2

tion av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas

till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för

viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygns-

maximum utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar.

Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som

sysselsättes med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upp­

tas inte i förslaget.

En principiell nyhet i förslaget är, att reglerna om den ordinarie arbets­

tidens begränsning föreslås bli på visst sätt dispositiva. Enligt förslaget blir

det sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollek­

tivavtal träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begräns-

ningsperiod eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av

kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbets­

tagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund).

Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna föreslås i sak bli oföränd­

rade.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958. övergången

till 45-timmarsvecka skall dock enligt förslaget ske successivt, så att den

ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme från och med den 1

januari 1958, med ytterligare en timme från och med den 1 januari 1959

och med ännu en timme från och med den 1 januari 1960, då 45-timmars-

veckan således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna är

emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Är för visst arbete ar­

betstiden i väsentlig mån beroende

av årstiden eller väderleken eller är

den på grund av annat förhållande

av växlande längd, må arbetsrådet, i

den mån så prövas påkallat, medgi­

va, att arbetstiden, med avvikelse

från vad i

4

§ stadgas, allenast be­

gränsas så, att den i genomsnitt för

viss angiven tidrymd kommer att

uppgå till högst

4

8 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som be-

drives med tre skiftlag, på grund av

synnerliga skäl böra fortgå jämväl

under sön- och helgdagar, må arbets­

rådet, i den mån så prövas påkallat,

medgiva därför erforderligt undan­

tag.

3 m o m. Beträffande arbete, som

fortgår allenast under kortare Hd el­

ler medför synnerligen ringa an­

strängning eller tillgodoser ändamål

(Föreslagen lydelse)

4

a §.

Från de begränsningar, som stad­

gas i

4

§, må avsteg göras genom kol­

lektivavtal, som å arbetarsidan slu­

tits eller godkänts av organisation

vilken enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av

kollektivavtal varom i första stycket

stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­

fande arbetare, vilken sysselsättes i

sådant arbete som avses därmed,

även om arbetaren ej är medlem av

den avtalsslutande organisationen på

arbetarsidan. Vad nu sagts gäller

dock ej arbetare, som omfattas av

annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetar sky ddsstyr elsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i

4

§. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller el­

jest särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst

45

timmar i veckan.

6

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

betsrådet

att ofördröjligen meddela

tarskyddsstyrelsen

att ofördröjligen

beslut.

meddela beslut.

Anmälan eller — —----------------allmänna posten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

7

1 m o m. Till sådana förberedelse-

eller avslutningsarbeten, som för

driftens ohindrade gång nödvändigt­

vis måste utföras före eller efter den

allmänna arbetstiden, må nödigt an­

tal arbetare, vilka fyllt aderton år,

användas under högst sju timmar i

veckan

utöver den tid, varunder de

enligt denna lag eller med stöd av

densamma meddelad eftergift eljest

få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i

annat fall, än som avses i 6 §, med

hänsyn till särskilt förhållande på­

kallat att använda arbetare till ar­

bete

utöver tid, som angives i

4

§ el­

ler kan hava bestämts med stöd av

5 §,

vare därtill berättigad i avseende

å arbetare, som fyllt aderton år, för

högst 48 timmar under loppet av fy­

ra

kalenderveckor

och 200 timmar

under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är

fråga, må även, med iakttagande av

motsvarande begränsning, beräknas

för kortare tidrymd än fyra veckor;

åliggande det i sådant fall arbetsgi­

varen att på förhand i journal eller

annan handling, vari anteckning en­

ligt 8 § skall göras, anteckna ej min­

dre dagen, då dylik utsträckt arbets­

tid skall börja tillämpas, än även den

tidrymd, för vilken beräkningen skall

ske.

8

§

Rörande arbetares användande till

arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

§•

1 mom. Till sådana förberedelse-

eller avslutningsarbeten, som för

driftens ohindrade gång nödvändigt­

vis måste utföras före eller efter den

allmänna arbetstiden, må nödigt an­

tal arbetare, vilka fyllt aderton år,

användas

å övertid

under högst sju

timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i an­

nat fall, än som avses i 6 §, med hän­

syn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete d

övertid,

vare därtill berättigad i av­

seende å arbetare, som fyllt aderton

år, för högst 48 timmar under loppet

av fyra

veckor

och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

Rörande arbetares användande till

arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

eningarnas förtroenderåd, och vid

tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetsgivarsammanslut-

ningar; en ledamot skall utses bland

personer, föreslagna av landsorgani­

sationen i Sverige, samt vid tjänstgö­

ring i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag

av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna utses i

enahanda ordning minst två supple­

anter, av vilka en bör vara förtrogen

med förhållandena inom trädgårds­

skötseln.

Vid arbetsrådets behandling av

ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.

lagen den 16 maj 1930 om arbetsti­

dens begränsning stadgas, närvara

båda de ledamöter, vilka utsetts i här

nämnd ordning, eller för dem utsed­

da suppleanter. I övrigt skola be­

stämmelserna i nämnda paragraf i

tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

(Föreslagen lydelse)

av rikssammanslutningar av arbets­

givare och av arbetare.

Till utredning av ärende, som av­

ses i första stgcket, må arbetar-

skyddsstgrelsen låta vid allmän un­

derrätt höra vittnen och sakkunniga.

Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan

åtgärd nödig, har styrelsen att därom

göra framställning hos den under­

rätt, som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas

lämplig. Förhöret skall anses som

bevisupptagning utom huvudför­

handling. Ersättningen till vittne el­

ler sakkunnig skall gäldas av all­

männa medel. Protokoll över förhö­

ret skall av rätten tillställas arbetar­

skyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens be­

slut i ärende som avses i denna lag

må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1958.

De i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­

derna för arbetsvecka eller sju dagar

skola dock, i stället för 45 och 4-7 tim­

mar, utgöra 47 och 49 timmar under

år 1958 samt 46 och 48 timmar un­

der år 1959.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

hänsyn till särskilt förhållande på­

kallat att använda arbetstagare till

arbete å övertid, vare därtill berät­

tigad för högst 48 timmar under lop­

pet av fyra

kalenderveckor

och 200

timmar under loppet av ett kalen­

derår.

(Föreslagen lydelse)

syn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetstagare till arbete

å övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra

veckor

och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

10

Arbetsgivare bör anskaffa och å

arbetsstället eller annan plats, som

av

arbetsrådet

godkännes, förvara

övertidsjournal, upprättad enligt for­

mulär, som fastställes av

arbetsrå­

det.

Har övertid uttagits, skall anteck­

ning härom göras i sådan övertids­

journal senast den första söckenda-

gen i näst därpå följande

kalender­

vecka

eller därest då icke kan avgö­

ras, huruvida övertid uttagits, så

snart sådant kan bedömas.

Arbetsrå­

det

äger dock föreskriva, att anteck­

ning om arbete å övertid får verk­

ställas å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga om sådant ar­

bete å övertid, som avses i 7 § 1

inom., är arbetsgivaren icke pliktig

att göra dylik anteckning, där över­

tiden finnes behörigen upptagen å

arbetstidsschema, anslaget å arbets­

stället och angivande tiden för det

dagliga arbetets början och slut samt

längden av raster, som avbryta ar­

betstiden.

Arbetstagare äge --------------------------

Beslut av

arbetsrådet

enligt 6 eller

7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt

andra stycket skall göras, och skall

journalen eller handlingen jämte bi-

lagda beslut förvaras å plats, som i

Arbetsgivare bör anskaffa och å

arbetsstället eller annan plats, som

av

arbetarskyddsstijrelsen

godkän­

nes, förvara övertidsjournal, upprät­

tad enligt formulär, som fastställes

av

styrelsen.

Har övertid uttagits, skall anLeck-

ning härom göras i sådan övertids­

journal senast den första söckenda-

gen i näst därpå följande

vecka

eller

därest då icke kan avgöras, huruvida

övertid uttagits, så snart sådant kan

bedömas.

Arbetarskyddsstijrelsen

äger dock föreskriva, att anteckning

om arbete å övertid får verkställas å

annan tid och på annat sätt än nu

angivits. I fråga om sådant arbete å

övertid, som avses i 7 § 1 mom., är

arbetsgivaren icke pliktig att göra

dylik anteckning, där övertiden fin­

nes behörigen upptagen å arbets­

tidsschema, anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det dagliga

arbetets början och slut samt läng­

den av raster, som avbryta arbets­

tiden.

honom rörer.

Beslut av

arbetarskyddsstijrelsen

enligt 6 eller 7 § skall biläggas jour­

nal eller annan handling, däri an­

teckning enligt andra stycket skall

göras, och skall journalen eller hand­

lingen jämte bilagda beslut förvaras

20

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­

den för vecka skall dock, i stället för

45 timmar, utgöra 47 timmar under

år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 ja­

nuari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, N

orup

,

H^edlund, P^ersson, L^indell, N^ordenstam, L^indström, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om

lagstiftning

rörande allmän arbetstidsförkortning

samt anför.

Inledning

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919 och

ligger alltjämt till grund för vår arbetstidslagstiftning. De grundläggande

bestämmelserna i detta ämne återfinns i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning, vanligen benämnd allmänna arbetstidslagen.

Till stadgandena i denna lag ansluter sig reglerna i de s. k. speciella arbets­

tidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.

Även i vissa andra lagar och författningar förekommer bestämmelser som

behandlar arbetstidens längd.

Ehuru arbetstidslagstiftningen omfattar en betydande del av landets

arbetstagare, står stora grupper formellt utanför densamma. Som exempel

må blott nämnas, att allmänna arbetstidslagen inte gäller arbetare i företag

med mindre än fem anställda och att arbetstagare i statens tjänst liksom

huvudparten av tjänstemännen i enskild tjänst inte omfattas av arbets­

tidslagstiftningen.

Mot bakgrunden av att 48-timmarsveckan så länge fält gälla som norm

för arbetstidens längd, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena

undergått en genomgripande förändring, är det naturligt, att krav rests

på en revision av arbetstidslagstiftningen. Den omständigheten att ansenliga

grupper av arbetstagare står utanför denna lagstiftning har även utgjort

anledning till att en översyn av lagstiftningen ansetts påkallad. År 1947 till­

kallades därför sakkunniga med uppdrag alt överse arbetstidslagstiftningen.

Vid denna tidpunkt ansågs förutsättningar ej föreligga för en allmän för­

kortning av normalarbetstiden och de sakkunnigas uppdrag begränsades

26

därför, såvitt angår arbetstidens längd, till att avse frågan om en förkort­

ning av arbetstiden för vissa grupper med särskilt påfrestande arbete. I

övrigt skulle de sakkunniga underkasta lagstiftningen en allmän översyn.

Bland de spörsmål, som därvid skulle övervägas, nämndes i direktiven bl. a.

behovet av ändrade regler för uttagande av övertid, lämpligheten att i den

allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områ­

den, där speciallagstiftning gällde, samt förutsättningarna för att slopa

eller begränsa gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga, som antog benämningen

Arbetstidsutredningen,

avgav

1954 betänkande (SOU 1954: 22—23) med förslag dels till allmän arbets­

tidslag samt arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och dels till lag

om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande

eller hälsofarligt arbete. Förslaget till allmän arbetstidslag innebär i kort­

het, att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka bibehålies, att ar-

betstidslagstiftningen utvidgas så att den med få undantag — det viktigaste

gäller tjänstemännen — blir tillämplig på alla arbetstagare, vilka mot

vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt att snävare

gränser uppdrages för hur mycket övertid som skall vara tillåten. De sär­

skilda arbetstidslagarna för lantarbete och för arbete inom detaljhandeln

föreslås upphävda, medan särskild arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer ävensom särskild sjöarbetstidslag anses böra bibehållas. Enligt

utredningens förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbets­

tagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete skall den ordinarie

arbetsveckan förkortas till 40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord

och till 42 timmar i veckan vid kontinuerligt skiftarbete, vid arbete, i vilket

arbetstagare utsättes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning som

kan innebära hälsofara, samt vid arbete, som utföres av sjuksköterska vid

kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande har varit föremål för vidlyftig remiss­

behandling, varvid åsikterna gått starkt isär i åtskilliga av de frågor, som

behandlas i betänkandet.

liedan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande hade min

företrädare i ämbetet i juni 1954 efter vederbörligt bemyndigande tillkallat

sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens längd och för­

läggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade ar­

betstiden. De sakkunniga, som arbetat under namnet

Utredningen om kor­

tare arbetstid1

har i juli 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 20—21) med

1 Utredningen har bestått av landshövdingen Eije Mossberg, ordförande, samt ledamoten av

riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, direktören Lars Gabrielson, byråchefen

numera statssekreteraren Ernst Michanek, förste sekreteraren Otto Nordenskiöld, docenten

Ingvar Ohlsson, direktören Gustaf Rudenstam, ledamoten av riksdagens andra kammare Nils

G. Stenberg och ombudsmannen Edvard Vilhelmsson. Vilhelmsson efterträdde i november 1955

andre ordföranden i LO Einar Norrman; ledamoten av riksdagens första kammare Bernhard

Näsgård frånträdde efter avsägelse i februari 1956 uppdraget som ledamot av utredningen.

Kungi. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

27

förslag till lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden

till 45 timmar i veckan (sjöarbetstidslagen berörs dock inte av förslaget).

I överensstämmelse med sina direktiv har utredningen inte föreslagit någon

ändring beträffande lagstiftningens tillämpningsområde eller upptagit andra

spörsmål, som behandlats av arbetstidsutredningen. Förslaget, som är en­

hälligt, har remissbehandlats i vanlig ordning, varvid remissinstanserna på

några undantag när tillstyrkt eller i vart fall inte motsatt sig detsamma.

I stort sett råder således enighet om att en allmän arbetstidsförkortning

av den omfattning utredningen om kortare arbetstid föreslagit är möjlig

att genomföra och att den också bör komma till stånd. En på utredningens

föranstaltande gjord opinionsundersökning visar också, att önskemålet

om en arbetstidsförkortning är vida utbrett bland arbetstagarna. För egen

del anser jag det angeläget, att en allmän arbetstidsförkortning genomföres

så snabbt som omständigheterna tillåter. Det synes mig härvid lämpligast

att gå fram på den av utredningen om kortare arbetstid anvisade vägen och

i huvudsak endast göra de ändringar i gällande lagstiftning som påkallas

för att nedbringa längden av den ordinarie arbetsveckan. Först sedan erfa­

renhet vunnits rörande verkningarna av denna reform, torde tiden vara

inne att ia ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen

angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska ut­

formning m. m, Även spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, all­

män eller begränsad till vissa arbetstagargrupper, torde få upptagas i sådant

sammanhang.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän

arbetstidsförkortning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Arbetstiden i Sverige för närvarande

Gällande lagbestämmelser

Allmänna arbetstidslagen

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning är enligt 1 §

tillämplig på

rörelse,

industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vatten­

byggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt

arbetsföretag.

Verk­

samhet, som bedrives i former, vilka inte kan hänföras till rörelse eller ar­

betsförelag, exempelvis hushåll och viss offentlig eller ideell verksamhet,

faller således utanför lagen.

Från lagens tillämpning undantages vidare följande slag av arbete:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhål­

landen, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbe­

tets anordnande;

29

b) om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl

anses böra pågå även under sön- och helgdagar;

c) om ett arbete fortgår endast under en kortare tid eller medför synner­

ligen ringa ansträngning eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort

allmänt intresse;

d) om dispens i annat fall än som avses under a)—c) är påkallad till

undvikande av allvarligt missförhållande; samt

e) om det av uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt

framgår, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner ett undantag

önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbetsgivaren äger under vissa villkor, som närmare anges i det följande,

använda arbetare till arbete på

övertid.

I 6 § behandlas tid för s. k.

nödfallsarbete.

Har en natur- eller olyckshän­

delse eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat

avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott

eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till arbete

på övertid. Anmälan skall göras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två dygn

från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid utan

att tillstånd därtill sökts hos styrelsen.

Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 §.

Till sådana

förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohind­

rade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbets­

tiden, får arbetare, som fyllt 18 år, användas till arbete på övertid under

högst 7 timmar i veckan (7 § 1 mom.).

Om det i något annat fall än en nödfallssituation enligt 6 § är påkallat

med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbe­

tare, som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under

loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.

Denna form av övertid brukar benämnas

allmän övertid

(7 § 2 mom.).

Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k.

extra övertid,

meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov.

Sådan övertid må beviljas för högst 150 timmar under ett kalenderår (7 §

3 inom.).

Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men inte

18 år, må användas till sådant övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 inom.).

I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 § — skyl­

digheten att utföra nödfallsarbete är ovillkorlig — gäller vad som kan anses

vara överenskommet med arbetsgivaren därom. Det åligger arbetsgivaren att

tillse, att en arbetare inte utsättes för överansträngning eller ohälsa genom

övertidsarbete (7 § 5 inom.).

Arbetsgivaren är skyldig att föra anteckningar om övertidsarbete (8 §).

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan

anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

30

råde, är ense om eftergift i något avseende, som behandlas i 5 § (ordinarie

arbetstid) eller i 7 § 3 mom. (extra övertid) må Konungen på framställning

av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna om allmän till-

lämpning av eftergifter inom verksamhetsområdet i fråga (10 § 2 mom.).

Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för något visst

arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen

på framställning eller efter hörande av arbetarskyddsstyrelsen medge undan­

tag från lagens tillämpning (10 § 3 mom.).

Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 inom.).

överträdelse av lagen eller av någon föreskrift, som meddelats med stöd

av lagen, straffas med böter (12 §).

Lnntarbets tidslagen

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281) ar enligt 1 § tillämplig dels

på

jordbruk

jämte därtill hörande binäringar, vilka inte bedrives som själv­

ständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk och nämnda binäringar,

och dels på

trädgårdsskötsel,

som bedrives såsom självständigt företag.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, sköl sel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptag­

ning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån

dessa arbeten utföres på ackord;

d) husligt arbete;

e) arbete, som bedrives av staten; samt

f) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.

Såsom ytterligare förutsättning för lagens tillämpning gäller, att för ar­

betsgivarens räkning i företaget i regel användes

en arbetare

för annat arbete

än som uppräknats under a)—f).

Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens

familj, inte heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i över­

ordnad ställning eller bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §).

I fråga om skyldighet för arbetarskyddsstyrelsen att avgöra frågor om

lagens tillämplighet in. m. gäller motsvarande bestämmelser som i allmänna

arbetstidslagen (3 §).

Reglerna om den

ordinarie arbetstiden

återfinnes i 4 §.

För arbete i

jordbruk med binäringar

och byggnadsarbete stadgas en ordi­

narie arbetstid, raster oräknade, under tiden november—februari av högst

45 timmar och under tiden mars—oktober av högst 50 timmar per arbets­

vecka. Under ett dygn får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 10 timmar.

Från dessa regler göres följande undantag. För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete

(arbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

31

lare med blandat arbete),

under tiden november—februari användas till

arbete högst 47 timmar per arbetsvecka. Detsamma gäller den, som ersätter

arbetare med blandat arbete under ledighet. För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel

(djurskötare),

samt för arbetare, som under minst

en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden för två arbetsveckor i följd

inte överstiga 96 timmar. För dessa arbetargrupper får arbetstiden uppgå

till högst 9 timmar på ett dygn. För arbetare, som ersätter djurskötare under

kortare tid än en vecka, får arbetstiden under tiden november—februari ut­

sträckas till 48 timmar per arbetsvecka(4 § 1 mom.).

Beträffande

trädgårdsskötseln

står det arbetsgivaren fritt att tillämpa en

arbetstid antingen på högst 48 timmar per arbetsvecka året om eller på högst

45 timmar under tiden november—februari och högst 50 timmar per arbets­

vecka under tiden mars—oktober. Arbetstiden får inte något dygn överstiga

10 timmar (4 § 2 mom.).

Med arbetsvecka menas tiden från och med måndag till och med söndag.

De i fråga om djurskötare föreskrivna begränsningsperioderna på två veckor

räknas från första måndagen i november varje år. En för en viss månad an­

given arbetstid tillämpas under varje arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, vars

första dag infaller under månaden (4 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela

dispens

från bestämmelserna om be­

gränsning av den ordinarie arbetstiden.

Om skäl därtill finnes kan tillstånd sålunda lämnas till annan fördelning

av den ordinarie arbetstiden än som föreskrives i 4 §. Den begränsningen

skall dock iakttagas, att arbetstiden per år inte får förlängas (5 § 1 inom.).

Då det påkallas av särskilda skäl får även en förlängning av arbetstiden

medgivas (5 § 2 mom.).

Därest det framgår av ett uttalande av arbetarnas organisationer eller på

annat sätt, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner det önsk­

värt och arbetstiden inte kommer att oskäligt utsträckas därigenom, får

arbetarskyddsstyrelsen lämna dispens, varvid någon särskild prövning av

skälen för undantag inte fordras (5 § 3 inom.).

Övertidsbestämmelscrna

i lantarbetstidslagcn överensstämmer i huvudsak

med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen.

Sålunda kan arbetare få tagas i anspråk för

nödfallsarbete

på övertid

under samma villkor som enligt den allmänna lagen (6 § 1 inom.). Därutöver

innehåller lantarbetstidslagen en specialregel om att arbetare utan anmälan

eller ansökan hos arbetarskyddsstyrelsen må användas till arbete å övertid,

som föranledes av födelser, sjukdomsfall och olycksfall hos djuren. Några

begränsningar i fråga om denna form av nödfallsarbete uppställes inte (6 §

2 inom.).

Om det för driftens ohindrade gång är nödvändigt, att

förberedelse- eller

avslutningsarbeten

utföres före eller efter den allmänna arbetstiden eller alt

s. k.

vakttjänst

inom trädgårdsskötseln utföres utom den allmänna arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

32

tiden, får arbetare användas till sådant arbete på övertid under högst 7 lim­

mar per arbetsvecka (7 § 1 inom.).

Allmän övertid

får tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra

arbetsveckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkning, högst 50

timmar i månaden. Under en tidrymd av 12 månader i följd får högst 200

timmar allmän övertid förekomma (7 § 2 inom.).

Den

extra övertiden

är i lantarbetstidslagen maximerad till 100 timmar

under 12 månader i följd (7 § 3 mom.).

Något hinder att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete föreligger

inte enligt lantarbetstidslagen.

I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.)

samt beträffande anteckningar om övertid (8 §), Konungens undantagsrätt

(10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse

(12 §) är reglerna i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstids­

lagens motsvarande bestämmelser. Enligt lantarbetstidslagen må Ko­

nungen meddela undantag från lagens tillämpning även för det fall att till-

lämpningen skulle medföra särskilda svårigheter inom en viss del av riket

(10 § 2 inom.).

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652) är jämlikt 1 §

tillämplig på rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning

därtill bedriven verksamhet. Lagen äger vidare tillämpning på rörelse, som

hedrives i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé och badinrättning.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning åt!

arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endasl

undantagsvis deltager i arbete, på vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varpå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller dessutom, att föi

arbetsgivarens räkning i rörelsen användes arbetstagare till arbete av annat

slag än som avses under a)—g). Något krav på att ett visst minsta antal

arbetare i regel skall användas till arbete i rörelsen uppställes inte i denna

lag, vilket såsom förut nämnts är fallet med allmänna arbetstidslagen och

lantarbetstidslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

33

Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbets­

givarens familj, inte heller företagsledare eller annan befattningshavare i

överordnad ställning eller farmacevt på apotek. Detaljhandelslagen gör så­

ledes inte undantag för kontorspersonal, som ej är i överordnad ställning

(2

§).

Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsom­

råde in. in. (3 §).

Den

ordinarie arbetstiden

får, raster oräknade, uppgå till högst 48 timmar

i veckan. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar. I fråga om

dygnsmaximum stadgas det undantaget, att arbetstiden på arbetsställe, där

i regel inte användes flera än en arbetstagare, under två av veckans dygn

får uppgå till 11 timmar. Veckomaximum på 48 timmar får dock inte över­

skridas. Beträffande arbetstagare på ett försäljningsställe, som i regel hålles

öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för de nyss angivna

reglerna, att arbetstiden inte får överstiga 96 timmar för två veckor i följd

och 10 timmar om dygnet (4 §).

Detaljhandelslagens regler om

dispens

från bestämmelserna om den ordi­

narie arbetstiden överensstämmer med lanlarbetstidslagens motsvarande

stadganden (5 §).

Bestämmelserna om

övertid

är i allmänna drag överensstämmande med

allmänna arbetstidslagens, men avvikelser i detaljer förekommer.

Sålunda är de båda lagarnas regler av samma innehåll vad angår tid för

nödfallsarbete

(6 §),

allmän övertid

(7 § 2 mom.) och

extra övertid

(7 §

3 mom.); något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till över­

tidsarbete föreligger dock inte enligt detaljhandelslagen. Med

förberedelse-

och avslutningsarbeten

likställes i detaljhandelslagen betjäning av kunder,

som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotograii-

ateljé eller badinrättning befinner sig i lokalen. För dessa slag av arbete tår

arbetstagare användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan,

dock inte mer än

iy2

timme per dygn. Ordinarie arbetstid och övertid av

detta slag får tillhopa inte något dygn uppgå till mer än 10 timmar. Arbetar­

skyddsstyrelsen kan dock medge undantag (7 § 1 inom.).

Detaljhandelslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning för över­

tidsarbete (8 §) och om raster (9 §).

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 §

4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (10 §), tillsyn över

lagens efterlevnad (13 §) och rörande straff (14 §) överensstämmer detalj­

handelslagen i huvudsak med allmänna arbetstidslagen, och beträffande

Konungens undantagsrätt har stadgandena samma innehåll som motsva­

rande i lantarbetstidslagen (12 §).

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och

3 —

Biliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

35

Till arbete på allmän eller extra övertid får inte användas arbetstagare,

som inte fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens be­

träffande den, som fyllt 16 år men inte 18 år (7 § 4 mom.).

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 §

5 mom.) samt angående anteckningar om övertid (8 §), tillsyn över lagens

efterlevnad (11 § 1 mom.) och straff (12 §) är bestämmelserna i hotellagen

i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen. Beträffande Konung­

ens undantagsrätt föreligger överensstämmelse med lantarbetstidslagen och

detaljhandelslagen (10 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Arbetar skyddslag en

Bestämmelser, som berör arbetstidens begränsning, förekommer även i en

del andra författningar än de förut nämnda. 1 detta sammanhang synes det

emellertid endast erforderligt att redogöra för vissa regler i arbetarskydds­

lagen den 3 januari 1949 (nr 1).

Denna lag, vars tillämpningsområde är mera vidsträckt än arbetstidslag-

stiftningens (bortsett från sjöarbetstidslagen), meddelar beträffande arbets­

tagare i allmänhet bestämmelser om raster (17 §) och arbetspauser (18 §).

Vidare föreskrives, att arbetstagare skall åtnjuta ledighet för

nattvila,

vari

skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Avvikelse från dessa be­

stämmelser må ske, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur,

allmänhetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får

nödfallsarbete fortgå mellan klockan 23 och klockan 5 (19 §). Dispens från

bestämmelserna om nattvila, alltså från det s. k. nattarbetsförbudet, kan

meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger eller om

del stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa

eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §).

För varje period av sju dagar skall en arbetstagare åtnjuta minst 24 tim­

mars sammanhängande ledighet

(veckovila).

Dispens kan meddelas av

arbetarskyddsstyrelsen (21 §).

1 fråga om

minderårig

, varmed förstås den som inte fyllt 18 år, meddelas

vissa särskilda bestämmelser.

