SOU 1971:56

Ny moratorielag

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 29 juni 1970 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepar- tementet att tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag att överse moratorielagstift- ningen m. m.

Med stöd härav tillkallades den 1 sep- tember 1970 såsom sakkunniga hovrättsrå- det, numera .t. f. rättschefen Lars Delin, till— lika ordförande, bankdirektören Åke Gus- tafsson och departementsrådet Olof Lind- berg. Till sekreterare åt de sakkunniga för- ordnades den 5 oktober 1970 hovrättsfiska— len Sven Norberg. Vidare förordnade depar- tementschefen sistnämnda dag avdelnings direktören C. R. Högberg, direktören Pon-

tus Modigh och rådmannen Arne Wilhelms- son att biträda de sakkunniga såsom exper- ter.

De sakkunniga har antagit namnet mora- toriekommittén.

Kommittén får härmed vördsamt över- lämna betänkandet »Ny moratorielag» (SOU 1971: 56) Betänkandet är enhälligt. Det biträdes av samtliga experter.

Kommittén har härmed slutfört sitt arbete.

Stockholm den 6 oktober 1971.

Lars Delin Åke Gustafsson Olo] Lindberg / Sven Norberg

,,, '. .. '. :. :, :.: ...." ,,:,:

_ "t...,T:>'.:,, ,I'IJJ

,N'prfg: , ,, "En q.: :—

'-.'M, .- If: '! '_[HZ'I' J'l "'|qu ' :" ::.. i" 05. ..l. * U”.”fh - .:"r' ”'"-"'..

r :. ',m ,' .,.im.

l'*::

+,, ':'" ål,, ??:le M:: ::::- ;" "3'::'i'."""-t':' '. ' " . EWE'DUP”.1',GWJTI . AJ,..c'll'F .,. . _, ,,,, ,,,, ,, _" ” _ .. _ ,, :, , , ll. mt" .. |. , .; , _,

Wi, :::» 'Ö'.

_, ' .5. "nia lh?!" gud.: , 'i'" 3-2 "::..:: utnämna- "' "T' 'ta-1:07: 55:12:59: tunnladtumäiinf'

! -. _ . , U' . _ - : m:. - . .. : ::'_. ' ' *' - ' , 7 - —_ ""'-fl - .. _': * ' . . , . ,. , .— '..." l,,t'l'" ,, , _._ Pääåäérå :* :$! ) .nmöljnflllill .,:I,-,,'_,.-,,»1',I,,_r,1,, ,, '_'." ",,V

,,,» ',, "11: ll[.,-_l

111. Specialmotivering

Förslag till moratorielag ....... 57

Kriterier för moratorieförordnande. 58 Igångsättningsmekanismen (1 5). . . 58 Den tid och de åtgärder ett marato-

rieförordnande kan avse (2 5). . . . 58

Allmänt 5. 58, anstånd med betal- ning av skuld s. 59, process- och exekutionsmoratorium s. 60, konkursmoratorium s. 62, in- skränkningar i borgenärs rätt att i

övrigt göra gällande rättsliga verk- ningar av dröjsmål med betalning s. 68, förbud att skaffa betalning ur lös pant s. 68, tvångsmorato— rium s. 68, växelfristmoratorium s. 69, begränsning av moratorieför- ordnande och villkor i samband med sådant förordnande s. 69. Allmän avgift som inte kan anses som skuld (3 5) ........... Förbud att uppvisa växel och check till betalning m.m. Ränta under an- ståndstiden (4 5) .......... Osjälvständigt fristmoratorium (S 5). Tillsättande av administratörer för gäldenär vid specialmoratorium (6 å). Utsträckning av moratorieförordnan- des giltighetstid m.m. (7 5). . . . . Återkallande av moratorieförordnan— de (8 5) ............... Utfärdande av tillämpningsföreskrif— ter (9 &) .............. Ikraftträdande m.m ......... Förslag till ändring i särskilda rätte- gångslagen. .............

IV Sammanfattning

Bilaga

Exempel på moratorieförordnanden. Modell till allmänt moratorium i hän— delse Sverige råkat i krig s. 85, till mo- ratorium vid beredskapstillstånd s. 87, till monatorium vid arbetskonfli—kt vid banker och andra penninginrättningar s. 89, till specialmoratorium s. 90.

70

71 73

74

76

77

77 78

79

81

I Författningsförslag

Förslag till moratorielag

1 % Befinner sig landet i krig eller krigs- fara eller råder här eljest utomordentliga, av krig föranledda förhållanden eller vidutages i utlandet åtgärd, varigenom betalning till borgenär inom landet hindras eller synner- ligen försvåras, får Konungen förordna om moratorium. Innan sådant förordnande med- delas, skall fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret höras, om det är möjligt.

Även om förhållanden som avses i första stycket ej är för handen, får Konungen, ef- ter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, förordna om morato- rium, om det är av synnerlig vikt från all- män synpunkt.

Förordnande om moratorium skall, vid påföljd att det annars förfaller, inom en må- nad underställas riksdagen för dws pröv- ning av frågan huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke godkänt av riksdagen inom två månader från det under- ställningen skett, är det förfallet.

2 % Förordnande om moratorium med- delas för viss tid eller tills vidare. Det kan avse l. anstånd med betalning av skuld, särskilda inskränkningar i borgenärs rätt att hos dom- stol eller exekutiv myndighet söka betalning för fordran och att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål med betal- ning, uppskov med handläggningen i mål om betalning och om gäldenärs försättande i konkurs, med åtgärd i exekutivt förfaran-

de och med försäljning av konkursbo till- hörig egendom samt förbud att genom för- säljning eller på annat sätt skaffa sig betal- ning ur lös pant,

2. förbud för gäldenär att fullgöra betal- ning,

3. utsträckning av tiden för uppvisande av växel och upptagande av protest till beva- rande av växelfordran samt för uppvisande av check och företagande av annan åtgärd till bevarande av återgångsfordran på grund av check.

Förordnande om moratorium kan begrän- sas till viss skuld eller viss grupp av gälde- närer eller till viss gäldenär som kan antagas ha råkat i särskilda betalningssvårigheter eller till del av landet eller på annat sätt samt kan förbindas med de villkor som är påkallade.

3 % Vad i denna lag föreskrives om skuld gäller även sådan allmän avgift som icke kan anses som skuld.

4 % Växel eller check, för vilken betal- ningsanstånd gäller, får icke uppvisas till be- talning eller protesteras för bristande betal- ning, såvida ej Konungen förordnar annat.

I samband med förordnande om morato- rium kan meddelas bestämmelser om skyl- dighet för gäldenären att utgiva ränta på skuld, med vars betalning anstånd åtnjutes.

5 8 Är enligt lag eller annan författning borgenärs rätt beroende av att han anhängig- gör talan eller vidtager annan åtgärd inom viss tid och kan till följd av förordnande en- ligt denna lag sådan åtgärd icke företagas, är borgenärens rätt bevarad, om åtgärden vid- tages inom en månad efter det att hindret upphört. I fråga om vad borgenären har att iakttaga för att bevara växelrätt eller check- rätt gäller vad därom är särskilt föreskrivet.

6 % Har moratorium enligt 2 & första stycket 1 eller 2 beviljats annan juridisk per— son än dödsbo, kan Konungen, om det är nödvändigt för att främja syftet med mora- toriet, föreskriva att administratörer skall övertaga förvaltningen av gäldenärens an- gelägenheter för den tid moratoriet gäller. Om administratorernas förvaltning gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet för styrelsen eller annat förvaltningsorgan för gäldenären, i den mån ej Kungl. Maj:t för— ordnar annat. Administratorerna är dock icke skyldiga att vidtaga åtgärd för att gäl- denären skall träda i likvidation eller för- sättas i konkurs. Administratorer utses av Konungen eller i den ordning Konungen bestämmer.

7 5 Även om förordnande om morato— rium godkänts av riksdagen får Konungen, om ej riksdagen beslutat annat, föreskriva att förordnandet skall helt eller delvis erhålla förlängd giltighet under högst sex månader eller utsträckas att gälla senare förfallande skulder av det slag som omfattas av mora- toriet. Innan sådan föreskrift meddelas, skall fullmäktige i riksbanken och i riksgäldkon— toret höras, om det är möjligt. Finnes för- ordnandet böra utsträckas under längre tid eller på annat sätt, äger 1 % tillämpning.

8 % Förordnande enligt denna lag får återkallas av Konungen, när skäl är därtill.

9 % Närmare föreskrifter för tillämp- ningen av denna lag meddelas av Konungen. Konungen kan uppdraga åt riksbanken samt åt Konungen underordnad myndighet

att meddela föreskrifter som avses i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972, då lagen (1940: 300) angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (mora- torielagen) och lagen (1940: 79) om ut- sträckning av tiden för upptagande av växel- protest m.m. vid krig eller krigsfara skall upphöra att gälla.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 10 5 lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. skall ha nedan angivna ly- delse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 % Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag eller författning föreskriven tid väcka talan eller påkalla prövning i annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och finnes han på grund av förhållanden som avses i 1 5 första stycket hava varit ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall vad i 58 kap. rättegångsbalken är stadgat angående återställande av försutten tid tillämpas även om åtgärden icke är av beskaffenhet som i 11 & nämnda kapitel sägs. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande ansökan om resning och besvär över domvilla.

I fråga om återställande av försutten tid enligt första stycket i denna paragraf eller 58 kap. rättegångsbalken skall vad i 12 & nämnda kapitel är föreskrivet om att ansökan skall göras sist inom ett år från den dag då tiden utgick ej äga tillämpning, om sökanden på grund av förhållanden som avses i 1 & första stycket denna lag finnes hava varit ur stånd att inom sagda tid göra sådan ansökan.

Ansökan om återställande av försutten tid skall göras inom tre veckor sedan förfallet upp- hörde eller inom den längre tid varom Konungen förordnat.

Konungen får förordna att bestämmelserna i denna paragraf skall äga motsvarande till- lämpning när någon i andra fall än som av- ses i första stycket har att inom viss :" lag eller annan författning föreskriven tid vid- taga åtgärd för att bevaka sin enskilda rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Allmän motivering

1. Inledning

Kommitténs direktiv återfinns i statsråds- protokollet den 29 juni 1970. Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, an- mälde efter gemensam beredning med stats- rådets övriga ledamöter fråga om översyn av moratorielagstiftningen m.m. och an— förde följande.

Enligt moratorielagen (1940: 300) kan Kungl. Maj:t under krig eller vissa andra i lagen an- givna utomordentliga förhållanden förordna om anstånd med betalning av gäld och om olika inskränkningar i borgenärs rätt att skaffa sig betalning för sin fordran. I lagen föreskrivs bl. a., att check inte får uppvisas till betalning under tid då betalningsanstånd gäller.

I skrivelse till chefen för justitiedepartemen- tet den 9 december 1969 har Sveriges Riks- bank påpekat att en tillämpning av förbudet i moratorielagen mot att uppvisa check till be- talning skulle innebära att de arbetstagare som har sin lön innestående på checkräkning hos någon affärsbank eller sparbank inte kan kom- ma åt sin lön. Riksbanken hemställer därför om en översyn av moratorielagen.

Svenska Byggnadsentreprenörföreningen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 april 1966 tagit upp en annan fråga som har anknytning till moratorielagstiftningen. Föreningen har pe- kat på de konsekvenser som en tillämpning av kungörelsen (1959: 177) angående byggnads- och reparationsberedskapen kan medföra. I skrivelsen hemställer föreningen att införsel i avlöning inte skall verkställas vid företag som är anslutna till beredskapen eller att införsel åtminstone skall verkställas endast för perso— nal som avlönas från företagens centrala av- löningskontor.

Moratorielagen har inte ändrats sedan den kom till år 1940. Checklöneväsendets utbred-

ning har helt ändrat förutsättningarna för för- budet att uppvisa check till betalning. Inte hel- ler i övrigt torde lagen fylla kraven på en mo- dern moratorielagstiftning.

På grund av det anförda förordar jag, att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att före- ta en allmän översyn av moratorielagstift- ningen.

Vid en sådan översyn bör också frågan om förfarandet vid införsel och annan utsökning under krig eller krigsfara uppmärksammas. De sakkunniga måste självfallet överväga, vilka förordnanden som i det hänseendet bör kunna meddelas med stöd av moratorielagstiftningen. Det kan emellertid finnas skäl att vid sidan av moratorielagstiftningen redan nu meddela be— stämmelser om förfarandet i införsel- och an- nan exekutionsprocess, avsedda att tillämpas vid krig eller krigsfara eller andra utomordent— liga av krig föranledda förhållanden. Om de sakkunniga finner, att sådana särskilda bestäm— melser behövs, bör därav föranledda förslag läggas fram. Frågan om exekutionsväsendets organisation i krig faller däremot utanför ut- redningsuppdraget.

I samband med översynen av moratorie- lagstiftningen har ledamöter eller experter i kommittén haft överläggningar med repre- sentanter för bankväsendet och inhämtat synpunkter från olika organisationer inom näringslivet. Kommittén har även haft kon- takt med krigsavlöningsberedningen (C 1964: 8), 1970 års försvarsutredning (Fö 1970: 22), checklöneutredningen (Fi 1969: 51) och sakkunniga (Ju 1963:51) rörande lagstiftning om köp av lös egendom. I frå- ga om förfarandet i införsel- och annan exe-

kutionsprocess vid krig eller andra utomor- dentliga av krig föranledda förhållanden har överläggningar ägt rum med företrädare för exekutionsväsendets organisationsnämnd (EON) samt byggnads- och reparationsbe- redskapen (BRB).

2. Allmänt om totalförsvaret och beredskaps—

lagstiftningen

Efter andra världskrigets slut har i vårt land pågått ett kontinuerligt arbete i syfte att bygga upp ett totalt försvar inför even- tualiteten av en framtida beredskaps- eller krigssituation. Förberedelserna har efter hand vidgats till att omfatta allt flera gre- nar av samhällsverksamheten.

Enligt den målsättning för vårt totala försvar som fastställdes vid 1963 års riks— dag (prop. 1963: 108, SU: 113, rskr. 265) är totalförsvarets främsta uppgift att vara så förberett för kriget att det verkar freds- bevarande. Totalförsvaret måste därför snabbt kunna höja beredskapen och utveck- la full styrka.

Totalförsvaret brukar indelas i tre huvud— delar, nämligen krigsmakten, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret. Härtill kom- mer de åtgärder som innefattas i begreppet psykologiskt försvar. Krigsmaktens viktigas- te uppgift är invasionsförsvar. Civilförsvaret skall främst skydda befolkning och egen- dom mot skador vid fientliga anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall. Det ekonomiska försvarets uppgift är att i ett avspärrningsläge eller under krig vari lan- det kan bli indraget tillgodose totalförsvarets behov av förnödenheter och trygga folkför- sörjningen i vidaste bemärkelse. Till förbe- redelserna hör bl.a. lagring, planering av produktion, handel, distribution och repara- tionsverksamhet. Till området för den eko— nomiska beredskapsplanläggningen hänförs också transportväsendet, tele- och postkom—

munikationer, bank- och betalningsväsendet, försäkringsväsendet och prisreglering.

Den centrala ledningen av totalförsvaret utövas under Kungl. Maj:t av ett flertal centrala verk och myndigheter, vilka har till uppgift att under samverkan med var— andra leda totalförsvarsverksamheten inom sina ansvarsområden under såväl fred som krig. Ansvarsfördelningen bygger på prin- cipen att en myndighet som har hand om viss verksamhet i fred skall ha ansvar för motsvarande verksamhet också i ett bered- skapsläge och under krig. De centrala myn— digheternas krigsplanläggning m. m. samord- nas inom den år 1962 inrättade totalförsva- rets chefsnämnd. Som ett forum för orien— tering och överläggningar mellan regeringen och de centrala totalförsvarsmyndigheterna fungerar försvarsrådet, i vilket statsminis- tern är ordförande. I organisationen för den regionala ledningen av totalförsvaret ingår på den högre nivån militärbefälhavare och civilbefälhavare samt chefer för kommuni- kationsverkens m.fl. myndigheters och or- ganisationers regionala ledningsorgan samt på den lägre nivån länsstyrelser och för- svarsområdesbefälhavare. Beredskapsplan- läggningen på regional nivå inom de civila delarna av totalförsvaret är koncentrerad till länsstyrelserna. På lokal nivå åvilar vik- tiga uppgifter vissa lokala statliga organ samt kommunerna.

Jämsides med den fortlöpande bered- skapsplanläggningen på totalförsvarets olika

områden har skett en kontinuerlig uppbygg- nad av den administrativa beredskapen bl. a. på lagstiftningens område. Kommittén kom— mer i det följande att lämna en översikt över sådana delar av beredskapslagstiftningen som kommittén anser vara av särskilt in- tresse med hänsyn till uppdraget att överse moratorielagstiftningen rn. m.

Beredskapslagstiftningen är i stor ut- sträckning utformad så att bestämmelserna visserligen trätt i kraft redan i fredstid men ej får tillämpas förrän vissa förutsättningar uppfyllts. Dessa förutsättningar är numera i stort sett samordnade och anknyter till begreppen krig, krigsfara eller andra utom— ordentliga, av krig föranledda förhållanden. Bestämmelserna träder vid krig i allmänhet i tillämpning automatiskt och eljest efter förordnande av Kungl. Maj:t som därvid har att i efterhand inhämta riksdagens god- kännande. Även sedan bestämmelserna trätt i tillämpning, krävs i vissa fall särskilt för- ordnande av Kungl. Maj:t beträffande kon- kreta åtgärder.

Omställningen inom totalförsvaret till högre beredskap i ett skärpt läge och vid krig regleras i lagen (1960: 513) om bered- skapstillstånd och beredskapskungörelsen (1960: 515). Befinner sig landet i krigsfara, kan Kungl. Maj:t enligt denna lagstiftning för stärkande av landets försvarsberedskap förordna om beredskapstillstånd. Är landet i omedelbar krigsfara, kan förordnande om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd tillkän- nages genom beredskapslarm, varom Kungl. Maj:t beslutar. Inleds stridshandlingar mot svenskt territorium och kan förbindelserna med riksstyrelsen inte upprätthållas, kan ci- vilbefälhavare eller länsstyrelse förordna om beredskapstillstånd eller om skärpning av redan bestående beredskapstillstånd. Sådant förordnande sker alltid genom beredskaps- larm. Detta innebär automatiskt förordnan- de om tillämpning av ett stort antal bered- skapsförfattningar, i den mån Kungl. Maj:t inte bestämmer annat.

Till de fundamentala bestämmelserna in- om beredskapslagstiftningen hör vidare Ia- gen (1942: 87) med särskilda bestämmelser

angående stats- och kommunalmyndigheter- na och deras verksamhet vid krig eller krigs- fara m.m. — den s. k. administrativa full- maktslagen (vilken benämning används i det följande). Lagen, som är tillämplig bl. a. på alla mål och ärenden enligt utsöknings— lagen i den mån de ej handläggs av dom- stoll, ger Kungl. Maj:t vidsträckta möjlighe- ter at—t delegera beslutanderätten i olika ärenden till underordnad myndighet, att överflytta beslutanderätten från viss myn— dighet till annan, att modifiera kraven på beslutförhet och att på annat sätt låta myn- digheterna verka under enklare former än i fred (2 och 13 åå). Föreskrivna tider och platser för förrättningar kan ändras (4 ä). Kravet på utredning i ärenden kan i viss ut- sträckning efterges (5 och 6 55). Underlå— tenhet att efterkomma myndighets föreläg- gande skall inte föranleda påföljd när den haft sin grund i krigsförhållanden (8 €). Tid för fullföljd av talan mot myndighets beslut och andra legala tidsfrister på förvaltnings- rättens område kan förlängas eller återstäl- las (9 och 10 åå). Under vissa omständig— heter kan civilbefälhavare eller länsstyrelse under krig utan särskilt uppdrag utöva be- fogenhet som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t (11 å). Delgivning med den som tjänstgör vid krigsmakten skall ske genom militär myndighets försorg (12 5). Enligt till- lämpningskungörelse (1943: 137) till lagen åligger det myndigheterna att vid krig eller därmed likställda förhållanden i möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter de rådan- de förhållandena. De skall bl.a. se till att organisation, arbetsformer och förfarande i största möjliga mån förenklas. Ärenden som angår försvar eller folkförsörjning skall ges prioritet.

Till de grundläggande bestämmelserna in- om beredskapslagstiftningen får också sägas höra lagen (1957: 132) med särskilda be- stämmelser angående domstolarna och rätte— gången vid krig eller krigsfara m. m. -— den s.k. särskilda rättegångslagen (vilken be- nämning används i det följande). Lagen in- nehåller bl. a. bestämmelser om möjlighet till ändring i domarnas tjänstgöring (2 och

1 Se prop. 1957: 76 s. 27.

3 åå), överflyttning av mål eller ärende till annan likställd domstol (5 å), förordnande av ombud för bortovarande part (6 och 7 åå), förlängning av tidsfrist för fullföljd av talan (9 å), återställande av försutten tid i fråga om vissa andra legala tidsfrister (10 å), kvarhållande av försändelse och telefonavlyssning m. rn. i samband med ut- redning om brott (12—14 åå) samt delgiv- ning med den som tjänstgör vid krigsmak- ten (15 å). Vid krig kan befogenhet som en- ligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t under vissa omständigheter utövas av vederböran- de hovrätt (16 å).

Den nu berörda lagstiftningen har som gemensam utgångspunkt att rättskipningen och förvaltningen i princip skall upprätt- hållas även under krigsförhållanden.

Av den omfattande beredskapslagstift- ningen avseende totalförsvarets olika delar anser sig kommittén ha anledning att beröra huvudsakligen blott vissa bestämmelser be- träffande det ekonomiska försvaret, vilka är av särskilt intresse med hänsyn till kom- mitténs arbetsuppgift, främst lagstiftningen rörande betalnings- och skatteväsendet.

Lagen (1957: 684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela av förhållandena på- kallade bestämmelser om riksbankens se- delutgivning och bankrörelse m. m. samt an- gående rikets mynt (2 och 3 åå). För att minska behovet av sedlar och mynt samt förenkla det statliga kassaväsendet kan Kungl. Maj:t vidare föreskriva skyldighet för riksbanken att inlösa vissa postala ut- betalningshandlingar och skyldighet för stat- lig myndighet att ta emot dylika handlingar som likvid vid inbetalningar (4 å). Vid för- bindelseavbrott eller kommunikationssvårig- heter eller om eljest under krig föreligger trängande behov av omedelbara åtgärder får länsstyrelsen utöva de befogenheter som en- ligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t (5 å). Tillämpningskungörelse (1964: 18) har ut- färdats.

I lagen (1957: 685) angående utövande av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogen- heter under krigsförhållanden ges bestäm-

melser om utövandet av dessa befogenheter om riket eller del därav besätts av fientlig makt.

Med stöd av lagen (1940: 79 ) om utsträck- ning av tiden för upptagande av växelpro- test m. m. vid krig eller krigsfara kan Kungl. Maj:t under sådana förhållanden förordna om utsträckning av tiden för uppvisande av växel och upptagande av protest till beva- rande av växelfordran samt för uppvisande av check och företagande av annan åtgärd till bevarande av återgångsfordran på grund av check.

Till beredskapslagstiftningen på det eko- nomiska försvarets område hör också mora- torielagen (1940: 300 ).

Enligt förordningen (1957: 686) om taxe- ringsväsendet under krigsförhållanden m. m. kan Kungl. Maj:t när förordningen är i tillämpning förordna att taxering enligt kommunalskattelagen och förordningarna om statlig inkomstskatt samt om statlig för- mögenhetsskatt tills vidare inte skall verk- ställas eller att sådan taxering skall verk- ställas blott beträffande vissa grupper av skattskyldiga eller ske i annan ordning än som föreskrivs i taxeringsförordningen (2 å). Då så finns påkallat på grund av krigsför- hållanden kan Kungl. Maj:t vidare förordna att i stället för vad som stadgas i uppbörds- förordningen och folkbokföringsförordning- en skall gälla vad Kungl. Maj:t föreskriver därom (3 å). I motiven till lagen framhålls som angeläget att taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsverksamheten bedrivs enligt de fredstida bestämmelserna så länge detta överhuvud är möjligt. Vissa nödvändiga för- enklingar skall kunna beslutas av Kungl. Maj:t. Vid ett krigsutbrott torde man där- emot få räkna med att den ordinarie taxe- ringsverksamheten nedläggs tills vidare. I den mån omständigheterna medger det får i stället tillämpas ett förfarande av summa- risk karaktär, syftande till ett provisoriskt fastställande av skatt för vissa grupper av skattskyldiga, närmast de som inte är rena löntagare. Beträffande löntagarna synes man få räkna med att någon taxering inte kan komma att ske förrän tidigast i sam- band med att normala förhållanden åter in-

träder. I fråga om uppbördsväsendet bör en- ligt motiven som allmän princip gälla att skatteavdrag för preliminär A-skatt skall gö- ras för varje arbetstagare, alltså även för ar- betstagare som erhållit debetsedel å prelirni- när B-skatt (prop. 1957: 176 s. 33 ff). Vissa tillämpningsföreskrifter har meddelats i kungörelsen (1958: 388) med vissa bestäm- melser rörande taxering, uppbörd och folk- bokföring under krigsförhållanden. Kan de— betsedel på preliminär A-skatt inte företes, skall arbetsgivaren verkställa avdrag enligt den kolumn i skattetabellen, som i enlighet med av arbetstagaren lämnade uppgifter och för arbetsgivaren eljest kända förhållanden kan anses tillämplig (13 å). Länsstyrelsen kan bl. a. föreskriva att skatteavdrag för be- talning av kvarstående skatt inte skall verk- ställas, liksom att med debitering av slutlig skatt och med utfärdande av debetsedel på sådan skatt skall anstå tillls vidare (15 å). Utbetalning av löner och pensioner till vissa kategorier statligt anställda förutsätts even- tuellt komma att ske genom utlämnande av löne- och pensionsbevis som avser nettobe- lopp efter avdrag för källskatt och berätti- gar till utkvittering av beloppet på postan- stalt. Preliminärskatten skall i sådant fall uttagas efter grunder som bestäms av Kungl. Maj:t (12 å 2 mom.).

Vidare må uppmärksammas ett par andra beredskapslagar som är av intresse i före- varande sammanhang. Enligt lagen (1964: 63) om kommunal beredskap åligger det kommun under civilförsvarsberedskap att bistå den som till följd av krigsskada, ut- rymning eller liknande förhållanden blivit i behov av särskilt bistånd, i den mån hans behov inte skall tillgodoses på annat sätt. Enligt lagen (1964: 47 ) om krigshjälp utgår sådan hjälp till den som på grund av krigs- skada, utrymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppe- hälle eller till erforderlig vård och vars hjälpbehov inte tillgodoses på annat sätt. Krigshjälpen skall vara behovsprövad, men Kungl. Maj:t kan förordna att icke behovs- prövad krigshjälp för viss tid kan utgå till den som på grund av krigsskada eller utrym-

ning lämnat sin bostad. Krigshjälp utgår enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa. Verksamheten handhas av kommunala krigshjälpsnämnder.

För bedömningen av den miljö i vilken en moratorielag kan komma att tillämpas är vissa delar av beredskapsplanläggningen in- om totalförsvaret av väsentlig betydelse. Kommittén syftar främst på utrymnings- och personalplanläggningen. Kommittén är med- veten om att de överväganden som kommer att ske inom 1970 års försvarsutredning kan medföra beslut om vissa ändringar i princi- perna för planläggningen på bl. a. dessa om- råden. Kommittén har emellertid haft att ut- gå från nu gällande riktlinjer.

Enligt beslut av statsmakterna i mitten på 1950-talet skall tyngdpunkten i civilför- svarets verksamhet ligga på skydd och ut- rymning. Utrymning planläggs såsom be- redskapsutrymning för orter med mer än 10.000 invånare. Planläggningen tar sikte på barn, sjuka, åldringar och andra icke ar- betsföra personer jämte vårdare och om- fattar totalt cirka 2,2 milj. personer. För orter som på grund av sin storlek eller av andra skäl bedöms vara särskilt utsatta pla- neras dessutom slutlig utrymning av samt- liga förvärvsarbetande utom personal som oundvikligen erfordras för krigsviktig verk- samhet. Slutlig utrymning planläggs i prin- cip för orter med mer än 30.000 invånare och omfattar totalt cirka 1,1 milj. perso- ner. Vidare planläggs invasionsutrymning av vissa kust- och gränsområden omfattan- de cirka 0,5 milj. personer. Inkvartering av de utrymmande avses i regel ske i det egna länet. Undantag härifrån utgör främst de största tätorterna. Skulle utrymningsplan- läggningen sättas i verket i full omfattning, berörs sålunda totalt närmare 4 milj. per- soner. Man vill emellertid söka undvika att utrymningama får denna totala omfattning. Starka skäl finns för att utrymningarna om möjligt bör begränsas. Planeringens utform- ning ger därför myndigheterna möjlighet att i olika beredskaps- och krigssituationer välja de u-trymningsalternativ som bedöms lämpligast i det aktuella läget.

Hur stor del av landets personella resur- ser som kan komma att tas i anspråk för tjänstgöring inom totalförsvaret i ett kris- läge beror av den beredskapsgrad som visar sig nödvändig i den aktuella hotsituationen och kan med hänsyn till den mångfald va- riationer som härvidlag kan komma i fråga inte bedömas i förväg. Enligt vad kommit- tén inhämtat kan man emellertid i stort räkna med följande fördelning av personal som kommer att tjänstgöra inom totalför- svaret efter allmän mobilisering men före slutliga utrymningar. Personal som i re- gel kommer att ha arbetsuppgifter utanför den näringsgren den tillhör i fred utgör till antalet cirka 1.270.000. Hit har hänförts personal vid krigsmakten, civilförsvaret och inom frivillig försvarsverksamhet samt viss personal som behövs för det civila transport- väsendet, det ekonomiska försvaret i övrigt och det psykologiska försvaret. Personal som i regel kvarstannar i sin fredstida verk- samhet även efter slutlig utrymning uppgår till cirka 1.700.000 personer. Det är här fråga om personal vid krigsviktiga verk, or- ganisationer och företag, som planlagts i den enskilda verksamheten, samt övrig krigs- viktig verksamhet. Totalt kan sålunda cirka 3 milj. personer komma att bli engagerade i landets totala försvar.

3. Moratorielagstiftningens historiska bakgrund

3.1 Allmänt om moratorium

Den svenska litteraturen angående morato- rium är sparsam. Huvudarbetet utgörs av det år 1923 av Albert Köersner och Nils Rabenius utgivna verket »Om moratorium. Några bidrag till kännedom om dess be- grepp och användning». Följande anteck- ningar angående moratoriebegreppet är hämtade från nämnda arbete.

Med moratorium kan man förstå >>varje av myndighet lämnat anstånd med fullgö- rande av en förpliktelse, vare sig under nor— mala förhållanden eller under av exceptio- nella omständigheter föranledd kristid, och detta vare sig anståndet avser gäldenär eller borgenär». Moratorium vilar antingen direkt på lag eller på myndighets beslut. Till mora- torium hänförs följaktligen inte sådant an- stånd som borgenärer genom frivillig över- enskommelse lämnar gäldenär. Tvångs- ackord i och utom konkurs är däremot en form av moratorium. Från detta institut bortses emellertid i det följande. Såsom ut- görande ett osedvanligt ingrepp i normala rättsförhållanden regleras moratorium van- ligen genom lagstiftning för extraordinära händelser såsom krig och därmed likartade förhållanden. Även den nonmala lagstiftning- en kan emellertid inrymma vissa moratorie- föreskrifter.

Moratorium avser modifikation av för- pliktelse och gäller i så måtto främst till förmån för gäldenärer. Moratorium kan emellertid i Vissa fall även vara till fördel

för borgenär. Som villkor för att en fordran skall kunna utkrävas gäller t.ex. att pre- skription ej inträtt. Moratorium kan då medföra att preskriptionstiden förlängs. Of- ta är gäldenärs- och borgenärsmoratorium nödvändigt sammanvävda med varandra i det konkreta fallet, vanligen så att ett an- stånd för borgenär blott ter sig som konse- kvens av ett gäldenärsmoratorium.

Föremålet för moratorium kan sålunda allmänt anges såsom en förpliktelse. I regel avser denna penningskuld. Förpliktelsen be- höver dock inte nödvändigtvis vara av det slag som åvilar en person i hans egenskap av gäldenär eller borgenär. Under morato- rium anses även kunna inbegripas t. ex. an- stånd som lämnas ett processubjekt med hänsyn till plikten att iakttaga frister.

Moratorium företer vissa likheter med anstånd som tillkommit genom överenskom- melse mellan borgenär och gäldenär. Beträf- fande verkningarna av moratorium kan där- för ledning i vissa hänseenden hämtas från principer som gäller i fråga om dylikt »ci- vilt anstånd». Viss överensstämmelse före- ligger också med den allmänna rättens reg- ler rörande befrielse från förpliktelse i an- ledning av force majeure. Liksom efterföl- jande force majeure berör moratorium i princip endast sådana förbindelser som in- gåtts före inträffandet av de utomordentliga händelserna.

I doktrinen skiljer man mellan flera olika former av moratorium. I det följande åter-

Generalmoratorium avser alla eller vissa grupper av gäldenärer eller borgenärer be- träffande deras förpliktelser i ett eller flera avseenden. Om ett generalmoratorium i princip avser alla gäldenärer eller borgenä- rer, betecknas det som allmänt. Om det är begränsat till vissa grupper av gäldenärer, till vissa slag av förpliktelser eller t. ex. till vissa geografiska områden, talar man om särskilt generalmoratorium. Som exempel på särskilda generalmoratorier kan nämnas moratorium för krigsdeltagare, fastighets- moratorium, växelmoratorium, fristmorato- rium, moratorium beträffande obligationer och försäkringsavtal, utlandsmoratorium och moratorium avseende krigsdrabbade områden.

Specialmaratorium avser till skillnad från generalmoratorium det fallet att anstånd be- viljas en enstaka gäldenär. Sådant morato- rium kan vara individuellt eller allmänt. Ett specialmoratorium kallas individuellt, när gäldenär beviljas anstånd i förhållande till viss borgenär, och allmänt när anståndet gäller i förhållande till alla eller flertalet av gäldenärens fordringsägare.

Som framgått av det föregående skiljer man mellan gäldenärsmoratorium och bor- geniirsmoratorium allteftersom anståndet av- ser gäldenärs eller borgenärs förpliktelser.

En annan indelning utgår från olika fa- ser i det anspråk ett moratorium avser och skiljer mellan civilrättsligt och processrätts- ligt moratorium samt inom det senare mel- lan rättegångs-, exekutions- och konkursmo- ratorium. Av blandat slag — civilt, proces— suellt m. rn. —— är fristmoratoriet.

Moratorium kan vara frivilligt morato- rium eller tvångsmoratorium allteftersom gäldenären har frihet att efter gottfinnande begagna sig därav eller om han är skyldig att utnyttja moratoriet. Tvångsmoratorium avser vanligen betalning av skulder till per- soner i fiendestat.

3.2 Moratorielagstiftningen under första världskriget När första världskriget bröt ut, saknade Sverige lagstiftning om moratorium. En så-

dan lagstiftning kom emellertid till stånd redan under de första dagarna efter krigs- utbrottet. Den hade karaktären av ett civil- rättsligt generalmoratorium. Detta avveck- lades efter hand och upphörde redan efter några månader i fråga om inländsk gäld men först vid 1915 års utgång i fråga om skuld till personer i utlandet. Flera lagar i ämnet utfärdades.

Enligt den först utfärdade moratorielagen, meddelad den 5 augusti 1914, skulle för all gäld som förfallit till betalning före nämnda dag åtnjutas anstånd till den 7 september 1914. För gäld som förföll till betalning mellan den 5 augusti och den 7 september skulle betalning få anstå till dess en kalen- dermånad förflutit efter förfallodagen. Från moratoriet undantogs, förutom gäld som tillkom efter den 5 augusti, skatter, utskyl- der och andra offentliga avgifter (bortsett från vissa patentavgifter och registrerings- avgifter för varumärken).

Rörande innebörden av anståndet före- skrevs att gälden inte fick utsökas under anståndstiden vare sig genom stämning till domstol eller hos överexekutor. Ej heller fick hos utmätningsman sökas eller verk- ställas utmätning. Borgenär fick inte göra ansökan om gäldenärs försättande i kon- kurs, om ansökningen grundades på gäld som omfattades av moratoriet. Lagen inne- höll också ett exekutivmoratorium. Om ut- mätning redan skett när lagen trädde i kraft eller gäldenärens bo då redan avträtts till konkurs, fick den utmätta eller till konkurs avträdda egendomen inte försäljas under an- ståndstiden, oberoende av på vilken gäld åt- gärden grundats. ,

Under den närmast följande tiden uttala- des från olika håll önskemål om moratoriets upphörande och ersättande med anordning- ar för en successiv avveckling av detsamma. Önskemålen resulterade i lagen den 4 sep- tember 1914 om utsträckt anstånd med be— talning av gäld. Lagen avsåg att beträffande inländsk gäld åstadkomma väsentliga be- gränsningar i det förutvarande moratoriets. omfattning. Anståndstid'erna för gäld be- stämdes olika beroende på när gälden för- föll till betalning. För viss gäld gavs ej nå-

got ytterligare anstånd. Från moratoriet un- dantogs alla offentliga avgifter, post-, tele- fon- och telegramavgifter, avgifter för vat- ten, gas och elektrisk ström, försäkrings- premier, ersättning för olycksfall i arbete, underhållsbidrag, skadestånd, böter eller vi- te, avlöning för allmän eller enskild tjänst, pension, livränta, arrendeavgift, hyra, gäld som åvilade stat eller kommun, avbetalning på vissa inteckningslån samt räntor. På så sätt skedde en avveckling av moratoriet be- träffande inländsk gäld. Beträffande förbin- delser till utom riket bosatt borgenär an- sågs det nödvändigt att bibehålla ett vid- sträcktare moratorium. De flesta europeiska stater uppehöll nämligen ett sådant gentemot Sverige.

Augustilagens bestämmelser om exeku- tivmoratorium utsträcktes genom september— lagen att gälla t.o.m. den 6 oktober 1914 och ändrades bl. a. såtillvida att de utsträck- tes att avse också realisation av lös pant.

Kort härefter utfärdades den första full- maktslagen angående moratorium, nämligen lagen den 18 september 1914 angående för- ordnande om anstånd med betalning av gäld. I lagen föreskrevs att Kungl. Maj:t, om i främmande europeisk stat förordnats om moratorium eller om Sverige befann sig i krig eller krigsfara, ägde under vissa vill- kor och förutsättningar utan riksdagens medverkan provisoriskt förordna om an- stånd med betalning av gäld samt ge vissa i samband därmed erforderliga föreskrifter.

Tillämpningen av det genom augusti- och septemberlagarna genomförda civilrättsliga moratoriet angående utlandsgäld utsträcktes genom olika förordningar att gälla ända till den 1 januari 1916. Exekutivmoratoriet av- vecklades slutligt några månader tidigare.

3.3 1932 års moratorielagstiftning

I början av 1932 aktualiserades frågan om specialmoratorium. Orsaken var Ivar Kreu- gers död och denna händelses inverkan på det ekonomiska livet. När frågan om mora— torium av denna anledning togs upp i justi- tiedepartementet, framhölls såsom en brist i

1914 års fullmaktslag att lagen utgick från att moratorieförordnande skulle avse gene- ralmoratorium (prop. 1932: 198). Den 14 mars 1932 utfärdades lagen (1932: 45) om anstånd i särskilt fall med gälds betalning.

