2.2. Den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde 2.2.1 Rättshjälp-i angelägenheter som rör skadestånd Mitt förslag: Rättshjälp får som regel inte beviljas i angelägenheter

som rör en skadelidandes rätt till ersättning för traftkskada eller till ersättning för annan skada som kan betalas från en föreliggande ansvarsförsäkring. Den skadelidande får dock alltid beviljas rätts- hjälp, om angelägenheten gäller enbart annan skada än personskada eller om talan i saken har väckts vid domstol.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. En skillnad är dock att rättshjälp enligt kommitténs förslag i vissa fall inte heller får beviljas när skadcvållaren inte har men borde ha haft en ansvars- försäkring (huvudbetänkandet s. 8l —82).

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat kommittéförslaget utan erinran (remissammanställning I 5. 29—83).

Skälen för mitt förslag: Ansvarsfl'irsäkring är ett skydd mot sådana ekonomiska förluster som kan uppstå på grund av skadeståndsskyldighet. ] vissa fall är försäkringen knuten till ett visst objekt. exempelvis en fastighet. men i en hemförsäkring gäller ansvaret skadeståndsskyldighet i allmänhet. När det finns en ansvarsförsäkring riktar sig en skadestånds- talan formellt mot skadevållaren/försäkringstagaren. men i själva verket är det skadevållarens försäkringsbolag som förutsätts betala ett eventuellt skadestånd. Förhandlingarna förs på svarandesidan närmast i försäkrings- bolagets lntfeSSC. Det ekonomiska stödet från rättshjälpen kommer sålun- da i själva verket inte de enskilda titan försäkringsbolagen till godo. Även om det vid RHLzs tillkomst uttryckligen (prop. 197224 5. 240) förutsattes att rättshjälpen skulle vara primär i förhållande till eventuella försäkringar kan det hävdas att den nuvarande ordningen på detta område strider mot tanken att rättshjälpen i första hand skall tillgodose den enskildes behov av ekonomiskt bistånd i rättsliga angelägenheter.

När det gäller skada som kan ersättas genom trafikförsäkring enligt trafikskadelagen (1975: 1410") riktas skadeståndsanspråken mot försäk- ringsgivaren. eftersom skadeersättningen utgår direkt från trafikförsäk- ringen för fordonet. Den skadelidande kan i och för sig välja att i stället kräva skadestånd enligt skadeståndslagen. varvid talan riktas mot ska- devållaren personligen. Sådan talan torde emellertid i praktiken vara säll- synt.

Förc RHL:S tillkomst betalade skadevållarens försäkringsbolag vid per- sonskada normalt även den skadelidandes kostnader för juridiskt bistånd under skaderegleringen. Från försäkringsbranschens sida ansågs det näm- ligen värdefullt att den skadelidandes intressen togs till vara av en kompe- tent person. Detta underlättade för försäkringsbolaget att utan särskilt

• Sida 28
•  Original

prövningsförfarande komma fram till det skadeståndsbelopp som den ska- delidande var berättigad till. Efter RHLzs ikraftträdande har den skadeli— dande vid skaderegleringen i stället uppmanats att söka allmän rättshjälp. Om rättshjälp beviljas. betalar försäkringsbolaget den rättssökandes rätts- hjälpsavgift och eventuell tilläggsavgift. medan staten får stå för över- skjutande kostnader. Om allmän rättshjälp inte beviljas. står försäkrings- bolaget i allmänhet för alla kostnader förjuridiskt bistånd under skadereg- leringen. Blir det fråga om en domstolsprocess. betalar försäkringsbolagen däremot i allmänhet inte självmant den skadelidandes kostnader för rätte- gången. '

Företrädare för försäkringsbranschen har under beredningen av detta lagstiftningsärende förklarat att försäkringsgivarna inte motsätter sig att på nytt svara för kostnaderna för parternas juridiska bistånd vid skaderegle- ringen i de fall skadeersättningen skall utgå av en ansvarsförsäkring.

Om man undantar de skadeståndsfrågor där ansvarsförsäkring föreligger från området för den allmänna rättshjälpen. skulle det enligt rättshjälps- kommitténs beräkningar medföra en årlig besparing på rättshjälpsanslaget på 20 milj. kr. Det är enligt min mening uppenbart att denna möjlighet bör tas till vara. De rättssökandes behov av hjälp måste anses tillgodosett genom försäkringsbolagens åtagande när det gäller juridiskt biträde. Jag förordar därför att RHL ändras i principiell överensstämmmelse med vad kommittén har föreslagit. '

Det bör således enligt min mening i 8 & RHL tas upp ett nytt undantag från den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde av innebörd att rätts- hjälp normalt sett inte får beviljas i angelägenheter rörande skadestånd. Jag har dock en delvis annan syn än kommittén på hur en sådan regel närmare bör utformas.

Kommittén har delat in de olika ansvarsförsäkringarna i tre olika grup- pcr: trafikförsäkring enligt trafikskadelagen, försäkring knuten till inneha- vet av en fastighet eller en båt samt annan ansvarsförsäkring. Vid utform— ningen av sitt förslag har kommitten. såvitt gäller skadevållarens möjlighe- ter att få rättshjälp när skadan kan ersättas genom en försäkring knuten till innehavet av en fastighet eller en båt. förutsatt att rättshjälp inte heller skall få beviljas om denne inte har men borde ha skyddat sig med en försäkring.

Som jag nyss nämnde är skälet för att undanta skadeståndsfallen från området för allmän rättshjälp i första hand att det allmänna inte— skall behöva betala kostnaderna för sådant rättsligt bistånd som slutligen kom- mer försäkringsbolagen till godo. Redan på grund av detta bör enligt min mening undantaget begränsas till de fall där en trafikförsäkring eller an- svarsförsäkring faktiskt föreligger. Detta bör gälla oavsett vilken typ av försäkring som är aktuell. Mitt ställningstagande gör det också möjligt att förenkla regleringen.

I vissa situationer bör emellertid rättshjälp få beviljas även om skadeer- sättningcn kan betalas av en förefintlig trafikförsäkring eller ansvarsför- säkring. Försäkringsbolagens åtaganden i fråga om den skadelidandes kostnader för juridiskt biträde vid skaderegleringen brukar begränsas till personskador. Vid andra skador — sakskador eller rena förmögenhetsska-

• Sida 29
•  Original

dor — får den skadelidande själv eller den allmänna rättshjälpen stå för dessa kostnader. Det bör därför inte uppställas något hinder mot att allmän rättshjälp beviljas den skadelidande vid annan skada än personskada.

Lagrådet har i anslutning till förslaget förklarat att det skulle underlätta den praktiska gränsdragningen mellan den allmänna rättshjälpen och för— säkringsbolagens åtagande om försäkringsbolagen betalar kostnaderna även vid annan skada än personskada.

Jag har förståelse för lagrådets synpunkter. Under ärendets fortsatta beredning har jag emellertid från försäkringsbolagen erfarit att lagrådets förslag skulle föra för långt. Man har emellertid förklarat att de ifrågava- rande skaderegleringskostnaderna i dag utgår ur skadevållarens ansvars- försäkring också i de fall där såväl personskada som annan skada har uppstått och att detta inte vållar några problem.

Enligt min uppfattning skulle en ordning där kostnaderna för detjuridis- ka biståndet även i de s.k. blandade fallen fullt ut betalas av försäkringsbo- lagen underlätta den praktiska gränsdragningen mellan den allmänna rätts- hjälpen och försäkringsbolagens åtagande och i allt väsentligt tillgodose lagrådets önskemål. Jag förordar därför att allmän rättshjälp skall kunna komma i fråga för den skadelidande om angelägenheten enbart rör annan skada än personskada.

Även den situationen att den skadelidande och försäkringsgivaren inte kan komma överens om skadeståndsskyldigheten eller om skadeersätt— ningens storlek påkallar uppmärksamhet. Om tvist fortfarande föreligger sedan frågan prövats i någon av de särskilda nämnder som är knutna till försäkringsbranschen, återstår det för den skadelidande att väcka talan vid domstol. När ett skadeståndsärende har gått så långt brukar försäkringsbo- lagen — som jag tidigare nämnde — i allmänhet upphöra att ta ansvar för den skadelidandes kostnader för förfarandet. Om saken är anhängig vid domstol. bör den skadelidande därför ha möjlighet till allmän rättshjälp. För att undvika tillämpningssvårigheter förordar jag att hindret för att bevilja den skadelidande allmän rättshjälp faller bort när talan väcks vid- domstol. Om försäkringsbolaget i något fall skulle vägra att betala kostna- derna trots att talan ännu inte väckts vid domstol. kan den skadelidande komma i åtnjutande av juridiskt bistånd genom att väcka talan vid domstol och där ansöka om rättshjälp.

Mitt förslag utgår som sagt från att försäkringsbolagen på nytt tar på sig ansvaret för parternas kostnader för rättsligt biträde i de skadeståndsfall som förs bort från RHLzs tillämpningsområde. [ praktiken blir det därmed försäkringsbolagen som kommer att närmare bestämma om utformningen och omfattningen av det rättsliga biståndet. Det är därför angeläget att försäkringsbolagen inte ändrar villkor och praxis på ett sådant sätt att befogade rättsskyddsintressen inte kan tillgodoses.

De juridiska biträden som får anlitas enligt RHL skall för närvarande vara advokater. biträdande jurister vid advokatbyrå eller andra lämpliga personer. När nu nästan alla skadeståndsärenden förs bon från rätts- hjälpen såvitt gäller den utomprocessuella fasen är det angeläget att kom- petensnivån inte försämras. särskilt som det i händelse av rättegång är lämpligt att den som har biträtt under det utomprocessuella skedet också

• Sida 30
•  Original

kan anlitas som rättshjälpsbiträde. Mot denna bakgrund torde det enligt min mening inte möta något hinder om försäkringsbolagen uppställer vissa kompetenskrav på de personer som skall lämna biståndet i fråga. I själva verket skulle en sådan åtgärd stå i principiell överensstämmelse med mitt förslag att begränsa utrymmet för andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer att komma i fråga för uppdrag som biträde enligt RHL tifr avsnitt 2.6.2 och 2.11.4l. Det är också naturligt att försäkringsbo- lagen — liksom staten — försöker på olika sätt kontrollera kostnadsutveck- lingen för detjuridiska biståndet.

Vid mina överväganden i denna del har det varit av betydelse för mitt ställningstagande att försäkringsverksamheten är reglerad i lag och står under tillsyn av försäkringsinspcktionen. Jag utgår från att försäkringsin- spektionen och domstolsverket följer hur den nya ordningen faller ut i praktiken.

Enligt vadjag har inhämtat behöver den nu föreslagna ändringen medfö- ra endast blygsamma höjningar av försäkringspremierna.

Mitt förslag: Det s.k. fastighetsundantaget utvidgas på så sätt att rättshjälp inte heller får beviljas en tidigare ägare av en fastighet eller byggnad. I övrigt behålls nuvarande ordning.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att allmän rättshjälp i allmänhet inte får beviljas i angelägenheter som rör fastigheter. byggnader, motor- drivna fordon. husvagnar eller båtar. om det har funnits en möjlighet att teckna en rättsskyddsförsäkring som omfattar en sådan angelägenhet. Om den rättssökande skulle sakna sådan försäkring. får rättshjälp beviljas endast om synnerliga skäl föreligger (huvudbetänkandet s. 77—81).

Remissinstanserna: Kommitte'förslaget har fått ett blandat mottagande. Många instanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Vissa instanser — däribland besvärsnämnden för rättshjälpen och konsumentver- ket — avstyrker. Kritikerna hävdar bl.a. att det föreslagna undantaget är så vittomfattande att rättshjälpens värde som social förmån urholkas be- tänkligt (remissammanställning l s. 29—83).

Skälen för mitt förslag: Med rättsskyddsjförsr'ikring brukar avses en för- säkring som ersätter försäkringstagarens kostnader för det rättsliga förfa- randet i tvister som han är inblandad i. Villkoren för rättsskyddsförsäk- ringar är i dag i stort sett lika hos alla försäkringsbolag. Rättsskyddsförsäk- ringens omfattning överensstämmer på många punkter med den allmänna rättshjälpens. En betydelsefull skillnad är dock att rättsskyddsförsäkring- en inte omfattar tvister med anknytning till äktenskapsskillnad. 'fill skill- nad från rättshjälpen ersätter rättsskyddsförsäkringen också den rätts— sökandes kostnad för vad han har ålagts att utge i ersättning för motpartens

• Sida 31
•  Original

rättegångskostnader. Det sammanlagda ersättningsbeloppet är i varje en- skilt ärende begränsat. för närvarande vanligen till 75 000 kr.

Rättsskyddsförsäkringen utgör nästan alltid en obligatorisk del av en paketförsäkring. dvs. en försäkring som innehåller flera delar. Det är alltså nästan omöjligt för en privatperson att teckna en separat rättsskyddsför- säkring eller att välja bort rättsskyddsmomentet i en paketförsäkring.

I många fall är rättsskyddsförsäkringen kopplad till visst slag av egen- dom. Rättsskydd utgör sålunda ett moment i den frivilliga halvförsäkringen för motorfordon. Rättsskydd ingår vidare som ett moment i villaförsäk- ring. husvagnsförsäkring. båtförsäkring och reseförsäkring. Även i en van- lig hemförsäkring ingär ett rättsskyddsmoment. Rättsskyddet i hemförsäk- ringen är inte kopplat till någon särskild typ av egendom. Däremot omfat- tar hemförsäkringens rättsskydd inte tvister angående sådan egendom som omfattas av andra rättsskyddsförsäkringar.

Som framgått av min redogörelse fördes år 1983 de tvister som avser fastigheter eller byggnader bort från rättshjälpens område. Det ansågs att dessa ofta mycket kostnadskrävande tvister inte skulle subventioneras av det allmänna utan fastighetsägarna borde själva ombesörja ett tillräckligt rättsskydd genom privata försäkringar. Kommittén föreslår nu dels att detta s. k. fastighetsundantag utvidgas och dels att angelägenheter rörande motordrivna fordon, husvagnar och båtar på motsvarande sätt som beträf- fande fastighetstvister förs bort från den allmänna rättshjälpens område.

Kommittén har uppställt fyra krav för att olika slags rättsliga angelägen- heter skall kunna föras bort från området för allmän rättshjälp och i stället täckas av rättsskyddsförsäkring. Kraven är följande: — Det skall finnas en möjlighet att skydda sig försäkringsvägen.

— Försäkringspremien får inte vara större än att det kan antas att den rättssökande kan betala den.

— Försäkringstäckningen skall vara god. _

— Konsekvenserna av utebliven försäkring vid ett rättsligt förfarande får inte bli oacceptabla från allmän synpunkt. Kommittén har undersökt hur de fyra kraven tillgodoses bl.a. beträffan- de fastigheter och byggnader. motordrivna fordon. husvagnar och båtar (huvudbetänkandet s. 77—81). Kommittén har kommit fram till att beträf- fande samtliga dessa typer av egendom finns en möjlighet att skydda sig försäkringsvägen och att de premier som kommer att gälla inte kan antas bli större än att de rättssökande kan betala dem. När det gäller befintlig försäkringstäekning anser sig kommittén ha skäl att förutsätta att så gott som alla fastigheter och byggnader med något värde är försäkrade. efter- som kreditgivarna nästan alltid kräver det. Försäkringstäckningen beträf- fande båtar har 'arit svårare att bedöma eftersom båtar då ännu inte registrerades. Kommittén utgår emellertid från att det finns ett stort antal små båtar som saknar särskilt försäkringsskydd men att de större båtarna oftast har detta skydd. Enligt kommittén saknade ca fyra procent av alla motorfordon och 15 procent av alla husvagnar försäkring mcd rättsskydds- momcnt år 1980 resp. 198].

Kommittén anser mot den bakgrunden att det är fullt acceptabelt att den enskilde beträffande dessa slags egeridom själv får bära ansvaret om han

• Sida 32
•  Original

på grund av bristande försäkringsskydd inte kan hävda sin rätt. Endast i vissa udda situationer — vid sjukdom eller när mindre värdefull egendom ger upphov till dyrbara processer — anser kommittén att ett kompletteran- de skydd behövs. Kommittén föreslår därför att rättshjälp, när rätts- skyddsförsäkring saknas i dessa fall. skall få beviljas om det finns synnerli- ga skäl för det. Därigenom anser kommittén att också det fjärde och sista kravet är uppfyllt.

Den besparing som uppstår om angelägenheter rörande motordrivna fordon. husvagnar och båtar undantas från rättshjälpens område uppskat- tar kommittén till något över två milj. kr om året. Utvidgningen av fastig- hetsundantaget skulle enligt kommittén ge ytterligare 14,5 milj. kri bespa- ringar.

Jag tar först upp det föreslagna undantaget för angelägenheter rörande motordrivna fordon, husvagnar och båtar.

I likhet med kommittén anser jag att ett sådant undantag inte kan utformas så att rättshjälpen alltid träder in så snart som den rättssökande saknar försäkring med rättsskyddsmoment. Ett sådant system skulle inte uppmuntra människor att teckna och vidmakthålla rättsskyddsförsäkring- ar. Undantaget måste alltså utformas så att också de som saknar men borde ha haft ett försäkringsskydd omfattas av undantaget. Men då skulle det också kunna uppstå situationer där den rättssökande finner sig stå helt utan skydd för de rättsliga kostnaderna och i många fall antagligen tvingas avstå från att göra sin rätt gällande. Detta måste undvikas så långt det är möjligt.

Beträffande de typer av egendom som jag nu behandlar är det inte alls ovanligt att försäkring med rättsskyddsmoment saknas. En bidragande orsak till detta är sannolikt att försäkringsskyddet i dessa fall i första hand är en fråga för cgendomens innehavare ensam och inte påfordräs av någon annan. som fallet är i fråga om fastigheter och byggnader.

Kommitténs förslag har således från dessa utgångspunkter enligt min mening vissa svagheter. Mot denna bakgrund och med hänsyn till de relativt blygsamma besparingar sotn skulle följa med kommitténs förslag anser jag att kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras. Jag förordar således att nuvarande ordning bibehålls.

När det gäller undantaget för fastigheter och byggnader är situationen annorlunda. Här gäller redan i dag en inskränkning i fastighetsägares rätt till rättshjälp i angelägenheter som rör fastigheten eller byggnaden. Som kommittén anför torde fastigheter och byggnader i dag endast i undantags- fall vara oförsäkrade. Banker och andra kreditgivare uppställer nämligen nästan alltid som villkor för en kredit mot säkerhet i en fastighet eller en byggnad att egendomen är försäkrad). Det är också från flera synpunkter angeläget att ägarna ordnar ett tillfredsställande försäkringsskydd för sina fastigheter eller byggnader.

Den grundläggande tanken bakom fastighetsundantaget är att ägaren själv får ombesörja sitt rättsliga skydd genom att teckna och vidmakthålla en villaförsäkring. ] dessa försäkringar ingår alltid ett rättsskyddsmoment. Mot denna bakgrund framstår det som skäligt att samhällets rättshjälp inte omfattar fastighetens eller byggnadens ägare i rättsliga angelägenheter som

'_') I”.)

• Sida 33
•  Original

rör fastigheten eller byggnaden. Det nu gällande fastighetsundantaget är utformat i enlighet härmed.

Det är enligt min uppfattning varken möjligt eller lämpligt att upphäva RHL:s fastighetsundantag. Tvärtom anser jag att de skäl som föranledde undantaget är alltjämt bärkraftiga. '

Det finns emellertid anledning att uppmärksamma att den nuvarande utformningen av fastighetsundantaget gett upphov till vissa tillämpnings- problem. Frågan om även tidigare ägare av en fastighet omfattas av undan- taget vid tvist rörande fastigheten har i praxis inte fått ett entydigt svar. Kommittén har försökt komma till rätta med detta genom en formulering som skall klargöra att undantaget träffar både säljare och köpare. Den av kommittén föreslagna formuleringen sträcker sig emellertid längre. Enligt kommitténs förslag skall alla angelägenheter som rör fastighet eller bygg- nad och som hade kunnat rättsskyddsförsäkras undantas från rättshjälpens område. Undantaget skulle därmed principiellt komma att omfatta även hyresgäster, bostadsrättshavare och andra nyttjanderättshavare.

Den vanligaste typen av fastighetstvist har hittills varit tvister rörande fel eller skada på fastighet i samband med överlåtelse av fastigheten. Trots att säljaren efter överlåtelsen inte längre är ägare till fastigheten omfattas en sådan tvist av den villaförsäkring som säljaren hade vid försäljningen. FörsäkringSfallet anses nämligen ha Uppkommit i och med överlåtelsen av fastigheten. Säljarens rättsliga kostnader för en sådan tvist ersätts således av säljarens villaförsäkring även om han i samband med försäljningen sagt upp försäkringen.

Mot denna bakgrund är det rimligt att låta lastighetsundantaget utvidgas till att omfatta även en tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden. Utvidgningen bör gälla inte bara om säljaren faktiskt hade försäkrings- skydd utan också om han borde ha haft sådant skydd. Liksom hittills bör inte något hinder mot rättshjälp anses föreligga om den rättssökande har eller hade en rättsskyddsförsäkring av normal omfattning som dock inte omfattarjust den ifrågavarande angelägenheten.

Jag förordar sammanfattningsvis att fastighetsundantaget utvidgas till att omfatta även tidigare ägare av fastigheten eller byggnaden.

Den inskränkning i den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde som jag förordat i detta avsnitt vilar på tanken att de enskildas behov av ekonomiskt bistånd i dessa fall får tillgodoses genom rättsskyddsförsäk- ringar. Det är därför angeläget att rättsskyddsförsäkringarnas villkor inte förändras på ett sådant sätt att de rättssökandes möjligheter att ta sin rätt till vara begränsas i en oacceptabel omfattning. Vid de kontakter med företrädare för försäkringsbranschen som har förevarit i detta lagstiftnings- ärende har upplysts att några sådana förändringar inte planeras men att man med hänsyn till kostnadsutvecklingen självfallet inte kan utesluta förändringar i framtiden. '

Jag vill i anslutning härtill framhålla att det finns skäl att hoppas på en viss minskning av de kostnadskrävande fastighetstvisterna i framtiden. Vid nybyggnationen i dag bör man självfallet kunna dra nyttiga erfarenhe- ter av l970-talets småhusbyggande och förhoppningsvis undvika de fel som har medfört så många tvister. Vidare har staten genom inrättandet av

• Sida 34
•  Original

småhusskadenämnden (prop. 1985/86:48. BoU 6. rskr. 62. SFS 1985: 1040 Prop. 1987/88:73 och 1119) påtagit sig ett visst ansvar för vissa fel. Småhusskadenämnden kan besluta om bidrag till ägare av fukt- och mögelskadade småhus för förbz'ittringsåtgärder.

1983 års småhusköpsutredning (Ju 1983:03) har nyligen lagt fram delbe- tänkandet (SOU 1987z30) Fel i fastighet. Förslagen i betänkandet kan. om de genomförs. komma att medföra att antalet fastighetstvister på sikt minskar.

Det sagda hindrar självfallet inte att jag noga kommer att följa utveck- lingen när det gäller rättsskyddet i fastighetstvister.

Mitt förslag: Allmän rättshjälp i ärende om bodelning mellan två makar får beviljas endast om det med hänsyn till boets beskaffenhet

:IOCl'l makarnas personliga förhållanden finns särskilda skäl för rätts- hjälp.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan- dets. 90—93). '

Remissinstanserna: Kommittéförslaget som sådant godtas i allmänhet av remissinstanserna. Vissa förespråkar emellertid att en möjlighet att förord- na biträde i bodelningsärenden återinförs (remissammanställning 1 s. 103— 144).

Skälen för mitt förslag: Innan jag går in på frågan om rätt till rättshjälp vid bodelning vill jag först nämna något om den nya lagstiftningen på familjerättens område som har antagits av riksdagen och som bl. a. innebär att giftermålsbalken ersätts av en ny äktenskapsbalk. Vissa frågor som rör ogifta sammanlevande par regleras i en ny lag om sambors gemensamma hem. Den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1988 (SFS 1987z230—232. 788 och 789).

Tillkomsten av den nya äktenskapsbalken har föranlett följdändringarna ibl. a. RHL (SFS 1987:806). Dessa betingas främst av att institutet boskill— nad mönstras ut ur äktenskapsbalken och av att skiftesmannen vid bodel- ning ersätts av en bodelningsförrättare. Enligt den nya balken skall bodel- ning kunna äga rum såväl inom äktenskapet som vid äktenskapsskillnad eller dödsfall. Bodelning inom äktenskapet förutsätter emellertid att par- terna är överens om det och något behov av rättshjälp torde inte finnas i dessa fall (jfr prop. 1986/87:86 s. 119). Bodelningsförrättare enligt RHL kommer sålunda att kunna förordnas endast i samband med bodelning med anledning av äktenskapsskillnad.

De nya reglerna om bodelning m.m. träder i kraft före de lagändringar som kan följa av detta lagstiftningså'trende. Vid mina överväganden i det följande utgår jag därför från den nya äktenskapsbalken och jag kommer här att använda begreppen skiftesman och bodelningsförrättare som syno- nyma begrepp.

• Sida 35
•  Original

Bodelning mellan makar skall enligt äktenskapsbalken äga rum bl. a. när det döms till äktenskapsskillnad. Om makarna inte kan komma överens om hur boet skall skiftas. kan domstol på endera makens begäran utse en bodelningsförrättare. som har befogenhet att vidta tvångsskifte av egendo- men om det blir nödvändigt. En sålunda genomförd bodelning kan kland- ras av makarna. Bodelningsförrättaren har rätt till skäligt arvode och ersättning för sina kostnader. Makarna svarar gemensamt för betalningen av bodelningsförrättaren.

Enligt gällande regler finns det inget hinder mot att allmän rättshjälp beviljas i ärende om bodelning. Rättshjälpen innebär att kostnaderna för skiftesmannen betalas av allmänna medel (9.5 första stycket 7 RHL). Däremot kan enligt 20 å andra stycket sista meningen RHL biträde inte förordnas i ärenden om bodelning. Rör ärendet klander av bodelning kan dock biträde förordnas.

Reglerna om allmän rättshjälp vid bodelning har ändrats vid ett flertal tillfällen. En redogörelse för dessa ändringar finns intagen i prop. l982/83:61 s. 27 f. till vilken jag får hänvisa. Sammanfattningsvis kan sägas att utvecklingen har inneburit en alltmer långtgående begränsning av utrymmet för allmän rättshjälp vid bodelning.

