Prop. 1957:35

('med förslag till lag om ändring i konkurslagen m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

1

Nr 35

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i konkurslagen m. m.; given Stockholms slott den 10 januari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i konkurslagen; samt 2) lag angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den nuvarande regeln, enligt vilken mål om egendomsavträde skall på landet utsättas att förekomma inom tio dagar, uppmjukas på så sätt att konkursdomaren får möjlighet att låta anstå med målet senast till det ting, som närmast därefter hålles. Vidare förordas att i mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag, vilka enligt gällande rätt skall utan förberedelse företagas till huvudförhandling, munt­ lig förberedelse alltid skall hållas. Enligt förslaget skall slutligen, till skill­ nad mot vad nu gäller, mål om konkursförbrytelse kunna upptagas vid an­ nan domstol än konkursdomstolen. 1

1 Dihang till riksdagens protokoll t957. t samt. Nr 35

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14, 103, 108, 111, 211 och 219 §§ konkurslagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14

Då konkursansökning skall hän- skjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt att förekom­ ma, i stad inom fyra dagar samt på landet inom tio dagar. Kräves för gäldenärens kallande eller hans in­ ställelse vid rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets före­ tagande vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det delgivning av kallelsen kan väntas hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall erinras om den i 16 § stadgade påföljden av parts utevaro.

I fråga------------------------------- motsvi

103

Efter bevakningstidens-----------------Anmärkningstiden skall----------------Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning 1

§•

Då konkursansökning skall hän- skjutas till rätten, varde målet av konkursdomaren utsatt att förekom­ ma, i stad inom fyra dagar samt på landet inom tio dagar eller, om var­ ken borgenären eller gäldenären be­ gär att målet skall upptagas inom sistnämnda tid, senast på det ting som närmast därefter hålles. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets före­ tagande vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det delgiv­ ning av kallelsen kan väntas hava ägt rum. Till rätten skola parterna särskilt kallas. I kallelsen skall er­ inras om den i 16 § stadgade påfölj­ den av parts utevaro.

rande tillämpning.

§•

-------------anmärkningar framställas.

------------ av anmärkningstiden.

Konkursdomaren bestämme ock viss dag inom fjorton dagar från

1 Senaste lydelse, se beträffande 14, 103, 108, 111 och 211 §§ SFS 1946:809.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

3

ej träffas, målet angående de tvisti- ga fordringarna skall vid rätten före­ komma, i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på landet under först infallande all­ männa ting, så framt ej handlägg­ ningen efter ty i 108 § sägs skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall befinnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tid­ punkt.

Konkursdomaren låte ------------ - — Finner konkursdomaren —---------

(Nuvarande lydelse)

nyssnämnda sammanträde, å vilken, därest förlikning ej träffas, målet an­ gående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekomma. Där det i sär­ skilt fall befinnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

(Föreslagen lydelse)

och förvaltaren, särskilt underrättas.

108

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar fram­ ställts, skola företagas till handlägg­ ning vid borgenärssammanträde in­ för rättens ombudsman. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gälde- nären föra talan; och böra de borge­ närer, mot vilkas bevakningar an­ märkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall; dock vare hans ute- varo ej hinder för ärendets handlägg­ ning.

På ombudsmannen ankomme att söka genom förhör med de närvaran­ de utreda tvistefrågorna och däri

åstadkomma förlikning. Medgiva

samtliga närvarande, att anmärkning

må förfalla, eller inskränka de den­ samma, äge ej den, som uteblivit, därå tala.

Finnes anmärkning, varom förlik­ ning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten.

Framställes på landet begäran om

§•

De tvistefrågor, som uppkommit därigenom att anmärkningar fram­ ställts, skola företagas till handlägg­ ning vid borgenärssammanträde in­ för rättens ombudsman. Därvid äga förvaltaren, borgenärerna och gälde- nären föra talan; och böra de borge­ närer, mot vilkas bevakningar an­ märkning gjorts, ingiva skriftliga svaromål och bifoga de handlingar, som styrka deras talan.

Förvaltaren skall vara tillstädes vid sammanträdet, så framt han ej har laga förfall; dock vare hans ute- varo ej hinder för ärendets handlägg­ ning.

På ombudsmannen ankomme att söka genom förhör med de närvaran­ de utreda tvistefrågorna och däri åstadkomma förlikning. Medgiva samtliga närvarande, att anmärkning må förfalla, eller inskränka de den­ samma, äge ej den, som uteblivit, därå tala.

Finnes anmärkning, varom förlik­ ning ej blivit träffad, skall frågan hänskjutas till rätten.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

särskilt sammanträde för målets handläggning, åligge ombudsmannen att genast underrätta konkursdoma­ ren därom. Finner konkursdomaren skäl därtill, utsätte han ofördröjligen sådant sammanträde. Kan be­ sked om konkursdomarens beslut ej före borgenärssammanträdets slut er­ hållas och för de närvarande tillkän­ nagivas, vare ombudsmannen pliktig att till envar, som närvarit vid sam­ manträdet och vars adress är känd, avlåta särskild underrättelse om tid och ställe för målets handläggning.

Efter borgenärssammanträdet till­ ställe ombudsmannen så snart ske kan konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande om och i vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid protokollet skola fogas å sammanträ­ det ingivna handlingar. 111

111

Vill borgenär-------------------------------Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevaknings- handlingarna till rättens ombuds­ man; låte ock en gång i allmänna tid­ ningarna och den eller de ortstid­ ningar, som bestämts för offentliggö­ rande av kungörelser om konkursen, kungöra, att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken anmärk­ ningar må framställas mot bevak­ ningen, ställe, varest de till ombuds­ mannen överlämnade bevaknings- handlingarna skola hållas tillgängliga för granskning, tid och ställe för sammanträde inför ombudsmannen, därest i anledning av anmärkning sammanträde varder erforderligt,

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Efter borgenärssammanträdet till­ ställe ombudsmannen så snart ske kan konkursdomaren protokoll över sammanträdet, innehållande om och i vad mån förlikning skett och vilka anspråk såsom stridiga återstå. Vid protokollet skola fogas å sammanträ­ det ingivna handlingar.

§•

angående bevakning.

Då efterbevakning sålunda gjorts, överlämne konkursdomaren genast det ena exemplaret av bevaknings- handlingarna till rättens ombuds­ man; låte ock en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstid­ ningar, som bestämts för offentlig­ görande av kungörelser om konkur­ sen, kungöra, att efterbevakning skett, så ock viss tid, inom vilken an­ märkningar må framställas mot be­ vakningen, ställe, varest de till om­ budsmannen överlämnade bevak- ningshandlingarna skola hållas till­ gängliga för granskning, tid och ställe för sammanträde inför om­ budsmannen, därest i anledning av anmärkning sammanträde varder er-

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

5

samt viss dag, å vilken, om förlikning ej träffas, målet angående den tvis- tiga fordringen skall vid rätten före­ komma, så framt ej handläggningen skall äga rum å särskilt samman­ träde.

Anmärkningstiden må Om innehållet I övrigt — — - Hava flere — Ersättning till

211

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98, 109, 130, 164 eller 183 §, skall utan förberedelse företagas till huvudför­ handling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rät­ ten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, för­ ordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrif­ ter därom. Uteblir part eller annan, som äger komma tillstädes vid för­ handling, utgöre det ej hinder för målets handläggning och avgörande, om ej annat är stadgat. Vid huvudför­ handling vare häradsrätt domför med tre i nämden, dock ej i mål, som av­ ses i 109 eller 130 §.

forderligt, samt viss dag, å vilken, om förlikning ej träffas, målet angående den tvistiga fordringen skall vid rät­ ten förekomma.

§•

Mål, som avses i 16, 27, 85, 93, 98, 164 eller 183 §, skall utan förbere­ delse företagas till huvudförhandling. Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äge rätten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter där­ om. Vid huvudförhandling vare hä­ radsrätt domför med tre i nämnden.

Mål, som avses i 109 eller 130 §, må ej företagas till huvudförhand­ ling, med mindre sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Lämna samtliga närvarande sitt samtycke därtill eller finnes saken uppenbar, må huvudförhandlingen hållas i ome­ delbart samband med förberedelsen. Hålles ej huvudförhandlingen i ome­ delbart samband med förberedelsen, skall envar som närvarit och vars adress är känd erhålla särskild un­ derrättelse om tid och ställe för hu­ vudförhandlingen, så framt ej besked därom lämnats under förberedelsen.

Uteblir i mål, som avses i denna paragraf, part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgörc det ej hinder för målets hand-

----------------— — anmärkningstidens utgång. -------— och förvaltaren. om bevakning.

handläggas gemensamt,

för efterbevakningarna.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

(Nuvarande lydelse)

Beträffande talan mot avgörande i mål, som avses i första stycket, gälle vad i rättegångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt. Över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenären förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit bifallen, må klagan ej föras.

219

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 eller 214 §, skall utföras vid den rätt, där konkursen är eller varit an- hängig.

Talan, som — —------- ----------— gen

läggning och avgörande, om ej annat är stadgat.

Beträffande talan mot avgörande i mål, som nu sagts, gälle vad i rätte­ gångsbalken är stadgat om talan mot beslut i mål, som väckts vid under­ rätt. Över underrätts eller hovrätts beslut, varigenom sådan av gäldenä­ ren förd talan, som avses i 183 § tredje stycket andra punkten, blivit bifallen, må klagan ej föras.

