Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige tillträder 1977 års europarådskon- vcntion om bekämpande av terrorism. Genom konventionen åtar sig de avtalsslutande staterna att antingen tillmötesgå begäran från annan kon- ventionsstat om utlämning av någon som har begått terrordåd av när— mare angivet slag eller själv vidta åtgärder för lagföring av honom. En fullständig anslutning till konventionen medför vidare att konventions- stat inte får vägra utlämning för sådant brott under hänvisning till att det är att betrakta som politiskt. På denna punkt föreslås emellertid att man från svensk sida gör ett särskilt förbehåll som innebär att Sverige behåller nuvarande möjligheter att vägra utlämning för politiska brott.

Konventionen innebär dessutom att de avtalsslutande staterna skall lämna varandra rättsligt biträde när det gäller straffrättsliga förfaranden mot personer som har gjort sig skyldiga till terrordåd. För att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig till dessa bestämmelser föreslås änd- ringar i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.

l Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 124

• Sida 2
•  Original

Prop. 1976/773 124

1. Förslag till

l'J

Lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1946: 816) om bevisupptag— ning åt utländsk domstol

dels att i 10—1255 ordet ”Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form, dels att "l & skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15

Har i visst mål eller ärende ut- ländsk domstol gjort framställning hos domstol här i riket om vidta- gande av någon till rättegången hörande åtgärd, såsom upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis ge- nom vittne, sakkunnig eller syn el- ler av skriftligt bevis, och varder framställningen genom utrikesdc- partementct överlämnad till den svenska domstolen, skall den äska- de åtgärdcn vidtagas efter vad i denna lag sägs. Vad sålunda stad- gats äge dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som icke är i svensk lag be- lagd med straff. Ej heller må i mål om ansvar för brottslig gärning part höras på cd eller under san- ningsförsäkran.

Har i visst mål eller ärende ut- ländsk domstol gjort framställning hos domstol här i riket om vidta— gandc av någon till rättegången hörande åtgärd, såsom upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis ge- nom vittne, sakkunnig eller syn el— ler av skriftligt bevis, och vardcr framställningen genom utrikesde- partementct överlämnad till den svenska domstolen, skall den äska- de åtgärden vidtagas efter vad i denna lag sägs. Vad sålunda stad- gats äge dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för gärning som icke är i svensk lag belagd med straff. Ej heller må i mål om ansvar för brottslig gärning part höras på cd eller under sannings- försäkran.

Avser framställning enligt första stycket fråga om ansvar för gär- ning, som har karaktär av politiskt brott, äger denna lag tillämpning endast om framställningen har gjorts av domstol i stat som har tillträtt den europeiska konventio- nen den 27 januari 1977 om be- kämpande av terrorism och gär- ningen utgör brott som avses i denna konvention.

Lika med utländsk domstol anses i denna lag annan utländsk judi- ciell myndighet.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 10—12 55, två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk för- fattningssamling, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1976/ 77 : 124 '

2. Förslag till

Lag om ändringi lagen—(1975: 295) om användning av vissa tvångs— medel på begäran av främmande stat

Härigenom föreskrives att 3 5 lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 35

Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Fin- land, Island eller Norge får åt— gärd enligt 1 & ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 & förs- ta stycket första punkten, 5 5, 6 5 eller 10 & lagen (1957:668) om utlämning för brott.

När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island el- ler Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brot- tet skulle ha förelegat enligt 3 5 första stycket, 4 5 eller 5 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Fin- land, Island eller Norge får åt— gärd enligt 1 & ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 % förs- ta stycket första punkten, 5 å el— ler 10 5 lagen (1957: 668) om ut- lämning för brott.

När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island el- ler Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brot- tet skulle ha förelegat enligt 3 % första stycket eller 5 5 lagen (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 5 la- gen om utlämning för brott eller 4 5 lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas en- dast om framställningen ltar gjorts av stat som har tillträtt den eu- ropeiska konventionen den 27 ja- nuari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konven- tion.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. '

• Sida 4
•  Original

Prop. 1976/77: 124 4

Utdrag J USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1977-03-10

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med anledning av förslag till godkännande av den euro- peiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism

3. Den europeiska terrorismkonventionen

Den europeiska terrorismkonventionen har på flera punkter utfor- mats med bl.a. Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventionerna som förebild. I ett särskilt hänseende, som jag återkommer till, skiljer den sig dock från dessa tre konventioner till sin principiella upplägg- ning.

Den centrala bestämmelsen i konventionen är art. 1. Denna artikel utgår från det förhållandet att det i de flesta europeiska staters utläm— ningsrätt liksom i de mellan staterna gällande avtalen på området ingår ett förbud mot utlämning för s. k. politiska brott.

Enligt art. 1 skall vissa särskilt angivna gärningar aldrig betraktas som politiska brott, som brott förknippade med politiska brott eller som brott inspirerade av politiska motiv när fråga uppkommer om utlämning mellan fördragsslutande stater på grund av sådan gärning. Bland dessa gärningar nämns först brott som avses i Haag- eller Montrealkonven- tionen (art. 1 a—b). Vidare omfattar art. 1 följande brott, nämligen c) grova brott som utgör angrepp mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet, d) brott som inne- bär människorov, tagandc av gisslan eller grovt olaga inspärrande, c) brott som innebär användning av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller paketbomber, om användningen innebär fara för personer, samt, slutligen, f) försök att begå något av de i ar- tikeln nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller till försök till sådant brott.

Det skall redan här nämnas att art. 13 öppnar möjlighet för fördrags- slutande stat att göra förbehåll mot art. 1. I punkt 1 av art. 13 före- skrivs nämligen att varje stat vid undertecknandet eller vid deponeringen av sitt ratifikations- eller anslutningsinstrume'nt kan förklara att den förbehåller sig rätten att vägra utlämning i fråga om något i art. 1 omnämnt brott som den betraktar som politiskt brott, som brott för— knippat med politiskt brott eller som brott inspirerat av politiska motiv. Som förutsättning för ett sådant förbehåll gäller dock att staten åtar sig att vid bedömningen av brottets art vederbörligen beakta de faktorer som gör brottet särskilt grovt. Som exempel på sådana faktorer anges

• Sida 8
•  Original

Prop. 1976/77: 124 8

särskilt a) att brottet har medfört en kollektiv fara för personers liv, kroppsliga integritet eller frihet, b) att det drabbat personer som stod främmande inför motiven till brottet, eller e) att grymma eller svek- fulla medel använts för dess genomförande.

] punkterna 2 och 3 av art. 13 föreskrivs att stat som har gjort förbe- håll enligt punkt 1 av samma artikel kan återta förbehållet helt eller delvis. Återtagandet skall ske genom en till Europarådets generalsekre- terare ställd förklaring som blir gällande från dagen för mottagandet. Stat som har gjort sådant förbehåll får inte göra anspråk på att annan stat skall tillämpa art. 1. Däremot kan stat som gjort förbehåll beträf— fande vissa delar av art. 1 eller som gjort förbehåll mot artikeln vilka gäller under vissa villkor göra anspråk på tillämpning av art. 1 i den ut- sträckning staten själv har godkänt artikeln.

Art. 2 ger fördragsslutande stat rätt — men inte skyldighet — att i ärenden om utlämning mellan konventionsstater undanta vissa ytterligare gärningar från bestämmelserna om politiska brott. Det gäller här grov våldshandling som inte faller in under art. 1 men som är riktad mot någons liv, kroppsliga integritet eller frihet, grovt brott mot annan egen- dom än sådan som avses i art. 1, om brottet medfört kollektiv fara för personer, liksom också försök att begå något av de nu nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller till försök till sådant brott.

I art 3 och 4 behandlas den europeiska tcrrorismkonventionens in- verkan på de överenskommelser om utlämning som redan gäller mellan de fördragsslutande staterna. I detta hänseende föreskrivs i art. 3 att samtliga sådana fördrag och arrangemang skall anses ändrade såvitt angår förhållandet mellan de fördragsslutande staterna, i den mån de är oförenliga med terrorismkonventionen. Enligt vad som uttryckligen an- ges gäller det nu anförda även i fråga om den europeiska utlämningskon- ventionen till vilken Sverige har anslutit sig (SÖ 1959: 65; jfr avsnitt 4.3). För att tillgodose syftet med terrorismkonventionen skall vidare enligt art. 4 brott som avses i art. 1 eller 2 alltid anses upptaget på förteckning över utlämningsbara brott i avtal eller fördrag om utlämning som gäller mellan de fördragsslutande staterna.

I art. 5 finns föreskrifter om undantag från utlämningsskyldighet som har utformats med motsvarande bestämmelser i den europeiska utläm- ningskonventionen som förebild. Enligt artikeln skall ingen bestämmelse i terrorismkonventionen tolkas så att utlämningsskyldighet uppkommer, om den anmodade staten har grundad anledning anta antingen att fram- ställningen om utlämning har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras av någon av dessa anledningar.

Art. 6, som är en viktig bestämmelse i konventionen, behandlar juris- diktionen över sådana brott som avses i art. l.. Bestämmelsen har mot—

• Sida 9
•  Original

Prop. 1976/77: 124 9

svarighet i art. 4.2 Haagkonventionen, art. 5.2 Montrealkonventionen och art. 3.2 diplomatskyddskonventionen.

Enligt art. 6 är fördragsslutande stat skyldig att vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott som avses i art. 1, när den misstänkte finns inom dess område och inte ut- lämnas efter det att staten har mottagit framställning om utlämning från annan konventionsstat. Detta gäller dock bara om den stat som begår utlämning grundar sin jurisdiktionsrätt på en bestämmelse som har motsvarighet i den anmodade statens lag (punkt 1). Terrorismkon— ventionen utesluter emellertid inte att straffrättslig jurisdiktion i andra fall utövas enligt nationell lag (punkt 2).

Au. 7 innehåller åtalsregler som är i huvudsak analoga med motsva- rande bestämmelser i Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventio— nerna. Om man i en konventionsstat påträffar en person misstänkt för brott enligt art. 1 och staten inte utlämnar honom efter framställning enligt art. 6, är staten skyldig att utan något som helst undantag och utan otillbörligt dröjsmål överlämna ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan. Sådant beslut skall fattas enligt samma regler som gäller i fråga om grovt brott enligt statens egen lag.

