Prop. 1958:144

('med förslag till ärvda- balk m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958

1

Nr 144

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ärvda-

balk m. m.; given Stockholms slott den It mars 1958.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) ärvdabalk; 2) lag om införande av nya ärvdabalken; 3) lag om ändring i giftermålsbalken; 4) lag om ändring i föräldrabalken; 5) lag om ändring i rättegångsbalken; 6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap; samt

7) lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslaget utgör det sista och avslutande ledet i det arbete med revision av ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste årtiondena. Den första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga bestämmelser åren 1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. När år 1949 en del av dessa lagar sammanfogades till en föräldrabalk, förutsattes att återstoden av lagarna skulle bilda en ärvdabalk. Det nu framlagda förslaget till ärvda­ balk motsvarar gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arvskifte.

Förutom de ändringar som är betingade av den föreslagna systematise­ ringen jämte andra formella omarbetningar innehåller förslaget vissa sak­ liga nyheter, främst i fråga om adoptivbarns allmänna rättsställning. Enligt förslaget skall sålunda adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas

1 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

som om adoptivbarnet varit adoptantens barn i äktenskap. Däremot skall

arvsrätt ej äga rum mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena sidan

samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan. I samband härmed

föreslås vissa ändringar i föräldrabalkens regler om antagande av adoptiv­

barn och hävande av adoptivförhållande. Vidare skall enligt förslaget un­

derhållsskyldigheten mellan adoptivbarnets naturliga föräldrar och adoptiv­

barnet upphöra med adoptionen.

Bland övriga ändringar kan nämnas att bestämmelserna om bevakning

och klander av testamente samt preskription av rätt att taga arv eller testa­

mente i vissa avseenden fått ny utformning.

Utöver den nya ärvdabalken föreslås i propositionen bl. a. ny lagstiftning

angående blodundersökning m. m., som vidgar möjligheterna att förordna

om blodundersökning och annan antropologisk undersökning i faderskaps-

mål.

Under förarbetena till den nya lagstiftningen har jämväl ändrade regler

beträffande utomäktenskapliga barns arvsrätt övervägts. Propositionen upp­

tager dock ej något förslag i detta avseende. Det har ansetts att frågan bör

anstå i avbidan på resultatet av pågående utredning om stärkande av efter­

levande makes ställning i andra makens dödsbo.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari

1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr lii är 1958

3

Förslag

till

Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava föl­ jande lydelse.

1 KAP.

Om rätt att taga arv

1 §•

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; dock må barn, som är avlat dessförinnan, taga arv, om det sedermera födes med liv. Är fråga om rätt till del i boet efter arvlåtarens efterlevande make, skall hän­ syn tagas till tiden för makens död.

2

§•

Är arvinge till den, efter vilken arv fallit, jämväl avliden, och kan bevis ej förebringas att han överlevat arvlåtaren, skall med arvet så förfaras som om han icke överlevat denne.

3 §•

Utländsk medborgare må lika med svensk taga arv här i riket. Är i annan stat svensk medborgare icke likställd med inlänning i fråga om rätten att taga arv, eller måste han där vidkännas större avdrag än denne, äger Ko­ nungen förordna att motsvarande inskränkning skall gälla för den statens medborgare här i riket.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt

1 §•

Närmaste arvingar på grund av skyldskap äro arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar). ,

Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar trä­ da i dess ställe, och skall var gren taga lika lott.

2

§.

Finnas ej bröstarvingar, taga arvlåtarens fader och moder hälften var av

arvet.

Är fader eller moder död, dela arvlåtarens syskon faderns eller moderns

lott. I avlidet syskons ställe träda dess avkomlingar, och skall var gren taga

lika lott. Finnas ej syskon eller avkomlingar av dem, men lever endera av

arvlåtarens föräldrar, skall denne taga hela arvet.

Äro halvsyskon efter arvlåtaren, taga de med helsyskon eller deras av­

komlingar del i lott, som skolat tillfalla deras fader eller moder. Finnas ej

helsyskon, och äro båda föräldrarna döda, skola arvlåtarens halvsyskon taga

hela arvet. I avlidet halvsyskons ställe träda dess avkomlingar.

3 §.

Leva ej arvlåtarens fader, moder, syskon eller syskons avkomlingar, taga

farfader, farmoder, morfader och mormoder arvet. Envar ärver lika lott.

Är farfader, farmoder, morfader eller mormoder död, skola den dödes barn

dela hans lott. Äro ej barn efter den döde, tager den andre av farföräldrarna

eller morföräldrarna eller, om även han är död men efterlämnat barn, hans

barn den dödes lott. Finnes ej arvinge å den sidan, skall hela arvet gå till ar­

vingarna å den andra.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

4 §.

Andra skyldemän än ovan sägs äga ej ärva.

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar

i boet efter den sist avlidne maken

1 §•

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlå-

tenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader, moder,

syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro närmast till arv efter

den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan

annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna

om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

2

§•

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild

egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlidne

annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de arvingar efter den

först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

5

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

3 §.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig hand­ ling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar, orsakat väsent­ lig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande ma­ kens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år för­ flutit från det gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

4 §.

överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efter­ levande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkov­ ran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död dri­ vits av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig till förfarande som avses i 3 §, skall, vid beräkning huruvida förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av efter­ levande maken.

5 §.

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

6

§.

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delning enligt detta kapitel av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Skall i efterlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och

hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande

makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen utta­

gas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4 §§ belöper å den först

avlidnes arvingar.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i

arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han,

till följd av nytt gifte, vid bodelning eller eljest på grund av giftorätt erhållit

egendom utöver vad förut tillkom honom.

7 §.

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 § giftermålsbalken ägt erhålla

hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först avlidne, skall vad ovan

är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej

gälla.

8

§.

Vad i detta kapital är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga

tillämpning, om vid arvlåtarens död makarna på grund av hemskillnad levde

åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskaps­

skillnad då var anhängig eller vid bodelning i anledning av dödsfallet ma­

karnas giftorättsgods efter vad i giftermålsbalken stadgas skall så delas

som hade återgång skett.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande; så ock om den arvsrätt, som tillkommer

barn utom äktenskap, och om arvsrätt efter sådant barn

1 §•

Adoptivbarn och dess avkomlingar taga arv och ärvas som om adoptiv­

barnet varit adoptantens barn i äktenskap.

2

§.

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän

till adoptivbarnet å andra sidan äger arvsrätt ej rum. Har make adopterat

andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas

gemensamma.

3 §•

Barn utom äktenskap eller dess avkomlingar taga arv efter barnets mo­

der och mödernefränder och ärvas av dem, såsom vore barnet av äkten­

skaplig börd.

7

4 §•

Är barnet trolovningsbarn eller har fadern avgivit förklaring, att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, skall barnet taga arv efter fadern och fadern efter barnet, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. I andra fall äga barnet och fadern ej arvsrätt efter varandra. Mellan barnet och dess fädernefränder äger ej arvsrätt rum.

Om barn utom äktenskap, som ägt ärva fadern, är avlidet, taga dess av- komlingar arv efter honom och han efter dem, på sätt i 2 kap. är stadgat.

5 §•

Förklaring varom i 4 § sägs skall avgivas inför den präst, som för kyrko­ böckerna i församling där barnet är kyrkobokfört, eller i tillkallat vittnes närvaro inför landsfiskal eller notarius publicus eller ock i skriftlig, av två personer bevittnad handling, som företetts inför barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Förklaringen må givas jämväl före barnets födelse. Har barnet fyllt aderton år, är förklaringen ej gällande, med mindre den godkänts av barnet i den ordning varom nyss är sagt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv

1 §•

Finnes ej arvinge jämlikt ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna arvsfonden.

2

§•

Föreligger anledning att å fondens vägnar klandra testamente, som dock får antagas vara ett riktigt uttryck för arvlåtarens yttersta vilja, må Ko­ nungen besluta att klander ej skall äga rum.

3 §•

Arv som tillfallit fonden må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till arvlåtarens skyldeinan eller annan som stått arvlåtaren nära.

4 §•

Om fondens ändamål samt meddelande av understöd ur fonden, så ock om fondens förvaltning och bevakande av dess rätt är särskilt stadgat.

8

Om förskott å arv

1 §•

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräk­

nas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till om­

ständigheterna måste antagas hava varit avsett. År mottagaren annan ar­

vinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av om­

ständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas

giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å ar­

vet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra

maken.

2

§.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt å barns uppehälle och utbild­

ning, skola ej avräknas å dess arv, såvitt den som vidkänts kostnaden där­

med endast fullgjort honom åliggande underhållsskyldighet.

Ej heller skall å bröstarvinges arv avräkning äga rum för sedvanliga skän­

ker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

6 KAP.

3 §•

Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet,

såframt icke på grund av omständigheterna annat bör gälla.

4 §.

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas å hans arvslott,

är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre bestämmelse därom

träffats då förskottet gavs.

5 §.

Har förskott givits, skall, för bestämmande av arvslotternas storlek, kvar-

låtenskapen före delningen ökas med förskottets värde eller, om avräkning

ej kan till fullo ske å förskottstagarens arv, med vad därå kan avräknas.

6

§•

Har arvinge som mottagit förskott avlidit före arvlåtaren, äro förskotts­

tagarens avkomlingar pliktiga att avräkna förskottet å sina arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit

förskott, äro, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna avkom­

lingar som äga träda i hans ställe, övriga arvingar inom samma gren plik-

tiga att avräkna förskottet a sina arvslotter; dock taga de ej mindre del

i kvarlåtenskapen än de ägt bekomma, om förskottstagaren levat.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr Ibi år 1958

7 §•

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall

avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat före­

skrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit

avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan ar­

vinge eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger

taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Be­

stämmelserna i 2—6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

7 KAP.

Om laglott

1 §•

Hälften av den arvslott, som enligt lag tillkommer bröstarvinge, utgör hans

laglott.

2

§.

Bröstarvinge är pliktig att å sin laglott avräkna vad han av arvlåtaren

mottagit i förskott å sitt arv, så ock vad han mottagit på grund av testa­

mente, såframt icke annat föranledes av detta.

3 §•

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla jämkning i testamente.

Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av testamentet, legat utgå

före förordnande till universell testamentstagare och legat, som avser viss

egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i förhållande till

storleken av varje förordnande eller, vad angår förordnande till bröstar­

vinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin laglott.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll del av tes­

tamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva testa-

mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot ho­

nom, har förlorat sin rätt.

4 §•

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständig­

heter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testa­

mente, skall i avseende å gåvan vad i 2 och 3 §§ är stadgat om testamente

äga motsvarande tillämpning, om ej särskilda skäl äro däremot; och skall

vid nedsättning av gåvan motsvarande de! av den bortgivna egendomen

återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde. Vid

laglottens beräkning skall värdet av den bortgivna egendomen läggas till

kvarlåtenskapen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

Vill bröstarvinge mot gåvotagare göra gällande rätt som avses i första

stycket, skall han väcka talan inom ett år från det bouppteckning efter

arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda

skäl äro därtill, göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i

bröstarvinges laglott.

5 §•

Har arvlåtaren genom testamente tillerkänt någon nyttjanderätt, avkomst

eller annan förmån att utgå av kvarlåtenskapen eller genom föreskrifter rö­

rande dennas förvaltning eller på annat sätt inskränkt rätten att förfoga

över den, äger bröstarvinge utan hinder av sådant förordnande utfå sin lag­

lott i egendom, varöver han äger fritt förfoga.

6

§.

Äger barn till arvlåtaren på grund av lag rätt till underhållsbidrag ur kvar­

låtenskapen, skall hänsyn därtill ej tagas vid bestämmande av bröstarvinges

laglott.

Om rätt att genom testamente belasta bröstarvinges laglott med under­

hållsbidrag stadgas i 8 kap.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

1

§•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och

kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter

vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äger barnet, innan arv

eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet

med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tjugu-

ett år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras

underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till de­

ras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges

arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd

att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till full­

görande av underhållsplikt.

2

§.

Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjuk­

dom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla

underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller an-

11

noriedes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida in­ trång i sin laglott. Bröstarvinge äger dock påkalla sådan jämkning i förord­ nandet att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsva­ rande högst fem för hundra av laglottens värde; och äger han utfå laglotten, om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §•

Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn som avses i 2 §, är han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, motsvarande högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen ej utgivas till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den underhållsberätti­ gade eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är testamentstaga- ren bröstarvinge, skall vad nu är sagt gälla allenast egendom som överstiger hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhålls­ bidrag till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsva­ rande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess värde.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5

§■

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i 1 §, är bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller

eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens vär­ de vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock äger sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vål­ lande gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äger barnet år­ ligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa på året.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvo- tagare är ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av underhållsplikt.

Kungl. Maj. ts proposition nr lii år 1958

12

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda

tider jämlikt 2, 3 eller 4 § skall, såframt ej annat överenskommits, ställas

under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldra-

balken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1U år 1958

6 §.

7 §•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äger rätten förordna att

underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller

upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det

belastar bröstarvinges laglott.

8

§•

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas

senast vid skiftet.

Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres gällande genom att

anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år

sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet

och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning

efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, är rätten förlorad.

9 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt

till underhåll för arvlåtarens barn utom äktenskap, som har arvsrätt efter

honom, och för hans adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådana barn och

deras avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

De i detta kapitel meddelade bestämmelserna äga icke tillämpning, då

barn till arvlåtaren adopterats av annan än arvlåtarens make.

10

§.

Dör fadern till barn utom äktenskap, och har barnet ej efter vad i 4 kap.

sägs arvsrätt efter honom, skall det belopp, som erfordras till fullgörande

för framtiden av hans underhållsskyldighet mot barnet, före arvs- och tes-

tamentslotter utgå av behållningen i boet; dock att barnet icke härigenom

må erhålla större del därav än det skulle hava bekommit, om det varit av

äktenskaplig börd.

Angående avtal om vad sålunda skall tillkomma barnet gäller vad i 7 kap.

7 § föräldrabalken är stadgat för det fall, att fadern åtager sig att till barnets

underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

Med belopp som tillfaller barnet skall förfaras på sätt i sistnämnda lag­

rum är föreskrivet.

13

Om rätt att göra eller taga testamente

1 §•

Den som fyllt tjuguett år må genom testamente förordna om sin kvarlå- tenskap. Testamente må ock göras av underårig, som är eller varit gift eller som efter fyllda sexton år vill förordna om egendom, över vilken han äger själv råda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

9 KAP.

2

§.

Förordnande till annan än den som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera födes med liv är utan verkan.

Utan hinder av vad nu är sagt gäller förordnande, enligt vilket blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga testamente, skola erhålla egendom till full ägo sist vid dennes död eller då annan, som skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. Ej må i sådant förordnande olikhet göras mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död.

3 §•

Om rätt för utländsk medborgare att här i riket taga testamente gäller vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.

10 KAP.

Om upprättande och återkallelse av testamente

1 §•

Testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen. I deras samtidiga närvaro skall testator underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift därå. Vittnena skola bestyrka handlingen med sina namn. De skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testator fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

2

§•

Testamentsvittnena böra vid sina namn anteckna yrke och hemvist. De böra ock å handlingen teckna intyg rörande tiden för bevittnandet samt öv­ riga omständigheter som kunna vara av betydelse för testamentets giltighet.

Hava vittnena å handlingen intygat att vid testamentets upprättande så tillgått som i 1 § sägs, skall intyget, där klander väckes, äga tilltro, såframt omständigheter ej förekomma som förringa intygets trovärdighet.

14

3 §•

Är någon av sjukdom eller annat nödfall förhindrad att upprätta testa­

mente på sätt i 1 § sägs, må han förordna om sin kvarlåtenskap muntligen

inför två vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och

undertecknad handling.

Sådant testamente är ogillt, om testator sedermera under tre månader

varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap såsom i 1 § är stadgat.

4 §•

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på

grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverk-

samheten saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen, ej heller tes-

tators make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande

skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller som på grund av adop­

tion står i motsvarande förhållande till honom.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make

eller någon, vilken med honom är i skyldskap eller svågerlag som nyss är

sagt eller på grund av adoption står i motsvarande förhållande till honom.

Förordnande att vara testamentsexekutör medför dock ej hinder att vara

vittne.

Åberopas testamentsvittne till bevis i rättegång, gäller vad i rättegångs­

balken är stadgat om sådant bevis.

5 §•

Har testator i den ordning som gäller för testamentes upprättande åter­

kallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller

eljest otvetydigt givit tillkänna att förordnandet ej längre var uttryck för

hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.

6

§■

Vill någon, i samband med återkallelse av visst förordnande eller eljest,

göra tillägg till sitt testamente, gäller vad om upprättande av testamente är

stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

7 §•

Har någon genom ensidig återkallelse eller ändring av inbördes testamente

väsentligt rubbat förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, är han

förlustig sin rätt på grund av testamentet.

It KAP.

Om testamentes tolkning

1 §•

Åt testamente skall givas den tolkning som må antagas överensstämma

med testators vilja; och skall förty vad nedan i 2—9 §§ stadgas lända till

15

efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet.

Har testamente genom felskrivning eller eljest till följd av misstag fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas.

2

§.

Legat skall utgå av oskifto och ej räknas å viss lott.

3 §.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom äga före­ träde framför annat, men skall i övrigt nedsättning ske efter legatens värde.

4 §•

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är förordnandet utan verkan.

5 §-

År viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, äger testamentstagaren icke i anledning därav njuta ersättning.

6

§•

Dör testamentstagare innan hans rätt inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas i vad honom angår, skola hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator varit berättigade därtill.

7 §•

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, universella testaments- tagares lotter i motsvarande mån ökas.

8

§•

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom testators död, är förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs.

9 §.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom som tillkom­ mer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne alt verkställa för­ ordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas av oskifto.

10

§.

Med legat förstås .särskild i testamente given förmån, såsom viss sak eller visst penningbelopp eller nyttjanderätt till egendom eller rätt att därav njuta ränta eller avkomst.

Universell testamentstagare är den som testator insatt i arvinges ställe genom att tillerkänna honom kvarlåtenskapen i dess helhet, viss andel av kvarlåtenskapen eller överskott därå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

1 §•

År genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevan­

de make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan ma­

kens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande

tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2

§•

Har någon genom testamente erhållit nyttj anderätten till egendom, vartill

äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gäller vad

nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen där­

av. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egen­

domen må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga

användning föranleder därtill.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendo­

men som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §.

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren

avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös egen­

dom och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äger rätten på ansökan

bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar är nytt­

janderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem uppbära

betalning.

Ej må nyttj anderätten överlåtas.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

5 §•

Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt

om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans sam­

tycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock

vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk

för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade

lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

6

§.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest

förfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall

samtycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Kan samtycke ej erhållas, äger rätten på ansökan tillåta åtgärden, när skäl äro därtill.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, är åtgär­ den ogill, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §•

Egendom som omfattas av nyttj anderätten må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt 21 kap.

8

§•

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttj anderätten skall tillhöra ägaren.

9 §.

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom an­ nat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rät­ ten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttj anderätten upphör eller egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10

§.

Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stad­ gas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs, äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom skada.

11

§•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenska- pen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild vård, skall den, där ej annat följer av testamentet, ställas under förvaltning av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

17

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet

1

§•

Var testator ej behörig att förordna om sin kvarlåtenskap eller är testa­ mentet ej upprättat i laga form, är det ej gällande. I fall, varom sägs i 10 kap. 4 § andra stycket, är dock testamentet ogillt allenast i den del som där avses.

2 Biliang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

18

Testamente är ej gällande, om det upprättats under inflytande av sinnes­

sjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten.

3 §.

Har någon tvungit testator att upprätta testamentet eller förmått honom

därtill genom missbruk av hans oförstånd, viljesvaghet eller beroende ställ­

ning, är testamentet ej gällande.

Samma lag vare, om testator blivit svikligen förledd att upprätta testamen­

tet eller om han eljest svävat i villfarelse som varit bestämmande för hans

vilja att göra testamentet.

Kungl. Maj:ts proposition nr dr 1958

2 §.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1 §•

Testamente skall vid domstol bevakas inom sex månader från det testa-

mentstagaren fått kännedom om testators död och det till hans förmån gjor­

da förordnandet.

Skall någon på grund av testamente njuta rätt efter annan och har testa­

mentet ej bevakats enligt vad i första stycket sägs, må bevakning med laga

verkan äga rum inom tid, som där stadgas, efter det han fått veta att den

föregående testamentstagarens rätt upphört.

Bevakning gäller till förmån för envar testamentstagare, för vilken tiden

icke gått till ända.

2

§.

Bevakning sker vid den rätt där testator skolat svara i tvistemål i allmän­

het eller, om behörig domstol ej sålunda finnes, vid Stockholms rådhusrätt.

Vid bevakning uppvisas testamentet i huvudskrift och intages i protokol­

let. Har den som vill bevaka icke testamentet i sin besittning eller är det

muntligen upprättat, sker bevakningen genom förordnandets tillkännagi­

vande.

3 §.

Testamentstagare, för vilken bevakning ej ägt rum enligt vad i 1 och 2 §§

är sagt, har förlorat sin rätt mot arvinge som ej avstått från klandertalan.

4 §.

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom över­

lämnande av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i be­

styrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör

med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne­

håll.

Kungi. Maj:ts proposition nr 1AA år 1958

19

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 1 §, må

testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid tiden för delgivningen

äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland

dem, jämväl för de övriga.

5 §•

Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han

därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av

testamentet såsom i 4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan för­

lorad.

Om påkallande av jämkning i testamente för utfående av laglott stadgas,

i 7 kap.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig

gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper han sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter an­

nan, äger han ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den

dräpte levat.

2

§•

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,,

viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller åter­

kalla testamente eller att avstå därifrån, har han förverkat rätten att taga

arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad

sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen

förstört eller undanhållit testamente.

3 §.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gäller envar som

medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

4 §•

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, skall ärvas såsom hade han dött

före arvlåtaren.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 114 år 1958

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1

§•

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd arvinge efter den

döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin

vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt, skall

rätten låta i allmänna tidningarna ofördröjligen intaga kungörelse, att arv

efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning till honom afl

göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var

införd i tidningarna. I kungörelsen skall den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den

rätt, som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes

bo, behandlas som arv efter den efterlevande maken.

2

§•

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida arvinge finnes som

före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är be­

rättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller

då förhållandet eljest varder kunnigt, låta i allmänna tidningarna ofördröj­

ligen intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att

göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var

införd i tidningarna. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckning­

en kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens

namn som om hans vistelseort.

3 §.

Är testamentstagare okänd eller vistas han å okänd ort, skall vad i 1 §

första stycket är stadgat om anmälan och kungörelse angående arv äga mot­

svarande tillämpning med avseende å testamentsförordnandet.

Skall testamentstagarens rätt inträda vid annan tid än testators död, må

kungörelse ej ske förrän den tiden är inne.

4 §.

Arvinge eller testamentstagare, som ej har att göra sin rätt gällande efter

vad i 1, 2 eller 3 § sägs, skall göra det inom tio år från dödsfallet eller, om

hans rätt inträder först vid senare tidpunkt, från denna.

5 §•

Undandrager sig arvinge eller testamentstagare att giva tillkänna huru­

vida han vill göra anspråk på arv eller på rätt enligt testamentet, äger rätten

förelägga honom att göra sin rätt gällande inom sex månader från det före­

läggandet blev honom tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

21

Sådant föreläggande skall meddelas, såframt ansökan därom göres av

någon som är berättigad till arvingens eller testamentstagarens del i kvar-

låtenskapen ifall denne försummar att bevara sin rätt.

6

§.

Vill arvinge eller testamentstagare, utan att tillträda kvarlåtenskapen eller

sin lott däri, göra sin rätt gällande, skall han anmäla sitt anspråk hos god

man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var dödsbodelägare

som tillträtt kvarlåtenskapen eller ock, om skifte ej skett, hos boutrednings­

man eller annan som sitter i boet. Anmälan må ock göras hos rätten.

Har god man mottagit anmälan, skall han tillkännagiva den hos rätten.

Om anmälan, som gjorts eller tillkännagivits hos rätten, skall genom dess

försorg med posten underrättelse översändas till övriga dödsbodelägare, vil­

kas namn och vistelseort äro upptagna i bouppteckningen efter den döde

eller eljest kända för rätten.

7 §•

Har arvinge eller testamentstagare icke inom tid, som i 1—5 §§ är för

varje fall stadgad, tillträtt kvarlåtenskapen eller sin lott däri eller anmält

anspråk därpå efter vad i 6 § sägs, är han sin rätt förlustig.

8

§•

r Arv, som arvinge enligt 7 § gått förlustig, skall tillfalla dem som skulle

varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som

avses i 3 kap. 1 §, före den sist avlidne maken.

9 §.

Närmare bestämmelser om kungörelse varom stadgas i 1-—3 §§ meddelas

av Konungen.

17 KAP.

Om arvsavtal

1

§•

Har någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med an­

nan än denne, är det ogillt.

Samma lag vare om avtal angående rätt på grund av testamente.

2

§.

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skrift­

ligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Bröstarvinge äger

dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot skäligt veder­

lag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer arvingens make

22

enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt tes­

tamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmyn­

darens skriftliga samtycke.

Där ej annat framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot

arvinges avkomlingar.

3 §.

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, är ej gäl­

lande. Utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livs­

tid, är giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

18 KAP.

Allmänna bestämmelser om dödsbo

1 §■

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbo -

•delägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad

i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egen­

dom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och

svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat

samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande ma­

ken ej dödsbodelägare, om han ej är arvinge eller universell testaments­

tagare. Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge el­

ler universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i

arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,

vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­

mentstagare.

2

§•

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller

av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står

under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som

sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen;

och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,

där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap.

föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gäller ock efterlevande

make som ej är delägare i boet.

År ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall hus­

folk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen

samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polis­

23

myndigheten är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess biträde äskas

eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, skall rätten, där så erford­

ras, förordna god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

3 §■

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för

boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet

rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, är det ej för boet

bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4

§.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro

dödsbodelägare är gällande, ändå att annan delägare finnes.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan

av testamentstagare, är den ej på sådan grund ogiltig, dar tredje man var

i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen

förrättats.

5 §•

Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äger såsom för­

skott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppen­

barligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn skola städse nju­

ta nödigt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6

§•

Dödsbodelägare är pliktig att ersätta skada, som han med avseende å

boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat nå­

gon, vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Vad så­

lunda utgivits skall dem emellan fördelas efter deras andelar i kvarlåten-

skapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning

prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger

envar delägare till last.

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör

1 §•

Då dödsbodelägare begär det, skall rätten förordna, att egendomen skall

avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan

egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit ut­

sedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testa-

24

mentstagares ställe (testamentsexekutör), äger jämväl han påkalla beslut

som nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den som

erhållit legat eller äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse,

där det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkstäl­

lande, eller på begäran av borgenär eller den som står i ansvar för betalning

av gäld efter den döde, där det måste antagas att dödsboet är på obestånd

eller att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den som

erhållit legat omyndig eller har enligt 18 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken god

man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning av bout­

redningsman, om överförmyndaren begär det och rätten finner skäl därtill.

Skall enligt testamente egendomen vara undantagen delägarnas förvalt­

ning, men är testamentsexekutör ej utsedd eller kan den utsedde ej utföra

uppdraget, skall rätten, da ansökan göres av någon vars rätt är beroende av

utredningen eller förhållandet eljest varder kunnigt, meddela beslut som i

första stycket sägs.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl å testamente som ej

vunnit laga kraft.

2 §•

Vid ansökan som i 1 § sägs fogas avskrift av bouppteckningen efter den

döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför. Är ej bouppteck­

ning förrättad, lämnas trovärdig uppgift om delägarna i boet och deras

hemvist samt, där testamentsexekutör är förordnad, om dennes namn och

hemvist.

3 §.

Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva

utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende

skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen.

Delägare må förordnas till boutredningsman.

Är testamentsexekutör utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om

ej skäl äro däremot.

4 §.

Där det prövas erforderligt, må flera boutredningsmän förordnas. Rätten

äger bestämma, att förvaltningen skall delas mellan dem, och skall däTvid

tillika föreskriva, efter vilka grunder delningen skall ske.

5 §•

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han skälig orsak,

skall han av rätten entledigas.

Finnes boutredningsman icke vara lämplig eller bör han av annan sär­

skild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av

någon vars rätt är beroende av utredningen eller förhållandet eljest varder

kunnigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr li4 år 1958

25

Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman och förklaras tes­ tamentet sedermera ogiltigt, skall rätten på begäran pröva, huruvida upp­ draget likväl bör vara honom anförtrott.

6

§•

Göres av samtliga delägare ansökan att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, och är ej fall för handen som i 1 § andra stycket sägs, skall rätten, med boutredningsmannens entledigande, förordna därom, så­ framt det kan ske utan fara för någon vars rätt är beroende av utredningen. Är testamentsexekutör förordnad till boutredningsman, skall hans sam­ tycke inhämtas.

7 §.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för boutrednings­ man förfallet.

8

§•

Dör boutredningsman, skall det av den som har hans egendom i sin vård utan dröjsmål anmälas hos rätten.

9 §.

Har den som gjort ansökan enligt 1 § ej fullgjort vad i 2 § är stadgat, skall rätten förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att, där det felande ej är tillgängligt då ärendet upptages till vidare behandling, ansökningen skall vara förfallen.

Innan rätten meddelar beslut som avses i 1 eller 5 §, skola dödsbodel­ ägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det kan ske utan märklig tidsutdräkt. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till boutredningsman utan att han samtyckt där­ till eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

10

§.

Kan i ärende som avses i 1 eller 5 § slutligt beslut ej omedelbart meddelas, äger rätten, där det erfordras, meddela beslut att gälla intill dess att slutligt beslut föreligger; och skall vad i 9 § tredje stycket sägs vinna tillämpning, i fråga om entledigande av boutredningsman dock endast där så kan ske utan märklig tidsutdräkt.

Mot rättens beslut skall i händelse av missnöje talan föras särskilt. Mot hovrättens beslut må talan ej föras.

26

Boutredningsmannen har att, med iakttagande av vad nedan är stadgat,

företaga alla för boets utredning erforderliga åtgärder.

Finnas tillgångarna ej förslå till gäldens betalning, skall boutrednings­

mannen söka träffa uppgörelse med borgenärerna angående deras förnö­

jande. Kan uppgörelse ej ernås och fylla delägarna ej bristen, skall boets

egendom av boutredningsmannen avträdas till konkurs.

I fråga om rättshandlingar som i avsevärd mån inverka på delägarnas be­

hållning i boet samt beträffande andra angelägenheter av vikt, såsom avytt­

ring av egendom som har särskilt värde för delägarna, avveckling av rö­

relse som den döde idkat eller uppgörelse med borgenärerna, skall boutred­

ningsmannen inhämta delägarnas mening, om det lämpligen kan ske.

12

§.

Boutredningsmannen företräder dödsboet mot tredje man samt äger att

tala och svara i mål som röra boet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

11

§.

13 §.

Fast egendom eller tomträtt må ej av boutredningsmannen överlåtas utan

att delägarna skriftligen med två vittnen lämna sitt samtycke eller, där det

ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåter åtgärden. Vad nu är sagt länder

dock ej till inskränkning i den förfoganderätt som kan tillkomma boutred­

ningsmannen enligt lagakraftvunnet testamente.

Har boutredningsmannen utan erforderligt samtycke företagit åtgärd som

i första stycket sägs, är den ogill, om delägåre väcker talan om klander

därå inom tre månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast

inom ett år sedan lagfart eller inskrivning beviljades.

14 §.

Till dödsboet hörande penningmedel, som göras räntebärande genom in­

sättning i bank, skola insättas i boets namn. Dödsboets egendom må ej hel­

ler eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

Utöver vad av 18 kap. 5 § föranledes må egendom ej förskottsvis utgivas

till delägare, med mindre det kan ske utan men för annan, vars rätt är

beroende av utredningen.

15 §.

Så snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte samt delning kan

äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall

boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovis­

ning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägarna, skall boutred­

ningsmannen till envar av dem utgiva honom tillkommande egendom. Sam­

ma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

27

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

16 §.

Kunna flera boutredningsmän, som hava förvaltningen odelad, ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande. Mot rättens beslut må talan ej föras.

17 §.

När dödsbodelägare begär det eller rätten eljest prövar lämpligt, skall rätten förordna god man att öva tillsyn å boutredningsmannens förvaltning, såframt boutredningsmannen icke ställer säkerhet för ersättning som han kan finnas skyldig att utgiva. Gode mannen äger genomgå räkenskaper och andra handlingar ävensom verkställa inventering av egendomen. Han skall, på föreläggande av rätten eller framställning av delägare, meddela upplys­ ningar om boet och dess förvaltning samt, där anledning föreligger till an­ märkning, göra anmälan hos rätten.

Är god man ej utsedd, äger rätten, på ansökan av delägare eller eljest, förelägga boutredningsmannen att avgiva redogörelse för sin förvaltning el­ ler ock förordna någon att granska förvaltningen och däröver avgiva berät­ telse.

Har beslut enligt denna paragraf meddelats på ansökan av allenast vissa delägare, må rätten på talan av delägare föreskriva, att kostnaden ej skall stanna å boet utan av sökandena slutligen gäldas, med fördelning dem emel­ lan efter deras lotter i boet.

18 §.

Boutredningsman är pliktig att ersätta skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, svara de en för alla och alla för en. Ersättningsbeloppet skall utredningsmännen emellan slutligen för­ delas efter den större eller mindre skuld som prövas ligga envar av dem till last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och penningmedel, som tillkomma omyndig eller den för vilken god man för­ ordnats, stadgas i föräldrabalken.

19 §•

Om talan å boutredningsmans förvaltning gäller vad om syssloman är stadgat. Klandertalan må föras av envar delägare. Den som anställt klan­ dertalan är berättigad att av dödsboet erhålla ersättning för rättegångskost­ naden, i den mån den täckes av vad genom rättegången kommit boet till godo.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

Boutredningsmannen äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom er­

sättning för sina kostnader. Lämnar boet ej tillgång, skall sådan gottgörelse

gäldas av den på vars ansökan förordnandet meddelats. Äro flera betalnings-

skyldiga, svara de en för alla och alla för en.

20

§.

Förordnande att vara testamentsexekutör skall, såvitt ej annat framgår

av testamentet, anses innefatta bemyndigande att företaga alla för boets ut­

redning erforderliga åtgärder.

Vad i 14—16, 18 och 19 §§ sagts om boutredningsman skall äga motsva­

rande tillämpning å testamentsexekutör ävensom å den som genom testa­

mente förordnats att allenast i viss del verkställa utredningen efter den

döde; och skall jämväl om entledigande gälla vad om boutredningsman är

stadgat.

21

§.

Rättens beslut i ärenden enligt detta kapitel skola utan hinder av förd

klagan lända till efterrättelse, dock ej beslut enligt 6 §.

20 KAP.

Om bouppteckning

1 §•

Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter dödsfallet, såframt

ej på ansökan inom samma tid rätten med hänsyn till boets beskaffenhet

eller av annan särskild orsak förlänger tiden.

2

§•

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock boutredningsman

eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt

utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den. Till förrättning­

en skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make skall kallas,

ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först se­

dan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den kallas

som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga arv eller

testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller tes­

tamentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs har

egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3 §•

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den dödes fullstän­

diga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn och hem­

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1958

29

vist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika, för under­

årig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde.

Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från del i

kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmär­

kas.

Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit vid förrättningen.

Där någon som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas

bevis att han i tid blivit kallad.

4 §.

Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfallet.

Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder antecknas;

dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall ske alle­

nast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare som äger

efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes

giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller universell testa­

mentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

5 §•

Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord an­

gående förmögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller

i bestyrkt avskrift fogas därvid såsom bilaga.

Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift om sådan den döde till­

hörig livförsäkring som, enär förmånstagare är insatt, ej ingår i kvarlå­

tenskapen.

Är bland delägarna laglottsberättigad arvinge, skall, där delägare begär

det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling

av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gåva, så ock om gåva

som efterlevande maken, dennes avkomling eller universell testamentsta­

gare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott

erhållit av efterlevande makens giftorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla,

där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande

till givarens villkor.

6

§•

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst

förtrogen. Det åligger envar delägare och efterlevande make, ändå att han

ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig

förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro i allo riktiga och att

ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med

ed bestyrkas, där talan om sådan edgång föres av någon, vars rätt kan bero

därav, eller ock av boutredningsman eller testamentsexekutör. Edgångsplikt

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

åligger jämväl delägare eller efterlevande make som ej uppgivit boet. Har

annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläggas honom, om

skäl äro därtill.

Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen an­

tecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

7 §•

Finnes egendom å flera orter, må särskild bouppteckning förrättas å var­

je ort. I en av bouppteckningarna skall intagas sammanfattning av boets

tillgångar och skulder, och skall vad i 5 § stadgas äga tillämpning allenast

å den bouppteckningen.

8

§•

Bouppteckning skall inom en månad efter upprättandet jämte bestyrkt

avskrift för registrering ingivas till rätten i den ort där den döde skolat

svara i tvistemål i allmänhet eller, om behörig domstol ej sålunda finnes,

till Stockholms rådhusrätt. Äro flera bouppteckningar, skola de ingivas sam­

tidigt; och skall tiden härför räknas från det den sista bouppteckningen

upprättades.

Bestyrkt avskrift av bouppteckningen skall förvaras hos rätten. Är ej

avskrift ingiven, skall sådan tagas på boets bekostnad.

9 §.

Det åligger rätten att tillse, att bouppteckning inom laga tid förrättats och

ingivits. Finnes det vara försummat, äger rätten vid vite förelägga viss tid

eller, där bouppteckning ej skett, förordna någon att föranstalta därom. Så­

dant förordnande utgör ej hinder att vara god man vid förrättningen.

Registrering av bouppteckning må ej äga rum, där vid bouppteckningen

finnes ej hava så förfarits som i detta kapitel sägs. Är bouppteckning brist­

fällig, äger rätten med föreläggande av vite utsätta tid inom vilken bristen

skall avhjälpas.

Den som är pliktig att lämna uppgift till bouppteckning må vid vite hållas

därtill.

10

§.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld eller annan

felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras handling, in­

nefattande tillägg eller rättelse; och gäller om sådan handling vad ovan är

stadgat om bouppteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

31

21 KAP.

Om den dödes gäld

1 §•

Varder ej efter ansökan, som göres sist en månad efter det bouppteck­

ningen förrättades, dödsboets egendom avträdd till förvaltning av boutred­

ningsman eller till konkurs, svara delägarna för sådan gäld efter den döde

som vid bouppteckningens förrättande var dem veterlig.

Yppas efter bouppteckningens förrättande ny gäld efter den döde och av-

trädes ej egendomen efter ansökan som göres sist en månad därefter, svarar

delägare, som sådan tid försuttit, för den gälden.

2

§•

Sker egendomsavträde efter ansökan, som ingivits senare än en månad

efter det bouppteckningen förrättades, är delägare pliktig att till dödsboet

utgiva det belopp, varmed gäld, som var honom veterlig en månad före an-

sökningsdagen, överstiger värdet av den avträdda egendomen och eljest till­

gängliga medel, men skall ej vidare mot enskild borgenär stå i ansvar efter

vad i 1 § sägs.

Där borgenär begär det, skall delägare med ed fästa, att gäld som yrkan­

det avser ej var honom veterlig en månad före ansökningsdagen. Gitter han

ej gå eden, skall så anses som hade den gälden tidigare varit honom veterlig.

3 §.

Förfaller delägares ansökan om boets avträdande till konkurs, enär egen­

domen i stället sättes under förvaltning av boutredningsman, skall så anses

som hade ansökan om avträde till sådan förvaltning gjorts den dag kon­

kursansökningen ingavs.

4 §.

Hava delägarna giltig anledning antaga, att de ej skola nödgas infria bor­

gen som den döde tecknat eller viss annan förbindelse, skall den gälden ej

anses såsom veterlig.

5 §.

Sker egendomsavträde efter det bodelning eller arvskifte ägt rum, skall

bodelningen eller skiftet gå åter. Då gälden finnes ej vara större än att den

kan betalas av den dödes tillgångar och, om han var gift, vad av andra ma­

kens egendom på hans lott belöpt, om gälden gått i beräkning vid bodel­

ningen, skall likväl avträdande till förvaltning av boutredningsman allenast

omfatta vad som enligt dennes prövning erfordras till gäldens betalning och

kostnaderna för förvaltningen. Vad sålunda erfordras skall av delägarna ut­

givas i förhållande till vad envar vid bodelningen eller arvskiftet njutit för

mycket; och skall bodelningen eller skiftet i övrigt förbliva ståndande.

32

Yppas hos någon delägare brist, skall den fyllas av de övriga med vad de

vid bodelningen eller skiftet vunnit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

6

§•

Egendom, som utgivits såsom legat eller jämlikt ändamålsbestämmelse,

skall återbäras, såvitt det erfordras för täckning av gäld. Finnes egendomen

ej i behåll, skall dess värde gäldas, såvitt ej särskilda skäl äro däremot.

7 §•

Skyldighet att utgiva egendom jämlikt 5 eller 6 § skall tillika omfatta

ränta eller avkomst av egendomen. Nödig kostnad för egendomen skall er­

sättas, så ock nyttig kostnad, där den var gjord i god tro.

B §•

Innan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända eller, där boet

står under förvaltning av boutredningsman, uppgörelse träffats om borge­

närernas förnöjande, må betalning av gäld verkställas allenast där med fog

kan antagas, att betalningen ej länder till men för borgenärer.

9 §•

Sedan den i 1 § första stycket stadgade tiden gått till ända, må borgenär

fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen

och för vilken tillräcklig säkerhet ej finnes. Ställes ej säkerhet inom tre må­

nader, må förfallotid ej tillgodonjutas.

10 §.

Är efter den döde gäld som ej förfaller inom sex månader, må den, där

flera dödsbodelägare finnas eller allmänna arvsfonden är ensam delägare,

hos borgenären uppsägas till betalning sex månader efter uppsägningen.

Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i inteckning, är dock ej skyl­

dig att taga betalning före förfallodagen, där han inom tre månader efter

uppsägningen giver tillkänna att han vill hålla sig allenast till säkerheten.

11

§.

Hava delägarna betalt gäld i strid med vad i 8 § sägs eller, under tid för

egendomsavträde enligt 1 § första eller andra stycket, till men för borgenä­

rer utgivit legat, fullgjort ändamålsbestämmelse, sålt, förpantat, annorledes

använt eller ock förfarit boets egendom eller ådragit boet förbindelse, svara

de för sådan gäld efter den döde som, då de så förforo, var eller sist vid

därefter förrättad bouppteckning blev dem veterlig. Kom av åtgärden alle­

nast ringare skada eller företogs den av obetänksamhet eller bristande kän­

nedom om boets ställning, skall allenast skadestånd gäldas.

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

33

12

§.

Sker bodelning eller arvskifte innan all gäld är gulden, svara delägarna

för gäld efter den döde, som då var eller sist vid därefter förrättad boupp­

teckning blev dem veterlig. Bodelning skall dock icke medföra sådan påföljd,

där efterlevande maken ej erhållit något av den dödes egendom.

13 §.

Hava delägarna, sedan boet blivit avträtt till förvaltning av boutrednings­

man, utverkat rättens förordnande att boet icke längre skall sålunda förval­

tas. skall i fråga om ansvar för gäld så anses som hade egendomsavträdet

ej ägt rum.

14 §.

Försitter delägare, som har boet i sin vård, tid för boupptecknings förrät­

tande, skall han svara för all den dödes gäld. Samma lag vare, där delägare

vid bouppteckningen eller dess edfästande genom veterligen oriktig uppgift

eller svikligt förtigande äventyrar borgenärers rätt.

15 §.

Häftar delägare i ansvar för gäld efter den döde, skall ansvarigheten ock

gälla annan boets gäld; och är delägare förty i fall som avses i 2 § första

stycket pliktig att utgiva vad som erfordras för täckning av gäld, som före

egendomsavträdet ådragits boet.

16 §.

Vad i 1—4 samt 11—15 §§ stadgas om skyldighet för delägare att svara

för gäld skall ej äga tillämpning å delägare som är omyndig, ej heller å all­

männa arvsfonden eller annan som företrädes av god man, men förmynda­

ren eller gode mannen skall gentemot borgenärerna svara för skada som

kommit av hans åtgärd eller försummelse.

17 §.

Hava flera enligt detta kapitel ådragit sig ansvar för gäld eller för skada,

svara de eu för alla och alla för en. Vad sålunda utgivits skall dem emellan

fördelas enligt den i 18 kap. 6 § stadgade grunden.

18 §.

Har arvinge eller testamentstagare ej njutit förmån av boet och ej heller

tagit annan befattning därmed än att han fullgjort vad enligt 18 kap. 2 §

åligger honom och deltagit i bouppteckningens förrättande, är han fri från

ansvar på grund av underlåtenhet att avträda boet.

19 §.

Finnes efter den döde allenast egendom som ej kunnat hos honom tagas

i mät, skall vad i detta kapitel är stadgat om ansvar för gäld ej äga tillämp-

3

Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

ning. Vad nu är sagt länder dock ej till inskränkning i delägares skyldighet

att låta egendomen eller dess värde gå i betalning för gälden.

22 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

1 §•

Legat av oskifto skall utgivas så snart det kan ske utan men för någon,

vars rätt är beroende av boets utredning.

Företages arvskifte innan legatet utgivits eller egendom, som därför er­

fordras, blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla och alla

för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt

rum. Vad sålunda utgivits skall dem emellan fördelas enligt den i 18 kap.

6 § stadgade grunden.

2

§.

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne plik­

tig att verkställa förordnandet, när han mottagit den egendom som är av­

sedd för legatets fullgörande. Där av hans försummelse beror att egendomen

ej utgivits till honom, skall han gälda skadan.

3 §.

Varder i fråga om legat testamentstagarens rätt genom vanvård eller el­

jest äventyrad, må rätten på ansökan förordna, att säkerhet skall ställas

för legatets utgörande eller att egendom, varom fråga är, skall sättas under

särskild vård.

4 §.

Avser legat viss egendom, skall, där ej annat följer av testamentet, av­

kastningen tillfalla testamentstagaren men nödig kostnad, vilken ej föran­

letts av boutredningen, av honom gäldas innan egendomen utgives.

5 §•

Å legat, som avser visst penningbelopp, äger testamentstagaren, såvitt ej

annat framgår av testamentet, tillgodonjuta ränta efter fem för hundra om

året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

6

§.

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning

å ändamålsbestämmelse.

7 §•

Underlåter någon vad honom åligger med avseende å verkställande av

ändamålsbestämmelse, må talan därom föras av testators arvinge, vare sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

35

han äger del i boet eller ej, efterlevande make, arvinges avkomiing eller

universell testamentstagare, så ock av boutredningsman eller testaments­

exekutör.

Då fråga är om allmännyttigt ändamål, må talan jämväl föras på förord­

nande av länsstyrelsen i det län där verkställigheten huvudsakligen skall ske.

23 KAP.

Om arvskifte

1 §•

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan efterlevande ma­

ken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

2

§.

Mot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning

skett och all veterlig gäld blivit gulden eller delägaren 'fritagits från ansvar

för gälden eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, må skifte ej

mot delägares bestridande äga rum, innan förordnandet verkställts eller

delägaren fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egen­

dom blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutör,

må skifte ej företagas, innan denne anmält att utredningen slutförts.

3 §•

Envar delägare äger vid skiftet njuta lott i varje slag av egendom; dock

bör vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott.

Fordran å delägare skall tillskiftas denne så långt hans lott förslår.

4 §.

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av delägarna

med vittnen.

5 §.

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att vara skiftesman.

Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansökningen

skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller, där inregistre­

ring skett, uppgift å dagen därför.

Slår boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testaments­

exekutör som ej är delägare, är han utan särskilt förordnande skiftesman,

såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.

36

Finnes skiftesman icke vara lämplig eller bör han av annan särskild or­

sak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av någon,

vars rätt är beroende av skiftet, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

7 §•

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §, skola delägarna ge­

nom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig. Där det

prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kal­

las att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller

entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

8

§.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättning­

en kalla delägarna. Vid förrättningen skall han lämna dessa det biträde som

finnes erforderligt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftesmannen att själv bestämma om delning­

en och däröver upprätta handling, som av honom underskrives. Skiftes­

handlingen skall ofördröj ligen delgivas envar delägare genom överlämnan­

de av besannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre

månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; för sittes denna

tid, är rätt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äger rätten inhämta

yttrande av skiftesmannen, så ock till honom återförvisa ärendet.

9 §.

Skiftesman äger av dödsboet erhålla skäligt arvode ävensom ersättning

för sina kostnader.

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

6 §•

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

1 §•

Hava, vid samförvaltning av dödsbo, delägarna överenskommit att leva

samman i oskiftat bo, gäller, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om

förvaltningens handhavande och boets företrädande vad i 18 kap. 1 § sägs;

och skall vad i 3, 4 och 6 §§ samma kapitel är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

2

§•

Såvitt avkastningen ej skall användas till bekostnad av gemensam hus­

hållning eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare berättigad

att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

37

3 §.

Har ej tid fastställts för beståndet av avtal om sammanlevnad i oskiftat

bo, är avtalet gällande tills tre månader förflutit sedan det blivit av någon

delägare uppsagt hos de övriga. Samma lag vare, där vid avtal gällande för

bestämd tid sammanlevnaden fortsatt efter den tidens utgång.

4 §•

Träder efterlevande make, som deltagit i avtalet, i nytt gifte, eller dör del­

ägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit

i avtalet, skall detta, om uppsägning sker inom fyra månader därefter, upp­

höra att gälla tre månader efter uppsägningen.

Där förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynder-

skapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning som i första

stycket sägs tillkomma den å vars vägnar avtalet slutits.

5 §•

Har, efter det avtal om sammanlevnad i oskiftat bo slutits, väsentlig änd­

ring inträtt i de förhållanden som därvid voro avgörande, eller finnes avta­

let av annan särskild orsak ej böra bestå, må rätten på delägares talan för­

klara, att avtalet skall upphöra att gälla.

Om hävande av avtal, vars fortsatta bestånd medför äventyr för delägare

som är omyndig eller för vilken god man är förordnad, är särskilt stadgat.

6

§.

Förordnas om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman, är

avtal om sammanlevnad i oskiftat bo förfallet. Ej må sådant förordnande

meddelas på ansökan av delägare.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

25 KAP.

Om dödförklaring

1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit

tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må an­

sökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarandc i livsfara

då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2

§•

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge

eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där

den bortovarandc senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol

ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

3 §•

Över ansökningen skall rätten höra den bortovarandes inom riket vistande

make och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft un­

derrättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åkla­

garen i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 §.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande

avlidit, skall rätten utfärda kungörelse om ansökningen med kallelse å ho­

nom å senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla

sig hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som

kan lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten till­

känna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröj ligen införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i

den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för

uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5

§•

Har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända, skall rätten, om

sådan tid som i 1 § sägs är förfluten och man ej vet att den bortovarande

avlidit, förklara att han skall anses för död; och skall han antagas hava

avlidit, i fall som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad

då nyss angiven tid gick till ända, eller i fråga om bortovarande som fyllt

sextiofem men ej sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången

av den månad under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall

enligt andra punkten i samma paragraf, å den dag eller, om dagen ej är

känd, vid utgången av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut

skall angivas vilken dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6

§•

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, skall, där dödförklaring skett,

tiden räknas från det beslutet vann laga kraft.

7 §•

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, skall envar, som i följd

av dödförklaringen tillträtt egendom, bära den åter. Samma lag vare, där

den dödförklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits så­

som dödsdag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenska-

pen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, är jämväl

denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden

efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egen­

domen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft

nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad skall ock ersättas, där den

ej var gjord å tid som nyss sagts.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

39

Förslag

till

Lag

om införande av nya ärvdabalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna ärvdabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i

kraft den 1 januari 1959.

Har arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trätt i kraft, skall äldre lag

fortfarande äga tillämpning. Ändå att arvlåtaren avlidit före ikraftträdan­

det, skall dock nya balken lända till efterrättelse beträffande boutredning

och arvskifte, när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne avlidit

efter ikraftträdandet.

2

§.

Genom nya ärvdabalken upphävas:

lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv;

lagen den 25 april 1930 (nr 104) om testamente;

lagen samma dag (nr 107) om arvsavtal;

lagen den 9 juni 1933 (nr 314) om boutredning och arvskifte; och

8 § lagen den 10 juni 1949 (nr 382) om införande av föräldrabalken.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum

som ersatts genom bestämmelse i nya ärvdabalken, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Har adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före ikraftträdandet

av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i för­

äldrabalken, skall beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållandet

och underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag äga tillämpning, ändå att

arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträdande.

Vad nu stadgats skall ej gälla, om förklaring meddelats enligt punkt 1 i

övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldrabalken. 5

5 §•

Bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken äga tillämpning då före­

läggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att arv­

låtaren avlidit dessförinnan.

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, dels att 12 kap. 3 § och 13 kap. 13 § giftermåls­

balken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i

15 kap. samma balk skall såsom 29 § införas ett nytt stadgande av nedan

angiven lydelse och att nuvarande 29 §2 skall betecknas 30 §.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 KAP.

3

Till dess bodelning sker, tage ef­

terlevande maken del i förvaltningen

av den dödes egendom efter vad i

lagen om boutredning och arvskifte

sägs.

§•

Till dess bodelning sker, tage ef­

terlevande maken del i förvaltning­

en av den dödes egendom efter vad

i ärvdabalken sägs.

13 KAP.

13 §.

Vid lotternas-------------------------- makens lott.

Skall ena-------------------------äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista

punkten sägs, tillkomme, när make

är död, ej andra arvingar än bröst­

arvingar; och njute de sådan rätt

allenast beträffande fastighet, som

maken förvärvat från släkting i rätt

uppstigande led eller sådan släktings

dödsbo.

Om det

Rätt, varom i första stycket sista

punkten sägs, tillkomme, när make

är död, ej andra arvingar än bröst­

arvingar; och njute de sådan rätt al­

lenast beträffande fastighet, som ma­

ken förvärvat från någon med vilken

han varit släkt i rätt uppstigande led

eller till vilken han på grund av

adoption stått i motsvarande förhål-

från sådan anför­

ande eller ock

vants dödsbo,

särskilt stadgat.

1 Senaste lydelse av 12 kap. S § se SFS 1933: 316 och av 13 kap. 13 § se SFS 1926: 191.

2 Senaste lydelse se SFS 1946: 822.

15 KAP.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

29 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god

man, varom i 18 kap. föräldrabalken

förmäles.

Kungl. Maj:ts proposition nr IM är 1958

41

29 §.

30 §.

Mot beslut, som av underrätt meddelats under rättegången i fråga, varom

förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24

eller 25 §, skall talan föras särskilt.

Mot hovrättens beslut i fråga, som nu nämnts, må talan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

Vad i 13 kap. 13 § nya lagen stad­

gas för det fall att ena maken är död

skall, om maken avlidit efter nya la­

gens ikraftträdande och 13 kap. är

tillämpligt vid bodelning i anledning

av makens död, äga tillämpning, än­

då att äktenskapet ingåtts före ikraft­

trädandet.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i föräldrabalken

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 2 och 3 §§, 4 kap. 2, 5, 9 och 12 §§,

7 kap. 5 och 10 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap. 2 §, 15 kap. 12 § samt 20 kap. 3, 5—7,

9, 12, 13 och 36 §§ föräldrabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att 4 kap. 7 § nämnda balk skall upphöra att gälla, dels ock att

i 4 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, betecknad 13 §, av nedan

angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

2

År mannen död, och har han var­

ken försuttit tid till talan enligt 1 §

eller efter barnets födelse erkänt bar­

net såsom sitt, må envar, som jämte

eller näst efter barnet är berättigad

till arv efter honom, väcka sådan ta­

lan inom ett år från det han erhållit

kännedom om barnets födelse och

om mannens död. Har mannen ej

varaktigt sammanbott med barnet,

vare arvinge dock ej förlustig sin ta­

lan förrän ett år förflutit från det att

anspråk, som grundats på att barnet

har äktenskaplig börd, framställts

mot dödsboet. Efterlämnar den av­

lidne, jämte maka, såsom närmaste

arvingar skyldemän som avses i 2

kap. 1 § lagen om arv, äge envar av

dem sådan rätt.

§•

År mannen död, och har han var­

ken försuttit tid till talan enligt 1 §

eller efter barnets födelse erkänt bar­

net såsom sitt, må envar, som jämte

eller näst efter barnet är berättigad

till arv efter honom, väcka sådan ta­

lan inom ett år från det han erhållit

kännedom om barnets födelse och

om mannens död. Har mannen ej

varaktigt sammanbott med barnet,

vare arvinge dock ej förlustig sin ta­

lan förrän ett år förflutit från det att

anspråk, som grundats på att barnet

har äktenskaplig börd, framställts

mot dödsboet. Efterlämnar den av­

lidne, jämte maka, arvingar som av­

ses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, äge en­

var av dem sådan rätt.

43

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958

3

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §

vinna förklaring, att det icke har äk­

tenskaplig börd, äge barnet väcka ta­

lan därom mot mannen eller, om han

är död, hans arvingar. Efterlämnar

mannen, jämte maka, såsom när­

maste arvingar skyldemän som avses

i 2 kap. 1 § lagen om arv, skall talan

riktas mot dem, som då talan väckes

äro närmast till arv.

(Gällande lydelse)

§•

Vill barn som avses i 1 kap. 1 §

vinna förklaring, att det icke har äk­

tenskaplig börd, äge barnet väcka ta­

lan därom mot mannen eller, om han

är död, hans arvingar. Efterlämnar

mannen, jämte maka, arvingar som

avses i 3 kap. 1 § ärvdabalken, skall

talan, såvitt dessa angår, riktas mot

dem som då talan väckes äro när­

mast till arv.

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

2

§.

Den som är förklarad omyndig må Den som är förklarad omyndig må

ej antaga adoptivbarn med mindre ej utan förmyndarens samtycke an-

han vill adoptera eget barn utom äk- taga adoptivbarn.

tenskap eller adoptera gemensamt

med myndig make samt förmynda­

ren samtycker till adoptionen.

5 §.

Utan eget samtycke må den som Utan eget samtycke må den som

fyllt tolv år ej adopteras.

fyllt tolv år ej adopteras; dock må,

utan hinder av att samtycke ej före­

ligger, adoption ske av den som är

under sexton år, därest det kan an­

tagas lända honom till skada att han

tillfrågas.

Den som ej—-------—------------ samtycke inhämtas.

Den som är------------------- --------- förmyndarens samtycke.

7 §•

Barnets rättsliga ställning till för­

äldrarna röner ej annan inverkan av

adoptionen än som följer av vad i 6

och 7 kap. sägs om vårdnad och un­

derhåll eller eljest i lag särskilt stad­

gas.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Adoptivförhållandet varde------------

Har adoptivbarnet grovt förgått sig

mot adoptanten eller hans närmaste,

eller för adoptivbarnet ett lastbart

eller brottsligt liv, äge adoptanten

vinna adoptivförhållandets hävande.

(Gällande lydelse)

12

§.

Häves adoptivförhållandet, upphö-

re all verkan av adoptionen, såvitt

ej annat särskilt stadgas.

(Föreslagen lydelse)

för barnet.

Har adoptivbarnet grovt förgått sig

mot adoptanten eller hans närmaste

eller för barnet ett lastbart eller

brottsligt liv, och kan det uppenbar­

ligen icke fordras att adoptivförhål­

landet ändock skall bestå, äge adop­

tanten vinna adoptivförhållandets

hävande.

12

§.

Avlider adoptanten, må adoptivför­

hållandet efter ansökan av adoptiv­

barnets föräldrar eller en av dem hä­

vas, såframt det påkallas av barnets

bästa.

Varder adoptivbarnet efter adop-

tantens död adopterat av annan, skall

det tidigare adoptivförhållandet an­

ses hävt.

13 §.

Häves adoptivförhållandet, upphö-

re all verkan av adoptionen såvitt

angår adoptivbarnets ställning till

adoptanten och dennes skyldemän.

Rätten äge dock, om med hänsyn till

anledningen till hävandet, barnets ål­

der och övriga omständigheter sär­

skilda skäl äro därtill, vid hävandet

bestämma, att adoptanten skall bi­

draga till adoptivbarnets underhåll.

I förhållande till adoptivbarnets

skyldemän medför hävandet i fall

som avses i 10 § ej någon ändring

med avseende å underhållsskyldig­

het eller rätt till arv; i fall som avses

i 8, 9 och 12 §§ äge rätten, efter vad

med hänsyn till omständigheterna

finnes skäligt, bestämma, huruvida

adoptionens verkan i sagda hänseen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

45

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

den skall bestå. Är barnet underårigt,

tillkomme vårdnaden och förmynder-

skapet den som rätten utser därtill.

Om adoptivbarnets namn stadgas i

5 kap.

7 KAP.

5 §.

Adoptant och---------------------------- makens barn.

Barnets föräldrar vare ej skyldiga Med adoptionen upphör under-

att bidraga till dess underhåll, där hållsskyldigheten mellan föräldrarna

ej adoptanten samt, om han är gift, och barnet. Om den som är gift adop-

hans make bliva ur stånd att full- terar sin makes barn, skall dock un­

göra sin underhållsskyldighet.

derhållsskyldigheten mellan maken

och barnet bestå.

10

§.

Fader till---------------------------- efter nedkomsten.

Dör fadern-----------------------------efter dödsfallet.

Vad i 7 § första stycket, andra

stycket första punkten samt tredje

stycket ävensom 8 § är stadgat om

avtal eller dom rörande underhåll till

barn utom äktenskap skall äga mot­

svarande tillämpning med avseende

å underhåll, som enligt vad i första

och andra stycket av förevarande

paragraf sägs tillkommer modern.

Vad i första och andra styckena

sägs om fadern skall, där barnet fö-

des dött eller havandeskapet avbru­

tits, i den mån det finnes skäligt gäl­

la den som haft samlag med modern

å tid då barnet kan vara avlat, om det

ej framstår såsom osannolikt att han

är barnets fader.

Vad i 7 § första stycket, andra

stycket första punkten samt tredje

stycket ävensom 8 § är stadgat om

avtal eller dom rörande underhåll till

barn utom äktenskap skall äga mot­

svarande tillämpning med avseende

å underhåll, som enligt vad i föreva­

rande paragraf sägs tillkommer mo­

dern.

12 KAP.

1 §•

Förmynderskap för underårig Förmynderskap för underårig

skall inskrivas, då fader, efter vilken skall inskrivas, då fader, efter vilken

den underårige är arvsberättigad, el- den underårige är arvsberättigad, el-

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

ler moder avlider, eller då dessför­

innan egendom, som skall stå under

förmyndarens förvaltning, annorle-

des än genom upptagande av lån till­

faller den underårige eller någon rät­

tens åtgärd vidtages i fråga som rör

förmynderskapet.

(Gällande lydelse)

Inskrivningen skall-------

(Föreslagen lydelse)

ler moder eller, om den underårige

är adopterad, adoptant avlider eller

då dessförinnan egendom, som skall

stå under förmyndarens förvaltning,

annorledes än genom upptagande av

lån tillfaller den underårige eller nå­

gon rättens åtgärd vidtages i fråga

som rör förmynderskapet.

Stockholms rådhusrätt.

14 KAP.

2

Förmyndare, som------------------------

Mot borgenär i dödsboet eller an­

nan, vars rätt är beroende av utred­

ningen, står förmyndaren, såvitt an­

går skada genom hans åtgärd eller

försummelse, i ansvar efter vad i la­

gen om boutredning och arvskifte

stadgas.

§•

— omyndigs egendom.

Mot borgenär i dödsboet eller an­

nan, vars rätt är beroende av utred­

ningen, står förmyndaren, såvitt an­

går skada genom hans åtgärd eller

försummelse, i ansvar efter vad i

ärvdabalken stadgas.

15 KAP.

12

§.

Förvärvar omyndig ----------- —- —

Äger omyndig att av dödsbo utfå

värdehandling eller penningar på

grund av giftorätt, arv eller testa­

mente eller såsom underhåll enligt

lagen om arv, vare boutredningsman

eller testamentsexekutör pliktig att,

såframt ej värdet är ringa eller över­

förmyndaren eljest medgiver undan­

tag, nedsätta värdehandlingen eller

inbetala medlen hos bank enligt vad

i första stycket stadgas. Vad nu sagts

om skyldighet att inbetala penning­

medel hos bank skall ock gälla, där

någon, som här i riket driver försäk­

ringsrörelse, skall utgiva försäk­

ringsbelopp, som tillkommer omyn-

----- särskilt stadgat.

Äger omyndig att av dödsbo utfå

värdehandling eller penningar på

grund av giftorätt, arv eller testa­

mente eller såsom underhåll enligt 8

kap. ärvdabalken, vare boutrednings­

man eller testamentsexekutör pliktig

att, såframt ej värdet är ringa eller

överförmyndaren eljest medgiver un­

dantag, nedsätta värdehandlingen el­

ler inbetala medlen hos bank enligt

vad i första stycket stadgas. Vad nu

sagts om skyldighet att inbetala pen­

ningmedel hos bank skall ock gälla,

där någon, som här i riket driver för­

säkringsrörelse, skall utgiva försäk­

ringsbelopp, som tillkommer omyn-

Kungl. Maj.ts proposition nr ibi år 1958

47

dig, och fråga ej är om pension eller

livränta eller om försäkringsbelopp,

som den omyndige äger att själv för­

valta. I andra fall äge överförmynda­

ren genom meddelande till den som

skall utgiva värdehandling eller pen­

ningar förordna, att nedsättning eller

inbetalning skall ske hos bank.

(Gällande lydelse)

dig, och fråga ej är om pension eller

livränta eller om försäkringsbelopp,

som den omyndige äger att själv för­

valta. I andra fall äge överförmynda­

ren genom meddelande till den som

skall utgiva värdehandling eller pen­

ningar förordna, att nedsättning eller

inbetalning skall ske hos bank.

(Föreslagen lydelse)

Den som----------------------------förmyndaren därom.

20 KAP.

3

Talan rörande faderskapet till barn

utom äktenskap eller om barnets

egenskap av trolovningsbarn må väc­

kas vid rätten i den ort, där mannen

har sitt hemvist eller lägersmålet

skett. Är han död, må talan väckas

vid den rätt, som har att upptaga tvist

om arv efter honom.

5

Laga domstol i ärende om anta­

gande av adoptivbarn eller adoptiv-

förhållandes hävande vare rätten i

den ort, där adoptanten har sitt hem­

vist.

6

I ärende om antagande av adoptiv­

barn skall rätten söka inhämta upp­

lysning huruvida vederlag eller bi­

drag till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Har barnet ej fyllt ader-

ton år, skall yttrande inhämtas såväl

från barnavårdsnämnden i den för-

§•

Talan rörande faderskapet till barn

utom äktenskap eller om barnets

egenskap av trolovningsbarn må väc­

kas vid rätten i den ort, där mannen

har sitt hemvist eller lägersmålet

skett. Är han död, må talan väckas

vid den rätt, där dödsboet efter ho­

nom svarar.

§•

Laga domstol i ärende om anta­

gande av adoptivbarn vare rätten i

den ort, där adoptanten har sitt hem­

vist.

Ärende om adoptivförhållandes hä­

vande upptages av rätten i den ort,

där adoptanten eller, om han är död,

adoptivbarnet har sitt hemvist.

§•

I ärende om antagande av adoptiv­

barn skall rätten söka inhämta upp­

lysningar om barnet och adoptanten

ävensom huruvida vederlag eller bi­

drag till barnets underhåll är givet

eller utfäst. Har barnet ej fyllt ader-

lon år, skall yttrande inhämtas såväl

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

samling, där adoptanten är kyrko-

bokförd, som ock, där barnavårds-

man förordnats för barnet, från den

barnavårdsnämnd som har att utöva

tillsyn å barnavårdsmannens verk­

samhet och eljest från barnavårds­

nämnden i den församling, där för­

äldrarna eller den av dem som har

vårdnaden om barnet är kyrkobok-

förd.

(Gällande lydelse)

från barnavårdsnämnden i den för­

samling, där adoptanten är kyrko-

bokförd, som ock, där barnavårds-

man förordnats för barnet, från den

barnavårdsnämnd, som har att utöva

tillsyn å barnavårdsmannens verk­

samhet, och eljest från barnavårds­

nämnden i den församling, där för­

äldrarna eller den av dem som har

vårdnaden om barnet är kyrkobok-

(Föreslagen lydelse)

förd.

Fader eller----------------------------- han höras.

I fall, varom i 4 kap. 12 § andra

stycket sägs, lämne rätten arvingar

efter den avlidne adoptanten som av­

ses i 2 kap. 3 § tillfälle att yttra sig.

7 §•

Är adoptivbarn---------------------------

I ärende om adoptivförhållandes

hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 §

lämne rätten alla dem tillfälle att

yttra sig, vilkas samtycke eller hö­

rande vore för adoption erforderligt,

så ock, där adoptanten är förklarad

omyndig, hans förmyndare. Är adop­

tivbarnet omyndigt och är ej annan

än adoptanten förmyndare, eller vis­

tas den, mot vilken ansökningen är

riktad, å okänd ort, skall hans rätt

bevakas av god man, varom i 18 kap.

förmäles. 9

andra stycket.

I ärende om adoptivförhållandes

hävande jämlikt 4 kap. 8, 9 eller 12 §

lämne rätten alla dem tillfälle att

yttra sig, vilkas samtycke eller hö­

rande vore för adoption erforderligt,

så ock, där adoptanten är förklarad

omyndig, hans förmyndare eller, om

han är död, arvingar efter honom

som avses i 2 kap. 3 §. Är adoptiv­

barnet omyndigt och är ej annan än

adoptanten förmyndare, skall bar­

nets rätt bevakas av god man, var­

om i 18 kap. förmäles.

9 §.

Fråga rörande----------------------------

Talan angående underhåll till barn

upptages av rätten i den ort, där sva­

randen har sitt hemvist. Vill käran­

den i mål om underhåll till barn

utom äktenskap hellre stämma till

rätten i den ort, där lägersmålet

skett, vare det tillåtet. Har den som

sitt hemvist.

Talan angående underhåll till barn

upptages av rätten i den ort, där sva­

randen har sitt hemvist. Väckes så­

dan fråga i mål rörande faderskapet

till barn utom äktenskap, gälle vad i

3 § stadgas. Angående talan om un­

derhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1958

49

(Gällande lydelse)

var underhållsskyldig gentemot barn

avlidit, upptages talan om underhåll

till barnet av den rätt, där dödsboet

svarar. Angående talan om underhåll

enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn

utom äktenskap skall vad angående

talan om underhåll till barnet är

stadgat äga motsvarande tillämpning.

Vad i---------------------------- med äktenskapsmål.

(Föreslagen lydelse)

till barn utom äktenskap skall vad

angående talan om underhåll till

barnet är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

12

§.

I mål angående underhåll äge rät­

ten att för tiden intill dess laga kraft

ägande dom föreligger förordna där­

om efter vad som finnes skäligt.

Skyldighet att utgiva bidrag må dock

ej åläggas någon, med mindre sanno­

lika skäl föreligga att han är bidrags-

skyldig.

I mål angående underhåll äge rät­

ten att för tiden intill dess laga kraft

ägande dom eller beslut föreligger

förordna därom efter vad som finnes

skäligt. Skyldighet att utgiva bidrag

må dock ej åläggas någon, med

mindre sannolika skäl föreligga att

han är bidragsskyldig.

I fråga

motsvarande tillämpning.

13

Har mannen, efter det han

grund av förordnande som avses i

12 § betalat underhållsbidrag till

barn utom äktenskap eller barnets

moder, genom laga kraft ägande

dom funnits icke vara underhållsskyl­

dig, han dock ej av den som mot­

tagit underhållsbidraget söka åter

vad han utgivit men äge av allmänna

medel återbekomma guldna bidrags­

belopp jämte ränta efter sex för

hundra om året från betalningsda­

gen.

Ansökan härom skall, för att kom­

ma under prövning, inom ett år från

det domen vunnit laga kraft göras

bos länsstyrelsen i det län, där må­

let avgjordes av underrätt.

Har rätten, efter det mannen

grund av förordnande som avses i

12 § betalat underhållsbidrag till

barn utom äktenskap eller barnets

moder, genom dom eller beslut som

vunnit laga kraft skilt saken från sig

utan att mannen funnits vara under­

hållsskyldig, äge han dock ej av den

som mottagit underhållsbidraget sö­

ka åter vad han utgivit men må be­

rättigas att av allmänna medel åter­

bekomma guldna bidragsbelopp jäm­

te ränta efter sex för hundra om

året från betalningsdagen.

Ansökan härom skall, för att kom­

ma under prövning, inom ett år från

det domen eller beslutet vunnit laga

kraft göras hos länsstyrelsen i det

län, där målet handlades av under­

rätt.

Vad av----------- —-------- -— ägde rum.

Talan mot ------------------------- ämbetsverks beslut.

4

Rihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt Nr 144

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Vistas den, mot vilken talan enligt

denna balk riktas, å okänd ort, skall

hans rätt i saken bevakas av god

man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad i------------------------ — denna balk.

Då fråga------- —----------------- eller fara.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959; och skall med avseende

därå iakttagas:

1. Där adoption ägt rum enligt

äldre lag, äge adoptanten sist inom

fem år från nya lagens ikraftträdan­

de hos rätten göra ansökan om för­

klaring, att å adoptivförhållandet

skall tillämpas vad som är stadgat

för det fall att adoption ägt rum en­

ligt nya lagen.

Med avseende å ansökan som nu

sagts skola bestämmelserna om an­

tagande av adoptivbarn äga motsva­

rande tillämpning. Kan det antagas

att vid adoptionen var förutsatt att

adoptivbarnets föräldrar icke skulle

hava kännedom om vem som adop­

terade barnet, vare dock ej erforder­

ligt att föräldrarna höras.

2. Har förklaring varom under

punkt 1 sägs ej meddelats, skall be­

träffande adoptivförhållande som där

avses vad i 7 kap. 5 § i dess äldre

lydelse är stadgat alltjämt äga till-

lämpning, såvitt angår underhåll en­

ligt 1 § samma kapitel.

3. Har adoptanten avlidit före nya

lagens ikraftträdande eller adoptiv­

förhållandet hävts genom beslut som

meddelats före ikraftträdandet, skall

i stället för bestämmelserna i 4 kap.

12 § första stycket och 13 § nya la­

gen tillämpas vad som gällt enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

51

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap. 12 §

andra stycket nya lagen äge ej till-

lämpning, där adoptivbarn efter

adoptantens död adopterats av an­

nan och sistnämnda adoption skett

före ikraftträdandet.

4. Bestämmelserna i 20 kap. 13 §

i dess nya lydelse skola ej äga till-

lämpning, där rättens dom eller be­

slut vunnit laga kraft före ikraftträ­

dandet.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr t ii år 1958

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. 12 och 13 §§, 20 kap. 13 §, 21 kap. 1 §

samt 36 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

12

De som med varandra äro eller va­

rit gifta eller äro trolovade eller äro

i rätt upp- och nedstigande släktskap

eller svågerlag eller äro syskon eller

äro i det svågerlag, att den ene är el­

ler varit gift med den andres syskon,

eller som stå i adoptivförhållande

till varandra, må ej samtidigt sitta

som domare i rätten.

§•

De som med varandra äro eller va­

rit gifta eller äro trolovade eller äro

i rätt upp- och nedstigande släktskap

eller svågerlag eller äro syskon eller

äro i det svågerlag, att den ene är el­

ler varit gift med den andres syskon,

eller som på grund av adoption stå i

motsvarande förhållande till varand­

ra, må ej samtidigt sitta som domare

i rätten.

13 §.

Domare vare------------------------------

2. om han med part är eller varit

gift eller är trolovad eller är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap el­

ler svågerlag eller är syskon eller är

i den släktskap, att den ene är av-

komling till den andres syskon eller

att de äro syskonbarn, eller i det svå­

gerlag, att den ene är eller varit gift

med den andres syskon eller syskons

avkomling eller med någon, från vil­

kens syskon den andre härstämmar,

eller skada;

2. om han med part är eller varit

gift eller är trolovad eller är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap el­

ler svågerlag eller är syskon eller är

i den släktskap, att den ene är av­

komling till den andres syskon eller

att de äro syskonbarn, eller i det svå­

gerlag, att den ene är eller varit gift

med den andres syskon eller syskons

avkomling eller med någon, från vil­

kens syskon den andre härstammar,

1 Senaste lydelse se beträffande 4 kap. 13 § SFS 1947: 616.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

53

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller om han står i adoptivförhållan- eller om han på grund av adoption

de till part;

står i motsvarande förhållande till

part;

3. om han-------------------------------------- i målet.

20 KAP.

13

Har någon genom brott blivit dö­

dad, äge hans efterlevande make,

bröstarvinge, fader, moder eller sys­

kon eller den som stått i adoptivför-

hållande till honom samma rätt som

målsägande att angiva brottet eller

tala därå.

Avlider eljest------- —----------- —- i

§•

Har någon genom brott blivit dö­

dad, äge hans efterlevande make,

bröstarvinge, fader, moder eller sys­

kon eller den som på grund av adop­

tion stod i motsvarande förhållande

till honom samma rätt som måls­

ägande att angiva brottet eller tala

därå.

tala brottet.

21 KAP.

1

Den misstänkte —- — —-------------

Har den misstänkte avlidit, äge

hans efterlevande make, bröstarvinge,

fader, moder eller syskon eller den

som stått i adoptivförhållande till

honom föra talan mot dom, såvitt ge­

nom denna fastställts, att den miss­

tänkte förövat gärningen.

§.

- den omyndige.

Har den misstänkte avlidit, äge

hans efterlevande make, bröstarvinge,

fader, moder eller syskon eller den

som på grund av adoption stod i

motsvarande förhållande till honom

föra talan mot dom, såvitt genom

denna fastställts, att den misstänkte

förövat gärningen.

36 KAP.

* 3

Den som med part är eller varit

gift eller är trolovad eller är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap el­

ler svågerlag eller är syskon eller är

i det svågerlag, att den ene är eller

varit gift med den andres syskon, el­

ler som står i adoptivförhållande till

§•

Den som med part är eller varit

gift eller är trolovad eller är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap eller

svågerlag eller är syskon eller är i

det svågerlag, att den ene är eller

varit gift med den andres syskon, el­

ler som på grund av adoption står i

54

Kungl. Maj:ts proposition nr lik år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

part vare ej skyldig att avlägga vitt- motsvarande förhållande till part

nesmål.

vare ej skyldig att avlägga vittnes-

Står någon-----------------------

mål.

-----att vittna.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

55

Förslag

till

Lag

angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller

faderskapet till barn utom äktenskap

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I mål om äktenskaplig börd eller om faderskapet till barn utom äkten­

skap äger rätten, där det yrkas av part eller eljest finnes erforderligt, för­

ordna att blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egen­

skaper, som kan ske utan nämnvärt men, skall äga rum med avseende å

modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig börd, man­

nen i äktenskapet och, i mål om faderskapet till barn utom äktenskap, man

mot vilken talan föres. Förekommer anledning till antagande, att annan

haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, må förordnande

om undersökning avse jämväl honom.

Rätten äger ock, där det för utredningens fullständigande finnes erforder­

ligt, förordna att undersökningen skall omfatta syskon till barnet eller för­

äldrar till annan som avses med förordnande enligt första stycket.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig lämnas den som

förordnandet skulle avse.

2

§•

Rätten äger vid vite förelägga den som avses med förordnande enligt 1 §

att med intyg av behörig sakkunnig visa, att för blodundersökning erforder­

ligt blodprov tagits å honom eller att han undergått annan undersökning

rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Såvitt angår barn som ej fyllt

aderton år, skall föreläggandet givas den som har vårdnaden om barnet.

3 §•

Den som, efter anmodan av part eller enligt rättens förordnande, instäl­

ler sig för undersökning som avses i denna lag är, om han ej själv är part

i målet, berättigad till ersättning och förskott efter enahanda grunder och i

samma ordning som stadgas beträffande vittnes inställelse vid rätten.

Om parts kostnad gäller vad om rättegångskostnad är föreskrivet. Angåen­

de ersättning av allmänna medel till part som åtnjuter fri rättegång är sär­

skilt stadgat.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

4 §•

Har rätten förordnat om undersökning enligt denna lag, skall gottgörelse

som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för ta­

gande av blodprov samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten

bestämd skälig ersättning för annan undersökning utgå av allmänna medel

i samma ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till

vittnen.

5 §•

Närmare bestämmelser om tagandet av blodprov och dess insändande till

sakkunnig för undersökning så ock om annan undersökning rörande ärft­

liga egenskaper meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen där­

till förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959. Genom lagen upphäves lagen

den 10 juni 1949 (nr 385) angående blodundersökning m. m. i mål om äk­

tenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap.

Har rätten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blod­

undersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, skall

beträffande förordnandet äldre lag äga tillämpning. Där någon före ikraft­

trädandet blivit av part anmodad att undergå sådan undersökning, skall ock

äldre lag gälla om ersättning och förskott i anledning av undersökningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hk år 1958

57

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång

Härigenom förordnas, att 3, 4 och 6 §§ lagen den 19 juni 1919 om fri

rättegång1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §.

Part, som —- — - ------------------ talan utgått.

Av allmänna —------- —------------- för en.

När i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap blodundersökning eller an­

nan undersökning rörande ärftliga

egenskaper äger rum på begäran av

part, som åtnjuter fri rättegång, skall

stämpel ej åsättas utlåtande över un­

dersökningen. Gottgörelse, som i sta­

tens eller kommuns tjänst anställd

läkare äger betinga sig för åtgärd i

och för undersökningen, skall utgå

av allmänna medel. Har rätten för­

ordnat om undersökning av någon,

skall ersättning och förskott, som må

tillkomma honom, utgå efter ena­

handa grunder och i samma ordning,

som stadgas angående ersättning och

förskott av allmänna medel till vitt­

nen. 4

När i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap blodundersökning eller an­

nan undersökning rörande ärftliga

egenskaper äger rum på begäran av

part, som åtnjuter fri rättegång, skall

stämpel ej åsättas utlåtande över un­

dersökningen. Gottgörelse, som i sta­

tens eller kommuns tjänst anställd

läkare äger betinga sig för tagande

av blodprov, skall utgå av allmänna

medel.

4 §•

Har part -— ----------- —--------meddelas honom.

Om synnerliga------------------------------vid domstolen.

Vad i första och andra styckena är

stadgat om ersättning och förskott

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1949: 336, av 4 § se SFS 1958: 76 och av 6 § se SF'S 1947: 633

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

för inställelse vid domstol skall äga

motsvarande tillämpning då part,

som åtnjuter fri rättegång, i mål om

äktenskaplig börd eller faderskapet

till barn utom äktenskap inställer sig

för blodundersökning eller annan un­

dersökning rörande ärftliga egenska­

per.

Har part----------------------------- - för utgifterna.

6

§.

Part, som åtnjuter fri rättegång,

må ej i målet förpliktas gottgöra

statsverket ersättning till offentlig

försvarare, tolk eller stenograf, eller

kostnad som enligt föreskrift i rät­

tegångsbalken av allmänna medel ut­

gått för bevisning varom rätten själv­

mant föranstaltat.

Part, som åtnjuter fri rättegång,

må ej i målet förpliktas gottgöra

statsverket ersättning till offentlig

försvarare, tolk eller stenograf, ej

heller ersättning som utgått enligt 4 §

lagen angående blodundersökning

m. m. i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äk­

tenskap. Samma lag vare beträffan­

de kostnad som enligt föreskrift i

rättegångsbalken eller 3 § första styc­

ket nämnda lag av allmänna medel

utgått för bevisning varom rätten

självmant föranstaltat.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

Har rätten innan nya lagen trätt i

kraft meddelat förordnande om blod­

undersökning eller annan undersök­

ning rörande ärftliga egenskaper el­

ler har någon före ikraftträdandet

blivit av part anmodad att undergå

sådan undersökning, skall äldre lag

alltjämt äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

59

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 maj 1955.

N ärvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Zetterberg, T

orsten

Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, H

jälmar

Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga angående ärvda-

balk samt anför därvid följande.

År 1946 avgav ärvdabalkssakkunniga förslag till föräldrabalk. Därvid

förutsattes att återstoden av de lagar, vilkas sammanförande till en eller

flera större enheter anförtrotts de sakkunniga, skulle bilda en ärvdabalk.

Sedan lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget antagits

vid 1949 års riksdag, har nu de sakkunniga den 15 februari 1954 avgivit

betänkande med förslag till ärvdabalk (SOU 1954: 6). Detta förslag utgör

en kodifikation av gällande lagar om arv, testamente, arvsavtal samt bout­

redning och arvskifte. Till saklig nyprövning har upptagits vissa särskilda

spörsmål, däribland frågorna om utomäktenskapligt barns arvsrätt och om

arvsrätten vid adoptivförhållande. I samband med övervägandet av dessa

frågor har jämväl reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap samt om adoptivbarns rättsställning i övrigt upptagits till om­

prövning.

Vid fullgörande av sitt uppdrag i förevarande del har ärvdabalkssakkun­

niga utgjorts av riksmarskalken Birger Ekeberg, ordförande, justitierådet

Gösta Walin och, enligt förordnande den 29 juli 1949, hovrättsrådet Hugo

Henkow. De sakkunniga har samrått med f. d. inspektören i Stockholms

barnavårdsnämnd, numera direktören i allmänna barnhuset fröken Ragn­

hild Berglind, ledamoten av riksdagens andra kammare fru Nancy Eriks­

son, andre vice talmannen i riksdagens första kammare, lantbrukaren V. G.

Lodenius, f. d. direktören i Stockholms stads rättshjälpsanstalt E. G. Swart-

ling och direktören i svenska socialvårdsförbundet E. C. A. Wahlberg, vilka

den 29 juli 1949 utsetts för att på kallelse av ärvdabalkssakkunnigas ord­

förande deltaga i överläggningar med de sakkunniga.

Sedan yttranden inhämtats över förslaget, anhåller jag nu att få upptaga

detta lagstiftningsärende till behandling.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Förslagets allmänna innebörd

De sakkunniga

Ärvdabalken i 1734 års lag innehöll tjugutre kapitel med bestämmelser

om arv, boutredning, arvskifte, testamente och förmynderskap. Samtliga

bestämmelser blev efterhand upphävda och ersatta med ett flertal under

åren 1917—1933 utfärdade lagar. Avsikten var att dessa sedermera skulle

sammanfogas till en eller flera större enheter. Detta kodifieringsarbete på­

börjades år 1941, då ärvdabalkssakkunniga tillkallades för ändamålet.

På grundval av ett av de sakkunniga framlagt förslag antogs vid 1949 års

riksdag (prop. nr 93, första lagutskottets utlåtande nr 34 samt riksdagens

skrivelse nr 325) en föräldrabalk med bestämmelser som motsva­

rade då gällande lagar om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om barn

utom äktenskap, om adoption, om makes underhållsskyldighet mot andra

makens barn samt om förmynderskap.

Genom de sakkunnigas nu föreliggande betänkande har gällande regler

om arv, testamente, boutredning och arvskifte sammanställts till en ärv­

da b a 1 k. Denna har, liksom föräldrabalken, ansetts icke böra innehålla

bestämmelser rörande internationella rättsförhållanden. Icke heller har det

funnits lämpligt att däri upptaga vad som stadgats i lagen om allmänna

arvsfonden.

De särskilda bestämmelserna i den föreslagna ärvdabalken, vilken sålunda

motsvarar lagarna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutred­

ning och arvskifte, har upptagits i den ordning vari lagarna nu angivits och

inom varje ämnesgrupp efter nuvarande kapitelindelning. Endast i ett avse­

ende har avvikelse härifrån ansetts erforderlig. Bestämmelserna om förver­

kande av rätt till arv i 10 kap. arvslagen och om preskription av rätt till arv

i 9 kap. samma lag har funnits kunna med fördel föras samman med mot­

svarande regler i testamentslagen, nämligen 6 kap. om förverkande av rätt

att taga testamente och 8 kap. om preskription. Sålunda tillkomna gemen­

samma kapitel om förverkande och preskription har placerats närmast ef­

ter testamentsreglerna i övrigt. Återstående bestämmelser i 10 kap. arvs­

lagen, vilka innehåller allmänna stadganden om rätt att taga arv, utgör en

viss motsvarighet till 1 kap. testamentslagen och 1 kap. boutredningslagen

och har därför fatt bilda ett inledande kapitel bland reglerna om arv.

I den föreslagna ärvdabalken handlar sålunda 1—8 kap. om arv, 9—14

kap. om testamente, 15 och 16 kap. om förverkande och preskription av rätt

att taga arv eller testamente, 17 kap. om arvsavtal samt 18—25 kap. om

boutredning och arvskifte.

I anslutning till ärvdabalksförslaget har de sakkunniga upprättat förslag

till lag om ändring i föräldrabalken. Med hänsyn till den sak­

liga omprövning av de nuvarande arvsreglerna som skett i vissa hänseen­

den, har det nämligen befunnits nödvändigt att till nytt övervägande upp-

taga jämväl vissa bestämmelser i föräldrabalken. Sålunda är frågan huru­

61

vida barn utom äktenskap kan tillerkännas vidgad arvsrätt efter fader och

fädernefränder i första hand beroende på möjligheten att med erforderlig

säkerhet fastställa faderskapet till sådant barn, och i sammanhang med

ändrade regler om arvsrätten vid adoptivförhållande bör tillses att adop-

tionsinstitutet i dess helhet vinner en efter nutida förhållanden bättre an­

passad utformning.

Beträffande de viktigaste av de sakliga ändringar i förhållande

till gällande rätt som föreslagits har de sakkunniga översiktligt an­

fört :

Fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

Enligt gällande bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap skall den man, som haft samlag med modern å tid då bar­

net kan vara avlat, anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet

avlats vid samlaget. En legal presumtion gäller således beträffande den av

modern uppgivne man som kan styrkas ha haft könsförbindelse med henne

under konceptionstiden. Är hans faderskap ej osannolikt, presumeras lian

vara fader, oavsett om modern haft samlag även med någon annan. Till följd

härav måste det stundom inträffa att det rättsligen fastställda faderskapet

icke överensstämmer med det biologiska.

Från olika synpunkter är det angeläget att det verkliga faderskapet blir

fastställt med största möjliga säkerhet. Alltjämt saknas emellertid förut­

sättningar för att ett barns härstamning normalt skall kunna fastslås med

den bevisstyrka som eljest kräves för att ett sakförhållande skall anses åda­

galagt, och en presumtionsregel av ovan angivna slag kan därför icke und­

varas. De senaste årens forskningar, främst på blodprovets område, ha emel­

lertid avsevärt ökat möjligheterna att vid prövningen av hithörande frågor

nå säkrare resultat. När det blivit utrett att modern under konceptionstiden

haft samlag med två eller flera män, vilkas faderskap i och för sig icke är

osannolikt, föreligga ofta omständigheter som mer eller mindre starkt tala

för att en viss av dem är barnets fader. På grundval av blodprovsresultatet,

tiden för de olika samlagen och övriga omständigheter bör domstolen söka

utvälja den man som med större sannolikhet än den eller de övriga kan

anses ha avlat barnet samt förklara honom vara fader. När påtaglig övervikt

i sannolikhetshänseende icke kan konstateras för någon av männen, bör ta­

lan om faderskapets fastställande ogillas. Till underhållet av barn, för vilket

faderskapet ej fastställts, bör liksom enligt gällande lag bidrag utgå av all­

männa medel.

Det tilläggsstadgande, som de sakkunniga i enlighet härmed föreslå till

nuvarande regel om faderskapets fastställande, nödvändiggör ändring också

i fråga om det processuella förfarandet. För närvarande gäller att talan

om faderskapets fastställande skall väckas mot mannen. Detta stadgande

kan bibehållas. Då det är ovisst vem av två eller flera som är fader, måste

emellertid talan i ett sammanhang föras mot dem alla, om domstolen skall

kunna göra nyss berörda sannolikhetsbedömning. De sakkunniga föreslå

därför att talan om faderskapets fastställande skall kunna väckas mot två

eller flera samtidigt. Med tanke på att modern icke alltid har intresse av

att instämma mer än en man innefattar förslaget dessutom befogenhet för

rätten att, då det finnes påkallat för utredningen, förelägga barnets ställ­

företrädare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i

målet.

Kungl. Maj.ts proposition nr lib år 1958

62

De nya reglerna skola enligt förslaget tillämpas även i mål som redan äro

anhängiga vid ikraftträdandet. De olägenheter, som i vissa fall kunna följa

härav, uppvägas enligt de sakkunnigas mening av det hältre resultat vartill

reglerna torde leda.

Utomäktenskapligt barns arvsrätt

I förhållande till moder och mödernefränder har barn utom äktenskap

samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap. För närvarande taga

däremot utomäktenskapligt barn och dess fader arv efter varandra endast

om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit s. k. arvsrättsförklaring.

Arvsrätt mellan barnet och fädernefränderna förekommer icke.

Principiella betänkligheter mot att i arvsrättsligt hänseende helt likstäl­

la de utomäktenskapliga barnen med barn i äktenskap föreligga ej enligt

de sakkunnigas mening. Visserligen anses blodsbandet icke "enbart utan

endast i förening med den därmed förknippade sociala och ekonomiska sam­

hörigheten utgöra arvsrättens grund, men vid så nära släktskap som mellan

fader och barn kan avgörande vikt icke tillmätas det förhållandet att vid

utomäktenskaplig börd samhörigheten i allmänhet är ganska ringa.

Då frågan om vidgad arvsrätt mellan barn utom äktenskap och dess

fader och fädernefränder tidigare varit föremål för övervägande, har mot

utvidgningen framför allt anförts ovissheten om faderskapet. Med de nya

regler om fastställande av faderskapet, som i korthet berörts under före­

gående avsnitt, torde emellertid det verkliga faderskapet kunna fastslås

med avsevärt större säkerhet än förut. Om dessa regler genomföras, bör

därför ej längre hinder i detta hänseende anses möta.

För den händelse fadern till ett utomäktenskapligt barn gift sig med an­

nan än barnets moder, kan givetvis barnets arvsrätt efter fadern ha ogynn­

samma verkningar för den familj, som denne efterlämnar vid sin död, och

då i dylikt fall kvarlåtenskapen vanligen utgör resultat av makarnas och

stundom även deras barns gemensamma arbetsinsatser och besparingar,

kan det utomäktenskapliga barnets rätt till del däri te sig stötande. När

fråga är om ett mindre bo, äger emellertid efterlevande makan i allmänhet

jämlikt 13 kap. 12 § gifterinålsbalken taga hela boet. Nämnda lagrum är för

närvarande icke i sin helhet tillämpligt, om den döde efterlämnat barn utom

äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter ho­

nom. Men för att tillgodose intresset av att sammanhålla ringare bon före­

slå de sakkunniga att denna begränsning i lagrummets tillämplighet skall

upphävas. Vidare må framhållas att barn, vars uppfostran icke är avslu­

tad, äger få underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen enligt de hittills i 8 kap.

lagen om arv upptagna bestämmelserna. Härigenom kunna underåriga barn

i äktenskapet säkerställas med avseende å uppehälle och utbildning, i varje

fall framför självförsörjande medarvingar. Slutligen kan också erinras om

möjligheten att upprätta testamente. Om arvsrätten för barn utom äkten­

skap ej skall bli illusorisk, måste visserligen sådant barn erhålla laglotts-

rätt lika med barn i äktenskap. Visst utrymme för dispositioner till förmån

för den efterlämnade familjen föreligger dock, vilket måste anses vara av

betydelse exempelvis då hustrun i boet infört egendom till stort värde utan

att äktenskapsförord blivit upprättat.

På grund av det sålunda anförda och vad som närmare utvecklas vid 2

kap. i förslaget till ärvdabalk föreslå de sakkunniga att barn utom äktenskap

skola erhålla samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap.

Enligt vanliga principer skall ny lagstiftning på arvsrättens område äga

tillämpning i samtliga fall då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet. När

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1958

63

fråga är om utomäktenskapligt barn, som är trolovningsbarn eller beträf­

fande vilket fadern avgivit arvsrättsförklaring, har, om fadern levde vid

ikraftträdandet, något hinder icke ansetts möta att låta en sådan regel gälla.

Vad åter angår barn utom äktenskap i andra fall ha de sakkunniga funnit er­

forderligt att föreslå en särskild övergångsbestämmelse, innebärande att om

sådant barn är fött innan nya ärvdabalken trätt i kratt, äldre lag fortfarande

skall tillämpas, ändå att arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet.

Adoptivbarns allmänna rättsställning

Genom adoption grundas mellan adoptanten och adoptivbarnet ett rätts­

förhållande av väsentligen samma innehåll som förhållandet mellan föräld­

rar och barn. Något familjerättsligt förhållande mellan adoptanten och

adoptivbarnets släkt eller mellan adoptivbarnet och adoptantens släkt med­

för adoptionen däremot i princip icke. Vid sidan av adoptivförhållandet

fortbestår i vissa hänseenden rättsförhållandet mellan barnet och dess släkt.

Oaktat adoptivbarnet sålunda för närvarande har rättslig anknytning

även till sin släkt, är barnets förbindelse med denna i verkligheten ofta bru­

ten. I stor utsträckning förekommer nämligen s. k. inblankoadoption av

spädbarn. Detta i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar

genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämna samtycke till adoption

utan att känna till adoptantens namn och bostadsort. Någon kontakt mel­

lan barnet och dess släkt ifrågakommer därför vid sådan adoption i all­

mänhet icke, i varje fall ej förrän adoptanten funnit den lämpliga tidpunk­

ten vara inne att underrätta barnet om dess egenskap av adoptivbarn.

De sakkunniga förutsätta att inblankoförfarandet även i fortsättningen

skall kunna användas vid sidan av adoption efter direkta förhandlingar

mellan barnets föräldrar och den blivande adoptanten. Med tanke främst på

denna allt vanligare form av adoption har det emellertid funnits nödvän­

digt att vidtaga vissa principiella ändringar i adoptivbarnets rättsställning.

Om adoptionen innebär att den faktiska förbindelsen mellan barnet och

dess släkt avskäres, bör icke heller något rättsligt band dem emellan kvar­

stå. I motsats till vad hittills gällt föreslås därför att adoptivbarnet och

dess föräldrar icke skola vara underhållsskyldiga mot varandra. Likaledes

med ändring av gällande rätt stadgar förslaget därjämte att barnet och dess

släkt skola taga arv efter varandra endast då förbehåll därom gjorts vid

adoptionen. Särskilt när barnets rättsliga samband med dess släkt avbrytes

är det emellertid angeläget att barnet fastare införlivas med adoptantens

miljö. En av förutsättningarna härför är att barnet även i förhållande till

adoptantens släkt får samma ställning som ett adoptantens eget barn. Bar­

net föreslås därför skola vara arvsrältsligt bundet icke blott såsom hittills

till adoptanten utan även till dennes släkt.

Den sålunda antydda omgestaltningen av adoptivbarnets rättsställning

innebär i stort sett alt adoptivbarnet kommer att stå i familjerättsligt för­

hållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som ett adoptan­

tens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess

släkt principiellt avskäres.

Arvsrätten vid adoptivförhållande

Adoptivbarnet och dess avkomlingar äga för närvarande rätt att laga arv

efter adoptanten. Vid adoptivbarnets död åter äro adoptanten och hans av­

komlingar i allmänhet berättigade att ärva endast så stor del av kvarlåten-

skapen som i värde motsvarar vad barnet erhållit i arv, gåva eller testa­

mente från adoptanten. Adoptivbarnet och dess skyldcmän ha i övrigt rätt

till arv efter varandra utan hinder av adoptionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Att adoption bör grunda arvsrätt mellan adoptivbarnet och adoptanten är

givet, eftersom syftet med adoptionen just är att skapa ett föräldraförhål-

lande såsom ersättning för det naturliga. Huruvida adoptivbarnet och dess

släkt det oaktat böra kunna ärva varandra, är beroende på adoptivförhål-

landets närmare beskaffenhet. I flertalet fall innebär adoptionen, såsom vid

inblankoadoption, en fullständig överflyttning av barnet från dess egen

släkt till adoptantens, och ur skilda synpunkter synes det då vara lämpligast

att arvsrätten mellan barnet och dess släkt icke kvarstår. Men adoption före­

kommer även utan att en sådan fullständig överflyttning från en släkt till

en annan är avsedd, t. ex. då ett barn, som blivit föräldralöst, adopteras av

en nära anförvant. I dylikt fall torde anledning saknas att avbryta barnets

arvsrättsliga förbindelse med sin släkt.

På grund härav ha de sakkunniga funnit att arvsrätten vid adoptivför-

hållande bör anordnas efter två skilda linjer. I normala fall skall adoptio­

nen medföra att barnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän

å andra sidan icke vidare äga taga arv efter varandra. Adoption skall emel­

lertid även kunna äga rum med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund

av skyldskap, och har så skett skola barnet och dess skyldemän i princip

ärva varandra utan hinder av adoptionen.

Eftersom den normala formen av adoption skall innebära att arvsrätt

mellan adoptivbarnet och dess släkt icke längre äger rum, har det synts

önskvärt och naturligt att barnet står i arvsrättsligt förhållande icke blott

till adoptanten utan även till dennes skyldemän. Det föreslås därför att bar­

net skall äga taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn.

Barnet skall sålunda också ha rätt till laglott efter adoptanten och dennes

skyldemän i rätt uppstigande led.

Beträffande adoption med förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund av

skyldskap ha avvikande regler utöver vad som betingas av förbehållets inne­

börd ansetts böra undvikas. Barnet och dess avkomlingar äga därför enligt

förslaget även i detta fall rätt till arv efter adoptanten och dennes skylde­

män som om barnet vore adoptantens eget barn. Denna arvsrätt skall dock

icke vara förenad med laglottsrätt. Med hänsyn till att arvsberättigade skyl­

demän till barnet kunna finnas skola adoptanten och dennes skyldemän i

allmänhet icke ärva större del av barnets kvarlåtenskap än som till värdet

motsvarar vad barnet erhållit av dem i arv, gåva eller testamente.

Då adoption kommit till stånd före den föreslagna lagstiftningens ikraft­

trädande, ha de nya arvsreglerna icke ansetts kunna utan vidare tillämpas.

Beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhållande i dylikt fall skall

därför äldre lag i allmänhet gälla. Med tanke närmast på sådana adoptiv-

lörhållanden, där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess

släkt redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, kunna emellertid nya

lagens regler för adoption utan förbehåll om bibehållen arvsrätt på grund

av skyldskap bli tillämpliga. Härför fordras särskilt beslut av domstol efter

ansökan inom fem år från ikraftträdandet.

Förutom förslagen till ärvdabalk och till lag om ändring i föräldrabalken

innehåller betänkandet även förslag till följdförfattningar. Bland

dessa märkes en ny lag angående blodundersökning m. m. i mål om äkten­

skaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Detta förslag inne­

håller främst ändrade ersättningsregler.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1958

65

Vttrandena

Yttranden över ärvdabalkssakkunnigas förslag har infordrats av justitie-

kanslern, rikets hovrätter, 1951 års rättegångskommitté (endast beträffande

processen i faderskapsmål), socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statistiska

centralbyrån, statskontoret, statens institut för rasbiologi, statens rättske-

miska laboratorium, kammaradvokatfiskalsäinbetet, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Norrbottens, Östergötlands, Södermanlands, Hallands, Kro­

nobergs, Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län, domkapitlen i Uppsala

ärkestift samt Härnösands, Linköpings och Visby stift, medicinska fakul­

teterna i Uppsala och Lund, medicinska högskolan i Göteborg, karolinska

institutets lärarkollegium ävensom av barnavårdsnämnderna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Linköping, Norrköping, Halmstad, Luleå, Vårfruberga

kommun i Södermanlands län samt Hälleberga och Annerstads kommuner

i Kronobergs län.

Yttranden över förslaget har därjämte efter remiss avgivits av föreningen

Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advo­

katsamfund, svenska bankföreningen, svenska socialvårdsförbundet, svenska

stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, Fredrika-Bremer-för-

bundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, yrkeskvinnors samar-

betsförbund, högerns kvinnoförbund, folkpartiets kvinnoförbund och Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund. Svenska landsbygdens kvinnoförbund,

som likaledes beretts tillfälle att yttra sig över förslaget, har icke låtit sig

avhöra.

Remissinstanserna inskränker sig i allmänhet till att yttra sig över de

viktigare nyheterna i förslaget eller att behandla en eller flera frågor däri

ur begränsad synpunkt, i samband varmed förslaget i icke berörda delar

mer eller mindre uttryckligt lämnas utan erinran. I några yttranden redovi­

sas emellertid även en allmän inställning till förslaget. Sålunda anser

hovrätten över Skåne och Blekinge förslaget mycket väl ägnat att läggas

till grund för ny lagstiftning, och Sveriges advokatsamfund hälsar med till­

fredsställelse den systematisering av lagstiftningen som förslaget innebär.

Samfundet har intet att erinra mot den formella omredigering som gjorts

i syfte att ge lagverket ett entydigt innehåll och en översiktlig uppställning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner sammanställningen av arvslagstift­

ningen till en ärvdabalk värdefull ur praktisk synpunkt, och på liknande

sätt uttalar sig svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas för­

bund. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att de sakkunniga löst de i sam­

band med kodifieringen av en ärvdabalk upptagna särskilda spörsmålen på

ett tillfredsställande sätt.

Nordiskt samarbete

Ärvdabalkssakkunnigas utredning har i viss utsträckning bedrivits i nor­

diskt samarbete. Ett flertal överläggningar har sålunda ägt rum mellan

ärvdabalkssakkunniga samt representanter för Danmark, Finland och Norge,

5

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sam!. Nr 144

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

därvid Danmark representerats av professor O. A. Borum, hpjesteretsdom-

mer Bodil Dybdal och landsdommer T. Tops0e-Jensen med fuldmsektig H.

Krog som sekreterare, Finland av presidenten U. J. Castrén, regeringsrådet

T. Ahava och justitierådet H. Brunou med t. f. förvaltningssekreteraren B.

E. Sjöholm som sekreterare samt Norge av professor C. J. Arnholm, ekspe-

disjonssjef K. J. 0ksnes och lagdommer A. Endresen med konsulent E.