Även om det således inte i RHL finns några regler om utrymmet för allmän rättshjälp i ärenden om bodelning förutsattes redan vid lagens tillkomst att möjligheterna att få allmän rättshjälp i dessa ärenden skulle vara begränsade. l förarbetena uttalas bl.a. att det i allmänhet inte torde föreligga något behov av särskild biträdeshjälp vid bodelning (prop. 1972:4 s. 337). Det har i senare lagstiftningsärenden flera gånger poängterats att mycket starka skäl måste finnas för att allmän rättshjälp skall få beviljas vid delning av ordinära bon. Enbart en tvist om rätten till bostaden har inte ansetts utgöra tillräckligt skäl för att bevilja allmän rättshjälp. Vidare har lagstiftaren uttalat att det inte kan godtas att rättshjälp beviljas endast av det skälet att makarna har svårt att samarbeta och finner bodelningsfrågor— na svårhanterliga.

Trots de gällande reglerna och den restriktivitet i tillämpningen som har förutsatts i tidigare lagstiftningsärenden har. enligt kommitténs beräkning- ar. statens kostnader för rättshjälp i bodelningsärenden ökat kraftigt. från ca 1.5 milj. kr år 1979 till 6.5—7 milj. kr. år 1984.

Kommittén föreslår en lagregel. enligt vilken allmän rättshjälp skall kunna beviljas i bodelningsärenden endast om det finns särskilda skål med hänsyn till boets beskaffenhet och makarnas personliga förhållanden. Med detta vill kommittén uppnå att rättshjälp beviljas bara om det i boet inte finns tillgångar av sådan omfattning att kostnaderna för bodelningen kan betalas och det dessutom finns ett särskilt behov av att en skiftesman förrättar bodelningen.

Kommitténs förslag har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Vissa instanser — däribland allmänna advokatbyrån i Göteborg och Föreningenjurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer — har emellertid hävdat att det finns starka skäl som talar för att biträde i vissa situationer bör kunna förordnas även i bodelningsärenden.

För egen del anser jag att det inte är rimligt att en så stor del av de

• Sida 36
•  Original

begränsade resurser som står till buds på rättshjälpsområdet skall läggas ner på angelägenheter som rör fördelning mellan makar av deras privata egendom. Jag anser, i likhet med kommittén. att ytterligare inskränkningar måste göras. Framför allt bör en omfördelning ske-när det gäller rätten till rättshjälp vid bodelning. så att rättshjälp kommer i fråga bara i de situatio- ner där det är befogat med hänsyn till rättshjälpens grundläggande syfte. nämligen att stödja personer som inte har råd att betala kostnaderna i en rättslig angelägenhet.

Enligt gällande ordning utgör den omständigheten att boet är omfattande ett skäl för rättshjälp medan däremot utsikterna till rättshjälp vid delning av mindre bon är begränsade. Detta förhållande är enligt min mening inte tillfredsställande. Som kommittén föreslagit bör principen vara att om det finns tillräckliga tillgångar i ett bo. bör i första hand dessa tillgångar tas i anspråk för att betala skiftesmannen/bödelningsförrättaren.

Som kommittén föreslår bör därför som villkor för rättshjälp krävas att det föreligger särskilda skål med hänsyn till boets beskaffenhet.

Vid bedömningen av om särskilda skäl skall anses föreligga med hänsyn till boets beskaffenhet bör i första hand beaktas boets behållning. dvs. det sammanlagda värdet av makarnas andelar efter det att skulderna har täckts. Det bör emellertid inte heller komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp i situationer där boet inte kan antas visa en positiv behållning av den storleken. men där skuldtäckning skall ske med stora belopp.

En viktig fråga i detta sammanhang är om rättshjälpen skall upphöra om det sedermera kan konstateras att boets ställning är avsevärt bättre än som uppgavs i ansökningen om rättshjälp. Enligt min mening skulle det föra för långt att i sådana fall alltid besluta att rättshjälpen skall upphöra. Självfallet kan det inte godtas att den rättssökande fortsätter att åtnjuta allmän rättshjälp. om han i ansökningen om rättshjälp medvetet har lämnat orikti- ga uppgifter. En sådan omständighet medför emellertid enligt 34 5 första stycket 2 RHL alltid att rättshjälpen skall upphöra och att den rättssökan- de normalt själv får betala kostnaderna för rättshjälpen. Jag kommer i det följande (avsnitt 2.7.3) vidare att föreslå att rättshjälpen. om ofullständiga uppgifter har lämnats. skall kunna upphöra bara när den rättssökande har underlåtit att lämna en uppgift som han visste eller hade skälig anledning att anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan. Härigenom skapas enligt min mening ett tillräckligt skydd mot att rättshjälp felaktigt beviljas i angelägenheter rörande bodelning. Någon särregel som tar sikte direkt på rättshjälpens upphörande i dessa fall behövs alltså inte. Det får anses ävila den utsedde bodelningsförrättaren att bevaka frågan om det finns skäl att förordna om rättshjälpens upphörande och i så fall anmäla saken till rättshjälpsnämnden.

Även i de fall där det står klart att särskilda skål med hänsyn till boets beskaffenhet föreligger bör. liksom enligt nuvarande praxis. krävas att det finns särskilda skäl för rättshjälp med hänsyn till makarnas personliga förhållanden. Denna förutsättning bör. som kommitten föreslagit. lagfäs- tas.

Liksom för närvarande bör gälla att motpart som själv inte har rättshjälp i ärende om bodelning i princip är skyldig att till staten återbetala hälften av rättshjälpskostnaderna (31 & tredje stycket).

• Sida 37
•  Original

Bodelningen är i princip en privat förrättning av betydelse främst för de båda makarna. Bodelningen kan emellertid också ibland vara betydelsefull från social synpunkt. Jag tänker då främst på den situationen att makarna har barn tillsammans och den gemensamma bostaden är föremål för tvist. Motsvarande gäller i den situationen då den ene maken saknar tillgångar och den andre vägrar att medverka frivilligt till bodelningen. I dessa beskrivna situationer och andra liknande fall har parterna ofta tillgång till ett biträde. nämligen biträdet i skillnadsmålet. Jag menar inte att biträdet själv skall arbeta med bodelningsfrågan i större omfattning än vad som sker i dag. Däremot bör biträdet i skillnadsmålet vid behov kunna informe- ra parterna om möjligheten att begära förordnande av bodelningsförrätta- re. Om någon av parterna skall beviljas rättshjälp för själva bodelningen. får bedömas med utgångspunkt i RHL:s regler. Varken det nuvarande eller det föreslagna systemet torde hindra att en make som i samband med en bodelning befinner sig i ett utsatt läge får erforderlig hjälp.

Enligt den nya äktenskapsbalken får bodelningsförrättaren vidare befo- genheter att besluta i olika frågor än. skiftesmannen har i dag. Detta förhållande kan tänkas inverka på frågan om det finns särskilda skäl för rättshjälp. Det finns enligt min mening anledning att längre fram undersöka vilken betydelse som den nya familjerättsliga lagstiftningen har fått för tillämpningen av reglerna om allmän rättshjälp.

Mitt ställningstagande: Gällande ordning om rätt till allmän rätts- hjälp tillgodoser behovet av rättsligt bistånd i de ärenden som rör utlänningar men inte omfattas av reglerna om offentligt biträde.

Bakgrund och skälen för mitt ställningstagande: Det finns ofta behov av juridiskt biträde i utlänningsärenden. Den rättssökande befinner sig i en besvärlig situation och de frågor som saken gäller är inte sällan av avgöran- de betydelse för honom. Till detta kommer Språksvårigheter och ovanan vid värt rättssystem och vid kontakter med svenska myndigheter.

Utlänningens särskilda behov av juridiskt biträde har i första hand tillgodosetts genom att de flesta av de för utlänningen mest betydelsefulla rättsliga angelägenheterna omfattas av bestämmelserna om offentligt biträ- de (4l 55—9 RHL). Möjligheterna för en utlänning att få allmän rättshjälpi andra ärenden än de angelägenheter som omfattas av bestämmelserna om offentligt biträde är däremot inte särskilt reglerade i RHL utan får bedömas i enlighet med de allmänna principer som gäller för rätt till allmän rätts- hjälp.

DO:S skrivelw

Ombudsmunnen mot etnisk diskriminering (DO) har i en skrivelse till regeringen den 5 mars 1987 hemställt om åtgärder för förbättrad rättshjälp i

• Sida 38
•  Original

vissa hänseenden för invandrare. Jag tar nu upp de av DO framförda synpunkterna såvitt dessa rör utlänningars möjligheter att få allmän rätts- hjälp i vissa förvaltningsärenden. ] denna del berör DO följande fyra typer av angelägenheter:

I . Angelägenheter rörande fl)-'ktitzgtlörklaring jämlikt [6 &" utlänningslagen ( ] 980.376 ) och resedokmnent enligt artikel 28 i 195] års kont-'ention om flyktingars rättsliga ställning liksom rmnsvarande bestämmelser i 1954 års konvention om stutslösas rättsliga ställning och 1957 års Haag-överens- kommelse angående flyktingar som är sjömän Enligt utlänningslagen (19801376) kan uppehållstillstånd meddelas med stöd av 3 ä (flykting). 5 & (krigsvägrare) eller 6 & (flyktingliknande skäl). Uppehållstillstånd kan också meddelas bl.a. av humanitära skäl (31 l?" 2 utlänningsförordningen, SFS l98():377). Rätt till flyktingförklaring (16 & utlänningslagen) har endast den som fått uppehållstillstånd enligt 3 äutlän— ningslagen. Utfärdande av resedokument (5 & utlänningsförordningen) för- utsätter likaledes att utlänningens flyktingstatus är fastställd. Flyktingför- klaring och resedokument utfärdas av statens invandrarverk. vars beslut kan överklagas till regeringen.

Rättshjälp genom offentligt biträde kan inte beviljas i ärenden som gäller flyktingförklaring eller utfärdande av resedokument. Däremot kan allmän rättshjälp i princip komma i fråga. Med hänvisning till att myndigheterna har ett ansvar för utredningen i ärendet har emellertid allmän rättshjälp normalt inte beviljats i dessa ärenden. om det inte har funnits något särskilt skäl för rättshjälp. Allmän rättshjälp har dock tidigare i allmänhet medde- lats i fråga om ärenden som är anhängiga hos regeringen.

En angelägenhet av detta slag kan anhängiggöras hos regeringen anting- en i samband med överklagande av ett av statens invandrarverk fattat beslut om utvisning eller ett beslut varigenom verket beviljat uppehållstill- stånd men underkänt sökandens anspråk på status som flykting enligt flyktingkonventionen och "3 & utlänningslagen. I det förra fallet utförs talan hos regeringen i regel av det offentliga biträde som har förordnats i utvis- ningsdelen. 1 det senare fallet finns däremot aldrig något offentligt biträde. utan behovet av biträde får tillgodoses inom ramen för den allmänna rättshjälpen.

DO hävdar i sin skrivelse att allmän rättshjälp i den här typen av angelägenheter inte längre beviljas till följd av ett par avgöranden av besvärsnämnden för rättshjälpen (beslut nr 110/86 och 436/86). Enligt DO är behovet av rättshjälp i dessa ärenden stort. cheringskansliet har — skriver DO — inte några praktiska möjligheter att göra de erforderliga utredningarna och de bedömningar som skall göras är av kvalificerat slag och — av skäl som DO närmare utvecklar — ofta av stor betydelse för de berörda.

2 . Angelägenlzeter hos regeringen om upphävande av utvisning på grund av brott (71 .é' utlänningslagen) DO framhåller att i dessa ärenden har behovet av allmän rättshjälp alltid prövats noga av rättshjälpsnämnderna. DO har en känsla av att praxis även

• Sida 39
•  Original

på detta område har blivit än mer restriktiv och att det under de senaste åren kommit att framstå som nästan omöjligt att få rättshjälp. Detta kan enligt DO medföra ökade risker för att utlänningar blir utvisade till länder där de riskerar förföljelse eller under otillräckligt beaktande av familje- och andra relationer.

3 . Angelägenheter rörande svenskt medborgarskap vid handläggningen hos regeringen i vissa fall

Ett ärende rörande svenskt medborgarskap får enligt 9 a & lagen (l950:382) om svenskt medborgarskap av invandrarverket överlämnas till regeringen när det finns särskilda skäl därtill. Detta sker regelmässigt. när rikspolisstyrelscns säkerhetsavdelning har avstyrkt en ansökan om natura- lisation. Det kan ske även med andra s.k. säkerhetsärenden. [ dessa ärenden brukade rättshjälpsnämnderna tidigare i regel bevilja allmän rätts- hjälp efter sedvanlig behovsprövning. Även här har enligt DO:s uppfatt- ning praxis skärpts. så att det blir svårt att få en ansökan om sådan hjälp beviljad. DO anser att det finns särskilda skäl att bevilja rättshjälp i dessa ärenden. Dels är det utomordentligt svårt för den enskilde att effektivt utföra sin talan genom att bemöta rikspolisstyrelsen och dels kan man säga att regeringen ijust dessa ärenden kommer i ett slags motpartsställning till utlänningen eftersom regeringen" har ansvar för rikets säkerhet. Detta ansvar kan komma i konflikt med intresset av en opartisk utredning i det aktuella medborgarskapsärendet. — Även i vissa av de medborgarskaps- ärenden som förts till regeringen genom besvär över invandrarverkets aVSlagsbeslut borde enligt DO rättshjälp till skillnad från nu kunna beviljas. Därmed avses de ärenden som är så komplicerade att utlänningen själv inte kan utreda dem och lägga fram sin sak och regeringskansliet inte heller har omedelbara möjligheter att göra en tillfredsställande utredning.

4. An relä 'en/leter rörande etnisk diskriminering & _.

DO framhåller att arbetet med att motverka etnisk diskriminering varken kan eller skall bedrivas av DO ensam. Tvärtom är det viktigt att sprida kunskaperna om etnisk diskriminering. i vilka former den förekommer. med vilka rätts- eller andra medel den i sina olika former kan angripas samt hur sådana rättsmedel skall bringas att verka. Invandrare och minoritets- grupper liksom för den delen alla invånare måste i högre grad lära sig själva att tillvarata sin rätt. Man skall veta när man skall överklaga och vart man skall vända sig för att få hjälp.

Bland de skriftliga klagomål. som kommit in till DO sedan verksamhe- tens start den I juli 1986 finns många exempel på att invandrare känt sig diskriminerade eller avstått från att tillvarata sin rätt. Det kan gälla besvär över beslut av socialnämnd eller allmän försäkringskassa. talan grundad på arbetsskada där facklig hjälp ej stått att få. utsökningsmål, talan grundad på felaktig myndighetsutövning eller tvistemål som skall handläggas enligt den s.k. småmålslagen. DO har endast undantagsvis resurser att närmare utreda hur det i varje fall förhåller sig.

• Sida 40
•  Original

Mitt bedömning

Av avgörande betydelse för bedömningen av de frågor DO tagit upp är frågan i vad mån rätt till allmän rättshjälp föreliggeri förvaltningsärenden. Det kan därvid konstateras att det inte finns någon föreskrift i RHL som uttryckligen anger att rätten till allmän rättshjälp är begränsad i förvalt- ningsärenden. Som en allmän förutsättning för att sådan rättshjälp skall beviljas sägs emellertid i 65 att den rättssökande skall vara i behov av sådant bistånd som avses med rättshjälpen. Avgörande för den bedöm— ningen är i dessa fall den rättssökandes behov av biträde för att kunna ta sin rätt till vara.

Av 4 lå förvaltningslagen (l986:2'.23) följer att myndigheterna skall till enskilda lämna vägledning. råd och annan sådan hjälp i de frågor som rör myndighetens område. I 7.5 sägs vidare att myndigheten skall beakta möjligheten att vid behov inhämta upplysningar från andra myndigheter. Av allmänna förvaltningsrättsliga principer följer att det i stor utsträckning åligger myndigheterna själva att se till att utredningen är fullständig innan ett ärende avgörs.

I fråga om handläggning av förvaltningsärenden hos regeringen gäller att. även om regeringen inte är att anse som en förvaltningsmyndighet. det ändå är en strävan att i så stor utsträckning som möjligt följa de förvalt- ningsrättsliga principerna.

Behovet av biträde i förvaltningsärenden måste bedömas mot bakgrund av vad som nu sagts om myndigheternas skyldigheter enligt förvaltningsla- gen (jfr prop. 1972:4 s. 257). 1 praxis har beslutsmyndigheterna därför intagit en restriktiv hållning när det gäller att bevilja allmän rättshjälp i förvaltningsärenden. För att allmän rättshjälp skall beviljas brukar krävas att det föreligger särskilda omständigheter som kan hänföras antingen till den rättssökandens personliga förhållanden eller till ärendets omfattning eller svårighetsgrad.

Vid bedömningen av om särskilda omständigheter av nu angiven natur skall anses föreligga i ett förvaltningsärende och kunna föranleda allmän rättshjälp gjordes vissa uttalanden angående behov av biträde hos förvalt- ningsmyndighet i samband med tillkomsten av institutet offentligt biträde (prop. 1972: 132 s. 187). Dessa uttalanden anses numera vägledande såvitt gäller rätt till allmän rättshjälp i förvaltningsärenden.

Bland omständigheter som bör tillmätas betydelse nämns exempelvis den enskildes fysiska och psykiska tillstånd. ålder och familjesituation. Den som är sjuk. oerfaren eller ensamstående har i allmänhet större svårigheter än andra att göra sin rätt gällande. Språksvårigheter är en omständighet som bör särskilt uppmärksammas inte bara i utlänningsären- den. Vilken betydelse olika omständigheter bör tillmätas i det enskilda fallet måste också vara beroende av den aktuella tvångsåtgärdcns karak- tär.

Vidare uttalades att ett offentligt biträdes insats i allmänhet torde vara av störst betydelse på utredningsstadiet och då särskilt i sådana fall när i väsentligt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

För egen del vill jag först konstatera att den omständigheten att de för

• Sida 41
•  Original

utlänningarna mest betydelsefulla och ingripande angelägenheterna omfat- tas av bestämmelserna om offentligt biträde självfallet inte får leda till slutsatsen att utrymmet för allmän rättshjälp i övriga angelägenheter som rör utlänningar är mer begränsat än vad de allmänna principerna om rätt till allmän rättshjälp i förvaltningsärenden motiverar (se prop. 1972: 132 s. 172). Av min redovisning av praxis torde i stället framgå att utrymmet för allmän rättshjälp i förvaltningsärenden där utlänningar är inblandade gene- rellt sett är stort. Utlänningcns spräksvårigheter och bristande erfarenhet av svenska förhållanden måste alltid väga tungt vid bedömningen av beho- vet av biträde. Vidare är de angelägenheter'som DO berör i sin skrivelse nästan alltid av stor betydelse för utlänningen. vilket ytterligare förstärker behovet av biträde i dessa ärenden. Jag kan mot den bakgrunden konstate- ra att allmän rättshjälp redan med nu gällande regler kan beviljas utlänning- ar i förvaltningsärenden i en betydande omfattning och att utlänningen enligt gällande ordning endast i speciella fall torde kunna vägras allmän rättshjälp i de av DO berörda angelägenheterna.

Jag utgår från att DO även i fortsättningen bevakar utvecklingen på det här området och jag kommer också själv framöver att ägna saken upp- märksamhet.

2.3. Vilka skall ha rätt till allmän rättshjälp?

Mitt förslag: Den högsta beräknade årsinkomsten för rätt till allmän rättshjälp höjs från 110 000 kr. till ett belopp som motsvarar sju gånger basbeloppet enligt lagen ('l962:381) om allmän försäkring året innan rättshjälp begärs. Förslaget innebär att inkomstgränsen för rättshjälp som begärs under år 1988 blir 168 700 kr.

Kommitténs förslag: lnkomstgränsen för rätt till rättshjälp föreslås slo- pad (huvudbetänkandet s. 98 — 99). '

Remissinstanserna: Kommitténs förslag har fått ett blandat mottagande av remissinstanserna. Många är positiva medan andra avstyrker kommit- téns förslag om slopad inkomstgräns. De som avstyrker menar att rätts- hjälpen även om inkomstgränsen höjs skulle vara ointressant för personer med höga inkomster på grund av de kännbara egenavgifterna i dessa inkomstlägen. Det råder dock en bred uppslutning bakom tanken att höja inkomstgränscn för rätt till allmän rättshjälp (remissammanställning l s. 145—153). .

Skälen för mitt förslag: Rätten till allmän rättshjälp har alltsedan RHL:s tillkomst varit avhängig av bl.a. att den rättssökandes beräknade årsin- komst inte överstiger ett visst belopp. Fram till den 1 maj 1983 var in— komstgränsen knuten till basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Den som hade en beräknad årsinkomst som översteg åtta gånger basbeloppet kunde dåiinte komma i fråga för allmän rättshjälp. Näf kopplingen till basbeloppet upphävdes utgjorde 142 400 kr. i beräknad årsinkomst gränsen för rätt till rättshjälp. I samband med 1983 års ändring-

• Sida 42
•  Original

ar i RHL bestämdes gränsen till 110 000 kr./år. Beloppsgränsen har inte ändrats sedan dess utan gäller alltjämt.

Kommitténs förslag att slopa inkomstgränsen för rätt till allmän rätts- hjälp medför en ökad belastning på rättshjälpsanslaget. Kommittén räknar emellertid med att kostnadsökningen inskränker sig till något under 1 milj. kr./år.

För egen del harjag vissa invändningar mot kommitténs förslag att slopa inkomstgränsen.

En första invändning är att en inkomstgräns har funnits i RHL alltsedan lagens tillkomst och att en sådan gräns är väl förenlig med rättshjälpens karaktär av social skyddslagstiftning.

Till detta kommer vissa nackdelar av mer praktisk natur som är förknip- pade med kommitténs förslag. En slopad inkomstgräns måste föra med sig att de rättssökandes egenavgifter i många fler ärenden än i dag blir högre än de totala rättshjälpskostnaderna. Detta innebär att förmånen av allmän rättshjälp ekonomiskt sett blir utan större betydelse för den rättssökande samtidigt som administrationen av sådana rättshjälpsärenden ändå blir minst lika omfattande som i ett normalt rättshjälpsärende.

Det kan också befaras att en rättssökande begär rättshjälp. inte för att få sina kostnader täckta. utan för att utnyttja den befrielse från ansökningsav- gifter m. m. som är förenad med allmän rättshjälp. Kommittén uttalar visserligen (huvudbetänkandet s. 185) att rättshjälp inte skall beviljas i den situationen, men det måste i praktiken vara svårt att på förhand kunna slå fast att den rättssökande bara vill åtnjuta avgiftsbefrielse. Att den allmänna rättshjälpen missbrukas på detta sätt bör enligt min mening i görligaste mån motverkas.

Jag förordar därför att en högsta inkomstgräns för rätt till allmän rätts- hjälp behålls.

I samband med 1983 års ändringar i RHL förutsattes att bl. a. gränsen för rätt till rättshjälp framdeles skulle justeras med hänsyn till förändringar i penningvärdet. Flera av remissinstanserna hävdar att inkomstgränsen nu bör höjas och att höjningen inte bör inskränkas till att avse kompensation för förändringar i penningvärdet. Jag delar den uppfattningen. Den allmän- na rättshjälpen är en social förmån som skall omfatta alla i normala in- komstlägen. Jag är därför beredd att föreslå en betydande höjning av inkomstgränsen.

Till frågan i vilken mån föreliggande underhållsbörda skall inverka på inkomstgränsen återkommerjag längre fram (avsnitt 2.4.1).

Erfarenheten visar att kostnaderna för den rättshjälp som beviljas perso- ner med höga inkomster ärjämförelsevis små. Detta beror dels på att deras rättshjälpsavgiftcr är högre. dels på att antalet personer med allmän rätts- hjälp i dessa inkomstskikt är betydligt lägre än antalet rättssökande med små inkomster (jfr Ds Ju 1984:8 tabell 3). Den ökning av kostnaderna för den allmänna rättshjälpen som även en betydande höjning av inkomstgrän- sen för mcd sig kan därför antas bli relativt liten. I vart fall skulle ökningen med oförändrade rättshjälpsavgifter ha understigit den av kommittén be- räknade kostnadsökningen om 1 milj. kr./år som skulle följa med dess förslag att helt slopa inkomstgränsen. Beräkningen kompliceras emellertid

• Sida 43
•  Original

av att jag i nästa avsnitt förordar att avgifterna sänks. Jag återkommer därför till frågan om kostnadsökningen i det avsnittet.

I samband med 1983 års ändringari RHL upphävdes som nämnts kopp- lingen till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring bl.a. av bespa- ringsskäl. Det förutsattes att de olika inkomstgränserna i RHL i stället skulle omprövas allteftersom förändringar i penningvärdet motiverade det. Jag har i och för sig förståelse för de syften som låg bakom slopandet av basbeloppskopplingen. Det är emellertid enligt min mening rimligt att rättshjälpens värde som social förmån skall kunna bevaras utan återkom- mande ändringar i RI—IL. Man bör därför i detta sammanhang åter koppla inkomstgränserna i RHL till basbeloppet enligt lagen om allmän försäk- ring. Jag vill redan nu förutskicka att basbeloppsanknytningen i så fall bör återinföras inte bara när det gäller inkomstgränsen för rätt till allmän rättshjälp utan också när det gäller övriga be10ppsnivåeri RHL.

Jag förordar mot bakgrund av vad jag nu sagt att den högsta beräknade årsinkomsten för rätt till allmän rättshjälp höjs och att gränsbeloppet bestäms som en multipel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring året innan rättshjälp begärs. Gränsen bör bestämmas något lägre än enligt den tidigare basbeloppsanknutna regleringen, nämligen till ett belopp som motsvarar sju gånger basbeloppet. Om förslaget godtas. kommer högsta beräknade årsinkomst för rätt till allmän rättshjälp under år 1988 att uppgå till 168 700 kr.

En näringsidkures möjligheter att erhålla allmän rättshjälp är begränsa- de. Detta följer av 8 % första stycket 3 RHL. Där sägs att näringsidkare inte får beviljas rättshjälp. om det inte med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning. näringsidkarens ekonomiska och personliga för- hållanden eller omständigheterna i övrigt finns skäl för rättshjälp. Kommit- tén har undersökt hur bestämmelsen tillämpas och anser sig kunna konsta- tera att näringsidkare beviljas rättshjälp i den utsträckning som det i tidigare lagstiftningsärenden har förutsatts. Kommittén föreslår ingen sak- lig ändring i det här avseendet (huvudbetänkandet s. 99—100). Under remissbehandlingen har från vissa håll förts fram krav på att näringsidkare oftare än i dag bör komma i fråga för allmän rättshjälp. Med tanke på de begränsade resurser som står till buds är jag emellertid inte beredd att föreslå några ändringar i det hänseendet. Jag anser däremot. i likhet med kommittén. att författningstexten bör förtydligas (se vidare specialmotive- ringen till 8 5).

