Prop. 1961:48
('angående godkännande av europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål',)
Kungl. Maj.ts proposition nr i8 år 1961
1
Nr 48
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål; given Stockholms slott den 17 februari 1961.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över utrikes- departementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 12 § regeringsformen föreslå riksdagen att, på sätt varom föredragande departe mentschefen hemställt, godkänna en den 20 april 1959 i Strasbourg dag- tecknad europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.
GUSTAF ADOLF
Östen Undén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås, att riksdagen godkänner en inom Europarådet utarbetad konvention om inbördes rättshjälp i brottmål.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 48
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1961.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Nilsson, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Netzén, ap Geijerstam, Hermansson.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och inrikesdeparte menten anmäler ministern för utrikes ärendena fråga om godkännande av en den 20 april 1959 i Strasbourg dagtecknad europeisk konvention om inbör des rättshjälp i brottmål och anför därvid följande.
Flertalet europeiska länder har genom avtal på multilateral bas förbun dit sig att i mål eller ärenden av civil eller kommersiell natur lämna var andra bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning eller andra till proceduren hörande åtgärder, s. k. rättshjälp. Beträffande de multilaterala avtal, som avslutats härom, torde få hänvisas till redogörelsen i proposition 1957:163 rörande ratifikation av konventionen den 1 mars 1954 angående vissa till civilprocessen hörande ämnen.
En motsvarande mera allmänt gällande multilateral reglering rörande in bördes rättshjälp i brottmål saknas, men bestämmelser i detta avseende har intagits i bilaterala utlämningsavtal eller i separata rättshjälpsöverenskom- melser mellan länder med särskilt livliga förbindelser. Ehuru de flesta eu ropeiska länder likväl lämnar sådant bistånd även utan avtal, kräves härför enligt rättsuppfattningen i andra länder att avtal eller ömsesidighetsutfäs- telse föreligger. Detta gäller icke blott bevisupptagning utan på sina håll även delgivning och andra åtgärder för utländsk myndighets räkning.
Av det sagda följer att hinder stundom kan föreligga mot åtal därför att den misstänkte befinner sig i ett land, där legala förutsättningar för stäm ningens delgivande saknas. Vidare kan svårigheter uppstå, då det gäller att anskaffa utredning i en rättegång, t. ex. genom upptagande av vittnesutsaga inför utländsk domstol eller vid kallande av vittne från utlandet. Även om det land, vars medverkan begäres, icke uppställer ömsesidig förpliktelse som oundgänglig förutsättning för rättshjälp, föreligger likväl ej. säkerhet för bifall till en gjord framställning, och när ömsesidighetsförklaring måste av ges försenas ärendet.
Föreskrifter om vad som bör iakttagas, då svensk domstol önskar anlita utländsk domstol för anskaffande av utredning i rättegång, återfinns i la gen den 20 december 1946 om bevisupptagning vid utländsk domstol. Beträf-
Kungl. Maj.ts proposition nr h8 år 1961
3
iande denna lag må här endast anmärkas, att i 1 § andra stycket föreskrives att i brottmål bevisupptagning inför utländsk domstol får äga rum allenast om synnerliga skäl föreligger. Vid delgivning utom riket av rättegångshand ling anlitar domstolarna i regel biträde av utrikesdepartementet med stöd av kungörelsen härom den 24 november 1933. Utrikesdepartementet har ut färdat instruktioner, som syftar till att delgivning i utlandet skall verkstäl las på sådant sätt att den erhåller laga verkan i Sverige.
Enligt 4 kap. 14 § strafflagen må utländsk straffdom vid bestämmande av straff för återfall i brott tillmätas samma verkan som svensk. En tillämp ning av detta lagrum förutsätter givetvis att upplysning om den utländska domen står till domstolens förfogande. Några föreskrifter om inhämtande av upplysningar ur utländskt straffregister rörande person, som åtalats i Sverige, finns emellertid icke. Domstolarna har i enstaka fall härom hän- vänt sig till utrikesdepartementet.
För vidtagandet av bevisupptagning vid domstol och delgivning i Sve rige på begäran från utlandet gäller i princip samma förutsättningar i brott mål och tvistemål, och något villkor om ömsesidighet är icke uppställt. Huvudstadgandena på området återfinns i lagen den 20 december 1946 om bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen den 30 april 1909 angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. Dessa stadganden innehåller icke några principiella inskränkningar beträffande brottmål. Nämnda lag äger dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är belagd med straff i svensk lag. Särskilda regler om ersättande av kostnader, som uppstått vid bevisupptagning, har givits i 3 § kungörelsen den 31 oktober 1947 med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater.
Vad beträffar meddelande till utländsk myndighet av upplysningar ur straffregistret har Kungl. Maj :t med stöd av 9 § första stycket lagen den 17 oktober 1900 om straffregister bemyndigat fångvårdsstyrelsen att på begä ran av vissa myndigheter i annat nordiskt land utfärda fullständigt utdrag ur straffregister för utredning i brottmål. I övrigt må enligt andra stycket i samma lagrum meddelanden rörande givna straffdomar överlämnas till ut ländsk myndighet endast jämlikt bestämmelser, som Kungl. Maj:t under förutsättning av ömsesidighet utfärdar. På grund av ömsesidighetsöverens- kommelser har sådana bestämmelser utfärdats beträffande Nederländerna, Belgien och Frankrike (se KBr den 4 januari 1928, den 28 april 1933 och den 30 juni 1959). I förhållande till Danmark och Finland gäller också alltjämt vissa sådana föreskrifter (se KBr den 22 mars 1935 och den 17 januari 1936).
Bestämmelser om inbördes rättshjälp ingår i vissa mellan Sverige och andra länder avslutade utlämningstraktater. Sedan de flesta sådana trakta ter uppsagts under åren 1950—1954, kvarstår sådan reglering, i vad gäller Europarådets medlemmar, endast i avtalen med Belgien den 26 april 1870 (SFS 1870: 37 och 1877: 39), med Danmark den 17 juni 1913 (SO 1913: 5) och med Norge den 21 februari 1907 (SFS 1907: 13). Mellan Sverige, Dan
4
Kungl. Maj:ts proposition nr
48
år 1961
mark och Norge regleras vissa rättshjälpsfrågor därjämte i ett av dessa länder den 26 juni 1957 undertecknat protokoll (SFS 1958: 533). Ett sär skilt avtal om ömsesidig rättshjälp i brottmål har ingåtts den 7 mars 1956 mellan Sverige och Frankrike (prop. 1956: 100).
Motivet för att vissa av de i Europarådet deltagande staterna slutit mul tilaterala eller bilaterala avtal om rättshjälp i brottmål är främst att finna i förut omtalade ömsesidighetskrav länderna emellan samt strävandena ef ter internationellt samarbete för beivrande av brott. Dessa strävanden har på grund av de numera mycket intensiva förbindelserna mellan länderna och den ökade rese- och flyttningsfrekvensen blivit särskilt aktuella. Vidare har det ansetts önskvärt att skapa enhetliga regler för inbördes rättshjälp.
Dessa synpunkter hade även beaktats av den av Europarådets rådgivande församling tillsatta kommittén för utarbetande av förslag till en europeisk utlämningskonvention (prop. 1958: 139, s. 4). Kommittén framhöll i sin slutrapport önskvärdheten av att även frågan om internationellt samarbete på rättshjälpsområdet reglerades på multilateral bas mellan de europeiska staterna.
Europarådets ministerkommitté uppdrog med anledning härav åt nyss nämnda kommitté att utarbeta ett utkast till en europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. I kommittén har representanter för samtliga till Europarådet anslutna stater utom Island och Storbritannien deltagit samt Schweiz, som ej är medlem av rådet, varit företrätt av en observatör. Vid sammanträden år 1957 och 1958 har kommittén utarbetat ett förslag, vilket underställts ministerkommittén och av denna framlagts till under tecknande den 20 april 1959. Konventionen har undertecknats av — förutom Sverige — Belgien, Danmark, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland, Grek land, Italien, Luxemburg och Österrike.
Konventionen i engelsk och fransk originaltext jämte översättning till svenska är fogad såsom bilaga till detta protokoll.
Angående innehållet i konventionen och dess förhållande till svensk rätt må här anföras följande.
Kap. I anger omfattningen av den allmänna förpliktelsen för de fördrags- slutande staterna att lämna varandra rättshjälp i brottmål.
Enligt art. 1 åtager sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med kon ventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål, som handlägges av judiciell myndighet i annan kon- ventionsstat (p. 1). Konventionen gäller dock icke verkställande av beslut om frihetsberövande eller av dom eller i fall då fråga är om gärning som är straffbelagd i militär strafflag och icke tillika utgör brott enligt allmän strafflag (p. 2).
Rättshjälp kan enligt art. 2 vägras, om gärningen är av politisk eller fiskal natur samt om den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, med föra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen.
5
Dlii allmänna förpliktelsen för parterna att lämna varandra bistånd i brottmål är enligt art. 1 begränsad till de former av rättshjälp som regleras i konventionens följande artiklar. Dessa olika slag av rättshjälp utgöres av, forutom bevisupptagning och delgivning, även vissa speciella åtgärder såsom beslag och husrannsaken, lagföring av en i den anmodade staten be fintlig person för gärning som denne begått i den ansökande staten, tillhanda hållande av upplysningar ur straffrekister, överlämnande av person, som i den anmodade staten berövats triheten, för hans hörande inför annan stats domstol m. m.
Enligt svensk lag möter ej hinder mot meddelande av rättshjälp i brott mål åt utländsk judiciell myndighet i fråga om de båda förstnämnda bi ståndsformerna, medan det beträffande de övriga icke eller blott under för utsättning av Kungl. Maj:ts medgivande är möjligt att tillmötesgå en fram ställning från utlandet. I den mån konventionen ej synes kunna vinna till- lämpning i Sverige föreslås i det följande att erforderliga förbehåll __ en ligt vad i art. 23 medgives — göres från svensk sida. Med de begränsning ar, som följer av dessa förbehåll och av de i konventionen angivna undan tagen, föreligger intet hinder mot att biträda den i art. 1 angivna princi piella förpliktelsen.
Undantaget från konventionens allmänna förpliktelse beträffande mili tära brott innebär att konventionen icke kan åberopas för erhållande av rättshjälp, då gärningen är straffbelagd enbart i militär strafflag. Skulle den kunna föranleda straff även jämlikt allmän lag, gäller dock den all männa bistandsförpliktelsen. Bestämmelsen hindrar givetvis icke en stat att ä\en i det förra fallet bifalla en framställning om rättshjälp, därest hinder ej anses möta enligt statens eget bedömande. Rättshjälp torde så lunda även i rent militära brottmål kunna lämnas från svensk sida, därest svenska myndigheter skulle finna detta lämpligt och förenligt med lag stiftningens innehåll i övrigt.
Då fråga är om ansvar för gärning, som har karaktären av politiskt brott, skall enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol framställning om åtgärd som avses i lagen icke efterkommas. Samma princip torde få anses gälla beträffande annan rättshjälp, t. ex. delgivning, ehuru uttryck ligt stadgande därom saknas i svensk lag.
Något hinder mot att rättshjälp lämnas från svensk sida i brottmål av fiskal karaktär är ej angivet i lag och någon anledning att avböja en fram ställning om sådan rättshjälp torde ej i och för sig kunna göras gällande. Det torde emellertid böra ankomma på den svenska myndighet eller dom stol som emottager en framställning i sådant ärende att avgöra, huruvida den bör och kan bifallas. Med hänsyn till det intresse man från svensk sida kan ha av bistånd i utlandet i liknande mål synes därvid öinsesidig- hetssynpunkten böra beaktas.
De regler som i Sverige givits om rättshjälp saknar i allmänhet uttryck liga stadganden om att sådan hjälp ej må lämnas, då den begärda åtgärden
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
6
skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för landets säkerhet eller
strida mot allmänna svenska rättsprinciper eller andra för Sverige väsentliga
intressen; jfr dock 1 § andra stycket kungörelsen den 31 oktober 1947 med
särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främ
mande stater. Den svenska regleringen på området torde emellertid vila på
den grundsatsen att en framställning icke må bifallas, därest den önskade
åtgärden befinnes vara av den natur som här sagts. Prövningen i detta han
seende åligger den myndighet, till vilken framställningen inkommer ut
rikesdepartementet eller, beträffande vissa danska och norska framställ
ningar, domstol eller länsstyrelse.
Enligt 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol må framställ
ning ej bifallas, om den gärning varom är fråga icke är i svensk lag belagd
med straff. Då något sådant hinder ej är angivet i konventionen, bör för
behåll av den i lagen angivna innebörden göras från svensk sida.
Likaså synes förbehåll böra göras av innebörd att rättshjälp kan vagras,
om förundersökning rörande gärningen pågår i Sverige eller i tredje stat
eller den, som i den ansökande staten misstänkes för gärningen, åtalats
eller redan genom dom fällts till ansvar eller frikänts i Sverige eller tredje
stat. Förbehållet bör även omfatta det fall att förundersökning eller atal
nedlagts eller beslut träffats om att förundersökning eller åtal ej skall in
ledas beträffande den ifrågavarande gärningen. Därjämte torde det fall att
straff för brottet är förfallet enligt svensk lag böra inbegripas.
Kap. II handlar om sådan rättshjälp, som myndighet i den anmodade sta
ten verkställer i syfte att för utländsk myndighets räkning anskaffa utred
ning i ett av den senare handlagt brottmål. Sådant bistånd benämnes i kon
ventionens franska text commission rogatoire (jfr prop. 1957:163, s. 5
och 14).
I art. 3 definieras commission rogatoire såsom åtgärd för utredning eller
tillhandahållande av bevismaterial eller handlingar. De typiska formerna för
den rättshjälp, varom här är fråga, utgöres av upptagande av ed, anställan
de av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig
eller syn eller av skriftligt bevis. Som beteckning på sådan rättshjälp be
gagnas i Sverige numera uttrycket bevisupptagning (jfr prop. 1946:28,
s. 108).
Artikeln stadgar att de åtgärder, som åsyftas med en framställning om
utredning från judiciell myndighet i en ansökande stat, skall verkställas i
den ordning lagen i den anmodade staten stadgar (p. 1). Skyldighet att
höra vittne eller sakkunnig på ed föreligger endast om begäran därom
gjorts i framställningen och hinder härför ej möter enligt den anmodade
statens lagstiftning (p. 2). Avser framställningen översändande av hand
lingar, kan den anmodade staten tillhandahålla bestyrkt avskrift eller foto
kopia. Har originalhandling uttryckligen begärts, skall dock sådan fram
ställning efterkommas i den mån så är möjligt (p. 3).
