten kan ha även under andra förhållanden. Med hänsyn till förordningens inriktning framstår dock avgränsningen som naturlig och lägger inte heller hinder mot att i sammanhanget uppmärksamma mänskliga rättigheter eller andra folkrättsliga regler av betydelse vid fredsinsatser. Vi föreslår därför inte några förordningsändringar.

Detta innebär inte att vi skulle vara av uppfattningen att det inte finns anledning att vidta åtgärder med anledning av osäkerheten om behovet av utbildning och dess begränsade omfattning. Som vi ser

det är det emellertid inte bestämmelserna i sig som utgör problem utan frågan är mer hur man på ett lämpligt sätt ska kunna åstadkomma att berörda myndigheter får det stöd som de behöver när det gäller att bedöma behovet av utbildning och att genomföra denna utbildning. Vi återkommer till den frågan nedan.

Bestämmelsen i totalförsvarets folkrättsförordning om folkrättsliga rådgivare i länsstyrelsernas krigsorganisation

I 31 § totalförsvarets folkrättsförordning föreskrivs att det ska finnas två folkrättsliga rådgivare i varje länsstyrelses krigsorganisation. Rådgivarnas uppgift är att ge länsledningen samt kommunerna inom länet råd om hur folkrättens regler i krig och under neutralitet ska tillämpas. De ska också delta i länsstyrelsens planläggning och utbildningsverksamhet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får enligt 31 a § meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av bestämmelsen i 31 § om folkrättsliga rådgivare.

Som vi tidigare redovisat har det inte förordnats folkrättsliga rådgivare i den omfattning som krävs enligt totalförsvarets folkrättsförordning. De rådgivare som förordnats har också uppgivit att deras roll som folkrättsliga rådgivare nedprioriterats och att det vid länsstyrelserna inte bedrivs någon regelbunden verksamhet när det gäller krigets lagar. De flesta hade inte gjort någonting när gäller utbildning och informationsspridning i krigets lagar.

Mot bakgrund av den nedprioritering som skett av de folkrättsliga rådgivarnas roll har vi övervägt om kravet på sådana rådgivare i länsstyrelserna skulle kunna avskaffas. Ett avskaffande skulle inte innebära att ansvaret för länsstyrelserna när det gäller utbildning och information om folkrätten skulle försvinna. Länsstyrelserna tillhör de enligt 18 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap utpekade bevakningsansvariga myndigheter som enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning är skyldiga att se till att personalen får tillfredställande utbildning och information om folkrättens regler. Ett avskaffande av folkrättsliga rådgivare skulle således i princip inte påverka skyldigheterna när det gäller utbildning och information, utan endast ta bort en resurs för att uppfylla dessa skyldigheter.

Det ska också noteras att utbildning och information inte är folkrättsrådgivarnas huvuduppgift utan att det är att ge länsledning

och kommuner inom länet råd när det gäller tillämpningen av folkrättens regler. Tillgången till folkrättsliga rådgivare är således snarast ett slags beredskapsåtgärd vars berättigande vi inte finner anledning att ifrågasätta. I sammanhanget förtjänar snarare att nämna att kommuner och landsting har fått ett ökat ansvar vilket också påverkar behovet av folkrättsliga rådgivare. (Se närmare om detta i kapitel 3.3.3.) Det ökade ansvaret gör också att det kan finnas ett större behov av utbildning och information om folkrätt inom kommunerna.34

På motsvarande sätt som de militära folkrättsliga rådgivarnas uppdrag avser de civila folkrättsliga rådgivarnas uppdrag enligt totalförsvarets folkrättsförordning folkrättens regler i krig och neutralitet. Att ansvaret är begränsat på detta sätt kan ses som en alltför snäv avgränsning med hänsyn till den betydelse som folkrätten kan ha även under andra förhållanden. Med hänsyn till förordningens inriktning framstår dock, som vi redan framhållit i anslutning till bestämmelserna om militära folkrättsliga rådgivare, avgränsningen som naturlig och den lägger inte heller hinder mot att i sammanhanget uppmärksamma mänskliga rättigheter eller andra folkrättsliga regler av betydelse vid fredsinsatser. Vi föreslår därför inte några förordningsändringar.

För att rådgivarna ska kunna fylla sin roll måste de själva ha goda folkrättsliga kunskaper. Vissa rådgivare har uppgett att de inte anser sig behärska den folkrättsliga materian tillräckligt för att kunna ansvara för utbildning. De har på senare år inte heller fått någon egen utbildning. Under tidigare år har KBM sörjt för årligen återkommande samverkansträffar och utbildningar, studiebesök m.m. riktade till de folkrättsliga rådgivarna. Dessa utbildningsträffar har upplevts som nödvändiga samt mycket informativa och givande när det gäller att underhålla kunskap på området. För att de folkrättsliga rådgivarna ska kunna fungera väl behöver de själva regelbundna utbildningsinsatser. Vi återkommer nedan till frågan om det övergripande ansvaret för utbildningen rörande civilt försvar.

34Se även Handlingsplanen för mänskliga rättigheter, Regeringens skrivelse 2005/06:95, s. 108, åtgärd 106: ”Regeringen uppmuntrar kommuner och landsting att använda regeringens långsiktiga mål – full respekt för de mänskliga rättigheterna - som mål för sitt eget arbete och att ta fram lokala handlingsplaner för de mänskliga rättigheterna.”

Myndigheter utan bevakningsansvar

I 10 § förordningen (2006:942) om krisberedskap och höjd beredskap föreskrivs att varje myndighet ska ansvara för att personalen vid myndigheten får den utbildning och övning som behövs för att den ska kunna lösa sina uppgifter i samband med krissituationer och att en planlagd utbildnings- och övningsverksamhet i syfte att uppnå detta mål ska genomföras. Som vi redan tidigare sagt kan självfallet kunskap i folkrätt behövas för sådana ändamål som bestämmelsen avser. Men kunskap i folkrätt kan, som redan framgått, vara viktig i en myndighets verksamhet även om det inte är frågan om någon sådan krissituation som avses i den nämnda förordningen. Även i sådana fall har myndigheten självfallet, även om detta inte uttryckligen framgår av någon reglering, ett ansvar för att dess personal har erforderliga kunskaper för att lösa uppgifterna (jfr härtill 8 § 3 myndighetsförordningen [2007:515]). Några förordningsändringar behövs därmed inte för att det ska vara möjligt att se till att de myndigheter som har behov av folkrättslig kompetens, men inte omfattas av kraven i totalförsvarets folkrättsförordning, också ser till att de får tillgång till denna. De problem som finns är snarare av praktisk art.

Ansvaret för utbildning och information om folkrätt

Ansvaret för utbildning i och information om den humanitära rätten är för närvarande utformat i överensstämmelse med de förslag som 1984 års kommitté lämnade. Det innebär att huvudregeln är att varje myndighet har ett självständigt ansvar för att bedöma behovet av utbildning för sin personal och också för att genomföra denna utbildning. Enligt totalförsvarets folkrättsförordning har emellertid MSB ett särskilt samordningsansvar för utbildningen inom totalförsvarets civila del. Även Totalförsvarets folkrättsråd, som inrättades år 1991, har ansvar för bl.a. samordning och utveckling inom totalförsvarsmyndigheterna och ska ägna särskild uppmärksamhet åt undervisnings- och informationsfrågor. Vid sidan av detta har några myndigheter enskilt utpekade ansvarsområden vad gäller utbildning i den humanitära rätten, så som Sida.

Den gällande ordningen, med dess betoning av de enskilda myndigheternas ansvar, är ett utryck för den stora betydelse som myndigheternas verksamhet inom totalförsvaret fortfarande hade

under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Som vi tidigare beskrivit har det förändrade säkerhetspolitiska läget medfört stora förändringar för totalförsvaret (se kapitel 3). Förändringarna har fått till följd att utbildning och information om folkrätten nedprioriterats och att en osäkerhet uppstått om vad som i dagens läge kan anses vara ”tillfredställande” utbildning och information.

Det är viktigt att sträva efter att undanröja den osäkerhet och godtycklighet som i dag råder om civila myndigheters ansvar för utbildning i och kunskap om den humanitära rätten. Utvecklingen talar för att det inte längre är tillräckligt att ställa krav på att varje myndighet utan närmare stöd ska förmå att på egen hand både bedöma behovet av utbildning i folkrätt inom myndigheten och också genomföra denna utbildning.

MSB har i dag ett samordningsansvar för utbildningen enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning. Myndigheten har dessutom enligt sin instruktion ett övergripande ansvar för frågor om civilt försvar. MSB har också en viktig roll för att utveckla berörda myndigheters planering inför höjd beredskap enligt bestämmelserna i krisberedskapsförordningen. Mot denna bakgrund är det enligt vår uppfattning naturligt att MSB får ett mer preciserat uppdrag att bistå andra myndigheter vid bedömningen av behovet av folkrättslig utbildning, att verka för att alla berörda myndigheter får den utbildning och information som svarar mot deras behov och att tillhandahålla resurser för genomförande av den utbildning som behövs.

Ett uppdrag till MSB enligt det nu sagda skulle kunna föreskrivas i totalförsvarets folkrättsförordning, i krisberedskapsförordningen eller i MSB:s instruktion. Vi vill inte förorda den ena eller den andra av dessa olika lösningar. Vilken lösning regeringen vill välja kan också vara beroende av vilka andra förändringsbehov som regeringen ser i dessa förordningar. Vi avstår därför från att lämna ett författningsförslag i denna del. Regeringen kan också, om man finner det lämpligt, uppdra åt MSB att som ett första steg, redovisa hur myndigheten skulle kunna utveckla en förmåga att fungera som ett för andra civila myndigheter tillgängligt nationellt kunskaps- och resurscenter för utbildning och information i folkrättsliga frågor.

Det bör betonas att det uppdrag som vi föreslår att MSB ska få sträcker sig väsentligt längre än vad som följer av det samordningsansvar som myndigheten har enligt totalförsvarets folkrätts-

förordning. En förutsättning för att uppdraget ska kunna genomföras väl är således att särskilda resurser avsätts för ändamålet.

9. Behövs en svensk manual i humanitär rätt?

9.1. Inledning

Som framgått i kapitel 5 om Humanitär rätt och sedvanerätt har ICRC i sin sedvanerättsstudie fäst stort avseende vid innehållet i olika militära manualer i sin genomgång av statspraxis och vid värderingen av vilka regler som kan bedömas ha sedvanerättslig status. ICRC har i studien utgått från en bred definition av militärmanual, som inkluderar “all types of instructions to armed and security forces found in manuals, directives and teaching booklets”. Med tillämpning av denna breda definition redovisas i studien skrifter från drygt 50 länder som militärmanualer. Beträffande många av dessa länder redovisas flera skrifter, i vissa fall ett stort antal.

Att analysen i så pass hög grad utgått från innehållet i militärmanualer är en av de punkter som studien kritiserats för. Det gäller både allmänt beträffande bedömningen i vilken utsträckning innehållet i manualerna skulle vara uttryck för statspraxis1 och, beträffande vissa som manualer betecknade dokument, att dessa inte har den ställningen att de överhuvudtaget kan uppfattas som uttryck för statspraxis.2 Kritik av det aktuella slaget har kommenterats av en av studiens författare med att skillnaden mellan ställningstaganden som grundar sig på rättsliga och på andra typer av överväganden genomgående beaktats vid analysen.3

1Se t.ex. United States response to ICRC Study on Customary Law, Bellinger and Haynes, American Journal of International Law, Jul 2007, Vol. 101 Issue 3, s. 639–641, och International Review of the Red Cross, vol. 89 Issue 866, s. 446 f. 2Se t.ex., Military Manuals, Operational Law and the Regulatory Framework of the Armed

Forces, Garraway, Charles, i National Military Manuals on the Law of Armed Conflict, Nobuo

Hayashi (editor), Forum for International Criminal and Humanitarian Law, Publication Series No. 2, International Peace Research Institute, Oslo, 2008, s. 53. 3Se ”Customary International Law: a resonse to US Comments”, Jean-Marie Henckaerts, International Review of the Red Cross, Vol. 89, no. 866, June 2007, s. 483.

När det gäller Sverige redovisas två skrifter som militärmanualer. Det är den av Försvarsdepartementet år 1991 utgivna skriften ”International humanitarian law in armed conflict with reference to the total defence system” och ”Folkrätten– Internationella regler i krig”, Bihang Svensk soldat, 1976. Som vi tidigare berört (se avsnittet om svenska ”manualer” i kapitel 5.3.3) är inte någon av dessa skrifter en militärmanual i den mening som normalt brukar avses. I vår genomgång av studien har vi dock inte funnit anledning att beteckna dem på annat sätt än vad som skett i studien. Vi har inte heller funnit anledning att rikta någon kritik mot studien för att de s.k. ”manualerna” uppfattats som uttryck för svensk statspraxis.

I våra direktiv (se bilaga 1) sägs att Sverige inte har någon nationell humanitärrättslig manual som motsvarar de manualer som flera andra länder har, t.ex. Argentina, Belgien, Frankrike, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sydafrika och Tyskland. I direktiven sägs att syftet med sådana manualer är att på ett överskådligt men ändå utförligt sätt förklara hur den egna personalen får agera utifrån gällande humanitärrättsliga regler samt att det av manualerna framgår hur staten bedömer gällande humanitär rätt. I vårt uppdrag ingår att utreda om en särskild nationell manual i humanitär rätt av detta slag bör tas fram och, om vi finner att det finns behov av en sådan, lämna förslag till en sådan.

9.2. Bakgrund

9.2.1. Internationella manualer

Begreppet ”manual” används för att benämna ett antal olika publikationer av olika status. Det finns bl.a. ”internationella manualer” som arbetats fram av olika organisationer och sammanslutningar. Dessa är visserligen inte är bindande för någon stat, men har ofta haft en stor betydelse för utvecklingen som förebild för traktater och nationella manualer och annan statspraxis. Ett tidigt exempel på en internationell manual är The Oxford Manual on the Laws of

War on Land som antogs år 1880 av the Institute of International

Law och som utövade ett stort inflytande på utformningen av 1899 och 1907 års Haagkonventioner.

I slutdokumentet från 1907 års Haagkonferens uttalade parterna att regler för sjökriget borde tas upp vid nästa konferens. Med

anledning av detta utarbetade the Institute of International Law en manual om sjökrig som publicerades år 1913. Planerna på en ny Haagkonferens föll emellertid i och med det första världskriget och något arbete på en särskild traktatreglering av sjökriget har inte heller därefter förekommit. Med anledning av detta tog ”the International Institute of Humanitarian Law” i San Remo, Italien, initiativ till en internationell manual om sjökriget. San Remo

Manual on International Law Applicable to Armed Conflicts at Sea (San Remo-manualen), som publicerades år 1994 och som utarbetats med medverkan av ett stort antal militära och folkrättsliga experter regeringsföreträdare, utgör ett försök att sammanfatta vad som gäller på området enligt traktater och statspraxis. Även om manualen inte i sig är bindande har den utövat ett stort inflytande bl.a. genom att den lagts till grund för regleringen av sjökriget i senare tillkomna nationella manualer så som Kanadas och Storbritanniens.(Se vidare kapitel 4.4.3.)

Efter ett liknande initiativ när det gäller luftkriget, inom ramen för ”the Harvard Program on Humanitarian Policy and Conflict Research”, publicerades år 2010 en internationell manual om luftkriget, HPCR Manual on International Law Applicable to Air and Missile Warfare, som kan förväntas få ett motsvarande inflytande som San Remo-manualen haft på sjökrigets område.4 (Se vidare kapitel 4.4.4.) I sammanhanget kan också den manual för ickeinternationella väpnade konflikter som ”International Institute of Humanitarian Law” lät publicera år 2006 nämnas5, och den s.k. modell-manual som ICRC gav ut 1999 för att underlätta för stater som är intresserade av att ta fram egna manualer6.

9.2.2. Nationella manualer

Under lång tid har olika stater och väpnade styrkor underkastat sig vissa begränsningar när det gäller medel och metoder för strid och behandlingen av civila och fiendens stridande. Utöver regleringar i traktater och sedvanerätt, har många stater även nationella bestämmelser på området. En nationell manual i humanitär rätt innebär som regel en strukturering av de traktater staten i fråga är part i

4 För ytterligare information se www.ihlresearch.org/amw 5The Manual on the Law of Non-International Armed Conflict. With Commentary, San Remo International Institute of Humanitarian Law, 2006. 6Fight it Right: Model Manual on the Law of Armed Conflict for Armed Forces, Rogers, Anthony P.V and Malherbe, Paul, ICRC, 1999.

samt gällande sedvanerätt, och kompletteras ofta av nationella policymässiga överväganden. Som framgår i den följande redovisningen kan syftet med nationella manualer variera, men oavsett syfte och uppläggning är dessa manualer ett viktigt bidrag till att stärka efterlevnaden av de humanitärrättsliga bestämmelser staten i fråga är bunden av.

För svensk del kan det finnas anledning att erinra om Gustav II Adolfs krigsartiklar från 1621 som bl.a. innehöll regler till skydd för civilbefolkningen. Som den första egentliga manualen i humanitär rätt, brukar emellertid hänvisas till den s.k. Lieber Code7(utarbetad av professorn i historia och politisk ekonomi, Francis Lieber) som den dåvarande amerikanske presidenten Abraham Lincoln år 1863 utfärdade som en generalorder med instruktioner för den amerikanska arméns uppträdande i fält. Denna manual var den första officiella sammanhängande uppteckningen av krigets lagar i modern tid. Genom den kodifiering av gällande rätt (inkl. sedvanerätt) som manualen bidrog till, var den ett viktigt bidrag till utvecklingen av den humanitära rätten samt kom att driva på att 1899 och 1907 års Haagkonventioner togs fram.

Traktatbaserade skyldigheter

Någon skyldighet att utarbeta nationella manualer i humanitär rätt finns inte i för Sverige utifrån gällande traktater. De flesta humanitärrättsliga traktater innehåller emellertid krav på att på att parterna inte endast ska iaktta traktatens regler utan också sörja för att de iakttas. Som led i detta ingår en skyldighet att på olika sätt sprida kunskap om reglerna. Redan i artikel 1 i den fjärde Haagkonventionen föreskrevs att:

De fördragsslutande makterna skola giva sina stridskrafter till lands instruktioner, som äro i överensstämmelse med det vid denna konvention fogade reglemente angående lagar och bruk vid lantkrig. Samma slags krav återkommer i senare traktater. I artikel 80 i tilläggsprotokoll I från 1977 föreskrivs exempelvis att:

7 Denna finns publicerad i bl.a. Krigets Lagar, folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och ockupation, Försvarsdepartementet, 1996, samt i The laws of Armed Conflicts –

A collection of Conventions, Resolutions and Other Documents, Schindler, D., & Toman, J., (3:d ed.) Martinus Nihoff Publishers & Henry Dunant Institute, Dordrecht & Geneva, 1988, s. 3 ff.

1. De höga fördragsslutande parterna och parterna i konflikten skall utan dröjsmål vidtaga alla nödvändiga åtgärder för att fullgöra sina skyldigheter i enlighet med konventionerna och detta protokoll.

2. De höga fördragsslutande parterna och parterna i konflikten skall ge order och instruktioner i syfte att garantera iakttagandet av konventionerna och detta protokoll samt övervaka deras verkställighet.

Liknande krav gäller enligt artikel 83 som behandlar informationsspridning:

1. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att såväl i fredstid som under väpnad konflikt inom sina respektive länder ge största möjliga spridning åt konventionerna och detta protokoll och särskilt att införa studiet därav i planerna för den militära undervisningen och att uppmuntra civilbefolkningen att studera dem, så att dessa instrument blir kända av de väpnade styrkorna och civilbefolkningen.

2. De militära eller civila myndigheter som under väpnad konflikt påtager sig ansvar för tillämpningen av konventionerna och detta protokoll skall äga full kännedom om texterna i dessa instrument.

Sedvanerättsliga skyldigheter

Av naturliga skäl är skyldigheterna enligt traktaterna när det gäller efterlevnad och informationsspridning begränsade till de materiella reglerna i varje traktat. Enligt ICRC:s sedvanerättsstudie finns emellertid en allmän sedvanerättslig skyldighet (se reglerna 139– 143, kapitel 5.4) att respektera och sörja för respekt av den humanitära rätten samt att se till att de väpnade styrkorna får instruktioner om dess innehåll.

Syftet med nationella manualer

Mot den redovisade bakgrunden framstår det som naturligt att flera länder utarbetat nationella manualer i humanitär rätt som ett led i att uppfylla sina folkrättsliga skyldigheter. Det primära syftet med manualer torde således genomgående vara är att sprida kunskap om gällande humanitärrättsliga regler och principer med avsikten att därigenom säkerställa dess efterlevnad.

Att endast återge traktatbestämmelser är dock inte tillräckligt för att uppnå ett sådant syfte. Traktaterna är ofta skrivna med ett juridiskt språk och saknar den konkretion som krävs för att i praktisk verksamhet kunna vägleda den militära personal som har

att tillämpa dem. Det relativt omfattande och delvis ostrukturerade antalet traktatbestämmelser är inte heller alltid lätt att överblicka, och i den praktiska verksamheten måste dessutom sedvanerätten beaktas. En och samma situation regleras ofta ur olika hänseenden av flera olika traktater. För en fullständig bild av vad som gäller i en viss situation behöver därför bestämmelserna presenteras i en annan struktur än de gör i traktaterna. Härtill kommer att även policyöverväganden kan vara av betydelse vid sidan av rent rättsliga sådana när det humanitärrättsliga regelsystemet ska tillämpas. En manual är således primärt att uppfatta som ett verktyg för praktiskt beslutsfattande. Genom att för praktiskt bruk sammanställa gällande humanitär rätt på ett tydligt och välstrukturerat sätt och genom att förklara och exemplifiera innebörden av olika regler kan en manual bidra till efterlevnad av och respekt för den humanitära rätten.

Det anförda utesluter inte att både syftet med och utformningen av nationella manualer varierar i stor utsträckning stater emellan. Oavsett den närmare utformningen förtjänar det emellertid att framhållas att en manual inte kan fungera som ersättning för tillgängliggörande och spridning av de grundtexter som manualen bygger på. En förutsättning för förståelse av den humanitära rättens bestämmelser är att berörd personal får utbildning om regelsystemet och övning i praktiskt beslutsfattande, och en manual kan vara ett viktigt hjälpmedel för detta ändamål. När det gäller soldater utan befälsställning är det dock viktigare och lämpligare att de har tillgång till enkla och tydliga sammanfattningar av vad som gäller, av den typ som de svenska soldatreglerna8 är exempel på, samt att de får utbildning och övning med utgångspunkt i gällande rätt.

En manual behöver således kompletteras och understödjas av bl.a. förenklade versioner av dess centrala budskap (t.ex. soldatkort för de enskilda soldaterna), reglementen, handböcker9 och andra doktrinära publikationer, samt av god och regelbunden utbildning i området. Den vägledning och de legala gränser en manual föreskriver behöver även inkorporeras i andra militära doktriner,

8 Återfinns i Svensk Soldat (M7742-722012), SoldF, Soldaten i fält (M7742-100002), 2001, s. 11–14, samt som benficksfolder. 9 Så som exempelvis skett genom Försvarsmaktens Handbok IKFN när det gäller sammanställning av författning och interna bestämmelser rörande Försvarsmaktens möjligheter att ingripa vid gränskränkningar. Se Högkvarteret, Försvarsmaktens handbok vid hävdande av vårt lands suveränitet och Oberoende (Handbok IKFN), Stockholm: Försvarets bok och blankettförråd, 1995.

reglementen, och stabsarbetsprocesser för att operationaliseras och efterlevas på ett fullgott sätt. En manual är således ett av de verktyg stater har till sitt förfogande för att sprida kunskap om gällande humanitärrättsliga regler och principer med syftet att säkra dessas efterlevnad. Det går dock inte att endast förlita sig på en manual för att försäkra sig om god efterlevnad av den humanitära rätten.

9.2.3. Exempel på nationella manualer

Flera stater har nationella manualer i humanitär rätt.10 Manualerna är utformade på ett antal olika sätt och har skilda inriktningar. Det finns, som ovan nämnts, ingen enhetlig ”mall” för hur manualer ska läggas upp etc. Variationerna mellan staters manualer är med andra ord relativt stora. Vissa länder har t.ex. specifika manualer för olika typer av krigföring, så som luftkrig och sjökrig, medan andra har valt en manual för de olika försvarsgrenarna. Vissa staters manualer är direkt rättsligt bindande, t.ex. Schweiz från 200511 och Tysklands från 199212. Andras, så som USA:s13, Kanadas14 och Storbritanniens15, är det inte. Även vem som ger ut manualerna och vem som ansvarar för deras uppdatering skiljer sig åt mellan olika stater. Också vad gäller grundläggande ingångsvärden, så som vem manualen riktar sig till och vilken struktur den har, finns stora olikheter.

Skillnader i syfte och upplägg

Den tyska manualen (ZDv 15/2 Humanitäres Völkerrecht in bewaffneten Konflikten – Handbuch) är från 1992 och är utfärdad som en allmän tjänsteföreskrift vilket innebär att den är bindande för all verksamhet inom den tyska försvarsmakten. Manualen omfattar 154 sidor som är uppdelade i tolv kapitel med fyra bilagor. Manualen ligger i sina formuleringar nära tilläggsprotokoll I och

10 I ICRC:s sedvanerättstudie listas de manualer som ICRC kartlagt under arbetet med att identifiera gällande sedvanerätt i humanitär rätt. Se ”Customary International Humanitarian

Law”, Henckaerts, Jean-Marie and Doswald-Beck, Louise (Eds.), Cambridge Univeristy

Press, 2005, Vol II/2, s. 4196-4207. 11Rechtliche Grundlagen für das Verhalten im Einsatz, Reglement 51.007/V. 12 ZDv 15/2 Humanitäres Völkerrecht in bewaffneten Konflikten – Handbuch – 1992. 13 FM 27-10 Department of the Army Field Manual – The Law of Land Warfare, 1956. 14Law of Armed Conflict – at the operational and tactical levels, 2001. 15The Manual of the Law of Armed Conflict, 2004.

andra internationella traktater som Tyskland är bundet av. Den är enligt särskild föreskrift tillämplig vid såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter.16 Den är avsedd att användas av soldater och civil personal av alla grader i kurser, militära övningar och i allmän utbildning. Den tyska manualen är vid sidan av sin formella ställning även att uppfatta som ett policydokument i vilket tyska uppfattningar om humanitärrättens tillämpning kommer till uttryck, och som policydokument är manualen föremål för fortlöpande granskning. År 1992 år utgavs en officiell engelsk översättning av manualen, Humanitarian Law in Armed Conflict – Manual.17

Den franska manualen, Manuel de droit des conflits armés18 från 2001, är publicerad som en instruktion för all personal inom den franska försvarsmakten. Till skillnad från den tyska manualen är inte den franska i sig juridiskt bindande, utan syftar endast till att ge vägledning för tillämpning av den humanitära rätten. Efter en inledande introduktion följer en alfabetisk uppräkning av centrala begrepp och principer inom rättsområdet. Under varje begrepp lämnas en hänvisning till och en förklaring av vad som står i gällande traktater rörande respektive begrepp. Kanada påbörjade redan år 1977, i samband med anslutningen till tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna, ett arbete med att ta fram en manual. Manualen, Law of Armed Conflict – at the operational and tactical levels, färdigställdes år 2001. Syftet med den kanadensiska manualen är att den ska fungera som en praktisk guide för befälhavare, stabsofficerare och instruktörer inom krigets lagar (the Law of Armed Conflict, LOAC). Manualen är avsedd att användas både som grunddokument vid utformningen av utbildning för all militär personal, och som stöd för att personal inom försvarsmakten ska kunna agera i enlighet med gällande rätt. Manualen omfattar cirka 250 sidor och är uppdelad i 17 kapitel med tre tillhörande annex. Kapitel 1–16 innehåller regler om internationella väpnade kon-

16Humanitarian Law in Armed Conflict – Manual, August 1992, VR II 3, DSK VV207320067, art. 211. s. 24. 17Humanitarian Law in Armed Conflict – Manual, August 1992, VR II 3, DSK VV207320067. Kompletterande information om fall lämpliga vid instruktion och individuella studier går att finna i ZDv 15/4 Humanitäres Völkerrecht in bewaffneten Konflikten – Sammlung von Fällen mit Lösungen. 1996 kom en förkortad version av denna manual kallad ZDv 15/1 Humanitäres

Völkerrecht in bewaffneten Konflikten – Grundsätze. 18 Ministère de la Défense secrétariat Général pour l’administration – Manuel de droit des conflits armés – Direction des Affaires Juridiques Sous-direction du droit international et du droit Européen, Bureau du droit des conflits armés.

flikter, medan icke-internationella väpnade konflikter regleras separat i kapitel 17.

Australiens manual, Australian Defence Force, Law of Armed

Conflicts, Commanders’ Guide, Australian Defence Force Publication, Operations Series, ADFP 37 Supplement 1 – Interim Edition, publicerades år 1994. Manualen är enligt titeln endast interimistisk, och till dags dato (september 2010) har ingen slutlig fastställts. Samtidigt som manualen publicerades utgavs även den tillhörande publikationen Australian Defence Force, Law of Armed Conflict Training, DI(G) OPS 33-1 som tillhandahåller en policy för undervisning i reglerna om väpnade konflikter samt att redovisar för målsättningen för Australian Defence Forces (ADF) på den humanitära rättens område.19 Syftet med manualen är att ge vägledning för befälhavare för planering och genomförande av ADF:s operationer i väpnade konflikter samt att redovisa vilka humanitärrättsliga förpliktelser som gäller för ADF:s personal. Manualen anges vara såväl moraliskt som juridiskt bindande för de väpnade styrkornas personal. Efter en inledning om bl.a. manualens syfte presenteras de humanitärrättsliga reglerna i 13 kapitel. Dessutom finns en förteckning över de viktigaste traktaterna rörande väpnade konflikter och en ordlista med förklaring av olika centrala begrepp.

Den nya zeeländska manualen, Interim Law of Armed Conflict Manual, DM 112, New Zeeland Defence Force, Headquarters, Directorate of Legal Services, publicerades år 1992. Syftet med manualen anges vara att fungera som vägledning för tillämpningen av de regler som gäller under väpnade konflikter, speciellt för juridiska rådgivare. Manualen bygger på utkast till den kanadensiska manualen och den australiensiska interimistiska manualen. Manualen är enligt vad som anges också endast interimistisk. Manualen är uppdelad i 19 kapitel. I kapitel 18 behandlas ickeinternationella konflikter och i kapitel 19 FN-operationer.

En av de äldre manualerna är USA:s från 1956. I USA finns flera olika manualer, men den övergripande och ”högsta” manualen, FM 27-10 Department of the Army Field Manual – The Law of Land

19 Förutom en presentation av det humanitärrättsliga regelsystemet innehåller manualen bl.a. förteckningar över vilka som är ansvariga för undervisning i reglerna om väpnade konflikter och de målsättningar som gäller för undervisningen samt en redovisning av de konventioner, protokoll och traktat som Australien ratificerat.