§•

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 eller 214 §, må väckas vid den rätt, där konkursen är eller varit an- hängig. om ombud.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958. Har före lagens ikraftträ­ dande sammanträde blivit utsatt med tillämpning av äldre lag, skall denna alltjämt gälla med avseende å det sammanträdet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

om ackordsförhandling utan konkurs

(Nuvarande lydelse)

52

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 50 §, skall utföras vid den rätt, där ackordsförliandlingen äger eller ägt rum.

(Föreslagen lydelse)

§•

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 50 §, må väckas vid den rätt, där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet å Stockholms slott den 9 novem­ ber 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jalmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om vissa änd­ ringar i konkurslagen samt anför därvid följande.

I samband med nya rättegångsbalkens ikraftträdande genomfördes även vissa ändringar i konkurslagens bestämmelser om rättegången i konkurs­ mål in. m. Till 1951 års rättegångskommitté bar från skilda håll framställ­ ningar inkommit om ändringar i dessa och andra processuella bestämmel­ ser i konkurslagen. Vidare har vid 1955 års riksdag motioner väckts om viss ändring i 103 § nämnda lag. I yttrande till första lagutskottet över dessa motioner uttalade kommittén bl. a. att den i motionerna behandlade frågan och de hos kommittén väckta förslagen torde böra utredas i ett samman­ hang samt att kommittén hade för avsikt att upptaga dessa frågor till be­ handling. Under hänvisning till kommitténs yttrande anförde utskottet i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande att utskottet saknade an­ ledning att taga ståndpunkt till motionerna samt hemställde på grund därav att dessa icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I en den 16 november 1955 dagtecknad promemoria (stencilerad) har kommittén behandlat nyssnämnda frågor och däri framlagt förslag till vissa ändringar i konkurslagen in. in. över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av riksåklagarämbetet, Svea hovrätt, hovrätten för Väst­ ra Sverige, hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna i Stockholms län och Kronobergs län, Sveriges advokatsamfund, föreningen Sveriges härads­ hövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfog­ dar, föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, svenska bankföreningen och svenska sparbanksföreningen. Riksåklagarämbetet har vid sitt yttrande fogat yttran­ den av statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

9

Kommitténs promemoria innefattar förslag i tre olika hänseenden, näm­ ligen beträffande dels fristen för prövning av konkursansökan som hänskju- tits till rätten (A), dels ordningen för handläggning av mål om tvistiga tordringar och klander mot utdelningsförslag m. in. (B) och dels forum i mål angående konkursförbrytelse m. m. (C). Jag anhåller nu att få taga upp dessa spörsmål till behandling. Därvid skall först eu redogörelse lämnas för de skilda förslagen samt för remissinstansernas inställning till desamma.

A. Fristen för prövning av konkursansökan som hänskjutits till rätten

Gällande rätt

Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande gällde att, då konkursansök­ ning hänskjutits till rätten, målet skulle utsättas att förekomma i stad inom fyra dagar samt på landet inom fjorton dagar, där ej för gäldenärens kal­ lande till rätten oundgängligen krävdes längre tid. Kunde på landet målet ej företagas inom nämnda tid, med mindre urtima ting hölls, fick dock målet anstå till nästa allmänna tingssammanträde eller, där på grund av Konungens förordnande särskilt tingssammanträde, varå mål angående gäldenär försättande i konkurs fick förekomma, tidigare skulle hållas, till sådant sammanträde, så framt borgenären begärt dylikt anstånd i an­ sökningen och det icke bestreds av gäldenären (14 § konkurslagen).

I samband med tillkomsten av nya rättegångsbalken befanns det önskvärt att för häradsrätternas del förkorta den tid, inom vilken målet skulle före­ tagas vid rätten. Processlagberedningen, vilken utarbetade förslag i ämnet, hänvisade till stadgandet i 1 kap. 7 § rättegångsbalken, enligt vilket allmänt ting såsom regel skall hållas varje vecka samt jämväl det förhållandet att ting med tremansnämnd dessutom kan hållas å bestämda tider. Bered­ ningen påpekade även att enligt 8 § samma kapitel häradshövdingen äger utsätta särskilt sammanträde för huvudförhandling, då det för arbetets jämna gång eller eljest finnes erforderligt. Med hänsyn till dessa bestäm­ melser ansåg beredningen det kunna stadgas, att prövning av konkurs­ ansökan skulle vid häradsrätt företagas inom tio dagar. För såväl hä­ radsrätt som rådhusrätt borde enligt beredningens mening bibehållas möj­ lighet att utsträcka tiden, när så oundgängligen krävdes för gäldenärens kallande och inställelse vid rätten. Härom yttrade beredningen att detta stod i överensstämmelse med vad som stadgades i 32 kap. 1 § rättegångs­ balken, nämligen att den som enligt rättens beslut har att infinna sig vid rätten skall erhålla skäligt rådrum därtill, samt även med stadgandet i 3 § samma kapitel, vari föreskrives alt om han finnes ej ha erhållit sådant rådrum eller skäl eljest förekommer till förlängning av den utav rätten före­ skrivna tiden ny tid skall utsättas. En förlängning av tiden utöver vad el­ jest skulle gälla syntes beredningen dock höra på visst sätt begränsas. I detta hänseende borde enligt beredningens mening gälla, alt då det med

10

hänsyn till gäldenären var erforderligt att överskrida den eljest stadgade tiden, målet ej fick utsättas att förekomma vid rätten senare än sex veckor från det gäldenären kunde antagas ha fått del av kallelsen.

I överensstämmelse med vad beredningen sålunda föreslagit stadgas nu i 14 § konkurslagen att då konkursansökning skall hänskjutas till rätten, må­ let skall av konkursdomaren utsättas att förekomma i stad inom fyra da­ gar samt på landet inom tio dagar. Kräves för gäldenärens kallande eller hans inställelse vid rätten oundgängligen längre tid, må tiden för målets företagande vid rätten utsträckas, dock ej utöver sex veckor från det del­ givning av kallelsen kan väntas ha ägt rum.

Enligt vad i 211 § konkurslagen stadgas är häradsrätt vid huvudförhand­ lingen i målet domför med tre i nämnden.

Kommittén

Efter att ha erinrat om att bestämmelserna i ämnet tillkommit för att tillgodose kraAet på ett snabbt avgörande av mål om egendomsavträde an­ för kommittén att detta krav ej bör drivas så långt, att konkursdomaren tvingas i stor utsträckning utsätta särskilda sammanträden, ehuru parter­ na ej önskar det. Kommittén påpekar, att äldre lags bestämmelser om möj­ lighet lör konkursdomaren att på borgenärens framställning och med gäl­ denärens tysta medgivande låta målet i häradsrätt anstå till nästa allmän­ na tingssammanträde var ett uttryck för denna synpunkt.

Kommittén anför vidare alt häradsrätts domkrets är tingslaget samt att de flesta domsagor utgör ett tingslag. I fjorton domsagor finns dock två el­ ler flera tingslag. Av sistnämnda domsagor hör sex till hovrätten för övre Norrland. I de flesta tingslag skall med undantag för tiden under härads­ rättens ferier allmänt ting hållas varje vecka, varvid tingen kan vara för­ delade mellan flera tingsställen. Det finns dock fyrtio tingslag — därav tju­ gosju som ej bildar egen domsaga — i vilka allmänt ting ej hålles varje vecka. I fem av dessa tingslag skall sådant ting hållas var fjärde vecka och i ett var sjätte vecka; i de övriga skall med några undantag allmänt ting hållas varannan vecka. Förutom allmänna ting skall i de flesta tingslag ett eller flera ting med tremansnämnd hållas varje år i regel i slutet av juli el­ ler början av augusti. Från och med den 17 juni till och med den 21 augus­ ti, från och med den 19 december till och med den 6 januari samt från och med måndagen före påsk till och med lördagen efter påsk skall häradsrätt hålla ferier, dock skall i några domsagor sommarferierna börja först den 1 juli.

I de häradsrätter, i vilka allmänt ting skall hållas varje vecka, synes en­ ligt kommitténs mening bestämmelserna i 14 § konkurslagen icke behöva föranleda särskilt sammanträde annat än under den tid, då häradsrätten håller ferier. Om allmänt ting omväxlande skall hållas å skilda tingsstäl­ len, är det intet som hindrar, att en konkursansökning, om så erfordras för iakttagande av den föreskrivna tidsfristen, behandlas vid allmänt ting å an­ nat tingsställe än det, som eljest legat närmast till hands.

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

11

Under häradsrätls ferier samt i häradsrätter där allmänt ting ej skall hål­ las varje vecka hlir det enligt vad kommittén framhåller ibland nödvändigt med särskilt sammanträde för att den föreskrivna fristen skall kunna iakt­ tagas. För att statsverkets kostnader för sådant sammanträde ej skall bli alltför stora, bör detta i regel äga rum å kansliorten, varvid rätten förutom ordföranden om möjligt bör bestå av tre nämndemän från sagda ort eller dess närhet. Kommittén yttrar att även om statsverkets kostnader för sär­ skilt sammanträde för prövning av konkursansökan genom detta förfarings­ sätt kunnat hållas nere, de i samband med nya rättegångsbalkens ikraft­ trädande vidtagna ändringarna i 14 § konkurslagen dock otvivelaktigt med­ fört, att statsverket ibland åsamkats kostnader, vilka enligt äldre bestäm­ melser kunnat undvikas. Detta gäller i än högre grad sådana domsagor, som består av flera tingslag. Är kansliorten ej belägen inom det tingslag, i vars häradsrätt konkursansökningen skall behandlas, kan nämndemän från kansliorten ej anlitas. Det kan därför bli nödvändigt med långa och kostsamma resor antingen för nämndemännen eller rättens ordförande, även för lielt korta sammanträden.