Enligt denna lag ägde Kungl. Maj:t, där det med hänsyn till svår penningkris pröva- des oundgängligen nödigt för tillgodoseende av allmänt väl, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, med- giva gäldenär det anstånd med gälds betal- ning, som påkallades av omständigheterna. Anstånd skulle avse viss tid, högst en må- nad, men med vissa möjligheter till för- längning. Medgivande av anstånd med be- talning av skuld kunde även innefatta för— bud för gäldenär att fullgöra betalning un- der anståndstiden. Lagen föreskrev vidare bl. a. rätt för Kungl. Maj:t att utfärda nödi- ga föreskrifter rörande inskränkningar i borgenärs rätt att hos domstol, överexeku- tor och utmätningsman utsöka sin fordran, att söka gäldenär i konkurs och att i övrigt göra gällande rättsverkningar av dröjsmål med betalningen ävensom rörande uppskov med försäljning av utmätt egenom. Växel eller check fick under anståndstiden inte uppvisas till betalning eller protesteras för bristande betalning. Lagen skulle gälla till den 1 juni 1932.

Med stöd av lagen utfärdade Kungl. Maj:t den 14 mars 1932 en förordning (1932:46) angående anstånd för AB Kreu- ger & Toll m. II. med gälds betalning. Den- na förordning innehöll bl. a. följande före- skrifter. Gäldenären skulle åtnjuta anstånd till och med utgången av mars månad. Gäl- denären skulle under denna tid ej få full— göra annan betalning än som oundgängligen erfordrades för uppehållande av gäldenärens verksamhet eller till undvikande av ned- gång i hans tillgångar eller, där gäldenären var annan än aktiebolag, för täckande av nödiga personliga utgifter. Under anstånds- tiden fick gäld, för vilken anstånd åtnjöts, inte utsökas genom stämning till domstol eller hos överexekutor. Utmätning fick inte sökas eller verkställas. Ej heller fick kon- kursansökan behandlas. Pant som blivit satt för gäld, vilken omfattades av anståndet,

fick inte försäljas eller behållas av borgenä- ren för egen räkning. Ej heller fick vite ut- gå, där sådant utfästs för den händelse gäldenären skulle dröja med betalningen över förfallodagen. Bestämmelse om att gäldenärens rätt i följd av dröjsmål med betalningen skulle vara förverkad, fick inte vinna tillämpning. Vissa regler gavs om be- räkning av ränta.

Den 31 maj 1932 utfärdades en ny lag (1932: 156) om anstånd i särskilt fall med gälds betalning, att gälla t.o.m. den 28 februari 1933. Med stöd av lagen utfärda- des den 1 juni 1932 förordningen (1932: 158) angående anstånd för Svenska T änd- sticks Aktiebolaget med gälds betalning. — Giltighetstiden för lagen den 31 maj 1932 förlängdes genom särskilda lagar 1933, 1934, 1935 och 1936.

Lagen den 31 maj 1932 innehöll två vä- sentliga ändringar i förhållande till lagen den 14 mars samma år. Dels utsträcktes gil- tighetstiden för anstånd från en månad till tre månader. Syftet att bereda ett företag som befann sig i svårigheter rådrum för förhandlingar ansågs bättre kunna vinnas genom en från början något rikligare till- mätt anståndstid. Dels infördes i majlagen en ny bestämmelse, enligt vilken Kungl. Maj:t, om gäldenären var aktiebolag och det var erforderligt för att främja syftet med anståndet, kunde förordna administratörer att under anståndstiden handha förvaltning- en av bolagets angelägenheter. Administra- torerna var dock inte skyldiga att vidta åt- gärd för bolagets trädande i likvidation eller försättande i konkurs. Med hänsyn till de ingripande verkningar i enskildas rättsför- hållanden som ett moratorium innebar an- sågs det ligga i sakens natur att den som erhöll moratorium skulle vara skyldig att underkasta sig den tillsyn som omständig- heterna påkallade.

Sedan genom utredning under det mora- torium, som i mars 1932 beviljats Aktiebo- laget Kreuger & Toll och vissa närstående företag och personer, blivit uppenbart att bolaget inte kunde fortsätta sin verksamhet, utfärdades den 23 maj 1932 en lag (1932: 119) med särskilda bestämmelser om kan-

kurs. Kungl. Maj:t erhöll genom denna lag befogenhet att förordna om tillämpning av angivna särskilda konkursbestämmelser där detta befanns nödvändigt medhänsyn till omfattningen och beskaffenheten av gälde- närs konkursbo. Bestämmelserna gällde framförallt förvaltningsorganens anordnan- de och reglerna om egendomens försäljning. Syftet var att undvika de ekonomiska stör- ningar av betydande räckvidd som under rådande förhållanden kunde bli följden av en brådstörtad avveckling. Lagen skulle gäl- la till utgången av februari 1933. Genom en förordning (1932: 154) gjordes lagen tillämp- lig på nämnda bolags konkUrs och vissa andra konkurser.

3.4. Åren 1937 och 1938 planerade morato- rieförordningar

Dåvarande rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap upprättade år 1937 i be- redskapssyfte ett förslag till förordning an- gående visst anstånd för banker och lik- nande företag med betalning av gäld. För- ordningen skulle enligt förslaget utfärdas med stöd av moratorielagen den 18 sep- tember 1914.

Enligt den föreslagna förordningen skulle bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit och varje annat företag som idkade verksamhet vari ingick inlåning från allmänheten eller före- tagets medlemmar på räkning av viss be- skaffenhet tills vidare åtnjuta anstånd med betalning av på sådan räkning innestående medel. Räkningshavare skulle dock vara be- rättigad att av tillgodohavande som förfallit till betalning utbekomma-SO kr. i veckan på varje räkning. Om betalning vägrades, skulle bank- och fondinspektionen eller i fråga om sparbank sparbanksinspektionen kunna på ansökan medge undantag som på- kallades av synnerligt behov. Inspektionerna" skulle kunna överlämna åt ombud att med- ge dylikt undantag. Förordningen skulle inte avse medel som insattes på räkning efter förordningens utfärdande.

I den 30 september 1938 avgivna yttran-

den över kommissionens förslag framställde bank- och fondinspektionen samt sparbanks— inspektionen vissa anmärkningar. Enligt bank- och fondinspektionen borde den bli— vande författningen även göras tillämplig på outnyttjad kredit i checkräkning eller liknande räkning. Om en person hade flera räkningar, borde rätten till uttag vara be- gränsad till totalt 50 kr. i veckan oavsett antalet räkningar. I remissyttrandena uttala— des också att under anståndstiden borde gälla förbud att genom stämning, lagsök- ning o.d. utsöka gäld som omfattades av anståndet eller att lägga underlåten betal- ning av sådan gäld till grund för konkurs. Om förordningen skulle gälla mer än en mycket kort tid borde även övervägas om inte ett exekutivmoratorium vore nödvän- digt. Längre än 3—4 veckor borde ett mo— ratorium emellertid inte få gälla. Av ett vid bank— och fondinspektionens yttrande fogat förslag till instruktion för de ombud — en— ligt inspektionen ett för varje län —- som skulle ha att pröva frågor om undantag från anståndet framgår, att undantag av- sågs kunna meddelas i fall där synnerligt behov förelåg. t. ex. för räkningshavarens familjs försörjning, för erläggande av skat- ter, hyra, utgifter i anledning av sjukdom eller dödsfall, för utbetalning av löner och andra oundgängliga driftskostnader m. rn.

Kommissionens förslag ledde ej till lag- stiftning.

3.5 1939 och 1940 års lagstiftning till skydd för vissa värnpliktiga

I början av andra världskriget utfärdades till skydd för vissa värnpliktiga en del för- fattningar som — utan att grundas på 1914 års moratorielag — var av moratoriekarak— tär.

a) I prop. nr 17 vid 1939 års urtima riksdag föreslogs vissa bestämmelser till motverkande av de olägenheter som inkal- lelse av värnpliktiga till militärtjänstgöring kunde medföra. Till grund för propositio- nen låg bl. a. ett av sociala försvarsbered— skapskommittén avgivet betänkande (SOU

1939: 26) med förslag till familjebidrag m.m. Kommittén, som funnit vägande skäl tala mot moratorium i vanlig bemärkelse, hade sökt att till motverkande av de olägen- heter, som vid mobilisering kunde uppkom- ma för värnpliktiga och deras anhöriga, framlägga förslag som kunde genomföras utan större ingrepp i landets ekonomiska förhållanden. Sedan riksdagen antagit pro- positionen utfärdades den 14 oktober 1939 lagen (1939: 728) rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. Enligt nämnda lag skulle vid utmätning, som företogs hos in- kallad värnpliktig eller inom viss tid efter fullgörande av tjänstgöring enligt värnplikts- lagen, undantagas — utöver vad som stad— gas i 65 å utsökningslagen —— vissa lösören för personligt bruk samt arbetsredskap. Motsvarande skulle gälla om gäldenären försattes i konkurs. Vidare skulle egendom som tagits i mät hos den, som fullgjorde eller fullgjort viss värnpliktstjänstgöring, under förutsättning att gäldenärens betal- ningssvårigheter var föranledda av tjänst- göringen ej få försäljas, förrän tre månader förflutit utöver de eljest i utsökningslagen angivna tiderna. Som villkor gällde dock att anståndet med försäljningen inte äventyrade borgenärens rätt. I vissa fall kunde ytter- ligare anstånd meddelas.

b) Sociala försvarsberedskapskommittén hade i sitt förut nämnda betänkande före- slagit även en form av exekutivmoratorium beträffande egendom som förvärvats genom avbetalningsköp men ej till fullo betalats.

Genom prop. 1939: 52 framlades ett för- slag till lagstiftning i nyssnämnda ämne. Förslaget antogs och den 31 oktober 1939 utfärdades en lag (1939: 782) om inskränk- ning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m.m. Lagen avsåg egendom som värnpliktig förvärvat genom avtal varå lagen om avbetalningsköp var tillämplig och som utgjordes av arbetsred— skap eller lösöre, avsett till personligt bruk för honom, hans hustru eller oförsörjda barn eller adoptivbarn. Om den värnpliktige inkallades till tjänstgöring ägde säljaren ej på grund av sådant dröjsmål med betalning av förfallen post, som uppenbarligen föran-

letts av tjänstgöringen, taga godset åter eller göra annan i avtalet stadgad särskild påföljd gällande, med mindre dröjsmålet översteg tre månader eller i vissa fall ett år. Regeln skulle ej äga tillämpning om sälja- rens säkerhet äventyrades.

c) I detta sammanhang bör även nämnas förordningen ( 1939: 810) med särskilda be— stämmelser angående indrivning av utskyl- der hos vissa skattskyldiga, lagen (1939: 811) angående undantag i vissa fall från stadgan- den om uttagande av avgift vid indrivning av kommunalutskylder och lagen (1939: 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder till kommun eller annan menighet med avseende å rösträtt och behörighet. Författningarna upphävdes, förordningen 1939:810 genom förordningen (1944: 283) angående indriv- ning av utskylder hos värnpliktiga m.fl., lagen (1939: 811) angående indrivningsavgift i vissa fall genom lagen (1941: 989) i samma ämne — som i sin tur upphävdes genom förordningen 1944: 283 —— och lagen (1939: 812) om upphävande i vissa fall av verkan av uraktlåtenhet att erlägga utskylder genom en ny lag i ämnet den 9 juni 1944 (nr 284). Författningarna i fråga grundade sig inte på gällande moratorielag.

d) Sociala försvarsberedskapskommittén hade i sitt ovannämnda betänkande föresla— git viss lagstiftning även angående hyra och bostadsrätt. På grundval av förslaget utfär- dades den 19 april 1940 lagen (1940: 233) om anstånd för vissa värnpliktiga med betal- ning av hyra m. m.

Enligt denna lag fick värnpliktig som in— kallats till tjänstgöring ej i något fall upp- sägas till avflyttning på grund av underlå- tenhet att erlägga hyra, som förföll under tiden för tjänstgöringen eller inom ett år efter dess slut, så länge han sist på andra söckendagen av varje kalendermånad erlade den på samma månad belöpande hyran. Vidare gavs viss rätt för den värnpliktige att uppsäga hyresavtal före den avtalade tidens utgång.

De under a), b) och d) angivna lagarna upphörde att gälla från och med den 1 juli 1944 (KF 1944: 244), då de ersattes av för-

ordningen (1944: 245) angående tillämp- ning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl.

4. Gällande moratorielagstiftning

4.1 1940 års moratorielag

Vid andra världskrigets utbrott gällde som ovan framgått ännu lagen den 18 september 1914 angående förordnande om anstånd med betalning av gäld (moratorium). Den 17 april 1940 framlades proposition (nr 213) med förslag till ny moratorielag. Pro— positionen överensstämmer i ett flertal hän- seenden med en i densamma ej omnämnd, inom justitiedepartementet år 1939 upprät- tad promemoria i ämnet.

I propositionen framhöll departements- chefen att moratorium inte borde meddelas utan tvingande skäl. Det var emellertid nöd- vändigt att möjlighet fanns att snabbt till— gripa åtgärder av sådan natur, om förhål- landena skulle ge anledning därtill. 1914 års lag gav Kungl. Maj:t rätt att utan av- vaktan på riksdagens beslut vidtaga ett så- dant ingripande i en kritisk situation. Lagen borde emellertid jämkas och kompletteras i vissa hänseenden. Det framstod som en brist att lagen uteslutande avsåg generalmorato- rium. Då 1930-talets tidsbegränsade lagstift— ning om specialmoratorium upphört, var det angeläget att denna brist avhjälptes, inte minst med hänsyn till kravet att det mora- torium som prövats nödigt borde begränsas så långt möjligt. Av samma skäl borde möjlighet införas att snabbt meddela enbart exekutivmoratorium. Genom åtgärder av denna art kunde enligt departementschefen verkningarna av en uppkommen kris mildras

för den enskilde utan att återverkningarna av ingripandet behövde bli av större om- fattning.

Den i anledning av propositionen antagna lagen (1940: 300) angående förordnande om anstånd med betalning av gäld m. m. (mora- torielag), given den 3 maj 1940, innehåller följande.

De yttre förutsättningarna för att förord- nande om moratorium skall kunna meddelas är enligt 1 & första stycket att Sverige be— finner sig i krig eller krigsfara eller att här eljest råder utomordentliga, av krig föran- ledda förhållanden eller att i utlandet vidta- ges åtgärd, varigenom betalning till borgenär i Sverige hindras eller synnerligen försvåras. Om någon av dessa förutsättningar är för handen, äger Kungl. Maj:t, när riksdagen inte är samlad, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret förord- na om moratorium för viss tid eller tills vi- dare. Förordnandet får dock inte gälla längre än till dess 30 dagar förflutit från det nästa riksdag sammanträtt.

Skulle de nämnda yttre förutsättningarna vara förhanden under tid då riksdagen är samlad, äger enligt andra stycket Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke meddela förordnande om moratorium. Om det under sådan tid befinns oundgängligen nödvändigt att förordnande meddelas genast, får Kungl. Maj:t utfärda förordnandet efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgälds-

kontoret, dock inte för längre tid än 30 dagar.

Förordnande om moratorium kan avse a) anstånd med betalning av gäld, b) särskilda inskränkningar i borgenärs rätt att utsöka sin fordran, att söka att gäldenärens egendom av'träds till konkurs och att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål med betalning, c) uppskov med försäljning av utmätt eller konkursbo tillhörig egendom eller d) förbud för borgenär att genom för- säljning eller annorledes skaffa sig betalning ur lös pant. Förordnande kan sålunda avse exempelvis enbart uppskov med försäljning enligt c).

Enligt 2 & första stycket kan förordnande som avses i 1 & även begränsas till att avse viss gäld (särskilt generalmoratorium) eller också viss gäldenär som kan antas ha råkat i särskilda betalningssvårigheter (specialmo- ratorium).

För förordnande om specialmoratorium i nyssnämnda fall krävs att sådana utomor- dentliga förhållanden som anges i 1 5 är förhanden. Lagen ger vissa möjligheter att förordna om specialmoratorium även i and— ra fall. Oaktat nämnda förhållanden ej är för handen, kan sålunda enligt 6 '9' första stycket moratorium meddelas för viss gälde- när, om det finnes vara av synnerlig vikt för tillgodoseende av allmänt väl. Bestämmelsen kan användas i situationer av det slag som avsågs med 1932 års lagstiftning. Beträffan- de här avsett specialmoratorium torde gälla samma regler angående medverkan av riks- dagen respektive hörande av riksbanks— och riksgäldsfullmäktige samt angående giltig- hetstid som de vilka enligt 1 % gäller för generalmoratorium. Har förordnande om specialmoratorium enligt 6 & meddelats för aktiebolag, ekonomisk förening eller annan sammanslutning, kan Kungl. Maj:t, om det befinns erforderligt för att främja syftet med förordnandet, föreskriva att särskilda administratorer skall under den tid förord- nandet gäller i styrelsens ställe omhänderha förvaltningen av gäldenärens angelägenheter enligt vad som är stadgat om styrelsen. Administratorerna är dock inte skyldiga att vidta åtgärder för att gäldenären skall träda

i likvidation eller försättas i konkurs (6 5 andra stycket).

Kungl. Maj:t kan uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva, huruvida villkor som uppställts för åtnjutande av förmån enlig-t moratorielagen är uppfyllt i fråga om viss gäldenär (2 å andra stycket). Regeln är enligt förarbetena motiverad av att bestämmelser som utfärdas enligt 1 å i regel måste bli mera allmänt hållna och att det därför kan visa sig behövligt att även en individuell prövning äger rum.

Vad i moratorielagen sägs om gäld skall också gälla offentlig avgift som inte kan anses såsom gäld (2 & tredje stycket).

Förordnande om betalningsanstånd kan även innefatta förbud för gäldenär att full- göra betalning under tid då anståndet gäller (3 5). Denna föreskrift om tvångsmorato- rium har överflyttats från 1932 års lagstift- ning.

Växel eller check får under tid då för- ordnande om betalningsanstånd gäller inte uppvisas till betalning eller protesteras för bristande betalning (3 5 andra stycket).

Kungl. Maj:t äger meddela erforderliga bestämmelser angående gäldenärs skyldighet att utge ränta på skuld, med vars betalning anstånd åtnjuts (3 & tredje stycket).

I åtskilliga fall är borgenärs rätt i större eller mindre utsträckning beroende av att talan anhängiggörs eller annan åtgärd vidtas inom viss tid. Moratorium skulle kunna medföra rättsförluster genom att borgenär ej kan vidta sådan åtgärd på tid då detta annars skulle ha varit möjligt. Han kan t. ex. inte begära utmätning hos gäldenären eller söka denne i konkurs. Med hänsyn härtill föreskrivs i 4 5 att borgenärens rätt skall vara bevarad, om åtgärden vidtas inom en månad efter hindrets upphörande. Frister som skulle ha utgått under anståndstiden framflyttas sålunda till en månad efter ut— gången av anståndet. I fråga om vad borge- när har att iakttaga för bevarande av växel- rätt eller checkrätt gäller dock enligt hän- visning i lagen vad därom är särskilt före- skrivet (se nedan ang. 54 & växellagen, 48 & checklagen och 1940 års lag om utsträck-

ning av tiden för upptagande av växelpro- test m. m. vid krig eller krigsfara).

Även om ett förordnande om moratorium enligt 1 & utfärdats av Kungl. Maj:t med riksdagen, kan Kungl. Maj:t, om riksdagen inte beslutat annorlunda, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskon- toret föreskriva, att förordnandet skall helt eller delvis erhålla förlängd giltighet eller utsträckas att gälla senare förfallande gäld. Finnes förordnandet böra utsträckas på an- nat sätt, skall emellertid l & gälla fullt ut (5 å). Stadgandet, som hade motsvarighet i 1914 års lagstiftning, avser att möjliggöra en smidig avveckling av ett moratorium.

Förordnande enligt moratorielagen kan återkallas av Kungl. Maj:t när skäl är därtill (7 5). Tillämpningsföreskrifter som föran- leds av förordnande enligt lagen meddelas av Kungl. Maj:t (8 5).

4.2 Förordnanden med stöd av 1940 års moratorielag

Förordningen (1940: 504) om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods m.m. Förordningen utfärdades den 14 juni 1940 efter inhämtande av riksdagens samtycke. Om dröjsmål med avbetalningar föranletts av betalningssvårigheter som åsamkats kö- paren genom rådande utomordentliga för- hållanden, fick säljaren inte återtaga godset, såvida inte »köparen ådagalagt likgiltighet för sina skyldigheter eller säljarens säkerhet eljest äventyras eller ock säljaren medgiver sådana villkor för återtagandet, att köparen får anses skäligen tillgodosedd». Om avbe- talningsgods tagits i mät hos köparen i samband med betalningssvårigheter som nyss nämnts, skulle med försäljningen få anstå efter vad som fanns skäligt. Förord- ningen upphörde att gälla med utgången av juni 1946 (KF 17.5.1946, nr 201).

I propositionen (1940: 304) om förord- ningen i fråga anförde departementschefen att han fann speciella förhållanden motivera ett exekutivmoratorium beträffande motor- fordon, som förvärvats genom avbetalnings- köp, och ansåg ett moratorium befogat även

i fråga om annan egendom som sålts på av- betalning, såframt dröjsmål med betalningen vållats av rådande utomordentliga förhål- landen.

Förordningen (1944:245) angående till- lämpning av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. Även denna förordning utfärdades med riksdagens samtycke. Förordningen, som tillkom efter förslag av militära mora- torieutredningen (SOU 1943: 42), ersatte, som förut berörts, tidigare gällande lagar angående utmätning hos vissa värnpliktiga m. m. (1939: 728), om inskränkning i rätten att återtaga avbetalningsgods från vissa värnpliktiga m.m. (1939: 782) och om an- stånd för vissa värnpliktiga med betalning av hyra m. m. (1940: 233).

4.3. Annan gällande moratorielagstiftning än moratorielagen

Lagen (1940:79) om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigsfara. Enligt nämnda lag äger Kungl. Maj:t vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, efter hörande av full- mäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, meddela förordnande om utsträckning av tiden för uppvisande av växel och uppta- gande av protest till bevarande av växel- fordran samt för uppvisande av check och företagande av annan åtgärd till bevarande av återgångsfordran på grund av check. Så- dant förordnande kan avse antingen hela riket eller också viss del av riket, såvitt angår åtgärd som skall vidtas där. — Något förordnande enligt denna lag torde aldrig ha meddelats.

I samband med nämnda lag samt förbudet i moratorielagen att när betalningsanstånd gäller uppvisa växel eller check till betal- ning m. m. bör uppmärksammas 54 5 växel- lagen och 48 5 checklagen. Enligt dessa la- gar åligger det växel- eller checkinnehavare att inom viss tid vidtaga vissa åtgärder för bevarande av sin rätt. I nämnda lagrum fö- reskrivs emellertid att de i respektive lagar eljest stadgade fristerna skall förlängas, om till följd av lagbud eller annat oöverstigligt

hinder uppvisande ej kan ske eller protest och motsvarande ej kan upptagas.

I förevarande sammanhang bör även nämnas vissa bestämmelser om förlängning eller återställande av frister i rättegång vid krig och krigsfara samt beträffande åtgärd i ärende hos annan myndighet än domstol.

I vad gäller rättegångsfrister är denna fråga delvis löst genom de vanliga reglerna om frister och laga förfall i 32 kap. och om återställande av försutten tid i 58 kap. 11 & rättegångsbalken. Bestämmelser om laga förfall finns även i 46 å i den nyligen antagna förvaltningsprocesslagen (1971: 291). Inkallelse till krigstjänst eller annat med krigsförhållanden sammanhängande hinder bör givetvis betraktas såsom en art av laga förfall. Av större intresse i sammanhanget är de regler i ämnet som finns i särskilda rättegångslagen (1957: 132, jfr under kap. 2), och administrativa fullmaktslagen (1942: 87, jfr under kap. 2).

Under de förutsättningar som anges i 1 & särskilda rättegångslagen (krig eller krigsfara eller andra utomordentliga av krig föranled- da förhållanden) kan Kungl. Maj:t beträf- fande riket i dess helhet eller viss del därav förordna om förlängning av tidsfrist, som enligt lag eller författning skall iakttagas för ingivande av inlaga eller vidtagande av an— nan åtgärd för bevakande eller fullföjd av talan hos domstol eller domare annorledes än genom särskilt rättsmedel. Kungörelse om krigstillstånd skall anses innefatta dylikt förordnande för en tid av två veckor från kungörelsens utfärdande, om ej Kungl. Maj:t bestämmer annorlunda. Undantag gäller be— träffande militära mål (9 5). Är någon skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag eller författning före- skriven tid väcka talan eller påkalla pröv- ning i annan ordning eller inför domstol eller domare vidtaga annan åtgärd och fin- nes han på grund av förhållanden som avses i 1 5 första stycket (krig och jämförliga för- hållanden) ha varit ur stånd att inom den föreskrivna tiden vidtaga åtgärden, skall 58 kap. 11 & RB om återställande av försutten tid tillämpas även om åtgärden inte är av beskaffenhet som omnämns i detta lagrum.

Det sagda äger motsvarande tillämpning bc- träffande ansökan om resning och besvär över domvilla. Särskilda föreskrifter ges om när ansökan om återställande av försutten tid sist skall göras (10 å). I förarbetena (prop. 1957: 76 s. 44) uttalas beträffande denna bestämmelse (10 55) att särskilda regler erfordras för att icke krigsförhållandena skall sätta part ur stånd att utnyttja det särskilda rättsmedlet återställande av försutten tid och för utvidgning av detta rättsmedel till att omfatta jämväl frister som faller utom rätte- gång eller avser inledande av rättegång o. (1.

Enligt 9 och 10 55 administrativa full- maktslagen gäller, när de i lagens 1 & an- givna förutsättningarna för bestämmelsernas tillämpning är uppfyllda (krig och — efter förordnande av Kungl. Maj:t — därmed jämförliga förhållanden), bl. a. följande be- träffande frister i ärende hos annan myn- dighet än domstol. I den mån det finnes påkallat på grund av krig eller därmed jäm- förliga förhållanden kan Kungl. Maj:t för— ordna om förlängning av den tid, inom vilken besvär skall anföras eller annan åt- gärd för fullföljande av talan mot myndig— hets beslut skall äga rum. Under förutsätt- ning som nyss sagts får Kungl. Maj:t tillika förordna att vad i lag eller författning finnes stadgat om skyldighet att göra anmälan om fullföljande av talan hos annan myndighet än den, hos vilken besvär skall ingivas, ej skall äga tillämpning (9 5 första stycket). Har för fullföljande av talan mot beslut, som utan hinder av sådan talan skall lända till efterrättelse, besvärsinlaga ingivits eller annan åtgärd företagits efter utgången av den därför bestämda tiden, skall åtgärden dock anses ha skett i rätt tid, om den myndighet, där talan skall fullföljas, finner att klaganden på grund av förhållanden som nyss nämnts, haft giltig ursäkt för sin un- derlåtenhet (andra stycket). Då det i annat fall än som sägs i 9 & finnes påkallat på grund av dylika förhållanden, äger Kungl. Maj:t förordna om förlängning av sådan i lag eller författning föreskriven tid, inom vilken någon har att för bevakande av honom tillkommande rättighet eller förmån eller fullgörande av honom åliggande skyl-

dighet göra ansökan eller anmälan hos myn- dighet eller företaga annan sådan åtgärd (10 & första stycket). Finnes någon på grund av krigsförhållanden m.m. ha varit ur stånd att inom föreskriven tid vidtaga åtgärden, kan Kungl. Maj:t efter ansökan utsätta ny tid för åtgärden.

5. Moratorielagstiftning i vissa främmande länder

5 . 1 Danmark

Danmark saknar för närvarande —- bortsett från regler rörande tvångsackord utanför och under konkurs — lagstiftning om mo— ratorium. Under 1930-talet gällde emellertid en rad olika lagar om moratorium beträffan- de särskilt vissa yrkesgrupper och företag. Denna lagstiftning upphävdes i början av 1940-talet. I det följande lämnas en kort— fattad redogörelse för några av de aktuella lagarna, vilka alla tillkom under åren 1932 —33.

Enligt en »Iov om Betalingshenstand for Ejere af Landbrugsejendomme, Fiskere, Haandvaerkere, Handlende og Lönarbejde— re», utfärdad den 16 juni 1932, medgavs nämnda grupper ett ganska vidsträckt skydd beträffande huvudsakligen skulder med in- teckningssäkerhet. Sålunda gällde enligt la- gen, att i lantegendom intecknad skuld inte kunde krävas till betalning inom det när- maste året med mindre gäldenären minska- de pantens värde. Motsvarande regler gällde även fiskare beträffande intecknad gäld i bostad eller fiskefartyg, hantverkare eller handlande på landet beträffande intecknad gäld i egendom där verksamheten bedrevs samt löntagare, vars arbetsinkomst under det senaste året på grund av arbetslöshet varit väsentligt mindre än normalt, beträf- fande intecknad gäld i dem tillhörig egen- dom, vilken av ägaren uteslutande användes såsom bostad. En förutsättning för anstån-

det var dock, att räntor och amorteringar erlades i vederbörlig ordning.

1932 års lag ersattes den 11 mars 1933 av en motsvarande något utvidgad lag, var- igenom utöver tidigare yrkesgrupper även ägare av skogsegendomar samt sjömän med- gavs motsvarande betalningsanstånd till den 11 december 1934.

Genom en lag den 18 december 1933 om »Udlaan af Erhvervenes Laanefond til Ejere af Landbrugsejendomme til Opnaaelse af Akkord og Moratorium» gavs ägare av lant- bruk, vilka förgäves sökt uppnå frivilligt ackord med sina borgenärer, bl. a. möjlighet att hos en för varje län särskilt tillsatt nämnd före utgången av 1934 söka mora- torium för en tid av tre år. Om ett morato- rium enligt nämndens uppfattning skulle medföra att lantbrukaren blev i stånd att fortsätta driften av lantbruket och skäl i öv- rigt fanns att tillstyrka ansökan hade nämn- den att göra detta hos »skifteretten: (torde här motsvara konkursdomaren), på vilken det ankom att fatta eventuellt beslut om moratorium. Vid förordnande om sådant moratorium kunde undantag göras för viss gäld.

Enligt en lag den 22 december 1932 om »Betalingshenstand for A/S Burmeister & Wain's Maskin- og Skibsbyggeri» medgavs bolaget betalningsanstånd till den 15 febru- ari 1933 beträffande förpliktelser, som in- gåtts före lagens ikraftträdande. Under den angivna fristen kunde bolaget inte försättas

i konkurs eller bli föremål för exekutiva åt- gärder i anledning av sådana förpliktelser. Vidare stadgades, att det på fordringar, som berördes av moratoriet, skulle löpa sedvan— lig ränta samt att den tid moratoriet varade ej skulle medräknas vid beräkning av kon— kurslagens återvinningsfrister.

5.2. Finland

Allmänna stadganden om möjlighet att infö- ra moratorium m. m.

Huvudstadgandet om moratorium återfinns i lagen den 26 september 1930 om krigstill- stånd. Lagens 4 kap. innehåller stadganden om åtgärder för reglering av vissa ekono- miska förhållanden. I 30 å stadgas sålunda:

Om de allmänna förhållandena det kräva, må under krigstid genom förordning:

1) likvider och användningen av betalnings- medel reglementeras samt rätten att utbekom- ma i bank eller annan kreditanstalt deponerade medel inskränkas;

2) gäldenärer förklaras i vissa fall berätti- gade att åtnjuta uppskov med betalning samt frihet från påföljderna av underlåten betalning;

3) fastställas förlängd betalningstid för väx- lar ävensom förlängas tiden för företagandet av handlingar, av vilka växelrätt eller åter- gångstalan på grund av check är beroende; samt

4) meddelas bestämmelser angående tiden för sökande av ändring i domstols och annan myndighets dom eller beslut eller för företa- gande av handling, varav förvärvandet eller bevarandet av rätt beror, så ock givas före- skrifter om förlängning jämväl av tid, stadgad eller förelagd i andra ärenden eller för åtgärd av annat slag samt förordnas angående åter- ställande av försutten tid.

Enligt föreskrift i 5 kap. (40 &) skall stadganden, som utfärdats med stöd av bl. a. 30 å och som enligt grundlag fordrar riks- dagens medverkan, ofördröjligen meddelas riksdagens talman, som har att därom un- derrätta riksdagen. Föreskrifter som i an- ledning av krigstillstånd utfärdats med stöd av lagen upphör att gälla efter det krigstill- ståndet upphört.

Den 16 juni 1939 utfärdades en lag om stärkande av försvarsberedskapen vid krigs—

hot. Enligt lagens 1 5 kan landets president, »då uppenbar krigsfara hotar riket eller mel— lan andra stater krig eller väpnad förveck- ling uppkommit eller håller på att uppkom— ma, som utgör allvarsam fara för riket», utan att krigstillstånd förklarats förordna att bl. a. stadgandena i 10—52 åå lagen om krigstillstånd skall gälla. Lagen skulle enligt uttryckligt stadgande gälla till utgången av år 1942.

Efter fredsslutet utfärdades den 11 april 1947 en lag angående tillämpning i vissa fall av lagen om krigstillstånd efter krigs- tillståndets upphörande. Enligt denna lag, som bl. a. avsåg visst minröjningsarbete efter kriget, skulle krigstillståndets upphörande icke medföra, att förordningarna om för- längning av fatalietider. som utfärdats med stöd av 30 5 lagen om krigstillstånd, upp- hörde att gälla.

I anledning av händelserna under andra Världskriget utfärdades under åren 1939— 47 med stöd av lagarna om krigstillstånd och stärkande av försvarsberedskapen vid ett femtiotal tillfällen bestämmelser om mo- ratorium. En avgörande anledning till detta stora antal författningar är att finna i det förhållandet, att man i allmänhet tidsbe- gränsade giltigheten av en författning redan vid dess tillkomst för att sedan denna tid utgått ersätta författningen med en helt ny, ofta i det närmaste likalydande författning.

Författningar angående moratorium för mi— litär personal

I oktober 1939 utfärdades den första för- ordningen angående betalningsanstånd för vissa personer i krigstjänst, vilken dock er- sattes redan i december samma år av en ny förordning i ämnet. Totalt utfärdades fram till 1945 vid 18 tillfällen nya förord- ningar eller ändringar i tidigare förordning- ar på detta område. Samtliga dessa författ- ningar företedde sinsemellan endast mindre avvikelser. Den följande redogörelsen avser de vanligast förekommande bestämmelserna.

Enligt 1 & medgavs person som fullgjorde krigstjänst anstånd med betalning av skul- der, som han skulle ha erlagt under tjänst-

göringstiden eller inom två eller tre måna— der därefter till dess denna tid utlöpt. Han skulle dock vara skyldig att erlägga före- skriven ränta eller, om sådan ej var avtalad, lagstadgad ränta från förfallodagen.

Från moratoriets tillämpningsområde skulle regelmässigt vara undantagna under- hållsbidrag till hustru och barn. Vidare gjordes i senare förordningar undantag för fall, där gäldenärens ekonomi var så god, att han utan intrång i sitt och sin familjs nödvändiga underhåll kunde betala skulden samt för bl. a. skadestånd, el-, gas-, vatten- och telefonavgifter samt skatter överstigande 8 000 mark.

Författningar angående växel och check m.m.

Den första förordningen angående förläng- ning av vissa tider med avseende på växel och check utfärdades i oktober 1939. Fram till 1947 utfärdades ytterligare tolv förord- ningar och lagar innehållande dylika för- längningsstadganden.

Enligt den vanligast förekommande ly- delsen förlängdes för viss tid i lag stadgad fatalietid för sådan åtgärd, varav växel- el- ler checkrätt är beroende, om densamma utgått på viss dag eller därefter.

Från 1942 utfärdades även bestämmelser angående förlängd preskriptionstid för be- varande av borgenärs och medlöftesmans rätt till växelkrav.

Författningar angående exekutiva åtgärder och konkurs

Enligt en den 21 december 1939 utfärdad förordning angående avbrytande av utmät- ningsåtgärder i vissa fall, vilken ersatte en i oktober samma år utfärdad förordning med samma benämning, gavs utmätnings- man möjlighet att ge anstånd tills vidare med utmätning och andra exekutiva åtgär- der, om det var uppenbart, att av kriget förorsakade exceptionella förhållanden avse- värt försvårade gäldenärens ekonomiska si- tuation. Samma förordning gav även läns- styrelse rätt att ge gäldenär i av kriget

drabbade områden anstånd beträffande ut- mätningsåtgärder för en tid av tre månader.

En i november 1941 given lag om avbry- tande av konkursförfarande i vissa fall av- såg gäldenär, som hade egendom på område som avträtts eller utarrenderats enligt 1940 års fredsfördrag, och skulle gälla till ut- gången av år 1943.

Författningar angående återställande av för- sutten tid

I maj 1940 utfärdades en lag om bevarande av talan eller rätt som försuttits som en följd av kriget. Härigenom återställdes i hu- vudsak all försutten tid för åtgärder vid domstolar och myndigheter under tiden den 6 oktober 1939—15 maj 1940. Undantag gjordes dock beträffande krigsdomstolar samt verkställighet av straff.

Under 1941 utfärdades tre olika förord- ningar om förlängning av vissa fatalietider. De första två av dessa förordningar överens- stämde i stort med 1940 års lag. Undantag gjordes dock för besvärstider i skatteären- den. I en i september utfärdad förordning stadgades även ett undantag för fatalietider överstigande ett år, som ej utlöpt under den tid förordningen avsåg eller inom två måna- der därefter. Den sista förordningen, som utfärdades i ämnet, ersatte de tidigare och innehöll bl. a. att återställande av försutten tid skulle efter ansökan därom medges be- träffande den, som efter den 30 september 1941 under militärtjänstgöring försuttit lag- stadgad tid.

Under åren 1944 och 1945 tillkom ett par förordningar angående förlängning av fatalietider i ärenden, som ankom på vissa domstolar. Förordningarna avsåg de allmän- na underrätter, där verksamheten till följd av kriget eller skedda landavträdelser av- brutits eller upphört.

5.3. Norge 5.3.1 Tidigare lagstiftning

Norge saknade liksom Sverige vid första världskrigets utbrott lagstiftning om mora-

torium. Genom en »provisorisk anordning» infördes dock redan den 4 augusti 1914 allmänna regler om betalningsanstånd. Ge— nom en lag den 18 augusti 1914 förlängdes moratoriet. Man införde dessutom bl. a. be- stämmelser om förbud mot anhängiggöran- de av talan och mot att uppvisa och protes- tera växlar. Dessa författningar avsåg endast förhållanden föranledda av första världs- kriget.

Under mellankrigstiden fanns ingen mot- svarande lagstiftning och situationen vid Norges inträde i andra världskriget den 9 april 1940 liknade på detta område det läge som rådde vid första världskrigets utbrott. Genom en provisorisk förordning den 16 april 1940 meddelades betalningsanstånd från den 9 april till den 9 maj 1940. Under den närmast följande tiden utbyggdes och förlängdes lagstiftningen på detta område ge- nom av Administrasjonsrådet utfärdade be- stämmelser, vars giltighet delvis även för— längdes av den av ockupationsmakten till- satta regeringen.

Den 9 oktober 1942 utfärdade London- regeringen en provisorisk förordning om avbrytande av frister under avspärrningen. Enligt 1 5 skulle den som på grund av kri- get hindrats att göra gällande krav, som enligt lag skulle ha framställts inom viss tid, bibehålla sin rätt, om han i vederbörlig ordning framställde sitt krav inom sex må- nader efter allmänt vapenstillestånd. För- ordningen ändrades bl. a. genom förläng- ning av fristen i oktober 1945 och i maj 1946.

