2

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arrenden. Lagen blir ej tillämplig om fiskerätt, i samband med jordbruks­

arrende eller eljest, upplåtits genom avtal, som huvudsakligen har annat

ändamål än fiske. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1957. I

likhet med vad som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jord­

bruksarrendelagstiftningens tillkomst skall lagen i viss utsträckning kunna

tillämpas på avtal, vilka träffats före lagens ikraftträdande, om fiskearren-

datorn eller denne och före honom någon av hans föräldrar vid upplåtelse­

tidens utgång innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år.

Vidare innefattar förslaget följdändringar i nyttjanderättslagen och för­

ordningen angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

4

Bestämmelserna i 2 kap. 53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande

av optionsrätt och vad därmed har samband skola äga motsvarande tillämp­

ning med avseende å fiskearrende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

5 §•

Vad i 2 kap. 54—56 §§ nyttjanderättslagen är stadgat om ändrade arrende­

villkor eller fortsatt tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande till-

lämpning med avseende å fiskearrende.

6

§■

Den som upplåter fiskearrende må ej i andra fall än lagen stadgar förbe­

hålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda arrendet före

arrendetidens slut.

7

§.

Fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjortonde da­

gen i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller avträde ske

följande dag.

8

§.

Arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd och må ej utsättas an-

norledes än i penningar. Där avgiften likväl bestämts i annat än penningar,

skall den beräknas till belopp som med hänsyn till förhållandena vid tiden

för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. År ej tid utsatt för

erläggande av avgiften, skall den erläggas sist tre månader före varje arren­

deårs utgång.

Vad i 2 kap. 25 och 26 §§, 27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderätts­

lagen är stadgat om nedsättning av arrendeavgift, skadestånd, rätt till upp­

sägning och arbetsavtal skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiske­

arrende. Arrendatorn äger ock rätt till skälig nedsättning av arrendeavgif­

ten, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest, vattenförorening

eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av arrendeavgif­

ten i fall då det kan komma i fråga, skall han anses hava guldit den i rätt

tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligen bestämd

erlägger vad som brister.

9

§•

Utan medgivande av fastighetens ägare må ej arrendatorn åt annan över­

låta eller upplåta fisket eller del därav.

10

§.

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, är dödsboet berättigat att i

sitt ställe sätta annan, med vilken ägaren skäligen kan nöjas, eller att inom

sex månader uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns hustru, om äktenskapet var ingånget

innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjula arrendet så länge hon

förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må fastighetens ägare uppsäga avtalet.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts

för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upp­

låtelsen bestämmelserna i 4 och 5 §§ denna lag tillämpas, därest vid upp­

låtelsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn och före honom

någon av hans föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsent­

lig del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår un­

der första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på

sätt stadgas i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen påkalla ändring av upplåtelse­

villkoren senast åtta månader före den ettåriga upplåtelsetidens utgång.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907

(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjande­

rätt till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

7

§•

Vad här------------ ---------------------------- fem år.

Vid överlåtelse av fastigheten skall ock, såvitt angår fiskearrende, iakt­

tagas vad därom särskilt är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i stats­

rådet å Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

H^edlund, P^ersson, L^indell, L^indström, L^indholm, N^äsgård, K^ling,

E^liasson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksde­

partementen anmäler statsrådet Eliasson fråga angående lag om vissa upp­

låtelser av fiskerätt m. m. samt anför därvid följande.

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske företaga en över­

syn av bl. a. de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag

(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna om upplåtelse av fiskerätt även­

som att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill nämnda översyn

kunde föranleda. Tillika bemyndigade Kungl. Maj :t samma dag chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga att i den ut­

sträckning departementschefen föreskrev biträda vid ifrågavarande över­

syn. Med stöd av förenämnda bemyndigande samt bemvndiganden den

8 juni och 6 juli 1951 tillkallade chefen för jordbruksdepartementet sist­

nämnda dag sex sakkunniga att vid utredningen av bl. a. upplåtelse av

fiskerätt biträda styrelsen. De sakkunniga var fiskaren A. Aronsson, Rys-

sebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första kammare, förste assi­

stenten F. I. Boo, Borås, förste byråsekreteraren i domänstyrelsen E. G. B.

Dyberg, Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren

S. G. E. Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet

K. W. Modigh, Göteborg, samt hovrättsrådet G. G. Thulin, Lidingö.

Styrelsen avgav den 1 december 1953 ett betänkande (stencilerat) med

förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. jämte därmed sam­

manhängande författningar.

över betänkandet inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter och

organisationer.

I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts under remissbehand­

lingen har en överarbetning av förslaget skett inom jordbruksdepartemen­

tet. Hovrättsfiskalen Erling Green, som härvid biträtt, har den 11 augusti

1956 avgivit en promemoria (stencilerad) med nytt förslag till lag om vissa

upplåtelser av fiskerätt m. m.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr i51 år 1957

I likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarrenden föreslogs upp­

låtelse skola ske för viss tid, minst fem år, eller för nyttjanderättshavarens

livstid. Då tiden för upplåtelse för viss tid gått till ända, skulle arrendatorn

äga rätt till ny upplåtelse för en tid av fem år. Sådan optionsrätt skulle till­

komma honom ånyo vid utgången av varje arrendeperiod.

Nyttjanderätten föreslogs skola kunna förverkas på grund av i huvud­

sak samma anledningar som gäller beträffande jordbruksarrenden. Upplå­

taren skulle vidare i likhet med vad som gäller för sociala jordbruksarren­

den äga återtaga nyttjandet, om fiskearrendatorn påtagligen eftersatt sina

förpliktelser enligt avtalet eller om upplåtaren avsåg att han själv eller vissa

honom närstående skulle utöva nyttjanderätten.

I fråga om nyttjanderättens bestånd vid överlåtelse av fastigheten före­

slogs, att nyttjanderätten skulle utan särskilt förbehåll gälla mot nye äga­

ren. Detta innebär en utvidgning till arrendatorns förmån i förhållande till

vad som gäller beträffande jordbruksarrenden, i det att sådant arrende äger

bestånd mot ny ägare utan särskilt förbehåll endast om arrendatorn tillträtt

fastigheten innan överlåtelsen skedde.

I likhet med vad som gäller beträffande sociala jordbruksarrenden skulle

tvister angående ändring av avtalsvillkoren för ny upplåtelse avgöras av

skiljemän. Arrendenämnden skulle vara skiljenämnd om ej mellan parter­

na träffats skiljeavtal. Arrendenämnderna tillädes ock i övrigt befogenheter

av samma art som enligt sociala arrendelagen. Sålunda skulle avtalspart

kunna påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vidare skulle, då rätt

till nytt arrende förfallit på grund av att jordägaren avsett att han själv

eller vissa honom närstående skulle utöva den upplåtna fiskerätten, jordäga­

ren vara skyldig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom

fem år från upplåtelsetidens utgång ville helt eller delvis ånyo upplåta fiske­

rätten. Brott mot denna föreskrift skulle straffas med dagsböter. Arrende­

nämnd skulle vidare äga medgiva att avtal undantogs från bl. a. bestäm­

melserna om minimitid och optionsrätt.

Fiskeristyrelsens betänkande innehöll vidare förslag till vissa följdänd­

ringar i nyttjanderättslagen, inteckningsförordningen, utsökningslagen och

lagen om regeringsrätt.

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in.

torde som bilaga 1 få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I remissyttrandena över fiskeristyrelsens betänkande vitsordades nästan

undantagslöst behovet av lagstiftning till skydd för 1'iskearrendator. Några

invändningar gjordes emellertid mot ett införande av regler sådana som de

föreslagna. Skälet för dessa invändningar var i regel förmodanden, att reg­

lerna kunde väntas minska fastighetsägarnas villighet att upplåta fiskevat­

ten till yrkesfiskare. I fråga om utformningen tillstyrktes i allmänhet hu­

vuddragen i förslaget. De avvikande meningar som uttalades hänförde sig

de det erforderligt, att största möjliga trygghet bereddes den yrkesfiskande

befolkningen.

Ur allmän lagteknisk synpunkt gjordes några uttalanden.

I de flesta av dessa förordades att de föreslagna bestämmelserna upptogs i

en särskild lag. Sålunda förordade lagberedningen, att regleringen skedde i

en lag av speciallags karaktär och icke inom ramen för den allmänna la­

gen, d. v. s. nyttjanderättslagen eller den nya jordabalk, till vilken bered­

ningen hade att framlägga förslag. I nyttjanderättslagen, lämpligen i dess

1 kap. 8 §, borde intagas en hänvisning till den föreslagna lagen, i vilken

uttömmande borde angivas i vilken utsträckning och med vilka modifikatio­

ner bestämmelserna i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning i fråga om

upplåtelser, för vilka den särskilda lagen skulle gälla. Länsstyrelsen i Stock­

holms län uttalade däremot, att det borde övervägas att inarbeta de före­

slagna nya bestämmelserna i nyttjanderättslagen i samband med en översyn

av denna lag.

Departementspromemorian

Efter en redogörelse för huvuddragen i fiskeristyrelsens förslag samt re­

missinstansernas allmänna inställning till detta förslag anföres i departe­

mentspromemorian i huvudsak följande.

Såsom förut anförts är de bestämmelser som gäller för fiskerättsupplå-

telser relativt få och lämnar, i vad gäller sådan fiskerätt som följer reglerna

om partiell nyttjanderätt, i stort sett det materiella rättsförhållandet mellan

parterna oreglerat. Men icke heller reglerna om lägenhetsarrenden utvisar

samma ingående reglering av rättsförhållandena som bestämmelserna i

nyttjanderättslagen för jordbruksarrenden. För nyttjanderättsupplåtelser av

fiskerätt gäller sålunda, oavsett om de följer reglerna för partiella nyttjan-

derätter eller lägenhetsarrenden, att avtalet kan ingås på obestämd tid och

att arrendatorn i sådant fall när som helst kan uppsägas. I fråga om sådana

upplåtelser som följer reglerna för partiella nyttjanderätter gäller vidare,

att arrendatorn icke kan göra anspråk på att få sitta kvar till fardag. Yt­

terligare saknas beträffande båda slagen av upplåtelser rätt till minimitid

samt optionsrätt. Även i andra hänseenden saknar fiskearrendatorerna det

skydd som i allmänhet tillkommer jordbruksarrendatorer. Fiskearrenda­

torerna har sålunda, såsom ock fiskeristyrelsen och flera remissinstanser

framhållit, en otrygg ställning. Arrendatorn kan av upplåtaren försättas i

situationer, som i vissa fall kan bli ödesdigra för arrendatorns och lians fa­

miljs ekonomi och äventyra arrendatorns möjligheter att bedriva fiske.

Dessa förhållanden blir naturligtvis mest kännbara för dem som är yrkes­

fiskare eller eljest beroende av fisket för sin försörjning. Beträffande just

dessa kategorier av fiskare är det emellertid ur samhällsekonomisk syn­

punkt av särskild vikt, att de bedriver en rationell och långsiktig fiskevård.

Intresset härför motverkas av att arrendeavtalen ofta gäller för endast ett

eller några få år och att arrendatorn icke kan med någon större säkerhet

räkna med att erhålla nytt arrende. Det måste därför vara ur samhällseko­

nomisk och social synpunkt angeläget att förbättra nyss angivna fiskearren-

datorers ställning. Denna ståndpunkt har ock intagits av nästan samtliga

remissinstanser. De regler som fiskeristyrelsen föreslagit och som i huvud­

sak ansluter till vad som inom jordbruket gäller för de sociala arrendena,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiske­

rätt m. in. reglerar i stort sett det ifrågavarande rättsområdet enligt samma

grunder som fiskeristyrelsens motsvarande förslag. Vissa avvikelser, delvis

av tämligen betydande räckvidd, föreligger dock. Sålunda innebär prome­

morians förslag en icke oväsentlig utvidgning av tillämpningsområdet för

lagen, främst genom att förslaget med vissa begränsningar avser även upp­

låtelser från kronojord och ecklesiastik jord. Vidare innefattas upplåtelse

av gemensamhetsfiske, som i fiskeristyrelsens förslag helt undantagits, un­

der förutsättning att upplåtelsen sker till annan än delägare i fisket. Å

andra sidan föreslås en motsvarande regel skola gälla även vissa samfällda

fisken, som enligt fiskeristyrelsens lagförslag utan inskränkning skulle om­

fattas av regleringen.

I fråga om avtalets form har departementspromemorian frångått fiskeri­

styrelsens förslag samt förordar en lösning i överensstämmelse med vad som

gäller beträffande jordbruksarrende. Detta innebär, att endast skriftliga

avtal äger giltighet, ehuru ett muntligt avtal under vissa förutsättningar

kan medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren. Beträffande reglerna

om minimitid och optionsrätt upptages fiskeristyrelsens förslag med viss

jämkning i fråga om upplåtelse av gemensamhetsfiske.

Bestämmelsen i fiskeristyrelsens förslag, att vid överlåtelse av fastighe­

ten nyttjanderätten utan särskilt förbehåll skall gälla mot nye ägaren, be­

gränsas i promemorians förslag att avse de fall, där markområde eller bygg­

nad ingår i upplåtelsen och före överlåtelsen tillträtts av fiskearrendatorn.

I lagtekniskt hänseende är skillnaden mellan fiskeristyrelsens och depar­

tementspromemorians förslag betydande. I det förra ges relativt utförliga be­

stämmelser om rättsförhållandet mellan upplåtare och arrendator, varjämte

i motiven rekommenderas att i fall som ej omfattas av dessa bestämmelser

i viss utsträckning analogisera från nyttjanderättslagens reglering av de

sociala jordbruksarrendena. I lagtexten undvikes emellertid i stort sett hän­

visningar till nyttjanderättslagen. Departementspromemorians förslag där­

emot lämnar direkta regler i lagtexten endast i tämligen få hänseenden men

gör därutöver genom hänvisning till ett stort antal stadganden i 1 och 2 kap.

nyttjanderättslagen dessa stadganden gällande i tillämpliga delar även i

fråga om fiskearrenden, som omfattas av den föreslagna lagen.

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiske­

rätt in. in. torde som bilaga 2 få fogas till detta protokoll.

Remissyttranden över departementspromemorian

Den föreslagna lagstiftningens syfte att bereda ökat rättsskydd åt fiske-

arrendatorerna biträdes i princip eller lämnas utan erinran av samtliga re­

missinstanser. Visserligen uttalar några av dem tvekan rörande behovet av

lagstiftning, men dessa uttalanden är genomgående begränsade till att avse

vissa landsdelar. I regel tillägges också, att behov torde föreligga i andra de­

lar av landet.

Ett par remissinstanser ställer sig emellertid av andra skäl tveksamma

till lagförslaget.

18

lagstiftning framdeles upplåta fiskevatten till sådana kategorier av fiskare,

varom här är fråga.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar farhågor i samma riktning samt för­

menar, att vid den i departementspromemorian redovisade överarbetningen

av fiskeristyrelsens förslag åtskilliga bestämmelser av betydande räckvidd

fogats till förslaget utan närmare utredning eller motivering. Hovrätten an­

för härom bl. a. följande.

Vid utformningen av det förslag till lagregler i nu avsedda ämne, som

fiskerättskommittén avgav 1947, liksom i fiskeristyrelsens betänkande av

år 1953 har ingen mer ingående reglering föreslagits än som synts nödigt

med hänsyn till önskemålen att öka skyddet för de fiskare som för sin nä­

ring är beroende av att arrendera fiskevatten. Farhågor har flerstädes yp­

pats för att en långtgående lagstittning skulle minska jordägarnas benägen­

het att upplåta arrenden av här ifrågavarande slag. När chefen för jord­

bruksdepartementet år 1950 — i samband med behandlingen av fiskerätts-

kommitténs betänkande — förordade förnyad utredning beträffande fiske­

arrenden, betonade han, att det måste särskilt förebyggas att de blivande

bestämmelserna fick den icke avsedda verkan att minska antalet arrende­

upplåtelser. Fiskeristyrelsen följde också dessa riktlinjer och har i sitt be­

tänkande uttalat att, om man vid lagstiftningens utformning följde princi­

pen att jordägaren icke underkastades andra inskränkningar i sin förfo­

ganderätt än dem som var nödvändiga för vinnande av syftet med reglerna

om minimitid och optionsrätt, farhågorna för att lagstiftningen skulle

minska benägenheten att upplåta fiskevatten på arrende kunde anses så­

som förhållandevis små. Oaktat vad sålunda förekommit vid lagstiftnings­

ärendets tidigare behandling har vid den nu verkställda överarbetningen av

fiskeristyrelsens förslag utan närmare utredning eller motivering åtskilliga

bestämmelser av betydande räckvidd fogats till sistnämnda förslag. Det sy­

nes hovrätten under inga omständigheter böra ifrågakomma att viktiga

bestämmelser på detta sätt införes utan att ett mera allsidigt utrednings­

arbete föregått. Möjligheter saknas att på det föreliggande materialet be­

döma räckvidden och konsekvenserna av de regler som tillkommit vid över­

arbetningen.

^ä andra sidan uttalar ett stort antal remissinstanser uttryckligen sin till­

fredsställelse över departementspromemorians förslag, jämväl sett i jäm­

förelse med fiskeristyrelsens förslag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län gör invändningar mot uttalandet i depar­

tementspromemorian att lagstiftningen var av så brådskande karaktär, att

en särlagstiftning var motiverad. Länsstyrelsen, som förklarar sig rent prin­

cipiellt icke ha något att erinra mot lagförslaget men förordar att de före­

slagna bestämmelserna inarbetas i nyttjanderättslagen i samband med en

allmän översyn av denna lag, anför att tillkomsten av 1950 års fiskerältslag

gjort åtskilliga yrkesfiskare mindre beroende eller helt oberoende av möj-

ligheten att arrendera fiskevatten. Behovet av skyndsamma åtgärder var

därför enligt länsstyrelsens förmenande nu mindre trängande än före till­

komsten av 1950 års fiskerättslag.

Kurigl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

andra frågor rörande nyttjanderättsupplåtelser från fastighet. Av dessa skäl

framlägger jag nu förslag till särlagstiftning rörande vissa upplåtelser av

fiskerätt in. in. Förslaget torde som bilaga 3 få fogas till detta protokoll.

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen

Fiskerätt skommittén

Fiskerättskommittén föreslog i sitt betänkande, att vissa angivna stad-

ganden i nyttjanderättslagen skulle äga tillämpning å avtal, varigenom

utan samband med jordbruk fiskerätt uppläts till den som utövade fiske

yrkesmässigt. Kommittén föreslog icke något lagstadgande upptagande de­

finition å begreppet yrkesmässigt fiske. I motiven framhölls dock, att be­

stämmelserna ansetts böra begränsas till att gälla arrendator som utövade

fiske yrkesmässigt. Härunder inbegrep kommittén ej blott den som hade

tisket till huvudnäring utan även sådan binäringsfiskare, för vilken fisket

var av väsentlig betydelse för hans utkomst (SOU 1947: 47 s. 309).

Fiskeristyrelsen

I fiskeristyrelsens betänkande föreslogs, att lagen skulle omfatta upp­

låtelse av nyttjanderätt till fast egendom därest

1. nyttjanderätten uteslutande avsåg fiskerätt och upplåtelsen skett för

yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattade förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske var det huvudsakliga ändamålet med upp­

låtelsen.

I båda punkterna förutsattes alltså, att nyttjanderättshavaren skulle be­

driva yrkesmässigt fiske. I 1 § sista stycket av den föreslagna lagen definie­

rade styrelsen detta begrepp på följande sätt: »Med yrkesmässigt fiske för­

stås i denna paragraf fiske, som bedrives av person för vilkens utkomst

fiske är av väsentlig betydelse.» Definitionen hade upptagits från fiske-

rättskommitténs uttalanden. Till ledning för avgränsningen av begreppet åter­

gav fiskeristyrelsen vidare vissa uttalanden styrelsen gjort i samband med

utredning rörande förbrukningen av bensin vid yrkesmässigt fiske. Av ut­

talandena framgick, att styrelsen ansåg, att med »verkliga yrkesfiskare» för­

stods personer, vilka helt eller huvudsakligen livnärde sig av fiske, samt att

med begreppet yrkesmässigt fiske förstods ej blott det fiske, som bedrevs

av verkliga yrkesfiskare, utan även fiske, vilket utövades i sådan utsträck­

ning att idkaren därav hade en icke alltför oväsentlig inkomst, så att fis­

ket kunde sägas i viss grad utgöra förutsättning för hans livsuppehälle. Med

tillämpning härav skulle kunna hävdas, anförde styrelsen i nämnda uttalan­

den, att fisket fick anses vara yrkesmässigt bedrivet, om utövaren därav

hämtade minst omkring 20 procent av sin inkomst. Av uttalandena fram­

gick vidare, att styrelsen ansåg, att en heltidsanställd löntagare, som då och

då fiskade på sin fritid, i regel icke kunde anses bedriva yrkesmässigt fiske,

även om fisket utövades i sådan utsträckning att en del av fångsten såldes.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

råttskommittén torde med yrkesfiskare ha avsett de fiskare, som har fisket

till huvudnäring (SOU 1947: 47 s. 309). De nu anförda definitionerna på yr­

kesfiskare synes i stort sett medföra samma avgränsning av begreppet. In-

sjöfiskesakkunniga har i sitt betänkande (SOU 1937: 10) uttalat att »såsom

egentliga yrkesfiskare torde kunna betecknas de personer, som regelbundet

idka fiske för avsalu och för vilka fisket är en i varje fall viktig del av de­

ras inkomst». Då emellertid begreppet försörjning i allmänhet icke fattas

snävt och detta ord redan vunnit burskap i liknande sammanhang (jämför

definitionen av begreppet stödjordbruk i 4 § KK ang. statligt stöd till jord­

brukets yttre och inre rationalisering in. in. den 11 juni 1948, nr 342) torde

man, såsom fiskevattensutredningen gjort, med yrkesfiskare böra avse de

personer som helt eller huvudsakligen försörjer sig på fiske.

Beträffande indelningen av övriga fiskare framhålles, att

terminologien är mera osäker och att olika meningar yppats särskilt angå­

ende de fiskarekategorier, som bedriver fiske för att skaffa sig en biinkomst

eller för att erhålla husbehovsfisk. Vidare anföres följande.

Insjöfiske sakkunniga ansåg (SOU 1937: 10 s. 43) att såsom egentliga bi-

näringsfiskare borde betecknas de mindre hemmans- och lägenhetsägare,

som under hela eller en del av året — då jordbruket ger dem mindre att göra

— skaffar sig en biinkomst genom fiske. Såsom husbehovsfiskare beteckna­

des de jordbrukare, som huvudsakligen inskränkte sig till att förse hushållet

med fisk. Någon skarp gräns kunde enligt de sakkunnigas mening icke dra­

gas mellan denna grupp och binäringsfiskare. De personer som fiskade hu­

vudsakligen för nöjes skull benämndes av de sakkunniga amatörfiskare.

Denna grupp utgjordes enligt de sakkunnigas mening i allmänhet av i stä­

der och industrisamhällen bosatta personer. Fiskevattensutredningen (SOU

1939: 28 s. 70) hade indelningen husbehovsfiskare och sportfiskare och räk­

nade såsom husbehovsfiskare dels de jordbrukare som fiskade huvudsak­

lig1.^ för att förse det egna hushållet med fisk, dels de olika kategorier av

tastighetsinnehavare som fanns pa kronans marker och som där medgavs

fiskerätt, t. ex. innehavare av kolonat eller kronotorp. Kronovattensutred-

ningen, som hade till uppdrag att verkställa utredning rörande vissa fiske-

rättsliga spörsmål i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, räkna­

de med yrkesfiske, husbehovsfiske och sportfiske. I RF den 8 juni 1951 an­

gående förvaltningen av kronans fisken talas också om upplåtelser till yrkes-

tiskare, husbehovsfiskare samt sport- och fritidsfiskare. Fiskerättskommittén

torde ha räknat med en indelning i binäringsfiskare och amatörfiskare (jfr

SOU 1947: 47 s. 252), varvid under beteckningen amatörfiskare innefattades

alla de kategorier av fiskande, som i olika sammanhang plägade »kallas

amatör-, sport-, nöjes- eller tillfällighetsfiskare». Slutligen bör nämnas att

i ovannämnda instruktion för insamlare av fiskeristatistiska primäruppgif­

ter uttalas, att »person, som idkar förvärvsmässigt fiske vid sidan av annan

näring, av vilken han har sin huvudsakliga inkomst, eller mera regelbun­

det driver fiske till husbehov, skall anses hava fisket såsom binäring».

Härefter utvecklas skälen för den avgränsning som promemorians lag­

förslag innehåller. Till en början behandlas därvid frågan om lagstiftning­

en böi få tillämpning på även andra upplåtelser än sådana som

avser yrkesfiske. Därvid anföres följande.

Såsom förut framgått har lagstiftningen i första hand avsetts skola skydda

de yrkesfiskare som arrenderar fiskevatten. Att utsträcka skyddet även till

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

mulering är lämpligare än styrelsens. Styrelsen tillägger, att enligt dess

erfarenhet begreppet yrkesmässigt fiske har vunnit en viss stadga, varför

det måste vara till fördel att i förevarande lag kunna anknyta till detta

begrepp. __ Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser fiskeristyrelsens for­

mulering vara att föredraga.

Domänstyrelsen anser i motsats till fiskeristyrelsen, att promemorian ut­

vidgat lagens tillämpningsområde, samt förordar, att lagskyddet begränsas

i enlighet med fiskeristyrelsens förslag. Som motivering härför anför do­

mänstyrelsen följande.

Enligt fiskeristyrelsens förslag skall lagen gälla endast för det fall att

fiskerättsupplåtelsen skett för yrkesmässigt fiske, medan lagens tillämp­

ningsområde i departementsförslaget utvidgats att avse yrkesfiske eller ock

binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Domänstyrelsen är för sin del icke övertygad om att den föreslagna ut­

vidgningen av lagens tillämpningsområde att avse även binäringsfiskare är

lämplig eller tillrådlig. De fiskeupplåtelser, som numera sker i kronans vat­

ten genom domänverket, avser antingen yrkes-, husbehovs- eller sportfiske.

Av dessa är särskilt i Norrland upplåtelserna för husbehovsfiske talrika.

Husbehovsfiskets betydelse för ortsbefolkningens försörjning kan dock un­

der senare år sägas ha minskat med hänsyn till de relativt goda inkomster,

som stått till buds icke minst inom skogsbruket, varemot det nöjes- och re-

kreationsmoment, som väl alltid ingår i en upplåtelse av fiskerätt, i stället

har ökat. För att icke skapa onödig konkurrens med yrkesfiskarna har i re­

gel den bestämmelsen tillämpats att vid husbehovsfiske och sportfiske gjord

fångst icke får försäljas. Husbehovsfisket (och naturligtvis i ännu mindre

grad sportfisket) är alltså numera i allmänhet icke av större betydelse för

arrendatorns försörjning, fiskfångsten utgör endast ett välkommet tillskott

som dock i de allra flesta fall saknar egentlig ekonomisk betydelse.

Binäringsfiske i departementsförslagets mening förekommer endast i myc­

ket ringa utsträckning i kronans vatten under domänstyrelsens förvaltning.

Det bedrives av ett fåtal arrendatorer inom skärgårdsområdena eller vid de

större insjöarna.

Med hänsyn till bl. a. de svårigheter och fastigheter, som med säkerhet

kommer att uppstå vid den avgränsning av den mycket stora gruppen bi­

närings- och husbehovsfiskare på de enskilda vattnen, som bör ifrågakomma

vid tillämpningen av lagen enligt departementsförslaget, får domänstyrelsen

för sin de'l förorda att lagskyddet begränsas att avse det yrkesmässiga fis­

ket i enlighet med fiskeristyrelsens förslag.

Domänstyrelsen uttalar vidare, att lagen ej alltid bör vara tillämplig på

upplåtelse för yrkesfiske och anför härom:

Med den utformning 1 § departementsförslaget fått kommer lagen att till-

lämpas även i sådana fall, då en yrkesfiskare, som hämtar sin huvudsak­

liga försörjning genom fiske i fritt vatten eller inom ett större arrenderat

vattenområde, dessutom arrenderar ett mindre fiskevatten, som kanske ej

ens bereder honom en inkomst som uppgår till 10 % av vad det fria vattnet

eller det stora arrendevattnet ger honom. Det kan t. ex. vara fråga om ett

vattenområde om endast något 10-tal hektar, som av yrkesfiskaren nyttjas

endast någon vecka under våren för gädd- eller braxenfångst. Om dylika

mindre vattenområden även skall inrymmas inom lagens tillämpningsom­

råde, är det enligt styrelsens uppfattning osannolikt alt fastighetsägarna

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

medföra dylika verkningar, kan knappast vara lämplig med hänsyn till lag­

förslagets ändamål.

Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida icke departementspro­

memorians bestämning av uttrycket »väsentlig betydelse för fiskearrenda-

torns försörjning» är i vidaste laget, samt yttrar härom:

Även ett fiske, som inbringar arrendatorn mindre än 20 procent av hans

inkomst, bör — enligt promemorian — kunna anses vara av »väsentlig» be­

tydelse för hans försörjning. Länsstyrelsen ifrågasätter, om man genom att

ställa så låga och jämväl obestämda krav å uttrycket »väsentlig» icke löper

risken, att exempelvis en person, som av en granne arrenderar ett fiske­

vatten och tillgodogör sig fångsten i hushållet och genom avsalu, kan

komma att åtnjuta lagens speciella skydd även om sport- och hobbyintres­

set i själva verket är det dominerande. Länsstyrelsen finner angeläget, att

denna gräns hålles klar och anser därför, att gränsdragningen bör tagas un­

der omprövning, varvid bör övervägas, huruvida ej en restriktivare tolkning

av ordet »väsentlig» är påkallad.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund anser, att lagens tillämpning bör

vara beroende även av den omständigheten, huruvida fiskets utövande kan

vara till nytta för bygdens försörjande med fisk i större eller mindre ut­

sträckning.

Främst från lagtekniska synpunkter anmärker lagberedningen på lagtex­

tens uttryck »binäringsfiske». Beredningen ifrågasätter, huruvida detta ut­

tryck äger den precision i det allmänna språkbruket att det bör användas

som lagterm utan att dess närmare innebörd angives. Beredningen fortsätter:

Även efter en genomgång av motiven framstår avgränsningen som tämli­

gen oklar särskilt i fråga om binäringsfiskets förhållande till husbehovsfis­

ket. Beredningen ifrågasätter huruvida icke »binäringsfiske» skulle kunna

utgå som kännetecken; den ifrågavarande bestämmelsen skulle alltså avse

»annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning». Med

denna lydelse kommer förslaget att omfatta upplåtelse av husbehovsfiske

även till andra än jordbrukare och skogsarbetare, under förutsättning att

sådant fiske är av väsentlig betydelse för vederbörandes försörjning. Några

motiv för att, i den mån upplåtelser av denna art förekommer, utesluta dem

från lagens tillämpning har icke anförts i promemorian och en sådan ute­

slutning torde ej heller överensstämma med lagstiftningens allmänna syfte.

Även Sveriges lantbruksförbund kritiserar uttrycket »binäringsfiske».

Förbundet anför, att med binäring vanligen avses en förvärvsverksam­

het, d. v. s. en verksamhet till avsalu, samt att, om lagen skall omfatta även

husbehovsfiske, detta bör komma till uttryck i lagtexten. — Förbundet på­

yrkar vidare en förändring av lagens tillämpningsområde i sådan riktning,

att tillämpningen blir beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som

av att fiskarens utnyttjande av fisket motsvarar den rationella fiskevårdens

krav. Som motivering härför anför förbundet.

Som »undre gräns» för lagens tillämpning gäller att fisket skall vara »av

väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning». Gränsdragningen blir

synnerligen relativ och beroende av arrendatorns förhållanden i stället för

fiskets avkastningsförmåga. Ett och samma fiske kan vara av helt olika be­

30

Kungl. Mnj:ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

I departementspromemorian framhålles, att syftet med den föreslagna

lagstiftningen i första hand är att skydda de yrkesfiskare som arrenderar

fiskevatten samt att ett utsträckande av skyddet även till andra kategorier

fiskare icke i samma mån kan grundas på intresset för en rationell fiske­

vård. Det påpekas vidare, att ett sådant utsträckande också torde komma

att medföra svårare avgränsningsproblem än de som uppstår vid en begräns­

ning till enbart yrkesfiskare. Då i promemorian likväl föreslås, att lagen

skall omfatta även binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearrenda-

torns försörjning, motiveras detta i huvudsak med att starka sociala skäl

talar för att sådana fiskande, för vilkas försörjning fisket är av större be­

tydelse, erhåller den trygghet i innehavet som lagen avser att ge. Det måste

anses vara ur social synpunkt mycket otillfredsställande, uttalas det i pro­

memorian, att en fiskare som för sin försörjning är beroende av fisket skall,

exempelvis för rätten till nytt arrende, enbart ha att lita till upplåtarens

villighet.