Kommittén nämner att den enligt sina direktiv bar att vid översynen av nya rättegångsbalken och därtill anslutande lagstiftning ägna uppmärksam­ het åt möjligheterna att nedbringa statsverkets kostnader för domstolsvä­ sendet. Även om en ändring av 14 § konkurslagen ur denna synpunkt en­ dast får ringa betydelse i det stora hela anser kommittén dock att möjlig­ heten till en besparing bör tillvaratagas, om ej bärande skäl kan åberopas till förmån för den ordning, som nu gäller.

Uppenbart är — framhåller kommittén — att borgenären ofta har ett starkt intresse av att hans konkursansökan behandlas snabbt. Med hänsyn härtill bör eu regel, som tillåter anstånd med ansökningens prövning, ut­ formas så, att som förutsättning för anståndet kräves medgivande av bor­ genären. Har borgenären lämnat dylikt medgivande, finnes emellertid, en­ ligt kommitténs uppfattning, med hänsyn till de kostnader och besvär, som ett särskilt sammanträde med häradsrätt ofta medför, i allmänhet ej till­ räcklig anledning att i häradsrätt utsätta sådant sammanträde. Kommittén föreslår därför att i dylika fall prövningen av ansökningen skall kunna få anstå till det ting, som hålles närmast efter utgången av den stadgade tio- dagarsfristen. Med ting avses såväl allmänt ting som ting med tremans- nämnd. Skulle häradsrätten dessförinnan för behandling av annat mål eller ärende än konkursansökningen hålla särskilt sammanträde, utgör självfal­ let den föreslagna regeln intet hinder mot att ansökningen upptages å detta sammanträde.

Kommittén har ej ansett att det som förutsättning för anstånd bör ford­ ras medgivande jämväl av gäldenären. Dennes intressen lär endast i undan­ tagsfall kräva snabbare behandling av konkursansökan. Dessutom torde det ej sällan vara svårt alt införskaffa medgivande från gäldenären. Om emel­ lertid denne uttryckligen motsatt sig anstånd, synes konkursdomaren böra taga hänsyn därtill och utsätta målet inom den stadgade tiodagarsfristen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit alt i 14 § kon­ kurslagen införes ett stadgande, enligt vilket i häradsrätt må med pröv­ ningen av målet anstå till nästa ting, om borgenären medgivit det.

Yttrandena

Förslaget har vid remissbehandlingen i princip genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Från några håll har dock viss kritik riktats mot utformningen av detsamma. Svea hovrätt, som vitsordar behovet av änd­ ring beträffande fristen för prövning av konkursansökan som hänskjutits till häradsrätt, yttrar sålunda att det vid uppställandet av nya bestämmel­ ser i ämnet bör beaktas att konkursansökningar ofta utgör påtrycknings­ medel i ett inkassoförfarande; av konkursansökningar, som anhängiggöres av borgenärer, torde högst en femtedel fullföljas. Borgenärerna har därför i allmänhet icke något intresse av att målet utsättes att förekomma inom förhållandevis kort tid. Med hänsyn härtill och då det emellanåt kan bere­ da konkursdomaren svårigheter att komma i förbindelse med borgenären synes det hovrätten icke vara erforderligt att dennes medgivande inhämtas för att målet skall få utsättas att förekomma å det ting som hålles närmast efter tio dagar från det målet hänskjutits till rätten. Då borgenär någon gång kan ha intresse av att gäldenärens tillgångar omhändertages snarast möjligt, bör emellertid till en sådan huvudregel knytas ett stadgande om att rätten i de fall, då borgenären hemställt om skyndsam handläggning, är skyldig att utsätta målet så snart ske kan.

Med anledning av kommitténs uttalande att, om allmänt ting omväxlan­ de hålles å skilda tingsställen, det icke vore något som hindrade att en kon­ kursansökning, därest så erfordrades för iakttagande av den föreskrivna tidsfristen, behandlades Aid allmänt ting å annat tingsställe än det som el­ jest legat närmast till hands ä\rensom att vid utsättande av särskilt sam­ manträde detta — för att statsverkets kostnader icke skulle bli alltför sto­ ra — borde äga rum å kansliorten, framhåller hovrätten att allmänheten bör kunna räkna med att handläggningen av förevarande mål regelmässigt skall äga rum på samma ort som övriga mål från ifrågavarande del av en domsaga. Detta gäller särskilt konkursmål, i vilka borgenären, hans ombud och gäldenären är bosatta på eller invid eu ort, där häradsrätten håller ting. Blir målet utsatt alt förekomma inför häradsrätten å annan ort som ligger på långt avstånd från parternas boningsorter medför detta besvär och i regel extra utgifter för parterna. Statsverkets kostnader blir icke hel­ ler alltid lägre vid sammanträden i kansliorten — till exempel i eu stad som icke ligger under landsrätt — än vid ett tingsställe, där nämndemän från orten kan anlitas. Under alla förhållanden torde enligt hoATättens me­ ning skillnaden med avseende å statsverkets kostnader i de flesta fall icke bli särdeles stor. Hovrätten anser därför att vid utsättande av mål av före­ varande slag lämpligen göres en avvägning mellan olika intressen och att därvid hänsyn icke endast bör tagas till statsverkets kostnader. Med den i promemorian föreslagna utformningen av’ bestämmelserna kan ibland

13

hända att målet, ehuru borgenären icke har något intresse därav, icke utan utsättande av särskilt sammanträde kan förekomma vid ting å den ort, där övriga mål från ifrågavarande del av domsagan handlägges. Enligt hov­ rättens mening bör konkursdomaren ha möjlighet att i sådana fall med borgenärens medgivande utsätta målet till det ting som närmast efter tio dagar från det målet hänskjutits till rätten förekommer å den ort, där gäl- denären har att svara i tvistemål.

Hovrätten påpekar, att till kommittén icke tycks ha anmälts något öns­ kemål om förlängning av den för rådhusrätt stadgade fristen om fyra da­ gar för prövning av hänskjuten konkursansökan. Det förefaller dock hov­ rätten som om denna tid i många fall vore alltför kort. Delgivning av kal­ lelse å gäldenärer torde på grund av den korta tidsfristen icke kunna ske — såsom annars vanligen kan äga rum — genom postverkets försorg utan får utföras av stämningsman. Härtill kommer att gäldenären bör vara be­ rättigad att erhålla skäligt rådrum samt att konkursansökningar, såsom förut nämnts, i flertalet fall icke är synnerligen brådskande. För borgenä­ ren kan en så kort tidsfrist som fyra dagar medföra svårigheter att kom­ ma i kontakt med gäldenären för diskussion om uppgörelse. Hovrätten an­ ser på grund av angivna förhållanden att även den för rådhusrätt bestäm­ da tidsfristen lämpligen bör förlängas. Om ändring skulle göras i detta av­ seende synes det hovrätten knappast finnas anledning att fastställa annan tidsfrist än den för häradsrätt stadgade tiden om tio dagar. Att fristerna blir enhetliga får i och för sig betecknas såsom en fördel. Hovrätten anser att jämväl en sådan ändring bör förknippas med kompletterande stadgan­ de om att rätten i de fall, där borgenären hemställt om skyndsam handlägg­ ning, är skyldig att utsätta målet så snart ske kan.

Under hänvisning till vad sålunda anförts ifrågasätter hovrätten om ej 1-1 § borde såvitt nu är i fråga erhålla följande lydelse.

Då konkursansökan skall liänskj utas till rätten, varde målet av konkurs­ domaren utsatt att förekomma inom tio dagar; på landet må med pröv­ ningen anstå till det ting, som närmast därefter hålles. Med borgenärens medgivande må på landet med prövningen ytterligare anstå till det ting, som närmast därefter förekommer å den ort, där gäldenären i allmänhet har att svara i tvistemål. Rätten vare dock skyldig att i de fall, då borge­ nären hemställt om skyndsam handläggning, utsätta målet att förekomma så snart ske kan.