2.4. De rättssökandes andel av kostnaderna

Mitt förslag: Rättshjälpsavgifterna sänks rejält. för de flesta vanliga löntagarna till mindre än hälften av den nuvarande nivån. Tilläggs- aniften behålls oförändrad. men det högsta tilläggsavgiftsbeloppet Sänks till ett belopp som motsvarar den dubbla rättshjälpsavgiften. Vidare skall tilläggsavgift aldrig utgå på den del av biträdesarvodet som understiger ett belopp som motsvarar en femtedel av basbelop- pet eller rättshjälpsavgiften. om denna är högre än det beloppet.

• Sida 44
•  Original

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att ett system med en fast och en rörlig avgift införs. De av kommittén föreslagna avgifterna innebär en viss sänkning av den totala avgiften. Det föreslagna systemet innebär vidare att ökad vikt läggs vid den rörliga avgiften (huvudbetänkandet s. 104—117).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett blandat mottagande av remiss- instanserna. Många godtar i och för sig kommitténs förslag om ett tudelat avgiftssystem. Andra menar att förslaget medför att den sammanlagda avgiften ställd i förhållande till den rättssökandes inkomst ökar alltför hastigt. Gemensamt för nästan alla de remissinstanser som har berört förslaget är dock att de anser att både de nuvarande och de föreslagna avgiftsnivåerna totalt sett är för höga (remissammanställning I 5. 154— 183).

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 2.2.1 och 2.2.2) föreslagit att den allmänna rättshjälpens tillämpningsområde skall begränsas i vissa avseenden. Ett bärande motiv för dessa förslag är att de besparingar som kan uppnås genom dessa inskränkningar skall kunna utnyttjas dels till att ge fler rättssökanden möjlighet att få allmän rättshjälp (avsnitt 2.3) och dels till att generellt sänka de rättssökandes egna avgifter för rättshjälpen.

Den allmänna rättshjälpens värde för de rättssökande är i hög grad beroende av egenavgifternas storlek. För att de enskilda skall ha en verklig möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen krävs att avgifterna inte är större än att de enskilda anser sig ha råd att betala dem.

Samtidigt finns ett intresse av att de rättssökande inte på ett illojalt sätt utnyttjar de fördelar som den allmänna rättshjälpen ger för att driva pro- cesser som objektivt sett är onödiga. eller meningslösa. Syftet är inte bara att skydda staten mot onödiga kostnader utan också att skydda motparter- na mot onödiga rättegångar. Vär rättegångsordning är så uppbyggd att en part som överväger att inleda ett rättsligt förfarande tvingas betänka att han — om han inte vinner framgång med sin talan — i många fall kan få betala både sina egna och motpartens kostnader för rättegången. Det är naturligt att söka utforma avgiftssystemct inom den allmänna rättshjälpen på ett sådant sätt att kostnadsfördelningsreglerna i rättegångsbalken inte sätts ur spel.

Rättshjälpskommitte'n har strävat efter en ordning somskall stärka de rättssökandes kostnadsmedvetande. Denna målsättning har uppskattats av flertalet remissinstanser. Det är emellertid ofrånkomligt att åtgärder för att stärka kostnadsmedvetandet lätt hamnar i konflikt med intresset att hålla de enskildas egenavgifter på en rimlig nivå.

Kommittén har enligt sina direktiv haft att lägga fram förslag som totalt sett leder till besparingar på rättshjälpsanslaget. Det skall därför inte uppfattas som någon kritik mot kommitten.närjag-hävdar att avgifterna — såväl enligt nuvarande ordning som enligt kommitténs förslag — inte sällan överstiger den nivå som kan anses rimlig med hänsyn till de rättssökandes ekonomiska förmåga. Jag anser att avgifterna nu bör sänkas och sänkning- en böri princip vara påtaglig i alla inkomstlägen. Jag kommer strax tillbaka till frågan om hur sänkningen av avgifterna för rättssökande med små inkomster skall kunna genomföras oehjag skall också översiktligt redovisa

• Sida 45
•  Original

de maximibelopp för rättshjälpsavgiften som följer med mitt förslag. För att åskådliggöra innebörden av mitt förslag villjag dock redan nu nämna att de nya avgifterna med hänsyn tagen till penningvärdets utveckling i stort sett skulle motsvara den nivå som gällde under tiden den 1 april — 31 december 1981, dvs. efter den första avgiftshöjningen.

Jag förordade nyss (avsnitt 2.3) att den rättssökandes maximala årsin- komst för rätt till allmän rättshjälp kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag angav då också att motsvarande borde gälla för inkomstgränserna vid beräkningen av maximibeloppet för rättshjälpsavgif- ten.

Innan jag går vidare vill jag beröra en terminologisk fråga. nämligen begreppet grundavgift . Det är ett uttryck som används i domstolsverkets föreskrifter för nedsättning av grundavgift och rådgivningsavgift men som inte återfinns i RHL. Med grundavgift avses i domstolsverkets föreskrifter det maximibelopp för rättshjälpsavgiften som gäller för en rättssökande vars årsinkomst i dag inte överstiger 35 000 kr. Avgiftens storlek är i 12 & första stycket RHL fastställd till 350 kr. Före 1983 års ändringar i RHL bestämdes motsvarande belopp till två procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Maximibeloppet för rättshjälpsavgiften för rättssö- kande med högre årsinkomst ökas genom vissa tillägg till grundavgiften, bestämda i olika procenttal av den rättssökandes inkomst (lZå andra stycket RHL). Grundavgiften kan sättas ned eller helt efterges.

Före 1983 års ändringar i RHL fanns det beloppsmässigt en koppling mellan grundavgiften och den avgift som enligt 47 & skall betalas för rådgivning. Avgiften för rådgivning i en timme var lika stor som grundav- giften. alltså två procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Denna koppling upphävdes år 1983. Grundavgiften bestämdes då till 350 kr. medan avgiften för rådgivning i en timme bestämdes till 340 kr. Detta var enligt min uppfattning mindre lämpligt. Jag anser att grundavgiften och avgiften för rådgivning i en timme bör vara lika stora. Bl. a. förenklar det övergången från rådgivning till allmän rättshjälp (se 47 å tredje stycket). Dessutom förordar jag att begreppet "grundbelopp" används i stället för "grundavgift". bl.a. eftersom det inte är fråga om någon avgift i egentlig mening.

Jag kommer längre fram (avsnitt 2.12) att behandla rådgivningsinstitutet. Jag kommer där att förorda att rådgivningsavgiften bestäms så att avgiften för en timmes rådgivning motsvarar timkostnadsnormen i domstolsverkets taxa för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Denna timkostnads- norm. som alltså utgör det beräknade normalarvodet för biträden enligt RHL, äri 1987 års taxa 445 kr.

Om mitt resonemang godtas. behöver grundbeloppet för rättshjälpsav- giften inte framgå direkt av RHL. I stället bör det ankomma på domstols- verket att årligen bestämma grundbeloppet. Utgångspunkten bör därvid vara att grundbeloppet fastställs till samma belopp som timkostnadsnor- men i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad. Maximibelop- pet för rättshjälpsavgiften för rättssökande med högre inkomster bör lik- som i dag beräknas genom att på visst sätt bestämda andelar av den högre inkomsten läggs till grundbeloppet.

• Sida 46
•  Original

Med den nya rådgivningsavgiften återförs nivån på de rättssökandes kostnader för rådgivningen till — relativt sett — vad som gällde vid RHL:s tillkomst. För att hålla avgifterna på en rimlig nivå för rättssökande med små inkomster kan grundbeloppet enligt min mening — i saklig överens- stämmelse med vad som tidigare gällde — lämpligen utgöra maximibelop- pet upp till en beräknad årsinkomst av två gånger basbeloppet. Grundbe- loppct blir därmed lika med maximibeloppet i större omfattning än i dag. För är 1988 kommer detta att gälla för rättssökande med en beräknad årsinkomst om högst 48 200 kr.. vilket kan jämföras med den nu gällande gränsen 35 000 kr.

Den avgiftssänkning som jag förordar bör. som jag nyss nämnde. också komma dem till godo som kommer i fråga för nedsättning eller eftergift av avgiften. Enligt min mening är det mest angeläget att vidga utrymmet för att efterge avgiften helt. Detta bör möjliggöras bl.a. genom att slopa 12 & första stycket tredje meningen RHL. Därigenom klargörs att endast den rättssökandes egen förmåga att betala avgiften skall läggas till grund för bedömningen. Det bör. liksom för närvarande. ankomma på domstolsver— ket att meddela de närmare föreskrifterna för bl. a. nedsättning och efter- gift av rättshjälpsavgiften och rådgivningsavgiften.

Vad gäller utformningen av avgiftssystemct föreslår kommittén som jag nämnt en sänkning av den fasta avgiften men en skärpning av den rörliga avgiftsdelen. Ett avgiftssystem som är utformat på det sättet bidrar enligt kommittén till ett ökat kostnadsmedvetande hos de rättssökande.

Det nuvarande systemet med en rättshjälpsavgift och en tilläggsavgift på tio procent av viss del av biträdesarvodet infördes den 1 maj 1983. Jag anser att det är för tidigt att dra några slutsatser om tilläggsavgiftcrna har fått avsedd effekt. nämligen att öka de rättssökandes kostnadsmedvetan- de. En skärpning av den rörliga avgiftsdelen kan sägas i viss mån strida mot tanken att varje rättssökande skall bidra till rättshjälpskostnaderna efter sin ekonomiska förmåga. Kommittéförslaget gör det också svårare för de rättssökande att i förväg skapa sig en uppfattning om rättshjälpsav- giftens storlek. Jag förordar därför att utformningen av avgiftssystemet i detta hänseende inte ändras nu. Några skäl att nu ändra tilläggsavgiftens storlek finns enligt min mening inte.

Enligt gällande ordning uppgår tilläggsavgiften högst till ett belopp mot- svarande fem gånger maximibeloppet. Det är i och för sig ovanligt att tilläggsavgifterna uppgår till så stora belopp. En så hög tilläggsavgift måste emellertid ofta anses överstiga vad de rättssökande kan betala. I princip är ju nämligen maximibeloppet för rättshjälpsavgiften ett uttryck för vad samhället anser att den rättssökande har råd att betala. Jag förordar därför att det högsta tilläggsbeloppet begränsas till det dubbla maximibeloppet. Detta får anses fullt tillräckligt för att hålla kostnadsmedvetandet på en hygglig nivå.

Det är inte förenligt med tanken bakom tilläggsavgiften att den skall utgå på den del av biträdesarvodet som understiger den rättssökzmdes maximi- belopp för rättshjälpsavgiften. Dessutom bör. liksom i dag. tilläggsavgiften beräknas endast på den del av arvodet som överstiger ett visst belopp. Det

• Sida 47
•  Original

infördes. En viss höjning av beloppet är nu motiverad. Även detta belopp bör kopplas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag förordar därför att beloppet höjs till ett belopp som motsvarar en femtedel av basbeloppet. Med utgångspunkt i basbeloppet för år 1987 blir beloppet alltså 4 820 kr. Mina ändringsförslag har utformats i enlighet härmed.

Kommittén har vidare föreslagit att tilläggsavgift skall utgå även i fall då allmän rättshjälp beviljats i angelägenhet rörande bodelning. Förslaget har inte närmare berörts av remissinstanserna. Enligt min mening står det förslaget inte i överensstämmelse med den grundläggande tanken bakom tilläggsavgiften. nämligen att förmå den rättssökande att medverka till att hålla nere rättshjälpskostnaderna. Den utsedde skiftesmannen/bödelnings- förrättaren är ju inte ombud för den som har sökt rättshjälp utan skall förrätta bodelningen opartiskt. Det skulle framstå som mindre välmotive- rat att ta ut en tilläggsavgift av den rättssökande i situationer där det snarast är den rättssökandes motpart eller bodelningsförättaren som föror- sakat en ökning av rättshjälpskostnaderna. Jag biträder därför inte det förslaget.

En annan fråga som kommittén berör (huvudbetänkandet s. 114) är hur en föreliggande underhål/sbr'irda skall påverka den rättssökandes beräkna- de årsinkomst vid bedömningen av om han är berättigad till allmän rätts- hjälp och beräkningen av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. För när- varande gäller enligt 13 5 första stycket RHL att inkomstgränserna enligt 12 s första och andra styckena skall höjas med 9 000 kr. för var och en till vars underhåll den rättssökande bidrar. En förutsättning är dock att den rättssökande bidrar till underhållet i väsentlig omfattning. På motsvarande sätt skall den rättssökandes årsinkomst enligt 6 & minskas vid bedömning- en av om han är berättigad till allmän rättshjälp.

För närvarande beaktas föreliggande underhållsbörda oavsett till vem ett underhåll faktiskt betalas. När det gäller att bedöma de rättssökandes betalningsförmåga ligger det enligt min mening närmare till hands att endast ta hänsyn till försörjningsbörda som avser närstående. dvs. maka. förutvarande maka. sambo och barn. Detta överensstämmer med kommit- téns förslag. Enligt min mening bör i detta sammanhang med barn avses även annans barn som den rättssökande är underhållsskyldig mot enligt enligt 7 kap. 5 &" föräldrabalken. Jag förordar därför att RHL ändras i enlighet härmed både när det gäller att bestämma om den rättssökande är berättigad till allmän rättshjälp (6 s") och när det gäller att beräkna maximi- beloppet för rättshjt'ilpsavgiften (13 å). Denna begränsning innebär att kraVct att den rättssökande måste bidra i väsentlig omfattning till någons underhåll bör kunna slopas. även om det medför att den rättssökande ibland medges avdrag för ett större belopp än han är skyldig att betala i underhåll.

Kommittén föreslår att det bör överlämnas till regeringen eller domstols- verket att bestämma storleken på avdrag för föreliggande underhållsbörda. Kommittén förordar dock att avdraget bestäms till ett schabloniserat be- lopp.

De praktiska fördelarna med ett schablonmässigt bestämt avdragsbclopp är enligt min mening så stora att det inte bör komma i fråga att överge det

• Sida 48
•  Original

nuvarande systemet. Enligt min mening bör vidare det belopp varmed avdrag medges för föreliggande försörjningsbörda liksom i dag anges i RHL, men det bör bestämmas som en andel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag förordar därför att den rättssökande skall med- ges avdrag med ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring för varje närstående till vars underhåll han bidrar.

Det bör liksom hittills åvila domstolsverket att meddela närmare före- skrifter för beräkning av den rättssökandes ekonomiska förhållanden och av maximibeloppet för hans rättshjälpsavgift.

Jag har i det följande ställt samman tabeller som visar de av mig föreslag- na maximibeloppen för rättshjälpsavgiften. om rättshjälp hade beviljats år 1987. (Basbelopp: 23 300 kr. Grundbelopp: 445 kr.)

Årsinkomst kr. Förslaget Nuvarande maximibelopp 10 000 0* 0 20000 220* 350 30000 440* 350 40 000 440* 550 50000 510 950 60000 . 710 I 350 70000 910 1 950 80 000 1 310 2 750 90 000 1 710 3750 100000 2 250 5250 110000 2850 7000

120000 3 520 ** 130000 4 320 ' ** 140000 5 120 ** 150000 6 320 ** 160 000 7 520 **

* Med tillämpning av nuvarande föreskrifter rörande nedsättning och eftergift av rättshjälpsavgift. ** Dessa inkomstlägen ligger i dag utanför den allmänna rättshjälpen.

K ostrzndw_lfckter

Det är vanskligt att beräkna omfattningen av de kostnadsökningar som följer med mina nu redovisade förslag. Sänkningen av avgifterna bör i sig inte medföra några betydande kostnadsökningar. Av tillgänglig statistik framgår nämligen att den genomsnittliga rättshjälpsavgiften är drygt 700 kr. Avgiftssänkningarna kommer att bli störst i inkomstgruppcr som i dag har en betydligt högre rättshjälpsavgift men som i gengäld inte omfattar så många individer.

Det är naturligt att räkna med att antalet rättshjälpsärenden kommer att öka till följd av den föreslagna avgiftssänkningen och av den av mig tidigare förordade höjningen av inkomsttaket förrätt till allmän rättshjälp. men att säga hur stor ökningen kommer att bli kan bara göras i form av mer eller mindre kvalificerade gissningar. Det har av flera remissinstanser omtalats att det i dag finns rättssökande. som drar sig för att få till stånd en

• Sida 49
•  Original

rättslig prövning när de upplyses om den höga egenavgiften. Mina förslag tar sikte på bl.a. den gruppen.

Emellertid torde de dominerande kostnaderna för den allmänna rätts- hjälpen uppstå i familjemål. Dessa mål kan inte antas öka i någon nämn- värd grad genom den förordade sänkningen av egenavgifterna. Det är däremot rimligt att förutsätta att fler av parterna i dessa mål finner anled- ning att söka rättshjälp med de nya lägre avgifterna.

Å andra sidan kommer de tidigare mest kostnadskrävande måltyperna — fel i fastighet och skadestånd vid personskada — att i stort sett helt föras bort från rättshjälpens område. De kostnadsökningar som följer av mina förslag i detta och föregående avsnitt kommer därför enligt min bedömning att klart understiga de besparingar som uppnås genom mina förslag om begränsningar av rättshjälpens tillämpningsområde (avsnitt 2.2.1 och

Mitt ställningsstagande: Kostnaden för rättshjälpsavgiften får även i fortsättningen täckas av rättsskyddsförsäkringen.

Kommitténs förslag: Rättsskyddsförsäkringarna föreslås — med visst undantag — inte få ersätta den rättssökandes kostnad för rättshjälpsavgif- ten. Detta skall uppnås genom en förklaring av försäkringsinspektionen att sådan ersättning är oförenlig med sund försäkringsverksamhet (huvudbe- tänkandet s. 121—126).

Remissinstanserna avvisar enhälligt detta förslag (remissammanställning 1 5. 84—102).

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt kommittén förekommer det i dag inte sällan att en rättssökande som beviljas allmän rättshjälp har en rättsskyddsförsäkring. Enligt de normala villkoren för rättsskyddsförsäk- ringen är den rättssökande skyldig att i första hand ansöka om rättshjälp. Beviljas rättshjälp. svarar försä'tkringsgivaren för kostnaderna för rätts- hjälpsavgiften i den mån avgiften överstiger försäkringstagarens självrisk. Däremot ersätter försäkringen för närvarande inte tilläggsavgiften.

Kommittén anser att den nuvarande ordningen i de fall där den rättssö- kande har såväl rättsskyddsförsäkring som allmän rättshjälp innebär att ett av rättshjälpslagstiftningcns syften. likheten inför lagen. inte kan förverkli— gas. Därtill kommer att rättshjälpavgifternas styrande effekt elimineras. Kommittén har under trtredningsarbetet inhämtat att försäkringsgivarna inte har för avsikt att upphöra med att ersätta försäkringstagarnas kostna- der för r'ättshjälpsavgifterna. Kommittén föreslår därför att försäkrings- givarna skall förhindras att ersätta de rättssökandes kostnader för rätts- hjälpsavgiften. Undantag bör dock göras för den mot vilken en helt ogrun- dad talan riktas. Enligt kommittén kräver förslaget inte någon författnings- ändring eftersom den nuvarande ordningen torde strida mot den s. k. sundhetsprincipen.

• Sida 50
•  Original

Kommitténs förslag att förhindra försäkringsgivarna att ersätta de rätts- sökandes kostnader för rättshjälpsavgiften har kritiserats av snart sagt alla remissinstanser. Kritiken riktar in sig såväl på motiven för förslaget som på den valda tekniken. Jag skall inte här närmare gå in på denna kritik utan får hänvisa till remissammanställningen.

Jag anser att intresset att vidmakthålla de rättssökandes kostnads- medvetande i de fall när den rättssökande har både rättshjälp och rätts- skydd i tillräcklig grad tillgodoses genom tilläggsavgiften i rättshjälpen och självrisken i rättsskyddsförsäkringarna. Försäkringsgivarna har dessutom aviserat en höjning av självrisken. Med hänsyn härtill och till den massiva remisskritiken förjag inte vidare kommitténs förslag.

2.5. Rättshjälpens förmåner 2.5.1 Inledning

Liksom kommittén anser jag att rättshjälpens förmåner enligt nuvarande ordning (9— 10 åå RHL) år i de flesta hänseenden väl avvägda. Endast på några punkter tarjag upp förslag till ändringar.

2.5.2 Utomprocessuell utredare — privat sakkunnig — tekniskt biträde

Mitt förslag: Rättshjälpsbiträdets befogenhet att utom process beslu- ta orn utredning behålls oförändrad. Som en nyhet föreslås biträdet få befogenhet att i rättegång besluta om utredning genom s. k. privat sakkunnigbevisning till ett sammanlagt högsta belopp motsvarande en tiondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Några regler om tekniskt biträde förs inte in i RHL.

Kommittén föreslår att biträdets befogenhet att utom process besluta om utredning begränsas till utredningar till en kostnad om sammanlagt högst 2000 kr. Såvitt gäller befogenheten att inom process besluta om utredning överensstämmer kommitténs förslag i allt väsentligt med mitt. Kommittén föreslår också att vissa regler om möjlighet att "anlita tekniskt biträde förs in i RI—IL (huvudbetänkandet s. 132— 136).

Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt kommitténs förslag. Många anser dock att biträdets befogenheter skall avse utredningar m.m. till ett belopp om högst 5 000 kr. Vissa instanser — däribland domstolsverket — avstyrker förslaget i fråga om tekniskt biträde (remissammanställning l s. 184—201).

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Enligt 9 5 andra stycket 2 RHL anses som kostnad för rättshjälpen den rättssökandes kostnad för dels bevisning vid allmän domstol, bostadsdomstolen, marknadsdt')mstolen och arbetsdomstolen och dels nödvändig utredning i sådana angelägenheter som kan komma under sådan domstols prövning eller som skall prövas av skiljemän. Förrnånen av att få kostnaderna för utredning — såväl inom som utom process — betalda av rättshjälpen har tillkommit för att sakförhållan-

• Sida 51
•  Original

dena skall kunna klarläggas av någon som har särskilda kunskaper inom det område som den rättsliga angelägenheten avser. En förprocessuell utredning skall kunna läggas till grund för förlikningsförhandlingar och kunna åberopas som bevisning i en domstolsprocess.

En utredning som i dag företas inom ramen för en rättegång som är anhängig vid bl.a. allmän domstol utförs antingen av en av domstolen utsedd sakkunnig eller av en annan sakkunnig, en s. k. privat sakkunnig. Ersättningen till en sakkunnig som utsetts av domstolen bestäms av dom- stolen till skäligt belopp. En privat sakkunnig kan av domstolen få ersätt- ning endast efter de regler som gäller för vittne.

Om utredningsuppdraget har lämnats till en sakkunnig av någon annan än domstolen efter talans väckande. kan domstolen inte bestämma någon ersättning för det arbete den sakkunnige lagt ner. Om uppdraget har lämnats av en part med rättshjälp. omfattar denna inte ersättning för den privat sakkunniges arbete (NJA 1981 s. 546). Om rättshjälpsbiträdet har lämnat utredningsuppdraget till den sakkunnige innan talan väcktes, kan denne emellertid vara berättigad till ersättning av allmänna medel för det arbete som faller inom ramen för uppdraget, även om arbetet faktiskt utförts efter talans väckande (NJA 1984 s. 688).

Däremot kan den privat sakkunnige begära ytterligare ersättning av den part som åberopat honom. Parten anses oförhindrad att — oavsett om han har rättshjälp eller inte — begära ersättning av motparten för de kostnader han haft för den sakkunnige.

För att kostnaderna för utredning i en angelägenhet som inte är anhängig vid allmän domstol. bostadsdomstolen, marknadsdomstolcn eller arbets- domstolen skall omfattas av rättshjälpen erfordras enligt 25 å RHL i prin- eip att beslut om utredning fattas av rättshjälpsnämnden. Det sagda tar sikte på såväl en angelägenhet som är anhängig vid någon annan typ av domstol, t. ex. en allmän förvaltningsdomstol. som på angelägenheter som ännu inte har anhängiggjorts vid någon domstol. I fråga om utredning av mindre omfattning får dock biträdet enligt 25 :S RHL alltid själv besluta. Med mindre omfattning avses i detta sammanhang enligt 23 9" första styc- ket RHF sådan utredning som kan beräknas kosta högst 9 000 kr.

Den som har medverkat i en utredning som har beslutats av en rätts- hjälpsnämnd har rätt till skälig ersättning. Om angelägenheten när ansprå- ket framställs är anhängig vid en domstol (jfr 25 & RHL). beslutas ersätt— ningen av domstolen. I annat fall beslutar rättshjälpsnämnden om ersätt- ning.

Med tekniskt biträde brukar avses en person som är rättshjälpsbiträdet behjälplig i frågor som rör tolkningen av utredningsresultatet. argumente- ring i tekniska frågor och liknande. RHL innehåller inga regler om sådana biträden.

Det tekniska biträdet anlitas av rättshjälpsbiträdet. som tar upp kostna- den för det tekniska biträdet i sin kostnadsräkning. Rättshjälpsbiträdets bedömning av behovet av sådant biträde prövas alltså i samband med att rättshjälpsbiträdets crsättningsanspråk granskas. Om det tekniska biträdet skall höras som sakkunnig inför rätten, betraktas han som privat sakkunnig och ersätts av domstolen på samma sätt som andra privata sakkunniga.

• Sida 52
•  Original

Vad jag nu har sagt om bevisning och utredning tar inte sikte på de kostnader som är förenade med tagande och undersökning av blodprov vid utredning av faderskap. Reglerna om ersättning för dessa kostnader åter- kommerjag till senare (avsnitt 2.5.3).

Reglerna i RHL om bevisning och utredning är — som torde ha framgått av den redogörelse jag nyss lämnat — komplicerade och har medfört ti|lämpningssvårigheter. såväl rörande frågan om vem som är behörig att besluta om utredning som beträffande rätten till ersättning. Inte sällan förekommer det svårigheter att klargöra skillnaden mellan tekniskt biträde och privat sakkunnig.

