Prop. 1957:80

('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

1

Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.; given Stockholms slott den 15 februari 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetsti­ dens begränsning;

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281); 3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652); samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

John Ericsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande maximum för den ordi­ narie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än eu vecka, i genomsnitt för vecka nedsättes från 48 till 45 timmar. Övriga bestämmelser om begränsning av den ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna om begränsningsperiod (en eller flera veckor) och dygnsmaximum lämnas, om man undantar lantarbetstidslagen, i huvudsak oförändrade. Beträf­ fande lantarbetstidslagen innebär förslaget viss möjlighet till säsongvaria-

1

—Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

2

tion av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas

till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för

viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygns-

maximum utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar.

Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som

sysselsättes med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upp­

tas inte i förslaget.

En principiell nyhet i förslaget är, att reglerna om den ordinarie arbets­

tidens begränsning föreslås bli på visst sätt dispositiva. Enligt förslaget blir

det sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollek­

tivavtal träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begräns-

ningsperiod eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av

kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbets­

tagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund).

Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna föreslås i sak bli oföränd­

rade.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958. övergången

till 45-timmarsvecka skall dock enligt förslaget ske successivt, så att den

ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme från och med den 1

januari 1958, med ytterligare en timme från och med den 1 januari 1959

och med ännu en timme från och med den 1 januari 1960, då 45-timmars-

veckan således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna är

emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

3

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning1,

dels

att 10 § 2 mom. skall upphöra att gälla,

dels

att 4—6 §§,

7 § 1 och 2 mom. samt 8 och 9 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels

att i 3 §, 7 § 3 och 4 mom., 10 § 3 mom. samt 15 § orden

»arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskydds- styrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,

dels

att i lagen skall införas en ny

paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse,

dels ock

att omedelbart

framför 1, 4, 6 och 9 §§ skola införas överskrifter av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

1

4

Arbetsgivare må icke använda ar­ betare till arbete under längre tid, raster oräknade, än

8 timmar av dyg­

net eller 48

timmar i veckan;

dock

må, därest nyssnämnda begränsning av arbetstiden för vecka icke därige­ nom överskrides, arbetstiden under något eller några av veckans dygn utsträckas till högst

9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas,

såvitt

därigenom icke uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en tid­ rymd av högst tre veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 § 2 mom. 1938:214 och beträffande 15 § SFS 1945:77.

(Föreslagen lydelse)

Lagens tillämpningsområde

§•

Ordinarie arbetstid

§•

Arbetsgivare må icke använda ar­ betare till arbete under längre tid, raster oräknade, än

45

timmar i vec­

kan.

Arbetstiden må ej något dygn

överstiga

9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas,

såframt

arbetstiden under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i ge­ nomsnitt 45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med mån­ dag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället.

SFS 1945:755, beträffande 9§ 7 mom. SFS

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Är för visst arbete ar­

betstiden i väsentlig mån beroende

av årstiden eller väderleken eller är

den på grund av annat förhållande

av växlande längd, må arbetsrådet, i

den mån så prövas påkallat, medgi­

va, att arbetstiden, med avvikelse

från vad i

4

§ stadgas, allenast be­

gränsas så, att den i genomsnitt för

viss angiven tidrymd kommer att

uppgå till högst

4

8 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som be-

drives med tre skiftlag, på grund av

synnerliga skäl böra fortgå jämväl

under sön- och helgdagar, må arbets­

rådet, i den mån så prövas påkallat,

medgiva därför erforderligt undan­

tag.

3 m o m. Beträffande arbete, som

fortgår allenast under kortare Hd el­

ler medför synnerligen ringa an­

strängning eller tillgodoser ändamål

(Föreslagen lydelse)

4

a §.

Från de begränsningar, som stad­

gas i

4

§, må avsteg göras genom kol­

lektivavtal, som å arbetarsidan slu­

tits eller godkänts av organisation

vilken enligt lagen om förenings- och

förhandlingsrätt är att anse såsom

huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av

kollektivavtal varom i första stycket

stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­

fande arbetare, vilken sysselsättes i

sådant arbete som avses därmed,

även om arbetaren ej är medlem av

den avtalsslutande organisationen på

arbetarsidan. Vad nu sagts gäller

dock ej arbetare, som omfattas av

annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetar sky ddsstyr elsen må med­

giva undantag från bestämmelserna

i

4

§. Undantag må dock icke, utan

att det stora flertalet av de berörda

arbetarna samtycker därtill eller el­

jest särskilda skäl föreligga, göras i

vidare mån än att arbetstiden under

en tidrymd, som ej må överstiga 12

månader, uppgår till i genomsnitt

högst

45

timmar i veckan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

5

(Nuvarande lydelse)

av synnerligen stort allmänt intresse, må arbetsrådet, i den mån så prö­ vas påkallat, medgiva undantag från de i

4

§ angivna begränsningar.

4 mom. Skulle i annat fall, än som avses i 1, 2 eller 3 inom., undan­ tag från bestämmelse i 4 § prövas påkallat till undvikande av allvar­ ligt missförhållande, äger arbetsrå­ det lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av arbetsrådet medgivas, då det av utta­ lande av arbetarnas sammanslutning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finna detsamma önsk­ värt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

6

Har natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet, som ej kunnat förutses, vållat avbrott i ett företags drift eller ock medfört över­ hängande fara för sådant avbrott el­ ler för skada å liv, hälsa eller egen­ dom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda för­ hållande, användas till arbete

utöver

Hd, som angives i

4

§ eller kan hava

bestämts med stöd av 5 §.

Om sådant

arbete samt dess anledning, omfatt­ ning och varaktighet åligger det ar­ betsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till

arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna tid, utan att tillstånd därtill sökts bos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har

ar-

(Föreslagen lydelse)

Arbete å övertid

§•

Har natur- eller olyckshändelse el­ ler annan omständighet, som ej kun­ nat förutses, vållat avbrott i ett före­ tags drift eller ock medfört över­ hängande fara för sådant avbrott el­ ler för skada å liv, hälsa eller egen­ dom, må arbetare, i den mån så är nödigt med hänsyn till berörda för­ hållande, användas till arbete

å över­

tid.

Om sådant arbete samt dess an­ ledning, omfattning och varaktighet åligger det arbetsgivaren att senast inom två dygn från dess början göra anmälan till

arbetarskyddsstyrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver sist angivna lid, utan att tillstånd därtill sökts bos nämnda myndighet. Angående sådan ansökan har

arbe-

6

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

betsrådet

att ofördröjligen meddela

tarskyddsstyrelsen

att ofördröjligen

beslut.

meddela beslut.

Anmälan eller — —----------------allmänna posten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

7

1 m o m. Till sådana förberedelse-

eller avslutningsarbeten, som för

driftens ohindrade gång nödvändigt­

vis måste utföras före eller efter den

allmänna arbetstiden, må nödigt an­

tal arbetare, vilka fyllt aderton år,

användas under högst sju timmar i

veckan

utöver den tid, varunder de

enligt denna lag eller med stöd av

densamma meddelad eftergift eljest

få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i

annat fall, än som avses i 6 §, med

hänsyn till särskilt förhållande på­

kallat att använda arbetare till ar­

bete

utöver tid, som angives i

4

§ el­

ler kan hava bestämts med stöd av

5 §,

vare därtill berättigad i avseende

å arbetare, som fyllt aderton år, för

högst 48 timmar under loppet av fy­

ra

kalenderveckor

och 200 timmar

under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är

fråga, må även, med iakttagande av

motsvarande begränsning, beräknas

för kortare tidrymd än fyra veckor;

åliggande det i sådant fall arbetsgi­

varen att på förhand i journal eller

annan handling, vari anteckning en­

ligt 8 § skall göras, anteckna ej min­

dre dagen, då dylik utsträckt arbets­

tid skall börja tillämpas, än även den

tidrymd, för vilken beräkningen skall

ske.

8

§

Rörande arbetares användande till

arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

§•

1 mom. Till sådana förberedelse-

eller avslutningsarbeten, som för

driftens ohindrade gång nödvändigt­

vis måste utföras före eller efter den

allmänna arbetstiden, må nödigt an­

tal arbetare, vilka fyllt aderton år,

användas

å övertid

under högst sju

timmar i veckan.

2 mom. Finner arbetsgivare i an­

nat fall, än som avses i 6 §, med hän­

syn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetare till arbete d

övertid,

vare därtill berättigad i av­

seende å arbetare, som fyllt aderton

år, för högst 48 timmar under loppet

av fyra

veckor

och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

Rörande arbetares användande till

arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå följande

kalendervecka

eller, därest då icke

kan avgöras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som avses i nämnda paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra anteckning i sär­ skild journal, upprättad enligt for­ mulär, som fastställes av

arbetsrådet.

Nämnda myndighet äger dock före­ skriva, att anteckning om övertid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om

sådan

förlängd arbetstid,

som avses i 7 §

1 mom., är arbetsgivaren icke plik­ tig göra dylik anteckning, där

ar­

betstiden

finnes behörigen upptagen

å det i It § 2 mom. föreskrivna ar- betstidsschema.

Arbetarna äga-------------------------- av Beslut av

arbetsrådet

enligt 6 eller

7 § skall biläggas journal eller annan handling, däri anteckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen eller handlingen jämte bi- lagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffan­ de journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen gjor­ des däri, och beträffande beslutet från detsammas datum.

9

1 mom. Arbetsrådet består av minst sju ledamöter, vilka utses av Konungen för en tid av två år i sän­ der. Av ledamöterna skola två utses bland personer, föreslagna av såda­ na rikssammanslutningar av arbets­ givare, vilkas medlemmar sysselsät-

arbetsgivaren att senast den första söckendagen i näst därpå följande

vecka

eller, därest då icke kan av­

göras, huruvida arbetstiden är att hänföra till sådan, som avses i nämn­ da paragrafer, så snart sådant kan bedömas, göra anteckning i särskild journal, upprättad enligt formulär, som faställes av

arbetarskyddssty-

relsen.

Nämnda myndighet äger dock

föreskriva, att anteckning om över­ tid får verkställas å annan tid och på annat sätt än nu angivits. I fråga om

sådant arbete å övertid,

som av­

ses i 7 § 1 mom., är arbetsgivaren icke pliktig göra dylik anteckning, där

övertiden

finnes behörigen upp­

tagen å det i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

övertidsjournalen.

Beslut av

arbetarskgddsstyrelsen

enligt 6 eller 7 § skall biläggas jour­ nal eller annan handling, däri an­ teckning enligt första stycket skall göras, och skall journalen eller hand­ lingen jämte bilagda beslut förvaras å arbetsstället under minst tre år, räknat beträffande journalen eller handlingen från den tid, då sista an­ teckningen gjordes däri, och beträf­ fande beslutet från detsammas da­ tum.

Allmänna bestämmelser

§•

/

handläggningen hos arbetar-

skyddsstyrelsen av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad före­ skrift skola, i den omfattning Ko­ nungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

ta tillhopa minst 50 000 arbetare, samt två bland personer, föreslagna av sådana rikssammanslutningar av arbetare, som räkna minst 50 000 medlemmar. För nämnda fyra leda­ möter skola i enahanda ordning ut­ ses minst dubbelt så många supple­ anter. Förslag, som ovan sägs, skall, för att vinna avseende, upptaga minst dubbelt så många personer som de, vilka skola med ledning av för­ slaget förordnas till ledamöter eller suppleanter. Har förslag icke avgi­ vits, varde förordnande ändock av Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland personer, som icke kunna anses före­ träda arbetsgivar- eller arbetarin­ tressen, och förordnar Konungen en av dessa ledamöter till rådets ordfö­ rande och chef samt en till ställföre­ trädare för denne. Minst en av de utan förslag utsedda ledamöterna skall vara lagkunnig man, vilken full­ gjort vad författningarna föreskriva om dem, som må nyttjas uti domar­ ämbeten.

2 m o m. Ledamot eller suppleant, som i 1 mom. avses, skall vara svensk medborgare och hava uppnått tjugutre års ålder. Ej må befattningen innehavas av den, som icke råder över sig och sitt gods.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet gälla samma jäv, som i rätte­ gångsbalken stadgas i fråga om do­ mare.

mom. Har ledamot eller supp­

leant, som representerar arbetsgiva­ re eller arbetare, åtagit sig uppdraget, äge han ej att varda därifrån entle­ digad, med mindre särskilda omstän-

(Föreslagen lydelse)

rikssammanslutningar av arbetsgi­ vare och av arbetare.

Till utredning av ärende, som av­ ses i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen låta vid allmän un­ derrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan åtgärd nödig, har styrelsen att därom göra framställning hos den under­ rätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudför­ handling. Ersättningen till vittne el­ ler sakkunnig skall gäldas av all­ männa medel. Protokoll över förhö­ ret skall av rätten tillställas arbetar­ skyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens be­ slut i ärende som avses i denna lag må klagan ej föras.

9

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

digheter därtill föranleda. Avsägelse av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, för­ ordnar Konungen för återstående delen av den tid, för vilken den av­ gångne varit förordnad, annan leda­ mot eller suppleant.

5 mom. Skulle ledamot, som re­ presenterar arbetsgivare eller arbeta­ re, vid sammanträde utebliva eller finnas vara av jäv hindrad att tjänst­ göra, och kan ej suppleant tillkallas, äger arbetsrådet utse lämplig person att vid det tillfället träda i den uteblivne eller jävige ledamotens ställe.

6 m o m. Ärenden, som behandlas av arbetsrådet, må avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro om beslutet ense. Ej må flera än sju ledamöter deltaga i behandlingen av ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika an­ tal representanter för arbetsgivare och arbetare samt minst en lagfaren ledamot bland dem, som utsetts utan förslag, närvara.

7 mom. Vid handläggning av an­ nat på arbetsrådet ankommande ärende rörande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare än sådant, som avses i 5 § 5 mom. eller 10 § 2 mom., bör rådet i regel ej blott bere­ da vederbörande arbetsgivare och ar­ betare tillfälle att yttra sig utan även på lämpligt sätt söka samråd med re­ presentanter för arbetsgivare och ar­ betare inom verksamhetsområdet i fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom., skall, såvitt möjligt, fattas efter sam­ råd med yrkesinspektionens chefs­ myndighet.

Till utredning av ärende må ar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsrådet låta vid allmän underrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger rådet därom göra framställning hos den underrätt, inom vars område den, som skall höras, har sitt hem­ vist eller någon tid uppehåller sig, och varde denne genom rättens eller domarens försorg till rätten kallad. Rätten äger tillägga vittne och sak­ kunnig ersättning med vad som prö­ vas skäligt. Sedan förhöret hållits, skall rätten tillställa arbetsrådet pro­ tokoll däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan sägs, bestridas av allmänna medel. Arbetsrådets beslut och utlåtanden meddelas avgiftsfritt.

8 m o m. Beslut, som enligt 6 eller 7 § ankommer på arbetsrådet, må i brådskande fall meddelas av dess ordförande eller vid förfall för ord­ föranden av hans ställföreträdare el­ ler, om jämväl denne år hindrad, av den återstående utan förslag utsedde ledamoten eller, där de utan förslag utsedda ledamöternas antal översti­ ger tre, den bland dem, som rådet därtill förordnat. Har beslut i sådan ordning meddelats, tage arbetsrådet vid sitt första därefter följande sam­ manträde under omprövning, huru­ vida beslutet skall äga bestånd.

9 m o m. Arbetsrådet äger att, när skäl därtill föreligga, i avbidan på närmare utredning meddela beslut, som gäller endast tills vidare.

10 mom. över arbetsrådets be­ slut må klagan ej föras.

11 mom. Närmare föreskrifter angående avgivande av förslag, som i 1 mom. sågs, och om arbetsrådets

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

11

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verksamhet må meddelas av Ko­ nungen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958.

Den i

4

och 5 §§ angivna arbetsti­

den för vecka skall dock, i stället för

45

timmar, utgöra

47

timmar under

år 1958 och

4

6 timmar under år 1959.

Knngl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948,

dels

att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla,

dels

att 4, 5 och 9 §§ skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels

att i 3 §, 6 § 1 mom., 7 § 3

inom., 8 §, 10 § 2 mom. och 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,

dels ock

att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §

1 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må

ar­

betsgivare icke använda arbetare un­ der längre tid, raster oräknade, än

för dygn 10 timmar samt

för ar­

betsvecka

under tiden november

februari

timmar och under tiden

mars—oktober 50 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukning sdel må en arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), under tiden november

februari användas till arbete högst

timmar för arbetsvecka. Vad nu sagts gälle ock den, som er­ sätter arbetare med blandat arbete under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakli­ gen användes till djurskötsel (d j ur­ skö t a r e), samt för arbetare, som

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare

icke använda ar­

betare

till arbete

under längre tid,

raster oräknade, än 45

timmar

för

arbetsvecka.

Arbetstiden må dock ut­

sträckas till

47

timmar för arbets­

vecka, såframt arbetstiden under en tidrymd, som ej må överstiga 12 må­ nader, uppgår till i genomsnitt högst

45

timmar för arbetsvecka.

Arbetstiden må ej något dygn över­ stiga 10 timmar.

Med arbetsvecka förstås tiden från och med måndag till och med söndag.

13

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

under minst en vecka ersätter djur­ skötare, må arbetstiden icke översti­ ga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor i följd 96 timmar.

För arbetare, som ersätter djur­ skötare under kortare tid än en vec­ ka, må arbetstiden under tiden no­ vember—februari utsträckas till 48 timmar för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 2), må ar­ betsgivare icke använda arbetare un­ der längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt för arbets­ vecka

antingen 48 timmar eller ock under tiden november

februari 45 timmar och under tiden mars—oktober 50 timmar.

3 m o m.

Med arbetsvecka förstås

tiden från och med måndag till och med söndag.

Vad i 1 mom. föreskri­

vits beträffande två arbetsveckor i följd skall gälla för perioder om två arbetsveckor, räknade från första måndagen i november månad varje år.

För viss månad given föreskrift om arbetstid skall tillämpas under arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, som nyss sagts, vars första dag in­ faller under månaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

4 a §.

Från de begränsningar, som stad­ gas i 4 §, må avsteg göras genom kol­ lektivavtal, som å arbetarsidan slu­ tits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i 4 § an­ givna arbetstiden, utan att förlängas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av särskilda skäl påkallat, att arbetsti­ den utstråckes längre än i i § sägs, äger arbetsrådet lämna medqivande därtill.

3 mom. Undantag från de i i § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av ut­ talanden av arbetarnas sammanslut­ ning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetare, som skulle beröras av undantaget, finner det­ samma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut­ sträckas.

(Föreslagen lydelse)

kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­ fande arbetare, vilken sysselsättes i sådant arbete som avses därmed, även om arbetaren ej är medlem av den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må med­ giva undantag från bestämmelserna i

4

§. Undantag må dock icke, utan att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker därtill eller el­ jest särskilda skäl föreligga, göras i vidare mån än att arbetstiden under en tidrymd, som ej må överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt högst 45 timmar under loppet av sju dagar.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två med jordbruksförhållanden förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslag­ na av de svenska arbetsgivareför-

I handläggningen hos arbetar­ skyddsstyrelsen av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad före­ skrift skola, i den omfattning Ko­ nungen bestämmer, deltaga särskil­ da ledamöter, utsedda efter förslag

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

eningarnas förtroenderåd, och vid

tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en

av dess ledamöter, som utsetts efter

förslag av arbetsgivarsammanslut-

ningar; en ledamot skall utses bland

personer, föreslagna av landsorgani­

sationen i Sverige, samt vid tjänstgö­

ring i arbetsrådet ersätta en av dess

ledamöter, som utsetts efter förslag

av arbetarsammanslutningar. För

var och en av ledamöterna utses i

enahanda ordning minst två supple­

anter, av vilka en bör vara förtrogen

med förhållandena inom trädgårds­

skötseln.

Vid arbetsrådets behandling av

ärende, som avses i denna lag, skola,

med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.

lagen den 16 maj 1930 om arbetsti­

dens begränsning stadgas, närvara

båda de ledamöter, vilka utsetts i här

nämnd ordning, eller för dem utsed­

da suppleanter. I övrigt skola be­

stämmelserna i nämnda paragraf i

tillämpliga delar äga motsvarande

giltighet.

(Föreslagen lydelse)

av rikssammanslutningar av arbets­

givare och av arbetare.

Till utredning av ärende, som av­

ses i första stgcket, må arbetar-

skyddsstgrelsen låta vid allmän un­

derrätt höra vittnen och sakkunniga.

Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan

åtgärd nödig, har styrelsen att därom

göra framställning hos den under­

rätt, som med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden prövas

lämplig. Förhöret skall anses som

bevisupptagning utom huvudför­

handling. Ersättningen till vittne el­

ler sakkunnig skall gäldas av all­

männa medel. Protokoll över förhö­

ret skall av rätten tillställas arbetar­

skyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens be­

slut i ärende som avses i denna lag

må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1958.

De i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­

derna för arbetsvecka eller sju dagar

skola dock, i stället för 45 och 4-7 tim­

mar, utgöra 47 och 49 timmar under

år 1958 samt 46 och 48 timmar un­

der år 1959.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 80 år 1957

F örslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 19421,

dels

att 12 § 1 mom. skall upphöra att gälla,

dels

att 4 och 5 §§,

7 § 2 mom. samt 10 och 11 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- gives,

dels

att i 3 och 6 §§, 7 § 1 och 3 mom., 9 § 2 mom., 12 § 2 mom. samt

17 § orden »arbetsrådet» och » arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbe- tarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,

dels ock

att i lagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 4 a

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda ar­ betstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe-------------------------- 11 Beträffande arbetstagare å försälj­ ningsställe, som i regel hålles öppet såväl söckendag som sön- och helg­ dag, skall i stället för vad i första och andra styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd

96 timmar.

§, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda ar­ betstagare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 45 timmar, i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga 10 timmar, timmar.

Beträffande arbetstagare å för­ säljningsställe, som i regel hålles öp­ pet såväl söckendag som sön- och helgdag, skall i stället för vad i för­ sta och andra styckena stadgas gälla, att arbetstiden icke må överstiga för dygn 10 timmar och för två veckor i följd

i genomsnitt

45

timmar i vec­

kan.

Vecka räknas från och med mån­ dag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället.

4

a §.

Från de begränsningar, som stad­ gas i

4

§, må avsteg göras genom kol­

lektivavtal, som å arbetstagarsidan

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1945:270.

17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

slutits eller godkänts av organisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ar 1957

5

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl därtill äro, medgiva, att den i

4

§

angivna arbetstiden, utan att för­ längas för år räknat, fördelas på annat sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 m o m. Finnes i visst fall av sär­ skilda skäl påkallat, att arbetstiden ut st räckes längre än i

4

§ sägs, äger

arbetsrådet lämna medgivande där­ till.

3 mom. Undantag från de i i § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av utta­ lande av arbetstagarnas sammanslut­ ning eller sammanslutningar eller annorledes framgår, att det stora flertalet av de arbetstagare, som skul­ le beröras av undantaget, finner det­ samma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut­ sträckas.

7

2 in o m. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med 2 —

Bihang till riksdagens protokoll

vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet beträf­ fande arbetstagare, vilken sysselsät­ tas i sådant arbete som avses där­ med, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande orga­ nisationen på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må med­ giva undantag från bestämmelserna i

4

§. Undantag må dock icke, utan att det stora flertalet av de berörda arbetstagarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligga, göras i vidare mån än att arbetstiden un­ der en tidrymd, som ej må överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt högst

45

timmar i veckan.

§•

2 in o in. Finner arbetsgivare i an­ nat fall än som avses i 6 § med hän-

1957. 1 sand. Nr 80

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

hänsyn till särskilt förhållande på­

kallat att använda arbetstagare till

arbete å övertid, vare därtill berät­

tigad för högst 48 timmar under lop­

pet av fyra

kalenderveckor

och 200

timmar under loppet av ett kalen­

derår.

(Föreslagen lydelse)

syn till särskilt förhållande påkallat

att använda arbetstagare till arbete

å övertid, vare därtill berättigad för

högst 48 timmar under loppet av

fyra

veckor

och 200 timmar under

loppet av ett kalenderår.

10

Arbetsgivare bör anskaffa och å

arbetsstället eller annan plats, som

av

arbetsrådet

godkännes, förvara

övertidsjournal, upprättad enligt for­

mulär, som fastställes av

arbetsrå­

det.

Har övertid uttagits, skall anteck­

ning härom göras i sådan övertids­

journal senast den första söckenda-

gen i näst därpå följande

kalender­

vecka

eller därest då icke kan avgö­

ras, huruvida övertid uttagits, så

snart sådant kan bedömas.

Arbetsrå­

det

äger dock föreskriva, att anteck­

ning om arbete å övertid får verk­

ställas å annan tid och på annat sätt

än nu angivits. I fråga om sådant ar­

bete å övertid, som avses i 7 § 1

inom., är arbetsgivaren icke pliktig

att göra dylik anteckning, där över­

tiden finnes behörigen upptagen å

arbetstidsschema, anslaget å arbets­

stället och angivande tiden för det

dagliga arbetets början och slut samt

längden av raster, som avbryta ar­

betstiden.

Arbetstagare äge --------------------------

Beslut av

arbetsrådet

enligt 6 eller

7 § skall biläggas journal eller annan

handling, däri anteckning enligt

andra stycket skall göras, och skall

journalen eller handlingen jämte bi-

lagda beslut förvaras å plats, som i

Arbetsgivare bör anskaffa och å

arbetsstället eller annan plats, som

av

arbetarskyddsstijrelsen

godkän­

nes, förvara övertidsjournal, upprät­

tad enligt formulär, som fastställes

av

styrelsen.

Har övertid uttagits, skall anLeck-

ning härom göras i sådan övertids­

journal senast den första söckenda-

gen i näst därpå följande

vecka

eller

därest då icke kan avgöras, huruvida

övertid uttagits, så snart sådant kan

bedömas.

Arbetarskyddsstijrelsen

äger dock föreskriva, att anteckning

om arbete å övertid får verkställas å

annan tid och på annat sätt än nu

angivits. I fråga om sådant arbete å

övertid, som avses i 7 § 1 mom., är

arbetsgivaren icke pliktig att göra

dylik anteckning, där övertiden fin­

nes behörigen upptagen å arbets­

tidsschema, anslaget å arbetsstället

och angivande tiden för det dagliga

arbetets början och slut samt läng­

den av raster, som avbryta arbets­

tiden.

honom rörer.

Beslut av

arbetarskyddsstijrelsen

enligt 6 eller 7 § skall biläggas jour­

nal eller annan handling, däri an­

teckning enligt andra stycket skall

göras, och skall journalen eller hand­

lingen jämte bilagda beslut förvaras

19

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

första stycket avses, under minst tre å plats, som i första stycket avses,

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ar 1957

år, räknat beträffande journalen el­ ler handlingen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och be­ träffande beslutet från detsammas datum.

11

För tjänstgöring i arbetsrådet vid handläggning av ärende, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två med detaljhandelns förhållan­ den förtrogna ledamöter. En ledamot skall utses bland personer, föreslag­ na av de svenska arbetsgivareför­ eningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorgani­ sationen i Sverige, samt vid tjänstgö­ ring i arbetsrådet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två supple­ anter, förtrogna med förhållandena inom detaljhandel eller annan verk­ samhet, som avses i denna lag.

Vid arbctsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, sko­ la, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om ar­ betstidens begränsning stadgas, när­ vara båda de ledamöter, vilka ut­ setts i här nämnd ordning, eller för dem utsedda suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna i nämnda pa­ ragraf i tillämpliga delar äga motsva­ rande giltighet.

under minst tre år, räknat beträf­ fande journalen eller handlingen från den tid, då sista anteckningen gjordes däri, och beträffande beslu­ tet från detsammas datum.

§•

I handläggningen hos arbetarskyddsstgrelsen av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad före­ skrift skola, i den omfattning Ko­ nungen bestämmer, deltaga särskil­ da ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbets­ givare och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som av­ ses i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen låta vid allmän un­ derrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan åtgärd nödig, har styrelsen att därom göra framställning hos den under­ rätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Förhöret skall anses som be­ visupptagning utom huvudförhand­ ling. Ersättningen till vittne eller sakkunnig skall gäldas av allmänna medel. Protokoll över förhöret skall av rätten tillställas arbetarskydds­ styrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelscns be­ slut i ärende som avses i denna lag må klagan ej föras.

20

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetsti­

den för vecka skall dock, i stället för

45 timmar, utgöra 47 timmar under

år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

21

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer,

dels

att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla,

dels

att 4 och 5 §§, 7 § 1 och 2 mom. samt 9 § skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives,

dels

att i 3 och 6 §§, 7 § 3 och 4 inom., 8 §, 10 § 2 mom.,

11 § 2 mom. samt 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersät­ tas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,

dels ock

att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4

Arbetsgivare må icke använda ar­ betstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräk­ nade, än 744

timmar under loppet av

tre kalenderveckor.

Arbetstiden må

under en tidrymd av tjugufyra tim­ mar, räknad från klockan 6 på mor­ gonen ena dagen till samma tid på­ följande dag, ej överstiga 11 timmar.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda ar­ betstagare till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräk­ nade, än

att arbetstiden under lop­

pet av tre veckor icke överstiger i ge­ nomsnitt

45

timmar i veckan.

Arbets­

tiden må under en tidrymd av tjugu­ fyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.

Vecka räknas från och med mån­ dag eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället.

4

a §.

Frun de begränsningar, som stad­ gas i

4

§, må avsteg göras genom kol­

lektivavtal, som å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

5

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl därtill åro, medgiva, att den i

§ angivna arbetstiden, utan att för­ längas för år räknat, fördelas på an­ nat sätt än i nämnda paragraf sägs.

2 m o m. Finnes i visst fall av sär­ skilda skäl påkallat, att arbetstiden utsträckes längre än i i § sägs, äger arbetsrådet lämna medgivande där­ till.

3 mom. Undantag från de i 5 § angivna begränsningarna må ock av arbetsrådet medgivas, då det av ut­ talande av arbetstagarnas samman­ slutning eller sammanslutningar el­ ler annorledes framgår, att det sto­ ra flertalet av de arbetstagare, som skulle beröras av undantaget, finner detsamma önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

(Föreslagen lydelse)

förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i första stycket stadgas, äger tillämpa avtalet be­ träffande arbetstagare, vilken sysselsättes i sådant arbete som avses där­ med, även om arbetstagaren ej är medlem av den avtalsslutande orga­ nisationen på arbetstagarsidan. Vad nu sagts gäller dock ej arbetstagare, som omfattas av annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskgddsstgrelsen må med­ giva undantag från bestämmelserna i 5 §. Undantag må dock icke, utan att det stora flertalet av de berörda ar­ betstagarna samtycker därtill eller eljest särskilda skäl föreligga, göras i vidare mån än att arbetstiden un­ der en tidrymd, som ej må överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt högst

45

timmar i veckan.

7 §■

1 mom. Till betjäning av gäster, 1 mom. Till betjäning av gäster, som vid upphörande av servering be- som vid upphörande av servering be­ finna sig inom det för serveringen finna sig inom det för serveringen avsedda området, samt till sådana avsedda området, samt till sådana

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

förberedelse- eller avslutningsarbe- ten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före el­ ler efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare använ­ das å övertid under högst 21 tim­ mar under loppet av tre

kalender­

veckor,

dock att under en tidrymd

av tjugufyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, ar­ betstagare icke må användas till så­ dant arbete å övertid mer än en och en halv timme.

2 m o in. Finner arbetsgivare i annat fall än som avses i 6 § med hänsyn till särskilt förhållande på­ kallat att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berät­ tigad i avseende å arbetare, som fyllt aderton år, för högst 36 timmar un­ der loppet av tre

kalenderveckor

och

200 timmar under loppet av ett ka­ lenderår.

(Föreslagen lydelse)

förberedelse- eller avslutningsarbe- ten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis måste utföras före el­ ler efter den allmänna arbetstiden, må nödigt antal arbetstagare använ­ das å övertid under högst 21 tim­ mar under loppet av tre

veckor,

dock

att under en tidrymd av tjugufyra timmar, räknad från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag, arbetstagare icke må användas till sådant arbete å över­ tid mer än en och en halv timme.

2 m o m. Finner arbetsgivare i an­ nat fall än som avses i 6 § med hän­ syn till särskilt förhållande påkallat att använda arbetstagare till arbete å övertid, vare därtill berättigad i avseende å arbetare, som fyllt ader­ ton år, för högst 36 timmar under loppet av tre

veckor

och 200 timmar

under loppet av ett kalenderår.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrädet vid handläggning av ärende, som avses i denna lag, utser Konungen för viss tid två ledamöter, vilka äro förtrog­ na med förhållandena inom hotell-, restaurang- och kafénäringen. Fn le­ damot skall utses bland personer, fö­ reslagna av de svenska arbetsgivare­ föreningarnas förtroenderåd, och vid tjänstgöring i arbetsrädet ersätta en av dess ledamöter, som utsetts efter förslag av arbetsgivarsammanslutningar; en ledamot skall utses bland personer, föreslagna av landsorgani­ sationen i Sverige, samt vid tjänst­ göring i arbetsrädet ersätta en av

I handläggningen hos arbetarskgddsstgrelsen av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad före­ skrift skola, i den omfattning Ko­ nungen bestämmer, deltaga särskil­ da ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbets­ givare och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som av­ ses i första stgeket, må arbetarskyddsstgrelsen låta vid allmän un­ derrätt höra vittnen och sakkunniga. Finner arbetarskyddsstgrelsen sådan åtgärd nödig, har stgrelscn att därom göra framställning hos den under-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(Nuvarande lydelse)

dess ledamöter, som utsetts efter för­ slag av arbetarsammanslutningar. För var och en av ledamöterna utses i enahanda ordning minst två supp­ leanter, förtrogna med förhållandena inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av ärende, som avses i denna lag, skola, med iakttagande av vad i 9 § 6 mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetsti­ dens begränsning stadgas, närvara båda de ledamöter, som utsetts i här nämnd ordning, eller för dem utsed­ da suppleanter. 1 övrigt skola be­ stämmelserna i nämnda paragraf i tillämpliga delar äga motsvarande giltighet.

(Föreslagen lydelse)

rätt, som med hänsyn till tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. Förhöret skall anses som bevisupptagning utom huvudför­ handling. Ersättningen till vittne el­ ler sakkunnig skall gäldas av all­ männa medel. Protokoll över förhö­ ret skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyr elsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens be­ slut i ärende som avses i denna lag må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­ nuari 1958.

Den i

4

och 5 §§ angivna arbetsti­

den för vecka skall dock, i stället för 45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

25

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 ja­

nuari 1957.

Närvarande:

Statsministern

E

rlander, ministern för utrikes ärendena

U

ndén, statsråden

Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, N

orup

,

Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om

lagstiftning

rörande allmän arbetstidsförkortning

samt anför.

Inledning

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919 och

ligger alltjämt till grund för vår arbetstidslagstiftning. De grundläggande

bestämmelserna i detta ämne återfinns i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning, vanligen benämnd allmänna arbetstidslagen.

Till stadgandena i denna lag ansluter sig reglerna i de s. k. speciella arbets­

tidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,

arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.

Även i vissa andra lagar och författningar förekommer bestämmelser som

behandlar arbetstidens längd.

Ehuru arbetstidslagstiftningen omfattar en betydande del av landets

arbetstagare, står stora grupper formellt utanför densamma. Som exempel

må blott nämnas, att allmänna arbetstidslagen inte gäller arbetare i företag

med mindre än fem anställda och att arbetstagare i statens tjänst liksom

huvudparten av tjänstemännen i enskild tjänst inte omfattas av arbets­

tidslagstiftningen.

Mot bakgrunden av att 48-timmarsveckan så länge fält gälla som norm

för arbetstidens längd, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena

undergått en genomgripande förändring, är det naturligt, att krav rests

på en revision av arbetstidslagstiftningen. Den omständigheten att ansenliga

grupper av arbetstagare står utanför denna lagstiftning har även utgjort

anledning till att en översyn av lagstiftningen ansetts påkallad. År 1947 till­

kallades därför sakkunniga med uppdrag alt överse arbetstidslagstiftningen.

Vid denna tidpunkt ansågs förutsättningar ej föreligga för en allmän för­

kortning av normalarbetstiden och de sakkunnigas uppdrag begränsades

26

därför, såvitt angår arbetstidens längd, till att avse frågan om en förkort­

ning av arbetstiden för vissa grupper med särskilt påfrestande arbete. I

övrigt skulle de sakkunniga underkasta lagstiftningen en allmän översyn.

Bland de spörsmål, som därvid skulle övervägas, nämndes i direktiven bl. a.

behovet av ändrade regler för uttagande av övertid, lämpligheten att i den

allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områ­

den, där speciallagstiftning gällde, samt förutsättningarna för att slopa

eller begränsa gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga, som antog benämningen

Arbetstidsutredningen,

avgav

1954 betänkande (SOU 1954: 22—23) med förslag dels till allmän arbets­

tidslag samt arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och dels till lag

om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande

eller hälsofarligt arbete. Förslaget till allmän arbetstidslag innebär i kort­

het, att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka bibehålies, att ar-

betstidslagstiftningen utvidgas så att den med få undantag — det viktigaste

gäller tjänstemännen — blir tillämplig på alla arbetstagare, vilka mot

vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt att snävare

gränser uppdrages för hur mycket övertid som skall vara tillåten. De sär­

skilda arbetstidslagarna för lantarbete och för arbete inom detaljhandeln

föreslås upphävda, medan särskild arbetstidslag för hotell, restauranger

och kaféer ävensom särskild sjöarbetstidslag anses böra bibehållas. Enligt

utredningens förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbets­

tagare med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete skall den ordinarie

arbetsveckan förkortas till 40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord

och till 42 timmar i veckan vid kontinuerligt skiftarbete, vid arbete, i vilket

arbetstagare utsättes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning som

kan innebära hälsofara, samt vid arbete, som utföres av sjuksköterska vid

kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande har varit föremål för vidlyftig remiss­

behandling, varvid åsikterna gått starkt isär i åtskilliga av de frågor, som

behandlas i betänkandet.

liedan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande hade min

företrädare i ämbetet i juni 1954 efter vederbörligt bemyndigande tillkallat

sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens längd och för­

läggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade ar­

betstiden. De sakkunniga, som arbetat under namnet

Utredningen om kor­

tare arbetstid1

har i juli 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 20—21) med

1 Utredningen har bestått av landshövdingen Eije Mossberg, ordförande, samt ledamoten av

riksdagens andra kammare Ingemund Bengtsson, direktören Lars Gabrielson, byråchefen

numera statssekreteraren Ernst Michanek, förste sekreteraren Otto Nordenskiöld, docenten

Ingvar Ohlsson, direktören Gustaf Rudenstam, ledamoten av riksdagens andra kammare Nils

G. Stenberg och ombudsmannen Edvard Vilhelmsson. Vilhelmsson efterträdde i november 1955

andre ordföranden i LO Einar Norrman; ledamoten av riksdagens första kammare Bernhard

Näsgård frånträdde efter avsägelse i februari 1956 uppdraget som ledamot av utredningen.

Kungi. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

27

förslag till lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden

till 45 timmar i veckan (sjöarbetstidslagen berörs dock inte av förslaget).

I överensstämmelse med sina direktiv har utredningen inte föreslagit någon

ändring beträffande lagstiftningens tillämpningsområde eller upptagit andra

spörsmål, som behandlats av arbetstidsutredningen. Förslaget, som är en­

hälligt, har remissbehandlats i vanlig ordning, varvid remissinstanserna på

några undantag när tillstyrkt eller i vart fall inte motsatt sig detsamma.

I stort sett råder således enighet om att en allmän arbetstidsförkortning

av den omfattning utredningen om kortare arbetstid föreslagit är möjlig

att genomföra och att den också bör komma till stånd. En på utredningens

föranstaltande gjord opinionsundersökning visar också, att önskemålet

om en arbetstidsförkortning är vida utbrett bland arbetstagarna. För egen

del anser jag det angeläget, att en allmän arbetstidsförkortning genomföres

så snabbt som omständigheterna tillåter. Det synes mig härvid lämpligast

att gå fram på den av utredningen om kortare arbetstid anvisade vägen och

i huvudsak endast göra de ändringar i gällande lagstiftning som påkallas

för att nedbringa längden av den ordinarie arbetsveckan. Först sedan erfa­

renhet vunnits rörande verkningarna av denna reform, torde tiden vara

inne att ia ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen

angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska ut­

formning m. m, Även spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, all­

män eller begränsad till vissa arbetstagargrupper, torde få upptagas i sådant

sammanhang.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om lagstiftning angående allmän

arbetstidsförkortning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Arbetstiden i Sverige för närvarande

Gällande lagbestämmelser

Allmänna arbetstidslagen

Lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning är enligt 1 §

tillämplig på

rörelse,

industriell eller icke, samt på hus-, väg- eller vatten­

byggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt

arbetsföretag.

Verk­

samhet, som bedrives i former, vilka inte kan hänföras till rörelse eller ar­

betsförelag, exempelvis hushåll och viss offentlig eller ideell verksamhet,

faller således utanför lagen.

Från lagens tillämpning undantages vidare följande slag av arbete:

a) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhål­

landen, att det inte kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbe­

tets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) skeppstjänst, som omnämnes i sjöarbetstidslagen, samt fiske;

f) skogsarbete samt kolning i mila, även om arbetet inte är att hänföra till skogsarbete;

g) upptagning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ;

h) jordbruk jämte därtill hörande binäringar, vilka icke bedrives såsom självständiga företag, och byggnadsarbete för jordbruk eller nämnda binä­ ringar, samt vidare trädgårdsskötsel och djurskötsel även i de fall då arbetet bedrives utan samband med jordbruk;

i) arbete, vilket åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän trafik;

j) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

k) arbete, varpå arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer äger tillämpning; samt

l) arbete, som åligger portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

Såsom förutsättning för lagens tillämpning gäller ytterligare, att i rörelsen eller arbetsföretaget för arbetsgivarens räkning i regel användes

fler än fyra

arbetare

för annat arbete än sådant som uppräknats under a)—1).

Till

arbetare

räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens

familj samt inte heller verkmästare eller annan befattningshavare i över­ ordnad ställning, ritare, bokhållare eller därmed jämställd person eller kontor svaktmästare eller annat underordnat kontor sbiträde (2 §).

Frågor om lagens tillämplighet på visst arbete eller om huruvida en arbets­ tagare är att räkna som arbetare enligt lagen avgöres av arbetarskydds- styrelsen (3 §).

Den

ordinarie arbetstiden

får, raster oräknade, inte överstiga 48 timmar

i veckan. Den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 9 timmar på ett dygn (4 § 1 st.). Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning, får arbetstiden förläggas så, att den under en tidrymd av högst tre veckor motsvarar 48 tim­ mar i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar under ett dygn förekommer inte i detta fall (4 § 2 st.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan enligt 5 § meddela

dispens

från bestämmel­

serna om den ordinarie arbetstidens begränsning i följande fall nämligen:

a) om arbetstiden för ett visst arbete i väsentlig mån är beroende av års­ tiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande längd; i detta fall — men inte i de följande fallen — gäller den begräns­ ningen i arbetarskyddsstyrelsens befogenhet, att arbetstiden i genomsnitt för en viss angiven tidrymd skall uppgå till högst 48 timmar i veckan;

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

29

b) om arbete, som bedrives med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl

anses böra pågå även under sön- och helgdagar;

c) om ett arbete fortgår endast under en kortare tid eller medför synner­

ligen ringa ansträngning eller tillgodoser ett ändamål av synnerligen stort

allmänt intresse;

d) om dispens i annat fall än som avses under a)—c) är påkallad till

undvikande av allvarligt missförhållande; samt

e) om det av uttalande av arbetarnas organisationer eller på annat sätt

framgår, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner ett undantag

önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

Arbetsgivaren äger under vissa villkor, som närmare anges i det följande,

använda arbetare till arbete på

övertid.

I 6 § behandlas tid för s. k.

nödfallsarbete.

Har en natur- eller olyckshän­

delse eller någon annan omständighet, som inte kunnat förutses, vållat

avbrott i ett företags drift eller medfört överhängande fara för sådant avbrott

eller för skada på liv, hälsa eller egendom, må arbetare användas till arbete

på övertid. Anmälan skall göras hos arbetarskyddsstyrelsen inom två dygn

från arbetets början, och arbetet får inte fortsättas utöver denna tid utan

att tillstånd därtill sökts hos styrelsen.

Bestämmelser om övriga former av övertid återfinnes i 7 §.

Till sådana

förberedelse- eller avslutningsarbeten,

som för driftens ohind­

rade gång nödvändigtvis måste utföras före eller efter den allmänna arbets­

tiden, får arbetare, som fyllt 18 år, användas till arbete på övertid under

högst 7 timmar i veckan (7 § 1 mom.).

Om det i något annat fall än en nödfallssituation enligt 6 § är påkallat

med hänsyn till något särskilt förhållande, må arbetsgivare använda arbe­

tare, som fyllt 18 år, till arbete på övertid under högst 48 timmar under

loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under ett kalenderår.

Denna form av övertid brukar benämnas

allmän övertid

(7 § 2 mom.).

Tillstånd att uttaga övertid utöver vad som nu nämnts, s. k.

extra övertid,

meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, då så påkallas av ett trängande behov.

Sådan övertid må beviljas för högst 150 timmar under ett kalenderår (7 §

3 inom.).

Arbetarskyddsstyrelsen prövar i vad mån arbetare, som fyllt 16 men inte

18 år, må användas till sådant övertidsarbete, som avses i 7 § (7 § 4 inom.).

I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete enligt 7 § — skyl­

digheten att utföra nödfallsarbete är ovillkorlig — gäller vad som kan anses

vara överenskommet med arbetsgivaren därom. Det åligger arbetsgivaren att

tillse, att en arbetare inte utsättes för överansträngning eller ohälsa genom

övertidsarbete (7 § 5 inom.).

Arbetsgivaren är skyldig att föra anteckningar om övertidsarbete (8 §).

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som kan

anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom ett verksamhetsom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

30

råde, är ense om eftergift i något avseende, som behandlas i 5 § (ordinarie

arbetstid) eller i 7 § 3 mom. (extra övertid) må Konungen på framställning

av arbetarskyddsstyrelsen eller efter dess hörande förordna om allmän till-

lämpning av eftergifter inom verksamhetsområdet i fråga (10 § 2 mom.).

Skulle tillämpningen av lagen medföra sådana svårigheter för något visst

arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande äventyras, kan Konungen

på framställning eller efter hörande av arbetarskyddsstyrelsen medge undan­

tag från lagens tillämpning (10 § 3 mom.).

Tillsyn över lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 inom.).

överträdelse av lagen eller av någon föreskrift, som meddelats med stöd

av lagen, straffas med böter (12 §).

Lnntarbets tidslagen

Lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281) ar enligt 1 § tillämplig dels

jordbruk

jämte därtill hörande binäringar, vilka inte bedrives som själv­

ständiga företag, samt byggnadsarbete för jordbruk och nämnda binäringar,

och dels på

trädgårdsskötsel,

som bedrives såsom självständigt företag.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) kolning i mila;

c) mjölkning, sköl sel och upptagning av rotfrukter, skogsarbete, upptag­

ning av torv samt tillverkning av bränntorv och torvströ, allt i den mån

dessa arbeten utföres på ackord;

d) husligt arbete;

e) arbete, som bedrives av staten; samt

f) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning.

Såsom ytterligare förutsättning för lagens tillämpning gäller, att för ar­

betsgivarens räkning i företaget i regel användes

en arbetare

för annat arbete

än som uppräknats under a)—f).

Till arbetare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgivarens

familj, inte heller lantbruksinspektor eller annan befattningshavare i över­

ordnad ställning eller bokhållare eller annat kontorsbiträde (2 §).

I fråga om skyldighet för arbetarskyddsstyrelsen att avgöra frågor om

lagens tillämplighet in. m. gäller motsvarande bestämmelser som i allmänna

arbetstidslagen (3 §).

Reglerna om den

ordinarie arbetstiden

återfinnes i 4 §.

För arbete i

jordbruk med binäringar

och byggnadsarbete stadgas en ordi­

narie arbetstid, raster oräknade, under tiden november—februari av högst

45 timmar och under tiden mars—oktober av högst 50 timmar per arbets­

vecka. Under ett dygn får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 10 timmar.

Från dessa regler göres följande undantag. För varje brukningsdel må en

arbetare, som i regel användes till såväl djurskötsel som annat arbete

(arbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

31

lare med blandat arbete),

under tiden november—februari användas till

arbete högst 47 timmar per arbetsvecka. Detsamma gäller den, som ersätter

arbetare med blandat arbete under ledighet. För arbetare, som huvudsakligen

användes till djurskötsel

(djurskötare),

samt för arbetare, som under minst

en vecka ersätter djurskötare, må arbetstiden för två arbetsveckor i följd

inte överstiga 96 timmar. För dessa arbetargrupper får arbetstiden uppgå

till högst 9 timmar på ett dygn. För arbetare, som ersätter djurskötare under

kortare tid än en vecka, får arbetstiden under tiden november—februari ut­

sträckas till 48 timmar per arbetsvecka(4 § 1 mom.).

Beträffande

trädgårdsskötseln

står det arbetsgivaren fritt att tillämpa en

arbetstid antingen på högst 48 timmar per arbetsvecka året om eller på högst

45 timmar under tiden november—februari och högst 50 timmar per arbets­

vecka under tiden mars—oktober. Arbetstiden får inte något dygn överstiga

10 timmar (4 § 2 mom.).

Med arbetsvecka menas tiden från och med måndag till och med söndag.

De i fråga om djurskötare föreskrivna begränsningsperioderna på två veckor

räknas från första måndagen i november varje år. En för en viss månad an­

given arbetstid tillämpas under varje arbetsvecka eller tvåveckorsperiod, vars

första dag infaller under månaden (4 § 3 mom.).

Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela

dispens

från bestämmelserna om be­

gränsning av den ordinarie arbetstiden.

Om skäl därtill finnes kan tillstånd sålunda lämnas till annan fördelning

av den ordinarie arbetstiden än som föreskrives i 4 §. Den begränsningen

skall dock iakttagas, att arbetstiden per år inte får förlängas (5 § 1 inom.).

Då det påkallas av särskilda skäl får även en förlängning av arbetstiden

medgivas (5 § 2 mom.).

Därest det framgår av ett uttalande av arbetarnas organisationer eller på

annat sätt, att det stora flertalet av de berörda arbetarna finner det önsk­

värt och arbetstiden inte kommer att oskäligt utsträckas därigenom, får

arbetarskyddsstyrelsen lämna dispens, varvid någon särskild prövning av

skälen för undantag inte fordras (5 § 3 inom.).

Övertidsbestämmelscrna

i lantarbetstidslagcn överensstämmer i huvudsak

med motsvarande stadganden i allmänna arbetstidslagen.

Sålunda kan arbetare få tagas i anspråk för

nödfallsarbete

på övertid

under samma villkor som enligt den allmänna lagen (6 § 1 inom.). Därutöver

innehåller lantarbetstidslagen en specialregel om att arbetare utan anmälan

eller ansökan hos arbetarskyddsstyrelsen må användas till arbete å övertid,

som föranledes av födelser, sjukdomsfall och olycksfall hos djuren. Några

begränsningar i fråga om denna form av nödfallsarbete uppställes inte (6 §

2 inom.).

Om det för driftens ohindrade gång är nödvändigt, att

förberedelse- eller

avslutningsarbeten

utföres före eller efter den allmänna arbetstiden eller alt

s. k.

vakttjänst

inom trädgårdsskötseln utföres utom den allmänna arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

32

tiden, får arbetare användas till sådant arbete på övertid under högst 7 lim­

mar per arbetsvecka (7 § 1 inom.).

Allmän övertid

får tagas ut med högst 48 timmar under loppet av fyra

arbetsveckor eller, om arbetsgivaren föredrar en sådan beräkning, högst 50

timmar i månaden. Under en tidrymd av 12 månader i följd får högst 200

timmar allmän övertid förekomma (7 § 2 inom.).