Liknande synpunkter anföres av Föreningen Sveriges häradshövdingar, smn påpekar att i tingslag med mera än ett tingsställe förhållandena även efter ändringen kommer att bli mindre tillfredsställande, särskilt om del ena tingsstället är beläget på större avstånd från det andra, vilket ju ganska ofta är fallet i Norrland. Man torde då kunna utgå ifrån alt borgenären, om han eller hans ombud är bosatt å eller i närheten av den ena orten, icke kommer att medgiva anstånd till ting, som hålles å den andra orten närmast efter tiodagarsfristens utgång. Man vinner alltså i dylikt fall icke den åsyftade besparingen för statsverket. Detta är emellertid en ringa brist, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

14

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

icke ensam bör föranleda ändrade bestämmelser, i varje fall icke sådana som kan leda till att målets handläggning mot borgenärens önskemål för- lägges till det omnämnda tinget. Mera beaktansvärt synes det föreningen vara att såväl de nu gällande bestämmelserna som de föreslagna enligt ordalydelsen föranleder, att konkursansökan kan behöva behandlas vid all­ mänt ting å annat tingsställe än det som eljest legat närmast till hands med hänsyn till parternas bekvämlighet och kostnader. Olägenheterna här­ av för parterna bör ej negligeras. I båda de omnämnda hänseendena skulle en förbättring åstadkommas, därest med borgenärens medgivande pröv­ ningen finge anstå till det ting, som närmast efter den legala fristens ut­ gång hålles å det tingsställe, som är det lämpligaste för målets handläggning med hänsyn till parternas bostadsort och övriga omständigheter. Måhända kan dock hinder mot en sådan anordning möta i det förhållandet, att enligt tingsordningarna allmänna ting å vissa tingsställen skall hållas allenast med mycket långa mellanrum. Med anledning av kommitténs uttalande att extra sammanträden i regel hör äga rum å kansliorten för att därigenom nedbringa statsverkets kostnader gör föreningen gällande, att det vid val av sammanträdesort måste anses befogat att mot statsverkets utgifter väga parternas olägenheter och kostnader.

Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter — med hänsyn till de fall där den föreslagna regeln kan tänkas medföra en betydande tidsförskjutning — huruvida ej på sätt stadgades i 14 § i dess ursprungliga lydelse gälde- nären bör äga bestrida att ärendet uppskjutes. Bankföreningen, som för­ klarat sig ej vilja motsätta sig att en uppskovsmöjlighet införes, anser det lämpligt att efter mönster av motsvarande lagstiftning, som gällde före rättegångsreformen, uttryckligen göra uppskovsrätten beroende av att må­ let ej kan företagas inom tiodagarsfristen med mindre särskilt samman­ träde hålles.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ger uttryck åt den uppfattningen att kom­ mittén i förevarande sammanhang måhända hort taga ställning jämväl till frågan om icke prövningen av konkursansökan kunde anförtros åt konkurs­ domaren ensam, även i fall då gäldenären bestrider ansökningen eller ute­ blir med förklaring. Till stöd för en sådan uppfattning åberopar länsstyrel­ sen att i tvistemål domaren ensam är domför, om mål avgöres vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling i omedelbart samband med förbere­ delsen.

B. Ordningen för handläggning av mål om tvistiga fordringar och klander

mot utdelningsförslag m. m.

Gällande rätt

I 108 § konkurslagen finnes bestämmelser om handläggning vid borge- närssammanträde inför rättens ombudsman av tvistiga fordringar. Rörande rättens prövning av de tvistiga fordringarna stadgas i 109 § att tvistefrågor angående bevakade fordringar ofördröj ligen skall av rätten

15

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

företagas till prövning och, så vitt ske kan, avgöras på eu gång. Tarvar vissa lordringar längre tid för att utredas och styrkas, skall särskilt dömas över de tvistefrågor, som kan avgöras tidigare; beror någon borgenärs anspråk på annan rätts provning, får detta ej vålla uppehåll, utan domstolen, där kon­ kursen är anhängig, skall fastställa hans rätt i konkursen för det belopp, som kan bli bestämt genom dom i den särskilda rättegången.

Om bestämmande av tid för de i 108 och 109 §§ omnämnda sammanträ­ dena ges bestämmelser i 103 §, vars fyra första stycken lyder:

Eftei bevakningstidens utgång bestämme konkursdomaren utan dröjs- mal eftei samråd med rättens ombudsman och förvaltaren ej mindre viss tid, inom vilken anmärkningar må framställas mot de bevakade fordring- arna’ ■ °C^ s*ade’ varest de till ombudsmannen överlämnade bevaknings- handhngarna skola hållas tillgängliga för granskning, än även tid och ställe tor det borgenarssammanträde, som enligt 108 § skall hållas inför ombuds­ mannen, därest anmärkningar framställas.

Anmärkningstiden skall bestämmas till minst två, högst fyra veckor från hevaknmgstidens utgång; dock må konkursdomaren, där det prövas ound- gangligen nödigt, fastställa längre anmärkningstid än nu sagts. Det i 108 S omtörmälda sammanträde må icke hållas tidigare än två eller senare än fvra veckor från utgången av anmärkningstiden. . Konkursdomaren bestämme ock viss dag, å vilken, därest förlikning ei tratfas, malet angående de tvistiga fordringarna skall vid rätten förekom- ma, i stad inom fjorton dagar från nyssnämnda sammanträde och på lan-

-fSt !n^?.ande a,lmanna ting, så framt ej handläggningen efter

ty i 108 § sags skall äga rum å särskilt sammanträde. Där det i särskilt fall Deiinnes nödvändigt, må målet utsättas till senare tidpunkt.

Konkursdomaren låte ofördröjligen om vad sålunda bestämts med posten översanda meddelande till gäldenären och varje borgenär, som bevakat

ordran i konkursen och vars adress är känd, ävensom särskilt underrätta ombudsmannen och förvaltaren. I

I femte stycket lämnas regler, som möjliggör för konkursdomaren att, redan då konkursbouppteckning, borgenärsförteckning eller anmälan om förvaltarens godkännande av förut ingiven bouppteckning inkommit, träffa de avgöranden, som avses i första och tredje styckena av lagrummet.

Om eft erbevakning stadgas i 111 §. I viss utsträckning skall be­ träffande sådan bevakning i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad om bevakning är stadgat, således hl. a. de i 103 § tredje stycket upptagna reg­ lerna om tiden för rättens sammanträde i mål om tvistiga fordringar.

Om u Idelningsf ö rslag gäller enligt 129 § bl', a. att sedan detta upprattats forslaget med därtill hörande förvaltningsredogörelse skall hållas

illganghgt för granskning å ställe, som bestämmes av rättens ombudsman efter samråd med förvaltaren. Ombudsmannen skall låta eu gång i all­ männa tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för of-

enthggorandc av kungörelser om konkursen, kungöra, alt utdelningsföri m uPPyattals> så ock från och vilken dag samt var det kommer att hallas tillgängligt. T kungörelsen skall även nämnas, att den, som vill kland­ ra förslaget, bär att anmäla sitt klander på sätt och inom tid, som stadgas

1 1 t)U !).

°

16

Rörande förfarandet vid klander mot uldelningsförslag innehåller nyss­ nämnda lagrum följande:

Klander mot utdelningsförslag skall skriftligen anmälas hos konkurs­ domaren inom trettio dagar från den dag, då förslaget enligt kungörelsen därom först varit tillgängligt för granskning. I klanderskriften skall angi­ vas, i vilket avseende ändring i förslaget yrkas; är sådant ej iakttaget, må klandret ej upptagas.

Varder klander upptaget, utsätte konkursdomaren dag för målets hand­ läggning vid rätten samt låte den utsatta dagen minst tio dagar förut kun­ göras en gång i allmänna tidningarna och den eller de ortstidningar, som bestämts för offentliggörande av kungörelser om konkursen; underrätte ock särskilt rättens ombudsman, förvaltaren och den, som anmält klandret, samt, där klandret avser utdelning till viss borgenär, som icke anmält kland­ ret, denne.

Vid målets handläggning böra ombudsmannen och förvaltaren vara till­ städes.

De för målets prövning nödiga handlingar skola genom ombudsmannens försorg tillställas konkursdomaren för att tillhandahållas rätten.

Enligt 211 § första stycket skall mål om tvistiga fordringar och om klan­ der mot utdelningsförslag utan förberedelse företagas till huvudförhandling. Detsamma gäller mål, som avses i 16 § (mål om egendomsavträde), 27 § (mål om avdrag från gäldenärs arbetsförtjänst), 85 § (mål om bestämman­ de av arvode åt rättens ombudsman eller förvaltare), 93 § (mål om boupp­ teckningsed av annan än gäldenären), 98 § (mål om underhåll till gäldenär),

164 § (mål om ackordsförhandling i konkurs) och 183 § (mål om klagan över beslut å borgenärssammanträde). Utsättes målet till fortsatt eller ny huvudförhandling, äger rätten, om det erfordras för att målet vid denna skall kunna slutföras, förordna, att förberedelse skall äga rum, samt med­ dela erforderliga föreskrifter därom. Uteblir part eller annan, som äger komma tillstädes vid förhandling, utgör det ej hinder för målets handlägg­ ning och avgörande, om ej annat är stadgat. Vid huvudförhandling är hä­ radsrätt domför med tre i nämnden, dock ej i mål om tvistiga fordringar eller klander mot utdelningsförslag.

I andra stycket av 211 § stadgas bl. a., att beträffande talan mot avgörande i mål, som avses i första stycket, skall gälla vad i rättegångsbalken är stad­ gat om talan mot beslut i mål, som väckts vid underrätt.