Som inledningsvis nämndes föreligger det en viss principiell skillnad i uppbyggnaden mellan å ena sidan den europeiska terrorismkonven— tionen och å andra sidan Haag—, Montreal- och diplomatskyddskonven— tionerna. Sistnämnda tre konventioner tillerkänner uttryckligen för- dragsslutande stat en valrätt mellan utlämning och lagföring i den egna staten för fall då en person misstänkt för konventionsbrott anträffas på statens område. Den europeiska terrorismkonventionen föreskriver vis— serligen inte i och för sig någon utlämningsskyldighet, men den förbju— der de fördragsslutande staterna att betrakta vissa särskilt angivna brott som politiska och att vägra utlämning av det skälet. Konventionen får därmed till effekt att utlämningsplikten enligt redan existerande avtal utvidgas i vissa fall. Om konventionsstat för sådana fall vill bibehålla en valrätt mellan utlämning och lagföring i den egna staten, förutsätter konventionen att staten gör förbehåll enligt art. 13.

Art. 8 innehåller bestämmelser om rättshjälp i brottmål. Enligt punkt 1 skall de avtalsslutande staterna lämna varandra största möjliga rättsliga biträde i samband med polisutredning och andra straffrättsliga för- faranden som har inletts med anledning av brott som avses i art. 1 eller 2. I samtliga fall skall den anmodade statens lag om sådan rätts— hjälp vara tillämplig. Begärd rättshjälp får dock inte vägras enbart på grund av att den avser politiskt brott, brott förknippat med ett politiskt brott eller brott inspirerat av politiska motiv. Enligt punkt 2 föreligger emellertid inte skyldighet att lämna rättshjälp, om den anmodade staten har grundad anledning anta att framställningen därom har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av hans ras, religion,

"ll Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 124

• Sida 10
•  Original

Prop. 1976/77: 124 10

medborgarskap eller politiska uppfattning eller också att hans belägen- het skulle kunna försvåras av någon av dessa anledningar. Dessa undan- tag från förpliktelsen att lämna rättshjälp motsvarar således de undan- tag från utlämningsskyldighet som anges i art. 5.

Punkt 3 av art. 8 reglerar terrorismkonventionens inverkan på gällande överenskommelser om rättshjälp i brottmål. Punkten innebär att samtliga avtal och arrangemang om sådan rättshjälp som har träffats av stat som ansluter sig till terrorismkonventionen skall anses ändrade i förhållande till annan stat som har anslutit sig till konventionen, i den mån avtalet eller arrangemanget strider mot konventionen. Detta gäller även den europeiska rättshjälpskonventionen, som har tillträtts av Sverige (SÖ 1968: 15; jfr avsnitt 4.4).

Arr. 9—16 innehåller slutbestämmelser. ECCP skall hållas underrät- tad om tillämpningen av konventionen och skall göra vad som behövs för att underlätta en reglering i godo av svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen (art. 9). Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen som inte kan lösas i denna ordning skall hänskjutas till skiljedom (art. 10). Konventionen är öppen för Europarådets med— lemsstater och den skall ratificeras, godtagas eller godkännas. Instru— ment rörande ratifikation eller annan anslutning skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare. Konventionen träder i kraft tre må- nader efter den dag då det tredje instrumentet rörande ratifikation eller anslutning har deponerats. [ förhållande till stat som därefter tillträder konventionen träder den i kraft tre månader efter den dag då dess rati- fikations— eller anslutningsinstrument har dcponerats (art. 11). Kon- ventionsstat kan genom förklaring begränsa konventionens tillämpning till vissa områden resp. utsträcka tillämpningen till nytt område. Sådan förklaring får återtas (art. 12). Uppsägning sker hos Europarådets gene- ralsekreterarc och träder i kraft omedelbart, om annat inte anges (art. 14). Konventionen upphör att gälla i förhållande till stat som upphör att vara medlem i Europarådet (art. 15). Generalsekretcraren skall hålla rådets medlemsstater underrättade om undertecknande, ratifikation, för- behåll, förklaringar och andra meddelanden enligt konventionen (art. 16).

För innehållet i art. 13, som ger konventionsstaterna rätt att under vissa förutsättningar göra förbehåll mot art. 1, har redogjorts förut. Det förtjänar att påpekas att art. 13 inte innehåller något förbud för konventionsstat att göra ytterligare förbehåll. Ett uttryckligt sådant för— bud fanns intaget i det ursprungliga förslaget till konvention men fick utgå vid konventionens antagande på begäran av Frankrike.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1976/77: 124 11

4. Gällande svenska bestämmelser m. m.

4.1. Straffbestämmelser

De brott som aVses i den europeiska terrorismkonventionen är för svensk del straffbelagda genom olika bestämmelser i BrB.

Art. 1. a—b gäller brott som avses i Haag- och Montrealkonventio— nerna. Som framgår av vad som förut har anförts ( avsnitt 2 ) är de här åsyftade gärningarna straffbelagda i 13 kap. 5 a & BrB som kapning av luftfartyg resp. luftfartssabotage.

När det gäller brott som avses i art. 1 c — grova brott som utgör an- grepp mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet — blir i första hand bestämmelserna i 3 och 4 kap. aktuella. [ 3 kap. som gäller brott mot liv och hälsa straff- beläggs bl.a. mord, dråp, misshandel och grov misshandel. Den som berövar annan livet kan dömas enligt 3 kap. 1 5 för mord till fängelse i tio år eller på livstid. Är brottet med hänsyn till bakomliggande om— ständigheter eller eljest mindre grovt, kan i stället dömas för dråp, som enligt 3 kap. 2 5 kan medföra fängelse i lägst sex och högst tio år. Be- stämmelserna om straff för misshandel resp. grov misshandel finns i 3 kap. 5 och 6 åå. Som misshandel anses enligt brottsbeskrivningen i 3 kap. 5 5 att tillfoga någon kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Straffet är fängelse i högst två år eller, om misshandeln är ringa, böter. För grov misshan- del är straffet enligt 3 kap. 6 & fängelse i lägst ett och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om miss- handeln var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat den angripne svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet.

Bestämmelserna i 4 kap. BrB avser brott mot frihet och frid. Männi- skorov — varmed förstås bl. a. gärning som innebär att någon bemäkti- gar sig och spärrar in annan med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa eller att utöva utpressning —— är i 4 kap. 1 5 första stycket belagt med fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Är brottet mindre grovt, förskyller det enligt 4 kap. 1 5 andra stycket fängelse i högst sex år. Den som på annat sätt än genom människorov bortför, spärrar in eller annars berövar någon friheten kan dömas enligt 4 kap. 2 % för olaga frihetsberövande till fängelse i lägst ett och högst tio år. Är sådant brott mindre grovt, är straffet böter eller fängelse i högst två år. Enligt 4 kap. 4 5 kan straff ådömas för olaga tvång, om någon genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. Straffet är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1976/77: 124 21

Med hänsyn till att art. 1 c avser diplomater och andra internatio- nellt skyddade personer bör vidare nämnas att det i 19 kap. 11 5 BrB finns en bestämmelse om straffskärpning för förgripclse mot främman- de makts statsöverhuvud eller representant här i riket genom gärning som avses i 3 och 4 kap. För bestämmelsens tillämpning fordras att den främmande makten har kränkts genom gärningen. Under samma förut- sättning inträder förhöjt straff då någon gör intrång i lokal som innehas av främmande makts representation eller om skada görs på sådan lokal eller på egendom som finns där. Enligt ett motivuttalande (prop. 1948: 80 s. 136) bör under uttrycket främmande makts representant anses ingå inte bara främmande statsöverhuvud och diplomatiska represen- tanter utan även andra härvarande utlänningar med officiell ställning.

Art. 1. d avser brott som innefattar människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande. Sådana brott faller regelmässigt under nå- gon av de nyss berörda bestämmelserna i 4 kap. 1 och 2 åå BrB om människorov och olaga frihetsberövande. Beroende på omständigheter- na kan även andra straffbestämmelser bli aktuella såsom bestämmelsen i 9 kap. 4 5 om utpressning. Detta brott, som består i att medelst olaga tvång förmå någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vin- ning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon som denne företräder, förskyller fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Art. 'l. e riktar sig mot brott som innefattar användning av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller paketbomber, om användningen innebär fara för personer. För sådana brott kan en rad olika straffbestämmelser bli aktuella, bl. a. de förut nämnda brotten i 3 kap. BrB mot liv och hälsa. Andra brott som kan bli hänförliga un- der art. 1. e är olaga hot och rån. För olaga hot (4 kap. 5 5), som i straffskalan har böter eller fängelse i högst två år, straffas den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. För rån döms enligt 8 kap. 5 5 den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma gäller den som sedan han har begått stöld och anträffats på bar gärning sätter sig till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna och därvid använder sig av våld eller hot som nyss nämnts. Som rån betraktas även gärning som innebär att någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne. Är förfarandet med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, döms dock inte för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

• Sida 13
•  Original

Prop. 1976/77: 124 13

I detta sammanhang bör också nämnas bestämmelsen i 13 kap. 3 & BrB om allmänfarlig ödeläggelse. För detta brott döms den som åstad— kommer bl.a. explosion eller annan sådan ofärd och därigenom fram- kallar fara för annans liv eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Straffet är fängelse i lägst två och högst åtta år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex och högst tio år eller på livstid.

Punkten 1 av art. 2. avser grov våldshandling som, utan att omfattas av art. 1, riktar sig mot en persons liv, kroppsliga integritet eller frihet. Dessa brott faller under samma straffbestämmelser som brotten enligt art. 1 c, dock utan att omfattas av den särskilda straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 &. Punkt 2 samma artikel gäller grovt brott mot annan egendom än sådan som avses i art. 1, om brottet medför kollektiv fara för personer. Här kan, förutom de förut berörda brotten, ansvar komma i fråga även för vissa andra brott. Om någon anlägger brand, som inne— bär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, skall sålunda gärningsmannen dömas för mord- brand enligt 13 kap. 1 & till fängelse, lägst två och högst åtta år. Är brottet att anse såsom grovt, blir straffet fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid. För grov skadegörelse kan enligt 12 kap. 3 & den dömas som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt till egendomen. Straffet är fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller skadan är synnerligen kännbar.