Den

extra övertiden

är i lantarbetstidslagen maximerad till 100 timmar

under 12 månader i följd (7 § 3 mom.).

Något hinder att använda arbetare under 18 år till övertidsarbete föreligger

inte enligt lantarbetstidslagen.

I fråga om arbetares skyldighet att utföra övertidsarbete (7 § 4 mom.)

samt beträffande anteckningar om övertid (8 §), Konungens undantagsrätt

(10 §), tillsyn över lagens efterlevnad (11 §) och straff för överträdelse

(12 §) är reglerna i stort sett överensstämmande med allmänna arbetstids­

lagens motsvarande bestämmelser. Enligt lantarbetstidslagen må Ko­

nungen meddela undantag från lagens tillämpning även för det fall att till-

lämpningen skulle medföra särskilda svårigheter inom en viss del av riket

(10 § 2 inom.).

Arbetstidslagen för detaljhandeln

Arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652) är jämlikt 1 §

tillämplig på rörelse, som avser detaljhandel och i omedelbar anslutning

därtill bedriven verksamhet. Lagen äger vidare tillämpning på rörelse, som

hedrives i rakstuga, frisersalong, fotografiateljé och badinrättning.

Från lagens tillämpning undantages följande uppräknade slag av arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses

tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas

till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som

är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning åt!

arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete eller endasl

undantagsvis deltager i arbete, på vilket lagen äger tillämpning; samt

g) arbete, varpå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller dessutom, att föi

arbetsgivarens räkning i rörelsen användes arbetstagare till arbete av annat

slag än som avses under a)—g). Något krav på att ett visst minsta antal

arbetare i regel skall användas till arbete i rörelsen uppställes inte i denna

lag, vilket såsom förut nämnts är fallet med allmänna arbetstidslagen och

lantarbetstidslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

33

Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbets­

givarens familj, inte heller företagsledare eller annan befattningshavare i

överordnad ställning eller farmacevt på apotek. Detaljhandelslagen gör så­

ledes inte undantag för kontorspersonal, som ej är i överordnad ställning

(2

§).

Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsom­

råde in. in. (3 §).

Den

ordinarie arbetstiden

får, raster oräknade, uppgå till högst 48 timmar

i veckan. Arbetstiden får inte något dygn överstiga 10 timmar. I fråga om

dygnsmaximum stadgas det undantaget, att arbetstiden på arbetsställe, där

i regel inte användes flera än en arbetstagare, under två av veckans dygn

får uppgå till 11 timmar. Veckomaximum på 48 timmar får dock inte över­

skridas. Beträffande arbetstagare på ett försäljningsställe, som i regel hålles

öppet såväl vardag som sön- och helgdag, gäller i stället för de nyss angivna

reglerna, att arbetstiden inte får överstiga 96 timmar för två veckor i följd

och 10 timmar om dygnet (4 §).

Detaljhandelslagens regler om

dispens

från bestämmelserna om den ordi­

narie arbetstiden överensstämmer med lanlarbetstidslagens motsvarande

stadganden (5 §).

Bestämmelserna om

övertid

är i allmänna drag överensstämmande med

allmänna arbetstidslagens, men avvikelser i detaljer förekommer.

Sålunda är de båda lagarnas regler av samma innehåll vad angår tid för

nödfallsarbete

(6 §),

allmän övertid

(7 § 2 mom.) och

extra övertid

(7 §

3 mom.); något hinder mot att använda arbetstagare under 18 år till över­

tidsarbete föreligger dock inte enligt detaljhandelslagen. Med

förberedelse-

och avslutningsarbeten

likställes i detaljhandelslagen betjäning av kunder,

som vid stängning av försäljningslokal, rakstuga, frisersalong, fotograii-

ateljé eller badinrättning befinner sig i lokalen. För dessa slag av arbete tår

arbetstagare användas till arbete på övertid under högst 7 timmar i veckan,

dock inte mer än

iy2

timme per dygn. Ordinarie arbetstid och övertid av

detta slag får tillhopa inte något dygn uppgå till mer än 10 timmar. Arbetar­

skyddsstyrelsen kan dock medge undantag (7 § 1 inom.).

Detaljhandelslagen innehåller vissa bestämmelser om ersättning för över­

tidsarbete (8 §) och om raster (9 §).

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 §

4 mom.) samt beträffande anteckningar om övertid (10 §), tillsyn över

lagens efterlevnad (13 §) och rörande straff (14 §) överensstämmer detalj­

handelslagen i huvudsak med allmänna arbetstidslagen, och beträffande

Konungens undantagsrätt har stadgandena samma innehåll som motsva­

rande i lantarbetstidslagen (12 §).

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och

3 —

Biliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

kaféer äger enligt 1 § tillämpning på hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i omedelbar anslutning därtill utövad verksamhet av annat slag, vilken ej bedrives såsom självständigt företag.

Från lagens tillämpningsområde undantages följande slags arbete:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det inte kan anses ankomma på arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det inte kan förläggas till bestämda tider;

c) arbete, som bedrives av staten;

d) arbete, som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfost­ ran eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov;

e) arbete, varpå arbetstidslagen för detaljhandeln äger tillämpning;

f) skeppstjänst. Såsom förutsättning för lagens tillämplighet gäller, att i rörelsen för arbetsgivarens räkning användes arbetstagare till annat arbete än som upp­ räknas under a)—f). Någon fordran på visst minsta antal arbetstagare gäller inte.

Till arbetstagare räknas vid lagens tillämpning inte medlem av arbetsgiva­ rens familj, och inte heller företagsledare, personalchef eller därmed jäm­ förlig befattningshavare i överordnad ställning, bokhållare eller annat kon­ tor sbiträde (2 §).

Arbetarskyddsstyrelsen har att avgöra frågor om lagens tillämpningsom­ råde in. in. (3 §).

Den

ordinarie arbetstiden,

raster och måltidsuppehåll oräknade, är an­

given till högst 144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en tidrymd av 24 timmar, räknad från klockan 6 på morgonen den ena dagen till samma tid följande dag, får den ordinarie arbetstiden inte överstiga 11 timmar (4 §).

Dispens

kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen enligt regler av samma

innehåll som i lantarbetstidslagen och detaljhandelslagen (5 §).

Vad angår bestämmelserna om

övertid

föreligger överensstämmelse med

allmänna arbetstidslagen beträffande tid för

nödfallsarbete

(6 §).

I analogi med detaljhandelslagen likställer hotellagen betjäning av gäster, som vid upphörande av servering befinner sig inom det för serveringen av­ sedda området, med

förberedelse- och avslutningsarbeten.

Till sådant arbete

får arbetstagare användas på övertid under högst 21 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Under en 24-timmarsperiod från klockan 6 på morgo­ nen den ena dagen till samma tid nästa dag får övertid av detta slag uppgå till högst 11/2 timme (7 § 1 inom.).

Den

allmänna övertiden

får uppgå till högst 36 timmar under loppet av

tre kalenderveckor och 200 timmar under ett kalenderår (7 § 2 inom.).

Extra övertid

kan medgivas av arbetarskyddsstyrelsen upp till 150 tim­

mar om året (7 § 3 mom.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

35

Till arbete på allmän eller extra övertid får inte användas arbetstagare,

som inte fyllt 18 år. Arbetarskyddsstyrelsen kan dock bevilja dispens be­

träffande den, som fyllt 16 år men inte 18 år (7 § 4 mom.).

I fråga om skyldighet för arbetstagare att utföra övertidsarbete (7 §

5 mom.) samt angående anteckningar om övertid (8 §), tillsyn över lagens

efterlevnad (11 § 1 mom.) och straff (12 §) är bestämmelserna i hotellagen

i huvudsak desamma som i allmänna arbetstidslagen. Beträffande Konung­

ens undantagsrätt föreligger överensstämmelse med lantarbetstidslagen och

detaljhandelslagen (10 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Arbetar skyddslag en

Bestämmelser, som berör arbetstidens begränsning, förekommer även i en

del andra författningar än de förut nämnda. 1 detta sammanhang synes det

emellertid endast erforderligt att redogöra för vissa regler i arbetarskydds­

lagen den 3 januari 1949 (nr 1).

Denna lag, vars tillämpningsområde är mera vidsträckt än arbetstidslag-

stiftningens (bortsett från sjöarbetstidslagen), meddelar beträffande arbets­

tagare i allmänhet bestämmelser om raster (17 §) och arbetspauser (18 §).

Vidare föreskrives, att arbetstagare skall åtnjuta ledighet för

nattvila,

vari

skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. Avvikelse från dessa be­

stämmelser må ske, om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur,

allmänhetens behov eller någon annan särskild omständighet. Likaså får

nödfallsarbete fortgå mellan klockan 23 och klockan 5 (19 §). Dispens från

bestämmelserna om nattvila, alltså från det s. k. nattarbetsförbudet, kan

meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger eller om

del stora flertalet av de berörda arbetstagarna finner det önskvärt och ohälsa

eller överansträngning inte kan befaras uppkomma (20 §).

För varje period av sju dagar skall en arbetstagare åtnjuta minst 24 tim­

mars sammanhängande ledighet

(veckovila).

Dispens kan meddelas av

arbetarskyddsstyrelsen (21 §).

1 fråga om

minderårig

, varmed förstås den som inte fyllt 18 år, meddelas

vissa särskilda bestämmelser.

För minderårig gäller en absolut maximering av arbetstiden till 10 tim­

mar om dygnet och 54 timmar i veckan. Endast för nödfallsarbete tår arbets­

tiden utsträckas därutöver. Arbetarskyddsstyrelsen kan också, för kortare

tid, meddela dispens (31 §). Fn minderårigs nattvila skall i regel uppgå till

minst 11 timmar om dygnet, och den skall för den som inte fyllt 16 ar om-

tatta tiden mellan klockan 19 och klockan 6 och för andra tiden mellan

klockan 22 och klockan 5 (33 §).

För

kvinnor

i hantverksarbete eller industriellt arbete föreskrives i prin­

cip 11 timmars nattvila, vari skall ingå liden mellan klockan 22 och klockan

5 (36 §). Dispens kan dock meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957

Tillämpningen av 48-timmarsprincipen utanför lagstiftningens område

Den föregående redogörelsen för innehållet i gällande lagbestämmelser angående arbetstidens begränsning har visat, att principen om 48 timmar ordinarie arbetstid per vecka ligger till grund för samtliga arbetstidslagar (härvid bortses från sjöarbetstidslagen). Det har vidare framgått, att stora grupper av den förvärvsarbetande befolkningen inte omfattas av arbets- tidslagstiftningen. Utredningen har med hjälp av uppgifter ur 1950 års folkräkning och 1951 års företagsräkning belyst vidden av de olika undan­ tagen från lagstiftningen och därvid beräknat, att undantagen omkring år 1950 berörde så många, att av landets vid folkräkningen till 3 120 000 perso­ ner uppgående förvärvsarbetande befolkning endast något mer än en tredjedel eller i runt tal 1 100 000 personer formellt omfattades av arbets- tidslagstiftningen.

Arbetstidsförhållandena bestämmes emellertid inte endast av lagstift­ ningen. I praktiken regleras arbetstiden mestadels genom kollektivavtal och liknande överenskommelser eller genom tjänstgöringsföreskrifter (för sta­ tens anställda). På detta sätt har för åtskilliga arbetare, som formellt inte omfattas av arbetstidslagstiftningen, arbetstidsförhållandena fått en regle­ ring i huvudsaklig överensstämmelse med denna lagstiftnings principer. Med hänsyn till den svenska arbetsmarknadens höga organisationsprocent och avtalsreglernas stora genomslagskraft även utanför deras egentliga till- lämpningsområde har man enligt utredningens mening skäl att förmoda, att endast ett fåtal arbetstagare i vårt land har en ordinarie veckoarbetstid, som överstiger 48 timmar i genomsnitt för vecka.

Avtal om kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar per vecka

I det föregående har framhållits, att arbetstidsförhållandena i stor om­ fattning regleras genom kollektivavtal o. d. För de största arbetstagargrup- perna ansluter sig avtalen i fråga om den ordinarie veckoarbetstidens längd till lagstiftningens på 48-timmarsprincipen vilande maximiregler. Ett antal arbetstagargrupper är dock genom avtal tillförsäkrade kortare ordinarie arbetstid per vecka än 48 timmar.

De arbetare, som på dylikt sätt fått sin ordinarie arbetstid förkortad, har i allmänhet arbeten, vilka betraktas som särskilt ansträngande. Såsom exempel på avtalsmässigt genomförda arbetstidsförkortningar av mera all­ män räckvidd må nämnas följande. Arbetare med

arbete under jord

dels i

gruvor och stenbrott och dels vid sprängnings- och förstärkningsarbete, som bedrives på tre skift inom byggnadsindustrin eller vattenbyggnadsfacket (exempelvis skyddsrums- och kraftverksanläggningar), har en ordinarie ar­ betstid av 40 timmar i veckan. Vid sådant underjordsarbete inom byggnads­ industrin, som bedrives i tvåskift eller som dagarbete, är den vanliga arbets­

37

tiden 41 1/4 timmar i veckan. I princip tillämpas 5-dagarsvecka för ifråga­

varande arbetarkategorier. Antalet under jordsarbetare med förkortad ar­

betstid beräknas till omkring 6 500 inom gruvindustrin och närmare 3 000

inom övriga berörda näringsgrenar. För

treskif tsarbete med söndagsuppehåll

(intermittent drift) vid järnbruken och inom gummiindustrin samt i mindre

utsträckning vissa andra industrier gäller en ordinarie veckoarbetstid av

45 Va timmar. Nämnda siffra erhålles som ett genomsnitt för en skiftcykel

om tre veckor, under vilken 17 skift på 8 timmar fullgöres. Antalet arbe­

tare med sådan arbetstid uppskattas till omkring 7 500 man. Nästan alla

industriarbetare i

treskiftsarbete utan söndagsuppehåll

(kontinuerlig drift)

har en genomsnittlig veckoarbetstid av 42 timmar. Sammanlagt 12 000—

13 000 arbetare vid järnbruken ävensom inom metallframställnings-, pap­

pers- och massa-, byggnadsämnes- samt kemiska industrierna med flera

har sin arbetstid reglerad på detta sätt. Arbetargrupper — uppskattnings­

vis i allt omkring 30 000 personer — med

tvåskiftsarbete

samt

kvälls-

och nattarbete

har arbetstider, som för olika kategorier varierar mellan 40

och 47 timmar i veckan. Som exempel på verksamhetsområden, inom vilka

sådana arbetstidsförkortningar förekommer, kan nämnas textil- och bageri­

industrierna samt typografyrket. Inom praktiskt taget hela

målerifacket

gäller kortare arbetstid än 48 timmar i veckan. Måleriarbetare har sålunda i

Stockholm och vissa andra städer 40 timmars arbetsvecka och i övriga

delar av landet en arbetstid av 421/2 timmar i veckan. I båda fallen tilläm­

pas 5-dagarsvecka. Omkring 19 000 måleriarbetare, varav 4 000 med 40-

timmarsvecka, omfattas av denna arbetstidsförkortning. Kortare arbets­

tider än 48 timmar i veckan förekommer också för betydande grupper —

uppskattningsvis 30 000 personer -— inom

kommunikationsväsendet

och för

somliga

handelsanställda,

framförallt kvinnor.

Tjänstemännen, vilka bortsett från detaljhandelns kontorsperso­

nal inte omfattas av arbetstidslagstiftningen, har i stor utsträckning kortare

arbetstid än 48 timmar i veckan. Undantag gäller i huvudsak för flertalet

arbetsledare och andra, vilkas arbete är direkt knutet till arbetarna, för vissa

kontorstjänstemän inom detaljhandeln och för en del grupper i offentlig

tjänst, såsom militär personal, vårdpersonal inom sjukvård och fångvård

samt tullmän. För det stora flertalet övriga tjänstemän i såväl allmän som

enskild tjänst gäller arbetstider på omkring 42 timmar i veckan eller där­

under.

Kangl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Semester och helgledigheter

Om man skall beräkna det totala bortfallet av ordinarie arbetstid genom

en allmän arbetstidsförkortning, kan man inte nöja sig med att utgå från

arbetstiden per vecka. Man måste räkna med arbetstidsutbudet under ett helt

år. Därmed kommer semestern och helgdagsledigheterna in i bilden.

38

Av årets 52 veckor går minst tre arbetsveckor bort på grund av den lag­

stadgade semestern. Med hänsyn till att betydande arbetargrupper, i synner­

het statstjänare, har längre semester än den lagstadgade räknar utredningen

med att det totala årliga utbudet av »arbetar-arbetsveckor» minskas med

3 Va per arbetare, motsvarande vid 48-timmarsvecka 160 arbetstimmar.

Vad angår helgledigheter finns i Sverige, förutom dem som alltid infaller

på en söndag, 11 helgdagar, av vilka 5 kan infalla på söndagar medan 6 alltid

är förlagda till andra veckodagar. Vid sidan om helgdagarna är vissa helg-

dagsaftnar i större eller mindre utsträckning arbetsfria eller i arbetstids-

liänseende att jämställa med lördagar. Som regel — i stor utsträckning

garanterad av kollektivavtal — är sålunda jul-, påsk- och midsommaraft­

narna arbetsfria, och för stora grupper torde detsamma vara fallet med

nyårs- och pingstaftnarna. Utredningen anser det realistiskt att räkna med

att antalet helgledighetsdagar — helgdagar och arbetsfria helgdagsaftnar —

i genomsnitt för samtliga arbetare uppgår till 15 om året, varav minst 4

lördagar, vilket för en arbetare med 48-timmarsvecka motsvarar nära 2 Va

arbetsveckor eller minst 112 timmar om året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Arbetstidsförhållanden i utlandet

Principen om 48 timmars arbetsvecka är fastslagen i olika internationella

konventioner. Bland dessa märkes främst den av Internationella arbetsorga­

nisationen (ILO) år 1919 antagna Washingtonkonventionen, vilken omfat­

tar industri och byggnadsverksamhet samt transportväsende till lands, och

vidare ILO:s konvention av 1930 rörande handel och kontorsarbete. Dessa

konventioner har ratificerats endast av ett fåtal stater, bland vilka Sve­

rige inte befinner sig. Trots att så få länder anslutit sig till de av ILO an­

tagna konventionerna, har principen om 48 timmars ordinarie arbetstid

per vecka efterhand vunnit så gott som universell anslutning vad gäller

industrin. Inom andra näringsgrenar däremot förekommer utomlands längre

arbetstider i betydande omfattning.

Utredningen om kortare arbetstid har gjort vissa jämförelser mellan

arbetstidsförhållandena — huvudsakligen vad angår den ordinarie vecko­

arbetstidens längd — i å ena sidan Sverige samt å andra sidan vissa främ­

mande stater, som ansetts vara jämförbara med vårt land i avseende på de

politiska, ekonomiska och sociala förhållandena. Jämförelsen har sålunda

avsett de nordiska grannländerna, Storbritannien, Frankrike, Belgien,

Holland, Luxemburg, Västtyskland, Österrike, Schweiz, USA, Canada,

Australien och Nya Zeeland.

Metoderna för arbetstidsregleringen i de olika länderna växlar. Lagstift­

ning är den vanligaste men i vissa stater regleras arbetstiden genom kollek­

39

tivavtal och i andra genom skiljedomsförfarande. Kombinationer av de olika

metoderna förekommer i stor utsträckning.

Sammanfattningsvis anför utredningen, att i de nordiska och västeuro­

peiska länderna principen om 48 timmars arbe Isvecka slagit igenom inom

industrin och för större delen av arbetsmarknaden i övrigt men att inom

vissa verksamhetsområden, såsom t. ex. handeln, restaurangnäringen och

särskilt jordbruket, längre arbetstider förekommer i avsevärd omfattning.

Kortare ordinarie arbetstid än 48 timmar i veckan förekommer i flera

länder. Finland har lagstiftning om högst 47 timmars arbetsvecka för van­

ligt dagarbete; undantag gäller dock för jordbruk och skogsbruk. I Stor­

britannien, där arbetstiden i huvudsak regleras avtalsvägen, gäller i de flesta

fall en ordinarie veckoarbetstid av 44 eller 45 timmar inom industrin och

47 timmar i lantbruket. I Belgien pågår för närvarande genom överenskom­

melser mellan arbetsmarknadsorganisationerna under statens medverkan en

successiv förkortning av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan

för betydande delar av näringslivet. Frankrike har 40 timmar i veckan som

lagenligt veckomaximum för den ordinarie arbetstiden inom större delar av

arbetsmarknaden. Förhållandena i Canada uppvisar stora variationer de

olika delstaterna emellan, men genomsnittet för ordinarie arbetstid inom

industrin synes ligga vid 42 timmar i veckan eller något därunder. I Förenta

Staterna, Australien och Nya Zeeland är en ordinarie arbetstid av 40 timmar

i veckan regel för den övervägande delen av näringslivet, jordbruket undan­

taget.

I de fall utomlands, där en arbetsvecka av högst 45 timmar tillämpas, är

det vanligast, att veckoarbetstiden fördelas på fem arbetsdagar.

Bestämmelserna om begränsning av den ordinarie arbetstiden komplette­

ras i alla länder av regler om övertid. I stort sett kan sägas, att ju kortare

den ordinarie arbetstiden är, desto större är vanligen de legala möjlighe­

terna till övertidsuttag. I somliga fall har övertidsarbetet sådan omfattning

och förekommer med sådan regelbundenhet, att den normala arbetstiden per

vecka icke oväsentligt överstiger den enligt lag eller avtal fastställda ordi­

narie arbetstiden. Sålunda torde Frankrike, trots lagfäst 40-timmarsvecka

för större delen av näringslivet, inte kunna betraktas som ett land med sär­

skilt kort arbetstid. På grund av regelbundet övertidsarbete ligger den nor­

mala veckoarbetstiden i många branscher betydligt högre och genomsnit­

tet för industrin antages ligga vid omkring 45 timmar i veckan. Även i Stor­

britannien bar övertiden stor omfattning och den faktiska arbetstiden ligger

ofta betydligt över den i avtalen i allmänhet stadgade ordinarie veckoarbets­

tiden om 44—45 timmar. Den i Belgien pågående arbetstidsförkortningen

kan antagas, i varje fall under en övergångsperiod, komma att i icke obetyd­

lig utsträckning neutraliseras genom övertidsarbete.

Vid en jämförelse mellan arbetstidsförhållandena i olika länder är det

även av intresse att beakta den genomsnittliga veckoarbetstiden för år

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

40

räknat, varvid arbetstidsbortfallet på grund av semester och helgledigheter

blir av betydelse. Det visar sig då, vad semestern angår, att de nordiska

länderna samt, efter ett beslut år 1956, Frankrike står i en klass för sig med

omkring tre veckors semester. I de övriga av utredningens undersökning

berörda länderna synes normalsemestern vara två veckor. Även i fråga om

helgledigheter står Sverige, i detta fall jämte Finland, främst med ett bort­

fall av omkring 15 arbetsdagar om året på grund av sådana ledigheter. I de

anglosachsiska länderna (Storbritannien, USA, Canada, Australien, Nya

Zeeland) samt Frankrike och Holland stannar antalet vid 6—8 och i Dan­

mark, Norge, Västtyskland, Österrike och Schweiz vid 10—12.

På grund härav leder en jämförelse av den genomsnittliga veckoarbets­

tiden för år mellan Sverige och exempelvis USA till att den amerikanska

40-timmarsveckan för Sveriges vidkommande i stort sett skulle motsvaras

av en arbetsvecka om 42 timmar.

I de av de förutnämnda länderna, där arbetsveckan normalt utgör 48 tim­

mar, har under de senare åren strävanden efter en arbetstidsförkortning

gjort sig gällande. Frågan härom har uppmärksammats inom ILO och ut­

redningar och förhandlingar försiggår på många håll. Även i USA diskuteras

en arbetstidsförkortning och inom vissa näringsgrenar ligger arbetstiden i

detta land redan under 40-timmarsnivån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Utredningens förslag

Motiven för en arbetstidsförkortning

Skyddsmotivet

I sin presentation av de motiv, som kan anföras för en allmän arbets­

tidsförkortning, erinrar utredningen om att det i olika sammanhang, då

arbetstidsfrågan tidigare varit på tal, hävdats, att en förkortning av arbets­

tiden skulle vara ägnad att främja arbetstagarnas hälsa. Detta motiv för

en arbetstidsförkortning benämnes av utredningen skyddsmotivet. Även i

dagens debatt göres ofta gällande, framhåller utredningen, att omsorgen om

arbetstagarnas hälsa kräver en förkortning av 48-timmarsveckan, varvid

åberopas, att olycksfallsfrekvensen stegrats och sjukligheten såväl kropps­

ligt som psykiskt ökat samt att arbetet blivit slitsammare och hetsigare osv.

Utredningen har sökt att med hjälp av statistik och andra uppgifter

bedöma i vad mån hälsoskäl i nuvarande läge talar för en allmän arbets­

tidsförkortning. I fråga om yrkesskadefrek vensens utveck­

ling begagnar sig utredningen i första hand av riksförsäkringsanstaltens

statistik över skador, som föranlett ersättning från den obligatoriska yrkes­

skadeförsäkringen. Anstalten har för utredningens räkning sammanställt en

del siffror ur denna statistik, avseende åren 1933—1953. Av dessa siffror

41

framgår att antalet olycksfall hos arbetsgivare med mer än 5 arbetare

(staten undantagen) i

absoluta tal

visar en kraftig stegring under perioden

1933—1937, därefter stagnation till 1941, en inte obetydlig ökning 1942 och

1943, fortsatt ökning 1946 och 1947, viss ytterligare ökning 1949—1950

men därefter återgång till 1947 års siffra. De kraftigaste ökningarna sam­

manfaller i tiden med förändringar i för arbetstagarna gynnsam riktning av

olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Relativt

sett, räknat per 100 årsarbe­

tare, har olycksfallsfrekvensen stigit under periodens 10 sista år, dock utan

klar tendens. Omkring tidpunkten för varje viktigare förändring i olycks-

1'allsförsäkringslagstiftningen har inträtt en stegring av frekvenstalen, var­

efter siffrorna åter sjunkit. Bortsett från de lyftningar till högre nivå, som

sammanhänger med lagändringarna, är frekvensen ständigt avtagande, och

efter 1950 har minskningen varit så kraftig att 1952 års siffra, som ligger

vid något mer än 13 olycksfall per 100 årsarbetare, är den lägsta sedan 1945.

Beträffande yrkesskadornas svårighetsgrad visar siffrorna, att bagatell­

skadorna under hela perioden utgjort drygt 20 procent av samtliga skador.

Antalet sjukdagar i genomsnitt per olycksfall är också i stort sett oförändrat

(23,3 år 1933 och 23,6 år 1952). Invaliditetsfallen vid samtliga arbetsplatser

visar i absoluta tal en svagt stigande tendens fram till 1947 och därefter

en ganska kraftigt nedåtgående. I förhållande till antalet årsarbetare har

invaliditetsfallen minskat från över 18 per 10 000 årsarbetare vid mitten av

1930-talet till under 12 efter 1950. Dödsfallens antal utvisar ingen klar ten­

dens i absoluta tal, men i förhållande till antalet årsarbetare har dödsfallen

tydligt minskat. Av hela antalet olycksfall i arbete och särskilt antalet inva­

liditets- och dödsfall bildar färdolycksfallen en växande andel. Sålunda

utgjorde av hela antalet olycksfall färdolycksfallen 4,3 procent år 1933 och

7,9 procent år 1952. Av samtliga invaliditets- och dödsfall hänförde sig 1933

6 procent till färdolycksfallen, medan motsvarande siffra 1952 var 13,7

procent.

Utredningen anser det inte möjligt att av yrkesskadestatistiken draga

några alldeles bestämda slutsatser rörande den faktiska utvecklingen av

riskerna för skador i arbetslivet. Alla reservationer till trols synes man emel­

lertid enligt utredningens uppfattning ha goda skäl för den slutsatsen av

den officiella olycksfallsstatistiken, att frekvensen av kroppsskador i arbetet

inte ökat på senare år och att det finns tecken på att utvecklingen snarast

gått i motsatt riktning. Detta anser utredningen äga giltighet inte bara för

näringslivet som helhet betraktat utan även för de flesta näringsgrenar tagna

var för sig.

Som stöd för denna sin uppfattning åberopar utredningen bl. a. verk­

stadsföreningens statistik över olycksfall vid verkstadsföretag med mer än

50 anställda. Efter att ha företett endast små variationer under åren 1943—

1950, visar denna statistik en successiv nedgång av olycksfallsfrekvensen

per 100 årsarbetare från 16,6 år 1950 till 10,4 år 1954. Ur den av arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

42

givareföreningens och landsorganisationens gemensamma arbetarskydds-

nämnd upprättade statistiken kan utläsas, att olycksfallsfrekvensen för

hela undersökningsmaterialet sjunkit från 20,4 olycksfall per 100 årsarbe­

tare år 1950 till 17,1 år 1952 samt att även färdolycksfallsfrekvensen gått

ner, ehuru inte så markant, nämligen från 1,8 per 100 årsarbetare år 1950

till 1,6 år 1952.

Om det är vanskligt att klarlägga utvecklingen av yrkesskadefrekvensen,

är svårigheterna inte mindre när det gäller att bedöma hälsotillstån­

det i stort hos den förvärvsarbetande delen av befolkningen. Någon

svensk statistik över frekvensen av olika sjukdomar, vilken skulle kunna

tjäna till vägledning vid bedömningen av denna fråga, existerar inte. Utred­

ningen erinrar om att det i arbetstidsdebatten i olika sammanhang gjorts

allmänt hållna uttalanden av innebörd att sjukligheten och förslitningen

av den mänskliga organismen ökat och att dessa företeelser tillskrivits det

slitsamma och hälsofarliga arbetet. Om detta vore riktigt kunde man, anför

utredningen, vänta sig att denna utveckling lett till en förkortning av den

genomsnittliga livslängden. Emellertid har motsatsen inträffat, och medel­

livslängden har ökat från 56 år i början av detta århundrade till omkring 70

år för närvarande. Eftersom denna ökning av medellivslängden i väsentlig

mån beror på minskad spädbarnsdödlighet, är det för bedömningen av ar­

betslivets inverkan på den mänskliga organismen dock av större intresse att

studera den återstående livslängden efter viss uppnådd ålder. Det visar sig

därvid, att enligt nyligen gjorda beräkningar den återstående medellivsläng­

den för män vid 15 års ålder mot slutet av 1800-talet var drygt 46 år och att

motsvarande siffra nu är nära 56 år. För män vid 50 års ålder har den genom­

snittliga återstående livslängden stigit från knappt 21 år vid slutet av 1800-

talet till 25 år för närvarande. Den tid en 15-åring kan beräkna att få leva

av de 50 år, som återstår till dess han skulle fylla 65 år, utgör nu 47 år mot

mindre än 41 år vid slutet av förra århundradet.

I fråga om sjuklighetens verkliga utbredning och sjukdomarnas orsaker

finner utredningen efter en genomgång av tänkbara källor till upplysning

i ämnet, att det sammanfattningsvis kan sägas, att kunskapen om dessa för­

hållanden såväl inom hela befolkningen som inom särskilda grupper av den­

samma är så begränsad, att några bestämda uttalanden inte är möjliga.

När det gäller att ta ställning till frågan huruvida en generellt giltig övre

gräns för den tillåtna arbetstiden kan motiveras med medicinska skäl kom­

mer utredningen till följande slutsatser. De uppgifter som utredningen in­

hämtat angående utvecklingen på yrkesskadornas, arbetshygienens och

folkhälsans områden, tyder närmast på en förbättrad folkhälsa och en

minskning av yrkesskaderiskerna. Man bör emellertid vara försiktig med att

på grundval av detta material dra några allmängiltiga slutsatser rörande

befolkningens hälsa. Inte heller går det att avgöra i vad mån utvecklingen

påverkas av förhållandena inom arbetslivet. Utredningen begränsar sig där­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

43

för till att uttala, att utredningen inte funnit skäl för antagandet, att arbets­

förhållandena, däri inberäknat rådande arbetstider, generellt sett utgör

någon risk för en försämring av folkhälsan. Utredningen säger sig härmed

inte vilja ifrågasätta riktigheten i uttalanden, som går ut på att ökad trött­

het besvärar åtskilliga människor, men framhåller, att man bör vara för­

siktig med att hänföra detta förhållande till arbetet. Många tröttande arbe­

ten har mekaniserats, men å andra sidan har många både fysiskt och psy­

kiskt tröttande arbetsmoment tillkommit. Generellt kan man inte våga

påstå, att arbetet blivit mera tröttande. Trötthetssymtomen kan bero lika­

väl på ett intensivare fritidsliv som på en intensivare arbetsinsats.

Man synes alltså enligt utredningens mening inte kunna motivera en all­

män arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad försäm­

ring av svenska folkets hälsotillstånd. Ett annat spörsmål är huruvida det

från dagens utgångsläge finns möjligheter att genom en arbetstidsförkort­

ning förbättra folkhälsan, nedbringa yrkesskadefrekvensen och minska trött­

heten i arbetet. Om den utveckling mot en av allt att döma förbättrad folk­

hälsa, som kunnat konstateras, till någon del kan tillskrivas den arbetstids­

förkortning, som successivt genomförts i vårt land under detta århundrade,

kan det, säger utredningen, ligga nära till hands att antaga att en fortsätt­

ning på arbetstidsförkortningens väg skulle vara gynnsam från hälsosyn­

punkt. Utredningen vågar dock inte ha någon bestämd mening om betydel­

sen av en arbetstidsförkortning för en fortsatt utveckling i riktning mot

förbättrad folkhälsa.

Med det anförda avser utredningen inte att uttala, att en arbetstidsförkort­

ning inte skulle ha fördelaktiga verkningar för vissa kategorier av medbor­

gare. Som exempel på dylika grupper nämner utredningen kvinnor, som

har ett hem att förestå vid sidan om förvärvsarbetet, den äldre arbetskraften

och vissa jämförliga arbetstagare, vilka har svårigheter att orka med vid en

hög arbetstakt, samt ungdomar, som fortsätter sin utbildning vid sidan om

förvärvsarbetet. I dessa fall synes dock, framhåller utredningen, större hän­

syn till individens skiftande möjligheter vara viktigare än generella änd­

ringar i arbetsbetingelserna.

Andra motiv

Utredningen finner sig således inte kunna la skyddsmotivet, dvs. arbets­

tagarnas behov av skydd mot att utnyttjas alltför hårt i arbetet, till ut­

gångspunkt för en allmän förkortning av arbetstiden.

Frågan i vad mån eu dylik åtgärd bör vidtagas bedömes därför av ut­

redningen ur andra synvinklar. Utredningen konstaterar därvid inled­

ningsvis, att fritiden är eu beståndsdel i den materiella levnadsnivån, som

i valet mellan olika former av konsumtion principiellt intar samma ställ­

ning för konsumenterna som livsmedel, kläder eller vilka varor eller tjäns­

ter som helst. På samma sätt har ökad fritid också sitt pris. För den

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

44

enskilde utgöres detta pris av den inkomst eller inkomstökning han måste

avstå från vid en förkortning av arbetstiden. Samhällsekonomiskt är priset

på ökad fritid lika med det produktionsresultat, som man går miste om

genom att arbetstiden göres kortare.

Av den principiella jämställdheten mellan fritid och annan konsumtion

drar utredningen den slutsatsen, att den enskilde borde ha möjlighet till

ett fritt val mellan fritid, varor och tjänster. Det fria kon-

sumtionsvalet i ett samhälle är emellertid alltid inskränkt på olika om­

råden och när det gäller fritiden är valfriheten särskilt beskuren. Av

tekniskt-organisatoriska skäl måste arbetstiden och därmed fritiden vara

enhetlig inom större och mindre arbetsgrupper och det har dessutom av

ekonomiska och andra skäl ansetts nödvändigt att reglera arbetstiden

efter enhetliga normer inom stora delar av arbetslivet. Denna enhetssträ-

van har, påpekar utredningen, haft ett stöd i lagstiftningen, som kommit

att bli normbildande oaktat den endast fastställt maximigränser för arbets­

tidens längd. Under sådana förhållanden anser utredningen sig våga påstå,

att den aktuella arbetstidssituationen knappast avspeglar de individuella

värderingarna av fritiden. Man vet inte utan vidare, vilken arbetstid de

olika konsumenterna skulle vilja välja vid givna löner. Vissa möjligheter

finns dock för den enskilde arbetstagaren att träffa ett val mellan fritid

och annan konsumtion. Den enskilde kan sålunda öka sin fritid genom

att exempelvis ta anställning på deltid eller utebli från arbetet vissa da­

gar. Denna förfallolösa frånvaro kan, framhåller utredningen, anses som

ett symptom på önskemålen om kortare arbetstid. Omvänt kan en arbets­

tagare förlänga sin arbetstid genom att ta extraarbete eller genom att där

tillfälle gives arbeta på övertid.

Utredningen framhåller att en total individuell valfrihet i fråga om

fritiden inte kan förverkligas. Om i stället valet mellan fritid och annan

konsumtion i viss utsträckning överlämnas åt statens lagstiftningsmakt

uppkommer en rad avvägningsfrågor av socialt och ekonomiskt slag.

Ställningstagandet påverkas bland annat av samhällets skyldighet att

upprätthålla vissa normer för skyddet av arbetstagarnas hälsa — det i

det föregående behandlade skyddsmotivet — och vidare kommer kost­

nadsfrågan in som en viktig faktor vid valet. Uppgiften blir därvid när­

mast, säger utredningen, att bedöma de ekonomiska följderna av olika

valmöjligheter, exempelvis mellan sociala reformer av olika slag och

löneökningar in. m. Frågan blir med andra ord vad man vill avstå och

vad man vill vinna.

Utredningen anser sig, bland annat på grundval av den opinionsunder­

sökning, som utredningen låtit verkställa, kunna konstatera, att fritiden

av ett mycket stort antal människor tillmäts ett allt större värde. Som

ett utslag av en högre fritidsvärdering kan man enligt utredningens åsikt

djupare sett uppfatta det krav på utjämning av olikheterna i arbetstidens

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

45

längd mellan olika arbetstagargrupper, som kommit till synes och fram­

för allt tagit sikte på skillnaden mellan arbetare och tjänstemän. Den

höjda fritidsvärderingen sammanhänger med den allmänna höjningen av

inkomsterna och levnadsnivån i övrigt, som på senare år givit flertalet

människor i landet möjlighet att utnyttja sin fritid till angenäma syssel­

sättningar. Frågan om en arbetstidsförkortning bör därför, säger utred­

ningen, ses som ett val mellan fritid och andra sätt att tillgodogöra vårt

folk ett förbättrat produktionsresultat. Arbetstidslagstiftningen kommer

då visserligen att i väsentliga stycken behålla sin karaktär av skydds­

lagstiftning men dess regler om den genomsnittliga veckoarbetstidens

maximum fastställes på grundval av en ekonomisk avvägning och inte

såsom ett resultat av överväganden om vad som från medicinska eller

liknande utgångspunkter är objektivt rikligt. Vidare måste många prak­

tiska hänsyn tagas till arbetslivets och produktionens krav på rationell

organisation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Ekonomiska frågor

När det gäller att bedöma de ekonomiska verkningarna av och där­

med de ekonomiska förutsättningarna för — en arbetstidsförkortning

delar utredningen upp sin undersökning på två typer av problem, vilka

utredningen betecknar som den direkta och den indirekta effekten på pro­

duktionen av en förkortning av arbetstiden. Avsnittet om den direkta

effekten behandlar vad som händer med landets produktion, totalt och

per arbetstimme, när antalet ordinarie arbetstimmar minskar, under förut­

sättning att inga samhällsekonomiska komplikationer tillstöter. I samband

härmed redogöres för erfarenheterna av tidigare arbetstidsförkortningar,

varjämte produktionsutvecklingen i Sverige belyses. I framställningen av de

indirekta verkningarna upptas frågan om de förändringar i betingelserna

för produktionen, som blir en följd av arbetstidsförkortningen, eller med

andra ord anpassningsproblemen. Under detta avsnitt behandlas sålunda

förskjutningar i kostnadsrelationerna och i efterfrågan på varor och

tjänster för investering och konsumtion, varvid konjunkturproblemen

vid övergången ägnas särskild uppmärksamhet. Utredningens resonemang

bygger på förutsättningarna att full sysselsättning utgör en målsättning

för den ekonomiska politiken och att inga radikala förändringar i det

världspolitiska läget inträffar.

Arbetstidsförkortning och produktivitet

1 fråga om den direkta effekten av en arbetstidsförkortning anför ut­

redningen, att en inte ovanlig föreställning är, att minskningen i arbetstid

medför eu däremot proportionell nedgång i produktionen och vice versa.

Detta är emellertid i allmänhet inte det verkliga förhållandet, säger ut­

46

redningen. I princip finnes nämligen en veckoarbetstid så beskaffad,

att produktionsresultatet per vecka blir mindre vare sig man ökar eller

minskar den. Denna arbetstid är den optimala arbetstiden sett från pro­

duktionssynpunkt. Tidigare, när arbetstiden var mycket längre än för

närvarande, var den i allmänhet längre än den produktionsoptimala ar­

betstiden. En arbetstidsförkortning ledde då till ökat produktionsresultat,

den lönade sig. Den arbetstid som för närvarande tillämpas i västeuro­

peiska industriländer, däribland vårt, brukar däremot antagas vara så­

dan, att en minskning eller ökning därav medför en förändring av pro­

duktionen i samma riktning som arbetstidsförändringen men relativt

sett mindre än denna. Det vore därför önskvärt att kunna fastställa pro­

duktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning, dess »pris». Härvid kan

det, anför utredningen, vara till hjälp att diskutera alla de faktorer av

betydelse, som vid förkortningen kan väntas i olika riktningar påverka

produktionsresultatet per arbetstimme. Utredningen särskiljer två olika

typer av sådana faktorer, å ena sidan de, som närmast har samband med

arbetskraftens reaktioner, och å andra sidan de, som berör produktions­

utrustning och organisation, dvs. hänger samman med företagsledningens

reaktioner och främst gäller realkapitalets effektivitet.

Vad angår arbetskraftens reaktioner tar utredningens

resonemang sin utgångspunkt i att en individs arbetsprestation beror på

dels hans förmåga att arbeta och dels hans villighet att utnyttja denna

förmåga. Många undersökningar visar, att arbetsprestationen i allmänhet

sjunker mot slutet av den dagliga arbetstiden, om denna uppgår till en viss

längd. I den mån detta beror på trötthet, dvs. på bristande förmåga att uppe­

hålla arbetsintensiteten under en så lång tidsperiod, skulle vid en arbets­

tidsförkortning, som innebär en minskning av den dagliga arbetstiden,

produktionen inte minska proportionellt med arbetstidsförkortningen,

eftersom det är de timmar, då arbetskraften är minst effektiv, som faller

bort. Speciellt skulle detta gälla arbeten, som är kroppsligt ansträngande,

enformiga eller fordrar särskild uppmärksamhet vid utförandet. Emeller­

tid får man, framhåller utredningen, vara försiktig med att utan vidare

anta, att fritiden enbart ökar arbetsförmågan. Hela det dagliga livet,

både arbetstid och fritid, inverkar på arbetsförmågan, och även fritiden

kan innebära påfrestningar på individens fysiska och psykiska tillstånd.

Arbetsvilligheten står, fortsätter utredningen, i många avseenden ar­

betsförmågan nära, och det är inte alltid möjligt att skilja olika psyko­

logiska element från varandra och hänföra dem till antingen förmåga

eller villighet. Påtagligt är emellertid att en arbetstagare inte alltid ut­

nyttjar hela sin arbetsförmåga. Erfarenheten visar, att det finns medel

att stimulera en människa att öka sina prestationer även utan tekniska

förändringar; ackordsarbetet utgör en bekräftelse härpå.

Om man vill påverka produktionsresultatet per arbetstimme via arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

47

kraften kan, fortsätter utredningen, medlen påverka antingen villigheten

eller förmågan att arbeta. Utredningen antar för sin del, att en arbets­

tidsförkortning på lång sikt snarast påverkar förmågan att arbeta. I vil­

ken grad och i vilken riktning detta sker beror bl. a. på allmänna lev­

nadsbetingelser och sättet att utnyttja fritiden. På kort sikt däremot

skulle enligt utredningens uppfattning både förmågan och villigheten att

arbeta bli påverkade. En förändring av arbetstiden, som medför ökad

fritid, skulle sålunda kunna verka som en stimulans på arbetstagarna på

kort sikt. När den nya arbetstiden varit i kraft en längre tid och arbets­

livet tillförts nya årsklasser, som inte upplevt den tidigare längre arbets­

tiden, torde denna stimulans ha spelat ut sin roll. En slutsats härav blir

att man, om arbetsförmågan inte utnyttjats fullt och om det finns möj­

ligheter att genom olika åtgärder öka villigheten att arbeta, kan erhålla

en smidigare övergång till kortare arbetstid. Arbetsprestationerna per

timme kan ökas just vid övergången och stimulansen kan exempelvis

åstadkommas över ackordslön. Ett sådant resonemang kan också leda

till att det anses mera önskvärt att arbetstidsförkortningen sker succes­

sivt med på så vis upprepad stimulans till ökade prestationer i stället

för genom en större engångsförkortning.

Utredningen övergår härefter till att behandla vissa aspekter av sam­

spelet mellan arbetskraftens förmåga och villighet att arbeta, å ena,

samt produktionsresultatet, å andra sidan, nämligen frekvensen av från­

varo och olycksfall.

Det procentuella antalet frånvarande från arbetet hel dag inom olika

industrigrupper under våren 1955 framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Industrigrupp

Av personliga skäl

(inkl. sjukdom)

På grund av sjukdom

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör­

dag

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör

dag

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör­

dag

Mån­

dag—

fre­

dag

Lör­

dag

Metallindustri....................................

6,2

8,8

10,0

15,6

5,2

6,0

8,3

10,6

Textil- och beklädnadsindustri. . .

5,1

6,5

7,9

14,0

4,5

4,8

6,7

8,3

Porslins-, kakel- och lergodsind.. .

6,6

9,0

9,4

16,0

4,7

4,9

6,4

7,2

Sågverk, hyvlerier............................

4,4

6,3

5,5

7,3

3,5

4,3

5,0

6,6

Byggn.-snickerier..............................

4,3

5,6

7,5

16,6

3,8

3,8

7,5

10,1

Pappersmassefabriker.....................

5,6

6,4

8,1

13,1

4,5

4,7

6,1

8,3

Grafisk industri................................

4,1

4,6

7,1

10,9

3,7

4,0

6,7

8,0

Choklad- och konfektiudustri ....

4,3

6,7

9,2

15,3

3,6

4,4

7,5

8,5

Skoindustri.........................................

3,0

3,4

6,3

13,2

2,7

2,6

5,1

6,0

Tändsticksfabriker..........................

7,0

8,0

9,8

14,1

6,5

6,9

7,3

7,1

Utredningen uppställer ett räkneexempel, i vilket med utgångspunkt från

siffrorna i tabellen frånvaron i genomsnitt antages vara på lördagar 9 procent

och på övriga dagar 0 procent. Exemplet visar, att en arbetstidsförkortning

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

från 48 till 45 timmar och ett samtidigt införande av ledig lördag skulle

motsvara en effektiv förkortning inte med

3l,a

dvs. 6,25 procent utan med

5,9 procent. Den direkta verkan på produktionen, som fria lördagar kunde

väntas medföra genom minskad frånvaro, skulle sålunda knappast bli stor.

Om däremot frånvarofrekvensen skulle gå ned även på övriga dagar, skulle

effekten på produktionen kunna bli betydande. Något bestämt uttalande

om frånvarofrekvensens utveckling andra dagar än lördagar i samband med

en arbetstidsförkortning kan enligt utredningen knappast göras. Utred­

ningen antar, att denna utveckling i icke ringa grad kan bli beroende av

servicetiderna inom servicenäringarna och därmed sammanhängande möj­

ligheter för arbetstagarna att använda sin fria dag till uppköp m. m.

När det gäller olycksfallsfrekvensen finner utredningen, att verkningarna

av en arbetstidsförkortning är svårare att bedöma. Frekvensen av olycksfall

i arbete varierar bl. a. med arbetsdagens längd, med arbetstempot, med anta­

let raster och pauser. Olycksfallskurvan stiger sålunda ofta till en topp ome­

delbart före lunchrasten, sjunker efter lunchen för att sedan åter öka mot

arbetsdagens slut. Detta framgår av följande, i utredningens betänkande

intagna tabell, som utvisar resultatet av en stickprovsundersökning i Sverige

år 1949.

Antalet olycksfall

Klockslag

Totalt

Därav sjuk­

penningfall

7—8

8 700

7 320

8—9

17 180

14 400

9—10

14 940

12 540

10—11

25 040

20 040

11—12

28 600

23 380

12—13

15 520

13 080

13—14

12 460

10 540

14—15

18 700

15 100

15—16

24 300

19 260

16—17

17 900

14 400

17—18

5 560

4 900

Olycksfallsfrekvensens fördelning på olika veckodagar enligt nämnda

undersökning framgår av följande tabell.

Veckodag

Antalet olycksfall per

arbetsdag

Totalt

Därav på ar­

betsplatsen

Måndag...........

892

839

Tisdag.............

789

750

Onsdag...........

775

733

Torsdag...........

771

726

Fredag.............

818

767

Lördag............

908

839

49

I fråga om de verkningar man kan vänta av en arbetstidsförkortning

anför utredningen, att om förkortningen medför ökat arbetstempo, skulle

detta kunna innebära större olycksfallsrisk. Förknippas en tre timmars för­

kortning av arbetsveckan med införande av femdagarsvecka, förlanges

övriga arbetsdagar, vilket även kan innebära risk för flera olycksfall, men a

andra sidan skulle lördagen med dess högre olycksfall sfrekvens bortfalla.

Utredningen finner således, att på kort sikt några entydiga verkningar på

olycksfallsfrekvensen och därmed på produktionen knappast kan förutses

vid en arbetstidsförkortning och att arbetstidens förläggning torde spela

en icke oväsentlig roll i detta avseende.

Såsom den andra huvudtypen av faktorer, som direkt påverkar produk­

tivitetsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, anger utredningen som

förut nämnts företagsledningens reaktioner. Inledningsvis

konstaterar utredningen, att eftersom vid en arbetstidsförkortning till­

gången på arbetstimmar minskas, detta kan innebära, att även realkapitalet

inom produktionen utnyttjas kortare tid än förut. Liksom frågeställningen

beträffande arbetskraften gällde dess effektivitet per arbetstimme efter en

arbetstidsförkortning blir, framhåller utredningen, beträffande realkapita-

lets roll vid arbetstidsförkortningen problemet en fråga om kapitalets genom­

snittliga effektivitet per timme under hela dess varaktighet.

Utredningen utgår från skillnaden mellan bruksförslitning och tidsföi-

slitning av realkapital. Sådana föremål, som i huvudsak utsättes för bi uks-

förslitning, till exempel vissa maskiner med relativt kort varaktighet, kom­

mer efter en arbetstidsförkortning att prestera ungefär lika många kapital-

användningstimmar men deras livstid förlängs, eftersom de används kortare

tid per vecka. Kapitalföremål, som huvudsakligen är utsatta för tidsförslit-

ning, exempelvis fabriksbyggnader, kommer i sin tur att ha ungefär oför­

ändrad varaktighet och presterar därför ett mindre antal kapitalanvänd-

ningstimmar under sin livslängd. Det är enligt utredningens mening tydligt,

att det främst är beträffande det för tidsförslitning utsatta realkapitalet,

som ett produktionsbortfall på längre sikt uppstår. Utöver den rent tekniska

tidsförslitningen har man också att räkna med en ekonomisk tidsförslit­

ning, som realkapitalet kan utsättas för oberoende av tidsförslitning och

bruksförslitning i teknisk bemärkelse. Ett kapitalföremål kan sålunda på

grund av den tekniska och ekonomiska utvecklingen bli föråldrat, så att det

inte är lönande att använda trots att det i teknisk mening alltjämt är bruk-

bart. Från denna synpunkt är det, påpekar utredningen, till fördel om

realkapitalets användningstid kan förkortas så mycket som möjligt. Realka­

pitalet kan då hållas mera modernt och risken för ekonomisk tidsförslit­

ning blir mindre.