Stadganden av i huvudsak samma innehåll som de i 211 § givna bestäm­ melserna förekommer även i 43 § lagen om ackordsförhandling utan kon­ kurs ävensom i 6 § andra stycket och 15 § andra stycket lagen om utmät­ ningsed beträffande rättegången i mål om ackordsförhandling utan kon­ kurs och mål angående utmätningsed.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 35 år 1957

Kommittén

Efter en redogörelse för vissa ändringsförslag, som framställts beträffan­ de ordningen för handläggning av mål om tvistiga fordringar —- däribland de inledningsvis berörda, vid 1955 års riksdag väckta motionerna (I: 111

17

och II: 73) — påpekar kommittén att föreskrifterna i 103 § konkurslagen om den tid, inom vilken mål om tvistiga fordringar i konkurs skall upp­ tagas, liksom åtskilliga andra i konkurslagen stadgade tidsfrister, tillkom­ mit i syfte att möjliggöra ett snabbt avgörande. Särskilt i de häradsrätter, där allmänt ting skall hållas varje vecka, kan emellertid dessa föreskrifter stundom få till följd att det blir svårt att förnuftigt planera arbetet å ting, å vilket enligt huvudregeln i 103 § huvudförhandling skall hållas i mål om tvistiga fordringar. Dessa svårigheter torde någon gång kunna undvikas genom tillämpning av den i tredje stycket sista punkten nämnda lagrum upptagna bestämmelsen, att sådant mål må, där det i särskilt fall hefinnes nödvändigt, utsättas till senare tidpunkt. Denna bestämmelse avser dock endast rena undantagsfall och kan därför i regel ej tillämpas, då svårigheter av här antydd art kan väntas uppkomma. En lagändring, som undanröjer berörda olägenheter, synes kommittén därför vara påkallad. Kommittén nämner, att det från flera håll hävdats att i mål om tvistiga fordringar det ofta föreligger behov av förberedelse under rättens ledning innan målet fö­ retages till huvudförhandling. Detsamma torde gälla mål om klander mot utdelningsförslag. En lagstiftning, som syftar till att undanröja de nyss berörda olägenheterna, synes därför enligt kommitténs mening om möjligt böra utformas så, att den samtidigt möjliggör förberedelse inför rätten före huvudförhandlingen i dessa mål.

Under hänvisning till att från några håll framförts att i mål om tvistiga fordringar sådan förberedelse skulle kunna ske, om det s. k. förliknings- sammanträdet inför rättens ombudsman ersattes av förberedelsesamman- träde inför konkursdomaren erinrar kommittén om att det i ett år 1911 avgivet betänkande med förslag till konkurslag in. in. bl. a. föreslogs, att ombudsinansinstitutionen skulle avskaffas. I samband därmed föreslogs även att ordförandeskapet å förlikningssammanträdet skulle utövas av kon­ kursdomaren. Någon lagstiftning på grundval av nämnda betänkande kom emellertid ej till stånd. I ett år 1919 avgivet betänkande med nytt förslag till konkurslag in. in. riktades anmärkningar mot förslaget att konkursdo- maren skulle vara ordförande å förlikningssammanträdet. Det anfördes bl. a., att konkursdomarens arbetsbörda därigenom skulle ökas samt att den opar­ tiska ställning, som domaren borde intaga, då lian sedermera hade att i rät­ ten bedöma tvistiga fordringsanspråk, skulle kunna rubbas, eftersom doma­ ren vid förlikningssammanträdet näppeligen kunde underlåta att intaga en bestämt position till varje föreliggande tvistefråga och låta parterna veta, huru enligt lians uppfattning frågan skulle rättsligen bedömas. De skäl, som sålunda anfördes i 1919 års betänkande, gäller enligt kommitténs me­ ning alltjämt. Det är visserligen tänkbart, att domaren, såsom förutsättes skola ske vid förberedelse i vanliga tvistemål, söker förlika parterna utan att binda sig för eu viss uppfattning om tvistefrågans rättsliga bedömning. Men fördelen med det nuvarande systemet synes kommittén vara, att rät­ tens ombudsman, just därigenom all han aldrig kominer i den ställningen att han i rätten skall bedöma den föreliggande tvistefrågan, bar helt andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

möjligheter än konkursdomaren att åvägabringa förlikning och därigenom minska rättens arbete och påskynda konkursutredningens avslutande. På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig kunna förorda, att för- likningssammanträdet inför rättens ombudsman avskaffas.

Enligt vad kommittén framhåller utesluter ett bibehållande av förliknings- sammanträdet inför rättens ombudsman dock ej att förberedelse inför rätten före huvudförhandlingen införes i mål om tvistiga fordringar. Närmast till hands synes det kommittén därvid ligga att öppna möjlighet för rätten att, om så finnes erforderligt, hålla muntlig förberedelse i dylika mål. Enligt

103 § åligger det emellertid konkursdomaren att senast omedelbart efter be- vakningstidens utgång, således innan behovet av förberedelse kan bedömas, fastställa dagen för målets handläggning vid rätten och därom underrätta parterna. Kommittén anser starka skäl tala för att denna bestämmelse bi­ behålies oförändrad. Utan att ändra bestämmelsen torde det knappast vara möjligt att i konkursförfarandet finna utrymme för en förberedelse av fakultativ karaktär. Med hänsyn till det sagda har kommittén ej föreslagit införande av fakultativ förberedelse i mål om tvistiga fordringar.

Vad beträffar mål om klander mot utdelningsförslag vore det enligt kommitténs mening visserligen möjligt att inom ramen för det nuvarande förfarandet införa eu fakultativ förberedelse, men med hänsyn till att så­ dana mål torde vara ganska sällsynta, har kommittén ej funnit skäl att för dessa mål föreslå andra regler än för mål om tvistiga fordringar.

Kommittén yttrar att i det nuvarande förfarandet, såväl i mål om tvistiga tordi ingår som i mål om klander mot utdelningsförslag, det däremot låter sig inordna eu obligatorisk muntlig förberedelse inför rätten före huvudför­ handlingen. Införes förberedelse i dessa fall, bör möjlighet finnas att hålla huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen, om samtliga vid förberedelsen närvarande samtycka därtill eller saken finnes uppenbar. Kommittén antager att med en lösning enligt dessa linjer sådana tvistefrå­ gor av enkel beskaffenhet, vid vilkas handläggning nuvarande bestämmel­ ser om huvudförhandling utan föregången förberedelse ej vållar några olä­ genheter, i allmänhet kommer att avgöras vid huvudförhandling i omedel­ bart samband med förberedelsen, medan åter helt andra möjligheter än för närvarande kommer att ges att tillfredsställande förbereda mera komplice­ rade frågor, innan de företages till huvudförhandling.

Kommittén föreslår, att ett iörberedelseförfarande av nu angiven karak- tar införes i mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag samt att på de villkor nyss nämnts möjlighet öppnas att hålla huvudför­ handling i omedelbart samband med förberedelsen i dessa mål. Med hänsyn till att del föreslagna förfarandet ej helt överensstämmer med det i rätte­ gångsbalken för tvistemål stadgade, erfordras i konkurslagen uttryckliga bestämmelser om förfarandet. Kommittén förordar, all sådana bestämmel­ ser upptagas i 211 § i ett särskilt andra stycke. Ur första stycket samma lagrum bör då utgå bestämmelserna om mål angående tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag. Kommittén föreslår vidare att de i förs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

1»

la stycket upptagna reglerna om verkan av parts eller annans utevaro och de i nuvarande andra stycket upptagna fullföljdsbestämmelserna efter vis­ sa formella jämkningar överföres till ett särskilt tredje respektive fjärde stycke.

Reglerna om obligatorisk muntlig förberedelse föreslår kommittén utfor­ mas så, att det föreskrives att mål angående tvistiga fordringar eller klan­ der mot utdelningsförslag ej må företagas till huvudförhandling, med mind­ re sammanträde för muntlig förberedelse hållits. Med denna formulering blir det möjligt för rätten att — om det undantagsvis skulle befinnas er­ forderligt exempelvis för att bereda parterna tillfälle lämna bevisuppgift —- med stöd av 42 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken förordna, att för­ beredelsen skall fortsättas genom skriftväxling.

Kommittén yttrar, att bestämmelserna i 211 § första stycket konkursla­ gen om förberedelse i det fall att målet utsättes till fortsatt eller ny huvud­ förhandling främst torde ha tillkommit med hänsyn till mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag. Kommittén anser emellertid möjligheten till dylik förberedelse alltjämt böra hållas öppen även för öv­ riga mål och föreslår därför ej någon ändring av dessa bestämmelser, lik­ som ej heller av motsvarande bestämmelser i 43 § första stycket lagen om ackordsförhandling utan konkurs och G § andra stycket lagen om utmät­ ningsed. Enligt kommitténs förslag kommer emellertid, som framgår av vad tidigare anförts, särskilda regler om förberedelse att gälla för mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag, varför bestämmel­ serna i 211 § första stycket konkurslagen ej längre blir tillämpliga å dessa mål. Utsättes sådant mål till fortsatt eller ny huvudförhandling, äger emel­ lertid rätten, för att målet vid denna skall kunna slutföras, med stöd av 43 kap. 12 § rättegångsbalken, vilket stadgande här blir tillämpligt, förordna att förberedelse ånyo skall äga rum, samt meddela erforderliga föreskrifter därom.

Kommittén påpekar, att om 211 § konkurslagen ändras på sätt kommit­ tén föreslagit, de i 103 § tredje stycket stadgade tidsfristerna, inom vilka mål angående tvistiga fordringar skall förekomma vid rätten, kommer att avse, ej såsom nu liden för utsättande av huvudförhandling utan i stället tiden för utsättande av sammanträde för muntlig förberedelse. Kommittén föreslår, att i detta hänseende stadgas en för rådhusrätt och häradsrätt ge­ mensam tidsfrist av fjorton dagar från förlikningssammanträdet inför rät­ tens ombudsman. Möjlighet att, där det i särskilt fall befinnes nödvändigt, utsätta målet till senare tidpunkt bör enligt kommitténs mening bibehållas.