För minderårig gäller en absolut maximering av arbetstiden till 10 tim­

mar om dygnet och 54 timmar i veckan. Endast för nödfallsarbete tår arbets­

tiden utsträckas därutöver. Arbetarskyddsstyrelsen kan också, för kortare

tid, meddela dispens (31 §). Fn minderårigs nattvila skall i regel uppgå till

minst 11 timmar om dygnet, och den skall för den som inte fyllt 16 ar om-

tatta tiden mellan klockan 19 och klockan 6 och för andra tiden mellan

klockan 22 och klockan 5 (33 §).

För

kvinnor

i hantverksarbete eller industriellt arbete föreskrives i prin­

cip 11 timmars nattvila, vari skall ingå liden mellan klockan 22 och klockan

5 (36 §). Dispens kan dock meddelas.

37

tiden 41 1/4 timmar i veckan. I princip tillämpas 5-dagarsvecka för ifråga­

varande arbetarkategorier. Antalet under jordsarbetare med förkortad ar­

betstid beräknas till omkring 6 500 inom gruvindustrin och närmare 3 000

inom övriga berörda näringsgrenar. För

treskif tsarbete med söndagsuppehåll

(intermittent drift) vid järnbruken och inom gummiindustrin samt i mindre

utsträckning vissa andra industrier gäller en ordinarie veckoarbetstid av

45 Va timmar. Nämnda siffra erhålles som ett genomsnitt för en skiftcykel

om tre veckor, under vilken 17 skift på 8 timmar fullgöres. Antalet arbe­

tare med sådan arbetstid uppskattas till omkring 7 500 man. Nästan alla

industriarbetare i

treskiftsarbete utan söndagsuppehåll

(kontinuerlig drift)

har en genomsnittlig veckoarbetstid av 42 timmar. Sammanlagt 12 000—

13 000 arbetare vid järnbruken ävensom inom metallframställnings-, pap­

pers- och massa-, byggnadsämnes- samt kemiska industrierna med flera

har sin arbetstid reglerad på detta sätt. Arbetargrupper — uppskattnings­

vis i allt omkring 30 000 personer — med

tvåskiftsarbete

samt

kvälls-

och nattarbete

har arbetstider, som för olika kategorier varierar mellan 40

och 47 timmar i veckan. Som exempel på verksamhetsområden, inom vilka

sådana arbetstidsförkortningar förekommer, kan nämnas textil- och bageri­

industrierna samt typografyrket. Inom praktiskt taget hela

målerifacket

gäller kortare arbetstid än 48 timmar i veckan. Måleriarbetare har sålunda i

Stockholm och vissa andra städer 40 timmars arbetsvecka och i övriga

delar av landet en arbetstid av 421/2 timmar i veckan. I båda fallen tilläm­

pas 5-dagarsvecka. Omkring 19 000 måleriarbetare, varav 4 000 med 40-

timmarsvecka, omfattas av denna arbetstidsförkortning. Kortare arbets­

tider än 48 timmar i veckan förekommer också för betydande grupper —

uppskattningsvis 30 000 personer -— inom

kommunikationsväsendet

och för

somliga

handelsanställda,

framförallt kvinnor.

Tjänstemännen, vilka bortsett från detaljhandelns kontorsperso­

nal inte omfattas av arbetstidslagstiftningen, har i stor utsträckning kortare

arbetstid än 48 timmar i veckan. Undantag gäller i huvudsak för flertalet

arbetsledare och andra, vilkas arbete är direkt knutet till arbetarna, för vissa

kontorstjänstemän inom detaljhandeln och för en del grupper i offentlig

tjänst, såsom militär personal, vårdpersonal inom sjukvård och fångvård

samt tullmän. För det stora flertalet övriga tjänstemän i såväl allmän som

enskild tjänst gäller arbetstider på omkring 42 timmar i veckan eller där­

under.

Kangl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Semester och helgledigheter

Om man skall beräkna det totala bortfallet av ordinarie arbetstid genom

en allmän arbetstidsförkortning, kan man inte nöja sig med att utgå från

arbetstiden per vecka. Man måste räkna med arbetstidsutbudet under ett helt

år. Därmed kommer semestern och helgdagsledigheterna in i bilden.

38

Av årets 52 veckor går minst tre arbetsveckor bort på grund av den lag­

stadgade semestern. Med hänsyn till att betydande arbetargrupper, i synner­

het statstjänare, har längre semester än den lagstadgade räknar utredningen

med att det totala årliga utbudet av »arbetar-arbetsveckor» minskas med

3 Va per arbetare, motsvarande vid 48-timmarsvecka 160 arbetstimmar.

Vad angår helgledigheter finns i Sverige, förutom dem som alltid infaller

på en söndag, 11 helgdagar, av vilka 5 kan infalla på söndagar medan 6 alltid

är förlagda till andra veckodagar. Vid sidan om helgdagarna är vissa helg-

dagsaftnar i större eller mindre utsträckning arbetsfria eller i arbetstids-

liänseende att jämställa med lördagar. Som regel — i stor utsträckning

garanterad av kollektivavtal — är sålunda jul-, påsk- och midsommaraft­

narna arbetsfria, och för stora grupper torde detsamma vara fallet med

nyårs- och pingstaftnarna. Utredningen anser det realistiskt att räkna med

att antalet helgledighetsdagar — helgdagar och arbetsfria helgdagsaftnar —

i genomsnitt för samtliga arbetare uppgår till 15 om året, varav minst 4

lördagar, vilket för en arbetare med 48-timmarsvecka motsvarar nära 2 Va

arbetsveckor eller minst 112 timmar om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Principen om 48 timmars arbetsvecka är fastslagen i olika internationella

konventioner. Bland dessa märkes främst den av Internationella arbetsorga­

nisationen (ILO) år 1919 antagna Washingtonkonventionen, vilken omfat­

tar industri och byggnadsverksamhet samt transportväsende till lands, och

vidare ILO:s konvention av 1930 rörande handel och kontorsarbete. Dessa

konventioner har ratificerats endast av ett fåtal stater, bland vilka Sve­

rige inte befinner sig. Trots att så få länder anslutit sig till de av ILO an­

tagna konventionerna, har principen om 48 timmars ordinarie arbetstid

per vecka efterhand vunnit så gott som universell anslutning vad gäller

industrin. Inom andra näringsgrenar däremot förekommer utomlands längre

arbetstider i betydande omfattning.

Utredningen om kortare arbetstid har gjort vissa jämförelser mellan

arbetstidsförhållandena — huvudsakligen vad angår den ordinarie vecko­

arbetstidens längd — i å ena sidan Sverige samt å andra sidan vissa främ­

mande stater, som ansetts vara jämförbara med vårt land i avseende på de

politiska, ekonomiska och sociala förhållandena. Jämförelsen har sålunda

avsett de nordiska grannländerna, Storbritannien, Frankrike, Belgien,

Holland, Luxemburg, Västtyskland, Österrike, Schweiz, USA, Canada,

Australien och Nya Zeeland.

Metoderna för arbetstidsregleringen i de olika länderna växlar. Lagstift­

ning är den vanligaste men i vissa stater regleras arbetstiden genom kollek­

39

tivavtal och i andra genom skiljedomsförfarande. Kombinationer av de olika

metoderna förekommer i stor utsträckning.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att i de nordiska och västeuro­

peiska länderna principen om 48 timmars arbe Isvecka slagit igenom inom

industrin och för större delen av arbetsmarknaden i övrigt men att inom

vissa verksamhetsområden, såsom t. ex. handeln, restaurangnäringen och

särskilt jordbruket, längre arbetstider förekommer i avsevärd omfattning.

Kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan förekommer i flera

länder. Finland har lagstiftning om högst 47 timmars arbetsvecka för van­

ligt dagarbete; undantag gäller dock för jordbruk och skogsbruk. I Stor­

britannien, där arbetstiden i huvudsak regleras avtalsvägen, gäller i de flesta

fall en ordinarie veckoarbetstid av 44 eller 45 timmar inom industrin och

47 timmar i lantbruket. I Belgien pågår för närvarande genom överenskom­

melser mellan arbetsmarknadsorganisationerna under statens medverkan en

successiv förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan

för betydande delar av näringslivet. Frankrike har 40 timmar i veckan som

lagenligt veckomaximum för den ordinarie arbetstiden inom större delar av

arbetsmarknaden. Förhållandena i Canada uppvisar stora variationer de

olika delstaterna emellan, men genomsnittet för ordinarie arbetstid inom

industrin synes ligga vid 42 timmar i veckan eller något därunder. I Förenta

Staterna, Australien och Nya Zeeland är en ordinarie arbetstid av 40 timmar

i veckan regel för den övervägande delen av näringslivet, jordbruket undan­

taget.

I de fall utomlands, där en arbetsvecka av högst 45 timmar tillämpas, är

det vanligast, att veckoarbetstiden fördelas på fem arbetsdagar.

Bestämmelserna om begränsning av den ordinarie arbetstiden komplette­

ras i alla länder av regler om övertid. I stort sett kan sägas, att ju kortare

den ordinarie arbetstiden är, desto större är vanligen de legala möjlighe­

terna till övertidsuttag. I somliga fall har övertidsarbetet sådan omfattning

och förekommer med sådan regelbundenhet, att den normala arbetstiden per

vecka icke oväsentligt överstiger den enligt lag eller avtal fastställda ordi­

narie arbetstiden. Sålunda torde Frankrike, trots lagfäst 40-timmarsvecka

för större delen av näringslivet, inte kunna betraktas som ett land med sär­

skilt kort arbetstid. På grund av regelbundet övertidsarbete ligger den nor­

mala veckoarbetstiden i många branscher betydligt högre och genomsnit­

tet för industrin antages ligga vid omkring 45 timmar i veckan. Även i Stor­

britannien bar övertiden stor omfattning och den faktiska arbetstiden ligger

ofta betydligt över den i avtalen i allmänhet stadgade ordinarie veckoarbets­

tiden om 44—45 timmar. Den i Belgien pågående arbetstidsförkortningen

kan antagas, i varje fall under en övergångsperiod, komma att i icke obetyd­

lig utsträckning neutraliseras genom övertidsarbete.

Vid en jämförelse mellan arbetstidsförhållandena i olika länder är det

även av intresse att beakta den genomsnittliga veckoarbetstiden för år

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

40

räknat, varvid arbetstidsbortfallet på grund av semester och helgledigheter

blir av betydelse. Det visar sig då, vad semestern angår, att de nordiska

länderna samt, efter ett beslut år 1956, Frankrike står i en klass för sig med

omkring tre veckors semester. I de övriga av utredningens undersökning

berörda länderna synes normalsemestern vara två veckor. Även i fråga om

helgledigheter står Sverige, i detta fall jämte Finland, främst med ett bort­

fall av omkring 15 arbetsdagar om året på grund av sådana ledigheter. I de

anglosachsiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australien, Nya

Zeeland) samt Frankrike och Holland stannar antalet vid 6—8 och i Dan­

mark, Norge, Västtyskland, Österrike och Schweiz vid 10—12.

På grund härav leder en jämförelse av den genomsnittliga veckoarbets­

tiden för år mellan Sverige och exempelvis USA till att den amerikanska

40-timmarsveckan för Sveriges vidkommande i stort sett skulle motsvaras

av en arbetsvecka om 42 timmar.

I de av de förutnämnda länderna, där arbetsveckan normalt utgör 48 tim­

mar, har under de senare åren strävanden efter en arbetstidsförkortning

gjort sig gällande. Frågan härom har uppmärksammats inom ILO och ut­

redningar och förhandlingar försiggår på många håll. Även i USA diskuteras

en arbetstidsförkortning och inom vissa näringsgrenar ligger arbetstiden i

detta land redan under 40-timmarsnivån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Utredningens förslag

Motiven för en arbetstidsförkortning

Skyddsmotivet

I sin presentation av de motiv, som kan anföras för en allmän arbets­

tidsförkortning, erinrar utredningen om att det i olika sammanhang, då

arbetstidsfrågan tidigare varit på tal, hävdats, att en förkortning av arbets­

tiden skulle vara ägnad att främja arbetstagarnas hälsa. Detta motiv för

en arbetstidsförkortning benämnes av utredningen skyddsmotivet. Även i

dagens debatt göres ofta gällande, framhåller utredningen, att omsorgen om

arbetstagarnas hälsa kräver en förkortning av 48-timmarsveckan, varvid

åberopas, att olycksfallsfrekvensen stegrats och sjukligheten såväl kropps­

ligt som psykiskt ökat samt att arbetet blivit slitsammare och hetsigare osv.

Utredningen har sökt att med hjälp av statistik och andra uppgifter

bedöma i vad mån hälsoskäl i nuvarande läge talar för en allmän arbets­

tidsförkortning. I fråga om yrkesskadefrek vensens utveck­

ling begagnar sig utredningen i första hand av riksförsäkringsanstaltens

statistik över skador, som föranlett ersättning från den obligatoriska yrkes­

skadeförsäkringen. Anstalten har för utredningens räkning sammanställt en

del siffror ur denna statistik, avseende åren 1933—1953. Av dessa siffror

41

framgår att antalet olycksfall hos arbetsgivare med mer än 5 arbetare

(staten undantagen) i

absoluta tal

visar en kraftig stegring under perioden

1933—1937, därefter stagnation till 1941, en inte obetydlig ökning 1942 och

1943, fortsatt ökning 1946 och 1947, viss ytterligare ökning 1949—1950

men därefter återgång till 1947 års siffra. De kraftigaste ökningarna sam­

manfaller i tiden med förändringar i för arbetstagarna gynnsam riktning av

olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Relativt

sett, räknat per 100 årsarbe­

tare, har olycksfallsfrekvensen stigit under periodens 10 sista år, dock utan

klar tendens. Omkring tidpunkten för varje viktigare förändring i olycks-

1'allsförsäkringslagstiftningen har inträtt en stegring av frekvenstalen, var­

efter siffrorna åter sjunkit. Bortsett från de lyftningar till högre nivå, som

sammanhänger med lagändringarna, är frekvensen ständigt avtagande, och

efter 1950 har minskningen varit så kraftig att 1952 års siffra, som ligger

vid något mer än 13 olycksfall per 100 årsarbetare, är den lägsta sedan 1945.

Beträffande yrkesskadornas svårighetsgrad visar siffrorna, att bagatell­

skadorna under hela perioden utgjort drygt 20 procent av samtliga skador.

Antalet sjukdagar i genomsnitt per olycksfall är också i stort sett oförändrat

(23,3 år 1933 och 23,6 år 1952). Invaliditetsfallen vid samtliga arbetsplatser

visar i absoluta tal en svagt stigande tendens fram till 1947 och därefter

en ganska kraftigt nedåtgående. I förhållande till antalet årsarbetare har

invaliditetsfallen minskat från över 18 per 10 000 årsarbetare vid mitten av

1930-talet till under 12 efter 1950. Dödsfallens antal utvisar ingen klar ten­

dens i absoluta tal, men i förhållande till antalet årsarbetare har dödsfallen

tydligt minskat. Av hela antalet olycksfall i arbete och särskilt antalet inva­

liditets- och dödsfall bildar färdolycksfallen en växande andel. Sålunda

utgjorde av hela antalet olycksfall färdolycksfallen 4,3 procent år 1933 och

7,9 procent år 1952. Av samtliga invaliditets- och dödsfall hänförde sig 1933

6 procent till färdolycksfallen, medan motsvarande siffra 1952 var 13,7

procent.

Utredningen anser det inte möjligt att av yrkesskadestatistiken draga

några alldeles bestämda slutsatser rörande den faktiska utvecklingen av

riskerna för skador i arbetslivet. Alla reservationer till trols synes man emel­

lertid enligt utredningens uppfattning ha goda skäl för den slutsatsen av

den officiella olycksfallsstatistiken, att frekvensen av kroppsskador i arbetet

inte ökat på senare år och att det finns tecken på att utvecklingen snarast

gått i motsatt riktning. Detta anser utredningen äga giltighet inte bara för

näringslivet som helhet betraktat utan även för de flesta näringsgrenar tagna

var för sig.

Som stöd för denna sin uppfattning åberopar utredningen bl. a. verk­

stadsföreningens statistik över olycksfall vid verkstadsföretag med mer än

50 anställda. Efter att ha företett endast små variationer under åren 1943—

1950, visar denna statistik en successiv nedgång av olycksfallsfrekvensen

per 100 årsarbetare från 16,6 år 1950 till 10,4 år 1954. Ur den av arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

42

givareföreningens och landsorganisationens gemensamma arbetarskydds-

nämnd upprättade statistiken kan utläsas, att olycksfallsfrekvensen för

hela undersökningsmaterialet sjunkit från 20,4 olycksfall per 100 årsarbe­

tare år 1950 till 17,1 år 1952 samt att även färdolycksfallsfrekvensen gått

ner, ehuru inte så markant, nämligen från 1,8 per 100 årsarbetare år 1950

till 1,6 år 1952.

Om det är vanskligt att klarlägga utvecklingen av yrkesskadefrekvensen,

är svårigheterna inte mindre när det gäller att bedöma hälsotillstån­

det i stort hos den förvärvsarbetande delen av befolkningen. Någon

svensk statistik över frekvensen av olika sjukdomar, vilken skulle kunna

tjäna till vägledning vid bedömningen av denna fråga, existerar inte. Utred­

ningen erinrar om att det i arbetstidsdebatten i olika sammanhang gjorts

allmänt hållna uttalanden av innebörd att sjukligheten och förslitningen

av den mänskliga organismen ökat och att dessa företeelser tillskrivits det

slitsamma och hälsofarliga arbetet. Om detta vore riktigt kunde man, anför

utredningen, vänta sig att denna utveckling lett till en förkortning av den

genomsnittliga livslängden. Emellertid har motsatsen inträffat, och medel­

livslängden har ökat från 56 år i början av detta århundrade till omkring 70

år för närvarande. Eftersom denna ökning av medellivslängden i väsentlig

mån beror på minskad spädbarnsdödlighet, är det för bedömningen av ar­

betslivets inverkan på den mänskliga organismen dock av större intresse att

studera den återstående livslängden efter viss uppnådd ålder. Det visar sig

därvid, att enligt nyligen gjorda beräkningar den återstående medellivsläng­

den för män vid 15 års ålder mot slutet av 1800-talet var drygt 46 år och att

motsvarande siffra nu är nära 56 år. För män vid 50 års ålder har den genom­

snittliga återstående livslängden stigit från knappt 21 år vid slutet av 1800-

talet till 25 år för närvarande. Den tid en 15-åring kan beräkna att få leva

av de 50 år, som återstår till dess han skulle fylla 65 år, utgör nu 47 år mot

mindre än 41 år vid slutet av förra århundradet.

I fråga om sjuklighetens verkliga utbredning och sjukdomarnas orsaker

finner utredningen efter en genomgång av tänkbara källor till upplysning

i ämnet, att det sammanfattningsvis kan sägas, att kunskapen om dessa för­

hållanden såväl inom hela befolkningen som inom särskilda grupper av den­

samma är så begränsad, att några bestämda uttalanden inte är möjliga.

När det gäller att ta ställning till frågan huruvida en generellt giltig övre

gräns för den tillåtna arbetstiden kan motiveras med medicinska skäl kom­

mer utredningen till följande slutsatser. De uppgifter som utredningen in­

hämtat angående utvecklingen på yrkesskadornas, arbetshygienens och

folkhälsans områden, tyder närmast på en förbättrad folkhälsa och en

minskning av yrkesskaderiskerna. Man bör emellertid vara försiktig med att

på grundval av detta material dra några allmängiltiga slutsatser rörande

befolkningens hälsa. Inte heller går det att avgöra i vad mån utvecklingen

påverkas av förhållandena inom arbetslivet. Utredningen begränsar sig där­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

43

för till att uttala, att utredningen inte funnit skäl för antagandet, att arbets­

förhållandena, däri inberäknat rådande arbetstider, generellt sett utgör

någon risk för en försämring av folkhälsan. Utredningen säger sig härmed

inte vilja ifrågasätta riktigheten i uttalanden, som går ut på att ökad trött­

het besvärar åtskilliga människor, men framhåller, att man bör vara för­

siktig med att hänföra detta förhållande till arbetet. Många tröttande arbe­

ten har mekaniserats, men å andra sidan har många både fysiskt och psy­

kiskt tröttande arbetsmoment tillkommit. Generellt kan man inte våga

påstå, att arbetet blivit mera tröttande. Trötthetssymtomen kan bero lika­

väl på ett intensivare fritidsliv som på en intensivare arbetsinsats.

Man synes alltså enligt utredningens mening inte kunna motivera en all­

män arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad försäm­

ring av svenska folkets hälsotillstånd. Ett annat spörsmål är huruvida det

från dagens utgångsläge finns möjligheter att genom en arbetstidsförkort­

ning förbättra folkhälsan, nedbringa yrkesskadefrekvensen och minska trött­

heten i arbetet. Om den utveckling mot en av allt att döma förbättrad folk­

hälsa, som kunnat konstateras, till någon del kan tillskrivas den arbetstids­

förkortning, som successivt genomförts i vårt land under detta århundrade,

kan det, säger utredningen, ligga nära till hands att antaga att en fortsätt­

ning på arbetstidsförkortningens väg skulle vara gynnsam från hälsosyn­

punkt. Utredningen vågar dock inte ha någon bestämd mening om betydel­

sen av en arbetstidsförkortning för en fortsatt utveckling i riktning mot

förbättrad folkhälsa.

Med det anförda avser utredningen inte att uttala, att en arbetstidsförkort­

ning inte skulle ha fördelaktiga verkningar för vissa kategorier av medbor­

gare. Som exempel på dylika grupper nämner utredningen kvinnor, som

har ett hem att förestå vid sidan om förvärvsarbetet, den äldre arbetskraften

och vissa jämförliga arbetstagare, vilka har svårigheter att orka med vid en

hög arbetstakt, samt ungdomar, som fortsätter sin utbildning vid sidan om

förvärvsarbetet. I dessa fall synes dock, framhåller utredningen, större hän­

syn till individens skiftande möjligheter vara viktigare än generella änd­

ringar i arbetsbetingelserna.

Andra motiv

Utredningen finner sig således inte kunna la skyddsmotivet, dvs. arbets­

tagarnas behov av skydd mot att utnyttjas alltför hårt i arbetet, till ut­

gångspunkt för en allmän förkortning av arbetstiden.

Frågan i vad mån eu dylik åtgärd bör vidtagas bedömes därför av ut­

redningen ur andra synvinklar. Utredningen konstaterar därvid inled­

ningsvis, att fritiden är eu beståndsdel i den materiella levnadsnivån, som

i valet mellan olika former av konsumtion principiellt intar samma ställ­

ning för konsumenterna som livsmedel, kläder eller vilka varor eller tjäns­

ter som helst. På samma sätt har ökad fritid också sitt pris. För den

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

44

enskilde utgöres detta pris av den inkomst eller inkomstökning han måste

avstå från vid en förkortning av arbetstiden. Samhällsekonomiskt är priset

på ökad fritid lika med det produktionsresultat, som man går miste om

genom att arbetstiden göres kortare.

Av den principiella jämställdheten mellan fritid och annan konsumtion

drar utredningen den slutsatsen, att den enskilde borde ha möjlighet till

ett fritt val mellan fritid, varor och tjänster. Det fria kon-

sumtionsvalet i ett samhälle är emellertid alltid inskränkt på olika om­

råden och när det gäller fritiden är valfriheten särskilt beskuren. Av

tekniskt-organisatoriska skäl måste arbetstiden och därmed fritiden vara

enhetlig inom större och mindre arbetsgrupper och det har dessutom av

ekonomiska och andra skäl ansetts nödvändigt att reglera arbetstiden

efter enhetliga normer inom stora delar av arbetslivet. Denna enhetssträ-

van har, påpekar utredningen, haft ett stöd i lagstiftningen, som kommit

att bli normbildande oaktat den endast fastställt maximigränser för arbets­

tidens längd. Under sådana förhållanden anser utredningen sig våga påstå,

att den aktuella arbetstidssituationen knappast avspeglar de individuella

värderingarna av fritiden. Man vet inte utan vidare, vilken arbetstid de

olika konsumenterna skulle vilja välja vid givna löner. Vissa möjligheter

finns dock för den enskilde arbetstagaren att träffa ett val mellan fritid

och annan konsumtion. Den enskilde kan sålunda öka sin fritid genom

att exempelvis ta anställning på deltid eller utebli från arbetet vissa da­

gar. Denna förfallolösa frånvaro kan, framhåller utredningen, anses som

ett symptom på önskemålen om kortare arbetstid. Omvänt kan en arbets­

tagare förlänga sin arbetstid genom att ta extraarbete eller genom att där

tillfälle gives arbeta på övertid.

Utredningen framhåller att en total individuell valfrihet i fråga om

fritiden inte kan förverkligas. Om i stället valet mellan fritid och annan

konsumtion i viss utsträckning överlämnas åt statens lagstiftningsmakt

uppkommer en rad avvägningsfrågor av socialt och ekonomiskt slag.

Ställningstagandet påverkas bland annat av samhällets skyldighet att

upprätthålla vissa normer för skyddet av arbetstagarnas hälsa — det i

det föregående behandlade skyddsmotivet — och vidare kommer kost­

nadsfrågan in som en viktig faktor vid valet. Uppgiften blir därvid när­

mast, säger utredningen, att bedöma de ekonomiska följderna av olika

valmöjligheter, exempelvis mellan sociala reformer av olika slag och

löneökningar in. m. Frågan blir med andra ord vad man vill avstå och

vad man vill vinna.

Utredningen anser sig, bland annat på grundval av den opinionsunder­

sökning, som utredningen låtit verkställa, kunna konstatera, att fritiden

av ett mycket stort antal människor tillmäts ett allt större värde. Som

ett utslag av en högre fritidsvärdering kan man enligt utredningens åsikt

djupare sett uppfatta det krav på utjämning av olikheterna i arbetstidens

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

45

längd mellan olika arbetstagargrupper, som kommit till synes och fram­

för allt tagit sikte på skillnaden mellan arbetare och tjänstemän. Den

höjda fritidsvärderingen sammanhänger med den allmänna höjningen av

inkomsterna och levnadsnivån i övrigt, som på senare år givit flertalet

människor i landet möjlighet att utnyttja sin fritid till angenäma syssel­

sättningar. Frågan om en arbetstidsförkortning bör därför, säger utred­

ningen, ses som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodogöra vårt

folk ett förbättrat produktionsresultat. Arbetstidslagstiftningen kommer

då visserligen att i väsentliga stycken behålla sin karaktär av skydds­

lagstiftning men dess regler om den genomsnittliga veckoarbetstidens

maximum fastställes på grundval av en ekonomisk avvägning och inte

såsom ett resultat av överväganden om vad som från medicinska eller

liknande utgångspunkter är objektivt rikligt. Vidare måste många prak­

tiska hänsyn tagas till arbetslivets och produktionens krav på rationell

organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Ekonomiska frågor

När det gäller att bedöma de ekonomiska verkningarna av och där­

med de ekonomiska förutsättningarna för — en arbetstidsförkortning

delar utredningen upp sin undersökning på två typer av problem, vilka

utredningen betecknar som den direkta och den indirekta effekten på pro­

duktionen av en förkortning av arbetstiden. Avsnittet om den direkta

effekten behandlar vad som händer med landets produktion, totalt och

per arbetstimme, när antalet ordinarie arbetstimmar minskar, under förut­

sättning att inga samhällsekonomiska komplikationer tillstöter. I samband

härmed redogöres för erfarenheterna av tidigare arbetstidsförkortningar,

varjämte produktionsutvecklingen i Sverige belyses. I framställningen av de

indirekta verkningarna upptas frågan om de förändringar i betingelserna

för produktionen, som blir en följd av arbetstidsförkortningen, eller med

andra ord anpassningsproblemen. Under detta avsnitt behandlas sålunda

förskjutningar i kostnadsrelationerna och i efterfrågan på varor och

tjänster för investering och konsumtion, varvid konjunkturproblemen

vid övergången ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningens resonemang

bygger på förutsättningarna att full sysselsättning utgör en målsättning

för den ekonomiska politiken och att inga radikala förändringar i det

världspolitiska läget inträffar.