Utredningen kommer fram till att karaktären hos realkapitalet inom ett

samhälle skulle kunna spela en viktig roll vid eu arbetstidsförkortning. Mot

en eventuell ökning av arbetskraftens effektivitet genom ökade arbetspres-

4 _

Bihung till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 ur 1957

50

tationer skulle stå en minskning av realkapitalets effektivitet i de fall, då

realkapitalet i betydande mån är utsatt för tidsförslitning. Det vore därför,

uttalar utredningen, av intresse att söka beräkna betydelsen av denna faktor

i dagens Sverige, men svårigheterna består i bristen på uppgifter dels om

avskrivningarnas storlek och dels om realkapitalets fördelning på till­

gångar som bruksförslites och sådana som tidsförslites och på olika nä­

ringsgrenar. Utredningen anser sig emellertid med utgångspunkt från vissa

enkla antaganden kunna beräkna, att en förkortning av arbetstiden med

tre timmar per vecka på kort sikt skulle ge ett produktionsbortfall på grund

av minskad effektivitet hos realkapitalet, som sannolikt är väsentligt lägre

än en procent.1 I detta sammanhang påpekar utredningen, att en övergång

till skiftarbete spelar stor roll från realkapitalsynpunkt.

Utredningens resonemang angående realkapitalets effektivitet vid en ar­

betstidsförkortning belyses sammanfattningsvis i följande tabell, i vilken

med utgångspunkt från en arbetsvecka om 48 timmar för både arbetskraft

och kapital visas förändringarna vid arbetstidsförkortningar med 3 och 6

timmar i veckan samt vid övergång till tvåskiftsarbete eller kontinuerlig

drift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Arbetsvecka

42 t.

45 t.

2-skift

(84 t.)

Kont. drift

(168 t.)

Varaktighet av realkapitalet

vid 48 t/v.

10 år

50 år

10 år

50 år

10 år

50 år

10 år

50 år

A.

Bruksförslitning

1. Varaktighet i år......................

11,4

57,1

10,7

53,3

5,7

28,6

2,9

14,3

2. Nuvärdeändring, %...............

3. Ändring i kapitalanvänd-

— 2,6 — 9,0 — 1,2 — 4,4 + 8,3 + 37,3 + 14,4 + 74,7

ningstimmar, %.....................

0

0

0

0

0

0

0

0

B.

Tidsförslitning

1. Varaktighet i år.....................

10

50

10

50

10

50

10

50

2. Nuvärdeändring, %...............

3. Ändring i kapitalanvänd-

— 12,5 — 12,5 — 6,25 — 6,25 + 75,0 + 75,0 + 250 + 250

ningstimmar, %...................... — 12,5 — 12,5 — 6,25 — 6,25 + 75,0 + 75,0 + 250 + 250

Utredningen har inte ansett det vara sin uppgift att närmare gå in på för­

utsättningarna för och innebörden av en allmännare övergång till skiftarbete

eller att ta ståndpunkt till lämpligheten av att införa skiftarbete inom olika

branscher. Frågan om skiftarbete är enligt utredningens uppfattning i första

hand ett ämne för förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Utred­

ningen nöjer sig med att konstatera, att en övergång till skiftarbete i viss

utsträckning skulle kunna motverka produktionsbortfallet vid en arbets­

tidsförkortning men kanske framför allt dämpa investeringsbehoven.

1 Angående beräkningen hänvisas till SOU 1956:20 s. 147 noten.

51

Erfarenheter av tidigare arbetstidsförkortningar

I sitt betänkande har utredningen sökt att med hjälp av erfarenheterna av

tidigare arbetstidsförkortningar i Sverige och utomlands belysa en arbets­

tidsförkortnings inverkan på utvecklingen av produktionen per sysselsatt

och per arbetstimme. Utredningen har gått igenom uppgifter angående dels

ett antal arbetstidsförkortningar vid enstaka företag och dels vissa mera all­

männa arbetstidsförkortningar. Sammanfattningsvis anför utredningen, att

studiet av erfarenheterna från dessa arbetstidsförkortningar inte kunnat ge

någon säker vägledning för en preciserad kalkyl över verkningarna av en

arbetstidsförkortning. Problemet är, säger utredningen, alltför onyanserat

och alltför mycket beroende av de omständigheter, under vilka förkortningen

sker, och den samhällsekonomiska miljö, i vilken den äger rum. Utveck­

lingen beror vidare på näringslivets struktur, eftersom olika näringsgrenar

påverkas olika av en arbetstidsförkortning, och den sammanhänger bl. a.

med i vad mån arbetet är maskinstyrt eller handstyrt. Emellertid anser

utredningen, att erfarenheterna från tidigare arbetstidsförkortningar givit

vissa hållpunkter, som kan vara till nytta vid de produktionsberäkningar,

som erfordras för att belysa kostnaderna för en arbetstidsförkortning. Erfa­

renheterna synes närmast tala för att en arbetstidsförkortning i dagens

Sverige inte helt kan kompenseras genom ökad produktion per timme.

Produktionsutvecklingen

Utredningen försöker göra en kalkyl över produktionens utveckling vid en

eventuell arbetstidsförkortning och utgår därvid från den produk­

tionsökning, som ägt rum i Sverige under gångna år.

Enligt vissa beräkningar, vars resultat utredningen anför1, har den svenska

bruttonationalprodukten i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två

procent om året under tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—

05 år, låt vara att icke obetydliga variationer förekommer mellan de genom­

snittliga produktionsökningstalen för olika perioder under denna tid. Denna

ökning av bruttonationalprodukten är, anför utredningen, ett resultat dels

av att produktionen per sysselsatt till följd av rationaliseringar med ökad

användning av realkapital och organisatoriska förbättringar stigit kraftigt

inom olika näringsgrenar och dels av att arbetskraft överförts från jord­

bruket till andra näringsgrenar, främst industri, byggnadsverksamhet och

servicenäringar, inom vilka produktionsvärdet per anställd legat väsentligt

högre än inom jordbruksnäringen. Sålunda har enligt av utredningen an­

förda siffror befolkningsfördelningen i procent på olika näringsgrenar för­

skjutits från 72 på jordbruk, fiske och skogsbruk, 15 på industri och bygg­

nadsverksamhet samt 18 på servicenäringar år 1870 till 23, 41 och 36 pro­

cent på respektive grupper av näringsgrenar år 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Se SOU 1956:20 s. 168 f.

52

Mot bakgrund av siffrorna för bruttonationalproduktens utveckling sedan

mitten av 1800-talet har utredningen något närmare behandlat utveck­

lingen efter det senaste världskriget. Bruttonationalproduktens utveckling

i fasta (1954 års) priser under åren 1946—1955 redovisas av utredningen i

följande tabell.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

1946—

1947

1947—

1948

1948—

1949

1949—

1950

1950—

1951

1951—

1952

1952—

1953

1953—

1954

1954—

1955

Ge­

nom­

snittlig

årlig

ökning

1946—

1955

Bruttonationalpro­

duktens förändring

+ 2,1

+ 6,6

+ 4,6

+ 5,3

+ 0,2

+ 2,0

+ 3,8

+ 5,0

+ 3,4

+ 3,7

Ökning av antalet

personer i åldern

15—65 år................

+ 0,5

+ 0,5

+ 0,2

+ 0,3

+ 0,3

+ 0,3

+ 0,2

+ 0,4

+ 0,3

+ 0,3

Bruttonationalpro­

duktens förändring

per person i åldern

15—65 år................

+ 1,6

+ 6,1

+ 4,4

+ 5,0 — 0,1

+ 1,7

+ 3,6

+ 4,6

+ 3,1

+ 3,4

Sammanfattningsvis anför utredningen, att produktionens volym under

tiden 1946—1950 stigit mycket kraftigt men ganska ojämnt under olika delar

av perioden. I detta hänseende påpekar utredningen bl. a. de låga ökningsta-

len åren 1950—1952, under vilka år samhällsekonomin stod under starkt

inflytande av koreainflationen, samt att stegringen åren 1947—1950 och

1952—1954 i viss mån kan ses som återhämtningar, under den förra perio­

den efter krigsåren och under den senare efter koreainflationen.

Ökade möjligheter till användning av varor och tjänster inom landet kan

uppkomma inte bara genom större inhemsk produktion; även transaktio­

nerna med utlandet måste beaktas, påpekar utredningen. I den mån export­

priserna stiger mer eller faller mindre än importpriserna kan mera import­

varor köpas för samma mängd exportvaror. Det motsatta gäller när import­

priserna stiger mer eller faller mindre än exportpriserna. På längre sikt

kan, anför utredningen, dylika förskjutningar i bytesförhållandet gentemot

utlandet, om de är varaktiga, spela ganska stor roll för levnadsnivån inom

ett land. Utredningen erinrar om att en markerad ändring skett i prisrela­

tionerna på världsmarknaden sedan 1930-talet i det att råvarupriserna stigit

mer än priserna på industriprodukter. Sverige har haft en fördelaktigt sam­

mansatt export med en stor andel råvaror och en stor andel bearbetade varor

på områden, som i allmänhet kännetecknats av en markerad ökad förbruk­

ning ute i världen under de senaste åren. Vissa av utredningen anförda

beräkningar visar, att ett genomsnitt för bytesförhållandet 1947—1955 lig­

ger omkring 5 procent över 1938 års nivå, och vissa andra beräkningar pekar

53

enligt vad utredningen uppger på att 1938 års bytesförhållande låg i genom­

snitt drygt 10 procent över de tre närmast föregående årens.1 Efterkrigs­

tidens bytesförhållande skulle således, anför utredningen till sist, för Sve­

riges del ha legat icke oväsentligt över den närmaste förkrigstidens, vilket

motsvarar några procents produktionsökning.

När det gäller att mot bakgrunden av de redovisade uppgifterna om

den hittillsvarande utvecklingen bedöma den framtida produk­

tionsutvecklingen i landet uttalar utredningen till en början, att det

inte finns några speciella omständigheter som tyder på att den totala produk­

tionen per sysselsatt skulle upphöra att öka inom den tid, som främst är av

intresse vid analysen av de samhällsekonomiska verkningarna av en arbets­

tidsförkortning. I sina beräkningar angående verkningarna av en arbets­

tidsförkortning förutsätter utredningen, att bytesförhållandet förblir genom­

snittligt sett oförändrat under den tid man i detta sammanhang har anled­

ning att räkna med, vilket utredningen snarast anser vara ett pessimistiskt

antagande. Utredningen påpekar dock, att inte oväsentliga förändringar i

bytesförhållandet kan komma att ske på kort sikt från år till år.

Vad angår den framtida produktionsökningens storlek framhåller utred­

ningen, att produktionsutvecklingen i ett samhälle med full sysselsättning

främst beror på investeringarnas storlek och inriktning. Med hänsyn till de

många faktorer, som spelar sin roll för sambandet mellan produktion och

realkapital, finner utredningen dock, att det knappast är möjligt att göra

någon mera preciserad prognos. Emellertid måste, för att verkningarna av

en arbetstidsförkortning skall kunna anges, en hypotes göras rörande pro­

duktionens utveckling per sysselsatt vid oförändrad arbetstid. Utredningen

utgår härvid från ett antagande, som enligt vad utredningen inhämtat pre­

liminärt ligger till grund för arbetet inom 1955 års långtidsutredning och

enligt vilket produktionen under de närmaste 10 åren kommer att stiga med

ungefär 3 procent per år och sysselsatt. Utredningen om kortare arbetstid

anser för sin del inte, att det vid dess arbete funnits anledning att uppställa

andra förutsättningar än långtidsutredningen gjort, och räknar därför med

samma produktionsökning som ett huvudalternativ. Eftersom det varit ut­

redningens uppgift att undersöka vissa med en arbetstidsförkortning för­

bundna risker, har den ansett sig även böra räkna med ett lägre alternativ

för den årliga produktionsökningen och har som sådant valt siffran 2 pro­

cent per sysselsatt.

När det gäller att bedöma kostnaderna för en arbetstidsförkortning

måste man, framhåller utredningen, jämföra produktionen efter eu ar­

betstidsförkortning med den produktion, som skulle ha uppnåtts om ar­

betstidsförkortningen inte kommit till stånd. Skillnaden mellan de båda

fallen kan hänföra sig antingen till att antalet anställda undergår föränd­

ring på olika sätt, att antalet arbetade timmar per anställd förändras olika

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 19ö7

'Se vidare SOU 1956:20 s. 173.

54

eller att produktiviteten företer en olikartad utveckling om arbetstidsför­

kortning genomföres eller ej.

Utredningen behandlar först frågan huruvida en arbetstidsförkortning kan

tänkas ha någon inverkan på antalet i produktionen sys­

selsatta personer och anför, att det skulle kunna tänkas att vid

kortare arbetstid, eventuellt i form av femdagarsvecka, nya befolknings-

kategorier, främst kvinnor och äldre personer, söker sig ut på arbets­

marknaden. Sannolikt skulle dock, anser utredningen, betydligt större

verkan i detta avseende uppnås, om möjligheterna till deltidsarbete öka­

des. Utredningen finner det realistiskt att inte räkna med någon betydande

effekt av arbetstidsförkortningen på antalet anställda, därmed inte nå­

gonting sagt om de förändringar, som indirekt kan komma att ske ge­

nom förändringar i konjunkturläget.

Viktigare för kalkylen över produktionens utveckling vid en arbets­

tidsförkortning är frågan hur många som kommer att få sin arbetstid

förändrad genom åtgärden. Inom arbetsmarknadsstyrelsen har för ut­

redningens räkning utförts vissa schematiska beräkningar, som redo­

visas i följande tabeller, av vilka den första avser den beräknade arbetstids-

volymen i Sverige 1952, angiven i milj. timmar, och den andra gäller minsk­

ningen i antalet ordinarie arbetstimmar vid olika alternativ för en arbets­

tidsförkortning. I

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

Verksamhetsområden (i huvudsak enl. riksförsäkrings-

anstaltens indelning)

Utförda av

Summa

Arbets­

tagare

Övriga

Jordbruk, skogsbruk och fiske (inkl. domänverket)................

480

795

1 275

Industri och gruvbrytning..............................................................

1 719

176

1 895

Samfärdsel (exkl. statlig verksamhet).........................................

198

46

244

Byggnadsverksamhet.......................................................................

374

58

432

Kommunal verksamhet...................................................................

248

____

248

Varuhandel..........................................................................................

504

159

663

Hotell och restauranger...................................................................

144

20

164

Bank, försäkring, föreningar m. m................................................

112

15

127

Statlig verksamhet (exkl. domänverket)....................................

567

567

Kontor.................................................................................................

566

566

Hushåll................................................................................................

179

1 79

Hälsovårdsinstitutioner (exkl. statlig verksamhet)..................

209

9

218

Diverse företag och yrken..............................................................

84

39

123

Summa

5 384

1 317

6 701

I anslutning härtill anför utredningen.

Enligt dessa beräkningar skulle den totala arbetsvolymen år 1952

kunna uppskattas till 6 700 milj. arbetstimmar, varav 5 400 milj. arbets­

timmar beräknas ha utförts av anställda och 1 300 milj. arbetstimmar

av företagare, fria yrkesutövare och medhjälpande familjemedlemmar.

I dessa tal ingår också arbete som utförts på övertid samt på deltid. Stor­

leken av detta senare arbete är dock svår att ange, bl. a. av det skälet

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

55

Ordinarie arbetstid vid

en förkortning

Minskning i antalet timmar arbetade av personer med

nuvarande ordinarie arbetstid i t/v

48

47

46

45

44

43

Summa

48—43

% av totala

antalet ut­

förda ordi­

narie tim­

mar (6,6

miljarder)

Miljoner arbetstimmar

47......................................

73,7

73,7

1,1

46......................................

147,4

0,7

148,1

2,2

45.......................................

221,1

1,4

0,7

223,2

3,4

44......................................

294,8

2,1

1,4

0,7

299,0

4,5

43......................................

368,5

2,8

2,1

1,4

0,7

375,5

5,7

42......................................

442,2

3,5

2,8

2,1

1,4

0,7

452,7

6,9

att definitionerna på övertid och deltid är oklara inom åtskilliga närings­

grenar. Den av anställda i form av övertids- och deltidsarbete utförda

arbetsvolymen har här uppskattats till 100 miljoner arbetstimmar. Den

på ordinarie arbetstid av anställda utförda arbetsvolymen skulle sålunda

utgöra ca 5 300 miljoner arbetstimmar och totala antalet ordinarie ar­

betstimmar (inklusive utförda timmar av företagare etc.) sålunda ca 6 600

miljoner.

Utredningens fortsatta resonemang bygger på dessa uppgifter. De för­

ändringar som skett efter 1952 anses icke i väsentlig grad ändra resul­

taten. Med utgångspunkt från att omkring 90 procent av arbetarna i vårt

land har en normal arbetsvecka på 48 timmar, anför utredningen vidare.

Om arbetstiden förkortades till 45 t/v för dessa, skulle detta innebära

en reducering av antalet arbetade ordinarie timmar med 6,25 procent.

Skulle man förkorta arbetstiden till 42 t/v, bleve minskningen 12,5 procent.

Om vi förutsatte, att 10 procent av arbetarna redan hade 42 timmars

arbetsvecka, skulle det

totala

antalet av arbetare utförda ordinarie arbets­

timmar minska något mindre eller med ungefär 5,6 och 11,3 procent i

respektive fall.

Flertalet tjänstemän har redan uppnått kortare ordinarie arbetstid.

I genomsnitt synes deras ordinarie arbetstid vara högst 42 timmar per

vecka, och de kommer inte att direkt beröras av en förkortning av den

lagstadgade arbetstiden. Förkortningen berör direkt de tjänstemän, som

är bundna till produktionen för arbetsledning, teknisk kontroll o. d., samt

vissa grupper inom serviceyrkena. Det synes vara gynnsamt, att arbets­

tidsförkortningen i första hand gäller arbetarna och inte tjänstemanna­

kåren, vars arbetsuppgifter relativt sett expanderar mer och mer inom

samhället. Skulle man se på alla anställda, både arbetare och tjänste­

män, och räkna ut deras totalt utförda antal ordinarie arbetstimmar för

närvarande och därefter reducera detta antal timmar med hänsyn till

en generell förkortning av den lagstadgade arbetstiden från 48 till 45

respektive 42 timmar per vecka, skulle detta enligt de utförda beräk­

ningarna innebära eu minskning av antalet utförda ordinarie arbetstim­

mar med 4,2 respektive 8,6 procent. Uttryckes i stället minskningen i

procent av det totala antalet ordinarie arbetstimmar, blir siffrorna 3,4

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

respektive 6,9 procent. Uträknas de i procent av den totala arbetstids-

volymen (inklusive deltid och övertid) blir siffrorna 3,3 respektive 6,8

procent. Dessa siffror förutsätter då att arbetstiden för enskilda före­

tagare, exempelvis inom detaljhandel och jordbruk, blir oförändrad.

Det går dock inte att utan vidare använda dessa siffror i produktions-

kalkylen. Arbetstidsförkortningen kan nämligen få en indirekt effekt. En

arbetstidsförkortning för stora grupper anställda kan leda till att även

de som redan uppnått en kortare arbetstid än 48 timmar vill ha ytterligare

arbetstidsförkortning. Det är givet, att om stora grupper arbetstagare

skulle få femdagarsvecka i samband med en arbetstidsförkortning, även

andra grupper, t. ex. tjänstemännen, skulle vilja ha femdagarsvecka. Det

kan tänkas, att överenskommelser därom kommer att träffas vid avtals­

förhandlingarna och att ett bortfall av arbetstid en dag i veckan, ofta

lördag, inte kommer att helt motsvaras av ökad arbetstid övriga dagar

i veckan. På samma sätt är det tänkbart, att sådana arbetstagargrupper,

som uppnått kortare arbetstid på grund av att de har mer ansträngande

arbete, vill ha kompensation i ytterligare arbetstidsförkortningar. Detta

gäller t. ex. arbetare i treskiftsarbete utan söndagsuppehåll.

Det är givetvis inte möjligt att på nuvarande stadium uttala sig om

storleken av sådana indirekta verkningar på arbetstiden för icke direkt

berörda grupper vid en allmän förkortning av den lagstadgade arbets­

tiden. Den beror på uppgörelserna mellan arbetsmarknadens parter och

hänger intimt samman med hur frågan om lönekompensation löses och

med det allmänna ekonomiska läget, då arbetstidsförkortningen genom­

föres. Även om det sålunda inte går att göra någon säker prognos över

denna utveckling vill vi här antyda möjligheten att sådana indirekta ar­

betstidsförkortningar kan komma att äga rum i icke ringa omfattning.

Ett extremt alternativ i kalkylen vore att räkna med en procentuellt

sett likartad arbetstidsförkortning för alla anställda. Detta skulle inne­

bära, att den utförda volymen ordinarie arbetstid minskade med 5,0 pro­

cent vid en förkortning av arbetstiden med 3 t/v samt med 10,0 procent

vid en förkortning med 6 t/v.

Därtill kommer givetvis de enskilda företagarna och andra fria yrkes­

utövare. Beträffande dessa kan två tendenser tänkas göra sig gällande:

1) en önskan att uppnå ökad fritid liksom de anställda och 2) en önskan

att genom ökad insats av egen arbetskraft kompensera arbetstidsbort-

fallet för de anställda. De fria yrkesutövarna har i viss utsträckning eu

större valfrihet beträffande sin arbetstid än olika kategorier anställda.

Däremot kanske kostnaden för ökad fritid är relativt sett högre för dem.

Vi vill i detta sammanhang understryka, att en arbetstidsförkortning för

många småföretagare kan innebära svårbemästrade anpassningsproblem.

I många fall kan en förkortning av arbetstiden för de anställda följas av

förlängd arbetstid för småföretagarna. Det är å andra sidan rimligt att

vid kalkylerna alternativt bereda utrymme även för en förkortning av

småföretagarnas arbetstid, om de skulle finna det förenligt med sina

intressen och värderingar att genomföra en sådan förkortning. Man kom­

mer då — såsom extrema alternativ — till en minskning av antalet utförda

ordinarie timmar med 6,3 vid en arbetstidsförkortning med 3 t v och

12,5 procent vid 6 timmars förkortning av veckoarbetstiden.

Utredningen erinrar vidare om att den genomsnittliga arbetstiden kan

57

komma att reduceras i mindre grad, om övertidsarbete och extraarbete

skulle bli vanligare efter en arbetstidsförkortning.

Efter att sålunda ha redogjort för de olika faktorer, som kan påverka

produktionsutvecklingen vid en arbetstidsförkortning, gör utredningen

en sammanfattande produktion sk al kyl med utgångs­

punkt från de två i det föregående nämnda alternativa förutsättningarna

för den årliga produktionsökningstakten per sysselsatt vid oförändrad

veckoarbetstid, nämligen 3 respektive 2 procent. Beträffande minskningen

i antalet utförda arbetstimmar uppställes likaledes två alternativ, vilka

på grundval av den föregående framställningen anges till, vid en arbets­

tidsförkortning med 3 timmar i veckan 6 respektive 3 procent och vid

en förkortning med 6 timmar i veckan 12 respektive 6 procent. Vid en

sammanställning av dessa förutsättningar angående den normala pro­

duktionsökningstakten och förändringen i antalet utförda arbetstimmar

erhålles vissa resultat angående nationalproduktens utveckling, vilka

utredningen i följande tabell redovisar i indexform med 1955 som

utgångsår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

1955

19603

1965

Antal år för

återhämtning

till utgångs-

årets produk­

tionsnivå4

I. Utan arbetstidsförkortning

A. 3 % prod...........................................

100

116

134

B. 2 % prod............................................

100

no

122

II. Med arbetstidsförkortning

a.

Högre alternativet för antalet berörda

arbetstagare

1

C. 3 % prod, 3 t/v................................

100

109

126

2,1

D. 2 % prod, 3 t/v................................

100

104

115

3,1

E. 3 % prod, 6 t/v................................

100

102

118

4,3

F. 2 % prod, 6 t/v................................

100

97

107

6,4

b.

Lägre alternativet för antalet berörda

arbetstagare

2

G. 3 % prod, 3 t/v................................

100

112

130

1,0

H. 2 % prod, 3 t/v................................

100

107

118

1,5

K. 3 % prod, 6 t/v................................

100

109

126

2,1

L. 2 % prod, 6 t/v................................

100

104

115

3,1

Anm.

prod = normal produktivitetsstegring per år.

t/v = arbetstidsförkortning i timmar per vecka.

1 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 6 respektive 12 %.

2 Hypotesen är, att antalet utförda ordinarie timmar sjunker med 3 respektive 6 %.

3 Arbetstidsförkortningen beräknas äga rum senast 1/1 1960.

4 Med utgångsåret avses året närmast före arbetstidsförkortningen.

Avvikelser från dessa standardalternativ kan, påpekar utredningen,

inträffa allt efter den roll som kommer att spelas av vissa i det före­

gående beskrivna faktorer. Sålunda framhåller utredningen, att produk-

58

tionsborifallet kan motverkas bl. a. genom höjd arbetsintensitet, ökad

Övertid, mer extraarbete, ökat skiftarbete och minskad frånvarofrekvens

samt genom rationalisering och omorganisation, som inte direkt tar real-

kapital i anspråk. I motsatt riktning kan verkningar uppstå bl. a. genom

att den effektiva arbetstiden i procent av den totala arbetstiden blir kor­

tare på grund av att igångsättnings- och avslutningsarbeten tar proportio­

nellt större andel av arbetstiden än tidigare. Större produktionsbortfall kan

också bli en följd bl. a. av att realkapitalets effektivitet minskar. Utred­

ningen framhåller, att det givetvis inte är möjligt att exakt mäta effekten

på produktionsutvecklingen av olika faktorer, som påverkar densamma,

och lägga samman dem till ett slutresultat men att man därför inte får

underskatta verkningarna av dessa faktorer. På lång sikt kommer, anför

utredningen, produktionsapparaten att anpassas efter de förändrade be­

tingelser, som arbetstidsförkortningen medför, och utredningen anser där­

för, att verkan sannolikt blir mindre ogynnsam på lång än på kort sikt.

I fråga om de olika alternativen i den sist åberopade tabellen anser ut­

redningen, att alternativen C—F bygger på ett relativt extremt antagande

om minskningen i antalet arbetstimmar på ordinarie arbetstid och att san­

nolikheten av en utveckling efter dessa alternativ torde vara förhållandevis

liten. Utredningen finner i stället en utveckling enligt de gynnsammare

alternativen G—L betydligt sannolikare men gör reservationer för att samt­

liga alternativ endast anger gränser för produktionsutvecklingen, som i

själva verket mycket väl kan överskridas.

Utredningens hittillsvarande diskussion av produktionsbortfallet vid en

arbetstidsförkortning har byggt på förutsättningen att inga samhällsekono­

miska komplikationer inträffar vid övergången till kortare arbetstid. Själva

övergången till de nya betingelserna för samhällsekonomin kan emellertid,

påpekar utredningen, vara förknippad med vissa riskmoment. Utredningen

framhäver härvid särskilt faran för en inflationistisk utveckling med åt­

följande försämring av konkurrenskraften mot utlandet vid oförändrade

växelkurser. Detta kan medföra störningar, som skulle kunna åstadkomma

större produktionsbortfall på kort sikt än vad utredningen antagit i det

föregående.

Det enskilda företagets anpassning till en arbetstidsförkortning

Med utgångspunkt från material, som utredningen erhållit genom att

låta göra vissa förfrågningar till företag av olika slag rörande deras syn

på verkningarna av en arbetstidsförkortning för det egna företaget, gör ut­

redningen en sammanfattning av de viktigare problemen vid det enskilda

företagets anpassning till eu arbetstidsförkortning. Härvid skiljer utred­

ningen mellan två typer av företag, nämligen dels det varuproducerande

företaget, inom exempelvis jordbruk, skogsbruk, industri eller byggnads­

verksamhet, och dels serviceföretaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

59

Såsom typexempel på det varu producerande företaget an­

för utredningen ett industriföretag. Vid behandlingen av dess problem utgår

utredningen till en början från vissa förenklade förutsättningar. Sålunda

bortses från utlandskonkurrensen. Vidare förutsattes, att de arbetstagare,

som erhåller arbetstidsförkortning, får full lönekompensation och att pro­

duktionen sjunker proportionellt mot minskningen av antalet arbetstimmar.

De poster i ett varuproducerande företags bokföring, som närmast blir

av intresse i detta sammanhang, är på intäktssidan försäljning av produce­

rade varor samt på kostnadssidan utgifter för råvaror, halvfabrikat och

bränslen, löner och kapitalkostnader i form av avskrivningar och räntor. Ut­

redningen behandlar eu arbetstidsförkortnings inverkan på dessa poster på

följande sätt. Förändringen vid en arbetstidsförkortning blir, anför utred­

ningen, på intäktssidan att produktionens volym sjunker, vilket vid oföränd­

rade försäljningspriser skulle innebära, att de totala försäljningsintäkterna

sjunker. I vad mån företaget kommer att få sänkta totala intäkter beror på

prisutvecklingen för företagets produkter och därmed bl. a. på dess möjlig­

heter att bedriva eu självständig prispolitik. På kostnadssidan kan volymen

av förbrukade råvaror, halvfabrikat och bränslen i stort sett antas vara pro­

portionell mot produktionens volym. Om priserna är oförändrade, kommer

dessa kostnader att sjunka absolut sett och att bli oförändrade relativt

sett, när produktionsvolymen sjunker. Om de arbetstagare, som får kortare

arbetstid, erhåller full lönekompensation härför, blir lönerna totalt sett

oförändrade, vilket innebär att lönekostnaderna per producerad enhet stiger

i samma mån som arbetstiden förkortas. Om man bortser från nyinveste­

ringar och därav föranledda nya kapitalkostnader, kan det sägas, att före­

tagets årliga kapitalkostnader i form av avskrivningar blir oförändrade

absolut sett vid tidsförslitning men minskas vid bruksförslitning, i vilket

fall kapitalets användningstid ju förlänges. I hur hög grad avskrivnings-

kostnaderna per producerad enhet kommer att stiga beror således på real-

kapitalets sammansättning med hänsyn till tidsförslitning och bruksför­

slitning. Räntekostnaden kommer vid oförändrad räntenivå att stiga per

producerad enhet, vid tidsförslitning beroende på att räntekostnad blir

oförändrad absolut sell och vid bruksförslitning beroende på alt nyttjande-

perioden blir längre.

Denna genomgång av utvecklingen av intäkter och kostnader vid en ar­

betstidsförkortning visar, att vinsten kommer att reduceras. Utredningen

diskuterar vad företaget kan tänkas göra för att motverka denna vinst­

minskning. Vad först angår frågan huruvida detta kan ske genom pris­

höjningar påpekar utredningen, att svaret härpå i hög grad är beroende

på den ekonomiska miljö, i vilken företaget arbetar. Det beror sålunda

exempelvis på efterfrågan på företagets produkter. Om löneinkomsterna

är oförändrade kan det kanske antagas alt den nominella efterfrågan inte

minskar. Eftersom produktionsvolymen förutsättes bli mindre och efter­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

60

frågan inte kan helt tillfredsställas, kan företaget höja sina priser. Hur stor

prishöjning som kan genomföras beror bl. a. på elasticiteten i efterfrågan

vid prisförändringar. Möjligheten till prishöjningar beror också på före­

tagets ställning på marknaden. Ett företag med monopolistisk ställning kan

föra en självständig prispolitik medan möjligheterna härtill är mindre för

företag, som är utsatta för konkurrens. Beträffande prissättningen över

huvud poängterar utredningen, att förhållandena blir mycket olika för

olika företag och olika näringsgrenar vid en arbetstidsförkortning.

Med hänsyn till att löneökningar och ökade kapitalkostnader slår igenom

på olika stadier av produktionsprocessen kan det enligt utredningens me­

ning tänkas, att det från ekonomisk synpunkt är lämpligast för företaget att

ändra sin produktionsteknik; en ny kombination av råvaror, realkapital

och olika slag av arbetskraft kan visa sig ge de lägsta kostnaderna vid en

given produktionsvolym. Denna ändrade produktionsteknik skulle exempel­

vis kunna bestå i att arbetskraft ersättes med realkapital och med andra

ord leda till ökade investeringar, ökning av investeringarna anges i svaren

på utredningens enkäter inom industri och jordbruk som ett medel att mot­

verka arbetstidsförkortningens verkningar i vissa avseenden. Utredningen

framhåller emellertid, att investeringsproblemet kan ses ur vidare samhälls­

ekonomiska synpunkter. Nytt realkapital stiger kanske i pris samtidigt som

det kan utnyttjas mindre genom kortare driftstid. Det är därför inte givet,

att företaget söker kompensera sig för produktions- och vinstminskning

genom ökade investeringar. Det kan dock tänkas, att en annan varaktighet

och konstruktion av realkapitalet visar sig fördelaktigare. Möjligheten att

ändra teknik och organisation med hjälp av investeringar beror givetvis

även på likviditet och kreditmöjligheter, varvid vinstutvecklingen spelar sin

givna roll.

I svaren på utredningens enkäter till industrin och jordbruket åter­

speglas en allmän önskan att uppehålla produktionsnivån vid en arbets­

tidsförkortning. Ett sätt härför anges vara att öka produktionskapaciteten,

ett annat att övergå till skiftarbete. I båda fallen fordras mer arbetskraft.

Bland de åtgärder, som företaget kan tänkas vidtaga för att kompensera

sig för minskade försäljningsinkomster i samband med en arbetstidsför­

kortning, nämner utredningen omläggning av produktionen till nya produk­

ter. Den minst lönsamma delen av produktionen, den »marginella», kanske

lägges ned, man övergår måhända till längre serier e. d. Tron på ökad specia­

lisering av produktionen kominer till klart uttryck i industrienkäten. För

jordbrukets del anges på motsvarande sätt minskad kreatursskötsel som en

möjlighet.

Utredningens framställning av arbetstidsförkortningens verkningar på

industriföretagets verksamhet har hittills inte tagit hänsyn till utlandskon-

kurrensen och har vidare utgått från förutsättningarna att lönekompensa­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

61

tion utgår samt att produktionen sjunker proportionellt mot nedgången i

antalet utförda arbetstimmar.

Utlandskonkurrensen medför, säger utredningen, modifikationer i det

tidigare resonemanget. Om företagets produktion går på export och konkur­

rerar med utländska företags varor, försvåras sålunda en prispolitik mot

ökade priser. Detsamma kan bli följden av att importerade varor konkur­

rerar med företagets produkter på hemmamarknaden. Verkan av en arbets­

tidsförkortning kan då bli minskad sysselsättning. Genom att en del av

råvarorna och konsumtionsvarorna importeras erhålles en dämpande effekt

på prisrörelser av inhemskt ursprung. De importerade varorna konkur­

rerar med och slår ut inhemska varor med importstegring som följd. Vid

alltför tryckande utlandskonkurrens kan vissa tillverkningar komma att

läggas ner och företagen kan komma att övergå till mera lönande tillverk­

ningar med större koncentration på hemmamarknaden eller mindre import-

konkurrens.

Om lönekompensation inte lämnas vid en arbetstidsförkortning blir, anför

utredningen, kostnadsökningen väsentligt mindre än som förut antagits, och

problemet med utlandskonkurrensen blir inte lika betydelsefullt som då full

lönekompensation utgår. De sänkta nominella inkomsterna leder dock i detta

fall sannolikt till minskad efterfrågan jämfört med det fall att ingen arbets­

tidsförkortning äger rum.

Vad slutligen angår betydelsen av att produktionen inte minskar i samma

mån som antalet arbetstimmar nedgår eller med andra ord av att en produk­

tivitetsökning äger rum anför utredningen, att en dylik skulle kunna under­

lätta det enskilda företagets anpassning till de nya förhållanden, som en

arbetstidsförkortning innebär, förutsatt att produktionsökningen inte är

kombinerad med ytterligare ökad nominell förtjänstnivå för arbetstagarna.

När det gäller att belysa serviceföretagets problem vid en ar­

betstidsförkortning väljer utredningen som typlöretag ett detaljhandels­

företag. Ett dylikt företag har, säger utredningen, i många avseenden lik­

nande problem som industriföretaget. På ett område har emellertid service­

företaget ofta cn gynnsammare ställning, nämligen vad gäller den utländska

konkurrensen. Bortsett från företag, som driver exporthandel, torde flertalet

servicenäringar inte ha direkt känning av utlandskonkurrensen. Handelsföre­

taget har inte heller några större svårigheter med konkurrensen inom

landet i den mån alla förelag inom branschen genomför en likartad arbets­

tidsförkortning samtidigt; härvid bortses från olikheter mellan små buti­

ker, som till stor del skötes av innehavarna själva, och större affärer. En

viss konkurrens om arbetskraft med andra näringsgrenar kan också före­

ligga, varvid servicenäringens ställning kan bli försämrad eller förbättrad

genom arbetstidsförkortningen. Förändringar i efterfrågan kan också på­

verka olika företag på olika sätt. I ett annat avseende är emellertid service­

företaget ofta sämre ställt än industriföretaget vid eu arbetstidsförkortning

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

62

därigenom att serviceföretaget i allmänhet måste tillhandahålla sina tjänster

under en viss tid, som inte alltid kan ändras med de anställdas arbetstid per

vecka. Vid en arbetstidsförkortning kommer många serviceföretag, som har

sin toppbelastning förlagd till obekväm arbetstid, att få denna toppbelast­

ning ökad. Kunderna kommer sannolikt att i ökad utsträckning förlägga

sina inköp till lördagar, i den mån fria lördagar blir en följd av arbetstids­

förkortningen. Serviceföretagens kapacitet måste således ofta byggas upp

med hänsyn till toppbelastningar. Den obekväma arbetstiden kan därvid

bli en nackdel för serviceföretaget i konkurrensen om arbetskraften. Å andra

sidan kan utbudet av arbetskraft, som önskar ta extraarbete på lördagar

komma att öka. Arbetstidsförkortningen kan således medföra konsekven­

ser både i riktning mot att försvåra och att underlätta uppehållandet av en

viss driftstid.

Utredningen framhåller, att problemet om förhållandet mellan driftstid,

dvs. den tid under vilken produktiv verksamhet bedrives vid företaget, och

den vid företaget tillämpade ordinarie arbetstiden är betydelsefullt även för

många varuproducerande näringsgrenar. Inom betydande verksamhets­

områden, exempelvis stora delar av industrin, sammanfaller driftstid och

arbetstid, vilket ofta är fördelaktigt från organisatorisk synpunkt. Ju mer

realkapital, som kommer till användning per sysselsatt, desto fördelaktigare

från kostnadssynpunkt blir det att förlänga driftstiden utöver den ordinarie

arbetstiden och införa skiftgång. Produktionstekniken vid en varas framstäl­

lande kan vidare vara sådan, att det fordras en kontinuerlig produktions­

tid, som är längre än arbetstiden. Det kan antagas, att ju mer arbetstiden

förkortas, desto mer kommer skiftgången i samhället att öka. Expanderande

näringsgrenar med redan betydande rekryteringssvårigheter och driftstid

dygnet runt kan därvid komma att få ökade svårigheter.

Konjunktur problem vid övergången

Sedan utredningen konstaterat, att en arbetstidsförkortning sannolikt

kommer att medföra kostnadsökningar för olika företag och att frågan om

lönekompensation därvid blir av stor betydelse, uttalar utred­

ningen, att den inte har att ta ställning till frågan huruvida lönekompensa­

tion för bortfallen arbetstid skall utgå vid en arbetstidsförkortning. Eftersom

lönebildningsprocessen i samband med förkortningen synes vara av väsent­

lig betydelse har utredningen dock ansett det nödvändigt att relativt ingå­

ende behandla detta problem under olika hypoteser om löneutvecklingen.

Utredningen konstaterar härvid, att under perioden 1946—1955 den

genomsnittliga lönenivån för arbetare inom olika näringsgrenar stigit med

i genomsnitt 9—10 procent om året samtidigt som konsumtionspriserna

stigit med i genomsnitt drygt 4 procent om året. Vidare erinrar utred­

ningen om att löneökningen bestått dels i avtalsmässiga lönehöjningar och

dels i s. k. löneglidning. Den sistnämnda spelar enligt utredningens mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

63

en betydelsefull roll, eftersom den fördelas ojämnt på inkomsttagare inom

olika grupper och lätt leder till krav på lönekompensation från deras sida,

som ej haft någon löneglidning. För tjänstemännen uppskattar utredningen

den genomsnittliga löneökningen under nyssnämnda period inom hela nä­

ringslivet till närmare 8 procent om året. Lönernas utveckling har dock inte

varit likformig under hela den ifrågavarande perioden utan varierat mycket

under olika år; enligt siffermaterial, som åberopats av utredningen, har

lönestegringarna varit störst från 1950 till 1951, från 1951 till 1952 och från

1954 till 1955, då löneindex för arbetare inom hela näringslivet gått upp

respektive 19, 20 och 9 procent.

Utredningen gör härefter en beräkning av den löneökning, som en arbets­

tidsförkortning skulle motsvara, och anför.

Om en arbetstidsförkortning genomföres med 3 t/v (6,25 procent) för dem

som har 48 timmars arbetstid per vecka, skulle detta, om lönekompensation

gavs för den bortfallna arbetstiden, motsvara en genomsnittlig ökning av

timlönen med 6,7 procent. Vid en förkortning med 6 t/v (12,5 procent) bleve

ökningen av timlönen 14,3 procent. Här har då icke tagits hänsyn till de

korrigeringar av dessa siffror som kan följa av helgdagarnas placering på

olika veckodagar och av bestämmelserna om helgdagsersättningar. — Varje

år kommer därtill, sett ur samhällsekonomisk synpunkt, sedvanliga löneök­

ningar genom överflyttningar av arbetskraft från låglönegrupper till hög­

lönegrupper och genom löneglidning. Löneglidningen åter beror till stor

del på det allmänna ekonomiska läget och speciellt arbetsmarknadsläget i

samband med förkortningen av arbetstiden. En sammanlagd genomsnittlig

ökning av timlönen på 9 respektive 17 procent i de båda fallen synes dock

i vissa lägen vara en rimlig hypotes beträffande löneökningen det första året

efter en förkortning. Löneökningar av den storleken över hela näringslivet

kan icke äga rum utan prisökningar eller andra mindre önskvärda konse­

kvenser. De båda ökningstalen ovan kan närmast jämföras med löneutveck­

lingen 1954—1955 respektive 1950—1951. Vid båda dessa jämförelsetid­

punkter utgjorde lönerörelserna och prisutvecklingen allvarliga problem för

den ekonomiska politiken. Givetvis kan utvecklingen vid en arbetstidsför­

kortning bli mindre problematisk i dessa avseenden i den mån icke alla

inkomsttagare följer med i ovanstående inkomstutveckling, eller om de som

berörs direkt av förkortningen icke får full lönekompensation.

I detta sammanhang påpekar utredningen, att arbetstidsförkortningen får

olika inverkan på lönerna när det gäller tidlön och när det är frågan om

ackordslön. Om lönesatserna vid tidlön är oförändrade, medför en arbets­

tidsförkortning en däremot proportionell nedgång i arbetsförtjänsten medan

oförändrade ackord innebär ett incitament för arbetstagarna att genom

ökade prestationer hålla uppe sin förtjänst vid tidigare nivå.

Vid eu genomgång av de olika faktorer, som påverkar lönebildningen i

landet för närvarande, bar utredningen ansett sig kunna urskilja tre karak­

teristiska drag. För det första finner utredningen påtagligt, att arbetstagarna

oftast inte går med på en sänkning av den nominella inkomstnivån, även

om den skulle vara förknippad med en arbetstidsförkortning. Av den opi­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

64

nionsundersökning, som utredningen låtit utföra, framgår, att man i

många fall inte velat utbyta den vid de senaste förhandlingarna erhållna

löneökningen mot en arbetstidsförkortning men att man är fullt beredd att

göra det vid en kommande löneförhandling. För det andra anser utred­

ningen, att bland många arbetstagare numera torde råda den uppfattningen,

att lönerörelserna i princip inte bör medföra större löneökningar totalt sett

än produktionsutrymmet tillåter, frånsett kompensation för tidigare inträf­

fade prisstegringar. Den tredje faktor bakom lönebildningsprocessen, som

utredningen berör, är jämförelsenormerna vid lönekrav. Utredningen finner

det rimligt att antaga, att arbetstagarna vid preciseringen av sina lönekrav

ser dels på vinstutvecklingen inom vederbörande bransch och i landet -i

dess helhet, dels på inkomstutvecklingen för andra löntagare, speciellt på

»eftersläpningsfenomen», och dels på prisutvecklingen, varvid kompensa­

tion för prisstegringen anses som ett självklart krav vid lönerörelser under

normala tider. De båda sistnämnda jämförelsenormerna kan enligt utred­

ningens mening sannolikt bli viktiga vid lönerörelser i samband med en

arbetstidsförkortning. De löntagare, som inte får kortare arbetstid eller får

mindre arbetstidsförkortning än andra, kan komma att kräva kompensa­

tion i ökade löner, och vid löneförhandlingar påföljande år kan de som fått

arbetstidsförkortning tänkas åberopa löneutvecklingen för övriga. Här­

igenom skulle en saxningseffekt mellan olika löntagargrupper kunna uppstå.

Genom en arbetstidsförkortning utöver en viss nivå skulle man vidare kunna

komma in i en utveckling av stigande priser, vilket skulle kunna leda till

saxningseffekter mellan priser och löner.

Med hänsyn till det anförda står man enligt utredningens mening vid en

arbetstidsförkortning inför följande centrala problem. Hur stor skulle löne­

ökningen kunna bli, om en arbetstidsförkortning inte genomfördes och

vilken prisutveckling skulle förekomma i detta fall? Kommer under en aktiv

ekonomisk politik lönekompensationen i samband med en arbetstidsförkort­

ning att smälta in i de allmänna avtalsrörelserna på ett sådant sätt, att pris­

utvecklingen inte gestaltar sig mycket annorlunda än den skulle ha gjort

om arbetstidsförkortningen inte kommit till stånd? Utredningen finner det

sannolikt, att möjligheterna härtill är större om arbetstidsförkortningen

ryms inom ett års produktivitetsstegring medan i motsatt fall, då förkort­

ningen innebär ett »förskott» på kommande års produktionsutveckling, ris­

kerna synes vara större för en kraftigare löne- och prisrörelse.

Utredningen framhåller, att avtalsparternas förhandlingar i samband med

en arbetstidsförkortning blir av central betydelse. Det är först vid dessa

förhandlingar som man kan se i vilken mån arbetstagarna är villiga att be­

tala något för arbetstidsförkortningen. Fn arbetstidsförkortning är, under­

stryker utredningen, givetvis ingenting som man får till skänks, även om

den sker genom lagstiftning.

Bland de konjunkturproblem, som blir av betydelse vid en övergång till

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

65

kortare arbetstid, märks vidare förkortningens inverkan på investe­

ring s v e r k s a in hcte n. Utredningen erinrar om att del ofta framhål-

les, att en arbetstidsförkortning verkar stimulerande på investeringsverk­

samheten. Företagen antages söka återhämta det av förkortningen orsakade

produktionsbortfallet genom teknisk och organisatorisk omläggning av pro­

duktionen, och kostnadsrelationerna anses komma att förskjuta sig i sådan

riktning, att det lönar sig att företaga investeringar, som tidigare inte varit

lönande. Utredningen håller för sannolikt, att vissa faktorer av nämnda slag

kan komma att verka ökande på investeringsviljan, framför allt just vid

själva övergången, och tillägger, att utredningens enkäter bland olika nä­

ringsgrenar ger visst stöd för ett sådant antagande. Emellertid fortsätter

utredningen på följande sätt.

Trots allt är det dock sannolikt inte rimligt att räkna med några större

verkningar mot ökade investeringar. Flera faktorer kan verka i motsatt rikt­

ning. Det är inte bara lönerna som stigit vid en arbetstidsförkortning genom

lönekompensationen. Såsom vi sett tidigare, sjunker nuvärdet av investe­

ringsprojekten genom minskad effektivitet hos kapitalet. Även investerings­

kostnaderna kan stiga. Utvecklingen beror på hur prisrelationer och ettei-

frågan förändras. Det kan hända att vissa industrier vill expandera, medan

andra får det svårare att hävda sig. Investeringsefterfrågans utveckling på

kort sikt beror även på graden av stelhet i de investeringsplaner, som är

under förverkligande.

Sker det en ökad övergång till skiftarbete vid en arbetstidsförkortning,

skulle detta i sin tur på kort sikt verka i riktning mot relativt sett minskad

investeringsvilja. Produktionsutrustning finns tillgänglig för den genom

skiftgång ökade produktionen. Däremot kan en ökning av personalen vid

skiftarbete medföra ökat behov av bostäder i berörda orter.

Även vinsterna kan komma att förändras. Sannolikt kommer en minsk­

ning i de totala vinsterna att ske, varigenom självfinansieringsmöjlighe­

terna sjunker. Detta bör bidra till att minska investeringsefterfrågan.

Det är emellertid av vikt att skilja mellan investeringsvilja och investe­

ringsmöjligheter. Ovan har närmast investeringsviljan berörts. Det går

sålunda inte att avgöra i vilken riktning denna påverkas av arbetstidsför­

kortningen. Det är sannolikt, att en viss tendens till ökad investeringsvilja

skulle föreligga efter en arbetstidsförkortning inom näringsgrenar med en

relativt sett gynnad position. I vilken mån denna investeringsvilja skulle

kunna manifesteras vid en given ekonomisk politik är en annan fråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Utredningen påpekar vidare, att investeringarna f. n. begränsas genom

byggnad sreglering och kreditpolitik samt att möjligheten till självtinansie-

ring synes ha minskat. Det finns, anför utredningen, redan en m,ingd in

vesteringsprojekt inom näringslivet, som hålles tillbaka av bristen på pro­

duktionsresurser och finanskapital. Om utrymme kunde skapas för dessa

investeringsprojekt redan nu, skulle produktionsutvecklingen kunna pavei-

kas. Utvecklingen i detta hänseende beror således i dagens läge kanske

mindre på utvecklingen av investeringsefterfrågan än på det samhällseko­

nomiska utrymmet för investeringar. Skulle det finnas ett sadant uliymme,

5 -

Bilmng till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 80

66

som inte fylls ut av efterfrågan på realkapital från näringslivets sida, finns

det alltid ekonomisk-politiska medel att stimulera denna efterfrågan och

motverka eventuella förändringar i denna i samband med en arbetstidsför­

kortning.

Efter att ha närmare behandlat vissa andra faktorer av betydelse för be­

dömningen av en arbetstidsförkortnings betydelse från konjunktursynpunkt

gör utredningen ett försök att beräkna de tendenser till balans­

rubbningar i samhällsekonomin, som skulle kunna bli en följd

av förkortningen. Utredningen utgår därvid från hypotesen att en arbets­

tidsförkortning beslutats från och med 1956 och undersöker i vad mån detta

skulle inverkat vid uppgörande av nationalbudgeten för detta år. Under an­

tagande att den ordinarie arbetstiden förkortats med tre timmar i veckan an­

ser utredningen sannolikt, att en viss mindre produktionsminskning blivit

följden. Om det vidare förutsättes, att arbetstagarna fått full lönekompen­

sation samt att bytesbalansen gentemot utlandet och lagerhållningen förbli­

vit oförändrade, kommer utredningen fram till att en ganska betydande in-

flationseffekt skulle kunna ha uppstått, beroende på att nedgången i produk­

tion och import blivit större än motsvarande förändring i efterfrågan för in­

vesteringar och konsumtion. Osäkerheten i alla bedömningar av detta slag

framhäves dock starkt av utredningen. En mängd variationer i de angivna

förutsättningarna vid en arbetstidsförkortning är naturligtvis möjliga. Här

må endast återges utredningens uttalande om utvecklingen i händelse arbets­

tidsförkortningen göres större än tre timmar i veckan — exempelvis sex tim­

mar — och om tretimmarsförkortningen genomföres successivt med t. ex. en

timme i veckan årligen under tre år i följd. I det förra fallet kan, yttrar ut-

redningen, den balansbrist, vilken utredningen befarar vid en engångsför-

kortning med tre timmar i veckan, antagas bli väsentligt större även om

många reservationer måste göras beträffande antaganden om utvecklingen

vid en så stor förändring av betingelserna för produktionen som en arbets­

tidsförkortning med sex timmar i veckan. Vid alternativet med en successiv

förkortning av arbetstiden med en timme i veckan under tre år i följd skulle

förkortningen, framhåller utredningen, genomsnittligt väl rymmas inom den

normala produktivitetsökningen, varför balansproblemet skulle kunna bli

väsentligt mindre. Den direkta årliga effekten av förkortningen skulle, åt­

minstone för avsevärda delar av näringslivet, från lönesynpunkt bli mindre

än de årliga löneglidningar, som stundom förekommer.

