om godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism, m.m.
Prop. 1976/77: 124 Regeringens proposition
1976/77: 124
om godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari
1977 om bekämpande av terrorism, m. m.;
beslutad den 24 mars 1977.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll denna dag.
På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN
SVEN ROMANUS
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att Sverige tillträder 1977 års europarådskonvention om bekämpande av terrorism. Genom konventionen åtar sig de avtalsslutande staterna att antingen tillmötesgå begäran från annan konventionsstat om utlämning av någon som har begått terrordåd av närmare angivet slag eller själv vidta åtgärder för lagföring av honom. En fullständig anslutning till konventionen medför vidare att konventionsstat inte får vägra utlämning för sådant brott under hänvisning till att det är att betrakta som politiskt. På denna punkt föreslås emellertid att man från svensk sida gör ett särskilt förbehåll som innebär att Sverige behåller nuvarande möjligheter att vägra utlämning för politiska brott.
Konventionen innebär dessutom att de avtalsslutande staterna skall lämna varandra rättsligt biträde när det gäller straffrättsliga förfaranden mot personer som har gjort sig skyldiga till terrordåd. För att göra det möjligt för Sverige att ansluta sig till dessa bestämmelser föreslås ändringar i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
1 Riksdagen 1976/77. I saml. Nr 124
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk
domstol
Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol
dels att i 10—12 §§ ordet ”Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form,
dels att 1 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvårande lydelse Föreslagen lydelse
18 Har i visst mål eHer ärende ut- Har i visst mål eller ärende utländsk domstol gjort framställning ländsk domstol gjort framställning hos domstol här i riket om vidta- hos domstol här i riket om vidtagande av någon till rättegången gande av någon till rättegången hörande åtgärd, såsom upptagande hörande åtgärd, såsom upptagande av ed, anställande av förhör med av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis ge- part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn el- nom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis, och varder ler av skriftligt bevis, och varder framställningen genom utrikesde- framställningen genom utrikesdepartementet överlämnad till den partementet överlämnad till den svenska domstolen, skall den äska- svenska domstolen, skall den äskade åtgärden vidtagas efter vad i de åtgärden vidtagas efter vad i denna lag sägs. Vad sålunda stad- denna lag sägs. Vad sålunda stadgats äge dock ej tillämpning, där gats äge dock ej tillämpning, där fråga är om ansvar för gärning fråga är om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott som icke är i svensk lag belagd eller som icke är i svensk lag be- med straff. Ej heller må i mål om lagd med straff. Ej heller må i mål ansvar för brottslig gärning part om ansvar för brottslig gärning höras på ed eller under sanningspart höras på cd eller under san- försäkran. ningsförsäkran.
Avser framställning enligt första
stycket fråga om ansvar för gär-
ning, som har karaktär av politiskt
brott, äger denna lag tillämpning
endast om framställningen har
gjorts av domstol i stat som har
tillträtt den europeiska konventio-
nen den 27 januari 1977 om be-
kämpande av terrorism och gär-
ningen utgör brott som avses i
denna konvention.
Lika med utländsk domstol anses i denna lag annan utländsk judiciell myndighet.
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 10—12 §§, två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den dag regeringen bestämmer.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen” (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
Härigenom föreskrives att 3 8 lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3§
Med anledning av framställning Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Fin- från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge får åt- land, Island eller Norge får åt-
gärd enligt 1 8 ej vidtagas, om gärd enligt 1 3 ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet hinder mot utlämning för brottet
skulle ha förelegat enligt 4 § förs- skulle ha förelegat enligt 4 8 förs-
ta stycket första punkten, 5 §, 6 § ta stycket första punkten, 5 § el-
eller 10 § lagen (1957: 668) om ler 10 3 lagen (1957: 668) om ututlämning för brott. lämning för brott. När fråga är om framställning När fråga är om framställning
från Danmark, Finland, Island el- från Danmark, Finland, Island et-
ler Norge får åtgärden ej vidtagas, ler Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brot- om hinder mot utlämning för brot-
tet skulle ha förelegat enligt 3 8 tet skulle ha förelegat enligt 3 8 första stycket, 4 § eller 5 8 lagen första stycket eller 5 §& lagen (1959: 254) om utlämning för brott (1959: 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och till Danmark, Finland, Island och Norge. Norge.
Skulle hinder mot utlämning för
brottet ha förelegat enligt 6 § la-
gen om utlämning för brott eller
4 § lagen om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och
Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts
av stat som har tillträtt den eu-
ropeiska konventionen den 27 ja-
nuari 1977 om bekämpande av
terrorism och gärningen utgör
brott som avses i denna konven-
tion.
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. '
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1977-03-10
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande: statsrådet Romanus
Lagrådsremiss med anledning av förslag till godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism
1 Inledning
Sedan länge har man inom olika internationella organisationer lagt ner stora ansträngningar på att söka skapa former för ett mellanstatligt samarbete i syfte att bekämpa sådana våldsdåd med internationell bakgrund som brukar hänföras under begreppet internationell terrorism. Frågan har under senare år behandlats bl. a. inom Förenta nationerna och Europarådet samt vid möten för de europeiska justitieministrarna. Även inom de Europeiska gemenskapernas ministerråd och inom Nordiska rådet har frågan uppmärksammats.
Europarådets arbete har bl.a. resulterat i en rekommendation angående internationell terrorism som antogs av den rådgivande församlingen år 1973 och en resolution i samma ämne antagen av rådets ministerkommitté år 1974. I enlighet med ett initiativ vid 1975 års curopeiska justitieministermöte beslöt härefter ministerkommittén samma år att tillkalla en särskild kommitté för att utreda frågor med anknytning till vissa nya former av planlagda våldsdåd. Denna kommitté utarbetade ett förslag till curopeisk konvention om bekämpande av terrorism som hänsköts till Europarådets kommitté för brottslighetsfrågor (ECCP) och behandlades vid dess plenarmöte i maj 1976. Sedan förslaget härefter i november samma år godkänts av ministerkommittén, öppnades konventionen för undertecknande den 27 januari 1977.
Konventionen — i det följande benämnd den europeiska terrorismkonventionen — undertecknades omedelbart av Sverige liksom av Europarådets övriga medlemsstater utom Irland och Malta. Den träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje ratifikations- eller anslutningsinstrumentet har deponerats hos Europarådets generalsekreterare.
Konventionen i engelsk och fransk originalversion samt i översättning till svenska bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga I.
2 Andra konventioner på området m. m.
Arbetet på att få till stånd internationellträttsligt bindande åtaganden i syfte att bekämpa terrorism har tidigare lett till resultat främst när det gäller skyddet för den civila Juftfarten. På detta område finns f.n. tre konventioner, Tokiokonventionen den 14 september 1963 om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg, Haagkonventionen den 16 december 1970 för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg och Montrealkonventionen den 23 september 1971 för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet.
Tokiokonventionen reglerar väsentligen frågor om befälhavares, besättningsmedlems och passagerares skyldigheter och befogenheter med anledning av brott ombord på luftfartyg eller annars för upprätthållande av ordning och säkerhet ombord. Konventionsstaterna åtar sig bl. a. att vidta åtgärder för att återföra kontrollen över ett kapat Juftfartyg till dess befälhavare, att tillåta passagerare och besättning att fortsätta resan och att återställa fartyget och dess last till dess rättmätiga innehavare. Den som misstänks för kapningsbrott skall, om det påkallas av omständigheterna, tas i förvar eller på annat sätt hindras från att avvika. Konventionen har ratificerats av Sverige (prop. 1966: 159, ILU 1966: 47, rskr 1966: 364). I samband med att Sverige tillträdde konventionen gjordes vissa ändringar i luftfartslagen (1957: 297) och Juftfartskungörelsen (1961: 558).
Tokiokonventionen innehåller inga bestämmelser om åtal, bestraffning eller utlämning med anledning av de brott som konventionen omfattar. Sådana regler finns däremot i de båda andra konventionerna. Haagkonventionen avser rättsstridiga handlingar som någon begår ombord på luftfartyg under flygning och som innebär att gärningsmannen med våld eHler hot tar luftfartyget i sin besittning eller eljest utövar kontroll över det. Montrealkonventionen omfattar gärningar som är ägnade att äventyra säkerheten för luftfartyg under flygning. Det gäller såväl sabotage och andra handlingar som kan skada själva luftfartyget som skadegörande eller störande ingrepp mot anläggningar för flygnavigering. Båda konventionerna förpliktar staterna att belägga gärningar som avses i konventionerna med stränga straff och göra straffbestämmelserna tillämpliga på misstänkta personer oavsett var brottet har begåtts. Konventionerna innebär vidare förpliktelse att vidta åtgärder för åtal eller utlämning när en person misstänkt för sådant brott anträffas på statens område. Konventionerna innehåller också regler om skyldighet för konventionsstat att göra brottsundersökningar, ta
gärningsmän i förvar, lämna vissa underrättelser m. m.
Sverige har ratificerat såväl Haagkonventionen (prop. 1971: 92, JuU 1971: 9, rskr 1971: 164) som Montrealkonventionen (prop. 1973: 92, JuU 1973: 21, rskr 1973: 222). I samband med att Sverige tillträdde Haagkonventionen infördes i brottsbalken (BrB) en särskild straffbestämmelse mot kapning av luftfartyg (13 kap. 5 a § första stycket). För detta brott döms den som ombord på luftfartyg medelst olaga tvång bemäktigar sig fartyget eller ingriper i dess manövrering. Vid Sveriges tillträde till Montrealkonventionen infördes en straffbestämmelse mot Juftfartssabotage (13 kap. 5 a & andra stycket). För ansvar förutsätts att någon på annat sätt än genom kapning vidtar åtgärd som är ägnad att framkalla fara för luftfartygs säkerhet under flygning eller gör luftfartyg i trafik oanvändbart för flygning genom att förstöra eller skada det. Straffskalan är för såväl kapning av luftfartyg som luftfartssabotage fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst två och högst tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om därigenom har framkallats fara för flera människoliv eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Även försök, förberedelse och stämpling till kapning av luftfartyg celler Iuftfartssabotage har straffbelagts (13 kap. 12 §).
I samband med Sveriges tillträde till dessa båda konventioner har vidare gjorts ändringar i bestämmelserna i 2 kap. BrB om tillämpligheten av svensk lag i syfte att ge svensk domstol domsrätt i mål om ansvar för kapning av luftfartyg celler luftfartssabotage oavsett var brottet har begåtts.
Sverige har även tillträtt den av Förenta nationerna den 14 december 1973 antagna konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer (prop. 1975: 71, JuU 1975: 18, rskr 1975: 138). Denna konvention, den s.k. diplomatskyddskonventionen, har helt nyligen trätt i kraft.
Diplomatskyddskonventionen innebär i huvudsak att avtalsslutande stat åtar sig att belägga vissa särskilt angivna uppsåtligt förövade gärningar, som är riktade mot en bestämd grupp av internationellt verksamma personer, med lämpliga straff under beaktande av brottens allvarliga art, att tillse att domsrätt över sådana brott finns i angiven utsträckning och att vidta åtgärder antingen för åtal mot eller utlämning av den som har begått något av dessa brott och befinner sig inom statens område. De brott som här avses är mord, människorov celler annat angrepp på en internationellt skyddad person eller mot dennes frihet samt våldsamt angrepp mot en sådan persons tjänsteställe, privata bostad eller transportmedel, om angreppet är ägnat att äventyra dennes person eller frihet, liksom också hot eller försök att företa sådant angrepp eller medhjälp härtill. Den skyddade personkretsen består av — förutom statsöverhuvud, regeringschefer och utrikesministrar — diplo-
matiska och konsulära tjänstemän samt internationella mellanstatliga organisationers högsta tjänstemän. Diplomatskyddskonventionen innehåller även vissa andra regler, bl. a. om skyldighet för konventionsstat att göra brottsundersökningar, ta gärningsmän i förvar, lämna vissa underrättelser m. m. Regleringen överensstämmer på dessa punkter i huvudsak med motsvarande bestämmelser i Haag- och Montrealkonventionerna. Sveriges ratifikation av diplomatskyddskonventionen föranledde inte några lagändringar.
3 Den europeiska terrorismkonventionen
Den europeiska terrorismkonventionen har på flera punkter utformats med bl. a. Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventionerna som förebild. I ett särskilt hänseende, som jag återkommer till, skiljer den sig dock från dessa tre konventioner till sin principiella uppläggning.
Den centrala bestämmelsen i konventionen är art. I. Denna artikel utgår från det förhållandet att det i de flesta europeiska staters utlämningsrätt liksom i de mellan staterna gällande avtalen på området ingår ett förbud mot utlämning för s. k. politiska brott.
Enligt art. 1 skall vissa särskilt angivna gärningar aldrig betraktas som politiska brott, som brott förknippade med politiska brott eller som brott inspirerade av politiska motiv när fråga uppkommer om utlämning mellan fördragsslutande stater på grund av sådan gärning. Bland dessa gärningar nämns först brott som avses i Haag- eller Montrealkonventionen (art. I a—b). Vidare omfattar art. 1 följande brott, nämligen c) grova brott som utgör angrepp mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet, d) brott som innebär människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande, c) brott som innebär användning av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller paketbomber, om användningen innebär fara för personer, samt, slutligen, f) försök att begå något av de i artikeln nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller till försök till sådant brott.
Det skall redan här nämnas att art. 3 öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att göra förbehåll mot art. 1. I punkt 1 av art. 13 föreskrivs nämligen att varje stat vid undertecknandet eller vid deponeringen
av sitt ratifikations- eller anslutningsinstrument kan förklara att den
förbehåller sig rätten att vägra utlämning i fråga om något i art. 1 omnämnt brott som den betraktar som politiskt brott, som brott förknippat med politiskt brott eller som brott inspirerat av politiska motiv. Som förutsättning för ett sådant förbebåll gäller dock att staten åtar sig att vid bedömningen av brottets art vederbörligen beakta de faktorer som gör brottet särskilt grovt. Som exempel på sådana faktorer anges
särskilt a) att brottet har medfört en kollektiv fara för personers liv, kroppsliga integritet eller frihet, b) att det drabbat personer som stod främmande inför motiven till brottet, eller c) att grymma eller svekfulla medel använts för dess genomförande.
1 punkterna 2 och 3 av art. 13 föreskrivs att stat som har gjort förbehåll enligt punkt 1 av samma artikel kan återta förbehållet helt eller delvis. Återtagandet skall ske genom en till Europarådets gencralsekreterare ställd förklaring som blir gällande från dagen för mottagandet. Stat som har gjort sådant förbehåll får inte göra anspråk på att annan stat skall tillämpa art. 1. Däremot kan stat som gjort förbehåll beträffande vissa deltar av art. 1 eller som gjort förbehåll mot artikeln vilka gäller under vissa villkor göra anspråk på tillämpning av art. 1 i den utsträckning staten själv har godkänt artikeln.
Art. 2 ger fördragsslutande stat rätt — men inte skyldighet — att i ärenden om utlämning mellan konventionsstater undanta vissa ytterligare gärningar från bestämmelserna om politiska brott. Det gäller här grov våldshandling som inte faller in under art. I men som är riktad mot någons liv, kroppsliga integritet eller frihet, grovt brott mot annan egendom än sådan som avses i art. 1, om brottet medfört kollektiv fara för personer, liksom också försök att begå något av de nu nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller till försök till sådant brott.