Sandene som sekreterare.

Vid överläggningarna nåddes principiellt enighet om det förslag till ma­

teriella bestämmelser om fastställande av faderskapet till barn utom äkten­

skap, för vilket i det föregående i korthet redogjorts. För Finlands del skulle

emellertid tillfogas en subsidiär bestämmelse, som för det fall att fader­

skapet icke kunde fastställas medgåve möjlighet att liksom hittills viss be­

stämd man ålades enbart underhållsskyldighet. I fråga om förfarandet för­

utsattes varje land för sig skola vidtaga erforderliga ändringar. Beträf­

fande adoptionsinstitutet enades man i väsentliga avseenden. Såsom ytter­

ligare en huvudpunkt vid överläggningarna behandlades reglerna om äkten­

skaplig börd. Det resultat som i detta hänseende nåddes innebär huvudsakli­

gen anslutning till de i den svenska föräldrabalken redan upptagna besläm-

melserna. Frånsett en viss uppmjukning av gällande preskriptionsregler har

det därför för Sveriges del icke synts erforderligt att framlägga något förslag

i ämnet. Slutligen må nämnas att frågan om internationellt privaträttsliga

regler beträffande barn i och barn utom äktenskap upptagits till behandling.

Något slutgiltigt konventionsförslag föreligger dock ännu icke.

Sedan remissbehandlingen av ärvdabalkssakkunnigas förslag avslutats

har på danskt initiativ nya nordiska överläggningar ägt rum rörande vissa

adoptionsrättsliga spörsmål. Den 14 och 15 april 1955 sammanträdde sålun­

da i Köpenhamn representanter för de nordiska justitiedepartementen i syfte

att diskutera behovet av två olika adoptionsformer samt att söka eliminera

vissa olikheter mellan de olika förslagen till ny adoptionslagstiftning.1 Vid

sammanträdet träffades den överenskommelsen att justitiedepartementen i

de nordiska länderna, delvis med frångående av de olika kommittéförsla­

gen, skulle söka verka för att följande lagstiftningsåtgärder genomfördes:

1. Endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen den s. k. starka

adoptionen eller adoption

utan

sådant förbehåll varom sägs i 4 kap. 7 § av

ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk.

2. Regeln att den som fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke

(4 kap. 5 § första stycket föräldrabalken) bör kompletteras med ett stad­

gande av innebörd, att sådant samtycke dock ej skall erfordras beträffande

barn som icke fyllt sexton år, därest det finnes anledning antaga att det

skulle lända barnet till skada att inhämta dess samtycke.

3. Den i de danska och norska kommittéförslagen upptagna regeln att i

1 Syen-ka justitiedepartementet representerades vid dessa överläggningar av statssekreteraren

B. Kjellin och lagbyråchefen S. Dennemark samt danska justitiedepartementet av departements­

chef V Boas, kontorchef P. Gaarden, fuldmsegtig E. Bjerregaard och sekretär J. Bangert-Ras-

mussen. Från fin-k sida deltog regeringsrådet T. Ahava samt från norsk sida ekspedisjonssjef G.

Sverdrup-Thygeson, byråsjef C. Stabel och konsulent E. Sandene.

67

samband med adoptionen särskilt förordnande kan meddelas om barnets

religiösa uppfostran bör utgå.

4. Förbudet mot äktenskap mellan adoptant och adoptivbarn (se betr.

svensk rätt 2 kap. 12 § giftermålsbalken) bör bibehållas, men i lagtexten

bör icke — i vidare mån än som följer av att detta äktenskapshinder ej är

upplösande — regleras rättsverkningarna av att sådant äktenskap likväl

kommer till stånd. (Jfr Westring, Den nya giftermålsbalken, 2 uppl. s. 40—

41 och 184.)

Departementschefen

Detta lagstiftningsärende utgör det sista och avslutande ledet i det arbete

med revision av ärvdabalken i 1734 års lag som försiggått under de senaste

årtiondena. Den första delen av arbetet fullbordades då balkens samtliga be­

stämmelser åren 1917—1933 ersattes med ett flertal moderna lagar. År 1949

sammanfogades de av dessa lagar som handlade om föräldrar och barn samt

om förmynderskap till en föräldrabalk, och återstoden av lagarna med

regler om arv, testamente, boutredning och arvskifte förutsattes skola bilda

en ärvdabalk. Såsom jag framhöll vid föräldrabalkens antagande bygger

tanken att i balkar kodifiera bestämmelserna inom detta centrala rättsom­

råde på gamla svenska lagstiftningstraditioner och utgör ett led i den re­

dan delvis förverkligade planen att sammanföra de viktigare lagreglerna

inom civilrätten samt straff- och processrätten i systematiskt avgränsade

enheter.

Det av ärvdabalkssakkunniga utarbetade förslaget till ärvdabalk mot­

svarar nu gällande lagar om arv, om testamente, om arvsavtal samt om

boutredning och arvskifte. Dessa lagar ansluter sig väl till varandra, och

vid deras sammanfogande erfordras därför formella ändringar i ganska

liten utsträckning. Även om kodifieringen sålunda icke medför så många lag­

tekniska detaljförbättringar, måste det likväl ur praktisk och allmän syste­

matisk synpunkt anses som en betydande vinst att alla grundläggande regler

på arvsrättens område sammanförs till ett enhetligt lagverk.

Liksom remissmyndigheterna har jag icke något att erinra mot den fö­

reslagna ärvdabalkens omfattning och allmänna disposition.

Ehuru de sakkunniga i första hand haft till uppdrag att formellt omar­

beta gällande lagar på området, har de därjämte i enlighet med sina di­

rektiv upptagit vissa frågor till saklig nyprövning. Förslaget till ärvdabalk

och det i anslutning därtill upprättade förslaget till lag om ändring i för-

äldrabalken innefattar flera vittgående ändringar i gällande rätt. Sålunda

föreslår de sakkunniga att barn utom äktenskap skall erhålla samma arvs­

rättsliga ställning som barn i äktenskap. I samband härmed har de sakkun­

niga verkställt omprövning av reglerna om fastställande av faderskapet till

barn utom äktenskap och förordar ändringar i dessa regler med syfte att

det verkliga faderskapet skall kunna fastslås med större säkerhet än hit­

tills. Vidare innebär de sakkunnigas förslag att arvsrätten vid adoptivför-

hållande skall omläggas, så att adoptivbarn i högre grad än för närvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

är fallet skall taga arv och ärvas som om det vore adoptantens eget barn. I

samband härmed föreslår de sakkunniga att adoptionsinstitutet även i övrigt

erhåller sådan gestaltning att adoptivbarn i stort sett kommer att stå i famil-

jerättsligt förhållande till adoptanten och dennes släkt på samma sätt som

ett adoptantens eget barn och att den rättsliga förbindelsen mellan barnet

och dess släkt principiellt avskäres.

Av vad sålunda anförts beträffande ifrågasatta sakliga ändringar framgår

att det är mycket betydelsefulla rättsproblem som förekommer till bedö­

mande i detta lagstiftningsärende. Frågan om utomäktenskapligt barns

arvsrätt efter fader och fädernefränder har redan tidigare vid olika till­

fällen varit föremål för utredning och prövning utan att, såsom i våra nor­

diska gannländer, ha fått en tillfredsställande lösning. Övriga här berörda

frågor, som på skilda sätt sammanhänger med den senaste tidens utveckling,

har av ärvdabalkssakkunniga behandlats i samarbete med representanter

för Danmark, Finland och Norge. Ännu ett viktigt steg på det nordiska lag­

samarbetets område har tagits genom de överläggningar rörande vissa adop-

tionsrättsliga problem som efter avslutad remissbehandling ägt rum mellan

de nordiska justitiedepartementen och för vilkas resultat förut redogjorts.

Den enighet om föreslagna lösningar som slutligen i allt väsentligt nåtts sy­

nes mig böra hållas i minnet vid frågornas bedömning, låt vara att önskvärd­

heten av största möjliga nordiska rättslikhet måste vägas mot de sakliga

krav som den nationella utvecklingen och rättsuppfattningen på särskilda

punkter kan ställa. I samband med den följande redogörelsen för de olika

bestämmelserna i förslaget skall jag redovisa mitt ståndpunlctstagande till

de föreliggande problemen.

I detta sammanhang vill jag slutligen nämna att i Norge i maj 1954 till­

satts en kommitté för revision av den norska arvslagstiftningen i hela dess

vidd. Denna utredning är avsedd att bedrivas i nordiskt samarbete; för att

deltaga i överläggningar i ämnet har i Danmark utsetts en särskild kom­

mitté och för Sveriges del har motsvarande uppdrag lämnats ärvdabalks­

sakkunniga. Även Finland torde komma att deltaga i samarbetet. Det lag­

samarbete som sålunda skall äga rum har jag icke ansett böra hindra be­

handlingen av nu ifrågavarande lagstiftningsärende. Såsom av det föregå­

ende framgår inrymmer detta flera viktiga spörsmål, beträffande vilka

utredningen i erforderlig mån skett i nordisk samverkan. Enligt min me­

ning är det angeläget att dessa frågor snarast möjligt blir prövade, och

motsvarande prövning torde även komma till stånd i de övriga länderna utan

avbidan på det ännu icke påbörjade samarbetet. Något samlat resultat av

detta kan med hänsyn till uppgiftens omfattning och art icke väntas före­

ligga på ganska lång tid.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för förslaget till ärvda-

balk och övriga lagförslag som upprättats på grundval av de sakkunnigas

betänkande.

Kungl. Maj. ts proposition nr låb år 1958

69

Förslaget till ärvdabalk

1 KAP.

Om rätt att taga arv

Bestämmelsen i 1 § motsvarar 10 kap. 1 § arvslagen. Vad i 2 och 3 §§

stadgas överensstämmer, frånsett en mindre formell avvikelse i den först­

nämnda paragrafen och en mera genomgripande redaktionell omskrivning

i den sistnämnda, med 10 kap. 2 och 7 §§ arvslagen.

De sakkunniga har beträffande 1 § i förevarande kapitel uttalat att det

icke ansetts erforderligt att, såsom i 10 kap. 1 § arvslagen, upptaga ett ut­

tryckligt stadgande, att då fråga är om rätt till del i efterlevande makes

bo, hänsyn skall tagas till tiden för dennes död. Enligt stadgande i 3 kap.

1 § tillkommer rätt till del i efterlevande makes bo endast sådan arvinge

till den först avlidne maken som lever vid den sist avlidnes död. I analogi

med vad som stadgas i 1 kap. 1 § bör därvid dock syskon eller syskons av-

komling, som dessförinnan avlats men sedermera fötts med liv, åtnjuta så­

dan rätt.

Hovrätten för Västra Sverige finner det icke påkallat att utesluta det nu

i 10 kap. 1 § arvslagen upptagna stadgandet att, då fråga är om rätt till

del i efterlevande makes bo, hänsyn skall tagas till tiden för dennes död.

Stadgandets borttagande kan enligt hovrättens mening vålla förbiseende vid

lagtillämpningen. Ett särskilt skäl att bibehålla stadgandet är — anför hov­

rätten — att i förslaget bestämmelserna om rätt att taga arv flyttats före

bestämmelserna om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter

den sist avlidne maken. Hovrätten anser emellertid att stadgandet bör givas

en tydligare avfattning än det för närvarande har. Föreningen Sveriges hä­

radshövdingar hemställer likaledes att berörda stadgande bibehålies. För­

biseenden vid lagtillämpningen kan enligt föreningens mening eljest lätt in­

träffa, särskilt som bouppteckningar och arvskiften oftast förrättas av

lekmän.

Departementschefen

Mot de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna i detta kapitel har

icke framställts annan anmärkning än att i 1 § bör bibehållas det för när­

varande i 10 kap. 1 § arvslagen intagna stadgandet, att då fråga är om rätt

till del i efterlevande makes bo hänsyn skall tagas till tiden för dennes död.

En av de remissinstanser som framställt anmärkningen har tillika ansett

att stadgandet bör givas en tydligare avfattning.

De sakkunniga bar ansett att 1 § i förevarande kapitel bör kunna avfattas

enbart med tanke på det normala fallet att arv tages direkt efter arvlåtaren.

Deras avsikt har därvid varit att paragrafen, för den händelse fråga är

om sekundosuccession i efterlevande makes bo, skall läsas jämsides med

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

stadgandet i 3 kap. 1 § andra meningen, enligt vilket rätten till sekundo-

succession bestämmes efter förhållandena vid tiden för den efterlevande

makens död. Med hänsyn till att bestämmelserna om sekundosuccession i

de sakkunnigas förslag — till skillnad mot vad som är fallet i gällande arvs-

lag — upptagits i ett kapitel som följer efter de allmänna bestämmelserna

om rätt att taga arv, kan det ur rent lagteknisk synpunkt måhända före­

falla mest tilltalande att ur 1 kap. 1 § utesluta bestämmelsen i 10 kap. 1 §

arvslagen att vid sekundosuccession hänsyn skall tagas till tiden för den

efterlevandes död. Såsom under remissbehandlingen påpekats kan emeller­

tid stadgandets borttagande vålla förbiseende vid lagtillämpningen, och

jag finner det därför av praktiska skäl lämpligast att bibehålla detsamma

i 1 kap. 1 §. I enlighet härmed har gjorts ett tillägg till de sakkunnigas för­

slag. I förtydligande syfte har därvid den gällande lydelsen något omformu­

lerats.

Andra meningen i 3 § (motsvarande 10 kap. 7 § andra meningen arvsla­

gen) har vid departementsbehandlingen underkastats en formell omarbet­

ning i syfte att förenkla lagtexten. I sak överensstämmer dock 3 § i föreva­

rande kapitel helt med nu gällande rätt.

2 KAP.

Om skyldemans arvsrätt

Gällande bestämmelser om skyldemans arvsrätt återfinns i 1 kap. arvs­

lagen.

I 3 kap. 1 § nämnda lag stadgas att barn utom äktenskap eller dess av-

komlingar tager arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvs av

dem såsom om barnet vore av äktenskaplig börd. I 2 § samma kap. stadgas

att, om barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit förklaring att barnet

skall ha samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd,

barnet eller dess avkomlingar tager arv efter fadern och fadern efter dem

såsom vore barnet av äktenskaplig börd. Mellan barn utom äktenskap och

dess fader och fädernefränder äger i övrigt ej arvsrätt rum.

Beträffande utomäktenskapligt barn som icke har arvsrätt efter sin fa­

der gäller enligt 8 § lagen om införande av föräldrabalken att, när fadern

dör, det belopp som erfordras till fullgörande för framtiden av hans under­

hållsskyldighet emot barnet skall före arvs- och testamentslotter utgå av

behållningen i boet. Barnet kan dock icke härigenom erhålla större del därav

än det skulle ha bekommit, om det varit av äktenskaplig börd.

En redogörelse för den tidigare behandlingen av frågan om utomäkten­

skapligt barns arvsrättsliga ställning, vissa statistiska uppgifter samt ett

sammandrag av utländsk rätt på området finns i betänkandet (s. 80—88).

De sakkunniga

föreslår att bestämmelserna i 1 kap. arvslagen i oförändrat

skick upptages i förevarande kapitel samt att i ärvdabalken icke skall ingå

71

någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap. Förslaget innebär

sålunda att barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställes med

barn i äktenskap.

I sin motivering till förslaget i denna del framhåller de sakkunniga (s.

88—96), att vidgad arvsrätt statistiskt sett sannolikt skulle vara av rela­

tivt ringa ekonomisk betydelse för de utomäktenskapliga barnen. Ideella

hänsyn torde väga tyngre än vad som i ekonomiskt hänseende står att vinna.

Det är för nutida betraktelsesätt stötande att barn skall ha olika arvsrätts­

lig ställning allteftersom de är födda utom eller inom äktenskap. Som ett

led i strävandet att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående känslan

av mindervärde torde vidgad arvsrätt vara av betydelse. Största möjliga

likställighet med barn i äktenskap även på detta område kan bidraga till

att barn inom och barn utom äktenskap framstår såsom socialt jämbördiga.

Önskemålet om vidgad arvsrätt för de utomäktenskapliga barnen kan emel­

lertid sägas i viss mån stå i strid mot uppfattningen, att arvsrättens grund

icke enbart är blodsbandet utan den med blodsbandet i regel förknippade

sociala och ekonomiska samhörigheten. När det gäller arvsrätt för så nära

skyldemän som egna barn, synes dock själva skyldskapsförhållandet väga

så tungt att man måste bortse från att det utomäktenskapliga barnet ofta

ej har någon sådan samhörighet med fadern. Större tvekan kan råda när

det gäller arvsrätt efter fädernefränderna. Om full arvsrätt införes efter

fadern, synes det dock knappast föreligga tillräcklig anledning att icke

taga steget helt ut och låta arvsrätt i vanlig omfattning inträda jämväl

efter fädernefränderna. Vad angår frågan i vilken mån arvsrätt bör till­

komma fadern och fädernefränderna efter barn utom äktenskap är det

tydligen tänkbart att göra denna arvsrätt mera begränsad än som i allmän­

het gäller beträffande bakarv. Av betydelse är emellertid att arvsreglerna

icke göres för komplicerade. Bakarven är så pass sällsynta att en regel om

begränsad rätt till bakarv knappast framstår som praktiskt motiverad. Läget

är annorlunda i det särskilda fallet att barnet avlats i våldtäkt eller annan

liknande sedlighetsförbrytelse; härom hänvisas till 15 kap. i förslaget. -

Det har icke i främsta rummet varit principiella betänkligheter som tidigare

hindrat genomförande av full arvsrättslig likställighet mellan barn utom

och barn i äktenskap. De tyngst vägande skälen häremot har varit av mera

praktisk art. Sålunda har ansetts att reglerna för faderskapets faststäl­

lande icke medförde så säkra resultat att, förutom underhållsskyldighet,

även arvsrätt kunde grundas därpå. Såsom i annat sammanhang närmare

utvecklas har emellertid de sakkunniga funnit sig kunna framlägga för­

slag till ändrade regler om faderskapets fastställande. Tillämpningen av

dessa bör kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes i betydligt

större utsträckning än biltills. Därest de föreslagna nya reglerna om fader­

skapets fastställande genomförs, bör enligt de sakkunnigas mening den

ovisshet i fråga om faderskapet som kan kvarstå icke utgöra hinder mot

den ifrågasatta utvidgningen av arvsrätten. — En obetingad arvsrätt mel­

lan utom äktenskaplig t barn och dess fader är naturligtvis ej utan menlig

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

72

verkan för övriga arvsberättigade efter fadern. Om fadern vid sin död är

eller tidigare varit gift med annan än barnets moder, kommer tydligen hans

familj att lida intrång av det utomäktenskapliga barnets rätt till del i kvar-

låtenskapen. Särskilt i det fallet att fadern efterlämnar endast hustru kunde

det utomäktenskapliga barnets arvsrätt verka stötande. Egendomen i boet

kan vara införd av hustrun eller behållningen i boet ha tillkommit genom

hennes medverkan, och hon skulle vid mannens död nödgas avstå från hälf­

ten däi av till dennes barn utom äktenskap. Å andra sidan kan åberopas,

att motsvarande situation redan nu kan inträda, om det är hustrun som har

barn utom äktenskap och hon dör först. Den skillnaden föreligger dock, att

ett mannens barn utom äktenskap oftare är okänt för andra maken än vad

händelsen är beträffande hustruns. Ehuru den anförda invändningen ej

kan frånkännas visst berättigande, har de sakkunniga icke ansett den vara

av sådan betydelse att man fördenskull har anledning att taga avstånd från

tanken att ge utomäktenskapliga barn samma arvsrätt efter fadern och

fädernefränderna som barn i äktenskap. Eu viss mildring av verkningarna

för hustrun i fråga om smärre bon uppkommer dock om samtidigt ett i

det följande berört förslag till ändring av 13 kap. 12 § giftermålsbalken

genomföres. De sakkunniga anser det likväl kunna ifrågasättas, om efter­

levande hustru ens därigenom blir skäligen tillgodosedd. Huruvida det är

möjligt att vidtaga ytterligare åtgärder till hustruns förmån utan att ar-

' ingarnas berättigade intressen eftersättes, är emellertid en avvägningsfråga

som icke enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt.

Som i det föregående berörts är det meningen att arvslagstiftningen i hela

dess vidd skall upptagas till revision i nordiskt samarbete, och vidare torde

giftermålsbalken bli föremål för översyn genom en särskild utredning. Vid

dessa förhållanden har de sakkunniga icke funnit anledning att närmare

ingå på spörsmålet. —- Då barn finns i äktenskapet och dessa vid faderns

död är minderåriga kan intrånget från ett utomäktenskapligt barns sida

måhända synas stötande, särskilt om sistnämnda barn är fullvuxet. Olägen­

heterna torde dock hävas av vad som i 8 kap. i förslaget stadgas om un­

derhållsbidrag ur kvarlåtenskap. — Den som är gift med ett utomäkten­

skapligt barns fader kan ofta sakna kännedom om barnets existens. En

följd av arvsrättens utvidgande synes vara att man av folkbokföringen bör

kunna utläsa om mannen har barn utom äktenskapet. Liksom det för när­

varande i mannens i kyrkobokföringsorten förvarade personakt antecknas

att han är fader till trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket h-an av­

givit arvsrättsförklaring, bör anteckning ske om varje utomäktenskapligt

barn till vilket mannen förklarats vara fader. Enligt 13 § sekretesslagen gäl­

ler som huvudregel att anteckningar i handlingar som rör kyrko- och folk­

bokföringen, i den man de innehåller upplysning om enskilds personliga

förhållanden, icke utan hans samtycke må till annan utlämnas förrän sjuttio

år förflutit från anteckningens datum, men undantag är stadgat för fall då

med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas, och om­

ständigheterna i övrigt trygghet kan anses vara för handen att det ej kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

73

mer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses

eller för hans nära anhöriga. Vill medlem av mannens familj medan denne

ännu lever vinna visshet om vilka som äro arvsberättigade efter mannen,

finnes således möjlighet härtill även mot hans vilja. — Beträffande den

verkan som utomäktenskapligt barns arvsrätt skulle få för faderns efter­

levande hustru och barn i äktenskap må i övrigt framhållas möjligheten att

upprätta testamente. För likställighet i arvshänseende mellan barn i och

barn utom äktenskap förutsättes visserligen att även det utomäktenskapliga

barnet har rätt till laglott, men förordnande kan dock givas som i viss ut­

sträckning tillgodoser hustrun och barnen i äktenskapet. Vidare må erinras

om att blivande make, som själv inför egendom i boet, kan skydda denna

genom äktenkapsförord. Vad slutligen beträffar själva arvskiftet synes den

omständigheten, att även ett utomäktenskapligt barn skall deltaga däri, i

allmänhet icke behöva medföra svårigheter. Uppenbarligen kan dock emel­

lanåt stridiga intressen göra sig gällande, t. ex. om den väsentliga tillgången

i boet är en jordbruksfastighet. I enlighet med vad som stadgas i 23 kap.

3 § i förslaget är det naturligt att, om någon av den avlidnes familj önskar

erhålla den fastighet, där familjen redan bor och sedan kanske lång tid haft

sin utkomst, delningen verkställes enligt detta önskemål och att ett utom­

äktenskapligt barn sålunda får nöja sig med att få sin lott i annan egendom.

— Av det anförda synes, enligt de sakkunnigas mening, framgå att de in­

vändningar om olägenheter av praktisk art, som kan göras mot att barn i

äktenskap och barn utom äktenskap likställes i arvsrättsligt hänseende, icke

är så vägande att de bör hindra realiserandet av önskemålet om en sådan

reform. Då de sakkunniga på grund härav föreslår, att i ärvdabalken icke

skall upptagas någon särbestämmelse beträffande barn utom äktenskap,

kommer de i förevarande kapitel intagna bestämmelserna, liksom övriga

regler i förslaget som avser skyldeman, att få tillämpning även på personer

som är besläktade genom utomäktenskaplig födelse.

En av de sakkunniga,

justitierådet Walin,

har i ett särskilt yttrande —

dock utan att framlägga något förslag i ämnet — anfört följande rörande

efterlevande makes rätt (2 och 3 kap. nya ärvdabalken samt 13

kap. 12 § giftermålsbalken):

Inledningsvis må beröras ett spörsmål av ganska stor räckvidd som icke

blivit närmare undersökt i förevarande sammanhang men lärer komma att

snart behandlas vid nya nordiska överläggningar.

Den väsentliga tillgången i äkta makars gemensamma bo utgöres ofta av

— förutom lösöre — fastighet som är avsedd för familjens försörjning eller

till dess bostad eller av tomträtt, bostadsrätt eller därmed jämförlig andels-

rätt. Vid ena makens död torde den efterlevande ofta vara nödsakad att dela

sådan tillgång eller dess värde med bröstarvingar. Detta kan knappast an­

ses tidsenligt. Efterlevande maken synes — även utan testamente — böra

åtnjuta tryggad besittning av hemmet liksom av fastighet som ej är större

än som tarvas för den efterlevandes försörjning. Eu begränsad rätt alt med

nyttjanderätt sitta i orubbat bo förefaller sålunda eftersträvansvärd. Här­

igenom skulle man också komma alt närma sig vad som gäller i Danmark

och Norge. Stadgandet i 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan icke anses till­

74

Kangl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

fyllest för nu angivet ändamål och de sakkunnigas förslag till ändring av

lagrummet medför ej någon större vinst därutinnan.

Frågan om förbättring av efterlevande makes ställning har ej omnämnts

i de sakkunnigas direktiv. Vad som föranleder att här omnämna spörsmålet

är att det har visst samband med förslaget om att utomäktenskapligt barn

skall erhålla arvsrätt efter fadern (och fädernefränderna); efterlevande

maka är ju den som på ett särskilt kännbart sätt kan få vika för barnets

arvsrätt. Av denna anledning hade det varit önskvärt, att önskemålet om en

legal rätt för efterlevande make att i viss omfattning sitta med nyttjande­

rätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i samband med att utomäktenskapligt

barn i arvshänseende jämställes med barn i äktenskap — även om en sådan

tågordning ej kan betecknas som nödvändig. Därmed hade man också vun­

nit ett bättre utgångsläge för regleringen av övergångsförhållandena.

De sakkunnigas förslag har i princip vunnit anslutning hos det alldeles

övervägande flertalet remissinstanser. Många av dessa framför dock

mer eller mindre kritiska synpunkter, och väl ett tiotal anser, trots sin

positiva inställning, att förslaget av olika skäl icke bör utan vidare genom­

föras. I fyra remissyttranden avstyrkes förslaget av principiella skäl, och i

ytterligare ett par yttranden avvisas tanken att låta de utomäktenskapliga

barnen få arvsrätt icke blott efter fader utan även efter fädernefränder.

De remissinstanser, som intar en positiv hållning till förslaget, an­

för i huvudsak följande.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och länsstgrelsen i Kronobergs län

finner de föreslagna bestämmelserna rörande fastställande av faderskapet

till barn utom äktenskap öppna möjlighet att nå det eftersträvansvärda

målet att i arvsrättsligt hänseende likställa sådana barn med barn av äkten­

skaplig börd. Socialstyrelsen anser det angeläget att i vidaste mån utjämna

skillnaden i socialt hänseende mellan dessa båda grupper av barn. Den

omständigheten att det utomäktenskapliga barnet ofta ej har någon social

eller ekonomisk samhörighet med fadern bör icke hindra rätt till arv även

efter fader och fädernefränder, och ett förverkligande av de föreslagna

bestämmelserna om fastställande av faderskapet undanröjer enligt styrel­

sens mening den allvarligaste invändningen mot en utvidgning av arvsrät­

ten. Länsstgrelsen i Södermanlands län anser att vad som från samhällets

sida kan göras för att bidraga till att barn i och barn utom äktenskap

framstår såsom socialt jämbördiga även bör göras. Eftersom likställighet i

arvsrättsligt hänseende torde få betraktas som ett medel att nå delta syfte

samt är berättigat även ur etisk synpunkt, har länsstyrelsen i princip intet

att erinra mot förslaget. Svenska stadsförbundet anser att förslaget utgör en

bekräftelse på en redan skedd social omvärdering. Yrkeskvinnors samar-

betsförbund uttalar att det för den allmänna inställningen till den ogifta

modern och hennes barn säkerligen är av stort värde, att barnet även i arvs­

hänseende jämställes med barn i äktenskap; den diskriminering i socialt

och rättsligt hänseende, som onekligen alltjämt förefinns, skulle därmed

i stort sett försvinna. De nackdelar, som kan uppstå för den legitima famil­

jen på grund av ett utomäktenskapligt barns arvsanspråk, kan enligt för­

Kungl. Mciy.ts proposition nr 1H år 1958

75

bundets mening icke vara så betydande, att de bör hindra ett förverkligande

av förslaget. En effektiv upplysningsverksamhet bör emellertid bedrivas rö­

rande de ekonomiska och juridiska regler som gäller i förevarande hänseen­

de. Liknande synpunkter framförs av folkpartiets kvinnoförbund, som till­

lägger att upplysning, bl. a. om möjligheten att upprätta äktenskapsförord

och testamente, bör kunna motverka den osäkerhet beträffande familjens

ekonomi, som kan bli följden av att barn utom äktenskap erhåller full arvs­

rätt. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund tillstyrker förslaget; genom

dess förverkligande skulle ett sedan gammalt av socialdemokratiska kvinnor

rest rättvisekrav uppfyllas.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till särskilda utlåtanden, på

domkapitlets uppdrag avgivna av kontraktsprosten, teologie doktor Fredrik

Dahlbom, Uppsala, och kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. Kon­

traktsprosten Dahlbom håller för sannolikt att förslaget på sina håll kan

uppfattas som ett angrepp mot äktenskapets helgd, men han finner för

sin del uppenbart att det icke överensstämmer med kristna grundsatser om

lagstiftningen medverkar till att barn får umgälla sina föräldrars hand­

lingssätt. Kyrkoherden Törnquist, som anser att förslaget måste hälsas med

tillfredsställelse, anför:

De utomäktenskapliga barnen ha ju icke själva på något sätt medverkat

till att de kommit i en sämre familjeställning än barn i äktenskap. De ha

fått sakna en faders stöd under uppväxtåren. Eller de kanske som styvbarn

i en familj, där modern sedermera ingått äktenskap med annan än barnets

fader, haft att utstå svårigheter. Det kan då icke anses mer än riktigt, att

de åtminstone i det avseendet få en med barn i äktenskap jämbördig ställ­

ning, att de äga samma arvsrätt som de. De sakkunniga påpeka, att sam­

hörigheten mellan fadern och ett ntomäktenskapligt barn visserligen ofta

kan vara ganska ringa, men att detta icke bör få tillmätas avgörande vikt.

Detta är alldeles riktigt, och man kan i det sammanhanget göra en jämfö­

relse med de icke så sällan förekommande fall, då en person i god ekono­

misk ställning avlider ogift och arvet skall delas mellan hans syskon. Kon­

takten mellan dem och arvlåtaren har många gånger varit synnerligen li­

ten. De ha icke ens under hans sjukdom låtit höra av sig, utan helt oskylda

ha fått se till honom. Men i samma stund han är borta, uppenbara de sig

för att taga hand om arvet. I detta fall beror det i regel på arvingarna själva,

att kontakten varit dålig, men de tillgodogöra sig ändå arvet. När det gäl­

ler ett utomäktenskapligt barns arv efter sin fader, är det ju i regel be­

roende på denne, att samhörigheten blivit klen. Barnet skulle gärna ha velat

få någon förbindelse med fadern. Och många gånger har det helt säkert

varit så, att det för barnet hade varit vida mer betydelsefullt, om det

kunnat få kontakt och känna någon samhörighet med fadern, medan denne

levde, än alt de nu få större eller mindre del i ett arv efter hans bortgång.

Därför böra de utomäktenskapliga barnen åtminstone beredas denna, om

än otillfredsställande, ersättning för vad de under uppväxtåren gått mis­

te om.

Svea hovrätt finner beaktansvärda skäl ha anförts för vidgad arvsrätt

för barn utom äktenskap men anser å andra sidan, alt mot förslaget kan

riktas invändningar, som åtminstone delvis måste anses vägande. Möjlig­

76

Kungl. Maj.ts proposition nr Hi år 1958

heterna att i tvivelaktiga fall fastställa faderskapet är tyvärr icke så till­

förlitliga som man lielst skulle önska. Vidare måste beaktas att de barn,

för vilka faderskapet icke fastställes, i motsättning till förslagets allmänna

syfte åtminstone socialt kommer i sämre läge än för närvarande. Samman­

fattningsvis torde dock enligt hovrättens mening kunna sägas att, med hän­

syn till det nutida samhällets struktur och rättsutvecklingen i det hela, tiden

är inne för en reform på området. — Förslaget, som självfallet närmast

syftar till att i rättsligt hänseende jämställa barn i och barn utom äkten­

skap, är även av betydelse för att skapa önskvärd social likställdhet. Vad

sålunda vinnes kan dock vara förenat med vissa nackdelar. Det är sålunda

icke uteslutet att utjämningen i längden bidrager till att försvaga äkten­

skapet såsom familjerättsligt institut, åtminstone i dess nuvarande gestalt­

ning. Utvecklingen bör därför följas med uppmärksamhet, så att för sam­

hället menliga följder kan motverkas. Vidare kan förslagets förverkligande

få betydelsefulla konsekvenser för efterlevande make i bo, där ulomäkten-

skapligt barn framträder med arvsanspråk efter den avlidne mannen. Den

bebådade utredningen i ämnet bör snarast komma till stånd; och enligt

hovrättens mening saknas icke fog för att låta arvsrättsreformen anstå till

dess frågan om efterlevande makes ställning upptages till en mer ingående

omprövning. — Två ledamöter i hovrätten har anmält avvikande mening.

Dessa ledamöter anser att arvsrätt numera icke kan grundas enbart å skyld-

skap. Endast om faktisk samhörighet föreligger mellan barn utom äkten­

skap och dess fader, finns grund för arvsrätt dem emellan; en arvsrätts-

reform är sålunda önskvärd beträffande barn till ogifta föräldrar, som

länge levat samman. Vidare anföres:

Ej heller torde likställighet i arvsrättsligt hänseende kunna i nämnvärd

grad minska den känsla av socialt mindervärde, som alltjämt må belasta

barn födda utom äktenskap. Det är väl riktigt, att hos barn i skolåldern,

som sakna fader i hemmet, lätt uppstå mindervärdeskänslor, som kunna

bli bestående för livet. Emellertid lär det för uppkomsten av sådana känslor

vanligen sakna bet3rdelse, om barnets moder är ogift eller blott frånskild.

Vad som i förevarande hänseende genom arvslikställighet och, såsom också

föreslås, rätt för barn utom äktenskap till faderns namn högst kan uppnås

är, att barn utom äktenskap känna sig jämställda med skilsmässobarn —

ett i anseende till vad som nyss anmärkts ringa framsteg. Det finns emel­

lertid anledning ifrågasätta, om ens det resultatet nås. Redan det att jäm­

förelser göras och förklaringar måste lämnas, torde vara tillräckligt för att

bos barn väcka till liv känslor av just det slag man vill undvika.-----------Vad

de sakkunniga anför om det stötande i förekomsten av barn med efter börden

olika ställning kommer, därest förslaget genomföres, att i särskilt hög

grad gälla de barn, för vilka faderskapet icke fastställts.----------- Helt tillta­

lande är ej heller, att det skall behöva bli vanligt att hustru och ofta även

barn och föräldrar genom den utökade folkbokföringen undersöka, huru­

vida familjefadern bar något barn utom äktenskap.

Sveriges advokatsamfund anser att blodsbandet i och för sig utgör till­

räcklig grund för arvsrätt mellan fader och barn samt att man vid så nära

släktskap icke kan fästa avgörande vikt vid det förhållandet, att vid utom-

Kungl. Maj:ts proposition nr t Ak år i 958

77

äktenskaplig börd social och ekonomisk samhörighet i regel saknas. Där­

emot är det enligt samfundets mening tveksamt om blodsbandet kan åbe­

ropas såsom motiv för arvsrätt mellan ett utomäktenskapligt barn och dess

fädernefränder. Samfundet ansluter sig emellertid till de sakkunnigas upp­

fattning härutinnan och anför vidare:

Huruvida förslaget har stöd i den allmänna folkmeningen är svårt att

veta; sannolikt äro meningarna delade. För de sakkunniga har det tydligen

framstått såsom tämligen klart att den vidgade arvsrätten för de utomäkten-

skapliga barnen statistiskt sett skulle vara av relativt ringa ekonomisk bety­

delse, och detta antagande är säkerligen riktigt.------------Förslaget utgör ett

led i strävandena att avlägsna den på sina håll alltjämt kvarstående före­

ställningen om att de utomäktenskapliga barnen icke skulle vara socialt

jämbördiga med barn i äktenskap. Förslagets syfte synes sålunda i främsta

rummet vara att främja en social omvärdering och bryta ned ännu bestående

fördomar i nämnda avseende.

I den mån dylika fördomar alltjämt bestå är det naturligtvis önskvärt

att de motarbetas och såvitt möjligt utrotas. Det kan emellertid enligt sam­

fundets mening ifrågasättas om den föreslagna arvsrätten ur denna syn­

punkt är behövlig. Föreställningen om de utomäktenskapliga barnens soci­

ala mindervärde torde vara på god väg att försvinna. I likhet med justitie-

rådet Walin (betänkandet sid. 218) är samfundet därför benäget att be­

trakta den föreslagna arvsrätten icke i första hand såsom ett medel att

åsadkomma en social omvärdering utan snarare såsom en bekräftelse på

en omvärdering som väsentligen redan skett.

Advokatsamfundet erinrar om att generell arvsrätt för barn utom äkten­

skap självfallet leder till minskning i arvslotterna för de barn i äktenskap,

som fadern efterlämnar. 'Häri ligger emellertid icke något principiellt fel,

eftersom den föreslagna arvsrätten just syftar till att likställa barn i och

utom äktenskap. Däremot kan enligt samfundets mening icke helt bortses

från att den utsträckta arvsrätten i vissa fall kan leda till praktiska olägen­

heter och svårigheter för barnen i äktenskapet. Sålunda kan svårigheter

uppstå, om t. ex. kvarlåtenskapen väsentligen utgör en gård (jordbruk) eller

ett företag. Emellertid kan dessa svårigheter delvis avhjälpas genom testa­

mente; och för övrigt förmenar samfundet, att man här har att göra med

olägenheter, som man måste finna sig i, om likställigheten i arvsrättsligt

hänseende skall kunna genomföras.

Advokatsamfundet har alltså i princip icke något att erinra mot att de

utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med barn i

äktenskap. Emellertid bör enligt samfundets mening en ändring icke ge­

nomföras, med mindre vissa andra lagändringar vidtages i syfte att såvitt

möjligt förhindra stötande eller eljest olämpliga konsekvenser av den vid­

gade arvsrätten. Sådana ändringar erfordras framför allt i två avseenden,

nämligen dels i fråga om efterlevande makes rättsställning, och dels beträf­

fande reglerna om fastställande av faderskap. Vad samfundet därom anfört

återgives i andra sammanhang.

Svenska socialvårdsförlmndet

utvecklar sin allmänna ståndpunkt till för­

slaget på följande sätt:

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Ur teoretisk och mera principiell synpunkt måste starka skäl anses tala

för att barn utom äktenskap tillerkännes arvsrätt även efter fader och fä-

dernefränder. Det har sedan decennier tillbaka varit ett önskemål i vida

kretsar och icke minst från deras sida, som verkat inom den samhälleliga

barnavården, att den undantagsställning i fråga om arvsrätten, som barn

utom äktenskap intar, undanröjes. Otvivelaktigt har emellertid den sociala

betydelsen av en dylik reform minskat i och med att den allmänna reaktio­

nen mot moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa

uttryck som tidigare. I den mån en fördömande inställning förefinnes, och

så är på sina håll alltjämt obestridligen fallet, går den icke i samma ut­

sträckning ut över barnen. Vad som tidigare framstått som en ytterst viktig

landvinning i kampen för en bättre social ställning för de utomäktenskap-

liga barnen, nämligen den obeskurna arvsrätten, kan mot bakgrund av det

sagda icke längre tillmätas samma stora betydelse. När förbundet gör detta

konstaterande, liar även beaktats att, som de sakkunniga själva antyder, de

utomäktenskapliga barnens utvidgade arvsrätt icke kan förutsättas få någon

större betydelse i ekonomiskt avseende.

De sakkunniga har på flera ställen i sitt betänkande låtit förstå, att de

utomäktenskapliga barnen lider av mindervärdeskänslor gentemot barn

med äktenskaplig börd och att arvsrätten skulle komma att bli av betydan­

de värde för stärkande av dessa barns självkänsla. Förbundet är, mot

bakgrund av vad i det föregående sagts, icke övertygat om att arvsrätten i

någon mera avsevärd utsträckning kommer att motverka mindervärdes­

känslor hos de utomäktenskapliga barnen.

Vad som sagts hindrar emellertid icke, att den utvidgade arvsrätten kan

förutsättas bli av icke oväsentligt värde för u.ä.-barnen. Förbundet tänker

härvid huvudsakligen på den större öppenhet, som man vill hoppas blir

följden av de föreslagna bestämmelserna. Den utomäktenskapliga fadern

tvingas att även socialt — och icke som nu enbart ekonomiskt — stå för sitt

faderskap. Det är säkerligen framför allt genom en dylik utveckling som

u.ä.-barnens sociala ställning kan komma att stärkas till följd av reglerna

om arv efter fäder och fädernefränder.

Socialvårdsförbundet tillstyrker därför förslaget, men det sker med viss

tvekan främst av den anledningen att det alltjämt kommer att förligga

långt ifrån tillfredsställande möjligheter att i tveksamma fall fastställa det

verkliga faderskapet. Hur glädjande det än är att möjligheten att genom

blodundersökning utesluta en med orätt utpekad person från faderskapet

förbättrats, är dock ökningen i fråga — från 36

%

år 1946 till drygt 51

%

för närvarande -— icke av den storleksordning att den kan vara av avgö­

rande betydelse för införande av arvsrätt efter fader och fädernefränder.

Övriga antropologiska undersökningar som bevismedel för faderskapets

fastställande är enligt förbundets uppfattning, i vart fall för närvarande,

huvudsakligen av teoretiskt intresse; resurserna är ytterst bristfälliga och

undersökningarna är förenade med avsevärda kostnader.

Svårigheterna att fastställa det verkliga faderskapet till barn utom äk­

tenskap föranleder åtskilliga remissinstanser, som i princip icke har något

att invända mot att i arvsrättsligt hänseende en utjämning kommer till

stånd mellan utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn, att för

närvarande avstyrka förslaget om utvidgad arvsrätt

för utomäktenskapliga barn eller begära anstånd med

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

79

dess förverkligande i avbidan på att det skall bli

möjligt att med större säkerhet fastställa det bio­

logiska faderskapet. Till dessa remissinstanser hör Göta hovrätt

och hovrätten för övre Norrland, länsstyrelserna i Malmöhus och Hallands

län, advokatsamfundet, bankföreningen, domkapitlet i Linköpings stift samt

barnavårdsnämnderna i Malmö och Linköping. Enligt Göta hovrätts upp­

fattning kommer det av de sakkunniga föreslagna förfarandet för faderska­

pets fastställande knappast att få så genomgripande betydelse i detta av­

seende som de sakkunniga synes anse. Även med beaktande av vetenska­

pens framsteg är det obestridligt, att faderskapsbestämningarna alltjämt i

mycket stor utsträckning — vida större än beträffande barn inom äkten­

skap — måste bygga på en sannolikhetsberäkning, och att många kom­

mer att bli förklarade som fäder utan att vara det. Möjligen kan man

hoppas att någon tids erfarenhet av en ny ordning för faderskapstalan i

förening med fortsatta framsteg i den medicinska forskningen senare skall

skapa de förutsättningar för reformen, som man hittills velat uppställa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det starka blodsbandet mellan

fader och barn utgör ett vägande skäl att tillerkänna utomäktenskapligt

barn rätt till arv i varje fall efter fader. Eftersom arvsrätten självfallet

kan komma att inverka på medarvingars ställning, är det emellertid en­

ligt länsstyrelsens mening ur rättssäkerhetssynpunkt icke försvarligt att

genomföra reformen förrän det blir möjligt att med vetenskaplig noggrann­

het bestämma det biologiska faderskapet. Barnavårdsnämnden i Malmö

anser att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat i vilken utsträckning de

rent lösliga förbindelserna leder till graviditet och att de överskattat möj­

ligheterna att i sådana fall — där alltför ofta flera män utpekats som

presumtiva fäder — fastställa det verkliga faderskapet. Särskilt eftersom

barn utom äktenskap enligt reglerna om trolovning och arvsrättsförklaring

kan erhålla arvsrätt, där så med hänsyn till de personliga förhållandena är

påkallat, saknas enligt nämndens mening anledning att åtminstone för när­

varande utvidga arvsrätten för sådana barn. Även länsstyrelsen i Östergöt­

lands län vill, utan att dock direkt motsätta sig förslaget, förorda att frågan

om en utvidgning av arvsrätten tills vidare får anstå, på det att man först

måtte vinna erfarenhet beträffande den praktiska tillämpningen av de före­

slagna reglerna för faderskapets fastställande och i avbidan på nya veten­

skapliga landvinningar på området. Liknande synpunkter anförs av kam-

maradvokatfiskalsämbetet, som anser att arvsrätten — i varje fall i förhål­

lande till fädernefränder — icke bör vidgas, med mindre full vetenskaplig

bevisning rörande faderskapet kan presteras. Om en utvidgning likväl sker

bör enligt ämbetets mening, genom ändring av 6 kap. 12 § föräldrabalken,

fadern erhålla rätt till kontakt med barnet och viss bestämmanderätt rö­

rande dess uppfostran och utbildning. Ämbetet framhåller vidare att för­

slagets förverkligande kan öka risken för arvssvindel; enligt ämbetets me­

ning är det nämligen icke så sällan som arvsrätten skulle få stor ekonomisk

betydelse. Advokatsamfundet, vars mening beträffande de föreslagna reg­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lerna för faderskapets fastställande såsom nämnts redovisas i annat sam­

manhang, ifrågasätter om det möjligen kunde vara skäl att först genom­

föra nya regler i nämnda avseende och låta frågan om vidgad arvsrätt vila

i avbidan på någon tids erfarenhet av hur ändringen kommer att verka i

praktiken. Bankföreningen anser starka skäl tala för ett uppskov med re­

formen i avbidan på att det skall bli möjligt att med större .säkerhet fast­

ställa det biologiska faderskapet samt anför:

De nya reglerna om fastställande av faderskap komma att medföra en

ökad användning av exceptio plurium. Såsom de sakkunniga påpekat kan

detta antagas leda till en ökning av de fall, då faderskapet icke kan fast­

ställas. Även om ökningen — såsom enligt de sakkunnigas uppskattning

— komme att stanna vid några få procent, skulle detta dock innebära att

varje år ytterligare flera hundra barn få sin talan i faderskapsmål ogillad.

Uppenbarligen är det en allvarlig belastning för ett barn att utredning ej

kunnat vinnas om faderskapet; icke minst lär det efterhand kunna påverka

relationen till modern. Det är svårt att acceptera här avsedda konsekvens

för ett — absolut sett — icke obetydligt antal barn årligen, en konsekvens,

som skulle kunna undvikas, om de nya reglernas ikraftträdande finge an­

stå till dess den antropologiska vetenskapen skapat större möjlighet att

föra positiv bevisning om att viss man är fader. Att döma av uttalanden

från läkarhåll, vilka redovisats i de sakkunnigas betänkande, är nämnda

vetenskap stadd i snabb utveckling. Det synes därför icke uteslutet att be­

vismöjligheterna redan om några år skola ha blivit väsentligt bättre, sär­

skilt om de sakkunniga vinna gehör för sin rekommendation att den antro­

pologiska vetenskapen skall tillföras ökade resurser. Fördelarna av ett upp­

skov måste naturligen vägas mot dessa olägenheter. Dessa olägenheter lära

dock icke ha övervägande betydelse. De skulle främst bestå däri att de utom-

äktenskapliga barn, som födas under de närmaste åren, icke erhålla arvs­

rätt gentemot fader och fädernefränder. Såsom de sakkunniga framhållit,

kommer emellertid den utvidgade arvsrätten för utomäktenskapliga barn

alt sakna större ekonomisk betydelse; säkerligen kommer denna arvsrätt

att endast i ett synnerligen begränsat antal fall tillföra de utomäktenskap­

liga barnen tillgångar av någon betydenhet. Vid bestämmandet av tidpunk­

ten för införandet av de nya reglerna skall intresseavvägningen därför i första

hand ske mellan å ena sidan endast en mindre grupp av barn, för vilka arvs­

rätten verkligen skulle ha någon ekonomisk betydelse, och å andra sidan

en grupp, kanske rymmande ungefär samma antal barn, vilkas faderskaps-

talan till följd av den nya regeln om exceptio plurium blir ogillad. Enighet

lär råda om att vid en dylik avvägning mellan ett materiellt och ett immate­

riellt intresse, företräde bör givas åt det senare. — Här har icke bortsetts

ifrån att arvsrätt gentemot fader och fädernefränder för det utomäkten­

skapliga barnet innefattar ett intresse utöver det rent ekonomiska, i det

redan arvsrätten som sådan kan väntas förbättra barnets sociala position.

En sådan av arvsrättsregeln betingad förbättring av mera allmän na­

tur lär emellertid efterhand komma de utomäktenskapliga barnen till del

överlag, således även dem som äro födda några år före regelns ikraftträ­

dande. För det övervägande antalet utomäktenskapliga barn, som må födas

under de närmaste åren, torde därför ett uppskov med den nya arvsregeln

icke komma att medföra nämnvärd olägenhet.

Bland de remissinstanser, som trots en allmänt positiv inställning till för­

slaget likväl förordar ett uppskov med dess genomförande, märkes även

domkapitlet i Linköpings stift. Domkapitlet anför inledningsvis:

Kungl. Maj:ts proposition nr f44 år 1958

81

Genom förslaget ställes man inför bland andra tvenne lika angelägna

problem, nämligen tryggad rätt för barn födda utom äktenskap och skydd

för familjen med dess mångskiftande samhörighet. Domkapitlet vill i prin­

cip tillstyrka utomäktenskapligt födda barns arvsrätt efter fader såsom

etiskt välmotiverad. Från kyrkans synpunkt är detta en rimlig och slutlig

konsekvens av principen, att varje barn har rätt till både fader och moder

och att ett barn såvitt möjligt icke skall umgälla sina föräldrars brist på

ansvarskänsla. Emellertid är det samtidigt av utomordentlig vikt att icke

familjebildning och familjesamhörighet härigenom kränkas eller försvåras.

Nödvändigheten att beakta båda dessa synpunkter gör arvsrättsfrågan in­

vecklad och svår. Samhället är uppbyggt på familj eenheten. Erfarenheten

från andra länder visar, att ett folks samlade kraft lättast spolieras, om

familjeenheten eller familjens sammanhållning skadas. Det utomäkten­

skapligt födda barnet — även om det fötts i en mycket tillfällig förbindelse

— har en uppenbar rätt gentemot sin fader. Men samhället kan icke und­

komma sin skyldighet att också värna de inom äktenskap födda barnen och

deras moder för onödigt lidande, oberäknat intrång och oförutsedda anspråk.

Om familjelivet skuggas av osäkerhet i dessa hänseenden, kan själva äkten­

skapets ställning i det allmänna medvetandet komma att sänkas. Distink­

tionen mellan lös förbindelse och äktenskap förtunnas och familjebildning­

en förlorar i betydelse, till icke blott moralisk utan också social skada för

folklivet.

Enligt domkapitlets mening bör arvsrätten utvidgas först då hundrapro­

centig bevisning kan förebringas rörande faderskapet; man har icke rätt

att utsätta den ogifta modern för frestelsen att av olika tänkbara fäder

»skaffa» barnet den fördelaktigaste. Alternativt ifrågasätter domkapitlet

att endast barn, beträffande vilka faderskapet erkänts, skall erhålla arvs­

rätt, Slutligen framhålles, att ett förverkligande av förslaget kan öka ris­

ken för att den blivande modern utsätts för påtryckningar att fördriva

fostret.

Enligt bankföreningens mening bör noga övervägas om icke i lagen —

såsom förutsättning för utvidgad arvsrätt — borde föreskrivas, att f a d e r-

skåpet skall ha fastställts genom dom eller skrift­

ligt erkännande före faderns död. Förslaget om den nya

arvsordningen har i väsentlig mån grundats på förutsättningen, att fader­

skapet efter de nya reglerna bör kunna fastställas med avsevärt större säker­

het än tidigare. Skulle den utpekade fadern till ett barn utom äktenskap av­

lida utan att faderskapet dessförinnan i vederbörlig ordning fastställts, för­

ändras emellertid möjligheterna till bevisning och motbevisning radikalt, var­

för avgörandet av ett sådant faderskapsmål regelmässigt lär bli mera osäkert

än eljest. Den avlidnes legitima familj måste nämligen regelmässigt anta­

gas sakna tillräcklig kännedom om det utomäktenskapliga barnets moder

och förhållandena i övrigt för att med utsikt till framgång kunna göra gäl­

lande exceptio plurium, vars grund emellertid kanske just utgör anledning-

cn till att faderskapet ej fastställts under mannens livstid. I en dylik situa-

lion anser föreningen det därför kunna befaras, att risken för att den av­

lidne med orätt blir ålagd ett faderskap, som medför arvsrättsliga konse-

(S

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

82

Kungl. Maj:ts proposition, nr 144 år 1958

kvenser för hans dödsbo, är större än som med hänsyn till förhållandena

kan anses skäligt. Barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller svårighe­

ten att kontrollera att den, som frivilligt erkänner faderskapet till ett barn

utom äktenskap, verkligen är barnets fader, och ifrågasätter om icke arvs­

rätten bör knytas endast till faderskap som fastställts av domstol.

De remissinstanser, som i och för sig ställer sig positiva till en utvidgning

av utomäktenskapliga barns arvsrätt, framhåller i allmänhet vikten av att

i samband därmed efterlevande make erhåller en tryggare ställning i den

avlidne makens dödsbo än enligt nu gällande regler. Remissinstansernas

uttalanden rörande de sakkunnigas förslag i detta hänseende — att undan­

tagsbestämmelsen i tredje stycket av 13 kap. 12 § giftermålsbalken skall

upphävas — redovisas vid nämnda paragraf. Flera remissinstanser finner

emellertid en ytterligare förstärkning av efterlevande

makes ställning vara en förutsättning för förverk­

ligandet av förslaget rörande arvsrätten. Hit hör hov­

rätten för Övre Norrland, hovrätten för Västra Sverige, advokatsamfundet,

bankföreningen, Fredrika-Bremer-förbundet och högerns kvinnoförbund.

Sålunda understryker hovrätten för Västra Sverige vad justitierådet Walin

i sitt särskilda yttrande anfört därom att de sakkunnigas förslag till änd­

ring av bestämmelserna i 13 kap. 12 § giftermålsbalken icke medfört nå­

gon större vinst i fråga om tryggandet av efterlevande makes rätt och att

det varit önskvärt, att önskemålet om en legal rätt för efterlevande make

att i viss omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses

i samband med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med

barn i äktenskap. Hovrätten anser för sin del det vara en förutsättning för

genomförandet av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt, att man

till tryggande av efterlevande makes ställning höjer det i andra stycket av

nyssnämnda paragraf omförmälda sextusenkronorsbeloppet, förslagsvis till

det dubbla. En dylik höjning synes hovrätten kunna genomföras utan sam­

band med en allmän översyn av giftermålsbalken. Advokatsamfundet anser

såsom nämnts att förslaget om vidgad arvsrätt för utomäktenskapligt barn

icke bör genomföras med mindre en väsentlig förbättring sker av efterle­

vande makes ställning. Enligt samfundets mening är i detta hänseende den

av de sakkunniga föreslagna ändringen, om än naturligtvis av viss betydel­

se, långt ifrån tillfyllest. Endast i begränsad utsträckning undanröjer den

de stötande konsekvenserna av den vidgade arvsrätten i det fallet att den

avlidne mannen förutom ett utomäktenskapligt barn endast efterlämnar

hustru, som infört egendomen i boet eller som i allt fall medverkat till att

behållning uppkommit i boet, och även i många andra fall innefattar sex-

tusenkronorsregeln ett alldeles otillräckligt tillgodoseende av den efterle­

vande makens berättigade intressen. Särskilt understryker samfundet det

även av de sakkunniga omnämnda förhållandet att behållningen ofta är

resultatet av båda makarnas arbete, detta även om hustrun icke haft för­

värvsarbete. Samfundet fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

83

De sakkunniga anför (s. 93) att, när kvarlåtenskapens värde överstiger

sextusen kronor och barn finnas i äktenskapet, det är dessa barn som lida

minskning i sina arvslotter, om barn utom äktenskap får utsträckt arvsrätt.

Den efterlevande hustruns rätt beröres med andra ord icke. Delta är natur­

ligtvis ett alldeles riktigt konstaterande, men det betyder icke att hustruns

ställning i praktiken skulle bli densamma, oavsett om mannens arvingar

utgöras av makarnas gemensamma barn eller om härtill kommer ett man­

nens barn utom äktenskapet. Mellan hustrun och makarnas gemensamma

barn består nämligen i vanliga fall — om också ej alltid — eu samhörig­

het och en intressegemenskap, som i hög grad underlättar lösandet av de

problem som kunna uppstå vid boutredningen, och ofta efterge barnen i

större eller mindre utsträckning sin lagliga rätt till förmån för modern.

Däremot förefinnes i regel ingen samhörighet eller intressegemenskap mel­

lan den efterlevande maken och den avlidnes utomäktenskapliga barn; ofta

måste man räkna med ett motsatsförhållande, ja stundom med en rent

fientlig inställning å ömse sidor. Den efterlevande maken kan i allmänhet

icke förvänta samma hänsynstagande från det utomäktenskapliga barnets

sida som från sina egna barn. Troligen skulle det ej sällan visa sig att det

utomäktenskapliga barnet endast har ett intresse, nämligen att fortast möj­

ligt utfå sin del av kvarlåtenskapen, för att därefter försvinna ur en famil­

jekrets, med vilken barnet endast på grund av arvsrätten kommit i tillfäl­

lig beröring. Att häri ligger en risk för att den efterlevande makens intres­

sen icke bli i skälig utsträckning tillgodosedda, kan svårligen bestridas.

Mot det anförda kan invändas att samma intressemotsättning redan nu

ofta föreligger mellan en efterlevande make och den avlidne makens barn

i ett tidigare äktenskap. Invändningen är i och för sig befogad, men den

utgör icke något godtagbart skäl emot den förbättring av efterlevande ma­

kes rättsställning som enligt samfundets mening är önskvärd. Tvärtom bar

icke minst i sådana fall behovet av en dylik förbättring gjort sig gällande.

Detta behov blir ytterligare accentuerat, om den föreslagna arvsrätten mel­

lan barn utom äktenskap och dess fader och fädernefränder genomföres.

Samfundet erinrar om att de sakkunniga hänvisat till möjligheten för en

blivande make, som själv inför egendom i boet, att skydda denna genom

äktenskapsförord, samt påpekar att även efter äktenskapets ingående äk­

tenskapsförord naturligtvis i viss utsträckning kan komma till användning

såsom ett medel att förebygga ogynnsamma verkningar av arvsrättsreglerna.

Emellertid måste — framhåller samfundet — beaktas dels att äktenskaps­

förord förutsätter att makarna eller de blivande makarna är ense därom,

något som icke alltid är fallet, och dels att äktenskapsförord mången gång

ur andra synpunkter, t. ex. med hänsyn till reglerna om arvs- och kvarlå-

tenskapsskatt, framstår såsom olämpligt. En förbättring av efterlevande

makes ställning bör enligt samfundets mening gå ut på att bröstarvinges

rätt till laglott icke må göras gällande så länge efterlevande make finns i

livet utan först vid efterlevande makens frånfälle. Vissa undantagsbestäm­

melser är måhända erforderliga, och självfallet bör särskilda regler gälla

för det fall alt efterlevande maken ingår nytt äktenskap. Goda skäl kan

visserligen anföras även för den av justitierädet Walin antydda lösningen

— en begränsad rätt all med nyttjanderätt sitta i orubbat bo — men samfun­

det anser mer angeläget att makarna får möjlighet att genom testamente

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Irygga den efterlevande makens ställning på sätt samfundet föreslagit. Den­

na lösning kan måhända — fortsätter samfundet —■ synas innefatta ett

alltför radikalt avsteg från en fast rotad rättsuppfattning. Samfundet tror

emellertid icke att så är fallet. För nutidens ungdom torde rätten till upp­

fostran och utbildning framstå såsom det väsentliga och, såvitt angår för­

hållandet inom familjerna, synes det bli allt vanligare att man betraktar

det som en ganska självklar sak, att barnen av hänsyn till efterlevande

maken icke gör arvsanspråk gällande förrän båda föräldrarna är döda. Det

förekommer sålunda i stor utsträckning att barnen godkänner inbördes tes­

tamenten, som icke innefattar förbehåll för laglotten. Den avlidnes barn i

tidigare äktenskap eller utom äktenskap kan väl i regel icke se på frågan

på samma sätt, men samfundet förmenar att möjlighet att genom testamen­

te trygga efterlevande maken det oaktat bör föreligga även gentemot dessa

barn, givetvis med rätt för dem att göra sin laglott gällande vid efterlevande

makens frånfälle. Även

socialstyrelsen

ifrågasätter, om icke äkta makar

borde tillerkännas befogenhet att genom testamente förordna, att barnens rätt

till laglott får göras gällande först vid den efterlevande makens död. Vis­

serligen kan härigenom — erinrar styrelsen — uppkomma fara för att den

efterlevande maken till förfång för den avlidne makens utomäktenskapliga

barn bortskänker egendom ur dödsboet till makarnas gemensamma barn,

men detta bör enligt styrelsens mening icke hindra ett stadgande av angiven

innebörd, särskilt som ett sådant förfarande torde bli straffbart som bo­

dräkt.

Bankföreningen

anser den kanske svagaste punkten i den nya regeln om

arvsrätt för utomäktenskapligt barn vara att den icke i tillbörlig grad till­

godoser efterlevande makas intresse. En utvidgad arvsrätt för utomäklen-

skapligt barn bör dock enligt bankföreningens mening ifrågakomma endast

om hustru samtidigt erhåller en förstärkt rättsställning vid makes från­

fälle. Enär omprövningen av efterlevande makas rättsställning bör verk­

ställas först vid översynen av giftermålsbalken och arvslagstiftningen, bör

alltså det slutliga ståndpunktstagandet till utomäktenskapligt barns arvs­

rätt anstå för att ske samtidigt med denna översyn. På grund av vad sålun­

da anförts föreslår bankföreningen, att frågan om tidpunkten för införan­

det av de nya reglerna om arvsrätt för utomäktenskapligt barn blir före­

mål för ytterligare överväganden. Vidare anför bankföreningen, som i sitt

yttrande åberopar den erfarenhet bankerna har av sin i notariatrörelsen in­

gående boutredningsmannaverksamhet:

Normalt sett föreligger intet som helst samhörighetsmoment mellan en

änka och hennes avlidne makes barn utom äktenskap. Att det oaktat låta

barnet via en obegränsad arvsrätt efter fadern få del av hennes egendom,

nämligen för det fall att fadern-maken hade giftorätt i hustruns egendom,

lärer näppeligen vara välgrundat. De sakkunniga ha i betänkandet med fog

framhållit, att barnets arvsrätt kan synas stötande i det fall exempelvis, att

fadern efterlämnat allenast sin hustru och denna infört egendomen i boet

eller eljest medverkat till att behållning finnes i boet. Såsom argument för

att trots allt godtaga barnets oinskränkta arvsrätt ha de sakkunniga åbero­

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

85

pat det faktum, att motsvarande situation redan nu kan inträda, nämligen

om det är hustrun, som har barn utom äktenskap, och hon dör först. De sak­

kunniga synas emellertid därvid ej ha beaktat det betydelsefulla förhållan­

det, att en efterlämnad hustru regelmässigt befinner sig i en betydligt svå­

rare ekonomisk situation än den som inträder för mannen, om hustrun av­

lider före honom.

För att i någon mån mildra de ogynnsamma konsekvenserna i en sådan

situation ha de sakkunniga föreslagit, att den i 13 kap. 12 §, tredje stycket,

giftermålsbalken stadgade undantagsbestämmelsen avseende tillämpningen

av den s. k. sextusenkronorsregeln skall upphävas. Den lindring som däri­

genom ernås är av begränsad räckvidd och är enligt bankföreningens på er­

farenhet stödda uppfattning ej alls tillfyllest för att tillgodose en efterle­

vande änkas berättigade skydd i den situation, som här avses. Bankförening­

en anser sig därför böra förorda införandet av en regel, som begränsar arvs­

rätten, så att en dylik stötande konsekvens åtminstone i huvudsak undvi-

kes. Det av bankföreningen därvid åsyftade residtatet lärer icke i tillräck­

lig mån kunna ernås allenast genom en icke obetydlig höjning av det i be­

rörda stadgande i giftermålsbalken angivna maximibeloppet av 6 000 kro­

nor, ett alternativ som eljest skulle ha legat nära till hands. Det förefaller

bankföreningen som om en lösning skulle kunna erhållas i anslutning till

den tanken, att den efterlevande maken i en dylik situation tillerkändes rätt

till viss del, t. ex. hälften, av den avlidnes giftorättsandel, varvid barnets

arvsrätt sålunda skulle begränsas till att avse allenast laglotten. Den efter­

levande hustrun skulle därmed tillgodoses på samma sätt som om mannen

till hennes förmån uppgjort ett testamente, varigenom all hans kvarlåten-

skap med undantag av bröstarvinges laglott tillagts henne.

Även hänsynen till andra medlemmar av den legitima familjen än efter­

lämnad hustru kräver beaktande, då det gäller att bedöma frågan om utom-

äktenskapligt barns arvsrätt efter fadern. I betänkandet framhålles beträf­

fande själva arvskiftet, att den omständigheten, att även ett utomäktenskap-

ligt barn skall deltaga däri, i allmänhet icke behöver medföra särskilda svå­

righeter. Med detta uttalande, som förefaller synnerligen optimistiskt, be­

röra de sakkunniga ett spörsmål, som är mycket känsligt. Det är uppenbart,

att just den omständigheten, att barnet lika med den avlidnes legitima fa­

milj är delägare i boet och såsom sådan berättigad att deltaga icke blott i

arvskiftet utan även vid bodelningen och boets förvaltning, är särskilt äg­

nad att medföra slitningar och påfrestningar inom familjen. Då någon sam­

hörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess avlidne faders efter­

lämnade familj regelmässigt ej föreligger — tvärtom kommer barnet van­

ligtvis alt av familjen betraktas som en inkräktare i familjekretsen — blir

följden ofta den, att mellan familjen och barnet uppstår en konfliktsitua­

tion, som i hög grad försvårar boets lugna och normala avveckling.

Alldeles särskilt besvärligt kunna förhållandena utveckla sig, då arvskif­

tet skall förrättas och verkställas i exempelvis en situation som denna. I en

familj, som gemensamt skapat eller vidmakthållit, kanske under flera gene­

rationer, en släktgård eller ett familjeföretag, kan ett arvsanspråk från ett

ulomäktenskapligt barn skapa mycket betydande svårigheter, därest an­

språket skall realiseras utan något beaktande av vad ett skäligt tillgodose­

ende av fainiljeintrcssel kräver. Man kan ju i regel icke från ett utomäk-

tcnskapligt barn förvänta den hänsyn som erfordras för all verkligen åstad­

komma gårdens eller företagets bibehållande inom skikten, I. ex. genom att

någon av familjemedlemmarna ensam tillskiftas egendomen i fråga mot

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

lämnande till medarvingarna av skuldförbindelser lielt eller delvis motsva­

rande värdet av deras andelar däri. För undvikande av denna olägenhet fin­

ner bankföreningen skäl ifrågasätta införandet av en specialregel, vilken

rent schematiskt sett i huvudsak skulle gå ut på att i dylika situationer

utomäktenskapligt barn skall vara skyldigt åtnöjas med ett skifte, som bi­

trätts av samtliga övriga dödsbodelägare, förutsatt att värdet av egendomen

vid skiftet upptagits till skäligt belopp och att barnets rätt att inom rimlig

tid i effektiva valutor till fullo utfå arvslotten därigenom icke åsidosättes.

Vid tvist om rätta tillämpningen av en regel av dylik innebörd kunde —

liksom redan enligt gällande rätt vid oenighet mellan dödsbodelägare —

särskild skiftesman förordnas, varefter i sista hand domstol hade att avgöra

tvisten, därest denna genom klander mot skiftet droges under domstolens

prövning.

Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig till vad justitierådet Walin i sär­

skilt yttrande anfört rörande efterlevande makes ställning och understryker

angelägenheten av att denna fråga snarast utredes efter de av honom upp­

dragna riktlinjerna. Nya regler på området bör enligt förbundets mening,

för undvikande av svåra rättsförluster, genomföras samtidigt med att den

nya ärvdabalken träder i kraft. Enligt högerns kvinnoförbunds mening

skulle det te sig hårt, särskilt när äktenskapet varat länge och hustrun sak­

nar yrkeskunnighet som kan utnyttjas för hennes försörjning, om hon nöd­

gas avstå från en del av det gemensamma boet som makarna samfällt ska­

pat. Förbundet anser därför att den i 13 kap. 12 § giftermålsbalken stad­

gade sextusenkronorsgränsen bör höjas eller annan åtgärd vidtagas till

hustruns förmån utan att arvingars berättigade intressen ef ter sättes. Efter­

som denna fråga icke, såsom lämpligen bort ske, lösts i samband med den

föreslagna utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt, föror­

dar förbundet att spörsmålet tages upp till prövning i samband med en all­

män översyn av giftermålsbalken men innan det nu föreliggande förslaget

om utomäktenskapliga barns arvsrätt genomföres. -— Även sfadsdomareför­

eningen — som visserligen anser att frågan om vidgad arvsrätt för utom­

äktenskapligt barn ytterst beror på ett bedömande av allmän samhällelig

och icke av juridisk art och som därför icke tar bestämd ståndpunkt till

förslaget — instämmer livligt i justitierådet Walins uttalande rörande önsk­

värdheten av att frågan om en legal rätt för efterlevande make att i viss

omfattning sitta med nyttjanderätt i orubbat bo kunnat tillgodoses i sam­

band med att utomäktenskapligt barn i arvshänseende jämställes med barn

i äktenskap. Föreningen anser det knappast försvarligt att lösa arvsrätts­

frågan innan efterlevande makes rätt blivit på tillfredsställande sätt regle­

rad. Den uppfattningen torde också numera vara allmän — uttalar för­

eningen — att, sedan barnen fått sin uppfostran och utbildning, efterle­

vande maken bör tillgodoses, innan de arvsberättigade barnen får göra sin

rätt gällande.

Andra remissinstanser understryker vikten av att en ytterligare förbätt­

ring kommer till stånd av efterlevande makes ställning utan att likväl upp­

ställa en ändring i detta avseende såsom ett villkor för förverkligandet av

87

förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt. Sålunda finner Svea hovrätt

det tvivelaktigt, om den föreslagna lagändringen i 13 kap. 12 § giftermåls-

balken är tillfyllest för tillgodoseendet av efterlevande makas rätt i det

fall att utomäktenskapligt barn framträder med arvsanspråk efter den av­

lidne mannen. Enligt hovrättens mening är det angeläget att den bebådade

utredningen i ämnet snarast kommer till stånd. En höjning av den i 13 kap.

12 § giftermålsbalken bestämda sextusenkronorsgränsen föreslås av länssty­

relsen i Södermanlands län, svenska socialvårds förbundet, yrkeskvinnors

samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund, vilka båda sistnämnda

remissinstanser anser att värdegränsen i varje fall bör bestämmas så att

innehållet i paragrafen bättre kommer att motsvara syftet med det ur­

sprungliga stadgandet. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att, om

under lagstiftningsarbetets gång skulle visa sig att sextusenkronorsgränsen

bör höjas, bestämmelserna bör göras mer nyanserade, främst såtillvida att

hänsyn tages till äktenskapets varaktighet. Länsstyrelsen i Norrbottens län,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund och Sveriges socialdemokratis­

ka kvinnoförbund ansluter sig till vad justitierådet Walin anfört om att en

legal rätt möjligen borde beredas efterlevande make att sitta i orubbat bo.

Husmodersföreningarnas riksförbund anser att frågan om en sådan lagänd­

ring pockar på sin omedelbara lösning och att den icke bör anstå i avbidan

på en särskild översyn av giftermålsbalken eller en eventuell gemensam nor­

disk revision av arvslagstiftningen. Domkapitlet i Linköpings stift ifråga­

sätter om icke ett förverkligande av förslaget om utomäktenskapligt barns

arvsrätt motiverar bestämmelser om att äkta makar obligatoriskt skall upp­

rätta äktenskapsförord. En försäkran vid äktenskapets ingående beträffan­

de utom äktenskap födda barn, tillagd nu föreskriven försäkran angående

frihet från äktenskapshinder, kan enligt domkapitlet visserligen övervägas,

men en sådan försäkran torde icke lämna samma skydd som ett förord och

får icke heller giltighet med avseende å barn utom äktenskap som föds efter

äktenskapets ingående.

Några remissinstanser, nämligen hovrätten för Nedre Norrland, länssty­

relserna i Norrbottens och Göteborgs och Bohus län samt häradshövdinge-

föreningen, avstyrker av principiella skäl förslaget om

utvidgad arvsrätt för utom äktenskapliga barn. Så­

lunda anför hovrätten för Nedre Norrland:

I betänkandet har egentligen angivits blott ett klart utsagt motiv för den

föreslagna ändringen, nämligen att denna skulle bidraga till att göra de

utomäktenskapliga barnen socialt likvärdiga med de inomäktenskapliga. I

övrigt äro de i betänkandet anförda skälen enligt hovrättens mening endast

ändrade bedömningar av ett idéinnehåll som redan lagberedningen i det

förslag som förde fram till nu gällande arvslag ingående övervägt och fun­

nit böra leda till en motsatt lösning.

Hovrätten delar justitierådet Walins uppfattning (s. 218), att den so­

ciala omvärdering varpå förslaget skulle utgöra en bekräftelse i stort sett

redan ägt rum. Härav drar hovrätten emellertid den slutsatsen att just för­

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

88

denskull någon lagändring icke är behövlig. Något samhällsintresse av för­

slagets genomförande torde ej föreligga. Såsom framgår av motiven till arvs­

lagen har nuvarande särställning i arvshänseende för utomäktenskapliga

barn ej heller sin orsak i att sådana barn anses socialt mindervärdiga. Den

har uteslutande sin grund i ifrågavarande barns generellt sett — trots blods­

bandet bristande sociala och ekonomiska samhörighet med arvlåtaren.

Principiellt ohållbar skulle de utomäktenskapliga barnens nuvarande ställ­

ning vara först om det kunde med fog hävdas att arvsrätten är att anse i

främsta rummet som en förman för närstående skyldemän, tillkommen i

deras intresse. Så torde emellertid för svensk rätts del icke vara förhållan­

det. Arvsrättens egentliga grund torde i stället vara att söka i samhällets

intresse av att den av skyldskapen föranledda familjesamhörigheten upp­

rätthålls samt att således den sociala och ekonomiska kontinuiteten mel­

lan arvlåtare och arvinge främjas.

I själva verket innebär därför förslaget i denna del genomförande i svensk

arvsrätt av en ny princip. När genom arvslagen kusiner uteslötos ur arvs­

kretsen, betingades detta av att deras intressegemenskap med den avlidne

ansågs normalt icke vara tillräckligt stark att utan testamente berättiga till

andel i kvarlåtenskapen. I motiven betonades att blodsbandet blott hade be­

tydelse som ett typiskt faktum, varpå man kunde tillåta sig att grunda ge­

nerella omdömen om var sådan samhörighet regelmässigt vore för handen.

Den nu föreslagna lagändringen står i strid med detta familjesamhörighe-

tens intresse och verkar till förman för en arvlåtaren känslomässigt ofta

ovidkommande person.

Alt blodsbandet såsom isolerat faktum icke förtjänar tillmätas den vikt

de sakkunniga gjort i fråga om utomäktenskapliga barn framgår för övrigt

av den lätthet varmed de sakkunniga för normalfallet av adoption släppt

adoptivbarnets arvsrätt efter sina föräldrar (s. 99).

EU skäl för lagändringen kunde vara att arvlåtaren därigenom möjligen

i något fall skulle få intresse att genom positiva åtgärder skapa ökad sam­

hörighet med barnet. Den rätt till umgänge med barnet som enligt 6 kap.

10 § föräldrabalken tillkommer fadern är emellertid i detta hänseende långt

ifrån tillfyllest. Den måste om något skall kunna vinnas på antydd väg ut­

byggas med viss rätt för fadern att deltaga i vårdnaden. Det torde dock så­

som redan anförts i motiven till arvslagen möta utomordentliga svårigheter

att stärka faderns rättsliga ställning mot barnet. Ett stärkande denna väg

av bandet mellan arvlåtaren och barnet förutsätter också att denne känner

sig viss om att han verkligen är barnets fader.

Hovrätten uttalar slutligen att frågan om utvidgad arvsrätt för barn utom

äktenskap under alla förhållanden bör anstå till dess eu med orätt utpekad

fader med praktisk visshet kan uteslutas från faderskapet. Gentemot den i

betänkandet framförda uppfattningen, att vid misstag beträffande faderska­

pet underhållsbördan vore till större nackdel än det förhållandet att barnet

får arvsrätt, hävdar hovrätten att det säkerligen är alldeles tvärtom så snart

arvsrätten har ekonomisk betydelse. Beträffande följderna av de sakkunni­

gas förslag påpekar hovrätten följande:

Om den föreslagna lagändringen genomföres och 3 kap. arvslagen alltså

helt borttages, kommer beteckningen bröstarvinge överallt där den använ­

des i lagtext att även avse utomäktenskapliga barn. Detta blir således exem­

pelvis fallet också i 105 § tredje stycket lagen om försäkringsavtal, som an­

ger vad en försäkringstagare, såframt annat ej framgår av omständigheter­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

89

na, skall anses ha menat när han insatt sina barn som förmånstagare. Att

på sätt sålunda skulle bli följden oavsett försäkringstagarens egen vilja ut­

sträcka förmånsrättens omfattning till utomäktenskapliga barn synes ej be­

rättigat.

Även länsstyrelserna i Norrbottens samt Göteborgs och Bohus län ifråga­

sätter om det icke är samhörigheten i ekonomiska förhållanden och lev­

nadsförhållanden i övrigt, som är den yttersta grunden för arvsrätten, låt

vara att denna samhörighet har sin rot i släktskapen mellan de berörda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar att genom tidigare lagstiftning kusi­

ner och fjärmare släktingar (ofta kallade lachende Erben) uteslutits från

arvsrätt, under det att hustru tillerkänts sådan rätt och detta före andra

släktingar än bröstarvingar. Utomäktenskapliga barn lever i regel icke i så­

dan samhörighet med fadern som här avses; och för de undantagsfall då så

sker, är de merendels att anse som trolovningsbarn. Starka skäl talar också

för att man, då det gäller att ändra den nedärvda rättsordningen — som

på detta område sannolikt alltjämt är känd bland folkets stora massa •—

framgår med stor försiktighet och icke inför regler, som ännu ej vunnit bur­

skap bland allmänheten. Ej heller utgör frågan om utsträckt arvsrätt för de

utomäktenskapliga barnen ett samhällsproblem, som folk i allmänhet anser

måste lösas. Skulle det visa sig att de föreslagna reglerna om fastställande

av faderskap uppfyller förväntningarna, kan detta få som följd att allmän­

heten i alll större utsträckning finner det befogat att utomäktenskapliga

barn utan undantag ärver även sin fader, och därmed har en ändring av

rättsuppfattningen skett som motiverar att då justera arvsreglerna.

Häradshövdingeföreningen utvecklar sin ståndpunkt sålunda:

Föreningen vill ifrågasätta om verkligen den känsla av mindervärde, som

må finnas hos vissa barn utom äktenskap, och den föreställning om skillnad

i fråga om social jämbördighet i förhållande till barn i äktenskap, som ännu

i viss utsträckning dröjer kvar i de utomäktenskapliga barnens och allmän­

hetens betraktelsesätt, kan i sådan omfattning att den är av någon betydelse

vara beroende av den arvsrättsliga regleringen. Med det nu sagda vill för­

eningen ingalunda bestrida, att kravet på likställighet i och för sig starkt

talar för utvidgad arvsrätt. Principen om att lika förhållanden skola ge

upphov till lika rättsverkningar vem det än rörer är grundläggande för

svensk rättsordning och åtnjuter ett glädjande starkt stöd i det allmänna

rättsmedvetandet. Men i fråga om de utomäktenskapliga barnen är läget ty­

värr det, att det grundläggande förhållandet, som borde ge upphov till de

lika rättsverkningarna, nämligen faderskapet, icke låter sig fastställas med

sådan säkerhet att det vare sig statistiskt eller i det allmänna åskådnings-

sättet framstår såsom lika säkert som faderskapet till barn fött inom äkten­

skap. De nya reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äkten­

skap komma visserligen — efter vad man får hoppas — att minska antalet

fall då någon förklaras som fader till barn som icke avlats av honom, men

vi komma fortfarande alt sakna möjligheter att med tillräcklig säkerhet

fastslå det biologiska faderskapet. I många fall kommer även med den nya

ordningen riktigheten av rättens avgörande i faderskapsprocessen att med

fog kunna ifrågasättas. Redan härutinnan brister det alltså i fråga om de

faktiska förutsättningarna för likställighet. Härtill kommer, såsom de sak­

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

kunniga framhållit, att för nutida bektraktelsesätt — som låg till grund re­

dan för de 1928 genomförda inskränkningarna i arvsrätten — arvsrättens

grund icke enbart är blodsbandet utan blodsbandet i förening med den med

blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten. Så­

som allmänt är känt finnes i det alldeles övervägande antalet fall icke någon

sådan samhörighet mellan utomäktenskapliga barn och deras verkliga eller

presumtiva fäder. Att genom lagregler framtvinga en sådan samhörighet

torde varken vara möjligt eller ens önskvärt. Principen om likställighet kan

därför enligt föreningens mening icke utan vidare tillämpas i fråga om

utomäktenskapliga barns arvsrätt.

Obefintligheten av social och ekonomisk samhörighet medför vidare —

fortsätter föreningen — att synnerligen tungt vägande skäl av praktisk na­

tur kan riktas mot förslaget, nämligen i fråga om dess menliga verkningar

för andra arvsberättigade efter fadern och för andra som stått honom nära.

Föreningen anför:

Om fadern vid sin död är eller varit gift, kan det utomäktenskapliga bar­

nets arvsrätt medföra högst betydande minskning av efterlevande hustrus

och äkta barns andel i kvarlåtenskapen, som de kanske genom mångårigt

gemensamt arbete sammanbragt. Är äktenskapet barnlöst går hustrun som

regel miste om hälften av kvarlåtenskapen till förmån för mannens utom­

äktenskapliga barn. Icke minst det sistnämnda fallet framstår, såsom de

sakkunniga också medgivit, såsom stötande. Liknande fall kunna inträffa

även om fadern icke gift sig, men levat tillsammans med arvsberättigad

släkting. Dessa konsekvenser äro så mycket mera betänkliga som det ofta

förhåller sig så, att faderns familj och anhöriga sakna kännedom om det

utomäktenskapliga barnets existens. Rätten til! laglott gör att det i de flesta

fall icke blir möjligt att genom rätten att göra testamente åvägabringa er­

forderlig rättelse i de icke önskvärda konsekvenserna beträffande fördel­

ningen av kvarlåtenskapen. Särskilt beträffande små bon — och det torde

de flesta vara — där man oftast icke kommer sig för med att upprätta

testamente, komme följderna av den utvidgade arvsrätten att bli uppröran­

de. Dessa invändningar kunna icke bagatelliseras såsom skett i betänkan­

det. Även om stora befolkningslager äro benägna att betrakta den nuva­

rande ordningen med olika arvsrätt för barn i och barn utom äktenskap så­

som stötande som allmän princip, känner sig föreningen övertygad om att

reaktionen hos allmänheten, om den i framtiden ställes inför konkreta fall

av den typ som nyss antytts, kommer att bliva mycket kraftig mot en lag­

stiftning som gjort något sådant möjligt. Dylika fall, vilka ej torde bli fåta­

liga, komma utan tvivel att kännas stötande för det allmänna rättsmedve­

tandet, som mera ser till skäligheten i de enskilda fallen än till abstrakta

principer.

Föreningen anser att ett genomförande av förslaget under alla omständig­

heter borde vara uteslutet om icke i samband därmed införes en långt gå­

ende rätt för efterlevande make att kvarsitta i orubbat bo, icke mindre om­

fattande än den som finnes i Danmark och Norge. Den föreslagna mindre

jämkningen av 13 kap. 12 § giftermålsbalken är enligt föreningens mening

uppenbarligen icke tillfyllest för sagda ändamål.

Två ledamöter av föreningens styrelse är av avvikande mening och biträ­

der de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

91

Här kan nämnas att

domkapitlet i Visby stift,

utan att direkt taga ställ­

ning för eller mot förslaget, likväl finner detta inge starka betänkligheter.

Även om tidigare framträtt en utpräglad skillnad i socialt hänseende mel­

lan barn i och barn utom äktenskap, ifrågasätter domkapitlet om numera

skillnaden gör sig gällande med sådan styrka att det fördenskull är på­

kallat att utvidga arvsrätten på sätt föreslagits; en utvidgning i förhållande

till fädernefränderna torde också helt sakna stöd i allmänna rättsmedvetan­

det. I ett samhälle som bygger på familjebildning genom äktenskap, måste

för övrigt barn i och barn utom äktenskap alltid utgöra skilda kategorier.

Ett förverkligande av förslaget är enligt domkapitlets mening ägnat att

försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället, och grunden

kan läggas till en så småningom skeende omvärdering av ytterst betydelse­

fulla frågor. Vare sig från kyrklig eller ur rent samhällelig synpunkt är en

sådan utveckling önskvärd.

Den avvisande hållning till tanken att låta de utom-

äktenskapliga barnen få arvsrätt efter fädernefrän-

d e r, som kommit till uttryck i vissa av de återgivna yttrandena, återfinnes

även i

överståthållarämbetets

remissvar. Ämbetet sympatiserar med strävan­

dena att ge de utomäktenskapliga barnen en förstärkt rättsställning och till­

styrker därför förslaget om arvsrätt för dem efter fadern. Ämbetet kan

emellertid icke dela de sakkunnigas — efter resonemangen för och mot

arvsrätten efter fadern något överraskande —- ståndpunkt, att kravet på

likställighet är så oavvisligt, att varje skärskådande av därav följande kon­

sekvenser är överflödigt. Än mindre än i förhållande till fadern kan man i

förhållande till fädernefränderna räkna med någon faktisk samhörighet

— i många fall har de ej ens kännedom om barnets existens — och sam­

tidigt väger skyldskapsförhållandet ej på långt när så tungt. Ämbetet fort­

sätter:

Vad angår den roll arvsrätt efter fädernefränder kan spela för utomäkten­

skapliga barn torde det stå utom tvivel att läget är ett helt annat än när

det gäller arvsrätt efter fadern. Dels torde det utomäktenskapliga barnet an­

ses ha ett moraliskt krav gentemot fadern såsom den, genom vars hand­

lande barnet bragts till världen, dels torde barnet i det övervägande antalet

fall ha personligen känt sin fader. I båda dessa hänseenden får motsatta för­

hållandet anses vara det regelmässiga i fråga om fädernefränderna. För det

utomäktenskapliga barnet är den faktiska olikställigheten med barn i äkten­

skap givetvis det för hans medvetande dominerande; barnets känsla av egen­

värde torde knappast påverkas av om det i något hänseende ej är rättsligen

likställt med barn i äktenskap. Utgår man från det vanliga förhållandet,

nämligen att ett barn i äktenskap känner, men ett barn utom äktenskap ej

känner sina fädernefränder, framstår det för ämbetet som en konstruktion

utan större samband med verkligheten, om man gör gällande, alt det senare

barnet skulle uppfatta det som en orättvisa av samhället, att detta icke till­

erkänner honom arvsrätt efter hans fädernefränder.

Olägenheterna med arvsrätt efter fädernefränder bestå främst däri att

man tillskapar en arvsordning, som fördelar kvarlåtenskapen på annat sätt

än arvlåtaren haft anledning räkna med. Förhållandet åskådliggöres må­

92

hända bäst med ett exempel. En person antages leva i den föreställningen

att hans närmaste arvinge är en brorson. Han är fästad vid denne och fin­

ner honom väl lämpad att vid hans död övertaga hans kvarlåtenskap, vare

sig nu denna består av fungibla ting eller av exempelvis en egendom eller

en rörelse. Någon anledning att testamentariskt förordna om sin kvarlåten­

skap anser han sig ej ha; testamentets innehåll skulle ju endast bli att den

legala arvsordningen skall följas. Vid hans död ger sig emellertid en annan

brorson halvbror eller kusin till den förut nämnde — till känna och in­

träder såsom arvinge till hälften av kvarlåtenskapen; hans existens var

förut icke känd, då skyldskapen härrört av cn utomäktenskaplig förbin­

delse. — De sakkunnigas förslag står i strid mot deras eget resonemang

rörande de utomäktenskapliga barnens arvsrätt efter fadern. Överståthål-

larämbetet är för sin del övertygat om att därest förslaget skulle genom­

föras detsamma kommer, sedan dess praktiska verkningar blivit kända av

en större allmänhet, att motverkas genom att testamentariska förordnan­

den göras i betydligt större utsträckning än för närvarande.

Bankföreningen

kritiserar likaledes den föreslagna regeln om arvsrätt för

utomäktenskapligt barn i förhållande till fädernefränderna och anser de

sakkunnigas betänkande icke innehålla tillräcklig belvsning av en dylik

bestämmelses relation till rättsordningen i övrigt. Föreningen anför:

Det är en grundläggande princip i vår successionsrätt att var och en skall

kunna genom testamente fritt förfoga över sin kvarlåtenskap utan annan

inskränkning än den som följer av regeln om bröstarvinges rätt till laglott.

En oundgänglig förutsättning för att en person skall äga enligt sina önsk­

ningar utnyttja sin rätt att göra testamente är, att han äger kännedom om

samtliga de förhallanden som äro avgörande för arvsrätten efter honom.

I de fall, då fädernefränderna äga vetskap om det utomäktenskapliga bar­

nets existens, kunna de antagas ej sällan, kanske oftast, vilja genom testa­

mente avskära barnet från arvsrätt så långt detta nu kan låta sig göra med

hänsyn till laglottsregeln. När fädernefränderna, såsom merendels lär bli

fallet, icke äga någon som helst kännedom om det utomäktenskapliga bar­

net, sakna de emellertid anledning att genom upprättande av testamente

förhindra en ur deras synpunkt sett icke önskvärd uppdelning av kvarlåten­

skapen även på detta barn. Till följd härav kan en regel om arvsrätt för

utomäktenskapliga barn vis å vis fädernefränder medföra, att ett testa­

mente, som skulle ha upprättats, om testator känt till de verkliga förhållan­

dena, icke kommer till stånd. Det synes icke rimligt, att en person för und­

vikande av risken att arvsrätt efter honom skulle'k unna göras gällande av

ett för honom okänt utomäktenskapligt barn till hans arvsberättigade man­

liga släktingar städse måste upprätta testamente, varigenom sådan arvsrätt

utöver laglottsområdet uteslutes.

I detta sammanhang må återgivas följande av

kammaradvokatfiskalsäm-

betct

lämnade uppgifter angående de villkor, på vilka allmänna arvsfon­

dens rätt till arv brukar efterskänkas till förmån för skyldemän av utom-

äktenskaplig börd:

I sådana fall då kvarlåtenskapen efter en ensamstående man tillfallit

allmänna arvsfonden ha i stor utsträckning ansökningar om efterskän­

kande av den avlidnes kvarlåtenskap till förmån för dem inkommit från

personer, vilka åberopa, att de äro barn utom äktenskap till den avlidne.

Såsom grund för ett efterskänkande stadgas i 5 kap. 3 § lagen om arv, att

där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt, arv, som till­

Kungi. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

93

fallit fonden, må av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis

avstås till arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått den avlidne nära.

Arv, som icke överstiger 10 000 kronor, kan enligt vad riksdagen de senaste

åren beslutat efterskänkas av Konungen utan riksdagens hörande.

Villkoren för ett efterskänkande ha i de flesta fall fastställts till att sö­

kanden bör dels vara i små ekonomiska omständigheter dels ock hava stått

den avlidne i livstiden nära. En viss privilegierad undantagsställning har

dock under senare år tillerkänts utomäktenskapliga barn vad angår arvs­

rätt efter fader, i det att för sådant efterskänkande som regel icke erfordrats

ett närstående förhållande till arvlåtaren. I sådana fall har kvarlåtenskapen

efterskänkts antingen i sin helhet eller ock till belopp, motsvarande inom

äktenskap född bröstarvinges laglott. Hava ansökningarna avsett kvarlå-

tenskap efter fädernefränder, hava sagda ansökningar däremot icke bifal­

lits med mindre att ett närstående förhållande mellan arvlåtaren och sökan­

den kunnat påvisas. Det har nämligen icke ansetts riktigt, att i sistnämnda

fall kvarlåtenskapen skulle avstås till person, som varit arvlåtaren obekant

eller ehuru bekant dock mindre väl sedd, och där blodsbandet varit tvivel­

aktigt och i varje fall icke erkänt av arvlåtaren eller barnets fader. De utom­

äktenskapliga barnen hava alltså i praktiken erhållit samma rätt som om

de varit adopterade eller avlade i trolovning, d. v. s. tillerkänts arvsrätt efter

fader men icke efter fädernefränder.

Några av de remissinstanser, som ställer sig avvisande till förslaget att i

arvsrättsligt hänseende jämställa utomäktenskapliga och inomäktenskapliga

barn, är likväl positivt inställda till en utvidgning av arvsrätten

för vissa fall.

Hovrätten för Nedre Norrland fäster sålunda uppmärksamheten vid att en

särställning intages av sådana utomäktenskapliga barn, vilkas föräldrar

varaktigt sammanbott eller i fråga om vilka eljest en verklig samhörighet

med fadern kommit till stånd, och hovrätten anser det även med sin upp­

fattning riktigt att full arvsrätt beredes sådana barn. Väl kan, som lagbered­

ningen i sitt år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken anfört,

tveksamma gränsfall lätt uppstå, men någon omöjlighet att finna eu till­

fredsställande form för särskilda lagregler på delta område borde det ej

vara. Vad de tveksamma gränsfallen beträffar är det sannolikt att, om vissa

arvsregler skapas för huvudfallen, barnavårdsmannen i gränsfallen lättare

kunde förmå fadern att underskriva sådan arvsrättsförklaring, varom nu

förmäles i 3 kap. 2 § lagen om arv.

Även häradshövdingeföreningen finner det önskvärt alt arvsrätt införes

i förhållande till fader och fädernefränder för utomäktenskapliga barn, som

varaktigt levat tillsammans med fadern, även om de ej sammanlever vid

tiden för dödsfallet. I dessa fall föreligger nämligen enligt föreningens me­

ning den sociala och ekonomiska gemenskap som, jämte den biologiska

släktskapen, utgör grunden för arvsrätten enligt nutida betraktelsesätt, och

i allmänhet kan här icke heller råda större tvivel beträffande det biologiska

faderskapet. Eu sådan utvidgning medför bland annat den stora fördelen

att barn till man och kvinna, som lever tillsammans utan att ha ingått

äktenskap, erhåller en förbättrad arvsrättslig ställning. Visserligen kan frå­

gan, huruvida barnet och fadern sammanlevat, bli föremål för tvist, men

94

Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

detta bör icke vara något avgörande hinder för en reform i antydd riktning,

och de fall då förutsättningen för arvsrätt är tvivelaktig torde bli relativt

sällsynta. Enligt föreningens mening kan även övervägas att utsträcka arvs­

rätten för trolovningsbarn och barn, beträffande vilka fadern avgivit arvs-

rättsförklaring, till att omfatta jämväl arv efter fädernefränderna. Dessa

barn torde nämligen i regel vara kända av fädernefränderna och i många

fall betraktade såsom hörande till släkten. I de fall föreningen nu berört bör

av likställighetsskäl fader och fädernefränder erhålla arvsrätt efter barnet,

men en regel härom bör möjligen kompletteras med en bestämmelse om att

den, som försummat sina plikter mot barnet, förverkat rätten till arv. Så­

vitt föreningen kan finna bör de sålunda skisserade reglerna om vidgad

arvsrätt kunna göras tillämpliga även beträffande barn, som fötts innan

reglerna trätt i kraft. —

Länsstyrelsen i Hallands län,

som för närvarande

ställer sig avvisande till förslaget om generell arvsrätt för utomäktenskap-

liga barn, har icke något att erinra mot en utvidgad arvsrätt för trolovnings­

barn och barn, beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits.

En annan tänkbar modifiering av de sakkunnigas förslag är enligt

hovrät­

ten för Nedre Norrland,

att det utomäktenskapliga barnet visserligen erhölle

arvsrätt men ej rätt till laglott. Hovrätten anför:

Där intressegemenskap mellan arvlåtaren och utomäktenskapligt barn

ej finns, skulle arvlåtaren då få möjlighet att testamentera sin egendom till

make och gemensamma barn. Hovrätten vill i detta sammanhang väcka

frågan om det icke skulle stå i överensstämmelse med samhällets intresse

av att privat förmögenhet förvaltas på bästa möjliga sätt, att full testations-

frihet över huvud taget infördes och laglottsinstitutet följaktligen helt av­

skaffades. Ginge man fram på denna linje, skulle vid genomförande av nyss

angivna modifierade förslag varje skillnad i arvshänseende mellan barn i

äktenskap och utomäktenskapliga barn försvinna.

Den av de sakkunniga föreslagna ändringen beträffande folk­

bokföringen, nämligen att i en mans personakt skall antecknas varje

utomäktenskapligt barn till vilket han förklarats vara fader, beröres av

flera remissinstanser. Ändringen, som motiveras med att medlem av man­

nens familj medan mannen ännu lever bör kunna vinna visshet om vilka

som är arvsberättigade efter mannen, tillstyrkes uttryckligen av

dom kapit­

let i Uppsala ärkestift

och

domkapitlet i Härnösands stift. Folkpartiets kvin­

noförbund

anser lika med de sakkunniga att i mannens personakt bör gö­

ras anteckning om varje utomäktenskapligt barn, till vilket mannen för­

klarats vara fader. Någon berättigad anledning att hemlighålla ett dylikt

förhållande synes förbundet icke förefinnas.

Yrkeskvinnors samarbetsför-

bund

anser att en nödvändig följd av genomförandet av arvsrätt för utom­

äktenskapliga barn är en ändring av gällande bestämmelser om kyrkobok­

föringen. Förbundet ifrågasätter emellertid om den av de sakkunniga före­

slagna ändringen är tillfyllest. Även några andra remissinstanser anser att

ytterligare bestämmelser bör meddelas i förevarande avseende. Med hänsyn

till önskvärdheten att kontrahenterna redan vid äktenskapets ingående skall

få kännedom om eventuella barn utom äktenskap föreslår sålunda

Fred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

95

rika-Bremer-förbundet att — liksom förhållandet är i Norge -— upplysning­

ar härom skall ingå i den försäkran om frihet från vissa äktenskapshin-

der, som undertecknas i samband med att lysning sökes. Samma förslag

framför medicinska fakulteten i Lund. Sveriges husmodersföreningars riks­

förbund anser att bestämmelser bör införas icke blott om att makar i lämp­

lig form skall underrättas om varandras utomäktenskapliga barn utan även

om att barn skall underrättas om hur många syskon (medarvingar) de har,

vilket senare kan vara av betydelse då de planerar sin framtid; uppgifterna

bör icke komma fram först vid dödsfall, då situationen redan i sig själv

är påfrestande.

Ett par remissinstanser reagerar mot de sakkunnigas uttalanden i denna

fråga. Sålunda är advokatsamfundet visserligen ense med de sakkunniga

om att den vidgade arvsrätten nödvändiggör sådan ändring av folkbokfö­

ringen att därav kan utläsas om en man har barn utom äktenskapet; upp­

gift därom måste ju kunna erhållas vid mannens död. Men samfundet kan

icke dela de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten av att bereda med­

lemmar av mannens familj (även blivande make) och mannens föräldrar

tillfälle att, medan mannen ännu lever, mot hans vilja få del av vad folk­

bokföringen i detta avseende innehåller. Även om det för mannens legitima

anhöriga kan vara en obehaglig överraskning, om ett för dem tidigare okänt

utomäktenskapligt barn framställer anspråk på arv, är dock olägenheten

härav enligt samfundets mening väsentligt mindre än de olägenheter som

skulle uppstå, om de anhöriga skulle få rätt att mot mannens vilja ta del av

dessa uppgifter. Åtminstone när det gäller utomäktenskapliga barn, som

fötts innan mannen ingår äktenskap, torde mannen i regel finna med sin

egen fördel förenligt att omtala förhållandet för sin blivande hustru. Och

skulle mannen av någon anledning vilja för sina anhöriga hemlighålla sitt

faderskap till ett utomäktenskapligt barn, så bör det enligt samfundets me­

ning vara honom tillåtet. Anledning saknas att sträcka kravet på öppenhet

så långt att man äventyrar sammanhållningen inom familjen och skapar

påtaglig risk för svåra äktenskapliga konflikter och försök att förmå man­

nen till ekonomiska dispositioner till förfång för det utomäktenskapliga

barnet. Samfundet är för sin del icke övertygat om att 13 § sekretesslagen

tillåter ett utlämnande av nu berörda uppgifter utan mannens samtycke,

men om så verkligen är fallet, hemställer samfundet om sådan ändring av

stadgandet att dylikt utlämnande förhindras. Föreningen Sveriges stads-

domare håller före att bestämmelserna i 13 § sekretesslagen för närvaran­

de torde tillämpas så att medlem av mannens familj icke äger ur kyrko­

böckerna erhålla upplysning om mannens eventuella barn utom äktenskap.

För sin del kan föreningen icke finna att det intresse medlem av mannens

familj kan äga att under mannens livstid erhålla vetskap om dennes arving­

ar motväger de olägenheter, som måste följa av ett dylikt forskande i man­

nens personliga angelägenheter mot hans vilja. Länsstyrelsen i Norrbottens

lön och två ledamöter av Svea hovrätt — vilka motsätter sig förslaget om ut­

vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap — åberopar till stöd för sin stånd­

96

punkt bland annat det olämpliga i att mannens familj genom utökad folk­

bokföring skall kunna undersöka om mannen har något barn utom äkten­

skap.

Kammaradvokatfiskalsämbetet och domkapitlet i Linköpings stift anser

att ett förverkligande av förslaget om utomäktenskapligt barns arvsrätt bör

medföra att fadern — förslagsvis efter ändring av bestämmelserna i 6 kap.

12 § föräldrabalken — erhåller rätt till del i vårdnaden om barn

utom äktenskap och viss bestämmanderätt med avseende å sådant

barns utbildning och uppfostran. Fadern skulle härigenom — anför kam-

maradvokatfiskalsämbetet — sättas i tillfälle att närmare studera barnet

och på så sätt bilda sig en uppfattning om huruvida han verkligen är fader

till barnet eller om han bör vidtaga åtgärder för att få frågan om faderska­

pet omprövad. Domkapitlet finner billighetsskäl tala för att ett barn, som

eventuellt skall ärva faderns verksamhetsområde, av fadern också beredes

möjlighet till tjänlig utbildning därför. Föreningen Sveriges häradshövding­

ar finner väl att en ändring av bestämmelserna rörande vårdnaden om

barn utom äktenskap måhända borde kunna ifrågasättas med hänsyn till

den likställighetsprincip, som de sakkunniga åberopat till stöd för den före­

slagna regleringen av de utomäktenskapliga barnens ställning i övrigt, men

anser att praktiska skäl klart talar för att någon ändring i vårdnadsregler-

na icke bör ske.

Hovrätten för Västra Sverige påpekar att de föreslagna bestämmelserna

i förevarande kapitel, liksom övriga i förslaget till ärvdabalk upptagna

stadganden avseende skyldemän, får tillämpning även på personer, som

är besläktade genom utomäktenskaplig födelse. Med hänsyn till att de med

stadgandena i förevarande kapitel likalydande stadgandena i 1 kap. arvs­

lagen endast avser skyldskap, som grundar sig på äktenskaplig börd, är det

emellertid enligt hovrättens mening erforderligt att olikheten i bestämmel­

sernas innebörd framhäves i lagtexten. I 2 kap. ärvdabalken bör alltså an­

givas, att barn utom äktenskap och dess avkomling skall äga taga arv och

ärvas lika med barn i äktenskap. Stadgandet kan förslagsvis införas i 4 §

som ett andra stycke eller måhända ännu lämpligare i 1 § första stycket,

varigenom bleve direkt utsagt att barn utom äktenskap är bröstarvingar.

Departementschefen

Sedan barn utom äktenskap i början av 1900-talet blivit praktiskt taget

fullt likställda med barn i äktenskap i fråga om rätt till arv efter moder

och mödernefränder, har införandet av arvsrätt för de utomäktenskapliga

barnen även efter fader och fädernefränder varit ett ständigt aktuellt önske­

mål, vars förverkligande stora befolkningsgrupper betraktat såsom en ur

rättvisesynpunkt ofrånkomlig reform. Frågan var föremål för riksdagens

prövning såväl vid behandlingen av 1917 års lag om barn utom äktenskap

som vid genomförandet av 1928 års arvslag, men båda gångerna avvisades

kravet på generell arvsrätt. Vid det förstnämnda tillfället tillkom dock riks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr l,t ,t år 1958

97

dagens beslut efter sammanjämkning, enär kamrarna fattat olika beslut;

samtidigt begärdes likväl förnyad förutsättningslös utredning. Även vid 1928

års riksdag framställdes yrkande om ytterligare utredning, men frågan här­

om föll sedan kamrarna stannat i skiljaktiga beslut. Redan år 1936 beslöt

emellertid riksdagen att hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig, förutsätt­

ningslös utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställ­

ning.