Kommittén har försökt att komma till rätta med problemen genom att föreslå bl.a. att regler om tekniskt biträde förs in i RHL. Kommittén föreslår också att rättshjälpsnämnden oftare än för närvarande skall beslu- ta om utredning och dessutom då alltid utse utredare. Biträde skall enligt kommitténs förslag dock alltid få besluta om utredning om kostnaderna beräknas uppgå till högst 2 000 kr.. således även om saken är anhängig vid domstol.

Av min redogörelse framgår att en part som i en rättegång har rättshjälp inte kan få ersättningen för en privat sakkunnigs arbete betalt av rätts- hjälpen. Om han vill anlita en privat sakkunnig. får han alltså själv betala den sakkunniges arvode. Det förhållandet att rättshjälpen inte ersätter kostnad för privat sakkunnig kan medföra att part med rättshjälp kommer i en sämre ställning än sin motpart. Samtidigt är det, som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden (prop. 1978/79z90 s. 168), av kostnadsskäl inte lämpligt med en obegränsad möjlighet att anlita privata sakkunniga i rättegång på det allmännas bekostnad. l lagrådsremissen ansåg min före- trädare att en rimlig avvägning var att — som kommittén föreslagit — tillåta rättshjälpsbitrz'idet att på rättshjälpens bekostnad själv utse en privat sak- kunnig för en högsta kostnad om 2 000 kr. Jag delar hans uppfattning men menar att begränsningen även här lämpligen bör bestämmas till en kvotdcl av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. En lämplig kvotdcl är en tiondel. vilket med utgångspunkt i 1987 års basbelopp innebär att gränsen blir 2 410 kr.

Inom den angivna ramen kan biträdet exempelvis få en sakkunnig som kan avge ett utlåtande över den av motparten åberopade utredningen. Ett sådant utlåtande kan t. ex. påvisa behovet av att rätten utser en offentlig sakkunnig.

Den föreslagna ordningen påverkar givetvis inte partens möjlighet att för överskjutande ersättningsbelopp kräva ersättning av motparten.

I lagrådsremissen förordade min företrät'lare att rättshjälpsbiträdets be— fogenhet att anlita sakkunnig borde begränsas till fall där någon utrednings- kostnad för den rättssökande inte har uppkommit tidigare. Efter påpekan- de av lagrådet avstårjag från att ta upp den begränsningen i mitt förslag. Jag förordar att 24 ä' RHL ändras i enlighet med vadjag nu har sagt.

Kommitténs förslag att rättshji'ilpsmyndigheterna skall pröva behovet av tekniskt biträde rimmar enligt min mening mindre väl med uppfattningen att det tekniska biträdet är en ren partsrepresentant. Det arbete som det tekniska biträdet utför anses vara en del av rättshjälpsbiträdets eget arbe-

• Sida 53
•  Original

te. Om det skulle visa sig att det tekniska biträdets arbete inte har gagnat saken, kan det beaktas när ersättningen till rättshjälpsbiträdet bestäms. Jag anser således inte att det i RHL bör föras in några regler om tekniskt biträde.

Kommittén föreslår vidare att rättshjälpsnämnden alltid skall besluta om utomprocessuella utredningar. Biträdet föreslås dock av praktiska skäl alltjämt få besluta om utredningar om den sammanlagda kostnaden beräk- . nas bli högst 2 000 kr. Kommitténs förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Många remissinstanser anser dock att den föreslagna beloppsgränsen för biträdets behörighet, för att undvika onödig byråkrati. bör höjas till ca 5 000 kr.

Som kommittén framhåller förekommer utredningar framför allt i ange- lägenheter som rör fastigheter eller byggnader. Dessa tvister kommer i fortsättningen inte att belasta den allmänna rättshjälpen. Skälen för att införa den av kommittén föreslagna begränsningen av biträdets befogenhe- ter vägcr därmed inte lika tungt. Ijämförelse härmed väger enligt min mening intresset att undvika onödig byråkrati över. Jag lägger därför inte fram något ändringsförslag på den här punkten. Vad som skall anses som utredning av mindre omfattning bör även i fortsättningen preciseras i RHF.

Jag vill i detta avsnitt avslutningsvis ta upp en fråga om utredningar i miljöskademål. I propositionen angående miljöskadelagen (1986:225) be— rörde min företrädare frågan om utredningar i den typen av mål (prop. 1985/86:83 s. 13). Med anledning av ett uttalande i betänkandet (SOU 1983:7) Ersättning för miljöskador (s. 206—209) om att rättshjälpsnämn- derna med tillämpning av den då gällande lagstiftningen skulle ha varit för restriktiva med att ge tillstånd till utredningar som de rättssökande begärde förutskickades att frågan om utredningar i miljöskademål skulle tas upp i samband med behandlingen av rättshjälpskommitte'ns förslag.

Enligt min mening får behovet av särregler i RHL för utredningar i miljöskademål anses ha minskat i och med miljöskadelagens tillkomst. främst beroende på de lättnader i den skadelidandes bcvisskyldighet som följer av den nya lagen. Det torde därmed i färre fall än tidigare komma att bedömas som onödigt att utredning görs. Under den begränsade tid som lagen varit i kraft har heller inte framkommit något som tyder på att en särregel är motiverad. Skulle utvecklingen visa att mina antaganden är oriktiga. får'frågan självfallet tas upp på nytt.

Mitt förslag: Bestämmelsen i 9 & tredje stycket RHL slopas. Detta innebär att de rättssökandes kostnader för sådan blodundersökning eller annan undersökning rörande ärftliga egenskaper som avses i lagen ( 1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av fader- skap utgör en rättshjälpskostnad även om utredningen sedermera skall anses få karaktären av bevisning.

• Sida 54
•  Original

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag ("huvudbetänkan- det s. 137—138).

Remissinstanserna: De remissinstanser som berör förslaget tillstyrker det eller lämnar det utan erinran (remissammanställning I 5. 184—210).

Skälen för mitt förslag: Det finns i RHL flera bestämmelser som tar sikte på bl.a. blodundersökning i faderskapsmål. Jag får angående gällande ordning hänvisa till huvudbetänkandets bilaga 4. Dessa bestämmelser an- ses svåröverskådliga och krångliga att tillämpa. Den bestämmelse som orsakar störst problem vid tillämpningen är 9 5 tredje stycket RHL. Be- stämmelsen innebär att kostnaderna för sådana blodundersökningar som varken har bestämts av rätten eller skett efter anmodan av socialnämnden inte anses som en kostnad för bevisning enligt 9 9" andra stycket 2 RHL. Inskränkningen gäller endast kostnaderna för själva undersökningen. Kostnaden för den blodprovstagning som föregår undersökningen omfat- tas alltså inte av den inskränkande bestämmelsen. Vidare torde inskränk- ningen endast gälla kostnad för bevisning i den innebörd som bevisning har enligt RHL. Har undersökningen utförts utan att något mål är an- hängiggjort. torde kostnaden komma att bedömas som den rättssökandes kostnad för utomprocessuell utredning och kan då komma att omfattas av rättshjälpen.

Bestämmelsen i 9 & tredje stycket RHL har överförts till RHL från den gamla lagen om fri rättegång. Då regeln infördes i sistnämnda lag motivera- des den med att kostnaderna för framför allt 5. k. antropologisk undersök- ning kunde vara betydande och att det var en vansklig uppgift att avgöra i vad mån en sådan undersökning borde ske. På grund därav bestämdes att ersättning av allmänna medel endast kunde utgå om rätten förordnat om undersökningen (prop. 1958: 144 s. 276). Numera företas inte några antro— pologiska undersökningar. I stället kompletteras den gängse blodunder— sökningen ibland med en s.k. utvidgad rättsgenetisk undersökning. Även en utvidgad rättsgenetisk undersökning avser undersökning av blodprov som lämnas av de inblandade parterna. Den omfattar dock flera s.k. genetiska markörsystem än den vanliga undersökningsmetoden.

Enligt min mening finns det inte längre någon anledning att behandla blodundersökning i faderskapsmål på något annat sätt än enligt de allmän- na reglerna om vilken bevisning eller utredning som kan ersättas inom ramen för rättshjälpen. Rättshjälpsbiträdet bör alltså innan angelägenheten är anhängig vid domstol själv få besluta om sådan undersökning på rätts- hjälpens bekostnad om de sammanlagda kostnaderna kan antas uppgå till högst det belopp som enligt RI—IF anses utgöra gränsen för en utredning av mindre omfattning. Om det kan antas att kostnaderna kommer att översti- ga det beloppet, måste utredningen beslutas av rättshjälpsnämnden. Som en följd av mitt förslag i det föregående avsnittet får biträdet besluta om undersökningen även efter det att saken anhängiggjorts vid domstol. om de sammanlagda kostnaderna kan antas uppgå till högst en tiondel av basbe- loppet.

Mitt förslag innebär alltså en utvidgning av biträdets befogenhet att besluta om blodundersökning på rättshjälpens bekostnad. Reglerna om blodundersökning i angelägenheter som rör faderskap innebär emellertid

• Sida 55
•  Original

att det sällan finns anledning för den som beviljats rättshjälp att själv föranstalta om sådan undersökning. De kostnadsökningar som kan följa med mitt förslag bör därför mer än väl uppvägas av de administrativa fördelarna.

Jag förordar mot bakgrund av det sagda att särreglerna om blodunder- sökning m.m. i 9 & tredje stycket RHL upphävs.

Mitt förslag: Om allmän rättshjälp har beviljats. skall inte reglerna om skyldighet för parter att ställa säkerhet för kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt rättegångsbalken. utsökningsbalken eller konkurslagen gälla. Om den som ansöker om åtgärden har rätts- hjälp, skall i stället staten alltid ansvara för den skada som genom åtgärden kan tillfogas motparten. Förslaget innebär att rättshjälps- nämnderna i fortsättningen inte behöver utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar för skada som kan uppstå till följd av säkerhetsåt- gården.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan- dets. 138).

Remissinstanserna tillstyrker allmänt kommitténs förslag (remissam- manställning 1 s. 184—201).

Skälen för mitt förslag: En part som i en tvistemålsprocess begär en säkerhetsåtgärd, t. ex. kvarstad. skall i princip ställa pant eller borgen för den skada som genom åtgärden kan tillfogas motparten. Motsvarande gäller vid verkställighet av en tvistemålsdom som inte har vunnit laga kraft. Ansvarsförbindelse kan också krävas när säkerhetsåtgärd av något slag begärs i samband med en konkursansökan.

Av 10 & första och andra styckena RHL följer att rättshjälpsnämnden får utfärda ansvarsförbindelse på statens vägnar i fall då säkerhet för en säkerhetsåtgärd krävs i enlighet med det nu sagda och den som skall ställa säkerheten har beviljats allmän rättshjälp. I ett verkställighetsärende får ansvarsförbindelse utfärdas endast om rättshjälp har beviljats förjust den angelägenheten.

Vid sin prövning av om ansvarsförbindelse skall utfärdas tar rättshjälps- nämnden ställning till om det föreligger förutsättningar för bifall till den sökta åtgärden. Nämnden skall vidare göra samma riskbedömning som parten själv skulle ha tvingats göra, om inte rättshjälp hade beviljats.

Den prövning som rättshjälpsnämnden således förutsätts göra överens— stämmmer i stort med den prövning som senare skall göras av den myndig- het som har aft bevilja säkerhetsåtgärden. Såvitt kommittén har kunnat finna har staten hittills inte någon gång behövt ersätta skada som har uppkommit på grund av utfärdad ansvarsförbindelse. '

Enligt min mening talar praktiska skäl för att nuvarande ordning ersätts med ett system där staten alltid svarar för den skada som äsamkas motpart

• Sida 56
•  Original

på grund av säkerhetsåtgärd. om den sökande har allmän rättshjälp. Man kan därigenom avlasta nämnderna arbete utan att några beaktansvärda merkostnader uppstår för staten. Jag förordar att 10?" RHL ändras i enlighet härmed.

Med den nya ordningen åligger det den myndighet som har att pröva frågan om säkerhetsåtgärdcn att avgöra om säkerhet måste ställas. Om så är fallet. behöver myndigheten i förekommande fall endast kontrollera att den sökande har beviljats allmän rättshjälp i angelägenheten.

2.6 Förordnande av biträde m.m.

Den utan tvekan viktigaste förmånen vid allmän rättshjälp är rätten att få ett juridiskt biträde. Den som har beviljats allmän rättshjälp har emellertid inte en oinskränkt rätt att få ett biträde förordnat. Som en allmän förutsätt- ning krävs att biträde skall behövas för att ta till vara den rättssökandes rätt. För vissa typer av angelägenheter finns ytterligare inskränkningar (20 % RHL).

I 21 & RHL finns regler som anger vem som kan utses till biträde och under vilka förutsättningar den rättssökande får byta biträde. I paragrafen anges vidare förutsättningarna för att ett biträde skall få sätta annan person i sitt ställe (substitution).

Rättshjälpskommittén har (huvudbetänkandet s. 186— 189) berört flerta- let av de nu nämnda frågorna och lägger fram vissa ändringsförslag. För- slagen kan kortfattat sammanfattas enligt följande. — Lämplighetsprövning vid förordnande av biträde införs även i fråga om advokat eller biträdandejurist på advokatbyrå. — Möjligheterna för biträdet att sätta annan i sitt ställe begränsas. — Särskilda regler om medhjälpare till rättshjälpsbiträdet införs. — Möjligheterna till byte av biträde regleras på ett annat sätt än nu för att markera önskemålet om restriktiVitet. Såvitt gäller förutsättningarna för förordnande av biträde i 20 & RHL föreslår kommittén endast ett förtydligande av lagtexten. Även jag anser en språklig justering av 20 & första stycket påkallad. Med anledning av ett uttalande av kommittén i fråga om biträdesförordnande i angelägenheter som skall prövas av allmänna reklamationsnämnden (huvudbetänkandet s. 187) vill jag framhålla att frågan liksom hittills bör avgöras efter en prövning i det enskilda fallet och med beaktande av angelägenhetens art och motpartens inställning.

Någon nyordning i fråga om förutsättningarna för förordnande av biträ- de i de fall där advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå beviljar allmän rättshjälp (16s' RHL) är enligt min mening inte motiverad. Jag anser däremot att det finns anledning att generellt skärpa kompetens- kraven för dem som skall utses till biträde enligt RHL. Jag tar upp den frågan i det följande (avsnitt 2.6.2). Mina överväganden i fråga om kommit- téns förslag att begränsa rättshjälpsbiträdets möjligheter att sätta annan i sitt ställe redovisarjag därefter.

Prop. 1987/88i73

• Sida 57
•  Original

Mitt ställningstagande till kommitténs förslag om nya regler för biträdes- byte innebär att den kostnadsökning som kan antas uppstå på grund av bytet inte heller i praktiken skall tillmätas någon avgörande betydelse för frågan om byte skall tillåtas på grund av djupgående motsättningar mellan den rättssökande och biträdet (avsnitt 2.6.4).

Som jag tidigare nämnt (avsnitt 2.5.2) anser jag att det inte bör föras in några regler om tekniskt biträde i RHL. I konsekvens härmed bör enligt min mening inte heller de av kommittén föreslagna reglerna om medhjälpa- re till biträde tas upp i RHL.

Mitt förslag: Annan än advokat eller biträdandejurist på advokatby- rå skall få förordnas till biträde endast om det finns skäl för det. Någon lämplighctsprövning av advokater och biträdande jurister införs inte.

Kommitténs förslag: Även advokaters och biträdande juristers lämplig- het får prövas när biträde skall förordnas (huvudbetänkandet s. 187).

Remissinstanserna: De två remissintanser som berör kommitténs förslag anser att regleringen inte är nödvändig. En av dem — besvärsnämnden för rättshjälpen — påpekar att en sådan prövningsmöjlighet inte täcker de fall där advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå själv beviljar rättshjälp enligt 16 åRHL eller när substitution sker till advokat eller sådan biträdan- dejurist (remissammanställning] s. 286—287).

Skälen för mitt förslag: Den nu gällande lydelsen av 21 & första stycket RHL torde inte formellt medge att den som är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå vägras biträdesförordnande på grund av bristande lämplighet. Jag anser för egen del att det inte finns tillräckliga skäl att föreslå någon ändring i det hänseendet. Beträffande medlemmar i Sveriges advokatsamfund måste det kunna förutsättas att de har tillräckliga kvalifi- kationer för att utan särskild prövning kunna förordnas som biträde enligt RHL. Och i fråga om en biträdandejurist pä advokatbyrå ansvarar arbets- givaren — advokaten — för att hans medarbetare är lämplig för de uppdrag som överlämnas till honom. Som besvärsnämnden antytt skulle den före- slagna ordningen också kräva en omprövning av advokaters och biträdan- de juristers rätt att själva bevilja allmän rättshjälp och av reglerna om biträdets rätt att sätta annan i sitt ställe. Jag förordar därför att nuvarande ordning behålls oförändrad på den punkten.

Till biträde får enligt 21 5 första stycket första meningen förordnas advokat. biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för uppdraget. Att även andra än advokater eller biträdandejurister på advo- katbyråer får förordnas beror främst på att det i vissa typer av angelägen- heter kan krävas i första hand andra specialkunskaper än sådana som en jurist besitter. Det har ansetts att RHL inte bör lägga hinder 1 vägen att i dessa fall förordna någon annan än en jurist till biträde. Bestämmelsens

• Sida 58
•  Original

utformning medför emellertid också att andra jurister än advokater och biträdandejurister på advokatbyråer i princip alltid kan komma i fråga för uppdrag som biträde enligt RHL.

När det gäller lämplighetsprövningen av de jurister som driverjuridisk verksamhet i egen regi eller är anställda av någon annan än advokat har det hos rättshjälpsmyndigheterna utbildats en relativt fast praxis. En jurist som öppnar egen verksamhet får. när han begär biträdesförordnande första gången. till den beslutande myndigheten lämna in de merithandlingar som han vill åberopa. [ allmänhet förordnas han därefter till biträde. om angelä- genheten är av enkel beskaffenhet. som fallet är i t. ex. vissa familjerättsli- ga ärenden. När han nästa gång begär biträdesförordnande görs det en kontroll av hur han skött föregående uppdrag. Om uppdraget skötts utan anmärkning, kan han räkna med att få ytterligare förordnanden i enklare angelägenheter. Om även dessa sköts väl. kan han så småningom kvalifice- ra sig för förordnande i mer komplicerade ärenden. I stort sett samma förfarande tillämpas beträffande jurister som är anställda hos någon annan än advokatbyrå.

Till biträde enligt RHL skall förordnas .endast personer som är väl kvalificerade för uppgiften att på lämpligt sätt hjälpa den rättssökande att nå ett tillfredsställande resultat i den rättsliga angelägenheten. Som jag nyss nämnde får detta krav anses uppfyllt generellt i fråga om advokater och biträdande jurister på advokatbyrå. När det gäller andra allmänprakti- serande jurister än dessa måste däremot den förordnande domstolen eller myndigheten pröva biträdets lämplighet för uppdraget, en uppgift som för de flesta av dessa framstår som ovanlig och sekundär. Inte sällan torde också underlaget för bedömningen vara otillräckligt. Med hänsyn härtill och eftersom det numera på de allra flesta håll finns en god tillgång på advokater eller biträdande jurister på advokatbyråer bör man enligt min mening nu kunna minska utrymmet för att ge andra jurister uppdrag som biträde enligt RHL. Jag föreslår därför att det i RHL förs in ett krav på att andra än advokater och biträdande jurister på advokatbyråer får förordnas som biträde endast om det finns skäl för det. Härigenom skapas i de rättssökandes intresse bättre garantier för att rättshjälpsbiträdena alltid har fullgod kompetens för sina uppdrag.

Om ett tilltänkt biträde inte ärjurist men har en specialkunskap på det område som uppdraget gäller, bör det normalt sett anses finnas skäl för ett förordnande. Beträffande denna kategori medför mitt förslag således ingen ändring ijämförelse med vad som gäller i dag.

När det gäller praktiserande jurister som driver verksamhet i egen regi och som inte är advokater och sådanajurister som är anställda hos annan än advokat bör för förordnande enligt den föreslagna regeln krävas att det finns någon annan särskild omständighet för ett förordnande. En sådan omständighet kan vara att juristen i fråga besitter särskilda insikter eller erfarenheter på det område som saken gäller. Men generellt sett minskar möjligheterna för dem som inte är advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå att bli förordnade som biträde enligt RHL.

Ett annat skäl för förordnanden kan övergångsvis vara att den aktuella personen tidigare har kommit i fråga för biträdesförordnande. Den förorda-

'J-

• Sida 59
•  Original

de begränsningsregeln bör nämligen inte få medföra att de personer som tidigare fått biträdesförordnanden och skött dem bra nu lämnas utanför kretsen av tänkbara biträden.

Vad jag nu har sagt beträffande biträde vid allmän rättshjälp bör gälla även offentligt biträde. Jag återkommer till den frågan i det följande (av- snitt 2.11.4).

Mitt förslag: Den som förordnats som biträde enligt RHL får själv besluta att sätta annan advokat eller biträdandejurist på advokatby- rå i sitt ställe endast om åtgärden inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna.

Kommitténs förslag: Möjligheterna för biträdet att själv besluta om sub- stitution inskränks mer än enligt mitt förslag. Sådant beslut får fattas endast om biträdet under kortare tid på grund av andra åtaganden. sjuk- dom eller liknande omständigheter är förhindrad att arbeta med den rättsli- ga angelägenheten (huvudbetänkandet s. 189).

Remissinstanserna är splittrade i två läger. Domstolsverket och rätts- hjälpsnämnden i Malmö tillstyrker kommitténs förslag och hävdar att nuvarande reglering utnyttjas för att kringgå de restriktiva reglerna om biträdesbyte. Andra — däribland besvärsnämnden för rättshjälpen, rätts- hjälpsnämnden i Göteborg. allmänna advokatbyrån i Göteborg och Före- ningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer — anser däremot att något missbruk inte förekommer och att kommitténs förslag inte bör ge- nomföras (remissammmanställning l s. 292— 293).

Skälen för mitt förslag: Med substitution avses att det förordnade biträ- det. utan att själv avträda från sitt uppdrag. sätter annan i sitt ställe. Substitutionen kan avse arbete viss tid eller vissa åtgärder. Syftet med reglerna om substitution är att biträdet skall kunna överlåta arbetet till någon annan om han exempelvis på grund av sjukdom. andra åtaganden eller liknande under kortare tid är förhindrad att själv arbeta med ärendet. ()m biträdet kan förutse att han inte kommer att kunna återuppta arbetet med ärendet. anses det åligga honom att begära sitt entledigande så att biträdesbyte kan ske.

Enligt 2! & tredje stycket RHL får det förordnade biträdet själv besluta om substitution. om han sätter en advokat eller en biträdande jurist på advokatbyrå i sitt ställe. [ övriga fall får substitution ske bara efter särskilt tillstånd. Om angelägenheten är anhängig vid domstol. beslutar i dessa senare fall domstolen om substitution. I annat fall beslutar rättshjälps- nämnden.

Enligt 21 35 andra stycket RHL får biträdesbyte äga rum endast i speci- ella fall och efter särskilt tillstånd. Däremot uppställs det inte i lagen några villkor för substitution. Det är alltså tänkbart att ett rättshjälpsbiträde beslutar om substitution trots att det egentligen är biträdesbyte som åsyf-

• Sida 60
•  Original

tas med åtgärden. För att motverka ett sådant förfarande föreslår kommit- tén att det i lagen närmare anges när substitution skall få ske.

Som jag tidigare nämnde har förslaget fått ett blandat mottagande. Några remissinstanser hävdar att de nuvarande reglerna är lämpliga från praktisk synpunkt och att de av kommitténs föreslagna reglerna skulle medföra en i många fall onödig prövning.

Enligt min mening fyller möjligheterna till substitution en viktig praktisk funktion. Jag tänker närmast på den situationen att arbetsuppgifterna på en advokatbyrå av någon oförutsedd anledning måste omfördelas. De nuva— rande reglerna gör det också möjligt för det förordnade biträdet att på ett enkelt sätt förordna ett platsombud vid ett sammanträde eller en domstols- förhandling på avlägsen ort. En regel av den typ kommittén föreslagit skulle enligt min mening ge alltför inskränkta möjligheter till substitution. Nuvarande bestämmelser på området bör därför i princip behållas. Det bör dock i lagtexten göras klart att det förordnade biträdet, när han själv beslutar om substitution, står ansvaret för att åtgärden inte medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna för rättshjälpen. Om biträdet beslutar om substitution trots att det medför en ökning av kostnaderna, kan hans ersättningjämkas enligt 22 å andra stycket (tredje stycket i mitt förslag").

Av den nya regleringen följer att det krävs särskilt tillstånd för substitu- tion inte bara när annan än advokat eller jurist på advokatbyrå sätts i biträdets ställe, utan också om åtgärden medför en beaktansvärd ökning av kostnaderna. Om biträdet exempelvis drabbas av tillfällig sjukdom. får i och för sig substitution äga rum även om det medför en ökning av kostna- derna, men när ökningen blir beaktansvärd krävs det särskilt tillstånd av domstolen eller rättshjälpsnämnden. Vid längre sjukdomsperioder bör inte substitution utan biträdesbyte äga rum.

Mitt förslag: Om ett biträde har cntledigats på begäran av den rättssökande. får ett nytt biträde förordnas endast om förutsättning- ar för biträdesbyte förelåg.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att reglerna om biträdesbyte ändras så att det av lagtexten uttryckligen framgår under vilka förutsätt- ningar biträdesbyte får ske (huvudbetänkandet s. 188—189).

Remissinstanserna: Förslaget omen ny reglering av förutsättningarna för biträdesbyte har fått ett blandat mottagande (remissammanställning I s. 287— 292).

Skälen för mitt förslag: Kommitténs förslag syftar egentligen inte till någon förändring av den fasta och restriktiva praxis som i dag råder när det gäller byte av biträde. På grund härav och eftersom den föreslagna utform- ningen av bestämmelsen dragit på sig viss kritik avstårjag från att föreslå någon förändring av de nuvarande reglerna i detta hänseende (21 å andra stycket RH L).