I art 3 och 4 behandlas den europeiska terrorismkonventionens inverkan på de överenskommelser om utlämning som redan gäller mellan de fördragsslutande staterna. I detta hänseende föreskrivs i art. 3 att samtliga sådana fördrag och arrangemang skall anses ändrade såvitt angår förhållandet mellan de fördragsslutande staterna, i den mån de är oförenliga med terrorismkonventionen. Enligt vad som uttryckligen anges gäller det nu anförda även i fråga om den curopeiska utlämningskonventionen till vilken Sverige har anslutit sig (SÖ 1959: 65; jfr avsnitt 4.3). För att tillgodose syftet med terrorismkonventionen skall vidare enligt art. 4 brott som avses i art. 1 eller 2 alltid anses upptaget på förteckning över utlämningsbara brott i avtal eller fördrag om utlämning som gäller mellan de fördragsslutande staterna.
IL art. 5 finns föreskrifter om undantag från utlämningsskyldighet som har utformats med motsvarande bestämmelser i den curopeiska utlämningskonventionen som förebild. Enligt artikeln skall ingen bestämmelse i terrorismkonventionen tolkas så att utlämningsskyldighet uppkommer, om den anmodade staten har grundad anledning anta antingen att framställningen om utlämning har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning celler också att hans belägenhet skulle kunna försvåras av någon av dessa anledningar.
Art. 6, som är en viktig bestämmelse i konventionen, behandlar jurisdiktionen över sådana brott som avses i art. 1. Bestämmelsen har mot-
svarighet i art. 4.2 Haagkonventionen, art. 5.2 Montrealkonventionen och art. 3.2 diplomatskyddskonventionen.
Enligt art. 6 är fördragsslutande stat skyldig att vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott som avses i art. 1, när den misstänkte finns inom dess område och inte utlämnas efter det att staten har mottagit framställning om utlämning från annan konventionsstat. Detta gäller dock bara om den stat som begär utlämning grundar sin jurisdiktionsrätt på en bestämmelse som har motsvarighet i den anmodade statens lag (punkt 1). Terrorismkonventionen utesluter emellertid inte att straffrättslig jurisdiktion i andra fall utövas enligt nationell lag (punkt 2).
Art. 7 innehåller åtalsregler som är i huvudsak analoga med motsvarande bestämmelser i Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventionerna. Om man i en konventionsstat påträffar en person misstänkt för brott enligt art. 1 och staten inte utlämnar honom efter framställning enligt art. 6, är staten skyldig att utan något som helst undantag och utan otillbörligt dröjsmål överlämna ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan. Sådant beslut skall fattas enligt samma regler som gäller i fråga om grovt brott enligt statens egen lag.
Som inledningsvis nämndes föreligger det en viss principiell skillnad i uppbyggnaden mellan å ena sidan den curopeiska terrorismkonventionen och å andra sidan Haag-, Montreal- och diplomatskyddskonventionerna. Sistnämnda tre konventioner tillerkänner uttryckligen fördragsslutande stat en valrätt mellan utlämning och lagföring i den egna staten för fall då en person misstänkt för konventionsbrott anträffas på statens område. Den curopeiska terrorismkonventionen föreskriver visserligen inte i och för sig någon utlämningsskyldighet, men den förbjuder de fördragsslutande staterna att betrakta vissa särskilt angivna brott som politiska och att vägra utlämning av det skälet. Konventionen får därmed till effekt att utlämningsplikten enligt redan existerande avtal utvidgas i vissa fall. Om konventionsstat för sådana fall vill bibehålla en valrätt mellan utlämning och lagföring i den egna staten, förutsätter konventionen att staten gör förbehåll enligt art. 13.
Art. 8 innehåller bestämmelser om rättshjälp i brottmål. Enligt punkt 1 skall de avtalsslutande staterna lämna varandra största möjliga rättsliga biträde i samband med polisutredning och andra straffrättsliga förfaranden som har inletts med anledning av brott som avses i art. 1 eller 2. I samtliga fall skall den anmodade statens lag om sådan rättshjälp vara tillämplig. Begärd rättshjälp får dock inte vägras enbart på grund av att den avser politiskt brott, brott förknippat med ett politiskt brott eller brott inspirerat av politiska motiv. Enligt punkt 2 föreligger emellertid inte skyldighet att lämna rättshjälp, om den anmodade staten har grundad anledning anta att framställningen därom har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av hans ras, religion, 1l Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 124
medborgarskap eller politiska uppfattning eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras av någon av dessa anledningar. Dessa undantag från förpliktelsen att lämna rättshjälp motsvarar således de undantag från utlämningsskyldighet som anges i art. 5.
Punkt 3 av art. 8 reglerar terrorismkonventionens inverkan på gällande överenskommelser om rättshjälp i brottmål. Punkten innebär att samtliga avtal och arrangemang om sådan rättshjälp som har träffats av stat som ansluter sig till terrorismkonventionen skall anses ändrade i förhållande till annan stat som har anslutit sig till konventionen, i den mån avtalet eller arrangemanget strider mot konventionen. Detta gäller även den europeiska rättshjälpskonventionen, som har tillträtts av Sverige (SÖ 1968: 15; jfr avsnitt 4.4).
Art. 9—76 innehåller slutbestämmelser. ECCP skall hållas underrättad om tillämpningen av konventionen och skall göra vad som behövs för att underlätta en reglering i godo av svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen (art. 9). Tvist angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen som inte kan lösas i denna ordning skall hänskjutas till skiljedom (art. 10). Konventionen är öppen för Europarådets medlemsstater och den skall ratificeras, godtagas eller godkännas. Instrument rörande ratifikation eller annan anslutning skall deponeras hos Europarådets generalsekreterare. Konventionen träder i kraft tre månader efter den dag då det tredje instrumentet rörande ratifikation eller anslutning har deponerats. I förhållande till stat som därefter tillträder konventionen träder den i kraft tre månader efter den dag då dess ratifikations- eller anslutningsinstrument har deponcrats (art. 11). Konventionsstat kan genom förklaring begränsa konventionens tillämpning till vissa områden resp. utsträcka tillämpningen till nytt område. Sådan förklaring får återtas (art. 12). Uppsägning sker hos Europarådets generalsekreterare och träder i kraft omedelbart, om annat inte anges (art. 14). Konventionen upphör att gälla i förhållande till stat som upphör att vara medlem i Europarådet (art. 15). Generalsekreteraren skall hålla rådets medlemsstater underrättade om undertecknande, ratifikation, förbehåll, förklaringar och andra meddelanden enligt konventionen (art. 16).
För innehållet i art. 13, som ger konventionsstaterna rätt att under vissa förutsättningar göra förbehåll mot art. 1, har redogjorts förut. Det förtjänar att påpekas att art. 13 inte innehåller något förbud för konventionsstat att göra ytterligare förbehåll. Ett uttryckligt sådant förbud fanns intaget i det ursprungliga förslaget till konvention men fick utgå vid konventionens antagande på begäran av Frankrike.
4 Gällande svenska bestämmelser m. m.
4.1 Straffbestämmelser
De brott som avses i den europeiska terrorismkonventionen är för svensk del straffbelagda genom olika bestämmelser i BrB.
Art. 1. a—b gäller brott som avses i Haag- och Montrealkonventionerna. Som framgår av vad som förut har anförts (avsnitt 2) är de här åsyftade gärningarna straffbelagda i 13 kap. 5 a § BrB som kapning av luftfartyg resp. luftfartssabotage.
När det gäller brott som avses i art. I c — grova brott som utgör angrepp mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet — blir i första hand bestämmelserna i 3 och 4 kap. aktuella. I 3 kap. som gäller brott mot liv och hälsa straffbeläggs bl. a. mord, dråp, misshandel och grov misshandel. Den som berövar annan livet kan dömas enligt 3 kap. 1 § för mord till fängelse i tio år eller på livstid. Är brottet med hänsyn till bakomliggande omständigheter eller eljest mindre grovt, kan i stället dömas för dråp, som enligt 3 kap. 2 § kan medföra fängelse i lägst sex och högst tio år. Bestämmelserna om straff för misshandel resp. grov misshandel finns i 3 kap. 5 och 6 §§. Som misshandel anses enligt brottsbeskrivningen i 3 kap. 5 § att tillfoga någon kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätta någon i vanmakt celler annat sådant tillstånd. Straffet är fängelse i högst två år eller, om misshandeln är ringa, böter. För grov misshandel är straffet enligt 3 kap. 6 § fängelse i lägst ett och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om misshandeln var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat den angripne svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat synnerlig hänsynslöshet celler råhet.
Bestämmelserna i 4 kap. BrB avser brott mot frihet och frid. Människorov — varmed förstås bl. a. gärning som innebär att någon bemiäktigar sig och spärrar in annan med uppsåt att skada honom till liv eller hälsa eller att utöva utpressning — är i 4 kap. 1 § första stycket belagt med fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid. Är brottet mindre grovt, förskyller det enligt 4 kap. 1 § andra stycket fängelse i högst sex år. Den som på annat sätt än genom människorov bortför, spärrar in eller annars berövar någon friheten kan dömas enligt 4 kap. 2 § för olaga frihetsberövande till fängelse i lägst ett och högst tio år. Är sådant brott mindre grovt, är straffet böter eller fängelse i högst två år. Enligt 4 kap. 4 § kan straff ådömas för olaga tvång, om någon genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. Straffet är böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Med hänsyn till att art. 1 c avser diplomater och andra internationellt skyddade personer bör vidare nämnas att det i 19 kap. 11 § BrB finns en bestämmelse om straffskärpning för förgripelse mot främmande makts statsöverhuvud celler representant här i riket genom gärning som avses i 3 och 4 kap. För bestämmelsens tillämpning fordras att den främmande makten har kränkts genom gärningen. Under samma förutsättning inträder förhöjt straff då någon gör intrång i lokal som innehas av främmande makts representation eller om skada görs på sådan lokal eller på egendom som finns där. Enligt ett motivuttalande (prop. 1948: 80 s. 136) bör under uttrycket främmande makts representant anses ingå inte bara främmande statsöverhuvud och diplomatiska representanter utan även andra härvarande utlänningar med officiell ställning.
Art. 1. d avser brott som innefattar människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande. Sådana brott faller regelmässigt under någon av de nyss berörda bestämmelserna i 4 kap. 1 och 2 §§ BrB om människorov och olaga frihetsberövande. Beroende på omständigheterna kan även andra straffbestämmelser bli aktuella såsom bestämmelsen i 9 kap. 4 § om utpressning. Detta brott, som består i att medelst olaga tvång förmå någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon som denne företräder, förskyller fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Art. 1. e riktar sig mot brott som innefattar användning av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen celler brev- eller paketbomber, om användningen innebär fara för personer. För sådana brott kan en rad olika straffbestämmelser bli aktuella, bl. a. de förut nämnda brotten i 3 kap. BrB mot liv och hälsa. Andra brott som kan bli hänförliga under art. 1 e är olaga hot och rån. För olaga hot (4 kap. 5 8), som i straffskalan har böter eller fängelse i högst två år, straffas den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. För rån döms enligt 8 kap. 5 § den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, till fängelse, lägst ett och högst sex år. Detsamma gäller den som sedan han har begått stöld och anträffats på bar gärning sätter sig till motvärn mot den som vill återtaga det tillgripna och därvid använder sig av våld eller hot som nyss nämnts. Som rån betraktas även gärning som innebär att någon med sådant våld eller hot tvingar annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne. Är förfarandet med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, döms dock inte för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.
I detta sammanhang bör också nämnas bestämmelsen i 13 kap. 3 § BrB om allmänfarlig ödeläggelse. För detta brott döms den som åstadkommer bl. a. explosion eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Straffet är fängelse i lägst två och högst åtta år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex och högst tio år eller på livstid.
Punkten 1 av art. 2. avser grov våldshandling som, utan att omfattas av art. 1, riktar sig mot en persons liv, kroppsliga integritet eller frihet. Dessa brott faller under samma straffbestämmelser som brotten enligt art. 1 c, dock utan att omfattas av den särskilda straffskärpningsregeln i 19 kap. 11 §. Punkt 2 samma artikel gäller grovt brott mot annan egendom än sådan som avses i art. 1, om brottet medför kollektiv fara för personer. Här kan, förutom de förut berörda brotten, ansvar komma i fråga även för vissa andra brott. Om någon anlägger brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, skall sålunda gärningsmannen dömas för mordbrand enligt 13 kap. 1 3 till fängelse, lägst två och högst åtta år. Är brottet att anse såsom grovt, blir straffet fängelse på viss tid, lägst sex och högst tio år, eller på livstid. För grov skadegörelse kan enligt 12 kap. 3 § den dömas som förstör celler skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt till egendomen. Straffet är fängelse i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller skadan är synnerligen kännbar.
Enligt art. 1 £ och punkten 3 av art. 2 omfattar artiklarna även försök att begå något av de särskilt uppräknade brotten eller medverkan till sådant brott, liksom också medverkan till försök till sådant brott.
Enligt svensk rätt är samtliga de i det föregående angivna gärningarna straffbelagda även på försöksstadiet. Straffet kan sättas lägre än vad som gäller för fullbordat brott, dock inte under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller mera (23 kap. 1 8 BriB).
Samma staff som ådöms gärningsman drabbar också den som gör sig skyldig till medhjälp till en i BrB kriminaliserad gärning (23 kap. 4 8). Dock får den som har förmåtts att medverka till brott genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller också har medverkat endast i mindre mån enligt 23 kap. 5 § ådömas ett straff som underskrider straffminimum för brottet. I ringa fall kan han befrias helt från ansvar. Medverkan till försök är straffbar i samma mån som det fullbordade brottet är straffbelagt på försöksstadiet.
4.2 Svensk domstols straffrättsliga kompetens
Reglerna om svensk strafflags tillämplighet i rummet finns intagna i 2 kap. BrB. I överensstämmelse med territorialitetsprincipen omfattar svensk domstols kompetens enligt 2 kap. 1 § till en början alla i Sverige begångna brott liksom, enligt 2 kap. 3 § första punkten, alla brott som har begåtts utomlands ombord på svenska fartyg eller luftfartyg.