Arbetstidsförkortning och produktivitet

1 fråga om den direkta effekten av en arbetstidsförkortning anför ut­

redningen, att en inte ovanlig föreställning är, att minskningen i arbetstid

medför eu däremot proportionell nedgång i produktionen och vice versa.

Detta är emellertid i allmänhet inte det verkliga förhållandet, säger ut­

46

redningen. I princip finnes nämligen en veckoarbetstid så beskaffad,

att produktionsresultatet per vecka blir mindre vare sig man ökar eller

minskar den. Denna arbetstid är den optimala arbetstiden sett från pro­

duktionssynpunkt. Tidigare, när arbetstiden var mycket längre än för

närvarande, var den i allmänhet längre än den produktionsoptimala ar­

betstiden. En arbetstidsförkortning ledde då till ökat produktionsresultat,

den lönade sig. Den arbetstid som för närvarande tillämpas i västeuro­

peiska industriländer, däribland vårt, brukar däremot antagas vara så­

dan, att en minskning eller ökning därav medför en förändring av pro­

duktionen i samma riktning som arbetstidsförändringen men relativt

sett mindre än denna. Det vore därför önskvärt att kunna fastställa pro­

duktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning, dess »pris». Härvid kan

det, anför utredningen, vara till hjälp att diskutera alla de faktorer av

betydelse, som vid förkortningen kan väntas i olika riktningar påverka

produktionsresultatet per arbetstimme. Utredningen särskiljer två olika

typer av sådana faktorer, å ena sidan de, som närmast har samband med

arbetskraftens reaktioner, och å andra sidan de, som berör produktions­

utrustning och organisation, dvs. hänger samman med företagsledningens

reaktioner och främst gäller realkapitalets effektivitet.

Vad angår arbetskraftens reaktioner tar utredningens

resonemang sin utgångspunkt i att en individs arbetsprestation beror på

dels hans förmåga att arbeta och dels hans villighet att utnyttja denna

förmåga. Många undersökningar visar, att arbetsprestationen i allmänhet

sjunker mot slutet av den dagliga arbetstiden, om denna uppgår till en viss

längd. I den mån detta beror på trötthet, dvs. på bristande förmåga att uppe­

hålla arbetsintensiteten under en så lång tidsperiod, skulle vid en arbets­

tidsförkortning, som innebär en minskning av den dagliga arbetstiden,

produktionen inte minska proportionellt med arbetstidsförkortningen,

eftersom det är de timmar, då arbetskraften är minst effektiv, som faller

bort. Speciellt skulle detta gälla arbeten, som är kroppsligt ansträngande,

enformiga eller fordrar särskild uppmärksamhet vid utförandet. Emeller­

tid får man, framhåller utredningen, vara försiktig med att utan vidare

anta, att fritiden enbart ökar arbetsförmågan. Hela det dagliga livet,

både arbetstid och fritid, inverkar på arbetsförmågan, och även fritiden

kan innebära påfrestningar på individens fysiska och psykiska tillstånd.

Arbetsvilligheten står, fortsätter utredningen, i många avseenden ar­

betsförmågan nära, och det är inte alltid möjligt att skilja olika psyko­

logiska element från varandra och hänföra dem till antingen förmåga

eller villighet. Påtagligt är emellertid att en arbetstagare inte alltid ut­

nyttjar hela sin arbetsförmåga. Erfarenheten visar, att det finns medel

att stimulera en människa att öka sina prestationer även utan tekniska

förändringar; ackordsarbetet utgör en bekräftelse härpå.

Om man vill påverka produktionsresultatet per arbetstimme via arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

47

kraften kan, fortsätter utredningen, medlen påverka antingen villigheten

eller förmågan att arbeta. Utredningen antar för sin del, att en arbets­

tidsförkortning på lång sikt snarast påverkar förmågan att arbeta. I vil­

ken grad och i vilken riktning detta sker beror bl. a. på allmänna lev­

nadsbetingelser och sättet att utnyttja fritiden. På kort sikt däremot

skulle enligt utredningens uppfattning både förmågan och villigheten att

arbeta bli påverkade. En förändring av arbetstiden, som medför ökad

fritid, skulle sålunda kunna verka som en stimulans på arbetstagarna på

kort sikt. När den nya arbetstiden varit i kraft en längre tid och arbets­

livet tillförts nya årsklasser, som inte upplevt den tidigare längre arbets­

tiden, torde denna stimulans ha spelat ut sin roll. En slutsats härav blir

att man, om arbetsförmågan inte utnyttjats fullt och om det finns möj­

ligheter att genom olika åtgärder öka villigheten att arbeta, kan erhålla

en smidigare övergång till kortare arbetstid. Arbetsprestationerna per

timme kan ökas just vid övergången och stimulansen kan exempelvis

åstadkommas över ackordslön. Ett sådant resonemang kan också leda

till att det anses mera önskvärt att arbetstidsförkortningen sker succes­

sivt med på så vis upprepad stimulans till ökade prestationer i stället

för genom en större engångsförkortning.

Utredningen övergår härefter till att behandla vissa aspekter av sam­

spelet mellan arbetskraftens förmåga och villighet att arbeta, å ena,

samt produktionsresultatet, å andra sidan, nämligen frekvensen av från­

varo och olycksfall.

Det procentuella antalet frånvarande från arbetet hel dag inom olika

industrigrupper under våren 1955 framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Industrigrupp

Av personliga skäl

(inkl. sjukdom)

På grund av sjukdom

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör­

dag

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör

dag

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör­

dag

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör­

dag

Metallindustri....................................

6,2

8,8

10,0

15,6

5,2

6,0

8,3

10,6

Textil- och beklädnadsindustri. . .

5,1

6,5

7,9

14,0

4,5

4,8

6,7

8,3

Porslins-, kakel- och lergodsind.. .

6,6

9,0

9,4

16,0

4,7

4,9

6,4

7,2

Sågverk, hyvlerier............................

4,4

6,3

5,5

7,3

3,5

4,3

5,0

6,6

Byggn.-snickerier..............................

4,3

5,6

7,5

16,6

3,8

3,8

7,5

10,1

Pappersmassefabriker.....................

5,6

6,4

8,1

13,1

4,5

4,7

6,1

8,3

Grafisk industri................................

4,1

4,6

7,1

10,9

3,7

4,0

6,7

8,0

Choklad- och konfektiudustri ....

4,3

6,7

9,2

15,3

3,6

4,4

7,5

8,5

Skoindustri.........................................

3,0

3,4

6,3

13,2

2,7

2,6

5,1

6,0

Tändsticksfabriker..........................

7,0

8,0

9,8

14,1

6,5

6,9

7,3

7,1

Utredningen uppställer ett räkneexempel, i vilket med utgångspunkt från

siffrorna i tabellen frånvaron i genomsnitt antages vara på lördagar 9 procent

och på övriga dagar 0 procent. Exemplet visar, att en arbetstidsförkortning

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

från 48 till 45 timmar och ett samtidigt införande av ledig lördag skulle

motsvara en effektiv förkortning inte med

3l,a

dvs. 6,25 procent utan med

5,9 procent. Den direkta verkan på produktionen, som fria lördagar kunde

väntas medföra genom minskad frånvaro, skulle sålunda knappast bli stor.

Om däremot frånvarofrekvensen skulle gå ned även på övriga dagar, skulle

effekten på produktionen kunna bli betydande. Något bestämt uttalande

om frånvarofrekvensens utveckling andra dagar än lördagar i samband med

en arbetstidsförkortning kan enligt utredningen knappast göras. Utred­

ningen antar, att denna utveckling i icke ringa grad kan bli beroende av

servicetiderna inom servicenäringarna och därmed sammanhängande möj­

ligheter för arbetstagarna att använda sin fria dag till uppköp m. m.

När det gäller olycksfallsfrekvensen finner utredningen, att verkningarna

av en arbetstidsförkortning är svårare att bedöma. Frekvensen av olycksfall

i arbete varierar bl. a. med arbetsdagens längd, med arbetstempot, med anta­

let raster och pauser. Olycksfallskurvan stiger sålunda ofta till en topp ome­

delbart före lunchrasten, sjunker efter lunchen för att sedan åter öka mot

arbetsdagens slut. Detta framgår av följande, i utredningens betänkande

intagna tabell, som utvisar resultatet av en stickprovsundersökning i Sverige

år 1949.

Antalet olycksfall

Klockslag

Totalt

Därav sjuk­

penningfall

7—8

8 700

7 320

8—9

17 180

14 400

9—10

14 940

12 540

10—11

25 040

20 040

11—12

28 600

23 380

12—13

15 520

13 080

13—14

12 460

10 540

14—15

18 700

15 100

15—16

24 300

19 260

16—17

17 900

14 400

17—18

5 560

4 900

Olycksfallsfrekvensens fördelning på olika veckodagar enligt nämnda

undersökning framgår av följande tabell.

Veckodag

Antalet olycksfall per

arbetsdag

Totalt

Därav på ar­

betsplatsen

Måndag...........

892

839

Tisdag.............

789

750

Onsdag...........

775

733

Torsdag...........

771

726

Fredag.............

818

767

Lördag............

908

839

49

I fråga om de verkningar man kan vänta av en arbetstidsförkortning

anför utredningen, att om förkortningen medför ökat arbetstempo, skulle

detta kunna innebära större olycksfallsrisk. Förknippas en tre timmars för­

kortning av arbetsveckan med införande av femdagarsvecka, förlanges

övriga arbetsdagar, vilket även kan innebära risk för flera olycksfall, men a

andra sidan skulle lördagen med dess högre olycksfall sfrekvens bortfalla.

Utredningen finner således, att på kort sikt några entydiga verkningar på

olycksfallsfrekvensen och därmed på produktionen knappast kan förutses

vid en arbetstidsförkortning och att arbetstidens förläggning torde spela

en icke oväsentlig roll i detta avseende.

Såsom den andra huvudtypen av faktorer, som direkt påverkar produk­

tivitetsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, anger utredningen som

förut nämnts företagsledningens reaktioner. Inledningsvis

konstaterar utredningen, att eftersom vid en arbetstidsförkortning till­

gången på arbetstimmar minskas, detta kan innebära, att även realkapitalet

inom produktionen utnyttjas kortare tid än förut. Liksom frågeställningen

beträffande arbetskraften gällde dess effektivitet per arbetstimme efter en

arbetstidsförkortning blir, framhåller utredningen, beträffande realkapita-

lets roll vid arbetstidsförkortningen problemet en fråga om kapitalets genom­

snittliga effektivitet per timme under hela dess varaktighet.

Utredningen utgår från skillnaden mellan bruksförslitning och tidsföi-

slitning av realkapital. Sådana föremål, som i huvudsak utsättes för bi uks-

förslitning, till exempel vissa maskiner med relativt kort varaktighet, kom­

mer efter en arbetstidsförkortning att prestera ungefär lika många kapital-

användningstimmar men deras livstid förlängs, eftersom de används kortare

tid per vecka. Kapitalföremål, som huvudsakligen är utsatta för tidsförslit-

ning, exempelvis fabriksbyggnader, kommer i sin tur att ha ungefär oför­

ändrad varaktighet och presterar därför ett mindre antal kapitalanvänd-

ningstimmar under sin livslängd. Det är enligt utredningens mening tydligt,

att det främst är beträffande det för tidsförslitning utsatta realkapitalet,

som ett produktionsbortfall på längre sikt uppstår. Utöver den rent tekniska

tidsförslitningen har man också att räkna med en ekonomisk tidsförslit­

ning, som realkapitalet kan utsättas för oberoende av tidsförslitning och

bruksförslitning i teknisk bemärkelse. Ett kapitalföremål kan sålunda på

grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen bli föråldrat, så att det

inte är lönande att använda trots att det i teknisk mening alltjämt är bruk-

bart. Från denna synpunkt är det, påpekar utredningen, till fördel om

realkapitalets användningstid kan förkortas så mycket som möjligt. Realka­

pitalet kan då hållas mera modernt och risken för ekonomisk tidsförslit­

ning blir mindre.

Utredningen kommer fram till att karaktären hos realkapitalet inom ett

samhälle skulle kunna spela en viktig roll vid eu arbetstidsförkortning. Mot

en eventuell ökning av arbetskraftens effektivitet genom ökade arbetspres-

4 _

Bihung till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957

50

tationer skulle stå en minskning av realkapitalets effektivitet i de fall, då

realkapitalet i betydande mån är utsatt för tidsförslitning. Det vore därför,

uttalar utredningen, av intresse att söka beräkna betydelsen av denna faktor

i dagens Sverige, men svårigheterna består i bristen på uppgifter dels om

avskrivningarnas storlek och dels om realkapitalets fördelning på till­

gångar som bruksförslites och sådana som tidsförslites och på olika nä­

ringsgrenar. Utredningen anser sig emellertid med utgångspunkt från vissa

enkla antaganden kunna beräkna, att en förkortning av arbetstiden med

tre timmar per vecka på kort sikt skulle ge ett produktionsbortfall på grund

av minskad effektivitet hos realkapitalet, som sannolikt är väsentligt lägre

än en procent.1 I detta sammanhang påpekar utredningen, att en övergång

till skiftarbete spelar stor roll från realkapitalsynpunkt.

Utredningens resonemang angående realkapitalets effektivitet vid en ar­

betstidsförkortning belyses sammanfattningsvis i följande tabell, i vilken

med utgångspunkt från en arbetsvecka om 48 timmar för både arbetskraft

och kapital visas förändringarna vid arbetstidsförkortningar med 3 och 6

timmar i veckan samt vid övergång till tvåskiftsarbete eller kontinuerlig

drift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Arbetsvecka

42 t.

45 t.

2-skift

(84 t.)

Kont. drift

(168 t.)

Varaktighet av realkapitalet

vid 48 t/v.

10 år

50 år

10 år

50 år

10 år

50 år

10 år

50 år

A.

Bruksförslitning

1. Varaktighet i år......................

11,4

57,1

10,7

53,3

5,7

28,6

2,9

14,3

2. Nuvärdeändring, %...............

3. Ändring i kapitalanvänd-

— 2,6 — 9,0 — 1,2 — 4,4 + 8,3 + 37,3 + 14,4 + 74,7

ningstimmar, %.....................

0

0

0

0

0

0

0

0

B.

Tidsförslitning

1. Varaktighet i år.....................

10

50

10

50

10

50

10

50

2. Nuvärdeändring, %...............

3. Ändring i kapitalanvänd-

— 12,5 — 12,5 — 6,25 — 6,25 + 75,0 + 75,0 + 250 + 250

ningstimmar, %...................... — 12,5 — 12,5 — 6,25 — 6,25 + 75,0 + 75,0 + 250 + 250

Utredningen har inte ansett det vara sin uppgift att närmare gå in på för­

utsättningarna för och innebörden av en allmännare övergång till skiftarbete

eller att ta ståndpunkt till lämpligheten av att införa skiftarbete inom olika

branscher. Frågan om skiftarbete är enligt utredningens uppfattning i första

hand ett ämne för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Utred­

ningen nöjer sig med att konstatera, att en övergång till skiftarbete i viss

utsträckning skulle kunna motverka produktionsbortfallet vid en arbets­

tidsförkortning men kanske framför allt dämpa investeringsbehoven.

1 Angående beräkningen hänvisas till SOU 1956:20 s. 147 noten.

51

Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar

I sitt betänkande har utredningen sökt att med hjälp av erfarenheterna av

tidigare arbetstidsförkortningar i Sverige och utomlands belysa en arbets­

tidsförkortnings inverkan på utvecklingen av produktionen per sysselsatt

och per arbetstimme. Utredningen har gått igenom uppgifter angående dels

ett antal arbetstidsförkortningar vid enstaka företag och dels vissa mera all­

männa arbetstidsförkortningar. Sammanfattningsvis anför utredningen, att

studiet av erfarenheterna från dessa arbetstidsförkortningar inte kunnat ge

någon säker vägledning för en preciserad kalkyl över verkningarna av en

arbetstidsförkortning. Problemet är, säger utredningen, alltför onyanserat

och alltför mycket beroende av de omständigheter, under vilka förkortningen

sker, och den samhällsekonomiska miljö, i vilken den äger rum. Utveck­

lingen beror vidare på näringslivets struktur, eftersom olika näringsgrenar

påverkas olika av en arbetstidsförkortning, och den sammanhänger bl. a.

med i vad mån arbetet är maskinstyrt eller handstyrt. Emellertid anser

utredningen, att erfarenheterna från tidigare arbetstidsförkortningar givit

vissa hållpunkter, som kan vara till nytta vid de produktionsberäkningar,

som erfordras för att belysa kostnaderna för en arbetstidsförkortning. Erfa­

renheterna synes närmast tala för att en arbetstidsförkortning i dagens

Sverige inte helt kan kompenseras genom ökad produktion per timme.

Produktionsutvecklingen

Utredningen försöker göra en kalkyl över produktionens utveckling vid en

eventuell arbetstidsförkortning och utgår därvid från den produk­

tionsökning, som ägt rum i Sverige under gångna år.

Enligt vissa beräkningar, vars resultat utredningen anför1, har den svenska

bruttonationalprodukten i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två

procent om året under tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—

05 år, låt vara att icke obetydliga variationer förekommer mellan de genom­

snittliga produktionsökningstalen för olika perioder under denna tid. Denna

ökning av bruttonationalprodukten är, anför utredningen, ett resultat dels

av att produktionen per sysselsatt till följd av rationaliseringar med ökad

användning av realkapital och organisatoriska förbättringar stigit kraftigt

inom olika näringsgrenar och dels av att arbetskraft överförts från jord­

bruket till andra näringsgrenar, främst industri, byggnadsverksamhet och

servicenäringar, inom vilka produktionsvärdet per anställd legat väsentligt

högre än inom jordbruksnäringen. Sålunda har enligt av utredningen an­

förda siffror befolkningsfördelningen i procent på olika näringsgrenar för­

skjutits från 72 på jordbruk, fiske och skogsbruk, 15 på industri och bygg­

nadsverksamhet samt 18 på servicenäringar år 1870 till 23, 41 och 36 pro­

cent på respektive grupper av näringsgrenar år 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Se SOU 1956:20 s. 168 f.

52

Mot bakgrund av siffrorna för bruttonationalproduktens utveckling sedan

mitten av 1800-talet har utredningen något närmare behandlat utveck­

lingen efter det senaste världskriget. Bruttonationalproduktens utveckling

i fasta (1954 års) priser under åren 1946—1955 redovisas av utredningen i

följande tabell.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

1946—

1947

1947—

1948

1948—

1949

1949—

1950

1950—

1951

1951—

1952

1952—

1953

1953—

1954

1954—

1955

Ge­

nom­

snittlig

årlig

ökning

1946—

1955

Bruttonationalpro­

duktens förändring

+ 2,1

+ 6,6

+ 4,6

+ 5,3

+ 0,2

+ 2,0

+ 3,8

+ 5,0

+ 3,4

+ 3,7

Ökning av antalet

personer i åldern

15—65 år................

+ 0,5

+ 0,5

+ 0,2

+ 0,3

+ 0,3

+ 0,3

+ 0,2

+ 0,4

+ 0,3

+ 0,3

Bruttonationalpro­

duktens förändring

per person i åldern

15—65 år................

+ 1,6

+ 6,1

+ 4,4

+ 5,0 — 0,1

+ 1,7

+ 3,6

+ 4,6

+ 3,1

+ 3,4

Sammanfattningsvis anför utredningen, att produktionens volym under

tiden 1946—1950 stigit mycket kraftigt men ganska ojämnt under olika delar

av perioden. I detta hänseende påpekar utredningen bl. a. de låga ökningsta-

len åren 1950—1952, under vilka år samhällsekonomin stod under starkt

inflytande av koreainflationen, samt att stegringen åren 1947—1950 och

1952—1954 i viss mån kan ses som återhämtningar, under den förra perio­

den efter krigsåren och under den senare efter koreainflationen.

Ökade möjligheter till användning av varor och tjänster inom landet kan

uppkomma inte bara genom större inhemsk produktion; även transaktio­

nerna med utlandet måste beaktas, påpekar utredningen. I den mån export­

priserna stiger mer eller faller mindre än importpriserna kan mera import­

varor köpas för samma mängd exportvaror. Det motsatta gäller när import­

priserna stiger mer eller faller mindre än exportpriserna. På längre sikt

kan, anför utredningen, dylika förskjutningar i bytesförhållandet gentemot

utlandet, om de är varaktiga, spela ganska stor roll för levnadsnivån inom

ett land. Utredningen erinrar om att en markerad ändring skett i prisrela­

tionerna på världsmarknaden sedan 1930-talet i det att råvarupriserna stigit

mer än priserna på industriprodukter. Sverige har haft en fördelaktigt sam­

mansatt export med en stor andel råvaror och en stor andel bearbetade varor

på områden, som i allmänhet kännetecknats av en markerad ökad förbruk­

ning ute i världen under de senaste åren. Vissa av utredningen anförda

beräkningar visar, att ett genomsnitt för bytesförhållandet 1947—1955 lig­

ger omkring 5 procent över 1938 års nivå, och vissa andra beräkningar pekar

53

enligt vad utredningen uppger på att 1938 års bytesförhållande låg i genom­

snitt drygt 10 procent över de tre närmast föregående årens.1 Efterkrigs­

tidens bytesförhållande skulle således, anför utredningen till sist, för Sve­

riges del ha legat icke oväsentligt över den närmaste förkrigstidens, vilket

motsvarar några procents produktionsökning.

När det gäller att mot bakgrunden av de redovisade uppgifterna om

den hittillsvarande utvecklingen bedöma den framtida produk­

tionsutvecklingen i landet uttalar utredningen till en början, att det

inte finns några speciella omständigheter som tyder på att den totala produk­

tionen per sysselsatt skulle upphöra att öka inom den tid, som främst är av

intresse vid analysen av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbets­

tidsförkortning. I sina beräkningar angående verkningarna av en arbets­

tidsförkortning förutsätter utredningen, att bytesförhållandet förblir genom­

snittligt sett oförändrat under den tid man i detta sammanhang har anled­

ning att räkna med, vilket utredningen snarast anser vara ett pessimistiskt

antagande. Utredningen påpekar dock, att inte oväsentliga förändringar i

bytesförhållandet kan komma att ske på kort sikt från år till år.

Vad angår den framtida produktionsökningens storlek framhåller utred­

ningen, att produktionsutvecklingen i ett samhälle med full sysselsättning

främst beror på investeringarnas storlek och inriktning. Med hänsyn till de

många faktorer, som spelar sin roll för sambandet mellan produktion och

realkapital, finner utredningen dock, att det knappast är möjligt att göra

någon mera preciserad prognos. Emellertid måste, för att verkningarna av

en arbetstidsförkortning skall kunna anges, en hypotes göras rörande pro­

duktionens utveckling per sysselsatt vid oförändrad arbetstid. Utredningen

utgår härvid från ett antagande, som enligt vad utredningen inhämtat pre­

liminärt ligger till grund för arbetet inom 1955 års långtidsutredning och

enligt vilket produktionen under de närmaste 10 åren kommer att stiga med

ungefär 3 procent per år och sysselsatt. Utredningen om kortare arbetstid

anser för sin del inte, att det vid dess arbete funnits anledning att uppställa

andra förutsättningar än långtidsutredningen gjort, och räknar därför med

samma produktionsökning som ett huvudalternativ. Eftersom det varit ut­

redningens uppgift att undersöka vissa med en arbetstidsförkortning för­

bundna risker, har den ansett sig även böra räkna med ett lägre alternativ

för den årliga produktionsökningen och har som sådant valt siffran 2 pro­

cent per sysselsatt.

När det gäller att bedöma kostnaderna för en arbetstidsförkortning

måste man, framhåller utredningen, jämföra produktionen efter eu ar­

betstidsförkortning med den produktion, som skulle ha uppnåtts om ar­

betstidsförkortningen inte kommit till stånd. Skillnaden mellan de båda

fallen kan hänföra sig antingen till att antalet anställda undergår föränd­

ring på olika sätt, att antalet arbetade timmar per anställd förändras olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 19ö7

'Se vidare SOU 1956:20 s. 173.

54

eller att produktiviteten företer en olikartad utveckling om arbetstidsför­

kortning genomföres eller ej.

Utredningen behandlar först frågan huruvida en arbetstidsförkortning kan

tänkas ha någon inverkan på antalet i produktionen sys­

selsatta personer och anför, att det skulle kunna tänkas att vid

kortare arbetstid, eventuellt i form av femdagarsvecka, nya befolknings-

kategorier, främst kvinnor och äldre personer, söker sig ut på arbets­

marknaden. Sannolikt skulle dock, anser utredningen, betydligt större

verkan i detta avseende uppnås, om möjligheterna till deltidsarbete öka­

des. Utredningen finner det realistiskt att inte räkna med någon betydande

effekt av arbetstidsförkortningen på antalet anställda, därmed inte nå­

gonting sagt om de förändringar, som indirekt kan komma att ske ge­

nom förändringar i konjunkturläget.

Viktigare för kalkylen över produktionens utveckling vid en arbets­

tidsförkortning är frågan hur många som kommer att få sin arbetstid

förändrad genom åtgärden. Inom arbetsmarknadsstyrelsen har för ut­

redningens räkning utförts vissa schematiska beräkningar, som redo­

visas i följande tabeller, av vilka den första avser den beräknade arbetstids-

volymen i Sverige 1952, angiven i milj. timmar, och den andra gäller minsk­

ningen i antalet ordinarie arbetstimmar vid olika alternativ för en arbets­

tidsförkortning. I

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

Verksamhetsområden (i huvudsak enl. riksförsäkrings-

anstaltens indelning)

Utförda av

Summa

Arbets­

tagare

Övriga

Jordbruk, skogsbruk och fiske (inkl. domänverket)................

480

795

1 275

Industri och gruvbrytning..............................................................

1 719

176

1 895

Samfärdsel (exkl. statlig verksamhet).........................................

198

46

244

Byggnadsverksamhet.......................................................................

374

58

432

Kommunal verksamhet...................................................................

248

____

248

Varuhandel..........................................................................................

504

159

663

Hotell och restauranger...................................................................

144

20

164

Bank, försäkring, föreningar m. m................................................

112

15

127

Statlig verksamhet (exkl. domänverket)....................................

567

—

567

Kontor.................................................................................................

566

566

Hushåll................................................................................................

179

1 79

Hälsovårdsinstitutioner (exkl. statlig verksamhet)..................

209

9

218

Diverse företag och yrken..............................................................

84

39

123

Summa

5 384

1 317

6 701

I anslutning härtill anför utredningen.

Enligt dessa beräkningar skulle den totala arbetsvolymen år 1952

kunna uppskattas till 6 700 milj. arbetstimmar, varav 5 400 milj. arbets­

timmar beräknas ha utförts av anställda och 1 300 milj. arbetstimmar

av företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar.

I dessa tal ingår också arbete som utförts på övertid samt på deltid. Stor­

leken av detta senare arbete är dock svår att ange, bl. a. av det skälet

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

55

Ordinarie arbetstid vid

en förkortning

Minskning i antalet timmar arbetade av personer med

nuvarande ordinarie arbetstid i t/v

48

47

46

45

44

43

Summa

48—43

% av totala

antalet ut­

förda ordi­

narie tim­

mar (6,6

miljarder)

Miljoner arbetstimmar

47......................................

73,7

73,7

1,1

46......................................

147,4

0,7

—

—

—

—

148,1

2,2

45.......................................

221,1

1,4

0,7

—

—

—

223,2

3,4

44......................................