De i "förevarande artikel uttalade principerna om den ordning, som bör
följas vid rättshjälp åt utländsk domstol, överensstämmer med de grundsat
Kungl. Maj. ts proposition nr
48
år 1961
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
7
ser på vilka den svenska lagstiftningen i ämnet är uppbyggd. Lagen om be visupptagning vid utländsk domstol torde utgå från huvudregeln att bevis upptagning i utlandet sker enligt lex loci, men stadgar i 3 § att, om den svenska domstolen finner lämpligt att visst i svensk lag stadgat förfarande iakttages vid verkställande av äskad åtgärd, detta skall angivas i framställ ningen till den utländska domstolen. Verkställes åtgärden ej på önskat sätt, bör den svenska domstolen ha fria händer att bedöma verkan av att en annan ordning följts. Konventionens regler står även i samklang med lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol. Av 5 och 8 §§ i denna lag framgår att bevisupptagning i princip skall ske i den ordning svensk lag stadgar, men att domstolen skall efterkomma begäran om visst förfarande, såvida detta ej strider mot svensk lag.
Enligt art. 4 skall den anmodade staten, om det begärts i framställningen, underrätta den ansökande staten om tid och plats för bevisupptagning. Den utländska myndigheten ävensom part äger närvara vid bevisupptagningen, om den anmodade staten medger detta.
Vad sålunda sägs angående underrättelse om tid och plats för bevisupp tagning har täckning i stadganden i de svenska bevisupptagningslagarna. Enligt lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall handläggningen vid den svenska domstolen ske enligt rättegångsbalkens regler för bevisupp tagning utom huvudförhandling. Frågan om närvaro vid domstolen skall så ledes prövas enligt rättegångsbalkens föreskrifter härom.
Art. 5 behandlar en särskild form av rättshjälp i och för säkrande av be vis i brottmål, nämligen husrannsakan och beslag. Åtgärder av detta slag, vilka är att hänföra till tvångsmedel i brottmål, kan f. n. icke verkställas i Sverige för utländsk myndighets räkning annat än i samband med ut- lämningsförfarande; jfr 16 och 23 §§ lagen den 6 december 1957 om ut lämning för brott samt 12 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Då konventionen icke berör utlämningsfrågor, saknar anmärkta lagrum betydelse i de samman hang som här kan komma i fråga. Beträffande denna artikel torde därför böra göras förbehåll av innebörd att rättshjälp som artikeln avser icke kommer att lämnas från svensk sida.
Enligt art. 6 äger den anmodade staten uppskjuta överlämnandet av be gärda föremål eller handlingar, därest dessa erfordras för ett inom den sta ten pågående brottmål. Artikeln innehåller även föreskrift om återställande av föremål och originaldokument, som ställts till förfogande. Artikeln tor de icke erfordra några kommentarer.
Kap. III innehåller bestämmelser rörande delgivning samt vittnes, sak kunnigs eller tilltalads inställelse inför domstol i främmande land.
I art. 7 /;. 1 konstateras att den anmodade staten skall ombesörja delgiv ning av rättegångshandlingar och judiciella beslut, som för sådant ändamål översändes av den ansökande staten. Detta följer egentligen redan av den i art. 1 intagna allmänna förpliktelsen till rättshjälp. Om förfarandet stad gas att delgivning kan ske genom att handlingen utan iakttagande av sär
skilda formföreskrifter överlämnas till adressaten. Därest så uttryckligen begärts, skall delgivningen företagas i form, som föreskrives i den anmo dade statens lag, eller på annat angivet sätt, som är förenligt med denna lag.
Bevis om delgivningen kan enligt p. 2 utgöras av ett av adressaten under tecknat erkännande av mottagandet eller av ett av vederbörande myndighet utfärdat intyg om sättet och tiden för delgivningen. Myndigheten skall även på begäran intyga, huruvida delgivningen skett i enlighet med landets lag. Har delgivningen ej kunnat ske, skall den stat som gjort framställningen underrättas om orsaken härtill.
Delgivning av stämning i brottmål vid svensk domstol skall städse verk ställas i den form, som stadgas i svensk lag, d. v. s. genom att handling arna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift överlämnas till den tilltalade per sonligen. Föreskriften i 33 kap. 11 § rättegångsbalken att delgivning i ut landet kan ske enligt den utländska lagen, äger enligt 13 § samma kapi tel icke tillämpning beträffande stämning i brottmål. I detta sammanhang bör observeras att vissa europeiska lagar medger delgivning såväl med den tilltalade personligen som med representant för denne. Visserligen fö reskrives i artikeln att även vid formlös delgivning handlingen skall över lämnas direkt till adressaten, men någon säkerhet för att delgivningen sker på detta sätt föreligger icke, så mycket mindre som nyss antydda utländska delgivningsregler föranlett en kommentar i expertkommitténs till sitt kon- ventionsförslag fogade rapport att artikelns lydelse icke förpliktar till del givning med adressaten personligen. Framställning från svensk sida om delgivning i utlandet av stämning bör därför alltid innehålla en begäran om delgivning med den tilltalade personligen.
Såvitt gäller delgivning i Sverige av utländska domstolshandlingar för anleder åtagandena enligt art. 7 p. 1 och 2 allenast smärre kompletteringar av gällande administrativa föreskrifter.
P. 3 innehåller bestämmelser, som på förslag av de skandinaviska län derna intagits i konventionen och som bör ses mot bakgrunden av vissa för dessa länders tänkesätt främmande rättsregler i en del europeiska sta ter. Innebörden av dessa regler i vad avser fransk civilprocess framgår när mare av den redogörelse, som lämnats i proposition 1956: 100, s. 3. Ett lik nande system som det i nämnda redogörelse för civilprocessens del beskriv na tillämpas även i brottmål i Frankrike och i en del andra av de för- dragsslutande staterna. I korthet innebär systemet att delgivning av en stämningshandling, avsedd för en person som vistas i utlandet, anses verk ställd i och med att handlingen överlämnats till vederbörande åklagarmyn dighet. Denna åligger dock att ombesörja att en kopia av handlingen till ställes den tilltalade. Från domstolens synpunkt är det emellertid för må lets upptagande och avgörande utan betydelse, huruvida handlingen verk ligen når den tilltalade eller om detta sker inom sådan tid att han har möjlighet att låta sig företrädas i rättegången. Oavsett huruvida stämning en faktiskt kommit den tilltalade tillhanda, kan domstolen sålunda utan hinder av dennes frånvaro upptaga målet till prövning och avkunna dom.
Kungl. Maj. ts proposition nr
4
8 år 1961
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
9
Det må i anslutning till det nu sagda erinras om att i art. 5 av den svensk franska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål intagits en be stämmelse, som syftar till att skydda personer med hemvist i Sverige mot att dömas i Frankrike utan att ha erhållit kännedom om åtalet eller be- retts tillräcklig tid för inställelse. Det land, där åtal väckes, har förbundit sig att ej avkunna dom i den tilltalades frånvaro — om denne äger hem vist i den stat där delgivningen skall ske och underrättat vederbörlig judi- ciell myndighet i det andra landet om sin adress — med mindre en månad förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets regering.
På skandinavisk sida ansågs det önskvärt att inom den europeiska kon ventionens ram finna ett förfarande, ägnat att såvitt möjligt tillförsäkra den som instämts till domstol i ett land, vilket tillämpar nyss beskrivna system, ett visst skydd emot risken att bli åtalad och dömd utan att han fått vetskap om stämningen eller om inställelsedagen. Det visade sig emel lertid icke möjligt att vinna erforderlig anslutning bland de förhandlande staterna till en garanti mot frånvarodomar, bestämd på det absoluta sätt som skett i det svensk-franska avtalet. Enligt den slutligen vunna lösning en, som framgår av art. 7 p. 3, skall varje fördragsslutande stat äga att vid konventionens undertecknande eller ratifikation begära att kallelse (stämning) å tilltalad, som vistas inom statens territorium, skall tillställas dess myndigheter senast viss tid före den utsatta inställelsedagen. Denna tidsfrist får icke överstiga 50 dagar. Tidsfristen skall beaktas vid faststäl lande av inställelsedag och vid översändande av handlingen.
Artikelns regler förefaller erbjuda en viss säkerhet mot att den tillta lade i praktiken utsättes för risken att målet upptages och dom avkunnas utan att han i tid fått vetskap härom. Utländska delgivningsframställning ar behandlas av de svenska myndigheterna utan dröjsmål; delgivning bru kar ske i regel inom en vecka eller tio dagar. En svensk förklaring, i vil ken en tidsfrist av 30 dagar enligt förevarande artikel angives, synes inne bära att den tilltalade lämnas tillräcklig tidsmarginal för förberedande av inställelsen.
Det bör uppmärksammas att en sådan förklaring skall respekteras av varje annan fördragsslutande stat. Svenska domstolar har därför att vid utsättande av inställelsefrist i stämning eller kallelse, som skall delgivas i konventionsstat, taga hänsyn till den tid som må ha angivits av denna stat. Jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken skall domstol tillse att parten erhål ler skäligt rådrum. Andra staters förklaringar jämlikt art. 7 p. 3 innebär anvisningar om vad som med hänsyn till förhållandena i de olika länderna bör anses utgöra skäligt rådrum. Erforderliga anvisningar för domstolarna torde få utfärdas i administrativ ordning.
I art. 8 föreskrives alt vittne eller sakkunnig som icke efterkommer kal lelse, delgiven honom i utlandet, ej må på grund av utevaron drabbas av påföljd, som angives i kallelsen eller eljest är stadgad, såvida han ej frivil ligt infinner sig i den ansökande staten och där ånyo delgivits kallelse.
10
Föreskrifter med liknande innehåll finns i åtskilliga avtal om inbördes rättshjälp, som tidigare ingåtts mellan stater, tillhörande Europarådet. De är grundade på uppfattningen att kallelse till domstol icke kan anses ha tvingande verkan utanför domstolens hemstat.
För svensk rätts del gäller enligt 36 kap. 20 § rättegångsbalken att vittne, som ej hörsammar kallelse till domstol, skall dömas till böter. Uppskjutes målet till annan dag, må vittnet föreläggas vid vite att den dagen komma tillstädes. Vittne, som uteblir, må även efter rättens beslut hämtas till rätten. Erinran om dessa påföljder vid utevaro skall göras i den första vittneskallelsen. Liknande påföljdsregler gäller för sakkunnig. ^
Rättegångsbalkens regler i förevarande hänseende bygger på den här i landet gällande principen om den s. k. vittnesplikten, vilken bl. a. innebäi att alla är skyldiga att uppträda såsom vittnen inför domstol. Några lokala begränsningar av denna plikt uppställes icke uttryckligen i lagreglerna — såsom exempelvis i Norge, där skyldigheten att inställa sig endast gäller i förhållande till domstolar inom det område av landet dar vittnet vistas. Av de svenska rättegångsreglernas karaktär av intern rätt följer att utländska myndigheter icke har skyldighet att medverka till att personer inom deras område skall tvingas till inställelse inför svensk domstol. Han ligger en begränsning, som får anses vara grundad på allmänna rättsgrund satser. Av denna anledning torde man från svensk sida icke kunna lata svenska domstolars kallelser å vittnen (och sakkunniga), vilka delgives genom utländska myndigheters förmedling, få tvingande verkan. Påföljd för utevaro skall således icke drabba den som delgivits kallelse i sådan ordning. I överensstämmelse härmed bör vittneskallelsen icke innehålla nå gon erinran om påföljd vid utevaro. Detta torde få tillkännagivas dom stolarna i administrativ ordning. I detta sammanhang må nämnas att fra- gan om åtgärder, som kan främja iakttagandet av domstolskallelser inom Norden, väckts inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet.
Enligt art. 9 skall till vittne eller sakkunnig utgående ersättning för tids spillan och resekostnad samt traktamente beräknas med utgångspunkt från bostadsorten och vara likvärdig med gottgörelsen enligt gallande taxor i det land där förhöret skall äga rum. I art. 10 stadgas att, därest vittnes eller sak kunnigs inställelse är synnerligen nödvändig, detta skall meddelas i delgrv- ningsframställningen. Den anmodade staten skall då uppmana vederböran de att infinna sig och underrätta den ansökande staten om svaret på denna uppmaning (p. 1). I detta fall skall i framställningen eller i kallelsen aven angivas det ungefärliga beloppet av den gottgörelse vederbörande ager upp bära för inställelsen (p. 2). Den anmodade staten må på begaran förskottera dessa kostnader. Förskotterat belopp skall antecknas å kallelsen och ersättas av den ansökande staten (p. 3).
Även dessa regler, som har till syfte att påverka den kallade att frivillig efterkomma kallelsen (jfr art. 8), bör vinna svensk anslutning, dock synes en begränsning av åtagandet enligt art. 10 p. 3 bli nödvändigt. Nar ett vittne inkallas av domstol i brottmål på begäran enbart av den tilltalade, gäller
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
11
den principen att den tilltalade själv har att svara för vittnets kostnader;
domstolen eller myndighet saknar i detta fall möjlighet att utgiva ersättning.
Detsamma gäller i fråga om kostnader för sakkunnig, som allenast den till
talade vill åberopa. Med avseende å kallelser av nu nämnda slag torde genom
förbehåll böra angivas att bestämmelserna i art. 10 p. 3 icke kommer att till-
lämpas från svensk sida.
Vid delgivning av svensk domstols kallelse torde det få ankomma på utri
kesdepartementet och, såvitt rör delgivning i annat skandinaviskt land, på
domstolen att tillse att bestämmelserna i art. 10, med angivna begränsning,
iakttages. När delgivning sker i Sverige för utländsk räkning torde utrikesde
partementet och den verkställande länsstyrelsen få ombesörja de åtgärder
som föranledes av åtagandena enligt artikeln. Härför erfordras föreskrif
ter i administrativ ordning.
Art. 11 innehåller föreskrifter om förande av person, som i vistelselandet
är berövad friheten, till annat land för vittnesförhör eller konfrontation.
Begäran om överlämnande eller om tillstånd till genomtransport skall enligt
konventionen i princip bifallas men kan i vissa fall vägras, t. ex. om veder
börande motsätter sig överlämnandet eller om hans närvaro erfordras för
ett i den anmodade staten pågående brottmål.
Det är enligt svensk rätt f. n. icke möjligt att i annan ordning än i sam
band med utlämning för brott lämna bistånd vid brottsutredning i annan
stat genom att överlämna en person, som här i landet berövats friheten, eller
tillåta genomtransport av någon som berövats friheten i annan stat. Enär
utlämning icke kan komma i fråga i de fall, varom art. 11 talar, torde Sverige
böra göra ett förbehåll av innebörd att artikeln icke kommer att tillämpas
från svensk sida. Härav följer, att det icke blir möjligt att påräkna inställelse
vid svensk domstol av vittne, som är berövat friheten i annan stat. Möjlig
heten att upptaga utsaga inför utländsk domstol kvarstår dock.
Den som delgivits kallelse i enlighet med konventionen och begivit sig
till annan stat för att där höras som vittne eller sakkunnig får enligt art. 12
icke, oavsett sin nationalitet, lagforas, fängslas eller på annat sätt under
kastas inskränkning i sin frihet på grund av gärning eller dom från tiden
före avresan från det land, där han mottagit kallelsen. Liknande immuni
tetsföreskrifter uppställes beträffande tilltalad i avseende å andra brott
än det eller dem, som han instämts för. Immuniteten upphör emellertid i
samtliga fall, om vederbörande under 15 dagar efter inställelsen icke frivil
ligt lämnat landet.