Enligt kommitténs uppfattning finnes vid ett genomförande av förslaget ej längre behov av bestämmelserna i 103 § femte stycket om utsättande av särskilt sammanträde i häradsrätt för handläggning av mål om tvistiga lord- ringar. Kommittén föreslår därför, att sistnämnda bestämmelser utgår lik­ som också de hänvisningar till reglerna om särskilt sammanträde, vilka finns upptagna i 103 § tredje stycket och 111 § andra stycket. Beträflande mål om klander mot utdelningsförslag kommer, om ändringarna i 211 § ge-

20

Kungl. Maj:Is proposition nr 35 år 1957

nomföres, reglerna i 130 § andra stycket om utsättande av dag för målets handläggning vid rätten att avse utsättande av dag för muntlig förberedel­ se.

Kommittén framhåller, att huvudförhandling, som ej hålles i omedelbart samband med förberedelsen, bör utsättas att äga rum snarast möjligt. Kom­ mittén ifrågasätter, om ej dess förslag borde kompletteras med särskilda bestämmelser, som ålade rätten att inom viss tid hålla huvudförhandling. Kommittén utgår dock ifrån att domstolarna även utan sådana bestämmel­ ser ej dröjer med huvudförhandlingen i de mål varom här är fråga. Kom­ mittén erinrar i detta sammanhang ej blott om 42 kap. 20 § rättegångsbal­ ken utan även om 109 § konkurslagen, vari stadgas att tvistefrågor angåen­ de bevakade fordringar ofördröjligen skall av rätten företagas till prövning. Sistnämnda stadgande torde få anses ålägga rätten att i sådana mål ej drö­ ja med huvudförhandlingen längre än som oundgängligen erfordras.

Kommittén anmärker att av grunderna till bestämmelserna i 108 § femte stycket, vilka bestämmelser kommittén föreslagit skola utgå, torde, vad be­ träffar mål angående tvistiga fordringar, följa att om tid och ställe för hu­ vudförhandling, som ej hålles i omedelbart samband med förberedelsen, en­ var bör särskilt underrättas, som deltagit i förberedelsen och vars adress är känd, så framt ej besked därom lämnats under förberedelsen. Detsam­ ma synes kommittén böra gälla mål om klander mot utdelningsförslag. Kommittén föreslår, att en bestämmelse av denna innebörd upptages som en sista punkt i det föreslagna andra stycket av 211 §.

Beträffande rättens sammansättning vid huvudförhandling i mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag anför kommittén att med de av kommittén föreslagna bestämmelserna rättegångsbalkens regler blir tillämpliga. Vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, blir således enligt förslaget rätten domför med en lag­ faren domare.

Om gäldenär försatts i konkurs innan de nya bestämmelserna trätt i kraft bör enligt kommitténs mening äldre lag alltjämt gälla. Kommittén har upp­ tagit en övergångsbestämmelse av denna innebörd.

Yttrandena

De förslag, för vilka nu redogjorts, har av de remissinstanser, som yttrat sig i ämnet, antingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Svea hovrätt finner förslagen välgrundade och förklarar sig ej heller ha någon anmärk­ ning alt framställa mot själva utformningen av de nya lagreglerna. Hov­ rätten anser emellertid att det bör undersökas, om ej de föreslagna lagänd­ ringarna i sin tur framkallar behov av kompletterande föreskrifter. Blir vid det i 108 § konkurslagen föreskrivna sammanträdet anmärkning hän- skjuten till rättens prövning synes det hovrätten lämpligt att rättens om­ budsman lämnar de närvarande en redogörelse för det fortsatta förfarandet inför rätten. Enligt vad hovrätten framhåller saknar nämligen många be­ vakande kännedom om hur förfarandet inför domstolen gestaltar sig och

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

i

1

vet t. ex. ej att framställd anmärkning mot bevakning kan i bevakandens frånvaro avgöras vid huvudförhandling som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Därjämte torde kunna förväntas att förberedelsen skall lämna bättre resultat, därest rättens ombudsman orienterat de vid sam­ manträdet närvarande om att de vid förberedelsen skall vara beredda att angiva den bevisning de önskar åberopa och att förete sina skriftliga bevis. Stadgande härom, som hellre borde ha form av instruktion än av strikt åläggande, synes hovrätten kunna intagas i ett femte stycke av 108 §. -— Hovrätten påpekar vidare att om bestämmelserna om förfarandet vid hand­ läggning av tvistiga fordringar i konkurs blir ändrade, det kan synas in- konsekvent att motsvarande regler i lagen om ackordsförhandling utan kon­ kurs icke undergår motsvarande ändring. Häremot kan dock anföras att ackord är sällsynta och att tvistefrågor i ackordsmål, i vilka rättens pröv­ ning erfordras, är ytterligt sällan förekommande. Vid sådant förhållande saknas enligt hovrättens mening tillräcklig anledning att enbart av kon­ sekvenshänsyn göra ändring i ackordslagen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att kommittén kommit till en lämp­ lig lösning med sitt förslag om obligatorisk muntlig förberedelse såsom ett led mellan borgenärssammanträdet och huvudförhandlingen, och för­ eningen Sveriges häradshövdingar betecknar förslaget såsom mycket för­ tjänstfullt. Föreningen uttrycker särskilt sin anslutning till kommitténs ståndpunkt, alt man ej bör avskaffa förlikningssammanträdet inför rät­ tens ombudsman samt till de skäl som kommittén anfört för densamma.

Även föreningen Sveriges stadsdomare ger tillkänna en klart positiv in­ ställning till förslaget. Föreningen Sveriges landsfiskaler nämner att de bland föreningens medlemmar, vilka fungerar som rättens ombudsman i konkurser, särskilt understrukit värdet såväl av de föreslagna reglerna om tid för behandling efter förlikningssammanträde av tvistiga fordringar som av den föreslagna föreskriften om obligatorisk förberedelse. Gällande be­ stämmelser anses allmänt alltför opraktiska.

C. Forum i mål angående konkursförbrytelse m. m.

Gällande rätt

Bestämmelser om forum i brottmål finnes i 19 kap. rättegångsbalken. I 1 och 2 §§ ges de allmänna forumreglerna, varvid huvudregeln är att laga domstol är rätten i den ort, där brottet förövades. Åtal må vidare upptagas bl. a. av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmänhet, eller rätten i den ort, där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständig­ heter finner det lämpligt. I (i § stadgas, att då någon förövat flera brott, åtal för samtliga brotten må upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen samt kost­ nader och andra omständigheter finner del lämpligt. Knligt 9 § gäller emel­

-22

lertid, att om i lag eller författning är föreskrivet, att åtal skall upptagas omedelbart av högre rätt eller av annan allmän underrätt än den, där den misstänkte enligt 1 eller 2 § har att svara, åtalet ej på grund av vad i 19 kap. stadgas må upptagas av annan domstol. I dessa fall kan således till- lämpning av 6 § vara utesluten. En sådan särskild föreskrift finnes i 219 § första stycket konkurslagen, enligt vilket stadgande åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omta­ las i 213 eller 214 §, skall utföras vid den rätt, där konkursen är eller varit anhängig. I 213 § stadgas straff för den borgenär, som för sin röst vid borge- närssammanträde betingat sig särskilda fördelar av gäldenären eller av an­ nan på gäldenärens vägnar. Enligt 214 § straffas den som å borgenärssam- manträde i fråga, som rör boets förvaltning, utövar rösträtt för fordran med vetskap om att den, sådan den uppgivits, är oriktig. I detta samman­ hang må också erinras om 52 § lagen om ackordsförhandling utan kon­ kurs, enligt vilken paragraf åtal i vissa fall skall utföras vid den rätt, där ackordsförhandlingen äger eller ägt rum.

Kommittén

Efter en redogörelse för förarbetena till gällande bestämmelser samt för vissa ändringsförslag, som framförts från olika håll, anför kommittén att grunden till de särskilda forumbestämmelserna vid konkursförbrytelser främst torde ha varit att mål härom ansetts böra handläggas av samme do­ mare, som handlagt den konkurs med vilken förbrytelsen haft samband. Bl. a. med hänsyn till alt det med nuvarande underrättsorganisation ofta är annan domare än konkursdomaren som har att handlägga konkursför­ brytelsen, kan denna synpunkt numera ej tillmätas samma betydelse som tidigare. Om samme person skall åtalas för flera sådana förbrytelser och skilda fora gäller för brotten kan nuvarande bestämmelser medföra avse­ värda processuella olägenheter. Även ur straffrättslig synpunkt kan det vara olämpligt att i sådana fall handläggning sker vid skilda domstolar. Olägenheter av antydd art kan med gällande regler även uppkomma, om samme person skall åtalas för dels en konkursförbrytelse dels ett annat brott och skilda fora gäller. I detta fall kan det förhålla sig så, att det ur alla synpunkter är lämpligast att gemensam handläggning sker vid det forum, där sistnämnda brott skall upptagas. Gällande regler tillåter emel­ lertid i dylikt fall gemensam handläggning endast vid det forum som gäl­ ler för konkursförbrytelsen. Nämnda olägenheter skulle kunna undanrö­ jas, om reglerna om specialforum vid konkursförbrytelser upphävdes. På grund härav och då de i 19 kap. rättegångsbalken upptagna forumreglerna enligt kommitténs uppfattning ger tillräckliga möjligheter att handlägga ifrågavarande brottmål vid den domstol, som med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter är den lämpligaste, anser kom­ mittén skäl saknas att bibehålla specialforum för konkursförbrytelser. Kom­ mittén har därför föreslagit, att 219 § första stycket konkurslagen samt den därmed analoga 52 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs upphäves.