Warfare, publicerades av US Department of the Army år 1956.20År 1976 omarbetades manualen på så sätt att vissa regler i den modifierades, samt att vissa nya regler tillkom. Syftet med manualen är att ge ledning till militär personal om sedvanerätt och traktatbaserad rätt som är tillämplig vid väpnade konflikter på land samt att redogöra för vad som gäller beträffande relationen mellan krigförande och neutrala stater. Det påpekas särskilt i manualen att den inte ska anses juridiskt bindande utöver i den utsträckning den överensstämmer med de traktater USA är part i. Manualen är uppdelad i nio kapitel och strukturen är relativt okomplicerad. Stora delar av reglerna är direkta citat ur Genève- eller Haagkonventionerna. Dessa är då markerade i fet stil för att underlätta för läsaren.

En av de nyaste manualerna är den från Storbritannien. År 2004 färdigställdes en omfattande manual i humanitär rätt, The Manual of the Law of Armed Conflict. Arbetet med manualen påbörjades redan efter tilläggsprotokollens tillkomst 1977. Manualen är en försvarsgrensgemensam ersättning för den s.k. Manual on the Law of War on Land från 1958. Enligt inledningen (preface) till manualen är den ett referensarbete för personal inom de väpnade styrkorna och för företrädare för försvarsdepartementet och andra delar av regeringen. Syftet sägs vara att göra det möjligt för alla berörda att tillämpa den humanitära rätten när militära operationer genomförs och vid utbildning inför och planering av sådana. I inledningen framhålls dock att även om manualen är avsedd som en beskrivning av rättsläget vid tidpunkten för publiceringen så binder den inte regeringen vid någon särskild tolkning av lagen. I ett, av the Chief of Defence Staff och the Permanent Under Secretary, Ministry of Defence, undertecknat förord sägs samtidigt att publiceringen (i bokform) ska ses som ett ytterligare steg i den offentliga redovisningen av Storbritanniens tolkning vad krigets lagar kräver. Manualen är både publicerad i lösbladsformat för internt bruk (för att underlätta uppdateringar/revideringar) samt i bokform. Den i bokform tryckta versionen omfattar totalt cirka 600 sidor av vilka själva manualen upptar cirka 450. Texten är

20 Under denna publikation finns även bl.a. Operational Law Handbook från 1993 och The

Commanders Handbook on the Law of Naval Operations från 2007. Dessa s.k. handböcker har visserligen ”manualinslag”, men är i huvudsak konkreta styrmedel för militärt uppträdande. I den senare står det bl.a.”This publication provides general information, is not directive, and does not supersede guidance issued by such commanders or higher authority”.

Som ett operativ verktyg rörande den humanitära rättens tillämpning finns även i USA

Standing Rules of Engagement (SROE) for US forces (Chairman of the Joint Chiefs of Staffs

Instruction 3121.01B).

upplagd så att varje regel eller påstående redovisas i ett numrerat och rubricerat avsnitt som följs av underavsnitt som innehåller nödvändiga definitioner, förklaringar och exempel.

Hur ser ansvar och uppdatering ut?

De olika nationella manualerna ansvaras för och uppdateras på olika sätt. Tydliga skillnader finns mellan de manualer som är regerings- respektive myndighetsprodukter.

Den franska manualen bereddes exempelvis inom det franska försvarsdepartementet i samarbete mellan direktionen för juridiska affärer och les états-majors (militära rådgivare till franska regeringen).21 Det är även det franska försvarsdepartementet som är ansvarigt för manualen och dess uppdateringar. Storbritanniens manual gavs ut av det brittiska försvarsdepartementet. Lösbladsversionen har uppdaterats ett antal gånger (år 2004 beträffande neutralt luftrum och år 2007 bl.a. med anledning av att den röda kristallen antogs som emblem för rödakorsrörelsen22). Dessa uppdateringar läggs även ut på det brittiska Försvarsdepartementets hemsida. Avseende den tyska manualen medverkade företrädare för både utrikes- och försvarsdepartementen när manualen togs fram.

Andra manualer, bl.a. den kanadensiska, australiensiska, nya zeeländska och amerikanska är mer renodlade produkter av staternas respektive försvarsmakter. Den kanadensiska manualen utarbetades exempelvis inom den kanadensiska försvarsmakten och publicerades under bemyndigande av the Chief of Defence Staff. Den amerikanska manualen är en officiell publikation, publicerad av the United States Army. Avseende den australiensiska manualen är det the Chief of the Defence Force som tillsammans med The Assistant Chief of Defence Force (Operations) (ACOPS) är ansvariga. Uppdateringar hanteras av Australian Defence Force Warfare Centre (ADFWC). Även den nya zeeländska interimistiska manualen hanteras av den juridiska staben på den nya zeeländska försvarsmaktens högkvarter (Headquarters New Zealand Defence Force, Director of Legal Services).

21 Inom det franska försvaret finns en chef d’État-Major des armées vilken fungerar som rådgivare åt den franska regeringen i försvarsfrågor. Under denne står ytterligare tre ”chefs d´État-Major” en för var och en av de tre försvarsgrenarna land, hav och luft samt en ”Étatmajor des armées”. 22The Manual of the Law of Armed Conflict – Amended Text 01/04 och 07/07. Se www.mod.uk/DefenceInternet/AboutDefence/CorporatePublications/LegalPublications/L awOfArmedConflict/

Både USA och Nya Zeeland arbetar för närvarande (september 2010) med att ta fram nya manualer. USA:s befintliga manual är så pass föråldrad att den inte fångar upp den omfattande utveckling som skett inom den humanitära rätten sedan tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna antogs 1977. Detta tillsammans med de väpnade konflikter USA deltagit i under senare år gör att det är angeläget att uppdatera manualen. Revideringen av den nya zeeländska manualen syftar både till fånga upp den utveckling som skett inom den humanitära rätten och till att göra den än mer användarvänlig. Den nya versionen (som väntas vara klar under 2010) kommer att vara en officiell publikation från den nya zeeländska försvarsmakten, och den ska enligt uppgift vara tillämplig i såväl internationella som icke-internationella väpnade konflikter. Bestämmelser som endast är tillämpliga i internationella väpnade konflikter kommer att markeras och policymässiga ställningstaganden kommer att kommenteras. Manualen ska återge Nya Zeelands internationella åtaganden inom den humanitära rätten, den internationella straffrätten, delar av de mänskliga rättigheterna (inkl. statens tolkningar och reservationer av gällande bestämmelser), nationella bestämmelser med bäring på dessa områden samt inhemsk policy (inkl. interna bestämmelser från den nya zeeländska försvarsmakten).

9.3. Överväganden och förslag

9.3.1. Behov

Av våra direktiv framgår att en av våra uppgifter är att undersöka om det finns behov av en särskild nationell manual i humanitär rätt. En sådan kan, som framgått av den redovisning vi lämnat ovan om andra länders manualer, utformas på en rad olika sätt. Ett genomgående drag är dock att sådana manualer primärt syftar till att sprida kunskap om gällande rätt med avsikten att stärka dess efterlevnad, ofta främst genom att ge vägledning för militärt beslutsfattande på operativ nivå. I våra direktiv framhålls också att det främsta syftet med en manual är att den ska kunna användas praktiskt. En förutsättning för att ta fram en manual sägs vara att den medför ett mervärde för Försvarsmakten. En manual måste därmed vara tydlig och användarvänlig och ska på ett överskådligt,

men ändå utförligt sätt, förklara hur den militära personalen får agera.

Liknande svenskt material saknas i dag

Några skrifter eller annat utarbetat svenskt material som direkt kan användas för de syften som en manual har finns inte i dag. Under sitt arbete lät 1984 års kommitté publicera en kommenterad sammanställning (Krigets lagar; 1979) med grundläggande folkrättsliga konventioner, traktater, fördrag och andra dokument på det humanitärrättsliga området. År 1996 lät Försvarsdepartementet genom Totalförsvarets folkrättsråd (TFR) publicera en reviderad upplaga och i mars 2010 publicerade vi som delbetänkande (SOU 2010:22) en ytterligare reviderad upplaga. De berörda dokumentsamlingarna är utan tvekan av grundläggande betydelse för att Sverige ska leva upp till både traktatregleringar och sedvanerättsliga skyldigheter att sprida information om de humanitärrättsliga reglerna. Samlingsvolymerna är dock inte utformade på ett sätt som gör dem ägnade att användas direkt för praktiskt beslutsfattande.

Något närmare en manual i humanitär rätt kan de olika handböcker i folkrätt som under åren utgivits under författarskap av bl.a. Stig Jägerskiöld, Torgil Wulff, Ove Bring och Anna Körlof sägas vara. Handböckerna, som främst varit avsedda att användas för utbildning inom det militära försvaret och inom totalförsvaret, har haft en halvt officiell ställning. Som exempel kan nämnas att överbefälhavaren fastställde Jägerskiölds och Wulffs handbok, som gavs ut 1971. I en inledande skrivelse anges att den inte endast avsetts för utbildning utan också för användning ”som uppslagsverk för allt befäl för att under neutralitet, krig och ockupation lösa uppkommande folkrättsproblem”.23 I allt väsentligt har dock handböckerna varit, och är, relativt kortfattade läroböcker om folkrättens grunder och den humanitära rättens huvuddrag. De har utan tvekan varit av stor betydelse för utbildningen inom det militära försvaret och totalförsvaret, men har som regel inte varit ägnade att läggas till direkt grund för praktiskt beslutsfattande. Handböckerna har inte heller haft den karaktären att eventuella ställningstaganden i tveksamma frågor kan anses vara annat än

23 ”Handbok i folkrätt under neutralitet och krig,” Jägerskiöld, Stig och Wulff, Torgil, Allmänna förlaget, 1971.

uttryck för de enskilda författarnas uppfattning. Handböckerna kan därmed inte anses fylla de funktioner som en manual i humanitär rätt skulle syfta till.

Som vi tidigare berört redovisas två skrifter som svenska militärmanualer i ICRC:s sedvanerättsstudie, dels den av Försvarsdepartementet år 1991 utgivna skriften ”International humanitarian law in armed conflict with reference to the total defence system”, dels ”Folkrätten–Internationella regler i krig, Bihang Svensk soldat”, 1976. Vi har tidigare förklarat att inte någon av skrifterna, även om ställningstaganden i dessa kan ses som uttryck för svensk statspraxis, är manualer i den mening som här avses. Skrifterna kan således inte, även om man skulle bortse från att den senare upphävdes redan 1981, fylla de funktioner som en svensk manual i humanitär rätt skulle göra.

Detsamma gäller naturligtvis sådana mer kortfattade sammanställningar av den humanitära rättens grundregler som t.ex. kommit till uttryck i de åtta s.k. soldatreglerna. Vikten av att alla som ingår i en stats väpnade styrkor får del av och lär sig grundregler är något som ofta betonas också i internationella sammanhang. Regler av detta slag finns exempelvis i Tyskland, Storbritannien och Kanada och uppfattas i dessa länder som ett viktigt komplement till en manual. Reglerna är dock uppenbarligen alltför elementära för att kunna användas till stöd för beslutsfattande på operativ nivå inom Försvarsmakten.24

Lämplig beredskapsåtgärd

Sammanfattningsvis har vi funnit att det när det gäller beslutsfattande på operativ nivå finns utrymme för att utveckla en mer överskådlig och tydlig vägledning när det gäller de humanitärrättsliga hänsynstagandena och att en sådan lämpligen kan ta formen av en manual.

Mot detta kan invändas att det är mycket länge sedan Sverige deltog i en väpnad konflikt och att det säkerhetspolitiska läget är sådant att riskerna för att Sverige skulle dras in i väpnad konflikt framstår som begränsade. Enligt vår uppfattning går det emellertid inte att resonera på detta sätt. Att riskerna för väpnad konflikt kan framstå som begränsade utesluter inte att det är angeläget att i

24 ICRC har också framställt en sammanställning över The seven fundamental rules which are the basis of the Geneva Conventions and the Additional Protocols.

görlig mån se till att Försvarsmakten är utrustad för att kunna hantera situationen om risken skulle förverkligas. En manual kan ur den synpunkten ses som en viktig och förhållandevis billig beredskapsåtgärd. Utöver detta är det, som vi återkommer till i det följande, möjligt att Sverige kan komma att beakta och även tillämpa den humanitära rätten inom ramen för deltagande i fredsinsatser.

Användningsområden

Operativt beslutsfattande

Av vad som anförts framgår att en humanitärrättslig manual i första hand skulle vara att uppfatta som ett arbetsredskap för operativt beslutsfattande inom Försvarsmakten. För att bedöma i vilken utsträckning en manual skulle kunna medföra ett mervärde för detta ändamål har vi inte endast själv tagit del av olika manualer och sökt att värdera dessas olika förtjänster och svagheter. Vi har därutöver fått biträde av en arbetsgrupp och en referensgrupp inom Försvarsmakten som granskat och lämnat synpunkter på det utkast till en svensk manual i humanitär rätt som utarbetats inom kommitténs sekretariat (se bilaga 7). Vi kommer nedan att redovisa vissa av dessa synpunkter. Redan här ska dock sägas att både vi och grupperna funnit att det får anses föreligga ett sådant behov av en manual i humanitär rätt att det är motiverat att ta fram ett utkast till en sådan.

Folkrättsliga rådgivarna

Att det primära syftet med en manual är att ge vägledning för militärt beslutsfattande på operativ nivå utesluter inte att en manual också kan fylla andra viktiga funktioner och att utformningen av manualen också anpassas efter dessa. Enligt vår uppfattning måste också de folkrättsliga rådgivarna inom Försvarsmakten uppfattas som en viktig målgrupp för en manual. Dessa kan visserligen på ett helt annat sätt än rent militär personal förväntas vara bekanta med innehållet i de folkrättsliga grunddokumenten och olika tolknings- och tillämpningsproblem på det humanitärrättsliga området. En väl utformad manual måste emellertid även för dessa antas ge dem bättre möjligheter att överblicka och tillämpa det omfattande

regelsystemet, samt bidra till att kommunikationen mellan rådgivarna och de militära beslutsfattarna underlättas.

Utbildning och övningar

En väl utformad manual skulle utan tvekan också vara av stor betydelse vid utbildning och övning i humanitär rätt. Att befäl, som ska kunna använda manualen i praktiskt beslutfattande, måste utbildas och övas i dess användning är uppenbart. Även vid sidan av detta behov kan en manual vara av betydelse för att utforma och genomföra utbildning i humanitär rätt inom de olika utbildningsstegen inom Försvarsmakten. Detta gäller även för den övriga personalen inom totalförsvaret som är i behov av kunskap i humanitär rätt. I sammanhanget ska inte betydelsen av att personal inom olika delar av försvaret har samma referensramar och utbildats enligt samma standard underskattas.

Nationellt ställningstagande

I våra direktiv framhålls, vid sidan av den praktiska användbarheten, att det av en manual bör framgå hur en stat bedömer gällande humanitär rätt. Som tidigare framgått förekommer det också att stater ger spridning åt manualer i syfte att redovisa humanitärrättsliga ställningstaganden. Enligt vår uppfattning måste dock ett sådant syfte vara underordnat i förhållande till det praktiska syftet. Detta utesluter inte att innehållet i en manual i princip aldrig kan antas stå i strid med hur staten uppfattar den humanitärrättsliga regleringen.25 En annan sak är att det exempelvis kan finnas skäl att utforma en svensk manual i generell överensstämmelse med svenska traktatförpliktelser även om det inte skulle föreligga någon förpliktelse, i traktat eller sedvanerätt, att upprätthålla sådana i förhållande till en stat som inte tillträtt traktaten. Även därutöver kan det finnas annat än rent rättsliga skäl för att i en manual föreskriva regler av humanitärrättsligt slag. Detta gäller inte minst, som vi ska återkomma till, tillämpligheten i ickeinternationella konflikter av de regler som gäller för strid och vapenanvändning vid internationella väpnade konflikter.

25 Vilket inte utesluter att det kan finnas skäl för ”brasklappar” av det slag som finns i Storbritanniens manual om att manualen inte ”commit Her Majesty´s Government to any particular interpretation of the law”.

Vi återkommer längre fram till frågan i vilken utsträckning och på vilket sätt en manual bör användas för att ge direkt uttryck för hur Sverige bedömer gällande humanitär rätt. Frågan har ett nära samband med frågorna om formerna för utarbetande, publicering och revidering av en manual.

Fredsinsatser

Försvarsmakten har i allt högre grad organiserats för och tagits i anspråk i olika former av fredsinsatser. I allmänhet är dessa av ett sådant slag att de humanitärrättsliga reglerna inte är direkt tillämpliga för den svenska truppen. De förbud och begränsningar som regelsystemet innehåller ger dock värdefull vägledning även i dessa fall. Det är också möjligt att personalen i en fredsinsats kan bli indragen i strider på ett sådant sätt så att den humanitära rätten blir formellt tillämplig, eller att insatsen genomförs i ett område där det pågår en väpnad konflikt mellan andra aktörer. Fredsinsatser genomförs regelmässigt i samverkan mellan olika staters väpnade styrkor. I verksamheten iakttar dessa inte endast sina respektive nationella regler utan också den egna statens uppfattning när det gäller de folkrättsliga förpliktelserna. I praktiken kan detta medföra problem med hänsyn till att det inte är ovanligt att stater uppfattar sina förpliktelser på olika sätt. En förutsättning för att sådana problem ska kunna hanteras på ett effektivt sätt är att skillnader kan identifieras och analyseras på ett så tidigt stadium som möjligt. Manualer kan vara ett viktigt verktyg för detta. I förhållande till de flesta fredsinsatser får det dock antas att en rent humanitärrättslig manual kommer att vara av begränsat värde. Vi återkommer nedan (kapitel 9.3.3) till frågan om det finns skäl för vid sidan av en manual i humanitär rätt också utveckla en manual som tar sikte på fredsinsatser.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis innebär det anförda att vi funnit att en nationell manual i humanitär rätt bör kunna möta en rad olika behov som sammantaget är så starka att de väl motiverar att arbete med att ta fram ett utkast till en manual inleds.

9.3.2. Utformning

I våra direktiv sägs att om vi finner att det finns behov av en särskild nationell manual i humanitär rätt så ska vi också lämna förslag till en sådan. Som framgår av den redovisning vi lämnat för de manualer som tagits fram i vissa andra stater har arbetet med dessa i allmänhet pågått under lång tid. Detta framstår också som förståeligt med hänsyn till de stora rättsområden som behöver täckas in i en manual och de många ställningstaganden som krävs i ofta kontroversiella frågor. Därtill kommer att innehållet i en manual knappast bör slås fast mer definitivt innan den kunnat testas i utbildning och övningar och eventuell praktisk tillämpning. Vi har mot den bakgrunden inte uppfattat vårt uppdrag på det sättet att vi skulle förväntas ta fram ett fullständigt och i detalj genomarbetat förslag till manual.

Vad som varit möjligt inom ramen för de resurser och den tid som vi haft till vårt förfogande är endast att sekretariatet har tagit fram ett utkast till manual som kommittén som helhet inte haft tid att ta ställning till i alla detaljer. Detta utkast är bifogat som en bilaga till betänkandet (bilaga 7, Svensk manual i humanitär rätt m.m.).

Vid våra överväganden om hur en manual lämpligen bör utformas har vi utgått från de olika manualer som vi redovisat ovan. Av dessa framstår Storbritanniens som den mest utförliga och även i detalj mest utarbetade manualen. Omfattningen och detaljrikedomen gör dock att den knappast är användbar i mer direkt operativt arbete. Detta hänger samman med att de som arbetat med manualen utgått från fyra olika nivåer inom militären, med olika behov av information om den humanitära rätten, där manualen är utformad med den högsta nivån som utgångspunkt. För de övriga nivåerna förutsätts särskild information genom kort med soldatregler, häften med information26 och särskilda operativa handböcker. För svenskt vidkommande finns knappast behov av en så långtgående nivåuppdelning utan en manual bör på ett tydligare sätt kunna anknytas till den operativa nivån.

Den kanadensiska manualen synes bättre motsvara de behov som finns i Sverige. Den riktar sig primärt till ”praktiker” på de taktiska/operativa nivåerna vilket motsvarar den målgrupp som vi anser att en svensk manual bör rikta sig till. Manualen har också en mindre akademisk prägel och är mer koncentrerad än den brittiska

26A Soldier´s Guide to the Law of Armed Conflict.

manualen. Den är väl strukturerad och genomarbetad i sak med en god pedagogisk presentation. Den har nu, med goda erfarenheter, använts under mer än nio år av den kanadensiska försvarsmakten vilket innebär en god kvalitetssäkring. Den har dessutom använts som förebild för andra staters manualer.27 Det kanadensiska förhållningssättet till den humanitära rätten och folkrätten i stort ligger vidare nära det svenska, bl.a. vad gäller anslutning till traktater. Likheter finns också när det gäller faktorer som exempelvis geografi, säkerhetspolitiskt läge och deltagande i fredsinsatser.

Mot den angivna bakgrunden fann vi det naturligt att utgå från den kanadensiska manualen i arbetet med det utkast till svensk manual vi tagit fram. Vid sidan av att arbetet med att utforma en manual blir väsentligt enklare om det är möjligt att utgå från en förlaga som i huvudsak framstår som acceptabel, finns det enligt vår mening goda sakliga skäl för att ge en svensk manual en utformning som till struktur och uppläggning ligger nära andra nationella manualer. Ett sådant förfarande underlättar jämförelser och därigenom också diskussioner i sak vid oenighet, något som inte minst är viktigt när samarbete mellan olika länders väpnade styrkor aktualiseras.

Vi har därför bett om och fått tillstånd från berörda kanadensiska myndigheter att använda den kanadensiska manualen som förlaga till vårt utkast. Det bör emellertid betonas att vårt utkast inte är en ren översättning av den kanadensiska manualen utan att vi i en rad olika hänseenden, även sådana som vi inte närmare kommenterar, avviker från denna såväl vad avser innehåll, upplägg som i ställningstaganden och språk i syfte att anpassa texten efter svenska förhållanden och behov.

9.3.3. Vissa särskilda frågor

Hänsyn till den folkrättsliga utvecklingen

Den kanadensiska manualen publicerades år 2001. I arbetet med en svensk manual måste naturligtvis den utveckling som skett därefter beaktas. Utveckling av betydelse är bl.a. inrättandet av den permanenta internationella brottmålsdomstolen i Haag och den rättspraxis som utvecklats vid främst Jugoslavien- och Rwandatribunalerna samt de traktater som tillkommit.

27 Bl.a. Nya Zeelands och Australiens.

Även publiceringen av ICRC:s sedvanerättsstudie 2005 behöver beaktas. Vi har i kapitel 5 Humanitär rätt och sedvanerätt redovisat vår bedömning av de slutsatser som presenteras i studien. I allt väsentligt har vi inte funnit någon anledning att ta avstånd från studiens regler. Frågan om i vilken utsträckning de presenterade reglerna är sedvanerättsligt bindande kan emellertid vara föremål för olika bedömningar. Att sedvanerätten bör återspeglas i en manual i humanitär rätt är dock en självklarhet. Det bör emellertid hållas i minnet att en sådan manual inte primärt ska uppfattas som en redovisning av en stats ställningstaganden i rent rättsligt hänseende utan som regler och riktlinjer för hur de egna väpnade styrkorna får agera vid väpnad konflikt. En stat kan därmed mycket väl av policyskäl ställa upp regler för hur egen trupp ska agera utan att därför ta ställning till om det också finns en rättslig skyldighet. Sett från den utgångspunkten saknas det enligt vår uppfattning i princip anledning att i en manual avvika från de regler som redovisas i sedvanerättsstudien. (Se vidare i kapitel 5.3 och 5.4 om våra överväganden kring studien och de enskilda reglerna.) Vi har därför i vårt utkast till manual arbetat in både studiens regler i de sammanhang de hör hemma även i den utsträckning dessa har inneburit en utveckling av den humanitära rätten, samt relevant utveckling i traktater sedan 2001.

En manual för internationella och icke-internationella konflikter

Den kanske viktigaste slutsatsen i ICRC:s sedvanerättsstudie är att regler som är tillämpliga i internationella väpnade konflikter i långt större utsträckning än vad som anges i traktater är bindande också i icke-internationella väpnade konflikter på sedvanerättslig grund. Detta reser frågan om i vilken utsträckning en manual bör omfatta även denna typ av konflikter och på vilket sätt skillnad bör göras mellan de två olika typerna av konflikt.

I den kanadensiska manualen behandlas icke-internationella väpnade konflikter för sig i ett avslutande kapitel. I detta hänvisas till och redovisas innehållet i Genèvekonventionernas gemensamma artikel 3 och tilläggsprotokoll II. I kapitlet sägs därutöver att de kanadensiska väpnade styrkorna har som policy att under alla andra insatser än inrikes som minimum tillämpa andan och principerna i det för internationella väpnade konflikter tillämpliga regelsystemet.

I den tyska manualen finns däremot inte något särskilt kapitel om icke-internationella väpnade konflikter. Dessa omnämns i inledningen av kapitel 2 med en erinran om gemensamma artikel 3 och tilläggsprotokoll 2.

I sak är vi av den uppfattningen att en svensk manual bör utformas i överensstämmelse med vad som gäller enligt den i den tyska manualen föreskrivna principen att den humanitära rätten som är tillämplig i internationella väpnade konflikter ska beaktas vid genomförande av militära operationer vid alla typer av väpnade konflikter. Detta ställningstagande motiveras även av det resonemang vi visat på i kapitel 4 om Folkrättens utveckling sedan 1984, där skillnaderna mellan regleringarna av konflikttyperna allt mer har kommit att utraderas. Trots att de äldre gällande traktaterna tydligt skiljer på de två konflikttyperna, vilket vi visat på i kapitel 2 Folkrättens grunder, har sedvanerätten i dag i huvudsak kommit att överbygga skillnaderna. (Se även kapitel 5.3.3 om Humanitär rätt och sedvanerätt i avsnittet om De icke-internationella väpnande konflikterna och sedvanerätten.) Vidare kan nämnas att oavsett i vilken utsträckning det föreligger en strikt rättslig skyldighet att agera på det sättet talar även policyhänsyn och rent praktiska hänsyn för en sådan ordning. Att skilja mellan olika konflikter när det gäller att genomföra militära operationer skulle ofrånkomligen medföra tillämpningsproblem, och utifrån ett humanitärt perspektiv leda till svårhanterliga konsekvenser.

Ett jämställande av de olika typerna av väpnade konflikter i en manual kan åstadkommas på olika sätt. Oavsett vilken metod som används måste emellertid beaktas att det finns viktiga skillnader mellan konflikttypernas reglering i traktater som inte kan hanteras genom ett rent jämställande. De viktigaste av dessa är att kombattantbegreppet, och den där till kopplade krigsfångestatusen, endast återfinns vid internationella väpnade konflikter. I dessa hänseenden måste en skillnad göras mellan de olika typerna av konflikt. Detta gäller även för regler rörande ockupation.

I den tyska manualen hanteras detta problem genom att det uttryckliga jämställandet begränsas till de regler som gäller för genomförande av militära operationer. När det gäller regleringen i övrigt av icke-internationella väpnade konflikter ger manualen, med hänvisning till gemensamma artikel 3 och tilläggsprotokoll II (och art. 19 i kulturkonventionen), inte annan vägledning än att som minimum gäller att den humanitära rättens grundläggande regler ska iakttas. Den kanadensiska manualen framstår i det hänseendet

som mer tillfredställande genom att den i vart fall tar upp den särskilda regleringen i det andra tilläggsprotokollet om exempelvis behandlingen av frihetsberövade och processuella garantier. Även den kanadensiska manualen framstår dock i nu berörda hänseenden som kortfattad och föga vägledande.

Ju mer utbyggt som ett särskilt kapitel om icke-internationella väpnade konflikter skulle bli desto mer skulle kapitlet kunna framstå som en egen manual i sig. Sett från den synpunkten finns det goda skäl för att i en manual så långt möjligt försöka integrera regleringen av de olika typerna av väpnad konflikt. Detta är också en synpunkt som framhållits från såväl den arbetsgrupp som den referensgrupp inom Försvarsmakten som kommittén samrått med. I det utkast till manual som vi tagit fram har därför en sådan integrering gjorts. I de delar där bestämmelser rörande de två konflikttyperna alltjämt måste särskiljas, har detta tydligt markerats i texten (bl.a. avseende redovisningen av kombattantstatus i kapitel 3 och behandling av frihetsberövade personer i kapitel 9).

En manual för fredsinsatser

I dag utgör deltagande i fredsinsatser en stor del av Försvarsmaktens operativa verksamhet. Denna verksamhet och dess användning av våld och tvång ligger ofta, men inte alltid, utanför det humanitärrättsliga regelverkets tillämplighet. I de fall då de trupper som deltar i en fredsinsats deltar i en väpnad konflikt har en manual en viktig roll att spela. Insatsen kan komma att delta i en väpnad konflikt på två sätt. Antingen genom att insatsen redan från början mandaterats av FN:s säkerhetsråd att delta i en väpnad konflikt (dvs. vissa typer av fredsframtvingande insatser i enlighet med FN-stadgans kapitel VII), eller att trupperna under en pågående insats (som ej var fredsframtvingande, utan insattes som en traditionell fredsfrämjande insats) kommer att delta i fientligheter (antingen genom eget initiativ eller p.g.a. att de utsätts för anfall från en part i konflikten) i sådan omfattning att de facto deltar i den väpnade konflikten. Denna brytpunkt kan givetvis vara mycket svår att identifiera.

Den vanligaste situationen när det gäller fredsinsatser som svensk trupp deltar i är dock att insatsen inte deltar i en väpnad konflikt. Truppen är då inte formellt bunden av den humanitära rätten (vilket inte betyder att förfaranden som är förbjudna i

väpnad konflikt skulle vara tillåtna28) och en manual i humanitär rätt ger därför inte någon direkt vägledning. Om det pågår en väpnad konflikt, som insatsen inte deltar i (vilket är vanligt), åtnjuter personalen i insatsen det skydd som den humanitära rätten erbjuder alla civila i ett konfliktområde och en manual kan härigenom indirekt ge vägledning i denna typ av frågor. Beröringspunkten med den humanitära rätten kan även uppstå genom att fredsinsatsen ges mandat att övervaka den humanitära rättens tillämpning under en pågående väpnad konflikt i insatsområdet. En insats kan t.ex. ges i uppdrag att omhänderta eftersökta krigsförbrytare eller att avbryta pågående krigsförbrytelser. Tilläggsprotokoll I föreskriver t.ex. stater att samarbeta med FN rörande svåra överträdelser av den humanitära rätten.29

Trots att den humanitära rätten i formell mening inte är tillämplig för de truppbidragande staterna föreligger inte ett rättsligt vakuum när det gäller användning av våld och tvång. (Se våra resonemang i kapitel 6 om Fredsinsatser rörande tillämpliga rättsliga regelverk under en fredsinsats.) Det finns ett antal andra rättsliga regelverk som styr både våldsanvändningen och själva verksamheten. Grundläggande är det mandat som FN:s säkerhetsråd lämnat i vilket de uppgifter som ska genomföras utpekas. Dagens fredsinsatser är emellertid komplexa med breda mandat som utpekar ett flertal olika uppgifter att lösa – från gränsövervakning, stabiliserings och säkerhetsoperationer, humanitärt stöd till polisiära uppgifter. Ofta aktualiseras svåra överväganden som rör både individers säkerhet och integritet.