En regel om immunitet för den, som på kallelse av domstol inställer sig
från utlandet, är till sin art icke främmande för svensk rätt. I flertalet äldre
svenska utlämningskonventioner återfinns sålunda stadganden om immu
nitet för vittne, som frivilligt inställer sig i brottmål. Av dessa traktater har
numera de flesta upphört att gälla efter uppsägning från svenskt håll, men
konventionerna med Danmark, Norge och Belgien är i ifrågavarande delar
alltjämt i kraft. Dessa konventionsstadganden synes dock icke ha lämnat
något spår i den interna svenska lagstiftningen. Ej heller finns några be
Kungl. Maj. ts proposition nr A8 år 1961
12
stämmelser om tilltalads eller sakkunnigs immunitet. Frågan hur föreva
rande immunitetsproblem skall lösas för svensk rätts del är f. n. föremål
för övervägande i samband med behandlingen av förslaget till brottsbalk.
Enligt kap. IV, som endast innehåller en artikel, art. 13, är fördragsslutan-
de stat pliktig att under vissa förutsättningar tillhandahålla annan stat ut
drag och uppgifter ur straffregister. Enligt p. 1 skall framställning från ju-
diciell myndighet efterkommas, då upplysningarna begäres för att använ
das i brottmål, och detta skall ske i samma utsträckning som är möjlig för
judiciell myndighet i det egna landet. Framställning skall enligt p. 2 efter
kommas även i andra fall, d. v. s. då den inkommit från annan än judiciell
myndighet eller uppgifterna erfordras för annat ändamål än brottmål, på de
villkor som gäller i det anmodade landet.
Meddelande av upplysningar ur straffregistret är i svensk rätt omgärdat
av vissa föreskrifter i syfte att skydda den enskildes intresse. Detta gäller
såväl upplysningar till svenska myndigheter som givetvis till utländska så
dana. Frånsett viss förenklad ordning för meddelande av straffregisterut
drag till myndigheter i andra nordiska länder gäller enligt 9 § andra stycket
lagen om straffregister att Kungl. Maj :t under förutsättning av ömsesidighet,
äger utfärda bestämmelser om meddelande till utländsk myndighet röran
de givna straffdomar eller ådömt tvångsarbete.
Frågan om utlämnande av uppgifter ur det svenska straffregistret till
myndighet i andra länder än de nordiska har övervägts bl. a. i samband med
en framställning den 18 november 1953 av chefen för statens kriminaltek
niska anstalt. Fångvårdsstyrelsen framhöll i avgivet yttrande, att stor var
samhet måste iakttagas vid utlämnande av sådana uppgifter, och hänvisade
till vad parlamentariska undersökningskommissionen anfört i sitt betänkan
de angående utlämnande av uppgifter om flyktingar (SOU 1946: 93). I pro
position 1955: 168 om ändrad lydelse av 9 § lagen om straffregister, vilken
ledde till den förenklade ordningen beträffande de nordiska länderna, för
klarade sig dåvarande chefen för justitiedepartementet ej vara beredd att
då taga ställning till spörsmålet om ändrade regler angående straffregister-
utdrag till myndighet utanför nordisk stat.
Fångvårdsstyrelsen har yttrat sig över den nu förevar ande artikeln och
därvid alltjämt ställt sig tveksam till en utvidgning av uppgiftslämnandet
till andra länder än de nordiska. Enligt styrelsens mening måste garantier i
varje fall skapas för att rätten att erhålla registerutdrag icke missbrukas till
men för enskildas intressen. Styrelsen ifrågasätter, huruvida det icke lämp
ligen torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i fall, då fråga icke är om nor
diskt land, besluta i ämnet.
Redan i det förhållandet att kretsen av de länder, som här kommer i fråga,
är begränsad till Europarådets stater ligger en viss garanti för att rätten att
erhålla upplysningar ur straffregistret icke skulle missbrukas. Den rätt att
få uppgifter, som p. 1 i artikeln ger, gäller endast för judiciella myndig
heter och i brottmål. Det torde vidare icke strida mot artikeln, om man
från svensk sida tillämpar ordningen att i varje särskilt fall utlämna be
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år iD61
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
13
gärda upplysningar enligt beslut av Kungl. Maj:t. Under angivna förhål landen bör hinder enligt min mening ej möta från svensk sida mot att ac ceptera förpliktelserna enligt denna artikel. Genom förbehåll synes åtagan det från svensk sida dock böra begränsas till upplysningar rörande personer, som är misstänkta eller åtalade. Gentemot bestämmelsen i p. 2 torde Sverige böra göra förbehåll av innebörd att bestämmelsen ej kommer att tillämpas.
Kap. V innehåller bestämmelser rörande innehållet av en framställning om rättshjälp, dess översändande till den anmodade staten, språk, kostna der o. dyl.
I en framställning skall enligt art. 14 lämnas uppgift om namnet på den ansökande myndigheten, den önskade åtgärden och anledningen till den samma samt såvitt möjligt den misstänktes namn och nationalitet ävensom namn och adress på den person, som beröres av åtgärden. I vissa fall, då åt gärden avser bevisupptagning, skall dessutom brottets art uppgivas och en kortfattad redogörelse lämnas för omständigheterna i målet.
Lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol angiver icke vad en till svensk domstol översänd framställning bör innehålla utöver det självklara att därav skall framgå vilken åtgärd, som den utländska domstolen önskar få vidtagen. Vad konventionen i det hänseendet stadgar synes helt tillräck ligt för att möjliggöra ärendets handläggning av svensk myndighet. Det må vidare anmärkas att framställning om delgivning i Sverige i regel ej behöver innehålla någon brottsbeskrivning. Delgivningshandlingen torde emellertid regelmässigt innehålla uppgifter, som gör det möjligt att bedöma om ären det är av beskaffenhet att böra avvisas jämlikt art. 1 eller 2 i konventionen. Dylik prövning sker regelmässigt i utrikesdepartementet, som i regel för medlar framställningar om rättshjälp. Vid delgivning av handlingar från Danmark och Norge, som kan företagas utan departementets förmedling, ankommer denna prövning på den myndighet som mottager framställ ningen.
Framställning om bevisupptagning vid utländsk domstol skall enligt 3 § i 1946 års lag innehålla en kort redogörelse för saken samt uppgift på beviset och den omständighet som skall styrkas. Konventionens anspråk på fram ställningens innehåll torde i de flesta fall vara uppfyllda i de skrivelser, som svenska domstolar formulerar på grundval av sagda lagrum. Närmare upp lysningar om vad framställningen bör innehålla kan i tveksamma fall inhäm tas från utrikesdepartementets rättsavdelning.
Art. 15 p. 1—4 angiver de myndigheter som bör förmedla skriftväxlingen mellan staterna i olika slag av rättshjälpsärenden. I enlighet med den ord ning som sedan gammalt gäller vid kommunikation i sådana ärenden mellan de kontinentala länderna, innebär föreskrifterna att skriftväxling i vissa fall
av vilka främst må nämnas de som avser bevisupptagning och andra ut- redningsåtgärder — skall ske mellan justitieministerierna samt i övrigt — t. ex. vid delgivning ävensom i brådskande ärenden — direkt mellan ansö kande och verkställande myndigheter.
Enligt
p.
6 kan emellertid en fördragsslutande stat förklara, att samtliga
14
eller vissa framställningar skall tillställas densamma på annan väg, eller
att kopia av en i brådskande fall direkt till verkställande myndighet över
sänd framställning skall tillställas statens justitieministerium.
Med hänsyn till vad som gäller i Sverige beträffande rättshjälpsarenden
torde från svensk sida böra avgivas förklaring att framställning, avsedd
för svensk myndighet, skall inkomma på diplomatisk vag eller i brådskan
de fall av den utländska myndigheten direkt tillställas utrikesdeparte
mentets rättsavdelning, liksom att framställningar, avsedda för myndighet
i fördragsslutande stat, kommer att översändas via svensk beskickning eller
konsulat. Det torde i det senare avseendet få bero på vederbörande stats
önskemål, huruvida de svenska framställningarna skall tillställas statens
utrikesministerium eller om de må överlämnas till justitieministeriet eller di
rekt till den verkställande myndigheten.
Artikeln innehåller dessutom två särbestämmelser. I de fall då direkt
kommunikation mellan ländernas myndigheter är medgiven enligt konven
tionen, kan kontakten tagas genom Interpols förmedling (p. 5). Denna vag
synes särskilt kunna komma till användning beträffande utredningsåtgärdei
under förundersökning ävensom vid inhämtande av upplysningar ur straff
register. Vidare skall jämlikt p. 7 de i artikeln angivna reglerna icke påver
ka de överenskommelser om direkt kommunikation myndigheterna emellan,
varom två stater må ha avtalat inbördes.
Det torde te sig naturligt att konventionen icke bör inskränka det sam
arbete som äger rum inom ramen för gällande interpolöverenskommelser.
Likaså förutsättes från svensk sida att de regler om förenklad direkt skrift
växling, som upptagits i det skandinaviska rättshjälpsprotokollet, ej berörs
av konventionen, oaktat detta protokoll är av multilateral natur, föibehåll
härom torde dock böra göras.
Framställningar om rättshjälp och därvid fogade handlingar kan enligt
art. 16 i princip vara avfattade på det ansökande landets språk och behöver
icke åtföljas av översättning. Varje stat må emellertid genom särskild^ för
klaring kräva att översättning till dess språk eller till ett av Europarådets
arbetsspråk (f. n. engelska och franska) skall bifogas handlingarna. En så
dan förklaring kan medföra att övriga stater ställer motsvarande krav.
Språkfrågan kan även regleras på särskilt sätt efter överenskommelse mel
lan två eller flera stater.
Det synes icke påkallat att alltid kräva att delgivningshandlingar från ut
landet skall föreligga i översättning. Utrikesdepartementets prövning av frå
gan, huruvida hinder mot bifall till framställning föreligger, torde kunna före
tagas på grundval av det begagnade originalspråket. Då det stora flertalet
ärenden härrör från skandinaviska stater samt tysk- eller fransksprakiga
länder, torde några större språksvårigheter i regel icke uppkomma för den
enskilde. Det synes även önskvärt att undvika, att på grund av den i arti
keln föreskrivna reciprociteten svenska myndigheter alltid nödgas anskaffa
översättning då delgivning skall ske i utlandet, särskilt som ett icke ringa
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
Kungi. Maj.ts proposition nr
48
år 1961
15
antal delgivningar avser svenska medborgare. Därest utländsk delgivnings
handling ej är översatt till svenska språket, bör svensk myndighet emeller
tid endast i de fall då mottagaren frivilligt mottager handlingen kunna verk
ställa delgivningen genom handlingens överlämnande till denne, s. k. tvångs-
delgivning skall således icke företagas. Förbehåll härom bör göras från
svensk sida. Detta torde föranleda tillägg till gällande administrativa före
skrifter.
Enär det icke alltid torde kunna påräknas att svenska domstolar har möj
lighet att handlägga bevisupptagning på grundval av handlingar på annat
utländskt språk än danska eller norska, synes en förklaring jämlikt art. 16
böra avgivas. Förklaringen bör ha den innebörden att framställningar, som
avses i art. 3, jämte bilagor skall vara översatta till svenska ävensom att
Sverige är berett att vid tillämpning av konventionen mottaga översättningar
till danska eller norska språken.
En sådan förklaring rubbar icke den särskilda reglering av språkfrågan,
som träffats i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål (avtalets art. 2 och 6).
Stadgandena enligt art. 16 torde ej erfordra ändring i gällande administ
rativa föreskrifter.
Enligt art. 17 behöver handlingar, som översänts för erhållande av rätts
hjälp enligt konventionen, icke legaliseras. I art. 18 stadgas att, om den
myndighet till vilken en framställning riktas ej är behörig att vidtaga den
önskade åtgärden, myndigheten skall överlämna ärendet till behörig myndig
het. Underrättelse härom skall översändas till den utländska domstolen.
Vägran att efterkomma gjord framställning skall motiveras (art. 19). Be
stämmelserna torde icke föranleda några kommentarer. Vad i art. 17, 18 och
19 stadgas har täckning i svensk rätt.
Kostnader för rättshjälp skall enligt art. 20 bäras av den stat där rätts
hjälpen lämnas, med undantag för reseersättning och annan gottgörelse jäm
likt art. 9 åt vittne eller sakkunnig ävensom arvode åt sakkunnig. Likaså
undantages kostnader för transport av personer jämlikt art. 11. Då från
svensk sida förbehåll bör göras emot tillämpning av art. 11, kan denna före
skrift här förbigås.
Huvudregeln att rättshjälp skall lämnas utan kostnad för den ansökande
staten har intagits i de avtal om rättshjälp i brottmål, som Sverige enligt vad
förut nämnts ingått med vissa stater. För denna princip talar i första band
praktiska skäl. I stort sett torde kostnaderna för rättshjälp mellan Sverige
och andra länder uppväga varandra och en kontoföring skulle i betraktande
härav endast innebära en fördyring för staterna. Ersättningar som skall utgå
till sakkunnig eller vid vittnes eller sakkunnigs resa från ett land till annat
kan emellertid uppgå till betydande belopp, varför det synes motiverat att
det land, på vars begäran rättshjälp lämnas, svarar för dessa kostnader.
Tillämpningen i Sverige av art. 20 torde förutsätta administrativa före
skrifter.
IS
Enighet råder mellan Sverige, Danmark och Norge om att det skandina
viska rättshjälpsprotokollets kostnadsregler alltjämt skall gälla (jfr art. 26
p. 3). Förbehåll härom torde göras.
Kap. VI art. 21 behandlar förfarandet vid en framställning från ett land
till annat om lagföring av en person vid domstol, då det ansökande landet ej
kan utöva sin domsrätt eller av någon anledning ej önskar göra detta. Såda
na fall uppkommer främst då utlämning ej kan ske. Artikeln stadgar att
framställning om lagföring skall kunna översändas från justitieministerium
till justitieministerium eller på annan väg, varom det emottagande landet
gjort förbehåll. Detta land skall sedan meddela, huruvida framställningen
efterkommits, och i förekommande fall översända avskrift av domen.
Alla brott, som begåtts inom Sverige eller ombord å svenskt fartyg eller
luftfartyg, kan bestraffas enligt svensk lag och inför svensk domstol, oavsett
gärningsmannens nationalitet. Likaså kan svensk medborgare straffas här i
riket för brott, som han begått utomlands emot Sverige eller svensk man. I
andra fall kräves emellertid Kungl. Maj:ts förordnande för åtal i Sverige an
gående utomlands begånget brott. Svensk medborgare kan således med stöd
av sådant förordnande åtalas för varje utomlands begånget brott. Beträf
fande utlänning som vistas i landet gäller att Kungl. Maj :ts förordnande kan
lämnas, därest brottet begåtts emot Sverige eller svensk man eller om straff
arbete kan följa å gärningen enligt svensk lag och den ej är fri från straff
enligt lagen på gärningsorten. En vidgad åtalsrätt föreligger beträffande
folkrättsbrott, varifrån här dock må bortses.