Det är ett etiskt rättvisekrav, att barn inom och utom äktenskap i möj­

ligaste mån blir likställda. Samhället bör icke genom sin lagstiftning eller

på annat sätt medverka till en uppdelning av barnen i en bättre och en säm­

re lottad grupp. Detta är först och främst en principiell fråga om rättslik­

het. Men lösningen därav kan även antagas ha en viss betydelse för opi­

nionsbildningen i samhället. Visserligen torde det vara sant att, såsom un­

der remissbehandlingen från skilda håll anförts, den allmänna reaktionen

mot moder med barn utom äktenskap icke längre tar sig så negativa uttryck

som tidigare och att föreställningen om de utomäktenskapliga barnens sociala

mindervärde är på god väg att försvinna. Men alltjämt lever tyvärr denna

föreställning dock kvar på en del håll, och det torde vidare i många fall

förhålla sig så, att de utomäktenskapliga barnen själva har vissa minder­

värdeskänslor på grund av sin börd. Därför är det angeläget att allt som kan

göras för att utjämna den ur principiell och etisk synpunkt oförsvarliga

åtskillnaden mellan olika grupper av barn också blir gjort. Upphävande av

de utomäktenskapliga barnens nuvarande särställning i arvsrättsligt hän­

seende är tvivelsutan ägnat att i sin mån bidraga till en mera fullständig

social likställighet mellan dessa barn och barn inom äktenskap. Införandet

av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter fader och fädernefränder är

säkerligen av värde även ur en annan synpunkt än det sociala rättvise-

kravets. Erfarenheten visar att samhörigheten mellan ett utomäktenskap­

ligt barn och dess fader i allmänhet icke är sådan som den med hänsyn

till barnets bästa borde vara. Genom att införa arvsrätt efter fader och

fädernefränder skulle man emellertid så kraftigt som på lagstiftningens

väg kan ske fastslå faderns samband med barnet och därigenom medverka

till att hans känsla av ansvar för barnets uppfostran och framtid stärkes.

Man skulle alltså, för att använda socialvårdsförbundets formulering, tvinga

den utomäktenskaplige fadern att även socialt stå för sitt faderskap. Vis­

serligen har arvsrätten ur rent ekonomisk synpunkt mycket liten betydelse i

flertalet fall. Men då fadern eller, om han är död, någon av lians skylde-

män verkligen efterlämnar kvarlåtenskap av värde, tillkommer ett förhål­

lande som kanske alltför ofta fått inta en undanskymd plats i diskussionen,

nämligen att det ur det utomäktenskapliga barnets egen synvinkel måste

le sig orättfärdigt att arvet helt skall tillfalla ett annat barn till samme

fader, vilket bär äktenskaplig börd; varken det ena eller det andra barnet

bär ju kunnat påverka sin börd.

Att förslaget om en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt

liar starkt stöd i den allmänna rättsuppfattningen bekräftas av att endast

7

Dihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

98

ett fåtal remissinstanser på principiella skäl avstyrkt de sakkunnigas för­

slag i denna del. Därvid har bland annat gjorts gällande att förslaget icke

skulle stå i överensstämmelse med vad som numera antages utgöra grun­

den för arvsrätten; denna vore nämligen icke blodsbandet enbart utan den

med blodsbandet i regel förknippade sociala och ekonomiska samhörigheten.

Väl är det sant att nämnda tankegång låg bakom den år 1928 vidtagna åt­

gärden att upphäva arvsrätten för kusiner. Men det är att märka att det

därvid var fråga om en kategori av fränder, vilkas släktskap till arvlåtaren

är tämligen avlägsen. När det gäller så nära skyldemän som egna barn, är

läget ett annat. Då väger såsom de sakkunniga framhållit själva skyldskaps-

förhållandet betydligt tyngre. De utomäktenskapliga barnen utgör vis­

serligen en ganska stor del av samtliga barn men dock ej mer än unge-

för en tiondel, och av dessa är bortåt hälften trolovningsbarn. Även be­

träffande en annan tämligen omfattande grupp, skilsmässobarnen, torde

barnets samhörighet med den ene av föräldrarna — i all synnerhet om

dessas äktenskap varat helt kort tid eller rentav endast avsett att legiti­

mera barnet — ej sällan vara betydligt mindre än med den andre. På lik­

nande sätt ligger saken till i fråga om de utomäktenskapliga barnen. Sär­

skilt då fadern gift sig med annan än barnets moder och fått barn i äkten­

skapet, föreligger i regel en bristande samhörighet mellan honom och det

utomäktenskapliga barnet. Men att samhörigheten är ringa kan ju normalt

icke betraktas som önskvärt, utan tvärtom är det angeläget att fadern, i

den utsträckning förhållandena det medger, visar intresse för barnet och

tager sig an detta. Såsom jag redan framhållit bör införandet av generell

arvsrätt efter fader och fädernefränder kunna bidraga till att stärka faderns

ansvarskänsla i detta hänseende. Den omständigheten att den ekonomiska

och sociala samhörigheten mellan utomäktenskapliga barn och deras fäder

för närvarande ofta är svag kan med hänsyn till det sagda icke anses ut­

göra något verkligt hinder mot förslaget. I varje fall kan detta argument

ej tillerkännas avgörande betydelse i jämförelse med det krav på rättslikhet

mellan olika grupper av barn, vilket såsom förut framhållits utgör det vä­

sentliga skälet för reformen.

Mot en utvidgning av de utomäktenskapliga barnens arvsrätt har i några

yttranden vidare invänts att ett förverkligande av förslaget i denna del skulle

vara ägnat att försvaga äktenskapets betydelse som institution i samhället.

Dessa farhågor synes mig icke berättigade. Det förhållandet att en man är

fader till ett utomäktenskapligt barn kan väl stundom föranleda att ett till­

tänkt äktenskap icke kommer till stånd eller, om mannen redan är gift, att

hans äktenskap upplöses. Men att vidgad arvsrätt för barn utom äktenskap i

och för sig skulle få någon nämnvärd verkan i fråga om äktenskaps ingåen­

de eller bestånd synes icke troligt. I Danmark och Norge är utomäktenskap­

liga barn sedan åtskilliga år tillbaka i arvsrättsligt hänseende likställda

med barn i äktenskap utan att äktenskapets ställning som samhällsinstitu­

tion i dessa länder torde kunna påstås vara svagare än hos oss. Ett faktum

är dessutom att i Danmark och Norge antalet utom äktenskap födda barn i

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

99

förhållande till hela antalet levande födda barn nnder de senaste åren varit

avsevärt lägre än i vårt land. över huvud synes intresset av att skydda fa­

miljebildning och familjesamhörighet icke stå i vägen för denna förbättring

av de utomäktenskapliga barnens ställning.

En remissmyndighet har mot de sakkunnigas förslag invänt, att ett jäm­

ställande i arvsrättsligt hänseende av utomäktenskapliga barn med barn av

äktenskaplig börd skulle leda till den enligt remissmyndighetens mening

olämpliga konsekvensen att beteckningen bröstarvinge i 105 § tredje stycket

försäkringsavtalslagen och i annan lagtext komme att avse även utomäk-

tenskapligt barn. I anledning härav må framhållas att nämnda stadgande i

försäkringsavtalslagen har karaktären av en allmän tolkningsregel, som en­

ligt vad i paragrafens första stycke uttryckligen sägs skall lända till efterrät­

telse endast om annat ej framgår av omständigheterna.

Såsom redan anmärkts har de sakkunnigas förslag i princip vunnit an­

slutning hos det stora flertalet remissinstanser. En del av dessa har emel­

lertid ansett att förslaget icke bör genomföras förrän fastställandet av fa­

derskapet till barn utom äktenskap kan ske med fullständig visshet eller i

vart fall med betydligt större säkerhet än för närvarande. Andra återigen har

såsom en förutsättning för förslagets genomförande uppställt att efterlevan­

de make tillförsäkras eu väsentligt tryggare ställning än enligt de sakkun­

nigas förslag.

På vetenskapens nuvarande ståndpunkt kan ett barns härstamning på

fädernet i allmänhet icke fastslås med absolut visshet, och det är osäkert

om detta någonsin skall bli möjligt i full utsträckning. Det sagda gäller

självfallet i princip i lika mån utomäktenskapliga barn och barn i äkten­

skap, låt vara att beträffande den sistnämnda gruppen av barn någon tve­

kan om härstamningen vanligtvis icke behöver uppstå i praktiken. Under

nämnda förhållanden är det tydligen en bedömningsfråga huruvida fader-

skapsfastställandet kan anses ske med sådan säkerhet att arvsrätt skall

kunna grundas därå. Den i anslutning till de sakkunnigas förslag inom

justitiedepartementet utarbetade nya bestämmelse om fastställande av fa­

derskapet till barn utom äktenskap, som jag i det följande kommer att när­

mare behandla, uppfyller enligt min mening ur rättssäkerhetssynpunkt till­

räckligt stora krav för att arvsrätt efter fader och fädernefränder skall

kunna införas. Då det gäller att bedöma förslagets konsekvenser, måste man

för övrigt hålla i minnet, att i de allra flesta fall spelar arvsrätten ur eko­

nomisk synpunkt en mycket mindre roll än rätten till underhållsbidrag

från den antagne fadern. Som jag nyss nämnt har redan nu utomäkten-

skapligt barn i både Danmark och Norge generell arvsrätt efter fader och

fädernefränder, och med de mycket stränga krav som där hittills gällt i

fråga om faderskaps fastställande måste det i dessa länder ha framstått så­

som särskilt angeläget alt den nya bestämmelsen ger erforderlig säkerhet.

De danska och norska representanter, som deltagit i utarbetandet av den

av kommittén föreslagna bestämmelsen, har emellertid ansett denna vara

lillfyllest för sina länders vidkommande.

100

Kungl. Mctj.ts proposition nr 1H år 1958

I detta sammanhang liar från något håll gjorts gällande att en intresse­

avvägning måste ske mellan en grupp utomäktenskapliga barn, för vilka

arvsrätten verkligen skulle ha någon ekonomisk betydelse, och eu annan

grupp sådana barn, vilkas faderskapstalan till följd av den föreslagna fa-

derskapsbestämmelsen blir ogillad. Denna invändning torde bottna i en fel­

syn. Visserligen är det möjligt — men ingalunda säkert — att den nya

faderskapsbestämmelsen med dess syfte att tillgodose rättssäkerhetens krav

kommer att leda till ett något ökat antal ogillanden av faderskapstalan, men

detta kommer enligt förslaget att ske alldeles oberoende av om vidgad arvs­

rätt införes eller ej. Man undgår således icke en eventuell ökning av antalet

ogillade käromål om faderskap genom att uppskjuta arvsrättsfrågans lös­

ning. Vad saken gäller är alltså en avvägning av skälen för och emot de änd­

rade faderskapsreglerna. Denna fråga behandlas i det följande.

I ett remissyttrande har ifrågasatts att endast faderskap, som fastställts

genom dom eller skriftligt erkännande före faderns död, skulle grunda arvs­

rätt. Den bakomliggande tanken är att avgörandet i ett först efter den utpe­

kade faderns död anhängiggjort faderskapsmål blir mera osäkert än eljest.

Möjligheterna att föra bevisning kan alltid i dessa, lika väl som i andra mål,

inverka på utgången. Detta förhållande utgör emellertid icke något skäl att

ge den grundläggande arvsregeln en principiellt annan utformning för de

åsyftade fallen.

En konsekvens av den vidgade arvsrätten för utomäktenskapligt barn är

att andra arvingar får vidkännas en motsvarande minskning i sin nuvaran­

de rätt till arv. Det mest ömmande fallet härvidlag synes vara det då den

avlidne mannen efterlämnar, förutom barn utom äktenskap, endast hustru.

Den hälft av boet som hustrun enligt gällande rätt erhåller i arv kommer

i stället att tillfalla det utomäktenskapliga barnet. Särskilt om egendomen

i boet helt härleder sig från hustrun och hon icke haft kännedom om bar­

nets existens kan detta resultat verka stötande.

Jag vill då först framhålla att de sakkunniga förutsatt att det av folk­

bokföringen skall kunna utläsas om en man är fader till barn utom äkten­

skap på liknande sätt som därav för närvarande kan inhämtas att en kvinna

har barn utom äktenskap eller att en man är fader till trolovningsbarn el­

ler barn, beträffande vilket han avgivit arvsrättsförklaring. Under remiss­

behandlingen har någon erinran icke i och för sig riktats mot tanken att i

en mans personakt skall antecknas varje utomäktenskapligt barn, till vil­

ket han förklarats vara fader. Däremot har från några håll ifrågasatts lämp­

ligheten av att en medlem av mannens familj skvdle äga att mot mannens

vilja ur personakten inhämta upplysning om hans utomäktenskapliga barn.

I ett par yttranden har vidare tvekan uttalats om riktigheten av de sakkun­

nigas uppfattning, att 13 § sekretesslagen skulle tillåta ett utlämnande av

dylika uppgifter utan mannens samtycke. I anledning härav må till en bör­

jan erinras om att föredragande departementschefen vid sekretesslagens

tillkomst uttryckligen framhöll (proposition nr 140/1936 s. 89) att kontra­

henterna vid ett tillämnat äktenskap i regel torde kunna anses berättigade

101

att få del av upplysningar om varandra. Denna uppfattning vill jag för

egen del biträda, och jag anser att detsamma bör gälla även i fråga om så­

dana anhöriga till en person, från vilka hans utomäktenskapliga barn kan

härleda arvsrätt. Jag kan därför ej instämma i ett under remissbehand­

lingen väckt yrkande om sådan ändring av 13 § sekretesslagen att ett ut­

lämnande av berörda uppgifter förhindras. Å andra sidan synes det mig

icke heller nödvändigt att, såsom från vissa håll yrkats, genom specialbe­

stämmelser av ett eller annat slag utbygga möjligheten för blivande hustru

eller nära anhörig att inhämta upplysningar i berörda hänseende. Erfor­

derliga författningsändringar i tillämpningsbestämmelserna till folkbokfö-

ringsförordningen kan genomföras på administrativ väg.

Med hänsyn till vad nu sagts bör alltså såväl trolovad som hustru kunna

utan svårighet få uppgift om existensen av ett fästmannens eller makens

utomäktenskapliga barn. Därmed skapas ett underlag för eventuellt erfor­

derliga åtgärder från hennes sida — i första hand upprättande av äkten­

skapsförord — till skydd för den egna egendomen. Vidare må i detta sam­

manhang beaktas att de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring av

13 kap. 12 § giftermålsbalken att den s. k. sextusenkronorsregeln, i mot­

sats till vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes

bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller under-

hållsberättigat barn utom äktenskap. Genom detta förslag, som jag i det

följande skall närmare beröra, kommer alltså den vidgade arvsrätten för

utomäktenskapligt barn icke att medföra någon olägenhet för efterlevande

hustru, om kvarlåtenskapen uppgår till högst sextusen kronors värde och

enskild egendom ej finns. Det må i detta sammanhang slutligen också erin­

ras om möjligheten att upprätta testamente. Eftersom arvsrätten för utom­

äktenskapligt barn, om den ej skall bli illusorisk, bör vara förenad med

laglottsrätt i samma utsträckning som gäller beträffande barn av äkten­

skaplig hörd, kommer visserligen testationsfriheten att i motsvarande mån

begränsas. Även i betraktande härav finns emellertid ett ganska stort ut­

rymme för att genom testamentsförordnande tillgodose såväl efterlevande

hustru som andra.

Vid dessa förhållanden anser jag att införandet av full arvsrättslig lik­

ställdhet mellan barn i och barn utom äktenskap knappast kan anses möta

avgörande betänkligheter med hänsyn till efterlevande makes rättsställning.

.lag vill dock icke bestrida att goda skäl kan åberopas för att hustru vid

mannens död skall beredas ännu större trygghet än den som följer enligt det

nu sagda. Detta problem har emellertid sin betydelse oberoende av frågan

om de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. I regel gäller det avvägningen

mellan den efterlevande maken och äktenskapliga barn. Visserligen kan

naturligtvis problemet bli mera accentuerat, om det tillkommer något barn

utom äktenskap, men en motsvarande situation kan redan nu föreligga, då

det finns barn från ett tidigare gifte, liksom det stundom kan uppkomma

stora intressemotsättningar mellan den efterlevande maken och dennes egna

barn. Såsom de sakkunniga påpekat innefattar alltså den närmare lösning­

Kungl. Mnj:ts proposition nr år 1958

102

en av detta praktiskt mycket viktiga problem en avvägningsfråga, som icke

enbart har samband med de utomäktenskapliga barnens arvsrätt. Spörs­

målet torde i första hand böra upptagas vid det nordiska samarbetet på arvs­

lagstiftningens område som enligt vad jag förut nämnt skall börja inom den

närmaste tiden. Även den under remissbehandlingen väckta frågan om lag-

lottsinstitutets avskaffande torde därvid bli föremål för behandling.

Uppenbart är att stridiga intressen kan göra sig gällande vid ett arvskifte,

i vilket ett utomäktenskapligt barn skall deltaga. Särskilt när tillgångarna

i boet väsentligen utgöres av en släktgård eller ett familjeföretag, kan det

tänkas att det utomäktenskapliga barnets medbestämmanderätt bereder

svårigheter för de andra delägarna. I likhet med de sakkunniga anser jag

det vara naturligt att arvskiftet i ett sådant fall verkställes med beaktande

av önskemålet om gårdens eller företagets bevarande i släktens hand och

alltså så att det utomäktenskapliga barnet får nöja sig med att erhålla sin

lott i annan egendom. Att såsom en remissinstans förordat införa en ut­

trycklig regel i detta hänsende anser jag dock icke erforderligt. Enligt 23

kap. 3 § i förslaget bör vad som ej lämpligen kan styckas eller skiljas så­

vitt möjligt läggas å en lott. Om arvingarna ej kan enas, skall särskild skif­

tesman, som på delägares begäran förordnas, själv bestämma om skiftet,

och skiftesmannens avgörande kan sedermera bringas under domstols prov­

ning.

Vad beträffar det arvsrättsliga förhållandet mellan utomäktenskapligt

barn och dess fädernefränder är uppenbarligen denna del av arvsrättsfrå­

gan i praktiken mindre betydelsefull. Barnet kan över huvud icke ärva nå­

gon av faderns släktingar så länge fadern lever. I allmänhet överlever fadern

sina föräldrar, och barnets arvsrätt efter dem blir sålunda endast sällan ak­

tuell. Även arvfall efter avlägsnare släktingar än fädernefränder i rakt upp­

stigande led är sällsynta, icke minst på grund av att de som sakna egna av-

komlingar oftare än andra torde upprätta testamente. Vid dessa förhållanden

skulle en begränsning i det utomäktenskapliga barnets arvsrätt till att gälla

endast arv efter fadern närmast innebära att en tillfällighet komme att av­

göra i vad mån barnet finge del i fädernefrändernas kvarlåtenskap; redan

genom arvsrätten efter fadern får ju barnet del i sådan fädernefrändernas

egendom som fadern ärvt. Den allvarligaste olägenheten av att begränsa

arvsrätten till enbart fadersarv är emellertid att en principiell olikhet mellan

barn i och barn utom äktenskap i så fall alltjämt komme alt kvarstå. Vad

som främst anmärkts mot arvsrätt även efter fädernefränderna är att dessa

i allmänhet icke känner till det utomäktenskapliga barnets existens. Genom

den fullständigare registrering av barn utom äktenskap, som jag enligt det

förut sagda anser böra komma till stånd, öppnas emellertid möjlighet för

den som saknar kännedom om sina arvingar att ur folkbokföringen inhäm­

ta besked därom. Ur praktisk synpunkt minst lika betydelsefull såsom upp­

lysningskälla i detta hänseende är vidare den bouppteckning som upprät­

tats efter det utomäktenskapliga barnets fader; av denna skall ju barnets

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

103

existens framgå. Jag kan därför ej finna att vad i detta hänseende anförts

är av beskaffenhet att behöva hindra likställighetskravets förverkligande.

Slutligen har ett par remissinstanser berört frågan huruvida införandet

av vidgad arvsrätt bör medföra sådan ändring av föräldrabalken att fadern

till ett utomäktenskapligt barn får större möjlighet än hittills att inverka

på barnets fostran och att tillvarataga dess ekonomiska angelägenheter.

Väl torde det föreligga vissa skäl att uppmjuka de i 6 kap. 12 § stadgade

villkoren för att fadern skall få övertaga vårdnaden om barnet och därmed,

jämlikt 11 kap. 2 §, bli barnets förmyndare. Det är dock svårt att utan när­

mare undersökning överblicka detta spörsmål, och behovet av en ändring

synes icke vara så framträdande att en reform ter sig omedelbart påkallad.

Frågan bör emellertid följas med uppmärksamhet.

På grund av det sålunda anförda godtager jag de sakkunnigas förslag att

barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende helt skall likställas med barn

i äktenskap och att följaktligen någon särbestämmelse rörande utomäkten-

skapliga barn icke skall upptagas i ärvdabalken. Att såsom av en remiss­

myndighet ifrågasatts fastslå likställigheten i en uttrycklig bestämmelse

anser jag obehövligt.

I övrigt har med avseende å förevarande kapitel endast den ändringen

vidtagits i de sakkunnigas förslag att 3 § andra stycket andra meningen

något omarbetats. Enligt arvslagen gäller att s. k. representationsrätt, d. v. s.

rätt för avkomlingar att träda till arv i faders eller moders ställe, skall till-

lämpas även inom tredje parentelen. Stadgande härom finnes upptaget i 1

kap. 3 § andra stycket, varest bl. a. talas om det fall att den döde efterlämnat

»barn i annat gifte». Detta uttryck syftar uppenbarligen på sådant arvsberät-

tigat barn eller adoptivbarn till den döde, som ej jämväl är barn eller adop­

tivbarn till den dödes tidigare avlidne make. Bl. a. med hänsyn till att utom­

äktenskapligt barn för närvarande har arvsrätt efter moder och möderne-

fränder och i vissa fall också efter fader, synes det citerade uttrycket även

enligt gällande rätt vara väl snävt — låt vara att stadgandet får läsas ge­

mensamt med de särskilda reglerna i 3 kap. arvslagen om utomäktenskapligt

barns arvsrätt. I och med att detta kapitel utgår, är det emellertid tydligt att

uttrycket »barn i annat gifte» bör ersättas med enbart ordet »barn».

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1958

3 KAP.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar

i boet efter den sist avlidne maken

Till detta kapitel har överförts vad som för närvarande stadgas i 2 kap.

arvslagen. Med hänsyn till terminologien i rättegångsbalken har därvid

gjorts en mindre jämkning i 3 §. Även 4, 5 och 7 §§ har jämkats något i

redaktionellt hänseende, varjämte tredje stycket i 5 § uteslutits såsom obe­

hövligt.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande

Enligt 4 kap. arvslagen äger adoptivbarn eller dess avkomling taga arv

etter adoptanten men däremot icke efter dennes skyldemän. Adoptivbarnet

har dessutom arvsratt efter sina egna skyldemän. När adoptivbarnet dör,

mtrader i princip dess skyldemän som arvtagare. Endast i det fallet att

adoptivbarnet saknar bröstarvinge och av adoptanten erhållit egendom i arv,

gåva eller testamente finnes en till egendomens värde begränsad arvsrätt för

adoptanten eller hans avkomlingar. Efterlämnar adoptivbarnet ej arvsberät-

tigad skyldemän, ärves jämväl kvarlåtenskapen i övrigt av adoptanten

men dennes avkomlingar äger i sådant fall ej rätt att träda i adoptantens

ställe, om han avlidit före adoptivbarnet.

Beträffande denna reglerings tillkomst samt innebörden av motsvarande

lagregler i de nordiska grannländerna hänvisas till betänkandet (s 97

och 98).

Z)e sakkunniga (s. 99—101) har anfört att med hänsyn till adoptionens

syfte att skapa en ersättning för det naturliga föräldraförhållandet adoptiv-

barnets anknytning till adoptanten bör grunda arvsrätt. Om arvsrätt även

bor föreligga mellan barnet och dess naturliga släkt, synes främst böra be­

ro på den närmare beskaffenheten av adoptivförhållandet. I det ojämför­

ligt största antalet fall sker adoption medan barnet befinner sig i späd

ålder och med den avsikten från adoptivföräldrarnas sida att barnet skall

införlivas i deras släkt som om det vore deras eget. Detta torde också stå

klart för barnets naturliga föräldrar, vilka redan från början betraktar bar­

net såsom definitivt skilt från dem. Ett typiskt exempel härpå föreligger

då moder till utomäktenskapligt barn genom förmedling av barnavårds­

nämnd lämnar samtycke till barnets bortadopterande utan att ha haft kontakt

med adoptivföräldrarna eller ens äga kännedom om deras namn och bostads­

ort. När adoptionen är avsedd att på nu antytt sätt fullständigt överflytta

barnet från den naturliga släkten till adoptantens släkt, undanryckes i viss

mån grunden för barnets arvsrätt efter dess skyldemän, eftersom blodsban­

det icke enbart utan allenast i förening med den därpå vilande sociala och

ekonomiska samhörigheten anses utgöra arvsrättens grund. För exempelvis

syskonen måste det te sig orättvist, om adoptivbarnet, oaktat det betraktats

såsom definitivt skilt från deras krets, skulle taga del även i kvarlåtenskap

etter skyldemän. Men jämväl sett från adoptivbarnets egen synpunkt synes

det vara önskvärt att dess på skyldskapen grundade arvsrätt upphör. För

att adoptionen skall kunna bli till verkligt gagn bör adoptivbarnet få växa

upp under samma förhållanden som ett adoptantens eget barn och icke

oroas genom närmanden från den naturliga släktens sida. Det är därför

angeläget att alla rättsliga band mellan barnet och dess släkt avbrytes. Eko­

nomiskt sett är naturligen ett bortadopterat barns arvsrätt efter dess släkt

Kungl. Maj. ts proposition nr t'i'i år 1958

105

oftast utan större betydelse för barnet. Om barnets arvsrätt på angivet

sätt begränsas, bör detta leda till en motsvarande begränsning av släktens

arvsrätt efter barnet. Härför talar också det förhållandet att den egen­

dom, varav kvarlåtenskapen efter barnet utgÖres, normalt får antagas helt

eller i huvudsak härröra från adoptanten och hans släkt. — Vid sidan av

de fall då adoptionen såsom i det föregående förutsatts avser att åstadkom­

ma en fullständig överflyttning av barnet från en släkt till en annan före­

kommer emellertid också adoptioner då detta icke i samma grad är åsyftat,

särskilt när ett äldre barn adopteras. Om t. ex. ett föräldralöst barn adop­

teras av en nära anförvant eller om ett barn vars föräldrar blivit skilda adop­

teras av den med vilken den vårdnadshavande maken gift om sig, torde det

ofta icke vara avsett att fördenskull barnets förbindelse med dess släkt skall

avbrytas. Det synes då ej heller finnas anledning att betaga barnet och dess

skyldemän rätten att ärva varandra. Även vid spädbarnsadoption, då enligt

det föregående arvsrätt mellan barnet och dess släkt i regel icke bör före­

komma, kan det inträffa att sådan arvsrätt anses önskvärd. Detta kan vara

fallet om bibehållandet av förbindelsen med den naturliga släkten väntas

bli till särskild fördel för barnet, t. ex. när barnets skyldemän befinna sig

i en väsentligt bättre ekonomisk situation än adoptanten och hans skylde­

män. Å andra sidan kan stundom även vid adoption av äldre barn ett avskä­

rande av förbindelsen med den naturliga släkten framstå såsom mest för­

enligt med barnets intresse. Vad sålunda anförts synes visa att en tillfreds­

ställande ordning i arvsrättsligt hänseende icke kan åstadkommas utan att

det skapas två former av adoption med delvis olika rättsverkan. Vid den

ena bör arvsrätt mellan barnet och dess skyldemän i princip icke förekom­

ma, medan vid den andra barnet och dess skyldemän bör vara berättigade

att ärva varandra. Med hänsyn till den större användning som den förra

adoptionsformen kan beräknas få torde denna böra utformas som den nor­

mala. Adoption med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap bör sålunda

kunna beviljas endast när det uttryckligen begärts.

Åtskilliga remissinstanser uttalar sig mera allmänt angående de

föreslagna bestämmelserna om arvsrätt vid adoptivförliållande. Uttalandena

går undantagslöst i tillstyrkande riktning beträffande den föreslagna hu­

vudformen för adoption, medan däremot meningarna är delade beträffande

adoption med bibehållen arvsrätt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att förslaget är smidigt anpassat

till det faktiska läget vid flertalet adoptioner och därmed även får antagas

överensstämma med vad barnets anhöriga, adoptanten och barnets övriga

omgivning i allmänhet finner vara riktigt. Liknande synpunkter anförs av

länsstyrelserna i Hallands, Norrbottens och Östergötlands län samt av bar­

navårdsnämnderna i Linköping, Norrköping och Vårfrubcrga kommun.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att förslaget står i överens­

stämmelse med nutida rättsuppfattning samt att det har stöd i principen

om den ekonomiska och sociala gemenskapen — och icke allenast blodsban­

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 1M år 1958

det — som arvsrättens grund. Sveriges advokatsamfund tillstyrker försla­

get såsom synnerligen välmotiverat. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför

sig till det utlåtande, som på domkapitlets uppdrag avgivits av domprosten

Dahlbom. Denne anser att frågan om adoptivbarns arvsrättsliga ställning

lösts på ett förtjänstfullt sätt i förslaget. Att, såsom nu är fallet, regelmäs­

sigt låta adoptivbarnets skyldemän taga arv efter adoptivbarnet, kan — an-

föres vidare — leda till betänkliga, i vissa fall upprörande konsekvenser,

och förhållandet bar tvivelsutan både avskräckt från välbehövliga adop­

tioner och föranlett att adoptioner hävts. Barnavårdsnämnden i Göteborg

håller för sannolikt att en förbättring av adoptivbarns arvsförhållanden icke

kommer att verka störande med avseende å adoptantens skyldemän, vilka

som regel omfattar den nya familjemedlemmen med stor kärlek och varmt

intresse.

Beträffande de sakkunnigas förslag att det skall skapas två former

av adoption med delvis olika rättsverkan förklarar sig hovrätten över

Skåne och Blekinge anse att de båda adoptionsformerna på ett i allt väsent­

ligt tillfredsställande sätt tillgodoser det praktiska livets behov. Hovrätten

erinrar om att såsom spädbarnsadoptionen, vilken i vårt land torde vara

den vanligaste adoptionstypen, faktiskt utvecklat sig, den regelmässigt inne­

bär att praktiskt taget all kontakt mellan barnet och dess släkt upphör,

medan i stället en nära samhörighet uppstår mellan barnet samt adoptan-

ten och dennes anhöriga. Den andra adoptionsformen — med förbehåll om

arvsrätt på grund av skyldskap — förefaller hovrätten i stort sett väl läm­

pad för det icke alldeles ovanliga fallet, att maken adopterar andra makens

barn i tidigare äktenskap. Göta hovrätt ansluter sig till de huvudprinciper

som ligger till grund för förslaget. Enligt hovrättens mening är det emel­

lertid angeläget att finna enkla och korta benämningar på de båda slagen

av adoption i stället för de tunga beskrivningar, som förslaget och motiven

begagnar, detta av hänsyn icke minst till den allmänhet som berörs av insti­

tuten. överståthållarämbetet finner att övertygande skäl förebragts för att

adoptivbarn i vissa fall skall kunna behålla sin arvsrätt på grund av skyld­

skap. Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till det av kyrkoherden

Törnquist avgivna utlåtandet. Törnquist framhåller att de personliga för­

hållandena vid adoption är så skiftande, att det måste anses vara värdefullt

med två adoptionsformer. Adoption med förbehåll för arvsrätt på grund av

skyldskap antages dock komma till användning ganska sällan. Enligt yrkes­

kvinnors samarbetsförbund får adoption med förbehåll för arvsrätt på grund

av skyldskap anses lämplig i fall där barnet bör behålla förbindelsen med

den naturliga släkten. Om exempelvis barn till frånskilda föräldrar adop­

teras av faderns eller moderns make i nytt äktenskap är det sålunda —

uttalar förbundet — rimligt att barnet behåller sin arvsrätt i förhållande

till den av föräldrarna som icke har vårdnaden om barnet. Samma syn­

punkter anförs av folkpartiets kvinnoförbund, som tillägger att den före­

slagna huvudformen av adoption synes ägnad bereda barnet större trygg­

het än det nuvarande adoptionsinstitutet. Sveriges socialdemokratiska kvin­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

107

noförbund tillstyrker att adoptionsformen med förbehåll för arvsrätt på

grund av skyldskap antages på prov för vinnande av erfarenhet av dess

verkningar.

En mer eller mindre kritisk hållning till den föreslagna adoptionsfor­

men med förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap intages av vissa

remissinstanser. Enligt svenska socialvårdsförbundet tillgodoser den före­

slagna huvudformen syftet med adoptionsinstitutet, nämligen att de känslo­

mässiga och rättsliga banden med de biologiska föräldrarna helt skall bry­

tas och barnet i stället utan inskränkningar knytas till adoptivföräldrarna

och deras släkt, som om del vore adoptivföräldrarnas eget barn. De sakkun­

nigas skäl för en form av adoption med bibehållen arvsrätt på grund av

skyldskap finner förbundet icke övertygande. Även om barnet därmed skul­

le vinna några mer beaktansvärda ekonomiska fördelar, vilket dock i fler­

talet fall torde vara tvivelaktigt, så bryter ett dylikt arrangemang sönder

de nyss antydda principerna för adoptionsinstitutet. Möjligheten att ut­

nyttja två alternativa former för adoption är dessutom enligt förbundets

mening ägnad att komplicera rättstillämpningen och medverka till oklar­

het hos allmänheten om adoptionens rättsverkningar i de individuella fal­

len. Även om möjligheten till gemensamma bestämmelser inom de nordiska

länderna på detta område skulle tillspillogivas, håller förbundet före, att

en dylik i och för sig allvarlig olägenhet bör tagas hellre än att den nu

berörda formen av adoption införes. Föreningen Sveriges stadsdomare kän­

ner sig icke övertygad om nödvändigheten att på detta för gemene man

mycket viktiga område införa regler av så invecklad natur, att man kan

utgå från att den fullständiga kännedomen om dem aldrig kommer att bli

var mans egendom. Föreningen avstyrker därför att det införes mer än en

form av adoption, och denna bör bli den föreslagna mer genomgripande

formen. Hovrätten för Övre Norrland ifrågasätter om det är nödvändigt

eller ens lämpligt att för de undantagsfall, då arvsrätt i förhållandet mellan

barnet och dess skyldemän skulle ha verklig betydelse, införa en särskild

form av adoption. Under alla förhållanden äger ju barnets skyldemän, så­

som de sakkunniga i andra sammanhang framhållit, möjlighet att testa­

mentera till barnet. Ett införande av allenast en form av adoption skulle

också innebära eu betydande förenkling. Liknande synpunkter anförs av

Fredrika-Bremer-förbundet. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Sveriges hus­

modersföreningars riksförbund och barnavårdsnämnden i Stockholm ställer

sig tvekande till behovet av nu nämnda adoptionsform, dock utan att ta

avstånd från densamma. En ledamot av barnavårdsnämnden uttalar sig för

att endast den föreslagna huvudformen för adoption införes.

Eu textkritisk a n m ä r k ning framförs av hovrätten för Nedre

Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar. I deras yttrande an-

märkes att adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. t § första

stycket och 2 § första stycket förslaget till ärvdabalk är arvsberättigade som

bröstarvingar till adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led

samt alt enligt motiven (s. 109) ett flertal stadganden, som rör bröstar-

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 ii år 1958

vinge, följaktligen skall äga tillämpning även å adoptivbarn. Detta bär en­

ligt nämnda remissinstansers mening ej kommit till tydligt uttryck i lag­

texten. Hovrätten påpekar sålunda att i 2 kap. 1 § förslaget till ärvdabalk

oförändrat upptagits stadgandet i 1 kap. 1 § arvslagen, att närmaste

arvingar på grund av skyldskap är arvlåtarens avkomlingar (bröstarvingar).

Denna definition å bröstarvinge inbegriper ej i och för sig adoptivbarn.

Stadgandet kompletteras emellertid i arvslagen av föreskriften i 7 kap. 7 §

att vad som förut i nämnda kapitel stadgats om bröstarvinge skall äga mot­

svarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, men detta kom­

pletterande stadgande har i förslaget ej annan motsvarighet än den nega­

tiva föreskriften i 7 kap. 7 §, att vad förut i kapitlet är stadgat om bröst­

arvinge e j skall äga tillämpning å adoptivbarn, där adoptionen skett med

förbehåll enligt det föreslagna stadgandet i 4 kap. 7 § föräldrabalken. Otyd­

ligheten blir enligt hovrättens mening än större i annan lagtext där ordet

bröstarvinge förekommer. Som exempel nämnes den föreslagna ändrade ly­

delsen av bodelningsreglerna i 13 kap. 13 § giftermålsbalken. Enligt motiven

skall också vad i denna paragraf sägs om »bröstarvinge» gälla om adoptiv­

barn, men det kan ej utläsas av lagtexten. Hovrätten förordar, att i ärvda-

balken uttryckligen utsäges att vad i lag föreskrives om bröstarvinge skall

i den mån annat ej stadgas äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn.

Häradshövdingeföreningen erinrar om att stadgandena i förslaget till ärvda­

balk om förskott å arv (6 kap.), om laglott (7 kap.) och om arvsavtal

(17 kap.) enligt de sakkunnigas motivering skall tillämpas å adoptivbarn.

Så torde även vara fallet — anför föreningen vidare — med stadgandena

om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap (8 kap.) och bestämmelsen i 11

kap. 7 § förslaget till ärvdabalk samt i 13 kap. 13 § giftermålsbalken. Efter­

som förslaget till ärvdabalk saknar en bestämmelse efter mönster av den i

6 kap. 8 § arvslagen, om att vad i nämnda kapitel stadgas om bröstarvinge

skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling, fram­

går enligt föreningens mening den avsedda innebörden icke med erforder­

lig tydlighet. Räckvidden av det slut e contrario, som kan dragas av stad­

gandet i 7 kap. 7 § förslaget till ärvdabalk, synes föreningen oviss. Stadgan­

det i 8 kap. 9 § förslaget till ärvdabalk om att vad i nämnda kapitel stad­

gas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt till underhåll för arv­

låtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant barn och dess avkom­

lingar att utgiva underhållsbidrag är enligt föreningens mening ur tolknings-

synpunkt snarast förvillande i betraktande av de i 2 och 5 §§ av kapitlet

förekommande bestämmelserna rörande bröstarvinge. Bröstarvinge — fort­

sätter föreningen — betyder i vanligt språkbruk arvinge som i rakt nedsti­

gande led härstammar från arvlåtaren och i överensstämmelse härmed har

ordets betydelse också definierats i 2 kap. 1 § förslaget till ärvdabalk. För­

eningen kan därför icke finna det lämpligt att i lagtexten använda ordet

bröstarvinge såsom betydande jämväl adoptivbarn och dess avkomling. För

den som icke har tillgång till motiven måste det förefalla främmande att

ge stadgandena om bröstarvinge den avsedda tolkningen, även om det

för

Kungl. Majrts proposition nr 144 år 1958

109

honom skulle framstå såsom sakligt motiverat att så skedde. I motiven

har för övrigt icke uttömmande angivits i vilka fall stadganden om bröst­

arvinge skall tillämpas å adoptivbarn och dess avkomling. Detta finner för­

eningen vara otillfredsställande, i all synnerhet som de bestämmelser varom

nu är fråga kommer att i mycket stor utsträckning tillämpas av lekmän.

Även föreningen hemställer därför att lagtexten måtte kompletteras med en

bestämmelse av innehåll, att vad i de nämnda lagarna stadgas angående

bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess av­

komling, där detta överensstämmer med grunderna för stadgandet. Slutli­

gen ifrågasätter föreningen om icke detsamma bör ske i fråga om stad­

ganden, som anges avse »barn» och »avkomling» (jämför exempelvis 6 kap.

2 § och 11 kap. 6 § förslaget till ärvdabalk).

Statskontoret anser att ett förverkligande av förslaget bör föranleda att

i de för statstjänstemän med flera gällande familjepensionsbestämmelser-

na intages en föreskrift, enligt vilken från pensionsrätt undantages barn,

som på grund av att det är adopterat av annan, icke åtnjuter arvsrätt efter

den avlidne, övergångsvis bör dock gälla — uttalar statskontoret — att

adoptivbarn, som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande redan åtnju­

ter familjepension enligt nu gällande bestämmelser, skall bibehållas vid

denna rätt.

Departementschefen

De bestämmelser om arvsrätt vid adoptivförhållande som upptages i gäl­

lande arvslag har utan någon väsentlig saklig ändring överförts dit från

1917 års lag om adoption. Med hänsyn till att adoptionsinstitutet icke in­

fördes i vår rätt förrän genom sistnämnda lag, är det därför naturligt att

bestämmelserna giver uttryck åt en tämligen försiktig ståndpunkt. Då adop­

tion var en i praktiken oprövad anordning, ville man ej låta rättsverkningar­

na därav på arvsrättens område bli mera genomgripande än nödvändigt.

Samtidigt som man ganska snävt avgränsade adoptivbarnets arvsrättsliga

förhållande till adoptantsidan, fick barnet i princip behålla sin på skyldslca-

pen grundade ställning med avseende å rätten till arv.

Man kan räkna med att över 60 000 barn blivit adopterade i Sverige under

adoptionsinstitutets snart fyrtioåriga giltighetstid. Detta visar att institutet

har en stor social och praktisk betydelse. Denna möjlighet att få till stånd

en fast familjebildning kan uppenbarligen skänka stora mänskliga värden

åt barnlösa personer och hemlösa barn. Erfarenheten har också givit vid

handen att adoptivbarn i allmänhet vinner en mycket fast ankytning icke

blott till adoptanlen utan även till dennes släkt, under det att den faktiska

förbindelsen mellan barnet och dess naturliga släkt i ett mycket stort an­

tal fall — särskilt när fråga är om spädbarnsadoption — definitivt upphör

i och med adoptionen. Denna utveckling har lett till att en reform av adop-

tionsinstitutet numera framstår såsom angelägen. Därvid bör en utvidgning

av arvsrätten i förhållande till adoptantsidan komma till stånd, och sam­

tidigt bör arvsrätten mellan barnet och dess naturliga släkt i princip helt

avskäras.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

De sakkunnigas förslag bygger på denna grundsyn, som också vunnit all­

män anslutning bland remissinstanserna. Emellertid har de sakkunniga icke

ansett sig kunna taga steget fullt ut och förorda införandet av en enda, radi­

kalt ny adoptionsform. I stället har de föreslagit att två former av adoption

skall skapas med delvis olika rättsverkan. Som huvudregel skulle gälla att

arvsrätt mellan adoptivbarnet och dess skyldemän icke skulle förekomma,

men om särskilt förbehåll därom gjorts vid adoptionen, skulle barnet och

dess skyldemän vara berättigade att ärva varandra. Anledningen till att de

sakkunniga sålunda, förutom den så att säga starkare och för normalfallen

avsedda adoptionen, även föreslagit en svagare adoptionsform får ses mot

bakgrunden av strävandena att åstadkomma största möjliga rättslikhet mel­

lan de nordiska länderna på detta område. I Norge är nämligen båda dessa

former av adoption redan införlivade med lagstiftningen, och de norska

kommittérade har tydligen ansett det önskvärt att allt framgent bibehålla

de båda adoptionsformerna. Efter de förut omnämnda överläggningarna mel­

lan representanter för de nordiska justitiedepartementen i april 1955 har saken

dock kommit i ett annat läge. Vid dessa överläggningar hävdades nämligen

från norsk sida att möjligheten till adoption med bibehållen arvsrätt på

grund av skyld skap — vilken adoptionsform i praktiken kommit till använd­

ning endast i ungefär 2 % av samtliga beviljade adoptioner — icke behövde

bibehållas för framtiden. Såsom redan omtalats delades denna uppfattning

av de i sammanträdet deltagande representanterna för övriga nordiska justi­

tiedepartement.

Söker man närmare ange i vilka fall den föreslagna svagare adoptionsfor-

men skulle få praktisk betydelse, torde man finna att den kunde komma till

användning i framför allt två lägen. Dels skulle denna adoptionsform kunna

ifrågakomma när den vårdnadshavande av föräldrarna till ett skilsmässo-

barn ingått nytt äktenskap och den nye maken önskar adoptera barnet utan

att därför barnets förbindelser med den andre av föräldrarna och hans släkt

skall bli avskurna; och dels skulle den svagare adoptionsformen kunna lämpa

sig för det fall att ett föräldralöst barn omhändertagits av en nära anförvant.

Nyttan för barnet av en adoption blir emellertid i dessa fall ofta mindre än

eljest. Och barnets rent ekonomiska intresse kan i stället tillgodoses på

testamentsvägen. Fördelarna med den svagare adoptionsformen synes i varje

fall icke uppväga de i flera remissyttranden berörda nackdelarna av att bryta

sönder adoptionsinstitutet i två olika former. En sådan anordning skulle

otvivelaktigt medföra att både lagstiftningen och rättstillämpningen kompli­

cerades samt att oklarhet hos allmänheten komme att råda om detta för ge­

mene man praktiskt viktiga instituts rättsverkningar. Då det efter de senaste

nordiska överläggningarna i ämnet dessutom får tagas för visst, att den

svagare adoptionsformen icke kommer att genomföras i något av våra grann­

länder, vill jag förorda att denna adoptionsform, som enligt de norska er­

farenheterna torde ha betydelse blott i ett mycket litet antal fall, ej heller

införes hos oss.

Såsom svenska socialvårdsförbundet framhållit bör ändamålet med adop-

Kungl. Maj:ts proposition nr 154 år 1958

in

tionsinstitutet vara att skapa en ordning varigenom de känslomässiga och

rättsliga banden mellan barnet och de biologiska föräldrarna helt brytes och

barnet i stället utan inskränkningar knytes till adoptivföräldrarna och deras

skyldemän, som vore det adoptivföräldrarnas eget barn. Detta syfte tillgodo­

ses genom den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyld-

skap vilken de sakkunniga föreslagit såsom normalfall och vilken följaktli­

gen ensam upptagits i departementsförslaget. Vid adoptivförhållande kom­

mer således att i arvsrättsligt hänseende gälla att adoptivbarnet och dess av-

komlingar tager arv och ärves som om adoptivbarnet varit adoptantens eget

barn (1 §). Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga

skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall arvsrätt däremot ej äga

rum (2 §).

I anslutning till det nu sagda må en av ett par remissinstanser upptagen

fråga angående sakkunnigförslagets lagtekniska utformning beröras. I 1 §

första stycket förevarande kapitel (motsvarande 1 § i departementsförsla­

get) stadgas att adoptivbarn och dess avkomlingar äger laga arv som om

adoptivbarnet varit adoptantens eget barn. Härav har de sakkunniga ansett

utan vidare skola följa att vissa andra bestämmelser, som icke uttryckligen

avser adoptivbarn eller dess avkomling, skall tillämpas även då fråga är om

adoptivförhållande. De åsyftade remissinstanserna har funnit detta ur for­

mell synpunkt vara otillfredsställande samt förordat införandet av en all­

män regel rörande adoptionens rättsverkningar. Den ena instansen har så­

lunda föreslagit en bestämmelse av innehåll att vad i lag föreskrives om

bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn och dess av­

komling i den mån ej annat stadgas.

Frågan om införandet av en allmän regel rörande adoptionens rättsverk­

ningar utgör ett svårt lagtekniskt spörsmål, som uppmärksammades redan

under förarbetena till 1917 års adoptionslag. Lagberedningen framhöll där­

vid att den tyska lagen — till skillnad mot t. ex. den schweiziska — innehåller

en allmän föreskrift att adoptivbarnet genom adoptionen erhåller samma

rättsliga ställning som adoptantens äkta barn. Beredningen underströk att

adoptionen givetvis borde ge barnet i allt väsentlig rättsställning som adop-

lantens äkta barn, men icke desto mindre hade beredningen icke funnit lämp­

ligt upptaga någon dylik allmän föreskrift. Den tyska bestämmelsen syntes

— fortsatte beredningen — tolkas så, att den allenast avsåge att göra de i

den allmänna civillagen intagna reglerna angående förhållandet mellan för­

äldrar och barn tillämpliga jämväl beträffande adoptivföräldrar och adop­

tivbarn. I andra hänseenden såsom beträffande straffrättsliga, processuella

och i allmänhet alla offentligrättsliga frågor gällde om adoptivföräldrar och

adoptivbarn särskilda föreskrifter, upptagna i de särskilda författningarna.

Enligt lagberedningens mening torde försiktigheten också bjuda alt vid ny

lagstiftning i ämnet icke angående sist nämnda frågor i adoptivlagen upptaga

någon allmän regel. Det behövdes prövning beträffande varje särskild sådan

fråga huruvida adoptivbarn skulle vara att likställa med naturliga barn.

Skulle regeln sålunda inskränkas till det civilrättsliga området, torde den en­

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

ligt lagberedningens mening icke utan fara för missförstånd kunna givas den

allmänna avfattning som tyska lagen hade. Men icke heller en till det civil­

rättsliga området inskränkt allmän regel hade lagberedningen ansett sig

kunna förordna. Jämväl beträffande detta område visade det sig att reglerna

om förhållandet mellan föräldrar och barn i allmänhet icke kunde utan

vidare tillämpas på adoptivföräldrar och adoptivbarn. Så gott som på alla

punkter erfordrades modifikationer av eller tillägg till de allmänna reglerna.

Då det sålunda varit nödvändigt att i den föreslagna adoptionslagen giva

speciella regler angående förhållandet mellan adoptivföräldrar och adop­

tivbarn i de särskilda hänseenden, som skulle avses med en generell civil­

rättslig regel i ämnet, hade en sådan blivit överflödig. Av de speciella regler

lagberedningens förslag innehölle framginge i allt fall med önskvärd tyd­

lighet, att förhållandet mellan adoptivföräldrar och adoptivbarn i civilrätts­

ligt hänseende bleve i det väsentliga detsamma som mellan föräldrar och

barn.

Den lagstiftningsteknik som lagberedningen sålunda förordade användes

alltjämt. Ett exempel härpå är följande. Enligt 4 kap. 1 § arvslagen äger

adoptivbarn lika med barn i äktenskap taga arv efter adoptanten, dock att

bröstarvinge ej skall till följd av adoptivbarnets arvsrätt lida intrång i sin

laglott. Härigenom får bestämmelserna i 1 kap. 1 § nämnda lag tillämpning

beträffande adoptivbarn utan särskilt stadgande därom, liksom ock det i

1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § samma lag uppställda villkoret, att bröstarvingar

ej finnes, kommer att omfatta även adoptivbarn. Det må nämnas att icke

heller norsk eller finsk rätt upptar någon allmän föreskrift om att adoptiv­

barn i allt väsentligt har samma rättsställning som adoptantens äkta barn.

Däremot innehåller den danska adoptionslagen en dylik föreskrift, vilken

trots sin allmänna utformning dock torde taga sikte endast på rent civil­

rättsliga förhållanden.

Enligt min mening skulle det i och för sig vara önskvärt att på lämpligt

ställe, väl snarast i 4 kap. föräldrabalken, upptaga en allmän regel att adop­

tivbarn genom adoptionen får i princip samma rättsställning som ett adop­

tantens inom äktenskap födda barn. Särskilt om adoptionsinstitutet refor­

meras på sätt i departement sförslaget förordas och den ifragasatta svagare

adoptionsformen alltså ej införes, skulle en dylik regel framstå som i hög

grad naturlig. Icke desto mindre väcker det vissa betänkligheter att beträda

denna väg. Till en början är det sålunda, såsom redan lagberedningen fram­

höll, mycket svårt att överblicka konsekvenserna i olika hänseenden av en

allmän regel i ämnet, även om denna regel uttryckligen begränsas till det

rent civilrättsliga området. Och vidare skulle en allmän föreskrift kunna

utgöra ett hinder för att i praktiskt särskilt viktiga sammanhang giva en ur

upplysningssynpunkt önskvärd specialregel, t. ex. att adoptivbarn i ai\s-

rättsligt hänseende skall vara jämställt med ett adoptantens äkta barn. En

dylik specialregel skulle ju redan vara täckt av den allmänna regeln. Med

hänsyn till vad nu sagts har jag följaktligen stannat för att icke förorda

någon allmän föreskrift utan i princip bibehålla den nuvarande lagstift­

ningstekniken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

113

Då departementsförslaget i likhet med de sakkunnigas förslag åsyftar en

mera fullständig arvsrättslig likställighet mellan adoptivbarn och eget barn,

synes det motiverat att i nya ärvdabalken utnyttja denna lagstiftningstek­

nik i ännu större utsträckning än i gällande lag. Det nyss återgivna stad­

gandet i 1 § förevarande kapitel innebär tydligen att i fråga om arvsrätt

adoptivbarnet, oaktat det icke är bröstarvinge till adoptanten, blir likställt

med ett barn till denne och ett barnbarn till adoptantens föräldrar. Likaså

får ett barn till adoptivbarnet ställning såsom adoptantens barnbarn och så­

som barnbarnsbarn till adoptantens föräldrar. I förhållande till adoptantens

syskon blir, för att ytterligare exemplifiera stadgandets innebörd, adoptiv­

barnet att anse som ett syskonbarn. Då det gäller att avgöra vilken arvsrätt

ett adoptivbarn eller dess avkomling har, skall alltså tillämpas vad som är

stadgat om skyldemans arvsrätt. Bestämmelser härom finns i 2 kap. i försla­

get, men även reglerna i 6 kap. om förskott å arv, i 7 kap. om laglott och i

17 kap. 2 § om avsägelse av rätt till arv måste i tillämpliga delar iakttagas,

om adoptivbarnets likställdhet med adoptantens eget barn skall upprätthål­

las. Det synes naturligt att likställigheten får konsekvenser också i andra

sammanhang, där skyldemans arvsrätt är i fråga. Sålunda bör, liksom hit­

tills, det i 2 kap. 2 § och 3 kap. 1 § i departementsförslaget stadgade villko­

ret, att bröstarvingar ej finnes, anses uppfyllt endast om även adoptivbarn

och avkomlingar till sådant saknas. Likaledes bör bestämmelserna ill kap.

6 och 7 §§ tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge jämväl

omfattade adoptivbarn eller dess avkomling, men eftersom dessa bestämmel­

ser utgör tolkningsregler som endast skall iakttagas där ej annat får anses

följa av vederbörande testamente, är frågan om bestämmelsernas innebörd

uppenbarligen av mindre betydelse. Däremot synes reglerna om underhålls­

bidrag i 8 kap. och 18 kap. 5 § icke angå arvsrätten i egentlig mening, och

det är därför befogat att, såsom ock skett, uttryckligen angiva i vad mån reg­

lerna äger tillämpning vid adoptivförhållanden. Vad slutligen beträffar det

föreslagna stadgandet i 13 kap. 13 § giftermålsbalken får jag hänvisa till det

följande.

De förslag till ändringar i fainiljepensionsbestämmelser, som kan föranle­

das av vad en remissinstans påpekat, torde komma att anmälas av chefen

för civildepartementet.

1 och 2 §§■

I dessa paragrafer regleras arvsrätten vid adoption, dels i förhållande till

adoptantsidan (1 §) och dels i förhållande till adoptivbarnets skyldemän

(2 §).

Enligt vad de sakkunniga (s. 101 och 102) anfört bör adoptivbarnets an­

knytning till adoptanten grunda arvsrätt. Barnet bör sålunda, liksom hit­

tills, ärva adoptanten. Det synes emellertid finnas starka skäl att låta bar­

net få arvsrätt även efter adoptantens skyldemän, i den mån adoptivbarnet

skulle ha ärvt dem om det varit adoptantens eget barn. Ett verkligt infö-

livande av barnet med adoptantens hem och miljö förutsätter att barnet fåi

samhörighet även med lians skyldemän. I allmänhet torde också adoptan-

8

Jlihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt.

År

141

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

tens föräldrar och andra närstående omfatta barnet med samma känslor

som om det varit ett med dem besläktat barn. Oaktat för närvarande ett

adoptivbarn ej har arvsrätt efter adoptantens skyldemän, är det en utbredd

uppfattning alt så är fallet (jfr NJA 1948 s. 244). Härav synes framgå att

ifrågavarande utvidgning av adoptivbarnets arvsrätt är naturlig och står i

överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandets krav. Om adoptan-

ten överlever de skyldemän efter vilka han kan vänta arv, får adoptivbar­

net redan genom arvsrätten efter adoptanten del av den egendom som till­

fallit denne från tidigare avlidna skyldemän. Enligt livets regel avlider

adoptantens föräldrar före honom, och det synes icke tillfredsställande att

adoptivbarnet — såsom nu är förhållandet -— skall gå miste om del i deras

kvarlåtenskap på den grund att adoptanten dör först.

Om adoptivbarnet sålunda tillerkännes arvsrätt efter såväl adoptanten

som dennes skyldemän, torde barnet enligt de sakkunnigas mening också

böra ärvas av dom på samma sätt som ett adoptantens eget barn. Adoptiv­

barnet bör i så fall vara helt likställt med adoptantens eget barn både i

fråga om rätten att själv taga arv och beträffande fördelningen av kvar-

låtenskapen efter barnet. Då någon antagit två adoptivbarn, kommer här­

igenom dessa att taga arv efter varandra såsom vore de naturliga syskon.

I fortsättningen anför de sakkunniga följande.

Adoptivbarnets likställighet med adoptantens eget barn bör även gälla,

när fråga är om arvsrätt för eller rätt till arv efter avkomling till adoptiv­

barnet. Om adoptivbarnet redan avlidit då arv efter adoptantens släkt skulle

tillfalla barnet, går sålunda arvet till adoptivbarnets bröstarvingar. På mot­

svarande sätt kommer, om först adoptivbarnet avlidit och därefter dess barn

gått bort utan att efterlämna bröstarvinge, arvet efter sistnämnda barn att

tillfalla adoptanten eller hans skyldemän. Om adoptivbarn efterlämnar

adoptivbarn, får det senare adoptivbarnet i förhållande till det förras adop-

tant samma ställning som ett barnbarn.

...

I enlighet med vad som anförts under rubriken till förevarande kapitel

skola adoptivbarn och dess skyldemän i princip icke äga arvsrätt efter

varandra vid den adoptionsform varom nu är fråga. Självfallet skall emel­

lertid adoptivbarn, som har bröstarvingar, ärva och ärvas av dem i vanlig

ordning. Ytterligare ett undantag synes erforderligt. Enligt 4 kap. 3 § i for­

slaget till ändring i föräldrabalken få makar i allmänhet ej adoptera an-

norledes än gemensamt. I särskilda fall kan dock ena maken ensam antaga

adoptivbarn. Att detta gäller beträffande andra makens adoptivbarn saknar

i detta sammanhang betydelse. Men ena maken kan under vissa förutsätt­

ningar även adoptera andra makens barn i eller utom äktenskap. Da en

make i enlighet härmed adopterar andra makens barn, är det pa grund av

d kap. 1 § i nämnda förslag icke möjligt för sistnämnde make att deltaöa

i adoptionen. Vid detta förhållande bör adoptionen icke rimligtvis fa den

konsekvensen att barnet skall ärva och ärvas av den adopterande maken med

uteslutande av den make som är barnets naturliga fader ellei moder, bo

det fall att make adopterat andra makens barn bör dartor

arvsrätt

skall tagas som om barnet varit makarnas gemensamma. Regeln att arvsratt

e skall förekmnma mellan adoptivbarnet och dess avkom lagar a ena sam

övriga skyldemän till adoptivbarnet å andra sidan skall alllsa i namnda fall

verka endast med avseende å den av barnets föräldrar, som ej ar gift med

adoptanten, samt dennes släktingar.

115

Bestämmelser i enlighet med vad sålunda förordats har intagits under

1 § i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har påpekat, att bestämmelser­

na icke utgör hinder för efterlevande make till adoptivbarnet att taga arv

enligt 3 kap. i förslaget. Vid makens död äger emellertid adoplanten eller

hans avkomlingar samma rätt i boet som enligt sagda kapitel skulle till­

kommit fader, moder, syskon eller syskons avkomling.

Departementschefen

Såsom jag under rubriken till förevarande kapitel närmare utvecklat anser

jag att endast en adoptionsform bör förekomma, nämligen adoption utan

förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap. I enlighet med de sakkunnigas

av remissinstanserna utan erinran lämnade förslag bör härvid gälla att

adoptivbarnet och dess avkomlingar skall äga taga arv efter och ärvas av

adoptanten och dennes släkt som om adoptivbarnet varit adoptantens eget

barn (1 § departementsförslaget), under det att arvsrätt mellan adoptivbar­

net och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän till adoptivbarnet å

andra sidan i princip ej hör äga rum (2 § första meningen). Endast för den

händelse make adopterat andra makens barn, bör ett undantag stadgas från

sistnämnda princip, i det att arv då bör tagas som om barnet varit makar­

nas gemensamma (2 § andra meningen). De sakkunnigas formulering av

detta undantag påverkas ej av min i det följande redovisade, från deras av­

vikande mening i fråga om rätten att adoptera eget barn utom äktenskap.

5 KAP.

Om allmänna arvsfondens rätt till arv

Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. arvslagen. 6

6 KAP.

Om förskott å arv

Till detta kapitel har överförts stadgandena i 6 kap. 1—7 §§ arvslagen.

Därvid har 1 och 3 §§ något jämkats i redaktionellt hänseende, varjämte

hänvisningen i 7 § till 2 kap. 1 eller 9 § arvslagen ersatts med en hänvis­

ning till 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § departementsförslaget.

I 6 kap. 8 § arvslagen föreskrives att vad i kapitlet stadgas om bröst­

arvinge skall äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkom­

ling. De sakkunniga (s. 107) har ansett att då det i och för sig är natur­

ligt, att de regler om förskott å arv som gäller beträffande bröstarvinge

skall tillämpas även i fråga om dem som är arvsberättigade i likhet med

bröstarvinge, samt då adoptivbarn och dess avkomlingar jämlikt 4 kap. 1 §

första stycket och 2 § första stycket i förslaget tager arv som om adoptiv­

barnet varit adoptantens eget barn, nämnda stadgande i arvslagen kan utgå.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har hänvisat till vad föreningen vid

rubriken till 4 kap. yttrat om behovet av ett särskilt stadgande, enligt vilket

adoptivbarn jämställes med bröstarvinge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Departementschefen

I den av en remissinstans berörda lagtekniska frågan får jag hänvisa till

mitt yttrande vid rubriken till 4 kap. I enlighet med min där angivna stånd­

punkt anser jag det vara överflödigt, att i förevarande kapitel upptages ett

stadgande motsvarande 6 kap. 8 § arvslagen.

7 KAP.

Om laglott

1-6

§§.

Dessa paragrafer motsvarar 7 kap. 1—6 §§ arvslagen. I överensstämmel­

se med de sakkunnigas förslag har 3 och 4 §§ undergått viss jämkning med

anledning av den terminologi som kommit till användning i rättegångsbal­

ken. Därjämte har, likaledes i enlighet med de sakkunnigas förslag, hän­

visningen i 3 § till lagen om testamente ersatts med en hänvisning till 14

kap. i departementsförslaget samt 4 § redaktionellt jämkats.

Enligt 7 kap. 7 § arvslagen skall vad förut i kapitlet är stadgat om bröst­

arvinge äga motsvarande tillämpning å adoptivbarn eller dess avkomling.

Efterlämnar arvlåtaren jämväl bröstarvinge, skall dennes laglott så beräk­

nas som om adoptivbarn eller dess avkomling ej funnes.

I anslutning till detta stadgande har de sakkunniga (s. 108—110) beträf­

fande huvudformen av adoption, nämligen sådan som skett utan förbehåll

om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap — vilken adoptionsform ju

ensam upptagits i departementsförslaget — yttrat följande.

Vad som främst kännetecknar huvudformen av adoption är å ena sidan

att adoptivbarnet och dess avkomlingar skola ha samma ställning i förhål­

lande till adoptanten och dennes skyldemän som om adoptivbarnet vore

adoptantens eget barn samt å andra sidan att förbindelsen mellan adoptiv­

barnet eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke skall bibehållas.

Under dessa omständigheter förefaller det naturligt att adoptivbarnet och

dess avkomlingar få rätt till laglott icke blott, såsom hittills, efter adoptan­

ten utan även efter adoptantens föräldrar, som ju motsvara far- och mor­

föräldrar till adoptantens eget barn, samt efter hans avlägsnare skyldemän

i rätt uppstigande led. Då dessa adoptantens skyldemän icke ha något infly­

tande på adoptionens tillkomst, kunde det visserligen tyckas obilligt att de

genom densamma delvis förlora rätten att testamentera. Samma verkan in­

träder emellertid om adoptanten får ett eget barn. Dessutom är att märka

att exempelvis adoptantens föräldrar äro laglottsmässigt bundna i förhål­

lande till adoptanten, och då denne i allmänhet överlever sina föräldrar,

kommer därför i regel någon ytterligare begränsning i testationsfriheten

icke att uppstå genom adoptivbarnets rätt till laglott. Föräldrarnas ställ­

ning i förevarande hänseende synes icke böra påverkas av den tillfälliga om­

ständigheten att adoptanten avlider före sin bakarvinge.

Den i gällande lag stadgade regeln om beräknande av laglotten för adop­

tantens bröstarvinge sammanhänger med den i 4 kap. 1 § arvslagen gjorda

begränsningen av adoptivbarnets arvsrätt. Då motsvarande begränsning

icke upptagits i förslaget, blir tydligen regeln ej längre behövlig ur denna

117

synpunkt. Den har emellertid också en självständig betydelse, i det att

den utgör ett undantag från huvudstadgandet om laglottens beräkning

och medför att laglottens storlek i vissa fall blir mindre för adoptivbarn än

för eget barn, även om bådas arvslotter äro lika stora. Efterlämnar t. ex.

arvlåtaren ett eget barn och ett adoptivbarn, blir laglotten för det egna bar­

net hälften och för adoptivbarnet en fjärdedel av kvarlåtenskapen. Ett dy­

likt resultat synes icke stå i överensstämmelse med grundtankarna i de sak­

kunnigas förslag angående arvsrätten vid adoptivförhållande. Då adoptiv­

barn eller dess avkomling över huvud skall åtnjuta laglott, bör dennas stor­

lek vara densamma som om adoptivbarnet varit adoptantens eget barn och

någon särbestämmelse av ifrågavarande slag synes följaktligen icke böra

uppställas. Jämlikt 4 kap. 1 § första stycket och 2 § första stycket i förslaget

äro adoptivbarn och dess avkomlingar arvsberättigade som bröstarvingar till

adoptanten och dennes skyldemän i rätt uppstigande led. Något särskilt

stadgande om den laglottsrätt, som i enlighet med det anförda skall föreligga

vid adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, har därför

icke ansetts erforderligt.

Förslaget att adoptivbarnet och dess avkomlingar skall få rätt till lag­

lott icke blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptan­

tens föräldrar samt hans avlägsnare skyldemän i rätt uppstigande led har

i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Svea hovrätt ifrågasätter dock, om tillräckliga skäl föreligger att vid arvs­

rättens förknippande med laglottsrätt utsträcka denna att gälla även i för­

hållande till adoptantens skyldemän i rakt uppstigande led. De sakkun­

niga är — erinrar hovrätten — själva medvetna om den osäkra grunden för

en så beskaffad laglottsrätt, när de påpekar att nämnda skyldemän icke har

något inflytande på adoptionens tillkomst och att det därför kan synas obil­

ligt att de genom adoptionen delvis förlorar rätten att testamentera. Hovrät­

ten anser att vad sålunda anförts förtjänar beaktande och icke i mera avse­

värd mån rubbas av att, såsom de sakkunniga framhållit, samma verkan in­

träder om adoptanten får eget barn. Laglottsrätten ingår nämligen i rätts­

ordningen såsom en privilegierad och på fastare blodsband grundad arvs­

rätt. I viss mån jämförliga förutsättningar för laglottsrätt, hänförliga till

personlig förbindelse, kan anses vara förhanden vid arv efter adoptanten

men icke i samma mån beträffande arv efter adoptantens skyldemän. Å and­

ra sidan är otvivelaktigt önskvärt att de adoptivbarn, vilkas rättsliga och

faktiska förbindelse med egna skyldemän förutsätts skola upphöra, fast

anknyts icke blott till adoptanten utan även till dennes anhöriga och att

adoptivbarnet även gentemot adoptantens skyldemän erhåller samma ställ­

ning som ett adoptantens eget barn. Icke utan fog kan ock åberopas att, så­

som de sakkunniga i annat sammanhang påvisat, den uppfattningen är ut­

bredd att adoptivbarn i arvshänseende intar samma ställning som bröstar­

vinge. Det kan dock ifrågasättas om skälen för de sakkunnigas ståndpunkt

— vilken är naturlig vid förslaget om vanlig arvsrätt — är tillräckligt bä­

rande för införande även av den privilegierade successionsrätt som represen­

teras av laglottsrätten. Även föreningen Sveriges häradshövdingar anser det

synnerligen tveksamt om det är tillbörligt att vid den föreslagna huvudfor­

Kurigl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

men av adoption binda adoptantens föräldrars testationsfrihet genom att

tillerkänna adoptivbarnet oinskränkt laglottsrätt. Adoptantens föräldrar sak­

nar ju i allmänhet inflytande på frågan om adoption skall komma till stånd

eller ej. Föreningen ser därför helst att vid denna form av adoption rätten

till laglott inskränkes till arvfall efter adoptanten.

Departementschefen

De sakkunniga är ense om att vid den av dem föreslagna huvudformen av

adoption adoptivbarnet och dess avkomlingar bör få rätt till laglott icke

blott, såsom hittills, efter adoptanten utan även efter adoptantens skylde-

män i rätt uppstigande led. Detta förslag har gillats eller lämnats utan erin­

ran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Svea hovrätt och föreningen

Sveriges häradshövdingar har dock uttalat viss tvekan och därvid bl. a. åbe­

ropat att, då adoptantens föräldrar ju i allmänhet saknar inflytande på adop­

tionens tillkomst, det är obilligt att de genom adoptionen delvis skall förlora

rätten att testamentera. Enligt hovrättens mening ingår laglottsrätten i rätts­

ordningen såsom en privilegierad och på fastare blodsband grundad arvsrätt.

Hovrätten har dock samtidigt uttryckligen understrukit önskvärdheten av

att de adoptivbarn, vilkas rättsliga och faktiska förbindelse med de egna

skyldemännen skall upphöra, blir fast anknutna icke blott till adoptanten

utan även till dennes anhöriga och att adoptivbarnet jämväl gentemot adop­

tantens skyldemän erhåller samma ställning som ett adoptantens eget barn.

Sistnämnda synpunkt har varit avgörande för de sakkunniga, vilka fram­

hållit att den av dem föreslagna huvudformen av adoption just känneteck­

nas därav att å ena sidan adoptivbarnet och dess avkomlingar skall ha sam­

ma ställning i förhållande till adoptanten och dennes skyldemän som om

adoptivbarnet vore adoptantens eget samt att å andra sidan förbindelsen

mellan adoptivbarnet eller dess avkomlingar och övriga skyldemän icke

skall bibehållas. I likhet med de sakkunniga och under betonande av att

nämnda adoptionsform ensam upptagits i departementsförslaget finner jag

det mot bakgrunden härav vara helt naturligt, att adoptivbarnet och dess

avkomlingar får rätt till laglott också efter adoptantens skyldemän i rätt

uppstigande led. Mellan ett adoptivbarn och adoptantens eget barn bör över

huvud taget icke råda någon principiell skiljaktighet i rättsligt hänseende.

Invändningen att adoptantens skyldemän icke har något inflytande på till­

komsten av adoptionen har redan bemötts av de sakkunniga. Jag kan i allt

väsentligt ansluta mig till deras synpunkter men vill tillägga att det i många

fall, kanske de allra flesta, torde förhålla sig så att adoptionen understödes

av adoptantens föräldrar eller åtminstone sker med deras goda vilja. Sär­

skilt i sådana fall, då makar lever i ett barnlöst äktenskap och båda ej högre

önskar än att taga sig an ett barn, torde de i regel kunna påräkna sina för­

äldrars gillande av en adoption.

På de skäl som i betänkandet anförts biträder jag de sakkunnigas förslag

att den i gällande lag stadgade specialregeln om beräknande av laglotten

för adoptantens bröstarvinge ej bibehålies.

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

Till detta kapitel har överförts innehållet i 8 kap. arvslagen. Bestämmel­

serna i 1, 3__5 och 7 §§ har emellertid underkastats smärre redaktionella

jämkningar. I 6 § har hänvisningen till lagen om förmynderskap ersatts

med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Med hänsyn till rättegångs­

balkens terminologi har åt 8 § andra stycket givits en ny utformning. Ur 9 §

har uteslutits vad där stadgas om barn utom äktenskap och dess avkom-

lingar; i enlighet med vad jag anfört vid 2 kap. kommer reglerna i föreva­

rande kapitel att bli direkt tillämpliga å barn utom äktenskap. Beträffande

9 § må i övrigt (jfr s. 110 i betänkandet) framhållas att med adoptivbarns

avkomling bör likställas ett barn som adopterats av adoptivbarnet eller dess

avkomling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

119

9 KAP.

Om rätt att göra eller taga testamente

Frånsett en mindre redaktionell avvikelse i 2 § har detta kapitel samma

lydelse som i 1 kap. testamentslagen.

10 KAP.

Om upprättande och återkallelse av testamente

Innehållet i detta kapitel motsvarar bestämmelserna i 2 kap. testaments­

lagen, dock att i 4 §, som handlar om hinder att vara testamentsvittne, adop-

tivförhållande likställts med släktskap (jämför vad som anföres vid försla­

get till lag om ändring i rättegångsbalken) samt att i 2, 3 och 7 §§ gjorts

mindre redaktionella jämkningar.

11 KAP.

Om testamentes tolkning

I detta kapitel har såsom de sakkunniga föreslagit upptagits bestämmel­

serna i 3 kap. testamentslagen, därvid hänvisningen i 8 § till 2 kap. 8 §

arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 8 § i ärvdabalksförslaget

samt 7 § redaktionellt något jämkats.

Föreningen Sveriges häradshövdingar säger sig hålla för sannolikt, att

vad i 7 § sägs om bröstarvinges laglott äger tillämpning jämväl å adoptiv­

barns laglott. Mer tvivelaktigt är enligt föreningens mening om tolknings-

regeln i 6 § beträffande rätt för avliden testamentstagares avkomlingar att

träda i hans ställe är avsedd att tillämpas även på adoptivbarn. Även om

det ligger nära till hands att tillämpa vissa andra stadganden i förslaget rö­

rande »avkomlingar» eller »barn» jämväl pa adoptivbarn, finner föreningen

120

att i detta fall en sådan tillämpning icke är sakligt befogad. Föreningen an­

ser det därför önskvärt med åtminstone ett klargörande uttalande om vad

som är avsett.

Departementschefen

Såsom jag vid 4 kap. framhållit bör tolkningsreglerna i 6 och 7 §§ in du­

bio tillämpas som om begreppen avkomling och bröstarvinge omfattade

jämväl adoptivbarn och dess avkomling. Jag vill dock än en gång under­

stryka att reglerna blott har karaktären av tolkningsregler och att man där­

för i det enskilda fallet kan komma till ett annat resultat, om särskilda om­

ständigheter talar därför.

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i 4 kap. testamentslagen.

Endast vissa formella ändringar har vidtagits. Sålunda har förekommande

hänvisningar, i 1 § till 2 kap. arvslagen, i 7 § till förordningen om urarva-

görelse samt i 9 och 11 §§ till förmynderskapslagen, ersatts med hänvis­

ningar, i 1 § till 3 kap. och i 7 § till 21 kap. i ärvdabalksförslaget samt i 9

och 11 §§ till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte har 3 och 6 §§ något jäm­

kats i redaktionellt hänseende.

De sakkunniga har under detta kapitel berört vissa testamentsspörsmål,

som de haft under övervägande utan att därav föranletts förslag till bestäm­

melser (betänkandet s. 111—116). Dessa spörsmål avser: 1) införande av

särskild tolkningsregel för det fall att genom inbördes testamente av barn­

lösa makar förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full

äganderätt skall tillfalla den efterlevande maken, men testamentet icke in­

nehåller någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda ma­

karnas död; 2) särskild bestämmelse angående överlåtelse av testamenta-

risk avkomsträtt; 3) möjligheten att överlåta egendom, varav annan än äga­

ren åtnjuter avkomst på grund av testamente; 4) möjligheten för testa-

mentstagare som tillträtt testamentslott att trots överlåtelseförbud avstå

från testamentslotten till förmån för den som skulle erhållit den, om avsä­

gelse skett redan från början; 5) rätten vid testamentariskt förordnande med

sekundosuccession att träffa avtal mellan förste testamentstagaren och se-

kundosuccessorn om testamentsegendomen; samt 6) den s. k. permutations-

rätten.

Vissa av dessa spörsmål har något närmare berörts i en del remissyttran­

den. Den ena frågan avser permutationsrätten, rörande vilken de

sakkunniga anfört att ett försök att i detalj utforma regler rörande densam­

ma visat sig vara förenat med stora vanskligheter och att, eftersom permuta­

tionsrätten icke endast avser testamenten, i varje fall en närmare prövning

av spörsmålet synes böra ske efter en mera allsidig utredning än som lämpli­

gen kunnat göras i samband med upprättande av förslag till ny ärvdabalk.

Den andra frågan rör införandet av en tolkningsregel vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

121

vissa inbördes testamenten av barnlösa makar. Härom

anföres i betänkandet:

Då genom inbördes testamente av barnlösa makar förordnats att den först

avlidne makens kvarlåtenskap med full äganderätt skall tillfalla den efter­

levande maken men testamentet icke innehåller någon föreskrift om kvar-

låtenskapens fördelning efter båda makarnas död, har det hävdats (se SvJT

1946 s. 108), att om nytt testamente ej upprättats av den sist avlidne, båda

makarnas arvingar borde vara berättigade att ärva såsom om det inbördes

testamentet ej funnits. Denna uppfattning har ej godtagits i rättstillämp­

ningen (NJA 1950 s. 483). Om särskilda omständigheter ej leda till annan

tolkning av det inbördes testamentet, medför detta att den först avlidne

makens arvingar definitivt avskäras från sin arvsrätt. För att dessa trots

förefintligheten av sådant testamente skola vara arvsberättigade, erfordras

alltså en uttrycklig tolkningsregel av innebörd att egendom, som efterle­

vande make med full äganderätt erhållit genom inbördes testamente efter

den först avlidne maken, vid efterlevande makens död skall ärvas som om

denne mottagit egendomen genom arv, under förutsättning att annat icke

följer av det inbördes testamentet eller av nytt testamente som sistnämnda

make upprättat. Även om en sådan tolkningsregel kanske ej sällan skulle

överensstämma med makarnas önskan, synes den dock ej, mot ordalagen i

ett testamente av förutsatt lydelse, tillräckligt säkert grundad. De sakkun-

ninga ha därför ej ansett sig böra förorda någon lagstiftningsåtgärd i angi­

ven riktning.

Justitiekansler sämbetet biträder vad de sakkunniga anfört om permuta-

tionsrätten.

Häradshövdingeföreningen säger sig dela de sakkunnigas uppfattning att

lagstiftning beträffande de av de sakkunniga berörda frågorna icke är er­

forderlig.

Bankföreningen, som betonar att spörsmålen ofta är aktuella för banker­

nas notariatavdelningar, är av samma mening.

Advokatsamfundet har icke berört de sakkunnigas uttalanden under

detta kapitel men har uttryckligen framhållit, att de sakkunnigas förslag i

icke särskilt behandlade delar ej föranleder några erinringar från samfun­

dets sida.

På tal om en eventuell tolkningsregel vid vissa inbördes testamenten av

barnlösa makar finner hovrätten för Västra Sverige det vara av vikt att be­

träffande fall av större praktisk betydelse bestämmelser finnes, vilka otve­

tydigt ger vid handen vad som gäller. Allmänheten har i regel ej möjlighet

att utnyttja rättsfallssamlingar, motiv och övriga hjälpmedel. De av de sak­

kunniga berörda inbördes testamentena av barnlösa makar är synnerligen

vanliga, och en lagregel rörande tolkningen av sådana testamenten skulle ej

blott direkt lämna uppgift om vad som gäller utan även fästa testaments-

givares uppmärksamhet på vad de har att iakttaga, om de avser att den

givna regeln icke skall gälla. Hovrätten erinrar om att högsta domstolen i

det av de sakkunniga åberopade rättsfallet NJA 1950 s. 483 utformat en av

fast praxis stödd regel för lösningen av förevarande tolkningsspörsmål, och

hovrätten förordar att en lagbestämmelse meddelas i enlighet med denna

regel.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej tillrådligt att en särskild tolk-

ningsregel gives för det fall att genom inbördes testamente av barnlösa ma­

kar förordnats att den först avlidne makens kvarlåtenskap med full ägan­

derätt skall tillfalla den efterlevande maken, men testamentet icke innehål­

ler någon föreskrift om kvarlåtenskapens fördelning efter båda makarnas

död. Beträffande övriga av de sakkunniga berörda testamentsspörsmål rå­

der allmän enighet om att någon lagstiftningsåtgärd icke är erforderlig.

13 KAP.

Om testamentes ogiltighet

Detta kapitel är likalydande med 5 kap. testamentslagen, så när som på

att 1 § innehåller en hänvisning till 10 kap. 4 § andra stycket i ärvdabalks-

förslaget i stället för hänvisningen till 2 kap. 4 § andra stycket testaments­

lagen.

14 KAP.

Om bevakning, delgivning och klander av testamente

1-3 §§.

Till dessa paragrafer har överförts bestämmelserna i 7 kap. 1—3 §§ testa­

mentslagen. Därvid har första stycket i 2 § formellt ändrats i anslutning till

rättegångsbalken.

4 och 5 §§.

I 7 kap. 4 § testamentslagen stadgas att testamente skall delgivas arvinge

genom överlämnande av testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i

fråga om muntligt testamente, av protokoll över förhör med testamentsvitt-

nena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. Efterlämnar

testator, jämte make, såsom närmaste arvingar skyldemän som avses i 2

kap. 1 § lagen om arv, må testamentet, såvitt skyldemännen angår, delgivas

dem som vid tiden för delgivningen är närmast till arv efter testator. Är

flera testamentstagare, gäller delgivning, som av en bland dem verkställts,

jämväl för de övriga. Dessa bestämmelser har i de sakkunnigas förslag över­

förts till 4 § i förevarande kapitel. Därvid har hänvisningen till 2 kap. 1 §

arvslagen ersatts med en hänvisning till 3 kap. 1 § i förslaget, varjämte para­

grafen delvis i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämkning även

i övrigt.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om det icke vore lämpligt att i före­

varande paragraf införa en bestämmelse att domstolens bevis om bevakning­

en skall delgivas arvinge samtidigt med testamentet. Så tillgår i regel i prak­

tiken, men när detta undantagsvis icke sker, nödgas arvingen anställa sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

123

skilda efterforskningar för att kontrollera att bevakning skett vid rätt forum

och i rätt tid. Det synes samfundet icke för mycket begärt att testa-

mentstagaren sörjer för att arvingen får bevis om var och när bevakning

skett. Även svenska bankföreningen förordar en bestämmelse av samma

innebörd.

I 7 kap. 5 § testamentslagen föreskrives att om arvinge vill göra gällande,

att testamente är ogillt enligt 5 kap. samma lag, han därom skall föra klan­

dertalan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i

4 § är stadgat. Försittes denna tid, är rätt till talan förlorad. Vidare inne­

håller 5 § en hänvisning till arvslagen beträffande påkallande av jämkning

i testamente för utfående av laglott.

De sakkunniga (s. 117) har upptagit dessa bestämmelser under 5 § i före­

varande kapitel. De i paragrafen förekommande hänvisningarna till 5 kap.

testamentslagen samt lagen om arv har därvid utbytts mot hänvisningar till

13 kap. och 7 kap. i förslaget. Bland annat med hänsyn till rättegångsbalkens

terminologi har första stycket i paragrafen också eljest något jämkats.

Sveriges advokatsamfund framhåller att i de ofta förekommande fall, då

arvinge före testamentets bevakning mottagit bestyrkt avskrift av testa­

mentet, tvekan i praktiken yppats huruvida den i 7 kap. 5 § testamentslagen

stadgade klandertiden skall anses börja löpa från den dag — före bevak­

ningen — då arvingen mottog testamentsavskriften, eller från den dag —

efter bevakningen — då delgivning enligt 7 kap. 4 § samma lag ägt rum,

eller möjligen från bevakningsdagen. Även om förarbetena till testaments­

lagen ger stöd för antagandet, att lagstiftarens mening varit att klandertiden

skall börja löpa först i och med att delgivning efter bevakningen skett, måste

det dock enligt samfundets mening betecknas som en brist, att lagtexten icke

ger ett klart och otvetydigt besked i sådan riktning, särskilt som det här

gäller ett stadgande om vad en rättssökande har att iakttaga för att bevara

sin rätt. Samfundet hemställer därför om ett förtydligande av motsvarande

bestämmelser i förevarande kapitel. Liknande synpunkter framförs av sven­

ska bankföreningen.

Departementschefen

Testamentslagens 7 kap. är så uppbyggt att 1 och 2 §§ handlar om bevak­

ning av testamente, 3 § om följden av underlåten bevakning, 4 § om delgiv­

ning och 5 § om klander av testamente. Redan kapitlets uppbyggnad ger en

antydan om att lagstiftaren utgått ifrån att bevakningen normalt sett skall

föregå delgivningen. Skälen till en sådan tidsföljd är ganska uppenbara.

Först genom bevakningen blir det ådagalagt att en av den döde rörande för­

delningen av hans kvarlåtenskap upprättad handling verkligen åberopas så­

som ett lagligt testamente. Å andra sidan förekommer det onekligen i prak­

tiken i ett icke ringa antal fall att ett testamente delgives arvingarna redan

innan bevakning verkställts, i förhoppning om att arvingarna skall godkänna

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 1M år 1958

testamentet och därmed avstå från klandertalan. Sker ett sådant godkännan­

de, erfordras ju icke någon bevakning (3 §). En delgivning som sker före

bevakning torde emellertid ofta ha en tämligen informell karaktär, och det

är ganska naturligt om en arvinge, som efter en dylik delgivning ej vill god­

känna testamentet, anser sig sakna anledning att väcka klandertalan innan

det genom den delgivna handlingens bevakning blivit klarlagt att handlingen

verkligen åberopas såsom ett giltigt testamente. Enligt advokatsamfundet

och bankföreningen har tvekan i praktiken yppats angående utgångspunkten

för klandertidens beräkning i sådant fall då delgivning sker före bevakning.

Såsom jag förut framhållit torde testamentslagen vara konstruerad med ut­

gångspunkt från antagandet att klandertiden skall börja löpa först i och

med att delgivning efter bevakning skett, men det är förklarligt om denna

tolkning framstått såsom tveksam med hänsyn till ordalagen i 5 §. Där stad­

gas ju i detta avseende att klandertiden är sex månader från det arvingen er­

höll del av testamentet på sätt i 4 § är stadgat, och 4 § reglerar endast sättet

men icke tiden för delgivningen. Oavsett hur praxis kan komma att bedöma

förevarande spörsmål — något domstolsavgörande i saken föreligger veter­

ligen icke -— synes det önskvärt att frågan får en klar lösning i lagtexten,

särskilt som det här, enligt vad i remissyttrandena framhållits, gäller ett

stadgande om vad en rättssökande har att iakttaga för att bevara sin rätt.

Jag vill därför förorda att 4 § kompletteras med en föreskrift av innebörd

att delgivning skall äga rum efter bevakning samt att i 5 § orden »på sätt»

utbytas mot »såsom». Därigenom skulle bli fullt klarlagt att en delgivning

före bevakning icke kan tjäna såsom utgångspunkt för beräkning av klan­

dertiden. I enlighet med advokatsamfundets och bankföreningens yrkanden

synes det vidare praktiskt att komplettera 4 § med en bestämmelse att dom­

stols bevis om bevakningen skall delgivas arvingarna samtidigt med testa­

mentet. De nya reglerna bör visserligen endast gälla i fall då arvingen avlidit

efter ärvdabalkens ikraftträdande, men det är ju såsom förut antytts mycket

väl tänkbart att domstolarna i fråga om klandertids beräkning skulle tolka

även gällande lag på samma sätt. Att detta spörsmål överlämnas åt rätts­

tillämpningen torde icke komma att erbjuda några svårigheter i övergångs-

hänseende.

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer utgör motsvarighet, 1 § till 10 kap. 3 § arvslagen och

6 kap. 1 § testamentslagen samt 2 § till 10 kap. 4 § arvslagen och 6 kap.

2 § testamentslagen. Någon saklig ändring har ej avsetts med den samman­

slagning som sålunda skett.

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

3 §•

I denna paragraf har de sakkunniga upptagit en bestämmelse som saknar

motsvarighet i gällande lag. Den innehåller att den som dömts för brott,

varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, ej må taga arv efter barn,

som avlats genom den brottsliga gärningen, eller efter dess avkomling samt

att detsamma skall gälla beträffande barnets fädernefränder.

Såsom motivering till den föreslagna bestämmelsen har de sakkunniga

(s. 117) i första hand hänvisat till vad som anförts vid 2 kap. i förslaget

(se särskilt s. 90 i betänkandet). Därutöver har i betänkandet framhållits

att bestämmelsen för sin tillämpning är beroende av att brottslig gärning

konstaterats genom slutgiltigt avgörande av domstol, låt vara att lagakraft-

ägande dom icke behöver föreligga redan vid arvfallet. Endast de grövsta

formerna av våldtäkt, nämligen de brottstyper som beskrives i 15 kap. 12

och 13 §§ strafflagen, har synts böra medföra förverkande. Dessa gärningar

motsvarar dem som enligt straffrättskommitténs förslag till brottsbalk

(SOU 1953: 14) faller under straffbestämmelsen i 4 kap. 1 § om våldtäkt.

Då denna bestämmelse kan få tillämpning även på man som är gift med

den kvinna, emot vilken han förgripit sig, har förevarande paragraf avfat­

tats så att den skall kunna gälla beträffande såväl barn i som barn utom

äktenskap. Övriga våldtäktshandlingar, 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen,

skall enligt straffrättskommitténs förslag ingå under ett stadgande i 4 kap.

2 § om frihetskränkande otukt. Överträdelse av detta stadgande, som bland

annat avser att förhindra att man eller kvinna missbrukar annans beroende

ställning eller utnyttjar rubbning av dennes själsverksamhet, torde ej böra

medföra förverkande av arvsrätt.

Föreningen Sveriges häradshövdingar finner det naturligt att en förver­

kandebestämmelse införes i syfte att hindra att den som dömts för brott,

varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs, skall kunna vinna ekono­

misk fördel av brottet för sig och sina anhöriga på grund av rätt till arv

efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen. Föreningen ifråga­

sätter dock om icke förverkandebestämmelsen bör utvidgas till att avse

även de i 15 kap. 15 och 15 a §§ strafflagen avsedda våldtäktsfallen. De

sakkunniga har åsyftat -— erinrar föreningen — att, om förslaget till brotts­

balk genomföres, förverkandebestämmelsen skall anknytas till de i 4 kap.

1 § av brottsbalksförslaget upptagna grövre våldtäktsbrotten men ej till

de i 2 § sistnämnda kapitel upptagna lindrigare formerna av tilltvingat köns-

ligt umgänge, vilka i stort sett motsvarar de i 15 kap. 15 och 15 a §§ straff­

lagen reglerade brottstyperna. Enligt föreningens mening är emellertid de

former av frihetskränkande otukt, som omförmäles i 4 kap. 2 § brotts­

balksförslaget, av den art att det synes väl motiverat att de medför förver­

kande av arv på samma sätt som de egentliga våldtäktsfallen. Även i an­

nat hänseende anser föreningen att anledning finns till erinran mot den

föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till att 4 kap. 1 § förslaget till brotts­

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

balk straffbelägger även våldtäkt i förhållande till äkta make har bestäm­

melsen avsiktligt formulerats så att den gäller beträffande såväl barn i som

barn utom äktenskap. Det är emellertid enligt föreningens mening icke

lämpligt med en allmän regel, enligt vilken fader till barn inom äktenskap

förverkar arvsrätt efter barnet, som avlats vid samlag tillkommet genom

våldtäktshandling. Redan svårigheten att vid inomäktenskapliga samlag leda

i bevis, att barnet avlats just vid våldtäktstillfället, är ägnad att väcka be­

tänkligheter, och direkt olämplig synes förverkandepåföljden vara i sådana

fall då makarna återupptagit sammanlevnaden. — Föreningen anmärker

vidare att räckvidden av bestämmelsen om att barnets färdernefränder för­

lorar arvsrätten efter barnet är oviss. Till barnets fädernefränder är enligt

vanligt språkbruk hänförliga jämväl barnets syskon. Det synes föreningen

icke heller kunna råda något tvivel om att beträffande utomäktenskapligt

barn — i överensstämmelse med stadgandets syfte — våldsverkarens barn

med annan kvinna (barnets halvsyskon) icke skulle äga rätt till arv efter

barnet. Beträffande barn inom äktenskap synes det föreningen däremot

helt opåkallat att dess helsyskon icke skulle få ärva, ehuru en dylik tolk­

ning närmast torde följa av den föreslagna lydelsen. Även om helsyskon

också är barnets mödernefränder, torde — såvitt föreningen kan finna —

ett förbud för fädernefränder att taga arv efter barnet gripa över den rätt

till arv som de enligt bestämmelserna i 2 kap. 2 § förslaget till ärvdabalk

skulle äga såsom mödernefränder. Någon sådan rätt har de för övrigt icke

då barnets moder lever, i vilket fall hon själv skulle taga hela arvet (jämför

15 kap. 5 §).

Föreningen Sveriges stadsdomare ifrågasätter om icke bestämmelserna

om förverkande bör gälla även vid andra straffbara handlingar i samband

med barnets avlelse än de i stadgandet avsedda brotten. — I övrigt har ingen

erinran mot förslaget framförts under remissbehandlingen.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag att endast de grövsta formerna av

våldtäkt, nämligen de brottstyper som för närvarande beskrives i 15 kap.

12 och 13 §§ strafflagen, bör medföra förverkande av rätten att taga arv.

De vid remissbehandlingen från ett par håll framkomna förslagen, att jäm­

väl andra våldtäktshandlingar bör leda till förverkande, kan jag således

icke biträda.

Om våldtäkt inom äktenskap blir kriminaliserat, torde den här ifrågava­

rande bestämmelsen böra gälla även beträffande arv efter ett därvid avlat

barn. Några bärande skäl varför spörsmålet i så fall skulle bedömas olika,

allteftersom gärningsmannen är gift med den kvinna mot vilken han genom

en styrkt våldtäktshandling av svårare art förbrutit sig eller icke, föreligger

enligt min mening ej.

Såsom de sakkunniga förordat bör förverkandebestämmelsen jämväl avse

fädernefränder till barn, som avlats genom den brottsliga gärningen. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

127

barnets död skall således dess helsyskon icke äga taga arv efter barnet,

om modern då lever. Efter moderns död torde emellertid helsyskonen äga

oinskränkt rätt till arv efter henne. Har modern dött före det i våldtäkt av­

lade barnet, synes barnets helsyskon äga arvsrätt efter barnet, enär arvs­

rätten jämväl i detta fall måste anses grundad på skyldskapsförhållandet

till modern. Man torde alltså icke, såsom i ett yttrande gjorts gällande, kun­

na anse att det föreslagna förbudet för fädernefränder att ärva barn, som

avlats genom de grövsta formerna av våldtäkt, skulle gripa över den rätt till

arv som tillkommer mödernefränder.

Under hänvisning till det sagda tillstyrker jag att en bestämmelse av det

innehåll de sakkunniga föreslagit upptages under förevarande paragraf.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 10 kap. 5 § arvslagen och 6 kap. 3 § testa-

mentslagen. Då det, såsom de sakkunniga anfört, kan tänkas inträffa att

skyldeman till kvinna som utsatts för våldtäkt medverkat till gärningen

genom anstiftan eller medhjälp, har paragrafen gjorts tillämplig även å fall

som avses i nästföregående paragraf. För fränder till sådan medverkande

inträder emellertid icke förverkande. I övrigt har förevarande paragraf ut­

formats under beaktande av de nya regler om medverkan till brott som in­

fördes i strafflagen år 1948.

5 §.

Paragrafen överensstämmer i sak med 10 kap. 6 § arvslagen.

16 KAP.

Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

1

§•

Första stycket i denna paragraf är likalydande med 9 kap. 1 § arvslagen.

I andra stycket bär upptagits ett stadgande för det fall att arvinge till gift

person har sekundosuccessionsrätt i efterlevande makes bo. Om arvingen

vistas på okänd ort då bouppteckning förrättas efter sistnämnda make,

skall kungörelse utfärdas att den bortovarande har rätt till del i boet efter

maken, överhuvud skall bestämmelserna i första stycket tillämpas som om

nämnda rätt utgjorde arv efter den sist avlidne av makarna. Förevarande

stadgande ersätter sålunda delvis bestämmelsen i 9 kap. 8 § arvslagen.

2

§•

Detta stadgande motsvarar 9 kap. 2 § arvslagen. Det har emellertid fått en

något allmännare utformning för att icke en tilläggsbestämmelse av sam­

ma slag som upptagits i föregående paragrafs andra stycke skall bli erfor­

128

Kungi. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

derlig även här. Liksom enligt 9 kap. 2 § arvslagen jämförd med 8 § samma

kapitel skall alltså på grund av förevarande stadgande kungörelse utfärdas,

vare sig fråga är om arvinge till den efter vilken bouppteckningen förrät­

tats eller om arvinge vilken såsom arvsberättigad efter dennes tidigare av­

lidne make äger sekundosuccessionsrätt i den sist avlidne makens bo.

3 §•

Första stycket i denna paragraf motsvarar 8 kap. 1 § första stycket testa-

mentslagen. Till undvikande av upprepning har emellertid stadgandet ut­

formats med hänvisning till 1 § första stycket.

Andra stycket överensstämmer i sak med 8 kap. 1 § andra stycket testa-

mentslagen.

4 §.

Bestämmelsen i förevarande paragraf utgör en samarbetning av 9 kap.

3 § arvslagen och 8 kap. 2 § testamentslagen med beaktande av vad i 8 §

förstnämnda kapitel är stadgat.

5 §.

I 9 kap. 4 § arvslagen stadgas, att om arvinge undandrager sig att giva

tillkänna huruvida han vill göra anspråk på arvet, rätten äger förelägga ho­

nom att göra sin rätt gällande inom ett år från det föreläggandet blev honom

tillställt i huvudskrift eller besannad avskrift. Sådant föreläggande skall

meddelas, såframt ansökan därom göres av någon som är berättigad till ar­

vet, ifall arvingen försummar att bevara sin rätt. Enligt 8 kap. 3 § testa­

mentslagen äger vad sålunda är stadgat motsvarande tillämpning beträffan­

de testamentstagare.

Under förarbetena till testamentslagen anförde lagberedningen (SOU

1929: 22 s. 375), att då tiden för arvinges klandertalan föreslagits till sex

månader från delgivning (jfr 14 kap. 5 § i departementsförslaget), det vore

följdriktigt att också bestämma preskriptionstiden i 9 kap. 4 § arvslagen till

sex månader efter föreläggandets delgivning. Med hänsyn till sistnämnda

frågas ringa praktiska vikt hade det emellertid ansetts kunna anstå med

berörda ändring till ett blivande sammanfogande av de olika delarna av

ärvdabalken till ett helt. Vad lagberedningen sålunda förordat bär — i en­

lighet med de sakkunnigas förslag — beaktats men i övrigt hav någon

saklig ändring icke gjorts vid utformningen av förevarande, för arvinge

och testamentstagare gemensamma bestämmelse.

6 §•

I 9 kap. 5 § första stycket arvslagen stadgas, att om arvinge vill, utan att

tillträda arvet, göra sin rätt därtill gällande, han skall anmäla sitt anspråk

hos god man, om sådan förordnats att bevaka hans rätt, eller hos var döds­

bodelägare som tillträtt arvet eller ock, om skifte ej skett, hos den som sitter

i kvarlåtenskapen. Anmälan må ock göras hos rätten eller på landet hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

129

domaren. Andra stycket av samma paragraf innehåller föreskrifter om vad

god man och rätten har att iakttaga i anledning av anmälan. Enligt 8 kap.

3 § testamentslagen äger det sålunda stadgade motsvarande tillämpning be­

träffande testamentstagare.

De sakkunniga anför att med tillträde av arvet i dessa regler avses icke

blott ett faktiskt besittningstagande utan även ett sådant fall som att arving­

en eljest i någon form tagit befattning med boet, exempelvis genom att del­

taga i bouppteckning eller arvskifte. En legatarie, som ju icke är dödsbodel­

ägare, kan emellertid ej tillträda genom att deltaga i bouppteckning eller

arvskifte men väl genom att t. ex. utkvittera den till honom givna egendo­

men. Vidare bär de sakkunniga framhållit, att då boutredningsman förord­

nats, denne alltid bör vara behörig att mottaga anmälan varom här är fråga,

även om han i något fall icke skulle vara att anse såsom den som sitter i

kvarlåtenskapen. Slutligen bär i betänkandet anmärkts att på grund av all­

männa domförhetsregler möjligheten att göra anmälan hos domaren på

landet numera icke erfordrar uttryckligt omnämnande i lagtexten.

Under beaktande av vad sålunda anmärkts har i förevarande paragraf

upptagits en enhetlig bestämmelse om avbrytande av preskription.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 9 kap. 6 § arvslagen och 8 kap. 4 § testaments­

lagen. Beträffande innebörden av att tillträda kvarlåtenskapen eller lott däri

hänvisas till vad under föregående paragraf anförts.

8

§.

Stadgandet i denna paragraf har upptagits såsom motsvarighet till bestäm­

melsen i 9 kap. 7 § arvslagen, därvid emellertid även vad som stadgas i 8 §

samma kapitel blivit beaktat.

9 §.

Paragrafen motsvarar 9 kap. 9 § arvslagen och 8 kap. 5 § testamentslagen.

17 KAP.

Om arvsavtal

1

§•

Denna paragraf är likalydande med 1 § lagen om arvsavtal. 2

2

§•

Under förevarande pargraf har de sakkunniga upptagit ett stadgande

som, frånsett en mindre redaktionell avvikelse, överensstämmer med 2 §

lagen om arvsavtal. Att vad i sistnämnda paragraf säges om bröstarvinge

är tillämpligt även beträffande den som äger taga arv lika med bröstarvinge,

!)

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

130

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

t. ex. adoptivbarn torde enligt de sakkunnigas mening icke behöva särskilt

stadgas (jfr NJA 1949 s. 176). Med avkomling till bröstarvinge är enligt

vad de sakkunniga yttrar också att likställa exempelvis bröstarvinges adop­

tivbarn.

Hovrätten för Västra Sverige anknyter till de sakkunnigas uttalande att

vad som i förevarande paragraf sägs om bröstarvinge är tillämpligt även på

den som äger taga arv lika med bröstarvinge, t. ex. adoptivbarn. Med hän­

syn till vikten av att lagtexten skall kunna tolkas utan tillgång till motiv

och rättsfall, bör enligt hovrättens mening lagtexten förtydligas i angivna

hänseende.

Departementschefen

Såsom jag redan vid 4 kap. framhållit måste, utan särskilt stadgande

därom, den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen om avsägelse av

rätt till arv i tillämpliga delar iakttagas beträffande adoptivbarn. Jag för­

ordar därför att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

3 §•

Till förevarande paragraf har överförts bestämmelserna i 3 § lagen om

arvsavtal. Annan ändring än en redaktionell jämkning har därvid icke

gjorts.

18 KAP.

Om dödsbos förvaltning

Detta kapitel motsvarar 1 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till kapit­

lets inplacering i ärvdabalken har rubriken erhållit ny lydelse. I 1 § har hän­

visningen till vad i boutredningslagen stadgas ersatts med en hänvisning till

19 kap. i förslaget, och i 2 § har hänvisningen till förmynderskapslagen er­

satts med en hänvisning till 18 kap. föräldrabalken. Därjämte har 1, 2, 4

och 6 §§ redaktionellt jämkats.

19 KAP.

Om boutredningsman och testamentsexekutör

Till detta kapitel har överförts bestämmelserna i 2 kap. boutrednings­

lagen. Därvid har förekommande hänvisningar, i 1 § till 11 kap. 3 eller 4 §

lagen om förmynderskap, i 14 § till 1 kap. 5 § boutredningslagen och i 18 §

till lagen om förmynderskap ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap.

3 eller 4 § föräldrabalken, 18 kap. 5 § i ärvdabalksförslaget samt föräldrabal­

ken. Med hänsyn till den nya rättegångsordningen har vissa formella änd­

ringar gjorts i 13 och 22 §§, av vilka den sistnämnda motsvarar 21 § i depar-

tementsförslaget. Härutöver har endast mindre redaktionella jämkningar

vidtagits i 1—3, 5, 6, 9, 10, 14, 15 och 17—19 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

131

I detta sammanhang må nämnas att

de sakkunniga

(s. 121) övervägt in­

förande av en bestämmelse som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet

att föra talan för dödsboet, då rättegång icke kunde komma till stånd på

grund av att samtliga dödsbodelägare ej voro ense därom eller, när bout­

redningsman förordnats, denne ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan

åtgärd. Det har sagts — yttrar de sakkunniga och hänvisar till Tidskrift för

Sveriges advokatsamfund, årg. 1948 s. 242 ff. — att meningsskiljaktigheter

mellan dödsbodelägarna icke sällan förekomme i fråga om lämpligheten av

att i rättegångsväg söka återvinna förmögenhetsvärde som arvlåtaren i livs­

tiden avhänt sig t. ex. genom gåva. Om boutredningsman förordnats, hade

denne med hänsyn till risken att bli utsatt för klandertalan, särskilt om

boets tillgångar vore knappa, anledning att tveka inför tanken på en rätte­

gång. Konsekvensen av gällande bestämmelser om dödsboets enhetlighet i

förvaltningshänseende vore därför att även väl grundade invändningar mot

lagligheten av förvärv från arvlåtaren mången gång icke komme under dom­

stols prövning.