Remissinstanserna har i allmänhet icke haft något att erinra mot prome­

morians gränsdragning. Lantbruksstyrelsen föreslår dock, som tidigare an­

förts, en begränsning av lagens tillämpningsområde att avse endast yrkes­

fiske. Även domänstyrelsen uttalar sig för en begränsning i förhållande till

promemorians förslag. De skäl som dessa båda remissinstanser anfört inne­

fattar emellertid enligt min mening en underskattning av behovet av ökat

rättsskydd även för de fiskare, som icke kan betecknas som yrkesfiskare

men för vilka fisket ger ett tillskott av avsevärd betydelse för deras försörj­

ning. Även om några säkra statistiska uppgifter icke finns tillgängliga, är

det nämligen tydligt att antalet fiskearrendatorer, för vilka fisket icke är hu­

vudyrket men likväl av väsentlig betydelse för deras försörjning, är avsevärt

större än antalet fiskearrendatorer, som kan betecknas som yrkesfiskare.

En lagstiftning endast beträffande den sistnämnda gruppen skulle därför få

ett starkt begränsat tillämpningsområde och komma att avse endast en

mindre del av det antal fiskare, beträffande vilka de nyss anförda sociala

skälen äger giltighet. Med hänsyn härtill ansluter jag mig i princip till pro­

memorians ståndpunkt.

I fråga om den närmare bestämningen av gränserna för

lagstiftningens tillämpningsområde synes det angeläget att

skapa största möjliga klarhet, särskilt som det måste vara av vikt för de av­

talsslutande parterna att på förhand kunna bedöma, om en ifrågasatt upp­

låtelse faller under lagen eller ej. Några större svårigheter att tolka uttryc­

ket yrkesfiske synes åtminstone i regel ej vara att befara. Att kravet på att

fisket skall vara av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning for­

mellt icke anknutits även till yrkesfisket beror på att detta krav torde inne­

fattas redan i begreppet yrkesfiske. Utan särskilt stadgande synes det vara

klart, att vid denna bedömning hänsyn icke skall tagas exempelvis till even­

tuell inkomst av kapital. — Domänstyrelsen har förordat en viss begränsning

av skyddet för yrkesfiske och därvid anfört det fall, att en yrkesfiskare, som

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

De önskemål, som framförts av Svenska insjöfiskarenas centralförbund,

att lagens tillämpning bör göras beroende även av fiskets betydelse för byg­

dens fiskförsörjning, samt av Sveriges lantbruksförbund, att tillämpningen

bör vara beroende såväl av fiskets försörjningsbetydelse som av att fiskets

utnyttjande motsvarar den rationella fiskevårdens krav, synes väl icke kunna

frånkännas ett visst berättigande. Emellertid skulle regler härom i lagen med­

föra tolkningssvårigheter och i vissa fall kunna föranleda att lagens rätts­

skydd undandrages en fiskearrendator, ehuru fisket är av väsentlig betydelse

för dennes försörjning. Då enligt min mening de sociala synpunkter som

tidigare utvecklats bör vara avgörande för lagens avgränsning, anser jag icke

de nämnda önskemålen böra föranleda ändring av tillämpningsområdet. I

regel torde väl för övrigt önskemålen tillgodoses även med den gränsdragning

som förordas av mig.

Den gränsdragning som här föreslagits synes i regel icke behöva medföra

svårigheter vid tillämpningen. Man kan dock icke bortse från att fall kan

uppkomma, där det för parterna i en ifrågasatt fiskerättsupplåtelse framstår

som tveksamt, huruvida upplåtelsen är av den beskaffenhet, att den omfattas

av fiskearrendelagen. I en dylik situation skulle det uppenbarligen vara av

intresse för parterna att kunna erhålla ett förhandsbesked härom. Såsom

framhålles i promemorian torde det dock icke vara möjligt att ge ett sådant

förhandsuttalande, som väl närmast borde ankomma på vederbörande ar­

rendenämnd, bindande verkan mot domstolarna. Enligt vad som vid remiss­

behandlingen av departementspromemorian upplysts har emellertid åtmins­

tone vid en del arrendenämnder praxis, när det gäller de sociala arrende­

bestämmelserna för jordbruk, utvecklat sig därhän att nämnderna, när så

lämpligen låter sig göra, lämnar icke bindande besked. I fråga om de sociala

jordbruksarrendena föreligger därjämte möjlighet för den som innehar eller

ämnar tillträda sådant arrende att få råd, upplysningar och annat biträde

av vissa inom varje län för detta ändamål särskilt utsedda personer. Sö­

kande som prövas vara i behov därav kan få kostnaderna härför ersatta av

allmänna medel. Detta gäller även utredningar för att klarlägga, huruvida

de sociala bestämmelserna är tillämpliga på arrendet. Föreskrifterna om

den här avsedda rådgivningen finns intagna i kungörelsen den 18 maj 1934

(nr 150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för

biträde i frågor rörande arrendeförhållanden. Enligt min mening bör denna

kungörelse göras tillämplig jämväl på upplåtelser enligt den nu föreslagna

lagen. Därest denna min ståndpunkt vinner gillande, torde det få ankomma

på Kungl. Maj:t att vidtaga erforderlig författningsändring. Kostnaderna

torde liksom i fråga om den nuvarande sociala arrenderådgivningen få be­

stridas ur det under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Ar­

renderådgivning åt vissa arrendatorer. Utöver de möjligheter att erhålla råd

och biträde, för vilka jag nu redogjort, förefinnes den i promemorian anvi­

sade utvägen att parterna, om de t. ex. avser att upplåtelsen icke skall vara

förbunden med optionsrätt men är tveksamma om upplåtelsen faller utanför

lagens tillämpningsområde, upprättar skriftligt avtal, vari intages bestäm-

34

upplåtelser som förutom fiskerätten innefattar rätt att nyttja markområde

eller byggnad eller bådadera eller som inbegriper liyresupplåtelse. Även and­

ra kombinationer, t. ex. av fiskerätt med jakträtt, kan emellertid tänkas.

Då upplåtelse sker av jord för jordbruk har brukaren enligt 25 § fiskerätts­

lagen rätt att nyttja det fiske som hör till jorden, om ej annorlunda avtalas.

Fiskerätten ingår sålunda i regel bland arrendatorns rättigheter. Om arren­

det utgör socialt arrende följer sålunda fiskerätten de sociala arrenderegler­

na. För sådant arrende gäller vidare enligt 2 kap. 63 § nyttjanderättslagen

att arrendatorn ej må förbjudas att för husbehov nyttja det fiske, som hör

till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvitt angår kräftfångst eller

visst fiskevatten, där särskilda åtgärder av jordägaren vidtagits till fiskets

förbättrande. Då fisket följer de sociala arrendebestämmelserna bör nu ifrå­

gavarande lag icke tillämpas. Skulle emellertid jordbruksarrendet icke lyda

under de sociala arrendebestämmelserna kan annan lösning knappast kom­

ma i fråga än att låta de för jordbruksarrendet gällande bestämmelserna

gälla även fiskerätten. Emellertid kan det ibland tänkas förekomma att

fiskerätten utgör det huvudsakliga ändamålet med upplåtelsen. Då så är

fallet bör naturligen de för fiskerätten i allmänhet gällande reglerna till-

lämpas å fiskerättsdelen. Det skulle dock i ett sådant fall kunna medföra

avsevärda olägenheter att icke låta samma regler gälla för hela upplåtelsen.

Nämnda olägenheter skulle även starkt framträda då upplåtelse skedde av

dels fiskerätt, dels av ett markområde för annat ändamål än jordbruk,

samt å markområdet fanns eller var avsett att uppföras fiskebod, båthus el­

ler annan byggnad. Vad nu sagts torde även gälla kombinationen fiskerätt­

hyresrätt. Styrelsens förslag alt, då idkandet av fisket utgör det huvudsak­

liga ändamålet med den kombinerade upplåtelsen, nu ifrågavarande lag hör

tillämpas på hela upplåtelsen synes därför böra genomföras. Att, såsom'hov­

rätten för Västra Sverige förordat, åt rättstillämpningen överlämna frågan

om de kombinerade upplåtelsernas ställning, förefaller väl ur vissa syn­

punkter vara en möjlig utväg, men med hänsyn bl. a. till de tvister och den

osäkerhet en dylik metod säkerligen skulle föranleda, torde den icke böra

införas. Såsom nämnda hovrätt vidare framhållit kan det, och detta även

med den omfattning av lagens tillämplighetsområde som nu föreslagits, in­

träffa att ett fiske som, om det självständigt upplåtits, skulle ha omfattats

av lagen, kommer att vara undantaget från lagens tillämplighetsområde på

grund därav, att det ingår i en kombinerad upplåtelse men icke utgör den­

na upplåtelses huvudsakliga ändamal. Detta kan synas stötande men eu

dylik motsättning lär icke kunna undvikas, såvida man över huvud taget

vill låta lagen gälla för annat än fiskerättsdelen. Det är här fråga om en

gränsdragning. Det kan nämligen knappast ifrågakomma att låta alla kom­

binerade upplåtelser omfattas av lagen då i upplåtelserna ingår en fiskerätt

som, självständigt upplåten, skulle ha inrymts under lagen. Én sådan metod

kunde leda till en, i behörigt sammanhang icke övervägd, utvidgning av de

sociala reglerna på markarrendenas område. Styrelsens avgränsning synes

darfor vara lämpligast. Det må emellertid framhållas, att vid bedömandet

av huruvida idkandet av fisket utgör upplåtelsens huvudsakliga ändamål,

stor vikt synes böra tillmätas frågan, vilken del av upplåtelsen som ur för-

sörjningssynpunkt är viktigast. Skulle exempelvis värdet av en i samband

med fisket upplåten nyttjanderätt, t. ex. hyresrätt, enligt taxeringsmässiga

normer vara högre än den nettoinkomst som influtit av fisket, ‘bör detta

forhållande icke alltid få avgöra frågan, huruvida lagen skall tillämpas å

upplåtelsen. I flera fall kan det exempelvis förhålla sig så, att en bostad

eller ett markområde med eller utan fiskebod eller annan byggnad brukar

»folja med» fisket och alltså närmast är att anse som eu för 'fiskets bedri­

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

35

vande nödvändig del av upplåtelsen. I andra fall åter kan fisket lia utgjort

arrendatorns hela eller huvudsakliga försörjningsverksamhet, trots att del

icke inbringat en nettoinkomst som taxeringsmässigt uppväger värdet av en

eventuell hyresrätt.

Såsom lagberedningen yttrat bör den omständigheten att rättigheterna

har skilda fastigheter till föremål icke utesluta kombinerad upplåtelse. Fin­

nes det vara fråga om inbördes självständiga upplåtelser, skall däremot med

hänsyn till varje särskild upplåtelse avgöras, vilken lag som skall äga till-

lämpning å upplåtelsen.

Remissyttranden över departementspromemorian

De allra flesta remissinstanserna lämnar denna punkt i förslaget utan er­

inran. Två instanser, nämligen hovrätten för Västra Sverige och länsstyrel­

sen i Malmöhus län, anmäler emellertid avvikande meningar. Hovrätten vid­

håller sin vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag intagna stånd­

punkt, att frågan om de kombinerade upplåtelsernas ställning bör överlåtas

åt rättstillämpningen. Länsstyrelsen förordar den i fiskeristyrelsens betän­

kande föreslagna formuleringen och finner icke departementspromemorians

förslag innebära någon förbättring.

Som motivering för sin ståndpunkt yttrar hovrätten:

Förslagets reglering synes bygga på principer beträffande kombinerade

avtal, som är erkända i rättstillämpningen. Tvister kan emellertid befaras

uppkomma huvudsakligen i anslutning till frågan huruvida sakligt sett ett

enhetligt eller två särskilda avtal föreligger. För dylika fall ger den ingående

regleringen av de kombinerade upplåtelserna ringa ledning. Riskerna för ett

schematiskt bedömande av de kombinerade avtalen kan icke uteslutas, därest

detaljerade lagregler införes.

Föredraganden

I fråga om de kombinerade upplåtelserna kan jag i stort sett ansluta mig

till vad som anföres i promemorian. Tillräckliga skäl för det däri föreslagna

undantaget för upplåtelse av fiskerätt i samband med vattenfallsrätt synes

emellertid enligt min mening ej finnas. Att i lagtexten närmare angiva,

när i tveksamma fall en kombinerad upplåtelse eller två eller flera själv­

ständiga upplåtelser skall anses föreligga, torde knappast vara möjligt. Frå­

gor härom bör i de förmodligen tämligen fåtaliga fall, då tvekan uppkom­

mer, kunna överlåtas åt rättstillämpningen att avgöra.

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren

Fiskerätt skommittén

Fiskerättskommittén föreslog ingen begränsning med hänsyn till kretsen

av upplåtare. Bestämmelserna om fiskearrenden skulle som en följd därav

ha blivit tillämpliga på alla upplåtelser som avses i 1 kap. nytljanderättsla-

gen, sålunda även på upplåtelser exempelvis från kronan och från eckle­

siastik jord.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Fiskeris ty relsen

Styrelsen föreslog betydande begränsningar av tillämpningsområdet. Vis­

serligen framhölls i betänkandet, att den ifrågasatta lagstiftningens tillämp­

ningsområde icke syntes böra begränsas till fiskearrenden, vilka upplåtits

av de kategorier jordägare som den sociala arrendelagstiftningen avsåg,

samt anfördes såsom skäl för denna ståndpunkt att de fiskearrenden, som

var i särskilt behov av skydd, i stor utsträckning torde ha upplåtits av andra

än nämnda jordägare. Styrelsen föreslog dock, att lagen icke skulle äga

tillämpning å upplåtelse från fastigheter tillhörande kronan eller å upplå­

telser från ecklesiastik jord. Som motiv för dessa undantag anförde styrel­

sen, att styrelsen ansåg sig kunna förutsätta att kronans fiskearrendatorer icke

erhöll en sämre ställning än de skulle ha haft om upplåtelser från kronans

fastigheter ej undantagits från den föreslagna lagstiftningen. Med upplåtelse

från kronofastighet syntes enligt styrelsens mening böra likställas upplå­

telser från ecklesiastik jord. Däremot ansåg styrelsen icke tillräckliga skäl

föreligga att från den föreslagna lagstiftningen undantaga upplåtelser från

kommuner. Även upplåtelse av gemensamhetsfiske på arrende föreslogs av

styrelsen skola undantagas. Till motivering härför framhöll styrelsen:

Gemensamhetsfiske skall inrättas för visst antal år, minst tio och högst

tjugufem. Beslut om att gemensamhetsfiske skall vara utarrenderat kan

fattas även sedan gemensamhetsfisket under en del av sin giltighetstid har

drivits under annan förvaltningsform. Likaså kan ett beslut om att fisket

skall drivas under annan förvaltningsform fattas även efter det fisket en tid

varit utarrenderat (se 20 och 25 §§ i lagen). Med dessa regler och grunder­

na i övrigt för gemensamhetsfiske torde bestämmelser om minimitid och op­

tionsrätt vara mindre väl förenliga.------------ Till förebyggande av missför­

stånd vill fiskeristyrelsen tillägga alt vad nu sagts icke bär avseende å fiske­

rätt som upplåtits av någon enskild delägare i ett gemensamhetsfiske. Å så­

dan upplåtelse bör naturligtvis den nya lagen kunna vara tillämplig.

Fiskeristyrelsen föreslog ytterligare, att fiskearrendator skulle äga upp­

låta fiskerätten då han av sjukdom eller annan dylik orsak var ur stånd att

själv driva fisket och att sådan upplåtelse icke skulle falla under lagen. La­

gen skulle ej heller tillämpas på sådan kombinerad upplåtelse som utgjorde,

helt eller delvis, socialt arrende eller arrende som avsågs i lagen med sär­

skilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Flera remissinstanser uttalade, att upplåtelser från kronans och kyrkans

jord icke borde undantagas. Hovrätten för Övre Norrland yttrade, att vad

fiskeristyrelsen anfört för sin ståndpunkt att undantaga upplåtelser från

kronans fastigheter och från ecklesiastik jord icke syntes hovrätten över­

tygande. Kammarkollegiet anförde, att lika väl som i fråga om jordbruks-

ai renden toide beträffande fiskearrenden böra gälla att de principer av

social art, som lagfästs för upplåtelser från privata fastigheter, skulle, där

så kunde ske, tillämpas på upplåtelser från fastigheter i publik ägo. Kolle­

giet anförde vidare, alt såvitt fråga var om förhållandet mellan upplåtare

och arrendator något hinder icke torde möta mot att de skilda specialregle­

38

gemensamhetsfiske borde erhålla samma skydd som övriga fiskearrenda-

torer. Sällskapet överlämnade ett yttrande från dess fiskerinämnd i vilket

denna som sin mening uttalade, att det syntes mindre välbetänkt att un­

dantaga gemensamhetsfisken. Ur yttrandet må anföras:

Inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde finns

ett 25-tal sådana arrendefisken, vilka vanligen fastställts att gälla 25 år. I

länsstyrelsens resolution angående gemensamhetsfiskets fastställelse in. m.

tinns alltid angivet att ändamålet är upplåtelse av fiskerätt. En ändring här­

av kan sedan icke ske med mindre än att länsstyrelsen upphäver det tidigare

beslutet och i förekommande fall fastställer den nya formen för fiskets nytt­

jande. Vanligen utarrenderas fiskena, som uteslutande är ålfisken, genom

auktions- eller anbudsförfarande. Då ålbottengarnen, som det här är fråga

om, måste avpassas efter utsältningsplatsen och varje redskap betingar ett

nyanskaffningsvärde på 3 000—7 000 kronor, måste förlusten i redskapsvär­

den bli betydande vid eu avflyttning efter något eller några få år. Därtill

kommer att för bottengarnen ofta måste utläggas stenkistor och förank-

lingsstenar eller, när bottnen består av berg, nedborras förankringsjärn, vil­

ket alltsammans går förlorat för arrendatorn vid arrendets frånträdande.

Flera exempel på att fiskearrendatorer vid gemensamhetsfisken tvingats

avflytta till förmån för annan finnes.

Även Kristianstads läns hushållningssällskap framhöll såsom önskvärt

alt gemensamhetsfiske medtogs i lagstiftningens tillämpningsområde.

I några remissyttranden behandlades frågan, huruvida upplåtelser

Irån häradsallmänningar, allmänningsskogar, byalag och uni­

versitetens donationsjordar borde omfattas av lagen. Lagberedningen erin­

rade om att enligt fiskeristyrelsens förslag från lagens tillämpning icke ute­

slöts upplåtelser från häradsallmänningar, från allmänningsskogarna i Norr­

land och Dalarna eller från universitetens donationsfastigheter. Kammar­

kollegiet framhöll, att det icke av betänkandet framgick, huruvida fiske-

ristyrelsen utgått från alt universitetsjorden föll inom begreppet fastighe­

ter som tillhörde kronan. Kollegiet anförde, att äganderättsfrågan syntes

oklar, i varje fall beträffande en stor del av Uppsala universitets egendom,

och att det även beträffande andra fastigheter stundom var ovisst, huruvida

de tillhörde kronan eller utgjorde exempelvis stiftelseförmögenhet. Läns­

styrelsen i Norrbottens län framhöll att praktiskt taget allt fiskevatten var

oskiftat inom länet. Lagen om gemensamhetsfiske hade dock icke vunnit

tillämpning. I de fall, då fisket ej förslog att låta samtliga hemmansägare på

eu gång fiska, hade olika metoder tillämpats för att uppdela fisket. I en del

fall skedde en lottdragning mellan samtliga delägare i fastigheterna om

tiskeplatserna. Flera år kunde således törllyta, innan en fiskeägare återkom

till turen att nyttja en fiskeplats. I andra fall skedde en lottdragning eller

eu auktion mellan fastighetsägarna om fiskeplatserna. De som därvid blev

utan fiskeplats, tillerkändes ersättning i pengar. I ytterligare andra fall var

det vid auktionen tillåtet för vem som helst, oberoende av om han hade del

i byalaget, att inropa fiskeplats. Enligt länsstyrelsens uppfattning borde den

föreslagna lagen icke äga tillämpning i de båda första fallen. Skulle emel­

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

40

Avsikten är i dylika fall i regel att fisket skall få utnyttjas under veder-

börandes anställningstid eller en del därav. Sedan anställningen upphört

bör naturligtvis vederbörande icke kunna resa anspråk på att få bedriva fis­

ket. Detta kunde möjligen anses vara klart även utan nu ifrågavarande un­

dantag. Till förekommande av tvistigheter har emellertid undantaget upp­

tagits. Med den utformning stadgandet har, beröres icke endast kronans upp­

låtelser av fiskerätt i samband med arbetsavtal utan alla dylika upplåtelser.

Beträffande det i fiskeristyrelsens betänkande föreslagna undantaget för

upplåtelser från fastighet, som tillhör kronan eller

är av ecklesiastik natur, erinras i promemorian till att börja

med om vad som i motsvarande hänseende förekommit inom arrendelag­

stiftningen på jordbrukets område. Bl. a. påpekas, att 1907 års lag om

nytt­

janderätt till fast egendom från sin tillkomst i princip omfattar även upp­

låtelser från kronofastigheter och från fastigheter av ecklesiastik natur. I

samband härmed anföres följande uttalande av lagberedningen i motiven

till 8 § nämnda lag:

Att kronan, när den till enskilda träder i rättsförhållande av privaträtts­

lig natur, också är underkastad de för sådana förhållanden gällande nor­

mer och att sålunda icke heller kronan vid upplåtelse av nyttjanderätt till

kronojord är fritagen från att efterkomma de tvingande föreskrifter, vilka

för dylika upplåtelser är meddelade, ligger i sakens natur och står icke i

någon strid med vad 77 § regeringsformen bestämmer.

^ idare anföres vissa uttalanden av departementschefen i den proposition,

vari 1943 års sociala arrendelagstiftning förelädes riksdagen (se prop. nr 340

vid 1943 års riksdag, s. 41 f). Departementschefen uttalade där bl. a., att

det visserligen ur flera synpunkter var lämpligt, att arrendelagstiftningen

liksom dittills uppdelades i en allmän och en speciell avdelning, men att

därvidlag borde beaktas skillnaden mellan sådana brukningsdelar, vilka al­

lenast av tillfälliga orsaker blev föremål för utarrendering, och de fastighe­

ter där jordens brukande genom arrendatorer var det normala. Att behovet

av avtalsfrihet gjorde sig starkare gällande vid de tillfälliga än vid de per­

manenta arrendena torde, yttrade departementschefen, ligga i öppen dag.

I promemorian framhålles härefter att, ehuru sålunda gränsdragningen

ansetts böra ske med hänsyn till huruvida upplåtelsen var av tillfällig eller

peimanent karaktär, kronoarrendena och de ecklesiastika arrendena icke

omfattades av 1943 års lagstiftning. Promemorian fortsätter:

De principer som kom till synes i nämnda lagstiftning, lades emellertid

under de närmaste åren efter dennas tillkomst till grund "för författningsbe­

stämmelser, som reglerade arrenden av publik jord". Sålunda skedde år 1944

ändringar i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvalt­

ningen av viss kronoegendom och tillämpningskungörelsen till samma för­

ordning. År 1945 tillkom dels ny ecklesiastik arrendestadga, dels stadga an­

gående utarrendering av universitetsjord. År 1946 tillkom den kommunala

arrendelagen och år 1949 utfärdade Kungl. Maj :t cirkulär angående provi­

soriska bestämmelser för utarrendering av vissa kyrkofastigheter i Skåne,

Halland och Blekinge. Slutligen företogs år 1950 ändringar i ecklesiastika

Kangl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

arrendenämnden i Blekinge län framhållit i sitt remissyttrande — att det

praktiska behovet av en sådan rätt för fiskearrendatorn icke torde vara så

stort, att det motiverar ett avsteg i detta hänseende från vad som gäller

i fråga om jordbruksarrende. Med denna ståndpunkt bortfaller, fortsätter

promemorian, också problemet huruvida lagen borde vara tillämplig på

sådan upplåtelse.

Det av några remissinstanser yrkade undantaget för upplåtelse från

ägare, för vilken fisket är av väsentlig betydelse,

upptages icke i departementspromemorians förslag. I promemorian anföres

härom:

Vad dessa remissinstanser anfört i frågan grundar sig på en analogi från

de sociala arrendereglerna på jordbrukets område. Emellertid torde "förhål­

landena vid fiskerättsupplåtelser i regel vara sådana, att en dylik analogi

icke bör göras. Då, exempelvis, en å fastigheten mantalsskriven jordbrukare

upplåter ett till fastigheten hörande fiske, torde lians behov av att kunna

före minimitidens utgång återtaga fisket för eget eller anhörigas räkning

icke kunna uppväga fiskearrendatorns krav på minimitid. Helt allmänt tor­

de kunna sägas att vid fiskerättsupplåtelser av nu ifrågavarande slag för­

hållandena i regel är sådana, att arrendatorns trygghet i besittningen icke

bör få vara beroende av vilken jordägarekategori upplåtaren tillhör.

Vad beträffar förslaget om undanlag för upplåtelse av gemen-

sa in hetsfiske erinras i promemorian till en början, att sådant fiske en­

ligt stadgande i 2 § 1913 års lag om gemensamhetsfiske kan upplåtas på

arrende. Härefter fortsätter promemorian:

Såsom fiskeristyrelsen uttalar låter sig emellertid vissa regler i nämnda

lag icke väl förena med reglerna om minimitid och optionsrätt i det nu ak­

tuella lagförslaget. Dessa hinder torde emellertid lätt kunna undanröjas där­

igenom, att i bestämmelserna om minimitid och optionsrätt sådant undantag

göres att arrendet icke på grund av nämnda bestämmelser skall löpa utöver

den tid för vilken fisket inrättats. Ifrågavarande hinder torde alltså icke be­

höva tillmätas avgörande betydelse. I själva sakfrågan torde, såsom flera re­

missinstanser yttrat, övervägande skäl tala för att arrendator av gemensam­

hetsfiske erhåller samma skydd som övriga fiskearrendatorer; detta så myc­

ket hellre som man kan utgå ifrån att, om fisket utarrenderats, delägarna

icke själva har något större behov av själva fiskerätten. Då fisket upplåtes

till delägare i fisket torde dock upplåtelsen icke böra omfattas av lagen,

enär sådana upplåtelser, åtminstone om de sker efter lottning mellan del­

ägarna eller efter viss bestämd ordning, närmast torde vara att anse såsom

en form för delägarnas nyttjande av fisket och i vart fall arrendatorn har

sin andel i fisket kvar efter arrendetidens utgång och kan öva inflytande

på den fortsatta dispositionen av fisket.

I promemorian föreslås på grund av det nu anförda, att upplåtelse av

gemensamhetsfiske skall undantagas från lagens tillämpningsområde endast

då upplåtelsen sker till delägare i fisket. Vidare uttalas, att upplåtelser

från häradsallmänningar, allmänningsskogar och byalag synes

böra behandlas på samma sätt som upplåtelse av gemensamhetsfiske och

att lagen alltså bör göras tillämplig på upplåtelse från de nämnda samfäl-

ligheterna, då upplåtelsen icke sker till delägare i fisket (samfälligheten).

44

Kungi. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

påvisats vid överarbetningen. Det kan därför enligt hovrättens mening ifrå­

gasättas, om den föreslagna ändringen nu bör vidtagas.

Kammarkollegiet framhåller, att kronan — liksom en kommun — endast

i sällsynta undantagsfall kan såsom en enskild upplåtare av fiskerätt vägra

förnyad upplåtelse för att själv utnyttja fisket. Det synes kollegiet mycket

ovisst, om icke den föreslagna lagstiftningen kommer att hindra eller starkt

försvåra för kronan att tillgodose det sociala intresset av att lämpliga fiske­

vatten tillhandahålles för fritidsfiske.

Domänstyrelsen avstyrker bestämt, att lagen göres tillämplig på upplå­

telser från kronan, samt framhåller, att en sådan tillämpning enligt styrel­

sens mening skulle komma att stå i strid med intentionerna i gällande före­

skrifter angående utnyttjande av kronans fisken. Styrelsen åberopar sär­

skilt, att dess strävanden att ordna kortfiske för allmänheten i enlighet med

bestämmelserna i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvalt­

ningen av kronans fisken skulle försvåras i icke oväsentlig grad, samt an­

för härom närmare:

På många kronoegendomar, i synnerhet i närheten av tätorter där behovet

av möjligheter till fritidsfiske varit stort (Bogesund, Lovö, Eldgarn in. fl.),

har styrelsen under senare år utfärdat dispositionsbeslut, som avser utnytt­

jande av vattnen genom yrkesfiske i kombination med sportfiske för all­

mänheten. Yrkesfiskarna, som tidigare disponerat vattnen med ensamrätt,

bär därvid erhållit sänkta arrenden med hänsyn till det intrång, som sport­

fisket på samma vattenområde utgjort. Då erfarenheterna av detta kombi-

nationsfiske varit goda, skulle det enligt styrelsens mening vara beklagligt,

om hinder genom optionsrättens införande skulle resas mot den omlägg­

ning till rationellare utnyttjande av kronans fiskevatten, som systemet in­

nebär.

Styrelsen framhåller vidare, att dess möjlighet att till sina skogsarbetare

upplåta fiske som rekreation och avkoppling varit av icke ringa betydelse

för anskaffningen av arbetskraft men att sådana upplåtelser skulle kunna

förhindras av en optionsberättigad fiskearrendator. Styrelsen, som måste

slå vakt också om sina egna anställdas och allmänhetens intressen, skulle

komma att se sig nödsakad att avstå från att upplåta ytterligare kronans

vatten för yrkesfiske med ensamrätt.

Styrelsen tillägger:

I detta sammanhang må påpekas, att styrelsen, som sedan lång tid tillbaka

upplåtit yrkesfiske mot i allmänhet 5-åriga, skriftliga avtal, icke känner

till något fall, där en yrkesfiskare fråntagits fiskerätten i kronans vatten

vid arrendeavtalets utgång. Däremot har den förnyade upplåtelsens art och

villkor i många fall ändrats, dels för att tillgodose uppkomna krav och öns­

kemål från kronans egna arrendatorer och skogsarbetare, dels för att i en­

lighet med bestämmelserna i 9 § av förenämnda kungörelse bereda allmän­

heten möjlighet till fritidsfiske.

Lanlbruksstyrelsen anser att, om lagen skall tillämpas även på upplåtel­

ser från fastighet som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur, inne­

börden av vissa bestämmelser blir synnerligen svår att överblicka, samt an­

för härom:

46

Kungl. Maj:Is proposition nr 151 år 1957

kan man dock fråga, varför en yrkesfiskare, som är delägare i ett byalag,

skulle vara sämre ställd än en utomstående yrkesfiskare. Regeln torde vara,

att den som ägnar sig åt yrkesmässigt fiske i allmänhet har liten andel i den

fastighet, vars fiske utarrenderas, och därför också har relativt liten möj­

lighet att påverka arrendevillkor och val av arrendator. Enligt styrelsens

synes med hänsyn till de möjligheter till meddelande av dispens

från vissa av lagens bestämmelser som inrymts i departementsförslagets 9 §

det vara föga risk att låta lagen omfatta även här ifrågavarande upplåtel­

ser. På grund härav vill styrelsen föreslå att punkt c) i tredje stycket av 1 §

i departementsförslaget skall utgå.

Önskemål att även upplåtelser till delägare skall omfattas av lagen fram-

föres vidare av länsstyrelsen i Kristianstads län, som bl. a. åberopar att ål-

fiskai eföreningen i länet vid uppvaktning hos länsstyrelsen givit uttryck åt

samma åsikt, fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, arrendenämnden i

blekinge län, som bl. a. framhåller att den i promemorian föreslagna regeln

sv nes sta i strid med vad som tillämpats beträffande jordbruksarrende i

analoga fall, Kristianstads läns hushållningssällskap, som åberopar ett

Ytt­

rande från fiskerinämnden i länet, Sveriges fiskares riksförbund och Sven­

ska ostkustfiskarenas centralförbund.