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1951

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

23

Yttrandena

Praktiskt taget samtliga remissinstanser har biträtt förslaget, låt vara att från en del håll smärre erinringar framställts mot detsamma. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att vägande skäl anförts till förmån för förslaget och i samma anda har också åtskilliga andra myndigheter yttrat sig.

Statsåklagaren i Göteborg nämner att för Göteborgs del konkreta exempel på olägenheterna av den nuvarande ordningen kan anföras. Ofta har om­ fattande och besvärliga förundersökningar måst verkställas och åtal ut­ föras i Göteborg i sådana fall, då konkursgäldenären försatts i konkurs vid

Göteborgs rådhusrätt men gäldenären genom exempelvis invecklade fastig- hetsaffärer gjort sig skyldig till konkursförbrytelser å annan ort, där allt material, vittnen och delaktiga funnits. I de fall, då förundersökningen verkställes utom den ort, där åtalet skall utföras, uppstår olägenheter där­ igenom, att undersökningsledaren icke direkt kan deltaga i och leda under­ sökningen, vilket i regel är nödvändigt med hänsyn till de svårbedömda juridiska spörsmål, som så ofta dyker upp i sådana brottsutredningar. Mången gång är det erforderligt att anlita sakkunnig vid utredning av gälde- närsbrott. Skall sådan anlitas på annan ort, än där förundersökningsledaren finnes, försvåras åklagarens möjlighet att följa sakkunnigutredningen. En­ ligt vad i yttrandet vidare framhålles förtjänar den synpunkt, som tidigare iegat till grund för ifrågavarande forumbestämmelser, nämligen att samme domare, som handlagt den konkurs med vilken förbrytelsen haft samband, borde handlägga målet om gäldenärsbrottet, ej längre för Göteborgs del något avseende. Sedan år 1952 är vid Göteborgs rådhusrätt mål om gälde- närsbrott överflyttade från den avdelning vid rätten, där konkursdomaren är ledamot, till de vanliga brottmålsavdelningarna.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler understryker den av kommittén påvi­ sade olägenheten att en person, som misstänkes för såväl konkursbrott som annan förbrytelse för närvarande endast kan lagforas gemensamt vid den domstol, där konkursen är eller varit anhängig. Föreningen Sveriges landsfiskaler hävdar att ett rationellt utnyttjande av befattningshavarna inom rättsvården kräver att dubbelinläsning av brottmål i möjligaste mån undvikes. Bl. a. av denna anledning anser föreningen att stadgandet om spe­ cialforum vid konkursbrott bör upphävas.

Statsåklagaren i Stockholm ställer sig tveksam till huruvida tillräckliga skäl förebragts för att avskaffa det exklusiva forum som gäller för kon­ kursförbrytelse av borgenär. De praktiska olägenheter som av kommittén med rätta påvisats sammanhänga med föreskriften om specialforum i fråga om gäldenärs brottsliga förhållande mot borgenärer synes icke med någon större grad av styrka äga giltighet vid fall av brott mot 213 och 214 §§konkurslagen eller 5(1 § i lagen om ackordsförhandling utan konkurs. För­ delen av att talan i sådana mål i allmänhet väckes vid specialforum enligt 219 § första stycket konkurslagen respektive 52 § i lagen om ackordsför- handling utan konkurs talar enligt statsåklagarens mening närmast för att lör dessa fall konkursdomstolen bibehålies som exklusivt forum. Möjligen

24

synes kunna ifrågasättas om icke såsom alternativ i dessa fall bör ifråga- komma forum enligt 19 kap. 1 § sista stycket rättegångsbalken. Därigenom skulle, när det gäller lätt utredda fall av detta slag av brottslighet, kunna undvikas för den tilltalade tids- och kostnadskrävande inställelser inför domstol med sammanträdesort på avsevärt avstånd från den tilltalades bostadsort. Riksåklagarämbetet, som ansluter sig till förslaget att bestäm­ melserna i konkurslagen och lagen om ackordsförhandling utan konkurs om specialforum för konkursförbrytelser av gäldenär upphäves, finner där­ emot övervägande skäl tala för att jämväl det exklusiva forum för sådana brott av borgenär, som omförmäles i 213 och 214 §§konkurslagen och 50 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs, avskaffas.

Svea hovrätt finner visserligen vägande skäl åberopade för alt bestäm­ melserna om forum i mål om konkursförbrytelse ändras så att konkurs- domstolen icke skall vara exklusivt forum i fråga om sådana mål men an­ ser det ändå böra fasthållas såsom lämpligast att handläggningen likväl i allmänhet ankommer på konkursdomstolen. Enligt vad hovrätten fram­ håller får förslaget till följd att forumfrågor skall bedömas enligt reglerna i 19 kap. rättegångsbalken, varför väl i regel konkursdomstolen blir rätt forum i brottmål. Det kan emellertid inträffa fall, i vilka konkursdomsto­ len enligt dessa regler icke skulle bli behörig att upptaga ett mål av före­ varande art, även om detta skulle vara lämpligt. Man kan nämligen tänka sig att en person, som försättes i konkurs, förslösat sina tillgångar på ort utom konkursdomstolens jurisdiktionsområde. Enligt 19 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken torde brottet i så fall icke falla under konkurs­ domstolens domvärjo. Behörighet för konkursdomstolen kan visserligen inträda jämlikt 19 kap. 1 § tredje stycket samma balk, men så blir ej alltid händelsen. Därest vederbörande vid tiden för stämningens delgivning icke längre är bosatt eller mera varaktigt uppehåller sig inom konkursdomsto­ lens domskrets, är domstolen ej heller behörig enligt sistnämnda stadgan­ de. Oaktat de fall, då konkursdomstolen sålunda icke blir behörig upp­ taga mål om konkursförbrytelse, säkerligen är tämligen sällsynta, synes det hovrätten vara till fördel, om i 219 § första stycket bibehölles stadgande, enligt vilket det i varje fall vore möjligt för domstol, där konkursen är eller varit anhängig, att upptaga mål om förbrytelse i konkursen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Departementschefen

Då gäldenären själv söker sig i konkurs eller medger en konkursan­ sökan som gjorts av borgenär, meddelar konkursdomaren beslut om egen- domsavträdc. Om däremot gäldenären bestrider ansökningen eller under­ låter att förklara sig, trots att han i behörig ordning fått del av ansök­ ningen, skall målet hänskjutas till rätten. Ett sådant mål skall utsättas att förekomma vid rätten inom helt kort tid, i stad inom fyra dagar och

25

på landet inom tio dagar; ett särskilt undantag linnes dock angivet i lagen för sådana fall då gäldenärens kallande eller hans inställelse oundgäng­ ligen kräver längre tid.

På grund av de snävt angivna tidsgränserna nödgas domstolen i vissa fall hålla särskilt sammanträde för målets handläggning, varigenom kost­ nader uppkommer för statsverket. I stad torde det mera sällan inträfta att sådant sammanträde måste hållas. På landet kan lagbestämmelsen under den tid på året då häradsrätten har ferier och även eljest i de fyrtio tings­ lag, som icke håller ting så ofta som varje vecka under tingsterminerna, leda till att särskilt sammanträde måste utsättas. Detta gäller då oavsett om parterna önskar sådant sammanträde eller hellre skulle vilja tå målet handlagt vid senare tillfälle, då ting hålles.

Reglerna om den tid inom vilken mål om egendomsavträde skall upptagas av rätten har förestavats av ett krav på att sådana mål skall avgöras utan tidsutdräkt. Del är självfallet av ett visst allmänt intresse att konkursan­ sökningar icke förblir oavgjorda under någon längre tid, och i allmänhet ligger det också i parternas intresse att få dessa mål snabbt avgjorda. Er­ farenheten har emellertid visat, att de flesta konkursansökningar icke full­ följes. Detta beror ofta på att gäldenären inför hotet om konkurs infriar sin skuld; konkursansökningen har då fungerat som ett påtryckningsme­ del för att framkalla en uppgörelse mellan parterna. Det kan i dylika fall vara av betydelse för båda parterna att gäldenären har erforderligt råd­ rum och att målet icke företages så snabbt att en uppgörelse förhindras. Såsom kommittén föreslagit synes därför möjlighet böra finnas att på lan­ det låta anstå med prövningen av målet till det ting, som närmast hålles efter fristens utgång. Enligt kommittéförslaget skulle detta tå ske med bor­ genärens medgivande. Det kan emellertid icke bortses ifrån att ä^en gälde­ nären stundom kan ha ett berättigat intresse av att få till stånd ett snabbt avgörande. Den föreslagna möjligheten till anstånd bör därför kunna ut­ nyttjas endast om varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall utsättas att förekomma inom den eljest gällande tiden av tio dagar.