• Sida 61
•  Original

Detta skulle emellertid innebära att det i RHL inte helleri fortsättningen uppställs något uttryckligt hinder mot ett förfarande där den rättssökande. i syfte att kringgå reglerna om biträdesbyte. först begär biträdets entledi- gande och därefter begär ett nytt biträde. Detta är givetvis inte tillfredsstäl- lande. Jag föreslår därför att det i paragrafen införs en regel som innebär - att. i de fall där det tidigare biträdet entledigats på begäran av den rättssö- kande. ctt nytt biträde får förordnas endast om förutsättningarna för biträ- desbyte förelåg. Det får anses ingå i det tidigare biträdets uppgifter att upplysa den rättssökande om vilka konsekvenser en begäran om entledi- gande kan få.

2.7. Omprövning av rättshjälpsfrågor

2.7.l Rättshjälp i högre instans

Mitt ställningstagande: Ingen ändring görs nu såvitt gäller omfatt- ningen av den beviljade rättshjälpen. Allmän rättshjälp skall alltså alltjämt beviljas utan begränsning till viss instans eller myndighet.

Kommitténs ställningstagande överensstämmer med mitt (huvudbetänk- andet s. 140— l4l).

Remissinstanserna: Kommitténs slutsatser har av remissinstanserna i allmänhet lämnats utan erinran. Kammarrätten i Göteborg och rättegångs- utredningen anser dock att det finns anledning att överväga om inte rätts- hjälpen bör begränsas till de två lägre domstolsinstanserna (remissam- manställning I s. 202—209).

Skälen för mitt ställningstagande: Jag delar i princip kommitténs och remissopinionens uppfattning. Emellertid har rättegångsutredningen i ett delbetänkande (SOU 19861l) Högsta domstolen och rättsbildningen lagt fram förslag som innebär att rättshjälpen bör upphöra i och med att ett mål avgörs av hovrätten och att rättshjälpen bör kunna återuppväckas endast om högsta domstolen meddelar prövningstillstånd eller särskild anledning annars förekommer. Förslaget har remissbehandlats och bereds för närva- rande inom justitiedepartementet. Saken torde alltså inom kort tas upp på nytt.

Mitt förslag: l l5 & RHL klargörs att jämkning av maximibeloppet skall ske också om oriktiga uppgifter låg till grund för beslutet när maximibeloppet bestämdes. ] övrigt behålls nuvarande ordning.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén före- slår också att maximibeloppet oftare än i dag skall jämkas med hänsyn till utgången i det mål eller ärende för vilket rättshjälp beviljats (huvudbetänk- andet s. l44 och s. I99—200).

• Sida 62
•  Original

Remissinstanserna: Kommitténs förslag lämnas i allmänhet utan erinran. Vissa remissinstanser har emellertid påtalat de praktiska svårigheter som är förknippade med att jämka maximibeloppet med hänsyn till utgången i ett mål eller ärende innan avgörandet har vunnit laga kraft (remissamman- ställning I s. 202—209-oeh s. 304—306).

Skälen för mitt förslag: Det torde redan i dag'stå klart att maximibeloppet kanjämkas om det har fastställts till ett felaktigt belopp på grund av att de uppgifter som låg till grund för beslutet var oriktiga (prop. l972:4 s. 404). Detta anses gälla oavsett om den oriktiga uppgiften har lämnats av den rättssökande eller inte och oberoende av om avvikelsen från det riktiga beloppet kan betecknas som väsentlig. Jag biträder kommitténs förslag och förordar att det i 15 å RHL tas upp en uttrycklig bestämmelse i enlighet därmed.

Enligt 15 & skall vidare maximibeloppetjämkas bl. a. om den rättssökan- des ekonomiska förhållanden väsentligt förändras innan rättshjälpsärendet avslutas. Kommittén diskuterar i det sammanhanget särskilt frågan i vad mån utgången av den angelägenhet för vilken rättshjälp har beviljats skall påverka den bedömningen.

Det torde vara odiskutabelt att utgången i den angelägenhet för vilken rättshjälp beviljats i princip skall beaktas vid prövningen av frågan om maximibeloppet skall jämkas. Så sker redan i dag i ärenden om t.ex. bodelning. Även i andra fall där angelägenheter handläggs utomprocessu- ellt. t.ex. vid förlikning, kan utgången i saken läggas till grund för bedöm- ningen av den rättssökandes ekonomiska förhållande. Om saken handläggs ' vid domstol. anses dock att avgörandet måste ha vunnit laga kraft för att jämkning skall kunna ske. Endast undantagsvis förekommer det därför att jämkning vid domstol sker av det här skälet annat än i högsta instans.

Kommitténs förslag innebär att även underinstanserna skall pröva frå- gan om jämkning av maximibeloppet mot bakgrund av utgången i den aktuella angelägenheten.

Jag hyser. liksom tlera remissinstanser. i och för sig sympati för den av kommittén väckta tanken. Det är emellertid ofrånkomligt att flerajämk- ningsbeslut i ett och samma rättshjälpsärende orsakar praktiska och admi- nistrativa olägenheter. Vidare måste man ta med i beräkningen att den rättssökandes motpart inte alltid förmår att fullgöra vad som ålagts honom i avgörandet. Med hänsyn härtill avstårjag från att nu föra vidare kommit- téns förslag. Det är emellertid tänkbart att resultatet av det uppdrag som regeringen gett domstolsverket (bilaga 5) kan förbättra möjligheterna att genomföra kommitténs förslag på den här punkten. Om det blir fallet. bör frågan övervägas på nytt i det sammanhanget.

Mitt förslag: Rättshjälpen skall upphöra inte bara när den rättssö- kande har lämnat direkt felaktiga uppgifter utan även när han har underlåtit att lämna en uppgift som han visste eller hade skälig anledning anta var av betydelse för bedömningen av hans ansökan.

• Sida 63
•  Original

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att rättshjälpen skall upphöra om en väsentlig felbedömning gjorts när rättshjälpen beviljades (huvudbe- tänkandets. 144—146).

Remissinstanserna: De remissinstanser som har uttalat sig är tveksam- ma. Justitiekanslern och Stockholms tingsrätt anser emellertid att en myn- dighet i samband med att ett mål eller ärende avgörs alltid bör kunna ompröva rättshjälpen (remissammanställning I 5. 202-209).

Skälen för mitt förslag: Enligt 34 & första stycket 2 RHL skall allmän rättshjälp upphöra om den rättssökande lämnat oriktig uppgift och rätts- hjälp inte skulle ha beviljats om riktig uppgift hade lämnats.

Enligt kommittén har denna regel kritiserats. Kritiken går ut på att det ibland finns ett behov av att kunna besluta om rättshjälpens upphörande även om den rättssökande inte har lämnat positivt felaktiga uppgifter. Som exempel anges att den rättssökande — medvetet eller omedvetet — under- låtit att nämna viss uppgift av betydelse för bedömningen av rättshjälpsfrå- gan. Det kan exempelvis först senare framgå att den rättsliga angelägenhe- ten har samband med en av den rättssökande bedriven näringsverksamhet. En annan situation som kommittén nämner som exempel är att den som beviljat rättshjälpen fattat ett felaktigt beslut utan att detta till någon del beror på den rättssökande. Kommittén föreslår mot denna bakgrund. som jag nyss nämnde. att det införs en möjlighet att förordna om rättshjälpens upphörande om en felbedömning gjorts när rättshjälpen beviljades. Genom att uppställa ett krav på att felbedömningen måste ha varit väsentlig tillgodoses enligt kommittén kraven på rättssäkerhet och trygghet för rättshjälpshavaren.

Först måste konstateras att reglerna i 27 å förvaltningslagen (1986z223) om omprövning inte kan tillämpas i den här situationen eftersom en sådan åtgärd aldrig får bli till nackdel för en enskild part.

Kommitténs beskrivning av den nuvarande ordningen har kritiserats av lagrådet. Jag återkommer i specialmotiveringen till den saken.

Den omständigheten att den rättssökande har allmän rättshjälp är nor- malt sett av avgörande betydelse för hans ställningstaganden i anledning av den rättsliga angelägenhet som är i fråga. För den som har beviljats rättshjälp är det därför viktigt att han kan lita på att rättshjälpsbeslutet står fast. Det är emellertid ofrånkomligt att det måste finnas vissa undantag från principen att rättshjälpsbeslutet skall stå fast. bl.a. om den rättssö- kande själv på något sätt har bidragit till det felaktiga beslutet. '

Jag är medveten om att det kan förekomma fall där beslutet om rätts- hjälp mot bakgrund av vad som senare kommer fram framstår som tvek- samt eller till och med felaktigt trots att den rättssökande själv på intet sätt kan lastas för det felaktiga beslutet. Enligt min mening bör intresset av att kunna rätta till ett felaktigt beslut i sådana fall rimligen stå tillbaka för den rättssökandes intresse av att beslutet om rättshjälp står fast. Jag föreslår därför inte att det införs en allmän möjlighet till omprövning av rättshjälps- beslutet utöver den omprövningsmöjlighet som följer av domstolsverkets rätt att överklaga beslutet. :

Situationen är annorlunda i de fall där den rättssökande har lämnat i och för sig fullt korrekta men ofullständiga uppgifter och att rättshjälpsbeslutet

• Sida 64
•  Original

mot bakgrund av vad som senare kommer fram just därför visar sig felaktigt. Om den rättssökande i ett sådant fall visste eller hade skälig anledning anta att de utelämnade uppgifterna hade betydelse för bedöm- ningen av hans ansökan. är det enligt min mening rimligt att det finns en möjlighet att ompröva rättshjälpsbeslutet. Jag förordar därför att det i 34 & RHL förs in en bestämmelse med den innebörden. För att rättshjälpen skall upphöra krävs givetvis att omständigheten i fråga är sådan att rätts- hjälp inte skulle ha beviljats om uppgiften hade lämnats.

2.8. Ersättningsfrågor

Mitt ställningstagande: Nuvarande författningsreglering behålls - oförändrad.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att den tid som ett biträde faktiskt har lagt ned på ett uppdrag inte skall läggas till grund för bedöm- ningen av det begärda arvodcsbeloppet. I stället skall utgångspunkten vara den tid som ett erfaret biträde skulle ha behövt lägga ned på uppgiften (huvudbetänkandet s. 151—154).

Rcmissinstanserna instämmer allmänt i att det finns ett behov av att i ökad grad kunna premiera snabbhet och skicklighet. men många menar att det praktiskt sett är utomordentligt svårt att fastställa vilken tid som ett erfaret biträde skulle ha behövt lägga ned på en uppgift. Besvärsnämnden för rättshjälpen anser att det bör införas ett förbud mot att räkna arvode efter tid (remissammanställning I s. 210—228).

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt 22 & första stycket RHL har bl.a. biträde rätt till skälig ersättning för det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Därvid skall hänsyn också tas till andra omstän- digheter av betydelse. såsom den skicklighet och den omsorg varmed uppdraget har utförts samt den tid som har lagts ned på uppdraget.

I samma lagrum bemyndigas regeringen eller. efter regeringens bemyn- digande. domstolsverket att fastställa taxa som skall tillämpas vid bestäm— mande av ersättningen. På den allmänna rättshjälpens område har endast en taxa fastställts. nämligen för ärenden om äktenskapsskillnad efter ge- mensam ansökan (I)VFS 1986: 14. 13 33). Även om denna taxa formellt omfattar endast ett begränsat antal rättshjz'ilpsärenden har den kommit att få betydelse vid prövningen av snart sagt alla arvodesräkningar. Vid ut- formningen av taxan utgår nämligen domstolsverket från en timkostnads- norm. som för närvarande är 445 kr. Denna timkostnadsnorm har i praxis kommit att tillämpas även utanför det taxesatta området. Enligt många har utvecklingen gätt mot en renodlad tidstaxa. I praktiken brukar biträdena i sina kostnadsräkningar ange den ätgångna arbetstiden och sedan multipli- cera denna med den gällande timkostnadsnormen.

Genom att timkostnadsnormen har fått så stor genomslagskraft vinns

• Sida 65
•  Original

den fördelen att arvodesprövningen blir enhetlig. Utvecklingen har emel- lertid också utsatts för kritik bl.a. från advokathåll. Kritikerna hävdar att systemet gynnar medelmåttighet framför effektivitet och skicklighet. Sys- temet med tidstaxor uppmuntrar inte heller till investeringar i tekniska hjälpmedel som t. ex. ordbehandlingsmaskiner och datorer eller till andra rationaliseringar. '

En annan nackdel som antas hänga samman med tidstaxorna är att belastningen på rättshjälpsanslaget ökar utan att det kan sättas i samband med en ökad ärendemängd eller med en uppräkning av ersättningsnivåer- na. Enligt domstolsverket kan denna ökning. den s.k. taxeglidningen. knappast förklaras på annat sätt än att tidsdebiteringen har ökat i de mål och ärenden som inte är taxebundna. Förhållandet har ansetts visa att biträden lägger ned onödigt arbete på sina ärenden.

Den nu beskrivna utvecklingen är inte något nytt fenomen. Senast år 1981 (prop. 1981/82z28. JuU 19. rskr. 105. SFS 1981: 1287) ändrades 22 % RHL i syfte att vid arvodesbcstämningen minska bundenheten vid nedlagd tid och i stället öka utrymmet för kvalitetsmässiga bedömningar.

Rättshjälpskommitténs förslag innebär att ökad tonvikt vid arvodesbe- dömningen läggs vid visad skicklighet. Kommittén föreslår också att kost- nadskontrollen förbättras genom att biträdena åläggs skyldighet att ge in en specificerad redogörelse för de olika arbetsmoment som ett- uppdrag har krävt med angivande av åtgången tid för varje moment. Till det förslaget återkommerjag senare (avsnitt 2.8.3).

Kritiken mot RHL:s ersättningsregler har inriktats på främst två förhål- landen. Det har hävdats dels att bundenheten vid nedlagd tid vid arvodes- bcstämningen är alltför stor och dels att kostnadskontrollen fungerar mind- re väl. Det bör uppmärksammas att strävandena att komma till rätta med dessa problem i viss mån motverkar varandra. En effektiv kostnadskon- troll kan sålunda svårligen uppnås utan att den granskande myndigheten får närmare kännedom om den tid som biträdet har lagt ned på uppdraget. En detaljerad kostnadsräkning med noggranna tidsangivelser försvårar samtidigt för myndigheten att bortse från den nedlagda tiden som en faktor vid arvodesprövningen.

Att i ökad omfattning premiera skicklighet är naturligtvis ett mål värt att sträva mot. Det är emellertid svårt att i praktiken åstadkomma detta. En radikal metod skulle kunna vara att som besvärsnämnden för rättshjälpen föreslår införa ett förbud att räkna arvode efter tid.

I 82ä andra stycket i den gällande konkurslagen (192lz225) finns ett förbud att beräkna konkursförvaltares arvode efter tid. Denna bestämmel- se har ansetts lägga hinder i vägen att avkräva förvaltarna uppgift om den faktiskt nedlagda tiden. Detta har medfört att arvodesprövningarna i kon- kurssammanhang inte anses kunna ske med den omsorg och noggrannhet som är önskvärd. I den nya konkurslagen (1987:672) har förbudet slopats. Enligt min mening är det mot bakgrund bl. a. av erfarenheterna från kon- kurslagen inte lämpligt att införa ett motsvarande förbud på rättshjälpens område.

Det finns i dag i RHL inte något hinder mot att biträdets skicklighet och effektivitet tillmäts betydelse vid arvodesbcstämningen. 'l'värtom sägs det

• Sida 66
•  Original

numera direkt i 22 5 första stycket att avseende skall fästas vid den omsorg och skicklighet varmed uppdraget har utförts. Även om den nedlagda tidsåtgången inte skall ha avgörande betydelse vid arvodesprövningen är uppgiften om tiden nästan undantagslöst viktig. Den har betydelse inte bara som uppgift om omfattningen av biträdets arbete utan också som underlag för bedömningen huruvida biträdet visat skicklighet vid utförande av uppdraget.

Jag anser mot den nu angivna bakgrunden att nuvarande bestämmelser i RHL om arvodesbestämningen är väl avvägda. De bör därför behållas oförändrade. Det finns däremot enligt min mening anledning för de tilläm- pande myndigheterna att ägna de nu berörda problemen uppmärksamhet och att i enlighet med de gällande reglerna försöka leda utvecklingen på ett sådant sätt att skicklighet och snabbhet premieras när det är befogat. Naturligtvis bör också ådagalagd oskicklighet och långsamhet på motsva- rande sätt föranleda nedsättning av begärt arvode.

Mitt förslag: Biträdena berättigas att under vissa förhållanden få ersättning för arbete som utförts före beslutet om rättshjälp även när beslutet fattats av biträdet själv. Retroaktiv ersättning kan också utgå vid biträdesbyte.

Kommitténs förslag:-Kommittén föreslår att biträdena alltid skall vara berättigade till ersättning för arbete som har utförts innan myndighet beslutar om rättshjälp. dock högst för sex timmars arbete. Om det finns synnerliga skäl. kan ersättning utgå för sådant arbete under längre tid. Kommittén föreslår också att retroaktiv ersättning i samma omfattning skall kunna utgå vid biträdesbyte ("huvudbetänkandet s. 182—184 och s. 203).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag att i lagtexten precisera den tid som ett biträde kan få ersatt retroaktivt har i allmänhet lämnats utan erinran av remissinstanserna. Både domstolsverket och besvärsnämnden för rättshjälpen har emellertid kritiserat förslaget på den grunden att det saknas en föreskrift om hur lång tid som får löpa innan ansökan om rättshjälp lämnas in. Några remissinstanser. bl. a. vissa rättshjälpsnämn- der. anser — till skillnad från kommittén — att det finns ett behov av att kunna ge ett biträde retroaktiv ersättning även i de fall då advokat eller biträdande jurist beslutar om rättshjälp. — Förslaget att retroaktiv ersätt- ning bör kunna utgå även vid biträdesbyte har avstyrkts endast av besvärs- nämnden (remissammanställning 1 s. 277—282 och s. 308).

Skälen för mitt förslag: När allmän rättshjälp beviljas. betalar staten de kostnader som uppkommer efter beslutet. i den mån dessa omfattas av rättshjälpens förmåner" (19 å första stycket första meningen RHL). Under vissa omständigheter betalar staten också biträdeskostnader som har upp- kommit före beslutet om rättshjälp. I andra meningen i lagrummet sägs

• Sida 67
•  Original

nämligen att biträdesersättning betalas av staten också för tiden efter det att ansökan om rättshjälp kom in till den myndighet som har att besluta om rättshjälpen. Om det nedlagda arbetet har varit av mindre omfattning eller av brådskande art och om ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om det annars finns synnerliga skäl för det. betalar staten också biträdesersättning som har uppkommit innan ansökningen gjordes hos myndigheten. En given förutsättning för att sådan retroaktiv ersättning skall kunna utgå är att rättshjälp sedermera beviljas och att den som har utfört arbetet blir förordnad som biträde.

I praxis har uttrycket mindre om/Zttming normalt ansetts motsvara en dags arbete (NJA 1985 s. 106). Jag har inget att erinra mot den bedömning- en. Några beaktansvärda olägenheter av den nuvarande ordningen synes inte ha förekommit. Redan på grund härav kan det ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl för att byta ut denna i praxis tillkomna regel mot en motsvarande lagregel.

Härtill kommer att man med den av kommittén föreslagna utformningen skulle gå miste om den flexibilitet som nuvarande ordning medger. Jag vill också nämna att jag i det följande (avsnitt 2.11.1) kommer att föreslå att den nu förevarande bestämmelsen skall bli tillämplig även för offentliga biträden. Det kan finnas skäl att i det sammanhanget ge uttrycket "mindre omfattning" en annan innebörd än vid allmän rättshjälp. Jag återkommeri specialmotiveringen till den frågan. Av nu anförda skäl avstår jag från att lägga fram något ändringsförslag i det nu aktuella hänseendet.

Som jag nämnde nyss har flera rättshjälpsnämnder påtalat att det finns ett praktiskt behov av att kunna ge ett biträde retroaktiv ersättning även i de fall där biträdet själv beviljar allmän rättshjälp . Allmänna advokatby- rån i Göteborg och Föreningenjurister vid Sveriges allmänna advokatbyrå- er har gjort liknande uttalanden. Jag kan i sammanhanget också nämna att besvärsnämnden i ett fall (beslut nr 991/83) har tillerkänt biträde retroaktiv ersättning i en sådan situation. Nämnden har anfört att det finns samma skäl för en retroaktivitetsregel i dessa fall som i de fall när rättshjälps- nämnd eller domstol beslutar om rättshjälpen.

Genom att tillämpa retroaktivitetsregeln även i fall när advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå beviljar allmän rättshjälp skulle vissa förenklingar kunna uppnås. I inledningsskedet kan det ibland framstå som tveksamt om biträdets ersättning kommer att överstiga den rättssökandes rättshjälpsavgift. Om angelägenheten kan slutföras med en arbetsinsats av "mindre omfattning". kan advokaten underlåta att skicka kostnadsräk- ningen till rättshjälpsnämnden. Detta förutsätter givetvis att advokaten eller den biträdandejuristen är behörig att besluta om rättshjälpen och att den rättssökande inte har något att erinra mot den begärda ersättningen. Om det senare visar sig att rättshjälp måste sökas. behöver biträdet inte riskera att bli utan ersättning för sitt dittills nedlagda arbete.

Mot bakgrund av de fördelar som sålunda kan uppnås med en ordning av det slagjag nu behandlat. förordarjag att det genom en ändringi 19 & RHL görs klart att det inte finns något som hindrar att retroaktiv ersättning kan utgå även när advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå beviljar allmän rättshjälp.

• Sida 68
•  Original

Tidigare gällde vid biträdesbyte att ingen ersättning kunde utgå till det nya biträdet för det arbete som han hade utfört före beslutet om bytet. Enligt kommittén är det ofta så att det nya biträdet behöver utföra visst arbete därför att det förordnade biträdet inte kan fullgöra arbetet i fråga. Det vanligaste torde också vara att det är det nya biträdet som upprättar ansökan om byte m.m. Kommittén föreslår därför att en möjlighet till retroaktiv ersättning öppnas även för det nya biträdet. Efter det att kom- mittén lagt fram sitt förslag har högsta domstolen i ett beslut (NJA 1986 s. 249) i ett sådant fall gett det nya biträdet ersättning för arbete som denne hade utfört före förordnandet.

För egen del instämmer jag i kommitténs bedömning och förordar att den föreslagna författningsändringen genomförs. Förslaget innebär att ret- roaktiv ersättning i dessa fall kan utgå till det nya biträdet under samma förutsättningar och i samma omfattning som till det först förordnade biträ- det.

Mitt förslag: Ett biträde enlig"; RI—IL får. vid överklagande av ett beslut om ersättning. i den högre instansen åberopa nya omständig- heter till stöd för sitt anSpräk endast om det tinns särskilda skäl för det.

Kommitténs förslag: Biträdena föreslås bli skyldiga att tillsammans med sin arvodesframställning ge in sitt tidkort eller annan dokumentation som noggrant redovisar varje arbetsmoment som uppdraget krävt och tidsåt- gången för varje moment (huvudbetänkandet s. 154— 15.9).

Remissinstanserna: Nästan alla instanser som berör förslaget kritiserar det (remissammanställning ] s. 210—228).

Skälen för mitt förslag: En effektiv kontroll av biträdenas arvodesfram- ställningar kräver att den granskande myndigheten ges ett tillfredsställande underlag för sin bedömning. Förutsättningarna för granskningen är olika för olika myndigheter. Domstolarna m. ti. myndigheter har genom sitt eget sysslande med den rättsliga angelägenheten kunskap om många av de svårigheter som kan ha mött biträdet vid utförandet av uppdraget. Andra myndigheter, däribland främst rättshjälpsnämnderna. saknar den kunska- pen och får lägga biträdets egna uppgifter till grund för sin bedömning. Rättshjälpsnämnderna har å andra sidan tillgång till advokater vid arvo- desprövningen och deras erfarenheter är naturligtvis av stort värde i det här sammanhanget. .

Rättshjälpskommittén anser sig kunna slå fast att kostnadskontrollen i dag inte fungerar tillfredsställande. Denna slutsats har emellertid kritise- rats av flera remissinstanser.

Liksom flertalet remissinstanser befararjag att en ordning i enlighet med kommittéförslaget skulle medföra tiera nackdelar. Sålunda skulle uppkom- ma ett ofta betydande merarbete för biträdet. Vidare skulle informationen

• Sida 69
•  Original

ofta visa sig utan betydelse för den granskande myndigheten. En så nog- grann redovisning skulle också motverka syftet att vid arvodesprövningen minska bundenheten vid nedlagd tid. Jag har svårt att se att man genom den föreslagna ordningen skulle uppnå några så betydande fördelar att de uppväger de nu nämnda nackdelarna. Jag förordar därför att förslaget inte genomförs.

Det finns emellertid andra sätt att förbättra de granskande myndigheter— nas underlag för bedömningen av framställda arvodesanspråk. Svea hov- rätt har i sitt remissvar fört fram tanken att det vid överprövning av en underinstans beslut angående biträdesarvode bör förhindras att nya upp— gifter åberopas till stöd för det begärda arvodet i den högre instansen. Enligt hovrätten förekommer det inte sällan att biträdena vid överklagande i hovrätten ger in en utförligare redogörelse för sitt arbete som då motive- rar det begärda arvodet.

En ordning i enlighet med Svea hovrätts förslag kan enligt min mening medföra att biträdena förmås att vara mer utförliga i sina kostnadsräkning- ar redan i första instans. Därmed kan man på goda grunder hoppas att underlaget för ersättningsbeslttten blir bättre än i dag. Dock måste en regel av det antydda slaget utformas på ett sådant sätt att inte biträdena förhind- ras att åberopa nytt material när det är sakligt befogat och så att inte kostnadsräkningarna för säkerhets skull görs onödigt omfattande.

Jag förordar mot bakgrund av det sagda att det i en ny paragraf i RHL (49 c &) förs in en bestämmelse som tillåter ett biträde att vid överklagande av ett beslut om ersättning enligt RHL åberopa nya omständigheter i den högre instansen endast om särskilda skäl föreligger. [ lagrådsremissen ansåg min företrädare att det borde räcka att det fanns ”skäl" för att tillåta att en ny omständighet åberopades. Sedan lagrådet kritiserat detta förslag förordar jag en justering av lagtexten. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen.

Särskilda skäl kan anses föreligga t. ex. när en domstol till stöd för en nedsättning åberopar att biträdet varit oskickligt eller försumligt och biträ- det inte haft tillfälle att argumentera i denna fråga i den lägre instansen. Om nedsättningen motiveras med att kostnadsräkningen varit bristfällig. bör däremot möjligheterna att få åberopa nya omständigheter vara ytterst begränsade.