Då konventionen icke stadgar någon förpliktelse att anställa åtal eller eljest
inleda ett domstolsförfarande, torde ifrågavarande artikel till sin innebörd
svara emot svensk lag. Sverige bör som tidigare nämnts begagna sig av möj
ligheten att begära att framställning skall göras på diplomatisk väg. Den
förklaring, som enligt vad förut sagts avses skola avgivas jämlikt art. 16,
synes böra innefatta även framställningar av nu angivet slag.
Någon föreskrift för svensk åklagare, som önskar hemställa hos utländsk
myndighet om väckande av åtal, att anlita utrikesdepartementets förmedling
finns ej. Nämnas må att främmande stat någon gång återställt åtalsfram-
ställning med påpekande, att den enligt dess lag endast kan upptagas på
diplomatisk väg. Föreskrift i ämnet i administrativ ordning torde således
vara erforderlig.
I kap. VII art. 22 stadgas att varje fördragsslutande stat skall minst en
gång årligen tillställa annan sådan stat underrättelse om straffdomar jämte
efterföljande åtgärder, som införts i straff registret i det förra landet rörande
en medborgare i det senare landet. Upplysningarna skall tillställas varje land,
i vilket den dömde är medborgare, såvida han ej är medborgare även i den
stat där han dömts.
översändande från Sverige till annan stat av meddelanden rörande straff
domar, avkunnade mot medborgare i den andra staten, sker f. n. på basis av
ömsesidighetsavtal med Belgien, Danmark, Finland, Frankrike och Neder
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
17
länderna. Förfarandet är grundat på Kungl. Maj :ts förordnande med stöd av
9 § andra stycket lagen om straffregister. Någon förpliktelse att översända
meddelande om efterföljande åtgärder — såsom utskrivningar och villkorliga
frigivningar — föreligger icke enligt nu gällande överenskommelser.
Något hinder mot att utvidga kretsen av länder, till vilka uppgifter om
straffdomar i Sverige mot deras egna medborgare skall lämnas, torde icke
föreligga. Av tekniska skäl synes emellertid åtagandet böra begränsas på
det sätt att meddelanden om efterföljande åtgärder ej överlämnas. Ett för
behåll av sådan innebörd bör därför göras. Därvid bör även meddelas att
översändandet av straffdomsuppgifterna kommer att ske genom utrikesde
partementet, till vilket även motsvarande utländska uppgifter bör över
sändas. För tillämpningen från svensk sida av åtagandet erfordras admi
nistrativa föreskrifter.
Under kap. VIII har samlats allmänna bestämmelser av samma slag som
brukar återfinnas i multilaterala avtal angående förbehåll, undertecknande,
ikraftträdande m. m.
Enligt art. 23 må avtalsslutande stat vid undertecknande eller deposition
av ratifikations- eller anslutningsdokument göra förbehåll beträffande vil
ken som helst bestämmelse i konventionen. Har stat reserverat sig mot viss
bestämmelse, äger den ej mot annan konventionsstat kräva tillämpning av
bestämmelsen i vidare mån än den själv godtagit densamma.
En förutsättning för den allmänna förpliktelsen att lämna rättshjälp är
att beivrandet av den gärning, varom fråga är, faller under judiciell myn
dighets kompetens i den begärande staten. På grund av olikheterna i rätts
väsendets organisation i olika länder har i art. 24 stadgats, att varje stat
äger att i en förklaring angiva vilka myndigheter den anser vara judiciell
myndighet i konventionens mening.
Enligt svensk rätt äger endast domstol förordna om upptagande av bevis
vid utländsk domstol. Detta gäller även då bevis jämlikt 23 kap. 15 § rätte
gångsbalken upptages inom ramen för en förundersökning i brottmål. Beslut
om framställning om åtal i utlandet (art. 21) fattas av åklagare. Andra åtgär
der, som kan bli föremål för rättshjälp i utlandet, beslutas än av domstol,
än av åklagare. Delgivning ombesörjes mestadels av domstol men kan även
ankomma på åklagare eller undersökningsledare. Anskaffande av upplys
ningar ur straffregister, som erfordras i ett brottmål, åligger i första hand
åklagare men kan företagas av domstol.
Vid svensk domstol kan bevisupptagning för utländsk räkning företagas,
om framställning härom göres av utländsk domstol eller annan judiciell myn
dighet med likartade uppgifter, såsom undersökningsdomare; 1 § andra styc
ket lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol (jfr prop. 1930:5, s. 5
och prop. 1956: 100, s. 10).
Från svensk sida torde därför böra avgivas en förklaring att med judiciell
myndighet i konventionens mening förstås, såvitt rör tillämpningen av art. 3,
4 och 6, domstol och undersökningsdomare samt i övrigt domstol, undersök
ningsdomare och åklagare.
2 llihang till riksdagens protokoll 1061. 1 samt. Nr 48
18
Kungl. \Iaj:ts proposition nr 48 år 1961
Mot bestämmelserna i art. 25 om konventionens tillämplighet i territoriellt
avseende finnes icke anledning till invändning från svensk sida.
I och med att konventionen blir gällande mellan stater, vilka sinsemellan
slutit bilaterala rättshjälpsöverenskommelser, upphäves dessa enligt art. 26
p. 1, med undantag för särskilt träffade arrangemang beträffande direkt kor
respondens eller översättning av handlingar. Dessa undantag innebär att de
bestämmelser i det svensk-franska avtalet rörande ömsesidig rättshjälp i
brottmål, som berör direkt kommunikation mellan myndigheterna i bråds
kande fall (art. 6 st. 2) och språkfrågor (art. 2 och 6 st. 1) förblir gällande.
Mellan de tre skandinaviska staterna råder samförstånd om att de skrift
växlingsregler som gäller enligt det skandinaviska rättshjälpsprotokollet
den 26 juni 1957 alltjämt skall tillämpas (jfr art. 15 p. 7).
Konventionen skall enligt p. 2 ej påverka bestämmelser i bilaterala eller
multilaterala avtal, som reglerar särskilda frågor rörande rättshjälp på visst
område. Med intagande av denna bestämmelse har avsetts att lämna orörda
de regler om judiciellt samarbete, som är grundade på särskilda konventio
ner, exempelvis konventionen den 5 april 1946 om överfiskning, konventio
nen den 13 juli 1931 angående begränsning av tillverkningen av narkotiska
ämnen m. fl.
Enligt p. 3 äger konventionsstaterna i fortsättningen rätt att sluta över
enskommelser sinsemellan om rättshjälp i brottmål endast för att kom
plettera ifrågavarande konvention eller för att underlätta tillämpningen av
dess principer.
Även här är det skäl att fästa uppmärksamheten vid nyssnämnda svensk
franska avtal, i vars art. 5 parterna utfäst sig att ej döma en frånvarande
person, som äger hemvist i ettdera landet och som underrättat vederbörande
judiciella myndighet i det andra landet om sin adress, med mindre en månad
förflutit sedan underrättelse om stämningen överlämnats till hemvistlandets
regering. Denna bestämmelse blir att betrakta såsom upphävd jämlikt kon
ventionens art. 26 p. 1 i och med konventionens ikraftträdande mellan
Sverige och Frankrike. Vid förhandlingar mellan Sverige och Frankrike har
det emellertid konstaterats vara av ömsesidigt intresse att bestämmelserna
i sagda art. 5 tillämpas även efter den europeiska konventionens ikraftträ
dande. Det kan därför förutses att en skriftväxling härom kommer att före
tagas vid den tidpunkt, då denna konvention träder i kraft mellan de båda
staterna.
Konventionens återstående artiklar, art. 27—30, avser spörsmål angående
förfarandet vid konventionens undertecknande och ratifikation, dess ikraft
trädande m. m. De är avfattade i överensstämmelse med vad som är allmant
brukligt och torde icke föranleda särskilda kommentarer.
Departementschefen
Den nu förevarande konventionen täcker en lucka i avseende å möjlig
heterna för svenska myndigheter inom rättsvården att erhålla processuell
rättshjälp i stater, beträffande vilka hittills svårigheter ibland uppstått i detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
19
avseende. Vidare uppnås ett ej oväsentligt skydd för svenska medborgare och
andra personer, som vistas i Sverige, mot risken att i utlandet dömas i sin
frånvaro eller utan att ha erhållit kännedom om åtal. Med den ständigt
ökande samfärdseln mellan de europeiska staterna synes dessa vinster
kunna få allt större betydelse såväl för rättsväsendet som för den enskilde.
Konventionen kan exempelvis förväntas få stor betydelse, därest det tilläm-
nade samarbetet mellan länderna rörande behandlingen av trafikbrott, om
vilket förhandlingar f. n. pågår inom Europarådets ram, kommer till stånd.
Med tanke på de olikheter i organisatoriskt och formellt avseende, som
präglar de olika europeiska rättssystemen, är det naturligt att konventionen
på vissa punkter ej låter sig helt förena med svensk processlagstiftning, vilket
giver anledning till att ett antal förbehåll göres från svensk sida. Vid lämp
lig tidpunkt bör sådana ändringar i den svenska lagstiftningen övervägas
som skulle ytterligare underlätta samarbetet på rättshjälpsområdet med de
till konventionen anslutna staterna. Ett dylikt samarbete, som ingår i Euro
parådets syften, torde bli av alltmer växande betydelse för brottslighetens
bekämpande.
Under åberopande av det anförda får jag föreslå, att den här bilagda
europeiska konventionen om rättshjälp i brottmål måtte jämlikt 12 § rege
ringsformen framläggas för riksdagen för godkännande, och hemställer
alltså
att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att godkänna
konventionen med dels förbehåll beträffande art. 2, art. 5, art. 10, art. 11, art.
13, art. 15 p. 7, art 16, art. 20 och art. 22 dels förklaringar jämlikt art. 7
p. 3, art. 15 p. 6, art. 16 p. 2, art. 21 p. 1 och art. 24 av innebörd, som förut
angivits.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi
trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
K. Wollter
20
Kungl. Maj:ts proposition nr
4
8 år 1961
European Convention on mutual assistance
in criminal matters
PREAMBLE
The Governments signatory hereto,
being Members of the Council of
Europé,
Considering that the aim of the
Council of Europé is to achieve
greater unity among its Members;
Believing that the adoption of com-
mon rules in the field of mutual as
sistance in criminal matters will con-
tribute to the attainment of this aim;
Considering that such mutual as
sistance is related to the question of
extradition, which has already form
ed the subject of a Convention signed
on 13th December 1957,
Have agreed as follows:
CHAPTER1
General Provisions
Artide 1
1. The Contracting Parties under-
take to afford each other, in ac-
cordance with the provisions of this
Convention, the widest measure of
mutual assistance in proceedings in
respect of offences the punishment of
which, åt the time of the request for
assistance, falls within the jurisdic-
tion of the judicial authorities of the
requesting Party.
2. This Convention does not apply
to arrests, the enforcement of ver-
dicts or offences under military law
which are not offences under ordi-
nary criminal law.
Artide 2
Assistance may be refused:
(a) if the request concerns an of-
fence which the requested Party con-
siders a political offence, an offence
Convention européenne d’entraide judici-
aire en matiére pénale
PRÉAMBULE
Les Gouvernements signataires,
Membres du Conseil de 1’Europe,
Considérant que le but du Conseil
de 1’Europe est de réaliser une union
plus étroite entre ses Membres;
Convaincus que 1’adoption de rég-
les communes dans le domaine de
1’entraide judiciaire en matiére pé
nale est de nature å atteindre cet ob-
jectif;
Considérant que 1’entraide judi
ciaire est une matiére connexe å cel-
le de l’extradition qui a déjå fait l’ob-
jet d’une convention en date du 13
décembre 1957,
Sont convenus de ce qui suit:
TITRE I
Dispositions générales
Artide 1"
1. Les Parties Contractantes s’enga-
gent å s’accorder mutuellement, selon
les dispositions de la présente Con
vention, l’aide judiciaire la plus large
possible dans toute procédure visant
des infractions dont la répression est,
au moment ou 1’entraide est deman-
dée, de la compétence des autorités
judiciaires de la Partie requérante.
2. La présente Convention ne s’ap-
plique ni å 1’exécution des décisions
d’arrestation et des condamnations
ni aux infractions militaires qui ne
constituent pas des infractions de
droit commun.
Artide 2
L’entraide judiciaire pourra étre
refusée:
(a) si la demande se rapporte å des
infractions considérées par la Partie
requise soit comme des infractions
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
21
Bilaga
Översättning
Europeisk konvention om inbördes rätts
hjälp i brottmål
INLEDNING
Signatärregeringarna, som äro med
lemmar av Europarådet, hava
i betraktande av att Europarådet
har till syfte att åvägabringa större
enhet mellan sina medlemmar;
i övertygelsen att antagande av ge
mensamma regler om inbördes rätts
hjälp i brottmål främjar detta syfte;
i betraktande av att inbördes rätts
hjälp är ett ämne som sammanhäng
er med ämnet för den europeiska
utlämningskonventionen av den 13
december 1957,
överenskommit såsom följer:
KAPITEL I
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
1. De avtalsslutande parterna åtaga
sig att, i enlighet med denna konven
tions bestämmelser, lämna varandra
rättshjälp i största möjliga utsträck
ning i mål eller ärenden avseende be
ivrande av brott, som vid den tid
punkt då rättshjälpen begäres faller
under den ansökande partens judi-
ciella myndigheters jurisdiktion.
2. Denna konvention äger icke till-
lämpning på verkställande av beslut
om frihetsberövande eller av dom, ej
heller på militärt brott, som icke ut
gör brott enligt allmän strafflag.
Artikel 2
Framställning om rättshjälp kan
avslås
a) då den hänför sig till gärning,
vilken av den anmodade parten be-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
connected with a political offence, or
a fiscal offence;
(b) if the requested Party considers
that execution of the request is likely
to prejudice the sovereignty, security,
ordre public or other essential inter
ests of its country.
CHAPTER II
Letters Rogatory
Article 3
1. The requested Party shall exe-
cute in the manner provided for by
its law any letters rogatory relating
to a criminal matter and addressed to
it by the judicial authorities of the
requesting Party for the purpose of
procuring evidence or transmitting
articles to be produced in evidence,
records or documents.
2. If the requesting Party desires
witnesses or experts to give evidence
on oath, it shall expressly so request,
and the requested Party shall comply
with the request if the law of its
country does not prohibit it.
3. The requested Party may trans-
mit certified copies or certified photo-
stat copies of records or documents
requested, unless the requesting Party
expressly requests the transmission
of originals, in which case the re
quested Party shall make everv effort
to comply with the request.