Enligt vår mening finns det ett minst lika stort behov av tydlig och strukturerad vägledning när det gäller fredsinsatser som det finns för väpnade konflikter. Starka skäl talar för att de rättsliga frågor som är kopplade till användandet av våld och tvång inom ramen för fredsinsatser i vilka svensk trupp inte deltar i en väpnad konflikt är så pass viktiga att det borde utarbetas en manual även för detta ändamål. Vi har informerats om att avsikten är att en särskild utredning ska tillsättas med uppdrag att bl.a. se över olika rättsliga frågor som en fredsinsats aktualiserar (se vidare kapitel 6 om fredsinsatser).

Av den anledningen har vi inte ansett att det legat inom ramen för vårt uppdrag att närmare överväga den frågan utan den får behandlas inom ramen för den utredningens uppdrag. I det bilagda

28 Tänkbara undantag är användning av s.k. dum dum-kulor och tårgas. 29 TP I, art. 89.

manualutkastet behandlas således fredsinsatser på två ställen. Regler för användandet av våld och tvång då svensk trupp inte deltar i en väpnad konflikt föreslås behandlas i en separat del B om fredsinsatser – vilken vi av ovan nämnda skäl inte lämnar något textförslag till. För det fall svensk trupp deltar i en väpnad konflikt gäller hela del A av manualen.

Vapen som Sverige inte använder

Inom den humanitära rätten finns, som redovisats i andra sammanhang i detta betänkande, begränsningar av både vilka vapen som får användas och hur de tillåtna vapnen får användas. Vi har vid våra överväganden resonerat kring hur detta ska hanteras i förhållande till att Sverige inte har alla de vapentyper finns reglerade. Det kan eventuellt framstå som onödigt att i manualen redogöra för vapen och dess användning i den utsträckning Försvarsmakten ändå inte kommer att behöva hantera en aktuell vapentyp. Vi har dock ansett det lämpligt att övergripande redovisa de regler som finns inom den humanitära rätten på området – oavsett svensk tillgång till en vapentyp. Detta för att det kan vara av vikt för Försvarsmakten att ha kunskap även om tillåten och otillåten vapenanvändning från andra aktörers sida. Dels som en beredskapsåtgärd, dels som en del i Sveriges förpliktelser att reagera på folkrättsbrott.

Inkluderade rättsområden

Trots att det i våra direktiv endast talas om en manual i humanitär rätt anser vi, att det är naturligt att även andra folkrättsliga frågor som rent formellt ligger utanför den humanitära rätten behöver inkluderas. Detta gäller inte minst ockupations- och neutralitetsrätten som i allmänhet brukar ingå i manualer av det slag som vi nu diskuterar. Utgångspunkten för en manual ska därför vara att behandla ”krigets lagar”30 som även inkluderar ockupations- och neutralitetsrätten. När det gäller dessa två områden är det emellertid inte helt enkelt att utgå från internationella förebilder. Samtidigt har dessa områden inte ingått i vårt utredningsuppdrag på ett sådant sätt att det framstått som naturligt att utarbeta förslag till

30 Det som på engelska kallas för ”the law of armed conflict” (LOAC).

hur en manualreglering skulle se ut. De finns därför inte med i det utkast till manual som vi publicerar som en bilaga till betänkandet.

Relationen mellan den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna har varit föremål för åtskilliga diskussioner. (Se kapitel 2 om Folkrättens grunder för redogörelse för detta förhållande.) Allmänt sett kan sägas att de mänskliga rättigheterna fortsätter att gälla även vid väpnad konflikt (även om vissa rättigheter kan inskränkas) så länge inte det står klart att annat följer av den humanitära rätten i egenskap av lex specialis. Detta är något som inte minst är viktigt i förhållande till de icke-internationella väpnade konflikterna. Bristen på reglering i traktater på detta område kompenseras i inte oväsentlig del av att vad som annars gäller enligt de mänskliga rättigheterna inte upphör att gälla därför att en situation utvecklats till en väpnad konflikt. Detta är dock något som i många fall inte tydligt återspeglas i existerande manualer genom att dessa begränsas till de rent humanitärrättsliga reglerna. Enligt vår uppfattning finns det vid utarbetandet av en svensk manual anledning att aktivt överväga i vilken utsträckning det finns anledning att i manualen också inkludera regler som grundar sig på de mänskliga rättigheterna. Mot bakgrund av att det inte ingått i vårt utredningsuppdrag att utarbeta förslag till hur detta skulle kunna göras, då vårt uppdrag gällt en manual i humanitär rätt, har inte någon noggrann genomgång av frågan om vilka regler som bör tas med och om, och i så fall hur, de kan inkorporeras på ett pedagogiskt sätt i framställningen gjorts. Frågor om mänskliga rättigheter behandlas därför enbart kort inledningsvis i vårt utkast, och återkommer i manualens kapitel 9 om behandling av frihetsberövade personer. Det utkast till manual vi presenterar avser inte heller att på ett uttömmande sätt omfatta all nationell rätt eller andra för Försvarsmakten tillämpliga regler, reglementen och stabspublikationer som kan aktualiseras under en väpnad konflikt. Utkastet är således inte en ”operational law handbook” eller liknande, utan primärt en sammanställning av gällande humanitär rätt.

Luftkrigsmanualen bör beaktas

I den kanadensiska manualen, i likhet med i flera andra manualer, behandlas luftkrig och sjökrig i särskilda kapitel även om de allmänna reglerna är tillämpliga på alla former av krigföring. Vi har

inte funnit tillräckliga skäl för att förslå någon annan ordning. Vi presenterar emellertid inte något förslag till kapitel i manualen rörande luftkriget. Som vi tidigare nämnt, har det nyligen inom ramen för the Harvard Program on Humanitarian Policy and Conflict Research, publicerats en internationell manual om luftkriget (Air and Missile Warfare Manual) som kan förväntas få ett motsvarande inflytande som San Remo-manualen på sjökrigets område.31 Eftersom denna luftkrigsmanual inte fastställdes förrän 2010 har vi inte hunnit bearbeta och ta ställning till hur ett kapitel i manualen med denna som utgångspunkt skulle kunna utformas. Vi presenterar därför inget kapitel om luftkrig i manualutkastet.32 Ett sådant kapitel bör dock enligt vår mening bygga på luftkrigsmanualen och i tillämpliga delar på de regler som presenteras i ICRC:s sedvanerättsstudie.

9.3.4. Formella frågor

Manualens status

I vilka former en manual i humanitär rätt bör utarbetas, publiceras och beslutas om är naturligtvis avhängigt av vilket syfte den är avsedd att ha. Vi har redan tidigare anfört att det primära syftet med en manual enligt vår mening bör vara att sprida kunskap om den humanitära rätten och, genom att ge vägledning för militärt beslutsfattande på operativ nivå, stärka dess efterlevnad. Av detta följer enligt vår mening inte endast att den bör utformas så att militära befattningshavare utan alltför stora svårigheter ska kunna tillgodogöra sig manualens innehåll och omsätta dess innehåll i praktiskt beslutfattande utan också att Försvarsmakten bör ha det slutliga formella ansvaret för både det fortsatta arbetet med och publiceringen av en manual.

Av detta följer också att en manual inte bör, eller för den delen kan, uppfattas som bindande i den meningen att svenska domstolar eller myndigheter skulle vara bundna av de tolkningar, av traktater eller sedvanerätt, som framförs i en manual, även om stor möda bör läggas ned på att den ger ett riktigt uttryck för gällande humanitär rätt. Om endast helt rättsliga överväganden skulle vara avgörande

31 Vilken bl.a. ligger till grund för det kapitel i Kanadas manual som behandlar sjökriget både vad gäller upplägg och innehåll. Således utgår även det avsnitt vi föreslagit om sjökriget från San Remo-manualen. 32 I delbetänkandet Krigets Lagar (SOU 2010:22) finns luftkrigsmanualen publicerad.

för utformningen av en manual skulle det även leda till att policyhänsyn och olika praktiska hänsyn (som t.ex. behovet av tydlig vägledning) inte fick inverka på manualens utformning, vilket enligt vår uppfattning vore olyckligt.

Detta utesluter inte att en manual bör ges en annan ställning än som skulle tillkomma en publikation utan någon form av officiell sanktionering. Det ska i det sammanhanget framhållas att Försvarsmaktens organisation, i hög grad är hierarkiskt uppbyggd och förutsätter att de som befinner sig på lägre beslutsnivåer följer givna order, föreskrifter och riktlinjer om det inte finns särskilda skäl för avvikelse. Den som inte gör detta bryter mot reglerna för verksamheten även om handlandet inte i sig strider mot någon formell regel. Om en manual publiceras som en stabspublikation inom Försvarsmakten markeras härigenom att de i manualen uppställda reglerna inte är bindande i strikt formell mening, men att militära befattningshavare ändå är skyldiga att beakta manualens innehåll som riktlinjer vid beslutsfattande i sådana frågor som berörs i denna.

Fortsatt arbete med manualen

Att det formella ansvaret för en manual bör ligga på Försvarsmakten utesluter inte att även andra bör engageras i arbetet med att, med utgångspunkt i det utkast till manual vi lämnat, färdigställa en manual. En av förutsättningarna för en väl utformad manual är givetvis att de som deltar i arbetet har goda kunskaper på det humanitärrättsliga området. Akademiskt verksamma jurister har ofta spelat en viktig roll när andra länder tagit fram sina manualer. Utan att därför ta ställning i namnfrågor anser kommittén att Försvarsmakten i det fortsatta arbetet med manualen bör nyttiggöra den akademiska kompetens som finns i Sverige på den humanitära rättens område.

Vidare anser kommittén att Försvarshögskolan fyller en viktig roll när det gäller den militära folkrättsutbildningen i Sverige, och av denna anledning bör även samråd ske med FHS under arbetet med att färdigställa en manual. (Se kapitel 8 Utbildning och information för vidare redogörelse för FHS organisation och ansvar.)

Som vi tidigare berört kan en manual fylla en rad andra viktiga funktioner vid sidan av att ge vägledning för militärt beslutsfattande på operativ nivå. Självfallet bör detta också beaktas vid

utformningen av en manual. Detta gäller inte minst beträffande utbildning inom totalförsvaret. Avseende den civila delen av totalförsvaret har MSB ett samordnande ansvar för utbildningsfrågor i humanitär rätt, och Totalförsvarets folkrättsråd har ansvar för samordning och utveckling inom totalförsvarets samtliga myndigheter (varvid särskilt undervisnings- och informationsfrågor ska ges uppmärksamhet, se kapitel 8 för vidare redogörelse för ansvarsområden). Totalförsvarets folkrättsråd ska även ta initiativ för att främja utveckling, spridning och tillämpning av folkrättens regler inom totalförsvaret. Enligt vår mening är det därför naturligt att det uppdrag som Försvarsmakten bör få att utarbeta en manual bör utföras i samråd med bl.a. MSB och Totalförsvarets folkrättsråd.

Vårt förslag till manual är utformat med den kanadensiska manualen som förebild. Som ett av skälen för detta har vi anfört att det finns goda sakliga skäl för att ge en svensk manual en utformning som till struktur och uppläggning ligger nära andra nationella manualer eftersom ett sådant förfarande underlättar jämförelser mellan olika stater och därigenom också diskussioner i sak vid oenighet, något som inte minst är viktigt när samarbete mellan olika länders väpnade styrkor aktualiseras. I detta ligger också att Försvarsmakten under arbetet med en manual bör söka samråd med företrädare för andra stater som arbetat eller arbetar med att utveckla manualer.33

Vi vill här särskilt peka på det arbete med att utarbeta en manual som sedan år 2009 pågår i Norge. Vi har under vårt arbete haft kontakter med ansvariga för det norska projektet.34 Av kontakterna framgår att det i de flesta frågor finns en samsyn och att man från norsk sida gärna ser ett fortsatt samarbete. Den norska manualen, som även den ska vara tillämplig i båda konflikttyperna, ska vara färdigställd 2012. Även Danmark påbörjade i slutet av 2009 ett arbete med att identifiera behov och utformning av en dansk manual i humanitär rätt.

33 Att en svensk manual i humanitär rätt bör vara på svenska uppfattar vi som en självklarhet. Det finns emellertid skäl att framhålla att detta givetvis kan innebära problem när det gäller överläggningar och samråd med andra stater. Goda skäl kan därför finnas för att manualen, liksom den tyska manualen, också bör framställas i engelsk version. Detta kan naturligtvis innebära problem men underlättas självfallet i hög grad om en engelskspråkig manual, som den kanadensiska, används som utgångspunkt för en svensk. 34 Arbetet genomförs i huvudsak av en officer och en folkrättsjurist vid Forsvarets stabsskole (Avdeling for militærmakt ) med understöd av arbetsgrupper som satts ihop i samråd med det norska Försvarsdepartementet.

Manualen som ett uttryck för svensk position

I våra direktiv sägs att Sverige genom att utarbeta en manual skulle tydliggöra, såväl nationellt som internationellt, vad som enligt svensk syn utgör gällande humanitär rätt och hur olika situationer under en väpnad konflikt får lösas. Vi har redan tidigare sagt att detta syfte måste anses underordnat i förhållande till det mer omedelbart praktiska syftet. Det är emellertid klart att Försvarsmakten i sitt faktiska handlande, vilket inte minst gäller på det humanitärrättsliga området, måste anpassa sig efter de uppfattningar och den policy som kommer till uttryck på politisk nivå. Detta innebär att arbetet med en manual enligt vår uppfattning bör ske under insyn, om än inte under formellt ansvar, av företrädare för berörda departement, främst Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementet.

Den ordning som vi nu förordat, med Försvarsmakten som ansvarig för både utarbetandet och publiceringen av en manual, innebär automatiskt att funktionen att ge uttryck för svensk syn på den humanitära rätten får en mindre framträdande roll. Det kan emellertid sättas i fråga om en manual som är rent svenskspråkig, vilket en sådan rimligtvis bör vara, över huvud taget är ägnad att användas som medel att internationellt klargöra svensk uppfattning på området. Det kan noteras att Tyskland funnit anledning att vid sidan av den tyska versionen av sin manual publicera en engelsk översättning. Det kan också erinras om att de ställningstaganden som gjordes av 1984 års kommitté knappast torde ha rönt någon internationell uppmärksamhet som uttryck för svensk uppfattning på området innan delar av betänkandet (i bearbetad form) publicerades på engelska genom Försvarsdepartementets försorg och med förord av försvarsministern.

Enligt vår uppfattning är detta emellertid inte någon omedelbar nackdel. Tvärtom ger det praktiska behovet av en översättning utrymme för en flexibilitet på den politiska nivån som har klara fördelar. Om man på den politiska nivån önskar gå ut med ett på en svensk manual baserat budskap på den internationella arenan om svensk uppfattning på det humanitärrättsliga området blir det möjligt att avvakta till dess manualen kunnat utvecklas och prövas i erforderlig omfattning (utan att därför förhindra tidigare initiativ i olika hänseenden). Det blir också möjligt, genom exempelvis redigeringar och förord, att klarlägga i vilken utsträckning en manual ska uppfattas som uttryck för rent rättsliga bedömningar och i

vilken som uttryck för policy. Hur detta lämpligen bör ske är något som knappast kan bedömas innan det finns en väl fungerande manual på plats.

9.3.5. Sammanfattning

Vår bedömning är att det finns behov av en svensk manual i humanitär rätt för att utveckla en mer överskådlig och tydlig vägledning för humanitärrättsliga hänsynstaganden vid militärt beslutsfattande på operativ nivå. Utifrån de diskussioner vi har fört inom Folkrättskommittén och de överväganden vi har gjort, har vi tagit fram ett utkast till manual (se bilaga 7). Detta utkast utgår bl.a. från följande ställningstaganden:

  • Utöver att rikta sig till beslutsfattande militär personal på operativ nivå bör en manual också beakta andra viktiga målgruppers behov, och utformningen av manualen bör således även anpassas efter dessa. Bl.a. är de folkrättsliga rådgivarna inom Försvarsmakten en viktig målgrupp för en manual.
  • En manual skulle också vara av stor betydelse vid utbildning och övningar inte endast i förhållande till militär personal utan också till annan personal inom totalförsvaret, bl.a. länsstyrelsernas folkrättsliga rådgivare.
  • En manual bör inte primärt uppfattas som en redovisning av en stats ställningstaganden i rent rättsligt hänseende utan som regler och riktlinjer för de egna väpnade styrkornas agerande vid väpnad konflikt, dvs. även policymässiga överväganden bör inkluderas.
  • En manual bör ha som utgångspunkt att samma humanitärrättsliga bestämmelser ska beaktas vid genomförande av militära operationer oavsett om det är en internationell eller icke-inter-nationell väpnad konflikt.
  • En manual bör inte begränsas till rent humanitärrättsliga regler utan också inkludera regler som grundar sig på de mänskliga rättigheterna. Även neutralitets- och ockupationsrätten bör inkluderas i en manual. Detta har dock inte omfattats av vårt utredningsuppdrag på ett sådant sätt att vi funnit anledning att utarbeta förslag till hur en manualreglering skulle se ut i dessa delar.
  • Det finns ett minst lika stort behov av tydlig och strukturerad vägledning när det gäller fredsinsatser som det finns för väpnade konflikter. Vi har dock inte ansett att det legat inom ramen för vårt uppdrag att närmare överväga den frågan.
  • När det gäller luftkriget framstår den av Harvard Program on

Humanitarian Policy and Conflict Research nyligen publicerade manualen om luftkriget och i tillämpliga delar de regler som presenteras i ICRC:s sedvanerättsstudie som naturliga utgångspunkter för utformningen av kapitlet om luftkrig.

  • Den kanadensiska manualen har tjänat som förlaga när vi tagit fram vårt utkast till svensk manual.
  • Försvarsmakten bör ha det formella ansvaret för både det fortsatta utarbetandet och publiceringen av en manual. En manual bör publiceras som en stabspublikation inom Försvarsmakten varigenom markeras att de i manualen uppställda reglerna inte är bindande i formell mening men att militära befattningshavare är skyldiga att beakta manualens innehåll som riktlinjer. Försvars-makten bör när de utarbetar en manual samråda med MSB,

Försvarshögskolan och Totalförsvarets folkrättsråd, och utföra arbetet under medverkan av akademiskt verksamma experter.

Samråd bör också ske med experter från andra stater. Arbetet med en manual bör även utföras med insyn av företrädare för berörda departement.

  • I vilken utsträckning en manual bör utnyttjas för att tillgodose intresset av att internationellt tydliggöra vad som enligt svensk syn utgör gällande humanitär rätt bör bedömas när en väl fungerande manual finns på plats.

10. Konsekvenser av förslagen

Bedömning: Våra bedömningar och förslag är avsedda att ge

förutsättningar för ett fortsatt gott svenskt genomförande och en stärkt efterlevnad av den humanitära rätten i Sverige. Förslagen medför endast begränsade ekonomiska konsekvenser och bör kunna finansieras inom ramen för de berörda myndigheternas ordinarie anslag. Förslagen medför inte några konsekvenser i övrigt inom de områden som anges i kommittéförordningen (1998:1474).

Den grundläggande utgångspunkten för vårt arbete i enlighet med våra direktiv har varit att bidra till att stärka svensk efterlevnad av den humanitära rätten, samt att vårt utredningsarbete ska bidra till att nationellt och internationellt tydliggöra en svensk position i de frågor vi har att behandla.

10.1. Förbättrat genomförande och stärkt efterlevnad

För en liten alliansfri stat som Sverige, som åtminstone i närtid inte förväntar sig angrepp mot det egna territoriet, genomförs den humanitära rätten främst genom lagstiftning, specifika myndighetsbestämmelser, information och utbildning både inom civila och militära myndigheter och till deras personal samt till civilbefolkningen i stort. Även svenskt uppträdande, bl.a. vid deltagande i fredsinsatser, samt svenska uttalanden och initiativ, i så väl nationella, som inom EU och andra internationella sammanhang, utgör en del av genomförandet och är ett uttryck för hur Sverige tolkar och tillämpar den humanitära rätten. De bedömningar och förslag vi lämnar i detta betänkande har bäring på samtliga dessa områden. Förslagen, som både är av principiell karaktär, och av

detaljkaraktär, syftar till att stärka svenskt genomförande av den humanitära rätten och utgöra underlag för framtida agerande och ställningstaganden i både nationella och internationella sammanhang.

10.1.1. Författningsförslaget

Författningsförslaget rörande förändringar i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. syftar till ett fullgott och tydligare genomförande än i dag av Genèvekonventionerna med tilläggsprotokoll I–III (kapitel 7.5.3) vad gäller skyddet av där reglerade internationella kännetecken. Förslaget är motiverat dels av en förestående svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna, dels av behov av ökad tydlighet i nu gällande bestämmelser. Förslaget om särskilda informationsinsatser om de skyddade kännetecknen i samband med en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III syftar till att öka kännedomen om innebörden av kännetecknen och att minska det missbruk av främst det röda korset som förekommer i dag.

10.2. Övriga konsekvenser

Vårt förslag om att MSB ska ta ett tydligare samordnande ansvar vad gäller den civila utbildningen i humanitär rätt innebär att myndigheten måste lägga mer resurser på utbildning och samordning i förhållande till det arbete den i dag utför i enlighet med sitt samordnande ansvar i totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12).

Vårt förslag om att Försvarsmakten bör ha det formella ansvaret för både det fortsatta utarbetandet och publiceringen av en manual i humanitär rätt medför att tillräckliga resurser måste avsättas för detta inom Försvarsmakten. Även förslaget om informationsinsatser i samband med ratificeringen av tilläggsprotokoll III förutsätter ett visst merarbete.

Våra förslag kommer med andra ord medföra vissa kostnader om de genomförs. Den närmare omfattningen är svår att beräkna men är i vart fall på sikt inte större än att den bör kunna finansieras inom ramen för de berörda myndigheternas ordinarie anslag. En förutsättning för att dessa uppdrag ska kunna genomföras väl är

emellertid i vissa fall, som när det gäller uppdraget till MSB angående utbildning och Försvarsmaktens arbete med en manual, att särskilda resurser avsätts för ändamålet.

11. Författningskommentarer

11.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

I lagen finns sedan tidigare bestämmelser om skydd av vissa internationella kännetecken, vilket infördes i svensk rätt redan 19111, men sedan 1953 reglerats genom denna lag.2 Förslaget innebär att flera av lagens bestämmelser flyttas och ändras samt att lagen kompletteras med nya paragrafer. Efter en inledande bestämmelse (1 §) som anger vilka internationella kännetecken för sjuk- och själavård som är skyddade enligt lagen följer ett antal paragrafer (2–5 §§) som anger vilken användning av dessa kännetecken som är tillåten. Därefter (6 §) finns en bestämmelse om skydd för vissa andra internationella kännetecken. Lagen avslutas (7 §) med en för samtliga kännetecken gemensam straffbestämmelse.

1 §

Följande märken och benämningar får inte användas offentligt i andra fall än de som är tillåtna enligt 2-5 §§:

1. det röda korset bestående av ett rött kors på vit botten, och benämningarna ”röda korset” eller ”Genèvekorset”,

2. den röda halvmånen bestående av en röd halvmåne i ett vitt fält och benämningen ”röda halvmånen”,

3. det röda lejonet och solen bestående av ett rött lejon och en röd sol i ett vitt fält och benämningen ”röda lejonet och solen”, samt

4. den röda kristallen bestående av en röd ram i form av en kvadrat ställd på sin spets mot vit bakgrund och benämningen ”röda kristallen”.

1 1911 års lag om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar (SFS 1911:43 s. 1). 2 Ändringar genom SFS 1979:744, 1979:884, 1994:1723.

I paragrafen anges de kännetecken för sjuk- och själavård som enligt lagen är skyddade mot offentlig användning. Förutom rödakorsmärket är den röda halvmånen, det röda lejonet och solen, samt den röda kristallen skyddade enligt lagen. Skyddet omfattar förutom de beskrivna märkena även de i lagen angivna benämningarna.

2 §

De märken och benämningar som avses i 1 § får användas som kännetecken för militär sjukvård och för militär själavårdspersonal i överensstämmelse med vad som gäller enligt allmän folkrätt eller överenskommelse med annan stat som är bindande för Sverige. För svensk del ska härvid det märke och de benämningar som anges i 1 § 1 användas. Annat märke eller annan benämning som avses i 1 § får dock användas tillfälligt om detta kan förstärka skyddet. Under väpnad konflikt gäller vad som sägs i första stycket första och andra meningen om märke även för civil sjukvård. För svensk del förutsätter sådan användning att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lämnat tillstånd därtill. Om särskilda skäl föreligger får ett sådant tillstånd också avse användning i fredstid. Tillstånd förutsätter i det fallet att samtycke lämnats av föreningen Svenska Röda Korset.

Av första stycket framgår att de märken och benämningar som anges i 1 § får användas som kännetecken för militär sjukvård och militär själavårdspersonal i överensstämmelse med vad som gäller enligt allmän folkrätt eller överenskommelse med annan stat som är bindande för Sverige. Regler om tillåten användning av kännetecknen finns förutom i Genèvekonventionerna från 1949 med tilläggsprotokoll även inom sedvanerätten.3 I enlighet med den humanitära rätten får de väpnade styrkorna använda kännetecknen i skyddande syfte under väpnade konflikter, samt utmärka sig för detta syfte även under fred. Närmare förklaring av de olika användningssätten finns i kapitel 7.1.1 i avsnittet om Kännetecknens olika användningssätt.

3 De regler som huvudsakligen reglerar användningen av kännetecknen är GK I art. 38-44, 53 och 54, GK II art. 41–45, GK IV art. 18-22, TP I art. 8, 18, 38, 85 och Annex I, TP II art. 12, TP III art. 1–7 samt gällande sedvanerätt, jfr ”Customary International Humanitarian Law”, två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice (två delar), Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge University Press, 2005, regel 59-61.

Försvarsmakten använder i dag det röda korset och av lagen framgår att så ska ske även fortsättningsvis. Enligt sista meningen får emellertid Försvarsmakten tillfälligt använda ett annat kännetecken än det röda korset, om det kan antas förstärka sjukvårdens eller själavårdspersonalens skydd. Möjligheten till sådan tillfällig användning av annat kännetecken har sin bakgrund i tilläggsprotokoll III artikel 2.4 och är avsedd att kunna utnyttjas i situationer där det röda korset, mot bakgrund av religiösa eller politiska förhållanden, inte bedöms kunna erbjuda lika bra skydd som ett annat kännetecken (se även 3 § om gemensam användning i fredsinsatser). Att även utländsk militär sjukvård och själavårdspersonal tillfälligt kan använda ett annat kännetecken följer av den internationella rätt som bestämmelsen hänvisar till.

Under en väpnad konflikt gäller enligt andra stycket vad som sägs i första stycket, första och andra meningen även civil sjukvård. I likhet med vad som gäller för den militära sjukvården styrs rätten att använda kännetecknen av vad som gäller enligt allmän folkrätt och överenskommelser med andra stater som är bindande för Sverige.4 Det rör sig för svensk del om civil sjukvårdspersonal, sjukvårdsenheter så som sjukhus, sjuktransporter, utrustning eller förråd, samt Sjöräddningstjänsten.5 Tillåten användning gäller i enlighet med vad som gäller enligt Genèvekonventionerna endast märke och inte benämning. För svensk del krävs tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämt för att den civila sjukvården ska få använda det röda korset.

Av tredje meningen framgår att det finns visst utrymme för att tillåta användning av det röda korset även under fredstid. Enligt internationell rätt är det undantagsvis tillåtet att i fredstid markera fordon som används som ambulanser samt att ange befintligheten av hjälpstationer som uteslutande är avsedda för avgiftsfri vård (GK I art. 44 fjärde stycket). I dessa sammanhang förutsätts att

4 De regler som huvudsakligen reglerar användningen av kännetecknen är GK I art. 38-44, 53 och 54, GK II art. 41–45, GK IV art. 18–22, TP I art. 8, 18, 38, 85 och Annex I, TP II art. 12, TP III art. 1–7 samt gällande sedvanerätt, jfr ”Customary International Humanitarian Law”, två volymer: Volume I: Rules, Volume II: Practice (två delar), Jean-Marie Henckaerts och Louise Doswald-Beck, Cambridge University Press, 2005, regel 59–61. 5 Regler om skydd för civila sjukvårdsenheter finns i artikel 12 i TP II. Med civil sjukvårdsenhet avses enligt artikel 8 e sådana anstalter och andra enheter som är upprättade i medicinskt syfte, nämligen för uppsökande, omhändertagande, transport, diagnos eller behandling – inbegripet första hjälpen – av sårade, sjuka och skeppsbrutna, eller för förebyggande av sjukdom. Texten omfattar till exempel sjukhus och andra liknande enheter, blodtransfusionscentra, preventivmedicinska centra och institut, sjukvårdsdepåer samt sjukvårds- och läkemedelslager som tillhör sådana enheter. Tilläggsprotokoll I ger vidare skydd för civil sjukvårdspersonal (art. 15) och civila sjukvårdsfordon (art. 21).

fordon etc. verkligen ska ställas till förfogande under en väpnad konflikt, om inte finns inte grund för utmärkning. Härutöver får viss civil sjukvård undantagsvis utmärkas i skyddande syfte redan innan konflikten brutit ut. (Se kapitel 7.5.3 om den civila sjukvården.)6

Av sista meningen framgår att ett villkor för tillstånd i fredstid är att Svenska Röda Korset lämnat samtycke till detta. Kravet på samtycke är motiverat av första Genèvekonventionen artikel 44 fjärde stycket och den mycket begränsade möjlighet det i övrigt ska finnas för utmärkning av civil sjukvård i fredstid.

3 §

Vid insatser som genomförs under Förenta nationernas överinseende får svensk sjukvård och svensk själavårdspersonal som deltar i insatsen efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer använda ett av de märken och benämningar som avses i 1 § som kännetecken.

Bestämmelsens lydelse, som är ny, har sin grund i artikel 5 i tilläggsprotokoll III. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt för svensk trupp som deltar i en insats under Förenta nationernas överinseende att under själva insatsen byta till ett annat kännetecken än det röda korset för att harmonisera användningen av kännetecken inom insatsen.

Ett byte av kännetecken, under en insats under Förenta nationernas överinseende, till ett gemensamt kännetecken förutsätter i praktiken, förutom tillstånd enligt denna bestämmelse, att de truppbidragande staterna samtycker till detta (jfr art. 5 i tilläggsprotokoll III). Sådant samtycke är dock inte något krav för att ett tillstånd ska lämnas.

4 §

Internationella rödakorskommittén, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och de därtill anknutna nationella föreningarna får använda de märken och benämningar som avses i 1 §

6 Se även ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, Kenya, 23–25 Nov 2009 samt ”Bestämmelser för de nationella föreningarnas användning av rödakors- och rödahalvmånemärket”, Wien, 1965, Budapest, 1991, angående de mycket begränsade möjligheterna till tillstånd.

som kännetecken för sin verksamhet i överensstämmelse med Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 angående skydd för krigets offer med tilläggsprotokoll I–III till dessa, samt de principer som fastställs vid de internationella rödakors- och röda halvmånekonferenserna. Föreningen Svenska Röda Korset ska härvid använda det kännetecken som avses i 1 § 1. Annat kännetecken får dock användas tillfälligt om detta på grund av särskilda omständigheter är påkallat för att underlätta verksamheten.