En del remissinstanser intar en mellanställning och anser, att upplåtelse

till delagare bör omfattas av lagen i sådana fall, där möjlighet att lämna

anbud på arrendet stått öppen även för andra än delägarna. I denna rikt­

ning uttalar sig länsstyrelserna och hushållningssällskapen i Västerbottens

och Norrbottens län, av vilka länsstyrelsen i Norrbottens län bifogar yttran­

den av i huvudsak samma innehåll från överlantmätaren i länet och Norr­

bottens läns kustfiskareförbund, fiskeriintendenten i övre norra distriktet

och arrendenämnden i Norbottens län.

Malmöhus läns hushållningssällskap anser, att undantagandet av upplå­

telse till delägare skulle medföra avsevärda olägenheter inte minst inom

områden, där oskiftat fiske förekommer i betydande utsträckning, samt för­

ordar, att lagen utformas på sådant sätt att från dess tillämpningsområde

ej uteslutes varje delägare i oskiftat eller samfällt fiske, men anger ej när­

mare huru gränsen bör dragas.

Lagberedningen påtalar viss oklarhet i departementspromemorians utta­

landen rörande fiske tillhörigt häradsallmänning eller allmänning som av­

ses i lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna samt tillägger:

Enligt beredningens mening tillhör fisket inom häradsallmänning eller

darmed likställd allmänning icke de fastigheter som äger del i allmänningen

utan a hnannmgen såsom ett särskilt rättssubjekt. Det kan alltså icke hänfö­

ras till oskiftat fiske eller annat fiske som är samfällt för två eller flera

fastigheter. Det nu ifrågavarande fisket omfattas alltså av lagen sådan den­

na ar avfattad. Vad angår sockenallmänning torde såsom framgår av 45 8

lagen om haradsallmanmngar sockenallmänning i vissa särskilda fall vara

att jamstalla med häradsallmänning.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område för­

ordar, att undantaget i 1 § tredje stycket c) göres tillämpligt även å sådant

allmanningsfiske, som avses i 23 § lagen om rätt till fiske (d. v. s. fiske till-

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

att vid ny arrendeupplåtelse, varå denna lag blir tillämplig, stadga den in­

skränkningen att fiskearrendatorn får finna sig i att rätt till sportfiske i

begränsad omfattning upplåtes å det utarrenderade fiskevattnet föreligger

ej. I fråga om äldre upplåtelser kan vid behov möjligheterna till ändring av

arrendevillkoren vid förnyat arrende användas.

Eftersom kronan icke är underkastad lagstiftningen om sociala jordbruks­

arrenden bör emellertid fiskearrendelagens tillämpningsområde begränsas så­

tillvida, att lagen ej blir tillämplig på fiskerätt, som upplåtes i samband med

jordbruksarrende av kronojord.

I fiskeristyrelsens förslag gjordes undantag jämväl för upplåtelse,

som en fiskearrendator i vissa fall företar beträf­

fande det av honom arrenderade fisket. Detta samman­

hängde med att enligt det nämnda förslaget en fiskearrendator, som i följd

av sjukdom eller annan dylik orsak blivit ur stånd att själv driva fisket,

skulle äga rätt att även utan samtycke av jordägaren helt eller delvis upp­

låta nyttjanderätten till annan person, dock högst för den tid varunder hind­

ret kunde beräknas vara. Något stadgande om en sådan rätt, vilken icke före­

ligger för jordbruksarrendator, har icke medtagits i departementspromemo­

rians lagförslag. Med denna ståndpunkt bortfaller enligt promemorian också

problemet, huruvida fiskearrendelagen bör vara tillämplig på en upplåtelse

av ifrågavarande slag. Häremot har ingen erinran gjorts under remissbe­

handlingen.

Enligt min mening föreligger ej tillräckliga skäl att med avvikelse från

regleringen beträffande de sociala jordbruksarrendena medge fiskearrenda­

torn rätt att oberoende av samtycke från fastighetsägaren upplåta fiskerätten

eller en del därav till annan. Med fastighetsägarens samtycke kan emeller­

tid givetvis en dylik upplåtelse äga rum. I dylika fall torde problemet om

fiskearrendelagens tillämplighet kvarstå. Vanligen torde det därvid vara

fråga om mera tillfälliga upplåtelser, t. ex. vid sjukdom hos fiskearrenda­

torn, varvid fiskerättsupplåtelsen knappast kan bli av väsentlig betydelse

för den tillfällige fiskerättshavarens försörjning. Även om upplåtelsen skulle

bli av längre varaktighet, torde det av lagens grund få anses följa, att den

ursprunglige fiskearrendatorn skall äga rätt att återinträda i arrendet utan

alt behöva mötas av invändningen att den, till vilken han för en begränsad

period upplåtit arrendet, skyddas av fiskearrendelagen. I tveksamma fall

kan även här vid avtalets ingående utvägen med dispens från arrendenämn­

den ifrågakomma. Med hänsyn till det anförda anser jag något särskilt un-

dantagsstadgar.de på denna punkt icke erforderligt.

I departementspromemorian behandlas vidare ett av några remissinstanser

framfört förslag om undantag för upplåtelse från ägare, för

vilken fisket är av väsentlig betydelse. Något undantag

föreslås emellertid ej. Som skäl anföres att förhållandena i regel är sådana,

att arrendatorns trygghet i besittningen icke bör få vara beroende av vilken

jordägarekategori upplåtaren tillhör. Mot detta har Sveriges lantbruksförbund

anmärkt, att fastighetsägarens intresse att kunna förfoga över sin fastighet

50

Kungi. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

De kvarvarande undantagen avser dels fiskerätt som upplåtits i samband

med upplåtelse på arrende av kronojord, ecklesiastik jord, universitetsjord

in. in. dels kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av socialt

jordbruksarrende eller arrende som avses i lagen med särskilda bestäm­

melser om arrende av viss kommunal jord. I förenklande syfte har dessa

undantag, i stort sett utan saklig förändring, beskrivits på annat sätt än i

promemorians lagförslag. Härom hänvisas till den speciella motiveringen

beträffande 1 § tredje stycket.

5. Avtalets form

Såsom förut anförts följer upplåtelser av fiskerätt antingen reglerna för

upplåtelse av partiell nyttjanderätt eller reglerna för upplåtelse av helnytt-

janderätt. I förra fallet, som avses i 1 kap. 7 g nyttjanderättslagen, finns

inga bestämmelser om avtalets form; i senare fallet däremot, då man har

att göra med lägenhetsarrende, skall enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen

avtalet upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrendalorn annorlunda

åsämjas. Dylikt åsämjande kan vara uttryckligt eller ock framgå av omstän­

digheterna, t. ex. därav att arrendatorn fått börja utöva fiskerätten eller

att upplåtaren dessförinnan mottagit arrendeavgift. Beträffande jordbruks­

arrenden gäller enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen, att avtalet skall upp­

rättas skriftligen och att muntliga avtal icke gäller såsom arrendeavtal. Änd­

ring eller tillägg som ej avfattats skriftligen är utan verkan. Har fastigheten

ö\ei lagils till biukande utan att skriftligt avtal upprättats, äger brukaren,

där det ej berott på honom att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit

till stånd, rätt till ersättning för den skada som därigenom tillskyndas ho­

nom. Bestämmelsen är tvingande och gäller för både allmänna och sociala

arrenden.

Fiskerättskommittén

Fiskerättskommittén föreslog samma regel som gäller beträffande lägen-

hetsarrenden, d. v. s. att avtalet skall upprättas skriftligen, där ej par­

terna annorlunda åsämjas.

Fiskeris tijr elsen

Enligt fiskeristyrelsens förslag skulle endast skriftligen upprättade avtal

omfattas av lagens bestämmelser. Muntliga upplåtelser skulle dock i och för

sig vara gallande. Då upplåtelsen ej skett skriftligen och nyttjanderättsha-

varen börjat utöva nyttjanderätten, skulle han, där det ej berott på honom

att skriftligt avtal sedermera ej upprättats, ha rätt till ersättning för den

skada som tillskyndats honom genom att bestämmelserna i lagen ej blivit

tillämpliga å upplåtelsen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

I allmänhet gjordes från remissinstansernas sida inga erinringar mot fis-

Kenstyrelsens förslag i denna del. Vissa betänkligheter yppades emellertid.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

De betänkligheter som framförts av förutnämnda remissinstanser till för­

mån för att muntliga upplåtelser skulle kunna omfattas av lagen synes i

och för sig värda beaktande. Såsom i några av yttrandena anmärkts lär

flertalet fiskearrenden upplåtas muntligen. Åtminstone i de södra delarna av

landet torde emellertid upplåtelserna till yrkesfiske i regel ske skriftligen.

Nuvarande praxis torde emellertid i varje fall icke utgöra något starkare skäl

mot skriftlig form, enär det kan förväntas att kännedomen om ett formkrav

numera hastigt sprides till de därav berörda. Härvid torde olika intresse­

organisationer komma att spela en viktig roll. Vidare torde det på grund av

nuvarande formkrav i fråga om jordbruksarrenden framstå såsom i hög grad

naturligt att »sociala» arrendeupplåtelser iklädes skriftlig form.

Härefter avvisas både betänkandets lösning och kammarkollegiets under

remissbehandlingen framförda alternativ samt förordas en regel av samma

innehåll som nu enligt nyttjanderättslagens 2 kap. 1 § gäller för jordbruks­

arrenden. Därvid förklaras först, att svårigheterna med fiskeristyrelsens lös­

ning mera torde ligga på det principiella än på det praktiska planet, samt

anföres vidare, att det ur principiell synpunkt är synnerligen tveksamt hu­

ruvida det kan anses förenligt med allmänna principer om skadestånd i

här ifrågavarande förhållanden att ålägga upplåtaren skadeståndsskyldighet

för den skada, som drabbat arrendatorn genom att skriftligt avtal ej kommit

till stånd, utan att samtidigt föreskriva att den skriftliga formen skall iaktta­

gas. Någon föreskrift av sistnämnda slag hade emellertid styrelsen icke före­

slagit. Det hade i stället avsetts att lämna kontrahenterna frihet att med giltig

verkan muntligen ingå avtal om fiskearrende av beskaffenhet att omfattas

av lagen. På grund av nu antörda synpunkter torde icke fiskeristyrelsens

konstruktion böra komma i tillämpning. I promemorian anföres vidare:

^ id ståndpunktstagandet till spörsmålet om avtalets form torde, såsom

förut antytts, en ledande synpunkt böra vara att avtal om arrenden som

omfattas av sociala arrendebestämmelser av här ifrågavarande art bör av­

fattas skriftligen (jämför arrendeutredningen, SOU 1938: 38 s. 227 f och

prop. 1943: 346 s. 206 f). I regel torde ock den skriftliga formen behövas för

undvikande av tvister om avtalets innehåll. Såsom ett ytterligare skäl för

krav på skriftlig form kan beträffande nu förevarande arrenden anföras,

att på grund av dessa avtals i regel enkla natur formkravet blir föga betung­

ande. Ur nu anförda synpunkter framstår det av kammarkollegiet förordade

alternativet såsom mindre lämpligt och knappast påkallat av något verkligt

behov. Mot detsamma kan ock åtskilliga andra skäl framföras (jfr NJA II

1928 art. 1.1 s. 13 f). Un annan ledande synpunkt bör därför vara att den

skriftliga formen göres obligatorisk beträffande avtal av sådant slag som la­

gen avser alt skydda och att muntliga avtal av sådant slag blir utan verkan.

Skulle kontrahenterna fritt få välja mellan att lagen blev tillämplig eller icke

torde ofta jordägaren vilja slula avtalet muntligen. Detta skulle säkerligen

få till följd att avtalen i många fall slöts muntligen. Såsom förut utveck­

lats, är det knappast möjligt att i sådant fall ålägga upplåtaren skadestånd

for att lagen icke blivit tillämplig. Arrendatorn skulle sålunda kunna stäl­

las utan ersättning för de förmåner lagen avselt att tillförsäkra honom. Ur

nu anförda synpunkt ter sig ock en formregel sådan som den som gäller

vid lägenhetsarrenden otillfredsställande.

Av det anförda toide ha framgatt att i princip någon annan lösning av

formfrågan än den som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen gäller vid jord­

bruksarrenden knappast kan komma i fråga.

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Föredraganden

Fiskeristyrelsens förslag innebar, att såväl skriftliga som muntliga upp­

låtelser av fiskerätt skulle äga giltighet men att endast de förstnämnda

skulle omfattas av lagens skyddsregler för fiskearrendatorerna. Muntliga av­

tal skulle dock, där det ej berott på fiskearrendatorn att skriftligt avtal se­

dermera ej upprättats, medföra skadeståndsskyldighet för upplåtaren gent­

emot fiskearrendatorn. I promemorian avvisades förslaget, främst av prin­

cipiella skäl. Det betecknades såsom synnerligen tveksamt, huruvida det var

föienligt med allmänna principer om skadestånd i här ifrågavarande för­

hållanden att ålägga upplåtaren skadeståndsskyldighet för den skada, som

drabbat arrendatorn genom att skriftligt avtal ej kommit till stånd, utan

att samtidigt föreskriva att den skriftliga formen skall iakttagas. I stället

töieslogs en regel av samma innehåll som enligt 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen

gäller för jordbruksarrenden. Regeln innebär, att endast skriftliga avtal

äger giltighet i enlighet med sitt innehåll men att muntliga avtal kan föran­

leda skadeståndsskyldighet enligt samma grunder som enligt fiskeristyrel­

sens förslag. Promemorians förslag har i allmänhet lämnats utan erinran

av remissinstanserna. Invändningar har dock framställts från några håll,

bl. a. från fiskeristyrelsen, som har gjort gällande att fara för rättsförlus­

ter kan uppstå genom kravet på skriftlig form.

2 kap. 1 § nyttjanderättslagen erhöll sin nuvarande utformning i sam­

band med tillkomsten av den sociala arrendelagstiftningen på jordbrukets

område år 1943. Därvid förekom åtskillig diskussion om lämpligheten att

kräva skriftlig form vid jordbruksarrende. Erfarenheterna av formkravet

synes emellertid ha varit gynnsamma. Även om förhållandena vid jord­

bruksarrende och fiskearrende icke är helt jämförbara, talar de nämnda

erfarenheterna till förman för promemorians ståndpunkt. På grund av reg­

lerna om minimitid och optionsrätt kan fiskearrendena i regel beräknas bli

långvariga, vilket ökar behovet både för upplåtaren och fiskearrendatorn

att skriftligen fixera arrendevillkoren för att därigenom undvika tvist om

innehållet i dessa. För inteckning av arrenderätten fordras skriftligt avtal

liksom för möjligheten att i vissa fall genom tillträde erhålla skydd för ar­

renderätten vid överlåtelse av fastigheten. Med de väl uppbyggda intresse­

organisationer, som förefinns, torde man kunna förvänta att formkravet

kommer att snabbt bli känt för de befolkningsgrupper, som beröres av den

föreslagna lagen.

Av skäl som nu anförts ansluter jag mig till promemorians förslag på

denna punkt. Till frågan om giltigheten av muntliga avtal, som träffats in­

nan den föreslagna lagen trätt i kraft, återkommer jag i samband med spörs­

målet om övergångsbestämmelser.

6. Minimitid och optionsrätt

k iskerättskommittén föreslog, att beträffande minimitid och optionsrätt

2 kap. 50—54 §§ och 55 § första stycket nyttjanderättslagen skulle i till­

lämpliga delar äga motsvarande giltighet å upplåtelsen. Förslaget innebar

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

sluter sig i denna fråga till den mening fiskeristyrelsen uttalat. — — —

Även om den föreslagna optionsrätten ur effektivitetssynpunkt kan göras

till föremål för vissa erinringar får man ej förbise det skydd som den lika

visst i många och törhända de flesta fall skulle komma att bereda fiskear-

rendatorerna.

Kammarkollegiet uttalade, att fastighetsägaren då han återtog arrendet

ofta torde åsyfta ett fiskande av mindre yrkesmässig karaktär än det arren-

datorn bedrev. Det var uppenbarligen ej med optionsrättens syfte förenligt

att fastighetsägaren för att driva ett rent sport- eller amatörfiske kunde

återtaga stora fiskevatten, varå kunde bedrivas ett lönande yrkesfiske. Kol­

legiet anförde vidare:

Å mindre vatten torde en yrkesfiskare däremot i vissa fall böra få vika

även om ägaren blott avser att bedriva amatörfiske, t. ex. om en ny ägare

bosatt sig å fastigheten och till denna ej hör annat fiskevatten än det utar­

renderade. Vid tvist torde fall av sistnämnda slag, för vilkas lösande några

riktlinjer knappast torde böra givas i lagtexten, få bedömas under särskilt

beaktande av sittande arrendators villighet att vid förlängt arrende inrym­

ma åt ägaren rätt att bedriva sport- och husbehovsfiske.

Svenska insjöfiskarenas centralförbund ansåg, att optionsrätten borde

upphöra sedan arrendatorn icke längre, på grund av framskriden ålder eller

minskad avkastning av fisket, kunde effektivt utöva yrkesfiske samt att, om

arrendatorn begått svårare brott mot gällande fiskelagar, han på grund där­

av borde mista optionsrätt. Även Sveriges lantbruksförbund underströk, att

optionsrätten borde göras beroende av att yrkesmässigt utnyttjande verkligen

skedde. Riksförbundet Landsbygdens folk anförde, att om jordägaren för­

klarade, att han själv ville nyttja fisket för egen räkning eller återtaga det

av annan anledning än att utarrendera det till annan person, detta måste

anses tillräckligt för att optionsrätten skulle förfalla, i varje fall då det gäll­

de sådana jordägarkategorier, som var bosatta på fastigheten. Arrendenämn­

den i Blekinge lön gjorde ej någon principiell erinran mot utformningen av

reglerna om optionsrätt men fortsatte:

Det faller i ögonen, att den effektivitet, på vilken man hoppas, måste bli

beroende av delvis andra faktorer än dem som vid jordbruksarrendena ut-

HÖr ett stöd, särskilt när det gäller att motverka den med tvångsreglering av

frivilliga nyttjanderättsupplåtelser oundvikliga tendensen till minskning av

upplåtelsernas antal. Vill en jordägare undgå lagstiftningens verkningar,

torde detta i allmänhet kunna genomföras vida lättare beträffande en fiske-

rättsupplåtelse än i fråga om ett jordbruksarrende. Möjligheten att bryta

optionsrätten genom att taga fisket under eget bruk torde sällan möta någ­

ra avgörande svårigheter av ekonomisk eller teknisk art. Nu antydda om­

ständigheter till trots synes det icke oberättigat att till den avsedda refor­

men knyta vissa förhoppningar om en verklig förbättring av de s. k. fiske-

arrendatorernas ställning. Detta sammanhänger därmed, att innehållet i de

föreslagna lagreglerna i själva verket icke behöver utgöra någon påfrestning

på jordägarnas villighet att anpassa sig efter den nya ordningen. Denna på­

lägger icke jordägarna några mera betydande offer, och då önskemålet om

storre trygghet för de näringsutövare som här avses torde delas av de flesta,

får det antagas, att stödet av den allmänna rättsuppfattningen blir tillräck­

ligt starkt för att garantera effektivitet i lagens verkningar.

miliden, förslagsvis till tre år, av länsstyrelsen i Kronobergs lån. Å andra

sidan uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs län samt hushållningssällskapet i

länet önskemål om en minimitid av tio år. Fiskeriintendenten i mellersta dis­

triktet samt Stockholms läns och stads hushållningssällskap föreslår, att

minimitiden för den första arrendeperioden sättes till tio år med options­

rätt avseende fem år varje gång.

I fråga om optionsrätten anmäles tveksamhet av Värmlands läns hushåll­

ningssällskap, som redan vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens för­

slag anförde betänkligheter mot lagstiftningen i dess helhet med hänsyn till

konsekvenserna särskilt av optionsrätten. Sällskapet framhåller, att jord­

ägarna kan komma att i första hand utarrendera fiskena till fritidsfiskeor­

ganisationer, framförallt som de därvid kan påräkna betydligt högre arren­

desummor än vid utarrendering till yrkesfiskare.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter en ändrad utformning av op­

tionsrätten samt erinrar — dock utan att nu framställa något direkt yrkan­

de — om sitt förslag vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betänkande

att låta brytande av optionsrätten vara beroende av en av skiljemän gjord

billighet sprövning.

En särskild fråga upptages till behandling av arrendenämnden i Västman­

lands län, som ifrågasätter om icke institutet livstidsupplåtelse av fiskerätt

borde kunna utgå. Nämnden framhåller, att sådana upplåtelser numera tor­

de vara mycket sällsynt förekommande men att institutet föranleder ganska

invecklade bestämmelser.

Föredraganden

De föreslagna reglerna om minimitid och optionsrätt är av central bety­

delse för den förbättring av fiskearrendatorernas rättsställning som åsyftas

med det framlagda lagförslaget. Såväl i fiskeristyrelsens betänkande som i

promemorian föreslås minimitiden till fem år i likhet med vad som gäller

vid socialt jordbruksarrende. Även i övrigt är reglerna i huvudsak utforma­

de på samma sätt som motsvarande stadganden i den sociala jordbruksar­

rendelagstiftningen. Från remissinstanserna har i allmänhet ingen erinran

gjorts. Förslag har dock framställts såväl om längre som om kortare mini­

mitid. Vidare har ifrågasatts begränsning av fastighetsägarens möjlighet

att bryta optionsrätten genom en förklaring att han själv eller någon honom

närstående skall utöva fisket. Från ett håll har föreslagits att bestämmel­

serna om livstidsarrende såsom saknande större praktisk betvdelse måtte

utgå.

Enligt min mening är det önskvärt att de nu ifrågavarande reglerna så

nära som möjligt anslutes till motsvarande stadganden i fråga om jordbruks­

arrende i nyttjanderättslagen. Visserligen är, såsom påpekats under remiss­

behandlingen, förhållandena såtillvida annorlunda vid fiskearrende, att det

för en fastighetsägare som önskar bryta sin arrendators optionsrätt i all­

mänhet är lättare att själv överta ett fiske än ett jordbruk. Lagstiftning­

en rörande sociala jordbruksarrenden har emellertid vunnit en viss hävd,

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

59

och dess stadganden om minimitid och optionsrätt torde allmänt ha god­

tagits som berättigade. Tillräcklig anledning att i denna del föreslå andra

regler beträffande fiskearrenden synes ej föreligga. Ej heller kan jag biträda

det av en remissinstans framförda förslaget att, med avvikelse från vad som

gäller såväl vid allmänt som vid socialt jordbruksarrende, utesluta möjlig­

heten till livstidsupplåtelse. Jag ansluter mig därför till fiskeristyrelsens och

promemorians ståndpunkt.

Kungl. I\I(ij:ts proposition nr 151 år 1957

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten

Fiskerättskommittén

Kommittén föreslog ingen särskild regel till skydd för upplåtelsens be­

stånd mot ny ägare. Kommitténs förslag innebar därför, att bestämmelserna

i 1 kap. 3 § nyttjanderättslagen skulle vara att tillämpa i denna del, d. v. s.

upplåtelsen skulle, om ej särskilt förbehåll gjorts, gälla mot ny ägare endast

om avtalet intecknats.

Fiske ris tyr elsen

I fiskeristyrelsens betänkande föreslogs, att nyttjanderätten utan särskilt

förbehåll skulle gälla mot ny ägare av fastigheten. Till stöd härför åbero­

pades, att sociala skäl motiverade avsteg från den princip som gällde i fråga

om nyttjanderätt i allmänhet, samt att lagberedningen i sitt förslag till jor­

dabalk, del 1, förordat viss ändring av denna princip.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens betänkande

Fiskeristyrelsens förslag på denna punkt lämnades i allmänhet utan er­

inran. Endast tre remissinstanser anmälde avvikande mening.

Lagberedningen hemställde, att förslaget måtte omarbetas till överens­

stämmelse med principerna i nyttjanderättslagen, samt anförde härom bland

annat följande.

Det föreslagna stadgandet torde endast ha en direkt motsvarighet i gäl­

lande rätt. I 15 § lagen den 22 juni 1920 om registrering av elektriska an­

läggningar samt om rätt till elektrisk kraft in. in. är sålunda föreskrivet,

att om överlåtelse sker av fastighet, varifrån rätt till elektrisk kraft genom

skriftligen upprättat avtal upplåtits, avtalet utan särskilt förbehåll gäller

mot nye ägaren.------------ Den nyssnämnda regeln i fråga om rätt till elek­

trisk kraft är betingad av alldeles speciella förhållanden (se NJA II 1920

s. 602 f). Dessa förhållanden saknar uppenbarligen motsvarighet vid upplå­

telser av fiskearrenden. — De skäl styrelsen anfört till stöd för stadgandet

är enligt beredningens uppfattning icke bärande. De sociala skäl som sty­

relsen framhållit kan med lika stort fog åberopas i fråga om åtskilliga andra

kategorier innehavare av särskilda rättigheter till fast egendom. Väl är det

riktigt att, såsom styrelsen nämnt, beredningen ämnar till skydd för inne­

havare av särskilda rättigheter föreslå en regel, enligt vilken en nyttjande­

rätt, varom nye ägaren ägt eller bort äga kännedom, kommer att bestå även

utan uttryckligt förbehåll. I detta sammanhang bör emellertid framhållas,

alt den gällande rättens krav på förbehåll väsentligt uppmjukats i rätts-

60

tillämpningen.----------- Med hänsyn till vad nu sagts och då den skadestånds-

skyldighet, som är förenad med underlåtenhet att göra förbehåll, för jord­

ägaren måste anses utgöra ett viktigt motiv att fullgöra sin skyldighet här-

utinnan, synes man enligt beredningens mening vara berättigad att utgå

från att också vid en regel, som bygger på principerna i gällande rätt, alle­

nast ett fåtal rättigheter, i allmänhet av mindre värde, skulle komma att gå

förlorade. Rätten till skadestånd kan här anses göra till fyllest.

Beredningen anförde vidare i yttrandet (daterat den 15 september 1954),

att dess arbete på en ny jordabalk då fortskridit så långt att ett förslag torde

komma att framläggas inom de närmaste åren. Därvid skulle bli tillfälle att

i ett sammanhang taga ställning till alla frågor rörande skyddet vid överlå­

telse av fastighet för innehavare av rättigheter däri. Enligt beredningens me­

ning utgjorde detta förhållande ytterligare ett starkt skäl mot att i föreva­

rande lag inom dess begränsade tillämpningsområde införa en regel som i

hög grad avvek från grunderna för gällande rätt.

Kammarkollegiet anförde, att fiskeristyrelsens förslag innebar att en ny

typ av osynliga belastningar å fastigheter skulle tillkomma. Visserligen skul­

le de fall då en fastighetsköpare på grund härav gjorde en kännbar rättsför­

lust sannolikt bli sällsynta. Kollegiet vågade dock för sin del icke antaga an­

nat än att åtskilliga fastigheter fanns, i vilkas försäljningsvärde ingick som

en beaktansvärd del värdet av fiskerätt, exempelvis rätt till lax- eller ålfiske.

I motsats till fiskeristyrelsen ansåg kollegiet, att det förhållandet att lag­

stiftningen om nyttjanderätt f. n. var föremål för revision snarast talade

emot^ den föreslagna regeln. Kollegiet förordade, att frågan om fiskerätts-

upplåtelsernas giltighet mot ny ägare av fastigheten reglerades i närmast

möjliga överensstämmelse med bestämmelserna härutinnan om jordbruks­

arrende. Länsstyrelsen i Uppsala län ansåg det vara lämpligast att man icke,

innan revisionen av nyttjanderättslagen kommit till stånd, införde andra

eller strängaie bestämmelser än som följde av en analogisk tillämpning av

nyttjanderättslagens nuvarande föreskrifter.

Departementspromemorian

I promemorian föreslås, att den för jordbruksarrenden stadgade regeln

i 2 kap. 28 § nyttjanderättslagen att nyttj anderätten gäller mot nv ägare av

fastigheten under förutsättning att arrendatorn tillträtt denna före överlå­

telsen, skall tillämpas på fiskearrendena i den mån ett verkligt tillträde kan

äga rum. Härom anföres närmare:

Vid såväl de allmänna som de sociala jordbruksarrendena gäller, att om

överlåtelse av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt densamma, ar­

rendeavtalet gäller mot nye ägaren utan särskilt förbehåll därom. Vid ut­

formandet av sociala arrenderegler för fiskearrenden framstår det därför

såsom naturligt att om möjligt följa utformningen av reglerna för jord­

bruksarrenden. Emellertid har vid dessa arrenden arrendatorns tillträde av

fastigheten tillagts en avgörande betydelse. Med sådant tillträde avses enligt

lagberedningens motiv till 2 kap. 28 § nyttjanderättslagen (jfr NJA II 1908

art. n:r 5: 1 s. 87) arrendatorns faktiska besittningstagande av den arren­

derade fastigheten. Med upplåtelse av partiell nyttjanderätt anses emellcr-

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

G2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

som ligger till grund för nyssnämnda lagbud, att låta även fiskerätten om­

fattas av skyddet. Ofta användes ett dylikt markområde såsom båtplats eller

såsom upplagsplats för fiskeutrustning. Förekommande byggnad torde ofta

vara ett båthus eller en fiskebod. I sådana fall har en köpare naturligt nog

anledning att fråga sig om icke även till fastigheten hörande fiske är utar­

renderat. Närmare kännedom om upplåtelsen kan han ju ock erhålla genom

att ta del av avtalet mellan parterna. Sedan tillträde skett av i upplåtelsen

ingående markområde eller byggnad, torde därför hela upplåtelsen böra er­

hålla det skydd mot ny ägare, som nu tillkommer upplåtelsen av markom­

rådet eller byggnaden. Nämnda kombinerade upplåtelser torde vara ganska

talrika. Det kan antagas, att en stor del av fiskearrendatorerna kommer att

iå skydd genom en sådan regel. En regel av sådant innehåll bör därför med

hänsyn till förut anförda principiella skäl ersätta den av fiskeristyrelsen

förordade. Frågan huruvida under begreppet byggnad kan föras även vissa

större permanenta fiskebyggnader, särskilt sådana vid lax- eller ålfisken i

älvar, torde kunna överlämnas åt rättstillämpningen.

I promemorian anföres slutligen i denna del, att, med hänsyn särskilt till

sådana upplåtelser vid vilka tillträde i lagens mening icke kan ske, inteck-

ningsskydd alltid bör stå till buds. Därför borde stadgas, att fiskearren-

datorn icke, såsom för närvarande är fallet, skulle kunna betagas rätten att

genom inteckning av avtalet trygga sig mot ny ägare.

Remissyttranden över departementspromemorian

De flesta remissinstanserna lämnar förslaget på denna punkt utan erin­

ran. Några av dem framhåller uttryckligen dess fördelar. Lantbruksstyrel-

sen uttalar sålunda, att bestämmelserna överensstämmer, så långt sådant

synes möjligt, med vad som gäller jordbruksarrenden och följaktligen av-

gjort synes vara att föredraga framför fiskeristyrelsens förslag. Kammar­

kollegiet anser promemorians regel vara i princip godtagbar men säger

sig dock icke vilja fördölja, att densamma kan komma att orsaka en fastig­

hetsägare överraskningar, i vart fall om fråga är exempelvis om endast en

mindre bod vari några nät hängts in och det av upplåtelsen omfattade fiske-

■\attnet är beläget på avstånd därifrån. Lagberedningen erinrar om att dess

alharligaste anmärkning vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens betän­

kande föranleddes av ställningstagandet rörande upplåtelsens bestånd mot

ny fastighetsägare samt att beredningen därvid hävdade, att man icke gärna

kunde gå längre än vad promemorian nu gjort.

Ett par remissinstanser förordar i viss utsträckning eu ändrad utform­

ning av promemorians förslag. Hovrätten för Övre Norrland anser sålunda,

att som förutsättning för upplåtelsens bestånd bör, i analogi med det före­

slagna stadgandet i 2 § andra stycket i promemorians lagförslag, gälla att

arrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen. Hovrätten till­

lägger, att tillträde av markområde vid fiskearrende svnes svårbevisligt.

Kalmar läns norra hushållningssällskap önskar, att upplåtelsen skall äga

bestånd, om arrendatorn påbörjat fisket och anskaffat utrustning härför.