Enligt art. 1 f och punkten 3 av art. 2 omfattar artiklarna även försök att begå något av de särskilt uppräknade brotten eller medverkan till sådant brott, liksom också medverkan till försök till sådant brott.

Enligt svensk rätt är samtliga de i det föregående angivna gärningarna straffbelagda även på försöksstadiet. Straffet kan sättas lägre än vad som gäller för fullbordat brott, dock inte under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller mera (23 kap. 1 & BrB).

Samma staff som ådöms gärningsman drabbar också den som gör sig skyldig till medhjälp till en i BrB kriminaliserad gärning (23 kap. 4 5). Dock får den som har förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller också har medverkat endast i mindre mån enligt 23 kap. 5 & ådö— mas ett straff som underskrider straffminimum för brottet. I ringa fall kan han befrias helt från ansvar. Medverkan till försök är straffbar i samma mån som det fullbordade brottet är straffbelagt på försöksstadiet.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1976/77: 124 14

4.2. Svensk domstols straffrättsliga kompetens

Reglerna om svensk strafflags tillämplighet i rummet finns intagna i 2 kap. BrB . I överensstämmelse med territorialitetsprincipen omfattar svensk domstols kompetens enligt 2 kap. 1 % till en början alla i Sverige begångna brott liksom, enligt 2 kap. 3 5 första punkten, alla brott som har begåtts utomlands ombord på svenska fartyg eller luftfartyg.

I fråga om brott mot svensk lag som har begåtts utomlands är vidare svensk domstol enligt 2 kap. 2 5 första punkten alltid behörig, om brottet har förövats av svensk medborgare. Medborgarskap skall ha förelegat vid tidpunkten för gärningen. Utlänning med hemvist i Sverige kan enligt 2 kap. 2 % första punkten alltid straffas i Sverige för brott utom riket mot svensk lag liksom, enligt 2 kap. 2 9” andra punkten, den utlänning utan hemvist i Sverige som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist i Sverige eller som är medborgare i annat nordiskt land och finns i Sverige. Detsamma gäller enligt 2 kap. 2 & tredje punkten annan utlänning som finns i Sverige, om det utomlands förövade brottet enligt svensk lag kan föranleda fängelse i mer än sex månader. I de här berörda fallen gäller regeln om dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 5 andra stycket. Sålunda föreligger inte domsrätt för svensk domstol, om gär— ningen är straffri enligt lagen på gärningsorten, och inte heller om gär- ningen har begåtts inom område, t. ex. öppna havet, som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen. I de fall domsrätt föreligger enligt 2 kap. 2 5 första och andra stycket får inte ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gär- ningsorten. En regel härom finns i 2 kap. 2 & tredje stycket.

Bestämmelserna i 2 kap. 3 % BrB utsträcker den svenska domsrätten ytterligare i vissa specialfall av utomlands begångna brott. Sålunda är svensk domstol behörig att döma bl. a. om brottet har förövats mot Sve— rige eller svensk allmän inrättning, exempelvis svensk beskickning eller svenskt konsulat (tredje punkten). Detsamma gäller om brottet har begåtts inom område som inte tillhör någon stat och har förövats mot svensk medborgare eller mot utlänning med hemvist i Sverige (fjärde punkten). Svensk domstol har likaså alltid domsrätt om brottet är kap— ning av luftfartyg eller luftfartssabotage eller försök till sådant brott samt i fråga om brott för vilket enligt svensk lag det lindrigastc straffet är fängelse i fyra år eller däröver (femte och sjätte punkterna).

Enligt 2 kap. 5 & får åtal för brott, som har förövats utom Sverige, i regel inte väckas utan förordnande av regeringen eller den som rege- ringen har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock anställas bl. a. om brottet har förövats i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg l reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller i annat nordiskt land eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller

• Sida 15
•  Original

Prop. 1976/77: 124 15

norsk medborgare mot svenskt intresse.

Bestämmelser om inskränkning i svensk domsrätt under vissa förut- sättningar finns i 2 kap. 5 a 5. Paragrafen tar sikte på situationer då fråga om ansvar för viss gärning har prövats genom lagakraftägande dom som har meddelats i främmande stat där gärningen har förövats eller i främ- mande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (SÖ 1973: 55). Lagföring i Sverige får inte ske, om den tilltalade genom en sådan dom för samma gärning har frikänts från ansvar eller förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts eller ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår eller ådömd påföljd har bort- fallit enligt lagen i den främmande staten. Enligt lagen (1976: 20) om ändring i BrB, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer, skall motsvarande gälla, om domen har meddelats i stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål (Sö 1976: 21).

Från de nu berörda reglerna om utländsk brottmålsdoms rättskraft har i 2 kap. 5 a 5 andra stycket gjorts undantag bl. a. för fall då brottet har förövats i Sverige eller utomlands mot Sverige eller svensk allmän inrättning, då brottet är kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage eller försök till något av dessa brott samt då det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, förutsatt dock att lagföringen i den främmande staten inte har skett på begäran av svensk myndighet.

I fall när fråga om ansvar för brott har prövats genom dom i främ- mande stat men domen inte enligt de nu berörda reglerna har rättskraft i Sverige får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen eller den som regeringen har bemyndigat (2 kap. 5 a & tredje stycket).

Genom brev (1972: 818) till riksåklagaren (RÅ) har Kungl. Maj:t be- myndigat RÅ att meddela åtalsförordnande bl.a. för brott som har förövats utomlands av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige eller för gärning som har begåtts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige i fall då frågan om ansvar för samma gärning har prövats genom dom meddelad i främmande stat.

4.3. Utlämning för brott

Bestämmelser om utlämning för brott från Sverige till utomnordiskt land finns i lagen (1957: 668) om utlämning för brott (allmänna utläm- ningslagen). Utlämning till nordiskt land regleras av lagen (1959: 254) om utlämning till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska ut— lämningslagen). Båda dessa lagar bygger på principen att fråga om ut- lämning skall prövas fritt på grundval av samtliga föreliggande omstän— digheter i varje enskilt fall. För beviljande av utlämning krävs inte att

• Sida 16
•  Original

Prop. 1976/77: 124 16

det föreligger ett utlämningsavtal mellan Sverige och den stat som begär utlämning. Beslut om utlämning fattas av regeringen eller — i vissa ärenden enligt nordiska utlämningslagen —— av åklagare. För att utläm- ning skall få medges måste vissa i utlämningslagarna uppställda villkor vara uppfyllda.

Enligt allmänna utlämningslagen får svensk medborgare inte utlämnas (2 g). Däremot utgör det förhållandet att brottet har begåtts i Sverige inte något formellt hinder mot utlämning, låt vara att det ligger i sakens natur att särskilda skäl måste föreligga för att utlämning skall kunna medges i ett sådant fall ( prop. 1975: 35 s. 11 1). För utlämning förutsätts att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott som enligt svensk lag kan föranleda fängelse i mer än ett år. Har personen dömts för gärningen i den anmodade staten, får han utlämnas bara om påfölj— den utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhänderta- gande i anstalt på motsvarande tid. Utlämning får dock beviljas även för mindre allvarligt brott, om utlämning samtidigt begärs för flera brott och åtminstone ett av dem uppfyller de angivna kraven på svårhets- grad (4 å).

Regler som begränsar möjligheten att utlämna för militära och poli- tiska brott har tagits in i 5 och 6 Så. Enligt 6 5 första stycket får ut- lämning inte ske för politiskt brott. lnnefattar gärningen också brott av icke politisk beskaffenhet, får enligt andra stycket samma paragraf utlämning dock beviljas för det brottet under förutsättning att gärning- en i det. särskilda fallet har övervägande karaktär av ett icke politiskt brott. Utlämning får emellertid inte- vare sig i denna eller i annan si- tuation beviljas, om åtgärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl.a. sin härstamning eller religiösa eller politiska uppfatt- ning blir utsatt för förföljelse av svår beskaffenhet (7 5). Inte heller får utlämning ske, om åtgärden i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande även av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav (8 ä)-

I syfte att ytterligare tillgodose intresset av rättsskydd för den som be— gärs utlämnad har i 9 % uppställts vissa krav på bevisning i skuldfrå— gan. I princip fordras dom eller häktningsbeslut från myndighet i den stat som ansöker om utlämning. I 10 & föreskrivs förbud mot utlämning när dom eller beslut om åtalsunderlåtelse beträffande det uppgivna brottet redan har meddelats här i landet samt när straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Även dom i annan främmande stat än den som har gjort utlämningsframställning utgör i vissa särskilt angivna fall utlämningshinder. Enligt 11 % utgör slutligen också inledd förundersökning, väckt åtal eller meddelad dom här i landet för annat brott än det som utlämningsbegäran avser i vissa fall hinder mot ut- lämning.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1976/77: 124 17

När utlämning beviljas-skall vissa villkor ställas upp (12 5 första Stycket). Villkoren, som är avsedda till skydd för den utlämnade, är följande. Den utlämnade får inte, utan särskilt medgivande av den svenska regeringen, åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott som har begåtts före utlämningen eller vidareutlämnas till annan stat, innan 45 dagar har förflutit efter rättegång och avslutad verkställighet av påföljd för det brott för vilket utlämning har ägt rum (p. 1). Rättegång inför extraordinär domstol får inte äga rum (p. 2). Från detta villkor kan regeringen dock medge undantag i vissa fall. Den som utlämnas skall inte få straffas med döden (p. 3). Att den ut- lämnade inte får straffas för militärt eller politiskt brott skall i före- kommande fall anges särskilt (andra stycket). Utöver dessa obligatoris- ka villkor kan regeringen ställa upp de ytterligare villkor som anses nödvändiga (tredje stycket).