I paragrafen behandlas rätten för Internationella rödakorskommittén, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och de därtill anknutna nationella föreningarna, inklusive föreningen Svenska Röda Korset, att använda de märken och benämningar som avses i 1 §.

Bestämmelser om de berörda organisationernas rätt att använda kännetecknen finns förutom i Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll7, också i de principer som fastställs vid de internationella rödakors- och rödahalvmånekonferenserna. (Jfr GK I art. 44 andra stycket). Av dessa principer framgår mer i detalj vilka användningsområden och användningssätt som är tillåtna (se mer i kapitel 7.1.3 om dessa bestämmelser) och omfattar användning i både skyddande syfte och utmärkande syfte både under väpnad konflikt och i fredstid. (Se mer om detta i kapitel 7.1.8) Då principerna inte i sig ingår i någon sådan överenskommelse som sägs i 2 § och inte heller utgör allmän folkrätt har en särskild hänvisning till dessa tagits in i paragrafen.

Bestämmelsen innebär att föreningen Svenska Röda Korset redan i lagen ges rätt att använda kännetecknet det röda korset utan att regeringens tillstånd behövs för detta, vilket tidigare krävdes enligt 2 §. (Jfr GK I art. 44 andra stycket om att nationella föreningars rätt att använda kännetecknen i enlighet med nationell lagstiftning.)

Möjligheten för Svenska Röda Korset enligt sista meningen, att tillfälligt använda annat kännetecken när detta på grund av särskilda omständigheter är påkallat för att underlätta verksamheten, är motiverad av artikel 3.3 i tilläggsprotokoll III.

7 De regler som huvudsakligen reglerar användningen av kännetecknen är GK I art. 38-44, 53 och 54, GK II art. 41–45, GK IV art. 18–22, TP I art. 8, 18, 38, 85 och Annex I, TP II art. 12, TP III art. 1–7. 8 Se även ”Study on Operational and Commercial and other Non-operational Issues Involving the Use of the Emblems”, Kenya, 23-25 Nov 2009 samt ”Bestämmelser för de nationella föreningarnas användning av rödakors- och rödahalvmånemärket”, Wien, 1965, Budapest, 1991.

5 §

Annan svensk förening än Svenska Röda Korset, som har till uppgift att biträda vid militär sjukvård under en väpnad konflikt får, efter tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, använda det märke som avses i 1 § 1 som kännetecken för sin verksamhet.

Bestämmelserna, som har sitt ursprung i artikel 44 första stycket i första Genèvekonventionen, återfanns tidigare i 2 § andra stycket. Förslaget innebär inte någon annan ändring i sak utöver att regeringen får möjlighet att delegera rätten att lämna tillstånd.

De föreningar som kan få tillstånd att använda det röda korset är föreningar som har i uppgift att biträda vid militär sjukvård i enlighet med Genèvekonventionerna. Tillstånd får endast avse användning av det röda korset i skyddande syfte under en väpnad konflikt.

6 §

Följande märken får användas offentligt som kännetecken endast efter tillstånd av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer:

1. civilförsvarets internationella kännetecken, bestående av en liksidig blå triangel mot orangefärgad bakgrund,

2. det internationella kännetecknet för utmärkande av kulturegendom, bestående av en vapensköld med spetsen nedåt och med ett blåvitt snedkors, eller i en kombination av tre upprepade sådana kännetecken, och

3. det internationella kännetecknet för utmärkande av anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter, bestående av tre lysande orangefärgade cirklar placerade på samma axel.

Paragrafen är ny eftersom lagen tidigare endast innehöll fem paragrafer. Första stycket 1 återfanns dock tidigare i 4 §. Enbart språkliga justeringar är gjorda.

Första stycket 2 är nytt och motiverat av artikel 17 i kulturkonventionen och en ambition att ge konventionens kännetecken ett utökat skydd enligt svensk rätt.

Första stycket 3 är nytt och motiverat av artikel 56 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna och en ambition att ge konventionens kännetecken ett utökat skydd enligt svensk rätt.

Tillstånd får ges för att utmärka de objekt som enligt tilläggsprotokoll I och kulturkonventionen avses skyddas med de aktuella kännetecknen i enlighet med nämnda traktaters krav. (Se mer om detta i kapitel 7.1.1 och 7.1.4.)

7 §

Den som i strid med bestämmelserna i 1–6 §§ använder märke eller benämning som där avses som kännetecken, eller annars för utmärkning på skylt, anslag, vara, förpackning, eller liknande döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som i näringsverksamhet bjuder ut vara som försetts med sådant märke eller benämning till försäljning eller som på annat sätt i näringsverksamhet använder sig av sådant märke eller benämning. Vad som i första stycket sägs om märke eller benämning som avses i 1-6 §§ gäller också i förhållande till märke eller benämning som företer en sådan likhet därmed att förväxling kan äga rum. I ringa fall ska inte dömas till ansvar.

Enligt första stycket första meningen är det straffbart att använda sig av de enligt föregående paragraferna skyddade märkena eller benämningarna som kännetecken. Förbudet avser också användning av märkena eller benämningarna för utmärkning på skyltar, anslag, varor, förpackningar och liknande. Att i exempelvis journalistiska eller konstnärliga sammanhang återge märkena eller benämningarna faller utanför det straffbara området. För straffbarhet krävs vidare att förfarandet stått i strid med bestämmelserna i 1-6 §§. Eftersom dessa bestämmelser endast tar sikte på offentlig användning innebär det att annan användning faller utanför det straffbara området.

Av första stycket andra meningen framgår att det härutöver är straffbart att i näringsverksamhet bjuda ut varor som försetts med ett rött kors eller något av de andra skyddade märkena eller benämningarna till försäljning. Straffansvaret omfattar också annan användning av skyddade märken eller benämningar i näringsverksamhet. Typexemplet på missbruk i näringsverksamhet är användning av rött kors inom ramen för en privat läkarverksamhet eller verksamhet av jour- eller akutkaraktär. Det är också straffbart t.ex. att ta in ett rött kors eller annat skyddat märke eller benämning i sitt varu- eller näringskännetecken9 liksom att förse utrustning

9 Att använda kännetecknen som ”fabriks- eller varumärke eller som en del av sådana märken eller illojalt i handelssyfte eller på något sätt, som kan såra den schweiziska nationalkänslan” (art. 54 GK I).

10

eller personal med sådana märken eller benämningar eller att använda sådana i marknadsföring.

Av 1–6 §§ följer att det i vissa fall är tillåtet att i fredstid använda det röda korset och övriga märken och benämningar för att utmärka tillhörighet till rödakorsrörelsen och som förberedelse för skydd under en väpnad konflikt. Om den som har rätt till sådan användning gör detta på ett felaktigt sätt kan det vara straffbart enligt bestämmelsen.

Andra stycket återfanns tidigare i 5 § andra stycket. Att använda märken, symboler, emblem eller beteckningar som på något sätt liknar de skyddade kännetecknen, men där ingen risk för förväxling föreligger, är inte förbjudet (t.ex. om korset, halvmånen eller kristallen har en helt annan färg än röd eller är mycket smala ”plustecken”).

I tredje stycket finns en bestämmelse som undantar ringa fall från straffansvar. Faktorer som kan påverka bedömningen av om ett fall är att anse som ringa är bl.a. om fråga endast varit om en tillfällig användning eller risken för förväxling varit begränsad. Bestämmelsen innebär också att det står klart att användning av sedan lång tid allmänt godtagna märken, som sjöräddningssällskapets kännetecken (eller den engelska flaggan), inte faller under det straffbara området även om det inte kan sägas att förväxlingsrisk är utesluten.

Övergångsbestämmelserna

Förbudet mot användning av de internationella kännetecknen för skydd av viss kulturegendom och farliga anläggningar samt kännetecknet den röda kristallen ska inte tillämpas i förhållande till varu- eller näringskännetecken som har registrerats eller använts före ikraftträdandet. Rätten att fortfarande använda dessa kännetecken om man tagit in dem i sitt varu- eller näringskännetecken, bygger på de ursprungliga övergångsbestämmelsernas tanke om att sådan användning borde förbehållas de fall då användandet hade ett ekonomiskt värde. Detta gäller dock inte om användningen kan ge

10 Där sådana förfaranden även kan anses vara användning som kännetecken, eller utgöra utmärkning av vara eller dylikt i enlighet med första stycket första meningen faller de in under både första och andra meningen i paragrafen.

intryck av att vara sådan att den erbjuder skydd under en väpnad konflikt. De får således t.ex. inte användas för stora skyltar, flaggor eller liknande.

Kommittédirektiv

Folkrätten i väpnad konflikt − en översyn av hur den internationella humanitära rätten har genomförts i Sverige

Dir. 2007:134

Beslut vid regeringssammanträde den 19 september 2007

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté ska kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. Kommittén ska kartlägga hur genomförandet av gällande humanitärrättsliga regler har skett i svensk lagstiftning och följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden. Kommittén ska också analysera de sedvanerättsliga regler, inkluderande de slutsatser och skälen för dessa, som ICRC fastslår i sin sedvanerättsstudie. Syftet är bland annat att säkerställa att Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser. Kommittén ska vidare undersöka om det finns behov av en särskild nationell humanitärrättslig manual och i sådant fall lämna förslag till en manual.

Bakgrund

Internationell humanitär rätt

Krigets lagar, innefattande den internationella humanitära rätten, de folkrättsliga reglerna under ockupation och neutralitetsrätten, är de regler som blir tillämpliga i en väpnad konflikt oavsett hur konflikten har uppkommit. Det saknar betydelse om parterna i konflikten anser att det råder krigstillstånd. Humanitär rätt är tillämplig i alla situationer där det pågår en väpnad konflikt, oavsett om det är en internationell eller intern väpnad konflikt. Syftet med

reglerna i den humanitära rätten är att begränsa krigets skadeverkningar och att skydda dem som inte deltar i stridigheterna. Den humanitära rättens regler omfattar även bestämmelser om vapenanvändning.

I den humanitära rätten brukar man referera till den så kallade Haag- respektive Genèvetraditionen. Haagreglerna återfinns i de konventioner som omfattar regler om krigföringen, medan Genèvereglerna oftast syftar till att skydda krigets offer. De delar av den internationella humanitära rätten som är hänförlig till Haagtraditionen är bland annat Haagkonventionerna från 1907, 1980 års Vapenkonvention, 1993 års Kemvapenkonvention och 1997 års konvention om förbud mot antipersonella minor (Ottawakonventionen). De viktigaste konventionerna för Genèvetraditionen är de fyra Genèvekonventionerna från 1949. Genom Genèvekonventionernas två tilläggsprotokoll från 1977 har emellertid gränsen mellan de två traditionerna kommit att suddas ut. I tilläggsprotokollen återfinns såväl regler för skydd av krigets offer som regler för själva krigföringen. Dessutom finns t.ex. Haagkonventionen om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt jämte tilläggsprotokoll från 1954.

I flera av de omnämnda konventionerna och tilläggsprotokollen finns bestämmelser om skyldighet att informera och utbilda om reglerna.

Internationella Röda korskommitténs sedvanerättsstudie

Sedvanerätten skapas ur staters och andra internationella aktörers kontinuerliga praxis (sedvana), men för att denna praxis ska anses utgöra sedvanerätt krävs också att stater och andra folkrättssubjekt agerar som de gör därför att de anser sig vara juridiskt förpliktigade. För att ta reda på vad som är gällande sedvanerätt kan det ofta vara till hjälp att studera exempelvis internationell och nationell rättspraxis, nationella militärmanualer, men också de uttalanden och anföranden som olika representanter för stater och andra internationella aktörer för fram.

Våren 2005 presenterade Internationella Röda korskommittén (ICRC) sin sedvanerättsstudie i internationell humanitär rätt. Studien bygger på ett mandat från den 26:e Röda kors- och röda halvmånekonferensen 1995. Studien har genomförts under ledning av ICRC:s juridiska avdelning. Syftet med studien har varit att

klarlägga gällande sedvanerättsliga regler inom den internationella humanitära rätten. Vikten av att klarlägga de sedvanerättsliga reglerna beror bland annat på att flera stater inte ratificerat samtliga centrala humanitärrättsliga konventioner. Traktaträtten binder endast de stater som tillträtt en konvention medan sedvanerätten är bindande för samtliga stater. Vidare är merparten av dagens väpnade konflikter interna, medan de humanitärrättsliga konventionerna i huvudsak är avsedda att reglera internationella väpnade konflikter. En viktig uppgift för studien har också varit att fastställa de sedvanerättsliga reglerna i interna konflikter.

Studien kommer att ligga till grund för ICRC:s verksamhet. Vidare är det ICRC:s önskan att studien ska fungera som utgångspunkt för diskussioner om hur den humanitära rätten ska implementeras i respektive lands nationella lagstiftning samt utgöra en grund för klarläggande och utveckling av de humanitärrättsliga reglerna.

Ett antal länder har inlett eller avser att påbörja någon form av granskningsarbete av sedvanerättsstudien.

Det ska understrykas att ICRC:s sedvanerättsstudie fastställer sedvanerätten vid en given tidpunkt och inte uttalar sig om den sedvanerättsliga utveckling som sker efter publiceringen av studien.

Behov av översyn av svenskt genomförande av den internationella humanitära rätten

De humanitärrättsliga traktaterna har blivit allt fler under de senaste två decennierna. Ottawakonventionen som förbjuder användning av truppminor, ett antal nya protokoll till 1980 års Vapenkonvention och det fakultativa protokollet till FN:s konvention om barnets rättigheter om barns indragning i väpnade konflikter är några exempel.

De tribunaler som skapats särskilt bland annat för lagföring av krigsförbrytare från forna Jugoslavien och Rwanda bidrar också till den humanitärrättsliga utvecklingen. Vidare har den permanenta Internationella brottmålsdomstolen inrättats.

1995 års San Remo-manual om internationell rätt avseende väpnade konflikter till havs utgör exempel på ett internationellt arbete som bidragit till att tolka och i viss mån utveckla den humanitära rätten. Ett uppmärksammat svenskt humanitärrättsligt initiativ gäller frågan om den internationella humanitära rättens tillämplighet vid datanätverksattacker. Sverige anordnade en internationell konferens på temat i november 2004.

I det internationella samfundets kamp mot terrorism har frågan väckts om gällande Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll över huvud taget är tillämpliga och för det fall de är det, om konventionerna ska tillämpas annorlunda för terrorister.

Det har gått drygt 20 år sedan Folkrättskommittén lämnade sitt betänkande Folkrätten i krig (SOU 1984:56). I betänkandet behandlas svensk tolkning och tillämpning av, samt undervisning om, det humanitärrättsliga regelverket. Härefter har ett antal utredningar gjorts som har anknytning till den internationella humanitära rätten. Särskilt kan nämnas betänkandena Folkrättslig status m.m. (SOU 1998:123), Gränsövervakning under höjd beredskap (SOU 2002:4) och Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98). Betänkandena bereds i Regeringskansliet.

Sammanfattningsvis finns det behov av att göra en översyn av hur Sverige har genomfört såväl traktaträttsliga som sedvanerättsliga regler på det humanitärrättsliga området. Den information och utbildning om humanitär rätt som bedrivs i enlighet med Sveriges konventionsåtaganden bör följas upp. Det är vidare viktigt att säkerställa att Sverige efterlever såväl nya traktatsrättsliga regler som gällande sedvanerättsliga regler. Sverige bör göra en egen analys för att på så sätt kunna avgöra om vi delar slutsatserna och skälen för dessa i ICRC:s sedvanerättsstudie. De folkrättsliga traktater som Sverige är part i och ICRC:s sedvanerättsstudie ska utgöra grund för översynen.

Humanitärrättslig manual

Flera länder som t.ex. Argentina, Belgien, Frankrike, Kanada, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Sydafrika och Tyskland har någon form av nationella humanitärrättsliga manualer. Syftet med en sådan manual är att på ett överskådligt men ändå utförligt sätt förklara hur den egna militära personalen får agera utifrån gällande humanitärrättsliga regler. Av manualen framgår hur staten bedömer gällande humanitär rätt.

Försvarsmakten har i en folder för den enskilde soldaten angett vissa folkrättsliga regler och kännetecken på ett lättförståeligt sätt. Det finns dock ingen svensk manual motsvarande den som flera andra länder har.

Inom ramen för Europeiska unionens militära krishantering finns diverse styrdokument som behandlar den humanitära rätten.

Behov av en svensk humanitärrättslig manual

Genom att utarbeta en humanitärrättslig manual skulle Sverige tydliggöra, såväl nationellt som internationellt, vad som enligt svensk syn utgör gällande internationell humanitär rätt och hur olika situationer under en väpnad konflikt får lösas. En manuals främsta syfte är emellertid att den ska kunna användas praktiskt. Den måste således vara tydlig och användarvänlig. Folkrätten utvecklas också kontinuerligt, varför vissa ställningstaganden kan komma att behöva revideras. En förutsättning för att en manual ska tas fram är att den medför ett mervärde för berörda myndigheter inom det svenska försvaret. Frågan om det finns behov av en särskild nationell manual på det humanitärrättsliga området bör följaktligen utredas närmare.

Utredningsuppdraget

Kommittén ska se över hur genomförandet av gällande humanitärrättsliga regler har skett i svensk lagstiftning och följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden. Kommittén ska också analysera de sedvanerättsliga regler, inkluderande de slutsatser och skälen för dessa, som ICRC fastslår i sin sedvanerättsstudie. Syftet är bland annat att säkerställa att Sverige uppfyller sina internationella förpliktelser. En kartläggning ska göras av de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet. Vid kartläggningen ska följande ämnen belysas särskilt:

  • vapen och vapensystem,
  • stridsmetoder,
  • behandling av skyddade personer särskilt avseende kvinnors och barns skydd i mellanstatliga såväl som interna väpnade konflikter,
  • den internationella humanitära rättens tillämplighet i fredsfrämjande insatser, och
  • förhållandet mellan den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna.

Kommittén ska vidare utreda om en särskild nationell humanitärrättslig manual bör tas fram. Om kommittén anser att det finns ett sådant behov ska den lämna förslag till en manual.

Kommittén ska lämna förslag till författningsändringar som är nödvändiga för att Sverige ska uppfylla sina internationella förpliktelser eller som kommittén i övrigt finner motiverade. Kommittén ska då beakta de förslag som lämnats i betänkandena Folkrättslig status m.m. (SOU 1998:123), Gränsövervakning under höjd beredskap (SOU 2002:4) och Internationella brott och svensk jurisdiktion (SOU 2002:98). Det ingår inte i uppdraget att lämna förslag till ändring av grundlag.

Samråd

Kommittén ska under arbetets gång samråda med Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt, Försvarshögskolan, Försvarsmakten, Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk, Folkrättsdelegationen och Totalförsvarets folkrättsråd.

Kommittén ska också ha kontakt med Röda Korset och andra organisationer och samfund som kan vara berörda av arbetet.

Redovisning av uppdraget

Uppdraget ska redovisas senast den 1 september 2010. Ett delbetänkande med förteckning över för Sverige gällande internationella humanitärrättsliga konventioner och deras genomförande i Sverige ska redovisas senast den 1 april 2009.

(Försvarsdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Folkrättskommittén (Fö 2007:06)

Dir. 2008:154

Beslut vid regeringssammanträde den 18 december 2008

Sammanfattning av uppdraget

Folkrättskommittén ska föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna om antagande av ytterligare ett kännetecken. Kommittén ska även göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. och föreslå lämpliga ändringar. Översynsarbetet ska genomföras med utgångspunkt från förslagen i Ds 1993:59 Översyn av lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för civilförsvarets internationella kännetecken.

Bakgrund

Folkrättskommittén

Regeringen beslutade den 19 september 2007 kommittédirektiv Folkrätten i väpnad konflikt − en översyn av hur den internationella humanitära rätten har genomförts i Sverige (dir. 2007:134). Med stöd av regeringens bemyndigande förordnande chefen för Försvarsdepartementet kommittéledamöter i november 2007. Kommittén, som antagit namnet Folkrättskommittén, har bl.a. till uppgift att kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. Folkrättskommittén ska enligt direktiven redovisa sitt uppdrag senast den 1 september 2010 och ett delbetänkande med förteckning över för Sverige gällande internationella humanitärrättsliga konventioner och deras genomförande i Sverige ska redovisas senast den 1 april 2009.

Tilläggsprotokoll III

Statsparterna till Genèvekonventionerna av den 12 augusti 1949 antog den 8 december 2005 ett tredje tilläggsprotokoll om ytterligare ett kännetecken (TP III). De kännetecken som erkänns i Genèvekonventionerna och 1977 års tilläggsprotokoll I och II nämligen det röda korset, den röda halvmånen samt röda lejonet och solen kompletteras i TP III med den röda kristallen.

Syftet med den röda kristallen är att möjliggöra ett användande av kännetecknen på ett sätt som inte riskerar orsaka religiösa, politiska eller kulturella kopplingar och därmed urholka skyddsvärdet. Genom TP III är det möjligt att erkänna de föreningar vars stater inte godkänt röda korset eller röda halvmånen och ge dem tillträde till den internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen. Trots detta syfte kom Mellanösternkonflikten att genomsyra omröstningen av TP III som, till skillnad från tidigare tilläggsprotokoll, inte kunde antas genom konsensus utan togs genom majoritetsbeslut. Sverige undertecknade TP III den 30 mars 2006. TP III trädde i kraft den 14 januari 2007.

Lagen ( 1953:771 ) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

I enlighet med Genèvekonventionerna och tilläggsprotokoll I och II är det röda korset, den röda halvmånen samt röda lejonet och solen internationellt erkända kännetecken för den militära och den civila sjukvården i väpnad konflikt. Kännetecknen får även användas av Internationella rödakorskommittén − ICRC, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och de nationella rödakors- respektive rödahalvmåneföreningarna, de senare i enlighet med respektive lands lagstiftning och i enlighet med de principer som fastställs av de internationella rödakors- och rödahalvmånekonferenserna. Även andra kan i enlighet med nationell lag och efter uttryckligt medgivande från den nationella röda kors- eller rödahalvmåneföreningen få använda kännetecknet.

Bestämmelser om skydd för internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. finns i lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

I Justitiedepartementets promemoria Översyn av lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar och för

civilförsvarets internationella kännetecken (Ds 1993:59) föreslogs ett antal ändringar i lagen bl.a. med syfte att klargöra omfattningen av skyddet för kännetecknen och att öka möjligheterna till ingripanden i fall av missbruk. Vidare föreslogs införandet av bestämmelser avseende det internationella kännetecken som enligt Haagkonventionen den 14 maj 1954 ska användas för att utmärka kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse av väpnad konflikt m.m. samt för det internationella kännetecknet för anläggningar och installationer som innehåller farliga krafter i enlighet med artikel 56 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna.

Promemorian remissbehandlades och bereds i Regeringskansliet. Bland annat med hänsyn till remisskritiken och till den tid som förflutit sedan remitteringen finns behov av att ytterligare se över dessa frågor.

Uppdraget

Folkrättskommittén ska föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av TP III.

Folkrättskommittén ska även göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m. i de delar som inte har direkt anknytning till TP III. Kommittén ska i detta arbete behandla de frågor som tas upp i Ds 1993:59 och, med utgångspunkt från promemorians förslag, föreslå de författningsändringar som kommittén bedömer lämpliga.

Redovisning av uppdraget

Uppdraget ska redovisas senast i samband med redovisningen av kommitténs huvuduppdrag (dir. 2007:134).

Redovisning av delbetänkandet

Enligt dir. 2007:134 ska Folkrättskommittén senast den 1 april 2009 redovisa ett delbetänkande med förteckning över för Sverige gällande internationella humanitärrättsliga konventioner och deras genomförande i Sverige. Under kommitténs arbete med delbetänkandet, som omfattar fler dokument än rent humanitärrättsliga konventioner, har det framkommit att det internationella arbetet

med att ta fram en humanitärrättslig manual för luftkrigföring, den s.k. Air and Missile Warfare Manual, kommer att avslutas under sommaren 2009. Med hänsyn till att det idag saknas modern och specifik humanitärrättslig reglering av luftkrigföring, samt den ökade roll luftstridskrafter spelar i dagens konflikter, är det angeläget att denna manual kan återges i Folkrättskommitténs delbetänkande. Tidpunkten för redovisning av delbetänkandet ska därför istället ske snarast möjligt efter det att luftkrigsmanualen är offentliggjord.

(Försvarsdepartementet)

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Folkrättskommittén (Fö 2007:06)

Dir. 2010:19

Beslut vid regeringssammanträde den 25 februari 2010

Förlängd tid för uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 19 september 2007 (dir. 2007:134) har chefen för Försvarsdepartementet gett en kommitté i uppdrag att bl.a. kartlägga de folkrättsliga regler som gäller för väpnade konflikter, ockupation och neutralitet, och som Sverige är bundet av. Kommittén, som antagit namnet Folkrättskommittén, fick genom tilläggsdirektiv den 18 december 2008 (dir. 2008:154) även uppdrag att föreslå nödvändiga författningsändringar för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna om antagande av ytterligare ett kännetecken samt att göra en översyn av lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m.

Enligt kommitténs direktiv ska uppdraget redovisas senast den 1 september 2010.

Utredningstiden förlängs, vilket innebär att kommittén ska redovisa sitt uppdrag senast den 1 november 2010.

(Försvarsdepartementet)

Insamlad svensk praxis

Nedan följer en redovisning av insamlad svensk rättpraxis och annan nationell praxis i, i huvudsak, kronologisk ordning.1

Intäkter som inleds med symbolen ► pekar på svensk statspraxis som sedvanerättsstudien direkt hänvisar till, som en del av dess stöd för att en regel ska anses utgöra sedvanerätt. Dessa intäkter har vi redovisat oavsett om de enligt vår mening är relevanta vad gäller svensk ståndpunkt avseende vad som är sedvanerätt. Studien kan ha hänvisat till den på detta sätt markerade praxisen i anslutning till en eller flera regler.

I anslutning till respektive intäkt anges någon eller några av de regler som intäkten, enligt sedvanerättsstudien eller enligt vår bedömning, är relevant i förhållande till. Regelhänvisningarna ska därmed inte tolkas som att respektive intäkt inte kan vara relevant i förhållande till fler regler än de nämnda. 1) ►Uttalande, FN:s generalförsamlings tredje kommitté, UN

Doc. A/C.3/SR.1549, 13 december 1967 (p. 18−19): ”18. […]

Statutory limitation applied in Sweden to all kinds of crimes, from the most petty to the gravest […] The statutory limitation on [the most serious crimes punished by life imprisonment] was fixed at twenty-five years from the date on which the crime was committed. The principle of statutory limitation had been recognized in his country for more than 150 years and was an integral part of the Swedish Penal Code. His government therefore had no intention of renouncing that principle with regard to a certain category of crimes, even if they were war crimes or crimes against humanity […]. 19. Since that was the case, his Government had no intention of acceding to the convention adopted by the Committee. He felt that, except as regarded those States which became parties to the [draft]

1 Sent inkomna exempel på svensk praxis har inte arbetats in där de kronologiskt hör hemma, utan har placerats sist i redovisningen.

convention [on the non-applicability of statutory limitations to war crimes and crimes against humanity] there was no principle of international law which sanctioned the non-applicability of statutory limitation to war crimes and crimes against humanity.”

Regel 160 (negativ opinio juris) 2) ►Uttalande, FN:s generalförsamlings första kommitté, UN

Doc. A/C.1/PV.1609, 18 november 1968 (s. 11): Sverige föreslog att FN påbörjar en process som leder till ett totalförbud mot användning, produktion och förvaring av kemiska vapen.

Regel 74 3) ►Sverige, uttalande, FN:s generalförsamlings tredje kom-

mitté, UN Doc. A/C.3/SR.1784, 10 november 1970 (s. 273): ”the rationale for a comprehensive ban on chemical weapons in international armed conflicts would seem to be equally valid in internal armed conflicts. At all events, there should be no hesitation in imposing a complete ban, in internal conflicts[...]”.

Regel 74 4) ►Uttalande av Sverige, CDDH, Official Records, Vol. XVI,

CDDH/IV/SR.1, 13 mars 1974 (s. 12): ”20. A general prohibition of the use of ”indiscriminate weapons” could be deduced from the general duty of belligerents to distinguish between combatants and civilians, and between military and civilian objectives[…]. Since, however, article 46, paragraph 3, [av utkast till TP I] prohibited ”the employment of means of combat, and any methods which strike or affect indiscriminately the civilian population and combatants or civilian objects, and military objectives”, a special rule on weapons was perhaps redundant. What were not redundant were rules on specific categories of weapons which governments might agree to ban or restrict the use of on grounds of their indiscriminate effects.” 21.

All weapons could be used indiscriminately but some were incapable of being directed at military objectives alone. One example was bacteriological weapons: germs could not distinguish between soldiers and civilians […]. Some of the incendiary weapons had turned out to be quite indiscriminate.”

Regel 71, 73, 84 5) ►CDDH, Official Records, Vol. XIV, CDDH/III/SR.17,

11 februari 1975 (s. 145): At the CDDH, Sweden remarked, with reference to the possible exceptions to the prohibition of attacks against objects indispensable to the survival of the

civilian population, that it considered a scorched earth policy used to stop an enemy invasion on a party’s own territory to be permissible. The Swedish delegate described this strategy as ”a deep-rooted practice which should be taken into account”.

Regel 54 6) ►Uttalande av Sverige, CDDH, Official Records, Vol. XVI,

CDDH/IV/SR.11, 21 februari 1975 (s. 111): ”Several governments, including the US and the UK governments, had avoided a narrow interpretation of The Hague ban; their current military manuals prohibited not merely soft-nose bullets, but also irregularly-shaped bullets[…]. It was significant that The Hague ban […] had even had a decisive influence on the choice of weapons for police use, although it was not formally applicable in the domestic sphere.”

Regel 77 7) ►Uttalande av Sverige, CDDH, Official Records, Vol. VIII,

CDDH/I/SR.32, 19 mars 1975: Angående det finska förslaget till att förbjuda alla typer av repressalier genom art. 6 TP II erinrade den svenske representanten sig ett uttalande av Storbritannien att frasen ”at any time and in any place whatsoever” uteslöt möjligheten till repressalier mot den aktuella kategorin personer. Ifrågasättandes varför detta inte skulle stå uttryckligen stödde hon det finska förslaget.

Regel 148 8) ►Svenskt konstaterande, Ad Hoc Committee on Conven-

tional Weapons, CDDH Official Records, Vol. XVI, CDDH/IV/SR.33, 2 juni 1976 (s. 339): ”It might be thought that the mere suspicion that a new or improved type of weapon might cause greater suffering or have more indiscriminate effects than its predecessor would constitute a basis for serious negotiations on the prohibition of such weapons on humanitarian grounds. It might be argued, for instance, that because laser weapons, if used against personnel, were likely to cause permanent damage to, or a complete loss of eyesight, they should be considered unnecessary cruel. His delegation was inclined to that opinion and accordingly urged the great Powers to desist from further work in that direction and to agree on rules prohibiting the use of such weapons. If that were not possible, because some countries might consider that laser weapons would prove to be of considerable military value, for instance, in

combating attacking missiles, it might still prove possible to negotiate an agreement prohibiting their use against any target other than a military target. It was possible that laser weapons would never be used against personnel because of their relative complexity and high cost, but there could be no certainty of that. It would therefore be worth while prohibiting such use.”