Med den nu föreslagna bestämmelsen krävs det av biträdet att han är relativt utförlig när han redogör för sitt arbete och när han motiverar sitt arvodesanspråk. Det krävs å andra sidan också att den myndighet som beslutar om arvodet motiverar ett beslut att sätta ned arvodet på ett sådant sätt att biträdet får klart för sig varför han inte har fått det begärda beloppet.

Enligt min mening kan ett sålunda förbättrat beslutsunderlag bidra också till att rättshjälpsbiträdena i större utsträckning än i dag premieras för skicklighet och effektivitet samt å andra sidan drabbas av nedsättningar vid visad oskicklighet eller långsamhet.

Avslutningsvis vill jag här nämna att jag har för avsikt att. om de nu föreslagna lagändringarna godtas. föreslå att det i 23 % RHF förs in en föreskrift som anger att den som har medverkat i en utredning enligt RHL

• Sida 70
•  Original

alltid. när han begär ersättning för sin medverkan. skall uppge den tid som har lagts ned på uppdraget.

Mitt förslag: Ersättning till biträde skall alltid fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller avslutas på något annat sätt. Ersättning till bodelningsförrätta- re eller medlare skall fastställas när uppdraget har slutförts.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt. Kommittén föreslår dessutom att det i lagen förs in regler om när biträden m. fl. är berättigade att uppbära förskott på sina ersättningar (huvudbetänkandet s. 204— 205).

Remissinstanserna: Endast en remissinstans har berört kommittéförsla- get. Det är Helsingborgs tingsrätt som anser att det är onödigt att ta upp reglerna om förskott i lagen (remissammanställning ] s. 310).

Skälen för mitt förslag: 1 dag finns det inte några uttryckliga regler om när ersättningen till biträde m. ll. skall fastställas. För närvarande tilläm- pas den naturliga huvudregeln att ersättningen fastställs när handläggning- en av den rättsliga angelägenheten slutförts. I den inte helt ovanliga situa- tionen att ett biträde eller annan frånträder sitt uppdrag innan handlägg- ningen är slutförd. t.ex. därför att han blir entledigad eller därför att biträdesbyte sker. fastställs däremot ofta ersättningen till biträdet redan i samband med entledigandet resp. bytet (se NJA l982 s. 845).

Enligt min mening är den beskrivna ordningen förenad med vissa nack- delar. Beslutsmyndigheten har i många fall inte möjlighet att bedöma om det nedlagda arbetet har varit nödvändigt. dvs. om den begärda ersättning- en är skälig. förrän handläggningen har avslutats. Den som när målet . avgörs kan bli betalningsskyldig för rättshjälpskostnader — den rättssökan— de eller motparten — anser sig i ett tidigare skede sällan ha anledning att anlägga några synpunkter på biträdesersättningens storlek. Enligt den ordning som tillämpas för närvarande är det i allmänhet för sent att framfö- ra kritiken när målet avgörs eller angelägenheten annars slutförs. Även den som har frånträtt sitt uppdrag tidigare bör mot denna bakgrund få sin ersättning fastställd i domen. avskrivningsbeslutet eller motsvarande. Bi- trädets intresse av att få lyfta ersättningen inom rimlig tid kan tillgodoses genom reglerna om förskott.

Jag förordar således att det i RHL förs in en bestämmelse som uttryckli- gen anger att ersättningen till biträde. bodelningsförrättare eller medlare alltid skall fastställas i samband med att den rättsliga angelägenheten avgörs genom dom eller beslut eller när uppdraget i annat fall är slutfört. Bestämmelsen bör lämpligen tas tipp som ett nytt stycke i 22 &.

Lagrådet har påpekat att förslaget berör också ersättningsfrägans hand- läggning vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Jag återkommer till den saken i anslutning till specialmotiveringen under den ifrågavarande para- grafen.

• Sida 71
•  Original

Regler om förskott på ersättning till bl.a. biträde finns i 39.5 RHF.. Kommittén föreslår att reglerna byggs ut och tas upp i lagen. De av kommittén föreslagna reglerna står i saklig överensstämmelse med den praxis som har utvecklats. Det är enligt min mening inte nödvändigt att reglerna om förskott. som närmast har karaktären av tillämpningsföreskrif- ter. tas upp i lagen. Jag avstår därför från att nu föreslå någon författnings- ändring på den punkten.

2.9. Ansvaret för rättshjälpskostnader i vissa fall 2.9.1 inledning

Enligt 31 & RHL kan annan än den rättssökande i vissa situationer åläggas skyldighet att utge ersättning till staten för den rättssökandes rättshjälps- kostnader. Detta kan gälla motpart i mål eller ärende vid domstol. men det kan också gälla make i angelägenhet rörande äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan eller bodelning. När mål eller ärende avgörs. skall enligt 32 & RHL beslut samtidigt meddelas angående betalningsskyldighet enligt 31 %.

Kommittén har i huvudbetänkandet (s. 161 — 168) diskuterat olika frågor med anknytning till annans betalningsskyldighet för den rättssökandes rättshjälpskostnader. Kommittén har på en punkt lagt fram ändringsför- slag. Sålunda föreslår kommittén att de medpartcr i mål eller ärenden vid domstol som inte har rättshjälp i vissa fall skall åläggas att till staten betala del av kostnader som har ersatts som rättshjälpskostnad. Jag återkommer strax till detta. men jag skall först ta upp bl.a. frågan om återbetalnings- skyldighet vidjör/ikning .

Det förekommer inte sällan att parterna i en tvist träffar förlikning före eller under sakens behandling vid domstol. Som ett led i en sådan förlik- ning brukar parterna komma överens om fördelningen av de dittills upp- komna processkostnaderna. Innebär en förlikning att båda parter skall betala sina egna kostnader. betalar staten rättshjälpshavarens kostnader och någon återbetalningsskyldighet för motparten blir aldrig aktuell. Det har ibland satts i fråga om inte domstol eller rättshjälpsnämnd bör kunna utforska förlikningens verkliga innebörd och besluta om fördelning av rättshjälpskostnaderna på grundval därav.

Kommittén har tagit upp denna fråga men kommit fram till att någon ändring av den nuvarande ordningen inte bör ske. Man har därvid anfört att en ändrad ordning skulle riskera att parternas förlikningsvilja hämma- des och dessutom måste antas medföra tillämpningssvårigheter.

Kommittén har vidare diskuterat om inte ansvaret för rättshjälpskostna- der i mål om äktenskapsskillnad och i bodelningsärenden kunde utformas på ett mera rationellt sätt än för närvarande. Kommittén har dock kommit fram till att detta inte torde vara möjligt om man vill behålla de nu gällande reglerna om fördelningen av rättshjälpskostnaderna i dessa mål och ären- den. Kommittén har inte heller funnit tillräckliga skäl för några reformför- slag rörande motparts ansvar för kostnader för bevisning och för medlare.

Kommitténs slutsatser har i allmänhet lämnats utan erinran av remissin-

• Sida 72
•  Original

stanserna. Även jag förordar att gällande ordning bibehålls i nu berörda avseenden.

Mitt förslag: Har i ett mål eller ärende vid domstol en kostnad som är gemensam för två eller flera parter ansetts som en kostnad för rättshjälpen. skall var och en av dem som inte har rättshjälp åläggas att till staten betala den del av kostnaden som kan anses belöpa på honom.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (huvudbetänkan- dets. 163—164).

Remissinstanserna tillstyrker i allmänhet förslaget. Rättshjälpsnämnden i Malmö anser att den föreslagna bestämmelsen bör göras tillämplig även utom domstol (remissammanställning I s. 229—237).

Skälen för mitt förslag: Av 2 så första stycket skuldebrevslagen (1936z81) följer att om ett Skuldebrev har utfärdats av flera utan förbehåll om delad ansvarighet, svarar de en för alla och alla för en för betalningsskyldighe- ten. Man brukar säga att det i den situationen föreligger ett solidariskt betalningsansvar. Bestämmelsen. som anses analogt tillämplig även på andra fordringsförhällanden. innebär att borgenären är berättigad att hos var och en av de betalningsansvariga begära betalning för hela beloppet. Den som på det sättet har betalat skulden är i sin tur berättigad att av var. och en av de övriga utkräva dennes andel.

Om flera parter i en process anlitar samma ombud, anses de gentemot ombudet vara solidariskt betalningsansvariga för dennes arvode, såvida inte något annat har avtalats. Ombudet kan således vända sig till en av dem och utkräva hela arvodet. Om den personen har rättshjälp. betalas hela ombudsarvodet av staten. Det har i praxis (NJA [975 S. 43l) inte ansetts möjligt för domstolen att självmant besluta om en fördelning av arvodet på dennes medparter. Det är däremot inte otänkbart att staten är berättigad att vända sig till medparterna och utkräva deras andelar. Saken har. såvitt är mig bekant. dock inte gjorts till föremål för domstols prövning.

Enligt kommittén (huvudbetänkandet s. 163) har denna möjlighet att åka snålskjuts på rättshjälpen utnyttjats i stor utsträckning. Som exempel nämner kommittén fastighetstvister som rör grupphusbebyggelse där rätts- hjälp begärs för en person som saknar egen inkomst.

För att råda bot på de olägenheter som visat sig förknippade med nuvarande ordning föreslår jag att det i enlighet med kommittéförslaget införs en skyldighet för medparter att betala del av rättegångskostnader som är gemensamma med en part som har rättshjälp och som har betalats av rättshjälpen.

Därvid bör varje medpart åläggas att till staten betala den del av sådan kostnad som kan anses belöpa på honom. Fördelningen bör göras efter huvudtalet, om det inte finns skäl som talar mot det. Om motpart eller

• Sida 73
•  Original

någon annan åläggs skyldighet att ersätta rättshjälpskostnaderna till någon del, skall detta beaktas när medparternas betalningsskyldighet bestäms. Bestämmelsen bör lämpligen tas upp i en ny paragrafGl a 5).

När det gäller tillämpningsområdet för en kostnadsfördelningsregel av det aktuella slaget är det till en början självklart att dess betydelse skulle öka väsentligt om den som rättshjälpsnämnden i Malmö förordar görs tillämplig även på utomprocessuella angelägenheter. En sådan ordning är emellertid — somjag strax skall förklara — också förenad med nackdelar.

En lösning i enlighet med mitt förslag innebär att domstolen får en möjlighet att fördela kostnaderna endast vid s. k. nödvändig processge- menskap eller när sammanläggning (kumulation) har skett enligt 14 kap. 2 & rättegångsbalken. En förutsättning för att bestämmelsen skall kunna tillämpas är med andra ord att det på ena sidan i ett mål eller ett ärende uppträder flera parter. varav minst en har rättshjälp. Bestämmelsen är således inte tillämplig om någon exempelvis väcker talan mot två parter vid olika domstolar. även om käromålen vilar på väsentligen samma grund.

Det förekommer inte sällan att parterna i en tvist har ett intresse av utgången i en annan tvist som avgörs vid en domstol. Parterna kan t. ex. vara överens om att invänta utgången av det andra målet innan talan väcks. Ibland samordnar flera parter sina anspråk och avvaktar att en tvist vid domstol avgörs. I det senare fallet kan det gå att få vetskap om intressegemcnskapen. I andra fall är sådan vetskap utesluten. Med tanke på bl.a. dessa situationer är det enligt min mening ofrånkomligt att en kostnadsfördelningsregel som avser även utomprocessuella angelägenhe- ter kommer att medföra tillämpningssvårighetcr. Det kan således bero på tillfälligheter om annan åläggs betalningsskyldighet för parts rättegångs- kostnad. Detta är enligt min mening inte tillfredsställande. Mot den bak- grunden bör den nya bestämmelsens tillämpningsområde inte få den vidare omfattning som rättshjälpsnämnden i Malmö har förordat.

Medpart skall normalt åläggas betalningsskyldighet för gemensamma kostnader fullt ut i enlighet med den nu föreslagna bestämmelsen. Om mcdparten är berättigad till det. kan det finnas anledning för honom att själv ansöka om rättshjälp. Beviljas mcdparten rättshjälp. saknas det grund för att med stöd av den nya bestämmelsen ålägga honom ersättningsskyl- dighet för därefter uppkomna rättegångskostnader. Det torde i första hand komma att röra sig om kostnader för ett gemensamt biträde. Till biträdets skyldigheter i ett sådant fall torde höra att upplysa medparten om att han bör söka rättshjälp.

2.10. Rättshjälp åt misstänkt i brottmål

Mitt förslag: Nuvarande ordning behålls i princip oförändrad. Jag föreslår emellertid att en offentlig försvarares möjligheter att till stöd för sitt arvodesanspräk i högre rätt åberopa nya omständigheter begränsas i likhet med vad jag tidigare förordat för biträde enligt rättshjälpslagen.

• Sida 74
•  Original

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Rättshjälp åt misstänkt i brottmål lämnas i två former, nämligen dels genom biträde av offentlig försvarare enligt reglerna i Zl kap. rättegångsbalken (RB) och dels genom rättshjälp enligt 36 & RHL. Denna senare form av rättshjälp består av ersättning för eller befrielse från vissa kostnader. Vanligen är det fråga om kostnader för inställelse och bevisning.

Reglerna om rätten till offentlig _R'irsvararc ändrades efter förslag av rättshjälpskommitte'n så sent som år 1983 och från den ljanuari l984 gäller vissa nya regler bl.a. i fråga om rätten till offentlig försvarare. Domstols- verket har på regeringens uppdrag utvärderat l983 års lagändring (.DV Rapport l986:4). I årets budgetproposition redovisade min företrädare utförligt rapporten. Han drog slutsatsen att det för närvarande inte finns anledning att vidta några lagstiftningsåtgärder i fråga om rätten till offentlig försvarare men att utvecklingen på området alltjämt bör följas med upp- märksamhet (prop. 1986/871100 bil. 4, s. 69—7l). I sitt av riksdagen god- kända betänkande har justitieutskottct instämt i den bedömningen (JuU 26). Jag lämnar därför denna fråga.

Den som är tilltalad i brottmål och har en årsinkomst inte överstigande 50 000 kr. kan beviljas rättshjälp enligt 36 sf RHL . En ytterligare förutsätt- ning för sådan rättshjälp är att den sökande själv inte kan antas svara för de kostnader som ersätts genom rättshjälpen. Om de kostnader som kan ersättas genom rättshjälpen är obetydliga. skall således rättshjälp inte beViljas. .

Den rättssökande behöver inte betala någon rättshjälpsavgift vid rätts- hjälp i brottmål. Om han döms för brottet. är han emellertid enligt allmän- na regler för tilltalades återbetalningsskyldighet i princip skyldig att betala tillbaka till staten vad som har utgått av allmänna medel för hans försvar. bevisning och rättshjälp i övrigt (3l kap. 1 s" RB). Hans betalningsskyldig- het är dock begränsad till vad som skulle ha varit hans maximibelopp för rättshjälpsavgiften. om han hade beviljats allmän rättshjälp. Detta innebär bl.a. att någon avgift motsvarande tilläggsavgiften inte utgår i brottmål. Om återbetalningsskyldigheten understiger visst belopp. för närvarande 250 kr. skall någon ersättningsskyldighet inte åläggas. Den tilltalades åter- betalningsskyldighet får alltid jämkas eller efterges. om det finns skäl till det med hänsyn till hans brottslighet eller hans personliga eller ekonomiska förhållanden.

Om den tilltalade frikänns i brottmålet. skall han i princip inte betala någon avgift för rättshjälpen. Han är i stället berättigad till ersättning av staten för de kostnader som han kan ha haft för rättegången.

Rättegångsutredningen (Ju l977:06) har enligt sina direktiv i uppgift bl.a. att se över RB:s bestämmelser om rättegångskostnader i brottmål. Regeringen har därefter i december 1986 överlåtit åt en särskild utredare att överväga bl. a. dessa frågor. Några förslag har ännu inte lagts fram. Jag utgår i det följande från gällande ordning och berör endast frågor med anknytning till RHL.

Rättshjälpskommittén har diskuterat flera olika frågor med anknytning till rättshjälp i brottmål (organisationsbetänkandet s. 63—84). Dessa är:

— Ersättning till offentlig försvarare.

• Sida 75
•  Original

— Förutsättningar för rättshjälp enligt RHL. — Förmånerna vid rättshjälp enligt RHL. — Den tilltalades ansvar för rättegångskostnader.

Såvitt gäller förutsättningarna för rättshjälp enligt RHL och förmånerna vid sådan rättshjälp anser kommittén att nuvarande ordning är lämplig och föreslår inga sakliga förändringar. Slutsatserna har godtagits av remissin- stanserna. Även jag ansluter mig i allt väsentligt till kommitténs bedöm- ning. Jag förordar dock att inkomstgränsen för rätt till rättshjälp åt miss- tänkt i brottmål bestäms som en multipel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen i anslutning till 36 %.

När det gäller grunderna för att bestämma ersättning till offentlig försva- rare och kostnadskontrollen anser kommittén att samma synpunkter gör sig gällande som vid ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen. Detta innebär att kommittén förordar dels att den faktiskt nedlagda tiden inte längre skall utgöra beräkningsgrund för arvodet och dels att försvararen skall åläggas skyldighet att ge in tidkort eller annan specificerad tidredovis- ning av sitt arbete.

Jag har tidigare (avsnitt 2.8) redovisat min syn på kommitténs förslag i fråga om biträdesersättningen och kostnadskontrollen vid allmän rätts- hjälp. Jag förordade där att kommitténs båda förslag inte genomförs. Samma synpunkter gör sig gällande i det här sammanhanget och jag före- slår därför att gällande regler behålls oförändrade även i fråga om offentlig försvarares ersättningar.

Det finns däremot anledning att överväga om inte mitt förslag att biträde i högre instans vid överprövning av beslut om ersättning endast i en begränsad omfattning bör få åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodesanspråk skall gälla även offentliga försvarare. Förutsättningarna för en sådan regel är något annorlunda i fråga om ersättningen till de offentliga försvararna. Beslut om ersättning åt offentlig försvarare fattas alltid av domstol och i allmänhet enligt den av domstolsverket fastställda taxan i brottmål. Vill försvararen att taxan skall överskridas. måste han motivera detta redan i första instans. En motsvarande regel för de offentli- ga försvararna skulle därför få betydelse bara i de fall när försvararen begär ett högre arvode än enligt taxan. Det faller sig emellertid naturligt att med tanke påjust dessa fall införa en begränsning av försvararens möjlig- heter att i högre rätt åberopa nya omständigheter till stöd för sitt arvodes- yrkande. Jag föreslår därför en sådan bestämmelse även för offentliga försvarare.

Ersättningen till en offentlig försvarare betalas alltid av staten. Detsam- ma gällcr. om rättshjälp har beviljats. sådana kostnader som ersätts av rättshjälpen. Den misstänkte eller den tilltalade behöver aldrig — till skill- nad från vad som gäller för den som har beviljats allmän rättshjälp — betala någon avgift i förskott. Av 31 kap. 1 & RB följer emellertid att den tilltala- de. om han döms för brottet. skall åläggas skyldighet att betala till staten vad som har utgått av allmänna medel för försvarare, bevisning m.m. med stöd av reglerna i RB. Enligt 38 % första stycket RHL gäller detta också beträffande vad som har betalats av staten med anledning av att den

• Sida 76
•  Original

tilltalade beviljats rättshjälp. En viktig inskränkning i den dömdes betal- ningsskyldighet är dock att han aldrig behöver betala mer än som motsva- rar det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift.

Kommittén föreslår en förändring av bestämmelserna om den tilltalades återbetalningsskyldighet. I och med att kommittén i sitt huvudbetänkande lägger fram förslag till nya rättshjälpsavgifter, bestående av en fast och en rörlig del. skulle det högsta återbetalningsbeloppet komma att bero inte bara på den tilltalades inkomst utan också på omfattningen av kostnader- na. Detta är något principiellt nytt eftersom någon tilläggsavgift i dag inte tas ut av den dömde. Kommittén föreslår därför att återbetalningsskyldig- heten i brottmål begränsas enligt en särskild tabell.

Nuvarande ordning innebär att en tilltalad som har en beräknad årsin- komst större än 110 000 kr. i princip alltid är skyldig att betala till staten hela kostnaden för offentlig försvarare och bevisning i målet. om han döms för brottet. Om de förslag som jag lagt fram i det föregående rörande möjligheterna till allmän rättshjälp godtas, kommer denna obegränsade återbetalningsskyldighet att träffa endast personer med en årsinkomst överstigande sju basbelopp (168 700 kr. år 1988). Detta är enligt min mening en godtagbar ordning. De nivåer för maximibelopp för rättshjälps- avgift som jag föreslagit i det föregående (avsnitt 2.4.1) är enligt min mening lämpligt avvägda också såvitt gäller tilltalads återbetalningsskyl- dighet. Några särregler för denna äterbetalningsskyldighet utöver dem som redan finns behövs därför inte.

2.11. Rättshjälp genom offentligt biträde

2.ll.l Inledning

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i 41 & RI—IL särskilt angivna typer av rättsliga angelägenheter. Gemensamt för de uppräknade angelägenheterna är att de rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet. dvs. ärenden som kan vara av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde. Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas endast i ett förvaltningsrättsligt mål eller ärende hos en myndighet. Här- vidlag föreligger en skillnad gentemot allmän rättshjälp, som ju kan be- viljas även i en rättslig angelägenhet som behandlas helt utomprocessuellt.

Rättshjälp genom offentligt biträde behandlas huvudsakligen i 41 —45 åå RI—IL. När det gäller den nuvarande ordningen fårjag hänvisa till kommit- téns redogörelse (organisationsbetänkandet s. 85 fl). Kommittén har gjort en allmän översyn av bestämmelserna och föreslår vissa ändringar, dock ej av genomgripande slag. Jag berör i följande avsnitt vissa ändringsförslag såvitt gäller tillämpningsområdet (avsnitt 2.ll.2) och den s.k. presum- tionsregeln i 42 5 (avsnitt 2.11.3). Jag tar också avslutningsvis upp frågan om vem som får förordnas till offentligt biträde (avsnitt 2.11.4). I avsnittet 2.123 tar jag dessutom upp vissa beslutsbefogenheter m.m. i frågor om offentligt biträde. Jag skall dock först beröra vissa andra. mindre frågor rörande offentligt biträde.

På vissa punkter har kommitténs översyn inte lett fram till några änd-

• Sida 77
•  Original

ringsförslag. Detta gäller förmånerna vid rättshjälp genom offentligt biträ- de och den rättssökandes kostnadsansvar. Kommitténs slutsatser har i dessa delar lämnats utan erinran av remissinstanserna och inte heller jag finner anledning att föreslå några förändringar i dessa hänseenden. Rätts- hjälp genom offentligt biträde bör alltså alltjämt vara kostnadsfri för den enskilde rättssökande. Inte heller bör det offentliga biträdets rätt enligt 45 & första stycket RHL att besluta om utredning under där angivna förutsättningar begränsas till visst belopp eftersom befogenheten redan nu är högst begränsad.

Kommittén berör också problemet att det i vissa situationer är svårt att konstatera när förmånen av offentligt biträde upphör. Det sagda rör främst fall när offentligt biträde har förordnats i angelägenhet på den psykiatriska vårdlagstiftningens område. I och med att talan mot beslut får föras utan inskränkning till viss tid kan det påstås att rättshjälpen här formellt sett aldrig upphör. Kommittén har emellertid inte funnit att detta förhållande har medfört några praktiska problem och föreslår inte någon författnings- ändring. Jag instämmer i kommitténs slutsats. som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. och lägger alltså inte fram några ändringsförslag i detta hänseende.

En annan fråga är om ett'QU'enlligt biträde bör kunna få ersättning för arbete som han utfc'irtjöreförordnandet. Saken är inte reglerad i RHL och praxis är skiftande. Av motsvarande skäl som i fråga om allmän rättshjälp bör enligt min mening i RHL uttryckligen klargöras att sådan retroaktiv ersättning kan utgå också till offentligt biträde. Förutsättningarna för att sådan ersättning skall kunna utgå bör vara desamma som vid allmän rättshjälp. Detta innebär att ersättning bör kunna utgå för arbete som har utförts efter det att ansökan om offentligt biträde kommit in till besluts- myndigheten. Ersättning bör också kunna utgå för arbete som har utförts dessförinnan. om arbetet har varit av mindre omfattning eller brådskande art och ansökningen har gjorts utan väsentligt dröjsmål eller om det annars finns synnerliga skäl. Däremot innefattar möjligheten till retroaktiv ersätt- ning givetvis inte rätt till ersättning för sådant arbete som inte omfattas av 41 & RHL t.ex. arbete som hänför sig till handläggningen i lägre instans.

Kommittén berör också rätten till offentligt biträde i mål eller ärende enligt lagen (19801621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Enligt 42 & RHL skall offentligt biträde förordnas för den som den - ifrågavarande åtgärden avser. om det inte måste antas att behov av- biträde saknas. Sedan några år tillbaka har i LVU-fallen även den unges vårdnads- havare rätt till offentligt biträde under samma förutsättning. [ mål eller ärende enligt LVU är det således vanligt förekommande att såväl den unge som dennes vårdnadshavare har rättshjälp genom offentligt biträde. Kom- mittén hävdar att den gällande ordningen medför att det ofta förordnas två skilda biträden trots att den unge och vårdnadshavaren har sammanfallan- de intressen och därför lika bra kan representeras av ett gemensamt biträde (organisationsbetänkandet. s. 138— 141). Kommittén lägger fram förslag som innebär att gemensamt biträde skall förordnas i dessa mål eller ärenden. om inte särskilda skäl talar mot det.

lnom socialdepartcmentet pågår för närvarande arbetet med förändring

• Sida 78
•  Original

av LVU-lagstiftningen. Frågan om stöd och hjälp åt personer som berörs av olika LVU-frågor har tagits upp av socialbercdningen i betänkandet (SOU 1986:2()) Barns behov och föräldrars rätt och av en särskild utredare i betänkandet (Ds 5 19873") Översyn av LVU. Betänkandena har remiss- behandlats och övervägs för närvarande inom socialdepartementet. En fråga som är aktuell i det sammanhanget är rätten till offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU. Efter samråd med chefen för socialdepartemen- tet tar jag därför inte upp kommitténs förslag i detta lagstiftningsärende. Jag anser det vara naturligt att kommitténs förslag och remissinstansernas synpunkter på det tas till vara i det fortsatta arbetet inom socialdeparte— mentet.