I fråga om brott mot svensk lag som har begåtts utomlands är vidare svensk domstol enligt 2 kap. 2 3 första punkten alltid behörig, om brottet har förövats av svensk medborgare. Medborgarskap skall ha förelegat vid tidpunkten för gärningen. Utlänning med hemvist i Sverige kan enligt 2 kap. 2 § första punkten alltid straffas i Sverige för brott utom riket mot svensk lag liksom, enligt 2 kap. 2 3 andra punkten, den utlänning utan hemvist i Sverige som efter brottet blivit svensk medborgare eller tagit hemvist i Sverige eller som är medborgare i annat nordiskt land och finns i Sverige. Detsamma gäller enligt 2 kap. 2 § tredje punkten annan utlänning som finns i Sverige, om det utomlands förövade brottet enligt svensk lag kan föranleda fängelse i mer än sex månader. I de här berörda fallen gäller regeln om dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § andra stycket. Sålunda föreligger inte domsrätt för svensk domstol, om gärningen är straffri enligt lagen på gärningsorten, och inte heller om gärningen har begåtts inom område, t. ex. öppna havet, som inte tillhör någon stat och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen. I de fall domsrätt föreligger enligt 2 kap. 2 § första och andra stycket får inte ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. En regel härom finns i 2 kap. 2 § tredje stycket.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 3 BrB utsträcker den svenska domsrätten ytterligare i vissa specialfall av utomlands begångna brott. Sålunda är svensk domstol behörig att döma bl. a. om brottet har förövats mot Sverige eller svensk allmän inrättning, cxempelvis svensk beskickning eller svenskt konsulat (tredje punkten). Detsamma gäller om brottet hat begåtts inom område som inte tillhör någon stat och har förövats mot svensk medborgare eller mot utlänning med hemvist i Sverige (fjärde punkten). Svensk domstol har likaså alltid domsrätt om brottet är kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage eller försök till sådant brott samt i fråga om brott för vilket enligt svensk lag det lindrigaste straffet är fängelse i fyra år eller däröver (femte och sjätte punkterna).
Enligt 2 kap. 5 § får åta! för brott, som har förövats utom Sverige, i regel inte väckas utan förordnande av regeringen eller den som regeringen har bemyndigat därtill. Utan särskilt åtalsförordnande får åtal dock anställas bl. a. om brottet har förövats i annat nordiskt land eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller i annat nordiskt land eller av svensk, dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare mot svenskt intresse.
Bestämmelser om inskränkning i svensk domsrätt under vissa förutsättningar finns i2 kap.5 a 8. Paragrafen tar sikte på situationer då fråga om ansvar för viss gärning har prövats genom lagakraftägande dom som har meddelats i främmande stat där gärningen har förövats eller i främmande stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (SÖ 1973: 55). Lagföring i Sverige får inte ske, om den tilltalade genom en sådan dom för samma gärning har frikänts från ansvar eller förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts eller ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår eller ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den främmande staten. Enligt lagen (1976: 20) om ändring i BrB, som träder i kraft den dag regeringen bestämmer, skall motsvarande gälla, om domen har meddelats i stat som har tillträtt den curopeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål (SÖ 1976: 21).
Från de nu berörda reglerna om utländsk brottmålsdoms rättskraft har i 2 kap. 5 a § andra stycket gjorts undantag bl. a. för fall då brottet har förövats i Sverige eller utomlands mot Sverige eller svensk allmän inrättning, då brottet är kapning av luftfartyg eller luftfartssabotage eller försök till något av dessa brott samt då det lindrigaste straffet enligt svensk lag är fängelse i fyra år eller däröver, förutsatt dock att lagföringen i den främmande staten inte har skett på begäran av svensk myndighet.
I fall när fråga om ansvar för brott har prövats genom dom i främmande stat men domen inte enligt de nu berörda reglerna har rättskraft i Sverige får åtal väckas endast efter förordnande av regeringen eller den som regeringen har bemyndigat (2 kap. 5 a § tredje stycket).
Genom brev (1972: 818) till riksåklagaren (RÅ) har Kungl. Maj:t bemyndigat RÅ att meddela åtalsförordnande bl.a. för brott som har
i Sverige eller för gärning som har begåtts av svensk medborgare eller utlänning med hemvist i Sverige i fall då frågan om ansvar för samma gärning har prövats genom dom meddelad i främmande stat.
4.3 Utlimning för brott
Bestämmelser om utlämning för brott från Sverige till utomnordiskt land finns i lagen (1957: 668) om utlämning för brott (allmänna utlämningslagen). Utlämning till nordiskt land regleras av Jagen (1959: 254) om utlämning till Danmark, Finland, Island och Norge (nordiska utlämningslagen). Båda dessa lagar bygger på principen att fråga om utlämning skall prövas fritt på grundval av samtliga föreliggande omständigheter i varje enskilt fall. För beviljande av utlämning krävs inte att
det föreligger ett utlämningsavtal mellan Sverige och den stat som begär utlämning. Beslut om utlämning fattas av regeringen eller — i vissa ärenden enligt nordiska utlämningslagen — av åklagare. För att utlämning skall få medges måste vissa i utlämningslagarna uppställda villkor vara uppfyllda.
Enligt allmänna utlämningslagen får svensk medborgare inte utlämnas (2 §). Däremot utgör det förhållandet att brottet har begåtts i Sverige inte något formellt hinder mot utlämning, låt vara att det ligger i sakens natur att särskilda skäl måste föreligga för att utlämning skall kunna medges i ett sådant fall (prop. 1975: 35 s. 111). För utlämning förutsätts att den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott som enligt svensk lag kan föranleda fängelse i mer än ett år. Har personen dömts för gärningen i den anmodade staten, får han utlämnas bara om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande i anstalt på motsvarande tid. Utlämning får dock beviljas även för mindre allvarligt brott, om utlämning samtidigt begärs för flera brott och åtminstone ett av dem uppfyller de angivna kraven på svårhetsgrad (4 §).
Regler som begränsar möjligheten att utlämna för militära och politiska brott har tagits in i 5 och 6 §§. Enligt 6 § första stycket får utlämning inte ske för politiskt brott. Innefattar gärningen också brott av icke politisk beskaffenhet, får enligt andra stycket samma paragraf utlämning dock beviljas för det brottet under förutsättning att gärningen i det särskilda fallet har övervägande karaktär av ctt icke politiskt brott. Utlämning får emellertid inte vare sig i denna eller i annan situation beviljas, om åtgärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl. a, sin härstamning eller religiösa eller politiska uppfattning blir utsatt för förföljelse av svår beskaffenhet (7 §). Inte heller får utlämning ske, om åtgärden 1 särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande även av giärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav
(8 3).
I syfte att ytterligare tillgodose intresset av rättsskydd för den som begärs utlämnad har i 9 § uppställts vissa krav på bevisning i skuldfrågan. I princip fordras dom eller häktningsbeslut från myndighet i den stat som ansöker om utlämning. I 10 8 föreskrivs förbud mot utlämning när dom eler beslut om åtalsunderlåtelse beträffande det uppgivna brottet redan har meddelats här i landet samt när straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Även dom i annan främmande stat än den som har gjort utlämningsframställning utgör i vissa särskilt angivna fall utlämningshinder. Enligt 11 § utgör slutligen också inledd förundersökning, väckt åtal eller meddelad dom här i landet för annat brott än det som utlämningsbegäran avser i vissa fall hinder mot utlämning.
När utlämning beviljas skall vissa villkor ställas upp (12 § första stycket). Villkoren, som är avsedda till skydd för den utlämnade, är följande. Den utlämnade får inte, utan särskilt medgivande av den svenska regeringen, åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott som har begåtts före utlämningen eller vidareutlämnas till annan stat, innan 45 dagar har förflutit efter rättegång och avslutad verkställighet av påföljd för det brott för vilket utlämning har ägt rum (p. 1). Rättegång inför extraordinär domstol får inte äga rum (p. 2). Från detta villkor kan regeringen dock medge undantag i vissa fall. Den som utlämnas skall inte få straffas med döden (p. 3). Att den utlämnade inte får straffas för militärt eller politiskt brott skall i förekommande fall anges särskilt (andra stycket). Utöver dessa obligatoriska villkor kan regeringen ställa upp de ytterligare villkor som anses nödvändiga (tredje stycket). Regleringen i den nordiska utlämningslagen innebär på flera punkter
en uppmjukning i förhållande till motsvarande bestämmelser i den all-
minna utlämningslagen beroende på den rättslikhet som råder mellan de nordiska länderna. För utlämning fordras att gärningen är straffbar enligt lagen i den stat som begär utlämning. För andra brott än politiska brott krävs däremot inte straffbarhet enligt svensk lag. Här upprätthålls alltså inte principen om den dubbla straffbarheten. Till skillnad från vad som gäller enligt den allmänna utlämningslagen kan också svensk medborgare utlämnas, dock endast under vissa förutsättningar som anges 1 2 8. I fråga om politiskt brott gäller emellertid enligt 4 3 förbud mot utlämning av svensk medborgare, I 3 8 uppställs som huvudregel att utlämning inte får ske, om i den anmodande staten endast
böter kan ådömas för gärningen eller om en redan ådömd påföljd inte
utgör frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. Härifrån ges dock möjlighet till undantag, om utlämning samtidigt äger rum för annat brott som uppfyller förutsättningarna för att utlämning skall få ske. Enligt 5 § nordiska utlämningslagen får utlämning inte äga rum, om i Sverige har meddelats dom eller beslut om åtalsunderlåtelse angående det uppgivna brottet. Vidare utgör enligt 6 8 inledd förundersökning eller åtal för annat brott av viss svårighetsgrad hinder mot utlämning, liksom förestående verkställighet av fängelse eller annat omhändertagande på anstalt. För rättegång kan dock enligt andra stycket i samma paragraf utlämning medges på det villkoret att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet. I 7 § anges de obligatoriska villkor som skall gälla vid utlämning till annan nordisk stat. Den utlämnade får inte åtalas eller straffas för annat brott som har begåtts före utlämningen, om dom eller beslut om åtalsunderlåtelse för brottet har meddelats i Sverige. För att den utlämnade i annat fall skall få straffas för brott som har begåtts före ut- 12 Riksdagen 1976/77. 1 saml. Nr 124
Jämningen men inte omfattas av utlämningsbeslutet krävs i regel särskilt medgivande av den svenska regeringen, om den utlämnade är svensk medborgare eller om brottet är politiskt. Särskilda begränsningar i fråga om vidareutlämning skall även ställas upp. Slutligen kan även i förhållande till nordisk stat de ytterligare villkor ställas upp som anses nödvändiga i det särskilda fallet. Som framgår av det förut anförda har Sverige inte skyldighet att bevilja utlämning, även om samtliga de villkor som anges i den tillämpliga utlämningslagen är uppfyllda. Genom utlämningsavtal med annan stat kan Sverige visserligen ha åtagit sig en del förpliktelser. Sådant avtal måste dock alltid som förutsättning för utlämning från Sverige innehålla bestämmelser som innebär att åtminstone de minimivillkor för utlämning som har uppställts i utlämningslagarna skal! vara uppfyllda. F.n. har Sverige bilaterala utlämningsavtal endast med Australien, Belgien, Canada, Förenta staterna och Storbritannien. Som förut har nämnts har Sverige vidare tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (Sö 1959: 65). Denna konvention har i övrigt ratificerats av Cypern, Danmark, Finland, Grekland, Irland, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike. I fråga om politiska brott innehåller den europeiska utlämningskonventionen följande bestämmelser (art. 3). Utlämning skall inte medges, om det brott för vilket utlämning begärs av den anmodade staten betraktas som ett politiskt brott eller som ett brott förknippat med ett politiskt brott. Detsamma gäller, om den anmodade staten har grundad anledning anta antingen att utlämningsframställningen har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgarskap celler politiska uppfattning eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras av sådant skäl. Vidare föreskrivs att attentat mot statsöverhuvud eller statsöverhuvuds familj aldrig skall betraktas som politiskt brott i konventionens mening. Mot sistnämnda bestämmelse — den s. k. belgiska attentatsklausulen som har gammal hävd inom den kontinentala utlämningsrätten — gjorde Sverige förbehåll vid konventionens ratificering (prop. 1958: 139 s. 10).
4.4 Annan rättshjälv i brottmål åt främmande stat Vid sidan av vad som följer av bestämmelserna om utlämning för brott kan svensk myndighet lämna rättshjälp i brottmål åt främmande stat i vissa andra former. De viktigaste formerna för sådan rättshjälp är bevisupptagning vid domstol, användning av s. k. reclla tvångsmedel (beslag och husrannsakan), delgivning av rättegångshandlingar och ut- "ämnande av polis- och kriminalregisterutdrag. Bevisupptagning vid domstol åt främmande stat regleras av lagen.
(1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och kungörelsen . (1947: 848) med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater.
Enligt 1 8 lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol skall bevisupptagning ske efter framställning av den utländska domstolen. Bevisupptagning kan avse åtgärd som hör till rättegången i den främmande staten, såsom upptagande av ed, anställande av förhör med part eller upptagande av bevis genom vittne, sakkunnig eller syn eller av skriftligt bevis. Framställningen skall överlämnas till den svenska domstolen av utrikesdepartementet. Bevisupptagning enligt lagen får dock inte ske när det är fråga om ansvar för gärning som har karaktär av politiskt brott eller som inte är belagd med straff i svensk lag. I mål om ansvar för brottslig gärning får part inte höras under ed eller sanningsförsäkran. |
Lagen innehåller i övrigt huvudsakligen följande bestämmelser. Bevisupptagning äger rum vid allmän underrätt. I allmänhet ankommer bevisupptagningen på den underrätt där den vistas som skall höras eller innehar handling eller föremål som det är fråga om (2 §). Kan begärd åtgärd inte vidtas, skall den utländska domstolen underrättas härom. Finner domstolen att åtgärden ankommer på annan domstol, skall framställningen översändas till denna (3 8). Rätten utsätter dag för ärendets handläggning och underrättar i vissa fall den utländska domstolen om tidpunkten (4 §). Ärendet skall vid domstolen handläggas som bevisupptagning utom huvudförhandling enligt rättegångsbalken (RB). Domare vid den utländska domstolen har rätt att närvara vid bevisupptagning eller annan åtgärd enligt lagen (5 8). Avser framställning att part skall höras under ed, skall bestämmelserna om förhör med part under sanningsförsäkran i rättegång vid svensk domstol äga motsvarande tilllämpning (6 §). Är den som skall höras eller i övrigt fullgöra något enligt lagen i det land, varifrån framställningen kommer, berättigad att utöver vad som gäller enligt RB vägra att efterkomma vad som begärs av honom, gäller detta även vid bevisupptagningen inför den svenska domstolen (7 8). Om den utländska domstolen begär att vid edsavläggelse skall användas andra ordalag än enligt svensk lag eller att i övrigt annat förfarande än enligt svensk lag skall iakttas, får rätten pröva om det kan ske. Det krävs dock att den som skall fullgöra eden samtycker. Om den utländska domstolen i övrigt begärt att visst förfarande skall tillämpas vid bevisupptagningen, skall begäran efterkommas, om det inte strider mot svensk lag (8 §). Delgivningskostnad och inställelsekostnad för annan än part skall betalas av statsverket (9 §). Protokoll över bevisupptagningen samt kostnadsräkning skall tillställas den utländska domstolen. Regeringen har tillagts befogenhet att efter avtal med främmande stat förordna att kostnaden inte skall utkrävas av den utländska domstolen (10 §). Lagen är tillämplig även i sådana fall när framställ-
ning inte sker genom utrikesdepartementet utan direkt skriftväxling enligt gällande överenskommelse äger rum mellan domstolarna. Vidare kan regeringen efter avtal med främmande stat förordna att bestämmelserna skall gälla när framställning inte sker genom utrikesdepartementet utan översänds från konsul för den staten (11 §). Meddelanden till utländsk domstol enligt lagen skall översändas till utrikesdepartementet för vidare åtgärd eller i förekommande fall till konsul för den andra staten, om inte direkt skriftväxling mellan domstolarna äger rum (12 8).