De nu nämnda förordningarna ersattes av en lag den 21 juni 1946 om »avbrot av frestar ;” avsperringstidi». Lagen, som endast avsåg förhållanden föranledda av det nyss avslutade kriget, innehöll bl. a. regler om förlängning av frister för fall, där någon till följd av kriget 1940—45 1) hindrats att göra gällande krav, som skulle ha väckts vid domstol eller framställts inom en lag- stadgad frist, eller 2) hindrats att företa en rättshandling, som enligt lag eller avtal skulle ha företagits före en viss tid vid äventyr av rättsförlust eller för att få eller bevara vissa rättigheter eller förmåner.

5.3.2 1964 års lag om »fristar og betal- ningsutsejting og ymist anna i serlege til— höve»

En 1962 tillsatt kommitté angående översyn av 1950 års lag som saerlige rådgjerder un- der krig, krigsfare og liknende forhold (krigsloven)» avgav 1963 ett betänkande. I detta föreslogs beträffande frågor om full— makt för Konungen att utfärda bestämmel— ser om avbrytande av processuella och mate- riella frister under krig och liknande förhål- landen, att sådana bestämmelser i princip skulle redan i fredstid utfärdas i en särskild lag och att man inte borde ta in sådana full- maktsbestämmelser i krigsloven, vars full- maktsstadganden främst är av annan karak— tär och sammanhänger med totalförsvaret och krigsinsatsen. Den principiella inställ- ningen till förmån för en särskild redan i fred given lag var dock framför allt föran- ledd av förbudet mot retroaktiv lagstiftning i norska grundlagens 97 5. Ett utkast till »lov om stansing av frister under krig, krigs- fare og liknende forhold» utarbetades däref- ter inom justitiedepartementet och kom att bilda underlag till en den 3 april 1964 fram- lagd proposition om »lov om stansing av frister og betalingsutsetting m. m. under krig, krigsfare og liknende forhold». Sedan propositionen bifallits utfärdades den 4 de- cember 1964 en lag på nynorska benämnd »lov om fristar og betalingsutsejting og ymist anna i serlege tilhöve».

Lagen avser enligt 1 & endast förhållan- den då riket är i krig eller krig hotar eller rikets självständighet eller säkerhet är i fara. Under angivna förhållanden kan Konungen förordna att processuella frister och frister för andra handlingar, som är av betydelse för att skapa eller bevara en rätt eller in- vändning, antingen icke skall löpa eller skall utgå tidigast vid närmare angiven tidpunkt. Förordnandet kan begränsas till att avse vissa slags frister eller vissa delar av landet. De frister, som allmänt omfattas av bestäm- melsen i 1 &, är av mycket skiftande karak— tär. Bland de processuella fristerna inryms såväl frister vid exekutiva åtgärder som preskriptionsfrister beträffande åtal och

straffverkställighet. Även frister enligt växel- och checklagarna går in under stadgandet, men man ifrågasatte under förarbetena om —— med hänsyn till specialreglerna i bl. a. 54 & växellagen och 48 % checklagen — Konungen inte kan ha anledning att undan- ta dessa frister från tillämpningsområdet. Även familjerättsliga frister och sådana obe- stämda frister som i köplagens reklama- tionsregler täcks av bestämmelsen. Vissa slags frister omfattas dock icke av stadgan- det. Detta är förhållandet med frister där betalningsförsummelse medför någon form av tilläggsansvar (ränta, straffskatt, tilläggs- avgift etc.) eller straff. Frister för betalning av skatter, avgifter och underhållsbidrag säges i enlighet härmed ej täckas av 1 &. Sådana frister kan däremot omfattas av ett allmänt moratorium enligt 6 &.

Undantag från stadgandet i 1 & görs be- träffande a) frister för fullgörande av avta- lade förpliktelser såväl avseende penning- fordringar som andra fordringar samt b) och c) frister i vissa militära författningar (2 €). Anledningen till undantaget för de förstnämnda fristerna är bl. a., att dessa om- fattas av de allmänna reglerna om force majeure och av ett allmänt moratorium en- ligt 6 5. Undantaget gäller dock endast fris- ter för själva uppfyllandet av avtalet och sålunda icke andra avtalade frister om exempelvis reklamation och undersöknings- plikt. Konungen har möjlighet att uppställa vissa villkor eller förutsättningar för giltig— heten av anståndet. Sålunda kan en förut- sättning vara att vederbörande verkligen i det enskilda fallet av förhållandena blivit hindrad från att handla. Ett annat villkor som kan uppställas är att det utfärdats en särskild författning om återställande av försutten tid (3 5). Det ankommer på Konungen att förordna om när frister, som avbrutits, åter skall börja löpa (4 5).

I 6 & föreskrivs att Konungen under i 1 & angivna förhållanden kan utfärda be- stämmelser om betalningsanstånd, om be- gränsning av utbetalningar från banker, postanstalter och liknande penninginrätt- ningar samt om anstånd med exekutiva åt- gärder.

Västtyskland saknar för närvarande varje slag av moratorielagstiftning för krigsförhål- landen. Under andra världskriget förekom emellertid en ganska omfattande sådan lag— stiftning i Tyskland.

Vid krigsutbrottet den 1 september 1939 tillkom en förordning som avsåg civilpro- cess, utsökning, konkurs och civilrätt i all- mänhet. Bl. a. avbröts under vissa förutsätt- ningar förfarandet i civilprocesser. Utrym- met för exekutiva åtgärder begränsades. Så- lunda inställdes tills vidare all exekutiv för- säljning av fast egendom. Auktion eller andra former av realisation av pantsatt lös egendom var i princip också förbjuden. Kon- kursförfarande kunde inledas endast efter egen ansökan från gäldenären. Underlåten— het att fullgöra förpliktelser eller erlägga betalning i enlighet med lag eller avtal åt- följdes under vissa förutsättningar ej av sed- vanliga rättsverkningar, därest den förplik- tade varit förhindrad av omständigheter, varöver han ej hade kunnat råda.

Den 30 november 1939 tillkom en för— ordning om hjälp till ackordsavtal under medverkan av domstol, varigenom rörelse- idkare, som till följd av kriget nödgats upp- höra med, lägga om eller i avsevärd utsträck— ning inskränka sin rörelse, under vissa förut- sättningar kunde vid domstol erhålla hjälp att sluta ackordsavtal för att åstadkomma en planmässig avveckling av sina förplik- telser. På yrkande av rörelseidkaren kunde sålunda domstol förordna om fullgörelse ge- nom avbetalningar eller om betalningsan- stånd beträffande förpliktelser, som ingåtts före krigsutbrottet. Domstol kunde vidare i avvaktan på dylika ärendens avgörande med- dela förbud mot exekutiva åtgärder.

Genom en förordning den 30 november 1939 skapades ett krigsförlikningsförfaran- de, som till sin karaktär sades skilja sig från det sedvanliga ackordsförfarandet därigenom att det inte skulle verka skadligt för veder- börandes kreditvärdighet. Förfarandet var förbehållet fall där betalningsoförmågan helt föranletts av verkningarna av kriget.

1942 ändrades förordningen den 1 sep-

tember 1939 bl. a. så att befattningshavare vid krigsmakten och andra av kriget drab- bade personer fick ett särskilt skydd vid civilprocesser. Handläggningen av dessa skulle avbrytas, så snart någon part drab- bades av krigsförhållandena.

Följande år förordnades, att domstolarna i största möjliga utsträckning skulle vilande- förklara civilmål, vars avgörande icke var nödvändigt under kriget. Exekutionsförfa- randet inställdes i allmänhet tills vidare.

5.5. Frankrike

Även Frankrike saknar för närvarande lag- stiftning om meddelande av allmänt betal- ningsanstånd. Enligt en lag den 27 januari 1910 kan visserligen regeringen i dekretform förlänga vissa rättsliga frister i händelse av allmän mobilisering eller naturkatastrof, men lagen avser endast vämelprotester och därmed jämförliga rättsliga åtgärder för brytande av preskription beträffande på värdepapper grundade fordringar.

I fran-sk rätt skiljs mellan »moratoire judiciaire» och »moratoire legal». Vid »mo— ratoire judiciaire» ges domstol rätt att un- der vissa förutsättningar medge anstånd med betalning av gäld, försäljning av utmätt egendom etc. Anståndets längd fastställs därvid av domstolen från fall till fall. Vid »moratoire légal» däremot anges anstånds- fristens längd i lag.

Under början av första världskriget 1914 utfärdades flera moratorielagar, av vilka de flesta föreskrev att domstol från fall till fall skulle bevilja skäligt betalningsanstånd, Re- sultatet blev att domstolarna Överhopades av dylika ärenden, och gäldenärerna miss- brukade ofta de möjligheter till anstånd som moratorielagstiftningen innebar. Missbruket blev särskilt kännbart beträffande hyresbetal- ningar.

Vid krigsutbrottet 1939 infördes en lag om alhnän-t betalningsanstånd, vilken dock upphävdes efter drygt ett år. Vid krigets slut meddelades sex månaders anstånd med exe- kutiva åtgärder till förmån för mobiliserade

och krigsfångar. Anståndet räknades från dagen för avmobiliseringen respektive frigi- vandet.

Det senaste fallet av lagstiftning om mo- ratorium i Frankrike utgörs av en lag den 11 december 1963, som medger vissa lättna- der för betalning av bostadshyror 'till förmån för från Algeriet till Frankrike återvända franska medborgare.

5.6 Storbritannien

Under andra världskriget utfärdades i Stor- britannien i likhet med vad som skedde un- der första världskriget en rad författningar till skydd för dem, som särskilt drabbades av krigsförhållandena. Bland dessa författ- ningar kan nämnas Courts (Emergency Powers) Act, 1943, Liabilities (War-Time Adjustment) Act, 1941 och 1944, samt De- fence (Evacuatted Areas) Regulations, 1940.

Enligt Courts (Emergency Powers) Act var vissa domar ej verkställbara utan sär- skilt tillstånd av domstol. Motsvarande gäll- de beträffande andra exekutiva åtgärder. Ifrågavarande domar utgjordes huvudsakli— gen av domar avseende fullgörelse i pen- ningar, återtagande av fast egendom på grund av underlåtenhet att erlägga hyra el- ler arrende samt återtagande av hyrd lös egendom på grund av underlåten hyresbe- talning. De exekutiva åtgärder i övrigt, som fordrade tillstånd av domstol, var bl. a. ut- mätning för hyra, återtagande av hyrd egen- dom, återtagande av fast egendom, försälj- ning av pantsatt egendom samt åtgärder för återtagande av avbetalningsgods.

Liabilities (War—Time Adjustment) Act gav bl.a. möjlighet åt personer, som på grund av kriget råkat i ekonomiska svårig- heter, att hos domstol begära och erhålla hjälp att träffa uppgörelse med sina borge- närer om ackord, betalningsanstånd eller betalning under andra former.

Genom Defence (Evacuated Area—s) Re- gulations bemyndigades inrikesministern att förklara delar av en »defence area» för »evacua-tion area», vilket bl. a. medförde att

hyror, kommunala utskylder, avbetalnings- skulder och andra periodiskt förfallande be- lopp icke kunde indrivas till betalning.

5 .7 Amerikas Förenta Stater

Genom ett stadgande i Trading with the Enemy Act (av år 1917) bemyndigas lan- dets president att i krig eller under andra av presidenten såsom nationell-t krisläge för- klarade förhållanden reglera bl. a. bankernas verksamhet. I många avseenden kan en där- igenom möjliggjord stängning av bankerna få samma verkan som ett moratorium.

Den enda gång detta bemyndigande åbe- ropats var när Franklin D. Roosevelt den 6 mars 1933 förordnade om allmän »bank holiday» till och med den 9 mars 1933. Åtgärden, som saknade stöd i lagen i dess dåvarande lydelse, godkändes tre dagar se- nare av kongressen, varvid bemyndigandet i Trading with the Enemy Act utvidgades till att omfatta även andra krislägen än krig.

Under depressionen på 1930-ttalet före- kom det vid ett par tillfällen att delstater förordnade om moratorium beträffande ut- sökning för obetalda inteckningslån i jord— bruksfastigheter. I ett fall prövades och god— kändes författningsenligheten av ett sådant delstatligt moratorium av Förenta Staternas högsta domstol.

6 Huvuddragen i kommitténs överväganden och

förslag

6.1. Moratorium vid krig och därmed jäm— förliga förhållanden

Den nuvarande moratorielagen har sin vä- sentliga betydelse som ett led i beredskaps- lagstiftningen på det ekonomiska försvarets område. Kungl. Maj:t ges fullmakt att vid krig, krigsfara eller därmed jämförliga utom- ordentliga förhållanden förordna om gene- ralmoratorium.

Ett dylikt moratorium innebär, om det ej är mycket kortvarigt eller begränsat till sitt innehåll, synnerligen allvarliga rubbningar i det ekonomiska livet i samhället. Det har därför tidigare i olika sammanhang uttalats att i varje fall ett allmänt generalmorato- rium bör undvikas med alla tillgängliga me— del. Ett sådant moratorium synes också va— ra mindre väl förenligt med riktlinjer som ligger till grund för ekonomisk beredskaps- lagstiftning på andra områden. Beträffande penningmedelsförsörjningen och betalnings- väsendet eftersträvas sålunda att även i ett krigsläge i princip upprätthålla den ordning som tillämpas i fred i den utsträckning detta är möjligt. Även om långtgående förenk- lingar inom betalningsväsendet blir nödvän- diga, är utgångspunkten att betalningstra-ns- aktioner av olika slag alltjämt skall kunna. genomföras. Myndigheternas betalningar av- ses liksom i fredstid företrädesvis skola ske över postgiro. Begränsningar i allmänhetens rätt att lyfta tillgodohavanden i penning- inrättningar anses böra i möjlig mån und-

vikas med hänsyn till den ogynnsamma psykologiska effekten (jfr prop. 1957:176 och 1963: 169). De åtgärder som fordras för att sätta penning- och betalningsväsen- det i stånd att möta påfrestningarna i en krigssituation, innefattar väsentligen ingri- panden av annat slag än moratorium.

Med hänsyn till anförda förhållanden skulle det kunna ifrågasättas om tillräckliga skäl finns att bibehålla moratorielagstift- ningen som ett instrument i den ekonomiska försvarsberedskapen. Trots vad som anförts torde det emellertid ej kunna helt uteslutas att förhållandena i en krigssituation blir så— dana att ett allmänt generalmoratorium är påkallat. Här åsyftas särskilt det fallet att Sverige blir utsatt för anfall utan att detta föregåtts av en sådan successiv upptrapp- ning av konfliktsituationen att regeringen haft anledning att förordna om beredskaps- tillstånd. I ett dylikt läge kan finnas fog att förordna om generalmoratorium under några dagar, tills de för landets ekonomiska försvar planerade arrangemangen hunnit börja fungera. Vidare har man anledning räkna med att behov kan uppstå att med- dela generalmoratorium av mera begränsad omfattning, t.ex. moratorium till förmån för värnpliktiga eller andra vid krig eller beredskapstillstånd särskilt drabbade kate- gorier i fråga om hyra, avbetalningskon- trakt, utmätning eller dylikt, fastighetsmo— ratorium eller utlandsmoratorium. En mo- ratorielagstiftning som vid krig eller därmed

jämförliga utomordentliga förhållanden möj- liggör införande av generalmoratorium får därför enligt kommitténs mening alltjämt anses behövlig. Som framgått av kap. 5 var moratorieförordningar av mer eller mindre ingripande karaktär en tämligen vanlig åt- gärd i länder som deltog i andra världskri- get.

6.2 Utvidgning av möjligheterna att med- dela generalmoratorium

Förordnande om moratorium i andra extra- ordinära situationer än krig, krigsfara o.d. har som framgår av redogörelsen i kap. 5 i modern tid förekommit bl. a. i Danmark och Förenta Staterna beträffande vissa grupper gäldenärer. Enligt den svenska mo- ratorielagen kan emellertid moratorium av annan anledning än krig, krigsfara o.d. utfärdas endast i så måtto, att enligt 6 & moratorielagen förordnande om morato— rium kan meddelas för viss gäldenär, om det finnes vara av synnerlig vikt för till- godoseende av allmänt väl. Av förarbetena framgår att härmed avses specialmorato- rium av den art som åsyftades med 1932 års lagstiftning. Denna föranleddes som förut nämnts av Ivar Kreugers död och denna händelses inverkan på det ekono- miska livet. Enligt kommitténs mening finns anledning överväga huruvida med hänsyn till utvecklingen efter 1940 eller av andra skäl fullmakten för Kungl. Maj:t att för- ordna om generalmoratorium bör utvidgas till att avse också andra krissituationer än krig, krigsfara och därmed jämförliga för- hållanden.

I sammanhanget må till jämförelse näm- nas att åtskilliga författningar av bered- skapskaraktär kan tillämpas även i utom- ordentliga situationer som ej beror på krig eller krigsfara. Förordnande enligt allmänna förfogandelagen (1954: 279) kan sålunda meddelas bl.a. om till följd av någon utom riket inträffad utomordentlig händelse —— vare sig krig eller annan händelse —— upp- kommit knapphet eller betydande fara för knapphet på fömödenhet som erfordras för

krigsbruk eller för ekonomisk försvarsbe- redskap eller som eljest är av vikt för be- folkningen eller produktionen. Liknande villkor uppställs för förordnande enligt all- männa ransoneringslagen (1954: 280). En- ligt den allmänna prisregleringslagen (1956: 236) kan förordnande om prisreglering med- delas inte bara vid krig eller krigsfara utan också om av annan orsak uppkommit be- tydande fara för allvarlig stegring av all- männa prisläget i riket.

Frågan om en utvidgning av tillämpnings— området för moratorielagstiftningen i antydd riktning har diskuterats vid några tillfällen. I samband med 1932 års lagstiftning nämn- des sålunda införande av moratorium bland tänkbara åtgärder för lindrande av då rå- dande kreditsvårigheter inom jordbruket. Tanken övergavs dock bl. a. med hänvisning till risken för svåröverskådliga rubbningar i det ekonomiska livet. Vidare må nämnas att 1939 års promemoria med förslag till moratorielag som en särskild grund för för- ordnande av generalmoratorium upptog att i Sverige rådde utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden. I pro- memorian föreslogs också att vid svår pen- ningkris skulle kunna meddelas exekutiv- moratorium, även om förordnande om be- talningsanstånd ej var påkallat. Den före— slagna utvidgningen av grunderna för mo- ratorium togs emellertid ej upp i 1940 års lagproposition angående moratorium.

En plötslig krissituation som utmärks av betalningssvårigheter hos ett större antal personer eller företag kan enligt vad erfa- renheten visar uppkomma i det moderna samhället av olika anledningar. Exceptionella händelser av olika slag, t. ex. naturkatastro- fer, kan tänkas försätta stora grupper i eko- nomiska svårigheter. Övermäktig utlands- konkurrens orsakar stundom omfattande nedläggningar inom vissa industrigrenar, med konkurser och arbetslöshet som följd. De ekonomiska kriser som vållas genom händelser av nu antydd art söker samhället emellertid vanligen bemästra genom andra åtgärder än moratorium, såsom stödaktio- ner av olika slag, arbetsmarknadspolitiska åtgärder o.d. Motsvarande gäller t. ex. vid

en' plötslig exceptionell efterfrågan på ut- ländskt betalningsmedel som är ägnad att pressa den svenska 'valutans värde. En dy- lik krissituation; som i förarbetena till 1932 års lagstiftning anfördes som exempel på fall där tvångsmoratorium kunde behöva tillgripas, söker man numera rätta till med 'hjälp av valutaregleringen och finanspoli— tiska åtgärder, m.m.

'” Ett viktigt fall där en möjlighet att i freds- tid förordna om ett mer eller mindre vid- sträckt generalmoratorium måhända skulle *kunna vara av värde är enligt kommitténs mening den krissituation som skulle uppstå vid en arbets-konflikt som drabbar för det 3ekonomiska livets funktion vitala punkter eller som har betydande omfattning. Med den känslighet för störningar av olika slag *Som utmärker dagens industrialiserade sam- 'hälle skulle en generalstrejk eller vittomfat- "tande lockout eller punktaktioner mot nyc- kelområden inom industrin, handeln eller bankväsen uppenbarligen mycket snart få förödande verkningar inte bara för de i konflikten indragna- parterna utan också långt utanför de "stridandes led. De berörda arbetstagarnas minskade förmåga att betala hyra, amorteringar på egnahem, fritidshus, bilar, kylskåp, TV—apparater etc. samt andra löpande utgifter skulle komma att försätta dem själva och leverantörerna m.fl. i en besvärlig situation. Uteblivna intäkter för den industri, som direkt berörs av konflikten eller nödgas inställa produktionen på grund lavbristande tillförsel av råvaror och halv- fabrikat, skulle så småningom beröva en mängd företag förmågan att fullgöra betal- n'ingsutfästelser gentemot banker och andra. Det är lätt att föreställa sig hur återverk- ningarna av de i konflikten indragna par- ternas betalningssvårigheter skulle sprida sig "och hota att lamslå stora delar av det eko- nomiska livet i samhället. En arbetskonflikt vid bankerna skulle bl. a. få omedelbara 'och för landets ekonomi kännbara verkning- arpä betalningarna till och från utlandet. »De'garantier till skydd mot samhällsfarliga konflikter som inlagts i det 5. k. Saltsjöbads- avtalet och motsvarande ramavtal inom den foffentliga sektorn 'av arbetsmarknaden torde

inte alltid vara tillräckliga för att hindra att en omfattande arbetskonflikt medför ekono— miska återverkningar av antytt slag.

Det synes antagligt att i en krissituation av det slag som ovan skildrats förordnande om ett mer eller mindre omfattande mora- torium i vissa fall skulle kunna erbjuda ett verksamt medel att temporärt mildra skade- verkningarna av arbetskonflikten. Denna fråga har emellertid flera aspekter.

En i vårt land allmänt omfattad grundsats är att samhället i princip bör ställa sig neu— tralt till parterna i en arbetskonflikt. Grund- satsen har kommit till uttryck bl.a. i lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt, enligt vilken som huvud- regel gäller att samhällsstöd inte utgår till arbetsgivare eller arbetstagare som är indra- gen i arbetskonflikt. Ett moratorium till för— mån för endera eller båda parterna i en arbetskonflikt kan otvivelaktigt påverka par- ternas ekonomiska ställning och förmåga att fortsätta striden och skulle därmed kunna uppfattas som ett avsteg från neutralitets- grundsatsen. Å andra sidan anses som känt ett samhällsingripande direkt mot parterna i en arbetskonflikt under vissa omständighe- ter vara berättigat även om det skulle strida mot nämnda grundsats, nämligen om ingri- pandet bedöms nödvändigt för att avvärja omfattande skadeverkningar i samhället. Som exempel kan nämnas den provisoriska lagstiftning om tjänsteplikt m.m. som vid skilda tillfällen antagits eller föreslagits i propositioner till riksdagen (polisen 1947, sjuksköterskorna 1951, sjöbefälet 1955 och lagen om förnyad giltighet av vissa kollek- tivavtal 1971). Framförallt bör emellertid i förevarande sammanhang framhållas att mo- ratorium till förmån för andra gäldenärs- grupper än de i en arbetskonflikt direkt in— dragna partema inte torde stå i strid med kravet på samhällets neutralitet i dylika kon— flikter. (Beträffande frågan när en part skall anses indragen i en sådan konflikt kan led— ning hämtas bl. a. från nyssnämnda lag om begränsning av samhällsstöd vid arbetskon- flikt). Mot bakgrund av det anförda torde kravet på samhällets neutralitet i arbets- konflikter enligt komrnitténs mening ej lägga

hinder i vägen mot införande av en möjlig- het att i nödfall tillgripa moratorium för att motverka de ekonomiska svårigheter i sam- hället som kan bli följden av en svår arbets- konflikt. Spörsmålet i vad mån statsmak- terna vid övervägande av ett sådant förord- nande i ett konkret fall bör ta hänsyn till neutralitetskravet anser kommittén sig inte ha anledning att gå närmare in på. Risken för att möjligheten att använda moratorium i nu diskuterade situationer skall minska parternas intresse att undvika stridsåtgärder eller bidra till att förlänga en konflikt torde kunna bedömas som ringa.

Kommittén vill i anslutning till vad nu anförts ånyo erinra om vad i olika samman- hang uttalats om imgelägenhemn av att ett allmänt moratorium undviks med alla till- gängli ga medel.

Som framgått är det främst situationen vid en allvarlig arbetskonflikt som kommit— tén har i åtanke när det gäller en utvidgning av moratorielagstiftningens tillämpningsom- råde. Det torde emellertid inte vara helt uteslutet att i fredstid även kan inträffa andra krissituationer där ett mer eller mind- re generellt moratorium —- i förening med åtgärder av annan karaktär — temporärt skulle kunna bidra till att stabilisera läget, t.ex. en hastigt påkommen kris inom en viss näring.

Kommittén föreslår med hänsyn till det anförda att förordnande om generalmora- torium förutom i krigsberedskapsfallen skall kunna meddelas, om det i annat fall är av synnerlig vikt från allmän synpunkt.

6.3. Specialmoratorium

Specialmoratorium, sålunda moratorium till förmån för enstaka gäldenär, kan enligt gäl- lande moratorielag beviljas såväl vid krig och därmed jämställda förhållanden som — enligt 6 % _— om det i annat fall befinns vara av synnerlig vikt för tillgodoseende av allmänt väl. I sistnämnda hänseende här- rör bestämmelsen som ovan berörts från 1932 års moratorielagstiftning i anslutning till händelserna i samband med Ivar Kreu-

gers död. Det kan inte uteslutas att behov att kunna meddela specialmoratorium även i fredstid alltjämt kan uppkomma t. ex. vid en allvarlig ekonomisk kris för något av landets större företag. Möjligheten att för- ordna om specialmoratorium i båda de be- rörda fallen bör bibehållas.

6.4. I gångsättningsmekanismen

Införande av moratorium kräver enligt mo- ratorielagen alltid särskilt förordnande. Där- vidlag gäller olika regler beroende på om riksdagen är samlad eller ej. I sistnämnda fall kan Kungl. Maj:t förord-na om mora- torium efter hörande av fullmäktige i riks- banken och i riksgäldskontoret. Sådant för- ordnande kan ej gälla längre än till dess 30 dagar förflutit från det nästa riksdag sam- manträtt. Är riksdagen samlad, gäller som huvudregel att förordnande skall meddelas med riksdagens samtycke. Vid stor brådska får emellertid Kungl. Maj:t ensam utfärda förordnande, dock ej för längre tid än 30 dagar. Motsvarande torde gälla i fråga om förordnande om specialmoratorium enligt 6 &.

Riksdagen anses numera samlad nästan hela året (från riksdagens öppnande i janu- ari månad till dess avslutande omkring mit- ten av december). Med hänsyn till beskaf- fenheten av de situationer där moratorium bör kunna ifrågakomma kan det inte anses tillfredsställande att riksdagens samtycke till förordnande skall krävas på samma sätt som nu gäller enligt huvudregeln i 1 & andra stycket moratorielagen. Även om riksdagen är samlad, måste en riksdagsbehandling med- föra en avsevärd tidsutdräkt. Kungl. Maj:t bör därför enligt kommitténs mening alltid kunna meddela förordnande om moratorium utan riksdagens medverkan. Då ett morato- rium som tillämpas under längre tid kan komma att i hög grad påverka de ekono- miska förhållandena i landet, synes emel- lertid nödvändigt att kräva underställning av riksdagen i fråga om moratorium av längre varaktighet.

Kommittén förordar att beträffande full-

makt för Kungl. Maj:t och villkor om riks- dagens godkännande av förordnande skall gälla sam-ma bestämmelser som är vanliga i annan beredskapslagstiftning för det fall att riket befinner sig i krigsfara. Sålunda föreslås att förordnande om moratorium skall, vid påföljd att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för prövning huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet inte godkänt av riksdagen inom två månader från underställningen, skall det vara förfallet.

Som förutsättning för utnyttjande av full- makten bör alltjämt gälla att Kungl. Maj:t innan förordnande meddelas hört riksbanks- fullmäktige och riksgäldsfullmäktige i frå- gan. Med hänsyn till att det vid ett krigs- utbrott kan möta oöverstigliga svårigheter att på kort tid iakttaga denna föreskrift fö- reslås, efter förebild från bl. a. lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden, den uppmjukningen att fullmäktige i sådant fall skall höras om det är möjligt.

Vad nu sagts har i första hand avsett moratorium som betingas av krig eller krigs- fara. Motsvarande ordning beträffande för- ordnande och underställning synes böra gäl- la i fråga om generalmoratorium som be- tingas av andra utomordentliga förhållan- den. Här torde dock ej finnas anledning att för något fall göra avkall på kravet att riks- banks- och riksgäldsfullmäktige skall höras ifrågan.

Undantag från kravet på riksdagens god- kännande skulle möjligen kunna vara moti— verat i fråga om sådant specialmoratorium som avses i 6 & moratorielagen. I motiven till motsvarande stadgande i 1939 års lag- förslag uttalades att ett dylikt moratorium i allmänhet inte torde förutsätta överväganden av rikspolitisk beskaffenhet och att därför riksdagens medverkan ej kunde anses erfor- derlig. Som antytts i det föregående torde dock enligt gällande lag fordras riksdagens godkännande av moratorium även i ifråga- varande fal-l. Sådant moratorium får inte be- viljas utan att det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt. Det torde inte kunna und- gås att verkningarna även i detta fall sprider sig vida omkring. Med hänsyn till det anför-

da anser kommittén att riksdagens godkän- nande bör krävas för detta fall på samma sätt som beträffande övriga moratoriefall.

Under krigsförhållanden kan inträffa att kommunikationema mellan riksstyrelsen och någon del av landet temporärt avbryts eller kan upprätthållas blott under stora svårig- heter. För dylika fall eller om eljest under krig föreligger trängande behov av omedel- bara åtgärder innehåller vissa beredskaps— författningar såsom berörts i kap. 2 be- stämmelser om att länsstyrelse eller annan regional myndighet utan särskilt uppdrag får i tillämpliga delar utöva befogenheter som enligt vederbörande författning annars tillkommer Kungl. Maj:t (jfr administrativa fullmaktslagen & ll, särskilda rättegångs- lagen & 16 och lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden & 5). Kommittén har övervägt huruvida det finns anledning att i moratorielagen införa föreskrift att civilbefälhavare eller länsstyrelse i motsva- rande situation äger i tillämpliga delar utöva befogenheter som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t. Kommittén har emellertid ej ansett tillräckliga skäl finnas härtill. Skulle behov av vmoratoritun föreligga, bör det med hänsyn till att ett kortvarigt betalnings- anstånd knappast behöver kräva några an- ordningar på det regionala planet vara möj- ligt för riksstyrelsen att förordna om betal- ningsanstånd även för den isolerade lands- ändan. Beslutets innehåll får därvid bringas till befolkningens kännedom på det sätt för- hållandena medger.

6.5. Förbudet att uppvisa check till betalning m. m.

I 3 5 andra stycket gällande moratorielag stadgas att växel eller check under tid, då betalningsanstånd gäller, ej får uppvisas till betalning eller protesteras för bristande be- talning. Med hänvisning till påpekande från riksbanken att förbudet i fråga om check skulle innebära att arbetstagare som har sin lön innestående på checkräkning hos någon affärsbank eller sparbank inte kan komma åt sin lön, framhålls i kommitténs direktiv

att Checklöneväsendets utbredning helt änd- rat förutsättningarna för förbudet att upp- visa check till betalning.

Bestämmelsen i fråga leder sitt ursprung från 1914 års moratorielagstiftning. I full- maktslagen den 18 september 1914, vilken utgick från att moratorieförordnande skulle ha karaktär av generalmoratorium, före- skrevs att under den tid anstånd med växels betalning åtnjöts växeln inte fick uppvisas till betalning eller protesteras för bristande betalning. I 1932 års lagar om specialmora- torium upptogs en bestämmelse av samma lydelse som den nu gällande regeln. I moti- ven till 1932 års ändrade lydelse uttalades blott att vad 1914 års moratorielag innehöll angående växel borde gälla jämväl med av- seende på specialmoratorium och utsträckas även till check. Stadgandets behövlighet och berättigande sades icke behöva närmare mo- tivera—s. Regeln i fråga överflyttades utan närmare kommentarer till 1940 års mora- torielag, där den intogs i 3 & tillsammans med bestämmelserna om tvångsmora'torium och ränta på skuld som omfattas av betal- ningsanstånd.

Beträffande innebörden av 3 5 andra stycket moratorielagen må anföras följande. Enligt 5 5 i 1914 års fullmaktslag hade Kungl. Maj:t bemyndigande att utsträcka giltigheten av meddelat moratorieförordnan- de. Bestämmelsen avsåg att ge Kungl. Maj:t befogenhet att utan riksdagens hörande ut- färda avvecklande moratorieförordnande, varvid varje förordnande tänktes kunna bli mindre omfattande än det föregående. Det ursprungliga förordnandets karaktär av ge— neralmoratorium bör sålunda inte ha hindrat att därifrån senare undantogs t. ex. vissa växelskulder. I sådant fall torde med full- maktslagens formulering av uppvisandeför- budet tvekan inte kunna råda därom att för- budet ej vidare skulle gälla dylika växlar. De moratorieförordnanden som utfärdades en- ligt 1932 års lagar till förmån för vissa gäl- denärer kan inte gärna ha inneburit förbud att uppvisa växlar och checkar som ej berör- des av moratoriet. Gällande moratorielag ger till skillnad från 1914 års fullmaktslag uttryckligen möjlighet att begränsa morato-

rieförordnande till att avse viss gäld. Hin- der .torde med hänsyn till det anförda knap- past föneligga mot att t. ex. lönecheckar el- ler eljest vissa slag av checkräkningar un— dantas från moratorium. Det synes mot denna bakgrund vara en rimlig tolkning att läsa satsen »då betalningsanstånd gäller» i 3 5 andra stycket som om den i stället lytt »då betalningsanstånd gäller för växeln eller checken». En sådan tolkning harmonierar också med den mera utförliga texten i 1914 års lagstiftning: »Under den tid anstånd med växels betalning åtnjutes må växeln icke» etc. Förstås bestämmelsen på detta sätt, skulle ett moratorium redan enligt gällande rätt kunna utformas så att det ej innefattar förbud att uppvisa lönecheckar till betalning.

Den nu antydda tolkningen av 3 å andra stycket kan emellertid ej direkt utläsas av lagtextens formulering. Denna har i många sammanhang uppfattats som om ett förord- nande om moratorium ovillkorligen innefat- tar förbud mot att uppvisa växel eller check till betalning eller mot att protestera växel eller check för bristande betalning. En revi- sion av lagtexten synes befogad redan av denna anledning.

Av det anförda framgår att målsättningen härvidlag i första hand bör vara en lagänd- ring, varigenom klart kommer till uttryck att förbudet mot uppvisande och protest av växel och check endast avser växel- och checkskuld som omfattas av betalningsan- stånd, Om detta, som normalt kan antas bli fallet, inte inbegriper växlar som utställs under moratorietiden, bör t. ex. sådana väx- lar självfallet inte beröras av dylikt förbud. (En motsatt tolkning synes ej utesluten med nuvarande regel). Därjämte synes emeller— tid finnas anledning överväga, huruvida så- dant betalningsanstånd automatiskt skall åt- följas av förbud mot uppvisande eller pro— test. I denna fråga anför kommittén följan— de synpunkter.

En förutsättning för växelinnehavares rätt att erhålla betalning för växeln är nor- malt att denna uppvisas till betalning. Den- na rätt är emellertid förbunden med skyl- dighet att i viss ordning kräva betalning för växeln. Förpliktelsen består i skyldighet att

inom viss kort tid dels uppvisa växeln till betalning och dels vid bristande betalning upptaga protest därför. Ett åsidosättande av denna plikt medför i större eller mindre omfattning förlust av växelrätten och där- med förenad möjlighet att anställa åter- gångstalan mot övriga växelgäldenärer. Det- samma gäller i princip också beträffande check. Check är alltid betalbar vid anford- ran och måste normalt uppvisas till betal- ning inom 20 dagar från utställningsdagen. Med hänsyn till växel— och checkrättens konstruktion är ett moratorium för växel- och checkgäldenärer normalt kombinerat med ett fristmoratorium för växel- och checkinnehavarna (se nedan; jfr även 54 % växellagen och 48 &” checklagen samt 2 & första stycket 3 i kommitténs förslag). Förbud mot uppvisande och protest av växel och check är i första hand att betrakta som en konsekvens av det till förmån för växel- och checkgäldenärerna gällande be- talningsanståndet. Eftersom trassaten inte är skyldig att inlösa växeln eller checken, hör han heller inte behöva utsättas för betal- ningskrav. Återgångstalan framstår som än- damålslös i den mån — vilket torde vara det normala -— även regressgäldenärerna åtnjuter betalningsanstånd, Huruvida förbu- det även innebär tvån-gsmoratorium gent— emot gäldenären, dvs. hindrar att trassaten frivilligt inlöser växel och check under an- ståndstiden, synes tveksamt. I förhållande till växel- eller checkinnehavaren har där- emot ett dylikt förbud karaktär av tvångs- fristmoratorium på det sättet att denne så länge förbudet gäller inte kan fullgöra skyl- digheten att uppvisa papperet till betalning eller uppta protest före utgången av de till förmån för innehavaren genom moratoriet utsträckta tidsfristerna för sådana åtgärder. Även om det synes lämpligt att ett betal- ningsanståind för växlar och checkar normalt kombineras med förbud mot uppvisning och protest, behöver detta inte nödvändigtvis vara fallet alltid. I vissa länder har gällt be- talningsanstånd för växlar utan att det före- legat hinder för deras uppvisande och pro- testerandel. I 1964 års norska moratorie- lagstiftning talas ej heller om förbud varom

nu är fråga. Anledning att upprätthålla be- talningsanstånd för växlar och checkar utan samtidigt förbud mot uppvisande och pro- test kan måhända föreligga t. ex. om i något fall specialmoratorium utfärdas till förmån för viss bank utan att andra växel- och checkgäldenärer än banken anses böra åt- njuta moratorium. När det gäller frågan om betalningsanstånd för växel och check obli- gatoriskt bör åtföljas av förbud mot upp- visande och protest bör emellertid uppmärk- samheten främst riktas mot checklönesyste- met.

Löneutbetalning genom insättning på checkräkning har under senare år vunnit allt större utbredning såväl inom näringslivet som inom den statliga och kommunala för- valtningen. Antalet checkkonton i de svenska affärsbankerna uppgick vid utgången av 1970 till cirka 1 400 000, varav drygt 80 % var checklönekonton. Fördelarna med check- lön är uppenbara. Löntagarna kan använda checken som betalningsmedel och därigenom samtidigt minska sitt behov av kontanter och öka sin betalningsberedskap. För ar- betsgivaren medför checklönesystemet stora besparingar. Kontanter för löneutbetalning- ar behöver inte skaffas och räknas upp, ar- betet med själva utbetalningen faller bort och arbetstid för löntagarna går inte för- lorad vid utbetalningen. Det sparande som uppnås genom systemet är till fördel för bankerna och checkräkningsinnehavarna. Å andra sidan har systemets utbredning följts av en kraftig ökning av antalet checkbedrä- gerier och av antalet kontohavare som över- skrider sina checkräkningar. Härmed sam- manhängande frågor har gjorts till föremål för undersökning av en särskild utredning, checklöneutredningen, (PM angående åt- gärder för att motverka checkmissbruket Ds Fi 1971: 12). De överläggningar som i anslutning till utredningens arbete hållits mellan rikspolisstyrelsen samt företrädare för bankerna och detaljhandeln m.fl. har lett till en överenskommelse, som bl. a. innebär att den s.k. bankgarantin för

* Köersner, Några grunddrag av krigets mora— torielagstiftning och Sveriges lärdomar härav, 1918, s. 17. Se även Köersner-Rabenius s. 48.

falsk check upp till 500 kr. slopats den 1 juli 1971. Detta har fått till följd att chec- kar i stor utsträckning ej längre godtas som betalningsmedel i detaljhandeln. I den mån så alltjämt sker, rekommenderas affärsinne- havarna att kräva legitimation av icke känd kund. Checklöneutredningen förordar att resultatet av hittills vidtagna åtgärder mot checkmissbruket avvaktas, innan man tar ställning till om ytterligare åtgärder krävs. Detta gäller bl. a. frågan om checklönesy- stemets bibehållande.