Som det sista av konjunkturproblemen vid en arbetstidsförkortning be­

handlar utredningen arbetsmarknadsläget. Till en början uttalar

utredningen härvidlag, att arbetstidsförkortning numera inte diskuteras som

ett medel mot arbetslöshet. Vidare erinrar utredningen om att den fulla sys­

selsättningen under efterkrigstiden lett till att många företag känt bristen

på arbetskraft som ett allvarligt problem. Som en ganska allmänt utbredd

uppfattning betecknar utredningen, att företagarna kommer att söka kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

(57

pensera produktionsbortfallet eller den uteblivna produktionsökningen vid

en arbetstidsförkortning genom att anställa mera arbetskraft.

För egen del finner utredningen sannolikt, att ett minskat utbud av arbete

till marknaden uppstår genom en arbetstidsförkortning. Samtidigt kan man

räkna med att även efterfrågan på varor kommer att förskjutas. Vissa före­

tag kommer kanske att känna större behov än andra att kompensera pro­

duktionsbortfallet på grund av efterfrågeutvecklingen för deras varor efter

arbetstidsförkortningen. Detta gäller särskilt företag, vilkas verksamhet står

i nära samband med fritiden, samt exportindustrin, om exportkonjunktu­

rerna är goda. Skulle arbetstidsförkortningen leda till ett ökat tryck på

samhällsekonomin från efterfrågesidan, kommer vidare varje företag, som

får del av efterfrågeökningen, att söka anställa mer arbetskraft än tidigare,

varigenom ökad press från efterfrågesidan skulle uppstå även på arbets­

marknaden. Å andra sidan kommer troligen trycket på arbetsmarknaden

att lätta i den mån efterfrågetrycket när det gäller varor och tjänster skulle

dämpas genom exempelvis ekonomisk-politiska åtgärder. Utredningen cite­

rar ett uttalande av internationella arbetsbyrån, enligt vilket en arbetstids­

förkortning med full lönekompensation borde leda till minskning av både

tillgång och efterfrågan på arbetskraft; i stort sett syntes det rimligt att

anta, att — åtminstone i mer industrialiserade länder — arbetstidsför­

kortningen inte koinme att väsentligt förändra antalet sysselsatta personer.

Utredningen understryker dock starkt, alt utvecklingen blir olikartad inom

olika näringsgrenar alltefter de förhållanden, varunder de arbetar. De

näringsgrenar, som påverkas relativt sett gynnsammast vid en arbetstids­

förkortning, kommer kanske att väsentligt öka sin efterfrågan på arbets­

kraft. Andra företag, som hamnar på den ekonomiska utvecklingens skugg­

sida, kommer kanske att få svårigheter att upprätthålla sysselsättningen.

Hur det går totalt sett, beror till stor del på det allmänna konjunkturläget.

Utredningens förfrågningar har givit vid handen, alt speciellt service­

näringar måste öka sin arbetsstyrka vid en arbetstidsförkortning. Utred­

ningen framhåller, att redan nu en förskjutning av arbetskraften sker från

de varuproducerande näringsgrenarna till servicenäringarna. Med hänsyn

till erfarenheterna av utvecklingen i USA kan det förmodas, att föränd­

ringen i riktning mot ökad sysselsättning i servicenäringarna kommer att

fortsätta i Sverige. Denna utveckling beror, säger utredningen, på bl. a. två

faktorer. För det första har efterfrågan på tjänster i vissa fall, t. ex. beträf­

fande bilreparationer, resor, sjukvård o. dyl., ökat mer än annan efterfrågan.

För det andra torde, när det gäller handeln, produktivitetsökningen gå lång­

sammare än inom de varuproducerande näringsgrenarna med påföljd att

handeln måste öka sin arbetsstyrka mer än industrin för att kunna omsätta

de producerade varorna. Om vid en arbetstidsförkortning arbetstid och pro­

duktion går ner lika mycket inom de varuproducerande näringarna och inom

servicenäringarna kommer servicenäringarna inte att beträffande arbets­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

68

kraften ställas inför svårare problem än tidigare. Däremot kommer service­

näringarna att få större arbetskraftsproblem än tidigare, såvida arbetstids­

förkortningen direkt medför större produktivitetsökning inom de varupro-

ducerande näringarna än inom servicenäringarna. En eventuellt ökad topp­

belastning av uppköpen på lördagar, som får till följd att de anställdas antal

måste ökas just den dagen, samt svårigheten med skiftgång i handeln, sär­

skilt i små butiker, kan medföra en produktivitetsförsämring med därav

följande behov av nyanställning. Utredningen påpekar också, att många små­

företagare inom handeln till en början torde komma att möta arbetstidsför­

kortningen med en ökad egen arbetsinsats.

Betydelsen för arbetskraftsproblemen av att de stora årskullarna inom

en nära framtid träder ut på arbetsmarknaden belyses i följande inom ar­

betsmarknadsstyrelsen sammanställda tabell, som visar folkmängden i

1 000-tal personer inom olika åldersgrupper vid slutet av åren 1955—1960. I

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Åldersgrupp

1955

1956

1957

1958

1959

1960

15—20......................................

451

478

506

533

561

589

20—25......................................

422

427

433

438

444

449

25—30......................................

466

456

447

438

429

420

30—65......................................

3 396

3 378

3 375

3 381

3 406

3 430

Summa 15—65

4 735

4 739

4 761

4 790

4 840

4 888

I anslutning till det sålunda redovisade siffermaterialet framhåller utred­

ningen bl. a., att det i en tid, då det speciellt är brist på yrkesutbildad arbets­

kraft, kan vara svårt att i näringslivet inpassa växande skaror av arbets­

kraft utan erfarenhet. Behovet av icke yrkesutbildad arbetskraft förändras

knappast relativt sett genom en arbetstidsförkortning, åtminstone inte till

förmån för oskolad arbetskraft. Ur denna synpunkt kan varken arbetstids­

förkortningen underlätta placeringen av nya årskullar i näringslivet eller

de nya årsklasserna lösa arbetskraftsproblemen i samband med förkort­

ningen. Om däremot arbetstidsförkortningen medför sådana förändringar

i samhällsekonomins struktur, att sysselsättningen på längre sikt skall för­

skjutas från vissa näringsgrenar till andra, kan det dock, anför utredningen,

vara gynnsamt, att arbetstidsförkortningen äger rum samtidigt som de nya

årskullarna är relativt stora.

Som avslutning på sin behandling av arbetskraftsfrågorna i samband med

en arbetstidsförkortning anför utredningen vissa siffror angående effekten

på arbetsmarknaden av en arbetstidsförkortning med 3 timmar i veckan

i jämförelse med andra likartade förändringar. Beräkningarna har för ut­

redningens räkning utförts av arbetsmarknadsstyrelsen. Siffrorna, som en­

dast avser att antyda den ungefärliga storleksordningen av de ifrågavarande

företeelserna, sammanfattas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

69

Miljoner

arbets­

timmar

årligen

I procent av

totala ordi­

narie arbets-

tidsvolymen

1952

I. Inverkan på den på ordinarie arbetstid utförda arbetsvoly-

men av en allmän arbetstidsförkortning till 45 t/v

1. För av arbetstidsförkortningen direkt berörda arbetstagare

2. Om tjänstemän med kortare normalarbetstid samtidigt

223

313

3,4

4,7

3. Om samtliga arbetstagare får en förkortning av arbets­

tiden med 6% procent (motsv. minskningen från 48 till

330

5,0

4. Om samtliga yrkesutövare får en förkortning av arbets-

400

6,1

II. Exempel på andra företeelser som påverkat den normalt till­

gängliga arbetsvolymen (utbudet av arbetskraft)

1. Minskning till följd av skoltidens förlängning i genomsnitt

12

0,2

2. Minskning som skulle bli följden om minst 9-årig skolgång

160

2,4

3. Minskning till följd av förskjutningar i proportionen mel­

lan arbetare och tjänstemän (i genomsnitt per år 1945/

1950)

.....................................................................

5

0,1

4. Minskning till följd av sänkning av den ålder, vid vilken

yrkesverksamheten upphör (i genomsnitt per år 1940/

1950)

.........................................................................

4

0,1

5. Minskning till följd av semesterns förlängning (1952—

1953)

...........................................................................

77

1,2

in. Exempel på företeelser som begränsar utnyttjandet av den

normalt tillgängliga arbetsvolymen

281

4,3

En ökning eller minskning av den genomsnittliga sjuk-

23

0,3

85

1,3

20

0,3

3. Arbetslöshet (1949—1955)

Högsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden

(1953)

..................................................................

103

1,7

Lägsta årliga antal förlorade arbetstimmar under perioden

(1951)

...........................................................................

81

1,2

22

0,3

8

0,1

»

1955/56 ....................................................

3

0

4. Arbetskonflikter

90

1,4

IV. Exempel på konjunkturmässiga förändringar som inverkat

på arbetsvolymen

Utgjorda arbetstimmar inom industrin 1950—1955

1 450

1 364

Skillnad mellan högsta och lägsta antal................................

86

1,4

Utredningens slutsatser

Utredningens överväganden av de ekonomiska frågorna utmynnar i vissa

slutsatser, som torde kunna sammanfattas på följande sätt.

Uen direkta produktionseffekten av en arbetstidsförkortning beror dels

på hur många som beröres av förkortningen och dels på utvecklingen av

70

produktiviteten per arbetad timme inom olika näringsgrenar. I det förra

avseendet får man sannolikt räkna med att fler arbetstagare än de som

direkt berörs av arbetstidsförkortningen får ökad fritid, särskilt om för­

kortningen leder till femdagarsvecka för de direkt berörda. I det senare

hänseendet är det sannolikt, att produktionsbortfallet vid en förkortning av

arbetstiden inte blir proportionellt mot arbetstidsbortfallet utan mindre men

att å andra sidan en ökad produktion per timme inte kommer att helt kunna

kompensera arbetstidsbortfallet, bortsett från den produktionsökning per

arbetstimme, som normalt äger rum från år till år.

Med utgångspunkt från en normal produktionsökning av tre procent om

året finner utredningen sannolikt, att en arbetstidsförkortning om tre tim­

mar i veckan, som sprider sig även till dem, som nu har kortare arbetstid

än 48 timmar i veckan, inte leder till bortfall av mer än två års normal pro­

duktionsökning utan att effekten blir inte oväsentligt mindre. En förkort­

ning med sex timmar i veckan däremot torde enligt utredningens uppfatt­

ning leda till att minst två och under ogynnsamma omständigheter högst

fyra års normal produktionsökning kommer att falla bort.

Hur stor del av produktionsökningen man på lång sikt vill byta ut mot

ökad fritid blir enligt utredningens uppfattning en avvägningsfråga, och när

valet väl träffats ligger svårigheten i själva anpassningen av samhälls­

ekonomin till en kortare arbetstid än den nuvarande. Konjunkturmässigt

kan denna anpassning få effekt på priser, löner och konkurrensläge gent­

emot utlandet. I dessa avseenden kan en större engångsförkortning av ar­

betstiden få icke önskvärda följder för strävandena att upprätthålla sam­

hällsekonomisk balans. Vid anpassningen till en kortare arbetstid spelar

löneutvecklingen en central roll. Om full lönekompensation skall erhållas

vid en arbetstidsförkortning, kan varje försök att förkorta arbetstiden mera

än som svarar mot den genomsnittliga produktivitetsökningen i näringslivet

leda till inflationstendenser och i vissa lägen till sysselsättningssvårigheter.

Man kan inte öka fritiden utöver vad som svarar mot normal produktions­

ökning och samtidigt bibehålla konsumtion och investering oförändrade.

Genom den inflationsmekanism, som kan sättas igång genom en arbets­

tidsförkortning, kan utrikeshandeln komma att påverkas. En stigande

kostnadsnivå kan försämra landets konkurrenskraft vid givna växelkurser.

Från denna synpunkt anser utredningen, att en god exportkonjunktur utan

större belastning på valutareserven är ett gynnsamt läge för en arbetstids­

förkortning.

Om anpassningsproblemet till stor del är ett problem om konjunktur­

utvecklingen, har det även en annan sida, som består i att tillgång och efter­

frågan skall anpassas på en lägre nivå av produktion och realinkomster än

som annars skulle uppnåtts. Även utvecklingen på arbetsmarknaden i sam­

band med en arbetstidsförkortning bör uppmärksammas. På detta område

finns enligt utredningens mening risker för en ökad arbetskraftsbrist vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

71

övergången till den kortare arbetstiden, innan företagen anpassat sig till de

nja betingelserna. Utvecklingen blir givetvis mycket skiftande inom olika

näringsgrenar.

Utredningen framhåller, att stora osäkerhetsmoment föreligger i fråga

om de verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få i olika avseenden,

samt yttrar vidare.

Det är möjligt, att en arbetstidsförkortning med 3 t/v under gynnsamma

betingelser skulle kunna genomföras utan svårigheter av sådan art att de

föranleder betänkligheter. Det är också möjligt, att i vissa lägen en arbets­

tidsförkortning av denna storlek skulle vålla relativt betydande anpass­

ningssvårigheter. En engångsförkortning av arbetstiden med 6 t/v torde

under alla förhållanden få ses som en stor engångsförändring som kan leda

till betj'dande anpassningssvårigheter.

Vill man i största utsträckning undvika de riskmoment som finnes be­

träffande produktionsbortfall, lönerörelser och olika företags anpassning

till en kortare arbetstid, synes det oss lämpligt att genomföra arbetstids­

förkortningen successivt. I varje fall bör det skapas möjlighet för avtals­

parterna inom olika näringsgrenar att välja en successiv förkortning av ar­

betstiden. Visserligen har näringslivet en stor anpassningsförmåga vid för­

ändringar i de samhällsekonomiska betingelserna, men det synes mindre

riskfyllt att låta en arbetstidsförkortning ske i etapper, så att den kan in­

passas smidigt i den snabba utveckling på det samhällsekonomiska området,

som kännetecknat efterkrigstidens Sverige.

Som sin slutsats anför utredningen, att det inte synes föranleda större

betänkligheter att genomföra en förkortning av den lagstadgade arbetstiden

med tre timmar i veckan, om förkortningen företages under aktiv ekonomisk

politik utan alltför kraftiga lönerörelser. En arbetstidsförkortning av denna

storlek bör dock enligt utredningens mening ske på sådant sätt, att möj­

ligheter finns till en successiv anpassning t. ex. inom tre år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Förslagets utformning

I fråga om den principiella uppläggningen av sitt förslag anför utred­

ningen — efter att ha erinrat om att en tendens till kortare arbetstider för

de enskilda arbetstagarna gjort sig gällande i alla industriellt utvecklade

länder ända sedan förra århundradet — bl. a. följande.

Det finns ingen anledning antaga, att inte denna strävan mot kortare ar­

betstider kommer att fortsätta. En allt kortare arbetstid för de enskilda

individerna måste emellertid, om en snabb produktivitetsökning skall sä­

kerställas, i viss omfattning samordnas med kravet på att produktions­

apparatens effektiva driftstid inte förkortas i samma mån som individernas

arbetstid minskar. Ju kortare arbetstiden för de enskilda individerna blir,

desto större bör också utrymmet vara för att tillgodose det önskemål om

variationsmöjligheter för grupper eller individer, som flera gånger tidigare

berörts i detta betänkande. Ur samhällets synpunkt kan del under nu rå­

dande förhållanden inte vara erforderligt alt beträffande arbetstidens längd

72

Kangl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

inskrida med föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst

arbetsområde finner vara klokt och ändamålsenligt. För en viss återhåll­

samhet från statsmakternas sida talar också det förhållandet, att parterna

på arbetsmarknaden numera uppträder i starka organisationer, som väl kan

tillvarata medlemmarnas intressen. I och för sig kan det därför inte be­

traktas som uteslutet, att man i framtiden prövar ett system, enligt vilket

arbetstiden lika väl som lönerna helt ligger i händerna på arbetsmarkna­

dens organisationer och göres till föremål för förhandlingar dem emellan.

Det bör i detta sammanhang erinras om att åtskilliga av de arbetstidsför­

kortningar, som på senare år genomförts här i landet, tillkommit genom

överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter.

Våra överväganden har lett fram till den ståndpunkten, att man nu bör

söka åstadkomma en arbetstidsförkortning inom ramen för bestående an­

ordningar — dvs. genom lagstiftning — men samtidigt försiktigt pröva en

väg att lämna partsorganisationerna större frihet och därmed ökat ansvar.

Utredningens förslag är utformat som ändringar i allmänna arbetstids­

lagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln samt arbets­

tidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Ändringarna innebär i första hand, att lagarnas bestämmelser om vecko­

rna x i in u m för den ordinarie arbetstidens längd ändras till 45 timmar.

Beträffande lantarbetstidslagen föreslås, att den ordinarie veckoarbets­

tiden under viss tid skall få uppgå till 47 timmar under förutsättning av

motsvarande förkortning under annan tid, så att eu utjämning till 45 tim­

mar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av högst ett år.

Begränsningsperioderna lämnas orörda i de olika lagarna

med undantag för vissa ändringar i lantarbetstidslagen.

Inte heller föreslås någon ändring i bestämmelserna om d y g n s m axi-

mu m om man bortser från en mindre jämkning i lantarbetstidslagen. Vad

angår allmänna arbetstidslagen kommer den längsta tillåtna dagliga arbets­

tiden således alltjämt att vara nio timmar. Detta innebär i praktiken, fram­

håller utredningen, att de arbetstagare, som för närvarande har 48 tim­

mars arbetsvecka med gängse fördelning på arbetsdagarna, måste medverka

till en förlängning av arbetsdagen till nio timmar, om femdagarsvec­

kan skall kunna förverkligas inom ramen för en veckoarbetstid av 45 tim­

mar. Utredningen anser det vara en utbredd mening att en sådan förläng­

ning av arbetsdagen kan godtas, såvida veckovilan därigenom blir längre,

men tillägger, att en förlängning av den dagliga arbetstiden likväl för många

torde framstå som en icke önskvärd förändring. Samtidigt förhåller det sig

av allt att döma så, anför utredningen, att önskemålet om fem dagars ar­

betsvecka inte lika starkt inriktar sig på vinterhalvåret som på den ljusare

årstiden. Utredningen finner, att det är möjligt att med 45 timmars ordi­

narie arbetstid per vecka förena önskemålen om att den dagliga arbetstiden

inte förlänges och att femdagarsvecka genomföres under den ljusare delen

av året, nämligen under förutsättning att man inte fastlåser begränsnings-

perioden vid en vecka (eller annan kort period) utan tillåter annan fördel­

73

ning av arbetstiden med utjämning till i genomsnitt 45 timmar i veckan

under en längre tidrymd, exempelvis ett år. Under denna förutsättning

skulle 45-timmarsveckan inom verksamheter, som tillåter en dylik organisa­

tion av arbetet, kunna medge arbetstider på 42

1h

timmar (fem dagar i vec­

kan om 8*/* timmar) under 27 arbetsveckor och 48 timmar, dvs. oförändrad

arbetstid, under årets återstående veckor eller också 40 timmar under 18

veckor och 48 timmar under återstoden av året.

Utredningen föreslår inte någon ändring i gällande regler om tillåten

övertid. Spörsmålet huruvida de särskilda arbetskraftsproblem, som i

vissa verksamhetsområden kan uppkomma vid en förkortning av den

ordinarie veckoarbetstiden, bör lösas med tillhjälp av en ökning av det

medgivna övertidsuttaget diskuteras av utredningen. Ett sätt vore därvid,

säger utredningen, att den utan dispens medgivna övertiden höjdes i samma

män som den ordinarie arbetstiden förkortas eller från 200 till 350 timmar

om året. Tanken härpå avvisas dock av utredningen, som anför, att genom

ett i samband med arbetstidsförkortningen infört regelbundet övertids­

arbete reformen skulle kunna neutraliseras och för arbetstagarens del en­

dast leda till en löneförhöjning. Det påpekas också, att redan de nuvarande

övertidsreglerna lämnar ett avsevärt utrymme för att motverka arbetstids-

bortfallet vid en arbetstidsförkortning samt att det kunde befaras, att ökade

möjligheter till övertidsuttag särskilt skulle medföra arbetstidsökning för

sådana grupper, som redan har mycket övertid och vilkas faktiska vecko­

arbetstid ligger högt. Enligt utredningens mening bör övertid tillgripas

endast tillfälligtvis och då särskilda omständigheter föreligger. Av olika

skäl synes övertid i den mening begreppet nu har inte böra utnyttjas för att

bemästra de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid

kan medföra, och inte heller för att tillgodose de variationsbehov beträffande

arbetstiden, som kan förefinnas hos olika grupper av arbetstagare.

Det anförda innebär dock inte, att utredningen ställer sig avvisande till

tanken på dylika variationsmöjligheter eller att utredningens förslag inte

beaktar de övergångssvårigheter, som arbetstidsförkortningen kan medföra.

I enlighet med sin principiella inställning och i överensstämmelse med sitt

resonemang angående arbetstidens fördelning vid femdagarsvecka föreslår

utredningen sålunda en möjlighet att genom kollektivavtal

göra avsteg från lagstiftningens begränsningsregler

beträffande den ordinarie arbetstiden. Sådant kollektivavtal skall enligt

förslaget på arbetstagarsidan vara slutet eller godkänt av sammanslutning,

som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvud­

organisation. Den föreslagna regeln ger parterna möjlighet att avtala om

förlängning av veckomaximum och dygnsmaximum för den ordinarie ar­

betstiden och att överenskomma om annan begränsningsperiod än den i lag

angivna.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1958. Vad angår

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957

74

huvudstadgandet, dvs. bestämmelsen om den ordinarie veckoarbetstidens

längd, innebär dock utredningens förslag, att övergången skall ske succes­

sivt. Med hänsyn till att utredningen antagit, att en arbetstidsförkortning

om tre timmar i veckan kan rymmas inom två års utveckling av folkhushål­

lets resurser i stort, föreslås att reformen skall genomföras på två år med

en timmes förkortning av den ordinarie veckoarbetstiden från och med den

1 januari ett vart av åren 1958, 1959 och 1960. Med ingången av sistnämnda

år skall således enligt förslaget 45-timmarsveckan vara uppnådd, övergångs­

bestämmelsen är så konstruerad, att den förut nämnda avtalsfriheten även

bär avseende på densamma. Genom kollektivavtal kan således bestämmas

längre övergångstid eller annan form för övergången än lagen stadgar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Särskilda frågor

Utredningen har inte ansett sig besitta erforderlig sakkunskap för att gå

in på frågan om en arbetstidsförkortning på sjöarbetstidslagens

område. Utredningen föreslår därför, att särskilda sakkunniga får i upp­

drag att verkställa en översyn av sjöarbetstidslagen i sådant hänseende.

Bristen på erfarenhetsmaterial angående verkningarna av en arbetstids­

förkortning på samhällsekonomin har enligt utredningen varit mycket känn­

bar vid fullgörandet av dess uppdrag. Utredningen anser, att med hänsyn

till framtida arbetstidsförkortningar både i Sverige och i utlandet varje

möjlighet att klarlägga den av utredningen föreslagna förkortningens verk­

ningar bör tillvaratagas. På grund härav föreslår utredningen, att vissa åt­

gärder snarast vidtas för en fortlöpande undersökning av den

föreslagna arbetstidsförkortningens ekonomiska och

sociala verkningar. Utredningens förslag är, att en statistisk under­

sökning kommer till stånd och att denna handhas av eu forskningsassistent

med placering i konjunkturinstitutet. Assistentens arbete bör enligt försla­

get ledas av en expertgrupp med företrädare för socialdepartementet, kon­

junkturinstitutet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen och

Tjänstemännens centralorganisation.

Det arbetstidsbortfall, som helgledigheterna förorsakar, granskas tämligen

ingående av utredningen, särskilt med hänsyn till förhållandena i händelse

femdagarsvecka med fria lördagar tillämpas. Utredningen kommer fram till

att en helgdags reform vore av betydelse för att motverka splitt­

ringen av arbetsveckorna vid helgerna. Med hänsyn till att utredningen inte

varit i tillfälle att betrakta spörsmålet ur andra synvinklar, är utredningen

inte beredd att ta ställning till frågan om en helgdagsreform i samband med

eu allmän arbetstidsförkortning, men utredningen föreslår, att särskilda

sakkunniga tillkallas för att utreda problemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

75

Remissyttrandena

Över utredningens förslag har efter remiss yttranden avgivits av arbetar-

skyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, universitetskanslersämbetet, medicinalsty­

relsen, statens institut för folkhälsan (styrelsen), statskontoret, arbetsdom­

stolens ordförande, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksförsäkrings-

anstalten, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbruks-

styrelsen, försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben, försvarets

fabriksstyrelse, statens biltrafiknämnd, konjunkturinstitutet, statens fri­

tidsnämnd, delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,

statens avtalsnämnd, avtalsnämnden för statsägda bolag, överståthållaräm-

betet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kronobergs, Kalmar,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro,

Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län, domkapitlen i Upp­

sala ärkestift, Lunds stift och Göteborgs stift, Svenska landstingsförbundet

(styrelsen), Svenska stadsförbundet (styrelsen), Svenska landskommuner­

nas förbund (styrelsen), Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänste-

männens riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska ^^arbets­

givareföreningen, Svenska lokaltrafikföreningen, Handelns arbetsgivare­

organisation, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,

Tidningarnas arbetsgivareförening, Fastigheternas förhandlingsorganisa­

tion, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation, Svenska företagares riksförbund, Sveriges

centrala restaurangaktiebolag, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges

lantbruksförbund, Kooperativa förbundet och Kooperationens förhandlings­

organisation (styrelserna gemensamt), Sveriges industriförbund, Sveriges

redareförening, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sve­

riges allmänna exportförening, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets

ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ung­

domsförbund, Svenska kyrkans diakonistyrelse, Frikyrkliga samarbets-

kommittén, Sveriges riksidrottsförbund, Skid- och friluftsfrämjandet, God-

templarorden, Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges scoutförbund, KFUM:s

riksförbund och Svenska turistföreningen.

Arbetarskyddsstyrelsen har bifogat en sammanställning av yttranden från

yrkesinspektörerna och specialinspektörerna, varjämte yttranden bilagts, av

universitetskanslersämbetet från rektorsämbetena vid universiteten, Stock­

holms högskola och tandläkarhögskolorna ävensom karolinska institutets

lärarkollegium, av kommerskollegium från samtliga handelskammare, av

sjöfartsstyrelsen från Sveriges segelfartygsförening, Sveriges fartygsbefäls-

76

förening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewardsföreningen,

Södra Sveriges stuvareförbund, Norrlands stuvareförbund och Svenska

hamnförbundet, av lantbruksstyrelsen från Hushållningssällskapens förbund

(styrelsen), av statens biltrafiknämnd från Biltrafikens arbetsgivareför­

bund, av överståthållarämbetet från Stockholms stadskollegium, av läns­

styrelsen i Södermanlands län från hushållningssällskapet i länet, av läns­

styrelsen i Malmöhus län från drätselkammaren i Malmö och stadskolle-

giet i Hälsingborg, av länsstyrelsen i Norrbottens län från länsarbetsnämn­

den i länet, av Landsorganisationen från de anslutna förbunden, av Sveriges

akademikers centralorganisation från Sveriges läkarförbund, av Svenska

arbetsgivareföreningen från Svenska byggnadsindustriförbundet, Elektriska

arbetsgivareföreningen, Bageri- och konditoriarbetsgivareförbundet, Glas­

industrins arbetsgivareförbund, Järnbruksförbundet och Pappersmasseför-

bundet samt av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation från åt­

skilliga till organisationen anslutna yrkesförbund.

Det stora flertalet remissinstanser, som yttrat sig över frågan huruvida en

allmän arbetstidsförkortning bör komma till stånd eller ej, har i princip

tillstyrkt utredningens förslag eller i vart fall inte motsatt sig det­

samma. I några yttranden a v s t y r k e s, att en generell arbetstidsförkort­

ning genomföres lagstiftningsvägen, men samtidigt uttalas sympatier för

att en arbetstidsförkortning åvägabringas genom överenskommelser mellan

arbetsmarknadens parter. En övervägande negativ hållning till hela frågan

intages av

Sveriges redareförening

och

Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Innan remissorganens synpunkter rörande problemen i samband med eu

allmän arbetstidsförkortning framlägges kan nämnas, att i några yttranden

uttalanden göres till förmån för att arbetstidsut red ningens

förslag prövas i samband med genomförandet av lagstiftning om kortare

arbetstid.

Landsorganisationen

finner det sålunda önskvärt, att de av arbets-

tidsutredningen framlagda förslagen tas upp till avgörande i samband med

genomförandet av den allmänna arbetstidsförkortningen eller snarast där­

efter.

Tjänstemännens centralorganisation

anser det lämpligt, att den nu

föreslagna förkortningen av arbetstiden genomföres samtidigt med en revi­

sion av arbetstidsbestämmelserna på grundval av arbetstidsutredningens

olika förslag.

Uppfattningen att en arbetstidsförkortning är ett starkt önskemål

bland arbetstagarna bestyrkes i flera remissyttranden. Bland

dem, som uttalat sig härom, märkes

Landsorganisationen,

som betonar, att

kravet på en allmän förkortning av arbetstiden under den nuvarande 48-tim-

marsnivån under senare år vuxit sig allt starkare både i vårt land och i

andra länder. Enligt

länsstyrelsen i Malmöhus län

torde dessa krav numera

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

77

ha vuxit sig så mäktiga, att starka samhällsekonomiska skäl måste kunna

åberopas, därest de inte åtminstone delvis skall tillmötesgås.

Att strävandena mot kortare arbetstid står i överensstämmelse med en

internationell tendens framhålles av

länsstyrelserna i Stock­

holms

och

Kronobergs län.

De arbetstidsförkortningar, som genomförts eller

planeras i andra länder, utgör enligt

Landsorganisationens

mening ett ytter­

ligare motiv för vår del att sänka arbetstiden liksom de i gynnsam riktning

påverkar de ekonomiska förutsättningarna för förkortningens genomfö­

rande.

Giltigheten av satsen om att en internationell tendens till kortare arbets­

tider gör sig märkbar bestrides för jordbrukets vidkommande av

Svenska

lantarbetsgivareföreningen,

som påpekar, att i flertalet av de länder, med

vilka utredningen anställt jämförelser, jordbrukets arbetstid lämnats utan­

för den lagliga regleringen. Där även denna näringsgrens arbetstidsförhål-

landen blivit reglerade genom lagstiftning, har denna, anför föreningen, i

avsevärd utsträckning tillgodosett jordbrukets behov av längre arbetstid

såväl för utearbetare under vegetationsperioden som framför allt för djur­

skötare. På liknande sätt yttrar sig

Sveriges lantbruksförbund.

I fråga om de skäl, som talar för en övergång till kortare arbetstid, delar

det stora flertalet remissinstanser utredningens uppfattning, att skydd s-

motivet inte i och för sig kan tas till utgångspunkt för genomförande av

en allmän arbetstidsförkortning. Styrelsen för

statens institut för folkhälsan

understryker, att skadeverkningarna av farliga gaser eller ämnen, buller

m. in. ej i väsentlig mån påverkas av en mindre förkortning av arbetstiden.

Vad angår betydelsen av en arbetstidsförkortning för att motverka hets, jäkt

och monotoni framhåller styrelsen, att de nämnda företeelserna till stor

del är subjektivt betonade och påverkas av många faktorer, som är oberoende

av arbetstiden. Det föreligger mycket litet objektivt material, som kan

belysa olika omständigheters inverkan i detta hänseende. Styrelsen anslutar

sig också till de sakkunnigas uppfattning, att det inte blivit styrkt, att en

allmän arbetstidsförkortning på något verksamt sätt skulle kunna motverka

hets, jäkt och monotoni. I fortsättningen anför styrelsen.

Sedan de sakkunniga sammanfattat sina värderingar av skyddsmotiven

som argument för en allmän arbetstidsförkortning i Sverige och påpekat, att

skyddsmotiven under detta århundrade inte spelat någon avgörande roll

vid arbetstidsförkortning omfattande större grupper av arbetstagare, medan

de ekonomiska synpunkterna alltid fått påverka bedömningen, ingår de

sakkunniga på frågan, huruvida en viss generellt giltig övre gräns för den

tillåtna arbetstiden i dagens läge kan motiveras av medicinska skäl. De kom­

mer till den slutsatsen, att de inte funnit skäl för antagandet, alt arbetsför­

hållandena — inklusive de rådande arbetstiderna —

generellt sett

skulle

utgöra någon risk för eu

försämrad

folkhälsa. Även om hrist råder på erfa-

renhetsmaterial för bedömande av denna fråga, anser dock styrelsen för sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

78

del, att i dagens läge inga väsentliga invändningar kan resas mot de sakkun­

nigas ståndpunkt härutinnan. Styrelsen vill emellertid ställa frågan, huru­

vida icke en arbetstidsförkortning ur allmän medicinsk synpunkt dock kan

vara motiverad för vissa grupper av förvärvsarbetande. Detta gäller förutom

äldre arbetstagare och grupper av partiellt arbetsföra i särskild grad för­

värvsarbetande kvinnor, som har ett hem att sköta vid sidan om sitt yrkes­

arbete, samt ungdom, som nyss inträtt i förvärvsarbete och som vid sidan av

detta fortsätter sin utbildning.

Liknande synpunkter anföres av

karolinska institutets lärarkollegium,

som finner de sakkunnigas allmänna uppfattning i skyddsmotivfrågan

bärande, då det gäller en allmän arbetstidsförkortning. Kollegiet framhåller

dock, alt utredningen om sjukligheten är mycket ofullständig, och anför att

det därför inte torde kunna uteslutas, att det moderna arbetslivet kan med­

föra en ökning av vissa »jäktsjukdomar» trots att detta inte kan visas i en

ökad sjuklighet, minskning av livslängden osv. Sistnämnda fråga behandlas

också av

medicinalstyrelsen,

som yttrar.

Yrkesarbetet utmärks, liksom livet i det moderna samhället överhuvudta­

get, av ett allt snabbare tempo; tidsfaktorn har kommit att spela eu allt

större roll. Detta medför onekligen vissa hälsorisker. Det torde få anses

ådagalagt, att jäkt och därmed förenade psykiska påfrestningar kan med­

verka till uppkomsten av allvarliga risker för individens liv och hälsa. Det

är dock icke sannolikt, att detta sammanhänger med, att arbetstiden är för

lång. Det kan finnas en strävan att på kortast möjliga tid medhinna största

möjliga antal arbetsuppgifter, men det kan också vara en strävan att efter

ordinarie arbetstidens slut genom bisysslor öka sina inkomster. Enligt sty­

relsens uppfattning spelar sådana moment en större roll än arbetstidens

längd och det kan i vart fall icke anses vara ådagalagt, att den nuvarande

arbetstiden skulle i hälsohänseende vara skadlig för befolkningen i dess

helhet.

De individuella möjligheterna att anpassa sig efter den allmänna rytm­

stegringen är emellertid varierande. Detta gäller både de yrkesarbetande och

andra samhällsmedlemmar. Inom yrkesarbetet bidrager, som de sakkunniga

påpekar, särskilt ett förhållande till att jaga upp arbetstakten, nämligen

prestationslönesystemet, ackorden. För flertalet yrkesarbetande torde likväl

ett sådant system för betalning av arbetsinsatserna överensstämma med de

egna önskningarna och det torde icke heller kunna visas, att deras hälso­

tillstånd blir lidande härpå. Det är emellertid otvivelaktigt, att andra arbe­

tande — särskilt de som har svårt att »hinna med» — utsätts för vissa på­

frestningar och icke känner sig väl till mods därav. Till hjälp för dessa bör

industripsykologin kunna ge god vägledning, i synnerhet om det gives till­

fälle till individuella bedömningar av de arbetssökande.

Medicinalstyrelsen fäster också uppmärksamheten på, att fritiden inte

alltid utnyttjas på ett hälsobefrämjande sätt, och anför.

För många är en ökad fritid lockande huvudsakligen därför, att de får

mera tid för förströelser, idrott och friluftsliv eller för självstudier och

annan andlig odling. Genom den stimulans detta ger, kan ett sådant motiv

för arbetstidsavkortning anses bärande ur hälsosynpunkt. Detta kräver dock

ökade insatser från samhällets sida i form av lämpliga fritidsanordningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

79

— Fritidssysselsättningar, däribland även friluftsliv och kroppsövningar i

idrottsligt syfte, kan å andra sidan gå till överdrift eller bedrivas i sådana

former, att resultatet blir det motsatta mot rekreation. Det torde inte råda

något tvivel om, att det i vårt land finns åtskilliga personer, för vilka fri­

tiden nu medför ökad trötthet och påfrestningar på hälsan. Under hand har

uppgivits, att detta kan avläsas ur en ökad sjuklighet och stegrad olycks-

fallsfrekvens i början av arbetsveckan.

Dessa avigsidor av fritidsproblemet får emellertid icke undanskymma

värdet av en tillräcklig avkoppling från förvärvsarbetet. Om fritiden till-

varatages på rätt sätt — det vill säga om den verkligen blir en

arbetsfri

tid

— är den otvivelaktigt hälsobefrämjande och ökar vår vitalitet och arbetska­

pacitet.

I flera yttranden framhålles, att om en arbetstidsförkortning till någon

del skall kunna kompenseras genom ökade arbetsinsatser från arbetstagar­

nas sida, blir ett hetsigare arbetstempo följden och att vinsten för arbetsta­

garna av reformen därför kan bli mindre än man väntat. På sådant sätt utta­

lar sig

länsstyrelsen i Södermanlands län,

vilken anser, att skyddsmotiv

stundom rent av kan tala emot arbetstidsförkortningen,

Fredrika-Bremer-

förbundet

samt

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Sistnämnda sammanslutning menar, att man i detta sammanhang inte får

förbise att lagstiftningen i högre grad än tidigare kan bli ineffektiv genom att

arbetstagarna på sin fritid åtar sig extraarbete. Angelägenheten av att ten­

densen till dubbelarbete inte förstärkes genom en arbetstidsförkortning, så

att den gynnsamma effekten av förkortningen motverkas, betonas också av

Sveriges läkarförbund.

Förbundet anser vidare, att en daglig arbetstid av

nio timmar, som kan bli aktuell vid övergång till femdagarsvecka, är ägnad

att inge betänkligheter. På liknande sätt uttalar sig

Statstjänstemännens

riksförbund. Statens avtalsnämnd

anser, att den strävan att förkorta ras­

terna, som torde kunna förväntas därest femdagarsvecka med nio timmars

arbetsdag mera allmänt skulle genomföras, direkt strider mot arbetarskydds-

lagstiftningens syfte och motverkar de vinster, som arbetstidsförkortningen

skulle kunna medföra ur skyddssynpunkt.

Behovet av arbetstidsnedskärning för vissa grupper inom samhället un-

derstrykes i en del yttranden, varvid särskilt uppmärksammas förvärvs­

arbetande kvinnor, som även har att förestå ett hem och vilkas arbetsdag

allmänt anses vara alltför lång.

Medicinalstyrelsen

anser sålunda, att en av-

kortning av deras dag i yrkesarbetet vore en från medicinsk synpunkt

önsklig reform, men påpekar samtidigt, att en lösning av detta problem i

många fall ej kan nås utan att möjligheterna till deltidsarbete ökas.

Fredrika-Bremer-förbundet

uttalar, att en arbetstidsförkortning bör vara

till stort gagn för denna grupp.

Mot uppfattningen att skyddssynpunkterna är av mera underordnad be­

tydelse som motiv för eu arbetstidsförkortning vänder sig

länsstyrelsen i

Kronobergs län,

som anser det obestridligt, all det alltmer uppdrivna tempot

Kungl. Mcij. ts proposition nr 80 år 1957

80

i industrin och trafiken, ackords jäktet, enformighet och skiftarbete aktuali­

serat behovet av ökad avkoppling från arbetet och längre vila. Härtill

kommer, att bostadsbristen under senare år i många fall medfört en för­

längning av resorna till och från arbetsplatsen, vilket inkräktat på tiden för

vila, kulturell verksamhet, utbildning och förströelse.

Länsstyrelsen i Väst­

manlands lön

finner, att det är ett intresse av icke ringa vikt, att skvdds-

problemen ägnas tillbörlig uppmärksamhet i samband med frågorna om

arbetstidens längd och förläggning.

Åsikten att den ökade fritid, som följer med en arbetstidsförkortning,

innebär en social vinning för människorna återkommer i många

yttranden. Så uttalar sig exempelvis

Svenska stadsförbundet. Domkapitlet

i Göteborg

yttrar, att den ökade fritiden, om den användes rätt, är en vinning

för folkets andliga välfärd, och fäster sig särskilt vid att förslaget öppnar

möjlighet till fria lördagar, till vilka sammanträden, idrottstävlingar m. m.

kunde förläggas i stället för som nu till söndagarna. Liknande synpunkter

företrädes av

domkapitlet i Lund, Frikyrkliga samarbetskommittén, KFUM.s

riksförbund, Högerns ungdomsförbund

och

Sveriges riksidrottsförbund.

Svenska landsbygdens ungdomsförbund

framhåller de ökade möjligheter,

som kommer att kunna beredas den förvärvsarbetande ungdomen att genom

fritidsstudier förkovra sig i sitt yrke och den vägen förbereda sig för en

ännu bättre insats i produktionslivet. De ökade möjligheterna för folkbild­

ningsarbetet, föreningslivet, ungdoms- och fritidsorganisationerna påpekas

av flera remissinstanser, t. ex.

Arbetarnas bildningsförbund

och

KFUM.s

riksförbund. Svenska företagares riksförbund

anför som sin åsikt att ökad

fritid för flertalet människor är förutsättningen för en allsidigare person-

lighetsutveckling och ett ökat engagemang i samhällelig verksamhet.

Bland skälen för en arbetstidsförkortning betonas i en del yttranden önsk­

värdheten av en utjämning mellan olika arbetstagargrup-

per i vad avser arbetstidens längd.

Länsstyrelsen i Värmlands län

yttrar,

att den omständigheten att det redan nu finns betydande grupper, som har

kortare arbetstid än 48 timmar i veckan, talar för att man genom en be­

gränsning av arbetstiden söker åstadkomma större likformighet mellan

olika arbetstagargrupper. Utjämningskravets berättigande framhålles också

av

länsstyrelsen i Örebro län, Riksförbundet landsbygdens folk, Folkpartiets

ungdomsförbund

och

Högerns ungdomsförbund.

Utjämningskravets sammanhang med andra frågeställningar i förbindelse

med en arbetstidsförkortning påpekas av

Statstjänstemännens riksförbund,

som anför.

Utredningen framhåller på tal om strävandena till utjämning av arbets­

tiden mellan olika grupper, hurusom skillnaderna mellan arbetare och

tjänstemän kommit alltmer i blickpunkten även av andra skäl än arbets­

tiden. Olikheter i pensionshänseende, sjuk- och semesterförmåner in. in. bi­

drager till att förstärka denna strävan. De sakkunniga går emellertid icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

81

närmare in på utjämningens konsekvenser i lönehänseende, vilket i det

berörda sammanhanget ej heller varit påkallat. Det göres endast det ut­

talandet, att lönerna kommer in i bilden, varpå det sägs alt det gärna an-

föres att tjänstemännens löner avvägts med hänsyn till den kortare arbets­

tiden.

Vad de sakkunniga anfört rörande skiljaktigheterna och darav följande

krav på utjämning av dessa, återger enligt SR:s mening på ett riktigt sätt

den aktuella situationen, sedd framför allt ur de statsanställdas synpunkt.

Det kan sålunda konstateras, vilket även tidigare framhållits av SR i andra

sammanhang, att de förmåner statstjänstemännen sedan gammalt tillför­

säkrats, blivit — för att använda ett milt uttryck — alltmer naggade i

kanten, reellt såväl som relativt sett. En stark utjämning har sålunda efter

hand ägt rum och härom vore måhända från statstjänstemännens sida intet

att invända, om denna utveckling såges endast ur social synvinkel. Betraktas

frågan däremot från intressesynpunkten, vilket måste anses fullt berättigat,

blir bilden en helt annan.

Uttalande av liknande innebörd göres av

Svenska företagares riksförbund.

På en del håll antages, att arbetstidsbortfallet för de anställda vid en

arbetstidsförkortning kommer att mötas med ökad arbetsinsats

av företagarna själva.

Lantbruksstgrelsen

yttrar, att den skillnad

som redan nu råder i fråga om arbetstidens längd mellan arbetstagaie i

allmänhet och jordbrukare på små och medelstora jordbruk genom refor­

men kommer att förstoras och att den sociala utjämningen i fråga om ar­

betstidens längd inte kan väntas komma att omfatta jordbrukarna och deras

familjer. På liknande sätt uttalar sig

länsstyrelsen i Södermanlands län,

Sveriges lantbruksförbund

och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Remissinstanserna delar i stort sett utredningens uppfattning att spörs­

målet om arbetstidens längd väsentligen är en fråga om arbetstagarnas

värdering av fritiden i förhållande till andra be­

ståndsdelar i levnadsnivån såsom inkomster, sociala förmå­

ner osv. och att valet står mellan att tillgodogöra sig den fortgående

ökningen av samhällets resurser i form av ökad fritid eller ökad tillgång

på nyttigheter av annat slag. Denna åsikt uttalas bl. a. av

länsstyrelsen i

Södermanlands län,

vilken anför.

De sakkunniga ha enligt länsstyrelsens mening på ett mycket klarläg­

gande sätt redogjort för sin uppfattning om den ekonomiska innebörden

av en arbetstidsförkortning. Fritiden räknas därvid till den materiella lev­

nadsnivån, och arbetstidsproblemet anses närmast innefatta fiagan om ett

val mellan ökad fritid, å ena sidan, och å andra sidan högre inkomst, som

medger stegrad förbrukning av varor och tjänster, då det gäller att ut­

nyttja produktionsutvecklingen för en höjning av levnadsnivån. Mot detta

betraktelsesätt torde från angivna utgångspunkter icke i princip vara något

att invända. Man får därvid förutsätta, alt vid detta val fritidsalternativet

anses innefatta icke endast det negativa: frihet Iran arbete, ulan också

positivt en användning av den lediga tiden, som lör den enskilde ter sig

angelägnare än den möjlighet till ökad förbrukning, som han i stället gai

(i

Hihuny till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

82

miste om. Emellertid måste ju i så fall ett lagstadgande av arbetstidsför-

k°..r.*?*n^en innebära, att man utesluter det nyss avsedda val, som eljest varit

möjligt. Denna konsekvens framstår såsom ganska betänklig för arbets­

tagarnas del, om de sakkunniga skulle ha rätt i sin åsikt, att den enskilde

sannolikt beräknar priset på ökad fritid vid en allmän arbetstidsförkortning

alltför lågt och att hans önskemål om fritid kanske skulle förändras, om

han kände till det verkliga priset.

Svenska landskommunernas förbund

understryker kraftigt de sakkunni­

gas konstaterande, att en förkortning av arbetstiden innebär, att man

väljer ökad fritid på bekostnad av annan konsumtion och att sålunda varje

arbetstidsförkortning begränsar möjligheterna för medborgarna att i annan

form få del av ett förbättrat produktionsresultat, och ett liknande uttalande

göres a

\ Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen

anför, att det

för fackföreningsrörelsen alltid måste vara en avvägningsfråga hur den

höjda produktiviteten och levnadsstandarden skall tas i anspråk för rörel­

sens medlemmar. Avvägningen är i dagens situation den, att införandet av

en kortare arbetstid för den fackliga rörelsen ter sig som en av de mest an­

gelägna sociala reformerna inom samhället.

Sveriges centrala restaurang-

aktiebolag

yttrar, att det inte torde kunna dragas i tvivelsmål, att fritiden

av ett mycket stort antal människor tillmätes ett allt större värde, och

accepterar utredningens bedömning att man häri har att söka det avgörande

motivet för en arbetstidsförkortning.

Tjänstemännens centralorganisation

anför i denna fråga.

De sakkunniga har ingående diskuterat olika i den allmänna debatten an-

förda skäl för en förkortning av arbetstiden och har härvid funnit, att en

arbetstidsförkortning är angelägen främst med hänsyn till arbetstagarnas

värdering av fritiden. Grunden för sakkunnigas betraktelsesätt är att ökad

11 itid kan ses som ett sätt bland flera andra att ge arbetstagarna delaktighet

i det förbättrade produktionsresultatet. TCO vill för sin del instämma med

vad utredningen härutinnan anfört och erinra om att ett sådant betraktelse­

sätt har hävd inom tjänstemannagrupperna. Det förhållandet, att flertalet

grupper av tjänstemän redan i dagens läge har kortare arbetstid än 48 tim-

mai per vecka, kan ses som ett uttryck för att ifrågavarande grupper vid

valet mellan å ena sidan fritid och å andra sidan andra sätt för delaktighet

i det förbättrade produktionsresultatet i stor utsträckning valt den först­

nämnda vägen.

Liknande synpunkter anföres av

Svenska företagares riksförbund.

En central ställning i remissinstansernas behandling av utredningens

förslag intar frågan huruvida det föreligger samhällsekonomiska

f ö r u tsättningar för en allmän arbetstidsförkortning i vårt land.

Vid diskussionen härom synes man genomgående räkna med att en lag­

stiftning om allmän arbetstidsförkortning kommer att slå igenom även på

områden, som formellt inte omfattas av lagstiftningen. Direkta uttalanden

härom förekommer i yttrandena från

socialstyrelsen, överstyrelsen för yr­

kesutbildning, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

88

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, för­

svarets civilförvaltning, statens biltrafiknämnd, statens avtalsnämnd,

Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Statstjanste-

männens riksförbund

och

Riksförbundet landsbygdens folk.

Den allmänna inställningen bland flertalet remissinstanser till de verk­

ningar, som en arbetstidsförkortning kan komma att medföra, atei speglas

i följande uttalande av

arbetsmarknadsstyrelsen.

Det är svårt att avgöra, bur en förkortning av arbetstiden kommer att

påverka produktion och sysselsättning. Styrelsen anser dock, att övervä­

gande skäl talar för de sakkunnigas enhälliga slutsats, att en nedsättning

av den genom ifrågavarande arbetstidslagstiftning reglerade arbetstiden med

tre timmar per vecka under gynnsamma betingelser skall kunna genom­

föras utan svårigheter av sådan art, att de bör föranleda betänkligheter, men

att det är möjligt, att en arbetstidsförkortning av denna storlek i vissa lägen

kan vålla relativt betydande anpassningssvårigheter. Styrelsen ansluter sig

till de sakkunnigas uttalande, att det är lämpligt att genomföra förkort­

ningen successivt, om man i största möjliga utsträckning vill undvika de

riskmoment, som finns beträffande produktionsbortfall, konjunktui utveck­

ling och olika företags anpassning till kortare arbetstid.

Länsstyrelsen i Örebro län

anser, att de stora tekniska framstegen och

den ständigt fortgående rationaliseringen inom näringslivet samt den därav

följande höjningen av produktiviteten utan tvivel bör kunna möjliggöra

en arbetstidsförkortning. Även

Landsorganisationen

är övertygad om att en

arbetstidsförkortning av föreslagen storlek kan genomföras inom ramen för

vår framtida produktionsutveckling, övervägande optimistiskt uttalar sig

också

Svenska företagares riksförbund,

som anför.