I den kungörelse som ansluter till lagen finns närmare bestämmelser om lagens tillämplighet när framställning sker genom konsul i vissa stater och när direkt skriftväxling äger rum samt särskilda bestämmelser om regleringen av kostnadsfrågorna. Av kungörelsen framgår av framställning från utomnordisk stat om bevisupptagning som rör ansvar för brottslig gärning eller efterforskning av brott alltid överlämnas till den svenska domstolen genom utrikesdepartementet.
Föreskrifter om beslag och husrannsakan som rättshjälp i brottmål åt främmande stat finns i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Om någon i främmande stat är misstänkt, åtalad eller dömd för där straffbelagd gärning, får enligt 1 § föremål eller skriftlig handling som finns här i landet efter framställning tas i beslag och överlämnas till den främmande staten. En förutsättning för att förordnande om beslag skall få meddelas är att egendomen skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får husrannsakan företas. I huvudsak har RB:s bestämmelser om beslag och husrannsakan motsvarande tillämpning.
Genom hänvisningar till utlämningslagarna ställs i 3 § upp vissa ytterligare villkor för att framställning om tvångsmedel från främmande stat skall få bifallas. Såvitt gäller utomnordisk stat föreskrivs sålunda att åtgärd enligt lagen inte får vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket första meningen, 5 §, 6 § eller 10 8 allmänna utlämningslagen. Hänvisningen till 6 § allmänna utlämningslagen innebär att framställningen inte får bifallas, om brottet är politiskt, såvida inte gärningen dessutom innefattar brott av icke politisk beskaffenhet och i det särskilda fallet prövas övervägande ha karaktär av icke politiskt brott. När det är fråga om framställning om tvångsmedel från nordisk stat, får framställningen inte bifallas, om hinder mot utlämning skulle ha förelegat enligt 3 § första stycket, 4 § eller 5 § nordiska utliämningslagen. På grund av hänvisningen till 4 § nordiska utlämningslagen får sålunda en framställning om tvångsmedel från nordisk stat avseende politiskt brott bifallas endast om gärningen eller gärning av motsvarande beskaffenhet är belagd med straff enligt svensk lag och gärningsmannen inte är svensk medborgare.
Lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främman-
de stat bygger i övrigt liksom utlämningslagarna på principen att en diskretionär prövning av den främmande statens framställning skall göras i det särskilda fallet. Förfarandereglerna har utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i utlämningslagarna. Framställning från utomnordisk stat skall göras på diplomatisk väg och skall, om den inte omedelbart avslås av regeringen, lämnas till RÅ. Denne skall låta företa de åtgärder som påkallas av framställningen varvid i huvudsak RB:s regler har motsvarande tillämpning. Verkställt beslag skall anmälas hos domstol. Finner domstolen att beslaget inte är lagligen grundat, får regeringen inte bifalla framställningen (5—9 §§). Framställning från nordisk stat kan göras antingen hos RÅ eller direkt till stats- eller distriktsåklagare. Om åklagaren inte avslår framställningen utan verkställer beslaget, skall detta anmälas hos domstol som i detta fall gör den slutliga prövningen av frågan om egendomen skall överlämnas till den främmande staten (10—12 838). Såväl vid framställning från utomnordisk stat som vid framställning från nordisk stat får i beslut om överlämnande av egendomen till den främmande staten föreskrivas de förbehåll som är påkallade av hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt (4 8).
Framställning från utomnordisk stat om delgivning här i riket görs i allmänhet hos utrikesdepartementet, som antingen själv kan ombesörja delgivningen eller överlämna framställningen till länsstyrelse för verkställighet. Bestämmelser om delgivningsförfarandet meddelas i kungörelsen (1909: 24 s. 1) angående delgivning av handling på begäran av utländsk myndighet. I vissa fall får länsstyrelsen verkställa delgivning på framställning av konsul för den främmande staten.
Utlämnande av registerutdrag till myndighet regleras av föreskrifter 1 lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister och lagen (1965: 94) om polisregister m. m. Bl. a. gäller enligt 4 8 sistnämnda Jag att rikspolisstyrelsen får på framställning av polis- eller åklagarmyndighet i något av de nordiska länderna eller stat ansluten till internationella kriminalpolisorganisationen eller av denna organisation förordna om utlämnande av polisregisteruppgift, när det fordras för utredning i brottmål eller utlänningsärende. Efter regeringens bemyndigande får rikspolisstyrelsen lämna uppgift för sådant ändamål även till polis- eller åklagarmyndighet i annan stat. I övrigt får, enligt föreskrifter av regeringen, från polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om dess medborgare eller den som har hemvist där eller den som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. På framställning av utländsk myndighet får polisregisteruppgift lämnas ut också i annat fall, om tegeringen ger tillstånd till det.
Som har nämnts i det föregående har Sverige tillträtt den i Strasbourg den 20 april 1959 undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (europeiska rättshjälpskonventionen, prop. 1961:
48). Konventionen trädde för Sveriges del i kraft den 1 maj 1968. Till konventionen är i övrigt följande främmande stater och områden anslutna: Danmark, Belgien, Frankrike jämte besittningar, Grekland, Israel, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Schweiz, Turkiet, Förbundsrepubliken Tyskland och Österrike.
I konventionen åtar sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionen i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som handläggs av judiciell myndighet i annan konventionsstat. De former av rättshjälp som regleras angår bevisupptagning, husrannsakan och beslag för bevisändamål, delgivning och utlämnande av straffregisterutdrag.
Av art. 2 framgår att framställning enligt konventionen kan avslås, om gärningen är av politisk eller fiskal natur samt om den begärda åtgärden anses kränka landets suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot dess allmänna rättsprinciper (ordre public) eller andra för den anmodade staten väsentliga intressen. Sverige har gjort de förbehållen beträffande art. 2 att framställning om rättshjälp kan avslås a) om den gärning som framställningen avser inte är belagd med straff i svensk lag, b) om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller i tredje stat, c) om den i den ansökande staten misstänkte i Sverige ciler tredje stat har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats, d) om i Sverige eller i tredje stat beslut har fattats att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att inte inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen och e) om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag. Sverige har vidare gjort förbehåll bl. a. mot konventionens bestämmelser om överföring och transitering av vittnen m. fl. Ett av Sverige ursprungligen gjort förbehåll mot bestämmelserna om husrannsakan och beslag. har numera återtagits efter tillkomsten av den nyssnämnda lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
I förhållande till de nordiska länderna lämnar Sverige i åtskilliga hänseenden en mera långtgående rättshjälp än vad som följer av den europeiska rättshjälpskonventionen. För att begränsa framställningen till det i detta sammanhang mest väsentliga skall här endast nämnas att frågan om nordisk vittnesplikt numera har lösts genom enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna samt att Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige den 26 april 1974 har undertecknat en överenskommelse om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning. De svenska bestämmelserna om den nordiska vittnesplikten finns i lagen (1974: 752) om nordisk vittnesplikt. Med anledning av 1974 års rättshjälpsöverenskommelse har utfärdats cirkuläret (1975: 301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning.
4.5 Vissa bestämmelser i utlänningslagstiftningen
4.5.1 Asylrätten
Utlänning har inte någon ovillkorlig rätt att inresa och vistas i Sverige. Det tillkommer uteslutande svenska myndigheter att bestämma de villkor under vilka Sverige ger territoriell asyl åt en politisk flykting eller annan asylsökande utlänning. I begreppet asylrätt ligger även en rätt för en stat att vägra utlimna en person som har tagit sin tillflykt till dess territorium. I enlighet härmed ges i 2 § första stycket utlänningslagen (1954: 193) en principdeklaration av det innehållet att politisk flykting inte utan synnerliga skäl skall vägras fristad i riket, då han är i behov därav. Som politisk flykting anses enligt 2 8& andra stycket utlänning som i sitt hemland löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, varmed förstås bl. a. att någon på grund av sin politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller också att på grund av ett politiskt brott allvarligt straff åläggs honom.
Genom ändringar i utlänningslagen år 1975 har i 2 8 införts ett särskilt skydd för vissa andra grupper än politiska flyktingar (prop. 1975/76: 18, InU 1975/76: 24, rskr 1975/76: 121). I ett nytt tredje stycke föreskrivs sålunda att utlänning som, utan att vara politisk flykting, på grund av de politiska förhållandena i sitt hemland inte vill återvända dit och som kan åberopa tungt vägande omständigheter till stöd härför inte utan särskilda skäl skall förvägras att vistas i Sverige. Detsamma gäller krigsvägrare, dvs. den som har övergett krigsskådeplats eller har flytt från sitt hemland för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Principdeklarationen i 2 § utlänningslagen har samband med bestämmelserna i 53 och 54 §§ samma lag om s. k. politiskt verkställighetshinder. Enligt 53 § får utlänning vid verkställighet av avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning inte befordras till land, där han löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse, och inte heller till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land där han löper sådan risk. Utan hinder av bestämmelserna i 53 § får utlänning emellertid enligt 54 83 första stycket befordras till sådant land, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt att hans kvarblivande här i landet skulle innebära allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet och den förföljelse som hotar honom inte innebär fara för hans liv och inte heller i övrigt är av särskilt svår beskaffenhet. En ytterligare förutsättning är att utlänningen inte kan befordras till annat land. Enligt 54 §& andra stycket får vidare utlänning befordras till sådant land som avses i 53 §, om han här eller utomlands bedrivit verksamhet, som har inneburit fara för rikets säkerhet, och det finns anledning anta att han skulle fortsätta sådan verksamhet här. Även i sådant fall gäller den
förutsättningen att utlänningen inte kan befordras till annat land. I fråga om krigsvägrare finns motsvarande verkställighetsbestämmelser i 54 a 3.
Vad härefter angår diplomatisk asyl, dvs. fristad som beviljas på beskickning inom annan stats område, är den förhärskande folkrättsliga uppfattningen i Sverige att diplomatiska representationer inte tillerkänns någon generell rätt att ge asyl. Detta utesluter dock inte att rent humanitära hänsyn kan leda till att också svensk beskickning kan ställas inför frågan att bevilja asyl. Angående principerna härvidlag hänvisas till den redogörelse i ämnet som lämnas i prop. 1975: 71 s. 24.
4.5.2 De särskilda terroristbestämmelserna
I utlänningslagen och i lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall finns särskilda bestämmelser som ger möjlighet att under vissa speciella förutsättningar ingripa med skilda åtgärder i syfte att minska riskerna för att vårt land blir skådeplatsen för internationella terroristdåd.
Enligt 20 § första stycket utlänningslagen skall utlänning som ankommer till riket avvisas om det finns grundad anledning anta, att han tillhör eller verkar för organisation eller grupp som avses i andra stycket och det tillika med hänsyn till vad som är känt om hans föregående verksamhet eller eljest föreligger fara att han här i riket medverkar till handling som anges i andra stycket. Bestämmelsen avser enligt andra stycket organisation eller grupp som, med hänsyn till vad som är känt om dess verksamhet, kan befaras utanför sitt hemland använda våld, hot eller tvång för politiska syften och därvid begå sådan gärning här i riket. Förteckning över utlänningar, som sålunda skall avvisas, upprättas enligt tredje stycket av rikspolisstyrelsen. Regeringen bestämmer vilka organisationer eller grupper som därvid kommer i fråga. Föreligger beträffande utlänning, som uppehåller sig i riket, sådana omständigheter som nyss har nämnts får han enligt 29 § första stycket punkt 5 utvisas ur landet.
Av vad som har anförts i det föregående framgår emellertid att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut inte kan verkställas om politiskt eller därmed jämförligt verkställighetshinder föreligger. Om utlänningen i sådant fall får stanna kvar i landet t. v., kan han bli föremål för kontroll och övervakning enligt 51 § femte stycket utlänningslagen och enligt lagen om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Under vissa förutsättningar kan sådana spanings- och tvångsåtgärder som husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning, brevkontroll och telefonavlyssning användas mot honom. Förutsättningarna för att dessa åtgärder skall kunna vidtas avviker från vad som enligt rättegångsbalken gäller om användningen av sådana tvångsmedel vid misstanke om brott, eftersom rättegångsbalkens regler i motsats till reglerna i den särskilda spaningslagen inte ger möjligheter till ingripanden uteslutande i förebyggande syfte.
Prop. 1976/77: 124 25 :
Ett flertal garantier mot en alltför vidsträckt tillämpning av den särskilda spaningslagen har byggts in såväl i de bestämmelser som gäller förfarandet och beslutsprocessen som i särskilda regler som har till syfte att ge underlag för en fortlöpande kontroll av hur lagen hanteras. Lagen har tidsbegränsad giltighet, ursprungligen för tiden t. o.m. 1976 års utgång. Giltighetstiden har emellertid genom beslut av riksdagen förlängts till utgången av år 1977 (prop. 1976/77: 33, JuU 1976/77: 13, rskr 1976/77: 91, SES 1976: 1069).
5 Föredraganden
5.1 Sveriges tillträde till konventionen
I takt med ett ökande antal terroristdåd med internationell bakgrund har det såväl i vårt land som internationellt blivit allt mera uppenbart att det behövs ett intensifierat mellanstatligt samarbete i syfte att förebygga och bekämpa våldet. Vi har under 1960-talet och 1970-talet kunnat notera ett ständigt ökande antal terroristdåd runt om i världen, våldshandlingar som ofta urskillningslöst har drabbat oskyldiga människor. Även i Sverige har internationella terroristdåd ägt rum. Jag skall inte här närmare gå in på enskilda händelser av detta slag. Beträffande den senaste utvecklingen får jag i stället hänvisa till den redogörelse som nyligen har lämnats riksdagen i prop. 1976/77: 33 (s. 6—8).
Även om det torde råda en bred enighet om att det krävs åtgärder på det internationella planet för att komma till rätta med den internationella terrorismen, står det samtidigt klart att det ändå finns betydande problem när det gäller att få till stånd på en gång lämpliga och effektiva former för ett mellanstatligt samarbete på detta område. Det är inte ovanligt att terroristdåden har sin grund i djupgående politiska och sociala motsättningar. Det har därför visat sig svårt att få en mera allmän uppslutning kring åtgärder som riktar sig mot våldet som sådant, så länge bakomliggande politiska och sociala problem kvarstår olösta. BL. a. av dessa skäl måste arbetet att internationellt bekämpa terrorismen ses som en mera långsiktig uppgift. Inte minst mot bakgrund härav är varje steg mot ett vidgat samarbete på detta område betydelsefullt.
De senare årens utveckling har också lett till att allt flera länder har börjat verka för ett ökat internationellt samarbete för att förebygga våldsdåd av typen flygkapning, tagande av gisslan, brevbombsattentat etc. Arbetet på att söka få till stånd internationella överenskommelser i detta syfte har sedan flera år tillbaka bedrivits inom internationella civila luftfartsorganisationen (ICAO) och Förenta nationerna. På det regionala planet har hithörande frågor behandlats bl. a. inom Europarådet och vid europeiska justitieministermöten. Även inom de Europeiska gemenskapernas ministerråd och inom Nordiska rådet har man
arbetat med dessa frågor.