Regleringen i den nordiska utlämningslagen innebär på flera punkter en uppmjukning i förhållande till motsvarande bestämmelser i den all- männa utlämningslagen beroende på den rättslikhet som råder mellan de nordiska länderna. För utlämning fordras att gärningen är straffbar enligt lagen i den stat som begär utlämning. För andra brott än poli— tiska brott krävs däremot inte straffbarhet enligt svensk lag. Här upp- rätthålls alltså inte principen om den dubbla straffbarheten. Till skillnad från vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen kan också svensk medborgare utlämnas, dock endast under vissa förutsättningar som anges i 2 &. I fråga om politiskt brott gäller emellertid enligt 4 & förbud mot utlämning av svensk medborgare. I 3 & uppställs som hu- vudregel att utlämning inte får ske, om i den anmodande staten endast böter kan ådömas för gärningen eller om en redan ådömd påföljd inte utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Härifrån ges dock möjlighet till undantag, om utlämning samtidigt äger rum för annat brott som uppfyller förutsättningarna för att utlämning skall få ske.

Enligt 5 % nordiska utlämningslagen får utlämning inte äga mm, om i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse angående det uppgivna brottet. Vidare utgör enligt 6 & inledd förundersökning eller åtal för annat brott av viss svårighetsgrad hinder mot utlämning, liksom förestående verkställighet av fängelse eller annat omhänderta- gande på anstalt. För rättegång kan dock enligt andra stycket i samma paragraf utlämning medges på det villkoret att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.

I 7 & anges de obligatoriska villkor som skall gälla vid utlämning till annan nordisk stat. Den utlämnade får inte åtalas eller straffas för an- nat brott som har begåtts före utlämningen, om dom eller beslut om åtalsunderlåtelse för brottet har meddelats i Sverige. För att den ut- lämnade i annat fall skall få straffas för brott som har begåtts före ut.-

TZ Riksdagen 1976/77. ] saml. Nr 124

• Sida 18
•  Original

Prop. 1976/77 : 124 18

lämningen men inte omfattas av utlämningsbeslutet krävs i regel sär- skilt medgivande av den svenska regeringen, om den utlämnade är svensk medborgare eller om brottet är politiskt. Särskilda begränsningar i fråga om vidareutlämning skall även ställas upp. Slutligen kan även i förhållande till nordisk stat de ytterligare villkor ställas upp som an- ses nödvändiga i det särskilda fallet.

Som framgår av det förut anförda har Sverige inte skyldighet att be- vilja utlämning, även om samtliga de villkor som anges i den tillämp- liga utlämningslagen är uppfyllda. Genom utlämningsavtal med annan stat kan Sverige visserligen ha åtagit sig en del förpliktelser. Sådant av— tal måste dock alltid som förutsättning för utlämning från Sverige in- nehålla bestämmelser som innebär att åtminstone de minimivillkor för utlämning som har uppställts i utlämningslagarna skall vara uppfyllda. F.n. har Sverige bilaterala utlämningsavtal endast med Australien, Belgien, Canada, Förenta staterna och Storbritannien.

Som förut har nämnts har Sverige vidare tillträtt den europeiska ullänzningskonventionen den 1.3 december 1957 (Sö 1959: 65). Denna konvention har i övrigt ratificerats av Cypern, Danmark, Finland, Grek- land, Irland, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

I fråga om politiska brott innehåller den europeiska utlämningskon- vcntionen följande bestämmelser (art. 3). Utlämning skall inte medges, om det brott för vilket utlämning begärs av den anmodade staten be— traktas som ett politiskt brott eller som ett brott förknippat med ett po- litiskt brott. Detsamma gäller, om den anmodade staten har grundad anledning anta antingen att utlämningsframställningen har gjorts i av- sikt att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning eller också att hans belägen— het skulle kunna försvåras av sådant skäl. Vidare föreskrivs att attentat mot statsöverhuvud eller statsöverhuvuds familj aldrig skall betraktas som politiskt brott i konventionens mening. Mot sistnämnda bestämmelse — den s. k. belgiska attentatsklausulen som har gammal hävd inom den kontinentala utlämningsrätten —— gjorde Sverige förbehåll vid konven- tionens ratificering ( prop. 1958: 139 s. 10 ).

4.4. Annan rättshjälp i brottmål åt främmande stat

Vid sidan av vad som följer av bestämmelserna om utlämning för brott kan svensk myndighet lämna rättshjälp i brottmål åt främmande stat i vissa andra former. De viktigaste formernaför sådan rättshjälp är bevisupptagning vid domstol, användning av s.k. reella tvångsmedel (beslag och husrannsakan), delgivning av rättegångshandlingar och ut- 1ämnande av polis- och kriminalregisterutdrag.

%visupplagning vid domstol åt främmande stat regleras av lagen.

• Sida 19
•  Original

Prop. 1976/77: 124 19

(1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen . (1947: 848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt dom- stolarna i vissa främmande stater.

Enligt 1 & lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall bevis- upptagning ske efter framställning av den utländska domstolen. Bevis- upptagning kan avse åtgärd som hör till rättegången i den främmande staten, såsom upptagande av ed, anställande lav förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skrift- ligt bevis. Framställningen skall överlämnas till den svenska domstolen av utrikesdepartementet. Bevisupptagning enligt lagen får dock inte ske när det är fråga om ansvar för gärning som har karaktär av po-l litiskt brott eller som inte är belagd med straff i svensk lag. I mål om ansvar för brottslig gärning får part inte höras under ed eller sannings- försäkran. .

Lagen innehåller i övrigt huvudsakligen följande bestämmelser. Bevis- upptagning äger rum vid allmän underrätt. I allmänhet ankommer be-. . visupptagningen på den underrätt där den vistas som skall höras eller. innehar handling eller föremål som det är fråga om (2 5). Kan begärd åtgärd inte vidtas, skall den utländska domstolen underrättas härom. Finner domstolen att åtgärden ankommer på annan domstol, skall fram- ställningen översändas till denna (3 5). Rätten utsätter dag för ärendets handläggning och underrättar i vissa fall den utländska domstolen om tidpunkten (4 &). Ärendet skall vid domstolen handläggas som bevis- upptagning utom huvudförhandling enligt rättegångsbalken (RB). Do- mare vid den utländska domstolen har rätt att närvara vid bevisupptag-l ning eller annan åtgärd enligt lagen (5 5). Avser framställning att part skall höras under cd, skall bestämmelserna om förhör med part under . sanningsförsäkran i rättegång vid svensk domstol äga motsvarande till- ' lämpning (6 5). Är den som skall höras eller i övrigt fullgöra något en- ligt lagen i det land, varifrån framställningen kommer, berättigad att utöver vad som gäller enligt RB vägra att efterkomma vad som begärs av honom, gäller detta även vid bevisupptagningen inför den svenska domstolen (7 5). Om den utländska domstolen begär att vid edsavläg- gelse skall användas andra ordalag än enligt svensk lag eller att i övrigt annat förfarande än enligt svensk lag skall iakttas, får rätten pröva om det kan ske. Det krävs dock att den som skall fullgöra eden samtycker. Om den utländska domstolen i övrigt begärt att visst förfarande skall tillämpas vid bevisupptagningen, skall begäran efterkommas, om det inte strider mot svensk lag (8 g). Delgivningskostnad och inställelsekost- nad för annan än part skall betalas av statsverket (9 5). Protokoll över bevisupptagningen samt kostnadsräkning skall tillställas den utländska domstolen. Regeringen har tillagts befogenhet att efter avtal med främ- mande stat förordna att kostnaden inte skall utkrävas av den utländska domstolen (10 å). Lagen är tillämplig även i sådana fall när framställ-

• Sida 20
•  Original

Prop. 1976/77: 124 20

ning inte sker genom utrikesdepartementet utan direkt skriftväxling cn- ligt gällande överenskommelse äger rum mellan domstolarna. Vidare kan regeringen efter avtal med främmande stat förordna att bestämmel- serna skall gälla när framställning inte sker genom utrikesdepartementet utan översänds från konsul för den staten (11 å). Meddelanden till ut— ländsk domstol enligt lagen skall översändas till utrikesdepartementet för vidare åtgärd eller i förekommande fall till konsul för den andra staten, om inte direkt skriftväxling mellan domstolarna äger rum (12 å).

I den kungörelse som ansluter till lagen finns närmare bestämmelser om lagens tillämplighet när framställning sker genom konsul i vissa stater och när direkt skriftväxling äger rum samt särskilda bestämmelser om regleringen av kostnadsfrågorna. Av kungörelsen framgår av fram- ställning från utomnordisk stat om bevisupptagning som rör ansvar för brottslig gärning eller efterforskning av brott alltid överlämnas till den svenska domstolen genom utrikesdepartementet.

Föreskrifter om beslag och husrannsakan som rättshjälp i brottmål åt främmande stat finns i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångs— medel på begäran av främmande stat. Om någon i främmande stat är misstänkt, åtalad eller dömd för där straffbelagd gärning, får enligt 1 & föremål eller skriftlig handling som finns här i landet efter framställ- ning tas i beslag och överlämnas till den främmande staten. En förut- sättning för att förordnande om beslag skall få meddelas är att egen- domen skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får husrannsakan företas. I huvudsak har RB:s bestämmelser om beslag och husrannsakan motsvarande tillämpning.

Genom hänvisningar till utlämningslagarna ställs i 3 5 upp vissa ytter- ligare villkor för att framställning om tvångsmedel från främmande stat skall få bifallas. Såvitt gäller utomnordisk stat föreskrivs sålunda att åt- gärd enligt lagen inte får vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 & första stycket första meningen, 5 5, 6 % eller 10 &" allmänna utlämningslagen. Hänvisningen till 6 & allmänna utlämningslagen innebär att framställningen inte får bifallas, om brottet är politiskt, såvida inte gärningen dessutom innefattar brott av icke poli- tisk beskaffenhet och i det särskilda fallet prövas övervägande ha ka- raktär av icke politiskt brott. När det är fråga om framställning om tvångsmedel från nordisk stat, får framställningen inte bifallas, om hin— der mot utlämning skulle ha förelegat enligt 3 & första stycket, 4 5 eller 5 & nordiska utlämningslagen. På grund av hänvisningen till 4 & nor- diska utlämningslagen får sålunda en framställning om tvångsmedel från nordisk stat avseende politiskt brott bifallas endast om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet är belagd med straff enligt svensk lag och gärningsmannen inte är svensk medborgare.

Lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främman-

• Sida 21
•  Original

Prop. 1976/77: 124 21

de stat bygger i övrigt liksom utlämningslagarna på principen att en diskretionär prövning av den främmande statens framställning skall gö- ras i det särskilda fallet. Förfarandereglerna har utformats i nära an- slutning till motsvarande bestämmelser i utlämningslagarna. Framställ- ning från utomnordisk stat skall göras på diplomatisk väg och skall, om den inte omedelbart avslås av regeringen, lämnas till RÅ. Denne skall låta företa de åtgärder som påkallas av framställningen varvid i huvud- sak RB:s regler har motsvarande tillämpning. Verkställt beslag skall an- mälas hos domstol. Finner domstolen att beslaget inte är lagligen grun- dat, får regeringen inte bifalla framställningen (5—9 55). Framställning från nordisk stat kan göras antingen hos RÅ eller direkt till stats- eller distriktsåklagare. Om åklagaren inte avslår framställningen utan verk— ställer beslaget, skall detta anmälas hos domstol som i detta fall gör den slutliga prövningen av frågan om egendomen skall överlämnas till den främmande staten (10—12 55). Såväl vid framställning från utomnor— disk stat som vid framställning från nordisk stat får i beslut om över- lämnande av egendomen till den främmande staten föreskrivas de för— behåll som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt (4 €)).

Framställning från utomnordisk stat om delgivning här i riket görs i allmänhet hos utrikesdepartementet, som antingen själv kan ombesörja delgivningen eller överlämna framställningen till länsstyrelse för verk- ställighet. Bestämmelser om delgivningsförfarandet meddelas i kungö- relsen (1909: 24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. I vissa fall får länsstyrelsen verkställa delgivning på framställning av konsul för den främmande staten.

Utlämnande av registerutdrag till myndighet regleras av föreskrifter i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister och lagen (1965: 94) om polisregister m.m. Bl. a. gäller enligt 4 & sistnämnda lag att rikspolis- styrelsen får på framställning av polis- eller åklagarmyndighet i något av de nordiska länderna eller stat ansluten till internationella kriminal- polisorganisationen eller av denna organisation förordna om utlämnan- de av polisregisteruppgift, när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter regeringens bemyndigande får rikspolisstyrelsen lämna uppgift för sådant ändamål även till polis- eller åklagarmyndig— het i annan stat. I övrigt får, enligt föreskrifter av regeringen, från polis- register meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om dess med- borgare eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet får polisregisteruppgift lämnas ut också i annat fall, om regeringen ger tillstånd till det.

Som har nämnts i det föregående har Sverige tillträtt den i Strasbourg den 20 april 1959 undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (europeiska rättshjälpskonventionen, prop. 1961:

• Sida 22
•  Original

Prop. 1976/77: 124 22

48). Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968. Till konventionen är i övrigt följande främmande stater och områden an- slutna: Danmark, Belgien, Frankrike jämte besittningar, Grekland, Is— rael, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz. Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.

I konventionen åtar sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionen i största möjliga utsträckning lämna varandra rätts- hjälp i brottmål som handläggs av judiciell myndighet i annan konven- tionsstat. De former av rättshjälp som regleras angår bevisupptagning. husrannsakan och beslag för bevisändamål, delgivning och utlämnande av straffregisterutdrag.

Av art. 2 framgår att framställning enligt konventionen kan avslås, om gärningen är av politisk eller fiskal natur samt om den begärda åt- gärden anses kränka landets suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen. Sverige har gjort de för- behållen beträffande art. 2 att framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning som framställningen avser inte' är belagd med straff i svensk lag, b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sve- rige eller i tredjc stat, c) om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige eller tredje stat har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats, d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att inte in- leda förundersökning eller väcka åtal för gärningen och e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag. Sverige har vidare gjort förbe- håll bl.a. mot konventionens bestämmelser om överföring och transite- ring av vittnen m.fl. Ett av Sverige ursprungligen gjort förbehåll mot bestämmelserna om husrannsakan och beslaghar numera återtagits ef- ter tillkomsten av den nyssnämnda lagen om användning av vissa tvångs- medel på begäran av främmande stat.

I förhållande till de nordiska länderna lämnar Sverige i åtskilliga hänseenden en mera långtgående rättshjälp än vad som följer av den europeiska rättshjälpskonventionen. För att begränsa framställningen till det i detta sammanhang mest väsentliga skall här endast nämnas att frågan om nordisk vittnesplikt numera har lösts genom enhetlig lag- stiftning i de nordiska länderna samt att Danmark, Finland, Island. Norge och Sverige den 26 april 1974 har undertecknat en överenskom- melse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. De svenska bestämmelserna om den nordiska vittnesplikten finns i la- gen (1974: 752) om nordisk vittnesplikt. Med anledning av 1974 års rättshjälpsövcrenskommelse har utfärdats cirkuläret (1975: 301) till stats- myndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark. Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1976/77: 124 23

4.5. Vissa bestämmelser i utlänningslagstiftningen

4.5.1 Asylrätten Utlänning har inte någon ovillkorlig rätt att inresa och vistas i Sve— rige. Det tillkommer uteslutande svenska myndigheter att bestämma de villkor under vilka Sverige ger territoriell asyl åt'en politisk flykting eller annan asylsökande utlänning. I begreppet asylrätt ligger även en rätt för en stat att vägra utlämna en person som har tagit sin tillflykt till dess territorium. I enlighet härmed ges i 2 5 första stycket utlän- ningslagen (1954: 193) en principdeklaration av det innehållet att po- litisk flykting inte utan synnerliga skäl skall vägras fristad i riket, då han är i behov därav. Som politisk flykting anses enligt 2 & andra stycket utlänning som i sitt hemland löper risk att bli utsatt för politisk för- följelse, varmed förstås bl. a. att någon på grund av sin politiska upp- fattning eller annars på grund av politiska förhållanden utsätts för för- följelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller också att på grund av ett politiskt brott allvarligt straff åläggs honom. Genom ändringar i utlänningslagen år 1975 har i 2 & införts ett sär- skilt skydd för vissa andra grupper än politiska flyktingar (prop. 1975/76: 18, InU 1975/76: 24, rskr 1975/76: 121). I ett nytt tredje stycke föreskrivs sålunda att utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd härför inte utan särskilda skäl skall förvägras att vistas i Sverige. Detsamma gäller krigsvägrare, dvs. den som har övergett krigsskådeplats eller har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring. Principdeklarationen i 2 & utlänningslagen har samband med bestäm- melserna i 53 och 54 åå samma lag om s. k. politiskt verkställighetshin- der. Enligt 53 & får utlänning vid verkställighet av avvisning, förpass- ning, utvisning eller förvisning inte befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och inte heller till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han löper sådan risk. Utan hinder av bestämmelserna i 53 5 får utlänning emellertid enligt 54 & första stycket befordras till sådant land, om han genom synner- ligen grov brottslighet ådagalagt att hans kvarblivande här i landet skulle innebära allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet och den förföljelse som hotar honom inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet. En ytterligare för- utsättning är att utlänningen inte kan befordras till annat land-. Enligt 54 å andra stycket får vidare utlänning befordras till sådant land som avses i 53 5, om han här eller utomlands bedrivit verksamhet, som har inneburit fara för rikets säkerhet, och det finns anledning anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Även i sådant fall gäller den

• Sida 24
•  Original

Prop. 1976/77: 124 24

förutsättningen att utlänningen inte kan befordras till annat land. I fråga om krigsvägrare finns motsvarande verkställighetsbestämmelser i 54 a %.

Vad härefter angår diplomatisk asyl, dvs. fristad som beviljas på be- skickning inom annan stats område, är den förhärskande folkrättsliga uppfattningen i Sverige att diplomatiska representationer inte tillerkänns någon generell rätt att ge asyl. Detta utesluter dock inte att rent humani- tära hänsyn kan leda till att också svensk beskickning kan ställas inför frågan att bevilja asyl. Angående principerna härvidlag hänvisas till den redogörelse i ämnet som lämnas i prop. 1975 : 71 s. 24.

4.5.2. De särskilda terraristbestämmelserna

I utlänningslagen och i lagen (1975 : 1360) om tvångsåtgärder i spa- ningssyfte i vissa fall finns särskilda bestämmelser som ger möjlighet att under vissa speciella förutsättningar ingripa med skilda åtgärder i syfte att minska riskerna för att vårt land blir skådeplatsen för interna- tionella terroristdåd.

Enligt 20 5 första stycket utlänningslagen skall utlänning som ankom- mer till riket avvisas om det finns grundad anledning anta, att han till- hör eller verkar för organisation eller grupp som avses i andra stycket och det tillika med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som anges i andra stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan gärning här i riket. Förteckning över utlänningar, som sålunda skall avvisas, upp- rättas enligt tredje stycket av rikspolisstyrelsen. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga. Före- ligger beträffande utlänning, som uppehåller sig i riket, sådana omstän- digheter som nyss har nämnts får han enligt 29 & första stycket punkt 5 utvisas ur landet.

Av vad som har anförts i det föregående framgår emellertid att ett av- visnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas om politiskt eller där— med jämförligt verkställighctshinder föreligger. Om utlänningen i sådant fall får stanna kvar i landet t.v., kan han bli föremål för kontroll och övervakning enligt 51 & femte stycket utlänningslagen och enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Under vissa förutsättningar kan sådana spanings- och tvångsåtgärder som husrannsakan, kroppsvi— sitation, kroppsbesiktning, brevkontroll och telefonavlyssning användas mot honom. Förutsättningarna för att dessa åtgärder skall kunna vidtas avviker från vad som enligt rättegångsbalken gäller om användningen av sådana tvångsmedel vid misstanke om brott, eftersom rättegångsbal- kens regler i motsats till reglerna i den särskilda spaningslagen inte ger möjligheter till ingripanden uteslutande i förebyggande syfte.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1976/77: 124 25 -

Ett flertal garantier mot en alltför vidsträckt tillämpning av den sär- skilda spaningslagen har byggts in såväl i de bestämmelser som gäller förfarandet och beslutsprocessen som i särskilda regler som har till syfte att ge underlag för en fortlöpande kontroll av hur lagen hanteras. Lagen har tidsbegränsad giltighet, ursprungligen för tiden t.o.m. 1976 års utgång. Giltighetstiden har emellertid genom beslut av riksdagen förlängts till utgången av år 1977 (prop. 1976/77: 33, JuU ]976/77: 13, rskr 1976/77: 91, SFS 1976: 1069).