Article 4
On the express request of the re
questing Party the requested Party
shall state the date and place of exe
cution of the letters rogatory. Offi-
cials and interested persons may be
present if the requested Party con-
sents.
politiques, soit comme des infrac-
tions connexes å des infractions poli
tiques, soit comme des infractions
fiscales;
(b) si la Partie requise estime que
1’exécution de la demande est de na-
ture å porter atteinte å la souverain-
eté, å la sécurité, å l’ordre public ou
å d’autres intéréts essentiels de son
pays.
TITRE II
Commissions rogatoires
Article 3
1. La Partie requise fera exécuter,
dans les formes prévues par sa légis-
lation, les commissions rogatoires re-
latives å une affaire pénale qui lui
seront adressées par les autorités ju-
diciaires de la Partie requérante et
qui ont pour objet d’accomplir des
actes d’instruction ou de communi-
quer des piéces å conviction, des dos
siers ou des documents.
2. Si la Partie requérante désire
que les témoins ou les experts dépo-
sent sous serment, elle en fera ex-
pressément la demande et la Partie
requise y donnera suite si la loi de
son pays ne s’y oppose pas.
3. La Partie requise pourra ne
transmettre que des copies ou photo-
copies certifiées conformes des dos
siers ou documents demandés. Tou-
tefois, si la Partie requérante deman
de expressément la communication
des originaux, il sera donné suite å
cette demande dans toute la mesure
du possible.
Article 4
Si la Partie requérante le demande
expressément, la Partie requise l’in-
formera de la date et du lieu d’exé-
cution de la commission rogatoire.
Les autorités et personnes en cause
pourront assister å cette exécution si
la Partie requise y consent.
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
23
traktas som politiskt brott eller som
förknippad med sådant brott, eller
som fiskaliskt brott;
b) då den anmodade parten finner,
att framställningens efterkommande
skulle kränka dess suveränitet, med
föra fara för dess säkerhet, eller stri
da mot dess allmänna rättsprinciper
(ordre public) eller andra väsentliga
intressen.
KAPITEL II
Framställningar om bevisupptagning
Artikel 3
1. Den anmodade parten skall, i
den ordning som föreskrives i dess
lagstiftning, villfara en framställ
ning om bevisupptagning i brotts-
sak, vilken tillställts densamma av
judiciell myndighet hos den ansökan
de parten och som åsyftar utredning
eller överlämnande av bevismaterial
eller handlingar.
2. Därest den ansökande parten
önskar att vittne eller sakkunnig hö
res på ed, skall detta särskilt angivas
i framställningen; den anmodade
parten skall efterkomma sådan öns
kan, såframt hinder ej möter i lan
dets lagstiftning.
3. Den anmodade parten är icke
pliktig att översända begärda hand
lingar annat än i bestyrkt avskrift
efter fotokopia; dock skall, därest
den ansökande parten uttryckligen
önskar att erhålla original, sådan öns
kan i möjligaste mån efterkommas.
Artikel 4
På den ansökande partens uttryck
liga begäran skall den anmodade par
ten meddela, när och var den begär
da bevisupptagningen kommer att
verkställas. Myndighet och parter i
målet äga att närvara, såframt den
anmodade parten samtycker därtill.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr i8 ar 1961
Article 5
Artide 5
1. Any Contracting Party may, by
a declaration addressed to the Secre-
tary-General of the Council of Europé,
when signing this Convention or de-
positing its instrument of ratifica-
tion or accession, reserve the right
to make the execution of letters roga-
tory for search or seizure of property
dependent on one or more of the fol-
lowing conditions:
(a) that the offence motivating the
letters rogatory is punishable under
both the law of the requesting Party
and the law of the requested Party;
(b) that the offence motivating the
letters rogatory is an extraditable of
fence in the requested country;
(c) that execution of the letters
rogatory is consistent with the law of
the requested Party.
2. Where a Contracting Party
makes a declaration in accordance
with paragraph 1 of this Article, any
other Party may apply reciprocity.
Article 6
1. The requested Party may delay
the handing over of any property,
records or documents requested, if
it requires the said property, records
or documents in connection w7ith
pending criminal proceedings.
2. Any property, as well as original
records or documents, handed over
in execution of letters rogatory shall
be returned by the requesting Party
to the requested Party as soon as
possible unless the latter Party wTaives
the return thereof.
CHAPTER III
Service of writs and records of judi-
cial verdicts — appearance of wit-
nesses, experts and prosecuted
persons
Article 7
1. The requested Party shall effect
service of writs and records of judi-
1. Toute Partie Contractante pour-
ra, au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépot de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, par déclaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe, se réserver la faculté de
soumettre 1’exécution des commis-
sions rogatoires aux fins de perqui-
sition ou saisie d’objets å une ou plu-
sieurs des conditions suivantes:
(a) 1’infraction motivant la com-
mission rogatoire doit étre punissab-
le selon la loi de la Partie requéran-
te et de la Partie requise;
(b) 1’infraction motivant la com-
mission rogatoire doit étre susceptib-
le de donner lieu å extradition dans
le pays requis;
(c) 1’exécution de la commission
rogatoire doit étre compatible avec la
loi de la Partie requise.
2. Lorsqu’une Partie Contractante
aura fait une déclaration conformé-
ment au paragraphe 1" du présent
article, toute autre Partie pourra ap-
pliquer la régle de la réciprocité.
Article 6
1. La Partie requise pourra sur-
seoir å la remise des objets, dossiers
ou documents dont la communica-
tion est demandée, s’ils lui sont né-
cessaires pour une procédure pénale
en cours.
2. Les objets, ainsi que les origi-
naux des dossiers et documents, qui
auront été communiqués en exécu-
tion d’une commission rogatoire, se-
ront renvoyés aussitöt que possible
par la Partie requérante å la Partie
requise, å moins que celle-ci n’y re-
nonce.
TITRE III
Remise d’actes de procédure et de
décisions judiciaires — comparution
de témoins, experts et personnes
poursuivies
Article 7
1. La Partie requise procédera å la
remise des actes de procédure et des
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
25
Artikel 5
1. Avtalsslutande part må vid den
na konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- el
ler anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring förbehålla sig rätten
att göra verkställandet av en fram
ställning om husrannsakan eller be
slag beroende av ett eller flera av föl
jande villkor:
a)
den gärning, som föranlett
framställningen, skall vara straffbar
enligt både den ansökande och den
anmodade partens lagstiftning;
b) den gärning, som föranlett fram
ställningen, skall i det anmodade
landet kunna medföra utlämning;
c) verkställandet av framställning
en skall vara förenligt med den an
modade partens lagstiftning.
2. Envar avtalsslutande part äger
reciprokt tillämpa en av annan sådan
part jämlikt föregående punkt avgi
ven förklaring.
Artikel 6
1. Den anmodade parten äger låta
anstå med överlämnande av föremål
eller handlingar, därest de erfordras
för dess egen rättsskipning i ett på
gående brottmål.
2. Föremål samt original av hand
lingar, som till efterkommande av en
framställning om bevisupptagning
överlämnats, skola av den ansökande
parten snarast möjligt återställas till
den anmodade parten, såframt denna
icke avstått därifrån.
KAPITEL III
Delgivning av rättegångshandlingar
och domstolsbeslut. Vittnens, sakkun
nigas och tilltalades inställelse.
Artikel 7
1. Den anmodade parten skall del
giva rättegångshandlingar och judici-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
cial verdicts which are transmitted to
it for this purpose by the requesting
Party.
Service may be effected by simple
transmission, of the writ or record
to the person to be served. It' the re
questing Party expressly so requests,
service shall be effected by the re-
quested Party in the manner provided
for the service of analogous docu-
ments under its own law or in a spe
cial manner consistent with such law.
2. Proof of service shall be given
by means of a receipt dated and
signed by the person served or by
means of a declaration made by the
requested Party that service has been
effected and stating the form and
date of such service. One or other of
these documents shall be sent im-
mediately to the requesting Party.
The requested Party shall, if the re
questing Party so requests, state
whether service has been effected in
accordance with the law of the re
quested Party. If service cannot be
effected, the reasons shall be com-
municated immediately by the re
quested Party to the requesting Party.
3. Any Contracting Party may, by
a declaration addressed to the Secre-
tary-General of the Council of Europé,
when signing this Convention or de-
positing its instrument of ratification
or accession, request that service of
a summons on an accused person
who is in its territorv be transmitted
to its authorities by a certain time
before the date set för appearance.
This time shall be specified in the
aforesaid declaration and shall not
exceed 50 days.
This time shall be taken into ac-
count when the date of appearance
is being fixed and when the sum
mons is being transmitted.
Article 8
A witness or expert who has failed
to answer a summons to appear,
service of which has been requested,
décisions judiciaires qui lui seront
envoyés ä cette fin par la Partie re-
quérante.
Cette remise pourra étre effectuée
par simple transmission de Pacte ou
de la décision au destinataire. Si la
partie requérante le demande expres-
sément, la Partie requise effectuera
la remise dans une des formes pré-
vues par sa législation pour les sig-
nifications analogues ou dans une
forme spéciale compatible avec cette
législation.
2. La preuve de la remise se fera
au moyen d’un récépissé daté et signé
par le destinataire ou d’une déclara
tion de la Partie requise constatant
le fait, la forme et la date de la re
mise. L’un ou l’autre de ees docu
ments sera immédiatement transmis
å la Partie requérante. Sur demande
de cette derniére, la Partie requise
précisera si la remise a été faite con-
formément å sa loi. Si la remise n’a
pu se faire, la Partie requise en fera
connaitre immédiatement le motif å
la Partie requérante.
3. Toute Partie Contractante pour
ra, au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépöt de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, par déclaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe, demander que la citation å
comparaitre destinée å une personne
poursuivie se trouvant sur son ter-
ritoire soit transmise å ses autorités
dans un certain délai avant la date
fixée pour la comparution. Ce délai
sera précisé dans ladite déclaration et
ne pourra pas excéder 50 jours.
Il sera tenu compte de ce délai en
vue de la fixation de la date de com
parution et lors de la transmission de
la citation.
Article 8
Le témoin ou 1’expert qui n’aura
pas déféré å une citation å compa
raitre dont la remise a été demandée
Kungl. Maj:ts proposition nr i8 år 1961
27
ella beslut, som för sådant ändamål
översändas av den ansökande parten.
Delgivning kan ske genom att
handlingen formlöst överlämnas till
adressaten. På särskild begäran av
den ansökande parten skall delgiv
ning ske i den form som föreskrives
i den anmodade partens lagstiftning
beträffande delgivning i motsvarande
fall, eller ock i särskild form, som är
förenlig med sagda lagstiftning.
2. Bevis om delgivning skall läm
nas medelst ett av adressaten under
tecknat, daterat erkännande av mot
tagandet eller ett intyg av den anmo
dade parten, utvisande att delgivning
skett, formen för densamma samt da
gen för dess verkställande. Beviset
skall omedelbart översändas till den
ansökande parten. På begäran skall
den anmodade parten jämväl uppgi
va, huruvida delgivningen skett i den
form som dess lag föreskriver. Har
delgivning ej kunnat ske, skall den
anmodade parten omedelbart under
rätta den ansökande parten om orsa
ken därtill.
3. Avtalsslutande part må vid den
na konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- el
ler anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring begära att kallelse å
tilltalad, vilken vistas inom partens
område, skall vara parten tillhanda
viss tid före den för inställelsen ut
satta dagen. Denna tid skall angivas
i förklaringen och får icke överstiga
50 dagar.
Annan avtalsslutande part skall
taga dylik tid i beräkning vid fast
ställande av inställelsedag och vid
kallelsens översändande för delgiv
ning.
Artikel 8
Vittne eller sakkunnig, som ej ef
terkommit kallelse, om vars delgiv
ning framställning gjorts, skall, även
28
Kungi. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
shall not, even it the summons con-
tains a notice of penalty, be subjected
to any punishment or measure of re-
straint, unless subsequently he vo-
luntarily enters the territory of the
requesting Party and is there again
duly summoned.
Article 9
The allowances, including subsist-
ence, to be paid and the travelling ex-
penses to be refunded to a witness
or expert by the requesting Party
shall be calculated as from his place
of residence and shall be åt rates åt
least equal to those provided for in
the scales and rules in force in the
country where the hearing is intended
to take place.
Article 10
1. If the requesting Party considers
the personal appearance of a witness
or expert before its judicial authori-
ties especially necessary, it shall so
mention in its request för service of
the summons and the requested
Party shall invite the witness or ex
pert to appear.
The requested Party shall inform
the requesting Party of the reply of
the witness or expert.
2. In the case provided for under
paragraph 1 of this Article the re
quest or the summons shall indicate
the approximate allowances payable
and the travelling and subsistence
expenses refundable.
3. If a specific request is made, the
requested Party may grant the wit
ness or expert an advance. The
amount of the advance shall be en-
dorsed on the summons and shall be
refunded by the requesting Party.
Article 11
1. A person in custody whose per
sonal appearance as a witness or for
purposes of confrontation is applied
för by the requesting Party, shall be
temporarily transferred to the terri
tory where the hearing is intended to
ne pourra étre soumis, alors méme
que cette citation contiendrait des in-
jonctions, å aucune sanction ou me-
sure de contrainte, å moins qu’il ne
se rende par la suite de son plein gré
sur le territoire de la Partie requé-
rante et qu’il n’y soit réguliérement
cité å nouveau.
Article 9
Les indemnités ä verser, ainsi que
les frais de voyage et de séjour å rem-
bourser au témoin ou ä l’expert par
la Partie requérante seront calculés
depuis le lieu de leur résidence et lui
seront accordés selon des taux au
moins égaux å ceux prévus par les
tarifs et réglements en vigueur dans
le pays ou 1’audition doit avoir lieu.
Article 10
1. Si la Partie requérante estime
que la comparution personelle d’un
témoin ou d’un expert devant ses au-
torités judiciaires est particuliére-
ment nécessaire, elle en fera mention
dans la demande de remise de la ci
tation et la Partie requise invitera ce
témoin ou cet expert å comparaitre.
La Partie requise fera connaitre la
réponse du témoin ou de 1’expert å la
Partie requérante.
2. Dans le cas prévu au paragraphe
1" du présent article, la demande ou
la citation devra mentionner le mon-
tant approximatif des indemnités å
verser, ainsi que des frais de voyage
et de séjour å rembourser.
3. Si une demande lui est présentée
å cette fin, la Partie requise pourra
consentir une avance au témoin ou å
l’expert. Celle-ci sera mentionnée sur
la citation et remboursée par la Par
tie requérante.
Article 11
1. Toute personne détenue dont la
comparution personelle en qualité de
témoin ou aux fins de confrontation
est demandée par la Partie requéran
te sera transférée temporairement
sur le territoire ou 1’audition doit
29
om i kallelsen påföljd vid utevaro
angivits, ej kunna underkastas straff,
vite eller tvångsåtgärd, såvida han ej
sedermera frivilligt infinner sig på
den ansökande partens område och
där ånyo vederbörligen kallats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
Artikel 9
Ersättning för tidsspillan och rese
kostnad samt traktamente, som den
ansökande parten har att utge åt
vittne eller sakkunnig, skall beräk
nas med utgångspunkt från dennes
bostadsort och vara minst likvärdig
med den gottgörelse, som finnes fast
ställd i gällande taxor och reglemen
ten i det land där personen i fråga
skall höras.