294,8

2,1

1,4

0,7

—

—

299,0

4,5

43......................................

368,5

2,8

2,1

1,4

0,7

—

375,5

5,7

42......................................

442,2

3,5

2,8

2,1

1,4

0,7

452,7

6,9

att definitionerna på övertid och deltid är oklara inom åtskilliga närings­

grenar. Den av anställda i form av övertids- och deltidsarbete utförda

arbetsvolymen har här uppskattats till 100 miljoner arbetstimmar. Den

på ordinarie arbetstid av anställda utförda arbetsvolymen skulle sålunda

utgöra ca 5 300 miljoner arbetstimmar och totala antalet ordinarie ar­

betstimmar (inklusive utförda timmar av företagare etc.) sålunda ca 6 600

miljoner.

Utredningens fortsatta resonemang bygger på dessa uppgifter. De för­

ändringar som skett efter 1952 anses icke i väsentlig grad ändra resul­

taten. Med utgångspunkt från att omkring 90 procent av arbetarna i vårt

land har en normal arbetsvecka på 48 timmar, anför utredningen vidare.

Om arbetstiden förkortades till 45 t/v för dessa, skulle detta innebära

en reducering av antalet arbetade ordinarie timmar med 6,25 procent.

Skulle man förkorta arbetstiden till 42 t/v, bleve minskningen 12,5 procent.

Om vi förutsatte, att 10 procent av arbetarna redan hade 42 timmars

arbetsvecka, skulle det

totala

antalet av arbetare utförda ordinarie arbets­

timmar minska något mindre eller med ungefär 5,6 och 11,3 procent i

respektive fall.

Flertalet tjänstemän har redan uppnått kortare ordinarie arbetstid.

I genomsnitt synes deras ordinarie arbetstid vara högst 42 timmar per

vecka, och de kommer inte att direkt beröras av en förkortning av den

lagstadgade arbetstiden. Förkortningen berör direkt de tjänstemän, som

är bundna till produktionen för arbetsledning, teknisk kontroll o. d., samt

vissa grupper inom serviceyrkena. Det synes vara gynnsamt, att arbets­

tidsförkortningen i första hand gäller arbetarna och inte tjänstemanna­

kåren, vars arbetsuppgifter relativt sett expanderar mer och mer inom

samhället. Skulle man se på alla anställda, både arbetare och tjänste­

män, och räkna ut deras totalt utförda antal ordinarie arbetstimmar för

närvarande och därefter reducera detta antal timmar med hänsyn till

en generell förkortning av den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45

respektive 42 timmar per vecka, skulle detta enligt de utförda beräk­

ningarna innebära eu minskning av antalet utförda ordinarie arbetstim­

mar med 4,2 respektive 8,6 procent. Uttryckes i stället minskningen i

procent av det totala antalet ordinarie arbetstimmar, blir siffrorna 3,4

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

respektive 6,9 procent. Uträknas de i procent av den totala arbetstids-

volymen (inklusive deltid och övertid) blir siffrorna 3,3 respektive 6,8

procent. Dessa siffror förutsätter då att arbetstiden för enskilda före­

tagare, exempelvis inom detaljhandel och jordbruk, blir oförändrad.

Det går dock inte att utan vidare använda dessa siffror i produktions-

kalkylen. Arbetstidsförkortningen kan nämligen få en indirekt effekt. En

arbetstidsförkortning för stora grupper anställda kan leda till att även

de som redan uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar vill ha ytterligare

arbetstidsförkortning. Det är givet, att om stora grupper arbetstagare

skulle få femdagarsvecka i samband med en arbetstidsförkortning, även

andra grupper, t. ex. tjänstemännen, skulle vilja ha femdagarsvecka. Det

kan tänkas, att överenskommelser därom kommer att träffas vid avtals­

förhandlingarna och att ett bortfall av arbetstid en dag i veckan, ofta

lördag, inte kommer att helt motsvaras av ökad arbetstid övriga dagar

i veckan. På samma sätt är det tänkbart, att sådana arbetstagargrupper,

som uppnått kortare arbetstid på grund av att de har mer ansträngande

arbete, vill ha kompensation i ytterligare arbetstidsförkortningar. Detta

gäller t. ex. arbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll.

Det är givetvis inte möjligt att på nuvarande stadium uttala sig om

storleken av sådana indirekta verkningar på arbetstiden för icke direkt

berörda grupper vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbets­

tiden. Den beror på uppgörelserna mellan arbetsmarknadens parter och

hänger intimt samman med hur frågan om lönekompensation löses och

med det allmänna ekonomiska läget, då arbetstidsförkortningen genom­

föres. Även om det sålunda inte går att göra någon säker prognos över

denna utveckling vill vi här antyda möjligheten att sådana indirekta ar­

betstidsförkortningar kan komma att äga rum i icke ringa omfattning.

Ett extremt alternativ i kalkylen vore att räkna med en procentuellt

sett likartad arbetstidsförkortning för alla anställda. Detta skulle inne­

bära, att den utförda volymen ordinarie arbetstid minskade med 5,0 pro­

cent vid en förkortning av arbetstiden med 3 t/v samt med 10,0 procent

vid en förkortning med 6 t/v.

Därtill kommer givetvis de enskilda företagarna och andra fria yrkes­

utövare. Beträffande dessa kan två tendenser tänkas göra sig gällande:

1) en önskan att uppnå ökad fritid liksom de anställda och 2) en önskan

att genom ökad insats av egen arbetskraft kompensera arbetstidsbort-

fallet för de anställda. De fria yrkesutövarna har i viss utsträckning eu

större valfrihet beträffande sin arbetstid än olika kategorier anställda.

Däremot kanske kostnaden för ökad fritid är relativt sett högre för dem.

Vi vill i detta sammanhang understryka, att en arbetstidsförkortning för

många småföretagare kan innebära svårbemästrade anpassningsproblem.

I många fall kan en förkortning av arbetstiden för de anställda följas av

förlängd arbetstid för småföretagarna. Det är å andra sidan rimligt att

vid kalkylerna alternativt bereda utrymme även för en förkortning av

småföretagarnas arbetstid, om de skulle finna det förenligt med sina

intressen och värderingar att genomföra en sådan förkortning. Man kom­

mer då — såsom extrema alternativ — till en minskning av antalet utförda

ordinarie timmar med 6,3 vid en arbetstidsförkortning med 3 t v och

12,5 procent vid 6 timmars förkortning av veckoarbetstiden.

Utredningen erinrar vidare om att den genomsnittliga arbetstiden kan

57

komma att reduceras i mindre grad, om övertidsarbete och extraarbete

skulle bli vanligare efter en arbetstidsförkortning.

Efter att sålunda ha redogjort för de olika faktorer, som kan påverka

produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, gör utredningen

en sammanfattande produktion sk al kyl med utgångs­

punkt från de två i det föregående nämnda alternativa förutsättningarna

för den årliga produktionsökningstakten per sysselsatt vid oförändrad

veckoarbetstid, nämligen 3 respektive 2 procent. Beträffande minskningen

i antalet utförda arbetstimmar uppställes likaledes två alternativ, vilka

på grundval av den föregående framställningen anges till, vid en arbets­

tidsförkortning med 3 timmar i veckan 6 respektive 3 procent och vid

en förkortning med 6 timmar i veckan 12 respektive 6 procent. Vid en

sammanställning av dessa förutsättningar angående den normala pro­

duktionsökningstakten och förändringen i antalet utförda arbetstimmar

erhålles vissa resultat angående nationalproduktens utveckling, vilka

utredningen i följande tabell redovisar i indexform med 1955 som

utgångsår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

1955

19603

1965

Antal år för

återhämtning

till utgångs-

årets produk­

tionsnivå4

I. Utan arbetstidsförkortning

A. 3 % prod...........................................

100

116

134

—

B. 2 % prod............................................

100

no

122

—

II. Med arbetstidsförkortning

a.

Högre alternativet för antalet berörda

arbetstagare

1

C. 3 % prod, 3 t/v................................

100

109

126

2,1

D. 2 % prod, 3 t/v................................

100

104

115

3,1

E. 3 % prod, 6 t/v................................

100

102

118

4,3

F. 2 % prod, 6 t/v................................

100

97

107

6,4

b.

Lägre alternativet för antalet berörda

arbetstagare

2

G. 3 % prod, 3 t/v................................

100

112

130

1,0

H. 2 % prod, 3 t/v................................

100

107

118

1,5

K. 3 % prod, 6 t/v................................

100

109

126

2,1

L. 2 % prod, 6 t/v................................

100

104

115

3,1

Anm.

prod = normal produktivitetsstegring per år.

t/v = arbetstidsförkortning i timmar per vecka.

1 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 6 respektive 12 %.

2 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 3 respektive 6 %.

3 Arbetstidsförkortningen beräknas äga rum senast 1/1 1960.

4 Med utgångsåret avses året närmast före arbetstidsförkortningen.

Avvikelser från dessa standardalternativ kan, påpekar utredningen,

inträffa allt efter den roll som kommer att spelas av vissa i det före­

gående beskrivna faktorer. Sålunda framhåller utredningen, att produk-

58

tionsborifallet kan motverkas bl. a. genom höjd arbetsintensitet, ökad

Övertid, mer extraarbete, ökat skiftarbete och minskad frånvarofrekvens

samt genom rationalisering och omorganisation, som inte direkt tar real-

kapital i anspråk. I motsatt riktning kan verkningar uppstå bl. a. genom

att den effektiva arbetstiden i procent av den totala arbetstiden blir kor­

tare på grund av att igångsättnings- och avslutningsarbeten tar proportio­

nellt större andel av arbetstiden än tidigare. Större produktionsbortfall kan

också bli en följd bl. a. av att realkapitalets effektivitet minskar. Utred­

ningen framhåller, att det givetvis inte är möjligt att exakt mäta effekten

på produktionsutvecklingen av olika faktorer, som påverkar densamma,

och lägga samman dem till ett slutresultat men att man därför inte får

underskatta verkningarna av dessa faktorer. På lång sikt kommer, anför

utredningen, produktionsapparaten att anpassas efter de förändrade be­

tingelser, som arbetstidsförkortningen medför, och utredningen anser där­

för, att verkan sannolikt blir mindre ogynnsam på lång än på kort sikt.

I fråga om de olika alternativen i den sist åberopade tabellen anser ut­

redningen, att alternativen C—F bygger på ett relativt extremt antagande

om minskningen i antalet arbetstimmar på ordinarie arbetstid och att san­

nolikheten av en utveckling efter dessa alternativ torde vara förhållandevis

liten. Utredningen finner i stället en utveckling enligt de gynnsammare

alternativen G—L betydligt sannolikare men gör reservationer för att samt­

liga alternativ endast anger gränser för produktionsutvecklingen, som i

själva verket mycket väl kan överskridas.

Utredningens hittillsvarande diskussion av produktionsbortfallet vid en

arbetstidsförkortning har byggt på förutsättningen att inga samhällsekono­

miska komplikationer inträffar vid övergången till kortare arbetstid. Själva

övergången till de nya betingelserna för samhällsekonomin kan emellertid,

påpekar utredningen, vara förknippad med vissa riskmoment. Utredningen

framhäver härvid särskilt faran för en inflationistisk utveckling med åt­

följande försämring av konkurrenskraften mot utlandet vid oförändrade

växelkurser. Detta kan medföra störningar, som skulle kunna åstadkomma

större produktionsbortfall på kort sikt än vad utredningen antagit i det

föregående.

Det enskilda företagets anpassning till en arbetstidsförkortning

Med utgångspunkt från material, som utredningen erhållit genom att

låta göra vissa förfrågningar till företag av olika slag rörande deras syn

på verkningarna av en arbetstidsförkortning för det egna företaget, gör ut­

redningen en sammanfattning av de viktigare problemen vid det enskilda

företagets anpassning till eu arbetstidsförkortning. Härvid skiljer utred­

ningen mellan två typer av företag, nämligen dels det varuproducerande

företaget, inom exempelvis jordbruk, skogsbruk, industri eller byggnads­

verksamhet, och dels serviceföretaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

59

Såsom typexempel på det varu producerande företaget an­

för utredningen ett industriföretag. Vid behandlingen av dess problem utgår

utredningen till en början från vissa förenklade förutsättningar. Sålunda

bortses från utlandskonkurrensen. Vidare förutsattes, att de arbetstagare,

som erhåller arbetstidsförkortning, får full lönekompensation och att pro­

duktionen sjunker proportionellt mot minskningen av antalet arbetstimmar.

De poster i ett varuproducerande företags bokföring, som närmast blir

av intresse i detta sammanhang, är på intäktssidan försäljning av produce­

rade varor samt på kostnadssidan utgifter för råvaror, halvfabrikat och

bränslen, löner och kapitalkostnader i form av avskrivningar och räntor. Ut­

redningen behandlar eu arbetstidsförkortnings inverkan på dessa poster på

följande sätt. Förändringen vid en arbetstidsförkortning blir, anför utred­

ningen, på intäktssidan att produktionens volym sjunker, vilket vid oföränd­

rade försäljningspriser skulle innebära, att de totala försäljningsintäkterna

sjunker. I vad mån företaget kommer att få sänkta totala intäkter beror på

prisutvecklingen för företagets produkter och därmed bl. a. på dess möjlig­

heter att bedriva eu självständig prispolitik. På kostnadssidan kan volymen

av förbrukade råvaror, halvfabrikat och bränslen i stort sett antas vara pro­

portionell mot produktionens volym. Om priserna är oförändrade, kommer

dessa kostnader att sjunka absolut sett och att bli oförändrade relativt

sett, när produktionsvolymen sjunker. Om de arbetstagare, som får kortare

arbetstid, erhåller full lönekompensation härför, blir lönerna totalt sett

oförändrade, vilket innebär att lönekostnaderna per producerad enhet stiger

i samma mån som arbetstiden förkortas. Om man bortser från nyinveste­

ringar och därav föranledda nya kapitalkostnader, kan det sägas, att före­

tagets årliga kapitalkostnader i form av avskrivningar blir oförändrade

absolut sett vid tidsförslitning men minskas vid bruksförslitning, i vilket

fall kapitalets användningstid ju förlänges. I hur hög grad avskrivnings-

kostnaderna per producerad enhet kommer att stiga beror således på real-

kapitalets sammansättning med hänsyn till tidsförslitning och bruksför­

slitning. Räntekostnaden kommer vid oförändrad räntenivå att stiga per

producerad enhet, vid tidsförslitning beroende på att räntekostnad blir

oförändrad absolut sell och vid bruksförslitning beroende på alt nyttjande-

perioden blir längre.

Denna genomgång av utvecklingen av intäkter och kostnader vid en ar­

betstidsförkortning visar, att vinsten kommer att reduceras. Utredningen

diskuterar vad företaget kan tänkas göra för att motverka denna vinst­

minskning. Vad först angår frågan huruvida detta kan ske genom pris­

höjningar påpekar utredningen, att svaret härpå i hög grad är beroende

på den ekonomiska miljö, i vilken företaget arbetar. Det beror sålunda

exempelvis på efterfrågan på företagets produkter. Om löneinkomsterna

är oförändrade kan det kanske antagas alt den nominella efterfrågan inte

minskar. Eftersom produktionsvolymen förutsättes bli mindre och efter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

60

frågan inte kan helt tillfredsställas, kan företaget höja sina priser. Hur stor

prishöjning som kan genomföras beror bl. a. på elasticiteten i efterfrågan

vid prisförändringar. Möjligheten till prishöjningar beror också på före­

tagets ställning på marknaden. Ett företag med monopolistisk ställning kan

föra en självständig prispolitik medan möjligheterna härtill är mindre för

företag, som är utsatta för konkurrens. Beträffande prissättningen över

huvud poängterar utredningen, att förhållandena blir mycket olika för

olika företag och olika näringsgrenar vid en arbetstidsförkortning.

Med hänsyn till att löneökningar och ökade kapitalkostnader slår igenom

på olika stadier av produktionsprocessen kan det enligt utredningens me­

ning tänkas, att det från ekonomisk synpunkt är lämpligast för företaget att

ändra sin produktionsteknik; en ny kombination av råvaror, realkapital

och olika slag av arbetskraft kan visa sig ge de lägsta kostnaderna vid en

given produktionsvolym. Denna ändrade produktionsteknik skulle exempel­

vis kunna bestå i att arbetskraft ersättes med realkapital och med andra

ord leda till ökade investeringar, ökning av investeringarna anges i svaren

på utredningens enkäter inom industri och jordbruk som ett medel att mot­

verka arbetstidsförkortningens verkningar i vissa avseenden. Utredningen

framhåller emellertid, att investeringsproblemet kan ses ur vidare samhälls­

ekonomiska synpunkter. Nytt realkapital stiger kanske i pris samtidigt som

det kan utnyttjas mindre genom kortare driftstid. Det är därför inte givet,

att företaget söker kompensera sig för produktions- och vinstminskning

genom ökade investeringar. Det kan dock tänkas, att en annan varaktighet

och konstruktion av realkapitalet visar sig fördelaktigare. Möjligheten att

ändra teknik och organisation med hjälp av investeringar beror givetvis

även på likviditet och kreditmöjligheter, varvid vinstutvecklingen spelar sin

givna roll.

I svaren på utredningens enkäter till industrin och jordbruket åter­

speglas en allmän önskan att uppehålla produktionsnivån vid en arbets­

tidsförkortning. Ett sätt härför anges vara att öka produktionskapaciteten,

ett annat att övergå till skiftarbete. I båda fallen fordras mer arbetskraft.

Bland de åtgärder, som företaget kan tänkas vidtaga för att kompensera

sig för minskade försäljningsinkomster i samband med en arbetstidsför­

kortning, nämner utredningen omläggning av produktionen till nya produk­

ter. Den minst lönsamma delen av produktionen, den »marginella», kanske

lägges ned, man övergår måhända till längre serier e. d. Tron på ökad specia­

lisering av produktionen kominer till klart uttryck i industrienkäten. För

jordbrukets del anges på motsvarande sätt minskad kreatursskötsel som en

möjlighet.

Utredningens framställning av arbetstidsförkortningens verkningar på

industriföretagets verksamhet har hittills inte tagit hänsyn till utlandskon-

kurrensen och har vidare utgått från förutsättningarna att lönekompensa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

61

tion utgår samt att produktionen sjunker proportionellt mot nedgången i

antalet utförda arbetstimmar.

Utlandskonkurrensen medför, säger utredningen, modifikationer i det

tidigare resonemanget. Om företagets produktion går på export och konkur­

rerar med utländska företags varor, försvåras sålunda en prispolitik mot

ökade priser. Detsamma kan bli följden av att importerade varor konkur­

rerar med företagets produkter på hemmamarknaden. Verkan av en arbets­

tidsförkortning kan då bli minskad sysselsättning. Genom att en del av

råvarorna och konsumtionsvarorna importeras erhålles en dämpande effekt

på prisrörelser av inhemskt ursprung. De importerade varorna konkur­

rerar med och slår ut inhemska varor med importstegring som följd. Vid

alltför tryckande utlandskonkurrens kan vissa tillverkningar komma att

läggas ner och företagen kan komma att övergå till mera lönande tillverk­

ningar med större koncentration på hemmamarknaden eller mindre import-

konkurrens.

Om lönekompensation inte lämnas vid en arbetstidsförkortning blir, anför

utredningen, kostnadsökningen väsentligt mindre än som förut antagits, och

problemet med utlandskonkurrensen blir inte lika betydelsefullt som då full

lönekompensation utgår. De sänkta nominella inkomsterna leder dock i detta

fall sannolikt till minskad efterfrågan jämfört med det fall att ingen arbets­

tidsförkortning äger rum.

Vad slutligen angår betydelsen av att produktionen inte minskar i samma

mån som antalet arbetstimmar nedgår eller med andra ord av att en produk­

tivitetsökning äger rum anför utredningen, att en dylik skulle kunna under­

lätta det enskilda företagets anpassning till de nya förhållanden, som en

arbetstidsförkortning innebär, förutsatt att produktionsökningen inte är

kombinerad med ytterligare ökad nominell förtjänstnivå för arbetstagarna.

När det gäller att belysa serviceföretagets problem vid en ar­

betstidsförkortning väljer utredningen som typlöretag ett detaljhandels­

företag. Ett dylikt företag har, säger utredningen, i många avseenden lik­

nande problem som industriföretaget. På ett område har emellertid service­

företaget ofta cn gynnsammare ställning, nämligen vad gäller den utländska

konkurrensen. Bortsett från företag, som driver exporthandel, torde flertalet

servicenäringar inte ha direkt känning av utlandskonkurrensen. Handelsföre­

taget har inte heller några större svårigheter med konkurrensen inom

landet i den mån alla förelag inom branschen genomför en likartad arbets­

tidsförkortning samtidigt; härvid bortses från olikheter mellan små buti­

ker, som till stor del skötes av innehavarna själva, och större affärer. En

viss konkurrens om arbetskraft med andra näringsgrenar kan också före­

ligga, varvid servicenäringens ställning kan bli försämrad eller förbättrad

genom arbetstidsförkortningen. Förändringar i efterfrågan kan också på­

verka olika företag på olika sätt. I ett annat avseende är emellertid service­

företaget ofta sämre ställt än industriföretaget vid eu arbetstidsförkortning

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

62

därigenom att serviceföretaget i allmänhet måste tillhandahålla sina tjänster

under en viss tid, som inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per

vecka. Vid en arbetstidsförkortning kommer många serviceföretag, som har

sin toppbelastning förlagd till obekväm arbetstid, att få denna toppbelast­

ning ökad. Kunderna kommer sannolikt att i ökad utsträckning förlägga

sina inköp till lördagar, i den mån fria lördagar blir en följd av arbetstids­

förkortningen. Serviceföretagens kapacitet måste således ofta byggas upp

med hänsyn till toppbelastningar. Den obekväma arbetstiden kan därvid

bli en nackdel för serviceföretaget i konkurrensen om arbetskraften. Å andra

sidan kan utbudet av arbetskraft, som önskar ta extraarbete på lördagar

komma att öka. Arbetstidsförkortningen kan således medföra konsekven­

ser både i riktning mot att försvåra och att underlätta uppehållandet av en

viss driftstid.

Utredningen framhåller, att problemet om förhållandet mellan driftstid,

dvs. den tid under vilken produktiv verksamhet bedrives vid företaget, och

den vid företaget tillämpade ordinarie arbetstiden är betydelsefullt även för

många varuproducerande näringsgrenar. Inom betydande verksamhets­

områden, exempelvis stora delar av industrin, sammanfaller driftstid och

arbetstid, vilket ofta är fördelaktigt från organisatorisk synpunkt. Ju mer

realkapital, som kommer till användning per sysselsatt, desto fördelaktigare

från kostnadssynpunkt blir det att förlänga driftstiden utöver den ordinarie

arbetstiden och införa skiftgång. Produktionstekniken vid en varas framstäl­

lande kan vidare vara sådan, att det fordras en kontinuerlig produktions­

tid, som är längre än arbetstiden. Det kan antagas, att ju mer arbetstiden

förkortas, desto mer kommer skiftgången i samhället att öka. Expanderande

näringsgrenar med redan betydande rekryteringssvårigheter och driftstid

dygnet runt kan därvid komma att få ökade svårigheter.

Konjunktur problem vid övergången

Sedan utredningen konstaterat, att en arbetstidsförkortning sannolikt

kommer att medföra kostnadsökningar för olika företag och att frågan om

lönekompensation därvid blir av stor betydelse, uttalar utred­

ningen, att den inte har att ta ställning till frågan huruvida lönekompensa­

tion för bortfallen arbetstid skall utgå vid en arbetstidsförkortning. Eftersom

lönebildningsprocessen i samband med förkortningen synes vara av väsent­

lig betydelse har utredningen dock ansett det nödvändigt att relativt ingå­

ende behandla detta problem under olika hypoteser om löneutvecklingen.

Utredningen konstaterar härvid, att under perioden 1946—1955 den

genomsnittliga lönenivån för arbetare inom olika näringsgrenar stigit med

i genomsnitt 9—10 procent om året samtidigt som konsumtionspriserna

stigit med i genomsnitt drygt 4 procent om året. Vidare erinrar utred­

ningen om att löneökningen bestått dels i avtalsmässiga lönehöjningar och

dels i s. k. löneglidning. Den sistnämnda spelar enligt utredningens mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

63

en betydelsefull roll, eftersom den fördelas ojämnt på inkomsttagare inom

olika grupper och lätt leder till krav på lönekompensation från deras sida,

som ej haft någon löneglidning. För tjänstemännen uppskattar utredningen

den genomsnittliga löneökningen under nyssnämnda period inom hela nä­

ringslivet till närmare 8 procent om året. Lönernas utveckling har dock inte

varit likformig under hela den ifrågavarande perioden utan varierat mycket

under olika år; enligt siffermaterial, som åberopats av utredningen, har

lönestegringarna varit störst från 1950 till 1951, från 1951 till 1952 och från

1954 till 1955, då löneindex för arbetare inom hela näringslivet gått upp

respektive 19, 20 och 9 procent.

Utredningen gör härefter en beräkning av den löneökning, som en arbets­

tidsförkortning skulle motsvara, och anför.

Om en arbetstidsförkortning genomföres med 3 t/v (6,25 procent) för dem

som har 48 timmars arbetstid per vecka, skulle detta, om lönekompensation

gavs för den bortfallna arbetstiden, motsvara en genomsnittlig ökning av

timlönen med 6,7 procent. Vid en förkortning med 6 t/v (12,5 procent) bleve

ökningen av timlönen 14,3 procent. Här har då icke tagits hänsyn till de

korrigeringar av dessa siffror som kan följa av helgdagarnas placering på

olika veckodagar och av bestämmelserna om helgdagsersättningar. — Varje

år kommer därtill, sett ur samhällsekonomisk synpunkt, sedvanliga löneök­

ningar genom överflyttningar av arbetskraft från låglönegrupper till hög­

lönegrupper och genom löneglidning. Löneglidningen åter beror till stor

del på det allmänna ekonomiska läget och speciellt arbetsmarknadsläget i

samband med förkortningen av arbetstiden. En sammanlagd genomsnittlig

ökning av timlönen på 9 respektive 17 procent i de båda fallen synes dock

i vissa lägen vara en rimlig hypotes beträffande löneökningen det första året

efter en förkortning. Löneökningar av den storleken över hela näringslivet

kan icke äga rum utan prisökningar eller andra mindre önskvärda konse­

kvenser. De båda ökningstalen ovan kan närmast jämföras med löneutveck­

lingen 1954—1955 respektive 1950—1951. Vid båda dessa jämförelsetid­

punkter utgjorde lönerörelserna och prisutvecklingen allvarliga problem för

den ekonomiska politiken. Givetvis kan utvecklingen vid en arbetstidsför­

kortning bli mindre problematisk i dessa avseenden i den mån icke alla

inkomsttagare följer med i ovanstående inkomstutveckling, eller om de som

berörs direkt av förkortningen icke får full lönekompensation.

I detta sammanhang påpekar utredningen, att arbetstidsförkortningen får

olika inverkan på lönerna när det gäller tidlön och när det är frågan om

ackordslön. Om lönesatserna vid tidlön är oförändrade, medför en arbets­

tidsförkortning en däremot proportionell nedgång i arbetsförtjänsten medan

oförändrade ackord innebär ett incitament för arbetstagarna att genom

ökade prestationer hålla uppe sin förtjänst vid tidigare nivå.