5. Föredraganden

5.1. Sveriges tillträde till konventionen

I takt med ett ökande antal terroristdåd med internationell bakgrund har det såväl i vårt land som internationellt blivit allt mera uppenbart att det behövs ett intensifierat mellanstatligt samarbete i syfte att före- bygga och bekämpa våldet. Vi har under 1960-talet och 1970-talet kun- nat notera ett ständigt ökande antal terroristdåd runt om i världen, våldshandlingar som ofta urskillningslöst har drabbat oskyldiga män- niskor. Även i Svcrige har internationella terroristdåd ägt rum. Jag skall inte här närmare gå in på enskilda händelser av detta slag. Beträf- fande den senaste utvecklingen får jag i stället hänvisa till den redo- görelse som nyligen har lämnats riksdagen i prop. 1976/77: 33 (s. 6—8).

Även om det torde råda en bred enighet om att det krävs åtgärder på det internationella planet för att komma till rätta med den inter- nationella terrorismen, står det samtidigt klart att det ändå finns be- tydande problem när det gäller att få till stånd på en gång lämpliga och effektiva former för ett mellanstatligt samarbete på detta område. Det är inte ovanligt att terroristdåden har sin grund i djupgående politiska och sociala motsättningar. Det har därför visat sig svårt att få en mera allmän uppslutning kring åtgärder som riktar sig mot våldet som sådant, så länge bakomliggande politiska och sociala problem kvarstår olösta. Bl. a. av dessa skäl måste arbetet att internationellt bekämpa terrorismen ses som en mera långsiktig uppgift. Inte minst mot bakgrund härav är varje steg mot ett vidgat samarbete på detta område betydelsefullt.

De senare årens utveckling har också lett till att allt flera länder har börjat verka för ett ökat internationellt samarbete för att förebygga våldsdåd av typen flygkapning, tagande av gisslan, brevbombsattentat etc. Arbetet på att söka få till stånd internationella överenskommelser i detta syfte har sedan flera år tillbaka bedrivits inom internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och Förenta nationerna. På det regionala planet har hithörande frågor behandlats bl. a. inom Europa- rådet och vid europeiska justitieministermöten. Även inom de Euro- peiska gemenskapernas ministerråd och inom Nordiska rådet har man

• Sida 26
•  Original

Prop. "1976/77: 124 26

arbetat med dessa frågor.

Vissa resultat av arbetet har också kunnat noteras. Jag vill här erinra om 1970 års Haagkonvention om olaga besittningstagande av luft— fartyg och 1971 års Montrealkonvention för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet. Dessa konventioner syftar båda —- lik- som den tidigare Tokiokonventionen från år 1963 — till att förstärka skyddet för den civila flygtrafiken. Det får också räknas som ett be- tydande framsteg att den inom Förenta nationerna år 1973 utarbetade diplomatskyddskonventionen numera har trätt i kraft.

Det finns i detta sammanhang vidare anledning att erinra om de resolutioner angående internationell terrorism som Förenta nationer- nas generalförsamling har antagit den 18 december 1972 (resolution 3034 XXVII) och den 15 december 1976 (resolution A/31/429). I reso- lutionerna uttalar generalförsamlingen sin djupa oro över internatio- nella terrorhandlingar som inträffar allt oftare och som kräver eller sätter i fara oskyldiga människors liv eller sätter grundläggande fri- heter på spel. Man erkänner vikten av internationellt samarbete i fråga om åtgärder för att effektivt förhindra sådana handlingar. Samtidigt understryker generalförsamlingen betydelsen av att staterna inriktar sin omedelbara uppmärksamhet på de bakomliggande orsakerna till sådana gärningar i syfte att nå fram till rättvisa och fredliga lösningar. Genom den förstnämnda resolutionen skapades en ad hoc-kommitté med uppgift att sysselsätta sig med olika sidor av terrorismproblemet. Kommittén avgav sin rapport (A/9028) till generalförsamlingens sam— manträde hösten 1973. När rapporten togs upp till debatt i general- församlingen hösten 1976 riktade församlingen — samtidigt som den senare av de nyssnämnda resolutionerna antogs — en uppmaning till ad hoc-kommittén att fortsätta sitt arbete. I enlighet därmed har den kallats till nytt möte i mars 1977. Det förtjänar härutöver framhållas att generalförsamlingen i en den 15 december 1976 antagen resolution (A/3l/430) har beslutat tillsätta ytterligare en ad hoc-kommitté med uppgift att utarbeta en konvention mot tagande av gisslan. Denna kom- mitté har kallats till sammanträde i augusti 1977.

Det arbete som har bedrivits inom Europarådet har tidigare gett resultat i form av en rekommendation år 1973 angående internationell terrorism och en resolution år 1974 i samma ämne. Rådets minister- kommitté har därefter i november 1976 antagit en europeisk konven- tion om bekämpande av terrorism som öppnades för undertecknande den 27 januari 1977. Konventionen undertecknades samma dag av sjutton medlemsstater, däribland Sverige.

Sverige tillmäter det internationella samarbetet på detta område stor betydelse och har genomgående sett det som en viktig uppgift att aktivt verka för konstruktiva lösningar som kan godtas av så många länder som möjligt. I konsekvens härmed har vi medverkat vid tillkomsten av

• Sida 27
•  Original

Prop. 1976/77: 124 27

de tidigare konventionerna på området och tillhört de stater som först har ratificerat dessa. Under det arbete som har föregått antagandet av den europeiska terrorismkonventionen har målsättningen från svensk sida varit densamma.

Som ingalunda är ovanligt när det gäller internationella konventio- ner på det rättsliga området är den slutliga utformningen av den euro- peiska terrorismkonventionen till en del ett resultat av kompromis— ser som har skett i syfte att skapa förutsättningar för en anslutning från så många stater som möjligt. I vissa hänseenden har det sålunda under förberedelsearbetet förelegat olika uppfattningar om hur kon- ventionen och i andra hand dess text lämpligen borde utformas. Som jag strax skall återkomma till torde en anslutning från svensk sida till konventionen också förutsätta att Sverige på en väsentlig punkt utnyttjar en möjlighet att göra förbehåll mot konventionens lösningar. Det kan emellertid konstateras att konventionen, sedan detta förbehåll gjorts för vår del, enligt sina huvuddrag och till sin allmänna syftning stämmer väl överens med det svenska rättssystemet. Med hänsyn härtill och till det stora värde som ligger i varje utbyggnad av ett internationellt sam- arbete som kan bidra till att motverka terroristiska våldsdåd förordar jag att Sverige nu ratificerat konventionen. Jag vill anmärka att den inom kort torde komma att tillträdas även av Danmark och Norge.

Konventionen riktar sig i främsta rummet mot vissa särskilt grova typer av våldsdåd som räknas upp i art. 1. Det gäller här kapning av luftfartyg och luftfartssabotage men också grova brott mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet samt varje brott som innefattar människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande. Art. 1 omfattar även brott som innebär användning av bomber, automatiska skjutvapen o. d., om användningen medför fara för personer, liksom också försök att begå något av de i artikeln nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller försök.

En anslutning till art. 1 innebär att den fördragsslutande staten för- binder sig att aldrig betrakta de nu angivna brotten som politiska i fall då gärningsmannen befinner sig på statens område och annan konven- tionsstat begär att han skall utlämnas. Den anmodade staten får alltså i sådant fall inte avslå en framställning om utlämning enbart med hän- visning till att brottet har politisk karaktär.

Konventionen öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att göra förbehåll mot den nu berörda bestämmelsen. Enligt art. 13 får nämligen konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra utlämning i fråga om något i art. 1 omnämnt brott som den anser ha politisk karaktär. Vid bedömningen av brottets art är staten dock skyldig att beakta omständig- heter som gör att gärningen bör bedömas som särskilt grovt brott. Som exempel på sådana omständigheter anges särskilt att brottet har medfört en kollektiv fara för personers liv, kroppsliga integritet eller frihet, att

• Sida 28
•  Original

Prop. 1976/77: 124 28

det har drabbat personer som stod främmande inför motiven till brottet eller att grymma eller svekfulla medel har använts för dess genom- förande.

Frågan om Sverige bör godta art. 1 reservationslöst eller utnyttja den möjlighet som art. 13 erbjuder att göra förbehåll mot bestämmelsen måste givetvis i första hand bedömas mot bakgrunden av gällande svens- ka bestämmelser och tillämpad praxis beträffande utlämning för polia tiskt brott. Såvitt gäller utlämning till utomnordisk stat regleras denna fråga av 6 & lagen (1957: 668) om utlämning för brott (allmänna ut- lämningslagen). Enligt paragrafens första stycke får utlämning inte ske för politiskt brott. Om gärningen innefattar även brott av icke politisk beskaffenhet, får dock utlämning beviljas för det brottet, såvida gär- ningen i det särskilda fallet har övervägande karaktär av ett icke poli- tiskt brott.

Som framgår både av lagtexten och dess förarbeten är paragrafens räckvidd inte begränsad till sådana politiska brott som riktar sig direkt och uteslutande mot staten, t. ex. högförräderi eller spioneri (s. k. abso— lut-politiska brott). Paragrafen avser också sådana gärningar som, från- sett det politiska momentet, är straffbara även som allmänna brott, t. ex. mord eller människorov (s.k. relativt-politiska brott). Det är i fråga om brott av den sistnämnda kategorin som en prövning skall göras huruvida brottet har övervägande karaktär av politiskt brott. Om detta anses vara förhållandet, får utlämning inte äga rum, medan i motsatt fall utlämning kan beviljas trots brottets politiska karaktär.