När det gäller behandlingen av checklöne— räkningarna i en moratoriesituation bör till en början påpekas att det i den mån denna orsakas av att landet kommit i krig tillkom— mer omständigheter som avsevärt minskar checklönesystemets användbarhet. Checkbe- talningssystemet förutsätter att en central clearing kan äga rum penninginstituten emel- lan. I svårare krigsläge är det oviss om denna clearingverksamhet kan upprätthållas. Krigs- händelserna kan också omöjliggöra den ADB-behandling av det numera omfattande checkmaterialet, utan vilken detta material knappast kan hanteras. Vidare måste den rörlighet som olika personalkategorier kom- mer att ha genom inkallelser och omlokali— sering, minskade kontrollmöjligheter och andra av kriget föranledda förhållanden medföra risk för en stark ökning av miss- bruket av checken såsom betalningsmedel. Med hänsyn till det sagda torde checklöne- systemet enligt kommitténs mening över- huvud vara mindre lämpligt under krigs- förhållanden. Sannolikt torde det bli nödvän- digt att ersätta detsamma med något annat löneutbetalningssystem, t. ex. kontantbetal- ning eller någon speciell form såsom löne- bevis. Kommittén har emellertid ej anledning att gå närmare in på denna fråga, vilken berör beredskapsplanläggningen på bank- och betalningsväsendets område samt den administrativa beredskapsplanläggningen. Det är givetvis möjligt att checklönesyste— met vid ett. krigsutbrott måste användas åt- minstone under en kortare övergångstid.

I sammanhanget må vidare beröras ett principiellt spörsmål av betydelse för frågan om moratorium beträffande checklön. Som

nämnts i det föregående bör moratorium i princip endast avse skuld som uppkommit före den tidpunkt då de extraordinära för- hållandena inträdde (jfr ovan 5. 17). Bakom denna grundsats ligger givetvis uppfattningen att det normalt inte finns anledning att med- ge gäldenär anstånd, om moratoriesituatio— nen förelåg när han iklädde sig skulden. I fråga om checklön är det uppenbart att mo- ratorium kan omfatta medel som innestod på checkräkningen när moratorieförordnan- det utfärdats. Däremot synes det tveksamt huruvida det kan anses förenligt med nämn- da grundsats att förordnande avser även ut- tag från belopp som arbetsgivaren insatt på checklöneräkningen efter moratoriets utfär- dande.

Å ena sidan skulle kunna göras gällande att frågan bör besvaras jakande under för- utsättning att det avtal som ligger till grund för öppnandet av checklöneräkningen —— f.n. vanligen ingånget mellan banken och arbetsgivaren — träffades före moratorie- förordnandet och parterna alltjämt är bund— na av detsamma under moratorietiden. En- ligt avtalet åligger det arbetsgivaren att må- natligen betala in lönebeloppen till banken, som har att sätta in beloppet på lönecheck- räkning och därefter även på grund av checkräkningsavtal med löntagaren är skyl- dig att inlösa av denne utställda checkar. Å andra sidan kan anföras att checklöne- avtalet inte är en skuldförbindelse och att banken först genom arbetsgivarens inbetal— ning blir skyldig att infria av kontoinneha- varen utställda checkar på häremot sva- rande belopp. Här bör också pekas på att den försämrade betalningsförmåga, som för— modas ha drabbat banken till följd av de omständigheter som föranledde moratoriet, i princip inte påverkas av utbetalningar som banken gör av belopp som för ändamålet tillförts densamma under moratorietiden. Slutligen må framhållas att arbetsgivaren, om banken skulle åtnjuta moratorium be— träffande lönecheckar, utan hinder av check- löneavtalet torde vara berättigad att utbe— tala lönebeloppen direkt till löntagarna i stället för att inbetala dem till banken. Det sagda skulle leda till slutsatsen att morato—

rium i princip inte bör omfatta medel som insatts på checkräkning efter moratoriets meddelande.

Kommittén ansluter sig till det senare be- traktelsesättet. När kommittén nu övergår till att beröra frågan hur lönecheckar skall kunna undantas från ett allmänt morato- rium, åsyftas sålunda i första hand uttag från belopp som innestår på lönecheckräk- ning då moratorieförordnandet utfärdades. Eftersom ett dylikt moratorium såsom fram- lålllts i det föregående får antagas bli myc- ket kortvarigt, torde frågan om begräns- ning av uttagen från senare insättningar på sådan räkning ej ha större intresse. Kom- mittén skall dock senare något beröra även denna fråga.

En första åtgärd för att vid ett allmänt moratorium möjliggöra uttag från löne- checkräkning kan vara att undanta fysiska personers checkräkningar från moratoriet. Det alldeles övervägande antalet checkkon- ton för fysiska personer avser som nämnts checklönekonton. Vill man ha möjlighet att begränsa bankernas inlösenskyldighet till enbart checklönekonton, torde krävas att checkblanketterna till kontona märks ge— nom särskild färg eller på annat tydligt sätt. Möjligheterna att härigenom eller på annat sätt särskilja checklönecheckar från andra checkar sammanhänger med den bankteknik som tillämpas vid varje tid. För närvarande torde ett dylikt särskiljande ej kunna genomföras utan omfattande förbe- redelser.

I en moratoriesituation kan det vidare bli nödvändigt att söka begränsa uttagen från checklönekonton till vissa maximibelopp per vecka eller månad. Om maximibeloppet för uttag t. ex. bestäms till 1000 kr. per vecka, bör trassatbanken tills vidare vara befriad från skyldighet att infria checkar vars inlösen skulle medföra överskridande av nämnda belopp. Här uppkommer bl. a. problemet i vilken ordning utställda checkar skall drabbas av moratoriet, om kontoinne- havaren vid skilda tillfällen själv presente- rat eller såsom betalning till olika motta- gare lämnat checkar på belopp som sam- manlagt överskrider 1000 kr. Mest prak-

tiskt synes vara att banken inlöser checkarna i den ordning de uppvisas till betalning, var- vid den först presenterade check som i händelse av inlösen skulle komma att föra upp det totalt dragna beloppet till över 1000 kr. blir den check som först berörs av moratoriet. Uppvisas samtidigt till betal- ning checkar som tillsammans medför dylik överdragning, skulle kunna tillämpas den ordningen att checkarna blir föremål för re— ducerad inlösen i proportion till sin inbör- des storlek.

Det är uppenbart att det från kontrollsyn— punkt kommer att föreligga vissa svårigheter att upprätthålla en ordning sådan som den skisserade. Ett arrangemang som skulle kun- na bidraga till att göra ifrågavarande par- tiella moratorium effektivt kan måhända vara att detta ej förenas med förbud mot uppvisning och protest av check, samtidigt som även trassenten undantas från betal- ningsanståndet. Härigenom skulle trassent, som drar över det fastställda maximibelop- pet, riskera regresstalan. Samtidigt finge lämpligen gälla fristmoratorium till förmån för innehavare av checkar avseende ifråga- varande checkräkningar.

Det anförda synes ge vid handen att det vid ett begränsat undantagande av check- löneräkning från betalningsanstånd kan fin- nas anledning att upprätthålla moratorium som ej bör vara förenat med förbud mot uppvisande och protest. Som nämnts i det föregående finns exempel på så beskaffat växelmoratorium i lagstiftningen i andra länder. Å andra sidan får den lämpliga ord- ningen vid ett moratorium normalt antagas vara att växel och check som omfattas av moratoriet inte bör få uppvisas till betalning eller protesteras. Kommittén föreslår därför att denna ordning skall gälla som regel så— vida ej Kungl. Maj:t förordnar annat.

Kommittén vill slutligen något beröra den situation som kan uppkomma beträffande checklöneräkningar vid ett mera varaktigt moratorium.

I en moratoriesituation måste man räkna med att bankernas gäldenärer, låntagare och andra, tills vidare är befriade från skyldig- het att till bankerna erlägga räntor och

amorteringar m. m. Bankernas ordinarie inkomster upphör således att flyta in. En förutsättning för att checklönesystemet fort- sättningsvis skall kunna fungera beträffande andra belopp än dem som stod inne när moratorieförordnandet utfärdades är själv- fallet att arbetsgivarna ej åtnjuter mora- torium beträffande arbetstagarnas löneford- ringar utan månadsvis betalar in lönebe- loppen till bankerna. Om detta sker finns knappast någon anledning att löntagarna inte skall få disponera beloppen i sin hel- het. En begränsning härvidlag torde som ovan berörts också vara mindre väl förenlig med grunderna för moratorieinstitutet. Mo- ratorieförordnandet bör i nämnda fall vara utformat så, att det klart framgår att hinder ej föreligger mot uttag av belopp som satts in på räkningen efter förordnandets med- delande.

Vid en moratoriesitution får man emeller- tid räkna med att även arbetsgivarna har svårigheter att fullgöra lönebetalningarna i tid och att de därför kan komma att bevil- jas visst moratorium också beträffande des- sa betalningar. Ett sådant moratorium bör liksom moratorium beträffande lönecheck- räkningar kunna innehålla undantag för på visst sätt bestämda belopp per vecka eller månad, vilka får betalas ut antingen kon— tant eller genom insättning på lönecheck- räkning. I sistnämnda fall bildar det insatta beloppets storlek automatiskt en gräns för räkningsinnehavarnas möjligheter att ställa ut checkar.

Kommittén vill med det anförda inte ha sagt att det under alla förhållanden skulle vara uteslutet att låta moratorium omfatta även belopp som insatts på bankräkning efter det att de extraordinära förhållandena inträtt. Särskilt när insättningen framstår som moment i fullföljande av äldre avtal bör hinder inte föreligga mot avsteg från huvudprincipen, om det befinns motiverat av starka praktiska skäl. Enligt kommitténs mening bör man emellertid vid meddelande av moratorieförordnande sträva efter att grundsatsen om moratoriet som en produkt av efterföljande force majeure upprätthålls i görligaste mån. Principen i fråga bör na-

turligen vara vägledande vid tillämpning och tolkning av moratorieföreskrifter.

6.6. F ramflyttning av tidsfrister

En fråga som har betydelse för upplägg- ningen och omfattningen av en ny lagstift- ning angående moratorium avser behand— lingen av spörsmålet rörande framflyttning av tidsfrister av olika slag under krig och liknande förhållanden. Den svenska lag- stiftningen i ämnet är uppdelad på flera författningar.

Moratorielagen innehåller i ifrågavarande avseende blott bestämmelsen i 4 &, enligt vilken i det fall borgenärs rätt enligt lag eller författning är beroende av att talan an- hängiggörs eller annan åtgärd vidtas inom viss tid och åtgärdens vidtagande hindras av moratorieförordnande, borgenären är skyd- dad från rättsförlust om åtgärden vidtas inom en månad efter hindrets upphörande. Bestämmelsen kan sägas innefatta ett osjälv- ständigt fristmoratorium som automatiskt åtföljer förordnande om process—, exeku- tions- eller konkursmoratorium.

Karaktär av självständigt fristmoratorium har lagen (1940: 79) om utsträckning av ti- den för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigsfara, för vilken redogjorts under 4.3. Viktigast härvidlag är emellertid de på samma ställe återgivna reglerna om utsträckning av frister m.m. i särskilda rät- tegångslagen och administrativa fullmakts- lagen.

Enligt särskilda rättegångslagen kan Kungl. Maj:t förordna om förlängning av tidsfrister för bevakande och fullföljd av talan vid domstol (9 å). För det fall att nå- gon är skyldig att för bevakande av sin- en- skilda rätt inom vis i lag eller författning föreskriven tid väcka talan eller påkalla prövning i annan ordning eller vid domstol vidta annan åtgärd men på grund av krigs- förhållanden varit ur stånd härtill gäller vidare, när lagen är i tillämpning, att reg- lerna om återställande av försutten tid i 58 kap. rättegångsbalken skall tillämpas

även om åtgärden inte är av sådan beskaf- fenhet som avses i 11 & nämnda kapitel. Härvid gäller vissa särbestämmelser (10 å). Med hänsyn till den olika karaktären av nu avsedda frister ansågs under förarbetena till lagen att en mera allmän förlängning av desamma inte var lämplig, utan frågan här- om borde bedömas med hänsyn till fristens beskaffenhet och omständighetema i varje särskilt fall (prop. 1940: 183 Bil. A. 3. 31; jfr prop. 1957: 76). Återställande av försut- ten tid enligt paragrafen kan endast ifråga- kom-ma för att skydda anspråk av enskild natur. Stadgandet är sålunda enligt motiven inte tillämpligt på tidsfrister för anställande av åtal eller på tidsfrister som tillhör för- valtningsrätten eller kommunal- eller skatte- lagstiftningen. Som exempel på frister som kan återställas enligt paragrafen nämns i 1940 års förarbeten bl. a. följande bestäm- melser i då gällande lagstiftning, nämligen bestämmelserna i 6 kap. 10 & förmynder- skapslagen om anspråk på ersättning för skada, som förmyndare tillskyndat den omyndige, 39 & konkurslagen om återvin- ning i konkurs, 9 å lagen den 30 juni 1916 om ersättning för skada i följd av automo- biltrafik, 18 kap. 9 & handelsbalken, 95 5 1910 års aktiebolagslag angående klander å beslut om bolagsstämma, 7 kap. 1 & testa- mentslagen om bevakning av testamente, 4 kap. 1 & boutredningslagen om avträdande av dödsbo till förvaltning av boutrednings- man eller konkurs, 11 kap. 2 & jordabalken om inteckning för ogulden köpeskilling samt 12 och 13 55 inteckningsförordningen om fullföljd i vissa fall av vilandeförklarad in- teckningsansökan. Som exempel på sådana stundom förekommande fall då skyldigheten att inom bestämd tid påkalla prövning av visst anspråk kan avse förfarande utom rät- tegång nämns bestämmelser i 138 5 1910 års aktiebolagslag om avgörande av viss tvist av skiljemän samt i 188 5 utsökningslagen om begäran av dispasch eller påkallande av skiljedom i vissa fall.

Administrativa fullmaktslagen innehåller bestämmelser om befogenhet för Kungl. Maj:t att vid krigsförhållanden generellt förordna om förlängning inte bara av tid

för fullföljande av talan utan även av sådan i lag eller författning föreskriven tid, inom vilken någon har att för bevakande av ho- nom tillkommande rättighet eller förmån eller fullgörande av honom åliggande skyl- dighet hos myndighet göra ansökan eller anmälan eller företaga annan sådan åtgärd. Om någon på grund av krigsförhållanden varit ur stånd att vidta åtgärden inom före- skriven tid, kan Kungl. Maj:t också efter ansökan utsätta ny tid för åtgärden (9 och 10 åå).

Från lagstiftningen i ämnet i de nordiska grannländerna må erinras om att den nya norska lagen om frister och betalnings- anstånd m.m. omfattar såväl processuella frister — varunder inryms bl. a. preskrip- tionsfrister beträffande åtal och straffverk- ställighet —— som frister vilka eljest är av betydelse för att skapa eller bevara en rätt. Likaså innefattar den i Finland gällande la- gen om krigstillstånd av år 1930 långtgående möjligheter att meddela bestämmelser bl. a. om framflyttning av tiden för företagande av handling varav förvärvandet eller beva- randet av rätt beror, och om förlängning av tid i andra ärenden eller för åtgärd av an- nat slag (se 5.2 respektive 5.3). Modifikationer i plikten att iakttaga fris- ter när skyldighetens fullgörande försvåras eller hindras av krig och liknande förhål- landen faller utanför det typiska moratorie- begreppet som innebär anstånd med betal- ning av skuld i syfte att neutralisera verkan av beta-lningsoförmåga orsakad av extraordi- nära händelser (jfr 3.1). I doktrinen fram— hålls att dylika modifikationer i princip ej kan samordnas med moratorium för det av en frist berörda anspråkets civilrättsliga el- ler processuella sidal. Det är därför naturligt att moratorielagen inte innehåller några be- stämmelser om självständig fristförlängning. Med hänsyn till att båda formerna av ingri- pande har sin grund i samma eller liknande slag av händelser och syftar till att mildra av dessa orsakade störningar i det ekono- miska livet har kommittén likväl ansett sig föranlåten att ägna viss uppmärksamhet även åt gällande reglering rörande fram-

1 Jfr Köersner-Rabenius s. 46.

flyttande av privaträttsliga frister vid extra- ordinära förhållanden.

Härvid konstaterar kommittén til-] en bör- jan att en motsvarighet till den i 4 & intag- na kompletterande fristbestärnmelsen bör finnas även i en ny moratorielag för att före- bygga att ett förordnande får ej godtagbara verkningar beträffande vissa frister. De pro— blem som sammanhänger med bestämmel- sens inverkan på beräkningen av återvin- ningsfristerna i konkurs behandlas i annat sammanhang. Det behov som vid sidan av nu åsyftade bestämmelse kan finnas att vid extraordinära förhållanden kunna flytta fram frister på privaträttens område torde till vä- sentlig del vara täckt framför allt genom sär- skilda rättegån-gslagens föreskrifter i ämnet.

Frister som ej berörs av nyssnämnda be- stämmelser är först och främst legala frister av mera obestämd längd (»utan oskäligt up- pehåll» etc.) samt sådana till tiden fixerade legala frister som skall iakttagas på annat sätt än medelst stämning, ansökan, anmälan eller annan åtgärd inför domstol eller hos administrativ myndighet eller påkallande av skiljeförfarande. Till den senare gruppen hör sådana i stont antal förekommande legala frister som skall iakttagas genom muntligt eller skriftligt meddelande direkt till medkon- trahenten, avhämtande av gods eller eljest på annat sätt än genom vidtagande av åtgärd hos myndighet. Som exempel på nu berörda slag av legala frister kan nämnas reklama- tionsfrister enligt köplagen och kommissions— lagen samt frister enligt 9 5 andra stycket förköpslagen, 2 och 9 åå jordförvärvslagen, 2 kap. 37 & nyttjanderättslagen (efter 1.1. 1972 8 kap. 24 & nya jordabalken), 7 5 lagen (1942: 429) om hyresreglering m. m., 17 5 andra stycket och 130 & andra stycket aktiebolagslagen, 4 och 5 55 lagen (1971: 238) om hemförsäljning, 16 kap. 2 & ärvda- balken samt 21 kap. 1 och 10 && ärvdabalk- en. En annan kategori frister, som helt faller utanför beredskapslagstiftningens bestämmel- ser om fristförlängning, utgörs av i avtal stipulerade frister, såsom angående leverans, reklamation, garanti, utövande av options- rätt samt hänskjuta—nde av tvist till skiljeför- farande eller domstol.

Beträffande behovet att i extraordinära situationer kunna flytta fram eller återställa frister av nu avsedda slag må till en början påpekas att frågan om inverkan av krigs- händelser o. d. på legala frister, som inte är fixerade till tiden, samt avtalade frister i stor utsträckning synes ha samband med regleringen av force majeure-situationer i civilrätten. De allmänna standardbestämmel- serna inom handel och industri innehåller ofta force majeure—klausuler som kan åbe- ropas vid krig, krigsfara eller utomordent- liga av krig föranledda förhållanden för för- längning av avtalade frister beträffande så- väl leverans som reklamation. Beträffande köpeavtal som ingåtts utan dylikt förbehåll, vilket är vanligt i detaljhandeln, kan force majeure-regeln i 24 & köplagen bli tillämp- lig vid fördröjd leverans i vissa fall. I fråga om såväl legala som avtalade frister för re- klamation och undersökningsplikt torde kunna antas att domstolarna i betydande ut- sträckning skulle ta hänsyn till om ett dröjs- mål med iakttagande av frist föranletts av extraordinära hinder (jfr t. ex. Almén, Om köp och byte av lös egendom, fjärde upp- lagan, s. 705). Detsamma gäller troligen be- träffande sådana i standardvillkor förekom— mande tidsfrister för utnyttjande av options- rätt eller för hänskjutande av tvist till skilje— förfarande eller domstolsprövning, vilka me- ra sällan omfattas av force majeure-klausul.

Även om det sålunda kan förmodas att sådana fall, där extraordinära förhållanden omöjliggör iakttagande av privaträttsli ga fris— ter utan att vare sig särskilda rättegångslag- en, administrativa fullmaktslagen, moratorie- lagstiftningen eller force majeureaklausul är tillämplig, åtminstone i fråga om frister som inte är fixerade till tiden i lag i allmänhet kan lösas med hjälp av allmänna rättsprin- ciper, kan frånvaron av en klar regel på om- rådet synas otillfredsställande. Särskilt i frå- ga om sistnämnda typ av frister erbjuder emellertid utformningen av en generell dylik regel betydande svårigheter bl. a. när det gäller avgränsningen av de frister som bör omfattas av densamma. Det torde vidare inte kunna undvikas att en regel om framflytt- ning av frister av nu ifrågavarande typ skulle

komma att gripa in i centrala delar av köp— rätten, med svåröverskådliga konsekvenser, och därmed i det arbete som bedrivs av köp— lagskommittén (Ju 1963: 51). Verkningarna är svåra att överblicka inte minst i fråga om sådana avtal inom handel, industri och sam- färdsel där den ena parten har hemvist utom- lands. Med hänsyn till det anförda och då behovet av åtgärder beträffande nu avsedda tidsfrister, sålunda avtalade frister och till tiden ej fixerade legala frister, såsom ovan antytts torde vara föga framträdande, har kommittén ej ansett tillräckliga skäl förelig- ga att lägga fram förslag till lagregler i äm- net beträffande dylika frister.

I fråga om sådana tidsbestämda legala frister på privaträttens område vilka ej om- fattas av gällande bestämmelser för extra— ordinära förhållanden, synes däremot från- varon av möjlighet till förlängning eller åter- ställande av försutten tid vid krigshändelser och liknande omständigheter utgöra en på- taglig brist som lämpligen bör kunna av- hjälpas i samband med översynen av mora- torielagstiftningen.

Behovet att kunna ingripa beträffande ifrågavarande frister torde framför allt göra sig påmint under krigsförhållanden. I fråga om formen för ingripande synes anledning saknas att gå längre än de regler som enligt nämnda lag gäller för frister som skall iakt- tagas genom åtgärd inför domstol. Syftet att kunna möta en nödfallssituation bör sålunda även beträffande de aktuella fristerna kunna tillgodoses utan generell fristförlängning. Då det bland det stora antalet sådana frister i lagstiftningen otvivelaktigt finns typer av frister där inte heller återställande av för- sutten tid bör komma i fråga, t. ex. uppsäg- ningsfristerna i 3 kap. 3 & nyttjanderätts- lagen (efter 1.1.1972 12 kap. 3 & nya jorda— balken), synes en bestämmelse i ämnet lämp- ligen böra innehålla att Kungl. Maj:t får be— fogenhet att, när särskilda rättegångslagen är i tillämpning, förordna att reglerna i 10 å i lagen också skall tillämpas beträffande an- dra till tiden fixerade legala frister på privat- rättens område än sådana som avses i para- grafens första stycke. En bestämmelse härom föreslås tillagd såsom ett fjärde stycke i sam-

ma paragraf. Det avsteg från systematiken i lagen, som måhända görs genom införandet i särskilda rättegångslagen av en bestämmel- se som ej berör domstolsförfarandet, är en- ligt kommitténs mening försvarligt med hän— syn till det nära sambandet med de frågor som reglerasi 10 5.

I vad avser den fristförlängning som kan medges med stöd av 1940 års lag om ut— sträckning av tiden för upptagande av växel— protest m.m. vid krig eller krigsfara vill kommittén anföra följande. Växel- och checklagarna är grundade på internationella konventioner om gemensam växellag den 7 juni 1930 och om gemensam checklag den 19 mars 1931, vilka Sverige för sin del rati- ficerat den 30 juni 1932. Enligt art. 22 av bilaga 11 till konventionen om gemensam växellag har kontraherande part rätt att i undantagsfall meddela bestämmelser av all- män art, innebärande förlängning av såväl tiden för åtgärder till bevarande av åter- gångskrav som förfallotider. Motsvarande rätt föreligger enligt art. 28 i bilaga 11 till konventionen om gemensam checklag. Ovan— nämnda lag av år 1940 har utfärdats med ianspråktagande av angivna förbehåll i kon— ventionerna. Rörande motiven för lagen ytt- rade departementschefen vid lagrådsremissen 1940 (prop. 1940: 20).

I växellagen stadgas skyldighet för Växelin- nehavare att för bevarande av växelrätten upp- visa växeln och upptaga protest inom därför bestämda tider. Försittes föreskriven tid, går växelrätten i regel förlorad. Endast om hinder i lagbud eller annat oöverstigligt hinder möter, förlängs tiden för åtgärdens vidtagande enligt bestämmelserna i 54 å växellagen.

Vid krig eller krigsfara kunna av olika an- ledningar inträda betydande svårigheter att i rätt tid vidtaga åtgärder som nyss nämnts, utan att likväl 54 & växellagen kan anses tillämplig. Jag vill endast erinra om den rubbning av eljest rådande förhållanden som uppkommer vid eva- kuering av ett eller flera större samhällen. Un- der dylika omständigheter måste det ur flera synpunkter anses olämpligt att fordra, att banker och andra som äro innehavare av växlar skola vara nödsakade att i vanlig ordning upp- visa dem till betalning och upptaga protest så snart betalning uteblir. Icke minst med hänsyn till gäldenärens intresse är det önskvärt, att bor- genären icke behöver gå brådstörtat till väga.

Behovet av en möjlighet att utsträcka de tider som i växellagen äro föreskrivna för ifrå- gavarande åtgärder har uppmärksammats i fö- renämnda konvention om gemensam växellag. Envar konventionsstat har sålunda befogenhet att i sin lagstiftning meddela bestämmelser där- om. Jag vill förorda, att Kungl. Maj:t genom en lag i ämnet bemyndigas att taga denna be- fogenhet i anspråk.

Även beträffande checkar föreligger skyldig- het för innehavaren att för bevarande av rätt till återgångskrav uppvisa handlingen inom viss tid samt att bestyrka uppvisande. Den av mig förordade lagen torde böra innehålla bemyn- digande för Kungl. Maj:t att utsträcka tiden jämväl för nu berörda åtgärder, ehuru det prak- tiska behovet härav är mindre framträdande. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att konventionen om gemensam checklag medger detta.

Den föreslagna lagen torde böra inrymma möjlighet för Kungl. Maj:t att i fråga om den tid, varmed gällande frister utsträckas, förfara på sätt finnes påkallat av omständigheterna.

De anförda motiven för ett fristmoravtori- um för växel- och checkborgenärer synes alltjämt ha giltighet. Skäl kan anföras för att 1940 års lag i ämnet får kvarstå oföränd- rad. I ett läge där sådan fristförlängning finnes böra medges, torde emellertid ofta även ha meddelats betalningsanstånd för växelgäldenär samt förbud att uppvisa växel till betalning. Frågor härom regleras enligt moratorielagen. Stundom kan det vara vanskligt att avgöra om ett växelmoratorium primärt har karaktär av gäldenärsmoratori- um eller av frist för växelborgenär.1 Det måste innebära en praktisk fördel om frågor angående växel- och checkskulder vid extra- ordinära situationer regleras i en och samma lag. Behov kan uppkomma att utsträcka frist för växelborgenär även i andra extra- ordinära situationer än de som berörs av nämnda lag — alltså krig och krigsfara — t. ex. vid bankstrejk. Ej heller särskilda rättegångslagen eller administrativa full- maktslagen är tillämpliga i dylika fall. Sär- skilda rättegångslagens fristregler i 10 å — som av dessa alternativ närmast skulle kom- ma i fråga som hemvist för bestämmelserna i 1940 års lag —— är uppbyggda på annat sätt än dessa bestämmelser. Med hänsyn till det anförda föreslår kommittén att bestäm-

melserna i 1940 års lag överförs till morato- rielagen vid en revidering av denna och där- vid upptas i 2 5 som en särskild form av moratorium vid sidan av gäldenärsmorato- rium och tvångsmoratorium. Förutsättning- arna för utfärdande av fristmoratorium var- om nu är fråga föreslås sålunda bli desam- ma som för förordnande av betalningsan- stånd och tvångsmoratorium. Den utvidg- ning av tillämpningsområdet som härigenom sker i jämförelse med 1940 års lag ryms uppenbarligen inom de i det föregående åter- givna förbehållen i 1930 års konventioner.

6.7. Moratorielagstiftningen i övrigt

Utöver vad ovan anförts kan enligt kom- mitténs mening inga allvarliga erinringar av principiell art riktas mot den gällande mo— ratorielagstiftningen. I likhet med vad som i stort sett är fallet med denna bör en lag- stiftning på området vara konstruerad så att den ger möjlighet att anpassa omfattningen och karaktären av ett moratorium efter be- hovet i olika situationer. Ett moratorieför- ordnande måste givetvis också kunna för- enas med föreskrifter och villkor av olika slag. Några mera väsentliga ändringar i sak av vad som nu gäller i berörda avseenden har kommittén inte funnit påkallade. Där- emot har kommittén ansett angeläget att fö- reslå vissa jämkningar och förtydliganden. Ändringarna syftar främst till att möjlighe- ten att variera moratorieåtgärdema mera klart skall komma till uttryck i lagtexten än för närvarande samt till att undanröja vissa ogynnsamma konsekvenser av de nuvaran- de bestämmelserna framför allt beträffande inverkan på beräkningen av vissa frister. Förtydliganden och smärre jämkningar har ansetts påkallade också på en del andra punkter.

Kommitténs förslag och överväganden i nu berörda hänseenden framgår av det för- slag till ny moratorielag som kommittén framlägger och av specialmotiveringen till de olika paragraferna i lagförslaget.

* Jfr s. 42 ovan samt Köersner-Rabenius s. 47.

6.8 Utsökningsväsendet i krig m. m.

I samband med översynen av moratorielag- stiftningen har utredningen enligt sina direk- tiv även att uppmärksamma frågan om för- farandet vid införsel och annan utsökning under krig eller krigsfara.

6.8.1. Införsel

Till grund för uppdraget i vad gäller införsel ligger en framställning till Kungl. Maj:t från Svenska Byggnadsentreprenörföreningen den 21 april 1966, vari föreningen pekade på de konsekvenser som en tillämpning av kungö- relsen (1959: 177) angående *byggnads- och reparationsberedskapen (BRB) kan medföra. Föreningen hemställde att införsel i avlöning inte skall verkställas vid företag som är an- slutna till beredskapen eller att införsel åt- minstone skall verkställas endast för personal som avlönas från företagens centrala avlö— ningskontor.

Som skäl för sin hemställan anförde för- eningen i huvudsak följande. En stark de- centralisering av avlöningsbestyren är nöd- vändig, när BRB är i verksamhet. Den tyng- re utrustning, som företagen i fredstid an- vänder vid centnal utbetalning av löner, kan inte medföras när företagen flyttar sina kon- tor från utrymningsorter till andra mindre utsatta platser. Avlöningsbestyren måste där- för i huvudsak utföras på arbetsplatserna. Att under sådana förhållanden uppfylla in— försellagens bestämmelser blir mycket be- tungande för företagen, särskilt som arbets— kraftens rörlighet kan förväntas öka starkt. För företagen är det dessutom av stort vikt att vid beredskapsplanläggningen ha en klar bild av de krav myndigheterna ställer på dem, sedan BRB trätt i verksamhet.

Den nyssnämnda kungörelsen angående byggnads— och reparationsberedskapen ingår i beredskapslagstiftningen beträffande det ekonomiska försvaret. BRB är enligt kun- görelsen en organisation som träder i verk- samhet vid krig eller krigsfara —- vid kn'gs- fara i den mån Kungl. Maj:t förordnar där- om. BRB har till uppgift att genom särskil-

da arbetsorgan utföra för det totala försvaret erforderliga byggnads-, anläggnings— och re- parationsa—rbeten, vilka inte utförs av andra civil—a eller av militära arbetsorgan (1 5).

BRB organiseras i fred av fortifikations— förvaltningen, som också planlägger och för- bereder organisationens verksamhet (2 ä). Chef för BRB är, om Kungl. Maj:t inte för- ordnar annat, chefen för väg- och vatten- byggnadskåren, som biträds av ett central- kontor. Chefen och centralkontoret ingår i fortifikationsförvaltningen, så länge BRB inte trätt i verksamhet, och därefter i hög— kvarteret (3 5). Regionalt leds BRB av en regionalchef inom varje militärområde, bi- trädd —— sedan BRB trätt i verksamhet — av ett regionalkontor. Lokalt leds BRB av en lokalchef inom varje försvarsområde, biträdd — efter nämnda tidpunkt —— av ett lokalkon- tor (som ingår i försvarsområdesstaben, 4 €). Regionalchef och lokalchef skall företrädes- vis vara officerare ur väg- och vattenbygg- nadskåren (5 5).

Regional— och lokalkontor uppsätts av en- skild-a företag på grundval av avtal mellan fortifikationsförvaltningen och vederbörande företag (5 5).

BRB:s arbetsorgan utgörs av personal, ma- skiner och arbetsredskap (8 å). Arbetsonga- nens storlek och sammansättning fastställs av fortifikationsförvaltningen (9 €). Arbets- organen uppsätts av enskilda företag eller av statliga eller kommunala myndigheter på grundval av avtal mellan fortifikationsför— valtningen och vederbörande företag eller myndighet (10 å). I avtalen fastställs också efter vilka grunder ensättning skall utgå för arbetsorganens arbete (14 å).

Personal som ingår i arbetsorganen reser- veras för vederbörande företag av arbets- marknadsstyrelsen eller länsarbetsnämnder— na. Erforderliga maskiner och arbetsredskap reserveras av överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Därutöver erforderlig personal re- serveras för BRB genom arbetsmarknads- myndigheterna (11 å).

Arbetsorganen fördelas på statliga och kommunala myndigheter, som anmält behov att få arbeten utförda, av myndighet som överbefälhavaren bestämmer (12 å). Myn-

dighet som tilldelats arbetsorgan skall till- handahålla material, ritningar och arbetsbe- skrivningar, kontrollera arbetet, handha för- läggnings— och underhållsfrågor samt utbe- tala ersättning för arbetet (12 å).

BRB är en civil organisation där delta- gande företag avses i princip skola arbeta i fredsmässig ordning. Över 2 000 företag är anslutna. Av byggnadsindsustrins totalt cirka 250 000 anställda tas mellan 1/ 3 och 1/ 4 i anspråk av BRB. Härav utgörs drygt 20 000 av fast anställd kaderpersonal och omkring 40 000 av rörlig personal som anskaffas ge- nom arbetsförmedlingarna till de olika bygg- nadsobjekten och byter arbete när ett objekt är färdigt.

Vid en del större företag inom byggnads- branschen sker löneuträkningen centralt vid egna datacentraler. Vissa mindre företag sänder för samma ändamål sitt bokförings- material till fristående datacentraler. I en utrymningssituation kan man för närvarande inte räkna med att datacentralerna kan an- vändas. Uträkningen och utbetalningen av lönerna torde då i stor utsträckning få ske lokalt på arbetsplatserna.

Enligt införsellagen (1968: 621) gäller bl. a. följande. Införsel i lön m.m. kan äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen 1) underhållsbidrag enligt gifter- målsbalken eller föräldrabalken, 2) bidrag som tillkommer kommun för omhändertaget barn när föräldrarna är ersättningsskyldiga eller för socialhjälp till någon för vilken an— nan är ersättningsskyldig, 3) .skatter och all- männa avgifter samt 4) böter och viten (l ä). Vid införsel för underhållsbid-rag uppträder som sökande den bidragsberättigade eller, om han fått lyfta bidragsförskott motsvaran- de underhållsbidraget, vederbörande kom— mun genom barnavårdsnämnden. Vid inför- sel för underhållsbidrag och kommunal bi- dragsfordran får uttagas endast belopp som förfallit till betalning tidigast två år före början av den kalendermånad under vilken verkställigheten skall ske (5 och 6 åå).

Fråga om införsel upptages av utmätnings— mannen i den ort där gäldenären är bosatt (8 5). Utmätningsmannen skall bereda gälde- nären tillfälle att yttra sig, om det kan ske

utan avsevärd tidsutdräkt. Gäldenären be— höver dock inte höras när han byter anställ- ning och beslut skall meddelas om införsel hos den nya arbetsgivaren (9 $). Utmätnings— mannen skall underrätta arbetsgivaren angå- ende beslut om införsel (13 å). Underrättel- sen skall överbringas till arbetsgivaren ge- nom bevislig delgivning (jfr 47 & utsöknings- kungörelsen jämte den till kungörelsen foga- de bilagan). Arbetsgivaren skall tillställa ut- mätningsmannen innehållet belopp på tid och sätt som denne bestämmer. Om sär- skild anledning förekommer, får utmätnings- mannen ålägga arbetsgivaren att omedelbant tillställa honom innehållet belopp (19 å). Be- talar arbetsgivaren ut avlöning i uppenbar strid mot beslut om införsel eller underlåter han att inom föreskriven tid eller på an- fordran tillställa utmätningsmannen inne- hållet belopp, får utmätningsmannen ome- delbart hos arbetsgivaren genom utmätning ta ut vad som skolat innehållas eller inne- hållits (20 å). Arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom fö- reskriven tid tillställa utmätningsmannen be- lopp som skolat innehållas straffas med bö- ter (21 5).

Som förut framhållits bygger beredskaps- lagstiftningen på förutsättningen att rättskip— ningen och förvaltningen i princip skall upp— rätthållas även under krigsförhållanden. Spe— cialregleringen i särskilda rättegångslagen och administrativa fullmaktslagen är i stort sett begränsad til-l organisatoriska och pro- cessuella förenklingar och utsträckning av tidsfrister.

Beträffande de med införsel jämförbara avdrag för arbetstagares skatter som nor- malt skall göras av arbetsgivarna innehåller förordningen (1957: 686) om taxeringsvä- sendet under krigsförhållanden m. rn. visser- ligen befogenhet för Kungl. Maj:t att förord- na om avsevärda avsteg från ordningen i fredstid. Kungl. Maj:t kan sålunda förordna att i stället för vad som stadgas i uppbörds- förordningen skall gälla vad Kungl. Maj:t föreskriver. Enligt den utfärdade tillämp- ningskungörel-sen (1958: 388) får lokal skat- temyndighet bevilja anstånd enligt uppbörds-

förordningen med inbetalning av debiterad skatt. Länsstyrelsen kan bl. a. föreskriva att skatteavdrag för betalning av kvarstående skatt inte skall verkställas och att med de- bitering av slutlig skatt och med utfärdande av debetsedel på sådan skatt skall anstå tills vidare. I nämnda bestämmelser föreskrivs emellertid också att avdrag på arbetstagar— nas lön skall göras för preliminär A-skatt och att de innehållna beloppen skall inbe- talas i viss ordning.