Vid eu genomgång av de olika faktorer, som påverkar lönebildningen i

landet för närvarande, bar utredningen ansett sig kunna urskilja tre karak­

teristiska drag. För det första finner utredningen påtagligt, att arbetstagarna

oftast inte går med på en sänkning av den nominella inkomstnivån, även

om den skulle vara förknippad med en arbetstidsförkortning. Av den opi­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

64

nionsundersökning, som utredningen låtit utföra, framgår, att man i

många fall inte velat utbyta den vid de senaste förhandlingarna erhållna

löneökningen mot en arbetstidsförkortning men att man är fullt beredd att

göra det vid en kommande löneförhandling. För det andra anser utred­

ningen, att bland många arbetstagare numera torde råda den uppfattningen,

att lönerörelserna i princip inte bör medföra större löneökningar totalt sett

än produktionsutrymmet tillåter, frånsett kompensation för tidigare inträf­

fade prisstegringar. Den tredje faktor bakom lönebildningsprocessen, som

utredningen berör, är jämförelsenormerna vid lönekrav. Utredningen finner

det rimligt att antaga, att arbetstagarna vid preciseringen av sina lönekrav

ser dels på vinstutvecklingen inom vederbörande bransch och i landet -i

dess helhet, dels på inkomstutvecklingen för andra löntagare, speciellt på

»eftersläpningsfenomen», och dels på prisutvecklingen, varvid kompensa­

tion för prisstegringen anses som ett självklart krav vid lönerörelser under

normala tider. De båda sistnämnda jämförelsenormerna kan enligt utred­

ningens mening sannolikt bli viktiga vid lönerörelser i samband med en

arbetstidsförkortning. De löntagare, som inte får kortare arbetstid eller får

mindre arbetstidsförkortning än andra, kan komma att kräva kompensa­

tion i ökade löner, och vid löneförhandlingar påföljande år kan de som fått

arbetstidsförkortning tänkas åberopa löneutvecklingen för övriga. Här­

igenom skulle en saxningseffekt mellan olika löntagargrupper kunna uppstå.

Genom en arbetstidsförkortning utöver en viss nivå skulle man vidare kunna

komma in i en utveckling av stigande priser, vilket skulle kunna leda till

saxningseffekter mellan priser och löner.

Med hänsyn till det anförda står man enligt utredningens mening vid en

arbetstidsförkortning inför följande centrala problem. Hur stor skulle löne­

ökningen kunna bli, om en arbetstidsförkortning inte genomfördes och

vilken prisutveckling skulle förekomma i detta fall? Kommer under en aktiv

ekonomisk politik lönekompensationen i samband med en arbetstidsförkort­

ning att smälta in i de allmänna avtalsrörelserna på ett sådant sätt, att pris­

utvecklingen inte gestaltar sig mycket annorlunda än den skulle ha gjort

om arbetstidsförkortningen inte kommit till stånd? Utredningen finner det

sannolikt, att möjligheterna härtill är större om arbetstidsförkortningen

ryms inom ett års produktivitetsstegring medan i motsatt fall, då förkort­

ningen innebär ett »förskott» på kommande års produktionsutveckling, ris­

kerna synes vara större för en kraftigare löne- och prisrörelse.

Utredningen framhåller, att avtalsparternas förhandlingar i samband med

en arbetstidsförkortning blir av central betydelse. Det är först vid dessa

förhandlingar som man kan se i vilken mån arbetstagarna är villiga att be­

tala något för arbetstidsförkortningen. Fn arbetstidsförkortning är, under­

stryker utredningen, givetvis ingenting som man får till skänks, även om

den sker genom lagstiftning.

Bland de konjunkturproblem, som blir av betydelse vid en övergång till

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

65

kortare arbetstid, märks vidare förkortningens inverkan på investe­

ring s v e r k s a in hcte n. Utredningen erinrar om att del ofta framhål-

les, att en arbetstidsförkortning verkar stimulerande på investeringsverk­

samheten. Företagen antages söka återhämta det av förkortningen orsakade

produktionsbortfallet genom teknisk och organisatorisk omläggning av pro­

duktionen, och kostnadsrelationerna anses komma att förskjuta sig i sådan

riktning, att det lönar sig att företaga investeringar, som tidigare inte varit

lönande. Utredningen håller för sannolikt, att vissa faktorer av nämnda slag

kan komma att verka ökande på investeringsviljan, framför allt just vid

själva övergången, och tillägger, att utredningens enkäter bland olika nä­

ringsgrenar ger visst stöd för ett sådant antagande. Emellertid fortsätter

utredningen på följande sätt.

Trots allt är det dock sannolikt inte rimligt att räkna med några större

verkningar mot ökade investeringar. Flera faktorer kan verka i motsatt rikt­

ning. Det är inte bara lönerna som stigit vid en arbetstidsförkortning genom

lönekompensationen. Såsom vi sett tidigare, sjunker nuvärdet av investe­

ringsprojekten genom minskad effektivitet hos kapitalet. Även investerings­

kostnaderna kan stiga. Utvecklingen beror på hur prisrelationer och ettei-

frågan förändras. Det kan hända att vissa industrier vill expandera, medan

andra får det svårare att hävda sig. Investeringsefterfrågans utveckling på

kort sikt beror även på graden av stelhet i de investeringsplaner, som är

under förverkligande.

Sker det en ökad övergång till skiftarbete vid en arbetstidsförkortning,

skulle detta i sin tur på kort sikt verka i riktning mot relativt sett minskad

investeringsvilja. Produktionsutrustning finns tillgänglig för den genom

skiftgång ökade produktionen. Däremot kan en ökning av personalen vid

skiftarbete medföra ökat behov av bostäder i berörda orter.

Även vinsterna kan komma att förändras. Sannolikt kommer en minsk­

ning i de totala vinsterna att ske, varigenom självfinansieringsmöjlighe­

terna sjunker. Detta bör bidra till att minska investeringsefterfrågan.

Det är emellertid av vikt att skilja mellan investeringsvilja och investe­

ringsmöjligheter. Ovan har närmast investeringsviljan berörts. Det går

sålunda inte att avgöra i vilken riktning denna påverkas av arbetstidsför­

kortningen. Det är sannolikt, att en viss tendens till ökad investeringsvilja

skulle föreligga efter en arbetstidsförkortning inom näringsgrenar med en

relativt sett gynnad position. I vilken mån denna investeringsvilja skulle

kunna manifesteras vid en given ekonomisk politik är en annan fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Utredningen påpekar vidare, att investeringarna f. n. begränsas genom

byggnad sreglering och kreditpolitik samt att möjligheten till självtinansie-

ring synes ha minskat. Det finns, anför utredningen, redan en m,ingd in

vesteringsprojekt inom näringslivet, som hålles tillbaka av bristen på pro­

duktionsresurser och finanskapital. Om utrymme kunde skapas för dessa

investeringsprojekt redan nu, skulle produktionsutvecklingen kunna pavei-

kas. Utvecklingen i detta hänseende beror således i dagens läge kanske

mindre på utvecklingen av investeringsefterfrågan än på det samhällseko­

nomiska utrymmet för investeringar. Skulle det finnas ett sadant uliymme,

5 -

Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

66

som inte fylls ut av efterfrågan på realkapital från näringslivets sida, finns

det alltid ekonomisk-politiska medel att stimulera denna efterfrågan och

motverka eventuella förändringar i denna i samband med en arbetstidsför­

kortning.

Efter att ha närmare behandlat vissa andra faktorer av betydelse för be­

dömningen av en arbetstidsförkortnings betydelse från konjunktursynpunkt

gör utredningen ett försök att beräkna de tendenser till balans­

rubbningar i samhällsekonomin, som skulle kunna bli en följd

av förkortningen. Utredningen utgår därvid från hypotesen att en arbets­

tidsförkortning beslutats från och med 1956 och undersöker i vad mån detta

skulle inverkat vid uppgörande av nationalbudgeten för detta år. Under an­

tagande att den ordinarie arbetstiden förkortats med tre timmar i veckan an­

ser utredningen sannolikt, att en viss mindre produktionsminskning blivit

följden. Om det vidare förutsättes, att arbetstagarna fått full lönekompen­

sation samt att bytesbalansen gentemot utlandet och lagerhållningen förbli­

vit oförändrade, kommer utredningen fram till att en ganska betydande in-

flationseffekt skulle kunna ha uppstått, beroende på att nedgången i produk­

tion och import blivit större än motsvarande förändring i efterfrågan för in­

vesteringar och konsumtion. Osäkerheten i alla bedömningar av detta slag

framhäves dock starkt av utredningen. En mängd variationer i de angivna

förutsättningarna vid en arbetstidsförkortning är naturligtvis möjliga. Här

må endast återges utredningens uttalande om utvecklingen i händelse arbets­

tidsförkortningen göres större än tre timmar i veckan — exempelvis sex tim­

mar — och om tretimmarsförkortningen genomföres successivt med t. ex. en

timme i veckan årligen under tre år i följd. I det förra fallet kan, yttrar ut-

redningen, den balansbrist, vilken utredningen befarar vid en engångsför-

kortning med tre timmar i veckan, antagas bli väsentligt större även om

många reservationer måste göras beträffande antaganden om utvecklingen

vid en så stor förändring av betingelserna för produktionen som en arbets­

tidsförkortning med sex timmar i veckan. Vid alternativet med en successiv

förkortning av arbetstiden med en timme i veckan under tre år i följd skulle

förkortningen, framhåller utredningen, genomsnittligt väl rymmas inom den

normala produktivitetsökningen, varför balansproblemet skulle kunna bli

väsentligt mindre. Den direkta årliga effekten av förkortningen skulle, åt­

minstone för avsevärda delar av näringslivet, från lönesynpunkt bli mindre

än de årliga löneglidningar, som stundom förekommer.

Som det sista av konjunkturproblemen vid en arbetstidsförkortning be­

handlar utredningen arbetsmarknadsläget. Till en början uttalar

utredningen härvidlag, att arbetstidsförkortning numera inte diskuteras som

ett medel mot arbetslöshet. Vidare erinrar utredningen om att den fulla sys­

selsättningen under efterkrigstiden lett till att många företag känt bristen

på arbetskraft som ett allvarligt problem. Som en ganska allmänt utbredd

uppfattning betecknar utredningen, att företagarna kommer att söka kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(57

pensera produktionsbortfallet eller den uteblivna produktionsökningen vid

en arbetstidsförkortning genom att anställa mera arbetskraft.

För egen del finner utredningen sannolikt, att ett minskat utbud av arbete

till marknaden uppstår genom en arbetstidsförkortning. Samtidigt kan man

räkna med att även efterfrågan på varor kommer att förskjutas. Vissa före­

tag kommer kanske att känna större behov än andra att kompensera pro­

duktionsbortfallet på grund av efterfrågeutvecklingen för deras varor efter

arbetstidsförkortningen. Detta gäller särskilt företag, vilkas verksamhet står

i nära samband med fritiden, samt exportindustrin, om exportkonjunktu­

rerna är goda. Skulle arbetstidsförkortningen leda till ett ökat tryck på

samhällsekonomin från efterfrågesidan, kommer vidare varje företag, som

får del av efterfrågeökningen, att söka anställa mer arbetskraft än tidigare,

varigenom ökad press från efterfrågesidan skulle uppstå även på arbets­

marknaden. Å andra sidan kommer troligen trycket på arbetsmarknaden

att lätta i den mån efterfrågetrycket när det gäller varor och tjänster skulle

dämpas genom exempelvis ekonomisk-politiska åtgärder. Utredningen cite­

rar ett uttalande av internationella arbetsbyrån, enligt vilket en arbetstids­

förkortning med full lönekompensation borde leda till minskning av både

tillgång och efterfrågan på arbetskraft; i stort sett syntes det rimligt att

anta, att — åtminstone i mer industrialiserade länder — arbetstidsför­

kortningen inte koinme att väsentligt förändra antalet sysselsatta personer.

Utredningen understryker dock starkt, alt utvecklingen blir olikartad inom

olika näringsgrenar alltefter de förhållanden, varunder de arbetar. De

näringsgrenar, som påverkas relativt sett gynnsammast vid en arbetstids­

förkortning, kommer kanske att väsentligt öka sin efterfrågan på arbets­

kraft. Andra företag, som hamnar på den ekonomiska utvecklingens skugg­

sida, kommer kanske att få svårigheter att upprätthålla sysselsättningen.

Hur det går totalt sett, beror till stor del på det allmänna konjunkturläget.

Utredningens förfrågningar har givit vid handen, alt speciellt service­

näringar måste öka sin arbetsstyrka vid en arbetstidsförkortning. Utred­

ningen framhåller, att redan nu en förskjutning av arbetskraften sker från

de varuproducerande näringsgrenarna till servicenäringarna. Med hänsyn

till erfarenheterna av utvecklingen i USA kan det förmodas, att föränd­

ringen i riktning mot ökad sysselsättning i servicenäringarna kommer att

fortsätta i Sverige. Denna utveckling beror, säger utredningen, på bl. a. två

faktorer. För det första har efterfrågan på tjänster i vissa fall, t. ex. beträf­

fande bilreparationer, resor, sjukvård o. dyl., ökat mer än annan efterfrågan.

För det andra torde, när det gäller handeln, produktivitetsökningen gå lång­

sammare än inom de varuproducerande näringsgrenarna med påföljd att

handeln måste öka sin arbetsstyrka mer än industrin för att kunna omsätta

de producerade varorna. Om vid en arbetstidsförkortning arbetstid och pro­

duktion går ner lika mycket inom de varuproducerande näringarna och inom

servicenäringarna kommer servicenäringarna inte att beträffande arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

68

kraften ställas inför svårare problem än tidigare. Däremot kommer service­

näringarna att få större arbetskraftsproblem än tidigare, såvida arbetstids­

förkortningen direkt medför större produktivitetsökning inom de varupro-

ducerande näringarna än inom servicenäringarna. En eventuellt ökad topp­

belastning av uppköpen på lördagar, som får till följd att de anställdas antal

måste ökas just den dagen, samt svårigheten med skiftgång i handeln, sär­

skilt i små butiker, kan medföra en produktivitetsförsämring med därav

följande behov av nyanställning. Utredningen påpekar också, att många små­

företagare inom handeln till en början torde komma att möta arbetstidsför­

kortningen med en ökad egen arbetsinsats.

Betydelsen för arbetskraftsproblemen av att de stora årskullarna inom

en nära framtid träder ut på arbetsmarknaden belyses i följande inom ar­

betsmarknadsstyrelsen sammanställda tabell, som visar folkmängden i

1 000-tal personer inom olika åldersgrupper vid slutet av åren 1955—1960. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Åldersgrupp

1955

1956

1957

1958

1959

1960

15—20......................................

451

478

506

533

561

589

20—25......................................

422

427

433

438

444

449

25—30......................................

466

456

447

438

429

420

30—65......................................

3 396

3 378

3 375

3 381

3 406

3 430

Summa 15—65

4 735

4 739

4 761

4 790

4 840

4 888

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet framhåller utred­

ningen bl. a., att det i en tid, då det speciellt är brist på yrkesutbildad arbets­

kraft, kan vara svårt att i näringslivet inpassa växande skaror av arbets­

kraft utan erfarenhet. Behovet av icke yrkesutbildad arbetskraft förändras

knappast relativt sett genom en arbetstidsförkortning, åtminstone inte till

förmån för oskolad arbetskraft. Ur denna synpunkt kan varken arbetstids­

förkortningen underlätta placeringen av nya årskullar i näringslivet eller

de nya årsklasserna lösa arbetskraftsproblemen i samband med förkort­

ningen. Om däremot arbetstidsförkortningen medför sådana förändringar

i samhällsekonomins struktur, att sysselsättningen på längre sikt skall för­

skjutas från vissa näringsgrenar till andra, kan det dock, anför utredningen,

vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen äger rum samtidigt som de nya

årskullarna är relativt stora.

Som avslutning på sin behandling av arbetskraftsfrågorna i samband med

en arbetstidsförkortning anför utredningen vissa siffror angående effekten

på arbetsmarknaden av en arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan

i jämförelse med andra likartade förändringar. Beräkningarna har för ut­

redningens räkning utförts av arbetsmarknadsstyrelsen. Siffrorna, som en­

dast avser att antyda den ungefärliga storleksordningen av de ifrågavarande

företeelserna, sammanfattas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

69

Miljoner

arbets­

timmar

årligen

I procent av

totala ordi­

narie arbets-

tidsvolymen

1952

I. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvoly-

men av en allmän arbetstidsförkortning till 45 t/v

1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbetstagare

2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samtidigt

223

313

3,4

4,7

3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbets­

tiden med 6% procent (motsv. minskningen från 48 till

330

5,0

4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbets-

400

6,1

II. Exempel på andra företeelser som påverkat den normalt till­

gängliga arbetsvolymen (utbudet av arbetskraft)

1. Minskning till följd av skoltidens förlängning i genomsnitt

12

0,2

2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång

160

2,4

3. Minskning till följd av förskjutningar i proportionen mel­

lan arbetare och tjänstemän (i genomsnitt per år 1945/

1950)

.....................................................................

5

0,1

4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken

yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt per år 1940/

1950)

.........................................................................

4

0,1

5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952—

1953)

...........................................................................

77

1,2

in. Exempel på företeelser som begränsar utnyttjandet av den

normalt tillgängliga arbetsvolymen

281

4,3

En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjuk-

23

0,3

85

1,3

20

0,3

3. Arbetslöshet (1949—1955)

Högsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden

(1953)

..................................................................

103

1,7

Lägsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden

(1951)

...........................................................................

81

1,2

22

0,3

8

0,1

»

1955/56 ....................................................

3

0

4. Arbetskonflikter

90

1,4

IV. Exempel på konjunkturmässiga förändringar som inverkat

på arbetsvolymen

Utgjorda arbetstimmar inom industrin 1950—1955

1 450

1 364

Skillnad mellan högsta och lägsta antal................................

86

1,4

Utredningens slutsatser

Utredningens överväganden av de ekonomiska frågorna utmynnar i vissa

slutsatser, som torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Uen direkta produktionseffekten av en arbetstidsförkortning beror dels

på hur många som beröres av förkortningen och dels på utvecklingen av

70

produktiviteten per arbetad timme inom olika näringsgrenar. I det förra

avseendet får man sannolikt räkna med att fler arbetstagare än de som

direkt berörs av arbetstidsförkortningen får ökad fritid, särskilt om för­

kortningen leder till femdagarsvecka för de direkt berörda. I det senare

hänseendet är det sannolikt, att produktionsbortfallet vid en förkortning av

arbetstiden inte blir proportionellt mot arbetstidsbortfallet utan mindre men

att å andra sidan en ökad produktion per timme inte kommer att helt kunna

kompensera arbetstidsbortfallet, bortsett från den produktionsökning per

arbetstimme, som normalt äger rum från år till år.

Med utgångspunkt från en normal produktionsökning av tre procent om

året finner utredningen sannolikt, att en arbetstidsförkortning om tre tim­

mar i veckan, som sprider sig även till dem, som nu har kortare arbetstid

än 48 timmar i veckan, inte leder till bortfall av mer än två års normal pro­

duktionsökning utan att effekten blir inte oväsentligt mindre. En förkort­

ning med sex timmar i veckan däremot torde enligt utredningens uppfatt­

ning leda till att minst två och under ogynnsamma omständigheter högst

fyra års normal produktionsökning kommer att falla bort.

Hur stor del av produktionsökningen man på lång sikt vill byta ut mot

ökad fritid blir enligt utredningens uppfattning en avvägningsfråga, och när

valet väl träffats ligger svårigheten i själva anpassningen av samhälls­

ekonomin till en kortare arbetstid än den nuvarande. Konjunkturmässigt

kan denna anpassning få effekt på priser, löner och konkurrensläge gent­

emot utlandet. I dessa avseenden kan en större engångsförkortning av ar­

betstiden få icke önskvärda följder för strävandena att upprätthålla sam­

hällsekonomisk balans. Vid anpassningen till en kortare arbetstid spelar

löneutvecklingen en central roll. Om full lönekompensation skall erhållas

vid en arbetstidsförkortning, kan varje försök att förkorta arbetstiden mera

än som svarar mot den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet

leda till inflationstendenser och i vissa lägen till sysselsättningssvårigheter.

Man kan inte öka fritiden utöver vad som svarar mot normal produktions­

ökning och samtidigt bibehålla konsumtion och investering oförändrade.

Genom den inflationsmekanism, som kan sättas igång genom en arbets­

tidsförkortning, kan utrikeshandeln komma att påverkas. En stigande

kostnadsnivå kan försämra landets konkurrenskraft vid givna växelkurser.

Från denna synpunkt anser utredningen, att en god exportkonjunktur utan

större belastning på valutareserven är ett gynnsamt läge för en arbetstids­

förkortning.

Om anpassningsproblemet till stor del är ett problem om konjunktur­

utvecklingen, har det även en annan sida, som består i att tillgång och efter­

frågan skall anpassas på en lägre nivå av produktion och realinkomster än

som annars skulle uppnåtts. Även utvecklingen på arbetsmarknaden i sam­

band med en arbetstidsförkortning bör uppmärksammas. På detta område

finns enligt utredningens mening risker för en ökad arbetskraftsbrist vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

71

övergången till den kortare arbetstiden, innan företagen anpassat sig till de

nja betingelserna. Utvecklingen blir givetvis mycket skiftande inom olika

näringsgrenar.

Utredningen framhåller, att stora osäkerhetsmoment föreligger i fråga

om de verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få i olika avseenden,

samt yttrar vidare.

Det är möjligt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v under gynnsamma

betingelser skulle kunna genomföras utan svårigheter av sådan art att de

föranleder betänkligheter. Det är också möjligt, att i vissa lägen en arbets­

tidsförkortning av denna storlek skulle vålla relativt betydande anpass­

ningssvårigheter. En engångsförkortning av arbetstiden med 6 t/v torde

under alla förhållanden få ses som en stor engångsförändring som kan leda

till betj'dande anpassningssvårigheter.

Vill man i största utsträckning undvika de riskmoment som finnes be­

träffande produktionsbortfall, lönerörelser och olika företags anpassning

till en kortare arbetstid, synes det oss lämpligt att genomföra arbetstids­

förkortningen successivt. I varje fall bör det skapas möjlighet för avtals­

parterna inom olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av ar­

betstiden. Visserligen har näringslivet en stor anpassningsförmåga vid för­

ändringar i de samhällsekonomiska betingelserna, men det synes mindre

riskfyllt att låta en arbetstidsförkortning ske i etapper, så att den kan in­

passas smidigt i den snabba utveckling på det samhällsekonomiska området,

som kännetecknat efterkrigstidens Sverige.

Som sin slutsats anför utredningen, att det inte synes föranleda större

betänkligheter att genomföra en förkortning av den lagstadgade arbetstiden

med tre timmar i veckan, om förkortningen företages under aktiv ekonomisk

politik utan alltför kraftiga lönerörelser. En arbetstidsförkortning av denna

storlek bör dock enligt utredningens mening ske på sådant sätt, att möj­

ligheter finns till en successiv anpassning t. ex. inom tre år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Förslagets utformning

I fråga om den principiella uppläggningen av sitt förslag anför utred­

ningen — efter att ha erinrat om att en tendens till kortare arbetstider för

de enskilda arbetstagarna gjort sig gällande i alla industriellt utvecklade

länder ända sedan förra århundradet — bl. a. följande.

Det finns ingen anledning antaga, att inte denna strävan mot kortare ar­

betstider kommer att fortsätta. En allt kortare arbetstid för de enskilda

individerna måste emellertid, om en snabb produktivitetsökning skall sä­

kerställas, i viss omfattning samordnas med kravet på att produktions­

apparatens effektiva driftstid inte förkortas i samma mån som individernas

arbetstid minskar. Ju kortare arbetstiden för de enskilda individerna blir,

desto större bör också utrymmet vara för att tillgodose det önskemål om

variationsmöjligheter för grupper eller individer, som flera gånger tidigare

berörts i detta betänkande. Ur samhällets synpunkt kan del under nu rå­

dande förhållanden inte vara erforderligt alt beträffande arbetstidens längd

72

Kangl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

inskrida med föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst

arbetsområde finner vara klokt och ändamålsenligt. För en viss återhåll­

samhet från statsmakternas sida talar också det förhållandet, att parterna

på arbetsmarknaden numera uppträder i starka organisationer, som väl kan

tillvarata medlemmarnas intressen. I och för sig kan det därför inte be­

traktas som uteslutet, att man i framtiden prövar ett system, enligt vilket

arbetstiden lika väl som lönerna helt ligger i händerna på arbetsmarkna­

dens organisationer och göres till föremål för förhandlingar dem emellan.

Det bör i detta sammanhang erinras om att åtskilliga av de arbetstidsför­

kortningar, som på senare år genomförts här i landet, tillkommit genom

överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Våra överväganden har lett fram till den ståndpunkten, att man nu bör

söka åstadkomma en arbetstidsförkortning inom ramen för bestående an­

ordningar — dvs. genom lagstiftning — men samtidigt försiktigt pröva en

väg att lämna partsorganisationerna större frihet och därmed ökat ansvar.

Utredningens förslag är utformat som ändringar i allmänna arbetstids­

lagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbets­

tidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Ändringarna innebär i första hand, att lagarnas bestämmelser om vecko­

rna x i in u m för den ordinarie arbetstidens längd ändras till 45 timmar.

Beträffande lantarbetstidslagen föreslås, att den ordinarie veckoarbets­

tiden under viss tid skall få uppgå till 47 timmar under förutsättning av

motsvarande förkortning under annan tid, så att eu utjämning till 45 tim­

mar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av högst ett år.

Begränsningsperioderna lämnas orörda i de olika lagarna

med undantag för vissa ändringar i lantarbetstidslagen.

Inte heller föreslås någon ändring i bestämmelserna om d y g n s m axi-

mu m om man bortser från en mindre jämkning i lantarbetstidslagen. Vad

angår allmänna arbetstidslagen kommer den längsta tillåtna dagliga arbets­

tiden således alltjämt att vara nio timmar. Detta innebär i praktiken, fram­

håller utredningen, att de arbetstagare, som för närvarande har 48 tim­

mars arbetsvecka med gängse fördelning på arbetsdagarna, måste medverka

till en förlängning av arbetsdagen till nio timmar, om femdagarsvec­

kan skall kunna förverkligas inom ramen för en veckoarbetstid av 45 tim­

mar. Utredningen anser det vara en utbredd mening att en sådan förläng­

ning av arbetsdagen kan godtas, såvida veckovilan därigenom blir längre,

men tillägger, att en förlängning av den dagliga arbetstiden likväl för många

torde framstå som en icke önskvärd förändring. Samtidigt förhåller det sig

av allt att döma så, anför utredningen, att önskemålet om fem dagars ar­

betsvecka inte lika starkt inriktar sig på vinterhalvåret som på den ljusare

årstiden. Utredningen finner, att det är möjligt att med 45 timmars ordi­

narie arbetstid per vecka förena önskemålen om att den dagliga arbetstiden

inte förlänges och att femdagarsvecka genomföres under den ljusare delen

av året, nämligen under förutsättning att man inte fastlåser begränsnings-

perioden vid en vecka (eller annan kort period) utan tillåter annan fördel­

73

ning av arbetstiden med utjämning till i genomsnitt 45 timmar i veckan

under en längre tidrymd, exempelvis ett år. Under denna förutsättning

skulle 45-timmarsveckan inom verksamheter, som tillåter en dylik organisa­

tion av arbetet, kunna medge arbetstider på 42

1h

timmar (fem dagar i vec­

kan om 8*/* timmar) under 27 arbetsveckor och 48 timmar, dvs. oförändrad

arbetstid, under årets återstående veckor eller också 40 timmar under 18

veckor och 48 timmar under återstoden av året.

Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler om tillåten

övertid. Spörsmålet huruvida de särskilda arbetskraftsproblem, som i

vissa verksamhetsområden kan uppkomma vid en förkortning av den

ordinarie veckoarbetstiden, bör lösas med tillhjälp av en ökning av det

medgivna övertidsuttaget diskuteras av utredningen. Ett sätt vore därvid,

säger utredningen, att den utan dispens medgivna övertiden höjdes i samma

män som den ordinarie arbetstiden förkortas eller från 200 till 350 timmar

om året. Tanken härpå avvisas dock av utredningen, som anför, att genom

ett i samband med arbetstidsförkortningen infört regelbundet övertids­

arbete reformen skulle kunna neutraliseras och för arbetstagarens del en­

dast leda till en löneförhöjning. Det påpekas också, att redan de nuvarande

övertidsreglerna lämnar ett avsevärt utrymme för att motverka arbetstids-

bortfallet vid en arbetstidsförkortning samt att det kunde befaras, att ökade

möjligheter till övertidsuttag särskilt skulle medföra arbetstidsökning för

sådana grupper, som redan har mycket övertid och vilkas faktiska vecko­

arbetstid ligger högt. Enligt utredningens mening bör övertid tillgripas

endast tillfälligtvis och då särskilda omständigheter föreligger. Av olika

skäl synes övertid i den mening begreppet nu har inte böra utnyttjas för att

bemästra de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid

kan medföra, och inte heller för att tillgodose de variationsbehov beträffande

arbetstiden, som kan förefinnas hos olika grupper av arbetstagare.

Det anförda innebär dock inte, att utredningen ställer sig avvisande till

tanken på dylika variationsmöjligheter eller att utredningens förslag inte

beaktar de övergångssvårigheter, som arbetstidsförkortningen kan medföra.

I enlighet med sin principiella inställning och i överensstämmelse med sitt

resonemang angående arbetstidens fördelning vid femdagarsvecka föreslår

utredningen sålunda en möjlighet att genom kollektivavtal

göra avsteg från lagstiftningens begränsningsregler

beträffande den ordinarie arbetstiden. Sådant kollektivavtal skall enligt

förslaget på arbetstagarsidan vara slutet eller godkänt av sammanslutning,

som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvud­

organisation. Den föreslagna regeln ger parterna möjlighet att avtala om

förlängning av veckomaximum och dygnsmaximum för den ordinarie ar­

betstiden och att överenskomma om annan begränsningsperiod än den i lag

angivna.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958. Vad angår

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957

74

huvudstadgandet, dvs. bestämmelsen om den ordinarie veckoarbetstidens

längd, innebär dock utredningens förslag, att övergången skall ske succes­

sivt. Med hänsyn till att utredningen antagit, att en arbetstidsförkortning

om tre timmar i veckan kan rymmas inom två års utveckling av folkhushål­

lets resurser i stort, föreslås att reformen skall genomföras på två år med

en timmes förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden från och med den

1 januari ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. Med ingången av sistnämnda

år skall således enligt förslaget 45-timmarsveckan vara uppnådd, övergångs­

bestämmelsen är så konstruerad, att den förut nämnda avtalsfriheten även

bär avseende på densamma. Genom kollektivavtal kan således bestämmas

längre övergångstid eller annan form för övergången än lagen stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Särskilda frågor

Utredningen har inte ansett sig besitta erforderlig sakkunskap för att gå

in på frågan om en arbetstidsförkortning på sjöarbetstidslagens

område. Utredningen föreslår därför, att särskilda sakkunniga får i upp­

drag att verkställa en översyn av sjöarbetstidslagen i sådant hänseende.

Bristen på erfarenhetsmaterial angående verkningarna av en arbetstids­

förkortning på samhällsekonomin har enligt utredningen varit mycket känn­

bar vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningen anser, att med hänsyn

till framtida arbetstidsförkortningar både i Sverige och i utlandet varje

möjlighet att klarlägga den av utredningen föreslagna förkortningens verk­

ningar bör tillvaratagas. På grund härav föreslår utredningen, att vissa åt­

gärder snarast vidtas för en fortlöpande undersökning av den

föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och

sociala verkningar. Utredningens förslag är, att en statistisk under­

sökning kommer till stånd och att denna handhas av eu forskningsassistent

med placering i konjunkturinstitutet. Assistentens arbete bör enligt försla­

get ledas av en expertgrupp med företrädare för socialdepartementet, kon­

junkturinstitutet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och

Tjänstemännens centralorganisation.

Det arbetstidsbortfall, som helgledigheterna förorsakar, granskas tämligen

ingående av utredningen, särskilt med hänsyn till förhållandena i händelse

femdagarsvecka med fria lördagar tillämpas. Utredningen kommer fram till

att en helgdags reform vore av betydelse för att motverka splitt­

ringen av arbetsveckorna vid helgerna. Med hänsyn till att utredningen inte

varit i tillfälle att betrakta spörsmålet ur andra synvinklar, är utredningen

inte beredd att ta ställning till frågan om en helgdagsreform i samband med

eu allmän arbetstidsförkortning, men utredningen föreslår, att särskilda

sakkunniga tillkallas för att utreda problemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

75

Remissyttrandena

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av arbetar-

skyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, universitetskanslersämbetet, medicinalsty­

relsen, statens institut för folkhälsan (styrelsen), statskontoret, arbetsdom­

stolens ordförande, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruks-

styrelsen, försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben, försvarets

fabriksstyrelse, statens biltrafiknämnd, konjunkturinstitutet, statens fri­

tidsnämnd, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

statens avtalsnämnd, avtalsnämnden för statsägda bolag, överståthållaräm-

betet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, domkapitlen i Upp­

sala ärkestift, Lunds stift och Göteborgs stift, Svenska landstingsförbundet

(styrelsen), Svenska stadsförbundet (styrelsen), Svenska landskommuner­

nas förbund (styrelsen), Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänste-

männens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska ^^arbets­

givareföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Handelns arbetsgivare­

organisation, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

Tidningarnas arbetsgivareförening, Fastigheternas förhandlingsorganisa­

tion, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges

lantbruksförbund, Kooperativa förbundet och Kooperationens förhandlings­

organisation (styrelserna gemensamt), Sveriges industriförbund, Sveriges

redareförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sve­

riges allmänna exportförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets

ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ung­

domsförbund, Svenska kyrkans diakonistyrelse, Frikyrkliga samarbets-

kommittén, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, God-

templarorden, Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges scoutförbund, KFUM:s

riksförbund och Svenska turistföreningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har bifogat en sammanställning av yttranden från

yrkesinspektörerna och specialinspektörerna, varjämte yttranden bilagts, av

universitetskanslersämbetet från rektorsämbetena vid universiteten, Stock­

holms högskola och tandläkarhögskolorna ävensom karolinska institutets

lärarkollegium, av kommerskollegium från samtliga handelskammare, av

sjöfartsstyrelsen från Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefäls-

76

förening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen,

Södra Sveriges stuvareförbund, Norrlands stuvareförbund och Svenska

hamnförbundet, av lantbruksstyrelsen från Hushållningssällskapens förbund

(styrelsen), av statens biltrafiknämnd från Biltrafikens arbetsgivareför­

bund, av överståthållarämbetet från Stockholms stadskollegium, av läns­

styrelsen i Södermanlands län från hushållningssällskapet i länet, av läns­

styrelsen i Malmöhus län från drätselkammaren i Malmö och stadskolle-

giet i Hälsingborg, av länsstyrelsen i Norrbottens län från länsarbetsnämn­

den i länet, av Landsorganisationen från de anslutna förbunden, av Sveriges

akademikers centralorganisation från Sveriges läkarförbund, av Svenska

arbetsgivareföreningen från Svenska byggnadsindustriförbundet, Elektriska

arbetsgivareföreningen, Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet, Glas­

industrins arbetsgivareförbund, Järnbruksförbundet och Pappersmasseför-

bundet samt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation från åt­

skilliga till organisationen anslutna yrkesförbund.

Det stora flertalet remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida en

allmän arbetstidsförkortning bör komma till stånd eller ej, har i princip

tillstyrkt utredningens förslag eller i vart fall inte motsatt sig det­

samma. I några yttranden a v s t y r k e s, att en generell arbetstidsförkort­

ning genomföres lagstiftningsvägen, men samtidigt uttalas sympatier för

att en arbetstidsförkortning åvägabringas genom överenskommelser mellan

arbetsmarknadens parter. En övervägande negativ hållning till hela frågan

intages av

Sveriges redareförening

och

Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Innan remissorganens synpunkter rörande problemen i samband med eu

allmän arbetstidsförkortning framlägges kan nämnas, att i några yttranden

uttalanden göres till förmån för att arbetstidsut red ningens

förslag prövas i samband med genomförandet av lagstiftning om kortare

arbetstid.

Landsorganisationen

finner det sålunda önskvärt, att de av arbets-

tidsutredningen framlagda förslagen tas upp till avgörande i samband med

genomförandet av den allmänna arbetstidsförkortningen eller snarast där­

efter.

Tjänstemännens centralorganisation

anser det lämpligt, att den nu

föreslagna förkortningen av arbetstiden genomföres samtidigt med en revi­

sion av arbetstidsbestämmelserna på grundval av arbetstidsutredningens

olika förslag.

Uppfattningen att en arbetstidsförkortning är ett starkt önskemål

bland arbetstagarna bestyrkes i flera remissyttranden. Bland

dem, som uttalat sig härom, märkes

Landsorganisationen,

som betonar, att

kravet på en allmän förkortning av arbetstiden under den nuvarande 48-tim-

marsnivån under senare år vuxit sig allt starkare både i vårt land och i

andra länder. Enligt

länsstyrelsen i Malmöhus län

torde dessa krav numera

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

77

ha vuxit sig så mäktiga, att starka samhällsekonomiska skäl måste kunna

åberopas, därest de inte åtminstone delvis skall tillmötesgås.

Att strävandena mot kortare arbetstid står i överensstämmelse med en

internationell tendens framhålles av

länsstyrelserna i Stock­

holms

och

Kronobergs län.

De arbetstidsförkortningar, som genomförts eller

planeras i andra länder, utgör enligt

Landsorganisationens

mening ett ytter­

ligare motiv för vår del att sänka arbetstiden liksom de i gynnsam riktning

påverkar de ekonomiska förutsättningarna för förkortningens genomfö­

rande.

Giltigheten av satsen om att en internationell tendens till kortare arbets­

tider gör sig märkbar bestrides för jordbrukets vidkommande av

Svenska

lantarbetsgivareföreningen,

som påpekar, att i flertalet av de länder, med

vilka utredningen anställt jämförelser, jordbrukets arbetstid lämnats utan­

för den lagliga regleringen. Där även denna näringsgrens arbetstidsförhål-

landen blivit reglerade genom lagstiftning, har denna, anför föreningen, i

avsevärd utsträckning tillgodosett jordbrukets behov av längre arbetstid

såväl för utearbetare under vegetationsperioden som framför allt för djur­

skötare. På liknande sätt yttrar sig

Sveriges lantbruksförbund.

I fråga om de skäl, som talar för en övergång till kortare arbetstid, delar

det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning, att skydd s-

motivet inte i och för sig kan tas till utgångspunkt för genomförande av

en allmän arbetstidsförkortning. Styrelsen för

statens institut för folkhälsan

understryker, att skadeverkningarna av farliga gaser eller ämnen, buller

m. in. ej i väsentlig mån påverkas av en mindre förkortning av arbetstiden.

Vad angår betydelsen av en arbetstidsförkortning för att motverka hets, jäkt

och monotoni framhåller styrelsen, att de nämnda företeelserna till stor

del är subjektivt betonade och påverkas av många faktorer, som är oberoende

av arbetstiden. Det föreligger mycket litet objektivt material, som kan

belysa olika omständigheters inverkan i detta hänseende. Styrelsen anslutar

sig också till de sakkunnigas uppfattning, att det inte blivit styrkt, att en

allmän arbetstidsförkortning på något verksamt sätt skulle kunna motverka

hets, jäkt och monotoni. I fortsättningen anför styrelsen.

Sedan de sakkunniga sammanfattat sina värderingar av skyddsmotiven

som argument för en allmän arbetstidsförkortning i Sverige och påpekat, att

skyddsmotiven under detta århundrade inte spelat någon avgörande roll

vid arbetstidsförkortning omfattande större grupper av arbetstagare, medan

de ekonomiska synpunkterna alltid fått påverka bedömningen, ingår de

sakkunniga på frågan, huruvida en viss generellt giltig övre gräns för den

tillåtna arbetstiden i dagens läge kan motiveras av medicinska skäl. De kom­

mer till den slutsatsen, att de inte funnit skäl för antagandet, alt arbetsför­

hållandena — inklusive de rådande arbetstiderna —

generellt sett

skulle

utgöra någon risk för eu

försämrad

folkhälsa. Även om hrist råder på erfa-

renhetsmaterial för bedömande av denna fråga, anser dock styrelsen för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

78

del, att i dagens läge inga väsentliga invändningar kan resas mot de sakkun­

nigas ståndpunkt härutinnan. Styrelsen vill emellertid ställa frågan, huru­

vida icke en arbetstidsförkortning ur allmän medicinsk synpunkt dock kan

vara motiverad för vissa grupper av förvärvsarbetande. Detta gäller förutom

äldre arbetstagare och grupper av partiellt arbetsföra i särskild grad för­

värvsarbetande kvinnor, som har ett hem att sköta vid sidan om sitt yrkes­

arbete, samt ungdom, som nyss inträtt i förvärvsarbete och som vid sidan av

detta fortsätter sin utbildning.

Liknande synpunkter anföres av

karolinska institutets lärarkollegium,

som finner de sakkunnigas allmänna uppfattning i skyddsmotivfrågan

bärande, då det gäller en allmän arbetstidsförkortning. Kollegiet framhåller

dock, alt utredningen om sjukligheten är mycket ofullständig, och anför att

det därför inte torde kunna uteslutas, att det moderna arbetslivet kan med­

föra en ökning av vissa »jäktsjukdomar» trots att detta inte kan visas i en

ökad sjuklighet, minskning av livslängden osv. Sistnämnda fråga behandlas

också av

medicinalstyrelsen,

som yttrar.

Yrkesarbetet utmärks, liksom livet i det moderna samhället överhuvudta­

get, av ett allt snabbare tempo; tidsfaktorn har kommit att spela eu allt

större roll. Detta medför onekligen vissa hälsorisker. Det torde få anses

ådagalagt, att jäkt och därmed förenade psykiska påfrestningar kan med­

verka till uppkomsten av allvarliga risker för individens liv och hälsa. Det

är dock icke sannolikt, att detta sammanhänger med, att arbetstiden är för

lång. Det kan finnas en strävan att på kortast möjliga tid medhinna största

möjliga antal arbetsuppgifter, men det kan också vara en strävan att efter

ordinarie arbetstidens slut genom bisysslor öka sina inkomster. Enligt sty­

relsens uppfattning spelar sådana moment en större roll än arbetstidens

längd och det kan i vart fall icke anses vara ådagalagt, att den nuvarande

arbetstiden skulle i hälsohänseende vara skadlig för befolkningen i dess

helhet.

De individuella möjligheterna att anpassa sig efter den allmänna rytm­

stegringen är emellertid varierande. Detta gäller både de yrkesarbetande och

andra samhällsmedlemmar. Inom yrkesarbetet bidrager, som de sakkunniga

påpekar, särskilt ett förhållande till att jaga upp arbetstakten, nämligen

prestationslönesystemet, ackorden. För flertalet yrkesarbetande torde likväl

ett sådant system för betalning av arbetsinsatserna överensstämma med de

egna önskningarna och det torde icke heller kunna visas, att deras hälso­

tillstånd blir lidande härpå. Det är emellertid otvivelaktigt, att andra arbe­

tande — särskilt de som har svårt att »hinna med» — utsätts för vissa på­

frestningar och icke känner sig väl till mods därav. Till hjälp för dessa bör

industripsykologin kunna ge god vägledning, i synnerhet om det gives till­

fälle till individuella bedömningar av de arbetssökande.

Medicinalstyrelsen fäster också uppmärksamheten på, att fritiden inte

alltid utnyttjas på ett hälsobefrämjande sätt, och anför.

För många är en ökad fritid lockande huvudsakligen därför, att de får

mera tid för förströelser, idrott och friluftsliv eller för självstudier och

annan andlig odling. Genom den stimulans detta ger, kan ett sådant motiv

för arbetstidsavkortning anses bärande ur hälsosynpunkt. Detta kräver dock

ökade insatser från samhällets sida i form av lämpliga fritidsanordningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

79

— Fritidssysselsättningar, däribland även friluftsliv och kroppsövningar i

idrottsligt syfte, kan å andra sidan gå till överdrift eller bedrivas i sådana

former, att resultatet blir det motsatta mot rekreation. Det torde inte råda

något tvivel om, att det i vårt land finns åtskilliga personer, för vilka fri­

tiden nu medför ökad trötthet och påfrestningar på hälsan. Under hand har

uppgivits, att detta kan avläsas ur en ökad sjuklighet och stegrad olycks-

fallsfrekvens i början av arbetsveckan.

Dessa avigsidor av fritidsproblemet får emellertid icke undanskymma

värdet av en tillräcklig avkoppling från förvärvsarbetet. Om fritiden till-

varatages på rätt sätt — det vill säga om den verkligen blir en

arbetsfri

tid

— är den otvivelaktigt hälsobefrämjande och ökar vår vitalitet och arbetska­

pacitet.

I flera yttranden framhålles, att om en arbetstidsförkortning till någon

del skall kunna kompenseras genom ökade arbetsinsatser från arbetstagar­

nas sida, blir ett hetsigare arbetstempo följden och att vinsten för arbetsta­

garna av reformen därför kan bli mindre än man väntat. På sådant sätt utta­

lar sig

länsstyrelsen i Södermanlands län,

vilken anser, att skyddsmotiv

stundom rent av kan tala emot arbetstidsförkortningen,

Fredrika-Bremer-

förbundet

samt

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Sistnämnda sammanslutning menar, att man i detta sammanhang inte får

förbise att lagstiftningen i högre grad än tidigare kan bli ineffektiv genom att

arbetstagarna på sin fritid åtar sig extraarbete. Angelägenheten av att ten­

densen till dubbelarbete inte förstärkes genom en arbetstidsförkortning, så

att den gynnsamma effekten av förkortningen motverkas, betonas också av

Sveriges läkarförbund.

Förbundet anser vidare, att en daglig arbetstid av

nio timmar, som kan bli aktuell vid övergång till femdagarsvecka, är ägnad

att inge betänkligheter. På liknande sätt uttalar sig

Statstjänstemännens

riksförbund. Statens avtalsnämnd

anser, att den strävan att förkorta ras­

terna, som torde kunna förväntas därest femdagarsvecka med nio timmars

arbetsdag mera allmänt skulle genomföras, direkt strider mot arbetarskydds-

lagstiftningens syfte och motverkar de vinster, som arbetstidsförkortningen

skulle kunna medföra ur skyddssynpunkt.

Behovet av arbetstidsnedskärning för vissa grupper inom samhället un-

derstrykes i en del yttranden, varvid särskilt uppmärksammas förvärvs­

arbetande kvinnor, som även har att förestå ett hem och vilkas arbetsdag

allmänt anses vara alltför lång.

Medicinalstyrelsen

anser sålunda, att en av-

kortning av deras dag i yrkesarbetet vore en från medicinsk synpunkt

önsklig reform, men påpekar samtidigt, att en lösning av detta problem i

många fall ej kan nås utan att möjligheterna till deltidsarbete ökas.

Fredrika-Bremer-förbundet

uttalar, att en arbetstidsförkortning bör vara

till stort gagn för denna grupp.

Mot uppfattningen att skyddssynpunkterna är av mera underordnad be­

tydelse som motiv för eu arbetstidsförkortning vänder sig

länsstyrelsen i

Kronobergs län,

som anser det obestridligt, all det alltmer uppdrivna tempot

Kungl. Mcij. ts proposition nr 80 år 1957

80

i industrin och trafiken, ackords jäktet, enformighet och skiftarbete aktuali­

serat behovet av ökad avkoppling från arbetet och längre vila. Härtill

kommer, att bostadsbristen under senare år i många fall medfört en för­

längning av resorna till och från arbetsplatsen, vilket inkräktat på tiden för

vila, kulturell verksamhet, utbildning och förströelse.

Länsstyrelsen i Väst­

manlands lön

finner, att det är ett intresse av icke ringa vikt, att skvdds-

problemen ägnas tillbörlig uppmärksamhet i samband med frågorna om

arbetstidens längd och förläggning.

Åsikten att den ökade fritid, som följer med en arbetstidsförkortning,

innebär en social vinning för människorna återkommer i många

yttranden. Så uttalar sig exempelvis

Svenska stadsförbundet. Domkapitlet

i Göteborg

yttrar, att den ökade fritiden, om den användes rätt, är en vinning

för folkets andliga välfärd, och fäster sig särskilt vid att förslaget öppnar

möjlighet till fria lördagar, till vilka sammanträden, idrottstävlingar m. m.

kunde förläggas i stället för som nu till söndagarna. Liknande synpunkter

företrädes av

domkapitlet i Lund, Frikyrkliga samarbetskommittén, KFUM.s

riksförbund, Högerns ungdomsförbund

och

Sveriges riksidrottsförbund.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund

framhåller de ökade möjligheter,

som kommer att kunna beredas den förvärvsarbetande ungdomen att genom

fritidsstudier förkovra sig i sitt yrke och den vägen förbereda sig för en

ännu bättre insats i produktionslivet. De ökade möjligheterna för folkbild­

ningsarbetet, föreningslivet, ungdoms- och fritidsorganisationerna påpekas

av flera remissinstanser, t. ex.

Arbetarnas bildningsförbund

och

KFUM.s

riksförbund. Svenska företagares riksförbund

anför som sin åsikt att ökad

fritid för flertalet människor är förutsättningen för en allsidigare person-

lighetsutveckling och ett ökat engagemang i samhällelig verksamhet.

Bland skälen för en arbetstidsförkortning betonas i en del yttranden önsk­

värdheten av en utjämning mellan olika arbetstagargrup-

per i vad avser arbetstidens längd.

Länsstyrelsen i Värmlands län

yttrar,

att den omständigheten att det redan nu finns betydande grupper, som har

kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, talar för att man genom en be­

gränsning av arbetstiden söker åstadkomma större likformighet mellan

olika arbetstagargrupper. Utjämningskravets berättigande framhålles också

av

länsstyrelsen i Örebro län, Riksförbundet landsbygdens folk, Folkpartiets

ungdomsförbund

och

Högerns ungdomsförbund.

Utjämningskravets sammanhang med andra frågeställningar i förbindelse

med en arbetstidsförkortning påpekas av

Statstjänstemännens riksförbund,

som anför.

Utredningen framhåller på tal om strävandena till utjämning av arbets­

tiden mellan olika grupper, hurusom skillnaderna mellan arbetare och

tjänstemän kommit alltmer i blickpunkten även av andra skäl än arbets­

tiden. Olikheter i pensionshänseende, sjuk- och semesterförmåner in. in. bi­

drager till att förstärka denna strävan. De sakkunniga går emellertid icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

81

närmare in på utjämningens konsekvenser i lönehänseende, vilket i det

berörda sammanhanget ej heller varit påkallat. Det göres endast det ut­

talandet, att lönerna kommer in i bilden, varpå det sägs alt det gärna an-

föres att tjänstemännens löner avvägts med hänsyn till den kortare arbets­

tiden.

Vad de sakkunniga anfört rörande skiljaktigheterna och darav följande

krav på utjämning av dessa, återger enligt SR:s mening på ett riktigt sätt

den aktuella situationen, sedd framför allt ur de statsanställdas synpunkt.

Det kan sålunda konstateras, vilket även tidigare framhållits av SR i andra

sammanhang, att de förmåner statstjänstemännen sedan gammalt tillför­

säkrats, blivit — för att använda ett milt uttryck — alltmer naggade i

kanten, reellt såväl som relativt sett. En stark utjämning har sålunda efter

hand ägt rum och härom vore måhända från statstjänstemännens sida intet

att invända, om denna utveckling såges endast ur social synvinkel. Betraktas

frågan däremot från intressesynpunkten, vilket måste anses fullt berättigat,

blir bilden en helt annan.

Uttalande av liknande innebörd göres av

Svenska företagares riksförbund.

På en del håll antages, att arbetstidsbortfallet för de anställda vid en

arbetstidsförkortning kommer att mötas med ökad arbetsinsats

av företagarna själva.

Lantbruksstgrelsen

yttrar, att den skillnad

som redan nu råder i fråga om arbetstidens längd mellan arbetstagaie i

allmänhet och jordbrukare på små och medelstora jordbruk genom refor­

men kommer att förstoras och att den sociala utjämningen i fråga om ar­

betstidens längd inte kan väntas komma att omfatta jordbrukarna och deras

familjer. På liknande sätt uttalar sig

länsstyrelsen i Södermanlands län,

Sveriges lantbruksförbund

och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Remissinstanserna delar i stort sett utredningens uppfattning att spörs­

målet om arbetstidens längd väsentligen är en fråga om arbetstagarnas

värdering av fritiden i förhållande till andra be­

ståndsdelar i levnadsnivån såsom inkomster, sociala förmå­

ner osv. och att valet står mellan att tillgodogöra sig den fortgående

ökningen av samhällets resurser i form av ökad fritid eller ökad tillgång

på nyttigheter av annat slag. Denna åsikt uttalas bl. a. av

länsstyrelsen i

Södermanlands län,

vilken anför.

De sakkunniga ha enligt länsstyrelsens mening på ett mycket klarläg­

gande sätt redogjort för sin uppfattning om den ekonomiska innebörden

av en arbetstidsförkortning. Fritiden räknas därvid till den materiella lev­

nadsnivån, och arbetstidsproblemet anses närmast innefatta fiagan om ett

val mellan ökad fritid, å ena sidan, och å andra sidan högre inkomst, som

medger stegrad förbrukning av varor och tjänster, då det gäller att ut­

nyttja produktionsutvecklingen för en höjning av levnadsnivån. Mot detta

betraktelsesätt torde från angivna utgångspunkter icke i princip vara något

att invända. Man får därvid förutsätta, alt vid detta val fritidsalternativet

anses innefatta icke endast det negativa: frihet Iran arbete, ulan också

positivt en användning av den lediga tiden, som lör den enskilde ter sig

angelägnare än den möjlighet till ökad förbrukning, som han i stället gai

(i

Hihuny till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

82

miste om. Emellertid måste ju i så fall ett lagstadgande av arbetstidsför-

k°..r.*?*n^en innebära, att man utesluter det nyss avsedda val, som eljest varit

möjligt. Denna konsekvens framstår såsom ganska betänklig för arbets­

tagarnas del, om de sakkunniga skulle ha rätt i sin åsikt, att den enskilde

sannolikt beräknar priset på ökad fritid vid en allmän arbetstidsförkortning

alltför lågt och att hans önskemål om fritid kanske skulle förändras, om

han kände till det verkliga priset.

Svenska landskommunernas förbund

understryker kraftigt de sakkunni­

gas konstaterande, att en förkortning av arbetstiden innebär, att man

väljer ökad fritid på bekostnad av annan konsumtion och att sålunda varje

arbetstidsförkortning begränsar möjligheterna för medborgarna att i annan

form få del av ett förbättrat produktionsresultat, och ett liknande uttalande

göres a

\ Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen

anför, att det

för fackföreningsrörelsen alltid måste vara en avvägningsfråga hur den

höjda produktiviteten och levnadsstandarden skall tas i anspråk för rörel­

sens medlemmar. Avvägningen är i dagens situation den, att införandet av

en kortare arbetstid för den fackliga rörelsen ter sig som en av de mest an­

gelägna sociala reformerna inom samhället.

Sveriges centrala restaurang-

aktiebolag

yttrar, att det inte torde kunna dragas i tvivelsmål, att fritiden

av ett mycket stort antal människor tillmätes ett allt större värde, och

accepterar utredningens bedömning att man häri har att söka det avgörande

motivet för en arbetstidsförkortning.