Som utredningen påvisar är det omöjligt att annat än teoretiskt diskuteia

hithörande frågeställningar. Förbundets medlemmar kan sålunda icke med

någon större grad av säkerhet taga ställning till följderna för det egna före­

taget av en arbetstidsförkortning med t. ex. tre timmar per vecka, da resul­

tatet för det enskilda företaget är beroende av så många andra faktorer,

främst den allmänna pris- och kostnadsutvecklingen, beskattningsförhål-

landena och arbetsmarknadsläget. Erfarenheterna från utlandet, varom be-

tänkandet ger visst om än mycket begränsat besked, synes tyda på att den

»optimala» arbetstiden ännu icke är uppnådd i vårt land. Man torde alltså

icke behöva hysa alltför allvarliga betänkligheter från samhällsekonomisk

synpunkt mot en förkortning av den nuvarande lagfästa arbetstiden.

Utredningens antagande att den årliga produktivitetsökningen inom nä­

ringslivet under den närmaste framtiden skall uppgå till ungefär tre pio-

cent synes

länsstyrelsen i Kronobergs län

vara alltför optimistiskt. Länssty­

relsen förmenar därför, att den övergångstid, under vilken pioduktionsbort-

f al let på grund av arbetstidsförkortningen återhämtas av företagen, kan bli

både längre och mera påfrestande än vad utredningen läknat med.

Länsstyrelsen i Södermanlands län,

vilken såsom framgår av det följande

avstyrkt att en allmän arbetstidsförkortning genomföres lagstiftningsvägen,

anför 1)1. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

84

Utredningen beräknar, att ökad fritid enligt förslaget i ogynnsammaste

fall skulle medföra ett produktionsbortfall motsvarande högst två eller möj­

ligen tre års normal produktionsstegring per sysselsatt. Detta antagande

må i och för sig vara riktigt men utesluter ju icke, att en arbetstidsförkort­

ning, så länge den tillämpas, ständigt inverkar fördröjande på den totala

produktionen och därmed på den investeringsökning, som eljest kunnat

åstadkommas. Med tanke på de stora och i vissa fall trängande investe­

ringsbehov, som föreligga, anser länsstyrelsen därför alt verkningarna av

en arbetstidsförkortning måste bli mycket otillfredsställande ur samhälls­

ekonomisk synpunkt.

Med hänsyn till den penningvärdesförsämring, som ägt rum och alltjämt

hotar, och inför de ogynnsamma följder detta förhållande haft på sparan­

det och sparviljan råder säkerligen icke någon meningsskiljaktighet om att

alla krafter måste förenas i strävan att upprätthålla ett stabilt penning­

värde. Såsom de sakkunniga framhållit bör man emellertid räkna med att

en allmän arbetstidsförkortning kan få vissa oförmånliga verkningar på

penningväsendets område. Detta synes bli fallet, om ett av arbetstidsförkort­

ningen framkallat produktionsbortfall leder till höjda varupriser och dessa

prishöjningar i sin tur föranleda lönestegringar. Även andra konsekvenser

av arbetstidsförkortningen torde komma att verka i samma riktning. Be­

träffande företag, som äro så belägna, att de nödgas sörja för bostäder åt

personalen, uppkomma ökade kostnader för bostadsanskaffning, vartill

komma kostnadsökningar för sociala anordningar av olika slag. Behovet

av ökad arbetskraft för serviceyrken och kommunikationsinrättningar, som

enligt sin natur icke kunna kompensera förkortningen av arbetstiden med

ökad arbetsinlensitet, är givetvis även en kostnadsstegrande och därmed

inflationsdrivande faktor. På olika sätt kan alltså den föreslagna reformen

medföra risker för inflation.

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år i957

Svenska lantarbetsgivareföreningen

anser det innebära en övervärdering

av våra ekonomiska resurser att i en tid då andra utomordentligt kostnads­

krävande sociala reformer övervägs — exempelvis pensionsreformen — ge­

nomföra en arbetstidsförkortning. Enligt föreningens mening kan man inte

bortse från att även vid nuvarande arbetstidsvolym produktionen på flera

betydelsefulla områden visat klara tendenser att stagnera.

Svenska arbetsgivareföreningen

yttrar till en början följande.

Som grundläggande förutsättning för arbetstidsförkortningen måste en­

ligt föreningens mening gälla, att densamma genomföres på ett sådant sätt,

att kostnaderna icke gå utöver ramen för de ökade resurser, som kunna er­

hållas genom den framtida produktionsutvecklingen. Arbetstidsförkort­

ningen bör nämligen — såsom även i utredningen anföres — ses som en

av flera möjligheter att tillgodogöra medborgarna den standardhöjning som

föranledes av dessa ökade resurser. Ytterligare måste följaktligen krävas,

att en noggrann avvägning sker mellan eu arbetstidsförkortning och övriga

aktuella eller planerade socialreformer, som också taga i anspråk sin del av

utrymmet för standardökning. Dessa primära synpunkter kunna enligt

föreningens mening ej nog kraftigt understrykas och de äro av avgörande

betydelse för arbetstidsförkortningens samhällsekonomiska verkningar,

vilka föreningen inledningsvis vill något beröra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

8o

Efter att ha anfört ett uttalande i en rapport från Internationella arbets-

byrån om arbetstidsförkortning fortsätter föreningen.

Det kan med fog påstås, att den situation som Internationella arbetsbyrån

i rapporten karakteriserar som särskilt ogynnsam för genomförandet av eu

arbetstidsförkortning, nämligen en oförmånlig handelsbalans, eif starkt in­

flationstryck och ett särskilt stort behov av ökade industriella investeringar,

ganska väl svarar mot vårt lands nuvarande läge. När föreningen ändock

icke ansett sig vilja avstyrka cn arbetstidsförkortning är det under starkt

framhävande av att reformen icke får medföra den verkningen, att situa­

tionen i sagda avseenden än mer förvärras med minskad produktionsökning

som följd. I detta sammanhang förtjäna följande synpunkter att framhållas.

Den tekniska och industriella utvecklingen under de närmaste åren kom­

iner att ställa allt större krav på svensk industri inte minst ur den för hela

folkhushållet viktiga synvinkeln, att vårt land oundgängligen måste söka

bibehålla och om möjligt förbättra sin internationella konkurrenskraft. Re­

dan härav följer, att behovet av investeringar inom exportindustrierna är

stort. Även för hemmamarknadsindustrierna äro emellertid de ökade inves­

teringarna en av de direkta förutsättningarna för alt en allmän produktions­

ökning med ökade resurser för samhället i dess helhet skall kunna skapas

— resurser som skola kunna uttagas t. ex. i form av förkortad arbetstid.

För alt kunna praktiskt anpassa sig till en minskad arbetstid komma före­

tagen vidare sannolikt i flertalet fall att bli nödsakade att vidtaga nyinves­

teringar. Det är dock att märka, att en arbetstidsreform kan verka för­

dyrande på investeringar över huvud taget därigenom att arbetskraft och

material bli dyrare samt att nuvärdet hos investeringsprojekten sjunker ge­

nom minskad effektivitet hos kapitalet. Av det ovan sagda följer, att en

primär förutsättning för att en produktionsökning över huvud taget skall

kunna äga rum är, att näringslivet måste kunna räkna med ett positivt in­

tresse från statsmakternas sida, då det gäller att skapa gynnsammare in-

vesteringsbetingelser. Enligt föreningens uppfattning kräves därför, att in-

vesteringsavgiften redan nu avskaffas för att möjliggöra omedelbart ökad

rationalisering. Därjämte måste den nu höga företagsbeskattningen lindras.

Därest dessa åtgärder icke vidtagas, kan det på mycket goda grunder ifråga­

sättas, om något utrymme för reformen kan skapas och om vårt näringsliv

kan motverka det »hack» eller den tillbakagång i produktionsutvecklingen

som arbetstidsförkortningen kommer att medföra.

Vidare måste även ur andra synvinklar vårt lands konkurrensförhållan­

den till utlandet observeras. Utvecklingen i våra främsta konkurrentländer

måste uppmärksamt följas beträffande såväl den allmänna konjunkturen

som arbetstidens längd. Det är oundgängligen nödvändigt, alt vårt land, som

baserar sin höga standard på produktion, förädling och försäljning av inter­

nationella stapelvaror i konkurrens med jämnstarka andra producenter, ej

försämrar silt internationella konkurrensläge under de labila förhållanden

som nu äro och för överskådlig framtid torde bli rådande. Det är väsentligt,

alt den ekonomiska politiken utformas så, alt förutsättningarna lör cn bi­

behållen konkurrenskraft skapas.

Det är möjligt, att såväl de arbetstagare, som på grund av lagstiftningen

erhålla förkortad arbetstid, som sådana arbetstagare, som redan tidigare

erhållit eu arbetstid om 45 timmar eller lägre per vecka, komma att resa

krav på lönekompensation för arbetstidsbortfali eller försämrad relativ ar­

betstid. Föreningen finner det angeläget framhålla, alt möjligheten till löne-

86

Kungl. Mcij.ts proposition nr 80 är 1957

ökningar liksom under sedvanliga förhållanden måste bedömas uteslutande

med hänsyn till produktionsutvecklingen och förefintliga anspråk på natio­

nalprodukten av annan art än privat konsumtion. Dessa förhållanden måste

givetvis påverka föreningens inställning till lönespörsmålen under över­

gångstiden. Utrymmet för lönestegringar blir självfallet lägre vid en arbets­

tidsförkortning än om en sådan ej inträffat. Detta har ju för övrigt klart

framhållits av utredningen, som reducerat frågeställningen till ett val mel­

lan fritid och pengar.

De svårigheter, som kan antagas komma att möta nä­

ringslivet vid en allmän arbetstidsförkortning, har be­

lysts av åtskilliga remissorgan. Utöver vad som framgår av de redan cite­

rade yttrandena, har rörande detta och därmed sammanhängande spörsmål

i huvudsak förekommit följande.

Enighet synes råda om att man måste sträva efter att undvika pro­

duktionsminskning som en följd av arbetstidsförkortningen. Det

problem, som i detta sammanhang tilldrar sig den största uppmärksam­

heten, gäller arbetskraften.

Angående arbetstidsförkortningens inverkan på arbetskraftsbeho­

vet i stort yttrar

arbetsmarknadsstyrelsen.

Som utredningen framhållit, är verkan av den föreslagna arbetstidsför­

kortningen på olika näringars arbetskraftsbehov synnerligen svår att be­

döma. Detta så mycket mer som den ordinarie arbetstidens längd ytterst blir

beroende av överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. En all­

män successivt genomförd arbetstidsförkortning i enlighet med utredning­

ens förslag torde dock inte medföra några stora förändringar i näringslivets

totala efterfrågan på arbetskraft. Skiftningarna i konjunkturläget år från

år — även inom ramen för en i huvudsak full sysselsättning — och de struk­

turella förskjutningarna i arbetskraftens yrkessammansättning och fördel­

ning på olika näringsområden torde i detta fall haft och komma att ha större

betydelse.

Uppenbart är emellertid, att en arbetstidsförkortning av föreslagen om­

fattning kan vålla rekryteringssvårigheter inom vissa områden, där det med

hänsyn till produktionsutvecklingen och verksamhetens art framstår som

särskilt angeläget att söka kompensera arbetstidsförkortningen genom en ut­

ökning av arbetsstyrkan. Så kan exempelvis bli fallet inom exportindustrier

och vissa servicenäringar framförallt sådana där driftstidens längd nödvän­

diggör skiftarbete. Styrelsen kommer att fortlöpande ägna uppmärksamhet

åt bl. a. de rekryteringsproblem som en arbetstidsförkortning kan komma

att skapa på olika områden.

Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehoven inom olika offentliga verk­

samhetsområden förutses av

statens avtalsnämnd,

som anför.

Inom serviceområdena och framför allt då inom trafikområdena måste

driften i allmänhet upprätthållas kontinuerligt under veckans alla dagar

oberoende av arbetstidsförhållandena inom näringslivet i övrigt. Svårig­

heterna att rekrytera arbetskraft till dessa områden till följd av den mindre

attraktiva arbetstidsförläggningen torde i händelse av en mera allmän över­

gång på arbetsmarknaden till femdagarsvecka komma att skärpas. Eu av-

87

kortning av arbetstiden för trafikpersonalens del torde vidare — i varje fall

inom statens järnvägars och postverkets biltrafikrörelser — i första hand

behöva kompenseras genom en utökning av antalet anställda. Med hänsyn

till lönekostnadernas stora andel i driftkostnaderna på förevarande områden

torde härigenom väsentliga fördyringar komma att uppstå. Redan nu äro

personalkostnaderna mycket höga icke minst med hänsyn till att arbets­

tiden i stor utsträckning måste förläggas till s. k. obekväm arbetstid, under

vilken tid särskilda ersättningar utgå. Det torde icke kunna uteslutas, att eu

allmän arbetstidsförkortning och eu övergång till femdagarsvecka kan

komma att medföra att ytterligare arbetstid kan komma att betraktas så­

som obekväm, varvid ytterligare kostnadsökningar uppkomma på dessa om­

råden. Möjligheterna att minska arbetstidsbortfallets olägenheter genom

övergång till ökat skiftarbete torde inom här avsedda grenar av statsdrif-

ten kunna bedömas såsom väsentligt mindre än inom den statliga verkstads­

industrin. Möjligheterna till en automatisering av verksamheten synas också

i regel betydligt mindre än på andra områden. Det torde därför kunna för­

väntas, att en arbetstidsförkortning på dessa områden kommer att medföra,

att servicen måste försämras eller att taxorna måste höjas.

Vad därefter angår den statliga anläggningsverksamheten torde även på

detta område vissa speciella olägenheter böra framhållas. Anläggningsarbe­

tena äro ju praktiskt taget uteslutande utomhusarbeten, som för sitt fort­

gående äro beroende av väderleks- och belysningsförhållanden. till följd

härav föreligga vissa svårigheter att bedriva verksamheten i full utsträck­

ning under vinterhalvåret, främst då i norra Sverige, medan arbetsbelast­

ningen däremot är mycket stor under sommarhalvåret. Härigenom upp­

kommer behov av en utökning av arbetskraften under sommarhalvåret, ett

behov, som vid eu framtida arbetstidsförkortning torde komma att bliva än

mera framträdande. Behovet av utökad arbetskraft möts härvid dels av

svårigheten åt! rekrytera folk under denna del av arbetssäsongen, en svårig­

het som redan nu är markerad, dels av problemet med arbetskraftens syssel­

sättning under vinterhalvåret och nödvändigheten av att friställa stora delar

av arbetsstyrkan under den årstid, då arbetstillgången är mindre än eljest

för denna kategori av arbetstagare.

Vad slutligen angår den stora del av den statliga verksamheten, som be-

drives inom försvaret, torde de allmänna synpunkter, som i det föregående

redovisats, i stort sett äga giltighet även inom detta område.

De av statens avtalsnämnd anförda synpunkterna understrykes i yttran­

dena från

generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnads­

styrelsen, vattenfallsstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets civilför­

valtning

och

Svenska lokaltrafikföreningen.

Även

telestyrelsen

uttalar sig

på samma sätt och påpekar, alt förkortningen av arbetstiden kan väntas

komma att leda till intensifierad verksamhet inom näringslivet med ökat

behov av teletjänster som följd och att den ökade fritiden kan medföra ök­

ning i privatsamtalsfrekvensen.

Vad angår sjuk- och hälsovården anför

medicinalstyrelsen,

att inom

kroppssjukvården brist alltjämt råder på sjuksköterskor. Utvecklingen

inom sjukvården går mot proportionell ökning av antalet sjuksköterskor,

så all man på många håll måste förstärka sjuksköterskebeståndet oavsett

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

88

en eventuell arbetstidsförkortning. För att tillgänglig arbetskraft skall

kunna tillvaratas måste större elasticitet i tjänstgöringsschemata vid sjuk­

husen åstadkommas, vilket kräver utökning av den personal, som har perso­

nalledningen om hand. Först omkring 1965 beräknar styrelsen att beträf­

fande sjuksköterskor balans uppstått mellan tillgång och efterfrågan. Dess­

förinnan är enligt styrelsens mening arbetstidsförkortning för deras del inte

möjlig. Även sjukvårdsbiträdeskåren kommer att behöva utökas. På sin­

nessjukvårdens område måste en förkortning av arbetstiden medföra eu

betydande personalökning utöver den som betingas av planerad upprustning

av vården. Inom folktandvården blir en utökning av tandsköterskor och

tandtekniker nödvändig. Personalförstärkningar behövs också inom

distriktsvården och den del av hälsovården, som åvilar hälsovårdsnämn­

derna. 1 fråga om sjukhuspersonalen anföres liknande synpunkter av

Svenska landstingsförbundet

och

Svenska landskommunernas förbund

framhåller, att en arbetstidsförkortning kommer att öka personalbehovet

vid ålderdomshemmen, särskilt de medelstora och minsta.

För lantbrukets och trädgårdsodlingens vidkommande yttras följande av

Svenska lantarbe t sgivare föreningen.

Särskilt för jordbruket och trädgårdsodlingen med dessa näringars allt­

mera utpräglade säsongmässighet och därav betingade större arbetskraftsbe­

hov under sommarhalvåret, torde svårigheterna att erhålla arbetskraft i er-

forderlig omfattning bli mycket stora. Mekaniseringen har ytterligare minskat

arbetsbehovet under vintern, varför behovet av olika arbetstid under skilda

årstider kan anses vara större nu än förr. Liknande verkan har förskjutning

i produktionsinriktning från animalisk produktion till handelsväxtodling

medfört. Redan för närvarande ha såväl jordbruk som trädgårdsnäring svår­

bemästrade problem, när det gäller alt tillgodose sitt behov av arbetskraft.

Sålunda är knappheten på kompetenta djurskötare och traktorförare samt

yrkeskunniga trädgårdsarbetare särskilt besvärande. Så mycket större måste

dessa svårigheter bli vid ett genomförande av den föreslagna arbetstidsför­

kortningen, då de båda näringarna måste minska sitt arbetskraftsbehov ej

blott med vad som svarar mot inskränkningen av antalet arbetstimmar per

vecka utan

därutöver också med den arbetskraft som dragés över till andra

näringar.

Man måste nämligen ha det faktum för ögonen, att jordbruk och

trädgårdsodling därutöver — såsom låglönenäringar — komme att bli den

källa, ur vilken näringslivet i övrigt främst kommer att hämta arbetskraft

för neutralisering av sitt minskade antal arbetstimmar per vecka. Därtill

kommer det förhållandet, att

medelåldern bland jordbrukets anställda är

relativt hög,

vilket medför en procentuellt stor avgång av arbetskraft. Vidare

måste man räkna med att den förlängda skoltiden kommer att minska

arbetskraftsutbudet i vad avser ungdomarna.

De särskilda svårigheterna för handeln och andra servicenäringar utveck­

las i yttrandet från

Handelns arbetsgivareorganisation,

som understryker,

att servicenäringarna i många fall är stadda i snabb utveckling. Efter att

ha återgivit varudistributionsutredningens beräkning att handelns ytterli­

gare behov av arbetskraft under kommande tioårsperiod kommer att belöpa

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 195

7

89

sig till omkring 100 000 personer framhåller organisationen, att rationalise-

ringsverksamheten inom distributionen måste fortsättas i oförminskad takt.

Emellertid kan, anför organisationen, olika slag av rationaliseringsåtgärder

inte lösa arbetstidsförkortningens problem eftersom man hela tiden måste

räkna med kundernas önskemål om driftstidens längd och förläggning. Or­

ganisationen fortsätter.

Man ställes då inför frågan, vad som kommer att ske i fråga om drifts­

tiden i samband med en arbetstidsförkortning. Det torde enligt organisatio­

nens åsikt vara realistiskt att räkna med, att den tendens till längre öppet­

hållande, som redan nu kunnat förmärkas, ytterligare kommer att förstär­

kas. Om nämligen 45-timmarsveckan för vissa övriga näringsgrenar får for­

men av en 9-timmars arbetsdag måndag t. o. in. fredag och fria lördagar,

ligger det nära till hands att antaga, att behovet av ett ökat öppethållande på

kvällstid blir starkare, samtidigt som den redan nu förefintliga toppbelast­

ningen på lördag i flera detaljhandelsbranscher ytterligare markeras. Att

tillämpa lördagsstängningen inom detaljhandeln torde få betraktas som ute­

slutet med hänsyn till allmänhetens behov. Här skisserade driftstider komma

självfallet att ytterligare skärpa arbetskraftsproblemet för handeln.

Driftstidsproblemet skulle givetvis i och för sig kunna lösas genom skift-

tjänstgöring och ökat anlitande av deltidsanställda. Möjligheterna att införa

skifttjänstgöring äro dock begränsade, och vad de deltidsanställda beträffar,

komma svårigheterna att skaffa dylik arbetskraft säkerligen att ytterligare

öka vid en arbetstidsförkortning.

Det bör i detta sammanhang klart sägas ifrån, att handeln icke med nu­

varande starkt pressade marginaler kan bära de med eu arbetstidsförkort­

ning förenade kostnadsökningarna. Dessa måste oundvikligen täckas genom

en höjning av marginalerna och därmed också en höjning av konsument­

priserna.

Åsikter av liknande slag företrädes i yttrandena från

styrelserna för Koo­

perativa förbundet

och

Kooperationens förhandlingsorganisation

samt

Sve­

riges köpmannaförbund. Sveriges hantverks- och småindustriförbund

yttrar,

att arbetstidsförkortningens följder för serviceyrkena kan aktualisera frågan

om införande av jourtjänst inom vissa branscher, och fortsätter.

Som exempel på dylika yrken kan nämnas bilverkstäderna och glasmäste-

rierna. Organisationen anser sig f. n. icke kunna taga ställning till utform­

ningen av en dylik jourtjänst men vill ifrågasätta, om det icke skulle vara

möjligt med lokala överenskommelser på resp. orter mellan de där belägna

företagen inom nämnda branscher. Genom dylik jourtjänst skulle arbetet

underlättas för nämnda företag utan all därför allmänhetens krav på berät­

tigad service behövde eftersättas.

Problemet angående driftstidens anpassning efter arbetstiden behandlas

också av

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter

samt

Sve­

riges centrala restaurangaktiebolag,

som påpekar att utvägen att genom in­

skränkningar i driftstiden motverka ökad efterfrågan på arbetskraft i all­

mänhet inte står till buds inom hotell- och reslaurangnäringarna. Särskilt

om femdagarsveckan blir allmän inom näringslivet befaras försvårade möj­

ligheter all konkurrera om arbetskraften för näringar, som inte kan erbjuda

Kungl. Maj:ts proposition nr HO år J957

90

dylik arbetstidsförläggning. Sistnämnda synpunkt understrykes starkt av

Svenska stadsförbundet

och

Sveriges hantverks- och småindustriorganisa-

tion. Sveriges redareförening

anser, att en arbetstidsförkortning till 45 tim­

mar inom industrin kommer att medföra en ytterligare avfolkning av han­

delsflottan, för vilken redan nu utomordentliga svårigheter att anskaffa

svensk arbetskraft föreligger.

Frågan om tillgängliga arbetskraftsreserver beröres av

socialstyrelsen,

som anför.

I fråga om det ökade arbetskraftsbehov, vilket normalt kan förväntas bli

en följd av en arbetstidsförkortning på olika väsentliga områden och fram­

förallt på serviceområdena, vill styrelsen rikta uppmärksamheten på de av­

sevärda arbetskraftsreserver som finns att tillgå bland ålderspensionärerna

och bland de kvinnor, vilkas uppfostringsuppgifter i hemmet slutförts. Möj­

ligheten alt vid arbetskraftsbrist i större utsträckning än som nu sker ut­

nyttja dessa reserver torde i avsevärd grad kunna ökas, om man vidtager

speciella åtgärder i sådant syfte. Bland sådana åtgärder må nämnas höjning

av lägre pensionsåldrar, inrättande i större utsträckning av pensionsregle-

raae statliga och kommunala halvtidstjänster och uppmjukning av gällande

bestämmelser rörande reducering av lönen vid tillfällig återanställning i

statstjänst av pensionerade statliga befattningshavare. Överhuvudtaget är

det enligt styrelsens mening angeläget, att man i samband med en förkort­

ning av arbetstiden söker skapa större möjligheter till deltidsarbete för gifta

kvinnor, som kan förena hemarbete med förvärvsarbete.

Möjligheten att höja pensionsåldern för anställningshavare, som nu kan

avgå vid förhållandevis låg levnadsålder, framhäves också av

statskontoret.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

anser sannolikt, att den ökade

efterfrågan på arbetskraft kommer att föra ut nya grupper i förvärvslivet,

däribland hemkvinnor, och att den stegrade tillgången på deltidsarbete kan

betyda ett välkommet tillfälle för många kvinnor att finna en arbetsform,

som passar dem. Liknande uttalanden göres av

Fredrika-Bremer-förbundet

och

Yrkeskvinnors samarbetsförbund.

De särskilda problem i arbetskraftshänseende, som sammanhänger med

frågan om femdagarsvecka, uppmärksammas av

Svenska arbets­

givareföreningen.

I anslutning till ett av utredningen gjort antagande, att

femdagarsvecka med nio timmars arbetsdagar och fria lördagar blir ett van­

ligt alternativ för arbetstidens förläggning, yttrar föreningen.

Otvivelaktigt råder det bland arbetstagarna en mycket stark önskan alt

få arbetstiden förlagd på dylikt sätt och ett mycket starkt tryck på arbets­

givarna att acceptera en sådan arbetstidsförläggning torde vara att emotse.

Det är då av synnerlig vikt att redan här understryka de betydande svårig­

heter som härav uppstå för vissa delar av näringslivet. Ett stort antal företag

ha sålunda av tekniska eller produktionsekonomiska skäl eller hänsyn till

allmänhetens servicekrav ej möjligheter att utlägga den förkortade arbets­

tiden med lediga lördagar. Detta gäller i första hand de treskiftsgående in­

dustrierna, där även ett betydande antal av dagarbetarna måste vara till­

gängliga på lördagar för arbeten i samband med då pågående driftarbeten

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

91

samt för reparation och underhåll. Många företag ha vidare säsongvariatio­

ner i sin produktion, varför cn arbetstidsförläggning på angivet sätt ställer

sig mycket ofördelaktig. För sådana företag vore det lämpligare med en

längre arbetstid under perioder av hög produktion och en i motsvarande

mån kortare under lågproduktionsskeden. Vidare må erinras om alla de

branscher inom vilka företagen syssla med handel och transporter eller

andra servicebetonade verksamheter. Inom dessa grenar av näringslivet

torde en övergång till femdagarsvecka inom övriga branscher få en kostnads-

höjande och rekryteringshämmande effekt samtidigt som belastningen på

dem blir större. Även för jordbrukets och dess binäringars samt trädgårds­

näringens del torde det vara omöjligt att införa en generell femdagarsvecka.

Föreningen har med det ovanstående velat framhålla, hur förläggningsfrå-

gorna på ett avgörande sätt ingripa i näringslivets möjligheter att anpassa

sig till arbetstidsförkortningen och hur stor betydelse denna del av problem­

komplexet har för dennas inverkan på företagens och hela samhällets eko­

nomi. Som slutsats måste understrykas nödvändigheten av att arbetstiden

i stor utsträckning förlägges på annat sätt än som eu ren femdagarsvecka

året runt.

Även

Högerns ungdomsförbund

uttalar sig för olika arbetstidsförläggning

under olika delar av året. Förbundet anför.

Lämpligast synes det vara att pröva sig fram med arbetsfria lördagar

under sommaren. Problemet med skolungdomens arbetsvecka bortfaller

därvid. Under den ljusare årstiden torde arbetsdagen utan komplikationer

kunna utsträckas till nio timmar, vilket skulle möjliggöra två dagars ledig­

het kring veckosluten. Däremot kan man ifrågasätta, om i vårt land värdet

av fem dagars arbetsvecka under den mörka årstiden kan uppväga den ökade

trötthet, olycksfallsrisk in. m., som enligt betänkandet i regel är förknip­

pad med nio timmars arbetsdag. En förkortning av den dagliga arbetstiden

ter sig mera tilltalande under vinterhalvåret. I detta sammanhang kan man

icke heller bortse från att en ledig vardag vid sidan av söndagen för många

människor kan medföra svårlösta fritidsproblem. Som utredningen påpekar

har yrkesarbetande gifta kvinnor i allmänhet en oproportionerligt stor

arbetsbörda. Också ur deras synpunkt ter det sig förmodligen mest fördel­

aktigt med kortare arbetstid under flertalet av veckans dagar.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

framhåller att en del gifta

kvinnor önskar ta ut den ökade fritiden i form av två lediga eftermiddagar

i veckan. Enligt förbundets mening kan det antagas, all en sådan spridning

av fritiden i många fall skulle främja en lugnare rytm mellan arbete och

vila. Förbundet finner det överhuvudtaget önskvärt med en mindre stark

markering av femdagarsveckan i samband med arbetstidsförkortningen.

Om fem dagars arbetsvecka skulle slå igenom för stora delar av produktions-

verksamhelen, anser förbundet likväl angeläget, att det kommer att finnas

möjlighet att göra butiks-, bank- och tandläkarbesök och dylikt alla dagar.

En arbetstidsreform, som medför femdagarsvecka för många arbetstagare,

kan enligt förbundets uppfattning å andra sidan väntas resultera i ett ökat

utbud av tillfällig arbetskraft på lördagarna, vilket skulle betyda cn lättnad

för viss serviceverksamhet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

omfattar åsik­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år Utö?

92

ten att fem dagars arbetsvecka i och för sig är önskvärd för inånga kvinnor,

som förenar hem- och förvärvsarbete. Om den organiseras med nio timmars

arbetstid alla fem dagarna uppstår emellertid komplikationer i den mån

inte affärernas öppethållande anpassas efter den förlängda arbetsdagen.

EU oeftergivligt krav blir därför enligt förbundets uppfattning, att butik-

stängningsfrågan löses på ett tillfredsställande sätt ävensom att andra ser­

viceanordningar, som de förvärvsarbetande kvinnorna och deras familjer

är beroende av, exempelvis barndaghemmen, anpassar sin verksamhet efter

den nya arbetstiden. Eljest kan något tillskott till arbetsmarknaden av

gifta kvinnor inte påräknas utan tvärtom stora svårigheter väntas uppstå för

kvinnor, som redan är yrkesverksamma, att stanna kvar i produktionslivet.

Uppfattningen att det med hänsyn till allmänhetens önskemål och krav

inte är möjligt att genomföra arbetsfri lördag inom detaljhandeln företrä­

des av

Sveriges köpmannaförbund,

som antar att femdagarsvecka med

längre daglig arbetstid kommer att medföra en större köpkoncentration till

lördagarna samt eftermiddags- och kvällstimmarna andra dagar. Svårig­

heterna att erhålla arbetskraft kan förväntas bli akuta vid dessa försälj­

ningstider och i den mån de anställda i detaljhandeln skulle betrakta dessa

tider som obekväm arbetstid och kräva högre ersättning härför kan pris­

höjningar bli följden. Liknande åsikter uttalas av

länsstgrelsen i Malmöhus

län, styrelserna för Kooperativa förbundet

och

Kooperationens förhand­

lingsorganisation

samt för hotell- och restaurangnäringarnas vidkommande

av

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranler

och

Sveriges

centrala restaurangaktiebolag.

Beträffande femdagarsveckans inverkan på förhållandena inom kommu­

nikationsväsendet anför

järnvägsstyrelsen.

Om man utgår ifrån att den fullt genomförda 45-timinarsveckan inom

större delen av arbetslivet kommer att omfatta fem arbetsdagar och lördagen

arbetsfri, medför detta att inlämning, lastning, lossning, avhämtning och ut-

körning av gods minskar betydligt på lördagarna och ökar i motsvarande

mån övriga veckodagar. Den hittillsvarande ansvällningen av persontrafiken

på lördagarna kommer att få en motsvarighet även på fredagens eftermiddag

och lördagens förmiddag. Vidare torde en ur driftsynpunkt besvärande icke

oväsentlig ytterligare förskjutning från fraktstycke- till ilstycke- och ex­

pressgodstransporter vara att vänta. Trafiken på lördagarna kan emellertid

ej beräknas nedgå i sådan omfattning att det blir möjligt att i någon större

utsträckning bereda den med det direkta trafikarbetet sysselsatta personalen

ledighet dylik dag. Femdagarsvecka med lördagen ledig är alltså för dessa

tjänstemäns del utesluten.

Sjöfartsstyrelsen

påpekar, att det för att undvika en icke önskvärd för­

dyring vid en arbetstidsförkortning för arbetstagarna i hamnarna är nöd­

vändigt att hamnarnas kapacitet i möjligaste mån bibehålies oförändrad.

Genomförandet av femdagarsvecka för dessa yrkesgrupper skulle, säger

styrelsen, med nuvarande tillgång på arbetskraft komma att medföra långt­

Kungl. Maj.ts proposition nr SO är 1957

93

gående ekonomiska följder, enär därigenom fartygens hamnuppehåll i

betydande utsträckning skulle förlängas.

En del remissorgan söker lösningen av arbetskraftsproblemen vid eu ar­

betstidsförkortning i en ökning av övertidsarbetet.

Svenska arbetsgi­

vareföreningen

anför, att åtskilliga av olägenheterna med en arbetstidsför­

kortning skulle kunna mildras om möjligheter till ökat övertidsarbete skapa­

des, och hänvisar till att kollektiva förhandlingar om arbetstiden ej kan för­

väntas tillräckligt beakta det enskilda företagets behov av utökad arbets­

tid. Föreningen föreslår, att den nu tillåtna allmänna övertiden — 200 tim­

mar per år — ökas med samma antal timmar som arbetstidsförkortningen

eller således till 250 år 1958, 300 år 1959 och 350 från och med år 1960.

Sveriges industriförbund

understryker nödvändigheten av att den av ar­

betsgivareföreningen föreslagna ökningen av arbetstiden kommer till stånd

och finner sig kunna gå med på utredningens förslag om arbetstidsförkort­

ning endast under denna förutsättning.

Handelns arbetsgivareorganisation

har för detaljhandelns vidkommande ingen erinran att göra mot att nu gäl­

lande övertidsmaximum bibehålies men erinrar beträffande partihandeln

om att övertidsarbete där förekommer i stor utsträckning och anser det

angeläget, att man som en extra reserv får möjlighet till ökade övertids-

uttag förslagsvis i proportion till den förkortning av arbetstiden som före­

slås.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

anser, att det kan bli

nödvändigt att i varje fall under en övergångstid i större utsträckning än

tidigare ta ut övertidsarbete, och önskar liberalare regler för sådant arbete.

Från hälsosynpunkt anser

Sveriges läkarförbund

väl motiverat, att över­

tidsbestämmelserna något uppmjukas vid införande av kortare arbetstid,

eftersom övertidsarbete trots allt torde vara att föredraga framför dubbel­

arbete, vartill möjligheterna kommer att öka vid eu arbetstidsförkortning.

Lantbruksstgrelsen

(majoriteten) ansluter sig f. n. till förslaget, att nå­

gon ökning inte sker av medgivet övertidsuttag, men framhåller, att hela

frågan om övertiden kan behöva omprövas, när erfarenheter vunnits av

arbetstidsförkortningens verkningar i detta avseende. Det kan således tän­

kas uppkomma behov av att vid de för jordbruket särskilt bråda tiderna

sådd, skörd kunna ta ut mer Övertid per fyra veckor eller en månad än nu

är medgivet utan alt därför den årliga övertiden ökas, och det kan även bli

aktuellt att öka den extra övertiden i lantarbetstidslagen från 100 till 150

timmar.

Sveriges lantbruks förbund

yttrar, att om arbetstiden förkortas lika

mycket på sommaren som på vintern kommer med hänsyn till arbetskrafts­

behovet under arbetstopparna det nuvarande maximum för den allmänna

övertiden 200 timmar att visa sig otillräckligt. Förbundet önskar därför eu

böjning av detta maximum till minst 300 timmar per år. Även

Svenska

lantarbetsgivareföreningen

finner det uppenbart, att jordbrukarna kommer

Kungl. Maj.ts proposition nr SO år 1957

94

att nödgas utta ett större mått av övertid, och finner att hänsyn måste tagas

härtill genom en väsentlig ökning av såväl den allmänna som den extra

övertiden.

Till förslaget om att över tidsbestämmelserna skall kvarstå oförändrade

ansluter sig

Landsorganisationen,

som betonar vad utredningen anför om

övertidens karaktär och vidare yttrar.

Den enligt lagstiftningen tillåtna övertiden bör inte utnyttjas för att klara

de anpassningsproblem, som en utveckling mot kortare arbetstid kan med­

föra, utan övertid bör fortfarande vara något som tillgripcs tillfälligt och då

särskilda omständigheter föreligger. Någon utökning av möjligheterna att

uttaga övertid kan således enligt LO:s mening inte ifrågakomma. I stället

vill LO här erinra om de förslag till inskränkning av rätten till övertidsut-

tag, som framlades av den föregående arbetstidsutredningen i dess betän­

kande år 1954 och som starkt tillstyrktes av organisationen. Dessa förslag

har ännu inte blivit föremål för någon åtgärd, men LO skulle för sin del

anse det riktigt att de toges upp till behandling och genomfördes i samband

med den allmänna förkortningen av arbetstiden.

Telestyrelsen

biträder förslaget om att övertidsbestämmelserna bibehålies

oförändrade och erinrar om att styrelsen tidigare uttalat betänkligheter mot

en nedskärning av den tillåtna övertiden.

Sveriges köpmannaförbund

kon­

staterar med tillfredsställelse, att gällande övertidsbestämmelser lämnas

oförändrade i utredningens förslag.

Önskvärdheten att motverka en minskning av realkapitalets effektivitet

såsom en följd av arbetstidsförkortningen genom ökad skiftgång

framhålles av

Svenska arbetsgivareföreningen,

som yttrar.

Av mycket stor vikt är enligt föreningens mening, att allt göres för att

underlätta övergång till skiftarbete. Härigenom skulle möjligheter åstad­

kommas att inom en del branscher upprätthålla samma driftstid som före

arbetstidsförkortningen, och dennas verkningar skulle främst yttra sig i

ökad efterfrågan på arbetskraft. Det är emellertid uppenbart att en övergång

till skiftarbete icke kan äga rum annat än efter en relativt lång anpassnings-

tid. Svårigheter som först måste bemästras äro den nuvarande bristen på

arbetskraft och bostäder samt den negativa attityd till skiftarbetet, som i de

flesta fall intages av svenska arbetare.

Försvarets fabriksstyrelse

finner det vara en förutsättning för eu smidig

övergång till kortare arbetstid, att skiftarbete kommer till stånd i avsevärt

ökad omfattning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

gör gällande att vid ute­

arbeten skiftgång i regel torde kunna tillämpas endast under den ljusare

delen av året. En ökning av arbetsstyrkan, som skulle fordras för övergång

till skiftarbete under denna tid, skulle därför föra med sig sysselsättnings-

svårigheter vintertid.

Svenska kyrkans diakonistyrelse

anser, att det skulle innebära eu nack­

del om övergången till kortare arbetsvecka skulle medföra en ökning av

skiftarbetet. Frågan om produktionsökning vore väsentlig, men nackdelarna

med skiftarbetet samt värdet av en fritid och därmed sammanhängande

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1951

95

möjligheter till gemenskapsliv av olika art utanför arbetsplatsen vore så

vitala faktorer, att en strävan att begränsa skiftarbetet till det absolut nöd­

vändiga måste anses önskvärd.

Av betydelse för skiftläggningen är utformningen av arbetarskyddslagens

nattarbetsförbud. Härom yttrar

Svenska arbetsgivareföreningen.

I detta sammanhang må starkt framhållas det betydande hinder arbetar­

skyddslagens bestämmelser om nattarbete utgöra för införande av ökat

skiftarbete. Dessa bestämmelser innebära för närvarande, att arbete utan

dispens från arbetarskyddsstyrelsen i regel icke får förekomma, beträf­

fande män mellan klockan 23 och klockan 5 och beträffande kvinnor mellan

klockan 22 och klockan 5; för kvinnor skall nattvilan dessutom regelmässigt

vara 11 timmar. Arbetarskyddsstyrelsen kan vad angår män medge, att dessa

få användas till arbete även mellan nämnda klockslag dels på yrkande av

arbetsgivaren när särskilda skäl så föranleda och dels då arbetsgivaren och

det stora flertalet arbetstagare äro eniga om en sådan förläggning. Beträf­

fande kvinnor kan dispens ges på så sätt att kvinnorna få arbeta under

sagda tid under förutsättning att dem beredes sammanhängande ledighet

under sju timmar mellan klockan 22 och klockan 7. Föreningen finner det

nödvändigt att dessa bestämmelser uppmjukas efter en arbetstidsförkort­

ning, så att det blir möjligt för arbetsgivaren att i större utsträckning än nu

utlägga treskiftsarbete och att utlägga tvåskiftsarbete vid femdagarsvecka;

med nuvarande bestämmelser är det nämligen i de flesta fall icke görligt

att med tillräckliga raster utlägga per dag två skift om vardera nio timmar.

I detta sammanhang må framhållas, att det icke är ett arbetsgivarintresse

att arbetet utlägges med otillräckliga raster. Bestämmelserna böra ändras

så, att arbetsgivaren utan dispens får rätt alt använda såväl män som

kvinnor till arbete mellan klockan 5 och klockan 24 beträffande kvinnor

dock under förutsättning att en sammanhängande ledighet under minst sju

timmar mellan klockan 22 och klockan 7 beredes dem.

Även

arbetarskyddsstyrelsen

påpekar, att om tvåskiftsarbete skall till-

lämpas vid femdagarsvecka, måste varje skift omfatta 9 timmar. Om rasten

under vardera skiftet inskränkes till en halv timme — ett minimum, som

styrelsen från arbetarskyddssynpunkt anser vara i underkant — blir den

sammanlagda tiden för tvåskiftsarbetet 19 timmar, varför arbetet, om det

börjar klockan 5, inte kan avslutas förrän tidigast klockan 24. Emellertid

är det, framhåller styrelsen, på åtskilliga orter med hänsyn till arbetstagar­

nas önskemål, kommunikationsförhållanden in. in. knappast möjligt att

börja före klockan 6, vilket innebär att andra skiftet inte kan avslutas före

klockan 1 på natten.

När det gäller omsorgerna om produktionsutvecklingen i landet efter en

arbetstidsförkortning higges i många yttranden stor vikt vid frågan om

investeringarnas storlek. Den tveksamhet inför lämpligheten

av alt nu genomföra en allmän arbetstidsförkortning, som kännetecknar

yttrandet från

länsstyrelsen i Södermanlands län,

bottnar inte minst i att

länsstyrelsen anser sig kunna konstatera, att det för närvarande föreligger

ofantliga investeringsbehov i vårt land. Länsstyrelsen anför.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

9(5

Mest framträdande är måhända behovet av byggnader för olika ändamål, främst bostäder men även industrilokaler och en mängd offentliga byggna­ der av skilda slag, såsom sjukhus, skolor, alkoholistanstalter, fängelser, in. fl. inrättningar. Det måste anses vara en angelägenhet av största vikt att bristen på byggnader avhjälpes. För detta ändamål är vid oförminskad efter­ frågan på byggnader en ökad byggnadsproduktion nödvändig. Då avsevärd tid åtgår innan byggnaderna kunna utnyttjas, ger emellertid produktionen av dessa nyttigheter tydligen icke möjlighet till en omedelbar konsumtions- stegring motsvarande produktionsökningen. Om man samtidigt med en ökad byggnadsproduktion vill undvika eftersläpning på andra områden, måste vidare produktionen därstädes och den för normalt ekonomiskt framåtskri­ dande nödvändiga kapitalbildningen i övrigt fortgå i oförminskad omfatt­ ning. Under nu rådande system med kreditrestriktioner och övriga investe- ringsbegränsande åtgärder torde även på dessa andra områden av närings­ livet finnas stora investeringsbehov, som icke kunnat tillgodoses.

För de statliga affärsverkens del framhålles genomgående, att arbetstids­ förkortningen kommer att ställa ökade krav på nyanläggningar och andra investeringar.

Statens avtalsnämnd

uttalar sålunda, att en förutsättning

bland andra för att den statliga industrin skall kunna minska den före­ slagna arbetstidsförkortningens ogynnsamma följder torde vara att behovet av ökade investeringar till fullo tillgodoses.

Vattenfallsstyrelsen

erinrar om den ökning av elkonsumtionen, som stän­

digt pågår. Om arbetstiden förkortas och en viss produktionsökning uteblir, måste det för elförsörjningen betyda att den belastningsökning, som skulle fallit på denna produktionsökning, inte äger rum. Å andra sidan antas, att arbetstidsbortfallet i viss mån kommer att motverkas av ökad mekanisering och skiftgång in. in. Styrelsen räknar därför försiktigtvis med att det inte kommer att inträda någon minskning av energiförbrukningens årliga till­ växt. Arbetstidsförkortningen kan väntas leda till, att elkonsumtionen under vinterns dagtid, som är normerande för elproduktions- och distributions­ apparaten, stiger. För vattenfallsstyrelsen kan följaktligen verkningarna av en arbetstidsförkortning bli dels att styrelsen måste öka sitt byggnadspro- gram för att möta ett relativt större effektbehov och dels kompensera ar­ betstidsbortfallet för verkets egna anställda. Även

telestyrelsen

framhåller,

att arbetstidens koncentration till färre antal timmar eller dagar med därav följande stegring av trafikintensiteten för telekommunikationerna under s. k. bråd trafiktid kan komma att kräva en utbyggnad av den tekniska ut­ rustningen, så att trafiken även vid denna högre toppbelastning skall kunna avvecklas utan besvärande dröjsmål. Investeringsbehoven i anledning av en arbetstidsförkortning framhäves också av

försvarets fabidks styrelse, väg-

och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen

samt

avtalsnämnden för

statsägda bolag.

Lantbrukets investeringsproblem belyses av

Sveriges lantbruksförbund,

som yttrar.

Den fördyring av det mänskliga arbetet, som eu arbetstidsförkortning

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

97

medför, kommer säkerligen att ge upphov till en ökad mekanisering för alt inbespara manuellt arbete. Härvid bör även observeras, att en arbetstids­ förkortning i sig själv kan nödvändiggöra en nyinvestering i maskiner utan motsvarande minskning av arbetsbehovet. Investering av detta slag blir aktuell, där maskinernas hela kapacitet redan nu är tagen i anspråk. Vid en förkortning av arbetstiden måste i så fall fler maskiner anskaffas för att samma arbete skall hinna utföras. Om arbetstidsförkortningen leder till, att det blir nödvändigt att t. ex. anställa ytterligare en traktorförare för att klara samma arbete som förut, måste denne också förses med en ny traktor med arbetsredskap. Kostnadsökningen blir här inte bara höjd arbetslön utan också ett sämre utnyttjande av maskinkapitalet.

I sammanhanget kan också framhållas, att åtskilliga av jordbrukets ma­ skiner har en mycket kort årlig användningstid till följd av att de olika arbetena endast kan utföras under begränsade perioder. Maskinkostnaden per timme blir därför vida högre inom jordbruket än exempelvis inom in­ dustrin. En förkortning av arbetstiden även under perioder med hög arbets­ belastning kommer att ytterligare inskränka maskinernas användningstid. Återverkningarna ifråga om maskinkapitalets utnyttjande av en arbetstids­ förkortning beror därför framför allt på, vilka möjligheter som ges jordbru­ ket att förlägga den nya fritiden till sådana delar av året, då arbetsbelast­ ningen är mindre.

Förutom ökade investeringar i maskiner kommer det också att bli aktuellt med nyanläggningar av olika slag, som kan tänkas minska arbetskraftsbeho­ vet, t. ex. modernisering av ekonomibyggnader in. m.

Liknande synpunkter anföres av

Svenska lantarbetsgivareföreningen.

Lantbruksstgrelsen

framhåller, att ytterligare anskaffning av maskiner för

att rationalisera jordbruksdriften och därigenom kompensera arbetstids- borlfallet i många fall kan komma att medföra större kostnad än som mot­ svarar värdet av bortfallna arbetstimmar.

Vad beträffar verkningarna i investeringshänseende för näringslivet i stort betonar

Sveriges industriförbund,

att om arbetstidsförkortningen skall

kunna genomföras med minimalt produktionsbortfall måste samhället med­ verka till att de av reformen betingade investeringarna underlättas. Förbun­ det anför vidare.

Särskilt de företag, som är direkt underkastade internationell konkurrens, synes vid en arbetstidsförkortning komma i ett oförmånligt läge. Konkur­ renskraften försvagas icke blott av de högre kostnader, som följer av den försämrade produktiviteten, utan även av att ett produktionsbortfall kan medföra förlängda leveranstider. Fn försvagning av den internationella konkurrenskraften måste i första band motverkas genom en högre investe­ ringsnivå i berörda företag. Men investeringsnivån måste generellt sett ligga högre än den behövt göra, om arbetstagarna erhållit löneförhöjning i stället för arbetstidsförkortning. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att man ej kan rekrytera ny arbetskraft i tillräcklig utsträckning, varför an­ läggningskapitalet i genomsnitt ej kan utnyttjas lika effektivt som tidigare. Denna förutsättning synes emellertid utomordentligt sannolik, eftersom det bär gäller en mycket stor grupp företag, d. v. s. såväl exportföretagen som de hemmamarknadsindustricr, vilka utsättes lör konkurrens via importen. Även hänsynen till konkurrenskraften gentemot utlandet talar alltså för att 7 —

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr SO

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

industriens investeringsverksamhet måste underlättas vid en övergång till kortare arbetstid.

Som framgår av det föregående måste det förväntas att en arbetstids­ förkortning framkallar önskemål om nya investeringar för att motverka det av reformen betingade produktionsbortfallet. Däremot kan man vänta en minskad investeringsbenägenhet med avseende på sådana projekt, som skulle ha förverkligats oberoende av arbetstidsreformen. Dessa investeringar blir nämligen mindre lönsamma än om arbetstidsförkortningen ej skett bl. a. på grund av att arbetstidsförkortningen minskar kapitalets effektivitet. Det är emellertid just denna utan samband med reformen planerade in­ vesteringsverksamhet, som utgör den främsta förutsättningen för den fort­ löpande produktionshöjningen och alltså bidrar till att skapa den standard­ stegring, som arbetstagarna tänkes få del av i form av arbetstidsförkortning. Det är därför angeläget att även denna typ av investeringsverksamhet icke försvåras genom statliga restriktioner, eftersom arbetstidsreformen eljest bidrar till att undanrycka en av sina främsta förutsättningar.

Industriförbundet finner utredningens analys av konjunkturproblemen i samband med arbetstidsförkortningen ge vid handen, att reformen accen­ tuerar de inflationistiska tendenserna i samhällsekonomin. Förbundet anser därför, att arbetstidsförkortningen motiverar en fortsatt restriktiv ekonomisk politik samtidigt som den också kräver en sådan omläggning av den restrik­ tiva politikens inriktning, att investeringsverksamheten inom den privata sektorn underlättas. I fortsättningen heter det i förbundets yttrande.

Den nuvarande ekonomiska politiken är i huvudsak inriktad på att be­ gränsa den privata investeringsverksamheten. Investeringsavgiften, den skärpta företagsbeskattningen, kreditrestriktionerna och byggnadsregle- ringen har alla tillkommit i detta syfte. Industriförbundet har i andra sam­ manhang hävdat, att en sådan politik inrymmer allvarliga faromoment, och att den i längden ej kan minska den rådande spänningen mellan tillgång och efterfrågan på varor och tjänster i samhället. Tvärt om lägger den hinder i vägen för den produktivitetshöjning, som är nödvändig för att den stigande efterfrågan skall kunna tillgodoses i ökad utsträckning. Den föreslagna ar- betstidsreformen torde medföra, att den ekonomiska politikens produktions- hämmande verkningar kommer att förstärkas ytterligare. Om arbetstidsför­ kortningen skall kunna genomföras, måste därför en omprövning av den ekonomiska politiken komma till stånd. De inflationsbekämpande åtgär­ derna måste i högre grad inriktas på en dämpning av konsumtionen och de offentliga utgifterna i stället för på att inskränka den privata investerings­ verksamheten. När det gäller de offentliga utgifterna är det icke blott in­ vesteringsverksamheten inom den offentliga sektorn som bör beaktas ulan även de omfattande inkomsttransfereringarna över statens budget. En nog­ grann avvägning bör sålunda ske mellan en arbetstidsförkortning och övriga aktuella socialreformer, som också ta anspråk på utrymmet för en standard­ ökning.