De sakkunniga har icke funnit lämpligt att upptaga någon bestämmelse

av ifrågavarande slag. Även om enskild dödsbodelägare, liksom konknrsbor-

genär enligt 39 § konkurslagen, finge föra talan endast på egen bekostnad,

kunde ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt uppmuntra till onödiga proces­

ser. Då dödsbodelägarna ej kan enas i förvaltningsfråga som kräver sam­

fällt beslut, är den naturliga lösningen att avgörandet överlämnas till särskilt

förordnad boutredningsman. Stundom kan emellertid ett boutredningsman-

naförordnande te sig som en onödig omgång. I praxis har också enskild

dödsbodelägare tillåtits föra talan mot annan delägare i boet, då ytterligare

dödsbodelägare ej fanns (NJA 1945 s. 605). Möjligen kan det — slutar de

sakkunniga — även i vissa andra fall, då talan endast går ut på en förbätt­

ring av boets ställning, tänkas att enskild dödsbodelägare får företräda boet.

De sakkunnigas inställning till frågan om införande av en bestämmelse

som gåve enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra talan för dödsboet,

då rättegång icke kunde komma till stånd på grund av att samtliga dödsbo­

delägare ej vore ense därom eller, när boutredningsman förordnats, denne

ansåge sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd, har i allmänhet ej mött

någon erinran vid remissbehandlingen. Ett par instanser bar dock

givit till känna en motsatt uppfattning. Sålunda framhåller

hovrätten för

Västra Sverige

alt dylika spörsmål ofta är föremål för domstols prövning

men att lösningen av dem — till följd av att ringa ledning står alt vinna av

rättsfall och litteratur — vållar svårigheter, särskilt i det fall att en enskild

dödsbodelägare företräder annan mening än en särskilt förordnad boutred­

ningsman beträffande frågan om visst rättsförhållande består eller icke be­

står (13 kap. 2 § rättegångsbalken). Hovrätten finner därför påkallat att

en bestämmelse av angiven innebörd upptages i lagtexten.

Sveriges advokat­

samfund

erinrar om att samfundet, sedan det av de sakkunniga beretts till­

fälle att framföra önskemål om ändringar i arvslagstiftningen, i skrivelse

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

till de sakkunniga den 27 januari 1950 (Tidskrift för Sveriges advokatsam­

fund 1950 s. 65) hemställt bland annat om sådan ändring i boutrednings-

lagen att enskild dödsbodelägare i vissa fall finge rätt att föra talan för boet.

Samfundet hänförde sig därvid till den av de sakkunniga åberopade artikeln

i samfundets tidskrift. Samfundet finner de sakkunnigas argument mot att

upptaga en bestämmelse av ifrågavarande slag — främst att en sådan lätt

kunde uppmuntra till onödiga processer — föga övertygande, och samfun­

det beklagar de sakkunnigas negativa inställning till denna fråga. Varje ad­

vokat vet — uttalar samfundet — att en lagändring i den riktning samfun­

det föreslagit skulle fylla ett verkligt behov. En stor del av den kverulans

och det missnöje, som nu ej sällan präglar enskilda dödsbodelägares inställ­

ning, skulle till båtnad för alla parter försvinna, om den av samfundet före­

slagna rätten infördes. Åtskilliga tvister mellan dödsbodelägare och bout­

redningsmän skulle också undvikas, och risken att få betala både egna och

motpartens rättegångskostnader skulle förvisso i hög grad avhålla från

»onödiga» rättegångar. Samfundet bär emellertid ingenting emot att enskild

dödsbodelägares talerätt begränsas till fall, då av rätten förordnad boutred­

ningsman först prövat tvistefrågan och avböjt att föra talan. Samfundet hem­

ställer på grund av vad nu sagts att den sålunda föreslagna lagändringen

måtte genomföras. Beträffande den närmare motiveringen i övrigt hänvisar

samfundet till nyssnämnda artikel ävensom till en i samfundets tidskrift

införd artikel av professor Åke Malmström (1953 s. 3 ff.). Jämväl

tre leda­

möter av styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar

framhåller att

det genom lagen om boutredning och arvskifte införda institutet dödsbos

avträdande till förvaltning av boutredningsman icke vunnit den användning

som man torde ha väntat vid lagens antagande, samt att till följd härav gan­

ska ofta yppats olägenheter av den — för de fall då särskild dödsboförvalt­

ning ej är anordnad — gällande regeln att dödsbodelägarna endast samfällt

kan föra talan för boet. Det är därför enligt nämnda ledamöters mening

beklagligt att de sakkunniga ansett sig sakna tillräckliga skäl för en änd­

ring i förevarande avseende. En talerätt för enskild dödsbodelägare skulle

sålunda vara önskvärd — även om någon oenighet mellan delägarna icke

föreligger — i fråga om överklagande av förrättningar enligt jorddelnings­

lagen och lagen om enskilda vägar. Men även i många andra fall, exempel­

vis då det är svårt alt nå kontakt med delägarna och införskaffa fullmakter

från dem, är det icke en naturlig lösning att utverka interimistiskt förord­

nande om boets avträdande till förvaltning av boutredningsman. De sak­

kunnigas farhågor för att en uppmjukning av de nuvarande reglerna skulle

uppmuntra till onödiga processer är enligt ifrågavarande ledamöters mening

överdrivna, om den enskilda dödsbodelägaren finge föra dödsboets talan på

egen bekostnad liksom konkursborgenär enligt 39 § konkurslagen.

Departementschefen

I ett par remissyttranden har önskemål framställts om införande av en

bestämmelse, som skulle ge enskild dödsbodelägare viss möjlighet att föra

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

133

talan för dödsboet, då rättegång icke kan komma till stånd på grund av att

samtliga dödsbodelägare ej är ense därom eller, när boutredningsman förord­

nats, denne anser sig sakna tillräckliga skäl för sådan åtgärd. Frågan om

införande av en dylik bestämmelse har övervägts redan av de sakkunniga,

vilka emellertid avvisat tanken härpå, bland annat under åberopande av att

ett uttryckligt stadgande i ämnet lätt kunde uppmuntra till onödiga proces­

ser. I remissyttrandena i övrigt har de sakkunnigas uttalanden i denna fråga

ej mött någon gensaga.

För egen del anser jag i likhet med de sakkunniga att, då dödsbodelägarna

ej kan enas i en förvaltningsfråga som kräver samfällt beslut, den naturliga

lösningen är att avgörandet överlämnas till särskilt förordnad boutrednings­

man. Denne kan självfallet icke underlåta att föra talan för dödsboets räk­

ning, om han objektivt sett finner skäl för sådan åtgärd föreligga. Den om­

ständigheten att vissa, måhända flertalet dödsbodelägare motsätter sig pro­

cess utesluter uppenbarligen icke möjligheten, att det i överensstämmelse

med någon enstaka dödsbodelägares mening likväl kan vara sakligt befogat

att hänskjuta den omtvistade frågan till domstols prövning. I dylikt fall

löper boutredningsmannen näppeligen någon risk att en mot honom förd

klandertalan vinner bifall. Det ligger i sakens natur att boutredningsmannen

vid sin bedömning av frågan, huruvida talan i visst fall skall föras, har att

väga de sakliga skälen härför mot lämpligheten i övrigt av sådan åtgärd. Är

boets tillgångar knappa, är det förklarligt om han icke vill sätta dessa på

spel genom en process, vars utgång ter sig synnerligen oviss. Naturligtvis

kan det för boutredningsmannen stundom framstå såsom mindre tilltalande

att mot vissa dödsbodelägares önskan underlåta att föra talan i ett visst

fall. Men å andra sidan synes det mig förenat med vissa risker, om bout­

redningsmannen skulle kunna slippa ifrån sitt eget ansvar och en mera in­

gående prövning genom att helt enkelt överlåta åt dessa dödsbodelägare att

själva föra den process varom fråga är. Det synes därför icke föreligga till­

räckliga skäl för införandet av en allmän regel, enligt vilken enskild döds­

bodelägare skulle få föra talan för dödsboets räkning när boutrednings­

mannen finner sig böra avstå från process. Jag vill dock vitsorda att spörs­

målet är mycket tveksamt.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts och då, såsom de sakkunniga

påpekat, praxis i viss omfattning medger enskild dödsbodelägare talerätt,

har någon bestämmelse i nu angivna hänseende icke upptagits i departe-

mentsförslaget.

20 KAP.

Om bouppteckning

Delta kapitel överensstämmer med 3 kap. boutredningslagen. Hänvisning­

en i 2 § till 1 kap. 2 § boutredningslagen har dock ersatts med en hänvisning

till 18 kap. 2 § i ärvdabalksförslaget. Härjämte har mindre redaktionella

jämkningar gjorts i 1—3 och 5—10 §§.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

De sakkunniga

(s. 122 och 123) nämner att från olika håll önskemål

framställts att befrielse från bouppteckningsplikt skulle kunna medgivas

under vissa omständigheter. Det har visat sig svårt att få till stånd boupp­

teckning när den avlidne vore en medellös, på ålderdomshem avliden person

eller då eljest den avlidne varken efterlämnat nämnvärda tillgångar eller an­

nan skuld än till hemkommunen för åtnjuten socialvård. I dylika fall hade

bouppteckningen praktiskt sett icke någon uppgift att fylla. Den för boupp­

teckningen erforderliga släktutredningen erbjöde ej sällan stora svårigheter.

Ofta medförde det mycket besvär att få kontakt med den avlidnes anhöriga.

Dessa vore stundom spridda över hela landet; en och annan bodde utom

riket, vanligen i Amerika.

I fortsättningen påpekar de sakkunniga att denna fråga var föremål för

prövning redan vid boutredningslagens tillkomst. Lagberedningen anförde

(SOU 1932: 16 s. 265) att det hörde till god ordning att, också när varken

gäld eller tillgångar funnes, genom bouppteckning fastsloges vilka som vore

dödsbodelägare samt att övriga uppgifter lämnades vilka skulle förekomma i

bouppteckningen. Ny gäld liksom nya tillgångar kunde nämligen sedermera

yppa sig, och då vore det till gagn att redan i samband med dödsfallet dessa

uppgifter blivit fastslagna. I många hithörande fall vore en boupptecknings-

förrättning av nöden till vinnande av klarhet angående den verkliga ställ­

ningen. En regel, som avsåge befrielse från bouppteckningsplikt då boet

kunde anses vara ringa, syntes även ur den synpunkten betänklig att oviss­

het om bouppteckningspliktens förhandenvaro stundom kunde uppkomma.

Enligt de sakkunnigas mening föreligger ej heller nu anledning till annat

bedömande. På de av lagberedningen anförda skälen måste det anses vara

av värde att den obligatoriska bouppteckningsplikten upprätthålles. I själva

verket torde denna plikts fullgörande endast i undantagsfall föranleda mera

avsevärt besvär. Då den avlidnes egendom ej omhändertages av dödsbodel­

ägare, skall enligt 2 § andra stycket i förevarande kapitel annan, som är när­

mast till att omhändertaga egendomen, föranstalta om bouppteckning. I de

fall varom bär är fråga torde det ofta vara naturligt att uppgiften ankommer

på en socialvårdstjänsteman. Hos vederbörande pastorsämbete kan denne,

även om han ej får upplysning om samtliga dödsbodelägare, åtminstone er­

hålla kännedom om någon som i sin tur kan lämna uppgift om de övrigas

namn och adresser. Om det visar sig omöjligt att utan omgång få reda på

viss dödsbodelägares adress, torde beträffande denne kunna antecknas att

han vistas på okänd ort. Då det är uppenbart att den avlidnes tillgångar är

obetydliga och att skulden för åtnjuten socialvård i varje fall uppgår till

väsentligt högre belopp, kan det nämligen icke vara rimligt att alltför stor

möda nedlägges på att efterforska delägarnas adresser. Någon kallelse å den

som vistas på okänd ort kan givetvis icke ske, och eftersom denne i realiteten

icke erhåller något arv, torde ej heller kungörelse jämlikt 16 kap. i förslaget

behöva utfärdas.

Förevar ande spörsmål har under remissbehandlingen endast be­

rörts av

föreningen Sveriges häradshövdingar,

som håller före att trots de

135

goda skäl som åberopats för de sakkunnigas avvisande ståndpunkt man be­

träffande avlidna, som icke efterlämnat några tillgångar eller allenast obe­

tydliga tillgångar och skulder, ofta skulle kunna — utan att beaktansvärda

olägenheter bleve följden — ersätta det fullständiga bouppteckningsförfa-

randet med åtgärder av enklare art.

Departementschefen

De sakkunniga har enligt min mening anfört bärande skäl för sin upp­

fattning att den obligatoriska bouppteckningsplikten bör upprätthållas. Jag

kan därför icke tillmötesgå det i ett enda yttrande framförda önskemålet

om vissa lättnader i denna plikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

21 KAP.

Om den dödes gäld

Kapitlet överensstämmer med 4 kap. boutredningslagen, så när som på att

hänvisningarna i 17 § till 1 kap. 6 § boutredningslagen och i 18 § till 1 kap.

2 § samma lag ersatts med hänvisningar till respektive 18 kap. 6 § och 18

kap. 2 § i förslaget samt att mindre redaktionella jämkningar gjorts i 2, 4—

6, 8, 9, 12 och 15—17 §§.

22 KAP.

Om verkställighet av legat och ändamålsbestämmelser

Detta kapitel överensstämmer med 5 kap. boutredningslagen. Hänvisning­

en i 1 § till 1 kap. 6 § nämnda lag har dock ersatts med en hänvisning till

18 kap. 6 § i förslaget, varjämte smärre redaktionella jämkningar vidtagits

i 1, 2 och 7 §§.

23 KAP.

Om arvskifte

1 och 2 §§.

Dessa paragrafer är likalydande med 6 kap. 1 och 2 §§ boutredningslagen.

3 §•

Enligt 6 kap. 3 § boutredningslagen äger envar delägare vid skiftet

njuta lott i varje slag av egendom; dock bör vad ej lämpligen kan styckas

eller skiljas såvitt möjligt läggas å en lott. Fordran å delägare skall till­

skiftas denne så långt hans lott förslår.

De sakkunniga har föreslagit att nämnda bestämmelser i oförändrad

utformning upptages under förevarande paragraf.

136

Hovrätten för Västra Sverige erinrar om att de sakkunniga i motiven

till 2 kap. ärvdabalken (betänkandet, s. 95) anfört att vid arvskifte före­

mål med affektionsvärde bör tilläggas den eller de delägare som finnes

därtill närmast. Detta bör enligt hovrättens mening komma till uttryck i

lagtexten.

Departementschefen

De sakkunniga har vid behandlingen av frågan om utomäktenskapliga

barns arvsrätt bl. a. framhållit att den omständigheten, att även ett utom-

äktenskapligt barn skall deltaga i arvskiftet, i allmänhet icke synes be­

höva medföra några särskilda svårigheter. I det sammanhanget har de sak­

kunniga uttalat, att då det gäller att fördela föremål med affektionsvärde

utöver vad som på grund av 13 kap. 12 § giftermålsbalken kan ha tillfallit

hustrun, sådan egendom bör tilläggas den eller de delägare som finnes

närmast därtill (jfr SOU 1932: 16 s. 504). Detta uttalande, som icke för­

anleder någon erinran från min sida, tar närmast sikte på frågan huruvida

egendom med affektionsvärde skall tillskiftas arvlåtarens inomäktenskap­

liga barn eller hans barn utom äktenskap. Vanligen förhåller det sig väl

så att de inomäktenskapliga barnen står närmast till att erhålla egendom

med affektionsvärde. Barn utom äktenskap får i sådant fall nöja sig med

att erhålla sin lott i annan egendom. Att uttryckligen lagfästa denna skif­

tesprincip, som även eljest kan få tillämpning, anser jag ej erforderligt.

Bestämmelserna i 6 kap. 3 § boutredningslagen har därför oförändrade

överförts till förevarande paragraf.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

4—9 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 6 kap. 4—9 §§ boutredningslagen. Med hän­

syn till nya rättegångsbalken har 7 och 8 §§ formellt ändrats. Härutöver

har endast mindre redaktionella jämkningar gjorts i 5—8 §§.

24 KAP.

Om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo

Detta kapitel överensstämmer med 7 kap. boutredningslagen, så när som

på att hänvisningen i 1 § till 1 kap. 1 § nämnda lag ersatts med en hänvis­

ning till 18 kap. 1 § i förslaget samt att 3 och 5 §§ redaktionellt något

jämkats.

25 KAP.

Om dödförklaring

Detta kapitel motsvarar 8 kap. boutredningslagen. Med hänsyn till den

nya rättegångsordningen har vissa formella ändringar gjorts i 2 och 4 §§.

I förtydligande syfte har 5 § givits en delvis ny utformning. Härjämte har

mindre redaktionella jämkningar vidtagits i 2—5 och 7 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

137

Förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken

1 §•

De sakkunnigas förslag upptager i förevarande paragraf, förutom före­

skrift om tidpunkten för ikraftträdandet, det stadgandet att äldre lag fort­

farande skall äga tillämpning om arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken

trätt i kraft.

De sakkunniga

har förklarat att den inom successionsrätten vedertagna

principen för ny lags tillämplighet i tiden kommit till uttryck genom nämnda

stadgande. Detta motsvarar icke blott den likalydande bestämmelsen i 1 §

andra stycket promulgationslagen till arvslagen utan även bestämmelserna

i 1 § andra stycket promulgationslagen till testamentslagen och 1 § andra

stycket promulgationslagen till boutredningslagen. Vad angår den sistnämn­

da bestämmelsen är att märka att enligt 1 kap. 1 § boutredningslagen den,

som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller univer­

sell testamentstagare avlidit, är delägare i dennes bo men ej i arvlåtarens.

Detta stadgande är tillämpligt bland annat vid sekundosuccession enligt 2

kap. arvslagen. För sådant fall innebär övergångsbestämmelsen till bout­

redningslagen att tidpunkten för den sist avlidne makens död är avgörande

för frågan om nya lagens tillämplighet. Motsvarande innebörd avses det

nu föreslagna övergångsstadgandet skola ha.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

framhåller att i det åsyftade fallet

av sekundosuccession den först avlidne maken är arvlåtare och att för­

eningen därför anser en förtydligande bestämmelse i själva lagtexten önsk­

värd.

Departementschefen

I enlighet med den framställda anmärkningen torde det stadgande som

de sakkunniga föreslagit böra förtydligas. Detta synes kunna ske genom en

tilläggsbestämmelse av innehåll, att beträffande boutredning och arvskifte

skall, ändå att arvlåtaren avlidit innan nya ärvdabalken trädde i kraft, den

nya balken tillämpas när fråga är om rätt i dödsbo efter annan och denne

avlidit efter ikraftträdandet.

Såsom lämplig tidpunkt för lagstiftningens ikraftträdande torde kunna

bestämmas den 1 januari 1957. 2

2

§■

De sakkunniga har här föreslagit en bestämmelse om upphävande av la­

garna om arv, om testamente, om arvsavtal samt om boutredning och arv­

skifte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar

ifrågasätter om det icke är lämpligt

att, i likhet med vad som för motsvarande fall skett i promulgationslagen

till föräldrabalken, införa ett uttryckligt stadgande om att upphävandet av

lagarna om arv, om testamente samt om boutredning och arvskifte icke

138

Kungl. Majrts proposition nr 1H år 1958

medför, att jämväl promulgationslagarna till dessa lagar upphävs. Även om

detta följer av att något stadgande om upphävande av promulgationslagarna

icke meddelats, kan dock enligt föreningens mening förhållandet förbises

på grund av att promulgationslagarna framstår som bihang till huvudla­

garna.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det icke erforderligt att vid sidan

av bestämmelsen om upphävandet av vissa lagar även stadga att vissa andra

lagar icke upphävs. Vid införandet av föräldrabalken förelåg ett annat läge;

de i 2 § promulgationslagen till nämnda balk avsedda övergångsbestäm­

melserna utgjorde icke självständiga lagar.

3 §.

De sakkunnigas förslag till bestämmelse under förevarande paragraf, mot

vilket någon erinran ej framställts i remissyttrandena, har oförändrat upp­

tagits i departementsförslaget.

I fråga om de sakkunnigas motivering hänvisas till betänkandet (s. 126).

4 §•

I de sakkunnigas förslag stadgas, att om barn utom äktenskap är fött

innan nya ärvdabalken trätt i kraft, så skall med avseende å barnets och

dess avkomlingars rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträf­

fande underhållsbidrag ur kvarlåtenskap äldre lag gälla, ändå att arvlåtaren

avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Är barnet trolovningsbarn eller har

fadern avgivit förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ lagen om arv,

skall dock nya balken tillämpas, därest fadern levde vid ikraftträdandet.

De sakkunniga (s. 126—131) har framhållit att det i och för sig vore

önskvärt att den nya arvslagstiftningen beträffande barn utom äktenskap

kunde, då arvlåtaren avlidit efter ikraftträdandet, vinna tillämpning även

i fråga om barn födda dessförinnan. För att den vid införande av ny lag på

arvsrättens område i allmänhet följda principen — vilken även fastslagits

i 1 § andra stycket i förevarande lagförslag — skall kunna tillämpas, måste

emellertid förutsättas att de rättsfakta, till vilka de båda systemens arvs­

regler anknyter, är likvärdiga. Frånsett tillsvidare fall då det utomäkten-

skapliga barnet är trolovningsbarn eller då fadern avgivit förklaring jämlikt

3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen, kan detta krav här ej med fog sägas regelmäs­

sigt vara uppfyllt. Då enligt gällande lag en man av domstol förklaras un-

derhållsskyldig till ett barn utom äktenskap, grundas visserligen denna för­

pliktelse på en fastställelse av faderskapet, men den grund på vilken man

härvid bygger är ofta allt annat än säker. Detsamma gäller, när frågan om

den påstådde faderns underhållsskyldighet vinner sin lösning genom av­

tal; mannens beslut att erkänna faderskapet är ofta betingat av önskan att

undvika en rättegång, av vilken någon verkligt klarläggande utredning om

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1!)58

139

faderskapet icke är att vänta. Det sagda gäller med ökad styrka ju längre

tillbaka den tidpunkt ligger, då det påstådda faderskapet blivit fastställt.

Tack vare den medicinska forskningens framsteg på hithörande områden

synes man för framtiden ha fått tillräckligt säker mark under fotterna, men

detta förhållande kan naturligtvis ej åberopas såsom stöd för att utan vi­

dare giva de nya arvsreglerna verkan beträffande barn, för vilka faderska­

pet fastställts enligt äldre lag. En annan betydelsefull omständighet i detta

sammanhang är att det i mycket stor utsträckning saknas uppgift i folk­

bokföringen huruvida en man har barn utom äktenskap. Till stor del blir

det därför beroende på tillfälliga omständigheter om ett utoinäktcnskapligt

barn är känt och kan kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess

fader. I många fall måste det således, om arvsrätt införes, kunna inträffa

att ett redan skett arvskifte får upprivas. Härtill kommer olägenheten för

faderns legitima familj att ej i god tid kunna få kännedom om vilka som

kommer att ärva honom. En anordning, enligt vilken de nya reglerna om

arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader och fädernefränder skulle

vinna tillämpning även då faderskapet blivit fastställt enligt äldre lag, kun­

de sålunda ifrågasättas allenast för sådana fall då faderskapet blivit fast­

ställt på lika betryggande sätt som det nu föreslagna samt erforderlig re­

gistrering skett. Den tanken bär framförts att barn utom äktenskap, som

är fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skulle, oaktat faderskapet ej

blivit fastställt enligt de nya reglerna, få arvsrätt efter därom i varje sär­

skilt fall framställt anspråk. Om anspråket bestredes skulle barnet dock en­

dast kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om till­

räcklig visshet förelåge i fråga om faderskapet. En sådan lösning synes

emellertid vara oförenlig med i vårt land gällande grundsatser och även

eljest ägnad att väcka starka betänkligheter. Det må ytterligare framhållas

att varje reglering i övergångshänseende, som innebär att de nya arvsreg­

lerna kan erhålla tillämpning beträffande redan födda barn, blir behäftad

med de olägenheter som ofta följer av en retroaktiv lagtillämpning. Den man

som utom äktenskap avlat ett barn, vilket fötts under tid då rättsverkning­

arna av faderskapet huvudsakligen inskränkte sig till underhållsskyldighet,

måste ha svårt att förstå att barnet genom ändrad lagstiftning kan erhålla

arvsrätt efter honom. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde övervägande

skäl tala för att, om barn utom äktenskap är fött innan nya ärvdabalken

trätt i kraft, som huvudregel med avseende å barnets och dess avkomlingars

rätt till arv och arvsrätten efter dem ävensom beträffande underhållsbidrag

ur kvarlåtenskap uppställa att äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren av­

lidit efter nya balkens ikraftträdande. Eftersom de föreslagna bestämmel­

serna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap kan bli

tillämpliga även beträffande barn som fötts före bestämmelsernas ikraft­

trädande, kan det med visst fog göras gällande att tillämpligheten av äldre

lag i arvsrättsligt hänseende borde begränsas till fall då faderskapet icke

fastställts jämlikt de nya bestämmelserna. Med en sådan lösning skulle man

emellertid blott i ringa mån bryta udden av de invändningar som kan an­

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 1-H år 1958

föras mot att tillerkänna utomäktenskapligt barn arvsrätt efter fader och

fädernefränder även om det fötts före ikraftträdandet. Härtill kommer att

tillfälliga omständigheter, som föranlett uppskov med faderskapets fast­

ställande, skulle få arvsrättsliga konsekvenser. I fråga om trolovningsbarn

och barn beträffande vilka arvsrättsförklaring avgivits gäller emellertid de

här förut angivna synpunkterna endast i begränsad utsträckning. Beträf­

fande sådant barn framställer sig i regel ej frågan om faderskapets säker­

het, och registreringsspörsmålet ligger mera gynnsamt till. Mellan barnet

och dess fader är redan nu arvsrätt för handen, och en tillämpning av den

nya ordningen medför endast den förändringen att jämväl barnet och dess

fädernefränder får taga arv efter varandra. På grund härav förordas att nya

balken skall tillämpas då barnet är trolovningsbarn eller fadern avgivit

förklaring varom förmäles i 3 kap. 2 och 3 §§ arvslagen. Jämlikt 1 § i före­

varande lagförslag måste den förutsättningen vara uppfylld att arvlåtaren

avlidit efter nya balkens ikraftträdande. Då arvlåtaren är annan än bar­

nets fader, torde därjämte för nya balkens tillämpning böra fordras att

fadern levde vid ikraftträdandet. Även om reglerna angående barns för­

klarande för trolovningsbarn genom ändringar i föräldrabalken upphä-

ves, bör möjligheten till sådant förklarande övergångsvis kvarstå beträf­

fande barn födda före ikraftträdandet. Arvsrättsförklaring bör likaså kun­

na avgivas efter det den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. Det frainhålles

siutiigen att det principiella erkännandet av kravet på likställighet i arvs-

rättsligt hänseende mellan barn i och barn utom äktenskap kan förväntas

1 sin mån bidraga till att bryta ned de fördomar, som på sina håll alltjämt

kan göra sig gällande på detta område, och att den sålunda fortgående för­

ändringen i åskådningssättet kommer alla barn utom äktenskap till godo,

de må ha arvsrätt på fädernesidan eller ej. Måhända är det ej heller för

djärvt att hoppas, alt den nya åskådning som är på väg att växa fram kan

bidraga till att på frivillighetens väg tillföra många bland de barn, om vilka

här är fråga, en bättre ställning i arvsrättsligt hänseende.

Eu av de sakkunniga,

justiticrådet Walin,

har i särskilt yttrande före­

slagit att förevarande paragraf skall erhålla denna lydelse:

Är barn utom äktenskap fött före nya ärvdabalkens ikraftträdande och

har ej faderskapet därefter blivit faststälit enligt vad som stadgas i den sam­

tidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om ändring i föräldrabalken,

gälle om arv mellan barnet och dess avkomlingar samt fadern och hans

skyldemän följande.

1. Är barnet

trolovningsbarn,

skall nya balken tillämpas, där ej fadern

avlidit före dess ikraftträdande.

Samma lag vare, om fadern avgivit

förklaring

varom förmäles i 3 kap.

2 och 3 §§ lagen om arv. Sådan förklaring må avgivas jämväl efter nya

balkens ikraftträdande.

2. Är ej punkt 1 tillämplig, äge barnet, om faderskapet blivit fastställt

enligt äldre lag,

hos pastorsämbetet

i den församling, där fadern är kyrko-

bokförd,

anmäla,

att det gör

anspråk på rätt till arv

enligt nya balken. Fin­

nes barnavårdsman för barnet, åligge honom att göra sådan anmälan, om

det kan antagas lända till gagn för barnet.

Kungl. Maj. ts proposition nr Vth år 1958

141

Anmälan skall genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Har ej

denne hos pastorsämbetet bestritt arvsanspråket inom ett år från det han

erhöll del därav eller medgiver han anspråket, skall nya balken gälla.

Är fadern på grund av rubbad själsverksamhet försatt i omyndighet, fö­

reträdes han av förmyndaren eller god man som avses i 18 kap. föräldra-

balken.

3. Har anmälan enligt punkt 2 ej skett medan fadern levde eller har den­

ne avlidit innan där stadgad tid gått till ända utan att anspråket medgivits,

äge barnet likväl

hos dödsboet framställa anspråk på rätt till arv

efter ho­

nom enligt nya balken. Vad nu sagts skall efter faderns död gälla jämväl

dödsbo efter skyldeman till fadern, där ej fadern avlidit redan före nya

balkens ikraftträdande.

Anspråket skall framställas inom ett år från dödsfallet, och äge arvinge

eller testamentstagare, envar såvitt honom rörer, bestrida anspråket, dock

må ej barn utom äktenskap, som icke har bättre rätt än det barn som an­

mält arvsanspråket, eller dess avkomlingar göra sådant bestridande.

Om barnet avlidit före arvlåtaren, äge dess avkomlingar samma rätt som

barnet.

4. Ändå att framställt arvsanspråk blivit bestritt i den ordning som stad­

gas under 2 eller 3, äge barnet eller dess avkomlingar rätt till arv i fall och

i den omfattning som stadgas om

laglott,

därest det må anses att tillräcklig

visshet föreligger i fråga om faderskapet, oaktat detta ej är fastställt enligt

bestämmelserna i förenämnda lag om ändring i föräldrabalken. Laglott må

dock ej njutas enligt vad nu sagts, med mindre anspråk på arv enligt

punkt 3 eller enbart på laglott särskilt framställts hos dödsboet inom tid

som angives under punkt 3.

5. Vad under 2—4 stadgas skall ej gälla, om barnet är

adopterat

av an­

nan, när anmälan enligt punkt 2 sker eller när arvlåtaren dör.

6. Där ej nya balken är tillämplig enligt vad under 1—5 sägs, skall

äldre

lag alltjämt gälla, oaktat arvlåtaren avlidit efter nya balkens ikraftträdande.

Walin förklarar (s. 217—226) att det i betänkandet anförts flera skäl

för att den allmänna principen vid införande av ny lag på arvsrättens om­

råde icke skulle kunna tillämpas i nu förevarande fall. Det synes dock

knappast nödvändigt att av vad som där åberopats draga så långtgående

slutsats som skett. Av gammalt har i vårt land faderskap till barn utom

äktenskap fastställts enligt vissa presumtionsregler. Även enligt den nya

ordning som ärvdaballcssakkunniga föreslagit kommer att genom dom el­

ler erkännande fastställas faderskap till barn utom äktenskap. För allmän­

heten och särskilt de barn som berörs kommer det icke att bli lätt att

acceptera en ordning, enligt vilken barnets födelsedatum skall vara utslags­

givande för frågan om faderskapet skall ge barnet arvsrätt efter fadern och

fädernefränderna eller ej. De barn som icke nått mogen ålder innan nya

lagen trätt i kraft har överhuvud aldrig fått vänja sig vid den gamla ord­

ningen — om nu denna någonsin accepterats av dem som ställts vid sidan!

Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande måste hädan­

efter känna det som en ännu större orättvisa, om de — när senare utom

äktenskap födda barn fått arvsrätt — likväl skall vara utan vidare ute­

slutna därifrån. Dessvärre är det ej heller så att denna olägenhet, såsom

vid många andra övergångsförhållanden, blir allenast av kort varaktighet.

142

I stället kommer motsättningen att framträda som allra starkast efter 30,

40, 50 år från nya balkens ikraftträdande, när de olika reglerna för barn

utom äktenskap skulle komma att med den största frekvensen samtidigt

tillämpas. Barn födda utom äktenskap före nya balkens ikraftträdande mås­

te självfallet fråga efter de sakliga skäl som kan motivera att de alltjämt

skall lyda under en föråldrad lagstiftning. Den enda förklaring av något­

sånär lättfattlig art som det allmännas organ kan lämna dem är, att fader­

skapet i deras fall i själva verket enligt lagstiftarens mening är mycket

ovisst. Ett sådant svar kan nog till nöds te sig förståeligt i åtskilliga fall

men är svårbegripligt, när föräldrarna levt samman eller det eljest ej rått

någon tvekan om faderskapet. Enligt vad som framgick vid den utredning

som låg till grund för föräldrabalken (SOU 1946:49 s. 177) sammanbodde

föräldrarna till 4 procent av de barn utom äktenskap som icke var trolov-

ningsbarn. Tydligen kan det ej sällan inträffa att i sådant fall föräldrarna

har barn födda dels före dels efter nya balkens ikraftträdande, i följd var­

av olika arvsregler skulle gälla inom syskonkretsen. Frågan huruvida fa­

derskap, fastställt enligt äldre regler, bör kunna grunda rätt till arv är na­

turligtvis i viss utsträckning beroende av om man anser att rätt till arv

måste bygga på en säkrare grundval än rätt till underhåll. Walin säger

sig för egen del ha svårt att finna skillnaden mellan den ena och andra

rättsföljden så stor som ofta påstås. Det kunde fördenskull sättas i fråga,

om man icke borde taga steget fullt ut och låta även faderskap, fastställt

enligt den äldre ordningen, i princip grunda rätt till arv efter fadern och

tädernefränderna. Det rättsligen fastställda faderskapet överensstämmer

ju dock i flertalet fall med det biologiska. Då emellertid frågan om efter­

levande makes rätt att sitta i orubbat bo ej blivit löst, blir saken mer kom­

plicerad än den eljest behövt vara. — Utgångspunkten för det av Walin

upprättade förslaget — vilket säges utgöra ett försök att åstadkomma ett

ur rättvisesynpunkt godtagbart minimiförslag — är att, om faderskapet till

barn utom äktenskap, fött före nya balkens ikraftträdande, blivit fastställt

enligt den nya ordningen, också de nya arvsreglerna skall gälla. En prak­

tiskt ganska vägande invändning mot utomäktenskapliga barns arvsrätt

efter fadern och fädernefränderna är, att barnet kan vara okänt för faderns

anhöriga. Till bemötande av denna invändning såvitt angår nu ifrågava­

rande barn förefaller det kunna vara naturligt att bygga på en särskild

registrering i folkbokföringen, när faderskapet icke fastställts enligt nya

ordningen. Sedan under punkt 1 i förslaget meddelats vissa bestämmelser

som i sak överensstämmer med majoritetsförslaget, föreslås därför i det

följande under punkt 2 ett dylikt registreringssystem. Arvsrättsförklaring

är en ensidig åtgärd från faderns sida. I viss mån överraskande är, att

han därigenom, utan barnets medverkan, kan även sedan barnet nått mogen

ålder ej blott ge barnet och dess avkomlingar arvsrätt efter honom utan

även själv förvärva arvsrätt efter barnet och dess avkomlingar. Barnet har

däremot icke någon möjlighet att göra en motsvarande förklaring. För att

söka komma fram till att nya balken kan vinna tillämpning i flera fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

143

även när faderskapet fastställts enligt äldre lag förefaller det påkallat, att

barnet må taga initiativ till en registrering som, åtminstone därest någon

invändning ej göres, medför arvsrätt enligt nya balken.

Enligt punkt 2 skall barnet —- om punkt 1 ej är tillämplig — äga att hos

pastorsämbetet i den församling, där fadern är kyrkobokförd, göra anmälan

att det gör anspråk på rätt till arv enligt nya balken. När anmälan skett,

bör den genom pastorsämbetets försorg delgivas fadern. Det kan måhända

vara tveksamt, huruvida icke anmälningsförfarandet hellre borde i första

hand förläggas till domstol, vilken sedermera skulle göra anmälan om re­

sultatet till pastorsämbetet, men Walin säger sig dock ha trott att det skulle

kunna med tillräcklig trygghet läggas i händerna på pastorsämbetena.

Det har ej synts tillrådligt att göra anmälan om arvsanspråk under fa­

derns livstid till obligatoriskt villkor för att barnet skall kunna komma i

åtnjutande av arv. Genom punkt 3 får barnet därför tillfälle att, om an­

mälan ej skett enligt punkt 2, direkt framställa arvsanspråk hos faderns

dödsbo. Barnet bör jämväl äga att göra anmälan i annat dödsbo på fäderne-

sidan än faderns. Förutsättningen är att fadern ej avlidit före nya balkens

ikraftträdande. Om arvsanspråk enligt punkt 2 ej blivit bestritt, skall nya

balken gälla, medan arvsanspråk enligt punkt 3 som ej bestritts grundar

arvsrätt jämlikt nya balken allenast i det dödsbo, hos vilket anspråket fram­

ställts. Att bestridande av framställt arvsanspråk skulle kunna göra barnet

helt arvlöst, kan emellanåt verka mer stötande än eljest, t. ex. då föräld­

rarna sammanbott eller det av annan orsak kan anses ganska säkert att

mannen i fråga är fader till barnet. Barnet skulle i sådant fall utan sakliga

skäl bli sämre ställt än barn, till vilket faderskapet blivit fastställt enligt

nya ordningen. I punkt 4 stadgas därför, att barnet trots bestridande får

viss arvsrätt, om det kan anses föreligga tillräcklig visshet att mannen är

fader till barnet. Med »tillräcklig visshet» bör förstås att man känner sig

ha ungefär samma säkerhet som enligt nya ordningen. Om fadern under

livstiden bestritt anmält arvsanspråk, oaktat tillräcklig visshet om fader­

skapet föreligger, bör detta bestridande anses likvärdigt med testamente

till förmån för annan än barnet. Om åter anmälan om arvsanspråk ej skett

under faderns livstid eller denne avlidit före utgången av den under punkt

2 angivna tiden, har han ej haft förutsatt möjlighet och tid på sig att be­

strida barnets arvsrätt. I så fall bör barnet ej rimligen bli bättre ställt.

Barnet skall alltså ej i någotdera fallet kunna mot vederbörande göra gäl­

lande anspråk på mer än laglott.

Sakkunnigmajoritetens förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran i det

övervägande flertalet remissyttranden. Vissa remissinstanser,

Svea

hovrätt, yrkeskvinnors samarbetsförbund

och

folkpartiets kvinnoförbund,

ansluter sig till majoritetens ståndpunkt men förordar, alt de nya arvs­

reglerna i något större utsträckning än som skett göres tillämpliga å barn,

födda före ikraftträdandet.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, domkapitlet i Uppsala är­

144

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

kestift, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars riksför­

bund

och

barnavårdsnämnden i Stockholm

anser att övergångsstadgandet i

huvudsak bör avfattas i överensstämmelse med det förslag, som

framlagts

av justitierådet Walin. Även

föreningen Sveriges stadsdomare

säger sig när­

mast föredraga Walins lösning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

finner båda förslagen behäftade

med sådana olägenheter, att icke något av dem kan förordas.

Till de remissinstanser som tillstyrker sakkunnigmajori­

tetens förslag hör

Göta hovrätt,

enligt vars mening övervägande skäl

talar för detta förslag, och

Sveriges advokatsamfund,

som anser de skäl som

anförts för förslaget vara övertygande.

Hovrätten för Nedre Norrland

anför

att den med sin avvisande hållning till frågan om utomäktenskapligt barns

arvsrätt föredrar majoritetens förslag; hovrätten understryker att detta för­

slag är enklare än det av justitierådet Walin framlagda och att förslaget icke

medför de olägenheter som måste följa av en retroaktiv tillämpning.

Läns­

styrelsen i Södermanlands län

anser lika med justitierådet Walin, att ett för­

verkligande av sakkunnigmajoritetens förslag kan komma att medföra all­

varliga olägenheter. Länsstyrelsen vill dock av praktiska skäl icke motsätta

sig förslaget.

Länsstyrelsen i Kronobergs län

finner det angeläget att de nya

bestämmelserna om jämställdhet i arvsrättsligt hänseende mellan barn i och

barn utom äktenskap snarast bringas i tillämpning och anser därför åtskil­

liga skäl tala för den av justitierådet Walin intagna ståndpunkten. Med hän­

syn till den genomgripande omdaning av gällande arvsrättsliga regler som

förslaget innebär, anser länsstyrelsen dock försiktigheten bjuda att man föl­

jer den av de sakkunnigas majoritet förordade linjen.

Föreningen Sveriges

häradshövdingar

anser att det av justitierådet Walin framlagda förslaget

har en del företräden ur principiell synpunkt, men föreningen tvekar likväl

icke att förorda majoritetens förslag. Även om åtskilliga skäl kan anföras

för den av justitierådet Walin föreslagna lösningen, säger sig

svenska so-

cialvårdsförbundet

dock anse de invändningar som sakkunnigmajoriteten

anfört mot denna ha en sådan tyngd, att förbundet blivit övertygat om rik­

tigheten av att de nya arvsrättsbestämmelserna icke generellt görs tillämp­

liga å utomäktenskapliga barn, som fötts före bestämmelsernas genomföran­

de.

Barnavårdsnämnden i Norrköping

anser att skälen för sakkunnigmajo­

ritetens förslag kan diskuteras men dock bör godtagas.

Några remissinstanser är mer utförliga. Sålunda anför

överståthållaräm-

betet

att det i och för sig skulle innebära en fördel om, såsom i viss ut­

sträckning komme att ske enligt justitierådet Walins förslag, de nya arvs­

reglerna finge tillämpas tidigare än vad fallet är enligt sakkunnigmajorite­

tens förslag. Denna fördel vinnes emellertid — uttalar ämbetet — till pri­

set av en komplicering av systemet, som bjärt kontrasterar mot den enkel­

het som eljest utmärker våra arvsregler; därtill kommer att arvsrätten, som

eljest utgör en av lagen bestämd ordning, vilken automatiskt länder till ef­

terrättelse om ej i testamentarisk form annorlunda bestämts, skulle bli av-

hängig av å ena sidan framställning, å andra sidan bestridande. En genom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

145

gång av huvudpunkterna av det av justitierådet Walin föreslagna systemet

ger ämbetet intryck av att arvsrätten kan komma att bli föremål för köp­

slagan: arvspretendenten framställer ett anspråk på arv, vilket möts av ett

bestridande från den tilltänkte arvlåtarens eller hans dödsbos sida; genom

bestridandet åstadkommes att pretendentens arvsrätt antingen elimineras

eller inskränkes till rätt till laglott; vilketdera alternativet som skall bestämma

arvsfördelningen synes ej kunna avgöras utan en domstolsprocess, där be­

visningen skall kretsa kring en händelse som i allmänhet kommer att ligga

långt tillbaka i tiden. Den sålunda skisserade regleringen synes ämbetet vara

behäftad med allvarliga svagheter.

Domkapitlet i Linköpings stift

anser att

en förutsättning för förverkligande av förslaget om utvidgning av arvsrät­

ten för barn utom äktenskap är att lagen får tillämpning endast på de

barn, som föds efter lagens ikraftträdande. En retroaktiv giltighet skulle

visserligen tillförsäkra ett större antal barn arvsrätt, men skulle också

kunna åstadkomma en mångfald konflikter. Äktenskap kan sålunda ha in-

gåtts under andra förutsättningar än dem de nya bestämmelserna ger, och

i vissa fall måste man räkna med att ingångna äktenskap icke skulle ha

kommit till stånd eller att äktenskapsförord skulle ha upprättats, om be­

stämmelserna funnits vid tiden för äktenskapets ingående.

Bankföreningen

avstyrker bestämt Walins förslag. Föreningen säger sig därvid bl. a. ha be­

aktat det av de sakkunnigas majoritet åberopade förhållandet, att med hän­

syn till hittills gällande principer för folkbokföringen det till stor del måste

bero på tillfälliga omständigheter, om ett utomäktenskapligt barn är känt

och kan kallas till bouppteckning och arvskifte efter dess fader. Därest arvs­

rätten skall gälla även tidigare födda barn, kan det därför enligt förening­

ens mening i alltför många fall bända, att ett redan skett arvskifte måste

upprivas med alla därav föranledda svårigheter.

Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund

har i och för sig stor sympati för Walins ståndpunkt, men

anser att den av honom föreslagna tillämpningsbestämmelsen, även om den

utan tvekan är den principiellt riktiga, troligen i ett stort antal fall skulle

vålla en — i förhållande till det arv det kan vara fråga om — orimligt stor

och uppslitande påfrestning för såväl den avlidne barnafaderns efterlevande

familj som barnet självt. Som en mellanform kunde måhända övervägas att

omedelbart införa arvsrätt efter sådana utoinäktenskapliga fäder, som vid

lagens ikraftträdande bar pågående underhållsskyldighet, men förbundet

vill likväl icke förorda en sådan anordning, eftersom den sannolikt skulle

medföra många gränsfall och risk för godtyckliga avgöranden. Förbundet ser

sig därför nödsakat alt tillstyrka sakkunnigmajoritetens förslag, trots att

detta i praktiken innebär att det reella ikraftträdandet av den nya lagstift­

ningen uppskjuts 40 ä 50 år framåt i tiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund

ocli

folkpartiets kvinnoförbund,

som

ställer sig kritiska mot eu anordning enligt vilken arvsrätt skulle vara be­

roende av framställt arvsanspråk, finner det mest vägande skälet för sak­

kunnigmajoritetens förslag vara alt reglerna för faderskapets fastställande

tidigare ej erbjudit samma säkerhet för ett rikligt avgörande som de nu

10

liihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt.

.Yr

144

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

föreslagna. Med denna utgångspunkt bör, enligt nämnda två remissinstanser,

de nya reglerna om utomäktenskapligt barns arvsrätt bli gällande beträf­

fande alla barn, för vilka faderskapet fastställts enligt den nya ordningen,

oavsett huruvida barnen fötts före eller efter denna ordnings genomförande.

Samma uppfattning har

Svea hovrätt.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund an­

ser det dock ännu bättre att anknyta till nu gällande bestämmelser om fast­

ställande av faderskap och ifrågasätter därför om icke de nya arvsreglerna

bör vinna tillämpning på alla barn, för vilka faderskap fastställts efter ut­

gången av år 1949. Förbundet motiverar detta med att redan genom för-

äldrabalken i stort sett samma regler för fastställande av faderskap in­

fördes som de vilka med en mindre utvidgning nu förordas av de sak­

kunniga.

Folkpartiets kvinnoförbund

delar sakkunnigmajoritetens förhopp­

ningar beträffande möjligheten att på frivillighetens väg åstadkomma att

de nya reglerna blir tillämpliga å tidigare födda barn och anser att på detta

sätt åtskilligt kan åstadkommas för att bereda dessa barn en bättre ställ­

ning i arvshänseende.

För att såvitt möjligt tillgodose rättvisekravet att jämväl utomäktenskap-

liga barn, födda före nya ärvdabalkens ikraftträdande, skall bli i arvshän­

seende likställda med barn födda därefter, förtjänar enligt

Svea hovrätts

mening övervägas att låta ett av barnet eller för dess räkning hos fadern

framställt och av denne ej bestritt arvsanspråk medföra successionsrätt en­

ligt den nya balken. En dylik ordning måste dock enligt hovrättens mening

förbindas med en avsevärd begränsning av tiden för framställande av arvs­

anspråk, förslagsvis till två år efter ikraftträdandet av de nya reglerna. Om

fadern avlidit efter ikraftträdandet men före utgången av nämnda tvåårs-

frist, borde arvsanspråk få framställas hos faderns dödsbo inom förslagsvis

sex månader efter faderns död. Skulle barnet avlida före utgången av två-

årsfristen, torde rätten att framställa arvsanspråk böra tillkomma dess av-

komlingar. Genom den av hovrätten sålunda förordade tidsbegränsningen

av rätten att framställa arvsanspråk undanröjes enligt hovrättens mening i

väsentlig mån sådana av sakkunnigmajoriteten åberopade olägenheter som

är förknippade med ovisshet och otrygghet beträffande arvsföljden. Möjli­

gen borde i delgivningshandlingen framhållas önskvärdheten av att de nya

bestämmelserna vinner tillämpning jämväl å barn födda före ikraftträdan­

det och att fördenskull arvsrätt icke bestrides i annat fall än då anledning

finns antaga att annan man är barnets fader. Särskilt med tanke på barna-

vårdsmannens allmänna plikt att tillvarataga barnets bästa — fortsätter

hovrätten — torde en sådan lagreglering för övergångsskedet, även om den

tidsbegränsas på sätt angivits, få tillmätas större betydelse för ifrågavaran­

de barns successionsrättsliga ställning än helt på enskild väg tillkomna åt­

gärder, bland vilka åvägabringandet av arvsrättsförklaringar blir främsta

hjälpmedlet. Hovrätten vitsordar att mot förslaget att låta ett obestritt arvs-

anspråk medföra arvsrätt kan invändas, att underlåtenhet att bestrida ett

arvsanspråk icke alltid är liktydig med att anspråket blivit godkänt; under­

låtenheten kan komma att bero på tillfälliga omständigheter såsom glömska,

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

147

oföretagsamhet in. in. Det kan även tänkas att framställandet av arvsan­

språk, särskilt om detta bestrides, någon gång kan inverka störande på ett

eljest gott och från ekonomisk synpunkt tillfredsställande förhållande mel­

lan en fader och dennes utomäktenskapliga barn. Att liela anordningen med

framställande av arvsanspråk utgör en belastning för därav berörda myn­

digheter och enskilda personer bör enligt hovrättens mening ej heller förbi­

ses, och det möter förmodligen -— anför hovrätten vidare — vissa svårig­

heter att få proceduren, vilken onekligen i praktiken ter sig ganska vidlyf­

tig i förhållande till det resultat som kan påräknas, att överhuvud fungera

på avsett sätt. Hovrätten framhåller att det med hänsyn till de skilda syn­

punkter som måste beaktas ingalunda är lätt att ta slutlig ställning till den

sålunda diskuterade rättsliga regleringen på området. Härför fordras ytter­

ligare överväganden, för vilka hovrätten icke haft möjlighet. Då skäl onek­

ligen talar för en lösning av åtminstone den jämförelsevis begränsade om­

fattning som hovrätten antytt, förordar hovrätten att spörsmålet blir före­

mål för fortsatt prövning. I vidare mån än nu sagts kan hovrätten icke till­

styrka de nya successionsrättsliga reglernas tillämpning å barn födda före

den nya balkens ikraftträdande, och hovrätten biträder följaktligen den me­

ning som härvid omfattats av de sakkunnigas majoritet. Om lagstiftningen

icke kommer att inbegripa bestämmelser om framställande av arvsanspråk,

är det enligt hovrättens förmenande angeläget att barnavårdsmännen er­

håller anvisningar att beträffande utomäktenskapliga barn, födda före nya

balkens ikraftträdande, verka för att dessa genom arvsrättsförklaring eller

eljest erhåller sådan ställning i arvshänseende som kan anses stå i överens­

stämmelse med grunderna för de nya arvsreglerna.

Till de remissinstanser som avvisar sa k kunnig majoritetens

förslag till övergånigsstadgande hör

socialstgrelsen!

som

utan närmare motivering ansluter sig till justitierådet Walins ståndpunkt.

Tre ledamöter av styrelsen

har dock en annan mening och anser — även

med vederbörligt hänsynstagande till de beaktansvärda motiv som Walin

framfört till stöd för sin ståndpunkt — övervägande skäl tala för att som

huvudregel i fråga om arvsrätten uppställa att äldre lag skall gälla, ändå

att arvlåtaren avlidit efter den nya balkens ikraftträdande. Avgörande för

detta reservanternas ställningstagande har varit, att eftersom den utvidga­

de arvsrätten är grundad på en väsentligen ny ordning för faderskapets

fastställande, det icke rimligen kan komma i fråga att ge de nya bestäm­

melserna om arv retroaktiv tillämpning å andra barn än trolovningsbarn

och med dem likställda.

Länsstyrelsen i Norrbottens län,

som avstyrker för­

slaget om utvidgning av utomäktenskapligt barns arvsrätt, förmenar att,

om lagstiftaren likväl skulle anse tiden mogen att godtaga detta förslag,

det skulle vara olyckligt att under en lång följd av år ha skilda regler

rörande arvsrättsförhållandena, beroende på den tidpunkt då barnet är

fött. Om reformen nu skall genomföras, är det därför enligt länsstyrelsens

mening angeläget, att de nya reglerna från början erhåller vidast möjliga

tillämpning. Länsstyrelsen anser att det förslag som framlagts av juslilie-

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

rådet Walin i princip bör godtagas.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift

hän­

för sig till det förut omnämnda utlåtande, som på domkapitlets uppdrag

avgivits av kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström. Denne anser alt, även

om sakkunnigmajoritetens ståndpunkt i vissa avseenden kan försvaras, det

likväl är angeläget att, såsom Walin föreslagit, skapa förutsättningar för

framställande av arvsanspråk. Det förekommer nämligen ganska ofta, sär­

skilt i Norrland, att en man och en kvinna sammanbor många år utan att

ingå äktenskap. I sin förbindelse har de i regel åtskilliga barn, och icke så

sällan har mannen det ganska gott ställt i ekonomiskt avseende. Om bar­

nen är födda före lagförslagets genomförande men mannen avlider efter

denna tidpunkt, blir de med sakkunnigmajoritetens ståndpunkt trots allt

arvlösa, för såvitt icke testamente föreligger eller de antecknats som tro-

lovningsbarn. Ännu mer orättvist ter det sig enligt kyrkoherden Törnquists

mening, om en del av barnen är födda före ikraftträdandet och sålunda blir

arvlösa, medan en del, som är födda därefter, får rätt till arv. Även

Fred-

rika-Bremer-förbundet

och

Sveriges husmodersföreningars riksförbund

an­

ser det av billighetsskäl angeläget att såvitt möjligt enhetliga normer blir

gällande för alla utomäktenskapliga barn och dessa remissinstanser för­

ordar därför en lösning enligt de riktlinjer som uppdragits av justitierådet

Walin; enligt Fredrika-Bremer-förbundets mening bör dock rätten att fram­

ställa arvsanspråk inskränkas till faderns livstid, eftersom framställandet

av sådant anspråk först hos dödsboet kan föranleda många onödiga pro­

cesser med svåra bevisfrågor och bli upprivande för alla i saken inblandade.

Föreningen Sveriges stadsdomare

lutar närmast åt den av Walin föreslagna

lösningen men förutsätter att frågan om efterlevande makes rätt att sitta

i orubbat bo blivit löst före reformens genomförande. Enligt föreningens

mening bör möjligen övervägas en bestämmelse om att den som enligt

äldre ordning blivit förklarad vara fader skall äga att få faderskapet om­

prövat efter moderna blodprovsmetoder utan att för den skull behöva be­

gära resning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

anser att lämpligheten av att

införa de föreslagna nya reglerna om utomäktenskapligt barns arvsrätt till

en del är beroende på möjligheterna att erhålla en tillfredsställande ord­

ning för övergångstiden. Enligt länsstyrelsens mening är dock icke något

av de framlagda förslagen godtagbart. Ett förverkligande av sakkunnig­

majoritetens förslag medför — anför länsstyrelsen — att vid arvfall, som

timar under de närmast kommande 50—70 åren, arvsrätt föreligger i vissa

fall, men i vissa fall icke. En sådan ordning ter sig för länsstyrelsen i hög

grad otillfredsställande, särskilt med avseende på övergångstidens längd

och med hänsyn till att bestämmelserna blir tillämpliga även på fall, där

någon tvekan om faderskapet icke föreligger, vilket kan medföra att i en

syskonkrets något eller några av syskonen har arvsrätt, medan andra av

dem icke är arvsberättigade efter sin fader och dennes fränder. Om där­

emot övergångsbestämmelserna ges ett sådant innehåll, att den föreslagna

nya arvsrättsordningen skall gälla, då arvlåtaren avlidit efter ärvdabalkens

149

ikraftträdande — sålunda även då barnet fötts dessförinnan — skulle, på­

pekar länsstyrelsen, i åtskilliga fält arvsrätt förefinnas, där den principiella

grunden därför är mycket svag.

Enligt

statistiska centralbyrån,

som yttrar sig endast ur de synpunkter

vilka ämbetsverket företräder såsom riksbyrå för folkbokföringen, bör det

av justitierådet Walin skisserade förfarandet för framställande av arvs­

anspråk kunna vara användbart i många fall, även om efterforskningar

av faderns aktuella adress icke sällan torde visa sig erforderliga. Eftersom

allmänheten icke brukar räkna med betydelsefulla civilrättsliga påföljder

av underlåtenhet att hörsamma anmaning från pastorsämbete, bör emel­

lertid enligt ämbetsverkets mening förfarandet förläggas till domstol. Även

Svea hovrätt, domkapitlet i Uppsala ärkestift, föreningen Sveriges härads­

hövdingar, svenska socialvårdsförbundet

och

Fredrika-Bremer-förbundet

an­

ser att, om en ordning innefattande rätt att framställa arvsanspråk lagfäs­

tes, nödiga åtgärder för delgivning med mera bör ankomma på domstol.

I domkapitlets utlåtande åberopas, att pastorsämbetena i regel knappast

äger den juridiska sakkunskap, som erfordras för att fullt tillfredsställande

kunna handha uppdraget, samt att anspråket, om det bestrides, ändock

måste underkastas prövning av domstol; de samtidigt föreslagna övergångs­

bestämmelserna beträffande adoption innebär för övrigt att ansökan om

förklaring, att de nya bestämmelserna om adoption i viss utsträckning

skall gälla äldre adoptioner, skall ingivas till domstol. Enligt socialvårds-

förbundets bestämda mening bör icke ifrågakomma att anspråk på arv

avgöres genom åtgöranden av kyrkobokföringsmyndighet, utan bör dylika

frågor underkastas den allsidiga prövning som endast kan ske vid allmän

domstol.

Barnavårdsnämnden i Hälleberga kommun ifrågasätter om icke oinskränkt

rätt till arv kunde inträda omedelbart vid lagens ikraftträdande i sådana

fall där fadern är ogift. Nämnden anför;

Det finns fall, då fadern under hela barnets uppväxttid levat tillsammans

med modern och vårdat barnet i det gemensamma hemmet utan att vilja

legitimera det genom äktenskap med modern och utan att kunnat förmås

vare sig erkänna barnet som trolovningsbarn eller avgiva arvsrättsförkla-

ring. Detta med hänvisning till att han har syskon, »som kunna behöva

pengarna». Det synes stötande om i sådant fail barnet skall gå miste om

sin rätt, den rätt, som andra barn i samma predikament utan vidare er­

hålla, om de födas efter den nya lagens ikraftträdande.

Rörande andra punkten i sakkunnigmajoritetens förslag framhål­

ler

hovrätten för Västra Sverige

att enligt motiven arvsrättsförklaring, lik­

som förklarande för trolovningsbarn, skall kunna avgivas även efter det

att den nya arvslagstiftningen trätt i kraft. I förevarande paragraf bör detta

enligt hovrättens mening — i likhet med vad justitierådet Walin, låt vara

med annan motivering (s. 219), i första punkten, i sitt särskilda förslag

till motsvarande paragraf (s. 231) upptagit — utsägas såvitt rör arvs­

rättsförklaring. Hovrätten framhåller att av 1. övergångsbestämmelserna

lill lagen om föräldrabalken otvetydigt framgår, att förklarande för tro-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år t958

150

lovningsbarn skall kunna ske även efter det den nya arvslagstiftningen

trätt i kraft. Detta kan enligt hovrättens mening, om lagtexten iakttager

tystnad beträffande arvsrättsförklaring, lätt ge anledning till den miss­

tolkningen att motsatsen skulle gälla med avseende på dylik förklaring.

Departementschefen

Den inom arvsrätten vedertagna principen vid införande av ny lag inne­

bär, att nya lagen skall lända till efterrättelse då arvlåtaren avlidit efter

ikraftträdandet, medan äldre lag fortfarande skall tillämpas när arvlåta-

rens död inträffat dessförinnan. Denna princip har också kommit till ut­

tryck i 1 § av förevarande lagförslag. Uppenbarligen är det i och för sig

önskvärt att nämnda princip får gälla även vid genomförande av den arvs­

rättsliga reglering beträffande barn utom äktenskap som i det föregående

föreslagits. Därigenom skulle de nya reglerna om jämställdhet i arvsrätts-

ligt hänseende mellan barn utom och barn i äktenskap snarast bringas i

tillämpning. I samma mån däremot som äldre lag erhåller fortsatt giltig­

het kommer strävandena att uppnå likställighet mellan dessa båda kate­

gorier av barn att lida avbräck.

Allmän enighet råder om att nya ärvdabalken skall tillämpas när fråga

är om trolovningsbarn eller barn, beträffande vilket fadern avgivit s. k. arvs­

rättsförklaring, och fadern levde vid ikraftträdandet. Det sistnämnda vill­

koret medför visserligen, för det fall att arvlåtaren är annan än barnets fa­

der, en viss begränsning i den allmänna principen vid införande av nya arvs­

regler. Villkoret synes mig dock välgrundat.

Vad härefter angår övriga utomäktenskapliga barn synes det -— särskilt

med hänsyn till ovissheten om faderskapet, då detta fastställts enligt äldre

lag, och i betraktande av att det i stor utsträckning saknas uppgift i folk­

bokföringen huruvida en man har barn utom äktenskap —- vara tydligt att

den allmänna principen vid införande av nya arvsregler icke kan utan vi­

dare vinna tillämpning. Någon meningsskiljaktighet på denna punkt före-

ligger heller icke. En av de sakkunniga har emellertid framlagt ett förslag,

vilket i huvudsak innebär att utomäktenskapligt barn, oaktat faderskapet ej

blivit fastställt enligt de nya reglerna, skulle få arvsrätt efter därom i varje

särskilt fall framställt anspråk; om anspråket bestredes, skulle barnet dock

endast kunna erhålla en till laglotten begränsad rätt och detta blott om

tillräcklig visshet förelåge i fråga om faderskapet. De sakkunnigas majori­

tet har däremot förordat att beträffande barn som fötts innan nya ärvda­

balken trätt i kraft äldre lag skall gälla, ändå att arvlåtaren avlidit efter

ikraftträdandet.

Mot bakgrunden av min förut redovisade allmänna inställning att barn

utom äktenskap i största möjliga utsträckning bör likställas med barn av

äktenskaplig börd, ligger det i sakens natur att jag i och för sig hyser star­

ka sympatier för den skiljaktige ledamotens lösning. Ett genomförande av

hans förslag skulle ju innebära att nämnda likställighetssträvan i åtskilliga

fall kunde bringas till praktisk verkställighet betydligt tidigare än vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

151

blir följden enligt majoritetens förslag. Mot huvudlinjerna i den skiljaktige

ledamotens yttrande kan likväl riktas allvarliga invändningar av såväl prin­

cipiell som praktisk och psykologisk art. Ur principiell synpunkt förefaller

det sålunda betänkligt att det utomäktenskapliga barnets egenskap av

arvinge skall bero på särskild åtgärd från dess sida. I samma mån som åt­

gärden kan uppskjutas skapas — såsom majoriteten anfört — en ovisshet

och otrygghet, som uppenbart strider mot den ledande grundsatsen inom

arvslagstiftningen att en i förväg bestämd ordning skall finnas, efter vilken

avlidens kvarlåtenskap fördelas då testamente ej upprättats. En ännu all­

varligare invändning mot förslaget synes mig dock vara att en anordning,

som förutsätter att särskilt arvsanspråk skall framställas och vid bestri­

dande föranleda prövning av ett tidigare fastställt faderskaps riktighet, ofta

måste medföra ur mänsklig och praktisk synpunkt högst otillfredsställande

konsekvenser. Jag vill i detta sammanhang erinra om att därest fadern er­

känner barnet såsom trolovningsbarn eller avgiver arvsrättsförklaring, nya

balken utan vidare blir tillämplig, samt att barnets intressen också kan ha

tillgodosetts genom testamentariska förordnanden av fadern och dennes

fränder. I övrigt måste man räkna med att, när arvsrätten verkligen är av

något ekonomiskt värde, framställda arvsanspråk i stor utsträckning kom­

mer att bestridas. Den rättegång som då blir nödvändig kan givetvis ofta

komma att innebära en mycket stor och uppslitande påfrestning för såväl

barnafaderns familj som för barnet självt, ja måhända även för utomståen­

de personer som uppges ha haft intimt umgänge med barnets moder vid ti­

den för barnets avlelse. Barnet måste ingående forska i sin moders tidigare

förhållanden, men med hänsyn till svårigheterna att visa att tillräcklig viss­

het föreligger i fråga om det kanske för länge sedan fastställda faderskapet

blir, särskilt om fadern är död, utsikterna att vinna rättegången likväl ofta

ganska små. Eftersom intresset från faderns eller fädernefrändernas sida

kommer att inriktas på att visa att det fastställda faderskapet är tvivelak­

tigt, för att ej säga oriktigt, blir under alla omständigheter barnets förhål­

lande till fadern och fädernefränderna försämrat. Vare sig barnet lyckas

erhålla arvsrätt eller ej, uppkommer sålunda icke önskvärda verkningar.

Den skiljaktige ledamoten har med instämmande av några remissinstan­

ser särskilt påtalat, att en övergångsordning i enlighet med majoritetens

förslag skulle kunna leda till att olika arvsregler komme att gälla inom en

och samma syskonkrets. Detta skulle kunna inträffa då samma föräldrar

har barn födda dels före och dels efter nya balkens ikraftträdande men för­

äldrarna, trots att de sammanbor och att någon tvekan om faderskapet i

och för sig icke föreligger, likväl ej velat ingå äktenskap. Alt barnen i dylika

fall ej är erkända såsom trolovningsbarn, sammanhänger uppenbarligen

därmed att föräldrarna ej haft för avsikt att ingå äktenskap med varandra.

Och att någon arvsrättsförklaring icke avgivits kan, när arvsrätten skulle

ha något ekonomiskt värde, tänkas bero på att fadern velat bibehålla exem­

pelvis sina syskon vid arvsrätt efter sig. Det må här lämnas därhän, huru­

vida fall av sistnämnda slag verkligen förekommer i någon större utsträck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

152

ning. Uppenbart är ändock att situationen i dylika fall kommer att praktiskt

sett ganska radikalt förändras genom nya balkens ikraftträdande. Ty de

barn som föds därefter kommer ju enligt lag att få arvsrätt framför faderns

syskon, och en fortsatt vägran från faderns sida att avgiva arvsrättsförkla-

ring beträffande de tidigare födda barnen skulle med hänsyn härtill vara

tämligen meningslös och endast leda till att dessa barn komme i en sämre

ställning än de övriga. Om detta genom barnavårdsmannens försorg göres

klart för fadern, synes det finnas goda skäl antaga att denne kommer att

erkänna de äldre barnen såsom trolovningsbarn eller avgiva arvsrättsför-

klaring beträffande dem.

Slutsatsen av det sagda blir att jag i likhet med det stora flertalet remiss­

instanser anser övervägande skäl tala mot den av den skiljaktige ledamo­

ten föreslagna lösningen. Jag vill emellertid understryka vikten av att bar-

navårdsmännen erhåller anvisningar att beträffande utomäktenskapliga

barn, födda före nya balkens ikraftträdande, verka för att dessa genom

arvsrättsförklaring eller eljest erhåller sådan ställning i arvshänseende som

kan anses sta i överensstämmelse med grunderna för de nya arvsreglerna.

Det är vidare angeläget att upplysning också på annat sätt sprids för att

detta syfte i möjligaste mån skall bli tillgodosett. Dessa spörsmål kan dock

lösas i administrativ ordning.

En viss utvidgning av sakkunnigmajoritetens förslag har ifrågasatts från

några håll. Sålunda har det ansetts att varje barn, för vilket faderskapet

fastställts enligt de nya faderskapsreglerna, borde få arvsrätt jämlikt nya

ärvdabalken, oavsett om barnet fötts före eller efter ikraftträdandet. Såsom

de sakkunniga själva framhållit finnes otvivelaktigt visst fog för denna

mening. Emellertid torde det endast för ett mycket litet antal barn få prak­

tisk betydelse, om övergångsstadgandet i nu berörda del utformas på det

ena eller det andra sättet. Vid detta förhållande synes de praktiska olägen­

heter, som skulle följa av att stadgandet utformades i enlighet med det nyss

återgivna, böra tillmätas avgörande vikt. Beträffande varje barn som’är

fött före nya balkens ikraftträdande skulle man framdeles, för att kunna

avgöra efter vilka personer barnet är arvsberättigat eller vilka som äger

arvsrätt efter barnet, först behöva skaffa sig kännedom om tidpunkten för

faderskapets fastställande. Har fastställandet skett annorledes än genom

dom, lär nämligen i allmänhet endast av nämnda tidpunkt kunna slutas

vilken lag som blivit tillämpad. Särskilt när avsevärd tid förflutit innan

arvsfrågan blir aktuell, kan detta givetvis medföra ganska stort besvär, och

i sådana fall då erkännande av faderskapet skett i skriftligt avtal kan tolk-

ningssvårigheter vållas därav att fadern och modern undertecknat hand­

lingen olika dagar. Härtill kommer att under den närmaste tiden före nya

lagens ikraftträdande ett uppskov med faderskapsfrågan skulle kunna få

arvsrättsliga konsekvenser. En moder som önskar att hennes barn skall få

arvsrätt efter fadern och fädernefränderna kunde obehörigen fördröja fa­

derskapets fastställande, och omvänt kunde den som påståtts vara barnets

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

153

fader avgiva erkännande endast för att undvika risken att barnet också

blir arvsberättigat efter honom.

Det har vidare ifrågasatts att man skulle låta ett av barnet eller för dess

räkning hos fadern inom två år efter nya ärvdabalkens ikraftträdande fram­

ställt och av denne ej bestritt arvsanspråk medföra arvsrätt enligt nya bal-

ken. Såsom jag förut framhållit har fadern redan enligt gällande arvslag

möjlighet att avgiva arvsrättsförklaring. I den mån denna lag även efter

nya balkens ikraftträdande blir tillämplig beträffande visst barn, kan tyd­

ligen sådan förklaring fortfarande avgivas, och om så skett, kommer enligt

sakkunnigmajoritetens förslag nya balken i stället att gälla. Den framförda

tanken synes sålunda endast innebära att även underlåtenhet att bestrida

ett arvsanspråk skall medföra nya balkens tillämplighet. Eftersom all er­

farenhet visar att det ofta är helt ovidkommande omständigheter som för­

anleder att ett anspråk ej bestrides, kan det enligt min mening icke vara

rimligt att underlåtenheten skall få så vittgående följder som här skulle

bli fallet.

Att, på sätt en remissinstans förordat, uttryckligen föreskriva att, då

äldre lag skall äga tillämpning, även den däri stadgade möjligheten att av­

giva arvsrättsförklaring gäller, synes mig icke erforderligt.

På grund av vad sålunda anförts har ifrågavarande bestämmelse i depar-

tementisförslaget avfattats i överensstämmelse med vad de sakkunnigas

majoritet föreslagit. 5

5 §■

Enligt 1 § i förevarande lagförslag gäller som huvudregel att tidpunkten

för arvlåtarens död är avgörande för frågan huruvida gammal eller ny lag

skall tillämpas beträffande rätten till arv. De sakkunniga har ansett att den­

na regel icke kan utan vidare tillämpas, då adoption kommit till stånd före

den nya lagstiftningens ikraftträdande. Rörande den närmare utformningen

av övergångsbestämmelserna för dessa fall har emellertid delade meningar

rått bland de sakkunniga. Majoriteten har förordat (se s. 131—133 i betän­

kandet) att äldre lags arvsregler i allmänhet skall tillämpas beträffande rätt

till arv på grund av adoptivförhållande, som kommit till stånd före den nya

lagstiftningens ikraftträdande. Med tanke närmast på sådana adoptivförhål-

landen, där den faktiska förbindelsen mellan adoptivbarnet och dess släkt

redan vid adoptionen eller senare blivit bruten, borde dock de av de sakkun­

niga föreslagna nya arvsreglerna för adoption utan förbehåll om bibehållen

arvsrätt på grund av skyldskap bli tillämpliga även med avseende å äldre

adoptioner, därest rätten efter ansökan meddelat särskild förklaring därom

(se punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i föräldra-

balken). En av de sakkunniga, justitierådet Walin, har däremot (se s. 226—

230 i betänkandet) ansett att de av de sakkunniga föreslagna nya arvsreg­

lerna för adoption med förbehåll för skyldemans arvsrätt som regel borde

154

Kungl. RIaj:ts proposition nr 144 år 1958

utan vidare gälla även beträffande äldre adoptioner. Walin bär därvid för­

utsatt att adoptivbarnet och dess avkomlingar också vid denna adoptions-

form skulle få rätt till laglott.

Den här i korthet redovisade tvistefrågan, vilken föranlett ganska livlig

debatt under remissbehandlingen, har förlorat sin aktualitet i och med att

departementsförslaget endast upptar eu adoptionsform, i sak motsvarande

den av de sakkunniga föreslagna formen adoption utan förbehåll om arvs­

rätt på grund av skyldskap. Enighet torde nämligen råda om att den rätts­

ställning, som barnet får genom denna adoptionsform, så väsentligt skiljer

sig från barnets ställning vid äldre adoptioner, att den i 1 § av förevarande

lagförslag fastslagna principen icke bör läggas till grund för en reglering

i övergångshänseende. Endast om domstol efter särskild prövning funnit

att en äldre adoption bör föras in under den nya lagstiftningen, skall också

de nya reglerna gälla beträffande rätt till arv på grund av adoptivförhål-

landet.

I enlighet härmed har under förevarande paragraf upptagits ett stadgande

av innehåll, att då adoption ägt rum enligt bestämmelser som gällt före

ikraftträdandet av den samtidigt med nya ärvdabalken antagna lagen om

ändring i föräldrabalken, beträffande rätt till arv på grund av adoptivför-

hållandet äldre lag skall äga tillämpning, ändå att arvlåtaren avlidit efter

nya ärvdabalkens ikraftträdande. Vad nu stadgats skall dock ej gälla, om

förklaring meddelats enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen

om ändring i föräldrabalken. 6

6

§•

Såsom framgår av det förut anförda har i 16 kap. 5 § i förslaget till

ärvdabalk upptagits bestämmelser som medgiver domstol att under vissa

förutsättningar förelägga arvinge eller testamentstagare att göra sin rätt

gällande inom sex månader från det föreläggandet blev honom tillställt.

I förhållande till gällande lag innebär bestämmelserna den ändringen att

tiden, inom vilken rätten att taga arv eller testamente skall göras gällande,

nedsatts från ett år till sex månader.

Med tillämpning av 1 § andra stycket i förevarande förslag till övergångs­

bestämmelser skulle föreläggande med den kortare preklusionstiden kunna

förekomma endast då arvlåtaren avlidit efter nya ärvdabalkens ikraftträ­

dande. Eftersom det måste anses lämpligt att alla förelägganden som med­

delas efter ikraftträdandet innehåller samma tidsfrist har i förevarande

paragraf — i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag —■ stadgats,

att bestämmelserna i 16 kap. 5 § nya ärvdabalken skall äga tillämpning då

föreläggande som där avses skall meddelas efter ikraftträdandet, ändå att

arvlåtaren avlidit dessförinnan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

155

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken

12 KAP.

3 §•

I denna paragraf har annan ändring icke gjorts än att hänvisningen till

lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvisning till ärvda-

balken.

13 KAP.

12

§.

I första stycket av denna paragraf stadgas att, om bodelning sker i an­

ledning av makes död och den egendom som därvid tillkommer efterle­

vande maken är ringa, han äger av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt

bohag ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fort­

sättande av hans näring, även om därigenom arvingarnas lott skulle lida

inskränkning. Jämlikt andra stycket äger efterlevande maken av giftorätts-

godset, såvitt det räcker, städse bekomma egendom till så stort värde att

den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom, uppgår till 6 000 kro­

nor. Enligt tredje stycket slutligen skall dock vad i andra stycket sägs ej

äga tillämpning om efter den döde finnes bröstarvinge som ej jämväl är

efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap som har rätt

till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom.

Såsom redan omtalats vid behandlingen av frågan om utomäktenskap-

liga barns arvsrätt har de sakkunniga framlagt förslag till sådan ändring

av förevarande paragraf att den s. k. sextusenkronorsregeln, i motsats till

vad nu är fallet, blir tillämplig även då det efter den döde finnes bröst­

arvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller barn utom

äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter ho­

nom.

Motiveringen till detta förslag återfinnes å s. 91—93 i betänkandet. De

sakkunnigas utgångspunkt har varit att, om utomäktenskapliga barn i arvs-

rättsligt hänseende jämställes med barn inom äktenskap, en viss mildring

av verkningarna för hustrun syntes böra övervägas i fråga om smärre bon.

Rörande den närmare innebörden av de nuvarande bestämmelserna i 13

kap. 12 § giftermålsbalken framhåller de sakkunniga att så långt regeln

i första stycket verkar, kan det utomäktenskapliga barnets arvsrätt icke

medföra olägenhet för den legitima familjen. Närmast blir det den efter­

levande maken som egendom tillfaller, men indirekt kommer denna även

15G

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

de i hemmet boende barnen till godo. Ofta inrymmer emellertid även ett

mindre dödsbo egendom vilken icke är alt hänföra till nödigt bohag eller

till lösören som erfordras för fortsättande av näringsverksamhet. För att

ett mindre bo skulle kunna sammanhållas i något större utsträckning än

som enligt nyssnämnda regel kan ske och tillika genom schematisering av

regeln underlätta dess tillämpning infördes i samband med 1928 års arvs­

lagstiftning tilläggsstadgandet i andra stycket, enligt vilket efterlevande

make av giftorättsgodset, såvitt det räcker, städse äger bekomma egendom

till så stort värde att den jämte egendom, som må enskilt tillhöra honom,

uppgår till ursprungligen 3 000 och numera, efter en år 1952 genomförd

ändring, G 000 kronor. Detta stadgande har emellertid alltsedan sin till­

komst haft en såtillvida begränsad räckvidd som det, enligt tredje stycket

i paragrafen, icke skall tillämpas, om efter den döde finnes bröstarvinge

som ej jämväl är efterlevande makens avkomling eller barn utom äktenskap

som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom. Anled­

ningen härtill är, enligt vad riksdagens första lagutskott framhöll vid stad­

gandets tillkomst, att den intressegemenskap som finns mellan den efter­

levande och hans barn med den först avlidne icke kan antagas regelmässigt

vara för handen i fråga om andra barn till den avlidne. Det kunde emeller­

tid — yttrar de sakkunniga — ifrågasättas om icke undantagsbestämmelsen

i alltför hög grad inskränker huvudregelns tillämpningsområde, och ut­

skottet har också vid ett senare tillfälle (utlåtande 1951: 4) på denna grund

funnit bestämmelsen böra underkastas översyn.

De sakkunniga anför att den i andra stycket upptagna regeln allmänt

taget ej torde ha nämnvärt större räckvidd än regeln i första stycket, be­

träffande vilken undantagsbestämmelsen icke gäller. Med nutida levnads­

standard och prisläge kan nämligen värdet av nödigt bohag och lösören

som erfordras för fortsättande av näring lätt nog stiga till maximisiffran

6 000 kronor. Betydelsen av regeln i andra stycket ligger därför till stor

del i dess schematiska natur; en ömtålig bedömning av vad som för efter­

levande maken är nödigt eller erforderligt undvikes. Medan första stycket

endast gällde lösöre, kan andra stycket tillämpas på all egendom som har

naturen av giftorättsgods, alltså bl. a. även fast egendom och värdehand­

lingar. Även i fråga om egendom, som icke täckes av första stycket, är det

enligt de sakkunnigas mening önskvärt att kunna sammanhålla ett ringare

bo. Dessutom är att märka att egendomen ofta utgör besparingar på ma­

karnas arbetsinkomst. Även när mannen ensam är den förvärvsarbetande,

kan besparingarna i väsentlig mån vara alt tillskriva hustruns verksamhet

i hemmet, hennes förmåga av hushållning med de medel mannen förvärvat.

Det synes de sakkunniga rimligt att det hem och de övriga värden som

makarna sålunda under samverkan skapat förbehålles den efterlevande utan

intrång av arvinge eller underhållsberättigad, när kvarlåtenskapen är av

jämförelsevis ringa omfattning. Det är på grund av dessa överväganden

som de sakkunniga ansett att undantagsbestämmelsen i tredje stycket bör

157

upphävas och att således efterlevande make vid bodelning skall erhålla

egendom enligt reglerna i första och andra styckena, oavsett om den avlid­

ne har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap.

Den föreslagna ändringen tillstyrkes av överståthållarämbetet och läns­

styrelsen i Södermanlands län. Socialstyrelsen och svenska socialvårds för­

bundet finner den föreslagna ändringen välmotiverad, och enligt yrkeskvin­

nors samarbetsförbund och folkpartiets kvinnoförbund kommer ändringen

säkerligen att bli av stor betydelse för efterlevande make.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har i och för sig icke något att

erinra mot förslaget men understryker, såsom framgår vid rubriken till

2 kap. förslaget till ärvdabalk, att den obetydliga förbättring som ändring­

en innebär icke utgör en godtagbar kompensation för den försämring i fråga

om efterlevande makes ställning som blir en följd av den föreslagna utvidg­

ningen av utomäktenskapliga barns arvsrätt. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser att ändringen kan godtagas endast såsom en provisorisk lös­

ning av frågan om efterlevande makes ställning i den först avlidne makens

dödsbo, särskilt som den stundom leder till mindre tillfredsställande resul­

tat. Hovrätten anför:

Om exempelvis en änkling, som i det upplösta äktenskapet har minder­

åriga barn, gifter om sig men avlider efter mycket kort tids äktenskap,

kommer kvarlåtenskapen, om makarnas bo endast består av mannens till

6 000 kronor uppgående giftorättsgods, att i sin helhet tillfalla den nya

hustrun, ehuru barnens behov av medel synes mera skyddsvärt än den sista

hustruns anspråk på egendom, som i det förutsatta läget får antagas till

väsentlig del hava tillförts boet utan hennes medverkan. Omvänt kunna

efterlevande makens intressen i andra situationer bliva otillräckligt till­

godosedda. Då exempelvis efterlevande hustru och ett mannens barn utom

äktenskap konkurrera om mannens kvarlåtenskap, är det legala skyddet

för efterlevande make enligt den föreslagna lydelsen av 13 kap. 12 § gifter-

målsbalken icke tillfyllest, om äktenskapet varat lång tid och makarnas

förmögenhet till väsentlig del är att tillskriva efterlevande makens verk­

samhet.

Föreningen Sveriges stadsdomare, som likaledes anser den föreslagna för­

bättringen av efterlevande makes ställning otillräcklig, framhåller att änd­

ringen medför mindre lyckliga verkningar i följande hänseende. Om två per­

soner, som var och en har ett barn med annan kontrahent, ingår äktenskap

och det gemensamma boets värde uppgår till högst 6 000 kronor, tillfaller

enligt de sakkunnigas förslag vid endera makens död boet i dess helhet den

efterlevande maken och ledes således över på den efterlevandes barn under

det att barnet efter den först avlidne icke erhåller någonting. Detta för­

hållande visar enligt föreningens mening att förslaget måste kompletteras

med någon form av sekundosuccession.

I övrigt må här hänvisas till remissyttrandena under rubriken till 2 kap.

nya ärvdabalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Departementschefen

Förevarande paragraf upptog ursprungligen endast den regel som numera

återfinnes i första stycket. Till grund för stadgandet låg tankegången att

efterlevande makens intresse att ej se sitt hem fullständigt splittrat och sig

själv avskuren från möjligheten att fortfarande driva sitt näringsfång up­

penbarligen borde äga företräde framför arvingarnas anspråk på den dödes

kvarlåtenskap. Bestämmelserna i andra och tredje styckena tillkom år 1928

i samband med lagstiftningen om arv. Regeln i andra stycket infördes för

att möjliggöra de ringare dödsboens sammanhållande i något större utsträck­

ning än som dessförinnan kunde ske och för att tillika genom regelns me­

kanisering underlätta dess tillämpning. På grund av nedgången i penning­

värdet höjdes 1952 den ursprungliga värdegränsen 3 000 kronor till 6 000

kronor. Med hänsyn till att den i normala fall föreliggande intressegemen­

skapen mellan efterlevande make och makarnas bröstarvingar ej kunde be­

räknas vara för handen, när efter den döde fanns bröstarvinge som ej jäm­

väl var efterlevande makes avkomling eller utomäktenskapligt barn som

hade rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen efter honom, skulle dock

jämlikt tredje stycket i paragrafen den i andra stycket upptagna schablon­

regeln ej äga tillämpning i sistnämnda båda fall.

En ytterligare förbättring av efterlevande makes ställning i mindre döds­

bon torde motsvara ett allmänt önskemål. Den närmare lösningen av detta

praktiskt mycket viktiga problem innefattar dock en ömtålig avvägnings­

fråga, vilken såsom jag i samband med behandlingen av frågan om utom­

äktenskapligt barns arvsrätt framhållit i första hand torde böra upptagas

vid det nordiska samarbetet på arvslagstiftningens område som skall börja

inom den närmaste tiden. I likhet med de sakkunniga anser jag likväl att

man redan nu bör upphäva tredje stycket i förevarande paragraf, så att den

s. k. sextusenkronorsregeln blir tillämplig även då efter den döde finnes

bröstarvinge som ej jämväl är efterlevande makes avkomling eller barn

utom äktenskap som har rätt till underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen ef­

ter honom. En sådan lagändring måste, såsom i betänkandet närmare ut­

vecklas, anses sakligt motiverad även av andra skäl än att man önskar

mildra verkningarna för hustrun av den föreslagna utvidgningen av utom-

äktenskapliga barns arvsrätt. Den kritik som i stadsdomareföreningens

yttrande riktats mot de sakkunnigas förslag i denna del anser jag ej vara

så tungt vägande att den bör utgöra ett hinder mot förslagets genomförande,

men jag är fullt medveten om att ändringen endast kan betraktas som en

provisorisk lösning av den stora och svårlösta frågan om efterlevande ma­

kes ställning i den först avlidne makens dödsbo.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har departementsförslaget i denna

del avfattats i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

159

13 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas rörande lotternas utläggning

vid bodelning att vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande

äger på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören som erfordras

till fortsättande av hans näring. Därefter är envar av makarna berättigad

att på sin lott erhålla den till hans giftorättsgods hörande egendom han

önskar. Fastighet, som tillhör ena makens giftorättsgods, ävensom annan

till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det av särskild anled­

ning kan vara av intresse för honom att behålla, är han enligt sista punkten

i samma stycke berättigad bekomma, även om egendomen i värde överstiger

vad på hans lott belöpex-, under förutsättning att han lämnar pengar till

fyllnad av andre makens lott. Enligt tredje stycket av paragrafen skall, när

make är död, företrädesrätten ej tillkomma andra arvingar än bröstarving­

ar; dock äger de sådan rätt allenast beträffande fastighet som maken för­

värvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

De sakkunniga har ansett (s. 135) att den företrädesrätt till fastighet som

sålunda tillkommer ena maken bör vid makens död övergå ej endast på

makens egna barn eller deras avkomlingar utan på envar som är arvsbe-

rättigad efter maken såsom bröstarvinge och sålunda även — med tillämp­

ning av 4 kap. 1 eller 2 § ärvdabalken -— adoptivbarn. Den nuvarande be­

gränsningen i bröstarvinges ifrågavarande rätt till att gälla endast fastig­

het som förvärvats från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släk­

tings dödsbo bör vid detta förhållande icke bibehållas oförändrad; den bör

enligt de sakkunnigas uppfattning i analogi med vad som stadgas i 3 kap.

5 § i förslaget till ärvdabalk helt upphävas.

Under remissbehandlingen har hovrätten för Nedre Norrland och förening­

en Sveriges häradshövdingar anmärkt att det ej av lagtexten framgår att vad

som sägs om bröstarvinge även gäller adoptivbarn, vilket enligt motiven vo­

re meningen.

Departementschefen

Jag är ense med de sakkunniga om att den företrädesrätt till fastighet

som enligt lagrummet tillkommer ena maken bör vid makens död övergå

ej endast på makens egna barn eller deras avkomlingar utan även på adop­

tivbarn eller dess avkomlingar. I anledning av anmärkningen att detta bor­

de komma till klart uttryck i lagtexten må invändas att den egendomsför­

delning, som jämlikt förevarande paragraf sker mellan efterlevande make

och den först dödes arvingar, har en så utpräglat arvsrättslig karaktär att

samma allmänna lagstiftningsteknik, som eljest kommit till användning i

ärvdabalksförslaget och varom en redogörelse lämnats vid rubriken till 2

kap. i nämnda förslag, måste anses tillfyllest även här. I detta samman­

hang må jämväl beaktas den redaktionella jämkning som i enlighet med

de sakkunnigas förslag vidtagits i tredje stycket, innebärande att den nu

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

använda negativa formuleringen (»ej andra arvingar än») ersatts med en

positiv formulering (»hans»). Såsom de sakkunniga föreslagit synes det

lämpligt att borttaga lagregelns nuvarande begränsning till sådana fastig­

heter som förvärvats från vissa släktingar.

Departementsförslaget har alltså utformats i överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag.

15 KAP.

29 §.

Av skäl som redovisas i det följande har föreslagits att i 20 kap. 36 §

första stycket föräldrabalken skall stadgas, att om den, mot vilken talan

enligt nämnda balk riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken skall beva­

kas av god man, varom i 18 kap. samma balk förmäles. Eftersom talan en­

ligt giftermålsbalken ofta föres samtidigt med talan enligt föräldrabalken,

synes ett liknande stadgande böra intagas även i den förra balken. En lämp­

lig placering av stadgandet erbjuder förevarande paragraf, vars nuvarande

innehåll — såsom de sakkunniga föreslagit — kan överföras till en ny 30 §.

30 §.

Såsom framgår av vad jag anfört vid nästföregående paragraf har i före­

varande paragraf upptagits det nuvarande innehållet i 29 §.

Övergångsbestämmelserna

I överensstämmelse med vad som stadgats vid tidigare ändringar i 13 kap.

12 § har det ansetts böra föreskrivas att den föreslagna nya lydelsen av pa­

ragrafen skall, där äktenskap blivit genom makes död upplöst efter ikraft­

trädandet, äga tillämpning ändå att äktenskapet blivit ingånget före sagda

tidpunkt samt att, om äldre giftermålsbalken varit tillämplig å makars för­

mögenhetsförhållanden, vad i sagda lagrum stadgas om rätt att bekomma

egendom av makarnas giftorättsgods skall gälla samfällda boet. Även den

föreslagna ändringen i 13 kap. 13 § torde — på sätt de sakkunniga föresla­

git — böra gälla vid bodelning i anledning av dödsfall som inträffat efter

ikraftträdandet. Denna paragraf är dock, liksom 13 kap. i övrigt med vissa

undantag, för närvarande icke tillämplig i fråga om äktenskap som ingåtts

före giftermålsbalkens ikraftträdande. Den erforderliga övergångsbestäm­

melsen torde därför böra innehålla att vad i paragrafen i dess nya lydelse

stadgas för det fall att ena maken är död skall, om maken avlidit efter nya

lagens ikraftträdande och 13 kap. är tillämpligt vid bodelning i anledning

av makens död, äga tillämpning ändå att äktenskapet ingåtts före ikraft­

trädandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

161

Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken

1 KAP.

Om barnets börd

(4 §)

I denna paragraf stadgas för närvarande om trolovningsbarn. Huvud­

stadgandet utsäger att barn utom äktenskap, som avlats i trolovning eller

vars föräldrar efter avlelsen ingått trolovning med varandra, är trolovnings­

barn.

Ett trolovningsbarn har i vissa hänseenden bättre rättsställning än annat

utomäktenskapligt barn. Sålunda har trolovningsbarnet arvsrätt efter fa­

dern liksom denne efter barnet, och barnet har rätt till faderns släktnamn.

Departementsförslaget innebär emellertid att alla barn utom äktenskap skall

få samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap och jämväl den rätt

till faderns namn som hittills endast tillkommit trolovningsbarn. Vid detta

förhållande föreligger icke någon anledning att upptaga särskilda bestäm­

melser om trolovningsbarn. I enlighet med de sakkunnigas förslag (s. 136)

förordar jag därför att förevar ande paragraf upphäves.

2 KAP.

Om talan angående äktenskaplig börd

[1

§]

Inledningsvis vill jag beröra ett av de sakkunnigas majoritet framlagt

förslag till ändring av 1 §, vilket dock ej upptagits i departementsförsla­

get.

I första stycket av 2 kap. 1 § föräldrabalken stadgas, att om mannen vill

vinna förklaring att barn, som fötts under hans äktenskap eller å sådan tid

efter dess upplösning att det kan vara avlat dessförinnan, icke har äkten­

skaplig börd, han skall väcka talan inom tre år från det han fick kunskap

om barnets födelse. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, skall

han dock ej vara sin talan förlustig förrän ett år förflutit från det att talan,

som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen

och han erhållit del därav.

I betänkandet (s. 136—137) anföres följande:

De sålunda angivna preskriptionsbestämmelserna ha tillkommit främst

i barnets intresse. Frågan om barnets börd borde såvitt möjligt ej hållas

svävande. Att efter en längre tids förlopp frånkänna barnet äktenskaplig

börd innebure en synnerlig hårdhet mot barnet. Om makarna sammanlevde

med varandra, vore det även för deras förhållande inbördes bäst, om talan

icke under alltför lång tid stode öppen.

Enligt äldre rätt gällde en betydligt kortare tidsfrist, inom vilken mannen

hade att väcka sin talan. Vid framläggande av förslaget till föräldrabalk,

vilket i denna del i det väsentliga överensstämmer med de slutligen antagna

It

Biliang till riksdagens protokoll 195H. 1 samt. Nr 144

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

reglerna, anförde ärvdabalkssakkunniga (SOU 1946: 49 s. 67—69) bland

annat, att det icke kunde bestridas att då gällande preskriptionsbestämmel-

ser vore alltför stränga mot mannen. Det kunde emellertid ifrågasättas,

huruvida icke jämväl med tanke på barnet bestämmelserna måste anses

mindre lämpliga. Mången gång kunde det nämligen för barnet vara bättre

att dess rättsliga ställning bringades i överensstämmelse med vad som kun­

de antagas vara det sanna förhållandet än att presumtionen om äktenskap­

lig börd upprätthölles. Frågan om tidsfristens bestämmande hade också

kommit i ett i viss mån förändrat läge genom vetenskapens rön om blod-

gruppsbestämning. Barnets blodgruppsegenskaper kunde i regel med säker­

het fastställas tidigast vid ettårsåldern. För de fall, då mannen först efter

barnets födelse fått kunskap om att modern haft samlag med annan under

tid då barnet kunde vara avlat, syntes viss ledning kunna hämtas av den tan­

kegång som kommit till uttryck genom stadgandet ill kap. 8 § giftermåls-

balken angående talan om äktenskapsskillnad på grund av hor m. m. Make

som på den grunden ville erhålla skillnad skulle instämma sin talan inom

sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre år

sedan den begicks. Under remissbehandlingen av förslaget (prop. 1949: 93

s. 69—75) framställdes från vissa håll önskemål om ytterligare mildring i

de föreslagna reglerna. Sålunda ifrågasattes, att treårsfristen skulle förläng­

as till fem år samt att med de fall då mannen och barnet överhuvud ej sam­

manbott borde jämställas de fall då samboende väl ägt rum men endast fö­

re det barnet fyllt två år.

I det danska retslaegerådets utlåtande den 12 maj 1953 (se betänkandet

bilaga B, s. 253) har beträffande andra antropologiska undersökningar än

blodprov framhållits att möjligheten att ernå resultat i icke ringa grad vore

avhängig av barnets ålder vid tidpunkten för undersökningen. Många arvs­

egenskaper komme till full utveckling först kortare eller längre tid efter fö­

delsen. Om barnet vore under ett år, vore möjligheterna att nå resultat för­

hållandevis små och detsamma gällde, om än i mindre grad, för barn som

fyllt ett men ej fem år. I regel skulle den största säkerheten kunna vinnas,

om barnet vore vuxet eller åtminstone nästan vuxet.

Majoriteten av de sakkunniga (s. 137—139) har anfört, att de nuvarande

preskriptionsreglerna av sistnämnda uttalande att döma måste anses vara i

viss mån för snäva. Visserligen är mannen oförhindrad att väcka sin talan

inom föreskriven tid, även om behövlig antropologisk undersökning då ej

kunnat företagas, och regelmässigt skulle väl uppskov med målet kunna

utverkas under så lång tid att undersökningen kunde äga rum. Det är emel­

lertid olämpligt att ett mål skall behöva anhängiggöras kanske flera år in­

nan det kan slutföras. Än mer otillfredsställande är att frågan huruvida

talan skall väckas måste avgöras på ett stadium då utredningen i saken

icke kan fullständigt överblickas. I realiteten kan tydligen den omständig­

heten, att ett bevismedel ännu ej är tillgängligt, leda till rättsförlust.

De relativt stela preskriptionsreglerna kan enligt sakkunnigmajoritetens

mening även eljest leda till mindre tillfredsställande resultat. Såsom redan

under förarbetena till föräldrabalken framhölls kan det inträffa, att när

talan väckes om att ett barn skall förklaras sakna äktenskaplig börd, tiden

för anställande av sådan talan mot ett äldre syskon till barnet redan utlupit,

ehuru båda barnen bevisligen avlats i samma utomäktenskapliga förbindelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

163

1 ett dylikt fall (NJA 1952 s. 465) har särskilt förordnad god man å det

äldre barnets vägnar fört bördstalan; för barnets talan gäller ju icke nu

ifrågavarande preskriptionsbestämmelser. Denna möjlighet torde emellertid

ej alltid stå till buds och får väl i övrigt anses erbjuda en mindre tilltalande

nödfallsutväg.

Sakkunnigmajoriteten yttrar vidare att en förlängning av de nu stadgade

tidsfristerna uppenbarligen icke skulle vara ett lämpligt medel att undvika

de berörda olägenheterna. Hänsyn måste också tagas till de synpunkter som

enligt det förut anförda utgör grunden för preskriptionsbestäinmelserna. Det

har därför synts sakkunnigmajoriteten som om den bästa lösningen av pro­

blemet vore att öppna viss möjlighet till dispens från de i lagen stadgade

tidsfristerna. I våra nordiska grannländer, där man för närvarande icke har

preskriptionsbestämmelser av ifrågavarande slag men överväger att införa

sådana, avser man också att slå in på denna väg.

Tillstånd till bördstalan oaktat lagstadgad tid utgått torde enligt sakkun-

nigmajoritetens mening böra lämnas i den formen att ny tid bestämmes,,

inom vilken talan skall väckas. Huruvida beslutanderätten bör uppdragas åt

domstol eller åt annan myndighet kan vara föremål för tvekan. I detta sam­

manhang erinrar sakkunnigmajoriteten att i fall, då allmän åklagare icke­

ansetts kunna få självständigt pröva om åtal skall anställas, prövningen

lagts i Kungl. Maj :ts hand (8 kap. 13 § och 9 kap. 10 § strafflagen). Vidare

har utövningen av permutationsrätten, som kan medföra genomgripande

förändringar i privata rättsförhållanden, icke ansetts böra överlämnas tills

annan myndighet än Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill har sakkunnigmajo­

riteten funnit det lämpligast att här ifrågavarande beslutanderätt tillägges-

Kungl. Maj:t i statsrådet. Kungl. Maj :t lärer i ärenden av förevarande be­

skaffenhet icke underlåta att inhämta yttrande från justitiekanslern.

Såsom av det föregående framgår — yttrar sakkunnigmajoriteten i fort­

sättningen -— är det icke avsett, att ny tid för talans väckande skall be­

stämmas i varje fall när mannen med fog gör gällande att han ej är fader

till barnet. Då den lagstadgade tidsfristen uppställts främst i barnets intres­

se, får barnet anses ha anspråk på att frågan om dess börd icke utan sär­

skilda skäl kan upptagas efter fristens utgång. Enbart det förhållandet att

mannen försummat att i rätt tid väcka talan får därför icke leda till att ny

tid utsattes. Har mannen på grund av laga förfall varit förhindrad att väcka

talan, är det emellertid rimligt att han, i viss analogi med vad som stadgas i

58 kap. 12 § rättegångsbalken, under den närmaste tiden efter förfallets

upphörande kan få ny tid bestämd. I övrigt bör ifrågavarande dispensmöj­

lighet utnyttjas huvudsakligen då mannen åberopar omständighet eller bevis

som han förut icke kunnat förebringa. Även i dessa fall måste emellertid

barnets intresse hållas i minnet. Att exempelvis mannen fått vetskap om

hustruns otrohet först något år efter den lagstadgade fristens utgång, kan ej

motivera att ny tid för talans väckande utsättes i anledning av en ansökan

flera år efteråt. Liksom enligt 58 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken ansökan

om resning måste göras inom viss tid bör också möjligheten att väcka talan

164

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

efter den lagstadgade fristens utgång i regel stå öppen endast under en kor­

tare tidrymd. Det fall som får antagas bli det vanligaste är måhända att

mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att full­

ständig bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen i

sådant fall vill säkra sin talerätt, bör han naturligtvis i god tid före fristens

utgång söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande.

På grund av vad sålunda anförts har sakkunnigmajoriteten såsom tredje

punkt i förevarande paragrafs första stycke föreslagit införande av ett stad­

gande, enligt vilket Konungen äger bestämma ny tid för talans väckande,

om synnerliga skäl är därtill. I samband därmed har andra punkten under­

kastats viss redaktionell jämkning.

Sakkunnigmajoriteten anmärker till sist, att något liknande stadgande

icke ansetts erforderligt för det i 2 § avsedda fallet att talan efter mannens

död skall väckas av arvinge till honom.

En av de sakkunniga — justitierådet Walin — har i förevarande fråga

givit till känna en avvikande mening (s. 230 och 231). Enligt Walins upp­

fattning innebär förslaget att administrativ myndighet — Kungl. Maj :t i

statsrådet — skall äga att efter skönsmässig prövning förlänga preskriptions­

tid som angivits i 2 kap. 1 § föräldrabalken en nyhet, som icke veterligen har

någon motsvarighet på annat håll inom svensk lagstiftning. Walin yttrar att

en dylik befogenhet synes principiellt främmande för svensk uppfattning,

och det förefaller honom olämpligt att slå in på en väg enligt vilken admini­

strativ myndighet skulle kunna bli den som bestämmer, huruvida talan må

föras om ändring i ett civilrättsligt förhållande med alla de konsekvenser i

personligt och ekonomiskt hänseende som kan följa därav (t. ex. i fråga om

underhåll och arv). Uppgiften för Kungl. Maj:t skulle dessutom hli ytterligt

ömtålig, helst som ej ens i motiven kunnat givas några klara direktiv hur

man skall skilja mellan parterna.

I fortsättningen anför Walin att förslaget vidare ger mannen stöd för att

hur sent som helst attackera modern och barnet med försök att få äkta-

bördspresumtionen hävd. Detta står i strid mot grundtanken med preskrip-

tionsstadgandet (jfr även 11:8 GB). Möjligheten att med framgång föra

faderskapstalan mot annan man kan, när mannen tar upp saken, vara prak­

tiskt helt försutten, något som synes mycket betänkligt. Vad angår de fall,

då man tänkt att mannen hos Kungl. Maj :t skulle begära utsträckt tid redan

innan den ordinarie preskriptionstiden gått till ända, synes det önskemål

som majoritetens förslag i dylikt fall vill beakta kunna utan nämnvärd olä­

genhet tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilande i avbidan på att

erforderlig undersökning kan äga rum. Har mannen inom rätt tid väckt talan

och ogillas denna, kan han vinna resning om nytt bevis yppas. Walin an­

märker att blodundersökning regelmässigt kan ske när barnet uppnått ett­

årsåldern.

Den skiljaktige ledamoten påpekar att tiden för barnets rätt att väcka

talan om hävande av äktabördspresumtionen enligt 2 kap. 3 § föräldrabalken

Kungl. Maj:ts proposition nr lbb år 1958

165

är obegränsad. Om det ur barnets synpunkt är önskvärt att sådan talan

väckes men modern eller annan barnets förmyndare är ovillig därtill, kan

god man för barnet förordnas av rätten (jfr NJA 1952 s. 465).

Under hänvisning till vad sålunda anförts uttalar Walin att sakkunnig­

majoritetens ändringsförslag synes böra godtagas allenast om och i den mån

det utgör en nödvändig förutsättning för en nordisk konvention i ämnet. År

så ej fallet, bör den av sakkunnigmajoriteten föreslagna ändringen av före­

varande paragraf utgå.

Av de remissinstanser som yttrat sig beträffande förevarande

spörsmål har endast ett fåtal uttryckligen biträtt sakkunnigmajoritetens

förslag, några av dessa med viss tvekan. Sålunda yttrar justitiekansler säm­

betet att goda skäl anförts både för sakkunnigmajoritetens förslag och för

den mening Walin företräder, varför ämbetet — i avsaknad av egen erfa­

renhet på rättsområdet — stannar i tvekan vilken ståndpunkt som är att

föredraga. Ämbetet är emellertid närmast benäget förorda den mening som

företrädes av majoriteten. Därvid har ämbetet fäst särskild vikt vid att

de fasta preskriptionsreglerna kan medföra rättsförluster och utgöra hin­

der för att barnets rättsliga ställning bringas i överensstämmelse med det

sanna förhållandet. Det synes, kanske ej sällan, kunna inträffa att i ett

enskilt fall de menliga konsekvenserna av att talerätt är utesluten framstår

som så otillfredsställande, att trots de invändningar, som principiellt kan

framställas däremot, det är bättre att möjlighet till dispens från preskrip­

tionsreglerna införes än att dessa till det yttersta hävdas. Om beslutande­

rätten i fråga om utsättande av ny tid bör uppdragas åt domstol eller åt annan

myndighet kan, såsom sakkunnigmajoriteten framhållit, vara föremål för

tvekan. Emellertid ansluter sig ämbetet även på denna punkt till majori­

tetens förslag att beslutanderätten tillägges Kungl. Maj :t i statsrådet. Vis­

serligen torde prövningen ofta komma att avse frågor av rättslig natur, så­

som om laga förfall eller liknande hinder förelegat att väcka talan i rätt

tid, om till stöd för ansökningen åberopade omständigheter och bevis kan

antagas äga betydelse i målet och icke tidigare kunnat förebringas samt om

de principiella grunderna för preskriptionsreglerna i det aktuella fallet bör

överväga de skäl som talar för bifall till ansökningen. Och den i motiven

åberopade jämförelsen med Kungl. Maj :t såsom beslutande myndighet vid

anställande av vissa åtal synes ämbetet icke utgöra något starkare skäl för

förslaget. Ämbetet anser emellertid för sin del att, då svårighet synes möta

att meddela tillfyllestgörande regler för tillståndsprövningen och utfallet

därav torde bero å ett övervägande ur lämplighetssynpunkt av samtliga fö­

religgande omständigheter, det är att föredraga att prövningen handhaves

av Kungl. Maj:t i statsrådet. Att utlåtande i ärenden av förevarande slag

inhämtas av ämbetet överensstämmer med rådande praxis i liknande ange­

lägenheter.