Artikel 10
1. Om den ansökande parten anser
att vittnes eller sakkunnigs person
liga inställelse inför dess judiciella
myndighet är synnerligen nödvändig,
skall detta angivas i delgivnings
framställningen; i sådant fall skall
den anmodade parten uppmana ve
derbörande att inställa sig.
Den anmodade parten skall under
rätta den ansökande parten om vitt
nets eller den sakkunniges svar.
2. I fall som avses i föregående
punkt skall i framställningen eller
kallelsen angivas det ungefärliga be
loppet av utgående ersättning för
tidsspillan och resekostnad samt
traktamente.
3. På särskild begäran kan den an
modade parten till vittne eller sak
kunnig utgiva förskott. Beloppet skall
angivas på kallelsen och ersättas av
den ansökande parten.
Artikel 11
1. En person, som är föremål för
frihetsberövande och vilkens person
liga inställelse såsom vittne eller för
konfrontation begäres av den ansö
kande parten, skall överföras till det
land där förhöret skall äga rum, på
30
Kunyl. Maj. ts proposition nr
4
8 år 1961
take place, provided Ihat lie shall be
sent hack within the period stipulated
by the requested Party and subject
to the provisions of Article 12 in so
far as these are applicable.
Transfer may be refused:
(a) if the person in custodv does
not consent,
(b) if his presence is necessary åt
criminal proceedings pending in the
territory of the requested Party,
(c) if transfer is liable to prolong
his detention, or
(d) if there are other overriding
grounds for not transferring him to
the territory of the requesting Party.
2. Subject to the provisions of
Article 2, in a case coming within the
immediately preceding paragraph,
transit of the person in custody
through the territory of a third State,
Party to this Convention, shall be
granted on application, accompanied
by all necessary documents, addressed
by the Ministry of Justice of the
requesting Party to the Ministry of
Justice of the Party through whose
territory transit is requested.
A Contracting Party may refuse to
grant transit to its own nationals.
3. The transferred person shall re-
main in custody in the territory of
the requesting Party and, where ap
plicable, in the territory of the Party
through which transit is requested,
unless the Party from whom transfer
is requested applies för his release.
Article 12
1. A witness or expert, whatever
his nationality, appearing on a sum-
mons before the judicial authorities
of the requesting Party shall not be
prosecuted or detained or subjected
to any other restriction of his person
al liberty in the territory of that
Party in respect of acts or convictions
anterior to liis departure from the
territory of the requested Party.
2. A person, whatever his nationali-
avoir lieu, sous condition de son ren-
voi dans le délai indiqué par la Par-
tie requise et sous réserve des dispo
sitions de 1’article 12 dans la mesure
ou celles-ci peuvent s’appliquer.
Le transférement pourra étre re-
fusé:
(a) si la personne détenue iTy con
sent pas,
(b) si sa presence est nécessaire
dans une procédure pénale en cours
sur le territoire de la Partie requise,
(c) si son transférement est sus-
ceptible de prolonger sa détention ou
(d) si d’autres considérations im-
périeuses s’opposent å son transfére
ment sur le territoire de la Partie re-
quérante.
2. Dans le cas prévu au paragraphe
précédent et sous réserve des dispo
sitions de 1’article 2, le transit de la
personne détenue par un territoire
d’un État tiers, Partie å la présente
Convention, sera accordé sur deman-
de accompagnée de tous documents
utiles et adressée par le Ministére de
la Justice de la Partie requérante au
Ministére de la Justice de la Partie
requise du transit.
Toute Partie Contractante pourra
refuser d’accorder le transit de ses
ressortissants.
3. La personne transférée devra
rester en détention sur le territoire
de la Partie requérante et, le cas
échéant, sur le territoire de la Partie
requise du transit, å moms que la
Partie requise du transférement ne
demande sa mise en liberté.
Article 12
1. Aucun témoin ou expert, de
quelque nationalité qu’il soit, qui, å
la suite d’une citation, comparaitra
devant les autorités judiciaires de la
Partie requérante, ne pourra étre ni
poursuivi, ni détenu, ni soumis å
aucune autre restriction de sa liber
té individuelle sur le territoire de
cette Partie pour des faits ou con-
damnations antérieurs å son départ
du territoire de la Partie requise.
2. Aucune personne, de quelque
31
villkor att han återsändes inom en av
den anmodade parten angiven tids
frist och med iakttagande av bestäm
melserna i artikel 12 i den mån de
äro tillämpliga.
Överförandet må vägras:
a) om vederbörande ej samtycker
därtill;
b) om hans närvaro erfordras i
brottmål som handlägges på den an
modade partens område;
c) om överförandet skulle kunna
leda till att förvaringstiden förlänges;
d) om andra tvingande skäl tala
emot överförandet till den ansökan
de partens område.
2. I fall som avses i föregående
punkt och under iakttagande av be
stämmelserna i artikel 2 skall transi-
tering genom tredje fördragsslutande
parts område beviljas, därest den an
sökande partens justitieministerium
gör framställning härom hos den
tredje statens justitieministerium och
därvid närsluter erforderliga hand
lingar.
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
_ Avtalsslutande part må vägra tran-
sitering av sina egna medborgare.
3. Den överförde skall hållas i för
var på den ansökande partens områ
de, ävensom i förekommande fall på
tredje stats område, såvida icke den
anmodade parten begär att han sät
tes på fri fot.
Artikel 12
1. Vittne eller sakkunnig, som på
kallelse inställer sig inför den ansö
kande partens judiciella myndighet,
må icke, oavsett sin nationalitet, på
dess område lagforas eller fängslas
eller på annat sätt underkastas in
skränkning i sin frihet på grund av
gärning eller dom från tiden före sin
avresa från den anmodade partens
område.
2. Den som i egenskap av tilltalad
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
ty, summoned before the judicial
authorities of the requesting Party to
answer for acts forming the subject
of proceedings against him, shall not
be prosecuted or detained or sub-
jected to any other restriction of his
personal liberty for acts or convic-
tions anterior to his departure from
the territory of the requested Party
and not specified in the summons.
3. The immunity provided for in
this article shall cease when the wit-
ness or expert or prosecuted person,
having had for a period of fifteen
consecutive days from the date when
his presence is no longer required by
the judicial authorities an opportuni-
ty of leaving, has nevertheless re-
mained in the territory, or having
left it, has returned.
CHAPTER IV
Judicial records
Article 13
1. A requested Party shall com-
municate extracts from and infor
mation relating to judicial records,
requested from it by the judicial
authorities of a Contracting Party
and needed in a criminal matter, to
the same extent that these may be
made available to its own judicial
authorities in like case.
2. In any case other than that pro
vided för in paragraph 1 of this Ar
ticle the request shall be complied
with in accordance with the condi-
tions provided for by the law, re-
gulations or practice of the requested
Party.
CHAPTER V
Procedure
Article 14
1. Requests for mutual assistance
shall indicate as follows:
(a) the authority making the re
quest,
(b) the object of and the reason
för the request,
nationalité qu’elle soit, citée devant
les autorités judiciaires de la Partie
requérante afin d’y répondre de faits
pour lesquels elle fait l’objet de pour-
suites, ne pourra y étre ni poursuivie,
ni détenue, ni soumise å aucune autre
restriction de sa liberté individuelle
pour des faits ou condamnations an-
térieurs å son départ du territoire de
la Partie requise et non visés par la
citation.
3. L’immunité prévue au présent
article cessera lorsque le témoin,
1’expert ou la personne poursuivie,
ayant eu la possibilité de quitter le
territoire de la Partie requérante pen-
dant quinze jours consécutifs, apres
que sa présence n’était plus requise
par les autorités judiciaires, sera
néanmoins demeurée sur ce territoi
re ou y sera retournée aprés 1’avoir
quitté.
TITRE IV
Casier judiciaire
Article 13
1. La Partie requise communique-
ra, dans la mesure ou ses autorités
judiciaires pourraient elles-mémes les
obtenir en pareil cas, les extraits du
casier judiciaire et tous renseigne-
ments relatifs å ce dernier qui lui
seront demandés par les autorités ju
diciaires d’une Partie Contractante
pour les besoins d’une affaire péna-
le.
2. Dans les cas autres que ceux
prévus au paragraphe 1" du présent
article, il sera donné suite å pareille
demande dans les conditions prévues
par la législation, les réglements ou
la pratique de la Partie requise.
TITRE V
Procédure
Article 14
1. Les demandes d’entraide devront
contenir les indications suivantes:
(a) l’autorité dont émane la de
mande,
(b) l’objet et le motif de la deman
de,
33
kallats inför den ansökande partens
judiciella myndighet må icke, oav
sett sin nationalitet, lagforas eller
fängslas eller på annat sätt underkas
tas inskränkning i sin personliga fri
het på grund av gärning eller dom,
hänförlig till tiden före hans avresa
från den anmodade partens område
och ej avsedd i kallelsen.
Kungl. Maj.ts proposition nr
4
8 år 1961
3. Den i förevarande artikel av
sedda immuniteten upphör, därest ve
derbörande kvarstannat i det land
där inställelsen skett, oaktat han haft
möjlighet att lämna landet under en
sammanhängande tid av femton da
gar efter det att hans närvaro icke
längre påfordrades av den judiciella
myndigheten eller därest han, efter
att hava lämnat landet, sedermera
återvänt dit.
KAPITEL IV
Straffregister
Artikel 13
1. Den anmodade parten skall, i
samma utsträckning som dess egna
judiciella myndigheter kunna erhål
la dylika upplysningar i liknande
fall, översända utdrag ur straffregist
ret och uppgifter ur detsamma, vilka
av en avtalsslutande parts judiciella
myndigheter begäras för ett brott
mål.
2. I andra fall än de som avses i
föregående punkt skall sådan begä
ran efterkommas på de villkor som
gälla enligt den anmodade partens
föreskrifter eller praxis.
KAPITEL V
Förfarande
Artikel 14
1. Framställning om rättshjälp
skall innehålla uppgift om
a)
den myndighet från vilken
framställningen utgår,
b) den begärda åtgärden och grun
den för framställningen,
3 llihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 48
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 18 år 1961
(c) where possible, the identity
and the nationalitv of the person con-
cerned, and
(d) where necessary, the name and
address of the person to be served.
2. Letters rogatory referred to in
Articles 3, 4 and 5 shall, in addition,
State the offence and contain a sum-
mary of the facts.
Article 15
1. Letters rogatory referred to in
Articles 3, 4 and 5 as well as the ap-
plications referred to in Article 11
shall be addressed by the Ministry of
Justice of the requesting Party to the
Ministry of Justice of the requested
Party and shall be returned through
the same channels.
2. In case of urgency, letters ro
gatory may be addressed directly by
the j udicial authorities of the re
questing Party to the j udicial author
ities of the requested Party. They
shall be returned together with the
relevant documents through the chan
nels stipulated in paragraph 1 of this
article.
3. Requests provided för in para
graph 1 of Article 13 may be addres
sed directly by the judicial author
ities concerned to the appropriate
authorities of the requested Party,
and the replies may be returned di
rectly by those authorities. Requests
provided för in paragraph 2 of Arti
cle 13 shall be addressed by the Minis
try of Justice of the requesting Party
to the Ministry of Justice of the re
quested Party.
4. Requests for mutual assistance,
other than those provided for in
paragraphs 1 and 3 of this article and,
in particular, requests for investi-
gation preliminary to prosecution,
may be communicated directly be-
tween the judicial authorities.
5. In cases where direct transmis
sion is permitted under this Conven-
tion, it may take place through the
International Criminal Police Orga
nisation (Interpol).
(c) dans la mesure du possible,
1’identité et la nationalité de la per-
sonne en cause, et
(d) le nom et 1’adresse du destina-
taire s’il y a lieu.
2. Les commissions rogatoires pré-
vues aux articles 3, 4 et 5 mention-
neront en outre 1’inculpation et con-
tiendront un exposé sommaire des
faits.
Article 15
1. Les commissions rogatoires pré-
vues aux articles 3, 4 et 5 ainsi que
les demandes prévues ä 1’article 11
seront adressées par le Ministére de
la Justice de la Partie requérante au
Ministére de la Justice de la Partie
requise et renvoyées par la méme voie.
2. En cas d’urgence, lesdites com-
missions rogatoires pourront étre
adressées directement par les auto-
rités judiciaires de la Partie requé
rante aux autorités judiciaires de la
Partie requise. Elles seront renvoyées
accompagnées des piéces relatives ä
I’exécution par la voie prévue au pa-
ragraphe 1" du présent article.
3. Les demandes prévues au para-
graphe 1" de 1’article 13 pourront
étre adressées directement par les
autorités judiciaires au service compé-
tent de la Partie requise, et les répon-
ses pourront étre renvoyées directe
ment par ce service. Les demandes
prévues au paragraphe 2 de 1’article
13 seront adressées par le Ministére
de la Justice de la Partie requérante
au Ministére de la Justice de la Par
tie requise.
4. Les demandes d’entraide judi-
ciaire, autres que celles prévues aux
paragraphes 1 et 3 du présent article
et notamment les demandes d’enqué-
te préliminaire å la poursuite, pour
ront faire l’objet de Communications
directes entre autorités judiciaires.
5. Dans les cas ou la transmission
directe est admise par la présente
Convention, elle pourra s’effectuer
par 1’intermédiaire de 1’Organisation
internationale de Police criminelle
(Interpol).
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
35
c) såvitt möjligt, den persons iden
titet och nationalitet som saken gäl
ler, samt,
d) då så är erforderligt, namn och
adress på den person, med vilken del
givning skall ske.
2. I framställning om bevisupptag
ning som sägs i artikel 3—5 skall
dessutom gärningen och en kortfat
tad skildring av omständigheterna i
målet angivas.
Artikel 15
1. Framställning om bevisupptag
ning som sägs i artikel 3—5 ävensom
framställning som avses i artikel 11
skall av den ansökande partens jus-
titieministerium översändas till den
anmodade partens justitieministe-
rium och återsändas på samma väg.
2. I brådskande fall må framställ
ningen översändas omedelbart av den
ansökande partens judiciella myndig
het till den anmodade partens judi
ciella myndighet. Återsändandet av
framställningen jämte handlingar
rörande verkställandet skall dock ske
på den väg som sagts i föregående
punkt.
3. Framställning som sägs i första
punkten av artikel 13 må riktas av
den ansökande partens judiciella
myndighet direkt till vederbörande
myndighet hos den anmodade par
ten. Dennas svar må översändas di
rekt samma väg. Framställning som
avses i andra punkten av artikel 13
skall av den ansökande partens justi-
tieministerium översändas till den
anmodade partens justitieministe-
rium.