När ett beslut om rättshjälp undanröjs, skall enligt 49 a % RHL den som haft rättshjälpen själv bära kostnaderna för denna. om inte särskilda skäl talar för att kostnaderna eller del därav betalas av staten. Bestämmelsen är tillämplig även vid rättshjälp genom offentligt biträde. Kommittén påpekar (organisationsbetänkandet s. 153) att eftersom denna rättshjälpsform är kostnadsfri för den enskilde bör det inte ens om rättshjälpsbeslutet undan- röjs vara möjligt att ålägga någon betalningsskyldighet för uppkomna rätts- hjälpskostnader. Enligt kommittén saknar bestämmelsen betydelse från statsfinansiell synpunkt såvitt avser offentligt biträde. Kommittén föreslår att möjligheten att när beslut om offentligt biträde undanröjs ålägga någon betalningsskyldighet för uppkomna kostnader slopas. Förslaget har läm- nats utan erinran av remissinstanserna. Jag förordar att 49 a % RHL ändras i enlighet med kommittéförslaget.

2.1 1.2 Tillämpningsområdet 2.1/2.1 Inledning

I 41 & RHL räknas i fjorton punkter upp de angelägenheter vari rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas. Kommittén har gått igenom dessa ärendekategorier för att undersöka i vad mån avgränsningarna är sådana att de tillgodoser kravet på erforderliga rättssäkerhetsgarantier i ärenden där enskilda människor kan drabbas av inskränkningar i den personliga integriteten.

Kommitténs genomgång av de olika ärendekategorierna leder fram till ändringsförslag på endast en punkt i fråga om tillämpningsområdet för denna rättshjälpsform. Kommittén föreslår att utlänning som har tagits i förvar i ett ärende hos polismyndighet angående avvisning eller verkställig- het av avvisning eller utvisning skall. beviljas offentligt biträde i frågan om förvarstagandet. om detta har varat mer än tre dygn. I dag gäller att förvarstagandet i sig berättigar till offentligt biträde först när detta varat mer än en vecka. Jag återkommer till detta förslag längre fram (avsnitt 2.11.2.3).

Vid remissbehandlingen har förts fram flera förslag till utvidgningar av tillämpningsområdet för rättshjälp genom offentligt biträde. Detta gäller bl.a. ärenden i förvaltningsdomstol om bistånd enligt 6 & socialtjänstlagen (1980:620) och om tlyttningsförbud enligt 28 s' samma lag. De skäl som har

• Sida 79
•  Original

åberopats till stöd för dessa och vissa andra liknande förslag har emellertid enligt min mening inte en sådan styrka att de föreslagna utvidgningarna bör genomföras nu.

På två punkter har emellertid remissinstanserna lagt fram förslag till utvidgningar av tillämpningsområdet för offentligt biträde som jag anser bör prövas i detta lagstiftningsärende. Det är först frågan om offentligt biträde i förvaltningsdomstol vid prövning av frågor om intagning till och utskrivning från sjukhus enligt smittskyddslagen (1968:23l). Den frågan tarjag upp i avsnittet 2.11.2.4. Flera remissinstanser. däribland socialsty- relsen, psykiatriska nämnden och vissa utskrivningsnämnder har också tagit upp frågan om offentligt biträde vid prövningen av framför allt s.k. konverteringsfall enligt 10.5 lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Den frågan berör jag närmare i avsnittet 2.1|.2.2.

Till sist vill jag i detta avsnitt nämna att asylutredningen (A 84:01) har avlämnat sitt slutbetänkande Rättssäkerheten vid direktavvisningar (SOU l98öz48). Utredningen har undersökt behovet av rättsligt bistånd till de asylsökande i dessa sammanhang. Betänkandet har remissbehandlats och förslagen övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdepartementet. Frågan om utvidgad rätt till rättshjälp i samband med direktavvisningar har också berörts i ett par motioner till 1985/86 års riksmöte. Med hänsyn till det arbete som pågår inom arbetsmarknadsdepartementet avstår jag från att nu ta upp frågan om behovet av offentligt biträde eller annan rättshjälp i dessa angelägenheter.

2.1/2.2 Offentligt biträde [ ("trenden enligt I!) så lägen (1966:.293) om beredande av sluten m_t'kitttrisk vård i vissa fall ( LSP V)

Mitt förslag: 41 s 1 RHL ändras så att det görs klart att offentligt biträde kan förordnas i ärenden rörande intagning på sjukhus i fall som avsesi 10 & LSPV.

Kommittén har inte berört frågan. Remissinstanserna: Socialstyrelsen. psykiatriska nämnden och flera ut- skrivningsnämnder föreslår att offentligt biträde skall kunna förordnas när prövningen av vårdbehovet sker enligt 1() s LSPV (remissammanställning 11 s. 26—49).

Skälen för mitt förslag: År 1983 infördes i LSPV bestämmelser som medger att en patient kan överföras från frivillig psykiatrisk vård till LSPV-vård utan mellanliggande utskrivning (s. k. konvertering). Att detta är möjligt framgår endast indirekt av LSPV. Enligt 6 s" andra stycket LSPV får vårdintyg inte godtas för intagning på klinik där den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör. Om en patient är intagen för psykiatrisk vård på sjukhus på egen begäran, får enligt tredje stycket undantag göras från den betämmelsen i andra stycket. Av 10 5 första stycket framgår emellertid att beslut enligt 9 ? om beredande av vård enligt LSPV i dessa fall skall fattas

• Sida 80
•  Original

av Utskrivningsnämnden och inte av överläkaren. Utskrivningsnämnden skall fatta beslut i stället för överläkaren också bl. a. när denne kan anses jävig. Utskrivningsnämndens beslut omlintagning kan överklagas till psy- kiatriska nämnden (23 ii LSPV).

Enligt socialstyrelsen. psykiatriska nämnden och nästan samtliga ut- skrivningsnämnder som har berört frågan innebär regleringen i LSPV att offentligt biträde inte får förordnas i de fall som avses i it) 9" första stycket. Utskrivningsnämnden för Göteborgs och Bohus län anser emellertid att något sådant hinder inte föreligger. Enligt vad jag har inhämtat har offent- ligt biträde i flera fall i dessa situationer vägrats hos-psykiatriska nämnden. Saken har dock såvitt jag vet inte prövats av besvärsnämnden för rätts- hjälpen.

Enligt 41 å [ RHL kan offentligt biträde förordnas i vissa andra ärenden enligt LSPV rörande bl.a. intagning på sjukhus. Skälen för rättshjälp genom offentligt biträde är enligt min mening lika starka i den nu aktuella typen av ärenden. Det bör därför göras klart att offentligt biträde kan förordnas även i situationer då beslut om beredande av vård fattas enligt 10 s LSPV.

Rätten till offentligt biträde bör liksom annars gälla handläggningen både vid Utskrivningsnämnden och psykiatriska nämnden. Den omständigheten att offentligt biträde förordnas bör normalt sett inte behöva medföra att den tid inom vilken utskrivningsnämndens beslut om beredande av vård i dessa fall brukar fattas — åtta dagar från intagningen — förlängs.

Den ökning av kostnaderna för rättshjälpen som följer med mitt förslag måste. med hänsyn till de fåtal ärenden det kan bli fråga om. antas bli högst begränsad.

2. [1.2.3 Offentligt biträde vidji'irt'urstugande enligt ltt/änningslugen (1980.'376)

Mitt förslag: I ärenden enligt utlänningslagen (1980:376) angående avvisning eller verkställighet av avvisning eller utvisning skall rätts- hjälp genom offentligt biträde beviljas. om sökanden har hållits i förvar längre tid än tre dagar. Enligt gällande regler är motsvarande tid en vecka.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (organisationsbe- tänkandet s. 131—137).

Remissinstanserna: Förslaget har fått ett övervägande positivt mottagan- de. Många remissinstanser — däribland statens invandrarverk — tillstyrker förslaget. Rikspolisstyrelsen avstyrker förslaget och menar att utlänning- ens rättssäkerhet inte påtagligt förbättras av kommitténs förslag. Rätts- hjälpsnämnden i Malmö efterlyser en mer flexibel regel där utlänningens individuella behov av biträde och inte bara förvarstidens längd skall tillåtas fa inverka på frågan om offentligt biträde skall förordnas för honom. En minoritet vid rättshjälpsnämnden i Stockholm anser också att den kost-

• Sida 81
•  Original

nadsökning som följer med kommitténs förslag inte motsvaras av någon påtaglig förbättring av utlänningens rättstrygghet (remissammanställning II 5. 26—49).

Skälen för mitt förslag: Enligt 41 s 6 och 7 RHL skall rättshjälp genom offentligt biträde beviljas utlänning. om han i ett ärende hos polismyndig- het angående utvisning eller angående verkställighet av avvisning eller utvisning med stöd av 50 eller 52 & utlänningslagen har hållits i förvar längre tid än en vecka.

Enligt min mening är ett förvarstagande enligt utlänningslagen allmänt sett en angelägenhet av sådan art att det är fullt motiverat med ett offentligt biträde i och för prövningen av endast den frågan. En jämförelse med anhållande och häktning ligger nära till hands. Förvarstagandet innebär att utlänningen berövas sin personliga frihet i en situation då han på grund av omständigheterna i övrigt är i ett utsatt läge. Det skulle emellertid främst av kostnadsskäl föra för långt att öppna tillgången till offentligt biträde omedelbart när beslutet om förvarstagande fattas. Av kommitténs redovis- ning framgår också att de flesta förvarstagandcna inte varar längre än ett eller ett par dygn. En minimitid om tre dygns frihetsberövande för rätt till offentligt biträde innebär enligt min mening en rimlig avvägning.

Det finns i och för sig skäl som talar för att frågan om behov av offentligt biträde vid förvarstagande borde kunna bedömas enligt mer flexibla regler. Man måste emellertid ta hänsyn till att det åligger polismyndigheten att till rättshjälpsnämnden anmäla behovet av offentligt biträde i dessa fall. Polis- myndigheten skulle med den ' av rättshjälpsnämnden i Malmö antydda ordningen antagligen undantagslöst tvingas att anmäla varje förvarstagan- de till rättshjälpsnämnden och därvid lämna en redogörelse för de närmare omständigheterna i det enskilda fallet. En sådan ordning skulle jämfört med den nuvarande medföra onödigt extra arbete för såväl polismyndighe- terna som rättshjälpsnämnderna. Jag anser därför att övervägande skäl talar för att behålla förvarstidens längd som utgångspunkt för bedömning- en av behovet av offentligt biträde.

Mot den nu angivna bakgrunden är jag beredd att godta kommitténs förslag om en utvidgning av rätten till offentligt biträde vid förvarstagande av utlänning. Sökanden bör alltså beviljas rättshjälp genom offentligt biträ- de när han har varit tagen i förvar längre tid än tre dygn. Förslaget beräknas innebära en ökning av de årliga kostnaderna för rättshjälpen om högst 1 milj. kr.

2.1. I .2.4 Offentligt biträde vid vissa tVångrätgärder enligt smittskytids/egen ( I 968.231 )

Mitt förslag: Offentligt biträde skall kunna förordnas vid allmän förvaltningsdomstol i angelägenheter som rör intagning på sjukhus eller utskrivning enligt smittskyddslagen (1968: 23 1 ).

Kommittén tar inte upp frågan.

• Sida 82
•  Original

Remissinstanserna: Socialstyrelsen föreslår att offentligt biträde bör kun- na förordnas i dessa angelägenheter (remissammanställning II s. 26—49).

Skälen för mitt förslag: Enligt smittskyddslagen kan personer som lider av vissa sjukdomar eller som bär smitta av sådan sjukdom åläggas att iaktta vissa skyldigheter. De ifrågavarande sjukdomarna delas in i allmän- farliga sjukdomar. veneriska sjukdomar och övriga smittsamma sjuk- domar. Den som lider av allmänfarlig sjukdom eller utan att vara sjuk för smitta av sådan sjukdom kan åläggas att låta undersöka sig av läkare. Han kan också tvångsvis tas in på sjukhus, om han med hänsyn till faran för smittspridning inte kan behandlas i öppen vård.

Den som lider av venerisk sjukdom kan åläggas. förutom att låta under- söka sig av läkare. att följa vissa föreskrifter som läkare kan ha meddelat honom. Om det finns grundad anledning att befara att han skall sprida smittan. kan han tvångsvis tas in på sjukhus.

Frågor om tvångsvis intagning på sjukhus enligt smittskyddslagen prö- vas av länsrätten: vid fall av allmänfarlig sjukdom dock endast om den smittade begär det. Frågor om utskrivning prövas av överläkare. vars beslut kan överklagas till länsrätten.

Tvångsintagning enligt smittskyddslagen förekommer ytterst sällan. Som ett led i samhällets strävanden att bekämpa spridningen av infektion av HIV har sådan infektion (SFS 19851742 jfr 19871271) hänförts till de veneriska sjukdomarna enligt smittskyddslagen. Detta medför bl. a. att den som är smittad kan komma i fråga för tvångsingripanden. Frågan om rättssäkerheten vid ingripanden enligt smittskyddslagen har därigenom fått större aktualitet än tidigare.

Ett tvångsingripande enligt smittskyddslagen är från den berördes syn- punkt i lika hög grad integritetskränkandc som ett ingripande enligt LSPV. i ett avseende är smittskyddslagen t. o. m. mer ingripande än LSPV i och med att en person som inte är sjuk själv men som bär en smitta i vissa fall kan komma i fråga för tvångsingripanden. De ingrepp i den personliga friheten eller integriteten som kan följa med ett ingripande enligt smitt- skyddslagen motiverar enligt min mening att offentligt biträde skall be— viljas den berörde när intagning på sjukhus ifrågasätts eller när utskrivning vägras.

Somjag tidigare nämnde kan tvångsintagning på sjukhus ske endast efter länsrättens prövning. Vid fall av allmänfarlig sjukdom sker dock prövning- en hos länsrätten endast om den smittade begär det. Läkares beslut att vägra utskrivning kan överklagas till länsrätt. Möjligheten att få offentligt biträde bör enligt min mening lämpligen knytas till handläggningen av ärendet i länsrätten och i högre rätt efter ett eventuellt överklagande. .

Jag förordar mot bakgrund av det nu sagda att det i 41 & RHL förs in ny punkt som innebär att offentligt biträde kan förordnas i angelägenhet vid för-valtningsdomstol som rör intagning på sjukhus eller utskrivning enligt smittskyddslagen.

Frågor om tvångsingripande enligt smittskyddslagen har hittills före- kommit ytterst sällan. ÄVen om en viss ökning av antalet ärenden kan befaras med anledning av utbredningen av HIV. torde den kostnadsökning som följer med mitt förslag bli på det hela taget försumbar.

• Sida 83
•  Original

2.ll.3 Presumtionsregeln om rätt till biträde

Mitt ställningstagande: Prcsumtionsregeln i 42 & RHL om sökandens rätt till offentligt biträde i de i 41 & uppräknade angelägenheterna behålls oförändrad.

Kommitténs förslag: Nuvarande presumtionsregel — att rättshjälp genom offentligt biträde beviljas om det inte måste antas att behov av biträde saknas — behålls för ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och utlänningslagstiftningen. För övriga ärenden ersätts den nuvarande regeln med en regel som innebär att offentligt biträde skall förordnas endast när det finns ett faktiskt behov av ett sådant biträde (organisationsbctänkandet s. 142—147).

Remissinstanserna: Remissopinionen är splittrad. främst såvitt gäller förslaget om ny presumtionsregel för ärenden inom den psykiatriska vård- lagstiftningen. Socialstyrelsen. psykiatriska nämnden. beslutsnämnden i Västmanlands län och de utskrivningsnämnder och länsrätter som har avgett yttranden tillstyrker förslaget.-Svea hovrätt. kammarrätten i Göte- borg. domstolsverket. rättshjälpsnämnderna i Stockholm. Göteborg och Sundsvall. Riksförbundet för utvecklingsstörda barn. ungdomar och vuxna samt Handikappförbundens centralkommitté m. fl. motsätter sig den före- slagna ändringen (remissammanställning 11 s. 67—86).

Skälen för mitt ställningstagande: I 42 & RHL sägs bl.a. att rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas. om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Regeln innebär att det i de ärenden som avses i 41 å föreligger en presumtion för att sådan rättshjälp skall beviljas. Paragrafen erhöll sin nuvarande lydelse den ljanuari 1982 (SFS 1981:23).

Ursprungligen angavs som förutsättning för att rättshjälp genom offent- ligt biträde skulle beviljas att den som avsågs med åtgärden skulle vara i behov av biträde för att kunna ta till vara sin rätt. Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1972: 132 s. 185) var det nödvändigt att en viss restrik- tivitet iakttogs vid bedömningen av biträdesbehovet i det enskilda fallet.

Denna restriktiva inställning ändrades först såvitt avsåg utlänningsären- dena. Från den I juli 1978 föreskrevs för dessa ärenden att rättshjälp genom offentligt biträde skulle beviljas. om det inte måste antas att behov av biträde saknades. Huvudprincipen angavs vara att ingen — utom vid de avvisningar som utan längre frihetsberövanden beslutades av polismyndig- het —— skulle kunna avlägsnas ur riket utan att ha erbjudits bistånd av ett offentligt biträde. '

I samband med socialtjänstlagens tillkomst uttalades (prop 1979/80: 1. bil 4 s. 87) bl. a. att det inte fanns någon anledning att i fråga om förutsättning- arna för förordnande om offentligt biträde göra åtskillnad mellan olika typer av ärenden. Samma presumtionsregel som hade införts för utlän- ningsärendenas del borde därför införas på hela området för rättshjälp genom offentligt biträde. Socialutskottet (SoU 1980/81:15 s. 5) poängtera- de att den omständigheten att det infördes en generell presumtionsregel inte kunde befria den som har att besluta om rättshjälp genom offentligt

• Sida 84
•  Original

biträde från skyldigheten att göra en individuell prövning i varje mål eller ärende.

Utgångspunkten för kommitténs överväganden i denna del har varit att undersöka i vad mån det går att införa en mer restriktiv regel än gällande presumtionsregel utan att befogade rättsskyddsintressen åsidosätts. Kom— mittén anser att en presumtionsregel bör avspegla det faktiska behovet av biträde i den ärendekategori som den är avsedd för.

Kommittén föreslår Sammanfattningsvis. som jag nyss redovisade. att den nuvarande presumtionsregeln behålls för ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och utlänningslagstiftningen men för övriga angelägen- heter ersätts med en regel som innebär att offentligt biträde skall förordnas endast när det finns ett faktiskt behov av ett sådant biträde.

Enligt min mening saknas det anledning att ifrågasätta presumtionsre- geln såvitt gäller ärenden inom den sociala vårdlagstiftningen och utlän- ningslagstiftningen. Den nuvarande regeln återspeglar inom dessa områ- den väl det faktiska behovet av biträde.

Riksdagen har beslutat om en ny lag (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (prop. 1984/85:176, SOU 27. rskr. 3861. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1986. Den ersätter lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (1967 års om- sorgslag).

Till följd av den nya omsorgslagen skall vårdhem såväl för barn och ungdom som för vuxna avvecklas. Även specialsjukhusen skall avvecklas. - Regler för vad som skall gälla under avvecklingsperioden finns i lagen (1985:569) om införande av lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. Däri föreskrivs att bl.a. nyintagning i vårdhem för barn och ungdom inte får ske. Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna får ske om det finns synnerliga skäl. Enligt 6 & promulgationslagen kan sådan intagning. även det övergångsvis. ske obe- roende av samtycke. ] sådana ärenden. där alltså reglerna i 1967 års omsorgslag övergångsvis gäller även efter den 1 juli 1986. kommer det således under en viss tid efter nämnda datum att förekomma ärenden om beredande av vård där ett särskilt behov av juridisk hjälp föreligger. Rättshjälp genom offentligt biträde skall enligt beslutade ändringar i rätts- hjälpslagen (prop. 1985/86: 107. 5th 19. rskr. 224. SFS 1986:238) liksom hittills kunna beviljas i de ärenden som kan bli aktuella på grund av 6 s' promulgationslagen.

Av det anförda följer att antalet ärenden om tvångsvis nyintagning kan antas komma att minska men å andra sidan ökar behovet av offentligt biträde i de ärenden som alltjämt kan förekomma. Den omständigheten att förordnande av offentligt biträde tidigare har skett i relativt liten omfatt- ning i dessa ärenden utgör därför enligt min mening inte något skäl för att ändra presumtionsregeln för ärenden som avses i 41 s". 2 RHL.

Med undantag för ärenden enligt lagen om sluten psykiatrisk vård (LSPV-ärenden) är övriga berörda ärenden som anges i 41 å så sällan förekommande att de inte ensamma kan motivera någon förändring. Det återstår således att närmare överväga om det är motiverat med en föränd- ring av presumtionsregeln såvitt gäller LSPV-ärenden.

• Sida 85
•  Original

&

Enligt tillgängliga uppgifter förordnas offentligt biträde i LSPV-ärenden relativt sällan. Enligt socialstyrelsen skedde det år 1984 endast i cirka sju procent av alla de ärenden som avses i 41 ä 1 RHL. Det totala antalet LSPV-ärenden uppgick år 1984 till 4 400.

De skäl som de kritiska remissinstanserna har åberopat mot en föränd- ring är att den enhetliga presumtionsregeln infördes relativt nyligen och att detär en fördel att regeln är enhetlig för alla ärenden. Dessutom pekar man på att prövningsförfarandet för LSPV-ärenden för närvarande är under omprövning.

Socialstyrelsen och de nämnder som har tillstyrkt ändringen av presum- tionsregeln såvitt gäller LSPV- ärenden har åberopat främst att den nuva- rande regeln dåligt återspeglar det faktiska behovet av biträde i dessa ärenden.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande arbetet med översyn av bl. a. prövningsförfarandet för LSPV-ärenden. Arbetet sker med utgångs- punkt i förslagen i socialberedningens betänkande ("SOU 1984:64) Psykia- trin. tvånget och rättssäkerheten. I betänkandet föreslogs att prövningen i fortsättningen skulle ankomma på domstol.

Såvittjag har kunnat se har det inte riktats någon egentlig kritik mot det sätt varpå den nuvarande presumtionsregeln tillämpas i praktiken. Det saknas enligt min mening anledning att ändra denna praxis. Det ligger i sakens natur att förordnandefrckvensen när det gäller offentligt biträde kan variera mellan olika ärendetyper. Med hänsyn härtill och då pröv- ningsförfarandet är under övervägande finns det enligt min mening inte skäl att nu föreslå någon ändring av presumtionsregeln i 42 & RHL.

Avslutningsvis vill jag erinra om att presumtionsregeln inte befriar den som har att besluta om rättshjälp genom offentligt biträde från skyldighe- ten att göra en individuell prövning i det enskilda fallet.

2.1 1.4 Vem får förordnas till offentligt biträde?

Mitt förslag: Annan än advokat eller biträdandejurist på advokatby- rå skall få förordnas till offentligt biträde endast om det finns skäl för det.

Kommitténs förslag: Enligt kommitténs förslag skall till offentligt biträde förordnas advokat. biträdandejurist på advokatbyrå eller annan (organisa- tionsbetänkandet s. 147—149).

Remissinstanserna: Kommitténs förslag tillstyrks eller lämnas utan erin- ran. Besvärsnämnden för rättshjälpen anser att man bör ställa högre kom- petenskrav på den som skall utses till offentligt biträde än vad kommitten föreslår (remissammanställning 11 s. 85— 101).

Skälen för mitt förslag: Kommitténs förslag innebär en skärpning jämfört med den gällande regleringen i 44 s'RHL som anger att den som är lämplig skall förordnas till offentligt biträde. Kommittéförslaget har under remiss-

• Sida 86
•  Original

behandlingen vunnit bred anslutning. Enligt remissinstanserna står försla- get i saklig överensstämmelse med den praxis som finns.

. Jag förordar att. i enlighet med kommitténs intentioner. en starkare 'styrning i lagtexten sker mot att uppdrag som offentligt biträde i första hand ges till advokater och motsvarande. Det offentliga biträdets uppgift är att tillvarata den enskildes intressen i situationer där denne är i ett utsatt läge. I dessa ärenden väger rättssäkerhetsaspekter tungt. Sådana aspekter tillvaratas i allmänhet bäst av kvalificerade jurister. Möjligheterna att till biträde förordna annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå bör bl.a. därför begränsas i enlighet med vad jag har uttalat beträffande biträde vid allmän rättshjälp (se avsnitt 2.6.2). Mitt förslag innebär i sak ingen större förändringeftersom advokater och biträdande jurister vid advokatbyrå redan i dag förordnas till offentliga biträden i det helt övervä- gandeantalet ärenden. Med den av mig förordade ändringen ställs formellt samma kompetenskrav på det offentliga biträdet som på biträde vid allmän rättshjälp.

2.12. Rådgivning

Mitt förslag: Rådgivningsavgiften skall fastställas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Riktpunkten bör vara att avgiften för rådgivning i en timme skall motsvara timkostnadsnor- men i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad.

Bakgrund och skälen för mitt förslag: Rättshjälpsformen rådgivning inne- bär cnligt 46 & RHL rådgivning eller annan jämförlig åtgärd i en rättslig angelägenhet under högst en timme. Rådgivning kan lämnas i snart sagt alla rättsliga angelägenheter. Vissa rättsliga angelägenheter är dock undan- tagna från tillämpningsområdet. Detta gäller exempelvis upprättande av självdeklaration. förrättandc av bouppteckning. inskrivningsärenden enligt jordabalken och ärenden om fastighetsdeklaration eller mål eller ärende angående fastighetstaxering.

Rättshjälp genom rådgivning står öppen för alla oavsett inkomst och sker mot en i RHL bestämd avgift. Avgiften är i dag 85 kr. för varje påbörjad tidsperiod om femton minuter. Avgiften får sättas ned eller efter- ges helt i enlighet med vad som gäller för nedsättning och eftergift av grundavgiften för rättshjälpsavgiften (DVFS 1985115. B 29). Den som lämnat rådgivningen får i dessa fall ut överskjutande belopp av allmänna medel efter beslut av rättshjälpsnärnnd.

Om rådgivningen har krävt anlitande av tolk. har den som har meddelat rådgivningen rätt till skälig ersättning för den kostnaden liksom för annan kostnad för översättning. Ersättningen fastställs av rättshjälpsnämnd.

Rådgivning lämnas av advokat eller av biträdandejurist på advokatbyrå. Den som har lämnat rådgivningen beslutar om avgiften skall sättas ner eller efterges.

Om en rådgivning sedermera övergår till ett ärende om allmän rättshjälp.