Svea hovrätt vill icke motsätta sig förslaget men anser alt beslutande­

rätten — i analogi med förfarandet vid återställande av försutten tid enligt

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

58 kap. 12 § rättegångsbalken — lämpligen bör överlämnas till högsta dom­

stolen. Hovrätten förutsätter att stark återhållsamhet iakttages vid medgi­

vande av dispens, i synnerhet i fall då svårigheter kan tänkas föreligga att

få faderskapet till barnet fastställt. — Den föreslagna uppmjukningen av

förevarande bestämmelser hälsas av statens rättskemiska laboratorium med

tillfredsställelse på grund av de ökade möjligheter för antropologisk bevis­

ning den medför. De antropologiska undersökningarna har nämligen, såsom

framhållits i danska retslaegerådets utlåtande, mycket små utsikter att leda

till ett bestämt resultat beträffande små barn och särskilt spädbarn, och ut­

sikterna förbättras väsentligt om undersökningen av barnet kan ske vid

mera framskriden ålder.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig över förslaget, ställer sig avvisande

till detsamma. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att möjligheten till

■dispens är ägnad att beröva den stora mängden av äktenskapliga barn den

trygghet som preskriptionsbestämmelserna avser att skapa. Olägenheterna

härav kan enligt hovrättens mening icke tillnärmelsevis uppvägas av intres­

set att i mer eller mindre sällsynta fall uppnå ett mera tillfredsställande re­

sultat. Om såsom förutsättning för dispens stadgas, att ansökan därom

skall ske inom preskriptionstiden, undviks emellertid berörda olägenheter

till stor del. En sådan anordning skulle därför enligt hovrättens mening

te sig mindre betänklig. Göta hovrätt och hovrätten för Västra Sverige in­

stämmer i vad Walin i sitt yttrande anfört. Beträffande den myndighet, på

vilken beslutanderätt i dispensärende bör ankomma, intar nu nämnda tre

hovrätter samma ståndpunkt som Svea hovrätt, nämligen att beslutanderät­

ten lämpligen bör överlämnas till högsta domstolen. — Länsstyrelsen i Sö­

dermanlands län, föreningen Sveriges häradshövdingar och svenska social­

vårds förbundet ansluter sig likaledes till Walins uppfattning. Så gör även

föreningen Sveriges stadsdomare, som särskilt framhåller det olämpliga i att

det åt administrativ myndighet överlåtes att fatta beslut, som kan medföra

genomgripande förändringar i civilrättsliga förhållanden.

Departementschefen

Som i betänkandet framhålles har de i 2 kap. 1 § första stycket föräldra-

balken upptagna preskriptionsbestämmelserna tillkommit främst i barnets

intresse, och grundtanken med stadgandet är att frågan om barnets börd

såvitt möjligt ej bör hållas svävande.

Det av ärvdabalkssakkunnigas majoritet framlagda förslaget — att admi­

nistrativ myndighet skall äga bestämma ny tid för mannen att väcka talan,

om synnerliga skäl är därtill — innebär såsom i justitierådet Walins sär­

skilda yttrande påpekats en nyhet utan egentlig motsvarighet på annat håll

inom svensk lagstiftning. Visserligen skulle väl icke detta förhållande i

och för sig utgöra något avgörande hinder för förslagets genomförande,

om ur saklig synpunkt starka skäl talade för införandet av en dispens­

möjlighet. I likhet med Walin och många remissinstanser anser jag emel­

lertid att förslaget står i strid mot själva grundtanken med det nuvarande

167

preskriptionsstadgandet; en förlängning i särskilda fall av preskriptions­

tiden skulle sålunda strida mot intresset av att barnets börd ej hålles svä­

vande alltför länge och beröva den stora mängden av äktenskapliga barn den

trygghet som preskriptionsbestämmelserna avser att skapa. Jag kan in­

stämma i en hovrätts yttrande att olägenheterna härav icke tillnärmelsevis

kan uppvägas av intresset att i mer eller mindre sällsynta fall uppnå ett

tillfredsställande resultat. Till det sagda kommer att det knappast är möj­

ligt att uppställa några klara normer för handhavandet av den ytterligt

ömtåliga uppgiften att bevilja dispens av det slag varom här är fråga. Sak­

kunnigmajoriteten har såsom det måhända vanligaste fallet angivit att

mannen redan före den lagstadgade fristens utgång kan förutse att full­

ständig bevisning ej kan förebringas förrän viss tid därefter. Om mannen

i sådant fall ville säkra sin talerätt, borde han i god tid före fristens ut­

gång söka få klarhet i frågan om ny tids utsättande. Som Walin påpekat

synes emellertid det önskemål som förslaget i dylikt fall vill beakta kunna

utan nämnvärd olägenhet tillgodoses genom att väckt talan förklaras vilan­

de i avbidan på att erforderlig undersökning kan äga rum. Walin har också

fäst uppmärksamheten på att möjlighet finnes att vinna resning i det fall

att nya bevis yppas sedan mannen inom rätt tid väckt talan, men denna

ogillats.

Med hänsyn till vad sålunda anförts finner jag den av sakkunnigmajori­

teten föreslagna möjligheten till förlängning av preskriptionstiderna efter

skönsmässig prövning av administrativ myndighet vara förknippad med

sådana olägenheter att den ej bör införas. Att förslagets genomförande

skulle utgöra en nödvändig förutsättning för antagande av en nordisk kon­

vention i ämnet synes icke troligt. Paragrafen har därför upptagits i depar-

tementsförslaget utan någon ändring av dess nuvarande lydelse. 2

2

§•

I förevarande paragraf stadgas att om mannen är död och han varken

försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt barnet så­

som sitt, envar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter

honom må väcka sådan talan inom ett år från det han erhållit kännedom

om barnets födelse och om mannens död. Har mannen ej varaktigt sam­

manbott med barnet, är arvinge dock ej förlustig sin talan förrän ett år för­

flutit från det att anspråk, som grundats på att barnet har äktenskaplig

börd, framställts mot dödsboet. Efterlämnar den avlidne, jämte maka, så­

som närmaste arvingar skyldemän som avses i 2 kap. 1 § lagen om arv,

äger envar av dem sådan rätt.

I de sakkunnigas förslag har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen er­

satts av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken. Stadgandet i sista punk­

ten av paragrafen har i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämk­

ning även i övrigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr Hb år 1958

168

Vid remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund erinrat

om att samfundet i sitt yttrande över 1946 års förslag till föräldrabalk

(Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund 1946 s. 291—292) ifrågasatt om

icke en preskriptionsbestämmelse för talan om hävande av den äktenskap-

liga börden borde införas jämväl beträffande barn, som legitimerats jäm­

likt stadgandet i 1 kap. 3 § föräldrabalken. Samfundet framhöll därvid det

oegentliga i att en sådan talan, vilken till sin natur icke är en bördstalan

i vedertagen mening utan en talan om hävande av faderskapet till barn utom

äktenskap, enligt gällande rätt kan föras oberoende av alla preskriptions­

regler. Samfundets hemställan vann emellertid icke Kungl. Maj:ts bifall.

Då samfundet alltjämt anser mycket starka skäl tala för införande av pre­

skriptionsregler i fråga om sådana utomäktenskapliga barn, som genom för­

äldrarnas giftermål erhållit äktenskaplig börd, hemställer samfundet ånyo

att dylika regler måtte införas.

Departementschefen

Såsom av advokatsamfundets yttrande framgår påpekade samfundet re­

dan vid behandlingen av förevarande paragraf i förslaget till föräldrabalk

(jfr prop. nr 93/1949 s. 73 och 77) att varje preskriptionsbestämmelse sak­

nades för talan om hävande av äktenskaplig börd som förvärvats genom

legitimation. I de fall erkännande lämnats om faderskapet till barn utom

äktenskap samt mannen och modern sedermera ingått äktenskap stode det

nämligen mannen öppet att när som helst föra talan om erkännandets och

därmed även om den äktenskapliga bördens ogiltighet. I anledning av vad

samfundet vid nämnda tillfälle yttrat uttalade jag att vissa skäl tydligen

talar för att även i angivna fall den äktenskapliga börden blir oangriplig

efter viss tid. En tidsfrist för anställande av talan om faderskapserkän-

nandes ogiltighet syntes mig emellertid icke böra införas endast för det fall

att barnet efter erkännandet legitimerats. Och tillräcklig anledning att in­

föra en preskriptionsbestämmelse för ogiltigförklaring av faderskapserkän-

nande över huvud torde enligt vad jag vidare framhöll knappast föreligga.

Utan närmare utredning synes det ej möjligt att överblicka de praktiska

konsekvenserna av ett bifall till advokatsamfundets hemställan. I avsaknad

av en sådan utredning är jag ej beredd att nu inta en annan ståndpunkt

än den jag förut hävdade. Paragrafen har därför utformats i överensstäm­

melse med de sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

3 §.

Jämväl i denna paragraf har hänvisningen till 2 kap. 1 § arvslagen er­

satts av en hänvisning till 3 kap. 1 § ärvdabalken, varjämte stadgandet i sista

punkten av paragrafen i förtydligande syfte underkastats redaktionell jämk­

ning även i övrigt. I

I samband med frågan om ändrade regler för fastställande av faderska­

pet till barn utom äktenskap, som kommer att behandlas i det följande,

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

169

har även lagstiftningen om äktenskaplig börd varit föremål för nordiska

överläggningar. Utöver vad som framgår av vad under 1 § anförts har

dessa icke föranlett de svenska sakkunniga att framlägga något ändrings­

förslag. Tolkningen av 4 § i förevarande kapitel har emellertid av de sak­

kunniga ansetts böra beröras för vissa särskilda fall.

Enligt nämnda lagrum första punkten må talan om hävande av äkten­

skaplig börd bifallas, om det är utrett att modern haft samlag med annan

än mannen och det måste antagas att barnet avlats vid samlaget eller om

det eljest, på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständig­

het, kan hållas för visst att mannen ej är barnets fader.

De sakkunniga (s. 139—141) har erinrat om att det i ärvdabalkssakkun-

nigas motivering till lagrummet (SOU 1946:49 s. 72 f.) anfördes, att en

uppgift av modern att annan än den äkta mannen haft samlag med henne

under konceptionstiden icke vore i och för sig tillfyllest för att i målet

skulle anses utrett att så varit förhållandet. Uppgiften borde för att kunna

godtagas stödjas av andra omständigheter. Om mannen i fråga vitsordade

uppgiften och anledning saknades till antagande att han och modern ville

föra domstolen bakom ljuset, borde detta dock vara tillräckligt för att

uppgiften skulle vinna tilltro. Enligt nya rättegångsbalken syntes hinder ej

möta att mannen i fråga på begäran av part hördes såsom vittne angående

sitt förhållande till hustrun (jfr dock NJA 1952 s. 262). Om det blivit ut­

rett att annan än den äkta mannen haft samlag med modern under koncep­

tionstiden, fordrades för presumtionens hävande därjämte att det måste an­

tagas att denne vore fader till barnet. Förelåge icke sådan bevisning att den

andre i stället för äkta mannen måste antagas vara fader till barnet, skulle

presumtionen om den sistnämndes faderskap kunna hävas allenast om det

på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kunde

hållas för visst att den äkta mannen ej vore fader till barnet.

Det har ifrågasatts — yttrar de sakkunniga — huruvida det icke vore

önskvärt att utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen i det

fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den

hon uppgiver vara barnets rätte fader och denne erkänner faderskapet. Bar­

net skulle ju i detta fall även efter presumtionens hävande få äktenskaplig

börd. En annan utväg vore att mannen i fråga adopterade barnet, men den­

na lösning vore icke ur alla synpunkter tillfredsställande.

I fortsättningen anför de sakkunniga:

Att göra äktabördspresumtionens hävande beroende av att modern ingått

äktenskap med den uppgivne fadern synes emellertid ej innebära en lämp­

lig lösning. Vidare måste hänsyn tagas till mannen i det första äktenska­

pet. Om denne exempelvis erhållit vårdnaden om barnet och motsätter sig

presumtionens hävande, kan det icke vara riktigt att på talan från mot­

sidan på väsentligt svagare skäl än eljest häva äktabördspresumtionen, med

påföljd att barnet skall överlämnas till modern och mannen i det nya äk­

tenskapet. Någon bestämmelse i antydd riktning har därför icke ansetts

böra upptagas. Det önskemål som föranlett förslaget, nämligen att icke

onödigtvis försvåra barnets anknytning till dess verklige fader, torde einel-

lertid i behörig utsträckning kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu

är stadgat i 4 §.

Lagrummet äger lielt naturligt i första hand tillämplighet på det fallet

att mannen i äktenskapet och barnets representant ha intagit olika stånd­

punkter i bördsfrågan. Det är endast i detta läge som processen kommer

att föras med full energi å ömse sidor. Äro däremot makarna i det första

äktenskapet och barnets representant ense om att eu annan man är barnets

fader, kommer rättegången att såtillvida likna ett ansökningsärende, som

de gemensamt anhålla om ett beslut i överensstämmelse med vad de sam­

fällt finna vara det hästa för barnet. Som målet är av indispositiv natur

kan visserligen hävande av presumtionen icke komma till stånd redan på

den grund att parterna äro ense därom; det ankommer på domstolen att

utöva den kontroll som är påkallad ur allmän synpunkt. Särskilt har dom­

stolen att tillse att barnets intresse icke åsidosättes av den som företräder

barnet. Av det sagda följer dock ej att — utöver parternas uppgifter — sam­

ma utredning om förutsättningarna för presumtionens hävande måste krä­

vas som om någon av föräldrarna eller barnets representant motsatt sig

bördspresumtionens hävande och en verklig intressekonflikt förelåge. Dom­

stolen synes i regel kunna inskränka sig till att upptaga moderns och den

äkta mannens uppgifter liksom den berättelse som den uppgivne fadern har

att avgiva och låta företaga blodundersökning. Om barnets representant

finnes ha tillbörlig insikt om betydelsen av målets utgång ur barnets syn­

punkt och allt tyder på att parternas ståndpunkt överenstämrner med verk­

liga förhållandet, synes domstolen sakna anledning att motsätta sig deras

samstämmiga önskemål om bördspresumtionens hävande. Domstolen torde

ha i erforderlig grad tillgodosett officialprincipen, om den utövar en sådan

kontroll av parterna som nu sagts; en motsvarande tillämpning av official­

principen äger ruin i brottmål, då den åtalade erkänner och rätten endast

har att kontrollera att erkännandet icke är ogrundat. Att det icke företrä­

desvis är barnets ekonomiska intresse som i detta sammanhang har bety­

delse för barnets bästa, är uppenbart.

Slutligen påpekar de sakkunniga att barn, som avlats innan äktenskap

blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1

kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äkten­

skapet (jfr de vid kyrkobokföringskungörelsen den 30 december 1946, SFS

nr 801, fogade anvisningarna, Födelse- och dopboken, Kol. 9, där eivil-

ståndsbeteckningarna »änka» och »frånskild» endast torde åsyfta den som

förut varit men icke är gift).

Vid remissbehandlingen har föreningen Sveriges häradshöv­

dingar förklarat sig dela de sakkunnigas mening, att det är obehövligt att

utvidga möjligheterna att häva äktabördspresumtionen enligt 1 kap. 1 §

föräldrabalken för de fall att modern, efter att ha vunnit skilsmässa, ingått

äktenskap med den hon uppgiver vara barnets rätta fader och denne er­

känner faderskapet, eftersom vad man härigenom ville vinna kunde i be­

hörig utsträckning tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stadgat i 4 §

av förevarande kapitel. I anslutning härtill erinrar föreningen om de sak­

kunnigas uttalande att barn, som avlats innan äktenskap blivit upplöst

men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1 kap. 1 § för­

äldrabalken presumeras ha äkta börd i det senare äktenskapet. Det torde

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

171

visserligen förhålla sig så — anför föreningen — att presumtionsregeln till-

lämpas på sådant sätt vid kyrkobokföringen och att detta kan synas vara

naturligt, ehuru den motsatta tolkningen av presumtionsregeln synes bättre

överensstämma med förarbetena till lagen om äkta börd, från vilken regeln

överflyttats till föräldrabalken, samt med grunderna för 2 kap. 11 § gifter-

målsbalken. Så sent som under förarbetena till föräldrabalken gjorde emel­

lertid departementschefen ett under lagförslagets fortsatta behandling icke

motsagt uttalande (NJA II 1950 s. 14—15), som icke gärna kan tolkas på

annat sätt än att presumtionsregeln, så som den avfattats, icke gåve någon

ledning för avgörandet av huruvida barnet skall anses härstamma ur det

ena eller det andra äktenskapet, varvid tillädes att det vore vanskligt att

i lag meddela en allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dy­

lika kollisionsfall. Den tveksamhet, som med hänsyn härtill måste anses

föreligga om hur presumtionsregeln bör förstås, bör enligt föreningens me­

ning undanröjas, särskilt som kollisionsfallen ingalunda är fåtaliga och

tenderar att bli talrikare. Det blir nämligen allt vanligare att kvinnor ingår

nytt äktenskap och i detta föder barn kort tid efter det de vunnit äkten­

skapsskillnad enligt 11 kap. 3 § giftermålsbalken, varvid det med nutida

sexuella beteendemönster icke alltid är självklart vem av de två männen

som är barnets verkliga fader. Man kan också — fortsätter föreningen —

fråga sig hur med de sakkunnigas tolkning av presumtionsregeln barnets

status gestaltar sig om mannen i det senare äktenskapet fått bifall till talan

om att barnet saknar äkta börd i detta. Det torde då enligt föreningens

mening vara osäkert, om en sekundär presumtion för äkta börd i det tidi­

gare äktenskapet träder i funktion eller om barnet skall anses vara fött utom

äktenskap.

Departementschefen

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej erforderligt att utvidga möj­

ligheterna att häva äktabördspresumtionen i det fall att modern, efter att

ha vunnit skilsmässa, ingått äktenskap med den hon uppgiver vara barnets

rätte fader och denne erkänner faderskapet. Såsom de sakkunniga fram­

hållit torde önskemålet att icke onödigtvis försvåra barnets anknytning till

dess verklige fader kunna tillgodoses vid tillämpningen av vad nu är stad­

gat i 4 §.

De sakkunniga har gjort gällande att barn, som avlats innan äktenskap

blivit upplöst men födes sedan modern ingått nytt äktenskap, jämlikt 1

kap. 1 § föräldrabalken presumeras ha äktenskaplig börd i det senare äkten­

skapet. En remissinstans — föreningen Sveriges häradshövdingar — har

i anledning av detta uttalande yttrat att en motsatt tolkning av presum­

tionsregeln bättre syntes överensstämma med förarbetena till lagen om

äktenskaplig börd, från vilken nyssnämnda lagrum överflyttats till för­

äldrabalken, samt med grunderna till 2 kap. 11 § giftermålsbalken. Den

tveksamhet, som sålunda måste anses föreligga om hur presumtionsregeln

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

skall förstås, borde enligt föreningens mening undanröjas, särskilt som

kollisionsfallen ingalunda vore fåtaliga och tenderade att bli talrikare.

Vad sålunda anförts ger mig anledning erinra om att samma invändning

framfördes redan vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk (jfr prop.

nr 93/1949 s. 62 och 63). Vid remissbehandlingen av nämnda förslag ytt­

rades nämligen att presumtionsregeln ej gåve klart besked i det fall, att

barnet födes under äktenskap men å sådan tid efter upplösningen av ett

moderns tidigare äktenskap att det kunde vara avlat dessförinnan. Då det

tidigare äktenskapet upplösts efter hemskillnad syntes 2 kap. 11 § gifter-

målsbalken ej erbjuda tillräcklig garanti för att det nämnda fallet ej kunde

uppkomma.

Till bemötande av vad sålunda anmärkts hänvisade jag i första hand

till innehållet i 2 kap. 11 § giftermålsbalken. I nämnda lagrum stadgas

som regel en väntetid av tio månader, varunder kvinna som varit gift ej

får ingå nytt äktenskap. Från denna regel göres undantag för två fall, näm­

ligen att kvinnan ej är havande från tiden före äktenskapets upplösning

samt att tio månader förflutit från det sammanlevnaden med mannen upp­

hörde.

I fortsättningen uttalade jag att anledningen till väntetiden vore den oviss­

het om faderskapet, vartill hustruns omgifte under den närmaste tiden efter

äktenskapets upplösning kunde leda, samt att det ansetts stötande om

hennes under senare äktenskap födda barn rättsligen kunde anses såsom

barn i ett tidigare gifte. Stadgandet om väntetid anslöte till den i 1917 års

lag om äktenskaplig börd upptagna regeln att barn, som födes under äkten­

skap eller å sådan tid efter dess upplösning att det kan vara avlat dess­

förinnan, har äktenskaplig börd. De båda medgivna undantagen från före­

skriften om väntetid kunde sammanfattas till det enda, av stadgandets syfte

omedelbart förestavade, att nytt gifte vore tillåtet så snart havandeskap

från det förra giftet vore uteslutet.

Det torde emellertid —- framhöll jag vidare — trots bestämmelserna i

2 kap. 11 § giftermålsbalken i undantagsfall kunna inträffa att äktenskap

kommer till stånd, ehuru kvinnan är havande från tiden före upplösningen

av ett föregående äktenskap. Dom å äktenskapsskillnad enligt 11 kap. 3 §

giftermålsbalken kunde sålunda ha utverkats, oaktat makarna haft samlag

med varandra under hemskillnadstiden. I ett par uppmärksammade rätts­

fall (NJA 1939 s. 48 och 1945 s. 260) hade till och med dömts till äkten­

skapsskillnad enligt detta lagrum, ehuru i målet utretts att samlag mellan

makarna förekommit under hemskillnadstiden. Och efter äktenskapsskill­

nadens meddelande kunde kvinnan träda i nytt gifte utan iakttagande av

någon väntetid. Domen å äktenskapsskillnad finge nämligen anses inne­

fatta bevis att sammanlevnaden mellan makarna upphört för mer än ett

år sedan. Liknande fall kunde inträffa även vid äktenskapsskillnad enligt

vissa andra lagrum i giftermålsbalken.

Jag tilläde att för det fall, att barn födes efter ett senare äktenskaps

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

173

ingående men å sådan tid att det kan vara avlat före upplösningen av ett

tidigare äktenskap, presumtionsregeln i 1917 års lag ej gåve någon ledning

för avgörandet om barnet skall anses härstamma ur det ena eller det andra

äktenskapet. I dylika, veterligen sällsynta fall torde — yttrade jag vidare —

enligt sakens natur barnet i regel ha kyrkobokförts såsom barn i det senare

giftet. Någon ovisshet angående barnets börd i nu avsedda fall syntes ej

heller såvitt känt ha uppstått till följd av lagens ståndpunkt. Det skulle

enligt min då uttalade mening även vara vanskligt att i lag meddela en

allmängiltig presumtionsregel rörande härkomsten i dylika kollisionsfall.

Å andra sidan vore det självfallet önskvärt — yttrade jag slutligen — att

såvitt möjligt hindra att sådana fall som nu avsåges inträffade. Jag ansåg

mig emellertid icke böra i detta syfte upptaga frågan om en skärpning av

2 kap. 11 § giftermålsbalken i dåvarande sammanhang.

Vad jag sålunda vid behandlingen av förslaget till föräldrabalk uttalade

finner jag icke anledning frångå. Det torde få ankomma på rättstillämp­

ningen att från fall till fall avgöra hur bördsställningen för barn, som här

avses, skall gestaltas. I regel torde enligt sakens natur barnet vid kyrko­

bokföringen ha hänförts till det senare äktenskapet. Mannen i detta är då

behörig att föra bördstalan mot barnet. Bifalles sådan talan, torde barnet i

regel få anses ha äktenskaplig börd i moderns tidigare äktenskap.

3 KAP.

Om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap

1 och 2 §§.

I 1 § stadgas för närvarande att talan om faderskap till barn utom äkten­

skap väckes mot mannen. Enligt 2 § gäller att mannen, om det varder ut­

rett att han haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, skall

anses såsom fader, om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget.

Beträffande dessa bestämmelsers tillkomst och närmare innebörd, mot­

svarande bestämmelser i våra nordiska grannländer samt antalet utomäk-

tenskapliga barn har redogörelse lämnats i betänkandet (s. 141—147).

De sakkunniga (s. 148—164) har framhållit, att föräldrabalken varit i

kraft allenast helt kort tid och att några mera ingående erfarenheter av de

nya reglernas verkningar följaktligen ännu ej kan föreligga. Då emellertid

fråga om ändrad lagstiftning rörande barn utom äktenskap blivit aktuell i

Danmark och Norge, har det likväl ansetts angeläget att i samarbete under­

söka, huruvida det vore möjligt att gå ett steg längre i strävandet att närma

sig den biologiska sanningen i faderskapsmål och därvid samtidigt inom

nordisk lagstiftning uppnå större rättslikhet på förevarande betydelsefulla

område. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det viktigt att såväl framstegen på

det medicinska området som andra möjligheter att vinna klarhet i fader-

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 1AA år 1958

skapsfrågor utnyttjas. I den män större säkerhet i avgörandet vinnes, ökar

möjligheterna att bringa rättsverkningarna av faderskap till barn i och till

barn utom äktenskap i närmare överensstämmelse med varandra.

Vid de överläggningar som de sakkunniga haft med representanter för

Danmark, Finland och Norge har principiell enighet vunnits om ett förslag

till ny materiell bestämmelse om faderskapets fastställande, för Sveriges

del avsedd att ersätta det nuvarande stadgandet i 3 kap. 2 § föräldrabalken.

Den föreslagna bestämmelsen innefattar en huvudregel, enligt vilken — i

saklig överensstämmelse med gällande svenska regel — den som haft sam­

lag med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om

det ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av

honom. I en särskild tilläggsregel stadgas härefter, att om det varder utrett,

att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, dock icke någon

av dem är att anse som fader, med mindre det är större sannolikhet att

barnet avlats av honom än av annan.

Beträffande tilläggsregeln har de sakkunniga bland annat anfört, att om

huvudregelns villkor ej är uppfyllda, icke heller tillämpning av tilläggsbe­

stämmelsen kommer i fråga. Har två eller flera haft samlag med modem

under konceptionstiden, skall sålunda jämförelse ske allenast mellan de

konkumbenter, beträffande vilka det icke redan på grund av blodprov eller

annan särskild omständighet framstår såsom osannolikt att någon av dem

kan vara fader. En andra förutsättning för tilläggsregelns tillämplighet ut-

göres av kravet att det skall vara utrett att modern haft samlag med två

eller flera under tid då barnet kan vara avlat. De finska och norska texterna

har avsiktligt fått en lydelse som anger att kravet på bevisning i detta hän­

seende icke skall sättas fullt så högt; i praktiken torde dock denna skiljak­

tighet enligt de sakkunnigas mening i allmänhet icke leda till avvikande

resultat. Vid den jämförelse i sannolikhetshänseende som tilläggsregeln för­

utsätter skall samtliga omständigheter vägas mot varandra, däribland resul­

tatet av blodprovsundersökning och annan antropologisk undersökning samt

tidpunkterna för uppgivna samlag. För att någon av männen skall förklaras

vara barnets fader får övervikten i sannolikhetshänseende icke vara hur

ringa som helst. Å andra sidan behöver den ej heller vara fullständigt domi­

nerande, utan det räcker med att övervikten är av sådan storleksordning att

skillnaden i sannolikhet mellan ifrågavarande och övriga alternativ kan an­

ses betydelsefull. I de danska, finska och norska lagtexterna anges tilläggs­

regeln såvitt nu är i fråga innebära krav på väsentligt större sannolikhet.

För Sveriges del har befarats att en sådan utformning av lagtexten i tillämp­

ningen skulle föra för långt. Redan genom att större sannolikhet fordras

får — anför de sakkunniga — den avsedda innebörden anses täckt. Därest

skälen för den ene och den andre väger ungefär jämnt, kan enligt tilläggs­

regeln icke någon av dem förklaras vara barnets fader. Alla konkumben-

terna går således fria, även från underhållsskyldighet. Det förutsättes att

särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

till änkors och invaliders in. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

175

äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts. Förutom att domar

genom vilka faderskap fastställes kommer att bättre överensstämma med

verkligheten, måste sålunda tilläggsregeln medföra att i vissa fall, där fa­

derskap enligt nuvarande bestämmelser skulle ha fastställts, talan blir ogil­

lad. På grundval av införskaffade uppgifter beräknar emellertid de sak­

kunniga, med starkt understrykande av beräkningarnas osäkerhet, att

minskningen av antalet fastställda faderskap skall utgöra endast några få

procent samt att utgiftsökningen för det allmänna i form av barnbidrag

skall uppgå till omkring eu halv miljon kronor om året.

Därest 3 kap. 2 § föräldrabalken ändras i enlighet med det sålunda an­

förda, är det nödvändigt att införa möjlighet att samtidigt väcka talan mot

två eller flera. Däremot har det icke synts påkallat att vid vite eller därmed

jämförlig påföljd tvinga barnets representanter att mot sin vilja instämma

mer än en svarande. Det är ur praktisk synpunkt av stor vikt att för barna-

vårdsmyndigheterna underlätta möjligheten att alltjämt i största utsträck­

ning utreda hithörande frågor utan anlitande av rättegång. Ju större utrym­

me vederbörande får att göra invändning om att annan kan vara fader till

barnet, desto svårare blir det emellertid att erhålla frivilligt erkännande.

Barnavårdsmannen bör icke heller söka kritiklöst förmå en uppgiven barna­

fader att påtaga sig faderskapet. Det är i stället av stor vikt att barnavårds-

mannens försök att åstadkomma frivilligt erkännande föregås av en objek­

tiv utredning. Detta är, sett på längre sikt, av betydelse även ur barnets egen

synpunkt. Utgångspunkt för undersökningen blir naturligtvis regelmässigt

moderns uppgifter. I allmänhet torde hon med större eller mindre bestämd­

het uppge, vem hon anser vara barnets fader. Hon bör emellertid tillfrågas,

om hon även haft samlag med någon annan man under konceptionstiden.

Är detta händelsen, måste hon givetvis också så noga som möjligt upplysa

om alla omständigheter som kan inverka på frågan om faderskapet. Där­

efter får man höra den eller de män hon nämnt samt vid behov ånyo höra

modern. Ehuru utredningen bör bedrivas med diskretion, kan det vara be­

hövligt att även höra utomstående personer. I allmänhet torde detta dock

gälla huvudsakligen när samlag bestrides och bevis måste anskaffas. Utom­

stående enskilda personer kan däremot icke bidraga så mycket till besvaran­

de av frågan, vilken av flera tänkbara män som sannolikt är barnets fader.

När denna del av utredningen kan anses i huvudsak avslutad, bör blodprovs-

undersökning anställas, därest detta icke i det särskilda fallet kan anses

överflödigt. Annan antropologisk undersökning torde däremot på detta sta­

dium endast undantagsvis böra äga rum. För att nå ett så gott resultat som

möjligt är det önskvärt, att dessa undersökningar avser icke blott modern,

barnet och den man modern uppgiver som fader utan även annan man som

kan komma i fråga. Den verkställda undersökningen skall tjäna till grund­

val för ett ställningstagande av barnets representanter till frågan vem av

två eller flera män som får antagas vara barnets fader. Barnavårdsmannen

bör vända sig mot den man som på de bästa skälen kan antagas vara fader.

Om denne ej erkänner faderskapet, bör barnavårdsmannen verka för att

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

han instämmes till domstol. Den verkställda utredningen bör oftast kunna

ge modern och barnavårdsmannen tillräckligt stöd för en egen uppfattning

om vem som är barnets fader, även om två eller flera haft samlag med mo­

dern under konceptionstiden. Man torde därför alltjämt som huvudregel

kunna utgå från att talan behöver väckas allenast mot en person. Det bör

dock stå barnavårdsmannen eller annan barnets representant öppet att in­

stämma två eller flera, om han icke anser sig lämpligen kunna själv fatta

ståndpunkt i saken. En ömtålig fråga är, om domstolen skall kunna ex offi-

cio ålägga barnavårdsmannen eller annan barnets ställföreträdare att väcka

talan jämväl mot annan än den som redan är instämd i målet. Härom an-

föres i betänkandet:

Ifrågavarande mål äro av indispositiv natur, om ock det indispositiva

momentet icke är starkare betonat än att faderskapet kan fastställas genom

erkännande som är undandraget domstolens kontroll. Av målens indisposi­

tiva natur följer att domstolen har större ansvar för utredningen än i tviste­

mål i allmänhet, och det är därför motiverat att domstolen jämväl må utöva

en ledande verksamhet med avseende å frågan, om en eller flera böra in­

stämmas för att svara i målet. Uppenbarligen har domstolen möjlighet att

inverka på denna fråga även utan någon befogenhet att själv bestämma, vil­

ka som böra vara svarande. Under förberedelsen får rätten del av den under­

sökning som enligt vad förut sagts bör föregå väckande av talan vid domstol

och kan med barnets representanter upptaga till övervägande, huruvida det

är lämpligt att instämma ytterligare en eller flera. Ur allmänna processuella

synpunkter kan det synas mest tilltalande att stanna härvid. När frågan om

fastställandet av faderskapet handlägges i rättegångsväg, är det icke särskilt

önskvärt att domstolen alltför mycket tager del i de överväganden som

avse frågan mot vilken eller vilka talan skall väckas. Domstolen kan eljest

lätt få sken av att ha intagit en förutfattad mening. Trots dessa betänklig­

heter ha de sakkunniga ansett sig icke kunna bortse från möjligheten att

barnets ställföreträdare kunna i förevarande hänseende ha intagit en stånd­

punkt som icke är ägnad att främja en objektiv och allsidig utredning. En

felbedömning av det föreliggande materialet kan ha ägt rum. Undantagsvis

kunna också under förberedelsen vid rätten framkomma nya omständig­

heter som sätta saken i ett annat läge, utan att barnets ställföreträdare

föranledas att självmant ändra ståndpunkt. Om det finnes påkallat för ut­

redningen, torde därför rätten böra få giva barnets ställföreträdare före­

läggande att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part i

målet. Däremot synes rätten icke böra äga att själv direkt inkalla någon

för att svara i målet. Det må erinras om att, därest vederbörande bestrider

samlag, bevisning härom måste förebringas. Denna införskaffas bäst genom

parternas försorg, även om rätten vid utövningen av sin kontrollerande upp­

gift kan behöva av eget initiativ komplettera utredningen, och man kan

befara att barnets ställföreträdare ej äro så angelägna att införskaffa bevis­

ning mot dem som rätten mot deras önskan instämt. Det bleve i så fall

domstolen som finge vara verksam för att sammanbringa bevisningen. Skul­

le emellertid domstolen ha att dels instämma vede: börande dels ock bära

främsta ansvaret för införskaffande av bevisning mot honom, komme rätten

att försättas i en situation som vore alltför inkvisitorisk för att kunna för­

ordas.

Även den mer begränsade befogenheten att förelägga barnets ställföre­

trädare att själva instämma viss man bör ha praktiska fördelar med sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr lbi år 1958

177

Till en början bör den sålunda göra det lättare för den som leder den utom-

rättsliga undersökningen att på frivillighetens väg vinna samtliga berörda

parters medverkan till denna, såsom för anskaffande av blodprov. Vidare

böra barnets ställföreträdare känna sig manade att vid instämmande av sin

talan taga ståndpunkt efter ett mera grundligt och objektivt övervägande,

om de veta med sig att rätten eljest kan komma att ingripa med ett före­

läggande.

Även om rättens befogenheter böra utövas med urskillning, får rätten, om

det kan främja utredningen när tvivel råder om vem av två eller flera som

är fader till barnet, icke tveka att giva sådant föreläggande som nu nämnts.

Det är visserligen sant, att svaranden alltid har möjlighet att till sitt för­

svar åberopa att annan är fader till barnet och föra erforderlig bevisning i

denna riktning. Härigenom uppstår emellertid den situationen att den ena

av de påstådda konkumbenterna är part i rättegången medan den eller de

andra bliva utomstående. Den förstnämnde får avgiva sina uppgifter under

sanningsförsäkran medan de senare kunna komma att höras under vittnes­

ed. Om talan mot den förstnämnde ej kan bifallas, utmynnar processen i ett

ogillande, varefter — för att faderskap skall kunna fastställas -— fordras

ny rättegång mot någon annan. I denna nya rättegång kan läget ha blivit

förändrat så att jämväl däri väckt talan måste ogillas. Även om dessa olä­

genheter icke böra tillmätas alltför stor betydelse, är det dock bäst ägnat att

befordra rättssäkerheten för alla parter att de män, som i tvivelaktiga fält

kunna komma i fråga, stå på lika fot i en och samma process. Rätten får

också därigenom tillfälle att redan från början, under förberedelsen, klar­

göra vad som är ostridigt mellan modern och envar av de män, med vilka

hon haft förbindelse, samt att därvid erhålla uppgift om det bevismaterial

som föreligger mot var och en.

Vad härefter angår frågan, vilken påföljd som bör inträda därest medde­

lat föreläggande icke efterkommes, är det i och för sig tänkbart antingen

att rätten skulle äga att stadga vite eller ock att talan i målet finge avvisas,

om föreläggandet ej efterkommes. Ehuru målen, som förut framhållits, äro

av indispositiv natur, synes av redan anförda skäl icke lämpligt, att rät­

tens önskan om gemensam handläggning av talan mot två eller flera ge­

nomdrives med tvångsmedel. Något vite torde ej böra ifrågakomma. De

sakkunniga ha icke heller funnit det tillräckligt motiverat att meddela före­

skrift om att barnets talan ej skulle kunna upptagas, därest rättens före­

läggande icke efterkommes. Det torde vara tillfyllest, att rätten fått tillfälle

att i tydlig och bestämd form giva tillkänna sin på dittills förebragt material

grundade uppfattning om hur rättegången bör mest ändamålsenligt ordnas.

Om barnets ställföreträdare vidhåller sin ståndpunkt, föreligger ur barnets

synpunkt den risken att barnets talan ej kan föras till ett lyckligt slut. Ställ­

företrädarens vägran att efterkomma föreläggandet får i målet tillmätas

den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständigheter synes för­

tjäna.

I enlighet med vad sålunda anförts har de sakkunniga, utöver den före­

slagna ändringen av 3 kap. 2 §, förordat att i 3 kap. 1 § införes stadganden

av innehåll att, om det är ovisst vem av två eller flera som är fader, talan

samtidigt må väckas mot dem samt alt rätten, om det finnes påkallat för

utredningen, äger förelägga barnets ställföreträdare att väcka lalan jämväl

mot annan än den som redan är part i målet.

12

Iliharuj till riksdagens protokoll 1058. 1 samt. Nr 144

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

De sakkunnigas förslag i nu förevarande del har i stort sett tillstyrkts

eller lämnats utan erinran av det övervägande flertalet remissmyndigheter.

I en del yttranden intas en mer eller mindre tveksam hållning till försla­

get, men endast en remissinstans har förklarat sig icke kunna tillstyrka

förslagets genomförande. Vissa remissmyndigheter yttrar sig över försla­

get ur helt begränsade synpunkter.

Av de remissinstanser som redovisar en allmänt positiv inställ­

ning anser hovrätten över Skåne och Blekinge, att de nya reglerna med fog

kan antagas leda till säkrare materiella avgöranden än hittillsvarande reg­

ler. Liknande uttalanden har gjorts av överståthållarämbetet och länsstyrel­

sen i Kronobergs län ävensom av föreningen Sveriges stadsdomare, som

hälsar förslaget med tillfredsställelse. Hovrätten för Övre Norrland anser

att mot förslaget icke kan resas invändningar av avgörande betydelse.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget i medvetande om att detta med något

ökad skärpa aktualiserar de betänkligheter, som tidigare anförts mot rät­

ten att i faderskapsmål göra invändning att modern under konceptionsti-

den haft samlag med annan än svaranden. Härvidlag anser styrelsen mindre

betydelse böra tillmätas faran för att invändningsrätten kommer att miss­

brukas i syfte att trakassera modern; denna möjlighet föreligger redan

enligt gällande bestämmelser och man får liksom hittills lita till att dom­

stolarna tillser, att utredningen hålles inom tillbörliga gränser och att

handläggningen sker inom stängda dörrar, om den kan tänkas skada mo­

derns rykte. I stället träder i förgrunden att det torde uppstå större svå­

righeter än för närvarande att förmå den som modern uppgivit vara bar­

nets fader att frivilligt erkänna faderskapet och att talan vid domstol kan

komma att erfordras i ett större antal fall. Därtill kommer att förslaget i

viss utsträckning kommer att leda till att talan om faderskap icke kan bli

fastställd, där så skulle ha skett enligt nuvarande regler. — Två ledamö­

ter av socialstyrelsen anmäler en avvikande mening och hävdar, att nuva­

rande regler för faderskapets fastställande ej bör ändras. Dessa ledamöter

anser att de sakkunniga överbetonat de risker för misstag vid faderskaps

fastställande som är förbundna med den nuvarande ordningen, samtidigt

som de icke tagit tillbörlig hänsyn till de nackdelar som kan befaras följa

med den föreslagna ändringen. Införes en generell möjlighet till invänd­

ning från den instämde mannen att modern haft samlag med annan än

den av henne utpekade, kommer hon i än högre grad än hittills att un­

dandraga sig sin medverkan vid faderskapets fastställande. En ökning av

antalet fall, där faderskapet kan riskeras förbli ouppklarat, kan väntas ock­

så därigenom, att man har anledning befara, att barnavårdsmännen i viss

utsträckning låta nöja sig med att något frivilligt erkännande icke kunnat

erhållas och således avstå från att underkasta frågan om faderskapet dom­

stols prövning. En ökning av antalet barn med okända fäder är en utom­

ordentligt allvarlig sak med hänsyn till nämnda barns framtid. Erfaren­

heten visar, att ovissheten om faderskapet kan bli en tung börda för ett

Kungl. Maj.ts proposition nr H4 år 1958

179

barn och under vissa förhållanden ge upphov till allvarliga psykiska stör­

ningar.

Med tillstyrkande att förslaget läggs till grund för lagstiftning anför

föreningen Sveriges häradshövdingar:

Bestämmelserna komma att ställa ökade krav på domstolarna. Rätte­

gångarna komma att bli vidlyftigare och mera tidsödande och säkerligen

också flera och under desamma komma att i större utsträckning än hittills

inblandas personliga förhållanden, som helst böra vara skyddade mot insyn

från utomstående. Förslaget torde också medföra ökade kostnader för det

allmänna till följd av att det förutsättes att särskilda barnbidrag liksom

hittills skola utgå till barn utom äktenskap, beträffande vilka faderskapet

ej fastställts, och till följd av att antalet sådana barn kan förväntas stiga

efter bestämmelsernas ikraftträdande.

Dessa olägenheter är emellertid enligt föreningens mening icke av den

art alt de bör stå i vägen för reformen, om genom densamma vinnes ökad

säkerhet för att fastställande av faderskap icke sker i fall då faderskap icke

föreligger. Föreningen anser de föreslagna bestämmelserna ägnade att bi­

draga till ökad säkerhet i detta avseende och finner även beaktansvärt, att

de nordiska grannländerna förväntas komma att införa i huvudsak överens­

stämmande regler på området.

Barnavårdsnämnden i Stockholm tillstyrker förslaget och anser, att så­

dana olägenheter av de nya reglerna som obehaget för modern att konfron­

teras med de olika män, med vilka hon haft samlag under konceptions-

tiden, får accepteras som en ofrånkomlig konsekvens av den vidgade arvs­

rätten och de utomäktenskapliga barnens därigenom ändrade ställning.

Barnavårdsnämnden i Hälleberga kommun säger sig ha erfarenhet av de

bristfälliga möjligheter att fastställa faderskapet som med nuvarande lag­

stiftning står till buds; i alltför många fall har faderskapet ej kunnat fast­

ställas. Nämnden har också på känn att fall förekommit då man trots av­

kunnad dom ej varit övertygad om att det verkliga faderskapet fastställts.

Det är enligt nämndens mening mycket lämpligt att flera presumtiva fäder

kan instämmas samtidigt och konfronteras med varandra. Barnavårds­

nämnderna i Göteborg, Halmstad och Annerstads kommun bedömer försla­

get som ett verkligt framsteg.

Fn mera tveksam hållning intar länsstyrelsen i Malmöhus län,

som visserligen anser att varje åtgärd som ökar rättssäkerheten på detta

område bör hälsas med tillfredsställelse men som befarar att olägenheter

kan uppstå, om domstolarna i större utsträckning kommer att finna sig

nödsakade att vid exceptio plurium träffa ett negativt avgörande. Uteslutet

är icke att oansvariga element kan spekulera i sådana negativa avgöranden.

De barn, som icke har känd fader, har en icke önskvärd undantagsställ­

ning, och det vore beklagligt om vid rättstillämpningen av nu angivna pro-

cessuella skäl antalet barn av detta slag skulle öka. Länsstyrelsen är icke

beredd att angiva, hur en sådan olägenhet skall kunna undvikas, men före­

slår att denna fråga särskilt utredes eller i varje fall blir föremål för fort­

180

Knngl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

löpande uppmärksamhet. Svenska socialvårdsförbundet understryker far­

hågorna för att fler faderskapsärenden — bland annat därför att möjlig­

heterna minskar för mannen att genom frivilligt åtagande av underhålls­

skyldighet för den närmaste omgivningen hemlighålla faderskapet — kom­

mer att föras till domstolsprövning. Förbundet fortsätter:

Ett vidgat utnyttjande av domstolsprövning kan å ena sidan vara ägnat

att skapa underlag för säkrare faderskapsavgöranden men kan å andra

sidan lätt skärpa motsättningarna mellan parterna och är dessutom förenat

med avsevärda kostnader såväl för den enskilde som för det allmänna. Det

mera tidskrävande förfarandet vid domstolsprövning liksom framför allt

den tidsutdräkt som följer vid blodundersökning därigenom att denna med

framgång kan utföras på barnet först sedan detta uppnått viss ålder, kan

komma att fördröja faderskapsavgörandet i ett icke obetydligt antal fall.

Detta måste anses utgöra en allvarlig olägenhet, som de nya reglerna för

bestämmande av faderskap indirekt ger till följd.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller att det föreslagna förfaran­

det självfallet kan innebära en hård påfrestning för modern och ett blott­

ställande av hennes personliga förhållanden samt att därför reformens ge­

nomförande ställer stora krav på de myndigheter, som har att biträda mo­

dern och barnet. Barnavårdsnämnden i Norrköping anmärker att man som

en följd av förslaget måste räkna med såväl mer invecklade och långdrag-

na rättegångar och därav föranledd större tidsutdräkt, innan underhåll till

barnet erhålles, som större behov av samhällets hjälp till barn, för vilka

faderskapet ej fastställts. Barnavårdsnämnden i Malmö anser det praktiskt

och lämpligt att faderskapet till ett barn prövas i en rättegång, men under­

stryker att allvarliga konsekvenser kan följa av förslaget. Förutom att an­

talet icke fastställda faderskap ökar, torde man helt visst få räkna med öka­

de trakasseringsmöjligheter från fädernas sida, och modern kan komma

att försättas i svåra konfliktsituationer. Svårigheten att före barnets 2-års-

ålder företaga antropologiska undersökningar kan även medföra ekono­

miska besvärligheter för modern. Det är enligt nämndens mening viktigare

att de utomäktenskapliga barnen erhåller en fader, som är underhållsskyl-

dig, än att de får generell arvsrätt. Mot de sakkunnigas antagande att barn

med icke fastställt faderskap kommer att adopteras framhåller nämnden,

att en ansvarsfull barnavårdsman snarare underlåter att medverka till en

adoption, om arvsanlagen är så litet kända.

Länsstgrelsen i Göteborgs och Bohus län ställer sig avvisande till

de föreslagna ändringarna och åberopar därvid främst att antalet icke fast­

ställda faderskap kan komma att öka. En sådan utveckling är enligt läns­

styrelsens mening högst otillfredsställande; för barn utom äktenskap är ut-

fåendet av underhållsbidrag av vida större ekonomisk betydelse än en till

fader och fädernefränder utvidgad arvsrätt.

Flera remissinstanser bedömer förslaget ur medicinsk syn-

p u n k t. Sålunda påpekar medicinalstgrelsen att enligt Retslaegerådels i

Köpenhamn utlåtande den 12 maj 1953 och medicinalstyrelsens yttrande

däröver den 4 december 1953, vilka båda handlingar återgivits av de sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti år 1958

181

kunniga, får de sammanlagda möjligheter den medicinska vetenskapen kan

erbjuda som underlag för en bedömning av frågan om sannolikheten för ett

uppgivet faderskap anses ha sin begränsning även vid en fortsatt snabb ve­

tenskaplig utveckling. Alla dessa möjligheter baseras nämligen på biolo­

giska undersökningsmetoder, och det får antagas att vetenskapen aldrig

skall kunna avlocka livet självt alla dess hemligheter. Bevismedlen måste

därför bedömas ur statistisk synpunkt, och detta torde för praktiskt bruk

nödvändiggöra en utjämning av siffror rörande gjorda iakttagelser till s. k.

normalfördelningar eller andra skönsmässigt bestämda gränser. Styrelsen

vill alltså som sin mening uttala att möjligheterna att på vetenskaplig väg

komma till klarhet i en omstridd faderskapsfråga alltid torde komma att

förete sina ofullkomligheter. Detta konstaterande är enligt styrelsens me­

ning behövligt, då styrelsen ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning, att

de vetenskapliga metoderna numera erbjuder en så hög grad av säkerhet att

denna, sammanställd med den utredning i övrigt som enligt de sakkunnigas

förslag skall presteras av domstolen, får anses utgöra en tillräckligt fast

grundval för mer omfattande regler på området. Styrelsen anser emellertid

angeläget att en ny omfattande undersökning kommer till stånd rörande de

nyfödda barnens vikt, längd och utvecklingsgrad i övrigt vid olika längd av

havandeskapet på grundval av rättsläkaren Bertil Falconers i motiven in­

tagna redogörelse. Styrelsen anför:

Det är känt, exempelvis genom resultat från inskrivningar av värnplik­

tiga, att svenska folket i vuxen ålder på senare tid ökat i längd. Både denna

omständighet och den långa tid som gått sedan Linders’ undersökning ut­

fördes gör den ifrågasatta utredningen starkt påkallad. Önskvärt vore att

en sådan utredning finge påbörjas i sådan tid, att dess resultat kunde före­

ligga så snart som möjligt sedan den nya ärvdabalken trätt i kraft. Utred­

ningen torde lämpligen böra anförtros åt särskilda sakkunniga i samråd

med medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd. Vid en sådan utredning

synes också böra närmare övervägas, i vad mån en ändring bör komma till

stånd på sätt de sakkunniga förordat (s. 152) i medicinalstyrelsens praxis

vid bestämmandet av den med hänsyn till barnets längd och vikt möjliga

konception st iden.

Medicinska fakulteten i Uppsala påpekar att de i betänkandet uppgivna

talen för graviditetens längd grundar sig på utjämnade sifferserier, som i

sin tur baserar sig på delvis osäkra siffror. De i betänkandet intagna tabel­

lerna är därför enligt fakultetens mening ej fullt pålitliga. Medicinska fa­

kulteten i Lund har ingen annan erinran mot förslaget än att det bygger på

en, enligt fakultetens mening, kanske något för optimistisk tilltro till den

biologiska bevisningens aktuella möjligheter. Fakulteten betonar att en en­

bart biologisk bevisning i nuvarande stund nödvändigtvis lämnar ett stort

antal fall oavgjorda (angående de teoretiska relationerna mellan antalet

oavgjorda, rikligt avgjorda och felaktigt avgjorda fall se D. Zeitschrift för

gericbtl. Med. 31, 1935) s. 82 fl'.). Medicinska högskolan i Göteborg och

karolinska institutets lärarkollegium bar ur medicinsk synpunkt icke något

alt erinra mot förslaget.

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

För att reducera farau för att faderskap ej skall kunna fastställas, när

två eller flera haft samlag med modern under konceptionstiden, är det en­

ligt socialstyrelsens mening angeläget att utvecklingen av den antropolo­

giska forskningen påskyndas, och styrelsen understryker lika med de sak­

kunniga betydelsen av att denna forskning får ökade resurser till sitt för­

fogande. Medicinska fakulteten i Lund framhåller att anspråken på biolo­

gisk faderskapsbevisning kommer att bli väsentligen ökade, icke minst i

fråga om den s. k. likhetsbevisningen, som i motsats till uteslutningsbevis-

ningen kan sägas vara av statistisk natur. Likhetsbevisningen måste därför

grunda sig på empirisk forskning beträffande olika egenskapers fördelning

inom olika befolkningsgrupper och inom familjer. Ett så differentierat ma­

terial föreligger emellertid hittills icke i vårt land, ej ens för blodgrupper­

nas vidkommande, och fakulteten finner därför nödvändigt att denna forsk­

ning snarast understödjes. Även medicinalstyrelsen, föreningen Sveriges hä­

radshövdingar, Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden i Norr­

köping framhåller vikten av att den antropologiska forskningen understö­

des. Statens rasbiologiska institut och medicinska fakulteten i Uppsala un­

derstryker önskvärdheten av att flera läkare erhåller sådan utbildning i

ärftlighetslära, att de kan utföra faderskapsbestämning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, föreningen Sveriges häradshöv­

dingar och barnavårdsnämnden i Norrköping framhåller att rättskemiska

laboratoriets verksamhet bör förstärkas med hänsyn till den väntade ök­

ningen av antalet blodundersökningar; redan nu förekommer att avgöran­

det i faderskapsmål fördröjes genom väntan på blodprovsutlåtande. Barna­

vårdsnämnden i Göteborg omtalar att barnavårdsmännen i staden allmänt

finner den långa väntetiden, som åtgår för blodprovsutlåtande, mycket be­

svärande. Särskilt tidsödande säges proceduren vara i de fall, där förnyat

blodprov önskas av laboratoriet. Om de föreslagna bestämmelserna för fa­

derskapets fastställande genomförs, är det enligt nämndens mening ofrån­

komligt att laboratoriets verksamhet utökas.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 §

ifrågasätter kammaradvokatfiskalsämbetet om icke såsom huvudregel bor­

de stadgas att den som haft samlag med modern under konceptionstiden

skall anses som barnets fader, om det föreligger övervägande sannolikhet

för att han är fader. Till stöd härför åberopas dels den omständigheten alt

fullt tillförlitlig bevisning icke kan erhållas genom blodprovsundersökning

och dels osäkerheten av moderns uppgifter.

Sveriges advokatsamfund är ense med de sakkunniga om att de föreslag­

na reglerna i 2 § bör kunna leda till att det verkliga faderskapet fastställes

i större utsträckning än hittills. Samfundet framhåller emellertid att man

icke har någon garanti för att, vid tillämpning av tilläggsregeln, jämförelsen

kommer att omfatta alla de män som haft samlag med modern under kon­

ceptionstiden. Moderns uppgifter är långt ifrån alltid fullständiga och till­

förlitliga och det händer att hon förtiger sin förbindelse med en viss man,

183

märkligt nog cj sällan just den man, till vilken hon stått i ett förhållande

som präglats av varmare känslor än de rent erotiska. Mot ett bestämt be­

stridande från moderns sida kan det ofta vara svårt och stundom omöjligt

för den utpekade mannen att styrka att förutsättningarna för tillämpning

av tilläggsregeln föreligger. Samfundet anser därför befogat att varna för

överdriven tro på möjligheten att med hjälp av de föreslagna reglerna nå ett

biologiskt riktigt resultat, och samfundet är för sin del av den uppfattningen

att förslaget icke oförändrat bör godtagas. Samfundet anför vidare:

Spörsmålet är givetvis utomordentligt ömtåligt. Vad som särskilt kompli­

cerar detsamma är att reglerna måste göras tillämpliga på förhållanden av

sinsemellan högst skiftande art. Den ena ytterligheten representeras av de

barn som utgöra frukten av en stadigvarande förbindelse av ej sällan äkten-

skapsliknande natur, medan den andra ytterligheten utgöres av de barn som

sättas till världen av en lösaktig kvinna, utan att någon i verkligheten vet

vem som är barnets fader. Det är i själva verket förmodligen ogörligt att

finna en regel, som förmår åstadkomma rättvisa i samtliga fall.

Samfundets styrelse har ingående övervägt frågan om den lämpliga ut­

formningen av reglerna om faderskapets fastställande men icke kunnat enas

om en gemensam linje. Styrelsens majoritet tillstyrker att huvudregeln i 3

kap. 2 § föräldrabalken (första punkten i förslaget) får det innehåll som de

sakkunniga föreslagit men hemställer att tilläggsregeln i samma paragraf

ändras i två avseenden, nämligen dels så att orden »Varder utrett, att. ..»

utbytas mot »Föreligga sannolika skäl till antagande att. ..», dels ock så att

orden »större sannolikhet» ersättas med »väsentligt större sannolikhet».

Genom den förstnämnda ändringen skulle vinnas en rimlig minskning av

bevissvårigheterna, när det gäller att styrka att modern haft förbindelse

med flera, och den andra ändringen synes önskvärd för att förebygga att

domstolarna godtaga alltför ringa övervikt i sannolikhetshänseende. De av

styrelsen nu föreslagna ändringarna torde också hringa den svenska texten

i bättre överensstämmelse med den i grannländerna töreslagna.

En minoritet inom styrelsen — fortsätter samfundet — har ansett den

av styrelsens majoritet föreslagna ändringen icke tillfyllest. Minoriteten har

anfört väsentligen följande.

Kvar skulle stå huvudregeln att den man, som haft samlag med kvinnan

under konceptionstiden, skulle anses som barnets fader, om detta ej vore

osannolikt. Det vore icke rimligt att på så osäker grund fastställa en arvs­

rätt, ett avgörande, som djupt ingrepc i förhållandet mellan ett barn å ena

och en man samt dennes släkt å andra sidan. Det kunde i det enskilda fallet

vara utomordentligt svårt att för domstolen påvisa eller ens göra sannolikt

att modern haft samlag med flera, ehuru mannen hade anledning att hysa

misstankar härom. Särskilt gällde detta vid rent tillfälliga förbindelser mel­

lan kontrahenter, som kanske ej ens kände varandra. Såsom ett minimikrav

för införande av arvsrätt för utomäktenskapligt barn efter en man och den­

nes släkt borde man därför uppställa, förutom alt samlag under koncep-

tionstiden styrkts, att det därjämte förelåge omständigheter, som åtminstone

gjorde det sannolikt att mannen vore fader till barnet. Om denna regel

skulle gälla beträffande faderskap över huvud, komme gruppen av de barn,

för vilka faderskap cj bleve fastställt, att ökas. Skulle regeln tillämpas en­

dast då det gällde arvsrätt, erhölle man tre grupper utomäktenskapliga barn,

nämligen barn med arvsrätt, barn med enbart underhållsrätt och barn utan

fastställt faderskap. Redan nu hade man emellertid fyra grupper barn utom

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

äktenskap, nämligen trolovningsbarn, halm med arvsrätt efter arvsrättsför-

klaring, barn med fastställt faderskap och barn utan fastställt faderskap.

Vid avvägning av de olika intressena måste det intresse, som tillvaratoge

sanningskravet, väga ojämförligt mycket tyngre är intresset att i största

möjliga antal fall kunna bereda arvsrätt åt barn utom äktenskap. En regel,

som på mycket osäkra grunder kunde giva en man och hans fränder en

arvtagare, som de ansåge sig ha fullt skäl att icke betrakta såsom barn till

mannen ifråga, ehuru bevissvårigheter förelåge, komme att motverka det ur

social synpunkt eftersträvansvärda målet att fader till barn utom äkten­

skap skulle börja i större utsträckning än hittills känna ansvar för och sam­

hörighet med barnet. Möjligheten att fastställa faderskap förenat med arvs­

rätt på allt för lösa grunder vore i sig ägnad att undergräva respekten för

institutionen såsom sådan.

1951 års rättegångskommitté anför:

Den nu gällande materiella regeln medger exceptio plurium, men en så­

dan invändning kan leda till resultat endast om bevisningen ger vid handen

att svarandens faderskap är osannolikt; är det icke osannolikt, frias han

icke genom en aldrig så stark utredning om att en annan mans faderskap

är sannolikare. En sådan ordning är — med vetenskapens nuvarande möj­

ligheter att skilja mellan flera presumtiva fäder — icke tillfredsställande.

Oavsett om arvsrätten för utomäktenskapliga barn skall utvidgas eller

icke, är det därför önskvärt att införa sådana materiella och processuella

bestämmelser att de ökade möjligheterna att få fram det verkliga faderska­

pet kunna begagnas. Det är då nödvändigt att söka en ordning som möj­

liggör att i en och samma rättegång pröva bevisningen rörande flera antagna

fäder.

Från denna utgångspunkt anser kommittén det i princip riktigt att en

IjHäggsregel av ungefärligen det innehåll som föreslagits blir införd, om än

tillämpningen därav måste bli förenad med stora svårigheter.

Eftersom det med en sådan tilläggsregel blir så mycket mera att vinna

med en exceptio plurium än nu, måste en följd av ändringen bli, att sådana

invändningar bli vida vanligare än tidigare. Då det vidare måste bli icke

ovanligt att flera anses lika sannolika som fäder, är det en oundviklig följd

att en faderskapstalan — även om den kan riktas mot alla de presumtiva

fäderna — oftare än förut måste komma att ogillas. Man kan emellertid

icke gärna ifrågasätta en annan lösning än att en faderskapstalan vid val

mellan flera presumtiva fäder kan bifallas endast om den enes faderskap

är sannolikare än någon annans. I likhet med vad de sakkunniga i motiven

uttala anser kommittén att man härvidlag icke bör nöja sig med en aldrig

så liten övervikt utan att man bör fordra en klar och väsentlig sådan, och

i motsats till de sakkunniga anser kommittén att detta på något sätt bör

komma till uttryck i lagtexten, såsom avses skola ske i Danmark och Norge.

Även andra remissinstanser anser att tilläggsregelns krav på »större san­

nolikhet» bör skärpas. Hovrätten för Västra Sverige finner sålunda, i mot­

sats till de sakkunniga, det icke vara att befara att det i de danska, finska

och norska lagtexterna använda uttrycket »väsentligt större sannolikhet» i

tillämpningen skulle föra längre än den i motiven avsedda innebörden samt

tillstyrker därför, att den erforderliga övervikten i sannolikhetshänseende

angives genom enahanda uttryck som i de övriga nordiska ländernas lagstift­

ning. Därigenom vinnes även — framhåller hovrätten — fördelen av en ge­

185

mensam nordisk rättspraxis, framför allt i så måtto att ett prejudikat från

högsta domstolen i ett av länderna kan lända till ledning vid rättsskipningen

i de övriga. Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållar-

ämbetet, statens rättskemiska laboratorium och föreningen Sveriges härads­

hövdingar har uttalat sig på liknande sätt, därvid hovrätten över Skåne

och Blekinge ifrågasatt om ej ordet »avgjort» kunde användas såsom för­

stärkande uttryck.

Hovrätten för Västra Sverige förordar därjämte en sådan omredigering av

stadgandet att den som haft samlag med modern å tid, då barnet kan vara

avlat, skall anses som fader, att av lagtexten skall framgå att stadgandet

innefattar en bevisfråga. Detta syfte kan enligt hovrättens mening vinnas

exempelvis genom att låta stadgandet börja med orden »den som visas haft

samlag».

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig i denna del till ett utlåtande,

som domkapitlet infordrat från kyrkoherden Algot Törnquist, Hagaström.

I utlåtandet betonas det betänkliga i att antalet icke fastställda faderskap

kan komma att öka. Särskilt framhålles de svårigheter som kan uppstå om

en barnamoder haft mer tillfälliga förbindelser med exempelvis sjömän,

inkallade värnpliktiga eller utlänningar, vilka ofta försvinner för att aldrig

komma mer igen; om endast någon av de eventuella barnafäderna påträffas

med stämning och vid rättegång befinnes övertygad om samlag med mo­

dern under konceptionstiden, så kan han gå fri trots att han mycket väl

kan vara barnafadern. Det vore därför önskvärt att tilläggsregeln i 2 § görs

mindre snäv, även om det icke är lätt att säga hur den riktigast bör vara

formulerad för att största möjliga rättvisa mot alla parter skall nås. Ett

visst stöd för att formuleringen bör ändras — heter det vidare i utlåtandet

— finns i lydelsen av det av de sakkunniga föreslagna tredje stycket av

7 kap. 10 § föräldrabalken, enligt vilket faderskapspresumtionen skall bedö­

mas efter grunder, mer överensstämmande med vad som tidigare gällt vid

faderskaps fastställande. Visserligen lärer väl här mindre sträng bevisning

fordras, eftersom fråga icke är om arvsrätt. Emellertid bör man icke annat

än i rent undantagsfall göra ett utomäktenskapligt barn faderlöst, för så

vitt det över huvud göres antagligt att viss man kan vara dess fader. I

I anslutning till vad de sakkunniga yttrat beträffande ti 11 äg g sre­

gelns verkningar, anför barnavårdsnämnden i Stockholm:

Redan no fastställes faderskap till barn utom äktenskapet i mycket stor

utsträckning genom frivilligt erkännande i den form föräldrabalken före­

skriver. Barnavårdsnämnden i Stockholm hade vid 1952 års utgång tillsyn

över barnavårdsmannaskapet för 8 742 barn utom äktenskapet. För 0 484

(74 %) av dessa barn hade faderskapet fastställts genom frivilligt erkän­

nande och för 987 (11 %) genom dom. För 554 (6 %) hade det visat sig

omöjligt att utreda faderskapet. I fråga om 717 (8 %) var faderskapsut-

redningen ännu icke avslutad vid årets utgång. Beträffande 150 av barnen i

sistnämnda grupp hade faderskapsprocess inletts. Man torde kunna räkna

med, att faderskapet på frivillighetens väg numera fastställts eller framdeles

Kungl. Maj.ls proposition nr 144 år 1958

186

Kungl. Maj. ts proposition nr lii år 1958

kommer att fastställas för åtminstone hälften av de 717 barn, för vilka

faderskapsfrågan ännu var svävande vid 1952 års slut.

Mot bakgrunden härav anser barnavårdsnämnden att en invändning, att

antalet icke fastställda faderskap kan öka, icke bör tillmätas avgörande be­

tydelse.

Statens rättskemiska laboratorium finner de sakkunnigas antagande, att

med tillämpning av tilläggsregeln minskningen av antalet fastställda fader­

skap icke skulle behöva uppgå till mer än några få procent, väl optimistiskt

och framhåller att hittillsvarande lagstiftning medfört, att det ej tjänat

mycket till att uppge alt modern haft samlag med flera män och att i varje

fall modern själv icke kunnat ha något inlresse av att lämna en sådan upp­

gift. Laboratoriets erfarenhet från blodundersökningarna i faderskapsären-

den talar för en mycket stor promiscuitet hos mödrar till utomäktenskapliga

barn. Den av de sakkunniga anförda uppgiften för år 1949 från Norge —

17 % fall där varken faderskap kunde fastställas eller bidragsplikt åläggas

— är också värd att lägga märke till. Barnavårdsnämnden i Malmö fram­

håller att det siffermaterial, som de sakkunniga åberopat till stöd för sin

uppfattning i detta hänseende, såtillvida är otillförlitligt som det bygger på

undersökningar från gångna år, då hänsyn icke togs till flera mäns inbland­

ning, och att alltså någon grundlig utredning därom icke verkställts. Enligt

nämndens bestämda uppfattning har de sakkunniga härvidlag varit alltför

optimistiska.

Statskontoret anser att de ekonomiska verkningarna av förslaget med av­

seende å bidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag icke kan be­

räknas förrän erfarenhet vunnits av reformen. — Enligt socialstyrelsen

kommer ett förverkligande av förslaget att nödvändiggöra en översyn av

1947 års lag. Svenska socialvårdsförbundet upprepar ett gammalt önskemål,

att inkomstprövningen för de särskilda barnbidragen slopas. Det är vidare

enligt förbundets mening angeläget att sådana barn, för vilka faderskapet

icke fastställts, erhåller rätt till bidrag tidigare än, såsom för närvarande,

vid tre års ålder. Fredrika-Bremer-förbundet och barnavårdsnämnden i Gö­

teborg har samma uppfattning. Även 1951 års rättegångskommitté anför att

en omprövning av möjligheterna till statliga barnbidrag måhända blir er­

forderlig; ej oviktiga luckor i systemet torde nu finnas.

Den föreslagna ändringen av bestämmelsen i 3 kap. 1 § har

föranlett särskilda uttalanden av flera remissinstanser. Sålunda förklarar

Sveriges advokatsamfund — som, enligt vad förut sagts, framfört vissa an­

märkningar beträffande de materiella förutsättningarna för faderskapets

fastställande — sig icke ha något att erinra mot de föreslagna reglerna om

förfarandet vid fastställande av faderskap och om rättegången i underrätt i

faderskapsmål.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner det ur praktiska synpunkter

vara fördelaktigt om talan mot samtliga konkumbenter, som kan hava avlat

barnet, föres i samma rättegång. Hovrätten framhåller emellertid, att rätte-

Kungl. Maj:ts proposition nr lii år 1958

187

gångarna kommer att bli mer komplicerade och kostsamma än förut, samt

anför vidare:

Det torde exempelvis icke sällan komma att inträffa, att tillräckliga skäl

att instämma nya svarande framkomma först vid huvudförhandlingen i

målet, varför ny huvudförhandling, stundom föregången av förberedelse,

måste äga rum. Sedan ny huvudförhandling hållits, kan det visa sig erfor­

derligt att inhämta den medicinska sakkunskapens yttrande — något som

ingalunda alltid kan ske på förberedelsestadiet — med påföljd att huvud­

förhandling får äga rum för tredje gången. Det är önskvärt, att frågan Aril-

ka som böra instämmas i målet, slutbehandlas före huvudförhandlingen. De

sakkunniga hava utgått ifrån att en utomjudiciell undersökning av fader-

skapsfrågan skall äga rum, innan rättegång anhängiggöres, och i väsentliga

delar protokollföras samt att materialet från denna undersökning skall

föreläggas domstolen. Härigenom skulle domstolen på ett tidigt stadium

erhålla ett visst underlag för bedömande av rättegångens ändamålsenliga

ordnande. Såvitt av förslaget framgår, har emellertid icke ens förutsatts, att

några författningsbestämmelser rörande den utomjudiciella undersökningen

skola utfärdas. Utan sådana bestämmelser saknas trygghet för att den pla­

nerade ordningen realiseras. Även om den genomföres, torde likväl åtskil­

liga till synes oundvikliga processuella svårigheter uppkomma. Olägenhe­

terna härav måste emellertid anses mer än väl uppvägas av den ökade sä­

kerhet, varmed faderskapet kan förväntas bliva fastställt.

Göta hovrätt framhåller att önskvärdheten av att i en enda rättegång

kunna pröva frågan om faderskap, när modern haft samlag med flera män,

även för hovrätten står klar, men hovrätten anser likväl den föreslagna

lösningen vara förenad med stora vanskligheter. Hovrätten anför vidare:

Det bör härvidlag först beaktas, att modern ytterligt sällan torde ha

intresse av en sådan prövning utan tvärtom oftast har ett mycket stort

intresse av att dölja, att hon inlåtit sig med flera män; ej sällan är det

hennes försvarsposition gentemot föräldrar, anhöriga och andra, att hon

endast haft med en man att göra. Även om hon medger eller överbevisas

om samlag med flera män torde det ofta te sig motbjudande för henne

att utan utpekande av en viss man helt neutralt överlåta åt domstol att

avgöra vem av flera som är fader. En sådan prövning som avses med för­

slaget kan därför sällan förutsättas ske med moderns vilja. Däremot är det

uppenbarligen ofta ett stort intresse för en utpekad fader — och blir än

mer allteftersom möjligheterna till faderskapsbevisning ökas — att ernå

en sådan prövning.

Moderns berörda inställning måste antagas komma starkt till uttryck

även under barnavårdsnämndens eller barnavårdsmannens utredning. Det

måste också betonas att dessa organ ofta, kanske merendels, icke ha den

fasthet och effektivitet att man från dem kan förvänta så ingående och

objektiva utredningar i faderskapsfrågan, som de sakkunniga förutsätta

(s. 159—161).

Hovrätten ifrågasätter om det över huvud finns tillräckliga skäl alt söka

framtvinga en sådan ordning, att vid exceptio plurium de andra männen

måste indragas som parter i samma rättegång. Lika med de sakkun­

niga anser hovrätten, att skillnaden mellan sanningsförsäkran och vittnes­

ed icke bör tillmätas så stor betydelse. Olägenheterna av att i något fall,

när eu invändning av detta slag vinner hifall och talan således ogillas,

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1058

en ny talan mot annan man måste anhängiggöras för att få faderskapet

fastställt synes hovrätten knappast så stora, att de i och för sig kan moti­

vera en processuell anordning som är förenad med så betydande vansklig­

heter.

Beträffande vad de sakkunniga anfört om barnavårdsnämnds

utredning uttalar svenska stadsförbundet, att några farhågor ej behö­

ver hysas för att tillämpningen av den föreslagna faderskapsbestämmelsen

skall bli alltför komplicerad för barnavårdsmyndigheterna.

Enligt svenska socialvårdsförbundet bör barnavårdsnämnderna uppmärk-

samgöras på angelägenheten av att till barnavårdsmän utses endast väl

kvalificerade personer och att icke ett så stort antal ärenden anförtros en

och samma barnavårdsman, att han icke blir i tillfälle att ägna erforderlig

tid åt varje ärende.

Svea hovrätt ifrågasätter lämpligheten av att det, i den utsträckning de

sakkunniga förutsatt, överlämnas åt barnavårdsmannen att verkställa en

objektiv utredning för att utröna faderskapet. Hovrätten anför:

De sakkunniga utgå alltså från att barnavårdsmannen, innan han väcker

faderskapstalan, skall tolka icke blott den i 3 kap. 2 § föräldrabalken för

faderskaps fastställande angivna huvudregeln utan även den i lagrummet

föreslagna tilläggsregeln. En sådan lagtillämpning kan ofta bli vansklig.

------- — Ger utredningen anledning att antaga att två eller flera haft sam­

lag med modern under konceptionstiden, synes enligt hovrättens förmenan­

de barnavårdsmannen såsom regel böra instämma samtliga, beträffande

vilka faderskapet icke redan på grund av blodprov eller annan särskild om­

ständighet framstår såsom osannolikt. Det kan till och med övervägas att på

barnavårdsmannen lägga skyldighet att förfara som nu sagts. Då det måste

anses mest förenligt med barnets bästa att fastställda faderskap i så stor

omfattning som möjligt stå i överensstämmelse med verkliga förhållandet,

måste en dylik skyldighet vara till fromma icke minst för barnet. Allenast

för det fall att sannolikheten för att någon är fader till barnet framstår så­

som uppenbar, bör barnavårdsmannen nöja sig med att stämma in denne.

Det är, av skäl som de sakkunniga anfört, av vikt att de män, som i tvivel­

aktiga fall kunna komma i fråga, behandlas lika i en och samma process.

Härigenom erhåller domstolen de bästa förutsättningarna för att nå ett rik­

tigt resultat. När rättssäkerheten för alla parter blir bäst befordrad, får det

enligt hovrättens mening icke inverka vare sig att män, mot vilka talan se­

dermera befinnes vara otillräckligt grundad, bli indragna i rättegången eller

att det kan vara till socialt men för modern att mer än en man instämmes

i målet.

Även om barnavårdsmannen, såsom här föreslås, i regel skall ha skyldig­

het att instämma samtliga, vilka få antagas ha haft samlag med modern

under konceptionstiden, kan han naturligtvis i rättegången hävda att sanno­

likheten för att en av männen är fader är större än beträffande annan. Det

kan visserligen icke förväntas att barnavårdsmannen i sådant fall kommer

att vara synnerligen verksam för att skaffa bevisning mot mer än en av de

instämda männen, men då varje instämd till eget fredande har intresse av

att bevisning förebringas mot annan, torde icke behöva befaras att möjlig

bevisning uteblir.

Hovrätten är väl medveten om att erinringar kunna göras mot att i lag

inskriva skyldighet för barnavårdsmannen att processuellt verka i de om­

189

tåliga bevisfrågor som sålunda angivits. Emellertid bör mot alla svårighe­

ter sättas kravet på att avgörandet i faderskapsmål kommer sanningen så

nära som möjligt. Från denna synpunkt får det anses förmånligt att — så­

som torde bli fallet enligt hovrättens förslag — barnavårdsmannens bevis­

prövande verksamhet mera överflyttas på domstolen och därmed även blir

för barnavårdsmannen mindre maktpåliggande än enligt det förfarande som

med betänkandet avsetts.

Föreningen Sveriges stadsdomare framhåller vikten av att barnavårds­

mannens ansvar för att domstolen tillföres en fullständig utredning om vilka

män som kan ifrågakomma som barnets fader blir klart fastslagen i de för­

fattningar om barnavårdsmannens verksamhet, som torde komma alt utfär­

das i administrativ ordning. Av samma mening är, såsom av det följande

närmare framgår, 1951 års rättegångskommitté och hovrätten över Skåne

och Blekinge.

I fråga om förfarandet i rättegång har i första hand den föreslagna befo­

genheten för rätten att meddela föreläggande för bar­

nets ställföreträdare alt väcka talan jämväl mot annan än den som redan är

part blivit föremål för meningsbrytningar. Hovrätten över Skåne och Ble­

kinge framhåller att en dylik befogenhet för rätten hittills torde ha ansetts

mindre väl förenlig med domstolens ställning i vårt land, men att detta för­

hållande väl icke i och för sig bör utgöra ett avgörande hinder mot att in­

föra en sådan ordning. Trots vissa betänkligheter — bland annat att ett

föreläggande kan få till följd, att en part tvingas nedlägga arbete och kost­

nader på en talan, som enligt partens egen övertygelse är obefogad, sam­

tidigt som parten utsätts för viss risk att få gälda den efter föreläggande

instämde partens rättegångskostnad —■ har hovrätten kommit till den upp­

fattningen att en befogenhet av förevarande slag, främst på grund av dess

överlägsna effektivitet, knappast kan undvaras. Hovrätten finner emellertid

förutsättningen för att föreläggande skall kunna utfärdas något dunkel, samt

anför:

Ur utredningssynpunkt synes den huvudsakliga skillnaden mellan det fall,

då föreläggande tillgripes, och det fall, då så icke sker, vara den, att en

ifrågasatt konkumbent i ena fallet höres såsom part under sanningsförsäk­

ran och i andra fallet såsom vittne. I ett rättssystem med fri bevisprövning

är denna skillnad icke av sådan art, att frågan om flera konkumbenter

skola instämmas, lämpligen bör vara beroende därav. (Jämför det förhållan­

det att barnets moder höres än såsom part under sanningsförsäkran än så­

som vittne, allteftersom hon har eller icke har vårdnaden om barnet.)

Enligt hovrättens mening torde som villkor för alt meddela föreläggande

i stället kunna föreskrivas, att anledning förekommer att barnet kan ha av­

lats av annan än svaranden. —- Hovrätten ifrågasätter vidare om icke åtgär­

der på partssidan skulle kunna fylla en uppgift bredvid befogenheten för

domstol att utfärda föreläggande. Det synes sålunda vara möjligt att ålägga

barnavårdsmannen att tillse, alt talan samtidigt föres mot alla konkumben­

ter som kan ha avlat barnet. Enär effekten av en sådan bestämmelse är be­

roende på barnavårdsmannens kompetens och denna icke alltid kan antagas

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 dr 1958

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

vara tillfyllestgörande, kan möjligen som komplement till bestämmelsen

föreskrivas att barnavårdsmannen, då saken blir föremål för rättegång,

skall anlita erforderlig sakkunskap, om han icke själv är i stånd att på be­

tryggande sätt föra en faderskapsprocess. Genom nu antydda åtgärder på

partssidan skulle vissa med den föreslagna befogenheten för domstolen för­

enade olägenheter antagligen komma att minska i styrka. I varje fall hade

i de anvisningar, som i förslaget givits för barnavårdsmans handläggning av

faderskapsärenden, bort tydligt angivas att barnavårdsmannen, då saken skall

bli föremål för rättegång, bör väcka talan mot alla konkumbenler, som en­

ligt huvudregeln i 2 § kan ha avlat barnet.

Göta hovrätt anför till en början beträffande de förutsättningar, under vil­

ka rätten skall ge föreläggande att instämma någon ytterligare svarande:

I förslaget anges endast, att det skall ske »om det finnes påkallat för ut­

redningen» (3 kap. 1 § FB), men av motiven framgår att det bör ske med

urskillning och tydligen först sedan en förhandling om saken vid förbere­

delsen icke lett till resultat (s. 163). På grund av den motvillighet som är

att förvänta från kärandesidan torde emellertid ansvaret för detta avgörande

i största utsträckning komma att vila på rätten, d. v. s. vid förberedelsen rät­

tens ordförande. Avgörandet är av mycket grannlaga natur. Uttrycket »påkal­

lat för utredningen» kan tolkas så, att det skall vara »utrett» (3 kap. 2 §) att

modern haft samlag med annan eller andra och måhända också att ingen av

männen är osannolik som fader, ty under andra förutsättningar kan ju en

prövning mellan flera icke komma i fråga. I så fall torde ett föreläggande, om

ej modern medger samlaget, knappast kunna ges annat än efter huvudför­

handling i målet, något som skulle leda till en senare ny huvudförhandling

och stor omgång. Men man kan också befara den motsatta tolkningen, eller

att rätten anser utredningen påkalla en annan mans instämmande på rätt

lösa uppgifter av den ursprunglige svaranden, och en sådan tillämpning ger

uppenbarligen anledning till allvarliga betänkligheter i fråga om mål av före­

varande slag.

Härefter yttrar hovrätten att hovrätten finner det vara mest betänkligt, att

rätten över huvud skall engageras för ett avgörande. Detta synes illa fören­

ligt med den ställning rätten bör intaga i processen och bör om möjligt und­

vikas. I varje fall bör enligt hovrättens mening förutsättningarna för ett

föreläggande preciseras och skärpas. Hovrätten anser det emellertid böra

övervägas, om det icke kan öppnas någon form för den ursprunglige sva­

randen, vilken är den som har intresse härav, att kunna instämma de andra

män som haft samlag med modern. Om detta möjliggöres, saknas anledning

bibehålla stadgandet. Hovrätten för Västra Sverige uttalar sig i samma rikt­

ning.

Svea hovrätt framhåller att om barnavårdsmannen, såsom hovrätten före­

slagit, skulle bli pliktig att instämma samtliga män, beträffande vilka en

jämförande faderskapsprövning bör företagas, rättens befogenhet att med­

dela föreläggande icke torde vara erforderlig. Enligt hovrättens mening

måste det i och för sig betecknas som en fördel, om stadgandet därom kan

undvaras, och hovrätten åberopar till stöd härför både att det icke är lämp­

ligt att rätten tager befattning med frågan om partsställningen i en rätte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 1'/ 4 år 1058

191

gång samt att det måste undvikas att domstolen får sken av att ha intagit

en förutfattad mening. Under alla förhållanden anser hovrätten föreläggan­

de icke böra givas i annat fall än då redan instämd man framställt yrkande

därom. Föreläggandet synes —- uttalar hovrätten slutligen — utan större

principiella betänkligheter kunna ersättas med rätt för en instämd man att

påkalla att även annan man instämmes för att svara i målet.

Hovrätten för Övre Norrland anser att det liksom hittills bör överlämnas

åt barnets ställföreträdare att avgöra mot vem talan skall riktas. Enligt för­

eningen Sveriges stadsdomare bör uppgiften att vara verksam för vinnande

av utredning mot andra män naturligare tillkomma den redan instämde

mannen än barnets ställföreträdare. Den utväg de sakkunniga tänkt sig, om

modern vägrar att efterkomma rättens föreläggande, nämligen att hennes

■vägran kan läggas henne till last i bevishänseende, synes stå till buds även

då modern, trots att hon uppmanats därtill av den instämde mannen, väg­

rar att instämma jämväl annan man. Föreningen förordar att bestämmelsen

om befogenhet för rätten att meddela föreläggande utgår.

1051 års rättegång skommitté säger sig vilja bestämt avstyrka förslaget att

rätten skulle kunna förelägga barnets ställföreträdare att instämma annan

än den först instämde. Kommittén anför:

En sådan uppgift för rätten är icke väl förenlig med nya rättegångsbal­

kens grunder. Skall ett föreläggande icke kunna förenas med någon på­

följd, kan det vidare antagas icke bli effektivt; formliga förelägganden av

rätten utan påföljd är för övrigt i och för sig olämpliga. Att käranden —

såsom antydes — skulle bli sämre ställd vid målets avgörande, om ett före­

läggande icke följts, är stötande. Härvidlag bör också bemärkas att åtmins­

tone modern kan ha ett klart intresse av att icke instämma den som före­

läggandet eventuellt skulle avse, och sådana synpunkter kunna stundom

göra sig gällande även hos barnavårdsmannen. Detta föranleder det ytter­

ligare skälet mot förslaget att det synes stötande om käranden skulle tving­

as ställa ett yrkande om faderskap — låt vara subsidiärt om man så vill •—

mot en person som från kärandesidan alls icke anses vara barnets fader;

en stämning efter ett föreläggande måste nämligen uppenbarligen innehålla

åtminstone ett yrkande om faderskap. Sistnämnda skäl kan med än större

styrka riktas mot en sådan lösning att käranden skulle bli tvungen att in­

stämma var och en som av den förste svaranden utpekas; kompletteras en

sådan lösning med någon form av prövning av domstolen, är man inne på

förslagets linje.

Kommittén har övervägt även den lösningen, att svaranden skulle ges

möjlighet att i mål av detta slag instämma annan man som part för pröv­

ning även i förhållande till honom av faderskapsfrågan. Emellertid möter

även här invändningen att en sådan prövning måste förutsätta yrkanden

i rättegången från moderns sida, och dessutom skulle en sådan lösning

leda till icke rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna. Lös­

ningen kan därför icke förordas.

Enligt kommitténs mening skulle man komma långt, och i dagens läge

sannolikt tillräckligt långt, genom att lita till kärandesidans, speciellt bar-

navårdsmannens, intresse av alt utnyttja de nya reglerna i förening med

eu svarandes möjligheter alt förebringa bevisning mot andra män genom

vittnesmål och andra bevismedel. Det är riktigt att modern ej sällan kan

önska hålla eu viss man utanför, men barnavårdsmannens intresse därav

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 714 år 1958

måste regelmässigt vara väsentligt mindre; hans skyldigheter liärutinnan

kunde lämpligen böra inpräntas genom uttryckliga bestämmelser i veder­

börliga instruktioner. Det kan också vara riktigt att barnavårdsmansin-

stitutionen på sina håll är svag och att sakkunnig hjälp inte alltid står till

buds i önskvärd utsträckning. Även detta bör emellertid kunna förbättras

och torde vara på god väg att förbättras, bland annat i följd av kommun­

sammanslagningarna. Den offentliga rättshjälpens utveckling ger också ökade

möjligheter.

Även om modern under den förberedande utredningen icke uppgiver flera

män, med vilka hon haft samlag, torde den först utpekade oftast göra det

redan vid barnavårdsmannens utredning eller senast vid den muntliga för­

beredelsen inför rättens ordförande. Särskilt när svaranden därvid icke

har något biträde är det icke ur vägen att rättens ordförande ger honom

någon handledning, och det kan icke heller vara olämpligt att rättens ord­

förande förhandlingsvis medverkar till att käranden instämmer vederbö­

rande medpart till svaranden; detta är en helt annan sak än att rätten ger

formliga förelägganden. I den mån tilläggsstämning skall uttagas kan detta

sedan ske före huvudförhandlingen, vilket givetvis med hänsyn till dennas

koncentration och olägenheterna av ny huvudförhandling är mycket önsk­

värt.

Obestridligen måste man emellertid räkna med att kärandesidan stundom

icke vill frivilligt instämma viss uppgiven fader. Ståndpunkten kan vara

mycket välgrundad och i så fall är ingen skada skedd, om denne man

ställes helt utanför prövningen. Svaranden kan emellertid också ha ett

mycket berättigat intresse av en prövning även i förhållande till en sådan

man. För de jämförelsevis få fall, som det här gäller, finns det emellertid

enligt gällande rätt möjlighet till en sådan prövning genom att svaranden

inkallar vederbörande som vittne och låter förebringa bevisning på annat

sätt — även blodprov — om sannolikheten av den andres faderskap. De

sakkunniga (s. 164) anföra som skäl mot en sådan möjlighet, att en av

konkumbenterna får avgiva sina uppgifter under sanningsförsäkran och en

annan som vittne och att, om talan mot svaranden ogillas på den grund

att den andres faderskap anses sannolikare, ny talan måste föras mot denne.

Som de sakkunniga själva uttala böra dessa skäl icke tillmätas alltför stor

betydelse. Obestridligen finns det i dessa mål stor risk för att de uppgifter

som lämnas äro oriktiga, men risken i detta hänseende torde vara ungefär

densamma, om uppgifterna lämnas under sanningsförsäkran eller de läm­

nas under vittnesed. Att en ny talan i något fall kan behöva väckas synes

heller icke vara så betänkligt. En väsentlig vinst blir, även i de fall att icke

alla de uppgivna fäderna ha partsställning, att den först uppgivne fadern

i motsats till vad nu är fallet kan fria sig, när annans faderskap anses

sannolikare. Kommittén vill upprepa, att det med en tillfredsställande bar-

navårdsmansorganisation och rätt skötta förberedelser vid rätten måste

bli ovanligt att en man, gentemot vilken en faderskapsprövning är påkallad,

icke får partsställning i målet.

Om kommitténs förslag skulle följas, synes andra punkten i andra styc­

ket av 3 kap. 1 § föräldrabalken böra utgå. Enär talan mot flera män bör

kunna väckas antingen samtidigt eller vid olika tidpunkter, t. ex. en talan

först efter förberedelsen i ett mål, synes i första punkten ordet väckas böra

ändras till föras. Måhända kan denna återstående punkt lämpligen sam­

manföras med första stycket.

Vad angår det förhållandet att de sakkunniga icke föreslagit någon p å-

följd för underlåtenhet att efterkomma givet före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

193

läggande ifrågasätter hovrätten över Skåne och Blekinge om den av­

sedda koncentrationen av faderskapsprocessen kan nås utan sådan påföljd.

Samma mening har framförts av Svea hovrätt, Göta hovrätt och föreningen

Sveriges stadsdomare ävensom av hovrätten för Västra Sverige, som fram­

håller att ett föreläggande utan påföljd i praktiken allenast skulle komma

att innebära ett rättens råd till kärandeparten. Även länsstyrelsen i Söder­

manlands län anser att domstolen bör givas medel att framtvinga att kä­

randen ställer sig föreläggandet till efterrättelse. Såsom av den förut läm­

nade redogörelsen framgår har också 1951 års rättegångskommitté anfört

att ett föreläggande, som icke kan förenas med någon påföljd, ej kan antagas

bli effektivt.

Rörande stadgandet i andra stycket av 1 §, enligt vilket, om det är ovisst

vem av två eller flera som är fader, talan må samtidigt väckas

mot dem, framhåller föreningen Sveriges häradshövdingar, att av fortsätt­

ningen av stycket ävensom av andra föreslagna bestämmelser och uttalan­

den i motiven framgår att ordet »samtidigt» här synes vara använt i annan

betydelse än i 10 kap. 14 § rättegångsbalken, där verklig samtidighet torde

vara åsyftad och icke såsom här allenast, att talan instämmes medan rätte­

gång om samma faderskap är anhängig.

Slutligen har i detta sammanhang gällande regler om parts och

vittnes yttrandeplikt upptagits till bedömande av hovrätten över

Skåne och Blekinge, som därvid anför:

Den sannolikhetsbedömning, som enligt förslaget skall äga rum, då mo­

dern under konceptionstiden haft samlag med två eller flera, kommer på

grund av sakens be kaffenhet att e:bjuda stora vanskligheter. Med hän­

syn härtill är det angeläget, att alla tillgängliga upplysningskällor utnytt­

jas så långt lämpligen kan ske. Av särskild vikt blir att utreda, med vilka

modern under konceptionstiden haft samlag, tidpunkten för olika samlag

samt omständigheterna i övrigt vid samlagen, t. ex. huruvida preventiv­

medel använts. Härvidlag är man framför allt hänvisad till uppgifter under

sanningsförsäkran eller vittnesed av modern, uppgifter under sanningsför­

säkran av svarande samt vittnesmål av andra ifrågasatta konkumbenter.

Jämlikt 36 kap. 6 § och 37 kap. 5 § rättegångsbalken äga emellertid vittne

och part, som höres under sanningsför äkran, rätt att vägra yttra sig an­

gående omständighet, vars yppande skulle röja, att vittnet respektive par­

ten ävensom vissa andra personer begått vanärande handling. Dessutom

gäller enligt 36 kap. 14 § rättegångsbalken, att domstolen, när skäl därtill

äro, skall erinra vittne om innehållet i 36 kap. 6 § rättegångsbalken. Det

förhållandet i och för sig, att personer, som icke äro i äktenskap förenade,

haft samlag med varandra, anses visserligen enligt nutida åskådning icke

vanärande. Under särskilda om tändigheler kan emellertid så bliva fallet.

En kvinna, som på kort tid haft könsumgänge med ett flertal olika män,

får exempelvis anses hava begått vanärande handling. I rättspraxis (NJA

1952 s. 262) hava, då gift man, som sammanlevde med sin hustru, haft

samlag med annan än henne, såväl mannen som den kvinna, med vilken

könsumgänget : kött, ansetts hava handlat vanärande. Verkningarna av reg­

lerna i 36 kap. ti § och 37 kap. 5 § rättegångsbalken inskränka sig emeller­

tid icke till fall, då vittne respektive part verkligen begått vanärande hand­

ling. När part eller vittne under åberopande av nyssnämnda bestämmelser

13

II ilning till riksdagens protokoll 1l).r>8. 1 samt. Nr 144

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 nr 1958

vägra att yttra sig, nödgas domstolen mestadels utan saklig prövning god­

taga lians ståndpunkt, eftersom domstolen oftast saknar material för be­

dömande av huruvida parten eller vittnet i själva verket hava fog för sin

vägran. I faderskapsmål är värdet av den här diskuterade begränsningen i

yttrandeplikten ofta tvivelaktigt. Om t. ex. en moder vägrar att besvara

frågan, huruvida hon under lconceptionstiden haft samlag med annan än

svaranden, får detta som regel anses liktydigt med att hon besvarat frågan

jakande. Detsamma gäller, om ett vittne icke vill lämna svar på frågan,

huruvida han haft samlag med modern. Om således reglerna om rätt för

part och vittne att vägra yttra sig ofta nog äro för vederbörande själv av

jämförelsevis ringa värde i faderskapsmål, kunna de däremot medföra be-

aktansvärda olägenheter ur utredningssynpunkt, eftersom i fall av vägran

möjligheterna att klarlägga, med vilka modern haft samlag under koncep-

tionstiden, tidpunkten för olika samlag och omständigheterna i övrigt vid

samlagen kunna avsevärt försvåras. De betänkligheter, man kan hysa mot

att utvidga yttrandeplikten, försvagas i någon mån därigenom, att fader-

skapsmålen i regel handläggas inom stängda dörrar samt att, om så skett,

36 § lagen om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar

erbjuder viss möjlighet att hemlighålla vad vid förhandlingen förekommit.

—------- I betraktande av vad ovan anförts torde böra övervägas, om nu­

varande begränsningar i yttrandeplikten skola kvarstå oförändrade.

Sedan remissbehandlingen avslutats har jag från statens rättskemiska la­

boratorium begärt ett uttalande, hur stora utsikterna är att i fall, där två

eller flera män haft samlag med barnamodern under konceptionstiden, ge­

nom blodgruppsundersökning avgöra vem som med större sannolikhet kan

antagas vara barnets fader. Med anledning härav har laboratoriet i ett den

29 november 1954 dagtecknat utlåtande anfört följande.

Genom blodgruppsserologiens utveckling har man kommit ett gott stycke

på väg mot den individuella blodgruppsdiagnosen d. v. s. möjligheten att

identifiera en person genom fastställande av hans blodgruppskombination.

Vissa härför erforderliga sera äro emellertid så sällsynta, att endast ett

fåtal laboratorier i världen ha tillgång till dem.

Redan med de sera som Statens rättskemiska laboratorium rutinmässigt

använder äro dock kombinationsmöjligheterna så många, att blodprov från

två på måfå valda personer endast i ca 2—3 % av fallen skulle lämna helt

och hållet överensstämmande resultat.

Därav följer dock ingalunda att en blodgruppsundersökning i omkring

97 % av fallen skulle leda till en väsentlig skillnad i fråga om sannolik­

heten av två mäns faderskap. I vissa fall kan nämligen trots olika blod­

gruppskombination sannolikheten för faderskapet vara lika stor, i andra

fall kan den siffermässiga skillnaden i sannolikhet vara så ringa, att den

icke berättigar till några slutsatser.

Om tvenne män, av vilka den ene antages vara den verklige barnafadern,

blodundersökas, kan den andres faderskap med de nu rutinmässigt tillämpa­

de blodgruppssystemen uteslutas i ca 51,5 % av fallen. I ytterligare ca 3,5 %

av fallen kan hans faderskap blodgruppsstatistiskt sett i och för sig med

tillräcklig säkerhet uteslutas. I sammanlagt ca 55 % kan alltså hans fader­

skap utan hänsyn till den verklige faderns blodgrupp uteslutas. Att generellt

beräkna i hur stor de! av de återstående 45 % en jämförelse mellan de båda

männens blodgruppskombinationer ger en tillräckligt avgörande skillnad är

mycket invecklat och kräver mer tid och personal än som för närvarande

står till vårt förfogande. En grovt approximativ uppskattning gör det tro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

195-

ligt, att i åtminstone ca

1/3

av dessa fall föreligger en sannolikhetsskillnad

av sådan storlek, att det kan anses någorlunda försvarligt om den i och för

sig (d. v. s. även om andra omständigheter av vikt ej föreligga) lägges till

grund för ett avgörande. Detta skulle utgöra ytterligare ca 15 % av fallen.

I sammanlagt ca 70 % skulle alltså blodundersökningen möjliggöra ett mer

eller mindre säkert avgörande och endast ca 30 % kvarstå.

Analys av några familjematerial har lämnat stöd för att denna uppskatt­

ning snarast får anses vara försiktig.

Om lagstadgad möjlighet bereddes att kunna utvidga blodundersökningen

även till framför allt parternas föräldrar, skulle ytterligare ett icke helt obe­

tydligt antal fall av mer eller mindre avgörande sannolikhetsskillnader kun­

na erhållas.

I en hel del av de ovan som kvarstående angivna ca 30 % komme givetvis

vissa icke i och för sig tillräckliga sannolikhetsskillnader att föreligga vilka

tillsammans med andra sannolikhetsskillnader, t. ex. erhållna genom antro­

pologiska undersökningar, kunna bli av värde.

Man får dock härvid aldrig glömma, att även en siffermässigt ganska stor

sannolikhetsskillnad med nödvändighet i ett visst antal fall måste visa fel'

riktning.

I detta sammanhang må framhållas, att de annars kanske för närvarande

icke så givande antropologiska undersökningarna äro avsevärt utsiktsful-

lare vid denna typ av fall, där det gäller två män, än vid fall med endast en

uppgiven fader.

Även andra sannolikhetsskillnader torde väl ofta eller kanske oftast före­

ligga, exempelvis sådana som betingas av samlagets plats inom menstrua-

tionscykeln.

Det torde därför knappast vara för djärvt att antaga, att resultatet av

blodgruppsundersökningen ensamt eller tillsammans med andra omständig­

heter i åtminstone 75—80 % av fallen med 2 »eventuella fäder» kan ge

en sådan sannolikhetsskillnad för de båda männens faderskap, att domsto­

len härpå skulle kunna bygga ett domslut med en försvarlig säkerhetsgrad.

I infordrat yttrande har medicinalstyrelsen förklarat sig icke ha något att

erinra mot de slutsatser vartill laboratoriet sålunda kommit.

Departementschefen

En av de mera svårbedömda frågorna inom den familjerättsliga lagstift­

ningen är spörsmålet om sättet för fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap. I 1734 års lag fanns inga bestämmelser i detta ämne. Så

småningom utbildades emellertid den praxis att om det kunde visas att den,

emot vilken barnets moder riktade sin talan, haft samlag med henne under

konceptionstiden, han skulle anses såsom fader. Därvid togs icke hänsyn

till om modern under samma tid haft samlag också med annan. Denna

praxis kodifierades i 1917 års lag om barn utom äktenskap, som innefat­

tade den första lagmässiga regleringen av förevarande spörsmål. Om det

var utrett att svaranden haft samlag med modern å tid då barnet kunde

ha avlats, skulle han — så stadgade huvudregeln i denna lag •— anses som

fader, för den händelse det icke var uppenbart att barnet ej hade avlats vid

samlaget. Samlag under konceptionstiden skapade alltså en presumtion för

faderskapet, och denna presumtion kunde under den första tiden av lagens

giltighet knappast brytas på annat sätt än genom all svaranden visade an­

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

tingen att han var steril vid tiden för samlaget eller att modern redan före

sitt umgänge med svaranden var havande eller att barnet företedde ras-

egendomligheter som med säkerhet angav att barnet måste ha avlats av

någon annan. Vid denna tid hade nämligen blodgruppsforskningen ännu

icke nått sådana resultat, att man med ledning av blodgruppsegenskaperna

kunde erhålla något stöd för bedömningen av frågan vem som kunde vara

barnets fader. Det dröjde emellertid ej mer än ungefär tio år förrän nämnda

forskning hade utvecklats därhän att blodgruppsundersökningar ansågs

kunna lämna bidrag till ledning vid avgörandet av faderskapsmål. Det blev

nu i vissa fall möjligt för en såsom fader felaktigt utpekad man att under

åberopande av dylika undersökningar fria sig från faderskapet.

Genom föräldrabalkens ikraftträdande år 1950 undergick den i 1917 års

lag inskrivna faderskapsregeln viss ändring i syfte att det verkliga fader­

skapet skulle kunna fastställas med större säkerhet än förut. I 3 kap. 2 §

föräldrabalken stadgas sålunda att om mannen haft samlag med modern å

tid, då barnet kan vara avlat, han skall anses såsom fader, om det ej är

osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Denna lagändring innebar i prak­

tiken att det i viss utsträckning blev tillåtet att styrka att modern under

konceptionstiden haft samlag även med annan än svaranden. Hur stor prak­

tisk betydelse denna lagändring haft, är svårt att bedöma. Enligt upplys­

ningar från Stockholms rådhusrätts familjerättsavdelningar förekommer

det emellanåt, att svaranden i ett faderskapsmål gör invändning om att

kvinnan haft samlag även med annan samt att till följd härav blodprov lä­

ges även å denne. Eftersom lagen icke medger att någon jämförelse anställes

med avseende å sannolikheten för de båda männens faderskap utan bygger

på grundsatsen, att den som haft samlag med modern under konceptionsti­

den skall anses som far till barnet så snart det icke är osannolikt att barnet

avlats av honom, blir emellertid resultatet regelmässigt att den från början

instämde mannen förklaras för fader även om den andres faderskap är lika

eller kanske rent av ännu mera sannolikt.

Redan i det år 1915 avgivna betänkande, på grundval av vilket 1917 års

faderskapsregel tillkom, hade lagberedningen framhållit att, om det vore

möjligt att med någorlunda säkerhet bedöma huruvida större sannolikhet

förefanns för den enes än för den andres faderskap, det skulle kunna över­

låtas åt domstolen att på sådan grund välja mellan konkumbenterna. Efter­

som någon sådan möjlighet då icke förefanns, fick man emellertid nöja

sig med den tämligen grova presumtionsregel som vi sedan dess haft. Re­

geln kan därför i viss mån betecknas som en nödfallslösning. Såsom ärvda-

balkssakkunniga påpekat är emellertid utgångsläget numera väsentligt för­

ändrat i jämföielse med den situation som förelåg vid tillkomsten av 1917

års lag. Den vetenskapliga utvecklingen, framför allt på blodgruppsforsk-

ningens område, har gått raskt framåt och skapat förut saknade möjlig­

heter att från faderskapet till ett barn utesluta en med orätt utpekad man,

liksom ock att i viss mån bedöma den positiva sannolikheten för att en man

som haft samlag med modem verkligen är fader till barnet. Som exem­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

197

pel kan nämnas att medan ännu år 1946 den teoretiska möjligheten att ge­

nom blodprov med tillräcklig visshet utesluta en med orätt utpekad person

från faderskapet stannade vid drygt 36 %, så har denna möjlighet redan nu

stigit till drygt 51 % vid rutinmässiga blodprovsundersökningar och kan,

om särskilda undersökningar vidtas, ökas ytterligare. Genom vetenskapens

framsteg kan även andra antropologiska undersökningar numera i viss om­

fattning tjäna till ledning i faderskapsmål.

Vid de nordiska överläggningarna i ämnet har enighet vunnits, att man

icke bör stanna vid den nuvarande svenska faderskapsregeln utan att, då

modern haft samlag med flera, det bör åligga domstolen att pröva sanno­

likheten av att den ene eller den andre är fader till barnet. Med stöd av un­

dersökningar och uttalanden av medicinsk sakkunskap (retslsegerådets i

Danmark utlåtande den 12 maj 1953 och den svenska medicinalstyrelsens

yttrande den 4 december samma år, se s. 245—257 i betänkandet) har ärvda­

balkssakkunniga hävdat, att förutsättningarna för att i sannolikhetshän-

seende kunna skilja mellan olika män numera är tillräckliga för genomfö­

rande av en tilläggsbestämmelse som ger domstolen rättighet och skyldighet

att, då utredningen visar att modern under konceptionstiden haft samlag

med flera män utan att någons faderskap i och för sig är osannolikt, ut­

välja den som med större sannolikhet än de övriga kan antagas vara fader

till barnet. Om påtaglig skillnad i sannolikhetshänseende ej föreligger, skall

enligt de sakkunnigas förslag talan ogillas mot dem alla.