4. Andra framställningar om rätts
hjälp än de i första och tredje punk
terna här ovan nämnda, särskilt så
dana som avse förberedande av åtal,
må omedelbart sändas mellan veder
börande judiciella myndigheter.
5. I de fall då enligt denna konven
tion direkt kontakt är medgiven, må
sådan tagas över den internationella
kriminalpolisorganisationen (Inter
pol).
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
6. A Contracting Party may, when
signing this Convention or depositing
its instrument of ratification or ac-
cession, by a declaration addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, give notice that sorae or
all requests for assistance shall be
sent to it through channels other
than those provided for in this arti
de, or require that, in a case pro
vided for in paragraph 2 of this arti
de, a copy of the letters rogatory
shall be transmitted åt the same time
to its Ministry of Justice.
7. The provisions of this artide are
without prejudice to those of bilater
al agreements or arrangements in
force between Contracting Parties
which provide for the direct transmis
sion of requests for assistance be
tween their respective authorities.
Artide 16
1. Subject to paragraph 2 of this
artide, translations of requests and
annexed documents shall not be re-
quired.
2. Each Contracting Party may,
when signing or depositing its instru
ment of ratification or accession, by
means of a declaration addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, reserve the right to stipu-
late that requests and annexed docu
ments shall be addressed to it ac-
companied by a translation into its
own language or into either of the
official languages of the Council of
Europé or into one of the latter lan
guages, specified by it. The other
Contracting Parties may apply reci-
procity.
3. This artide is without prejudice
to the provisions concerning the
translation of requests or annexed
documents contained in the agree
ments or arrangements in force or to
be made, between two or more Con
tracting Parties.
6. Toute Partie Contractante pour-
ra, au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépot de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, par declaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
l’Europe, soit faire savoir que toutes
ou certaines demandes d’entraide ju-
diciaire doivent lui étre adressées par
une voie autre que celle prévue au
présent artide, soit demander que,
dans le cas prévu au paragraphe 2 de
cet artide, une copie de la commis-
sion rogatoire soit communiquée en
méme temps ä son Ministére de la
Justice.
7. Le présent artide ne portera pas
atteinte aux dispositions des accords
ou arrangements bilatéraux en vi-
gueur entre Parties Contractantes,
selon lesquelles la transmission di-
recte des demandes d’entraide judi-
ciaire entre les autorités des Parties
est prévue.
Artide 16
1. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 2 du présent artide, la
traduction des demandes et des pié-
ces annexes ne sera pas exigée.
2. Toute Partie Contractante pour-
ra, au moment de la signature ou du
dépöt de son instrument de ratifica
tion ou d’adhésion, par déclaration
adressée au Secrétaire Général du
Conseil de 1’Europe, se réserver la
faculté d’exiger que les demandes et
piéces annexes lui soient adressées
accompagnées, soit d’une traduction
dans sa propre langue, soit d’une tra
duction dans l’une quelconque des
langues officielles du Conseil de
l’Europe ou dans celle de ees lan
gues qu’elle indiquera. Les autres
Parties pourront appliquer la régle
de la réciprocité.
3. Le présent artide ne portera pas
atteinte anx dispositions relatives ä
la traduction des demandes et pieces
annexes contenues dans les accords
ou arrangements en vigueur ou å in-
tervenir entre deux ou plusieurs Par
ties Contractantes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
37
6. Avtalsslutande part må vid den
na konventions undertecknande eller
vid deposition av ratifikations- el
ler anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring tillkännagiva, att
samtliga eller vissa framställningar
om rättshjälp skola översändas på
annat sätt än som avses i förevaran
de artikel, eller att i fall som åsyftas
i punkt 2 av förevarande artikel, en
kopia av framställningen om bevis
upptagning samtidigt skall översän
das till partens justitieministerium.
7. Förevarande artikel inkräktar
icke på bestämmelser i bilaterala av
tal eller överenskommelser, som må
vara i kraft mellan i denna konven
tion deltagande stater och som stad
ga att framställningar om rättshjälp
skola omedelbart översändas till par
ternas vederbörande myndigheter.
Artikel 16
1. Med de undantag som stadgas i
punkt 2 av förevarande artikel be
höva framställningar om rättshjälp
och därvid fogade bilagor icke vara
översatta.
2. Avtalsslutande part må vid den
na konventions undertecknande el
ler vid deposition av ratifikations- el
ler anslutningsinstrument genom en
till Europarådets generalsekreterare
ställd förklaring förbehålla sig rätten
att kräva att framställningar och där
vid fogade bilagor skola vara åtfölj
da av översättning antingen till dess
eget språk eller till något av Europa
rådets officiella språk. Envar annan
part äger gentemot part, som avgivit
sådan förklaring, kräva tillämpning
av samma förfarande.
3. Förevarande artikel inkräktar
icke på bestämmelser om översätt
ning av framställningar och bilagor
därtill, vilka må finnas i avtal eller
överenskommelser, som äro i kraft
eller komma att ingås mellan två el
ler flera av de avtalsslutande par
terna.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
Artide 17
Artide 17
Evidence or documents transmit-
ted pursuant to this Convention shall
not require anv form of authentica-
tion.
Artide 18
Where the authority which re-
ceives a request för mutual assis-
tance has no jurisdiction to comply
therewith, it shall, ex officio, transmit
the request to the competent authori
ty of its country and shall so inform
the requesting Party through the
direct channels, if the request has
been addressed through such chan
nels.
Les piéces et documents transmis
en application de la présente Con
vention seront dispensés de toutes
formalités de légalisation.
Artide 18
Si 1’autorité saisie d’une demande
d’entraide est incompétente pour y
donner suite, elle transmettra d’offi-
ce cette demande å l’autorité compé-
tente de son pays et, dans le cas ou
la demande a été adressée par la voie
directe, elle en informera par la
méme voie la Partie requérante.
Artide 19
Reasons sliall be given for any
refusal of mutual assistance.
Artide 20
Subject to the provisions of Arti
de 9, execution of requests for mutu
al assistance shall not entail refund-
ing of expenses except those incur-
red by the attendance of experts in
the territory of the requested Party
or the transfer of a person in custody
carried out under Artide 11.
CHAPTER VI
Laying of information in connection
with proceedings
Artide 21
1. Information laid by one Con-
tracting Party with a view to pro
ceedings in the courts of another
Party shall be transmitted between
the Ministries of Justice concerned
unless a Contracting Party avails it-
self of the option provided for in
paragraph 6 of Artide 15.
2. The requested Party shall notify
the requesting Party of any action
taken on such information and shall
forward a copy of the record of any
verdict pronounced.
3. The provisions of Artide 16
Artide 19
Tout ref us d’entraide judiciaire
sera motivé.
Artide 20
Sous réserve des dispositions de
1’article 9, 1’exécution des demandes
d’entraide ne donnera lieu au rem-
boursement d’aucuns frais, å l’ex-
ception de ceux occasionnés par l’in-
tervention d’experts sur le territoire
de la Partie requise et par le trans-
férement de personnes détenues ef-
fectué en application de l’article 11.
TITRE VI
Dénonciation aux fins de poursuites
Artide 21
1. Toute dénonciation adressée par
une Partie Contractante en vue de
poursuites devant les tribunaux d’une
autre Partie fera l’objet de
Commu
nications entre Ministéres de la Jus
tice. Cependant les Parties Contrac-
tantes pourront user de la faculté
prévue au paragraphe 6 de 1’article
15.
2. La Partie requise fera connaitre
la suite donnée å cette dénonciation
et transmettra s’il y a lieu copie de
la décision intervenue.
3. Les dispositions de 1’article 16
Kungl. Maj:ts proposition nr
48
år 1961
39
Artikel 17
Handlingar, som översändas vid
tillämpning av denna konvention, be
höva ej legaliseras.
Artikel 18
Därest en myndighet, till vilken en
framställning om rättshjälp inkom
mit, icke är behörig, skall myndig,he-
ten ex officio vidarebefordra den
samma till behörig myndighet inom
landet samt, då framställningen in
kommit direkt, underrätta den ansö
kande parten på samma väg.
Artikel 19
Vid avslag på framställning om
rättshjälp skall skälet därtill angi
vas.
Artikel 20
Med iakttagande av bestämmelser
na i artikel 9 må ersättning för kost
nader som uppstått vid lämnande av
rättshjälp icke utkrävas, med undan
tag för utgifter för sakkunnigs med
verkan på den anmodade partens om
råde eller för transport enligt arti
kel 11 av personer som berövats fri
heten.
KAPITEL VI
Framställning om lagföring i annat
land
Artikel 21
1. Framställning om lagföring in
för annan avtalsslutande parts dom
stol skall översändas från justitie-
ministeriet i den ansökande staten
till justitieministeriet i den anmoda
de staten; dock kan annat förfaran
de föreskrivas i den ordning artikel
15 punkt 6 stadgar.
2. Den anmodade parten skall med
dela, huruvida framställning som
åsyftas i punkt 1 härovan efterkom
mits, och i förekommande fall över
sända avskrift av domen.
3. Bestämmelserna i artikel 16 sko-
40
Kungl. Maj.ts proposition nr bo ar 1961
shall apply to information laid under
paragraph 1 of this article.
CHAPTER VII
Exchange of information from
judicial records
Article 22
Each Contracting Party shall in
form any other Party of all criminal
convictions and subsequent measures
in respect of nationals of the latter
Party, entered in the judicial records.
Ministries of Justice shall communi-
cate such information to one another
åt least once a year. Where the per
son concerned is considered a nation
al of two or more other Contracting
Parties, the information shall be given
to each of these Parties, unless the
person is a national of the Party in
the territory of which he was con-
victed.
CHAPTER VIII
Final provisions
Article 23
1. Any Contracting Party may,
when signing this Convention or when
depositing its instrument of ratifi-
cation or accession, make a reser
vation in respect of any provision or
provisions of the Convention.
2. Any Contracting Party which
has made a reservation shall with-
draw it as soon as circumstances
permit. Such withdrawal shall be
made by notification to the Secretary-
General of the Council of Europé.
3. A Contracting Party which has
made a reservation in respect of a
provision of the Convention may not
claim application of the said provi
sion by another Party save in so far
as it has itself accepted the provision.
s’appliqueront aux dénonciations pre-
vues au paragraphe 1" du présent
article.
TITRE VII
Échange d’avis de condamnation
Article 22
Chacune des Parties Contractantes
donnera å la Partie intéressée avis
des sentences pénales et des mesures
postérieures qui concernent les res-
sortissants de cette Partie et ont fait
l’objet d’une inscription au casier ju-
diciaire. Les Ministéres de la Justice
se communiqueront ees avis au moms
une fois par an. Si la personne en
cause est considérée comme ressor-
tissante de deux ou plusieurs Parties
Contractantes, les avis seront com-
muniqués å chacune des Parties in-
téressées å moms que cette personne
ne posséde la nationalité de la Par
tie sur le territoire de laquelle elle a
été condamnée.
TITRE VIII
Dispositions finales
Article 23
1. Toute Partie Contractante pour-
ra, au moment de la signature de la
présente Convention ou du dépöt de
son instrument de ratification ou
d’adhésion, formuler une réserve au
sujet d’une ou de plusieurs disposi
tions déterminées de la Convention.
2. Toute Partie Contractante qui
aura formulé une réserve la retirera
aussitöt que les circonstances le per-
mettront. Le retrait des réserves sera
fait par notification adressée au Sec-
rétaire Général du Conseil de l’Euro-
pe.
3. Une Partie Contractante qui aura
formulé une réserve au sujet d’une
disposition de la Convention ne pour-
ra prétendre å 1’application de cette
disposition par une autre Partie que
dans la mesure ou elle l’aura elle-
méme acceptée.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
41
la tillämpas på framställning som
sägs i förevarande artikels första
punkt.
KAPITEL VII
ömsesidig underrättelse om
straffdomar
Artikel 22
Varje avtalsslutande part skall un
derrätta annan part om straffdomar
och efterföljande åtgärder, som in
förts i straffregistret av den förra par
ten rörande den senare partens med
borgare. Sådana underrättelser skola
genom justitieministeriernas försorg
översändas minst en gång om året.
Därest vederbörande anses vara med
borgare i två eller flera avtalsslutan
de stater, skall var och en av dessa
underrättas, såvida vederbörande icke
är medborgare i det land där domen
avkunnats.
KAPITEL VIII
Slutbestämmelser
Artikel 23
1. Avtalsslutande part må vid un
dertecknande av denna konvention
eller vid deposition av ratifikations-
eller anslutningsinstrument göra för
behåll beträffande en eller flera av
konventionens bestämmelser.
2. Avtalsslutande part som gjort
förbehåll skall återtaga detsamma, så
snart omständigheterna medgiva det
ta. Sådant återtagande skall ske ge
nom ett till Europarådets general
sekreterare ställt tillkännagivande.
3. Avtalsslulande part som gjort
förbehåll beträffande bestämmelse i
denna konvention äger icke i vidare
mån än den själv har godtagit be
stämmelsen kräva tillämpning av
densamma från annan parts sida.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr t8 år 1961
Artide 24
A Conlracting Party may, when
signing the Convention or depositing
its instrument of ratification or ac-
cession, by a declaration addressed to
the Secretary-General of the Council
of Europé, define what authorilies it
will, för the purposes of the Conven
tion, deem judicial authorities.
Artide 25
1. This Convention shall apply to
the metropolitan territories of the
Contracting Parties.
2. In respect of France, it shall also
apply to Algeria and to the overseas
Departments, and, in respect of Italy,
it shall also apply to the territory of
Somaliland under Italian administra
tion.
3. The Federal Republic of Ger-
many may extend the application
of this Convention to the Land of
Berlin by notice addressed to the
Secretary-General of the Council of
Europé.
4. In respect of the Kingdom of the
Netherlands, the Convention shall
apply to its European territory. The
Netherlands may extend the appli
cation of this Convention to the Neth
erlands Antilles, Surinam and Neth
erlands New Guinea by notice ad
dressed to the Secretary-General of
the Council of Europé.
5. By direct arrangement between
two or more Contracting Parties and
subject to the conditions laid down
in the arrangement, the application
of this Convention may be extended
to any territory, other than the terri
tories mentioned in paragraphs 1, 2,
3 and 4 of this artide, of one of these
Parties, för the international rela
tions of which any such Party is
responsible.
Artide 26
1. Subject to the provisions of Ar
tide 15, paragraph 7, and Artide 16,
paragraph 3, this Convention shall,
in respect of those countries to which
Artide 24
Toute Partie Contractante pourra,
au moment de la signature de la pré-
sente Convention ou du dépöt de son
instrument de ratification ou d’adhé-
sion, par déclaration adressée au
Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe, indiquer quelles autorités
elle considérera comme des autori
tés judiciaires aux fins de la présen-
te Convention.
Artide 25
1. La présente Convention s’appli-
quera aux territoires métropolitains
des Parties Contractantes.
2. Elle s’appliquera également, en
ce qui concerne la France, å 1’Algérie
et aux départements d’outre-mer, et,
en ce qui concerne 1’Italie, au terri-
toire de la Somalie sous administra
tion italienne.