På liknande sätt uttalar sig

Sveriges hantverks- och småindustriorganisa-

tion,

vilken understryker nödvändigheten av att kreditrestriktionerna hävas

samt att investeringsavgiften och den tillfälliga höjningen av aktiebolags- beskattningen borttages före reformens ikraftträdande.

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

99

Konjunkturinstitutet

ansluter sig till utredningens uppfattning att man

får räkna med att arbetstidsförkortningen medför behov av vissa omställ­

ningar av produktionen och anför, att även om dessa omställningar delvis

kan ske utan kapitalinsats de dock till stor del torde vara kapitalkrävande.

Institutet har emellertid inte velat ta ställning till frågan om arbetstidsför­

kortningen utgör ett motiv för att så inrikta den ekonomiska politiken att

investeringarna gynnas i förhållande till konsumtionen.

Lanlbruksstyrelsen

yttrar, att de rubbningar i samhällsekonomin, som

kan befaras bli följden av en arbetstidsförkortning, främst sammanhänger

med den fulla sysselsättningen och svårigheten att med nuvarande strama

kreditmarknad erhålla tillräckligt kapital för investeringar i rationalise-

ringssyfte. Eftersom arbetstidsförkortningen inte torde kunna kompenseras

genom anställande av mer arbetskraft på grund av brist på arbetskrafts­

resurser, finner styrelsen än mera angeläget, att den framtida kreditpoliti­

ken i möjligaste mån inriktas på att underlätta svårigheterna under över­

gångstiden och minska verkningarna av arbetstidsförkortningen.

Länssty­

relsen i Malmöhus län

anser, att särskilda åtgärder bör övervägas i syfte att

i görligaste mån förebygga en stagnation beträffande den produktionssteg-

ring, som är förutsättningen för en arbetstidsförkortning. Åtgärder för un­

derlättande av näringslivets anpassning till reformen torde därvid träda i

förgrunden. Enligt länsstyrelsens mening bör uppmärksamheten därvid sär­

skilt riktas mot skattepolitiken och kapitalmarknaden samt dessa faktorers

betydelse, då det gäller att underlätta investeringar i produktivitetsfräm-

jande syfte.

Angelägenheten av ökade investeringar för att påskynda rationaliserings­

processen understrykes även av

länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Enligt

länsstyrelsens mening måste det tillses att denna process ej försvåras genom

investeringsbegränsande åtgärder och andra hinder.

Högerns ungdomsför­

bund

anser, att om man skall kunna skapa ett gott utgångsläge för en suc­

cessiv förkortning av arbetstiden är det nödvändigt att stärka företagens

finansieringsmöjligheter, främst genom en sänkning av företagsbeskatt­

ningen, och att undanröja nuvarande hinder för ändamålsenliga investe­

ringar.

Lönsamhetsutvecklingen för företagen i samband med en arbetstidsför­

kortning kan enligt vad som framhålles i vissa yttranden leda till en

omläggning av produktionen till nya produkter eller i riktning

mot ökad specialisering. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av

Sveriges industriförbund. Statens avtalsnämnd

påpekar, att de statliga

industriernas möjligheter alt på detta sätt motverka icke önskvärda kon­

sekvenser av ett arbetstidsbortfall i vissa fall kan bedömas som mindre än

den privata industrins med hänsyn till produkternas art och svårigheterna

att omställa produktionen till mera lönande objekt.

Svenska lantarbclsgivareföreningen

antar, att eu viss omställning av jord­

100

bruksproduktionen blir den närmaste följden av reformen på lantbrukets område. I fråga om den animala produktionen kan man sålunda enligt för­ eningens uppfattning med visshet räkna med att allt flera jordbrukare övergår till kreaturssvagt eller kreaturslöst jordbruk, oavsett att de natur­ liga betingelserna kan vara goda för den blandade driftsformen. Vad växt­ odlingen beträffar torde reaktionen bli den att gårdar, som redan nu arbetar med ett minimum av anställd arbetskraft, tvingas till en extensivare drifts­ form med minskat behov av arbetskraft men också minskad totalproduk­ tion.

Sveriges lantbruksförbund

uttalar sig på ett likartat sätt och tillägger.

Genom att användningen av lejd arbetskraft kompliceras och fördyras genom restriktiva bestämmelser blir det allt mindre lönande att producera mjölk med lejd arbetskraft. Detta medför, att de stora och rationella mjölk­ produktionsenheterna i allt större utsträckning kommer att stå oanvända eller dåligt utnyttjade. Dessutom ligger dessa större jordbruk i stor utsträck­ ning på de slättbygder, som omger våra större konsumtionscentra. Ett ned­ läggande av mjölkproduktionen där leder till, att transporten av konsum- tionsmjölk blir längre och dyrare.

I samband med frågan om arbetstidsförkortningens inverkan på företa­ gens ställning framhålles följande mera speciella synpunkter av

Sveriges

arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

Vad angår företagens förmåga att bära de ökade kostnaderna har utred­ ningen gjort gällande, att serviceföretagen i konkurrenshänseende äro gynn­ sammare ställda än industriföretagen. Om alla företag inom branschen ge­ nomföra en arbetstidsförkortning, skulle, menar utredningen, några svårig­ heter med konkurrensen icke uppstå. Detta resonemang synes oss icke hållbart. Bortsett från ett hårdnat köpmotstånd överhuvudtaget, har hotell- och restaurantnäringen och alldeles speciellt turisthotellen att räkna med konkurrens från utlandet. Om prisnivån i vårt land blir för hög, drar ut­ landet till sig svenska turister, och vårt land kan heller icke hävda sig i fråga om de utländska turisterna. Det må i detta sammanhang framhållas, att hotell- och restaurantnäringen i åtskilliga av de europeiska länder, med vilka turistutbytet är av betydelse, arbetar under väsentligt gynnsammare betingelser i arbetstidshänseende. Arbetstidsregleringen är i den mån den förekommer mer elastisk, och några planer på en förkortning av arbetstiden inom detta område torde enligt vad vi kunnat utröna icke föreligga.

Också

Sveriges centrala restaurangaktiebolag

framhåller, att hotell- och

restaurangnäringen inte hör till de servicenäringar, som arbetar utan kän­ ning av konkurrensen med utlandet.

I flera yttranden fästes särskild vikt vid den roll, som lönerörel­ serna kommer att spela.

Länsstgrelsen i Malmöhus län

anser frågan om

återverkningarna på avtalsmarknaden och lönebildningen vara ett av de betydelsefullaste och mest vanskliga spörsmålen, som anmäler sig i samband med arbetstidsförkortningen. Länsstyrelsen utvecklar sina synpunkter så­ lunda.

Utredningen framhåller att övergången till kortare arbetstid kan — från­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

101

sett anordningens genomförande i etapper — göras smidigare, därest i sam­

band med övergången icke för stora lönerörelser äger rum. Att sådana und-

vikes torde i själva verket vara en nödvändig förutsättning för att eu ny

inflationsvåg skall kunna undgås. I vad mån utredningens intentioner i

denna del i praktiken kommer att vinna beaktande är ovisst. Skulle som

resultat av de lönerörelser, som reformen aktualiserar, de grupper på arbets­

marknaden, som direkt blir delaktiga av reformen, på en gång komma att

beredas både kompensation för bortfallna arbetstimmar och tilläggas den

löneökning, vartill den behållna årliga produktionsstegringen kan lämna ut­

rymme, torde de löntagare, som redan har kortare arbetsvecka än 48 timmar,

komma att eftersträva betydande löneökningar. Därest i arbetsfredens in­

tresse dylika krav måste uppfyllas, lärer svåra återverkningar på samhälls­

ekonomin icke utebli. Om återigen löntagarnas organisationer, med klar

blick för de samhällsekonomiska sammanhangen, visar moderation beträf­

fande lönesättningen och parterna på arbetsmarknaden vid reformens ge­

nomförande överenskomma om anlitande av de rika variationsmöjligheter

med avseende å arbetstidens förläggning, som den av utredningen föreslagna

lagstiftningen erbjuder näringslivets olika grenar, kan utsikterna att bevara

den samhällsekonomiska balansen självfallet bedömas gynnsammare.

Telestyrelsen

fastslår, att om reformen skall kunna genomföras med

framgång måste arbetstidsförkortningen kombineras med motsvarande

återhållsamhet, när det gäller önskemål om löneförbättringar, och

Sveriges

centrala restaurangaktiebolag

understryker, att ett genomförande av 45-

timmarsveckan måste motsvaras av ett avstående från eljest möjlig real-

lönelyftning i annan form. Enligt

Sveriges köpmannaförbund

måste vid

strävandena att undvika olika riskmoment i samband med arbetstidsför­

kortningen löneutvecklingens centrala roll ägnas sådan uppmärksamhet,

att eljest möjlig inflationsmekanism bemästras.

Svenska företagares riks­

förbund

yttrar, att ett stort ansvar kommer att vila på arbetstagarorganisa­

tionerna vid förhandlingar med motparten under de år arbetstidsförkort­

ningen genomföres, samt betonar, att samhällsekonomin inte tål att resul­

tatet av produktionsökningen dessa år uttages både i form av arbetstids­

förkortning och av förhöjd kontantlön.

Utredningens uppfattning att övergången kan göras smidigare om inte

för stora lönerörelser i samband med övergången äger rum anses av

för­

svarets fabriksstyrelse

vara av sådan betydelse, att berörda parter på ar­

betsmarknaden bör uppställa det som ett riktmärke för de lönerörelser,

som skall äga rum under de kommande åren. Enligt styrelsens mening

måste man utgå från att den minskade arbetstiden inte mötes med krav på

lönekompensation.

Järnbruksförbundet

uttalar också som sin bestämda

mening, att kompensation på grund av utebliven arbetsförtjänst till följd

av en arbetstidsförkortning ej bör utgivas. Som skäl härför anföres, alt dy­

lik kompensation skulle medföra stor risk för ökat inflationstryck, alt det

från produktionssynpunkt värdefulla incitamentet för individen alt ut­

nyttja sin prestationsförmåga på bästa sätt skulle förloras samt att svåra

avvägningsproblem skulle uppstå gentemot grupper, som redan har kor-

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

tare arbetstid, såväl bland arbetare som tjänstemän, framför allt de sist­

nämnda.

Statens avtalsnämnd

ifrågasätter, huruvida icke återverkningar av en

allmän arbetstidsförkortning mycket snart kan förväntas uppkomma inom

områden, som redan nu har kortare arbetstid än 45

timmar i veckan. Nämnden anför.

Främst gäller detta då områden, som ha arbetstiden förkortad på grund

av arbetets natur, t. ex. kontinuerligt treskiftsarbete, underjordsarbete

m. in. Arbetstagare med sådant arbete kunna förväntas komma att kräva

en ytterligare avkortning av den för dem fastställda arbetstiden eller en

ekonomisk kompensation för att sådan arbetstidsminskning icke kommer

dem tillgodo. Samtidigt torde om kompensation icke lämnas, rekryterings-

svårigheter kunna uppkomma, då arbetet icke längre kommer att vara lika

attraktivt, sedan en allmän arbetstidsförkortning genomförts.

Enahanda synpunkter anlägges av

avtalsnämnden för statsägda bolag.

Försvarets civilförvaltning

anser det inte orealistiskt att förutsätta, att

jämväl sådan personal, som nu har kortare arbetsvecka än 45 timmar,

kommer att framställa krav på att i en eller annan form få sin standard

höjd. På liknande sätt uttalar sig

järnvägsstyrelsen.

Generalpoststyrelsen

räknar för sitt verksamhetsområde inte med nå­

gon ändring av arbetstiderna för de arbetstagare, vilkas arbetstid inte

överstiger 45 timmar i veckan och framhåller att problemen för post­

verket eljest blir av helt annan storleksordning.

Svenska stadsförbundet

uttalar som sin uppfattning att, med hänsyn till intresset av att de

ekonomiska verkningarna av den föreslagna reformen begränsas, de grup­

per, som nu har en arbetstid av 45 timmar i veckan eller mindre, bör bi­

behållas vid sin nuvarande arbetstid.

Tidningarnas arbetsgivareförening

understryker kraftigt nödvändigheten av att den föreslagna arbetstidsför­

kortningen inte tas till intäkt för krav på kortare arbetstid av ifrågavarande

arbetstagare.

Sveriges akademikers centralorganisation

intar följande ståndpunkt i

fråga om dem, som inte kommer i åtnjutande av kortare arbetstid.

Om arbetstidsförkortningen i enlighet med utredningens utgångspunkter

betraktas som ett val mellan fritid och annan standardhöjning, blir det

ofrånkomligt, att sådana grupper, som icke får del av arbetstidsförkort­

ningen, måste erhålla sin standardökning på annat sätt. Detta gäller, under

förutsättning att standardrelationerna icke skall förändras, även sådana

grupper som för närvarande har en nominellt kortare arbetstid än 48 tim­

mar. Utan tvivel kommer sådana grupper, som icke får standardhöjning i

form av arbetstidsförkortning, att kräva större lönehöjningar än de grup­

per, som erhåller arbetstidsförkortning. Detta måste från utredningens egna

utgångspunkter te sig naturligt.

Statstjänstemännens riksförbund

utgår från att, eftersom statstjänste-

männen inte genomgående kan utta produktionsökningen i form av arbets-

tidsförkortning, dessa tjänstemän får sin andel i produktionsökningen på

annat sätt.

Såsom inledningsvis antytts har i vissa yttranden hävdats, att en arbets­

tidsförkortning bör ske i form av överenskommelser mellan

arbetsmarknadens parter i stället för lagstift­

ningsvägen. Huvudinvändningarna mot en lagreglering på detta om­

råde redovisas av

kommerskollegium,

som erinrar om att kollegiet i yttrande

år 1955 över arbetstidsutredningens förslag redogjort för sin principiella

inställning till arbetstidslagstiftningen överhuvud, och fortsätter.

Av denna redogörelse framgår att enligt kollegii mening lagbestämmelser

angående arbetstidens längd och förläggning numera vore i stort sett obe­

hövliga. Endast i den mån bestämmelserna syftade till att skydda arbets­

tagare mot ohälsa, hade de någon verklig uppgift att fylla; i sådant fall vore

emellertid deras rätta plats i arbetarskyddslagen. Kollegium hänvisade där­

vid till att övervägande antalet arbetstagare numera vore organiserade och

att organisationerna vore så starka, att risken för att en arbetsgivare skulle

kunna otillbörligt utnyttja sina anställda vore ringa. Härav följde att det

borde stå parterna fritt att inom de av arbetarskyddslagen utstakade grän­

serna närmare överenskomma om arbetstidens längd, fördelning etc. Kol­

legium framhöll, att en sådan ordning medförde betydande fördelar, efter­

som det utan tvekan vore arbetsmarknadens parter som vore mest skickade

att skapa de arbetstidsregler som med hänsyn till de växlande förhållandena

inom olika näringsgrenar och yrken vore de lämpligaste. Enligt kollegii

åsikt behövde det, med hänsyn till den ansvarskänsla som i våra dagar fun­

nes hos båda parter, icke befaras att en sådan avtalsfrihet skulle missbru­

kas. Vidare anförde kollegium, alt en alltför snäv och detaljerad arbetstids-

lagstiftning kunde få en ogynnsam inverkan på hela samhällsekonomin och

att det i ett läge med inflatoriska tendenser och knapphet på arbetskraft

vore angeläget att statsmakterna icke i onödan förhindrade denna att med­

verka i produktionen. Såsom bevis för huru meningslös eu detaljerad arbets-

tidslagsliftning egentligen vore androg kollegium, att det väl aldrig torde

komma i fråga att allmänt förbjuda en arbetstagare att, sedan han fullgjort

en viss arbetstid hos en arbetsgivare, fortsätta hos någon annan, varigenom

den sammanlagda arbetstiden kunde komma att vida överskrida lagens

maximum. Slutligen förmenade kollegium, att arbetstidslagstiftningens för­

nämsta uppgift efter hand blivit att underlätta för parterna att överens­

komma om arbetstidens längd in. in. Enligt kollegii mening saknades emel­

lertid tillräckliga skäl för en sådan ordning, vilken innebure att statsmak­

terna lagstiftningsvägen angåve vissa normer på ett område där i princip

avtalsfrihet borde råda.

Sedan kollegium avgav nämnda utlåtande har icke någon omständighet

inträffat som föranleder kollegium att frångå sin principiella inställning till

förevarande spörsmål.

Av betänkandet framgår också att de sakkunniga dryftat tanken att över­

lämna helt åt parterna på arbetsmarknaden att reglera arbetstidens längd.

De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra framlägga ett förslag i

sådan riktning, utan de ha förordat att lagstiftningen på detta område borde

behållas. Möjligen hade varit att vänta alt de sakkunniga — som icke vilja

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

103

104

göra gällande att den i lagen nu stadgade allmänna arbetstiden behöver för­ kortas av hänsyn till skyddssynpunkter — skulle avstått från att föreslå eu dylik förkortning. Så har emellertid icke skett, utan de sakkunniga för­ orda en allmän förkortning av arbetstiden från 48 till 45 timmar för vecka. Såsom skäl härför åberopas i stort sett endast att många arbetstagare önska ökad fritid och att tillräcklig fritid är en förutsättning för ett »fullt, nyttigt och tillfredsställande liv». Utan att bestrida riktigheten av detta uttalande måste kollegium ifrågasätta om detta skäl är tillfyllest för bibehållandet av en lagstiftning på området, vilken för övrigt — såsom förut antytts — icke borgar för att arbetstagaren verkligen tillvaratager fritiden på åsyftat sätt.

Såtillvida innebär emellertid de sakkunnigas förslag enligt kollegii mening ett klart framsteg som det upptager en bestämmelse om rätt för arbets­ marknadens partsorganisationer att överenskomma om avvikelser från lagens föreskrifter angående arbetstidens längd och förläggning. Det skulle sålunda bli möjligt att avtala om längre arbetstid än 45 timmar i veckan och 9 timmar för dygn. De sakkunniga ha därvid utgått från att organisatio­ nerna äro mogna att påtaga sig ett sådant ansvar. Enligt kollegii åsikt hade de sakkunniga bort draga den slutsatsen av detta sitt uttalande, att lagstift­ ning på området över huvud är överflödig. Även med den förordade upp­ mjukningen kommer lagen att omöjliggöra fullt fria förhandlingar mellan parterna, eftersom envar av dem kan vägra att medverka till avsteg från lagen och därmed måhända förhindra en ändamålsenlig ordning inom veder­ börande näringsgren eller bransch. Härtill kommer att enligt de sakkunnigas förslag överenskommelse om avvikelse från lagens bestämmelser får ske endast i form av kollektivavtal, som på arbetstagarsidan skall vara slutet eller godkänt av huvudorganisationen. Detta betyder att på områden, där kollektivavtal saknas, arbetsgivare och arbetstagare ej äro lagligen berätti­ gade att överenskomma om längre arbetstid per vecka eller dygn än lagen angiver. Kollegium kan icke finna erforderligt att på detta sätt tvinga vissa medborgare att från och med en angiven dag förkorta sin arbetstid hos arbetsgivaren från 48 till 45 timmar i veckan; så långt gående intrång i av­ talsfriheten bör undvikas.

Sveriges akademikers centralorganisation

anför.

Arbetstidsförhållandena är en del av de allmänna anställningsförhållan­ dena, om vilka överenskommelse träffas mellan arbetsmarknadens parter. Att så är fallet understrykes ytterligare av att frågan måste ses som ett val mellan arbetstidsförkortning och annan standardförbättring, i första hand lönehöjning. Arbetsmarknadens parter har i vårt land varit negativt inställda till en lagstiftning t. ex. om lönernas storlek. Den nu föreliggande frågan om arbetstidsförkortning är ett spörsmål av i princip samma slag och borde från denna utgångspunkt icke bli föremål för lagstiftning. Med den starka ställ­ ning arbetsmarknadens parter uppnått och så utvecklat som förhandlings- väsendet numera blivit, kan arbetstidsfrågor, i den mån skyddssynpunkter ej motiverar lagstiftning, således med fördel avgöras förhandlingsvägen.

Organisationen anser risk föreligga för att vissa grupper inte kommer att betrakta frågan om en arbetstidsförkortning som ett val för sin del samt yttrar vidare.

I stället kommer de att betrakta arbetstidsförkortningen som ett medel att ta ut en större del av standardökningen för egen del än som eljest vore

Kungl. Maj. ts proposition nr SO ur 1957

105

möjligt. De kommer med andra ord att förutom en arbetstidsförkortning

kräva samma årliga standardökning som kommer övriga grupper, som icke

kommer i åtnjutande av kortare arbetstid, till del.

Detla förhållande kommer att leda till inflatoriska processer och måste

ur samhällsekonomisk synpunkt betraktas som mycket olyckligt. Arbets­

tidsförkortningen bör därför genomföras på ett sådant sätt, att valsituatio­

nen blir så uppenbar som möjligt. Det kan inte råda någon tvekan om att

de samhällsekonomiska riskerna bleve mindre, om man i stället för en —

visserligen inom vissa gränser dispositiv — lagstiftning valde att gå fram

avtalsvägen.

Principiellt motstånd mot att genomföra en arbetstidsförkortning lag­

stiftningsvägen anföres också av

Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Enligt

länsstyrelsen i Södermanlands län

hade det varit naturligare om ut­

redningen med sina utgångspunkter stannat för ett förslag, som utan lag­

bunden förkortning av arbetstiden underlättade arbetstidens nedskärning

på sådana områden, där detta verkligen vore de anställdas önskan och där

det utan allvarliga olägenheter i olika avseenden läte sig göra.

Sveriges industriförbund

anser, att avvägningen mellan arbetstidsförkort­

ning och inkomststegring bäst torde kunna förverkligas genom av lagstift­

ningen helt obundna avtalsförhandlingar. Arbetstidsförkortningen måste

anpassas till den varierande produktionsstrukturen och lönsamheten inom

olika produktionsgrenar. Detta torde emellertid försvåras, om det förelig­

ger en lagstiftning, som i praktiken verkar normerande för hur arbetstids­

förkortningen skall genomföras. Synpunkter av liknande art anföres av

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisa­

tion

och

Högerns ungdomsförbund. Handelns arbetsgivareorganisation

an­

för, att det om arbetstidsförkortningen helt överlämnats åt arbetsmarkna­

dens parter säkerligen skulle varit möjligt att i smidigare former ta den er­

forderliga hänsynen inte minst till serviceföretagens anpassningsproblem än

vad som kan bli fallet enligt den föreslagna ordningen.

Svenska arbetsgivareföreningen

framhåller, att den föreslagna lagstift­

ningen kommer att göra utgångsläget för förhandlingar om avvikelser från

lagens regler ogynnsamt. Denna inställning delas av

Fastigheternas förhand­

lin gs organisa tion.

Försvarets fabriksstyrelse

hänvisar till att arbetet vid försvarets fabriks­

verk inte är underkastat arbetstidslagstiftningen och att arbetstiden inom

detta verksamhetsområde är reglerad i kollektivavtal. Styrelsen anser, att

denna anordning fungerat smidigt och håller därför före, att någon lag­

stiftning om arbetstidens begränsning och därmed sammanhängande spörs­

mål numera inte är erforderlig, utan all dessa frågor med fördel kan över­

lämnas till arbetsmarknadens parter.

Av de remissorgan, som ansett frågan om en arbetstidsförkortning böra

lösas genom avtal, har blott en del — nämligen

kommerskollegium, försvå-

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

106

rets fabriksstyrelse, länsstyrelsen i Södermanlands län, Sveriges akademi­ kers centralorganisation, Fastigheternas förhandlingsorganisation, Sveriges lantbruksförbund

och

Högerns ungdomsförbund

— direkt avstyrkt lagstift­

ning i ämnet. De övriga synes i regel ha ansett, att utredningens förslag om på visst sätt dispositiva bestämmelser utgör en godtagbar lös- ning på detta problem.

Svenska arbetsgivareföreningen

förklarar uttryckli­

gen, att den trots principiell anslutning till tanken på full avtalsfrihet på arbetstidens område inte vill motsätta sig att frågan om arbetstidsförkort­ ning löses lagstiftningsvägen på sätt utredningen föreslagit. En likartad hållning intar

Sveriges industriförbund, Svenska landsbygdens ungdomsför­

bund

och

Svenska företagares riksförbund. Länsstyrelsen i Västernorrlands

län

finner den föreslagna avtalsfriheten vara en förutsättning för arbets- tidsreformen.

Utredningens förslag till dispositiva lagbestämmelser välkomnas i åtskil­ liga yttranden såsom ägnat alt möjliggöra större elasticitet i arbetstidsför- hållandena och smidig anpassning efter de särskilda omständigheterna. Uttalanden av sådan innebörd göres bl. a. av

socialstyrelsen, statens avtals­

nämnd, Fredrika-Bremer-förbundet

och

Sveriges husmodersföreningars riks­

förbund.

Allmänna tillstyrkanden av förslaget i denna del föreligger vidare

från bl. a.

arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vatten­

byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, överstålhållarämbetet, länsstyrel­ serna i Örebro

och

Norrbottens län, Sveriges köpmannaförbund, Yrkeskvin­

nors samarbetsförbund

och

Folkpartiets ungdomsförbund.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

ställer den föreslagna bestämmelsen i

relation till skyddssynpunkterna och anför.

Ur skyddssynpunkt kan det möjligen synas betänkligt att låta parterna på arbetsmarknaden få vidgat inflytande över arbetstidens reglering. Om arbetstiden vid förhandlingar om avtal indrages som ett bytesobjekt i upp­ görelser om löner och andra ekonomiska frågor skulle hälsovårds- och lik­ nande synpunkter kunna åsidosättas och för arbetstagarna i varje fall på lång sikt försämrade förhållanden uppstå. Sålunda torde exempelvis en ökad övergång till skiftarbete som kompensation för den förkortade arbetstiden icke kunna anses vara till fördel för arbetstagarna ur hälsovårdssynpunkt. Länsstyrelsen hyser dock den uppfattningen att arbetstagarnas huvudorga­ nisationer numera nått en sådan mognad att de ej åsidosätter medlemmar­ nas vitala intressen för mera ensidigt ekonomiska.

Landsorganisationen

har intet att erinra mot den föreslagna avtalsfrihe­

ten och understryker den garanti för skyddssynpunkternas tillvaratagande och arbetstidsregleringens enhetlighet, som ligger i kravet på att avtalen skall vara slutna eller godkända av fackförbund på arbetstagarsidan.

Inte från något håll ifrågasätts att man vid detta tillfälle skulle gå längre i fråga om arbetstidsförkortningens storlek än utredningen föreslagit. I en del yttranden frainhålles dock, att den föreslagna reformen bör uppfattas som en etapp på vägen mot 40-timmarsvecka. Så uttalar sig

Kangl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

107

bl. a.

Landsorganisationen. Länsstgrelsen i Kronobergs län

anser, att även

om man siktar på en normal arbetstid av 40 timmar per vecka såsom ett

mål för strävandena på arbetstidens område, torde detta mål endast kunna

nås i etapper.

I vissa yttranden ställes frågan, huruvida den av utredningen föreslagna

tidpunkten för reformens genomförande är lämpligt vald.

Konjunkturinstitutet

behandlar detta spörsmål ur mera allmänna synpunk­

ter samt anför.

De verkningar på priser, valutareserv, produktionsutveckling etc. av en

förkortning i arbetstiden som utredningen sökt klarlägga och som i vissa

avseenden synes behöva ytterligare undersökas, kan i och för sig utlösa två

slags reaktioner: den ena är att pålägga den ekonomiska politiken hela upp­

giften alt neutralisera de icke önskvärda verkningarna, den andra att för­

lägga

tidpunkten för arbetstidsförkortningens genomförande

så att de icke

önskvärda verkningarna blir så små som möjligt (resp. så lätta att bemästra

som möjligt). Naturligtvis är båda metoderna tillämpliga samtidigt. Ut­

redningens huvudlinje kan sägas vara att lita till den första metoden, även

om den senare metoden delvis kommer till uttryck i utredningens förslag

om ett successivt genomförande av arbetstidsförkortningen under en treårs­

period med 1 timme per år räknat från och med ingången av 1958. Visser­

ligen framhåller utredningen att det finns konjunkturlägen (och valutalä­

gen) som är lämpligare än andra för att genomföra en förkortning av ar­

betstiden. Denna synpunkt tillmätes emellertid icke någon praktisk bety­

delse. Motiveringen härför är att våra kunskaper om den framtida konjunk­

turutvecklingen är mycket begränsade samtidigt som beslutet om arbets­

tidsförkortningen måste fattas relativt långt innan det (i sin helhet) trä­

der i kraft. En samordning av konjunkturbedömning och beslut om arbets­

tidsförkortning skulle därför vara av praktiska skäl utesluten. Det är möj­

ligt att de institutionella förutsättningarna för att låta eu bedömning av

konjunkturläget påverka valet av tidpunkt och takt för arbetstidens för­

kortning är ganska begränsade. Å andra sidan är det klart att »kostnaden»

för en arbetstidsförkortning varierar i avsevärd grad med det konjunktur­

läge i vilket den genomföres. Under sådana omständigheter är det av vikt

att alla möjligheter att anpassa arbetstidsförkortningen till konjunkturläget

tillvaratages. Det är visserligen sant att möjligheterna att göra förutsägelser

om konjunkturutvecklingen är begränsade, men detta hindrar inte att vissa

lägen framstår som särskilt olämpliga för en arbetstidsförkortning och

andra omvänt som speciellt fördelaktiga.

Telestyrelsen

säger sig inte vilja argumentera mot utredningen men an­

ser, att det starkt kan ifrågasättas om det inte — sett ur vidare synpunkt

och med hänsyn tagen till nationalekonomiska överväganden — skulle vara

fördelaktigt, om man dröjde ytterligare några år med att fatta beslut om

reformen. Även

vattenfallsstyrelsen

ställer sig skeptisk till möjligheterna

alt realisera utredningsförslaget om tidpunkten för arbetstidsförkortningens

genomförande, i varje fall utan inflationistiska verkningar.

Länsstyrelsen i

Stockholms län

finner det vanskligt att uttala sig om huruvida den före­

slagna tiden för genomförandet av reformen är den mest lämpliga med

108

hänsyn till upprätthållandet av samhällsekonomisk balans.

Riksförbundet

landsbygdens folk

anser, att riskerna i form av ökad press på den samhälls­

ekonomiska stabiliteten och våra konkurrensmöjligheter gentemot utlandet skulle bli mindre om man uppsköt arbetstidsförkortningen till en period med mindre full sysselsättning och mindre utpräglade inflatoriska risker än som nu är för handen. Beslut om lagstiftningens ikraftträdande bör enligt

Svenska företagares riksförbund

inte fattas förrän man kan bedöma

det konjunkturpolitiska läget vid tiden för reformens faktiska genomfö­ rande.

Högerns ungdomsförbund

pekar på att en kraftig stegring i antalet per­

soner i åldern 20—24 år sker mellan 1960 och 1965 och ifrågasätter om re­ formens genomförande inte bör uppskjutas till i början av 1960-talet. En­ ligt

medicinalstyrelsen

torde särskilt med hänsyn till arbetskraftstillgången

en generell arbetstidsförkortning inte vara möjlig att genomföra inom hälso- och sjukvården förrän någon gång under 1960-talet. I yttrandet från

Tid­

ningarnas arbetsgivareförening

understrykes, att det kan bli förenat med

betydande svårigheter att redan den 1 januari 1958 förkorta arbetstiden vid dagstidningarna.

Allmänt uttalas anslutning till utredningens förslag, att arbetstidsförkort­ ningen skall kunna genomföras successivt. Sålunda finner

kon­

junkturinstitutet

det från stabiliseringssynpunkt välbetänkt, att en arbets­

tidsförkortning av storleksordningen tre timmar per vecka inte genomföres på en gång utan i etapper.

Socialstyrelsen

anför, att detta försiktiga fram-

gångssätt torde kunna skapa erforderliga möjligheter för näringslivet och samhällsorganen att anpassa sig efter de nya förhållandena. På liknande sätt uttalar sig

vattenfallsstyrelsen

och

järnvägsstyrelsen. Länsstyrelserna

i Örebro

och

Norrbottens län

anser, att riskerna för att några väsentliga

störningar skall inträffa inom det ekonomiska livet torde elimineras genom att arbetstiden förkortas successivt.

Svenska företagares riksförbund

häv­

dar, att en övergång etappvis är en förutsättning för att omställningspro­ cessen i näringslivet skall kunna gå så störningsfritt som möjligt, och

Hus­

hållningssällskapens förbund

understryker angelägenheten för jordbruks­

näringen att den nya lagstiftningens ikraftträdande sker på sätt utredningen förordat.

Landsorganisationen

anför följande synpunkter.

Liksom utredningen finner LO det inte osannolikt att det — åtminstone under en övergångsperiod — kan komma att föreligga vissa riskmoment bl. a. beträffande produktionsbortfall eller minskad takt i den förväntade produktionsökningen och olika företags anpassning till en kortare arbets­ tid. Med hänsyn till kravet att en arbetstidsförkortning inte får ske till pri­ set av en sänkt reallönestandard för arbetarna kan det därför vara moti­ verat att arbetstidsförkortningen genomföres successivt eller i etapper. Den generella ordning för förkortningens genomförande, som utredningen före­ slår att lagstiftningen skall anvisa, är enligt LO:s mening visserligen myc­

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

109

ket försiktig men kan också vara välbetänkt med hänsyn till osäkerhetsmo­ menten i den framtida ekonomiska utvecklingen efter arbetstidsförkort­ ningens förverkligande. LO kan därför i princip tillstyrka att förkortningen av arbetstiden lagstiftningsvägen sker på det sätt utredningen föreslagit.

Handelns arbetsgivareorganisation

anför.

Vad övergångstiden beträffar, är det uppenbart, att en successiv övergång till en 45-timmarsvecka måste vara en fördel ur anpassningssynpunkt för de områden organisationen företräder. Företagen kunna då bättre planera er­ forderliga organisatoriska åtgärder och parterna på arbetsmarknaden få större tidsutrymme för att lösa de förhandlingsmässiga problemen. Trots den föreslagna dispositiviteten ifrågasätter organisationen, om det icke skulle varit tillrådligt med en längre övergångstid. De två år, som nu före­ slagits, måste i varje fall betraktas som ett minimum.

Även

Sveriges köpmannaförbund

och

Sveriges hantverks- och småindu-

striorganisation

betraktar den av utredningen föreslagna övergångstiden

som en minimitid. Organisationen ifrågasätter om det inte varit lämpligare att medge en längre anpassningstid med förslagsvis två års intervall mellan de olika stegen i utvecklingen, så att hela förkortningen skulle vara ge­ nomförd 1962.

Vad särskilt angår frågan om arbetstidsförkortning på lantbrukets område finner sig

lantbruksstyrelsen

(majoriteten)

inte böra förorda, att jordbruket ställes utanför reformen, om denna genom­ föres för näringslivet i övrigt. Samma åsikt uttalas av

Riksförbundet lands­

bygdens folk,

som anför, att en undantagsställning för jordbrukets del lätt

skulle leda till skada genom en ytterligare forcering av arbetskraftsav- gången.

Länsstyrelsen i Blekinge län

yttrar, att ett närmande av lantarbets-

tidslagens bestämmelser så mycket som möjligt till lagstiftningen i övrigt om arbetstidens begränsning utan tvivel torde komma att medföra en större villighet hos arbetstagare att söka sig till jordbruksarbete.

Departementschefen

Lagstiftning om arbetstidens begränsning har — om man bortser från viss reglering av arbetstiderna för minderåriga arbetare och butikstäng- ningslagstiftningen, som är av äldre datum — i vårt land funnits sedan år 1919. Den då tillkomna lagen i ämnet vilade på principen om 48 timmars ordinarie arbetstid i veckan. Den avlöstes år 1930 av den alltjämt gällande s. k. allmänna arbetstidslagen, som likaledes bygger på nyssnämnda princip.

Lagstiftningen av år 1919 avsåg i stort sett endast arbetstagare inom in­ dustri och anläggningsverksainhet. Den utveckling på arbetstidens område, som ägt rum sedan dess, har i huvudsak inneburit, att allt flera grupper av arbetstagare fått sin arbetstid reglerad i enlighet med 48-timmarsprin- cipen. För vissa av de grupper, som ursprungligen ställdes utanför allmänna arbetstidslagen, har denna reglering kommit till stånd genom särskilda

no

arbetstidslagar; vad nu sagts gäller anställda inom jordbruket och detalj­

handeln samt i hotell, restauranger och kaféer. För andra grupper har

principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka trängt igenom utan stöd av

lagstiftning. Det torde vara berättigat att påstå, att denna princip visat

sådan genomslagskraft på områden, för vilka någon lagfäst begränsning av

arbetstiden inte föreligger, att längre arbetstider än 48 timmar i veckan,

i varje fall som genomsnitt för viss tidsperiod, numera hör till sällsynt­

heterna.

Vid sidan om denna utvecklingslinje mot 48-timmarsprincipens befästande

inom områden, som till en början stått utanför tillämpningen av densamma,

har även kunnat iakttagas en utveckling i riktning mot kortare arbetstid.

Bortsett från den reduktion av arbetstiden, som den lagstadgade semestern

inneburit, har denna process försiggått oberoende av lagstiftning genom

överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Det är dock att märka,

att de avtal om förkortning av den ordinarie arbetstiden, som på detta sätt

kommit till stånd, huvudsakligen avsett arbete, som med hänsyn till sin

art eller förläggning ansetts inta en särställning, såsom arbete under jord

och skiftarbete. Utöver kortare arbetstider, som tillkommit på nyssnämnt

sätt, förekommer även eljest kortare arbetstid än 48 timmar i veckan

för vissa arbetstagargrupper. Bland dessa märkes tjänstemännen, vilka

bortsett från vissa grupper i allmänhet har en ordinarie arbetstid inte över­

stigande 42 timmar i veckan.

Ehuru således utvecklingen på arbetstidens område inte stått stilla sedan

1919, är det naturligt, att det på många håll ansetts, att den samhällsut­

veckling, som ägt rum sedan dess, borde återspeglas även i en revision av

de grundläggande principerna i arbetstidslagstiftningen. Önskemålet om

en förkortning av arbetsveckan har härvid helt naturligt kommit att stå i

främsta rummet. Jämförelser med förhållandena i andra länder visar, att

även annorstädes än i vårt land tendensen går i riktning mot kortare arbets­

tider. Mot denna bakgrund tillkallades år 1954 särskilda sakkunniga — den

s. k. utredningen om kortare arbetstid — med uppgift att pröva, huruvida

en allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden borde genomföras i vårt

land. Utredningen, i vilken ingått företrädare för arbetsmarknadens parts-

organisationer, har efter en ingående analys av de samhällsekonomiska

förutsättningarna för en allmän arbetstidsförkortning enhälligt föreslagit,

att en sådan genomföres. På något undantag när har även de myndigheter

och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget, intagit en positiv

hållning till tanken på en arbetstidsförkortning, låt vara att olika uppfatt­

ningar kommit till uttryck i avseende på formerna och tidpunkten för dess

genomförande och i olika detaljfrågor.

För egen del ansluter jag mig till den i stort sett samstämmiga opinion,

som uttalat sig för en arbetstidsförkortning.

Jämsides med strävandena efter en förkortning av arbetstiden har krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

in

framförts på en utvidgning av arbetstidslagstiftningens tillämpningsom­

råde till arbetstagargrupper, som alltjämt står utanför detsamma. Även

på denna punkt föreligger förslag till reviderad lagstiftning. Redan innan

utredningen om kortare arbetstid redovisade resultatet av sina övervä­

ganden framlade nämligen den år 1947 tillkallade arbetstidsutredningen

ett förslag till ny allmän arbetstidslag, som bl. a. innebär, att regeln om 48

timmars ordinarie arbetstid i veckan utvidgas till att omfatta åtskilliga

arbetstagargrupper, för vilka arbetstiden nu inte är reglerad i lag. Samma

utredning har också lagt fram andra lagförslag, däribland ett om förkortad

ordinarie arbetstid för vissa arbetstagare med särskilt påfrestande eller häl­

sofarligt arbete.

Vid remissbehandlingen av förslaget om allmän arbetstidsförkortning

har röster höjts för att arbetstidslagstiftningen samtidigt underkastas re­

vision på grundval av båda utredningarnas förslag. Å andra sidan torde i

åtskilliga remissyttranden ha förutsatts, att arbetstidsutredningens förslag

inte upptas till behandling i samband med att frågan om en arbetstidsför­

kortning prövas. Utredningen om kortare arbetstid synes för sin del ha ut­

gått ifrån att den nuvarande lagstiftningens tillämpningsområde inte änd­

ras i samband med att förslaget om arbetstidsförkortning genomföres.

Däremot har utredningen räknat med att den förordade arbetstidsförkort­

ningen kommer att slå igenom även utanför detta område.

Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om

48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för

sådana arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I lik­

het med utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår

jag från att en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för

den ordinarie arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områ­

den, vilka inte är underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det

beaktas, att en arbetstidsförkortning inte lär kunna undgå att ställa an­

passningsförmågan inom arbetslivets olika områden på vissa prov. Verk­

ningarna av att vidga lagstiftningens tillämpningsområde samtidigt som

normalarbetstiden sänkes kan i brist på utredning härom inte närmare

överblickas, men det torde inte kunna uteslutas, att övergångssvårigheterna

därigenom skulle förstärkas. Först sedan erfarenhet vunnits av arbets­

tidsförkortningens följder, synes därför de frågor, som arbetslidsutred-

ningens förslag behandlar, böra upptagas till prövning. I ett särskilt avse­

ende, nämligen såvitt angår övertidsbestämmelserna, ämnar jag i fort­

sättningen återkomma något till vad arbetstidsutredningen föreslagit.

Utredningen om kortare arbetstid har ingående dryftat de in o t i v, som

talar för en förkortning av arbetstiden. I den debatt, som på senare tid förts

kring arbetstidsprobleinen, har det inte sällan gjorts gällande, att det

moderna arbetslivet utmärkes av så högt uppdrivet tempo, att stegrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

112

olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet samt såväl fysiskt som psykiskt ökad

trötthet blivit en följd för arbetstagarna, och att en förkortning av arbets­

tiden därför är påkallad ur skyddssynpunkt. Utredningen om kortare ar­

betstid har emellertid vid sina undersökningar funnit, att yrkesskadefre-

kvensen i landet under senare år inte stigit utan snarast visat en tendens

att sjunka. Vad angår hälsotillståndet i stort har utredningen på grund av

bristen på uppgifter om sjukdomarnas utbredning och orsaker inte kunnat

nå fram till några mera bestämda slutsatser men pekat på att medellivsläng­

den, vilken brukar tillmätas betydelse såsom indikation på folkhälsans

utveckling, undan för undan stigit. Utredningen vill visserligen inte dra i

tvivelsmål, att åtskilliga människor nuförtiden besväras av ökad trötthet,

men framhåller, att man måste vara försiktig med att ge arbetet skulden

härtill. Allmänt sett kan man enligt utredningens uppfattning inte våga på­

stå, att arbetet blivit mera tröttande. Utredningen anser sig inte kunna moti­

vera en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad

försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Om den utveckling mot en

av allt att döma förbättrad folkhälsa, som ägt rum i landet under detta

århundrade, i någon mån är att tillskriva den fortgående arbetstidsförkort­

ningen under samma tid, kan det emellertid enligt utredningens mening

ligga nära till hands att förmoda, att en fortsättning på arbetstidsförkort­

ningens väg skulle vara till gagn för en fortsatt utveckling mot bättre folk­

hälsa. Någon bestämd åsikt på denna punkt vågar utredningen dock inte

hysa.

Den uppfattning angående skyddssynpunkternas betydelse såsom motiv

för en arbetstidsreform, som utredningen givit uttryck för, har i allt vä­

sentligt vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag delar den

åsikten, att de förhållanden, under vilka yrkesarbete i våra dagars samhälle

utföres, i stort sett inte inger sådana farhågor för arbetstagarnas hälsa, att

en förkortning av arbetstiden framstår som en från skyddssynpunkt ange­

lägen motåtgärd. Detta utesluter givetvis inte, att det moderna livet med

dess i många fall uppdrivna arbetstempo, långa resor mellan bostad och

arbetsplats, förenande av husligt arbete med yrkesarbete m. m. medför

påfrestningar för åtskilliga människor, vilkas välbefinnande skulle främjas

av att de finge mera tid för rekreation och avkoppling.

Jämte den roll, som en arbetstidsförkortning kan spela från hälsosyn­

punkt, och den sociala vinning, som en ökning av fritiden innebär med

större möjligheter för individen till ett rikare personligt liv och till ökat

engagemang i samhälleliga angelägenheter, är en arbetstidsförkortning ett

steg mot utjämning av skillnaderna i arbetstidshänseende mellan olika

arbetstagargrupper.

När det gällt att ta ställning till frågan huruvida en arbetstidsförkortning

bör uppföras på det aktuella reformprogrammet har emellertid andra syn­

punkter i främsta rummet varit vägledande för utredningen. Med utgångs­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

113

punkt från uppfattningen att fritiden värderas allt högre bland ett stort

antal människor — en uppfattning som bestyrkts bl. a. genom resultatet

av en på utredningens uppdrag utförd opinionsundersökning — har utred­

ningen diskuterat spörsmålet i vad mån den enskilde kan länkas ha möj­

lighet att tillgodose sina önskemål om fritidens längd. Fritidens likställdhet

med andra beståndsdelar i den materiella levnadsnivån framhäves härvid

av utredningen, som anser, att det i princip inte råder någon skillnad mellan

fritid, varor och tjänster såsom föremål för konsumtion. Härav följer att

fritiden också har sitt pris. Vill man välja mera fritid får man avstå från

någonting annat, i regel den inkomst, som skulle belöpt på den arbetstid,

som bortfaller. Den gjorda opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna

i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid, inte genom

att avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom att tillgodogöra

sig den standardökning, som det fortsatta ekonomiska framåtskridandet

kan antas komma att medföra, i form av ökad fritid på bekostnad av där­

emot svarande del av den inkomststegring, som eljest skulle varit möjlig.

Möjligheterna för den enskilde att träffa ett fritt val mellan att öka sin fri­

tid och att på annat sätt förbättra sin levnadsstandard är begränsade i våra

dagars samhälle med hänsyn bl. a. till att förhållandena inom produktionen

i stor utsträckning kräver enhetliga arbetstider. Man kan emellertid tänka

sig att överlämna åt staten eller arbetsmarknadens organisationer att i den

enskildes ställe träffa valet mellan fritid och annan konsumtion. Härmed

har frågeställningen förts över till det samhällsekonomiska planet. Frågan

om en allmän arbetstidsförkortning blir ett spörsmål om i vad mån landets

ekonomiska resurser tillåter en sådan åtgärd.

Denna syn på arbetstidsförkortningens problem har inte mötts av någon

allvarlig gensaga från remissorganens sida. För egen del finner jag det

naturligt, att önskemålet om ökad fritid står i förgrunden för arbetstagarnas

intresse när det gäller sättet att tillgodogöra sig den standardhöjning, som

bedömes ligga inom räckhåll. Frågan i vad mån detta önskemål kan till­

godoses är ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det gäller, såsom utred­

ningen framhållit, att träffa ett val i fråga om användningen av landets

resurser. Detta val står enligt min mening inte endast mellan fritid och

annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion

i framtiden. Hänsyn måste även tagas till andra angelägna reformer på de

ekonomiska och sociala områdena än en arbetstidsförkortning.

Valsituationens centrala betydelse för problemställningen vid en arbets­

tidsförkortning har föranlett vissa remissorgan att ta avstånd från förslaget

om lagstiftning angående kortare arbetstid. Tankegången har därvid

i huvudsak varit den att fritidsökningens principiella likställdhet med en

löneökning bäst kan komma till uttryck om arbetstidens längd liksom lönens

storlek och andra arbetsvillkor avgöres vid förhandlingar mellan arbets­

marknadens parter. Endast på så vis skulle valsituationen aktualiseras för

g.—

Biluing till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

arbetstagarna, så att de finge erfara arbetstidsförkortningens pris och be­

döma om detta motsvarades av den ökade fritidens värde för dem.

Gentemot detta resonemang förtjänar framhållas, att nu gällande lag­

stiftning om arbetstidens begränsning utgör en maximireglering och att

något hinder således inte föreligger för att avtalsvägen åvägabringa en ar­

betstidsförkortning. Såsom av det föregående framgår, har denna väg inte

heller lämnats oprövad, men nedskärningar av arbetstiden i denna ordning

har varit inskränkta till noga avgränsade områden, där förhållandena i ett

eller annat avseende framstått som särpräglade. För egen del är jag lika

litet som utredningen främmande för tanken att en allmän arbetstidsför­

kortning i och för sig skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbets-

marknadsparterna. När jag ändå inte kan förorda att lösningen av denna

fråga helt överlämnas åt arbetsmarknaden är orsaken inte minst den att

lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd synes besitta

en sådan normativ styrka, att strävandena efter en förkortning, om de skall

leda till målet, inte torde kunna undvara stödet av en ändrad lagstiftning.

Att överge den sedan länge i vårt land tillämpade metoden att i huvudsak

reglera arbetstidens längd genom lagstiftning synes mig för övrigt inte

kunna ske utan överväganden av mera ingående art än som förekommit

i detta ärende.

Flera av de remissorgan, som uttalat principiell anslutning till uppfatt­

ningen att arbetstidens längd bör bestämmas förhandlingsvägen, har accep­

terat utredningens förslag om ändrad lagstiftning med hänsyn till dess

dispositiva karaktär. Förslaget härom grundar sig på uppfatt­

ningen att ju kortare den normala arbetstiden blir för de enskilda desto

större kan utrymmet bli för sådana variationer i arbetstidens längd och

förläggning, som kan befinnas önskvärda. Från samhällets synpunkt kan

det under rådande förhållanden enligt utredningens mening inte vara er­

forderligt att förhindra tillämpningen av vad parterna inom ett visst arbets­

område finner klokt och ändamålsenligt i nämnda hänseenden. Dessa

överväganden har fört utredningen fram till ståndpunkten att man försik­

tigt bör pröva en väg att lämna partsorganisationer större frihet och därmed

ökat ansvar. Enligt utredningens uppfattning är organisationerna mogna

för detta ansvar. Förslaget, som vunnit allmänt gillande under remissbe­

handlingen, innebär att bestämmelserna om reglering av den ordinarie ar­

betstiden blir helt dispositiva, dvs. det blir möjligt att inte endast såsom

hittills avtala om kortare arbetstid än lagen anger utan även om längre

och att över huvud taget avvika från de begränsningar, som lagen uppställer.

Någon inskränkning i avtalsfriheten har utredningen inte ansett erforderligt

att stadga; för att inte skyddssynpunkterna trädes för nära förordas, att

överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler skall slutas i

form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation på arbets­

tagarsidan.

115

Jag kan ansluta mig till utredningens resonemang och det förslag, som

det utmynnar i. Genom att lagstiftningen på detta sätt göres dispositiv bör

det bli möjligt att förvärva erfarenheter av värde för ett framtida ställ­

ningstagande till frågan om metoderna för att bestämma arbetstidens längd

och förläggning. Den föreslagna anordningens betydelse för en smidig an­

passning av arbetstidsförliållandena efter förutsättningarna på olika verk­

samhetsfält får jag tillfälle att längre fram återkomma till.

Enighet råder om att en allmän arbetstidsförkortning inte bör ske till

priset av att den materiella levnadsnivån i övrigt här i landet undergår en

försämring. Huvudintresset kommer därför, såsom tidigare antytts, i sam­

hällsekonomiskt avseende att knyta sig till frågorna vilken produk­

tionsutveckling, som skulle vara att vänta om arbetstiden förbleve

oförändrad, samt hur en arbetstidsförkortning påverkar denna utveckling.