Vissa resultat av arbetet har också kunnat noteras. Jag vill här crinra om 1970 års Haagkonvention om olaga besittningstagande av luftfartyg och 1971 års Moatrealkonvention för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet. Dessa konventioner syftar båda — liksom den tidigare Tokiokonventionen från år 1963 — till att förstärka skyddet för den civila flygtrafiken. Det får också räknas som ett betydande framsteg att den inom Förenta nationerna år 1973 utarbetade diplomatskyddskonventionen numera har trätt i kraft.
Det finns i detta sammanhang vidare anledning att erinra om de resolutioner angående internationell terrorism som Förenta nationernas generalförsamling har antagit den 18 december 1972 (resolution 3034 XXVII) och den 15 december 1976 (resolution A/31/429). I resolutionerna uttalar generalförsamlingen sin djupa oro över internationella terrorhandlingar som inträffar allt oftare och som kräver eller sätter i fara oskyldiga människors liv eller sätter grundläggande friheter på spel. Man erkänner vikten av internationellt samarbete i fråga om åtgärder för att effektivt förhindra sådana handlingar. Samtidigt understryker generalförsamlingen betydelsen av att staterna inriktar sin omedelbara uppmärksamhet på de bakomliggande orsakerna till sådana gärningar i syfte att nå fram till rättvisa och fredliga lösningar. Genom den förstnämnda resolutionen skapades en ad hoc-kommitté med uppgift att sysselsätta sig med olika sidor av terrorismproblemet. Kommittén avgav sin rapport (A/9028) till generalförsamlingens sammanträde hösten 1973. När rapporten togs upp till debatt i generalförsamlingen hösten 1976 riktade församlingen — samtidigt som den senare av de nyssnämnda resolutionerna antogs — en uppmaning till ad hoc-kommittén att fortsätta sitt arbete. I enlighet därmed har den kallats till nytt möte i mars 1977. Det förtjänar härutöver framhållas att generalförsamlingen i en den 15 december 1976 antagen resolution (A/31/430) har beslutat tillsätta ytterligare en ad hoc-kommitté med uppgift att utarbeta en konvention mot tagande av gisslan. Denna kommitté har kallats till sammanträde i augusti 1977.
Det arbete som har bedrivits inom Europarådet har tidigare gett resultat i form av en rekommendation år 1973 angående internationell terrorism och cen resolution år 1974 i samma ämne. Rådets ministerkommitté har därefter i november 1976 antagit en europeisk konvention om bekämpande av terrorism som öppnades för undertecknande den 27 januari 1977. Konventionen undertecknades samma dag av sjutton medlemsstater, däribland Sverige.
Sverige tillmäter det internationella samarbetet på detta område stor betydelse och har genomgående sett det som en viktig uppgift att aktivt verka för konstruktiva lösningar som kan godtas av så många länder som möjligt. I konsekvens härmed har vi medverkat vid tillkomsten av
de tidigare konventionerna på området och tillhört de stater som först har ratificerat dessa. Under det arbete som har föregått antagandet av den europeiska terrorismkonventionen har målsättningen från svensk sida varit densamma.
Som ingalunda är ovanligt när det gäller internationella konventioner på det rättsliga området är den slutliga utformningen av den europeiska terrorismkonventionen till en del ett resultat av kompromisser som har skett i syfte att skapa förutsättningar för en anslutning från så många stater som möjligt. I vissa hänseenden har det sålunda under förberedelsearbetet förelegat olika uppfattningar om hur konventionen och i andra hand dess text lämpligen borde utformas. Som jag strax skall återkomma till torde en anslutning från svensk sida till konventionen också förutsätta att Sverige på en väsentlig punkt utnyttjar en möjlighet att göra förbehåll mot konventionens lösningar. Det kan emellertid konstateras att konventionen, sedan detta förbehåll gjorts för vår del, enligt sina huvuddrag och till sin allmänna syftning stämmer väl överens med det svenska rättssystemet. Med hänsyn härtill och till det stora värde som ligger i varje utbyggnad av ett internationellt samarbete som kan bidra till att motverka terroristiska våldsdåd förordar jag att Sverige nu ratificerar konventionen. Jag vill anmärka att den mom kort torde komma att tillträdas även av Danmark och Norge.
Konventionen riktar sig i främsta rummet mot vissa särskilt grova typer av våldsdåd som räknas upp i art. 1. Det gäller här kapning av luftfartyg och luftfartssabotage men också grova brott mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet samt varje brott som innefattar människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande. Art. 1 omfattar även brott som innebär användning av bomber, automatiska skjutvapen o. d., om användningen medför fara för personer, liksom också försök att begå något av de i artikeln nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller försök.
En anslutning till art. I innebär att den fördragselutande staten förbinder sig att aldrig betrakta de nu angivna brotten som politiska i fall då gärningsmannen befinner sig på statens område och annan koenventionsstat begär att han skall utlämnas. Den anmodade staten får alltså i sådant fall inte avslå en framställning om utlämning enbart med hänvisning till att brottet har politisk karaktär.
Konventionen öppnar möjlighet för fördragsslutande stat att göra förbehåll mot den nu berörda bestämmelsen. Enligt art. 13 får nämligen konventionsstat förbehålla sig rätten att vägra utlämning i fråga om något i art. I omnämnt brott som den anser ha politisk karaktär. Vid bedömningen av brottets art är staten dock skyldig att beakta omständigheter som gör att gärningen bör bedömas som särskilt grovt brott. Som exempel på sådana omständigheter anges särskilt att brottet har medfört en kollektiv fara för personers liv, kroppsliga integritet eller frihet, att
det har drabbat personer som stod främmande inför motiven till brottet eller att grymma eller svekfulla medel har använts för dess genomförande.
Frågan om Sverige bör godta art. 1 reservationslöst eller utnyttja den möjlighet som art. 13 erbjuder att göra förbehåll mot bestämmelsen måste givetvis i första hand bedömas mot bakgrunden av gällande svenska bestämmelser och tillämpad praxis beträffande uttimning för politiskt brott. Såvitt gäller utlämning till utomnordisk stat regleras denna fråga av 6 8 lagen (1957: 668) om utlämning för brott (allmänna utlämningslagen). Enligt paragrafens första stycke får utlämning inte ske för politiskt brott. Om gärningen innefattar även brott av icke politisk beskaffenhet, får dock utlämning beviljas för det brottet, såvida gärningen i det särskilda fallet har övervägande karaktär av ett icke politiskt brott.
Som framgår både av lagtexten och dess förarbeten är paragrafens räckvidd inte begränsad till sådana politiska brott som riktar sig direkt och uteslutande mot staten, t. ex. högförräderi eller spioneri (s. k. abso- Jut-politiska brott). Paragrafen avser också sådana gärningar som, frånsett det politiska momentet, är straffbara även som allmänna brott, t. ex. mord eller människorov (s.k. relativt-politiska brott). Det är i fråga om brott av den sistnämnda kategorin som en prövning skall göras huruvida brottet har övervägande karaktär av politiskt brott. Om detta anses vara förhållandet, får utlämning inte äga rum, medan i motsatt fall utlämning kan beviljas trots brottets politiska karaktär.
Frågan i vilken utsträckning utlämning skall kunna medges för relativt-politiska brott har sedan gammalt tillhört de mest omstridda spörsmålen inom utlämningsrätten. Den nuvarande svenska bestämmelsen i ämnet har i huvudsak samma innehåll som motsvarande regel i den tidigare gällande lagen (1913: 68) angående utlämning av förbrytare. Regleringen bygger på tanken att det i fråga om de politiska brotten är av särskild vikt att ha en kategorisk lagregel att falla tillbaka på med hänsyn till de ömtåliga situationer som kan tänkas uppkomma. Man har emellertid inte ansett det möjligt att i lagen ge en närmare definition av begreppet politiskt brott utan överlåtit åt tillämpningen att med ledning av doktrin och praxis och med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet avgöra om ett brott skall anses vara av övervägande politisk karaktär eller inte (jfr prop. 1913: 50 s. 31—55 och 1957: 156 s. 55—56).
Den aktuella regleringen i allmänna utlämningslagen har också samband med de principer som i vårt land av tradition upprätthålls i fråga om asylrätten. Enligt den principdeklaration härom som ges i 2 § utlämningslagen (1954: 193) skall politisk flykting inte utan synnerliga
skäl vägras fristad i Jandet, när han är i behov härav. Med politisk
flykting förstås bl. a. den som i sitt hemland löper risk att åläggas all-
varligt straff för politiskt brott. Tanken på en ändring av gällande ordning i detta avseende har nyligen avvisats (jfr prop. 1975/76: 18 s. 106, InU 1975/76: 24 s. 27—28, rskr 1975/76: 121). För egen del anser jag att de skäl som kan åberopas till förmån för den nuvarande regleringen i 6 8 allmänna utlämningslagen är så tungt vägande och sedan länge har en så fast förankring i vår politik på detta område att inte ens en sådan begränsad ändring av lagrummet som skulle bli aktuell vid ett förbehållslöst tillträde från svensk sida till den europeiska terrorismkonventionen framstår som godtagbar. Jag förordar därför att Sverige vid konventionens ratificering med stöd av art. 13 förbehåller sig rätten att vägra utlämning för brott som avses i art. 1, om brottet är politiskt. Enligt vad jag har inhämtat avser man även från dansk och norsk sida att göra motsvarande förbehåll. Ett sådant förbehåll torde inte få någon större betydelse för konventionens praktiska effektivitet. Som jag skall återkomma till i det följande innebär nämligen konventionen att stat som inte efter framställning medger utlämning i de här aktuella fallen i princip blir skyldig att i stället själv vidta åtgärder för lagföring av gärningsmannen. Jag vill i detta sammanhang också understryka att de begränsningar i fråga om utlämning för politiska brott som ställs upp i 6 § allmänna utlämningslagen inte i normalfallen torde hindra utlämning för sådana brott som omfattas av den europeiska terrorismkonventionen. De brott som det här gäller har visserligen ofta politiska motiv. Att en gärning har politiskt motiv anses emellertid inte vara tillräckligt för att den i ett utlämningsärende skall bedömas ha övervägande karaktär av politiskt brott. Särskilt anses detta gälla när det är fråga om de allmänt sett grövsta brotten. Över huvud taget förutsätter prövningen av frågan om ett brott skall anses ha övervägande politisk karaktär en samlad bedömning av de olika omständigheter som föreligger i det enskilda fallet (jfr NJA 1972: 358). Huruvida utlämningshinder föreligger enligt den nu berörda bestämmelsen prövas alltid av högsta domstolen. Vid förbehåll enligt art. 13 ikläder sig Sverige en förpliktelse att, när det i utlämningsärende uppkommer fråga om brott som avses i art. 1 skall anses politiskt, beakta gärningens karaktär av särskilt grovt brott. Av vad jag nyss har anfört framgår att detta betraktelsesätt är väl förenligt med svensk rättsuppfattning. Någon särskild lagstiftning fordras sålunda inte på grund härav. Vad angår konventionens artiklar i övrigt bör följande framhållas. Art. 2 öppnar möjlighet för konventionsstat att undanta vissa andra gärningar än dem som avses i art. 1 från bestämmelserna om utlämningshinder vid politiskt brott. Med hänsyn till vad jag nyss har förordat i fråga om förbehåll mot art. 1 i konventionen, bör art. 2 inte föranleda någon åtgärd från svensk sida. Enligt art. 3 skall samtliga utlämningsavtal mellan fördragsslutande
"maka brott "ae, t ex ” PvUtiska "veten t Politisk, aragra av, d ri Etafep elle Omen r o :
roct r iskorg tet, är Straf så Oner, kt
Vv i a a en Sistns 5 rel, Ingar so
ra £ Prottet ar ma o [0] eryj ate Polit in Änna bro, från. Ott, t
åll Ågand, OM ex,
Rin n andet r län, k aktä år i fråga ni Viljag 1 ; itis all oc
iska fö Strå "Ots br ot ; ol mm "tt. Om der
m utt se "lä - a tä ” rk. | Motsap; t
1 hu ESrätt It [8] and ” sam en Medgeg r rela
Ben (1 Dehal Sv Stridqa .,..
4 Be . 9 anes Is Ofsvar c estä ego
ant det Utlämnj, . ”<8el j en + i
d Vv I
lertig ; lig, St 0) Te poljt; ö brytare e .
Tepper "Nset One a tilr tter
? dokt; Utiskt Jligt att ! "baka på
tin Ppk
"Tskilda Och Praxis oa låtit 3 m Omm
itisk p... et avgg a ine de.
os Aktär oj d gen att
3lerin IX es y. per 5 llmä a 5 äv o 55
3 de Värt -
DD pr; d EsIa . Inc; 193) skall 'Pd klaratio ätths kså sam.
andeg —. Politisk å Is i frå
den som är h tin to sia råga t ut. 1 sitt Ah nd här v YNnerliga ri k Polit att 3 isk
838 aj
råde och .. bara under förutsättnun., domsrätt på en bestämmelse som nu. tens lag. Art. 6 förutsätter för sin tillämpning att de gärningar som na. straffbara enligt konventionsstaternas interna lagstiftning. Detta nämns dock inte uttryckligen i artikeln. Man torde nämligen ha utgått från att brott av denna allvarliga art regelmässigt omfattas av gällande strafflagstiftning i europarådsstaterna. För svensk del är detta också undantagslöst förhållandet. De i vissa hänseenden vidsträckta gärningsbeskrivningarna i art. 1 leder till att en rad olika svenska straffbestämmelser kan bli tillämpliga beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. En anslutning till konventionen medför sålunda inte för svensk del något behov av en utvidgad kriminalisering. Vad härefter angår frågan om domsrätten över brott som avses i art.
1 kan konstateras att bestämmelserna i 2 kap. 2 och 3 8§ BrB om svensk strafflags tillämplighet på brott begångna utomlands ger en så vidsträckt behörighet åt svensk domstol, att det knappast kan inträffa att de här aktuella brotten faller utanför svensk jurisdiktion när gärningsmannen befinner sig i Sverige. Inte heller i denna del påkallar alltså ett tillträde till konventionen några lagändringar.
I art. 7 föreskrivs skyldighet för stat inom vars område man påträffar någon som misstänks för brott enligt art. 1 att överlämna ärendet till behörig myndighet för beslut i åtalsfrågan. Skyldigheten inträder enligt artikeln bara om staten vägrar att efter framställning utlämna honom till annan konventionsstat, men detta utesluter självfallet inte att hänskjutande till åtalsmyndighet sker även när någon utlämningsframställning inte har ingått. Förpliktelsen i artikeln torde för Sveriges del komma att bli uppfylld genom bestämmelserna i rättegångsbalken om skyldighet för polismyndighet eller åklagare att inleda förundersökning vid misstanke om brott som hör under allmänt åtal samt för åklagare att väcka åtal för sådant brott, om omständigheterna föranleder till det enligt den svenska lagstiftningen. Har brottet begåtts utom riket, tillkommer det — frånsett vissa undantagsfall — regeringen eller riksåklagaren att meddela åtalsförordnande (2 kap. 5 § andra stycket BrB och brevet (1972: 818) till riksåklagaren om väckande av åtal i vissa fall). Sådant förordnande kan dock i allmänhet meddelas först sedan förundersökningen har slutförts.