Frågan i vilken utsträckning utlämning skall kunna medges för rela- tivt-politiska brott har sedan gammalt tillhört de mest omstridda spörs— målen inom utlämningsrätten. Den nuvarande svenska bestämmelsen i ämnet har i huvudsak samma innehåll som motsvarande regel i den ti— digare gällande lagen (1913: 68) angående utlämning av förbrytare. Regleringen bygger på tanken att det i fråga om de politiska brotten är av särskild vikt att ha en kategorisk lagregel att falla tillbaka på med hänsyn till de ömtåliga situationer som kan tänkas uppkomma. Man har emellertid inte ansett det möjligt att i lagen ge en närmare de- finition av begreppet politiskt brott utan överlåtit åt tillämpningen att med ledning av doktrin och praxis och med beaktande av omständig- heterna i dct särskilda fallet avgöra om ett brott skall anses vara av övervägande politisk karaktär eller inte (jfr prop. 1913: 50 s. 31 — 55 och 1957 : 156 s. 55—56).

Den aktuella regleringen i allmänna utlämningslagen har också sam- band med de principer som i vårt land av tradition upprätthålls i fråga om asylrätten. Enligt den principdeklaration härom som ges i 2 & ut- lämningslagen (1954: 193) skall politisk flykting inte utan synnerliga skäl vägras fristad i landet, när han är i behov härav. Med politisk flykting förstås bl. a. den som i sitt hemland löper risk att åläggas all-

• Sida 29
•  Original

Prop. 1976/ 77: 124 _ 29

varligt straff för politiskt brott. Tanken på en ändring av gällande ord- ning i detta avseende har nyligen avvisats (jfr prop. 1975/76: 18 s. 106, InU 1975/76: 24 s. 27—28, rskr 1975/76: 121).

För egen del anser jag att de skäl som kan åberopas till förmån för den nuvarande regleringen i 6 & allmänna utlämningslagen är så tungt vägande och sedan länge har en så fast förankring i vår politik på detta område att inte ens en sådan begränsad ändring av lagrummet som skulle bli aktuell vid ett förbehållslöst tillträde från svensk sida till den europeiska terrorismkonventionen framstår som godtagbar. Jag förordar därför att Sverige vid konventionens ratificering med stöd av art. 13 förbehåller sig rätten att vägra utlämning för brott som avses i art. 1, om brottet är politiskt. Enligt vad jag har inhämtat avser man även från dansk och norsk sida att göra motsvarande förbehåll. Ett så- dant förbehåll torde inte få någon större betydelse för konventionens praktiska effektivitet. Som jag skall återkomma till i det följande inne- bär nämligen konventionen att stat som inte efter framställning medger utlämning i de här aktuella fallen i princip blir skyldig att i stället själv vidta åtgärder för lagföring av gärningsmannen.

Jag vill i detta sammanhang också understryka att de begränsningar i fråga om utlämning för politiska brott som ställs upp i 6 & allmänna utlämningslagen inte i normalfallen torde hindra utlämning för sådana brott som omfattas av den europeiska terrorismkonventionen. De brott som det här gäller har visserligen ofta politiska motiv. Att en gärning har politiskt motiv anses emellertid inte vara tillräckligt för att den i ett utlämningsärende skall bedömas ha övervägande karaktär av politiskt brott. Särskilt anses detta gälla när det är fråga om de allmänt sett grövsta brotten. Över huvud taget förutsätter prövningen av frågan om ett brott skall anses ha övervägande politisk karaktär en samlad bedöm- ning av de olika omständigheter som föreligger i det enskilda fallet (jfr NJA 1972: 358). Huruvida utlämningshinder föreligger enligt den nu berörda bestämmelsen prövas alltid av högsta domstolen.

Vid förbehåll enligt art. 13 ikläder sig Sverige en förpliktelse att, när det i utlämningsärende uppkommer fråga om brott som avses i art. 1 skall anses politiskt, beakta gämingens karaktär av särskilt grovt brott. Av vad jag nyss har anfört framgår att detta betraktelsesätt är väl för- enligt med svensk rättsuppfattning. Någon särskild lagstiftning fordras sålunda inte på grund härav.

Vad angår konventionens artiklar i övrigt bör följande framhållas. Art. 2 öppnar möjlighet för konventionsstat att undanta vissa andra gärningar än dem som avses i art. 1 från bestämmelserna om utläm— ningshinder vid politiskt brott. Med hänsyn till vad jag nyss har förordat i fråga om förbehåll mot art. 1 i konventionen, bör art. 2 inte föranleda någon åtgärd från svensk sida.

Enligt art. 3 skall samtliga utlämningsavtal mellan fördragsslutande

• Sida 30
•  Original

råde oc.n

bara under förutsättning domsrätt på en bestämmelse som in.. tens lag.

Art. 6 förutsätter för sin tillämpning att de gärningar som i.... straffbara enligt konventionsstaternas interna lagstiftning. Detta nämns dock inte uttryckligen i artikeln. Man torde nämligen ha utgått från att brott av denna allvarliga art regelmässigt omfattas av gällande strafflag- stiftning i europarådsstaterna. För svensk del är detta också undantags- löst förhållandet. De i vissa hänseenden vidsträckta gärningsbeskrivning- arna i art. 1 leder till att en rad olika svenska straffbestämmelser kan bli tillämpliga beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. En anslutning till konventionen medför sålunda inte för svensk del något bch0v av en utvidgad kriminalisering.

Vad härefter angår frågan om domsrätten över brott som avses i art.

• Sida 31
•  Original

Prop. 1976/77: 124 31

1 kan konstateras att bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 åå BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott begångna utomlands ger en så vid- sträckt behörighet åt svensk domstol, att det knappast kan inträffa att de här aktuella brotten faller utanför svensk jurisdiktion när gärnings- mannen befinner sig i Sverige. Inte heller i denna del påkallar alltså ett tillträde till konventionen några lagändringar.

I art. 7 föreskrivs skyldighet för stat inom vars område man påträf- far någon som misstänks för brott enligt art. 1 att överlämna ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan. Skyldigheten inträder en- ligt artikeln bara om staten vägrar att efter framställning utlämna honom till annan konventionsstat, men detta utesluter självfallet inte att hän- skjutande till åtalsmyndighet sker även när någon utlämningsframställ— ning inte har ingått. Förpliktelsen i artikeln torde för Sveriges del kom- ma att bli uppfylld genom bestämmelserna i rättegångsbalken om skyl- dighet för polismyndighet eller åklagare att inleda förundersökning vid misstanke om brott som hör under allmänt åtal samt för åklagare att väcka åtal för sådant brott, om omständigheterna föranleder till det en- ligt den svenska lagstiftningen. Har brottet begåtts utom riket, till- kommer det —— frånsett vissa undantagsfall — regeringen eller riksåkla- garen att meddela åtalsförordnande (2 kap. 5 5 andra stycket BrB och brevet (1972: 818) till riksåklagaren om väckande av åtal i vissa fall). Sådant förordnande kan dock i allmänhet meddelas först sedan förun- dersökningen har slutförts.

Enligt art. 8 förpliktar sig konventionsstaterna att lämna varandra största möjliga rättshjälp i brottmål i samband med straffrättsligt för- farande som har inletts med anledning av brott som avses i art. 1 eller 2. Därvid skall den anmodade statens lagstiftning om sådan rättshjälp vara tillämplig. Art. 8 lägger sålunda inte på konventionsstaterna någon förpliktelse att genomföra ny eller utvidgad lagstiftning om rättshjälp åt främmande stat i brottmål. Däremot förbjuder artikeln uttryckligen staterna att i här aktuella fall vägra begärd rättshjälp enbart av den an- ledningen att den avser politiskt brott, brott förknippat med ett politiskt brott eller brott inspirerat av politiska motiv.

För svensk del regleras frågan om rättshjälp i brottmål åt främmande stat av en rad olika författningar. Två av de författningar som kan bli aktuella i sammanhanget är lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol (ändrad 1974: 755, jfr 1975: 297) och lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Båda dessa lagar innehåller förbud mot att lämna rättshjälp när det är fråga om brott av politisk karaktär. En anslutning från svensk sida till den europeiska terrorismkonventionen aktualiserar därför frå- gan om författningsändringar i detta hänseende. Till denna fråga åter- kommer jag i följande avsnitt.

Jag vill i detta sammanhang också nämna att art. 8 gör undantag

• Sida 32
•  Original

_ .--...at : uet föregående får art. 3 .-....” unt: nagon konsekvens för svensk del.

Art. 4 innebär att i den mån utlämningsavtal mellan fördragsslu- tande stater innehåller särskild förteckning över utlämningsbara brott, sådana gärningar som avses i art. 1 och 2 alltid skall anses upptagna på förteckningen.

Av de utlämningsavtal som f. n. gäller i förhållandet mellan Sverige och annan europeisk stat innehåller endast avtalen med Belgien (SFS 1870: 37) och Storbritannien (SÖ 1965: 19) särskild förteckning över ut- lämningsbara brott. Dessa förteckningar är visserligen omfattande men tar ändå inte upp samtliga brott som avses i art. 1 och 2. Förpliktelsen att alltid betrakta dessa brott som utlämningsbara påkallar emellertid ingen särskild lagstiftningsåtgärd för svensk del.

Art. 5 innehåller regler om undantag från utlämningsskyldighet på grund av risk för politisk och religiös förföljelse m. m. Reglerna är häm— tade från art. 3 punkt 2 i den europeiska utlämningskonvcntionen som för svensk del tidigare har ansetts ha täckning i 7 % allmänna utläm— ningslagen (prop. 1958: 139 s. 10).

Enligt art. 6 punkt 1 är konventionsstat skyldig att vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott :om avses i art. 1 för fall då den misstänkte befinner sig inom dess om— åde och utlämning till annan konventionsstat vägras. Detta gäller dock ara under förutsättning att den stat som begär utlämning grundar sin omsrätt på en bestämmelse som har motsvarighet i den anmodade sta— ns lag.