Befrielse från skyldighet att verkställa in- förselavdrag på anställdas löner i fall som avses i byggnadsentreprenörföreningens framställning torde ej kunna medges med stöd av moratorielagen. Det ifrågasatta be- hovet av Sådan befrielse är ju inte motiverat av att arbetsgivaren eller de anställda sak— nar medel för ändamålet utan har sin grund i rent tekniska svårigheter för arbetsgivarna att verkställa avdragen i fråga.

Under krigsförhållanden torde åtminstone tidvis föreligga betydande svårigheter för borgenären att uppspåra gäldenären och den- nes arbetsgivare. Liknande svårigheter kan antagas uppkomma för utmätningsmannen. De faktiska förhållandena torde komma att medföra att antalet införselmål i varje fall under ett mera akut krigsskede bli-r kraftigt reducerat. I fråga om sådana införselbeslut som trots krigsförhållandena kan bringas till arbetsgivarnas kännedom genom under- rättelse från utmätningsmannen måste en- ligt kommitténs mening starkt ifrågasättas, om tillräcklig anledning finns att befria BRB- företagen från skyldighet att verkställa in- förselavdrag. Har beslutet väl kommit fram till arbetsgivaren, bör svårigheterna att verk— ställa och redovisa avdraget knappast vara så mycket större än vid verkställande av pre- liminärskatteavdrag. Då liknande svårigheter får antas uppkomma beträffande åtskilliga företag som ej är anslutna till BRB, t. ex. vid de kaotiska förhållanden som kan tänkas råda när produktionen återupptas vid en krigsskada-d fabrik, skulle en eventuell be- stämmelse om möjlighet till befrielse knap- past kunna inskränkas till BRB-företagen. Eftersom krigshändelser inte gärna drabbar hela landet samtidigt, bör man kunna utgå

från att de praktiska möjligheterna att verk- ställa införsel inte är lika dåliga överallt. Vis- serligen kan man räkna med att underhålls- berättigade personer som skulle gå miste om underhållsbidrag skulle komma att få bidrag till sitt uppehälle enligt lagen (1964: 47) om krigshjälp. Detta skulle emellertid inte kom- ma att gälla alla underhållsberättigade. In— ställande av införsel skulle på grund av två- års-»preskriptionen» medföra att de införsel- berättigade efterhand skulle helt eller delvis gå miste om möjligheten att använda denn-a indrivningsform beträffande sina ifrågava- rande fordringar och sålunda innebära för- luster för såväl det allmänna som för en- skilda personer. Att finna någon enkel ut- väg att avvärja dylika konsekvenser synes svårt. Med hänsyn till det anförda anser kommittén att tillräckliga skäl ej finns att ge Kungl. Maj:t befogenhet att under krigsför- hållanden sätta delar av exekutionssystemet ur spel enbart på grund av de svårigheter av teknisk natur som kan uppkomma för vissa företag när BRB trätt i verksamhet.

Beträffande införsel för restförda skatter kan anmärkas att Kungl. Maj:t torde ha be- fogenhet att med stöd av förordningen om taxeringsväsendet under krigsförhållanden tills vidare inställa införsel i lön för detta ändamål.

I sammanhanget vill kommittén emellertid understryka att de till BRB anslutna före- tagens skyldigheter enligt införsellagen un- der krigsförhållanden självfallet måste be- dömas med beaktande av de faktiska svårig- heter och hinder av olika slag som kan möta vid skyldigheternas fullgörande. Om inför- selbeslut delgivits arbetsgivarens huvudkon- tor kan det inträffa att besked om beslutet på grund av skadade kommunikationslinjer eller förklarlig ovisshet om vid vil-ken BRB- arbetsplats införselgäldenären för tillfället befinner sig inte hinner komma det löneut— betalande lokalkontoret tillhanda i så god tid, att avdrag kan göras vid första löneut- betalningstillfället efter beekedets ankomst till huvudkontoret. Utmätning får då givet- vis inte ske hos arbetsgivaren enligt 20 & införsellagen. Det i denna paragraf upp- ställda rekvisitet att arbetsgivaren betalar ut

avlöning i uppenbar strid mot beslut om in- försel torde nämligen inte kunna anses upp- fyllt i detta fall. Än mindre torde arbets- givaren i sådant fall kunna dömas till straff enligt 21 åf

Om kriget eller därmed sammanhängande förhållanden lägger faktiska hinder i vägen för fullgörandet av arbetsgivares skyldighe- ter enligt införsellagen, skall denne sålunda inte drabbas av påföljder härav. Även om bevisbördan för förekomsten av sådana hin- der i princip ligger på arbetsgivaren, kan kravet på bevisning av naturliga skäl inte ställas högt. Detta torde följa av införsel- lagen och allmänna rättsgrundsatser.

Vad som sagts ovan torde också ha gil- tighet i fråga om det år 1969 införda insti- tutet utmätning i lön (67 a—e åå UL).

Möjligen skulle man kunna ytterligare markera att inga orimliga krav kan ställas på byggnadsentreprenörerna eller andra ar- betsgivare i ifrågavarande hänseende genom ett tillägg i 8 & administrativa fullmaktslagen. Är enligt lag eller författning med under- låtenhet av part eller annan att fullgöra vad myndighet förelagt för måls eller ärendes handläggning förenad påföljd av talans av- visande, böter m.m. och har han på grund av krigsförhållanden haft giltig utsäkt för sin underlåtenhet, skall enligt detta stadgande underlåtenheten inte leda till sådan påföljd för honom. Myndigheten skall vid behov självmant inhämta upplysning om att giltig utsäkt för underlåtenheten förelegat. Stad- gandet skulle förslagsvis kunna kompletteras med ett andra stycke av innehåll att be- stämmelsen äger motsvarande tillämpning i fråga om underlåtenhet av arbetsgivare att efterkomma vad som åligger honom enligt beslut om utmätning i lön enligt utsöknings- lagen eller om införsel enligt införsellagen. Av skäl som ovan berörts har kommittén dock inte ansett att någon lagändring i ifrå- gavarande syfte behövs.

6.8.2. Utsökningsförfarandet i övrigt

När det gäller utsökningsförfarandet i öv- rigt bör uppmärksamheten först riktas på de

möjligheter till särskilda åtgärder och ingri—' panden vid extraordinära förhållanden som föreligger enligt gällande lagstiftning.

Härvid noterar kommittén till en början att administrativa fullmaktslagen är tillämp- lig på utsökningsväsendet i krig. Härigenom ges möjlighet till organisatoriska förenk- lingar och improvisationer av olika slag m.m. Med stöd av nämnda lag bör t.ex. överexekutorsuppgifterna i två eller flera län kunna koncentreras till överexekutor i ett av länen. Överexekutorsuppgifter torde i större utsträckning än i fredstid kunna delegeras till utmätningsman (jfr ] ä 3 mom. utsökningslagen). Ett kronofogdedistrikt bör kunna utsträckas til-l att omfatta flera freds- tidsdistrikt (2 5). Den tid av fyra veckor från ansökningshandlingarnas. ingivande, inom vilken utmätningsförrättning enligt 88 c & utsökningslagen såvitt möjligt skall hållas, torde kunna förlängas (4 5). Exekutiva för- rättningar bör i stor utsträckning kunna upp- skjutas av det skälet att det finns anledning anta att part på grund av krigsförhållanden är ur stånd att bevaka sin talan (6 €). Detta torde vara fallet bl. a. vid vräkning och exekutiv förrättning som rör betydande be— lopp, i vilka fall gäldenärens medverkan ofta krävs för nöjaktig utredning. Tiden för full— följd av talan i utsökningsmål kan förlängas (9 å)- - -

Enligt .tillämpningskungörelsen (1943: 137) till administrativa fullmaktslagen skall myn- dighet under krigsförhållanden i möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter det rådan- de läget. Härvid skall iakttagas att organisa- tion, arbetsformer och förfarande i största möjliga utsträckning förenklas samt att re- missförfarandet så långt ske kan inskränks. Ärendena skall handläggas allteftersom de- ras skynd-samma avgörande äger betydelse för det allmänna. Därvid skall ärenden som: angår eller har samband med försvar eller folkförsörjning äga företräde framför andra ärenden. Det åligger myndighet att planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksam— heten samt de övriga åtgärder som kan an- tas bli erforderliga under olika kn'gS- eller

1Jfr NJA II 1917 s. 543 f och 1968 s. 519 ff! samt SOU 1964: 57 s. 166 ff. '

beredskapsförhållanden. Särskild uppmärk- samhet skall härvid ägnas frågan i vad mån ärenden, som ej angår eller har samband med försvar eller folkförsörjning, kan ned- läggas tills vidare och personal därigenom frigöras för andra uppgifter (2 €). Dessa be- stämmelser är i princip tillämpliga även på utsökningsförfarandet. Kungl. Maj:t torde emellertid knappast med stöd av administra- tiva fullmaktslagen kunna förordna exem- pelvis att handläggningen av s.k. enskilda mål hos utmätningsmannen (= andra mål än sådana som avser uttagande av skatter, böter eller andna på indrivning beroende me- del, se 1 & utsökningskungörelsen) skall in— ställas eller att indrivning av skatter vid in- försel skall ha företräde framför uttagande av underhållsbidrag m. m.

I fråga om indrivning av skatter av olika slag framhålls däremot i förarbetena till för- ordningen (1957: 686) om taxeringsväsendet under krigsförhållanden m.m. att denna verksamhet vid krigsutbrott får bedrivas i den omfattning som kan vara möjlig. Ar- betet bör koncentreras till skattskyldiga som resterar för mera avsevärda belopp och som tillika kan tänkas äga förmåga att betala skatten. Det sägs böra ankomma på den lokala skattemyndigheten att verkställa de indrivningsåtgärder som förhållandena med- ger (prop. 1957: 176 s. 37). Överhuvud har Kungl. Maj:t, såsom framgått av det före- gående under krigsförhållanden mycket fria händer att i fråga om skatteuppbörden för- fara efter omständigheterna.

Slutligen ger såväl gällande moratorielag som kommitténs lagförslag betydande möj— ligheter att vid krig och därmed jämförliga förhållanden meddela särskilda bestämmelser beträffande exekutionsprocessen. Om krite- rierna för lagens tillämpning är förhanden kan t. ex. förbud meddelas mot ansökan om och verkställande av utmätning, införsel, vräkning och återtagande av avbetalnings- gods. Har utmätning redan ägt rum kan för— säljning av det utmätta godset tills vidare förbjudas. En förutsänming är givetvis att å-t- gärderna syftar till att mildra verkningarna av inträdd försämring i gäldenärens betal— ningsför-måga. Det bör vidare erinras om att

ett omfattande generalmoratorium på grund av sakens natur endast kan gälla under kort tid. Exekutivmoratorium till förmån för personalkategorier som drabbas särskilt hårt till följd av deltagande i totalförsvaret kan däremot vara i kraft under längre perioder.

Mot bakgrund av det anförda och av den förut understrukna grundtanken i bered— skapslagstiftningen attt rättsordningen i prin- cip skall upprätthållas även under krigsför- hållanden får den gällande regleringen be— träffande utsökningsväsendet i krig m. in. en— ligt kommitténs mening för närvarande i stort sett anses tillfredsställande.

Beträffande frågan om en översyn av den- na reglering bör hänsyn också tas till följan- de omständigheter. I förvaltningslagen (1971: 290) är sådana ärenden hos överexekutor och utmätningsman, som avser den exekutiva verksamheten, uttryckligen undantagna från lagen (2 å). Det får antas att den år 1942 tillkomna administrativa fullmaktslagen in- om en inte alltför avlägsen framtid kommer att ses över, bl. a. för att få till stånd en anpassning till förvaltningsrättsrefonnen. Vid en sådan översyn är det, åtminstone såvitt nu kan bedömas, troligt att utsöknings- väsendet utmönstras från fullmaktslagen. I samband härmed bör erinras om att lagbe- redningen för närvarande är sysselsatt med arbete på en ny utsökningsbalk, som bl. a. kommer att innehålla regler om utsöknings- processen. Förslag härom kan sannolikt vän- tas föreligga under 1973. Hur nämnda reg- ler — som bl. a. torde komma att innehålla bestämmelser om ombud i utsökningsmål, se nedan —— närmare kommer att gestalta sig, kan ej bedömas för närvarande.

Med hänsyn till det anförda synes det föga rationellt att moratoriekommi-ttén ger sig i kast med att —— med utgångspunkt från utsökningslagens nuvarande synnerligen knapphändiga och sporadiska bestämmelser om utsökningsprocessen — utarbeta helt nya regler för utsökningsväsendet i krig. Denna fråga bör lämpligen inte tas upp förrän en grundval erhållits genom lagberedningens kommande förslag och det eventuellt i sam- band därmed blir aktuellt att se över ad— ministrativa fullmaktslagen. Till dess bör

Vad nu sagts utesluter självfallet inte att ändringar i den nuvarande regleringen görs på enskilda punkter, om ett påtagligt behov därav kan påvisas. En närmare undersökning synes härvidlag påkallad i fråga om ett spe- ciellt problem, nämligen frågan om ombud för bortovarande part i utsökningsmål. När vederbörande departementschef i förarbetena till 1957 års proposition angående särskilda rättegångslagen (prop. 1957: 76) konstatera- de att inte denna lag utan administrativa full- maktslagen är tillämplig på mål och ärenden enligt utsökningslagen, fram-höll han som en brist hos administrativa fullmaktslagen, att den inte innehåller någon motsvarighet till särskilda rättegångslagens bestämmelser om ombud för bortovarande part.

Nämnda bestämmelser, som återfinns i särskilda rättegångslagens 6 och 7 åå, inne— håller följande. Kan part på grund av krigs— förhållanden antagas vara ur stånd att i mål eller ärende bevaka sin rätt och finnes det med hänsyn till målets eller ärendets beskaf- fenhet vara av synnerlig vikt för honom eller motpart eller eljest ur allmän synpunkt an- geläget att handläggningen främjas, skall rätten eller domaren förordna ombud för honom. Till ombud bör förordnas advokat, om sådan finns att tillgå. Ombud skall ent- ledigas så snart parten finnes kunna själv eller genom ett av honom utsett ombud be- vaka sin rätt. Bestämmelserna i 12 kap. rättegångsbalken om rättegångsomb-ud, vars behörighet avser visst mål utan begränsning med avseende på domstol eller rättegångs- tillfälle, skall i tillämpliga delar gälla i fråga om ombud varom nu är fråga. Ombudet får dock inte mottaga stämning i brottmål (6 5). I 7 & ges detaljerade regler angående ersättning till sådant ombud av allmänna medel.

Ett eventuellt förslag om införande av be- stämmelse-r om ombud för bortovarande part i administrativa fullmaktslagen bör enligt kommitténs mening inte begränsas till att avse enda-st mål och ärenden enligt utsök- ningslagen utan bör rimligen i princip om— fatta fullmaktslagens hela område. Härvid måste bl. a. undersökas hur kostnadsfrå-

gorna skall lösas och i vad mån motsvarig— heter behövs till särskilda rättegångslagens inskränkning av ombudets behörighet be- träffande mottagandet av stämning i brott- mål (t. ex. vid administrativa frihetsberövan- den, utdömande av böter och vite m.m.). Att utreda dessa frågor ligger uppenbarligen vid sidan av moratoriekommitténs huvud- uppgift att överse moratorielagen. En even- tuell utredning bör ske i det vidare sannnan- hang som ovan antytts. Det sagda synes leda till slutsatsen att kommittén inte nu bör före- slå införande av särskilda regler angående ombud för bortovarande part i utsöknings- mål såvida detta inte är motiverat av träng- ande skäl.

Utsökningslagen innehåller inga bestäm- melser om ombud i utsökningsmål. I prak- tiken brukar borgenären så gott som alltid anlita ombud eller biträde. Det kan anmär- kas att rättegångsfullmakt normalt medför behörighet för ombudet att söka verkställig- het av rät-tens dom (RB 12: 14). Gäldenären brukar däremot sällan anlita ombud annat än när den exekutiva åtgärden [gäller myc- ket stora värden. Måhända sammanhänger detta delvis med att reglerna om fri rätte- gång inte är tillämpliga i utsökningsmål. I och för sig torde det från flera synpunkter vara önskvärt att ombud eller biträde an- litas av gäldenären i större utsträckning än som nu vanligen sker. Behov av ombud kan föreligga t. ex. vid vräkning eller utmätning av vissa förmögenhetsobjekt, såsom andel i död-sbo eller återtagande av en på avbetal- ning inköpt större lastbil eller grävmaskin.

Innan utmätning verkställs, skall gälde— nären underrättas. Underrättelse fordras dock ej, om det är fara att egendomen un- dansticks eller förstörs eller saken eljest är brådskande (59 & UL). I regel utgör gäldenä- rens frånvaro ej hinder mot verkställande av exekutiv förrättning. Vid utmätningsförrätt— ning finns ett undantag från regeln. Utmät- ning för fordran i allmänhet får sålunda inte ske i gäldenärens frånvaro, om det be- finns erforderligt att han får tillfälle att yttra sig (60 ä 1 mom. UL). Det torde dock vara ganska ovanligt att utmätningsförrättning uppskjuts på grund av ifrågavarande be-

stämmelse. I stället sker utmätning i gälde- närens frånvaro men under närvaro av hans make, någon av hans husfolk eller annan (60 ä 2 mom. UL).

Ett visst skydd för bortovarande gäldenärs rätt under krigsförhållanden erbjuder be- stämmelserna i 6 5 adminitrativa fullmakts- lagen. Enligt detta lagrum skall behandling av mål eller ärende, som angår part till- kommande rättighet eller förmån eller ho- nom åliggande skyldighet eller bestraffning, av myndighet förklaras skola anstå, om det finns anledning antaga att part på grund av krigsförhållanden är ur stånd att bevaka sin talan eller hinder eljest möter mot utred- ningen. Finnes frågan kunna nöjailctigt ut- redas, får dock målet eller ärendet hand- läggas och avgöras, om det för part är av synnerlig vikt eller eljest särskilda skäl för- anleder därtill. I handräckningsmål hos över- exekutor angående avhysning av hyresgäst eller arrendator eller om kvarstad eller skingringsförbud torde det under krigsför- hållanden ej sällan kunna konstateras att saken inte kan utredas nöjaktigt utan gälde— närens medverkan och att målets behandling därför skall uppskjutas, om denne på grund av sådana förhållanden inte kan nås.

I förevarande sammanhang bör även upp- märksammas den proposition angående re- form av samhällets rättshjälp som läggs fram innevarande år. Förslaget väntas bl. a. innehålla att rättshjälp skall kunna beviljas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns, oavsett om ären— det behandlas av domstol eller förvaltnings- myndighet eller gäller rådfrågning eller bi— träde vid förhandlingar eller liknande. Rätts— hjälp skall sålunda kunna ges även i utsök- ningsmål. Kan en utmätningshotad gäldenär, som är borta från hemorten på grund av krigsförhållanden, komma i förbindelse med rättshjälpsorganisationen på orten, bör han alltså ha vissa möjligheter att därifrån få hjälp i sin sak.

Man synes ej heller böra bortse från be- stämmelserna om god man i 18 kap. 4 & 4 föräldrabalken. Enligt nämnda lagrum skall rätten, när anmälan sker eller behovet eljest blir känt, förord-na om god man, om det i

andra än i paragrafen förut uppräknade fall tarvas att b-ortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas. Bestämmelsens räckvidd är enligt rättspraxis begränsad bl. a. såtillvida att förordnande av god man ute- slutande bör ske i den bortovarandes in- tresse, däremot ej t. ex. för att bereda tredje man tillfälle att utföra talan mot den borto- varande (se Walin, Föräldrabalken, 1952, s. 393). I fall då utsökningsmål bedöms vara sådant att det i och för sig kan avgöras utan hinder av gäldenärens frånvaro men den exekutiva myndigheten med hänsyn till om- ständigheterna ändå anser det önskvärt att någon bevakar den bortovarandes rätt vid förrättningen, synes det vara möjligt att med stöd av berörda bestämmelse förordna god man för den bortovarande. Denne torde därvid under alla för-hållanden vara behörig att vid förrättningen på den bortovarandes vägnar framställa de invändningar vartill omständigheterna kan föranleda. Initiativ till förordnande bör kunna tas t. ex. av den exekutiva myndigheten, varvid måhända i förekommande fall såsom god man kan ut- ses befattningshavlare vid rättshjälpsorgani- sationen. Härigenom kan även vinnas, att frågan om ersättning till gode mannen blir av underordnad betydelse.

Med hänvisning till det anförda anser kommittén att något trängande behov att lägga fram förslag angående förordnande av ombud för bortovarande vid exekutiv för- rättning knappast föreligger för närvarande.

Moratoriekommittén har sålunda funnit att det inte finns anledning att nu föreslå ändring av de regler som för närvarande gäller i fråga om utsökningsväsendet under krig och därmed jämförliga förhållanden.

III Specialmotivering

Förslag till moratorielag

Kommitténs förslag till ny moratorielag följer med vissa avvikelser systematiken i gällande lag. I 1 & upptas kriterierna för förordnande av moratorium och bestämmel- ser om den konstitutionella ordningen för meddelande och fortb-estånd av sådant för- ordnande. I 2 % anges vilken tid samt vilka olika slag av moratorieåtgärder som ett för- ordnande kan avse. Enligt 3 5 skall mora- torium även kunna avse vissa allmänna av- gifter som inte kan anses som skuld. Vissa speciella frågor som kan uppkomma i anslut- ning till moratorieförordnande regleras i 4—6 åå. Sålunda behandlas i 4 & frågor rö- rande uppvisande och protest av växel och check, för vilken betalningsanstånd gäller, och om ränta under anståndstiden, i 5 & framflyttande av vissa frister i samband med mora—torium och i 6 & tillsättning av administratörer för gäldenär vid specialmo- ratorium. Slutligen upptar förslaget föreskrif- ter om befogenhet för Kungl. Maj:t att ut- sträcka meddelat förordnandes giltighetstid m. m. (7 5), att återkalla meddelat förord- nande (8 5) samt att utfärda tillämpnings- föreskrifter (9 5).

Moratorium är som framhållits i olika sammanhang att betrakta som en nödfallsåt- gård som bör tillgripas endast under extra- ordinära förhållanden. Dessa kan avse situa- tioner av vitt skilda slag. Omfattningen och beskaffenheten av erforderliga moratorieåt- gärder kan av naturliga skäl nämnare bedö— mas först då den konkreta situationen före-

ligger. Med hänsyn härtill är det knappast möjligt att i förväg utarbeta förslag till mora- torieförordnande som lämpar sig för omedel- bar användning i en viss situation. När den— na inträffat, måste emellertid förordnande utarbetas på mycket kort tid. I syfte att un- derlätta detta arbete har kommittén upprät- tat modeller till mora—torieförordnande i vissa hypotetiska situationer, nämligen krig, beredskapstillstånd, arbetskonflikt vid bank- erna samt betalningssvårigheter hos ett stort enskilt företag (specialmoratorium). Model— lerna jämte vissa kommentarer har fogats som bilaga till betänkandet.

Såvitt avser eventuellt moratorium för värnpliktiga m. fl. i vad gäller hyra, avbetal- ningsköp, utmätning och konkurs torde viss ledning kunna hämtas från förordningen (1944: 245) angående tillämpning av mora- torielagen å värnpliktiga m. fl. samt förord- ningen (1940: 504) om inskränkning i rät- ten att å—tertaga avbetalningsgods m.m. Se även redogörelsen för finska författningar om moratorium för militär personal, s. 29 f ovan. Beträffande frågan vilka kategorier utöver värnpliktiga ett dylikt moratorium bör omfatta och vilka moratorieförmåner som kan ifrågakomma vill kommittén anmärka följande.

Med hänsyn till den utveckling mot ett alltmer omfattande totalt försvar som ägt rum under de senaste decennierna talar en- ligt kommitténs uppfattning starka skäl för att all personal, som under beredskap och

krig stadigvarande tas i anspråk för total- försvaret, i princip får åtnjuta samma mora- torieskydd som värnpliktiga. Som exempel kan nämnas viss personal inom civilförsvaret samt personal anställd med s.k. A-kontrakt inom frivillig försvarsverksamhet. Kommit- tén, som ej har möjlighet att gå närmare in på denna fråga, förordar att spörsmålet tas upp "till övervägande bland berörda myndig- heter inom totalförsvaret. När det gäller moratorieåtgärdernas art och omfattning bör hänsyn uppenbarligen tas till rådande system för förmåner åt värnpliktiga m. fl. Härut- in-nan erinras om att den år 1970 tillsatta ut- redningen rörande denna fråga (Fö 1970: 23) enligt sina direktiv skall företa en all- sidig utredning beträffande systemet av för- måner vid obligatorisk tjänstgöring i freds- tid inom totalförsvaret för utbildning och övning liksom vid inskrivning av värnplik- tiga. Därvid skall utredningen bl. a. upp- märksamma problem som rör förmånssyste- mets samordning med andra förekommande bidrags- och ersättningsformer inom och ut- om försvarets område och med skattelag— stiftningen. Vidare skall undersökas om man exempelvis genom särskilda ersättningsfor- mer kan hjälpa värnpliktiga m. fl. med stora utgifter för -t. ex. amorteringar under tjänst- göringstiden. Likaledes skall undersökas möj- ligheterna att utforma systemet så att det om möjligt kan anpassas till de särskilda förhål- landen som råder under beredskap och krig. Den av moratoriekommittén förordade un- dersökningen om vilka personalkategorier in- om totalförsvaret som kan behöva skyddas genom moratorium synes lämpligen böna ske i samverkan med nämnda utredning.

lå.

Denna paragraf, som har motsvarighet i l 5 samt 6 5 första stycket gällande lag, upptar kriterierna för förordnande om mo- ratorium samt regler om den konstitutionella ordningen för meddelande och fortbestånd av sådant förordnande. Beträffande motiven för förslaget hänvisas till den allmänna mo- tiveringen (6.1—6.4).

I denna paragraf, som har motsvarighet i 1 & första stycket, 2 5 första och andra styckena, 3 5 första stycket och 6 & första stycket mo— ratorielagen samt 1940 års lag om utsträck- ning av tiden för upptagande av växelprotest m. m. vid krig eller krigsfara, anges den tid och de slag av moratorieåtgärder som ett mo- ratorieförordnande kan avse. I olikhet mot det osjälvständiga fristnioratorium som reg- reras i 5 & av förslaget kan samtliga i före- varande paragraf upptagna moratorieåtgär- der användas självständigt. Moratorieåtgär- derna har redaktionellt uppdelats i tre kate— gorier som lämpligen bör hållas isär från systematisk och i allmänhet även från prak- tisk synpunkt, nämligen 1. sådana åtgärder som normalt hör samman med betalningsan- stånd, 2. tvång-smoratorium och 3. växelfrist- moratorium.

Första stycket

Punkt I . Under denna punkt har utan stör- re ändringar i sak upptagits de bestämmel- ser angående civil-, process- och exeku- tionsmoratorium m. in. som f. n. är upptag- na i 1 5 första stycket moratorielagen. Från systematisk synpunkt kunde det måhända te sig befogat med en redaktionell uppdel— ning av de olika moratorieåtgärderna i sär- skilda punkter för betalnjngsanstånd, pro- cessuella och exekutionsrättsliga inskränk- ningar som främst riktar sig mot gälde- nären, dylika bestämmelser som riktar sig till myndigheterna (uppskovsbmlut), osv. Kommittén har emellertid ansett sig böra avstå härifrån eftersom en uppdelning kan vara missvisande. Det förhåller sig nämligen så att redan med ett vanligt civilrättsligt mo- ratorium, dvs. ett förordnande om anstånd med betalning av skuld, anses följa vissa processrättsliga och exekutionsrättsliga kon- sekvenser. Att dessa inte sträcker sig så långt att ett självständigt civilrättsligt mo- ratorium alltid får full effektivitet är emel- lertid klart. Detta måste därför i allmänhet

kompletteras med processrättsliga och exe- kutionsrättsliga åtgärder. En sådan komp- lettering är enligt kommitténs mening önsk- värd även från den synpunkten att det där- igenom inte behöver råda någon tvekan om vad som är att iaktta i anledning av ett moratorieförordnande. Det föreligger emel— lertid knappast något behov att i ett dylikt förordnande redovisa, om en moratorieåt- gärd teoretiskt är hänförlig till den ena eller andra av här ifrågavarande moratorietyper.

I fråga om den närmare innebörden av olika moratorieåtgärder må i första hand hänvisas till den utförliga framställningen i Köersner-Rabeni—us' verk »Om moratorium» av år 1923. I den mån inga sakliga ändringar i gällande lag föreslås, inskränker sig kom- mittén i huvudsak till några anmärkningar rörande förhållanden som bör särskilt obser- veras vid eventuella moratorieförordnanden enligt punkt 1 i framtiden. De uppgifter som i samband härmed lämnas angående inne- börden av moratorium enligt gällande rätt bygger väsentligen på framställningen i nämnda arbete.

Anstånd med betalning av skuld är ett civilrättsligt moratorium till förmån för gäl- denären. Föremål för sådant moratorium är i regel endast penningskuld. Hit räknas även surrogatprestation i pengar. Principiell för- utsättning för moratoriet är att skulden upp- kommit före den tidpunkt då de extraordi- nära förhållandena inträdde, alltså innan kriget bröt ut etc. Förnyelse av ett äldre skuldförhållande, såsom omsättning av lån, anses ej konstituera uppkomsten av en ny skuld. Normalt innefattar moratoriet, för- utom redan förfallna fordringar, endast så- dana ford-ringar som förfaller inom en nära framtid. Enbart betalningsanstånd enligt punkt 1 innebär inte att förfallodagen upp— skjutits. Borgenären kan alltså inte motsätta sig att betalning sker före anståndstidens utgång.

Skuld till det allmänna, såsom skatter och allmänna avgifter, likställs med skuld. Det- samma gäller skadestånd, böter och viten.

Kvittning med fordran som är underkas- tad moratorium torde inte vara tillåten.

Ett allmänt moratorium torde om ej an-

mat utsågs inbegripa uttag hos kreditinrätt— ning genom överföring till annan räkning hos inrättningen. Köersner—Rabenius anser att moratorium för gäldenär ej bör lägga hinder i vägen för krav, om betalningsskyl- digheten kan fullgöras utan att förmögenhet avhänds denne.1 I enlighet härmed borde gireringar mellan olika räkningar hos samma penninginrättning i stor utsträckning kunna undantas från moratorium, varigenom ska- deverkningarna av detta skulle kunna min- skas. Denna fråga måste emellertid övervä- gas noga vid förordnandet. Överföringar till räkningar som ej omfattas av moratoriet bör sålunda i princip inte få förekomma. Skäl att moratorium bör inbegripa befrielse för penninginrättning från skyldighet att verk- ställa överföringar mellan räkningar kan vidare föreligga t.ex. om sådana åtgärder praktiskt omöjliggjorts igenom krigshändel- ser eller strejk.

Har vid ömsesidigt förpliktande avtal na- turaprestation fullgjorts när moratorium in- träder, behandlas köparens betalni-ngsför- pliktelse i allmänhet som vanlig skuld. Åter- står båda prestationerna, är huvtudprincipen att banden mellan prestationerna upprätt- hålls. Hur detta skall ske kan i vissa fall va- ra oklart och kan behöva regleras i mora- torieförordnande. I kommitténs modeller till moratorieförordnande har penningskuld efter mönster från föreskrift i moratorielagen den 4 september 1914 undantagits från mo— ratoriet bl.a. i fall när leverans skall äga rum först efter den för moratoriets inträ— dande bestämda tidpunkten (jfr s. 85, 87 o. 89).

Betalningsanstånd utesluter sådana på- följder som är knutna till underlåtenhet att uppfylla i laga tid. Hit hör t. ex. hävande på grund av dröjsmål att erlägga köpeskil- lingen i tid, förpliktelse att avträda förhyrd lägenhet, att erlägga vite eller att i anled- ning av försummad räntelikvid inbetala hela kapitalet. Uppsägning av fordran kan där- emot ske oberoende av betalningsanstånd.

Köersner-Rabenius anför att betalnings- anstånd ensamt inte lär hindra inledande av rättegång, ehuru käromålet torde komma

1 Köersner-Rabenius s. 33

att ogillas vid invändning om moratorium.1 Reglerna i 13 kap. 1 & rättegångsbalken om föremål för talan och talans väckande skulle numera möjligen kunna föranleda antagan- det att talan bör avvisas i stället för ogillas, men häremot talar det förhållandet att mora- torium ej anses medföra att förfallodagen flyttas fram. Moratorieförordnande bör in- nehåll-a sådana föreskrifter att osäkerhet på denna punkt undviks (se vidare nedan be- träffande processmoratorium).

Hinder mot konkursansökan anses ej före- ligga. Betalningsanstånd bör dock normalt kompletteras med konkursmoratorium, se det följande 5. 62 ff. Utmätning och försäljning av utmätt gods anses ej kunna ske beträf— fande fordran för vilken betalningsanstånd gäller.

Process- och exekutionsmoratorium. In- skränkningar i rätten att söka betalning för fordran avser såväl stämningsansökan och ansökan om lagsökning eller betalningsföre- läggande som begäran om utmätning eller införsel. Inskränkning i förstnämnda avseen— de kan innefatta förbud mot att genom an- sökan som nyss sagts söka betalning för fordran. Om inskränkningen är utformad på detta sätt, bör en dylik ansökan omedelbart avvisas. En sådan reglering synes motiverad Om förhållandena är så kaotiska att det ter sig meningslöst att Söka utröna gäldenärens inställning. I princip bör det emellertid an- komma på gäldenären att avgöra om han vill åberopa moratoriet. Man bör då kunna för- fara stå att ansökningen delges gäldenären och att avvisningsbeslut meddelas först om denne hänvisar till moratoriet, medan anspråket i annat fall prövas på vanligt sätt. Inskränk- ningen i borgenärens rätt kan för detta fall t. ex. ges det innehållet att borgenär inte äger få betalningsanspråk av det slag varom fråga är prövat vid domstol, om gäldenären gör invändning om moratorium senast vid förs— ta rättegångstillfället (jfr 34 kap. 2 & rätte- gångebalken).

Från processekonomisk synpunkt och med hänsyn till den betydelse tidpunkten för ta— lans väckande har för beräkningen av vissa frister synes det emellertid, särskilt om mo- ratoriet antas bli mycket kortvarigt, vara

att föredra att förordnandet i ifrågavarande hänseende i stället utformas så att handlägg- ningen av mål om betalning på begäran av part skall uppskjutas under anståndstiden. (Borgenären kan ha intresse av att förhindra att käromålet ogillas på grund av morato- riet). Har rättegång redan inletts, när mo- ratoriet inträder, skall detta självfallet även kunna avse vilandeförklaring av sådant mål.

Med hänsyn till det anförda har i försla- get intagits en uttrycklig bestämmelse att moratorium kan avse uppskov med band- läggningen i mål om betalning.

Som nämnts anses redan betalningsan— stånd ensam-t medföra att utmätning, försälj- ning av utmätt gods eller införsel ej kan äga rum beträffande fordran som omfattas av anståndet. I klarhetens intresse är det emel- lertid lämpligt att betalningsanstånd uttryck- ligen kombineras med exekutionsmoratori- um. Förhållandena kan också vara sådana att det är motiverat med ett självständigt exekutionsmora-torium. Exempel härpå er- bjuder det förordnande om exekutionsrnora- torium beträffande fast egendom och för- säljning av pantsatta värdepapper av den 23 oktober 1914 (nr 298) som avlöste tidigare på hösten samma år meddelade allmänt ge- neralmoratorium.

De åtgärder man i första hand vill upp- skjuta genom ett exekutionsmoratorium är naturligen utmätning, försäljning samt beslut om och verkställande av införsel. I vissa si- tuationer torde det också kunna finnas mo— tiv att tills vidare inställa åtgärder på annat stadium av det exekutiva förfarandet eller att uppskjuta exekutiva åtgärder som ej syf- tar till uttagande av penningfordran, t. ex. avhysning och återtagande av gods enligt lagen (1915: 219) om avbetalningsköp. För- slaget har därför i ifrågavarande hänseende formulerats så att moratorium skall kunna avse uppskov med åtgärd i exekutivt förfa- rande.

Det är att märka att exekutionsmyndighe- terna numera enligt bestämmelser i 88 c & 3 och 4 mom. UL under vissa betingelser äger uppskjuta försäljning av utmätt egen—

1 KÖersner-Rabenius s. 35.

dom, om det av särskild anledning kan antagas att egendomen kommer att säljas till underpris eller att gäldenären av särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter som kan antagas vara av tillfällig natur eller det eljest finns syn- nerliga skäl till uppskov. Vidare gäller att vid försäljning på exekutiv auktion inrop inte får godtas, om det är sannolikt att avse- värt högre köpeskilling än den bjudna kan uppnås (93 ä 2 mom. och 126 & 3 mom. UL). Dessa bestämmelser har uppenbarligen i viss mån minskat behovet att kunna tillgripa självständigt exekutionsmoratorium, vilket har till syfte att hindra värdeförstöring ge- nom tvångsrealisation i tider med exceptio- nellt låg efterfrågan. Det sagda kommer att ha giltighet även sedan flertalet av bestäm- melserna fr. o. m. den 1 januari 1972 ersatts av nya (se 88 c & 2—4 mom. UL enligt SFS 1971:495 samt 11 och 40 åå lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egen— dom).

Har domstol fastställt fordran till betal- ning ur fast egendom, skall enligt 77 a & UL anses som om egendomen blivit utmätt (det åberopade lagrummet får ny lydelse enligt SFS 1971: 495). Meddelas sådan betalnings- dom, medan moratorium avseende utmät- ning gäller, kan borgenären få förmånsrätt i fastigheten före borgenärer som på grund av moratoriet hindras att söka eller erhålla utmätning i fastigheten, vilket givetvis ej är tillfredsställande. En sådan situation kan emellertid förebyggas om moratoriet inbe— griper uppskov med avgörande av mål an- gående fastställande till betalning ur fast egendom. Även om så inte är fallet synes risken för stötande konsekvenser vara ringa åtminstone om fråga är om ett allmänt ge- neralmoratorium. Ett dylikt moratorium kommer sannolikt att gälla ganska kort tid. Förmånsrätten när utmätning i samma egen- dom söks för flera fordringar bestäms inte av ansökningstiden utan av utmätnings— dagen. Utmätningsförrättning skall såvitt möjligt hållas senast inom fyra veckor från det ansökan ingivits (83 c & 1 mom. UL). Inkommer innan denna avgjorts utmätnings- ansökan från annan borgenär, skall som re-

gel utmätning för båda fordringarna företas på en gång, varvid dessa har lika rätt (58 & UL). Prioriteten bestäms sålunda även un- der vanliga förhållanden i viss utsträckning av omständigheter utanför utirnätningssökan- dens kontroll. Är det däremot fråga om ett moratorium som beräknas bli förhållande- vis långvarigt och inrymmer konfliktmöjlig- heter av angiven art, t. ex. ett generalmora- torium till förmån för värnpliktiga m. fl. vil- ket inbegriper amortering av fastighetslån, eller ett specialmoratorium, bör tillses att moratoriet innefattar uppskov med hand- läggningen av mål om fastställande till betal- ning ur fast egendom.

När det gäller konkurrensen mellan flera fordringsinnehavare, vilka under anstånds- tiden hindrats att begära eller erhålla utmät- ning, torde det ej behöva vålla betänklig- heter att företrädet mellan fordringarna vid sådan konkurrens avgörs enligt vanliga reg- ler sedan moratoriet upphört. Överhuvud måste antalet exekutionstitlar som kommer till under morationstiden antas vara ringa.

Med hänsyn till anförda förhållanden har kommittén inte ansett det motiverat att in- föra särbestämmelser för nu berörda situa- tioner.