Enligt art. 8 förpliktar sig konventionsstaterna att lämna varandra största möjliga rättshjälp i brottmål i samband med straffrättsligt förfarande som har inletts med anledning av brott som avses i art. 1 eller 2. Därvid skall den anmodade statens lagstiftning om sådan rättshjälp vara tillämplig. Art. 8 lägger sålunda inte på konventionsstaterna någon förpliktelse att genomföra ny eller utvidgad lagstiftning om rättshjälp åt främmande stat i brottmål. Däremot förbjuder artikeln uttryckligen staterna att i här aktuclla fall vägra begärd rättshjälp enbart av den anledningen att den avser politiskt brott, brott förknippat med ett politiskt brott eller brott inspirerat av politiska motiv.
För svensk del regleras frågan om rättshjälp i brottmål åt främmande stat av en rad olika författningar. Två av de författningar som kan bli aktuella i sammanhanget är lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol (ändrad 1974: 755, jfr 1975: 297) och lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Båda dessa lagar innehåller förbud mot att lämna rättshjälp när det är fråga om brott av politisk karaktär. En anslutning från svensk sida till den europeiska terrorismkonventionen aktualiserar därför frågan om författningsändringar i detta hänseende. Till denna fråga återkommer jag i följande avsnitt.
Jag vill i detta sammanhang också nämna att art. 8 gör undantag
Ls savsuot £ Uet föregående får art. 3 ses sitt Någon konsekvens för svensk del. Art. 4 innebär att i den mån utlimningsavtal mellan fördragsslutande stater innehåller särskild förteckning över utlimningsbara brott, sädana gärningar som avses i art. 1 och 2 alltid skall anses upptagna på förteckningen. Av de utlämningsavtal som f.n. gäller i förhållandet mellan Sverige och annan europeisk stat innehåller endast avtalen med Belgien (SFS 1870: 37) och Storbritannien (SÖ 1965: 19) särskild förteckning över utlämningsbara brott. Dessa förteckningar är visserligen omfattande men tar ändå inte upp samtliga brott som avses i art. 1 och 2. Förpliktelsen ait alltid betrakta dessa brott som utlämningsbara påkallar emellertid ingen särskild lagstiftningsåtgärd för svensk del. Art. 5 innehåller regler om undantag från utlämningsskyldighet på grund av risk för politisk och religiös förföljelse m. m. Reglerna är hämtade från art. 3 punkt 2 i den europeiska utlämningskonventionen som för svensk det tidigare har ansetts ha täckning i 7 8 allmänna utlämningslagen (prop. 1958: 139 s. 10). Enligt art, 6 punkt 1 är konventionsstat skyldig att vidta de åtgärder som fordras för att den skall kunna utöva jurisdiktion beträffande brott som avses i art. I för fall då den misstänkte befinner sig inom dess omåde och utlämning till annan konventionsstat vägras. Detta gäller dock ara under förutsättning att den stat som begär utlämning grundar sin omsrält på en bestämmelse som har motsvarighet i den anmodade stans lag. Art. 6 förutsätter för sin tillämpning att de gärningar som här avses är affbara enligt konventionsstaternas interna lagstiftning. Detta nämns ck inte uttryckligen i artikeln. Man torde nämligen ha utgått från att att av denna allvarliga art regelmässigt omfattas av gällande strafflagtning i europarådsstaterna. För svensk del är detta också undantagsförhållandet. De i vissa hänseenden vidsträckta gärningsbeskrivninga i art. 1 leder till att en rad olika svenska straffbestämmelser kan ullimpliga beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. En utning till konventionen medför sålunda inte för svensk del något wv av en utvidgad kriminalisering. id härefter angår frågan om domsrätten över brott som avses i art.
| cr STYCKEV Inv tidimyndighet. k« likalydande med utländsk judiciell erna är il huvudsaå åt föreskrift o m handräckning De nu redovisade (1899: 12 5: 1 i lagen ; lig endast i frå gare gällande regler ligen var tillämp om ursprung ör om rättständsk domstol, som ökom geno bevisupptagning 5 an är att för m en jagändring ivila mål. Möjligheten stat även i brottmaå . ww Y ad som nu är föra Hjälp åt främmande r rensstämmelse med bjä P ? varvid, 1 Ove 1930 (SFS 1930: 63)
hållandet, undantag gjordes för brott av politisk karaktär. I denna del anfördes i förarbetena (prop. 1930:5 s. 4) att bedömningen av vad som skulle förstås med politiskt brott borde ske med ledning av doktrin och praxis samt på grundval av förhållandena i varje särskilt fall. I sammanhanget anmärktes att som politiskt brott borde behandlas även gärning som, utan att vara helt och hållet av politisk natur, dock övervägande har sådan karaktär.
Som jag förut har konstaterat innebär art. 8 av den europeiska terrorismkonventionen att de avtalsslutande staterna skall lämna varandra största möjliga rättshjälp i samband med ett straffrättsligt förfarande som har inletts med anledning av brott som avses i art. 1 eller 2 av konventionen. Det föreskrivs uttryckligen att begärd rättshjälp därvid inte får vägras enbart på grund av att rättshjälpen bedöms avse brott av politisk natur. Den nuvarande lydelsen av 1§ lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol kan emellertid leda till att svensk domstol anser sig förhindrad att lämna rättshjälp i form av bevisupptagning, om ett konventionsbrott bedöms ha övervägande politisk karaktär. För svensk del aktualiseras sålunda frågan om ett förbehåll bör göras mot art. 8 i konventionen eller om möjligheterna att föranstalta om bevisupptagning på begäran av utländsk domstol i stället bör utvidgas genom lagstiftning.
För min del anser jag att det inte kan möta några avgörande betänkligheter mot att i fråga om brott av den utomordentligt allvarliga natur som konventionen avser öppna möjlighet för svensk domstol att bifalla en konventionsstats framställning om bevisupptagning även för fall då det ifrågavarande brottet bedöms ha politisk karaktär. Att Sverige i enlighet med vad jag har förordat i det föregående alltjämt skall kunna vägra utlämning för sådana brott kan enligt min mening inte anföras som argument mot denna lösning. De skäl av huvudsakligen asylrättslig natur som kan åberopas mot att Sverige åtar sig utlämningsskyldighet för politiska brott får ju inte samma aktualitet i detta sammanhang. Jag vill också erinra om att en av konventionen föranledd ändring i lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol inte kommer att medföra någon helt ovillkorlig skyldighet att från svensk sida bifalla en framställning om bevisupptagning så snart det är fråga om brott som avses i konventionen. En sådan framställning kan exempelvis med stöd av art. 8 punkt 2 avslås, om det skulle finnas grundad anledning anta att den har gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av hans ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning, eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras av sådant skäl. Sådant förhållande kan vid framställning från utomnordisk stat beaktas i samband med den prövning av framställningen som äger rum innan den överlämnas till svensk domstol. Någon erinran härom behöver alltså inte tas in i lagen.
I enlighet med det anförda förordar jag att 1 8 lagen om bevisupp-
tagning åt utländsk domstol ändras i syfte att möjliggöra en reservationslös anslutning från svensk sida till art. 8. Därvid bör det ovillkorliga förbud mot bevisupptagning beträffande politiskt brott som nu finns i första stycket av paragrafen utgå. I stället bör i ett nytt andra stycke anges att när det är fråga om mål om ansvar för gärning, som har karaktär av politiskt brott, så äger lagen tillämpning endast om framställningen har gjorts av domstol i stat som har tillträtt den europeiska terrorismkonventionen och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.
5.2.2 Lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
Enligt 1 § lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av frimmande stat får föremål eller skriftlig handling efter framställning tas i beslag och överlämnas till ffrämmande stat i fall då någon i staten är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning. Som allmän förutsättning för sådant tvångsmedel gäller enligt 2 § att egendomen skäligen skall kunna antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får under vissa förutsättningar även husrannsakan äga rum.
I 383 ställs upp vissa ytterligare villkor för åtgärd cnligt 18. Med anledning av framställning från utomnordisk stat får sålunda åtgärden inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket första meningen, 5 8, 68 eller 10 3 allmänna utlimningslagen. När det är fråga om framställning från nordisk stat får åtgärden inte vidtas i fall då hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 3 3 första stycket, 4 § eller 5 § nordiska utlämningslagen.
Hänvisningen till 6 8 allmänna utlämningslagen innebär att en framställning från utomnordisk stat om rättshjälp i form av beslag eller husrannsakan inte får bifallas, om den ifrågavarande gärningen utgör eller har övervägande karaktär av politiskt brott. På motsvarande sätt innebär hänvisningen till 48 nordiska utlämningslagen att hinder mot bifall till framställning från nordisk stat i vissa fall föreligger, om brottet är politiskt.
Som jag förut har konstaterat innehåller art. 8 av den europeiska terrorismkonventionen ett förbud mot att vägra bifall till en framställning om rättshjälp avscende konventionsbrott enbart med hänvisning till att brottet bedöms ha politisk natur. I överensstämmelse med vad jag nyss har förordat i fråga om lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol bör även lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat ändras i syfte att göra det möjligt för Sverige att godta art. 8 utan förbehåll. Detta kan lämpligen ske genom att hänvisningarna till 6 § allmänna utlämningslagen och 48 nordiska utlämningslagen bryts ut från första resp. andra stycket av 3§ sist-
nämnda lag. I stället bör i ett nytt tredje stycke till paragrafen föreskrivas att, i fall då hinder mot utlämning för gärningen skulle ha förelegat enligt 68 allmänna utlämningslagen eller 4§ nordiska utlämningslagen, tvångsåtgärd får vidtas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska terrorismkonventionen och gärningen utgör brott som avses i denna konvention. Ett sådant tillägg utesluter självfallet inte att framställning i nu avsedda fall kan avslås på annan grund än att brottet är politiskt. Jag vill här erinra om att lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat — i likhet med utlämningslagarna — bygger på principen att en diskretionär prövning av den främmande statens framställning skall göras i den mån inte skyldighet att bifalla framställningen förceligger enligt avtal eller konvention.
5.2.3 Ikraftträdande
Det kan ännu inte med säkerhet förutses vid vilken tid den europeiska terrorismkonventionen kommer att träda i kraft. Jag föreslår därför att riksdagen överlåter åt regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet av de båda lagändringar som jag har förordat i det föregående.
Några övergångsbestämmelser torde inte behövas. Lagarna blir utan särskild föreskrift i sin ändrade lydelse tillämpliga på framställning som tas upp till prövning efter ikraftträdandet även om den skulle ha kommit in dessförinnan.
6 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol,
2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Förslagen bör bifogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 22.
7 Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.
8 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
1! Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.
Bilaga I
European Convention on the Convention européenne Europeisk konvention om suppression of terrorism pour la répression du bekämpande av terrorism
terrorisme
The member States of Les Etats membres du Signatärstaterna, medthe Council of Europe, sig- Conseil de I'Europe, signa- lemmar av Europarådet, natory herceto, taires de la présente Con-
vention,
Considering that the aim Considérant que le but du vilka beaktar att Europaof the Council of Europe is Conseil de PEurope est de rådets ändamål är att uppto achieve a greater unity réaliser une union plus étroi- nå en fastare enhet mellan between its Members; te entre ses membres; dess medlemmar;
Aware of the growing Conscients de Vinquié- vilka är medvetna om concern caused by the in- tude croissante causée par Ja den växande oro som förcrease in acts of terrorism; multiplication des actes de orsakas av det ökande an-
terrorisme; talet terrordåd;
Wishing to take effective Souhaitant que des me- vilka önskar vidtaga efmeasures to ensure that the sures efficaces soient prises fektiva åtgärder i syfte att perpetrators of such acts do pour que les auteurs de tels förövarna av dessa dåd icke not escape prosecution and actes m'échappent pas å la skall undgå lagföring och punishment; poursuite et au chåtiment ; straff;
Convinced that extradi- Convaincus que Pextradi- vilka är övertygade om tion is a particularly effec- tion est un moyen particu- att utlämning utgör en särtive measure for achieving Herement efficace de parve- skit effektiv åtgärd för att this result, nir å ce résultat, uppnå detta resultat,
Have agreod as follows: Sont convenus de ce qui har överenskommit om
suit: följande:
Article 1 Article 1 Artikel 1
For the purposes of ex- Pour les besoins de I'ex- I vad angår utlämning tradition between Contrac- tradition entre Etats Con- mellan avtalsslutande stater ting States, none of the fol- tractants, aucune des infrac- skall intet av nedan nämnlowing offences shall be re- tions mentionnées ci-aprös da brott betraktas som po-
garded as a political offence ne sera considérée comme litiskt brott, som brott för-
or as an offence connected une infraction = politique, knippat med ett politiskt wilh a political offence or comme une infraction con- brott eller som brott inspias an offence inspired by nexe å une infraction poli- rerat av politiska motiv: political motives: tique ou comme une infrac-
tion inspirée par des mobiles
politiques;
a. an offence within the a. 1es infractions compri- a. brott som avses i konscope of the Convention ses dans le champ d'applica- ventionen för bekämpande for the Suppression of Un- tion de la Convention pour av olaga besittningstagande lawful Seizure of Aircraft, la répression de la capture av luftfartyg, dagtecknad i signed at The Hague on 16 illicite d"aéronefs, signée å Haag den 16 december December 1970; La Haye Ic 16 décembre 1970;
1970;
b. an offence within the b. 1es infractions compri- b. brott som avses i konscope of the Convention ses dans le champ d'applica- ventionen för bekämpande for the Suppression of Un- tion de la Convention pour av brott mot den civila luftlawful Acts against the Sa- la répression d'actes illicites fartens säkerhet, dagteckfety of Civil Aviation, sign- dirigés contre la sécurité de nad i Montreal den 23 seped at Montreal on 23 Sep- T'aviation civile, signée å tember 1971; tember 1971; Montréal le 23 septembre
1971;
c. a serious offence in- c. les infractions graves c. grova brott som innevolving an attack against constituées par une attaque bär angrepp mot diplomats the life, physical integrity contre Ja vie, Pintégrité cor- eller annan internationelit or liberty of internationally porelle ou la liberté des per- skyddad persons liv, protected persons, includ- sonnes ayant droit å une kroppsliga integritet eller ing diplomatic agents; protection internationale, y frihet;
compris les agents diploma-
tiques;
d. an offence involving d. 1es infractions compor- d. brott som innebär kidnapping, the taking of a tant P'enlévement, la prise människorov, tagande av hostage or serious unlawful d'otage ou la séquestration gisslan eller grovt olaga indetention; arbitraire; spärrande;
e. an offence involving e. les infractions compor- e. brott som innebär anthe use of a bomb, grenade, tant Putilisation de bombes, vändning av bomber, grarocket, automatic firearm grenades, fusées, armes å feu nater, raketer, automatiska or letter or parcel bomb if automatiques, ou de lettres skjutvapen celler brev- eller this use ecndangers persons; ou colis pitgés dans la me- paketbomber, om använd-
sure ov cette utilisation pré- ningen innebär fara för per-
sente un danger pour des soner;
personnes;
f. an attempt to commit f. la tentative de com- f. försök att begå något any of the foregoing offen- mettre une des infractions av de ovan nämnda brotten ces or participation as an précitées ou la participation eller medverkan till sådant accomplice of a person who en tant que co-auteur ou brott eller medverkan till commits or attempts to complice d'une personne qui försök till sådant brott. commit such an offence. commet ou tente de com-
mettre une telle infraction.