Tjänstemännens centralorganisation

anför i denna fråga.

De sakkunniga har ingående diskuterat olika i den allmänna debatten an-

förda skäl för en förkortning av arbetstiden och har härvid funnit, att en

arbetstidsförkortning är angelägen främst med hänsyn till arbetstagarnas

värdering av fritiden. Grunden för sakkunnigas betraktelsesätt är att ökad

1¹ itid kan ses som ett sätt bland flera andra att ge arbetstagarna delaktighet

i det förbättrade produktionsresultatet. TCO vill för sin del instämma med

vad utredningen härutinnan anfört och erinra om att ett sådant betraktelse­

sätt har hävd inom tjänstemannagrupperna. Det förhållandet, att flertalet

grupper av tjänstemän redan i dagens läge har kortare arbetstid än 48 tim-

mai per vecka, kan ses som ett uttryck för att ifrågavarande grupper vid

valet mellan å ena sidan fritid och å andra sidan andra sätt för delaktighet

i det förbättrade produktionsresultatet i stor utsträckning valt den först­

nämnda vägen.

Liknande synpunkter anföres av

Svenska företagares riksförbund.

En central ställning i remissinstansernas behandling av utredningens

förslag intar frågan huruvida det föreligger samhällsekonomiska

f ö r u tsättningar för en allmän arbetstidsförkortning i vårt land.

Vid diskussionen härom synes man genomgående räkna med att en lag­

stiftning om allmän arbetstidsförkortning kommer att slå igenom även på

områden, som formellt inte omfattas av lagstiftningen. Direkta uttalanden

härom förekommer i yttrandena från

socialstyrelsen, överstyrelsen för yr­

kesutbildning, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

88

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, för­

svarets civilförvaltning, statens biltrafiknämnd, statens avtalsnämnd,

Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjanste-

männens riksförbund

och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Den allmänna inställningen bland flertalet remissinstanser till de verk­

ningar, som en arbetstidsförkortning kan komma att medföra, atei speglas

i följande uttalande av

arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är svårt att avgöra, bur en förkortning av arbetstiden kommer att

påverka produktion och sysselsättning. Styrelsen anser dock, att övervä­

gande skäl talar för de sakkunnigas enhälliga slutsats, att en nedsättning

av den genom ifrågavarande arbetstidslagstiftning reglerade arbetstiden med

tre timmar per vecka under gynnsamma betingelser skall kunna genom­

föras utan svårigheter av sådan art, att de bör föranleda betänkligheter, men

att det är möjligt, att en arbetstidsförkortning av denna storlek i vissa lägen

kan vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. Styrelsen ansluter sig

till de sakkunnigas uttalande, att det är lämpligt att genomföra förkort­

ningen successivt, om man i största möjliga utsträckning vill undvika de

riskmoment, som finns beträffande produktionsbortfall, konjunktui utveck­

ling och olika företags anpassning till kortare arbetstid.

Länsstyrelsen i Örebro län

anser, att de stora tekniska framstegen och

den ständigt fortgående rationaliseringen inom näringslivet samt den därav

följande höjningen av produktiviteten utan tvivel bör kunna möjliggöra

en arbetstidsförkortning. Även

Landsorganisationen

är övertygad om att en

arbetstidsförkortning av föreslagen storlek kan genomföras inom ramen för

vår framtida produktionsutveckling, övervägande optimistiskt uttalar sig

också

Svenska företagares riksförbund,

som anför.

Som utredningen påvisar är det omöjligt att annat än teoretiskt diskuteia

hithörande frågeställningar. Förbundets medlemmar kan sålunda icke med

någon större grad av säkerhet taga ställning till följderna för det egna före­

taget av en arbetstidsförkortning med t. ex. tre timmar per vecka, da resul­

tatet för det enskilda företaget är beroende av så många andra faktorer,

främst den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen, beskattningsförhål-

landena och arbetsmarknadsläget. Erfarenheterna från utlandet, varom be-

tänkandet ger visst om än mycket begränsat besked, synes tyda på att den

»optimala» arbetstiden ännu icke är uppnådd i vårt land. Man torde alltså

icke behöva hysa alltför allvarliga betänkligheter från samhällsekonomisk

synpunkt mot en förkortning av den nuvarande lagfästa arbetstiden.

Utredningens antagande att den årliga produktivitetsökningen inom nä­

ringslivet under den närmaste framtiden skall uppgå till ungefär tre pio-

cent synes

länsstyrelsen i Kronobergs län

vara alltför optimistiskt. Länssty­

relsen förmenar därför, att den övergångstid, under vilken pioduktionsbort-

f al let på grund av arbetstidsförkortningen återhämtas av företagen, kan bli

både längre och mera påfrestande än vad utredningen läknat med.

Länsstyrelsen i Södermanlands län,

vilken såsom framgår av det följande

avstyrkt att en allmän arbetstidsförkortning genomföres lagstiftningsvägen,

anför 1)1. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

84

Utredningen beräknar, att ökad fritid enligt förslaget i ogynnsammaste

fall skulle medföra ett produktionsbortfall motsvarande högst två eller möj­

ligen tre års normal produktionsstegring per sysselsatt. Detta antagande

må i och för sig vara riktigt men utesluter ju icke, att en arbetstidsförkort­

ning, så länge den tillämpas, ständigt inverkar fördröjande på den totala

produktionen och därmed på den investeringsökning, som eljest kunnat

åstadkommas. Med tanke på de stora och i vissa fall trängande investe­

ringsbehov, som föreligga, anser länsstyrelsen därför alt verkningarna av

en arbetstidsförkortning måste bli mycket otillfredsställande ur samhälls­

ekonomisk synpunkt.

Med hänsyn till den penningvärdesförsämring, som ägt rum och alltjämt

hotar, och inför de ogynnsamma följder detta förhållande haft på sparan­

det och sparviljan råder säkerligen icke någon meningsskiljaktighet om att

alla krafter måste förenas i strävan att upprätthålla ett stabilt penning­

värde. Såsom de sakkunniga framhållit bör man emellertid räkna med att

en allmän arbetstidsförkortning kan få vissa oförmånliga verkningar på

penningväsendets område. Detta synes bli fallet, om ett av arbetstidsförkort­

ningen framkallat produktionsbortfall leder till höjda varupriser och dessa

prishöjningar i sin tur föranleda lönestegringar. Även andra konsekvenser

av arbetstidsförkortningen torde komma att verka i samma riktning. Be­

träffande företag, som äro så belägna, att de nödgas sörja för bostäder åt

personalen, uppkomma ökade kostnader för bostadsanskaffning, vartill

komma kostnadsökningar för sociala anordningar av olika slag. Behovet

av ökad arbetskraft för serviceyrken och kommunikationsinrättningar, som

enligt sin natur icke kunna kompensera förkortningen av arbetstiden med

ökad arbetsinlensitet, är givetvis även en kostnadsstegrande och därmed

inflationsdrivande faktor. På olika sätt kan alltså den föreslagna reformen

medföra risker för inflation.

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år i957

Svenska lantarbetsgivareföreningen

anser det innebära en övervärdering

av våra ekonomiska resurser att i en tid då andra utomordentligt kostnads­

krävande sociala reformer övervägs — exempelvis pensionsreformen — ge­

nomföra en arbetstidsförkortning. Enligt föreningens mening kan man inte

bortse från att även vid nuvarande arbetstidsvolym produktionen på flera

betydelsefulla områden visat klara tendenser att stagnera.

Svenska arbetsgivareföreningen

yttrar till en början följande.

Som grundläggande förutsättning för arbetstidsförkortningen måste en­

ligt föreningens mening gälla, att densamma genomföres på ett sådant sätt,

att kostnaderna icke gå utöver ramen för de ökade resurser, som kunna er­

hållas genom den framtida produktionsutvecklingen. Arbetstidsförkort­

ningen bör nämligen — såsom även i utredningen anföres — ses som en

av flera möjligheter att tillgodogöra medborgarna den standardhöjning som

föranledes av dessa ökade resurser. Ytterligare måste följaktligen krävas,

att en noggrann avvägning sker mellan eu arbetstidsförkortning och övriga

aktuella eller planerade socialreformer, som också taga i anspråk sin del av

utrymmet för standardökning. Dessa primära synpunkter kunna enligt

föreningens mening ej nog kraftigt understrykas och de äro av avgörande

betydelse för arbetstidsförkortningens samhällsekonomiska verkningar,

vilka föreningen inledningsvis vill något beröra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

8o

Efter att ha anfört ett uttalande i en rapport från Internationella arbets-

byrån om arbetstidsförkortning fortsätter föreningen.

Det kan med fog påstås, att den situation som Internationella arbetsbyrån

i rapporten karakteriserar som särskilt ogynnsam för genomförandet av eu

arbetstidsförkortning, nämligen en oförmånlig handelsbalans, eif starkt in­

flationstryck och ett särskilt stort behov av ökade industriella investeringar,

ganska väl svarar mot vårt lands nuvarande läge. När föreningen ändock

icke ansett sig vilja avstyrka cn arbetstidsförkortning är det under starkt

framhävande av att reformen icke får medföra den verkningen, att situa­

tionen i sagda avseenden än mer förvärras med minskad produktionsökning

som följd. I detta sammanhang förtjäna följande synpunkter att framhållas.

Den tekniska och industriella utvecklingen under de närmaste åren kom­

iner att ställa allt större krav på svensk industri inte minst ur den för hela

folkhushållet viktiga synvinkeln, att vårt land oundgängligen måste söka

bibehålla och om möjligt förbättra sin internationella konkurrenskraft. Re­

dan härav följer, att behovet av investeringar inom exportindustrierna är

stort. Även för hemmamarknadsindustrierna äro emellertid de ökade inves­

teringarna en av de direkta förutsättningarna för alt en allmän produktions­

ökning med ökade resurser för samhället i dess helhet skall kunna skapas

— resurser som skola kunna uttagas t. ex. i form av förkortad arbetstid.

För alt kunna praktiskt anpassa sig till en minskad arbetstid komma före­

tagen vidare sannolikt i flertalet fall att bli nödsakade att vidtaga nyinves­

teringar. Det är dock att märka, att en arbetstidsreform kan verka för­

dyrande på investeringar över huvud taget därigenom att arbetskraft och

material bli dyrare samt att nuvärdet hos investeringsprojekten sjunker ge­

nom minskad effektivitet hos kapitalet. Av det ovan sagda följer, att en

primär förutsättning för att en produktionsökning över huvud taget skall

kunna äga rum är, att näringslivet måste kunna räkna med ett positivt in­

tresse från statsmakternas sida, då det gäller att skapa gynnsammare in-

vesteringsbetingelser. Enligt föreningens uppfattning kräves därför, att in-

vesteringsavgiften redan nu avskaffas för att möjliggöra omedelbart ökad

rationalisering. Därjämte måste den nu höga företagsbeskattningen lindras.

Därest dessa åtgärder icke vidtagas, kan det på mycket goda grunder ifråga­

sättas, om något utrymme för reformen kan skapas och om vårt näringsliv

kan motverka det »hack» eller den tillbakagång i produktionsutvecklingen

som arbetstidsförkortningen kommer att medföra.

Vidare måste även ur andra synvinklar vårt lands konkurrensförhållan­

den till utlandet observeras. Utvecklingen i våra främsta konkurrentländer

måste uppmärksamt följas beträffande såväl den allmänna konjunkturen

som arbetstidens längd. Det är oundgängligen nödvändigt, alt vårt land, som

baserar sin höga standard på produktion, förädling och försäljning av inter­

nationella stapelvaror i konkurrens med jämnstarka andra producenter, ej

försämrar silt internationella konkurrensläge under de labila förhållanden

som nu äro och för överskådlig framtid torde bli rådande. Det är väsentligt,

alt den ekonomiska politiken utformas så, alt förutsättningarna lör cn bi­

behållen konkurrenskraft skapas.

Det är möjligt, att såväl de arbetstagare, som på grund av lagstiftningen

erhålla förkortad arbetstid, som sådana arbetstagare, som redan tidigare

erhållit eu arbetstid om 45 timmar eller lägre per vecka, komma att resa

krav på lönekompensation för arbetstidsbortfali eller försämrad relativ ar­

betstid. Föreningen finner det angeläget framhålla, alt möjligheten till löne-

86

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80 är 1957

ökningar liksom under sedvanliga förhållanden måste bedömas uteslutande

med hänsyn till produktionsutvecklingen och förefintliga anspråk på natio­

nalprodukten av annan art än privat konsumtion. Dessa förhållanden måste

givetvis påverka föreningens inställning till lönespörsmålen under över­

gångstiden. Utrymmet för lönestegringar blir självfallet lägre vid en arbets­

tidsförkortning än om en sådan ej inträffat. Detta har ju för övrigt klart

framhållits av utredningen, som reducerat frågeställningen till ett val mel­

lan fritid och pengar.

De svårigheter, som kan antagas komma att möta nä­

ringslivet vid en allmän arbetstidsförkortning, har be­

lysts av åtskilliga remissorgan. Utöver vad som framgår av de redan cite­

rade yttrandena, har rörande detta och därmed sammanhängande spörsmål

i huvudsak förekommit följande.

Enighet synes råda om att man måste sträva efter att undvika pro­

duktionsminskning som en följd av arbetstidsförkortningen. Det

problem, som i detta sammanhang tilldrar sig den största uppmärksam­

heten, gäller arbetskraften.

Angående arbetstidsförkortningens inverkan på arbetskraftsbeho­

vet i stort yttrar

arbetsmarknadsstyrelsen.

Som utredningen framhållit, är verkan av den föreslagna arbetstidsför­

kortningen på olika näringars arbetskraftsbehov synnerligen svår att be­

döma. Detta så mycket mer som den ordinarie arbetstidens längd ytterst blir

beroende av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. En all­

män successivt genomförd arbetstidsförkortning i enlighet med utredning­

ens förslag torde dock inte medföra några stora förändringar i näringslivets

totala efterfrågan på arbetskraft. Skiftningarna i konjunkturläget år från

år — även inom ramen för en i huvudsak full sysselsättning — och de struk­

turella förskjutningarna i arbetskraftens yrkessammansättning och fördel­

ning på olika näringsområden torde i detta fall haft och komma att ha större

betydelse.

Uppenbart är emellertid, att en arbetstidsförkortning av föreslagen om­

fattning kan vålla rekryteringssvårigheter inom vissa områden, där det med

hänsyn till produktionsutvecklingen och verksamhetens art framstår som

särskilt angeläget att söka kompensera arbetstidsförkortningen genom en ut­

ökning av arbetsstyrkan. Så kan exempelvis bli fallet inom exportindustrier

och vissa servicenäringar framförallt sådana där driftstidens längd nödvän­

diggör skiftarbete. Styrelsen kommer att fortlöpande ägna uppmärksamhet

åt bl. a. de rekryteringsproblem som en arbetstidsförkortning kan komma

att skapa på olika områden.

Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehoven inom olika offentliga verk­

samhetsområden förutses av

statens avtalsnämnd,

som anför.

Inom serviceområdena och framför allt då inom trafikområdena måste

driften i allmänhet upprätthållas kontinuerligt under veckans alla dagar

oberoende av arbetstidsförhållandena inom näringslivet i övrigt. Svårig­

heterna att rekrytera arbetskraft till dessa områden till följd av den mindre

attraktiva arbetstidsförläggningen torde i händelse av en mera allmän över­

gång på arbetsmarknaden till femdagarsvecka komma att skärpas. Eu av-

87

kortning av arbetstiden för trafikpersonalens del torde vidare — i varje fall

inom statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser — i första hand

behöva kompenseras genom en utökning av antalet anställda. Med hänsyn

till lönekostnadernas stora andel i driftkostnaderna på förevarande områden

torde härigenom väsentliga fördyringar komma att uppstå. Redan nu äro

personalkostnaderna mycket höga icke minst med hänsyn till att arbets­

tiden i stor utsträckning måste förläggas till s. k. obekväm arbetstid, under

vilken tid särskilda ersättningar utgå. Det torde icke kunna uteslutas, att eu

allmän arbetstidsförkortning och eu övergång till femdagarsvecka kan

komma att medföra att ytterligare arbetstid kan komma att betraktas så­

som obekväm, varvid ytterligare kostnadsökningar uppkomma på dessa om­

råden. Möjligheterna att minska arbetstidsbortfallets olägenheter genom

övergång till ökat skiftarbete torde inom här avsedda grenar av statsdrif-

ten kunna bedömas såsom väsentligt mindre än inom den statliga verkstads­

industrin. Möjligheterna till en automatisering av verksamheten synas också

i regel betydligt mindre än på andra områden. Det torde därför kunna för­

väntas, att en arbetstidsförkortning på dessa områden kommer att medföra,

att servicen måste försämras eller att taxorna måste höjas.

Vad därefter angår den statliga anläggningsverksamheten torde även på

detta område vissa speciella olägenheter böra framhållas. Anläggningsarbe­

tena äro ju praktiskt taget uteslutande utomhusarbeten, som för sitt fort­

gående äro beroende av väderleks- och belysningsförhållanden. till följd

härav föreligga vissa svårigheter att bedriva verksamheten i full utsträck­

ning under vinterhalvåret, främst då i norra Sverige, medan arbetsbelast­

ningen däremot är mycket stor under sommarhalvåret. Härigenom upp­

kommer behov av en utökning av arbetskraften under sommarhalvåret, ett

behov, som vid eu framtida arbetstidsförkortning torde komma att bliva än

mera framträdande. Behovet av utökad arbetskraft möts härvid dels av

svårigheten åt! rekrytera folk under denna del av arbetssäsongen, en svårig­

het som redan nu är markerad, dels av problemet med arbetskraftens syssel­

sättning under vinterhalvåret och nödvändigheten av att friställa stora delar

av arbetsstyrkan under den årstid, då arbetstillgången är mindre än eljest

för denna kategori av arbetstagare.

Vad slutligen angår den stora del av den statliga verksamheten, som be-

drives inom försvaret, torde de allmänna synpunkter, som i det föregående

redovisats, i stort sett äga giltighet även inom detta område.

De av statens avtalsnämnd anförda synpunkterna understrykes i yttran­

dena från

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­

styrelsen, vattenfallsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets civilför­

valtning

och

Svenska lokaltrafikföreningen.

Även

telestyrelsen

uttalar sig

på samma sätt och påpekar, alt förkortningen av arbetstiden kan väntas

komma att leda till intensifierad verksamhet inom näringslivet med ökat

behov av teletjänster som följd och att den ökade fritiden kan medföra ök­

ning i privatsamtalsfrekvensen.

Vad angår sjuk- och hälsovården anför

medicinalstyrelsen,

att inom

kroppssjukvården brist alltjämt råder på sjuksköterskor. Utvecklingen

inom sjukvården går mot proportionell ökning av antalet sjuksköterskor,

så all man på många håll måste förstärka sjuksköterskebeståndet oavsett

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

88

en eventuell arbetstidsförkortning. För att tillgänglig arbetskraft skall

kunna tillvaratas måste större elasticitet i tjänstgöringsschemata vid sjuk­

husen åstadkommas, vilket kräver utökning av den personal, som har perso­

nalledningen om hand. Först omkring 1965 beräknar styrelsen att beträf­

fande sjuksköterskor balans uppstått mellan tillgång och efterfrågan. Dess­

förinnan är enligt styrelsens mening arbetstidsförkortning för deras del inte

möjlig. Även sjukvårdsbiträdeskåren kommer att behöva utökas. På sin­

nessjukvårdens område måste en förkortning av arbetstiden medföra eu

betydande personalökning utöver den som betingas av planerad upprustning

av vården. Inom folktandvården blir en utökning av tandsköterskor och

tandtekniker nödvändig. Personalförstärkningar behövs också inom

distriktsvården och den del av hälsovården, som åvilar hälsovårdsnämn­

derna. 1 fråga om sjukhuspersonalen anföres liknande synpunkter av

Svenska landstingsförbundet

och

Svenska landskommunernas förbund

framhåller, att en arbetstidsförkortning kommer att öka personalbehovet

vid ålderdomshemmen, särskilt de medelstora och minsta.

För lantbrukets och trädgårdsodlingens vidkommande yttras följande av

Svenska lantarbe t sgivare föreningen.

Särskilt för jordbruket och trädgårdsodlingen med dessa näringars allt­

mera utpräglade säsongmässighet och därav betingade större arbetskraftsbe­

hov under sommarhalvåret, torde svårigheterna att erhålla arbetskraft i er-

forderlig omfattning bli mycket stora. Mekaniseringen har ytterligare minskat

arbetsbehovet under vintern, varför behovet av olika arbetstid under skilda

årstider kan anses vara större nu än förr. Liknande verkan har förskjutning

i produktionsinriktning från animalisk produktion till handelsväxtodling

medfört. Redan för närvarande ha såväl jordbruk som trädgårdsnäring svår­

bemästrade problem, när det gäller alt tillgodose sitt behov av arbetskraft.

Sålunda är knappheten på kompetenta djurskötare och traktorförare samt

yrkeskunniga trädgårdsarbetare särskilt besvärande. Så mycket större måste

dessa svårigheter bli vid ett genomförande av den föreslagna arbetstidsför­

kortningen, då de båda näringarna måste minska sitt arbetskraftsbehov ej

blott med vad som svarar mot inskränkningen av antalet arbetstimmar per

vecka utan

därutöver också med den arbetskraft som dragés över till andra

näringar.

Man måste nämligen ha det faktum för ögonen, att jordbruk och

trädgårdsodling därutöver — såsom låglönenäringar — komme att bli den

källa, ur vilken näringslivet i övrigt främst kommer att hämta arbetskraft

för neutralisering av sitt minskade antal arbetstimmar per vecka. Därtill

kommer det förhållandet, att

medelåldern bland jordbrukets anställda är

relativt hög,

vilket medför en procentuellt stor avgång av arbetskraft. Vidare

måste man räkna med att den förlängda skoltiden kommer att minska

arbetskraftsutbudet i vad avser ungdomarna.

De särskilda svårigheterna för handeln och andra servicenäringar utveck­

las i yttrandet från

Handelns arbetsgivareorganisation,

som understryker,

att servicenäringarna i många fall är stadda i snabb utveckling. Efter att

ha återgivit varudistributionsutredningens beräkning att handelns ytterli­

gare behov av arbetskraft under kommande tioårsperiod kommer att belöpa

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 195

7

89

sig till omkring 100 000 personer framhåller organisationen, att rationalise-

ringsverksamheten inom distributionen måste fortsättas i oförminskad takt.

Emellertid kan, anför organisationen, olika slag av rationaliseringsåtgärder

inte lösa arbetstidsförkortningens problem eftersom man hela tiden måste

räkna med kundernas önskemål om driftstidens längd och förläggning. Or­

ganisationen fortsätter.

Man ställes då inför frågan, vad som kommer att ske i fråga om drifts­

tiden i samband med en arbetstidsförkortning. Det torde enligt organisatio­

nens åsikt vara realistiskt att räkna med, att den tendens till längre öppet­

hållande, som redan nu kunnat förmärkas, ytterligare kommer att förstär­

kas. Om nämligen 45-timmarsveckan för vissa övriga näringsgrenar får for­

men av en 9-timmars arbetsdag måndag t. o. in. fredag och fria lördagar,

ligger det nära till hands att antaga, att behovet av ett ökat öppethållande på

kvällstid blir starkare, samtidigt som den redan nu förefintliga toppbelast­

ningen på lördag i flera detaljhandelsbranscher ytterligare markeras. Att

tillämpa lördagsstängningen inom detaljhandeln torde få betraktas som ute­

slutet med hänsyn till allmänhetens behov. Här skisserade driftstider komma

självfallet att ytterligare skärpa arbetskraftsproblemet för handeln.

Driftstidsproblemet skulle givetvis i och för sig kunna lösas genom skift-

tjänstgöring och ökat anlitande av deltidsanställda. Möjligheterna att införa

skifttjänstgöring äro dock begränsade, och vad de deltidsanställda beträffar,

komma svårigheterna att skaffa dylik arbetskraft säkerligen att ytterligare

öka vid en arbetstidsförkortning.

Det bör i detta sammanhang klart sägas ifrån, att handeln icke med nu­

varande starkt pressade marginaler kan bära de med eu arbetstidsförkort­

ning förenade kostnadsökningarna. Dessa måste oundvikligen täckas genom

en höjning av marginalerna och därmed också en höjning av konsument­

priserna.

Åsikter av liknande slag företrädes i yttrandena från

styrelserna för Koo­

perativa förbundet

och

Kooperationens förhandlingsorganisation

samt

Sve­

riges köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och småindustriförbund

yttrar,

att arbetstidsförkortningens följder för serviceyrkena kan aktualisera frågan

om införande av jourtjänst inom vissa branscher, och fortsätter.

Som exempel på dylika yrken kan nämnas bilverkstäderna och glasmäste-

rierna. Organisationen anser sig f. n. icke kunna taga ställning till utform­

ningen av en dylik jourtjänst men vill ifrågasätta, om det icke skulle vara

möjligt med lokala överenskommelser på resp. orter mellan de där belägna

företagen inom nämnda branscher. Genom dylik jourtjänst skulle arbetet

underlättas för nämnda företag utan all därför allmänhetens krav på berät­

tigad service behövde eftersättas.

Problemet angående driftstidens anpassning efter arbetstiden behandlas

också av

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter

samt

Sve­

riges centrala restaurangaktiebolag,

som påpekar att utvägen att genom in­

skränkningar i driftstiden motverka ökad efterfrågan på arbetskraft i all­

mänhet inte står till buds inom hotell- och reslaurangnäringarna. Särskilt

om femdagarsveckan blir allmän inom näringslivet befaras försvårade möj­

ligheter all konkurrera om arbetskraften för näringar, som inte kan erbjuda

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år J957

90

dylik arbetstidsförläggning. Sistnämnda synpunkt understrykes starkt av

Svenska stadsförbundet

och

Sveriges hantverks- och småindustriorganisa-

tion. Sveriges redareförening

anser, att en arbetstidsförkortning till 45 tim­

mar inom industrin kommer att medföra en ytterligare avfolkning av han­

delsflottan, för vilken redan nu utomordentliga svårigheter att anskaffa

svensk arbetskraft föreligger.

Frågan om tillgängliga arbetskraftsreserver beröres av

socialstyrelsen,

som anför.

I fråga om det ökade arbetskraftsbehov, vilket normalt kan förväntas bli

en följd av en arbetstidsförkortning på olika väsentliga områden och fram­

förallt på serviceområdena, vill styrelsen rikta uppmärksamheten på de av­

sevärda arbetskraftsreserver som finns att tillgå bland ålderspensionärerna

och bland de kvinnor, vilkas uppfostringsuppgifter i hemmet slutförts. Möj­

ligheten alt vid arbetskraftsbrist i större utsträckning än som nu sker ut­

nyttja dessa reserver torde i avsevärd grad kunna ökas, om man vidtager

speciella åtgärder i sådant syfte. Bland sådana åtgärder må nämnas höjning

av lägre pensionsåldrar, inrättande i större utsträckning av pensionsregle-

raae statliga och kommunala halvtidstjänster och uppmjukning av gällande

bestämmelser rörande reducering av lönen vid tillfällig återanställning i

statstjänst av pensionerade statliga befattningshavare. Överhuvudtaget är

det enligt styrelsens mening angeläget, att man i samband med en förkort­

ning av arbetstiden söker skapa större möjligheter till deltidsarbete för gifta

kvinnor, som kan förena hemarbete med förvärvsarbete.