Vidare bör uppmärksammas den inverkan som ett exekutionsmoratorium kan ha på förmånsrättsordningen vid konkurrens mel- lan utmätning och inteckning. Enligt för— månsrättslagen (1970: 979), vilken träder i kraft den 1 januari 1972, har förmånsrätt på grund av utmätning företräde framför förmånsrätit på grund av inteckning, vilken sökts samma dag som utmätningen verkställ— des eller senare (9 ä tredje stycket). De in— teckningar som omfattas av regeln är inteck- ning i fartyg eller i luftfartyg och reserv- delar till luftfartyg, företagsinteckning, in- teckning i fast egendom och inteckning i tomträtt. Får innehavare av sådan egendom klart för sig att en borgenär vill utmäta egendomen, kan han om inga spärregler in- förs utnyttja moratorietiden till att ta ut in- teckningar som ger företrädesrätt till betal- ning ur egendomen framför den fordran, vars innehavare på grund av moratoriet hindrats att få utmätning i egendomen. Be—

träffande denna fråga vill kommittén an- märka följande.

Enli-gt utsökningslagen gäller att utmät- ningsmannen i mål om utmätning skall skyndsamt vidtaga vad på honom ankom- mer för att utmätningen skall verkställas (jfr prop. 1971:20 s. 304). Såvitt möjligt skall som nämnts utmätningsförrättning hål- las inom fyra veckor från det utmätnings— mannen mottog vederbörliga ansöknings- handlingar (88 c & 1 mom. UL). Som regel skall gäldenären underrättas innan utmät- ning verkställs (59 & UL). Eftersom inskriv- ningsdag hålls en gång i veckan, har inne- havare av fastighet och annan egendom uppenbarligen redan under normala förhål- landen betydande möjligheter att efter er- hållen kännedom om utmätningsansökan hinna inteckna egendomen innan utmätning— en verkställs. Åtminstone i fråga om fast egendom kommer möjligheterna härtill att bli ännu påtagligare när i framtiden inskriv- ningsda-g kommer att hållas varje arbets- dag, en ordning som kan väntas bli genom- förd successivt med början om några år i samband med införande av ADB-system för inskrivningsväsendet. I den mån en under moratorietiden uttagen inteckning som av— ser fast egendom, tomträtt eller luftfartyg alltjämt innehas av ägaren och på grund därav utgör ägarhypotek, kan den utmätas vid moratorietidens slut. Det förnämsta re- mediet för en utmätningsborgenär som riske- rar förlust på grund av sådant beteende från gäldenärens sida varom nu är fråga är emel- lertid att begära gäldenären i konkurs så snart moratoriet upphört, varvid återvin— ningsreglema normalt torde ge rättelse. Vi- dare torde straffsanktionen vid mannamån mot borgenärer utgöra ett återhållande mo— ment.

I sammanhanget må även erinras om att utmätningsborgenär också efter verkställd utmätning löper viss risk att få sin ställning försämrad genom att gäldenären .pantför— skriver inteckning som beviljats före utmät- ningen eller, i fråga om företagsinteckning, upptar nytt lån hos inteckningshavaren på grundval av i—nteckningen.1

Med hänsyn till det anförda behöver man

enligt kommitténs mening inte räkna med att berörda möjlighet till illojalt utnyttjande av moratorium medför någon mera allvarlig risk för försämring av utmätningssökandes rättsställning. Att söka helt eliminera denna risk genom regler exempelvis om förbud mot inteckning under moratorietiden synes vansk- ligt med hänsyn till konsekvenserna i andra hänseenden. Kommittén har därför inte hel- ler ansett sig ha anledning att föreslå in- förande av särskilda regler för nu ifråga- varande fall.

Det sagda innebär att utmätningsmannen när moratoriet upphör har att fortsätta och avsluta utmätningsförfarandet enligt vanliga regler. Prioriteten i förhållande till inteck- ningar m. m. avgörs med hänsyn till den fak- tiska dagen för utmätningen. Som berörs i det följande avses nämnda dag också vara avgörande för vissa förmånsrätter som är beroende av att utmätning sker inom viss tid.

Betalningsanstånd bör i allmänhet kom- pletteras med någon form av konkursmora— torium. Detta kan avse generellt hinder mot att få gäldenär försatt i konkurs men kan också begränsas till konkurs på grund av fordringar som omfattas av betalningsan- stånd. I sistnämnda fall föreligger ej hinder mot konkurs på grund av ansökan från an— nan borgenär. I sådan konkurs har även in- nehavare av fordringar av nyssnämnt slag rätt att deltaga. Moratorium hindrar aldrig gäl- denär att på egen ansökan avträda sin egen- dom till konkurs. Som egen ansökan anses givetvis dödsbodelägares ansökan om att dödsboets egendom skall avträdas till kon- kurs (jfr 21 kap. 1 & ärvdabalken och 7 % första stycket, 8 å andra och tredje stycket samt 11 5 andra stycket konkurslagen).

Möjligheten att förordna om konkursmo- ratorium är i 1 5 gällande lag — i huvud— saklig överensstämmelse med motsvarande regler i tidigare lagstiftning — utformad så att Kungl. Maj:t har befogenhet att förordna om särskilda inskränkningar i borgenärs rätt

1 Se härom betänkandet Utsökningsrätt IX (SOU 1969:5 s. 135 ff) samt 4 5 andra stycket lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egen- dom och LU 1971: 11 s. 143 ff.

att söka att gäldenärens egendom avträds till konkurs. Vid utformningen av bestäm- melser i ämnet i en ny moratorielag finns anledning att uppmärksamma ett dylikt mo- ratoriums inverkan på rätten att i händelse av konkurs anställa återvinningstalan. Detta spörsmål berördes i förarbetena till bestäm- melserna om fristmoratorium i majlagen 1932 (5 &) ochi gällande moratorielag (4 5).

Enligt sistnämnda stad-gande framflyttas frister, som i lag eller författning är före- skrivna för borgenärs vidtagande av åtgärder till bevarande av Sin rätt och som skulle ha gått ut under moratorietiden, till en månad efter anståndets utgång (se redogörelsen för gällande rätt samt vid 5 å). Stadgandet över- ensstämmer så gott som fullständigt med motsvarande stadgande i 1914 och 1932 års lagar och upptas i huvudsak oförändrat även i kommitténs förslag. Vid tillkomsten av m—ajlagen 1932 uttalades av såväl dåvaran- de chefen för justitiedepartementet som lag— rådet, att bestämmelse-n innebar att om kon- kursansökningen gjordes inom en månad från moratoriets upphörande, ansökningen såväl i återvinningsavseende som i fråga om det hinder för kvittning, varom föreskrivs i 121 & tredje stycket konkurslagen, fick sam- ma verkan som om den gjorts då moratoriet började löpa (se NJA II 1932 s. 751). Denna tolkning har sedermera godtagits i praxis (se NJA I 1937 s. 351). I sitt yttrande 1940 (prop. 1940: 213 s. 10 f.) över motsvarande bestämmelse i lagrådsremissen angående gäl- lande moratorielag erinrade lagrådet om ut- talandena i förarbetena till 1932 års lag och anförde därefter.

Nyssnämnda lag avsåg emellertid sådant spe- cialmoratorium för viss gäldenär som omför- mäles i 6 9 av förslaget, och det ligger i sakens natur att, då ett dylikt moratorium medges, den gäldenär, varom fråga är, måste antagas vara på obestånd. Vid specialmoratorium för viss gäldenär enligt 2 5 i förslaget torde det där— emot kunna förekomma, att obestånd ej förelig- ger. Och vad angår en gäldenär, som inom viss kortare tid efter upphörandet av ett allmänt mo- ratorium försättes i konkurs, kan man näppe- ligen presumera att han varit på obestånd redan vid moratoriets början. Om moratoriet gällt under lång tid, måste det tvärtom ganska ofta inträffa, att obeståndet inträtt längre eller

kortare tid efter sistnämnda tidpunkt. Särskilt i de återvinningsfall (28, 28 a, 29 och 31 55 konkurslagen), i vilka ond tro hos återvinnings- svaranden icke behöver styrkas, skulle en så om- fattande utvidgning av återvinningsreglema icke vara försvarlig och kunna medföra en allmän osäkerhet om giltigheten av sådana rättshand- lingar, som avses i nämnda paragrafer. Ej heller vid moratorium beträffande viss gäld finnes an- ledning att presumera, att gäldenären kunnat sättas i konkurs vid moratoriets början.

Vad här sagts har giltighet jämväl i alla andra fall, då verkan av rättshandling, som berör gäl- denärs egendom, efter särskild talan eller utan att sådan anställes (jfr 18 & lagen den 1 juli 1898 om boskillnad, 17 kap. 8 & handelsbalken och 3 5 förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva) förfaller, om konkurs kommer till stånd på grund av ansö- kan, som gjorts inom viss tid från det rättshand- lingen skedde.

Med hänsyn till att moratorium icke kan be- traktas såsom något hinder för konkursansökan förrän en konkursanledning föreligger, lärer man vara berättigad att tolka 4 5 i förslaget så att, om gäldenär försättes i konkurs på grund av ansökan, vilken göres inom en månad från det moratorium som utgjort hinder för konkurs- ansökan upphört att gälla, i avseende å verkan av rättshandling rörande gäldenärens egendom skall så anses som om ansökningen gjorts å den dag, då konkursanledningen tidigast före- låg efter det moratoriet blev gällande.

Å andra sidan lärer det vara uppenbart att i vissa andra fall, då rättsverkan är beroende av att konkurs följer på ansökan som gjorts inom viss tid (se t.ex. 17 kap. 5 och 6 55 handels- balken), en tillämpning av 4 5 i förslaget bör leda till det resultatet att tidpunkten för mora- toriets inträde blir avgörande.

I ytterligare andra fall (se t. ex. 31 och 90 åå lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag) kan frågan huru 4 5 skall tolkas vara föremål för delade meningar.

De nu berörda spörsmålen och likartade frå- gor, som kunna uppkomma i anledning av ut- mätning, böra enligt lagrådets mening lämpli- gen, efter verkställd närmare utredning, göras till föremål för uttrycklig reglering i lag.

Underlaget för lagrådets uttalande har numera i viss utsträckning ändrats genom tillkomsten av ny lagstiftning. I det följande ska-ll först lämnas en kort översikt över vik- tigare lagbestämmelser som numera synes ha relevans i sammanhanget. Därvid med- tages även fönnånsrättslagen (1970: 979), vilken träder i kraft den 1 januari 1972,

samt de ändringar i utsökningslagen och konkurslagen m.m. som antagits av 1971 års riksdag och som likaledes träder i kraft vid nämnda tidpunkt (SFS 1971: 494—504). Det förslag om revision av den materiella konkursrätten som nyligen framlagts av lag— beredningen (Utsökningsrätt X, SOU 1970: 75) beaktas däremot i endast begränsad om— fattning. Ett genomförande av förslaget tor- de inte i nämnvärd mån inverka på bedöm- ningen av förevarande problem.

Återvinningsinstitutet regleras i 28—40 åå konkurslagen. I paragraferna anges återvin- ningsfrister för olika fall. Dessa räknas i för- sta hand fram till konkursansökningen. Rätts- handlingar som därefter ägt rum före konkurs- beslutet är också åtkomliga. Återvinning kan under vissa betingelser äga rum bl.a. beträf- fande gåva, varav borgenärerna haft märklig skada (28 å), betalning av skuld som ej var för- fallen, betalning av skuld med ovanliga betal- ningsmedel, pant som lämnats för skuld vid vars tillkomst sådan säkerhet ej betingats (29 å), betalning av förfallen skuld och överläm- nande av pant för skuld vid vars tillkomst så- dan säkerhet avtalats men inte överlämnats (30 å), förmånsrätt och betalning som vunnits genom utmätning (31 5), avtal till skada för borgenärema i andra fall än som avses i 28 och 29 55 (32 5) samt bodelning (33 5). I de nämnda återvinningsfallen växlar återvinnings- fristernas längd mellan en månad och ett år. Återvinningstalan skall som huvudregel väckas inom sex månader från första borgenärssam- manträdet (39 5). Vid uppsåtliga förfaranden kan återvinning äga rum, om talan väcks inom fem år efter det avtalet ingicks. I fråga om talan mot gäldenärens make gäller i detta fall ingen tidsgräns (34 5).

Om konkursen föregåtts av godmansförord- nande enligt ackordslagen (1970: 847) och kon- kursansökningen gjorts inom tre veckor från det verkan av förordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord följt, ackords- frågan avgjorts, skall tidsfristen räknas från dagen för ansökningen om förordnande av god man i stället för dagen för konkursansökning- en (35 å konkurslagen). Motivet till denna be- stämmelse är att borgenär inte under pågående förhandling om ackord skall behöva söka gäl— denären i konkurs för att hindra att frister för återvinning löper ut.

Bestämmelserna i 17 kap. 8 och 9 55 han- delsbalken, enligt vilka den förmånsrätt som följer av utmätning under vissa förhållanden utsläcks vid efterföljande konkurs, ersätts den 1 januari 1972 av ovan berörda regel i 31 5 konkurslagen.

Lagen (1898: 64 s. 10) om boskillnad har tillämpning på äktenskap som ingåtts innan giftermålsbalken trädde i kraft. I 18 9 finns regler rörande skifte. Har skiftet länt ena ma- kens borgenärer till förfång, går det åter på talan av borgenärerna, om maken försätts i konkurs efter ansökan inom tre månader från det skifteshandlingen ingavs till rätten.

Enligt 3 5 i den s.k. lösöreköpsförordning— en gäller att egendom som sålts i den ordning som anges i förordningen räknas till säljarens konkursbo, om denne försätts i konkurs efter ansökan som gjorts inom trettio dagar efter det köpehandlingen företeddes inför rätten.

Försäkringsavlalslagen (1927: 77) innehåller i 117 % bestämmelser av återvinningsliknande natur. Där ges sålunda regler om återkrav av vissa premiebetalningar. Bakgrunden härtill är, att vissa livförsäkringar är utmätningsfria en— ligt 116 % försäkringsavtalslagen och alltså inte ingår i försäkringstagarens konkursbo. Teck— nande av försäkring och premiebetalning kan visserligen tänkas bli föremål för återvinning enligt allmänna bestämmelser, men detta har inte ansetts tillräckligt. I 117 5 har lämnats en kompletterande regel. Om försäkringstagaren försätts i konkurs efter ansökan som gjorts in— nan tio år förflutit från det livförsäkringsav- talet ingicks och det visar sig att han under de tre sista åren före konkursansökningen eller senare har till betalning av premie för försäk- ring, som enligt 116 5 inte kan utmätas, använt belopp som vid betalningstillfället inte stod i skäligt förhållande till hans villkor, kan kon- kursboet hos försäkringsgivaren kräva ut vad som sålunda erlagts för mycket, i den mån till- godohavandet förslår. Detta gäller oberoende av försäkringsgivarens goda eller onda tro. Återgångskrav får dock inte göras gällande till förfång för den som oåterkalleligt insatts som förmånstagare.

Bestämmelserna i 31 och 90 55 i 1910 års aktiebolagslag har motsvarighet i 44 och 131 55 gällande aktiebolagslag (1944: 705). Om ett ny- bildat aktiebolag försätts i konkurs på ansökan som gjorts inom två år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden, är aktietecknare, oaktat han på grund av överlå- telse av aktie enligt 42 & skulle vara fri från betalningsskyldighet, enligt 44 & skyldig att full- göra återstående inbetalning på aktie, såvitt bor- genärers rätt beror därpå. Försätts aktiebolag i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från stämma där redovisningshandlingar och revisionsberättelse framlagts, kan konkursboet anställa talan mot styrelseledamot och verk- ställande direktör beträffande förvaltningen un— der det räkenskapsår redovisningen avser, även om ledamoten eller direktören beviljats ansvars- frihet. Konkursboet kan också föra talan mot stiftare, revisor, granskare eller aktieägare, om

konkursansökningen gjorts inom vissa tider. Ta- lan skall som huvudregel anhängiggöras inom sex månader från första borgenärssamman- trädet (131 5).

Ett annat område där rättsverkan är bero— ende av att konkursansökan görs inom viss tid är förmånsrättsordningen.

Enligt 17 kap. 5 och 6 55 handelsbalken ut- går fordran på bl.a. hyra och arrendeavgift med förmånsrätt. Därvid förutsätts att fordring- en har förfallit till betalning inom ett år innan utmätning ägde rum eller konkursansökningen gjordes eller under tiden därefter. Förmåns- rätten för hyra och arrendeavgift kompletteras med retentionsrätt. I förmånsrättslagen, som träder i kraft den 1 januari 1972, har denna förmånsrätt omkonstruerats. I samband där- med avskaffas retentionsrätten. Förmånsrätten har anknutits till lagen om företagsinteckning. Enligt 5 5 1 förmånsrättslagen gäller förmåns- rätten endast när hyresgästen eller arrendatorn är näringsidkare och den uthyrda lägenheten resp. den utarrenderade jorden är avsedd för verksamheten. Förmånsrätten är vidare begrän- sad såtillvida att den inte avser större belopp än som svarar mot tre månaders hyra eller ett års arrendeavgift. Enligt förarbetena har ett så- dant belopp ansetts tillräckligt för syftet att ge konkursförvaltningen tid att undersöka och be- sluta hur konkursgäldenärens rörelse skall re- konstrueras eller avvecklas (prop. 1970: 142 s. 95).

Förmånsrätt i tomträtt enligt 7 5 1 förmåns- rättslagen följer med fordran på avgäld i an- ledning av upplåtelsen som ej förfallit till be— talning tidigare än ett år innan utmätning ägde rum eller konkursansökningen gjordes.

Allmän förmånsrätt enligt 10 & förmånsrätts- lagen följer bl.a. med arvode och kostnadser- sättning till god man enligt ackordslagen (1970: 847), tillsynsman enligt nämnda lag eller kon- kurslagen (1921z225) eller förordnad boutred- ningsman, om fordringen belöper på tid inom sex månader innan konkursansökningen gjor- des eller därefter.

Allmän förmånsrätt enligt 11 & följer med arbetstagarens fordran på lön eller annan er- sättning på grund av anställningen som ej för— fallit till betalning tidigare än ett år innan kon- kursansökningen gjordes och på lönefordran un- der skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om ta- lan väckts eller sådan förhandling som före— skrivs i kollektivavtal begärts inom sex måna- der från förfallodagen och konkursansökning- en följt inom sex månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes gäller förmåns- rätten vad som står inne för det löpande och

de närmast föregående två kvalifikationsåren. Samma förmånsrätt som för lönefordran följer med fordran på pension för högst ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader.

Enligt 2 5 andra stycket förmånsrättslagen omfattar förmånsrätt även ränta i den mån ej annat är föreskrivet. Begränsningar i detta hän- seende är bl.a. stadgade i 13 5 lagen (1966: 454) om företagsinteckning samt — enligt be- slutade lagändringar avsedda att träda i kraft den 1 januari 1972 —— i 16 5 lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg och 19 a 5 lagen (1955: 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. Enligt dessa bestämmelser gäller betalningsrät- ten på grund av företagsinteckning inte ränta för längre tid än två år före den dag då utmät- ningen skedde eller konkursansökningen gjor- des samt panträtt på grund av inteckning i far- tyg respektive inteckning i luftfartyg och reserv- delar därtill ej ränta för längre tid än tre år före sagda dag. Motsvarande begränsningar finns även beträffande inteckning i fast egen- dom och tomträtt (18 5 1 mom. inteckningsför— ordningen (1875: 42 s. 12) och 1 5 första styc- ket lagen (1953: 422) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt). Genom den nya jordabalk— en kommer emellertid inteckning för ränta inte längre i fråga beträffande fast egendom och tomträtt (se 6 kap. 3 5 nya jordabalken).

Även andra fall där rättsverkan är bero- ende av tiden för ingivande av konkursan— sökan torde finnas.

I fråga om innebörden av 4 & moratorie- lagen får som ovan framgått anses fastslaget att vid specialmoratorium enligt 6 & kon— kursansökan av borgenären inom en månad efter moratoriets upphörande har samma verkan i återvinningshänseende som om den gjorts då moratoriet började löpa. När det gäller andra moratoriesituationer, torde på de skäl lagrådet anfört 4 & böra tolkas så, att återvinningsfristerna enligt 28—33 %& kon- kurslagen, boskillnadslagen, lösöreköpsför- ordningen och försäkringsavtalslagen i prin- cip räknas från den dag då konkursanled- ningen tidigast förelåg under moratorietiden.

Den tidsfrist om tre veckor från det ver— kan av godmansförordnande enligt ackords- lagen förfallit som enligt 35 å konkurslagen gäller för ingivande av konkursansökan tor— de, om moratorium inträder före fristens utgång, förlängas till en månad efter mora- toriets upphörande. Detsamma torde gälla i de motsvarande fall enligt ackordslagen som

avses i 18 å andra stycket boskillnadslagen, 3 & lösöreköpsförordningen och 117 & för- säkringsavtalslagen. I dessa fall kan man ju utgå från att gäldenären var på obestånd när moratoriet beviljades.

Beträffande de situationer som åsyftas i 44 och 131 55 aktiebolagslagen synes i princip kunna anläggas samma betraktelse- sätt som i fråga om återvinning enligt kon- kurslagen. Man har knappast anledning att presumera att konkursanledning i dylika fall alltid föreligger redan vid moratoriets inträ— de. Å andra sidan skulle detta troligen ofta befinnas vara fallet. Med nuvarande ordning skulle en domstol förmodligen inte kunna undgå att ta ställning till frågan från fall till fall.

I de ovan redovisade fall slutligen där för- månsrät-t enligt förmån-srättslagen är beroen- de av tidpunkten för konkursansökan är det enligt kommitténs mening åtminstone vid ett mera kortvarigt moratorium rimligt att tillämpa 4 & moratorielagen så, att kon- kursansökan som inges inom en månad efter moratoriets upphörande anses ingiven då moratoriet meddelades. Förmånsrätterna för tomträttsavgäld och lön avser väsentligen fordringar som förfallit inom ett år före kon- kursansökningen. Är de aktuella fordringar- na förfallna sedan närmare ett år tillbaka, när moratorium inträder, torde kunna presu— meras att gäldenären då är på obestånd. Har åter fordringarna nyligen förfallit vid nämn- da tidpunkt, bör frågan vid vilken tidpunkt konkursansökan skal-l anses ingiven vara utan betydelse för förmånsrätten, eftersom moratorietiden då måste antagas Väl rym- mas inom den tid som omfattas av förmåns- rätten. Motsvarande synpunkter torde kun- na anläggas på förmånsrätten för ränta i samband med företagsinteckning samt in- teckning i fartyg och luftfartyg. Beträffande förmånsrätt för arvode och kostnadsersätt- ning enligt 10 & förmånsrättslagen torde man med hänsyn till karaktären hos de förmåns- berättigade fordringarna kunna utgå från att gäldenären befinner sig på obestånd vid moratoriets inträde.

Även om i samband med ett moratorium uppkommande frågor om tillämpning av 4 5

skulle kunna utan särskilt stadgande lösas efter nu antydda linjer, är det som lagrådet underströk 1940 lämpligt att frågan görs till föremål för reglering i lag. Att sedan mora- toriet upphört i efterhand behöva fastställa vid vilken tidpunkt konkursanledning tidi- gast förelåg måste uppenbarligen vara före- nat med betydande svårigheter från bevis— synpunkt och vålla onödig tidsutdräkt och kostnad. Vid övervägande av olika tänkbara lösningar har kommittén stannat för att för- orda den ordningen att moratorieförordnan- de normalt inte skall innefatta förbud för borgenär att inge konkursansökan. I stället bör förordnande om konkursmoratorium ut- formas så, att konkursansökan efter delgiv- ning med gäldenären skall, om denne ej med- ger ansökningen eller samtycker till att den- na upptas till prövning, förklaras vilande till dess moratoriet upphört. En liknande ord- ning gäller enligt 9 å ackordslagen. Försla- get har kommit till uttryck i 2 & första styc- ket l lagförslaget på det sättet att den i gällande lag omnämnda inskränkningen i borgenärs rätt att söka att gäldenärens egen- dom avträds till konkurs ersatts med före- skrift att moratorieförordnande kan avse uppskov med handläggningen i mål om gäl- denärs försättande i konkurs. Borgenär kan då utan hinder av moratoriet ge in konkurs- ansökan och därmed bevara sin rätt i den mån den är beroende av tiden för sådan an- sökan. Det kan anmärkas att bestämmelsen även kommer att avse konkursansökan som ingivits före moratoriet men då ännu inte avgjorts.

När en Vilandeförklarad konkursansökan skall prövas efter moratoriets upphörande, föreligger i princip ej hinder mot att såsom konkursgrund åberopas även omständighe- ter som inträffat under moratorietiden efter ansökningens ingivande.1 Enligt kommitténs mening behöver man emellertid knappast befara att den föreslagna ordningen skall för- anleda att ogrundade konkursansökningar inges under moratorietiden under antagan- det att gäldenären kommer att vara på obe- stånd när moratoriet upphör. Ett avhållande moment utgörs härvidlag bl. a. av bestäm—

1 Se Welamson, Konkursrätt, s. 99

melserna i 216 & konkurslagen om skade- ståndsskyldighet för borgenär som inger kon- kursansökan utan skälig anledning. Man bör alltså enligt kommitténs mening kunna räk- na med att gäldenären i allmänhet är på obe- stånd när konkursansökan inges. Det synes vara att gå för långt att införa en special- reglering för den undantagssituationen att så till äventyrs ej skulle vara fallet.

Den föreslagna regleringen utesluter inte att konkursmoratorium om så av speciella skäl skulle anses önskvärt — t. ex. vid spe- cialmoratorium -—— utformas som förbud mot ingivande av konkursansökan. Detta kan ske med stöd av den bibehållna formuleringen »i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål med betalning». Uppkommande tolkningsspörsmål beträffande beräkningen av återvinningsfrister m.m. torde därvid få lösas från fall till fall efter de principer som angivits i det föregående. Det bör även vara möjligt att i förordnande eller tillämpnings- föreskrifter föreskriva hur fristbestämmel- serna i 5 & förslaget skall tillämpas i särskil- da fall.

De nya bestämmelserna i 5 & 1 förmåns— rättslagen om förmånsrätt för fordran hos innehavare av affärslägenhet eller arrendator medför en försämring i förmånsrättshänse— ende vid konkursmoratorium jämfört med bestämmelserna i handelsbalken 17 kap. 5 och 6 55. Genom att förmånsrätten begrän- sats till belopp som motsvarar högst tre må- naders hyra respektive ett års arrendeavgift kan beloppet av förfallna, icke förmånsbe- rättigade hyror och arrendeavgifter Växa, allteftersom konkursbeslutet till följd av mo- ratoriet skjuts framåt i tiden. Med hänsyn härtill skulle man kunna överväga att höja maximibeloppet i proportion till moratorie- tidens längd. Detta skulle emellertid bli komplicerat och på ett i förväg oberäkneligt sätt gå ut över företagsinteckningar. Vid arrendeavtal torde det för övrigt med hän- syn ti-ll att arrendeavgiften i regel betalas ett år i förskott mera sällan förekomma att nå- gon avgift utestår vid konkursutbrottet. Den försämring i förmånsrättshänseende som i vissa fall kan drabba framför allt fordran hos affärslägenhetsinnehavare torde generellt

sett vara av mindre betydelse i en moratorie- situation. Liknande olägenheter kan i vissa fall även drabba t. ex. fordringar som, ehuru oprioriterade, i praktiken brukar vara säker- ställda genom avstängningsmöjlighet, näm— ligen fordringar avseende telefon-, gas-, vat— ten- och elavgifter i ett läge där leveranserna förutsätts fortsätta under moratoriet. Över— huvud ligger det i sakens natur att de flesta borgenärer på olika sätt blir lidande av ett påtvunget betalningsanstånd. Kommittén har med hänsyn till det anförda inte ansett sig böra föreslå särskild föreskrift för nu be— handlade fall.

Kommittén vill beröra ytterligare några frågor i samband med konkursmoratorium.

Den i 39 å andra stycket konkurslagen bestämda tiden för anhängiggörande av åter- vinningstalan förlängs givetvis, om moratori- um som hindrar väckande av sådan talan skulle inträffa före fristens utgång, till en månad efter moratoriets upphörande (se 5 å i förslaget). Detsamma kommer att gälla motsvarande talan enligt 18 & boskillnads- lagen, 3 & lösöreköpsförordningen och 117 & försäkringsavtalslagen.

I vissa fall är rättsverkan beroende av dagen för beslutet om egendomsavträde. Så t. ex. får enligt 11 kap. 5 5 andra stycket brottsbalken åtal för bokföringsbrott väckas endast om gäldenären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar inom fem år från det brottet förövades. Eftersom fristbestämrmelsema i 4 5 moratorielagen respektive 5 & lagför-' slaget i princip gäller endast åtgärder som borgenär har att vidtaga inom viss tid men ej myndighetså-tgärder är dessa bestämmel— ser ej tillämpliga på nu avsedda fall. Tiden får alltså här räknas från den faktiska dagen för konkursbes—lutet. Detta synes inte vara ägnat att inge betänkligheter.

Beträffande de fall där konkurs redan kommit till stånd, när moratorium inträder, finns enligt kommitténs mening ej motiv för att moratoriet skall kunna gälla andra åt- gärder under förvaltningen än försäljning av konkursboet tillhörig egendom.

I förevarande sammanhang må även upp: märksammas de fall där enligt vad ovan

framgått förmånsrätt är beroende av att ut- mätning sker inom viss tid, nämligen för— månsrätzt i tomträtt för av-gäld enligt 7 & 1 förmånsrättslagen samt förmånsrätt för ränta enligt lagen om inteckning i fartyg och lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg. Då mo- ratorielagens fristbwtämmelser såsom nyss framgått inte är til-lämpliga i dylika fall, kommer förmånsrätten att bedömas med ut- gångspunkt från den dag utmätningen fak- tiskt ägt rum. Man skulle kunna tänka sig att i viss analogi med vad som föreslagits beträffande konkurs reglera denna fråga på det sättet att moratorium ej skall utgöra hin- der mot ansökan om och företagande av ut— mätning utan endast mot förfarandet där— efter, sålunda främst mot försäljning av det utmätta godset. Med den föreslagna utform- ningen av 2 5 första stycket 1 föreligger i och för sig ej hinder mot att så sker. Med hänsyn till den stora frekvensen av utmät- ningar och motiven bakom moratorieinsti- tutet har kommittén emellertid i det föregå- ende utgått från att betalningsanstånd nor- malt kompletteras med förbud både mot en- sökan om och mot verkställande av utmät- ning. Kommittén, som erinrar om det reso- nemang som i nämnda sammanhang (ovan 5. 61 f) förts rörande inverkan av exeku- tionsmoratorium på utmätni-ngs prioritets- verkan, anser att frågan om nu avsedda för— månsrätter vid utmätning inte har sådan praktisk betydelse att särskilda regler är er- forderliga i syfte att uppnå bättre överens- stämmelse med den föreslagna regleringen vid konkursmoratorium.

Moratorium skall enligt förslaget liksom enligt gällande lag också kunna innefatta inskränkningar i borgenärs rätt att i övrigt göra gällande rättsliga verkningar av dröjs- mål med betalning. Bestämmelsen ger en vid ram för moratorieåtgärder av olika slag. Då en närmare beskrivning av vad som i olika sammanhang förstås med att »göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål med betal- ning» av naturliga skäl inte kan göras i lag- texten och bestämmelsens räckvidd kan vålla osäkerhet i vissa fall, synes det önskvärt att åsyftade moratorieåtgärder så långt möjligt preciseras i förordnandet. Med stöd av be-

stämmelsen bör bl. a. som förut nämnts exempelvis kunna föreskrivas förbud att in- ge konkursansökan. Även om som förut nämnts redan betalningsanstånd utesluter påföljder som är knutna till underlåtenhet att uppfylla i rätt tid, kan det finnas skäl att meddela särskilda föreskrifter t. ex. om förbud mot uppsägning av lån eller av hy- resavtal på grund av underlåtenhet att er- lägga hyra eller inskränkningar i rätten att återta avbetalningsgods. Används den nämn— da formuleringen (»göra gällande rättsliga verkningar etc.») i förordnandet, bör med hänsyn till vad som ovan föreslagits beträf- fande konkursmoratorium undantag uttryck- ligen göras för konkursansökan, om inte av- sikten är att hinder skall föreligga mot att sådan ansökan görs.

Även den särskilda bestämmelsen om för- bud för borgenär att genom försäljning eller annorledes skaffa sig betalning ur lös pant har bibehållits i förslaget. I tider av låg köpkraft kan bestämmelsen även om be- talningsanstånd ej råder användas för att hindra ofördelaktig utförsäljning av pant på liknande sätt som ett självständigt exeku- tionsmoratorium. Bestämmelsen har särskild betydelse i fråga om värdepapper såsom in- teckningar, aktier och obligationer.

Punkt 2. Bestämmelser om tvångsmora— torium saknades i 1914 års lagstiftning. Gäl- lande bestämmelse i 3 & moratorielagen har i sak oförändrad överförts från 1932 års lag- stiftning. Som motiv för bestämmelsens in- förande sistnämda år yttrade departements chefen vid lagrådsremissen (NJA II 1932 s. 74 f).

Enligt den moderna uppfattningen av mora- toriet åsyftas därmed icke så mycket att till- godose de särskilda gäldenärernas eller borge— närernas behov som fastmera det allmännas intresse. I statens eget intresse ligger, som det yttrats, att kreditförhållandena inom samhället icke få sammanstörta eller alltför våldsamt rubbas. Ett under världskriget starkt förnummet intresse var att förhindra betalning av gäld till fienden. Även under fredstid kan det, för att anföra ett ytterligare exempel, vara ett stats- intressc, att icke genom onaturligt stor efter— frågan på utländskt betalningsmedel den sven— ska valutans värde för starkt pressas.

I det anförda ligger, att moratoriet under

vissa omständigheter icke bör betraktas blott som en rätt för vederbörande gäldenär eller borgenär. Det kan med andra ord vara ett statens intresse att moratoriet gestaltas som ett s.k. tvångsmoraton'um, som skall genomföras oberoende av om det leder till fördel eller nackdel för vederbörande gäldenärer eller bor- genärer.

Det moratorieförordnande som med stöd av marslagen 1932 utfärdades för Kreuger & Toll m.fl. (SFS 1932:46, se under 3.3) innehöll även en form av tvångsmorato- rium, i det att gäldenären förbjöds att under anståndstiden fullgöra annan betalning än som oundgängligen erfordrades för uppehål- lande av hans verksamhet eller till undvi- kande av nedgång i hans tillgångar eller, där gäldenären var annan än aktiebolag, för täckande av nödiga personliga utgifter.

Erforderlig reglering av betalningar till utlandet i syfte att möta påfrestningar på den svenska valutan sker numera med stöd av valutalagen och valutaförordningen. Allt- jämt torde dock finnas ett behov framför allt att kunna förordna om tvångsmorato— rium av den art som utfärdades 1932. Kom— mittén har med hänsyn till det anförda an- sett att en bestämmelse om tvångsmorato- rium även har sin plats i en ny moratorie- lag.

Förordnande om tvångsmoratorium bör normalt vara kombinerat med betalnings- anstånd beträffande skulderna i fråga. Då det inte kan anses uteslutet att det i någon situation kan finnas motiv att meddela så- dant moratorium utan samtidigt betalnings- anstånd — t. ex. för att hindra för-tidsbe- talning av ej förfallna skulder — har emel- lertid lagtexten utformats så att en dylik användning är möjlig. Enligt gällande lag kan tvångsmoratorium tillgripas endast i förening med betalningsanstånd.

Punkt 3. Bestämmelsen är avsedd att er— sätta lagen (1940:79) om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigsfara. Beträffande motiven till förslaget i denna del hänvisas till den all- männa motiveringen (s. 48 f). I förhållande till gällande rätt innebär förslaget att möj- ligheterna att förordna om växelfristmora-

torium utsträcks till fall då 1) i landet råder andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, 2) i utlandet vidtas åtgärd var- igenom betalning till borgenär i Sverige hindras eller synnerligen försvåras eller 3) det eljest finns vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att moratorium meddelas. — Angående exempel på fall då förordnan— de varom nu är fråga kan meddelas se 5. 44 och 90.

Andra stycket

Såsom anförts i den allmänna motiveringen (s. 49) bör en ny moratorielag vara kon- struerad så att den ger möjlighet att an- passa omfattningen och karaktären av ett moratorium efter behovet i olika situationer. Som exempel må nämnas förordnanden om befrielse tills vidare för bankerna från skyl- dighet attt göra utbetalningar från vissa räk- ningar utöver medgivna belopp per angiven tidsperiod, betalningsanstånd för värnplik- tiga m.fl., självständigt exekutionsmorato- rium, undantag från utmätning hos väm- pliktiga m.fl. av egendom utöver vad som föreskrivs i 65 & utsökningslagen, förbud mot konkursansökan på grund av vissa slags fordringar, olika former av specialmorato- rium samt kombinationer av oli-ka morato- rieåtgärder.

Moratorieförordnande måste givetvis kun- na förenas med föreskrifter och villkor av olika slag. Att så kan ske enligt gällande lag får anses följa av 8 5 och framgår indi- rekt, såvitt avser villkor för åtnjutande av *moratorieförmån, av 2 & andra stycket. En

uttrycklig föreskrift i ämnet har intagits sist i förevarande stycke.

Enligt sistnämnda stadgande i gällande lag äger Kungl. Maj:t uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva huruvida villkor som må ha uppställts för åtnjutande av förmån enligt lagen är uppfyllt i fråga om viss gäldenär. Av förarbetena framgår att med bestämmelsen i första hand åsyftas fall där det anses behövligt med en indivi— duell prövning huruvida en gäldenärs eko- nomiska belägenhet är sådan att han bör få

komma i åtnjutande av moratorium. Exem- pel på bestämmelser om dylik prövning kan hämtas såväl från utländsk moratorielag- stiftning (se t. ex. s. 29, 31, 33 och 34) som från moratorieförordnanden i Sverige un- der andra världskriget. I det senare hänse- endet kan nämnas att i förordningen (1944: 245) angående tillämpningen av moratorie— lagen å värnpliktiga m.fl. föreskriven in— skränkning i säljarens rätt att åtenaga avbe— talningsgods på grund av dröjsmål med be— talning av post, som förfallit under köpa- rens militärtjänstgöri—ng, var beroende av att det kunde antagas att svårigheter att full- göra köpet åsamkats denne genom tjänst- göringen (8 €). Motsvarande Villkor upp- ställdes i förordningen för uppskov med försäljning av egendom som tagits i mät hos värnpliktig (14 å). Anledning att uppställa villkor av liknande art för åtnjutande av moratorium kan naturligtvis uppkomma även vid framtida moratorieförordnande, framförallt i samband med ett mer eller mindre omfattande generalmoratorium. Vid specialmoratorium får förutsättas att den individuella prövningen sker vid moratorie- förordnandet.

Angående proceduren för sådan prövning vid generalmoratorium, se vid 9 $,.

35.