Utredningen har utgått från vissa beräkningar angående den takt, vari

produktionen här i landet ökat under en följd av år. Med all reservation för

de svårigheter, som det möter att någorlunda exakt ange produktionsvoly­

mens utveckling från år till år och måhända än mer över längre tidsperio­

der, får det av dessa beräkningar anses framgå, att bruttonationalproduk­

ten i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två procent om året under

tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—65 år. Det bör emel­

lertid märkas, att inte obetydliga variationer förekommit mellan den ge­

nomsnittliga produktionsökningen under olika perioder. Att stora skillnader

kan föreligga i produktionsökningstakten mellan olika år säger sig självt.

När det gällt att söka ställa en prognos rörande utvecklingen av produk­

tionen under den tid, som blir av intresse i detta sammanhang, uttalar ut­

redningen till en början, att det inte finns några särskilda omständigheter,

som talar för att på längre sikt produktionsökningen skulle upphöra. Nå­

gon mera preciserad förutsägelse rörande den framtida produktionsutveck­

lingen har utredningen inte funnit sig kunna göra, men den har som

hypoteser vid sina beräkningar uppställt två alternativ angående storleken

av den årliga produktionsökningstakten under de närmaste 10 åren. Enligt

huvudalternativet räknar utredningen med en årlig stegring av produktio­

nen med tre procent och enligt det andra alternativet antas ökningen stanna

vid två procent per sysselsatt. I båda fallen förutsättes bytesförhållandet,

dvs. förhållandet mellan export- och importpriser, genomsnittligt sett bli

oförändrat under perioden, även om förändringar kan komma att ske från

år till år.

Med dessa antaganden bör jämföras de hypoteser, som 1955 års långtids­

utredning uppställt i sitt nyligen avgivna betänkande om balanserad expan­

sion (SOU 1956: 53). Långtidsutredningen räknar för åren 1955—1960 med

eu produktionsökning på alternativt 2,8 och 3,7 procent om året. Samtidigt

räknas emellertid med eu ökning av antalet sysselsatta med 0,7 procent

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 ur 1957

per år, varför långtidsutredningens alternativ för den framtida produktions­ ökningen i stort sett överensstämmer med dem, som uppställts av utred­ ningen om kortare arbetstid.

Av grundläggande betydelse för frågan om en arbetstidsförkortnings in­ verkan på produktionsutvecklingen är de förändringar i arbetstidsutbudet, som förkortningen kommer att medföra. Vid en förkortning av den lag­ stadgade ordinarie arbetstiden med tre timmar per vecka kan enligt beräk­ ningar, som utredningen om kortare arbetstid låtit anställa, det totala an­ talet utförda ordinarie arbetstimmar i landet väntas minska med 3,4 procent, om arbetstidsförkortningen begränsas till att anställda, som nu har längre ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan, får arbetstiden nedsatt till detta timantal. Om man däremot räknar med att alla i arbetslivet verksamma personer, företagare, anställda och fria yrkesutövare, även om de nu har kortare arbetstid än 48 timmar, får sin arbetstid nedskuren med tre timmar i veckan, kommer minskningen av antalet utförda ordinarie arbetstimmar att uppgå till 6,3 procent. En sammanställning av antagandena beträffande produktionsutvecklingen vid oförändrad arbetstid och siffrorna över ar- betstidsbortfallet vid en arbetstidsförkortning visar, att det vid samman­ träffande av de från produktionssynpunkt ogynnsammaste alternativen, dvs. 2 procent produktionsökning och ett arbetstidsbortfall av omkring 6 procent, skulle krävas något mer än tre år för att produktionen efter en arbetstidsförkortning med tre timmar på en gång åter skulle uppnå utgångs­ årets nivå. Vid kombination av de gynnsammaste alternativen, 3 procent produktionsökning och omkring 3 procent arbetstidsbortfall, skulle tiden för återhämtande av produktionsbortfallet begränsas till ett år. Dessa be­ räkningar tar inte hänsyn till vissa faktorer, som kan bli av betydelse för ut­ vecklingen. Produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning kan sålunda motverkas exempelvis av att den kortare arbetstiden stimulerar personer, som nu inte är yrkesverksamma, att söka sig ut på arbetsmarknaden, och vidare av att arbetsintensiteten stiger, övertids- och extraarbete blir van­ ligare, skiftarbetet ökar, frånvarofrekvensen sjunker samt att rationalise­ ringar och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk, före­ tages. I motsatt riktning kan utvecklingen påverkas genom att den effektiva arbetstidens andel av den totala arbetstiden minskas på grund av att igång­ sättnings- och avslutningsarbeten tar proportionellt större del av arbetstiden i anspråk efter arbetstidsförkortningen än dessförinnan och genom att realkapitalets användningstid förkortas. Utredningen har intagit en myc­ ket försiktig hållning när det gällt att bedöma i vad mån faktorer av angiven art kan komma att inverka på utvecklingen efter en övergång till kortare arbetstid och har avstått från att närmare försöka uppskatta effek­ ten av en sådan inverkan.

Under remissbehandlingen har visserligen höjts en del varnande röster, som funnit utredningens antaganden rörande möjligheterna till fortsatt

117

produktionsökning alltför optimistiska, men i stort sett torde det kunna

sägas, att remissyttrandena präglas av uppfattningen, att utredningens

hypoteser ligger inom sannolikhetens gränser.

När det blir fråga om en bedömning av en framtida utveckling på det

samhällsekonomiska området rör man sig, som utredningen kraftigt under­

strukit, på mycket osäker mark. Vårt land har under lång tid kunnat

glädja sig åt en successiv stegring av nationalprodukten, även om utveck­

lingen inte varit likformig och avbrott i produktionsökningen kunnat in­

träda under vissa perioder i samband med krig eller andra kriser ute i

världen. Vid bedömningen av arbetstidsförkortningens effekt på produk­

tionen bör man enligt min mening i första hand uppmärksamma en faktor

som i alla lägen är av synnerlig vikt för produktionens storlek, nämligen

sysselsättningen. Under hela efterkrigstiden har vårt näringsliv präglats av

en utomordentligt hög sysselsättningsgrad som påverkat produktionsut­

vecklingen i gynnsam riktning. Jag utgår ifrån att en liknande hög syssel­

sättningsgrad kan upprätthållas även under den tid då arbetstidsförkort­

ningen genomföres. Bland annat med hänsyn härtill finner jag i likhet med

utredningen och många remissorgan rimligt att antaga, att om det världs­

politiska läget inte undergår någon radikal försämring en fortsatt produk­

tionsökning kan förväntas. Detta gäller i första hand om arbetstiden ligger

kvar på nuvarande nivå. Vilken inverkan en övergång till kortare arbetstid

kan få i nämnda hänseende beror på många omständigheter. Även om

ingen hänsyn tas till alla de faktorer — t. ex. ökad arbetsintensitet och

lägre frånvarofrekvens — vilka kan motverka den kortare arbetstiden, och

o

även om man skulle utgå från att arbetstiden förkortas lika mycket för alla i

produktionen verksamma personer, visar utredningens beräkningar, att det

vid en så måttlig produktionsökning som två procent om året skulle krävas

föga mer än tre år för att återhämta produktionsbortfallet vid en förkort­

ning av den ordinarie arbetstiden med tre timmar i veckan. På grundval

härav har utredningen ansett sig kunna föreslå, att en sänkning av lag­

stiftningens veckomaximum från 48 till 45 timmar genomföres successivt

med en timme om året under tre år i följd.

Försiktigheten i denna bedömning ligger enligt min mening i öppen dag.

Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att de arbetstidsförkortningar

som tidigare genomförts lagstiftningsvägen — jag tänker härvid särskilt

på åttatimmarsreformen och den lagstadgade semestern — visat sig kunna

förenas med eu fortgående produktionsökning, stor nog för en fortskri­

dande höjning av folkets levnadsnivå. Enligt min mening behöver det

inte befaras, att den svenska samhällsekonomin genom en reform sådan

som den nu föreslagna pålägges eu börda, som den inte mäktar bära. En

successiv nedskärning av arbetstiden i enlighet med utredningens förslag

torde under normala förhållanden inte medföra några större risker för

att den materiella standarden i övrigt skall behöva försämras. Jag anser

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

118

mig därför i likhet med det stora flertalet av remissorganen böra förorda utredningens förslag och tillstyrker således, att den lagstadgade ordinarie arbetstiden under loppet av tre år successivt sänkes från 48 till 45 tim­ mar i veckan.

Med den föreslagna utformningen tar den nya lagstiftningen inte ställning till frågan huruvida 45-timmarsveckan skall organiseras såsom femda­ garsvecka, utan detta spörsmål överlämnas åt arbetsmarknadens fria bedömande. Någon erinran häremot har inte framkommit under remiss­ behandlingen. Tvärtom har från olika håll framhållits önskvärdheten av att frågan om femdagarsveckan inte alltför mycket skjuts i förgrunden i sam­ band med övergången till en kortare veckoarbetstid.

I och för sig ger de föreslagna reglerna utrymme för en arbetsvecka på fem dagar, om arbetstiden under samtliga arbetsdagar sätts till maximalt medgivna 9 timmar. Av olika skäl — inte minst ur arbetarskyddssynpunkt

kan en så lång arbetsdag i många fall anses mindre önskvärd både för företagen och de anställda. Genom att bestämmelserna gjorts dispositiva öppnas möjlighet för avtalsparterna att, såsom jag får anledning att närmare utveckla i specialmotiveringen, fördela arbetstiden på sådant sätt, att fem­ dagarsvecka kan tillämpas under viss tidrymd utan att så lång daglig arbets­ tid som 9 timmar behöver tillgripas, mot att i gengäld arbetsveckan om­ fattar sex dagar under en annan period.

Då jag i det föregående uttalat mig om det samhällsekonomiska utrymmet för en förkortning av arbetstiden har jag inte tagit ställning till de speciella problem, som kan uppkomma i samband med själva övergången till den kortare arbetstiden såväl för samhällsekonomin i stort som för särskilda verksamhetsområden och företag. Särskilt betydelsefullt är, att övergången inte förbindes med en inflationistisk utveckling. Det är sålunda av vikt att övergången till en kortare arbetsvecka inte medför ett sådant kostnadsläge, att detta i sin tur förorsakar en försämring av vår konkurrensförmåga gentemot utlandet. Såsom utredningen påpekar skulle sådana störningar kunna leda till större produktionsbortfall på kort sikt än som antagits då man bedömt de direkta verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få på produktionen.

Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang löneutvecklingen vid övergången till den kortare arbetstiden. Såsom redan tidigare framhål­ lits har den ökade fritiden, om arbetstagarna inte samtidigt får vidkännas eu däremot svarande inkomstminskning, ekonomiskt sett samma innebörd som en löneförbättring. Självfallet kan lönesättningen inte undgå att röna inflytande härav; det utrymme för löneförbättring, som vid oförändrad arbetstid skulle ha stått till buds, har ju åtminstone delvis tagits i anspråk genom arbetstidsförkortningen. Om löntagarna skulle tillförsäkra sig ökade löner utan hänsynstagande till den standardförbättring de erhållit genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1057

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

119

den längre fritiden, skulle detta leda till allvarliga påfrestningar på den sam­ hällsekonomiska balansen.

Den förväntade produktionsutveckling, som bildar grundvalen för våra möjligheter att minska arbetstiden, är till stor del beroende på storlek och inriktning av investeringarna inom produktionen. Under remiss­ behandlingen har stor uppmärksamhet fästs vid denna del av problem­ komplexet i samband med övergång till kortare arbetstid. Det har ansetts vara av yttersta vikt för ett motverkande av produktionsbortfall vid en ar­ betstidsförkortning att investeringarna kan ökas och man har särskilt fram­ hållit, att det för bevarandet av exportindustrins konkurrenskraft fordras rationaliseringar. Krav har även rests på en ändring av den ekonomiska politiken i riktning mot större investeringsvänlighet.

Även om en arbetstidsförkortning för många enskilda företag skulle leda till önskemål om ökade investeringar, torde frågan om investeringskvoten i samhället böra ses som ett mera generellt problem. Trots att investeringarna i Sverige ligger på en mycket hög nivå internationellt sett, är det otillfreds­ ställda behovet av investeringar mycket stort. Utrymmet härför har under hela efterkrigstiden varit mindre än de aktuella önskemålen. Behovet av of­ fentliga investeringar har under denna tid ständigt stegrats. Företagarna har bedömt avsättningsmöjligheterna såsom mycket goda och till följd härav strävat efter att öka sina investeringar. Under hela efterkrigstiden har ett huvudproblem för den ekonomiska politiken varit att begränsa efterfrågan på varor och tjänster för att förhindra inflationistiska tendenser från att ta överhand i samhällsekonomin. Eftersom arbetstidsförkortningen tar en del av vårt annars möjliga produktionsresultat i anspråk, minskar den givetvis utrymmet för annan konsumtion och för investeringar. Jag har dock ansett en arbetstidsförkortning vara så angelägen och bland de enskilda individerna vara ett så starkt önskemål, att den hör få prioritet vid en avvägning som gäller fördelningen av våra resurser. Därmed har givetvis icke ställning tagits till problemet om fördelningen på konsumtion och investeringar av de efter arbetstidsförkortningen tillgängliga resurserna.

I ett samhälle med full sysselsättning som vårt, där efterfrågan på varor och tjänster ofta tenderar att överstiga tillgången, lär en arbetstidsförkort­ ning inte kunna genomföras på ett med hänsyn till den samhällsekonomiska utvecklingen lyckosamt sätt utan en ekonomisk politik, vilken är ägnad att motverka de tendenser till balansruhhningar i samhällsekonomin, som kan åtfölja omställningen till en kortare arbetstid. Betydelsen av en fortsatt — och vid behov skärpt — restriktiv politik i ett sådant läge torde heller inte vara föremål för meningsskiljaktigheter. Alla lär också vara ense om önsk­ värdheten av alt investeringar, som verkar produktivitetshöjande, i största möjliga utsträckning kommer till stånd.

120

Ett problem, som berörts av företrädare för snart sagt alla verksamhets­ områden, gäller den inverkan, som en arbetstidsreform kan få på tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Inom Internationella arbetsbyrån har härom uttalats, att en arbetstidsförkortning med full lönekompensation bör leda till minskning av både tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I stort sett synes det enligt byrån rimligt att anta att en arbetstidsförkortning, i vart fall i mera industrialiserade länder, inte kommer att väsentligt ändra antalet sysselsatta personer. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning, och under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen uttalat den åsikten, att en successivt genomförd allmän arbetstidsförkortning av föreslagen stor­ lek inte kommer att få någon mera betydande inverkan på näringslivets totala efterfrågan på arbetskraft. Denna bedömning synes mig vara realistisk.

Det är emellertid sannolikt, att vissa förskjutningar i arbetskraftsefter- frågan mellan olika näringsgrenar och företag kommer att äga rum i sam­ band med arbetstidsförkortningen. Svårigheter att tillgodose arbetskrafts­ behovet kan naturligtvis under sådana omständigheter övergångsvis uppstå på vissa områden. Man torde dock ha rätt att utgå från att arbetsmarkna­ den med hjälp av en aktiv arbetsförmedling skall visa sig i stånd att be­ mästra dessa problem.

Utvägen att ställa vissa arbetsområden, för vilka lagstiftningen om 48 timmars arbetsvecka nu gäller, utanför den tilltänkta reformen — vilket åtminstone diskuterats vad beträffar lantbruket — torde inte erbjuda någon framkomlig väg för att komma till rätta med arbetskraftsfrågorna. Här vill jag understryka vad som i flera remissyttranden framhålles nämligen att en arbetstidsförkortning måste omfatta även jordbruket, med hänsyn till att denna näring eljest inte skulle kunna hävda sig i konkurrensen om arbetskraften.

En del remissorgan har framfört krav på att arbetstidsförkortningen för- bindes med en höjning av lagstiftningens övertidsmaximum. Å andra sidan har framförts önskemål om att arbetstidsutredningens förslag om ned­ skärning av det medgivna övertidsuttaget från 200 till 180 timmar i fråga om den allmänna och från 150 till 120 timmar beträffande den extra över­ tiden genomföres i samband med arbetstidsförkortningen.

Enligt min mening bör övertidsarbete tillgripas för att tillgodose vissa till­ fälliga, mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats. En ökning av övertidsarbetet i den mån den ordinarie arbetstiden förkortas låter sig inte väl förena med denna uppfattning, och en mera allmän över­ gång till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen skulle uppenbarligen stå helt i strid med reformens syfte. I stället för ökad fritid skulle arbetstagarna uppnå en löneförbättring, vilket det i och för sig inte ankommer på lagstiftningen att medverka till. Eftersom jag inte är be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

121

redd att förorda någon ändrad grundsats angående i vilka fall övertids­

arbete bör få tillgripas, synes det mig knappast erforderligt, att utrymmet

för övertidsuttag göres större än för närvarande. Det kunde i så fall be­

faras, att sådana grupper, som redan nu har mycket övertid och således i

högre grad än andra kan sägas vara i behov av en arbetstidsförkortning,

finge ökat övertidsarbete. Denna konsekvens finner jag inte godtagbar. I

det stora flertalet fall torde gällande övertidsbestämmelser medge ett ökat

övertidsuttag i förhållande till vad som nu tillämpas, om så skulle visa sig

behövligt efter förkortningen av den ordinarie arbetstiden.

Jag kan således inte tillstyrka någon höjning av lagstiftningens övertids-

maxima. Önskemålen om sänkning av dessa maxima är i och för sig för­

ståeliga men jag anser mig i nuvarande läge inte heller kunna förorda en

dylik åtgärd.

Ett spörsmål beträffande arbetskraftssituationen efter en arbetstidsför­

kortning gäller förhållandet mellan arbetstid och driftstid.

Särskilt för trafikväsendets, handelns och andra servicenäringars vidkom­

mande har det framhållits, att förkortningen av arbetstiden inte kan följas

av en motsvarande begränsning av den tid, under vilken dessa näringar har

att tillhandahålla allmänheten sina tjänster. Tvärtom anses den ökade fri­

tiden i viss omfattning komma att medföra, att kravet på service under den

lediga tiden accentueras, exempelvis vad gäller möjlighet att förrätta in­

köp.

Otvivelaktigt föreligger här ett förhållande, som kan komina att ställa

företag och inrättningar av olika slag, allmänna som enskilda, inför vissa

svårigheter. Utan att närmare kunna gå in på dessa spörsmål vill jag fästa

uppmärksamheten på en del faktorer, som kan tänkas ägnade att bidraga till

att svårigheterna övervinns. Vad särskilt angår det fall att femdagarsveckan

skulle bli mera allmänt förekommande har under remissbehandlingen an­

tytts möjligheten att inom vissa branscher såsom hilreparationsfacket och

en del andra servicebetonade hantverksyrken anordna ett joursystem för de

olika företagen i facket inom ett visst geografiskt område. Det synes mig

inte uteslutet att även för vissa slag av varudistribution en sådan anordning

skulle erbjuda en framkomlig väg. I många fall torde arbetstidsförkort­

ningen, vare sig den förlängda fritiden kommer arbetstagarna till godo i

form av femdagarsvecka eller på annat sätt, komma att föra med sig ökat

behov av arbetskraft för att serviceverksamheten skall kunna bedrivas i den

omfattning, som allmänhetens behov fordrar. I inte obetydlig utsträckning

lär det därvid bli fråga om deltidsanställda. Beträffande arbetskraft med

önskemål om deltidstjänst kan det antas, alt en viss outnyttjad reserv finns

att tillgå, främst bland de gifta kvinnorna. När det gäller lösningen av ser­

vicenäringarnas problem synes det också värt att beakta att lagstiftningen

enligt förslaget får disposiliv karaktär. Härigenom kan, om parterna skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

122

finna det ändamålsenligt för att tillgodose en viss servicenärings speciella

problem, avtalsvägen uppnås exempelvis att arbetstiden koncentreras mera

till tider, som betecknar toppar i efterfrågan på näringens tjänster.

För åtskilliga verksamhetsområden, som brottas med problemet om hur

driftstiden skall kunna förlängas utöver den individuella arbetstiden, fram­

står skiftgång såsom den mest ändamålsenliga utvägen. Härigenom

vinnes att maskiner och anläggningar utnyttjas mera effektivt och att in­

vesteringarna för dessa ändamål kan begränsas. Svårigheten med övergång

till skiftarbete ligger främst i det ökade behovet av personal och i den mot­

vilja mot nattarbete som många arbetstagare har. Frågan om skiftarbete

är emellertid, som utredningen påpekar, en angelägenhet för arbetsmark-

nadsparterna och faller således utanför området för mitt ställningstagande.

Från en del remissorgans sida har i detta sammanhang berörts ett spörs­

mål av mera speciell natur. Enligt arbetarskyddslagen skall arbetstagare i

princip åtnjuta ledighet för nattvila av viss längd och i denna ledig­

het skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. För kvinnor i hant­

verks- eller industriellt arbete skall ledigheten för nattvila omfatta tiden

mellan klockan 22 och klockan 5. Dispensmöjligheter finnes. Tillika före-

skrives, att arbetet skall avbrytas av en eller flera raster, därest det pågår

sex timmar om dygnet eller mer. Om femdagarsvecka skall tillämpas vid

en arbetstid av 45 timmar i veckan, kommer tillräckligt utrymme för två

skift om vartdera 9 timmar jämte raster inte att finnas mellan klockan 5

och klockan 23. Detta har föranlett yrkande från bl. a. Svenska arbets­

givareföreningen om att tiden fram till klockan 24 utan dispens skall få ingå

i arbetstiden för såväl män som kvinnor.

Bestämmelserna om nattvila, det s. k. nattarbetsförbudet, är i sin nu­

varande utformning av tämligen sent datum. Sedan 1949, då de i huvudsak

tillkom, har enligt min mening inte förekommit någonting, som ger anled­

ning att frångå den av statsmakterna då intagna ståndpunkten i frågan.

Behovet av skydd mot nattarbete kan sålunda i allmänhet inte anses bli i

nämnvärd grad påverkat av alt fritiden förlängs med några timmar i vec­

kan. Det synes mig därför inte böra ifrågakomma att övergången till en för

företagen gynnsam driftsform, sådan som skiftarbetet, underlättas i den for­

men att en viktig del av det lagstadgade skyddet för arbetstagarnas hälsa och

välbefinnande försvagas. Lösningen av ifrågavarande spörsmål, som huvud­

sakligen synes vara av förhandlingsnatur, torde få ske efter andra linjer.

De betänkligheter av olika slag, som i remissyttrandena förekommer be­

träffande landets möjligheter att i nuvarande situation genomföra den före­

slagna reformen utan skadeverkningar för samhället, har föranlett somliga

remissorgan att ifrågasätta om den föreslagna tiden för ikraftträ-

Kungl. Maj. ts proposition nr SO år 1957

123

d a n d e t är lämpligt vald. Uppskov med reformen till en tidpunkt, då sam­

hällsekonomin bär en mindre inflationistisk prägel än nu, har förordats i

några fall. Vidare har framställts vissa önskemål om att övergången ut-

sträckes över en längre tidrymd än utredningen föreslagit.

För egen del vill jag i anledning av dessa yttranden än en gång framhålla

den försiktighet med vilken denna reform är avsedd att genomföras. Om

övergången till kortare arbetstid sker på tid och sätt, som utredningen före­

slagit, kan jag därför inte finna, att det nuvarande konjunkturläget inger

någon allvarlig oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras

på ett framgångsrikt sätt. De önskemål om längre övergångstid, som åter­

finnes i några yttranden, synes främst hänföra sig till vissa begränsade verk­

samhetsområden. Härvid bör det observeras, att även bestämmelserna om

övergången till 45-timmarsveckan är dispositiva. Möjlighet föreligger alltså

för arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till de behov av längre över­

gångstid, som i särskilda fall kan föreligga. Till denna fråga återkommer

jag i specialmotiveringen.

Spörsmålet om en arbetstidsförkortning på sjöfartens område

har uppmärksammats genom att chefen för handelsdepartementet den 30

november 1956 erhållit bemyndigande att tillkalla en utredningsman för att

verkställa översyn av sjöarbetstidslagen.

Till utredningens förslag om en fortlöpande undersökning av

arbetstidsförkortningens ekonomiska och sociala verk­

ningar ämnar jag ta ställning så snart riksdagen behandlat frågan om

arbetstidsreformens genomförande.

Frågan om utredning angående behovet av en helgdagsreform slut­

ligen torde få övervägas i ett senare sammanhang.

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

Specialmotivering

I enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i den allmänna motiveringen,

har inom socialdepartementet upprättats förslag till lagar om ändring i all­

männa arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln

samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer. Beträffande dessa

lagförslag, vilka i allt väsentligt överensstämmer med de av utredningen

framlagda, må utöver vad som framgår av det tidigare anförda följande

nämnas.

Enligt ordalydelsen i förevarande lagar ankommer det på arhetsrådct att

ta befattning med vissa ärenden rörande tillämpningen av lagarna. Dessa

uppgifter har emellertid genom en särskild lag av den 21 juli 1948 (nr 598)

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

överflyttats till arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill har orden »ar- betsrådet» och »arbetsrådets» genomgående utbytts mot »arbetarskydds­ styrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens». I fråga om de lagrum, som inte ändrats även i annat avseende, har utbytet ansetts kunna på enklaste sätt genomföras genom bestämmelser härom i de olika lagförslagens ingresser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens

begränsning (allmänna arbetstidslagen )

I motsats till speciallagarna — lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen, hotellagen och sjöarbetstidslagen — känner allmänna arbetstidslagen inte termerna ordinarie arbetstid och övertid. Det har ansetts önskvärt att dessa allmänt brukade benämningar också återfinnes i sistnämnda lag. Efter mönster av speciallagarna har därför införts överskrifter omedelbart fram­ för 1, 4, 6 och 9 §§ angående de ämnen, som behandlas i de efterföljande paragraferna. Stadgandena om ordinarie arbetstid och om övertidsarbete har därvid inordnats under rubrikerna Ordinarie arbetstid respektive Arbete å övertid.

4

§.

Denna paragraf innehåller huvudstadgandena om den ordinarie arbets­ tidens begränsning.

Enligt den nuvarande lydelsen begränsar paragrafen den ordinarie arbets­ tiden till högst 8 timmar om dygnet eller 48 timmar i veckan. Arbetstiden för dygn må dock utsträckas till 9 timmar under förutsättning att vecko- maximum 48 timmar inte överskrides. Vid arbete med regelbunden skift­ indelning får arbetstiden beräknas så, att den i genomsnitt för högst tre veckor motsvarar 48 timmar i veckan; något dygnsmaximum är inte före­ skrivet för dylikt arbete.

Utredningen

Utredningens förslag innebär, att veckomaximum nedsättes från 48 till 45 timmar. För arbete med regelbunden skiftindelning föreslås i likhet med vad som nu gäller en specialregel, som innebär att arbetstiden under en tid­ rymd av tre veckor i följd får uppgå till genomsnittligen högst 45 timmar under loppet av en vecka. Dygnsmaximum bibehålies vid 9 timmar; vid ar­ bete med regelbunden skiftindelning saknas liksom hittills dygnsmaximum. Den nuvarande lagtextens stadgande om 8 timmars arbetsdag saknar enligt utredningens mening självständig betydelse och har ej erhållit någon mot­ svarighet i förslaget.

En jämkning har vidtagits i nuvarande bestämmelser om begränsnings- periodens längd såtillvida, att det enligt förslaget inte som för närvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

125

blir nödvändigt att begränsningsperioden sammanfaller med kalendervecka

respektive tre kalenderveckor i följd. Såsom begränsningsperiod får enligt

förslaget tillämpas en tidrymd av en veckas respektive tre veckors längd,

räknat med vilken veckodag som helst såsom utgångspunkt. Avsikten är

närmast, att det skall bli möjligt att låta begränsningsperioden för den or­

dinarie arbetstiden sammanfalla med avlöningsperiod av samma längd. Det

är däremot inte avsett, att utgångspunkten för beräkningen skall få bestäm­

mas helt godtyckligt alltefter läglighet. För varje företag eller liknande

enhet skall tillämpas en fast periodindelning, låt vara att övergång från en

utgångspunkt för beräkningen till en annan inte är utesluten.

Remissyttranden

I fråga om utredningens förslag att nuvarande begränsningsperiod vid

arbete, som bedrives med regelbunden skiftindelning, skall bibehållas anför

Svenska lokaltrafikföreningen.

Då de sakkunniga tagit ställning till begränsningsperiodens längd om 3

veckor, torde de huvudsakligen ha beaktat inom industriell verksamhet före­

kommande skiftarbete och ej sådant skiftarbete, som förekommer för trafik­

personal. Trafikpersonalens skiftcykel bestämmes nämligen av dels före­

kommande fridagsindelning och dels härav betingad gruppindelning. Före­

kommande fridagsindelning innebär fridag var 4:e, 5:e alternativt var 6:e

dag. Vid sjättedagsledighet — vilket är mest förekommande — bör av prak­

tiska skäl grupperna bestå av 6, 12, 18 osv. arbetstagare. Om man väljer

den minsta tjänstgöringsgruppen, kommer sålunda en skiftcykel att omfatta

36 dagar mot i lagförslaget föreskrivna 21 dagar. Föreningen finner därför

angeläget med en utökad begränsningsperiod till i varje fall sex veckor.

Svenska stadsförbundet

hemställer, att i 4 § införes bestämmelse om att

begränsningsperioden vid kontinuerligt skiftarbete får uppgå till sex veckor.

Tidningarnas arbetsgivareförening

anser, att den av utredningen före­

slagna lagtexten kan ge upphov till tvekan huruvida vid regelbundet skift­

arbete kortare begränsningsperiod än tre veckor kan väljas och föreslår bi­

behållande av den hittillsvarande formuleringen »högst tre veckor».

Departementschefen

I likhet med utredningen har jag den uppfattningen, att arbetstidsförkort­

ningen i stort sett inte bör föranleda andra lagändringar än som erfordras

med hänsyn till syftet att sänka den ordinarie veckoarbetstiden från 48 till

45 timmar. Såväl med den nuvarande veckoarbetstiden som med den före­

slagna kan det givetvis på eu del områden vara förenat med vissa svårig­

heter att tillämpa lagens bestämmelser. Detta torde gälla hur dessa än är

utformade. Inte ens eu detaljreglering för olika slag av verksamhet torde

kunna leda till ett i alla avseenden tillfredsställande resultat. Lagstiftningen

är i stället utrustad med vissa andra regulatorer för att särskilda förhållan­

den inom vissa verksamhetsområden skall kunna beaktas. För närvarande

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

är det huvudsakligen dispensinstitutet, som står till buds i detta avseende.

Förslaget innebär härutöver, att bestämmelserna i fråga om den ordinarie

arbetstiden blir på visst sätt dispositiva. Härigenom öppnas möjlighet för

avtalsparterna att överenskomma om annan begränsningsperiod än som an­

ges i lagen. Det problem, som dragits upp av Svenska lokaltrafikföreningen

och Svenska stadsförbundet, torde på detta sätt kunna få sin lösning. För

min del hyser jag den uppfattningen, att man kan förvänta att arbetstagar­

organisationerna är beredda att medverka till den för verksamheten i fråga

lämpligaste anordningen.

Jag tillstyrker förslaget att borttaga begränsningsperiodens anknytning

till kalenderveckan och vill understryka vad utredningen anfört om syftet

därmed. Det bör således inte vara tillåtet att i efterhand konstruera en pe­

riodindelning, som passar med hänsyn till det redan gjorda arbetstids-

uttaget.

Under departementsbehandlingen har den av utredningen föreslagna lag

texten underkastats viss formell omarbetning. Härvid har det av Tidningar­

nas arbetsgivareförening framförda önskemålet i avseende på avfattningen

av stadgandet om begränsningsperiod vid regelbunden skiftindelning be­

aktats.

4 a §.

I den allmänna motiveringen har jag tillstyrkt utredningens förslag om

att regleringen av den ordinarie arbetstiden ges dispositiv natur. Bestämmel­

ser härom har upptagits i förevarande paragraf.

Utredningen

Utredningen erinrar om att arbetstidslagstiftningens bestämmelser om ar­

betstidens begränsning har karaktären av maximiregler samt fortsätter.

Kortare arbetstid än som angives i lagens bestämmelser kan i följd därav

utan vidare tillämpas, anledningen må vara arbetsgivarens ensidiga bestäm­

mande eller överenskommelse med arbetarna i form av kollektivavtal eller

på annat sätt. Avvikelser från lagbestämmelserna i sådan riktning påkallar

därför inte någon särskild uppmärksamhet från lagstiftarens sida. Liksom

för närvarande kan alltså exempelvis genom kollektivavtal bestämmas, att

arbetstiden skall vara kortare än den lagligen föreskrivna, enligt vårt förslag

45 timmar under loppet av en vecka. I den mån överenskommelser av dylik

innebörd hittills träffats, har den arbetstid, som legat över den genom av­

talet fastställda men icke överstigit lagens maximitid, 48 timmar i veckan,

i lagens mening räknats såsom ordinarie arbetstid och icke såsom övertid.

Tiden mellan den avtalade arbetstiden och 48 timmar i veckan har således

i arbetsgivarens hand fungerat som ett slags extra övertid sett i förhållande

till den ordinarie arbetstiden enligt avtalet. Någon ändring härutinnan av­

ses inte med vårt förslag. Har överenskommelse uppnåtts om exempelvis 40

timmars arbetsvecka, får — om annat ej kan anses vara avtalat — tiden

mellan 40 och 45 timmar utnyttjas utan att den blir att anse såsom övertid

i lagens bemärkelse. Även om nämnda mellanliggande tid utnyttjats, kan

127

med andra ord övertid förekomma i full utsträckning enligt bestämmelserna

därom i 6 och 7 §§. En annan sak är, att enligt avtalet — exempelvis i fråga

om beräkning av ersättning för utfört arbete — all tid, som ligger över den

genom avtalet överenskomna ordinarie arbetstiden, kan vara att betrakta

som »övertid».

Medan gällande lagstiftning således inte utgör något hinder mot kortare

arbetstid än den lagstadgade, ger den däremot, påpekar utredningen, inte

utrymme för avvikelser i motsatt riktning annat än efter dispens. Utred­

ningen har som ett första stycke i 4 a § i sitt förslag upptagit ett stadgande,

som gör det möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att träffa överens­

kommelse om sådana avvikelser. Stadgandet har således avseende på avtal

om längre arbetstid för vecka, längre begränsningsperiod eller högre dygns-

maximum än som angives i 4 §. Utredningen har avsett att låta detta

komma till uttryck i lagtexten genom att det föreskrives, alt överenskommel­

sen får innebära »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas».

Om de sätt på vilka bestämmelsen kan utnyttjas anför utredningen.

Genom denna regel skapas möjligheter att — i de former som behandlas

längre fram — på ett smidigt sätt anpassa arbetstiden inom ett fack eller

vid ett företag efter där rådande särskilda förhållanden. Någon inskränk­

ning i avtalsfriheten göres inte. Överenskommelse kan avse såväl samtliga

begränsningsregler i 4 § som en eller flera av dem. Möjlighet föreligger så­

lunda exempelvis att avtala om högre dygnsmaximum, så att vid fem dagars

arbetsvecka arbetstiden kan bli något längre än 9 timmar under fyra dygn

för att förkortas motsvarande tid under det femte. Ett annat exempel på

hur avtalsfriheten kan utnyttjas är att begränsningsperioden göres längre,

måhända utsträckes till ett år, i syfte att åstadkomma säsongmässiga varia­

tioner i arbetstidens längd; man kan exempelvis tänka sig en arbetsvecka

om 40 timmar under den ljusare årstiden och 48 timmar under övrig del av

året. Även förlängning av den genomsnittliga arbetstiden kan naturligtvis

bli aktuell på vissa områden eller under särskilda omständigheter.

Angående förhållandet mellan ordinarie arbetstid och övertid i händelse

avtal, som avses i denna paragraf, föreligger yttrar utredningen.

Har enligt denna paragraf överenskommelse träffats om längre arbetstid

än i 4 § föreskrives, blir hela den överenskomna arbetstiden att betrakta som

ordinarie arbetstid. Den tid som överskrider maximum enligt 4 § är inte

övertid i lagens mening. Utöver den avtalade arbetstiden kan således före­

komma Övertid enligt de villkor, som uppställes härför i 6 och 7 §§. Enligt

vår uppfattning bör i fall av mera stadigvarande och generella behov av

längre arbetstid än i 4 § angives lösningen sökas i överenskommelse om för­

längning av den ordinarie arbetstiden. I andra fall är den naturliga utvägen

att anlita bestämmelserna om övertid. AU förlängd arbetstid enligt avtal

som avses i denna paragraf inte är att anse som övertid, innebär naturligtvis

inte att lagen tar ställning till frågan om ersättningen för arbete på sådan

förlängd arbetstid. Avgörandet härutinnan ligger helt i parternas händer.

överenskommelse, som avses i första stycket i förslagets 4 a §, skall enligt

paragrafens andra stycke ha formen av kollektivavtal och på arbetstagar­

sidan vara sluten eller godkänd av organisation, som enligt lagen om för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

128

enings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Någon fordran på medverkan av huvudorganisation även på arbetsgivarsidan upp­ ställes inte.

Om det på en arbetsplats finns arbetstagare, vilka inte är anslutna till den organisation, som ingått avtal med arbetsgivarsidan enligt denna para­ graf, vore det, anför utredningen, uppenbarligen mindre tillfredsställande om en av överenskommelsen bunden arbetsgivare nödgades tillämpa an­ nan arbetstidsreglering för dessa arbetare än för arbetare i samma fack, som är bundna av avtalet. I tredje stycket av paragrafen har utredningen därför upptagit en bestämmelse av innebörd att arbetsgivare, som är bun­ den av avtalet, får tillämpa detsamma även beträffande arbetare, som inte omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller. I samband härmed påpekar utredningen, att kollektivavtal enligt denna paragraf inte får tillämpas av arbetsgivare, som ej är bunden av avtalet. Vill sådan arbetsgivare tillämpa den reglering av arbetstiden, som avtalet stadgar, är han hänvisad att söka dispens enligt bestämmelserna i 5 §.

Beträffande kontrollen av att avtalsbestämmelser om arbetstiden inte överträdes erinrar utredningen om att det enligt 11 § ankommer på yrkes­ inspektionen att öva tillsyn å lagens efterlevnad, och att i 12 § stadgas straff för arbetsgivare, som använder arbetare till arbete i strid mot lagen eller föreskrift som meddelats med stöd av densamma. Att kollektivavtals­ bestämmelse om arbetstidens begränsning tillämpas på rätt sätt är det däremot de avtalsslutande parternas sak att vaka över. Påföljd för åsido­ sättande av bestämmelser i avtalet kan inträda med stöd av kollektiv­ avtalslagens skadeståndsregler men ej i form av straff enligt arbetstids­ lagens bestämmelser.

Remissyttranden

Innebörden i det i paragrafens första stycke upptagna stadgandet anses av

arbetarskyddsstyrelsen

inte fullt klar. Styrelsen anför, att bestämmel­

sen torde kunna läsas så, att en i kollektivavtal bestämd ordinarie arbets­ tid — antingen den avviker uppåt eller nedåt från de i 4 § angivna be- gränsningssiffrorna — skall ersätta lagens reglering. Det torde nämligen enligt styrelsens mening ligga nära till hands att säga, att om i avtal stadgas t. ex. att den ordinarie arbetstiden är högst 42 timmar i veckan, härigenom gjorts »avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas». En konsekvens av sådan tolkning skulle bli, att vid avtalsreglerad ordinarie arbetstid övertiden skall räknas med utgångspunkt från avtalets tid, obe­ roende av om denna överskrider eller understiger den i 4 § angivna. Utred­ ningens uttalanden ger dock vid handen, fortsätter styrelsen, att endast överenskommelse om längre ordinarie arbetstid än den enligt 4 § med­ givna skall ersätta bestämmelserna i nämnda lagrum, varav följer att

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

129

utgångspunkten för beräkningen av övertid skall vara de i 4 § stadgade maximitiderna, eller därest avtal om längre arbetstid föreligger, de i av­ talet stipulerade begränsningstiderna. En konsekvens av denna tolkning är, att om i ett avtal bestämts, att arbetstiden under viss del av året skall förlängas, exempelvis till 48 timmar, under förutsättning av motsvarande förkortning, t. ex. till 42 timmar, under annan del av året, arbetsgivaren kan få möjlighet att uttaga längre övertid än om arbetstiden fördelats jämnt under hela året; de tre timmarna mellan avtalets 42 och lagens 45 timmar skall nämligen inte räknas som övertid enligt lagen. Med hänsyn till att tvekan kan uppstå, ifrågasätter styrelsen om inte paragrafen kunde förtydligas.

önskemål om tydligare avfattning av lagtexten i det av arbetarskydds- styrelsen angivna avseendet framföres i några yttranden från andra remiss­ organ, bland dem

Svenska arbetsgivareföreningen.

Ett par till

Landsorganisationen

anslutna förbund har ifrågasatt om den

av utredningen föreslagna beräkningen av lagövertiden i fall av överens­ kommelse om kortare arbetstid än lagens maximitid låter sig förena med den allmänna avtalsfriheten för arbetsmarknadsparterna. Organisationen hemställer, att de av förbunden framförda synpunkterna särskilt beaktas.

Svenska stadsförbundet

framhåller, att i kommunernas tjänst finnes

tjänstemän, för vilka arbetstidslagstiftningen gäller men vilkas anställ­ ningsförhållanden inte kan regleras genom kollektivavtal. Eftersom någon skillnad mellan arbetare och tjänstemän enligt förbundets mening ej bör göras i fråga om möjligheterna till avsteg från lagens bestämmelser, hem­ ställer förbundet om sådan utformning av paragrafen, att den omfattar även områden, som regleras av tjänstereglementen.

Innebörden av det i förslaget använda uttrycket »organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvud­ organisation», diskuteras av

arbetsdomstolens ordförande,

som yttrar.

Enligt 2 § sista stycket i nyssnämnda lag förstås med huvudorganisa­ tion ett förbund eller en förening av flera föreningar av arbetsgivare eller arbetstagare. I förarbetena till lagen har emellertid andra lagutskottet i anslutning till bestämmelsen i 8 § om rätt för huvudorganisation att på­ kalla tillämpning av lagens tredje kapitel uttalat, att dylik rätt givetvis tillkommer förutom huvudorganisation jämväl eu självständig organisa­ tion, som ej har underavdelningar, ävensom sådan självständig organisa­ tion, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma arbets­ område (andra lagutskottets memorial nr 59/1936 s. 2). Utan att taga ställ­ ning till frågan om vilka organisationer, som böra anförtros att genom kollektivavtal göra avsteg från eljest gällande bestämmelser om arbets­ tidens begränsning, vill jag framhålla önskvärdheten av att det på något sätt klargöres, huruvida föreningar av det slag, som åsyltas i berörda utskottsuttalande, även på arbetstidslagstiftningens område skola anses jämställda med huvudorganisation i egentlig mening.

I anslutning till den nu behandlade bestämmelsen i utredningens för­ slag kan framhållas, att bestämmelsen givetvis icke inverkar på den på S) —

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

130

arbetsrättens område gällande grundsatsen, att överenskommelse om av­ vikelse från kollektivavtal skall godkännas av avtalsparterna å ömse sidor, således i förekommande fall även av huvudorganisation på arbetsgivar­ sidan. Sålunda skall enligt nämnda grundsats, när ett arbetsområde är reglerat genom riksavtal och lokal överenskommelse träffas om annan föi delning av arbetstiden än riksavtalet stadgar, i regel krävas medverkan icke endast av arbetstagarpartens huvudorganisation utan även av arbets­ givarens huvudorganisation.

På liknande sätt uttalar sig

socialstyrelsen,

som inte har någonting att

erinra mot att begreppet huvudorganisation i denna paragraf får den innebörd, som anges i det nämnda utskottsuttalandet. Såvitt styrelsen har sig bekant har tolkningen av begreppet huvudorganisation i lagen om förenings- och förhandlingsrätt hittills inte föranlett sådana svårigheter, som i och för sig motiverar ett förtydligande av lagen.

I fråga om bestämmelsen att kollektivavtal enligt denna paragraf må av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av detsamma men sysselsättes i sådant arbete för vilket avtalet gäller, framhåller

socialstyrelsen,

att så kallade konkur­

rerande kollektivavtal förekommer på sina håll och att det givetvis inte kan ifrågasättas, att ett sådant avtal kan brytas genom bestämmelse i ett annat. Trots att dylika avtal inte är vanliga synes det styrelsen önskvärt, att förhållandet beaktas vid den slutliga utformningen av lagtexten.

Arbetarskydds styr elsen

uppmärksammar utredningens uttalande att till­

syn över tillämpningen av kollektivavtalsbestämmelser om arbetstiden inte ankommer på yrkesinspektionen. Detta är väl också riktigt teoretiskt sett, anför styrelsen, som emellertid framhåller, att om yrkesinspektionen skall kunna kontrollera övertiden, vilket otvivelaktigt hör till dess uppgifter, måste inspektionen ha möjlighet att få tillgång till arbetsgivarens anteck­ ningar om uttagen ordinarie arbetstid för att få en utgångspunkt för be­ räkningen av övertid.

Departementschefen

Arbetstidslagstiftningen drar upp vissa gränser för arbetstidens längd, vilka får överskridas endast under särskilda förutsättningar. Lagstift­ ningen har däremot inte till syfte att garantera att arbetstiden når upp till något visst minimum. Inom den av lagreglerna fastställda ramen har arbetsgivare och arbetstagare full frihet att bestämma vilken arbetstid som helst. Avtal, som stadgar arbetstider under den av lagstiftningen med­ givna nivån, kan därför inte sägas innebära något avsteg från lagens be- gränsningsregler; dessa bestämmelser är ju iakttagna så länge de inte överskrides.

Några särskilda bestämmelser behöver således inte införas i lagstift­ ningen för att möjliggöra avtal om kortare arbetstid än de i lagen angivna maximisiffrorna. De av utredningen föreslagna reglerna tar inte heller sikte

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

131

på sådana avtal utan har avseende på överenskommelser om avvikelser

uppåt från begränsningarna i 4 §. Avtal om dylika avvikelser ersätter lagens

maximiregler.

Frågan om övertidsberäkningen i fall då den ordinarie arbetstidens längd

behandlas i överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare får

bedömas med utgångspunkt från vad jag nyss anfört. För det fall överens­

kommelsen inte innebär något överskridande av lagens maximibestäm-

melser förblir tiden mellan avtalets och lagens maxima i lagens mening

ordinarie arbetstid. Övertid enligt 6 och 7 §§ räknas i konsekvens härmed

först sedan maximigränserna i 4 § uppnåtts. I vad mån vid avtal om t. ex.

42 timmars ordinarie veckoarbetstid tiden mellan 42 och 45 timmar av

arbetsgivaren får utnyttjas blir en fråga om tolkning av avtalet; lagen

lägger inte något hinder mot ett sådant utnyttjande.

Om genom kollektivavtal de i 4 § angivna gränserna i ett eller flera

avseenden överskrides och således ersättes med avtalsbestämmelser blir

utgångspunkten för övertidsberäkningen gränsen för den ordinarie arbets­

tiden enligt avtalet eller, om detta inte helt ersätter lagens reglering, enligt

lagens bestämmelser i kombination med avtalets. Vid avtal om exempelvis

46 timmars ordinarie veckoarbetstid kan således övertid förekomma i full

omfattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§. Ingenting hindrar dock,

att avtalet stadgar inskränkning i den legala rätten till övertidsuttag. Upp­

märksammas bör, att kollektivavtal om avsteg från begränsningsreglerna

i 4 § inte behöver innebära en verklig förlängning av den ordinarie arbets­

tiden i jämförelse med vad 4 § stadgar. Det torde inte bli ovanligt, att

överenskommelse av denna art endast medger längre begränsningsperioder

än lagen, så att exempelvis en viss säsongvariation i arbetstidens längd upp­

kommer. Om den ordinarie arbetstiden på grund av dylikt avtal under

en viss del av året kommer att understiga 45 timmar i veckan för att

under en annan del överskrida detta mått, är det inte riktigt att i förra

avseendet anse avtalet som en sådan överenskommelse om kortare arbets­

tid, som inte faller under denna paragraf, och i det senare som ett avtal

enligt paragrafen. Överenskommelsen är att betrakta som en enhet och

innebär ett avsteg från en av de i 4 § uppställda begränsningarna. Något

utrymme lämnas då inte för den av arbetarskyddsstyrelsen anförda tolk­

ningen att under den tidrymd då veckoarbetstiden ligger lägre än 45 tim­

mar tiden upp till denna gräns, liksom i det fall att en verklig arbetstids­

förkortning avtalats, skulle få utnyttjas utan att den blir att anse som

övertid i lagens mening. Avtal om längre begränsningsperiod än 4 § före­

skriver förändrar inte den genomsnittliga längden av arbetsveckan och

lämnar inget mellanrum, som kan utnyttjas som »övertidstillskott». På

motsvarande sätt förhåller det sig om avtalet innebär såväl en verklig

förlängning av arbetstiden som eu utsträckning av begränsningsperioden.

Om det exempelvis avtalas, att begränsningsperioden skall vara ett år och

Kungl. Maj. ts proposition nr 80 år 1957

132

den genomsnittliga veckoarbetstiden 46 timmar, uppkommer inget »över- tidstillskott» för de veckor, under vilka arbetstiden i verkligheten kan ha understigit 45 timmar.

Enligt min uppfattning har denna innebörd av bestämmelsen fått ett tillfredsställande uttryck genom den av utredningen föreslagna avfatt­ ningen.

Kontrollen över efterlevnaden av kollektivavtalsbestämmelser om arbets­ tiden ankommer i och för sig inte på yrkesinspektionen. Härmed torde inte vara oförenligt att yrkesinspektionen såsom arbetarskyddsstyrelsen anfört får tillgång till arbetsgivarens anteckningar om den enligt avtalet uttagna ordinarie arbetstiden så att tillämpningen av lagstiftningens över­ tidsbestämmelser kan övervakas.

Överenskommelser enligt förevarande paragraf skall ha formen av kol­ lektivavtal. Härav följer, att i den mån befattningshavare i kommunal tjänst som är underkastade ämbetsansvar, omfattas av arbetstidslagstift- ningen, avsteg från begränsningsreglerna i 4 § inte kan göras annat än efter dispens. Sådan kan i regel erhållas om arbetsgivare och arbetstagare är ense. Att det för dessa tämligen fåtaliga grupper skapas möjligheter till avtalsöverenskommelser av motsvarande slag som för kollektivavtalsan- ställda är jag inte beredd att förorda.

För att kollektivavtalsöverenskommelse av den art, varom här är fråga, skall vara giltig fordras enligt förslaget att den på arbetstagarsidan är slu­ ten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och för­ handlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Enligt 2 § nämnda lag förstås med huvudorganisation förening eller förbund av flera sådana för­ eningar av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift att till­ varata medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållan­ den i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I 8 § i lagen stadgas bl. a. rätt för huvudorganisation av arbetstagare att påkalla tillämpning av lagens 3 kap. Ett par remissorgan har fäst uppmärksamheten på att enligt ett av riksdagen godkänt uttalande av andra lagutskottet nämnda rätt tillkommer jämväl en självständig organisation, som ej har underavdel­ ningar, ävensom sådan självständig organisation, som uppträder vid sidan av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Med anledning härav vill jag uttala, att det inte synes föreligga skäl att då det gäller rätten att träffa bindande kollektivavtal i enlighet med förevarande stadgande ge begreppet huvudorganisation en snävare innebörd än som enligt nyss­ nämnda ulskottsuttalande är fallet i 8 § lagen om förenings- och förhand­ lingsrätt. Såsom arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen framhållit, innebär den omständigheten att medverkan av huvudorganisation är obe­ hövlig på arbetsgivarsidan ingen inskränkning i principen om att överens­ kommelse om avvikelse från kollektivavtal skall godkännas av kontrahen­ terna på ömse sidor. Bestämmelser om arbetstiden i kollektivavtal, som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

133

slutet av huvudorganisation på arbetsgivarsidan, kan i regel inte åsidosättas

genom överenskommelse, som på arbetsgivarsidan slutits av enskild arbets­

givare eller annan förening än huvudorganisation utan medverkan av denna.