Möjligheten att höja pensionsåldern för anställningshavare, som nu kan

avgå vid förhållandevis låg levnadsålder, framhäves också av

statskontoret.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

anser sannolikt, att den ökade

efterfrågan på arbetskraft kommer att föra ut nya grupper i förvärvslivet,

däribland hemkvinnor, och att den stegrade tillgången på deltidsarbete kan

betyda ett välkommet tillfälle för många kvinnor att finna en arbetsform,

som passar dem. Liknande uttalanden göres av

Fredrika-Bremer-förbundet

och

Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

De särskilda problem i arbetskraftshänseende, som sammanhänger med

frågan om femdagarsvecka, uppmärksammas av

Svenska arbets­

givareföreningen.

I anslutning till ett av utredningen gjort antagande, att

femdagarsvecka med nio timmars arbetsdagar och fria lördagar blir ett van­

ligt alternativ för arbetstidens förläggning, yttrar föreningen.

Otvivelaktigt råder det bland arbetstagarna en mycket stark önskan alt

få arbetstiden förlagd på dylikt sätt och ett mycket starkt tryck på arbets­

givarna att acceptera en sådan arbetstidsförläggning torde vara att emotse.

Det är då av synnerlig vikt att redan här understryka de betydande svårig­

heter som härav uppstå för vissa delar av näringslivet. Ett stort antal företag

ha sålunda av tekniska eller produktionsekonomiska skäl eller hänsyn till

allmänhetens servicekrav ej möjligheter att utlägga den förkortade arbets­

tiden med lediga lördagar. Detta gäller i första hand de treskiftsgående in­

dustrierna, där även ett betydande antal av dagarbetarna måste vara till­

gängliga på lördagar för arbeten i samband med då pågående driftarbeten

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

91

samt för reparation och underhåll. Många företag ha vidare säsongvariatio­

ner i sin produktion, varför cn arbetstidsförläggning på angivet sätt ställer

sig mycket ofördelaktig. För sådana företag vore det lämpligare med en

längre arbetstid under perioder av hög produktion och en i motsvarande

mån kortare under lågproduktionsskeden. Vidare må erinras om alla de

branscher inom vilka företagen syssla med handel och transporter eller

andra servicebetonade verksamheter. Inom dessa grenar av näringslivet

torde en övergång till femdagarsvecka inom övriga branscher få en kostnads-

höjande och rekryteringshämmande effekt samtidigt som belastningen på

dem blir större. Även för jordbrukets och dess binäringars samt trädgårds­

näringens del torde det vara omöjligt att införa en generell femdagarsvecka.

Föreningen har med det ovanstående velat framhålla, hur förläggningsfrå-

gorna på ett avgörande sätt ingripa i näringslivets möjligheter att anpassa

sig till arbetstidsförkortningen och hur stor betydelse denna del av problem­

komplexet har för dennas inverkan på företagens och hela samhällets eko­

nomi. Som slutsats måste understrykas nödvändigheten av att arbetstiden

i stor utsträckning förlägges på annat sätt än som eu ren femdagarsvecka

året runt.

Även

Högerns ungdomsförbund

uttalar sig för olika arbetstidsförläggning

under olika delar av året. Förbundet anför.

Lämpligast synes det vara att pröva sig fram med arbetsfria lördagar

under sommaren. Problemet med skolungdomens arbetsvecka bortfaller

därvid. Under den ljusare årstiden torde arbetsdagen utan komplikationer

kunna utsträckas till nio timmar, vilket skulle möjliggöra två dagars ledig­

het kring veckosluten. Däremot kan man ifrågasätta, om i vårt land värdet

av fem dagars arbetsvecka under den mörka årstiden kan uppväga den ökade

trötthet, olycksfallsrisk in. m., som enligt betänkandet i regel är förknip­

pad med nio timmars arbetsdag. En förkortning av den dagliga arbetstiden

ter sig mera tilltalande under vinterhalvåret. I detta sammanhang kan man

icke heller bortse från att en ledig vardag vid sidan av söndagen för många

människor kan medföra svårlösta fritidsproblem. Som utredningen påpekar

har yrkesarbetande gifta kvinnor i allmänhet en oproportionerligt stor

arbetsbörda. Också ur deras synpunkt ter det sig förmodligen mest fördel­

aktigt med kortare arbetstid under flertalet av veckans dagar.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

framhåller att en del gifta

kvinnor önskar ta ut den ökade fritiden i form av två lediga eftermiddagar

i veckan. Enligt förbundets mening kan det antagas, all en sådan spridning

av fritiden i många fall skulle främja en lugnare rytm mellan arbete och

vila. Förbundet finner det överhuvudtaget önskvärt med en mindre stark

markering av femdagarsveckan i samband med arbetstidsförkortningen.

Om fem dagars arbetsvecka skulle slå igenom för stora delar av produktions-

verksamhelen, anser förbundet likväl angeläget, att det kommer att finnas

möjlighet att göra butiks-, bank- och tandläkarbesök och dylikt alla dagar.

En arbetstidsreform, som medför femdagarsvecka för många arbetstagare,

kan enligt förbundets uppfattning å andra sidan väntas resultera i ett ökat

utbud av tillfällig arbetskraft på lördagarna, vilket skulle betyda cn lättnad

för viss serviceverksamhet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

omfattar åsik­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år Utö?

92

ten att fem dagars arbetsvecka i och för sig är önskvärd för inånga kvinnor,

som förenar hem- och förvärvsarbete. Om den organiseras med nio timmars

arbetstid alla fem dagarna uppstår emellertid komplikationer i den mån

inte affärernas öppethållande anpassas efter den förlängda arbetsdagen.

EU oeftergivligt krav blir därför enligt förbundets uppfattning, att butik-

stängningsfrågan löses på ett tillfredsställande sätt ävensom att andra ser­

viceanordningar, som de förvärvsarbetande kvinnorna och deras familjer

är beroende av, exempelvis barndaghemmen, anpassar sin verksamhet efter

den nya arbetstiden. Eljest kan något tillskott till arbetsmarknaden av

gifta kvinnor inte påräknas utan tvärtom stora svårigheter väntas uppstå för

kvinnor, som redan är yrkesverksamma, att stanna kvar i produktionslivet.

Uppfattningen att det med hänsyn till allmänhetens önskemål och krav

inte är möjligt att genomföra arbetsfri lördag inom detaljhandeln företrä­

des av

Sveriges köpmannaförbund,

som antar att femdagarsvecka med

längre daglig arbetstid kommer att medföra en större köpkoncentration till

lördagarna samt eftermiddags- och kvällstimmarna andra dagar. Svårig­

heterna att erhålla arbetskraft kan förväntas bli akuta vid dessa försälj­

ningstider och i den mån de anställda i detaljhandeln skulle betrakta dessa

tider som obekväm arbetstid och kräva högre ersättning härför kan pris­

höjningar bli följden. Liknande åsikter uttalas av

länsstgrelsen i Malmöhus

län, styrelserna för Kooperativa förbundet

och

Kooperationens förhand­

lingsorganisation

samt för hotell- och restaurangnäringarnas vidkommande

av

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranler

och

Sveriges

centrala restaurangaktiebolag.

Beträffande femdagarsveckans inverkan på förhållandena inom kommu­

nikationsväsendet anför

järnvägsstyrelsen.

Om man utgår ifrån att den fullt genomförda 45-timinarsveckan inom

större delen av arbetslivet kommer att omfatta fem arbetsdagar och lördagen

arbetsfri, medför detta att inlämning, lastning, lossning, avhämtning och ut-

körning av gods minskar betydligt på lördagarna och ökar i motsvarande

mån övriga veckodagar. Den hittillsvarande ansvällningen av persontrafiken

på lördagarna kommer att få en motsvarighet även på fredagens eftermiddag

och lördagens förmiddag. Vidare torde en ur driftsynpunkt besvärande icke

oväsentlig ytterligare förskjutning från fraktstycke- till ilstycke- och ex­

pressgodstransporter vara att vänta. Trafiken på lördagarna kan emellertid

ej beräknas nedgå i sådan omfattning att det blir möjligt att i någon större

utsträckning bereda den med det direkta trafikarbetet sysselsatta personalen

ledighet dylik dag. Femdagarsvecka med lördagen ledig är alltså för dessa

tjänstemäns del utesluten.

Sjöfartsstyrelsen

påpekar, att det för att undvika en icke önskvärd för­

dyring vid en arbetstidsförkortning för arbetstagarna i hamnarna är nöd­

vändigt att hamnarnas kapacitet i möjligaste mån bibehålies oförändrad.

Genomförandet av femdagarsvecka för dessa yrkesgrupper skulle, säger

styrelsen, med nuvarande tillgång på arbetskraft komma att medföra långt­

Kungl. Maj.ts proposition nr SO är 1957

93

gående ekonomiska följder, enär därigenom fartygens hamnuppehåll i

betydande utsträckning skulle förlängas.

En del remissorgan söker lösningen av arbetskraftsproblemen vid eu ar­

betstidsförkortning i en ökning av övertidsarbetet.

Svenska arbetsgi­

vareföreningen

anför, att åtskilliga av olägenheterna med en arbetstidsför­

kortning skulle kunna mildras om möjligheter till ökat övertidsarbete skapa­

des, och hänvisar till att kollektiva förhandlingar om arbetstiden ej kan för­

väntas tillräckligt beakta det enskilda företagets behov av utökad arbets­

tid. Föreningen föreslår, att den nu tillåtna allmänna övertiden — 200 tim­

mar per år — ökas med samma antal timmar som arbetstidsförkortningen

eller således till 250 år 1958, 300 år 1959 och 350 från och med år 1960.

Sveriges industriförbund

understryker nödvändigheten av att den av ar­

betsgivareföreningen föreslagna ökningen av arbetstiden kommer till stånd

och finner sig kunna gå med på utredningens förslag om arbetstidsförkort­

ning endast under denna förutsättning.

Handelns arbetsgivareorganisation

har för detaljhandelns vidkommande ingen erinran att göra mot att nu gäl­

lande övertidsmaximum bibehålies men erinrar beträffande partihandeln

om att övertidsarbete där förekommer i stor utsträckning och anser det

angeläget, att man som en extra reserv får möjlighet till ökade övertids-

uttag förslagsvis i proportion till den förkortning av arbetstiden som före­

slås.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

anser, att det kan bli

nödvändigt att i varje fall under en övergångstid i större utsträckning än

tidigare ta ut övertidsarbete, och önskar liberalare regler för sådant arbete.

Från hälsosynpunkt anser

Sveriges läkarförbund

väl motiverat, att över­

tidsbestämmelserna något uppmjukas vid införande av kortare arbetstid,

eftersom övertidsarbete trots allt torde vara att föredraga framför dubbel­

arbete, vartill möjligheterna kommer att öka vid eu arbetstidsförkortning.

Lantbruksstgrelsen

(majoriteten) ansluter sig f. n. till förslaget, att nå­

gon ökning inte sker av medgivet övertidsuttag, men framhåller, att hela

frågan om övertiden kan behöva omprövas, när erfarenheter vunnits av

arbetstidsförkortningens verkningar i detta avseende. Det kan således tän­

kas uppkomma behov av att vid de för jordbruket särskilt bråda tiderna

sådd, skörd kunna ta ut mer Övertid per fyra veckor eller en månad än nu

är medgivet utan alt därför den årliga övertiden ökas, och det kan även bli

aktuellt att öka den extra övertiden i lantarbetstidslagen från 100 till 150

timmar.

Sveriges lantbruks förbund

yttrar, att om arbetstiden förkortas lika

mycket på sommaren som på vintern kommer med hänsyn till arbetskrafts­

behovet under arbetstopparna det nuvarande maximum för den allmänna

övertiden 200 timmar att visa sig otillräckligt. Förbundet önskar därför eu

böjning av detta maximum till minst 300 timmar per år. Även

Svenska

lantarbetsgivareföreningen

finner det uppenbart, att jordbrukarna kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

94

att nödgas utta ett större mått av övertid, och finner att hänsyn måste tagas

härtill genom en väsentlig ökning av såväl den allmänna som den extra

övertiden.

Till förslaget om att över tidsbestämmelserna skall kvarstå oförändrade

ansluter sig

Landsorganisationen,

som betonar vad utredningen anför om

övertidens karaktär och vidare yttrar.

Den enligt lagstiftningen tillåtna övertiden bör inte utnyttjas för att klara

de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid kan med­

föra, utan övertid bör fortfarande vara något som tillgripcs tillfälligt och då

särskilda omständigheter föreligger. Någon utökning av möjligheterna att

uttaga övertid kan således enligt LO:s mening inte ifrågakomma. I stället

vill LO här erinra om de förslag till inskränkning av rätten till övertidsut-

tag, som framlades av den föregående arbetstidsutredningen i dess betän­

kande år 1954 och som starkt tillstyrktes av organisationen. Dessa förslag

har ännu inte blivit föremål för någon åtgärd, men LO skulle för sin del

anse det riktigt att de toges upp till behandling och genomfördes i samband

med den allmänna förkortningen av arbetstiden.

Telestyrelsen

biträder förslaget om att övertidsbestämmelserna bibehålies

oförändrade och erinrar om att styrelsen tidigare uttalat betänkligheter mot

en nedskärning av den tillåtna övertiden.

Sveriges köpmannaförbund

kon­

staterar med tillfredsställelse, att gällande övertidsbestämmelser lämnas

oförändrade i utredningens förslag.

Önskvärdheten att motverka en minskning av realkapitalets effektivitet

såsom en följd av arbetstidsförkortningen genom ökad skiftgång

framhålles av

Svenska arbetsgivareföreningen,

som yttrar.

Av mycket stor vikt är enligt föreningens mening, att allt göres för att

underlätta övergång till skiftarbete. Härigenom skulle möjligheter åstad­

kommas att inom en del branscher upprätthålla samma driftstid som före

arbetstidsförkortningen, och dennas verkningar skulle främst yttra sig i

ökad efterfrågan på arbetskraft. Det är emellertid uppenbart att en övergång

till skiftarbete icke kan äga rum annat än efter en relativt lång anpassnings-

tid. Svårigheter som först måste bemästras äro den nuvarande bristen på

arbetskraft och bostäder samt den negativa attityd till skiftarbetet, som i de

flesta fall intages av svenska arbetare.

Försvarets fabriksstyrelse

finner det vara en förutsättning för eu smidig

övergång till kortare arbetstid, att skiftarbete kommer till stånd i avsevärt

ökad omfattning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gör gällande att vid ute­

arbeten skiftgång i regel torde kunna tillämpas endast under den ljusare

delen av året. En ökning av arbetsstyrkan, som skulle fordras för övergång

till skiftarbete under denna tid, skulle därför föra med sig sysselsättnings-

svårigheter vintertid.

Svenska kyrkans diakonistyrelse

anser, att det skulle innebära eu nack­

del om övergången till kortare arbetsvecka skulle medföra en ökning av

skiftarbetet. Frågan om produktionsökning vore väsentlig, men nackdelarna

med skiftarbetet samt värdet av en fritid och därmed sammanhängande

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1951

95

möjligheter till gemenskapsliv av olika art utanför arbetsplatsen vore så

vitala faktorer, att en strävan att begränsa skiftarbetet till det absolut nöd­

vändiga måste anses önskvärd.

Av betydelse för skiftläggningen är utformningen av arbetarskyddslagens

nattarbetsförbud. Härom yttrar

Svenska arbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må starkt framhållas det betydande hinder arbetar­

skyddslagens bestämmelser om nattarbete utgöra för införande av ökat

skiftarbete. Dessa bestämmelser innebära för närvarande, att arbete utan

dispens från arbetarskyddsstyrelsen i regel icke får förekomma, beträf­

fande män mellan klockan 23 och klockan 5 och beträffande kvinnor mellan

klockan 22 och klockan 5; för kvinnor skall nattvilan dessutom regelmässigt

vara 11 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen kan vad angår män medge, att dessa

få användas till arbete även mellan nämnda klockslag dels på yrkande av

arbetsgivaren när särskilda skäl så föranleda och dels då arbetsgivaren och

det stora flertalet arbetstagare äro eniga om en sådan förläggning. Beträf­

fande kvinnor kan dispens ges på så sätt att kvinnorna få arbeta under

sagda tid under förutsättning att dem beredes sammanhängande ledighet

under sju timmar mellan klockan 22 och klockan 7. Föreningen finner det

nödvändigt att dessa bestämmelser uppmjukas efter en arbetstidsförkort­

ning, så att det blir möjligt för arbetsgivaren att i större utsträckning än nu

utlägga treskiftsarbete och att utlägga tvåskiftsarbete vid femdagarsvecka;

med nuvarande bestämmelser är det nämligen i de flesta fall icke görligt

att med tillräckliga raster utlägga per dag två skift om vardera nio timmar.

I detta sammanhang må framhållas, att det icke är ett arbetsgivarintresse

att arbetet utlägges med otillräckliga raster. Bestämmelserna böra ändras

så, att arbetsgivaren utan dispens får rätt alt använda såväl män som

kvinnor till arbete mellan klockan 5 och klockan 24 beträffande kvinnor

dock under förutsättning att en sammanhängande ledighet under minst sju

timmar mellan klockan 22 och klockan 7 beredes dem.

Även

arbetarskyddsstyrelsen

påpekar, att om tvåskiftsarbete skall till-

lämpas vid femdagarsvecka, måste varje skift omfatta 9 timmar. Om rasten

under vardera skiftet inskränkes till en halv timme — ett minimum, som

styrelsen från arbetarskyddssynpunkt anser vara i underkant — blir den

sammanlagda tiden för tvåskiftsarbetet 19 timmar, varför arbetet, om det

börjar klockan 5, inte kan avslutas förrän tidigast klockan 24. Emellertid

är det, framhåller styrelsen, på åtskilliga orter med hänsyn till arbetstagar­

nas önskemål, kommunikationsförhållanden in. in. knappast möjligt att

börja före klockan 6, vilket innebär att andra skiftet inte kan avslutas före

klockan 1 på natten.

När det gäller omsorgerna om produktionsutvecklingen i landet efter en

arbetstidsförkortning higges i många yttranden stor vikt vid frågan om

investeringarnas storlek. Den tveksamhet inför lämpligheten

av alt nu genomföra en allmän arbetstidsförkortning, som kännetecknar

yttrandet från

länsstyrelsen i Södermanlands län,

bottnar inte minst i att

länsstyrelsen anser sig kunna konstatera, att det för närvarande föreligger

ofantliga investeringsbehov i vårt land. Länsstyrelsen anför.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

99

Konjunkturinstitutet

ansluter sig till utredningens uppfattning att man

får räkna med att arbetstidsförkortningen medför behov av vissa omställ­

ningar av produktionen och anför, att även om dessa omställningar delvis

kan ske utan kapitalinsats de dock till stor del torde vara kapitalkrävande.

Institutet har emellertid inte velat ta ställning till frågan om arbetstidsför­

kortningen utgör ett motiv för att så inrikta den ekonomiska politiken att

investeringarna gynnas i förhållande till konsumtionen.

Lanlbruksstyrelsen

yttrar, att de rubbningar i samhällsekonomin, som

kan befaras bli följden av en arbetstidsförkortning, främst sammanhänger

med den fulla sysselsättningen och svårigheten att med nuvarande strama

kreditmarknad erhålla tillräckligt kapital för investeringar i rationalise-

ringssyfte. Eftersom arbetstidsförkortningen inte torde kunna kompenseras

genom anställande av mer arbetskraft på grund av brist på arbetskrafts­

resurser, finner styrelsen än mera angeläget, att den framtida kreditpoliti­

ken i möjligaste mån inriktas på att underlätta svårigheterna under över­

gångstiden och minska verkningarna av arbetstidsförkortningen.

Länssty­

relsen i Malmöhus län

anser, att särskilda åtgärder bör övervägas i syfte att

i görligaste mån förebygga en stagnation beträffande den produktionssteg-

ring, som är förutsättningen för en arbetstidsförkortning. Åtgärder för un­

derlättande av näringslivets anpassning till reformen torde därvid träda i

förgrunden. Enligt länsstyrelsens mening bör uppmärksamheten därvid sär­

skilt riktas mot skattepolitiken och kapitalmarknaden samt dessa faktorers

betydelse, då det gäller att underlätta investeringar i produktivitetsfräm-

jande syfte.

Angelägenheten av ökade investeringar för att påskynda rationaliserings­

processen understrykes även av

länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Enligt

länsstyrelsens mening måste det tillses att denna process ej försvåras genom

investeringsbegränsande åtgärder och andra hinder.

Högerns ungdomsför­

bund

anser, att om man skall kunna skapa ett gott utgångsläge för en suc­

cessiv förkortning av arbetstiden är det nödvändigt att stärka företagens

finansieringsmöjligheter, främst genom en sänkning av företagsbeskatt­

ningen, och att undanröja nuvarande hinder för ändamålsenliga investe­

ringar.

Lönsamhetsutvecklingen för företagen i samband med en arbetstidsför­

kortning kan enligt vad som framhålles i vissa yttranden leda till en

omläggning av produktionen till nya produkter eller i riktning

mot ökad specialisering. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av

Sveriges industriförbund. Statens avtalsnämnd

påpekar, att de statliga

industriernas möjligheter alt på detta sätt motverka icke önskvärda kon­

sekvenser av ett arbetstidsbortfall i vissa fall kan bedömas som mindre än

den privata industrins med hänsyn till produkternas art och svårigheterna

att omställa produktionen till mera lönande objekt.

Svenska lantarbclsgivareföreningen

antar, att eu viss omställning av jord­

101

sett anordningens genomförande i etapper — göras smidigare, därest i sam­

band med övergången icke för stora lönerörelser äger rum. Att sådana und-

vikes torde i själva verket vara en nödvändig förutsättning för att eu ny

inflationsvåg skall kunna undgås. I vad mån utredningens intentioner i

denna del i praktiken kommer att vinna beaktande är ovisst. Skulle som

resultat av de lönerörelser, som reformen aktualiserar, de grupper på arbets­

marknaden, som direkt blir delaktiga av reformen, på en gång komma att

beredas både kompensation för bortfallna arbetstimmar och tilläggas den

löneökning, vartill den behållna årliga produktionsstegringen kan lämna ut­

rymme, torde de löntagare, som redan har kortare arbetsvecka än 48 timmar,

komma att eftersträva betydande löneökningar. Därest i arbetsfredens in­

tresse dylika krav måste uppfyllas, lärer svåra återverkningar på samhälls­

ekonomin icke utebli. Om återigen löntagarnas organisationer, med klar

blick för de samhällsekonomiska sammanhangen, visar moderation beträf­

fande lönesättningen och parterna på arbetsmarknaden vid reformens ge­

nomförande överenskomma om anlitande av de rika variationsmöjligheter

med avseende å arbetstidens förläggning, som den av utredningen föreslagna

lagstiftningen erbjuder näringslivets olika grenar, kan utsikterna att bevara

den samhällsekonomiska balansen självfallet bedömas gynnsammare.

Telestyrelsen

fastslår, att om reformen skall kunna genomföras med

framgång måste arbetstidsförkortningen kombineras med motsvarande

återhållsamhet, när det gäller önskemål om löneförbättringar, och

Sveriges

centrala restaurangaktiebolag

understryker, att ett genomförande av 45-

timmarsveckan måste motsvaras av ett avstående från eljest möjlig real-

lönelyftning i annan form. Enligt

Sveriges köpmannaförbund

måste vid

strävandena att undvika olika riskmoment i samband med arbetstidsför­

kortningen löneutvecklingens centrala roll ägnas sådan uppmärksamhet,

att eljest möjlig inflationsmekanism bemästras.

Svenska företagares riks­

förbund

yttrar, att ett stort ansvar kommer att vila på arbetstagarorganisa­

tionerna vid förhandlingar med motparten under de år arbetstidsförkort­

ningen genomföres, samt betonar, att samhällsekonomin inte tål att resul­

tatet av produktionsökningen dessa år uttages både i form av arbetstids­

förkortning och av förhöjd kontantlön.

Utredningens uppfattning att övergången kan göras smidigare om inte

för stora lönerörelser i samband med övergången äger rum anses av

för­

svarets fabriksstyrelse

vara av sådan betydelse, att berörda parter på ar­

betsmarknaden bör uppställa det som ett riktmärke för de lönerörelser,

som skall äga rum under de kommande åren. Enligt styrelsens mening

måste man utgå från att den minskade arbetstiden inte mötes med krav på

lönekompensation.

Järnbruksförbundet

uttalar också som sin bestämda

mening, att kompensation på grund av utebliven arbetsförtjänst till följd

av en arbetstidsförkortning ej bör utgivas. Som skäl härför anföres, alt dy­

lik kompensation skulle medföra stor risk för ökat inflationstryck, alt det

från produktionssynpunkt värdefulla incitamentet för individen alt ut­

nyttja sin prestationsförmåga på bästa sätt skulle förloras samt att svåra

avvägningsproblem skulle uppstå gentemot grupper, som redan har kor-

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tare arbetstid, såväl bland arbetare som tjänstemän, framför allt de sist­

nämnda.

Statens avtalsnämnd

ifrågasätter, huruvida icke återverkningar av en

allmän arbetstidsförkortning mycket snart kan förväntas uppkomma inom

områden, som redan nu har kortare arbetstid än 45

timmar i veckan. Nämnden anför.

Främst gäller detta då områden, som ha arbetstiden förkortad på grund

av arbetets natur, t. ex. kontinuerligt treskiftsarbete, underjordsarbete

m. in. Arbetstagare med sådant arbete kunna förväntas komma att kräva

en ytterligare avkortning av den för dem fastställda arbetstiden eller en

ekonomisk kompensation för att sådan arbetstidsminskning icke kommer

dem tillgodo. Samtidigt torde om kompensation icke lämnas, rekryterings-

svårigheter kunna uppkomma, då arbetet icke längre kommer att vara lika

attraktivt, sedan en allmän arbetstidsförkortning genomförts.

Enahanda synpunkter anlägges av

avtalsnämnden för statsägda bolag.

Försvarets civilförvaltning

anser det inte orealistiskt att förutsätta, att

jämväl sådan personal, som nu har kortare arbetsvecka än 45 timmar,

kommer att framställa krav på att i en eller annan form få sin standard

höjd. På liknande sätt uttalar sig

järnvägsstyrelsen.

Generalpoststyrelsen

räknar för sitt verksamhetsområde inte med nå­

gon ändring av arbetstiderna för de arbetstagare, vilkas arbetstid inte

överstiger 45 timmar i veckan och framhåller att problemen för post­

verket eljest blir av helt annan storleksordning.

Svenska stadsförbundet

uttalar som sin uppfattning att, med hänsyn till intresset av att de

ekonomiska verkningarna av den föreslagna reformen begränsas, de grup­

per, som nu har en arbetstid av 45 timmar i veckan eller mindre, bör bi­

behållas vid sin nuvarande arbetstid.

Tidningarnas arbetsgivareförening

understryker kraftigt nödvändigheten av att den föreslagna arbetstidsför­

kortningen inte tas till intäkt för krav på kortare arbetstid av ifrågavarande

arbetstagare.

Sveriges akademikers centralorganisation

intar följande ståndpunkt i

fråga om dem, som inte kommer i åtnjutande av kortare arbetstid.

Om arbetstidsförkortningen i enlighet med utredningens utgångspunkter

betraktas som ett val mellan fritid och annan standardhöjning, blir det

ofrånkomligt, att sådana grupper, som icke får del av arbetstidsförkort­

ningen, måste erhålla sin standardökning på annat sätt. Detta gäller, under

förutsättning att standardrelationerna icke skall förändras, även sådana

grupper som för närvarande har en nominellt kortare arbetstid än 48 tim­

mar. Utan tvivel kommer sådana grupper, som icke får standardhöjning i

form av arbetstidsförkortning, att kräva större lönehöjningar än de grup­

per, som erhåller arbetstidsförkortning. Detta måste från utredningens egna

utgångspunkter te sig naturligt.

Statstjänstemännens riksförbund

utgår från att, eftersom statstjänste-

männen inte genomgående kan utta produktionsökningen i form av arbets-