3. La République Fédérale d’Alle-
magne pourra étendre 1’application
de la présente Convention au Land
Berlin par une déclaration adressée
au Secrétaire Général du Conseil de
l’Europe.
4. En ce qui concerne le Royaume
des Pays-Bas, la présente Convention
s’appliquera å son territoire euro
péen. Le Royaume pourra étendre
1’application de la Convention aux
Antilles néerlandaises, au Surinam et
å la Nouvelle-Guinée néerlandaise par
une décleration adressée au Secrétai
re Général du Conseil de 1’Europe.
5. Par arrangement direct entre
deux ou plusieurs Parties Contrac
tantes, le champ d’application de la
présente Convention pourra étre
étendu, aux conditions qui seront sti-
pulées dans cet arrangement, å tout
territoire d’une de ees Parties autre
que ceux visés aux paragraphes 1, 2,
3 et 4 du présent artide et dont une
des Parties assure les relations in-
ternationales.
Artide 26
1. Sous réserve des dispositions du
paragraphe 7 de 1’article 15 et du
paragraphe 3 de 1’article 16, la pré
sente Convention abroge, en ce qui
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
43
Artikel 24
Avtalsslutande part må vid under
tecknande av denna konvention eller
vid deposition av ratifikations- eller
anslutningsinstrument i en till Euro
parådets generalsekreterare ställd
förklaring angiva vilka myndigheter
den anser såsom judiciella myndig
heter i konventionens mening.
Artikel 25
1. Denna konvention skall tilläm
pas inom de avtalsslutande parternas
moderländer.
2. Den skall även äga tillämpning
i vad avser Frankrike på Algeriet
och på de transoceana departemen
ten och i vad avser Italien på det un
der italiensk förvaltning stående So-
maliland.
3. Förbundsrepubliken Tyskland
äger genom en till Europarådets ge
neralsekreterare ställd förklaring ut
sträcka tillämpningen av denna kon
vention till Land Berlin.
4. För Konungariket Nederländer
nas del skall denna konvention till-
lämpas på dess europeiska territo
rium; dock att sagda Konungarike
genom en förklaring, ställd till Euro
parådets generalsekreterare, äger ut
sträcka dess tillämpning till de ne
derländska Antillerna, Surinam och
nederländska Nya Guinea.
5. Genom överenskommelse, träf
fad omedelbart mellan två eller flera
avtalsslutande parter, må denna kon
ventions tillämpning på i överens
kommelsen fastställda villkor utsträc
kas till vilket som helst annat terri
torium än de i föregående punkterna
nämnda, för vars internationella för
bindelser part i överenskommelsen
svarar.
Artikel 26
1. Med iakttagande av bestämmel
serna i artikel 15 punkt 7 och artikel
16 punkt 3 upphäver denna konven
tion, i vad avser de territorier på vil-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 48 år 1961
it applies, supersede the provisions of
any treaties, conventions or bilateral
agreements governing mutual assist-
ance in criminal matters between any
two Contracting Parties.
2. This Convention shall not affect
obligations incurred under the terms
of any other bilateral or multilateral
international convention which con-
tains or may contain clauses govern
ing specific aspects of mutual assist-
ance in a given field.
3. The Contracting Parties may
conclude between themselves bilateral
or multilateral agreements on mutual
assistance in criminal matters only
in order to supplement the provisions
of this Convention or to facilitate the
application of the principles con-
tained therein.
4. Where, as between two or more
Contracting Parties, mutual assist
ance in criminal matters is practised
on the basis of uniform legislation or
of a special system providing for the
reciprocal application in their respec-
tive territories of measures of mutual
assistance, these Parties shall, not-
withstanding the provisions of this
Convention, be free to regulate their
mutual relations in this field exclu-
sively in accordance with such legis
lation or system. Contracting Parties
which, in accordance with this para-
graph, exclude as between themselves
the application of this Convention
shall notify the Secretary-General of
the Council of Europé accordingly.
Article 27
1. This Convention shall be open
to signature by the Members of the
Council of Europé. It shall be ratified.
The instruments of ratification shall
be deposited with the Secretary-Gen
eral of the Council.
2. The Convention shall come into
force 90 days after the date of depos-
concerne les territoires auxquels elle
s’applique, celles des dispositions des
traités, conventions ou accords bilaté-
raux qui, entre deux Parties Con-
tractantes, régissent 1’entraide judi-
ciaire en matiére pénale.
2. Toutefois la présente Conven
tion n’affectera pas les obligations
contenues dans les dispositions de
toute autre convention internationa-
le de caractére bilateral ou multila
teral, dont certaines clauses régissent
ou régiront, dans un domaine déter-
miné, 1’entraide judiciaire sur des
points particuliers.
3.
Les Parties Contractantes ne
pourront conclure entre elles des ac
cords bilatéraux ou multilatéraux re-
latifs å 1’entraide judiciaire en ma
tiére pénale que pour compléter les
dispositions de la présente Conven
tion ou pour faciliter 1’application des
principes contenus dans celle-ci.
4. Lorsque, entre deux ou plusieurs
Parties Contractantes, 1’entraide judi
ciaire en matiére pénale se pratique
sur la base d’une législation uniforme
ou d’un régime particulier prévoyant
1’application réciproque de mesures
d’entraide judiciaire sur leurs terri
toires respectifs, ees Parties auront la
faeulté de régler leurs rapports mu-
tuels en ce domaine en se fondant
exclusivement sur ees systémes non-
obstant les dispositions de la présente
Convention. Les Parties Contractan
tes qui exeluent ou viendraient å ex-
clure de leurs rapports mutuels 1’ap
plication de la présente Convention,
conformément aux dispositions du
présent paragraphe, devront adresser
une notification ä cet effet au Secré-
taire Général du Conseil de 1’Europe.
Article 27
1. La présente Convention demeu-
rera ouverte å la signature des Mem-
bres du Conseil de 1’Europe. Elle sera
ratifiée et les instruments de ralifica-
tion seront déposés auprés du Secré-
taire Général du Conseil.
2. La Convention entrera en vigueur
90 jours aprés la date du dépöt du
Kungl. Maj. ts proposition nr
4
8 år 1961
45
ka den äger tillämpning, sådana be
stämmelser i traktater, konventioner
eller bilaterala överenskommelser,
som mellan två i förevarande konven
tion deltagande parter reglera den
ömsesidiga rättshjälpen i brottmål.
2.
Denna konvention inkräktar
dock icke på förpliktelser enligt så
dana bestämmelser i andra bilatera
la eller multilaterala internationella
konventioner, som på visst område
reglera eller kunna komma att regle
ra den ömsesidiga rättshjälpen i sär
skilda avseenden.
3. De avtalsslutande parterna äga
sinsemellan ingå bilaterala eller mul
tilaterala överenskommelser om öm
sesidig rättshjälp i brottmål endast
för att komplettera bestämmelserna i
denna konvention eller för att under
lätta tillämpningen av dess princi
per.
4. När mellan två eller flera av de
avtalsslutande parterna ömsesidig
rättshjälp ' brottmål verkställes på
grundval av enhetlig lagstiftning el
ler enligt en särskild ordning som
medgiver ömsesidigt verkställande på
parternas territorier av rättshjälps-
åtgärder, skola dessa parter äga att
reglera sina inbördes förbindelser på
detta område uteslutande på sådant
sätt och utan hinder av bestämmel
serna i denna konvention. Avtalsslu
tande parter, vilka i enlighet med be
stämmelserna i förevarande punkt
sinsemellan utesluta eller komma att
utesluta tillämpningen av denna kon
vention, skola härom underrätta Eu
roparådets generalsekreterare.
Artikel 27
1. Denna konvention skall stå öp
pen för undertecknande av medlem
marna i Europarådet. Den skall rati
ficeras och ratifikationsinstrumen
ten skola deponeras hos rådets gene
ralsekreterare.
2. Konventionen skall träda i kraft
90 dagar efter deponerandet av det
46
Kungl. Maj. ts proposition nr
4
8 år 1961
it of the third instrument of ratifica-
tion.
3. As regards any signatory ratify-
ing subsequently the Convention
shall come into force 90 days after
the date of the deposit of its instru
ment of ratification.
Article 28
1. The Committee of Ministers of
the Council of Europé may invite any
State not a Member of the Council to
accede to t.his Convention, provided
that the resolution containing such
invitation obtains the unanimous
agreement of the Members of the
Council who have ratified the Con
vention.
2. Accession shall be by deposit
with the Secretary-General of the
Council of an instrument of accession
which shall take effect 90 days after
the date of its deposit.
Article 29
Any Contracting Party may de-
nounce this Convention in so far as
it is concerned by giving notice to
the Secretary-General of the Council
of Europé. Denunciation shall take
effect six months after the date when
the Secretary-General of the Council
received such notification.
Article 30
The Secretary-General of the Coun
cil of Europé shall notify the Mem
bers of the Council and the Govern
ment of any State which has acceded
to this Convention of:
(a) the names of the Signatories
and the deposit of any instrument of
ratification or accession;
(b) the date of entry into force of
this Convention;
(c) any notification received in ac-
cordance with the provisions of Ar
ticle 5 - paragraph 1, Article 7 -
paragraph 3, Article 15 - paragraph
6, Article 16 - paragraph 2, Article
24, Article 25 - paragraphs 3 and 4,
or Article 26 - paragraph 4;
troisiéme instrument de ratification.
3. Elle entrera en vigueur å 1’égard
de tout signataire qui la ratifiera
ultérieurement 90 jours apres le dé
pöt de son instrument de ratifica
tion.
Article 28
1. Le Comité des Ministres du Con-
seil de 1’Europe pourra inviter tout
État non membre du Conseil å ad-
hérer å la présente Convention. La
résolution concernant cette invitation
devra recevoir 1’accord unanime des
Membres du Conseil ayant ratifié la
Convention.
2. L’adhésion s’effectuera par le
dépöt, auprés du Secrétaire Général
du Conseil, d’un instrument d’ad-
hésion qui prendra effet 90 jours
apres son dépöt.
Article 29
Toute Partie Contractante pourra,
en ce qui la concerne, dénoncer la
présente Convention en adressant une
notification au Secrétaire Général du
Conseil de 1’Europe. Cette dénoncia-
tion prendra effet six mois apres la
date de la réception de sa notifica
tion par le Secrétaire Général du
Conseil.
Article 30
Le Secrétaire Général du Conseil de
1’Europe notifiera aux Membres du
Conseil et au Gouvernement de tout
État ayant adhéré å la présente Con
vention:
(a) les noms des signataires et le
dépöt de tout instrument de ratifica
tion ou d’adhésion;
(b) la date de 1’entrée en vigueur;
(c) toute notification recjue en ap-
plication des dispositions du para-
graphe 1 de 1’article 5, du paragraphe
3 de 1’article 7, du paragraphe 6 de
l’article 15, du paragraphe 2 de 1’ar
ticle 16, de 1’article 24, des para-
graphes 3 et 4 de 1’article 25 et du
paragraphe 4 de 1’article 26;
47
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
tredje ratifikationsinstrumentet.
3. För signatärmakt, som därefter
ratificerar konventionen, träder den
i kraft 90 dagar efter deponerandet
av dess ratifikationsinstrument.
Artikel 28
1. Europarådets ministerkommitté
må inbjuda stat, som icke är medlem
av rådet, att ansluta sig till denna
konvention. Beslutet om dylik inbju
dan skall enhälligt godkännas av de
av rådets medlemmar vilka ha rati
ficerat konventionen.
2. Anslutning skall ske genom de
ponerande hos rådets generalsekrete
rare av ett anslutningsinstrument
och träder i kraft 90 dagar efter de
ponerandet.
Artikel 29
Avtalsslutande part äger för sitt
vidkommande uppsäga denna kon
vention genom att tillkännagiva det
ta för Europarådets generalsekrete
rare. Uppsägningen skall träda i
kraft efter 6 månader, räknade från
den dag rådets generalsekreterare
mottog tillkännagivandet.
Artikel 30
Europarådets generalsekreterare
skall för rådets medlemmar och för
regeringen i varje till denna konven
tion ansluten stat tillkännagiva:
a)
undertecknande stats namn
samt deponering av ratifikations- el
ler anslutningsinstrument;
b) dagen för denna konventions
ikraftträdande;
c) förklaring som han emottagit i
enlighet med bestämmelserna i arti
kel 5 första punkten, artikel 7 tredje
punkten, artikel 15 sjätte punkten,
artikel 16 andra punkten, artikel 24,
artikel 25 tredje och fjärde punkter
na samt artikel 26 fjärde punkten;
48
Kungl. Maj. ts proposition nr 48 år 1961
(d) any reservation made in ac-
cordance with Article 23, paragraph
i;
(e) the withdrawal of any reser
vation in accordance with Article 23,
paragraph 2;
(f) any notification of denuncia-
tion received in accordance with the
provisions of Article 29 and the date
on which such denunciation will take
effect.
In witness whereof the under-
signed, being duly authorised there-
to, have signed this Convention.
DONE åt Strasbourg, this 20th day
of April 1959,
in English and French, both texts
being equally authoritative, in a single
copy which shall remain deposited in
the archives of the Council of Europé.
The Secretary-General of the Coun
cil of Europé shall transmit certified
copies to the signatory and acceding
Governments.
(d) toute réserve formulée en ap-
plication des dispositions du para-
graphe 1 de 1’article 23;
(e) le retrait de toute réserve ef-
fectué en application des dispositions
du paragraphe 2 de 1’article 23;
(f) tout notification de dénoncia-
tion regue en application des dispo
sitions de 1’article 29 et la date ä
laquelle celle-ci prendra effet.
En foi de quoi, les soussignés, dö-
ment autorisés å cet effet, ont signé
la présente Convention.
FAIT å Strasbourg, le 20 avril
1959,
en franc.ais et en anglais, les deux
textes faisant également foi, en un
seul exemplaire, qui sera déposé dans
les archives du Conseil de 1’Europe.
Le Secrétaire Général du Conseil en
enverra copie certifiée conforme aux
Gouvernements signataires et adhé-
rents.
49
d) förbehåll gjort i enlighet med
bestämmelserna i artikel 23 första
punkten;
e) återtagande av förbehåll till
kännagivet i enlighet med bestäm
melserna i artikel 23 andra punkten;
f) tillkännagivande om uppsägning
mottaget i enlighet med bestämmel
serna i artikel 29 samt dagen för
dess ikraftträdande.
Till bekräftelse härav hava under
tecknade, därtill vederbörligen be
myndigade, underskrivit denna kon
vention, som skedde i Strasbourg den
20 april 1959 på franska och engelska,
av vilka båda texterna äga lika vits
ord, i ett enda exemplar, vilket skall
förvaras i Europarådets arkiv. Eu
roparådets generalsekreterare skall
översända bestyrkt avskrift därav till
regeringarna i de stater, som under
tecknat konventionen eller anslutit
sig till densamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 48 år 1961
4 Dihang till riksdagens protokoll 1961. 1 saml. Nr 48