På grund av det anförda, och då jag icke är beredd att nu upptaga de i vissa yttranden berörda frågorna om rättens sammansättning i föreva­ rande mål och lämplig tidsfrist för målets utsättande i stad, synes frågan om handläggning av konkursansökningar, som hänskjutits till rätten, lämp­ ligen böra lösas på det sättet alt till den nuvarande regeln alt målet skall utsättas att på landet förekomma inom tio dagar fogas ett tillägg av inne­ håll alt målet på landet må förekomma senast på del ting, som närmast därefter hålles, om varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall upptagas inom den angivna tiden av tio dagar. Det torde icke vara ertoi- derligt att kräva att borgenären skall framställa sin begäran därom redan i konkursansökningen; såväl borgenären som gäldenären bör äga frihet alt framställa sådan begäran ända till den tidpunkt då konkursdomaren fattar beslut om målets hänskjutande till rätten.

I ell par remissyttranden har hävdats att i sådana tingslag, där flera

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

26

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

tingsställen finnes, målet borde få skjutas till dag, då ting hålles å det tingsställe, som ur förekommande synpunkter ligger närmast till hands för målets handläggning. De fall det här gäller är synnerligen sällsynta. En sådan specialregel för dessa fall skulle kunna medföra mycket långa uppskov med handläggningen. Det torde i praktiken vara möjligt att på lämpligt sätt komma till rätta härmed enligt den nu föreslagna lagbestäm­ melsen, varför jag icke kan tillstyrka införandet av en särskild regel för dessa tingslag.

Kommitténs förslag beträffande ordningen för handläggning av mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag har vid remissbe­ handlingen vunnit allmän anslutning. Den nuvarande ordningen, enligt vilken dessa mål utan förberedelse skall företagas till huvudförhandling, är icke helt tillfredsställande. Särskilt mål om tvistiga fordringar kan mången gång vara både invecklade och vidlyftiga. Det har i praktiken ofta visat sig svårt att handlägga dessa mål på det sätt, som lagen nu anvisar. Det är tydligt att handläggningen av målen, liksom även mera besvärliga mål om klander mot utdelningsförslag, skulle vinna på att ett förberedel­ seförfarande infördes däri. Kommitténs förslag är så utformat att ett dy­ likt iörtarande skall ingå i alla mål av angivet slag och alt i mål av rela­ tivt enkel beskaffenhet — vilket väl det stora flertalet av målen torde vara — förberedelsen omedelbart skall kunna övergå i huvudförhandling. En sådan lösning torde vara väl ägnad att undanröja de olägenheter, som vid­ låder nuvarande ordning. Möjligen kan mot reformen invändas att den rymmer en viss fara för att målen onödigtvis fördröjes. Denna fara är dock ringa, om domstolarna tillvaratar möjligheten att hålla huvudförhandling i omedelbar anslutning till förberedelsen. Dessutom kan hänvisas till att i 104) § konkurslagen finnes en uttrycklig bestämmelse som inskärper ange­ lägenheten av skyndsamhet i avgörandet av mål om tvistiga fordringar.

Den i ett remissyttrande framförda tanken att rättens ombudsman vid lörlikningssammanträdet bör lämna de närvarande en redogörelse för det fortsatta förfarandet inför rätten finner jag beaktansvärd. Det kan dock anses självfallet alt så sker i de fall då de närvarande icke har tillräcklig kännedom om förfarandet, och några särskilda lagbestämmelser i ämnet torde icke erfordras.

Förslaget om upphävande av bestämmelserna om specialforum för kon­ kursförbrytelser har i huvudsak tillstyrkts från remissmyndigheternas sida. Såsom kommittén framhållit och som vid remissbehandlingen ytter­ ligare bekräftats medför tillämpningen av dessa bestämmelser uppenbar­ ligen vissa olägenheter.

Upphävandet av bestämmelserna om specialforuin för konkursförbrytelser innebär att de i 19 kap. rättegångsbalken upptagna forumreglerna i stället vin­ ner tillämpning. I praktiken kommer väl även enligt dessa regler att följa att konkursdomstolen ofta blir behörig. I ett yttrande har påpekats att det lik­ väl stundom kan inträffa att så icke blir fallet. Detta synes mig dock knap­ past väcka större betänklighet. Jag kan följaktligen ej finna det nödvän­

27

digt, såsom i nämnda yttrande ifrågasatts, att i konkurslagen bibehålies ett stadgande, enligt vilket det i vart fall skulle vara möjligt att vid konkurs­ domstolen upptaga mål om konkursförbrytelse.

De av mig i det föregående föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 januari 1958. En övergångsbestämmelse synes erforderlig med hän­ syn till förslaget om ändrad ordning för handläggningen av mål om tvistiga fordringar och klander mot utdelningsförslag. övergångsbestämmelsen torde i sak kunna utformas på det sätt kommittén föreslagit.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­ slag till

1) lag om ändring i konkurslagen; samt 2) lag om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsfor­ men omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 35 år 1957

1 Bilagan, som här medlagits allenast såvitt rör 219 § konkurslagcn, ikraftträdande- och över­ gångsbestämmelserna till lagen om ändring i konkurslagen samt lagen om upphävande av 52 i lagen om ackordsförhandling utan konkurs, är i utelämnade delar likalvdande med den vid propositionen fogade bilagan.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Förslag

Bilaga

till

Lag

om ändring i konkurslagen

Härigenom förordnas, att 14, 103, 108, 111, 211 och 219 §§konkurslagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

219 §.

Åtal mot gäldenär för brottsligt förhållande mot borgenärer, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 eller 214 §, skall utföras vid den rått, där konkursen är eller va­ rit anhängig.

Talan, som-------------------------- — genom ombud.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958. Har gäldenär försatts i konkurs före nämnda dag, skola dock i avseende å konkursen 103, 108, 111 och 211 §§ i deras äldre lydelse gälla.

• Sida 29
•  Original

Kungl. Maj. ts proposition nr 35 år 1957

29

Förslag

till

Lag

om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227)

om ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 52 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsför­ handling utan konkurs skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958.

• Sida 30
•  Original

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ls lagråd den 2 januari

1957.

Närvarande:

justitieråden W^alin,

S^jöwall, H^agbergh,

regeringsrådet K^lackenberg.

Enligt lagrådet den 3 december 1956 tillhandakommet utdrag av proto­ koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet den 9 november 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i konkurslagen, samt 2) lag om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av tillförordnade byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Hjern.

Lagrådet yttrade:

Enligt det remitterade förslaget till lag om ändring i konkurslagen skulle första stycket i 219 § upphävas. Lagrådet instämmer i önskemålet, att de praktiska olägenheter som det nuvarande stadgandet medför undanröjas. Om nämnda stycke uppliäves, skulle det emellertid bli oklart, under vilken domstol de med den nuvarande forumregeln åsyftade brotten skulle i första hand höra. Enligt reservbestämmelsen i 19 kap. 1 § sista stycket rättegångs­ balken kan då visserligen målet upptagas av den domstol där den misstänkte skolat svara i tvistemål i allmänhet och varest konkursen i regel är eller varit anhängig. När juridisk person försättes i konkurs och fråga uppkom­ mer att åtala verkställande direktör, styrelseledamot eller annan, samman­ faller dock den åtalades mantalsskrivningsort ofta ej med den ort där den juridiska personen är lokaliserad. I sådana fall skulle med tillämpning av nämnda bestämmelse åtalet komma alt väckas vid annan domstol än kon­ kursdomstolen. Det lämpligaste synes vara, att konkursdomstolen får bli fa­ kultativt forum för ifrågavarande brott och att sålunda åtal städse må väc­ kas vid samma domstol som den där konkursen är eller varit anhängig. Om stadgandet i 219 § första stycket får detta innehåll, utgör 19 kap. 9 § rätte­ gångsbalken ej hinder för att målet enligt vad i samma kapitel sägs upp­ tages vid annat forum, när det är lämpligare.

• Sida 31
•  Original

Om gäldenären försatts i konkurs före lagens ikraftträdande, skola en­ ligt det remitterade förslaget 103, 108, 111 och 211 §§ gälla i deras äldre lydelse. Det synes, för att snabbare bringa dessa paragrafer i tillämpning, lämpligt att i stället föreskriva, att om före nya lagens ikraftträdande sam­ manträde blivit utsatt med tillämpning av äldre lag, denna alltjämt skall gälla med avseende å det sammanträdet.

Förslaget till lag om upphävande av 52 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs torde böra ändras i överensstämmelse med vad lagrådet för­ ordat i fråga om 219 § konkurslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Ur protokollet:

Torsten Johansson

• Sida 32
•  Original

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 35 år 1957

Utdrag av protokollet över justiticdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 januari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell, N^ordenstam, L^indström, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 2 januari 1957 avgivna utlåtande över de den 9 november 1956 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag om ändring i konkurslagen; samt 2) lag om upphävande av 52 § lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande och med förmälan, att förslaget till lag om ändring i konkurslagen torde böra jämkas i enlighet med vad lagrådet förordat samt förslaget till lag om upphävande av 52 § lagen om ackordsförhandling utan konkurs till följd därav ersättas av ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 52 § sistnämnda lag, hemställer föredragan­ den att de sålunda ändrade lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

56 IT 1 ‘i