De av ärvdabalkssakkunniga föreslagna ändringarna i reglerna om fader­

skapets fastställande har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av det övervägande flertalet remissinstanser, däribland av samtliga hörda

medicinska myndigheter samt av de flesta kvinnoförbunden. Det må särskilt

nämnas att medicinalstyrelsen anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning,

att de vetenskapliga metoderna numera erbjuder en så hög grad av säkerhet

att dessa, sammanställda med den utredning i övrigt som enligt de sakkun­

nigas förslag skall presteras av domstolarna, får anses utgöra en tillräckligt

fast grundval för mer differentierade lagregler på området. Endast i ett

av de mer än femtio remissyttrandena har förslaget klart avstyrkts.

När man har att taga ståndpunkt till den av ärvdabalkssakkunniga före­

slagna reformen, måste man hålla i minnet att en ur alla synpunkter fullt

tillfredsställande faderskapsregel över huvud icke kan uppställas förrän

vetenskapen funnit metoder enligt vilka ett barns härstamning kan fastslås

med fullständig visshet. Eftersom man, såvitt nu kan överblickas, ej kan

räkna med att inom överskådlig tid nå fram till sådana metoder, måste man

följaktligen nöja sig med en faderskapsregel som, vid sidan av de osäker­

hetsmoment och andra nackdelar vilka ofrånkomligen är förenade med den­

samma, erbjuder individen och samhället så stora fördelar som möjligt ur

rättvisesynpunkt och social synpunkt.

Den nuvarande regeln är uppenbarligen dikterad av hänsyn till barnets

intresse att om möjligt få en person förklarad som fader. Ur rättssäkerhets­

synpunkt ter det sig emellertid mycket betänkligt att eu kvinna som haft

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

utomäktenskapligt umgänge med flera män skall kunna välja ut en av

männen och få honom förklarad som fader, även om det objektivt sett är

större sannolikhet för att barnet avlats av någon bland de övriga. Det bör

även ur barnets synpunkt anses mycket angeläget att det faderskap, som

blir lagligen fastställt, också i möjligaste mån överensstämmer med det

verkliga. Får domstolen rätt att bland de presumtiva fäderna utvälja den

för vars faderskap, under beaktande av alla föreliggande omständigheter,

övervägande skäl talar, måste detta leda till ett resultat, som visserligen

fortfarande icke med absolut visshet är riktigt men dock är betydligt säk­

rare och mera rättvisande än det som kan nås med den nuvarande regeln.

Ett sådant resultat måste även bli lättare att acceptera av den som, kanske

just på grund av vetskap om att kvinnan haft umgänge med andra män,

icke utan rättegång velat erkänna faderskapet till barnet. En reform av fa-

derskapsreglerna i anslutning till de sakkunnigas förslag måste därför över­

ensstämma med barnets rent personliga intresse att få en fader, som vill

vidkännas barnet som sitt eget. Såsom jag i det föregående i annat samman­

hang framhållit bör lagstiftningens uppgift vara att söka förmå den utom-

äktenskaplige fadern att även socialt stå för sitt faderskap och att stärka

hans ansvarskänsla för barnet. Med hänsyn till vad nu anförts måste det

anses innebära en bestämd vinst ur både rättssäkerhetssynpunkt och all­

mänt mänsklig synpunkt, om faderskapsregeln kan utformas så att det blir

möjligt att i faderskapsprocessen göra en jämförelse mellan de män som

haft samlag med modern under konceptionstiden.

Såsom jag vid behandlingen av 2 kap. förslaget till ärvdabalk närmare

utvecklat är det ett gammalt, inom riksdagen flera gånger framfört önske­

mål att utomäktenskapliga barn skall tillerkännas arvsrätt även efter fader

och fädernefränder och icke, såsom nu, allenast efter moder och mödex-ne-

fränder. Det har icke synts mig möjligt att i detta hänseende likställa de

utomäktenskapliga barnen med de inomäktenskapliga utan att samtidigt

reformera de nuvarande reglerna om faderskapets fastställande. En änd­

ring av dessa regler i anslutning till de sakkunnigas förslag skulle, på sätt

jag tidigare framhållit, skapa ett ur rättssäkerhetssynpunkt nöjaktigt un­

derlag för den önskade utvidgningen av de utomäktenskapliga barnens arvs­

rätt. Även detta utgör ett mycket starkt skäl för en reform av faderskaps-

reglerna.

Från vissa håll har emellertid framförts betänkligheter i fråga om de före­

slagna faderskapsbestämmelsernas praktiska verkningar. Sålunda har påta­

lats att, såsom de sakkunniga själva framhållit, bestämmelsen måste med­

föra att i vissa fall, där faderskap enligt nuvarande lag skulle ha fastställts,

talan blir ogillad samt att det blir svårare att få till stånd frivilliga erkän­

nanden, I sistnämnda avseende må det vara tillräckligt att hänvisa till vad

jag anförde vid framläggandet av förslag till föräldrabalk, nämligen att eu

ökning av antalet fall då rättegång erfordras för faderskapets fastställan­

de självfallet icke är önskvärd men å andra sidan icke bör tillmätas avgö­

rande betydelse, enär fastställandet av faderskapet är av den vikt att be-

199

kvämlighetssynpunkter icke får vara utslagsgivande. Allvarligare framstår

onekligen invändningen att antalet icke fastställda faderskap kan komma

att öka, om de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna faderskapsreglerna ge­

nomförs. Huruvida och i vilken utsträckning så kan komma att ske, är gi­

vetvis mycket svårt att på förhand bedöma; de sakkunniga har för sin de]

räknat med att minskningen av antalet fastställda faderskap icke skall be­

höva uppgå till mer än några få procent, under det att vissa remissinstanser

funnit detta antagande väl optimistiskt.

I denna fråga har jag av statens rättskemiska laboratorium inhämtat ett

den 29 november 1954 dagtecknat, av medicinalstyrelsen godkänt utlåtande,

enligt vilket resultatet av blodgruppsundersökningen ensamt eller tillsam­

mans med andra omständigheter i åtminstone 75—80 % av fallen med två

eventuella fäder säges kunna ge en sådan sannolikhetsskillnad för de båda

männens faderskap, att domstolen härpå skulle kunna bygga ett domslut

med en försvarlig säkerhetsgrad. Det är emellertid att märka att siffran

75

—80 % hänför sig till de fall då modern under konceptionstiden haft sam­

lag med mer än en man och att resultatet av laboratoriets undersökning följ­

aktligen innebär att antalet fastställda faderskap i praktiken kommer att

bli avsevärt högre. För närvarande kan man räkna med att ungefär 90 %

av de utomäktenskapliga barnen får faderskapet fastställt. Det är tvek­

samt i hur många fall av dessa 90 % modern under konceptionstiden haft

samlag med mer än en man. Ärvdabalkssakkunniga har för sin del utgått

från att promiskuitet förekommit endast i 10 % av nämnda 90 %, d. v. s.

att modern i mer än 80 % av samtliga fall blott skulle ha haft samlag med

en man. Om man utgår härifrån och från att det nuvarande antalet icke

fastställda faderskap — 10 % — i och för sig förblir konstant, kommer

enligt de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna lagreglerna faderskapet till

ett utomäktenskapligt barn att kunna fastställas i 87—88% av alla fall.

Visserligen är det möjligt att promiskuiteten faktiskt är något större än de

sakkunniga antagit, men å andra sidan är det icke osannolikt att det nuva­

rande antalet icke fastställda faderskap, 10 %, kommer att minska i och

med att utredningen blir bättre. Man torde därför icke kunna påstå att

faderskapet enligt de nya lagreglerna kommer alt i nämnvärd omfattning

fastställas mindre ofta än enligt gällande rätt. Därest den antropologiska

undersökningsverksamheten utbygges, kan det till och med tänkas att mot­

satsen blir fallet. I detta sammanhang vill jag även omnämna att — i enlig­

het med vad som för närvarande gäller — bidrag till underhåll åt barn, för

vilka något faderskap ej blir fastställt, är avsett att utgå av allmänna me­

del.

Mot de av ärvdabalkssakkunniga föreslagna nya faderskapsreglerna skulle

också kunna riktas den invändningen att tillämpningen av dem skulle kun­

na på ett otillbörligt sätt verka skandaliserande för modern. T detta avse­

ende är dock att märka alt redan den från och med 1950 gällande fader-

skapsregeln gör det möjligt för den instämde att anställa vittnesförhör med

andra män för att utröna om också de haft samlag med kvinnan under

Kungl. Maj:ts proposition nr /44 år 1958

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

konceptionstiden. Den omständigheten att dessa andra män i stället kan

komma att inta partsstäilning synes i detta sammanhang icke äga någon

storre netydeise ur praktiska och

psykologiska synpunkter. Möjligen skulle

en regel i nära anslutning till de sakkunnigas förslag istället kunna skapa

vissa möjligneter att undgå chikantallen. Meningen är nämligen att redan

barnavärdsmannen vid den ohjektiva utredning, som skall föregå en even­

tuellt behövlig process, skall undersöka bärkraften av påståendena om att

kvinnan haft samlag med flera män, vartill kominer att domaren på för­

beredelsestadiet torde ha faktiska möjligheter att från målet avskilja män

mot vilka någon bevisning uppenbarligen icke står att finna. Vidare må

i detta sammanhang betonas att domstolen vid prövning av faderskapsmål

äger förordna att förhandlingen skall ske inom stängda dörrar (20 kap. 38 §

föräldrabalken), en möjlighet som torde begagnas så snart modern det

begär.

Sammanfattningsvis må följande anföras. De föreslagna faderskapsreg-

lerna kommer i varje fall icke att väsentligt minska möjligheterna att få

faderskapet till utomäktenskapliga barn rättsligen fastställt. Däremot kom­

mer reglerna att skapa eu betydligt större säkerhet för att det rättsligen

fastställda faderskapet verkligen överensstämmer med det biologiska. Reg­

lerna kommer alltså att skänka större rättvisa; därigenom blir domslutet

lättare att acceptera för den som förklaras som fader, något som måste an­

ses lyckligt icke minst ur barnets egen synpunkt. Redan dessa skäl till­

sammans talar med avsevärd styrka för en reform av faderskapsreglerna i

anslutning till de sakkunnigas förslag. Härtill kommer att en sådan reform

måste anses utgöra förutsättningen för förverkligandet av det gamla rätt­

visekravet att de utomäktenskapliga barnen skall tillerkännas arvsrätt ef­

ter fader och fädernefränder och därmed i arvsrättsligt hänseende bli lik­

ställda med barn inom äktenskap. På grund av det nu anförda har jag kom­

mit till den uppfattningen att den föreslagna reformen innebär fördelar,

som betydligt överväger nackdelarna. Jag vill därför i princip ansluta mig

till ärvdabalkssakkunnigas förslag.

Vad härefter beträffar den språkliga utformningen av de nya faderskaps­

reglerna har de sakkunniga föreslagit en huvudregel av samma sakliga

innehåll som den nu gällande regeln, nämligen att den som haft samlag

med modern å tid, då barnet kan vara avlat, skall anses som fader, om det

ej föreligger omständighet som gör det osannolikt att barnet avlats av ho­

nom. Vid sidan härav föreslås en tilläggsregel, vari stadgas att, om det var­

der utrett att modern under sagda tid haft samlag med två eller flera, dock

icke någon av dem är att anse som fader med mindre det är större sanno­

likhet att barnet avlats av honom än av annan. Enligt de övriga nordiska

förslagen krävs i sistnämnda avseende att det föreligger väsentligt större

sannolikhet; ordet »väsentligt» återfinnes emellertid ej i det svenska för­

slaget.

Mot den sålunda föreslagna avfattningen har under remissbehandlingen

framställts vissa anmärkningar, vilka såtillvida följer en gemensam linje

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

201

att de innefattar yrkanden om skärpning av de förutsättningar för fader­

skapets fastställande som föreslagits av de sakkunniga. Sålunda har ifråga­

satts om icke faderskap enligt huvudregeln bör fastställas endast då det

föreligger omständighet som gör det sannolikt att barnet avlats av veder­

börande man. Vidare har av flera remissinstanser gjorts gällande att fader­

skap enligt tilläggsregeln allenast bör fastslås när det är väsentligt större

sannolikhet att barnet avlats av viss man än av annan. En av de sistnämn­

da instanserna har dessutom förordat att tilläggsregeln skall vinna tillämp­

ning redan då modern på sannolika skäl kan antas ha haft samlag under

konceptionstiden med två eller flera.

Ett tillgodoseende av dessa önskemål synes mig ur moderns och barnets

synpunkt innebära en i olika hänseenden icke önskvärd skärpning. Vad

först utformningen av huvudregeln beträffar skulle det i sådana fall, då det

icke finns anledning antaga att modern haft samlag med annan än den av

henne uppgivne mannen, innebära en onödig försiktighet att fordra positiv

sannolikhet för dennes faderskap. Enligt min mening får det vidare anses

olämpligt att göra tilläggsregeln tillämplig redan då det är sannolikt men icke

styrkt att modern haft samlag med två eller flera. En svårare fråga vid till-

läggsregelns utformning är hur stor sannolikhetsövervikten för den enes fa­

derskap bör vara över den andres för att talan icke skall ogillas mot alla

svarandena. I detta avseende må framhållas att den jämförelse mellan de

presumtiva fäderna, som domstolen har att verkställa, skall ske under beak­

tande av samtliga i målet föreliggande omständigheter; hänsyn skall alltså

tas icke blott till resultatet av verkställd blodgruppsbestämning och annan

antropologisk undersökning utan även till uppgifter om de olika samlagens

plats inom konceptionstiden och menstruationscykeln, barnets större eller

mindre fullgångenhet, användningen av antikonceptionella medel o. s. v.

Man torde ha grundad anledning räkna med att en sådan jämförelse endast

i undantagsfall skall behöva leda till att domstolen ej finner större sanno­

likhet föreligga att barnet avlats av viss svarande än av de övriga. Visser­

ligen ligger det i sakens natur att skillnaden i sannolikhet mellan de olika

männens faderskap måste vara av sådan storleksordning att den icke kan

anses betydelselös, men det kan enligt min mening icke anses lämpligt att

i denna del uppställa krav på att övervikten skall vara väsentlig.

Mot bakgrunden härav ter sig den avfattning som ärvdabalkssakkunniga

givit tilläggsregeln mindre lämplig. De sakkunniga har såsom förut nämnts

formulerat tilläggsregeln negativt och föreslagit en lydelse som innebär att,

om det varder utrett att modern under konceptionstiden haft samlag med

två eller flera, icke någon av dem är att anse som fader, med mindre det

är större sannolikhet att barnet avlats av honom än av annan. I syfte att

för domstolarna understryka att faderskapstalan icke annat än undantags­

vis bör ogillas i fall med flera i och för sig icke osannolika fäder, synes det

lämpligt att tilläggsregeln får eu positiv utformning innebärande att i fall

av nyssnämnda beskaffenhet den skall anses som fader för vars faderskap

övervägande skäl talar. Av denna formulering torde — utan att det behöver

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

uttryckligen utsägas i själva lagtexten — följa att talan undantagsvis måste

ogillas när sannolikheten för att barnet avlats av den ene eller av den andre

är praktiskt taget lika stor. Även i fråga om huvudregeln vill jag förorda

att de sakkunnigas förslag får undergå någon jämkning i syfte att närmare

anknyta regeln till det nu gällande stadgandet.

I detta sammanhang vill jag erinra om att de sakkunniga, som förutsatt

att särskilt barnbidrag enligt 1947 års lag om särskilda barnbidrag till än­

kors och invaliders m. fl. barn liksom hittills skall utgå till barn utom

äktenskap, beträffande vilka faderskapet ej fastställts, funnit det motive­

rat att vissa frågor i detta hänseende underkastas särskild översyn. Detta

spörsmål, som även berörts av en del remissinstanser, torde i sinom tid

komma att upptagas av chefen för socialdepartementet. Då jag i likhet med

medicinalstyrelsen anser det angeläget att en ny omfattande utredning sna­

rast kommer till stånd angående nyfödda barns vikt, längd och utvecklings­

grad i övrigt vid olika längd av havandeskapet och då en sådan utredning

närmast torde få anses falla inom justitiedepartementets arbetsområde, äm­

nar jag inom den närmaste tiden ta initiativ till en utredning rörande

nämnda frågor. Vad i remissyttrandena anförts om behovet av ökade medel

åt vissa medicinska institutioner synes lämpligen böra beaktas i samband

med prövning av anslagsäskanden från institutionernas sida.

Jag övergår härefter till frågan hur förfarandet vid faderskapets faststäl­

lande skall anordnas.

Det säger sig själv att reglerna om faderskapsprocessen måste anpassas

efter den materiella faderskapsregeln och följaktligen utformas så att dom­

stolen, när tvekan föreligger om vem av två eller flera som är fader till ett

barn, får möjlighet att i en och samma rättegång pröva bevisningen röran­

de dem alla. Jag vill redan nu förutskicka att om med hänsyn härtill för­

farandet finnes böra ordnas efter principer, som på en eller annan punkt

avviker från eljest vedertagna processuella regler, detta icke i och för sig

behöver inge alltför stora betänkligheter. De processuella reglerna har ju

intet självändamål, utan deras uppgift är att ge ett tjänligt underlag vid

tillämpningen av de materiella reglerna.

I likhet med de sakkunniga utgår jag från att barnavårdsmannen -— en

sådan skall enligt 8 kap. 3 § föräldrabalken förordnas för varje barn utom

äktenskap — har att verkställa en objektiv utredning av faderskapsfrågan

innan rättegång anställes. Denna utredning synes i allt väsentligt böra äga

rum efter de linjer som de sakkunniga angivit. Ehuru det ligger i sakens

natur att utgångspunkt för undersökningen regelmässigt blir moderns egna

uppgifter, bör barnavårdsmannen likväl, om den av modern utpekade mannen

hävdar att hon under konceptionstiden haft samlag även med någon annan

man, regelmässigt höra jämväl denne. Det är tydligt att den objektiva under­

sökning, som barnavårdsmannen enligt de sakkunnigas förslag har att verk­

ställa och som förutsättes skola i flertalet fall leda till ett definitivt resultat

utan att rättegångsvägen behöver anlitas, ställer stora krav på barnavårds-

mannens kunnighet, takt och omdöme. Såsom svenska socialvårdsförbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1058

203

framhållit bör därför barnavårdsnämnderna låta sig angeläget vara att till

barnavårdsmän utse endast väl kvalificerade personer och att icke anförtro

ett så stort antal ärenden åt en och samma barnavårdsman, att han ej blir

i tillfälle att ägna erforderlig tid åt varje ärende. Understundom kan det

vara lämpligt att barnavårdsmannen redan på utredningsstadiet söker sak­

kunnig juridisk hjälp.

Med ledning av den sålunda gjorda utredningen — därvid självfallet re­

sultatet av verkställd blodprovsundersökning blir i första hand avgörande ■—

bör barnavårdsmannen söka bilda sig en uppfattning om vem som på de

bästa skälen kan antagas vara barnets fader och söka förmå denne att er­

känna faderskapet. Lyckas ej barnavårdsmannen härmed, bör lian såsom de

sakkunniga framhållit verka för att ifrågavarande man instämmes till dom­

stol och ej övergå till att söka erhålla frivilligt erkännande av någon annan.

Under remissbehandlingen har från skilda håll hävdats att barnavårdsman­

nen, därest den förberedande utredningen ger anledning antaga att två eller

flera haft samlag med modern under konceptionstiden, såsom regel borde

vara skyldig att instämma samtliga, beträffande vilka faderskapet icke re­

dan på grund av blodprov eller annan särskild omständighet framstår såsom

osannolikt. Denna uppfattning kan jag av olika skäl icke biträda. Ur kvin­

nans egen synpunkt måste det ofta te sig motbjudande att utan utpekande

av en viss man helt neutralt överlåta åt domstolen att avgöra vem av de män,

med vilka hon haft samlag under konceptionstiden, som är fader. Det synes

mig dessutom ganska stötande att ålägga käranden en skyldighet att ställa

ett yrkande om faderskap — låt vara blott subsidiärt — mot en person som

från kärandesidan alls icke anses vara barnets far, d. v. s. tvinga käranden att

handla mot sin egen övertygelse. Härtill kommer att en sådan ordning sä­

kerligen skulle vara mindre ändamålsenlig med hänsyn till att i dylika fall

käranden icke kan förväntas vara särskilt verksam för att skaffa bevis­

ning mot den andre mannen. Och slutligen kan det ifrågasättas om icke ett

system sådant som det nu kritiserade understundom skulle leda till onödig

omgång och skapa en irritation, som med en annan ordning måhända kun­

de undvikas. Tillätes barnets ställföreträdare att föra talan mot endast en

av de män som kan ifrågakomma till faderskapet, är det nämligen ingalunda

otänkbart att den instämde mannen — trots att han icke velat frivilligt er­

känna barnet som sitt eget — likväl finner det meningslöst alt blanda in

flera män i en domstolsprocess. En annan sak är att om barnavårdsmannen,

helst utan alt modern motsätter sig det, själv finner det lämpligast att rätten

redan från början får pröva vem av flera män som skall anses som fader,

lagen bör tillåta detta.

Jag biträder alltså de sakkunnigas förslag att man vid utformningen av

de processuella reglerna bör utgå ifrån att talan endast väckes mot en man

men att talan likväl föras samtidigt mot flera, om det är ovisst vem av

dem som är fader. I anledning av vad en remissinstans yttrat rörande inne­

börden av ordet samtidigt vill jag endast framhålla, att lagens föreskrift

om samtidighet får anses uppfylld om talan väckes medan rättegång om sam­

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

ma faderskap är anhängig. Med hänsyn till att talan mot flera män sålunda

bör kunna väckas antingen på en gång eller vid olika tidpunkter, t. ex. en

talan först efter förberedelsen i ett mål, synes såsom rättegångskoinmittén

framhållit ordet väckas i ärvdabalkssakkunnigas förslag böra i detta sam­

manhang ändras till föras.

Utgår man från att käranden, även i fall då det i och för sig kan vara

ovisst vem av flera som är fader, skall ha rätt att väcka talan mot endast en

man, blir konsekvensen härav självfallet att domstolen — om särskilda före­

skrifter ej meddelas — icke blir i stånd att verkställa den jämförelse som en­

ligt den materiella faderskapsregeln förutsättes skola ske mellan de olika

männen. Det är därför uppenbart att ett stadgande måste givas, som i dylika

fall gör det möjligt att i en och samma rättegång pröva bevisningen även

mot annan än den ursprunglige svaranden. Olika lösningar är härvid tänk­

bara. Ärvdabalkssakkunniga har för sin del förordat ett system, enligt vilket

rätten om det finns påkallat för utredningen skall äga förelägga barnets

ställföreträdare att väcka talan jämväl mot annan än den som redan är part

i målet. Underlåtenhet att efterkomma sådant föreläggande skulle enligt

de sakkunnigas förslag icke medföra någon särskild påföljd, utan finge i

målet tillmätas den betydelse som den med hänsyn till samtliga omständig­

heter syntes förtjäna; ställföreträdarens vägran att efterkomma föreläggan­

det skulle med andra ord kunna resultera i att hans talan helt ogillades.

En annan i och för sig tänkbar lösning — förordad av 1951 års rättegångs-

konunitté — innebär att man får lita till kärandesidans, speciellt barna-

vårdsmannens, intresse av att utnyttja de nya reglerna i förening med en

svarandes möjlighet att förebringa bevisning mot andra män genom vitt­

nesmål och andra bevismedel. Och som ett tredje alternativ slutligen kan

man tänka sig införandet av en ordning som ger den ursprunglige svaran­

den, vilken ju är den som i första hand har intresse härav, möjlighet att

förmå andra män att jämte honom inta svarandeställning i processen, så

att faderskapsfrågan alltså kan bli prövad även med avseende å dem.

Mot ärvdabalkssakkunnigas förslag att rätten skulle äga befogenhet att

meddela föreläggande för barnets ställföreträdare att väcka talan jämväl

mot annan än den som redan är part har under remissbehandlingen riktats

stark kritik från flera håll. I allt väsentligt finner jag invändningarna vara

välgrundade. Till att börja med har från domstolshåll framförts den rent

principiella invändningen att en dylik befogenhet för rätten skulle vara mind­

re väl förenlig med domstolens ställning. Visserligen gäller det här en pro­

cess, där det allmänna i regel har ett betydande intresse att bevaka och där

rätten på grund härav tilldelats befogenhet att självmant föranstalta om be­

visning. Den omständigheten att ett tvistemål är indispositivt ger emeller­

tid icke anledning att införa en ordning, som lätt skulle kunna ge sken av

att domstolen intoge en förutfattad mening. Naturligtvis erbjuder det inga

svårigheter för rätten att meddela föreläggande i ett sådant fall då det re­

dan från början står klart att en viss av barnets representant icke instämd

man haft samlag med kvinnan under konceptionstiden, utan att mannen

Kungl. Maj:ts proposition nr Uri år 1958

205

under den förberedande utredningen kunnat prestera ett friande blodprov.

Men rättens uppgift måste bli utomordentligt ömtålig så snart det står

och väger, om en av den ursprunglige svaranden utpekad person verkligen

haft samlag med modern. Rätten måste i sådant fall på förhand verkställa

en viss diskretionär prövning, som ibland kan leda till att ett föreläggande

gives men i andra fall till motsatt resultat. En dylik förhandsprövning torde

ej böra ankomma på domstolen, som sedan skall slutgiltigt pröva och av­

göra målet. Vidare kan mot de sakkunnigas förslag i denna del — på sam­

ma sätt som mot det förut berörda förslaget att barnets representant redan

från början skulle vara skyldig att instämma samtliga presumtiva fäder —-

riktas den invändningen, att det för barnets representant måste te sig stö­

tande att nödgas ställa ett yrkande om faderskap mot en person som från

kärandesidan icke anses vara barnets fader. Ej heller förefaller det tillta­

lande att en vägran att efterkomma givet föreläggande skulle kunna läggas

modern till last i bevishänseende; moderns inställning är ju den att den

ursprunglige svaranden är barnets fader, och det kan vid sådant förhållande

knappast anses i och för sig anmärkningsvärt att hon vill begränsa sin

talan till att avse blott denne man. Man torde för övrigt ej, i varje fall icke

regelmässigt, våga utgå ifrån att den först instämde svaranden låter sig

nöja med att barnets representant vägrar att ställa sig rättens föreläggande

till efterrättelse. Han kan ju ingalunda vara säker på att denna vägran

icke kommer att leda till att talan mot honom gillas, och han kan därför

för sin del finna det klokast att såsom vittne instämma den person som

avses med föreläggandet. En sådan lösning skulle emellertid innebära all­

varliga processuella nackdelar, såsom jag kommer att närmare utveckla

när jag nu övergår till att diskutera det av rättegångskommittén föror­

dade alternativet. Med hänsyn till vad nu anförts finner jag mig icke kunna

biträda den av ärvdabalkssakkunniga föreslagna ordningen.

Vad härefter rättegångskommitténs förut omnämnda förslag beträffar, är

att märka att detta bygger på antagandet att käranden, speciellt barna-

vårdsmannen, skall ha ett intresse av att utnyttja de materiella reglerna i

vad dessa avser att möjliggöra en jämförelse mellan flera presumtiva fäder.

Kommittén har visserligen vitsordat att modern ej sällan kan önska hålla

en viss man utanför, men kommittén menar att barnavårdsmannens in-

inlresse därav regelmässigt måste vara väsentligt mindre och förordar att

hans skyldigheter i detta avseende inpräntas genom uttryckliga bestämmel­

ser i vederbörliga instruktioner. Enligt kommitténs uppfattning skulle man

med en tillfredsställande barnavårdsmansorganisation och rätt skötta förbe­

redelser vid rätten endast i jämförelsevis få fall behöva räkna med att käran­

den icke vill frivilligt instämma viss uppgiven fader. Kommittén medger

dock att sådant kan inträffa och att kärandesidans ståndpunkt därvidlag

till och med kan vara mycket välgrundad, samtidigt som kommittén under­

stryker att svaranden kan ha ett mycket berättigat intresse av en prövning

även i förhållande till den man som sålunda lämnats utanför. I kommitténs

yttrande hänvisas emellertid till att det enligt gällande rätt finns möjlighet

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

till en dylik prövning genom att svaranden inkallar vederbörande som vitt­

ne och låter förebringa bevisning på annat sätt, även genom blodprov, om

sannolikheten av den andres faderskap.

Mot rättegångskommitténs förslag må till en början invändas att kom­

mittén sannolikt överskattar barnavårdsmannens intresse av att mot mo­

derns önskan instämma en man, som enligt hennes bestämda påstående

icke är barnets fader. Väl är det sant att barnavårdsmannen icke är och ej hel­

ler bör vara förhindrad att handla mot moderns uppfattning och önskemål,

men i praktiken måste man dock räkna med att han kan finna det varken

lämpligt eller ändamålsenligt att hävda en ståndpunkt som i alltför hög

grad avviker från moderns. Ur barnets synpunkt är det otvivelaktigt av stort

värde att det råder ett gott förhållande mellan modern och barnavårdsman­

nen, men detta förutsätter att det icke föreligger för stora meningsskiljak­

tigheter dem emellan i faderskapsfrågan. Då jag icke velat tillstyrka infö­

randet av en uttrycklig lagbestämmelse, enligt vilken barnets ställföreträ­

dare skall vara skyldig att från början instämma samtliga presumtiva fä­

der, vill jag följaktligen icke heller ansluta mig till tanken att genom in-

struktionella föreskrifter ålägga barnavårdsmannen en tjänsteplikt, som i

realiteten skulle innebära en dylik skyldighet. Även om det, såsom kommit­

tén anfört, icke skulle kunna anses olämpligt att åtminstone i vissa fall

rättens ordförande på förberedelsestadiet förhandlingsvis medverkade till

att käranden instämde en medpart till svaranden, torde det likväl ej vara

riktigt att man endast i undantagsfall skulle behöva räkna med att käran­

den icke frivilligt medverkade till att alla presumtiva fäder redan före hu­

vudförhandlingens påbörjande komme att inta partställning i målet.

Oavsett hur det härmed må förhålla sig, kan jag likväl icke ansluta mig

till kommitténs förslag att den ursprunglige svaranden vid behov finge in­

stämma en annan presumtiv fader såsom vittne. Resultatet härav skulle

kunna bli att samme man, som först hörts under ed som vittne, efter vitt­

nesmålet — antingen i samma eller en ny rättegång — instämdes som part

och hördes under sanningsförsäkran. En dylik ordning skulle innebära be­

tydande nackdelar. Därest av vittnesmålet framginge att vittnet haft sam­

lag med kvinnan under konceptionstiden utan att hans faderskap kunde

anses osannolikt, bleve det nödvändigt att uppskjuta huvudförhandlingen

lör att bereda käranden tillfälle att instämma vittnet såsom part och där­

igenom få faderskapsfrågan på en gång prövad mot såväl den ursprung­

lige svaranden som vittnet. Detta skulle uppenbarligen medföra avsevärd

omgång och ökade kostnader samt måste följaktligen anses föga rationellt

ur processekonomisk synpunkt. För den händelse återigen käranden i ett

dylikt fall trots vittnesmålet underläte att instämma vittnet som part,

skulle följden kunna bli att talan mot den ursprunglige svaranden ogillades.

Skedde detta, kunde konsekvensen i sin tur bli att barnets ställföreträdare

i en senare rättegång förde talan om faderskap mot den man vilken hörts

såsom vittne i det förra målet, men i en dylik rättegång skulle den person

som intog svarandeställning i den första processen blott kunna höras som

207

vittne men ej instämmas som part, enär talan mot honom redan ogillats

genom lagakraftvunnen dom. Ur barnets och samhällets synpunkt måste en

sådan ordning betecknas som synnerligen olycklig. Det processuella förfa­

randet bör i stället ordnas så att faderskapsfrågan i hela dess vidd såvitt

möjligt prövas i en och samma process samt att därvid de män som kan

ifrågakomma till faderskapet samtliga intar ställning som parter och ej

behandlas olika.

Det återstår då att ta ståndpunkt till det tredje och sista alternativ som

här föreligger. Både Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för Västra

Sverige har under remissbehandlingen uttalat sympatier för en lösning, som

innebure att den ursprungligen instämde mannen ägde påkalla att även an­

nan man bleve instämd att såsom part svara i målet. Praktiskt och psykolo­

giskt ligger denna lösning onekligen mycket nära till hands, eftersom det

givetvis är den från början instämde mannen som har det största intresset av

att alla tänkbara möjligheter prövas. Bestrider den ursprunglige svaranden den

mot honom väckta faderskapstalan, kan detta i vissa fall ske under åberopan­

de av att modern under samma tid haft samlag även med annan man och att

det icke är mindre sannolikt att denne är far till barnet än att han själv

är det. Givetvis måste det för den först instämde mannen framstå såsom

ytterst betydelsefullt att domstolen blir i tillfälle att pröva riktigheten av

hans påstående. Även rättegångskommittén säger sig ha övervägt det nu av­

sedda alternativet men har icke kunnat förorda detsamma, enär en dylik

prövning enligt kommitténs mening måste förutsätta yrkanden i rättegång­

en från moderns sida och en sådan lösning dessutom skulle leda till icke

rimliga konsekvenser i fråga om rättegångskostnaderna.

Mot den första av dessa båda invändningar kan anföras, att det icke sy­

nes nödvändigt att kräva ett direkt yrkande från kärandesidan för att även

en annan man än den käranden instämt skall, såvitt själva faderskapsfrågan

angår, komma att inta partsställning i målet. Detta resultat torde lika väl

kunna nås genom en särskild lagregel, som i de fall varom här är fråga kon­

struerar ett partsförhållande mellan barnets ställföreträdare och den av

den ursprunglige svaranden utpekade mannen. En sådan regel synes kunna

utformas efter följande huvudlinjer. Om den man, mot vilken barnets ställ­

företrädare väckt talan, påstår att barnet avlats av viss annan man samt

hos rätten påkallar att frågan om faderskapet prövas även med avseende å

denne andre man, skall det åligga rätten att upptaga jämväl frågan huru­

vida denne är att anse som fader till barnet. Ett sådant yrkande från den

förste svarandens sida torde böra framställas i skriftlig inlaga. Börande in­

lagan bör i tillämpliga delar gälla vad om stämningsansökan är stadgat,

vilket bland annat innebär att inlagan skall delgivas den som påståendet av­

ser med föreläggande för honom att svara å inlagan. Slutligen bör uttryckli­

gen föreskrivas att det, sedan yrkande varom nu sagts blivit framställt, skall

så anses som om talan angående faderskapet väckts jämväl mot den man

som yrkandet avser. Det säger sig självt alt ett dylikt yrkande om möjligt

bör framställas före huvudförhandlingen. Av praktiska skäl synes det emel­

lertid ej tillrådligt att uppställa ett krav på att så undantagslöst skall ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

208

Kungl. Maj. ts proposition nr 744 år 1958

Att en lösning efter dessa linjer skulle leda till icke rimliga konsekvenser

i fråga om rättegångskostnaderna synes icke behöva befaras, därest man

samtidigt ger domstolen möjlighet att ålägga den först instämde svaranden

skyldighet att betala den av honom i processen indragne mannens rättegångs­

kostnader, därest talan mot denne ogillas och det av omständigheterna fram­

går att den ursprunglige svaranden saknat grund för sin begäran att fader-

skapsfrågan skulle prövas jämväl med avseende å den andre mannen. Med

en dylik kostnadsregel behöver barnets representanter icke riskera att få

betala den av den förste svaranden indragne mannens kostnader, med mindre

domstolen finner målet så tveksamt att det på goda grunder hade kunnat

begäras att barnets ställföreträdare själva stämt in den andre mannen. En

kostnadsregel av här föreslaget innehåll är att förorda även ur den syn­

punkten, att den är ägnad att avhålla den förste instämde mannen från att

utan tillräckliga skäl eller rentav i trakasseringssyfte indraga andra män i

processen. Risken härför lär för övrigt vara desto mindre, som rättens ord­

förande vid förberedelsen torde vara oförhindrad att under hand avråda den

först instämde mannen från att indraga någon, mot vilken bevisning om

samlag med modern under konceptionstiden uppenbarligen icke står att

vinna. Visserligen säger det sig självt att den som leder förberedelsen därvid

måste gå tillväga med stor takt och försiktighet, men han får i vart fall an­

ses berättigad att erinra svaranden om de konsekvenser i kostnadshänse-

ende som kan uppstå för honom därest han utan tillräcklig grund drar in en

annan man i målet. I detta sammanhang må vidare anmärkas att stadgandet

om straff för rättegångsmissbruk i 9 kap. 1 § rättegångsbalken torde få an­

ses analogiskt tillämpligt å svarande, som mot bättre vetande föranleder att

annan man dragés in som part i mål om faderskap till utomäktenskapligt

barn.

På nu anförda skäl har efter förut angivna riktlinjer i departementsför-

slaget såsom ett tredje stycke i 3 kap. 1 § föräldrabalken upptagits ett stad­

gande enligt vilket den, mot vilken barnets ställföreträdare väckt talan om

fastställande av faderskap, skall äga draga in annan man i rättegången med

verkan att talan om faderskapet anses väckt jämväl mot honom. Dylik befo­

genhet tillkommer, för den händelse barnets representanter själva stämt in

flera män, givetvis envar av männen. Stadgandet är så formulerat att även

den man, som genom svaranden indrages i rättegången, skall äga påkalla

att frågan om faderskapet prövas med avseende å viss annan man. Med hän­

syn till att barnets representanter kan alternativt föra talan mot mer än en

man, får det anses ligga i sakens natur att den, mot vilken talan i den ena

eller den andra formen väckts, skall äga påkalla att frågan om faderskapet

prövas med avseende å två eller flera män. Talan mot den, som ej instämts

av barnets ställföreträdare, är att anse som en självständig talan och ej acces-

sorisk i förhållande till den ursprungliga. Om rättegången utvecklas på ett

sådant sätt att också barnets representanter blir övertygade om att den

andre mannen är fader och därför återkallar talan mot den ursprunglige

svaranden, kan barnets representanter med andra ord det oaktat fortsätta

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

209

rättegången mot den andre mannen utan att själva instämma honom med

yrkande om faderskapets fastställande. Därest någon, mot vilken barnets ställ­

företrädare icke framställt yrkande om underhållsbidrag, förklaras vara

fader, kan barnets representanter i särskild rättegång föra talan mot honom

om underhållet.

Till den särskilda rättegångskostnadsregeln återkommer jag vid 20 kap.

37 § föräldrabalken.

Det synes mig icke tillrådligt att i anledning av vad i ett remissyttrande

anförts införa ett stadgande om vidgad yttrandeplikt för part och vittne i

mål om faderskap.

3 §.

Stadgandet i 3 § gällande lag avser endast trolovningsbarn.

Enligt vad i 4 § första stycket gällande lag stadgas skall ett i angivna for­

mer lämnat erkännande av faderskap vara gällande, där ej visas att mannen

ej är barnets fader. Andra stycket innehåller en bestämmelse, som har av­

seende å trolovningsbarn. Enligt tredje stycket må erkännande göras jäm­

väl före barnets födelse.

De sakkunniga (s. 164) har föreslagit att stadgandena i 3 § och 4 § andra

stycket upphäves samt har upptagit återstoden av 4 § under förevarande

paragraf.

Göta hovrätt yttrar i anslutning till nyssnämnda stadgande i 4 § första

stycket gällande lag att stadgandet uppenbarligen innebär att talan om hä­

vande skall kunna föras av mannen. Allteftersom möjligheterna till fader-

skapsbevisning ökas, kan enligt hovrättens mening en ökad frekvens av så­

dana rättegångar väntas. Emellertid synes, anför hovrätten vidare, förslaget

inkonsekvent såtillvida att de nya reglerna om processen icke gjorts till­

lämpliga för sådana fall; ansåges intresset av att på en gång få göra en san­

nolikhetsbedömning mellan flera män i vanliga mål om fastställande av

faderskap vara så stort att det påkallade särskilda regler, borde detsamma

gälla vid en negativ fastställelsetalan av mannen.

Departementschefen

I anledning av Göta hovrätts yttrande må framhållas följande.

Om en man, trots att han i den ordning 4 § första stycket anger erkänt sig

vara fader till visst barn, önskar bli fri från faderskapet, kommer han uppen­

barligen att i en rättegång om faderskapets hävande intaga ställning såsom

kärande. Som grund för sin talan kommer han därvid att åberopa att det en

gång gjorda erkännandet vilar på felaktiga förutsättningar. Göta hovrätts

mening tycks vara att mannens talan skall bifallas så snart icke en jämfö­

relse mellan honom och någon annan presumtiv fader ger vid handen att det

föreligger större sannolikhet för att käranden skall anses ha avlat barnet än

att den andre mannen gjort det. Denna uppfattning, som ur barnets syn­

punkt otvivelaktigt skulle innebära en avsevärd skärpning i förhållande till

gällande rätt, kan jag icke biträda. I jämförelse med den situation som be­

tt

Ilihang till riksdagens protokoll 195H. 1 samt. Nr 144

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

skrives i 1 och 2 §§ föreligger här den väsentliga olikheten, att käranden

en gång faktiskt erkänt sitt faderskap till barnet. Detta faktum synes mig

förtjäna så stort avseende att man vid prövning av en negativ fastställelse-

talan från hans sida icke bör tillämpa samma materiella faderskapsregler

som när barnets ställföreträdare för talan om faderskapets fastställande.

Det synes mig naturligare att mannen i ett dylikt fall även framdeles ålägges

skyldighet visa att hans erkännande är oriktigt.

Som de sakkunniga föreslagit bör bestämmelserna om trolovningsbarn i

3 § och 4 § andra stycket gällande lag upphävas. Återstående stadganden i

4 § har därför upptagits under förevarande paragraf.

4 KAP.

Om adoption

Adoptionsinstitutet infördes i vårt land genom 1917 års lag om adoption.

Den reglering institutet då erhöll gäller i huvudsak alltjämt, i det att la­

gens bestämmelser, sedan de arvsrättsliga stadgandena överförts till lagen

om arv, intagits i föräldrabalken utan mera väsentliga ändringar.

Alltsedan sin tillkomst har adoptionsinstitutet haft stor social betydelse.

Redan år 1918 uppgick antalet slutligt handlagda ärenden angående an­

tagande av adoptivbarn till 921. Fram till mitten av 1930-talet höll sig siff­

ran för det årliga antalet sådana ärenden tämligen konstant och utgjorde

år 1935 1 086. Därefter utvisar statistiken en så gott som oavbruten steg­

ring till maximisiffran 3 681 som nåddes år 1947. De två närmast följande

åren var ärendena 3 213 respektive 2 902 samt de tre närmast därefter

följande åren (alltså 1950—1952) 2 872, 2 740 respektive 2 904. Samman­

lagda antalet adoptioner, som i Sverige kommit till stånd under åren 1918—

1950, har uppskattats till cirka 50 000 (stadskollegiets i Stockholm utlå­

tande nr 467 år 1952 s. 3707).

Beträffande gällande regler rörande adoption må hänvisas till betänkan­

det (s. 165 och 166).

De sakkunniga (s. 166—168) har anfört att, ehuru barnet står i familje-

rättsligt förhållande både till adoptanten och till sin egen släkt, barnet ofta

rent faktiskt är avskuret från förbindelse med släkten. Adoption av späd­

barn sker i själva verket numera i stor utsträckning på ett sätt som direkt

åsyftar att åstadkomma ett dylikt resultat. Liksom i våra nordiska grann­

länder förekommer nämligen även hos oss s. k. inblankoadoption. Detta

i praxis utbildade förfarande innebär att barnets föräldrar lämnar sam­

tycke till adoptionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och

bostadsort. I allmänhet förmedlas adoptionen i sådant fall av barnavårds­

nämnden i en större stad. Om exempelvis modern till ett utomäktenskap-

ligt barn vill bortadoptera barnet, låter barnavårdsmannen modern och

Kungl. Maj:Is proposition nr 1H år 1958

211

eventuellt även fadern underteckna eu skriftlig förklaring därom. Sedan

nämnden fått kännedom om makar som önskar adoptera och anses lämp­

liga såsom adoptivföräldrar till barnet, får dessa del av alla tillgängliga upp­

lysningar om barnet. Barnets moder erhåller däremot endast allmänna upp­

gifter om de blivande adoptivföräldrarna, såsom beträffande ålder, sam­

hällsställning o. d. men icke beträffande namn och bostadsort. Då nämn­

den härefter kan konstatera att enighet råder om adoptionen, överlämnas

moderns förut avgivna samtyckesförklaring och eljest erforderliga hand­

lingar till adoptivföräldrarna, som själva ombesörjer ansökan om rättens till­

stånd till adoptionen. Om modern sedermera ångrar sig och hos barna­

vårdsnämnden begär närmare uppgifter för att kunna träda i förbindelse

med barnet, brukar nämnden villfara hennes begäran endast om särskilda

skäl föreligger och adoptivföräldrarna lämnar medgivande därtill.

Efter att ha påpekat att detta förfarande anses medföra betydande för­

delar yttrar de sakkunniga i fortsättningen:

Den trygghetskänsla som adoptivföräldrarna erhålla genom att barnets

släkt saknar vetskap om deras identitet skapar förbättrade förutsättningar

för att de skola kunna behandla barnet som sitt eget. För barnets lyckliga

utveckling är av vikt att det fast införlivas i adoptivföräldrarnas miljö och

får växa upp utan de slitningar som kunna uppkomma, när barnets för­

äldrar eller andra anförvanter söka upprätthålla kontakt med barnet. Kän­

nedom om adoptivföräldrarnas namn och bostad kan enligt erfarenhetens

vittnesbörd utnyttjas på olämpligt sätt. Även om de naturliga föräldrarna

iedas av känsla för barnet, kunna försök från deras sida att träffa barnet

vara mycket störande.

Inblankoförfarandet kan emellertid också medföra olägenheter. Ur bar­

nets synpunkt är det i regel lyckligt om dess ställning såsom adoptivbarn

icke blir uppenbarad på ett tidigt stadium. Å andra sidan böra adoptiv­

föräldrarna icke dröja alltför länge med att giva barnet upplysning där­

om. Då de själva äro okända för barnets släkt, kunna de lättare än eljest

förledas att underlåta det. Att barnet framdeles i ovetenhet om sina släkt­

skapsförhållanden kan t. ex. ingå äktenskap med en närbesläktad person

behöver man väl i allmänhet knappast räkna med; sannolikheten för att

ett sådant fall skall inträffa är mestadels ringa. Men barnet måste under

alla förhållanden anses äga en etiskt betingad rätt att när det nått erfor­

derlig mognad få veta sin härstamning, och det är en ganska allvarlig sak,

om risken att adoptivföräldrarna skola eftersätta sina skyldigheter härut-

innan ökas. Det bör även framhållas att kontakt mellan adoptivbarn och

dess föräldrar ingalunda alltid behöver leda till slitningar eller andra olä­

genheter. Såväl barnet som föräldrarna kunna därför onödigtvis gå miste

om värden som släktförbindelsen medför.

Med hänsyn till vad sålunda har anförts har det synts de sakkunniga som

om fördelarna av inblankoadoption överväger olägenheterna därav. De sak­

kunniga nämner att detta också är den allmänna uppfattningen bland dem

som är verksamma på barnavårdsområdet. Ehuru ett närmare bedömande

av vissa med nämnda adoptionsförfarande sammanhängande problem torde

fordra ingående psykologiska och sociologiska undersökningar, som icke

kunnat företagas av de sakkunniga, säger sig dessa därför ha förutsatt

alt förfarandet även i fortsättningen skall kunna användas vid sidan av

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

adoption efter direkta förhandlingar mellan barnets föräldrar och de bli­

vande adoptivföräldrarna. Något särskilt lagstadgande om tillåtligheten av

inblankoadoption synes de sakkunniga ej erforderligt. Det har tidigare ifrå­

gasatts, om ett giltigt samtycke till adoption över huvud kunde anses före­

ligga då barnets föräldrar lämnat sitt medgivande utan vetskap om vilken

adoptanten vore. De sakkunniga erinrar emellertid om att det i rättspraxis

godtagits att samtycke till adoption lämnats genom förmedling av viss an­

given barnavårdsnämnd utan angivande av bestämd adoptant (NJA 1940

s. 690).

I fråga om inblankoadoptions rättsverkningar bör däremot enligt de sak­

kunnigas mening vidtagas vissa ändringar. De sakkunniga anför, att några

familjerättsliga rättigheter och förpliktelser icke bör kvarstå mellan bar­

net och dess släkt sedan den faktiska förbindelsen emellan dem avbrutits.

Att de rättsliga relationerna upphör är ofta en förutsättning för att en

adoption med syfte att fullständigt överflytta ett barn från en släkt till en

annan skall kunna förverkligas på ett lyckligt sätt. Å andra sidan bör ett

mera effektivt avbrytande av adoptivbarnets rättsliga förbindelse med dess

egen släkt ersättas av att barnet fastare införlivas med adoptanten och

dennes anhöriga. Lämpligen bör barnet därvid i rättsligt hänseende kny­

tas närmare jämväl till adoptantens släkt.

Vad angår verkan av adoptionens hävande eller adoptantens död yttrar

de sakkunniga, att det i allmänhet synes mindre lämpligt att hävandet

medför att förhållandet till adoptivbarnets släkt utan vidare återupplivas

samt att adoptivbarnet efter adoptantens död i princip ej längre står i nå­

got rättsligt förhållande till dennes släkt. Har sambandet med adoptivbar­

nets släkt en gång brutits, är det ofta icke möjligt att låta barnet återinträda

i sina tidigare rättigheter utan att andras intressen kränkes.

De anförda synpunkterna gäller enligt de sakkunnigas mening i viss ut­

sträckning även beträffande annan adoption än inblankoadoption. Såvitt

det är möjligt bör givetvis — yttrar de sakkunniga — adoptivförhållandets

reglering vara enhetlig.

Sammanfattningsvis anför de sakkunniga att det synes vara önskvärt att

genomföra en omgestaltning av adoptivbarnets rättsställning så att barnet

kan komma att i princip stå i samma förhållande till adoptanten och hans

släkt som ett adoptantens eget barn, varvid samtidigt, då annat ej är avsett,

det familjerättsliga bandet mellan adoptivbarnet och dess släkt avskäres.

Gällande regler om adoption har av de sakkunniga omarbetats i denna rikt­

ning. Konsekvenserna framträder främst i fråga om arvsrätten, varom be­

stämmelser upptagits i de sakkunnigas förslag till ärvdabalk (4 kap. och 7

kap. 7 §). Enligt en i det följande närmare berörd ändring av 7 kap. 5 § för-

äldrabalken föreslås vidare att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna

och adoptivbarnet skall upphöra med adoptionen. Första stycket av 12 § i

förevarande kapitel innehåller en bestämmelse, som ger möjlighet att få

adoptivförhållande hävt sedan adoptanten avlidit. Härav framgår indirekt

— yttrar de sakkunniga — att adoptantens död i och för sig icke, såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr lbb år 1958

213

hittills, medför adoptivförhållandets upphörande. I andra stycket av samma

paragraf föreskrives att om adoptivbarn efter adoptantens död adopteras

av annan, det tidigare adoptivförhållandet skall anses hävt. Rättsverkning­

arna av adoptivförhållandets hävande regleras i 13 §. Enligt vad där stad­

gas medför hävandet, såvitt angår adoptivbarnets förhållande till dess skyl-

demän, ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt till arv en­

dast om detta i överensstämmelse med särskilda förutsättningar bestämts

av domstolen. Är barnet underårigt, skall vårdnaden och förmynderskapet

tillkomma den som rätten utser därtill.

Remissinstansernas uttalanden rörande den föreslagna regle­

ringen av adoptivbarns allmänna rättsställning har i huvudsak återgivits

under rubriken till 4 kap. förslaget till ärvdabalk. Därutöver må här endast

nämnas att Sveriges advokatsamfund finner de föreslagna reglerna vara

synnerligen väl motiverade. Barnavårdsnämnden i Göteborg, som lämnat en

ingående motivering för sin ståndpunkt, framhåller att adoptionsinstitutet

fyller en utomordentligt viktig uppgift i vårt land. Adoptivföräldrarna utför

en god fostrargärning och betydelsen av att årligen tusentals barn genom

adoption inpassas i ett lyckligt familjeliv kan från samhällets sida icke nog

värderas. Skillnaden mellan ett släktskapsförhållande, baserat på adoption,

och den biologiska släktskapen mellan ett barn och dess naturliga föräld­

rar är dock markant. Det stora flertalet adoptivföräldrar utgörs av makar,

som genom adoption önskar kompensera en ofrivillig barnlöshet. Nämnden

finner det värdefullt och glädjande att de sakkunnigas förslag avser att

skapa ett band mellan adoptivföräldrar och barn, vilket så nära som möj­

ligt överensstämmer med det som finns mellan föräldrar och bröstarvingar.

Nämnden tror för sin del icke att verkningarna av den föreslagna huvud­

formen av adoption kommer att medföra att makar i mindre grad än vad

som för närvarande är fallet söker tillstånd till adoption. För en lycklig ut­

veckling av adoptionen är det tvärtom angeläget att barnet fast införlivas

med adoptivföräldrarna i deras miljö, och adoptivföräldrarnas mening är re­

gelmässigt också att barnet i och med adoptionen skall i alla avseenden be­

traktas som deras bröstarvinge. Det är därför förklarligt att den gällande

adoptionsformen, som innebär att rättsförhållandet mellan adoptivbarnet

och dess släkt i vissa hänseenden består vid sidan av adoptivförhållandet, i

hög grad verkar irriterande på adoptivföräldrarna. Vid samtal med blivande

adoptivföräldrar framhåller dessa i stor utsträckning, att de har den upp­

fattningen att barnet även i juridiskt avseende i och med adoptionen helt

avskiljes från sin släkt. Den föreslagna huvudformen för adoption är lämp­

lig även ur den synpunkten att adoptivbarnets föräldrar vinner säkerhet för

att de framdeles icke kommer att få några förpliktelser gentemot barnet. I

ganska stor utsträckning lämnar ogift moder sitt barn för adoption för att

icke hennes närmaste anhöriga skall få kännedom om barnets existens.

214

Departementschefen

Som de sakkunniga påpekat tillgår adoption av spädbarn ofta på så sätt att

barnets föräldrar genom förmedling av t. ex. barnavårdsnämnd lämnar sam­

tycke till adoptionen utan att känna till adoptantens namn och bostadsort.

Sådan s. k. inblankoadoption syftar direkt till att avskära barnets förbin­

delser med den naturliga släkten, samtidigt som den avser att skapa en så

nära anknytning mellan barnet samt adoptanten och dennes släkt att bar­

nets ställning väsentligen blir densamma som om adoptivbarnet varit adop­

tantens eget.

Det torde icke råda någon tvekan om att inblankoförfarandet vid adoption

är förenat med betydande fördelar. Barnet kan då lättare växa upp i känslan

av att det som ett vanligt barn ingår i adoptantens familj, och för adoptan­

ten blir det mera självklart att i olika hänseenden betrakta barnet som sitt

eget. Å andra sidan är det uppenbart att nämnda förfarande också kan med­

föra vissa olägenheter, framför allt när barnet en gång får vetskap om sin

ställning som adoptivbarn. Upplysning därom torde adoptanten i regel icke

böra underlåta att lämna, enär barnet såsom i betänkandet anförts får anses

äga en etiskt betingad rätt att när det nått erforderlig mognad få veta sin

härstamning. I likhet med de sakkunniga anser jag dock att fördelarna av

inblankoadoption överväger olägenheterna därav. Lagstiftningen bör därför

ej lägga några hinder i vägen för tillämpningen av detta förfarande. Tvärtom

kan det sägas vara angeläget att lagstiftningen i viss mån uppmuntrar till an­

vändningen av inblankoadoption. Så kommer också faktiskt att ske, därest

adoptionsinstitutet reformeras på det sätt som nu föreslås. Det utmärkande

för den adoptionsform utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, som

ensam upptagits i departementsförslaget, är ju att det rättsliga sambandet

mellan barnet och dess naturliga släkt avskäres. Detta är vid inblanko­

adoption endast en naturlig konsekvens av att den rent faktiska samhörig­

heten mellan dem brutits.

Som de sakkunniga påpekat synes något särskilt lagstadgande om tillåt­

ligheten av inblankoadoption ej erforderligt. I rättspraxis har detta förfa­

rande sedan länge godtagits.

De av de sakkunniga framlagda förslagen till omgestaltning av adoptiv­

barns rättsställning har i väsentliga delar redan berörts i samband med be­

handlingen av arvsrätten vid adoption. De ändringsförslag, som ej har avse­

ende å den arvsrättsliga regleringen, anhåller jag att få upptatga i det föl­

jande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

[1

§]

Innan jag övergår till behandlingen av de paragrafer, beträffande vilka jag

kommer att förorda viss ändrad lydelse, vill jag något beröra ett av de sak­

kunniga framlagt förslag till ändring av 1 § i förevarande kapitel.

Enligt gällande lydelse av andra stycket i nämnda paragraf kan till adop­

tivbarn antagas adoptantens barn utom äktenskap.

215

De sakkunniga har anfört, alt denna möjlighet för fader eller moder till

utomäktenskapligt barn att adoptera barnet tidigare haft en viss betydelse,

framför allt därigenom att adoptanten kunnat taga barnet till sig utan att

väcka uppseende. Med nutida betraktelsesätt är det — yttrar de sakkunniga

—■ förklarligt att sådan adoption förekommer alltmera sällan. I och för sig

kan det icke anses lämpligt att adoptionsinstitutet utnyttjas i fall då na­

turligt föräldraskap föreligger. Att tillåta adoption i syfte att dölja det för­

hållandet att barnet är adoptantens eget barn utom äktenskap står ej heller

i samklang med strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning

i socialt hänseende.

I samband med att förslaget om arvsrättslig likställighet mellan barn i och

barn utom äktenskap genomföres har det därför synts de sakkunniga lämp­

ligt att vad i förevarande paragraf är stadgat om adoption av eget barn

utom äktenskap ersättes av ett stadgande att till adoptivbarn ej må anta­

gas eget barn. En mindre redaktionell jämkning i paragrafens första stycke

har därvid synts de sakkunniga lämplig.

Förslaget om förbud mot adoption av eget barn utom äktenskap har av­

styrkts av flera remissinstanser. Endast barnavårdsnämnden i Gö­

teborg har uttryckligen förklarat sig icke ha någon erinran mot förslaget.

Nämnden upplyser att i Göteborg årligen ett 20-tal fall förekommer, då barn

utom äktenskap adopteras av sin moder och dennes make. Antalet fall då

barn utom äktenskap adopteras av sin fader och dennes hustru varierar

betydligt år från år. I praktiken skulle enligt nämndens mening det före­

slagna förbudet att adoptera eget barn utom äktenskap icke få någon större

betydelse, eftersom vid makes adoption av andra makens barn barnet skall

anses som makarnas gemensamma. Veterligt har i Göteborg icke förekom­

mit något fall, då ogift fader eller moder adopterat eget barn utom äkten­

skap.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig rörande det föreslagna stadgandet,

motsätter sig bestämt att det införes och flera lämnar ingående motivering

för sin ståndpunkt. Hovrätten för Västra Sverige anser sålunda ett förbud

att adoptera eget barn utom äktenskap vara ägnat att medföra nackdelar

för barnet samt framhåller, att en fader eller moder som önskar taga till

sig sitt eget barn utom äktenskap kan, om möjlighet ej finns att adoptera

barnet, i många fall förväntas avhålla sig därifrån av sociala hänsyn. För

barnet måste det enligt hovrättens mening jämväl anses vara en fördel att

utåt framstå som adoptivbarn och ej som barn utom äktenskap. Vad de sak­

kunniga anfört om att det ej skulle stå i samklang med strävandet att höja

de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hänseende att tillåta adop­

tion i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens eget barn

utom äktenskap, synes hovrätten icke böra inverka på avgörandet av före­

varande spörsmål. Enligt hovrättens mening är det av stor betydelse att

möjligheten att adoptera eget barn utom äktenskap kvarstår. Om detta blir

fallet, bär de nuvarande bestämmelserna i andra stycket behållas oföränd­

Kungl. Ulaj. ts proposition nr 1M år 1958

216

rade. Också föreningen Sveriges häradshövdingar avstyrker den föreslagna

ändringen. De sakkunnigas motiv för förbudet är enligt föreningens mening

synnerligen knapphändiga och saknar bärkraft, och föreningen har för sin

del svårt att förstå det berättigade i de sakkunnigas uttalande, att tillstånd

till adoption i syfte att dölja det förhållandet att barnet är adoptantens barn

utom äktenskap ej står i samklang med strävandet att höja de utomäkten-

skapliga barnens ställning i socialt hänseende. Det förhållandet att några

utomäktenskapliga barn adopteras av egen moder eller fader i stället för

av oskyld synes föreningen icke rimligen kunna få till följd att övriga utom­

äktenskapliga barns sociala ställning påverkas menligt. Inställningen att

det är socialt nedsättande att föda barn utom äktenskap behöver, såvitt för­

eningen kan se, icke vara förenad med inställningen, att det är socialt ned­

sättande att vara född utom äktenskap. I stort sett torde också i detta hän­

seende numera rågången hållas tämligen klar i det allmänna betraktelse­

sättet. Det synes föreningen icke vara något påtagligt samhällsintresse att,

såsom genom förbudet skulle ske, motverka den förstnämnda inställningen

där denna ännu finnes, i varje fall icke ett intresse som väger över de in­

humana verkningarna av förbudet för därav berörda personer, som hyser

betänkligheter mot att ge offentlighet åt att de har barn utom äktenskap.

Man bör i detta avseende enligt föreningens mening icke bortse ifrån att

dessa betänkligheter — även om man anser dem böra övervinnas — kan

vara så starka, att förbudet kan komma att i åtskilliga fall hindra en önsk­

värd reell samhörighet mellan barnet och dess föräldrar. Föreningen hem­

ställer därför att lagrummet behålles vid oförändrad lydelse. Samma upp­

fattning rörande det föreslagna förbudet att adoptera eget barn utom äkten­

skap har Göta hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges socialdemo­

kratiska kvinnoförbund ävensom Sveriges advokatsamfund, som uttryckli­

gen hemställer att denna möjlighet bibehålies.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år VJ58

Departementschefen

Som skäl för sitt förslag att upphäva den enligt gällande rätt bestående

möjligheten för adoptant att adoptera eget barn utom äktenskap har ärvda-

balkssakkunniga väsentligen anfört, att det ej skulle stå i samklang med

strävandet att höja de utomäktenskapliga barnens ställning i socialt hän­

seende, om man även framdeles tilläte adoption i syfte att dölja det förhål­

landet att barnet är adoptantens eget utomäktenskapliga barn. Även om

detta kan synas principiellt riktigt, skulle dock ett genomförande av förslaget

medföra så olyckliga konsekvenser, att jag icke kan ansluta mig därtill. Så­

som framhållits av nästan alla de remissinstanser, vilka uttalat sig i denna

fråga, kan nämligen förslaget väntas menligt påverka vissa utomäktenskap­

liga barns sociala ställning. Väl är det sant att lagstiftaren på alla sätt bör

sträva efter att skapa största möjliga likställighet mellan barn i och barn

utom äktenskap, men man bör å andra sidan även beakta psykologiska rea­

liteter som icke kan elimineras på lagstiftningsvägen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 14b år 1958

217

Enär möjligheten till adoption av eget barn utom äktenskap således allt­

jämt bör bestå och då det vid sådant förhållande icke torde föreligga an­

ledning att beträffande första stycket i förevarande paragraf vidtaga av de

sakkunniga förordad redaktionell jämkning, bör paragrafen bibehållas i

oförändrad lydelse. Härav följer att icke heller 3 § i förevarande kapitel

behöver ändras (se betänkandet s. 169).

2

§.

Paragrafen stadgar för närvarande att den som är förklarad omyndig ej

må antaga adoptivbarn, med mindre han vill adoptera eget barn utom äkten­

skap eller adoptera gemensamt med myndig make samt förmyndaren sam­

tycker till adoptionen.

De sakkunniga har — i överensstämmelse med vad de beträffande 1 §

anfört — förordat att stadgandet i förevarande paragraf om adoption av

eget barn utom äktenskap uteslutes. I samband därmed har de sakkunniga

föreslagit att den begränsning, som består däri att omyndigförklarad i öv­

rigt kan adoptera endast gemensamt med myndig make, borttages. Som

skäl härför har de sakkunniga anfört att det väl mycket sällan ifrågakom-

mer att en omyndigförklarad vill adoptera ensam. Och skulle i ett sådant

fall adoptionen befinnas olämplig, skall den givetvis icke beviljas. Om

omyndigförklarad make önskar adoptera andra makens barn i tidigare

gifte eller utom äktenskap, torde emellertid i regel icke finnas skäl att

hindra adoptionen.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit

att förevarande stadgande endast skall innehålla att den som är förklarad

omyndig ej må utan förmyndarens samtycke antaga adoptivbarn.

Departementschefen

Jag biträder de sakkunnigas förslag att den begränsning i adoptionsrät­

ten, som består däri att omyndigförklarad kan adoptera endast gemensamt

med myndig make, skall borttagas. Beträffande själva lagtexten synes före­

varande paragraf — även om man utgår ifrån att omyndigförklarad allt

framgent skall äga adoptera eget barn utom äktenskap —- kunna utformas i

enlighet med de sakkunnigas förslag. 5

5 §•

1 första stycket av denna paragraf stadgas för närvarande att den som

fyllt tolv år ej må adopteras utan eget samtycke.

Denna regel har oförändrad gällt sedan tillkomsten av 1917 års adoptions­

lag, och ärvdabalkssakkunniga bär icke föreslagit någon ändring i densam­

ma. Vid de förut omnämnda förhandlingar mellan representanter för de

nordiska justitiedepartementen, som ägde rum i Köpenhamn i april 1955,

väcktes emellertid frågan huruvida icke en sammanjämkning kunde komma

till stånd av de mycket olika utformade nordiska lagbestämmelserna rörande

218

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 195S

åldersgränsen för adoptivbarns samtycke till adoption. För närvarande är

situationen nämligen den, att nämnda gräns enligt dansk rätt är satt vid

fjorton år och enligt norsk rätt vid principiellt tolv år, ehuru samtycke av

den som är under sexton år ej erfordras om barnet är fosterbarn och det

finnes anledning antaga att barnet tror sig vara fosterföräldrarnas eget

barn, medan den finska adoptionslagen ej upptar någon bestämd ålders­

gräns utan helt allmänt stadgar att adoption icke må tillåtas mot barnets

vilja, därest barnet är så utvecklat att avseende bör fästas vid dess omdömes­

förmåga. I de nordiska kommittéförslagen har dessa olikheter i huvudsak

utjämnats, i det att åldersgränsen i de danska och finska förslagen satts vid

lolv år och alltså bestämts på samma sätt som enligt gällande svensk rätt.

I det norska förslaget bibehålies däremot den nuvarande undantagsregeln

beträffande fosterbarn under sexton år.

Under förarbetena till 1917 års adoptionslag rådde delade meningar om

åldersgränsens höjd. Lagberedningen ansåg på anförda skäl det kunna ifrå­

gasättas att bestämma gränsen till femton år, men fann det dock skäligt att

gå något längre ned och sätta gränsen vid tolv år. Två av lagrådets ledamöter

ansåg att åldersgränsen borde höjas till femton år, men föredragande de­

partementschefen hävdade att barnets intressen torde bli bäst tillgodosedda

genom den lägre åldersgränsen och underströk att jämväl de norska och

danska delegerade enhälligt uttalat sig därför. Riksdagen godtog också slut­

ligen denna uppfattning, men först efter sammanjämkning och mot lagut­

skottets hemställan att åldersgränsen måtte höjas till femton år.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå att önskemålet om nordisk

rättslikhet på förevarande område var en bidragande orsak till att den sven­

ska lagen från början fick det innehåll den alltjämt äger. Det visade sig dock

att detta önskemål icke kunde förverkligas, utan att de nordiska reglerna i

ämnet tvärtom kom att förete mycket stora inbördes olikheter. Den omstän­

digheten att dessa olikheter icke helt utjämnats genom de nu föreliggande

kommittéförslagen var anledningen till att frågan blev föremål för diskus­

sion vid Köpenhamnssammanträdet i april 1955. Med ledning av den nyss

återgivna norska regeln sökte man sig därvid fram till en gemensam lösning.

Tankegången bakom denna regel är att det för ett barn som befinner sig

i pubertetsåldern, alltså mellan tolv och sexton år, kan innebära allvarlig

skada att få reda på att det ej, såsom det faktiskt tror, är äkta barn till sina

fosterföräldrar. Det ansågs enhälligt att den norska regeln är ägnad att ge

barnet ett i princip önskvärt skydd, men särskilt från svenskt håll hävdades

att regeln borde få en mera allmän utformning. Denna uppfattning biträd­

des av representanterna för samtliga övriga justitiedepartement.

För egen del är jag något tveksam om lämpligheten av att ens i den be­

gränsade utsträckning som sålunda ifrågasatts rubba den nuvarande regeln.

Intresset av största möjliga nordiska rättslikhet på adoptionslagstiftningens

område synes mig dock väga så tungt, att man bör kunna godtaga den stånd­

punkt, varom enighet nåddes vid de nordiska förhandlingarna. Jag får alltså

förorda att såsom huvudregel alltjämt bibehålies den nuvarande regeln i förs­

Kungl. Mnj. ts proposition nr 1 4 't år 1958

219

ta stycket av förevarande paragraf, enligt vilken den som fyllt tolv år ej

må adopteras utan eget samtycke, men att denna regel kompletteras med en

föreskrift av innehåll att adoption, utan hinder av att samtycke ej före­

ligger, dock må ske av barn som är under sexton år, därest det kan antagas

lända barnet till skada att inhämta dess samtycke. Jag utgår härvid ifrån

att domstolarna endast i klara fall kommer att anse tilläggsregeln tillämplig.

(7 §)

För närvarande innehåller denna paragraf en bestämmelse, enligt vilken

barnets rättsliga ställning till föräldrarna ej röner annan inverkan av adop­

tionen än som följer av vad i 6 och 7 kap. sägs om vårdnad och underhåll

eller eljest i lag särskilt stadgas.

Uppenbarligen är ett uttryckligt stadgande om att adoptivbarnets rättsliga

ställning till föräldrarna i princip ej röner inverkan av adoptionen icke för­

enligt med departementsförslaget i övrigt, eftersom detta förutsätter att det

rättsliga bandet mellan barnet och dess släkt i och med adoptionen helt

skall brytas. På grund härav bör, såsom också de sakkunniga föreslagit, det

nuvarande innehållet i 7 § utgå. Med hänsyn till att de sakkunnigas förslag

om införande av två adoptionsformer med delvis olika rättsverkan ej upp­

tagits i departementsförslaget, kan de sakkunnigas förslag till ny lydelse av

förevarande paragraf (betänkandet s. 170 och 171) icke godtagas. Då det

på förut anförda skäl vidare icke ansetts lämpligt att meddela någon allmän

föreskrift om rättsverkningarna av adoption, får jag föreslå att förevarande

paragraf utgår utan att ersättas av någon ny bestämmelse.

9 §.

För närvarande stadgas i första stycket av denna paragraf att adoptiv-

förhållandet skall hävas på ansökan av adoptivbarnet, om adoptanten grovt

förgått sig mot barnet eller i märklig mån försummar sina plikter mot

det eller för ett lastbart eller brottsligt liv samt förty barnets bästa på­

kallar att förhållandet upphör, så ock om dess upphörande eljest är av vä­

sentlig betydelse för barnet. Enligt andra stycket gäller, att om adoptivbar­

net grovt förgått sig mot adoptanten eller hans närmaste eller om adoptiv­

barnet för ett lastbart eller brottsligt liv, adoptanten äger vinna adoptivför-

hållandets hävande. I

I betänkandet anföres att en jämförelse mellan paragrafens båda

stycken visar att adoptivbarnets möjlighet att få adoptivförhållandet hävt i

princip är avhängig av frågan huruvida upphörandet är av väsentlig betydel­

se för barnet, medan adoptanten kan få bävande till stånd därest endera av

två särskilda omständigheter föreligger. Har adoptivbarnet vid något tillfälle

grovt förgått sig mot adoptanten eller för barnet ett lastbart liv, skall adop­

tivförhållandet hävas på ansökan av adoptanten, även om denne själv genom

att han eftersatt barnets uppfostran eller eljest kan antagas ha ansvaret för

barnets beteende. Detta synes icke vara tillfredsställande. På liknande sätt

som enligt förslå stycket bör enligt de sakkunnigas mening bävande jäm

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

likt andra stycket kunna ske endast efter ett mera allmänt bedömande av

lämpligheten att adoptivförhållandet består.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att andra

stycket i förevarande paragraf erhåller den lydelsen att adoptanten äger

vinna adoptivförhållandets hävande, om adoptivbarnet grovt förgått sig

mot adoptanten eller hans närmaste eller barnet för ett lastbart liv, och det

fördenskull uppenbarligen icke kan fordras att adoptivförhållandet skall

bestå. I samband härmed har vad i första stycket sägs om lastbart eller

brottsligt liv ansetts kunna uteslutas utan att därigenom någon saklig änd­

ring sker.

Svea hovrätt är ense med de sakkunniga om att ett adoptivförhållande

bör kunna hävas allenast efter ett mer allmänt bedömande av lämpligheten

av att förhållandet består, och oberoende av om hävning påkallas av adop­

tivbarn eller adoptant. I förslaget har emellertid — anmärker hovrätten —

ur paragrafen uteslutits vad som där sägs om att adoptivförhållande kan

hävas, enligt första stycket därest adoptanten för ett lastbart eller brottsligt

liv och enligt andra stycket om adoptivbarnet för ett brottsligt liv. Eftersom

någon saklig ändring icke är önskvärd och icke heller torde vara avsedd, före­

slår hovrätten att, till undvikande av misstolkning, de uteslutna orden be-

hålles. Föreningen Sveriges häradshövdingar ger uttryck åt samma upp­

fattning både i fråga om förutsättningarna för adoptions hävande och be­

träffande de föreslagna uteslutningarna samt tillägger att uteslutningarna

synes medföra en inskränkning i möjligheterna att få adoption hävd. För­

eningen anser att, om någon ändring skall ske, denna snarare bör syfta till

vidgade sådana möjligheter.

Departementschefen

Jag biträder de sakkunnigas förslag att hävande av adoptionsförhållande

enligt andra stycket, alltså på begäran av adoptanten, på liknande sätt som

enligt första stycket bör kunna ske endast efter ett mera allmänt bedöman­

de av lämpligheten att adoptivförhållandet består.

I ett par remissyttranden har invändningar framställts mot förslaget att

ur paragrafen utesluta vad som där sägs om att adoptivförhållande kan

hävas, enligt första stycket därest adoptanten för ett lastbart eller brotts­

ligt liv och enligt andra stycket om adoptivbarnet för ett brottsligt liv. Ute­

slutningen av vad i första och andra styckena säges om brottsligt liv synes

icke medföra någon saklig ändring. Däremot kan man riskera att en ute­

slutning av vad i första stycket säges om lastbart liv skulle medföra en in­

skränkning i adoptivbarnets möjligheter att få adoptionen hävd. Jag vill

därför förorda att nämnda rekvisit bibehålies i första stycket, på samma

sätt som de sakkunniga föreslagit att vad i andra stycket säges om lastbart

liv skall kvarstå.

12

§.

Denna paragraf saknar motsvarighet i gällande lag. Vad i 12 § för när­

varande är stadgat har erhållit motsvarighet i nästföljande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

221

Efter adoptantens död kominer hävande av adoptivförhållande enligt gäl­

lande rätt icke vidare i fråga. Vissa verkningar av adoptionen kvarstår allt­

jämt, men ny adoption kan utan hinder därav komma till stånd (jfr 4

kap. 4 § andra stycket föräldrabalken).

De sakkunniga har anfört att om adoptanten avlider innan barnet upp­

nått myndig ålder, vårdnaden jämlikt 6 kap. 8 och 11 §§ föräldrabalken

skall utövas av särskilt förordnad förmyndare. I synnerhet då adoptionen

skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap men även eljest, åt­

minstone om dödsfallet inträffat kort tid efter adoptionen, kan det hända

att barnets föräldrar önskar återtaga barnet och att denna önskan är i

överensstämmelse med barnets bästa. Den möjligheten finns då visserligen

att föräldrarna förordnas till förmyndare. Bortsett från att detta kan te

sig som en mindre naturlig lösning, synes det emellertid enligt de sakkun­

nigas mening vara rimligt att föräldrarna kan få apotivförhållandet hävt.

Lever endast en av föräldrarna eller är det eljest endast en av dem som

önskar hävning, bör sådan kunna komma till stånd på dennes ansökan. I

motsats till ett förmyndarförordnande medför ett hävningsbeslut rättsverk­

ningar även i andra hänseenden än beträffande vårdnaden. Såsom närmare

framgår av nästföljande paragraf i förslaget upphör genom hävandet i prin­

cip all verkan av adoptionen såvitt angår adoptivbarnets ställning till adop­

tanten och dennes skyldemän. Huruvida hävandet medför någon ändring i

förhållande till barnets skyldemän, är i allmänhet beroende på rättens be­

stämmande. Givet är — yttrar de sakkunniga — att rättsverkningarna av

adoptivförhållandets hävande måste beaktas, då det gäller att bedöma om

hävandet påkallas av barnets bästa.

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Då adoptivbarnet efter adoptantens död ånyo adopteras, synes hittills

någon rättslig komplikation knappast ha uppkommit med anledning av det

äldre adoptivförhållandet. Eftersom förslagets bestämmelser om arvsrätt

innebära att adoptivbarnet vid adoption som skett utan förbehåll enligt 4

kap. 7 § ärves av adoptanten och hans skyldemän så som om barnet vore

adoptantens eget barn, blir det nödvändigt att reglera förhållandet mellan

den tidigare adoptantens skyldemän å ena samt den nye adoptanten och

dennes skyldemän å andra sidan. Det naturliga synes vara att låta den nya

adoptionen medföra hävande av det tidigare adoptivförhållandet utan att

särskilt beslut därom behöver meddelas. En dylik regel torde vara lämplig

även då fråga är om adoption med förbehåll om arvsrätt på grund av skyld­

skap. Det må anmärkas att ny adoption över huvud torde förekomma en­

dast i sällsynta undantagsfall.

På grund av nu återgivna överväganden bar de sakkunniga under före­

varande paragraf upptagit bestämmelser att om adoptanten avlider, adop­

tivförhållandet må efter ansökan av adoptivbarnets föräldrar eller en av

dem hävas, såframt det påkallas av barnets bästa, samt att, om adoptiv­

barnet efter adoptantens död blir adopterat av annan, det tidigare adoptiv­

förhållandet skall anses hävt. I anslutning till den senare av de föreslagna

bestämmelserna påpekar de sakkunniga, att om den ene av makar som

adopterat avlider och, sedan den efterlevande maken gift om sig, jämväl

222

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958

den nye maken adopterar barnet, det äldre adoptivförhållandet skall anses

hävt allenast såvitt angår den avlidne och hans släkt.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag under förevarande paragraf, mot vilket ingen

erinran framställts under remissbehandlingen, synes välgrundat. Som de

sakkunniga i annat sammanhang påpekat framgår indirekt av paragrafen

att adoptantens död icke i och för sig, såsom hittills, medför adoptivför-

hållandets upphörande.

13 §.

I 12 § stadgas för närvarande att all verkan av adoption upphör, om

adoptivförhållandet häves. Ett undantag är föreskrivet i 5 kap. 3 § för-

äldrabalken, enligt vilket lagrum rätten vid adoptivförhållandes hävande

kan tillåta att barnet behåller det genom adoptionen förvärvade namnet.

De sakkunniga (s. 173—176) anför att de ifrågasatta nya reglerna i

arvshänseende påkallar övervägande, huru rättsförhållandet bör gestaltas

när adoptivförhållande häves. Beträffande adoptivbarnets ställ­

ning till adoptanten och dennes skyldemän bör enligt

de sakkunnigas mening all verkan av adoptionen liksom hittills i princip

upphöra, om adoptivförhållandet häves. Endast med avseende å adoptantens

underhållsskyldighet gentemot barnet synes anledning föreligga att ifråga­

sätta ett undantagsstadgande. I vissa fall är det nämligen knappast rimligt

att adoptanten befrias från underhållsbördan. Detta gäller först och främst

då hävandet beror på omständighet, som kan läggas adoptanten till last.

Ett annat exempel, där adoptantens befriande från underhållsplikten kan

vara stötande, föreligger då barnet väl fyllt tjuguett år men lider av sjuk­

dom och överenskommelse om adoptivförhållandets hävande träffas mellan

adoptanten och barnet. Även i andra fall, såsom då hävande sker enligt 8 §

eller enligt 9 § andra stycket i dess föreslagna nya lydelse, kan det undan­

tagsvis föreligga särskilda skäl att låta adoptantens underhållsskyldighet

kvarstå. Barnets ålder och den situation, vari barnet kommer att försättas

genom hävandet, samt adoptivförhållandets varaktighet torde härvid främst

vara av betydelse, men även övriga föreliggande omständigheter bör be­

aktas.

På grund härav har det synts de sakkunniga lämpligt att, med avvikelse

från huvudregeln om upphörande av all verkan av adoptionen såvitt angår

adoptivbarnets ställning till adoptanten och dennes skyldemän, ge rätten

befogenhet att vid hävandet bestämma att adoptanten skall bidraga till

adoptivbarnets underhåll, om med hänsyn till anledningen till hävandet,

barnets ålder och övriga omständigheter särskilda skäl är därtill.

Vad angår adoptivbarnets förhållande till dess skyl­

demän har det icke synts de sakkunniga lämpligt att låta hävandet i prin­

cip medföra att all verkan av adoptionen upphör.

Kungl. Maj:Is proposition nr 1'/'/ år W58

223

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Vid huvudformen av adoption förutsättes att barnets förbindelse med dess

naturliga släkt avbrytes genom adoptionen, och det kan icke anses förenligt

med billighetens krav att de rättsliga relationer, som kanske för inånga år

sedan utsläckts, plötsligt skola återupplivas och komma att påverka rätts­

läget för personer, som stundom ej ens känna till adoptivbarnets existens.

1 viss mån kan detsamma sägas beträffande adoption med bibehållen arvs­

rätt på grund av skyldskap. Å andra sidan finnas fall, där den naturliga

släkten vid adoptivförhållandets hävande är beredd att återtaga barnet, fram­

för allt då adoptionen varit av sistnämnda slag. Någon gång kan det dess­

utom vara skäligt att den genom adoptionen avbrutna förbindelsen återupp­

står, trots motsatt önskan från skyldemännens sida. Under dessa omständig­

heter synes knappast någon annan utväg stå till buds än att frågan om hä-

vandets rättsverkningar i förhållande till adoptivbarnets skyldemän får av­

göras särskilt för varje fall.

För att såvitt möjligt begränsa den befogenhet som sålunda måste läggas

i rättens hand torde emellertid det i 10 § avsedda hävningsfallet kunna av­

skiljas och direkt regleras. Då adoptivbarnet fyllt tjuguett år och med adop-

tanten överenskommer om adoptivförhållandets hävande, finnes icke någon

vårdnadsfråga som kräver avgörande. Och i allmänhet är underhållsskyldig­

heten gentemot barnet icke längre aktuell. I stort sett har alltså barnet knap­

past behov av att återinträda i sin familjerättsliga ställning från tiden före

adoptionen. Härtill kommer alt hävandet sker med barnets fria vilja, kanske

för att adoptanten och barnet skola kunna ingå äktenskap med varandra.

Med hänsyn härtill synes regeln för ifrågavarande fall böra vara att hävan­

det ej medför någon ändring med avseende å underhållsskyldighet eller rätt

till arv. — — —

Då adoptivförhållande häves på annan grund än nu sagts, d. v. s. i fall

som avses i 8, 9 och 12 §§, bör rätten, enligt vad förut anförts, i hävnings-

beslutet bestämma huruvida adoptionens verkan med avseende å underhålls­

skyldighet och rätt till arv skall bestå. Vad angår underhållsskyldigheten

synes först böra uppmärksammas att på sätt i det föregående utvecklats

adoptanten kan förpliktas alt bidraga till barnets underhåll. Avser adoptan-

tens underhållsbörda att täcka barnets hela behov av underhåll, finnes icke

skäl att därjämte förplikta barnets föräldrar att bidraga därtill. Motsvarande

gäller när adoptivförhållande enligt 12 § andra stycket blir hävt i anledning

av ny adoption. Då hävande sker enligt 8 §, kräver däremot i regel anled­

ningen till hävandet att adoptanten befrias från underhållsskyldighet och

att denna återgår till föräldrarna. Även vid hävande som avses i 12 § första

stycket är det naturligt att föräldrarna eller den av dem som gjort ansök­

ningen blir underhållsskyldig. Häves adoptivförhållandet enligt 9 § första

eller andra stycket, torde knappast någon lösning av frågan om föräldrar­

nas underhållsskyldighet kunna angivas såsom liggande närmast till hands.

Bedömandet måste ske på grundval av samtliga omständigheter i det sär­

skilda fallet, främst måhända anledningen till hävandet och barnets ålder.

Beträffande rätten till arv må erinras alt hävande av adoptivförhållande, då

adoptionen skett med bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap, icke kan få

annan verkan än att barnets skyldemän erhålla större arv, om barnet dör

utan att efterlämna avkomlingar. Vid huvudformen av adoption blir frågan

om hävandets rättsverkan ett desto vanskligare problem. Ett återknytande av

barnets arvsrättsliga förbindelse med den naturliga släkten inverkar icke

endast på föräldrarnas ulan även på övriga skyldemäns rättsställning. De

sistnämnda ha emellertid icke haft något inflytande på adoptionens till­

komst. Såvitt angår dem kan därför eu sådan omständighet som anledningen

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 195S

till hävandet i regel icke ha avgörande betydelse för frågan om barnets

arvsrätt efter adoptionens upphörande. I stället måste ökat utrymme tiller­

kännas synpunkten huruvida det är obilligt mot skyldemännen att barnet

blir arvsberättigat. Om underhållsskyldigheten mellan barnet och dess föi-

äldrar finnes böra återupplivas vid hävandet, torde det ofta vara skäl att,

i vad föräldrarna angår, låta även det arvsrättsliga förhållandet från tiden

före adoptionen återuppstå. Hänsynen till barnets övriga skyldemän kan

dock leda till att underhålls- och arvsfrågorna böra lösas på skilda sätt.

Överhuvud måste bedömandet av hävandets rättsverkan med avseende på

rätten till arv ske efter noggrann avvägning mellan barnets, föräldrarnas och

övriga skyldemäns intressen. I det fall som avses i

12

§ andra stycket på­

kallas emellertid icke något avgörande i förevarande hänseende, eftersom

den nya adoptionen automatiskt reglerar frågan.

Med hänsyn till det sålunda anförda synas de synpunkter, som böra vara

vägledande vid rättens bestämmande av hävandets verkan med avseende å

underhållsskyldighet och rätt till arv, icke kunna närmare angivas i lagen

utan en vidlyftighet som ej skulle stå i rimlig proportion till hävningsfalléns

fåtalighet. Det torde därför endast böra stadgas att rättens bestämmande

skall ske efter vad med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

I fråga om vårdnaden om barn som är underårig! då adoptivförhållandet

liäves göra sig i viss mån särskilda synpunkter gällande. Adoption äger ofta

rum när de naturliga föräldrarna äro mindre väl skickade eller sakna vilja

att omhänderhava sitt barn. Vid tiden för hävandet har i allmänhet all sam­

hörighet mellan föräldrarna och barnet upphört. Ett återställande av vård-

nadsförhållandet från tiden före adoptionen synes därför i regel icke vara

ändamålsenligt. I stället torde rätten, liksom i åtskilliga fall som angivas i

6 kap. föräldrabalken, i samband med hävandet böra pröva vem vårdnaden

om barnet skall tillkomma. Viss ledning kan därvid hämtas av den regle­

ring som givits i 6 kap. 9 §, varest stadgas att, om vårdnaden enligt 7 §

tillerkänts den ene av föräldrarna och i fråga om honom inträffar fall varom

i 6 § sägs eller om han dör, rätten skall förordna den andre att utöva vård­

naden, såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros

åt särskilt förordnad förmyndare.

I detta sammanhang må framhållas att adoptivförhållandes hävande

ibland kan undvikas genom att vårdnaden överflyttas från adoptanten till

särskilt förordnad förmyndare.

Slutligen har de sakkunniga föreslagit att i förevarande paragraf jämväl

intages en erinran om vad i 5 kap. 3 § föräldrabalken är stadgat om barnets

namn då adoptivförhållandet häves.

Under remissbehandlingen har av hovrätten för Nedre Norrland

ifrågasatts om det icke vid hävande av adoption är motiverat att ge domsto­

len befogenhet, icke blott att bestämma att adoptanten skall bidraga till

adoptivbarnets underhåll utan även att pröva rätten till arv. Det fallet är

ju tänkbart — anför hovrätten — att en rik adop tant så grovt förgått sig

mot barnet, att det för dess bästa är oundgängligen påkallat att adoptionen

upphör, oavsett hur det går med arvsrätten. Även barnavårdsnämnden i

Göteborg anser att domstolen vid hävande av adoption bör äga meddela

förordnande jämväl med avseende å adoptivbarnets rätt till arv på grund

av adoptionen och åberopar som skäl härför att barnet enligt den före­

slagna huvudformen av adoption skiljes från den naturliga släkten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

225

Departementschefen

Såsom de sakkunniga föreslagit bör domstolen vid adoptivförhållandets

hävande äga bestämma att adoptanten skall bidraga till adoptivbarnets un­

derhåll, om med hänsyn till anledningen till hävandet, barnets ålder och öv­

riga omständigheter detta finnes särskilt påkallat. Underhållsplikten skall

anknyta till det behov, som är aktuellt när hävandet sker.

Införandet av en möjlighet att ålägga adoptanten viss underhållsplikt i

förhållande till det förutvarande adoptivbarnet är givetvis förestavat av in­

tresset att barnet ej genom adoptionens hävande skall råka i försörjnings­

svårigheter. Den lämpligaste metoden att tillgodose detta intresse får anses

vara att adoptanten förpliktas bidraga till barnets underhåll. Däremot synes

det varken lämpligt eller erforderligt att — såsom ett par remissinstanser

ifrågasatt — låta domstol meddela förordnande jämväl med avseende å

adoptivbarnets rätt till arv på grund av adoptionen. Arvsrätten är ju i all­

mänhet en högst oviss faktor; det låter sig ej på förhand med bestämdhet

säga vare sig hur stort arvet kan bli eller när arvfallet inträffar. För det ak­

tuella behovet av underhåll torde det således icke ha någon större betydelse

att barnet bibehålies vid sin rätt till arv efter adoptanten.

På grund av vad sålunda anförts och då jag ej heller i övrigt har något

att erinra mot vad de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit

tillstyrker jag att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas för­

slag. 5

5 KAP.

Om barnets namn

2

§.

Enligt andra stycket av denna paragraf i dess nuvarande lydelse må fader

till barn utom äktenskap så ock, där modern är gift, hennes make giva bar­

net sitt släktnamn. I tredje stycket stadgas att, om barnet är trolovnings-

barn, den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det fyllt

tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn. Har bar­

net fyllt aderton år, må ej den som har vårdnaden träffa sådan bestäm­

melse utan barnets samtycke.

I samband med att utomäktenskapligt barn föreslagits skola få samma

ställning i arvsrättsligt hänseende som barn i äktenskap har de sakkun­

niga (s. 176 och 177) funnit det önskvärt att barnet även erhåller rätt till

faderns släktnamn. De sakkunniga har anfört att då barnet regelmässigt

lever tillsammans med sin moder, det emellertid vanligen torde vara för­

delaktigast för såväl barnet som modern att barnet bär moderns namn. Med

hänsyn härtill synes utomäktenskapligt barn böra behålla sin hittillsva­

rande rätt till moderns släktnamn men vara berättigat att taga faderns

15

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

namn. I sistnämnda hänseende torde lämpligen kunna stadgas vad som för

närvarande är föreskrivet beträffande trolovningsbarn.

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Därest frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn löses i enlighet

härmed, har tydligen barnet även på detta område nått principiell likställd­

het med barn i äktenskap. Vid sådant förhållande bör icke, om modern till

det utomäktenskapliga barnet är gift, den nuvarande befogenheten för ma­

ken att giva barnet sitt släktnamn bibehållas. Om modern till ett barn i

äktenskap gifter om sig, har ju barnets styvfader icke sådan befogenhet.

Förslag om ändring för sistnämnda fall har vid ett par tillfällen avvisats

av statsmakterna, senast i samband med föräldrabalkens tillkomst (se prop.

1949: 93 s. 96 f och första lagutskottets utlåtande 1949: 34 s. 13 f). Frågan

om namnändring i här avsedda fall får sålunda oavsett barnets börd prövas

enligt förordningen angående antagande av släktnamn.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att andra

och tredje styckena i förevarande paragraf ersättes med ett stadgande av

innehåll att den som har vårdnaden om barnet eller barnet själv, om det

fyllt tjuguett år, äger bestämma att det skall bära faderns släktnamn samt

att, om barnet fyllt aderton år, den som har vårdnaden ej må träffa sådan

bestämmelse utan barnets samtycke.

De sakkunnigas förslag rörande utomäktenskapligt barns släktnamn har

vid remissbehandlingen lämnats utan erinran i flertalet yttranden,

men bland dem som uttryckligen uttalat sig i frågan har de flesta ställt sig

avvisande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har icke något att erinra mot den

föreslagna regleringen av frågan om utomäktenskapligt barns släktnamn för

det fall att frågan om sådant barns rätt till arv regleras i överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag. Om emellertid rätten till arv i något hänseende

skulle inskränkas, bör enligt föreningens mening motsvarande inskränkning

ske i fråga om rätten till faderns släktnamn. Domkapitlet i Linköpings stift

har ur principiell synpunkt icke någon erinran mot den föreslagna ändring­

en men ställer sig tvekande till huruvida rätten till faderns namn bör givas

barnet enligt dess eget eller moderns bestämmande eller om medgivande av

barnavårdsman, barnavårdsnämnd eller annan utomstående bör fordras. Om

barnet har fördel eller obehag av faderns namn — anför domkapitlet — tor­

de ibland vara en omdömesfråga. Såsom förslaget är utformat föreligger

enligt domkapitlets mening viss möjlighet till utpressning, något som dock

skulle kunna undvikas om utomståendes samtycke måste föreligga. Domka­

pitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till ett utlåtande vilket på domkapitlets

uppdrag avgivits av kyrkoherden Törnquist. Denne ifrågasätter om de före­

slagna bestämmelserna alltid skulle vara fullt lyckliga. Om fadern har ett

högadligt eller ett eljest egenartat namn, kan mycket väl tänkas — fram-

hålles i utlåtandet — att barnets moder, som ju i regel är vårdnadshavare,

bestämmer att barnet skall bära detta namn. Någon anledning att »skydda»

fadern och fördenskull förhindra detta finns självfallet icke, men det är

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

227

ingalunda uteslutet att namnet för barnet själv, både under uppväxtåren

och sedermera, kan bli en allvarlig belastning, som vållar förtret och obe­

hag. Därtill kommer — anföres vidare — att den hittillsvarande möjlighe­

ten för moderns make, om denne är annan än barnafadern, att ge barnet

sitt släktnamn icke vidare skall förekomma. De sakkunnigas motivering för

förslaget synes icke övertygande. Rent teoretiskt må resonemanget om »prin­

cipiell likställelse» med barn av äktenskaplig börd vara riktigt, men i verk­

ligheten förhåller det sig så alt mödrarna i regel är mycket glada åt att de­

ras föräktenskapliga barn lätt kan erhålla samma namn som senare barn i

äktenskapet, eftersom därigenom familjen sammangjutes på ett bättre sätt

och dessa barns särställning icke framträder på samma vis som eljest. De

föreslagna bestämmelserna bör därför omarbetas, så att icke barnen vållas

onödiga besvärligheter på grund av lagens alltför rigorösa karaktär. Lik­

nande synpunkter anförs jämväl i det av domkapitlet åberopade utlåtandet

av kontraktsprosten Dahlbom. Denne finner den föreslagna ändringen dis­

kutabel, men anser å andra sidan att de sakkunnigas motivering har visst

berättigande, särskilt som frågan om barnets namn stundom lämpligen kan

lösas med tillämpning av förordningen angående antagande av släktnamn.

I överensstämmelse med sin uppfattning beträffande frågan om vidgad

arvsrätt för utomäktenskapligt barn avstyrker hovrätten för Nedre Norrland

den föreslagna ändringen rörande rätten till släktnamn. Men även om utom-

äktenskapliga barn skulle tillerkännas arvsrätt, följer enligt hovrättens me­

ning icke därav att rätten till släktnamn bör ändras, eftersom familjenam­

net i än högre grad än familjens egendom får anses vara ett uttryck för ge­

menskap. Det synes hovrätten även föga rimligt att ett släktnamn skulle

mot faderns vilja få bäras av ett utomäktenskapligt barn, på vars fostran

han icke haft möjlighet att inverka. Statistiska centralbyrån framhåller att

den föreslagna lydelsen av förevarande paragraf medfört, att centralbyråns

godkännande enligt släktnamnsförordningen erfordras för att barnet skall

få antaga styvfaderns namn. Centralbyrån har icke något att erinra häremot

ur principiell synpunkt, men påpekar rörande de praktiska konsekvenserna

följande. Nästan undantagslöst varje vecka förekommer, att centralbyrån

har att pröva några ansökningar om rätt för barn i äktenskap att antaga

styvfaderns namn. Då och då inkommer även ansökningar om rätt för barn

utom äktenskap, som utnyttjat sin legala rätt att antaga faderns namn, att

utbyta detta mot styvfaderns. Man torde enligt centralbyråns mening kunna

räkna med en väsentlig ökning av ansökningsärendenas antal, om den före­

slagna ändringen genomföres. Det är dock omständigheter av annan art än

arbetsbördans ökning centralbyrån vill framhålla.

Centralbyrån anför i fortsättningen:

Liksom styvfadern enligt gällande ordning kan i samråd med vårdnads-

liavaren giva barn utom äktenskap sill namn, har det vid ett par tillfällen

varit ifrågasatt, att samma ordning skulle bliva gällande även med avse­

ende å barn i äktenskap som fått styvfader. Förslagen ha emellertid avvi­

sats. De omständigheter som borde vara avgörande — I. ex. barnets sam­

hörighet med den naturlige fadern å ena sidan och samhörigheten med

228

Kungl. Maj.ts proposition nr

1

H år 1958

styvfaderns familj å andra sidan -— ansågos vara av sådan natur, att det

icke vore möjligt att uppställa en allmän lagregel om rätt för barn i äk­

tenskap att erhålla styvfaderns släktnamn. Avgörandet borde ej heller få

träffas av barnets föräldrar utan prövningen borde läggas i en opartisk

myndighets hand, som därvid skulle ledas av hänsyn till barnets bästa.

Enligt centralbyråns erfarenhet möter det med nuvarande ordning i all­

mänhet stora svårigheter att i sådana fall få fram ett utredningsmaterial

om vad som är det bästa för barnet; besluten måste ofta fattas efter täm­

ligen schematiska överväganden. Endast i ett mindre antal fall har central­

byrån funnit sig övertygad om att det är bäst för barnet att behålla den

naturlige faderns namn. I fråga om barn i äktenskap är det vidare vanli­

gen så, att fadern och barnet levat samman någon tid, och att prövningen

avser om barnet skall få byta bort ett namn, som det bär gemensamt med

fadern. När det gäller barn utom äktenskap har man mindre ofta samma

skäl att räkna med en motsvarande samhörighet mellan barnet och fa­

dern. Och eftersom de sakkunniga väl anser att utomäktenskapligt barn

skall vara berättigat att taga faderns namn men tillika finner det fördel­

aktigast, att barnet behåller sin nuvarande rätt till moderns släktnamn,

kommer det i de flesta av dessa fall icke att röra sig om utbyte av ett namn,

som barnet har gemensamt med fadern. Det blir som regel ej heller fråga

om utbyte av ett namn, som barnet bär gemensamt med modern, eftersom

modern förvärvat annat namn genom giftermålet. I själva verket kommer

ansökningen i allmänhet att gå ut på att barnet skall få ha samma namn

som modern även efter hennes giftermål. Det förefaller därför som om

centralbyrån ännu mera sällan än när det gällt barn i äktenskap skulle få

anledning att motsätta sig namnändringen. Då alltså resultatet efter cen­

tralbyråns prövning ej mycket kommer att avvika från resultatet av den

nuvarande lagregeln, om denna bibehålies, ifrågasätter centralbyrån med

hänsyn till den ökade omständligheten huruvida förslaget bör genomföras.

Enligt domkapitlet i Visby stift är traditionen för att mannens släktnamn

skall vara förbehållet huslrun och barnen i äktenskap mycket stark. Sve­

riges advokatsamfund — vars uppfattning i huvudsak delas av svenska

bankföreningen — yttrar att frågan om utomäktenskapligt barns släkt­

namn icke har något särskilt samband med sådant barns rätt till arv; även

om de utomäktenskapliga barnen i arvsrättsligt hänseende likställes med

barn i äktenskap, får de dock icke äktenskaplig börd. Det gemensamma

familjenamnet är just uttryck för en samhörighet, som i regel icke före­

finnes mellan ett utomäktenskapligt barn och dess fader. På grund av vad

nu sagts och då det vanligen torde vara fördelaktigast för såväl barnet som

modern att barnet bär moderns namn, avstyrker samfundet förslaget. Såvitt

svenska socialvårdsförbundet kan finna måste det röra sig om rena undan­

tagsfall, där det kan vara förenligt med barnets verkliga intressen att det

antager sin faders släktnamn utan dennes medgivande och därmed marke­

rar en anknytning till denne, som ofta icke tager sig några som helst syn­

liga uttryck under barnets uppväxttid. Rätten för make att ge hustruns

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 tb år 1958

229

barn utom äktenskap sitt släktnamn bör enligt förbundets mening alltjämt

behållas. Barnavårdsnämnden i Göteborg anser den föreslagna ändringen

olämplig och opraktisk samt föreslår att nu gällande ordning behålles, och

på liknande sätt uttalar sig barnavårdsnämnden i Norrköping.

Departementschefen

Redan i 1917 års lag om barn utom äktenskap stadgades (1 §) att barn

utom äktenskap skulle erhålla moderns släktnamn. Stadgandet kvarstår

oförändrat i första stycket av förevarande paragraf och beröres ej av de

sakkunnigas förslag. Som motiv för stadgandet har åberopats att barnet

faktiskt och rättsligt står närmare modern än fadern.

Mellan barn utom äktenskap och dess fader torde ofta icke råda någon

faktisk samhörighet. Barnet står i allmänhet under moderns vårdnad, det

vistas hos modern och uppfostras av henne. Det är vid sådant förhållande

naturligt att såsom huvudregel alltjämt skall gälla att barn utom äktenskap

erhåller moderns släktnamn.

I syfte att på förevarande område — liksom på det arvsrättsliga området

— skapa principiell likställighet med barn i och barn utom äktenskap har

de sakkunniga föreslagit en tilläggsregel av innehåll att den som har vård­

naden om barn utom äktenskap eller barnet självt, om det fyllt tjuguett

år, skall äga bestämma att barnet skall bära faderns släktnamn. Förslaget

har i princip lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser, men i åt­

skilliga yttranden har betänkligheter uttalats mot detsamma. Sålunda har

bland annat gjorts gällande att frågan om utomäktenskapligt barns släkt­

namn icke har något direkt samband med sådant barns rätt till arv och

att det knappast kan vara rimligt att ett släktnamn skulle mot faderns vilja

få bäras av ett utomäktenskapligt barn, på vars fostran fadern icke haft

möjlighet att inverka.

Det är visserligen sant att frågan om utomäktenskapligt barns arvsrätt

och frågan om sådant barns släktnamn icke är direkt avhängiga av var­

andra. Men bakgrunden för de väckta förslagen utgöres i båda fallen av

strävandena att i görligaste mån utjämna den ur principiell och etisk syn­

punkt oförsvarliga åtskillnaden mellan olika grupper av barn. Självfallet

kan delade meningar råda om riktigheten av att utsträcka nämnda strävan­

den till att avse även frågan om barnets namn. För egen del anser jag dock

övervägande skäl tala för de sakkunnigas uppfattning att så bör ske. Mera

tveksam framstår måhända frågan huruvida det, såsom de sakkunniga före­

slagit, bör tillkomma vårdnadshavaren ensam — alltså i allmänhet modern

— att bestämma att det utomäktenskapliga barnet skall bära faderns namn.

Såsom i ett remissyttrande ifrågasatts skulle man kunna tänka sig att som

villkor för eu sådan namnändring kräva medgivande av barnavårdsman,

barnavårdsnämnd eller annan utomstående. Det är emellertid att befara att

en dylik anordning skulle medföra avsevärd ojämnhet i den praktiska till­

lä inpningen, och jag har slutligen kommit till det resultatet alt det icke

heller på denna punkt finnes tillräckliga skiil att frångå de sakkunnigas

förslag.

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag att, om modern till ett utom-

äktenskapligt barn är gift, slopa den nuvarande befogenheten för hennes

make att giva barnet sitt släktnamn, är att märka att även detta förslag

är ett uttryck för de förut berörda strävandena att uppnå största möjliga

likställdhet mellan olika grupper av barn. Om modern till ett barn i äkten­

skap gifter om sig, har ju •— som de sakkunniga framhållit — barnets styv­

fader icke sådan befogenhet. Det får därför anses följdriktigt att icke heller

utomäktenskapligt barns styvfader skall äga utan vidare ge barnet sitt

släktnamn. I båda fallen torde frågan om namnändring således få prövas

enligt förordningen angående antagande av släktnamn. Statistiska central­

byrån, som har att avgöra dessa ärenden, har visserligen ställt sig något

tveksam till förslaget med hänsyn till den ökade omständlighet som denna

ordning för namnbyte skulle medföra. Centralbyrån synes emellertid vara

benägen att pröva ansökningar av nu ifrågavarande slag i positiv anda, och

under sådana förhållanden torde de praktiska olägenheterna icke få bli av­

görande.