Art. 6 förutsätter för sin tillämpning att de gärningar som här avses är "affbara enligt konventionsstaternas interna lagstiftning. Detta nämns ck inte uttryckligen i artikeln. Man torde nämligen ha utgått från att itt av denna allvarliga art regelmässigt omfattas av gällande strafflag- 'tning i europarådsstaterna. För svensk del är detta också undantags-

förhållandet. De i vissa hänseenden vidsträckta gärningsbeskrivning- a i att. 1 leder till att en rad olika svenska straffbestämmelser kan tillämpliga beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. En utning till konventionen medför sålunda inte för svensk del något w av en utvidgad kriminalisering. td härefter angår frågan om domsrätten över brott som avses i art..

Slyt-bCL JLxu.. __ . . d tidi- ' ' " ' ndi het. ' ' dande me UtländSk Judme'u röy förgeskriftema är I huvudsak liäalåräCkmng åt ut- * u redovisa e an D; gällande regler i lagen ga om gar

' till F dsk domstol, som ursprungligenlzlsrom ain'l mål. Möjligheten att foransta 91 ankom gene cmla ”t f ämmande stat även i brottma hjä p a r' _ ' " 1930 (SFS 1930: 63) varvxd, i ove

:12 s. 1) om ' := (1899 ämplig endast 1 fra " bevisupptagning som .rattus- m en lagändring ar

är för- rensstämmelse med vad som nu

• Sida 33
•  Original

Prop. 1976/77 : 124 33

hållandet, undantag gjordes för brott av politisk karaktär. I denna del anfördes i förarbetena (prop. 1930: 5 s. 4) att bedömningen av vad som skulle förstås med politiskt brott borde ske med ledning av doktrin och praxis samt på grundval av förhållandena i varje särskilt fall. I sammanhanget anmärktes att som politiskt brott borde behandlas även gärning som, utan att vara helt och hållet av politisk natur, dock över— vägande har sådan karaktär.

Som jag förut har konstaterat innebär art. 8 av den europeiska ter— rorismkonventionen att de avtalsslutande staterna skall lämna varand— ra största möjliga rättshjälp i samband med ett straffrättsligt förfaran— de som har inletts med anledning av brott som avses i art. 1 eller 2 av konventionen. Det föreskrivs uttryckligen att begärd rättshjälp där- vid inte får vägras enbart på grund av att rättshjälpen bedöms avse brott av politisk natur. Den nuvarande lydelsen av 1 5 lagen om bevis- upptagning åt utländsk domstol kan emellertid leda till att svensk dom- stol anser sig förhindrad att lämna rättshjälp i form av bevisupptag— ning, om ett konventionsbrott bedöms ha övervägande politisk karak- tär. För svensk del aktualiseras sålunda frågan om ett förbehåll bör göras mot art. 8 i konventionen eller om möjligheterna att föranstalta om bevisupptagning på begäran av utländsk domstol i stället bör ut- vidgas genom lagstiftning.

För min del anser jag att det inte kan möta några avgörande be- tänkligheter mot att i fråga om brott av den utomordentligt allvarliga natur som konventionen avser öppna möjlighet för svensk domstol att bifalla en konventionsstats framställning om bevisupptagning även för fall då det ifrågavarande brottet bedöms ha politisk karaktär. Att Sve- rige i enlighet med vad jag har förordat i det föregående alltjämt skall kunna vägra utlämning för sådana brott kan enligt min mening inte anföras som argument mot denna lösning. De skäl av huvudsakligen asylrättslig natur som kan åberopas mot att Sverige åtar sig utläm- ningsskyldighet för politiska brott får ju inte samma aktualitet i detta sammanhang. Jag vill också erinra om att en av konventionen föran- ledd ändring i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol inte kom- mer att medföra någon helt ovillkorlig skyldighet att från svensk sida bifalla en framställning om bevisupptagning så snart det är fråga om brott som avses i konventionen. En sådan framställning kan exempel- vis med stöd av art. 8 punkt 2 avslås, om det skulle finnas grundad anledning anta att den har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en per- son på grund av hans ras, religion, medborgarskap eller politiska upp- fattning, eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras av så- dant skäl. Sådant förhållande kan vid framställning från utomnordisk stat beaktas i samband med den prövning av framställningen som äger rum innan den överlämnas till svensk domstol. Någon erinran härom behöver alltså inte tas in i lagen.

I enlighet med det anförda förordar jag att 1. 5 lagen om bevisupp-

• Sida 34
•  Original

Prop. '1976/77: 124 34

tagning åt utländsk domstol ändras i syfte att möjliggöra en reserva- tionslös anslutning från svensk sida till art. 8. Därvid bör det ovillkorliga förbud mot bevisupptagning beträffande politiskt brott som nu finns i första stycket av paragrafen utgå. [ stället bör i ett nytt andra stycke an- ges att när det är fråga om mål om ansvar för gärning, som har karaktär av politiskt brott, så äger lagen tillämpning endast om framställningen har gjorts av domstol i stat som har tillträtt den europeiska terrorism- konventionen och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.

5.2.2. Lagen (1975.'295) om användning av vissa tvångsmedel på be— gäran av främmande stat

Enligt 1 5 lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat får föremål eller skriftlig handling efter framställ- ning tas i beslag och överlämnas till främmande stat i fall då någon i staten är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gär- ning. Som allmän förutsättning för sådant tvångsmedel gäller enligt 2 & att egendomen skäligen skall kunna antas ha betydelse för ut- redning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får under vissa förutsättningar även husrannsakan äga rum.

[ 3ä ställs upp vissa ytterligare villkor för åtgärd enligt 'l 5. Med anledning av framställning från utomnordisk stat får sålunda åtgärden inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 41% första stycket första meningen, 5 5, 65 eller 105 allmänna utlämningslagen. När det är fråga om framställning från nordisk stat får åtgärden inte vidtas i fall då hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 3 5” första stycket, 45 eller 5 & nordiska utlämnings- lagen.

Hänvisningen till 65 allmänna utlämningslagen innebär att en fram- ställning från utomnordisk stat om rättshjälp i form av beslag eller husrannsakan inte får bifallas, om den ifrågavarande gärningen utgör eller har övervägande karaktär av politiskt brott. På motsvarande sätt innebär hänvisningen till 45 nordiska utlämningslagen att hinder mot bifall till framställning från nordisk stat i vissa fall föreligger, om brot- tet är politiskt.

Som jag förut har konstaterat innehåller art. 8 av den europeiska terrorismkonventionen ett förbud mot att vägra bifall till en framställ- ning om rättshjälp avseende konventionsbrott enbart med hänvisning till att brottet bedöms ha politisk natur. I överensstämmelse med vad jag nyss har förordat i fråga om lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol bör även lagen om användning av vissa tvångsmedel på be- gäran av främmande stat ändras i syfte att göra det möjligt för Sve- rige att godta art. 8 utan förbehåll. Detta kan lämpligen ske genom att hänvisningarna till 65 allmänna utlämningslagen och 4'ä nordiska ut- lämningslagen bryts ut från första resp. andra stycket av 3å sist-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1976/77: 124 35

nämnda lag. I stället bör i ett nytt tredje stycke till paragrafen före- skrivas att, i fall då hinder mot utlämning för gärningen skulle ha förelegat enligt 65 allmänna utlämningslagen eller 45 nordiska ut- lämningslagen, tvångsåtgärd får vidtas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska terrorismkonventionen och gärningen utgör brott som avses i denna konvention. Ett sådant tillägg utesluter självfallet inte att framställning i nu avsedda fall kan avslås på annan grund än att brottet är politiskt. Jag vill här erinra om att lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främ- mande stat —— i likhet med utlämningslagarna — bygger på principen att en diskretionär prövning av den främmande statens framställning skall göras i den mån inte skyldighet att bifalla framställningen före- ligger enligt avtal eller konvention.

5.2.3. Ikraftträdande

Det kan ännu inte med säkerhet förutses vid vilken tid den euro- peiska terrorismkonventionen kommer att träda i kraft. Jag föreslår därför att riksdagen överlåter åt regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet av de båda lagändringar som jag har förordat i det föregående.

Några övergångsbestämmelser torde inte behövas. Lagarna blir utan särskild föreskrift i sin ändrade lydelse tillämpliga på framställning som tas upp till prövning efter ikraftträdandet även om den skulle ha kom- mit in dessförinnan.

6. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol,

2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångs- medel på begäran av främmande stat.

Förslagen bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 21.

7. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

8. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

1Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

• Sida 36
•  Original

Prop. 1976/77: 124

European Convention on the suppression of terrorism

The member States of the Council of Europe, sig- natory hereto,

Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its Members;

Aware of the growing concern caused by the in- crease in acts of terrorism;

Wishing to take effective measures to ensure that the perpetrators of such acts do not escape presecution and punishment;

Convinced that extradi- tion is a particularly effec- tive measure for achieving this result,

Have agreed as follows:

Article 1

For the purposes of ex- tradition between Contrac- ting States, none of the fol- lowing offences shall be re- garded as a political offence or as an offence connected with a political offence or as an offence inspired by political motives:

a. an offence within the scope of the Convention for the Suppression of Un— lawful Seizure of Aircraft. signed at The Hague on 16 December 1970;

Convention européenne pour la repression du terrorisme

Les Etats membres du Conseil de l'Europe, signa- taires de la présente Con- vention,

Considérant que le but du Conseil de l'Europe est de réaliser une union plus étroi- te entre ses membres;

Conscients de Pinquié- tude croissante causée par la multiplication des actes de terrorisme;

Souhaitant que des me- sures efficaces soient prises pour que les auteurs de tels actes n'éehappent pas a la poursuite et au chåtiment ;

Convaincus que l'extradi- tion est un moyen particu- lierement efficace de parve- nir å ce résultat,

Sont convcnus de ce qui suit:

Article 1

Pour les besoins de l'ex— tradition entre Etats Con- tractants, aucune des infrac- tions mentionnées ei-apres ne sera considérée comme une infraction politique, comme une infraction con— nexe å une infraction poli- tique ou comme une infrac- tion inspirée par des mobiles politiques;

a. les infractions compri- ses dans le champ (Papplica- tion de la Convention pour la répression de la capture illicite d”aéronefs, signée å La Haye le 16 décembre 1970;

36