Fiskeristyrelsen vidhåller sitt förslag samt anför:

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1951

lertid är ett dylikt förbehåll giltigt, såframt upplåtelsen, ehuru skriftlig, icke

har ett i 1 § första och andra styckena nu ifrågavarande lag angivet ända­

mål. Det kan icke antagas att av upplåtelsehandlingen alltid otvetydigt

framgår, huruvida denna lag är tillämplig. Inskrivningsdomaren kan därför,

då inteckning sökes på grund av ett avtal som innehåller förbud mot inteck­

ning, nödgas ingå på en för meddelandet av nyttjanderättsinleckningar eljest

tämligen främmande materiell prövning av upplåtelsen.

Kollegiet uttalar vidare, att starka skäl kan anföras för att från den före­

slagna regeln undantaga fastigheter i publik ägo, samt yttrar till motivering

härför:

Dessa fastigheter är icke föremål för omsättning i samma utsträckning

som enskildas fastigheter. De myndigheter som verkställer upplåtelse av fis­

kerätt får antagas sörja för att arrendatorns rätt icke utsläckes vid en för­

säljning eller i följd av dubbelupplåtelse. Slutligen är vissa kronofastigheter

av den storleken, att de vid ett mera allmänt utnyttjande av befogenhet att

söka inteckning skulle bli belastade med ett stort antal nyttjanderättsin-

teckningar, som fick partiellt dödas vid varje frånsäljande av ett mark­

område.

I anslutning till det sist sagda må såsom en allmän olägenhet av den

ovillkorliga rätten till inteckning av fiskearrenderätt erinras att dödandet

av dylik inteckning måste — då på grund av optionsrätten ofta ej kan av

upplåtelsehandlingen utläsas, huruvida nyttjanderätten upphört — kräva en

för fastighetsägaren mången gång tämligen betungande utredningsplikt.

Örebro läns hushållningssällskap föreslår, att den ovillkorliga rätten för

fiskearrendatorn att söka inteckning utgår. Sällskapet framhåller att, i den

mån fiskearrendatorn ej genom tillträde i lagens mening kan erhålla skydd

mot ny fastighetsägare, skadeståndsrätt mot npplåtaren dock tillkommer

honom, samt fortsätter:

Att härutöver kräva rätt för fiskearrendatorn till inteckning av varje rät­

tighet, som omfattas av här berörda lag, går längre än vad som i andra sam­

manhang, exempelvis i den allmänna nyttjanderättslagen, ansetts vara er­

forderligt för att trygga arrendatorns rätt vid överlåtelse. En dylik bestäm­

melse kommer dessutom säkerligen att medföra en betydande ovillighet

hos ägare av fiskevatten att utarrendera dessa med hänsyn till de konse­

kvenser ett dylikt inteckningsförfarande kan få för dem. En regel sådan

som den i § 8 kommer därigenom i sista hand att verka till nackdel för den

yrkeskår, den avser att skydda.

Föredraganden

Vid överlåtelse av en fastighet behåller en nyttjanderätt med avseende på

fastigheten givetvis giltighet, om säljaren gör förbehåll härom vid försälj­

ningen. Vidare kan nyttj anderätten vara skyddad genom inteckning. Om in­

tet av dessa båda fall föreligger, är den svenska rättens huvudregel, att

nyttjanderätlen ej kan göras gällande mot fastighetens nye ägare men att

nyttj anderätt shavaren i stället i princip kan kräva skadestånd av den tidi­

gare fastighetsägaren. För de vanligaste nyttj anderätterna, arrende och hyra,

har skyddet för nyttjanderätten emellertid på olika sätt förstärkts. Om ar-

rendatorn tillträtt arrendet blir sålunda vid jordbruksarrende detta skyd-

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

kände med förslag till ny jordabalk. Lagberedningens slutliga förslag i den­

na del och statsmakternas ståndpunktstagande till detta bör emellertid icke

föregripas. Skulle en regel av antytt innehåll komma att införas beträffan­

de jordbruksarrenden, torde frågan om vidtagande av motsvarande ändring

i fiskearrendelagen få övervägas. Även förslaget om ovillkorlig rätt för fis-

kearrendator att låta inteckna nyttjanderätten, vilket framlagts i prome­

morian, innebär en avvikelse från vad som gäller vid jordbruksarrenden.

Som lagberedningen framhållit torde lämpligheten av att i detta samman­

hang införa en sådan regel kunna ifrågasättas. Även de praktiska olägen­

heter, som kammarkollegiet påpekat, talar mot att frånkänna ett mellan

upplåtare och fiskearrendator i avtal träffat förbehåll om förbud mot in­

teckning laga verkan. Vidare kan de av Örebro läns hushållningssällskap

anförda betänkligheterna mot promemorieförslaget icke frånkännas visst

berättigande. Vid bedömandet av skälen för och emot en ovillkorlig rätt till

inteckningsskydd bör särskilt beaktas, att upplåtarens skadeståndsskyldig-

het mot fiskearrendatorn i händelse av en försäljning av fastigheten utan

förbehåll om fiskearrendets bestånd utgör ett väsentligt skydd för arrenda-

torn. I regel torde denna skyldighet leda till att upplåtaren gör förbehåll

om arrenderätten vid en försäljning av fastigheten. Efter övervägande av

samtliga dessa synpunkter har jag kommit till den uppfattningen, att ej

heller i denna del avsteg nu bör göras från de regler som i samma hänseen­

de gäller för jordbruksarrenden. I enlighet med det anförda förordar jag,

att promemorians förslag i fråga om förutsättningarna för upplåtelsens be­

stånd mot ny ägare genomföres med den jämkningen, att laga verkan icke

frånkännes en avtalsbestämmelse om att nyttj anderätten icke må intecknas.

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen

Fiskerätts kommitténs förslag innebar, att i 2 kap. nyttjanderättslagen

skulle införas en ny paragraf, betecknad 71 §, vari dels lämnades en regel om

formen för upplåtelse av vissa fiskerätter, dels föreskrevs, att å dessa

'issa stadganden i samma kapitel i tillämpliga delar skulle äga motsvaran­

de giltighet.

kiskeristyrelsen däremot föreslog en särskild lag om vissa upplåtelser av

fiskerätt m. in., vari rättsförhållandena vid de ifrågavarande upplåtelserna

relativt utförligt behandlades. Styrelsen framhöll emellertid, att lagstift­

ningen icke innebar någon fullständig reglering av rättsförhållandet mellan

jordägaren och fiskearrendatorn utan att endast de bestämmelser medlagits

som funnits nödvändiga för att syftet med lagstiftningen skulle vinnas. En

analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nyttjanderättsla­

gen kunde, tilläde styrelsen, ofta vara på sin plats i frågor, som icke regle­

rades i den föreslagna lagen. Styrelsen föreslog vidare bl. a. ett flertal följd­

ändringar i nyttjanderättslagen.

Vid remissbehandlingen av fiskeristyrelsens förslag uttalade sig några av

remissinstanserna rörande de lagtekniska problemen. De flesta av dem, bl. a.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år

7.9.57

leda gemene man. Även länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs

och Bohus, V ästernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, fiskeriinten-

denterna i övre norra distriktet och Västerhavets distrikt, arrendenämnden

i Norrbottens län, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Västmanlands, Väs­

ternorrlands och Västerbottens läns hushållningssällskap, Sveriges fiskares

riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet och Södra Sveriges fiskeriförening

tar i mer eller mindre bestämda ordalag avstånd från hänvisningsmetoden.

För den händelse denna likväl skulle komma till användning vid lagens slut­

liga utformning hemställer flera av dessa remissinstanser, att en broschyr

rörande lagens innehåll utges genom statens försorg.

För ett inarbetande i nyttjanderättslagen av de föreslagna bestämmelserna

uttalar sig några remissinstanser. Arrendenämnden i Västmanlands län ifrå­

gasätter sålunda, om det icke skulle vara mera praktiskt och överskådligt

alt låta bestämmelserna ingå som ett särskilt kapitel i nyttjanderättslagen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län hävdar att behovet av skyndsamma åtgärder

för att stärka fiskearrendatorernas rättsskydd, vilket behov åberopas till

förmån för en särlagstiftning, nu är mindre trängande än före tillkomsten

av 1950 års fiskerättslag. Länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län

begränsar sina yrkanden att avse en framtida inarbetning.

Föredraganden

Förekomsten i lagtexten av hänvisningar till skilda stadganden i nyttjan­

derättslagen minskar otvivelaktigt den föreslagna fiskearrendelagens över­

skådlighet. Å andra sidan skulle en direkt utformning av samtliga bestäm­

melser — alltså utan hänvisningar — kräva ett omfattande arbete med an­

passning av de ifrågavarande stadgandena i nyttjanderättslagen till förhål­

landena vid fiskearrenden. De flesta stadgandena kan nämligen ej oföränd­

rade införas i fiskearrendelagen. Fiskeristyrelsen har i sitt förslag i viss

utsträckning genomfört en sådan anpassning samt i övrigt i motiven hänvi­

sat till att en analogisk tillämpning av bestämmelserna i 2 och 3 kap. nytt­

janderättslagen ofta kunde vara på sin plats i frågor, som icke reglerades i

den föreslagna lagen. Enligt min mening bör emellertid i fiskearrendelagen

till ledning för rättstillämpningen uttömmande anges de bestämmelser i nytt­

janderättslagen vilka skall tillämpas vid fiskearrenden. Därest detta skall ske

utan hänvisning till nyttjanderättslagen måste fiskearrendelagen bli mycket

omfattande samt dess färdigställande bli försenat. Härtill kommer att lag­

beredningen inom ett eller annat år väntas framlägga förslag till bl. a. en

reviderad arrendelagstiftning. De nyheter som därvid är att emotse torde i

sin tur komma att föranleda jämkningar även i fiskearrendelagen.

Vid nu angivna förhållanden har jag icke ansett mig kunna tillmötesgå

önskemålen att hänvisningarna helt skall slopas. I viss utsträckning har jag

emellertid begränsat dem i förhållande till promemorians förslag lill lag­

text. Ledmotivet har därvid varit, att de bestämmelser som i regel är av

praktisk betydelse för de avtalsslutande parterna intagits direkt i lagtex­

ten, medan hänvisningarna avser sådana stadganden som blott i särskilda

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Departementspromemorian

Första stycket

I promemorian behandlas till en början vissa särskilda frågor

rörande avgränsningen av lagens tillämpningsområde.

Härom anföres bl. a. följande.

Liksom i fiskeristyrelscns förslag omfattar lagen endast skriftliga avtal,

jämför 2 §. Upplåtelsen skall, för att omfattas av lagen, ha skett mot neder­

lag. Lagen är alltså tillämplig endast å till privaträtten hörande förmögen-

hetsrättslig fiskerätt och, i förekommande fall, annan nyttjanderätt upplå­

ten genom skriftligt avtal mot vederlag. Utesluten från lagens tillämpnings­

område är således dels fainiljerättslig nyttjanderätt (jämför bestämmelser­

na i 4 kap. 2—9 §§ testamentslagen), dels rent benefik upplåtelse. Vad sist­

nämnda slag av upplåtelser angår, är det dock uppenbart att fall kan tän­

kas, då en till formen vederlagsfri upplåtelse måste anses falla under lagen.

Att så blir fallet om själva upplåtandet skett i en handling och bestämman­

det av vederlaget i en annan, är tydligt. Vidare torde i fråga om kombinerad

upplåtelse en bestämmelse, att vederlag icke skall utgå för fiskerätten men

utgå för annan i upplåtelsen ingående rättighet, icke föranleda att fiskerät­

ten anses ha upplåtits utan vederlag. Motsvarande torde böra gälla, om ve­

derlaget knutits till fiskerätten och den andra rättigheten formellt erhålles

utan vederlag. Det sagda följer av att upplåtelsen måste betraktas som eu

enhet även i vad gäller vederlagsbestämmelserna. Förhållandet blir själv­

fallet ett annat om det befinnes vara fråga om två självständiga upplåtelser.

Detta torde dock höra till undantagen, om det endast är fråga om en upp-

låtare. Avgörande för huruvida eu till formen vederlagsfri upplåtelse i

själva verket måste anses ha skett mot vederlag, bör vidare vara upplåtel­

sens verkliga karaktär; parternas konstruktion av avtalet bör alltså icke

vara utslagsgivande.

Såsom förut antytts omfattar lagen icke upplåtelser, som grundas på ett

offentlig-rättsligt förhållande.

Frågan om vad som innefattas i ordet »fiskerätt» torde i allmänhet icke

komma att vålla några svårigheter vid tillämpningen. I vissa fall kan dock

tvekan tänkas uppkomma. Till ledning för avgränsningen bör i första hand

läggas vad i fiskerättslagen åsyftas med begreppet samt innehållet i 1 §

första stycket fiskeristadgan. — Den fastighet som är föremål för fiskerät­

ten kan vara av olika natur; upplåtelse kan ske av fiske å »fiskeri, varmed

äganderätten till grunden ej är förenad» (jämför 5 § 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra) eller av fiske å andra fiskefastigheter

(sådana förekommer undantagsvis) eller, slutligen, av fiske å vattenområde

till fastighet av annat slag, exempelvis jordbruksfastighet. Beträffande upp­

låtelser av såväl fiskerätt som annan nyttjanderätt hänvisas till andra styc­

ket.

Såsom fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 26) måste bedömandet av

för vilket ändamål upplåtelsen ägt rum ske med hänsyn till omständighe­

terna vid avtalets tillkomst. Härvid må hänvisas till vad som gäller vid so­

ciala jordbruksarrenden. Avgörande bör alltså ytterst bli de objektiva om­

ständigheter som kännetecknar upplåtelsen. Självklart är att bland dessa

omständigheter svaret på frågan, huruvida fiskevattnets avkastning är till­

räcklig för att upplåtelsen skall kunna omfattas av lagen, måste tillmätas

stor betydelse.

I detta sammanhang må anmärkas, att med det tillämpningsområde som

lagen föreslås skola erhålla några särskilda bestämmelser icke torde erford­

72

Kungl. Maj.ts proposition nr t Öl ur 1957

icke influtit i lagtexten. Det torde ock rent lagtekniskt stöta på svårigheter

att utforma ett sådant undantag. Emellertid synes frågan ha ganska ringa

praktisk betydelse. Såsom fiskeristyrelsen framhållit torde omständigheter­

na ofta vara sådana att samma regler tillämpas för fiskerätten som om

densamma ingått i jordbruksarrendet. Härvid kommer, såvida ej fisket är

det huvudsakliga i upplåtelsen, oftast de sociala arrendereglerna alt gälla

för såväl jordbruket som fisket. Skulle åter fiskerättsupplåtelsen befinnas

utgöra en helt fristående upplåtelse torde inga bärande skäl kunna åberopas

mot att lagen tillämpas å densamma, om förutsättningarna i övrigt förelig­

ger. I de fall åter då upplåtelsen av jordbruket och fisket måste anses ut­

göra en enda kombinerad upplåtelse och dennas huvudsakliga ändamål är

idkande av fisket torde lagen böra erhålla tillämpning å upplåtelsen i likhet

med vad som gäller beträffande andra blandade upplåtelser, vilkas huvud­

sakliga ändamål är sådant som nyss nämnts.

Tredje stycket

Beträffande de i promemorian föreslagna undantagen från lagens till-

lämpningsområde, som fått sin motsvarighet i det nu framlagda lagförsla­

gets 1 § tredje stycket, behandlas vissa avgränsningsfrågor i promemorian,

varvid till en början anföres följande.

Undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arrende för jord­

bruksändamål från fastighet som tillhör kronan eller utgör ecklesiastik fas­

tighet eller universitets jord m. in. motsvaras beträffande enskildas och kom­

muners upplåtelser av stadgandet under b) om undantag för upplåtelse som

helt eller delvis utgöres av socialt eller kommunalt arrende. Av tekniska

skäl är dock undantaget under a) något mera vittgående, i det att det av­

ser alla fiskerättsupplåtelser i samband .med arrende av jordbruksegendom.

(Angående detta uttryck jämför förordningen ang. grunder för förvaltning­

en av viss kronoegendom samt stadgan ang. utarrendering av universitets-

jord.) Undantaget omfattar sålunda även fiskerättsupplåtelser i samband

med sådana upplåtelser av jordbruksegendom som beträffande enskildas

upplåtelser regleras i 49 § näst sista stycket nyttjanderättslagen (huggare­

torp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe). Å upplåtelse som avses

under a) blir alltså lagen, om förutsättningarna i övrigt är för handen, till­

lämplig då exempelvis endast fiskerätt upplåtes, eller sådan rätt upplåtes i

samband med arrende för annat ändamål än jordbruk eller i samband med

hyra eller sådan partiell nyttjanderätt, varå i kap. 1 § nyttjanderättslagen

äger tillämpning. Ett villkor för tillämpning i fråga om blandad upplåtelse

är självfallet alltid att upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av

fisket. — Med »fastighet av ecklesiastik natur» avses sådan fastighet varå

1 § lagen den 4 jan. 1927 ang. tillstånd till försäljning av kyrklig jord in. in.

äger tillämpning. Med uttrycket »förvaltas av universitet eller annan inrätt­

ning, som icke avses i 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom» har

åsyftats att, beträffande fiskerättsupplåtelser i samband med jordbruksar­

rende, göra undantag för samma kategorier av upplåtare, frånsett kronan,

kyrkan och kommunerna, vilka icke omfattas av de sociala arrendebestäm­

melserna på jordbrukets område. Härigenom undantagna är således, åtmins­

tone i regel, upplåtelser från stiftelser, vars styrelse utgöres av statsmyndig­

het eller tilisättes av sådan myndighet, eller vars räkenskaper är föremål

för granskning i riksräkenskapsverket eller som förvaltas av riddarhusdi­

rektionen eller av akademi eller annan inrättning, för vilken Konungen fast­

ställt stadgar.

73

I fråga om det i promemorians förslag under b) upptagna undantaget för

kombinerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgöres av arrende som av­

ses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen eller i lagen med särskilda bestämmel­

ser om arrende av viss kommunal jord, hänvisas i promemorian fiämst till

den allmänna motiveringen. Beträffande den närmare avgränsningen av la­

gens tillämpningsområde anmärkes, att på grund av undantaget för upplå­

telse som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen även sådan upplåtelse som

åsyftas i näst sista stycket av nämnda paragraf (huggaretorp och annat där­

med jämförligt arbetarboställe) undantages från lagens tillämpningsområde,

ehuru endast vissa av specialregleringens bestämmelser äger tillämpning å

dessa upplåtelser.

Remissijttranden över departementspromemorian

Promemorians uttalande rörande upplåtelser till samman­

slutningar av fiskare har väckt betänkligheter hos en remissinstans,

nämligen länsstyrelsen i Örebro län, som anfört:

Kan ej den möjlighet, promemorian öppnar å denna punkt, bli svår att

praktisera, särskilt om medlemmarnas antal är stort och nya medlemmar

efter hand tillkommer? Föreligger verkligen tillräckliga materiella skäl till

att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer ? Icke annat än

länsstyrelsen kan förstå måste risk föreligga, att i en dylik förening — kan­

ske mot stadgarna — insmyger sig medlemmar, som snarare är amatör- än

yrkesfiskare.

Den föreslagna lagtextens uttryck »inrättning, som icke avses

i 2 kap. 4 9 § lagen o in nyttjanderätt till fast e g e n d o in»

har väckt kritik från länsstyrelsen i Stockholms län, som framhåller, att or­

det »inrättning» icke återfinnes i det angivna lagrummet, samt anser det

önskvärt med en närmare precisering i själva lagtexten av vad som i detta

sammanhang åsyftas.

Lagberedningen, som icke gör någon invändning mot lagtextens formule­

ring på denna punkt, ifrågasätter emellertid om icke motivens bestämning

av vilka stiftelseupplåtelser som är att anse som undantagna har erhållit en

alltför kategorisk och preciserad prägel.

Med anledning av en anmärkning i departementspromemorian därom, att

den 1 a p p a r n a enligt särskilda författningsstadganden tillkom m a n-

de fiskerätten självfallet icke beröres av att i promemorians lagför­

slag icke upptagits något undantag för upplåtelser från kronan och från

ecklesiastika myndigheter, har länsstyrelsen i Jämtlands län anfört:

Länsstyrelsen anser, att lagen under inga förhållanden bör tillämpas å

upplåtelse av rätt till fiske inom de områden, som blivit anvisade till lappar­

nas uteslutande begagnande, d. v. s. inom Jämtlands län de vid awittringen

för lapparna avsatta renbetesfjällen och de till utvidgning av dessa fjäll

sedermera upplåtna områdena (2 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige). Jämlikt 55 § nämnda lag är, vad angår

detta län, fjällapp berättigad att å utmark till angivna fjäll och områden

bl. a. fiska. 56 § samma lag föreskriver — jämte annat — att, om inom om­

Knngl. Maj.ts proposition nr i51 år 1957

74

råde, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande anvisat, upplåtelse

av fiske kan ske utan fara för tillgången på fisk och utan besvärande in­

trång för lapparna, länsstyrelsen äger tillåta annan att mot avgift därstä­

des jämte lapparna utöva fiske. Den optionsrätt, som enligt 4 § berörda lag­

förslag tillerkännes fiskearrendator, skulle betaga länsstyrelsen möjlighe­

ten att bedöma, huruvida en fortsatt upplåtelse vore förenlig med lapparnas

fiskerätt och övriga intressen. Detta utgör, enligt länsstyrelsens mening, ett

vägande skäl för att från lagens tillämpningsområde undantaga upplåtelse

av rätt till fiske inom ifrågakomna områden. Anmärkningen å s. 80 i pro­

memorian, att den lapparna enligt särskilda författningsstadganden tillkom­

mande fiskerätten självfallet icke berördes av lagen, torde endast gälla

själva fiskerätten och icke nu angivna förhållanden.

Föredraganden

Första stycket

Beträffande första stycket ansluter jag mig till de nyss anförda uttalan­

dena i promemorian. En remissinstans har ifrågasatt, huruvida skäl verk­

ligen finns att i detta sammanhang skydda andra än fysiska personer. Na­

turligtvis kan det understundom vara vanskligt att avgöra, huruvida ett

fiske som upplåtits till en sammanslutning bör betecknas som yrkesfiske

eller eljest kan anses vara av väsentlig betydelse för medlemmarnas för­

sörjning. Svårigheten torde emellertid ej vara så stor, att den bör föranleda

att upplåtelser till sammanslutning undantages från fiskearrendelagens

skydd. Även om sådana upplåtelser f. n. ej torde vara vanliga, kan det i vissa

fall, t. ex. där större belopp erfordras för inköp av redskap in. in., måhända

visa sig praktiskt för en grupp fiskare att bilda en sammanslutning, som

arrenderar ett fiske. — Då begreppet fiskearrende bör avse jämväl de kom­

binerade upplåtelser, varå lagen är tillämplig, har begreppet fått utgå ur

1 § första stycket och flyttats till 2 §.

Andra stycket

Även beträffande detta stycke instämmer jag i vad som anförts i prome­

morian.

Tredje stycket

Som förut anförts har tredje stycket i promemorians lagförslag helt om­

arbetats. I sak innebär omarbetningen i stort sett följande. Det under a)

upptagna undantaget för fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal

ävensom undantaget under c) för upplåtelse av gemensamhetsfiske, oskiftat

fiske eller annat samfällt fiske till delägare i fisket har helt slopats. Kvar

står därefter av de i promemorian föreslagna undantagen dels undantaget

under a) för fiskerätt som upplåtes i samband med upplåtelse på arrende

av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör fastighet av eckle­

siastik natur eller förvaltas av universitet eller annan inrättning, som icke

avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom, dels sådan kom­

binerad upplåtelse, vilken helt eller delvis utgör socialt jordbruksarrende

eller arrende som avses i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

75

viss kommunal jord. I syfte att vinna en förenkling av lagtexten har denna

omarbetats, varvid i stället för en beskrivning av de fall där lagen icke äger

tillämpning använts metoden att positivt ange lagens tillämpningsområde.

Därvid bar gränsen dragits något annorlunda än i promemorians förslag.

Vad först angår upplåtelser från enskild person är gränsdragning­

en densamma som i promemorians förslag. Om det i upplåtelsen ingående

jordbruksarrendet är ett socialt arrende, d. v. s. är av den beskaffenhet som

avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, blir fiskearrendelagen ej tillämplig.

I annat fall blir sistnämnda lag emellertid att tillämpa, givetvis undei de all­

männa förutsättningar som finns upptagna i första och andra styckena i

paragrafen. Till upplåtelse av enskild person får räknas även det i 2 kap.

49 § särskilt nämnda fallet, där jordbruksarrendet omfattar mark, som för­

värvats av delägare i häradsallmänning in. in. men ej blivit införlivad med

allmänningen. Dödsbo torde, liksom vid tillämpningen av 2 kap. 49 § nytt­

janderättslagen, vara att jämställa med enskild person.

En viss ändring i promemorians gränsdragning har däremot företagits be­

träffande upplåtelser från andra i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen avsedda

rättssubjekt än enskilda personer. Dessa rättssubjekt utgöres av dels bolag,

föreningar och stiftelser, dels fideikommiss, dels häradsallmänningar jämte

vissa andra allmänningar. I fråga om bolag, förening, stiftelse

och allmänning av ifrågavarande slag avser 2 kap. 49 § nyttjanderätts­

lagen endast jordbruksarrende, som omfattar högst 50 hektar odlad jord.

Vid större jordbruksarrenden gäller den sociala lagstiftningen däremot ej. I

fall av kombination mellan fiskerätt och ett sådant större jordbruksarrende

skulle fiskearrendelagen, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, där­

för bli tillämplig enligt promemorians förslag men ej enligt det nu fram­

lagda förslaget. Vid en kombinerad upplåtelse, som omfattar fiskerätt i för­

ening med arrende av jordbruk om mer än 50 hektar odlad jord, torde för­

hållandena emellertid knappast i något fall vara sådana, att fisket kan an­

ses vara det väsentliga ändamålet med upplåtelsen. Enligt min mening kan

det därför ej möta några betänkligheter att bortse från sådan kombination.

Beträffande upplåtelser från fideikommiss gäller det nyss sagda,

därest jordbruksarrendet avser gård, torp eller annan jordbrukslägenhet,

som lyder under huvudgården. Avser upplåtelsen däremot huvudgården eller

en del av denna omfattas den aldrig av 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. En­

ligt promemorians förslag men ej enligt det nu framlagda förslaget kan vid

en sådan upplåtelse, om fiskerätt ingår, fiskearrendelagen vara att tillämpa.

Upplåtelser av dylikt slag torde emellertid vara sällsynta. Vidare är att mär­

ka, alt upplåtelse som berör huvudgården enligt gällande bestämmelser rö­

rande fideikommis, frånsett speciella undantagsfall, ej blir bindande för ny

innehavare av fideikommisset. 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen, som innehåller

föreskrifter om bundenhet i viss utsträckning för ny innehavare, avser näm­

ligen ej huvudgård. Under dessa omständigheter torde ej heller i fråga om

huvudgård till fideikommiss den ändrade gränsdragningen i förhållande till

promemorians förslag vara av egentlig praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

I fråga om upplåtelser från kommun gäller lagen den 12 april 1946-

med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord. Lagen av­

ser upplåtelse av jord, som i sin helhet ligger utom fastställd stadsplan eller

byggnadsplan och har en areal av högst 50 hektar odlad jord. Om arealen

odlad jord överstiger 50 hektar, torde en i upplåtelsen ingående fiskerätt

knappast kunna vara det väsentliga. I övriga fall av upplåtelser som inne­

fattar saväl jordbruksarrende som fiskerätt, på vilka den kommunala arren­

delagen ej blir tillämplig, synes knappast någon anledning föreligga att till-

lämpa fiskearrendelagen.

Kronojord och ecklesiastik jord in. in. omfattas ej av den

sociala arrendelagstiftningen i nyttjanderättslagen. I detta fall har endast

den ändringen gjorts i promemorians gränsdragning, att uttrycket »i sam­

band med» ersatts av formuleringen att jordbruksarrende »ingår i» upplå­

telsen. I sak torde detta ej innebära någon ändring. »I samband med» synes

nämligen i detta fall böra tolkas som ett krav på att kombinerad upplå­

telse enligt andra stycket skall föreligga.

Jag vill understryka, att vad jag nu anfört rörande tredje stycket endast

avser kombination mellan upplåtelse av fiskerätt och jordbruksarrende. Av­

ser upplåtelsen blott fiskerätt eller fiskerätt i kombination med annan nytt­

janderätt än jordbruksarrende, gäller givetvis reglerna i första och andra

styckena även för upplåtelser från andra rättssubjekt än enskilda personer-

Vad angår fiskearrendelagens verkningar på den lapparna enligt

särskilda författningsstadganden tillkommande fiskerätten kan,

såsom länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit, vissa svårigheter uppkom­

ma. Om exempelvis en upplåtelse av fiskerätt inom område, som blivit an­

visat till lapparnas uteslutande begagnande, ansetts kunna företagas utan

fara för tillgången på fisk och utan besvärande intrång för lapparna och

alltså stått i överensstämmelse med lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige, kan förhållandena ha ändrats i dessa

hänseenden vid arrendeperiodens utgång. Skulle fiskearrendatorn i ett så­

dant fall under åberopande av sin optionsrätt få arrendet förlängt, kunde

detta sägas stå i mindre god överensstämmelse med grunderna för nyss­

nämnda lag. Jag förutsätter emellertid, att dessa svårigheter kan bemästras,

i erforderligt fall med anlitande av möjligheterna till dispens från bestäm­

melsen om optionsrätt.

2

§.

I 2 § bar med stadgandet i 2 kap. 1 § nyttjanderättslagen som förebild

upptagits regler om avtalets form. Beträffande motiven torde jag i första

band få hänvisa till den allmänna motiveringen samt till sistnämnda lag­

rums förarbeten. Paragrafen överensstämmer i sak med såväl bestämmel­

sen i nyttjanderättslagen som promemorieförslaget. Vissa redaktionella

jämkningar har emellertid företagits.

Vid remissbehandlingen av promemorian gjorde kammarkollegiet några

erinringar i fråga om den redaktionella utformningen av denna paragraf.

77

Kollegiet ansåg det önskvärt, att i lagtexten tydligare utsädes att någon nytt­

janderätt ej kunde göras gällande med stöd av ett muntligt avtal, samt an­

förde härom att redan transponeringen av de i 2 kap. 1 § nyttjanderättsla-

gen använda orden »har fastigheten övertagits till brukande mot lega» till

uttrycket i 2 § andra stycket av lagförslaget »har fiskearrendator börjat ut­

öva rättighet, som ingår i upplåtelsen», ur denna synpunkt ingav betänk­

lighet. Orden i tredje stycket »rättigheten upphörde» syntes enligt kollegiet

i ganska hög grad fördunkla innebörden av ifrågavarande formkrav.

Även om vad kammarkollegiet sålunda anfört icke kan frånkännas ett

visst berättigande, torde det dock enligt min mening med erforderlig tyd­

lighet framgå av sammanhanget, att med ordet »rättighet» här åsyftas en

befogenhet enligt ett muntligt avtal, som icke rättsligen kan göras gällande

i enlighet med sitt innehåll men dock, om avtalsbestämmelserna icke efter-

ieves, under vissa förutsättningar kan föranleda skadeståndsskyldighet för

upplåtaren gentemot fiskearrendatorn. Då lagtexten synes bli alltför kom­

plicerad, om detta uttryckligen skall angivas, har någon omformulering i

den av kammarkollegiet förordade riktningen icke företagits.

Rörande den närmare innebörden av bestämmelserna i förevarande para­

graf må i övrigt anföras följande.

Första stycket

Genom detta stadgande görcs skriftlig form obligatorisk för upplåtelser

av fiskearrenden som är av beskaffenhet att falla under lagen. Muntliga

avtal om dylika arrenden saknar verkan som upplåtelseavtal. Enligt andra

stycket skall dock sådant avtal, om rättighet däri börjat utövas, få viss ver­

kan. Upplåtelseavtalet skall innehålla samtliga villkor som betingas. Änd­

ringar eller tillägg till det skriftliga avtalet blir utan verkan, om de ej av­

fattas skriftligen. Härutinnan, liksom i fråga om tolkningen i övrigt av pa­

ragrafen, må hänvisas till förarbetena till nyttjanderättslagens motsvaran­

de regel. Såsom av nämnda förarbeten framgår avses emellertid endast så­

dana ändringar eller tillägg som har karaktären av egentliga kontraktsbe-

stämmelser. Andra tilläggsöverenskommelser erhåller, även om de härleder

sig från arrendeförhållandet, giltighet mellan parterna.

Såsom ovan antytts gäller bestämmelsen i första stycket endast upplåtel­

ser av sådana fisken som är av den natur att de kan erhålla lagens skydd.