Bestämmelserna i denna paragraf, som mot- svarar 2 & tredje stycket gällande lag, här- rör från 1914 års lagstiftning. Den första moratorielagen av den 5 augusti 1914 in- nehöll stadgande att lagen ej avsåg skatter, utskylder och andra offentliga avgifter med undantag av avgifter enligt 11 å i 1884 års patentförordning. I den följande lagen den 4 september 1914 om utsträckt anstånd med betalning av gäld undantogs från det för- längda anståndet bl. a. skatter, utskylder och andra offentliga avgifter. Enligt fullmakts- lagen den 18 september 1914 ägde Kungl. Maj:t vid förordnande om betalningsanstånd tillika besluta om anstånd med betalning av offentliga avgifter vilka icke kunde anses som gäld. Denna bestämmelse infördes på förslag av lagrådet, som framhöll såsom tänkbart att även t. ex. revisionsskillingar

borde inbegripas under ett moratorium. För att undanröja all tvekan att ett förordnande om moratorium kunde omfatta dylika av— gifter ansåg lagrådet att en uttrycklig be- stämmelse i ämnet borde ges i lagen. Be- stämmelsen överflyttades i sak oförändrad till 1932 års lagar. I 1939 års förslag, där bestämmelsen fick nuvarande konstruktion, uttalades att med densamma åsyftades bl. a. avgifter enligt dåvarande patent- och varu- märkeslagstiftning. Departementschefen an- förde i lagrådsremissen 1940 blott att enligt bestämmelsen i fråga jämställdes liksom i 1914 års lag offentlig avgift med gäld. Flertalet allmänna avgifter har karaktär av skuld från den enskildes synpunkt. Som exempel må nämnas debiterade stämpel- avgifter, expeditionsavgifter, förrättningsav- gifter av olika slag, skogsvårdsavgifter och jaktvårdsavgifter. Sådana avgifter omfattas utan vidare av ett allmänt betalningsanstånd för skulder, om annat ej föreskrivs i förord- nandet. Rättegångsbalkens bestämmelser om skyldighet för revisionskärande att nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motpartens kostnadsersättning har numera upphävts. Det finns emellertid alltjämt av- gifter som enskilda har att erlägga till det allmänna såsom villkor för bevarande av en rättighet utan att avgiften kan karakteriseras som en skuld i civilrättslig mening. Exempel utgör årsavgifter enligt 41 och 42 55 pa- tentlagen (1967: 837), försvarsavgifter en- ligt 55 & gruvlagen (1938: 314), ansöknings- avgifter eller förskott enligt 6 5 3 mom. 4) och 20 ä 4 mom. gruvlagen, 5 ?g 3 mom. 3) och 26 ä 3 mom. 5) uranlagen, ansök- nings— och tilläggsavtgifter enligt 10 och 48 åå mönsterskyddslagen (1970: 486) samt besvärsavgifter enligt 25 & patentlagen, 47 & första stycket mönsterskyddslagen samt 22 & kungörelsen (1960: 648) med tillämpnings— bestämmelser till varumärkeslagen och kol- lektivmärkeslagen. Underlåtenhet att erläg— ga föreskriven avgift medför i berörda fall ej annan påföljd än att rättigheten går för- lorad eller att ansökningen kan avvisas re- spektive att besvären ej upptas till prövning. Åtskilliga andra fall av denna typ torde finnas i lagstiftningen. Då moratorium bör

kunna omfatta även dylika betalningar, för- ordar kommittén att ifrågavarande stad- gande bibehålls i en ny moratorielag. Ut- trycket offentlig avgift torde därvid i över- ensstämmelse med numera använd termino- logi utbytas mot allmän avgift.

45.

Beträffande första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 40 ff).

Andra stycket motsvarar 3 & tredje styc- ket i gällande lag.

Moratorielagen den 5 augusti 1914 inne- höll ingen bestämmelse om ränta under anståndstiden. Bestämmelse härom upptogs däremot i den följande moratorielagen den 4 september 1914. Enligt 8 & nämnda lag ägde borgenären beträffande skuld, för vil- ken ränta ej var utfäst men viss förfallodag bestämd, under anståndstiden tillgodonjuta ränta efter sex procent eller, i fråga om växel, efter riksbankens diskonto för växlar ställda att betalas efter högst tre månader. Undantag från skyldigheten att betala ränta gjordes för den som på exekutiv auktion inropat fast egendom eller fartyg. För det fall att förhöjd ränta utfästs för tid efter förfallodagen föreskrevs att gäldenären un— der anståndstiden ej behövde betala efter högre räntefot än sex procent. I anslutning till sistnämnda föreskrift yttrade lagrådet att det i allmänhet knappast syntes finnas någon anledning varför under anståndstiden skulle beträffande skuld, för vilken ränta var utfäst, utgå ränta efter annan grund än enligt avtalet. I propositionen avseende full- maktslagen den 18 september 1914 upptogs, efter påpekande från lagrådet att ränta från förfallodagen borde räknas fordringsägaren tillgodo, en bestämmelse att på skuld, för vilken ränta ej var utfäst men viss förfallo- dag föreskriven, ränta skulle beräknas efter den räntefot som Kungl. Maj:t bestämde vid förordnandet. Efter behandling i lagutskot- tet fick stadgandet emellertid i sak samma innehåll som i gällande lag. Det på full- maktslagen grundade moratorieförordnan- det den 18 september 1914 innehöll samma bestämmelser om ränta som 4 septemberla- gen med den skillnaden att undantag ej

gjordes för ränta i samband med exekutiv auktion.

Även 1932 års morat—orielagstiftning upp— tog i sak motsvarande bestämmelse angå- ende ränta som fullmaktslagen 1914 och gällande lag. De förordnanden om anstånd för AB Kreuger & Toll m.fl. och för Svenska Tändsticks Aktiebolaget som ut- färdades med stöd av denna lagstiftning in- nehöll beträffande ränta dels en bestäm- melse att borgenär ägde på skuld, som grun- dade sig på växel, under anståndstiden till- godonjuta ränta efter den räntefot som, om växeln diskonterats, därvid tillämpats, eller i annat fall efter den räntefot som under anståndstiden gällt för diskontering i riks- banken av växlar ställda att betalas efter högst tre månader, dels en bestämmelse att avtalad högre ränta efter förfallodagen ej skulle utgå.

Räntebestämmelsen i 1940 års moratorie- lag kommenteras ej särskilt i förarbetena.

Frågan om ränta under moratorietiden bör ses i belysning av grundsatsen att genom moratorium med-givet betalningsanstånd vä- sentligen får samma verkningar som om borgenär frivilligt lämnat anstånd till gälde- nären och att till följd härav den omständig- heten att denne begagnat sig av moratoriet inte bör medföra påföljder för dröjsmålet med betalningen. Föreskrifter om ränta har betraktats som en modifikation i sistnämnda princip, i det 'att det allmänt ansetts rimligt att borgenären åtminstone genom dröjsmåls- ränta kompenseras för de olägenheter som vållas honom genom moratorietl. Angivna grundsats i förening med allmänna rättsreg- ler lär emellertid leda till att gäldenär i många fall blir skyldig att betala ränta under anståndstiden även utan särskilt stadgande i saken. Innan ställning tas till frågan vilka föreskrifter moratorielagen bör innehålla beträffande ränta skall något beröras vad gällande rätt kan antagas innebära i ifråga- varande avseende m. m.

Till en början kan härvid slås fast att om

1 KÖersner-Rabenius s. 27 och 34. Köersner, Några grunddrag etc., s. 9. Se även lagrådets ovan återgivna uttalande 1914 att ränta efter förfallodagen bör räknas fordringsägaren till— godo.

ränta är utfäst och förfallodag bestämd får borgenären tillgodoräkna sig samma ränta även under moratorietiden. Detta får anses följa av analogin med frivilligt anstånd och har uppenbarligen i hittillsvarande lagstift- ning betraktas som så självklart att särskilt stadgande ej ansetts behövligt (jfr 6 5 första stycket skuldebrevslagen). Motsvarande tor- de i allmänhet gälla när enligt lag, praxis, dom eller avtal skyldighet att betala mora- ränta — t. ex. vid s.k. handelsköp (38 & köplagen), ogulden hyra, lön, royalty, dom på betalning med ränteförpliktelse —— redan inträtt då betalningsanstånd beviljas. Det får antas att borgenären i dylika fall i hän- delse av frivilligt anstånd skulle ha fordrat samma ränta under anståndstiden som han ägde tillgodoräkna sig för tiden dessförin- nan.

För det fall att enligt avtal förhöjd ränta skall utgå efter förfallodagen, om betalning ej sker då, leder måhända ovannämnda grundsatser till att förhöjningen ej bör iakt- tagas under anståndstiden. Frågan kan emel- lertid vara tveksam, och tidigare moratorie- författningar har som nämnts innehållit att avtalad straffränta ej får uttagas.

I fråga om skuld som löper utan ränta men med bestämd förfallotid skall enligt 9 kap. 10 & handelsbalken utgå ränta efter sex procent från förfallodagen, om skulden ej betalas i rätt tid. Behöver gäldenären på grund av moratorium ej betala skulden på förfallodagen, torde av ovannämnda grund- satser följa att han inte utan särskild före- skrift är skyldig att betala ränta under an- ståndstiden. Detsamma får troligen anses gälla fall där beträffande icke räntelöpande fordran viss ränta avtalats att i händelse av dröjsmål utgå från förfallodagen (jfr ovan ang. straffränta). Analogt torde böra bedö— mas banks räntekrav vid fullgörande av bankgaranti eller av betalningsuppdrag vid rembours. I nu berörda och liknande fall torde det i allmänhet vara rimligt att gälde— nären betalar ränta för förmånen att dispo- nera kapitalet under anståndstiden. Före- skrift härom gavs som nämnts i 4 septem- berlagen 1914, moratorieförordnandet den 18 september samma år samt — enbart be-

träffande skuld som grundade sig på växel — 1932 års moratorieförordnanden.

I de äldre moratorieförfattningarna har alltså särskild föreskrift ansetts erforderlig angående ränta beträffande växel. Att bor- genären får åtnjuta ränta under anstånds- tiden synes i detta fall rimligt. I fråga om check torde trassatbanken knappast bli be- rättigad till ränta under anståndstiden utan särskilt stadgande. Beträffande check och avistaväxel torde föreligga vissa svårigheter att fastställa lämplig utgångsdag vid ränte- beräkning.

I fråga om skuld för vilken ränta ej är utfäst och ingen förfallodag bestämd utgår enligt 9 kap. 10 & handelsbalken fem procent ränta från stämningsdagen. Denna regel till- lämpas t.ex. vid sådana kreditköp inom de- taljhandeln, reparationsarbeten m.m., där betalning förutsätts ske efter mottagande av faktura. Samma princip tillämpas i praxis be- träffande skadestånd som påföljd av under- låten uppfyllelse eller avvikelse samt skade- stånd utanför kontraktsförhållande. Om pro- cessmoratorium såsom rekommenderats vid 2 5 (se 5. 60) ej innefattar hinder mot del- givning av stämning utan endast uppskov med handläggning av målet, torde domsto- len komma att döma ut ränta från stäm- ningsdagen utan avdrag för anståndstiden. Medför moratoriet hinder mot stämning, lär borgenären däremot ej kunna påräkna ränta under anståndstiden.

Enligt kommitténs mening är grundsatsen att ränta skall utgå under anståndstiden i da- gens ekonomiska liv kanske motiverad i än högre grad än tidigare. Det vore därför från flera synpunkter önskvärt om denna grund- sats kunde fastslås i moratorielagen. En re- gel i ämnet kunde till en början innehålla att borgenären beträffande skuld för vilken rän- ta är utfäst och förfallodag bestämd får till- godoräkna sig samma ränta under tid då betalningsanstånd gäller. I fråga om annan skuld kunde förslagsvis föreskrivas att bor- genären är berättigad till ränta under an- ståndstiden efter den räntefot som enligt lag eller avtal utgår vid dröjsmål med betalning eller, om tillämplig regel ej finnes, efter »riksbankens diskonto för tremånadersväx-

lar». Beträffande sistnämnda regel kunde föreskrivas den modifikationen att den ej skulle gälla om Kungl. Maj:t förordnar an- nat eller det finnes uppenbart oskäligt att ränta utgår.

Det torde emellertid föreligga betydande svårigheter att utforma en dylik regel så att den ger entydigt besked i de skiftande situa— tioner som kan uppkomma. Det nyss pre- senterade utkastet till bestämmelser i ämnet synes t. ex. knappast ge besked om räntebe- räkningen vid vissa växelfordringar och check eller i det ovan åsyftade fall då stäm- ning angående krav på betalning hindrats av moratorium. De fall beträffande vilka särskild reglering i första hand är erforderlig synes vara fall då skuld löper utan ränta men med bestämd förfallodag och vissa där- med jämställda fall, inbegripet skuld som grundar sig på växel, samt stipulerad straff- ränta. Vid ett mycket kortvarigt moratorium torde särskild föreskrift om ränta kunna undvaras även i dessa fall. I övrigt torde ett avgörande av uppkommande räntefrågor enligt allmänna rättsgrundsatser med beak- tande av de grundsatser på vilka moratorie- institutet bygger i stort sett ge tillfredsstäl- lande resultat. Härvid må särskilt pekas på att i de många fall av kreditköp, där ränta för närvarande utgår först från stämnings- dagen, den av kommittén förordade ordning- en att moratorium ej bör hindra stämnings- ansökan som ovan antytts torde medföra att ränta i domen beräknas från nämnda dag oberoende av anståndstiden. Det är svårt att överblicka alla fall där frågan om ränta kan aktualiseras, och det kan inte bortses från att en presumtion att ränta skall utgå kan leda till olämpliga resultat i en del fall utan att detta kan sägas vara uppenbart oskäligt. Till bilden hör också att de 1962 tillsatta sakkunniga rörande lagstiftning om köp av lös egendom genom tilläggsdirektiv 1968 fått i uppdrag att överse de allmänna reg- lerna om dröjsmålsränta i 9 kap. 10 & han- delsbalken samt bestämmelser som hänvisar till nämnda lagrum (1969 års riksdagsbe— rättelse Ju: 24). Om en generell regel angå- ende ränta under anståndstiden införs nu, torde det under alla förhållanden bli nödvän-

digt att om några år ändra regeln för att bringa den i samklang med resultatet av be- rörda översyn.

Efter övervägande av det anförda har kommittén stannat för att förorda att den nuvarande regeln i princip bibehålls i en ny moratorielag. Den ändring som vidtagits i förhållande till 3 5 tredje stycket gällande lag syftar till att möjliggöra för Kungl. Maj:t att delegera befogenheten att meddela före- skrifter angående ränta till underordnad myndighet (jfr 8 $).

Enligt förslaget får sålunda i samband med ett moratorieförfarande övervägas hu— ruvida och i vad mån det med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall — däri inbegripet moratoriets beräknade varaktig- het — är erforderligt med särskilda föreskrif— ter om ränta under anståndstiden. Om såda- na föreskrifter ej medtagits i det ursprung- liga förordnandet, bör hinder ej föreligga att sedermera komplettera förordnandet i detta hänseende. I de modeller till moratorieför- ordnande som är bifogade betänkandet har intagits vissa föreskrifter angående ränta (se 5. 89 och 91).

Vad i det föregående sagts om ränta på skuld under moratorietiden har ej avsett frå- gan i vad mån sådan ränta skall omfattas av betalningsanstånd eller inte. Denna fråga får avgöras i samband med moratorieförordnan- det. Det kan anmärkas att exempelvis lagen den 4 september 1914 om utsträckt anstånd med betalning av gäld gjorde undantag för gäldränta.

55.

Stadgandet har motsvarighet i 4 % mora- torielagen, vil—ket lagrum nästan ordagrant överensstämmer med motsvarande stadgande i 1914 och 1932 års lagstiftning.

Bestämmelsen är ett komplement till mo- ratorium enligt 2 &. En förutsättning för dess tillämpning är sålunda att någon genom mo- ratorium hindrats att inom föreskriven tid anhängiggöra talan eller vidtaga annan åt- gärd till bevakande av sin rätt. Vederböran- de skyddas då från rättsförlust genom att fristen flyttas fram till en månad efter mo- ratoriets upphörande. En annan begränsning

i tillämpningsområdet ligger i att bestämmel- sen endast avser legala frister. Det huvud- sakliga användningsområdet torde vara pre- skriptionsfrister av olika slag. Som exempel må nämnas bestämmelserna i 9 5 i 1916 års bilansvarighetslag, 2 kap. 41 å och 3 kap. 61 & nyttjanderättslagen (jfr 8 kap. 26 5 resp. 12 kap. 61 5 nya jordabalken), 18 kap. 9 & handelsbalken, 15 & lagen (1895: 64) om handelsbolag och enkla bolag, 25 5 lagen (1936: 81) om skuldebrev, 29 5 lagen (1927: 77) om försäkringsavtal, 6 5 lagen (1939: 727) om förbud mot arbetstagares avskedan- de med anledning av värnpliktstjänstgöring rn. m., 22 5 lagen (1963: 114) om semester, 55 ?; gruvlagen (1938: 314) och 171 5 lagen (1944: 705) om aktiebolag.

I förarbetena till äldre moratorielagstift- ning har särskilt uppmärksammats det fall att borgenären på grund av moratoriet inte får begära gäldenären i konkurs. Detta kan innebära att borgenären förlorar möjligheten till återvinning av vissa rättshandlingar från gäldenärens sida. Som har framhållits i det föregående skall emellertid moratorium en- ligt kommitténs förslag normalt inte utgöra hinder mot konkursansökan. Förevarande bestämmelse kommer därför i princip inte att ha någon betydelse för beräkningen av återvinningsfristerna i konkurs. I fråga om stadgandets tolkning för den händelse mora- torium likväl i något fall skulle innefatta hinder mot konkursansökan hänvisas till framställningen vid 2 & rörande konkurs- moratorium (s. 62 ff).

Beträffande spörsmålet om förlängning av frister för bevarande av växel- och check- rätt samt av frister i allmänhet på det privat- rättsliga området hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 45 ff) samt specialmotive- ringen till 2 5 första stycket punkt 3 (s. 69) och förslaget till lag om ändring av särskilda rättegångslagen (s. 78).

6 &. Bestämmelsen motsvarar 6 5 andra stycket i gällande lag. Föreskrift om tillsättande av administra- torer vid moratorium infördes första gången

i 1932 års lagstiftning om specialmoratori- um. Departementschefen framhöll i lagråds- remissen beträffande majlagen (prop. 1932: 260) att det med hänsyn till de ingripande verkningar i enskildas rättsförhållanden som ett moratorium innebär fick anses ligga i sakens natur, att den som erhåller morato- rium skall vara skyldig att underkasta sig den tillsyn som kan vara påkallad av omstän- digheterna. Sådan tillsyn kunde vara erfor- derlig särskilt då ett specialmoratorium in- begrep tvångsmoratorium. Om gäldenären var aktiebolag och moratorium befanns er— forderligt för att genom förhandlingar med borgenärer eller annorledes söka åstadkom— ma nödig förutsättning för bolagets fortbe- stånd, var det emellertid, framhöll departe- mentschefen, av synnerlig vikt att trygghet skapades för att förvaltningen utövades på sådant sätt att syftet med anståndet därige- nom främjades. För detta ändamål borde Kungl. Maj:t kunna förordna administratorer att under anståndstiden handha förvaltning— en av bolagets angelägenheter. Administra- torerna borde träda i styrelsens ställe och ha samma rättigheter och skyldigheter som denna. I denna fråga yttrade vidare lagrådet bl. a.

Om administratorerna skall gälla vad om styrelsen är stadgat i lag eller bolagsordningen, dock skola administratorerna icke vara skyldiga att vidtaga åtgärd för bolagets trädande i likvi- dation eller försättande i konkurs. Då admini- stratorerna skola helt representera bolaget i styrelsens ställe, kan sådan åtgärd under denna tid ej heller ankomma på styrelsen. Härvid får dock enligt lagrådets mening den slutsatsen icke dragas, att bolagets rörelse må fortsättas utan hänsyn till den skyldighet, som kan uppkomma för bolaget att träda i likvidation eller konkurs. Med förordnandet av administratorer under moratorium är avsett att befordra strävanden att genom förhandlingar med borgenärer eller annorledes skapa nödiga förutsättningar för bolagets fortbestånd. När emellertid administra- torema finna, att av lagen krävda förutsättning- ar för rörelsens fortsatta drivande ej kunna Vin- nas, böra de anmäla detta förhållande för Kungl. Maj:t, som då torde återkalla anstån- det. Och det är av hänsyn till såväl borgenärer- na som aktieägarna av vikt, att moratorium ej längre åtnjutes än som för ovannämnda ända- mål kan anses oundgängligen nödvändigt. Under betonande av denna sin uppfattning anser sig

lagrådet icke böra framställa erinran mot den i förevarande ä föreslagna bestämmelsen.

Det bör slutligen påpekas, att sedan morato- riet och därmed förordnandet för administra- torerna under ovan angivna förhållanden upp- hört, skyldighet inträdcr för styrelsen att vid- taga erforderlig åtgärd för bolagets trädande i likvidation eller försättande i konkurs. Den om- ständigheten, att under moratoriet administra- tion kommit till stånd, minskar ej heller styrel- sens ansvar för vad som dessförinnan företagits eller underlåtits av styrelsen.

I samband med att bestämmelsen över- flyttades till 1940 års lag, gjordes den till- lämplig även på ekonomisk förening och an- nan sammanslutning.

En motsvarande bestämmelse bör enligt kommitténs mening finnas även i ny mora- torielag. Användningsbehovet torde väsent- ligen vara begränsat till fall då enstaka gäl- denärer råkat i särskilda betalningssvårig- heter. Någon anledning att härvidlag såsom i gällande lag göra skillnad beroende på or- saken till moratoriet synes ej föreligga.

I kretsen av de rättssubjekt på vilka be— stämmelsen skall kunna tillämpas bör lik- som hittills ej ingå fysiska personer. Före- tag som drivs av enskilda personer har knap- past sådan storlek att företagets obestånd kan orsaka allvarliga störningar i det eko— nomiska livet. Särskild administration av så- dana företag skulle vidare vålla komplika- tioner med hänsyn till gränsdragningen mel- lan administratorernas och gäldenärens pri- vata rådighetssfär. Motsvarande kan i hu- vudsak sägas i fråga om dödsbon. Vid spe- cialmoratorium för gäldenärer tillhörande ifrågavarande kategori torde ovan berörda möjlighet att förordna om tillsyn vara till- räcklig från kontrollsynpunkt.

Huruvida uttrycket »annan sammanslut- ning» i den avfattning stadgandet för närva- rande har inbegriper handelsbolag synes tveksamt med hänsyn till att bestämmelsen förutsätter att särskild styrelse finnes inrät- tad. Stiftelser och vissa inrättningar som av- ses i 20 kap. 12 & brottsbalken torde falla utanför beteckningen sammanslutning. Då anledning att tillsätta särskilda administra- torer torde kunna uppkomma även beträf- fande större företag tillhörande nu berörda

kategorier, föreslår kommittén att bestäm- melsen i princip görs tillämplig på alla ju- ridiska personer med undantag för dödsbon. Kommittén erinrar om att begreppet juri- disk person numera används även i civillag— stiftning (jfr t.ex. 4 & införsellagen, 64 ä 2 mom. utsökxningslagen och 11 & tredje stycket förmånsrättslagen).

När aktiebolag eller ekonomisk förening satts under administration, inträder admini- stratorerna som nämnts i stället för den sty- relse som skall finnas enligt lag. I fråga om vissa andra juridiska personer, såsom han- delsbolag och kommanditbolag, saknas lag- bestämmelser om styrelse. I sådana fall har delägarna i större företag ofta genom avtal skapat en speciell organisationsform anpas- sad efter företagets verksamhet och för- hållanden i övrigt. Särskilt vid kommandit- bolag anordnas ibland en aktiebolagsliknan- de konstruktion med styrelse och bolags- stämma. Sätts ett dylikt företag under ad- ministration, avses administratorerna i prin- cip träda i stället för förvaltningsorganet. De bör därvid omhänderha förvaltningen enligt lag och förekommande förvaltningsavtal, i den mån det är förenligt med delägarnas uteslutning från förvaltningen. Saknas dy- likt organ eller förvaltningsavtal exempel- vis i handelsbolag, får administraxtorerna övertaga bolagsmännens befogenheter enligt handelsbolagslagen. Beträffande administra- torernas befogenheter i nu berörda fall tor- de viss ledning kunna hämtas från vad som enligt nämnda lag gäller i fråga om likvida— tor för handelsbolag. Med tanke på de spe- ciella arrangemang som kan finnas för för- valtningen av handelsbolag anser kommittén emellertid lämpligt att Kungl. Maj:t får be- myndigande att i samband med utseende av administratorer meddela särskilda föreskrif- ter om dessas befogenhet.

Syftet med förordnande av administrato- rer under moratorium är som framgått att genom förhandlingar med borgenärer eller annorledes skapa nödiga förutsättningar för bolagets fortbestånd. Det får förutsättas att borgenärerna genom moratoriet är hindra- de amt sätta bolaget i konkurs. En annan frå— ga är i vad mån ackordsförfarande enligt

ackordslagen kan äga mm. Med hänsyn till överensstämmelsen i syftet mellan sådant förfarande och administration enligt nu ifrå- gavarande bestämmelse bör administrato- rerna vara oförhindrade att i gäldenärens ställe ansöka om förordnande om god man och om förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen samt företräda gäldenä- ren vid förhandlingarna.

75.

Stadgandet motsvarar 5 5 i gällande lag.

En bestämmelse av motsvarande innehåll finns i 5 5 i 1914 års fullmaktslag. Stadgan- det tillkom på riksdagens initiativ. I riks- dagen framhölls att ett av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt beslutat moratorium i allmänhet icke kunde upphöra utan vidare, utan det behövdes avvecklande moratorie- lagar. Var och en av dessa lagar vore i och för sig en självständig moratorielag men, om allt förlöpte regelmässigt, mindre omfattan— de än den föregående, så att man så små- ningom kom in i normala förhållanden igen. Dylika avvecklande moratorielagar borde i allmänhet gälla mycket kort tid. Det vore ur praktisk synpunkt olämpligt, att riks- dagen skulle besluta en sådan lag, exempel- vis var fjortonde dag. Det vore för övrigt nästan omöjligt, enär man knappast kunde bedöma, vad den nya lagen borde innehålla, förrän dagarna före moratoriets utgång. Det ansågs därför önskvärt att det uppdrogs åt Kungl. Maj:t att utfärda dylika avvecklande moratorielagar (andra kammarens protokoll 1914 nr 84 s. 8 ff).

Med stöd av 1914 års fullmaktslag utfär- dades förordnanden om förlängning m.m. av äldre moratorieförordnanden den 18 och 29 september, 23 oktober och 26 november 1914. Förordnandena innebar att tillämp— ningstiden för de ursprungliga moratorie- förordnandena förlängdes på vissa områden, varjämte moratoriet också gjordes tillämp- ligt på senare förfallande skulder av visst slag (utlandsskulder) som förut omfattats av förordnande.

Enligt 1932 års lagar om specialmoratori- um fordrades ej riksdagens godkännande av moratorieförordnande. Maximitider var

emellertid föreskrivna för sådana förordnan- den. Enligt marslagen 1932 kunde medgivan- de om specialmoratorium avse högst en må- nad, med rätt för Kungl. Maj:t att efter hö- rande av riksbanks- och riksgäldsfullmäktige bevilja förlängning med högst en månad valr- je gång. I majlagen höjdes båda dessa grän- ser till högst tre månader. Som motiv anför- des i förarbetena att ett av huvudsyftena med moratoriet var att bereda ett företag, som befann sig i svårigheter, rådrum för att ge- nom förhandlingar med borgenärema eller på annat sätt trygga företagets fortbestånd samt att detta syfte torde kunna nås bättre genom en från början något rikligare till- mätt anståndstid.

Genom förordningar om fortsatt anstånd för AB Kreuger & Toll m.fl. den 31 mars och 29 april 1932 (nr 61 och 93) samt för Svenska Tändstioks Aktiebolaget den 30 augusti 1932 (nr 394) utsträcktes tidigare meddelade moratorieförordnanden för bo- lagen till att gälla skulder som förut ej om- fattats av dessa på grund av att de ännu inte förfallit till betalning.

Bestämmelserna i 5 & gällande lag möjlig- gör en smidig avveckling av moratorieför- ordnande och synes därför böra överflyttas till en ny moratorielag med i huvudsak oför— ändrat innehåll. Vissa jämkningar föreslås emellertid av kommittén.

Som understrukits vid upprepade tillfällen räknar kommittén med att ett omfattande ge- neralmoratorium måste få tämligen kort varaktighet. De förhållanden som föranlett utfärdande av ett dylikt moratorium får nu- mera antas Ikomma att förändras ganska snabbt. Om ett av riksdagen godkänt mora- torieförordnande meddelats exempelvis för någon månad, finns anledning antaga att de förhållanden, som kommer att ligga till grund för prövningen av frågan om even- tuell förlängning av moratoriet, skiljer sig markant från dem som rådde när detta ut- färdades. Beträffande generalmoratorium till förmån för värnpliktiga m.fl. samt spe- cialmoratorium torde finnas skäl att räkna med längre varaktighet och mera långsam- ma förändringar i den grundläggande si- tuationen. Med hänsyn till det anförda har

i förslaget befogenheten för Kungl. Maj:t att utsträcka giltighetstiden för moratorie- förordnande begränsats till sex månader. Skulle i samband med förordnande om specialmoratorium kunna förutses att mora- toriet måste få betydligt längre varaktighet, kan giltighetstiden redan från början anpas- sas härefter. Förordnandet kan- också utfär- das att gälla tills vidare. I sistnämnda fall behövs givetvis ej något förlängningsbeslut. Riksdagen bör även ha möjlighet att i sam- band med godkännande av förordnande be— sluta att förlängning enligt förevarande para- graf ej får ske.

Enligt kommitténs lagförslag avses mora- torieåtgärderna kunna varieras efter omstän— digheterna på ett annat sätt än man räknade med i äldre moratorielagstiftning. Det lig- ger i sakens natur att utsträckning av mo- ratorieförordnande ej får avse åtgärder av annat slag än som omfattades av det ur- sprungliga förordnandet. Om detta avsåg exempelvis hyresskulder och förbud mot vräkning, bör självfallet inte med stöd av förevarande paragraf kunna föreskrivas att förordnandet i fortsättningen skall kunna omfatta även andra skulder. För att förebyg— ga missförstånd i detta hänseende har nu- varande föreskrift angående senare förfal- lande gäld i förslaget preciserats till att avse senare förfallande skulder av det slag som omfattas av moratoriet.

85.

Paragrafen motsvarar 7 5 i gällande lag.

95.

Paragrafen motsvarar 8 5 i gällande lag. Med hänsyn till moratorielagens karaktär av fullmaktslag och det betydande utrymmet för variationer i moratorieförordnandes in- nehåll är det angeläget att de moratorieåt- gärder som åsyftas med ett förordnande pre- ciseras i detta så noggrant som möjligt. Man måste emellertid räkna med att moratorie- förordnande utfärdas under stor brådska och att det kan vara svårt att från början ut- forma ett förordnande så att tillräckligt kla—

ra. besked för tillämpningen erhålls på alla punk-ter. Föreskrifter kan också komma att behövas om hur en viss lagbestämmelse, t. ex. angående framflyt-tande av frister i 5 5, bör tillämpas i speciella situationer. Kungl. Maj:t bör därför ha befogenhet att meddela närmare föreskrifter för tillämpningen av lagen eller av förordnande som meddelats med stöd av lagen.

I sam-band med ett kortvarigt generalmo— ratorium torde det med hänsyn till de för- hållanden som då kan förmodas råda i sam- hället ligga närmast till hands att eventuellt erforderliga tillämpningsföreskrif-ter utarbe- tas i vederbörande departement. Vid ett mera långvarigt generalmoratorium eller vid spe- cialmoratorium kan det däremot befinnas lämpligt att befogenheten att utfärda sådana föreskrifter delegeras till någon myndighet som med hänsyn till sitt verksamhetsom-råde har särskilda förutsättningar att följa till- lämpningen av det aktuella moratorieför— ordnandet. Bland offentliga organ som sy- nes kunna komma i fråga i detta samman- hang må nämnas riksbanken samt — beträf- fande förfarandet vid handläggningen av mål om betalning och utsökningsm—ål — dom— stolsväsendets organisationsnämnd och exe- kutionsväsendets organisation-snämnd eller de centralorgan som kan komma att ersätta dessa nämnder (jfr betänkandena SOU 1971: 41 och Stencil C 1971: 2). I vissa. situationer torde också kunna. befinnas lämpligt att en särskild nämnd tillsätts med uppdrag att ut— färda erforderliga tillämpningsföreskrifter. Detta bör kunna ske med stöd av första stycket. — Bestämmelserna angående dele- gation i andra stycket har utformats efter mönster av 6 5 andra stycket lagen (1957: 684) om betalningsväsendet under krigsför— hållanden.

I detta sammanhang må beröras en spe- ciell fråga rörande tillämpningen av villkor som är förknippade med moratorieförord- nande. Enligt 2 5 andra stycket i lagförslaget kan sådant förordnande förbindas med de villkor som finns påkallade. I förslaget har inte upptagits någon motsvarighet till be- stämmelsen i 2 5 andra stycket gällande lag att Kungl. Maj:t kan uppdra åt domstol

eller annan myndighet att pröva huruvida Villkor som uppställts för åtnjutande av för- mån av moratorium är uppfyllt i fråga om viss gäldenär. Som berörts i specialmotive- ringen till 2 & åsyftas med nämnda be- stämmelse i första hand fall där det anses behövligt med en individuell prövning, huru- vida en gäldenärs ekonomiska belägenhet är sådan att han bör få komma i åtnjutande av moratorium. Även andra fall torde inbe- gripas.

När moratorieförordnande gäller, kan gi- vetvis lätt uppkomma tvist huruvida eller i vad mån förordnandet är tillämpligt på visst skuldförhållande eller utgör hinder för vid- tagande av processuella eller exekutiva åt- gärder. Den normala ordningen för lösan— de av sådan tvist får naturligen förutsättas vara att borgenären söker betalning för sin fordran genom stämning eller ansökan om utmätning eller konkurs, varvid gäldenären gör invändning om moratorium. Domstolen eller den exekutiva myndigheten har då att, med utgångspunkt från moratorieförordnan- det och eventuellt utfärdade tillämpnings- föreskrifter, pröva huruvida skulden omfat- tas av moratoriet och meddela det beslut vartill prövningen föranleder. Det sagda får i princip anses gälla även om i moratorieför- ordnandet såsom villkor för att gäldenär skall få åtnjuta moratorium uppställts krite- rier som hänför sig till gäldenärens ekono— miska ställning i det enskilda fallet eller till sambandet mellan hans betalningsoförmåga och den händelse som föranlett moratorie- förordnandet. Tekniskt synes det ej erbjuda några svårigheter att avgränsa dylik pröv- ning från den prövning som domstolen eller den exekutiva myndigheten vid invändning om moratorium har att företa på grundval av andra kriterier. Behovet av en särskild ordning för individuell prövning i ifrågava- rande fall torde emellertid enligt kommit- téns mening vara ringa. I den mån graden av en gäldenärs betalningsförmåga avses skola inverka på rätten till moratorium, får detta i första hand antas komma till uttryck genom en generell begränsning i förordnan- det av de gäldenärsgrupper som skall åtnjuta moratorium. Vid utmätning torde det i all-

mänhet vara lämpligast att eventuellt erfor- derlig prövning av gäldenärens betalningsför- måga ankommer på utmätningsmannen. För den händelse det i någon situation befinns ändamålsenligt att kunna hänskjuta sådan individuell prövning varom nu är fråga till särskild myndighet — -t. ex. för ernående av ett snabbt och enkelt förfarande — bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att föreskriva en särskild ordning härför med stöd av de föreslagna tillämpningsföreskrif— terna. Särskilt stadgande i ämnet har därför inte ansetts behövligt.

Ikraftträdande m. m.

Som framgår av den allmänna motiveringen (s. 49) innebär kommitténs förslag att be- stämmelserna i 1940 års lag om utsträck- ning av tiden för upptagande av växelprotest m. in. vid krig eller krigsfara överflyttas till den nya moratorielagen, varvid 1940 års lag upphävs.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

10 &.

Beträffande skälen till kommitténs förslag till tillägg i förevarande paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 45 ff). Av skäl som där antytts bör förordnande enligt det föreslagna stadgandet begränsas till i förordnandet angivna typer eller grup- per av frister. Förordnande skall exempel- vis kunna avse enbart de frister om en vecka och tre månader som gäller enligt 4 & respek- tive 5 & första stycket lagen (1971: 238) om

hemförsäljning. Material för prövning av ett förordnandes omfattning kan bl. a. väntas framkomma i samband med framställningar i ämnet från konsumenthåll eller från nä- ringslivets organisationer.

Avgränsning mot frister som regleras i administrativa fullmaktslagen erhålls i prin- cip genom kriteriet att en fristavbry-tande åtgärd skall avse bevakning av någons en- skilda rätt. Detta uttryck avses här ha den innebörd som antytts i motiven till 10 å (se allmänna motiveringen s. 46).

IV Sammanfattning

Gällande lag angående förordnande om an- stånd med betalning av gäld m.m. (mora- torielagen) tillkom 1940 och har inte ändrats sedan dess. Kommitténs uppdrag avser i för- sta hand en allmän översyn av moratorie- lagstiftningen. Vid detta arbete har kommit- tén enligt direktiven också haft att uppmärk- samma frågan om förfarandet vid införsel och annan utsökning under krig eller krigs— fara och att, om särskilda bestämmelser här- om befinns behövliga, framlägga förslag i ämnet.

I kap. 1 ges en översiktlig redogörelse för totalförsvaret och beredskapslagstiftningen, varvid särskild tonvikt läggs på det ekono- miska försvaret. Bl. a. uppmärksammas, för- utom moratorielagen, lagen (1942: 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verk- samhet vid krig eller krigsfara m. m. —— den s.k. administrativa fullmaktslagen —— lagen (1957: 132) med särskilda bestämmelser an- gående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m.m. —— den s.k. särskilda rättegångslagen -— lagen (1957: 684) om be- talningsväsendet under krigsförhållanden, lagen (1940: 79) om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigsfara samt förordningen (1957: 686) om taxeringsväsendet under krigsför- hållanden m. m. Med hänsyn till föreliggan- de beredskapsplanläggning kan man räkna med att den miljö i vilken en moratorielag huvudsakligen är avsedd att tillämpas karak-

teriseras av att större orter utryms i betydan- de omfattning och att en stor del av landets personella resurser tas i anspråk för tjänst- göring inom totalförsvaret.

I kap. 2 behandlas moratoriebegreppet och den svenska moratorielagstiftningens historiska bakgrund. Med moratorium för- stås i förevarande sammanhang sådant an- stånd med fullgörande av förpliktelse som lämnas av myndighet under extraordinära förhållanden. Föremål för moratorium är i regel penningförpliktelse. Under moratorium anses emellertid även kunna inbegripas t. ex. anstånd med hänsyn till plikten att iakttaga frister på civil- och processrättens område.

Generalmoratorium avser alla eller vissa grupper av gäldenärer eller borgenärer be- träffande deras förpliktelser i ett eller flera avseenden. Specialtnorartorium är anstånd för enstaka gäldenär. Man skiljer även mel- lan civilrättsligt och processrättsligt mora- torium samt inom det senare mellan rätte- gångs-, exekutions— och konkursmoratorium. Av blandat slag är fristrnoratoriet. Vid tvångsmoratorium är gäldenären skyldig att begagna sig av moratoriet.

När första världskriget bröt ut, saknade Sverige lagstiftning om moratorium. Efter viss provisorisk lagstiftning utfärdades den 18 september 1914 den första fullmaktslagen om moratorium. Denna lag, som gällde till 1940, utgick från att moratorium skulle av— se generalmoratorium. I samband med Ivar Kreugers död utfärdades den 14 mars och

den 31 maj 1932 två temporära lagar om specialmoratorium.