Regel 86 9) ►Folkrätten – Internationella regler i krig, Bihang Svensk

soldat, 1976: (s. 26) ”Detaljerade bestämmelser ges i konventionstexten för att krigsfången skall tillförsäkras ett rättsligt förfarande som innebär rättvis bedömning och ett så lindrigt straff som möjligt.”2

Regel 100 10) ►Folkrätten – Internationella regler i krig, Bihang Svensk

soldat, 1976: (s. 28) ”Det är förbjudet – att […] misshandla och tortera personer antingen de är militärpersoner eller civila.”

Regel 90 11) ►Folkrätten – Internationella regler i krig, Bihang Svensk

soldat, 1976: (s. 30) ”Det är förbjudet – att plundra, beslagta eller avsiktligt förstöra kulturella värden som t ex museisamlingar, kyrkor, fornminnen och andra kulturminnesmärken.”

Regel 38, 40 12) ►Folkrätten – Internationella regler i krig, Bihang Svensk

soldat, 1976: (s. 122) ”any from of deportation of civilians to the home country of the occupying power is forbidden.”3

Regel 129 13) ►Draft article entitled ”Non-detectable fragments”, the Ad

Hoc Committee on Conventional Weapons, CDDH, Official Records, Vol. XVI, CDDH/408/Rev.1, 17 mars-10 juni 1977 (s. 539): Sverige m.fl. presenterade ett utkast till artikel i TP I fastställandes att ”it is prohibited to use any weapon the primary effect of which is to injure by fragments which in the human body escape detection by X-rays”.

Regel 79

2 Jämför citatet med vad ICRC säger i volym II, del 2, s. 2374, not 2876; ”Sweden’s Military

Manual provides that in occupied territories, POWs or civilians shall be granted all fundamental judicial guarantees.” 3 Detta uttalande verkar inte finnas i nämnda publikation, som för övrigt endast omfattar 30 sidor.

14) ►Uttalande av Sverige, CDDH, Official Records, Vol. VI

CDDH/SR.41, 26 maj 1977 (s. 198): ”Article 46 [nu art. 51

TP I] might be considered as one of fundamental value for the whole Protocol. This article was elaborated during long negotiations in 1975 and was adopted in the same year by consensus in Committee III.” Sverige sa även att artikel 42 i utkastet till

TP I [nu art. 47] ”should be complemented with a sentence stating that mercenaries are entitled to the protection laid down in Article 65 [nu art. 75] in Protocol I.”

Regel 11, 108 15) ►Uttalande av Sverige, CDDH, Official Records, Vol. VII

CDDH/SR.52, 6 juni 1977 (s. 137): Svenska delegaten vädjade ”urgently to all delegations, particularly those of the Western and Others Group, to consider [då art. 27, nu art. 14 TP I] carefully and to adopt it.”

Regel 53 16) ►Uttalande, FN:s generalförsamlings första kommitté, UN

Doc. A/C.1/32/PV.32, 14 november 1977 (s. 27): Sweden stated that it, ”together with others”, wanted to restate the ban on expanding bullets from 1899, but the proposal had not met with general approval.

Regel 77 17) ►UN Doc. A/CONF.95/PREP.CONF/L.10, 12 September

1978: Sverige m.fl. stödde ett förslag om förbud mot vapen som främst skadar genom icke-detekterbara fragment.

Regel 79 18) ►Svensk reservation vid ratificering av TP I, 31 augusti

19794: ”[...] subject to the reservation that Article 75, paragraph 4, sub-paragraph (h) shall be applied only to the extent that it is not in conflict with legal provisions which allow, in exceptional circumstances, the reopening of proceedings which have resulted in a final conviction or acquittal.”

Regel 101 19) ►UN Doc. A/CONF.95/CW/L.1, 27 september 1979

(s. 1−2): Sverige m.fl. presenterade, vid en förberedande konferens, ett utkast till 1980 års vapenkonventions protokoll III angående brandvapen, där det föreslogs att dess användande

4 Reservationen hänger samman med svenska resningsregler och det är i dag (september 2010) inte aktuellt att lyfta reservationen.

mot civila, mot militära mål belägna inom en samling av civila, eller mot oskyddade kombattanter skulle förbjudas. Vad gällde kombattanter så sades förbudet gälla ”except when they are in, or in the vicinity of, armoured vehicles, field fortifications or other similar objectives.”

Regel 84−85 20) Soldatregler, fastställda genom TFO 76019, överbefälhavaren

16 september 1981: 1) Bekämpa endast fiendens kombattanter och mål av militär

betydelse! 2) Vålla inte onödigt lidande eller större skada än som fordras för att lösa din uppgift! 3) Bekämpa inte en fiende som gett upp motståndet eller som försatts ur stridbart skick! 4) Avväpna fångar och överlämna dem till din chef! 5) Behandla sårade, sjuka och skeppsbrutna lika, oberoende om de tillhör våra styrkor, fienden eller civilbefolkningen! 6) Respektera och skydda civilbefolkningen! Undvik om möj ligt att skada civil egendom! Plundring är förbjuden! 7) Respektera personal och föremål som har särskilda folk rättsliga kännetecken, t.ex. Röda korset! 8) Ingrip för att förebygga brott mot dessa regler! Rapportera varje överträdelse till din chef!

Regel 14, 31−33, 52, 70, 87−88, 110, Distinktionsprincipen (1−24), Genomförande (139−161) 21) Anförande av utrikesminister Ola Ullsten i Almedalen, 20 juli

1982: ”Israel har inte rätt att vägra civilbefolkningen i Beirut mat och medicin. Allt detta är förbjudet i folkrätten.”

Regel 53, 87 22) Svar av utrikesminister Lennart Bodström på fråga av Gunnel

Jonäng om återställandet av visst arkivmaterial till PLO, 11 november 1982: ”De israeliska truppernas handlande strider mot de folkrättsliga principer som gäller om krigförandes och ockupationsmakters ansvar för att civil egendom skyddas mot plundring och stöld. Handlandet strider vidare mot de folkrättsliga principer som föreskriver att krigförande part måste söka förhindra beslagtagande av föremål av kulturell, historiskt eller vetenskapligt värde.”

Regel 38−41, 52

23) Svar av utrikesminister Lennart Bodström på riksdagsfråga

(1982/83:400) av Eva Hjelmström om rapporter angående användning av BC-stridsmedel i Centralamerika, 21 april 1983: ”Användningen av kemiska och biologiska vapen är förbjuden enligt en internationell överenskommelse som träffades 1925, det s.k. Genèveprotokollet. Enligt svensk och många andra staters uppfattning bar detta förbud karaktären av internationell sedvanerätt [...]”.

Regel 73−74, 76 b 24) Utrikesminister Lennart Bodström besvarade i riksdagen en

fråga av Lars Werner om situationen i Libanon, 12 december 1983: ”När Israel förra året använde sig av urskillningslös bombning och granatbeskjutning av Beirut och andra befolkningscentra fördömde regeringen sådana åtgärder. Likartade handlingar [...] måste fördömas på samma sätt [...].”

Regel 11−13 25) Inlägg, Sveriges delegation, FN:s generalförsamlings första

kommitté, 1984: ”With regard to the legal status of the Geneva

Protocol of 1925 my delegation sees cause to reaffirm the following position stated many times by the Swedish Government: The prohibition of use of chemical and bacteriological weapons [...] expresses a well established rule of customary international law binding for all States.”

Regel 73−74, 76 b 26) Uttalande av utrikesminister Lennart Bodström med anled-

ning av FN-rapporten rörande kemiska stridsmedel i Iran/Irak-konflikten, 29 mars 1984: ”Den svenska regeringen fördömer den användning av kemiska stridsmedel [...]. Det har förorsakat stort mänskligt lidande och strider mot grundläggande humanitära rättsregler.”

Regel 74−76 27) Ambassadör Anders Ferms anförande i FN:s generalförsam-

ling om läget i Afghanistan, 13 november 1984: ”Det är nödvändigt att erinra om att allmän folkrätt lika väl som internationella konventioner innehåller principer som utformats för att förhindra vissa former av urskillningslös krigföring och användandet av vissa särskilt inhumana vapen i civil miljö.”

Regel 11, 70−71

28) Svenskt inlägg av folkrättsexperten, sakkunnige Ove Bring

som representerade svenska delegationen inför FN:s juridiska utskott rörande lagligheten av kärnvapenanvändning, 14 november 1984: ”Folkrätten slår fast en princip om åtskillnad mellan militära och civila mål, den förbjuder metoder som orsakar onödigt lidande och den talar om proportionalitet, vilket innebär förbud mot attacker vilka i sina effekter skulle vara orimliga i förhållande till de direkta och konkreta militära fördelar man förväntar sig.”

Regel 14, 70 och Åtskillnad mellan civil egendom och militära mål (7−10) 29) Introduktion av svenske delegaten Ove Bring, Sveriges repre-

sentant, Draft Resolution L.6, om Genèvekonventionernas Tilläggsprotokoll (Agenda item 122), 5 december 1984: ”[…] the Additional Protocols to a large extent reaffirms established humanitarian rules relating to armed conflicts.”

30) Pressmeddelande, Regeringskansliet. (Från publikationen

Utrikesfrågor, departement framgår inte) Anförande vid den tredje granskningskonferensen i Genève för ickespridningsfördraget (NPT) av utrikesminister Lennart Bodström, 28 augusti 1985: ”[...] traditionell folkrätt rörande väpnade konflikter innehåller en del allmänna principer, som i själva verket gör vissa metoder för krigföring olagliga. Tillämpliga i detta sammanhang är bl a principen om åtskillnad mellan militära och civila mål, förbudet mot metoder och medel som orsakar onödigt lidande vid krigföring och principer om proportionalitet, vilken förbjuder anfall som kan förväntas förorsaka civila förluster som skulle vara överdrivna i förhållande till den direkta militära fördel som eftersträvas.”

Regel 14, 70 och Åtskillnad mellan civil egendom och militära mål (7−10) 31) Anförande i FN:s generalförsamlings allmänna debatt av

utrikesminister Lennart Bodström, 24 september 1985: ” [...] gällande folkrätt rörande väpnade konflikter innehåller vissa allmänna principer, som gör vissa metoder för krigföring olagliga. Här avses bl a principen om åtskillnad mellan militära och civila mål, förbudet mot metoder och medel som orsakar onödigt lidande och principen om proportionalitet.”

Regel 14, 70 och distinktionsprincipen (1−24)

32) Svenskt och schweiziskt utkast till resolution, framlagt vid

den 25:e internationella Rödakorskonferensen, Commission I, CI/2.6/PR3, Item 2.6, 23−31 oktober 1986: ”The development of laser technology for military use includes a risk that laser equipment of armed forces can be specifically used for antipersonnel purposes on the battlefield, such as causing permanent blindness of human beings, and that such use may be considered already prohibited under existing international law.”

Regel 86 33) Anförande av ambassadör Hans-Olle Olsson om den interna-

tionella humanitära rättens utveckling vid den 25:e internationella Rödakorskonferensen i Genève, 29 oktober 1986: ”Laservapen [...] vars huvudsakliga effekt är att göra soldater blinda för resten av deras liv, är enligt svensk uppfattning förbjudna enligt gällande folkrätt. Den grundläggande deklarationen av 1868 från St Petersburg medger endast att soldater försätts ur stridbart skick.”

Regel 86 34) Uttalande av svenske delegaten Ove Bring, sjätte kommittén

om 1977 års tilläggsprotokolls status, Draft Resolution A/C.6/41/L10, 17 november 1986: ”Thus, Additional Protocol

I of 1977 is to a large extent a codification and specification of principles already established under customary law.”

35) Uttalande av utrikesminister Sten Andersson med anledning

av FN-rapport om användning av kemiska stridsmedel i Iran/Irak-konflikten, 15 maj 1987: ”Den svenska regeringen fördömer den upprepade användningen av kemiska vapen i

Iran/Irak-konflikten. Användandet av kemiska vapen är ett flagrant brott mot folkrätten. Kemisk krigföring strider mot grundläggande humanitära rättsregler.”

Regel 74−76 36) Uttalande inför FN:s generalförsamlings första kommitté,

UN Doc. A/C.1/42/PV.3, (s. 55), 12 oktober 1987: ”The use of blinding laser weapons designed to cause permanent blindness would be in clear contravention of fundamental principles of the law of warfare.”

Regel 86 37) Uttalande av utrikesminister Sten Andersson med anledning

av nya uppgifter om användning av kemiska vapen i kriget

mellan Iran och Irak, 24 mars 1988: ”Regeringen har vid flera tillfällen under detta krig fördömt användningen av kemiska vapen. Sådan krigföring utgör ett flagrant brott mot 1925 års

Genèveprotokoll som förbjuder användning av kemiska och bakteriologiska vapen.”

Regel 74−76 38) Pressmeddelande Regeringskansliet. (Från publikationen

Utrikesfrågor, departement framgår inte) Sverige fördömer användningen av kemiska vapen, 29 mars 1988: ”Användningen av kemiska vapen har vållat död och lidande, inte minst bland kvinnor och barn, och strider mot 1925 års Genèveprotokoll och internationell sedvanerätt. Sådana folkrättsbrott måste klart fördömas.”

Regel 74−76 39) Anförande av statsminister Ingvar Carlsson i den allmänna

debatten vid FN:s specialsession för nedrustning, 1 juni 1988: ”Den storskaliga användningen av kemiska vapen mot staden

Halabja var ett flagrant brott mot 1925 års Genèveprotokoll och sedvanerätten som förbjuder användandet av kemiska vapen. Sådana attacker måste bli universellt fördömda […]. Det tidiga avslutandet av en konvention som förbjuder både produktion, lagring och användning av alla kemiska vapen borde nu ha en hög prioritet. Alla stater bör åta sig att binda sig vid detta avtal, och på så vis eliminera det växande hotet från kärnvapen.”

Regel 75−76 40) ►Anförande av statsminister Ingvar Carlsson i den allmänna

debatten vid FN:s specialsession för nedrustning, 1 juni 1988: ”Den storskaliga användningen av kemiska vapen mot staden

Halabja var ett flagrant brott mot 1925 års Genèveprotokoll och sedvanerätten som förbjuder användandet av kemiska vapen. Sådana attacker måste bli universellt fördömda […]. Det tidiga avslutandet av en konvention som förbjuder både produktion, lagring och användning av alla kemiska vapen borde nu ha en hög prioritet. Alla stater bör åta sig att binda sig vid detta avtal, och på så vis eliminera det växande hotet från kärnvapen.”

Regel 74 41) Öppningsanförande av kabinettssekreterare Pierre Schori

under konventet för kärnvapennedrustning i Europa, i Lund, 29 juni 1988: ”Den storskaliga användningen av kemiska vapen mot staden Halabja [...]. Anfallet var ett flagrant brott mot 1925

års Genèveprotokoll och internationell rätt, som förbjuder användningen av kemiska vapen. Sådana anfall måste fördömas av alla.”

Regel 74−76 42) Anförande av utrikesminister Sten Andersson i FN:s general-

församlings allmänna debatt, 27 september 1988: ”Kemisk krigföring är ett brott mot folkrätten och måste fördömas.”

Regel 74−76 43) Uttalande av svenska delegaten Kaj Mannheimer, FN:s gene-

ralförsamlings sjätte kommittén, 11 oktober 1988: ”The Additional Protocol I is to a large extent a codification and specification of principles already established under customary international law. [...] In this context it should inter alia be stressed that the Protocols themselves, as well as general international humanitarian law of armed conflicts contain an absolute and an unconditional ban on acts of terror. Innocent civilians as well as all persons taking an active part in hostilities should be treated humanely.”

Regel 2, 87 44) Pressammandrag, Regeringskansliet. (Från Utrikesfrågor, mer

detaljer framgår inte) Anförande av utrikesminister Sten Andersson vid kemivapenkonferensen i Paris, 7 januari 1989: ”Sten Andersson betonade att alla länder måste känna sig bundna att inte använda kemiska vapen under några omständligheter [...]. Rapporter från FN:s generalsekreterare visar otvetydigt att kemiska vapen har använts upprepade gånger under senare år [...]. Detta är oacceptabelt, och Sverige fortsätter att fördöma dessa flagranta brott mot internationell rätt.”

Regel 74 45) Uttalande av utrikesminister Sten Andersson efter konfe-

rensen i Paris om förbud mot kemiska vapen, 11 januari 1989: ”Konferensen i Paris om förbud mot kemiska vapen, där 149 stater deltog, blev en kraftfull manifestation av världssamfundets avståndstagande från kemiska vapen [...]”.

Regel 74−76 46) ►Sverige, Draft resolution on the situation of human rights

in Iraq, UN Doc. E/CN.4/1989/L.82, 3 mars 1989: ”[…] grave concern about reports of killing of unarmed Kurdish civilians, in particular by military attacks during 1988 using,

inter alia, chemical weapons and causing mass exodus to neighbouring countries.”

Regel 74 47) Uttalande av de nordiska utrikesministrarna om Irak/Kuwait-

konflikten vid det nordiska utrikesministermötet i Molde, 11 september 1990: ”Iraks kvarhållande av utlänningar mot deras vilja innebar en grov kränkning av folkrätten och av grundläggande medmänsklighet. Detsamma gäller utplaceringen av utlänningar vid tänkbara militära mål. Ett sådant handlingssätt visade på ett så djupt förakt för grundläggande humanitära principer och för folkrättsliga förpliktelser att det ådragit sig hela världens avsky.”

Regel 96, 98, distinktionsprincipen (1−24) 48) Uttalande av Sveriges representant, Hyltenius, inför FN:s

generalförsamlings första kommitté, UN Doc. A/C.1/46/PV.8, 18 oktober 1991 (s. 28): Sverige meddelade intentionen att på nästa internationella rödakorskonferens 1991 söka konsensus om en resolution för att förbjuda förblindande laser vapen. Nämnda konferens ställdes dock in.

Regel 86 49) ►Uttalande av Sveriges representant Hans Corell inför FN:s

generalförsamlings sjätte kommitté, UN Doc. A/C.6/46/SR.20, 22 oktober 1991, § 21: Uttalade angående Iraks förstörelse av den naturliga miljön under Gulfkriget att det var; ”on an unprecedented scale” och att det var ”unacceptable forms of warfare in the future”.

Regel 43−45 50) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 127−128) ”The status of protected persons also entails the advantage that this category of refugees cannot be compelled to serve in the armed forces of the occupying power (GC IV, Art. 51) […] Occupation shall not involve any change in the faith and religious practice of the population. The

IV Geneva Convention contains a number of articles providing protection for religion, faith and religious practices, without this being linked to any particular confession.”

Regel 95, 104

51) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 124) ”According to the IV Geneva

Convention, an occupying power may not compel protected persons to serve in its armed forces or auxiliary organizations (GC IV, Art. 51). It is likewise forbidden to use any pressure to persuade persons to enlist voluntarily in the forces of the occupying power […] The Convention also states that protected persons may not be compelled to perform any work which would involve them in the obligation of taking part in military operations.”

Regel 95 52) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 122-123) ”As a general rule, civilians within an occupied area shall, as protected persons, under all circumstances enjoy respect as to […] religious conviction and practice […]. Woman shall be especially protected against any form of insulting treatment […]. Protected persons may not be exposed to any form of physical or mental coercion […]. protected persons may not be punished for actions they have not themselves performed. Collective punishment of a whole group is also prohibited. Also, the occupying power may not punish protected persons […] in reprisal for some action directed against the occupying power. If disturbances occur, the occupant may not attempt to restore order by taking innocent people hostage […]. The only circumstances under which the occupying power has the right to order removal of the civilian population is when evacuation is required to protect civilians from military attack, or when civilian safety otherwise requires this […] The occupying power may find it in its own interests to move sections of its own civilian population into the occupied area. Such movement of population can have very far-reaching negative consequences for the occupied population. It is important to stress that, according to the IV Geneva Convention (GC IV

Art. 49), any such movement of the occupying power’s own civilian population is prohibited […]. The occupying power also has a particular responsibility in the area of child care.”

Regel 90, 102−104, 129−130, 134−135, 146, 156

53) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 94) ”[…] the fact that a breach of the

Conventions [GK] or of this Protocol [TP I] was committed by a subordinate does not absolve his superiors from penal or disciplinary responsibility. This applies, however, only if the superiors knew, or had received intelligence enabling them to deduce, that the subordinate had committed or was about to commit such a breach, and if they had not taken all feasible steps in their power to prevent or punish the breach. The Additional Protocol further clearly states that military commanders shall prevent breaches and if necessary punish and report such cases. Here there is also clear responsibility for a senior commander to check his subordinates’ knowledge of the Conventions. Naturally, it is also very important that both commanders and men discover and report transgressions committed by units of the adversary.”

Regel 142, 153 54) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 93) ”torture and inhuman treatment […] biological experiments […] compelling a protected person to serve in the armed forces of the hostile power […] willfully depriving him a of the rights of a fair and regular trial […] taking hostages […] illegal, extensive and arbitrary destruction and appropriation of property where this is not justified by military necessity” uttalas vara ”grave breach” av Genèvekonventionerna.

Regel 50, 92, 96, 156 55) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 92) ”Inspections of prisoner-of-war camps under the III Geneva Convention has become one of the most important duties of protecting power and of the International Committee of the Red Cross.”

Regel 124 56) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 91, 95) ”The IV Hague Convention […] provides that contracting powers shall give their land forces

instructions that comply with the Convention”. ”[…] individual servicemen also bear a responsibility for the observance of international humanitarian law […] For the Swedish defence forces, the commander-in-chief has laid down eight servicemen’s rules pointing out what every combatant must bear in mind in combat situations.”

Regel 139, 151 57) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 91−92) I studien citeras en större del av dessa sidor som under titeln ”Observance of International

Humanitarian Law” behandlar just iakttagandet av internationell humanitär rätt med hänvisning till art. 47 GC I, art. 127 GC III, art. 144 GC IV och art. 83 TP I och uttalar att repressalier är förbjudna.

Regel 143, 145 58) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 89) ”Reprisals very seldom achieve their intended aim – the return of a wrongdoer to compliance with international law. In most cases, use of reprisals has, instead, led to a serious increase of suffering and losses among civilians. For these reasons, Sweden has, during the 1974

1977

diplomatic conference and elsewhere, worked for a strict limitation to the right to reprisal. Under Additional Protocol I, reprisals are permitted only against military personnel. A state acceding to Additional Protocol I thereby accepts a limitation of its freedom to employ reprisals. The Committee (Folkrättskommittén) believes that this involves a considerable humanitarian advance.”

Regel 145−147 59) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 86) Säger, vad gäller upprättandet av oförsvarad ort, att sådan ”shall not be preceded by negotiation between the parties, but it is based solely on a declaration by the defender. For the locality to receive protection, all military resistance must cease immediately. All combatants, together with mobile weapons and moveable material must be withdrawn.

Fixed military installations and establishments such as forti-

fications may not be used against the other party […]. No hostile acts may be committed either by the authorities or by the local population, nor may any activities be undertaken in support of the withdrawing party’s military operations.”

Regel 37 60) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 84) ”This restriction is intended to apply for the full duration of the conflict. It is also possible for the parties to reach an agreement during a conflict that all acts of war shall cease temporarily within a given part of a conflict area.

Such agreements are commonly made to afford protections to civilian populations, and specially to such exposed groups as children, old people, and the sick and the wounded […]. No acts of war whatsoever may be directed against or take place within that area.”

Regel 35, 138 61) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 81−83): ”Protocol III [1980 års vapenkonvention] contains restrictions applying where incendiary weapons are used. This protocol dies not constitute a total prohibition of the use of incendiary weapons – which Sweden and other states had proposed. However, the protocol lays down such heavy restrictions on their use that there is reason to characterize it as a partial prohibition of incendiary weapons. A great bone of contention has been how incendiary weapons are to be defined. Agreement has now been reached on a definition by which ”incendiary weapons” covers any weapon or ammunition primarily designed to set fire to objects or to cause burn injuries to persons through the action of flames, heat or a combination of these. Incendiary weapons do not include those with incidental incendiary effects, such as illuminants or tracers.

Nor shall armour-piercing projectiles and explosive shells that act through penetrating, blast or fragmentation effects in combination with the incendiary effect be considered as incendiary weapons…This new rule [art. 2] affords civilians considerably better protection than hitherto against incendiary weapons…There is need to supplement the present Protocol III so that the agreement constitutes a complete prohibition of

incendiary weapons. In this way, protections of civilians could be further enhanced, and this should be extended to cover combatants. For, in fact, the latter also experience injury from incendiary weapons as unnecessary suffering.”

Regel 84−85 62) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 80−81): Hänvisar till 1980 års vapenkonventions protokoll II och säger att landminor inte får ”be used against civilian population or individual civilians, which is in full agreement with Additional Protocol I (AP I

Art. 51). It is particularly stated that the indiscriminate use of mines, etc., is prohibited […]. The new method of remote delivery, i.e. planting mines from aircraft or dispersing them over large areas by firing them with missiles or artillery, may be used only against an area which is itself a military objective or which contains military objectives […]. The protocol states the special precautionary measures to be observed in the form of recording the locations of the mine fields, or the use of selfdestruction mechanisms. According to the Protocol II, the parties to a conflict shall record the locations of all pre-planned minefields […]. The parties shall retain all mine records and, after cessation of hostilities, shall make them available to the adversary – this provision, however is not obligatory in a case where the latter party still has combat forces on the wrong side of the frontier.”

Regel 81−82 63) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 79) ”Protocol I to the weapons Convention relates to certain fragmentation weapons. The Protocol forbids the use of weapons whose primary effect is to injure by fragments which cannot be detected by X-raying the injured person.”

Regel 79 64) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 78−79) ”Weapons shall be considered particularly inhuman if they cause unnecessary suffering or superfluous damage, or have indiscriminate effects, meaning that

the weapon effects strike military objectives and civilian persons without distinction. These criteria have been used in all arms limitation negotiations in recent years.”

Regel 70−71 65) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 74) Säger med hänvisning till art. 58 c TP I att stater ”shall also take other precautionary measures for protecting the civilian population, civilian persons and civilian property”. Och noterar att ”these can include a number of different measures such as the erection of shelters, distribution of information and warnings, direction of traffic, guarding of civilian property and so on.” Säger med hänvisning till art. 58b

TP I att parterna ska ”avoid locating military objectives within or near densely populated areas”. Och noterar att ”the expression ”endeavour” is not used in this case, which gives the rule greater force than that of Article 58(a).”

Regel 22−23 66) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 73) ”the parties to the conflict shall endeavour to move the civilian population, civilian persons and civilian objects from the vicinity of military objectives.”

Regel 24 67) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 72) ”Even after a decision to attack has been made by a senior commander, the attack can be cancelled or suspended […] in the following cases: a. the objective proves not to be a military one, or to be entitled to special protection. An example of this is where military vehicles are being used as ambulances. b. If it can be expected that the attack will cause such large unintentional civilian losses and damage that these would be excessive in relation to the anticipated and direct military advantage. In this case, the proportionality rule must thus be reapplied at a later stage. The feasibility of doing this depends to a large degree on the type of attack involved. For example, to require an assessment according to the proportionality rule from an individual aircraft is probably unrealistic. Should it be impossible to suspend or cancel

the attack, excessive losses among the civilian population may possibly be avoided by giving the civilian population advance warning […]. In certain circumstances it is possible to reduce the risk to the civilian population and to civilian property if the military commander selects a different objective, from which he can achieve about the same military advantage as from the prime objective. In many situations, however, it is impossible to denote an alternative objective, for which reason the rule concerning second-line objectives has been given the reservation mentioned by way of introduction: ”when a choice is possible.”

Regel 19−21 68) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 70−71) Säger att skyldigheten att företa försiktighetsåtgärder vid anfall ”apply only as far as available resources for collection and processing of information permit. […] the responsible commander shall verify that the attack is really directed against a military objective and not against civilian population or civilian objects. […] a planning commander must, to be able to decide upon an attack, have access to the best possible information about the objective. The decision should be based upon the information available to the commander at the time of deciding. […] If the attack may be expected to entail such large losses in human life, injury to civilians or damage to civilian property, or a combination of these, that they may be judged excessive in relation to the anticipated concrete and direct advantage, the commander shall refrain from attacking.”

Regel 16−18 69) International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 69) ”It is in this light that one should view Article 57 [TP I], which represents an enlargement of

Articles 51-56, and which also contains the basic principle of the proportionality rule and the requirement for discrimination.”

Regel 14 och distinktionsprincipen (1−24) 70) International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 68) ”During this century a further norm [försiktighetsåtgärder åsyftas] has arisen through the

proportionality rule, the validity of which has not, however, been generally recognized.”

Regel 15−24 71) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 68) Säger att försiktighetsåtgärder i art. 57 TP I ”have come about only to protect the civilian population, individual civilians and civilian property in connection with military operations, and particularly when planning, deciding upon and executing attacks.”

Regel 15 72) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 62) ”According to Article 55 [TP I], the parties shall exercise caution so that the widespread, longterm and severe damage [av den naturliga miljön] can be avoided.”

Regel 45 73) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 60−61) Större delen av dessa sidor, där art. 54 TP I och skydd av egendom som är nödvändig för civilbefolkningens överlevnad diskuteras, citeras i studien.

Regel 54 74) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 59) ”It is […] established, up to 1977, international contained no express prohibition of starvation as a method of warfare. With this in mind, the new Article 54 of

Additional Protocol I must be seen as an important milestone in the development of international humanitarian law. This Article provides an explicit prohibition against using starvation of civilian populations as a method of warfare.”

Regel 53, 156 75) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 56−58) Samtliga dessa tre sidor citeras i studien som stöd för regel 38 och 39. Under rubriken

”Special protections for certain civilian objects” nämns bl.a. kulturegendom och hur den bör skyddas.

Regel 38−39 76) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 55) ”During military operations it may often be difficult to establish within a short space of time whether property should be classified as a civilian object or a military objective. To avoid meaningless destruction as far as possible, a so-called dubio rule is included in Article 52 [TP I].

This states that in case of doubt whether an object which is normally dedicated to civilian purposes is being used in the adversary’s military activity, it shall be presumed that it is not being so used. Among such normally civilian objects are mentioned particularly places of worship, houses and other dwellings, and schools.”

Regel 9, 10 77) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 54−55) ”In most cases, property of importance for the adversary’s military operations can be eliminated by destruction or confiscation (=capture).”

Regel 50 78) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 54) ”The definition [av militära mål i art. 52:2 TP I] is intended to apply only to property or objects.

Thus for example, areas of land cannot be included; but this does not prevent an area objective if it is a matter of hindering an enemy advance by means of artillery fire or mining. Attacks on an area are permitted as long as the attack cannot be classified as indiscriminate.”

Regel 8, 43 79) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 53−54) En definition av militära mål, identisk med art. 52:2 TP I, används här.

Regel 8

80) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 53) ”Seen against the background of the enormous destruction of civilian property associated with the

Second World War and all later conflicts, application of [art. 52 TP I] could bring about an appreciable humanizing of warfare – people would no longer need to experience the catastrophe of bombed-out homes and ruined cities. However, Article 52 cannot be expected to bring about such great changes in warfare […]. Another important reason [for this] is the lack of a definition of civilian objectives.”