Upplåtelse, vars ändamål icke är yrkesfiske eller fiske av väsentlig bety­

delse för fiskearrendatorns försörjning, d. v. s. i första hand alla upplåtelser

till amatörfiske, beröres icke. Sådan upplåtelse kan alltså utan hinder av

förevarande bestämmelse med giltig verkan företagas muntligen.

Andra stycket

Ansvaret för att skriftlig form iakttages har lagts på upplåtaren. Har

arrendalorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen kan han, om

skriftligt avtal ej kommer till stånd, tillerkännas skadestånd för den skada

som därigenom tillskyndas honom. Med regeln avses att fiskearrendatorn

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

skall erhålla ersättning både för direkta förluster, exempelvis arbete som

han nedlagt på fiskevårdande åtgärder, och den vinst som uteblivit till följd

av att giltigt arrendeavtal ej kommit till stånd. En förutsättning för arren-

datorns skadeståndsrätt är dock att det ej berott på honom att skriftligt av­

tal ej upprättats. En vägran från arrendatorns sida att underteckna skriftlig

handling medför alltså att han går förlustig rätten till skadestånd. Därutöver

kan naturligen upplåtaren i sådant fall kräva att arrendatorn skall upphöra

med fisket. Någon skadeståndsskyldighet ådrager sig däremot icke denne

genom en vägran att underteckna skriftligt kontrakt.

Tredje stycket

Motsvarande regel beträffande jordbruksarrenden återfinnes i 2 kap. 1 §

tredje stycket nyttjanderättslagen. Såsom tidpunkt för rättighetens upp­

hörande torde böra betraktas den dag arrendatorn enligt myndighets beslut

eller rättsförhållandet mellan parterna är lagligen skyldig att upphöra med

utövandet av rättigheten.

3 och 4 §§.

Dessa paragrafer innehåller reglerna om minimitid och optionsrätt samt

motsvarar i huvudsak 2 kap. 2 § första stycket och 50 -52 §§ nyltjande-

rättslagen. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen. I

törhållande till departementspromemorians förslag har den ändringen gjorts,

att en motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen rörande

tillkännagivande från arrendator att han ej vill begagna sig av sin options­

rätt införts i 4 §. Enligt promemorieförslaget blev samma stadgande i stället

tillämpligt genom en hänvisning i 7 §. Härjämte har andra stycket av 4 § i

promemorieförslaget inarbetats i en särskild paragraf (5 §). På förslag av

lagberedningen har vidare avfattningen av 3 § bringats i närmare överens­

stämmelse med motsvarande stadgande i 2 kap. 2 § nyttjanderättslagen ge­

nom att i första stycket andra punkten det i promemorian föreslagna ordet

»gälla» utbytts mot »anses ingånget» samt ordet »likväl» fått utgå. Även i

övrigt har vissa redaktionella jämkningar företagits.

5 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 4 § andra stycket i promemorie­

förslaget men har, i anslutning till stadgandet i 3 § första stycket i föreva­

rande förslag, utvidgats till att avse icke blott gemensamhetsfiske utan även

huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåta­

ren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid. Stadgandet, som ej har

någon direkt motsvarighet i nyttjanderättslagen, innehåller en erinran om

vad som även utan uttrycklig bestämmelse torde gälla. Som en dylik er­

inran torde detsamma dock kunna vara av visst värde för det praktiska

rättslivet.

6

§.

Paragrafen överensstämmer, frånsett eu redaktionell jämkning, med 5 §

i promemorieförslaget samt har sin närmaste motsvarighet i nvttjanderätls-

79

lagen i dennas 2 kap. 28 §. Den behandlar arrendets bestånd mot ny ägare,

då i upplåtelsen ingår nyttjanderätt till markområde eller byggnad eller

hyresrätt till del av hus. Skulle i något fall markområde eller byggnad, som

avses i paragrafen, vid överlåtelsen icke ingå i den nye ägarens förväiv,

torde skydd icke kunna komma i fråga på grund av bestämmelserna i före­

varande paragraf. Självfallet kan emellertid även i sådant fall fiskerättens

bestånd mot nye ägaren tryggas genom inteckning, därest i avtalet ej an­

nat stadgats, eller vara skyddat genom förbehåll. Skulle emellertid fiske­

rätten av förut antydd orsak upphöra att gälla, synes rättsförhållandet be­

träffande återstoden av upplåtelsen böra bedömas enligt reglerna i nyttjan-

derättslagen.

I fråga om lagtextens uttryck »hus eller annan byggnad eller del av hus»

framhölls i departementspromemorian, att orsaken till att begreppet bygg­

nad nämnts särskilt var att begreppet hus möjligen icke täckte varje slags

byggnad, av vilken tillträde enligt förevarande paragraf kunde ske. Kam­

markollegiet har emellertid gjort invändning mot användningen av begrep­

pet »byggnad» samt anfört:

Genom att med »hus» sidoställes »annan byggnad» åsyftas att undvika

risken av en snäv tolkning av begreppet hus. Om detta över huvud har någon

praktisk betydelse innebär det en anvisning att nyltjanderättsobjektet kan

vara något annat än som avses med hus i 3 kap. 1 § nyttjanderättslagen.

Lämpligheten av att här införa begreppet byggnad är dock diskutabel i be­

traktande av att till grund för tolkningen ej kan läggas den innebörd som

i byggnadslagstiftningen och därtill anknuten rättspraxis givits åt termen

byggnad.

Kammarkollegiets erinring har icke föranlett ändring av lagtextens ut­

formning. Användningen av uttrycket byggnad i detta sammanhang synes

motiverad bl. a. med hänsyn till att t. ex. större fiskebyggnader, som ej kan

betecknas som hus, i vissa fall torde kunna vara föremål för tillträde i la­

gens mening.

7 §•

Första stycket i 7 § överensstämmer i sak med 6 § i departementsprome­

morians förslag och har i fiskeristyrelsens förslag sin motsvarighet i 13 §

tredje stycket. Motsvarande stadgande rörande jordbruksarrende, som åter­

finnes i nyttjanderättslagen 2 kap. 9 § första stycket, har delvis annan in­

nebörd. Sålunda är dödsbo, som önskar överlåta arrendet, enligt sistnämn­

da lagrum skyldigt att i första hand hembjuda jordägaren att återtaga fas­

tigheten.

Såsom framgår av paragrafens lydelse medför ej arrendatorns död att

arrendeförhållandet upphör. Skulle emellertid dödsbodelägarna icke vilja

vidbliva arrendet, kan de antingen uppsäga avtalet, i vilket fall arrendet

upphör å lid som sägs i 2 kap. 39 § nyttjanderättslagen, eller ock i sitt ställe

sätta annan med vilken upplåtaren skäligen kan nöjas. I det senare fallet

har dödsbodelägarna möjlighet att betinga sig ersättning för arrenderättens

värde.

Andra stycket har i sak samma innehåll som 13 § fjärde stycket i fiskeri-

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

styrelsens förslag samt 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen. Pro-

memorieförslagets 6 § innehöll ej något andra stycke. I stället hänvisades

i dess 7 § till den del av det nyssnämnda lagrummet i nyttjanderättslagen,

som motsvarar första punkten i det nu behandlade stycket.

Vid remissbehandlingen av fisker istvrelsens betän­

kande föreslog tre remissinstanser, nämligen lagberedningen, arrende­

nämnden i Blekinge lön samt länsstyrelsen i Uppsala län, att dödsbo, som

önskade sätta annan fiskearrendator i sitt ställe, skulle vara skyldigt att

liksom vid jordbruks- och lägenhetsarrende i första hand hembjuda nylt-

janderätten till upplåtaren. Lagberedningen förordade därvid, att hembuds-

skyldigheten utformades i enlighet med vad som gäller vid lägenhetsarrende.

Mot de tre remissinstansernas förslag om hembudsskyldighet anfördes i

departements p romemorian:

\ id fiskearrenden torde upplåtaren i flertalet fall vara mindre beroende

av arrendatorns person än som är fallet vid jordbruksarrenden. Stadgande

om hembudsskyldighet torde därför kunna undvaras. Därtill kommer alt en

bestämmelse om hembudsskyldighet nödvändigt måste föra med sig be­

stämmelser angående förfarandet i sådana fall, då upplåtaren visserligen är

villig att återtaga arrendet men vägrar att erlägga den av dödsboet begärda

lösensumman. Sådana bestämmelser skulle åtskilligt komplicera lagtexten

och säkerligen ge upphov till flera tvister vid tillämpningen än den av fiske-

ristyrelsen föreslagna regeln.

Som motivering för att i promemorians 7 § hänvisning skett endast till

första delen av 2 kap. 9 § andra stycket nyttjanderättslagen anfördes i pro­

memorian följande.

Går änkan i nytt gifte torde det, oftare än vid markarrenden, kunna in­

träffa att mannen icke bedriver fisket. Då i sådana fall upplåtaren icke kan

åberopa, att annan person än förut bedriver fisket, torde skälet till att upp­

låtaren skall kunna uppsäga arrendet ha bortfallit. På grund av nu an­

förda skäl torde änkan böra medges rätt att fortsätta med arrendet, även

om hon ingår nytt äktenskap. Även med hänsyn till att makarna i ett äk­

tenskap numera ofta har var sin förvärvskälla samt att de enligt giftermåls-

balkens regler bedömes såsom två självständiga rättssubjekt, framstår en

sådan ordning som naturlig.

Vid remissbehandlingen av p r o m e in o r i a n har vissa in­

vändningar riktats mot dennas förslag i de båda nämnda hänseendena. Be­

träffande frågan om hembudsskyldighet framhåller lantbruksstyrelsen, att

sådan skyldighet föreligger både vid jordbruksarrende och lägenhetsarren-

den. Promemorians regler borde jämkas till överensstämmelse med vad som

gällde vid lägenhetsarrende. Det torde enligt styrelsens mening ligga i sa­

kens natur, alt jordägaren även vid upplåtelse av fiskerätt måste fästa ett

icke obetydligt avseende vid arrendatorns person. Arrendenämnden i Norr-

boitens län uttalar, att rimlig hänsyn till upplåtaren svnes böra föranleda

att hembud går före överlåtelse av arrendet.

Promemorians förslag i fråga om rätt för livstidsarrendators änka att

behålla arrendet vid nytt gifte har från några remissinstanser föranlett kri­

tik, delvis ur redaktionella synpunkter. Hovrätten för Övre Norrland utta­

81

lar sålunda, att den begränsade hänvisningen till andra stycket av 9 § i 2

kap. nyttjanderättslagen, varigenom styckets senare del undantogs, tvärt­

emot vad som enligt motiven åsyftades torde medföra den verkan att änka

vid omgifte ovillkorligt skulle frånträda fiskearrendet. I stort sett samma

synpunkt anföres av arrendenämnden i Norrbottens län. Lagberedningen

ifrågasätter huruvida — oavsett den lösning som ur saklig synpunkt i detta

fall borde tilläggas företräde — en sådan avvikelse från nyttjanderättslagens

regler som föreslagits i promemorian bör vidtagas i detta sammanhang.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område föror­

dar, att 2 kap. 9 § i sin helhet göres tillämplig på fiskearrenden i enlighet

med vad fiskeristyrelsen föreslagit.

Föredraganden. Vad först angår frågan om hembudsskyldighet torde upp­

låtaren, såsom framhålles i departementspromemorian, vid fiskearrenden

vara mindre beroende av arrendatorns person än vid jordbruksarrenden.

1 sistnämnda fall kan tvistigheter lättare uppkomma, t. ex. i fråga om den

jordägaren åliggande byggnadsskyldigheten. Härjämte bör beaktas, att hem-

budsskyldigheten med nödvändighet leder till ett tämligen komplicerat för­

farande. Även om arrendatorns person givetvis icke helt saknar betydelse

för upplåtare av fiskerätt, har jag med hänsyn till de angivna omständighe­

terna funnit övervägande skäl tala mot hembudsskyldigheten.

I fråga om rätt för livstidsarrendators änka att behålla nyttjanderät­

ten vid omgifte finner jag vad som anförts i promemorian icke utgöra till­

räckligt skäl att avvika från nyttjanderättslagens reglering. Jag förordar

alltså ett stadgande i full överensstämmelse med 2 kap. 9 § andra stycket

ny ttj anderättslagen.

8

§•

Denna paragraf motsvaras i departementspromemorians förslag av hän­

visningar i förslagets 7 § till 2 kap. 7 § och 8 § första stycket nyttjande­

rättslagen. I sak har någon förändring icke företagits i promemorieförslaget

i denna del.

Någon motsvarighet till stadgandet i 2 kap. 8 § andra stycket nyttjande­

rättslagen om rätt för arrendator att, då arrendeavtalet avser viss tid som

ej understiger tio år, frånträda arrendet eller sätta annan i sitt ställe har

icke upptagits i förevarande förslag. I promemorian anfördes i detta hänse­

ende :

Det kunde övervägas att stadga rätt för arrendatorn att under löpande

arrendetid, ev. med rätt till lösen, frånträda avtalet då viss tid gått eller då

arrendeavtalet slutits för viss längre tid (jfr 2 kaj). 8 § andra stycket nytt­

janderättslagen). Men då det i vissa fall skulle kunna bli svårt för upplå­

taren att få arrendet utarrenderat ånyo på lika förmånliga villkor som förut,

synes det bäst att i detta hänseende avvakta erfarenheterna från lagens till-

lämpning. Det kan nämligen antagas, att en sådan uppsägningsrätt skulle

kunna minska jordägarnas villighet att upplåta fiskearrenden.

Föredraganden. De i 8 § föreslagna stadgandena är enligt min mening av

den praktiska betydelse för parterna, att de lämpligen bör fullständigt in-

(! Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

tagas i fiskearrendelagen i stället för att göras tillämpliga genom hänvis­

ning till lagrum i nyttjanderättslagen. På de skäl som angivits i promemo­

rian föreslår jag ingen motsvarighet i fiskearrendelagen till stadgandet i

2 kap. 8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Frågan synes för övrigt, då

det gäller fiskearrenden, i regel sakna praktisk betydelse. Arrendeperioder­

na torde mera sällan avse så lång tid som tio år och när så är fallet torde

det sällan finnas skäl för upplåtaren att motsätta sig en överlåtelse av ar­

renderätten.

9 §•

Genom denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 7 § i promemorians

lagförslag, göres vissa bestämmelser i nyttjanderättslagen tillämpliga på så­

dana upplåtelser, som omfattas av fiskearrendelagen. På grund av fiske­

arrendenas natur kan de för markarrendena gällande reglerna icke alltid

tillämpas i full utsträckning; giltigheten anges därför beträffande reglerna

i 2 kap. nyttjanderättslagen skola inträda i tillämpliga delar. I fiskeristy-

relsens förslag undveks i stort sett hänvisningar till nyttjanderättslagen.

Skälen för att metoden med sådana hänvisningar likväl valts i det nu fram­

lagda förslaget har behandlats i den allmänna motiveringens avsnitt rörande

den lagtekniska utformningen av fiskearrendelagen.

Bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen skall i den mån icke annat

följer av stadgandena i 1—8 §§ i fiskearrendelagen tillämpas även på fiske­

arrenden. Avtal om fiskearrende på viss tid blir alltså enligt 1 kap. 1 § nytt­

janderättslagen i regel icke bindande mer än femtio år beträffande fastighe­

ter på landet och tjugufem år beträffande fastigheter i stad. För upplåtelse

från kronan gäller dock, enligt 8 § i kapitlet, icke någon tidsbegränsning.

Skriftligt avtal kan enligt 2 § och vissa bestämmelser i inteckningsförord-

ningen intecknas.

De ändringar som företagits i promemorians 7 § föranledes i några fall av

att direkt i lagtexten intagits vissa bestämmelser utöver dem som återfin­

nes i pi omemorieförslaget. Salunda bär som tidigare anförts hänvisning­

arna till nyttjanderättslagen 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 52 § utan änd­

ring i sak ersatts med direkta stadganden i respektive 8 § andra och första

styckena samt 4 § i förevarande lagförslag. Hänvisningen till 2 kap. 9 §

andra stycket första delen har med viss ändring i sak utbytts mot ett andra

stycke i 7 §. Undantaget för elektrisk anläggning har utgått vid hänvisningen

till nyttjanderättslagen 2 kap. 18 §. I övrigt har en uppdelning skett av

hänvisningarna på två grupper, varvid den ena gruppen lagrum gjorts till­

lämplig endast å kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.

I samband därmed har hänvisningarna utvidgats till att avse även bestäm­

melserna om underhållsskyldighet och syn i 10—13 §§ i 2 kap. nyttjande­

rättslagen, varvad hänvisningen till 61 § utgått. Slutligen har hänvisning

införts till 24, 35 och 45—48 §§ samt vissa redaktionella jämkningar före­

tagits.

83

Departementspromemorian

Beträffande innebörden av de regler i 2 kap. nyttjanderättslagen, som

enligt hänvisningarna i förevarande paragraf skall gälla vid fiskearrende,

hänvisas i promemorian i första hand till den av Skarstedt Ekberg An­

derberg utgivna kommentaren till 1943 års arrendelagstiftning. Härjämte

anföres bl. a. följande.

Det i 2 kap. 3 § stadgade ovillkorliga förbudet för upplåtaren att förbe­

hålla sig (eller efterföljande ägare) rätt att frånträda avtalet före arrende­

tidens slut lider enligt lagrummet i fråga av vissa undantag. Några av dessa

undantag torde icke böra förekomma vid fiskearrenden. Sålunda torde den

i 27 § andra stycket jordägaren tillerkända rätten att frånträda avtalet icke

böra erhålla tillämpning vid fiskearrenden, enär sådant fall som där av­

handlas praktiskt taget aldrig torde förekomma vid sådana arrenden. Såsom

även fiskeristyrelsen föreslagit torde ej jordägaren böra äga rätt att från­

träda avtalet av den anledningen, att arrendatorn försatts i konkurs (33 §

andra stycket). Ej heller torde sådant fall som omnämnes i 35 § (övergi­

vande av fastigheten) böra medföra rätt för upplåtaren att återtaga arren­

det. Fiskerättslagens regler mot vanskötsel jämte bestämmelserna i 36 §

torde här kunna anses tillfyllestgörande. Att upplåtaren i ovannämnda fall

har rätt till ersättning för skada som han kan ha lidit torde framgå av all­

männa rättsregler.

Vidare uttalas i promemorian, att ej heller hänvisningen i 2 kap. 3 §

nyttjanderättslagen till 9 § i samma kapitel bör gälla vid fiskearrenden. Har­

om lar jag hänvisa till vad som anförts i motiven till 7 § förevarande lag.

I promemorian anföres därefter:

])e j

14

—16 §§ upptagna reglerna torde böra erhålla tillämpning å upplå­

telser som omfattas av lagen. Det är att märka att, ehuru tillträdessyn och

avträdessyn ej stadgats för nu ifrågavarande upplåtelser, syn (särskild så­

dan) likväl kan komma att företagas på grund av bestämmelserna i nu

nämnda paragrafer. I sådant fall skall beträffande synen reglerna i 11—13

§§ tillämpas. Skulle parterna, då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, fri­

villigt föranstalta om tillträdes- eller avträdessyn, torde dessutom reglerna

i ll__13 §§ för sådant fall böra analogiskt tillämpas. Då sådan syn ej hål­

lits, torde vid tvist om storleken av ersättning som arrendatorn kan vara

berättigad till denna få bestämmas i rättegång vid domstol.

Reglerna i 17 § torde i vad de angå för jordbruket nyttig anläggning och

jordförbättring vid tillämpningen även böra anses gälla exempelvis fiske­

byggnad samt dessutom särskilda åtgärder till förbättrande av fiskets av­

kastning eller höjande av dess värde. Att en sådan ersättningsrätt stadgas

för fiskearrendatorn är, förutom av rättvisehänsyn, motiverat av det sam­

hällsekonomiska intresset att åtgärder vidtages i syfte att rationalisera drif­

ten och höja avkastningens värde. För godkännande som sägs i andra stycket

torde i stället för där angivna tjänstemän böra anlitas fiskeriintendent eller

hushållningssällskaps fiskeriassistent.

Beträffande 18, 19, 20, 22 och 23 §§ torde inga svårigheter vid tillämp­

ningen behöva befaras.

Beträffande 25, 26 och 27 §§ må anmärkas, att den i 26 § första stycket

arrendatorn tillagda ersättningsrätten torde kunna analogiskt tillampas å

fiskevatten, exempelvis för det fall att en bestående försämring av fisket

inträtt genom kraftverksbygge, sjöreglering, vattenförorening cl. dyl.

Kungl. Maj.ts proposition nr t51 år 1957

84

Beträffande 29—32 §§ kan helt hänvisas till den förut omnämnda kom­

mentaren till arrendelagstiftningen. Beträffande 33 § första och tredje styc­

kena och 34 § hänvisas till vad fiskeristyrelsen anfört (betänkandet s. 54).

36 § föreslås i sin helhet bli tillämplig. Vissa av de angivna fallen kom­

mer väl endast sällan i tillämpning. Med hänsyn till att fiskearrendelagen

kan komma alt omfatta sådana arrenden som, ehuru de huvudsakligen av­

ser utövande av fiske, dock innefattar ett mindre jordbruk — exempelvis

i det fall att arrendet icke omfattas av sociala arrendelagen på den grund att

ägaren bor på fastigheten — synes samtliga i paragrafen upptagna förver-

kandeanledningar böra medtagas. Begreppet vanvård av fastigheten får an­

ses inbegripa vanskötsel av fisket. Såsom fiskeristyrelsen (betänkandet s.

57) framhållit bör för avgörandet av huruvida vanskötsel av fisket före­

kommit, stadgandet i 30 § fiskerättslagen läggas till grund.

Beträffande 37—43 §§ må anmärkas, att genom bestämmelsen i 41 § en

preskriptionstid av två år från avtalets upphörande stadgas beträffande

fordringsanspråk på grund av arrendeavtalet samt att jordägaren enligt

42 § tillerkänts retentionsrätt.

Arrendenämnderna föreslås liksom enligt fiskeristyrelsens förslag erhålla

samma befogenheter som vid jordbruksarrenden. 49 a § bör därför äga gil­

tighet även å upplåtelser enligt denna lag. Däremot föreslås icke någon

ändring i arrendenämndens sammansättning vid behandling av ärenden rö­

rande fiskearrenden. Skulle nämnden i särskilt fall behöva anlita fiskeri-

teknisk sakkunskap, lär såsom fiskerättskommittén framhållit (s. 309), hän­

vändelse kunna göras till statens fiskeritjänsteman (fiskeriintendenten).

Även hushållningssällskapets fiskeriassistent torde i nu avsedda ärenden

kunna lillhandagå med upplysningar och yttranden.

52—56 §§. Genom bestämmelsen i 53 § erhåller upplåtaren bl. a. samma

rätt som vid sociala jordbruksarrenden att återtaga arrendet, då arrenda-

torn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet eller upp­

låtaren avser att han själv eller viss anhörig skall bruka arrendet.

Med i 58 § andra stycket avsedd allmän svårare missväxt torde kunna jäm­

ställas exempelvis fiskpest, i de fall den nedsätter fiskets avkastning i en

grad som motsvarar skördeminskningen på grund av sådan missväxt.

61 § synes böra erhålla tillämpning även å fiskearrenden enligt denna lag.

Enligt 66 § har parterna möjlighet att påkalla arrendenämndens gransk­

ning av avtalet. Vad i paragrafen sägs angående uppgift om arealen av odlad

jord torde beträffande fisket böra gälla uppgifter till ledning för beräkning

av fiskets avkastning samt uppgifter angående arrendatorns övriga för­

värvsverksamhet i de fall sådan förekommer. Att införa särskilt stadgande

därom i denna lag torde dock icke vara behövligt. Stadgandet i 67 § att,' i fall

arrendatorns rätt till nytt arrende förfallit på den grund att jordägaren av­

sett att han själv eller anhörig skulle bruka arrendet, upplåtaren ej skall

äga utan arrendenämndens tillstånd försälja fastigheten innan två år för­

flutit eller utarrendera den ånyo inom fem år, synes böra i sin helhet äga

tillämpning på nu ifrågavarande upplåtelser. Förbudet mot försäljning av

fastigheten innan två år gått torde äga särskilt berättigande då fiskerätts-

upplåtelsen omfattar fiske som utgör särskild fastighet. Men även då så

icke är fallet synes samma bestämmelser böra gälla som vid jordbruksarren­

den. Förseelse mot vad i 67 § stadgas kan åtalas efter angivelse av arrende­

nämnd enligt reglerna i 69 §.

Remissyttranden över departementspromemorian

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har framförts öns­

kemål såväl om begränsning som om utvidgning av den omfattning, i vil­

ken 2 kap. nyttjanderättslagen gjorts tillämplig på fiskearrende.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

85

Begränsning av tillämpligheten av 2 kap. nyttjan-

derättslagen har föreslagits beträffande fyra stadganden. Arrende­

nämnden i Västmanlands län uttalar sålunda, att hänvisningarna till 19 §,

som behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten bort­

föra gödsel och stråfoder, samt 20 §, som ger regler för nyodling och betes­

bruk, bör kunna utgå, eftersom det huvudsakliga ändamålet med upplåtel­

sen är idkande av fiske. Hovrätten för Övre Norrland framställer intet yr­

kande i denna del men framhåller, att hänvisning till 19 § kan vara erfor­

derlig för kombinerade upplåtelser.

En annan begränsning har föreslagits av Sveriges lantbruksförbund, som

ifrågasätter det lämpliga i att låta den för de sociala jordbruksarrendena

gällande underhållsregeln i 61 § bli tillämplig på fiskearrenden. Förbundet

anför härom:

Det torde numera råda enighet om att bestämmelsens avvägning av par­

ternas underhållsskyldighet är felaktig till jordägarens nackdel. Den minsk­

ning som skett i antalet sociala jordbruksarrenden anses till övervägande

delen bero av att jordägarens underhållsskyldighet i regel icke gör det lön­

samt att arrendera ut jord under specialregleringen. Förbundet åberopar här

lantbruksstyrelsens framställning av den 25 november 1953 ang. ändring i

2 kap. 53 § nyttjanderättslagen (s. 14).

Vidare har hovrätten för Västra Sverige, lantbrnksstgrelsen och arrende­

nämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område förordat en be­

gränsning av giltigheten av 67 §. I detta lagrum stadgas förbud för fastig­

hetsägare, som begagnat sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns options­

rätt för att själv bruka fastigheten eller låta någon honom närstående göra

detta, att utan tillstånd av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja

eller ånyo utarrendera fastigheten. Såväl hovrätten som lantbruksstyrelsen

förordar att, i enlighet med 21 § i fiskeristyrelsens förslag, förbudet skall

tillämpas endast vid förnyad nyttjanderättsupplåtelse och således icke vid

försäljning av fastigheten. Arrendenämnden förordar den begränsningen,

att förbudet mot försäljning endast skall avse särskilda fiskefastigheter.

En närmare motivering lämnas av lantbruksstyrelsen som anför:

Förbudet att, innan två år gått, utan arrendenämndens tillstånd försälja

fastighet, beträffande vilken arrendet förfallit genom att ägaren avsett att

han själv eller någon nära anhörig skulle bruka densamma, må ha sitt be­

rättigande i de sällsynta fall då det gäller fiske, som utgör särskild fastig­

het. Normalt torde emellertid fisket representera endast en mindre del av

värdet av den fastighet, till vilken detsamma hör. En bestämmelse, som inne­

bär att jordägaren, därest han återtagit fisket under eget bruk, senare under

en ganska lång tid skulle vara vid straffansvar förhindrad att sälja fastig­

heten kan därför leda till orimliga resultat. Styrelsen kan som exempel härpå

peka på det fallet att till en medelstor eller större jordbruksfastighet hör ett

förhållandevis obetydligt fiske, vilket för ett ringa belopp varit upplåtet till

en yrkesfiskare. Om lagen skulle utformas så att jordägaren, därest han

skulle återtaga fisket under eget bruk, under två år efter återtagandet icke

skulle äga rätt att överlåta fastigheten utan tillstånd av arrendenämnden,

kan det starkt befaras att jordägaren, för att ha fria händer vid eu eventuell

försäljning, skulle söka bringa arrendet att upphöra så snart delta låter sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

göra. Möjligheten att söka dispens hos arrendenämnden torde nämligen icke

av jordägaren komma att uppfattas som tillräcklig garanti för att han ej på

ett enligt hans mening otillbörligt sätt skall bli hindrad i sina dispositioner

beträffande fastigheten.

Utvidgning av tillämpligheten av 2 kap. nyttjande-

rättslagen har föreslagits i flera avseenden. Hovrätten för Övre Norr­

land ifrågasätter sålunda tillämpning, i vart fall på de kombinerade upplå­

telserna, av 10 §, som behandlar arrendatorns underhållskyldighet samt till­

trädes- och avträdessyn. Sveriges lantbrnksförbund framhåller, att under-

hållsregeln i den enligt promemorieförslaget tillämpliga 61 § torde vara omöj­

lig att tillämpa utan syn. Lagberedningen behandlar frågorna om syn samt,

i samband därmed, ersättningsreglerna i 2 kap. 16 § samt 17 § andra och

tredje styckena. Beredningen anser sig icke kunna utan ytterligare utredning

ta ståndpunkt till de berörda spörsmålen men anför följande.

I promemorieförslaget har icke upptagits någon hänvisning till de i 2 kap.

10—13 §§ meddelade bestämmelserna om till- och avträdessyn. En följd

härav är att bevisning om den upplåtna fastighetens skick vid tillträdet och

vid avträdet kan föras med vilka bevismedel som helst samt att frågan om

bevisningens verkan är att bedöma enligt de allmänna reglerna om fri be­

visprövning. I promemorian antydes möjligheten att kontrahenterna frivil­

ligt föranstaltar om till- och avträdessyn samt att för sådant fall reglerna om

förfarandet och klandertalan mot synen analogiskt skall tillämpas. Huru­

vida en dylik överenskommelse kan omfatta även föreskrift om synens be­

visverkan samt om tid och sätt för klandertalan, vilka frågor helt är av

processuell natur, sypes dock ovisst. Uppenbart möter icke något hinder för

att kontrahenterna hänskjuter frågan om fastighetens skick till skiljedom.

En sådan dom förutsättes enligt 2 kap. 10 g nyttjanderättslagen kunna, lik­

som överenskommelse, ersätta syn. Särskild uppmärksamhet påkallar i detta

sammanhang sambandet mellan synereglerna och de ersättningsbestämmel­

ser som är meddelade i 2 kap. 16 g samt 17 § andra och tredje styckena nytt-

janderättslagen. I promemorieförslaget har icke upptagits någon hänvisning

till det i 2 kap. 12 § fjärde stycket inrymda stadgandet angående sambandet

med ersättningsbestämmelserna i 17 §, men väl till 16 g, som även bygger

på ett dylikt samband. Promemorian lämnar icke någon ledning för bedö­

mande av spörsmålet hur förslaget i nu anmärkta hänseenden" skall upp­

fattas. En utväg vore att låta de frågor som härvid uppkommer, om ej över­

enskommelse kan träffas, avgöras i rättegång. Vid en sådan lösning torde

emellertid i allmänhet stora svårigheter inställa sig i fråga om bevisningen,

särskilt vad angår fastighetens skick vid tillträdet. Det nu sagda hänför sig

även till de fall att arrendet omfattar allenast fiskevatten. Förslagets 7 g

likställer med åtgärder enligt 2 kap. 17 § andra och tredje styckena nyttjan-

derättslagen för fisket nyttig anläggning och fiskevårdande åtgärder. Av in­

tresse är i detta sammanhang en jämförelse med lägenhetsarrendet; i fråga

om sådant arrende är från tillämpning uteslutna såväl reglerna om till- och

avträdessyn som ock stadgandena i 16 och 17 §§. Denna ståndpunkt skulle,

vad angår fiskearrende, leda till att arrendatorns rätt till ersättning för fiske­

anläggning och fiskevårdande åtgärder skulle bero av därom träffad överens­

kommelse. I varje fall kan ifrågasättas huruvida den tvingande karaktären

av de nu anmärkta lagrummen bör bibehållas (jfr 8 § andra stycket i för­

slaget).

87

Beträffande hänvisningen till 18 § »utom i vad angår elektrisk anläggning»

uttalar arrendenämnden i Västmanlands län, att även hus eller annan i fis­

kearrende ingående byggnad numera torde vara elektrifierad.