Article 2 Article 2 Artikel 2
1. For the purposes of 1. Pour les besoins de 1. I vad angår utlämning extradition between Con- Fextradition — entre = Etats mellan avtalsslutande stater, tracting States, a Contract- Contractants, un Etat Con- kan avtalsslutande stat being State may decide not to tractant peut ne pas considé- sluta att icke som politiskt regard as a political offen-' rer comme infraction politi- brott, som brott förknippat ce or as an offence con- que, comme infraction con- med ett politiskt brott eller nected with a political of- nexe å une telle infractien som brott inspirerat av pofence or as an offcace in- ou comme infraction inspi- litiska motiv betrakta anspired by political motives rée par des mobiles politi- nan grov våldshandling än a serious offence involving ques tout acte grave de vio- sådan som avses i artikel 1, an act of violence, other lence qui mest pas visé å vilken är riktad mot en perthan one covered by Article Particle 1er et qui est dirigé sons liv, kroppsliga integri- 1, against the life, physical contre la vie, Vintégrité cor- tet eller frihet. integrity or liberty of a per- porelle ou la liberté des person. sonnes.
vana vn
Considering that the aim Considérant que le but du vilka beaktar att Europaof the Council of Europe is Conseil de PEurope est de rådets ändamål är att uppto achieve a greater unity réaliser une union plus étroi- nå en fastare enhet mellan between its Members; te entre ses membres; dess medlemmar;
Aware of the growing Conscients de DPinquié- vilka är medvetna om concern caused by the in- tude croissante causée par la den växande oro som förcrease in acts of terrorism; multiplication des actes de orsakas av det ökande an-
terrorisme; talet terrordåd;
Wishing to take effective Souhaitant que des me- vilka önskar vidtaga efmeasures to ensure that the sures efficaces soient prises fektiva åtgärder i syfte att perpetrators of such acts do pour que les auteurs de tels förövarna av dessa dåd icke not escape prosecution and actes n'échappent pas å la skall undgå lagföring och punishment; poursuite et au chåtiment ; straff;
Convinced that extradi- Convaincus que P'extradi- vilka är övertygade om tion is a particularly effec- tion est un moyen particu- att utlämning utgör en särtive measure for achieving lierement efficace de parve- skilt effektiv åtgärd för att this result, nir å ce résultat, uppnå detta resultat,
Have agrecd as follows: Sont convenus de ce qui har Ööverenskommit om
suit: följande:
Article I Article 1 Artikel 1
For the purposes of ex- Pour les besoins de I'ex- I vad angår utlämning tradition between Contrac- tradition entre Etats Con- mellan avtalsslutande stater ting States, none of the fol- tractants, aucune des infrac- skall intet av nedan nämnlowing offences shall be rc- tions mentionnées ci-aprös da brott betraktas som pogarded as a political offence ne sera considérée comme litiskt brott, som brott föror as an offence connected une infraction politique, knippat med ett politiskt with a political offence or comme unc infraction con- brott eller som brott inspias an offence inspired by nexe å une infraction poli- rerai av politiska motiv: political motives: tique ou comme une infrac-
tion inspirée par des mobiles
politiques;
a. an offence within the a. 1es infractions compri- a. brott som avses i konscope of the Convention ses dans le champ d'applica- ventionen för bekämpande for the Suppression of Un- tion de la Convention pour av olaga besitiningstagande lawful Seizure of Aircraft, la répression de la capture av luftfartyg, dagtecknad i signed at The Hague on 16 illicite d'aéronefs, signée å Haag den 16 december December 1970; La Haye le 16 décembre 1970;
1970;
Article 5 Article 5 Artikel 5
Aucune disposition de la Ingen bestämmelse i den-
Nothing in this Convention shall be interpreted as présente Convention ne doit na konvention skall tolkas
åtre interprétée comme im- så att utlimningsskyldighet imposing an obligation to extradite if the requested pliquant une obligation d'ex- uppkommer, om den anmo- State has substantial trader si VEtat requis a des dade staten har grundad
raisons sérieuses de croire anledning antaga, antingen grounds for believing that the request for extradition que la demande d'extradi- att en framställning om ut-
tion motivée par une infrac- lämning för ett i artikel 1 for an offence mentioned
in Article 1 or 2 has been tion visée å Particle 1er ou 2 eller 2 avsett brott har made for the purpose of a été présentée aux fins de gjorts i avsikt att åtala elprosecuting or punishing a poursuivre ou de punir une ler straffa en person på person on account of his personne pour des considé- grund av dennes ras, relirace, religion, nationality or rations de race, de religion, gion, medborgarskap eller political opinion, or that de nationalité ou d'opinions politiska uppfattning eller that person's position may politiques ou que la situation också att dennes belägenhet be prejudiced for any of de cette personne risque skulle kunna försvåras av these reasons. d'étre aggravée pour I'une någon av dessa anledning-
ou Pautre de ces raisons. ar.
Articie 6 Article 6 Artikel 6
1. Each =Contracting 1. Tout Etat Contractant 1. Avtalsslutande = stat State shall take such mea- prend les mesures nécessai- skall vidtaga de åtgärder sures as may be necessary res pour établir sa compé- som fordras för att den to establish its jurisdiction tence aux fins de connaitre skall kunna utöva jurisdikover an offence mentioned d'une infraction visée å Iar- tion beträffande brott som in Article 1 in the case ticle 1" dans Ile cas ot avses i artikel 1, när den where the suspected offen- Pauteur soupgonné de Fin- misstänkte finnes inom dess der is present in its terri- fraction se trouve sur son område och ej utlämnas eftory and it does not ex- territoire et oå VF'Etat ne ter det att staten har mottradite him after receiving Fextrade pas aprés avoir tagit framställning om uta request for extradition regu une demande d'extradi- lämning från avtalsslutanfrom a Contracting State tion d'un Etat Contractant de stat, vars jurisdiktion whose jurisdiction is based dont la compétence de pour- grundar sig på en bestämon a rule of jurisdiction ex- suivre est fondée sur une melse om jurisdiktion som isting equally in the law of régle de compétence existant återfinnes även i den anthe requested State. également dans la législation modade statens lag.
de VEtat requis.
2. This Convention does 2. La présente Convention 2. Denna konvention utenot exclude any criminal n'exclut aucune compétence sluter ej att straffrättslig jujurisdiction exercised in ac- pénale exercée conformé- risdiktion utövas enligt incordance with national law. ment aux lois nationales. hemsk lag.
Article 7 Article 7 Artikel 7
A Contracting State in Un Etat Contractant sur Avtalsslutande stat inom whose territory a person le territoire duquel VPauteur vars område en person suspected to have commit- soupgonné d'une infraction misstänkt för brott enligt ted an offence mentioned visée å Particle 1er est dé- artikel 1 påträffas och som in Article 1 is found and couvert et qui a regu une har mottagit framställning which has received a re- demande d'extradition dans om utlämning under förquest for extradition under les conditions mentionnées hållanden som anges i arthe conditions mentioned in au paragraphe 1er de PFar- tikel 6 första punkten, skall, Article 6, paragraph 1, ticle 6, soumet, s'il w'extrade om den icke utlämnar pershall, if it does not extra- pas Pauteur soupconné de sonen, utan något som helst dite that person, submit the l'infraction, Paffaire sans undantag och utan otillbörcase, without exception aucune exception et sans ligt dröjsmål överlämna whatsoever and without un- retard injustifié, å ses auto- ärendet till behörig myndigdue delay, to its competent rités compétentes pour het för beslut i åtalsfrågan. authorities for the purpose P'exercice de Paction pénale. Myndigheten skall fatta sitt of = prosecution. Those Ces autorités prennent leur beslut enligt samma regici authorities shall take their décision dans les mémes som gäller i fråga om grovt
decision in the same man- conditions que pour toute brott enligt lagen i den staner as in the case of any infraction de caracteére grave ten. offence of a serious nature conformément aux lois de under the law of that State. cet Etat.
Article 8 Article 8 Artikel 8
1. - Contracting = Smuues 1. Les Etats Contractants 1. De avtalsslutande stashall afford one another the s'accordent I'entraide judi- terna skall lämna varandra vwidest measure of mutual ciaire la plus large possible största — möjliga inbördes assistance in criminal mat- en matiére pénale dans toute rättshjälp i brottmål i samters in connection with pro- procédure relative aux in- band med ctt straffrättsligt ceedings brought in tespect fractions visées å Particle förfarande som inletts med of the offences mentioned 1er ou 2. Dans tous les cas, anledning av brott som avin Article 1 or 2. The law Ila loi applicable en ce qui ses i artikel 1 eller 2. I of the requested State con- concerne Passistance mutuel- samtliga fall skall den ancerning mutual assistance le en matieére påénale est celle modade statens lag om såin criminal matters shall ap- de P'Etat requis. Toutefois, dan rättshjälp i brottmål ply in all cases. Never- FTentraide = judiciaire = ne vara tillämplig. Rättshjälp theless this assistance may pourra pas tre refusée kan dock ej vägras enbart not be refused on the sole pour le seul motif qu'elle på grund av att den avser ground that it concerns a concerne une infraction po- politiskt brott, brott förpolitical offence or an of- litique ou une infraction knippat med ett politiskt fence connected with a pol- connexe å une telle infrac- brott eller brott inspirerat itical offence or an offence tion ou une infraction in- av politiska motiv. inspired by political moti- spirée par des mobiles politives. ques.
2. Nothing in this Con- 2. Aucune disposition de 2. Ingen bestämmelse i vention shall be interpreted la pråésente Convention ne denna konvention skall tolas imposing an obligation doit étre interprétée comme kas så att skyldighet uppto afford mutual assistance impliquant une obligation kommer att lämna rättsif the requested State has d'accorder VP entraide judi- hjälp åt annan stat, om den substantial grounds for be- ciaire si I'Etat requis a des anmodade staten har giunlieving that the request for raisons sérieuses de croire dad anledning antaga, anmutual assistance in respect que la demande d'entraide tingen att framställningen of an offence mentioned in motivée par une infraction om rättshjälp med anled- Article 1 or 2 has been visée å Particle 1er ou 2 a ning av brott som avses i made for the purpose of été présentée aux fins de artikel 1 eller 2 har gjorts prosecuting ur punishing a poursuivre ou de punir une i avsikt att åtala celler strafperson on account of his personne pour des considé- fa en person på grund av race, religion, nationality or rations de race, de religion, dennes ras, religion, medpolitical opinion or that de nationalité ou d'opinions borgarskap eller politiska that person's position may politiques ou que la situation uppfattning, eller också att be prejudiced for any of de cette personne risque dennes belägenhet skulle these reasons. kunna försvåras av någon
d'&tre aggravée pour P'une
ou Pautre de ces raisons. av dessa anledningar.
3. The provisions of all 3. Les dispositions de tous 3. — Bestämmelserna = i treaties and arrangements traités et accords d'entraide samtliga mellan de avtalsconcerning mutual assistan- judiciaire en matiére pénale slutande staterna tillämplice in criminal matters ap- applicables entre Jes Etats ga avtal och arrangemang plicable between Contract- Contractants, y compris Ja om inbördes rättshjälp i ing States, including the Convention européenne brottmål, häri inbegripet European Convention on d'entraide judiciaire en ma- den europeiska konventio- Mutual Assistance in Crim- tigre pénale, sont en ce qui nen om inbördes rättshjälp
inal Matters, are modified concerne les relations entre i brottmål, är i vad avser as between :Contracting Etats Contractants modifiées förhållandet mellan avtals- States to the extent that dans la mesure ot elles sont slutande stater ändrade i they are incompatible with incompatibles avec la pré- den mån de är oförenliga this Convention. sente Convention. med denna konvention.
Article 9 Article 9 Artikel 9
1. The European Commit- 1. Le Comité européen 1. Europarådets kommittee on Crime Problems of pour les problémes crimi- té för brottslighetsfrågor the Council of Europe shall nels du Conseil de PEurope skall hållas underrättad om be kept informed regarding suit P'exécution de la pré- tillämpningen av denna konthe application of this Con- sente Convention. vention. vention.
2. It shall do whatever is 2. I facilite autant gue de 2. Den skall göra vad needful to facilitate a friend- besoin le röglement amia- som behövs för att underly settlement of any diffi- ble de toute difficulté å lätta en reglering i godo av culty which may arise out of laquelle Pexécution de la varje svårighet som kan its execution. Convention donnerait lieu. uppstå i samband med kon-
ventionens tillärapning.
Article 10 Article 10 Artikel 10
1. Any dispute between 1. Tout différend entre 1. Varje tvist mellan av- Contracting States concern- Etats Contractants concer- taisslutande stater angående ing the interpretation or nant Pinterprétation ou Pap- tolkningen = eller = tillämpapplication of this Conven- plication de la présente Con- ningen av denna konvention, tion, which has not been vention qui n'a pas été ré- som icke kan biläggas inom settled in the framework of glé dans le cadre du para- ramen för artikel 9 andra Article 9, paragraph 2, shall, graphe 2 de P' article 9, sera, punkten, skall på begäran av at the request of any Party å la requéte de Pune des en av parterna i tvisten hänto the dispute, be referred Parties au différend, sou- skjutas till skiljedom. Var to arbitration. Each Party mis å Parbitrage. Chacune och en av parterna skall utshall nominate an arbitrator des Parties désignera un ar- se en skiljeman, och de båda and the two arbitrators shall bitre et les deux arbitres dé- skiljemännen skall utse en nominate a referec. If any signeront un troisiéme ar- tredje skiljeman. Om någon Party has not nominated its bitre. Si dans un délai de av parterna inom en tid av arbitrator within the three trois mois å compter de tre månader efter det frammonths following the re- la requéte d'arbitrage, P'une ställning om skiljedom har quest for arbitration, he des Parties n'a pas procédé gjorts icke har utsett sin shall be nominated at the å la désignation d'un arbi- skiljeman, skall denne på request of the other Party tre sera désigné ä la demande begäran av den andra parby the President of the Eu- de I'autre Partie, par le Pré- ten utses av presidenten i ropean Court of Human sident de la Cour europeenne den curopeiska domstolen Rights. If the latter should des Droits de I'Homme. för de mänskliga rättigheterbe a national of one of the Si le Président de la Cour na. Skulle denne vara med- Parties to the dispute, this européenne des Droits de borgare i en av de stater duty shall be carried out by I' Homme est le ressortis- som är parter i tvisten, skall the Vice-President of the sant de T'une des Parties au skiljemannen utses av dom- Court or, if the Vice-Presi- différend, la désignation de stolens vicepresident eller, dent is a national of one of F'arbitre incombera au Vice- om vicepresidenten är medthe Parties to the dispute, by Président de la Cour ou, si borgare i en av de stater the most senior judge of the le Vice-Président est le res- som är parter i tvisten, av Court not being a national sortissant de I'une des Par- domstolens till utnämningsof one of the Parties to the ties au différend, au mem- dag äldste ledamot som icke
dispute. The same procedure bre le plus ancien de Ila Cour är medborgare i någon av de shall be observed if the arbi- qui n'est pas le ressortissant stater som är parter i tvisten. trators cannot agree on the de I'une des Parties au dif- Samma förfarande skall tillchoice of referee. [érend. La méme procédure lämpas i det fall då skilje-
s'appliquera au cas ot les männen icke kan enas i va-
deux arbitres ne pourraient let av den tredje skiljeman-
pas se mettre d'accord sur nen.