Regel 9 81) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 52) ”According to [LKR], it is prohibited to destroy or confiscate an enemy’s belongings so long as this is not absolutely necessary as a consequence of the demands of war.” ”[…] pillage in connection with the capture of a town or locality is prohibited.”

Regel 50, 52 82) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 47) ”If the military objectives are located in a densely-populated area which has been evacuated only to a limited extent if at all, area bombardment may not be employed since this would be a breach of the basic rule prohibiting indiscriminate attack. Moreover, area bombardment would most probably lead to excessive injury and losses, and would thus be a breach of the proportionality rule.”

Regel 13−14 och urskillningslösa anfall (11−13) 83) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 45) Förbjuder under rubrikerna ”Prohibition of certain types of attacks” och ”Indiscriminate attacks”, urskillningslösa anfall och definierar dem bl.a. som ”attacks that are not directed at a specific military objective […] which cannot be limited as required by Additional Protocol I”.

Regel 11−12

84) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 44) ”terror attack: attacks deliberately aimed at causing heavy losses and creating fear among the civilian population.”

Regel 2 85) 121. ►International Humanitarian Law in Armed Conflict

with reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 43) ”protection for civilians does not apply under all circumstances – exceptions are made for the time when civilians take direct part in hostilities.”

Regel 6 86) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 42) ”In international humanitarian law, civilians (non-combatants) are those who are not entitled to use weapons in defence or to injure an adversary. Persons who cannot be classified as combatants are thus to be considered civilians […]. Where there is doubt whether a person is to be considered as a combatant or as a civilian, the person shall be considered as a civilian […]”

Regel 1, 5−6 87) 123. ►International Humanitarian Law in Armed Conflict

with reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 41) ”The parties shall always distinguish between […] civilian property and military objectives.”

Regel 7 88) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 40) ”Against the background of the rules of St. Petersburg and the Hague, the two customary-law principles of discrimination and proportionality have grown up.

According to the first principle a distinction shall always be made between persons participating in hostilities and who are thereby legitimate objectives, and members of the civilian population, who may not constitute objectives in warfare. […] According to the proportionality rule, an attack may not be carried out if it is expected to lead to casualties and damage to

civilian property of such an extent that they do not stand in reasonable proportion to the military advantages of the attack.”

Regel 1, 14 och distinktionsprincipen (1−24) 89) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 37) ”The rule in Article 44:3 [TP I] may only be applied by resistance units in enemy occupied or held territory or – in the case of a national liberation movement – within an area controlled by the adversary.” Artikelns andra mening, dvs. ”during the time the combatant is visible to the adversary when participating in military preparation for the launching of an attack in which he is to take part”, anges vara ”very unclear, giving rise to varying interpretations.”

Regel 106 90) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 36) ”Spies and mercenaries…are not entitled to combatant or prisoner-of-war status […] The basic rule for the conduct of combatants is that they are obliged to distinguish themselves from the civilian population when taking part in an attack or in a military operation in preparation for an attack. For combatants belonging to regular forces, this is no problem, since they are recognizable by their uniforms and normally also by the carrying of weapons.”

Regel 106−108 91) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 34−35) Termerna ”kombattant” och ”väpnade styrkor” definieras här, med hänvisning till och citat från art. 43:2 TP I.

Regel 3−4 92) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 33−34) ”Proposals were presented at the [CDDH] to the effect that it should be permitted to employ armed forces against distressed airman expected to land in territory controlled by the enemy. Apart from the practical difficulties in determining whether a distressed parachutist will land on one side of the combat area or on the other, a rule with this content would have highly inhuman effects. These

considerations resulted in the proposal being rejected. During the negotiations [av TP I] it was pointed out that persons seeking to save themselves by parachuting are incapable of any use of weapons during their descent: their sole interest is probably in saving their lives. The situation can of course change when they have reached the ground. This is the background against which Article 42 [TP I] provides protection for distressed persons leaving aircraft in emergency situations. If after landing the persons chooses to continue his military resistance, it again becomes permissible to attack him. To avoid the possibility of abuse, it is particularly stated that airborne troops are not protected by the […] rule.”

Regel 48 93) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 32−33) ”The Hague and Geneva

Conventions include rules intended to afford protection to combatants in situations where they have laid down their arms or are no longer capable of defending themselves […] or where combatants have become sick, wounded, shipwrecked or captured. These fundamental rules have not always been applied in combat situations, and for this reason it has been considered necessary to reaffirm certain of the older provisions to assert their fundamental importance…Personnel attempting to save themselves from a sinking vessel shall according to international humanitarian law be considered as distressed, and may not be attacked […]. Article 40 of Additional Protocol I treats quarter - an archaic concept which is equivalent to showing mercy to an enemy who has been placed hors de combat…Persons hors de combat may not be attacked, but shall enjoy the protection of international humanitarian law provided they abstain from any hostile act and do not attempt to escape. In practice it can often be very hard to determine when this situation has arisen. If it is established that a person is hors de combat, he may not be subjected to attack, but he is not protected against secondary effects of an attack on nearby objectives. It should be noted that the mere presence of persons hors de combat does not imply that the place/object where they happen to be shall receive immunity.”

Regel 47

94) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 31−32) ”During the 1974

1977

diplomatic conference there was a consensus in favour of introducing a rule forbidding this type of abuse on the part of the belligerents. It should be noted that Article 39:1 [TP I] prohibits any form of use in armed conflict. The rule relates not only to the uniforms etc. of neutral states, but also to those belonging to states that – without being neutral – are not parties to the conflict. By this are meant states that have the status of nonbelligerents.”

Regel 63 95) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 31) ”The prohibition of improper use has been interpreted to mean that enemy uniform may not be used in connection with or during combat, and this has led to great uncertainty in application. During the 1974

1977

diplomatic conference, certain of the great powers wished to retain the possibility of appearing in enemy uniforms, while most of the smaller states claimed that this possibility should be excluded or minimized. The conference accepted the view of the smaller states here. The rule in Article 39:2 [TP I] can be interpreted to mean that enemy uniform may be used only as a personal protection, for example under extreme weather conditions, and may never be used in connection with any type of military operation. Where prisoners of war make use of enemy uniforms in connection with escape attempts, this may not be seen as an infringement of Article 39.”

Regel 62 96) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 30) ”In certain circumstances, ruses of war may become almost tantamount to perfidy. Here the important difference is that ruses of war are not based on betrayal of the adversary’s confidence. Instead, the intention of a ruse is to mislead the adversary, which can lead to incorrect deployment of his forces or to reckless actions which, for example, prematurely reveal his forces, intended tactics or assault objectives. The IV Hague Convention states that it is permitted

to use ruses of war, and the same authority is given in AP I, Article 37:2. Typical examples of ruses are giving false information on the size of one’s own forces, position and intentions, or hiding one’s combat forces with camouflage, or misleading the adversary by means of mock objectives and mock operations. In land combat it is not unusual for one of the parties to attempt to win a tactical advantage by concealing the character of his own forces prior to attack, in order to mislead or surprise the adversary. The distinctive emblem of the Red Cross or a similar organisation, or a flag of truce may not, however, be used for such purposes. In IV Hague Convention it is forbidden to use these emblems improperly. The expression improperly is not defined but follows indirectly from the Geneva Conventions articles (GC I Art. 44, GC II Art. 41) relative to permitted use.”

Regel 57−60 97) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 28−30) ”Under the provisions of the

IV Hague Convention it is prohibited to kill or injure an enemy by resort to perfidy […] Sweden and several other countries wished the [förbudet mot förädiskt förfarande] to be inserted in Additional Protocol II as well, since perfidy is probably equally common in internal conflicts. The majority were against this, however, the main reason being that, in conflicts of this type, particular difficulties may arise in determining exactly what may be considered perfidy. The concept of perfidy, or perfidious conduct which is a more adequate expression, is defined as acts inviting the confidence of an adversary giving the acting party legally protected status. This protection is abused in order to kill, injure or capture the adversary’s soldiers. Perfidy thus means that one party deliberately and on false grounds invites the confidence of the other in order then to betray this confidence by acts of violence. It should be added that perfidy, as defined in Article 37 [TP I], refers to acts against persons, but does not include sabotage or the destruction of property […] Only where protected status is employed for killing, injuring or capturing the adversary is the act considered as perfidy […] Accusations of perfidy are always judged to be extremely grave, since a crime against Article 37 [TP I] shall according to the bases of Addi-

tional Protocol I be viewed as a grave breach of international humanitarian law.”

Regel 65 98) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 18−19) ”The following rules [10, 12, 15, 17, 21, 25-27, 35:2, 37-41, 48, 51:5 b, 54, 59, 71:2, 75, 76:1 77:1] in Additional Protocol I would in the opinion of the

Swedish International Humanitarian Law Committee have the status of customary law, sometimes however only in their main outlines.”

Regel 1, 7, 10,14, 25, 27−29, 31, 37, 46−47, 53−54, 57−63, 65, 70, 87−88, 90−93, 95−96, 99−102−104, 109−111, 119, 134−135, 156 99) International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 21) ”Apart from the articles listed above [de regler i TP I som på s. 18–19 uttalas ge uttryck för sedvanerätt], Sweden has also reason to follow, in all circumstances, other articles in Additional Protocol I that are important in a humanitarian perspective, even when these have little or no connection with customary law. These articles concern protection of the sick, the wounded, medical transports, civil defence (Art. 61

67), basic needs in occupied territories (Art. 69),

protection of refugees and stateless persons (Art. 73), reunion of families (Art. 74) and protection of journalists (Art. 79).”

Regel 34 100) International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 18−19) ”The following rules [11:1-3, 18:1-3, 44:1] in Additional Protocol I would in the opinion of the Swedish International Humanitarian Law Committee have the status of customary law, sometimes however only in their main outlines.”

Regel 89, 93, 127, 147 och distinktionsprincipen (1−24) 101) International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 17) ”[…] all first use of BC weapons [bakteriologiska (biologiska) och kemvapen] is considered to conflict with general international law.”

Regel 73−74, 76 b

102) International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 15−16) ”When these rules [IV:e

Haagkonventionen och Lantkrigsreglementet] on the prohibition of pillage, the taking of hostages, the poisoning of wells, poisoned weapons, arms and combat methods causing unnecessary suffering, and on the protection of enemies who had laid down their arms were confirmed at the second Peace Conference in 1907, they were probably already considered as binding under customary law.” […] ”This absurd situation [att 1907 års Haagkonventioner skulle anses som jus inter partes] was, however, largely imaginary since the outbreak of war in 1939 the Hague Conventions had won such general recognition that they were in all essential respects binding as general international law.”

Regel 15, 52, 70, 72, 96, 111, 113, 139 och 149−150 103) ►International Humanitarian Law in Armed Conflict with

reference to the Swedish Total Defence System, Försvarsdepartementet, 1991: (s. 163−164, 166, 185) I studien citeras större delen av dessa fyra sidor som behandlar juridiska rådgivare och hur dessa ska finnas till hands för att ge militära befälhavare råd. Art. 82 TP I, Totalförsvarets folkrättsförordning (SFS 1990:12) och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten behandlas också här.

Regel 141 104) Utdrag ur uttalande vid det nordiska utrikesministermötet på

Svalbard om situationen i det forna Jugoslavien, 26 augusti 1992: ”Folkfördrivning innebär ett oacceptabelt brott mot folkrätten och måste upphöra.”

Regel 129 105) ► Uttalande vid andra översynskonferensen av ENMOD,

Genève, 14−21 september 1992: Sverige och Argentina ”expressed their satisfaction with the ban on the use of herbicides as a method of warfare.”

Regel 76 106) Sammandrag av samnordiskt anförande av ambassadsekre-

terare Robert Rydberg om skydd av miljön i tider av väpnade konflikter, 1 oktober 1992: (hänvisning till uttalande han gjort 1 oktober i FN:s sjätte utskott å de nordiska ländernas

vägnar) ”[…] att det visserligen finns regler för skydd av miljön i väpnade konflikter, men att dessa regler vare sig var allmänt kända eller efterlevdes som de borde.” Längre ner i sammandraget anges dock att den svenska regeringen särskilt vill framhålla att ”miljön som sådan aldrig kan bli ett legitimt militärt mål och därför inte får bli föremål för en direkt attack.”

Regel 43−45 107) ►Uttalande av Sverige inför FN:s generalförsamlings första

kommitté, UN Doc. A/C.1/47/PV.26, 9 november 1992 (s. 19): Sverige förespråkade förbud mot eller restriktioner på synförstörande laservapen.

Regel 86 108) Uttalande av utrikesminister Margaretha af Ugglas om läget i

östra Bosnien, 21 mars 1993: ”De serbiska militärstyrkornas anfall och grymheter mot den muslimska civilbefolkningen i staden Cerska i östra Bosnien-Hercegovina måste skarpt fördömas. […] Sedan Cerska fallit har serbiska militära ledare dessutom vägrat FN att bistå sårade och flyktingar med humanitär hjälp. Detta agerande är ett grovt brott mot internationell humanitär rätt. De ansvariga för dessa grymheter måste personligen ställas till svars.”

Regel 31−32, 55−56, 87, 151 och distinktionsprincipen (1−24) 109) Anförande av ordförande för ESK:s råd, utrikesminister

Margaretha af Ugglas, vid FN:s världskonferens om mänskliga rättigheter, 14 juni 1993: ”De som är ansvariga för krigsförbrytelser måste ställas inför rätta.”

Genomförande (139−161) 110) Utrikesutskottets betänkande 1993/94:UU19, Nedrustning:

”Alltsedan sekelskiftet har det inom den internationella rätten existerat en princip om att krigförande inte har en oinskränkt rätt att välja stridsmedel eller stridsmetoder. Enligt utskottets uppfattning skulle användning av kärnvapen begränsas av de sedvanerättsliga distinktions- och proportionalitetsprinciperna.”

Regel 14, distinktionsprincipen (1−24), särskilda stridsmetoder (46−69) och vapen (70−86) 111) ►Arbetspapper. Submitted to the Group of Government

Experts to prepare the First Review Conference of States Parties to the CCW, UN Doc. CCW/CONF.I/GE/CRP.3, 16 maj 1994: ”It is prohibited to use laser beams as an anti-

personnel method of warfare, with the intention or expected result of seriously damaging the eyesight of persons.”

Regel 86 112) ►Skriftligt uttalande från svenska regeringen, framställt till

ICJ, Nuclear Weapons (WHO) case, 20 september 1994 (s. 3): ”in the case of an attack on a military target, disproportionately substantial damage may not be inflicted on the civilian population or on civilian property.”

Regel 14 113) ►Skriftligt uttalande från svenska regeringen, framställt till

ICJ, Nuclear Weapons (WHO) case, 20 september 1994 (s. 3): ”Under the principle of distinction, an attack on a civilian population or civilian property is prohibited.”

Regel 1, 7 114) ►Skriftligt uttalande från svenska regeringen, framställt till

ICJ, Nuclear Weapons (WHO) case, 20 september 1994 (s. 5): ”In accordance with an established basic principle, expressed, for example, in the Declaration made by the 1972 UN

Conference on the Human Environment, there are impediments to the use of weapons which cause extensive, long-term and serious damage to the environment.”

Regel 45 115) Information till riksdagen av utrikesminister Lena Hjelm-

Wallén om situationen i Bosnien-Hercegovina, 30 maj 1995: ”Gisslantagandet av FN-personal måste kraftfullt fördömas.

Gisslan måste omedelbart och otvivelaktigt friges.”

Regel 33, 96 116) ►Skriftligt uttalande från svenska ambassaden och svenska

regeringen, framställt till ICJ, Nuclear Weapons case, 20 juni 1995 (s. 3): ”in the case of an attack on a military target, disproportionately substantial damage may not be inflicted on the civilian population or on civilian property.”

Regel 14 117) ►Skriftligt uttalande från svenska ambassaden och svenska

regeringen, framställt till ICJ, Nuclear Weapons case, 20 juni 1995 (s. 3): ”Under the principle of distinction, an attack on a civilian population or civilian property is prohibited.”

Regel 1, 7

118) ►Skriftligt uttalande från svenska ambassaden och svenska

regeringen, framställt till ICJ, Nuclear Weapons case, 20 juni 1995 (s. 5): ”The use of weapons which cause unnecessary suffering must be considered to be prohibited. The codification of the prohibition of dum-dum bullets was undertaken in accordance with this view, for example. The effects of radioactive radiation as a result of the use of nuclear weapons cause unnecessary suffering, not merely for third parties who are directly affected, but also future generations, for example as a result of genetic damage […] In accordance with an established basic principle, expressed, for example, in the Declaration made by the 1972 UN Conference on the Human Environment, there are impediments to the use of weapons which cause extensive, long-term and serious damage to the environment […] As far back as the 17th century, Hugo Grotius stressed that poisoning was not allowed under international law. In certain respects, the principle of the prohibition of toxic weapons has also been codified (chiefly as a result of the 1925 Geneva Convention).”

Regel 45, 70−72, 77 119) Svar av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén på fråga av Ulla

Hoffman om åtgärder för att återfinna kvinnor som bortföres från Srebrenica, 28 juli 1995: ”[…] bestialiska våldtäkter som begåtts, och fortfarande begås, i kriget i f.d. Jugoslavien. Sverige har kraftfullt fördömt dessa krigsförbrytelser.”

Regel 93 120) Pressmeddelande. (Från Utrikesfrågor. Departement framgår

ej) Sverige fördömer Sarajevoattacken, utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, 28 augusti 1995: ”Dagens granatattack mot civila i Sarajevo måste kraftigt fördömas. Åter är oskyldiga civila människor mål för våldshandlingar i konflikten. […] terror mot och fördrivning av civila visar krigsherrarnas totala brist på insikt om sitt ansvar för ett av de största brotten mot humanitär rätt i vår tid.”

Regel 129B och distinktionsprincipen (1−24) 121) Pressmeddelande. (Från Utrikesfrågor. Departement framgår

ej) Uttalande av statsminister Ingvar Carlsson med anledning av massakern i Sarajevo, 29 augusti 1995: ”De avskyvärda illdåd som begåtts mot Sarajevos invånare måste å det skarpaste fördömas. Dessa barbariska händelser får under inga förhållanden passera utan tydliga och kännbara motreaktioner från

världssamfundets sida. [...] En militär upptrappning från parternas sida innebär att civilbefolkningen offras och att militära och politiska skurkar kan fortsätta att förnedra, våldta och lemlästa människor.”

Regel 87, 89, 93 och distinktionsprincipen (1−24) 122) Pressmeddelande. (Från Utrikesfrågor. Departement framgår

ej) Omvärlden får inte glömma de försvunna från Srebrenica och Zepa, utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, 6 september 1995: ”Mellan 6.000

12.000 personer saknas [...]. Jag anser att

detta är upprörande.” ”Tystnaden kring denna fråga kan få Bosnienserberna att tro att man kan bryta mot krigets lagar och hindra FN-organ och Internationella Röda Korset att bringa klarhet i de försvunnas öden. Det vore mycket allvarligt [...]. […] man måste kartlägga brotten mot humanitär rätt [...] samt ställa de skyldiga till svars.”

Regel 98 123) ►Uttalande inför FN:s generalförsamlings första kommitté,

UN Doc. A/C.1/50/PV.17, 9 oktober 1995 (s. 2): Sverige påpekade att det under 10 år hade efterlyst ett förbud mot synförstörande laservapen.

Regel 86 124) Dir. 1996:16 Polisens och andra gruppers uppgifter och folk-

rättsliga ställning vid väpnad konflikt, beslut vid regeringssammanträde 22 februari 1996: ”En av kardinaltankarna inom krigets folkrätt är att civilbefolkningen skall skyddas mot krigets direkta verkningar. Denna tanke uttrycks genom den s.k. distinktionsprincipen. Den innebär ett krav på att det i krigföringen skall göras åtskillnad mellan militära mål å ena sidan och civilbefolkningen och dess egendom å den andra och att militära attacker endast får riktas mot militära mål.”

Distinktionsprincipen (1−24) 125) Pressmeddelande. (Från Utrikesfrågor. Departement framgår

ej) Förbud mot användning av synförstörande laservapen, 23 maj 1996: ”Sådana vapen anses av Sverige strida mot den folkrättsliga principen om förbud mot stridsmedel och stridsmetoder som orsakar onödigt lidande.”

Regel 70, 86

126) Anförande av statsminister Göran Persson i FN:s General-

debatt, FN:s Generalförsamlings 51:a möte, New York, 25 september 1996: ”FN har en central roll för att se till att krigsförbrytelser inte får passera ostraffat. […] Det får aldrig vara möjligt att ostraffat leva ut kriminella perversioner, att mörda, tortera eller våldta.”

Regel 89−90, 93, 158 127) ►Svensk deklaration vid antagande av protokoll IV till 1980

års vapenkonvention, 15 januari 1997: ”Sweden has long since strived for explicit prohibition of the use of blinding laser which would risk causing permanent blindness to soldiers. Such an effect, in Sweden’s view is contrary to the principle of international law prohibiting means and methods of warfare which cause unnecessary suffering.”

Regel 70, 86 128) Protokoll 1996/97:105 Svar av biståndsminister Pierre Shori

på interpellation 1996/97:267 av Ulla Hoffman om våldtäkter – en krigsförbrytelse, 20 maj 1997: ”[…] våldtäkter har använts i krigföringen. Sådana gärningar är att anse som krigsförbrytelser.”

Regel 93 129) Uttalande av ambassadör Peter Osvald, Sveriges permanente

representant i FN:s säkerhetsråd, ”Protection for Humanitarian Assistance to refugees and others in conflict situations”, 21 maj 1997: ”But individual perpetrators must always be held accountable for violations of humanitarian law, also in areas where government authority has broken down.”

Genomförande (139−161) 130) Protokoll 1996/97:116 Svar av utrikesminister Lena Hjelm-

Wallén på interpellation 1996/97:356 av Agneta Brendt om sexuellt våld – en krigsförbrytelse, 9 juni 1997: ”Det råder i dag ingen tvekan om att systematisk användning av sexuellt våld i väpnade konflikter är en krigsförbrytelse […]”.

Regel 93 131) Regeringens skrivelse till riksdagen. Mänskliga rättigheter i

svensk utrikespolitik, skr. 1997/98:89, 5 mars 1998 (s. 58): ”Den absolut mest grundläggande principen inom den humanitära rätten är den s.k. distinktionsprincipen, vilken stadgar att endast militära mål får attackeras och att civilbefolkningen inte

får utsättas för anfall utan skall skyddas och respekteras. […] Artikel 3 [GK I-IV] anses i dag utgöra allmän sedvanerätt och är därmed alltid tillämplig oavsett om den aktuella staten har biträtt konventionerna. Enligt denna artikel skall varje stridande part utan åtskillnad behandla alla ickestridande humant, och ta om hand sårade och sjuka. Vidare förbjuds bl.a. mord, tortyr, tagande av gisslan, kränkande behandling samt straff och avrättning utan föregående dom.”

Regel 87−90, 96, 100, 109 132) Skrivelse. Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik, skr.

1997/98:89, 5 mars 1998 (s. 43): ”Förbudet mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning finns i samtliga generella instrument om mänskliga rättigheter, liksom i den humanitära rätten, och kan i dag sägas vara jus cogens, dvs. tvingande folkrätt utan undantag. […]

Våldtäkt och andra former av sexuella övergrepp är en vanligt förekommande form av tortyr särskilt riktad mot kvinnor. Inga former av tortyr eller annan grym eller förnedrande behandling kan någonsin accepteras i vilket syfte det vara må.”

Regel 90, 93 133) Anförande av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén vid FN:s

Kommission för Mänskliga Rättigheter, Genève, 20 mars 1998: ”Consultations have made it clear that there is widespread agreement among governments in all parts of the world that no person under the age of 18 should take a direct part in hostilities.”

Regel 136−137 134) Uttalande av ambassadör Hans Dahlgren, Sveriges perma-

nente representant i FN, ”The Situation in Africa”, 24 april 1998: ”Protection of children in armed conflict is of particular concern. It is absolutely intolerable to see ten-year old boys and girls, with guns almost too heavy to carry, thrown into combat or terrorizing their neighbours, knowing that they and many of their generation are deprived of normal child-hood. The use of children as soldiers simply has to end.”

Regel 135−137

135) Uttalande av ambassadör Hans Dahlgren, Sveriges perma-

nente representant i FN, ”Children in Armed Conflict”, 29 juni 1998: ”Children must be kept out of acts of armed conflict.”

Regel 136−137 136) Uttalande av ambassadör Hans Dahlgren, Sveriges perma-

nente representant i FN, ”the Situation in Afghanistan”. 28 augusti 1998: ”All parties to the conflict must comply fully with their obligations under international humanitarian law.

They must take full responsibility for the safety and security of all international and humanitarian personnel, and ensure safe and unhindered access. Impeding the delivery of humanitarian assistance and using this obstruction as a weapon against the civilian population is a violation of international law.”

Regel 31−33, 55−56, 139 137) Uttalande i säkerhetsrådet, ambassadör Hans Dahlgren,

Sveriges permanente representant i FN, ”Protection for humanitarian assistance to refugees and others in conflict situations”, 29 September 1998: ”Sweden condemns all attacks against innocent civilians and against personnel of the United

Nations and humanitarian organisations.”

Regel 31−33 och distinktionsprincipen (1−24) 138) Pressmeddelande. (Från Utrikesfrågor. Departement framgår

ej) Statsminister Göran Persson om Kosovo, 24 mars 1999: ”Nu utför den jugoslaviska militären och polisen omfattande operationer som hårt drabbar oskyldiga civila. Man bryter mot internationell humanitär rätt [...]”.

Distinktionsprincipen (1−24) 139) Protokoll 1998/99:86 Svar av utrikesminister Anna Lindh på

interpellation 1998/99:219 av Margareta Viklund om Sierra Leone, 27 april 1999: ”[…] stympningar, våldtäkter och summariska avrättningar av civila i sin stridsföring. Dessa handlingar utgör krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

Rebellerna har också med barbariska metoder tvingat in barn i krigshandlingarna.” […] ”Jag vänder mig särskilt starkt mot utnyttjandet av barn i striderna […]”. ”Den dubbla tragedi som drabbat de sierra leonska barnen, som offer för soldaters våld och som offer att själva tvingas bära vapen, är ett av konfliktens mest fruktansvärda drag.”

Regel 89, 91−93, 136−137

140) Uttalande av utrikesminister Anna Lindh, debatt, 54:e sessio-

nen, FN:s generalförsamling, 21 september 1999: ”In wars, children suffer disproportionately. The recruitment of child soldiers is a shameful practice that causes individual suffering and will harm the security and development of societies for many years to come.”

Regel 136−137 141) Protokoll 1999/2000, Svar av utrikesminister Anna Lindh på

interpellation 1999/2000:11 av Cristina Husmark Pehrson om barnsoldater, 12 oktober 1999: ”Sveriges uppfattning kring barnsoldatfrågan är oförändrad och innebär att inga personer under 18 år skall tillåtas rekryteras eller delta i väpnade konflikter.”

Regel 136−137 142) ►Utfästelse vid den 27:e internationella rödakorskonfe-

rensen, 31 oktober−6 november 1999; Sverige förbinder sig ”to promote the adoption of national and international standards prohibiting the military recruitment […] in armed conflicts of persons under 18 years of age.”

Regel 136−137 143) Att förebygga väpnade konflikter ett svenskt handlings-

program, DS 1999:24 (s. 47): ”Brott mot den humanitära rätten måste, liksom brott mot mänskliga rättigheter, ständigt beivras.” ”Varje individ har alltid ett ansvar för de brott han eller hon begår och dessa bör beivras antingen nationellt eller internationellt.”

Regel 151, 158 144) ►ICRC, Advisory Service, 1999 Annual Report, Genève,

2000 (s. 61): Svenska Försvarsmakten erhåller 1999 grundlig utbildning i internationell humanitär rätt.

Regel 142 145) Pressmeddelande. Utrikesdepartementet. Stärkt skydd av

barn i väpnade konflikter. Uttalande av utrikesminister Anna Lindh, 22 januari 2000: ”I går kväll enades regeringar om ett

FN-protokoll som ska skydda barn mot att delta i krig.” ”Protokollet innebär i praktiken att en internationell norm fastslås om att barn inte får användas som soldater […]”.

Regel 136−137

146) Utrikesminister Anna Lindhs anförande inför FN:s kommis-

sion för mänskliga rättigheter, Genève, 27 mars 2000: ”Sweden sees no role for children in war. [...] Full and transparent investigations must be launched into alleged violations of human rights and international humanitarian law to bring those responsible to justice.” ”Impunity belongs to the past.”

Regel 136−137 147) Pressmeddelande. Utrikesdepartementet. Händelseutveck-

lingen i Libanon hotar fredsprocessen, 5 maj 2000: ”Våldshandlingarna nyligen har liksom tidigare drabbat civilbefolkningen och riktats mot civila installationer. Detta strider mot folkrätten och ökar den instabilitet som länge präglat regionen samtidigt som den fortsatta fredsprocessen hotas.”

Distinktionsprincipen (1−24) 148) Tal av biståndsminister Maj-Inger Klingvall vid International

Conference on War-Affected Children, Winnipeg, Canada, 16 september 2000: ”I am a soldier. In too many languages and in too many countries children use that phrase. Exploiting children and destroying their present and future has become an all too frequent tactic of war […]”. ”We all reject such behavior.”

Regel 136−137 149) Pressmeddelande. Utrikesdepartementet. Av utrikesminister

Anna Lindh och biståndsminister Maj-Inger Klingvall om läget i Mellanöstern, 9 oktober 2000: ”Det övervåld som används från israelisk sida går långt utöver vad som är acceptabelt. Många liv har offrats genom att Israel inte bemöter demonstranter med gängse polisiära metoder utan alltför ofta använder tunga militära enheter med skarp ammunition. Detta strider mot den humanitära rätten. Röda korset och röda halvmånens ambulanser och personal har beskjutits. Dessa organisationers möjligheter att verka får inte begränsas […]”.

Regel 14, 31−32, 55−56 150) Svar på skriftlig fråga 2000/01:69, utrikesminister Anna

Lindh, 25 oktober 2000: ”Den svenska regeringens uppfattning är att inga former av tortyr eller annan grym eller förnedrande behandling någonsin kan accepteras.”

Regel 90

151) Utrikesutskottets betänkande 2001/02:UU8, Mänskliga

rättigheter m.m. länder, områden, enskilda folkgrupper och vissa FN-frågor: ”Regimen [den irakiska] har också en plikt att respektera den humanitära rätten, som skyddar krigets offer, inklusive civila, även i interna konflikter.”

Genomförande (139−161) 152) Protokoll 2001/02:100, svar på interpellationerna 2001/02:334,

348 och 379 om konflikten i Mellanöstern, utrikesminister Anna Lindh (s), 23 april 2001: ”Att humanitära organisationer och sjukvårdspersonal under elva dagar vägrades tillträde till skadade och nödställda är fullkomligt oacceptabelt.”

Regel 55−56 153) Utrikesdeklarationen 2002, 13 februari 2002: ”Krigsförbry-

telser, folkmord och brott mot mänskligheten måste bestraffas.”