Under hänvisning till det sagda tillstyrker jag att andra och tredje styc­

kena i förevarande paragraf ersättes av ett stadgande med den lydelse de

sakkunniga förordat.

7 KAP.

Om underhållsskyldighet

5 §•

I andra stycket av denna paragraf är för närvarande stadgat, att ett adop­

tivbarns föräldrar icke är skyldiga att bidraga till barnets underhåll, där

ej adoptanten samt, om han är gift, hans make blir ur stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet.

De sakkunniga (s. 177 och 178) har anfört att föräldrarna sålunda har

icke primär men väl subsidiär underhållsskyldighet mot sitt bortadopterade

barn och att barnet trots adoptionen alltjämt är pliktigt att vid behov un­

derhålla föräldrarna. Vid föräldrabalkens tillkomst anförde första lagut­

skottet (utlåtande 1949: 34 s. 18 f) att det knappast vore befogat att adop­

tivbarn skulle ha en undantagslös skyldighet att vid förmåga å ena

och behov å andra sidan underhålla, förutom adoptivföräldrarna, även

de naturliga föräldrarna. På den civilrättsliga underhållsskyldigheten

grundade sig vissa i fattigvårdslagen intagna stadganden av offentlig­

rättslig natur. På grund av det nära samband som rådde mellan den ci­

vilrättsliga och den offentligrättsliga underhållsskyldigheten förutsatte en

jämkning av reglerna i det förra hänseendet att jämväl bestämmelserna

i det senare toges under omprövning. I avvaktan på resultatet av den

pågående revisionen av fattigvårdslagstiftningen fann utskottet det icke

lämpligt att till slutgiltig behandling upptaga till denna lagstiftning höran­

de eller närstående spörsmål. Utskottet förutsatte att i samband med ar­

231

betet på en revision av de offentligrättsliga reglerna i fattigvårdslagstiftning-

en angående underhållsskyldighet mellan föräldrar och barn jämväl frågan

om barns underhållsskyldighet mot föräldrar ur civilrättslig synpunkt ut­

reddes.

Då de sakkunnigas förslag angående adoption förutsätter att vid huvud­

formen därav barnets förbindelse med den naturliga släkten i princip av-

brytes, bär det icke synts de sakkunniga möjligt att såvitt angår nämnda

adoptionsform bibehålla vare sig de naturliga föräldrarnas subsidiära un­

derhållsskyldighet mot barnet eller barnets underhållsplikt mot föräldrarna.

Endast i det fall att den som är gift adopterar sin makes barn bör ett undan­

tag göras för att barnet skall få samma rättsställning i förhållande till båda

makarna. I enlighet härmed har andra stycket i förevarande paragraf av­

fattats.

Departementschefen

Då det reformerade adoptionsinstitutet kännetecknas därav att barnets

förbindelser med den egna släkten avbrytes, är det naturligt att underhålls­

skyldigheten mellan föräldrarna och adoptivbarnet upphör med adoptionen.

D ep ar t em e n t s f ö r.sl aget har även i övrigt utformats i enlighet med de sak­

kunnigas förslag, vilket vid remissbehandlingen genomgående lämnats utan

erinran. Det må i detta sammanhang framhållas att det förslag till reglering

av den civilrättsliga underhållsskyldigheten som nu framlägges helt över­

ensstämmer med den lösning av motsvarande spörsmål rörande offentlig­

rättslig underhållsskyldighet, som förordats i det på riksdagens prövning

beroende förslaget till lag om socialhjälp (se prop. nr 177/1955 s. 250 255).

10

§.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om skyldighet för fader till barn

utom äktenskap att bidraga till modems underhåll i samband med ned-

komsten. Bestämmelserna har icke ansetts direkt tillämpliga då havande­

skapet avbrutits genom abort. I ett på senare tid avgjort rättsfall (NJA

1951 s. 2&5) har emellertid högsta domstolen jämlikt grunderna för ifråga­

varande paragraf ålagt en man att till en ogift kvinna utgiva ersättning

för kostnader i samband med abort på medicinsk indikation; tre ledamöter

var skiljaktiga, en av dem ansåg paragrafen vara direkt tillämplig och två

fann ersättningsanspråket icke kunna bifallas.

De sakkunniga (s. 178 och 179) har uppgivit att 1950 års abortutredning

i en till de sakkunniga inkommen skrivelse anfört att nyssnämnda avgöran­

de icke med säkerhet kunde åberopas som prejudikat för fall, där annan

indikation än medicinsk utgjorde grunden för abortingripandet. Flertalet

legala aborter vore emellertid sådana fall, och utredningen hyste den upp­

fattningen att betalningsskyldighet borde föreligga vid samtliga legala abor­

ter. Utredningen hade därför hemställt att de sakkunniga ville överväga,

huruvida icke frågan borde bli föremål för reglering i lag.

De sakkunniga bär funnit det lämpligt att i samband med de föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

nya reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap före­

slå uttryckliga bestämmelser angående moderns rätt till ersättning då ha­

vandeskapet avbrutits. Eftersom detta fall företer påtaglig likhet med det

att barn födes dött, har bestämmelserna synts böra omfatta båda fallen,

ehuru förevarande paragraf i nuvarande lydelse varit avsedd att tillämpas

oavsett om barnet födes levande eller dött (se lagberedningens förslag till

revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvöabalken III s. 104).

I fortsättningen anför de sakkunniga:

Ersättningsskyldigheten i nu ifrågavarande fall bör uppenbarligen ligga

inom ramen för den ersättningsskyldighet som skulle ha uppkommit vid

normal förlossning och i övrigt så långt möjligt vara anordnad på motsva­

rande sätt som denna. Eftersom något barn, vars vård kan medföra hinder

i kvinnans förvärvsverksamhet, icke finnes, torde emellertid behovet av

ersättning oftast vara mindre omfattande. Vad angår abortfall bör därjämte

i regel något underhållsbidrag icke vara behövligt för tiden före ingripandet.

Att begränsa ersättningsskyldigheten till legal abort synes icke lämpligt.

Även då havandeskapet eljest avbrutits kan det stundom vara skäligt att

kvinnan erhåller ersättning.

Givet är att ersättningsskyldigheten bör åligga den man som föranlett

havandeskapet. I de fall som här äro i fråga förekommer emellertid icke,

såsom då barn födes levande, något fastställande av faderskapet. I stället

bör därför såsom ersättningsskyldig angivas den som haft samlag med mo­

dern å tid då barnet kan vara avlat, om det ej är osannolikt att han är

barnets fader. Om modern under konceptionstiden haft samlag med två

eller flera, skulle konsekvensen strängt taget kräva att ersättningsskyldig­

het endast kunde åläggas den, beträffande vilken det är mest sannolikt att

han avlat barnet. Särskilt i betraktande av att blodprov i allmänhet icke kan

tagas i här avsedda fall, skulle det dock ofta vara mycket vanskligt att göra

den härför erforderliga avvägningen. Härtill kommer att ifrågavarande er­

sättningsskyldighet är förhållandevis litet betungande. På grund härav tor­

de böra gälla att ersättningsskyldighet må åläggas den instämde mannen,

även om kvinnan haft samlag med flera män. En invändning av den; mot

vilken ersättningsanspråk riktas, att kvinnan haft samlag med annan får

sålunda i regel icke någon betydelse då barnet fötts dött eller havandeskapet

avbrutits.

Under hänvisning till det anförda har de sakkunniga föreslagit att i före­

varande paragraf skall införas ett nytt tredje -stycke av innehåll att vad i

första och andra styckena sägs om fadern skall, där barnet födes dött eller

havandeskapet avbrutits, i den mån det finnes skäligt i tillämpliga delar

gälla den som haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat,

om det ej är osannolikt att han är barnets fader. — I paragrafens sista

stycke har de sakkunniga vidtagit en redaktionell ändring.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att den föreslagna nya regeln

bör begränsas till de fall, då barnet födes dött eller havandeskapet avbru­

tits genom legal abort.

Departementschefen

De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen ej mött annan in­

vändning än att i ett yttrande hemställts att ifrågavarande ersättningsskyl­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

233

dighet skall begränsas till de fall då barnet födes dött eller havandeskapet

avbrutits genom legal abort. I likhet med de sakkunniga anser jag att er­

sättningsskyldighet lämpligen bör föreligga jämväl då havandeskapet el­

jest avbrutits. Jag tillstyrker därför att såsom tredje stycke i förevarande

paragraf upptages den av de sakkunniga förordade bestämmelsen. Mot den

redaktionella ändring av sista stycket, som de sakkunniga föreslagit, bär

jag intet att erinra.

12 KAP.

Om inskrivning av förmynderskap

1

§•

I denna paragraf stadgas nu bland annat att förmynderskap för under­

årig skall inskrivas då fader, efter vilken den underårige är arvsberättigad,

eller moder avlider.

De sakkunniga (s. 179 och 180) bär anfört att den begränsning, som

sålunda gäller i fråga om skyldigheten att inskriva förmynderskap vid

faderns död, är föranledd av att utomäktenskapligt barn för närvarande

i allmänhet icke har arvsrätt efter sin fader. Enligt förslaget till ärvdabalk

skall emellertid barn utom äktenskap i arvsrättsligt hänseende likställas

med barn i äktenskap, och begränsningen torde därför böra utgå. Å andra

sidan innebär den föreslagna huvudregeln angående arvsrätt vid adoptiv-

förhållande att adoptivbarn icke är arvsberättigat efter sina skyldemän.

Vid detta förhållande synes förmynderskap för underårig! adoptivbarn böra

inskrivas vid adoptantens i stället för vid faderns eller moderns död. För

de fall då adoptivbarn alltjämt skall njuta arvsrätt efter skyldemän, synes

vad i förevarande paragraf stadgas om förmyndarskaps inskrivande då

egendom som skall stå under förmyndarens förvaltning tillfaller den under­

årige vara tillfyllest.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga sålunda anfört bär föreva­

rande paragraf ändrats så, att förmynderskap för underårig skall inskrivas

då fader eller moder eller, om den underårige är adopterad, adoptant av­

lider.

14 KAP.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo

2

§•

Beträffande denna paragraf har endast den ändringen vidtagits att hän­

visningen till lagen om boutredning och arvskifte ersatts med en hänvis­

ning till ärvdabalken.

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 244 år 1958

15 KAP.

Om förmyndares förvaltning av omyndigs egendom

12

§.

Även i denna paragraf är vidtagen ändring endast av redaktionell natur;

hänvisningen till lagen om arv har utbytts mot en hänvisning till

8 kap.

ärvdabalken.

20 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången

3 §.

I denna paragraf stadgas för närvarande att talan rörande faderskapet till

barn utom äktenskap eller om barnets egenskap av trolovningsbarn må väc­

kas vid rätten i den ort, där mannen bär sitt hemvist eller lägersmålet skett.

Är han död, må talan väckas vid den rätt, som bär att upptaga tvist om arv

efter honom.

De sakkunniga (s. 180—181) har till en början i sitt förslag ur paragrafen

uteslutit vad där sägs om trolovningsbarn. Med hänsyn vidare till de fall

då talan kan komma att samtidigt föras mot två eller flera män synes det

de sakkunniga knappast lämpligt att behålla stadgandet om att talan må

väckas där lägersmålet skett. Även denna bestämmelse har därför utgått.

Av samma skäl har det synts mindre ändamålsenligt att såsom huvudregel

föreskriva att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. En lämp­

ligare huvudregel synes de sakkunniga vara att talan må instämmas till rät­

ten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist. Om modern är död,

återstår enligt denna regel alltid barnets forum. Skulle modern och barnet

ha olika hemvist, kan käranden fritt välja mellan moderns och barnets fo­

rum. De sakkunniga har därjämte ansett att det i viss utsträckning torde bö­

ra stå öppet att stämma till mannens forum, d. v. s. rätten i den ort där man­

nen har sitt hemvist. Emellanåt skulle detta visserligen, såsom antytts, kun­

na medföra olägenheter. Domstolen torde därför böra tillerkännas rätt att

diskretionärt pröva huruvida det är lämpligt att upptaga talan vid mannens

forum samt att vägra detta, om det skulle medföra avsevärd olägenhet. —•

Enligt 10 kap. 14 § rättegångsbalken gäller att käromål mot flera svarande

må väckas vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är

stadgat har att svara, om det sker samtidigt och käromålet stödjer sig på

väsentligen samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot

alla som har del däri, må talan ock väckas vid den rätt där någon av dem har

att svara. När flera svarande skall instämmas, uppkommer tydligen -—• anför

de sakkunniga — behov av att kunna handlägga de olika käromålen vid

samma domstol. De sakkunniga har därför föreslagit att vad i 10 kap. 14 §

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

235

rättegångsbalken är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, om käromål

mot flera svarande rör samma barn.

I de sakkunnigas förslag kompletteras de nu förordade bestämmelserna

med ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika män sam­

tidigt förekommer vid skilda domstolar. De sakkunniga anser sålunda det

icke kunna tillåtas att modern väcker talan mot viss man vid sitt eget forum

och att barnavårdsmannen samtidigt instämmer en annan man till dennes

forum, om det sistnämnda ej sammanfaller med moderns. I nära anslutning

till stadgandet i 13 kap. 6 § rättegångsbalken har därför föreslagits att ny

talan rörande faderskap, varom redan är rättegång, ej må upptagas till

prövning vid annan rätt.

Slutligen har det synts de sakkunniga ändamålsenligt att ge domstol som

har att handlägga faderskapsmål viss möjlighet att överflytta målet till

annan domstol. Om nämligen, sedan talan mot viss man väckts vid t. ex.

moderns forum, det visar sig att ytterligare någon man hör instämmas,

måste detta enligt de förut berörda reglerna ske till samma domstol, även

om den sistnämnde mannens forum ur utredningssvnpunkt finnes avgjort

lämpligare. Efter förebild av bestämmelserna i 19 kap. 7 § rättegångsbal­

ken har de sakkunniga därför föreslagit, att om talan upptagits av viss

domstol och även annan rätt är behörig, den förra skall äga, om synnerliga

skäl är därtill, förordna att målet skall överflyttas till den senare domstolen

samt att beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen skall vara gäl­

lande till dess den rätt, dit målet överflyttats, förordnar annat.

De sålunda föreslagna forumreglerna behandlas i flera remissytt­

randen. Göta hovrätt finner det icke klart att lägersmålsforum bör av­

skaffas. För en moder kan det nämligen med hänsyn till publiciteten vara

värdefullt att kunna välja annat forum än sitt eller barnets personliga fo­

rum, och möjligheten att med viss modifikation kunna välja mannens per­

sonliga forum synes för tillgodoseende av detta intresse icke tillfyllest.

Om en kvinna blivit rådd med barn under ett besök på en främmande ort,

synes det rimligt att hon, liksom nu, bör ha möjlighet att instämma sin

talan till domstolen i den orten. Skall från början eller sedermera flera

män instämmas som svarande löser sig forumfrågan genom hänvisningen

till 10 kap. 14 § rättegångsbalken. Samma ståndpunkt intar föreningen

Sveriges stadsdomare och svenska socialvårdsförbundet, vilket framhåller

att det ur utrednings- och bevissynpunkter i vissa fall kan vara lämpligare

att talan utföres vid den domstol där lokal- och personkännedom lättast kan

förebringas. Även barnavårdsnämnden i Norrköping anser att lägersmåls­

forum alltjämt i normalfallen — då blott en svarande finns — erbjuder

stora fördelar med tanke på att vittnesbevisning och annan utredning där i

regel är lättast tillgänglig. Vidare anser nämnden att barnets forum ofta är

det minst lämpliga, särskilt när barnet är utackorderat i kommun långt från

moderns eller den uppgivne faderns hemort. 1 övriga fall torde barnets fo­

rum i regel sammanfalla med moderns. Det kan emellertid vara hänsyns­

fullt mot modern, att rättegången ej sker i hennes hemort. Enligt nämndens

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

mening bör valfrihet därför fortfarande finnas för käranden mellan sva­

randens forum och annat forum.

Överståthållarämbetet ansluter sig till de erinringar som barnavårds­

nämnden i Stockholm i sitt yttrande anför mot förslaget att faderskapsmå-

len skall handläggas vid rätten i den ort där modern eller barnet har sitt

hemvist. Nämnden yttrar i denna del:

Det kan medföra avsevärd olägenhet för modern att målet handlägges i

den ort, där hon har sitt hemvist. Detta är särskilt fallet, då hon fött bar­

net på annat håll, och detta icke är känt i hemorten.

Att handlägga målet vid barnets forum synes ännu olämpligare. Då fa-

derskapsmålet vanligen handlägges, är barnet ungefär i ettårsåldern och är

då ofta utackorderat i fosterhem eller befinner sig i ett blivande adoptiv-

hem. Erfarenheten har visat, att det även nu är ytterligt svårt att intreseera

fosterföräldrar och blivande adoptanter att ordna med blodprov på barnet,

då de av naturliga skäl icke önska någon insyn i sitt och barnets liv.

Då det är ofta förekommande att faderns, moderns och barnets forum

sammanfaller och huvudparten av faderskapsmål även framdeles torde

komma att röra endast en man, synes det icke föreligga skäl att ändra nu

gällande bestämmelser i annan mån än att faderskapsmål ej bör handläg­

gas i den ort där lägersmålet skett.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om hänvisningen i förs­

ta stycket av paragrafen till 10 kap. 14 § rättegångsbalken ger åsyftad ver­

kan för det fall att målet mot den presumtive fadern nr 1 instämts till den­

nes personliga forum och föreläggande sedan gives att instämma ytterligare

en eller flera svarande. Det är då icke alltid säkert att motsvarande tillämp­

ning av vad i 10 kap. 14 § rättegångsbalken är stadgat gör den första dom­

stolen behörig. Käromålen torde då icke kunna anses vara väckta samtidigt

och saken är ej sådan att endast en dom kan givas mot alla svarande.

Rättegång skommittén avstyrker att lägersmålsforum avskaffas. Kommit­

tén finner det däremot onödigt att talan skall få föras vid rätten i den ort

där barnet har sitt hemvist. I stället för hänvisningen till 10 kap. 14 § rät­

tegångsbalken, vilken kan vålla oklarhet, föreslås vidare att i paragrafen di­

rekt utsäges vad som avses. Till skillnad från vad som gäller enligt 19 kap.

7 § rättegångsbalken skall enligt de sakkunnigas förslag mål kunna över­

flyttas till annan domstol utan att detta yrkats från någondera sidan. Enligt

kommitténs mening bör överflyttning kunna ske endast på yrkande av part.

Departementschefen

Som de sakkunniga framhållit bör ur paragrafen uteslutas vad som däri

sägs om trolovningsbarn. Därjämte påkallas vissa ändringar med anledning

av förslaget till nya regler om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap.

Enligt gällande ordning kan talan om faderskap endast föras mot en man

i sänder. Sådan talan skall jämlikt förevarande paragraf väckas vid rätten

i den ort där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet skett.

Såsom jag i annat sammanhang framhållit kan man utgå ifrån — och

därmed har uppenbarligen också de sakkunniga räknat — att faderskaps-

Kungl. Maj. ts proposition nr i44 är 1958

237

talan även framdeles i allmänhet kommer att föras mot blott en man. Trots

detta har de sakkunniga, med hänvisning till de fall då talan kan komma att

samtidigt föras mot två eller flera män, icke ansett det lämpligt vare sig att

bibehålla stadgandet om lägersmålsforum eller att såsom huvudregel före­

skriva att talan skall väckas där mannen har sitt hemvist. I stället har de

sakkunniga som ny huvudregel jämväl för normalfallen föreslagit att talan

skall väckas vid rätten i den ort där modern eller barnet har sitt hemvist;

mannens domicilforum bibehålies visserligen såsom alternativt forum, men

endast under förutsättning att rätten ej finner det medföra avsevärd olägen­

het att talan föres där.

De sakkunnigas förslag har mött viss kritik i remissyttrandena. För egen

del kan jag ej finna det rimligt att huvudregeln rörande domstols behörig­

het i faderskapsmål skall utformas med tanke på de jämförelsevis sällsynta

fall då rätten har att pröva vem av två eller flera som är fader. Tvärtom

synes mig den grundläggande forumregeln böra ta sikte på de fall då pröv­

ningen avser en enda man. Att för dessa fall frångå den nuvarande regeln,

enligt vilken talan skall väckas vid mannens d. v. s. i regel svarandens do­

micilforum, synes mig ej motiverat. Grundsatsen actor sequitur forum rei

har sedan långt före ikraftträdandet av 1734 års lag gällt i svensk rätt

(jfr

10

kap.

1

§ rättegångsbalken), och erfarenheterna av de nuvarande reg­

lerna om domstols behörighet i faderskapsmål kan icke anses ge något stöd

för att just på detta speciella område frångå den allmänna principen. En

annan sak är att varje forumregel som endast anknyter till parts hemvist,

det må vara svarandens eller kärandens, understundom kan utfalla mindre

väl i den praktiska tillämpningen. Anledningen härtill är att en persons

hemvist bestämmes av hans mantalsskrivning (10 kap. 1 § andra stycket

rättegångsbalken) samt att mantalsskrivningsreglerna har ett sådant inne­

håll att en person kan tänkas vara faktiskt bosatt på en annan ort än den

där han vid stämningens delgivning (jfr 10 kap. 15 § rättegångsbalken) är

mantalsskriven. Redan med hänsyn härtill får det nr båda parternas syn­

punkt anses välgrundat att såsom alternativ forumregel bibehålla det nu­

varande stadgandet om behörighet för lägersmålsforum. Härtill kommer att

det, såsom under remissbehandlingen framhållits, kan innebära en klar

fördel ur såväl utrednings- som bevissynpunkt att talan kan prövas vid den

domstol där lägersmålet ägt rum. Jag har följaktligen kommit till det resul­

tatet att den nu gällande huvudregeln bör bibehållas oförändrad i de fall

då talan blott föres mot en man, d. v. s. att talan i dessa fall må väckas vid

rätten i den ort där mannen har sitt hemvist eller lägersmålet skett. Är man­

nen död, bör talan kunna väckas antingen vid den rätt där dödsboet efter

honom svarar eller vid rätten i den ort där lägersmålet skett.

Av förslaget till 3 kap. 1 § föräldrabalken framgår att rättens prövning

understundom kan avse två eller flera män, antingen därför att barnets

representant från början själv för talan mot flera eller därför alt den av

barnets representant instämde svaranden påkallar alt frågan om faderska­

pet prövas även med avseende å annan man. I de fall då talan från början

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

föres mot två eller flera män kan det givetvis mycket väl inträffa, att sva­

randena icke har samma personliga forum eller att samlagen ägt rum inom

olika domkretsar. Det är därför tydligen erforderligt att meddela en före­

skrift, som gör det möjligt att vid en och samma domstol behandla sådan

talan som riktas mot två eller flera samtidigt. Motsvarande problem har

inom den allmänna civilprocessen lösts genom stadgandet i 10 kap. 14 §

rättegångsbalken, varest stadgas att käromål mot flera svarande må väckas

vid den rätt där någon av dem enligt vad förut i kapitlet är stadgat har att

svara, om det sker samtidigt och käromålen stödjer sig på väsentligen

samma grund. Är saken sådan att endast en dom kan givas mot alla som

har del i saken, må talan enligt nämnda lagrum väckas vid den rätt där

någon av dem har att svara. Jag är ense med de sakkunniga om att en lik­

nande regel bör gälla i sådana faderskapsprocesser där flera svarande från

början skall instämmas, men såsom i ett par yttranden anmärkts får det,

i stället för att nöja sig med en enkel hänvisning till sagda lagrum i rätte­

gångsbalken, anses önskvärt att ge en uttrycklig regel i ämnet. Denna torde

böra innehålla att talan i dylika fall må väckas vid rätten i den ort, som

enligt huvudregeln är behörig med avseende å någon av männen. I de fall

då barnets representant väckt talan mot endast en man, men denne jämlikt

3 kap. 1 § tredje stycket påkallar att frågan om faderskapet skall prövas

även med avseende å annan, framgår av sistnämnda lagrum att den domstol

där den ursprungliga talan väckts automatiskt är behörig.

Som de sakkunniga föreslagit bör forumreglerna i faderskapsmål kom­

pletteras med ett stadgande med uppgift att förhindra att mål mot olika

män samtidigt förekommer vid skilda domstolar. Ett sådant stadgande, ut­

format i enlighet med de sakkunnigas förslag, har upptagits i andra styc­

ket av förevarande paragraf.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ändamålsenligt att ge domstol,

som har att handlägga faderskapsmål, viss möjlighet att överflytta målet

till annan domstol. Dylik överflyttning bör emellertid, såsom i ett remiss­

yttrande förordats, endast få ske på framställning av part. Stadgande här­

om har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf.

4 §•

Denna paragraf innehåller för närvarande bestämmelser om vem som

äger föra talan för utomäktenskapligt barn i mål rörande fastställande av

dess faderskap. Har modern vårdnaden om barnet, äger hon föra talan ändå

att hon ej uppnått myndig ålder. Samma rätt har särskilt förordnad för­

myndare. Barnavårdsman äger ock, själv eller genom ombud, föra sådan

talan. Envar som äger föra talan skall erhålla tillfälle att yttra sig i målet.

De sakkunniga (s. 181 och 182) har ansett att dessa bestämmelser allt­

jämt bör gälla. De av de sakkunniga föreslagna nya reglerna om fader­

skapets fastställande säges emellertid påkalla särskilda regler om fullfölj­

den i mål, vari talan om faderskapet prövats med avseende å flera män;

sådana regler har de sakkunniga upptagit i denna paragraf.

Kungi. Maj:ts proposition nr 14i år 1958

239

Vad först beträffar det fallet att talan i första instans ogillas mot alla har

de sakkunniga föreslagit, att det helt bör ankomma på barnets represen­

tanter att bestämma mot vilka talan skall fullföljas. Man synes nämligen

enligt de sakkunnigas mening med fog kunna lita till att modern och barna-

vårdsmannen regelmässigt fullföljer talan i den omfattning som är önsk­

värd. Om åter talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande

om ogillande av barnets talan, kan barnet givetvis riskera att den som full­

följer vinner befrielse från faderskapet. Det föreligger i denna situation

behov för barnets representanter att i den högre instansen kunna alterna­

tivt yrka att någon annan av de vid underrätten instämda personerna skall

förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Man bör därvid kunna

presumera att barnets representanter alltid önskar att i andra hand dess

yrkanden mot övriga svarande i underrätten upptas till prövning, med rätt

för barnets representanter att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt

de finner ändamålsenligt. Beträffande sådan inskränkning av talan torde

utan särskilt stadgande gälla vad om återkallelse av vadetalan är stadgat

i 50 kap. 25 § rättegångsbalken (jfr 13 kap. 5 § samma balk). I enlighet

med det sagda föreslår de sakkunniga, att om talan å barnets vägnar väckts

mot två eller flera och någon av dem fullföljer talan i högre rätt, jämväl

barnets talan mot annan part skall prövas. Denna bestämmelse påkallar i

sin tur en särskild föreskrift om delgivning av vadeinlagan, så att övriga

svarande blir underkunniga om att den dömde fullföljt. Av det genmäle som

barnets representanter har att avgiva bör framgå i vad mån de alternativt

fullföljer talan mot andra svarande vid underrätten än den dömde. Även

genmälet bör alltså delgivas dem som alternativt kan komma i fråga. En­

ligt de sakkunnigas förslag bör erforderlig bestämmelse i ämnet innehålla

att i fall som nyss sagts inlaga av den som fullföljt talan så ock genmäle som

avgivits å barnets vägnar skall delgivas den eller de andra med föreläggande

att svara i målet.

Göta hovrätt — som enligt vad av det föregående framgår anser den av

de sakkunniga föreslagna processuella ordningen för faderskapets faststäl­

lande vara förenad med avsevärda vanskligheter — räknar till dessa vansk­

ligheter de stora svårigheter som uppkommer vid en process i högre rätt.

De sakkunnigas ståndpunkt att, om en faderskapstalan i första instans ogil­

lats mot flera svarande, det bör helt ankomma på barnets representanter

att bestämma mot vilka talan bör fullföljas står enligt hovrättens mening

icke i god överensstämmelse med den roll som de sakkunnigas förslag till­

mäter rätten i 3 kap. 1 § föräldrabalken. Hovrätten anför:

Om en moder först instämt A och sedan, efter föreläggande, även B och

C instämts samt de alla funnits ha haft samlag med modern men talan

ogillats mot samtliga på den grund att ingenderas faderskap ansetts mera

sannolikt än de andras, skulle modern genom att fullfölja talan endast mot

A ånyo kunna begränsa prövningsmöjligheterna. Att en sådan begränsning

leder till afl hovrätten icke kan förklara l. ex. B som fader, därför att lians

faderskap anses ha »större sannolikhet», må vara eu naturlig följd av full-

följdssystemet; den ogillande domen mot honom vinner ju laga kraft. Men

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1V58

värre synes vara, att prövningen av den i hovrätten föreliggande frågan,

om A:s faderskap anses ha större sannolikhet än någon av de andras, icke

gärna kan ske annat än i samband med den i fråga om B och C förebragta

bevisningen; sannolikt blir väl konsekvensen att B och C måste höras som

vittnen i hovrättsprocessen och att rättegången således där övergår till

den typ som för närvarande en rättegång med flera presumtiva fäder har,

Betänkligheterna blir kanske än mera framträdande om exemplet ändras

så att talan ogillats mot B och C på angiven grund men mot A på grund av

att samlag icke styrkts; om modern då fullföljer endast mot A och hov­

rätten vill anse samlag styrkt, borde väl hovrätten ha möjlighet att göra

sannolikhetsbedömningen i förhållande till B och C. — Vad nu sagts gäller

i viss mån även för det i lagtexten avsedda fallet att talan bifallits mot

en av flera svarande och talan fullföljes av denne; enligt förslaget skall då

käromålet i dess helhet kunna prövas — vilket i och för sig knappast står

i överensstämmelse med vad som enligt ovan skulle gälla då käranden full­

följer mot en svarande — men i motiven sägs, att barnets representanter

skola ha rätt »att i den högre rätten inskränka sin talan på sätt de finna

ändamålsenligt»; sker detta blir läget detsamma som ovan berörts. Regle­

ringen av dessa förhållanden synes icke tillfredsställande.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge anser att olägenheter kan följa

av att barnet tillätes i högre rätt fullfölja talan allenast mot någon eller några

av flera svarande.

Hovrätten för Nedre Norrland finner på samma skäl som Göta hovrätt

olikheten mellan processen i underrätt och processen i överrätt icke befo­

gad samt anför:

Meningen är ju att domstolen skall kunna taga hänsyn till samtliga om­

ständigheter som inverka på sannolikhetsbedömningen. Härvid måste kom­

ma i beaktande ej blott blodprovsundersökningar och liknande fakta utan

även t. ex. parternas berättelser och trovärdighet. Möjligheten härtill går

i viss mån förlorad för överinstansen, om prövningen där av vid underrät­

ten väckt talan mot flera presumtiva fäder göres ovillkorligt beroende av

kärandepartens eget ställningstagande till faderskapsfrågan. Visserligen kan,

om talan ej fullföljts i den utsträckning överrätten finner riktigt, den vägen

stå öppen, att rätten ex officio inkallar som vittnen de personer, vilka så­

lunda ej längre äro parter i målet. Förfarandet är dock ej tillfredsställan­

de. Utredningen kan väl därigenom bli uttömmande, men domstolen blir

likväl urståndsatt att, om den skulle finna annan än den, mot vilken talan

fullföljts, vara att anse som fader, fastställa faderskapet i överensstämmelse

härmed. Resultatet måste i stället i angivna läge bli, att käromålet helt ogil­

las, vilket uppenbarligen är stötande.

På grund av det anförda förordar hovrätten att det föreslagna stadgandet

om prövning vid fullföljd i högre rätt av talan, som väckts mot två eller

flera, skall gälla ej blott då någon av dem fullföljer utan även då talan mot

någon av dem fullföljes å barnets vägnar.

Sveriges advokatsamfund anser att frågan om rättegången i högre rätt

bör göras till föremål för ytterligare överväganden.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att bestämmelserna torde avse

fullföljd beträffande faderskapets fastställande, men däremot ej allenast

beträffande undei'hållsbidrags storlek och rättegångskostnad, samt anser

att detta bör komma till uttryck i lagtexten. Bestämmelsen om delgivning

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

241

av inlaga och genmäle lärer enligt hovrättens mening ur systematisk syn­

punkt ha sin plats i rättegångsbalken; om den föreslagna placeringen be-

hålles, bör i rättegångsbalken intagas en hänvisning till stadgandet. Slutli­

gen framhåller hovrätten att bestämmelser torde vara erforderliga hur i

förevarande hänseende bör förfaras vid resning.

Rättegångskommittén anser att, om de sakkunnigas förslag rörande fa-

derskapsprocessen i övrigt genomföres, bör de föreslagna bestämmelserna

rörande fullföljden i mål, där flera presumtiva fäder varit svarande, få en

motsvarighet för det fall att kärandens talan helt ogillats, enär den allsidiga

provning, som man velat framtvinga i fråga om underrätten, eljest icke

kan komma till stånd. Med den linje kommittén föreslagit beträffande un­

derrättsprocessen (jfr vid 3 kap. 1 och 2 §§) är det däremot naturligt att

i sådant fall frågan, mot vilka talan i hovrätten skall riktas, blir beroende

av kärandens yrkande och att det får ankomma på svaranden att, genom

vittnesbevisning eller annorledes, åstadkomma sannolikhetsawägningen

mellan honom och andra män. Såvitt rör det andra fallet, d. v. s. att kä­

randens talan vid underrätten bifallits mot en av flera svarande och denne

klagar, synes det kommittén strida mot eljest gällande grundsatser att även

de andra männen utan något yrkande skulle bli parter i hovrätten så att

talan i stället kunde bifallas mot någon av dem, måhända mot moderns

och barnavårdsmannens vilja. I anslutning till den ståndpunkt som kom­

mittén eljest intagit föreslår kommittén, att det för fall som nu avses i

stället öppnas möjlighet för käranden att enligt de för anslutningsvad gäl­

lande reglerna föra en talan i målet, som subsidiärt riktar sig mot en eller

flera av de svarande, mot vilka talan i underrätten ogillats. Detta torde

kunna ske genom ett stadgande i

20

kap. föräldrabalken, vari hänvisas till

50 kap. 2 § rättegångsbalken. Motsvarande problem föreligger vid fullföljd

i högsta domstolen men har mindre praktisk betydelse; ehuru någon mot­

svarighet till anslutningsvad icke här finnes, torde frågan kunna lösas på

liknande sätt.

Departementschefen

De föreslagna nya reglerna om faderskaps fastställande torde icke på­

kalla någon ändring av de i förevarande paragraf upptagna bestämmelserna

om vem som äger föra talan för barnet. Däremot är det i detta samman­

hang nödvändigt att närmare uppmärksamma vissa särskilda frågor som

har avseende å fullföljden i mål, vari talan samtidigt föres mot två eller flera

män.

Det synes härvid lämpligast att först diskutera det i praktiken vanligaste

fallet, nämligen att talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med

yrkande att bli fri från faderskapet. Om man antar att i dylikt fall fader-

skapsfrågan i första instans prövas med avseende å — förutom klaganden

(A) — jämväl ytterligare två män (B och C), är det tydligt att A kan ha

ett mycket stort intresse av att också överrätten får pröva faderskapsfrågan

med avseende å B och C eller endera av dem. Situationen kan ju nämligen

10 llihang till riksdagens protokoll I9!>8. 1 saml. Nr 144

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

vara den, att underrätten funnit utrett att alla männen (eller åtminstone

A och B) haft samlag med modern under konceptionstiden men att det

föreligger större sannolikhet för att A är fader än att någon annan av män­

nen (respektive B) är det. Detta A:s intresse av att en mera allmän över­

prövning kommer till stånd kan självfallet föreligga oavsett huruvida det

var på A:s initiativ som B eller C kom att inta partsställning i underrätten

eller detta skedde därför att barnets representanter själva stämde in alla

männen. I det fall varom nu är fråga kan det sägas att läget är tämligen

likartat med det som föreligger, när i underrätten den mot vilken talan

väckts bestrider faderskapet under påstående att barnet avlats av viss an­

nan man. Enligt departementsförslaget skall det i sistnämnda situation an­

komma på svaranden att påkalla faderskapsfrågans prövning jämväl med

avseende å den andre mannen. Det synes då följdriktigt att även i över­

rättsprocessen klaganden skall äga påkalla att frågan om faderskapet prö­

vas jämväl med avseende å hans medsvarande i underrätten eller någon

av dem. Ur klagandens (A:s) synpunkt kan det däremot icke anses nöd­

vändigt att införa ett stadgande, enligt vilket talan mot övriga svarande i

underrätten (B och C) automatiskt upptages till prövning. Det kan näm­

ligen tänkas antingen att A till stöd för sin fullföljdstalan uteslutande åbe­

ropar att han icke haft samlag med modern under konceptionstiden eller

också att A på grund av vad som framkommit vid underrätten finner det

gagnlöst att tvinga fram en överrättsprövning beträffande exempelvis C.

Om man fortfarande håller sig till det fall som nu diskuterats, nämligen

att talan bifallits mot viss man och denne fullföljer med yrkande att bli fri

från faderskapet, uppkommer härnäst spörsmålet hur läget ter sig ur bar­

nets synpunkt samt för de män som jämte klaganden intog partsställning i

underrätten. För den händelse klaganden (A) i fullföljdsinlagan begär att

faderskapsfrågan skall prövas även beträffande B och C, uppstår icke något

problem. Men om A icke själv vill draga in de övriga männen i processen,

föreligger onekligen — såsom de sakkunniga framhållit — behov för bar­

nets representanter att i den högre instansen kunna alternativt yrka att nå­

gon annan av de personer som intog svarandeställning vid underrätten skall

förklaras vara fader, om underrättens dom ändras. Och om A begär att över-

rättsprövningen skall avse även B men ej C, kan det tänkas att barnets

representanter önskar framställa ett alternativt yrkande även mot C. Därest

i sistnämnda fall barnets ställföreträdare av ett eller annat skäl ej önskar

draga in C i överrättsprocessen, kan likväl B tänkas bedöma situationen

så att det ur hans synpunkt framstår som önskvärt att överrättsprövningen

får omfatta också C.

Vad härefter beträffar det fallet att talan i första instans ogillats mot alla

männen, synes det mig, på de skäl som i betänkandet anförts, riktigast att

barnets representanter i princip får bestämma mot vilka talan skall full­

följas. En annan sak är, att om barnets ställföreträdare i dylikt fall fullföl­

jer talan mot endast en av de män (A), vilka intog svarandeställning i första

instans, det torde böra tillkomma A att, om han så önskar, utvidga över-

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

243

rättsprövningen till att avse även de Övriga männen eller någon av dem.

Och om den man (A), mot vilken barnets representanter fullföljer talan,

icke vill draga in mer än en av de övriga (B) i överrättsprocessen, synes det

böra tillkomma denne (B) att i sin tur påkalla överrättens prövning även

beträffande den återstående av männen (C). Skälen för en dylik utvidgning

av överrättsprövningen är i princip desamma som tidigare anförts beträf­

fande det fallet, att talan i underrätten bifallits mot viss man och denne full­

följer med yrkande att bli fri från faderskapet.

På grund av vad sålunda anförts får jag förorda att såsom ett tredje

stycke i förevarande paragraf upptages en fullföljdsregel enligt vilken, när

dom överklagas som givits mot flera män, part skall äga påkalla att frågan

om faderskapet prövas jämväl mot någon av männen som den fullföljda ta­

lan icke avser. Yrkande härom torde av vade- eller revisionskärande böra

framställas i fullfölj dsinlagan och av svarande part i särskild inlaga, vil­

ken skall ha inkommit till rätten inom tid som är bestämd för avgivande av

hans genmäle. Om sådan handling torde i tillämpliga delar böra gälla vad

om vade- eller revisionsinlaga är stadgat.

Uttrycket »part» i den sålunda föreslagna fullföljdsregeln är avsett att

täcka alla förut diskuterade fall. Om talan i underrätten bifallits mot viss

man och denne klagar, kommer icke blott han själv och barnets represen­

tanter att inta partsställning i överrätten utan även varje man som indrages

i överrättsprocessen av klaganden eller av barnets representanter. Detsamma

gäller beträffande den som i sin tur indragits i rättegången av någon, beträf­

fande vilken överprövning skall ske på yrkande av antingen klaganden eller

barnets representanter. Har återigen, sedan talan i underrätten ogillats mot

alla männen, barnets representanter fullföljt talan mot domen, kommer

partsställning i överrätten att intagas — förutom av barnets representanter

och av den eller dem mot vilka dessa fullföljer sin talan — jämväl av den

som indrages i rättegången av någon mot vilken barnets fullföljda talan rik­

tas. Av stadgandets formulering följer att den som icke själv fullföljt talan

mot domen är att anse såsom vade- eller revisionssvarande, ändå att han

utnyttjat honom enligt stadgandet tillkommande möjlighet att yrka en ut­

vidgning av överrättsprövningen; detta får praktisk betydelse bl. a. vid till-

lämpningen av 50 kap. 14 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken.

Om den ursprungliga fullföljdstalan återkallas eller förfaller, torde utan

särskilt stadgande vara klart att en av svarande part framställd begäran om

utvidgad överrättsprövning är förfallen. 5

5 §•

Enligt denna paragraf skall laga domstol i ärende om antagande av adop­

tivbarn eller adoptivförhållandes hävande vara rätten i den ort där adop-

tanten har sitt hemvist.

Såvitt angår antagande av adoptivbarn erfordras icke någon ändring i

detta stadgande. Beträffande adoptivförhållandes hävande är att märka att

enligt departement sförslaget (4 kap. 12 § första stycket) sådan åtgärd skall

244

Kungl. Maj:ts proposition nr Z44 år 1958

kunna ske även efter det adoptanten avlidit. Laga domstol i dylikt fall sy­

nes som de sakkunniga (s. 183) föreslagit böra vara rätten i den ort där

barnet har sitt hemvist.

Med anledning härav har i enlighet med de sakkunnigas förslag, vilket

icke mött någon erinran under remissbehandlingen, vad i förevarande pa­

ragraf är stadgat om adoptivförhållandes hävande utbrutits och i ett sär­

skilt stycke stadgats att ärende om adoptivförhållandes hävande upptages

av rätten i den ort där adoptanten eller, om han är död, adoptivbarnet har

sitt hemvist.

6

§•

I denna paragraf stadgas för närvarande att i ärende om antagande av

adoptivbarn rätten skall söka inhämta upplysning huruvida vederlag eller

bidrag till barnets underhåll är givet eller utfäst. Härjämte lämnas före­

skrifter om bland annat rättens skyldighet att inhämta yttrande från barna­

vårdsnämnd. Såsom av 4 kap. 6 § föräldrabalken framgår får rätten ej giva

tillstånd till adoption, med mindre adoptionen finnes lända till gagn för

barnet samt sökanden uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller eljest

särskild anledning är till adoptionen.

De sakkunniga (s. 183 och 184) har anfört att det är en fråga av livs­

avgörande betydelse, om barnet skall berövas möjligheten att växa upp hos

sina naturliga föräldrar och omplanteras i ett annat hem. Huruvida adoption

bör kunna komma till stånd kan avgöras först efter beaktande av de villkor,

i vilka barnet kommer att försättas genom adoptionen. Uppenbarligen är

det icke tillräckligt, att adoptanten har ekonomiska möjligheter att upp­

fostra barnet. Han måste också ha förutsättningar att kunna skänka bar­

net den trygghet och tillgivenhet, som är nödvändig för dess harmoniska

utveckling. Huruvida så är fallet beror enligt erfarenhetens vittnesbörd till

stor del på om ett gott förhållande råder mellan adoptivföräldrarna in­

bördes. Även adoptantens motiv för adoptionen spelar en viktig roll. Van­

ligen önskar makar adoptera därför att de saknar egna barn. Med hänsyn

till den förändring, som kan inträda i adoptivbarnets förhållande till adop­

tivföräldrarna, om dessa sedermera får egna barn, är det lämpligt att möj­

ligheterna i detta avseende beaktas. Men adoptivföräldrarnas förutsätt­

ningar för att giva barnet ett gott hem är också beroende av hur barnet

kommer att motsvara deras förväntningar. Allvarliga slitningar kan upp­

komma, om barnet icke äger den naturliga utrustning som är erforderlig

för att det skall växa in i adoptantens speciella miljö. En bedömning här-

utinnan kräver tydligen närmare kännedom om barnet, och denna måste i

sin tur huvudsakligen grundas på utredning om föräldrarnas karaktär och

förhållanden i övrigt. Vid sidan av den vanliga läkarundersökning av bar­

net, som bör ingå som ett led i varje adoption, är det sålunda ofta önsk­

värt att barnets arvsbiologiska faktorer blir klarlagda, över huvud torde

som det grundläggande villkoret för att en adoption skall slå väl ut kunna

uppställas att barnet och adoptanten, populärt uttryckt, passar för var­

andra.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts har det synts de sakkunniga

lämpligt att i lagtexten intaga en uttrycklig anvisning att rätten skall söka

inhämta upplysningar, förutom såsom hittills i fråga om vederlag och un­

derhållsbidrag, jämväl angående barnet och adoptanten. Att särskilt fram­

hålla behovet av mera speciella undersökningar har de sakkunniga ej an­

sett erforderligt. Eftersom utredning i hithörande frågor måste föreligga

redan hos barnavårdsnämnd, som har att avgiva yttrande i ärendet, är det

självklart — yttrar de sakkunniga -— att nämnden samtidigt med sitt

eget utlåtande överlämnar utredningen till rätten. I praktiken kommer allt­

så framskaffandet av de upplysningar, som erfordras för adoptionsärendets

slutliga prövning, att åvila barnavårdsnämnden under rättens överinseende.

Vidare har de sakkunniga ansett att i paragrafen bör intagas ett stadgande

om skyldighet för rätten att i visst fall höra släktingar till adoptanten. Då

efter adoptantens död barnet på nytt blir föremål för adoption, skall jäm-

ligt 4 kap. 12 § andra stycket i dess föreslagna lydelse det tidigare adop-

tivförhållandet anses hävt. Den verkan, som den nya adoptionen härigenom

får för den avlidne adoptantens skyldemän, framför allt i arvsrättsligt

hänseende, måste enligt de sakkunnigas mening beaktas vid prövningen av

den nya adoptionens lämplighet.

Barnavårdsnämnden i Göteborg har vid behandlingen av förevarande pa­

ragraf anfört, att ett genomförande av förslaget beträffande huvudformen

av adoption kräver att respektive barnavårdsnämnder i än högre grad än

vad nu är fallet uppmärksammar såväl barnets som de naturliga föräld­

rarnas hereditet. Nämnden fortsätter:

Icke sällan förekomma fall, där ett ifrågasatt adoptivbarns föräldrar be­

finnas vara asociala, misskötsamma personer eller där man finner, att svår­

artade psykiska och andra allvarliga sjukdomar förekomma i släkten.

Likaså är det av allra största betydelse att man i samtliga fall före ett

barns placering undersöker de blivande adoptivföräldrarnas förhållanden i

alla avseenden. Barnavårdsnämnderna vidtaga visserligen utredningar be­

träffande hemmens beskaffenhet före barnets placering, men på grund av

den skärpta sekretesslagen föreligga dock svårigheter att genom olika myn­

digheter erhålla uppgifter, vilka skulle vara av stor betydelse för bedöman­

de av adoptivföräldrars lämplighet. Stundom inträffar sålunda, att man

först efter barnets placering, kanske i samband med adoptionsutredningen

eller t. o. m. efter adoptionen av en tillfällighet får kännedom om att någon

av adoptivföräldrarna varit straffad för brott av gravare art, exempelvis

sexualbrott. Dylika fall kan förorsaka svårt lidande för parterna och all­

varliga konsekvenser för barnet. Genom en allsidig och grundlig utred­

ning av blivande adoptivföräldrars förhållanden, bör man söka undvika dy­

likt. Ett obligatoriskt avgivande av strafflöshetsintyg samt hälsodeklaration

vid tiden för makars ansökan om hemmets godkännande för antagande av

adoptivbarn vore av största betydelse. I samband härmed bör framhållas,

alt man skall söka förhindra privata uppgörelser om barns placering i bli­

vande adoptivhem före barnets födelse. Därjämte bör man för blivande adop­

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

245

246

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

tivföräldrar noga understryka det mindre lämpliga i att barnet överföres

direkt till adoptivhem efter utskrivning från barnbördshus eller kvinno­

kliniker. Den privata annonsering om adoptivhem och adoptivbarn, som

förekommer försvårar också barnavårdsnämndens arbete betydligt.

Departementschefen

Som de sakkunniga framhållit är det för prövningen av frågan huruvida

adoption bör komma till stånd av den största vikt att rätten har tillgång

till erforderliga upplysningar beträffande alla omständigheter i saken och

således icke blott i fråga om vederlag och underhållsbidrag. Jag har alltså

intet att erinra emot att paragrafen i enlighet med de sakkunnigas förslag

kompletteras med ett stadgande, enligt vilket rätten ålägges att i ärende

om antagande av adoptivbarn söka inhämta upplysningar också om barnet

och adoptanten. Jag delar visserligen den av barnavårdsnämnden i Göte­

borg hävdade uppfattningen att utredningen om adoptantens förhållanden bör

vara allsidig och grundlig, men anser att barnavårdsnämnden går för långt

när den kräver att adoptanten alltid skall avfordras s. k. strafflöshetsintyg.

Avgörande för frågan om en person bör tillåtas att adoptera bör vara hans

allmänna lämplighet för uppgiften. Huruvida sådan brottslighet föreligger,

som bör anses diskvalificera någon från möjligheten att antaga adoptivbarn,

torde emellertid behöva närmare undersökas endast i de fall då misstanke

därom yppats.

Under hänvisning till det sagda och då jag ej heller har någon erinran

mot förslaget om införande av skyldighet för rätten att i fall, varom i 4

kap. 12 § andra stycket sägs, höra släktingar till adoptanten, tillstyrker jag

att paragrafen utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag. 7

7 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf gäller, att i ärende om adoptiv-

förhållandes hävande jämlikt 4 kap. 8 eller 9 § rätten skall lämna alla dem

tillfälle att yttra sig, vilkas samtycke eller hörande vore för adoption er­

forderligt, så ock, där adoptanten är förklarad omyndig, hans förmyndare.

Är adoptivbarnet omyndigt och är ej annan än adoptanten förmyndare, eller

vistas den, mot vilken ansökningen är riktad, å okänd ort, skall hans rätt

bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles.

Vad sålunda är stadgat om rättens skyldighet att inhämta yttrande torde

som de sakkunniga föreslagit böra gälla även då adoptivförhållande häves

enligt 4 kap. 12 § första stycket i detta lagrums föreslagna lydelse. Eftersom

adoptanten i nämnda fall förutsättes ha avlidit, synes kretsen av dem,

vilka skall beredas tillfälle att yttra sig, böra utökas med arvingar efter

honom som avses i 2 kap. 3 §.

Med anledning av den föreslagna nya bestämmelsen i 36 § av förevarande

kapitel torde — såsom de sakkunniga anfört -—- vad här är stadgat för

det fall att den, mot vilken ansökningen är riktad, vistas å okänd ort kun­

na utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

247

9 §.

Andra stycket av denna paragraf innehåller för närvarande följande. Ta­

lan angående underhåll till barn upptages av rätten i den ort där svaranden

har sitt hemvist. Vill käranden i mål om underhåll till barn utom äkten­

skap hellre stämma till rätten i den ort, där lägersmålet skett, är det tillå­

tet. Har den som var underhållsskyldig gentemot barn avlidit, upptages talan

om underhåll till barnet av den rätt där dödsboet svarar. Angående talan

om underhåll enligt 7 kap. 10 § åt modern till barn utom äktenskap skall

vad angående talan om underhåll till barnet är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

I anslutning till den ändring som av de sakkunniga förordats beträf­

fande forumbestämmelserna i 3 § av förevarande kapitel har de sakkun­

niga föreslagit, att den speciella forumregeln för mål om underhåll till barn

utom äktenskap skall utgå och ersättas med ett stadgande av innehåll, att

därest fråga om underhåll till barn väckes i mål rörande faderskapet till

barn utom äktenskap, gäller vad i nämnda paragraf stadgas. Dessutom

har bestämmelsen, att då den som var underhållsskyldig gentemot barn

avlidit, talan om underhåll till barnet upptages av den rätt där dödsboet

svarar, ansetts kunna såsom obehövlig uteslutas. Huvudregeln är enligt

förslaget att rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist är forum i

mål om underhåll till barn, och enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken sökes

dödsbo vid den rätt där den döde skolat svara.

Departementschefen

I 3 § av departementsförslaget har med avvikelse från de sakkunnigas

förslag upptagits vissa regler rörande laga domstol i mål om faderskap till

barn utom äktenskap. På sätt de sakkunniga förordat bör emellertid talan

om underhållsbidrag, som väckes i sådant mål, kunna handläggas vid sam­

ma forum. Den särskilda regeln om forum för dödsbo torde, såsom de sak­

kunniga angivit, vara obehövlig.

11

§•

Enligt första stycket av denna paragraf skall vad i 4 § stadgas äga mot­

svarande tillämpning å mål om underhåll till barn. De sakkunniga (s. 185

och 186) har anfört att de av de sakkunniga föreslagna speciella reglerna

med avseende å fullföljd talan i mål om faderskap till barn utom äkten­

skap, vilka intagits i sistnämnda paragrafs tredje stycke (sakkunnigeförsla­

get), sålunda skulle komma att gälla även beträffande talan om underhåll

åt barnet. Detta är enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt lämpligt,

eftersom sådan talan i allmänhet föres i samband med rättegång om fa­

derskapets fastställande. Jämväl anspråk på underhåll åt modern enligt

7 kap. 10 § brukar emellertid regelmässigt framställas samtidigt med yr­

kande om faderskapets fastställande. I förevarande stycke har de sakkun­

niga därför, efter en redaktionell jämkning av nuvarande bestämmelse, in­

fogat ett nytt stadgande av innehåll att vad i tredje stycket av 4 § stadgas

om barnets talan också skall gälla talan av modern om underhåll enligt

7 kap. 10 §.

Departementschefen

Enligt departementsförslaget (4 § tredje stycket i förevarande kapitel)

gäller att, då dom i mål om faderskap givits mot flera män och domen

överklagas, den högre rätten kan bli skyldig att ompröva frågan om fader­

skapet jämväl mot någon av männen som den fullföljda talan icke avser.

Teoretiskt sett kan i dylika fall vem som helst av de män, vilka överrätts-

prövningen omfattar, bli förklarad för fader, oavsett vem som dragit in

honom i överrättsprocessen. Med hänsyn härtill får det anses ur praktisk

synpunkt lämpligt och motsvara barnets behov att den högre rätten, om

barnets representanter så önskar, blir skyldig att — trots att talan icke i

vanlig ordning fullföljts i fråga om underhåll till barnet — ompröva domen

även i denna del. Detsamma får anses gälla beträffande fråga om underhåll

till modern enligt 7 kap. 10 §. En förutsättning för att dessa underhållsfrå-

gor i särskild ordning skall kunna dragas upp i den högre rätten mot viss

man bör självfallet vara, att talan redan vid underrätten förts mot mannen

rörande underhåll till barnet respektive modern.

En fullfölj dsregel av nu angivet innehåll har upptagits i ett nytt andra

stycke av förevarande paragraf. Det har därvid ansetts tillräckligt föreskriva,

att ett yrkande av här angivet slag skall framställas antingen muntligen in­

för rätten eller också skriftligen samt att den mot vilken yrkandet riktas

skall erhålla del därav.

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

12 och 13 §§.

Enligt 12 § äger rätten i mål angående underhåll att för tiden intill dess

laga kraft ägande dom föreligger förordna därom efter vad som finnes skä­

ligt. Skyldighet att utgiva bidrag må dock ej åläggas någon, med mindre

sannolika skäl föreligger att han är bidragsskyldig. I 13 § stadgas att om

mannen, efter det han på grund av förordnande som avses i 12 § betalat

underhållsbidrag till barn utom äktenskap eller barnets moder, genom laga

kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, han dock ej må av

den som mottagit underhållsbidraget söka åter vad han utgivit men äger

av allmänna medel återbekomma guldna bidragsbelopp jämte ränta efter

sex för hundra om året från betalningsdagen. Ansökan härom skall, för

att kunna komma under prövning, inom ett år från det domen vunnit laga

kraft göras hos länsstyrelsen i det län, där målet avgjordes av underrätt.

De sakkunniga (s. 186—188) har anfört att i en inom justitiedeparte­

mentet upprättad promemoria, vilken överlämnats till de sakkunniga för

att tagas under övervägande, framhållits att en förpliktelse för det allmän­

na att ersätta utgivna underhållsbidrag syntes naturlig eller åtminstone

kunde ifrågasättas i vissa situationer, som icke täcktes av bestämmelserna

i 13 § i dess nu gällande lydelse. Sålunda kunde det inträffa att mannen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1!)5S

249

sedan han utgivit underhållsbidrag på grund av interimistiskt förordnande,

icke vore i tillfälle att åberopa friande dom, enär kärandens talan förklarats

förfallen (RÅ 1951: 1 sub I) eller ock målet avskrivits sedan käranden

återkallat sin talan (RÅ 1951: 1 sub II). Det hade även hänt att mannen

nödgats utgiva underhållsbidrag på annan grund än interimistiskt förord­

nande, nämligen enligt underrättsdom som sedermera på det sätt ändrats

av hovrätten att bidragsbeloppet nedsatts (RÅ 1937 Ju. 4), enligt lagakraft-

vunnen dom som sedermera återbrutits (RÅ 1938 Ju. 1) eller enligt avtal

i anslutning till faderskapserkännande som sedermera visats vara oriktigt

(RÅ 1936 S. 150).

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Möjligheten för rätten att interimistiskt ålägga underhållsskyldighet in­

fördes genom 1917 års lag om barn utom äktenskap för att förebygga att

utomäktenskapligt barn och dess moder skulle lida nöd i avbidan på fa­

derskapets fastställande. Om sådant interimistiskt förordnande meddelats

och rätten sedermera i sitt slutliga utslag frikände mannen från fader­

skapet, skulle denne enligt allmänna rättsgrundsatser äga av den under-

liållsberättigade återbekomma vad han betalat på grund av förordnandet.

I regel saknade emellertid den underhållsberättigade medel att fullgöra åter-

betalningsskyldigheten. Det ansågs icke skäligt att mannen sålunda ut­

sattes för bestående förlust på grund av de bestämmelser som meddelats

i syfte att barnet och modern icke skulle vara i saknad av nödigt uppe­

hälle. Därför stadgades rätt för mannen att av allmänna medel få ersätt­

ning för vad han utgivit.

Den sålunda angivna bakgrunden till ifrågavarande regler är numera i viss

mån förändrad. Med nutidens utvecklade socialvårdssystem torde moder

och barn ha avsevärt bättre möjligheter än tidigare att få medel till sin för­

sörjning, även om underhållsbidrag icke omedelbart utgår. Därmed är icke

sagt att interimistiska förordnanden om underhållsbidrag skulle vara

obehövliga. I allmänhet torde den av modern uppgivne mannen vara bar­

nets fader, och då rätten kan konstatera att sannolika skäl föreligga att

han är bidragsskyldig, är det rimligt att underhållsskyldigheten tillämpas

utan uppskov, om det definitiva faderskapsfastställandet väntas draga ut

på tiden och behov av underhåll är för handen. Även om sådant behov icke

förefinnes kan det med hänsyn till mannens ekonomiska läge vara lämp­

ligt att interimistiskt förordnande meddelas. Av en person med små in­

komster kan det vara svårt att framdeles utfå, förutom löpande bidrag, också

ett sammanlagt bidragsbelopp för förfluten tid.

Om interimistiskt förordnande ansetts böra meddelas och mannen se­

dermera genom lagakraftägande dom funnits icke vara underhållsskyldig,

är det, såsom vid tillkomsten av 1917 års lag framhölls, skäligt att han av

det allmänna erhåller ersättning för den påtvungna betalningsskyldighet

han fullgjort. Detsamma synes böra gälla när rätten annorledes än genom

dom slutgiltigt skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet.

Då käromålet förklarats förfallet på grund av kärandens utevaro eller bli­

vit avskrivet emedan käranden återkallat sin talan, kan emellertid ny talan

senare väckas mot mannen. Regelmässigt torde detta dock ej ifrågakomma.

Skulle i något undantagsfall ny talan anhängiggöras och vinna bifall, bör

givetvis mannen icke åläggas underhållsskyldighet avseende tid, för vilken

modern och barnet redan på grund av interimistiskt förordnande erhållit

underhåll. I stället borde lian strängt taget förpliktas att till statsverket

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

återbetala vad lian kan ha uppburit av allmänna medel. Med hänsyn till att

dylika fall ytterst sällan förekomma torde man emellertid kunna underlåta

att upptaga något stadgande därom.

Då interimistiskt förordnande icke meddelats utan underhållsbidrag be­

talats enligt dom eller avtal, är läget ett annat. Dylika situationer omfattas

icke av grunden för ifrågavarande bestämmelser. I det fall att dom, varige­

nom underhållsskyldighet ålagts, kan verkställas utan hinder av att den

icke vunnit laga kraft är visserligen skillnaden delvis av formell art. För-

äldrabalken innehåller emellertid icke, i motsats till 1917 års lag, något

stadgande om sådan omedelbar verkställighet. Och att märka är, att om

rätten med stöd av 17 kap. 14 § rättegångsbalken förordnat att dom må

verkställas genast, den underhållsberättigade enligt 42 § utsökningslagen

i regel måste ställa pant eller borgen för det skadestånd som kan ifråga-

komma om domen ändras.

Beträffande den situation att underhållsskyldighet fullgjorts på grund

av lagakraftvunnen dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, bör

uppmärksammas att fråga om återbekommande av erlagt belopp kan upp­

komma även i andra fall av ändring med anlitande av extraordinärt rätts­

medel. Ett skäl som kan anföras för en särbehandling av det förstnämnda

fallet synes vara, att det skulle vara obilligt mot moder och barn om dessa

bleve utsatta för återbetalningskrav. Enligt ett rättsfall (NJA 1942 s. 39)

har emellertid domstol utan särskilt stöd av lag ansetts kunna föreskriva

att vad som erlagts enligt den upphävda domen icke får återkrävas. Den

avvägning mellan parterna i målet, som skett då sådan föreskrift givits,

torde icke i och för sig behöva leda till att det allmänna träder in och be­

talar ersättning.

Vad slutligen angår betalning på grund av frivilligt erkännande som se­

dermera visats vara oriktigt torde detta fall icke ligga annorlunda till än

det nyssnämnda. Erkännandet har samma verkan som en lagakraftvunnen

dom och domstolens ogiltigförklaring därav medför, åtminstone för fram­

tiden, samma verkan som doms undanröjande i extraordinär väg. Möjli­

gen kan domstolen också efter ogiltigförklaring av erkännande föreskriva

att återbetalning av erlagda belopp icke skall förekomma.

Det lär emellertid inträffa att en uppgiven barnafader undertecknar av­

tal om underhållsbidrag i avbidan på att tilltänkt blodprovsundersökning

kommer till stånd. Anledningen därtill är väl i allmänhet att mannen med­

givit samlag och icke velat undandraga sig att omedelbart betala bidrag, då

modern ansetts vara i stort behov därav till sitt och barnets uppehälle. Om

avtalet innehåller uttryckligt förbehåll att det skall gälla endast tills blod­

prov tagits, är det visserligen icke ett underhållsavtal i lagens mening (jfr

RÅ 1945: 13). Men vare sig avtalet uppfyller kraven härför eller ej, upp­

kommer tydligen frågan om återbekommande av erlagda belopp, därest

mannen genom blodprovet uteslutes från faderskapet. Del föreligger så­

lunda en viss likhet med interimistiskt förordnande. Emellertid måste det

icke sällan vara svårt att skilja de fall, då man i själva verket avsett en

provisorisk reglering, från övriga fall av erkännande, och en särregel skulle

därför medföra vanskligheter. Med hänsyn till vad förut anförts om nutida

socialvårdsförmåner torde behov av interimistiskt bidrag icke vara för han­

den oftare än att man utan större olägenhet kan utverka beslut av domstol

och alltså undvika avtal av förevarande typ. Om sedermera verkställt blod­

prov icke utesluter mannen från faderskapet, har denne fortfarande möj­

lighet att underteckna vederbörligt avtal och det anhängiggjorda målet kan

följaktligen nedläggas innan någon egentlig handläggning förekommit.

Kurigl. Maj:ts proposition nr IM år 1958

251

I enlighet med nu återgivna överväganden har de sakkunniga ansett 13 §

böra ändras allenast såtillvida, att vad däri stadgas skall gälla icke blott då

inannen genom laga kraft ägande dom funnits icke vara underhållsskyldig

utan även då rätten genom beslut som vunnit laga kraft skilt saken från

sig utan att mannen funnits vara underhållsskyldig. Såsom en följd härav

har 12 § ansetts böra undergå en mindre jämkning.

De sakkunnigas förslag till ändring av förevarande paragrafer har endast

berörts i ett fåtal remissyttranden. Hovrätten för Nedre Norrland

ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning att samma möjlighet för den

uppgivne barnafadern att efter interimistiskt förordnande få ersättning av

allmänna medel som nu föreligger, sedan han genom lagakraftägande dom

befunnits icke vara underhållsskyldig, bör gälla även när rätten annorledes

än genom dom skiljer saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet.

Vad åter beträffar de fall, där underhållsplikt fullgjorts på grund av laga-

kraftvunnen dom, vilken sedermera i extraordinär väg ändras, eller där

betalning erlagts med anledning av frivilligt erkännande, som senare visar

sig vara oriktigt, har de sakkunniga — erinrar hovrätten — nöjt sig med

att hänvisa till den praxis som tagit sig uttryck i rättsfallet NJA 1942 s. 39.

En avvägning mellan parterna på sätt som i nämnda rättsfall skett kan emel­

lertid enligt hovrättens mening lätt leda till resultat, som ur allmän rättvise­

synpunkt ter sig stötande, såvida ej det allmänna träder in och slutligen

gäldar ersättningen. Även om sådan ersättning ofta beviljas av Kungl. Maj :t

av nåd, synes det hovrätten icke tillfredsställande att rätten till ersättning

i dylika fall saknar laglig reglering. Det förefaller hovrätten icke heller

praktiskt att, som av de sakkunniga förordats, vid behov av interimistiskt

bidrag i avbidan på blodprovsundersökning domstols beslut alltid skall ut­

verkas. Enligt hovrättens mening är ett frivilligt avtal som träffas genom

barnavårdsmannens förmedling ofta att föredraga. Att avtalet slutes under

barnavårdsmannens överinseende torde tillsammans med det förhållandet

att positiv faderskapsuteslutning för närvarande endast förekommer i un­

gefär 50 procent av de fall då vederbörande ej är barnets fader vara en till­

fyllestgörande garanti mot skenavtal. Hovrätten föreslår därför att frågan

om skyldighet för det allmänna att träda emellan i fall, då uppgiven barna­

fader lämnat underhållsbidrag för barnet men senare befunnits icke vara

dess fader, upptages till förnyat övervägande. Barnavårdsnämnden i Göte­

borg anser att rätt och billighet talar för att av allmänna medel skola åter­

betalas icke endast underhållsbidrag som erlagts enligt interimistisk dom

utan även sådant bidrag som betalats enligt interimistiskt avtal. En änd­

ring i detta avseende är enligt nämndens mening önskvärd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner den föreslagna lydelsen av

13 § för vittomfattande. Det förekommer sålunda — anför hovrätten — att

mannen i anledning av omständigheter, som framkommer under rätte­

gången, erkänner faderskapet på sätt i 3 kap. 4 § föräldrabalken sägs, var­

efter käromålet återkallas och målet avskrives. Enligt hovrättens mening

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

är det uppenbart att, om mannen i dylikt fall betalat interimistiskt under­

hållsbidrag, han icke skall vara berättigad att av allmänna medel återfå vad

han guldit. Statskontoret har i och för sig icke något att erinra mot den före­

slagna ändringen av 13 §, varigenom den som på grund av interimistiskt för­

ordnande i mål angående underhåll utgivit bidrag men i målet sedermera

icke blivit ådömd underhållsskyldighet erhåller ökade möjligheter till er­

sättning av allmänna medel för de erlagda bidragsbeloppen. Såsom de sak­

kunniga antytt kan emellertid — fortsätter statskontoret — en på nytt an-

hängiggjord talan mot mannen komma att vinna bifall, och i sådana fall,

även om de är sällsynta, bör mannen givetvis förpliktas att till statsverket

återbetala ersättning som uppburits av allmänna medel. Statskontoret före­

slår att bestämmelser härom meddelas.

I skrivelse till Konungen den 21 mars 1955 har justitieombudsmannen

hemställt att vad i 20 kap. 13 § första stycket föräldrabalken stadgas om

rätt till ersättning av allmänna medel genom ett tillägg till lagrummet

göres tillämpligt å man, som befunnits uppenbarligen icke vara fader till

barnet och alltså icke underhållsskyldig, även om domstolen skiljer sig från

målet utan dom.

Departementschefen

Liksom hittills bör uppenbarligen gälla att därest interimistiskt förord­

nande om underhållsbidrag meddelats och mannen sedermera genom laga-

kraftägande dom funnits icke vara underhållsskyldig, han av allmänna me­

del skall äga återbekomma guldna bidragsbelopp. I likhet med de sakkun­

niga finner jag det rimligt att detsamma skall gälla även då rätten annor-

ledes än genom dom slutgiltigt skilt saken från sig utan att mannen fun­

nits underhållsskyldig. I sistnämnda fall kan det tydligen inträffa att ny

talan sedermera väckes mot samme man, och för den händelse denna talan

vinner bifall borde mannen strängt taget kunna förpliktas att till statsver­

ket återbetala vad han kan ha uppburit av allmänna medel. I ett remiss­

yttrande har också förordats att bestämmelser meddelas, varigenom sådan

återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas mannen. Som de sakkunniga

framhållit torde emellertid dylika fall ytterst sällan förekomma, och jag

har därför ansett mig kunna underlåta att upptaga några bestämmelser om

sådan återbetalningsskyldighet.

Såsom i ett annat remissyttrande påpekats torde stundom det läget kun­

na uppstå att mannen i anledning av omständigheter, som framkommit

under rättegången, erkänner faderskapet samt att käromålet till följd därav

återkallas och målet sålunda avskrives utan att mannen förklaras vara

underhållsskyldig. Har mannen i dylikt fall betalat interimistiskt under­

hållsbidrag, vore det naturligtvis ej rimligt, om han av allmänna medel skulle

kunna utfå vad han i detta hänseende guldit. Visserligen lär man sällan be­

höva räkna med att mannen i detta läge verkligen kommer att resa krav på

ersättning av det allmänna. För att regeln ej formellt skall täcka detta fall

synes det dock välgrundat att jämka dess formulering något. Detta kan ske

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

253

på så sätt att ordet »äge» i den nuvarande lydelsen Oäge av allmänna medel

återbekomma») utbytes mot »må». Av språkliga skäl bör i så fall samtidigt

ordet »må» i den nuvarande lydelsen (»må han dock ej av den som mottagit

underhållsbidraget söka åter vad han utgivit») ersättas med »äge». Avsikten

med den ändrade formuleringen är endast att i eventuellt uppkommande un­

dantagsfall ge länsstyrelsen en laglig möjlighet att avslå en sakligt ogrundad

ansökan att återbekomma guldna bidragsbelopp.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ej påkallat att i lagen uttryck­

ligen reglera den situationen att underhållsskyldighet fullgjorts på grund av

lagakraftvunnen dom, vilken sedermera efter resning eller eljest i extraordi­

när väg ändras. Ej heller det fallet att betalning fullgjorts på grund av frivil­

ligt erkännande, som sedermera visats vara oriktigt, synes mig behöva bli

föremål för en generell laglig reglering. Om den föreslagna nya faderskaps-

regeln genomföres och det därmed blir möjligt för den man, som av modern

uppges vara fader, att påkalla en jämförelseprövning med andra presumtiva

fäder, kan man förvänta att erkännande av faderskapet, vilket ju har sam­

ma verkan som en lagakraftvunnen dom, i regel kommer att ske endast i så­

dana fall, då mannen har all anledning tro sig vara barnets rätte fader. Där­

est likväl erkännandet i något särskilt fall, kanske efter lång tid, visar sig

ha varit oriktigt, är läget onekligen mycket likartat med det som föreligger

när en lagakraftvunnen dom ändras i extraordinär väg. I båda dessa fall

kan situationen obestridligen vara sådan, att det vid en bedömning av samt­

liga inverkande omständigheter skulle te sig oskäligt att låta mannen lida

en bestående förlust. Det synes därför rimligt att Kungl. Maj :t i förekom­

mande fall kan, efter diskretionär prövning, inom icke alltför snäva gränser

lämna ersättning för felaktigt guldna belopp. Detta gäller i och för sig även

de i betänkandet berörda fall, då en uppgiven barnafader undertecknar av­

tal om underhållsbidrag i avbidan på att blodprovsundersökning kommer

till stånd och denna undersökning sedermera ger till resultat att mannen ej

är fader. Det sistnämnda fallet lämpar sig desto mindre för en allmän regle­

ring som det därvid stundom kan tänkas att mannen — med hänsyn till att

han haft samlag med kvinnan under konceptionstiden eller rentav stadigva­

rande sammanbott med henne under denna tid — vid avtalets ingående fak­

tiskt avsett att oberoende av blodprovsundersökningens resultat betala

underhållet för tiden till dess undersökningen skett.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att förevarande

båda paragrafer ändras i huvudsak på sätt de sakkunniga föreslagit.

36 §.

Då den som sökes för delgivning i tvistemål icke har känt hemvist vare

sig inom eller utom riket och upplysning ej heller kan vinnas var han

uppehåller sig, äger rätten jämlikt 33 kap. 12 § rättegångsbalken förordna

att handlingen skall anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i dess

kansli samt meddelande därom införas i allmänna tidningarna och, om det

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

kan antagas därigenom komina till den söktes kännedom, även i annan

tidning. Delgivning skall anses ha skett då vad sålunda föreskrivits blivit

fullgjort. Samma förfarande kan användas om den sökte har känt hemvist

inom riket och han eller någon, till vilken handlingen må överlämnas, ej

träffas samt upplysning ej heller kan vinnas var den sökte uppehåller sig.

Enligt 13 § i samma kapitel gäller det sistnämnda dock icke vid delgiv­

ning av stämning, med mindre anledning förekommer att den sökte av­

vikit eller eljest håller sig undan.

De sakkunniga har anfört att dylik s. k. kungörelsedelgivning enligt de

sakkunnigas mening är mindre lämplig, när talan jämlikt föräldrabalken

riktas mot någon som vistas å okänd ort. Endast i undantagsfall torde en

kungörelsedelgivning leda till att den bortovarande verkligen får känne­

dom om vad som skall delgivas honom. Sådan talan som här avses rör i

allmänhet ett underårigt barns status, och det är icke tillfredsställande att

för såväl den bortovarande som barnet så betydelsefulla frågor skall kun­

na handläggas och avgöras utan att den bortovarande varit tillstädes eller

hans intressen eljest tillvaratagits av någon utom domstolen stående. Om

man därför vidtager anordning för att den bortovarande skall företrädas av

en representant, synes denne böra erhålla sådan ställning att han även

kan mottaga stämning eller annan handling varav den bortovarande skall

erhålla del. Institutet kungörelsedelgivning kommer härigenom att sakna

tillämplighet på ifrågavarande område. Den bortovarandes representant

har naturligtvis skyldighet att vidtaga åtgärder för att komma i kontakt

med sin huvudman.

Under hänvisning till det sagda har de sakkunniga föreslagit att i ett nytt

första stycke i förevarande paragraf skall stadgas att om den, mot vilken

talan enligt föräldrabalken riktas, vistas å okänd ort, hans rätt i saken

skall bevakas av god man, varom i 18 kap. förmäles. De sakkunniga an­

märker, att då någon särskild övergångsbestämmelse icke ansetts böra upp­

ställas, stadgandet blir tillämpligt även i rättegång som är anhängig vid nya

lagens ikraftträdande.

Föreningen Sveriges stadsdomare har icke något att erinra mot det fö­

reslagna tillägget i förevarande paragraf, men föreningen finner angeläget

att frågan om ersättning till den gode mannen även upptages till behand-

ling.

Departementschefen

Jag tillstyrker att såsom första stycke i förevarande paragraf upptages

ett stadgande av den lydelse de sakkunniga föreslagit.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts rörande frågan om er­

sättning till den gode mannen må endast påpekas att denna fråga regleras

genom stadgandet i 18 kap. 11 § föräldrabalken (jfr 18 kap. 4 § 4. samma

balk).

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

37 §.

Enligt denna paragraf i dess gällande lydelse skall i fråga om mål eller

ärende, vari allmän åklagare, barnavårdsnämnd eller överförmyndare för

talan, vad i 20 § lagen om införande av nya rättegångsbalken är stadgat

äga motsvarande tillämpning. I sistnämnda lagrum föreskrives bland annat

att om på grund av stadgande i lag eller författning talan föres å det all­

männas vägnar av allmän åklagare eller annan myndighet i mål, som ej

angår allmänt åtal, och talan ej avser tillvaratagande av kronans eller an­

nans enskilda rätt, skall, om ej särskild föreskrift därom är meddelad, be­

träffande rättegångskostnad bestämmelserna i nya rättegångsbalken angå­

ende allmänt åtal äga motsvarande tillämpning.

De sakkunniga har anfört att enligt gällande lag den förlorande parten

i mål om faderskap till barn utom äktenskap torde böra förpliktas att er­

sätta motpartens rättegångskostnad. Emellertid synes målen i fråga, oaktat

frivilligt erkännande av faderskapet kan givas, stå mycket nära sådana mål

som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken. Sistnämnda lagrum innehåller,

att om målet angår rättsförhållande som enligt lag ej må bestämmas an-

norledes än genom dom, må förordnas att vardera parten skall bära sin

rättegångskostnad. Detta stadgande är bland annat tillämpligt på mål om

äktenskaplig börd. Särskilt om processen i mål om faderskap till barn utom

äktenskap ändras på sätt de sakkunniga föreslagit, synes det angeläget att —

med hänsyn till att det allmännas intresse blivit ännu starkare framhävt än

tidigare och att utredningen kan bli väsentligt vidlyftigare än hittills — 18

kap. 2 § må tillämpas jämväl i dylika mål. Om bestämmelse härom med­

delas, torde emellertid knappast återstå några betydelsefullare mål eller

ärenden som avses i föräldrabalken och beträffande vilka icke 18 kap. 2 §

rättegångsbalken skulle vara tillämplig, frånsett de mål där enligt föreva­

rande paragraf brottmålsreglerna skall tillämpas. Det bär därför synts de

sakkunniga lämpligt att generellt under sistnämnda paragraf föreskriva att

med avseende å rättegångskostnad i annat mål än sådant, där brottmåls­

reglerna skall tillämpas, skall gälla vad i 18 kap. 2 § rättegångsbalken är

stadgat, ändå att det rättsförhållande varom är fråga må bestämmas an-

norledes än genom dom.

Av remissinstanserna har Svea hovrätt sagt sig icke ha något att erinra

mot den föreslagna hänvisningen till kvittningsregeln i 18 kap. 2 § rätte­

gångsbalken. Hovrätten framhåller emellertid att nämnda stadgande i stor

utsträckning av underrätterna kommit att tillämpas i fall då detta varken

varit lagstiftarens mening eller eljest är önskvärt. Det kan enligt hovrät­

tens mening befaras att i mål och ärenden, som avses i föräldrabalken, en

tillämpning av 18 kap. 2 § rättegångsbalken snarare blir regel än undan­

tag, och hovrätten anser det därför böra understrykas, att bestämmelsen om

kvittning har fakultativ karaktär och att den bör tillämpas med försiktig­

het. Föreningen Sveriges stadsdomare påpekar att det icke framgår hur

kostnaden skall fördelas i mål, som endast rör underhållsskyldighet till barn

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

i eller utom äktenskap. Föreningen anser det för sin del icke lämpligt att

stadgandet i 18 kap. 2 § rättegångsbalken görs tillämpligt för dylika fall.

Hovrätten för Nedre Norrland fäster uppmärksamheten vid de svårig­

heter, som kan uppkomma vid den slutliga fördelningen av rättegångskost­

naderna i det fall att talan om fastställande av faderskapet till barn utom

äktenskap föres mot flera, samt anför i fortsättningen:

Olika situationer kunna här föreligga. Bl. a. uppstår frågan vem som

skall gälda kostnaderna för svarande i underrätt, som instämts först efter

rättens föreläggande, om talan mot honom eller mot samtliga svarande

ogillas. Hovrätten finner skäligt att svarande, som mot sitt nekande över­

tygats om samlag med barnets moder under konceptionstiden men friats

genom blodprov eller annan dylik utredning, får svara för alla rättegångs­

kostnader som belöpa å hans del av målet. Att härvidlag skilja mellan fall

då blodprovet varit positivt friande och fall då käromålet ogillats till följd

av att utredningen visat samma grad av faderskapssannolikhet för flera

svarande synes ej motiverat. Redan 18 kap. 6 § rättegångsbalken medger

att svaranden i sådana fall ålägges betala utgifterna för den del av proces­

sen som rör utredning om förekomna samlag. Genom det föreslagna tilläg­

get till 20 kap. 37 § föräldrabalken, innebärande utvidgad tillämpning av

18 kap. 2 § rättegångsbalken, beredes möjlighet att låta svaranden bära

jämväl egen kostnad för blodprovsundersökning och dylik utredning. En

lösning enligt den av hovrätten angivna linjen synes alltså knappast kräva

någon lagändring utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Annorlunda är förhållandet beträffande rättegångskostnaderna för sådan

svarande mot vilken talan visserligen väckts först efter rättens föreläggande

men angående vilken ej ens blivit utrett att samlag förekommit med barnets

moder under konceptionstiden. Om i detta fall käromålet bifalles mot någon

som angivit den friade mannen såsom misstänkt för att vara barnafadern

och därigenom föranlett dennes instämmande till rätten, synes det rimligt

att den förlorande parten förpliktas ersätta icke blott kärandens utan även

dylik medsvarandes rättegångskostnader. Men har rättens föreläggande

meddelats utan föranledande av den, som sedermera bindes vid faderskapet,

kan det knappast vara riktigt att denne sistnämnde skall vidkännas de av

föreläggandet orsakade särskilda kostnaderna i målet. Ej heller är det klart

att kostnaderna i fråga böra drabba kärandeparten.

Även då talan föres mot flera samtidigt, utan att föreläggande därom

givits, måste liknande situationer inträffa. Understundom kan det väl i så­

dana fall vara naturligt, att, då talan mot någon eller några ogillas, de å

processen i denna del belöpande kostnaderna skola bäras av käranden.

Många gånger torde emellertid en dylik utgång te sig obillig. Saknas möj­

lighet att, i enlighet med vad ovan anförts, trots käromålets ogillande ådö-

ma svarande kostnaderna i fråga, synes för sådant fall ej annan rimlig ut­

väg stå öppen än att låta kostnaderna betalas av allmänna medel.

En närmare undersökning av olika tänkbara fall torde sålunda ge vid

handen att omständigheterna kunna bli så skiftande att domstolen måste

tillerkännas ett helt annat utrymme för skälighetsprövning än för närva­

rande. En sådan utvidgad rätt att fördela rättegångskostnad i faderskaps-

mål efter omständigheterna bör föreligga oberoende av om rätten meddelat

föreläggande eller icke. Eljest skulle barnets ställföreträdare, åtminstone

så snart barnet ej har fri rättegång, kunna förledas till att alltid avvakta

sådant föreläggande innan mer än en man instämmes. Vidare bör övervä­

gas möjlighet för domstolen att, även då part icke åtnjuter fri rättegång,

låta kostnaderna under vissa förutsättningar gäldas av allmänna medel.

Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 1958

257

Hovrätten framhåller att det sagda närmast tagit sikte på kostnaderna

vid underrätt men att även i överrätt torde gälla att variationen av de om­

ständigheter som kan uppkomma är så stor att nuvarande regler om rätte­

gångskostnad icke medger domstolen tillräcklig valfrihet. Hovrätten fort­

sätter :

Man kan t. ex. tänka sig det fallet att käromålet i underrätt bifallits mot

viss man som sedan vädjat och att därefter i hovrätten talan i stället bi-

falles mot en av de övriga män, beträffande vilka faderskapet prövats jäm­

likt det föreslagna stadgandet i 20 kap. 4 § tredje stycket föräldrabalken.

Hovrätten måste då uppenbarligen äga befogenhet att, för den händelse

kostnaderna ej skola utgå av allmänna medel, efter omständigheterna ålägga

den dömde att gottgöra icke blott modern och barnet utan även övriga par­

ter deras utgifter å målet.

Departementschefen

Enligt den i 18 kap. 1 § rättegångsbalken stadgade huvudregeln om rätte­

gångskostnad i tvistemål skall part, som tappar målet, ersätta motparten

hans rättegångskostnad, om ej annat är stadgat. Ett betydelsefullt undantag

från huvudregeln göres i 18 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilken vardera

parten skall bära sin rättegångskostnad, om målet angår rättsförhållande

som enligt lag ej må bestämmas annorledes än genom dom. Under åbero­

pande av att mål om faderskap till barn utom äktenskap står mycket nära

sådana mål som avses i 18 kap. 2 § rättegångsbalken och med hänvisning

till sitt förslag angående ändrade regler för faderskapsprocessen, har de

sakkunniga ansett det angeläget att kvittningsregeln i nämnda lagrum må

tillämpas jämväl i mål om fastställande av faderskapet till utomäktenskap-

ligt barn.

Såsom tidigare i olika sammanhang framhållits kan man utgå ifrån att

det alldeles övervägande antalet faderskapsprocesser även framdeles kom­

mer att avse en enda man. Som regel lär det väl därvid mera sällan finnas

anledning att beträffande rättegångskostnaderna frångå regeln i 18 kap. 1 §

rättegångsbalken, men det kan likväl tänkas att det också i dessa fall under­

stundom ter sig välgrundat att låta vardera parten bära sina kostnader. Det

egentliga motivet till en särskild kostnadsregel sammanhänger emellertid

med att enligt de nu föreslagna reglerna en och samma faderskapsprocess

kan komma att avse flera män, antingen därför att barnets representant

själv för talan mot två eller flera eller därför att den ursprunglige svaran­

den påkallar att frågan om faderskapet skall prövas även med avseende å

annan. Det torde ligga i öppen dag att huvudregeln i 18 kap. 1 § rättegångs­

balken mången gång skulle vara föga ändamålsenlig eller rent av omöjlig

att tillämpa i dylika lägen. Ej heller de sakkunnigas förslag synes emeller­

tid i önskvärd omfattning beakta de krav som uppkommer, därest den först

instämde svaranden tillätes att draga in andra män i processen. Särskilt

med tanke på dessa fall — i vilka även tillämpningen av kvittningsregeln

säkerligen mången gång skulle framstå som obillig — synes det ofrånkom­

ligt att i föräldrabalken upptaga eu kostnadsregel, som gör det möjligt för

IT

Bihanj till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr in

258

domstolen att laga efter lägligheten. Såsom jag vid 3 kap. 1 § i föräldrabalken

framhållit bör domstolen erhålla möjlighet att ålägga den först instämde

svaranden skyldighet att betala den av honom i processen indragne man­

nens rättegångskostnader, därest talan mot denne ogillas och det av om­

ständigheterna framgår alt den ursprunglige svaranden saknat grund för sin

begäran att faderskapsfrågan skulle prövas jämväl med avseende å den

andre mannen. Med hänsyn till att faderskapsprocessen, sådan den konstrue­

rats i departementsförslaget, kan komma att förete en mängd skiftande situa­

tioner, synes det ej möjligt att i lagtexten uppställa några närmare föreskrif­

ter rörande rättegångskostnadernas fördelning i mål om faderskap till utom-

äktenskapligt barn. Det väsentliga är att domstolarna i dylika mål får fria

händer att handla efter omständigheterna i varje särskilt fall. önskvärdhe­

ten härav har också starkt understrukits under remissbehandlingen. Med

anledning härav får jag föreslå att rätten erhåller befogenhet att förordna

efter vad som med hänsyn till samtliga i målet föreliggande omständigheter

finnes skäligt. Den sålunda föreslagna regeln avses självfallet skola äga till-

lämpning jämväl i högre rätt.

I anledning av vad i ett remissyttrande anförts beträffande kostnadsför­

delning i mål, som endast rör underhållsskyldighet, må till slut endast

anmärkas att det i sådana mål synes lämpligt att allmänna civilprocessuella

regler länder till efterföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 14b år 1958

övergångsbestämmelserna

Punkt 1

De sakkunniga (s. 190—193) har anfört att det med avseende å genom­

förandet av de föreslagna reglerna om fastställande av faderskapet till barn

utom äktenskap till en början — liksom vid föräldrabalkens tillkomst —

synes kunna fastslås, att de nya reglerna icke bör leda till att före ikraftträ­

dandet med stöd av äldre lag rättskraftigt avgjorda faderskapsfrågor på

nytt skall bli föremål för bedömande. Vad som i detta sammanhang behöver

närmare övervägas är därför endast, huruvida de nya reglerna skall tilläm­

pas i alla mål som efter ikraftträdandet förekommer till avgörande.

Vissa fördelar skulle enligt de sakkunnigas mening otvivelaktigt vara för­

enade med att låta barnets födelsetid bli bestämmande för frågan om äldre

eller ny lags tillämplighet. Såsom de sakkunniga framhöll vid föräldrabal­

kens tillkomst, är det emellertid mindre tillfredsställande att regler, som

avser att leda till säkrare resultat, icke kan utnyttjas i alla mål som före­

kommer till bedömande sedan dessa regler trätt i kraft. Enligt de sakkun­

nigas mening måste tillämpningen av de nya bestämmelserna om faderska­

pets fastställande förväntas medföra att det rättsligen fastställda faderska­

pet i större utsträckning än hittills överensstämmer med det biologiska.

Även om, såsom i annat sammanhang förordats, den föreslagna nya ord­

ningen i arvshänseende — med vissa undantag — icke kommer att beröra

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

259

barn födda före ikraftträdandet, är det därför angeläget att faderskapet till

sådana barn såvitt möjligt blir prövat efter nämnda bestämmelser.

Med utgångspunkt härifrån synes — anför de sakkunniga — den om­

ständigheten, att barnet är fött före ikraftträdandet, icke i och för sig böra

utesluta nya lagens tillämplighet. Däremot kunde det möjligen vara anled­

ning att från nya lagens tillämpningsområde undantaga alla eller vissa av

de mål som blivit anhängiggjorda före ikraftträdandet. Huruvida detta bör

ske, sammanhänger med de processuella förutsättningarna för tillämpningen

av de nya reglerna om faderskapets fastställande.

De sakkunniga yttrar i fortsättningen:

Den viktigaste nyheten i detta hänseende är att talan samtidigt kan föras

mot två eller flera män. Om rättegång inletts under äldre lags giltighetstid,

har tydligen denna möjlighet icke från början kunnat utnyttjas. Är målet

vid nya lagens ikraftträdande alltjämt anhängigt hos underrätten, torde

emellertid en tillämpning av de nya reglerna icke medföra någon nämnvärd

olägenhet. På förberedelsestadiet kunna alltid erforderliga kompletterings-

åtgärder vidtagas; förberedelsens uppgift är att klarlägga det processuella

läget och i övrigt skapa förutsättningar för huvudförhandlingen. Antingen

på eget initiativ eller efter föreläggande jämlikt 3 kap. 1 § i förslaget kan

käranden sålunda instämma annan man än den som redan är part, och om

så skett skola målen i fortsättningen handläggas gemensamt enligt 14 kap.

6 § rättegångsbalken (jfr 2 § samma kap. och 20 kap. 3 § förevarande för­

slag). Då sakkunnigutlåtande, t. ex. angående blodprov, redan infordrats,

kan nytt sådant behöva införskaffas, men hinder häremot möter icke. Före­

tages målet till huvudförhandling innan nya lagen trätt i kraft, synes man

kunna räkna med att i regel också dom meddelas dessförinnan. Enligt 17

kap. 9 § rättegångsbalken skall dom i allmänhet meddelas senast inom två

veckor efter förhandlingens avslutande. Målet kan för övrigt jämlikt 43

kap. 11 och 12 §§ samma balk, företagas till fortsatt eller ny huvudförhand­

ling, och före denna kan förberedelse ånyo äga rum.

Om ett mål efter nya lagens ikraftträdande är anhängigt i högre rätt utan

att lägre rätt haft tillfälle att tillämpa nya lagen, ligger saken något annor­

lunda till. I den mån annan man än den som redan är part skall dragas in

i rättegången, synes nämligen endast den utvägen stå till buds att målet

återförvisas till underrätten. En återförvisning är i och för sig mindre önsk­

värd ur processekonomisk synpunkt, och frågan blir därför om den i före­

varande fall uppkommande olägenheten är så stor att den icke uppväges av

fördelen av de nya reglernas tillämpning.

De fall, då återförvisning skulle kunna komma i fråga, måste bli mycket

få. Samtliga i hovrätt och högsta domstolen vid ikraftträdandet anhängiga

mål, i vilka nya lagen icke blivit tillämpad, torde kunna beräknas till ett

30-tal. Alla dessa skulle emellertid icke behöva återförvisas. Domstolen mås­

te givetvis i varje särskilt fall pröva, om sådan åtgärd har något ändamål

att fylla. Gäller tvisten endast underhållsbidrags storlek eller ifrågasättes

eljest icke all annan man än den som redan är part kan vara fader till

barnet, synes målet kunna bli föremål för bedömande där det är anhängigt.

Om domstolen efter huvudförhandling icke anser del styrkt alt den upp-

givne fadern haft samlag med barnets moder under konceptionstiden, torde

likaledes målet kunna avgöras utan återförvisning. Visserligen är det önsk­

värt att faderskapsfrågan blir utredd i ett sammanhang och ogillande av

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

talan mot en man bör därför i allmänhet ej ske förrän det klarlagts om

också en eller flera andra kunna ifrågakomma såsom fader. Men i ett över­

gångsskede torde det vara försvarligt att göra någon eftergift i detta hän­

seende. I stort sett endast när samlag mellan modern och den instämde

mannen finnes styrkt och det med fog gjorts gällande att även annan haft

könsumgänge med modern synes alltså återförvisning bli nödvändig.

Vad beträffar den processekonomiska olägenhetens storlek i dylika fall

är att märka att barnets representant i mycket stor utsträckning torde åt­

njuta fri rättegång. Den instämde mannen för däremot sannolikt betydligt

oftare processen på egen bekostnad. Men å andra sidan kan han allmänt

taget vänta större fördel av återförvisningen och torde själv i regel önska

den ytterligare utredning som därav blir följden.

Om man trots nu anförda synpunkter skulle finna olägenheterna av att

ny lag tillämpas av överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt

äldre lag, alltför tungt vägande, synes endast den möjligheten stå öppen —

yttrar de sakkunniga — att nya lagens tillämplighet göres beroende av att

underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. De sakkunniga

har emellertid för sin del ansett att olägenheterna icke är så stora att de

bör hindra nya lagens tillämpning i nämnda mål och förordar således att de

nya bestämmelserna om fastställande av faderskapet till barn utom äkten­

skap skall tillämpas i varje fall då faderskapsfråga förekommer till bedö­

mande efter bestämmelsernas ikraftträdande. Något uttryckligt stadgande

härom torde icke, lika litet som vid föräldrabalkens tillkomst, vara erforder­

ligt.

Enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit skall barn utom

äktenskap, som är fött innan den nya lagstiftningen trätt i kraft, icke ge­

nerellt erhålla arvsrätt efter fader och fädernefränder. I överensstämmelse

härmed torde sådant barn icke heller böra ha annan rätt till namn än som

hittills varit stadgat. Oaktat gällande bestämmelser om trolovningsbarn av­

ses skola upphävas, kommer sålunda egenskapen av trolovningsbarn att även

framdeles äga viss betydelse. Det kan emellertid hända att fråga om barnets

förklarande för trolovningsbarn uppstår först efter ikraftträdandet. I en sär­

skild övergångsbestämmelse har de sakkunniga därför ansett böra föreskri­

vas, att om barn utom äktenskap är fött innan nya lagen trätt i kraft, äldre

lags bestämmelser om trolovningsbarn så ock om barnets rätt till namn

fortfarande skall äga tillämpning. Eftersom yrkande om barns förklarande

för trolovningsbarn ofta lämpligen framställes i samband med faderskapets

fastställande, bör dock härtill fogas ett stadgande, enligt vilket talan om

barnets egenskap av trolovningsbarn utan hinder av nyssnämnda övergångs­

bestämmelse må upptagas av domstol som enligt nya lagen är behörig i mål

om fastställande av faderskapet till barnet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att olägenheterna av att ny

lag tillämpas i överrätterna i mål, som vid lägre rätt handlagts enligt äldre

lag, är så betydande att de nya reglernas tillämplighet måste göras beroende

av att underrätt icke meddelat dom i målet före ikraftträdandet. I övrigt har

Kungl. Maj.ts proposition nr 144 år 1958

261

ingen erinran mot de sakkunnigas ståndpunkt framställts under remissbe­

handlingen.

Departementschefen

Som av det föregående framgår innefattar departementsförslaget till änd­

ring av föräldrabalken i vissa hänseenden avvikelser från de sakkunnigas

förslag. Dessa synes emellertid icke vara av den beskaffenhet att de rubbar

grundvalen för de sakkunnigas förslag under denna punkt, vilket därför i

oförändrat skick upptagits i departementsförslaget.

Punkt 2

De sakkunniga (s. 193 och 194) har anfört att beslut om tillstånd till

adoption skall meddelas med tillämpning av nya lagen, då ansökningen gjorts

efter dennas ikraftträdande. Men även om ansökningen gjorts dessförinnan

skall de nya bestämmelserna tillämpas, om beslutet meddelas först sedan

nya lagen trätt i kraft. Eftersom det nu anförda står i överensstämmelse

med allmänna grundsatser och i övrigt följer av sakens natur, har något

uttryckligt stadgande därom icke ansetts erforderligt.

Efter en erinran att sakkunnigmajoriteten under promulgationslagen till

ärvdabalken förordat att beträffande adoption, vilken ägt rum enligt be­

stämmelser som gällt före den nya lagstiftningens ikraftträdande, äldre lags

arvsregler i allmänhet skall tillämpas, föreslår de sakkunniga att vad i deras

förslag till ärvdabalk är stadgat för det fall att adoption skett utan förbehåll

om arvsrätt på grund av skyldskap dock skall i stället äga tillämpning, om

rätten meddelat särskild förklaring därom.

De sakkunniga anför i fortsättningen:

Liksom i fråga om tillstånd till adoption torde initiativet till sådan för­

klarings meddelande böra tagas genom att adoptanten gör ansökan därom.

Med hänsyn till den verkan förklaringen får beträffande såväl adoptivbarnets

som andra personers arvsrättsliga ställning är det angeläget att frågan icke

hålles svävande under någon längre tid. Ansökningsrätten synes därför böra

stå öppen endast viss tid från nya lagens ikraftträdande, förslagsvis fem

år.

Vad i övrigt angår handläggningen av ärende om förklaring som här av­

ses torde bestämmelserna om antagande av adoptivbarn lämpligen kunna

erhålla motsvarande tillämpning.----------- Barnets föräldrar skola höras där

det kan ske. I sådana fall då de icke äga kännedom om adoptantens namn och

bostadsort bör emellertid på adoptantens begäran hörandet kunna ske ge­

nom barnavårdsnämnds förmedling. Från barnavårdsnämnden i den för­

samling, där adoptanten är kyrkobokförd, torde yttrande alltid böra inhäm­

tas. I yttrandet bör nämnden söka klarlägga alla omständigheter av bety­

delse för att frågan om förklaringens meddelande skall kunna bedömas.

Även om de formella förutsättningarna för bifall till ansökningen föreligga,

har nämligen domstolen att pröva huruvida förklaringen lämpligen skall

meddelas. Därvid bör främst tagas hänsyn till barnets bästa men också öv­

riga berörda personers intressen skola beaktas. I regel torde det få anses

lämpligt att förklaring meddelas då det vid adoptionens tillkomst varit av­

sett att barnet och dess släkt icke vidare skulle ha någon kontakt med var­

andra eller då eljest förbindelsen mellan dem blivit faktiskt bruten.-------—

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 444 år 1958

Beträffande rättens skyldighet att höra adoptivbarnets föräldrar har emel­

lertid ett undantagsstadgande synts lämpligt. Eftersom fråga är om avbry­

tande av de rättsliga relationer som efter adoptionen kvarstått mellan bar­

net och dess föräldrar, är det visserligen i och för sig naturligt att föräld­

rarnas mening inhämtas och beaktas. Men om dessa, såsom vid inblanko-

adoption, redan vid adoptionens tillkomst medgivit att förbindelsen med

barnet finge helt brytas och adoptionen ägt rum under denna förutsättning,

torde det icke vara erforderligt att inhämta deras yttrande. På grund härav

föreslå de sakkunniga, att om vid adoptionen var förutsatt att adoptivbar­

nets föräldrar icke skulle ha kännedom om vem som adopterade barnet,

det icke skall vara erforderligt att föräldrarna höras.

Departementschefen

Såsom de sakkunniga framhållit skall beslut om tillstånd till adoption

■— oavsett när ansökningen gjorts — meddelas med tillämpning av den nya

lagen, därest beslutet meddelas sedan denna lag trätt i kraft. Något uttryck­

ligt stadgande härom synes ej erforderligt. Förslaget att de nya adoptions-

reglerna, vilka motsvarar de av de sakkunniga föreslagna reglerna om för­

behållslös adoption, skall kunna genom förklaring av domstol i varje sär­

skilt fall bli tillämpliga även å äldre adoptivförhållanden motsvarar uppen­

barligen ett praktiskt behov. Någon invändning mot förslaget har heller icke

framställts under remissbehandlingen. Jag tillstyrker därför att förevarande

punkt avfattas i principiell överensstämmelse med de sakkunnigas förslag.

Punkt 3

I överensstämmelse med de sakkunnigas av remissinstanserna utan erin­

ran lämnade förslag (s. 194 f) har i förevarande punkt upptagits ett över-

gångsstadgande av innehåll att om förklaring enligt punkt 2 icke medde­

lats, skall beträffande adoptivförhållande som där avses vad i 7 kap. 5 §

i dess äldre lydelse är stadgat alltjämt äga tillämpning, såvitt angår under­

håll enligt 1 § samma kapitel.

Punkt 4

I 4 kap. 12 § första stycket har i enlighet med de sakkunnigas förslag

upptagits en bestämmelse, som innebär att adoptivförhållande under vissa

förutsättningar kan hävas sedan adoptanten avlidit. Enligt andra stycket i

samma paragraf skall, om adoptivbarnet efter adoptantens död adopterats

av annan, det tidigare adoptivförhållandet anses hävt. Nya regler om rätts­

verkningarna av adoptivförhållandes hävande hav upptagits i 13 § samma

kapitel.

De sakkunniga har anfört att då adoptanten avlidit, har därmed enligt

hittills gällande rätt adoptivförhållandet upphört, ehuru vissa rättsverk­

ningar kvarstår. Med hänsyn härtill synes den föreslagna möjligheten att

få adoptivförhållandet hävt icke böra gälla, om dödsfallet inträffat före

nya lagens ikraftträdande. Ej heller stadgandet att adoptivförhållandet

skall anses hävt, då barnet sedermera blivit föremål för ny adoption, bör

äga tillämpning, om sistnämnda adoption skett före ikraftträdandet. Äger

263

däremot den nya adoptionen rum efter ikraftträdandet, torde det enligt

de sakkunnigas mening vara nödvändigt att det äldre adoptivförhållandet

helt bringas ur världen, eftersom den nya adoptionen kan ske utan förbehåll

om bibehållen arvsrätt på grund av skyldskap. När adoptivförhållande hävts

före nya lagens ikraftträdande, bör rättsverkningarna av hävandet själv­

fallet bedömas efter då gällande lag.

Under hänvisning till vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit

ett stadgande, att då adoptanten avlidit före nya lagens ikraftträdande eller

adoptivförhållandet hävts genom beslut som meddelats före ikraftträdan­

det, skall i stället för bestämmelserna i 4 kap. 12 § första stycket och 13 §

nya lagen tillämpas vad som gällt enligt äldre lag. Bestämmelsen i 4 kap.

12 § andra stycket nya lagen skall ej äga tillämpning, där adoptivbarn efter

adoptantens död adopterats av annan och sistnämnda adoption skett före

ikraftträdandet.

Departementsförslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

Punkt 5

Med hänsyn till att utomäktenskapligt barn genom förslaget till ärvda-

balk erhåller samma arvsrättsliga ställning som barn i äktenskap har i

12 kap. 1 § departementsförslaget gjorts sådan ändring att förmynderskap

för underårig alltid skall inskrivas då fader avlider.

Enligt 4 § förslaget till lag om införande av nya ärvdabalken skall emel­

lertid den nya arvslagstiftningen i regel icke tillämpas, då barn utom äk­

tenskap är fött före ikraftträdandet. Med anledning härav bör övergångsvis

föreskrivas att vad i 12 kap. 1 § nya lagen stadgas därom, att förmynder­

skap för underårig skall inskrivas då fader avlider, ej skall äga tillämp­

ning om den underårige är barn utom äktenskap och icke har arvsrätt efter

sin fader.