Någon hänvisning till 24 §, som behandlar det fall att fastighetsägaren

lämnat arrendatorn kreatur eller redskap till fastighetens bruk, upptogs

icke i promemorian. Hovrätten för Övre Norrland ställer sig fragande till

grunden härför och uttalar, att lagrummet torde vara fullt tillämpligt icke

blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearrende (nät,

skötar, fiskebåtar).

Begränsningen av hänvisningen till 33 §, som reglerar frågan om arren­

dets bestånd då arrendatorn försatts i konkurs, kritiseras av lantbrukssty-

relsen och arrendenämnden i Västmanlands län. Styrelsen, som ifrågasätter

om icke andra stycket borde bli tillämpligt i samma omfattning som vid lä­

genhetsarrende, påpekar att uteslutningen av detta stycke innebär, att vid

fiskearrendators konkurs rätt att frånträda avtalet skulle inträda för kon­

kursboet men ej för jordägaren. Styrelsen uttalar, att i promemorian någon

egentlig motivering härför ej lämnats, samt fortsätter:

I fiskeristyrelsens betänkande hänvisades emellertid i detta avseende till

att enligt 2 kap. 70 § andra stycket nyttjanderättslagen 33 § samma kap.

endast i begränsad omfattning skall tillämpas i vad gäller lägenhetsarren­

de. Jordägarens rätt att i händelse av arrendatorns konkurs uppsäga avtalet

skall nämligen i detta fall ej gälla, om arrendatorn redan tillträtt fastighe­

ten, och ej heller innan dylikt tillträde skett, såvida arrendatorn på anford-

ran inom utgången av nästa dag ställt godtagbar säkerhet för avtalets full­

görande. Lantbruksstyrelsen ifrågasätter om icke jordägarens berättigade

intressen bör föranleda att reglerna i förevarande avseende icke göres mera

oförmånliga för denne än vad som gäller vid lägenhetsarrende.

Arrendenämnden anför i anledning av vad fiskeristyrelsen salunda utta­

lat, att fall kan förekomma, där det föreligger en väsentlig skillnad mellan

ett lägenhetsarrende och ett fiskearrende.

Slutligen har hovrätten för Övre Norrland, lantbruksstyrelsen och arrende­

nämnden i Västmanlands län föreslagit, att hänvisning i fiskearrendelagen

göres jämväl till 35 § i 2 kap. nyttjanderättslagen. Detta lagrum ger fas­

tighetsägaren rätt att återtaga fastigheten samt afl erhålla skadestånd, om

arrendatorn övergiver fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård.

Hovrätten framhåller, att stadgandet understundom torde böra bli tillämp­

ligt vid kombinerade upplåtelser. Lantbruksstyrelsen anför till motivering

av sin ståndpunkt:

Enligt det nu förevarande lagrummet skall 2 kap. 35 § nyltjanderättsla-

gen ej tillämpas på upplåtelser av förevarande slag. Jordägaren skall sålun­

da icke äga att genast återtaga fisket, om detta övergives och lämnas utan

vård av arrendatorn. I motiveringen härför har hänvisats till de i fiske­

rättslagen 30 § intagna föreskrifterna om vanskötsel av fiske. Styrelsen har

svårt att inse hur sistnämnda bestämmelse, som synbarligen riktar sig mot

fastighetsägaren, skulle kunna utgöra något botemedel mot att arrendatorn

lämnar fisket utan vård. Mera motiverat synes — som också skett i motiven

__ vara att i förevarande hänseende hänvisa till att förverkandeanledning-

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

88

arna i 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen avses skola gälla också nu ifrågava­

rande upplåtelser. Jordägaren skall följaktligen vara berättigad att uppsäga

avtalet, om arrendatorn gjort sig skyldig till vanvård av fisket. Lantbruks-

s tyr elsen anser emellertid icke detta tillfyllest i sammanhanget och föreslår

följaktligen, att i 7 § intages en hänvisning också till 2 kap. 35 § nyttjande­

rättslagen.

Arrendenämnden uttalar, att bestämmelsen i 2 kap. 35 § nyttjanderätts­

lagen är enkel och klar, samt förklarar, att den ej kan inse fördelen av för­

slaget att man i stället skall söka sig till de i promemorian åberopade be­

stämmelserna i fiskerättslagen om vanskötsel.

Vissa av remissinstanserna har på några punkter gjort uttalanden

utan att dock göra något bestämt yrkande. I anledning av pro­

memorians tidigare återgivna uttalande rörande möjligheten att analogiskt

tillämpa ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första stycket nyttjanderättslagen

yttrar sålunda arrendenämnden i Norrbottens län, att det redan av språkli­

ga skäl förefaller äventyrligt att jämställa kraftverksbygge och sjöreglering

med »vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Beträffande hänvis­

ningen till 27 § i kapitlet framhåller lagberedningen och arrendenämnden i

Västmanlands län, att enligt promemorians motiv hänvisningen borde avse

endast första stycket i paragrafen. I fråga om hänvisningen till kapitlets

36 § förklarar lagberedningen, att den utgår från att punkt 3 i denna para­

graf medger uppsägningsrätt för fastighetsägaren vid underlåtenhet från

arrendatorns sida att iakttaga sådana fiskevårdande åtgärder, t. ex. utplan-

tering av yngel, varom överenskommelse kan ha träffats i arrendeavtalet.

Arrendenämnderna i Västmanlands och Norrbottens län påpekar svårig­

heten att avgöra, vilka förhallanden vid fiske som kan jämställas med

»missväxt» i 58 §. Den sistnämnda remissinstansen ifrågasätter sålunda, om

med »missväxt» kan jämställas icke blott fiskpest utan också då och då åter­

kommande nedgång i laxfångsten, som sammanhänger med laxbeståndets

fluktuationer.

Den i promemorian intagna ståndpunkten rörande arrendenämnds

sammansättning vid behandling av frågor enligt fiskearrendelagen

har i allmänhet icke föranlett erinran. I denna del innebär förslaget, att

nämnden skall ha den sammansättning som stadgas i 2 kap. 49 a § nyttjan­

derättslagen, d. v. s. förutom ordföranden två ledamöter, varav en ägare av

jordbruksfastighet och en arrendator av sådan fastighet. Några remissin­

stanser, nämligen fiskeristyrelsen, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län

samt i Västerbottens län, fiskeriintendenterna i övre norra distriktet och

Västerhavets distrikt, arrendenämnderna i Kalmar läns norra hushållnings­

sällskaps område och i Norrbottens län, hushållningssällskapen i Kristian­

stads och Västerbottens län samt Svenska ostkustfiskarenas centralförbund,

förordar emellertid det i fiskeristyrelsens betänkande framförda förslaget,

att jordbruksarrendatorn, därest han icke jämte jordbruket utövar yrkes­

mässigt fiske på arrende, vid behandling av fiskearrendeärenden skall er­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

89

sättas av en fiskearrendator. I sitt remissyttrande över promemorian har

fiskeristyrelsen alternativt föreslagit skyldighet för arrendenämnd att i nu

avsedda frågor påkalla biträde av fiskeritjänsteman. I yttrandet anför sty­

relsen i denna del:

Frågor rörande fiskearrenden är ofta så artskilda från de spörsmål arren­

denämnderna hittills i regel haft att ta ställning till, att det enligt styrelsens

mening är oavvisligen nödvändigt, att nämnden tillföres särskild sakkun­

skap vid behandling av ärenden enligt ifrågavarande lagstiftning. Styrelsen

får därför vidhålla sitt förslag i denna punkt. Skulle detta icke anses böra

bifallas vill styrelsen alternativt föreslå införande av en bestämmelse om

att nämnden för behandling av frågor enligt denna lag skall vara skyldig

påkalla biträde av statens eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän.

Arrendenämnden i Kalmar läns norra hushållningssällskaps område, för­

klarar sig bestämt förorda förslaget i fiskeristyrelsens betänkande samt fort­

sätter:

Det synes nämligen vara värdefullt, att inom nämnden finnes tillgång på

sakkunskap och ortskännedom, som en utövare av yrkesmässigt fiske måste

antagas äga. Det blir ju dock i ej ringa utsträckning frågor om förhållanden

längs våra kuster, som kommer under arrendenämndernas bedömande. För

de kategorier fiskare, som här avses, torde det också vara av värde att inom

nämnden ha en representant från sina egna led. Det förtjänar slutligen fram­

hållas, att enligt 2 kap. 55 § nyttjanderätlslagen arrendenämnd under där

angivna förutsättningar skall vara skiljenämnd vid tvist om ändring av ar­

rendevillkor. Det torde vara uppenbart, att vid behandlingen av dylika tvis­

ter den av fiskeristyrelsen förordade sammansättningen av arrendenämn­

derna är att föredraga framför den i promemorian föreslagna.

Svenska oslkustfiskarenas centralförbund anser det med hänsyn till fiske­

arrendenas speciella karaktär ofrånkomligt, att arrendenämnd vid behand­

ling av frågor därom äger tillgång till särskild sakkunskap.

Några remissinstanser har framfört önskemål av delvis annan innebörd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar sålunda, att den i fiskeristyrelsens

betänkande föreslagna sammansättningen eventuellt bör förstärkas med en

fiskeritjänsteman. Svenska fiskares riksförbund förordar, att jordbruksar-

rendatorn i nämnden vid behandling av frågor rörande fiskearrenden ersät­

tes av en fiskearrendator samt att dessutom skyldighet stadgas för nämnden

att antingen tillkalla statens eller hushållningssällskapets fiskeritjänsteman

eller lämna sådan tjänsteman tillfälle att i förväg avgiva yttrande. Kalmar

läns södra hushållningssällskap anser, att nämnden bör utökas med en sak­

kunnig ledamot i fiskearrendefrågor eller möjligen med en representant för

fiskevattensägarna och en representant för fiskearrendatorerna. Norrbottens

läns hushållningssällskap förordar en utökning med två, inom fiskeområdet

kunniga personer, varav förslagsvis en aktiv fiskare och dessutom fiskeri-

assistenten för kustfisket.

Föredraganden

De under remissbehandlingen av departementspromemorian från några

håll framförda önskemålen om slopande av vissa hänvisningar

till 2 kap. nyttjanderätlslagen har jag tillmötesgått i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

om hänvisningen till kapitlets 61 §, som behandlar arrendatorns skyldigheter

vid sociala jordbruksarrenden att hävda jorden och underhålla byggnader

m. m. Om i upplåtelsen ingår ett jordbruksarrende, som icke är av social

natur, synes nämligen den omständigheten att upplåtelsen omfattar även

fiskerätt knappast böra medföra att de sociala arrendereglerna på jordbru­

kets område blir tillämpliga beträffande byggnads- och underhållsskyldighet.

Då någon hänvisning till de sociala reglerna i 59 och 60 §§ om jordägarens

skyldigheter i dessa avseenden därför ej upptagits, bör även hänvisningen

till 61 § utgå. I stället har motsvarande stadgande i 2 kap. 10 § första styc­

ket rörande de allmänna jordbruksarrendena genom hänvisning gjorts till-

lämpligt på fiskearrende i de fall, där även jordbruksarrende ingår.

Däremot har jag icke ansett mig kunna biträda yrkandena, att hänvis­

ningarna till 19 och 20 §§ skall slopas samt att giltigheten vid fiskearrenden

av 67 § skall begränsas. Stadgandena i de båda förstnämnda lagrummen, av

vilka 19 § behandlar arrendatorns rätt att från den arrenderade fastigheten

bortföra gödsel och stråfoder samt 20 § ger regler för nyodling och betes­

bruk, kan tydligen vara av praktisk betydelse i sådana fall, där upplåtelsen

omfattar såväl fiskerätt som jordbruk. De båda lagrummen har därför gjorts

tillämpliga vid sådana kombinerade upplåtelser, vari ingår jordbruksarrende.

Hänvisningen till 67 §, vari stadgas förbud för fastighetsägare, som begagnat

sin rätt enligt 53 § att bryta arrendatorns optionsrätt för afl själv bruka

fastigheten eller låta någon honom närstående göra detta, att utan tillstånd

av vederbörande arrendenämnd inom viss tid sälja eller ånyo utarrendera

fastigheten, torde vara påkallad för att hindra missbruk av möjligheten att

bryta fiskearrendatorns optionsrätt. En tillämpning av lagrummet endast så­

vitt det avser förnyad arrendeupplåtelse skulle knappast utgöra tillräcklig

garanti mot missbruk av den nämnda möjligheten. Anledning att i detta hän­

seende avvika från den regel som gäller enligt nyttjanderättslagen föreligger

därför enligt min mening icke.

De yrkanden som framförts om utvidgning av tillämplighe­

ten av 2 kap. nyttjanderättslagen på fiskearrenden har i

flera fall synts mig befogade. Nyss har nämnts, att 10 § första stycket gjorts

tillämpligt vid kombinerade upplåtelser, i vilka ingår jordbruksarrende.

Samma giltighet bör enligt min mening ges även reglerna om syn i lagrum­

mets andra stycke samt 11—13 §§. Som en remissinstans påpekat bör vidare

hänvisningen till 18 § omfatta även elektrisk anläggning, eftersom i upp­

låtelsen ingående byggnad ofta torde vara elektrifierad. Stadgandet i 24 § rö­

rande det fall att fastighetsägaren lämnat arrendatorn kreatur eller redskap

till fastighetens bruk torde, som en remissinstans anfört, vara fullt tillämp­

ligt icke blott vid kombinerade upplåtelser utan jämväl på enbart fiskearren­

de. I det sistnämnda avseendet kan det vara fråga om t. ex. nät, skötar eller

fiskebåtar. Slutligen vill jag biträda yrkandet, att hänvisning göres även till

35 §, vilket lagrum dels stadgar rätt för fastighetsägaren att genast återtaga

den utarrenderade fastigheten, om arrendatorn övergiver den och lämnar den

obrukad eller utan vård, dels ger fastighetsägaren skadeståndsrätt i detta

91

fall. I första hand är väl detla stadgande av betydelse, om i upplåtelsen

ingår jordbruksarrende. Det synes emellertid understundom kunna tilläm­

pas även då upplåtelsen enbart avser fiskerätt. I sådana fall torde det dock

vara tydligt, att stadgandet bör användas med försiktighet. Ett uteblivet

fiskande kan icke utan vidare ge upplåtaren rätt att återtaga fisket. Stad­

gandet torde nämligen förutsätta, att skada eller olägenhet uppkommer ge­

nom arrendatorns handlingssätt.

Enligt departementspromemorians förslag till lydelse av 1 § tredje styc­

ket fiskearrendelagen skulle upplåtelse av fiskerätt i samband med arbets­

avtal vara undantaget från lagens tillämpning. Detta undantag bör, som jag

tidigare anfört, enligt min mening utgå. Vid bifall härtill synes emellertid

reglerna i 2 kap. 45—48 §§ nyttjanderättslagen om arbetsavtal i samband

med jordbruksarrende erhålla motsvarande giltighet vid fiskearrende. Hän­

visning till dessa lagrum bör alltså införas i förevarande paragraf i fiskear­

rendelagen. Någon anledning att begränsa giltigheten till upplåtelser, vari

ingår jordbruksarrende, torde ej föreligga.

I en del avseenden har remissinstanserna gjort uttalanden utan att

dock framställa något bestämt yrkande. En remissinstans har så­

lunda i fråga om tillämpligheten av ersättningsregeln i 2 kap. 26 § första

stycket nyttjanderättslagen anmärkt, att det redan av språkliga skäl före­

faller äventyrligt att, såsom gjorts i departementspromemorians motivering

till förevarande paragraf, jämställa kraftverksbygge och sjöreglering med

»vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse». Denna tolkningsfråga, som

åtminstone i första hand avser innebörden av nyssnämnda uttryck i nytt­

janderättslagen och alltså föreligger oberoende av hänvisningen i förevarande

paragraf i fiskearrendelagen, synes vara tveksam. Den torde emellertid ej ha

större praktisk betydelse, eftersom ersättningsreglerna i vattenlagen ger nytt-

janderättshavaren rätt till ersättning för intrång i nyttjanderätten genom

byggande i vatten.

Beträffande hänvisningen till 27 § har några remissinstanser påpekat, att

promemorians motiv ger vid handen att hänvisningen borde avse endast

första stycket i paragrafen. I promemorian uttalas nämligen, såsom jag tidi­

gare nämnt, att den i 27 § andra stycket jordägaren för vissa fall tillerkän­

da rätten att frånträda avtalet icke torde böra erhålla tillämpning vid fiske­

arrenden, enär sådant fall som där behandlas praktiskt taget aldrig torde

förekomma vid dylika arrenden. I den mån fiskerättsupplåtelsen är kombi­

nerad med jordbruksarrende torde dock enligt min mening andra stycket

kunna bli tillämpligt. För detta fall synes hänvisningen därför böra kvarstå.

Ett par remissinstanser har ifrågasatt, om icke 33 § andra stycket åt­

minstone i viss omfattning borde göras tillämpligt vid fiskearrende. Tillräck­

lig anledning till eu sådan bestämmelse, vilken skulle innebära en avvikelse

från såväl fiskeristyrelsens som departementspromemorians förslag i denna

del, föreligger emellertid enligt min mening icke. — Vad lagberedningen

uttalat angående tillämpningen av 36 § punkt 3 kan jag ansluta mig till.

I fråga om hänvisningen till 58 § har några remissinstanser påpekat svå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

92

Kungi. Mcij:ts proposition nr 151 år 1957

righeten atl avgöra, vilka förhållanden vid fiske som kan jämställas med

»missväxt» enligt det nämnda lagrummets andra stycke. Enbart den om­

ständigheten, att fisket ett eller annat år »slår fel» på grund av normala

variationer i fiskemöjligheterna, kan givetvis icke vara att jämställa med

»allmän svårare missväxt i orten». För att stadgandet skall bli tillämpligt

synes det böra fordras, att någon mera onormal företeelse, t. ex. fiskpest, i

avsevärd grad försämrar fångstmöjligheterna.

Som tidigare nämnts har vid hänvisningarna i förevarande paragraf till

skilda lagrum i nyttjanderättslagen vissa av dessa gjorts tillämpliga vid

fiskearrende endast i sådana fall, där jordbruksarrende

ingår i upplåtelsen. De lagrum som på detta sätt erhållit begränsad giltig­

het är 2 kap. 10—16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt

27 § andra stycket. Beträffande stadgandena i 10 § första stycket, 19 och

20 §§ samt 27 § andra stycket synes som förut antytts tillämpning ifråga-

komma endast vid upplåtelse, vari ingår jordbruksarrende. Likaså torde be­

stämmelserna i 14—16 §§ om rätt i vissa fall för arrendatorn att erhålla er­

sättning av fastighetsägaren för uppförande av byggnader m. m. utan olä­

genhet kunna begränsas på angivet sätt. Anmärkas må, att sistnämnda tre

lagrum enligt 2 kap. 70 § nyttjanderättslagen icke äger tillämpning vid

lägenhetsarrende.

Vad angår 17 § torde dess första stycke, vilket lämnar föreskrifter rö­

rande ersättning för täckdikning som arrendatorn utfört eller gödselstad som

denne anlagt, endast böra tillämpas på upplåtelse, vari ingår jordbruksarren­

de. Andra stycket, som avser det fall att arrendatorn anlagt markväg eller

utfört annan varaktig, för jordbruket nyttig anläggning än åbyggnad eller

elektrisk anläggning, synes däremot kunna erhålla tillämpning även på an­

läggning till nytta för fisket och bör alltså äga giltighet vid alla slag av fiske­

arrenden. Därest arrendatorn utfört sådan anläggning, torde emellertid den

jämkningen vara erforderlig, att godkännande, som avses i lagrummet och

som ersätter samtycke av fastighetsägaren, bör lämnas — förutom av två

synemän — av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd

fiskeriassistent i stället för av lantbruksingenjör eller konsulent.

Tredje stycket i 17 § berättigar arrendatorn till viss ersättning för jord­

förbättring, bl. a. nyodling. I och för sig skulle väl detta lagrum kunna till-

lämpas även på fiskearrende utan samband med jordbruk. Med nyodling

torde därvid kunna likställas utplantering av fisk. Emellertid får sådan ut-

plantering på grund av stadgande i 13 § fiskeristadgan icke äga rum utan

tillstånd av fiskeristyrelsen, vederbörande fiskeriintendent eller hos hushåll-

ningssällskap anställd fiskeriassistent. Innan sådant tillstånd lämnas inhäm­

tas väl i regel yttrande från fastighetens ägare, om denne ej redan lämnat

samtycke till utplanteringen. Vidare torde regelmässigt mellan fastighets­

ägare och arrendator överenskommelse träffas om hur kostnaderna för ut­

planteringen skall bestridas. Någon analogisk tillämpning av 17 § tredje

stycket torde alltså ej erfordras. Utan olägenhet bör tillämpligheten av stad­

gandet i tredje stycket därför kunna inskränkas till sådana upplåtelser, vari

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

93

ingår jordbruksarrende. Tilläggas må, att 17 § icke till någon del äger till-

lämpning på lägenhetsarrende.

Föreskrifterna om syn i 2 kap. 10 § andra stycket samt 11—13 §§ bör med

hänsyn till det nära sambandet mellan dessa regler och de i samma kapi­

tel meddelade ersättningsbestämmelserna enligt min mening gälla vid upp­

låtelser, vari ingår jordbruksarrende. Eftersom 17 § andra stycket gjorts till-

lämpligt vid alla upplåtelser enligt fiskearrendelagen, kunde ifrågasättas

att låta stadgandena om syn få lika vidsträckt tillämpning. De åtgärder som

enligt 17 § andra stycket kan berättiga arrendatorn till ersättning av fastig­

hetens ägare, skall emellertid företagas antingen med fastighetsägarens

samtycke eller efter särskilt anordnad prövning. Något praktiskt behov av

syn enligt 10 § andra stycket och 11—13 §§ för att fastställa ersättning för

åtgärder som avses i 17 § andra stycket torde därför knappast föreligga.

Vad härefter angår arrendenämnds sammansättning vid be­

handling av ärenden enligt fiskearrendelagen har en del remissinstanser på­

kallat ändring i promemorians förslag om samma sammansättning som vid

ärenden enligt nyttjanderättslagen, d. v. s. en ordförande jämte två ledamö­

ter, av vilka den ene skall vara ägare av jordbruksfastighet och den andre

arrendator av sådan fastighet. Några av dessa instanser har därvid förordat

förslaget i fiskeristyrelsens betänkande, att jordbruksarrendatorn, därest

han icke jämte jordbruket utövar yrkesmässigt fiske på arrende, vid behand­

ling av fiskearrendeärenden skall ersättas av en fiskearrendator. Som moti­

vering härför har fiskeristyrelsen, i huvudsaklig överensstämmelse med

några andra remissinstanser, vid remissbehandlingen av promemorieförsla-

get framhållit, att frågor rörande fiskearrenden ofta är så artskilda från de

spörsmål arrendenämnderna hittills i regel haft att ta ställning till, att det

är oavvisligen nödvändigt att tillföra nämnden särskild sakkunskap vid be­

handling av fiskearrendeärenden.

I huvudsak kan jag ansluta mig till vad fiskeristyrelsen sålunda framhållit

om behovet av sakkunskap. Dock vill jag understryka, att i ett icke obetyd­

ligt antal av de ärenden rörande fiskearrenden, varmed arrendenämnderna

kan beräknas få taga befattning, tillräcklig sakkunskap torde föreligga re­

dan inom nuvarande nämnder. I de fall, där ytterligare sakkunskap erford­

ras, är det emellertid icke klart att denna bör tillföras genom ändrad sam­

mansättning av arrendenämnden. En annan möjlighet är, såsom också fiske­

ristyrelsen i sitt remissyttrande antyder genom sitt alternativa förslag att

nämnden i fiskearrendefrågor skall vara skyldig påkalla biträde av statens

eller hushållningssällskapens fiskeritjänstemän, att sakkunnig person kallas

att biträda nämnden. Enligt gällande reglemente för arrendenämnderna äger

nämndens ordförande, om nämnden är i behov av biträde, hos länsstyrelsen

göra framställning om förordnande av sådant biträde. Denna bestämmelse

synes tillräcklig för att tillgodose nämndernas behov av sakkunnigt biträde

i vissa fall. Jag anser därför icke påkallat att föreskriva särskild samman­

sättning av arrendenämnd vid behandling av fiskearrendefrågor.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

10

§.

Paragrafen motsvarar 8 § andra stycket i departementspromemorians för­

slag samt har i nyttjanderättslagen sin motsvarighet i 2 kap. 65 § andra styc­

ket. I förhållande till promemorieförslaget innefattar paragrafen en utvidg­

ning av hänvisningarna till nyttjanderättslagen att avse även 58 § samt en

begränsning såtillvida att av 17 § endast andra stycket medtagits. Änd­

ringarna i övrigt är av redaktionell natur och beror i huvudsak på de om­

flyttningar i fiskearrendelagens bestämmelser, för vilka tidigare redogjorts.

Genom bestämmelserna i 10 § blir av 1—8 §§ i förevarande lagförslag reg­

lerna i 3, 4 och 6 §§ samt 7 § första stycket tvingande till fiskearrendatorns

förmån. Den tvingande karaktären av stadgandena i 1 och 2 §§ framgår direkt

av deras ordalydelse. 5 § innehåller som tidigare nämnts endast en erinran om

vad som torde gälla oberoende av fiskearrendelagen. Stadgandet i 7 § andra

stycket har ej ansetts vara av sådan betydelse, att det bort göras tvingande,

ehuru förbehåll i strid med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 9 § andra

stycket nyttjanderättslagen enligt samma kapitels 65 § är utan verkan då

socialt arrende föreligger. Vid livstidsarrende enligt fiskearrendelagen kan

således i avtalet stadgas, att arrendatorns hustru icke skall äga rätt att fort­

sätta arrendet efter arrendatorns död. Av bestämmelserna i 8 § innefattar

endast andra delen av andra stycket ett stadgande till arrendatorns förmån.

Detta stadgande har sin motsvarighet i 2 kap. 7 § nyttjanderättslagen, vilket

lagrum ej gjorts tvingande genom de sociala arrendebestämmelserna. Nå­

gon anledning att låta föreskriften i 10 § i förevarande lag bli tillämplig på

8 § föreligger därför ej.

Av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen, som enligt hänvisning i 9 §

förevarande lag skall gälla vid fiskearrende och är tvingande vid de sociala

jordbruksarrendena, skall enligt mitt förslag 12 § sista stycket, 17 § första

och tredje styckena samt 20 § första stycket bli tillämpliga blott vid upplå­

telser, vilka omfattar såväl jordbruksarrende som fiskerätt. Då härvid avses

endast jordbruksarrende, på vilket de sociala bestämmelserna icke är till­

lämpliga, skulle, därest upplåtelsen omfattade allenast jordbruk, föreskrif­

terna ej vara tvingande. Tillämpligheten av nyssnämnda lagrum motiveras

helt av att i upplåtelsen ingår jordbruksarrende. Det synes därför ej finnas

skäl att ge bestämmelserna tvingande karaktär allenast av den anledningen

att jämväl fiskerätt ingår i upplåtelsen. Stadgandena i 2 kap. 58 § nyttjande­

rättslagen föreslås bli tillämpliga på fiskearrende även då jordbruksarrende

icke ingår i upplåtelsen. Någon anledning att, såsom i promemorian före­

slagits, med avsteg från vad som gäller vid sociala arrenden icke göra be­

stämmelserna i 58 § tvingande torde ej föreligga. På grund av det anförda

föreslår jag, att av de lagrum i 2 kap. nyttjanderättslagen till vilka 9 § hän­

visar blott 17 § andra stycket, 18 § tredje och fjärde styckena utom vad an­

går elektrisk anläggning samt 53—56 §§ och 58 § göres tvingande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

95

11

§■

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med 9 § i promemorieför-

slaget. Då enligt mitt förslag även 2 kap. 58 § nyttjanderättslagen enligt

stadgande i 10 § förevarande lag erhåller tvingande natur, torde dispens en­

ligt 11 § böra kunna medgivas jämväl från bestämmelserna i 58 §. I anled­

ning härav har i förhållande till promemorieförslaget ändring skett. Vidare

har vissa redaktionella jämkningar däri företagits. I enlighet med fiskeri-

styrelsens och promemorians förslag innehåller lagtexten, i motsats till 2

kap. 68 § nyttjanderättslagen, icke någon exemplifiering av vad som skall

anses vara särskilda omständigheter. Såsom stadgas i sistnämnda lagrum

i nyttjanderättslagen och i promemorieförslaget men i olikhet med fiskeri-

styrelsens förslag föreslås, att dispensansökan ej skall få göras utan att av­

talet innehåller medgivande därtill, samt att avtalet, därest dispensansök­

ningen avslås, skall vara förfallet. Någon avvikelse i dessa hänseenden från

vad som gäller vid de sociala jordbruksarrendena synes icke vara motiverad.

Övergångsbestämmelserna

Enligt departementspromemorians förslag skulle lagen träda i kraft re­

dan den 1 juli 1957. Med hänsyn till angelägenheten av att lagen hinner ut­

färdas icke alltför kort tid före ikraftträdandet har emellertid dagen härför

föreslagits bli den 1 oktober 1957.

Andra stycket överensstämmer i stort sett med motsvarande stadgande i

promemorieförslaget. Den tid under vilken fiskerätten skall ha innehafts för

att fiskearrendelagen skall bli tillämplig har emellertid, i likhet med vad

som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstift­

ningens tillkomst, föreslagits till tio år mot fem år enligt promemorieförsla­

get. Vidare har i förtydligande syfte uttryckligen föreskrivits, att både skrift­

liga och muntliga avtal omfattas av övergångsbestämmelserna. Även några

andra redaktionella jämkningar har företagits. I förhållande till övergångs­

bestämmelserna vid tillkomsten av reglerna om sociala jordbruksarrenden

kan den skillnaden påpekas, att även stadgandet i 2 kap. 55 § första stycket

nyttjanderättslagen om val av skiljemän av praktiska skäl medtagits bland

de lagrum som föreslås skola gälla å nu ifrågavarande upplåtelser.

De i tredje stycket upptagna bestämmelserna avser det fall, att arrende­

perioden utgår under första året efter lagens ikraftträdande. Då i sådant fall

utrymme skulle ha saknats för de i 4 § förevarande lag samt 2 kap. 53 och

54 §§ nyttjanderättslagen stadgade tidsfristerna har, liksom i övergångs­

bestämmelserna till 1943 års sociala arrendelagstiftning, genom bestämmel­

serna i detla stycke övergången till de nya reglerna möjliggjorts.

Beträffande de principiella synpunkterna på fiskearrendelagens tillämp­

lighet i fråga om avtal som ingåtts innan lagen trätt i kraft torde få hän­

visas till motsvarande överväganden vid tillkomsten av den sociala arrende­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

lagstiftningen på jordbrukets område. De betänkligheter av principiell art,

som onekligen föreligger vid tillämpning av en nytillkommen lag på redan

ingångna avtal, talar mot en sänkning av det nyss nämnda kravet på minst

tio års innehav av fiskerätt, som upplåtits innan lagen trätt i kraft.

Vid remissbehandlingen av departementspromemorian har erinran ej

gjorts mot att lagen i viss utsträckning blir tillämplig på äldre avtal. Kam­

markollegiet har emellertid framhållit olägenheten av att muntliga avtal -—

vilka som nämnts kan bli giltiga med stöd av övergångsbestämmelserna —

med tillämpning av reglerna om optionsrätt kan bestå obegränsad tid. Kolle­

giet förordar, att ytterligare förlängning av ett en gång sålunda förlängt av­

tal göres beroende av att avtalet avfattats skriftligen. Någon bestämmelse här­

om har emellertid icke upptagits i förevarande lagförslag. Det torde nämli­

gen ligga i båda parternas intresse att ett fiskearrende icke under alltför

lång tid grundas enbart på ett muntligt avtal, varför en övergång till skrift­

liga avtal i regel synes kunna förväntas även utan särskild föreskrift härom.

Tillräcklig anledning att för möjligen återstående fall lagstiftningsvägen

framtvinga skriftliga avtal föreligger enligt min mening ej.

2. Övriga författningsförslag

I nyttjanderättslagen föreslås endast den ändringen, att i 1 kap. 8 § in­

föres en hänvisning till fiskearrendelagen. Förslag till sådan ändring torde

få fogas till detta protokoll som bilaga 4. Utformningen av hänvisningen

överensstämmer med departementspromemorians förslag utom såtillvida,

att dagen för ikraftträdandet föreslås jämkad på samma sätt som beträffan­

de fiskearrendelagen, d. v. s. från den 1 juli till den 1 oktober 1957.