Regel 158 154) Svar på skriftlig fråga 2002/03:592 om Colombia, utrikes-

minister Anna Lindh, 7 mars 2003: ”Jag finner det utomordentligt allvarligt att alla de tre större illegala väpnade organisationerna, det vill säga FARC-EP och ELN samt de paramilitära grupperna samlade i AUC, har begått och begår grova övergrepp mot civilbefolkningen, i strid mot internationell humanitär rätt. Detta sker bland annat genom urskillningslösa attacker på civilbefolkningen, genom kidnappning, utpressning, mord och massakrer.”

Regel 11, 89, 98 155) Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt,

beslut, 20 november 2002, dnr. 17/02: ”Förbudet mot dumdumkulor anses i dag ha sedvanerättslig status.” ”Förbudet mot s.k. dum-dumkulor är en av de mest kända av de humanintärrättsliga regler som går ut på att hindra överflödig skada och onödigt lidande i krig.”

Regel 77 156) Krigets lagar, Utbildningspaket Krigets Lagar 2003 års utgåva,

19 100:75 704, Försvarsmakten, Högkvarteret, Operativa Insatsledningens, 2003-10-27 (s. 11): ”Här får man falla tillbaka på allmän folkrätt/sedvanerätt där proportionalitetsprincipen etablerats enligt vilken motåtgärderna inte får innebära en överreaktion på det ursprungliga angreppet. Försvarsinsatsen ska stå i proportion till vad som är nödvändigt för att

försvara det egna landet och uppnå sådana säkerhetsgarantier att angreppet inte upprepas.”

Regel 14 157) Legal Consequences of the Construction of a Wall in the

Occupied Palestinian Territory. Note Verbale dated 30 January 2004 from the Ambassy of the Kingdom of Sweden to the Netherlands, together with the Statement of the Kingdom of Sweden: ”Israel is a party to the Geneva

Conventions, while the Hague Conventions, including the Hague Regulations, are recognised as international customary law, as stated by the International Court of Justice in its Advisory Opinion on the Legality of the Threat or Use of Nuclear Weapons (ICJ Reports, 1996, p 257).” ”Further, compensation must be awarded for harm already suffered, as provided in Article 3 of the Fourth Hague Convention of 1907, which expresses international customary law, and Article 2(3) of ICCPR.”

Regel 15, 111,113, 139, 149−150 158) EU Guidelines on Promoting Compliance with International

Humanitarian Law, 23 December 2005: ”16. The EU has a variety of means of action at its disposal. These include, but are not limited to, the following: (a) Political dialogue: Where relevant the issue of compliance

with IHL should be brought up in dialogues with third States. This is particularly important in the context of ongoing armed conflicts where there have been reports of widespread IHL violations. [...] (g) Individual responsibility: While, in post-conflict situations it

is sometimes difficult to balance the overall aim of establishing peace and the need to combat impunity, the European Union should ensure that there is no impunity for war crimes. To have a deterrent effect during an armed conflict the prosecution of war crimes must be visible, and should, if possible, take place in the State were the violations have occurred. The EU should therefore encourage third States to enact national penal legislation to punish violations of IHL. The EU's support of the ICC and measures to prosecute war criminals should also be seen in this context. (h) Training: Training in IHL is necessary to ensure comp-

liance with IHL in time of armed conflict. Training and

education must also be undertaken in peacetime. This applies to the whole population, although special attention should be given to relevant groups such as law enforcement officials. Additional obligations apply to the training of military personnel. The EU should consider providing or funding training and education in IHL in third countries including within the framework of wider programmes to promote the rule of law.”

Regel 139−161 (Genomförande) 159) Svar på skriftlig fråga 2005/06:913 om metoder för terrorist-

bekämpning, utrikesminister Laila Freivalds, 8 februari 2005: ”Det är regeringens tydliga linje att arbetet mot terrorismen måste bedrivas med full respekt för internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter.”

Regel 139 160) Riksdagens protokoll, 2005/06:62, svar på interpellation

2005/06:188 om parlamentsvalet i Tjetjenien, utrikesminister Laila Freivalds (s), 26 januari 2005: ”Allt våld som riktas mot civila är oförsvarbart.”

Distinktionsprincipen (1−24) 161) Svenskt deltagande i Förenta nationernas insats i Libanon,

prop. 2005/06:208 (s. 5): ”Sverige kritiserade Israels motåtgärder för att vara oproportionerliga och fördömde Hizbollahs raketattacker mot civila mål.”

Regel 14 och distinktionsprincipen (1−24) 162) Mål nr B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december

2006: (s. 63): ”På liknande satt som under A-A1 är det folkrättsligt sett fråga om våld mot liv på person, grym behandling, tortyr samt förödmjukande och nedsättande behandling (artiklarna 3 till GK I- IV, TP II art 4). Arklöf har även i strid mot de internationella humanitära reglerna om frihetsberövanden av civila deltagit i att spärra in civilpersoner (GK IV art 78). Dessutom rör det sig om tvångsförflyttning av civila i strid mot TP II art 17. Arklöf har deltagit aktivt i att gripa och förflytta de civila i byn Rotimlja och har därigenom ådragit sig ett individuellt ansvar för det. Övergreppen mot Mevlida Behram är särskilt allvarliga med beaktande av det skydd som tillkommer kvinnor i TP I art 76. De regler som överträtts har sedvanerättslig status. Även på dessa punkter är det fråga om svåra överträdelser[…]

Enligt folkrätten är plundring förbjudet (GK IV art 33, TP II art 4). Förbudet har sedvanerättslig status och det är fråga om en svår överträdelse.”

Regel 52, 90, 99, 129, 134, 151 163) Mål nr B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december

2006: (s. 62): ”Folkrättsligt sett innefattar handlingarna under delmomentet våld mot liv på person, grym behandling och tortyr (artiklarna 3 till GK I- IV, TP II art 4). Det förhållandet att

Arklöf låtit bli att se till att Skaljo fått sjukvård strider mot TP II art 7.De regler som överträtts har som tidigare anförts sedvanerättslig status. Det rör sig även här om svåra överträdelser.”

Regel 90, 110 164) Mål nr B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december

2006: (s. 61): ”På liknande sätt som under A-Al är det vid en folkrättslig bedömning fråga om våld mot liv på person, grym behandling, tortyr samt förödmjukande och nedsättande behandling (artiklarna 3 till GK I- IV, TP II art 4). Det tvång som

Arklöf utövat då han tvingat Tabakovic att gå ut i ett förmodat minfält och att gå över ett Iik är främst att hänföra till tortyr av psykiskt slag. Vidare har Arklöf utsatt b1.a. Topic för meningslöst tvångsarbete (GK 4 art 95) och underlåtit att se till att de skadade fått adekvat sjukvård (TP II art 7).De folkrättsliga regler som överträtts har som tidigare anförts sedvanerättslig status.Det rör sig om svåra överträdelser.”

Regel 90, 95, 110 165) Mål nr B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december

2006: (s. 59−60): ”Folkrättsligt sett innefattar gärningarna våld mot liv på person, grym behandling, tortyr samt förödmjukande och nedsättande behandling (artiklarna 3 till GK I- IV, TP II art 4) […] Det förhållandet att fångarna använts i arbeten av nedsättande och förödmjukande slag strider mot GK 4 art 95 och den omständigheten att de inte getts adekvat sjukvård är en överträdelse av TP I1 art 7. Arklöf har varit delaktig i att hämta fångarna och har även förgripit sig på dem under tvångsarbetet.

Han har vidare haft goda möjligheter att i enlighet med den skyldighet som reglerna anger se till att de skadade kommit under vård men har underlåtit det. Arklöf har i enlighet med det anförda ådragit sig ett individuellt ansvar så som åklagaren gjort gällande. De folkrättsliga regler som överträtts har samtliga

sedvanerättslig status. Det rör sig om svåra överträdelser av de internationella humanitära reglerna.”

Regel 90, 95, 110, 151 166) Mål nr B 4084-04, dom meddelad i Stockholm 18 december

2006: (s. 54−57): ”Artiklarna 3 anger att de skyddade personerna ska behandlas med humanitet och förbjuder uttryckligen bl.a. a) våld mot liv och person, i synnerhet mord i alla dess former, stympning, grym behandling och tortyr c) kränkning av den personliga värdigheten, särskilt förödmjukande och nedsättande behandling. I artiklarna anges även att sjuka och sårade ska omhändertas och vårdas. I TP II art 4 anges att de skyddade personerna är berättigade till respekt för sin person, seder och övertygelse samt religiösa seder och bruk. De ska under alla omständigheter behandlas humant och inte utsättas för ogynnsam åtskillnad. B1.a. följande handlingar mot de skyddade personerna förbjuds a) våld mot personers liv, hälsa eller mentala välbefinnande, särskilt mord och grym behandling såsom tortyr, stympning eller varje form av kroppslig bestraffning e) kränkande av personlig värdighet, i synnerhet förödmjukande och nedsättande behandling, våldtäkt, påtvingad prostitution och varje form av otillbörligt närmande g) plundring. I TP II art 5 uppställs ett särskilt skydd för personer som berövats sin frihet. Utom annat ska de i samma utsträckning som civilbefolkningen förses med livsmedel och dricksvatten och erhålla garantier för hälsovård och hygien. Om de satts i arbete skall de åtnjuta samma garantier som den lokala civilbefolkningen kommer i åtnjutande av. Av GK III art 18 fjärde stycket framgår att krigsfångar inte får berövas sina personliga tillhörigheter inklusive pengar. I GK IV art 33 förbjuds plundring. I GK IV art 95 anges att internerade inte får användas som arbetare om de inte önskar det. Vidare framgår att de under alla omständigheter inte får användas i arbeten av nedsättande eller förödmjukande natur. Av GK IV art 78 följer att civilpersoner som befinner sig i händerna på en part i konflikten endast får frihetsberövas på grund av tvingande säkerhetsskal samt att ockupationsmakten på sin höjd får ålägga dem bestämd vistelseort eller internera dem varvid åtgärderna ska fattas i enlighet med ett rättsligt förfarande. Dessa regler får på sedvanerättslig grund anses i tillämpliga delar gällande aven i en icke internationell konflikt av detta slag. Tingsrätten återkommer nedan till sed-

vanerätten. När det gäller sårade och sjuka anges i TP II art. 7 att de ska behandlas humant och med minsta möjliga dröjsmål erhålla den sjukvård och omsorg som deras tillstånd kräver.” ”I TP II art 17 uppställs förbud mot tvångsförflyttning av civila. Civila ska ej tvingas lämna sitt eget territorium av skäl som står i samband med konflikten. I TP I art 76 ges ett särskilt skydd för kvinnor. De ska behandlas med respekt och skyddas mot b1.a. varje form av otillbörligt närmande… Det torde stå klart att samtliga nu nämnda regler i allt väsentligt omfattas av sedvanerätt och alltså ar tillämpliga på förhållandena i målet oavsett om parterna kan anses bundna på traktatsmässig grund. Till stöd för det kan hänvisas till den förteckning över grundläggande internationella humanitära regler med sedvanerättsligt status som Internationella Rödakorskommittén (ICRC) tagit initiativ till. Förteckningen har skett under medverkan av rättsvetenskapsmän från ett stort antal länder och ger uttryck för deras samstämmiga uppfattning. Den har publicerats i Customary International Humanitanan Law, Volume I, ICRC, Cambridge 2005 och upptar i huvudsak även de regler som tingsrätten hänvisat till ovan. Det finns anledning att särskilt peka på några av dessa regler. Numreringen ansluter sig till den som använts i förteckningen. Regel 122 - Plundring av personliga tillhörigheter från personer som berövats friheten är förbjuden. I fallet Jelisic (IT 95- 10) fallde ICTY till ansvar för plundring av privat egendom från frihetsberövade. Regel 95

Oavlönat eller på oriktiga grunder framtvingat arbete är förbjudet. Regel 99

Godtyckligt frihetsberövande av skyddade

personer ar förbjudet. ICTY har i flera fall fällt till ansvar för brott bestående i olagligt frihetsberövande av civila, se t.ex. fallen Kordic et Cerkez (IT-95-1412) och Mucic et al. (IT-96-2 l). Den av ICRC framtagna listan på regler av sedvanerättsligt slag innehåller även en redovisning av vad som skall anses vara svåra överträdelser. I regel 156 anges att svåra överträdelser av internationell humanitär rätt utgör krigsförbrytelser. Därefter följer en redogörelse som utvisar att avsiktliga åsidosättanden av flertalet av de skyddsregler som tidigare redovisats normalt innebär svåra överträdelser. I åtskilliga fall som t.ex. vid mord och tortyr ter det sig självklart att överträdelsen utgör en svår sådan. I andra fall måste bedömningen dock bero på handlingens svårhetsgrad i det enskilda fallet. Det gäller t.ex. överträdelser av regel 95 om b1.a. oavlönat arbete i

förteckningen ovan, där det inte är givet att varje handling som faller under regeln kan betecknas som en svår överträdelse. I det sammanhanget finns det anledning framhålla att vissa handlingar givetvis kan innefatta överträdelser av flera förbud (sammansatta brott) som påverkar bedömningen av dess svårhetsgrad.”

Regel 52, 87−93, 95, 99, 104, 109, 118, 122, 127, 129, 134, 156 167) Pressmeddelande. Utrikesdepartementet. Biståndsministern

Gunilla Carlsson om humanitärt stöd till Somalia, 28 december 2006: ”Det är av oerhörd vikt att alla stridande parter respekterar internationell humanitär rätt och säkerställer att hjälp kan nå drabbade i civilbefolkningen.”

Regel 55−56, 139 168) Proposition 2006/07:4 Restriktioner i handeln med vissa

varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m. 12 oktober 2006: ”Förbudet mot tortyr anses i dag följa av sedvanerätten och är bindande för alla stater, oavsett om de tillträtt ovan nämnda konventioner eller inte.”

Regel 90 169) Utrikesdeklarationen 2007, 14 februari 2007: ”Bosättningar på

ockuperat område strider entydigt mot folkrätten.”

Regel 129 B 170) Riksdagens protokoll 2007/08:86, svar på interpellationerna

2007/08:463 och 525 om internationellt förbud mot klustervapen, Anf. 15 Utrikesminister CARL BILDT (m), 1 april 2007: ”Låt mig i sammanhanget också erinra om att all ammunition, inklusive klusterammunition, redan i dag måste användas i enlighet med internationell humanitär rätt inklusive grundläggande principer om försiktighetsåtgärder vid attack, kraven på proportionalitet och distinktion – det vill säga att endast militära mål får angripas – samt förbudet mot urskillningslösa attacker.”

Regel 11, 14, distinktionsprincipen (1−24) och försiktighetsåtgärder vid anfall (15−21) 171) Tal av biståndsminister Gunilla Carlsson vid utdelning av

Olof Palmepriset, Grünewaldsalen, Stockholm Concert Hall 24 maj 2007: ”Humanitarian access is crucial and in this regard the Sudanese government has a responsibility to fulfil its obligations under humanitarian law. It is not only sad, but

unacceptable, to see how brave NGOs are forced to leave the country as it is becoming too difficult and dangerous to stay in Darfur.”

Regel 31−32, 55−56, 139 172) Uttalande av utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister

Gunilla Carlsson om utvecklingen i de palestinska områdena, Utrikesdepartementet 24 maj 2007: ”Israel måste [...] följa folkrättens regler. Den senaste tidens urskillningslösa attacker som framför allt drabbar oskyldiga civila på båda sidor är helt oacceptabla.”

Regel 11 och distinktionsprincipen (1−24) 173) Tal av biståndsminister Gunilla Carlsson vid seminarium

anordnat av SIPRI på temat ”The Responsibility to Protect in Africa” 1 juni 2007: ”Once there, the huge numbers of raped women, hundreds of thousands killed, millions of people driven from their homes, became real. I met women who had suffered rape. I met humanitarian organisations that are trying desperately to make life bearable for people in the refugee camps. They have all too often witnessed violations of human rights and been targets of violence themselves. These unacceptable violations must be brought to an end and those responsible brought to justice. [...] If the Sudanese government is unable - or unwilling - to protect and assist its own citizens, it must provide for the unhindered and safe access of humanitarian organisations to civilians in need. At present humanitarian work in Darfur is seriously hampered by abuse and attacks on humanitarian staff, and by administrative restrictions imposed by the Sudanese authorities. This is totally unacceptable.”

Regel 31−32, 55−56, 87, 89, 93, 139, 158 174) Pressmeddelande. Utrikesdepartementet. Ny strategi för

svenskt stöd till Sudan. Biståndsminister Gunilla Carlsson, 14 juni 2007: ”Det måste vara ett absolut krav att alla stridande parter följer internationell rätt och vedertagna humanitära principer. Sexuellt våld och övergrepp mot kvinnor och barn kan aldrig accepteras och de ansvariga måste ställas inför rätta.

Humanitära organisationer måste få obehindrat tillträde till nödlidande människor och inte utsättas för övergrepp och trakasserier.”

Regel 31−32, 55−56, 93, 134−135, 139, 158

175) Artikel, Aftonbladet, Ytterligare 40 miljoner kronor i hjälp

till Darfur. Biståndsminister Gunilla Carlsson, 13 juni 2007: ”Att som Sudans regering försvåra för humanitära organisationer att verka i landet är ett oacceptabelt svek mot den egna befolkningen och hela mänskligheten. I mina samtal med sudanesiska företrädare kräver jag därför att det humanitära tillträdet garanteras och att en säker miljö skapas så att hjälpen når de behövande.”

Regel 31−32, 55−56 176) Tal av biståndsminister Gunilla Carlsson. Utmaningen att

skydda civila i Darfur: Den nya svenska strategin. Blå salen, 14 juni 2007: ”Det finns tydliga regler för beteende under krig.

Regler som det ständigt bryts mot i Darfur. Civila, främst kvinnor och barn, fortsätter att betala ett högt pris. Alla parter i konflikten måste respektera internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt och humanitära principer.” ”Att tillåta humanitära insatser är avgörande och i detta hänseende har den sudanesiska regeringen ett ansvar att fullgöra sina skyldigheter enligt humanitär rätt. Att förhindra humanitära insatser är ett svek mot Sudans befolkning och oss alla. Om Sudans regering inte kan

eller inte vill

skydda och bistå sina

egna medborgare måste den ge humanitära organisationer obehindrat och säkert tillträde till nödställda civila. I dagsläget hindras det humanitära arbetet i Darfur allvarligt genom övergrepp och attacker på företrädare för humanitära organisationer av alla beväpnade grupper, och av administrativa inskränkningar som införts av de sudanesiska myndigheterna. Det är inte bara sorgligt, det är helt oacceptabelt att se hur modiga frivilligorganisationer tvingas lämna landet.”

Regel 31−32, 55−56, 139 177) Uttalande av utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister

Gunilla Carlsson om raketbeskjutning av Israel och elleveranser till Gaza, 1 november 2007: ”Attacker mot civila strider mot folkrätten och motverkar palestiniernas strävan efter en egen stat. Israel har rätt att försvara sig mot beskjutningen, men att avbryta el- och bränsleförsörjningen till civilbefolkningen i

Gaza utgör kollektiv bestraffning och är inte förenligt med folkrätten.”

Regel 103 och distinktionsprincipen (1−24)

178) Riksdagens protokoll 2007/08:23, svar på interpellation

2007/08:66 om försäljning av klusterbomber till USA, Statsrådet Ewa Björling, 13 november 2007: ”Då har vi de humanitärrättsliga principerna om distinktion, proportionalitet och onödigt lidande som särskilt bör uppmärksammas. Det innebär att en skillnad ska göras mellan militära mål respektive civilbefolkning och dess egendom och att anfall endast får riktas mot militära mål. Det är förbjudet att genomföra attacker mot militära mål som medför skador på civilbefolkning som är oproportionerligt stora i jämförelse med det militära värdet av attacken, och det är förbjudet att använda vapen som orsakar överflödiga skador och onödiga lidanden för soldater som blir utsatta för dem.”

Regel 14, 70 och distinktionsprincipen (1−24) 179) Tal av statsminister Fredrik Reinfeldt vid EU-Afrikatopp-

mötet i Lissabon 8 december 2007: ”No quest for stability can justify the denial of humanitarian access or the targeting of civilians in conflict. Human suffering and violations against civilians must come to an end in places like Darfur and

Somalia.”

Regel 55 och distinktionsprincipen (1−24) 180) Artikel av utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister

Gunilla Carlsson, Utrikesdepartementet 17 december 2007: ”Raketbeskjutningen av Israel måste upphöra och palestinierna måste ta ett större ansvar för säkerheten. Attacker mot civila kan aldrig försvaras.”

Distinktionsprincipen (1−24) 181) Utrikesdeklarationen 2008, UD 08:003, 13 februari 2008:

”Den israeliska bosättningspolitiken samt byggandet av separationsbarriären på ockuperat palestinskt område strider mot folkrätten [...]. Israel måste tillåta rörelsefrihet inom och mellan de palestinska områdena [...]”.

Regel 129−133 182) Uttalande av biståndsminister Gunilla Carlsson, Utrikes-

departementet 3 mars 2008: ”Jag fördömer attackerna mot civila på båda sidor [...]. I samband med israeliska flygangrepp träffades en hälsoklinik och ett center för mänskliga rättigheter [...]. Vi ser mycket allvarligt på det inträffade och har framfört vår kritik. Israel måste värna civil infrastruktur och garantera obehindrat humanitärt tillträde till Gaza [...].”

Regel 55 och distinktionsprincipen (1−24)

183) Tal av kabinettsekreterare Frank Belfrage i FN:s råd för

mänskliga rättigheter, 7:e ordinarie mötet, högnivåavsnittet 5 mars 2008: ”The Government of Sweden strongly condemns the recent attacks against civilians in and around the Gaza Strip and urge the parties to make all possible efforts to stop them, to show restraint and cease all activities contrary to international law, including the disproportionate use of force.” ”My government is deeply concerned with the unprecedented increase in the scope of violations against the ban on torture, a core prohibition of international law.”

Regel 14, 90 och distinktionsprincipen (1−24) 184) EU Guidelines on Children and Armed Conflict, 16 June

2008: ”The EU underlines the fundamental role of international criminal jurisdictions in fighting impunity and addressing the relevant violations of international law concerning the illegal use and recruitment of child soldiers.”

Regel 136 185) Pressmeddelande. Sverige berett ge stöd till offren för

konflikten i Georgien. Utrikesdepartementet, 10 augusti 2008: ”En allvarlig humanitär kris har uppstått, med många tusen civila drabbade och på flykt. Alla stridshandlingar måste omedelbart upphöra, och humanitär rätt respekteras. De civila som försöker nå säkrare områden måste ges fri passage. De humanitära organisationerna måste också ges möjlighet att hjälpa de nödställda.”

Regel 31−32, 55−56 186) Statement by Mr Hilding Lundkvist, representative of

Sweden on behalf of the Nordic Countries on Item 76: status of the Protocols Additional to the Geneva Conventions of 1949 and relating to the protection of victims of armed conflicts. Sixth Committee of the 63rd General Assembly, October 23, 2008: ”Adherence to and acceptance of the 1977

Protocols Additional to the Geneva Conventions continue to increase. Many of the rules in the Additional Protocols have also been confirmed as being part of international customary humanitarian law and thus universally applicable to all states and parties to conflicts.” ”All states must apply customary international humanitarian law. The Nordic countries welcome the debate generated by the study on customary international humanitarian law by the International Committee of the Red

Cross and the current initiatives by the ICRC towards the update of the study. Clearly there are different views on the study, but as a whole, the study is a very useful contribution. We hope that states will disseminate and make practical use of the study.” ”It is of vital importance that the international community reacts to breaches of international humanitarian law at an early stage. To uphold respect for international humanitarian law, we must work in a preventive manner through such means as awareness raising campaigns for, and education in, international humanitarian law. The Nordic countries are of the opinion that the work of the international community in this respect must become more effective in order to deter future breaches of international humanitarian law.” ”Respect for, and implementation of, international humanitarian law rests primarily with each state, but it must be recalled that all parties to an armed conflict must respect humanitarian law.” ”In the recent report by the Secretary-General on the status of the Protocols additional to the Geneva Conventions, states contributed accounts of their efforts to promote and disseminate international humanitarian law. The training of military and armed forces in international law remains a priority for many states and is paramount to ensuring respect. Perpetrators must be held accountable under national legislation and procedures. Investigation of suspected abuses of humanitarian law is a necessity and a duty. We call upon all states and entities to respect the existing body of international humanitarian law, particularly with regard to the obligations to protect civilians.”

Regel 139−161 (Genomförande) 187) Statement by H.E. Mr. Sukhdev Singh Dhindsa on behalf of

goverment of Sweden and goverment of India on agenda item 65a 63rd session of the UN General Assembly, New York, November 10, 2008: ”India and Sweden reiterate that humanitarian principles and international humanitarian law provide the basis for humanitarian assistance. The letter and spirit of these principles need to be scrupulously respected.”

Regel 31−32, 55−56 188) Pressmeddelande. 31 december 2008. Utrikesdepartementet.

Gunilla Carlsson om läget i Gaza: ”Att skydda civilbefolkningen och att ge humanitärt tillträde är en folkrättslig skyldighet”.

Regel 6, 31−32, 55−56

189) Uttalande biståndsminister Gunilla Carlsson om humanitärt

stöd till Gaza Utrikesdepartementet 7 januari 2009: ”Gårdagens beskjutning av en tydligt markerad skola som drivs av

FN:s organ för palestinska flyktingar (UNRWA), krävde kanske så många som 40 dödsoffer. Det är det senaste tragiska exemplet på bristande respekt för folkrätten i denna konflikt, i synnerhet vad gäller skydd av civila. Samtidigt fortsätter raketbeskjutningen mot civilbefolkningen i israeliska städer i närheten av Gaza. Våldet mot civila på båda sidor i konflikten måste upphöra omedelbart.

Folkrättens principer om skydd av

civila och humanitärt tillträde till nödlidande måste respekteras.”

Regel 1, 6−7, 31−32, 55−56 190) Uttalande biståndsminister Gunilla Carlsson fördömer anfall

mot UNRWA:s huvudkontor i Gaza. Utrikesdepartementet 15 januari 2009: ”Det är fullkomligt oacceptabelt att UNRWA,

FN:s mest centrala humanitära aktör i Gaza, blir attackerat på detta vis. Enligt folkrätten har humanitär personal rätt till skydd. Israel måste respektera folkrätten”.

Regel 31−32 191) Biståndsminister Gunilla Carlsson samlade till möte om

Gaza. 15 januari 2009: ”Såväl Israel som Hamas har brutit mot den humanitära rätten. Urskillningslös beskjutning av civila är förbjudet. Israels respons på Hamas raketbeskjutning har varit oproportionerlig. Humanitär personal har rätt till skydd.

Beskjutningen av en UNRWA- transport den 8 januari är bara ett exempel på att denna norm inte efterlevs. Israel har inte heller levt upp till folkrättens skyldighet att ge tillträde för humanitär hjälp.”

Regel 1, 6, 14, 31−32, 55−56

192) Statement by H.E. Mr. Per Örnéus on ”Illegal Israeli actions

in Occupied East Jerusalem and the rest of the Occupied Palestinian Territory” at the General Assembly, January 16, 2009: ”Sweden condemns the Israeli attack on the UNRWA headquarter building in Gaza yesterday. It is unacceptable that

UNRWA, the major UN actor in Gaza at the moment, is attacked. International humanitarian law clearly states that humanitarian and medical personnel must be protected at all times. As a result of the attack, UNRWA’s ability to operate, including distributing well-needed food, medicines and fuel, has been severely affected. Sweden strongly emphasizes that all

civilians as well as wounded and sick, medical personnel and medical buildings must be protected in accordance with international humanitarian law. Sweden urges all parties to the conflict to comply with international humanitarian law.”

Regel 6, 25, 28, 31−32, 55−56, 109−111 193) 15 July 2008, New York − Statement by the French

Presidency on behalf of the European Union, United Nations Economic and Social Council Substantive session 2008, Humanitarian affairs segment: «Building capabilities and capacities at all levels for timely humanitarian assistance, including disaster risk reduction» : ”The EU considers access as the fundamental prerequisite for any humanitarian response.

Populations in need have a right to receive assistance, for which access to humanitarian actors is vital. International humanitarian law, as well as resolutions of the General Assembly and the Security Council, underline the need for all parties to facilitate the safe and timely passage of relief supplies and equipment… We also condemn, in the strongest terms, the increase of deliberate violent attacks on humanitarian personnel, which violate international humanitarian law: we reiterate our call to governments to take the required steps to ensure the safety and security of humanitarian personnel working on their territory. This involves ending impunity for such attacks, but it also includes public acknowledgment of the impartiality of and the positive role played by humanitarian workers.”

Regel 31−32, 55−56 194) Tal vid FN-seminarium 23 oktober 2008, Gunilla Carlsson,

Biståndsminister: ”Somalia anses vara en av de värsta humanitära katastroferna i världen, och det påverkar även oss här i

Sverige. Det krigshärjade landet, med tilltagande laglöshet, behöver nu allt stöd som kan uppbådas. Samtidigt sker tragiska och oacceptabla övergrepp mot humanitära hjälparbetare, i veckan förlorade UNICEF en medarbetare i en avrättning på öppen gata, förra veckan drabbas World Food Program (WFP). Denna trend ger anledning till oro, vi ser det i Darfur, Afghanistan och på alltför många andra ställen, hur det humanitära arbetet försvåras och hur humanitära aktörer angrips.”