1e choix du troisieme arbitre.
2. The arbitration tribunal 2. Le tribunal arbitral ar- 2. Skiljedomstolen skall shall lay down its own pro- rétera sa procédure, Ses dé- själv fastställa reglerna för cedure, Its decisions shall be cisions seront prises å la skiljeförfarandet. Dess betaken by majority vote. Its majorité. Sa sentence sera slut skall fattas med enkel award shall be final. définitive. majoritet. Dess skiljedom
skall vara slutlig.
Article 1i Article 11 Artikel 11
1. This Convention shall 1. La présente Convcen- 1. Denna konvention står be open to signature by the tion est ouverte å la signa- öppen för undertecknande member States of the Coun- ture des Etats membres du av Europarådets medlemscil of Europe. It shall be Conseil de PEurope. Elle stater. Den skall ratificeras, subject to ratification, ac- sera ratifiée, acceptée ou ap- godtagas eller godkännas. ceptance or approval. In- prouvée. Les instruments de Instrument rörande ratifikastruments of = ratification, ratification, d'acceptation ou tion, godtagande eller godacceptance or approval shall d'approbation seront dépo- kännande skall deponeras be deposited with the Secre- sés preås le Secrétaire Géné- hos Europarådets generaltary General of the Council ral du Conseil de Europe. sekreterare. of Europe.
2. The Convention shall 2. La Convention entrera 2. Konventionen träder i enter into force three en vigueur trois mois aprés kraft tre månader efter den months after the date of the la date du dépöt du troi- dag då det tredje instrumendeposit of the third instru- sigme instrument de ratifi- tet rörande ratifikation, godment of ratification, accep- cation, d'acceptation ou tagande eller godkännande tance or approval. dapprobation. har deponerats.
3. In respect of a signa- 3. Elle entrera en vigucur 3. I förhållande till signatory State ratifying, accept- å I'égard de tout Etat signa- tärstat som därefter ratifiing or approving subsequent- taire qui la ratifiera, P'ac- cerar, godtager eller godly, the Convention shall ceptera ou F'approuvera ul- känner konventionen träder come into force three térieurement, — trois mois den i kraft tre månader efter months after the date of the apres la date du depöt de den dag då dess instrument deposit of its instrument of son instrument de ratifica- rörande ratifikation, godtaratification, acceptance or tion, d"acceptation ou d'ap- gande eller godkännande approval. probation. har deponerats.
Article 12 Article 12 Artikel 12
1. Any State may, at the 1. Tout Etat peut, au mo- 1. Stat kan vid undertecktime of signature or when ment de Ja signature ou au nandet eller vid deponcringdepositing its instrument of moment du dépöt de son en av sitt instrument röranratification, acceptance or instrument de ratification, de ratifikation, godtagande approval, specify the terri- d'acceptation ou d'appro- eller godkännande närmare tory or territories to which bation, désigner 1c ou les ange det område eller de this Convention shall apply. territoires auxquels s'appli- områden beträffande vilka
quera Ja présente Conven- konventionen skall tilläm-
tion. pas.
2. Any State may, when 2. Tout Etat peut, au mo- 2, Stat kan vid deponedepositing its instrument of ment du dépöt de son ins- ringen av sitt instrument röratification, acceptance or trument de ratification, d”ac- rande ratifikation, godtaganapproval or at any later date, ceptation ou d'approbation de eller godkännande eller by declaration addressed to ou å tout autre moment par vid vilken som helst senare the Secretary General of the Ja suite, Étendre I'application tidpunkt genom förklaring Council of Europe, extend de la présente Convention, ställd till Europarådets gethis Convention to any other par déclaration adressée au neralsekreterare = utsträcka territory or territories spe- Secrétaire Général du Con- konventionens = tillämpning cified in the declaration and seil de PEurope, å tout autre till annat område som anges for whose international rela- territoire désigné dans la i förklaringen och för vars tions it is responsible or on déclaration et dont il assure internationella förbindelser whose behalf it is authorised les relations internationales staten svarar eller för vilket to give undertakings. ou pour lequel il est habilité den är behörig åtaga sig för-
å stipuler. pliktelser.
3. Any declaration made 3. Toute déclaration faite 3. Förklaring som har avin pursuance of the pre- en vertu du paragraphe pré- givits enligt föregående ceding paragraph may, in cédent pourra &tre retiréce, punkt kan beträffande varje respect of any territory men- en ce qui concerne tout ter- i förklaringen angivet områtioned in such declaration, ritoire désigné dans cette dé- de återtagas genom ett medbe withdrawn by means of claration, par notification delande ställt till Europaråa notification addressed to adressée au Secrétaire Gé- dets generalsekretcrare. Såthe Secretary General of the néral du Conseil de PEu- dant återtagande träder i Council of Europe. Such rope. Le retrait prendra cffet kraft omedelbart eller vid withdrawal shall take effect immédiatement ou å une den senare tidpunkt som kan immediately or at such later date ultérieure précisée dans ha angivits i meddelandet. date as may be specified in la notification. the notification.
Article 13 Article 13 Artikel 13
1. Any State may, at the 1. Tout Etat peut, au mo- 1. Stat kan vid undertecktime of signature or when ment de la signature ou au nandet eller vid deponeringdepositing its instrument of moment du dépöt de son en av sitt instrument röranratification, acceptance or instrument de ratification, de ratifikation, godtagande approval, declare that it re- d'acceptation ou d'approba- eller godkännande förklara serves the right to refuse tion, déclarer qu'il se réserve att den förbehåller sig rätextradition in respect of le droit de refuser VF'extra- ten att vägra utlämning i fråany offence mentioned in dition en ce qui concerne ga om något i artikel 1 om- Article 1 which it considers toute infraction énumérée nämnt brott som den betrakto be a political offence, an dans Particle 1er quil con- tar som politiskt brott, som offence connected with a po- sidére comme une infraction brott förknippat med ett political offence or an offence politique, comme une infrac- litiskt brott eller som brott inspired by political motives, tion connexe å une infrac- inspirerat av politiska moprovided that it undertakes tion politique ou comme tiv, under förutsättning att to take into due considera- une infraction inspirée par staten åtager sig att vid betion, when evaluating the yles mobiles politiques, å dömningen av brottets art character of the offence, any condition quwil s'engage å vederbörligen beakta de fakparticularly serious aspects prendre dåment en consi- torer som gör brottet särof the offence, including: dération, lors de Pévalua- skilt grovt, häribland det
tion du caractére de TXin- förhållandet
fraction, son caractére de
particuliére gravité, y com-
pris:
a. that it created a collec- a. qw'elle a créé un dan- a. att brottet har medfört tive danger to the life, phy- ger collectif pour la vie, FVin- en kollektiv fara för persosical integrity or liberty of tégrité corporelle ou la li- ners liv, kroppsliga integripersons; or berté des personnes; ou bien tet eller frihet; eller
b. that it affected persons b. awelle a atteint des b. att brottet har drabbat foreign to the motives be- personnes étrangéres aux personer som står främmanhind it; or mobiles qui Pont inspirée ; de inför motiven till brottet;
ou bien eller
ce. that cruel or vicious ce. que des moyens cruels c. att grymma eller svekmeans have been used in the ou perfides ont été utilisés fulla medel har använts för commission of the offence. pour sa réalisation. dess genomförande.
2. Any State may wholly 2. Tout Etat peut retirer 2. Stat som gjort förbeor partly withdraw a reser- en tout ou en partie une ré- håll enligt föregående punkt vation it has made in ac- serve formulée par Iui en kan återtaga förbehållet helt cordance with the foregoing vertu du paragraphe précé- eller delvis. Återtagandet paragraph by means of a dent, au moyen d'une décla- skall ske genom en till Eurodeclaration addressed to the ration adressée au Secrétaire parådets generalsekreterare Secretary General of the Général du Conseil de F'Eu- ställd förklaring, som blir Council of Europe which rope et qui prendra effet å gällande från dagen för motshall become effective as la date de sa réception. tagandet. from the date of its receipt.
3 A State which has made 3. Un Etat qui a formulé 3. Stat som har gjort föra reservation in accordance une réserve en vertu du behåll enligt denna artikels with paragraph 1 of this paragraphe 1er de cet article första punkt får ej göra anarticle may not claim the ne peut prétendre å Pappli- språk på tillämpning av arapplication of Article 1 by cation de P'article 1: par un tikel I av någon annan stat; any other State; it may, how- autre Etat; toutefois, il peut, däremot kan den, om förbeever, if its reservation is si la réserve est partielle ou hållet gäller delvis eller på partial or conditional, claim conditionelle, prétendre å vissa villkor, göra anspråk the application of that ar- Fapplication de ccet article på tillämpning av denna article in so far as it has itself dans Ila mesure ot il Pa lui- tikel i den utsträckning staaccepted it. méeme accepté. ten själv har godkänt den-
samma.
Article 14 Article 14 Artikel 14
Any Contracting State Tout FEtat Contractant Avtalsslutande stat kan may denounce this Conven- pourra dénoncer la présente säga upp denna konvention tion by means of a written Convention en adressant une genom skriftligt rmeddelannotification addressed to the notification écrite au Secré- de ställt till Europarådets Secretary General of the taire Génétral du Conseil de generalsekreterare. — Sådan Council of Europe. Any F'Europe. Une telle dénon- uppsägning skall träda i such denunciation shall take ciation prendra effet immé- kraft omedelbart celler vid effect immediately or at diatement ou å unc date den i meddelandet närmare such later date as may be ultérieure précisée dans la angivna senare tidpunkten. specified in the notification. notification.
Article 15 Article 15 Artikel 15
This Convention ceases to La Convention cesse de Konventionen upphör att have effect in respect of any produire ses effets å Tégard gälla i förhållande till avtals- Contracting State which de tout Etat Contractant qui slutande stat som utträder withdraws from or ceases to se retire du Conseil de 'Eu- ur eller upphör att vara medbe a Member of the Council rope ou qui cesse d'y appar- lem i Europarådet. of Europe. tenir.
Article 16 Article 16 Artikel 16
The Secretary General of Le Secrétaire Général du Europarådets generalsekthe Council of Europe shall Conseil de I'Europe notifiera reterare skall underrätta rånotify the member States of aux Etats membres du Con- dets medlemsstater om the Council of: seil :
a. any signature; a. toute signature; a. undertecknande;
b. any deposit of an in- b. le dépöt de tout instru- b. deponering av instrustrument of ratification, ac- ment de ratification, d'ac- ment rörande ratifikation, ceptance or approval; ceptation ou d'approbation; godtagande eller godkän-
nande;
c. any date of entry into c. toute date d'entrée en c. dagen för denna konforce of this Convention in vigueur de la présente Con- ventions ikraftträdande enaccordance with Article 11 vention conformément å son ligt artikel 11; thereof; article 11;
d. any declaration or noti- d. toute déclaration ou d, förklaring eller meddefication received in pursu- notification regue en appli- lande enligt artikel 12; ance of the provisions of cation des dispositions de Article 12; Farticle 12;
e, any reservation made e. toute réserve formulée e. förbehåll enligt artikel in pursuance of the provi- en application du paragra- 13 första punkten; sions of Article 13, para- phe 1er de Particle 13; graph 1:
f. the withdrawal of any f. le retrait de toute ré- f. återtagande av förbereservation effected in pur- serve effectué en applica- håll enligt artikel 13 andra suance of the provisions of tion du paragraphe 2 de punkten; Article 13, paragraph 2; Particle 13;
g. any notification re- g. toute notification regue g. meddelande enligt arceived in pursuance of Ar- en application de Varticle 14 tikel 14 samt dag då uppticle 14 and the date on et la date å laquelle la dé- sägningen träder i kraft; which denunciation takes nonciation prendra effet; effect;
h. any cessation of the h. toute cessation des cf- h. upphörande av konveneffects of the Convention fets de la Convention en tionens giltighet enligt artipursuant to Article 15. application de Varticle 15. kel 15.
In witness whereof, the En foi de quoi, les sous- Till bekräftelse härav har undersigned, being duly signés, döment autorisés å undertecknade, därtill vederauthorised thereto, have sig- cet effect, ont signé la pré- börligen bemyndigade, unned this Convention. sente Convention. derskrivit denna konvention.
Done at Strasbourg, this Fait å Strasbourg, le 27 Som skedde i Strasbourg 27th day of January 1977 in janvier 1977 en frangais et den 27 januari 1977, på eng- English and in French, both en anglais, les deux textes elska och franska, vilka båtexts being equally authori- faisant également foi, en un da texter äger lika vitsord, tative, in a single copy which seul exemplaire qui sera dé- i ett enda exemplar, vilket shall remain deposited in the posé dans les archives du skall förvaras i Europarådets archives of the Council of Conseil de I'Europe. Le Se- arkiv. Europarådets general- Europe. The Secretary Gen- crétaire Général du Conseil sekreterare skall översända eral of the Council of Eu- de PEurope en communi- bestyrkt avskrift därav till rope shall transmit certified quera copie certifiée con- varje signatärstat. copies to each of the signa- forme å chacune des Etats tory States. signataires.
Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1977-03-21
Närvarande: f. d. justitierådet Brunnberg, justitierådet Hesser, regeringsrådet Reuterswärd, justitierådet Hessler.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 10 mars 1977 har regeringen på hemställan av statsrådet Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol,
2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Johan Munck.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagstiftningsärendet är föranlett av att Sverige skall, med visst förbehåll, ratificera den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism.
Lagrådet, som i enlighet med lagrådsremissen begränsat sin granskning till de båda upprättade lagförslagen, lämnar dessa utan erinran.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1977-03-24
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Åsling, Troedsson, Mundebo, Ullsten, Burenstam Linder, Wikström, Johansson, Friggebo
Föredragande: statsrådet Romanus
Proposition om godkännande av den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism, m. m.
Föredraganden erinrar att han vid regeringssammanträdet den 10 mars 1977 förordat att Sverige tillträder den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism med det förbehållet att man från svensk sida skall kunna vägra utlämning för brott som avses i konventionens art. 1, om brottet är politiskt. Han anmäler därefter lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1946: 816) om bevisupptagning åt utländsk domstol,
2. lag om ändring i lagen (1975: 295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen
dels att godkänna den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism med det förbehåll som han har angett,
dels att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
1 Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträdet den 10 mars 1977. NORSTEDTS TRYCKER! STOCKHOLM 1977 770175