Enligt utredningens förslag skall kollektivavtal, som avses i förevarande

paragraf, även om det är begränsat till den avtalsslutande organisationen

på arbetsgivarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, kunna

tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av kollektiv­

avtalet men sysselsättes i sådant arbete, för vilket det gäller. Socialsty­

relsen påpekar, att där konkurrerande kollektivavtal föreligger det inte

kan ifrågakomma, att ett av dessa avtal på grund av ifrågavarande bestäm­

melse brytes genom ett annat. Styrelsen anser önskvärt att förhållandet

beaktas i lagtexten.

Departementsförslaget har erhållit en något annan formulering än utred­

ningens förslag utan att någon ändring i sak varit avsedd. Det av social­

styrelsen gjorda påpekandet har därvid beaktats.

5 §•

Från lagens bestämmelser om den ordinarie arbetstidens begränsning

kan dispens meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Reglerna härom upptages

i denna paragraf, som i sin nuvarande lydelse innehåller en uppräkning

av olika dispensfall. Sålunda kan inom ramen för 48-timmarsprincipen

dispens meddelas, om arbetstiden för visst arbete i väsentlig mån är be­

roende av årstid eller väderlek eller på grund av annat förhållande är av

växlande längd. Undantag därutöver kan medgivas, om arbete, som bedri-

ves med tre skiftlag, på grund av synnerliga skäl anses böra pågå även

på sön- och helgdagar, om arbete fortgår endast under kortare tid eller

medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser ändamål av syn­

nerligen stort allmänt intresse, om dispens eljest är påkallad till und­

vikande av allvarligt missförhållande samt om flertalet av arbetarna finner

undantag önskvärt och arbetstiden ej därigenom kommer att oskäligt ut­

sträckas. Speciallagarna nöjer sig med att mera allmänt ange förutsätt­

ningarna för dispens. Inom ramen för 48-timmarsprincipen kan enligt

dessa lagar undantag beviljas »när skäl därtill äro», och i vidsträcktare

mån kan undantag medges då det påkallas av »särskilda skäl». Vid till­

styrkan av arbetarna kan dispens meddelas utan närmare prövning av

behovet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

Utredningen

Utredningen anför, att dispensreglerna med den i 4 a § föreslagna avtals­

friheten minskar i betydelse men att de inte kan undvaras, exempelvis i

fall, då någon organisation, som kan sluta kollektivavtal, inte finns på

arbetarsidan eller då förhållandena är av så speciell natur att de inte

134

lämpar sig för avtalsreglering. I fråga om förslagets utformning och till- lämpning anför utredningen.

Allmänna arbetstidslagens nuvarande reglering av dispensinstitutet torde i praktiken inte innebära, att dispensmöjligheterna är mera inskränkta enligt denna lag än enligt speciallagarna. Vi har därför funnit detaljregle­ ringen på detta område överflödig och föreslår en enhetlig utformning av dispensreglerna i samtliga berörda lagar. Härvid har de nuvarande bestämmelserna i speciallagarna närmast stått modell. En viss omredige­ ring har vidtagits utan att avsikten varit att göra någon avvikelse i sak.

Såsom normalfall vid ansökan om dispens bör enligt vår uppfattning gälla, att det stora flertalet av de berörda arbetarna samtycker till att undantag sker i enlighet med ansökningen. Någon särskild prövning från arbetarskyddsstyrelsens sida av de skäl, som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från lagens begränsningsregler, erfordras då inte. Att styrelsen har att tillse, att inte undantaget medför fara för ohälsa eller överansträng­ ning, har ansetts så självklart, att någon särskild erinran därom i lag­ texten inte funnits behövlig. Samtycke som nyss sagts lämnas väl vanligen av facklig organisation på arbetarsidan men kan även komma till uttryck på annat vis.

Föreligger inte medgivande av arbetarna, prövar arbetarskyddsstyrelsen behovet av dispens. I den mån undantaget inte går utöver en genomsnitt­ lig veckoarbetstid på 45 timmar under en tidrymd av högst 12 månader i följd, uppställer lagen inte några villkor för att dispens skall få meddelas, utan styrelsen avgör fritt i vilka fall undantag kan medgivas. Om ansök­ ningen avser dispens utöver den förut angivna ramen — närmast blir det därvid fråga om fall, då en verklig förlängning av den genomsnittliga veckoarbetstiden åsyftas — har det däremot ansetts böra fordras, att sär­ skilda skäl talar för undantaget. En verklig förlängning av arbetstiden bör nämligen enligt vår åsikt i regel förutsätta medverkan av arbetarna antingen kollektivavtalsvägen eller i form av tillstyrkt dispensansökan. Endast i fall av mera speciell natur kan det bli fråga om arbetstidsför- längning utan sådan medverkan.

Remissyttranden

Med hänsyn till att den av utredningen företagna omredigeringen inte innebär någon ändring i sak tillstyrkes förslaget av

Landsorganisationen.

Socialstyrelsen

uppehåller sig vid utredningens uttalande, att dispens­

förfarandet kan bli erforderligt i händelse någon organisation, som kan ingå kollektivavtal, inte finns på arbetarsidan, och anför.

Socialstyrelsen vill ifrågasätta om i dylika fall, sedan avtalsfrihet införts i 4 a g, dispens för förlängning av den ordinarie arbetstiden bör beviljas annat än efter saklig prövning från dispensmyndighetens sida av de skäl som kan ligga bakom önskemålet om avsteg från lagens begränsnings­ regler. Bibehållandet och uppmjukningen av bestämmelsen att lagens be- gränsningsbestämmelser kan sättas ur kraft dispensvägen utan att pröv­ ning i sak sker från dispensmyndighetens sida rimmar ej helt med den i 4 a g införda avtalsfriheten och det därstädes stadgade kravet på god­ kännande av huvudorganisation på arbetstagarnas sida. Man kan nämligen fråga sig varför man i 4 a § skall kräva godkännande av huvudorganisa­

Kangl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

135

tion, då man dispensvägen utan prövning av sakfrågan nöjer sig med sam­

tycke från flertalet av de berörda arbetarna.

Farhågor för att omarbetningen av dispensbestämmelserna kan med­

föra en mera restriktiv dispensgivning uttalas av bl. a.

Svenska arbets­

givareföreningen,

som anser det vara av yttersta vikt att tillse, att praxis

i dispensärenden inte tar en sådan vändning.

Departementschefen

Införandet av 4 a § i lagen motiverar enligt min mening en viss om­

redigering av dispensreglerna. Utredningens förslag synes mig härvid kunna

godtagas. Såsom utredningen framhållit är det inte avsikten att göra någon

ändring i sak i vad som nu gäller. Farhågorna för att omarbetningen av

lagtexten skall medföra ändrad praxis vid dispensgivningen torde därför

vara ogrundade. Liksom utredningen finner jag det utan särskild erinran

härom i lagtexten självfallet, att det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen

att tillse, att fara för ohälsa och överansträngning inte uppkommer. Detta

gäller även fall, då dispensansökningen tillstyrkts av det stora flertalet ar­

betare, och någon egentlig prövning av skälen för ansökningen inte före­

kommer. Biand annat med hänsyn härtill kan jag inte finna den av social­

styrelsen framförda invändningen bärande. I de fall arbetarna är organise­

rade, skall organisationerna säkerligen veta att hävda sig såsom företrädare

för sina medlemmar även i dispensfrågor.

6

§.

Ändringarna i denna paragraf är av redaktionell natur.

Remissyttranden

Några remissorgan, bland dem

statens avtalsnämnd,

har framställt önske­

mål om att begreppet övertid definieras i lagtexten.

Departementschefen

Såsom anförts vid rubriken till lagförslaget har det befunnits önskvärt, att

den allmänt brukade termen övertid begagnas i allmänna arbetstidslagen

liksom i de övriga arbetstidslagarna. I denna och följande paragraf har

därför i överensstämmelse med vad som redan är fallet i motsvarande

paragrafer i sistnämnda lagar termen övertid införts i stället för nuvarande

uttryck. Något behov av definition av begreppet övertid har hittills inte

gjort sig gällande och en sådan definition torde även i fortsättningen

kunna undvaras.

7 §•

Denna paragraf innehåller de egentliga övertidsbestämmelserna. Enligt

gällande lydelse av 1 mom. får arbetare, som fyllt 18 år, å övertid an­

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

vändas till vissa förberedelse- eller avslutningsarbeten under högst 7 timmar i veckan. I 2 in o in. första stycket stadgas, att den s. k. allmänna övertiden för arbetare som nyss sagts får uppgå till högst 48 timmar under loppet av fyra kalenderveckor och högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår. Andra stycket i 2 mom. innehåller bestämmelser om att övertid får beräk­ nas för kortare tidrymd än fyra veckor.

Utredningen

Någon ändring i förevarande paragraf föreslås inte av utredningen utöver att termen övertid på motsvarande sätt som i 6 § införes i 1 och 2 mom. samt att nuvarande andra stycket i 2 mom. borttages såsom överflödigt. Enligt utredningens förslag skall kalendervecka och kalenderår alltjämt ligga till grund vid beräkning av begränsningsperioderna för övertid.

Remissyttranden

Begränsningsperiodernas beräkning uppmärksammas av

arbetarskydds-

styrelsen,

som anser det vara en konsekvens av utredningens förslag om

övergång till valfri sjudagarsperiod respektive treveckorsperiod vid beräk­ ning av den ordinarie arbetstiden, att övertiden får beräknas för valfria perioder om fyra veckor. Styrelsen anser vidare, att det såsom för närva­ rande är fallet enligt lantarbetstidslagen också jämlikt allmänna arbetstids­ lagen bör bli möjligt att för beräkning av den allmänna övertiden välja mel­ lan antingen 48 timmar per fyraveckorsperiod eller 50 timmar per kalender­ månad. Till motivering anför styrelsen, att det inom industrin, åtminstone vid större företag, synes föreligga en tendens att övergå till beräkning och utbetalning av löner per månad eller halvmånad. Årsbegränsningen av över­ tiden bör enligt styrelsens åsikt, bl. a. av kontrollhänsyn, alltjämt vara bun­ den vid kalenderåret.

Arbetarskyddsstyrelsens uppfattning att övertid skall få beräknas för val­ fria perioder om fyra veckor men att årsbegränsningen alltjämt bör vara knuten till kalenderåret delas av

Svenska arbetsgivareföreningen

och

Han­

delns arbetsgivareorganisation.

I fråga om redigeringen av 2 mom. anför

arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt 7 § 2 mom. i lantarbetstidslagen, detaljhandelslagen och restau­ rangarbetstidslagen äger arbetsgivaren »i annat fall än som avses i 6 §» uttaga övertid med visst maximerat timantal. Utredningen har, av skäl som 1 detta sammanhang sakna intresse, föreslagit en viss omredigering av 7 § 2 mom. i den allmänna arbetstidslagen, varigenom detta lagrum skulle i det hänseende varom nu är fråga erhålla samma lydelse som 7 § 2 mom. i de förstnämnda lagarna. Arbetarskyddsstyrelsen, och tidigare arbetsrådet, har tolkat här avsedda bestämmelser så, att den maximerade övertiden får ut­ tagas utöver ej blott övertid för nödfallsarbete enligt 6 § utan även övertid för förberedelse- och avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att undvika en möjlig feltolkning torde till de ovan citerade orden böra läggas »och 7 § 1 inom.».

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 är 1957

Samma förslag återkommer i ett flertal andra yttranden.

137

Departementschefen

I likhet med vissa remissorgan finner jag det följdriktigt, att begräns-

ningsperioden för den allmänna övertiden lika litet som för den ordinarie

arbetstiden bindes vid kalenderveckan. Utredningens förslag har under de-

partementsbehandlingen jämkats i överensstämmelse härmed. I detta sam­

manhang vill jag understryka, att vad som anförts vid 4 § om en fast period­

indelning givetvis äger giltighet även såvitt angår övertidsberäkningen. För­

slaget om kalendermånaden som alternativ begränsningsperiod till fyra-

veckorsperioden finner jag inte skäl att biträda. Som årsbegränsning bör

alltjämt gälla kalenderåret.

Enligt utredningens förslag kommer förutsättningen för att allmän över­

tid skall få uttagas att i 2 mom. anges på samma sätt som för närvarande

enligt 7 § 2 mom. i de tre övriga arbetstidslagar, varom nu är fråga. Bestäm­

melsen i dessa lagar har tolkats så, att allmän övertid får uttagas utöver

såväl övertid för nödfallsarbete enligt 6 § som övertid för förberedelse- eller

avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att förtydliga denna innebörd har

under remissförfarandet påyrkats visst tillägg i den av utredningen före­

slagna lagtexten. Med hänsyn till att den föreslagna avfattningen redan finns

i speciallagarna och inte visat sig föranleda missförstånd, anser jag anled­

ning saknas att nu avvika från densamma.

8 §•

Denna paragraf, som handlar om journalföring av övertid in. in., beröres

inte av utredningens förslag.

Remissyttrande

Arbetarskyddsstyrelsen

föreslår, att som följd av ändringarna i 4 § ordet

»kalendervecka» utbytes mot ordet »vecka». Styrelsen yttrar vidare.

I 8 § första stycket i 1948 års lantarbetstidslag infördes den regeln, att

anteckning om övertid får göras på avlöningskort eller annan handling i

stället för1 i övertidsjournal, under förutsättning att handlingen till sin typ

godkänts av arbetsrådet dvs. numera arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelsen

motiverades med att det innebar onödig omgång att, såsom tidigare stad­

gande tolkats, särskilt tillstånd krävdes för att använda ett avlöningskort

eller annan handling, som var identiskt lika med sådan som tidigare blivit

godkänd. Styrelsen anser, att eu motsvarande bestämmelse bör inflyta i de

övriga arbetstidslagarna.

Departementschefen

I departementsförslaget bar ordet »kalendervecka» utbytts mot ordet

»vecka», varjämte ett par formella ändringar gjorts.

138

Arbetarskyddsstyrelsens förslag i övrigt har jag i detta sammanhang inte funnit skäl att upptaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

9 §•

I denna paragraf, som inte beröres av utredningens förslag, meddelas be­ stämmelser om arbetsrådet, dess sammansättning och verksamhet. Arbets- rådet upphörde emellertid med utgången av år 1948, och dess uppgifter över­ togs av arbetarskyddsstyrelsen. Bestämmelser härom återfinnes i lagen den 21 juli 1948 (nr 598) om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de upp­ gifter och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet.

Remissyttrande

Arbetarskyddsstyrelsen

erinrar om att enligt arbetstidsutredningens för­

slag till ny allmän arbetstidslag (SOU 1954: 22) bestämmelser avseende ar­ betarskyddsstyrelsen skulle inlagas i lagen (15 §) endast såvitt angick partsrepresentanters deltagande vid handläggningen av arbetstidsärenden, rätt för styrelsen att vid domstol höra vittnen och sakkunniga och styrelsens egenskap av enda instans i arbetstidsärenden samt att övriga regler om sty­ relsens verksamhet skulle införas i instruktionen för styrelsen. Styrelsen föreslår, att arbetstidsutredningens förslag förverkligas i detta sammanhang.

Departementschefen

Vad arbetarskyddsstyrelsen föreslagit finner jag mig kunna godtaga. Före­ varande paragraf har således utformats i huvudsaklig överensstämmelse med 15 § i arbetstidsutredningens förslag till allmän arbetstidslag.

I fråga om partsrepresentation föreskrives endast, att vid handläggning av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma meddelad föreskrift särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssam- manslutningar av arbetsgivare och arbetare, skall deltaga i den omfattning Konungen bestämmer. De närmare bestämmelserna angående i vilka fall partsrepresentation skall förekomma, sättet för utseende av partsledamöter och suppleanter, deras allmänna kvalifikationer, jäv, tillfälligt tjänstgörande partsledamot och beslutförhet torde få inflyta i instruktionen för styrelsen.

Vidare stadgas, att styrelsen äger höra vittne och sakkunnig vid allmän underrätt. Sådant förhör skall anses som bevisupptagning utom huvudför­ handling enligt rättegångsbalkens regler därom. Härav följer, att vittne och sakkunnig har rätt till ersättning. Ersättningen skall gäldas av allmänna medel. Beträffande grunderna för ersättningens beräkning gäller lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vitt­ nen m. fl.

Slutligen upptages i denna paragraf bestämmelsen om att arbetarskydds­ styrelsens beslut i ärenden enligt denna lag inte får överklagas. Övriga före­ skrifter angående styrelsens verksamhet får intagas i styrelsens instruktion.

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1957

10 §.

Bestämmelsen i 2 m o m., som aldrig tillämpats, har uteslutits såsom överflödig med hänsyn till den avtalsfrihet, varom stadgas i 4 a §.

övergångsbestämmelser

övergången från 48 till 45 timmars arbetsvecka skall enligt förslaget kunna ske successivt med en timme om året under tre på varandra föl­ jande år.

Bestämmelsen härom har utformats så, att det i 4 och 5 §§ angivna tim­ antalet 45 skall ersättas, vad gäller år 1958 med 47 och såvitt rör år 1959 med 46.

Med hänsyn till att lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär av maximibestämmelser, är det naturligtvis ingenting som hindrar att 45-timmarsveckan genomföres snabbare än övergångsbestämmelserna stad­ gar. Lagen medger arbetsgivaren full frihet att självständigt eller i enlighet med avtal med arbetarsidan genomföra en sådan snabbare övergång. Den i 4 a § föreslagna möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma om längre arbetstid än lagen föreskriver gör det också möjligt att för verksam­ hetsfält, där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsförkort­ ningen i den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anord­ ning, som bättre lämpar sig för området i fråga. Parterna kan exempelvis avtala om att inte genomföra arbetstidsförkortningen successivt utan på en gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämmelserna till lagen senast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att göra över­ gångstiden längre än vad som följer av nyssnämnda bestämmelser. Även dispensmöjligheten enligt 5 § står öppen för åstadkommande av andra över- gångsvillkor än enligt lagens ifrågavarande regler.

Därest varken överenskommelse uppnåtts eller dispens erhållits, skall emellertid arbetstidsförkortningen genomföras åtminstone i den takt, som övergångsbestämmelserna anger.

Förslaget till lag om ändring i lantarbetstidslagen

4 §•

I sin nuvarande lydelse stadgar denna paragraf beträffande jordbruks­ arbetare i allmänhet olika arbetstid under vintern och den övriga delen av- året. Sålunda utgör veckomaximum för den ordinarie arbetstiden 45 timmar under tiden november—februari och 50 timmar under tiden mars—oktober, vilket i medeltal för året motsvarar 48 timmar i veckan. Någon säsongmässig variation i arbetstiden stadgas inte för djurskötare. För vissa arbetare med blandat arbete (djurskötsel jämte annat arbete) gäller en specialregel. Vad angår trädgårdsarbetare kan arbetsgivaren tillämpa antingen samma ar- betstidsreglering som för jordbruksarbetare i allmänhet eller en enhetlig

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

veckoarbetstid av 48 timmar året om. Begränsningsperioden utgöres i lant- arbetstidslagen av en arbetsvecka, varmed menas tiden från och med mån­ dag till och med söndag. För djurskötare är begränsningsperioden två ar­ betsveckor, under vilken arbetstiden får uppgå till högst 96 timmar. Dygns- maximum är bestämt till 10 timmar utom för djurskötare, för vilka ett dygnsmaximum av 9 timmar gäller.

Utredningen

I fråga om möjligheterna till säsongvariation av arbetstiden anför ut­ redningen.

Från olika synpunkter har det ansetts önskvärt, att lantarbetet i så liten utsträckning som möjligt intar någon särställning vad gäller lagstiftningen om arbetstidens begränsning. Vårt förslag tillmötesgår detta önskemål så­ tillvida, att enligt huvudregeln veckomaximum i lantarbetstidslagen fast­ ställes till samma timantal som i allmänna arbetstidslagen, dvs. 45. Sam­ tidigt som det är angeläget, att lantarbetarna inte framstår som missgyn­ nade av arbetstidslagstiftningen, är det viktigt, att lagbestämmelserna inte står hindrande i vägen för en följsam anpassning av arbetstiden efter de naturliga förutsättningarna för arbetet inom jordbruk och närstående verk­ samhetsområden. För att möjliggöra en sådan koncentration av den ordi­ narie arbetstiden till vegetationsperioden, som får anses påkallad, innehåller förslaget därför den bestämmelsen, att veckoarbetstiden får uppgå till 47 timmar, om den genomsnittliga arbetstiden under en period av högst 12 månaders längd håller sig inom ramen av 45 timmar i veckan. Förlängning av arbetstiden till 47 timmar under vissa arbetsveckor skall med andra ord motsvaras av förkortning under andra veckor. Utgångspunkten för beräk­ ning av den tidrymd av högst 12 månader, inom vilken utjämning av veckoarbetstiden skall äga rum, är inte bestämd i lagen. Detta innebär inte, att perioden kan väljas i efterhand på sätt som bäst passar arbetsgivaren. Vill denne utnyttja den fördel, som bestämmelsen om högre veckomaximum innebär, måste han på förhand bestämma begynnelsedagen för och längden av den tidrymd, inom vilken utjämning till ett veckogenomsnitt av 45 tim­ mar skall ske.

Utredningens förslag upptar inte någon motsvarighet till nuvarande spe­ cialreglering för trädgårdsarbetare eller arbetare, som sysselsättes med djur­ skötsel. I den mån nödvändigheten av söndagsarbete medför behov av längre begränsningsperiod för djurskötares arbetstid än en vecka, har utred­ ningen ansett, att bestämmelserna om kollektivavtalsreglering' i 4 a § öppnar tillräckliga möjligheter att komma till rätta med detta spörsmål.

Veckomaximum är i förslaget liksom f. n. knutet till arbetsvecka. Dygns­ maximum är enhetligt bestämt till 10 timmar, vilket för djurskötarnas del innebär en ökning med en timme.

Remissyttranden

Mot förslagets utformning av bestämmelsen om säsongvariation har

lant-

bruksstyrelsen

(majoriteten) inte någon erinran. Styrelsen tillstyrker vi­

141

dare, att nuvarande speciella regler för blandat arbete och trädgårdsarbete utgår såsom överflödiga.

En motsatt uppfattning företrädes av

Svenska lantarbetsgivareföreningen,

som anser, att den föreslagna arbetstidsförkortningen med tre timmar i veckan under den tid, då arbetsbehovet är som störst, ingalunda kan beteck­ nas som en följsam anpassning av arbetstiden efter de naturliga förutsätt­ ningarna för arbetet inom jordbruket. Enligt föreningens åsikt hade det varit önskvärt, att i lagen fastställts en längre sommararbetstid än 47 tim­ mar i veckan. Föreningen hyser också den meningen, att specialreglering för arbetare med blandat arbete bör finnas i lagen.

Riksförbundet landsbygdens folk

anser, att det med hänsyn till den starka

säsongväxlingen av arbetskraftsbehovet inom jordbruket, vilken bl. a. tagit sig uttryck i en inte oväsentlig arbetslöshet under vinterperioden, bör kunna hävdas, att veckoarbetstiden under de brådaste perioderna borde få ut­ sträckas utöver 47 timmar eller ungefär så långt som föreskrives i nu gäl­ lande lagstiftning, om en motsvarande avkortning kommer till stånd under lågsäsongerna. En sådan ordning synes kunna bli till fördel både för ar­ betsgivare och arbetare, anför förbundet, som förmenar, att det med hänsyn till att lantarbetarna har kortare avstånd till arbetsplatsen och till att de lättare än stadsbefolkningen kan skaffa sig sådan fritidssysselsättning och rekreation som friluftsliv och bad knappast torde kunna göras gällande, att någon form av diskriminering genom större bundenhet under sommarmåna­ derna härigenom skulle uppstå.

Liknande synpunkter uttalas av

Sveriges lantbruksförbund,

som särskilt

uppehåller sig vid vinterarbetslösheten inom lantarbetarkåren och anför.

Inom södra Sveriges slättbygder medför säsongarbetslösheten stora olä­ genheter för lantarbetarna. Från olika håll framhålles, att något måste göras häremot, om jordbruket skall få behålla sin arbetskraft. En arbets­ tidsförkortning av det slag, som nu föreslås, kan genomföras på ett sådant sätt att säsongarbetslösheten ökar men också, om man det vill, så att den minskar. Lantbruksförbundet vill fästa uppmärksamheten på den möjlig­ het, som nu finns, att inom berörda bygder åtminstone i någon mån minska säsongarbetslösheten genom att förlägga större delen av arbetstidsförkort­ ningen till vinterperioden. Nog måste väl detta vara ett mindre ont än en omfattande säsongarbetslöshet. Lagen bör alltså enligt förbundets mening utformas så, att arbetstiden kan differentieras olika mycket inom skilda delar av landet.

Svenska lantarbetareförbundet

yttrar, alt en tendens till permittering av

lantarbetare även mellan arbetstopparna under sommaren börjat visa sig. Av vissa anförda siffror angående sommarpermitteringarna under åren 1953—1956 drar förbundet den slutsatsen, alt arbetslöshetsrisk föreligger för lantarbetarna inte bara under vintermånaderna utan att friställandet av arbetskraft under sommarhalvåret också ökat kraftigt. Med stöd härav häv­ dar förbundet, att något hinder för en arbetstidsförkortning inom jordbruk

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

142

Kungi. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

och trädgårdsskötsel inte föreligger utan att den tvärtom kan medverka till en jämnare sysselsättning. Inom trädgårdsodlingen anser förbundet, att man utan olägenhet bör kunna tillämpa en arbetsvecka av 45 timmar året om, och finner därför, att det inte finns anledning att bibehålla möjligheten till säsongvariation för denna näringsgren.

I fråga om begränsningsperioden för djurskötarnas arbetstid anser

arbe-

tarskijddsstyrelsen

vissa skäl föreligga att bibehålla tvåveckorsberäkningen

och anför.

Djurskötseln måste normalt ombesörjas även på söndagar. Om arbets­ tiden beräknas per tvåveckorsperiod, finns större möjligheter än vid vecko- beräkning att förlägga fridagarna så att er sättär tjänstgör ingen underlättas. Även djurskötarens önskemål rörande förläggningen kunna lättare tillgodo­ ses. Detta har särskild betydelse i de icke så få fall, där djurskötarens dag­ arbetstid överstiger 8 timmar och antalet fridagar alltså blir mer än en per vecka. Det anses, att uppskattningsvis cirka 30 procent av antalet djur­ skötare ha sådan dagarbetstid som nyss nämnts. Om begränsningsperioden sättes till två veckor, kunna fridagar sammanföras under en dylik period eller i gränsen mellan två sådana perioder, vilket är till fördel såväl ur er- sättarsynpunkt som för de berörda djurskötarna.

Denna uppfattning delas av

lantbruksstijrelsen

(majoriteten), som vidare

framhåller.

Utredningens åsikt, att de bestämmelser som föreslås i 4 a § om kollektiv- avtalsreglering skulle öppna tillräckliga möjligheter att komma tillrätta med denna fråga, kan styrelsen icke dela med hänsyn till att ett jämförelse­ vis stort antal arbetsplatser skulle komma att stå utanför avtalen enär ar­ betsgivarna icke tillhöra avtalsslutande organisation. Icke heller med hänsyn till intresset av att enhetliga bestämmelser åstadkommas på detta område kan det anses motiverat att ta bort denna bestämmelse, då liknande sär­ bestämmelser om längre begränsningsperioder bibehållas i de övriga arbets­ tidslagarna — således skulle för treskiftsarbete tre veckors begränsnings- period alltjämt vara tillåten enligt allmänna arbetstidslagen, och för för­ säljningsställe som har öppet även på söndagarna får två veckors begräns- ningsperiod även framdeles tillämpas enligt arbetstidslagen för detalj­ handeln.

Liknande synpunkter anföres av

Svenska lantarbetsgivareföreningen,

som

bestämt vänder sig mot principen att i enhetlighetens namn skriva lagen på ett sätt, som uppenbart ej passar verkligheten, och sedan hänvisa avtalspar­ terna till att genom överenskommelse lägga lagbestämmelserna till rätta.

Något skäl att bibehålla det nuvarande dygnsmaximum å 9 timmar för djurskötare anser

lantbruksstijrelsen

inte föreligga, medan

Svenska lant­

arbetareförbundet

intar motsatt ståndpunkt.

Departementschefen

Såsom jag i det föregående understrukit torde det för lantbruksnäringen inte vara någon fördel att bli ställd utanför en arbetstidsförkortning, som genomföres för näringslivet i övrigt. Med hänsyn till jordbrukets konkur­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

143

rensförmåga gentemot andra näringar i fråga om arbetskraften är det ange­

läget, att arbetstidsregleringen för lantarbetet så litet som möjligt avviker

från vad som eljest gäller. Att detta från social synpunkt måste framstå som

någonting önskvärt behöver inte särskilt betonas. På grund härav kunde

synas mest följdriktigt att i lagen stadga samma regler om den ordinarie

arbetstiden inom lantbruk och trädgårdsskötsel som i allmänna arbetstids­

lagen. Härmed vore inte sagt, att inte viss elasticitet i arbetstiderna med

hänsyn till olika årstider skulle vara erforderlig på jordbrukets och träd­

gårdsodlingens områden. Åtminstone med nuvarande produktionsförhål­

landen torde möjligheter till en viss koncentration av den årliga arbetstiden

till vegetationsperioden inte kunna undvaras. Sådana möjligheter till an­

passning av arbetstiden inom näringen efter där rådande särskilda förhål­

landen öppnas för lantbruk och trädgårdsskötsel såväl som för andra nä­

ringsgrenar genom den dispositiva karaktären hos den föreslagna lagstift­

ningen.

I och för sig skulle det kunna göras gällande, att behovet av säsongvaria-

lion av arbetstiden härigenom blivit tillgodosett. Utredningen har emellertid

gått fram på en mera försiktig väg och föreslagit, att den ordinarie arbets­

tiden under viss tidrymd kan få uppgå till 47 timmar i veckan under förut­

sättning av motsvarande förkortning under annan period, så att en utjäm­

ning till 45 timmar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av 12

månader. I vissa yttranden föreslås, att den siffra, till vilken veckoarbets­

tiden utan avtalsöverenskommelse skall få ökas under viss period under

förutsättning av motsvarande minskning under en annan tidrymd, sättes

högre än 47 timmar. Att på detta sätt göra spännvidden mellan arbets­

tiderna under olika perioder större i förhållande till vad som för närvarande

är fallet skulle innebära, att lantbrukets undantagsställning i arbetstids-

hänseende förstärktes, vilket man enligt min mening bör undvika. Inte hel­

ler känner jag mig övertygad om att en dylik anordning skulle få någon

nämnvärd effekt som medel mot säsongarbetslösheten bland lantarbetarna.

Enligt nutida betraktelsesätt är det för övrigt inte arbetstidslagstiftningens

uppgift att motverka sysselsättningssvårigheter. Jag finner mig därför böra

förorda utredningens förslag i denna del. Någon anledning att därvid

undanta trädgårdsodlingen från möjligheten till säsongvariation av arbets­

tiden anser jag inte föreligga.

Enligt lagrummets nya avfattning blir det i motsats till nu möjligt att

inom lantbruket utan dispens tillämpa enhetlig arbetstid året om. Som be-

gränsningsperiod bibehålies arbetsveckan, dvs. tiden från och med måndag

till och med söndag, och dygnsmaximum blir oförändrat 10 timmar.

Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till gällande

speciella regler för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, vare sig

huvudsakligen (djurskötare) eller jämte annat arbete (arbetare med blan­

dat arbete). Under remissbehandlingen har rests krav på alt begränsnings-

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

perioden för djurskötares ordinarie arbetstid även i fortsättningen skall vara två arbetsveckor i följd. Främst synes man härvid ha fäst avseende vid att ersättarfrågan lättare kan få sin lösning om fridagarna för två veckor kon­ centreras kring ett veckoskifte. Arbetarskyddsstyrelsen har anfört, att en sådan anordning är till fördel både för djurskötarna och deras arbetsgivare. Med hänsyn härtill synes det mig som om möjligheterna till samförstånd mellan parterna om en för arbetsområdet lämplig förläggning av arbets­ tiden skulle vara goda. Jag anser mig därför kunna godtaga den av utred­ ningen föreslagna ordningen, vari jämväl innefattas, att dygnsmaximum för djurskötare blir detsamma som för övriga av lagen berörda arbetstagare.

4 a §.

Paragrafen överensstämmer med motsvarande i allmänna arbetstids­ lagen. Avtalsfriheten avser naturligtvis även det förhöjda veckomaximum å 47 timmar, varom stadgas i 4 §.

5 §•

Stadgandet är i sak lika med 5 § i allmänna arbetstidslagen. Någon ändring av praxis i dispensärenden i vare sig mildare eller strängare riktning, vilket senare

Svenska lantarbetsgivareföreningen

synes befara, är

inte avsedd.

9 §.

Paragrafen har samma lydelse som 9 § i allmänna arbetstidslagen.

10 §.

Beträffande skälen för upphävande av 1 mom. gäller vad som anförts vid

10 § 2 mom. allmänna arbetstidslagen.

Övergångsbestämmelser

Dessa bestämmelser är utformade på samma sätt som motsvarande stad- ganden i allmänna arbetstidslagen. Ändringarna träder således i kraft den 1 januari 1958, varvid specialregleringen för olika årstider och olika arbe­ tarkategorier upphäves. Förslagets huvudregel om ett veckomaximum av 45 timmar genomföres — i händelse ej annat överenskommes på sätt 4 a § stadgar — successivt genom att veckoarbetstiden med utgångspunkt från 48 timmar nedbringas med en timme från och med den 1 januari ettvart av åren 1958, 1959 och 1960. Det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, som enligt 4 § medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första och andra året av lagens giltighetstid två timmar respektive en timme högre. Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i vec­ kan. Möjligheten till kollektivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kom­ mentaren till allmänna arbetstidslagen utnyttjas för att anpassa övergången till kortare arbetstid efter förutsättningarna inom de näringar, som beröres av lantarbetstidslagen.

145

Förslagen till lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln samt lag om

ändring i arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer

Beträffande dessa förslag torde någon kommentar utöver en hänvisning till motsvarande bestämmelser i allmänna arbetstidslagen inte vara er­ forderlig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Departementschefens hemställan

Departementschefen hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom socialdepartementet upprättade förslag till

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,

lag om ändring i lantarbetstidslagen den

4

juni 1948 (nr 281),

lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652),

samt

lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell, restauranger och kaféer,

av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av pro­ tokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Karin Wickström 1 * * 4

1 Denna bilaga har här utelämnats, då de däri upptagna förslagen i huvudsak är av samma lydelse som de vid propositionen fogade lagförslagen. Det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida att i det senare gjorts vissa re­ daktionella ändringar — därutinnan att 4 § tredje stycket, 4 a § och andra stycket i över­ gångsbestämmelserna i anledning av anmärkningar av lagrådet fått ändrad lydelse, var­ jämte ett i det remitterade förslaget upptaget tredje stycke i övergångsbestämmelserna på lagrådets hemställan uteslutits. De övriga remitterade lagförslagen har underkastats motsvarande ändringar. De nyssnämnda stadgandena i det remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning hade följande lydelse.

4 § tredje stycket

Med vecka avses i denna lag eu tidrymd av 7 dagar i följd.

4a §

Arbetsgivare och arbetare må överenskomma om avsteg från de begränsningar, varom i 4 § stadgas.

Överenskommelse, som i första stycket avses, skall äga form av kollektivavtal och å arbetarsidan vara sluten eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av kollektivavtal varom i andra stycket stadgas, äger till- lämpa avtalet jämväl beträffande arbetare, som ej är medlem av den avtalsslutandc organisationen på arbetarsidan men som sysselsattes i sådant arbete, för vilket avtalet gäller. Vad nu sagts skall dock ej gälla i fråga om arbetare, som omfattas av annat till- lämpligt kollektivavtal.

övergångsbestämmelserna andra och tredje styckena

Det i 4 och 5 §§ angivna timantalet 45 skall dock ersättas, vad gäller år 1958 med 47 och såvitt rör år 1959 med 46.

Fråga om medgivande enligt 5 § må av arbetarskyddsstyrelsen prövas redan före den 1 januari 1958.

It) —

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 80

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 7

februari 1957.

Närvarande:

justitieråden W

alin

,

Sjöwall,

H

agbergh

,

regeringsrådet K

lackenberg

.

Enligt lagrådet den 30 januari 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

18 januari 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1)

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­

tidens begränsning,

2)

lag om ändring i lantarbetstidslagen den

4

juni 1948 (nr 281),

3)

lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942

(nr 652)

samt

4)

lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsfiskalen B. O. Hamdahl.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning

Lagrådet:

4 §.

I tredje stycket av paragrafen utsäges, att i lagen med vecka avses en

tidrymd av 7 dagar i följd. Avsikten med bestämmelsen är att utmärka,

att vecka ej behöver motsvara kalendervecka. För ändamålet synes be­

stämmelsen böra innehålla, att vecka i lagen räknas från och med måndag

eller annan dag, som tillämpas för arbetsstället (jfr 4 § lantarbetstids­

lagen).

4 a §.

Första stycket i den föreslagna paragrafen anger helt generellt, att av­

steg från begränsningarna i 4 § må ske genom överenskommmelse mellan

147

arbetsgivare och arbetare. Genom andra stycket göres emellertid en högst

betydande inskränkning i den regel som uttalats genom första stycket.

Detta innebär risk för missförstånd. De båda styckena kunna med fördel

sammanföras till en punkt utan att den behöver bli svårläst. Lagrådet för­

ordar att stadgandet får innehålla, att från de begränsningar som stadgas i

4 § avsteg må göras genom kollektivavtal, som å arbetarsidan slutits eller

godkänts av organisation vilken enligt lagen om förenings- och förhand­

lingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Tredje stycket i förslaget

måste i så fall jämkas.

Enligt förslaget kan arbetsgivare, som själv är bunden av åsyftat kollek­

tivavtal, tillämpa detta jämväl beträffande arbetare som ej är medlem av

den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Utredningen har icke

närmare berört förhållandena för arbetsgivare som stå utanför kollektiv­

avtalet utan endast påpekat, att sådan arbetsgivare är hänvisad till att

söka dispens enligt 5 § om han vill tillämpa enahanda reglering. Till

följd av kollektivavtals normativa genomslagskraft torde sannolikt talrika

mindre arbetsgivare inom olika branscher — måhända särskilt de som

falla under lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln —

följa sådant avtal utan att vara bundna därav. En dylik arbetsgivare blir

enligt förslaget underkastad straffansvar, om han tillämpar i kollektiv­

avtalet angivna avsteg från begränsningarna i 4 §. Man lärer icke kunna

bestrida, att detta kan leda till vissa mindre tilltalande konsekvenser. An­

sökningar om individuella dispenser måste också befaras bli talrika och

kunna föranleda ett tyngande onödigt arbete. Olägenheterna undvikas,

om till 4 a § i förslaget fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg

från begränsningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal varom i

förslaget sägs må tillämpas även av arbetsgivare som icke är bunden av

kollektivavtalet, om han i övrigt följer detta. Därest betänkligheter skulle

anses möta att upptaga en sådan bestämmelse i lagen, kan det bli behöv­

ligt att generella dispenser må i någon form lämnas för lämpligt avgrän­

sade områden, varvid närmast ifrågakommer att låta arbetarskyddsstyrel-

sen meddela dylika dispenser (jfr SOU 1954: 22 och 23). Stadgandet i

5 § synes icke vara avsett att kunna tillämpas på detta sätt, ehuru orda­

lagen, med beaktande jämväl av att 10 § 2 mom. upphäves, icke i och för

sig lägga hinder i vägen. Finnes lagrummet ej böra få utgöra grundval för

meddelandet av generella dispenser, synes ett särskilt stadgande böra upp­

tagas i förslaget, om ej den först antydda vägen väljes.

Justitieråden Walin, Sjöwall

och

Hagbergh:

9 §■

Ifrågavarande paragraf har samband med 3 § i lagen. Första stycket

i sistnämnda lagrum stadgar, att arbetarskyddsstyrelsen har att på be­

gäran av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

148

vars rätt därav beröres, avgöra huruvida visst arbete är att hänföra till sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att enligt lagen räkna såsom arbetare. Och andra stycket i samma paragraf föreskriver, att om mål som handlägges vid domstol är beroende av fråga varom i första stycket förmäles, domstolen skall hänskjuta frågan till arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant äskar eller domstolen finner det nödigt, samt att slutligt utslag ej må meddelas förrän arbetarskyddsstyrel- sens beslut kommit domstolen tillhanda.

Bestämmelserna i 3 § kunna härledas från en reservation av hr Petters­ son i Södertälje in. fl. till andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 vid 1919 års lagtima riksdag. För att 3 § skulle kunna få där äskat innehåll ansågs påkallat, att i 9 § infördes vissa konstitutiva bestämmelser om arbetsrådets sammansättning (s. 49). Dessa skola emellertid enligt nu förevarande förslag utgå och Kungl. Maj :t sålunda äga att bestämma, vem eller vilka som inom arbetarskyddsstyrelsen skola avgöra hithörande ärenden.

Om ändringen av 9 § genomföres, bör enligt vår mening 3 § jämkas. I den mån styrelsen fungerar som ett administrativt ämbetsverk synes väl berättigad erinran ej kunna framställas mot att dess arbetsformer bestäm­ mas genom instruktionen. Enligt 3 § i lagen anses styrelsen emellertid ha till uppgift att i mål om överträdelse av lagen med bindande verkan uttala sig även om vad som förekommit i förfluten tid (jfr NJA 1924 s. 646 och 9 § 10 mom.). Denna befogenhet synes icke böra kvarstå, om 9 § ändras på sätt föreslagits. Enligt vad lagrådet inhämtat har befogenheten icke heller nämnvärd praktisk betydelse, enär styrelsens beslut mycket sällan påkallas för bedömning i aktuellt mål.

Det riktiga synes oss vara, att arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att träffa slutligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla för tid efter beslutets meddelande och att 3 § första stycket därför får inne­ hålla, att styrelsen på begäran av yrkesinspektör, bergmästare eller den, vars rätt därav beröres, skall pröva huruvida lagen är att tillämpa beträf­ fande visst arbete eller viss arbetare.

Andra stycket i 3 § torde från nu angivna utgångspunkter böra inne­ hålla, att om mål, som handlägges vid domstol, är beroende av fråga var­ om i första stycket förmäles, domstolen skall inhämta utlåtande av arbetar­ skyddsstyrelsen, när part så äskar eller domstolen finner det nödigt. Här­ jämte bör utsägas, att jämväl allmän åklagare äger inhämta sådant ut­ låtande. Styrelsens efterhandsuttalande får med denna ordning i målet verka med sakkunnigutlåtandets tyngd men kommer icke att bli prejudi- ciellt avgörande för frågan, om den tilltalade brutit mot lagens bestämmel­ ser eller ej. Som nyss nämnts bör däremot styrelsen få meddela föreskrift som har bindande verkan för framtiden. I enlighet härmed lärer tillväga­ gångssättet i förekommande fall bli, att styrelsen först meddelar ett be­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 är 1057

149

slut hur lagen är att tillämpa och därefter, om beslutet till äventyrs icke

får efterföljd, föranstaltar om åtal därför. I sådant mål blir enligt det an­

förda styrelsens beslut att lägga till grund för domen.

Iakttages vad nu sagts, bör även tredje stycket i 3 § redaktionellt jämkas

något.

Det må framhållas, att förfarandet vid domstolarna reformerats efter

det att bestämmelserna i 3 § av lagen tillkommo och att det numera fram­

står som särskilt egendomligt att huvudfrågan i ett mål skall avgöras helt

vid sidan av det muntliga förfarandet i rättegången.

Lagrådet:

Slutstadgandet

Andra stycket i slutstadgandet synes lämpligen böra utformas så, att där

stadgas att den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden för vecka skall, i stället för

45 timmar, utgöra 47 timmar under år 1958 och 46 timmar under år 1959.

I tredje stycket stadgas, att fråga om medgivande enligt 5 § må prövas

av arbetarskyddsstyrelsen redan före den 1 januari 1958. Att styrelsen på

sätt är avsett må redan före lagens ikraftträdande tillämpa de nya materi­

ella dispensreglerna för tiden efter lagens ikraftträdande lärer vara uppen­

bart utan särskilt stadgande. Nämnda stycke torde därför böra utgå ur

förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr SO år 1957

Övriga lagförslag

Lagrådet:

Beträffande 4 och 4 a §§ samt slutstadgandena i förslagen — utom såvitt

angår 4 § i lantarbetstidslagen — erinras om vad lagrådet anfört rörande

motsvarande lagrum i förslaget angående ändring i lagen om arbetstidens

begränsning.

Justitieråden Walin, Sjöwall

och

Hagbergh:

Iakttages vår här förut under 9 § gjorda hemställan om ändring av 3 §

i lagen om arbetstidens begränsning, bör 3 § i nu förevarande tre lagar

ändras på motsvarande sätt.

Vi hemställa vidare, att om dessa ändringar vidtagas, motsvarande änd­

ring genomföres i butikstängningslagen den 21 juli 1948.

Ur protokollet:

Torsten Johansson

<1

iignin

a?.

ledan

va

nätod JzTiiid

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 80 år 1957

Utclrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å

Stockholms slott den 15 februari 1957.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, H

edlund

, P

ersson

, L

indell

, L

indström

, L

indholm

, N

äs

­

gård

, K

ling

, E

liasson

.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Ericsson, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 7

februari 1957 avgivna utlåtande över de den 18 januari 1957 till lagrådet

remitterade förslagen till

1)

lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­

tidens begränsning,

2)

lag om ändring i lantarbetstidslagen den

4

juni 1948 (nr 281),

3)

lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942

(nr 652),

samt

4)

lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)

om arbetstidens begränsning

Enligt 4 a § i det remitterade förslaget kan avsteg från de i 4 § angivna

begränsningarna av den ordinarie arbetstidens längd göras genom kol­

lektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisa­

tion. Lagrådet har fäst uppmärksamheten på att en arbetsgivare, som står

utanför ett inom hans bransch gällande kollektivavtal varigenom dylika

avsteg gjorts, enligt förslaget blir underkastad straffansvar, om han utan

att ha erhållit dispens enligt 5 § tillämpar kollektivavtalets reglering av

arbetstiden. Detta kan enligt lagrådets mening leda till vissa mindre till­

talande konsekvenser. Lagrådet uttalar också, att ansökningar om indivi­

duella dispenser måste befaras bli talrika och kan föranleda ett onödigt

tyngande arbete. Enligt lagrådets mening undvikes olägenheterna, om

till 4 a § fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg från begräns­

ningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal enligt 4 a § får tillämpas

av arbetsgivare som inte är bunden av avtalet, om han i övrigt följer detta.

Därest betänkligheter skulle möta att upptaga en sådan bestämmelse i

151

lagen, kan det, framhåller lagrådet, bli behövligt att generella dispenser

får i någon form lämnas för lämpligt avgränsade områden. Finnes 5 §

ej böra få utgöra grundval för meddelandet av dylika dispenser bör enligt

lagrådets mening ett särskilt stadgande upptagas i förslaget.

Enligt gällande bestämmelser kan en arbetsgivare, som önskar över­

skrida lagens maximigränser för arbetstidens längd, under vissa förutsätt­

ningar erhålla dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Denna möjlighet före­

ligger även enligt förslaget, som emellertid i fråga om den ordinarie

arbetstiden även öppnar en annan väg till avsteg från lagens begräns­

ningar. Förslaget innebär i sistnämnda avseende, att parterna får rätt att

överenskomma om längre ordinarie arbetstid och om annan fördelning av

densamma än som anges i lagen under förutsättning att överenskommel­

sen har karaktär av kollektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller

godkänts av huvudorganisation. Under remissförfarandet har inte från

något håll anmälts behov av en regel, som skulle ge en av ett kollektivavtal

obunden arbetsgivare rätt att utan dispens tillämpa i avtalet gjorda avsteg

från lagens begränsningar. Konsekvenserna av en bestämmelse av denna

innebörd synes ur mera allmänna arbetsrättsliga synpunkter så svåra att

överblicka, att jag inte anser mig kunna förorda, att en sådan bestämmelse

nu upptages i lagen. Frågan om generell dispens för visst arbetsområde i

anslutning till kollektivavtalsreglering av arbetstiden inom området har

behandlats av arbetstidsutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande

om ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU

1954: 22 s. 345 f, 353 ff och 364 f). I ett preliminärt framlagt förslag upp­

tog utredningen, ehuru med stor tvekan, en bestämmelse som skulle ge

arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att meddela dylika dispenser. Detta

förslag blev föremål för delade meningar i de yttranden, som inhämtades

däröver, och avstyrktes bl. a. av arbetsdomstolens ordförande. Vid sitt

slutliga ställningstagande övergav också utredningen tanken på en be­

stämmelse av angivet slag. För egen del finner jag det synnerligen tvek­

samt, om ett system med generella dispenser är en lämplig eller ens fram­

komlig väg att komma till rätta med de problem, som berörts av lagrådet,

och jag är inte för närvarande beredd att förorda en sådan ordning. Med

det anförda har jag inte velat uttala annat än att de av lagrådet väckta

frågorna enligt min mening fordrar överväganden av mera ingående art

än som varit möjligt i detta sammanhang. Vid dylika överväganden torde

det vara till fördel om erfarenheter föreligger från tillämpningen av de

bestämmelser, som innefattas i det remitterade förslaget.

Enligt det remitterade förslaget skall själva lagen (9 §) inte innehålla

andra bestämmelser om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid be­

handlingen av ärenden, som avses i lagen, än att i handläggningen skall,

i den omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, ut­

sedda efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av ar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1957

152

betare. De närmare bestämmelserna om styrelsens sammansättning och

verksamhet avses skola inflyta i styrelsens instruktion. Tre av lagrådets

ledamöter har ansett, att om de konstitutiva bestämmelserna om arbetar-

skyddsstyrelsens sammansättning inte anges i lag, styrelsen inte bör äga

rätt att på sätt som stadgas i lagens 3 § med för domstol bindande verkan

uttala sig rörande lagens tillämplighet, såvitt angår förfluten tid. Det rik­

tiga synes dessa ledamöter vara, att styrelsens befogenhet att träffa slut­

ligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla tid efter

beslutets meddelande och att 3 § därför ändras på visst, i lagrådets proto­

koll närmare angivet sätt.

Den befogenhet att meddela för domstol bindande beslut, som enligt 3 §

tillkommer arbetarskyddsstyrelsen, har såsom de tre ledamöterna av lag­

rådet framhållit inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Med hänsyn

härtill och då frågan om en ändring i denna befogenhet lämpligen bör

prövas i samband med en mera fullständig reformering av arbetstidslag-

stiftningen, anser jag mig icke böra i detta sammanhang förorda någon

saklig ändring i 3 §. De ändringar, som jag föreslagit i 9 § är föranledda

av rent praktiska skäl. De har utformats efter mönster av 13 § butik-

stängningslagen, som i 3 § tillerkänner arbetarskyddsstyrelsen motsva­

rande befogenheter som tillkommer styrelsen enligt 3 § i förevarande lag.

Tilläggas må, att det givetvis inte är avsett att i instruktionen för styrelsen

skall upptagas regler som i sak avviker från vad 9 § nu innehåller. Med

hänsyn till det anförda finner jag anledning ej föreligga att ge 9 § annat

innehåll än som upptagits i det remitterade förslaget.

Vad lagrådet i övrigt anfört anser jag böra godtagas. Förslaget har

ändrats i överensstämmelse härmed. Därjämte har vissa redaktionella

jämkningar företagits i förslaget.

Övriga lagförslag

Dessa förslag har ändrats på motsvarande sätt som det tidigare behand­

lade lagförslaget.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda ändrade lagförslagen

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regen-

ten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 80 år 1057

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE, STHLM 57

011201

Ur

protokollet:

Karin Wickström