Regel 31

Tilläggsprotokoll III till Genévekonventionerna

TP III på engelska och förslag till svensk översättning

Protocol additional to the Geneva Conventions of 12 August 1949, and relating to the Adoption of an Additional Distinctive Emblem (Protocol III), 8 December 2005

Tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 rörande antagande av ytterligare ett kännetecken, (Protokoll III), den 8 december 2005

Preamble

Inledning

The High Contracting Parties,

De höga fördragsslutande parterna,

(PP1) Reaffirming the provisions of the Geneva Conventions of 12 August 1949 (in particular Articles 26, 38, 42 and 44 of the First Geneva Convention) and, where applicable, their Additional Protocols of 8 June 1977 (in particular Articles 18 and 38 of Additional Protocol I and Article 12 of Additional Protocol II), concerning the use of distinctive emblems,

(PP1) som bekräftar bestämmelserna i Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 (i synnerhet artiklarna 26, 38, 42 och 44 i den första Genèvekonventionen) och, när tillämpliga, dessas tilläggsprotokoll den 8 juni 1977 (i synnerhet artiklarna 18 och 38 i tilläggsprotokoll I och artikel 12 i tilläggsprotokoll II) angående användning av kännetecken,

(PP2) Desiring to supplement the aforementioned provisions so as to enhance their protec-

(PP2) som önskar komplettera de ovan nämnda bestämmelserna i syfte att förstärka

tive value and universal character,

deras skyddsvärde och universella karaktär,

(PP3) Noting that this Protocol is without prejudice to the recognized right of High Contracting Parties to continue to use the emblems they are using in conformity with their obligations under the Geneva Conventions and, where applicable, the Protocols additional thereto,

(PP3) som konstaterar att detta protokoll inte inkräktar på de höga fördragsslutande parternas erkända rätt till fortsatt användning av de kännetecken de använder i enlighet med sina skyldigheter enligt Genèvekonventionerna och, när tillämpliga, dessas tilläggsprotokoll,

(PP4) Recalling that the obligation to respect persons and objects protected by the Geneva Conventions and the Protocols additional thereto derives from their protected status under international law and is not dependent on use of the distinctive emblems, signs or signals,

(PP4) som erinrar om att skyldigheten att respektera personer och egendom skyddade under Genèvekonventionerna och dessas tilläggsprotokoll är härledd från det skydd de har enligt folkrätten och är inte beroende av användningen av kännetecken, kännemärken eller särskilda signaler,

(PP5) Stressing that the distinctive emblems are not intended to have any religious, ethnic, racial, regional or political significance,

(PP5) som understryker att kännetecknen inte är avsedda att ha någon religiös, etnisk, rasmässig, regional eller politisk innebörd,

(PP6) Emphasizing the importance of ensuring full respect for the obligations relating to the distinctive emblems recognized in the Geneva Conventions, and, where applicable, the Protocols additional thereto,

(PP6) som betonar vikten av att tillförsäkra full respekt för de skyldigheter som är relaterade till de kännetecken som erkänns av Genèvekonventionerna och, när tillämpliga, dessas tilläggsprotokoll,

(PP7) Recalling that Article 44 of the First Geneva Convention makes the distinction between the protective use and the indicative use of the distinctive emblems,

(PP7) som erinrar om att artikel 44 i den första Genèvekonventionen gör åtskillnad mellan användning av kännetecken i skyddande syfte och i utmärkande syfte,

(PP8) Recalling further that National Societies undertaking activities on the territory of another State must ensure that the emblems they intend to use within the framework of such activities may be used in the country where the activity takes place and in the country or countries of transit,

(PP8) som vidare erinrar om att nationella föreningar som bedriver verksamhet inom en annan stats territorium ska se till att de kännetecken de avser använda i den verksamheten får användas i det land där verksamheten bedrivs och i transitländer,

(PP9) Recognizing the difficulties that certain States and National Societies may have with the use of the existing distinctive emblems,

(PP9) som erkänner de svårigheter som vissa stater och vissa nationella föreningar kan ha vid användningen av de existerande kännetecknen,

(PP10) Noting the determination of the International Committee of the Red Cross, the International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies and the International Red Cross and Red Crescent Movement to retain their current names and emblems,

(PP10) som konstaterar den bestämdhet som Internationella rödakorskommittén, Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen samt Internationella rödakors- och rödahalvmånenrörelsen har med att behålla sina nuvarande namn och kännetecken,

Have agreed on the following: har kommit överens om följande:

Article 1

Respect for and

scope of application of this Protocol

Artikel 1 − Respekt och tillämpningsområde för detta protokoll

1. The High Contracting Parties undertake to respect and to ensure respect for this Protocol in all circumstances.

1. De höga fördragsslutande parterna förbinder sig att respektera och att säkerställa respekten för detta protokoll under alla omständigheter.

2. This Protocol reaffirms and supplements the provisions of the four Geneva Conventions of 12 August 1949 (”the Geneva Conventions”) and, where applicable, of their two Addi-

2. Detta protokoll bekräftar och kompletterar bestämmelserna i de fyra Genèvekonventionerna den 12 augusti 1949 (”Genèvekonventionerna”) och, när tillämpliga, dessas två till-

tional Protocols of 8 June 1977 ("the 1977 Additional Protocols") relating to the distinctive emblems, namely the red cross, the red crescent and the red lion and sun, and shall apply in the same situations as those referred to in these provisions.

läggsprotokoll av den 8 juni 1977 (”1977 års tilläggsprotokoll”) om kännetecken, nämligen det röda korset, den röda halvmånen och det röda lejonet och solen, och ska tillämpas i samma situationer som de som anges i dessa bestämmelser.

Article 2

Distinctive emblems Artikel 2 − Kännetecken

1. This Protocol recognizes an additional distinctive emblem in addition to, and for the same purposes as, the distinctive emblems of the Geneva Conventions. The distinctive emblems shall enjoy equal status.

1. Detta protokoll erkänner ett ytterligare kännetecken utöver, och med samma syften som, kännetecknen i Genèvekonventionerna. Kännetecknen ska åtnjuta samma status.

2. This additional distinctive emblem, composed of a red frame in the shape of a square on edge on a white ground, shall conform to the illustration in the Annex to this Protocol. This distinctive emblem is referred to in this Protocol as the "third Protocol emblem".

2. Det ytterligare kännetecknet, bestående av en röd ram i form av en kvadrat ställd på sin spets mot vit bakgrund, ska stämma överrens med illustrationen i annexet till detta protokoll. Kännetecknet benämns ”tredjeprotokollsemblemet” i detta protokoll.

3. The conditions for use of and respect for the third Protocol emblem are identical to those for the distinctive emblems established by the Geneva Conventions and, where applicable, the 1977 Additional Protocols.

3. Villkoren för användning av och respekt för tredjeprotokollsemblemet är identiska med de som gäller för de kännetecken som fastställs av Genèvekonventionerna och, när tilllämpliga, 1977 års tilläggsprotokoll.

4. The medical services and religious personnel of armed forces of High Contracting Parties may, without prejudice to their current emblems, make temporary use of any distinc-

4. Sjukvården och själavårdspersonalen hos de höga fördragsslutande parternas väpnade styrkor får, utan att det inkräktar på deras nuvarande kännetecken, tillfälligt använda

tive emblem referred to in paragraph 1 of this Article where this may enhance protection.

valfritt annat kännetecken av de som avses i punkt 1 i denna artikel om det kan förstärka skyddet.

Article 3

Indicative use of the

third Protocol emblem

Artikel 3 − Användning i utmärkande syfte av tredjeprotokollsemblemet

1. National Societies of those High Contracting Parties which decide to use the third Protocol emblem may, in using the emblem in conformity with relevant national legislation, choose to incorporate within it, for indicative purposes:

1. Nationella föreningar i de höga fördragsslutande parterna som beslutar att använda tredjeprotokollsemblemet får, när de använder kännetecknet i enlighet med relevant nationell lagstiftning, välja att för utmärkande syften inom det infoga:

a) a distinctive emblem recognized by the Geneva Conventions or a combination of these emblems; or

a) ett av de kännetecken som erkänns av Genèvekonventionerna eller en kombination av dessa kännetecken; eller

b) another emblem which has been in effective use by a High Contracting Party and was the subject of a communication to the other High Contracting Parties and the International Committee of the Red Cross through the depositary prior to the adoption of this Protocol.

b) ett annat kännetecken som en hög fördragsslutande part faktiskt har använt och som har kommunicerats de övriga höga fördragsslutande parterna och Internationella rödakorskommittén genom depositarien före antagandet av detta protokoll.

Incorporation shall conform to the illustration in the Annex to this Protocol.

Infogandet ska stämma överens med illustrationen i bilagan till detta protokoll.

2. A National Society which chooses to incorporate within the third Protocol emblem another emblem in accordance with paragraph 1 above, may, in conformity with national legislation, use the designation of that emblem and display it

2. En nationell förening som väljer att i tredjeprotokollsemblemet infoga ett annat kännetecken i enlighet med punkt 1 i denna artikel får, i enlighet med nationell lagstiftning, använda benämningen för detta kännetecken och visa det inom

within its national territory. sitt nationella territorium.

3. National Societies may, in accordance with national legislation and in exceptional circumstances and to facilitate their work, make temporary use of the distinctive emblem referred to in Article 2 of this Protocol.

3. Nationella föreningar får, i enlighet med nationell lagstiftning och under exceptionella omständigheter och för att underlätta sitt arbete, tillfälligt använda det kännetecken som avses i artikel 2 i detta protokoll.

4. This Article does not affect the legal status of the distinctive emblems recognized in the Geneva Conventions and in this Protocol, nor does it affect the legal status of any particular emblem when incorporated for indicative purposes in accordance with paragraph 1 of this Article.

4. Denna artikel inverkar inte på den juridiska statusen för de kännetecken som erkänns av Genèvekonventionerna och av detta protokoll, och inte heller inverkar det på ett visst känneteckens juridiska status när det i utmärkande syfte infogas i enlighet med punkt 1 i denna artikel.

Article 4

International

Committee of the Red Cross and International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies

Artikel 4 − Internationella rödakorskommittén och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen

The International Committee of the Red Cross and the International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies, and their duly authorized personnel, may use, in exceptional circumstances and to facilitate their work, the distinctive emblem referred to in Article 2 of this Protocol.

Internationella rödakorskommittén och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen och deras vederbörligen bemyndigade personal får, under exceptionella omständigheter och för att underlätta sitt arbete, använda det kännetecken som avses i artikel 2 i detta protokoll.

Article 5

Missions under

United Nations auspices

Artikel 5 − Uppdrag under Förenta nationernas överinseende

The medical services and religious personnel participating in operations under the auspices of the United Nations may, with the agreement of participating States, use one of the distinctive emblems mentioned in Articles 1 and 2.

Den sjukvård och själavårdspersonal som deltar i operationer under Förenta nationernas överinseende får, med de deltagande staternas tillåtelse, använda ett av de kännetecken som nämns i artiklarna 1 och 2.

Article 6

Prevention and

repression of misuse

Artikel 6 − Förebyggande och beivrande av missbruk

1. The provisions of the Geneva Conventions and, where applicable, the 1977 Additional Protocols, governing prevention and repression of misuse of the distinctive emblems shall apply equally to the third Protocol emblem. In particular, the High Contracting Parties shall take measures necessary for the prevention and repression, at all times, of any misuse of the distinctive emblems mentioned in Articles 1 and 2 and their designations, including the perfidious use and the use of any sign or designation constituting an imitation thereof.

1. De bestämmelser i Genèvekonventionerna och, när tilllämpliga, 1977 års tilläggsprotokoll som reglerar förebyggande och beivrande av missbruk av kännetecken ska på samma sätt gälla för tredjeprotokollsemblemet. I synnerhet ska de höga fördragsslutande parterna under alla förhållanden vidta nödvändiga åtgärder för förebyggande och beivrande av varje missbruk av de kännetecken som nämns i artiklarna 1 och 2 och deras benämningar, innefattande förrädisk användning och användning av imitationer av kännetecken eller deras benämning.

2. Notwithstanding paragraph 1 above, High Contracting Parties may permit prior users of the third Protocol emblem, or of any sign constituting an imitation thereof, to continue such use, provided that the said

2. Utan hinder av punkt 1 i denna artikel får de höga fördragsslutande parterna tillåta tidigare användare av tredjeprotokollsemblemet, eller av något tecken som är en imitation av det, att fortsätta sådan använd-

use shall not be such as would appear, in time of armed conflict, to confer the protection of the Geneva Conventions and, where applicable, the 1977 Additional Protocols, and provided that the rights to such use were acquired before the adoption of this Protocol.

ning, under förutsättning att användningen inte är sådan att den, under väpnad konflikt, ger intryck av att vara skyddad under Genèvekonventionernas och, när tillämpliga, 1977 års tilläggsprotokolls skydd och under förutsättning att rätten till sådan användning har förvärvats före antagandet av detta protokoll.

Article 7

Dissemination

Artikel 7 − Informationsspridning

The High Contracting Parties undertake, in time of peace as in time of armed conflict, to disseminate this Protocol as widely as possible in their respective countries and, in particular, to include the study thereof in their programmes of military instruction and to encourage the study thereof by the civilian population, so that this instrument may become known to the armed forces and to the civilian population.

De höga fördragsslutande parterna åtar sig att, i fredstid såväl som under väpnad konflikt, ge detta protokoll en så stor spridning som möjligt i sina respektive länder och att, i synnerhet, inkludera utbildning därom i sina militära utbildningsprogram och att uppmuntra civilbefolkningen till utbildning därom, så att detta instrument blir känt för både de väpnade styrkorna och för civilbefolkningen.

Article 8 – Signature

Artikel 8 − Undertecknande

This Protocol shall be open for signature by the Parties to the Geneva Conventions on the day of its adoption and will remain open for a period of twelve months.

Detta protokoll ska stå öppet för undertecknande av parter till Genèvekonventionerna från dagen för dess antagande och under en period av tolv månader.

Article 9

Ratification

Artikel 9 − Ratificering

This Protocol shall be ratified as soon as possible. The instruments of ratification shall be deposited with the Swiss Federal Council, depositary of the Geneva Conventions and the 1977 Additional Protocols.

Detta protokoll ska snarast möjligt ratificeras. Ratifikationsinstrument ska deponeras hos det schweiziska förbundsrådet, som är depositarie för Genèvekonventionerna och för 1977 års tilläggsprotokoll.

Article 10

Accession

Artikel 11 − Ikraftträdande

1. This Protocol shall enter into force six months after two instruments of ratification or accession have been deposited.

1. Detta protokoll ska träda i kraft sex månader efter dagen för deponering av två ratifikations- eller anslutningsinstrument.

2. For each Party to the Geneva Conventions thereafter ratifying or acceding to this Protocol, it shall enter into force six months after the deposit by such Party of its instrument of ratification or accession.

2. För varje part i Genèvekonventionerna som därefter ratificerar eller ansluter till detta protokoll, ska det träda i kraft sex månader efter den dag då parten deponerat sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument.

Article 12

Treaty relations

upon entry into force of this Protocol

Artikel 12 − Traktatsförbindelser efter detta protokolls ikraftträdande

1. When the Parties to the Geneva Conventions are also Parties to this Protocol, the Conventions shall apply as supplemented by this Protocol.

1. Då parterna till Genèvekonventionerna även tillträtt detta protokoll, ska konventionerna vara tillämpliga i den form de erhållit genom komplettering med detta protokoll.

2. When one of the Parties to the conflict is not bound by this Protocol, the Parties to the Protocol shall remain bound by it in their mutual relations.

2. Då en av parterna i konflikten inte är bunden av detta protokoll, ska parterna till protokollet likväl förbli bundna av detta i sina ömsesidiga för-

They shall furthermore be bound by this Protocol in relation to each of the Parties which are not bound by it, if the latter accepts and applies the provisions thereof.

bindelser. De ska dessutom vara bundna av detta protokoll i förhållande till part som inte är bunden av det om den senare godkänner och tillämpar dess bestämmelser.

Article 13 – Amendment

Artikel 13 − Ändringar

1. Any High Contracting Party may propose amendments to this Protocol. The text of any proposed amendment shall be communicated to the depositary, which shall decide, after consultation with all the High Contracting Parties, the International Committee of the Red Cross and the International Federation of Red Cross and Red Crescent Societies, whether a conference should be convened to consider the proposed amendment.

1. Varje hög fördragsslutande part kan föreslå ändringar av detta protokoll. Text till ändringsförslag ska underställas depositarien som, efter samråd med alla höga fördragsslutande parter och Internationella rödakorskommittén och Internationella rödakors- och rödahalvmånefederationen, ska besluta om en konferens ska sammankallas för att ta ställning till ändringsförslaget.

2. The depositary shall invite to that conference all the High Contracting Parties as well as the Parties to the Geneva Conventions, whether or not they are signatories of this Protocol.

2. Depositarien ska till denna konferens inbjuda samtliga höga fördragsslutande parter liksom parterna till Genèvekonventionerna, vare sig dessa undertecknat detta protokoll eller inte.

Article 14 – Denunciation

Artikel 14 − Uppsägning

1. In case a High Contracting Party should denounce this Protocol, the denunciation shall only take effect one year after receipt of the instrument of denunciation. If, however, on the expiry of that year the

1. Skulle en hög fördragsslutande part uppsäga detta protokoll, ska uppsägningen inte ha rättsverkan förrän ett år efter mottagandet av uppsägningsinstrumentet. Är emellertid den uppsägande parten vid utgången

denouncing Party is engaged in a situation of armed conflict or occupation, the denunciation shall not take effect before the end of the armed conflict or occupation.

av det året inblandad i en situation av väpnad konflikt eller ockupation, ska uppsägningen inte ha rättsverkan förrän vid utgången av den väpnade konflikten eller ockupationen.

2. The denunciation shall be notified in writing to the depositary, which shall transmit it to all the High Contracting Parties.

2. Uppsägningen ska skriftligen meddelas depositarien, som ska underrätta samtliga höga fördragsslutande parter därom.

3. The denunciation shall have effect only in respect of the denouncing Party.

3. Uppsägningen ska endast ha rättsverkan i förhållande till den uppsägande parten.

4. Any denunciation under paragraph 1 shall not affect the obligations already incurred, by reason of the armed conflict or occupation, under this Protocol by such denouncing Party in respect of any act committed before this denunciation becomes effective.

4. Uppsägning i enlighet med punkt 1 ska inte inverka på de till följd av den väpnade konflikten eller ockupationen av den uppsägande parten redan ådragna förpliktelserna i enlighet med detta protokoll vad gäller varje handling begången innan denna uppsägning haft rättsverkan.

Article 15

Notifications

Artikel 15 − Notifikationer

The depositary shall inform the High Contracting Parties as well as the Parties to the Geneva Conventions, whether or not they are signatories of this Protocol, of:

Depositarien ska underrätta de höga fördragsslutande parterna samt parterna till Genèvekonventionerna, vare sig de undertecknat detta protokoll eller inte, om:

a) signatures affixed to this Protocol and the deposit of instruments of ratification and accession under Articles 8, 9 and 10;

a) undertecknanden av detta protokoll samt deponeringar av ratifikations- och anslutningsinstrument enligt artiklarna 8, 9 och 10;

b) the date of entry into force of this Protocol under Article 11 within ten days of said entry

b) dagen för detta protokolls ikraftträdande enligt artikel 11 inom tio dagar efter ikraft-

into force; trädandet;

c) communications received under Article 13;

c) meddelanden enligt artikel 13;

d) denunciations under Article 14.

d) uppsägningar enligt artikel 14.

Article 16 – Registration

Artikel 16 − Registrering

1. After its entry into force, this Protocol shall be transmitted by the depositary to the Secretariat of the United Nations for registration and publication, in accordance with Article 102 of the Charter of the United Nations.

1. Efter ikraftträdandet ska detta protokoll av depositarien överlämnas till Förenta nationernas sekretariat för registrering och publicering, i enlighet med artikel 102 i Förenta nationernas stadga.

2. The depositary shall also inform the Secretariat of the United Nations of all ratifications, accessions and denunciations received by it with respect to this Protocol.

2. Depositarien ska även underrätta Förenta nationernas sekretariat om alla ratifikationer, anslutningar och uppsägningar som mottagits med avseende på detta protokoll.

Article 17

Authentic texts

Artikel 17 − Autentiska texter

The original of this Protocol, of which the Arabic, Chinese, English, French, Russian and Spanish texts are equally authentic, shall be deposited with the depositary, which shall transmit certified true copies thereof to all the Parties to the Geneva Conventions.

Originalet till detta protokoll, varav de arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texterna äger lika vitsord, ska deponeras hos depositarien, som ska överlämna bestyrkta kopior av detsamma till samtliga parter till Genèvekonventionerna.

Annex Annex

Third protocol emblem

Tredjeprotokollsemblemet

(Article 2, paragraph 2 and Article 3, paragraph 1 of the Protocol)

(Artikel 2, punkt 2 och artikel 3, punkt 1 i protokollet)

Article 1

Distinctive emblem

Artikel 1 − Kännetecknet

Article 2

Indicative use of the

third Protocol emblem

Artikel 2− Användning av

tredjeprotokollsemblemet i utmärkande syfte

Enkäter om utbildning och information

Frågor beträffande Försvarsmaktens utbildning

Försvarsmakten ska enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990 :12) se till att personalen inom verksamhetsområdet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet.

I SOU 1984:56, Folkrätten i krig, redogjordes sammanfattande för Försvarsmaktens utbildning vid tidpunkten för det betänkandet. Folkrättskommitténs målsättning är att kunna göra en liknande redovisning med utgångspunkt i dagens utbildning, samt komplettera den med Försvarsmaktens frågor/synpunkter kring eventuella upplevda önskemål/behov av förändringar.

Svar önskas därför på nedanstående frågor senast den 17 april 2009.

1. Hur ser de militära cheferna till att underlydande personal ges utbildning i krigets lagar (enligt krav i FIB 1997:2)?

2. Finns det vid varje skola, förband m.m. en särskilt utsedd instruktör eller lärare i folkrätt i enlighet med krav i FIB 1997:2?

3. Vilka håller i utbildningen i dag?

4. Vilka utbildas i folkrätt?(Följs FIB 1997:2)

5. Vilka delar av folkrätten omfattas?(Följs FIB 1997:2)

6. Hur många timmar av utbildningen är folkrätt?(Följs FIB 1997:2)

7. Finns dokument eller dylikt utöver FIB 1997:2 som reglerar utbildningen? (bifoga gärna ev. beslut, kursplaner etc.)

8. Finns beslut etc. utöver totalförsvarets folkrättsförordning och Försvarsmaktens föreskrifter (FFS 2002:3) om folkrättsliga rådgivare inom Försvarsmakten som reglerar de folkrättsliga rådgivarnas verksamhet?

9. Följs dessa regler om folkrättsliga rådgivare? Hur är deras verksamhet upplagd? Får de särskild utbildning? 10. Hur ser det faktiska behovet av folkrättsliga rådgivare ut i dag? Varför? 11. Vilket utbildningsmaterial används i de olika utbildningarna? 12. Finns några planerade förändringar av utbildningen? Vilka? Varför? 13. Vilka behov (om några) ser ni att det finns av utbildning i folkrätt inom ert verksamhetsområde? 14. Finns behov av utbildning i andra delar av folkrätten än de som i dagens utbildning belyses (enligt ert svar på fråga 5 ovan)? Vilka? Varför? 15. Finns behov av nytt/annat utbildningsmaterial? Eventuella önskemål kring detta? 16. Vilka uppgifter/situationer kan personal under myndighetens ansvar tänkas ställas inför där folkrätten blir en aktuell fråga? Finns adekvat folkrättsutbildning för dessa situationer? 17. Vilka frågor kring krav på utbildning/utbildningsbehov i folkrätt skulle ni vilja ha besvarade från regeringens sida? 18. Finns behov av större kunskap/forskning kring folkrättens relevans inom specifika frågor inom ert verksamhetsområde? Vad är det ni skulle vilka ha utrett i så fall? 19. Vilka inom den militära organisationen och vilka personalgrupper/grupper i det civila samhället generellt kan med nuvarande kris och beredskapsorganisation behöva utbildning i folkrätt enligt er? Varför i så fall? 20. Finns det eventuella brister i utbildningen som inte belysts genom era svar under övriga frågor? Vilka i så fall? Förslag på hur de kan hanteras?

Frågor angående utbildning i folkrätt till MSB

Folkrättskommittén (Fö 2007:06) är en kommitté under Försvarsdepartementet som bl.a. har i uppdrag att ”följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden”.

Enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990 :12) ska de myndigheter som har ett ansvar enligt 18 § förordningen (2006 :942) om krisberedskap och höjd beredskap se till att personalen inom

verksamhetsområdet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet. Dessa myndigheter är sedan 1 januari 2009: Affärsverket svenska kraftnät, Banverket, Elsäkerhetsverket, Finansinspektionen, Försäkringskassan, Kustbevakningen, Livsmedelsverket, Länsstyrelserna, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Post- och telestyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Riksgäldskontoret, Skatteverket, Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens veterinärmedicinska anstalt, Strålsäkerhetsmyndigheten, Statens energimyndighet, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Tullverket, Vägverket. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap ska (sedan den 1 januari 2009) samordna utbildningen inom totalförsvarets civila del.

Som ett led i kommitténs arbete med att följa upp den svenska folkrättsutbildningen skulle kommittén vilja ha svar på följande frågor senast den 17 april 2009. Svara gärna via e-post (adresser finns ovan), eller via vanlig postgång: Folkrättskommittén (Fö 2007:06), Försvarsdepartementet, Kristina Lindvall, 103 33 Stockholm. 1. Bedriver eller deltar myndigheten/myndighetens personal i någon utbildning i enlighet med kraven i 20 § totalförsvarets folkrättsförordning om att ni ska se till att personalen inom verksamhetsområdet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet?

a) Om ingen utbildning ges, vad är anledningen till det?

b) Om utbildning ges: Vilken utbildning i så fall? Vilka håller i

den? Vad omfattar den? Hur regelbundet hålls den? Vilka får delta i den? (Bifoga gärna kursplan, hänvisning till utbildningsmaterial eller till annan information om utbildningen.)

c) Finns några planerade förändringar av utbildningen? Varför? 2.

a) Kommer folkrätt att vara en naturlig del i den omfattande

samordnade utbildnings- och övningsverksamhet som MSB ska bedriva?

b) Vilka kommer i så fall att få utbildning i folkrätt?

c) Vilka delar av folkrätten kommer att omfattas?

3.

a) Vilka behov (om några) ser ni att det finns av utbildning i

folkrätt inom ert verksamhetsområde?

b) Vilka uppgifter/situationer kan personal under myndighetens

ansvar tänkas ställas inför där folkrätten blir en aktuell fråga?

c) Belyses dessa behov av relevant motsvarande utbildning?

d) finns behov av nytt/annat utbildningsmaterial? Önskemål kring

detta? 4. Vilka frågor kring krav på utbildning/utbildningsbehov i folkrätt skulle ni vilja ha besvarade från regeringens sida? 5.

a) Vilka personalgrupper/grupper i det civila samhället generellt

kan med nuvarande kris och beredskapsorganisation behöva utbildning i folkrätt enligt er?

b) Varför i så fall? Vilka delar av folkrätten? 6. Finns behov av större kunskap/forskning kring folkrättens relevans inom ert verksamhetsområde? Vad är det ni skulle vilka ha utrett i så fall? 7. Finns det brister i folkrättsutbildningen som inte kommit fram under era svar på övriga frågor? Förslag på hur de kan hanteras?

Frågor angående utbildning i folkrätt till myndigheter med särskilt ansvar för utbildning

Folkrättskommittén (Fö 2007:06) är en kommitté under Försvarsdepartementet som bl.a. har i uppdrag att ”följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden”.

Enligt 20 § totalförsvarets folkrättsförordning (1990 :12) ska de myndigheter som har ett ansvar enligt 18 § förordningen (2006 :942) om krisberedskap och höjd beredskap se till att personalen inom verksamhetsområdet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet. Dessa myndigheter är sedan 1 januari 2009: Affärsverket svenska

kraftnät, Banverket, Elsäkerhetsverket, Finansinspektionen, Försäkringskassan, Kustbevakningen, Livsmedelsverket, Länsstyrelserna, Myndigheten för samhälls-skydd och beredskap, Post- och telestyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Riksgäldskontoret, Skatteverket, Smittskyddsinstitutet, Socialstyrelsen, Statens jordbruksverk, Statens veterinärmedicinska anstalt, Strålsäkerhetsmyndigheten, Statens energimyndighet, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Tullverket, Vägverket. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap ska (sedan den 1 januari 2009) samordna utbildningen inom totalförsvarets civila del.

Som ett led i kommitténs arbete med att följa upp den svenska folkrättsutbildningen skulle kommittén vilja ha svar på följande frågor senast den 25 juni 2009. Svara gärna via e-post (adresser finns ovan), eller via vanlig postgång: Folkrättskommittén (Fö 2007:06), Försvarsdepartementet, Kristina Lindvall, 103 33 Stockholm. 1.

a) Bedriver eller deltar myndigheten/myndighetens personal i

någon utbildning i enlighet med kraven i 20 § totalförsvarets folkrättsförordning om att ni ska se till att personalen inom verksamhetsområdet får en tillfredsställande utbildning och information om folkrättens regler i krig och under neutralitet?

b) Om ingen utbildning ges, vad är anledningen till det?

c) Om utbildning ges: Vilken utbildning i så fall? Vilka håller i

den? Vad omfattar den? Hur regelbundet hålls den? Vilka får delta i den? (Bifoga gärna kursplan, hänvisning till utbildningsmaterial eller till annan information om utbildningen.)

d) Finns några planerade förändringar av utbildningen? Varför? 2.

a) Vilka behov (om några) ser ni att det finns av utbildning i

folkrätt inom ert verksamhetsområde?

b) Vilka uppgifter/situationer kan personal under myndighetens

ansvar tänkas ställas inför där folkrätten blir en aktuell fråga?

c) Belyses dessa behov av relevant motsvarande utbildning?

d) finns behov av nytt/annat utbildningsmaterial? Önskemål kring

detta? 3. Vilka frågor kring krav på utbildning/utbildningsbehov i folkrätt skulle ni vilja ha besvarade från regeringens sida?

4.

a) Vilka personalgrupper/grupper i det civila samhället generellt

kan med nuvarande kris och beredskapsorganisation behöva utbildning i folkrätt enligt er?

b) Varför i så fall? Vilka delar av folkrätten?

c) Finns behov av större kunskap/forskning kring folkrättens

relevans inom ert verksamhetsområde? Vad är det ni skulle vilka ha utrett i så fall? 5. Finns det brister i folkrättsutbildningen som inte kommit fram under era svar på övriga frågor? Förslag på hur de kan hanteras?

Frågor angående utbildning i folkrätt till övriga myndigheter

Folkrättskommittén (Fö 2007:06) är en kommitté under Försvarsdepartementet som bl.a. har i uppdrag att ”följa upp i vilken omfattning och på vilket sätt svensk folkrättsutbildning innehållsmässigt är relevant mot bakgrund av gällande konventionsåtaganden”.

Som ett led i kommitténs arbete med att följa upp den svenska folkrättsutbildningen skulle kommittén vilja ha svar på följande frågor senast den 17 april 2009. Svara gärna via e-post (adresser finns ovan), eller via vanlig postgång: Folkrättskommittén (Fö 2007:06), Försvarsdepartementet, Kristina Lindvall, 103 33 Stockholm. 1.

a) Bedriver eller deltar myndigheten/myndighetens personal i

någon utbildning i folkrätt (krigets lagar)?

b) Om ingen utbildning ges, vad är anledningen till det?

c) Om utbildning ges: Vilken utbildning i så fall? Vilka håller i

den? Vad omfattar den? Hur regelbundet hålls den? Vilka får delta i den? (Bifoga gärna kursplan, hänvisning till utbildningsmaterial eller till annan information om utbildningen.)

d) Finns några planerade förändringar av utbildningen? Varför? 2.

a) Vilka behov (om några) ser ni att det finns av utbildning i

folkrätt inom ert verksamhetsområde?

b) Vilka uppgifter/situationer kan personal under myndighetens

ansvar tänkas ställas inför där folkrätten blir en aktuell fråga?

c) Belyses dessa behov av relevant motsvarande utbildning?

d) finns behov av nytt/annat utbildningsmaterial? Önskemål kring

detta? 3. Vilka frågor kring krav på utbildning/utbildningsbehov i folkrätt skulle ni vilja ha besvarade från regeringens sida? 4.

a) Vilka personalgrupper/grupper i det civila samhället generellt

kan med nuvarande kris och beredskapsorganisation behöva utbildning i folkrätt enligt er?

b) Varför i så fall? Vilka delar av folkrätten? 5. Finns behov av större kunskap/forskning kring folkrättens relevans inom ert verksamhetsområde? Vad är det ni skulle vilka ha utrett i så fall? 6. Finns det brister i folkrättsutbildningen som inte kommit fram under era svar på övriga frågor? Förslag på hur de kan hanteras?