Gällande moratorielagstiftning redovisas i kap. 4. Enligt moratorielagen är de yttre förutsättningarna för att förordnande om moratorium skall kunna meddelas att Sverige befinner sig i krig eller krigsfara eller att här eljest råder utomordentliga, av krig för- anledda förhållanden eller att i utlandet vid- tagits åtgärd, varigenom betalning till bor- genär i Sverige hindras eller synnerligen för- svåras. I sådant fall får Kungl. Maj:t, när riksdagen inte är samlad, förordna om mora- torium för viss tid eller tills vidare. Dess- förinnan skall dock fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret höras. Förordnandet får inte gälla längre än till dess 30 dagar för- flutit från det nästa riksdag sammanträtt. Särskilda bestämmelser gäller för det fall att riksdagen är samlad. De olika moratorieåt- gärder som kan föreskrivas anges i lagen (1 5)-

Förordnande som nu sagts kan begränsas bl. a. till att avse viss gäldenär (specialmora— torium, 2 5 första stycket). Specialmoratori- um kan enligt särskild bestämmelse medde- las även i andra fall än vid krigsförhållanden, nämligen om det är av synnerlig vikt för till- godoseende av allmänt väl (6 & första styc- ket). Härmed åsyftas kriser av det slag som avsågs med 1932 års lagstiftning.

I lagen föreskrivs bl. a. att växel eller check inte får uppvisas till betalning under tid då betalningsanstånd gäller (3 5 andra stycket).

För att borgenär inte skall lida rättsför- lust om han på grund av moratorieförord- nande hindras att anhängiggöra talan eller vidtaga annan åtgärd inom i lag eller för- fattning föreskriven tid stadgas, att han i så- dant fall är bevarad vid sin rätt om åtgärden i stället vidtas inom en månad efter hindrets upphörande (4 5).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om villkor i samband med moratorium (2 5 andra stycket), vissa allmänna avgifters lik- ställande med skuld i samband med morato— rium (tredje stycket), tvångsmoratorium (3 5 första stycket), ränta under moratorietiden (tredje stycket), utsträckning av moratorie-

förordnandes giltighetstid m.m. (5 5), till- sättande av administratorer för gäldenär vid specialmoratorium (6 5 andra stycket), åter- kallande av moratorieförordnande (7 &) samt tillämpningsföreskrifter (8 ä).

5 kap. upptar en översikt över moratorie- lagstiftningen i vissa främmande länder.

6 kap. innehåller huvuddragen i kommit- téns överväganden och förslag.

Inledningsvis konstaterar kommittén att ett generalmoratorium, om det ej är mycket kortvarigt eller begränsat till sitt innehåll, medför synnerligen allvarliga rubbningar i det ekonomiska livet i samhället. De åtgär- der som numera planeras beträffande pen- ning- och betalningsväsendet i en krigssitua- tion innefattar väsentligen ingripanden av annat slag än moratorium. Det kan emeller— tid inte uteslutas att förhållandena i en dylik eller liknande situation blir sådana att ett allmänt generalmoratorium blir nödvändigt under några dagar, tills de för landets ekono- miska försvar planerade arrangemangen bör- jat verka. Man har Vidare anledning räkna med att ett mera varaktigt men begränsat generalmoratorium kan erfordras till för- mån för värnpliktiga och andra i totalför- svaret engagerade personalkategorier. En moratorielagstiftning får därför enligt kom- mitténs mening alltjämt anses behövlig.

Åtskilliga författningar av beredskaps- karaktär, t. ex. allmänna förfogandelagen (1954: 279) och allmänna ransoneringslagen (1954: 280), kan tillämpas även i utomor- dentliga situationer som ej beror på krig eller krigsfara. I analogi härmed föreslår kom- mittén att generalmoratorium förutom i krigsberedskapsfallen skall kunna meddelas, om det eljest är av synnerlig vikt från all- män synpunkt. Specialmoratorium bör lik- som för närvarande kunna meddelas såväl vid krigsförhållanden som i andra krissitua- tioner.

Förutsättningarna för förordnande om moratorium bör regleras med utgångspunkt från att riksdagen numera anses samlad nästan hela året och i huvudsaklig överens- stämmelse med vad som gäller inom annan beredskapslagstiftning för det fall att riket befinner sig i krigsfara. Sålunda föreslås att

förordnande om moratorium skall, vid på- följd att det annars förfaller, inom en må- nad underställas riksdagen för prövning hu- ruvida förordnandet skall bestå. Blir förord- nandet inte godkänt av riksdagen inom två månader från underställningen, skall det va- ra förfallet.

Den nuvarande föreskriften om förbud att under moratorium uppvisa växel eller check till betalning eller protest föreslås änd- rad på det sättet att förbudet uttryckligen skall gälla endast sådan växel eller check för vilken betalningsanstånd gäller. Kungl. Maj:t skall därjämte kunna förordna att be- talningsanstånd för växel eller check över- huvud ej skall vara förenat med dylikt för- bud.

Kommittén diskuterar hur en genom mo- ratorium föreskriven begränsning i rätten till uttag från checkräkning tekniskt skall kunna genomföras. I sammanhanget note- rar kommittén att det inte är troligt att checklönesystemet efter ett krigsutbrott kan användas annat än möjligen under en kort övergångstid, varefter det måste ersättas med något annat lönebetalningssystem.

I fråga om framflyttande av frister inne— håller moratorielagen endast den ovan om- nämnda bestämmelsen om rätt för borgenär, som av moratorium hindrats att iakttaga vissa frister, att till undvikande av rättsför- lust i stället vidtaga föreskriven åtgärd inom en månad efter hindrets upphörande. Be- stämmelser om framflyttande av frister vid extraordinära förhållanden finns emellertid även på andra håll i lagstiftningen. 1940 års lag om utsträckning av tiden för upptagande av växelprotest m.m. vid krig eller krigs- fara har omnämnts i det föregående. Enligt särskilda rättegångslagen kan Kungl. Maj:t när lagen är i kraft förordna om förlängning av tidsfrister för fullföljd av talan vid dom- stol. När lagen är i kraft är vidare reglerna om återställande av försutten tid i 58 kap. rättegångsbalken tillämpliga för det fall att någon, som är skyldig att för bevakande av sin enskilda rätt inom viss i lag eller för- fattning föreskriven tid väcka talan eller påkalla prövning i annan ordning eller vid domstol vidtaga annan åtgärd, på grund av

krigsförhållanden varit ur stånd härtill. Ad- ministrativa fullmaktslagen innehåller be- stämmelser om befogenhet för Kungl. Maj:t att vid krigsförhållanden generellt förordna om förlängning inte bara av tid för fullföl- jande av talan utan även av vissa andra legala tidsfrister inom förvaltningsrätten.

Utanför det område som täcks av berörda bestämmelser faller dels sådana till tiden fixerade legala frister som skall iakttagas ge- nom meddelande till medkontrahent, avhäm- tande av gods eller eljest på annat sätt än ge- nom vidtagande av åtgärd hos myndighet, dels legala frister av mera obestämd längd (»utan oskäligt uppehåll» etc.) dels avtalade frister. I fråga om frister av förstnämnda typ föreslår kommittén ett tilläggi 10 5 Särskilda rättegångslagen innebärande, att Kungl. Maj:t får befogenhet att när nämnda lag är tillämplig förordna att lagrummets bestäm- melser om återställande av försutten tid ock- så skall tillämpas beträffande andra legala, till tiden fixerade frister på privaträttens område än som nu regleras i paragrafen. När det gäller icke tidsbestämda legala fris- ter samt avtalade frister torde domstolarna, om tillämplig force majeureklausul ej finns, under alla förhållanden komma att i bety- dande utsträckning ta hänsyn till om ett dröjsmål med iakttagande av fris-t föranletts av extraordinära förhållanden. En reglering på detta område skulle få svåröverskådliga konsekvenser och föregripa köplagkommit- téns arbete. Kommittén har därför ej ansett sig böra lägga fram förslag i ifrågavarande hänseende.

Bestämmelserna i 1940 års lag om ut- sträckning av tiden för upptagande av växel— protest m.m. vid krig eller krigsfara flyttas enligt lagförslaget över till moratorielagen, varvid tillämpningsområdet vidgas något. :

De ändringar som kommittén i övrigt an- sett erforderliga i gällande moratorielag— stiftning syftar väsentligen till att möjlighe- ten att variera moratorieåtgärdema efter omständigheterna skall komma till klarare uttryck i lagtexten än för närvarande samt till att undanröja vissa ogynnsamma konsek- venser av de nuvarande bestämmelserna framför allt beträffande inverkan på beräk-

ningen av frister för återvinning i konkurs. I sistnämnda hänseende föreslås att mora- torieförordnande i princip ej bör innefatta förbud mot att söka gäldenären i konkurs utan i stället bör avse att sådan ansökan skall förklaras vilande.

Kommittén lägger fram förslag till ny moratorielag.

Kommitténs uppdrag att uppmärksamma frågan om förfarandet vid införsel och an- nan utsökning under krig eller krigsfara har föranletts av en framställning från Svenska Byggnadsentreprenörföreningen att införsel i avlöning av praktiska skäl inte skall verk- ställas hos företag, som är anslutna till den s.k. byggnads -och reparationsberedskapen (BRB), eller åtminstone verkställas blott för personal som avlönas från företagens cen- trala avlöningskontor. Efter övervägande av denna fråga konstaterar kommittén inled- ningsvis att beredskapslagstiftningen bygger på förutsättningen att rättskipningen och för- valtningen i princip skall upprätthållas även under krigsförhållanden. Avdrag på arbets- tagarnas lön för preliminärskatt och inbe- talning av sådan skatt förutsätts t. ex. allt- jämt ske, låt vara i särskild ordning. Svårig- heter att verkställa införselavdrag kan under krigsförhållanden uppkomma även i annan verksamhet än BRB. Inställande av införsel skulle medföra förluster såväl för det all- männa som för enskilda personer. I fråga om skatteuppbörden kan Kungl. Maj:t med stöd av förordningen om taxeringsväsendet under krigsförhållanden inställa införsel för restförda skatter om så finns påkallat. Kom— mitténs överväganden leder till att byggnads- entreprenörföreningens framställning inte bör föranleda någon lagändring. I samband härmed understryker emellertid kommittén att de till BRB anslutna företagens skyldig- heter enligt införsellagen under krigsförhål- landen givetvis måste bedömas med beak- tande av de faktiska svårigheter och hinder av olika slag som kan möta vid skyldighe- ternas fullgörande. Det sagda har också till- lämpning i fråga om utmätning i lön.

Vad gäller utsökningsförfarandet i övrigt under krigsförhållanden noterar kommittén allmänt att administrativa fullmaktslagen är

tillämplig på utsökningsväsendet. Härigenom ges möjligheter till organisatoriska förenk- lingar och improvisationer av olika slag. Bl.a. kan i stor utsträckning exekutiva för- rättningar uppskjutas, om det finns anled- ning antaga att part på grund av krigsför- hållanden är ur stånd att bevaka sin talan. I fråga om indrivning av skatter har Kungl. Maj:t som förut antytts fria händer att för- fara efter omständigheterna. Slutligen ger såväl gällande moratorielag som kommitténs lagförslag betydande möjligheter att före- skriva anstånd med utsökning. Mot bakgrund härav och den förut nämnda grundtanken om rättsordningens upprätthållande i krig kan den gällande regleringen beträffande utsökningsväsendet i krig m. m. enligt kom- mitténs mening i stort sett betecknas som tillfredsställande.

Beträffande frågan om en översyn av den— na reglering bör hänsyn också tas till föl- jande omständigheter. I förvaltningslagen (1971: 290) är utsökningsärenden uttryckli- gen undantagna från lagen. Förvaltnings lagens tillkomst torde medföra behov av översyn av administrativa fullmaktslagen. Vidare väntas lagberedningen 1973 fram- lägga förslag till ny utsökningsbalk som bl. a. kommer att innehålla regler om ut- sökningsprocessen. Ett eventuellt utarbetan- de av helt nya regler för utsökningsväsendet i krig m.m. bör enligt kommitténs mening med hänsyn till det anförda lämpligen anstå till dess en grundval erhållits genom lagbe- redningens kommande förslag till utsök- ningsbalk och det måhända i samband där- med blir aktuellt att se över administrativa fullmaktslagen. Till dess bör denna alltjämt tillämpas på utsökningsmål.

Omfattningen och beskaffenheten av de moratorieåtgärder som kan erfordras i en extraordinär situation kan av naturliga skäl inte närmare bedömas förrän situationen föreligger. När denna inträffat måste emel- lertid förordnande utarbetas på mycket kort tid. I syfte att underlätta detta arbete har kommittén upprättat modeller till morato- rieförordnande i vissa hypotetiska situatio- ner.

Bilaga Exempel på

De i nedanstående modeller till morato- rieförordnande intagna bestämmelserna är att fatta som exempel på tänkbara före- skrifter i vissa typfall men innebär inte nå- got ställningstagande från kommitténs sida i fråga om föreskrifternas lämplighet i kon- kreta situationer. Det sagda gäller inte minst i fråga om uppräkningen av de fordringar som undantas från mora-toriet samt om de belopp som anges beträffande vissa ford- ringar.

Beträffande sistnämnda fråga må erinras om att vederbörande departementschef i mo- tiven till 1963 års lagstiftning rörande be- talningsväsendet under krigsförhållanden ut- talade att ett införande av begränsningar i allmänhetens rätt att i en krigssituation lyfta tillgodohavande i penninginrättningar måste antagas få en från psykologisk synpunkt mindre gynnsam effekt och därför syntes böra i möjlig mån undvikas. Man kunde dock enligt departementschefen inte helt ute- sluta att åtgärder av detta slag kunde bli nödvändiga (prop. 1963: 169 s. 26 jfr. ovan s. 36). Modellerna till generalmoratorium innefattar sådana begränsningar. Kommit- tén har emellertid räknat med mer eller mindre vidsträckta undantag från morato— riet för att möjliggöra viss handel med livs- förnödenheter m.m. under anståndstiden. I den mån undantagen innebär medgivande till uttag från räkning hos bank förutsätts ett fungerande banksystem med tillgång till erforderlig kredit hos riksbanken.

moratorieförordnanden

1 MODELL TILL ALLMÄNT MORA- TORIUM I HÄNDELSE SVERIGE RÅKAT I KRIG

Kungl. Maj:ts kungörelse om allmänt moratorium

given Stockholms slott den [1 juni 1975].

Kungl. Maj:t har, med stöd av l 5 första stycket moratorielagen (1972: ), funnit gott förordna som följer.

1' % På grund av rådande utomordent- liga förhållanden skall anstånd (moratorium) åtnjutas tills vidare med betalning av skulder som tillkommit före denna dag och nu är förfallna eller under anståndstiden förfaller till betalning.

Av bestämmelsen följer att moratoriet inte gäller medel som efter denna dag insättes på räkning hos bank eller annan penninginrättning.

2 % Med betalning av köpeskilling för lös egendom får ej moratorium åtnjutas i vidare mån än köpeskillingen avser gods som blivit avlämnat före den 1 juni 1975. Bestämmelsen äger motsvarande tillämpning beträffande betalning som utfästs för annans åtagande att utföra visst uppdrag eller ar- bete.

Bestämmelsen reglerar moratoriets inverkan på vissa ömsesidiga avtal. Måhända borde en särskild regel uppställas för sådana fall där en-

ligt avtal dellikvider skall erläggas i förskott, t.ex. kontrakt om fartygsbygge. Om leverans skall ske under anståndstiden eller senare inne- bär den i exemplet upptagna bestämmelsen, att förskottslikviderna ej omfattas av moratoriet. Tillverkaren kan sålunda eventuellt bli berät- tigad att häva avtalet på grund av dröjsmål med erläggande av förskottslikvid. För att und— vika detta skulle kunna föreskrivas det undan— taget från regeln att förskottslikvid som enligt ett före moratoriets meddelande träffat avtal skall erläggas efter denna tidpunkt omfattas av anståndet. Beroende på dellikvidernas stor- lek, tillverkarens egna betalningsåligganden m.m. synes emellertid en generell dylik regel, som skulle tvinga tillverkaren att fortsätta ar- betet trots utebliven motprestation, kunna te sig orimlig i vissa fall. Kommittén inskränker sig därför till att fästa uppmärksamheten på frå- gan om behandlingen av förskottslikvider.

Motsvarigheten till andra punkten lydde i moratorielagen den 4 september 1914: :Har någon eljest utfäst betalning för annans åta- gande att något göra eller låta, äge han ej hel— ler på grund av 1 5 åtnjuta anstånd med betal- ningen i vidare mån än åtagandet blivit före nämnda dag fullgjort». Det bör påpekas att re- geln i 2 5 inte avser sedvanlig förskottsbetal- ning av hyra och arrendeavgift. Sådan betal- ning omfattas sålunda av moratoriet.

3 % Från moratoriet undantages

1. skatter samt avgifter som det enligt lag åligger arbetsgivare att betala,

2. lön, pension, livränta, sådant periodiskt utgående vederlag som enligt 2 5 första styc- ket 3 införsellagen (1968: 621) får tas i an- språk genom införsel, underhållsbidrag en- ligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och andra därmed jämförliga sociala bidrag in— till ett belopp av 500 kr. per vecka för varje slag av ersättning, räknat efter avdrag för skatt som i förekommande fall enligt lag skall innehållas vid utbetalningen.

Den som har att utgiva belopp enligt förs- ta stycket får utan hinder av moratoriet ut- taga för ändamålet erforderliga medel från tillgodohavande på räkning eller checkräk- ningskredit hos bank eller liknande pen- ninginrättning. Utbetalning skall därvid ske direkt till borgenären eller eljest på sådant sätt att beloppet kan antagas med säkerhet komma mottagare av betalning enligt första stycket tillhanda.

4 % Utan hinder av 1 & får enskild per- son som har tillgodohavande på räkning hos bank eller liknande penninginrättning taga ut intill 500 kr. i veckan på varje denna dag befintlig räkning. Vid tillämpning här- av medräknas ej belopp som vederbörande äger utfå enligt 3 %.

Uppvisas samtidigt till betalning checkar på belopp som sammanlagt överstiger vad som sålunda får uttagas, skall checkerna lösas i förhållande till sin inbördes storlek.

Bestämmelserna i 1 5 utgör ej hinder mot överföringar mellan olika räkningar hos samma penninginrättning.

Med räkning hos bank avses även checkräk- ning men däremot ej checkräkningskredit. Un- dantaget i första stycket borde rätteligen vara begränsat till visst belopp för varje person oav- sett antalet räkningar som denne innehar. F. 11. finns emellertid inga möjligheter att upprätt- hålla en sådan bestämmelse i praktiken. — An- knytningen till vid förordnandets meddelande befintliga räkningar avser att förebygga att be- stämmelsen kringgås genom att ett större till- godohavande på en räkning under anståndstiden fördelas på flera nya räkningar.

För att inte de som har checklön och liknan- de skall missgynnas bör maximibeloppet för bankuttag beräknas utöver uttag som tillåts en- ligt 3 5 första stycket.

5 % Under anståndstiden får borgenär ic- ke på grund av skuld som omfattas av an— ståndet söka betalning hos domstol eller exe- kutiv myndighet, söka gäldenär i konkurs, uppsäga arrende eller hyresavtal eller på an- nat sätt göra gällande rättsliga verkningar av dröjsmål med betalning.

Har mål om betalning av skuld som om- fattas av anståndet redan anhängiggjorts eller ansökan om utmätning eller annan exe- kutiv åtgärd eller om gäldenärens försättan- de i konkurs redan ingivits, skall handlägg- ningen uppskjutas till dess anståndet upphör.

Bestämmelsen är avsedd att tillämpas obe- roende av invändning. Ansökan om stämning eller utmätning skall sålunda avvisas utan att kommuniceras med gäldenären, såvida ej av handlingarna framgår att denne avstått från att åberopa moratoriet såvitt avser den ifråga- varande skulden.

6 & Har utmätning redan skett eller gäl— denärs egendom avträtts till konkurs, får under anståndstiden egendomen icke försäl- jas i andra fall än som avses i 40 ä 1 mom. utsökningslagen (1877: 31 s. 1) eller 61 å andra stycket konkurslagen (1921: 225). Auktion som utsatts att äga rum skall instäl- las. Ej heller får borgenär som har lös egen- dom som pant skaffa sig betalning ur pan- ten genom försäljning eller på annat sätt.

7 % Sammanträde som utsatts för fördel- ning av köpeskillingen och andra tillgäng- liga medel för utmätt fast egendom eller fartyg skall inställas, om köparen begagnar sig av anstånd enligt detta förordnande. Det- samma gäller sammanträde som utsatts för fördelning av tillgängliga medel när exeku- tivt förfarande avbrutits innan utmätt fas- tighet sålts. När anståndet upphör skall auk- tionsförrättaren, om köpeskillingen erlagts på rätt sätt, utsätta ny tid för sammanträdet och kungöra detta enligt föreskrifterna i 140 5 2 mom. och 143 5 5 mom. utsök- ningslagen (1877: 31 s. 1) samt i annat fall förfara såsom föreskrives i utsökningslagen för varje särskilt fall.

Paragrafen har utformats under beaktande av den lydelse 143 5 UL erhåller genom SFS 1971: 495.

8 % ——— får medgiva undantag från betalningsanstånd, när synnerliga skäl är därtill.

Möjlighet att erhålla dispens från moratoriet bör finnas. Det bör få bero på moratoriets varaktighet och omständigheterna i övrigt om dispensprövningen skall handhas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer, jfr s. 77 f.

Denna kungörelse träder i kraft omedel- bart.

2 MODELL TILL MORATORIUM VID BEREDSKAPSTILLSTÅND (EJ KRIG)

Moratorieförordnande enligt denna modell av- ser att mildra påfrestningarna på bankernas lik- viditet m. m. i ett läge där samhällslivet i stort sett alltjämt fungerar normalt men en hastig försämring i den utrikespolitiska situationen medfört en exceptionell efterfrågan på likvida medel.

Kungl. Maj:ts kungörelse om allmänt moratorium

given Stockholms slott den [1 juni 1975].

Kungl. Maj:t har, med stöd av 1 5 första stycket moratorielagen (1972: ), funnit gott förordna som följer.

1 % På grund av rådande utomordentliga förhållanden skall anstånd (moratorium) åt- njutas till och med den 10 augusti 1975 med betalning av skulder, som tillkommit före denna dag och nu är förfallna eller under anståndstiden förfaller till betalning.

Se modell 1, s. 85.

2 % Med betalning av köpeskilling för lös egendom får ej moratorium åtnjutas i vidare mån än köpeskillingen avser gods som blivit avlämnat före den 1 juni 1975. Bestämmel- sen äger motsvarande tillämpning beträffan- de betalning som utfästs för annans åtagan- de att utföra visst uppdrag eller arbete.

Se modell 1, s. 85 f.

3 % Från moratoriet undantages skatter samt avgifter som det enligt lag åligger arbetsgivare att betala,

allmänna avgifter, el-, vatten-, gas-, renhållnings- och tele- avgifter,

avgifter till eller ersättningar från riks- försäkringsverket, försäkringskassor och un— derstödsföreningar,

premier och ersättningar i övrigt på grund av försäkring,

underhållsbidrag, skadestånd, lön, pension och livränta,

arrendeavgift, hyra och tomträttsavgäld, sådant periodiskt utgående vederlag som enligt 2 & första stycket 3 införsellagen (1968: 621) får tas i anspråk genom inför- sel,

fordran för vilken borgenär på grund av 15 å lagen (1966: 454) om företagsinteck- ning äger erhålla betalning fastän den ej förfallit,

avtalad amortering av fordran, skuld som åvilar staten, kommun, lands- tingskommun eller kommunalförbund,

ränta. Den som har att utgiva betalning enligt första stycket får utan hinder av moratoriet uttaga för ändamålet erforderliga medel från tillgodohavande på räkning eller checkräk- nings—kredit hos bank eller likande penning- inrättning. Utbetalning skall därvid ske di- rekt till borgenären eller eljest på sådant sätt att beloppet kan antagas med säkerhet komma mottagare av betalning enligt första stycket tillhanda.

4 % Utan hinder av 1 5 får den som har tillgodohavande på räkning eller checkräk- ningskredit hos bank eller liknande penning- inrättning ta ut intill 2 000 kr. i veckan på varje denna dag befintlig räkning eller kre- dit. Vid tillämpning härav medräknas ej belopp som vederbörande äger utfå enligt 3 %.

Uppvisas samtidigt till betalning checkar på belopp som sammanlagt överstiger vad som sålunda får uttagas, skall checkerna lö- sas i förhållande till sin inbördes storlek.

Bestämmelserna i 1 5 utgör ej hinder mot överföringar mellan olika räkningar hos samma penninginrättning.

5 % Bestämmelse i lag eller avtal att gäl- denärs rätt skall vara förverkad i händelse av dröjsmål med betalning skall under an- ståndstiden ej tillämpas beträffande skuld som omfattas av anståndet. Detsamma gäl- ler i fråga om vite som utfästs att utgå vid sådant dröjsmål.

6 % Handläggningen av mål angående skuld som omfattas av betalningsanstånd

skall på begäran av part uppskjutas under anståndstiden. Har talan redan anhängig- gjorts, får gäldenären dock ej åberopa mo- ratoriet mot borgenärens bestridande.

Behandlingen av borgenärs ansökan att gäldenären på grund av skuld som omfattas av anståndet skall försättas i konkurs skall uppskjutas under anståndstiden. Detsamma gäller beträffande fortsatt behandling av re- dan ingiven konkursansökan.

Under anståndstiden får icke på grund av skuld som omfattas av anståndet utmätning, införsel eller annan exekutiv åtgärd sökas eller verkställas.

Första stycket andra punkten innebär givetvis ej att utmätning får ske på grund av betalnings- dom vari rättegången kan utmynna. Detta fram- går av tredje stycket.

7 % Under anståndstiden får fast egen- dom, som är utmätt eller som hör till kon- kursbo, ej i något fall försäljas samt för- säljning av utmätt eller konkursbo tillhörig lös egendom ej äga rum i andra fall än som anges i andra stycket. Ej heller får under nämnda tid borgenär som har lös egendom som pant skaffa sig betalning ur panten ge- nom försäljning eller på annat sätt, såvida ej panten är så beskaffad som anges i andra stycket eller gäldenären samtycker till åt- gärden.

Försäljning av lös egendom, som är under- kastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde eller fordrar alltför kostsam vård, får äga rum utan hin- der av bestämmelserna i första stycket. Ut- mätt lös egendom får också försäljas, om borgenären och gäldenären är ense därom eller överexekutor finner det vara lämpligt. Likaledes får lös egendom som hör till kon- kursbo försäljas, om borgenärerna i den ordning som föreskrives i 176 och 178 åå samma lag beslutar om sådan försäljning och rättens ombudsman efter att ha hört gälde- nären samtycker därtill.

8 % Sammanträde som efter försäljning av utmätt fast egendom eller fartyg utsatts för fördelning av köpeskillingen och andra tillgängliga medel skall inställas, om köparen

begagnar sig av anstånd enligt detta förord- nande. Detsamma gäller sammanträde som utsatts för fördelning av tillgängliga medel när exekutivt förfarande avbrutits innan ut— mätt fastighet sålts. När anståndet upphör skall auktionsförrättaren, om köpeskillingen erlagts på rätt sätt, utsätta ny tid för sam- manträdet och kungöra detta enligt före- skrifternai 140 5 2 mom. och 143 & 5 mom. utsökningslagen (1877: 31 s. 1) samt i annat fall förfara såsom föreskrives i utsöknings- lagen för varje särskilt fall.

Se anm. till 7 5 på s. 87.

9 5 På skuld som grundar sig på växel får borgenären under anståndstiden tillgodo- räkna sig ränta efter den räntefot som, om växeln har diskonterats, då tillämpats och i annat fall efter en räntefot som med tre procentenheter överstiger riksbankens dis- konto.

Beträffande annan skuld som löper med ränta skall under anståndstiden ränta be- räknas efter samma grund som före förfallo- dagen. Utfästelse att efter nämnda dag rän— ta skall utgå efter högre räntefot än dess- förinnan skall ej tillämpas under anstånds- tiden. Är ränta ej utfäst men viss förfallo- dag bestämd, får borgenären under an- ståndstiden tillgodonjuta ränta efter den räntefot som för motsvarande fall är före— skriven i 9 kap. 10 & handelsbalken.

10 å — — får medgiva undantag från betalningsanståndet, när synnerliga skäl är därtill.

Se anm. till 8 5 på s. 87.

11 5 De ytterligare föreskrifter som fordras för tillämpningen av bestämmelser- na i detta förordnande meddelas av riksban- ken, domstolsväsendets organisationsnämnd1 och exekutionsväsendets organisations- nämnd", varje organ såvitt avser dess verk- samhetsområde.

Denna kungörelse träder i kraft omedel— bart.

3 MODELL TILL MORATORIUM I HÄNDELSE AV ARBETSKONFLIKT VID BANKER OCH ANDRA PENNINGINRÄTTNINGAR

Kungl. Maj:ts kungörelse om moratorium i anledning av rådande arbetskonflikt vid ban- kerua

given Stockholms slott den [1 juni 1975].

Kungl. Maj:t har med stöd av 1 5 första stycket moratorielagen (1972: ), funnit gott förordna som följer.

1 % På grund av rådande arbetskonflikt vid bankerna skall anstånd (moratorium) åt- njutas tills vidare med betalning av skulder som tillkommit före denna dag och nu är förfallna eller under anståndstiden förfaller till betalning.

2 5 Med betalning av köpeskilling för lös egendom får ej moratorium åtnjutas i vidare mån än köpeskillingen avser gods som blivit avlämnat före den 1 juni 1975. Bestämmelsen äger motsvarande tillämpning beträffande betalning som utfästs för an- nans åtagande att utföra visst uppdrag eller arbete.

Se modell 1, s. 85 f.

3 % Från moratoriet undantages

1. skatter samt avgifter som det enligt lag åligger arbetsgivare att betala,

2. lön, pension, livränta, sådant periodiskt utgående vederlag som enligt 2 % första styc— ket 3 införsellagen (1968: 621) får tas i an- språk genom införsel, underhållsbidrag en- ligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, sjukpenning, arbetslöshetsersättning och and- ra därmed jämförliga sociala bidrag intill ett belopp av 500 kr. per vecka för varje slag av ersättning, räknat efter avdrag för skatt som i förekommande fall enligt lag skall innehållas vid utbetalningen.

1 Jfr bet. Ny domstolsadministration, SOU 1971: 41 ” Jfr bet. Centralorgan inom exekutionsväsen- det m. m., Stencil C 1971: 2.

Av naturliga skäl saknas motsvarighet till 3 5 andra stycket i modell 1 och 2. I princip torde skatter och avgifter som avses under 1 böra undantas från moratoriet. Beroende på omständigheterna kan det emellertid i ifråga- varande moratoriesituation bli nödvändigt att låta vissa skatter och avgifter omfattas av mo- ratoriet. — Ang. olika slag av skatter och av- gifter se t. ex. prop. 1971: 142 om förmånsbe- rättigade skattefordringar m. rn.

4 % Bestämmelser i lag eller avtal att gäl- denärs rätt skall vara förverkad i händelse av dröjsmål med betalning skall under an- ståndstiden ej tillämpas beträffande skuld som omfattas av anståndet. Detsamma gäl- ler i fråga om vite som utfästs att utgå vid sådant dröjsmål. Avtal om arrende eller hyra får ej uppsägas av anledning som nyss sagts.

5 % Handläggningen av mål angående skuld som omfattas av betalningsanstånd skall på begäran av part uppskjutas under anståndstiden. Har talan redan anhängig- gjorts, får gäldenären dock ej åber0pa mo- ratoriet mot borgenärens bestridande.

Behandlingen av borgenärs ansökan att gäldenären på grund av skuld som omfattas av anståndet skall försättas i konkurs skall uppskjutas under anståndstiden. Detsamma gäller beträffande fortsatt behandling av re- dan ingiven konkursansökan.

Under anståndstiden får icke på grund av skuld som omfattas av anståndet utmätning, införsel eller annan exekutiv åtgärd sökas eller verkställas.

6 % Växel eller check som utställts före den 1 juni 1975 får under anståndstiden icke uppvisas till betalning eller protesteras för bristande betalning.

Den tid inom vilken innehavaren senast skall uppvisa växel och upptaga protest till bevarande av växelfordran eller uppvisa check och företaga annan åtgärd till beva- rande av återgångsfordran på grund av check utsträckes till anståndstidens slut. Där- efter skall innehavaren ofördröjligen eller inom tid som bestäms i samband med mo- ratoriets upphävande uppvisa växeln eller checken till betalning samt, om så erfordras, upptaga protest eller vidtaga annan sådan

åtgärd. Vad nu sagts gäller även check som utställs under anståndstiden.

7—11 %% Samma som i modellen till mo- ratorium vid beredskapstillstånd.

Denna kungörelse träder i kraft omedel- bart.

4 MODELL TILL SPECIAL- MORATORIUM

Kungl. Maj:ts kungörelse om moratorium för X aktiebolag

given Stockholms slott den [1 juni 1975].

Kungl. Maj:t har, med stöd av 1 & andra stycket mora—torielagen (1972: ), funnit gott förordna som följer.

1 % X aktiebolag skall tills vidare intill utgången av mars månad 1976 åtnjuta an- stånd med betalning av skulder, som till- kommit före denna dag och nu är förfallna eller under anståndstiden förfaller till betal- ning.

2 % Förvaltningen av bolagets angelä— genheter skall under anståndstiden handha- vas av administratorer som utses enligt 6 & moratorielagen (1972: ).

3 % Handläggningen av mål angående skuld som omfattas av anståndet skall på begäran av administratorerna eller borge- nären uppskjutas under anståndstiden. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning på borgenärs ansökan att bolaget skall försättas ikonkurs.

Under anståndstiden får icke på grund av skuld som omfattas av anståndet utmätning eller annan exekutiv åtgärd sökas eller verk- ställas.

Första stycket avses vara tillämpligt såväl på nya mål som på mål som anhängiggjorts före förordnandets ikraftträdande.

4 % Pant som ställts för skuld, för vil- ken anstånd åtnjutes, får icke försäljas eller utlämnas till annan eller övertagas av borge- nären för egen räkning, såvida administra- torerna ej samtycker till åtgärden.

Bestämmelse i lag eller avtal innebärande att bolagets rätt skall vara förverkad i hän- delse av dröjsmål med betalning eller ut- fästelse av bolaget att i sådant fall utge vite skall ej tillämpas under anståndstiden. Av- tal om arrende eller hyra får ej uppsägas av anledning, som nyss sagts.

5 % På skuld som grundar sig på växel får borgenären under anståndstiden tillgodo— räkna sig ränta efter den räntefot som, om växeln har diskonterats, då tillämpats och i annat fall efter en räntefot som med tre pro- centenheter överstiger riksbankens diskonto.

Beträffande annan skuld som löper med ränta skall under anståndstiden ränta beräk- nas efter samma grund som före förfallo- dagen. Utfästelse att efter nämnda dag rän- ta skall utgå efter högre räntefot än dess— förinnan skall ej tillämpas under anstånds- tiden. Är ränta ej utfäst men viss förfallo- dag bestämd, äger borgenären under an- ståndstiden tillgodonjuta ränta efter den räntefot som för motsvarande fall är före- skriven i 9 kap. 10 5 handelsbalken.

Denna kungörelse träder i kraft omedel— bart.

___—,,. __.

KUNGL. siat—l

20. DE31971 STOCKHOLM

. Jel'rqtu' "u.--

'| :- *dn Mm...» , _ .; 11%:

': =| _.—' ."" .' _' ”'_' "|". & " F.." " iii. - Il : ' lll H 1vl-k . . .i. J L:". . .. + m- _ ' _

. "'.;JEE'” i». '

.

Systematiäkiförteckning _

.... . . _ _

Justitledabgrtemantat Pw— och [mik-t Tidnlnaar» [2] Snettarl. 4

Företag t la Ieb'olagalag m.m.,.[15] Nysdomstqlsadmlniatration. [41] Utsökringeratt xr. [451 Unga lagöverträdare I. [49] Ny moratorielag. [56]

Socialdepertementet

Famllleoemionslrågor m.m. '[19] Särakllda tandvårdaanordninger för vissa patientgrupper.

Komm'uniketionsdepartementet

Ny sjömanslag. [6] Ett nytt-bilregister. [11] Utredningen angände befordran av farligt gods på väg m.m. 1. Europeisk överenskommelse om internationell transport av lerligt gods påväg. (ADR) Betänkande |. [20] 2. Euro- peisk överenskommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga A [21] 3. Europeisk överens- kommelse om internationell transport av farligt gods på väg. (ADR) Bilaga B. [22] 4 . Europeisk överenskom— melse om internationell transport av farligt gods på väg. &ADR) Register m.m. [23] ]ömanspenaion. [30] Lastbil och Taxi. [34]

Finansdepartamentet

SOU 71. Handbok lör det officiella utredningetrycket. [1] 1970 Or: lån tidautredning. 1. Svensk industri under 70- talet med utb ick mot 80-talet. Bilaga 2. [5] 2. Finansiella tlllväxtaapekter 1960—1975. Bilaga 4. [7] 3. Arbetskrafte- reaursema 1965-1990. Bila & 1. 58 4. Miljö—verden i Sve- rige under 70-talet. Bilaga . 12— . Utvecklingstendenser inom ollentlig sektor. Bilaga . [13] 6. Varuhandeln lrem till 1975. Bli a 3. 14% 7. Regional utveckling och plane- ring. Bilaga . [1 ] . Export och impon 1971—1975. Bilaga 5. [40 Större företaga offentliga redovisning. [9] Man och vikt. [18] Betalningsbalensutredningen. 1. Den svenska betalnings- balanastatistiken. [31] 2. Valutareserven och utrikeshan- dalne "nansiella struktur. Bila a. [32] Teknisk översyn av kapitalbee ttningen. [46] Testutredningen. 1. Psykologiska urvalsmetoder inom atataförvaltningen. [47] 2. Personurval med hjälp av psyko- logiska undersökningar. [48]

Utbildningsdepartementet

Vuxenpedagogisk forskning och utbildning. [24] Kyrkan kostar. [29]

Produktionsresurser för tv och radio i utbildningen. [36] Utredningen rörande lärarnas arbets-förhållanden. 1. Lärar- naa arbete. En statistisk arbetstidsatudie. [53] 2. Lärarnasar- beta. Bh a |. Tekniska rapporter. [54] 3. Lärarnas arbete. Bilaga IL ' 'abeller. [55]

. Vetarlnirdletrlkuinldelriingenpmtm.

. Handolsdepai'tamantet— 4 .H- .

tal;,

Friaffåratid.[33 ' — 5,1." Konsunwotpoliti _— riktlinjer 'den organisation. [337]

Inrikeedepartementat ," ,— - Servicekojn'mittén. 1. ("Boendeaervlea 3. .Kpmmunatudien ' [25] .2. Boendeservice 4. Rrojektatudien. [26] 3. Boende- service &"Totalkostnadsstudian. [27] 4. Boendeservice 6. * Struktäretudien. [28] . . Den fria rörligheten för personer inom EEC. [35] Den svenska köpkrahefördelpingen ”6715-91. , ._. KSA-utredningen. 1. Försäkring o'e'hqannat kontant stöd vid ' arbetslöshet. [42-];Z. Arbetskraftens struktur och dimensio- ner. [43] 3. Brlagortill KSA-utredningens betänkande. [44] Invandrerutredningan |. [51] _ , Byggandeta industrialisering. [52]

eivirdepartementet'

Kommunala val. [4' Räddningstjänst. [ o]

lndustridepartementet Malm - Jo'nd - Vatten. [17]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska "förteckningen.

K L Beckmans Trvckeriar AB 1971 lSBN91—38-00016-4