• Sida 87
•  Original

skall kostnaden för rådgivningen anses som en kostnad för den allmänna rättshjälpen och vad som har erlagts i rådgivningsavgift skall anses som betalning avseende rättshjälpsavgiften".

Före 1979 års rättshjälpsreform lämnades rådgivning enligt RHL liksom i dag mot en i lagen bestämd avgift. Däremot angavs det inte i lagen några tidsramar för rådgivningen. Detta innebar att rådgivningens längd anpassa- des till avgiften på det sättet att rådgivningstiden förkortades i takt med att advokaternas timarvoden ökade. När reglerna ändrades år 1979 var avgif— ten en etthundratjugofemtedel av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller ungefär 100 kr. För det beloppet lämnades rådgiv— ning i ungefär 20 minuter.

1 samband med 1979 års rättshjälpsreform tick rådgivningsinstitutet den utformning som det har i dag med det undantaget att avgiften då bestämdes till en viss del av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. I samband med de ändringar som vidtogs i RHL år 1983 fastställdes avgiften till ett visst belopp i kronor. Enligt uttalanden i propositionen (prop. 1982/83z61 s. 49) bestämdes beloppet så att det kom att'något understiga grundavgif- ten för allmän rättshjälp.

Statens kostnader för rådgivning inskränker sig till den subventionering av rådgivningsavgiften som sker i de fall som avgiften sätts ner eller efterges. Budgetåret 1986/87 var den totala kostnaden för rådgivningen 757 000 kr.

Institutet rådgivning har kommit att utnyttjas i allt mindre omfattning. Under budgetåret 1974/75 lämnade de allmänna advokatbyråerna rådgiv- ning vid 20 400 tillfällen. Tio år senare lämnades vid dessa byråer rådgiv- ning vid 7 000 tillfällen. De allmänna advokatbyråerna torde svara för uppskattningsvis nästan hälften av alla rådgivningar.

Förklaringen till att antalet rådgivningar har sjunkit under senare år torde framför allt vara att ersättningen till den som lämnar rådgivning inte motsvarar det timarvode som advokater och biträdande jurister debiterar sina klienteri andra sammanhang.

Varken rättshjälpskommittén eller remissinstanserna har närmare berört rådgivningsinstitutet.

Enligt min mening har rådgivningsinstitutet en viktig uppgift att fylla som en del av samhällets rättshjälp. och det utgjorde en viktig del av rättshjälpsreformen. Inom rådgivningens ram kan enklare angelägenheter klaras av. och det kan genom rådgivning undvikas att tvister i onödan förs till domstol. Vid rådgivningen kan de enskilda i många fall få hjälp att upprätta enklare handlingar av juridisk karaktär som äktenskapsförord. testamenten och köpekontrakt. Rådgivningen kan också vara ett komple- ment till reglerna om offentlig försvarare. Den som ställs inför domstol i enklare brottmål liksom den som står inför valet att skriva på ett strafföre- läggande kan ha ett behov av att rådgöra med en jurist. Även i förvaltnings- ärenden är rådgivning ofta tillräcklig.

Frågan om rådgivning bör tillåtas i vissa s.k. massärenden i en större omfattning än i dag har inte belysts i detta lagstiftningsärende. Föreskrif— terna finns — bortsett från undantaget rörande självdeklarationer — i 9 & RHF. Det är inte uteslutet att domstolsverket i sitt arbete med rådgivnings-

• Sida 88
•  Original

institutet kommer att beröra frågan om tillämpningsområdet. Eftersom de aktuella föreskrifterna finns huvudsakligen i RHF berörjag emellertid inte frågan vidare i detta ärende.

Det är angeläget att information sprids om rådgivningsinstitutet så att det åter kommer till användning i önskvärd omfattning. Domstolsverket är i färd med ett arbete med den inriktningen. Men det är inte bara en fråga om information. Det är också en fråga om att den som meddelar rådgivning får en skälig kompensation för sitt arbete.

Det är enligt min mening rimligt att den som lämnar rådgivning får ersättning för sitt arbete med ett belopp som svarar mot den ersättning han skulle ha fått om allmän rättshjälp hade beviljats.

Somjag nämnde i avsnittet 2.4.1 bör rådgivningsavgiften också kopplas till grundbeIOppet för rättshjälpsavgiften. Avgiften för rådgivning i en timme bör enligt min mening vara lika stor som grundbeloppet. Grundbe- loppet bör. som jag förordade i det nämnda avsnittet. årligen fastställas av domstolsverket till ett belopp som svarar mot timkostnadsnormen i taxan för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad (för närvarande 445 kr.).

Liksom för närvarande bör även rådgivningsavgiften kunna sättas ner eller efterges helt i enlighet med de föreskrifter som domstolsverket be- stämmer. Utrymmet för att efterge rådgivningsavgiften helt bör i likhet med vad jag nyss (avsnitt 2.4.1) förordade för rättshjälpsavgiftens del vidgas ijämförelse med vad som gäller i dag.

2.13. Organisationsfrågor 2.13.1 Inledning

RättShjälpskommittén har i sitt organisationsbetänkande under rubriken '”Organisationsfrägor'" lagt fram olika förslag till förändringar av rätts- hjälpens organisation. Som jag närande inledningsvis (avsnitt 1) beslöt regeringen den 19 februari 1987 att ge domstolsverket i uppdrag att bl. a. lägga fram förslag till de författningsändringar som krävs för att införa ADB-tekniken vid rättshjälpshanteringen. Det förutsattes därvid att det i samband med dessa förändringar uppkommer behov av att ompröva rätts- hjälpens organisation. Det uppdrogs därför åt domstolsverket att även lägga fram förslag om hur rättshjälpens administration framdeles bör orga- niseras. I.:zgrådt't har berört organisationslrågan och anför följande.

Det får dock anses angeläget att arbetet på en revision av rättshjälpssyste- met fortsätter. Lagrådet noterar med tillfredsställelse att bl.a. sådana frågor som gäller domstolars och andra myndigheters beslutsbefogenheter är under utredning. Lagrådet vill i sammanhanget understryka det önsk- värda i att olika rättshjälpsfrågor inte bara handläggs inom den myndighet som är bäst skickad för uppgiften utan också hanteras på den nivå inom myndigheten som är mest rationell. Denna fråga berördes i prop. 1978/79:90. där det ansågs böra övervägas att i vissa fall låta domstolar avgöra rättshjälpsärenden i en mindre kvalificerad sammansättning än den som gäller för själva saken (prop. s. 495 0. 517).

• Sida 89
•  Original

För egen del inskränkerjag mig till att konstatera att lagrådets synpunkter är i linje med de allmänna strävandena att förenkla den praktiska hante- ringen av rättshjälpen. Den förändring som lagrådet efterlyser rymmer emellertid flera komplikationer och torde kräva ändringar i bl.a. rätte- gångsbalkcn. Jag avstår därför från att nu närmare ta upp frågan. Det är emellertid inte uteslutet att saken kan komma i ett nytt läge när domstols- verket har avlämnat sin rapport om den framtida hanteringen av rätts- hjälpsärendcna.

Jag vill tillägga att förutsättningarna för flera av de förslag som kommit- tén har lagt fram i sitt organisationsbetänkande kan komma att förändras med anledning av vad domstolsverket kommer fram till. Detta gäller t. ex. förslagen att minska antalet rättshjälpsnämnder till en och att slopa be- svärsnämnden för rättshjälpen. Sådana förslag bör därför i huvudsak tas upptill behandling först i ett senare sammanhang.

Åtskilliga av kommitténs övriga förslag i fråga om organisationen kan emellertid med fördel övervägas redan nu. Jag tar upp dem i det följande.

2.132 Vissa myndigheters behörighet i frågor om allmän rättshjälp

Mitt förslag: Marknadsdomstolen. patentbesvärsrätten och statens va-nämnd skall inte längre besluta i frågor om allmän rättshjälp. Bchörigheten överflyttas till rättshjälpsnämnderna.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén före- slår också att konkursdomaren skall anses som domstol i RHL:s mening (organisationsbetänkandet s. 188— 191).

Remissinstanserna lämnar förslagen utan erinran (remissammanställning 115.102—154).

Skälen för mitt förslag: Under åren 1980—1982 förekom det hos mark- nadsdomstolen endast två ärenden där allmän rättshjälp aktualiserades. Under samma period förekom det inte något sådant ärende hos patent- besvärsrätten. Dessa förhållanden talar enligt min mening för att dessa myndigheters beslutsbefogenheter i rättshjälpsfrågor flyttas till rättshjälps- nämnderna: det är inte rationellt att dessa domstolar skall upprätthålla kunskap om och rutiner för rättshjälp. Några olägenheter med att flytta över beslutsbefogenheterna till rättshjälpsnämnderna torde inte finnas. Jag förordar därför att kommitténs förslag i denna del genomförs.

Vid statens va-nämnd förekom under åren 1980—1982 sammanlagt 54 ärenden där rättshjälp aktualiserades. Efter det att flertalet angelägenheter rörande fastigheter år 1983 undantogs från rättshjälpens område har emel- lertid. enligt vad jag har inhämtat hos nämnden. rättshjälp inte beviljats i något fall. Vad jag nyss sade om marknadsdomstolen och patentbesvärs- rätten gäller därför även statens va-nämnd. Jag föreslår således att också va-nämndens beslutsbefogcnheter på rättshjälpens område flyttas till rätts- hji'ilpsnämnderna.

Eftersom konkursdomarinstitutionen upphävs i och med den nya kon-

• Sida 90
•  Original

kurslagen (1987:672) har kommitténs förslag rörande konkursdomarens ställning i rättshjälpssammanhang blivit inaktuellt.

Mitt förslag: Frågor om offentligt biträde i angelägenheter som rör kastrering enligt lagen (19442133) om kastrering skall prövas av rättshjälpsnämnd och inte som i dag av socialstyrelsen. Utskriv- ningsnämndernas beslut i rättshjälpsfrågor skall överklagas till psy- kiatriska nämnden och inte som i dag till besvärsnämnden för rätts- hjälpen. Psykiatriska nämndens beslut i rättshjälpsfrågor skall inte gå att överklaga.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag. Kommittén före- slår också att kriminalvårdsstyrelsens och övervakningsnämndernas be- slut om rättshjälp vid vissa verkställighetsfrågor skall överklagas till kam- marrätt resp. kriminalvårdsnämnden i stället för som nu till besvärsnämn- den för rättshjälpen (organisationsbetänkandet s. 208—212).

Remissinstanserna: Förslaget att utskrivningsnämnds beslut skall över- klagas hos psykiatriska nämnden tillstyrks av de instanser som har berört det. Förslagen i övrigt har lämnats utan erinran (remissammanställning 11 s. 102—154). .

Skälen för mitt förslag: Enligt de uppgifter som kommittén redovisar i organisationsbetänkandet (s. 211) förekommer fall av kastrering utan ve- derbörandes samtycke utomordentligt sällan. Frågor om offentligt biträde i denna typ av ärenden bör vara minst lika sällsynta. Av motsvarande skäl som i fråga om bl. a. marknadsdomstolen (avsnitt 2.13.2) bör därför be- slutsbefogenhctcn i rättshjälpsfrågor i enlighet med förslaget överföras från socialstyrelsen till rättshjälpsnämnderna.

När det gäller val av instans för överprövning av beslut om offentligt biträde lägger kommittén fram två ändringsförslag.

[ angelägenheter rörande förverkande av villkorligt medgiven frihet en- ligt 26 kap. brottsbalken (41 & 10 RHL) beslutar övervakningsnämnd. Dess beslut i sakfrågan överklagas till kriminalvårdsnämnden medan rättshjälps- besluten överprövas av besvärsnämnden för rättshjälpen. I angelägenheter rörande verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland. Island och Norge angå- ende verkställighet av straff m.m. eller lagen (l972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (41 ä 1 1 RHL) beslutar. beroende på de närmare omständigheterna. övervakningsnämnd eller kri— minalvårdsstyrelsen. Ett beslut i sakfrågan överklagas till kriminalvårds- nämnden resp. kammarrätt. Rör det överklagade beslutet däremot en fråga om offentligt biträde. prövas överklagandet av besvärsnämnden för rätts- hjälpen.

Förslaget att besvärsnämnden skall avskaffas tvingar kommittén att

• Sida 91
•  Original

föreslå en ny besvärsordning. Enligt förslaget skall kriminalvårdsnämnden resp. kammarrätt pröva besvär även i rättshjälpsfrågor.

Något förslag om att avskaffa besvärsnämnden för rättshjälpen lägger jag inte fram i detta lagstiftningsärende. Eftersom några andra skäl för en ändring inte verkar finnas förordar jag att nuvarande ordning tills vidare behålls oförändrad.

Kommitténs andra ändringsförslag rör ärenden inom den psykiatriska vårdlagstiftningen (41 ä 1 och 2 RHL). Utskrivningsnämnds beslut i en sakfråga överklagas till psykiatriska nämnden. medan dess beslut .i rätts- hjälpsfrågor överprövas av besvärsnämnden för rättshjälpen. Besvärs- nämnden prövar också psykiatriska nämndens beslut i rättshjälpsfrågor. Kommittén föreslår att en besvärstalan angående utskrivningsnämnds be- slut om rättshjälp skall föras hos psykiatriska nämnden och att psykiatris- ka nämndens beslut i samma frågor inte skall kunna överklagas. Kommit— téns skäl för förslaget är i första hand att besvärsnämnden skall avskaffas.

Det finns beträffande ärenden inom den psykiatriska"vårdlagstiftningen enligt min mening anledning att inta en annan ståndpunkt än beträffande de förslag om ändrad fullföljdsordning som jag nyss behandlade. För att rätt kunna bedöma behovet av offentligt biträde m.m. i angelägenheter röran- de den psykiatriska vårdlagstiftningen krävs en relativt god kännedom om de ibland särpräglade förhållandena på detta område. En sådan kännedom har psykiatriska nämnden. Därtill kommer — som kommittén varit inne på — att sekretessen gentemot patienten själv enligt 7 kap. 3 och 6 (3.5 sekre- tesslagen (1980: 100) kan upprätthållas hos psykiatriska nämnden men inte hos besvärsnämnden för rättshjälpen och att den föreslagna beslutsord- ningen torde främja en snabb handläggning. Jag anser därför att överpröv- ningen av utskrivningsnämndernas beslut i rättshjälpsfrågor bör ske hos psykiatriska nämnden och inte hos besvärsnämnden för rättshjälpen. Som en följd av detta bör psykiatriska nämndens beslut i rättshjälpsfrågor inte få överklagas. Jag förordar således att kommittéförslaget i denna del ge- nomförs.

Frågan om formerna för prövning av sådana frågor som i dag avses i 41 ä 1 RHL är för närvarande föremål för överväganden inom regerings- kansliet. Dessa överväganden kan leda till att motsvarande prövning fram- deles skall ske hos någon annan myndighet än i dag. Trots det bör den av mig föreslagna förändringen genomföras för tiden framtill dess att en sådan nyordning kommer till stånd.

Mitt förslag: Om ett biträde har underlåtit att begära ersättning vid den behöriga domstolen därför att han saknade kännedom om att angelägenheten varit anhängig där eller på grund av annat ursäktligt misstag. skall rättshjälpsnämnden ha behörighet att besluta om er- sättningen.

• Sida 92
•  Original

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt förslag (organisationsbe- tänkandet s. 196—204).

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran (remiss- sammanställning 11 5. 99—149).

Skälen för mitt förslag: Det förekommer att en angelägenhet, biträdet ovetande. har varit anhängig vid domstol någon gång under ärendets handläggning. Rättshjälpsnämnderna anser sig i den situationen inte vara behöriga att besluta om ersättningen till biträdet. Detsamma sägs ha före- kommit i fall där endast en mindre del av en angelägenhet har varit föremål för domstols prövning medan huvuddelen har handlagts utomprocessuellt. Det har i sådana fall hänt att biträdet blivit utan den ersättning som han sakligt sett varit berättigad till.

Det är inte tillfredsställande att ett biträde utan egen förskyllan riskerar att bli utan ersättning på grund av svårigheten att i varje enskilt fall slå fast vilken myndighet eller domstol som är behörig att besluta om ersättningen. Från statens sida saknar det i dessa. fall betydelse vem som fattar beslutet om ersättningen. Det är därför angeläget att ta till vara varje möjlighet att minska risken för orättvisa resultat i enskilda fall.

Kommitténs förslag innebär att rättshjälpsnämnderna i vissa fall ges en subsidiär behörighet att besluta om ersättningen. om biträdet har underlåtit att begära ersättning hos behörig domstol. Förutsättningen för att nämn- den skall kunna besluta om ersättning är enligt förslaget att biträdet sakna- de kännedom om att angelägenheten har varit anhängig vid domstol eller att underlåtenheten beror på ett ursäktligt misstag från hans sida. Förslaget har. som jag nyss nämnde. biträtts av många remissinstanser. Enligt min mening utgör förslaget en lämplig lösning på de problem som finns. ochjag förordar att en bestämmelse med den av kommittén föreslagna innebörden förs in i 22 & RHL.

Efter vissa påpekanden av lagrådet har den aktuella föreskriften i förhål- lande till lagrådsremissen formulerats om. Jag återkommer till den saken i specialmotiveringen i anslutning till 22 å.

Kommittén anser att den rättssökande inte bör kunna åläggas ansvar för den rättshjälpskostnad som uppkommer då rättshjälpsnämnd med stöd av den nya undantagsbestämmelsen beslutar om ersättning åt biträdet. Denna slutsats har kritiserats av vissa remissinstanser.

För egen del hyser jag förståelse för de som riktar invändningar mot kommitténs ståndpunkt. Den rättssökande kan ju dra fördel av att hans biträde inte får sin ersättning fastställd av domstolen. vilket rätteligen borde ha skett. Å andra sidan kan det förekomma situationer där den rättssökandes motpart har ålagts återbetalningsskyldighet för rättshjälps- kostnaderna och i det läget är det inte rimligt att den rättssökande åläggs att betala en högre rättshjälpsavgift och tilläggsavgift. Det kanju inte i det läget-komma i fråga att nämnden ändrar domstolens beslut om återbetal- ningsskyldighet.

För att uppnå en tillfredsställande ordning skulle alltså krävas en mer omfattande reglering. Med tanke på att den av mig föreslagna regeln förutsätts bli tillämpad endast i undantagsfall. bör inte lagen tyngas med regler av den omfattningen. Jag förordar därför att det i stället tas upp en

• Sida 93
•  Original

föreskrift med den av kommittén föreslagna innebörden. nämligen att staten alltid står för kostnaderna för biträdesersättningen. när denna be- stäms med stöd av den nya bestämmelsen.

2.14. Verkställighet av avräkningsbeslut m. m.

Mitt förslag: Vid rättshjälp för bodelning skall rättshjälpsavgiften betalas till bodelningsfön'ättaren.—lnga ändringar genomförs i fråga om verkställbarheten av beslut om rättshjälpsavgift m. m.

Kommitténs förslag: 1 ADB-betänkandet föreslår kommittén att rätts- hjälpsnämnds beslut att fastställa rättshjälpsavgift och tilläggsavgift skall få verkställas i enlighet med vad som gäller för allmän domstols dom. dvs. utmätning skall kunna ske direkt på grundval av beslutet (ADB-betänkan- det s. 37—38).

Remissinstanserna: Förslaget har berörts av endast tre instanser. Be- svärsnämnden för rättshjälpen avstyrker det. riksskatteverket lämnar för- slaget i sak utan erinran och rättshjälpsnämnden i Malmö tillstyrker det.

Skälen för mitt förslag: Ett beslut av rättshjälpsnämnd om rättshjälpsav- gift och tilläggsavgift är i dag inte exigibelt. dvs. innan utmätning kan ske måste en exekutionsurkund utverkas. Vanligtvis sker det genom en ansö- kan hos en tingsrätt om betalningsföreläggande. Kommittén anser att den ordningen inte är tillfredsställande utan föreslår att dessa beslut skall kunna verkställas direkt.

Kommittén utgår i sina resonemang från att motsvarande beslut av domstol är exigibla och hänvisar här till vissa uttalanden som gjordes i samband med 1979 års rättshjälpsreform (prop. 1978/79:90 s. 511).

När det gäller innebörden av gällande ordning har högsta domstolen i ett avgörande (NJA 1986 s. 426) gjort vissa uttalanden som tyder på att inte heller beslut av domstol att fastställa rättshjälpsavgift eller tilläggsavgift kan anses exigibla.

Såvitt gäller själva avräkningen noterar högsta domstolen att förfarandet tar sikte på den rättssökandes rcsp. biträdets ekonomiska mellanhavanden med staten. Enligt samma avgörande kan emellertid ett särskilt upprättat avräkningsbesked aldrig läggas till omedelbar grund för verkställighet. inte ens om avräkningen har gjorts av domstol. Om däremot avräkningen har tagits in i domstolens avgörande. torde utmätning kunna ske direkt i de fall som avräkningen utvisar att den rättssökande eller biträdet blir betalnings- skyldig till staten. Däremot kan. enligt högsta domstolens beslut. inte heller en sådan avräkning läggas till grund för utmätning hos den rättssö- kande för biträdets fordran på rättshjälps- och tilläggsavgift.

Vid bedömningen av kommitténs förslag måste hänsyn alltså tas till att förutsättningarna för förslaget i och med det refererade avgörandet delvis har förändrats.

För egen de] måste jag först konstatera att ett beslut att fastställa rättshjälpsavgiften och eventuell tilläggsavgift inte är av sådan art att det

• Sida 94
•  Original

bör kunna läggas till grund för omedelbar verkställighet. vare sig beslutet har meddelats av domstol eller rättshjälpsnämnd. Den rättssökande förut- sätts betala maximibeloppet i förskott till biträdet. Biträdet har även möj— lighet att kräva förskott för tilläggsavgiften och det bör han normalt göra. I de fall där rättshjälpsavgiften motsvarar eller understiger maximibeloppet förutsätts den rättssökande alltså ha betalat hela beloppet till biträdet. [ de fåtaliga fall då rättshjälpsavgiften jämkats och överstiger maximibeloppet skall den överskjutande delen av rättshjälpsavgiften betalas till staten. medan maximibeloppet förutsätts redan ha erlagts till biträdet. Det fast- ställda beloppet för rättshjälpsavgiften resp. tilläggsavgiften skall således normalt sett aldrig motsvara den rättssökandes verkliga återstående betal- ningsskyldighet på grund av den beviljade rättshjälpen. Att lägga ett sådant beslut direkt till grund för verkställighet förefaller mindre lämpligt. Vidare skulle en ordning innebärande att beslut att fastställa rättshjälps- resp. tilläggsavgiften är omedelbart exigibla strida mot den i RHL i övrigt" vägledande tanken att avgifterna skall betalas till biträdet i förskott. Redan mot den nu angivna bakgrunden framstår kommitténs förslag som tvek-'

samt.

Avräkningen hänför sig. som jag nämnde tidigare. endast till förhållan- det mcllan staten och biträdet resp. staten och den rättssökande. Den situationen att en avräkning med ett biträde föranleder ett krav från staten mot biträdet kan förekomma. men det torde närmast tillhöra de rena undantagsfallen. Något praktiskt behov av en ändring med tanke på just dessa fall föreligger knappast. '

En avräkning med en rättssökande kan däremot ibland föranleda ett krav från staten mot den rättssökande. Det kan vara fallet när något biträde inte har förordnats. exempelvis vid allmän rättshjälp för bodelning. eller om rättshjälpsavgiften harjämkats uppåt.

Besvärsnämnden för rättshjälpen har i sitt avstyrkande remissyttrande över kommitténs förslag i denna del anfört följande. Om betalningsskyldig- het med visst belopp inte har ålagts i dom eller beslut. utvisar beviset om avräkningen endast resultatet av denna. Avräkningen innefattar flera fak- torer. däribland rättshjälpsavgiften och kostnaderna för rättshjälpen. och det finns en risk för att felaktigheter och misstag har förekommit exempel- vis i fråga om rättshjälpskostnaderna. Avgiftssystemct ger mycket goda möjligheter för en rationell hantering utan att avräkningen behöver läggas till grund för omedelbar verkställighet. l de sällsynta fall där någon del av rättshji'tlpsz-tvgiften inte har betalats innan avräkningen görs bör av rättssä- kerhetsskäl den sedvanliga ordningen med domstolsförfz'irande användas för att fa betalningsskyldighcten fastställd.

Bakgrunden till kommitténs förslag torde egentligen vara att kostnader- na för skiftesman vid bodelning införts som en rättshjälpskostnad. medan det i dessa angelägenheter däremot inte går att få ett rättshjälpsbiträde förordnat. Antalet fall där maximibeloppet för rättshjälpsavgiften skall betalas till staten har alltså ökat. vilket enligt kommittén medför onödigt arbete och extra kostnader.

Som ett bättre sätt att komma till rätta med de av kommittén angivna svårigheterna har besvärsnämnden i sitt remissyttrande föreslagit. att skif-

• Sida 95
•  Original

tesmannen bör åläggas att förskottsvis kräva in avgifterna på samma sätt som biträdet hade fått göra om sådant hade förordnats. Jag biträder det förslaget. som för övrigt i sak torde överensstämma med vad skiftes— männen brukar göra i ärenden utan rättshjälp. Därigenom kan man tillgo- dose det huvudsakliga syftet med kommitténs förslag utan att behöva beröva de rättssökande den trygghet som en domstolsprövning av betal— ningsskyldigheten ger. Jag föreslår därför att 275 RHL ändras så att rättshjälpsavgiften i dessa fall skall betalas inte till staten utan till bodel- ningsförrättaren.

2.15. Ikraftträdande m.m.

Jag förordar att de av mig nu föreslagna ändringarna i RHL träder i kraft den ljuli l988.

Kommittén föreslår att äldre bestämmelser alltjämt skall gälla i de ange- lägenheter där rättshjälp har beviljats före ikraftträdandet. Några remissin- stanser påpekar att en sådan ordning skulle innebära tillämpningssvårighe- ter och förordar att tiden för ansökan om rättshjälp i stället skall vara avgörande. '

Jag föreslår att tiden för ansökan om rättshjälp skall avgöra om de nya bestämmelserna skall tillämpas. Jag förordar att övergångsbestämmelser- na utformas i enlighet härmed. Denna princip bör enligt min mening upprätthållas fullt ut, Detta innebär bl.a. att de angelägenheter som vid ikraftträdandet är anhängiga vid marknadsdomstolen. patentbesvärsrätten eller statens va-nämnd skall slutregleras där.