I enlighet med promemorieförslaget bör hänvisning till fiskearrendelagen

införas i de författningar, som i första hand reglerar upplåtelser från publika

fastigheter. Enär fiskearrendelagens bestämmelser ej är avsedda att till-

lämpas då i upplåtelsen ingår jordbruksarrende, som upplåtits av annan

än enskild person, erfordras emellertid ej hänvisning i sådana fall då för­

fattningen blott avser arrende för jordbruk. Av denna anledning bör ingen

hänvisning ske i stadgan den 15 november 1945 (nr 751) angående utarren-

dering av universitetsjord. Däremot synes särskild hänvisning böra införas

i förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvaltning­

en av viss kronoegendom. I promemorian har föreslagits, att hänvisningen

intages i 2 §. Stadgandet bör emellertid av anledning som jag nyss angivit

lämpligen intagas i 46 §, som avser utarrendering för annat ändamål än

jordbruk. Mitt förslag till sådan författningsändring torde som bilaga 51 få

fogas till detta protokoll.

\ idare bör i kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltning­

en av kronans fisken samt ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr

1 Denna bilaga, som frånsett en redaktionell jämkning är likalydande med det vid proposi­

tionen fogade förslaget, har här utelämnats.

97

588) införas bestämmelse om att författningarna såvitt angår vissa upplå­

telser endast gäller i den mån de icke strider mot vad i fiskearrendelagen

stadgats. De ändringar som vid bifall till mitt förslag erfordras i sistnämnda

två författningar torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att senare vidtaga.

I ett flertal andra författningar än nyttjanderättslagen finns allmänna

bestämmelser som avser arrende. Som exempel härpå må nämnas stadgan­

det i 133 § utsökningslagen angående vissa rättsverkningar av exekutiv

auktion, 192 § samma lag om vräkning av arrendator, 48 § inteckningsför-

ordningen angående lagfartsansökans inverkan på beståndet av nyttjande­

rätt i vissa fall samt 17 kap. 5 § handelsbalken angående förmånsrätt till

betalning av bl. a. ogulden arrendeavgift. I promemorian har i denna del fö­

reslagits, att genom tillägg till 192 § andra stycket utsökningslagen uttryck­

ligen skall föreskrivas, att vad i första stycket nämnda lagrum stadgas om

arrendator i tillämpliga delar skall gälla även »om innehavare av sådan nytt­

janderätt, varå lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m. är tillämplig

och som är förenad med besittning till mark eller hus eller annan byggnad

eller del av hus.» Då i den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt

in. m. begreppet fiskearrende användes som beteckning på upplåtelser som

avses i lagen, bör enligt min mening sådana allmänna bestämmelser, varpå

nu nämnts exempel, utan särskilt stadgande i tillämpliga delar gälla även

på nyttjanderättsupplåtelser som avses i fiskearrendelagen. Åt rättstillämp­

ningen torde få överlämnas att avgöra huruvida en allmän bestämmelse,

som blott avser sådana fall där ett besittningsförhållande föreligger, bör

bli tillämplig i fråga om en viss upplåtelse som faller under fiskearrendela­

gens bestämmelser. I enlighet med det nu anförda har jag icke funnit anled­

ning att biträda det i promemorian framlagda förslaget till viss ändring i

utsökningslagen.

Jag ansluter mig till det i promemorian framlagda förslaget till ändring

av lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Änd­

ringsförslaget torde emellertid lämpligen böra, på föredragning av chefen

för justitiedepartementet, framläggas i särskild proposition i samband med

förslag till andra ändringar i samma lag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

dr

1957

I enlighet med vad nu anförts föreligger förslag till

1) lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

2) lag angående ändrad Igdelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om ngttjanderätt till fast egendom och

3) förordning om ändrad Igdelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934

(nr 320) angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över de under

1) och 2) upptagna lagförslagen, av den lydelse bilagorna 3 och 4 till detta

7 Iiihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

98

protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Ur protokollet:

Ulla B. Silén

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

99

Bilaga 1

(Fiskeristyrelsens

förslag)

Fiskeristyrelsens förslag

till

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. m.

1

§•

Har genom skriftligen upprättat avtal mot lega upplåtits nyttjanderätt

till fast egendom, skall å upplåtelsen tillämpas vad i 3—24 §§ denna lag

stadgas, därest

1. nyttjanderätten uteslutande avser fiskerätt och upplåtelsen skett för

yrkesmässigt fiske; eller

2. upplåtelsen innefattar förutom fiskerätt även annan nyttjanderätt och

idkandet av yrkesmässigt fiske är det huvudsakliga ändamålet med upplå­

telsen.

Lagen äge icke tillämpning å

a) upplåtelse från fastighet, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik

art •

b) upplåtelse, som nedan i 13 § första stycket första punkten sägs;

c) upplåtelse av gemensamhetsfiske; och

d) sådan ovan under 2. omförmäld upplåtelse, som helt eller delvis utgör

arrende som avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

eller i lagen med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal

jord.

Med yrkesmässigt fiske förstås i denna paragraf fiske, som bedrives av

person för vilkens utkomst fiske är av väsentlig betydelse.

2

§•

Har genom avtal, som ej upprättats skriftligen, skett sådan upplåtelse

som avses i 1 § och har nyttjanderättshavaren börjat utöva nyttjanderät-

ten, njute han, där det ej berott på honom att skriftligt avtal sedermera ej

upprättats, ersättning för den skada som tillskyndas honom genom att på

grund härav bestämmelserna i 3—24 §§ icke bliva tillämpliga.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt första stycket skall

väcka talan inom ett år från det nyttj anderätten upphörde eller vare sin

skadeståndsrätt förlustig.

3 §•

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för

nyttjanderättshavarens livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård

till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke

äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna

ske för sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall

avtalet likväl gälla för en tid av fem år.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl år 1957

4 §•

Den som till annan upplåter nyttjanderätt, som i denna lag avses, må

ej i vidare mån än som överensstämmer med vad nedan i 13 och 15—18 §§

stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att frånträda

avtalet före upplåtelsetidens slut.

5 §•

Är upplåtelsetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 § lagen om nyttjande­

rätt till fast egendom stadgade längsta tid för nyttjanderätts bestånd över-

skrides, och vill jordägaren eller nyttjanderättshavaren förty frånträda av­

talet när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 18 § bestäm­

mer.

6

§•

Gäller upplåtelse för viss tid, äge nyttjanderättshavaren vid utgången av

upplåtelsetiden, där ej annat följer av vad i 8 § stadgas, rätt till ny upplå­

telse för en tid av fem år; och tillkomme sådan rätt honom ånyo vid ut­

gången av vart femte år (optionsrätt).

7 §•

Vill ej nyttjanderättshavaren tillgodonjuta ny upplåtelse enligt 6 §, give

han det jordägaren till känna senast ett år före upplåtelsetidens utgång på

sätt om uppsägning är stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom före­

skriven tid, skall nyttjanderättshavaren anses vara bunden av nyttjande-

rätten för en tid av ytterligare fem år.

8

§.

Har nyttjanderättshavaren påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt

avtalet eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller avkomling el­

ler ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall utöva den upplåtna

nyttjanderätten eller måste det på grund av särskilda förhållanden anses

för jordägaren medföra påtagligt men att upplåtelsen förnyas, skall rätten

till ny upplåtelse förfalla, såframt upplåtaren senast ett år före upplåtelse­

tidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar nyttjanderättsha­

varen meddelande därom med uppgift tillika att denne, därest han icke åt-

nöjes med att nyttjanderätten upphör, har att inom en månad väcka talan

om bibehållande av rätten till ny upplåtelse. Där nyttjanderättshavaren ej

inom nämnda tid väckt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit

skyldighet att avstå från fortsatt nyttjanderätt.

9 §■

Där jordägaren eller nyttjanderättshavaren med avseende å ny upplåtel­

se, som i 6 § sägs, vill påkalla ändring av upplåtelsevillkoren, give det den

andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta månader före

upplåtelsetidens utgång med uppgift tillika å de ändringar som äskas. Har

sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås, skall

frågan avgöras av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist lagen om

skiljemän i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 10 § fin­

nes särskilt föreskrivet.

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej

frågan senast sju månader före upplåtelsetidens utgång hänskjuten till

skiljemän, skola villkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överens-

kommes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

101

10

§.

Vid skiljedomsförfarande enligt 9 § skall, där ej mellan parterna träffats

skiljeavtal, den arrendenämnd, inom vars verksamhetsområde fastigheten

är belägen, vara skiljenämnd; och skall i sådant fall part anses hava hän-

skjutit tvisten till avgörande, när han hos nämndens ordförande skriftligen

framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen prö­

va därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vidare män än beträffan­

de halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas nyttjanderättshava-

ren utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

11

§■

Är vid upplåtelsetidens utgång tvist om rätt till ny upplåtelse eller änd­

ring av villkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd

därav att rätt till ny upplåtelse funnits ej tillkomma nyttjanderättshava-

ren, för honom inträtt skyldighet att upphöra med nyttjanderättens ut­

övande, de förut gällande villkoren tillämpas, såframt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att nyttjanderättshavaren ej äger åtnjuta ny upplåtelse,

vare denne pliktig att upphöra med nyttjanderättens utövande å den far-

dag som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall

jordägaren, där han ej åtnöjes med det vederlag för nyttjanderätten vartill

han enligt'första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som fin­

nes skälig.

12

§.

Är ej tid utsatt för erläggande av lega för nyttjanderätten, skall den er­

läggas sist tre månader före utgången av varje upplåtelseår.

13 §.

Blir nyttjanderättshavaren i följd av sjukdom eller annan dylik orsak ur

stånd att själv driva fisket, må han till annan lämplig person helt eller del­

vis upplåta nyttjanderätten, dock högst för den tid varunder hindret kan

beräknas vara. I övrigt må upplåtelse av nyttjanderätten helt eller till viss

del ske endast med jordägarens samtycke.

Ej heller må nyttjanderättshavaren utan jordägarens samtycke sätta an­

nan i sitt ställe.

Dör nyttjanderättshavaren före upplåtelsetidens utgång, skall avtalet allt­

jämt vara gällande. Dödsboet vare dock berättigat att uppsäga avtalet eller

att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Vid upplåtelse för nyttjanderättshavarens livstid njute dennes hustru,

där äktenskapet var ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död nytt­

janderätten till godo så länge hon förbliver änka; går hon i nytt gifte, må

jordägaren uppsäga avtalet.

14 §.

Sker överlåtelse av fastigheten, gälle nyttjanderätten utan särskilt förbe­

håll mot nye ägaren.

15 §.

Är för avtalets fullgörande ställd pant eller borgen och försämras sedan

säkerheten, vare nyttjanderättshavaren pliktig att på anfordran ställa ny

säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom

tre månader, vare jordägaren berättigad att uppsäga avtalet.

102

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 195

7

16 §.

Nyttjanderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att upp­

säga avtalet:

1. om nyttjanderättshavaren dröjer med er läggande av lega utöver en

månad efter förfallodagen eller undandrager sig att utgöra honom enligt

avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utfö­

rande visar tredska;

2. om han mot bestämmelserna i 13 § första och andra styckena helt eller

delvis åt annan upplåter nyttjanderätten eller överlåter densamma eller i

fall, som i 13 § tredje stycket avses, i sitt ställe sätter någon med vilken

jordägaren skäligen icke kan nöjas;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen för­

utsattes eller om han vansköter det till honom upplåtna fisket eller fastig­

heten i övrigt;

4. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark förövar

åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

5. om han, där någon som är i hans tjänst så förbryter sig som under 4

är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skil­

ja den brottslige från tjänsten;

6. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne,

som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

7. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande

måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsidosätter sådan be­

stämmelse.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad nyttjanderättshavaren låtit

komma sig till last vara av ringa betydenhet, må han ej skiljas från nytt-

janderätten.

17 §.

Har nyttjanderättshavaren låtit komma sig till last sådant förhållande,

som i 16 § 1, 3, 5 eller 6 sägs, men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk

av sin rätt att uppsäga avtalet, äge jordägaren ej sedan åberopa förhållan­

det såsom grund för nyttjanderättens upphörande. Samma lag vare, om

jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kun­

skap om förhållande som i 16 § 2, 4 eller 7 sägs.

18 §.

Angående uppsägning enligt denna lag gälle vad i 2 kap. 38 § lagen om

nyttjanderätt till fast egendom finnes föreskrivet.

Sker uppsägning i fall som 16 § omförmäler, äge nyttjanderättshavaren

fortsätta med utövandet av nyttj anderätten till nästa fardag, där ej rätten

eller överexekutor prövar skäligt fastställa en tidigare dag. Uppsäges avtalet

eljest enligt denna lag, skall nyttj anderätten upphöra å den fardag, som in­

träffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade nyttjan­

derättshavaren ej börjat utöva nyttj anderätten, när uppsägningen skedde,

skall avtalet genast upphöra att gälla.

Upphör nyttjanderätt, som gäller för nyttjanderättshavarens livstid, till

följd av dennes eller hans hustrus död, må nyttj anderätten fortfarande ut­

övas till och med den fardag som inträffar näst efter sex månader från döds­

fallet.

Fardag är den fjortonde dagen i mars månad, eller om denna dag är en

söndag, påföljande dag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

103

19 §.

Förbehåll i nyttj anderättsavtal vare utan verkan mot nyttj anderättshava-

ren, om det strider mot vad som stadgats i 2—4 §§, 6—11 §§ eller 13 §.

20

§.

När nyttjanderättsavtal slutits, må jordägaren eller nyttjanderättshavaren

påkalla arrendenämndens granskning av avtalet. Vid ansökan härom skall

fogas bestyrkt avskrift av avtalet.

Finner nämnden att avtalet innehåller bestämmelse, som enligt denna lag

är utan verkan, skall nämnden så snart ske kan i rekommenderat brev läm­

na jordägaren och nyttjanderättshavaren besked därom.

21

§.

Har rätt till ny upplåtelse jämlikt 8 § förfallit på den grund att jordäga­

ren avsett att själv utöva den upplåtna nyttjanderätten, vare jordägaren skyl­

dig att inhämta arrendenämndens tillstånd, därest han inom fem år från

upplåtelsetidens utgång vill ånyo upplåta nyttj anderätten helt eller delvis.

Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning, när annan än jordäga­

ren efter vad i 8 § sägs skall utöva nyttjanderätten.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskrivits vare straffet dagsböter.

22

§.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att avtal undanta­

ges från tillämpning av något av stadgandena i 3 §, 6—11 §§ eller 19 §,

ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag.

Över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av

beslutet. Den, som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver

i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndighe­

ters och ämbetsverks beslut.

23 §.

Vid arrendenämndens behandling av ärenden, som avses i denna lag, skall

i stället för den ledamot av nämnden, som enligt 2 kap. 49 a § lagen om nytt­

janderätt till fast egendom skall vara jordbruksarrendator, tjänstgöra en

särskild ledamot, som skall innehava nyttjanderätt till fiske och bedriva

fiske yrkesmässigt. Denne särskilde ledamot utses jämte suppleant för ho­

nom av länsstyrelsen. Angående den lid för vilken ledamot och suppleant

skola utses samt beträffande jäv gälle vad som sägs i nämnda lagrum.

Vad i denna paragraf stadgas skall icke gälla, där den ledamot av nämn­

den, som skall vara jordbruksarrendator, och dennes suppleant innehava

nyttjanderätt till fiske och bedriva fiske yrkesmässigt.

24 §.

Förseelse varom stadgas i 21 § åtalas efter angivelse av arrendenämnden

av allmän åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådöinas enligt denna lag, må i händelse av bristande tillgång

till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19...

Har sådant avtal som i 1 § sägs slutits för viss tid, som vid lagens ikraft­

trädande ännu icke utgått, skola bestämmelserna i 6—9 §§, 10 § andra styc­

ket och 11 § tillämpas å avtalet, därest vid avtalstidens utgång nyttjande-

rättshavaren eller ock nyttjanderättshavaren samt före honom någon av

hans föräldrar, innehaft nyttjanderätten i dess helhet eller till väsentlig del

under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, avtalstiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare nyttj anderättshavaren berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om nyttj anderättshavaren icke inom en månad efter det

lagen trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin an­

sökan att avstå från ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äge

vardera parten påkalla ändring av upplåtelsevillkoren med iakttagande där­

av, att de i 9 § angivna tiderna skola hänföra sig till utgången av den ett­

åriga upplåtelsetiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

105

(Promemorie-

förslaget)

Bilaga 2

Departementspromemorians förslag

till

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

1 §•

Upplåter någon åt annan genom avtal fiskerätt mot vederlag (fiskearren­

de) skall denna lag tillämpas å upplåtelsen, därest upplåtelsens ändamål

är yrkesfiske eller ock binäringsfiske av väsentlig betydelse för fiskearren-

datorns försörjning.

Innefattar upplåtelsen förutom dylik fiskerätt även annan mot vederlag

upplåten rätt, som avses i 1 kap. 1 eller 7 §§ lagen 0111 nyf.tjan.^ef^tt

fast egendom, dock ej vattenfallsrätt, skall lagen tillämpas jämväl å sådan

upplåtelse, därest upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av fisket.

Lagen skall dock icke äga tillämpning å

a) fiskerätt som upplåtes i samband med arbetsavtal eller i samband med

upplåtelse på arrende av sådan jordbruksegendom, som tillhör kronan, utgör

fastighet av ecklesiastik natur eller förvaltas av universitet eller annan in­

rättning, som icke avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egen-

b) sådan i andra stycket omförmäld upplåtelse, vilken helt eller delvis

utgöres av arrende, som avses i 2 kap. 49 § ovannämnda lag eller i lagen

med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord; eller

c) upplåtelse av gemensamhetsfiske, i fiskeområde ingående fiske, oskif­

tat fiske eller annat fiske, som är samfällt för två eller flera fastigheter, då

upplåtelsen sker till delägare i fisket.

2

§•

Avtal om sådan upplåtelse som i 1 § sägs, skall upprättas ^skriftligen. I

avhandlingen skola upptagas samtliga villkor som betingas. Ändring eller

tillägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.

Har fiskearrendatorn börjat utöva rättighet, som ingår i upplåtelsen, utan

att skriftligt avtal blivit upprättat, njule han, där det ej berott på honom

att giltigt avtal sedermera ej kommit till stånd, ersättning för den skada,

som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda

stadgats, vare utan verkan.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket,

skall väcka talan inom ett år från det rättigheten upphörde eller vare sin

skadeståndsrätt förlustig.

3 §.

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för fis-

kearrendatorns livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till fi­

deikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger för­

106

foga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för

sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet

likväl gälla för en tid av fem år.

Utan hinder av vad ovan sagts må dock upplåtelse av gemensamhetsfiske

eller fiske inom fiskeområde ske för återstoden av den tid för vilken ge-

mensamhetsfisket eller fiskeområdet bildats.

4 §•

o Gäller upplåtelsen för viss tid, äge fiskearrendatorn vid utgången av upp-

latelsetiden, där ej annat följer av vad i 7 § stadgas, rätt till ny upplåtelse

för en tid av fem år; och tillkomme honom sådan rätt ånyo vid utgången

av vart femte år (optionsrätt).

Vid upplåtelse av gemensamhetsfiske eller fiske inom fiskeområde skall

dock icke på grund av vad ovan sagts, upplåtelsen gälla utöver den tid för

vilken gemensamhetsfisket eller fiskeområdet bildats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

5 §.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upp­

låtelsen ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av

hus, gälle utan särskilt förbehåll upplåtelsen mot nve ägaren.

6 §•

Dör fiskearrendatorn före upplåtelsetidens utgång, skall avtalet alltjämt

vara gällande. Dödsboet må dock inom sex månader efter dödsfallet upp­

säga avtalet eller i sitt ställe sätta annan, med vilken upplåtaren skäligen

kan nöjas. Har i sistnämnda fall upplåtaren icke godkänt överlåtelsen och

finnes han ej heller skäligen kunna nöjas med den vilken dödsboet satt i

sitt ställe, vare arrenderätten förverkad och upplåtaren förty berättigad att

uppsäga avtalet.

7 §.

4 uPpIåteIse varå denna lag äger tillämpning, skola, i den mån icke annat

följer på grund av vad ovan stadgats, bestämmelserna i 1 kap. lagen om

nyttjanderätt till fast egendom tillämpas samt stadgandena i samma lag

2^kap. 3—7 §§, 8 § första stycket, 9 § andra stycket första delen, 14—

17 §§, 18 § utom i vad angår elektrisk anläggning, 19, 20, 22 och 23 SS.

25—27 §§, 29—32 §§, 33 § första och tredje styckena, 34 §, 36—43 §§,

49 a §, 52 56 §§, 58 §, 61 § samt 66, 67 och 69 §§ i tillämpliga delar äga

motsvarande giltighet; dock att hänvisningarna i 3 och 36 §§ endast skola

gälla lagrum, vilka enligt vad nu sagts skola äga tillämpning å upplåtelsen

samt att beträffande i upplåtelsen ingående fiske stadgandena i 17 § andra

®ph tredje styckena skola äga motsvarande giltighet å för fisket nyttig an­

läggning och fiskevardande åtgärder samt godkännande som i andra stycket

sägs skall lämnas av fiskeriintendent eller hos hushållningssällskap anställd

fiskeriassistent samt av två andra personer, vilka äro behöriga att vara

synemän.

8

§.

Ej må i avtalet intagas förbehåll att fiskearrendatorn icke skall äga rätt

till inteckning av rättighet, som omfattas av denna lag. Har sådant förbehåll

skett, vare det utan verkan.

Mot fiskearrendatorn vare förbehåll ock utan verkan, om det strider mot

vad som följer av bestämmelserna i 3—6 §§ denna lag eller motsvarande

107

tillämpning av 2 kap. 17 §, 18 § tredje och fjärde styckena, i den mån de

enligt 7 § ovan skola äga giltighet, samt 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt

till fast egendom.

9 §•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att avtal varå denna

lag äger giltighet undantages från tillämpning av vad som skall gälla enligt

3, 4 eller 8 §§ denna lag eller 2 kap. 52—56 §§ lagen om nyttjanderätt till

fast egendom och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill må sö­

kas, ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall

upplåtelseavtalet, därest delta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts ma besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av

beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver

i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndighe­

ters och ämbetsverks beslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 §, gjorts för viss tid, som vid lagens

ikraftträdande ännu icke utgått, skola å upplåtelsen bestämmelserna i 4 §

denna lag tillämpas samt stadgandena i 2 kap. 52—56 §§ lagen om nyttjan­

derätt till fast egendom äga motsvarande tillämpning, därest vid upplåtelse­

tidens utgång fiskearrendatorn, eller fiskearrendatorn samt före lionom nå­

gon av lians föräldrar, innehaft fiskerätten i dess helhet eller till väsentlig

del under sammanlagt minst fem år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår under

första året efter lagens ikraftträdande, vare fiskearrendatorn berättigad till

ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äge vardera parten på

satt stadgas i 2 kap. 54 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom påkalla

ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta månader före den ettåriga upp­

låtelsetidens utgång.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Upplåter någon åt annan genom avtal fiskerätt mot vederlag, skall denna

lag tillämpas å upplåtelsen, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller

ock annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Innefattar upplåtelsen förutom dylik fiskerätt även annan mot vederlag

upplåten rätt, som avses i 1 kap. 1 eller 7 § lagen om nyttjanderätt till fast

egendom, skall förevarande lag tillämpas jämväl å sådan upplåtelse, därest

upplåtelsens huvudsakliga ändamål är idkande av fisket.

Ingår i upplåtelsen jordbruksarrende, gäller vad i andra stycket sägs

dock endast om fastigheten tillhör enskild person och arrendet icke är så­

dant som avses i 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

2

§•

Avtal om upplåtelse, varå denna lag är tillämplig (fiskearrende),

skall upprättas skriftligen. I avhandlingen skola upptagas samtliga villkor

som betingas. Ändring eller tillägg, som ej avfattas skriftligen, är utan ver­

kan.

Har fiskearrendatorn börjat utöva rättighet som ingår i upplåtelsen utan

att skriftligt avtal blivit upprättat, äger han, därest det ej berott på honom

att giltigt avtal sedermera ej kommit till stånd, rätt till ersättning för den

skada som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll som strider mot vad

sålunda stadgats är utan verkan.

Den som vill framställa anspråk på skadestånd enligt andra stycket skall

väcka talan inom ett år från det rättigheten upphörde vid äventyr att han

eljest förlorar sin skadeståndsrätt.

3 §•

Upplåtelse skall ske för viss tid, ej understigande fem år, eller ock för

fiskearrendatorns livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till

fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger

förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske

för sådan tid. Är icke upplåtelsetiden så bestämd som nu sagts, skall av­

talet anses ingånget för en tid av fem år.

Utan hinder av vad i första stycket sagts må upplåtelse av gemensamhets-

fiske ske för återstoden av den tid för vilken gemensamhetsfisket bildats.

4 §•

Gäller fiskearrendet för viss tid, äger fiskearrendatorn, där ej annat följer

av vad i 9 § stadgas, vid utgången av upplåtelsetiden rätt till nytt arrende

för en tid av fem år; och tillkommer honom sådan rätt ånyo vid utgången

av vart femte år (optionsrätt). Vill ej fiskearrendatorn tiilgodonjuta nytt

arrende, skall han giva det upplåtaren tillkänna senast ett år före arrende­

tidens utgång på sätt i 2 kap. 38 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom

109

stadgas om uppsägning av jordbruksarrende. Sker ej sådant tillkännagivan­

de inom föreskriven tid, skall fiskearrendatorn anses hava åtagit sig nytt

arrende för en tid av fem år.

5 §•

Fiskearrende, som angår huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan

fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittnings-

tid, eller gemensamhetsfiske, skall icke på grund av stadgandena i 3 eller

4 § gälla utöver besittningstiden eller, i fråga om gemensamhetsfiske, den

tid för vilken detta bildats.

6

§.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upp­

låtelsen ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av

hus, skall fiskearrendet utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren.

7 §.

Dör fiskearrendatorn före arx-endetidens utgång, skall avtalet alltjämt

vara gällande. Dödsboet må dock inom sex månader efter dödsfallet uppsäga

avtalet eller i sitt ställe sätta annan, med vilken upplåtaren skäligen kan

nöjas. Har i sistnämnda fall upplåtaren icke godkänt överlåtelsen och fin­

nes han ej heller skäligen kunna nöjas med den vilken dödsboet salt i sitt

ställe, skall arrenderätten vara förverkad och upplåtaren berättigad att

uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger fiskearrendatorns hustru, där äktenskapet var

ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död tillgodonjuta fiskearrendet

så" länge hon förbliver änka. Går hon i nytt gifte, må upplåtaren uppsäga

avtalet.

8

§■

Utan upplåtarens samtycke må fiskearrendatorn icke i vidare mån än som

framgår av 7 § första stycket överlåta arrenderätten.

Ej heller må fiskearrendatorn utan sådant samtycke åt annan helt eller

delvis upplåta nyttjanderätten; dock må fiskearrendatorn, där det kan ske

utan men för fastighetsägaren, uthyra rum till bostad eller upplåta område

av ouppodlad mark till upplagsplats eller liknande ändamål.

9 §.

^å fiskearrende skola, i den mån icke annat följer av vad ovan stadgats,

bestämmelserna i 1 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom tillämpas

samt stadgandena i samma lag 2 kap. 3—6 §§, 17 § andra stycket, 18 §,

22—26 §§,27 § första stycket, 29—32 §§, 33 § första och tredje styckena,

34—43 §§, 45—48 §§, 49 a §, 53—56 §§ samt 58, 66, 67 och 69 §§ i tillämp­

liga delar äga motsvarande giltighet. Ingår i upplåtelsen jordbruksarren­

de, skola därjämte tillämpas stadgandena i 2 kap. 10- 16 §§, 17 § första och

tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket. Därest fiskearren­

datorn utfört anläggning til! nytta för fisket, skola vid tillämpning av be­

stämmelserna i 2 kap. 17 § andra stycket dessa såtillvida jämkas, att god­

kännande som i lagrummet avses skall lämnas av fiskeriintendent eller hos

hushållningssällskap anställd fiskeriassistent samt av två andra personer,

vilka äro behöriga att vara syneinän.

Hänvisningarna i 2 kap. 3 och 36 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egen­

dom skola endast gälla lagrum, som enligt vad i första stycket sägs äga lill-

lämpning på fiskearrendet eller ersatts av bestämmelser i denna lag. Härvid

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

skall så anses som om stadgande i 2 kap. 7 §, 8 § första stycket och 9 §

förstnämnda lag ersatts med motsvarande bestämmelse i 7 eller 8 § denna

lag.

10

§.

Mot fiskearrendatorn är förbehåll utan verkan, om det strider mot bestäm­

melserna i 3, 4 eller 6 § eller 7 § första stycket denna lag eller i 2 kap. 17 §

andra stycket, 18 § tredje eller fjärde stycket utom vad angår elektrisk an­

läggning eller i 53—56 §§ eller 58 § lagen om nyttjanderätt till fast egen­

dom, såvitt de enligt denna lag äga tillämpning å fiskearrendet.

11

§•

Visas särskilda omständigheter böra föranleda att avtal varå denna lag

äger giltighet undantages från tillämpning av vad som skall gälla enligt 3,

4 eller 10 § denna lag eller 2 kap. 53—56 §§ eller 58 § lagen om nyttjande­

rätt till fast egendom och innehåller avtalet förbehåll att medgivande därtill

må sökas, ankommer på arrendenämnd att medgiva sådant undantag.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall

upplåtelseavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras

hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden fick del av

beslutet. Den som ej åtnöjes med länsstyrelsens beslut äger hos Konungen

söka ändring genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

Har sådan upplåtelse som avses i 1 § muntligen eller skriftligen gjorts

för viss tid, som vid lagens ikraftträdande ännu icke utgått, skola å" upp­

låtelsen bestämmelserna i 4 § denna lag tillämpas samt stadgandena i 2 kap.

53—56 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom äga motsvarande till-

lämpning, därest vid upplåtelsetidens utgång fiskearrendatorn, eller fiske­

arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar, innehaft fiskerät­

ten i dess helhet eller till väsentlig del under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, upplåtelsetiden utgår un­

der första året efter lagens ikraftträdande, är fiskearrendatorn berättigad

till ny upplåtelse för en tid av ett år; och skall sådan upplåtelse anses hava

kommit till stånd, om han icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft

på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avstå från

ny upplåtelse. Med avseende å nämnda upplåtelse äger vardera parten på

sätt stadgas i 2 kap. 54 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom påkalla

ändring av upplåtelsevillkoren senast åtta månader före den ettåriga upp­

låtelsetidens utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

111

Bilaga

4

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)

om nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 lagen den 14 juni 1907 om nyttjan­

derätt till fast egendom skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 kap.

8

§•

Vad i — —■ — från kronan.

Ej heller —------- allmän begravningsplats.

Om upplåtelse------------ allmänna vägar.

Om vissa upplåtelser av fiskerätt eller av fiskerätt jämte annan nyttjande­

rätt är stadgat i lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1957.

1 Senaste lydelse av 8 §, se SFS 1943: 433.

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 mars

1957.

Närvarande:

justitieråden W^alin,

S^jöwall,

H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg.

Enligt lagrådet den 21 mars 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen

av Halland i statsrådet den 15 februari 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat,

att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.; och

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av chefen för jordbruksdepartementets rättsavdelning A. F. Ribbing.

Lagrådet

yttrade:

Förslaget till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. in.

Av remissprotokollet framgår ej närmare omfattningen av de intressen

som föranlett framläggandet av förevarande lagförslag. Det synes likväl mo­

tiverat, att fiskearrendatorernas ställning tryggas genom lagstiftning efter

mönster av den reglering som ägt rum beträffande arrende av jord. Den ingå­

ende reglering som eftersträvats med det remitterade förslaget har dock

medfört vissa påtagliga olägenheter.