Punkt 6

Den föreslagna ändringen av 20 kap. 13 § innebär bland annat att den

som på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbidrag icke

får av mottagaren söka åter vad han utgivit, oaktat rätten genom beslut som

vunnit laga kraft skilt saken från sig utan att ålägga underhållsskyldighet,

men i stället äger av allmänna medel återfå erlagda bidragsbelopp. Intill

den tidpunkt då nya lagen träder i kraft kan givetvis återkrav hos motta­

garen göras på grund av äldre lag. Vidare bör påpekas att ansökan att av

allmänna medel återfå erlagda belopp enligt nya lagen skall göras inom

viss tid från det rättens beslut vunnit laga kraft. Med hänsyn till vad nu

sagts har de sakkunniga (s. 195 f) funnit det böra stadgas att bestämmel­

serna i 20 kap. 13 § i dess nya lydelse ej skall äga tillämpning där rättens

dom eller beslut vunnit laga kraft före ikraftträdandet.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller att, om 20 kap. 13 § föräldra-

balken ändras på sätt de sakkunniga föreslagit, en hrist i de nuvarande be­

stämmelserna därigenom avhjälpts. Enligt hovrättens mening bör bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

264

melserna äga tillämpning även i de fall där rättens dom eller beslut vun­

nit laga kraft före ikraftträdandet. Om denna ståndpunkt godtages, bör

alltså förevarande punkt utgå.

Departementschefen

Om någon på grund av interimistiskt förordnande betalt underhållsbi­

drag men rätten genom beslut, som vunnit laga kraft före den nya lagens

ikraftträdande, skilt saken ifrån sig utan att ålägga underhållsskyldighet,

synes det principiellt riktigast att bestämmelserna i 20 kap. 13 § i dess

äldre lydelse alltjämt får äga tillämpning. Jag kan därför ej biträda det i ett

remissyttrande framförda förslaget att vad de sakkunniga under föreva­

rande punkt upptagit bör utgå. Har beslutet vunnit laga kraft före ikraftträ­

dandet, kan i de särskilda fall varom här är fråga återbetalning av felaktigt

guldna belopp ske efter därom hos Kungl. Maj :t gjord ansökan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Rörande departementsförslagets innehåll i denna del — förslaget över­

ensstämmer helt med de sakkunnigas och detta har ej berörts i remissytt­

randena — må här endast hänvisas till s. 196 i betänkandet.

Förslaget till lag angående blodundersökning m.m. i mål om äktenskaplig

börd eller faderskapet till barn utom äktenskap

De sakkunniga (s. 197) har anfört, att om de av dem föreslagna bestäm­

melserna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap genom­

föres, även vissa ändringar i lagen den 10 juni 1949 angående blodunder­

sökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom

äktenskap torde böra vidtagas. Då ändringarna, med den innebörd de sak­

kunniga ansett dem böra ha, är av ganska genomgripande natur, har de

sakkunniga funnit lämpligast att upprätta förslag till helt ny lag i ämnet.

Mot förslaget att ersätta 1949 års lag med en helt ny lag har någon erin­

ran icke framställts under remissbehandlingen. Rörande förslagets allmänna

innehåll yttrar föreningen Sveriges häradshövdingar att de vidgade möjlig­

heterna att förordna om blodundersökning och annan undersökning av ärft­

liga egenskaper, som erbjudes genom förslaget, synes väl avvägda liksom

lagens bestämmelser i övrigt. Barnavårdsnämnden i Norrköping har gjort

ett liknande uttalande.

Departementschefen

De i departementsförslaget upptagna nya bestämmelserna om fastställande

av faderskapet till barn utom äktenskapet — vilka nära ansluter till de av

de sakkunniga förordade reglerna i ämnet — synes även enligt min mening

Kungl. Maj.ts proposition nr li4 år 1958

265

motivera vissa ändringar i reglerna om blodundersökning in. m. i mål om

äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap. Då dessa änd­

ringar, enligt vad av det följande framgår, är av ganska genomgripande art,

synes det lämpligt att bestämmelserna enligt de sakkunnigas förslag upp­

tages i en helt ny lag.

1

§•

I 1 § 1949 års lag stadgas, att där part i mål om äktenskaplig börd eller

om faderskapet till barn utom äktenskap yrkar att blodundersökning eller

annan undersökning rörande ärftliga egenskaper, som kan ske utan nämn­

värt men, skall äga rum, rätten äger förordna om sådan undersökning med

avseende å modern och barnet ävensom, såvitt angår mål om äktenskaplig

börd, mannen i äktenskapet och i mål om faderskapet till barn utom äkten­

skap den uppgivne fadern. Kan det hållas för visst, att annan än mannen i

äktenskapet eller den uppgivne fadern haft samlag med modern å tid då

barnet kan vara avlat, må förordnande om undersökning avse jämväl ho­

nom. Innan förordnande meddelas skall tillfälle att yttra sig lämnas den

som förordnandet skulle avse.

Vad angår kretsen av dem, beträffande vilka förordnande om under­

sökning kan meddelas, erinrar de sakkunniga (s. 197 och 198) till en början

att enligt de sakkunnigas förslag talan om faderskapet till utomäktenskap-

ligt barn skall kunna föras mot två eller flera män samtidigt. Med anledning

härav bör, såvitt rör sådan talan, förordnande kunna avse envar man mot

vilken talan föres.

Enligt gällande lag kan — påpekas i betänkandet — förordnande beträf­

fande man som icke är part i faderskapsmålet meddelas endast under för­

utsättning att det kan hållas för visst att han haft samlag med modern

under konceptionstiden. Enligt det förslag av ärvdabalkssakkunniga, som

ligger till grund för gällande lag, fordrades icke mer än att anledning före-

komme till antagande att sådant samlag ägt rum (SOU 1946:49 s. 134),

men departementschefen ansåg att detta i vissa fall kunde föra för långt

fprop. 1949: 93 s. 171). Med den nu föreslagna ordningen i fråga om fader-

skapstalan kan emellertid en man, som icke redan är part, instämmas jämte

en eller flera andra och alltså på denna väg bli tvingad att underkasta sig

undersökning. Att vid sådant förhållande bibehålla det stränga krav som

för närvarande gäller synes de sakkunniga icke vara lämpligt. Därigenom

skulle såvitt angår barn utom äktenskap förhindras att det, innan mannen

indrages i rättegången, genom blodundersökning konstateras om han över

huvud kan ifrågasättas vara fader till barnet, vilket ofta torde vara ett

ändamålsenligt förfarande. På grund härav och då någon annan regel icke

hör gälla i mål om äktenskaplig börd, bör enligt de sakkunnigas mening

förevarande villkor utformas på sätt de sakkunniga tidigare förordat.

Vidare yttrar de sakkunniga:

Även beträffande möjligheten att framtvinga undersökning av vissa an­

höriga till modern eller till man som kan avses med domstolens förordnande

avviker gällande lag från ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag. Enligt

266

detta skulle domstolens förordnande om undersökning kunna omfatta också

syskon till barnet eller föräldrar och syskon till modern eller till man som

avsåges med förordnandet (SOU 1946: 49 s. 134). Departementschefen anslöt

sig till förslaget i denna del, men sedan tre ledamöter av lagrådet avstyrkt

den föreslagna bestämmelsen, fick denna under riksdagsbehandlingen utgå

(prop. 1949: 93 s. 171, 234 och 245 samt första lagutskottets utlåtande 1949:

34 s. 23). Härvid framhölls bland annat, att även om det obehag en under­

sökning medförde i regel vore ringa, grundsatsen om den kroppsliga okränk-

barheten dock syntes böra upprätthållas. På vetenskapens dåvarande stånd­

punkt förelåge möjligheten att komma till klarhet i faderskapsfrågan genom

undersökning av anförvanter endast i mycket få fall. Man kunde utgå från

att i flertalet av dessa fall en undersökning kunde komma till stånd genom

frivillig medverkan.

Med hänsyn till den föreslagna nya bestämmelsen om fastställande av

faderskapet till barn utom äktenskap har nämnda fråga ånyo gjorts till före­

mål för undersökning. Beträffande de omständigheter som därvid funnits

tala för en regel om undersökning av anhöriga kan hänvisas, förutom till

den redogörelse för blodgruppsbestämning och andra antropologiska under­

sökningar som intagits i ärvdabalkssakkunnigas förslag till föräldrabalk

(SOU 1946: 49 s. 138—162), även till en av t. f. laboratorn Bengt Jonsson

författad uppsats om blodgruppsstatistisk sannolikhetsberäkning som be­

vismedel i faderskapsärenden (SvJT 1953 s. 14—18). Jonsson framhåller

bland annat att blodundersökningar å anhöriga till parterna, särskilt par­

ternas föräldrar, särdeles ofta kunna vara av utomordentligt värde för san­

nolikhetsberäkningarna. Mot de betänkligheter som anfördes vid behand­

lingen av de sakkunnigas tidigare förslag har det emellertid icke ansetts fin­

nas tillräckliga skäl att på nytt framlägga något förslag i ämnet.

De sakkunniga har påpekat att enligt gällande lag förordnande om under­

sökning kan meddelas endast på yrkande av part och alltså icke på dom­

stolens eget initiativ. Detta torde redan med hittillsvarande faderskapsbe-

stämmelser ha framstått som en kännbar brist. I den nya faderskapspro-

cessen kommer domstolen mången gång att ställas inför den vanskliga upp­

giften att välja mellan två eller flera män, och det vore då icke rimligt om

parterna skulle kunna förhindra användningen av ett så viktigt bevismedel

som blodundersökning. Liksom eljest i mål av indispositiv natur (se 35 kap.

6 § rättegångsbalken) bör domstolen självmant kunna föranstalta om er­

forderlig bevisning och således även om blodundersökning eller annan an-

tropologisk undersökning, då sådan erfordras. Ett betydande ansvar för ut­

redningen lägges härigenom på domstolen, men faderskapsfrågan måste an­

ses vara av den vikt att man icke bör väja därför. Domstolen bör enligt de

sakkunnigas mening ansvara för utredningens fullständighet i förevarande

avseende jämväl såvitt angår mål om äktenskaplig börd.

I övrigt har bestämmelserna i förevarande paragraf av de sakkunniga av­

fattats i anslutning till 1 § i 1949 års lag.

Vad de sakkunniga i nu angivna hänseenden föreslagit har vid remissbe­

handlingen ej mött någon gensaga utom såvitt rör frågan om möjligheten

att framtvinga undersökning av vissa anhöriga till modern eller till man,

som kan avses med domstolens förordnande. Några remissinstanser finner

Kungl. Maj:ts proposition nr tii år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

267

det beklagligt, att de sakkunniga ej på nytt framlagt sitt tidigare förslag i

frågan. Svea hovrätt framhåller sålunda att enligt den av de sakkunniga

åberopade uppsatsen av t. f. laboratorn Bengt Jonsson blodundersökningar

å anhöriga till parterna, särskilt parternas föräldrar, särdeles ofta kan vara

av utomordentligt värde för sannolikhetsberäkningarna. Eftersom faststäl­

lande av faderskapet till barn utom äktenskap enligt de sakkunnigas för­

slag medför att barnet får arvsrätt icke blott efter fadem utan även efter

fädernefränderna, torde dessa enligt hovrättens mening få ett helt annat

intresse av en rättegångs utgång än vad de för närvarande har. I betrak­

tande av de betydelsefulla rättsliga konsekvenser, som för framtiden före­

slås förbundna med faderskap, kan även från mera allmänna synpunkter

hävdas att de betänkligheter, vilka tidigare gjort sig gällande mot en ut­

sträckt undersökning, numera bringats att falla. I det nya läget synes det

hovrätten knappast försvarligt att man avstår från tillgängliga medel, som

är ägnade att fullständiga eller förstärka utredningen i faderskapsmål. Lik­

nande synpunkter anförs av en ledamot av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge och av svenska socialvårdsförbnndet. Medicinalstyrelsen anser lika­

ledes att nämnda förslag nu bör genomföras. Det förefaller styrelsen troligt

att det obehag en person tidigare kunnat känna inför en läkarundersökning

eller provtagning, till följd av skärmbildsundersökningar, blodgivarkam-

panjer och förbättrad medicinsk folkupplysning i övrigt, numera i det all­

männa medvetandet reducerats i sådan grad att en skyldighet av föreva­

rande slag av svenska folkets flertal icke längre skulle uppfattas som en

lädering av den kroppsliga okränkbarheten. Lämpligt vore måhända att för­

ordnande finge meddelas endast »då synnerliga skäl därtill äro», d. v. s.

då annan bevisning visat sig icke vara tillfyllest. Också statens rättskemiska

laboratorium finner det mycket beklagligt, att de sakkunniga icke vidhållit

sitt ursprungliga förslag. Enligt laboratoriets mening är det dock för ända­

målet knappast erforderligt med blodundersökning beträffande parternas

syskon.

Departementschefen

Enär talan om faderskapet till barn utom äktenskap framdeles skall kun­

na föras mot två eller flera män samtidigt, bör uppenbarligen förordnande

om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning kunna avse

envar man mot vilken talan föres.

Enligt gällande lag kan en man, som icke är part i faderskapsmålet, ej

mot sin vilja underkastas antropologisk undersökning med mindre det kan

hållas för visst, att han haft samlag med modern under konceptionstiden.

Under hänvisning till de föreslagna nya bestämmelserna om fastställande

av faderskapet till barn utom äktenskap har de sakkunniga förordat att

detta krav mildras, så att förordnande om undersökning skall kunna med­

delas redan då anledning förekommer till antagande att sådant samlag ägt

rum. Av den förut lämnade redogörelsen framgår att jag redan vid till­

komsten av 1949 års lag hade anledning att taga ställning till ett förslag av

268

Kungi. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

samma innebörd. Visserligen ansåg jag mig då ej kunna biträda förslaget,

men läget är nu onekligen ett annat. Med den nu föreslagna ordningen i

fråga om faderskapstalan kan en man, som icke redan från början är part,

på ett senare stadium indragas i rättegången och alltså på denna väg bli

tvingad att underkasta sig undersökning. Vid sådant förhållande synes det

icke lämpligt att bibehålla det stränga .krav som för närvarande gäller.

Därigenom skulle ju förhindras att det, innan mannen indrages i rätte­

gången, genom blodundersökning konstateras om han över huvud kan ifrå­

gasättas vara fader till barnet. Med hänsyn härtill och då någon annan regel

icke torde böra gälla i mål om äktenskaplig börd, tillstyrker jag att föreva­

rande villkor utformas på sätt de sakkunniga förordat.

Enligt gällande lag finnes icke någon möjlighet att framtvinga undersök­

ning av anhöriga till modern eller till man, som kan avses med domstolens

förordnande. Detta innebär att man vid prövning av tveksamma faderskaps-

frågor ej sällan nödgas avstå från viktiga bevismedel. Olägenheterna härav

blir ännu större, om den föreslagna nya faderskapsregeln genomföres och

det därmed uppstår skyldighet för domstolen att verkställa en jämförelse­

prövning mellan olika presumtiva fäder. Det torde nämligen stå utom all

tvekan att undersökningar å anhöriga till parterna, särskilt deras föräldrar,

ofta kan vara av synnerligen stort värde för sannolikhetsberäkningarna. Så­

som jag redan vid föräldrabalkens tillkomst framhöll, anser jag att det all­

männas intresse av att komma till ett materiellt riktigt resultat i en fader-

skapsfråga måste tillerkännas företräde framför den enskilde släktingens

anspråk på att lians kroppsliga integritet skall respekteras. Jag vill i detta

sammanhang understryka mitt tidigare uttalande, att det ingrepp som blod­

prov förutsätter är synnerligen obetydligt samt, utfört av kompetent person,

ofarligt och förenat med ringa obehag ävensom att annan antropologisk un­

dersökning skall kunna få åläggas endast om det kan ske utan nämnvärt

men. Väl är det sant att riksdagen motsatte sig det av mig vid föräldrabal­

kens tillkomst framlagda förslaget att kretsen av undersökningspliktiga per­

soner skulle omfatta även vissa släktingar till parterna, men det bör beaktas

att det argument som därvid i första hand åberopades — nämligen att de an­

höriga som avsågs med förslaget stode helt utanför rättegången och ofta sak­

nade allt intresse av utgången (första lagutskottets utlåtande nr 34/1949 s.

231 — kommer att förlora väsentligt i betydelse, därest utomäktenskapligt

barn erhåller arvsrätt ej blott efter fader utan även efter fädernefränder.

Förslaget att utom- och inomäktenskapliga barn skall jämställas i arvsrätits-

ligt hänseende har också föranlett Svea hovrätt att frångå sin tidigare nega­

tiva ståndpunkt till tanken att utvidga kretsen av undersökningspliktiga, och

hovrätten har i det nya läget ansett det knappast försvarligt att man avstår

från tillgängliga medel som är ägnade att fullständiga eller förstärka utred­

ningen i faderskapsmål. Även medicinalstyrelsen och statens rättskemiska

laboratorium bär ansett det beklagligt att ärvdabalkssakkunniga ej vidhållit

sitt tidigare förslag i frågan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill jag föreslå, att rätten skall få

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

269

möjlighet att förordna om blodundersökning och annan antropologisk un­

dersökning även å vissa anhöriga till modern eller till man, som kan avses

med domstolens förordnande. Undersökningsplikten, som bör gälla även i

mål om äktenskaplig börd, torde böra omfatta syskon (inbegripet halvsys­

kon) till barnet samt föräldrar till modern eller till man som nyss sagts.

Med hänsyn till vad statens rättskemiska laboratorium anfört synes det icke

erforderligt att undersökningsplikten skall omfatta även moderns och man­

nens isyskon. För att förordnande om undersökning skall kunna meddelas

med avseende å släktingar till de närmast berörda personerna torde böra

krävas att den utredning, som eljest står till buds, icke ger tillräckliga möj­

ligheter att fastställa faderskapet utan behöver fullständigas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att förordnande om undersökning

skall kunna meddelas icke blott på yrkande av part utan även på domstolens

eget initiativ.

2

§•

I 2 § 1949 års lag stadgas att rätten äger vid vite förelägga den som av­

ses med förordnande enligt 1 § att med intyg av behörig läkare visa, att för

blodundersökning erforderligt blodprov tagits å honom eller att han under­

gått annan undersökning rörande ärftliga egenskaper varom fråga är. Så­

vitt angår barn, som ej fyllt aderton år, skall föreläggandet givas den som

har vårdnanden om barnet.

De sakkunniga har anfört att då fråga är om annan antropologisk under­

sökning än blodundersökning, man icke torde böra utgå från att undersök­

ningen skall verkställas av läkare. Den som är utbildad inom ärftlighets­

forskningens område kan sålunda vara väl kvalificerad för uppgiften, även

om han ej innehar läkarkompetens.

Med hänsyn härtill har ifrågavarande bestämmelser upptagits med den

ändringen att intyg som där avses skall vara utfärdat av behörig sakkun­

nig. Det förutsattes att med stöd av 5 § i förslaget Kungl. Maj :t eller myndig­

het som Kungl. Maj :t förordnar kommer att meddela närmare föreskrifter

om vem som i olika fall är att anse som behörig sakkunnig.

Medicinalstyrelsen framhåller att domstolarna bör beakta, att utsikterna

för att annan antropologisk undersökning än blodundersökning skall ge

rättvisande resultat ökas väsentligt, om samtliga tänkbara barnafäder un­

dersöks i ett sammanhang gemensamt med modern och barnet. Mot de sak­

kunnigas uttalande att den som är utbildad inom ärftlighetsforskningens

område kan vara väl kvalificerad att utföra dylik undersökning, även om

han ej innehar läkarkompetens, invänder styrelsen att någon motivering

icke lämnats för detta påstående. För egen del anser styrelsen att sådan

undersökning städse bör omhänderhas av läkare för att de förhållanden,

som inom arvsbiologin är specifika för den mänskliga organismen, med sä­

kerhet skall skänkas tillbörligt beaktande. Styrelsen anför vidare:

Den erforderliga organisationen för ordnande av de antropologiska under­

sökningarna torde till en början kunna ordnas så, att domstolarna vid behov

270

vänder s.ig till medicinalstyrelsen med hemställan om förordnande för lämp­

lig undersökningsförrättare. »Behörig sakkunnig» skulle vid ett godtagande

av detta förslag bli den som erhållit medicinalstyrelsens förordnande. För

vinnande av önskvärd enhetlighet i bedömningen torde utlåtanden över

verkställda undersökningar i varje fall till en början böra avgivas till medi­

cinalstyrelsen. Styrelsens rättsmedicinska nämnd, förstärkt med en leda­

mot av styrelsens vetenskapliga råd, som företräder arvsbiologi och arvs­

hygien, torde med eget yttrande böra överlämna utlåtandet till domstolen.

Erfarenheterna får sedan visa, om denna organisation kan behöva i ett eller

annat avseende förstärkas, eventuellt genom utbyggnad av statens rättslä-

karstafioner.

Medicinska fakulteten i Lund framhåller att i varje rättsfall den antropo­

logiska undersökningen måste utföras personligen av en därtill auktoriserad

specialist, som också har skyldighet utföra sådana undersökningar, samt

att specialisten måste givas en mot uppgiften svarande ekonomisk ställning.

Enligt fakultetens mening bör den organisatoriska sidan upptagas till skynd­

sam utredning.

Departementschefen

Kompetensregler för utförande av antropologiska undersökningar torde

böra meddelas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t eller den myndighet

Kungl. Maj:t därtill förordnar (se 5 § i förevarande lagförslag). Under så­

dana förhållanden synes det lämpligast att ge lagtexten en så vidsträckt for­

mulering att den icke utesluter möjligheten att nu eller framdeles anlita

även andra experter än läkare.

De organisatoriska problemen i samband med den antropologiska under­

sökningsverksamheten torde få behandlas i annat sammanhang. 3

3 §•

För närvarande gäller jämlikt 3 § i 1949 års lag, att om någon efter an­

modan av part eller enligt rättens förordnande undergått undersökning som

avses i lagen, han äger rätt till ersättning för nödiga kostnader i anledning

av undersökningen samt för tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. Er­

sättningen skall utgivas av den part som påkallat undersökningen. Åtnjuter

parten fri rättegång, gäller vad därom finns stadgat. I 4 § första stycket

är föreskrivet, att vid föreläggande enligt 2 § må fästas villkor att den

som påkallat undersökningen skall i god tid till den, vilken föreläggandet

avser, erlägga ett belopp motsvarande den gottgörelse som i statens eller

kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för den avsedda åtgärden.

Vad nu sagts skall gälla jämväl nödiga kostnader till resa och uppehälle i

anledning av undersökningen. Enligt andra stycket äger, om gottgörelse en­

ligt lagen om fri rättegång skall gäldas av allmänna medel, vad i första styc­

ket stadgas ej tillämpning.

De sakkunniga (s. 199—202) har anfört att den som skall undergå un­

dersökning, oavsett om han själv är part eller ej, i princip är berättigad

att erhålla ersättning och förskott av den part som påkallat undersökningen.

Enligt ärvdabalkssakkunnigas tidigare förslag (SOU 1946:49 s. 135—136)

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

271

skulle sådan rätt tillkomma endast den som ej vore part; vid förordnande

om undersökning av part kunde dock förskott utgå till belopp motsvarande

den gottgörelse som i statens eller kommuns tjänst anställd läkare eller an­

nan befattningshavare ägde betinga sig. Lagrådet (prop. 1949: 93 s. 236—

237) förklarade att det tydligen vore underförstått att, när undersökningen

avsåge part, kostnadsfrågorna skulle följa de allmänna reglerna om rätte­

gångskostnad, men att det måste ifrågasättas, om den ena partens utgifter

för en å honom företagen undersökning, som föranletts av den andra partens

önskan att erhålla bevis till stöd för sin talan, verkligen vore att primärt

hänföra till den undersökta partens egna rättegångskostnader i egentlig me­

ning. Enligt lagrådets mening talade övervägande skäl för att i förevarande

hänseende jämställa alla dem som skulle undersökas, oavsett om de vore

parter eller icke.

Såsom av det föregående framgår skall rätten enligt de sakkunnigas för­

slag kunna meddela förordnande om undersökning icke endast på yrkande

av part utan även eljest då det finnes erforderligt. Vid detta förhållande kan

— fortsätter de sakkunniga — gällande bestämmelser om ersättning och

förskott tydligen icke bibehållas oförändrade. Särskilda regler erfordras för

det fall att rätten självmant förordnat om undersökning. Då det gäller an­

nan undersökning än blodundersökning har för övrigt nuvarande bestäm­

melser ansetts medföra vissa svårigheter vid tillämpningen (SvJT 1950 s.

411 ff). Med anledning härav och i syfte att få till stånd en enkel och en­

hetlig lösning har de sakkunniga på nytt upptagit hela förevarande fråga

till övervägande.

De sakkunniga anför härom:

Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken äger vittne rätt till ersättning för

nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad rätten

prövar skäligt. Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall

utgivas av parten. Har rätten självmant inkallat vittne i indispositivt tviste­

mål, skall ersättningen utgå av allmänna medel. I 25 § samma kapitel stad­

gas, att den som kallats till vittne äger i förskott erhålla ersättning för kost­

nader till resa och uppehälle. Förskott skall erläggas av den som enligt 24 §

har att utgiva ersättning till vittnet. Förskottets storlek bestämmes av rät­

ten. I 18 kap. 13 § rättegångsbalken stadgas, att om kostnad för bevisning

eller annan åtgärd enligt" rättens beslut skall utgå av allmänna medel, skall

i fråga om skyldighet att återgälda sådan kostnad gälla vad som stadgas om

rättegångskostnad. Skola parterna bära var sin rättegångskostnad, må för­

ordnas att kostnaden skall fördelas med hälften å vardera. Då part åtnju­

ter fri rättegång skall, på grund av 3 § andra stycket lagen om fri rättegång,

av allmänna medel utgå kostnad för bevisning som ej förebragts utan skäl

ävensom förskott å kostnad för bevisning, om kostnaden eller förskottet en­

ligt lag skall utgivas av parten. Enligt 6 § samma lag må parten ej i målet

förpliktas gottgöra statsverket kostnad som enligt föreskrift i rättegångs­

balken av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant för­

anstaltat. Slutligen må i detta sammanhang erinras om lagen den 10 juli

1947 angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl. samt om

kungörelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid

domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

272

Kungl. Maj:ts proposition nr lhk år 1958

Denna reglering synes med fördel kunna göras tillämplig även då antro-

pologisk undersökning skall ske beträffande någon som icke är part. Har

undersökningen påkallats av part, vare sig under hand eller genom yrkan­

de om rättens förordnande, bör sålunda parten vara skyldig att utgiva er­

sättning och förskott för inställelsen hos den som skall taga blodprov eller

verkställa annan undersökning om ärftliga egenskaper. Om parten åtnjuter

fri rättegång eller rätten självmant förordnat om undersökningen, böra

ersättning och förskott utgå av allmänna medel. Parten kan emellertid, om

han icke har fri rättegång men blir ålagd att gälda motparts rättegångs­

kostnader, förpliktas att återbetala statsverket vad som utgått av allmänna

medel; vid kvittning av kostnaderna kunna parterna å ömse sidor åläggas

återbetalningsskyldighet med hälften vardera. Ersättning och förskott som

här avses täcka icke gottgörelsen till den som verkställt undersökningen.

Men enligt vad under nästföljande paragraf föreslås skall sådan gottgörelse

alltid utgå av allmänna medel, om rätten förordnat om undersökningen.

Ej heller i det fall att undersökningen skett efter underhandsanmodan av

part behöver dock den undersökte ådraga sig en utgift utan att få ersättning

därför, eftersom han, då rätten ej meddelat förordnande, icke är tvungen

att underkasta sig undersökningen och sålunda kan uppställa rätt till ersätt­

ning och förskott såsom villkor för sin medverkan.

Då fråga är om undersökning av någon som är part, torde det vara mest

konsekvent att låta honom själv i första hand stå för kostnaderna i anled­

ning av undersökningen, även om den påkallats av annan part. Någon ut­

gift för gottgörelse till den som verkställt undersökningen drabbar honom

som nämnts icke, när rätten givit förordnande. Och kostnaden för instäl­

lelsen hos denne torde principiellt icke vara av annat slag än den som upp­

kommer om part har att inställa sig t. ex. vid syn utom huvudförhandling.

Åtnjuter part som skall undergå undersökning fri rättegång, bör han ha

samma rätt till gottgörelse och förskott för inställelsen för undersökning

som för personlig inställelse vid rätten. Beträffande den ändring i lagen om

fri rättegång, som i anledning härav erfordras, hänvisas till det följande.

Vad särskilt angår det fall att i mål om fastställande av faderskapet till

barn utom äktenskap undersökning skall företagas å barnets moder är det

visserligen klart att modern icke är part i vidare mån än beträffande yr­

kande om ersättning för förlossningskostnader och dylikt. När modern har

vårdnaden om barnet, är hon emellertid legal ställföreträdare för barnet.

I processuellt hänseende intager en ställföreträdare i huvudsak samma ställ­

ning som parten. Bland annat kan personlig inställelse åläggas honom en­

ligt reglerna för part, och han kan liksom parten höras under sannings­

försäkran men ej som vittne. Med hänsyn härtill synes moder, som har

vårdnaden om sitt barn, även i nu ifrågavarande hänseende böra betraktas

som part.

Av de regler, som gälla om rättegångskostnad i allmänhet i mål av det

slag varom här är fråga, följer att part, då rätten skiljer målet från sig,

kan erhålla ersättning av motpart såväl för vad han fått vidkännas i anled­

ning av undersökning av honom själv som för vad han utgivit för undersök­

ning av den som icke är part. Har parten åtnjutit fri rättegång, kan mot­

parten dessutom åläggas att till statsverket återgälda vad som utgått av

allmänna medel.

På grund av det anförda har de sakkunniga föreslagit att i förevarande

paragraf införes föreskrift om att den som, efter anmodan av part eller en­

ligt rättens förordnande, inställer sig för undersökning som avses i denna

Kungl. Maj.ts proposition nr 744 år 1958

273

lag skall, om han ej själv är part i målet, vara berättigad till ersättning och

förskott efter enahanda grunder och i samma ordning som stadgas beträf­

fande vittnes inställelse vid rätten. Härjämte har i paragrafen synts böra

intagas eu erinran att om parts kostnad skall gälla vad om rättegångskost­

nad är föreskrivet samt att angående ersättning av allmänna medel till part

som åtnjuter fri rättegång är särskilt stadgat.

Medicinalstyrelsen säger sig icke ha något att erinra mot de i förevarande

paragraf föreslagna reglerna rörande ersättningsskyldigheten för undersök-

ningskostnad.

Departementsförslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag.

4 §.

För det fall att antropologisk undersökning företages på begäran av part

som åtnjuter fri rättegång gäller för närvarande — enligt 3 § lagen om fri

rättegång och 3 § kungörelsen den 16 december 1949 med vissa bestämmel­

ser angående blodundersökning in. m. i mål om äktenskaplig börd eller fa­

derskapet till barn utom äktenskap — att utlåtande över undersökningen

ej skall åsättas stämpel, att ersättning ej skall utgå för blodundersökning

vilken utföres vid statens rättskemiska laboratorium eller för utlåtande som

i anledning av undersökningen avgivits samt att gottgörelse, som i statens

eller kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för

antropologisk undersökning, skall utgå av allmänna medel. I annat fall än

nu sagts har den part som påkallat antropologisk undersökning att själv

i första hand svara för ifrågavarande kostnader.

Vad först beträffar ersättning till den som tager blodprov torde det en­

ligt de sakkunniga (s. 202 och 203) vara klart, att gottgörelse bör utgå av

allmänna medel med det belopp som i statens eller kommuns tjänst anställd

läkare äger betinga sig för åtgärden (tre kronor), och detta icke blott då

rätten förordnat om undersökningen på yrkande av part som åtnjuter fri

rättegång utan även då rätten självmant förordnat därom. Men även el­

jest när rätten givit förordnande om undersökning synes det rimligt att

samma regel får gälla. Fråga är ju närmast om ett förskjutande av kost­

naden, ty part som ej har fri rättegång torde ofta jämlikt 18 kap. 13 §

rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda vad som utgivits. Dessutom

är det i enkelhetens intresse angeläget att alltför differentierade regler

undvikes.

Blodprov som tagits med anledning av domstols förordnande skall på

grund av 1 § i 1949 års kungörelse insändas till statens rättskemiska labo­

ratorium för undersökning och utlåtande däröver. Enligt föreskrifter av

medicinalstyrelsen den 8 november 1950 (styrelsens författningar 94/1950)

uttager laboratoriet ersättning med tjugu kronor för varje undersökt blod­

prov (person) varjämte utlåtandet åsättes stämpel till ett belopp av fyra

kronor. Sammanlagt uppgår sålunda i allmänhet kostnaden till minst sex­

tiofyra kronor. Av enahanda skäl som nyss anförts beträffande gottgörel-

sen till den som tagit blodprovet bör enligt de sakkunnigas mening ersätt-

18

Iiihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

ningen till laboratoriet utgå av allmänna medel, när domstol förordnat om

undersökningen, vare sig självmant eller på yrkande av part. Emellertid

anser sig de sakkunniga böra ifrågasätta, om ej laboratoriets undersök­

ning borde vara kostnadsfri eller åtminstone ersättas med ett väsentligt

lägre belopp, så snart den begärts av domstol eller annan myndighet, t. ex.

barnavårdsnämnd. Det är nämligen att märka att blodundersökning ofta

lämpligen bör företagas innan rättegång inletts, och det är givetvis önsk­

värt att ett dylikt förfaringssätt icke möter hinder ur kostnadssynpunkt.

Även när fråga är om annan antropologisk undersökning än blodunder­

sökning torde undersökningskostnaden böra utgå av allmänna medel, då

rätten fcrordnat om undersökningen. Eftersom denna kostnad regelmässigt

uppgår till betydligt högre belopp än kostnaden för blodundersökning, fin­

nes så mycket större anledning att låta statsverket förskjuta kostnaden.

Emellertid torde ersättningens belopp icke böra angivas på samma sätt som

beträffande blodundersökning. Det synes kunna förutsättas att undersök­

ningen i sin helhet verkställes av en och samma person utan sådan uppdel­

ning av åtgärderna på provtagning och analys av tagna prov som sker vid

blodundersökning. Och dessutom måste man räkna med att även annan än

tjänsteläkare kan behöva tagas i anspråk för undersökning av ifrågava­

rande slag. På grund härav bör för sådan undersökning ersättningen be­

stämmas av rätten till skäligt belopp. Emellertid vill de sakkunniga fram­

hålla lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom den kostnad som

skall ersättas i målet bestämmes till ett fixt, relativt lågt belopp; det all­

männa, som bör utse vissa befattningshavare för ifrågavarande undersök­

ningar, torde böra vidkännas kostnaden i övrigt, bland annat för organisa­

tionen.

Då ersättning i enlighet med det sagda i målet skall utgå av allmänna

medel, torde enligt de sakkunniga böra tillämpas den ordning som gäller

i fråga om ersättning av allmänna medel till vittnen. Beslut i anledning av

yrkande om ersättning skall sålunda, jämlikt 2 § lagen den 10 juli 1947

angående ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., meddelas utan

dröjsmål. I övrigt förfares i tillämpliga delar på sätt som stadgas i kun­

görelsen samma dag med bestämmelser angående vissa kostnader vid

domstol.

På grund av vad sålunda anförts har de sakkunniga föreslagit att i före­

varande paragraf upptages ett stadgande av innehåll, att om rätten för­

ordnat om undersökning enligt denna lag, gottgörelse som i statens eller

kommuns tjänst anställd läkare äger betinga sig för tagande av blodprov

samt ersättning för blodundersökning ävensom av rätten bestämd skälig

ersättning för annan undersökning skall utgå av allmänna medel i samma

ordning som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen.

Statskontoret anser icke tillräckliga skäl föreligga att belasta statsver­

ket med utgifter för blodundersökning eller annan antropologisk under­

sökning i fall då sådan undersökning kommer till stånd på domstolens eget

Kungi. Maj:ts proposition nr 744 år 1958

275

initiativ (jämför kungl. prop. 1933:45 s. 17). Enligt statskontorets mening

bör fördenskull de nuvarande, så sent som år 1949 prövade reglerna för er­

sättningens bestridande bibehållas. Någon ändring blir i så fall icke heller

påkallad i lagen om fri rättegång. Vad särskilt angår den av de sakkunniga

berörda frågan om ersättning till statens rättskemiska laboratorium för

utförd undersökning, kan statskontoret icke tillstyrka att sådan ersättning,

såsom de sakkunniga ifrågasatt, skulle utgå med lägre belopp då under­

sökningen begärts av myndighet, exempelvis barnavårdsnämnd. Statskon­

toret erinrar om att vid anmälan av frågan om anslag till laboratoriet för

budgetåret 1954/55 föredragande departementschefen riktade laboratoriets

och medicinalstyrelsens uppmärksamhet på angelägenheten av att avgif­

terna för utförda prov av olika slag anpassades till den kostnadsökning,

som skulle komma att följa av bland annat vissa personalförstärkningar

(kungl. prop. 1954: 1, XI HT, s. 35). Om särskild taxa anses böra bestäm­

mas för ersättningar vid annan antropologisk undersökning än blodunder­

sökning, bör ersättningen enligt statskontorets mening avvägas så att full

täckning erhålles för kostnaderna. Statens rättskemiska laboratorium an­

för liknande synpunkter samt framhåller att enligt av statens sakrevision

lämnade direktiv de statliga laboratoriernas taxor bör i möjligaste mån täcka

de verkliga kostnaderna.

Departementschefen

Vad de sakkunniga under förevarande paragraf föreslagit har vid remiss­

behandlingen praktiskt taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Endast en remissinstans — statskontoret -— har ställt sig avvisande

till förslaget. För egen del kan jag ej finna det annat än rimligt att kost­

naderna för sådan undersökning som verkställts efter förordnande av rät­

ten skall i den omfattning de sakkunniga tänkt sig utgå av allmänna me­

del. Det är ju, såsom i betänkandet påpekats, här närmast fråga om ett

förskjutande av kostnaderna, eftersom part vilken ej har fri rättegång ofta

torde jämlikt 18 kap. 13 § rättegångsbalken kunna åläggas att återgälda

vad som utgivits.

I anslutning till förevarande paragraf har de sakkunniga ifrågasatt, om

ej undersökning som verkställts av statens rättskemiska laboratorium bör

vara kostnadsfri eller åtminstone ersättas med väsentligt lägre belopp så

snart den begärts av domstol eller annan myndighet. Vidare har de sak­

kunniga framhållit lämpligheten av att en taxa fastställes, varigenom kost­

naden för annan antropologisk undersökning än blodundersökning bestäm­

mes till ett fixt, relativt lågt belopp. Dessa uttalanden har kritiserats av

både statskontoret och statens rättskemiska laboratorium. Själv är jag icke

för närvarande beredd att taga ställning till berörda spörsmål; dessa torde

i första hand få upptagas till behandling av chefen för inrikesdepartemen­

tet i samband med prövningen av anslagen till vederbörande organ. 5

5

§•

Denna paragraf är likalydande med 5 § i 1949 års lag.

276

Övergångsbestämmelserna

Förordnande om antropologisk undersökning, som meddelats på grund

av 1949 års lag, bör gälla även sedan nya lagen trätt i kraft och därmed

förstnämnda lag upphävts. Beträffande sådant förordnande torde äldre lag

i allt böra äga tillämpning. Med hänsyn till skiljaktigheterna mellan äldre

lag och nya lagen i fråga om rätten till ersättning och förskott i anledning

av undersökningen synes dessutom äldre lags regler i sagda hänseende

böra tillämpas, då någon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att

undergå undersökning. Givetvis möter det icke hinder att, sedan nya lagen

trätt i kraft, domstol meddelar kompletterande eller nytt förordnande eller

part anmodar någon att underkasta sig undersökning. I den mån så sker

skall naturligtvis nya lagens föreskrifter iakttagas. Att till följd härav i

undantagsfall två olika ersättningssystem kan bli tillämpliga i ett och sam­

ma mål torde — såsom de sakkunniga anfört — icke innebära någon större

olägenhet.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3, 4 och 6 §§ lagen den 19

juni 1919 (nr 367) om fri rättegång

3 §.

I denna paragrafs tredje stycke finns för närvarande bestämmelser om

undersökning rörande ärftliga egenskaper, som äger rum på begäran av part

som åtnjuter fri rättegång. Gottgörelse, som i statens eller kommuns tjänst

anställd läkare äger betinga sig för åtgärd i och för undersökningen, skall

utgå av allmänna medel. Har rätten förordnat om undersökning av någon,

skall ersättning och förskott som må tillkomma honom utgå efter enahanda

grunder och i samma ordning som stadgas angående ersättning och förskott

av allmänna medel till vittnen.

De sakkunniga (s. 204 och 205) har erinrat om sitt förslag att ersätt­

ning för åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid skall utgå av

allmänna medel, när rätten förordnat om undersökningen. Då fråga är om

blodundersökning, bör liksom hittills gottgörelse, som i statens eller kom­

muns tjänst anställd läkare äger betinga sig, gäldas av statsverket, även när

rätten icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga

rum efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Annan

undersökning än blodundersökning kan medföra mycket betydande kost­

nader. Det är dessutom i allmänhet en vansklig uppgift att avgöra, om och

i vad mån sådan undersökning lämpligen skall ske samt åt vilken den

bör anförtros. På grund härav synes ersättning för verkställande av un­

dersökning av sist berörda slag böra utgå av allmänna medel endast om

rätten förordnat om densamma. Vid detta förhållande bör vad i föreva­

rande paragraf stadgas om gottgörelse av allmänna medel för åtgärd i och

för undersökningen inskränkas till att gälla allenast beträffande tagande av

blodprov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr IM år 1!)58

277

Frågan om ersättning och förskott för inställelse för antropologisk un­

dersökning har, då den som skall undergå undersökningen ej är part, i det

föregående reglerats med hänvisning till vad som gäller angående vittne.

Vid undersökning på begäran av part som åtnjuter fri rättegång får alltså

andra stycket i förevarande paragraf tillämpning. Beträffande undersök­

ning av den som är part har förutsatts att kostnaden för inställelsen skall

behandlas som partens rättegångskostnad. Med anledning härav bör enligt

de sakkunnigas mening stadgandet i denna paragraf om ersättning och

förskott till den som skall undergå undersökning upphävas och ersättas

med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att part som åt­

njuter fri rättegång själv skall inställa sig för undersökning. Denna be­

stämmelse har synts de sakkunniga lämpligen kunna införas i nästföljande

paragraf.

Statskontoret framhåller att om — såsom statskontoret föreslagit vid 4 §

förslaget till lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig

börd eller faderskapet till barn utom äktenskap — de nuvarande reglerna

rörande bestridande av ersättning för undersökning som avses i nämnda

lag behålles, någon ändring icke erfordras i lagen om fri rättegång.

Departementschefen

I det föregående har jag biträtt de sakkunnigas förslag att ersättning för

åtgärd i och för antropologisk undersökning alltid skall utgå av allmänna

medel, när rätten förordnat om undersökningen (jfr 4 § förslaget till lag

angående blodundersökning m. in. i mål om äktenskaplig börd eller fader­

skapet till barn utom äktenskap). Då fråga är om blodundersökning bör

uppenbarligen liksom hittills gotlgörelse, soin i statens eller kommuns tjänst

anställd läkare äger betinga sig, gäldas av allmänna medel, även när rät­

ten icke givit förordnande om undersökningen utan denna skall äga rum

efter underhandsanmodan av part som åtnjuter fri rättegång. Däremot sy­

nes, på de skäl i betänkandet anförts, ersättning för annan undersökning

än blodundersökning icke böra utgå av allmänna medel med mindre rätten

förordnat om densamma.

Jag har intet att erinra emot att stadgandet i förevarande paragraf om

ersättning och förskott till den som skall undergå undersökning upphäves

och ersättes med en bestämmelse som hänför sig endast till det fall att

part, som åtnjuter fri rättegång, själv skall inställa sig för undersökning.

Denna bestämmelse synes som de sakkunniga föreslagit lämpligen kunna

införas i nästföljande paragraf.

4 §.

I enlighet med de sakkunnigas förslag (rörande motiveringen se s. 205 i

betänkandet) har såsom ett nytt tredje stycke i förevarande paragraf upp­

tagits en föreskrift av innehåll att vad i första och andra styckena är stad­

gat om ersättning och förskott för inställelse vid domstol skall äga mot­

svarande tillämpning då part, som åtnjuter fri rättegång, i mål om äkten-

278

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

skaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap inställer sig för

blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper.

6

§.

Enligt denna paragraf må ej part, som åtnjuter fri rättegång, i målet

förpliktas gottgöra statsverket ersättning till offentlig försvarare, tolk eller

stenograf, eller kostnad som enligt föreskrift i rättegångsbalken av all­

männa medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstaltat.

Vad sålunda stadgas beträffande ersättning till offentlig försvarare m. fl.

bör i enlighet med de sakkunnigas förslag också gälla i fråga om ersättning

som utgått enligt 4 § i den föreslagna lagen angående blodundersökning

in. in. i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äkten­

skap samt kostnad som enligt föreskrift i 3 § första stycket nämnda lag

av allmänna medel utgått för bevisning varom rätten självmant föranstal­

tat.

Övergångsbest ämmelsen

I anslutning till vad i förslaget till lag angående blodundersökning m. m.

i mål om äktenskaplig börd eller faderskapet till barn utom äktenskap stad­

gats i övergångshänseende har i förevarande förslag upptagits en övergångs­

bestämmelse, enligt vilken äldre lag alltjämt skall äga tillämpning, om rät­

ten innan nya lagen trätt i kraft meddelat förordnande om blodundersök­

ning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper eller om nå­

gon före ikraftträdandet blivit av part anmodad att undergå sådan under­

sökning.

Förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 28 § förordningen

den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt

Förslaget överensstämmer med de sakkunnigas förslag — vilket ej mött

någon erinran under remissbehandlingen — utom såtillvida, att viss av de

sakkunniga föreslagen redaktionell jämkning i femte stycket befunnits ej

böra ske. Rörande förslagets innehåll må här endast hänvisas till s. 212 och

213 i betänkandet.

Av de sakkunniga framlagt, i departementsförslaget icke upptaget förslag

till lag angående ändrad lydelse av 13, 14 och 36’ §§ lagen den

28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att

utbekomma allmänna handlingar

De sakkunniga (s. 207 och 208) erinrar om att adoption utan förbehåll

om arvsrätt på grund av skyldskap —- vilken adoptionsform såsom förut

framhållits är den enda som upptagits i departementsförslaget — i praktiken

innebär, att den rättsliga förbindelsen mellan barnet och dess skyldemän

279

brytes. Såsom framgår av vad som anförts under rubriken till förslaget till

ändring i 4 kap. föräldrabalken förutsätter de sakkunniga, att barnets för­

äldrar skall kunna lämna samtycke till adoption in blanco på sätt redan

för närvarande tillämpas i stor utsträckning. Vid detta förfarande får bar­

nets föräldrar icke kännedom om adoptantens namn och bostadsort, och

eftersom barnet regelmässigt befinner sig i späd ålder, kan i allmänhet ej

heller någon personlig förbindelse mellan barnet och dess skyldemän upp­

rätthållas, så länge adoptanten ej ansett sig böra upplysa barnet om dess

egenskap av adoptivbarn och om föräldrarnas namn. Emellertid har bar­

nets föräldrar med nuvarande lagstiftning vissa möjligheter att, oaktat in-

blankoadoption tillämpats, få vetskap om adoptantens identitet, liksom

också barnet, när det blivit äldre, kan utan adoptantens vilja eller medver­

kan få kännedom om sina föräldrar. Upplysningar i dessa hänseenden kan

nämligen i allmänhet inhämtas från folkbokföringen, från handlingar hos

vederbörande barnavårdsnämnd och barnavårdsman samt från domstolens

handlingar i adoptionsärendet.

I fortsättningen yttrar de sakkunniga:

Erfarenheten visar att dessa möjligheter emellanåt utnyttjas. Om barnets

anhöriga söka komma i kontakt med barnet, kan såsom förut framhållits

därav följa olyckliga konsekvenser, särskilt om barnet ännu ej fått känne­

dom om sin egenskap av adoptivbarn. Även då föräldrarna endast giva sig

till känna för adoptanten, utsättes barnet för risk att psykiskt skadas ge­

nom den otrygghet som lätt uppkommer i adoptivhemmet. Det lär för öv­

rigt ha hänt att adoptanten blivit föremål för formliga utpressningsförsök

från föräldrarnas sida. De följder som sålunda kunna uppstå av en kontakt

mellan föräldrarna och barnet eller adoptanten kunna också uppkomma, när

initiativet till kontakten tagits av barnet. Även om barnet annorledes än

genom adoptanten fått veta att det är adoptivbarn, är det av vikt att adop­

tanten får bestämma, huruvida barnet under uppväxttiden skall få känne­

dom om sin härkomst. I Finland, där redan för närvarande en viss sekre­

tess tillämpas i adoptionsfrågor och avsikten är att lagfästa denna, före­

kommer det att adoptivbarn i femton- eller sextonårsåldern hos barnavårds-

myndigheterna begär att få veta vilka dess föräldrar äro. När svaret härpå

blir att denna uppgift ej lämnas ut förrän barnet fyllt tjuguett år, har det

sedermera ofta visat sig att barnet icke återkommer med sin begäran.

Då adoptionen kommit till stånd under den förutsättningen att föräld­

rarna icke skola känna till vem som adopterat barnet, är det följdriktigt att

de också efter adoptionens tillkomst såvitt möjligt hindras att skaffa sig

kännedom därom. Det må även erinras att den föreslagna omgestaltningen

av adoptivbarnets rättsställning medför att det behov av kontakt mellan

barnet och dess föräldrar som hittills i viss mån förelegat icke gör sig

gällande.

På grund härav har de sakkunniga föreslagit vissa anordningar med syf­

te att förhindra att adoptivbarnets skyldemän får kännedom om adoptantens

namn och bostadsort samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar

sig vetskap om sin härkomst.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

280

Kungl. Mcij.ts proposition nr 744 år 1958

[13 §]

Enligt denna paragraf må anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och

mantalsböcker ävensom handlingar vilka eljest rör kyrko- eller folkbokfö­

ringen, i den mån de innehåller upplysning om enskilds personliga förhål­

landen, icke utan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år för­

flutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn

till det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i

övrigt, trygghet kan anses vara för handen att det ej kommer att missbru­

kas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans

nära anhöriga.

De sakkunniga (s. 208—210) har anfört att anteckningar om adoption

för närvarande göres dels i det rum i födelse- och dopboken där barnets

födelse är införd, dels i barnets personakt, dels på barnets plats i försam-

lingsboken, dels i adoptantens personakt och dels på adoptantens plats i för-

samlingsboken. Anteckningarna i födelse- och dopboken, i barnets person­

akt och på barnets plats i församlingsboken anger vem adoptanten är. Då

barnet i fall varom här är fråga i regel är kyrkobokfört i samma försam­

ling som föräldrarna medan adoptanten är bosatt i annan församling, an-

märkes jämväl barnets utflyttning från föräldrarnas församling och inflytt­

ning till adoptantens. I samband med flyttningen översändes barnets person­

akt till den nya kyrkobokföringsorten. Vid dessa förhållanden torde det vara

klart — yttrar de sakkunniga — att det nyss återgivna stadgandet icke kan

hindra adoptivbarnet och dess föräldrar att efterforska varandra. För att

åstadkomma sådant hinder synes i första hand vissa ändringar i gällande

ordning för folkbokföringen vara erforderliga.

De sakkunniga anför vidare:

När domstol meddelat tillstånd till adoption och därvid, med stöd av 36 § i

förevarande lagförslag, förordnat att handlingarna i ärendet icke må utan

domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt, synas sålunda anteckning­

arna i födelse- och dopboken samt på barnets plats i församlingsboken böra

innehålla endast att adoption ägt rum enligt beslut viss dag av angiven dom­

stol. Någon anteckning om barnets flyttning från föräldrarnas till adoptan­

tens församling bör icke ske. Barnets personakt torde böra ersättas av en

ny akt, i vilken nytt födelsenummer för barnet angives och uppgift om bar­

nets föräldrar och förutvarande kyrkobokföringsort icke lämnas.

Om vad nu anförts vinner beaktande, kommer ur folkbokföringen inom

föräldrarnas församling icke att omedelbart kunna utläsas mer än att bar­

net blivit adopterat. Genom att domstolens namn och dagen för dess beslut

angivits finnes dock möjlighet att få reda på barnet, om domstolen anser sig

böra lämna tillstånd till att uppgifter ur dess handlingar utlämnas. Likale­

des skall folkbokföringen i adoptantens församling endast utvisa att adop­

tion ägt rum enligt namngiven domstols beslut viss dag.

Utbytet av barnets personakt mot en ny sådan akt, åtminstone såvitt

angår förändringen av barnets födelsenummer, skulle emellertid kunna ut­

nyttjas vid efterforskningar. Föräldrarna, som känna till barnets tidigare

födelsenummer, kunde begära upplysning om det nya numret, och därige­

nom skaffa sig vetskap om det namn barnet erhållit vid adoptionen. På mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

281

svarande sätt kunde barnet med utgångspunkt från det nya numret söka

sig fram till föräldrarna.

De sakkunniga menar att det med hänsyn härtill erfordras en särskild

sekretessbestämmelse vid sidan av stadgandet i förevarande paragraf. I

denna bör stadgas, att om domstol givit tillstånd till adoption och därvid

förordnat att handlingarna i ärendet ej må utan domstolens tillstånd utläm­

nas före viss tidpunkt, anteckning eller handling som angår adoptivbarnets

härkomst icke må utlämnas under annan förutsättning än som gäller enligt

domstolens förordnande. Den sålunda föreslagna bestämmelsen har synts

de sakkunniga böra införas såsom ett andra stycke i paragrafen. De författ­

ningsändringar som i övrigt blir nödvändiga i anledning av vad de sak­

kunniga förut förordat torde enligt de sakkunnigas mening kunna genom­

föras i administrativ ordning, och de sakkunniga har icke ansett det er­

forderligt att i nämnda avseende upprätta något förslag.

I detta sammanhang må slutligen nämnas att de sakkunniga icke tagit

ställning till spörsmålet i vad mån åldersbetyg och andra prästbevis skall

innehålla uppgift att ett barn är adoptivbarn. Frågan härom jämte motsva­

rande problem beträffande barn utom äktenskap har upptagits av riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 april 1947 (1947: 133). Slutlig åtgärd i

anledning av skrivelsen har ännu icke vidtagits.

[14 §]

Denna paragraf innehåller bland annat föreskrifter att handlingar rörande

barnavårdsnämnds och barnavårdsmäns verksamhet icke må, i vad de an­

går enskilds personliga förhållanden, utan hans samtycke till annan utläm­

nas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådant sam­

tycke skall dock handling som nu sagts utlämnas om, med hänsyn till det

ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt,

trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till

skada eller förenklande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen

avses eller för hans nära anhöriga.

De sakkunniga (s. 210) har anfört, att eftersom dessa föreskrifter inne­

fattar undantag från sekretessen i det fall att samtycke lämnats av den vil­

kens personliga förhållanden beröres, det torde vara tveksamt om barna­

vårdsnämnd eller barnavårdsman för närvarande kan vägra att utlämna

uppgifter till adoptivbarns föräldrar om barnet eller till barnet om dess

föräldrar. Då domstol givit tillstånd till adoption och därvid med stöd av

36 § i de sakkunnigas förslag förordnat att handlingarna i ärendet ej må

utan domstolens tillstånd utlämnas före viss tidpunkt bör emellertid ej

liellcr handlingar hos barnavårdsnämnd eller hos barnavårdsman få ut­

lämnas under annan förutsättning än som gäller enligt domstolens förord­

nande.

Det särskilda stadgande som till följd härav erfordras har synts de sak­

kunniga kunna utformas såsom en hänvisning till bestämmelsen i 13 §

282

Kungl. Maj. ts proposition nr HA år 1958

andra stycket i förslaget och lämpligen intagas såsom ett nytt tredje stycke

i förevarande paragraf.

[36 §]

I denna paragrafs första och andra stycken stadgas för närvarande bland

annat, att om förhandling i mål vid domstol hållits inom stängda dörrar,

protokoll över sådan förhandling jämte annan uppteckning samt därvid

företedda handlingar icke må utan domstolens tillstånd utlämnas, innan

målet blivit skilt från dess handläggning. Domstolen äger ock i avbidan på

sådan förhandling besluta att handlingar, som inkommer i målet, icke utan

dess tillstånd må utlämnas; har förhandling hållits inom stängda dörrar,

må sådant beslut meddelas beträffande handlingar som därefter inkommer.

Förekommer, då domstolen skiljer målet från sig, handling, som enligt vad

nu sagts ej må utlämnas, äger domstolen förordna att sådan handling så

ock dom eller beslut, som avkunnats inom stängda dörrar, ej må utan

domstolens tillstånd utlämnas, innan viss tid förflutit, i intet fall längre än

sjuttio år från dagen för förordnandet. Enligt sjätte stycket i paragrafen

skall vad i denna är stadgat om mål äga motsvarande tillämpning beträf­

fande ärende.

De sakkunniga (s. 211 och 212) har anfört, att eftersom domstol jäm­

likt 20 kap. 38 § föräldrabalken alltid kan förordna att förhandling i adop-

tionsärende skall ske inom stängda dörrar, domstolen redan för närvarande

har möjlighet att förhindra att handlingarna i adoptionsärende utlämnas

utan dess särskilda tillstånd. Förhandling torde emellertid endast undan­

tagsvis förekomma i adoptionsärenden. De sakkunniga har därför ansett

det lämpligt att i förevarande paragrafs sjätte stycke införa ett tilläggs-

stadgande, enligt vilket vad i paragrafen är stadgat skall, då fråga är om

adoption utan förbehåll om arvsrätt på grund av skyldskap, äga motsvaran­

de tillämpning utan hinder därav att förhandling i ärendet ej hållits.

Med stöd av det sålunda föreslagna stadgandet kan alltså domstolen —

fortsätter de sakkunniga — i varje ärende angående adoption utan förbe­

håll om arvsrätt på grund av skyldskap förordna, att i ärendet inkomna

eller hos domstolen upprättade handlingar ej må utan domstolens tillstånd

utlämnas innan viss tid, högst sjuttio år från dagen för förordnandet, för­

flutit. Då inblankoförfarandet tillämpats bör sådant förordnande regelmäs­

sigt meddelas; i annat fall torde det bero på de särskilda omständigheterna

huruvida behov därav kan anses vara för handen. Den tidpunkt, intill vil­

ken handlingarna skall vara hemliga, synes de sakkunniga i allmänhet böra

bestämmas till barnets tjuguettårsdag, men något hinder föreligger givet­

vis icke att utnyttja hela den av lagen medgivna tidrymden. Om någon hos

domstolen begär att få taga del av handlingarna medan dessa är hemliga,

har domstolen att noggrant pröva om tillstånd därtill kan givas utan att bar­

nets och adoptantens intressen äventyras. Såsom ett fall då barnet bör kun­

na få inhämta upplysning om sina föräldrar kan nämnas att adoptanten

avlidit utan att efterlämna anhörig som kan taga hand om barnet.

Kungl. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

283

I 2 och 10 §§ kungörelsen den 16 december 1949 om skyldighet för dom­

stol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken stadgas,

att om domstol givit tillstånd att antaga adoptivbarn, därom skyndsamt

skall insändas meddelande enligt särskilt formulär till pastorsämbetet i den

församling där adoptanten är kyrkobokförd. Om barnet ej fyllt aderton år,

skall meddelande skyndsamt insändas även till barnavårdsnämnden i den

kommun där barnet är kyrkobokfört.

De sakkunniga har ansett att dessa föreskrifter bör överses. När domstol

givit tillstånd till adoption med förordnande enligt 36 § i de sakkunnigas

förslag, bör sålunda meddelande om adoptionen sändas såväl till pastors­

ämbetet i den församling där barnet är kyrkobokfört och i den församling

där adoptanten är kyrkobokförd som ock till envar barnavårdsnämnd som

yttrat sig i ärendet. Meddelandet bör innehålla upplysning om att förord­

nande som nyss sagts givits. I övrigt bör, såvitt angår meddelanden till

pastorsämbeten, icke däri intagas andra uppgifter än som erfordras för att

varje särskilt pastorsämbete skall kunna göra föreskrivna anteckningar.

De sakkunniga framhåller slutligen att de sakkunniga icke funnit skäl

att låta vad här förordats gälla även då domstol meddelar förklaring enligt

punkt 2 i övergångsbestämmelserna till förslaget till ändring i föräldrabal­

ken. I folkbokföringen har i sådant fall redan vid adoptionens tillkomst in­

tagits uppgifter som röjer vem som adopterat barnet och vilka föräldrarna

är. Skulle emellertid, när tillstånd till adoption givits före den nya lagstift­

ningens ikraftträdande, förordnande enligt 36 § sekretesslagen ha medde­

lats, torde det å andra sidan icke vara något hinder att de genom förevarande

lagförslag förordade bestämmelserna tillämpas i den mån det kan ske. Så­

lunda kan exempelvis barnavårdsnämnd som äger kännedom om förord­

nandet vägra att utan rättens tillstånd utlämna hos nämnden förvarade

handlingar. I

I flera remissyttranden behandlas ingående såväl de föreslagna

ändringarna i 13, 14 och 36 §§ sekretesslagen som de i betänkandet antydda

anordningarna beträffande folkbokföringsförfarandet. I de flesta av dessa

yttranden uttalas stark kritik av betänkandet.

De sakkunnigas uppfattning om behovet av ökat sekretess­

skydd i adoptionsärenden delas av barnavårdsnämnden i Stockholm,

som tillstyrker de föreslagna lagändringarna men framhåller att det med

hänsyn till reglerna om allmänt barnbidrag är nödvändigt att barnavårds­

nämnden i barnets kyrkobokföringsort får kännedom om adoptionen. Även

barnavårdsnämnden i Göteborg menar att det nog får anses lämpligt för

alla parter att föräldrarna icke får vetskap om adoptivföräldrarnas namn.

Nämnden anmärker dock att barnet, innan adoptionsansökan upptages till

behandling, i regel vårdats i det blivande adoptivhemmet omkring ett år.

Trots de föreslagna ändringarna i förevarande paragrafer finns därför möj­

lighet för de naturliga föräldrarna att under tiden fram till adoptionen er­

hålla kännedom om barnets vistelseort i de fall barnet blivit kyrkobokfört

284

Kungi. Maj. ts proposition nr 144 år 1958

hos de blivande adoptivföräldrarna, vilket för närvarande förekommer i stor

utsträckning. I övrigt är den s. k. prövotiden en svår period för blivande

adoptivföräldrar med hänsyn till deras oro för att de naturliga föräldrarna

skall återtaga barnet. Under nuvarande förhållanden inträffar icke sällan,

att den naturliga modern och även barnafadern efter någon tid söker erhålla

kontakt med adoptivföräldrarna och barnet antingen genom att uppsöka

barnavårdsnämnd eller genom att bedriva privata efterforskningar, vilket

givetvis skapar stor olust såväl för adoptanten som för barnet. För några

år sedan föranledde ett sådant beteende från moderns sida t. o. in. så all­

varliga störningar hos de berörda parterna, att adoptivförhållandet slutligen

måste hävas. Därför är ett effektivt skydd i förevarande hänseende enligt

nämndens mening av synnerligen stort värde.

En kritisk inställning till förslaget intar föreningen Sveriges häradshöv­

dingar. Föreningen framhåller inledningsvis att ändringarna i sekretesslagen

och grunderna för desamma torde komma att medföra att domstolarna i det

stora flertalet adoptionsärenden meddelar förordnande om hemlighållande

av handlingarna. I varje fall måste domstolarna, i motsats till vad hittills

varit förhållandet, städse ha sin uppmärksamhet inriktad på om hemlig­

hållande bör ske, och detta allt ifrån det ansökan om adoption inkommit.

Föreningen ifrågasätter allvarligt om det verkligen är påkallat att vidtaga

så långt gående åtgärder som de föreslagna för att hindra adoptivbarnet och

dess släktingar att få kontakt med varandra. Man bör — fortsätter förening­

en — icke helt bortse från blodsbandets betydelse och från att det för en

moder, som i en kanske förtvivlad situation givit medgivande till inblanko-

adoption, kan bli en stor tröst att senare få kännedom om hur barnet har

det. Efterforskningar från de naturliga föräldrarnas sida efter bortadopterat

barn torde i allmänhet icke bottna i oädla motiv. Trots att inblankoadoptio-

nerna varit mycket talrika och det hittills icke funnits några speciella be­

stämmelser som hindrat efterforskande, torde de fall vara mycket få, då olä­

genheter därav i form av störande inverkan på förhållandet mellan adoptiv­

barn och adoptivföräldrar visats ha uppkommit. Ehuru de föreslagna an­

ordningarna är synnerligen vittgående, kan det enligt föreningens mening

likväl betvivlas om de utgör någon säker garanti för att det faktum som

skulle döljas icke blir känt för den som med verklig energi söker få känne­

dom därom. På grund härav och då de föreslagna anordningarna, speciellt

de som rör folkbokföringen, synes vara av betänklig art, hemställer förening­

en att undersökning sker om de icke kan undvaras. Icke heller domkapitlet

i Härnösands stift kan biträda de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna

till förhindrande av efterforskningar angående adoptivföräldrarna från ba-

nets föräldrars sida samt efter föräldrarna från adoptivbarnets sida. Dom­

kapitlet har full förståelse för att den nuvarande ordningen för adoptivbarns

kyrkobokföring stundom kan utnyttjas till förfång, än för adoptanten, än

för adoptivbarnet, men anser att dessa olägenheter icke är av den storleks-

grad att de motiverar en så genomgripande förändring som föreslagits. Re­

dan ur kyrkobokföringsteknisk synpunkt ifrågasätter domkapitlet lämplig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i4 år 1958

285

heten av en så total mörkläggning av adoptivförhållandet som förslaget in­

nebär, men ett dylikt förfaringssätt torde enligt domkapitlets mening vara

förkastligt även ur psykologisk synpunkt. Det naturliga är att barnet redan

på ett tidigt stadium, helst före skolgången, av adoptivföräldrarna får kän­

nedom om sin belägenhet och, där så är möjligt, även om sin härkomst. Om

barnet, som ju ändå icke kan förbli ovetande om att det är fosterbarn, först

längre upp i åren börjar forska efter sina föräldrar och därvid röner mot­

stånd, måste barnet få ett olustbetonat intryck av hemlighetsmakeri och

obehörigt tvång, som — tvärt emot att skapa lugn — kan befaras åstadkom­

ma ovisshet, inre spänning och deprimerande funderingar. Icke minst ur

denna synpunkt avstyrker domkapitlet de föreslagna ändringarna i sekre­

tessbestämmelserna, i den mån de berör kyrkobokföringen.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift hänför sig till de båda utlåtanden, som

på domkapitlets uppdrag avgivits av kontraktsprosten Dahlbom och kyrko­

herden Törnquist. Dahlbom framhåller i det av honom avgivna utlåtandet att

det visserligen ofta är särdeles önskligt att möjlighet icke finns till förbin­

delse mellan barnets släkt och adoptivhemmen, men att det icke alltid är till

fördel att sådan möjlighet saknas. Det kan enligt hans mening också ifråga­

sättas om sekretessapparatens vidlyftighet och andra olägenheter står i rätt

proportion till vad som vinnes. Det händer icke heller sällan att barnet över­

lämnas till det nya hemmet innan adoption hunnit ske. Överlämnandet kan

bli känt för pastorsämbetet i hemorten och barnet kan, såsom ännu blott

fosterbarn, komma att i folkbokföringsavseende utflyttas till vistelseförsam­

lingen. Om det redan vid överlämnandet är överenskommet att barnet skall

adopteras in blanko, kan man visserligen tänka sig att barnavårdsmannen i

födelsehemorten utverkar uppskov med utflyttningsärendet. Frånsett att

barnavårdsmannen kan förbise att hemställa om uppskov och att förfarandet

måste anses föga betryggande t. ex. i en församling med flera präster,

är emellertid tvivelaktigt om icke ett uppskov kan strida mot mantalsskriv-

ningsförordningen. Sekretessfrågan kompliceras ytterligare därav att man

alltmer lärer ha kommit till insikt om det riskabla i att adoption äger rum,

medan barnet är vid så späd ålder att dess själsförmögenheter icke kan iakt­

tagas. Kontraktsprosten Dahlbom är för sin del övertygad om att den av de

sakkunniga föreslagna utvägen för att bevara sekretessen vid inblankoadop-

tioner icke är framkomlig, helst som de nu berörda olägenheterna blott är

en del av dem som i verkligheten skulle komma att yppa sig. — Kyrkoher­

den Törnquist anför liknande synpunkter. Enligt hans mening saknas dock

anledning till erinran mot det föreslagna tillägget i 13 § sekretesslagen.

Domkapitlet i Linköpings stift har icke något att erinra mot det föreslagna

tillägget till 13 § sekretesslagen; detta säges vara önskvärt för att icke säga

nödvändigt. Däremot avstyrker domkapitlet bestämt de föreslagna åtgärder­

na i syfte att i vissa fall hemlighålla anteckning eller handling, som angår

adoptivbarns härkomst. Till eu början erinrar domkapitlet om att pastors­

ämbetena redan nu ofta har att taga ställning till frågan om en uppgift ur

kyrkoböckerna skall utlämnas eller icke. Tillämpningen torde i regel ha va-

286

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1958

rit restriktiv. Det är ju också möjligt — anför domkapitlet — att utfärda

föreskrifter, i vilka de nu avsedda anteckningarnas hemliga natur kraftigt

markeras. Risken för att en anteckning i födelse- och dopboken kommer till

obehörig persons kännedom synes i varje fall minimal. Även Fredrika-Bre-

mer-förbundet ställer sig tvekande till de föreslagna anordningarna för att

hindra efterforskande beträffande ett adoptivbarns härkomst och vistelse.

1 varje fall bör enligt förbundets mening tillses, att adoptivbarnet vid myn­

dig ålder utan vidare beredes tillfälle att få kännedom om sina föräldrar.

Denna praxis gäller i Finland. Förbundet erinrar även om att det i många

fall kan framstå som ett trängande behov att få kännedom om sin härkomst;

detta är omvittnat av såväl psykiater som bamavårdande myndigheter. Sve­

riges husmodersföreningars riksförbund framhåller att det är en djupt rotad

mänsklig drift att söka sitt ursprung. Den absoluta sekretess som föreslagits

bör enligt förbundets mening icke komma i fråga.

Andra remissmyndigheter yttrar sig väsentligen rörande de föreslag­

na anordningarna beträffande folkbokföringsförfa-

r a n d e t. Statistiska centralbyrån framhåller sålunda att vissa spörsmål av

intresse ur folkbokföringssynpunkt uppkommer därest sekretesskydd vid

adoption anses erforderligt i den omfattning de sakkunniga föreslagit. Till

en början erinras om att det föreslagna tillägget till 13 § i motsats till det ur­

sprungliga stadgandet torde innebära, att det är förbjudet att utlämna an­

teckning även till den vilken anteckningen avser. Vidare ifrågasätter central­

byrån om ett sekretessförordnande bör meddelas med avseende å adoptiv­

barnets namn för det fall rätten tillåter att barnet behåller sitt namn en­

samt eller i förening med adoptantens släktnamn. Rörande folkbokförings-

förfarandet i anledning av beslut om adoption med sekretessförordnande,

sådant det torde böra gestalta sig, lämnar centralbyrån följande redogörelse:

Domstolen underrättar pastorsämbetena i de församlingar, där adoptan-

ten och adoptivbarnet äro kyrkobokförda, med iakttagande av vad å s. 212

i betänkandet sägs om underrättelsernas innehåll. Underrättelsen till pastor

i barnets kyrkobokföringsort föranleder, att anteckningar om adoptionen

göras i församlingsboken kol. 14 vid barnets rum och i barnets personakt

rum 20 samt, eventuellt efter särskild underrättelse till pastor i barnets fö­

delsehemort, i födelseboken kol. 22. Barnets personakt sändes till riksbyrån

och anteckningar därom göras i ledkort, utflyttningsbok och församlings­

boken kol. 16. Avin från domstolen vidarebefordras till länsbyrån för åtgär­

der, analoga med dem som skulle ha vidtagits, därest barnet utvandrat ur ri­

ket. Om händelsen inträffat under mantalsskrivningsperiod kan under vissa

förutsättningar vidare ifrågakomma, att barnet upptages såsom utflyttat i

veckouppgiften till mantalsskrivningsförrättaren och av denne avföres ur

stommen till mantalslängd. Förfarandet bör bliva detsamma, även om bar­

net och adoptanten skulle vara kyrkobokförda i samma församling.

Domstolens underrättelse till pastor i adoptantens kyrkobokföringsort

föranleder anteckningar i församlingsboken kol. 14 vid adoptantens rum

samt i adoptantens personakt rum 20. Barnet upptages såsom inflyttat i in-

flyttningsboken och eventuellt i veckouppgift till mantalsskrivningsförrätta­

ren samt i stommen till mantalslängd. Domstolens avi vidarebefordras till

riksbyrån såsom rekvisition av personakt för barnet och sammanföres där

Kungl. Maj:ts proposition nr Hi år 1958

287

med barnets personakt, då denna inkommer. Riksbyrån fastställer nytt fö­

delsenummer och upprättar ny personakt för barnet samt översänder denna

till pastor i adoptantens kyrkobokföringsort, som insätter personakten i för-

samlingsliggaren och gör erforderliga anteckningar i ledkortet, inflyttnings-

boken och församlingsboken. Vidare arkiverar riksbyrån barnets gamla per­

sonakt och vidarebefordrar avin, på visst sätt kompletterad, till länsbyrån i

adoptantens kyrkobokföringsort för åtgärder, analoga med dem som skulle

ha vidtagits, därest barnet invandrat från utrikes ort. Förfarandet bör också

i dessa hänseenden bliva detsamma, även om barnet och adoptanten skulle

vara kyrkobokförda i samma församling.

I anslutning till denna framställning av förfarandets huvuddrag ifrågasät­

ter centralbyrån om ändring i folkbokföringsförordningen erfordras för att

förfarandet skall kunna gestaltas på detta sätt. Underrättelserna från dom­

stolen förutsätts skola i både barnets och adoptantens kyrkobokföringsort

utlösa åtgärder, som eljest föregås av flyttningsanmälan. I de fall då beslut

om adoption förenas med sekretessförordnande torde situationen vanligen

vara den, att adoptivföräldrarna redan någon tid före adoptionen haft hand

om barnet och att adoptionsbeslutet föranleder att barnets vistelse hos dem

jämlikt 13 § 2 mom. folkbokföringsförordningen skall anses såsom bosätt­

ning. Enligt 21 § folkbokföringsförordningen gäller att flyttning skall an­

mälas inom 14 dagar. I förevarande fall, då ändringen i bosättningen full­

bordas genom adoptionsbeslutet, skulle en sådan anmälan — uttalar cen­

tralbyrån vidare — ha endast formell betydelse vid sidan av domstolens

meddelande om adoptionen; och det skulle komplicera förfarandet om flytt­

ningsanmälan från adoptivföräldrarna måste avvaktas. Centralbyrån kan

icke finna att en ändring i folkbokföringsförordningen är oundgängligen

nödvändig, om de administrativa föreskrifterna utformas så att det framgår,

vilka åtgärder som skall vidtagas i anledning av domstolens avisering. Här­

om anför centralbyrån:

En bestämmelse om att i dylikt fall skall så anses som om flyttningsan­

mälan skett kan om så anses erforderligt anknytas till 58 § kvrkobokförings-

kungörelsen. I övrigt torde ändringar erfordras i 31, 45 och 46 samt 59—

61 §■§ kyrkobokföringskungörelsen, i kungörelsens anvisningar till försam­

lingsboken kol. 14, punkt 10, och kol. 16, till personakten rum 20, punkt 10,

samt till födelseboken kol. 22. Vidare torde ändringar bliva erforderliga i

kungörelsen om födelsenummer (1946:783), i föreskrifterna om vad per­

sonplåt skall innehålla (ej intagna i författningssamlingen) samt möjligen

i 24 § mantalsskrivningskungörelsen (1947:654) och vissa stadganden i

kungörelserna om folkbokföringen i Stockholm och Göteborg (1947: 944 och

1948: 621).

I det av domkapitlet i Uppsala ärkestift åberopade, av kontraktsprosten

Dahlbom avgivna utlåtandet har denne, med uttryck för all uppskattning

av de understundom starka skäl som talar för att möjlighet bör finnas att

hindra närmanden från barnets släktingar till barnet och adoptanten, funnit

de föreslagna ändringarna, såvitt avser folkbokföringsförfarandet, vålla av­

sevärda betänkligheter. De sakkunniga föreslår sålunda — anför Dahlbom

- att i barnets nya personakt skall intagas uppgift om barnets nya födelse­

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

nummer, men däremot icke uppgift om barnets föräldrar och förutvarande

kyrkobokföringsort. Syftet med förfarandet uppnås emellertid icke eftersom

personakt även skall innehålla uppgift om födelsehemort. Även denna upp­

gift måste alltså utelämnas. Att på det sättet stympa personakten förefaller

dock diskutabelt. För ansökan om exempelvis körkort och pass fordras näm­

ligen uppgift om födelsehemort, och det är knappast tänkbart att andra be­

stämmelser om dylik ansökan skall gälla för de inblankoadopterade. Men

det är även orimligt att dessa i sådana ansökningsärenden som nu nämnts

skulle vara hänvisade att invänta domstolens medgivande. Över huvud visar

det förhållandet att domstolens tillstånd skall behöva utverkas för en så

enkel sak som utdrag av födelse- och dopbok för barnet, att saken gjorts

egendomligt tillkrånglad. Man kan vidare fråga sig, hur det skall förfaras

när diskussion uppstår om barnets födelsedatum. Om uppgift står mot upp­

gift, finns ingen annan möjlighet än att låta födelse- och dopboken fälla ut­

slaget. Det kan svårligen anses överensstämma med god ordning att dom­

stolens medgivande erfordras för en kontrollåtgärd av detta slag. Vidare er­

inras i utlåtandet om att den summariska redogörelse för folkmängden, som

pastorsämbete årligen har att lämna till statistiska centralbyrån, skall in­

nehålla uppgift om antalet ut- och inflyttade, emigranter och immigranter

samt de som överförts till eller från bok över obefintliga. Med det föreslagna

folkbokföringsförfarandet skulle inblankoadopterade barn icke tillhöra nå­

gon av dessa kategorier. Att inrätta ytterligare en kategori i befolkningssta-

tistiken enkom för de adoptivbarn varom nu är fråga, förefaller vara större

våld än nöden kräver. Enligt kontraktsprosten Dahlboms mening är det

självklart uteslutet att upplägga folkbokföringsförfarandet så att spåren

bakåt, av barnets härstamning, utplånas. Däremot kan man tänka sig —-

anföres vidare — att bevara spåren, men skydda dem mot insyn genom att

låta barnet utflytta från församlingen, exempelvis till riksbyrån för folk­

bokföringen. En sådan anordning kräver emellertid tämligen ingående be­

stämmelser för att icke andra viktiga intressen skall kränkas eller hemlig­

heten skall sippra ut. Förfarandet bör emellertid enligt kontraktsprosten

Dahlboms mening kunna anordnas sålunda:

I utflyttningsboken, församlingsboken och avgångsregistret antecknas »ut­

flyttad till riksbyrån jämlikt förordnande av rådhusrätten i X den . . .», och

motsvarande anteckning göres av pastorsämbetet i inflyttningsförsamlingen.

Frånsett det från principiell synpunkt egendomliga i att riksbyrån skulle

betraktas som fingerad in- och utflyttningsförsamling, måste i sådant fall i

riksbyrån föras sådana anteckningar, att myndighet eller eljest den som

har legitim anledning att begära upplysning om barnets förhållanden kan

erhålla sådan.------------Om nu ärendet är sekretessbelagt, lär det icke vara

rådligt att — efter domstolens medgivande — pastorsämbetet i barnets fö­

delsehemort sänder exempelvis utdrag av födelse- och dopboken till pastors­

ämbetet i barnets kyrkoskrivningsförsamling. Ty därigenom skulle ju den

kontakt mellan de två pastorsämbetena öppnas som sekretessförfarandet

åsyftar att stänga, och risk skulle föreligga att hemligheten kunde på olika

vägar röjas. Det lär då bli nödvändigt att pastorsämbetet i födelsehemorten

sänder utdraget till riksbyrån och att riksbyrån sänder till pastorsämbetet i

Kungl. Maj:ts proposition nr Vifi år 1958

289

barnets kyrkoskrivningsförsamling ett intyg om innehållet i utdraget med

uteslutande av uppgift om utdragets proveniens.

I det av domkapitlet i Uppsala ärkestift tillika åberopade utlåtandet av

kyrkoherden Törnquist säges det tilltänkta folkbokföringsförfarandet vara

helt stridande mot grunderna för folkbokföringen och icke kunna tekniskt

genomföras; det är omöjligt — yttrar Törnquist — att låta ett barn försvinna

ur en församling utan att angiva vart det tagit vägen eller att låta ett barn

plötsligt dyka upp utan att anteckna varifrån det kommit. Förutom att

många adoptivbarn är kända i adoptantens församling genom att de före

adoptionen vistats där som fosterbarn, är ovisst hur det skall förfaras om

adoptionen häves. Skall i sådant fall den gamla personakten tagas i bruk

eller skall en tredje personakt upprättas för samma person? De sakkunnigas

resonemang är på denna punkt mycket verklighetsfrämmande och de före­

slagna åtgärderna avstyrks bestämt. Över huvud kan ifrågasättas om sär­

skilda åtgärder för att hemlighålla barnets adoption och vistelseort är be­

hövliga, därest domstolen och barnavårdsnämnden iakttager tillbörlig diskre­

tion, eftersom kyrkoböcker och andra dylika handlingar redan nu är under­

kastade sekretesslagens bestämmelser.

Domkapitlet i Linköpings stift yttrar beträffande folkbokföringsförfaran­

det, att starka skäl föreligger att bibehålla den nuvarande ordningen att

huvudorten för anteckning om barns adoption är barnets plats i födelse­

hemortens födelse- och dopbok. Större risk föreligger visserligen när det är

fråga om anteckning å personakter, som ju används bland annat vid mantals­

skrivning. Domkapitlet anser emellertid, att det bör vara tillräckligt att fö­

reskriva att adoptanterna endast skall anges med identitetsnummer (födel­

seår, imånad och -dag samt födelsenummer). På samma sätt kan anteck­

ningar ske i församlingsboken. De allvarligaste betänkligheter måste resas

mot att ge barnet ny personakt och ännu mer mot att tilldela det nytt fö­

delsenummer; ett sådant förfarande strider mot principerna för den nya

folkbokföringen. Domkapitlet erinrar vidare om att domstolarna och ännu

mer riksbyråns arkiv är mer utsatta för förstörelse vid krig än kyrkoarkiven.

Möjligheterna för en person att få reda på sin verkliga börd — vilket måste

anses vara en primär rätt — kan i vidriga fall helt avklippas. Om den tredje

vägen över kyrkoarkiven behålles är risken avsevärt mindre. Slutligen erin­

rar domkapitlet om att obehörigt utlämnande av en uppgift också kan före­

komma vid en domstol eller ett centralt ämbetsverk; hundraprocentig sä­

kerhet torde aldrig kunna åstadkommas. Domkapitlet förutsätter att frågan

ytterligare utredes.

Departementschefen

Såsom tidigare framhållits har vid spädbarnsadoption i praxis utbildats

ett förfarande som innebär att barnets föräldrar lämnar samtycke till adop­

tionen utan att äga kännedom om adoptantens namn och bostadsort. I be­

tänkandet påpekas att barnets föräldrar med nuvarande lagstiftning har

vissa möjligheter att, oaktat dylik inblankoadoption tillämpats, få vetskap

11)

Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 144

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

om adoptantens identitet, liksom också att barnet, när det blivit äldre, kan

utan adoptantens vilja eller medverkan få kännedom om sina föräldrar. Un­

der åberopande av att dessa möjligheter enligt vad erfarenheten visar emel­

lanåt utnyttjats på ett sätt som skadat adoptanten eller barnet eller dem

båda, har de sakkunniga föreslagit vissa anordningar med syfte att förhindra

att adoptivbarnets skyldemän får kännedom om adoptantens namn och hem­

vist samt att adoptivbarnet mot adoptantens vilja skaffar sig vetskap om sin

härkomst.

De remissinstanser, som direkt yttrat sig över de sakkunnigas förslag i nu

nämnda hänseenden, har till alldeles övervägande del ställt sig starkt kri­

tiska till förslagen. Invändningarna har varit av både principiell och prak­

tisk art.

För ett adoptivförhållandes lyckliga bestånd och utveckling är det obe­

stridligen av den största betydelse att detta grundas på ömsesidigt förtroen­

de och öppenhet. Hemlighetsmakeri i förhållandet mellan adoptant och

adoptivbarn kan förr eller senare medföra skada, och adoptivföräldrarna bör

därför, såsom tidigare framhållits, i regel icke dröja alltför länge med att ge

barnet upplysning om dess ställning såsom adoptivbarn. Handlar adoptivför­

äldrarna i överensstämmelse härmed -— och det torde få förutsättas att de

barnavårdande myndigheterna i allmänhet råder blivande adoptanter att för­

fara på sådant sätt — minskas uppenbarligen risken för störningar i adop-

tivförhållandet på grund av att barnet och dess naturliga föräldrar utan

adoptivföräldrarnas medverkan får kännedom om varandra.

Självfallet kan det likväl hända och har säkerligen i praktiken under­

stundom också inträffat, att det goda förhållandet mellan adoptant och adop

tivbarn blivit stört antingen genom att barnets naturliga föräldrar, kanske

lång tid efter adoptionen, sökt komma i förbindelse med adoptanten eller

barnet eller också genom att barnet självt, utan adoptantens vetskap eller

rentav mot hans önskan, sökt kontakt med sina naturliga föräldrar. Det finns

emellertid icke något som tyder på att dylika fall skulle ha förekommit i nå­

gon större utsträckning. Snarare torde det, såsom en remissinstans fram­

hållit, härvidlag röra sig om undantagsfall och detta trots att inblankoadop-

tionerna varit mycket talrika och att det hittills icke funnits några alltför

stora svårigheter för ett efterforskande. Man torde ej heller behöva räkna

med att dessa fall skall komma att öka med de nya adoptionsreglerna. Som

de sakkunniga själva erinrat torde den föreslagna omgestaltningen av adop­

tivbarnets rättsställning medföra att det behov av kontakt mellan barnet

och dess föräldrar, som hittills i viss mån förelegat, icke längre kommer alt

göra sig gällande.

För den händelse ett ökat sekretesskydd vid adoptivförhållanden i och för

sig kan anses påkallat, torde alltså behovet därav icke framträda annat än

i ett mycket begränsat antal fall. Oavsett huru härmed må förhålla sig, kan

det emellertid starkt ifrågasättas om lagstiftaren bör medverka till åtgärder

i syfte att helt förhindra att adoptivbarnet och dess föräldrar erhåller vetskap

om varandra. Såsom i ett remissyttrande framhållits kan man i detta sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr t hk år 1958

291

manhang icke bortse från den roll blodsbandet spelar. För en moder, som i

en kanske förtvivlad situation låtit sitt barn adopteras, kan det sålunda bli

till stor tröst att senare få erfara hur barnet har det, och man bör över hu­

vud icke utgå ifrån att efterforskningar från de naturliga föräldrarnas

sida måste bottna i dåliga motiv. Även för ett adoptivbarn kan det säkerli­

gen mången gång framstå som ett trängande behov att få kännedom om

sin härkomst. Därest barnet på olika sätt hindras därifrån, kan detta hos

barnet framkalla en inre spänning, som allvarligt skadar adoptivförhållan-

det.

Man står alltså här inför ett mycket svårt avvägningsproblem, och alla

skäl talar för att man bör gå fram med stor försiktighet. Skall man emeller­

tid slå in på den väg de sakkunniga förordat, vilket förutsätter en mängd

komplicerade åtgärder på folkbokföringens område, så bör man vara täm­

ligen övertygad om att resultatet skulle motsvara förväntningarna. Såsom

under remissbehandlingen från flera håll påtalats torde det emellertid icke

vara möjligt att ens genom de i betänkandet föreslagna lagstiftningsåtgär­

derna helt utestänga adoptivbarn och dess föräldrar från möjligheten att

efterforska varandra. De föreslagna anordningarna beträffande folkbokfö-

ringsförfarandet har för övrigt i ett remissyttrande betecknats såsom tek­

niskt ogenomförbara, och det har över huvud ifrågasatts om sekretessappa­

ratens vidlyftighet och andra olägenheter verkligen står i rätt proportion

till vad man vill uppnå med förslaget.

Under hänvisning till vad sålunda anförts och under remissbehandlingen

i övrigt framkommit har jag funnit mig ej kunna biträda de sakkunnigas

förslag till anordningar av skilda slag i syfte att förhindra att adoptivbarn

och dess föräldrar efterforskar varandra. Liksom hittills torde man alltså

få lita till att barnavårdsnämnder och domstolar iakttager tillbörlig diskre­

tion vid behandling av adoptionsärenden. Kyrkoböcker, folkregister och dy­

lika handlingar är ju redan för närvarande underkastade sekretesslagens

bestämmelser, och vid remissbehandlingen har vitsordats att tillämpningen

av dessa bestämmelser varit restriktiv. Skulle emellertid den fortsatta ut­

vecklingen visa att en skärpning av sekretessreglerna kan anses klart på­

kallad, bör frågan upptagas till förnyat övervägande.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande måtte för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet genom utdrag av protokollet

inhämtas över de i enlighet med det anförda upprättade förslagen till

1) ärvdabalk;

2) lag om införande av nga ärvdabalkcn;

3) lag om ändring i giftermålsbalken;

4) lag om ändring i föräldrabalken;

5) lag om ändring i rättegångsbalken;

6) lag angående blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd

eller faderskapet till barn utom äktenskap;

292

Kungl. Maj.ts proposition nr lii år 1958

7) lag angående ändrad lydelse av 3, i och 6 §§ lagen den 19 juni 1919

(nr 367) om fri rättegång; samt

8) förordning angående ändrad lydelse au 28 § förordningen den 6 juni

19il (nr H6) om arvsskatt och gåvoskatt.1

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sverker Jonson.

1

Av dessa lagförslag, vilka såsom bilaga fogats vid statsrådsprotokollet i ärendet, har här uteslu­

tits de under 5), 6) och 7) upptagna förslagen, vilka frånsett vissa formella jämkningar och dagen

för ikraftträdandet är likalydande med de vid propositionen fogade förslagen i samma ämnen.

Av förslaget under 1) har uteslutits 1—3, 5—7,9—11,13,14,16,17 och 19—94 kap., vilka med un­

dantag av vissa redaktionella ändringar överensstämmer med det vid propositionen fogade försla­

get till ärvdabalk.

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1958

293

Förslag

till

Ärvdabalk

Härigenom förordnas, att ärvdabalken i Sveriges rikes lag skall hava föl­

jande lydelse.

4 KAP.

Om arvsrätt vid adoptivförhållande

1

§•

Adoptivbarn och dess avkomlingar tage arv och ärves som om adoptiv­

barnet varit adoptantens eget barn.

2

§.

Mellan adoptivbarnet och dess avkomlingar å ena samt övriga skyldemän

till adoptivbarnet å andra sidan äge arvsrätt ej rum. Har make adopterat

andra makens barn, skall dock arv tagas som om barnet varit makarnas

gemensamma. 8

8 KAP.

Om underhållsbidrag ur kvarlåtenskap

1 §•

Lämnar arvlåtaren efter sig barn, vars uppfostran icke är avslutad, och

kan det ej av sitt arv eller annorledes njuta uppehälle och utbildning efter

vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, äge barnet, innan arv

eller testamente må tagas, ur kvarlåtenskapen utfå bidrag till underhållet

med ett belopp en gång för alla, dock ej för tiden efter det barnet fyllt tju-

guett år. Hava flera barn denna rätt och förslår ej kvarlåtenskapen till deras

underhåll, skall dem emellan sådan jämkning ske som med hänsyn till de­

ras behov och förhållandena i övrigt finnes skäligt.

Bidrag, varom nu sagts, må ej lända till minskning av annan bröstarvinges

arvslott, såvitt han i följd av sjukdom eller annan dylik orsak är ur stånd

att själv försörja sig och arvet erfordras till skäligt underhåll eller till full­

görande av underhållsplikt.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

2

§■

Har arvlåtaren genom testamente förordnat att barn, som i följd av sjuk­

dom eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig, skall erhålla

underhållsbidrag ur kvarlåtenskapen, och kan barnet ej av sitt arv eller an-

norledes njuta skäligt underhåll, då må sådant bidrag utgå, å särskilda tider

eller med ett belopp en gång för alla, ändå att bröstarvinge skulle lida in­

trång i sin laglott. Bröstarvinge äge dock påkalla sådan jämkning i förord­

nandet att hans laglott ej belastas annorledes än med årligt bidrag, motsva­

rande högst fem för hundra av laglottens värde; och äge han utfå laglotten,

om han för bidraget ställer säkerhet som av den underhållsberättigade eller

av rätten godkännes.

Bidrag enligt denna paragraf skall utgå, innan annat testamente må tagas.

3 §•

Har någon erhållit egendom i testamente av den som efterlämnat barn

som avses i 2 §, vare han pliktig att utgiva årligt underhållsbidrag, mot­

svarande högst fem för hundra av egendomens värde; och skall egendomen

ej utgivas till honom, med mindre säkerhet, som godkännes av den under-

håHsberättigade eller av rätten, blivit ställd för underhållsbidraget. Är tes-

tamentstagaren bröstarvinge, gälle vad nu är sagt allenast egendom som

överstiger hans arvslott.

4 §•

Har arvlåtaren bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på

sådana villkor, varom i 7 kap. 4 § sägs, skall, såvitt fråga är om underhålls­

bidrag till barn som avses i 1 eller 2 §, beträffande gåvan och gåvotagaren

vad om testamente och testamentstagare i 1 och 3 §§ är stadgat äga motsva­

rande tillämpning. I den mån det visar sig erforderligt, skall den mottagna

egendomen återbäras eller, om det ej kan ske, ersättning utgivas för dess

värde.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den

mån det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

5 §•

Räcker ej bidrag, varom ovan stadgats, till underhåll åt barn som avses i

1 §, vare bröstarvinge, som mottagit egendom i förskott å sin arvslott eller

eljest såsom gåva, pliktig att utgiva underhållsbidrag intill egendomens vär­

de vid mottagandet, ändå att fall ej är för handen varom i 4 § sägs; dock

äge sådan skyldighet ej rum, i den mån egendomen utan mottagarens vål­

lande gått förlorad. Av det belopp som sålunda skall utgivas äge barnet år­

ligen såsom bidrag till underhållet utfå vad med hänsyn till den tid som

återstår för dess uppfostran och omständigheterna i övrigt får anses belöpa

på året.

Vad i första stycket sägs skall ej äga tillämpning i fråga om sedvanliga

295

skänker, vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor. Gåvo-

tagare vare ock fri från skyldighet att utgiva underhållsbidrag, såvitt han

skulle komma att sakna medel till skäligt underhåll eller till fullgörande av

underhållsplikt.

6

§.

Egendom, som avsättes för bestridande av underhållsbidrag å särskilda

tider jämlikt 2, 3 eller 4 §, skall, såframt ej annat överenskommits, ställas

under vård och förvaltning av god man, varom förmäles i 18 kap. föräldra-

balken.

7

§•

När väsentligt ändrade förhållanden påkalla det, äge rätten förordna att

underhållsbidrag å särskilda tider enligt 3, 4 eller 5 § skall nedsättas eller

upphöra. Samma lag vare om sådant underhållsbidrag enligt 2 §, såvitt det

belastar bröstarvinges laglott.

8

§.

Anspråk på underhållsbidrag enligt 1 § skall vid talans förlust framställas

senast vid skiftet.

Rätt till underhållsbidrag enligt 3, 4 eller 5 § göres

gällande genom att

anspråk framställes eller talan väckes, i fall som avses i 3 § inom ett år

sedan testamente, varom där sägs, blivit den underhållsberättigade delgivet

och i fall som avses i 4 eller 5 § inom samma tid från det bouppteckning

efter arvlåtaren avslutades. Försittes denna tid, vare rätten förlorad.

9 §.

Vad i detta kapitel stadgas skall i tillämpliga delar gälla i avseende å rätt

till underhåll för arvlåtarens adoptivbarn ävensom å skyldighet för sådant

barn och dess avkomlingar att utgiva underhållsbidrag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1H år 1958

12 KAP.

Om testamentstagares rätt i vissa fall

1 §•

Är genom testamente förordnat att egendom, som tillkommer efterlevan­

de make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan ma­

kens rätt upphört, tillfalla annan, äge vad i 3 kap. är stadgat motsvarande

tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

2

§•

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, vartill

äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, gälle vad

nedan i 3—9 §§ stadgas, såvitt ej annat följer av testamentet.

29G

3 §•

Nyttjanderättshavaren förvaltar egendomen och njuter avkastningen där­

av. Vid förvaltningen skall han iakttaga jämväl ägarens rätt och bästa. Egen­

domen ma ej sammanblandas med annan, saframt ej dess ändamålsenliga

användning föranleder därtill.

Nyttjanderättshavaren skall vidkännas alla nödiga kostnader för egendo­

men som böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

4 §.

Lösören som ej hava särskilt värde för ägaren må nyttjanderättshavaren

avyttra. Äro särskilda skäl till avyttring eller pantsättning av annan lös

egendom och kan ägarens medverkan därtill ej vinnas, äge rätten på ansö­

kan bemyndiga nyttjanderättshavaren att vidtaga åtgärden. Fordringar vare

nyttjanderättshavaren behörig att uppsäga, och må han jämväl för dem

uppbära betalning.

Ej må nyttjanderätten överlåtas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 1H år 1958

5 §.

Kapitalbelopp skola av nyttjanderättshavaren göras räntebärande på sätt

om omyndigs medel är föreskrivet, såframt ej ägaren eller, när hans sam­

tycke ej kan erhållas, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock

vad som varit anbragt i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk

för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrade

lösören, användas till inköp av egendom av samma slag.

6

§.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller eljest

forfoga över egendomen. Beträffande fast egendom eller tomträtt skall sam­

tycket lämnas skriftligen med två vittnen.

Kan samtycke ej erhållas, äge rätten på ansökan tillåta åtgärden, när

skäl äro därtill.

Har ägaren utan erforderligt samtycke förfogat över egendom, vare åt­

gärden ogi 11, om nyttjanderättshavaren påstår det.

7 §•

Egendom som omfattas av nyttjanderätten må ej tagas i mät för ägarens

gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar

därför eller fråga är om gäld efter testator, för vilken ägaren svarar enligt

21 kap.

8

§.

Vad som trätt i stället för egendom som omfattats av nyttjanderätten

skall tillhöra ägaren.

297

9 §•

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom an­

nat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens bästa, må rät­

ten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock

förordna, att denna skall ställas under vård och förvaltning av god man

som avses i 18 kap. föräldrabalken.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet

tillskyndat ägaren, skall ersättning gäldas, då nyttjanderätten upphör eller

egendomen ställes under vård och förvaltning av god man.

10

§.

Har genom testamente förordnats att legat skall tillfalla två eller flera

efter varandra, skall, såvitt ej annat följer av testamentet, vad i 9 § stad­

gas äga motsvarande tillämpning, om någon bland dem, såsom där sägs,

äventyrar efterföljande testamentstagares bästa eller tillskyndar honom

skada.

11

§•

Skall enligt testamente någon njuta avkomst av egendom i kvarlåtenska-

pen och egendomen, till betryggande av hans rätt, sättas under särskild

vård, varde den, där ej annat följer av testamentet, ställd under förvaltning

av god man som avses i 18 kap. föräldrabalken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1H år 1958

15 KAP.

Om förverkande av rätt att taga arv eller testamente

1 §•

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig

gärning uppsåtligen bragt om livet.

Dräper man sålunda någon, som är arvinge eller testamentstagare efter

annan, äge ej bättre rätt till arv eller testamente efter denne än om den

dräpte levat.

2

§.

Har någon genom tvång, förledande eller missbruk av annans oförstånd,

viljesvaghet eller beroende ställning förmått denne att upprätta eller åter­

kalla testamente eller att avstå därifrån, have han förverkat rätten att taga

arv eller testamente efter honom, såvitt ej särskilda skäl äro däremot. Vad

sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där någon uppsåtligen för­

stört eller undanhållit testamente.

3 §•

Den som dömts för brott, varom i 15 kap. 12 eller 13 § strafflagen sägs,

må ej taga arv efter barn, som avlats genom den brottsliga gärningen, eller

efter dess avkomling. Samma lag vare beträffande barnets fädernefränder.

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

4 §.

Vad i 1—3 §§ är sagt om förövare av brottslig gärning gälle envar som

medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs.

5 §.

Har någon förverkat sin rätt att taga arv, gånge med arvet såsom hade

han dött före arvlåtaren.

18 KAP.

Om dödsbos förvaltning

1 §•

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodel­

ägare) hava att, där ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i

19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom.

De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i

mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må företagas, oaktat samtliga

delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt eljest utesluten, är efterlevande ma­

ken ej dödsbodelägare, där han ej är arvinge eller ui*.,crsell testamentsta­

gare. Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller

universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arv-

låtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge,

vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa­

mentstagare.

2

§.

Till dess att egendomen omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller

av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, där den ej står

under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som

sammanbodde med den avlidne eller eljest kan taga vård om egendomen;

och har han att ofördröj ligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt,

där god man för delägare tarvas, hos rätten göra anmälan såsom i 18 kap.

föräldrabalken sägs. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make

som ej är delägare i boet.

År ej någon som sålunda tager vård om den dödes egendom, skall hus­

folk, husvärd eller annan som är närmast därtill omhändertaga egendomen

samt tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polis­

myndigheten vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas

eller eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det

tarvas, god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 144 år 1958

299

3 §.

Göres för dödsbo annan gäld än som erfordras för begravningen eller för

boets uppteckning, vård eller förvaltning eller företages eljest för dödsboet

rättshandling som ej är för sådant ändamål erforderlig, vare det ej för boet

bindande, med mindre tredje man var i god tro.

4 §.

Vad tredje man i god tro slutit med dem som enligt bouppteckningen äro

dödsbodelägare vare gällande, ändå att annan delägare finnes.

Har, innan bouppteckning skett, rättshandling företagits utan medverkan

av testamentstagare, vare den ej på sådan grund ogiltig, där tredje man var

i god tro och rättshandlingen skäligen ej kunde anstå tills bouppteckningen

förrättats.

5 §.

Delägare som var för sin försörjning beroende av den döde äge såsom för­

skott å sin lott utfå vad för sådant ändamål erfordras, såvitt lotten uppen­

barligen förslår och förskottet kan lämnas utan olägenhet för utredningen.

Efterlevande make och oförsörjda barn eller adoptivbarn njute städse nö­

digt underhåll ur boet under tre månader från dödsfallet.

6

§.

Dödsbodelägare vare pliktig att ersätta skada, som han med avseende å

boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat nå­

gon, vars rätt är beroende av utredningen.

Äro flera ersättningspliktiga, svare de en för alla och alla för en. Vad så­

lunda utgivits varde dem emellan fördelat efter deras andelar i kvarlåten-

skapen, så långt de förslå, och därutöver efter huvudtalet, där ej jämkning

prövas skälig med hänsyn till den större eller mindre skuld som ligger en­

var delägare till last.

25 KAP.

Om dödförklaring

1 §•

Är någon borta och hava sedan han veterligen sist var vid liv förflutit

tio år eller, där han skulle vara över sjuttiofem år gammal, fem år, må an­

sökan göras om hans dödförklaring. Befann sig den bortovarande i livsfara

då han veterligen senast var i livet, må ansökan ske efter det tre år förflutit.

2

§.

Ansökan om dödförklaring göres av den bortovarandes make, arvinge

eller annan, vars rätt kan bero av dödförklaringen, hos rätten i den ort, där

den bortovarande senast haft hemvist inom riket, eller, om behörig domstol

ej sålunda finnes, hos Stockholms rådhusrätt.

300

3 §.

Över ansökningen höre rätten den bortovarandes inom riket vistande ma­

ke och närmaste fränder, annan som kan antagas senast hava haft under­

rättelse om den bortovarande, ävensom kyrkoherden och allmänna åklaga­

ren i den ort, där han senast ägt hemvist inom riket.

4 g.

Är sådan tid förfluten som i 1 § sägs och utrönes ej att den bortovarande

avlidit, utfärde rätten kungörelse om ansökningen med kallelse å honom

att senast viss dag, som ej må sättas tidigare än ett år därefter, anmäla sig

hos rätten. Kungörelsen skall även innehålla anmaning till envar, som kan

lämna upplysning i ärendet, att inom samma tid giva det rätten tillkänna.

Genom rättens försorg skall kungörelsen ofördröjligen införas i allmänna

tidningarna och tidning inom orten, så ock avsändas till pastorsämbetet i

den församling, där den bortovarande senast haft hemvist inom riket, för

uppläsande i kyrkan så snart ske kan.

5 §•

Nu har den i kungörelsen fastställda dagen gått till ända; är sådan tid

förfluten som i 1 § sägs och vet man ej att den bortovarande avlidit, förklare

rätten att han skall anses för död; och skall han antagas hava avlidit, i fall

som i 1 § första punkten sägs vid utgången av den månad då nyss angiven

tid gick till ända eller, i fråga om bortovarande som fyllt sextiofem men ej

sjuttio år när han veterligen sist var vid liv, vid utgången av den månad

under vilken han skulle hava fyllt sjuttiofem år samt, i fall enligt andra

punkten i sanuna paragraf, å den dag eller, om dagen ej är känd, vid utgång­

en av den månad då livsfaran förelåg. I rättens beslut skall angivas vilken

dag sålunda är att antaga såsom dödsdag.

6

§.

Då enligt lag tid skall räknas från dödsfall, varde, där dödförklaring skett,

tiden räknad från det beslutet vann laga kraft.

7 §.

Finnes den dödförklarade sedermera vara vid liv, bäre envar, som i följd

av dödförklaringen tillträtt egendom, den åter. Samma lag vare, där den död­

förklarade finnes hava avlidit å annan tid än den som antagits såsom döds­

dag och med hänsyn därtill annan är berättigad till kvarlåtenskapen.

Har egendom som skall återbäras blivit till annan överlåten, vare jämväl

denne återbäringsskyldig, där han ej var i god tro då han åtkom egendomen.

Då egendom återbäres, skall ock gäldas ränta eller avkomst för tiden

efter det innehavaren vann kunskap, att annan ägde bättre rätt till egen­

domen, eller stämning blev honom delgiven. Har han för egendomen haft

nödig kostnad, skall den ersättas; nyttig kostnad varde ock ersatt, där den

ej var gjord å tid som nyss sagts.

Kungl. Maj:ts proposition nr tH år 1958