En huvudorsak till förslagets komplicerade utformning har varit, att

man sökt finna ett system som med samma utförlighet som för s. k. sociala

arrenden reglerar bland annat sådana fiskearrenden, med vilka förenats viss

nyttjanderätt till jord. Att söka i lagstiftningen besvara de vanskliga spörs­

mål som dylika blandade avtal kunna föranleda är förenat med synnerliga

svårigheter. Även andra kombinationer äro här att räkna med, såsom hyres­

avtal och fiskearrende eller arbetsavtal och fiskearrende eller arbetsavtal

jämte såväl hyra som fiskearrende. I andra sammanhang har ansetts, att

blandade avtal äro att i första hand bedöma efter det huvudsakliga ända­

målet (jfr kungl. prop. nr 166 till 1939 års riksdag s. 50). Om exempelvis

arbetsutfästelsen är det huvudsakliga när arbetsavtal är förenat med rätt

till bostadslägenhet, skola reglerna om arbetsavtal tillämpas, ehuru en del

113

bestämmelser om hyra kunna bli analogiskt tillämpliga med avseende på

nyttjanderättsmomentet.

I vissa fall har lagstiftaren från den angivna utgångspunkten sökt preci­

sera till vilken kategori ett avtal är att hänföra (jfr 2 kap. 49 § andra styc­

ket och 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen). I regel saknas emellertid sådan pre­

cisering. Det remitterade förslaget upptager i 1 § andra stycket ett stadgande

som i enlighet med allmänna grunder reglerar förslagets tillämplighet vid

kombination av flera nyttjanderättsbefogenheter. I fall som där avses skall

sålunda upplåtelsens huvudsakliga ändamål vara avgörande. Samma prin­

cip måste, oavsett att stadgande därom ej upptagits, hli tillämplig vid kom­

bination av arbetsavtal och upplåtelse av fiskerätt.

Tredje stycket i 1 § av förslaget har emellertid för ett antal fall gjort

undantag från den nämnda principen i andra stycket. Detta stadgande i

förening med 9 § i förslaget har såväl formellt som materiellt lett till svå­

righeter som icke kunna bemästras på nöjaktigt sätt. Det är enligt lagrådets

mening påkallat, att förslaget omarbetas så att de blandade avtalen utan

undantag behandlas i enlighet med allmänna grundsatser. Detta torde också

låta sig göra utan att syftet med förslaget eftersättes. Bestämmelserna kunna

i så fall erhålla en naturligare gruppering, samtidigt som det blir möjligt

att utelämna hänvisning till en del stadganden i nyttjanderättslagen vilka

sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.

Rubriken till lagen.

Lagrådet förordar, att rubriken till lagen får lyda »lag om fiskearrenden».

1 §•

Enligt lagrådets mening bör lagstiftningen, i enlighet med vad som nu

gäller om fiskerättsupplåtelser, utgå från att 1 kap. nyttjanderättslagen är

tillämpligt. Detta kapitel kompletteras i förevarande fall av den föreslagna

lagen, på samma sätt som kapitlets bestämmelser i fråga om arrende- och

liyresupplåtelser kompletteras av 2 och 3 kap. nyttjanderättslagen. Förslaget

utgår i stället från att fiskearrendena först undantagas från 1 kap. nytt­

janderättslagen genom ändring i sistnämnda lag; sagda kap. göres därefter

åter tillämpligt genom 9 § i det remitterade förslaget, därvid emellertid

exempelvis 3 och 7 §§ i samma kap. måste jämföras med 6 § i förslaget.

Lagrådet förordar av dessa skäl, att första stycket i 1 § får innehålla, att

i fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan,

skall utöver vad som följer av 1 kap. nyttjanderättslagen gälla vad i den

föreslagna lagen sägs, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller annat

fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning.

Andra stycket i paragrafen torde höra erhålla en mera allmän innebörd

än i det remitterade förslaget och utsträckas att gälla alla blandade avtal.

Den föreslagna lagen synes sålunda ej böra äga tillämpning, om rätt till

fiske, i samband med jordbruksarrende eller eljest, upplåtits genom avtal

som huvudsakligen har annat ändamål än i första stycket sägs.

S flilwng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 151 år 1957

Tredje stycket i det remitterade förslaget torde kunna utan olägenhet helt

uteslutas. Härav blir följden, att kombination av jordbruksarrende och fiske­

arrende blir att principiellt bedöma på samma sätt som kombination av

hyra och fiskearrende skall bedömas enligt förslaget. Huruvida det blandade

avtalet är att hänföra till det ena eller andra av nu nämnda kombinations-

fall, blir att besvara jämlikt 3 kap. 2 § nyttjanderättslagen. Har ett kom­

binerat avtal väsentligen sådant syfte som avses i 2 kap. 49 § andra stycket

nyttjanderättslagen, blir det där angivna regler för sociala jordbruksarrenden

som i första hand bestämma avtalets innehåll. Något undantag för fall, då kro­

nan eller annat särskilt rättssubjekt upplåter fiskearrende i kombination med

viss upplåtelse av jord, torde ej vara påkallat.

När fiskearrendet är det huvudsakliga, blir den föreslagna lagen tillämp­

lig. I fråga om det moment av ett kombinerat avtal som innefattar viss

upplåtelse av jord jämte eventuell åbyggnad skola enligt förut åberopade

allmänna grunder de materiella bestämmelser som gälla för arrende lända

till efterrättelse i tillämpliga delar. Detta lärer innebära, att fastighetens

ägare icke kan ålägga fiskearrendatorn längre gående förpliktelser i fråga

om jord och byggnader än om jorden och byggnaderna upplåtits för sig.

Tydligt är, att sådana regler som röra tiden för arrendets bestånd måste

tillämpas beträffande avtalet i dess helhet. Detta gäller även brytandet av

optionsrätt, omprövning av arrendevillkoren vid förnyat arrende o. d. Till-

lämpningen av de grundsatser som nu nämnts har veterligen icke i andra

sammanhang föranlett några större svårigheter och förhållandena torde vid

fiskearrenden, där fisket är det huvudsakliga, vara så relativt enkla att man

icke har anledning att bär frångå principen.

2

§.

Bestämmelsen i andra stycket andra punkten torde lämpligen kunna

ingå i en senare paragraf (15 §), som uppräknar de tvingande bestämmel­

serna i förslaget.

3 §.

Det i andra stycket upptagna stadgandet synes böra flyttas till första styc­

ket. Vidare torde såsom andra stycke böra införas stadgande, att i fråga om

fideikommissfastighet, som ej är att anse som huvudgård, vad i 1 kap. 9 §

nyttjanderättslagen sägs skall äga motsvarande tillämpning.

4 §•

Andra och tredje punkterna synas böra upptagas som ett andra stycke.

Vidare torde den till 9 § gjorda hänvisningen — vars innebörd ej kan upp­

fattas utan genomgång av alla hänvisningar i sistnämnda paragraf — böra

ersättas av ett tredje stycke i 4 §, enligt vilket bestämmelserna i 2 kap.

53, 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen om brytande av optionsrätt och vad

därmed har samband skola äga motsvarande tillämpning med avseende å

fiskearrende.

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

5 §•

Det här föreslagna stadgandet följer av allmänna regler och torde kunna

utgå. Under 5 § kan i stället — som anslutning till 4 § — från 9 § i det

remitterade förslaget upptagas stadgande av innebörd, att vad i 2 kap. 54—

56 §§ nyttjandcrättslagen är stadgat om ändrade arrendevillkor eller fort­

satt tillämpning av äldre villkor skall äga motsvarande tillämpning med

avseende å fiskearrende.

6—9 §§.

Lagrådet återkommer nedan till 6 § i det remitterade förslaget.

I 9 § av förslaget hänvisas bland annat till 2 kap. 3—6 och 58 §§ nyttjande-

rättslagen. Lagrådet anser det erforderligt, att för överskådlighetens skull

bestämmelser i där reglerade ämnen, i den mån de äro behövliga, direkt

inskrivas i lagförslaget.

Hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderättslagen torde sålunda böra

under 6 § ersättas med föreskrift, att den som upplåter fiskearrende ej må

i andra fall än lagen stadgar förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten

rätt att frånträda arrendet före arrendetidens slut. —- Någon hänvisning till

4 § i 2 kap. nyttjanderättslagen torde icke vara praktiskt påkallad. — I

stället för hänvisningen till 5 § samma kap. kan som 7 § upptagas stad­

gande, att fardag för tillträde och avträde av arrenderat fiske är den fjor­

tonde dagen i mars månad och alt, om fardag infaller å söndag, tillträde

eller avträde skall ske följande dag.

Under 8 § kunna såsom första stycke upptagas bestämmelser, motsva­

rande 2 kap. 6 § första och andra punkterna samt andra stycket i samma

paragraf ävensom 58 § första stycket nyttjanderättslagen. Stadgandet synes

sålunda höra innehålla, alt arrendeavgiften skall vara till storleken bestämd

och ej må utsättas annorledes än i penningar, att om avgiften likväl be­

stämts i annat än penningar, den skall beräknas till belopp som med hän­

syn till förhållandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt

arrende samt att, om tid ej är utsatt för erläggande av arrendeavgift, den

skall erläggas sist tre månader före varje arrendeårs utgång.

I 9 § av det remitterade förslaget upptages även hänvisning till 2 kap. 17 §

— i olika sammanhang och med olika innebörd — samt till 18 §, 22—26 §§,

27 § första stycket och 45—48 §§ i nämnda kap. nyttjanderättslagen. Med

den förenkling av förslaget som lagrådet förordat torde det bli överflödigt att

hänvisa till andra av nu uppräknade lagrum än 25 och 26 §§, 27 § första

stycket och 45—48 §§. Hänvisningen kan med fördel upptagas i ett andra

stycke av 8 § och innehålla, alt vad i nämnda lagrum är stadgat om ned­

sättning av arrendeavgift, skadestånd, rätt till uppsägning och arbetsavtal

skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende. I samma stycke

torde i anslutning till 58 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen höra

införas bestämmelse, att arrendatorn även äger rätt till skälig nedsättning

av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest,

vattenförorening eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

Den bestämmelse som innehålles i andra stycket andra meningen i 2 kap.

58 § nyttjanderättslagen torde med avseende å fiskearrende böra utvidgas

till alla fall, då arrendatorn enligt förslaget är berättigad till nedsättning av

arrendet, och införas såsom tredje stycke i 8 §. Stadgandet kan lämpligen

innehålla, att om arrendatorn före förfallodagen påkallat nedsättning av

arrendeavgiften i fall, då det kan komma i fråga, han skall anses hava guldi t

den i rätt tid, därest han inom en månad efter det avgiften blivit slutligt

bestämd erlägger vad som brister.

Det remitterade förslaget upptager under 7 och 8 §§ bestämmelser med

avseende å fiskearrendatorns död samt om förbud mot överlåtelse av arren-

datorns rätt och om upplåtelser av mera begränsad innebörd. Det ämne som

avses i 8 § torde, i överensstämmelse med vad som skett i 2 och 3 kap. nytt-

janderättslagen, böra regleras först. I stället för vad som föreslagits under 8 §

synes emellertid, i enlighet med den förenkling som lagrådet i övrigt föror­

dat, vara tillfyllest att stadga, att arrendatorn ej må utan medgivande av

fastighetens ägare till annan överlåta eller upplåta fisket eller del därav.

Stadgandet kan upptagas såsom första stycke under 9 §. Lagrådet anser

emellertid övervägande skäl tala för att i paragrafen även upptages en mot­

svarighet till 8 § andra stycket i 2 kap. nyttjanderättslagen. Fiskearrendatorn

kan eljest komma i en svår situation, t. ex. om han är oförmögen att utöva

fisket men likväl måste svara för arrendeavgiften och vården av fisket. Be­

stämmelsen torde kunna innehålla, att om arrendeavtalet är slutet för viss

tid ej understigande tio år och arrendatorn vill frånträda arrendet, han må

bjuda fastighetens ägare att återtaga fisket mot skyldighet att gälda arren­

datorn skälig ersättning för arrendets värde. Vill ej ägaren lösa mot ersätt­

ning som nu sagts, bör arrendatorn vara berättigad att i sitt ställe sätta an­

nan, med vilken ägaren kan skäligen nöjas.

Med avseende å fiskearrendatorns död stadgas i 7 § av det remitterade

förslaget bland annat, att dödsboet, om det vill sätta annan i sitt ställe, skall

göra det inom sex månader från dödsfallet. Någon sådan tidsbegränsning finns

ej för motsvarande fall vid hyra. Med hänsyn till att dödsboet kan ha svårig­

heter att anskaffa arrendator under nämnda tid förordar lagrådet, att tids­

begränsningen för utövandet av sagda befogenhet får utgå. Tredje punkten

i första stycket, som upptager förverkandepåföljd, är avsedd att komplettera

hänvisning till 2 kap. 36 § nyttjanderättslagen (jfr 9 § första och andra

styckena i det remitterade förslaget). Om såsom lagrådet vill förorda full­

ständiga förverkanderegler införas i förslaget under 12 §, kan nu nämnda

bestämmelse i 7 § utgå. Övriga bestämmelser med avseende å arrendatorns

död kunna lämpligen upptagas såsom 10 §.

Den förut nämnda 6 § i det remitterade förslaget innehåller, att om över­

låtelse sker av fastigheten efter det fiskearrendatorn tillträtt i upplåtelsen

ingående markområde eller hus eller annan byggnad eller del av hus, fiske­

arrendet skall utan särskilt förbehåll gälla mot nye ägaren. Detta stadgande

lider av den bristen att avgörande betydelse tillagts omständigheter som

icke framstå som det väsentliga vid utövning av fiskerätten. Stadgandet sy­

117

nes också alltför snävt mot fiskearrendalorn. Enligt lagrådets mening kan

utan obehörigt intrång i omsättningens intresse stadgas, att därest överlå­

telse av fastigheten sker efter det arrendatorn tillträtt fisket (jfr 2 kap. 28 §

nyttjanderättslagen), arrendeavtalet skall utan särskilt förbehåll gälla

mot nye ägaren. Såsom exempel på att fisket tillträtts kan nämnas, att arren­

datorn flyttat till upplåten bostad, påbörjat uppförandet av fiskebyggnad eller

eljest på tydligt sätt börjat utöva den upplåtna rättigheten. Om en köpare

likväl blir missledd, har han att hålla sig till sin fångesman. Stadgandet

torde böra upptagas under 11 § såsom första stycke.

I 9 § av det remitterade förslaget hänvisas till 29—32 §§ och 33 § första

och tredje styckena i 2 kap. nyttjanderättslagen. Denna hänvisning torde,

med lämplig antydan om innehållet i paragraferna, för sammanhangets

skull böra upptagas såsom andra stycke i 11 §.

Vidare hänvisas i 9 § av det remitterade förslaget till 34 § i 2 kap. nytt­

janderättslagen. Detta stadgande synes dock föga rimligt ur fiskearren-

datorns synpunkt, varför lagrådet förordar att hänvisningen ej upptages

(jfr 3 kap. 31 § nyttjanderättslagen som betr. hyra ej upptager skadestånds-

påföljden). Fastighetens ägare synes tillräckligt tillgodosedd genom sin

rätt att uppsäga avtalet, om arrendatorn brister åt sina skyldigheter i fråga

om erläggande av arrende in. in. Även hänvisningen till 2 kap. 35 § nytt­

janderättslagen kan utan olägenhet undvaras (jfr förverkandebestämmel­

serna).

I 9 § första stycket av det remitterade förslaget hänvisas jämväl till 36—

43 §§ i 2 kap. nyttjanderättslagen. Innebörden av hänvisningen till 36 §,

som kompletteras av 9 § andra stycket i det remitterade förslaget, är synner­

ligen svårtillgänglig. Lagrådet anser det nödvändigt, att en fullständig pa­

ragraf med angivande av förverkandegrunderna upptages och att mot­

svarighet till 2 kap. 37 § nyttjanderättslagen jämväl inskrives i förslaget.

Förverkandereglerna kunna i så fall betydligt förenklas. I enlighet härmed

förordar lagrådet, att såsom första stycke under 12 § upptages stadgande,

alt arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berät­

tigad att uppsäga avtalet: 1) om arrendatorn dröjer med erläggande av

arrendeavgift utöver en månad från förfallodagen; 2) om han gör sig skyldig

till vanvård av fisket; 3) om han olovligen överlåter eller upplåter fisket

eller del därav; 4) om han å fastigheten för eller tillåter andra att föra ett

sådant leverne som väcker allmän förargelse eller verkar störande på om­

givningen; och 5) om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som

åligger honom enligt avtalet. Såsom andra och tredje stycken i 12 § bör

upptagas motsvarighet till 2 kap. 36 § andra och tredje styckena nyltjande-

rättslagen.

I anslutning till den sålunda förordade 12 § kan såsom 15 § upptagas

stadgande motsvarande 37 § i 2 kap. nyttjanderättslagen och innehållande,

att om arrendatorn låtit komma sig till last sådant törhållande som i 12 §

1, 2 eller 4 sägs men rättelse sker innan fastighetens ägare gjort bruk av

sin rätt alt uppsäga avtalet, eller om i fall som avses i 12 § 3 eller 5 ägaren

Kungl. Maj.ts proposition nr i51 år 1957

118

icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om för­

hållande som där avses, ägaren ej må senare åberopa förhållandet såsom

grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

Vad angår hänvisningen i 9 § av det remitterade förslaget till 2 kap.

43 §§ nyttjanderättslagen torde den, med lämplig erinran om inne­

hållet av paragraferna, böra upptagas såsom U § i den föreslagna lagen.

Av övriga hänvisningar i 9 § torde, efter av lagrådet förordad förenkling,

endast de som avse 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ behöva upptagas. Lagrådet

återkommer till dem under 11 § i det remitterade förslaget.

10 och 11 §§.

Den i 10 § intagna uppräkningen av tvingande bestämmelser torde böra

upptagas såsom första stycke i 15 § och, jämkad efter lagrådets förslag,

innehålla, att förbehåll, som strider mot 2 § andra stycket, 3—5 §§, 8 §,

9 § andra stycket, 10 § första stycket eller 11 § första stycket, ej må åbe­

ropas av fastighetens ägare.

Under 11 § i det remitterade förslaget ha upptagits bestämmelser mot­

svarande 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen. Hänvisningen i första stycket

till 10 § i det remitterade förslaget lärer bero på förbiseende och skall —

från förslagets utgångspunkter i förevarande hänseende — utgå. Lagrådet

anser emellertid, att för vinnande av en enklare reglering arrendenämnden

bör tillerkännas befogenhet att ge dispens från förenämnda tvingande be­

stämmelser över lag. Lagrummet kan även i övrigt förenklas avsevärt och

lämpligen såsom andra stycke under 15 § innehålla, att arrendenämnden

äger i samband med avtalets ingående medgiva undantag från vad som

följer av första stycket, såframt avtalet innehåller att sådant medgivande

må sökas och särskilda skäl äro till undantaget, och att därest ansökan

om undantag avslås i fall då dylikt förbehåll gjorts, upplåtelsen är för­

fallen, om ej avtalet stadgar annat.

Slutligen synes som 16 § böra upptagas stadgande, att om arrendenämn­

dens sammansättning, granskning av arrendeavtal och besvär över nämn­

dens beslut skall gälla vad i 2 kap. 49 a, 66 och 68 §§ nyttjanderättslagen

är stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Slutstadgandet.

Beaktas vad lagrådet i det föregående förordat bör hänvisningen i andra

stycket av slutstadgandet till 2 kap. 53—56 §§ nyttjanderättslagen i stället

gälla 5 § i den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 ur 1957

119

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom

Den föreslagna lagen om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. förutsätter,

att 1 kap. nyttjanderättslagen blir tillämpligt på fiskearrende. Sådant ar­

rende faller under 7 § i nämnda kap., vilken paragraf i sin tur hänvisar till

vad som tidigare stadgats i kapitlet, sålunda bland annat till 3 § som hand­

lar om verkan av att fastigheten överlåtes. Enligt 6 § i förstnämnda lag­

förslag skall emellertid härutinnan gälla en särskild regel, ungefär mot­

svarande vad som enligt 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § gäller för vanligt

arrende och hyra. En erinran om detta förhållande bör införas i 1 kap. 7 §.

Om så sker, torde någon ändring av 8 § samma kap. icke erfordras.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, A^ndersson, H^edlund, P^ersson, L^indell,

L^indström, L^ange, L^indholm, N^äsgård, K^ling, E^liasson, H^enriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksde­

partementen anmäler statsrådet Eliasson lagrådets den 25 mars 1957 avgivna

utlåtande över de den 15 februari 1957 till lagrådet remitterade förslagen till

lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. samt

lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den U juni 1907 (nr

36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m.

Lagrådet, som uttalat sin anslutning till att en lagstiftning med i huvud­

sak det innehåll som det remitterade lagförslagets kommer till stånd, har

förordat att de problem, vilka uppkommer då ett avtal om upplåtelse av

fiskerätt jämväl har annat ändamål än rätt till fiske, löses efter en prin­

cip som delvis avviker från den som tillämpats i det remitterade förslaget.

I fråga om blandade avtal är huvudregeln i det remitterade förslaget, att

fiskearrendelagen skall tillämpas om kombinationen är fiskerätt och annan

nyttjanderättsupplåtelse samt idkande av fisket är det huvudsakliga ända­

målet med upplåtelsen. Vid kombination mellan fiskerätt och jordbruks­

arrende skall emellertid denna regel blott gälla då upplåtaren är enskild

person och jordbruksarrendet ej faller under de sociala arrendebestämmel­

serna i nyttjanderättslagen. Det remitterade förslaget innebär alltså att av­

tal, som avser t. ex. kombination av fiskerätt och socialt jordbruksarrende,

ej omfattas av bestämmelserna i den föreslagna lagen. Detsamma gäller vi­

dare bl. a. då arrende av jord i publik ägo upplåtes i kombination med fiske­

rätt. Tanken har härvid varit, att de regler som i dessa fall gäller för jord­

bruksarrendedelen alltid skall tillämpas på hela avtalet. Lagrådets förslag

innebär, att fiskearrendelagen skall bli tillämplig på alla blandade avtal,

vari ingår upplåtelse av fiskerätt, dock ej om avtalets huvudsakliga ända­

mål är annat än fisket. Lagrådet utgår härvid från att vid sidan av fiske­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151 år 1957

121

arrendelagen på jordbruksarrendedelen analogivis skall kunna tillämpas

vissa av de materiella bestämmelser, som gäller för det slag av jordbruks­

arrende som upplåtelsen innefattar. Motsvarande princip förutsattes skola

gälla om avtalet, förutom fiskerätt, avser t. ex. hyra eller arbetsavtal. För­

delen med lagrådets förslag är främst att anslutning helt sker till de all­

männa regler efter vilka blandade avtal brukar bedömas. I sak innebär lag­

rådets förslag i stort sett endast den ändringen, att, om det huvudsakliga än­

damålet med ett blandat avtal är upplåtelse av yrkesfiske eller annat fiske

av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning, fiskearrendelagen

blir tillämplig även i sådana fall då det mindre väsentliga momentet i av­

talet är jordbruksarrende, varå de särskilda bestämmelserna om sociala och

publika arrenden är tillämpliga. Även enligt min mening är det med hänsyn

till lagstiftningens syfte i och för sig önskvärt, att fiskearrendelagen blir

tillämplig på alla avtal, som huvudsakligen avser upplåtelse av yrkesfiske

eller annat fiske av väsentlig betydelse för fiskearrendatorns försörjning.

Den av lagrådet förordade metoden att på den del av ett blandat avtal, som

ej avser fiskerätt, analogiskt tillämpa vissa bestämmelser utöver de i fiske­

arrendelagen upptagna, möjliggör vidare att lagtexten kan utformas enklare

och mera överskådligt. Ett genomförande av densamma torde icke komma

att medföra svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till de fördelar, som

lagrådets förslag i denna del erbjuder, anser jag att det bör godtagas. Vid

förslagets lagtekniska utformning bör såsom lagrådet förordat de i 9 § av det

remitterade förslaget sammanförda hänvisningarna till vissa bestämmelser

i nyttjanderättslagen fördelas på olika paragrafer och infogas i lämpligt

samband med direkta bestämmelser i lagen. Härigenom vinnes större över­

skådlighet. Även i övrigt kan i sådant syfte redaktionella jämkningar vid­

tagas.

I några avseenden innebär lagrådets förslag vissa sakliga ändringar i det

remitterade förslaget utöver dem som direkt föranledes av den jämkning av

regleringen i fråga om de kombinerade avtalen som jag förordar. Dessa änd­

ringsförslag torde jag nu få behandla i anslutning till eu översikt av stad-

gandena i det slutliga lagförslag som jag framlägger.

Vid avfatlningen av

rubriken till lagen

samt 1—7 §§ har beaktats vad

lagrådet anfört. I det remitterade förslaget motsvaras 1 § av 1 § och den i

9 § införda hänvisningen till 1 kap. nyttjanderättslagen, 2 § av 2 §, 3 § av

3 § och den i 9 § införda hänvisningen till 1 kap. 9 § nyttjanderättslagen,

i § av 4 § samt de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 53, 67 och 69 §§

nyttjanderättslagen, 5 § av hänvisningarna i 9 § till 2 kaj). 54—56 §§ nytt­

janderättslagen, 6 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 3 § nyttjanderätts­

lagen samt 7 § av hänvisningen i 9 § till 2 kap. 5 § nyttjanderättslagen.

Första stgcket

i 8 § har trätt i stället för hänvisningarna i 9 § til! 2 kap.

6 § och 58 § första stycket nyttjanderättslagen.

Andra stgcket

i 8 § ersätter hänvisningarna i 9 § till 2 kap. 25 och 26 §§,

27 § första stycket och 45—48 §§ nyttjanderättslagen samt innehåller vidare

eu bestämmelse som med eu formulering, som anpassats till förhållandena

It

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt.

A

Jr 151

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

vid fiske, i huvudsak motsvarar hänvisningen i 9 § till 2 kap. 58 § andra

stycket fiskerättslagen.

Tredje stycket i S § motsvaras av stadgande i 2 kap. 58 § andra stycket

nyttjanderättslagen men har utvidgats till att i enlighet med lagrådets för­

slag gälla samtliga fall då arrendatorn påkallat nedsättning av arrendeavgift.

9 § ersätter 8 § i det remitterade förslaget. Lagrådet har föreslagit, att

som ett andra stycke i 9 § skall införas motsvarande stadgande som i 2 kap.

8 § andra stycket nyttjanderättslagen. Vad lagrådet till stöd härför anfört

har emellertid icke föranlett mig att ändra den ståndpunkt, som jag enligt

remissprotokollet i denna del intagit. Stadgandet bör därför icke medtagas.

10 § motsvarar, med av lagrådet föreslagna jämkningar, 7 § i det remit­

terade förslaget.

11 § första stycket ersätter 6 § i det remitterade förslaget och bygger på i

stort sett samma princip som detta. I det remitterade förslaget angavs direkt

i lagtexten vissa besittningstaganden, som skulle förläna arrendatorn skydd

mot ny ägare utan att förbehåll vid överlåtelsen skett-eller inteckning före­

låg. Lagrådet har emellertid förordat, att man bör åt rättstillämpningen

överlåta att avgöra när tillträde kan anses ha skett på sådant sätt att det

bör skydda arrendatorn. Av lagrådets uttalande torde framgå, att enligt

dess mening härvid även andra åtgärder än de i den remitterade lagtexten

angivna skall kunna få betydelse under förutsättning att de på ett tydligt

sätt utvisar att arrendatorn börjat utöva den upplåtna rättigheten. Jag har

intet att erinra mot vad lagrådet i denna del anfört och har utformat stad­

gandet i enlighet med dess förslag.

11 § andra stycket ersätter de i 9 § av det remitterade förslaget intagna

hänvisningarna till 2 kap. 29—32 §§ samt 33 § första och tredje styckena

nyttjanderättslagen.

I 12 och 13 §§ har, efter anpassning till förhållandena vid fiske, intagits

bestämmelser motsvarande 2 kap. 36 och 37 §§ nyttjanderättslagen, till vilka

hänvisats i 9 § av det remitterade förslaget.

Föreskrifterna i 74 § ersätter hänvisningarna i 9 § av det remitterade för­

slaget till 2 kap. 38—43 §§ nyttjanderättslagen.

Första stycket i 15 § ersätter 10 § i det remitterade förslaget. Därvid har

jämkning gjorts, föranledd av att hänvisningarna i 9 § av det remitterade

förslaget till 2 kap. 17 och 18 §§ nyttjanderättslagen saknar motsvarighet

i det förslag, som jag nu framlägger.

Andra stycket i 15 § ersätter 11 § första och andra styckena i det remitte­

rade förslaget. På sätt lagrådet förordat har möjligheterna till dispens utvid­

gats till att avse samtliga de bestämmelser, vilka enligt första stycket har

tvingande karaktär. Då förutsättningen för att en dispensansökan skall kun­

na prövas är att avtalet innehåller medgivande därtill, anser jag att några

betänkligheter mot en sådan utvidgning ej föreligger.

Bestämmelserna i 16 § ersätter 11 § tredje stycket i det remitterade för­

slaget och de i 9 § införda hänvisningarna till 2 kap. 49 a och 66 §§ nytt­

janderättslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

123

I slutstadgandet har i förhållande till det remitterade förslaget gjorts re­

daktionell jämkning på sätt lagrådet föreslagit.

Den här lämnade översikten visar att av de stadganden eller hänvisningar,

som intagits i det remitterade förslaget, det av mig nu framlagda saknar

motsvarighet till 5 § förstnämnda förslag och hänvisningarna i 9 § till 2 kap.

4 §, 10—20 §§, 22—24 §§, 27 § andra stycket samt 34 och 35 §§. Av de lag­

rum till vilka hänvisning skett skulle enligt det remitterade förslaget 10—

16 §§, 17 § första och tredje styckena, 19 och 20 §§ samt 27 § andra stycket

bli tillämpliga endast om i upplåtelsen ingick jordbruksarrende. Stadgande-

na bör därför — som en följd av den princip rörande regleringen av de

kombinerade avtalen efter vilken mitt slutliga förslag utformats — utgå.

Såsom lagrådet förordat torde 5 § i det remitterade förslaget utan att där­

igenom saklig ändring sker kunna undvaras. Då med den utformning som

det slutliga förslaget i övrigt fått det ej torde komma att medföra någon

praktisk olägenhet att utesluta jämväl hänvisningarna till 2 kap. 4 §, 17 §

andra stycket, 18 §, 22—24 §§ samt 34 och 35 §§ har jag även biträtt lagrå­

dets förslag härom. I fråga om 17 § andra stycket må framhållas att, om

arrendatorn ämnar utföra någon för fisket nyttig anläggning av varaktig be­

skaffenhet, överenskommelse i kostnadsfrågan regelmässigt torde träffas

med fastighetens ägare. De fall då fastighetens ägare tillhandahåller arren­

datorn fiskredskap torde vara så sällsynta, att det ej finns anledning att

endast för dem bibehålla hänvisningen till 24 §.

Utöver vad här angivits har vissa redaktionella jämkningar företagits i

det remitterade förslaget.

Vad lagrådet anfört beträffande förslaget till ändring i ngttjanderättsla-

gen kan jag biträda.

Föredraganden hemställer härefter att efter vidtagna ändringar ifrågava­

rande båda lagförslag — jämlikt § 87 regeringsformen — ävensom det i

statsrådsprotokollet för den 15 februari 1957 omförmälda förslaget till för­

ordning om ändrad lydelse av 46 § förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)

angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom måtte genom pro­

position föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Vid protokollet:

Ulla It. Silén.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 151 år 1957

Innehållsförteckning

Propositionen ...................................................................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................................................................... 1

Författningsförslag............................................................................................................. 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 15 februari 1957................................................. 8

Inledning.............................................................................................................................. 8

^l. Gällande bestämmelser i huvuddrag....................................................................... 9

II. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen....................................................... 11

1. Allmän översikt ................................................................................................ 11

2. Avgränsning med hänsyn till ändamålet med upplåtelsen................... 20

3. Kombinerade upplåtelser ............................................................................... 33

4. Avgränsning med hänsyn till upplåtaren ................................................. 35

5. Avtalets form ..................................................................................................... 50

6. Minimitid och optionsrätt ............................................................................... 54

7. Upplåtelsens bestånd mot ny ägare av fastigheten................................ 59

8. Den lagtekniska utformningen av lagstiftningen ..................................... 66

III. Specialmotivering .................................................................................................... 69

Hemställan .......................................................................................................................... 97

Fiskeristyrelsens förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. (Bi­

laga 1).............................................................................................................................. 99

Departementspromemorians förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt

m. m. (Bilaga 2) ......................................................................................................... 105

Förslag till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt m. m. (Bilaga

³ )

................ 108

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom (Bilaga 4) ................ 111

Utdrag av lagrådets protokoll den 25 mars 1957 ...................................................... 112

Utdrag av statsrådsprotokollet den 29 mars 1957 ...................................................... 120

570136

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag